SOU 1983:10
Användning av växtnäring
” __»?
...:xY. . v ! 1 v & vi &.
na,: .Rivefe.
mag v kemiské
.%åxväaxå .it? .
-, v,*
& Statens offentliga utredningar 1983le Jordbruksdepartementet
Användning av Växtnäring
Betänkande av gtredningen om användningen av kemiska medel i jord och skogsbruket m. m.
Stockholm 1983
Omslag Johan Ogden Jernström Offsettryck AB
ISBN 91-38-07427-3 ISSN 0375-250X
SOU 1983:10
Till Statsrådet och Chefen för Jordbruksdepartementet
Genom beslut den 9 augusti 1979 bemyndigade regeringen chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en kommitté med högst sju ledamöter med uppdrag att ut— reda frågan om användningen av kemiska medel i jord— och skogsbruket m m.
Med stöd av detta bemyndigande förordnade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Enlund, genom beslut den 13 september 1979 till ledamöter generaldirektör Arne Engström, tillika ordförande, samt riksdagsledamöterna Karl Erik Eriksson, Einar A. Larsson, Grethe Lundblad och Åke Wictorsson.
Genom beslut den 22 oktober förordnade chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Dahlgren, till ledamöter riksdagsledamöterna L.Arne Andersson och John O. Andersson samt till sakkunniga direktör Erik Brandt, avdelningschef Eric Falk, avdelningschef Henry Gustafsson, direktör Stig Hagner, överingenjör Lennart Holm, ombudsman Håkan Lundstedt, farm dr Rune Lönngren, andre förbundssekreterare Ingemar Nilsson, avdelningschef Bengt Olsson, lantbrukare Sven Tågmark och hortonom Christer Wohlström. Vidare förordnades genom beslut den 6 november 1979 till sakkunnig professor Erik Arrhenius samt till biträdande sekre— terare departementssekreterare Anders Boheman. Byrå— direktör Georg Ekström och statskonsulent Björn Sundell förordnades den 8 november 1979 till biträ— dande sekreterare. Den 10 april 1980 förordnades hovrättsassessor Per Olding som expert åt utredningen Den 27 oktober 1980 entledigades hortonom Christer Wohlström. Samma dag förordnades hortonom Per—Olof Olsson som sakkunnig. Den 2 februari 1981 förordnades statskonsulent Kjell Andersson och agr lic Bo Pettersson som experter åt utredningen. Den 10 febru— ari 1981 förordnades agronom Karl—Ivar Kumm till expert och agronom Arne Joelsson till biträdande sekreterare. Den 1 december 1981 entledigades lant- brukare Sven Tågmark och samma dag förordnades lant- brukare Ture W. Karlsson som sakkunnig. Den 21 okto— ber 1982 förordnades Sven Ove Hansson som expert.
SOU 1983110
Utredningens arbete redovisas i tre delbetänkanden. Användningen av bekämpningsmedel i skogsbruket har behandlats i ett tidigare betänkande (Bekämpning av lövsly, Ds Jo 1980:11). I föreliggande betänkande redovisas användningen av växtnäring i jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring. I ett kommande be— tänkande behandlas frågor rörande användningen av bekämpningsmedel inom jordbruk, skogsbruk, träd— gårdsnäring och hushåll.
Stockholm i februari 1983
Arne Engström
L. Arne Andersson John O Andersson Einar Larsson Grethe Lundblad Karl Erik Eriksson Åke Wictorsson
/Arne Joelsson
Anders Boheman
S()l) 1983 10
lNNEEÅLLSFÖBIECKNING 5193 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 11 SAMMANFATTNING 15 1 UTREDNINGSUPPDRAGET OCH ARBETETS 25 UPPLAGGNING 1.1 Direktiven 25 1.2 Arbetets uppläggning 26 2 VÄXTNÄRINGSFÖRSÖRJNINGEN INOM JORD— 29
OCH SKOGSBRUKET — UTVECKLINGEN UNDER 1900—TALET
2.1 Jordbruket 29 2.2 Skogsbruket 33 3 NUVARANDE JORDBRUKS—, SKOGS— OCH 35 TRÄDGÅRDSNÄRINGSPOLITIK 3.1 Jordbrukspolitiken 35 3.2 Skogspolitiken 36 3.3 Trädgårdsnäringspolitiken 40 4 VAXTNARINGSONSATTNING OCH VÄXT- 43 NÄRINGSBALANS 4.1 Markens växtnäringsinnehåll 43 4.1.1 Kväve 43 4.1.2 Fosfor och kalium 44 4.1.3 Övriga näringsämnen 44 4.2 Växtnäringsämnenas uppträdande i mark 45 och växter 4.2.1 Näringsämnenas förekomstformer 45 4.2.2 Kväve 46 4.2.3 Fosfor och kalium 48 4.2.4 Växtnäringsupptagning 49 4.3 Växtnäringsbalans och handelsgödsel- 51
tillförsel
5 GALLANDE LAGSTIFTNING RÖRANDE ANVÄND- 53 NINGEN Av HANDELSGÖDSEL OCH ANDRA GÖDSELMEDEL
5.1 Lagen om hälso— och miljöfarliga varor 53 5.2 Miljöskyddslagen 55 5.3 Naturvårdslagen 57
xlxlxl
xl
U'1U1U'IU'1
NH
... UW-låul
XlC)”*U'I-|>
S()lJ 1983:10
Hälsovårdsstadgan Vattenlagen Arbetsmiljölagen
Skogsstyrelsens anvisningar för hante— ring av handelsgödselmedel vid skogs— gödsling (SKSFS 1977 2)
JORDBRUKETS ANVÄNDNING AV HANDELSGÖDSEL Allmänt
Kväve
6.2.1 Olika kvävegödselmedel
6.2.2 Kvävegödsling — rekommenderade givor
6.2.3 Handelsgödseltillförsel och kvävebalans
Fosfor
6.3.1 Olika fosforgödselmedel
6.3.2 Fosforgödsling — rekommenderade givor
6.3.3 Fosforgödsling och fosforbalans
Kalium
6.4.1 Olika kaliumgödselmedel 6.4.2 Kaliumgödsling Mikronäringsämnen
Handelsgödselanvändningens ekonomiska betydelse
En internationell jämförelse
SKOGSBRUKETS ANVÄNDNING AV HANDELS— GÖDSEL
Allmänt
Olika kvävegödselmedel Skogsgödsling och kvävebalans Skogsgödsling och virkesproduktion Skogsgödslingens ekonomi
TRÄDGÅRDSODLINGENS ANVÄNDNING AV HANDELSGÖDSEL
HANDELSGÖDSELANVÄNDNINGENS ENERGI— OCH NATURRESURSKONSEKVENSER
57 59 61 62
95
95 96 96 98 lOZ
105
109
S()lJ 1983 10
10
10.
10.
10.
10.
10.
11
11
1
2
.l
VÄXTNÄRINGSTILLFÖRSELNS HÄLSO— OCH MILJÖEFFEKTER
Handelsgödseltillverkningens miljö— effekter
Vattenförorening 10.2.1 Urlakningsprocessen 10.2.2 Växtnäringsförluster från åkermark — en kort tillbaka— blick
10.2.3 Förluster av kväve, fosfor och kalium från åkermark
10.2.4 Förluster av kväve, fosfor och kalium från skogsmark 10.2.5 Växtnäringsläckage från åker och skog — eutrofieringseffekter
10.2.6 Nitratförorening av grundvatten
— omfattning
10.2.7 Nitratförorening av grundvatten — orsaker, trender
10.2.8 Nitrat i dricksvatten och livs— medel — hälsorisker
Metallförorening av mark och livsmedel
10.3.1 Tungmetaller i mark och växter
10.3.2 Kadmium i livsmedel — hälso— risker 10.3.3 Kadmiumtillförsel via handels—
gödsel Åkermarkens försurning 10.4.1 Naturliga försurningsprocesser 10.4.2 Kalktillståndets betydelse 10.4.3 Gödselmedlens försurande verkan
Gödslingens inverkan på mark, vegeta— tion, vilt m.m.
10.5.l Effekter av skogsgödsling 10.5.2 Gödslingens inverkan på äker— markens bördighet 10.5. LI! Samband mellan kvävegödsling och angrepp av växtskadegörare
METODER FÖR ATT MINSKA HÄLSO— OCH MILJÖRISKER FÖRENADE MED VÄXTNÄRINGS— TILLFÖRSEL OCH DERAS EKONOMISKA KONSEKVENSER
Minskad handelsgödselanvändning i jordbruket
113
113
115
115
117
120
129
134
140
143
149
156 156 158
161
163 163 164 165 166
166 169
173
177
177
11. 11. 11. 11. 11. 11.
12
12.
12. 12. 12.
XlOU'l-Pb—lN
12.5
12.
12.
12.8
12.
13
SOU 1983:10
11.1.1 Kvävegödsling — kväve— förluster
11.1.2 Fosforgödsling — fosfor— förluster
1l.l.3 Skördebortfall vid minskad handelsgödselanvändning
11.1.4 Ekonomiska konsekvenser av minskad handelsgödselanvändning
11.1.5 Exaktare kvävegödsling
11.1.6 Metoder för spridning av handelsgödsel
Ökad odling av gräsvallar Växtföljdsåtgärder
Hantering och spridning av stallgödsel Mellangröda och halmnedplöjning Gröngödsling, samodling Tekniska lösningar utanför jordbruket
11.7.1 Åtgärder för att minska kadmium— tillförsehrvia handelsgödsel
11.7.2 Rening av nitratförorenat vatten
11.7.3 Ny vattentäkt
STYRÅTGÄRDER
Rådgivning
12.1.1 Gödslingsrådgivning 12.1.2 Annan växtodlingsrådgivning 12.1.3 Rådgivning angående träd— gårdsgödsling
Avgifter på handelsgödsel Avgift på kadmium i handelsgödsel
Förbud och begränsningar avseende växtnäringstillförseln
Anvisningar om odlingsinriktning m.m.
Anvisningar för hantering av handels- gödsel vid skogsgödsling
Gränsvärden för kadmium i handels— gödsel och avloppsslam
Forskning Utvärdering
UTREDNINGENS ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG
177
183
183
184
192 195
198 200 205 211 212
215
I») _. xJ
227
227 228
229
SOU 1983:10
13.1 Inledning
13.2 Åtgärder för att anpassa gödslings— åtgärderna i jordbruket
13.2.1 Rådgivning och tillsyn 13.2.2 Generella förbud och begräns— ningar av växtnäringstillförseln
13.2.3 Lagstiftning om kontroll av spridning av gödselmedel inom vissa områden
13.2.4 Registrering av handelsgödsel— medel och särskilda föreskrifter avseende användningen av handels— gödsel
13.3 Användning av handelsgödselmedel i skogsbruket
13.4 Forskningsbehov
13.5 Avgiftsfinansiering
REFERENSER
Bilaga 1 Direktiven RESERVATIONER SÄRSKILDA YTTRANDEN
229 233
233 238
243
246
249
249 251
253 263 269 285
' "j lä...:l. 1 "'I. ..- ." "'
, ," » u » ." , n n . | - | 1 ' | M , , | * » _ , — n uf, , n' : M | , N,
SOU 1983:10
FÖRFATTNINGSFÖRSLAG
1. Förslag till lag om gödselhantering inom vissa om-
råden—__,===_,___,_ __________________________________
Härigenom föreskrivs följande.
lzå Kan spridning av gödselmedel inom ett visst om— råde medföra olägenhet av väsentlig betydelse genom att grundvattnet, vattendrag, sjö eller annat vatten— område förorenas får regeringen föreskriva att om— rådet skall avsättas som särskilt föroreningskänsligt område.
&_5 För område som avses i 1 5 får länsstyrelsen med—
dela de föreskrifter för gödselhanteringen söm skäli— gen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa
olägenhet. Sådana föreskrifter får avse
1. förbud mot spridning av gödselmedel under vissa
tider, 2. förbud mot spridning av avloppsslam, 3. sättet för spridning av gödselmedel,
4. skyldighet att anskaffa planeringsunderlag till
ledning för spridning av gödselmedel, 5. utrymmen för lagring av stallgödsel, 6. storleken av spridningsarealer för stallgödsel.
Länsstyrelsen får medge undantag från första stycket
om särskilda skäl föreligger.
12. Författningsförslag SOU 1983:10
å=å Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter
mot föreskrift som meddelats med stöd av 2 % döms
till böter eller fängelse i högst ett år.
Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
SOU 1983: 10 Författningsförslag 13
2. Förslag till förordning om gödselhantering inom
risse_gm£ådsg____=___=____,___,.___==__==,__==__==
Regeringen föreskriver följande.
125 Med stöd av 15 lagen 0983:000) om gödsel— hantering inom vissa områden avsätts ett område kring x—sjön i y län som särskilt föroreningskänsligt om— råde enligt vad som anges i bilaga 1 till denna för—
ordning.
Närmare beskrivning av områdets avgränsning finns
tillgänglig hos länsstyrelsen.
IIN :S
lagen (1983:000) om gödselhantering inom vissa områ—
Vid utarbetande av föreskrifter enligt 2 5
den skall länsstyrelsen samråda med lantbruksnämnden
samt de kommuner inom vilka området är beläget.
Statens naturvårdsverk skall efter samråd med lant— bruksstyrelsen meddela de anvisningar som behövs till ledning för länsstyrelsens utarbetande av föreskriften
Denna förordning träder i kraft två veckor efter den dag då förordningen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
,.._ - .;1 ,!'-41554 I)
. ;»r; * 1.3 10
S()Lll983:10
SAMMANFATTNING
Kommittén har haft i uppdrag att utreda användningen av handelsgödsel och bekämpningsmedel inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring. Som en huvuduppgift har ingått att undersöka möjligheterna till en minsk— ning av kemikalieanvändningen inom näringarna samt utifrån en avvägning mellan näringspolitiska intres— sen och miljöintressen föreslå lämpliga åtgärder.
I detta betänkande behandlas användningen av gödsel-
medel.
Inledningsvis (kap 2) ges en kort historisk beskriv— ning av växtnäringsförsörjningen inom jord— och skogsbruket. Vid 1900—talets början var jordbruks— produktionen i hög grad beroende av markens eget nä— ringsförråd och förmåga att frigöra Växtnäring. Un— der senare tid har åkermarken alltmer övergått till att bli en förvaltare av den växtnäring som tillförs genom handelsgödsel och stallgödsel. Användningen av handelsgödsel har ökat snabbt under efterkrigstiden. Den snabba ökningstakten förklaras bl a av att han— delsgödselpriserna steg långsammare än priserna på
andra produktionsmedel och produkter.
Skogsgödsling blev först vid mitten av 1960—talet mer allmänt förekommande. Den årligen gödslade area— len har varierat mellan 116 000 och 190 000 ha och varit nästan helt koncentrerad till storskogsbruket. I början dominerade flygspridning medan helikopter-
spridning under senare år har blivit allt vanligare.
Jordbruks— och trädgårdspolitiken behandlas ingående i utredningens betänkande om bekämpning av växtskade— görare och ogräs. Här (kap 3) görs endast en kort sammanfattning av sådana delar som avser gödselme—
delsanvändningen inom näringarna.
16. Sammanfattning
SOU 1983:10
Som bakgrund beskrivs växtnäringsämnenas förekomst
och omsättning i mark och växter (kap 4). Handels-
gödseln svarar idag för ca 2/3 av kväve— och fosfor- tillförseln och omkring hälften av kaliumtillförseln i jordbruket. Viktiga källor är också stallgödsel och avloppsslam. Atmosfäriskt nedfall och biologisk kvä— vefixering svarar för en betydande del av kvävetill—
förseln.
En redogörelse för lagstiftningen rörande använd— ningen av gödselmedel lämnas (kap 5). Ett flertal författningar är tillämpliga på gödselmedel men ingen är däremot speciellt avsedd för att reglera användningen av gödselmedel. Lagen om hälso— och miljöfarliga varor och miljöskyddslagen är av cen— tral betydelse, men även vattenlagen, hälsovårds— stadgan, naturvårdslagen och arbetsmiljölagen bör nämnas i detta sammanhang. Naturvårdsverket har ut— arbetat riktlinjer för miljöskyddslagens tillämp— ning inom jordbrukets område. Verket har bl a med— delat anvisningar för hantering av stallgödsel och avloppsslam. Skogsstyrelsen har i samråd med natur-
vårdsverket gett ut anvisningar om skogsgödsling.
Jordbrukets användning av handelsgödsel beskrivs in— gående (kap 6). Fördelas handelsgödselförbrukningen i jordbruket under gödslingsåret 1980/81 på hela den utnyttjade åkerarealen utom träda blir den genomsnitt- liga tillförseln av rena växtnäringsämnen 79 kg kvä— ve, 19 kg fosfor och 34 kg kalium per ha. Förbruk—
ningen har minskat något under de senaste fem åren.
Vidare görs en jämförelse mellan rekommenderade göd— selqivor och förbrukning av handelsgödsel till olika grödor. Med ledning av resultat från långtidsförsök ges en beskrivning av handelsgödselns betydelse för avkastningen. Om handelsgödseltillförseln upphör helt uppgår skörden efter ett tiotal är endast till ca
SOU 1983:10
En helt upphörd gödsling skulle sänka den företags— ekonomiska lönsamheten med 2 000 - 3 000 kr per ha och år i södra Sverige. I Mellansverige blir däre— mot skillnaderna mellan olika gödslingsnivåer inte lika uttalade. Uppenbart är att handelsgödseln har störst ekonomisk betydelse i det kreaturslösa jord— bruket.
Gödslingen i skogsbruket (kap 7) uppgick 1980 till totalt 160 000 ha fastmark och mindre arealer torv— mark. Den genomsnittliga gödselgivan är ca 150 kg kväve per ha. Den bästa effekten får man på medel— goda marker. De allra magraste och bördigaste skogs- markerna gödslas normalt inte. Den genomsnittliga tillväxtökningen har beräknats till 13 m3 sk per ha och gödslingstillfälle och genom en gödsling stiger rånettot vid avverkningen med ca 2 500 kr per ha. Gödslingskostnaden uppgår till ca 800 kr per ha. En ökad gödsling skulle förbättra skogsbrukets men även skogsindustrins lönsamhet, eftersom industrin idag importerar råvara till högre priser än de in- hemska.
Användningen av gödselmedel i trädgårdsodlingen
(kap 8) svarar för ca 4 % av totala kvävegödselför— brukningen i landet. Motsvarande siffror för fosfor— och kaliumgödsel är 6 resp 10 %. Under senare år har de rekommenderade gödselgivorna sänkts bl a be— roende på att en uppgödsling av jorden successivt skett. Omfattande restriktioner i gödselmedelsan— vändningen skulle drabba näringen mycket hårt efter— som produktionen är utsatt för stark internationell konkurrens.
Handelsgödselanvändningens energi- och naturresurs— konsekvenser (kap 9) behandlas översiktligt. Handels— gödseltillverkningen svarar för ca en tredjedel av energiförbrukningen för vår livsmedelsförsörjning.
Sammanfattning 17
18. Sanunannunnng
S()1J 1983 10
Energiåtgången motsvarar ungefär 1,5 kg olja per kg gödselkväve utspritt på åkern. Insatsen av handels- gödselenergi ger emellertid brutto 10 —.15 gånger mer energi tillbaka i form av biomassa. Energiut— bytet är av samma storleksordning för flertalet
jordbruksgrödor.
Växtnäringstillförselns hälso— och miljöeffekter har utförligt behandlats (kap 10). Inledningsvis ges en kort beskrivning av utsläppen till luft och vatten vid tillverkning av handelsgödsel.
Kunskapen om växtnäringsförlusterna från åker och skog har förbättrats påtagligt under de senaste 5—10 åren. Som medeltal för åkermark i Götaland har utlakningen beräknats till 40 kg kväve, 0,3 kg fos— for och 22 kg kalium per ha och år. Förlusterna av kväve och kalium är lägre i mellersta och norra Sverige. Nederbörd, jordart, gröda och gödsling har stor betydelse för kväveutlakningen. De faktorer som bestämmer fosforförlusternas storlek är däremot ganska ofullständigt kända. Jordarnas erosionsbe- nägenhet antas här vara en betydelsefull faktor.
Kväve— och fosforförlusterna till vattensystemen från skogsmark är betydligt lägre. Från flodområden med övervägande skogsmark uppgår kvävetransporten till 1 ä 2 kg och fosfortransporten till omkring 0,06 kg per ha och år. I sydligaste Sverige kan kväve— och fosforförlusterna från skogsmark vara betydligt högre. Gödsling och kalhuggning leder till att kväveförlusterna ökar åren närmast efter in—
greppet.
Relationen mellan åkermarkens och tätorternas bi— drag till kväve- och fosforbelastningen på våra vattensystem har förändrats under senare år. Åker— markens tillförsel av kväve är omkring tre gånger
S(DIJ 1983 10
större än tätorternas. Det motsatta förhållandet gäller för fosfor. Fosfor är oftast den begränsande faktorn för produktionen och algförekomsten i in— landsvatten medan kvävetillgången oftast är begrän— sande för produktionen i havet.
Höga nitrathalter i grundvattnet är vanligt före— kommande i södra Sveriges jordbruksbygder. I utpräg— lade skogsbygder är halterna normalt betydligt lägre. Risken för nitratförorening av grundvattnet är i hög grad beroende av de hydrologiska grundförutsättning- arna. I områden där hela nyttonederbörden bildar grundvatten innebär de genomsnittliga kväveförlus- terna från åkermark uppenbar risk för kraftigt för— höjda nitrathalter i grundvattnet. Det material som utredningen haft tillgång till ger inget entydigt besked om några långsiktiga förändringar i grund- vattnets nitrathalt. Höga nitrathalter i dricks— vatten medför hälsorisker i synnerhet för spädbarn. Om nitrathalten överstiger 50 mg per liter skall
man inte ge vattnet åt barn under ett års ålder. Antalet personer i landet som utnyttjar privata vattentäkter med högre nitrathalt än 50 mg/l upp- skattas till minst 100 000. Vid sidan av vattnet
har födan och då särskilt rotfrukter och vissa blad—
grönsaker stor betydelse för nitratintaget.
En annan hälsorisk som behandlas är kadmium i livs— medel. Vegetabilierna svarar för ungefär hälften av vårt kadmiumintag. Växternas kadmiuminnehåll härrör dels från den naturliga kadmiumförekomsten 1 mar— ken och dels från tillförseln från atmosfären och genom gödsel och jordförbättringsmedel. Kadmiumtill— förseln till svensk åkerjord via handelsgödsel har genom selektiv upphandling av fosforråvaror minskat till ca 3,5 ton per år.
Sammanfattning 19
20. Sammanfattning
S()lJ 1983110
Kvävegödslingens inverkan på mark och vegetation
samt angrepp av skadegörare belyses.
Olika metoder för att minska hälso- och miljörisker— na förenade med växtnäringstillförseln (kap 11) dis— kuteraSV—De ekonomiska konsekvenserna av minskad handelsgödselanvändning redovisas. Olika undersök- ningar talar för att gödselgivorna kan sänkas på många jordbruksföretag utan att lönsamhetsförsäm- ringar uppstår. Ett bättre utnyttjande av stall— gödseln liksom också en anpassning av kvävegödsel— givorna till de lokala förutsättningarna skulle kunna minska behovet av handelsgödsel.
En viktig uppgift för kommittén har varit att pröva vilka förändringar i gödselmedelsanvändningen som är rimliga och möjliga att göra på kort sikt och analysera deras konsekvenser. Av den genomgång som företagits (kap 12) framgår att rådgivning är ett lämpligt styrmedel för att få till stånd miljöskydds— åtgärder som leder till oförändrad eller förbättrad lönsamhet. Höga avgifter på handelsgödsel är ett lämpligt styrmedel endast om minskad gödsling på all åker och skogsmark eftersträvas. En annan möj- lighet är förbud mot växtnäringstillförsel över en viss nivå. Olika grödor och jordar kräver emeller— tid olika gödslingsnivåer och en bedömning av lämp— liga gränsvärden i varje enskilt fall och tillsyn
över efterlevnaden skulle vara mycket resurskrävande,
Utredningen gör sina bedömningar (kap 13) mot bak— grund av de riktlinjer för jordbruket och skogsbru— ket som statsmakterna lagt fast genom besluten 1977 och 1979. Jordbrukets viktigaste mål är att produ- cera högvärdiga livsmedel till rimliga priser och
för skogsbruket att skapa förutsättningar för en
värdefull virkesavkastning. Det är emellertid ange—
läget att en avvägning mellan näringspolitiska in—
S(DIJ 1983 10
tressen och miljöintressen kommer till stånd. De miljömässiga krav som ställs på jordbrukets och skogsbrukets produktionsmetoder bör ses i relation till miljöskyddskraven på andra verksamheter i sam— hället.
Utredningen bedömer att en anpassning av gödselan— vändningen kan ske på många jordbruksföretag med minskade växtnäringsförluster som följd men utan att produktionsförutsättningarna nämnvärt förändras. Denna anpassning bör kunna åstadkommas genom rådgiv— ning och tillsyn. Utredningen föreslår därför att re- surserna för lantbruksnämndernas gödslingsrådgivning och länsstyrelsernas tillsynsverksamhet förstärks i syfte att nå en från samhällets synpunkt lämplig gödslingspraxis. Det underlagsmaterial som utred— ningen haft att tillgå talar för att risken för för— orening av yt— och grundvatten till följd av odlings— åtgärderna varierar inom vida gränser beroende på de lokala förutsättningarna. Rådgivnings— och till— synsarbetet bör därför i inledningsskedet koncen— treras på sådana områden som bedöms som särskilt föroreningskänsliga. Utredningen bedömer åtgärderna särskilt angelägna i Hallands—, Kristianstads— och Malmöhus län.
Utredningen föreslår vidare att en kartläggning av jordbruksmarken med avseende på risken för förore— ning av yt— och grundvatten kommer till stånd. Upp— draget bör kunna genomföras av statens naturvårds- verk efter samråd med Sveriges geologiska undersök— ning. Arbetet syftar till en redovisning av föro— reningskänsliga områden.
Generella restriktioner i gödselmedelsanvändningen kommer enligt utredningens mening att påverka den jordbrukspolitiska målsättningen och bör därför be— dömas i en jordbrukspolitisk utredning. Inom sådana
Sanunanåunnng 21
22. Sannnanhunnng
SOU 1983:10
områden där risken för förorening av yt— eller grund- vatten genom spridning av gödselmedel är särskilt stor är den anpassning som kan nås genom rådgivning och tillsyn emellertid inte tillräcklig. Utredningen lägger därför fram ett förslag till lag om gödsel— hantering inom vissa områden. Regeringen får däri— genom befogenhet att bestämma omfattningen av de om— råden som är särskilt föroreningskänsliga, och ifråga om dessa områden får länsstyrelsen meddela de före— skrifter avseende gödselhanteringen som behövs för att motverka vattenförorening. Sådana föreskrifter får avse bl a förbud mot spridning av gödselmedel under vissa tider, skyldighet att anskaffa plane— ringsrnderlag för gödsling, utrymmen för lagring av stallgödsel och storleken av spridningsarealer för stallgödsel. Vid bedömning av hur långt gående krav som kan uppställas ifråga om gödselhanteringen inom ett visst område bör miljöskyddslagens skälighets— avvägning tjäna som utgångspunkt.
Utredningen föreslår vidare att produktkontroll— nämnden och naturvårdsverket ges i uppdrag att ut— arbeta ett program för en successiv nedtrappning av den kadmiumtillförsel till jordbruksmarken som sker
via handelsgödsel och avloppsslam.
Beträffande skogsgödsling har Skogsstyrelsen utar— betat särskilda anvisningar för hantering och sprid— ning av gödselmedel,och utredningen finner för när— varande inte skäl till generella begränsningar som
går utöver dessa föreskrifter.
Utredningen har vidare angett en rad angelägna forsk— ningsområden framförallt i syfte att skapa ett bät— tre underlag för föroreningsbegränsande åtgärder i
jordbruket.
SOU 1983: 10 Sammanfattning 23
Den årliga kostnaden för föreslagna åtgärder har be- räknats till 3—5 miljoner kronor i inledningsskedet. Fullt utbyggt har insatserna uppskattats till ca 15 miljoner kronor per år. Finansieringen bör ske
genom en avgift på handelsgödselmedel på 1 %.
S()lJ 1983110 1 UTREDNINGSUPPDRAGET OCH ARBETETS UPPLÄGGNING 1.1 Direktiven
Inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsodling används kemiska medel i form av handelsgödsel och bekämp— ningsmedel. Genom beslut den 9 augusti 1979 uppdrog regeringen åt dåvarande jordbruksministern, stats— rådet Enlund, att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda frågan om användningen av kemiska medel
i jord— och skogsbruket m.m.
Jordbruksministern har i direktiven (dir. 1979z119, se bilaga 1) till utredningen bl.a. betonat att de ökade kunskaper vi fortlöpande får om riskerna för människors hälsa och för miljön vid användningen av många kemiska preparat i jord— och skogsbruket och den oro som såväl de som arbetar med sådana prepa— rat i jord— och skogsbruket som allmänheten känner * inför dessa problem gör det nödvändigt att minska användningen av bekämpningsmedel och gödselmedel.
En viktig del av kommitténs arbete är att bedöma ] hälso- och miljöeffekterna av den nuvarande använd— ningen av bekämpningsmedel och gödselmedel. Kom— ' mitténs huvuduppgift bör vara att studera konsekven— serna av en minskad användning av kemiska medel och utifrån en avvägning mellan näringspolitiska in- tressen och miljöintressen föreslå lämpliga åtgär- der. Kommittén bör vidare studera vilka föränd—
ringar som är rimliga och möjliga att genomföra
26. Utredningsuppdraget och arbetets uppläggning SOU 1983:10
på relativt kort sikt och vad som kan göras i något längre tidsperspektiv. Utredningen bör också pröva behovet av ytterligare forskning och
utvecklingsarbete i syfte att få fram alternativa produktionsmetoder.
Kommittén bör i sitt arbete samråda med berörda myn— digheter och andra organ samt naturresurs— och mil— jökommittén (Jo 1978:01).
1.2 Arbetets uppläggning
Utredningen har 1980 avgett ett betänkande avseende bekämpning av lövsly (Ds Jo 1980:11). Utrednings— uppdragets återstående delar redovisas i två betän— kanden, Bekämpning av växtskadegörare och ogräs
och Användning av växtnäring.
Under åren 1981 och 1982 har utredningen haft flera ordinarie sammanträden avseende gödselmedelsanvänd— ningen i jord— och skogsbruket. Föredragningar har även gjorts av expertis från Sveriges lantbruksuni— versitet, statens naturvårdsverk, Uppsala Universi— tet och gödselmedelsindustrin. Utredningen har också haft hearings med företrädare för vissa miljöorga— nisationer och alternativa odlingsformer. Forskare inom olika områden har också ställt skriftliga
promemorior till kommitténs förfogande.
Utredningen har arrangerat ett seminarium angående nitratförorening av grundvatten och genomfört stu—
dieresor i Skåne och Mellansverige.
Genom sekretariatet har utredningen deltagit i en internationell konferens om jordbrukets inverkan
på grundvattnets kvalitet och i ett nordiskt semi— narium om åtgärder för att minska växtnäringsför— lusterna från jordbruket.
SOU 1983:10 Utredningsuppdraget och arbetets uppläggning 27
Utredningen har under arbetets gång inte funnit
det lämpligt att behandla handelsgödselanvändningen isolerad från användningen av stallgödsel, avlopps- slam och andra gödselmedel utan anser att olika växtnäringskällor bör behandlas parallellt. Stall— gödseln svarar nämligen för en icke oväsentlig växtnäringstillförsel i det svenska jordbruket. Möjligheterna att minska handelsgödselanvändningen i jordbruket kommer därför också att påverkas av stallgödselns utnyttjande som växtnäringsresurs. Förutsättningarna för en minskning av handelsgödsel— användningen kommer också i hög grad att vara be— roende av övriga växtnäringskällors roll och av
odlingsinriktningen.
Användningen av handelsgödselmedel innebär vidare en tillförsel av samma näringsämnen som förekommer naturligt i marken och i organiska gödselmedel. Miljöeffekterorsakade av förluster av växtnärings— ämnen kan därför inte enbart härledas till använd— ningen av handelsgödsel. Utredningen har därför valt attbelysa växtnäringsämnenas omsättning och utnyttjande i jord— och skogsbruket och därifrån dra slutsatser avseende produktion, miljöeffekter och resursutnyttjande.
Utredningen har under arbetets gång haft samråd med naturresurs- och miljökommittén (Jo 1978:1).
S()lJ 1983 10
2 VÄXTNÄRINGSFÖRSÖRJNINGEN INOM JORD— OCH SKOGSBRUKET — UTVECKLINGEN UNDER 1900—TALET
Jordbrukets och trädgårdsnäringens utveckling finns ingående beskrivna i utredningens bekämpningsme— delsbetänkande. Skogsbrukets utveckling finns be- skriven i utredningens betänkande om lövslybekämp— ning (Ds Jo 1980:11). Föreliggande kapitel avgrän— sas därför till att endast behandla utvecklingen
inom växtnäringsförsörjningen.
2.1 Jordbruket
Utnyttjande av jordbruksmarken har förändrats av— sevärt under 1900—talet. Vid seklets början var man i hög grad hänvisad till markens eget närings- förråd när det gällde grödornas växtnäringsför— sörjning. Jordbruksmarkerna var också inom stora områden mycket lågproduktiva beroende på att jor- den, trots ett stort totalinnehåll av växtnäring, inte kunde frigöra tillräckligt med näring för växternas behov. Fosfor och i synnerhet kväve var som regel de mest produktionsbegränsade växtnä— ringsämnena. Växtnäringshushållningen var därför av mycket stor betydelse och omvandlingen i jord— bruksprodukter måste ske på sådant sätt att så stor del som möjligt av växtnäringskapitalet åter— fördes till jorden. Jordbruket innebar emellertid att marken fortlöpande utarmades på växtnäring. Äldre tiders jordbrukssystem kan sägas vara ett uppehållande försvar mot denna utarmning. Slåtter- bruket och stallgödselvården bidrog här till att
30 Växtnäringsförsörjningen inom jord- och skogsbruket . . . sou 1983: 10
vidmakthålla åkermarkens produktionsförmåga. Genom slåtterbruket fördes växtnäring via vinterfodret från de ofta vidsträckta slåttermarkerna till åkern i form av stallgödsel.
Vid mitten av 1800-talet blev det klarlagt att växternas näringsämnen var oorganiska föreningar och att stallgödsel och skörderester kunde ersät— tas med oorganiska föreningar, men det kom att dröja nästan ett sekel innan någon storskalig an— vändning av sådana gödselmedel kom till stånd. Guano och benmjöl hade dock börjat användas i liten utsträckning redan före 1850. Först under slutet
av 1800—talet introducerades den egentliga konst— gödselanvändningen. Det var till en början super- fosfat och chilesalpeter och senare kalisalt, thomasfosfat och svavelsyrad ammoniak. Användningen av kvävehaltiga handelsgödselmedel var emellertid av liten betydelse ända fram till mitten av 1900— talet
Kalkning av åkerjorden blev en vanlig åtgärd under senare hälften av 1800—talet. Märgling, dvs. sprid- ning av kalkrik jord, var en allmänt förekommande metod i vissa bygder och särskilt i Skåne. I andra områden använde man mer koncentrerade kalknings— medel. Kalkningen medförde att lösligheten ökade för flera näringsämnen och jorden kunde efter märgling eller kalkning ge jämförelsevis goda skördar under några år. Om inte kalkningen åtfölj— des av gödsling kunde åtgärden leda till utsugning av jorden. Jorden blev som man sade utmärglad och märglingen avtog senare i omfattning. Under de
båda världskrigen fick kalkningen stor betydelse beroende på bristen på handelsgödsel. Den lägsta förbrukningen sedan sekelskiftet förekom under bör— jan av 1960—talet men sedan dess har kalkningen
åter ökat.
SOU 1983:10 Växtnäringsförsörjningen inom jord- och skogsbruket . . . 31
Vid sidan av gödsling och kalkning bidrog också växtföljdsjordbruket med stort inslag av klöver till en bättre växtnäringsförsörjning med stigande skördar som följd. Klöver och andra baljväxter med— förde att vallarnas kväveförsörjning förbättrades, vilket också kom efterföljande grödor till godo.
Den utdikning och uppodling av ängsmarker som före— kom i stor skala under slutet av 1800—talet och första hälften av 1900—talet medförde att stora växtnäringskapital sattes i omlopp. Genom vatten— reglering och jordbearbetning kom mineraliseringen av de ofta mullrika jordarna att frigöra kväve och andra växtnäringsämnen. Uppodlingen innebar sålun— da en exploatering av organiskt bunden växtnäring. Denna minealisering kunde pågå under decennier och årligen ge ett nettotillskott av upptagbar näring till den växande grödan. Sedan mullhalten stabili— serats och markens växtnäringsleverans avtagit ökar behovet av växtnäringstillförsel genom handels— gödsel om avkastningsnivån skall kunna upprätthål— las.
Under efterkrigstiden har jordbruksdriften föränd- rats markant. Vi har fått en hög specialisering
och mekanisering i jordbruket och inte minst en ändrad typ av växtodling med mindre vall och större andel stråsäd. Animalieproduktionen har koncentre— rats till färre men större enheter, och övergång till kreaturslös drift har varit vanlig särskilt i slättbygderna. När det gäller växtnäringsförsörj— ningen är det idag framförallt genom tillförsel av handelsgödsel som grödorna förses med växtnäring. Markens roll som växtnäringskälla har fått en mer underordnad betydelse. Däremot har samspelet mellan mark, tillförd växtnäring och gröda blivit allt viktigare. Marken har allt mer övergått till att
bli en förvaltare av tillförd växtnäring. Stora
32 Växtnäringsförsörjningen inom jord- och skogsbruket . . . SOU 1983:10
krav ställs idag på jordbruksmarken som både ska kunna leverera växtnäring i takt med grödans upp- tagning och samtidigt hushålla med växtnäringen under vinterhalvåret för att förhindra utlaknings— förluster. Våra åkermarker uppfyller dessa krav i större eller mindre utsträckning liksom också grö— dornas växtnäringsbehov varierar från år till år beroende på årsmån, skadegörarangrepp m.m. Alla
de framsteg inom växtodlingen som gjorts under efterkrigstiden och som lett fram till dagens höga skördar har heller inte minskat avkastningsvaria— tionerna. Procentuellt sett är de idag lika stora som tidigare, vilket innebär att de i absoluta
tal numera är mycket större än förr då skördenivån var betydligt lägre. Intesitetsökningen inom växt— odlingen utan att odlingssäkerheten förbättrats har lett till ett labilare system som i högre grad än tidigare kan påverka den externa miljön genom t.ex. utlakning av växtnäringsämnen från jordbruks—
marken.
Den snabbt ökande användningen av handelsgödsel under efterkrigstiden kan till stor del förklaras av prisutvecklingen. Priserna på handelsgödsel har stigit långsammare än priset på de flesta produk— tionsmedel och produkter i jordbruket. På så sätt har det blivit lönsamt att använda mera handels— gödsel för att spara bl.a. arbetskraft som skulle ha krävts i odlingssystem som förbrukat mindre handelsgödsel. Den gynnsamma prisutvecklingen på handelsgödsel har också gjort det lönsamt att öka växtnäringstillförseln till den enskilda grödan. Under 1970—talet bröts den tidigare trenden med fallande relativpriser på handelsgödsel. Samtidigt bröts också förbruksningstrenden, och under senare
år har användningen minskat något.
SOU 1983:10 Växtnäringsförsörjningen inom jord- och skogsbruket . . .
2.2. Skogsbruket
Gödsling i skogsbruket blev först vid mitten av 1960—talet mera vanligt förekommande. Sedan början av 1970—talet har den skogsgödslade arealen varie— rat mellan 116 000 och 190 000 ha per år. Uppgif— ter om skogsgödslingens omfattning har insamlats årligen sedan 1962. Av statistiken framgår att den gödslade arealen har ökat i Norrland under senare år, medan den har varit konstant eller minskat något i Götaland och Svealand. I början av 1970— talet var spridning med flygplan den helt domine— rande spridningsmetoden. Spridning från helikopter har emellertid ökat stadigt och svarar idag för omkring 40% av den gödslade arealen. Skogsgödsling har allt sedan den fick någon praktisk betydelse
i huvudsak förekommit i storskogsbruket,och år 1980 svarade sju skogsbolag inkl. Domänverket för 81 % av gödslingsarealen.
Urea var till en början det dominerande gödselmed— let och hade sedan under lång tid en betydande del av totalförbrukningen. Numera har ureaanvändningen ingen praktisk betydelse utan skogsgödslingen sker i allt väsentligt med ammoniumnitrat.
Även i skogsbruket har gödslingen stimulerats av det till början av 1970—talet sjunkande rela-
tivpriset på handelsgödsel. Under senare år har knappheten på virke och ökat krav på ekonomiskt utbyte stimulerat gödslingen.
S()IJ 1983 10
3 NUVARANDE JORDBRUKS—, srocs— OCH TRÄDGÅRDS— NÄRINGSPOLITIK
Jordbruks— och trädgårdspolitiken behandlas ingåen— de i utredningens betänkande om bekämpning av växt— skadegörare och ogräs. I föreliggande betänkande görs endast en kort sammanfattning av sådana delar som är av särskild betydelse för utredningens ställ— ningstagande i växtnäringsfrågor. 3.1 Jordbrukspolitiken
Vår nuvarande jordbrukspolitik beslutades av riksda— gen år 1977 (prop. 1977/78:19, JoU 1977/78:10, rskr 1977/78:103). Beslutet föregicks av 1972 års jord— bruksutredning som bl.a. avlämnade betänkandet Över— syn av jordbrukspolitiken (SOU 1977:17). Enligt be- slutet skall jordbrukspolitiken främja ett rationellt utnyttjandeaw landets naturliga resurser för jord— bruksproduktion. Den brukningsvärda åkern bör utnytt- jas för detta ändamål. Därmed kommer åkerarealen att behållas i stort sett oförändrad.
Ett huvudsyfte med jordbrukspolitiken bör vara att tillförsäkra dem som är sysselsatta inom jordbruket i alla delar av landet en ekonomisk och social stan— dard, som är likvärdig med den som jämförbara grup- per uppnår. Jordbrukspolitiken bör också ha till mål att tillgodose konsumenternas berättigade krav på säker tillgång till livsmedel av hög kvalitet till rimliga priser. För att så långt möjligt kunna före- na dessa syften måste staten även i fortsättningen
36. Nuvarande jordbruks—, skogs- och trädgårdsnäringspolitik SOU 1983:10
främja rationaliseringen i jordbruket. Ett viktigt led i detta arbete är att främja uppbyggnaden och vidmakthållandet av rationella familjeföretag och att genom stöd till forskning, försök och rådgivning medverka till utvecklandet av en teknik som kan ut—
nyttjas vid sådana företag.
I det jordbrukspolitiska beslutet betonas också att de ekologiska och miljömässiga aspekterna särskilt
bör beaktas.
Bakom produktionsmålsättningen, som bl.a. innebär att den brukningsvärda åkerjorden skall skyddas från exploatering för andra ändamål ligger flera övervä— ganden. Ett bland dessa är de konsekvenser som en
mera restriktiv användning av kemiska medel skulle
få. 3.2 Skogspolitiken
Vår nuvarande skogspolitik beslutades av riksdagen år 1979 (prop. 1978/79:110, JoU 1978/79z30, rskr 1978/79:387). Till grund för beslutet låg betänkan— det från 1973 års skogsutredning (SOU 1978z6—7).
Skogsutredningen utgick från att skogsnäringen måste arbeta i överensstämmelse med de övergripande sam— hällsekonomiska målen och i samspel med andra sam— hällssektorer, för att på så sätt bidra till att uppfylla målen bl.a. om full sysselsättning, ekono— misk tillväxt, regional balans, balans i utrikesbe— talningarna och om en god natur— och miljövård. Ut— redningen föreslog mot bakgrund därav att det sam— manfattande målet för Skogspolitiken borde vara att "skogsmark med därå växande skog skall skötas så att den varaktigt ger en med hänsyn till markens virkes— producerande förmåga och övriga förutsättningar hög
SOU 1983:10 Nuvarande jordbruks-, skogs- och trädgårdsnäringspolitik 37
Utredningen presenterade vidare 3 alternativa skogs- produktionsprogram. Det av utredningen förordade al- ternativet innebar ett skogsbruk med betydligt högre ambitionsnivå än det dittillsvarande.
Efter sedvanlig remissbehandling presenterade rege- ringen förslag till skogspolitiskt handlingsprogram (prop. 1978/79:110) Riktlinjer för Skogspolitiken m.m. I likhet med utredningen ansåg föredragande de— partementschefen beträffande skogspolitikens mål att skogsbruket måste verka i överensstämmelse med de övergripande samhällsmålen och i samspel med andra samhällssektorer. Departementschefen förordade vida- re att som övergripande mål för skogsbruket skulle gälla att skogsmark och skog på sådan mark genom lämpligt utnyttjande av markens virkesproducerande förmåga skall skötas så att den varaktigt ger en hög och värdefull virkesavkastning samt att hänsyn därvid skall tas även till naturvårdens och andra allmänna
intressen.
Beträffande utredningens förslag till skogsproduk— tionsprogram anförde departementschefen följande:
"För egen del anser jag i likhet med flera remissin— stanser att det inte är meningsfullt att lägga fast ett närmare preciserat långsiktigt skogsproduktions— program för det svenska skogsbruket. I det långa per— spektiv det här är frågan om får handlingslinjerna inte låsas. Valet av åtgärder och formerna för deras genomförande måste fortlöpande omprövas och anpassas till utvecklingen. Jag vill emellertid ange vissa riktlinjer för utvecklingen.
Som jag tidigare har framhållit anser jag att skogs— industrins nuvarande råvarubehov inte kan få styra skogsproduktionens långsiktiga inriktning. I stället bör den direkt råvaruförbrukande skogsindustrins ka— pacitet efter hand anpassas till den råvarutillförsel som är möjlig inom ramen för den fastlagda skogspo- litiken. På kort sikt är det emellertid av flera skäl omöjligt att bortse från skogsindustrins behov. Hu— vudskälet härtill är att en drastisk nedskärning av industrikapaciteten skulle ge oacceptabla konsekven— ser för sysselsättningen. Utgångspunkten bör därför
38. Nuvarande jordbruks—, skogs- och trädgårdsnäringspolitik SOU 1983:10
vara att söka åstadkomma en skogsproduktion som ger åtminstone den virkesmängd som utredningen redovisa: i sitt alternativ 1. Det skulle innebära dels att av- verkningen skulle kunna ligga på en nivå som är till— räcklig för ett normalt kapacitetsutnyttjande i skogsindustrin, dels att en avverkning av denna stor- leksordning skulle kunna bedrivas långsiktigt. Vad jag nu har sagt om skogsproduktionens inriktning skall således inte uppfattas som en definitiv lås— ning till en viss nivå. Givetvis måste strävan vara en ökad produktion i den mån det är möjligt och lämp— ligt med hänsyn till andra viktiga samhällsmål som jag tidigare har behandlat".
Beträffande naturvårdshänsyn anförde departements—
chefen följande:
"Jag vill till en början understryka att det skogs— bruk som jag förordar inte innehåller några opröva— de åtgärder eller metoder. Det innebär att det finns en god erfarenhetsgrund att falla tillbaka på när det gäller att bedöma skogsbrukets konsekvenser från naturvårdssynpunkt. Frågan om vilka naturvårdshänsyn skogsbruket behöver ta sammanhänger således bl.a. också med de metoder som används inom skogsbruket. I den utsträckning som nya eller intensivare bruknings— metoder aktualiseras bör miljöeffekterna av dessa me— toder klarläggas, innan metoderna tas i bruk.
Som jag tidigare framhållit måste skogsbruket bedri— vas med hänsyn tagen till skogen som livsmiljö för växter och djur, till skogens inverkan på vattenba— lans och lokalklimat och till möjligheterna att ut— nyttja skogsmarken för friluftsliv och rekreation. Vidare måste hänsyn tas till intresset av att bevara vissa inslag i kulturlandskapet. Skogsbruket måste alltså bedrivas så att förutsättningarna för en mång— sidig användning av våra skogar inte rubbas.
De angivna intressena bör enligt min mening i många fall kunna tillgodoses även inom ramen för ett ra— tionellt skogsbruk. När det gäller kraven på frilufts— livet som svårigheter kan uppkomma att reservera goda rekreationsområden utan att rationellt skogsbruk av— sevärt försvåras. I övriga områden bör anspråken på god friluftsmiljö alltjämt kunna tillgodoses inom allemansrättens ram utanstörre hinder i skogsbruket. För att tillgodose friluftslivets och andra angivna intressen krävs emellertid en anpassning och ett hån— synstagande när det gäller olika åtgärder i skogbru— ket. Liksom hittills bör de restriktioner som kan in— ordnas i ett rationellt bedrivet skogsbruk regleras genom hänsynsregler i skogsvårdslagstiftningen. Reg— lerna bör främst gälla sådana åtgärder som avverk- ning, beståndsvård och beståndsanläggning".
SOU 1983:10 Nuvarande jordbruks-, skogs— och trädgårdsnäringspolitik 39
Beträffande Skogsgödsling anförde departementsche—
fen följande:
"Gödsling av skogsmark är ett sätt att snabbt öka produktionen av virke. Metoden har hittills använts i huvudsak inom storskogsbruket. Den skogsmarksareal som årligen gödslas uppgår nu till 170 000—180 000 hektar. Gödslingen ger en merproduktion av drygt 1,5 milj. m3 sk. Utredningen har föreslagit att göds— lingen successivt skall ökat till ca 450 000 hektar per år. Detta skulle mot slutet av den 100—åriga beräkningsperioden kunna ge en merproduktion av ca 5 milj. m3 sk. Flera av de remissinstanser som före— träder miljöintressena avstyrker utredningens för- slag. Många anser att miljöeffekterna av gödslingen måste undersökas ytterligare. Några anser att prak— tiska svårigheter hindrar en utökning av gödslings- programmet.
Gödslingen av skogsmark har hittills gett ett värde— fullt tillskott av virke. Jag finner emellertid ingen anledning för staten att stimulera denna verksamhet. Däremot är det angeläget med fortsatt forsknings— och utvecklingsarbete i fråga om skogsmarksgödsling. Framför allt gäller det gödslingens inverkan från miljösympunkt. Jag vill erinra om att Skogsstyrelsen i samråd med naturvårdsverket har utfärdat särskilda anvisningar för gödsling av skogsmark. Givetvis kan utvecklingen medföra behov av anpassning av anvis— ningarna eller av föreskrifter av mer bindande ka— raktär".
Jordbruksutskottet har genom betänkandet (JoU 1978/ 79:30) Riktlinjer för Skogspolitiken m.m. godkänt det skogspolitiska program som förordats i proposi- tionen. Utskottet anslöt sig även till de i proposi— tionen framförda synpunkterna beträffande skogspro— duktionsprogram samt till den i propositionen valda formen för reglering av naturvårdsfrågorna inom skogslagstiftningens ram.
Riksdagen anslöt sig till propositionens förslag och fattade beslut i enlighet därmed (rskr 1978/79:387).
40. Nuvarande jordbruks—, skogs- och trädgårdsnäringspolitik sou 1933;10 3.3 Trädgårdsnäringspolitiken
Riksdagen beslutade under våren 1979 om riktlinjer- na för den svenska trädgårdsnäringspolitiken (prop l978/79:136, JoU l978/79:29, rskr l978/79z399). Man slog då fast att vi i Sverige har goda möjligheter att bedriva en effektiv trädgårdsproduktion. Klimat och övriga naturliga förutsättningar samt en hög produktionsteknisk nivå gör det möjligt att fram— ställa produkter av mycket god kvalitet till kon—
kurrenskraftiga priser.
Som utgångspunkter för trädgårdsnäringspolitiken uttalas att
— trädgårdsnäringen skall ha en ekonomisk och 50— cial standrard som är likvärdig den som kan er—
bjudas inom andra näringar
— konsumenterna skall tillförsäkras produkter av
god kvalitet till rimliga priser
— en förutsättning för att uppnå detta är en ra—
tionell produktion
— näringen skall erbjuda trygg sysselsättning och
god arbetsmiljö
Riksdagen konstaterade i beslutet att en stor osä— kerhet präglat näringen under senare år. Vissa de— lar av näringen har fått vidkännas stora förluster. Andra grenar har haft otillfredsställande lönsam—
het. Svårigheterna har föranletts dels av långsik— tiga strukturella förändringar utomlands, dels av
snabbt uppkomna förändringar. Den svenska odlingen måste uppnå en sådan effektivitet och produktions— förmåga att sådana förändrade konkurrensbetingel-
ser kan mötas. För att stimulera den inhemska pro—
duktionen bör man enligt riksdagen, på olika vägar
SOU 1983:10 Nuvarande jordbruks-, skogs- och trädgårdsnäringspolitik 41 stärka den internationella konkurrenskraften.
Jordbruksproduktionen är genom den sedan länge förda jordbrukspolitiken relativt sett väl skyddad mot konkurrens från utlandet. De relativt öppna gränserna för flertalet trädgårdsprodukter har däremot lett till problem för delar av trädgårds— näringen. Exportrestitutioner, subventionerade energipriser och liberalare bekämpningsmedelslag- stiftning i exportländerna är faktorer som dess— utom påverkar den svenska trädgårdsnäringen kon- kurrenssituation. Kraftigare gränsskydd förekommer i jämförbara länder, som Norge och Finland. Samma sak gäller EG:s gemensamma tullmur. Någon export av trädgårdsprodukter från Sverige förekommer inte
i nämnvärd omfattning.
Enligt uppskattning av 1974 års trädgårdsnärings— utredningen beräknas värdet av importen fritt gräns av sådana trädgårdsprodukter, som också produceras i landet, uppgå till samma belopp som värdet av den svenska produktionen, dvs 1,1 miljarder kronor. Siffrorna avser 1976 då senaste tillgängliga pro— duktionsstatistik publicerades.
S()IJ 1983:10
4. VÄXTNÄRINGSOMSÄTTNING OCH VÄXTNÄRINGS— BALANS
4.1. Markens växtnäringsinnehåll
4.1.1. Kväve
Matjordslagret i en normal åkerjord innehåller ett stort växtnäringskapital. Kväveinnehållet i en mullhaltig mineraljord är i storleksordningen 2—
10 ton kväve per ha. Den dominerande delen av detta kväve finns bundet i det organiska materialet — mullen. De luftkvävefixerande organismerna har varit och är fortfarande av fundamental betydelse för denna kvävepool. De blågröna algerna, balj— växtbakterierna och vissa fritt levande bakterier och svampar spelar här en viktig roll. Genom mine— ralisering blir det organiskt bundna kvävet succes— sivt tillgängligt för övriga växter. Det är högst ett par procent som frigörs årligen.
Skogsmarken innehåller också avsevärda kvävemäng— der. Goda skogsmarker kan ha ett kväveförråd på upp till 10 ton per ha medan de magraste markerna endast innehåller ca 0,5—2 ton per ha. Nedbryt— ningen av organiskt material går betydligt lång— sammare i skogsjord än i åkerjord. Kol— kvävekvo— ten är också betydligt högre, och en mineralise— ring av kväve innebär här i huvudsak en omlagring i humussubstansen. Skogsmarkens kväveförråd kan därför anses vara betydligt stabilare, och risken för förluster också betydligt mindre.
44. Växtnäringsomsättning och växtnäringsbalans SOU 1983:10
4.1.2 Fosfor och kalium
Både skogs- och åkermark innehåller stora fosfor— mängder. Den helt dominerande delen av fosforför— rådet är mineraliskt eller organiskt bunden. Den växttillgängliga delen utgör normalt endast något 10—ta1 kilo per ha och tillskottet genom vittring sker mycket långsamt. Kalium förekommer främst bundet i kaliumhaltiga mineral. Vanligen är mer än 99 % av det totala kaliumförrådet bundet i mineral. Särskilt lerjordarna är rika på kalium. Förrådet kan för dessa uppskattas till ett per hundra ton
per ha. 4.1.3 Övriga näringsämnen
Bland katjonnäringsämnena dominerar vanligen kal- cium både i marklösning och i utbytbar form. Od— lade jordar innehåller vanligen något lO-tal ton utbytbart kalcium. Kalcium har stor betydelse för markens kemiska och fysikaliska egenskaper. Kal- cium förekommer i ett flertal mineral som också Utgör det väsentligaste förrådet av kalcium i
marken.
Magnesium förekommer också i stora mängder i jor— den och halten mineralbunden magnesium är ofta högre än halten mineralbunden kalcium. Däremot motsvarar mängden magnesium i marklösningen van-
ligen inte mer än något tiotal kilo per ha.
Mängden mangan i marken uppgår till 100-3 000 kg per ha i matjordslagret. I utbytbar form förekomner mangan i mycket små kvantiteter. Manganets löslig- het är starkt beroende av markens pH-värde. Trots att växterna endast fordrar mycket små mängder mangan, kan manganbrist förekomma vid höga pH—
värden.
SOU 1983:10 Växtnäringsomsättning och växtnäringsbalans 45
Totalhalten koppar i odlade mineraljordar uppgår vanligen till något 10-tal kg per ha. Mulljordar kan däremot vara mycket kopparfattiga. Kopparns löslighet i markvätskan är mycket låg, vanligen inte mer än någon procent av totalinnehållet. Kop- parbrist hos växterna kan därför uppkomma främst på torvjordar och vissa sand- och mojordar.
Mängden zink uppgår till totalt något 100—tal kg i matjorden, och huvuddelen är bunden i mineral. Omkring l-4 % av den totala zinkmängden föreligger i utbytbar form. Zinkbrist är ovanlig i Sverige.
Mängden bor i matjorden uppgår vanligen till något 10—tal till 100-tal kg per ha. Halterna stiger van— ligen med ökande ler— och humusinnehåll. Borbrist kan förekomma hos vissa växter och då lättast på ler— och humusfattiga jordar med högt pH.
4.2 växtnäringsämnenas uppträdande i mark och växter 4.2.1 Näringsämnenas förekomstformer
Växtnäringsämnena förekommer i huvudsak på tre olika sätt:
1. Lösta i markvätskan. Koncentrationen i denna va- rierar med vattenhalten och är olika för olika näringsämnen. Koncentrationerna är som regel
lägre i skogsjord än i åkerjord.
2. I utbytbar form. Genom jonbyte kan utbytbara jonder göraslättillgängliga. Flera växtnä— ringsämnen föreligger till betydande del i ut- bytbart skick. Så är fallet med kalcium, magne—
sium, kalium och fosfor.
46. Växtnäringsomsättning och växtnäringsbalans SOU 1983:10
3. I icke utbytbar form. Alla metallkatjoner kan ingå i primära och sekundära mineral eller i svårlösliga föreningar. Näringsämnena kan ock- så ingå i förna, humus och i mikroorganismer. I den senare formen förekommer främst kväve, sva-
vel och fosfor. 4.2.2 Kväve
Mineraliseringen är en viktig del i kvävets krets— lopp. Mineraliseringen är i princip en oxidations— process och slutprodukterna enkla, oorganisak före— ningar. Det mineraliserade kvävet återförs emeller- tid inte till luften utan istället bildas ammonium. Detta oorganiskt bundna kväve är en viktig kväve— källa för de högre växterna, men ammoniumkvävet kan också användas som energikälla. Vissa specialisera— de bakterier kan oxidera ammonium till nitrit och sedan till nitrat. Nitrit är här en mellanform som sällan förekommer i större mängder. Nitratkvävet kan användas som kvävekälla för de högre organis- merna i samma omfattning som ammoniumkvävet. När växterna dör och förmultnar återförs kvävet till
marken.
Det naturliga kvävekretsloppet med alla dess del- processer löper inte idealiskt i alla avseenden. Nitratet kan användas av många markmikroorganismer som syrekälla och slutprodukten blir härvid kväv- gas och dessutom enklare kväveoxider - No och N20' Denna process startar vid brist på luftsyre och kallas denitrifikation. Nitratkvävet är också mera lättlösligt i vatten än de flesta andra växtnärings- ämnen. Nitrat kan därför under humida betingelser transporteras med Sjunkvattnet nedåt i marken. På lerfattiga sand— och mojordar är kulturväxternas rotsystem i stort sett begränsat i matjorden och den allra översta delen av alven. I dessa jordar
SOU 1983:10 Växtnäringsomsättning och växtnäringsbalans 47
kan nitratkvävet lätt hamna utom räckhåll för rötterna. Sjunkvattnet kan också röra sig mycket olika genom marken och komma i kontakt med större
eller mindre del av jordpartiklarna.
De kritiska faserna i kvävets kretslopp är alltså mineralisering och denitrifikation. De faktorer som framförallt påverkar mineralisering och denitrifika— tion är tillgång på vatten och luft, temperaturför- hållanden, kol— kvävekvot, pH och jordart. Minera- liseringen går stegvis i en serie reaktioner som avlöser eller griper in i varandra. Under aeroba förhållanden leder mineraliseringen till bildning av oorganiska föreningar såsom vatten, koldioxid, ammoniak, sulfat, fosfat etc. Under nedbrytningen bildas även intermediärer som ingår i humus och som kan bli bestående i århundraden. I anaeroba miljöer går nedbrytningen långsamt på grund av det låga energiutbytet vid denna typ av processer. Nedbryt— ningen blir också ofullständig och slutprodukterna ackumuleras i den omgivande miljön. Under våra kli- matiska betingelser är förutsättningen för minerali— sering bäst under vår och höst, då marktemperatur och fuktighet är gynnsamma. Det kväve som minerali— seras på våren kommer som regel växterna tillgodo, medan det som frigörs på hösten löper stor risk att förloras till omgivningen.
Balansen mellan tillgängligt kol och kväve, dvs kol— kvävekvoten, är av stor betydelse för minerali— seringsförloppet. Om organiska kolföreningar finns i stort överskott, löper nedbrytningen långsamt och det frigjorda kvävet binds i markmikrofloran.
De markmikroorganismer som svarar för nitrifika- tionen är strikt aeroba och har pH-optimum omkring 7,5. Processen sker således bäst i välluftade, neu— trala eller svagt alkaliska jordar. Denitrifikatio—
nen däremot uppträder vid syrebrist och utförs av
48. Växtnäringsomsättning och växtnäringsbalans SOU 1983:10
ett fåtal bakteriearter. Jordens mekaniska samman- sättning har också betydelse för mineraliseringens förlopp. Humussubstanser som bildas vid minerali- seringen kan lättare inlagras i lerjordar än i
sandjordar. 4.2.3 Fosfor och kalium
En bråkdel av fosforn i marken föreligger i växt— tillgänglig form, och pH har ett avgörande infly- tande på löslighet och växttillgänglighet. Den övervägande delen av markfosforn finns bunden i olöslig eller svårlöslig form eller adsorberad på markpartiklarna och är då växttillgänglig i viss utsträckning. Den organiskt bundna fosforn kan i matjorden uppgå till 30-60 % av totalfosforn och utgöra en viktig fosforkälla för växterna på vissa jordar. Beroende på mängden växttillgänglig fos- for i åkerjorden indelas jordarna i fosforklasser och förrådsklasser. Denna klassindelning ligger till grund för gödslingsrekommendationer. Fosfor— gödslingsbehovet beror i första hand på jordarnas innehåll av lättlöslig fosfor och i andra hand av
förrådet av fosfor.
Kalium förekommer dels i löst form, dels som ut— bytbart kalium, dels fixerat och dels bundet i mi— neraler. Det föreligger en jämvikt mellan de olika kaliumformerna. Höjes halten löst kalium genom gödsling, förskjuts jämvikten och kaliumfixering kan uppstå. Om halten löst kalium sänks genom väx— ternas näringsupptagning, går reaktionen åt andra hållet och resulterar i defixering och mobilise- ring av mineralkaliumförrådet genom vittring. Den— na process kan i lerjordar vara så omfattande att kaliumgödsling ej fordras. Alltefter kaliumhalten indelas åkerjordarna i kaliumklasser och förråds— klasser. Denna klassindelning ligger till grund
för beräkning av gödslingsbehovet.
SOU 1983:10 Växtnäringsomsättning och växtnäringsbalans 49 4.2.4 Växtnäringsupptagning
Näringsämnena måste föreligga i jonform för att växterna skall kunna tillgodogöra sig dem. När sal- terna löses i vatten bildar de positiva eller nega— tiva joner. Näringsupptagningen sker genom jonbyte, dvs växten kan ta upp t.ex. en kaliumjon ur mark— vätskan genom att lämna ifrån sig en annan positiv jon till marken. Kväve tas upp som nitrat (NO —)
3
eller ammonium (NH4+), fosfor huvudsakligen som divätefosfat (H PO _), kalium och övriga metaller - - - 2 4 + 2+ 2+ 2+
som pOSitiva jonder (K , Ca , Mg , Cu .........). I utbyte mot positiva joner lämnar växten ifrån sig vätejoner (H+). Som ersättning för negativa joner är det främst den envärda vätekarbonatjonen (HCO3_) som är av betydelse. Även tvåvärda karbo- natjoner (CO32_) och hydroxyljoner (OH—) kan före—
komma i begränsad omfattning.
Växterna kan också ta upp ämnen i molekylär form.
Helt dominerande är här vattenupptagningen. Vissa
saltmolekyler t.ex. urea och många organiska mole—
kyler kan också tas upp på detta sätt. I mycket små ' mängder kan växterna ta upp komplicerade organiska ämnen. Detta förhållande är t.ex. en förutsättning för användningen av jordherbicider.
Kväve är det ämne som växterna i de flesta fall be- höver i störst mängd. En god stråsädesgröda kan ta upp 150 kg kväve per ha. Vall, oljeväxter, potatis och sockerbetor behöver betydligt mer. Större delen av det upptagna kävet ingår i växternas äggviteäm— nen, men kväve ingår även som beståndsdel i många andra föreningar.
Fosfor fordras i betydligt mindre mängder än kväve. Lantbruksväxterna tar upp 10—40 kg/ha och år av detta ämne. Fosforn har en viktig funktion i sam—
band med bildning av kolhydrater och i energiom—
50. Växtnäringsomsättning och växtnäringsbalans SOU 1983:10
sättningen. Fosfor ingår också i en del av ägg—
viteämnena.
Upptagningen av kalium varierar beroende på växt- slag. Stråsädesgrödorna behöver i allmänhet mindre än 100 kg kalium per ha. Vall, potatis och socker- betor har ett betydligt större kaliumbehov. Kalium ingår inte i några organiska föreningar. Ämnet ver- kar som regulator för salthalt och syra-basbalans. Det anses ha stor betydelse för ämnestransporten i
växten och för kolhydratbildningen.
Upptagningen av kalcium uppgår till 10-20 kg/ha
och år för stråsäd. Oljeväxter, potatis och socker- betor behöver 50—100 kg och baljväxterna ännu mera
eller 100—300 kg per ha. Kalcium ingår heller inte
i några organiska föreningar men har stor betydelse som regulator för växtvävnadernas fasthet, genom—
släpplighet, vattenhalt och syra—bas status.
Magnesium och svavel fordras i något lO—tal kg/ha och år. Mikronäringsämnena järn, mangan, bor, kop- par, zink, molybden och kobolt fordras i mängder som varierar från mindre än 1 gram till ett par kilo per ha och år. Vissa grundämnen är nyttiga för växterna men bevisligen inte livsnödvändiga. Till sådana grundämnen räknas natrium, klor och kisel samt bland mikroämnena aluminium, vanadin,
arsenik, selen, fluor och jod.
Alltför hög koncentration av såväl nödvändiga som icke nödvändiga ämnen i löst form verkar skadligt och framkallar förgiftningssymptom hos växterna. Allmänna skador (brännskador) kan uppkomma om salt— koncentrationen i rotzonen är för hög. Ofta upp— kommer sådana skador när vattenbrist föreligger.
De lättlösliga nitrat- och kloridjonerna är de ämnen som lättast kan ge upphov till giftverkan.
För mikronäringsämnenas del är områdena mellan
SOU 1983:10 Växtnäringsomsättning och växtnäringsbalans 51
brist, optimal tillgång och överskott i många fall mycket snäva. Å andra sidan synes växterna kunna tåla förvånansvärt höga koncentrationer av vissa
ämnen som t.ex. arsenik och bly.
Den pågående markförsurningen leder till en ökad utlösning och tillgänglighet av bl.a. aluminium. Detta antas vara en viktig faktor bakom de skador
barrskog som registrerats i vissa försurade områden i Västtyskland.
4.3. Växtnäringsbalans och handelsgödseltillför— sel
Jordbruk innebär dels att människan styr växttäckets sammansättning på de odlade arealerna och dels att en del av den energi som växterna binder och en del av den växtnäring som de tar upp ur marken bortförs. En viktig fråga är hur stor denna bortförsel kan
bli utan att skördarna försämras. Många exempel finns på att jordarnas produktionsförmåga inte är outtömlig samt att en fortlöpande odling kan ut— arma marken på växtnäring. För att bibehålla mar- kens produktionsförmåga måste man alltså återföra den växtnäring som gått förlorad och vidare se till att markens biologiska aktivitet bibehålls.
Växtnäringscirkulationen i jordbruket har aldrig varit helt sluten, men genom ändrad odlingsinriktnig och förändrad användning av jordbruksprodukterna
har förlusterna ökat. Med utgångspunkt från den enskilda fastigheten är följande förlustvägar för
växtnäringen viktiga:
1. Försäljning av vegetabilier 2. Förluster vid animalieproduktion och vid försälj- ning av animalier
3. Förluster vid hantering av stallgödsel och skör— derester
52. Växtnäringsomsättning och Växtnäringsbalans SOU 1983:10
4- Utlakning och avdunstning från åkermarken
Ersättning av förlusterna sker främst genom:
1. Handelsgödsel
2. Biologisk fixering av kväve 3. Inköp av fodermedel
4. Atmosfäriskt nedfall
Handelsgödseln har under efterkrigstiden svarat för större delen av denna ersättning. Stallgödseln svarar i dag för ungefär l/3 av kväve— och fosfor— tillförseln samt drygt hälften av kaliumtillför— seln. All växtnäring i stallgödseln kan emellertid inte nyttiggöras.En stor del av kvävet förloras
under lagring och spridning av gödseln.
Skogsgödsling är en jämförelsevis ovanlig åtgärd i Sverige, och det bör betonas att Skogsgödsling till skillnad från gödsling i jordbruket inte är nödvändig för att upprätthålla markens produktions— förmåga vid virkesproduktion utan är ett medel att öka den. Man har nämligen inte kunnat påvisa någon minskning av skogsproduktionen trots avverkning under flera generationer. Orsaken till detta är att skörden sker sällan och halten av växtnäringsämnen är låg i den skördade veden.Om även de näringsrika barren och finare grenarna skulle utnyttjas, finns det emellertid risk att produktionsförmågan åtmin- stone på de magraste markerna minskar. Det atmos- färiska nedfallet av kväve och fosfor bidrar också i hög grad till att kompensera bortförseln av nä— ringsämnen genom virkesskörden.
S()IJ 1983 10
5 GÄLLANDE LAGSTIFTNING RÖRANDE ANVÄNDNINGEN AV HANDELSGÖDSEL OCH ANDRA GÖDSELMEDEL
Användningen av gödselmedel regleras inte särskilt i någon författning. Ett flertal författningar är emellertid tillämpliga när det gäller användningen av dessa medel. Bland dessa författningar kan sär- skilt nämnas lagenuom hälso- och miljöfarliga va— ror (1973z329), miljöskyddslagen (l969:387, 1981: 420), vattenlagen (1918z523), naturvårdslagen (l964:822), hälsovårdsstadgan (l958z663) och ar- betsmiljölagen (1977:1160).
5.1 Lagen om hälso- och miljöfarliga varor
Lagstiftningen om hälso— och miljöfarliga varor be— står främst av lagen (l973z329) om hälso- och miljö- farliga varor, kungörelsen (l973:334, omtryckt 1979: 348) om hälso— och miljöfarliga varor samt de före- skrifter som med stöd av dessa författningar har
meddelats av vederbörande myndigheter.
Lagen är med vissa undantag tillämplig på dels ämne eller beredning som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper och hantering kan befaras medföra skada på människor eller miljö, dels vara som innehåller sådant ämne eller bered— ning om varan därigenom och med hänsyn till sin hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön. För användningen av bekämpningsme— del är lagen av grundläggande betydelse, men den kan också tillämpas på handelsgödsel.
54 Gällande lagstiftning rörande användningen . . . SOU 1983:10
Huvudprincipen i lagen om hälso— och miljöfarliga varor är att skada på människor eller miljön ge— nom kemiska produkter skall förebyggas så långt som möjligt. Detta sker i huvudsak på två sätt. Dels åläggs var och en som tillverkar, försäljer eller på annat sätt hanterar eller importerar ke— miska varor att vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att motverka att varorna får skadliga verkningar. Dels kontrollerar myndigheter verksamheten och kan ingripa med tvångs— medel för att förebygga skadeverkningar. En grund— princip är att redan misstanke om att ett kemiskt medel kan vara skadligt för människan eller miljön medför att producenter m.fl. måste vidta försik- tighetsmått och att myndighet kan ingripa mot pro— dukten.
Lagen har utformats som en ramlag. Den innehåller dels grundläggande bestämmelser om tillverkning, försäljning, användning och annan hantering och import av hälso— och miljöfarliga varor, dels be— myndiganden för regeringen eller myndighet som re- geringen bestämmer att i olika avseenden utfärda
tillämpningsföreskrifter.
Regeringen har i kungörelsen (l973:334) om hälso— och miljöfarliga varor utnyttjat sin befogenhet att meddela närmare föreskrifter. Kungörelsen innehål- ler sålunda vissa föreskrifter om försiktighets- mått samt undersöknings— och märkningsskyldighet. I övrigt har regeringen delegerat sin befogenhet i detta hänseende till i första hand produktkontroll— nämnden. Dessutom har regeringen delegerat till produktkontrollnämnden att meddela ytterligare föreskrifter såvitt avser annat särskilt villkor för hantering eller import av hälso— och miljö— farlig vara än förbud att hantera eller importera sådan utan särskilt tillstånd. Regeringen har så— lunda förbehållit sig rätten att besluta om det skall
SOU 1983:10 Gällande lagstiftning rörande användningen . . . 55
krävas tillstånd för att få hantera en viss vara. Vidare har produktkontrollnämnden bemyndigats med- dela föreskrifter om bl.a. skyldighet för dem som hanterar en hälso— och miljöfarlig vara att lämna uppgifter om bl.a. varans sammansättning och egen—
skaper.
I kungörelsen har införts särskilda bestämmelser angående hanteringen av bekämpningsmedel. Några motsvarande bestämmelser för handelsgödselmedel finns inte.
Den centrala tillsynen över efterlevnaden av lag— stiftningen om hälso— och miljöfarliga varor till— kommer huvudsakligen arbetarskyddsstyrelsen inom sitt verksamhetsområde och naturvårdsverket i övrigt. Regional tillsyn utövas av yrkesinspektion och länsstyrelserna. På det lokala planet är hälso- vårdsnämnden tillsynsmyndighet. Den myndighet som utövar tillsynen får meddela de förelägganden eller förbud som uppenbart behövs för att lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen efter—
levs.
5.2 Miljöskyddslagen
Miljöskyddslagen innehåller bestämmelser till skydd mot olika slag av miljöstörningar i form av bl.a. vatten— och luftföroreningar. Lagen är tillämplig på användning av mark, byggnad eller anläggning (fast egendom) på sätt som kan medföra att exempel— vis vattendrag, sjö eller annat vattenområde för- orenas. I praxis har miljöskyddslagen tillämpats även för skydd av grundvatten.
Åtgärd eller användning som omfattas av lagen kallas miljöfarlig verksamhet. Beteckningen ger bl.a. ut- tryck för grundtanken att även risken för olägenhet skall beaktas.
56 Gällande lagstiftning rörande användningen . . . SOU 1983:10
För att miljöfarlig verksamhet skall få utövas krävs som huvudregel att den som utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten skall vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamhe— ten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller av— hjälpa olägenhet. För många olika verksamheter krävs därutöver tillstånd enligt miljöskyddslagen för att de skall få bedrivas. Någon sådan förpröv— ningsplikt gäller inte beträffande spridning av gädselmedel, men trots det faller verksamheten under miljöskyddslagen. I lagens förarbeten anges som exempel på miljöfarlig verksamhet anordnande av upplag som kan medföra vattenförorening och vidare utspridning av gödselmedel och andra ämnen som genom avrinning kan spridas till Sjöar och
andra vattenområden.
Tillsynen enligt miljöskyddslagen utövas av statens naturvårdsverk och länsstyrelsen. Naturvårdsverket har det centrala tillsynsansvaret i vilket bl.a. ingår att utarbeta allmänna råd till ledning för länsstyrelsernas verksamhet. Verket meddelar bl.a. anvisningar för hanteringen av stallgödsel m.m. (SNV 1976:16, 1977:3) och avloppsslam (1979z3). Den fort- löpande tillsynen utövas av länsstyrelsen. Efter åta- gande av kommunen får länsstyrelsen dock överlåta åt hälsovårdsnämnden att utöva den fortlöpande till—
synen.
Tillsynsmyndigheten kan för särskilda fall meddela råd om lämpliga åtgärder för att motverka olägenheter Under vissa förutsättningar kan tillsynsmyndigheten även meddela föreläggande om försiktighetsmått eller förbud som uppenbart behövs för att lagens bestäm—
melser skall efterlevas.
SOU 1983:10 Gällande lagstiftning rörande användningen . . . 57
5.3 Naturvårdslagen
Naturvårdslagen innehåller bestämmelser till skydd för naturmiljön. Länsstyrelsen kan förklara ett område som naturreservat om det är värdefullt ur vetenskaplig eller kulturell synpunkt eller om om- rådet är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv. I samband med beslut om bildande av naturreservat skall anges bl.a. de inskränkningar i rätten att förfoga över ett sådant område som be- hövs för att trygga ändamålet med reservatet. Som exempel på sådana inskränkningar nämns bl.a. för- bud mot användningen av kemiska medel som handels— gödsel och bekämpningsmedel. Om reservatsförord— nandet medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras är innehavaren av marken berättigad till
ersättning för det intrång reservatsförordnandet medför.
Område inom vilket särskilda åtgärder behövs för att skydda eller vårda naturmiljön, men som inte
är så genomgripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras, kan av länsstyrelsen förklaras som naturvårdsområde. Länsstyrelsen kan föreskriva inskränkningar i fastighetens nyttjande eller skyl- dighet att tåla vissa landskapsvårdande åtgärder. Institutet naturvårdsområde används i sådant fall då erforderliga vård— och kontrollåtgärder är för— enliga med normalt jord— och skogsbruk och normal
användning av gödsel— och bekämpningsmedel. Naturvårdsverket har gett rekommendationer angåen— de tillämpningen av bestämmelserna om naturvårds— område (SNV l976:4).
5.4 Hälsovårdsstadgan
Hälsovårdsstadgan upptar bestämmelser som ger hälsovårdsnämnden instrument för att åtgärda,
58 Gällande lagstiftning rörande användningen . . . SOU 1983:10
förhindra och i viss utsträckning också förebygga sanitär olägenhet. Med sanitär olägenhet avses alla yttre faktorer av någon betydenhet, som inte är av blott tillfällig natur och som kan inverka menligt i såväl psykiskt som fysiskt hänseende
på en normal människas hälsotillstånd.
I hälsovårdsstadgan finns särskilda bestämmelser om åtgärder mot vatten— och luftförorening m.m. (38 S). Hälsovårdsnämnden skall tillse att erfor— derliga och skäliga åtgärder vidtas för att mot— verka vattenförorening, luftförorening, buller och andra sådana störningar. Som framgår av redogö- relsen för miljöskyddslagen utövas tillsyn mot skydd för sådana störningar även av naturvårds— verket och länsstyrelsen med stöd av miljöskydds— lagen. Det råder emellertid viss oklarhet i vilken utsträckning hälsovårdsnämnden kan ingripa med stöd av 38 S.
Hälsovårdsstadgans bestämmelser kan kompletteras med föreskrifter utfärdade i lokal hälsovårdsord— ning. Hälsovårdsnämnden kan vidare för särskilda fall meddela de föreskrifter som utöver stadgan och lokal hälsovårdsordning är erforderlig till förebyggande eller undanröjande av sanitär olägen— het vid viss verksamhet m.m. Med stöd av denna be— stämmelse torde en hälsovårdsnämnd för särskilt fall kunna meddela föreskrifter beträffande an— vändningen av gödselmedel.
Tillsynen över efterlevnaden av hälsovårdsstadgan ankommer inom kommunen på hälsovårdsnämnden. Huvud— regeln i fråga om nämndens befogenheter är att nämnden äger att antingen omedelbart eller efter råd och uppmaningar meddela erforderliga föreläg- ganden och förbud. Den regionala tillsynen utövas
av länsstyrelsen.
SOU 1983:10 Gällande lagstiftning rörande användningen . . . 59
I en proposition (1981/82:219) föreslås att hälso— vårdsstadgan ersätts med en ny lag, hälsoskydds- lagen. Liksom hittills skall lagens syfte vara att förhindra uppkomsten av och undanröja sanitär olä— genhet. Hälsovårdsstadgans utförliga och detalje— rade bestämmelser har i huvudsak övergivits. I en övergripande bestämmelse stadgas i stället att ägaren eller nyttjanderättshavaren till berörd egendom skall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att hindra uppkomsten av sanitär Olä— genhet och för att undanröja sådan olägenhet. Be- stämmelsen ger möjlighet att ingripa mot varje störning som innebär eller kan leda till sanitär olägenhet. Bestämmelsen kan således åberopas för att ingripa mot vattenförordningar och andra stör—
ningar som omnämns i 38 S i den nu gällande hälso- vårdsstadgan.
I propositionen föreslås vidare att regeringen eller efter regeringens bemyndigande kommunen får meddela ytterligare föreskrifter till skydd mot sanitära olägenheter. De kan gälla föreskrifter för sprid— ning av stallgödsel och avloppsslam inom tätbebygg— da områden. Dessutom föreslås att milj- och hälso— skyddsnämnden, i likhet med vad som gäller för hälsovårdsnämnden enligt nuvarande hälsovårdsstad— ga, skall få möjlighet att i särskilda fall meddela de villkor som behövs för att förhindra eller undan—
röja sanitär olägenhet.
Den nya hälsoskyddslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1983.
5.5 Vattenlagen Den gällande vattenlagen härrör från början av
l900—talet. I en proposition (1981/82:130) före— slås emellertid en ny vattenlag som skall ersätta
60 Gällande lagstiftning rörande användningen . . . SOU 1983:10
den nuvarande vattenlagen. Förslaget behandlas för
närvarande i riksdagen.
I den nuvarande vattenlagen finns sedan år 1964 bestämmelser till skydd för grundvatten. Som en allmän aktsamhetsregel gäller att om någon vill utföra grävning eller sprängning eller anordna upp- lag eller vidta annan åtgärd som kan befaras med- föra menlig inverkan på grundvattentillgång, vilken tillgodogörs eller kan antas komma att tillgodo— göras är han skyldig att till skydd för grundvatt- net vidta de anordningar och tåla den begränsning av verksamheten samt i övrigt iaktta de försik— tighetsmått som är skäliga. Länsstyrelsen kan komplettera aktsamhetsregeln genom att fastställa erforderligt skyddsområde för en grundvattentill— gång som har eller kan komma att få betydelse för vattenförsörjningen inom tätbebyggelse. Länssty— relsen har vidare befogenhet att för ett skydds- område meddela allmänna föreskrifter. Dessa före— skrifter ugör en precisering av vad som skall iakt— tas enligt den allmänna aktsamhetsregeln. Skydds— föreskrifterna får sålunda inte innebära större intrång för berörda fastighetsägare än vad dessa
är skyldiga att underkasta sig enligt den allmän— na aktsamhetsregeln. Längre gående skyddsåtgärder förutsätter servitut som tillskapas genom beslut
av vattendomstol och kan medföra ersättningsskyl- dighet för ägaren av den grundvattentillgång som skall skyddas. Statens naturvårdsverk har utarbe- tat anvisningar avseende skydd av vattentäkter
(SNV 1971:4). '
Förslaget till ny vattenlag innebär att den nu gällande aktsamhetsregeln för grundvatten ut— vidgas att gälla även för ytvatten. Länsstyrelsen skall kunna komplettera aktsamhetsregeln med
SOU 1983:10 Gällande lagstiftning rörande användningen . . . 61
skyddsbestämmelser för särskilda "vattenskyddsom— råden". Skyddet avser i första hand vattenkvali— teten och tar sikte på att begränsa förorenings— källor som exempelvis gödsling och kemisk växtbe— kämpning. I propositionen uttalas vidare att ett skyddsområde inte enbart bör kunna fastställas för vattenförsörjningen inom tätbebyggelse. Ett sådant område föreslås även kunna inrättas då detta är motiverat för vattenförsörjningen i glesbygd. I linje med vad som gäller enligt bl.a. naturvårds- lagen skall intrångsersättning vid förordnande om vattenskyddsområde endast kunna utgå om pågående markanvändning avsevärt försvåras. Ersättningsfrå-
gan skall prövas av vattendomstolen.
5.6 Arbetsmiljölagen
Arbetsmiljölagen (1977:1160) som den 1 juli 1978 ersatte arbetarskyddslagen ger grundläggande
regler om arbetsmiljöns utformning. En huvudregel i lagen säger att arbetet skall anpassas till män— niskans förutsättning i fysiskt och psykiskt av— seende. Huvudansvaret för arbetsmiljön ligger på arbetsgivaren. Arbetsgivaren skall vidta alla åt— gärder som behövs för att förebygga att de anställ- da utsätts för ohälsa eller olycksfall i arbetet.
Arbetsmiljölagen har en starkare inriktning på de kemiska hälsoriskerna än vad tidigare gällande arbetarskyddslag hade. Den som tillverkar, impor- terar eller överlåter ett farligt ämne skall vidta de åtgärder som behövs för att hindra eller motver- ka att ämnet vid avsedd användning innebär risk från arbetarskyddssynpunkt.
Arbetarskyddsstyrelsen är den centrala myndigheten för arbetarskydd. Arbetarskyddsstyrelsen och yrkes— inspektionen utgör gemensamt arbetarskyddsverket.
62 Gällande lagstiftning rörande användningen . . . SOU 1983:10
På viktiga områden kan arbetarskyddsstyrelsen en- ligt arbetsmiljölagen meddela direkt straffsank- tionerande föreskrifter. Arbetsmiljölagen innebär också att yrkesinspektionens möjligheter att in- gripa med föreläggande eller förbud har stärkts. Avsikten är att arbetsmiljölagens allmänt hållna regler skall fyllas ut genom föreskrifter från arbetarskyddsstyrelsen. Bemyndiganden för arbetar- skyddsstyrelsen finns i arbetsmiljöförordningen (1977:1166). De anvisningar och föreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen har utfärdat med stöd av den tidigare arbetarskyddslagen, skall tillämpas tills de efter hand har ersatts med föreskrifter som sty— relsen meddelar enligt den nya lagen. Anvisningar som tar speciellt sikte på hanteringen av gödsel-
medel har inte utfärdats av arbetarskyddsstyrelsen.
5.7 Skogsstyrelsens anvisningar för hantering av handelsgödselmedel vid skogsgödsling (SKSF l977z2)
Skogsstyrelsen har i samråd med naturvårdsverket givit ut anvisningar (allmänna råd) om skogsgöds— ling. I anvisningarna behandlas sådana moment i gödslingsarbetets utförande som särskilt bör upp- märksammas med hänsyn till miljöskyddet, arbetar— skyddet och allmänheten.
S(DIJ 1983 10
JORDBRUKETS ANVÄNDNING ÄV HANDELSGÖDSEL
ÖN
6.1 Allmänt
I marknaden finns för närvarande ca 40 olika handels- gödselmedel. Med utgångspunkt från om de innehåller ett eller flera av de så kallade huvudnäringsämnena kväve (N), fosfor (P) eller kalium (K) brukar de in— delas i två huvudgrupper, enkla och sammansatta göd— selmedel. Vissa speciella gödselmedel med bl.a. mik- ronäringsämnen brukar hänföras till en tredje grupp,
specialgödselmedel.
De enkla gödselmedlen innehåller endera av kväve, fosfor eller kalium, de sammansatta kväve + fosfor, fosfor + kalium eller kväve + fosfor + kalium. Ut- över dessa huvudnäringsämnen kan såväl enkla som sammansatta gödselmedel innehålla ett eller flera mikronäringsämnen, t.ex. koppar, bor och mangan som kan vara nödvändiga för växterna.
Förbrukningen uttryckt i ton handelspreparat uppgick år 1930/81 till sammanlagt 1 495 000 ton varav 43 % utgjorde enkla kväve—, fosfor— och kaliumgödselmedel och 57 % sammansatta gödselmedel av typ NP, PK och' NPK. Förbrukningen inom skogsbruket, som ingår i här redovisade kvantiteter, har beräknats till
58 000 ton kvävegödselmedel vartill kommer obetyd— liga kvantiteter av fosfor och kalium. I tabell 6.1 och figur 6.1 redovisas förbrukningen av handels—
gödselmedel under de senaste decennierna. Av
64. Jordbrukets användning av handelsgödsel SOU 1983:10
tabellen framgår att förbrukningen av enkla kväve— gödselmedel var störst 1976/77 samt att förbrukning— en av enkla fosfor- och kaliumgödselmedel har mins— kat under hela efterkrigstiden. En ökning kan där—
emot noteras för NP och NPK gödselmedel. 6.2 Kväve 6.2.1 Olika kvävegödselmedel
Till kvävegödselmedlen hör chilesalpeter, kalksal— peter, kalk—ammoniaksalpeter, ammoniumsulfat, ammo- niumnitrat, urea och ammoniak. chilesalpeter, NaNO3, kommer som namnet antyder från Chile. Förutom 16 % kväve i form av nitrat innehåller chilesalpetern natrium och en del mikronäringsämnen, t.ex. bor.
Tillgången på chilesalpeter är idag begränsad.
Kalksalpeter, Ca(NO3)2, med 15,5 % kväve svarar för 1/4 av kvävetillförseln. En stor del av kalksalpe- tern importeras från t.ex. Norge och Holland.
Kalkammonsalpeter, NH4NO3 + Ca + Hg, med 28 % kväve tillverkas i Sverige under benämningen Suprasalpe- ter. Hälften av kvävet föreligger som ammonium och
hälften som nitrat.
Ammoniumnitrat, NH NO saluförs under olika han-
4 3' delsnamn och har något varierande kvävehalt (33,5 alternativt 34,5 %). Ammoniumnitrat används främst
i skogsbruket.
Urea, (NH2)2CO, med 46 % kväve, är ett syntetiskt urinämne. Det är för närvarande marknadens mest koncentrerade kvävegödselmedel i fast form. Använd-
ningen har minskat successivt under 1970—talet.
SOU 1983:10 Jordbrukets användning av handelsgödsel 65
Tabell 6.1. Förbrukning av handelsgödselmedel inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring under vissa år (ton handels— preparat).
År 1938/39 1949/50 1959/60 1971/72 1976/77 1980/81 Enkla gödselmedel
N 179 100 384 801 563 385 712 800 736 247 613 184 P 304 600 494 314 282 215 83 877 74 803 21 463 K 88 400 137 923 75 174 3 439 2 481 2 334 Sammansatta
gödselmedel
FK 331 394 332 816 273 331 201 816 NP — 57 330 71 591 79 646 NPK 50 629 512 994 569 717 576 148 Summa 572 100 1 017 038 1 302 797 1 693 256 1 728 170 1 495 031
1947 ILB 1957/58 1%7/68 19771 78
Figur 6.1. Gödselmedelsanvändningen under efterkrigstiden uttryckt 1 kg per ha av kväve (N), fosfor (P) och kalium (K).
66. Jordbrukets användning av handelsgödsel SOU 1983:10
Tabell 6.2. Handelsgödselmedel i Sverige och procentuella marknadsandelar 1979/80.
Procent av totala mängden
N P K
Enkla kvävegödselmedel 55 Kalksalpeter, 15,5 N Chilesalpeter, 16 N Na—salpeter, 20 N Suprasalpeter, 28 N Ammoniumnitrat, 33,5/34,5 N Urea, 46 N Kvävelösningar, 30 N
Enkla fosforgödselmedel 4 Superfosfat, P6/P11 Thomasfosfat, P4
Enkla kaliumgödselmedel 1
NP—gödselmedel 7 9 Supra o Norsk Hydro NP 26—6
PK—gödselmedel 26 28 Supra PK 8—8 Supra PK 7—13 (inkl B 0 Cu) Supra PK 5—16, Mg, Cu
NPK—gödselmedel 38 61 71 Supra NPK 20-6—6 Supra o Norsk Hydro NPK 20—5—9 Supra NPK Bor 20—5—8 Supra o Norsk Hydro NPK 16—7—13 Norsk Hydro NPK 16—7—13 Norsk Hydro NPK 16—5—12 Supra NPK 14—6—17 Supra NPK 12—9—16 Supra NPK mikro 11—5—18 Supra NPK mikro 8—7—16 Diverse sorter
Totalt 100 100 100
SOU 1983:10 Jordbrukets användning av handelsgödsel 67
Tabell 6.3. Procentuell fördelning av kväveförbrukningen på de viktigaste kvävegödselmedlen i de nordiska länderna. FAO 1976/77.
Gödselmedel Danmark Finland Island Norge Sverige Kalkammon— salpeter 9 23 21 0 25 Kalksalpeter 2 1 0 8 28 NPK 51 71 78 91 43 Fl.ammoniak 37 O 0 O 0 Andra 2 4 1 1 4
Kvävelösningar med ca 30 % kväve används numera i begränsad omfattning. Hälften av kvävet föreligger som urea och hälften som ammoniumnitrat.
Kväve tillförs också genom NP och NPK—gödselmedel. De sammansatta gödselmedlen svarar för drygt hälften av kvävetillförseln. De sammansatta gödselmedlens kväveinnehåll framgår av tabell 6.2. Huvuddelen av de sammansatta kvävegödselmedlen utgörs av NPK—göd— selmedel.
Råvaran till de kvävegödselmedel som tillverkas inom landet utgörs till störstadelen av importerad ammo— niak eller olja. Import sker bl.a. av kalksalpeter, chilesalpeter, urea, kvävelösningar och olika typer av ammoniumnitrat. Innehållet av kväve i importera— de gödselmedel motsvarade 1979/80 för enkla 61 %
och för sammansatta gödselmedel 29 % av förbruk— ningen. Under 1979/80 exporterades enkla kvävegöd— selmedel motsvarande 4 400 kg kväve.
68. Jordbrukets användning av handelsgödsel SOU 1983:10
Inom de nordiska länderna uppvisar kväveförbrukning— en stora olikheter. Kväveförbrukningens fördelning på olika gödselmedel framgår av tabell 6.3. Tillför— seln av kväve sker i betydligt större utsträckning med sammansatta gödselmedel i de övriga nordiska länderna än i Sverige. I Danmark svarar flytande ammoniak för mer än 1/3 av kvävetillförseln. Genom— gående kan sägas att det under de senaste decennier— na skett en övergång från kalksalpeter till samman— satta gödselmedel, resp. flytande ammoniak för Dan—
marks del. Denna utveckling framgår av fig. 6.2. 6.2.2 Kvävegödsling — rekommenderade givor
Fördelas den totala handelsgödselförbrukningen un— der 1980/81 på hela den utnyttjade åkerarealen utom
träda, blir kvävegödselgivan i genomsnitt 79 kg per
ha. Jämfört med 1978/79 har användningen av handels— gödselkväve minskat med ca 5 %. Spridningen kring medeltalet är stor, vilket framför allt beror på de grödor som odlas och på djurhållningens och stall— gödselproduktionens storlek. Tabell 6.4 och 6.5 ger en översikt över gödslingsrekommendationerna för de viktigaste grödorna i landets 8 produktionsområden. Givorna gäller för fastmarksjordar. Op mulljordar, främst gyttje— och kärrtorvjordar, rekommenderas överallt betydligt mindre givor än de som upptas i tabellen. Tabellens siffror för slåttervall avser gräsdominerade vallar och vanligen fördelas gödsel— givan på två såridningar. Allteftersom vallens klö— verhalt ökar kan kvävegivan minskas. Ren klövervall behöver inte kvävegödslas. Betesvallen bör enligt rekommendationerna gödslas med likstora givor 3—4 gånger under vegetationsperioden, första givan ti— digt på våren, de övriga omedelbart efter avbetning. Delgivan bör ligga mellan 30 och 60 kg kväve per ha.
SOU 1983:10 Jordbrukets användning av handelsgödsel 69
SVERIGE DANMARK
Fl am
1959/60
69/70
Ks = kalksalpeter
NH Kas = kalkammonsalpeter
D NHA++ NO]— % %
Övriga N— föreningar Fl am = flytande ammoniak
Figur 6.2. Förbrukning av kvävegödselmedel i Sverige och Danmark samt fördelning på olika gödselmedel (Cirkeldiagram— mens diameter är proportionell mot förbrukad kvantitet i respektive land.)
70 Jordbrukets användning av handelsgödsel SOU 1983:10
Det ganska breda intervall som angivits för kvävegi— vans storlek beror på att en lång rad faktorer på- verkar kvävebehovet, Den viktigaste är jordens mull— halt, föregående och innevarande års gröda och till— förseln av kväve genom stallgödsel, slam och andra
produkter.
Gödselmedelsföretagen utarbetar också rekommendatio— ner för gödsling. Detta sker vanligen i samråd med lantbruksnämnden i länet. I tabell 6.6 redovisas
Supras kvävegödslingsrekommendationer länsvis.
Statistiska centralbyrån har vid två tillfällen un— der 1970—talet genomfört inventeringar rörande han— delsgödselförbrukningen i jordbruket. Inventeringar— na har skett på uppdrag av statens jordbruksnämnd
och bedrivits i anslutning till de objektiva skörde— uppskattningarna. Inventeringen 1978 omfattade 3 275 gårdar och uppgifterna inhämtades genom personligt
besök hos jordbrukarna. Av spannmålsslagen tillför— des höstvete de största mängderna kväve, 111 kg per ha. Stora mängder kväve ges till höstoljeväxter, 140—170 kg per ha, men även våroljeväxter och pota— tis tillförs avsevärda kvävemängder. Slåttervallen däremot gödslas endast med i genomsnitt ca 60 kg
kväve per ha inklusive gödsling till återväxten.
Regionalt gödslas som väntat de flesta grödor kraf— tigast i södra delarna av landet och i slättbygds— områdena, medan grödorna framförallt i Norrland där skördenivån också är betydligt lägre, tillförs mindre mängder kväve. Användningen av kvävegödsel till olika grödor och i olika produktionsområden framgår av tabell 6.7.
Trots de många gödslingsförsök som utförts under de senaste decennierna är rekommendationerna beträf—
fande kvävegödsling mycket osäkra. Sett över en
SOU 1983:10 Jordbrukets användning av handelsgödsel 71
längre tid inom en viss region utgör de den säkras— te gödslingsnivån. För den enskilde lantbrukaren och det enskilda året är det däremot inget annat än just rekommendationer. Det finns, som nämnts tidi— gare, många faktorer som påverkar kärnskörd och kväveutnyttjande. Figur 6.3 redovisar resultat från lantbruksuniversitetets gödslingsförsök under åren 1971 till 1977. Grödan är korn eller havre och göd— selmedlet kalkammonsalpeter som bredspritts och brukats ned före sådden. Som framgår av figuren varierar avkastningen mycket mellan olika är. Sär— skilt stor variation föreligger för södra Sverige. Den kvävegiva som gav maximal skörd varierade mel— lan 110 och 190 kg per ha i södra Sverige. Eftersom kurvorna är flacka kring maximipunkten är den eko— nomiskt optimala givan betydligt lägre.
Behovet av kvävegödsel varierar alltså starkt från det ena året till det andra. Risken är alltså stor att gödsla såväl överoptimalt som att inte till fullo utnyttja produktionsbetingelserna. Orsaken till de stora variationerna i kväveutnyttjande är inte helt klarlagda. En av de viktigaste orsakerna är emellertid nederbördsförhållandena. De minsta årsmånsskillnaderna föreligger också i västra Sverige där vattenfaktorn ju i de flesta fall är väl tillgodosedd.
72 Jordbrukets användning av handelsgödsel SOU 1983:10
Karnq,kg/ho
Ekonomiskt up!-mum
0 60 120 180 2400 60 120 180 240
N,kg/ho
SGD
Lun
Figur 6.3. Kärnskörd under olika år som funktion av kvävetillförseln. a) östra Sverige b)västra Sverige
6 ra Sveri e. 3000 c) 3 d g
Källa: Mattsson, 1978.
0 60 120 180 240
SOU 1983:10 Jordbrukets användning av handelsgödsel 73
Kvävegödslingsnivån påverkar inte enbart avkast— ningen utan även skördeprodukternas kvalitet. Rik— lig kvävetillförsel ökar risken för liggsäd. Vidare finns ett positivt samband mellan kvävegödselgiva och kärnskördens proteinhalt. Kvaliteten hos pota— tis kan i hög grad påverkas av kvävegödslingen. Torrsubstanshalten minskar med stigande kvävegiva medan blötkokning, mörkfärgning ökar. Smaken kan också påverkas negativt. Hos sockerbetor sjunker
sockerhalten i betan något vid stigande kvävegiva. 6.2.3 Handelsgödseltillförsel och kvävebalans
Det kväve som tillförs marken genom handelsgödseln kommer att delta i kvävekretsloppets alla delproces— ser. Detta kretslopp är inte alltid idealiskt med avseende på gödselkvävets utnyttjande och effekti— vitet. Vid rationell kvävegödsling och god kväve— effekt finner man ca 70 % av tillfört gödselkväve i grödan (stråsäd). Av de återstående 30 % kvarstan— nar en del i marken och en del går förlorad till vatten och luft. Av gödselkvävet i grödan faller ca hälften på kärnskörden (35 %) och hälften på skör—
deresterna rötter, stubb och halm (35 %).
I fig 6.4 ges en schematisk bild av det svenska jordbrukets kvävecirkulation och kvävebalans. Alla siffrorna är uttryckta 1 kg kväve per ha och rep— resenterar ett "medelhektar" av svensk åkerjord. Figuren skall här endast i korthet kommenteras. Av de 83 kg per ha som skördeprodukterna svarar för går 70 kg till animalieproduktionen och 10 kg di— rekt till mänsklig konsumtion. Kvävet i den produ— cerade stallgödseln motsvarar ca 75 kg per ha. Av denna kvävemängd går mer än hälften förlorad till den externa miljön genom gasformiga förluster i animalieproduktionen och vid lagring och spridning av stallgödsel. Av den mängd kväve som går till in— hemsk konsumtion, motsvarande 15 kg per ha, åter—
74. Jordbrukets användning av handelsgödsel SOU 1983:10
förs endast ca 15 % till åkerjorden. Summan av för— lusterna till den externa miljön uppgår till ca 100 kg per ha. Balansposten i kvävets cirkulation har beräknats till + 16 kg per ha och år, vilket bety— der att kväveinnehållet ökar med ett par promille per år i svensk åkerjord. Man bör dock hålla i min— net att många poster i kretsloppet är osäkra, sär— skilt gäller detta förlusterna till atmosfären i samband med stallgödselhantering och genom denitri—
fikation samt tillförseln genom luftkvävefixering. 6.3 Fosfor 6.3.1 Olika fosforgödselmedel
Fosfortillförseln sker idag nästan uteslutande med sammansatta gödselmedel. PK—gödselmedlen svarar för ca 1/4 av marknaden, och den viktigaste produkten är här PK 7—13. Resterande del av handelsgödselfosforn tillförs som NP respektive NPK—gödselmedel (tabell 6.2). Tidigare var det dominerande fosforgödselmed— let superfosfat och fosforkomponenten i de samman—
satta fosforgödselmedlen är fortfarande superfosfat.
Fosforn i superfosfat är vattenlöslig till ca 95 %. Den vattenlösliga fosforn föreligger som kalciumdi— vätefosfat, Ca(H2 PO4)2'H20. En annan huvudbestånds— del i superfosfatet är kalciumsulfat, CaSO4 . ZHZO. De viktigaste ingående ämnena utöver fosfor är allt— så kalcium och svavel. PK—gödselmedlen är bland— ningar av två enkla gödselmedel, superfosfat och kalisalt eller superfosfat och kaliumsulfat. NP— gödselmedel är kemiska föreningar mellan kväve och fosfor i form av ammonium, nitrat och fosfat. De
har alltså inte som PK—gödsel framställts genom blandning av enkla gödselmedel. NPK—gödselmedlen är framställda enligt samma princip som NP—gödselmed— len. Skillnaden ligger i att något av de enkla kali— umgödselmedlen tillsätts på lämpligt stadium under
10
Netloimporr yo Netloexport av livsmedel
* SOU 1983:10 Jordbrukets användning av handelsgödsel 75 l l l l
Mänsklig
Fodermedel Animalie- ; IO
produktion
konsumtion
20
villkorliga Ovillkorliga
produkter &
skörderester
13
skörderester 29
Stallgödsel
75 Symb. 27
N2 fixering
Tillskott från den externa miljön (119)
Handflsgödsel Organiskt N 72 ( bundet N 50 Dr a ' kr nls Arm. 10 137 9 0 bundet _,
N-nedfall &? &_ N 0
Fixerat Nog-N. 66
MH-N ”0 " Asymb. 4 alven Balans +16 vara"; ***** "70 ( + i
39(23 + 16) 3 ha 3 m 5
Förlus:er till den externa miljön (100)
Figur 6.4. Kvävets cirkulation och balans i det svenska jordbruket. Sorter i kg N per ha och år (1971—1976). Källa: Jansson & Simän, 1978.
76 Jordbrukets användning av handelsgödsel SOU 1983:10
Tabell 6.4.Rekommenderade kvävegivor (kg N/ha) till några viktiga grödor i landets olika produktionsområden.
______________._____———-——————————————————
Produktions Vår— Slåtter— Mat— Höst— Vår— Socker— område Höstvete stråsäd vall potatis raps raps betor Gss+Gmb+ Gns+Ss 90-150 75-125 140—170 70-115 115—185 100—150 100—150 Gsk+Ssk 65—105 55—85 100—160 50—80 100—150 80—120 — Nn+Nö — 35—55 80—140 50—90 — — — ____________________________________________________________________________ Gss Götalands södra slättbygder Gmb Götalands mellanbygder Gsk = Götalands skogsbygder Gns = Götalands norra slättbygder 83 = Svealands slättbygder Ssk = Svealands skogsbygder
Nn = Norrland nedre Nö = Norrland övre
Källa: St Lantbr"kem Lab Medd 46 (1976)
Tabell 6.5.Ekonomiskt optimal kvävegödselgiva enligt Konsulentavdelningen, Sveriges lantbruksuniversitet.
W
Produktions Slåtter— Mat— Vår— Socker— område Höstvete Korn/Havre vall potatis raps betor Gss+Gmb+Gns+Ss 100—125 75—100 100—200 45—125 100—130 110-120 Gsk+Ssk 75-100 65—90 100—200 40-100 90—120 — Nn+Nö — 50—70 70—150 40—100 — —
___—W
Källa: Databok för driftsplanering 1977. Sveriges lantbruksuniversitet.
l l sou 1983:10 ?
Jordbrukets användning av handelsgödsel 77
Tabell 6.6.Rikt1injer för kvävegödsling i vissa län enligt Supra efter samråd med lantbruksnämnden i länet. Kvävegivan reduceras m a p
Län
v :(
%GWZIWOF
1) 2) 3)
Källa: Gödsling 1980/81 för resp. 1än,Supra.
kvävetillförseln genom stallgödsel.
Korn/havre
60—90 50—80 80—100 75—100 70—100 90
100 50—75
utan insådd
till återväxten
Höstvete
90—120 60—90 90—120 75—125 90—110 120 30+110
på hösten efter stråsäd
Höstoljeväxter
30—502) 150—180
140-160 130—160 130—150 150
120—140 120—140 100—125 90—120 120
130
Våroljeväxter
Gräsvall
90+2'603)
70—100+60 100+603> lOO+503> 100+753> 100+503> 120+8O3) 80—100+7O
3)
3)
Tabell 6.7-Användning av handelsgödselkväve till olika grödor i de olika produktionsområdena (kg N/ha—år) 1977/78.
Produktions Slåtter— Mat- Höst— Vår— område Höstvete Korn Havre vall potatis raps raps GSS 132 86 83 80 115 189 99 Gmb 99 74 73 78 117 153 127 Gns 106 83 72 72 100 144 116 SS 111 87 80 73 73 — 115 Gsk 98 61 51 59 69 _ 110 Ssk 84 68 67 54 26 — — Nn — 44 46 37 24 ' _ Nö — 37 42 36 50 ' _ Hela landet 111 74 62 59 93 172 114
Källa: Rapport 1979—04—23. Inventering rörande handelsgödselförbrukningen i jordbruket 1977/78. Statistiska centralbyrån.
78 Jordbrukets användning av handelsgödsel SOU 1983:10
6.3.2 Fosforgödsling — rekommenderade givor
Fosforgivans storlek anpassas efter såväl gröda som markens innehåll av fosfor. Markinnehållet av för— rådsfosfor (P—HCl) har mycket litet inflytande på det omedelbara fosforgödslingsbehovet. Detta bestämmes därför huvudsakligen av markens innehåll av lättlös— lig fosfor (P—AL). Jordens fosfor— och även kalium— innehåll bestäms vanligen genom markkartering. Vid markkarteringen tas jordprov från olika skiften för kemisk analys. Beroende på fosfor— och kaliuminne— hållet indelas jordarna i fem fosforklasser resp kaliumklasser och fem förrådsklasser. I grova drag kan man säga att när analysvärdena faller inom de båda lägsta klasserna är gödsling över lag befogad. Ligger jorden i fosforklass IV och V är endast måttlig gödsling av växtföljdens fosforkrävande grö— dor nödvändig. Förrådsanalysen ger en långsiktig orientering om fosfor— och kaliumtillståndet.Att ge— nom gödsling försöka ändra på jordens förrådsklass
är i allmänhet varken eftersträvansvärt eller möjligt.
Fördelas den totala handelsgödselförbrukningen under 1980/81 på hela den utnyttjade åkerarealen utom trä— da, blir fosforgödselgivan i genomsnitt 19 kg per ha. Jämfört med 1978/79 har användningen av handelsgöd— selfosfor minskat med ca 2 kg per ha. Förbrukningen av fosfor i handelsgödsel till olika grödor och inom
olika produktionsområden framgår av tabell 6.8.
Fosfor kan till skillnad från kväve tillföras en gång i Växtföljden, förrådsgödsling. De fosformängder som bortförs med skördeprodukterna vid ordinär växtod— ling uppgår till 10—15 kg P per ha och år. Ersättning med handelsgödsel av den fosfor som bortförs med skördeprodukterna anses inte vara tillräcklig för att bibehålla en hög produktion hos marken. Detta beror på att en del av den fosfor som tillförs genom göds— ling byggs in i svårlösliga föreniningar. Denna fast—
SOU 1983:10 Jordbrukets användning av handelsgödsel 79
läggning är störst i svagt sura resp kalkrika jordar. I tabell 6.9 anges fosforgödslingsbehovet för de van- ligaste jordbruksgrödorna vid olika fosfortillstånd. De större fosforgivorna inom de angivna intervallen bör användas när förutsättningarna är goda för höga skördar. Där stallgödsel används skall hänsyn tas
till dess innehåll av fosfor.
Lantbruksuniversitetet har nyligen publicerat resul— tat från gödslingsförsök med fosfor. Resultaten har fått ligga till grund för nya och något högre rikt— värden avseende fosforgödslingen till flertalet grö—
dor.
Fosforgödslingens inverkan på avkastning och jordens innehåll av växttillgänglig fosfor framgår av fig. 6.5. Figuren visar att skörden ökar med stigande fos— forgivor upp till den högsta givan. Skillnaderna mel- lan försöksleden har ökat under försöksperioden. Markens ursprungsinnehåll av växttillgänglig fosfor har som framgår av resultaten stor betydelse för skördeutveckling och förändring av fosfortillståndet i jorden. 6.3.3 Fosforgödsling och fosforbalans
Man kan genom gödsling påverka jordens fosforinnehåll i högre grad än dess kväveinnehåll, vilket bl a sam— manhänger med att förlusterna till omgivningen är be— tydligt mindre vad gäller fosfor. Tillförseln av fos— for och i viss mån även kalium behöver inte vara exakt för varje år, utan särskilt fosforgödslingen har en mångårig verkan och kan och bör därför plane— ras på lång sikt utifrån förutsättningen att skapa eller bibehålla ett visst fosfortillstånd i marken. Härvid spelar fördelningen av fosforgödseln under en— skilda är mindre roll, och en något för stor giva ena året kan kompenseras med en mindre giva det andra
utan att skörderesultatet för den skull påverkas i någon väsentlig grad.
80 Jordbrukets användning av handelsgödsel SOU 1983:10
Tabell 6.8.Förbrukning av fosfor till olika grödor och inom olika produktionsområden, kg P per ha och år.
Produktions— Slåtter— Mat— Höst— Vår— område Höstvete Korn Havre vall potatis raps raps ________________________________________________________________________ Gss 22 18 19 20 63 31 18 Gmb 23 23 24 22 54 24 24 Gns 21 21 20 15 68 23 23 55 16 21 20 16 55 — 22 Gsk 21 20 19 18 42 — — Ssk 19 21 20 14 37 — — Nn — 20 17 13 24 — — Nö — 23 21 13 47 — _ Hela landet 20 21 20 16 56 27 23
Källa: Statistiska Centralbyrån. Rapport 1979—04—23. Tabell 6.9.Lämpliga fosforgivor, kg P per ha och år.
P—AL—klass I II III IV—V
________________________________———————
Gröda
Allsidig växtodling
Stråsäd 25—30 20—25 15—20 0—15 Oljeväxter 4 30—40 20—30 15—20 10—15 Ärter 35—40 25—35 20—25 15—20 Slåttervallar 40—50 30—40 20—30 15—20 Betesvallar 30—40 20—30 15—20 10—15 Sockerbetor 70—90 50—70 30—50 15—30 Potatis 100—120 80—100 60—80 40—60 Ensidig stråsädesodling 30—40 25—30 20—25 10—20
__________________.____.__—-————_
Källa: Statens lantbrukskemiska laboratorium. Meddelande nr 46, 1976.
SOU 1983:10 Jordbrukets användning av handelsgödsel 81
Under senare år har det skett en förbättring av jor— darnas fosforstatur i landet. Skillnaderna mellan olika regioner är emellertid stora. I fig 6.6 redo— visas ett försök till fosforbalans för Skåne. Balans— räkningen gäller "ett normalhektar" skånsk åkerjord med 54 % spannmål, 10 % oljeväxter, 20 % vall och 16 % specialgrödor. I övrigt bygger beräkningarna på officiell statistik. Som framgår av figuren är till— förseln genom handelsgödsel och stallgödsel betydligt större än bortförseln, och det sker sålunda en ökning av fosforförrådet i marken. Balansposten uppgår till +24 kg per ha och år. Ökningen av fosforförrådet i marken är störst i djurintensiva områden men betyd— ligt mindre i kreaturssvaga regioner.
6.4 Kalium 6.4.1 Olika kaliumgödselmedel
I alla kaliumhaltiga gödselmedel föreligger kalium i vattenlöslig form, men kalium absorberas ganska effek— tivt i marken, i synnerhet i lerjordarna. Kalium till— förs nästan uteslutande genom PK och NPK gödselmedel (tabell 6.2lKaliumtillsatsen sker genom inblandning av kaliumklorid eller kaliumsulfat i de sammansatta göd— selmedlen.
6.4.2 Kaliumgödsling
Under gödselåret 1980/81 förbrukades 97 000 ton ka— lium i landet, vilket innebär ca 34 kg kalium per ha.
Markens kaliumtillstånd bestämmes av halten lättlös— ligt kalium (K—AL) och av tillgången på förrådskalium (K—HCl). Vid bedömning av kaliumgödslingsbehovet tar man i första hand hänsyn till kaliumtillståndet. Ka— liumbehovet varierar kraftigt mellan olika grödor. En normal hektarskörd av spannmål innehåller 15—20 kg kalium medan en potatis— eller vallskörd kan innehålla
82. Jordbrukets användning av handelsgödsel SOU 1983:10
150—200 kg kalium. De rekommenderade kaliumgivorna varierar mellan 0 och 240 kg kalium per hektar och år beroende på kaliumtillståndet i marken och den odlade
grödan.
6.5. Mikronäringsämnen
Vissa näringsämnen finns i så små mängder eller har så liten löslighet att näringsbrist kan uppträda hos lantbruksväxterna. Detta gäller främst koppar, bor och mangan. Gödsling med bor eller kopparhaltiga göd— selmedel är det vanligaste sättet att avhjälpa brist hos grödan. Man kan också tillföra mikronäringsämnen genom besprutning i växande gröda. Regelbundet åter— kommande stallgödsling är ofta tillräckligt för att förebygga brist på mikronäringsämnen. En normal göds— ling med NPK—gödselmedel innehållande bor eller koppar betyder en årlig tillförsel av 0,1—1 kg av vardera
mikronäringsämnet.
SOU 1983:10 Jordbrukets användning av handelsgödsel. 83
su" d P—AL-klass [I Skörd P—AL- klass 111 o, . .. . . .. . kg,": vud anlaggnung kg/ha vud anlaggn1ng ASP ] 500 55 P 3 500 ______________ (YU—25 P) 15? SP 15? DP sp 3 000 09 3 000 o 1 s 12 År 0 1 s 12 År P- AL P-AL hl klass tal klass 10 10 N !! LSP 459 e e m 5 5 15? 15? 5p 4 !. OP _ SP 11 ” II 2 2 o 1 s 12 År 0 1 s 12 År
Figur 6.5. Skördeutveckling och förändring av jordens innehåll av ”växttillgänglig" fosfor (P—AL—tal) vid årlig gödsling med o, 5, 15, h5 kg fosfor per ha. Vårsäd. Källa: Hahlin & Ericsson, 1981
84 Jordbrukets användning av handelsgödsel SOU 1983:10
Extern Mänsklig UHforsel konsumhon Animalie— Stallgödsel produkhon 10 Handels 26 Mark gödsel Bolons+ZL
Förluster till externa miljön
Figur 6.6,Fosforns cirkulation och balans i det skånska jordbruket, kg P/ha ' år.
SOU 1983:10 Jordbrukets användning av handelsgödsel 85
6.6. Handelsgödselanvändningens ekonomiska betydelse
Som redan framgått av fig 6.1 har handelsgödselanvänd- ningen stigit snabbt under efterkrigstiden. Denna ut— veckling har flera orsaker. Växtförädlingens framsteg bl a i form av stråstyvare sorter som tål högre kväve— gödsling är en orsak. En annan orsak är den för han— delsgödselförbrukningen positiva prisutvecklingen, se tabell GällFram till början av 1970-talet steg handels— gödselpriserna obetydligt medan de flesta andra priser i jordbruket (både produktionsmedels- och produktpri- ser) steg väsentligt snabbare. I fast penningvärde blev handelsgödseln väsentligt billigare. Dessa pris— förskjutningar gjorde att ökad gödsling blev ett vik— tigt led i den enskilde lantbrukarens strävan att upp— nå acceptabel lönsamhet. I denna anpassningsprocess spelar rådgivningen stor roll.
En ur växtnäringssynpunkt något bristfällig stallgöd— selhantering har ökat handelsgödselbehovet. Metoder som leder till bättre utnyttjande av stallgödseln kräver emellertid ofta ökade insatser av arbete samt maskin- och byggnadsinvesteringar. Som tab 6.10 visar har emellertid priserna på dessa produktionsmedel sti— git väsentligt snabbare än handelsgödselpriserna. Detta har motverkat en stallgödselhantering som skulle ha begränsat behovet av handelsgödsel.
Tabell 6.10. Prisutveckling för vissa produktionsmedel i jordbruket
År Arbete Maskiner och Ekonomi- Handels— redskap byggnader gödsel
1950 100 100 100 100
1960 240 150 180 110
1970 650 170 280 110
1979 2 050 350 650 240
Källa: Sammanfogning av två indexserier hämtade från Lantbruksuniversitetets databok för driftsplanering 1974 och 1980.
86. Jordbrukets användning av handelsgödsel SOU 1983:10
Från början av 1970—talet har handelsgödselpriserna stigit snabbt. Under 1970—talet bröts också ökningen
i»handelsgödselförbrukningen.
Handelsgödselanvändningen är en integrerad del av det moderna jordbruket. Handelsgödselanvändningens ekono— miska betydelse kan därför inte ses isolerad från jordbrukets strukturomvandling. Utvecklingen mot krea— turslös drift på vissa gårdar och koncentration av djurskötseln på andra har ökat handelsgödselns bety— delse. Det specialiserade kreaturlösa jordbruket är, som det kommer att framgå nedan, mycket beroende av en stor handelsgödselinsats. Även Specialiseringen har stimulerats av den tekniska utvecklingen och prisut— vecklingen — inte minst de snabbt stigande arbets— kostnaderna. Specialiseringen har varit ett viktigt medel i lantbrukarnas strävan att uppnå acceptabel inkomst och har bidragit till att ge livsmedel med
rimliga priser.
Det specialiserade kreaturslösa jordbruket är mera be— roende av yttre växtnäringstillförsel än det mera all— sidiga jordbruket. De 5 k bördighetsstudierna i Malmöhus län visar att minskad handelsgödselanvändning leder till större skördesänkningar i en växtföljd utan vall och stallgödsel än i en växtföljd med dessa kom-
ponenter. Se fig 6.7.
I Växtföljden utan vall och stallgödsel är skörden i det ogödslade ledet blott 40 procent av skörden i det högst gödslade ledet. I Växtföljden med vall och stallgödsel är motsvarande siffra högre eller 55 pro— cent. Den senare odlingsinriktningen drabbas alltså mindre om gödslingen upphör. Samma sak gäller också mera måttliga minskningar av gödselgivorna. Detta leder naturligtvis till att det blir mindre dyrt att 1 ta bort eller minska gödslingen i vallväxtföljden. I båda växtföljderna ger dock den högsta gödslingsnivån bäst lösamhet. Se fig 6.8. Skillnaden mellan de båda
SOU 1983:10 Jordbrukets användning av handelsgödsel 87
högsta gödslingsnivåerna är relativt liten. Men ju
mera gödslingen sänks desto snabbare försämras lönsam— heten.
Figur 6.7. Skördeutveckling i de skånska bördighets— försöken. Skörd vid högsta gödsling har satts till 100 i varje växtföljdsomlopp. Gödslingsnivåerna anges
till höger om resp kurva. U = underhållsgödsling (tillförsel
bortförsel).
- .. ” VÄXTFOLJD MED VALL OCH STALLGODSEL
P » K Skörd, relolivlal N
100 _____________———-———— 150 U+30 UoBO
w 100 uns U+LO
80 ____—__———ä_——_——__——__—____———————_ 50 U U
60 o o 0 1.0 20 0 r—_—__l - 1957/ 60 _l— 1961/61. 1" 1965/ se 1969/72 AR
%?Korn, vall, höstvete och sockerbetor
88. Jordbrukets användning av handelsgödsel SOU 1983:10
VÄXTFÖLJD UTAN VALL OCH STALLGÖDSELZ)
Skörd,reluuvlol
100 150 U+30 U+a
___—_ 100 UJS UoU
80
1.0 0 o o 20 0 __|—___F——1 1957/60 196V61. '1965/68 1969/72 ÄR 2)
Korn, oljeväxter, höstvete och sockerbetor
Källa: Sammanställning av försöksmaterial hämtade från Jansson 1975.
SOU 1983:10 Jordbrukets användning av handelsgödsel 89
Figur 6.8. Lönsamhet vid olika gödslingsnivåer vid de skördar som uppnåtts i de skånska bördighetsförsöken 1962—197h. 1981 års priser. (Figuren är endast avsedd för att visa sambandet mellan gödsling och lönsamhet vid två olika driftsformer. Några generella slutsatser om olika driftsformers lönsamhet 1 kan däremot inte dras.)
Töckningsbidrag
5000 kr/ho och år 1)
vöxttöljd med vall
1.0)0 och stallgödsel
vöxttöljd utan vall
30m och stallgödsel
2000
HDD
0 Gödslingsnivö, kg /ha-c'1r N 0 50 100 150 P 0 underhöll underhåll» 15 underhåll ol) K 0 .. .. .40 .. .ao
)Tackningsbidrag ar intakter minus kostnader for utsade,
gödselmedel, växtskyddsmedel etc. Täckningsbidraget utgör ersättning till mark, arbete och maskiner m.m.
Källa: Försöksmaterial är hämtat från Jansson 1975.
90 Jordbrukets användning av handelsgödsel _ SOU 1983:10
Ovanstående analys av de skånska bördighetsförsöken visar att handelsgödselanvändningen har utomordentligt stor ekonomisk betydelse i sydsvenska växtföljder där bl a sockerbetor ingår. En helt upphörd gödsling skulle sänka den företagsekonomiska lönsamheten med
2 OOO—3 000 kr per ha och år. I mellansvenska växt— följder med spannmål, oljeväxter och vall behöver effekterna av minskad gödsling inte bli lika drastiska per hektar räknat. Resultat från bördighetsförsök i Uppsala län antyder detta. Se tabell 6.11.
Tabell 6.11. Bördighetsförsök på måttligt mullhaltig moig lättlera i Uppsala län. Genomsnittliga täcknings- bidrag (kr per ha ooh år) vid olika gödslings— intensitet. 18 försöksår. 1981 års priser.
Växtföljd med vall och stallgödsel (korn, vall, vall oljeväxter, höstvete och havre)
____________________________________________________________ Kvävegöds- Fosfor och kaliumgödsling, kg/ha och år ling, kg/ha P 0 Underhåll Underhåll Underhåll och år +20 +30 K 0 Underhåll Underhåll Underhåll +50 +80 _______________________________________.____________________________ O 1 596 1 556 1 333 27 1 938 1 895 1 721 53 2 114 2 091 1 918 80 2 021 2 143 1 849 1 724 .________________________________________________________
Växtföljd utan vall och stallgödsel (korn, vårvete, träda, oljeväxter, höstvete, havre)
___________________..———-—-——————— Kvävegöds- Fosfor och kaliumgödsling, k /ha och år ling, kg/ha P 0 Underhåll Underhåll Underhåll och år +20 +30 K 0 Underhåll Underhåll Underhåll +50 +80 _____________________________________________________________ O 798 602 432 27 1 270 1 208 920 53 1 528 1 561 1 338 80 1 603 1 776 1 524 1 349 M
Källa: Dock och Sundell,1985.
SOU 1983:10 Jordbrukets användning av handelsgödsel 91
I båda växtföljderna har den högsta kvävenivån samt underhållsgödsling med fosfor och kalium givit bäst företagsekonomiskt resultat. Lönsamhetsförsämringen vid helt upphörd handelsgödseltillförsel är drygt
500 kr per ha och år i Växtföljden med vall och stall— gödsel. I växtföljden utan vall och stallgödsel är motsvarande siffra cirka 1 000 kr. Även detta försök antyder alltså att handelsgödseln har störst ekono— misk betydelse i det kreaturslösa jordbruket.
Bedömningar av handelsgödselns ekonomiska betydelse görs ofta utifrån ettåriga gödslingsförsök. När det gäller måttliga förändringar i kvävegivorna torde denna metod vara helt tillfylles. När det gäller större förändringar i den totala handelsgödseltillför— seln kan dock okritiska utvärderingar av ettåriga försök ge vilseledande resultat. En sänkt gödsling
kan nämligen leda till en långsiktig avkastningsför— sämring. Jfr den nedåtgående trenden för de lägsta gödslingsnivåerna i fig 6.7.
De ekonomiska bedömningar som hittills gjorts har gällt det enskilda lantbruksföretaget. Flertalet av
de slutsatser som dragits gäller också vid en sam— hällsekonomisk bedömning, t ex att den första kvanti— teten tillförd handelsgödsel har större ekonomisk be— tydelse än den andra osv. Att ta bort all eller en stor del av handelsgödselanvändningen skulle leda till svåra samhällsekonomiska konsekvenser. Det speciali— serade,kreaturslösa jordbruket skulle drabbas särskilt hårt med svårförutsebara struktureffekter som följd. I vissa hänseenden kan det däremot föreligga viktiga skillnader mellan företags— och samhällsekonomi. Handelsgödselanvändningen bidrar till Sveriges export— överskott av bl a spannmål. Exportpriserna på spann— mål är normalt lägre än de priser som lantbrukarna erhåller. Detta gör att en produktionsminskning till följd av minskad gödsling leder till mindre intäkts- bortfall för landet som helhet än för de enskilda
92. Jordbrukets användning av handelsgödsel SOU 1983:10
lantbrukarna. Det är t o m så att en viss minskning av handelsgödselanvändningen är samhällsekonomiskt lönsam om exportpriserna på jordbruksprodukter är
låga.
De företags- och samhällsekonomiska konsekvenserna av minskad handelsgödselanvändning kommer att behandlas
mera ingående i kapitel 11. 6.7 En internationell jämförelse
Idag förbrukar industriländerna omkring 3/4 av han- delsgödselproduktionen i världen medan utvecklings— länderna med tre gånger så stor befolkning svarar för den återstående fjärdedelen. Förbrukningen av handels- gödsel har emellertid ökat snabbare i u-länderna än i i-länderna under 1960- och 1970—talet.
Världens handelsgödselförbrukning har med undantag för en temporär nedgång i samband med oljekrisen 1973- 1975 ökat stadigt under de senaste decennierna (fig 6.9). Under 1980-talet har förbrukningen legat på ungefär samma nivå eller minskat något. För Väst- europas del kan vi notera en minskning i förbrukningen av såväl kväve som fosfor och kalium (fig 6.10) de
senaste åren.
I tab 6.12 redovisas kvävegödselförbrukningen i ett antal industriländer fördelad på ländernas respektive åkerareal. Som framgår av tabellen är skillnaderna i kvävegödselförbrukning mellan olika länder mycket stor. Så t ex är kväveförbrukningen ca tio gånger högre i Nederländerna än i Spanien och Portugal. I Sverige och Finland ligger förbrukningen relativt lågt medan Danmark och Norge intar en mellanställning. När det gäller fosforgödselmedel är skillnaderna inte
lika stora som för kväve.
SOU 1983:10 Jordbrukets användning av handelsgödsel 93
Påpekas bör att man inte kan dra några långtgående slutsatser från en jämförelse av gödselmedelsanvänd— ningen i olika länder. Klimatförhållandena varierar inom vida gränser. I Sydeuropa är vattentillgången för stora områden den begränsande faktorn och en ökad gödsling skulle inte förbättra skördeutbytet. Betes— markerna upptar olika stor andel av jordbruksarealen i länderna och i norra Europa är kvävegödsling av betesmarkerna relativt vanligt förekommande. Om göd— selmedelsförbrukningen fördelas på landets sammanlagda areal av åker— och betesmark blir hektarförbrukningen av kväve i t ex Nederländerna ca 200 kg per år. Även odlingsinriktningen har betydelse för handelsgödsel— förbrukningen. De länder som har en betydande vall- odling, t ex Nederländerna, Irland, England och Schweiz har också en hög förbrukning av kväve och
kalium.
Tabell 6.12. växtnäringsförbrukningen i Västeuropa 1980/81 enligt FAO och IFA (International Fertilizer Association).
kg per ha åker och år
Land kväve fosfor kalium Belgien/Luxemburg 237 55 144 Danmark 142 18 45 England 181 26 50 Finland 81 27 49 Frankrike 123 45 81 Irland 282 65 154 Italien 109 35 34 Nederländerna 583 44 113 Norge 123 32 80 Portugal 46 12 12 Schweiz 174 55 152 Spanien 58 13 15 Sverige 75 18 32 Västtyskland 213 50 130
___—___—
94 Jordbrukets användning av handelsgödsel SOU 1983:10
80 Mllj--ton HELA VÄRLDEN
60
LG
_a'*—__ ___
20 _,” __ _ ,- _4 __ _ __
1962/63 1965l66 1968/69 1971/72 1974/75 1977/78 1980/81
Figur 6.9. Gödselmedelsförbrukningen i världen 1962/63 — 1980/81.
Källa: FAO och IFA.
12 Miljtton VÄSTEUROPA
_—
1962l63 1965l66 1968/69 1971/72 1974/75 1977/78 1980/81
Figur 6.10. Gödselmedelsförbrukningen i Västeuropa 1962/63 — 1980/81.
Källa: FAO och IFA.
son 1983: 10 7 SKOGSBRUKETS ANVÄNDNING AV HANDELSGÖDSEL 7.1 Allmänt
Inom skogsbruket kan man urskilja tre principiellt olika typer av gödsling nämligen
1. gödsling på fastmark
2. gödsling i plantskolor»
3. gödsling på torvmark.
Gödsling av fastmark med kväve påbörjades i större skala för drygt tio år sedan i vårt land. Den årligen gödslade arealen har successivt ökat från drygt
10 000 hektar till omkring 150 000 hektar de senaste åren. Under år 1980 gödslades omkring 160 000 hektar fast mark, 2 700 hektar torvmark samt 900 hektar i plantskolor. Förbrukningen av handelsgödselmedel i skogsbruket är för kvävegödselmedel omkring 8-10 % och för fosfor och kaliumgödselmedel vardera 0,2 av
totala förbrukningen. Medelgödselgivan år 1980 var
på fastmark 147 kg N per hektar gödslad areal
på torvmark 82 kg N, 40 kg P och 74 kg K per hektar gödslad areal
i plantskolor 67 kg N, 23 kg P och 82 kg K per hektar.
96. Skogsbrukets användning av handelsgödsel SOU 1983:10
På fastmark och torvmark gödslas vissa arealer med
ett intervall på 5-8 år normalt under beståndens sena- re hälft. Som regel gödslas dock endast 1-3 gånger under omloppstiden 80-130 år medan man i plantskolor tillför handelsgödsel varje år. 7.2 Olika kvävegödselmedel
Ammoniumnitrat (NH NO är det helt dominerande göd— ) selmedlet i skogsbfukåt. Gödselmedlet saluförs under namnen SKOG-AN och Ammoniumnitrat. Det andra skogs- gödselmedlet — urea - används i allt mindre omfatt- ning och förbrukningen utgör mindre än 1 % av kvävean—
vändningen i skogsbruket. 7.3 Skogsgödsling och kvävebalans
Det traditionella skogsbruket där endast stammen skör— das leder inte till någon påtaglig minskning av växt— näringsförrådet i marken. Skogsgödsling är till skill- nad från gödsling inom jordbruket inte nödvändig för att upprätthålla markens produktionsförmåga vid vir— kesproduktion utan är i stället ett medel att höja den. Man har heller inte kunnat påvisa någon minskning av skogsproduktionen trots att man har avverkat under flera århundraden. Orsaken är att skörden sker sällan och att halten av växtnäringsämnen är låg i den skör- dade veden. Den sammanlagda bortförseln av kväve vid gallring och slutavverkning uppgår till 200-300 kg per hektar för ett normalt granbestånd. Kvävetillförseln genom nederbörd kompenserar mer än väl den mängd som bortförs vid avverkning.
Mängden organiskt kväve i marken är förhållandevis stor och motsvarar flera tusen kilo kväve per hektar, men det är bara en bråkdel av detta kväve som före— ligger i växttillgänglig form. Markens organiska kväveföreningar ombildas endast mycket långsamt till oorganiskt kväve, och kväve är därför det växtnärings-
SOU 1983:10 Skogsbrukets användning av handelsgödsel 97
ämne som är mest begränsande för skogsproduktionen. Fosfor— och kaliuminnehållet i skogsmarken är normalt
ingen begränsande faktor vid virkesproduktion.
Den bästa effekten av skogsgödsling får man på medel- goda och bättre marker. Institutetför skogsförbättring har beräknat den gödslingsbara skogsmarksarealen vid nuvarande prisrelationer mellan gödsel och virke. När man beräknar den gödslingsbara arealen drar man först bort de allra magraste och bördigaste skogsmarkerna, arealer med ungskog och arealer som skall slutavverkas inom 7 år. Arealen skall vidare reduceras med de skogsbestånd som har för låg slutenhet eller måste undantas av andra skäl. Den återstående gödslingsbara arealen uppgår till 4—5 milj hektar. Vid en gödsling vart sjunde år skulle detta motsvara en årlig göds—
lingsareal av ca en halv milj hektar.
Institutet för skogsförbättring har sammanfattat sam- banden mellan ståndortsfaktorer och gödslingseffekt i följande punkter:
— Friska marker med brunjord och rik örtvegetation reagerar inte på gödsling även om övrehöjdsboniteten
är förhållandevis låg
- Bestånd med bonitet T 28, G 30 — G 32 reagerar nor— malt på gödsling under förutsättning att marken är frisk ristyp med en tydligt podsolerad jordmån. Be— stånd med högre bonitet än G 32 reagerar ej på göds- ling
— Bestånd på fuktiga marker med örtvegetation och ett tunt välförmultnat torvlager samt övrehöjdsbonitet G 28 eller bättre reagerar ej på gödsling. Bestånd på fuktiga marker med ett dåligt förmultnat torv- lager och risvegetation samt lägre bonitet reagerar normalt på gödsling
98. Skogsbrukets användning av handelsgödsel SOU 195330
— Gödsling av överslutna bestånd eller bestånd i då-
lig kondition ger nedsatt effekt
— I bestånd på grunda marker kan reaktionen bli svag.
(Risken för torkskador ökar under torra år)
- Effekten på björk har uppskattats till 50 % av den på tall.
7.4. Skogsgödsling och virkesproduktion
Efter en kvävegödsling stiger kvävehalten i barren snabbt och barrmassan tillväxer betydligt. Virkestill- växten är däremot störst tredje och fjärde året efter gödslingen och upphör efter sju till nio år i tallbe— stånd och åtta till tio år i granbestånd. Sedan den första gödselgivans verkan ebbat ut återgår tillväxt— takten till den ursprungliga. Genom upprepad gödsling kan tillväxten åter höjas, och gödslingseffekten kan
då vara minst lika stor som vid den första gödslingen.
Enligt de beräkningar som gjorts ligger den ekonomiskt optimala kvävegivan på omkring 150 kg kväve per hek- tar, och i den praktiska gödslingen är variationerna kring denna normalgiva inte stora. Vid upprepad göds— ling är intervallet mellan gödslingarna minst sju år.
Det vanligaste sättet att sprida gödselmedel i skogs-
o
bruket är flygspridning. År 1972 gödslades 97,7 6 av arealen med flyg, 1,6 % med traktor och endast 0,7 % för hand. År 1980 spreds 53 % från flygplan, 42 % från helikopter och ungefär 5 % från traktor. Valet av spridningsmetod beror på gödslingsarealens geogra- fiska läge, storlek och markförhållanden m m. Göds— lingen påbörjas i mitten av april i Sydsverige och är i regel avslutad i mitten av juli i norra Sverige.
Verksamheten pågår alltså under ca 3 månader per år.
SOU 1983:10 Skogsbrukets användning av handelsgödsel 99
Vid spridning av handelsgödsel från luften användes tidigare nästan enbart flygplan. Helikopterspridningen har emellertid ökat betydligt i omfattning under sena- re år bl a beroende på att det då inte krävs några speciella start- och landningsbanor. Vid helikopter- spridning kan man under goda förutsättningar gödsla 200—400 ha per dag. Traktorgödsling förekommer där flyggödsling inte kan utföras på grund av att flygstråk saknas eller att gödslingsarealen är för liten. Gödseln sprids som regel med en fläktspridare som monteras på en konventionell skogstraktor. Göds— lingskapaciteten är något tiotal ha per dag. Göds— lingen sker vanligen genom totalentrepenad och huvud- delen utförs av ett fåtal entrepenadföretag. Även traktorspridningen sker idag med specialutrustade fordon och specialutbildad personal. Olika metoder för handspridning har utvecklats men används i mycket liten omfattning.
Fem skogsföretag inklusive Domänverket svarade 1980 för 81 % av den gödslade arealen. De återstående 19 procenten ligger huvudsakligen på stora skogsfastig— heter. Gödslingen i bondeskogsbruket är fortfarande av underordnad betydelse.
Den gödslade arealen fördelar sig procentuellt på föl— jande sätt:
År Norrland Svealand Götaland 1969 39 45 16 1973 43 42 16 1980 55 36 9
Effekten av skogsgödsling ligger på de provytor som Institutet för skogsförbättring undersökt på i genom- snitt 18-20 m3sk per ha och gödslingstillfälle. Vid gödsling i praktisk skala blir emellertid effekterna mindre beroende på att gödselmedlet inte sprids så jämnt som på försöksytorna och att en del av gödsel—
medlet faller på hällmarker och andra impediment. Man
100. Skogsbrukets användning av handelsgödsel SOU 1983:10
räknar i genomsnitt med en produktionsökning av 13 m3sk per ha och gödslingstillfälle. Gödslingseffekten är lägre i norra Sverige än i södra och avtar med sti— gande höjd över havet. Vidare inverkar beståndets ålder och andel tall på gödslingseffekten. (Fig 7.1) Resultat från Skogshögskolans försök i norra Sverige redovisas i tabell 7.1 Gödsling med ammoniumnitrat ger 25—40 % högre effekt än urea (fig 7.2). Gödslingskost— naden räknat per kg kväve blir emellertid något högre för ammoniumnitrat beroende på något högre pris och dessutom högre spridningskostnader på grund av dess lägre kvävehalt (32—35 % mot 46 % för urea).
Endast 20—30 % av det tillförda kvävet tas upp av vegetationen varav ca hälften av träden och hälften av markvegetationen. Under gynnsamma omständigheter kan emellertid Upptagningen av kväve vara betydligt större. Återstoden fastläggs i förna och humuslager, utlakas till vattensystemen eller går förlorat genom denitrifikation . och ammoniakavgång. Det kväve som lagras i den organiska substansen kan efter minerali— sering åter bli tillgängligt och öka skogsproduktio—
nen.
Tabell 7.1. Effekter av gödsling med N och NPK i skogsbestånd på fastmark. (Tamm, C 0 1977)
Ärlig löpande tillväxt m3sk/ha
Antal Försöksbeteckning Trädslag år utan N med N med NPK S 84, SiljanS£ors tall 15 1,3 3,2 3,3 F 731, Lövnäs tall 15 1,7 4,3 4,5 P 728, Själlarims— tall 15 2,3 5,0 4,4 heden S 85, Siljansfors tall 15 2,3 3,7 3,8 P 777, Rotnäset gran 10 2,4 4,3 4,2 P 725, Ljusbergs- gran, 15 5,9 9,3 9,2 kilen tall (bj)1) P 883, Frodeparken gran 14 15,2 15,8 17,0 Totala antalet parceller: 14 12 9 B
med inslag av björk.
SOU 1983:10 Skogsbrukets användning av handelsgödsel 101
16 m3sk/hq,sår 16 "_ "' A LATITUD HOH 12 12 f_.___.———.——r——.———v—. 55" so" sl." sa' 100 200 300 MX) 500 emm
16 16 14 11. // 12 ÅLDER 12 TALLANDEL
'_'—I—Y__'—'—_-'—| '
20 se 100 11.0 AR 20 1.0 50 so 100 V.
Figur 7.1. Samband mellan gödslingseffekt (m3sk/ha och 5 år) och latitud, höjd över havet, beståndets ålder och tallandel i beståndet.
Källa: Institutet för skogsförbättring 1980. 21 m3sk/ha.sår 22
20
18
16
11.
.etc = Skogsmarkens
12 bonitet
10
100 150 200 250 kg N/hu
Figur 7.2. Samband mellan gödselgiva och gödslingseffekt för ammoniumnitrat (AN) och urea. Diagrammet baserar sig på resultat från 23h olika försökslokaler med följande ståndorts— faktorer gemensamma: latitud 60O
höjd över hav t: 200 m tillväxt: 5 m sk/ha. år beståndets ålder: 65 år
tallandel: 65 %
102. Skogsbrukets användning av handelsgödsel SOU 1983:10
7.5 Skogsgödslingens ekonomi
Skogsgödsling leder till ökade intäkter i skogsbruket dels genom att volymtillväxten ökar och dels genom att trädens dimension ökar. Dimensionsökningar leder till högre pris per m3 samtidigt som avverkningskost— naden per m3 minskar. Dimensionsökningen gör alltså att rånettot (= försäljningsvärde för virke minus di— rekta avverkningskostnader) per m3 ökar.
Tillväxtökningen, värdet av denna tillväxtökning och värdet av dimensionsökningen beror på en rad olika faktorer. Trädslag, ålder, bonitet, virkespriser och avverkningskostnader är några av de avgörande fakto— rerna. 1973 års skogsutredning antog att den genom— snittliga tillväxtökningen i praktiken blir 13 m3sk per ha och gödslingstillfälle. Om virkesförrådet vid slutavverkning skulle ha blivit 200 m3sk per ha utan gödsling blir det vid en gödsling i stället 213 m3sk. Genom dimensionsökningen kan rånettot under normala förhållanden stiga från 115 till 120 kr per m3sk. Genom gödslingen stiger då rånettot vid avverkningen med 213 x 120 — 200 x 115 = 2 560 kr per ha.
Gödslingskostnaden är ca 800 kr per ha vid traktor— spridning. Vid flygspridning blir kostnaden något mindre och vid spridning för hand något större än vid traktorspridning. Om man bortser från ränta på inves— terat kapital skulle alltså gödsling i genomsnitt ge en företagsekonomisk vinst på 2 560 — 800 = 1 760 kr per ha och gödslingstillfälle vid traktorspridning. Vid flygspridning blir lönsamheten något bättre. Om
xo
man kräver 4 o real ränta på investerat kapital mellan gödslingstidpunkten och slutavverkningen blir den företagsekonomiska vinsten uttryckt i nuvärde cirka
1 100 kr per ha för en gödsling 8 år före slutavverk— ningen. För en gödsling 16 år före slutavverkning blir vinsten knappt 600 kr per ha. Naturligtvis förekommer
stor spridning runt dessa genomsnittliga lönsamhets—
SOU 1983:10 Skogsbrukets användning av handelsgödsel 103
tal. Under gynnsamma förhållanden kan lönsamheten vara avsevärt bättre. Om man å andra sidan skulle utöka gödslingen kraftigt måste man även gödsla bestånd där
lönsamheten blir lägre.
Under andra hälften av 1970-talet var skogsgödslingen ca 150 000 ha per år. I 1973 års skogsutredning över- vägde man ett alternativ där den årliga fastmarksgöds— lingen på lång sikt skulle öka till 450 000 ha. I detta alternativ förekom dessutom viss gödsling av
sumpskogar och myrmarker.
En årlig gödsling på 450 000 ha skulle, jämfört med helt upphörd gödsling, förbättra skogsbrukets lönsam— het med cirka 500 milj kr per år. En tredjedel av denna lönsamhetsförbättring har redan uppnåtts genom
den gödsling som nu förekommer.
Skogsgödsling förbättrar skogsindustrins råvarutill— gång. Detta leder till ökad sysselsättning, ökat för— ädlingsvärde och ökade exportinkomster. Alternativt kan den ökade inhemska virkesproduktionen ersätta virkesimport som nu förekommer. Under andra hälften
av 1970—talet motsvarade virkes— och flisimporten drygt 3 milj m3sk per år. Under 1980 och 1981 har im— porten legat över 5 milj m3sk per år. Om skogsgöds— lingen ökade från 150 000 ha per år till de 450 000 ha per år som övervägdes i Skogsutredningen skulle den inhemska virkesproduktionen öka med nästan 4 milj m3sk per år. Ökad gödsling skulle alltså kunna ersätta virkesimporten. Minskad gödsling skulle å andra sidan öka behovet av importvirke ytterligare eller minska de framtida avverkningsmöjligheterna.
Importerat virke är väsentligt dyrare än inhemskt virke. Under de senaste åren har prisskillnaden för barrvirke motsvarat cirka 75 kr per m3sk. Om man antar att allt framgödslat virke ersätter importerat virke
samt att prisskillnaden mellan importerat och inhemskt
104. Skogsbrukets användning av handelsgödsel SOU 1983:10
virke motsvarar 75 kr m3sk erhålles följande kalkyl— resultat: En årlig gödsling på 450 000 skulle, jäm— fört med helt upphörd gödsling, förbilliga den svenska skogsindustrins virkesförsörjning med cirka 440 milj kr per år (450 000 ha x 13 m3sk/ha x 75 kr/m3 = 439 milj kr per år). En tredjedel av denna besparing har redan uppnåtts med den gödsling som nu förekommer.
Den samhällsekonomiska fördelen av skogsgödsling be— står av lönsamhetsförbättringar i skogsbruket plus lönsamhetsförbättringen i skogsindustrin (besparingen vid virkesinköp). Kalkylen kan under gjorda antaganden sammanfattas på följande sätt:
Skogsgödslingens omfattning, ha/år 0 150 000 450 000 (nuva— rande) Lönsamhetsförbättring i skogsbruket, milj kr 2 per år1 0 170 500 Lönsamhetsförbättring i skogsindustrin, 2 milj kr per år3 0 150 440 Summa, milj kr per år 0 3202 940
1Vid 4 % kalkylränta och i genomsnitt 8 år mellan
gödsling och slutavverkning. Flygspridning förut— sätts vara den dominerande spridningsmetoden.
2Troligen något större då det i viss utsträckning torde vara de arealer som ger högst gödslings— effekt som gödslas först.
Stor osäkerhet på grund av svårigheten att skatta framtida prisskillnader mellan importerat och in— hemskt virke.
S(DlJ 1983 10
8 TRÄDGÅRDSODLINGENS ANVÄNDNING AV HANDELSGÖDSEL
Trädgårdsodlingen upptar jämfört med jord— och skogs— bruket en mycket liten areal. Därför blir trädgårds— odlingens totala handelsgödselanvändning låg trots att höga hektargivor förekommer i vissa odlingar. I nedan— stående tabell sammanfattas skattningar av den svenska trädgårdsodlingens handelsgödselförbrukning.
Tabell 8.1. Handelsgödselförbrukning inom trädgårdsnäring, offentliga grönområden och privata trädgårdar.
___—___—
Odling Areal Handelsgödselanvändning, ton per år _____.______________________________________ Kväve Fosfor Kalium
per ha totalt per ha totalt per ha totalt __________________________________________________________________________
Yrkesmässig odling under glas 430 1,3 560 0,4 —170 1,0 430 Yrkesmässig odling på friland Konservärter 9 000 0 0 0,05 450 0,12 1 100 övrigt 11 500 0,13 1 500 0,05 600 0,17 2 000
Offentliga grön- områden 25 000 0,20 5 000 0,04 1 000 0,15 3 800
Privata träd- gårdar 40 000 0,10 4 000 0,03 1 200 0,08 3 200
Total förbrukning inom jordbruket, skogsbruk och trädgård 260 000 60 000 110 000
Därav i total träd— gårdsodling, % 4 6 10
Därav i yrkes- mässig trädgårds— odling, % 1 2 3 ___—___
106. Trädgårdsodlingens användning av handelsgödsel SOU 1983:10
Till offentliga grönområden och privata trädgårdar an— vänds flera gånger mera handelsgödsel än till yrkes—
mässiga odlingar.
Tabellen upptar endast kväve, fosfor och kalium. I många trädgårdskulturer måste även en rad andra växt— näringsämnen tillföras med handelsgödsel. Detta gäller i synnerhet alla de odlare som inte har tillgång till stallgödsel. Därför har odlarna under de senaste decen— nierna i allt högre grad använt sig av fullgödselmedel med mikroelement. Inom växthusodlingen tillförs mikro— näring ofta i form av relativt kostsamma flytande spe— cialgödselmedel. Spridningen av dessa sker t ex vid odling av krukväxter på rännor bl a med cirkulerande
näringslösning i slutna system.
Under senare år har man allt livligare börjat diskute— ra de höga kvävegivor som ofta används inom trädgårds— odlingen. Speciellt olämpligt är det att ibland hela kvävegivan ges före sådden samtidigt som växterna har sitt största behov i slutet av odlingsperioden. Ur både växtens och miljöns synpunkt kan engångsgödslingen före sådd starkt ifrågasättas. Det är bättre med ingen eller låg kvävegödsling vid sådd och övergödsling med kväve under växttiden allt efter behov. En praktisk svårighet att uppnå detta är att det inte finns PK— gödselmedel med mikroelement. I praktiken kan man då använda ett NPK—gödselmedel med så lågt kväveinnehåll som möjligt före sådd varefter kompletteringar med
ytterligare kvävegödsling sker under växtperioden.
Lantbruksuniversitetet har under de senaste åren sänkt de rekommenderade gödselgivorna till olika trädgårds— grödor. Ett skäl till sänkningen är att flertalet odlare i våra vanligaste odlingsområden nu hållit på att odla olika trädgårdsgrödor under många år och gödslat dessa starkt varför jordarna blivit närings— rika. I sådana fall kan man sannolikt minska gödsel—
givorna utan att avkastningen sjunker. I rådgivningen
SOU 1983:10 Trädgårdsodlingens användning av handelsgödsel 107
betonas dock att jordbrukare som tänker börja odla trädgårdsgrödor under de första åren bör gödsla kraf—
tigare.
De rekommenderade gödselgivorna varierar mycket mellan olika trädgårdsgrödor. Så t ex är den rekommenderade kvävegivan till konservärt 0 kg/ha, jordgubbar 40 kg/ ha, svarta vinbär 70 kg/ha och vitkål 210 kg/ha. Vid odling under glas är givorna större än vid odling på friland.
Det finns uppenbar risk för att alltför stora gödsel— givor i vissa fall kan förekomma i privata trädgårdar. Små odlingsytor och bristande kunskap kan göra att givorna per ytenhet blir orimligt höga. Enligt rådgi— vare på trädgårdsområdet torde gödsling över rekommen— derade givor i vissa fall förekomma även i den yrkes— mässiga trädgårdsodlingen. En orsak kan vara att göd— selmedelskostnaden endast är en liten del av total— kostnaden i de flesta odlingar (1—5 %). Rationalise- ringssträvandena inriktas i första hand på stora kost— nadsposter såsom arbete och emballage. Kostnads— och kvalitetshänsyn samt yrkesskicklighet gör emellertid att extremt höga gödselgivor knappast förekommer i den
yrkesmässiga odlingen.
Användning av handelsgödsel är av stor ekonomisk bety— delse i den yrkesmässiga trädgårdsodlingen. En helt upphörd eller väsentligt minskad gödsling skulle leda till stora skördebortfall. Härmed finge övriga produk— tionskostnader slås ut på en väsentligt mindre pro- duktkvantitetvilket skulle höja produktionskostnaden per producerad enhet. Då svensk trädgårdsnäring är ut— satt för stark internationell konkurrens skulle omfat— tande restriktioner i handelsgödselanvändningen drabba näringen mycket hårt. Liksom i jordbruket är det emel— lertid i vissa fall odlingsmässigt möjligt att i en del frilandskulturer genomföra mindre begränsningar i gödslingen utan några större ekonomiska konsekvenser.
SOU 1983:10
9 HANDELSGÖDSELANVÄNDNINGENS ENERGI— OCH NATUR— RESURSKONSEKVENSER
Energiförbrukningen för Sveriges livsmedelsförsörjning har av 1972 års jordbrukspolitiska utredning (SOU 1977:17) beräknats till ca 5 % av landets totala energiförbrukning eller 16,6 TWh/år. Därav svarar jordbrukets växtodling för 3,1 TWh och animalieproduk— tion för 0,9 TWh/år medan gödselmedelsindustri och
livsmedelsindustri förbrukar 5,5 resp 6,0 TWh/år.
Energikommissionen har i sitt betänkande (SOU 1978:17) angett energiförbrukningen inom trädgårdsnäring och skogsbruk till 4 resp 1 TWh/år.
Enligt dessa kalkyler svarar handelsgödseltillverk— ningen för ca en tredjedel av energiförbrukningen för vår livsmedelsförsörjning och mer än jordbrukets hela energiförbrukning i övrigt. Handelsgödselframställ— ningens energiförbrukning kan förefalla förhållandevis hög och bör därför kortfattat belysas och dess försvar— barhet analyseras med avseende på energiutbyte vid
jord— och skogsbruk.
I handelsgödselproduktionen är det framför allt kväve— gödselframställningen dvs överföring av luftkväve till ammoniak som kräver energi. Mer än 95 % av världens handelsgödselkväve baseras på ammoniak. Ammoniak fram— ställs genom att kvävgas ur luften och vätgas, som producerats t ex genom spjälkning av vatten, fås att reagera under högt tryck och hög temperatur. Tidigare
110 Handelsgödselanvändningens energi- och . . . SOU 1983:10
erhölls vätgas genom elektrolys av vatten. Idag är petroleumprodukter de helt dominerande energikällorna, men i princip kan vilken energirik kolkälla som helst användas t ex kol, torv eller biomassa från växtod-
lingen.
Energiåtgången är ungefär 1,2 kg olja per kg ammoniak— kväve eller 1,5 kg olja per kg gödselkväve utspritt på
åkern.
Kvävefixering förekommer även i naturliga växtsam— hällen. De viktigaste kvävefixerande organismerna är Rhizobium—bakterierna som lever i symbios med balj— växter (klöver, ärter, bönor etc). Den biologiska kvävefixeringen är också en energikrävande process, och baljväxtbakterierna får sin energi från värdväxten
o
i form av kolhydrater. Man har beräknat att 12—17 av
01
baljväxternas fotosyntesproduktion åtgår till kväve— fixering. Detta innebär följaktligen en begränsning av värdväxtens nettoproduktion av energirik biomassa. Människans ammoniakfixering anses idag vara minst lika effektiv från energisynpunkt som baljväxternas. T marken förekommer dessutom fritt levande kvävefixeran— de organismer som använder jordens organiska substans som energikälla. Energieffektiviteten anses emellertid
här vara lägre än för baljväxtbakterierna.
Energibehovet för produktion av fosfor— och kaliumgöd— selmedel är förhållandevis lågt. Här handlar det fram— för allt om gruvdrift, transporter och kemiskt process— arbete med relativt låg energiförbrukning. Energiåt— gången för fosforgödselframställning kan uppskattas till 0,5 kg olja per kg fosfor och för kaliumgödsel— medel till 0,1 kg olja per kg kalium.
Med ledning av resultat från gödslingsförsök i olika grödor kan gödslingens energiutbyte beräknas. Möjlig— heten att öka sockerbetsodlingen för bl a produktion
av etanol har diskuterats i olika sammanhang. Det
SOU 1983:10 Handelsgödselanvändningens energi- och . . .
ligger därför nära till hands att välja gödslingens energiutbyte för just sockerbetsodling som exempel. Vid normal handelsgödselnivåer uppgår energiinsatsen med gödselmedel till 3—4 MWh per ha och år och energi— innehållet i merskörden till följd av gödsling kan variera mellan 30—50 MWh per ha och år. Man kan alltså konstatera att energiinnehållet i blast och rötter är 10—15 gånger större än energiinsatsen genom handels— gödsel. Enbart genom rotskörden får man tillbaka 7—8 gånger så stor energimängd. Vid etanolframställning blir energiproduktionen ca 5 gånger större än insatt handelsgödselenergi. Bruttoenergiutbytet har visat sig vara av samma storleksordning också för andra grödor som t ex spannmål och potatis. Generellt kan man säga att insatsen av handelsgödselenergi ger brutto 10—15 gånger mer energi tillbaka i form av biomassa. Däremot behöver energiproduktion i jordbruket för den skull
inte vara ekonomiskt motiverad.
Jordbrukets viktigaste roll har ju hittills varit att producera livsmedel och livsmedelsråvaror. Utveckling— en av jordbruket har också tagit fasta på andra fakto— rer utöver att producera biologiskt omsättbar energi. Jordbruksprodukternas innehåll av protein och mineral— ämnen är självfallet av väsentlig betydelse för deras
värde.
Skogsgödsling på medelgoda boniteter ger en tillväxt— ökning på i medeltal 13 m3sk, vilket beroende på ve— & dens vattenhalt motsvarar mellan 1,5 och 3 m3 olja. Energiinsatsen genom handelsgödsel kan vid de kväve— gödselgivor som normalt förekommer i skogsbruket be— räknas till ca 0,25 m3 olja. Energiutbytet blir alltså
här av samma storleksordning som för jordbruksgrödor.
Sedan oljekrisen har vi blivit allt mer medvetna om att de höga avkastningarna inom jordbruket i hög grad baserats på användningen av billiga fosila bränslen
och mineralfyndigheter. En fortsatt ökning av produk—
112 Handelsgödselanvändningens energi- och . . . SOU 1983:10
tiviteten i jordbruket kommer åtminstone på kort sikt att kräva ökade insatser av ändliga naturresurser. Idag pågår emellertid forskning om än i begränsad ut— sträckning för att utveckla mindre energikrävande
odlingsmaterial och odlingsformer.
Några större arealförskjutningar kan knappast förvän— tas inom det svenska jordbruket. Man räknar dock med att en fortlöpande avkastningsökning kommer att finnas, vilket ger utrymme för en ökad produktion av industri— råvaror och då inte enbart för livsmedelsindustrin.
Det är emellertid idag mycket svårt att bedöma vilken roll energigrödor kommer att få i framtiden.
S(DIJ 1983:10
10 VÄXTNÄRINGSTILLFÖRSELNS HÄLSO— OCH MILJÖ- EFFEKTER
10.1. Handelsgödseltillverkningens miljöeffekter
Baskemikalierna vid tillverkning av handelsgödsel är ammoniak, salpetersyra, svavelsyra, fosforsyra och kaliumklorid. Den inhemska produktionen av ammoniak sker huvudsakligen i Köping. Praktiskt taget all kvävegödseltillverkning baseras på ammo— niak, och salpetersyra för gödseländamål framställs genom att ammoniak förbränns och den bildade kväve— oxiden löses i vatten. Den gula skorstensrök som tidigare karakteriserade en salpetersyrafabrik var kväveoxid som inte kunnat lösas i vatten. Pga effek— tiv rening är luftutsläppen av kväveoxider från svenska gödselmedelsfabriker idag mycket låga.
Den inhemska produktionen av fosforsyra och fosfor— gödselmedel sker vid Boliden Kemi i Helsingborg och vid Supra i Landskrona. Apatit får därvid reagera med svavelsyra under bildning av fosforsyra/super— fosfat, gips och fluorväte. Produktion av 1 ton fosforsyra ger ca 5 ton gips som endast i obetydlig omfattning finner användning utan hamnar på upplag. Vid tillverkning av NPK—gödselmedel neutraliseras fosforsyra med ammoniak varvid ammoniumfosfater bildas. Till dessa sättes som regel ytterligare kväve genom neutralisering av salpetersyra med am- moniak varvid ammoniumnitrat bildas. Kalium till—
sätts i form av kaliumklorid.
Tidigare har utsläppen av föroreningar till vatten
och luft varit betydande. Förhållanden har emeller—
114. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
tid förbättrats avsevärt under senare år. Utsläppen av kväve och fosfor till luft och vatten har minskat till ca en tjugondel jämfört med slutet av 1960— talet. De årliga utsläppen framgår av tabell 10.1.
Tabell 10.L Utsläpp från Supras fabriker i Landskrona (LF), Köping (Köf) och Kvarntorp (va) till luft och vatten (ton/år), prognos för 1981. Källa: Supra AB.
Fabrik NH3—N NOx—N Tot N F P so2 Luft
Lf 90 130 220 30 — 240 Köf 150 1 090 1 240 0,7 - 2 720 va 100 3,2 103 - — 470 222529
Lf — — 225 275 75 - Köf — — 310 18 5 — va — — 20 — — _ Totalt 340 1 223 2 118 324 80 3 430
Som jämförelse till de värden som anges i tabellen kan nämnas att energiproduktionen i t ex Malmöhus
län enligt 1980—års beräkning orsakade svaveldiox— id(502)utsläpp på omkring 26 000 ton. Avgaser från trafiken beräknades i samma län bidra med ca 19 000
ton kväveoxider (NOX—N) per år.
Fosforutsläppen till vatten i samband med tillverk— ning av fosforsyra och fosforgödselmedel vid Boli— den Kemi i Helsingbom;och Supra i Landskrona är i förhållande till övriga fosforkällor i omgivningen tämligen stora. Utsläppen av fosfor i Öresund från Bolidens anläggning i Helsingborg uppgår till ca
1 000 ton per år, vilket är ungefär tre gånger mer än alla övriga fosforbidrag tillsammans, som från
svenska hamnar i Öresund.
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter
Några förändringar av produktionsförhållandena i Öresund till följd av fosforutsläppen från Boli- den Kemi i Helsingborg och Supra i Landskrona har dock inte registrerats. Beroende på strömninge-
förhållandena i Öresund sker av allt att döma en
spridning av lösta närsalter i vattenmassorna.
Med ledning av de mätningar som skett i Öresund sedan början av 1930 har Öresundskommissionen konstaterat att det skett en mindre ökning av närsaltkoncentrationen i vattnet. Någon föränd— ring av syreförhållandena i Öresunds djupområden
har däremotinte registrerats.
10.2. Vattenförorening
10.2.1. Urlakningsprocessen
Under humida betingelser pågår en diskontinuerlig sjunkvattenrörelse på genomsläppliga jordar. Ge— nomsläppligheten varierar inom vida gränser men är som regel förhållandevis god i den översta metern, vilket beror på klimatiska och biologiska fakto— rer. En del av Sjunkvattnet bildar avrinning via naturliga eller anlagda dikessystem och när så småningom bäckar och sjöar. Återstoden infiltrerar till grundvattnet. Under sjunkvattnets rörelse genom marken anrikas det på salter. Koncentratio— nen av näringsämnen i det sjunkvatten som lämnar rotzonen är i hög grad beroende av jordens bördig— het. Bördiga och kalkrika jordar ger ett lakvatten med högre koncentration av näringsämnen än sura och näringsfattiga jordar. Lakvattnets jonsamman— sättning förändras successivt när det rör sig ne— dåt i marken, samtidigt som en anrikning sker. An— rikningen av salter kan uppgå till flera hundra
gånger under vattnets passage genom marken.
116. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
Utlakningen av lösta ämnen är också beroende av markens struktur och textur. I sand— och mojordar rör sig Sjunkvattnet likformigt i alla porer och kommer därigenom i kontakt med alla jordpartiklar. Utlakningsprocessen är mer komplicerad i de aggre— gerade jordarna, där vattnet rör sig mycket olika genom profilen och kan komma i kontakt med större eller mindre del av jordpartiklarna. Aggregatens finporiga delar påverkas ofta inte direkt av sjunk— vattnet utan jobytet sker långsamt genom diffu—
sion.
Jonernas bindningsstyrka varierar inom vida gränser. Exempel på joner som binds hårt i marken, och där— för utlakas i mycket liten omfattning, är fosfat— joner och de flesta tungmetalljoner när dessa inte har bildat komplex med andra ämnen. Natrium—, klo— rid— och nitratjoner adsorberas inte alls eller mycket svagt och kan därför under humida betingel- ser lätt utlakas. Utlakningen är också beroende
av pH—värdet i marken. Detta sammanhänger med att jonernas bindningsstyrka är pH-beroende. I sura jordar utlakas järn och aluminium kraftigt medan kalcium ofta är den dominerande jonen i lakvatten
från basiska jordar.
Utlakning av växtnäringsämnen är ett naturligt led i jordmånsbildningen. Den är naturens sätt att kom— pensera för den saltanrikning, som sker genom vitt— ring och tillförsel av luftburna salter. Inom arida områden är saltanrikning ett av de största mark— vårdsproblemen. Under våra klimatiska förhållanden sker en utlakning av växtnäringsämnen från jorden, vilka i sin tur kan orsaka förorening av yt— och
grundvatten.
SOU 1983:10 VäxtnäringstilUörselns hälso- och miljöeffekter
10.2.2 Växtnäringsförluster från åkermark — en kort tillbakablick
Frågan om utlakning av växtnäringsämnen har ofta diskuterats under de senaste tio åren. Bakgrunden är växtnäringsförlusternas inverkan på sjöarnas och vattendragens eutrofiering och igenväxning med försvunna vattenspeglar och spolierade rekreations— värden som följd. Vidare är nitratföroreningar av grundvattnet ett uttalat problem inom många områden.
Under början av 1970—talet gick åsikterna starkt isär vad gäller jordbrukets bidrag till eutrofie— ring och förorening av grundvatten. Flera jord— bruksforskare ansåg att det inte fanns någon anled- ning att tro att förlusterna av växtnäringsämnen från jordbruksmarken var så höga att det kunde ha en eutrofierande verkan. Underlaget för denna upp— fattning byggde på undersökningsresultat från 1950— och 1960—talet (tabell 10.2). I bedömnings— underlaget saknades emellertid väsentliga forsk— ningsresultat från limnologer, vattenkemister och hydrologer. Värderingarna kan exemplifieras med följande citat: "Dessa miljömässiga olägenheter och risker som kan vara förknippade med det hög— produktiva jordbruket, får varken förbises eller överdrivas. I relation till det svaga experimentel— la stöd som kan uppbringas för dem, måste det dock betraktas som upphaussade. Så länge som vår mål— sättning är att bedriva effektiv växtodling är för närvarande inga produktionsbegränsade åtgärder mo— tiverade av miljövårdsskäl. Olägenheterna och ris— kerna med kväveförlusterna från växtodlingen före— faller vara relativt obetydliga (eutrofieringen), alltför svävande och ovissa (dikväveoxidens inver— kan på ozonskiktet) eller möjliga att eliminera (nitratet i konsumtionsvattnet)."
118. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
De kontinuerliga vattenkvalitetsobservationer som påbörjades under början av 60—talet visade att när— salttransporten i de svensk floderna varierade inom vida gränser. I tabell 10.3 redovisas kväve— och fosforstransporterna i några svenska skogsåar. Man fann relativt snart ett klart samband mellan halten av växtnäringsämnen i vattendragen och andelen åker i tillrinningsområdet (figur 10.1). År 1972 redo— visade Ahl & Odén i sina undersökningsresultat från Mälarens tillrinningsområden att kväveförlusten från jordbruksområden i medeltal uppgick till ca 20 kg per ha och år. Under vissa hydrologiska och eko— logiska betingelser kunde kväveläckaget uppgå till ca 70 kg per ha och år.
En annan bred undersökning av jordbrukets roll för vattenkvaliteten i slättlandsåar initierades av läns— styrelsen i Skaraborgs län. Det vattenkemiska prog— rammet, som byggde på dagliga provtagningar, komplet— terades genom en rad data rörande jordbrukets struk— tur och intensitet i undersökningsområdet. Utvärde— ringen av datamaterialet visade att åkermarken ut— över bakgrundsläckaget förlorade ca 16 kg kväve per ha och år, vilket motsvarar ungefär 80 % av den to— tala kvävetransporten. Motsvarande värden för fos— for var 0,12 kg per ha och år dvs 25 % av den tota—
la fosfortransporten.
De växtnäringsförluster som redovisades i ovan nämn—
da undersökningar var betydligt högre än de värden
som jordbruksforskarna tidigare presenterat. Orsaken — till diskrepansen i resultaten från de olika forskar—
lägren var av allt att döma av metodologisk natur.
Utredningen om spridning av kemiska medel (SOU 1974:35) beskriver problemen med de motsägande
forskningsresultaten på följande sätt:
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter 119
"Utredningen har ägnat de frågor som avser handels— gödselanvändningens inverkan på miljön ett stort intresse och försökt skaffa sig ett så brett kun— skapsunderlag som möjligt som kan utgöra grund för ettställningstagande till frågan om spridningen av handelsgödsel bör på ett eller annat sätt regleras. En samlad överblick över forskningsresultaten för— svåras dock bl a därav att rubricerade rapporter i vissa fall lämnar motsägande uppgifter. Som förut nämnts har utredningen dock inte ansett sig ha till uppgift att i detalj ta ställning till de olika
rapporterna."
Vidare innebär all tolkning av forskningsresultat
en subjektiv värdering som i detta fall medförde att jordbruksforskarna underskattade växtnäringsför— lusternas betydelse mellan miljövårdens företräda— re i vissa fall övervärderade jordbrukets roll i
eutrofieringen.
Tabell 10.2. Utlakning av näringsämnen från åker (små avrinningsområden). Äldre undersökningar.
Utlakning (kg/ha och år)
År Ca K Na N P Referens 1944; max 125 5,6 — 12 0,15 Hallgren, 1960 —58,—6O min 53 2,4 — 5,0 0,06 (1 lokal, 3 år) 1965 max 90 9,6 42 8,2 0,048 Wiklander, 1970 min 45 4,8 21 4,1 0,024 (beräknadngenomsnitts— Värden, n -358) 1949— max 257 36,6 92,1 24,13 0,292)2) Wiklander, 1971 61 min 45 1,6 6,8 0,8 0,033 (5 lokaler, 3—5 försöksår per lokal) 1968— max — — — 6,0 0,18 Brink & Gustafsson, 1970 70 min — — — 1,2 0,02 (2 lokaler, 3 resp 4 försöksår) 1972 max 47,8 10,4 — 12,4å; — (beräkningsmetod enl min 23,9 5,2 — 6,2 - Wiklander, 1970 och data fgån Wiklander, 1977, n =912) 1) 2)
N03—N kg/ha'år; FOA—P kg/ha-år; 3) n=antalet vattenprov från olika lokalen
Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter
Tabell 1013
SOU 1983:10
övervägande skogsmark (kg/ha och år).
Flod Tot.N Oorg.N Tor.? FOA—P Skellefte älv 0,95 0,21 0,048 0,019 Indalsälven 1,11 0,33 0,055 0,025 Västerdalälven 1,28 0,25 0,070 0,031 Klarälven 1,19 0,28 0,068 0,027 Emån 1,58 0,47 0,055 0,017 Mörrumsån 1,51 0,39 0,067 0,028
___—___—
Källa: Ahl & Odén, 1975.
Dessa problem är idag i stort sett undanröjda, och forskningsresultaten är i stort sett samstämmiga vad gäller växtnäringsförlusterna frpn jordbruket,
vilket framgår av det följande.
10.2.3 Förluster av kväve, fosfor och kalium från åkermark
Utlakningen av växtnäringsämnen registreras fort— löpande i ett stationsnät som finansieras av lant— bruksuniversitetet och naturvårdsverket och omfat— tar 16 försöksfält fördelade över landet. Utflödet av växtnäringsämnen med yt— och dräneringsvatten mäts, och grundvattnet kontrolleras kvalitativt. Uppgifter om gödsling, gröda och brukningsåtgärder inhämtas. Här görs sålunda inga ingrepp i odlings— åtgärderna utan syftet är att registrera växtnä— ringsförlusterna vid normal jordbruksdrift. Resul— tat från perioden 1973—80 redovisas i figur 10.2. Det framgår klart att klimatet och då särskilt ne— derbörden har en avgörande betydelse för kväveut— 1akningens storlek och tidsfördelning. I södra Sverige är utlakningen mer jämnt fördelad under vinterhalvåret medan den i Norrland är koncentrerad till tjällossning och våravrinning. Huvuddelen av det utlakade kvävet utgörs av nitrat, i medeltal
för hela landet 85 %. Återstoden är organiskt
Kväve— och fosforförluster från några svenska flodområden med
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter 121
bundet.
Mängden utlakad fosfor och kalium varierar inte på samma sätt i olika delar av Sverige, utan här spe— lar andra faktorer större roll. Tidsfördelningen
uppvisar emellertid samma mönster som för kväve.
Med ledning av försöksresultaten har man analyse— rat utlakningens variation och olika styrfaktorer. Resultaten är en verifiering av den teoretiska be— handling som presenterats över tjugo år tidigare.
Kunskaperna då sammanfattas väl i följande citat:
"Förlusten av näringsämnen genom utlakning är bero— ende av ett flertal faktorer såsom nederbördens storlek och fördelning, tjäldjup och tjälens varak— tighet, jordart och genomsläpplighet, topografi samt styrkan i de enskilda näringsämnenas bindning till jordpartiklarna. Vissa näringsämnen som adsor- beras svagt eller inte alls uppvisar stora utlak— ningsförluster, exempelvis natrium, nitrat och sul— fat, medan andra som bindes hårt, exempelvis fos— fat, utlakas i mycket ringa omfattning. Storleken av utlakningsförlusterna från ett fält kan beräk— nas om dräneringsvattnets sammansättning och avrin— ning är kända. I stort sett kan sägas att dräne— ringsvattnets sammansättning speglar markens inne— håll av lättlösliga näringsämnen. Gödslingens art och omfattning, tillförselns av näringsämnen från atmosfären, samt markens kalkhalt och naturliga bördighet kommer därför att påverka dränerings— vattnets sammansättning. Det är sålunda naturligt att detta kan uppvisa stora variationer från plats till plats. ———————————
De salter som lakas ut med dräneringsvattnet här—
rör väsentligen från fyra källor: (a) gödsling och
122. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter sou 1983:10
0.25 4 P mg/l
Tot-l - P
() 20 40 80 50 IDO o 20 40 oo en 100 Åka-procent Aku-procent
Figur 10.1. Svenska vattendrags kväve— och fosforbalt som funktion av andelen åker i avrinningsområdena.
Källa: Ahl & Wiederholm, 1977.
100 —
0.4- 0.3— 024 0.1— 10
2154
20,42 212 1975180
Avrinninq (mm) 0 5" Utlakning (Pkg/ha) JASONDJFMÅMJ Utlakning ( K kg/hz)
05— oil 0.31 0.2" 0 10
0.14 av Sverige.
fosfor och kalium från åkermark i olika delar
2 0, 27 1975/ 80
Källa: Brink, 1981.
JASUNDJFMAMJ
0 0.5 0.I. 0.3 0.2
1973/80
////////////
JASONDJFMAMJ
' '.' .%V/MAW,
Figur 10.2. Nederbörd, avrinning och utlakning av kväve,
100 5
Nederbörd (mm) % N
100 50 0
w?///////////A
r///////// /////// väl?/%% sW//////////////////Å 0////////// N/////////////////////// 0/////.//////////// rå/ ...W/x/////, wuf/f/ff/A v7////,
Nää få
i 622 //
S()1J 1983:10 NORRLAND
SVEALAND
GÖTALAND
Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter 123
124. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983: 10
”100 Nederbörd, avrinning (mm)
57 57357 357 35757 57 57 57 357 57 5713571357 357 57
1
—sand——1 r——mo—l r__mo__, 1__—lera
Lera
100 Utlakning (N kg/ha)
0 L_ JL , ' "J _ : _ _ 1357 57 357 357 357 357 57 57 57 357 57 57 1357 1357 357 57 KA SK OJ HA DF SA LO BO RB HA st VA NA FL KA VA
Figur 10.3. Nederbörd, avrinning och utlakning av kväve och fosfor under olika är och från olika jordar (siffrorna i diagrammets nederkant betecknar försöksåren).
Källa: Brink, 1981.
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter 125
kalkning, (b) vittring av markmineral, (c) ned— brytning av döda organismer och humus samt (d) tillförsel av atmosfäriska salter med nederbörd och genom daggbildning samt genom direkt kontakt mellan vind och markyta. Den relativa betydelsen av dessa källor varierar i hög grad med arten och omfattningen av odlingsåtgärderna, jordens mineral— sammansättning, jordens textur och struktur, närhe— ten till havet, fabriker och bebyggda områden samt slutligen klimatiska och topografiska förhållanden. Av dessa faktorer speglar gödsling, kalkning och vittring i kvantitativt avseende vanligen den av— gjort viktigaste rollen för flertalet näringsämnen. I Västsverige kan förekomsten av marina salter, inneslutna i den i havet avsatta leran och vilka ännu ej hunnit utlakas, ha stor betydelse för drä; neringsvattnets sammansättning. I allmänhet gäller det att det atmosfäriska tillskottet av salter av— tar med avståndet från kusten, men vindriktningen är av stor betydelse härvidlag. I vissa trakter spelar rökgaser en betydande roll för tillförseln av salter till jorden." /Wiklander, 1959/
Idag har kunskapsunderlaget förbättrats även om oklarheter finns på många punkter. Vid sidan av klimatet har enligt lantbruksuniversitetets under— sökningar jordart, gödsling och odlingsinriktning stor betydelse för näringsförlusterna. Figur 10.3 ger en bild över jordartens betydelse. Höga kväve— förluster förekommer på sandjordar som underlagras av lera. Situationen är med all sannolikhet den— samma för djupa sandjordsprofiler, men förlusterna kan där inte mätas med samma teknik. De lägsta vär—l dena gäller mojordar, vilket kan tyckas märkligt. Förklaringen kan till en del vara att kvävet här transporteras mot djupet och på så sätt inte fångas
upp för mätning. Samtidigt kan mojordarna ha en
126. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
mycket hög vattenhållande förmåga och därigenom ma— ganisera betydligt mycket mer nederbördsvatten än både sand— och lerjordar. Studier över utlakningen av nitratkväve i Skåne visar följande samband mel— lan jordart och kväveförlust (tabell 10.4).
Fosforförlusterna uppvisar inte samma jordartsbero— ende. Både höga och låga värden förekommer inom alla jordarter. Jordarnas erosionsbenägenhet och topografi har här stor betydelse för förlusterna. Vid hög nederbörd och snabb avrinning uppstår yt— erosion varvid fosforn förs ut i vattendragen bun— den till jordpartiklar som spolats loss från mark— ytan. Dessa erosionsförluster är under våra förhål— landen av mindre betydelse för åkermarkens bördig— het, men effekterna på vattensystemen kan däremot bli allvarligare. Om ytvattnet ges möjlighet att infiltrera i marken binds en övervägande del av fosforn till markpartiklarna. Samtidigt fångas det
suspenderade materialet upp i markens porsystem.
Utlakningen av kalium är också jordartsberoende. Avgörande faktorer är jordens kaliumhalt och kalium- adsorberande förmåga. Förlusterna varierar mellan
några få till något tiotal kg per ha och år.
I praktiken är jordartsfaktorn inte renodlad. Jord— arten är nämligen i hög grad bestämmande för jord— brukets inriktning, val av grödor, gödslinsbehov m.m. Det är inte ovanligt att man inom områden med genomsläppliga jordar både har en intensiv djur— hållning och odling av krävande grödor. Därigenom accentueras de skillnaderna i växtnäringsutlakning som primärt beror på jordarten.
Valet av gröda har relativt stort inflytande på läckagets storlek. Generellt är utlakningsförlus—
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter
terna lägst efter grödor med lång vegetationsperiod och djupt rotsystem. Fleråriga gräsvallar intar en särställning men också sockerbetor, som skördas
sent på hösten, är bra från vattenvårdssvnnunkt. Korn med insådd anses ge lägre förluster än en ren korngröda. Sedan kornet skördats fortsätter nämligen vallen att växa till långt in på hösten. Samma för- hållande bör gälla för höstsådda grödor som höstvete och höstoljeväxter. Potatis och vissa grönsaker, som har en kort vegetationsperiod och grunt rotsystem, är från vattenvårdssynpunkt olämpliga på genomsläpp— liga jordar. Gräsvall däremot kan minska förlusterna avsevärt. Vallbrottet är emellertid en kritisk peri— od eftersom åtgärden innebär en kraftig mineralise- ring av det kväve som accumulerats under vallens
liggetid.
311 10.4. Jordartens betydelse för nitratutlakningen.
(Värden i NO —N kg/ha-år. Avrinningen uppskattad med ledning av uppgifter från tre avrinningsstationer.) Källa: Gustafson & Hansson, 1980.
___—___—
Mull Morän Sand Mo Moränlera Lera stianstadsslätten 77 56 34 32 36 — 15 78 54 26 24 26 — 14
ra och västra Skåne
78 66 — — 48 28 16 79 39 — — 30 17 17 ra Halland
79 — — 36 25 — 15
128. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
Forskningsresultaten visar fig 11.2 sid ) att det finns ett samband mellan gödsling och utlakning av kväve. Ökningen i kväveutlakningen är i normalfal— let liten i gödslingsinternvallet 0—100 kg kväve per ha och år, medan kväveförlusterna ökar kraftigt vid högre gödslingsnivåer. Man kan också förvänta att fosforförlusterna till vattensystemen är beroen— de av fosforsgödsling. Enstaka, överoptimala fos— forgivor spelar emellertid inte någon större roll, eftersom fosforn binds hårt till markpartiklarna. Den uppgödsling av åkerjorden som skett under de senaste decennierna innebär att en större del av fosforn i marken föreligger i lättlöslig form. Därigenom ökar också risken för förluster och föro— reningar av ytvatten. Undersökningar med syfte att klarlägga fosforförlusternas beroende av fosfor— status och fosforgödsling saknas i vårt land. Däre— mot har man i Norge studerat uttransporten av fos— for i vattendragen efter tillförseln av stallgöd— sel och funnit att 3,5—15 % av fosforn i den på hösten tillförda stallgödseln går förlorad med av— rinnande vatten. Höga fosforförluster var som regel förknippade med ytvattenavrinning.
Stallgödseln har orsakat och är fortfarande anled— ning till miljöolägenheter. Stallgödselns fick un— der 1950— och 60-talet en alltmer underordnad be— tydelse från att tidigare ha varit en avgörande produktionsfaktor. Den billiga och lätthanterliga handelsgödseln fick alltmer ersätta stallgödseln som den dominerande växtnäringskällan. Stallgödseln betraktades mer eller mindre som ett avfall som man på enklaste sätt borde göra sig kvitt. Den ökande Specialiseringen i jordbruket och de stigande ar— betskraftskostnaderna verkade i samma riktning. Flytgödselhantering introducerades på de större jordbruken, men lagringsutrymmena var i början ofta
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter 129
alltför små och gödseln spreds ofta vid från miljö— synpunkt olämpliga tidpunkter och i för stora mäng— der.
Under senare år har Stallgödselns värde och använd— ning förbättrats. Djurhållning och stallgödselhante— ring har omgärdats med miljöskyddande restriktioner och bestämmelser. Högre handelsgödselpriser har med— fört att stallgödseln återfått något av sin tidigare roll som betydelsefull växtnäringskälla. Stallgödsel— hanteringen har dock fortfarande stora brister. En stor del av stallgödseln sprids på hösten och vintern och i sådana mängder att läckaget av gödselämnen till yt— och grundvatten kan vara betydande. Samti— digt är växtnäringsutnyttjandet som regel dåligt under sådana förhållanden.
10.2.4 Förluster av kväve, fosfor och kalium från skogsmark
Kväveförlusterna från flodområden med övervägande skogsmark uppgår i Sverige till 1 ä 2 kg/ha och år. De lokala variationerna kan emellertid vara stora. Avgörande är de geologiska och hydrologiska förhål— landena i området.
Förlusten av fosfor från skogsmark är betydligt lägre. För svenska flodområden räknar man med om— kring 0,06 kg/ha och år. Fosforn härrör till skill— nad från kvävet till största delen från mineralvitt— ring. Fosforhalten i avrinnande vatten är framför— allt beroende av fosforinnehållet i mark och grund samt pH i markvätskan.
Kaliumutlakningen från skogsmark uppgår till högst ett par kg/ha och år.
130. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter SOU 1083:10
Tillskottet från atmosfären överstiger för både kväve och fosfor bortförseln med avrinnande vatten. Det föreligger alltså en positiv balans för dessa ämnen i skogsekosystemet. Den atmosfäriska tillför— seln av näringsämnen ökar markant. För närvarande räknar man med en årlig ökning av kvävedepositionen med ca 5% per år. Bidraget från atmosfären uppgår i dag till 2-15 kg kväve, 0,2 kg fosfor och 0,2—0,5 kg kalium per ha och år. Det lägre värdet represente- rar norra och det högre södra Sverige. Den relati— va ökningen är emellertid lika stor i norra och
södra Sverige.
Under ett bestånds omloppstid tillförs skogsmark i storleksordningen 0,5—1,5 ton kväve per ha från atmosfären. Eftersom kväve normalt är en bristfak— tor finns anledning att anta att en stor del av detta kväve inlagras i biomassan. Under skogens tillväxt med mogen skogs som Slutstadium binds ett allt större förråd av näringsämnen, bl a kväve, i mark och vegetation. Tillförseln genom handelsgöd— sel innebär ytterligare en ökning av kvävepoolen. Efterföljande slutavverkning medför att beståndets kväveupptagning upphör, och endast en mindre del av kväveförrådet borttransporteras med veden. Hygges— avfallet som utgör den kväverika delen i betåndet mineraliseras, och andelen lösta och utlaknings— bara kväveföreningar ökar. Om slutavverkningen följs av markberedning medför detta att förutsätt— ningarna för mineralisering förbättras.
Gödsling, kalhuggning, dikning och kalkning av; skogsmark är åtgärder som kan orsaka en betydande förändring i skogsekosystemets kväveomsättning. Skogsgödsling och kalhuggning förefaller vara de ingrepp som mest påverkar kväveförlusterna. Endast
20—30 % av det kväve som tillförs genom gödsling
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter 131
tas upp av träden eller markvegetationen. Resten binds i marken, utlakas eller avgår som ammoniak till atmosfären. Förlusterna av näringsämnen till vattensystemen efter skogsgödsling är relativt o— fullständigt kända. Påverkan på yt— och grundvatten har registrerats i flera svenska undersökningar i form av förhöjda nitrathalter i grundvattnet och höga ammonium— och nitrathalter i ytvatten. Påverkan på ytvatten sammanhänger med att gödselmedel hamnar direkt i vattendragen eller att gödseln sköljs ut i vattnet genom häftiga regn. Effekterna är som regel av kortvarig natur och efter några veckor har kväve— halterna sjunkit till normala värden (fig 10.4).
Nitratkvävehalten i grundvattnet ökar som regel ef— ter skogsgödsling med ammoniumnitrat. Nitrathalten i kallkällor som ligger i anslutning till gödslade områden har stigit markant, och de förhöjda halter— na har funnits kvar flera år efter gödslingen (fig 10.5). Man har emellertid inte registrerat nitrat— halter över gällande hygieniska gränsvärde i något område. De redovisade värdena bör dock betraktas som minimivärden eftersom kallkällornas tillrinnings— område ofta har stor utbredning och även kan till— föras vatten från ogödslade arealer i grannskapet.
132. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter
"WW : i 50 * lot-N —- _ no,-N — -— NHL-N ————— Org-N
Gödning] tillföll!
L'K'i'um NOj—N mg/l 10.0- 00 ' ' bel ; ; | . . Loi ' i ;x. | I i *.- 7 .— .— 4 6 8
Antal år efter gödsling med ommoniumnilroi
SOU 1983:10
Figur 10.4.Kvävehalter i ytvatte efter gödsling med ammoniumnitra Kvävehalten före gödslingen vari rade mellan 0, 2 och 0,4 mg/l. " ______ 5,E_—%_—3%_ Källa: Ramberg et al, 1973_
Figur 10.5.Nitrathalter i grund— vatten efter gödsling med ammonium nitrat (115— 175 kg N/ha). Varje punkt anger högsta observeradevärd för en kallkälla under angivet år. Heldragen linje anger medeltal. Källa: Wiklander,1980.
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter 133
Kvantitativa mätningar av näringsförluster efter skogsgödsling saknas i Sverige. Med ledning av kva— litativa data har man emellertid beräknat kväveför— lusten till vattensystemen efter en normal skogs— gödsling till 17—35 kg nitratkväve per ha under ti— den fram till slutavverkning, vilket innebär 10-20 % av det tillförda kvävet. Vid upprepad gödsling kan större förluster väntas. slutavverkningen be— räknas orsaka en nitratkväveutlakning som i stort sett motsvarar effekterna av en skogsgödsling (tabell 10.5). Utlakningen av organiskt kväve upp—
går till ca 100 kg/ha under en omloppstid.
1be11 10.5 Beräknad nitratkväveutlakning från ett bestånd med 100 års omloppstid och 200 resp 400 mm årlig avrinning.
Källa: Wiklander, 1980.
ders— Utlakning NO3—N kg/ha 1terva11 Åtgärd 200 mm 400 mm —90 "obehandlad" 16,0 32,0 —100 gödsling 19,4 38,8 10 kalhuggning 17,4 34,8 100 52,8 105,6
Variationen kring de beräknade värdena är av allt att döma stor. Förlusterna kan väntas vara högre från de magraste skogsmarkerna beroende på svag kvävehushållningsförmåga liksom också från de bör— digaste som redan har en relativt hög nitrifikation. Som regel gödslas emellertid varken de sämsta eller bästa boniteterna av företagsekonomiska skäl. På de magraste markerna är tillväxten så låg att även en hög procentuell tillväxtökning ger för dålig effekt uttryckt i m3 sk per ha. På de allra bästa markerna får man å andra sidan ingen eller mycket lite till— växtökning efter gödsling. Sammantaget innebär det— ta att de från miljösynpunkt olämpligaste markerna
normalt inte gödslas.
134. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
10.2.5 Växtnäringsläckage från åker och skog — eutrofieringseffekter
Termerna oligotrof (näringsfattig), mesotrof och eutrof (näringsrik) används idag för att beskriva näringstillgången i ytvatten. Med eutrofiering av— ses en övergång från ett näringsfattigt till ett näringsrikt tillstånd. Eutrofieringseffekterna i sjöar och vattendrag är framförallt resultatet av ett samspel mellan kväve och fosfor. Även om vatt— nets innehåll av metaller, kol och organiska ämnen kan ha en direkt eller indirekt tillväxtstimuleran— de effekt har dessa ämnen relativt liten kvantita— tiv betydelse. Fosfor är som regel den begränsande faktorn för naturvattnens eutrofiering. Koncentra— tionsnivån 0,02—0,04 fosfor per liter utgör en vik— tig gräns. När denna gräns passeras föreligger up— penbar risk för kraftig och frekvent blomning av blågröna alger, vilket inverkar negativt på vatt— nets utnyttjande för rekreation, fiskproduktion
och annan vattenanvändning. Kväve i form av nitrat påskyndar mineraliseringen av organiskt material, varvid den tidigare bundna fosforn frigörs och till— sammans med kvävet orsakar en ökad produktion i det fria vattnet. Kvävet har således både en direkt och en indirekt effekt på eutrofieringsförloppet.
Tillförsel av kväve i form av nitrat kan å andra sidan förhindra att reducerande förhållanden upp— står i sjöarnas bottensediment och därmed också åstadkomma en större fastläggning av fosfat i sedi—
menten.
Vattenbeskaffenheten i sjöar och vattendrag bestäms dels av de naturliga grundförutsättningarna som de geologiska förhållanden i tillrinningsområdet, ne— derbörd m m och dels av olika mänskliga aktiviteter. Vittring och biologisk kvävefixering är exempel på
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter 135
processer som styr det naturliga tillskottet av lösta växtnäringsämnen till vattensystemen. Den and— ra kategorin av närsaltkällor kan hänföras antingen till punktföroreningskällor som t ex avloppsutsläpp av olika karaktär eller till en mer diffus mänsklig påverkan som atmosfäriskt nedfall, spridning av göd— sel eller ökad mineralisering till följd av utdik—
ning.
Det urbana bidraget har ökat kraftigt under 1900— talet. Utbyggnaden av avloppsreningsverk under 1960— och 70—talet har dock minskat bidraget fosfor och
organiskt material högst väsentligt.
Algblomning och syrebrist i havet har under de se— naste åren förekommit längs våra kuster. Problemen är särskilt stora i Laholmsbukten. Flera olika under— sökningar pågår i syfte att klarlägga orsakerna
till situationen, och ytterligare forskningsinsatser krävs innan man kan reda ut de mycket komplicerade orsakssammanhangen. En väsentlig orsak anses dock vara tillförseln av närsalter och då i synnerhet kväve. Enligt naturvårdsverkets beräkningar svarar tätorter och industrier för ca 15 % av kvävebidra— get från land medan åker, skog och spridd bebyggel— se svarar för 85 %. Kvävetillförseln per arealenhet är betydligt högre för de vattendrag som avvattnar områden med stor åkerandel än för de åar som avvatt—
nar mer utpräglad skogsbygd.
Kvävenedfallet från atmosfären svarar för en väsent— lig del av den totala kvävetillförseln till havsom-
rådena.
Sedan mitten av 1960—talet har kontinuerliga vatten— kvalitetsobservationer pågått i ett stort antal
svenska sjöar och vattendrag. Bestämningar av mate—
136. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
rial- och närsalttransporterna har skett i natur— vårdsverkets, länsstyrelsernas och olika forsknings— institutioners regi. Vidare har vattenvårdsförbund upprättats för flera vattensystem. Den löpande verk— samheten finansieras i dessa fall av berörda kom—
muner och andra intressenter i vattendraget.
Stora satsningar har skett för att minska belast— ningen av närsalter och organiskt material via av— loppsutsläpp. Åtgärderna har inneburit att bidraget av såväl kväve och fosfor som organiskt material har reducerats avsevärt. Idag är totalt ca 7 mil— joner personer anslutna till reningsverk i tätor— terna, och därtill kommer 2,2 miljoner personekviva— lenter från industrin. Reningsverken är dimensio— nerade för totalt ca 13 miljoner personekvivalen— ter, och kapaciteten utnyttjas därigenom till om— kring 70 %. Före år 1970 var endast ett par procent av tätortsbefolkningen anslutna till reningsverk med både biologisk och kemisk rening mot idag ca
75 %. Reningsgraden m a p fosfor och organiskt ma— terial är här ca 90 %. Enligt naturvårdsverkets be— räkningar medför avloppsvattenreningen i Sverige
följande reduktion av organisk substans och närsal—
ter: Mängd i ing. avloppsvatten (ton/år) Mängd i utg. avloppsvatten (ton/å 355 225 000 37 000 KV ve 37 500 25 000 Fosfor 11 000 2 200
Årligen produceras omkring 250 000 ton avlopsslam räknat som torrsubstans, och omkring hälften an—
vänds som jordförbättrings- eller jordersättnings— medel. Räknat per ha åkerjord innebär det att 1—2
kg fosfor återförs årligen med avloppsslammet.
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter 137
Kostnaderna för avloppsvattenreningen har av natur— vårdsverket beräknats till 400—1 700 kr per person— ekvivalent i investeringskostnader (ca 90 % reduk— tion av organisk substans och 90 % reduktion av fos— for) och driftskostnaderna till 40—120 kr per person— ekvivalent och år. Värdena anges i 1978 års priser, och variationen beror på reningsverkens storlek. Dessutom tillkommer kostnader för ledningsdragning och omhändertagande av avloppsslammet. De totala kostnaderna för avloppsvattenbehandling torde idag uppgå till mellan 200—500 kr per personekvivalent och år. Sammantaget skulle kostnaderna vara i stor—
leksordningen 2—5 miljarder kronor per år.
Om man skall minska eutrofieringstakten har man att välja mellan ännu effektivare reningsverk och att begränsa närsaltbidraget från andra källor, t ex jordbrukets bidrag. Båda typerna av åtgärder är fö—
renade med kostnader.
De insatser som gjorts för att minska de kommunala utsläppen av fosfor och organiskt material har lett till förbättringar av vattenkvalitén såväl i inlands— vatten som i kustvatten. Genom kontinuerliga regi— streringar av näsalttransporten i de större vatten— dragen har man kunnat studera belastningsutveckling— en vad avser närsalter och organiskt material. Na— turvårdsverket beskriver utvecklingen rörande när— salttillförseln till Östersjön på följande sätt: "Sammantaget innebär detta, att det svenska fosfor— bidraget till Östersjöns totala fosforbelastning minskade med drygt 50 % under perioden 1969—77. Av den absoluta förändringen 3 530 ton fördelar sig 10 % på vardera floder och industrier och 80 % på kommuner.
För kvävets del kan en belastningsökning konstateras
138. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
för flodbidraget medan minskningar karaktäriserar bidragen från kommuner och industrier. Sammantaget innebär detta, att det svenska kvävebidraget till Östersjöns totala kvävebelastning ökade med nära
10 0 under perioden 1969—77. En betydande del av
(0
detta faller på havsområdet Östersjön.
Dessa förändringar har resulterat i förskjutningar i källornas andel i de två referensårens normbe— lastning. Inlandet, d v s floderna, bidrar för när— varande med 70 % av fosforbelastningen på "Öster— sjöområdet" jämfört med 40 % 1969. Kommunernas an— del minskade från knappt 50 % till 15 %, medan industriandelen visade ingen eller obetydlig ök—
ning.
Även för kvävet gäller att floderna har ökat sin andel i belastningen under den aktuella perioden, medan en minskning kan konstateras för kustlandets
kommuner och industrier.
Sammanfattningsvis kan sägas att effekterna av oli— ka vattenvårdsåtgärder har kunnat beläggas med ex— perimentella data. Det är också uppenbart att den tilltagande kvävegödslingen under de senaste deka— derna fått genomslag i kvävebelastningen på de syd—
ligaste havsområdena."
Åtskilliga försök har gjorts för att fördela när— saltbelastningen på olika källor. I tabell 10.6 redovisas två beräkningar som bygger på experimen— tella data. Den ena bygger på en omfattande regional vattenundersökning i ett biflöde till Tidan. Avrin— ningsområdet har en yta av 170 km2 som till hälften utgörs av jordbruksmark, och befolkningen uppgår till ca 2 200 invånare. Huvuddelen av kvävebidraget
kom här från jordbruket medan befolkningen svarade
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter
för merparten av fosforutsläppen. Det andra exemplet gäller Västmanlands län (dvs en anpassning av berör— da avrinningsområden till administrativa gränser) och ger en något annorlunda bild beträffande fosfor- belastningen. Trots att endast 1/5 av länet upptas av åker är fosforbidraget från jordbruket den domi—
nerande källan.
För Sverige som helhet finns endast ett fåtal upp— skattningar av de olika närsaltkällornas storlek. En svårighet vid sådana beräkningar är att skilja ut den del av näringsbidraget som är att hänföra till mänskliga aktiviteter t ex jordbruk och skogs— bruk från vad som brukar betecknas som bakgrunds— förluster. Vanligen låter man då näringsförlusterna från "opåverkade" skogsområden representera bak— grundsförlusterna. Man bör emellertid beakta att områden som förblivit opåverkade av mänskliga akti— viteter som regel också är näringsfattiga och låg—
produktiva till sin natur.
I tabell 10:7 redovisas två beräkningar av tätorter—
nas (avloppsutsläpp från kommunala reningsverk) och jordbrukets bidrag av kväve och fosfor till ytvatten.
Tätorternas kvävebidrag är i stort sett oförändrat, medan däremot fosforutsläppen genom förbättrad av— loppsvattenrening har minskat till hälften. Beräk— ningarna av jordbrukets närsaltförluster till vat— tensystemen bygger dels på data från slutet av 1960—talet och början av 1970—talet. De värden som representerar början av 1970—talet är av allt att döma ganska osäkra och möjligen något i underkant. De båda beräkningarna kan därför inte ligga till grund för några längre gående slutsatser angående förändringar i åkermarkens närsaltbidrag.
Sammanfattningsvis kan sägas att åkermarkens till—
140. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter S(DIJ 1983:10
försel av kväve till vattensystemen är omkring tre gånger större än tätorternas. Det motsatta förhål—
landet gäller för fosfor.
Exempel på områdesvisa beräkningar av närsaltbelastningens fördelning i procent på olika källor. Källa: Länsstyrelsen i Skaraborgs län, 1974; Ahl, 1981.
Tabell 10.6,
" l) "
Osan, R—lan 1969—70 Källa Kväve Fosfor Bakgrund 15 20 Befolkning 5 55 Jordbruk 80 25
1) Åkerandel i avrinningsområdet 51 % 2) Äkerandel i området 21 %
Tabell lO.7. Uppskattningar av fosforbelastning.
Början av l97O—ta1et1) Källa N ton/år P ton/år Tätorter 20 000 4 800 Åkermark 45 000 500 U
Ahl & 0dén,l975. D
10.2.6 — omfattning
"Västmanlands län"2)slutet av 1970—tal Kväve Fosfor 32 5 4 17 64 78
åkermarkens och tätorternas kväve— och
Slutet av 1970-talet2) N ton/år P ton/år 25 000 2 200 75 000 900
Beräkning efter data av Brink N,l980 och statens naturvårdsverk,l981.
Nitratförorening av grundvatten
Den del av Sjunkvattnet som inte avrinner på ytan
eller via naturliga eller anlagda dräneringssystem
bildar så småningom grundvatten.
ningens storlek bestäms av nederbörd,
Grundvattenbild—
topografi och
genomsläpplighet i mark och grund. Grundvattenbild—
ningen är störst i högt belägna områden med genom— släppliga jordarter. Från våra låglänta lerslätter
sker däremot ingen nämnvärd nybildning av grund—
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter
vatten. Här har grundvattnet som regel ett uppåt— riktat flöde och kan där genomsläppligheten av nå— gon anledning är högre rinna upp i kallkällor. Ris— ken för att förorena grundvattnet genom att lägga upp eller sprida ett ämne på markytan kan därför beroende på de hydrogeologiska förutsättningarna variera inom vida gränser. Markanvändningen inom högt belägna områden med genomsläppliga jordar är följaktligen av mycket större betydelse för grund— vattnets kemiska sammansättning än markanvändningen på låglänta lerslätter.
Sverige geologiska undersökning (SGU) har på uppdrag av statens naturvårdsverk redovisat exempel på hur en kartering av föroreningskänsliga områden kan ge— nomföras. "Riskkartor" har upprättats över delar av Hallands och Kalmar län. På översiktskarta redovisas områden som på grund av de hydrogeologiska förut— sättningarna är känsliga för förorening. För att bedöma den faktiska föroreningsrisken fordras emel— lertid också uppgifter om markanvändning och poten— tiella punktföroreningskällor. Karteringen ger ändå lokala och regionala myndigheter underlag för plane— ring och tillsyn av vattenförsörjningen.
Grundvattnets kemiska sammansättning har kartlagts i olika sammanhang. Statens institut för folkhälsan publicerade 1950 en översikt över konsumtionsvatt— nets kvalitet. Sammanställningen baseras på nära
6 000 analyser. Detta material fick tillsammans med analysdata från de lantbrukskemiska kontrollstatio— nerna ligga till grund för en kartografisk fram— ställning år 1954. Det samlade analysmaterialet representerade nära 10 000 vattentäkter. Nitrathal— terna i brunnarna avtog från söder till norr
(fig 10.6), och för stora områden redovisas nitrat— 3_N) per liter. Resultatet bör emellertid tolkas med halter som översteg 50 mg nitrat (11,4 mg NO
142. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
med försiktighet eftersom analysvärdena represente— rar brunnar av mycket växlande hygienisk standard och föroreningskällor i form av gödselstackar och avloppsutsläpp var vanligt förekommande. Höga nit— rit och ammoniumhalter indikerar också att punkt— föroreningskällor och ytvatteninflöde kan ha påver— kat vattenkvaliteten. Både nitrit— och ammoniumhal— terna uppgår i flera områden till ett par mg per liter. Förmodligen är också de förorenade vatten— täkterna överrepresenterade beroende på att vatten— provtagningarna ofta har skett med anledning av
misstanke om vattnets lämplighet som dricksvatten.
Vattentäkternas standard har förbättrats avsevärt under de senaste decennierna, och en allt större
del av befolkningen betjänas av kommunala vatten— och avloppsanläggningar. Konsumtionsvattnet är där" igenom föremål för en fortlöpande kontroll vad av— ser fysikalisk—, kemisk— och biologisk beskaffenhet. Socialstyrelsen har vid två tillfällen låtit samman—
ställa data angående de allmänna vattentäkternas kemiska kvalitet. Resultaten av denna bearbetning
framgår av sammanfattningen nedan:
Andelen analyser (Z) 1968—71 med nitrathalt 430 mg/1 31 — 50 mg/l :»50 mg/l
98,5 1,2 0,3
Antalet vattenverk (Z) 1978—79 med nitrathalt -:.30 mg/1 31 — 50 mg/l *:.»50 mg/l
97,8 1,7 0,5
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso— och miljöeffekter 143
Socialstyrelsen lät 1974 utföra en undersökning av de allmänna vattenintäkterna i Kristianstads— och Gotlands län. Syftet var att kartlägga förekomsten
av nitrat i grundvattnet och att ange faktorer som
X
påverkar nitrathalten i grundvattnet. I 13 % av de undersökta kommunala och offentliga vattenverken ha— de nitrathalten vid något tillfälle överstigit 50 mg nitrat per liter. I genomsnitt hade 2 % av vatten— verken nitrathalter över 50 mg per liter medan om—
kring 65 % låg under 5 mg per liter.
När det gäller de enskilda vattentäkternas kvalitet är kunskapen mera ofullständig. Under senare år har dricksvattnets nitrathalt ägnats större uppmärksam— het från de hälsovårdande myndigheterna. Många kom— muner erbjuder spädbarnsfamiljer med egen brunn kost— nadsfri analys av vattnet. Detta analysmaterial har nyligen sammanställts kommunvis. Situationen i 54 kommuner återges i fig 10.8. Antalet undersökta vat— tentäkter uppgår till ca 15000 och materialet kan förväntas representera medelsituationen i kommunerna. Antalet personer som utnyttjar privat vattentäkter med högre nitrathalt än 50 mg/l uppskattas till minst 100 000, varav närmare hälften är bosatta i
Skåne.
10.2.7 Nitratförorening av grundvatten
— orsaker, trender
Grundvattnets sammansättning är intimt förknippad med det hydrologiska kretsloppet och framför allt vattnets rörelse under jord. De kemiska och biolo— giska processer som äger rum under vattnets rörelse genom den omättade zonen bestämmer huvudsakligen
grundvattnets kemiska karaktär.
Grundvattnets nitratinnehåll i relation till ut—
lakningen av nitrat från olika marktyper åskådlig—
144. VäxtnäringstilUörselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
görs genom följande räkneexempel: Förutsättning i samtliga fall: Hela avrinningen bildar grundvatten och grundvattenbildningen uppgår till 200 mm/år.
(1 mg NO —N=4,4 mg NO
3 3)'
a. Obeväxt yta (t ex grustäkt) Nederbördens nitrathalt = Grundvattenbildande vattnets nitrat— halt: 0,2 - 2 NO3—N mg/l b. Skogsmark Förlust till grundvattnet: 0,2 — 0,4 N03—N kg/ha år. Grundvattenbildande vattnets nitrathalt: 0,1 — 0,2 NO —N mg/l
3
c. Åkermark Förlust till grundvattnet: 10 - 30 NO —N kg/ha år. Grundvattenbildande vattnets nitratha t: 5 - 15 N03—N mg/l
Sannolikheten för höga nitrathalter i grundvattnet är sålunda betydligt mycket högre i jordbruksområ— den än i skogsområden. Förutsättningen för grund— vattenpåverkan genom odlingsåtgärder är emellertid att de hydrogeologiska förhållandena medger grund— vattenbildning. Stora jordbruksområden, t.ex. kust— slätterna, är till övervägande del utströmningsområ— den för grundvatten, medan omgivande skogsmark i större utsträckning är inströmningsområden. Skogs— markens kvävepool är, även om den kan vara minst lika stor som åkermarkens, betydligt stabilare sam— tidigt som kväve normalt är en bristfaktor i skogs— ekosystemet och nitrathalterna i markvattnet ligger på en mycket låg nivå. Den del av nederbörden som bildar grundvatten på skogsmark har därför normalt en lägre nitrathalt än den nederbörd som når mark—
ytan.
En normal kväveutlakning från åkermark kan alltså leda till kraftigt förhöjda nitrathalter under fö— rutsättning att hela nyttonederbörden bildar grund— vatten och inga förändringar av sjunkvattnets sam— mansättning sker under vattnets rörelse ned till grundvattenytan. Skogsbruksåtgärder såsom gödsling
och slutavverkning kan också leda till förhöjning
SOU 1983:10 VäxtnäringstilUörselns hälso- och miljöeffekter 145
Figur 10.6. Nitrathalten i brunnsvatten enligt analyser från igho— och 50-talet.
Källa: Arrhenius, l95h.
15 NO3 mq/l 10 ; 5 o 50 55 en 65 70 75 50 År
Figur 10.7. Årsmedeltal av samtliga renvattenanalyser för allmänna vattentäkter på Gotland 1951—1981.
Källa: Thoms & Joelsson, 1982.
146. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter sou 1983:10 1 x. _' X
Figur 10.8 Nitrat i enskilda vattentäkter. Andelen vattentäkter (Z)
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter 147
av grundvattnets nitrathalt.
Vid sidan av odlingsåtgärder och skogsbruksåtgärder kan punktföroreningskällor i form av bristfälliga gödsel— eller avfallsupplag, läckande avloppsled— ningar m m orsaka förorening av brunnsvatten. Om sådana föroreningskällor ligger i brunnens till— rinningsområde och brunnen har dålig standard är risken för påverkan uppenbar. Punktföroreningskäl— lor av detta slag kan även leda till att bakterie—
halten ökar och att färg, lukt och smak påverkas.
Frågan om de förändringar i jordbrukets inriktning som skett under de senaste decennierna lett till stigande nitrathalter i grundvattnet har ofta aktua— liserats under senare år. De förändringar som man ifrågasatt miljöeffekterna av är bl a den ökade användningen av handelsgödsel, minskad vallareal och koncentrering av djurhållningen till färre men stör— re enheter. För närvarande saknas undersökningsre— sultat som på ett invändningsfritt sätt ger besked om långsiktiga förändringar i grundvattnets nitrat— halt. Det bedömningsunderlag som finns att tillgå grundar sig på analyser av vatten från befintliga brunnar. I figur 10.7 presenteras årsmedeltalen för nitrathalten i de allmänna vattentäkterna på Got— land. En stigande trend kan noteras under 1960—talet trots att vattentäkternas tekniska standard har för— bättrats, och det totala vattenuttaget inte nämn—
värt har förändrats.
En sammanställning av nitrathalter i kommunala vat— tentäkter i Halland (fig 10.9) visar att nitrathal— ten har en stigande tendens i vattentäkter som lig— ger i länets jordbruksbygd medan mer stabila och
lägre värden har registrerats i skogsbygden.
148. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
Falkenbergs kommun
F . 11, A'Lvsered
om Köllsjö OM Fagered
' ' '*' "”T— 1960 70 "Bor
Figur 10.9. Nitrathalten i kommunala vattentäkter i Falkenbergs kommun.
Källa: Andersson, 1978.
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter 149
10.2.8 Nitrat i dricksvatten och livsmedel — hälsorisker
Nitrat förekommer förutom i vatten också naturligt i vegetabilier och nitrathalten kan i båda fallen variera inom vida gränser. Bladgrönsaker (spenat, sallad och dill) och rotfrukter har som regel betyd— ligt högre nitrathalter än t ex ärter, bönor, pota— tis och lök (tabell 10.8). Olika faktorer som tempe— ratur, ljusförhållanden och kvävetillgång i marken påverkar nitratinnehållet i skörden. Många undersök— ningar visar att höga kvävegivor ökar nitrathalten i grönsaker, men även väderleken under tiden när—
mast skörd har stor betydelse.
Nitrat och nitrit används också som livsmedelstill— sats i charkuterivaror för att produkten skall få röd färg och karakteristisk arom samt för att för— bättra hållbarheten. Nitrat och nitrit tillsätts fiskkonserver för att öka hållbarheten och i ost för
att reglera de mikrobiella processerna.
Det finns normer för högsta rekommenderade halt av nitrat och nitrit i dricksvatten. Vid bedömning av renvatten för allmän förbrukning gäller (enl Social— styrelsens meddelande nr 122, 1967):
"Som ur hygienisk synpunkt anmärkningsvärda kan bl a följande nedan uppräknade analysresultat anses:
Ammonium överstigande 0,5 mg/l NH4 Nitrat överstigande 30 mg/l NO3 Nitrit överstigande 0,02 mg/l NO2 Vid bedömande av kväveföreningar skall särskild
hänsyn tagas till vattentäktens art.
Anm. Vid nitralhalter överstigande 50 mg/l NO3 bör
150. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
särskilt anges att vattnet inte skall ges åt barn under 1 års ålder. Med hänsyn till de följder som kan uppkomma genom att förklara ett vatten otjän— ligt synes detta inte böra ske i normalfallet.
(Kokning är utan effekt på nitratförekomst).
Har ur hygienisk synpunkt anmärkningsvärda analys— resultat framkommit vid undersökningen, bör sär- skild utredning ske om orsaker, möjligheter för variationer i vattnets sammansättning m m för att erhålla en säker grund för bedömningen av vatten— täktens hygieniska beskaffenhet. Sådan utredning bör kombineras med bakteriologisk kontroll i de fall de kemiska resultaten kan tyda på inverkan av
fekalt förorenat vatten."
För bedömning av vatten för enskild förbrukning anges följande riktlinjer med avseende på kväve:
"Kväveföreningar. Ammonium, nitrit och nitrat. Kväveföreningar kan indikera påverkan från avlopp, djurstallar o d (fekal förorening), tillförsel av konstgödsel i vattentäktens närhet eller vara nor— mala för vattnet ifråga, i vilket senare fall de
oftast saknar hygienisk betydelse.
Beteckningarnatämligen hög eller hög ifråga om kväveföreningar bör som regel endast användas när de föranleder misstanke om eller utvisar hygieniskt betänklig förorening. Om ammoniumhalten uppgår till 0,5 mg/l NH4, nitrithalten till 0,02 mg/l NO2 och nitrathalten till 30 mg/l NO3 skall undersöknings— resultaten alltid föranleda en omsorgsfull gransk— ning av samtliga analysresultat och uppgifterna om lokala förhållanden för att ernå största möjliga säkerhet vid bedömningen. Halter lägre än de an— givna får dock ej lämnas utan beaktande. Om nit— rathalten skulle uppgå till mer än 50 mg/l NO3
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter
skall särskilt anföras att vattnet inte bör ges
åt barn under 1 års ålder."
Gränsvärden för nitrat i några europeiska länder
framgår av tabell 10.9.
En arbetsgrupp inom Världshälsoorganisationen (WHO) med uppgift att bedöma hälsorisker förenade med bl a nitrat i dricksvatten utarbetade 1977 följan—
de rekommendationer:
Under 50 mg/l ansågs acceptabelt, 50—100 mg/l med tvekan acceptabelt och över 100 mg/l oacceptabelt. Detta gäller befolkningen i allmänhet men för späd— barn yngre än 6 månader bör halter över 50 mg/l anses oacceptabla. WHO rekommenderar som högsta acceptabla dagliga intag (ADI) av natriumnitrat 5 mg per kg kroppsvikt och 0,2 mg per kg kroppsvikt för natriumnitrit. ADI för en vuxen person som
väger 70 kg är 225 mg.
Intaget av nitrat uppgår till 50—150 mg per dygn för en genomsnittsperson, men kan bli betydligt högre vid stor andel grönsaker i kosten. I regel kommer huvuddelen av nitrattillförseln från födan snarare än från dricksvattnet. Vid nitrathalter överstigande 50 mg/l kan emellertid vattnet svara för bortåt hälften av nitratintaget, men för det stora flertalet svenskar kommer merparten nitrat från vissa grönsaker i födan. Gränsvärden för nit— rat i grönsaker saknas alltjämt i Sverige. Vattnet kan emellertid ha större betydelse för nitratinta— get hos spädbarn. Ett barn som är 2 månader gammalt och dagligen äter 750 g modersmjölksersättning får via vattnet 33 mg nitrat per dag om nitrathalten
i vattnet är 50 mg/l. ADI för ett spädbarn som väger 4—5 kg är 15—20 mg.
152. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
Förutom det nitrat och nitrit som finns i vatten och livsmedel sker också en tillförsel genom sali— ven som uppgår till ungefär 40 mg per dag. När det gäller de nitritmängder som når magsäcken synes
huvuddelen härstamma från nitrat i saliven som under— gått mikrobiell omvandling i munhålan. Forskarna har också visat att relativt stora mängder nitrat och nitrit bildas i människans tarm genom inverkan
av mikroorganismer.
Nitrat och nitrit tas i regel snabbt upp från mag— säcken och övre delen av tarmkanalen och utsöndras kort tid därefter med urinen. Störningar i mag/tarm— kanalens funktion kan fördröja upptagningen av ni— trat. Därigenom kan nitratbildningen öka i magsäc— ken eftersom nitratjonerna under längre tid utsätts för nitratreducerande bakterier. Speciellt hos späd— barn, vilka som regel saknar den för vuxna normala
syraproduktionen i magsäcken, innebär detta en risk.
Nitrat har en mycket låg akut giftighet. (LD50 = 1000—1500). För vuxna är först doser på 8—15 g na— trium - eller kaliumnitrat livshotande. Först om nitrat omvandlas till nitrit inträder reella för—
giftningsrisker.
Nitrat har förmåga att oxidera hemoglobinet i blo— cet till methemoglobin, varvid hemoglobinets syre— bindande förmåga går förlorad. Särskilt känsliga
för sådan förgiftning är spädbarn, vilket bl a be— ror på att hemoglobinet hos spädbarn oxideras lät— tare än hos vuxna, att spädbarn oftare har en ab—
norm bakterieflora till följd av mindre magsaftav— söndring och magkatarrer och att spädbarn har ett jämförelsevis högt intag av flytande föda. Om väl— ling eller modersmjölksersättning bereds på vatten med hög nitrathalt kan därför metheglobinemi upp—
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter 153
Tabell 10.8. Genomsnittlig nitratkoncentration i olika grönsaker och rotfrukter.
—_—____________
Nitrat(mg/kg) Betor 1 200 Blomkål 150 Broccoli 170 Brysselkål 120 Böner inkl haricots verts 250 Dill 4 000 Grönkål 1 700 Gurka (färsk) 150 Kål rot 1 000 Lök 100 Morot 170 Paprika 100 Persilja _ 1 500 Potatis 100 Rädisor 2 000 Rödbetor (färska) 2 000 Rödbetor (inlagda) 1 000 Rödkål 450 Sallad 1 000 Selleri 500 Spenat 1 500 Tomat 140 Vitkål 150 Ärter 100
____________________________________________________________ Källa: Socialstyrelsen, 1978
Tabell 10.9. Gränsvärden för nitrat i dricksvatten i några europeiska länder. __________________________________________________________________ Land Gränsvärde(mg/l) Sverige 50 Danmark 25 Västtyskland 50 östtyskland 30 Tjeckoslovakien 15 Nederländerna 100
___—___—
154. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
träda. Sedan sjukdomen för första gången diagnos— ticerades har ungefär 2 000 fall rapporterats; I Danmark har ett par fall beskrivits, men i Sverige har så vitt man vet inte något fall av methemoglo— binemi orsakats av dricksvattentillförsel. Symtom uppträder vanligen vid intag av dricksvatten med nitrathalter över 100 mg/l, men sjukdomsfall har också noterats vid halter under 50 mg/l. Ofta har man förutom höga nitrathalter också funnit bakte— riell förorening i de vatten som orsakat methemoglo— binemi. Det förorenade vattnet skulle då lättare kunna ge upphov till methemoglobinbildning eftersom bakterieförekomsten kan väntas orsaka ökad nitrit—
bildning.
Nitrosaminer kan bildas i livsmedel och i levande varelser av nitrit och sekundära eller teritära aminer. Många nitrosaminer har en cancerframkallan— de förmåga som kan jämföras med aflatoxiner eller dioxiner. Till skillnad från många andra kancer— framkallande ämnen har nitrosaminer visat sig vara aktiva hos alla undersökta djurarter,inklusive apor. Såväl nitrat som sekundära aminer förekommer allmänt i naturen. Förekomsten av nitrosaminer har undersökts i ett flertal livsmedel och i de flesta fall har endast mycket låga halter konstaterats. Undantag utgör bl a bacon och vissa förblandade salt- nitrit— kryddblandningar. Även rökt fisk och korv har visat sig innehålla påvisbara mängder nitrosaminer.
Man har även visat att nitrosaminer kan bildas i magsäcken på försöksdjur. Reaktionen har inte på— visats hos människa, men inga fakta talar emot att den skulle kunna ske även där. Nitrosaminbildning kan uppkomma vid högt intag av nitrat eller nitrit och vissa aminer. Sur eller neutral miljö och före—
komst av bakterier medför goda betingelser för ni—
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter 155
trosaminbildning.
Några epidemiologiska undersökningar om sambandet mellan nitrat i bl a dricksvatten och kancerfrekvens har publicerats. Enligt en studie från en stad i Storbritannien där dricksvattnet under en lång pe- riod innehöll höga nitrathalter (ca 90 mg per liter) visade sig antalet dödsfall på grund av kancer i magsäcken vara mycket höga jämfört med en kontroll— stad. Vattnet i kontrollstaden hade en nitratkon— centration på 15 mg per liter. Motsvarande under— sökningar har även utförts i Colombia och Chile.
I den senare undersökningen jämfördes olika dist— rikt, och man påvisade ett samband mellan antalet dödsfall på grund av kancer i magsäcken och den regionala förbrukningen av gödningsmedel innehål- lande nitrat. I Japan, där magkancerfrekvenser är hög, har man funnit höga halter av sekundära ami—
ner, nitrit och nitrosaminer i livsmedel.
Resultaten måste emellertid tolkas med försiktig— het. Flera faktorer kan samvariera och för att und- vika felaktiga slutsatser måste befolkningsunder— laget i sådana undersökningar vara mycket stort. Nitrosaminerna utgör emellertid en riskfaktor, som inte är någon ny företeelse hos människan, men som kan ha fått ökad betydelse genom ökad användning av konstgödsel, livsmedelstillsatser och läkemedel. Andra faktorer som bättre allmänhygien och lagrings— metoder för livsmedel bör ha verkat i motsatt rikt— ning. Genom att hålla nitrat/nitringintaget så lågt som möjligt kan denna riskfaktor minskas ytterli- gare.
156. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
10.3 Metallförorening av mark och livsmedel
10.3.1 Tungmetaller i mark och växter
Till tungmetaller räknas metaller med högre speci— fik vikt än 5, bl a bly, kadmium, kvicksilver, koppar, zink och krom. Vissa av dem är livsnödvän— diga för växter eller djur. De tas upp av växter— na från marken och en mindre del går vidare till djuren för att så småningom återföras till marken med gödseln. Det finns alltså för dessa ämnen liksom för övriga näringsämnen ett naturligt kretslopp. cirkulationen i jordbruket är emellertid inget slu— tet system. Produkter lämnar jordbruket i form av livsmedel och därigenom bortförs också små mängder av dessa ämnen från jordbruksmarken. Tillförseln sker genom handelsgödsel, avloppsslam, bekämpnings— medel och luftföroreningar. För vissa ämnen som koppar och mangan kan bristsituationer uppstå hos lantbruksväxterna, för andra metaller kan tillför— seln bli större än bortförseln. Så är fallet för
t ex kadmium, bly och kvicksilver som endast i myc—
ket små mängder tas upp av växterna.
Riskerna med tungmetaller i jordbruket är att man på sikt får högre halter i marken och därmed också högre halter i livsmedeln. Växternas upptagning av tungmetaller beror emellertid av flera faktorer. Tungmetallhalt i marken, jordart samt närings— och kalktillstånd har stor betydelse. Skillnaderna är också stora mellan olika arter och sorter när det gäller upptagning av metaller. Som naturlig före— komst finns det i medeltal 40 kg bly, 0,5 kg kad— mium och 0,2 kg kvicksilver i matjordslagret från ett ha svensk åkerjord (tabell 10.10L Lösligheten och därmed tillgängligheten för växterna varierar emellertid högst avsevärt. Kadmium är ungefär tio gånger mer växttillgängligt än bly. En jord med
SOU 1983:10 VäxtnäringstilUörselns hälso- och miljöeffekter 157
hög lerhalt eller hög mullhalt har större förmåga att binda metalljoner än lätta, magra jordar. Vida— re har jordens pH-värde betydelse för metallernas löslighet i marken. På välkalkade eller naturligt kalkrika jordar binds metalljonerna fastare till markens partiklar. Försurningen av mark och vatten leder till ökad rörlighet hos de flesta tungmetal— ler.
Tabell 10.10 Tungmetaller i åkerjord. Ungefärlig mängd g/ha som finns, tillförs eller bortförs. Lokala variationer förekommer.
Tillskott Bortförsel Luft— Handels— Vete— Korn— Wetall Markinnehåll nedfall gödsel gröda gröda Potatis (admium 550 2 2 0,3 0,1 l (rom 39 000 ' 10 15 2 2 6 (oppar 37 000 20 50 30 25 40 (vicksilver 150 0,5 0,02 0,1 0,1 0,05 3ly 40 000 100 15 3 2 3 Zink 149 000 150 110 150 100 100
%
(älla: Pettersson & Ericsson, 1979p
Växterna har mycket olika förmåga att ta upp tung— metaller. Vissa arter som förekommer på marker med naturligt hög halt av vissa tungmetaller kan ha ut— vecklat tolerans och kan överleva trots hög upptag— ning. Även lantbruksväxterna skiljer sig avsevärt beträffande tungmetallupptagning, och till och med olika sorter av samma art kan uppvisa betydande skillnader. Som regel är halterna högre i stam och blad än i frukter och frön. Sädesslagen har därför lägre halter än bladgrönsaker som sallad och spenat.
Vilka är då riskerna med den metallförorening som sker? Djur och växter är olika känsliga för tungme— taller. En del metaller är i första hand skadliga för människor och djur och andra för växter. Under våra förhållanden påverkas inte jordarnas produk— tionsförmåga genom tillförseln och växtskador till
158. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
följd av höga tungmetallhalter är mycket ovanliga i vårt land. Däremot kan halten av tungmetaller i livs— medel och då främst kadmium vålla problem på sikt. De viktigaste tillförselvägarna för kadmium är handels— gödsel och atmosfäriskt nedfall. Totalt tillförs ca 3,5 ton kadmium till åkerjorden med fosforgöd— selmedel och ett par ton som luftnedfall. Genom se— lektiv upphandling av råvaror för handelsgödselfram— ställningen har kadmiunhalterna i fosforgödseln
kunnat sänkas avsevärt under 1970—talet.
En annan källa är avloppsslam som sprids på jord— bruksmark. En rötslamgiva kan innehålla tio gånger mer kadmium än en normal handelsgödselgiva. För Sverige som helhet svarar emellertid denna tillför— sel inte för mer än ca 0,5 ton per år. Under lång tid återkommande slamspridning kan dock lokalt leda till påtagligt förhöjda kadmiumhalter i jorden.
I områden med betydande punktföroreningskällor kan direkt kontaminering av växande gröda genom atmos— färiskt nedfall ha viss betydelse. Luftnedfallet svarar förmodligen inte för mer än högst 10—20 % av kadmiumförekomsten i grödan. Bly däremot som har mycket låg löslighet i markvätskan härrör till över— vägande del från direkt deposition på växten. 10.3.2 Kadmium i livsmedel - hälsorisker
Kadmium är en giftig tungmetall som bl a till följd av en ökande industriell användning kommit att spri— das i vår miljö. Världsproduktionen var 1975 uppe i ca 15 000 ton per år, och endast en liten del av detta återanvänds. Kadmiumföreningar förekommer
t ex som stabilisatorer i plaster, som färgpigment och i olika metallegeringar. Det finns en uppenbar risk att det kadmium som inte återanvänds sprids
och ger upphov till förorening av den allmänna mil—
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter 159
jön. Flera svenska undersökningar indikerar detta. Kadmiumkoncentrationen i höstvete, odlad utanför Uppsala, har fördubblats mellan åren 1916 och 1972. Gamla njurbarksprover från 1800—talet visar att kad— miumhalten i njurbarken då sannolikt var lägre än hos befolkningen idag.
Under senare hälften av 1970—talet har kadmiumför- brukningen i vårt land minskat väsentligt. Från och med 1 juli 1982 är det inte tillåtet att använda kadmium och kadmiumföreningar för ytbehandling eller som stabilisatorer och färgämnen. Varor där kadmium och kadmiumföreningar har använts i sådana samman— hang får inte heller importeras. Produktkontroll— nämnden har möjlighet att medge undantag från för— budet.
Människor i allmänhet exponeras för kadmium främst via födan, men även rökning bidrar till ett Väsent— ligt kadmiumtillskott. F n ligger det dagliga inta— get i Sverige för huvuddelen av befolkningen mellan 5 och 55 Fg med ett medelvärde av 10—20 Pg. Inter— nationellt sett är detta låga värden. I Japan ligger värdena i genomsnitt på det dubbla och i vissa områ— den, som är kraftigt kontaminerade, är nivån tiofalt högre, d v s runt 200 Pg kadmium per dag. Vid detta dagsintag börjar skadeverkningar uppträda efter en
längre tids exponering.
Absorptionen av kadmium från mag— och tarmkanalen är under normala förhållanden låg. Upptagningen av
inandad kadmium är däremot effektivare och mellan
1
10 och 50 % av den inhalerade mängden tas upp via respirationsorganen. Kadmiumkoncentrationen i om— givningsluften är emellertid så låg att exponering via luften som regel har liten betydelse. Efter av— sorption av kadmium i mag— och tarmkanalen eller
lungorna transporteras ämnet till levern och de
160. Växtnäringstillförselns hälso— och miljöeffekter SOU 1983:10
högsta koncentrationerna av kadmium finner man i lever och njure. Tillsammans innehåller dessa organ ca hälften av det kadmium som finns i kroppen. Allra högst är koncentrationen av kadmium i njurbarken. Ut— söndringen av kadmium är mycket långsam. Den biolo- giska halveringstiden för kadmium i olika organ har beräknats till mellan 7 och 30 år. Motsvarande värde
för metylkvicksilver är ca 70 dagar.
Långvarig exponering för kadmium leder till njur— skador, som karaktäriseras av utsöndring av låg— molekylära proteiner, och minskad återresorption av bl.a. kalcium och fosfat, vilket kan leda till njur— sten och i svårare fall den från Japan kända Itai— Itai-sjukan. Definitiva slutsatser angående kritiska kadmiumhalter i njurarna är svårt att dra. En expert— grupp inom WHO ansåg 1975 mot bakgrund av tillgäng— liga datat att 200 ug per gram njurvävnad skulle be— traktas som en sannolikt kritisk nivå, över vilken njurskador börjar uppträda. Nya forskningsresultat antyder emellertid att effekter på njurarna, åtmin- stone hos vissa djur, börjar uppträda vid väsentligt lägre nivåer av kadmium än 200 ug Cd/g. Sålunda har man visat att förändringar i hästnjurar börjar upp— träda redan vid kadmiumkoncentrationer överstigande
50—70/Pg/g njurbark.
Vissa undersökningar indikerar också att yrkesmässig exponering av kadmium ökar risken för utveckling av prostatacancer. Man har vidare visat i djurexperi— ment att exponering för låga halter av kadmium under lång tid leder till högt blodtryck. Om människan på— verkas på liknande sätt har emellertid inte kunnat verifieras genom de epidemiologiska studier som genom-
förts i kadmiumförorenade områden.
Vegetabilierna svarar för mer än hälften av intaget av kadmium. Av våra olika sädesslag har vetet högst
SOU 1983:10 Växtnäringstilljbrselns hälso- och miljöeffekter
halt. Enligt en finsk undersökning har höstvete en halt av ca 60/ug kadmium per kg, vårvete och havre ha 40, korn ca 20 och råg ca 15/ug kadmium per kg. Våra svenska kostvanor innebär att vete är den en— skilda gröda som har störst betydelse för vårt in—
tag av kadmium. 10.3.3 Kadmiumtillförsel via handelsgödsel
Det föreligger ett komplicerat samspel mellan de olika faktorer som påverkar växtens kadmiumupptag— ning. Utöver markens halt av kadmium har många mark— och växtfaktorer betydelse för upptagning av metal— len, men den enskilda faktorn kan slå igenom i olika arter och växtdelar. Variationerna i markens kadmiumhalt behöver sålunda inte fullt ut återspeg— las i grödans halt.
Kadmium förekommer som förorening i fosforgödsel— medel och härrör praktiskt taget helt från de rå— varor som används i framställningen. Flera utländ- ska undersökningar visar att kadmiumhalten i marken har ökat kraftigt efter långvarig användning av superfosfat. Detta förhållande gäller när man an— vänt fosforgödselmedel med mycket hög kadmiumhalt. I australiensiska försök har man bestämt kadmium— halten i grödan som funktion av fosforgödslingen. Resultaten visar att man på sura och av naturen kadmiumfattiga jordar kan få betydande effekter vid användning av kadmiumrika gödselmedel. I Sverige har man vid analys av resultaten av långliggande gödslingsförsök emellertid inte kunnat visa något samband mellan kadmiumhalt i grödan och tillför— seln av kadmium i gödselmedel. Däremot har man kon— staterat statistiskt säkra skillnader mellan olika försöksplatser och olika regioner. Kadmiumhalten i
höstvetekärnor framgår av sammanställningen nedan:
162. VäxtnäringstilUörselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
skåne Blekinge Uppland—Västmanland 1979 1979 1980 1979
Medeltal (ug/kg ts) 96 40 47 66 Min 53 19 24 28 Max 171 55 102 132 Antal prov 49 12 40 58
Skillnaden torde bero på olikheter i jordarnas egen— skaper, geologiska ursprung och bildningssätt. Till— skottet från atmosfären och från handelsgödsel kan dock bidra till de högre halterna i Skåne. Effektiv användning av handelsgödsel har pågått under en längre period i Skåne än i andra regioner.
De fosfatmineral som används för produktion av han— delsgödsel består ofta av s.k. fluorapatiter och bryts på många håll i världen, framför allt i USA, Sovjet och Marocko. Dessa länder svarar för unge— fär 4/5 av Världsproduktionen. Andra exportländer är Togo, Senegal och Vietnam. Kadmiumhalten i rå— varorna varierar starkt beroende på ursprungsland. Den sovjetiska kolaapatiten har genomgående mycket låga halter (mindre än 1 ppm). Fyndigheterna i Florida har högre halter kadmium (3—12 pga), och råvarorna från övriga viktiga producentländer har betydligt högre kadmiuminnehåll (15—flera hundra ppm) tabell 10.11).Enligt preliminära inventeringar finns vissa mindre fyndigheter med låga halter i t ex Uganda, Jordanien och Sydafrika. Apatit med låga kadmiumhalter förekommer vidare i Sverige men dessa
mineral karaktäriseras av höga arsenikhalter.
Supra, som är den dominerande producenten av handels— gödselmedel i Sverige, baserar sin tillverkning huvudsakligen på nordafrikanska (Khouribga) och amerikanska (Pebble) fosfater. Tidigare tillverkades mindre mängder NPK—gödselmedel med kolaapatit som
råvara men genom att Sovjet har beslutat att be—
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter 163
gränsa försäljningen av kolaapatit kommer denna im— port att få mindre betydelse. Genom selektiv upp— handling har Supra sänkt kadmiumhalten i handels— gödseln till en medelhalt under 10 ppm. Kadmium- tillförseln till svensk åkerjord via handelsgödsel har därför minskat från 10 ton 1972 till 3,5 ton 1978.
Tabell 10.11Kadmiuminnehåll i några olika råfosfater
Kadmiumhalt Land mg/kg ravara mg/kg P USA (Florida) 5,5—16 41—119 Marocko 8—75 55—220 Senegal 70—90 515—664 Togo 50 370 USSR (Kola) 0,1—0,4 0,7—3,0
___—___
10.4. Åkermarkens försurning 10.4.1 Naturliga försurningsprocesser
Växternas upptagning av näringsämnen har en för— surande inverkan på marken. Detta sammanhänger med att växtrötterna företrädesvis tar upp näring i form av positiva joner, såsom ammoniumjoner eller kalciumjoner och avger motsvarande mängd vätejoner till marken. Detta innebär med andra ord en försur— ning av marken. Om näringen istället tas upp i form av negativa joner, såsom nitratjoner, avges en lika stor mängd negativa joner, vanligtvis vätekarbonat— joner, vilket motverkar försurningen av marken. Ofta är emellertid syraproduktionen större än syra— förbrukningen, och nettoresultatet blir att marken tillförs ett överskott av vätejoner.
Ett visst naturligt syratillskott uppkommer genom markandning, d v s omsättning och nedbrytning av det växtmaterial som finns på och i marken. Slut- produkterna är som bekant koldioxid, vatten och
164. Växmäringstillförselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
salter. Koldioxiden löses i markvattnet och kolsyra uppkommer som i neutrala eller svagt basiska jordar har en viss försurande effekt. I sura jordar är
emellertid lösligheten för kolsyra mycket liten.
När växterna dör och bryts ner frigörs de närings— ämnen som inlagrats i det organiska materialet. Det innebär att de ovan beskrivna processerna går åt motsatt håll, och att vätejoner i marken därmed förbrukas. I orörda ekosystem uppstår någon form
av jämvikt mellan tillväxt och nedbrytning och där— igenom uppvägs syratillförseln i marken nästan helt av syraförbrukningen. Avverkning av skog och skörd av lantbruksgrödor innebär att man för bort en del av de näringsämnen som inlagrats i biomassan, och en motsvarande mängd syra blir därmed kvar i marken.
Därmed är det naturliga jämviktsförhållandet brutet. 10.4.2 Kalktillståndets betydelse
Vid sidan av tillgången på växtnäring är ett gott kalktillstånd en av de grundläggande förutsättningar— na för en god produktion. De flesta av våra grödor trivs bäst i ungefär neutral miljö (pH 6—7) och med en tillräckligt hög halt av kalcium i marken. Denna miljö innebär att växtnäringsämnenas tillgänglighet är god liksom också den mikrobiella aktiviteten i marken. De svenska rekommendationerna för kalkning av jordbruksmark går ut på att lerhaltiga jordar
bör ha ett pH—värde på 5,5 och sand— och mojordar 6 eller något högre. Rådgivningen grundas på empiriska studier vars resultat visar att skördeökningarna ligger mellan 300 och 500 kg kärna för en kalkning enligt rekommendationerna. En ytterligare kalkning till högre pH har givit små eller inga merskördar. Kalkbehovet ligger normalt mellan 100 och 200 kg
Cao per ha och år, och totalt skulle detta motsvara 0.5 milj ton Cao eller 1 milj ton kalkstensmjöl per år.
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter 165
10.4.3 Gödselmedlens försurande verkan
Det är känt sedan länge att en del gödselmedel har sur och andra neutral eller basisk effekt. Reaktio— nen är inte bara beroende på kemiska processer utan också biologiska förlopp i marken och metaboliska processer i växten. Det är därför svårt att exakt avgöra vilken effekt såväl ett gödselmedel som ett kalkningsmedel kommer att få på en bestämd jord under praktiska förhållanden. Det är i första hand kvävegödselmedlen som påverkar markens pH. I våra odlade jordar finns normalt mikroorganismer som har förmågan att omvandla ammoniumkväve till nitrat—
kväve enligt summaformeln:
NH + 20 NO_ + 2H+ + H 0 + 4 2 3 ?
Ammoniumkvävet kan emellertid i mindre omfattning tas upp direkt av Växterna som i utnyte lämnar en surgörande jon. Avgörande vid beräkning av syra-bas— effekterna av tillfört kväve blir därför framför allt valet av kvävegödselmedel och nitrifikationens omfattning, men även storleken av nitratutlakningen och denitrifikationen spelar viss roll. Allmänt
sett motsvarar tillförseln av 1 kg ammoniumkväve vid nitrifikation ett kalkbehov av 4 kg Cao, 1 kg ammoniumkväve vid direkt upptagning ett kalkbehov
av 2 kg Cao och slutligen tillförseln av 1 kg nit— ratkväve ett kalktillskott av 1 kg Cao.
De kvävegödselmedel som används inom jordbruket innehöll under 1950—talet främst nitratkväve, som motverkar försurning av marken. Under 1960— och 1970—talen har emellertid ammoniumkvävegödsel allt- mer kommit i bruk. Enligt naturvårdsverkets beräk— ningar motsvarade gödselmedelsförsurningen år 1979/80 ett kalkbehov på 125 000 ton eller i genomsnitt 40
166. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
kg Cao per ha. Kalkningen av åkermark motsvarar inte på långt när behovet för att motverka försur— ningen. Under 1950—talet låg tillförseln av kalk kring 100 000 ton Cao per år. Under 70—talet har den legat högre med som mest 300 000 ton, men hela tiden har tillförseln legat under behovet som är
drygt 500 000 ton per år.
Sammanfattningsvis kan sägas att en betydande del
av åkermarken i Sverige är i stort behov av kalkning. vid pH—värden under 5,5-6,0 skulle insatserna av kvävegödselmedel förmodligen kunna sänkas och er— sättas av ökade insatser av kalk med gott företags— ekonomiskt resultat. Särskilt gäller detta mullrika jordar med lågt pH—värde. Det bör påtalas att för— surningen av åkermark är en process som till över— vägande del beror av jordbruksdriften och gödslingen
010 och i betydligt mindre utsträckning (ca 10 ) kan tillskrivas det atmosfäriska nedfallet av sura ämnen.
10.5 Gödslingens inverkan på mark, vegetation,
vilt m.m.
10.5.1 Effekter av skogsgödsling
En skogsgödling innebär att växtnäringssituationen i marken genomgår en snabb och kraftig förändring. Redan någon månad efter gödslingen får gräs och bär— ris en mörkgrön färgton. Färgförändringen tyder på att kväve upplagras i växternas blad, och det verkar också bli en senare avmogning och invintring på hös— ten. Ett år efter gödslingen är markvegetationen som regel betydligt frodigare på gödslad skogsmark, men därefter är inverkan av gödslingen på markvegetatio—
nen knappt synbar.
Kvävegödsling gynnar vissa arter som för övrigt ock— så brukar vara de dominerande växterna på kalhyggen.
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter
Växter som gynnas av god tillgång på kväve år fram— för allt mjölkört och hallon. Kruståtel som finns praktiskt taget i alla skogsmarker som ett ganska obetydligt gräs kan också i samband med kvävegöds- ling skjuta fart och bilda kraftiga bestånd om växt— platsen inte är alltför skuggig.
Den ökade produktionen av örter och gräs efter skogs— gödsling ger många djurarter större tillgång på föda. Kvävetillgången innebär också att protinhalten är högre i vegetationen. Gräs och örter på gödslade
ytor har också visat sig vara begärliga för älg, rådjur, hare och tjäder. Gödselmedlen i sig är dock farliga för djur om de slickar i sig större mängder. De undersökningar som gjorts visar emellertid att ren, kronhjort, älg och hare inte visar något in- tresse för att äta friliggande gödselmedel på marken. Inte heller anser man att gödselkornen innebär någon risk för tjäder och orre.
Produktionen av lingon och blåbär påverkas också av skogsgödslingen. Blåbärsriset blir tätare och fro— digare och bärproduktionen har i försök visat sig öka något på gödslade ytor i jämförelse med ogöds— lade. Lingon däremot påverkas negativt av gödsling, och bärproduktionen blir mindre åren efter skogs— gödsling. I de smaktester som genomförts har både blåbär och lingon från gödslade ytor bedömts ha en sämre smak. Smakförsämringen tycks kunna bestå i flera år efter gödslingen. Det är emellertid sällan som goda lingonmarker blir föremål för gödsling eftersom dessa företrädesvis är hyggen och häll— marker.
Kunskapen om kvävegödslingens effekt på svamp är ofullständig. Vissa undersökningar visar dock att fruktsättningen ökar hos vissa matsvampar såsom
kremlor och riskor.
168. VäxtnäringstilUörselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
Förekomsten av lavar och mossor minskar normalt i samband med skogsgödsling, bl a beroende på en ökad konkurrens från bärrisen. Eftersom lavarna har en mycket låg tillväxttakt kan lavtäckets utbredning och sammansättning försämras även på lite längre sikt. Även om de mer extrema lavmarkerna normalt inte gödslas kan skogsgödsling i renbetesmarker
innebära sämre tillgång på bete för renarna.
Vissa kvävefixerande lavarter är känsliga för ammo— niumnitrat, och man har i försök visat att flera arter hämmas kraftigt även av doser som motsvarar
de gödselgivor som normalt används i skogsbruket. Andra skogsbruksåtgärder som också inverkar negativt på lavförekomsten är kalavverkning och markbered—
ning.
Skogsgödsling med kväve i lavrika marker kan stå i konflikt med rennäringens intressen. Normalt sker nämligen en nedgång i lavproduktionen till följd av kvävegödsling, och renarna tenderar att undvika gödslade renbetesmarker under vintern efter göds— lingstillfället. Däremot har man inte funnit spe— ciellt höga nitrathalter i renbetesväxterna eller att renarna i någon högre grad äter av gödselmedel som fallit på marken. Allmänt gäller emellertid att skogsgödsling i mera utpräglade lavmarker som utgör viktiga vinterbetesland är relativt sällan förekom— mande beroende på att gödsling av sådana marker ger dålig lönsamhet.
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter
10.5.2 Gödslingens betydelse för åkermarkens bör— dighet
De viktigaste grundförutsättningarna för ett lön— samt jordbruk är god markbördighet och lämpligt kli— mat. Det är som bekant endast inom ganska begränsade områden som klimat och jordmån passar verkligt bra
samman för att bilda grunden till ett effektivt jordbruk.
Växterna är vid sidan av klimatet av väsentlig be— tydelse för jordmånsbildningen. Genom att påverka marken kemiska och fysikaliska egenskaper liksom också markklimatet är växterna en avgörande faktor för jordmånens utveckling. I naturliga ekosystem råder en ständig växelverkan mellan jordmånen och växterna så att ett jämnviktssystem utbildas. När människan tar marken i anspråk för t ex jordbruk eller på annat sätt ändrar marktillståndet rubbas jämvikten. Om växttäcket avlägsnas påverkas markens näringshushållning och jordmånen försämras, vilket på sikt leder till förändringar av växt— och djur— livet, och därmed påverkas också människans utkomst— möjligheter.
Med ledning av praktiska erfarenheter och landvin— ningar inom forskningen har människan kunnat anpassa sina odlingsåtgärder från att tidigare ha inneburit en exploatering av den naturliga jordmånen till att åstadkomma vad man kan kalla en kulturjordmån. An- vändningen av handelsgödsel har vid sidan av för— bättrade brukningsmetoder spelat en viktig roll för att bibehålla och förbättra kulturjordmånens produk—
tionsförmåga.
170. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
Jordbrukets rationalisering under 1950— och 60— talet präglades i hög grad av ett teknologiskt syn— sätt, och man förbisåg ofta jordbrukets biologiska karaktär och behovet av att säkerställa åkermarkens långsiktiga produktionsförmåga. Samtidigt höjdes emellertid röster för att åkermarkens bördighets— förändringar borde studeras i relation till den specialisering av jordbruksdriften som blev allt vanligare. Vid mitten av 1950—talet startades därför en serie fastliggande bördighetsförsök i syfte att klarlägga betydelsen av växtföljd, behandling av skörderester och växtnäringstillförsel under olika klimat— och jordartsförhållanden. Särskilt ville man jämföra bördighetsutvecklingen vid kreaturslös drift då växtnäringstillförseln uteslutande sker genom handelsgödsel.
Försöksresultaten från de sex första växtföljdsom— loppen visar att skördenivån ligger högre i den mer allsidiga Växtföljden med vall och stallgödseltill— försel än i den växtföljd som representerar kreaturs— lös drift. Växtföljdsskillnaderna har varit större
på goda jordar än på de svaga. växtföljdens betydelse för skördenivån framgår klart redan av resultaten från försökets första år. Skördenivån i den kreaturs— lösa växtföljden sjönk relativt snabbt för att sedan
stabilisera sig på en lägre nivå.
I försöksuppläggningen ingår fyra gödslingsnivåer. Skördenivån har efter 25 år utan handelsgödseltill— försel sjunkit till ungefär hälften av länsmedel— skördarna. Detta är en följd av den utarmning som skett av växtnäringstillgången i marken, vilket också har verifierats genom jordanalyser. Av de enskilda grödorna är det vallen som klarat sig bäst enbart
på den växtnäring som frigörs ur marken. Vid normal gödsling, d v s 100 kg kväve per ha samt en fosfor—
och kaliumtillförsel som är ungefär dubbelt så stor
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter
som den mängd som bortförs med skördeprodukterna,
är växtföljdsskillnaderna i stort sett utjämnade medan skillnaderna mellan goda och svaga jordar kvarstår. Vid högre gödslingsnivåer har emellertid ingen tendens till successivt stigande skördar regi— strerats.
En central fråga är hur markens näringsinnehåll och bördighet i ett längre perspektiv påverkas av olika gödslingsnivåer. De näringsämnen som genom gödsling tillförs marken införlivas med markens kemiska och biologiska reaktionssystem. De enskilda växtnärings— ämnenas relation till dessa reaktionssystem växlar beroende på näringsämne. Fosforn binds kraftigt i marken, nitratkväve knappast alls, medan kalium in— tar en mellanställning. Fosforn har så låg löslighet i markvätskan att den mängd som momentant förekommer i löst form endast motsvarar 1—5 % av grödans fosfor— behov under en vegetationsperiod. Huvuddelen av for— forn finns alltså adsorberad på markpartiklarna eller bunden i kemiska föreningar. Det ställs alltså höga krav på markens leverans av löst fosfor för att grö- dorna inte skall lida brist lå fosfor.
Vid normal gödslingsnivå tillförs ungefär dubbelt
så mycket fosfor som bortförs genom skörden. Skälet till detta är att en del av gödselmedelsfosforn fast— läggs i för växterna svårtillgänglig form. Denna fosfor, som genom markens reaktionssystem undandras växterna, bidrar emellertid på sikt till att öka markens leveransförmåga med avseende på fosfor. [hder efterkrigstiden har det sålunda skett en successiv uppgödsling med fosfor och kalium som även på längre sikt innebär en säkrare växtnäringsförsörjning oav— sett som gödslingsnivån är hög eller låg.
172. Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
Kväve ingår till skillnad från övriga näringsämnen nästan enbart i det biologiska reaktionssystemet. Bindnings— och frigöringsprocesserna styrs här inte av koncentrationen i markvätskan utan av markorga— nismernas aktivitet, som i sin tur främst är beroen— de av tillgången på energi och vatten. Det biologiska reaktionssystemets funktion kan man studera genom att mäta förändringar i mullhalt och produktion av
koldioxid och nitrat i marken.
Gödslingens skördestegrande effekt har bl a i de ovan nämnda bördighetsförsöken också verkat positivt på jordens mullhalt och halt av organiskt bundet kväve. Mullhaltsökningen är liten men det finns inget som talar för att handelsgödselanvändningen i sig skulle leda till mullhaltsförsämring och utarmning av jorden. Effekterna förklaras av att gödslingen parallellt med skördeökningen också leder till en ökad produktion av rötter, stubb, halm och blast, som efter skörden nedbrukas i jorden eller tillvara— tas och återförs i form av stallgödsel. Huvuddelen av det organiska materialet har emellertid minerali— serats och avgått till atmosfären i form av kol— dioxid och kvävgas eller urlakats till vattensys— tem i form av nitrat. Endast en mindre del har om— vandlats till stabila mullämnen. Hullhaltsökningen har varit något större i den kreaturshållande växt— följden än i den växtföljd som representerar krea— turslös drift. Skillnaderna kan till stor del för— klaras av vallgrödans positiva effekt på mullbalan—
sen .
Gödslingens inverkan på markmikroorganismerna har studerats bl a i Danmark och Tyskland. Resultaten visar i flertalet fall att såväl tillförsel av stall— gödsel som handelsgödsel ger en ökad biologisk akti—
vitet i marken. Bakterie— och svamppopulationerna
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso- och miljöeffekter
ökar i liksom också koldioxidproduktionen och en— zymaktiviteten. Några betydande skillnader avseende aktiviteten i jordar som fått motsvarande mängder
av kväve, fosfor och kalium som handelsgödsel och stallgödsel föreligger överraskande nog inte. För— klaringen kan vara att stallgödseln endast ger en mycket kortvarig stimulering av markmikroorganismerna men att energi och växtnäring i övrigt föreligger i relativt svårtillgänglig form.
10.5.3 Samband mellan kvävegödsling och angrepp av
växtskadegörare
Under senare år tycks stråsädesodlingen och särskilt höstveteodlingen ha drabbats av fler och starkare an— grepp av olika växtskadegörare. Förklaringarna till detta kan vara flera. Dels är skadegörarangreppen starkt årsmånsbetingade och angreppsfrekvensen kan bero på nederbördsrika somrar under senare år. Dels har bevakningen av växtskadegörarförekomsten blivit mera regelbunden och effektiv samtidigt som bekämp— ningsmetoder mot de flesta skadegörare i dag finns att tillgå.
Vid sidan av dessa orsaker kan man emellertid inte utesluta att kvävegödselanvändningen spelar en be- tydande roll. En hög kvävegödslingsnivå innebär att man får ett stråsädesbestånd som är mera kväverikt och ett beståndsklimat som gynnar framför allt svampparasiter. I försök har man visat att angrep- pen av t ex mjöldagg ökar påtagligt vid stigande kvävegödselgivor. I många undersökningar har man funnit att hög kvävegiva predisponerar veteplan— torna för angrepp av brunfläcksjuka. Dessutom med— för ökad kvävegiva större risker för liggsäd och försenad mognad, vilket i sin tur ökar svampens möjligheter att även angripa axet med skördebort— fall och kvalitetsförsämring som följd.
174. VäxtnäringstilUörselns hälso- och miljöeffekter SOU 1983:10
När det gäller andra skadegörare är sambanden än
mer komplexa. Rotdödarsvampen som angriper korn och vete överlever på de infekterade plantornas skörde— rester. I kvävefattig jord hämmas svampen kraftigt eftersom den inte kan erhålla tillräckligt med kväve för cellulosanedbrytning och myceltillväxt.
Kvävegödslingens inverkan på lagringsdugligheten
hos spannmål m m har berörts i olika sammanhang och misstankar om att kvävegödslingen leder till ökade mögelangrepp på produkterna under lagring har fram— förts. Allmänt sett leder kvävegödsling till en
senare mognad hos grödorna och därmed också senare skörd, som i många fall måste ske vid en högre vat— tenhalt i kärnan. Genom snabb nedtorkning av spann— mål efter skörd kan problemen med mögelsvampar nor—
malt bemästras.
Även om vi i dag saknar ett samlat grepp över det problemkomplex som här angetts kan man dock konsta— tera att vi särskilt genom kvävegödslingen kan på— verka grödornas motståndskraft mot flera svamppara— siter. I den s k programmerade odlingen med stora bekämpningsmedelsinsatser efter en i förväg upp— gjord tidsplan har man också funnit att den ekono— miskt optimala kvävegivan ligger betydligt högre än för konventionell odling. Genom den växtförädling som skett mot stråstyvare sorter är det i dag inte enbart liggsädesgränsen som är begränsande för kväve— givan utan i hög grad också växtskadegörarangreppen. I den mån dessa kan bemästras med kemiska medel kom— mer kvävegivorna att kunna höjas med företagseko— nomisk lönsamhet.
När det gäller ogräsen har de flesta arter en sämre
konkurrensförmåga gentemot våra kulturväxter vid
SOU 1983:10 Växtnäringstillförselns hälso— och miljöeffekter
goda näringsförhållanden i jorden än vid dåliga. Gödsling och kalkning gynnar med andra ord grödorna mer än ogräsen,och genom snabb tillväxt hos kultur— växten trängs ogräsen tillbaka i botten av beståndet. Möjligen kan spridningsmetoden ha viss betydelse för
konkurrensen mellan ogräs och kulturväxt.
r-W . _ H» ut'»? _
i »
| ”_ ». "»»I-1Ii' || ”| | '»u»_". Fu
I|'|-»!_ ' *U— '
SOU 1983:10
11 METODER FÖR ATT MINSKA HÄLSO— OCH MILJÖ— RISKER FÖRENADE MED VÄXTNÄRINGSTILLFÖRSEL OCH DERAS EKONOMISKA KONSEKVENSER
11.1. Minskad handelsgödselanvändning i jordbruket
11.1.1 Kvävegödsling — kväveförluster
Som framgår av kap 4 och 6 är kvävets kretslopp inte idealiskt i alla avseenden. Kväveförluster sker både till atmosfären och till vattensystemen. Det kväve som tillförs marken genom gödsling kan delta i alla krets— loppets delprocesser. Vid god gödslingseffekt utnytt- jas omkring 2/3 av det tillförda handelsgödselkvävet av växterna. Denna utnyttjandegrad sjunker med stigan— de tillförsel och därmed ökar också risken för för—
luster till omgivningen.
Av kap 6 framgår att vi idag har en positiv balanspost i det svenska jordbruket — med andra ord en ökning av det totala markkväveförrådet. Denna ökning är emeller— tid inte likformig för alla markkvävepoolens ingående komponenter, utan ökningen är större för den lätt om— sättbara delen av markkväveförrådet än för den mer stabilt uppbyggda, organiskt bundna kvävefraktionen. Bildningen av stabila mullämnen, där även kväve ingår, är nämligen en långsam process som kan ta decennier i anspråk. Den lättomsättbara delen av det organiskt bundna kvävet deltar mera aktivt i kvävekretsloppets olika delprocesser än de sVårnedbrytbara föreningarna.
178 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . SOU 1983:10
Risken för förluster blir därigenom större i samband
med en ökning av gödslingsnivån.
Markmikroorganismernas aktivitet är också beroende av kvävetillgången i marken - kol/kväve—kvoten, och en ökad gödsling kan leda till en kraftigare mineralise— ring och nitratbildning i marken. Mineraliseringen är kraftigast under vår och höst då tillgången på vatten och näring är gynnsam för mikroorganismerna. Det kväve som mineraliseras under våren kommer som regel växterna till godo medan kvävet som frigörs på hösten löper risk
att gå förlorat genom utlakning och denitrifikation..
Årsmånsvariationerna är stora beträffande gödselkvävets upptagning (fig 6.3). Detta sammanhänger bl a med att andra faktorer, framförallt vattentillgången, kan vara den mest begränsande tillväxtfaktorn och att tillgången på kväve i marken vid gödslingen i viss utsträckning är beroende av väderleksförhållandena under den föregående
* hösten och vintern.
För att belysa sambandet mellan kvävegödsling och kvä— veutlakning krävs långtidsförsök. Kväveförlusterna till ytvatten vid olika kvävegödslingsnivåer studeras i ett par svenska försök. Ett av dessa försöksfält ligger i Västergötland på en styv lerjord med god kvä— vehushållningsförmåga. Resultaten av de sex första försöksåren framgår av fig 11.1. Resultaten från ett liknande försök på södra Jylland redovisas också i figuren. Grödan har i båda försöken varit stråsäd och kvävet tillförs som handelsgödsel. Båda undersökning— arna visar ett svagt samband mellan gödsling och ut— lakning i intervallet 1—100 kg handelsgödselkväve per ha och år. Vid högre gödselgivor ökar utlakningen mar— kant. De danska försöksresultaten antyder att kväve— förlusten kan uppgå till 15—20 kg kväve per ha och år även utan gödsling. Det ogödslade försöksledet i det svenska försöket visar däremot mycket låga förluster.
Nederbörden har vidare ett stort inflytande på utlak— ningen under det enskilda året.
SOU 1983: 10
60
50
30
20
10
Ullukning kg NIhu-dr 50
Nederbörd: Avrinning:
. 74/75 550 mm 50 . 73/71. 11.8 mm
0 75/76 LOU o 71.175 21.9 ' A 76/77 616 1.0 A 75/76 6 " ; 77/78 601 A 76177 98 " . 78/79 530 I 77/78
v 79/80
50 100 150 200 250 0 50 100 150
Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . .
200 250 _ Gödsling ng/huvqr
Figur ll.l. Kväveutlakningens beroende av kvävegödsling. Vänster: Stråsädesodling på styv lerjord, Sverige (Brink, 1981). Höger: Stråsädesodling på lerjord, Danmark (Kjellerup Dam Kofoed, 1979).
Utlakning kg N I hu -dr 101'
10
— öppen åker(sundjord) ___. .. .. (lerjord)
— — gräsmark (sandjord)
_ _ ,. (lerjord)
m"
1 10 103 . 10 Gödsling kg NIhu-qr
&
Figur 11.2. Sammanställning av försöksresultat från Holland, Västtyskland och England (Kolenbrander, 1980).
180 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . SOU 1983:10
I fig 11.2 ges en sammanfattning av en rad holländska, engelska och tyska fält— och lysimeterförsök. Resulta— ten är övervägande samstämmiga med de som redovisats ovan. Vidare framgår att jordarten och grödan har
mycket stor betydelse för förlusterna av kväve.
Med utgångspunkt från redovisade forskningsresultat
kan man på goda grunder anta att en minskning av kväve— gödselgivan vid nivån 100 kg kväve per ha och år och däröver leder till en minskning av kväveförlusterna till vattensystemen. Hur stor den genomsnittliga minsk— ningen av kvävebelastningen på vattensystemen blir efter begränsningar av kvävegödslingen är idag svårt att kvantifiera. Resultatet är i hög grad beroende av jordart och nederbördsförhållanden. De kraftigaste
och snabbaste effekterna är att förvänta på mullfatti— ga sandjordar, medan lerjordarna som har en betydligt bättre förmåga till kvävehushållning, reagerar lång— sammare och förmodligen också svagare på förändringar i gödslingsintensitet.
Eftersom kvävegödselförbrukningen som medeltal uppgår till ca 80 kg per ha och år (kap 6.2.2) skulle en minskad kvävegödselanvändning till synes inte påverka utlakningsförlusterna i någon större utsträckning. De inventeringar av jordbruksdrift och kvävegödsling som genomförts de senaste åren visar emellertid att sprid— ningen kring medelgödselgivan är förvånansvärt stor. Resultaten från en postenkät till fabrikspotatisodlare i Skåne och Blekinge redovisas i tab 11.1. Särskilt i fall där både handelsgödsel och stallgödsel används var givorna höga. En kartläggning av jordbruksdriften på samtliga 150 jordbruksföretag inom ett 50 km2 stort område i Halland har gett liknande resultat. Medelgöd— selgivorna på de 150 gårdarna fördelade sig enligt
fig 11.3. I beräkningen har endast den del av stall— gödselns kväveinnehåll som vid bästa teknik kan ut— nyttjas av växterna tagits med. Spridningen kring re—
kommenderad kvävegödselgiva vid förekommande odlings—
SOU 1983:10 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . 181
inriktning är ändå iögonfallande.
Med ledning av ovan redovisade samband mellan gödsling och utlakning (fig 11.1) kan utlakningen från det un— dersökta området beräknas liksom också effekten av olika begränsningar av medelgödselgivan på gårdarna till maximalt 100—120 kg per ha och år skulle medföra en högst påtaglig minskning av kväveförlusterna till vattensystemen (fig 11.4). Beräkningsunderlaget medger dock inga långtgående slutsatser. Kunskaperna om sam— banden mellan gödsling och utlakning hänför sig till ett fåtal försöksplatser i landet och uppgifterna om gödslingspraxis till ett begränsat område i Halland. Trots detta kan man slå fast att en anpassning av gödslingsnivån till vad som utgör rekommenderade göd— selgivor är en verksam åtgärd för att minska kväveut— lakningen och kan dessutom genomföras utan skördeför- luster.
Tabell 11.1. Kvävegödsling till några vanliga jordbruksgrödor. (Enkätundersökning av 500 jordbruksfastigheter i Kristianstads och Blekinge län.) Kg kväve (N)/ha och år. (Andersson, 1981)
___—___—
Fält där stallgödsel (Stg)1) Fält som endast och handelsgödsel (Hg)används handelsgödslas
samtidigt Gröda Medelgiva(Max) Härav Hg Medelgiva (Max) S_tg'ng Potatis 251 (735) 98 125 (192) Sockerbetor 261 (562) 113 136 (190) Höstvete 204 (268) 84 105 (158) Korn 156 (300) 61 77 (196)
1) Stallgödselns bruttoinnehåll av kväve
182 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . SOU 1933;1o
ANTAL JORDBRUK
LO hg . 0,5 . stg
20 0 ........... 0 200 250 GÖDSELGIVA N kg/hd -ör !
Figur 11.3. Medelgödselgivorna (handelsgödselkväve +0,5-stall— gödselkväve) på 150 fastigheter fördelade på 25—kg—intervaller. (Joelsson & Pettersson, l982) 80 UTLAKAT N mn/dr 60 LG 20 0
0 50 100 150 200 250 MAXIMAL N—GNA Kg/ha år
Figur ll.h. Total kväveutlakning från området vid olika restriktionsnivåer. (Joelsson & Pettersson, 1982)
SOU 1983:10 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . .
11.1.2 Fosforgödsling — fosforförluster
Den årliga tillförseln av fosfor har under hela efter— krigstiden överstigit bortförseln med skördeprodukter— na. Detta innebär att det skett en anrikning av fosfor i jordbruksmarken. Stora variationer föreligger själv— fallet, bl a beroende på jordarnas allmänna fosfor— status och den därpå baserade fosforgödslingen samt djurhållningens och stallgödselproduktionens storlek. Fosforförlusterna till ytvatten är i högre grad be— roende av andra faktorer än fosforgödslingen under det enskilda året och de undersökningar som gäller fosfor— förluster har i högre grad ägnats åt att belysa dessa. Forskningsresultat som belyser sambandet mellan fos— fortillför el genom handelsgödsel och fosforförluster till ytvatten saknas idag. Den successiva ökningen av fosforinnehållet i marken torde emellertid innebära en ökad risk för fosforförluster och näringsberikning av sjöar och vattendrag. Särskilt gäller detta erosions— benägna jordar och grövre jordar med liten fosforbin— dande förmåga.
11.1.3. Skördebortfall vid minskad handelsgödselan—
vändning
En bedömning av skördebortfallets storlek vid minskad eller helt slopad handelsgödselanvändning måste base— ras på långliggande gödslingsförsök. Man måste emeller— tid beakta att resultaten inte kan generaliseras efter— som klimat, jordmån och grödval i hög grad inverkar på handelsgödselns skördestegrande effekt. I fig 11.5 redovisas resultat från lantbruksuniversitetets bör— dighetsstudier i Skåne. En helt slopad kvävetillförsel leder till stora skördeförluster. Måttliga begräns—
ningar ger däremot inte lika drastiska effekter.
Vid en minskning av fosfor— och kaliumtillförseln får man i varje fall inte på kort sikt några betydande
skördeförluster. Skördedepressionen är givetvis be—
184 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . SOU 1983:10
roende av jordens innehåll av fosfor och kalium och näringsämnenas tillgänglighet. Vidare spelar jordens kalktillstånd stor roll. Det är ju sedan gammalt känt att man genom kalkning kan påverka fosforns tillgäng— lighet.
11.1.4. Ekonomiska konsekvenser av minskad handels—
gödselanvändning
I avsnittet kommer först de företagsekonomiska konse— kvenserna av minskad handelsgödselanvändning att be— röras. Därefter behandlas de samhällsekonomiska. En minskad handelsgödselanvändning skulle minska Sveriges exportöverskott av bl a spannmål. De priser som er— hålles vid export är normalt lägre än de priser som den enskilde lantbrukaren får. Av bl a detta skäl kan de samhällsekonomiska konsekvenserna avvika väsentligt från de företagsekonomiska. Då det främst är kvävegöds— lingen som kan leda till miljörisker kommer i första hand minskad kvävetillförsel att behandlas.
I fig 11.6 visas sambandet mellan kvävegödsling och företagsekonomisk bruttointäkt i kornodling. Även sam— bandet mellan gödslingsnivå och företagsekonomisk lön—
1)
samhet anges Det framgår att den mest lönsamma kvävegivan är lägre än den som ger högst intäkt. Or— saken är att skördeökningen vid höga givor är så liten att den inte betalar kostnaden för den ytterligare gödselmängden. Även liggsädesrisken bidrar till att begränsa den optimala kvävegivan. Detta gäller sär— skilt vid vallinsådd som kan skadas av en alltför frodig spannmålsgröda. Fig 6.1 avser korn utan vall— insådd.
1)Lönsamheten uttrycks i täckningsbidrag = intäkt
minus kostnader som är direkt hänförbara till od— lingen (utsäde; handelsgödsel, Växtskydd, vissa maskinkostnader m m). Täckningsbidraget utgör er— sättning till mark och arbete m m.
SOU 1983:10 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . .
I figuren anges också den genomsnittliga givan av handelsgödselkväve till korn år 1978 i Sverige. Detta år är det senaste för vilket data om gödsling i en— skilda grödor finns tillgängliga. Den tillförda mäng- den handelsgödselkväve är något lägre än den beräknat mest lönsamma kvävegivan. Kväve tillförs emellertid också med stallgödsel. Dessutom sker vallinsådd i en del av kornarealen. Den totala kvävetillförseln torde därför väl sammanfalla med den mest lönsamma. De svenska lantbrukarna lyckas alltså i genomsnitt väl med att finna den företagsekonomiskt optimala kväve— gödslingen. Olika studier tyder på att samma sak gäl- ler de flesta viktiga jordbruksgrödor. Ett undantag kan vara vallen som på många ställen torde gödslas alltför sparsamt.
Om lantbrukarna i genomsnitt tillämpar en företagseko— nomisk optimal kvävegödsling kommer allmänna minsk— ningar i gödslingen att leda till lönsamhetsförsämring. De genomsnittliga lönsamhetskurvorna är dock relativt flacka i ett brett intervall runt optimipunkten. En minskning av kvävegivorna med 20—30 % skulle därför i allmänhet inte kosta mer än några tiotals kronor per hektar och år. Sänks gödslingen ytterligare försämras lönsamheten i snabb och accelererad takt. Det skulle i allmänhet kosta 500- 3 000 kr per hektar och år beroen— de på gröda och jordart m m att ta bort all kvävegöds— ling. På lång sikt kan kostnaden bli ännu högre åtmin— stone på gårdar med ensidig, öppen växtodling. Göds— lingen har nämligen en positiv efterverkan i form av större mängd skörderester vilket bidrar till att upp— rätthålla markens mullkapital. På gårdar med allsidig växtodling och stort inslag av klövervallar och andra baljväxter går det naturligtvis lättare att undvara kvävegödsling.
186 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . SOU 1983:10
KURN HOSTVETE M ”Mx— Kurnskord X 7770 [kg / hol XtP—m—tl L 000 * x xd X ** () X
ZOOOA . NU . Nu 0 Ny (: Nl DNZ nN2 A N3 A N3
2000—
. PKD . PK0 O PK, 0 PK] n PKz n PK2 A PK3 A PK3 57 61 65 69 73 77 81 57 61 55 69 73 77 81 År Är
Figur 11.5. Samband mellan gödsling och skörd av korn och höstvete. Resultat från lantbruksuniversitetets bördighetsstudier i Malmö— hus län (medeltal av sex försöksfält som representerar olika bör— dighetsförhållanden). Över: Avkastning vid olika kvävegödslingsnivåer och normal till— försel av fosfor och kalium (PK2)' Under: Avkastning vid olika PK— nivåer och vid normal tillförsel av
kväve (N2)' Gödsling: N0 = Ingen kvävegödsling PKO = Ingen PK—gödsling N1 = 200 kg N per fyra år PK1 = Underhåll ( tillförsel = bort— N2 = 400 kg N per fyra år försel) N3 = 600 kg N per fyra år PK2 = Långsam uppgödsling PK3 = Snabb uppgödsling
(Källa: Jansson, 1975, 1981)
SOU 1983:10 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . 187
Fig 11.6 gäller som genomsnitt för olika odlingsbe— tingelser under ett antal år. På enskilda fält kan sambandet se väsentligt annorlunda ut. Lönsamhetskur- vornas förlopp påverkas bl a av förfrukt och jordart. Förekommande skillnader exemplifieras i fig 11.7 som avser korn på tre odlingsplatser i södra Sverige år 1979. På odlingsplats 1 har en kvävegiva på cirka 150 kg per ha givit'bäst lönsamhet. Motsvarande siffror på de övriga två odlingsplatserna är 90 resp 60. Skillna- derna i lönsamhetskurvornas förlopp gör att kostnader— na för en viss restriktion i kvävegödslingen varierar mycket. Förbud mot kvävegivor över 60 kg per ha skulle då ha kostat uppemot 1 000 kr per ha på odlingsplats 1 det aktuella året. På odlingsplats 2 hade kostnaden blivit cirka 100 kr medan restriktionen inte lett till några kostnader alls på odlingsplats 3. Det bör obser— veras att dessa stora skillnader gäller en och samma gröda. Mellan olika grödor kan skillnaderna vara ännu
större.
Lönsamhetskurvornas förlopp varierar också mellan olika är. Vissa är är en låg kvävegiva mest lönsam medan denna låga giva är klart olönsam andra år. Möj- ligheterna att beakta detta genom 5 k gödslingsprogno—
ser för kväve behandlas i avsnitt 11.1.5.
Man kan inte utesluta att vissa jordbrukare även över en längre tidsperiod tillför mera kväve än vad som är företagsekonomiskt optimalt. Genom att lönsamhetskur— vorna är relativt flacka i ett brett intervall runt optimipunkten kostar det inte mycket att gödsla lite för mycket. Risken för överoptimal gödsling är särskilt stor på gårdar med stallgödsel. Undersökningar i södra Sverige antyder att en del lantbrukare inte tar till— räcklig hänsyn till tillförd stallgödsel när man be— stämmer handelsgödselgivan. Se avsnitt 11.1.1. På så sätt blir den totala växtnäringstillförseln för stor.
Om man sänker gödslingen från ett överoptimalt ut—
188 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . SOU 1983:10
gångsläge uppnås företagsekonomiska vinster samt tro— ligen också betydande miljöfördelar.
Den ekonomiskt optimala givan av fosfor och kalium varierar inom vida gränser beroende på gröda och mäng— den tillgänglig fosfor och kalium i marken. En göds— ling som väsentligt understiger den optimala kan leda till stor lönsamhetsförsämring. Å andra sidan förekom— mer det åtminstone på gårdar med stor stallgödselpro— duktion att man tillför mer fosfor och kalium än vad som är optimalt. På sådana gårdar leder minskad göds— ling till förbättrad lönsamhet.
Figur 11.6. Korn. Samband mellan kvävegödsling och bruttotåkt resp täckningsbidrag (företagsekonomisk lönsamhet). Försök i hela landet 1973—1980. 1977/78 års priser.(FörSökSmaterial häm— tat från Mattsson och Biärsjö 1981.)
Brutto- Täcknings- intökt bidrag kr/hc kr/hG 2600 1400 | , bruttointäkt 1 I 2L00 : | | | 2200 : x & x | NL lxx | * x ZIDO | X I X X I X , töcangstrug / / max max 1 800 0? lönsamhet bruttgintökt | | | | I | 1 600 | |
90 120 150 180 Kg N/hu
meddtolförhcndeh— gödelskvöve ör1978 enlSCB
SOU 1983:10 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . 189
Figur 11.7. Samband mellan kvävegödsling och täckningsbidrag för korn på tre olika odlingsplatser i södra Sverige år 1979.
Täcknings— tag 2000 F G
1600
1200
""/"07. / .
800
400
-400
—800
0 30 60 90 120 150 100 210 21.0 Kg N lhq
Källa: Sammanställning av beräkningar gjorda av A—M Dock, Institutet för ekonomi och statistik, Sveriges lant— bruksuniversitet.
190 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . SOU 1983:10
Det hittills sagda har gällt ekonomiska konsekvenser av sänkt gödsling i enskilda grödor. Styråtgärder för att minska gödslingen slår emellertid olika hårt i olika grödor. Detta gäller inte minst om man använder avgifter på handelsgödsel som styrmedel. Grödor som har behov av höga gödselgivor minskar sin konkurrens— kraft relativt grödor med mindre behov av t ex kväve. Även gårdar med olika produktionsinriktning påverkas olika. Detta framgår bl a av en nyss avslutad studie vid Sveriges lantbruksuniversitet. Av denna studie framgår bl a att höjda priser på kvävegödsel men oför— ändrade produktpriser skulle slå hårt på en ren växt— odlingsgård. Gårdar med animalieproduktion kan däre— mot anpassa sig till den förändrade prisrelationen genom att ändra foderstaternas utseende. Dessutom finns på dessa gårdar stallgödsel vars växtnäring vär— deras allt högre. Både slaktsvins— och mjölkproduktio— nen blir därför lönsamhetsmässigt mindre känsliga för prishöjningar på handelsgödselkväve än rena växtod— lingsföretag.
Vallar med klöverinblandning ökar sin konkurrenskraft vid stigande kvävepriser. Klövergräsvallarna kräver en betydligt lägre kvävegiva än rena gräsvallar, ger ett högt näringsinnehåll och minskar därmed behovet av
kompletterande proteinfodermedel.
En annan gröda som blir lönsammare vid stigande kväve— priser är ärter. På samtliga undersökta modellgårdar i Lantbruksuniversitetets studie har ärter visat sigi lönsamma att odla redan vid dagens prisrelationer. Vid måttliga prishöjningar på kvävet stärks ärternas kon— kurrenskraft ytterligare.
De samhällsekonomiska konsekvenserna av minskad han— delsgödselanvändning kan studeras med hjälp av en si— muleringsmodell som utvecklats av ett forskarlag vid Sveriges lantbruksuniversitet. Modellen belyser också
det svenska jordbrukets samspel med övrig natio—
SOU 1983:10 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . .
nell och global ekonomi. Med modellen kan man studera hur olika politiska beslut påverkar bl a produktion, konsumtion och export av olika jordbruksprodukter. Även effekter på arbetskraftsbehov och förbrukning av andra produktionsmedel kan studeras liksom effekter
på priser och ekonomisk tillväxt. Arbetet ingår som svensk del i ett internationellt samarbete som leds av det internationella institutet för tillämpad system— analys i Wien (IIASA). En förenklad version av model— len finns beskriven av Rabinowicz och Bolin (1980). För utredningens räkning har simuleringar av ingrepp i handelsgödselanvändningen gjorts med en vidareutveck— lad modell som kommer att presenteras i en doktorsav— handling.
Med hjälp av modellen har undersökts hur svenskt jord— bruk skulle påverkas av en 30 procentig minskning av handelsgödselförbrukningen. Modellen fördelar den tillgängliga gödselmängden på ekonomiskt bästa sätt mellan olika grödor. Därför blir minskningen större än 30 procent för vissa grödor och mindre än 30 procent
för andra.
Vid de förhållanden som råder i början av 1980—talet skulle den minskade tillgången på handelsgödsel göra att viss marginell jordbruksproduktion slogs ut. In— satsen av åkerareal, arbete och maskiner i det svenska jordbruket skulle därför minska med knappt en procent. Jordbrukets totalproduktion skulle minska något dels till följd av den lägre handelsgödselinsatsen, dels till följd av den minskade insatsen av åker och arbete m m. Beräkningarna tyder på att vegetabilieproduktio— nen skulle minska med 2—4 procent och animalieproduk— tionen med cirka en procent. Exportöverskotten skulle alltså minska. De minskade exportintäkterna skall ställas i relation till resursbesparingen. Normalt är de priser som erhålles vid export relativt låga. Mo— dellberäkningarna tyder också på att ersättningen till
arbete och kapital i jordbruket skulle öka vid en
192 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . SOU 1983:10
30 procentig minskning av handelsgödseltillförseln. Vilka styråtgärder som skulle behövas för att uppnå
den aktuella minskningen har inte närmare utretts.
Med hjälp av IIASA—modellen har man också undersökt konsekvenserna av en 20 procentig avgift på handels— gödsel. Därvid har antagits att avgiftsmedlen återförs till jordbruket i form av högre produktpriser. Resul— taten antyder att den totala handelsgödselförbruk— ningen skulle minska cirka 5 procent. Däremot skulle insatsen av arbete och maskiner öka något. En viss substitutionseffekt uppkommer alltså. På produktions— sidan blir slutresultatet en viss minskning av vegeta— bilieproduktionen och en viss ökning av animaliepro— duktionen. Förändringarna är knappt en procent. Beräk— ningarna tyder på att den 20 procentiga avgiften skul— le leda till något sänkt ersättning till arbete och kapital i jordbruket trots att avgiftsmedlen återförs i form av högre produktpriser. Det beror bl a på att exporten av animalier ökar och att de merintäkter som erhålles vid denna exportökning inte täcker de ökade produktionskostnaderna. De minskade exportkostnaderna för vegetabilier uppväger inte de ökade exportkostna—
derna för animalier. 11.1.5 Exaktare kvävegödsling
Genom olika åtgärder kan man öka utnyttjandegraden av det tillförda handelsgödselkvävet. Detta kan ske ge— nom en bättre anpassning av gödselgivan till grödornas kvävebehov, genom en exaktare spridning eller place— ring av gödselmedlen och genom att trygga växternas
vattenförsörjning.
Som tidigare nämnts är det i det enskilda fallet mycket svårt att bestämma den optimala kvävegivan. Detta beror på att effekten av en viss mängd kväve tillförd genom gödsling med handelsgödsel växlar med jordart, gröda, tidigare gödsling etc. Det beror också
SOU 1983:10 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . .
på att den del av kvävebehovet som täcks genom markens egen leverans av upptagbart kväve inte heller är kon— -stant utan är beroende av temperatur och fuktighets— förhållanden, tillgång på skörderester, mullhalt och markens kvävestatus. Till detta kommer dessutom att vädret under vegetationsperioden har ett mycket starkt inflytande på grödornas kvävebehov och kväveutnytt- jande. Följden blir en icke önskvärd osäkerhet i kvä— vegödslingen. För låga givor medför att produktions— resurserna inte utnyttjas optimalt och för höga givor innebär bortkastade pengar och kan dessutom medföra miljöolägenheter.
Under senare år har forsknings— och försöksverksamhe— ten intensifierats på kvävegödslingsområdet. Syftet
är att bättre anpassa kvävegivorna till markens aktu—
ella innehåll av växttillgängligt kväve och att minska urlakningsrisken och effekterna på den externa miljön
samt att nå ett bättre utnyttjande av ett allt dyrare
produktionsmedel — kvävegödsel.
I bl a Holland, Danmark och Västtyskland tillämpas något som kallas gödslingsprognoser för kväve. I Sverige håller man f n på att utveckla en prognosverk- samhet avseende kvävegödsling. En kvävegödslingsprog— nos kan i princip grundas på följande underlag:
1. allmänna väderleksuppgifter 2. urlakningsdata
3. analysresultat från jordprovtagning a. höst
b. vår
En bestämning av kväveinnehållet i marken på våren
ger givetvis den säkraste informationen avseende lämp— liga gödselgivor. Den korta tid som står till förfo- gande på våren vållar emellertid svårigheter att hinna med alla moment: provtagning, analys, utvärdering och
information till lantbrukarna. En annan möjlighet är
194 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . SOU 1983:10
att bestämma kväveinnehållet i marken på hösten och sedan korrigera för det läckage som sker under vintern med hjälp av meteorologiska data och registrerade kväveförluster. Denna metod innebär att man kan ställa prognosen i god tid före vårbruket men har den nack- delen att man måste skatta de förändringar som sker under vintern. F n saknar man tillräckligt underlag för att kunna bedöma gödslingsprognosernas betydelse
för en bättre anpassning av gödslingsnivån.
I gödslingsförsök med korn fastställdes det minera— liska kväveförrådet (min—N) genom jordprovtagning på våren på de aktuella försöksplatserna. Försöksplatserna grupperades med hänsyn till min—N:s storlek i grupperna —50, 50—70 och 70— kg min—N/ha. Försöken visade att effekten av tillfört handelsgödselkväve avtog med sti— gande min—N. Detta gjorde också att den ekonomiskt optimala kvävegivan tenderade att bli lägre på de för— söksplatser där det mineraliska kväveförrådet var stort. Denna effekt var särskilt stor år 1979. Detta
år gav 180 kg handelsgödselkväve bäst lönsamhet på jordar med upp till 50 kg min—N/ha. På jordar med över 70 kg min—N var däremot den optimala kvävegivan endast 90 kg/ha. Se tab 11.2;
Tabell 11.2. Ekonomiskt optimal giva av handelsgödsel— kväve till korn (kg/ha) vid olika mine— ralkväveförråd i marken på våren (min—N)
Min—N År kg/ha 1977 1978 1979 1980 —50 90 90 180 90 50—70 90 120 120 90 70— 60 90 90 60
Källa: Mattsson och Biärsjö, 1981.
En grov tumregel säger att för varje helt tiotal kg
som min—N överstiger 70 bör kvävegivan sänkas med
SOU 1983:10 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . 195
10 kg från vad som normalt anses optimalt för fältet
eller området i fråga.
Genom att med hjälp av gödslingsprognoser komma närma— re optimum på det enskilda fältet det enskilda året kan lönsamheten förbättras. Därtill kommer fördelen med att den genomsnittliga kväveutlakningen sannolikt minskar. Dessa fördelar skall ställas i relation till
kostnaden för gödslingsprognoser. 11.1.6 Metoder för spridning av handelsgödsel
Genom val av lämplig teknik kan utnyttjandegraden av handelsgödsel höjas och därmed kan en viss produktion upprätthållas med mindre insats. En rätt gödselplace— ring medför att större mängd av tillförd växtnäring direkt utnyttjas av den gröda som gödslas, och att mindre mängd av den tillförda gödseln löper risk att gå förlorad till omgivningen. Spridningen av handels-
gödsel sker i princip enligt två olika metoder:
1. bredspridning 2. radmyllning
Bredspridning innebär att gödseln sprids på ytan och harvas ned. Vid radgödsling som vanligen sker med kombinationssåmaskiner placeras gödselraderna mitt
mellan såraderna.
Rätt tillämpad ger radgödslingen betydligt effektivare utnyttjande av såväl kväve— som fosfor— och kaliumgöd— sel än när gödselmedlen bredsprids före sådd. Försök med vårstråsäd i östra och norra Sverige har visat
att kombisådd av kvävegödsel i medeltal ger 8—10 % högre skörd än bredspridning före sådd. Motsvarande effekter i södra och västra Sverige är 4—5 %. Skillna— derna beror i viss utsträckning på klimatet. Skörde- ökningen beror på att gödselkvävet utnyttjas avsevärt
effektivare när gödselmedlen radmyllas än när de bred—
196 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . SOU 1983:10
sprides. Där 5 % högre kärnskörd erhållits med rad— gödsling har ca 15 % mer gödselkväve tagits upp av grödan. I östra och norra Sverige där radgödslings— effekterna uppgår till ca 10 %, innebär det att kväve— gödselutnyttjandet vid normala givor är ca 30 % högre för kombisådd än för ytlig bredspridning och nedharv— ning före sådd. Sambandet mellan gödsling och skörd vid olika gödslingsnivåer och spridningsmetoder fram— går av tab 11.3.
Det är särskilt under år med torra försomrar som rad— myllning ger skördeökning jämfört med bredspridning. Detta är positivt inte minst ur vattenvårdssynpunkt. Vid missväxt på grund av torka förblir nämligen en stor del av det tillförda kvävet kvar oupptaget i marken. Detta lakas lätt ut under påföljande höst och
vinter.
De företagsekonomiska konsekvenserna av att övergå från bredspridning till radmyllning beror på en rad faktorer som kan variera mellan olika landsdelar och gårdar. Skördeökningens storlek är en viktig faktor. Merkostnaden för radmyllning är en annan. Merkostnaden per hektar beror bl a på gårdsstorleken, arbetskrafts— situationen och eventuellt behov av att köpa en större traktor som klarar de kombinerade så— och radmyllnings— maskinerna. En annan faktor som påverkar lönsamheten av att gå över till radmyllning (kombisådd) är produk— tionsinriktningen på den enskilda gården. Radmyll- ningens fördelar finns i vårsådda grödor. Slutsatsen är att radmyllning är lönsam på vissa gårdar men inte på andra.
Inom den fältmässiga köksväxtodlingen sker kvävetill— försel i många kulturer två eller flera gånger årli- gen. Av våra egentliga jordbruksgrödor är det främst betes— och slåttervallar som kvävegödslas flera gånger under växttiden. Fördelarna med delade kvävegivor är dels att man bättre anpassar tillförseln till grödans
SOU 1983:10 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . 197
behov i syfte att nå en högre skörd och bättre kvali— tet och dels att åstadkomma ett effektivare utnyttjan— de av kvävet och mindre risk för utlakning.
Nu gällande gödslingsrekommendationer avråder från delade kvävegivor. Rekommendationerna grundar sig på nuvarande gödselmedelspriser och på en normalsituation. Om hänsyn däremot tas till väderleksförhållanden och grödans utveckling under det enskilda året, kan delad tillförsel vara positiv. Vissa år skulle lantbrukaren också kunna utesluta den senare givan och därigenom minska risken för liggsäd och angrepp av vissa växt— skadegörare.
Utomlands har en uppdelning av kvävetillförseln i be— vattnade grödor fått allt större tillämpning. Tillför— seln av växtnäring med bevattningsvattnet kan ha arbetstekniska fördelar, men de bevattningsanlägg— ningar som används idag ger otillfredsställande sprid— ningsjämnhet. Fältförsök med bevattning och kvävetill— försel under växtperioden pågår sedan 1977 i potatis— och köksväxtodlingar. Resultaten från potatisförsöken visar att uppdelning av kvävetillförsel i 2—4 givor i genomsnitt har höjt knölskörden med 4—10 % jämfört med om hela kvävegivan tillförts före sättningen. Vidare har en uppdelning av kvävegivan inneburit att total— givan kunnat sänkas med omkring 30 kg per ha utan att skörden blivit lägre. Blastutvecklingen har också bli— vit mindre och en större del av det tillförda kvävet
har inlagrats i knölarna.
198 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . SOU 1983:10
Tabell 11.3. Kärnskörd i kvävegödslingsförsök i östra Mellansverige 1971—1972 (medeltal av 15 försök).
Gödsling kg N/ha
Spridningsmetod 0 60 120 180
Bredspritt 3550 3950 4110 2520 Radmyllat 3900 4340 4350
Källa: Huhtapalo,1981.
11.2 Ökad odling av gräsvallar
Valet av gröda spelar stor roll för förlusterna av växtnäringsämnen. En gröda som orsakar låga förluster av växtnäring i vattensystemen kan karaktäriseras på följande sätt:
Lång vegetationsperiod God slutenhet hos växttäcket
Djupt och välutvecklat rotsystem
wa—i
. God förmåga att tillgodogöra sig tillförd eller
frigjord växtnäring
Den jordbruksgröda som svarar bäst mot denna karaktä— risering är flerårig gräsvall. Förlusterna av kväve till vattensystemen har visat sig vara betydligt lägre från gräsmarker än från öppen odling (fig 11.2). Gräs— vallen är ju också den jordbruksgröda som liknar de
naturliga biotoperna mest.
En ökad odling av gräsvall skulle av allt att döma leda till betydligt lägre växtnäringsförluster till vattensystemen. Vallbrottet innebär emellertid ett riskmoment vad gäller växtnäringsförluster. Den växt— näring som inlagrats i det organiska materialet under vallens liggetid frigörs då och kan antingen komma den växande grödan tillgodo eller löpa risk att gå förlo- rad till omgivningen. Ur vattenvårdssynpunkt är det
SOU 1983:10 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . 199
därför angeläget att en ny gröda sås omedelbart efter vallbrottet.
De företagsekonomiska konsekvenserna av ökad vallod— ling varierar mycket från gård till gård. På gårdar med goda förutsättningar för t ex mjölkproduktion och sämre förutsättningar för öppen växtodling kan en stor och utökad vallandel vara lönsam. På gårdar med goda förutsättningar för t ex spannmåls— och oljeväxtodling eller potatisodling samt dåliga förutsättningar för vallfoderförädlande djurhållning kan lönsamheten i vallodling vara mycket sämre än lönsamheten i öppen växtodling. På sådana gårdar kan det kosta 1 000 kr per ha och år eller ännu mera att byta ut öppen växt- odling mot vall. Den enskilda gårdens förutsättningar för olika produktionsgrenar beror på jordart, klimat, arrondering, byggnads—, maskin— och arbetskraftssitua-
tion, brukarens intresse och kunskap m m.
Utökad vallandel och därmed ökad mjölk— och köttpro— duktion kan skapa svårlösta överskottsproblem. Export av mjölk— och köttprodukter fordrar nämligen i allmän— het större ekonomiskt stöd än export av spannmål.
Den åkerareal som inte behövs för att tillgodose det inhemska behovet av livsmedel är för närvarande ca
400 000 ha. Avkastningsökningar i växtodlingen kan i framtiden göra denna areal större. Det kan bli frågan om 500 000 ha är 1990 och 700 000 ha år 2000. Dessa arealer kan eventuellt användas för energigrödor. Gräs- vallar är en bland flera tänkbara energigrödor (Berg— man 1981). Ökande energipriser och en målmedveten satsning på förnybara inhemska energikällor kan möj— ligen göra en omfattande gräsodling för energiändamål lönsam. Energigräsvallar kunde då bli en billig men troligen effektiv vattenvårdsåtgärd på vissa ställen. Fortfarande torde dock öppen växtodling bli väsentligt mera lönsam på gårdar med goda förutsättningar för
t ex potatis— och sockerbetsodling.
200 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . SOU 1983:10
11.3. Växtföljdsåtgärder
Växtföljden har varit och är fortfarande av stor be— tydelse i jordbruket. Växtföljden är emellertid för— knippad med en rad odlingstekniska åtgärder, och be— greppet växtföljd omfattar i praktiken vad man kallar växtodlingssystem. Olika grödors växtföljdsverkan (den positiva effekt på kommande års grödor) beror på olika faktorer. Tidigare menade man att Växtföljdseffekterna berodde på skilda näringskrav hos olika grödor. P g a den omfattande användningen av handelsgödsel har denna faktor fått mindre betydelse. En annan orsak till skördevariationer beroende på växtföljd är effekter på markstruktur och mullhalt. Den minskade vallodlingen menar man har försämrat strukturen och lett till för— lust av organiskt material från jorden. Resultaten från olika växtföljdsförsök visar dock att man kan hålla humushalten vid samma nivå i en vallfri växt— följd, där alla skörderester nedbrukas, som i en mer omväxlande växtföljd med vall och tillförsel av stall— gödsel. Vidare vet man att den ökade gödslingen och därmed sammanhängande skördenivån även har inverkat positivt på mullhalten (fig 11.8).
Genom en ordnad växtföljd kan man i viss utsträckning motverka angrepp av olika växtskadegörare. Genom till— komst av kemiska bekämpningsmedel och effektivare me— kaniska bearbetningsåtgärder har man emellertid blivit mindre beroende av Växtföljden.
SOU 1983:10 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . .
Torv
2'5__ Org C,'/u
Rölslum
2.0—l
Stallgödsel Holm # N
Holm 1,5
N Utan N
Uiun gröda 1,0—
0.5—
|——————|—|—|—.
>Så - 67 -75 —79 AR
Figur 11.8. Organiskt kol i jorden vid olika kväve— och mullråämnestillförsel. Källa: Persson, 1980.
Beroende på växtföljdseffekternas komplexitet är det mycket svårt att särskilja växtföljdens betydelse för gödslingsbehovet. Man vet emellertid att stråsäden ut— nyttjar kvävegödseln väsentligt effektivare efter en omväxlingsgröda än efter korn, vete eller höstråg. Havrens effekt som omväxlingsgröda vid ensidig strå— sädesodling är också klart positiv. Avkastning efter olika förfruktkombinationer och kvävegödsling framgår av tab 11.4 och 11.5. Resultaten visar att växtföljds— effekten kvarstår även vid höga kvävegivor, men också att det går att upprätthålla en hög växtproduktion vid måttliga givor av handelsgödselkväve och en förnuftigt upplagd växtföljd samt utnyttjande av olika baljväxt— grödors kvävesamlande förmåga.
Förändringarna i arealanvändning har i viss utsträck— ning inverkat på åkermarkens kvävebalans och behovet av handelsgödselkväve. Vallarealen har under efter—
krigstiden minskat med omkring 750 000 hektar samti—
202 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . SOU 1983:10
digt som inslaget av kvävefixerande baljväxter också har blivit mindre. Om vi antar att vallen bidrar med mellan 50 och 100 kg kväve per hektar och år till jordbrukets kvävecirkulation får man följande genom— snittliga kvävebidrag för landets åkerareal:
1945—50: 25—50 kg N per hektar och år
1975-80: 17-33 kg N per hektar och år Övergången till gräsrikare vallar har minskat vallens kvävebidrag ytterligare samtidigt som behovet av kvä— vegödsling ökat både för vallen och till den efterföl—
jande grödan.
En ökad odling av ärter, bönor och vallbaljväxter skulle kunna minska behovet av handelsgödselkväve. Förutsatt att baljväxternas förfruktseffekt utnyttjas på bästa sätt skulle en ökning av denna areal kunna ske på bekostnad av stråsäden utan att stråsädesav— kastningen totalt sett minskar. Däremot finns det inget som tyder på att odling av baljväxter skulle ge mindre kväveförluster till vattensystemen. Snarare är det så att baljväxtodling leder till en ansamling av kväverikt organiskt material i jorden. Detta löper risk att gå förlorat till vattensystemen efter nitri— fikation. Vissa undersökningar visar t o m att för— lusterna av kväve till vattensystemen är större från ogödslade baljväxter än från normalgödslad stråsäd.
Liksom när det gäller utökad vallodling så är den en— skilda gårdens planeringssituation avgörande när det gäller de företagsekonomiska konsekvenserna av växt— följdsförändringar. På vissa gårdar kan betydande för— ändringar göras till låg kostnad. På andra gårdar är nuvarande driftsinriktning den enda praktiskt och eko— nomiskt möjliga. På många gårdar har baljväxter unge— fär samma lönsamhet som alternativa grödor med dagens priser. Baljväxterna behöver dock inte kvävegödslas. Ökade realpriser på kvävegödsel torde därför leda till
ökad baljväxtodling.
S()(J 1983:10
Tabell 11.4. Skörd av korn,
Gröda
Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . .
höstvete och sockerbetor vid olika växtföljder och olika gödslings— nivåer (medeltal av 3 skördar 1960-73).
Skörd (dt/ha år
växtföljd II
Skördedifferens växtföljd 1—11
växtföljd I;
växtföljd 11: NPK 1:
NPK 2:
Korn NPK 1 26,6 NPK 2 42,8 NPK 1 +1,1 NPK 2 +0,8
Korn—vall—höstvete—sockerbetor gödsel till sockerbetor)
Höstvete Sockerbetor 33,9 293 45,3 417 +4,5 +70 +0,4 +32
(stall—
Korn-oljeväxter—höstvete-sockerbetor PK-gödsling motsvarande bortförseln, svag kvävegödsling PK—gödsling motsvarande bortförseln +
15 kg P och 40 kg K per ha och år, nor— mal kvävegödsling
Källa: Jansson, 1975.
Tabell 11.5 Kärnavkastning efter olika förfruktskombi—
Våroljeväxt 4945
I Åkerböna 5064
nationer och kvävegödsling.
Kvävegödsling N 120
5094 4005
+1089
Kvävegödsling N kg/ha
Höstvete
År 1 År 2 År 3 Förfrukt Förfrukt 70
I Havre II Korn Höstvete 3883 Diff I—II +1062
Korn
Förfrukt 100
II Korn 4594
Källa; Ebbersten, 1976.
Diff I—II +470
140
5097 4743
+354
(kg/ha)
kg/ha 170
5426 4291
+1135
204 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . SOU 1983:10
SOU 1983:10 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . 205
11.4 Hantering och spridning av stallgödsel
Stallgödsel innehåller 70—95 % av fodrets växtnäring och 33—40 % av dess organiska substans. Fosfor och kalium i stallgödseln kan återföras till jorden utan några nämnvärda förluster, men när det gäller kväve är situationen annorlunda. Lagring, hantering och sprid— ning påverkar stallgödselns växtnäringsvärde i hög grad. Effektiv stallgödselanvändning präglas av
att gödsel och urin samlas upp och lagras på effektivt
sätt så att växtnäringsinnehållet inte går förlorat att stallgödsel sprids och nedbrukas i ett sammanhang
att gödsel sprids och nedbrukas i nära anslutning till
grödans näringsupptagning och tillväxt
att gödseln används i små till måttliga givor till flera grödor i stället för en stor giva till en
enstaka gröda
att det organiskt bundna gödselkvävet är långsamverkan— de och att den fasta stallgödseln därigenom ger bäst effekt till grödor med lång vegetationsperiod.
I praktiken kan man ofta inte tillämpa alla de regler som nämnts ovan, vilket i hög grad beror på ekonomiska faktorer. För inte så länge sedan betraktades stall— gödseln som ett besvärligt avfall som man på lättaste och billigaste sätt ville bli kvitt. Även om denna in— ställning håller på att förändras kvarstår det faktum att det är stora kvantiteter som måste hanteras och att den från växtnäringssynpunkt lämpligaste tidpunkten för spridning sammanfaller med vårbruket. Utvecklingen av rationell och arbetsbesparande hanterings— och spridningsteknik har emellertid gått långsamt om man jämför med t ex skördeteknik och såteknik.
206 Metoder för att minska hälso— och miljörisker . . . SOU 1983:10
Stallgödselns växtnäringsvärde vid olika spridningstider och spridningsmetoder framgår av tabell 11.6. Det fram— går klart av tabellen att hanteringen av stallgödsel är av avgörande betydelse för ett tillfredsställande
utnyttjande av dess innehåll av växtnäringsämnen.
Kväveförlusterna beror på ammoniakavgång till atmos— fären och utlakning av kväve till vattensystemen. Enligt tabellen skulle man alltså kunna förbättra växt— näringseffekten hos t ex flytgödsel med mellan 2 och
6 gånger vid en lämpligare spridningstid än på hösten. En stor del av stallgödseln sprids trots det på hösten, vilket som tidigare nämnts beror på den knappa till— gången på arbetskraft och maskinkapacitet under våren. Andra orsaker är brist på lagringsutrymmen för gödseln, risk för packningsskador vid vårspridning och när det gäller användning av stallgödsel på vall risk för spridning av sjukdomsalstrande organismer.
Naturvårdsverket har sedan miljöskyddslagens tillkomst gett ut "Riktlinjer för miljöskyddande åtgärder vid animalieproduktion" i flera upplagor. De viktigaste
principerna i dessa anvisningar är
— gödselprodukterna skall samlas upp och deras växt—
näringsvärde utnyttjas för åkermark,
— till varje djurenhet skall höra viss areal för göd—
selspridning, — förlusterna i gödselhanteringen skall minimeras.
Bakgrunden till riktlinjerna var att stallgödselsprid— ningen lett till svåra störningar på vattendragen. Or— sakerna till dessa olägenheter var att man haft otill— räckliga lagringsutrymmen för gödseln, att man tillfört stallgösel vid fel tidpunkt och att man inte känt till stallgödselns växtnäringsinnehåll och näringsverkan.
SOU 1983:10 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . .
De stigande priserna på handelsgödseln verkar för ett bättre utnyttjande av stallgödseln som växtnärings— resurs. Genom ökad lagringskapacitet för stallgödseln och bättre spridningsteknik skulle stallgödseln kunna utnyttjas betydligt effektivare. Detta kräver emeller— tid ökade forsknings— och utvecklingsinsatser samt in- vesteringar för den enskilde lantbrukaren. Ökade kost- nader för gödselvårdsanläggningar, maskiner och arbets—
kraft har emellertid begränsat lönsamheten av förbätt— »rat stallgödselutnyttjande.
Tabell 11.6. Stallgödselns växtnäringsvärde. De angivna värdena anger den
mängd handelsgödselkväve som motsvarar 100 kg kväve i stall— gödsel.
Spridningstid Nedmyllning Ytspridning Nedbrukning Nedbrukning
omedelbart efter 4 dygn Gröda 1 2 3 4 1 2 3 4 1 2 3 4 1 2 3 4 Fast stallgödsel höst - - - - - 10 10 - 35 — - 30 20 — — 15 vinter — - — - - 10 10 — 45 - - 35 25 — _ 18 vår — — — — - 15 15 _ 50 . - 40 30 - — 20 Urin sommar 40 50 50 - ' 10 10 — - - _ _ - - - _ höst 10 20 20 5 5 15 15 5 _ - - _ ' * ' ' vinter 40 40 40 30 25 25 25 20 - - - - - — — -— vår 80 50 50 50 35 40 40 25 6079 5019 3539 25” Flytgödsel sommar 60 50 50 — — 20 20 — — - - _ ' ' ' _ höst 15 10 10 10 - 10 10 ' 15 — - 10 10 ' _ 5 vinter 50 40 40 30 - 20 20 — 50 — — 30 30 _ * 15 vår 60 50 50 40 _ 30 30 ' 60 _ - 40 35 ' * 20
Gröda: 1= sockerbetor, 2= betesvall, 3= slåttervall, 4= korn x) Nedharvat
Källa: Lantbrugets infonnationskontor, Danmark 1980.
208 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . SOU 1983:10
Man kan alltså vidta olika åtgärder för att stallgöd— selns växtnäring bättre skall komma grödorna till godo. Därvid minskar behovet av och kostnaden för handelsgödsel. Dessa åtgärder leder i allmänhet också till att vattenföroreningen minskar. Å andra sidan är åtgärderna förknippade med bl a investeringskostnader
och/eller maskin— och arbetskostnader.
Investering i gödselplatta och urinbehållare kan vara företagsekonomiskt lönsam på gårdar med omfattande och på lång sikt bestående djurhållning. Om gödselplattan underlättar gödsellastningen och man kan bortse från arbetskostnaden vid urinspridningen kan de aktuella gödselvårdsanläggningarna vara lönsamma redan vid mindre besättningsstorlek och kortare avskrivningstid. På gårdar med högst 10 kor och där djurhållningen be— räknas upphöra inom 10 år uppkommer dock en lönsamhets— försämring på ett par hundra kronor per ko och år om man tvingas bygga gödselplatta och urinbehållare. Det fordras mycket stora realprisstegringar på handels— gödsel för att investeringar i gödselvårdsanläggningar skall bli lönsamma i sådana planeringssituationer.
övergång från höst— eller vinterspridning av stall— gödsel till vårspridning leder till att gödselns växt— näring bättre kommer grödorna till godo. På så sätt kan man spara handelsgödsel och minska risken för vattenförorening. Om man skall kunna sprida all stall— gödsel på våren fordras dock utökad lagringskapacitet på de flesta gårdar. Samtidigt leder vårspridning till ökad arbetsbelastning under vårbruket. Resultatet kan bli försenad sådd och därmed sänkt skörd. Risken för försenad sådd är störst på gårdar där arbets— och maskinkapaciteten är liten med hänsyn till arealen vårsådda grödor. På strukturkänsliga jordar kan även skördesänkande packningsskador uppkomma vid vårsprid— ning av stallgödsel. Denna risk är störst på lerjor— dar. På lättare jordar är risken för packningsskador
mindre. Slutsatsen blir att vårspridning är lönsam i
SOU 1983:10 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . .
vissa fall men klart olönsam i andra. Det fordras mycket stora realprishöjningar på handelsgödsel för att det skall bli lönsamt att sprida all stallgödsel
på våren.
Det är svårt att mera exakt veta stallgödselns växt— näringseffekt i det enskilda fallet. Antag att man önskar tillföra 100 kg N per ha till en viss gröda.
Den stallgödselmängd som förväntas ge denna kväveeffekt kan ge en verklig kväveeffekt inom intervallet 50 till 150 kg N per ha. Blir effekten större än beräknat ut— nyttjar grödorna tillgängligt kväve ofullständigt. Dessutom uppkommer stor risk för vattenförorening. Blir kväveeffekten mindre än beräknat uppkommer närings— brist och låg skörd. Med handelsgödsel kan man däremot mera exakt uppnå önskad växtnäringstillförsel. Genom att ge relativt låga stallgödselgivor per ha kombine— rade med handelsgödsel kan man minska problemen med osäkerheten beträffande stallgödselns växtnäringseffekt. Härvid minskar den företagsekonomiska kostnaden för inoptimal kvävegiva. (Se figur 11:9). Även risken för vattenförorenande övergivor minskar.
Risken för inoptimal kvävegiva gör det företagsekono— miskt intressant dels att avstå från mycket stora stallgödselgivor och dels att med bl a analys av stall- gödselns växtnäringsinnehåll bättre kunna förutse dess växtnäringseffekt. Å andra sidan stiger spridningskost— naden om stallgödseln fördelas på en större areal. Vissa gårdar har dessutom så mycket djur att de måste sprida relativt stora stallgödselmängder per ha för
att bli av med gödseln.
Även utnyttjandet av stallgödselns fosfor och kalium kan förbättras genom att fördela stallgödseln på en större areal. Stora hektorgivor kan nämligen leda till att marken tillförs mera fosfor och kalium än vad grö— dorna behöver. Försäljning av stallgödsel från gårdar
med riklig stallgödseltillgång till kreaturslösa gårdar är därför lämplig i vissa fall.
210 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . SOU 1983:10
TACKNlNGSBIDRAG Kr/hcl
Figur 1 till fö samband (täckni
V100—0=
V50—50=
F100—0=
F50—50=
F 100—0
1.9. Principfigur som illustrerar ekonomiska förluster ljd av inoptimal kvävegiva. Den heldragna kurvan anger et mellan kvävegiva och företagsekonomisk lönsamhet ngsbidraå till den aktuella grödan.
Variation i effektiv kvävegiva till följd av variationer stallgödselns kväveeffekt i det fall då 100 % av kväve— giva tillförs med stallgödsel.
Variation i effektiv kvävegiva till följd av variationer stallgödselns kväveeffekt i det fall då man har som mål— sättning att tillföra halva kvävemängden med stall— gödsel och halva med handelsgödsel.
Maximal lönsamhetsförlust till följd av inoptimal kvävegiva i det fall då 100 % av kvävegivan tillförs med stallgödsel.
Maximal lönsamhetsförlust till följd av inoptimal kvävegiva i det fall då man har som målsättning att tillföra halva kvävemängden med stallgödsel och halva med handelsgödsel.
SOU 1983:10 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . 211
11.5. Mellangröda och halmnedplöjning
Det är ofrånkomligt att växtodlingen påverkar den externa miljön liksom också att en högproduktiv växt— odling påverkar vår omgivning mera än en lågproduktiv. Såväl kvävegödslingen som den biologiska luftkväve— fixeringen berikar odlingssystemet med kväve och ökar därmed risken för förluster till omgivningen. Det kvä— ve som inte tagits upp av årets gröda löper risk att gå förlorat på hösten. En annan källa till kväveför- luster från åkermarken är den mineralisering och nitrifiering av markens organiska material som sker på hösten när vattentillgången ökar. Grödor som växer sent på hösten ger därför låga nitratförluster, medan det motsatta förhållandet råder för tidiga grödor
(t ex tidig potatis, vissa grönsaker, tidig stråsäd), höstsådda grödor såsom höstvete och höstraps har en relativt hög kväveupptagning på hösten och kan däri— genom ta hand om en del av det kväve som frigörs efter skörd.
Ett annat effektivt sätt att minska kväveförlusten är att etablera en mellangröda efter tidiga huvudgrödor. Lämpliga växtslag kan här vara raps eller råg. Om mel- langrödan utvecklas väl kan denna ta upp en stor del av det kväve som mineraliseras under hösten. Oriente— rande undersökningar från Danmark och Sverige visar att en mellangröda kan ta upp något tiotal kilo kväve per hektar. Samtidigt som man får en positiv effekt på kommande års gröda. Mellangrödornas nackdel är möjli— gen att möjligheterna till mekanisk bekämpning till ogräs efter skörd försvåras och att höstplöjningen
senareläggs.
På kreaturslösa gårdar produceras mer halm än vad som förbrukas på gården. Halmen hackas därför i samband med skördetröskningen och plöjs därefter ned. Halmen är ett utmärkt energisubstrat för markens mikroorga— nismer och bidrar därför till att upprätthålla en hög
212 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . SOU 1983:10
biologisk aktivitet i jorden, vilket också stabilise— rar markstrukturen. Genom den biologiska aktivitet som åstadkommes vid halmnedbrukning får man också en annan effekt, nämligen att oorganisk kväve binds i mikroflo— ran. Eftersom halmen brukas ned på hösten kan detta kväve, som annars riskerar att bli utlakat under vin—
terhalvåret, bindas i organisk form.
Under 1950—talet genomförde man en rad fältförsök för att belysa den kortsiktiga kväveeffekten av halmnede brytning. Eftersom mikroorganismerna konsumerar kväve i samband med nedbrytning av halmen kan nästa års gröda komma att lida brist på kväve. I dag är göds— lingsnivån och kväveinnehållet i marken betydligt 'högre och halmtillförseln medför i normalfallet ingen
negativ kväveeffekt på nästa års gröda.
På senare år har halmen blivit aktuell som energikälla. Halmeldning förekommer också i mindre omfattning för det lokala uppvärmningsbehovet på gården. Ser man på halmproduktionen från nationell synpunkt kan man upp— skatta den totala mängden "outnyttjad" halm till ca
4,8 miljoner ton per år. Teoretiskt motsvarar detta
ett bränslevärde av 24 TWh. En ökad användning av halmen utanför jordbruket kommer inte att medföra
några snabba förändringar av bördigheten. Däremot är det klart att mullhalten kommer att sjunka. Vidare kan man räkna med att kväveförlusterna på grund av höst— mineraliseringen kommer att öka. I dag saknas emeller— tid underlag för att kunna kvantifiera halmbortförselns betydelse för mullråämnesförsörjning och kvävehushåll-
ning. 11.6 Gröngödsling, samodling
Gröngödsling företas för att främja markens biologiska aktivitet och förbättra dess struktur, vattenhållande förmåga, kvävehalt och mullhalt. Metoden är numera relativt ovanlig.
SOU 1983:10 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . .
Lämpliga gröngödslingsgrödor är rödklöver, senap och foderraps. Den ettåriga klövervallen bedöms vara den effektivaste gröngödslingsgrödan under våra förhållan— den. En sådan klövervall kan tillföra jorden 8—10 ton organisk substans per ha och 100—300 kg kväve genom biologisk fixering vilket påverkar jordens biologiska aktivitet högst påtagligt.
Gröngödslingens växtnäringseffekt är svår att skilja ut från övriga produktionshöjande faktorer. Forskningen rörande gröngödslingseffekter är också mycket blygsam, och tillförlitligt dataunderlag för bedömning av grön— gödslingens roll som alternativ till handelsgödsel saknas nästan helt. Metoden praktiseras dock i relativt stor utsträckning inom de alternativa odlingsformerna. I Danmark är gröngödsling något vanligare än i Sverige. Grödan etableras genom insådd i stråsäd och hinner vid tidig skörd av huvudgrödan utvecklas under hösten. Gröngödslingsgrödan plöjs ner sent på hösten. Effekter av denna typ av gröngödsling har studerats i ett fler— tal danska försök under 1900—talets första hälft. Re— sultaten visar att avkastningen för insåningsgrödan vanligen sjunker medan efterföljande års gröda ger en högre avkastning motsvarande 30—40 kg handelsgösel- kväve per ha.
En försöksserie som genomförts i Danmark under åren 1972—77 visar att gröngödslingen gett en skördeökning/ minskning på mellan -10,3 — +1,4 dt korn per ha be— roende på val av gröngödslingsgröda, handelsgödsel— tillförsel och lokala försöksbetingelser. Efterverkan på sista årets gröda (utan insådd) varierade mellan 0,2 — 4,1 dt korn per ha. Gröngödslingsgrödorna utveck- lade sig mycket olika, och rödklöverinsådden etablera— de sig mycket dåligt flera av åren. De negativa effek— terna på avkastningen kan delvis tillskrivas förekoms- ten av ogräs. Resultaten under efterverkansåret visar en växelverkan mellan gröngödsel och handelsgödsel— kväve (fig 11.10).
214 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . SOU 1983:10
Orienterande undersökningar i Sverige ger en antydan om att kvävetillförsel i form av luzernmjöl ger en lika hög eller bättre effekt jämfört med kalksalpeter (fig 11.11). Luzernmjölet tillfördes på våren. Den låga skörden kan i viss utsträckning tillskrivas an— grepp av brunfläcksjuka i de handelsgödslade försöks—
leden. se Skin-rd dt/ha
Sl.
52 0 utan gröngödsling
x korsblomstriga
50 A kloverqrter
1.8
30 60 90 ng/ha
Figur 11,10 Växelverkan mellan gröngödsling och handelsgödselkväve
Källa: Stokholm, 1980.
60 Skörd dl/ha 50 01/2 Ksp.1/2 Lmj /,/0Lrnj 40 //// xo”, Ksp 30 ./ 7££3———qy———45 ———————————— OLW 20?” Dl/ZKSpol/ZLmj Ksp 10 nu vdrvete oo höstvete On W 135 2 0 kg N/h'J
Figur 14.11 Kärnskörd av vårvete 1978 och höstvete 1979 efter gödsling med kalksalpeter (Ksp) på våren och lusernmjöl (Lmj) på hösten före plöj— ning.
SOU 1983:10 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . .
11.7 Tekniska lösningar utanför jordbruket
11.7.1. Åtgärder för att minska kadmiumtillförseln
via handelsgödsel
Den huvudsakliga kadmiumtillförseln sker, som tidigare sagts, huvudsakligen genom baslivsmedel av vegetabiliskt ursprung. Tungmetallen har hamnat i födan genom att växterna tagit upp en del av det kadmium som finns na- turligt eller tillförts våra jordar. Åtgärder med syfte att begränsa kadmiumhalten i handelsgödsel för— svåras av den begränsade tillgången på världsmarknaden av råvaror med låg kadmiumhalt. Av de fosforråvaror för produktion av handelsgödsel som finns på världs— marknaden är det endast apatit från Sovjet, Sydafrika och Skandinavien som innehåller mindre än 1 ppm kad— mium. Tillgången på sovjetiska apatiter har de senaste åren successivt minskat och apatit från Sydafrika är av politiska skäl föga attraktiva. Inom Skandinavien finns fyndigheter i Finland och i Sverige. Av de finska apatitfyndigheterna exploateras idag endast en fyndig— het i Sillingjärvi, men enbart för inhemsk förädling. Sveriges behov av fosforgödselmedel motsvarar en apa— titkvantitet på ca 400 000 ton per år. De inhemska tillgångarna uppgår enligt beräkningar till totalt ca 300 000 ton per år. Om hänsyn tas till vilande fyndig— heter blir kvantiteterna betydligt större. För att kunna använda svenska apatiter i Supras tillverkning av fosforsyra och superfosfat fordras emellertid be— tydande anpassning av tekniken.
Av kända råfosfatförekomster är det ytterst få som innehåller mindre än 10 ppm kadmium. Begränsade kvan— titeter finns i Jordanien och Israel, men kan bl a på grund av det osäkra politiska läget ej anses som en säker försörjningsbas på sikt. Stora tillgångar av rå- fosfat med kadmiumhalter varierande mellan 5 och 10 ppm finns emellertid i Florida. En väsentlig andel av rå-
varorna för fosforgödselframställning kommer idag från
216 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . SOU 1983:10
Florida. En viss sänkning skulle kunna åstadkommas genom att basera hela Sveriges gödselmedelsproduktion på råfosfat från Florida, men detta skulle medföra av— sevärda risker ur försörjningspolitisk synpunkt.
Med tanke på bristsituationen på världsmarknaden av råfosfat med låg kadmiumhalt är det osäkert hur länge Sverige kan erhålla råfosfat med dagens internatio— nellt sett låga kadmiumhalt. Om någon nämnvärd sänk— ning av dagens kadmiumnivåer i handelsgödsel skall kunna åstadkommas utgör därför rening av råvaran den enda realistiska lösningen. För närvarande finns emel— lertid ingen teknologi tillgänglig för att avskilja kadmium från fosforgödsel. Produktkontrollnämnden har parallellt med gödselmedelsindustrin därför initierat en studie hos Batelle—institutet i Geneve där alterna— tiva vägar för att avlägsna kadmium ska belysas. Oav— sett Batelle-institutets utredningsresultat kvarstår
dock ett omfattande utvecklingsarbete innan en even—
tuell metod kan tillämpas i stor skala.
Som ovan nämnts innehåller Gränges-apatit och apatit från malmfälten i Lappland låg kadmiumhalt. En ökad satsning på svensk apatit borde både med hänsyn till kadmiumhalten och från försörjningssynpunkt vara moti— verad. Ett problem vid utnyttjande av Norrbotten—apa— titer som potentiell råvara för gödselmedeltillverk— ning är dess höga arsenikhalt. Naturvårdsverket plane— rar därför i samarbete med vissa forskningsinstitutio— ner en undersökning för att utvärdera de långsiktiga konsekvenserna av användning av arsenikhaltiga fosfor— gödselmedel i jordbruket. Man har också initierat en undersökning avseende möjligheterna att avskilja arse— nik vid tillverkningen samt att tillvarata biprodukter med ekonomiska avsättningsmöjligheter. Några resultat
har emellertid ännu inte kommit fram.
SOU 1983:10 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . 217
11.7.2 Rening av nitratförorenat vatten
Möjligheterna att reducera halterna av kväveföreningar i vatten genom rening är relativt begränsade. I Sverige finns f n endast ett fåtal anläggningar i drift och dessa baseras på s k jonbytesteknik. Jonbytarmassan be— står av en högmolekylär jonbytare av polyester, som
regenereras med koksalt. Nitratreduktionen anges vara
X
70—90 % och i det renade vattnet sänks även halten av andra negativa joner, t ex sulfat, fosfat, medan halten kloridjoner ökar. Kostnaden för en jonbytare för en— skild förbrukning uppgår till ca 5 000 kr. Enligt socialstyrelsens rekommendationer bör reningsanord— ningar inte användas som en permanent lösning för att sänka anmärkningsvärt höga halter av nitrat i dricks— vatten. Man kan nämligen inte helt utesluta bakteriell tillväxt i jonbytarmassan, och därvid kan syrebrist
och reduktion av nitrat till nitrit uppkomma.
Vid de allmänna vattentäkter där jonbytare används re— nas vattnet så att nitrathalten underskrider 30 mg/l i konsumtionsvattnet. Det är också vanligt att nitrat- förorenat vatten blandas med vatten av lägre nitrat— halt så att gränsvärdet underskrids.
11.7.3. Ny vattentäkt
En vanlig åtgärd för att sänka nitrathalten i brunns- vattnet är att ersätta den gamla täkten med en ny och djupare brunn. Som regel avtar nämligen nitrathalten mot djupet. Vattnet från djupborrade brunnar kan emel— lertid ha andra nackdelar. I västra Sverige är det
t ex inte ovanligt att vattnet på något tiotal meter har för hög salthalt. En annan olägenhet kan vara att vattentäkten har för liten kapacitet. I sådana fall kan det vara nödvändigt att dra ledning från en annan vattentäkt av godtagbar status. Kostnaderna för att anlägga en ny vattentäkt kan för ett hushåll röra sig
om 10 000—30 000 kronor. Några kommuner lämnar bidrag
218 Metoder för att minska hälso- och miljörisker . . . SOU 1983:10
till anläggning av ny vattentäkt när den gamla inte uppfyller de hygieniska kraven. I andra fall distri— bueras dricksvatten till hushållen med tankbil.
SOU 1983: 10 12 STYRÅTGÄRDER
Enligt kommitténs direktiv är det angeläget att vidta åtgärder för att minska användningen av kemiska medel i jord— och skogsbruket m m. I kemiska medel innefattas både bekämpningsmedel och handelsgödsel. Kommittén bör pröva vilka förändringar som är rimliga och möjliga att genomföra på relativt kort sikt. Härutöver bör kommittén också studera vilka ytterligare åtgärder för att tillgodose hälso— och miljösynpunkter som kan gö— ras i något längre tidsperspektiv. I detta sammanhang bör kommittén pröva behovet av ytterligare forskning, försök och utvecklingsarbete i syfte att få fram al—
ternativa produktionsmetoder.
Minskad handelsgödselanvändning är intressant bl a med hänsyn till vården av yt— och grundvatten. Förluster av växtnäring från jordbruks— och skogsmark kan nämli— gen leda till ökad igenväxning av sjöar och vattendrag samt nitratförorening av grundvatten. Minskad handels— gödselanvändning kan minska dessa förluster. Men stall- gödselhanteringen, grödvalet och jordbearbetningen torde ha minst lika stor betydelse för växtnäringsför— lusterna som handelsgödselanvändningen. Därför behand— las inte bara handelsgödselhanteringen i föreliggande kapitel. Alternativa styråtgärder för att minska hälso— och miljörisker förknippade med växtnäring be— skrivs. Vissa styråtgärder kan snabbt få effekt. Andra får effekt först på längre sikt.
Föreliggande kapitel inskränker sig till en rent tek- nisk beskrivning av vilken effekt olika styråtgärder kan förväntas få. I det avslutande kapitlet behandlar utredningen de olika åtgärdernas lämplighet och pre— senterar åtgärdsförslag.
220. S tyråtgärder
S()lJ 1983 10
12.1. Rådgivning
Rådgivning är ett verkningsfullt styrinstrument om de enskilda jordbrukarna, skogsägarna eller trädgårds- odlarna vinner eller i varje fall inte förlorar på att följa råden. Rådgivningen bör därför koncentreras till åtgärder som är positiva för miljön samtidigt som de har positiva eller neutrala effekter för den enskilde
företagaren.
12.1.1. Gödslingsrådgivning
Det är svårt att finna den gödslingsnivå som är mest lönsam med hänsyn till bl a jordens växtnäringsinne— håll, grödans växtnäringsbehov och skördeprodukternas användning. Av detta skäl är det troligt att vissa lantbrukare använder för höga gödselgivor även om den genomsnittliga gödslingsnivån i landet väl sammanfal— ler med den optimala. Undersökningar som utredningen tagit del av antyder att överoptimal växtnäringstill— försel kan förekomma speciellt på gårdar med riklig stallgödseltillgång.
En anledning till att alltför hög gödsling kan före— komma är att lönsamhetskurvorna ofta är flacka i ett brett intervall runt optimpunkten. Det kostar därför inte så mycket att gödsla lite för mycket. Det bör i sammanhanget också påpekas att gödselgivor över de all— männa rekommendationerna mycket väl kan vara lönsamma på vissa gårdar och vissa fält. På andra ställen med andra förutsättningar kan givor under de allmänna rekommendationerna för länet eller länsdelen vara mest lönsamma. Sammanfattningsvis kan konstateras att det bör finnas goda möjligheter att eliminera alltför höga gödselgivor med hjälp av rådgivninG. Detta gäller sär— skilt på gårdar med stor stallgödseltillförsel. I det föregående (kap 11) har det också framgått att en så- dan anpassning skulle kunna minska växtnäringsförlus— terna påtagligt.
SOU 1983:10
Det skulle fordras stora rådgivningsinsatser för att finna den gödsling som är lämpligast för varje enskild gård. . En så omfattande rådgivning är inte möjlig
inom ramen för lantbruksnämndernas nuvarande resurser. För att få störst nytta ur miljösynpunkt av en viss ökning av rådgivningen bör ökningen koncentreras till vissa områden i jordbrukslänen. Områden med genomsläpp— liga jordar och riklig tillgång på stallgödsel kan ges
som exempel. 12.1.2 Annan växtodlingsrådgivning
Det finns en rad andra åtgärder än minskad vävtnärings— tillförsel vilka kan minska vattenföroreningen från jordbruket. övergång till vårspridning av stallgödsel, ökad odling av gräsvaller och höstsådda grödor samt sådd av kväveupptagande samodlings— och mellangrödor kan nämnas som exempel. Radmyllning av handelsgödsel är ett annat exempel. På vissa gårdar och på vissa fält kan sådana åtgärder genomföras med bibehållen eller förbättrad lönsamhet. I sådana fall bör föränd— ringarna som är positiva ur vattenvårdssynpunkt kunna genomföras med hjälp av rådgivning. I andra fall kan sådana åtgärder emellertid inte genomföras utan bety—
dande ekonomiska uppoffringar.
För att finna åtgärder som kan förväntas leda till minskad vattenförorening utan att den företagsekono— miska lönsamheten påverkas negativt fordras ingående analyser av den enskilda gårdens förutsättningar. En rad markvetenskapliga, växtodlingstekniska, maskin— tekniska och driftsekonomiska aspekter måste beaktas. Betydande rådgivningsinsatser skulle fordras. Det är naturligt att samordna denna rådgivning med gödslings-
rådgivning.
S tyråtgärder 221
222. Styråtgärder
S()IJ 1983 10 12.1.3 Rådgivning angående trädgårdsgödsling
Det är troligt att alltför höga gödselgivor förekommer i många hemträdgårdsodlingar. Små odlingsytor och bristande kunskap kan göra att givorna per ytenhet blir orimligt höga. När det gäller handelsgödsel torde detta i betydande utsträckning kunna motverkas genom informa— tion på förpackningarna hur stor mängd per m2 som bör spridas till olika odlingar. Härvid bör anges att givor väsentligt över de angivna kan ge hälsovådliga produk— ter (förhöjda nitrathalter i grönsaker). Det är troli— gen svårare att sprida motsvarande information beträf— fande stallgödsel. Information om lämpliga stallgödsel— givor kan endast spridas via trädgårdsböcker och kur—
ser etc.
Rådgivningen till yrkesmässiga trädgårdsodlare bör ha likartad uppläggning och likartade förutsättningar som rådgivning till jordbrukare. En skillnad är dock att gödslingskostnaden utgör en väsentligt mindre andel av totalkostnaden i trädgårdsodlingen än i jordbruket. Kostnadsaspekten är därför mindre viktig inom träd— gårdsrådgivningen. Å andra sidan påverkas många träd— gårdsprodukters kvalitet mera av gödslingsnivån. Kva— litetsaspekter är därför mycket viktiga vid gödslings— rådgivningen inom trädgårdsnäringen. 12.2 Avgifter på handelsgödsel
Avgifter på handelsgödsel kan förväntas leda till sänkta handelsgödselgivor och förbättrad hushållning med stallgödsel. Detta skulle minska riskerna för vattenförorening.
Det fordras betydande avgifter för att gödselgivorna skall sjunka väsentligt. Beräkningar utförda vid lant— bruksuniversitetet antyder att det skulle fordras pris— höjningar på 50—100 % på kvävegödsel för att de före— tagsekonomiskt optimala kvävegivorna skall minska
S()1J 1983:10
xo
20—30 . vid oförändrade produktpriser.
Avgifter på handelsgödsel skulle öka incitamenten för att bättre ta till vara växtnäringen i stallgödsel. Det fordras dock mycket höga avgifter för att t ex vårspridningen av stallgödsel skall bli lönsam på jordar där körning med tunga gödselspridare på våren ger packningsskador. Samma sak gäller på gårdar som har stor vårsådd areal i relation till arbets— och
maskinkapaciteten.
Införsavgifter på handelsgödsel måste de utgå på all gödsel som försäljs inom landet. Eventuellt kan viss regional differentiering ske på så sätt att avgiften är högre i vissa delar av landet än i andra. Avgifts- skillnaderna får dock inte vara så stora att svart handel uppkommer. Avgiftsstyrning leder därför till minskad gödsling på alla arealer. Höga avgifter på handelsgödsel är därför ett lämpligt styrinstrument endast om minskad gödsling är angelägen på all svensk åker— och skogsmark. Motiven för minskad gödsling kan vara dels miljöhänsyn och dels en strävan att begränsa exportöverskotten av jordbruksprodukter vid låga världsmarknadspriser. Som framgått av kap 10—11 torde emellertid de miljöproblem som är förknippade med kvävegödsel främst vara koncentrerade till en begrän— sad del av lantbruksarealen. Det miljöproblem som främst är förknippat med fosforgödsel (kadmium) kan åtgärdas effektivare genom lämpligt råvaruval än genom minskning av gödslingen. Det väsentliga motivet för en avgift skulle därför vara en eventuell strävan att under ett eller flera år minska exportöverskottet av jordbruksprodukter. Det bör i sammanhanget nämnas att importpriserna på virke är högre än de inhemska pri— serna. Några handelspolitiska motiv till att minska skogsgödslingen finns därför inte.
Det ovan sagda gäller höga avgifter som skulle få en väsentlig styreffekt. Små avgifter utan påtaglig styr—
Styråtgärder 223
224. Styråtgärder
S(DIJ 1983:10
effekt skulle kunna användas för att finansiera andra vattenvårdsåtgärder t ex en rådgivning av det slag som diskuterats i avsnitt 13.1. I det svenska jordbruket förbrukas handelsgödsel för ca 1 500 miljoner kronor per år. En avgift på en procent skulle därför motsvara 15 miljoner kronor per år. En avgift på en procent skulle däremot inte leda till märkbart minskade göd—
selgivor. 12.3 Avgift på kadmium i handelsgödsel
Kadmium förekommer som förorening i fosforgödselmedel och härrör praktiskt taget helt från de råvaror (apa— titer) som används vid framställningen. Kadmiumhalten i råvarorna varierar starkt mellan olika apatitfyndig— heter runt om i världen. Möjligen kan man också ut— veckla en teknik för att separera bort kadmium i han— delsgödselindustrin. Selektiv upphandling och indust— riell rening är dock förenade med kostnader. Kadmium—' fattig gödsel blir därför dyrare att framställa. En avgift på kadmiuminnehållet skulle uppväga denna mer— kostnad och stimulera tillverkning och användning av kadmiumfattig handelsgödsel. I sin strävan att minska avgiftsbetalningarna skulle industrin fortlöpande söka åtgärder för att minska gödselns kadmiuminnehåll.
12.4 Förbud och begränsningar avseende växtnärings-
tillförseln
Denna styråtgärd innebär förbud mot växtnäringstill— försel över en viss nivå (kg/ha). Växtnäring tillförs både via handelsgödsel och stallgödsel. Restriktio—
nerna bör därför avse den totala tillförseln av rena
växtnäringsämnen från handelsgödsel plus stallgödsel.
Olika grödor har olika behov av växtnäring och tar upp tillförd växtnäring olika effektivt. Så t ex kan det på vissa gårdar vara företagsekonomiskt optimalt att
tillföra gräsvallar så mycket som 200—300 kg kväve per
S(DIJ 1983 10
ha och år. Gräsvallarna ger med sin effektiva närings- upptagning och låga vegetationsperiod låg utlakning även vid så höga kvävegivor. Å andra sidan ligger den företagsekonomiskt optimala kvävegivan till vårstrå— säd normalt under 100 kg kväve per hektar. Gödslas vårstråsäd med över 100 kg kväve kan utlakningen bli betydande. 100 kg kväve per ha kunde därför vara en lämplig gräns för vårstråsäd men en både miljömässigt onödig och företagsekonomiskt dyr restriktion för gräs— vallar. En rad andra liknande exempel kan ges. Even— tuella begränsningar i växtnäringstillförseln bör där—
för differentieras med hänsyn till grödan.
Även differentiering med hänsyn till jordens växtnä— ringsinnehåll är påkallad. Så t ex kan det vara lämp- ligt att helt avstå från kvävegödsling till stråsäd på mull— och torvjordar. Att helt avstå från kväve— gödsling på fastmarksjordar skulle däremot vara både miljömässigt onödigt och ekonomiskt dyrt.
Det skulle bli mycket resurskrävande att finna lämp— liga gränsvärden för tillåten gödsling till olika grö— dor och jordar. Dessutom skulle det vara svårt att kontrollera efterlevnaden. Ett dylikt styrsystem till— lämpat i hela lantbruket skulle leda till stora admi— nistrativa problem. I begränsade, speciellt förore— ningskänsliga områden, kunde metoden tillämpas om man bedömer att enbart rådgivning inte ger tillräcklig effekt. En begränsad gödsling kan dessutom vara lönsam för landet som helhet vid överproduktion och låga
exportpriser.
Totalförbud mot handelsgödselanvändning vore administ— rativt enklare än andra begränsningar men skulle bli mycket dyr. Totalförbud mot handelsgödsel i jordbruket skulle på lång sikt kosta minst 500-3 000 kronor per ha och år beroende på jordart och växtföljd m m.
Förbud mot skogsgödsling skulle kosta skogsägaren
Styrätgärder 225
226. Styråtgärder
SOU 1983:10
1 OOO—2 000 kr per ha av aktuell skogsmark. Därtill skulle kostnader uppkomma för försämrad råvarutillgång för skogsindustrin. I vissa krävande trädgårdsodlingar
skulle kostnaden för gödslingsförbud bli mycket hög.
På gårdar med mycket djur per arealenhet kan stallgöd— seln bli ett kvittblivningsproblem. Man tvingas sprida ut stora mängder växtnäring per ha för att bli av med gödseln. Detta leder dels till miljöproblem och dels till misshushållning med växtnäring. Extremt stora växtnäringsgivor kan förekomma vid stallgödselsprid— ning men knappast vid enbart handelsgödselspridning. Därför kan eventuellt restriktioner för högsta tillåt— na stallgödselgivor ställas upp även om handelsgödsel— användningen inte regleras med restriktioner. Sådana restriktioner i stallgödselspridningen förekommer redan vid tillståndsprövningen för större anläggningar för djurskötsel.
12.5 Anvisningar om odlingsinriktning m m
Som tidigare betonats finns det en rad andra åtgärder än minskad växtnäringstillförsel vilka kan minska vattenföroreningen från jordbruket. Lämpligt grödval och lämplig spridningstid för stallgödsel kan ges som exempel. I många fall skulle sådana åtgärder leda till större eller mindre lönsamhetsförsämringar. I sådana fall är det orealistiskt att tro att enbart rådgivning skall ha effekt. Om åtgärder som inte kan uppnås med rådgivning är påkallade ur vattenvårdssynpunkt bör alltså tvingande anvisningar övervägas.
12.6 Anvisningar för hantering av handelsgödsel
vid skogsgödsling
Skogsstyrelsen har i samråd med naturvårdsverket ut— arbetat anvisningar för hantering av handelsgödsel vid skogsgödsling. Anvisningarna tar upp sådana moment i
gödslingsarbetets utförande som särskilt bör uppmärk—
SOU 1983:10
sammas med hänsyn till miljöskyddet, arbetarskyddet och allmänheten.
12.7 Gränsvärden för kadmium i handelsgödsel och
avloppsslam
I avsnitt 12.3 diskuterades avgifter på kadmium i handelsgödsel. Avgifterna skulle stimulera gödselme— delsindustrin att sänka kadmiuminnehållet. Ett annat sätt att sänka kadmiuminnehållet är att förbjuda hal— ter över en viss nivå. Sådan administrativ reglering förekommer redan när det gäller vissa tungmetaller i avloppsslam. Gränsvärden kunde naturligtvis tillämpas även när det gäller handelsgödsel.
Gränsvärden och avgifter har båda sina för— och nack— delar. Med gränsvärden vet man i princip på förhand hur mycket kadmium som högst kommer att spridas. Det är svårare att på förhand veta hur stor spridningen blir vid avgiftsstyrning. Anledningen är att man inte vet hur mycket och hur snabbt gödselmedelsindustrin kommer att minska kadmiumhalterna i sina produkter vid en viss avgiftsnivå. Detta är naturligtvis en nackdel. Man kan emellertid successivt korrigera av— giften med beaktande av industrins respons och på så sätt finna en avgiftsnivå som ger önskvärd minskning av kadmiumhalten. En nackdel med gränsvärden är att industrin inte stimuleras till att vidta ytterligare åtgärder för att sänka halterna sedan uppställt gräns— värde underskridits. Med avgifter kvarstår sådan sti— mulans ända till dess halten är noll.
12.8. Forskning
Genom forskning torde det finnas goda möjligheter att finna ny teknik som leder till effektivare växtnärings— hantering. På så sätt kan man t ex upprätthålla en viss produktion i lantbruket med en mindre handelsgödselin-
sats och mindre miljöstörningar.
Styråtgärder 227
228. Styråtgärder
S(31J 1983:10
Forskningen kan ske både inom ramen för traditionell växtodling och inom ramen för alternativa odlingsfor— mer. Fortsatt utveckling av kvävegödslingsprognoser och forskning om stallgödselns växtnäringseffekt vid bl a olika spridningstidpunkter är ett par angelägna forskningsområden. Fortsatta mätningar av växtnärings— förlusterna från jordbruks— och skogsmark vid olika jordart och olika odlings- och gödslingsåtgärder är andra angelägna åtgärder. Utveckling av alternativa odlingssystem med litet eller inget behov av handels— gödseltillförsel är ytterligare en angelägen forsk— ningsuppgift. Det är möjligt att utökad forskning kan göra sådana alternativa odlingsformer mera lönsamma. De skulle då kunna få spridning utan några ytterligare styråtgärder. De alternativa odlingsformerna skulle
dessutom minska behovet av kemiska bekämpningsmedel.
12.9. Utvärdering
För flertalet av de diskuterade styråtgärderna är det svårt att på förhand ange konsekvenserna. Det beror på att de aldrig tillämpats i praktiken. Detta gör det angeläget att fortlöpande utvärdera de styråtgärder som eventuellt kommer att införas. På så sätt erhålles kunskap som successivt kan göra styråtgärderna lämpli—
gare med hänsyn till olika intressenters mål.
SOU 1983:10 13. UTREDNINGENS ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG 13.1 Inledning
Utredningen skall enligt sina direktiv bedöma de kon— sekvenser i olika avseenden som nuvarande användning av kemiska medel i jord— och skogsbruket medför liksom också det framtida behovet av handelsgödsel och be— kämpningsmedel inom näringarna. En huvuduppgift för kommittén har varit att studera konsekvenserna av en minskad användning av kemiska medel samt utifrån en avvägning mellan näringspolitiska intressen och hälso— och miljöskyddskrav föreslå lämpliga åtgärder och pröva behovet av forsknings— och utvecklingsarbete för att skapa alternativa, miljöanpassade produktionsmetoder. Dessa bedömningar bör enligt utredningens mening ske bl.a. mot bakgrund av de riktlinjer för jordbruket och skogsbruket som statsmakterna lagt fast genom besluten 1977 och 1979. I de inledande avsnitten redogörs närma— re för de jordbrukspolitiska och skogsbrukspolitiska målen. Innebörden i gällande riktlinjer är att landets naturliga resurser för jordbruksproduktion skall ut— nyttjas rationellt och säkra tillgången på livsmedel av hög kvalitet och till rimliga priser. Vidare bör de ekologiska och miljömässiga aspekterna beaktas. Skogs— politiken har bl.a. som mål att skogsmarken skall ut— nyttjas så att den ger en hög och värdefull virkes— avkastning. Skogsbruket måste också präglas av en ekologisk grundsyn och vidare skall hänsyn tas till
naturvårdens och andra allmänna intressen.
De sidoeffekter av det moderna jordbruket som registre- rats under senare år i form av bl.a. påverkan av od- lingslandskapets flora och fauna och förorening av
yt— och grundvatten ger utredningen anledning att på— tala behovet av en Vidare syn på vårt jordbruk där odlingsmetodernas effekter på natur och miljö får en
mera framskjuten ställning i bedömningarna.
230. Utredningens Överväganden och förslag SOU 1983:10
Användningen av handelsgödselmedel är av mycket stor betydelse för att uppnå bästa möjliga produktions— resultat och har i hög grad bidragit till att ut— veckla och effektivisera jordbruksproduktionen både
i vårt eget land och internationellt. Under arbetets gång har utredningen emellertid funnit att handels— gödselanvändningen inte kan behandlas separat från andra former av växtnäringstillförsel och växtnärings— hushållning. Stallgödselproduktionen och baljväxter— nas luftkvävefixering har tidigare varit och är fort— farande viktiga växtnäringskällor i jordbruket. Till— gången på handelsgödsel har möjliggjort en långt gåen— de rationalisering och specialisering i jordbruket, men samtidigt har också stallgödseln och baljväxterna fått en mer underordnad roll för växtnäringsförsörj— ningen. Stallgödsel har under lång tid mera betraktats som ett avfall än en värdefull växtnäringskälla. Här håller emellertid förbättringar på att ske, även om mycket återstår att göra för att nå ett bättre ut— nyttjande av växtnäringsinnehållet i stallgödseln
och för att minska miljöolägenheterna.
Utredningen har i det föregående sökt att belysa han— delsgödselanvändningens betydelse för jord— och skogs— bruket. Här skall endast erinras om att växtnärings— ämnenas kretslopp inte är idealt i alla avseenden. Stora mängder växtnäring går förlorad till omgivningen eller fastläggs i svårtillgänglig form, och för att uppnå balans och en bestående produktivitet måste växtnäring tillföras systemet. Behovet av denna till— försel utifrån varierar beroende på odlingssystem, djurhållning och jordartsförhållanden.
När det gäller gödsling inom skogsbruket är behovet av att återföra växtnäring inte lika uttalat. Bort— förseln av växtnäring vid traditionellt skogsbruk är nämligen relativt marginell. Det primära skälet till skogsgödsling är i stället att höja virkesproduk—
tionen.
SOU 1983:10 Utredningens överväganden och förslag 231
De miljö— och hälsoeffekter som sammanhänger med jord— bruksdriften är i hög grad beroende av växtnärings— förlusterna till omgivningen, och i det följande skall möjligheterna att minska såväl förlusterna av växt— näring som förbrukningen av handelsgödselmedel behand— las. De förslag som presenteras avseende jordbrukets handelsgödselanvändning syftar bl.a. till att främja utnyttjandet av stallgödselns växtnäringsinnehåll och att också i övrigt förbättra växtnäringshushållningen
i jordbruket.
Utredningen är medveten om att användningen av handels— gödsel i jord— och skogsbruket inte endast kan bedömas mot bakgrund av dess ekonomiska betydelse. Jordbrukets viktigaste mål är självfallet att producera högvärdiga livsmedel till rimliga priser och för skogsbruket att skapa förutsättningar för en värdefull virkesavkast— ning. Även andra intressen gör sigemellertidgällande, där kraven på hänsyn till natur och miljö samt spar— samhet med ändliga naturresurser är särskilt påtagliga. Bedömningarna bör därför göras i ett vidare sammanhang och avvägningen mellan olika krav på jordbruket och skogsbruket bör ske utifrån de förutsättningar som råder i olika delar av landet. Här skall också erinras om att ett efter traditionella mått effektivt jordbruk nödvändigtvis inte behöver vara vare sig resurssnålt eller miljövänligt. Snarare är det så att effektivi—
tetsmålet kan drivas på bekostnad av övriga mål.
Ett mer resursbesparande jordbruk behöver inte med— föra mindre miljöstörningar i form av vattenförorening o.dyl. En ökad odling av kvävefixerande baljväxter, genom exempelvis övergång från rena gräsvallar till klöver—gräsvallar och ökad odling av ärter, skulle t.ex. minska behovet av handelsgödselkväve. Det finns emellertid inget som talar för att kväveutlakningen därmed skulle minska utan snarare öka. Det är också osäkert om en generell sänkning av gödselmedelsför—
brukningen i landet skulle vara det effektivaste sättet
232. Utredningens överväganden och förslag SOU 1983:10
att minska växtnäringsförlusterna. Odling av gräsvall ger vid samma gödslingsnivå av allt att döma betydligt lägre kväveutlakning än spannmålsodling. En anpassning av gödslingsnivån och en bättre växtnäringshushållning
är däremot högst angelägen.
Förorening av yt— och grundvatten från jordbruket har tilldragit sig stort intresse under senare år. Mycket talar för att närsaltbelastningen på våra sjöar och havsområden har ökat under de senaste tio åren trots stora satsningar på rening av avloppsvatten från tät— orter och industrier. Närsalttransporten har av allt att döma ökat betydligt mer i vattendrag som avvattnar områden med stor andel åker. Inom vissa områden är jordbruket den helt dominerande närsaltkällan för sjöar, vattendrag och havsvikar. I andra jordbruksdominerade områden är nitratförorening av grundvatten ett uttalat problem. Enligt utredningens uppfattning är en anpass— ning av jordbruksdriften en viktig åtgärd för att minska närsaltbelastningen via avloppsvattenutsläpp, och kost— naderna för avloppsvattenreningen uppgår idag till ett par miljarder kronor per år. Jordbrukets relativa andel av såväl fosfor— som kvävetillförseln till sjöar och vattendrag har därigenom ökat kraftigt särskilt i jord— bruksdominerade områden. Behovet av miljöskyddsåtgärder i jordbruket bör enligt utredningen ses mot bakgrund
av de miljöskyddskrav som ställs på andra verksamheter i samhället under beaktande av att jordbruket är en
biologiskt betingad näringsgren.
I utredningens överväganden utgör frågan om vad som kan anses vara skäliga krav i olika avseenden på jordbrukets och skogsbrukets produktionsmetoder en viktig del. En ökad hänsyn måste i synnerhet i föroreningskänsliga områden tas till effekterna på den externa miljön och vidare bör produktionen bedrivas så att möjligheterna att i framtiden utnyttja skogs— och jordbruksmarkernas produktionsförmåga inte äventyras. En fråga som sär—
skilt bör uppmärksammas är spridningen av tungmetaller
SOU 1983:10 Utredningens överväganden och förslag 233
och i synnerhet kadmium med handelsgödsel och avlopps— slam. Vegetabilierna svarar för mer än hälften av vårt kadmiumintag och genom densuccessiva ökning av kad— miumhalten som sker i odlingsmarken p.g.a. tillförsel genom luftnedfall och gödsling tenderar halterna i livsmedelsprodukterna att öka. Strävan bör vara att genom olika åtgärder söka begränsa kadmiumtillförseln
till åkermark.
Utredningen har vidare ägnat de frågor som rör kväve— gödselanvändningens inverkan på det globala kvävekrets— loppet stort intresse och försökt skaffa sig så brett underlag som möjligt vad gäller kväveoxidernas roll
för ozonskiktet i atmosfären. Enligt de senaste årens beräkningar tillmäts kvävegödslingen ingen stor bety—
delse.
Samspelseffekter mellan gödselmedelsanvändning och an— grepp av växtskadegörare är ytterligare ett problem— område som fordrar uppmärksamhet. Många undersökningar antyder ett samband mellan kvävegödslingsnivå och före— komsten av olika växtskadegörare främst svampar. Här krävs ett ökat samarbete mellan olika forsknings— discipliner för att bättre klarlägga gödslingsåtgärder— nas sidoeffekter i ekosystemet.
13.2. Åtgärder för att anpassa gödslingsåtgärderna i jordbruket
13.2.1. Rådgivning och tillsyn
Rådgivning och information om gödsling i jord— och skogsbruket bedrivs av lantbruksuniversitetet, lant— bruksnämnderna, hushållningssällskapen och skogsvårÖSw styrelserna å ena sidan och gödselmedelsindustrin och olika försäljningsorganisationer å den andra. Dessutom förekommer idag en avgiftsfinansierad s.k. intensiv— rådgivning i begränsad omfattning. I många sammanhang sker ett nära samarbete mellan den officiella rådgiv—
234. Utredningens överväganden och förslag SOU 1983:10
rådgivningsinsatser på växtodlingsområdet uppgår enligt en nyligen gjord enkätundersökning till ca 50 årsverken för hela landet. Resurserna fördelas ungefär lika mel— lan grupprådgivning och individuell rådgivning. Som
jämförelse kan nämnas att den objektiva skördeuppskatt— ningen och skördeskadeskyddet sysselsätter 25 personer.
Lantbrukskooperationen och gödselmedelsindustrin har under 1970—talet successivt byggt upp en kommersiell rådgivningsverksamhet för gödselmedel. Sammantaget uppgår de insatser inom växtodlingsområdet som kan jämföras lantbruksnämndernas rådgivningsarbete till i storleksordningen 70—100 årsverken.
Beträffande rådgivningens innehåll och effekter hän— visas till föregående kapitel. När det gäller den officiella rådgivningens betydelse ska erinras om att dagens resurser endast möjliggör direktkontakt med en mycket begränsas del av lantbrukarna och tyvärr kanske inte de företag som är i störst behov av råd och pla— neringshjälp. Verksamheten bedrivs huvudsakligen som grupprådgivning i studiecirklar o.dyl., och en be— tydande del av den individuella rådgivningen sker genom telefonservice. Ofta är det svårt för lant— brukaren att överföra generella rekommendationer till det egna företaget och bedöma vad som är bäst i det enskilda fallet.
Rådgivning som styrmedel skall bedömas mot bakgrund av det förhållandet att långt ifrån alla företag varken företagsekonomiskt eller miljömässigt drivs på bästa sätt. Statistiken över gödselmedelsförbrukningen anger att medeltalen relativt väl ansluter till rekommenda— tionerna, men olika undersökningar över faktisk göds— ling visar att spridningen kring medeltalen är betyd— ligt större än vad som kan motiveras från växtodlings— synpunkt. Enligt utredningens uppfattning borde en bättre anpassning av gödslingen kunna nås genom ökade rådgivningsinsatser på företagsnivå. Särskilt ange— läget är detta inom områden med hög djurtäthet.
SOU 1983:10 Utredningens överväganden och förslag 235
Inom föroreningskänsliga områden där risken för oaccep— tabel påverkan på yt— och grundvatten från jordbruks— driften är särskilt stor är den anpassning av jord— bruksdriften som kan åstadkommas med rådgivning enligt utredningens uppfattning inte tillräcklig utan här kan fordras något längre gående åtgärder. I lagstiftningen finns flera olika instrument för att säkerställa miljö— skyddskraven — tillståndsplikt och anmälningsplikt för miljöfarlig verksamhet, samrådsplikt avseende sådana
företag som kan inverka menligt på naturmiljön etc.
Viktig är den tillsyn av miljöfarlig verksamhet som bedrivs med stöd av miljöskyddslagen. För närvarande bedrivs en begränsad tillsynsverksamhet avseende för— oreningar från jordbruksföretag. Arbetet är främst in— riktat på kontroll av lagringsutrymmen för gödsel och
ensilage.
Enligt utredningens mening är det vidare angeläget att inom växtodlingen utarbeta anvisningar för vad som
från samhällets synpunkt kan betraktas som ett ansvars—* fullt utnyttjande av jordbruksmarken. Syftet bör vara att bevara markens produktionsförmåga, förhindra anrik— ning av skadliga ämnen i odlingsmarken och begränsa
förlusterna av växtnäring till vattensystemen.
Kartläggningar avseende växtnäringstillförseln i jord— bruket visar att det finns förutsättningar för att sänka gödselgivorna på många företag utan skördeför— luster. En avvägning av gödslingsnivån till grödornas behov är av största vikt för att minska växtnärings— förlusterna till vattensystemen. I områden där jordar— nas förmåga att hushålla med tillförd växtnäring är svag och risken för förluster till vattendrag, sjöar och grundvatten särskilt stor, bör en mer genomgripande kartläggning av jordbruksdriftens miljöeffekter komma till stånd.
Som framgår av kapitel 5 är miljöskyddslagen även
tillämplig på användningen av mark. I lagens förarbeten
236. Utredningens överväganden och förslag SOU 1983:10
anges som exempel på miljöfarlig verksamhet "utsprid— ning av gödselmedel och andra ämnen som genom av— rinning kan spridas till sjöar och andra vatten— områden". Miljöskyddslagen har hittills huvudsak— ligen tillämpats med avseende på användningen av byggnader och anläggningar, och i betydligt mindre utsträckning när det gäller markanvändning. Skälen till detta är förmodligen flera, bl.a. har kunskapen om jordbruksdriftens miljöeffekter varit begränsad. Senare års undersökningar visar emellertid att växt— näringsförlusterna från åker på ett mycket påtagligt sätt kan påverka både yt— och grundvattenkvaliteten. Med stöd av miljöskyddslagen har länsstyrelserna i sin prövnings— och tillsynsverksamhet ställt krav på miljöskyddsåtgärder vid djurhållning. Lagring och hantering av stallgödsel har ägnats stor uppmärksam— het, medan utnyttjandet av gödseln i växtodlingen förmodligen p.g.a. bristande kunskaper och resurser
har beaktats i mycket mindre utsträckning. EQESlas
Utredningen föreslår att lantbruksnämndernas insatser avseende gödslingsrådgivning ökas. Den officiella rådgivningen skall grundas på forsknings— och under— sökningsresultat samt utgå från de miljökrav och övriga krav på jordbruket som ställs från samhället. Verksamheten bör dels kunna integreras i lantbruks— nämndernas ordinarie arbetsuppgifter och dels kopplas till länsstyrelsernas och hälsovårdsnämndernas verk— samhet inom detta område (se nedan). Målsättningen bör vara att genom avvägning mellan olika intressen utveckla en från samhällets synpunkt lämplig göds- lingspraxis. Rådgivningen bör huvudsakligen ske på lantbruksföretagets nivå och koncentreras till för— oreningskänsliga områden där obalans råder i växt— näringshänseende eller riskerna för extern påverkan från jordbrukets gödslingsåtgärder är påtagliga. Lantbruksnämndernas rådgivning bör i jordbrukslänen
SOU 1983:10 Utredningens överväganden och förslag 237
förstärkas avseende utnyttjande av handelsgödsel och stallgödsel i jordbruket samt åtgärder för att minska växtnäringsförlusterna från åkermark. Även inom träd— gårdsnäringen är det viktigt att intensifiera göds- lingsrådgivning och öka kunskapen om olika trädgårds— kulturers växtnäringsutnyttjande. Verksamheten finansie— ras i enlighet med punkt 13.5 och så långt möjligt
vara fristående från kommersiella intressen.
På många jordbruksföretag uppfyller lagringsutrymmena för gödsel och urin inte de krav som normalt ställs från miljöskyddssynpunkt. Förhållandena bör i högre grad än tidigare uppmärksammas från de miljövårdande myndigheterna.
Inom föroreningskänsliga områden bör dessutom jordbruks— driften inventeras och råd enligt miljöskyddslagen med— delas i sådana fall där odlingspraxis innebär risk för vattenförorening och en anpassning av odlingen kan ske utan oskäliga merkostnader. Sådana råd bör kunna innehålla både allmänna aktsamhetsregler avseende användning av göd— selmedel liksom också särskilda råd och anvisningar för
att förhindra miljöstörningar från det enskilda företaget.
Länsstyrelsernas naturvårdsenheter bör ges ökade resurser för att intensifiera tillsynen inom jordbru— kets område. Tillsynen bör bedrivas i samråd med lant— bruksnämnderna, som har expertkunskaper på växtodlings— området. För att kunna åstadkomma en bättre anpassning av jorbruksdriften med hänsyn till miljön och att be— driva en effektiv tillsyn av miljöskyddslagens efter— levnad fordras enförsärkning av miljöskyddsmyndig- heterna med personal som har kompetens inom såväl det lantbruksvetenskapliga området som inom miljövårds—A fältet. Länsstyrelserna bör i jordbrukslänen förstärkas med en heltidstjänst vars arbetsuppgifter huvudsakligen bör ägnas åt jordbrukets miljöskyddsfrågor. Resursför— stärkningen skall ses mot bakgrund av det stora antal företag som finns inom jordbruksnäringen och nödvändig— heten av att ta hänsyn till de speciella förutsättningar
238. Utredningens överväganden och förslag SOU 1983:10
som råder på varje enskilt företag. Vidare bör kostna— derna för föreslagna insatser vägas mot de kapital—
och driftskostnader som längre gående avloppsvatten— rening idag medför för samhället, och hänsyn tas till att närsaltkoncentrationerna i det vatten som avrinner från åker ofta kan vara högre än i tätorternas avlopps— vattenutsläpp. Uppbyggnaden bör ske successivt både beträffande rådgivning och tillsyn så att möjligheter till en fortlöpande utvärdering av insatsernas resultat och därav påfordrad anpassning av arbetsformerna ges. Rekryteringen av personal med lämplig utbildning och vidareutbildning i lantbrukets miljöskyddsfrågor be— döms vara nödvändig såväl inom rådgivningen som inom tillsynsarbetet. De förhållandevis stora resurser som kommit miljövårdsforskningen till del under senare år bedöms också inom de närmaste åren avkasta resultat
som kan omsättas i det praktiska jordbruket.
Det är enligt utredningens mening viktigt att den ovan beskrivna verksamheten snarast kommer till stånd om
än i begränsad omfattning. Enförstärkning av miljö— skyddsinsatserna inom jordbruket bedöms som särskilt angelägen i Hallands, Kristianstads och Malmöhus län, där rådgivnings— och tillsynsresurserna omgående bör försärkas. Fullt utbyggd i hela landet beräknas verk— samheten motsvara en årlig kostnad av 7—10 miljoner. Finansieringen sker enligt punkt 13.5.
13.2.2 Generella förbud och begränsningar av växt—
näringstillförseln
Som framgår av de inledande avsnitten kommer mer långt— gående restriktioner för användningen av handelsgödsel i jordbruket att påverka den jordbrukspolitiska mål— sättningen och orsaka betydande konsekvenser för den enskilde odlaren. Sådana begränsningar skulle bli sär— skilt kännbara för de företag som är inriktade på produktion av avsalugrödor, där man med skörden bortför
ett betydande växtnäringskapital. Restriktioner eller
SOU 1983:10 Utredningens överväganden och förslag 239
förbud mot antydande växtnäringskapital skulle inte enbart drabba jordbruksnäringen genom sänkt produktion och lägre lönsamhet och konsumenterna genom högre livs— medelspriser, utan skulle även ge effekter inom andra näringar som livsmedelsindustri och producenter och distributörer av jordbrukets förnödenheter. Sådana för- ändringar i förutsättningarna för jordbruksnäringen
bör enligt utredningens mening bedömas i en jordbruks—
politisk utredning.
Däremot kan i enlighet med vad som tidigare anförts lokala, begränsade restriktioner, som av olika skäl kan vara motiverade, införas utan att jordbruksproduktionen i stort påverkas. Möjligheterna att på längre sikt och i särskilt föroreningskänsliga områden anpassa odlings— inriktning och djurhållning har i olika sammanhang
förts fram.
Här bör emellertid erinras om att den specialisering som skett i det svenska jordbruket i stor utsträckning också har skett för att bättre utnyttja de särskilda produktionsförutsättningar som finns i olika jordbruks— områden. Som exempel kan nämnas att potatisodlingen främst är lokaliserad i områden med lättare jordar, mjölkproduktionen dominerar i Götalands skogsbygder och att odlingen av brödsäd i första hand förekommer
i landets slättbygder. Möjligheterna att förändra odlingsinriktningen i ett område, utan påtagliga olägenheter för den enskilde lantbrukaren, är i fler—
talet fall jämförelsevis begränsade.
Lokala restriktioner avseende handelsgödselanvändningen i föroreningskänsliga områden, t.ex. ett förbud mot högre genomsnittstillförsel än 100 kg kväve per ha och år skulle ge mycket varierande konsekvenser för jord— bruksföretagen inom samma område. Gårdar med relativt omfattande djurhållning (>1 djurenhet/ha) skulle knappast beröras alls av en sådan begränsning eftersom
stallgödseln svarar för en del av kvävetillförseln.
240. Utredningens överväganden och förslag SOU 1983:10
,.
Inte heller skulle en sådan begränsning i någon större utsträckning påverka lönsamheten på gårdar som endast odlar spannmål. I områden med betydande odling av olje— växter, sockerbetor och potatis skulle många odlare däremot drabbas av försämrat ekonomiskt utbyte. Samma förhållande gäller nötkreatursgårdar med intensiv odling av gräsvall. Gräsvall kan med ekonomiskt utbyte gödslas upp till 200—250 kg kväve per ha och år. Sam— tidigt skall betonas att gräsvall är den gröda som kanske bäst utnyttjar de kvävemängder som tillförs genom gödsling eller genom mineralisering från markens kväveförråd. Kväveförlusterna genom utlakning till
yt— och grundvatten är också mindre från gräsvall än
från övriga grödor.
En motsvarande begränsning av fosforgödslingen stöter också på svårigheter. Gödslingsbehovet beror förutom på valet av gröda också på jordens innehåll av växt— tillgänglig fosfor. Det förekommer också att man för— rådsgödslar för flera år. Vanligen ger man då fosfor— givan till den mest krävande grödan i Växtföljden. Stallgödseln har också stor betydelse för grödornas fosforförsörjning. Om antalet djur uppgår till 1 ko eller 10 svin per ha åker motsvarar fosfortillförseln med stallgödsel ingefär vad som bortförs med skörden vid normal växtföljd. En reglering av fosfortillförseln med handelsgödsel bör sålunda ta hänsyn både till jor— darnas fosfortillstånd och till den fosfor som åter— förs till jorden genom stallgödsel, med andra ord till förutsättningarna på varje enskild gård. Officiell statistik och olika inventeringar talar samtidigt för att en begränsning av fosforgödselgivorna skulle kunna ske på många gårdar utan skördeförluster. Särskilt på— tagligt är detta vid stor stallgödselproduktion och gott fosfortillstånd i jorden. Angelägenheten av att begränsa fosfortillförseln har däremot inte ansetts lika stor som för kväve eftersom fosfor binds och fastläggs hårt i marken till skillnad från kväve. För många slättlandssjöar är emellertid fosfor från åker—
SOU 1983:10 Utredningens överväganden och förslag 241
till rätta mpd. I vilken utsträckning en begränsning av fosforgödslingen leder till minskade fosforförlus— ter till vattensystemen kan idag inte beläggas, endast att en lägre fosforbalt i jorden under i övrigt lik— värda betingelser bör ge lägre förluster.
Den specialisering och koncentrering av djurhållningen till färre men större enheter som skett under de senaste decennierna har inte varit utan olägenheter.
Enligt utredningens mening har det lokalt skett
en överetablering av djurhållningen, vilket också med— fört att stallgödseln inte kan utnyttjas optimalt och därmed löer risk att orsaka störningar i miljön. Vid den storleksrationalisering som fortlöpande sker inom animalieproduktionen bör lantbruksnämnderna i större utsträckning bevaka att en balans mellan djurhållning och växtodling upprätthålls samt verka för att ytter— ligare utökning av djurhållningen i redan djurtäta områden begränsas.
Vidare bör naturvårdsverket och länsstyrelserna i sam— band med prövning av djuranläggningar enligt miljö— skyddslagen i högre grad än tidigare bedöma förutsätt— ningarna för utökning eller nyetablering av djurhåll— ningen med hänsyn till tillgängliga spridningsarealer för gödsel. Det arealunderlag som enligt naturvårds— verkets riktlinjer fordras för spridning av stall— gödsel från t.ex. slaktsvin innebär en genomsnittlig årlig tillförsel av ca 150 kg kväve, 50 kg fosfor och 70 kg kalium per ha. Fosfor— och kaliumtillförseln blir vid normal växtföljd och normala fosfor— och kaliumtillstånd i jorden onödigt hög och kvävegiven blir i praktiken svår att anpassa till grödans behov eftersom stallgödseln normalt inte kan tillföras samt- liga grödor varje år. Större arealunderlag för sprid— ning av stallgödsel skulle enligt utredningens mening leda till ett bättre utnyttjande av stallgödselns växt— näring och orsaka mindre behov av komplettering med handelsgödsel.
242. Utredningens överväganden och förslag SOU 1983:10
Utredningen anser att de problem som användninger av gödselmedel i jordbruket ger upphov till bör beglänsas genom bl.a. en intensifierad rådgivning till enskilda jordbruksföretag och tillsyn enligt miljöskyddslagen. Inom föroreningskänsliga områden där risken för (accep— tabel påverkan på yt— och grundvatten från jordbiuks— driften är särskilt stor är denna rådgivning och till— syn inte tillräcklig. Utredningen vill därför inan särskilt föroreningskänsliga områden åstadkomma en bättre anpassning av gödslingsåtgärderna från miljö— synpunkt genom att ge länsstyrelsen möjlighet att meddela generella föreskrifter avseende gödselharte— ringen. Föreskrifterna skall anpassas till förhållan— dena inom de aktuella områdena och omfatta exempelvis bestämmelser om lagring av stallgödsel, spridnings— tider och spridningssätt för både stallgödsel oci handelsgödsel, användningen av avloppsslam på åker— mark, obligatorisk markkartering och gödslingsplen
m.m.
För att möjliggöra för länsstyrelsen att meddela sådana föreskrifter som nu nämnts fordras ytterligare får— fattningsbestämmelser som reglerar dels den geografiska omfattningen av de olika föroreningskänsliga områdena och dels arten och omfattningen av de föreskrifter som länsstyrelsen skall kunna meddela för områdena i fråga. I det följande (13.2.3) redovisas utredningens förslag till föreskrifter avseende gödselhanteringen inon vissa områden. Därutöver bör länsstyrelsen också i högre grad utnyttja sina möjligheter att till enskilda jordbruks— företag meddela råd enligt miljöskyddslagen om lämp— liga åtgärder för att motverka de olägenheter son göd— selanvändningen medför. Enligt miljöskyddslagen kan länsstyrelsen också gå längre och meddela den enskilde företagaren föreläggande om sådant försiktighetsnått
miljön. Någon generell gräns för hur långt gående in—
! | I I eller förbud som uppenbart behövs för att skydda i skränkningar i markanvändningen som kan föreskrivas ! går ej att ange.
SOU 1983:10 Utredningens överväganden och förslag 243
Allmänna riktlinjer avseende föroreningsbegränsande åtgärder i jordbruket bör utarbetas av statens natur— vårdsverk efter samråd med lantbruksstyrelsen. Det är enligt utredningens bedömning angeläget att ett under— lag utarbetas som anger de föroreningskänsliga om—
rådenas geografiska utbredning.
Förslag
Statens naturvårdsverk efter samråd med lantbrukssty— relsen och Sveriges geologiska undersökning ges i upp— drag att genomföra en kartläggning av landets jordbruks— mark med avseende på risken för förorening av yt— och grundvatten. Arbetet bör inriktas på en redovisning
av avgränsade områden där jordbruksdriften på grund av geologiska, hydrologiska eller klimatiska förhållanden medför påtaglig risk för förorening av ytvatten eller grundvatten — "föroreningskänsliga områden". Informa— tion om föroreningssituationen bör inhämtas från lokala och regionala myndigheter och presenteras parallellt. Kartläggningen bör påbörjas i södra Götaland, och arbetet bör i sin helhet redovisas före utgången av 1985. Planen bör regelbundet revideras och ny kunskap tas med i bedömningen. Kartläggningen finansieras enligt 13.5.
13.2.3 Lagstiftning om kontroll av spridning av
gödselmedel inom vissa områden
Som utredningen anfört i tidigare avsnitt (13.2.3) finns det ett behov av att genom generella föreskrifter få en bättre kontroll av användningen av gödselmedel inom områden där spridningen av dessa medel kan leda till vattenförorening som innebär en olägenhet av större betydelse. Utredningen lägger därför fram ett förslag till lag om gödselhantering inom vissa områden jämte en till denna lag ansluten förordning om gödsel— hantering inom vissa områden (bilaga 1-2).
244. Utredningens överväganden och förslag SOU 1983:10
Lagen har formen av en bemyndigandelag. Regeringen får således befogenhet att bestämma omfattningen av de områden som är särskilt föroreningskänsliga. Ifråga om dessa områden får länsstyrelsen meddela de före— skrifter av närmare angivet slag som behövs för att motverka vattenförorening. Lagen omfattar även be— stämmelser om straff för den som bryter mot nämnda föreskrifter.
De generella föreskrifter som kan meddelas med stöd av lagen syftar till att komplettera de föreskrifter som i ett enskilt fall kan meddelas med stöd av i första hand miljöskyddslagen. Av miljöskyddslagens förarbeten framgår att spridning av gödselmedel är att anse som miljöfarlig verksamhet. Om de generella föreskrifterna som utfärdas för ett föroreningskäns— ligt område inte är tillräckliga kan länsstyrelsen med stöd av miljöskyddslagens tillsynsbestämmelser i enskilda fall meddela föreläggande om de ytterligare begränsningar i fråga om gödselmedelanvändningen som
behövs för att motverka olägenhet.
Bestämmelsen i 1 5 i lagförslaget innebär att det endast är regeringen som kan bestämma områdenas om- fattning. Förutsättningen för att regeringen skall kunna avsätta ett område som "särskilt förorenings— känsligt område" är att spridningen av gödselmedel på jordbruksmarken inom området ger upphov eller kan ge upphov till olägenhet av väsentlig betydelse, exempel— vis genom att spridningen av gödselmedel förorenar eller kan förorena ett grundvattenmagasin som är vat— tentäkt för ett samhälle eller en sjö eller kustvatten som är av väsentlig betydelse för t.ex. fiske, rekrea— tion och friluftsliv. Redan sakligt grundad misstanke om att spridningen av gödselmedel kan ge upphov till vattenförorening som innebär olägenhet av väsentlig betydelse, är sålunda skäl för att betrakta området
som särskilt föroreningskänsligt.
SOU 1983:10 Utredningens överväganden och förslag 245
Som närmare utvecklats i avsnitt 13.2.3 och som framgår av 2 5 i förslaget till förordning är det länsstyrelsen som skall meddela behövliga föreskrifter. Länsstyrelsen är som regional myndighet den som bäst bör kunna be—
döma behovet av föreskrifterna för området ifråga.
Länsstyrelsens möjligheter att meddela föreskrifter är begränsade till de slag av föreskrifter som anges i
2 5 första stycket punkterna 1—6. Av denna uppräkning
framgår motsattsvis att länsstyrelsen inte kan meddela generella föreskrifter om gödselgivornas storlek. Vid
bedömning av hur långt gående krav som kan uppställas
ifråga om gödselspridningen inom ett visst område bör
5 5 miljöskyddslagen tjäna som utgångspunkt.
Med förbud mot spridning av gödselmedel som avses i
2 5 första stycket punkt 1 avses i första hand sprid— ning av stallgödsel vintertid. Denna punkt ansluter till punkten 5 som innebär att länsstyrelsen kan före— skriva bl.a. att lagringsutrymmen för stallgödsel skall ha sådan storlek att gödsel inte behöver spridas under olämplig tid.
Länsstyrelsen skall också kunna förhindra att avlopps— slam sprids inom känsliga områden. Detta framgår av punkten 2 i samma paragraf. Enligt punkten 3 får läns— styrelsen meddela föreskrifter om sättet för sprid— ningen, exempelvis att sådan spridningsteknik används att jämn spridning erhålles eller att nedbrukningen
av gödseln skall ske inom viss tid i den mån sådana åtgärder kan förhindra vattenförorening. Med stöd av bestämmelsen kan också spridning av gödselmedel från luften förbjudas. Enligt punkten 5 kan länsstyrelsens föreskrifter även omfatta skyldighet att anskaffa planeringsunderlag för gödselspridningen, exempelvis markkarta och gödslingsplan. Slutligen får länsstyrel— sen enligt punkten 6 möjlighet att ställa krav på att det skall finnas tillräckliga spridningsarealer för
stallgödsel. Föreskrifter som utfärdas med stöd av
246. Utredningens överväganden och förslag SOU 1983:10
bestämmelsen i denna punkt kan innehålla bestämmelser
om spridningsarealens omfattning i förhållande till djurantalet på en fastighet eller om gödseln inte sprids på den egna arealen att den tas om hand på annat god— tagbart sätt.
I 2 5 andra stycket i lagförslaget öppnas en möjlighet för länsstyrelsen att meddela undantag från meddelade föreskrifter. Skäl för undantag kan vara att en före— skrift i ett enskilt fall inte fyller något syfte p.g.a. att spridning av gödselmedel på marken i fråga uppen— bart inte medför någon vattenförorening.
Av 1 S i förslaget till förordning ges ett exempel på hur regeringen kan föreskriva att ett område skall av— sättas som särskilt föroreningskänsligt område. I 2 5 förordningen föreskrivs att länsstyrelsen skall sam— råda med berörda kommuner och lantbruksnämnder i länet innan föreskrifterna meddelas. Som framgår av paragra— fens andra stycke skall länsstyrelsen vid utarbetande av föreskrifterna också vägledas av de anvisningar som naturvårdsverket utfärdar. Dessa anvisningar motsvarar de anvisningar som naturvårdsverket meddelar för läns— styrelsernas tillämpning av lagen (1982:242) om sprid— ning av bekämpningsmedel över skogsmark.
13.2.4 Registrering av handelsgödselmedel och sär— skilda föreskrifter avseende användningen av
handelsgödselmedel
Handelsgödselmedlen faller under lagen om hälso— och miljöfarliga varor, vilket ger möjlighet att på olika sätt reglera användningen av sådana ämnen. För bekämp— ningsmedel finns registreringsskyldighet med krav på dokumentation, märkning av förpackningar, föreskrifter avseende användningen m m. Registreringen av bekämp— ningsmedel motiveras bl a av behovet att fastställa medlens egenskaper och ställa upp krav för att för—
SOU 1983:10 Utredningens överväganden och förslag 247
hindra att medlen kommer till skada. Generellt sett kan ett registreringstvång avseende handelsgödsel knap— past motiveras av direkta risker för människan. Snara— re skulle risken för olägenheter i miljön kunna moti— vera en registrering. Miljöeffekterna av handelsgöd— sel är emellertid i hög grad beroende av olika om— ständigheter av typ årsmån, jordart, odlad gröda och andra förhållanden som man knappast kan ta hänsyn
till vid en förhandsprövning. Eventuella centrala föreskrifter avseende gödselanvändningen måste så- lunda vara mycket allmänt formulerade med hänsyn till de stora regionala skillnader som förekommer i jord— bruket. Utredningen vill därför hävda att man på det regionala planet på ett mer nyanserat sätt bör kunna utarbeta sådana riktlinjer avseende gödselanvänd- ningen som är motiverade av bl a hänsyn till miljön. Regionala riktlinjer kan med andra ord på ett effek— tivare sätt ansluta till jordbruksdriften och miljö— förhållandena i det aktuella området än vad som kan
åstadkommas med centrala föreskrifter.
Enligt utredningens uppfattning bör emellertid kadmi— umförekomsten i handelsgödsel och jordförbättrings— medel bli föremål för fortsatt uppmärksamhet från centrala myndigheter. Tillförseln av kadmium med gödselmedel innebär nämligen en långsam anrikning
av kadmium i åkerjorden, och kadmium förekommer till stor del i växttillgänglig form i marken. Vegetabili— erna svarar i dag för mer än hälften av intaget av kadmium. Genom selektiv upphandling av råvaror för fosforgödseltillverkning har kadmiumhalterna i han—
delsgödselmedel dock kunnat sänkas under 1970—talet.
Möjligheterna till avskiljning av kadmium vid handels— gödselframställningen bedöms för närvarande som be— gränsade, men undersökningar pågår för att finna
lämplig teknologi. I detta sammanhang bör också er-
248. Utredningens överväganden och förslag SOU 1983:10
inras om de inhemska tillgångarna på apatit med låga kadmiumhalter. För närvarande används mindre mängder apatit från malmfälten både i Norsk Hydros tillverk— ning och vid Supras gödselmedelsframställning i Kö— ping. Kadmiumhalten i dessa råvaror är betydligt läg— re än i de råfosfater som i dag används, medan där— emot arsenikhalterna är 30-50 ggr högre. Förutsätt— ningarna för ett ökat utnyttjande av svenska apatit— förekomster bör klarläggas och de risker som är för- knippade med en ökad tillförsel av arsenik studeras närmare. Rent allmänt anses emellertid arsenikinne— hållet i gödselmedelsråvaran vara ett mindre miljö— problem än de kadmiumhalter som förekommer, medan de inhemska råvarorna tekniskt sett är svårare att ut—
nyttja.
Vid sidan av kadmiumtillförseln med handelsgödsel bör också tillskottet genom spridning av avloppsslam på jordbruksmark beaktas. De riktlinjer för slamanvänd— ning i jordbruket som naturvårdsverket och social— styrelsen utarbetat medger en tillförsel av upp till 75 g kadmium per ha vid rekommenderad slamgiva (5 ton torrsubstans per ha) eller ungefär den mängd som to— talt tillförs genom 50 års handelsgödselanvändning
och rekommenderade givor.
Förslag
Utredningen föreslår att produktkontrollnämnden, med stöd av det bemyndigande som produktkontrollagstift— ningen ger, och naturvårdsverket utarbetar ett pro— gram för en successiv nedtrappning av kadmiumtillför— seln till åkermark. Häri innefattas föreskrifter om högsta tillåtna halt av kadmium och andra förore— ningar i gödsel och avloppsslam samt utredning av olika vägar att minska kadmiumtillförseln till åker— mark. Utredningen förutsätter också att produktkon—
SOU 1983:10 Utredningens överväganden och förslag 249
trollnämnden och naturvårdsverket kommer att ta de initiativ som den fortsatta utvecklingen på detta om—
råde medför.
13.3 Användning av handelsgödselmedel i skogs— bruket
Utredningen har i tidigare avsnitt sökt belysa skogs— gödslingens betydelse för virkesproduktion, natur och miljö. Skogsgödslingens inverkan på mark och vegeta— tion synes i dag inte ge anledning till förändringar i rådande gödslingspraxis.
När det gäller skogsgödslingens inverkan på försur- ning av mark och vatten anses inte effekterna vara av särskilt stor betydelse. Den samlade försurnings- effekten av en normalgödselgiva (150 kg N/ha) ammo— niumnitrat bedöms motsvara 3—4 års atmosfäriskt syra— nedfall i mellersta Sverige. Nitratutlakning är en annan effekt av skogsgödsling som bör tas med i be- dömningen. Forskningsresultaten hittills visar dock att effekterna på ytvatten endast är av kortvarig karaktär och att nitrathalterna i grundvatten till följd av skogsgödsling mycket sällan överstiger de
hygieniska gränsvärdena.
Utredningen finner att dagens kunskap om skogsgöds— lingens inverkan på mark, vatten och vegetation inte ger anledning till några särskilda föreskrifter ut- över de som framgår av Skogsstyrelsens anvisningar för hantering av handelsgödselmedel vid skogsgödsling (SLSFS 1977:2). Skogsvårdsstyrelserna bör genom råd— givning och information verka för att miljömässiga hänsyn tas vid skogsgödsling.
13.4 Forskningsbehov
De forskningsresultat som presenterats under senare
250. Utredningens överväganden och förslag SOU 1983:10
år har gett en värdefull kunskapsbakgrund angående utlakning av växtnäring från åker och skog. Kunska— pen om olika faktorers kvantitativa betydelse för växtnäringsförlusterna är däremot långt ifrån full— ständig även om undersökningar i dag pågår vid flera institutioner. Det är därför angeläget att resurser skapas för att klara ut orsakssammanhangen och för
att utveckla metoder med syfte att minska växtnärings— förlusterna från åkermark. Följande forskningsområden
bedöms som särskilt angelägna:
— Utveckling av odlingsmaterial och växtföljder som
effektivare utnyttjar tillförd växtnäring.
— Anpassning av gödslingsnivån till mineralisering
och utlakningsförluster. - Teknik och utrustning för spridning av stallgödsel. — Erosionsbegränsande åtgärder. — Utnyttjande av erfarenheter från de 5 k alternativa odlingsformerna i syfte att minska handelsgödsel—
förbrukningen.
— Utveckling av reningsteknik avseende kadmium i rå— fosfat.
— Skogsgödslingens betydelse för skogmarkens närings—
förhållanden och ekologiska balans.
— Växtnäringsutnyttjande inom den fältmässiga träd—
gårdsodlingen.
Forskningsinsatserna bör kunna finansieras dels via statsanslaget till Sveriges lantbruksuniversitet och
statens naturvårdsverk och dels enligt 13.5.
SOU 1983:10 Utredningens överväganden och förslag 251
13.5 Avgiftsfinansiering
Utredningen har tidigare pekat på betydelsen av en intensifierad rådgivning avseende gödsling i jord— bruket liksom också på behovet av en bättre anpass— ning av jordbruksdriften i föroreningskänsliga om— råden. Behovet av en reglering av växtnäringstill- förseln är som utredningen påtalat större inom vissa områden, och utredningen anser det också skäligt att jordbrukarna i sådana områden själva bidrar till att åstadkomma den anpassning av jordbruksdriften som anses påkallad. Jordbruksnäringen som helhet bör emellertid också avsätta resurser för att finansiera den teknikutveckling och den rådgivningsverksamhet m m som fordras för att nå en avvägning mellan pro— duktionsintressen och miljöhänsyn som överensstämmer
med samhällets målsättning för jordbruket.
Kostnaderna för en förstärkt rådgivning och tillsyn avseende användningen av gödselmedel har beräknats till 1—2 miljoner kronor per år i inledningsskedet. Fullt utbyggt med en resursförstärkning av lantbruks- nämnderna och länsstyrelserna i jordbrukslänen med vardera en heltidstjänst innebär en årlig kostnad av
7—10 miljoner kronor.
Kartläggningen av föroreningskänsliga områden och den förstärkning av forskning och försöksverksamhet av— seende föroreningsbegränsande åtgärder och högre växtnäringsutnyttjande som utredningen bedömt som angeläget har kostnadsberäknats till 2-3 miljoner kronor per år under de närmaste åren, därefter bör
en successiv nedtrappning kunna ske.
Avgifter på handelsgödselmedel har fr o m 1 juli 1982
införts för att finansiera andra för jordbruksnä—
252. Utredningens överväganden och förslag SOU 1983:10
ringen gemensamma angelägenheter (att tillföra regle— ringsmedel). Avgifter av den här aktuella storleks- ordningen (30 öre/kg kväve, 58 öre/kg fosfor och 18 öre/kg kalium) medför emellertid endast en obetydlig förändring av den företagsekonomiskt optimala göd—
selgivan och kommer inte märkbart att påverka skörden.
De föreslagna insatserna skulle kunna finansieras ge— nom en särskild avgift på handelsgödselmedel. Utred— ningen vill därför föreslå att en avgift på 1% tas ut i försäljningsledet, på samma sätt som nuvarande handelsgödselavgift, för att öka rådgivnings— och tillsynsinsatserna avseende användningen av gödsel— medel och för att förstärka utrednings— och forsk— ningsverksamheten avseende åtgärder för att minska gödselanvändningens hälso— och miljöeffekter och kartläggning av föroreningskänsliga områden. Avgif— tens storlek bör kunna varieras med hänsyn till beho— vet av insatser för att förbättra växtnäringsutnytt— jandet och minska gödselanvändningens miljöeffekter.
Skogsbruket betalar också denna avgift för gödsel— medel avsedda för skogsmark. Dessa medel utnyttjas för forskning angående skogsgödslingens miljöeffekter och för att förstärka skogsvårdsstyrelsernas rådgiv— ning och tillsyn avseende miljöhänsyn vid skogsgöds— ling.
De avgifter som belastar växthusnäringen bör åter- föras till branschen i likhet med den avgift som idag tas ut på handelsgödsel.
SOU 1983:10 253
REFERENSER
Ahl, T. 1981. Växtnäringsläckage från åker och skog — flodvattenundersökningar. Statens naturvårdsverk, sötvattensektionen (stencil).
Ahl, T.& Andersson, R. 1977. Miljökonsekvenser av gödslingsåtgärder inom jordbruket och skogsbruket. Utredning av forskningsbehov. Statens naturvårdsverk.
Ahl, T. & Odén, S. 1974. Närsaltkällor — en översikt. Eotrofiering. Tionde nordiska symposiet om vatten— forskning.
Ahl, T. & Wiederholm, T. 1977. Svenska vattenkvali— tetskriterier. SNV PM 918.
Andersson, A. 1977 a. Tungmetaller i handelsgödsel, stallgödsel och kalk. Kadmiumbudget för åkermarken. Lantbrukshögskolans meddelanden A 283, Uppsala
Andersson, A. 1977 b. Heavy metals in Swedish soils. On their retention, distribution an amounts. Swe— dish J. agric. Res. 7, 7—20.
Andersson, F & Pettersson, 0. Försurning av mark och vatten. Aktuellt från lantbruksuniversitetet nr 297.
Andersson, R. 1981. Växtnäringsförluster från åker och skog. Miljövårdsberedningen, 23 november 1981. "Algblomning".
Andersson, R.E. 1978. Nitrat i kommunala vatten— täkter i Halland. SNV PM 1012.
Arrhenius, 0. 1954. Den kemiska denudationen i Sverige. Socker 8:11.
Bennetzen, E. 1978. Vandbalance og kvaelstofbalance ved optimal planteproduktion. Tidskrift for Plante- avl. 82 s 191—220.
Berggren, B. 1981. Brunfläcksjuka (Septoria nodorum) och svartpricksjuka (Septoria tritici) på vete - en litteraturöversikt. Växtskyddsrapporter Jordbruk19.
Berglund, S. 1981. Stallgödseln och miljön. Konsu— lentavdelningens rapporter Allmän A nr 32, SLU.
Bergman, K—G. 1981. Energi från jordbruket. Aktuellt från lantbruksuniversitetet 293, Uppsala.
Bertilsson, G. 1977. Urlakning av kväve från odlings— marken. Supra Referensen nr 3.
Bertilsson, G. 1981. Handelsgödsel — miljöpåverkan. Expertutlåtande till utredningen om användning av kemiska medel i jord— och skogsbruket.
254. Referenser
S()[J 1983 10
Bondesson, C—G. 1973. Kombisådd eller ej. Aktuellt från lantbrukshögskolan nr 198.
Breitenbeck, G A, Blackmer, A M & Bremner. J M. 1980. Effects of different nitrogen fertilizers on emission of nitrous oxide from soil. Geophysical research letters 1980:1.
Brink, N. 1970. Kväve och fosfor från skog, åker och bebyggelse.
Brink, N & Joelsson, A. 1978. Stallgödsel på villo— vägar. Ekohydrologi nr 2. SLU.
Brink, N. 1980. Vart tar gödseln vägen. Ekohydro— logi 7.
Brink, N. 1981. Gödselanvändningens miljöproblem. Expertutlåtande till utredningen om användningen av kemiska medel i jord— och skogsbruket m m.
Crutzen, P.J. & Enhalt, D.H. 1977. Effects of nitro— gen fertilizers and combustion on the stratospheric ozon layer. Ambio 1977:2—3
Dam Kofoed, A. 1979. Internationale synpunkter på konstgödning og miljö. Supra Referensen nr 6.
Dock, A—M & Sundell, B. 1983. Växtnäring i jordbruket. Del 1: Produktionsekonomiska analyser av gödslings— försök. Rapport från institutionen för ekonomi och statistik, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. (Under publicering).
Ebbersten, S. 1976. Resultat från förfruktsförsök vid ensidig stråsädesodling. Rapporter och avhandlingar nr 41. Institutionen för växtodling. SLU.
Ebbersten, S. 1980. Ett försök till analys av dagens diskussion om olika växtodlingssystem. Kungl Skogs— och Lantbruksakademiens tidskrift 119 s 367—385.
Ebbersten, S. 1978. Växtföljdens betydelse för kväve- behovet. Konsulentavdelningens rapporter Allmänt nr 10, SLU.
Ebbersten, S. 1981. Växtföljd, kvävegödslingsnivå, kvävekälla och svampangrepp — en diskussion om strå- sädesodlingen. Växtskyddskonferensen 1981. Stencil.
Eiland, E. 1980. The effects of manure and NPK fer- tilizers on the soil microorganisms in a Danish long— term field experiment. Tidskrift for planteavl 84:5.
SOU 1983:10
Ekström, G. ed. 1981. Nitrates, nitrites and N-nitroso compounds. Vår Föda Supplement 2, 1981.
Elinder, C—G, Friberg, L & Piscator, M. 1978. Hälso— effekter av kadmium. Läkartidningen 75:4365—4368, 197&
Eriksson, J, Hammar, O, Högborg, E, Jansson, S.L, Vahtras, K & Wallén, C.C. 1970. Växtodlingslära del 1 Marken.
Eriksson, J & Hahlin, M. 1981. Fosfor och fosforgöds— ling. Aktuellt från lantbrukshögskolan nr 296.
Eriksson, 0. 1980. Effects of forest fertilization on the cratering intensity of reindeer. Proceedings of the an international reindeer and caribou symposium 1979.
Granhall, U. 1980. Mikrobiologiska aspekter på jord- bruket. Ingår i Svedin, U & Aniansson, B. Jordbruk och samhälle. Rapport nr 35-S Dec 1980, FRN.
Gregersen, A. 1980. Vanding og kvaelstofgödning til flerårigt graes og klövergraes. Tidskrift for Plante— avl 84z3.
Gunnarsson, 0. 1981. Fosforgödslingsbehov på uppgöds— lade jordar. PM 1981-06—16, Supra.
Gunnarsson, 0. 1981. Energi-miljö—gödsling-grödor. PM 1981—12—01, Supra.
Gustafson, A & Hansson, M. 1979. Växtnäringsläckage på Kristianstadslätten. Ekohydrologi 3.
Gustafson, A & Hansson, M. 1980. Växtnäringsförluster i Skåne och Halland. Ekohydrologi 6.
Hahlin, M & Johansson, L. 1977. Några analysmetoders förmåga att beskriva växtnäringstillståndet för fos- for och kalium i marker. Lantbrukshögskolans med- delanden A 271.
Hansen, J.A.& Tjell, J.C. 1978. Guidelines and sludge utilization practice in Scandinavia. Utilization of sewage sludge on land, April 10—13, 1978, Keble College, Oxford, Paper 20, session 4.
Huhtapalo, Å 1981. Rätt gödselplacering ger effektiva- re näringsutnyttjande. Lantbruksveckan 1981 (stencil).
Hälsovårdsstadgan. SFS 663/1958.
International Superphosphate & Compound Manufacturers Association Limited. 1980. Fertilizer Consumption 1979/80.
Referenser 255
256. Referenser
S(DIJ 1983 10
Jansson, I. 1979. Värme för miljoner i halmen. Lant— mannen 1979z21.
Jansson, S. L. 1966. Vart tager gödselkvävet vägen. Växtnäringsnytt 22:3.
Jansson, S. L. 1975. Bördighetsstudier för markvård. Kungl Skogs— och Lantbruksakademiens tidskrift, Supplement 10.
Jansson, S. L & Simän, G. 1978. Kväveekonomi och energiutbyte i det svenska jordbruket, särskilt växt— odlingen. THE—rapport nr 3/1978.
Jansson, S. L. 1979. "Konventionell växtodling". Vad kan bli bättre? Mark— och växtnäringsfrågor. Konsu— lentavdelningens rapporter Allmänt 16.
Jansson, S. L. 1981. Stallgödseln som växtnärings— källa och jordförbättringsmedel. Konsulentavdelning— ens rapporter Allmänt nr 32, SLU.
Jansson, S. L. 1981. Tjugofem års bördighetsstudier. Föredrag vid exkursion till försök i M—serien 1981- 06—30. (Stencil).
Joelsson, A & Pettersson, 0. 1982. Jordbruksdriften i södra Halland — Inventering, analys av miljöeffekter, åtgärd. SNV PM 1597.
Jonsson, L. 1974. Handelsgödselkvävet som produktions- faktor i stråsädesodlingen belyst med resultat från fältförsök 1960-1972. Rapport nr 88 Avd för växt— näringslära, SLU.
Jordbruksekonomiska meddelanden 1981z1.
Kardell, L, Eriksson, L & Rydberg, U. 1981. Smak- och mängdförändringar på kvävegödslade blåbär och lingon. Vår föda 1981:6.
Kjellerup, V. Gödningstyper og gödningstidpunkter. Foredrag vid NJF—seminarium 1981—02—17. Ås, Norge.
Kjellerup, V. & Dam Kofoed, A. 1979. Kvaelstofgöds- lingens inflydelse på draenvandets inhold af plante— naeringsstoffer. Tidskrift for Planteavl 83:330—348.
Kolenbrander, G. J. 1977. Nitrogen in organic matter and fertilizer as a source of pollution. Progress in Water Technology 8 s 67—84.
S(DIJ 1983 10
Kolenbrander, G. J. 1979. De stikstofbalans van de nederlandse landbouw. Inst voor Bodenvruchtbaarheid, Haaren.
Kolenbrander, G. J. 1980. Nitrogen as a potential source of pollution. Instituut voor Bodenvruchtbaar— heid, Haaren.
Konsulentavdelningen, SLU. 1980. Databok för drift— planering.
Kumm, K—I. 1976. Vattenförorening från jordbruket. Rapport från institutionen för ekonomi och statistik, nr. 94, Lantbrukshögskolan, Uppsala.
Lantbrugets informationskontor. 1980. Husdyrgödning.
Lantbruksverket. 1981. Rapport från lantbruksstyrel— sens arbetsgrupp för översyn av verksamheten inom växtodlingsområdet.
Lind, Ann—Margrethe. 1980. Denitrification in the rovt zone. Tidskrift for planteavl 84:2.
Lindén, B. 1979. Kvävegödsling baserad på bestämning av mineralkväveförrådet i marken. Rapport nr 122. Avd. för växtnäringslära, SLU.
Linnér, H. 1980. Växtnäringsbevattning — resultat och erfarenheter från Sverige (stencil).
Linnér, H. 1977. Bevattning av potatis. Potatissym— posium 1976. Nordisk Jordbrugsforskning 59 nr 1.
Liu, S. C, Cicerone, R. J & Donahue, T. M. 1977. Sources and sinks of atmospheric N 0 and the possible ozone reduction due to industrial fixed nitrogen fertilizers. Tellus 1977:251-263.
Länsstyrelsen i Blekinge län. 1982. Gödselgivor från djurhållning m m i Sölvesborgs kommun. Meddelande 1982:1.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län. 1974. Närsaltunder— sökning i ösans avrinningsområde. Meddelande 74:8.
Mark och vatten 2. SOU 1979:54, 55.
Mattsson, C & Carlsson N-Å. 1983. Växtnäring i jord- bruket. Del 2: Företagsekonomiska studier av kväve- gödslingens lönsamhet. Rapport från institutionen för ekonomi och statistik, Sveriges lantbruksuniver— sitet, Uppsala. (Under publicering).
Referenser 257
258. Referenser
S()(J 1983:10
Mattsson, L. 1978. Ekonomiskt optimal kvävegödsling. Konsulentavdelningens rapporter Allmänt nr 10, SLU.
Mattsson, L. 1980. Vinterklimatets betydelse för kväveeffekten nästkommande vegetationsperiod. Rapport nr 123. Avd.för växtnäringslära, SLU.
Mattsson, L. & Biärsjö, J. 1981. Kvävegödsling till korn. Rapport från avdelningen för växtnäringslära nr 135, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.
Mattsson, L. & Brink, N. 1980. Gödslingsprognoser för kväve. Rapport nr 130 Avd för växtnäringslära, SLU.
Mattsson, R. 1978. Jordbrukets utveckling i Sverige. Aktuellt från lantbrukshögskolan nr 258.
Miljöförbundet. 1979. Jordbruket och miljön. Miljö— häfte nr 3.
Miljöministeriet. 1980. Cadmiumforurening. En redo— görelse om anvendelse, forekomst og skadevirkningar af cadmium i Danmark.
Mortvedt, J, Mays, D. & Osborn, G. 1981. Uptake by wheat of cadmium and other heavy metal contaminants in phosphate fertilizers. Journal of environmental quality 1981:2.
Mulla, D, Page, A. & Ganje, T. 1980. Cadmium accumula— tion and bioavailability in soil from long—term phosphorus fertilization. Journal of environmental quality 1980:3.
Nilsson, L—G. Kvävegödslingsprognoser - en lägesbild. Konsulentavdelningens rapporter Allmänt nr 23, SLU.
Nilsson, L-Y. & Rannek, J. 1975. Nitrat i dricks— vatten, undersökning i Gotlands och Kristianstads län Rapport 3:19, Tekniska högskolan, Stockholm.
Nitrates, nitrites and N—nitrosocompounds. 1981. Vår föda 1981 Suppl. 2.
Norsk Hydro Sverige AB, 1980. Lilla gödselboken 1980/81.
Nykvist, N. 1976. Skogliga åtgärders inverkan på storlek och tillgänglighet av ekosystemets närings— förråd. Sveriges Skogsvårdsförbunds Tidskrift: Mark— vård.
Nykvist, N. 1981. Fastmarksgödsling och dess miljö— konsekvenser inom skogsbruket. Kompendium i skoglig marklära.
S(DIJ 1983:10
Nömmik, H. & Wiklander, G. 1982. Syra/basverkan hos kvävegödselmedel använda vid skogsgödsling. Intern— rapport från Institutionen för skoglig marklära, Sveriges lantbruksuniversitet.
Olsson, M. 1981. Fosforsyra och gödselmedel. Kemisk tidskrift 1981z10.
Olsson, M. 1981. Ammoniak och salpetersyra. Kemisk tidskrift 1981:3.
Persson, J. 1980. Detaljstudium av den organiska sub— stansens omsättning i ett fastliggande ramförsök. Rapport nr 128. Avd. för växtnäringslära, SLU.
Pettersson, 0. 1982. Alternativ i jordbruket. Aktuellt från lantbruksuniversitetet 306.
Pettersson, 0. & Ericsson, J. 1979. Tungmetaller och avloppsslam i jordbruket. Aktuellt från lantbruks— universitetet nr 274.
Pierrou, U. 1976. The Global Phosphorus Cycle. Ecological Bulletins no 22.
Rabinowicz, E. & Bolin, 0. 1980. IIASA—modellen II. En simuleringsmodell för svenskt jordbruk i samspel med nationell och global ekonomi. Rapport från insti— tutionen för ekonomi och statistik nr 160. Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.
Ramberg, L et al. 1973. Klotenprojektet. Effekter av skogsgödsling och kalhuggning på mark och vatten. Scripta Limnologica Uppsaliensia 320.
Renborg, U. & Uhlin, H—E. 1975. Skogs— och jordbruket i en energikris. Skogs— och lantbruksakademiens Tid— skrift 114.
Sima, P. 1981. Mellangrödor och skörderester. Före— drag vid NJF—seminarium 1981—02—17. Ås, Norge.
Simän, G. & Linnér, H. 1980. Styrning av stråsädens kärnavkastning och proteinhalt genom kvävegödsling efter växtanalys och genom bevattning. Rapport nr 126. Avd. för växtnäringslära, SLU.
Skog för framtid — betänkande av 1973 års skogsutred— ning. SOU 1978:6.
Skriver, A. 1977. Gödskning og kalkning. Oversikt over forsög og undersdgelser i Landbo- og husmands— foreningerne.
Socialstyrelsen. 1967. Fysikalisk — kemiska vatten- undersökningar. Meddelande nr 122.
l?eferenser
260. Referenser
SOU 1983:10
Socialstyrelsen. 1978. Nitrat och nitrit — tillförsel och omsättning hos människan. Socialstyrelsen redovi— sar 1978z1.
Socialstyrelsen, 1981. Kväveföreningar i grundvattnet — Förekomst, effekter, åtgärder. Socialstyrelsen re— dovisar 1981:1.
Spiller, G. 1980. Modelling the nitrogen cycle on Gotland. Ingår i Processer i kvävets kretslopp. SNV PM 1213.
Spridning av kemiska medel - betänkande angivet av utredningen om spridning av kemiska medel. SOU 197k35.
Statens lantbruksinformation. 1977. Stallgödsel i växtodlingen (broschyr).
Statens lantbrukskemiska laboratorium. 1971. De svenska skördeprodukternas innehåll av växtnäring. Meddelande nr 37.
Statens lantbrukskemiska laboratorium. 1978. Rikt— linjer för kalkning och gödsling efter markkarta. Meddelande nr 46.
Statens naturvårdsverk. 1976. Miljöskyddande åtgär— der vid animalieproduktion. SNV 1976:16.
Statens naturvårdsverk. 1976. Gödselmedlen och miljö— skyddet. SNV 1976:10.
Statens naturvårdsverk. 1981. Försurning av mark och vatten. Bilaga till fiskeristyrelsens och naturvårds— verkets skrivelse till regeringen juni 1981.
Statistiska Centralbyrån. 1979. Inventering rörande handelsgödselförbrukningen i jordbruket 1977/78.
Stenström, T. & Victorin, K. 1975. Nitritbildning i vattenledningsvatten. SNV PM 650.
Stokholm, E. 1980. Gröngödningens inflydelse på ud— bytte og jordstruktur. Tidskrift for Planteavl 83:4.
Ståhlberg, S m fl. 1976. Riktlinjer för kalkning och gödsling efter markkarta. Statens lantbrukskemiska laboratorium meddelande nr 46.
Supra. 1978. Handelsgödsel som produktionsmedel och miljöfaktor.
Supra AB, 1980. Gödsling 1980/81 (gödslingsrekommen— dationer länsvis).
S()IJ 1983:10
Sveriges geologiska undersökning. 1977. Grundvatten— tillgångar i Sverige. Rapporter och meddelanden 1977:9
Sveriges geologiska undersökning. 1978. Kartering av riskområden för förorening av grundvatten i södra Hallands län. SNV PM 1108.
Söderlund, R. & Svensson, B. 1976. The Global Nitro- gen Cycle. Ecological Bulletins no 22.
Thoms, G. & Joelsson, A. 1982. Nitrat i grundvatten— täkter i Sverige. SNV PM 1598.
Uhlen, G. 1978. Nutrient leaching and surface runoff in field lysimetres on a cultivated soil. Meldinger fra Norges landbrukshögskole 1978z27-28.
USDA. 1980. Report and recommendations on organic farming.
WHO. 1978. Health hazards from drinking—water. Report on a working group, London 1977.
WHO, 1978. Nitrates, nitrites and N—nitrosocompounds. Environmental health criteria 5.
Wiik, L. & Joelsson, A. 1980. Jordbruksdrift och brunnsvattenkvalitet i södra Halland. SNV PM 1256.
Wiklander, G. 1977. Skogsgödslingens inverkan på mark och vatten. Sveriges Skogsvårdsförbunds tidskrift 75:2—3.
Wiklander, G. 1980. Utlakning av kväve från skogseko- system. Ingår i Processer i kvävets kretslopp. SNV PM 1213.
Wiklander, L. 1959. Dräneringsvattnets innehåll av näringsämnen. Grundförbättring 12:4.
Wiklander, L. 1970. Utlakning av näringsämnen. Grund- förbättring 23:3—4.
Wiklander, L. 1970. Utlakning av näringsämnen, I. Halten i dräneringsvatten. Grundförbättring 23:3-4.
Wiklander, L. & Hallgren, G. 1971. Utlakning av nä— ringsämnen, III. Grundförbättring 24:3—4.
Wiklander, L. 1976. Marklära. Inst. för markveten— skap, SLU.
Wiklander, L. 1977. Leaching of plant nutrients in soil. Acta Agriculturae Scandinavica 27.
Referenser 261
262. Referenser
S(DLJ 1983 10
Williams, C. H. & David, D. I. 1976. The accumulation in soil of cadmium residues from phosphate fertilizers and their effect on the cadmium content of plants. Soil Science 1976z2.
öresundskommissionen. 1980. öresund. Tillstånd — effekter av närsalter.
SOU 1983:10 263
Direktiven Beslut vid regeringssammanträde 1979—08—09.
Departementschefen, statsrådet Enlund, anför:
—Kemiska medel används i jord— och skogsbruket främst i form av handelsgödselmedel och bekämpningsmedel. An— vändningen av sådana kemiska medel har ökat de senaste årtiondena. Inom det moderna jord— och skogsbruket samt trädgårdsnäringen har dessa medel fått stor be— tydelse för nuvarande produktionsnivå.
Hanteringen av handelsgödselmedel och bekämpningsmedel regleras med stöd av lagen (1973:329) om hälso— och miljöfarliga varor. De centrala bedömningarna enligt denna lag görs av produktkontrollnämnden. Särskilda bestämmelser om bekämpningsmedel finns i kungörelsen (1973:334) om hälso— och miljöfarliga varor. Enligt dessa bestämmelser skall bekämpningsmedel vara regist— rerat hos produktkontrollnämnden för att få användas. Nämnden meddelar också de föreskrifter som skall gälla vid spridning av medlen och andra särskilda villkor till förebyggande av skada. Särskilda bestämmelser finns angående spridning över områden där allmänheten får färdas fritt, dvs. främst skogsmark. När det gäl— ler hanteringen av handelsgödselmedel finns, förutom de generella bestämmelser i lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor som kan vara tillämpliga, också vissa allmänna råd och anvisningar från berörda myn- digheter.
I såväl den allmänna debatten som i arbetet hos berör— da myndigheter och andra organ har frågan om använd- ningen av kemiska preparat i jord— och skogsbruket alltmer uppmärksammats under senare år. Diskussionen har särskilt gällt spridningen av lövbekämpningsmedel över skogsmark. Olika forskningsresultat som successivt lagts fram och som visat på risker vid användningen av vissa preparat har ytterligare ökat den oro som finns både hos dem som arbetar med preparaten och hos all- mänheten. Angelägenheten av att användningen av kemis- ka medel i jord- och skogsbruket minskas så mycket som möjligt har också framhållita i olika sammanhang.
I de riktlinjer som riksdagen de senaste åren antagit för jordbruks— resp. Skogspolitiken har också frågan om användningen av kemiska medel tagits upp. I prop. 1977/78:19 om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken, m.m. framhålls bl.a. att det vid utformningen av pro- duktionsmålsättningen är angeläget att beakta de kon- sekvenser som en mer restriktiv användning av kemiska medel kan få. Vidare framhålls att vi på sikt måste
264 Bilaga 1 SOU 1983:10
eftersträva att finna en produktionsteknik där hög effektivitet kan förenas med kraven på resurshushåll— ning och ekologisk balans. I prop. 1978/79:110 om riktlinjer för Skogspolitiken m.m. sägs att använd— ningen av kemiska medel bör begränsas så långt som möjligt.
Kontrollen över användningen av kemiska medel i jord— och skogsbruket har också successivt skärpts under de senaste tio åren. Som exempel på medel som tidigare använts i skogsbruket men som nu är förbjudna kan nämnas DDT-haltiga bekämpningsmedel, som användes till behandling av skogsplantor och fenoxisyror av typen 2, 4, 5-T. som användes till lövslybekämpning. Kontrollen har också ytterligare skärpts genom bl.a. ökade krav på underlagsmaterial för registrering av bekämpningsmedel, strängare hanteringsföreskrifter och behörighetskrav när det gäller dem som använder medlen. I lagstiftningen har vidare införts bestämmel— ser med syfte att öka myndigheternas insyn och kon— troll samt för att säkerställa att människor inte ovetande skall komma i kontakt med bekämpningsmedel eller område där sådana medel spritts.
Också när det gäller att få fram alternativa produk— tionsmetoder och bekämpningsmetoder har insatserna successivt ökat. Forskning pågår för att utveckla al— ternativa mekaniska och biologiska bekämpningsmetoder och för att förebygga sjukdomar och förhindra insekts— skador på växter. Forsknings- och utvecklingsarbete bedrivs också inom områdena växtförädling, alterna— tiva brukningsmetoder, ändrad växtföljd m.m. för att få fram metoder som inte innebär långsiktiga negativa effekter i miljön eller skadar människors hälsa.
De ökade kunskaper vi fortlöpande får om riskerna för människors hälsa och för miljön vid användningen av många kemiska preparat i jord— och skogsbruket och den oro såväl de som arbetar med sådana preparat som allmänheten känner inför dessa problem gör det enligt min uppfattning nödvändigt att ytterligare åtgärder nu vidtas för att minska användningen av preparaten. Det är samtidigt uppenbart att en kraftigt minskad an— vändning av kemiska preparat i jord- och skogsbruket får betydande konsekvenser för dessa näringar. En sär— skild kommitté med parlamentarisk sammansättning bör därför enligt min mening tillkallas för att utreda frågan om användningen av kemiska medel i jord— och skogsbruket m.m. Därvid bör i detta sammanhang också inbegripas trädgårdsnäringen. Kommittén bör dessutom studera den användning som sker i övrigt av bekämp— ningsmedel t.ex. i hushållen.
SOU 1983:10
En huvuduppgift för kommittén bör vara att studera konsekvenserna i olika avseenden av en minskad an— vändning av kemiska preparat i jord— och skogsbruket m.m. Därvid bör såväl effekterna från hälso— och mil— jösynpunkt som konsekvenserna för bl.a. ekonomi och sysselsättning belysas. Kommitténs uppdrag bör om- fatta såväl användningen av bekämpningsmedel som an— vändningen av handelsgödselmedel.
Som underlag för sina bedömningar bör kommittén sam— manställa tillgängliga uppgifter om den hittills- varande användningen av olika kemiska preparat i de berörda näringarna. Kommittén bör därvid även redo— visa de bedömningar som i olika sammanhang gjorts rörande framtida behov av kemisk bekämpning och gödsling.
En bedömning av konsekvenserna av en minskad använd- ning av kemiska preparat i jord— och skogsbruket förutsätter en bedömning av vilka alternativa metoder som finns tillgängliga för att helt eller delvis er- sätta de kemiska preparaten.
En viktig del av kommitténs arbete är att bedöma hälso— och miljöeffekterna av den nuvarande använd— ningen av bekämpningsmedel och handelsgödselmedel. Kommittén bör därför låta sammanställa och utvärdera de forskningsresultat som föreligger på detta område. Såväl effekterna i den yttre miljön som de problem som föreligger från arbetsmiljösynpunkt bör därvid beaktas. Kommittén bör vidare bedöma effekterna från hälso— och miljösynpunkt av en förändring av dagens jord— och skogsbruk i riktning mot de alternativa me— toder som kan finnas tillgängliga. Kommittén bör där- vid redovisa såväl de positiva effekter från miljö— synpunkt som en minskad kemikalieanvändning medför som de miljöproblem som en användning av alternativa metoder kan ge upphov till. Kommittén bör således be— lysa exempelvis de miljörisker som en ökad användning av biologiska bekämpningsmetoder kan medföra liksom de problem från arbetsmiljösynpunkt som en övergång till mekanisk röjning kan ge inom skogsbruket.
Som jag tidigare berört skulle en kraftigt minskad användning av kemiska medel få betydande konsekvenser för de aktuella näringarna. Det är angeläget att kommittén så långt möjligt kan redovisa och bedöma konsekvenserna för bl.a. ekonomi och sysselsättning inom näringarna. Bland de frågor som därvid bör upp- märksammas är påverkan på arbetskraftsbehov, areal— behov, energiförbrukning, lagring och importbehov vid övergång i större eller mindre utsträckning till alternativa produktionsmetoder. Kommittén bör själv— fallet också studera hur såväl priser som försörjning- en med olika råvaror och färdigvaror kan påverkas
Bilaga 1 265
266 Bilaga 1
SOU 1983:10
varvid bl.a. konsekvenserna för vår livsmedelsbered— skap bör analyseras. Även de internationella aspek— terna på försörjningsfrågorna bör belysas. En bred och öppen redovisning av samhällsekonomiska och nä— ringspolitiska konsekvenser bör eftersträvas. Be— skrivningen av konsekvenserna för ifrågavarande nä— ringar av en övergång till alternativa metoder bör göras mot bakgrund av de mål och riktlinjer för resp. näring som statsmakterna nyligen angivit.
Kommitténs uppgift bör i första hand vara att i enlig— het med vad jag här anfört redovisa konsekvenserna i olika avseenden av en minskad användning av kemiska preparat i jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnä— ringen. Kommittén bör emellertid också utvärdera det underlagsmaterial som kommittén tar fram och utifrån en avvägning mellan bl.a. näringspolitiska intressen och miljöintressen föreslå lämpliga åtgärder. Alter— nativa förslag bör därvid redovisas.
De praktiska och ekonomiska möjligheterna att genom— föra från miljösynpunkt i och för sig angelägna för- ändringar av nuvarande produktionsmetoder beror na— turligtvis bl.a. på i vilket tidsperspektiv bedöm— ningarna görs. Enligt min mening bör kommittén pröva vilka förändringar som är rimliga och möjliga att genomföra på relativt kort sikt. Härutöver bör kom— mittén emellertid också studera vilka ytterligare åt— gärder för att tillgodose hälso— och miljösynpunkter som kan göras i något längre tidsperspektiv. I detta sammanhang bör kommittén också pröva behovet av ytter— ligare forskning, försök och utvecklingsarbete i syf— te att få fram alternativa produktionsmetoder. Möjlig— heten till ökade insatser inom bl.a. växtförädling, biologisk bekämpning och alternativ Odlingsteknik bör därvid övervägas och erforderliga förslag läggas fram.
Enligt min uppfattning är det angeläget att en första redovisning av de frågor jag här berört kan föreligga relativt snart. Resultatet av arbetet bör lämpligen kunna redovisas i form av delrapporter varvid de frå— gor som rör skogsbrukets användning av bekämpnings— medel bör redovisas med förtur. Förslag i detta av— seende bör redovisas under år 1980. När det gäller andra frågor bör arbetet planeras så att en redovis— ning kan ske vid utgången av år 1981. Kommittén bör samråda med berörda myndigheter och andra organ samt med naturresurs— och miljökommittén (Jo 1978:01) och övriga pågående utredningar inom kommitténs ämnes— område i syfte att effektivt kunna utnyttja tillgäng— lig kunskap och undvika onödigt dubbelarbete.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för jordbruks— departementet
S()IJ 1983:10
att tillkalla en kommitté med högst sju ledamöter med uppdrag att utreda frågan om användningen av kemiska medel i jord— och skogsbruket m.m.
att utse en av ledamöterna att vara ordförande
att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.
Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver att kostnaderna skall belasta tionde huvudtitelns
kommittéanslag.
Regeringen ansluter sig till föredragandens över- väganden och bifaller hans hemställan.
(Jordbruksdepartementet)
Bilaga 1 267
SOU 1983:10
RESERVATIONER
Reservation av ledamoten Arne Andersson (m) __________________________________________
Allmänt
Enligt mitt förmenande är flera av de ställningstagan— den som görs i utredningen i hög grad baserade på en förutfattad mening beträffande resultatet. Således har den kunskap som knutits till utredningen framför allt genom de sakkunniga och experterna inte i tillräcklig grad kommit att påverka utredningens resultat. Utred— ningen kommer för den skull snarare att ge stöd för än att undanröja en på icke saklig grund baserad oro hos allmänheten gentemot användningen av i första hand handelsgödselmedel. Att ett oskickligt bruk av natur— lig gödsel också kan förekomma har hos en bredare all— mänhet ofta förbisetts. Spridning av naturlig gödsel uppfattas emellertid stundom som ett sanitärt problem, då spridningen förorsakar luktproblem. Inte heller denna användning är för den skull intill bebyggelse helt invändningsfri. Däremot har mera sällan sprid— ning av naturlig gödsel betraktats som en förorenings— källa när det gäller grundvatten.
Det unika tillfälle som denna kvalificerade utredning onekligen haft att med strikt sakligt betingade moti— veringar klargöra förutsättningarna för användandet av gödselmedel i jord— och skogsbruket har för den skull gått om intet. Vissa delar av utredningens nu framlagda resultat kommer med anledning härav att åsidosätta den kunskap som finns på området och i stället lägga förslag som i högre grad stöder sig på subjektiva ställningstaganden.
För de slutsatser som framlagts av utredningsmajorite—
ten finns visst stöd i utredningens direktiv. Således
270 Reservationer S(DIJ 1983:10
har en central del av direktiven tagit sikte på värdet av en minskad användning av gödselmedel på grund av den oro för grundvattenförstöring som förekommer. Med den bokstavstolkning av direktiven som utredningen gjort har den visst fog för det ställningstagande man gör. Det kan däremot knappast ha varit dåvarande jord— bruksministern Eric Enlunds mening att direktiven skulle tolkas på detta sätt. Rimligt borde vara att han avsett att utredningen skulle framlägga förslag för att komma till rätta med eventuella skadeverk— ningar av den användning — och i förekommande fall överanvändning - som äger rum vid användandet av oli— ka gödselmedel. Med en sådan tolkning av utrednings— direktiven skulle ett mera konstruktivt yttrande ha
kunnat lämnas.
Större hänsynstagande till de sakkunnigas och exper— ternas kunskaper skulle med ett sådant synsätt också varit möjligt. Nu har utredningen till sin majoritets- skrivning nödgats foga avvikande mening i form av sär- skilda yttranden från flera av de sakkunniga ledamö— terna — ett förhållande som för såväl regeringen som sedermera remissinstanserna självfallet måste te sig
förbryllande.
Som stöd för mitt antagande att en annan tolkning av direktiven varit möjlig finner jag i de delar av di— rektiven där jordbruksministern uttalat att "en vik— tig del av kommitténs arbete är att bedöma hälso- och miljöeffekterna av den nuvarande användningen av be— kämpningsmedel och handelsgödselmedel." Vidare anförs "Som jag tidigare berört skulle en kraftigt minskad användning av kemiska medel få betydande konsekvenser för de aktuella näringarna. Det är angeläget att kom— mittén så långt möjligt kan redovisa och bedöma konse- kvenserna för bl.a. ekonomin och sysselsättningen
inom näringarna." Den oro som ministern här ger ut—
SOU 1983:10
tryck för beträffande ekonomi och sysselsättning styrker min uppfattning att han inte uteslutit att konsekvenserna — som en följd av utredningsarbetet om en mera ingående sådan analys hade gjorts i utred— ningen — kunde ha gett anledning till en rekommenda— tion om en mer balanserad syn på användningen inom jord— och skogsbruket än vad utredningen nu företer. Som exempel på vad en onyanserad tolkning av direk— tiven leder till vill jag nämna följande: Utredningen föreslår i enlighet med direktiven olika åtgärder för att minska den totala användningen av gödselmedel. Med en friare tolkning skulle utredningen med gott stöd från de sakkunniga kunnat hävda att det finns åtskilliga exempel där den minskade användningen av gödselmedel leder till sämre produkter som i sin tur leder till ökade kostnader för konsumenterna.
Enligt min mening bör det primära målet vara att minska riskerna med användning av gödselmedel och - i den mån det förekommer — med överanvändning. Det är viktigt att understryka att risker beträffande han— delsgödselmedel i första hand berör miljön. Härav följer att det alltid gäller att komma till rätta med frågan om rätt kvantitet för ifrågavarande odling och med hänsyn tagen till de lokala jordartsförhållandena. Denna avvägning med anledning av de olika faktorer som
finns att ta hänsyn till är utredningen själv medve- ten om, då man säger att "det är också osäkert om en generell sänkning av gödselmedelsförbrukningen i lan— det skulle vara det effektivaste sättet att minska växtnäringsförlusterna". Som ett ytterligare bevis för hur onyanserad en generell rekommendation om minskning av bruket med växtnäringsämnen är att det totalt sett i landet förekommer en omfattande "under— gödsling". Således understiger faktiskt gödslingen med 20 procent de i den officiella rådgivningen re-
kommenderade givorna för fodersäd, och för vallar lig—
Reservationer 271
272 Reservationer SOU 1983:10
ger den så lågt som vid 50 procent av rekommenda—
tionen.
Härtill kan läggas att förbrukningen av handelsgödsel i Sverige under 1970—talet legat på en jämn förbruk— ningskurva och närmast tenderat att sjunka. Utred- ningens slutsats, måhända styrd av oklara direktiv är således helt i otakt med utvecklingen och tydligen baserad på vad en miljöopinion möjligen kan vänta sig
av utredningen.
Som ett ytterligare exempel på stötande formuleringar av samma slag i betänkandet är följande: "De sido— effekter av det moderna jordbruket som registrerats under senare år i form av bl.a. påverkan av odlings— landskapets flora och fauna och förorening av yt— och grundvatten ger utredningen anledning att påtala behovet av en vidare syn på vårt jordbruk där od— lingsmetodernas effekter på natur och miljö får en mera framskjuten ställning i bedömningarna".
Det torde inte råda särskilt delade meningar om vär— det av vidsynthet när det gäller också jordbrukets roll för att undvika ofördelaktiga effekter på natur och miljö. Att däremot som utredningen gör tala om avgörande påverkan på odlingslandskapets flora och fauna och ta detta som intäkt för behovet av en vidare syn på vårt jordbruk och odlingsmetoderna är en vrång— bild av verkligheten. Den förändring av odlingsland— skapet som ägt rum, är en förutsättning för jord— bruksdriften och har skett i samförstånd med det
offentliga samhället.
Svenskt jordbruks villkor dikteras i hög grad av upp— görelser med staten. Dessa uppgörelser ställer stora krav på jordbrukets effektivitet. Vad som i utred— ningen karakteriseras som påverkan, är i själva verket
SOU 1983:10
ett fullföljande av statsmakternas effektivitetskrav på jordbruket. Härvidlag har det inte tidigare varit fråga om att inte kända och erkända metoder såsom användande av godkända preparat har satts i fråga för att uppnå ett gott skörderesultat. Detta uppnås inte med mindre än att ogräsförekomsten med olika metoder
minimeras.
Som ett led i utredningens strävan att komma till rätta med i första hand grundvattenföroreningen fin— ner utredningen skäl att föreslå att Naturvårdsver— ket och SGU gemensamt ges i uppdrag att närmare kart- lägga var särskilt föroreningskänsliga områden finns. Vikten av aktsamhet är självfallet större i vissa områden än andra. Däremot är det säkert för Lant— bruksverket en häpnadsväckande upplysning att man inte inom verket redan har sådan kunskap om förore— ningskänsliga områden. Enligt min bestämda uppfatt— ning finns redan betydande kunskap av detta slag på landets lantbruksnämnder. Av det skälet anser jag det vara en överloppsgärning att lämna uppdrag till Naturvårdsverket och SGU att göra den av utredningen
föreslagna kartläggningen.
Jordbruksdrift inom föroreningskänsliga områden
Utredningens förslag beträffande jordbruksdriften i s.k. föroreningskänsliga områden kan, om de genom— förs, innebära betydande förändringar för förutsätt— ningarna för en ekonomisk jordbruksdrift. I dessa områden, med ofta genomsläppliga jordar, kan det inte alltid enbart bli fråga om mindre begränsningar beträffande användningen av växtnäringsämnen. Här kan under ogynnsamma omständigheter risken för grund- vattenförorening vid relativt "måttlig" användning
av gödselmedel befaras. Den omständigheten att en—
Reservaäoner 273
274 Reservationer
S()1J 1983:10
dast befarad risk kan ge anledning till begränsningar i användningen av växtnäringsämnen inom ett område gör förslaget särskilt allvarligt. Detta kan leda till långtgående inskränkningar i den praktiska jord— bruksdriften. Konsekvenser av detta slag för jord— bruksdriften har utredningen inte närmare berört. För utsättningarna för ekonomiskt riktiga företag kan i dessa områden på ett avgörande sätt komma att föränd— ras. Härav följer att också markvärdena troligen
kommer att sjunka.
Enligt min bestämda mening måste de konsekvenser för jordbruksdriften jag här påtalat närmare belysas in— nan de av utredningsmajoriteten föreslagna åtgärderna sätts i kraft. Det kan inte uteslutas att årlig er— sättning till lantbrukare i dessa områden blir nöd— vändig. Då dessa förhållanden inte har gjorts till föremål för studier av utredningen är det omöjligt att närmare precisera de ekonomiska förluster för
lantbruket som kan uppstå.
De skäl jag här redogjort för talar emot en lag för
särskilt föroreningskänsliga områden. Ls9_gm_9ééåslbénts£ins
Utredningen föreslår särskild lag om gödselhantering inom vissa områden. Lagen riktar sig i första hand mot hantering av stallgödsel. Vad som i lagen sägs beträffande förbud mot spridning under vissa tider av året, sättet för spridning, utrymme för lagring av stallgödsel m.m. är inte mycket att invända emot. Däremot torde dessa frågor redan nu vara tillgodo— sedda i lokal hälsovårdsstadga. En mera övergripande syn på dessa frågor finns ju dessutom i miljöskydds— lagen.
SOU 1983:10
Vissa av dessa åtgärder, då de nu enl. utredningen upphöjs till lag och inom ett visst område får gene— rell tillämpning kommer att på ett avgörande sätt på— verka enskilda jordbrukares ekonomi. Detta förhållan— de har över huvud taget inte bekymrat utredningen. Beträffande frågan om utvidgat lagringsutrymme för stallgödsel så kan en högst måttlig ökning av lag— ringsmöjligheterna bli en investering på flera hundra
tusen kronor.
Frågan om finansiering av åtgärder föranledda av detta lagförslag kan inte, om den skulle biträdas av riks— dagen, lämnas med mindre än att förslag beträffande
hjälp till finansiering för berörda lantbrukare avges.
Den punkt i lagförslaget som behandlar "skyldigheten att anskaffa planeringsunderlag till ledning för spridning av gödselmedel" är enligt min mening inte en fråga som skall lagfästas utan kan med fördel hän— skjutas till lantbruksnämndernas informativa avdel— ning. Vad det i själva verket handlar om är mark— kartering och växtodlingsplan. Det råder inga delade meningar om värdet av detta planeringsunderlag för lantbrukare, men jag har bestämt avvikande mening om att det skall framföras i lag.
Med hänvisning till den ovan aviserade motiveringen avvisar jag sålunda förslaget om lag om gödselhan— tering inom vissa områden.
lsfgrmssign
Utredningen föreslår att lantbruksnämnderna i första hand, men också länsstyrelsernas naturvårdsenheter, ges ökade resurser för information resp. tillsyns— verksamhet. Jag delar utredningens uppfattning beträf— fande vikten av information om väl avvägda gödselgi—
vor, oberoende av om det är fråga om handelsgödsel el—
Reservationer 275
276 Reservationer SOU 1983:10
ler stallgödsel. I de fall där det är fråga om över— användning är den från såväl allmän miljövårdssyn— punkt som från privatekonomisk synpunkt för jotd— brukaren av intresse att komma till rätta med proble— men. För den skull finns det anledning att hysa till—
tro till framgångar med informationsverksamhet.
Eseéslågééssléygiää
Jag har inte något att invända beträffande värdet av ökad rådgivning och information liksom ökad forsk— ning avseende bättre anpassning i växtnäringstillför— seln. Likväl har jag redovisat att nya kostnader för denna information inte får åstadkommas. Denna inställr ning ändras inte av att utredningen anser att finansi— eringen skall ske genom en handelsgödselavgift. Jag hänvisar till redan anförda synpunkter beträffande omprioriteringar för att det förslag utredningen på detta område framfört skall kunna genomföras. Det bör för undvikande av missförstånd erinras om att handels— gödselavgift inte direkt drabbar jordbruket utan ytterst påverkar livsmedelspriserna och följaktligen
konsumenterna.
Sammanfattningsvis anser jag
att utredningen gjort en alltför passiv tolkning av direktiven och för den skull knutit huvudintres— set i sitt förslag till att minska volymen göd— ningsmedel i stället för som rimligare vore söka minska riskerna med framför allt överanvändning
av gödningsmedel,
att det är fullt möjligt att genom förbättrad infor— mation, hantering etc. minska eventuella risker
med gödselmedel samtidigt som dessa ökar i landet.
S(DIJ 1983 10
att
att
att
att
att
att
utredningen underlåtit att dra några slutsatser beträffande den faktiska undergödsling som före— kommer i landet,
utredningens beskrivning av sidoeffekterna av det moderna jordbruket då det beskrivs såsom en på— verkan av fauna och flora är utomordentligt miss—
visande,
övervägande skäl talar emot den föreslagna lagen om gödselhantering inom vissa områden,
förutsättningarna för ekonomiskt betingad jord— bruksdrift inom föroreningskänsliga områden så kan förändras att ekonomiskt stöd till lantbru— ket i dessa områden synes erforderligt om majo— ritetsförslaget genomföres,
den förstärkning av resurser som föreslås på
länsstyrelsernas naturvårdsenheter avvisas,
förslaget om handelsgödselavgift avvisas och att den information m.m. som jag biträder helt skall genomföras genom omprioriteringar i berörda verk eller myndigheter.
Reservaäoner 277
278. Reservationer S()1J 1983:10
Reservation av ledamoten John Andersson (vpk)
Jag delar helt utredningens slutsats att sidoeffekter- na av det moderna jordbruket påtalar behovet av en vidare syn på vårt jordbruk, där odlingsmetodernas effekter på natur och miljö får en mera framskjuten ställning i bedömningarna. I enlighet med detta läg— ger utredningen en del förslag till åtgärder. Mot de föreslagna åtgärderna har jag inget att erinra. Dessa måste dock endast ses som de första stegen för ett bättre beaktande av de ekologiska och miljömässiga
aspekterna i brukandet av jordbruksmarken.
Enligt min mening kan, och måste, mera genomgripande förändringar ske än vad som kommer att följa av de förslag som nu framläggs. Här kan nämnas bl.a. ändrad inriktning av jordbruksmarkens utnyttjande. Detta och andra åtgärder bör bedömas av den nu tillsatta jord—
brukspolitiska utredningen.
Vad jag däremot inte delar är utredningens slutsats, att dagens kunskap om skogsgödslingens inverkan på mark, vatten och vegetation inte ger anledning till några särskilda föreskrifter eller förändringar. Denna slutsats är mycket märklig, bl.a. utifrån vad departementschefen uttalade i samband med att riks- dagen beslutade om riktlinjer för Skogspolitiken (prop. 1978/79:110). Beträffande naturvårdshänsyn anförde departementschefen följande: "Jag vill till en början understryka att det skogs— bruk som jag förordar inte innehåller några oprövade åtgärder eller metoder. I den utsträckning som nya eller intensivare brukningsmetoder aktualiseras bör miljöeffekterna av dessa metoder klarläggas, innan
metoderna tas i bruk".
Jag kan inte finna att dagens kunskap om skogsgöds—
S(DIJ 1983:10
lingen är av den arten att allt intensivare metoder tillåts. Tvärtom visar tillgängligt material om olika forskningsprojekt att mycket är okänt beträffande sidoeffekter; detta beror väl också till stor del på att skogsgödslingen tillämpats under mycket kort tid. I kapitel 10 sägs bl.a. följande: "Kvantitativa mät— ningar av näringsförluster efter skogsgödsling sak— nas i Sverige". "Kunskapen om kvävegödslingens effekt
på svamp är ofullständig".
Det senare styrks också av de forskningsresultat som publicerats, bl.a. vad som händer mykorrhizasvampar vid gödsling. I ett annat (Skogsgödslingens inverkan på markmikroorganismernas biomassa och aktivitet) sägs följande:
"Projektets resultat visar sålunda helt klart att kvävegödsling av skog resulterar i mindre mängder aktiva mikroorganismer i marken och sänkta respira— tionshastigheter. Effekten kan påvisas i över 5 år. Orsaken till denna förändrade mikrobiella aktivitet beror troligen endast till ringa del av en förändrad rotstatus hos växterna, och ej heller kan pH-effekter förklara resultaten. Några klara orsakssamband finns sålunda ännu ej fastlagda".
I kapitel 10 sägs vidare: "Vissa kvävefixerande lav- arter är känsliga för ammoniumnitrat, och man har i försök visat att flera arter hämmas kraftigt även av doser som motsvarar de gödselgivor som normalt an— vänds i skogsbruket."
Enligt min mening är denna skrivning inte i överens— stämmelse med redovisade forskningsresultat, utan vill ansluta sig till den skrivning som förelåg fram till utredningens slutskede där det hette:
Vissa lavarter dör av en normalgiva ammoniumnitrat.
Flera av dessa är kvävefixerade och därmed av bety—
Reservanoner '279
280 Reservationer SOU 198310
delse för Skogsmarkens kvävehushållning. På stora de— lar av Sveriges barrskogsbärande arealer är enligt de mätningar som utförts det kvävetillskott som de luft— kvävefixerande lavarna ger av samma storleksordning
,som övriga kvävekällor tillsammans. Eftersom man kan
förutsätta att en återkolonisation med lavar tar mycket lång tid i anspråk, d.v.s. flera decennier, kan en kvävegödsling orsaka en lång period av reduce— rad kvävetillförsel till marken genom naturliga pro—
cesser".
Denna skrivning överensstämmer bättre med den slut— rapport från naturvårdsverket angående "Effekter av skogsgödsling och växtbekämpningsmedel på kvävefixe— rande lavar", utförd av Institutionen för fysiologisk
botanik i Uppsala, vilken har följande sammanfattning:
"Vi har konstaterat att samtliga undersökta kvävefixe- rande lavar dör av behandling med ammoniumnitrat. Variationer i känslighet finns men den letala effek— ten är belagd för samtliga arter. Detta innebär att de långsiktiga effekterna av skogsgödsling med ammo— niumnitrat för kvävetillgången på gödslad mark kan bli mycket allvarliga. På stora delar av Sveriges barrskogsbärande marker utgör lavarnas fixering den dominerande eller en av de dominerande källorna till biologiskt fixerat kväve och är av samma eller större storleksordning som summan av samtliga övriga kväve— tillskott. Man kan förutsätta att en återkolonisation av lavar tar mycket lång tid på grund av deras lång— samma tillväxt. Konsekvensen är att man kan förvänta sig att efter en gödselgiva få en lång period (flera decennier) med Väsentligt reducerad kvävetillförsel till marken, en faktor som bör vägas in vid bedöm—
ningar av ekonomi i skogsgödsling.
För lavarnas del innebär våra rön att risk för utrot—
ning av samtliga kvävefixerande lavarter torde före—
S(DLJ 1983 10
ligga vid kvävegödsling av skogsmark. Risken omfattar hela arealen intensivt brukad skog i landet, d.v.s.
merparten av vår skogbärande areal".
Bl.a. i anledning av här redovisade undersökningar kan jag således inte ansluta mig till utredningens slut— sats att dagens kunskap om skogsgödslingen inte ger anledning till några särskilda föreskrifter eller för— ändringar. Likaså anser jag att utredningens slut— sats inte heller kan ligga i linje med departements— chefens uttalande vad beträffar skogsbrukets natur—
vårdshänsyn.
Nu fastslår också utredningen i kapitel 13 att "När det gäller gödsling inom skogsbruket är behovet av att återföra växtnäring inte lika uttalat. Bortförs— len av växtnäring vid traditionellt skogsbruk är näm— ligen relativt marginell. Det primära skälet till
skogsgödsling är i stället att höja virkesproduktionenk
Här vill jag erinra om de beräkningar som gjorts vid Skogshögskolan, vilka visar att det bör vara praktiskt möjligt att öka den framtida skogsproduktionen med 20%, och detta utan att använda gödsel. Det finns allt så andra alternativ än skogsgödsling.
Nu behöver inte en gödselanvändning över skogsmark stå i motsatsförhållande till andra alternativ för att höja skogsproduktionen, om sidoeffekterna är klar— lagda och kända och därtill är acceptabla. Skogs— gödslingen har tillämpats under mycket kort tid, ca. 10—15 år, och då skett i slutet av ett bestånds ålder. Nu börjar alltmer att tillämpas s.k. omdrevsgödsling, en återkommande gödsling i ett bestånd för varje 7—8 årsperiod. En sådan utveckling av skogsgödslingen är enligt min mening alarmerande med tanke på de kunska—
per eller rätteligen, den avsaknad av kunskaper om
Reservationer 281
282. Reservationer
S()IJ 1983 10
skogsgödslingens sidoeffekter som nu föreligger.
Enligt min mening bör den s.k. omdrevsgödslingen ha förbjudits tills Vidare. Utifrån dagens kunskap på detta område borde tillåtligheten endast innebära en mycket försiktig skogsgödsling förenat med inten—
sifierade forskningsinsatser.
SOU 1983: 10 Reservationer 283
Reservation av ledamoten Einar Larsson (c)
Jag avvisar utredningens överväganden och förslag ifråga om gödselmedel och ställer mig helt bakom de synpunkter som anföres i särskilt yttrande från sak—
kunniga Thure W Karlsson och Per—Olof Olsson.
S()L11983:10
SÄRSKILDA YTTRANDEN
Särskilt yttrande av Erik Brandt
Sammanfattningsvis anser jag
att
att
att
att
att
att
utredningens direktiv — där intresset knyts till att minska yglymen handelsgödselmedel i stället för att minska riskeg med hanteringen av dessa
medel — negativt påverkat utredningens förslag;
det är fullt möjligt att genom förbättrad informa— tion, hantering och liknande åtgärder reducera eventuella risker med handelsgödsel, samtidigt
som användningen av detta produktionsmedel ökar;
det förekommer en viss undergödsling i landet, där tillförsel av växtnäring, inklusive sådan från stallgödsel, understiger de officiellt re— kommenderade gödselutgivorna, särskilt för vallar
men även för fodersäd;
det finns anledning förmoda att orsaken till vissa störningar i miljön, som uppstått under 70—talet inom ett par områden i södra delen av vårt land och vid vår västkust, främst torde böra sökas i andra faktorer än i dagens användning av handels—
gödsel;
övervägande skäl talar mot den av utredningen föreslagna särskilda lagen om gödselhantering
inom vissa områden;
informativa styråtgärder i stället först borde prövas för att komma till rätta med eventuella
negativa miljöeffekter med användningen av han—
286. Särskilda yttranden
att
att
att
att
S()l1198k10
delsgödsel;
en eventuell förstärkning av resurser hos läns- styrelsernas naturvårdsenheter för tillsyn av gödselhanteringen bör stå tillbaka för en för— stärkning av motsvarande resurser för tillsyns-
och tillståndsverksamhet avseende industrin;
förslaget om en handelsgödselavgift avstyrkes;
kostnaden för den föreslagna ökade forskningen och rådgivningen bör - liksom hittills — täckas
av statsmedel;
särskilt stötande är förslaget att en handels— gödselavgift skall finansiera forskning m.m. angående alternativa odlingsformer i syfte att
minska förbrukningen av handelsgödsel.
Minskade risker — direktiv
Ett centralt uttalande i utredningens direktiv lyder:
"De ökade kunskaper vi fortlöpande får om ris— kerna för människors hälsa och för miljön vid användningen av många kemiska preparat i jord— och skogsbruket och den oro såväl de som arbe— tar med sådana preparat som allmänheten känner inför dessa problem gör det enligt min uppfatt— ning nödvändigt att ytterligare åtgärder nu vid— tas för att minska användningen av preparaten."
Det skulle alltså föreligga risker för människors
hälsa och för miljön på grund av användningen av handelsgödselmedel i jord— och skogsbruket. Enligt
direktiven bör vi därför minska denna användning —
varvid förmodligen underförstås att en sådan minsk—
ning automatiskt innebär att eventuella risker i
motsvarande mån reduceras.
SOU 1983:10 Särskilda yttranden 287
Enligt min mening bör det primära målet vara att minska riskerna med användningen av växtnäring — såväl industrins handelsgödsel som stallgödsel och avloppsslam — i den mån det över huvud föreligger några sådana risker. Jag vill då hävda att eventuella risker med handelsgödsel i första hand berör miljön och snarare är en fråga om rätt hantering av lämpligt avvägda kvantiteter gödselmedel. Det är däremot inget som säger att riskerna minskar proportionellt med en
eventuell nedgång i totalförbrukningen. Utredningen är själv medveten härom när man säger:
"Det är också osäkert om en generell sänkning av gödselmedelsförbrukning i landet skulle vara det effektivaste sättet att minska växtnärings— förlusterna."
Kravet på en minskning av totalmängden tillförd han— delsgödsel framstår även som onyanserat om man beak— tar att det förekommer en viss undergödsling i landet. Sålunda understiger faktisk gödsling — inklusive stallgödsel — de i den officiella rådgivningen re— kommenderade givorna, särskilt för vallar men även
för fodersäd.
Om man därtill observerar att förbrukningen av han— delsgödsel i Sverige under 70—talet i stort sett stagnerat och under andra hälften av decenniet sjunkit något, synes en ytterligare allmän minskning av an— vändningen av handelsgödselmedel ej vara motiverad. Det gäller oavsett om en sådan minskning skulle åstad- kommas med hjälp av administrativa, ekonomiska eller
informativa åtgärder.
Utredningens direktiv är enligt min mening och som ovan belysts i otakt med utvecklingen och baseras på vissa antagna, förenklade sammanhang.
288 Särskilda yttranden SOU 1983:10
Även om utredningen i allmänhet intagit en mer rea— listisk ståndpunkt än direktiven, har de senares ut— formning icke undgått att ge något felaktiga premis—
ser åt utredningen.
Miljöeffekter
Utredningen har för sin del fäst stor uppmärksamhet — enligt min mening alltför stor — vid vissa störningar i miljön som uppstått under 70—talet inom ett par om—
råden av vårt land respektive vid vår västkust.
En ökad urlakning av växtnäringsämnen anses vara en av sannolikt flera orsaker till denna störning. Ut— redningen underlåter dock att i sammanhanget nämna, att användningen av handelsgödsel i vårt land stag— nerat under 70—talet. Med hänsyn härtill finns det anledning förmoda, att orsaken till de speciella mil— jöstörningarna främst bör sökas i andra faktorer än i dagens användning av handelsgödselmedel. Utred- ningen själv anför beträffande jordbrukets roll för växtnäringsförlusterna, att kunskaper om olika fak- torers kvantitativa betydelse för sådana förluster
är långt ifrån fullständiga.
Lag om gödselhantering
Utredningen föreslår en särskild lag om gödselhante— ring inom vissa områden. En förtjänst är att försla— get omfattar inte enbart handelsgödsel utan även —
och kanske främst — stallgödsel och avloppsslam.
Eljest talar övervägande skäl mot en särskild lag— stiftning:
— Sakunderlag för att förklara ett område som förore—
ningskänsligt kommer med nuvarande kunskapsbakgrund
SOU 1983:10 Särskilda yttranden 289
att bli svagt och diskutabelt. En genomgång av någ— ra aktuella fall som uppmärksammats (Laholmsbukten, Ringsjöområdet, Höganäsområdet) visar att det bland experter råder delade uppfattningar om jordbrukets roll för uppkomsten av de miljömässiga störningar som registrerats. I fallet Höganäs har jordbruket frikänts genom en ingående geohydrologisk undersök—
ning.
— Med ett ofullständigt sakunderlag för ingrepp är risken stor att insatta åtgärder inte får avsedd effekt.
— En annan risk med den föreslagna lagstiftningen är att opinionsgrupper kan frammana en tillämpning av lagen där detta inte är sakligt motiverat.
— Ingrepp med lagens hjälp i jordbrukarens fria pla— nering av sin verksamhet skapar med nödvändighet ett motsatsförhållande mellan jordbrukare och veder- börande myndighet. Efterlevnaden blir också svår att kontrollera.
— Sådana ingrepp drar administrativa kostnader. Det torde bli svårt att undvika att eventuella på— tvingade restriktioner kan uppfattas som godtyckliga.
— Som regel torde de åtgärder som en myndighet åläg— ger en jordbrukare i ett "föroreningskänsligt" om— råde försämra hans ekonomiska resultat, i vissa fall drastiskt. Det kan gälla minskad gödsling med lägre skördar som följd, omlagd växtodling, ökade kostnader för omhändertagande av stallgödsel, minskad kreaturhållning, sämre utnyttjande av bygg— nadskapital etc. Såvida jordbrukaren inte tidigare uppenbarligen avvikit från av rådgivning rekommen—
derad praxis, kan det vara skäligt att han ges er—
290. Särskilda yttranden SOU 1983:10
sättning för sina ekonomiska uppoffringar. Detta kommer alltså att kosta samhället pengar. Därtill krävs i varje enskilt fall en betydande och svår utredningsinsats för att komma fram till vad som är en skälig ersättning.
— Enligt utredningen skulle redan misstanken om att spridning av gödselmedel kan ge upphov till vatten— förorening som innebär väsentlig olägenhet vara skäl att betrakta ett område som särskilt förore— ningskänsligt. Teoretiskt skulle detta kunna inne— bära att hela den svenska jordbruksarealen kan be—
traktas som särskilt föroreningskänslig.
Därför anser jag inte att en särskild lag om gödsel— hantering inom vissa områden är det lämpligaste med— let för att komma till rätta med de begränsade miljö— störningar som jordbruket kan tänkas ge upphov till. Redan existerande lagar, främst miljöskyddslagen, ger möjlighet till ingrepp när så kan anses påkallat. Däremot skulle en utökad lagstiftning på området vara
förenad med betydande olägenheter.
Informativa styrmedel
Jag vill inte bestrida att det kan finnas tillfällen där det kan vara lämpligt att sätta in särskilda styrmedel för att motverka att en tillförsel av växt— näring som överskrider faktiskt behov skulle kunna ge upphov till miljöstörningar. Av tre huvudtyper styr— medel — administrativa, informativa respektive eko— nomiska — anser jag att man då i första hand bör lita till informativa styrmedel. En intensifierad rådgiv— ning bör sättas in innan mera långtgående åtgärder övervägs för att komma till rätta med gödslings— problem inom föroreningskänsliga områden.
SOU 1983:10 Särskilda yttranden 291
Det finns här anledning kunna utgå ifrån att man kan närma sig jordbrukaren i en positiv anda och att en förtroendefull diskussion kan föras. Jordbrukaren torde numera också vara medveten om den kritik från miljösynpunkt som skulle kunna riktas mot hans verk— samhet. Han lär också vara angelägen om att komma till rätta med eventuella problem och söker i ökad
utsträckning rådgivning i dessa frågor.
Inom jordbruket växer nu på frivillig grund fram en intensiv rådgivningsverksamhet på växtodlingsområdet. Hushållningssällskap och Lantmännenorganisationen or— ganiserar sådan verksamhet.
Tillsyn och rådgivning
Utredningen föreslår att länsstyrelsernas naturvårds— sektioner bör ges ökade resurser för att intensifiera tillsynen inom jordbrukets område. En förstärkning av personalen föreslås.
Det finns god anledning att ställa frågan, om en så— dan förstärkning verkligen skulle ge det bästa utby— tet från miljösynpunkt i en situation där naturvårds— enheterna redan är pressade av arbetsuppgifter. Vid en avvägning av olika angelägna behov hos naturvårds— enheterna torde förord i stället böra ges åt en för— stärkning av de resurser som sysslar med tillsyns—
och tillståndsfrågor avseende industrin.
I alla händelser bör en eventuell intensifiering av tillsynen av jordbrukets gödsling ske genom omfördel— ning av resurser inom naturvårdsenheten. En sådan om— fördelning bör gälla andra resurser än de som ägnas
tillsyns— och tillståndsverksamhet avseende industrin.
292 Särskilda yttranden 4 SOU 1983:10
Vad här anförts angående omprioritering inom ramen för tillgängliga resurser gäller även beträffande för—
slaget om utökad rådgivning från lantbruksnämnder.
Handelsgödselavgift
Jag kan biträda förslagen
— om ökad och individuell rådgivning på växtnärings—
och miljöområdet;
— om ökad forskning avseende bl.a. en bättre anpass— ning av växtnäringstillförseln till aktuella indi—
viduella behov;
— om ökad forskning för att bättre klarlägga lantbru— kets och växtnäringsanvändningens inflytande på mil—
jön.
Däremot tar jag avstånd från förslaget att finansiera
dessa åtgärder med en handelsgödselavgift.
— Jag anser det ingalunda klarlagt att handelsgödsel— användningen spelar någon avgörande roll för de miljöstörningar som registrerats. I detta samman— hang har utredningen ej tillräckligt beaktat att användningen av handelsgödselmedel sedan 70—talets
början stagnerat. — En handelsgödselavgift skulle belasta alla jord— brukare och till sist konsumenterna via livsmedels—
priserna.
— Handelsgödselmedlen är redan drabbade av en speciell
avgift.
— Vårt skattesystem bör inte ytterligare kompliceras
SOU 1983:10 Särskilda yttranden 293
genom att den ena avgiften staplas ovanpå den and—
ra, vilket hindrar insyn i skattebelastningen.
— De progressiva jordbrukarna satsar själva via hus— hållningssällskap och Lantmännenorganisationen på en intensivrådgivning som bl.a. syftar till en bättre anpassning i sin växtnäringsanvändning till individuella behov. Dessa jordbrukare skall inte betala för en rådgivning de inte behöver genom en avgift på handelsgödselmedel. Jag anser det därför inte rimligt att handelsgödseln ytterligare skall drabbas genom att medelst ännu en avgift finansi— era kostnader för sådan forskning, rådgivning och administration på miljövårdsområdet, som bör ses
som en allmän samhällelig uppgift.
Särskilt stötande och oetiskt finner jag förslaget att handelsgödsel, via en särskild gödselavgift, skall finansiera forskning om odlingsmetoder som syftar till att minska användningen av handels— gödsel.
Stockholm som ovan
Erik Brandt
294 Särskilda yttranden SOU 1983:10
Särskilt yttrande av Stig Hagner
Skogsgödsling utförs till helt dominerande del av storskogsbruket. Mindre än tio företag inkl. Domän- verket svarar för mer än 95% av den totala insatsen.
Endast små kvantiteter sprids av privata skogsägare.
Sedan 1 juli 1982 uttas en avgift på i princip alla handelsgödselmedel motsvarande 7% av försäljnings- priset. Enligt Riksdagens beslut skall en återbäring av avgifterna ske till näringar som ligger utanför jordbruksprisregleringen, främst skogs— och träd— gårdsnäringen. Enligt propositionen förordas en kol- lektiv återbäring. Formerna för denna återbäring är
ännu inte beslutade.
Utredningen konstaterar att skogsgödslingen har stor nationalekonomisk betydelse. För närvarande produce- ras genom skogsgödslingen årligen ca 2 milj m3 extra virke i landets skogar. Detta virke ersätter råvara som — med hänsyn till dagens svenska virkessituation — skulle ha behövt importeras från utlandet och därmed utgjort en minuspost i vår bytesbalans på storleks- ordningen 700 milj kr per år. Det genom skogsgödsling erhållna virkestillskottet förädlas till produkter som ger landet exportinkomster på flera miljarder
kronor per år.
Utredningen finner att dagens kunskap om skogsgöds— lingens inverkan på mark, vatten och vegetation inte ger anledning till några särskilda föreskrifter ut— över de som framgår av Skogsstyrelsens anvisningar för hantering av handelsgödselmedel vid skogsgödsling. Jag delar denna uppfattning. Trots den stora ekono— miska betydelsen sker skogsgödslingen endast över en
SOU 1983:10 Särskilda yttranden 295
mycket liten andel av skogsytan — mindre än 1% av a— realen gödslas för närvarande per år. Därtill gödslas ett och samma skogsbestånd högst 2—3 ggr på en 100—
. . årsperiod.
Utredningen finner för jordbrukets del att behov föreligger om en intensifierad rådgivning och tillsyn beträffande gödselmedelsanvändningen. Därtill behövs en bättre kartläggning av föroreningskänsliga områden samt en förstärkning av forskning och försöksverksam— het. Utredningen föreslår därför att en avgift bör tas ut på 1% av gödselmedelsvärdet i försäljnings— ledet. Utan särskilt klara motiveringar föreslås också att skogsbruket skall betala samma avgift. Dessa medel skall utnyttjas för forskning angående skogsgödslingens miljöeffekter samt till att förstär— ka skogsvårdsstyrelsernas rådgivning och tillsyn av—
seende miljöhänsyn vid skogsgödsling.
Jag delar inte utredningens uppfattning att skogs— brukets gödselanvändning bör belastas med ytterligare avgifter. Som nämnts sker skogsgödslingen i regi av ett fåtal större skogsföretag. Verksamheten planeras och leds av egen kvalificerad personal. Med hänsyn till det sätt på vilket skogsgödslingen är organise— rad och med hänsyn till det regelsystem för bl.a. miljöhänsyn som råder (Skogstyrelsens anvisningar, regler för information till hälsovårdsnämnder m.m.) finner jag förslaget om en ökad rådgivning och till— syn från skogsvårdsstyrelsernas sida föga menings— full. Detta skulle bara innebära dubbelarbete och
överorganisation.
Forskning angående skogsgödslingens miljöeffekter försiggår sedan länge vid Sveriges Lantbruksuniversi- tet, vid andra universitet och vid Institutet för
skogsförbättring. Skulle en ökning av denna forskning
296. Särskilda yttranden
S(Dl) 1983 10
eftersträvas, förefaller en finansiering genom den
här föreslagna avgiften onödig. Man måste nämligen
beakta att skogsbruket — dvs. i stort sett de nämnda
tio företagen — sedan 1 gödselmedelsavgifter på 5 milj kr per år. Dessa ringsproposition återgå bör därför redan nu mer
t.ex. inom ramen för en
juli 1982 redan belastas med tillsammans storleksordningen avgifter skall enligt rege— kollektivt till näringen. Det än väl finnas utrymme att, särskild med dessa gödselme—
delsavgifter finansierad forskningsstiftelse, avstå
medel för täckande av önskvärda ytterligare miljö—
studier kring skogsgödslingen.
SOU 1983:10 Särskilda yttranden 297
Särskilt yttrande av Thure W Karlsson och Per—Olof
Olsson
Som en bakgrund till sina förslag målas i utredningen inledningsvis upp en bild där jordbrukets och träd— gårdsnäringens användning av växtnäringsämnen görs ansvarig för påstådd ökad förorening av yt— och grund- vatten under senare år. Utredningen undviker därvid att nämna att förbrukningen av växtnäringsämnen under den sista 10—årsperioden har stagnerat och sedan 1975/76 minskat (jämför JEU 1/83). Inte heller nämns den ökande belastning som följer av nedfallet av för- surande ämnen, vilket till ungefär hälften består av kväveföroreningar. Vad gäller påverkan av inlands- vatten berörs inte heller betydelsen av tidigare för— syndelser vid utsläpp av avloppsvatten från kommuner och industrier. Dessa har lett till en betydande upp— byggnad av sediment i många sjöar som nu läcker ut, i första hand fosfater. Detta är fallet i bl.a. Ringsjön.
Utredningens majoritet är dock uppenbarligen medveten om detta när den uttalar att "det är också osäkert om en generell sänkning av gödselmedelsförbrukningen i landet skulle vara det effektivaste sättet att minska växtnäringsförlusterna." Uttalandet är även i sam— klang med förhållandet att användningen av växtnärings- ämnen i medeltal för landet bl.a. med ca. 50% under—
stiger de rekommenderade givorna för vallar.
Frilandsodlingen av trädgårdsprodukter sker under in- tensiv kontroll av odlingsbetingelserna. Gödslings— planeringen baseras på utförliga jordanalyser, som ofta tas 1—2 gånger per år. Gödsling utöver vad som är nödvändigt för kulturernas tillväxt reduceras därige—
nom till ett minimum.
298 Särskilda yttranden SOU 1983:10
Detta hindrar inte att det i enskilda fall kan kon— stateras att användningen av växtnäringsämnen leder till oönskade effekter på främst ytvatten. Sådana effekter kan främst uppstå vid allt för koncentrerad användning av stallgödsel eller avloppsslam. Men i takt med att priserna på handelsgödsel har stigit un— der senare år har lantbrukarna alltmer börjat se på stallgödseln som en resurs i stället för ett kvitt— blivningsproblem. Det senare har tyvärr ofta varit fallet vid de stora enheter för animalieproduktion med ett begränsat arealunderlag som byggts upp under 1960—talet. Tyvärr har ett antal sådana företag med obalans i förhållandet spridningsareal/producerad
' gödsel tillkommit med statsmakternas uppenbara gil— lande. Här vill vi bara hänvisa till Aniagras ägg— fabrik utanför Helsingborg med koncession för
375.000 höns utan egen spridningsareal.
Sammantaget anser vi att förslagen till åtgärder från utredningens majoritet skjuter över målet och saknar
förankring i det redovisade bakgrundsmaterialet.
Rådgivning och tillsyn
Riktade insatser på rådgivningsområdet är för jord— bruket ett mycket verkningsfullt medel för att få till stånd en bättre hushållning med växtnäringsämnen. Här— igenom kan även miljöolägenheter av användning av
stallgödsel och avloppsslam till stor del reduceras.
Bakgrunden till detta är att de miljömässiga önske— målen och de företagsekonomiska kraven ofta går hand
i hand i detta avseende. Det är först när gödselgivor— na klart överstiger de rekommenderade givorna som växtnäringsförlusterna blir mer betydande. Man kan därför förvänta sig att intensifierade rådgivnings— insatser kommer att upplevas positivt av lantbrukarna
och följas. Lantbruksnämnden i Hallands län har redo—
SOU 1983:10 Särskilda yttranden 299
visat just sådana erfarenheter till lantbruksstyrel— sen från den intensifierade rådgivning som under de senaste månaderna har bedrivits i Laholmsområdet.
Rådgivningen till jordbruket från Lantbruksnämnderna har minskat under senare år till följd av de bespa— ringskrav som ställts. Enligt en nyligen genomförd preliminär beräkning på lantbruksstyrelsen uppgick antalet årsarbeten inom växtodlingsrådgivningen till knappt 40 st vid nämnderna år 1982, inte 50 som ut— redningen anger. Mot den bakgrunden tillstyrker vi att lantbruksnämnderna tillförs ytterligare resurser för att öka rådgivningen på växtodlingsområdet i de utpräglade jordbrukslänen.
De gödslingsrekommendationer som utfärdats för träd— gårdskulturernas del inom Sveriges lantbruksuniversi— tet och lantbruksverket följs noggrant inom den yrkes- mässiga trädgårdsodlingen, bl.a. genom den analys— verksamhet som ovan berörts. Den Viktigaste uppgiften är därför i stället att genom forskning och försök undersöka om de givna rekommendationerna kan ändras. Det är därför inom forskningens område som ytterligare resurser skulle kunna ge resultat vad avser träd— gårdsnäringen.
Vad gäller förslagen att öka resurserna vid länssty— relserna för tillsyn och råd i anslutning till miljö— skyddslagen kan vi inte biträda dessa. Rådgivningen är, enligt vår mening, en uppgift för lantbruksnämn— derna och inte för länsstyrelserna. Beträffande till— synen är vi övertygade om att den begränsade ökning av tillsynen som kan anses erforderlig bör kunna å— stadkommas genom omprioriteringar inom länsstyrelser— nas totala resurser.
ökad tillsyn vid länsstyrelserna kan i första hand be— hövas vad gäller tillgången på spridningsarealer för
300. Särskilda yttranden- SOU 1983:10
animalieföretag med begränsat arealunderlag och för- hållandena i samband med spridning av kommunalt av— loppsslam. Detta kan ske inom ramen för de råd och an-
visningar som för närvarande finns.
Förslaget att naturvårdsverket efter samråd med SGU och lantbruksstyrelsen ges i uppdrag att genomföra en kartläggning av landets jordbruksmark kan vi inte bi- träda. Det finns redan uppgifter om jordartsförhållan- den mm. tillgängliga på olika håll. Lantbruksverket torde vara den myndighet som har lättast tillgång
till dessa uppgifter. Enligt vår mening bör lantbruks— styrelsen i samråd med berörda myndigheter kunna sam- manställa det erforderliga underlaget för en intensi— fierad rådgivning på ett relativt enkelt sätt. Kostna—
derna torde härigenom kunna starkt begränsas.
Lagförslaget
Vi avvisar bestämt det lagförslag som utredningens ma— joritet tagit fram. Enligt vår mening leder detta en-
bart till ökat improduktivt, administrativt arbete och byråkratiskt krångel. Det enda positiva som kan sägas
om förslaget är att det i huvudsak är riktat mot över— användningen av stallgödsel och kommunalt avloppsslam. Bland de negativa konsekvenserna av en sådan lagstift—
ning Vill vi bl.a. peka på följande:
— Länsstyrelserna saknar i egentlig mening kompetens inom det aktuella området och kommer därför att ha svårt att klara de grannlaga uppgifter som läggs på dem. Förhållandena kan variera starkt mellan olika företag. Det finns därför en uppenbar risk att företagarna kommer att känna sig vara utsatta
för godtycke.
— Det vetenskapliga underlaget för införandet av den aktuella lagstiftningen är i hög grad bristfälligt.
SOU 1983:10 Särskilda yttranden 301
Detta har bl.a. påpekats i naturvårdsverkets åskan— de till regeringen om medel för kraftigt utökad forskning kring förhållandena i Västerhavet. Risken är härigenom uppenbar att lagstiftningen inte får avsedd effekt.
— Tillämpningen av lagstiftningen kan i många fall leda till betydande ekonomiska konsekvenser för enskilda företag, om inte särskild ersättning läm— nas. Utredningens majoritet anger inte om ersätt— ning skall utgå och hur den i så fall skall beräk—
nas.
Jordbruket har redan på frivillig väg tagit flera ini— tiativ och vidtagit åtgärder för att få till stånd en bättre hushållning med Växtnäringsämnena. Sålunda har råd till jordbrukarna beträffande hanteringen av Växt— näringsämnen i främst föroreningskänsliga områden ta— gits fram inom ramen för naturvårdsverkets åtgärds— grupp för Västerhavet och i anslutning till pågående översyn av SNV:s riktlinjer för gödselvårdsanlägg— ningar. Råden har tagits fram gemensamt av naturvårds- verket, lantbruksstyrelsen, lantbruksuniversitetet och LRF. De är uppställda enligt följande: - "överdosera inte kvävegivorna.
— Följ gödslingsråden från rådgivningen med anpass— ning av handelsgödselgivan till stallgödselgiva, förfrukt, jordart och markprofilens kväveinnehåll (när kvävebestämningsmetoder finns att tillgå).
— Sprid stallgödsel i första hand i samband med vår- sådd och i andra hand till slåttervall och till höstsådd. I övrigt bör höstspridning endast ske där halm nedbrukas och så sent som möjligt före vintern.
302 Särskilda yttranden SOU 1981—:10
— Sträva mot ökad lagringstid för stallgödseln.
— Fördela stallgödseln på större areal, vilket ger bättre utnyttjande av tillförd mängd växtnäring
än om större giva ges på liten areal.
- Minska hektargivorna särskilt för den del som även
i fortsättningen sprids på hösten.
— Ha i möjligaste mån marken beväxt under hösten,
odla mer höstsådda grödor.
— Sprid inte stallgödsel på träda och inte heller efter potatis och ärter.
— Undvik att sprida stallgödsel på mark som lutar mot vattendrag.
— Halmbränning på fältet bör ej ske. Halmen binder
kvävet i marken.
— Utnyttjabevattningsmöjligheter under torr sommar.
Växtnäringen utnyttjas då bättre.
— Om spridning av stallgödseln i samband med vårsådd inte kan utföras (främst med hänsyn till risken för jordpackning), kan spridning på vårvintern tillgripas om risken för ytvattenavrinning är li—
ten."
Vidare vill vi peka på ett flertal skrivelser till re— geringen från LRF om nödvändigheten av att säkerställa resurserna för lantbruksnämndernas rådgivning. Näring— arna har också visat stort intresse för uppbyggnad av en intensivrådgivningsverksamhet på växtodlings— och trädgårdsområdet. Lantmännens pågående introduktion av ett databaserat system för rådgivning på växtnä— ringsområdet, där hänsyn tages till stallgödseltill-
SOU 1983:10 Särskilda yttranden 303
gången och markens näringsinnehåll, samt bidrag till utveckling av kväveprognosmetoder är andra exempel på initiativ.
Forskning
Under de senaste åren har betydande resurser för forskning kring växtnäringsproblem avsatts inom lant— bruksuniversitetet, naturvårdsverket och statens råd för skogs— och jordbruksforskning. Resultatet från dessa satsningar har nu också börjat komma fram. Inom trädgårdsnäringen med dess mångfald av vitt skilda kulturslag är det inte uteslutet att ytterligare för— sök skulle kunna innebära ändrade rekommendationer för enskilda kulturer. Vi är dock tveksamma till om den upprustning som utredningen föreslår behövs. En— ligt vår mening bör behovet av forskning och försök i stort kunna tillgodoses inom ramen för de resurser
som dess myndigheter förfogar över.
Avgiftsfinansiering
Vi avvisar bestämt utredningens förslag att finansi— era ökad rådgivning, tillsyn, utredningar och forsk— ning med en avgift på handelsgödsel.
Beträffande jordbruket är vårt motiv för detta det rationaliseringskrav som ställts vid prisförhand— lingarna under lång tid. Konsumentdelegationen har därvid hävdat att jordbruket årligen kunnat tillgodo— räkna sig en rationaliseringsvinst på ca 4% av ar— betsinkomsten. Beräknat på arbetsinkomsten för 1982
— ca. 3,5 miljarder kr — betyder detta att jordbruket detta år måst åstadkomma ca. 140 milj. kr i egen rationalisering som annars skulle belastat konsument— priserna och därmed samhällsekonomin, om inte ratio—
naliseringen kunnat fortsätta. Denna summa överens—
304. Särskilda yttranden SOU 1983:10
stämmer förvånansvärt väl med de totala kostnaderna för forskning och försöksverksamhet exkl. lokalkost— nader vid de lantbruksvetenskapliga och veterinär— medicinska fakulteterna vid Sveriges lantbruksuniver— sitet. För budgetåret 1982/83 kan dessa uppskattas till ca. 145 milj. kr, om inte forskning inom livs- medelsområdet och för sällskapsdjur räknas med. Jord— bruket lämnar därutöver bidrag till forskning och ut— vecklingsarbete genom Lantbrukets fond och växtför— ädlingsnämnden på drygt 15 milj. kr/år. Vi vill där— för med bestämdhet hävda att jordbruket redan har ta- git sin del av ansvaret för rationalisering och ut- veckling av det svenska jordbruket. Vidare bör det uppmärksammas att jordbruket till skillnad från andra näringar i landet är en reglerad näring. Detta inne— bär att pålagor i form av avgifter måste få återverkan på det slutliga priset, d.v.s. övervältras på konsu-
menterna.
I riksdagens beslut från år 1979 om riktlinjer för den svenska trädgårdsnäringspolitiken uppmärksammas att trädgårdsnäringen brottas med svåra ekonomiska problem. Situationen för såväl den fältmässiga frukt-, bär— och köksväxtodlingen som för växthusnäringen har sedan dess i vissa avseenden ytterligare förvärrats. Viktiga orsaker härtill är konkurrensen från importe— rade produkter och kostnadsutvecklingen inom landet. Genom att trädgårdsmarknaden är oreglerad, bestäms prisnivån i stor utsträckning av importpriserna. Låg— prisimport möjliggöres av Sveriges bland jämförbara länder unikt låga gränsskydd. En rent inhemsk kost— nadsökning kan därför inte kompenseras genom högre priser. Samhället har på trädgårdsområdet inte möjlig— het att genom prisreglering införa kontrollstationer för att studera effekterna av olika kostnadsökningar. Avgifter av det slag som utredningsmajoriteten före— slår kan därför få allvarliga följder för den svenska
trädgårdsodlingen. Den samhällsekonomiska nyttan av
SOU 1983:10 Särskilda yttranden 305
att lasta åtgärder, som är avsedda att vara till hela samhällets fromma, på en redan krisdrabbad näring mås—
te starkt ifrågasättas.
Det förfarande som föreslås innebär att kostnader för samhälleliga åtgärder inte skulle belasta statsbudge— ten. För jordbrukets del måste detta leda till att kostnaderna övervältras på konsumenterna, förutsatt att erforderliga prishöjningar inkl. pålägg för han— delsmarginaler, moms m.m. kan tas ut på marknaden. Inom trädgårdsnäringen måste däremot kostnaderna bä-
ras av de enskilda företagarna.
Thure w Karlsson Per—Olof Olsson
306. Särskilda yttranden SOU 1983:10
Särskilt yttrande av Karl—Ivar Kumm
Enligt förslaget till lag om gödselhantering inom vissa områden skall länsstyrelsen, i särskilt förore— ningskänsliga områden, få meddela föreskrifter om bl.a. utrymmen för lagring av stallgödsel. I praktiken torde detta innebära att vissa lantbrukare måste byg— ga t.ex. en ny flytgödselbehållare bredvid den redan befintliga. Utbyggnaden är förenad både med nytta och kostnader. Nyttan består av att man kan sprida en större del av gödseln vid sådana tider att dess växt— näring bättre kommer växterna till godo och mindre hamnar i den omgivande miljön. Kostnaderna består främst av räntor och amorteringar för det tillkomna lagringsutrymmet. Men även spridningskostnaden och risken för markskador kan öka om mera gödsel skall spridas på våren. Beträffande byggnadskostnaden bör det påpekas att det är väsentligt dyrare att först bygga t.ex. en behållare på 600 m3 och sedan ytter— ligare en på 400 m3 än att vid ett tillfälle bygga 1 000 m3. Utifrån de miljöskyddsbestämmelser och den rådgivning som var när djurstallet uppfördes var tro— ligen 600 m3 tillräckligt. På flera ställen i utred— ningens överväganden och förslag betonas att beslut måste bygga på avvägningar mellan olika hänsyn. Jag tolkar detta som att det dels måste ske en avvägning mellan nytta och kostnader i samhällsekonomisk bemär— kelse, dels en avvägning mellan samhällsintresset och
den enskilda lantbrukarens intresse.
Generella föreskrifter att alla eller flertalet djur— hållande lantbruk i ett "särskilt föroreningskänsligt område" skall ha t.ex. 10 månaders lagringskapacitet skulle leda till olämpliga avvägningar i många en— skilda fall. Detta illustreras med ett par exempel. På ett större hönsföretag där driften beräknas pågå 15—20 år ytterligare blir årskostnaden per m3 utbyggd
SOU 1983:10 Särskilda yttranden 307
lagringskapacitet relativt låg jämfört med den nytta utbyggnaden ger. I ett sådant fall kan det mycket väl vara samhällsekonomiskt riktigt att ha mer än 10 må— naders lagringsutrymme. Men om ägaren är en Starkt skuldsatt nystartare och därmed har höga ränte— och amorteringskostnader kanske han har svårt att klara även en mindre utbyggnad likviditetsmässigt. Kraven på utbyggd lagringskapacitet leder då till att famil— jen drastiskt måste sänka sin konsumtionsnivå de när— maste åren för att klara företaget. Det bör påpekas att företag av denna typ kan ha tillkommit för inte alltför många år sedan med samhällets miljömässiga godkännande. För att förena det samhällsekonomiskt önskvärda med det privatekonomiskt acceptabla i så- dana fall fordras lån med speciellt anpassade räntor och amorteringar eller bidrag. Detta beaktas emeller—
tid inte i utredningsförslaget.
Ett annat fall kan gälla ett mindre svin— eller nöt— kreaturföretag där driften beräknas upphöra inom 5—10 år. Här blir årskostnaden per ton gödsel vid en lagringsutbyggnad mycket hög, dels beroende på att byggnadskostnaden per ton är hög i små anläggningar, dels beroende på den korta avskrivningstiden. Nyttan av den utbyggda lagringskapaciteten är dessutom mindre än i hönsfallet på grund av svin— och nöt— kreaturgödselns lägre växtnäringsinnehåll. Det finns inte så mycket kväve och fosfor som kan lakas ut eller rinna bort. I det aktuella fallet torde en ut— byggd lagringskapacitet från t.ex. 4 månader till en längre tid som generellt gäller i området ge lägre nytta än kostnader både för samhället och för lant—
brukaren.
Jag har med de två exemplen velat visa att generella
föreskrifter som skall gälla för hela "särskilt för— oreningskänsliga områden kan ge olämpliga avväg—
ningar i det enskilda fallet. Detta gäller särskilt
308. Särskilda yttranden SOU 1983:10
beträffande krav på utrymme för lagring av stallgöd— sel. Men det gäller även för flera av de andra åtgär— der som tas upp i lagförslagets 25. Både med hänsyn till samhällsekonomisk effektivitet (där miljöhänsyn är en viktig del) och med hänsyn till den enskilde lantbrukarens trygghet vore det önskvärt med en mera individuell prövning än vad lagförslaget ger uttryck för. I lagförslagets 25 andra stycket öppnas visser— ligen en möjlighet för länsstyrelsen att meddela un— dantag från de generella föreskrifterna. Men i utred— ningens överväganden och förslag görs en snäv exempli— fiering av när undantagsregeln kan gälla. Fallet då kostnaden blir orimligt hög jämfört med de fördelar som kan nås är inte med som skäl för undantag. Jag vill i sammanhanget betona att en mera individuell prövning inte behöver leda till nackdelar ur miljö— synpunkt. En individuell prövning kan leda till att man särskilt på vissa större anläggningar för djur— skötsel kan ställa hårdare krav än vad som är möjligt
med regler som skall gälla alla lantbruk i området.
SOU 1983:10 Särskilda yttranden 309
Särskilt yttrande av Grethe Lundblad
Det måste med tillfredsställelse konstateras att med hjälp av den föreslagna lagen om gödselhantering inom visSa områden det nu finns ett instrument för att be— gränsa sådan överdriven gödsling som, både med hänsyn till miljön och till lantbruksföretagens långsiktiga ekonomi, är olämplig.
Jag anser dock inte de i lagförslaget nämnda 6 former
för begränsning av gödselhanteringen tillräckliga.
Som en 7:e grund för föreskrifter inom förorenings— känsliga områden bör också gälla:
7. Maximerad användning av handelsgödsel per hek— tar räknat vid viss odling och under vissa vill-
kor.
Undersökningen av vattenföroreningarna i t.ex. Ring— sjön och i Laholmsbukten samt på andra håll i södra Sverige visar att man inom avrinningsområdena använ— der mycket stora givor av handelsgödsel ibland kombi— nerad med stallgödsel i lantbruket där. Det bör därför finnas möjligheter att direkt använda lagen för att minska handelsgödselgivorna när Växtnäringsläckage med fog kan misstänkas.
I en helt aktuell fiskerapport om Ringsjöns förore— ningar (Sven Olof Ryding, Uppsala universitet) anses ca. 75% av föroreningskällorna komma från jordbruksf mark och handelsgödsel anses vara den helt dominerande orsaken till ytavrinning av kväve och fosfor. Men det har varit svårt att få gehör för en frivillig minsk—
ning av handelsgödselgivorna.
310. Särskilda yttranden SOU 1983:10
En möjlighet till obligatorisk minskning av gödsel- mängderna kommer kanske att få en återhållsam och
därmed förebyggande effekt.
Statens offentliga utredningar 1983
Kronologisk förteckning
Fristående skolor för inte längre skolpliktiga elever. U. Nyn militärt ansvarssystem. Ju. Skatteregler om traktamenten m.m. Fi. Om hälften vore kvinnor. A. Koncession för försäkringsrörelse. Fi. Radon i bostäder. Jo, Ersättning för miljöskador. Ju. Stämpelskatt. Fi. Lagstiftningen på kärnenergiområdet. l. Användning av växtnäring. Jo.
PPPFPP'PQNT'
Statens offentliga utredningar 1983
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet
Nytt militärt ansvarssystem. [2] Ersättning för miljöskador. [7]
Finansdepartementet
Skatteregler om traktamenten m. rn. [3] Koncession för försäkringsrörelse. [5] Stämpelskaft. [8]
Utbildningsdepartementet
Fristående skolor för inte längre skolpliktiga elever. [1]
Jordbruksdepartementet
Radon i bostäder. [6] Utredningen om användningen av kemiska medel i jord och skogsbruket rn. m. 1. Användning av växtnäring. [10]
Arbetsmarknadsdepartementet Om hälften vore kvinnor. [4]
lndustridepartementet Lagstiftningen på kärnenergiområdet. [9]
