Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet

Genom beslut den 18 december 1980 bemyndigade regeringen chefen för försvarsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att överväga och lämna förslag om uppgifter m. m. för ett svenskt icke-militärt motstånd som komplement till övriga totalförsvarsåtgärder.

Dåvarande departementschefen — statsrådet Krönmark—förordnade den 1 januari 1981 landshövdingen Bengt Gustavsson till särskild utredare.

Utredningen har antagit namnet Motståndsutredningen (MU). Som experter har stått till utredningens förfogande från den 1 januari 1981 kommendören av första graden Torgil Wulff, från den 4 maj 1981 ombudsmannen Björn Andersson, komministern Margareta Brandby— Cöster, kanslichefen Per-Axel Landahl och avdelningsdirektören Karl Henrik Sunesson samt från den 15 februari 1982 fil.kand. Lennart Bergfeldt. Björn Andersson har efter ansökan entledigats från uppdraget den 28 april 1983.

Den 1 januari 1981 förordnades hovrättsassessorn Rolf Holmquist till sekreterare och departementssekreteraren Birgitta Lundmark till biträdande sekreterare åt utredningen.

Motståndsutredningen får härmed överlämna betänkandet (SOU 1984: 10) Kompletterande motståndsformer.

Lennart Bergfeldt har för utredningens räkning utfört expertstudien Civilmotstånd — En begreppsorientering och några förslag. Studien har fogats som bilaga till betänkandet.

Experterna ansluter sig i allt väsentligt till de synpunkter, överväganden och förslag som framförs i betänkandet.

Stockholm den 29 februari 1984

Bengt Gustavsson

/Rolf Holmquist

Birgitta Lundmark

• Sida 4
•  Original

• Sida 5
•  Original

InnehåH

Sammanfattning

1. Bakgrunden till motståndsutredningens arbete 1.1 Riksdagsdebatten 1.2 Utredningens direktiv m.m.

2. Begreppsfrågor

3 Folkrättsliga och andra juridiska frågor 3.1 Allmänna principer i folkrätten 3.2 Folkrättens regler om motståndsverksamhet 3.2.1 Skydd av medlemmar 1 väpnad motståndsrörelse 3. 2. 2 Skydd av deltagare 1 Civilmotstånd . . 3.3 Svenska rättsregler avseende motståndsverksamhet under ockupation .

3.4. Civilbefolkningens möjligheter att åtnjuta skydd enligt folk— rätten

4 Allmänna överväganden om icke-militärt motstånd 4.1 Icke-militärt motstånd: ett komplement till militärt försvar 4.2 Det icke-militära motståndets miljö

5 Det icke-militära motståndets metodik m.m. 5.1 Valet av metoder 5.2 Erfarenheter från andra länder 5.3 Förberedelser för väpnad motståndsrörelse m.m. 5.4 Motståndets effekt

6 Organisationsfrågor .

6.1. Totalförsvarsmyndigheternas ansvarsområden 6.2 Utredningens överväganden

7. Personalfrågor

8 Folkrörelsernas och kyrkornas roll i motståndet 8.1 Begreppsbestämning 8.2 Folkrörelsernas roll i vårt fredstida samhälle

11 11 14

17

19 19 21 21 23

26 28 31 3 1 32 37 37 40 42

47 47 48 53 55

55

• Sida 6
•  Original

8.3 Folkrörelserna i krig . . . . . . . . . . . . . 56 8.4 Folkrörelserna i ockuperat område . . . . . . . . 56 8.5 Kyrkornas roll . . . . . . . . . . . . . . . 58 9 Forskningen . . . . . . . . . . . . . . . . 63 10 Kostnadsberå'kningar . . . . . . . . . . . . . 65 Bilaga 1 Kommittédirektiv . . . . . . . . . . . . 67 Bilaga 2 Civilmotstånd — En begreppsorientering och några

förslag av Lennart Bergfeldt . . . . . . . 71

Bilaga 3 Några historiska exempel då icke-militärt motstånd har använts...............201

• Sida 7
•  Original

Sammanfattning

Frågan om icke-militärt motstånd som ett alternativ till det konventionella militära försvaret började diskuteras mera allmänt i Sverige under 1960-talet. Bland annat var det händelserna kring den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien år 1968 som gav underlag för debatten.

1970-talets olika försvarsutredningar kom också in på de icke-militära försvarsmetoderna. Utredningarna kom genomgående till uppfattningen att den svenska säkerhetspolitiken inte skulle bli trovärdig, om den byggde enbart på ett sådant försvarssystem. Utredningarna var däremot positiva till icke-militära motståndsåtgärder som komplement till det militära försvaret och totalförsvaret i övrigt.

Det var på förslag av 1978 års försvarskommitté som regeringen i december 1980 beslutade om direktiven till motståndsutredningen.

Uppdraget till motståndsutredningen har varit att överväga och lämna förslag om uppgifter m.m. för civilmotstånd och andra former av motstånd då organiserat militärt motstånd inte längre kan genomföras.

Utredningens förslag är avsiktligt mycket måttfulla. Det väsentliga är enligt utredningens uppfattning att det icke-militära motståndet legitimeras som en medveten faktor i försvarsplaneringen. I likhet med övriga försvarsförberedelser skall beredskap för icke-militärt motstånd verka fredsbevarande. Den som överväger att angripa vårt land skall veta att det inte räcker att nedkämpa militärt motstånd. Försvaret av svenska intressen fortsätter med andra medel.

Utredningen har begreppsmässigt valt att för sitt arbete göra en indelningi stort i militära motståndsformer å ena sidan och icke-militära motståndsfor- mer å den andra. Till den förstnämnda gruppen har förts den verksamhet som utförs av reguljära militära förband eller delar av sådana inkl. vad som i svensk försvarsplanering benämns fria kriget. Till den andra gruppen — som alltså är föremål för utredningens överväganden — förs de motståndsåtgärder i övrigt som vidtas i syfte att förhindra eller försvåra en angripares verksamhet.

Frågorna om icke-militära motståndsformer påverkas i hög grad av folkrättsliga förhållanden. Medlemmar i väpnade motståndsrörelser kan under vissa förhållanden klassificeras som kombattanter och därigenom åtnjuta ett visst folkrättsligt skydd. När det gäller att fastställa vilket folkrättsligt skydd som kan åberopas för deltagare i icke-militärt motstånd i övrigt är utgångsläget däremot mycket oklart eftersom det inte finns några regler i folkrätten som har direkt anknytning till civilmotståndsbegreppet.

• Sida 8
•  Original

Civilbefolkningen som sådan skall emellertid behandlas som skyddade personer, om de kommer i en fientlig makts våld. Civila i fiendens våld skall således åtnjuta respekt till person, ära, familjerättigheter m.m. samt behandlas humant och särskilt skyddas mot våldshandlingar av alla slag eller hot om våld. Utredningen föreslår att Sverige skall verka för en klarare folkrättslig reglering av det icke-militära motståndet.

Utredningen har haft som utgångspunkt för sina överväganden att det icke—militära motståndet måste vara en del av vårt totalförsvar med samma målsättning som detta, nämligen att i första hand verka krigsavhållande.

Utredningen menar vidare att vissa former av icke-militärt motstånd redan ingår i vår försvarsplanering genom att de motståndsåtgärder som kan komma i fråga såsom förrådshållning, undanförsel, förstöring m.m. är planerade att utföras av olika totalförsvarsorgan.

Den miljö i vilken motståndet skall utövas är påfrestande på många sätt. Åverkan och förstörelse av landskap, utrustning, kommunikationer och försörjning skiftar. Gemensamt för alla är dock att en krigssituation rycker oss ut ur det som annars är självklart och vant. Icke-militärt motstånd kan bl.a ses som civilkurage i för enskilda medborgare och befolkningen som helhet mycket farliga lägen.

I litteraturen om Civilmotstånd och andra icke-militära motståndsformer redovisas ofta systematiska uppställningar över olika metoder som bedöms verkningsfulla mot t.ex. en ockupant. Utredningen har också genom den expertstudie som Lennart Bergfeldt har utfört för utredningens räkning (bilaga 2 till betänkandet) publicerat en sådan katalog över tänkbara motståndsåtgärder. Utredningen har emellertid av olika skäl inte preciserat vilka åtgärder som kan komma i fråga för ett svenskt icke-militärt motstånd. Utredningen har i stället pekat på att ansvaret för olika icke-militära motståndsåtgärder redan nu ligger på våra totalförsvarsmyndigheter. Stats- makterna bör således ha beredskap för att kunna tillhandahålla resurser av olika slag för motståndet. De som har ansvaret för att leda och genomföra motståndet måste vara beredda att bestämma hur detta inom ramen för folkrättens regler osv. skall utformas närmare.

När det gäller den väpnade motståndsrörelsen menar utredningen att dess effekt skulle kunna förbättras, om det var möjligt att genomföra ytterligare fredstida förberedelser. Sådana i och för sig önskvärda åtgärder skulle dock medföra alltför stora risker för att organisationen redan i fredstid blir känd för stater intresserade av svenska, hemliga försvarsåtgärder. Alltför långt- gående fredstida förberedelser bedöms av utredningen därför inte möjliga att vidta. En väpnad motståndsrörelse måste följaktligen till vissa delar improviseras. Utredningen framhåller dock betydelsen av att en väpnad motståndsrörelse bedrivs inom ramen för en enda organisation.

Det icke-militära motståndets effekt är givetvis svårbedömd och växlar beroende på bl.a. syftet med den operation som motståndet vänder sig emot. Utredningen pekar dock på att varje åtgärd som är ägnad att öka vår vilja och förmåga till motstånd i alla lägen höjer vår försvarströskel. Utredningen framhåller också den betydelse som motståndet kan ha som överlevnadskraft för befolkningen i det av fienden tagna området.

Enligt utredningens synsätt kan de flesta tänkbara icke-militära mot- ståndsåtgärderna hänföras till ett totalförsvarsområde för vilket något

• Sida 9
•  Original

samhällsorgan har ett ansvar redan nu. Detta leder till att någon särskild ny organisation inte behöver byggas upp för dessa former av motstånd. Vad som krävs av totalförsvarsmyndigheterna är att de utvidgar sin planering till att avse också icke-militärt motstånd inom besatta områden. Planeringen bör därvid inriktas på åtgärder som direkt är ägnade att försvåra för fienden att behålla sitt herravälde över området.

En planering också för icke-militärt motstånd får alltså inte ses som uttryck för en benägenhet att ge upp. Tvärtom kan den i sitt sammanhang bygga på samma idé som krigsårens formulering att varje meddelande om att motståndet skall ges upp är falskt. Detta land ger aldrig upp. Målet är alltid befrielse.

För att säkerställa att den icke-militära motståndsaspekten beaktas tillräckligt i planeringen föreslår utredningen att en särskild delegation inrättas med anknytning till försvarsdepartementet. Delegationen, som bör innehålla företrädare för olika delar av totalförsvaret samt folkrörelserna och den samhällsvetenskapliga forskningen, skall inte utöva någon ledning av motståndsverksamheten utan främst vara ett forum för överläggningar.

Utredningen föreslår vidare en viss förstärkning av civilbefälhavarnas kansliorganisation.

Utredningen betonar att motståndsverksamheten som sådan inte kan utföras enbart av myndigheterna. Styrkan i motståndet är i stället helt beroende av befolkningens uppslutning. Utredningen menar att folkrörel- serna och kyrkorna därvid kan ha mycket viktiga uppgifter.

Planläggningen av det icke-militära motståndet bör genomföras successivt med början i ett civilområde.

Utredningen tar också upp forskningen om icke-militärt motstånd och ,pekar på att denna hittills endast litet inriktats på en sådan motståndsform som komplement till befintligt försvar. Enligt utredningens uppfattning bör det ske en målmedveten satsning på forskning om icke-militärt motstånd. Utredningen har också funnit att studier av förutsättningar för och inriktning av icke-militära motståndsåtgärder bör bedrivas som ett led i ordinarie studier för myndigheternas långsiktsplanering. Det kan dock vara lämpligt att ett särskilt forskningsuppdrag lämnas i syfte att i projektform närmare studera frågor om samverkan/samexistens mellan militärt och icke-militärt motstånd.

Utredningen anser att utgångspunkten bör vara att myndigheternas utvidgade planeringsansvar skall utföras inom ramen för nuvarande resurser. Förstärkningen av civilbefälhavarorganisationen samt delegationen för icke-militärt motstånd beräknas kosta sammanlagt något under en miljon kronor.

• Sida 10
•  Original

:F;— . iwrrnnn'ii- 'l 3: %& Mathilde-mt.-

u. .

' ähwmä—i;

pri—1 1.1 :ir—" "W&W;

. 1: "asarin; : W-E'Hl 43.53.4151 wm "Klan %:...1ptmws agenter imam)? 1”! lt JEF Fia-11111 '. lw 'Lrtiimpgef» ;)”—*,. 1- i—émunmmrimuff

• Sida 11
•  Original

1.1. Riksdagsdebatten

I en motion till 1971 års riksdag (mot. 19712699) hävdades, att det syntes möjligt för Sverige att - i konsekvens med aktivt fredsarbete och strävan att lösa konflikter - vinna förståelse för en medverkan till att finna andra försvarstekniska lösningar än de militära.

Motionärerna förespråkade olika aktiva icke-våldskampmetoder med den sammanfattande beteckningen civilt motstånd. Man önskade att 1970 års försvarsutredning skulle få tilläggsdirektiv att formulera och analysera olika former av icke-militära försvarsmetoder såsom en del i det långsiktiga planeringsarbetet inom utredningen.

Vid behandlingen av motionen anförde försvarsutskottet (FöU 1971:9) att Civilmotstånd enligt tillgängliga beskrivningar innebär att folk med stark försvarsvilja skall kunna bjuda en angripare en aktiv försvarskamp utan våld. Kampen skall ske genom lämpligt avvägda kontakter med angriparens soldater och andra representanter samt genom arbetsnedläggelse, samar- betsvägran och andra aktiva åtgärder som inte förutsätter våld. Utskottet ansåg att sådana åtgärder endast kunde komma i fråga som komplement till övriga försvarsmetoder. Värdet och tillämpligheten i Sverige av olika försvarsmetoder uppmärksammades, enligt utskottet, fortlöpande i den Studieverksamhet som ingick i försvarsplaneringen. Utskottet pekade också på att man hade inhämtat att 1970 års försvarsutredning genom försvarsmi- nisterns försorg skulle tillföras särskilt underlag för en bedömning av huruvida och i vilken mån civilmotståndets principer kunde tillämpas i Sverige. Utskottet utgick från att utredningen även skulle överväga behovet av särskild forskning rörande icke-militära försvarsmetoder. Önskemälet om ett närmare studium av försvarsmetoder som inte förutsätter våld skulle

• Sida 12
•  Original

därigetom bli tillgodosett. Något riksdagens uttalande var alltså inte påkallat, menade utskottet. Riksdagen anslöt sig till utskottet (rskr 1971:140).

1970 års försvarsutredning lämnade sitt huvudbetänkande (SOU 1972:4) Säkerhets- och försvarspolitiken i januari 1972. Man avvisade därvid civilmotstånd som alternativ till ett svenskt militärt försvar. Utredningen ansåg däremot att det kunde få en kompletterande roll som metod att utöva motstånd inom områden som blivit ockuperade av en angripare. Detta skulle, ansåg utredningen, kunna vara ett skäl att ytterligare studera förutsättningarna för civilmotstånd och — om de bedömdes som gynnsamma — sprida kunskap om civilmotståndets idé och metoder bland befolkningen redan ifred (s. 172 f).

I den proposition till 1972 års riksdag om försvarets fortsatta inriktning m.m. scm byggde på försvarsutredningens betänkande tog försvarsministern upp frågan om det icke väpnade motståndet. Han underströk att även om delar av landet skulle gå förlorade, skulle angriparen så långt som möjligt förhindras att utnyttja landet för sina syften. Ett aktivt motstånd i olika former skulle alltid möta en angripare, enligt försvarsministern. Detta förhållande kunde vara av betydelse i angriparens överväganden om ett angrepp mot Sverige. Försvarsministern instämde i utredningens bedömning att ett motstånd inom ockuperade delar av landet är svårt att organisera på förhand. Viss information, utbildning och materielanskaffning kunde dock som utredningen hade framhållit, genomföras. Motståndets yttersta mål skulle vara landets fullständiga befrielse. En betydelsefull uppgift i den framtida försvarsplaneringen var, enligt försvarsministern, ytterligare åtgär- der för att undersöka möjligheterna till och förutsättningarna för s.k. civilt motstånd som ett komplement till andra motståndsformer. Försvarsminis- tern fann det vara av vikt att studier bedrevs inom detta område (prop. 1972:75. s. 105 f.)

I en motion (mot. 1972:1613) i anslutning till propositionen 1972:75 hemställdes om riksdagens uttalande att studierna om civilt motstånd borde ske förutsättningslöst och att grundprincipen skulle vara att hela civilbefolk— ningen utbildades.

FörsvarsutSkottet (FöU 1972:17, s. 33) vidhöll sin uppfattning om civilmotståndet från föregående riksdag. Man betonade att civilmotståndet inte kunde utgöra någon verksam metod för att avhålla från angrepp mot vårt land och att det vapenlösa motståndet var helt otillräckligt som stöd för vår säkerhetspolitik. Civilt motstånd, dvs. politisk strid med utnyttjande av metoder som inte bygger på våld, kunde i försvarsplaneringen komma i fråga endast som komplement till väpnat försvar. Studier rörande civilt motstånd borde dock ske, menade utskottet och erinrade om att vissa sådana studier nyligen hade redovisats av den brittiske forskaren Adam Roberts (Total- försvar Och civilmotstånd, Folk och Försvar, 1972). Fortsatta studier torde bl.a. kunna ge resultat av värde för det psykologiska försvaret. Innan resultaten förelåg var det enligt utskottet inte påkallat med något ytterligare uttalande av riksdagen.

Riksdagen anslöt sig till utskottets uttalande (rskr 19721231). Också 1974 års försvarsutredning studerade och övervägde den roll som icke-militärt motstånd skulle kunna tilldelas inom vår säkerhetspolitik (SOU

• Sida 13
•  Original

1976:5 Säkerhetspolitik och totalförsvar s. 208). Utredningen kom fram till att ett medvetet avstående från att bygga upp och förbereda ett väpnat försvar torde i omvärlden tolkas som bristande vilja att hävda Självständig- heten. Den deklarerade utrikespolitiken skulle inte längre framstå som trovärdig. En klar slutsats var därför, enligt utredningen, att civilmotstånd inte kunde utgöra något hållbart alternativ till militärt försvar. Utredningen ville emellertid inte utesluta att även icke-militärt motstånd kunde ge värdefulla bidrag i det samlade motståndet, t.ex. vid ockupation. Det skulle både kunna göra det svårare för en angripare att behärska eller utnyttja landet och förorsaka honom höga politiska kostnader. Det var utredningens uppfattning att förutsättningarna för och genomförandet av olika former av motstånd såsom fria kriget, motståndsrörelse samt icke militärt motstånd borde utredas. Det borde därvid beaktas att även om icke-militärt motstånd ingick som en del av totalförsvaret kunde det visa sig lämpligt att skilja icke-militärt motstånd från militärt försvar i fråga om tid, plats, organisation och i andra avseenden. I en sådan utredning, som enligt utredningen var angelägen från olika utgångspunkter, borde en bred medverkan säkerställas. Utöver berörda myndigheter borde bl.a. kommuner och folkrörelser medverka. Utredningen ansåg emellertid att det var nödvändigt att först klarlägga folkrättsliga m.fl. problem för icke—militära motståndsformer. Först därefter kunde fördelning av uppgifter, organisation och planläggning av olika motståndsformer liksom behovet av fredstida förberedelser under- sökas, anförde utredningen.

Försvarsministern framhöll i propositionen med anledning av 1974 års försvarsutrednings överväganden (prop. 1976/77:74 bil. 1 s. 49) att han delade utredningens uppfattning att vår deklarerade utrikespolitik inte längre skulle vara trovärdig om vi medvetet avstod från att förbereda ett väpnat försvar. Han underströk att en klar slutsats därför var att civilmot- stånd inte kunde utgöra något alternativ till militärt försvar.

I den socialdemokratiska partimotionen i anslutning till den nämnda propositionen (mot. 1976/77: 1504) förordades att riksdagen skulle begära att det konkreta utredningsarbete som försvarsutredningen hade förordat om civilmotstånd och andra former av motstånd påbörjades.

Försvarsutskottet (FöU 1976/77zl3 s. 24) meddelade att man hade inhämtat att regeringen räknade med fortsatta studier om civilmotstånd. Ett nytt studieuppdrag hade sålunda lämnats till Adam Roberts.

Utskottet instämde vidare i försvarsutredningens bedömning att en utredning om icke-militärt motstånd borde föregås av ett klarläggande av folkrättsliga m.fl. problem. Det fanns enligt utskottet också skäl att avvakta resultatet av uppdraget till Adam Roberts.

De socialdemokratiska ledamöterna i försvarsutskottet reserverade sig mot utskottsbetänkandet och hävdade att det borde vara möjligt att påbörja ett mera konkret inriktat utredningsarbete parallellt med att de folkrättsliga förutsättningarna för civilmotstånd klarlades. Eftersom det torde bli fråga om ett arbete av tämligen unik karaktär fick man enligt reservanterna räkna med att det kunde dra ut relativt långt i tiden. Man såg det som angeläget att arbetet bedrevs i samverkan med folkrörelser och andra organisationer.

• Sida 14
•  Original

1.2. Utredningens direktiv m.m.

På förslag av 1978 års försvarskommitté beslutade regeringen den 18 december 1980 om direktiv till en särskild utredare för frågan om olika icke-militära motståndsformer.

Direktiven (Dir. 1980z90) återges i bilaga I .

Utredningsdirektiven bygger på försvarskommitténs delbetänkande (SOU 1979:42) Vår säkerhetspolitik. I det nämnda delbetänkandet behand- las hithörande frågor i avsnitten 9.1 och 10.2.

Utredningen redovisar här sin tolkning av uppgiften. I direktiven hänvisas till försvarskommitténs överväganden att ett vapenlöst motstånd inte ensamt kan tillmätas en avhållande effekt mot militär aggression. Civilmotståndet kan därför, enligt försvarskommitten, inte utgöra något alternativ till militärt försvar. Detta är en av utgångspunk- terna för motståndsutredningen.

Utredningens uppgifter gäller enbart förhållandena, ifall organiserat militärt motstånd inte längre skulle kunna genomföras inom vårt territorium eller en del av detta. Ifrågavarande område förutsätts vara under kontroll av fienden. Genom de icke-militära motståndsformerna skall fienden få det svårare att utnyttja vårt land för sina syften och främmande inflytande på våra samhällsfunktioner skall begränsas. Samtidigt skall de olika formerna av motstånd stärka den nationella sammanhållningen. Det slutliga målet skall vara fullständig befrielse av landet.

I fredstid kan vetskapen hos en eventuell angripare om de icke-militära motståndsformerna utgöra ett avhållande moment. På så sätt kan dessa motståndsformer tillsammans med våra säkerhetspolitiska åtgärder i övrigt medverka till att bevara vår fred, frihet och demokratiska samhällsord- ning.

Inom svenskt område som har besatts av en fiende torde det växa fram en spontan vilja till motstånd. Om inga eller endast begränsade förberedelser har vidtagits i fred, torde motståndsåtgärderna inledningsvis få sämre effekt. Möjligheterna för icke-militära motståndsformer skulle kunna underlättas, om vissa förberedelser kunde göras i fredstid, exempelvis information till befolkningen, utbildning av nyckelpersonal samt anskaffning av sambands- och informationsmateriel. Utredningen skall studera behovet av och möjligheterna till sådana förberedelser.

En faktor att beakta vid förberedelserna är behovet av sekretess. Det är givet att vissa delar av planläggningen måste omgärdas av sträng sekretess. I annat fall har ju en angripare möjlighet att vidta motåtgärder som förtär eller minskar verkan av de planerade åtgärderna. Samtidigt bör det vara en del av vår försvarspolitik att öppet redovisa att det som ett komplement till det militära försvaret finns en vilja och förmåga hos befolkningen som helhet att med andra medel fortsätta kampen om organiserat militärt motstånd inte längre kan genomföras.

De typer av icke-militärt motstånd som kan komma i fråga måste anpassas till specifika svenska förhållanden. Lämplig taktik för motståndet måste studeras, så att vissa riktlinjer för verksamheten kan anges redan i fred. Taktiken måste anpassas till en motparts sannolika uppträdande och till de allmänna förhållandena i samhället, om en fiende skulle ta över kontrol- len.

• Sida 15
•  Original

För att så långt möjligt skydda civilbefolkningen i ett av fienden kontrollerat område finns särskilda folkrättsregler. Det ligger i svenskt intresse att dessa regler följs av den andra parten. Motståndsåtgärder från civilbefolkningens sida kan emellertid leda till att fienden inte anser sig bunden av reglerna i fråga. Detta kan allvarligt försämra förhållandena för civilbefolkningen, vilket måste beaktas vid övervägandena av vilken taktik som motståndsrörelsen skall använda.

Civilbefolkningen — inbegripet deltagarna i en motståndsrörelse — blir starkt beroende av hur fienden kan komma att utöva sina maktbefogenheter. Folkrätten ger nämligen en ockupant rätt att utfärda regler och föreskrifter för att skydda sin administration och sina militära enheter. Det torde knappast kunna undvikas att sådana regler och föreskrifter kommer att inskränka civilbefolkningens frihet och i motsvarande grad inverka negativt på motståndsrörelsens möjligheter att verka. Förhållandena inom det besatta området beror också på i vad mån svenska myndigheter kommer att finnas kvar eller flytta bort.

I direktiven anges också hur utredningens uppgifter skall avgränsas gentemot andra pågående utredningars verksamhet. Det framhålls att folkrättskommitte'ns arbete och ståndpunkter kommer att vara av stor betydelse för ställningstagandet rörande olika motståndsformer. I direktiven konstateras också att flera av de frågor, som berör motstånd i ett område, som har tagits av fienden, torde kräva ett tämligen omfattande utrednings- arbete.

Utredningen har uppfattat sitt uppdrag sammanfattningsvis innebära följande.

El Utredningen skall studera och föreslå sådana former av motstånd inom av

fienden besatt område vilka ger uttryck åt vårt folks vilja att bevara eller återfå friheten och samtidigt bedöms kunna minska ockupantens möjlighet att vinna några fördelar. De olika typerna av motstånd skall studeras utan inbördes prioritering. Uttrycket icke-militära motståndsformer innefattar olika typer av mot- stånd; såväl civilmotstånd som organiserat väpnat motstånd skall behandlas. D Möjligheterna att i fredstid förbereda olika typer av motståndsrörelser skall studeras. Förberedande åtgärder kan innefatta uppbyggnad av stomme till organisation och utbildning av viss nyckelpersonal, anskaff- ning och lagring av materiel samt spridning till befolkningen av kunskap om icke-militärt motstånd. Förslagen till åtgärder skall avpassas med hänsyn till kravet på sekre- tess.

El Utredningen skall studera olika motståndsformer mot bakgrund av folkrättens regler. I detta sammanhang gäller det främst att bedöma hur motståndsverksamheten kan inverka på det skydd som civilbefolkningen är berättigad till enligt folkrätten (IV Genevekonventionen och Tilläggs- protokoll I till Genevekonventionerna). Utredningen skall också under- söka vilket folkrättsligt skydd som medlemmar i olika motståndsrörelser skall kunna påräkna.

• Sida 16
•  Original

• Sida 17
•  Original

,: ::..»u, 119344”:th TWDWi—th mwmamww trea,-"will »

,,,»:

a .; Whalwlwmwmwmmww ;

" - i . _.w'uatmmm . : _

. "mmämwiauhem Mundial: WeeMaan-ihm

W cat-mm # m sin. i anim på» Maga WIIMW naima. ad.

• Sida 19
•  Original

3. Folkrättsliga och andra juridiska frågor

Den inom området kvarvarande civilbefolkningen befinner sig i en mycket utsatt och känslig position. Svenska regeringen har därför anledning att med kraft hävda att befolkningen skall åtnjuta det skydd och de rättigheter, som föreskrives i folkrätten — främst i IV. Genevekonventionen.

Nämnda konvention innehåller regler om att civilbefolkning och enskilda civila skall behandlas som skyddade personer i och med att de befinner sig i den fientliga maktens våld. Detta kan inträffa redan i ett skede, då området är besatt av fiendens styrkor men innan någon ockupationsregim ännu övertagit ansvaret. Folkrätten stadgar att de civila som befinner sig i fiendens våld skall åtnjuta respekt till person, ära, familjerättigheter m.m. samt behandlas humant och särskilt skyddas mot våldshandlingar av alla slag eller hot om våld. Någon diskriminering på grund av ras, religion eller liknande får ej förekomma.

De civila får ej heller utsättas för någon form av kollektiv bestraffning eller repressalier. Fienden får inte använda civila som gisslan för att genom hot mot denna försöka nå lugn och säkerhet i området. Civil egendom får ej utsättas för plundring eller meningslös förstöring.

Enligt folkrätten åligger det vidare en ockupationsmakt att, så långt förhållandena medger, ansvara för befolkningens försörjning med livsmedel och läkemedel. Åliggandena har enligt I. Tilläggsprotokollet utökats till att även omfatta tillförsel av kläder, sängkläder, nödbostäder samt andra förnödenheter. Vidare åligger det ockupationsmakten att i samverkan med myndigheternai området ansvara för barnavård och barnuppfostran. Präster och religiösa samfund skall tillåtas att fortsätta sin verksamhet. Ockupations- makten är också skyldig att så långt möjligt säkerställa och vidmakthålla sjukvård samt svara för hälsovård och hygien inom området. Noggranna bestämmelser finns också om ockupationsmaktens möjligheter att utnyttja arbetskraft och övriga tillgångar inom området.

För att dessa regler skall kunna efterlevas, fordras att fienden upprättat en ockupationsregim dvs. att området folkrättsligt betraktas som ockuperat område.

En viktig fråga är vad som kan hända civilbefolkningen ifall ockupations- maktens verksamhet allvarligt påverkas genom någon form av motstånd antingen som civilmotstånd eller som väpnat motstånd. Eftersom syftet med alla typer av motstånd är att störa ockupationsmaktens verksamhet och

• Sida 29
•  Original

därigenom försvåra möjligheterna att utnyttja området, är det sannolikt att dylika störningar kommer att utlösa motåtgärder från ockupationsmaktens sida. Erfarenheterna från ockupation under andra världskriget och senare konflikter talar entydigt härför.

Det finns många exempel på att insatser av motståndsrörelsen medfört att ockupationsmakten som svar härpå tillgripit repressalieaktioner mot civilbe— folkningen eller delar av denna. Enligt IV. Genevekonventionen gäller emellertid uttryckligt förbud mot att insätta någon form av militär repressalieaktion mot civila. Man kan därför hoppas att folkrätten kan ge ett skydd mot denna typ av starkt inhuman verksamhet — givetvis under förutsättning att ockupationsmakten har en uttalad avsikt och vilja att efterleva folkrätten.

När ockupationsmakten observerar att det förekommer någon typ av motstånd från civilbefolkningens sida kan snabba motåtgärder förväntas. Dessa torde avpassas med hänsyn till det hot som motståndsåtgärderna kan bedömas medföra för ockupanten. Motståndsaktivitet, vilken uppfattas som ett starkt hot, torde sålunda utlösa kraftiga åtgärder från ockupantens sida. Motåtgärderna kan få olika inriktning beroende på om det gäller att hindra fortsatt civilmotstånd eller om man har att hindra väpnade anfall från den organiserade motståndsrörelsen.

Som ett första steg brukar ockupationsmakten försöka uppspåra ledarna för motståndsverksamheten för att internera och bestraffa dessa. Det är också vanligt att ockupationsmakten så långt möjligt söker förhindra spridning av motståndsverksamheten genom långtgående restriktioner i form av utegångsförbud och förbud mot ”obehörig” information till civilbefolkningen. Hårda straff stipuleras vanligen för överträdelser mot dylika ordningsregler.

Som tidigare har anförts i 3.2.2 brukar ockupationsmakten också rikta allvarliga varningar till civilbefolkningen. Härvid brukar det ingå som ett verksamt påtryckningsmedel att uttala hot om försämring av livsbetingelser- na för civilbefolkningen, om inte motståndet snarast upphör. Det folkrätts- liga åtagandet beträffande civilbefolkningens försörjning kan ockupations- makten försöka komma ifrån genom hänvisning till att störningar i livsmedelsdistributionen enbart beror på åtgärder från motståndsrörelsens sida. Ockupanten kan sålunda försöka få folkopinionen att riktas mot motståndsrörelsens verksamhet. Kan ockupationsmakten på detta sätt försöka skrämma civilbefolkningen till passivitet och tystnad har ockupanten gjort det bekvämt för sig!

Den väpnade motståndsrörelsens anfall måste ockupationsmakten möta genom olika militära insatser. Första uppgiften blir härvid att försöka anfalla och eliminera de små, utspridda motståndsstyrkorna. Men ockupanten måste också bygga ut skydd i form av bevakning vid transporter och anläggningar, utläggning av defensiva mineringar m.m. Insatser av denna art kan medföra stora påfrestningar på civilbefolkningen som tvingas finna sig i en starkt begränsad rörelsefrihet, utökade kontrollåtgärder samt avstäng- ning av militärt viktiga områden. Anklagelser kan också riktas mot enstaka civilpersoner för att dessa är förtäckta motståndskämpar eller har lämnat bistånd åt motståndsstyrkorna.

Det bör tilläggas att ockupationsmakten, som har den faktiska makten

• Sida 30
•  Original

inom området, kan använda sig av många andra metoder, än de här nämnda. Ovan anförda exempel torde emellertid räcka för att ge en belysning av de problem, som uppstår då det gäller att samtidigt bedriva motståndsverksam- het och hävda att den utlämnade civilbefolkningen skall erhålla folkrättsligt skydd.

Oavsett de risker, som situationen kan medföra för civilbefolkningen i det ockuperade området, torde svenska regeringen eftersträva att motstånd i olika former bedrivs mot ockupanten med syfte att starkt försvåra ockupationsmaktens möjligheter att utnyttja området. Detta framgår för övrigt tydligt av broschyren "Om kriget kommer” (utgiven december 1983) som är den enda officiella handling i vilken hithörande frågor behandlas.

Svenska regeringen har härvid anledning hävda att den väpnade mot- ståndsrörelsen omfattar kombattanter, som bedriver sina militära operatio- ner enligt de direktiv som regeringen utfärdat. Medlemmar i den väpnade motståndsrörelsen skall vid tillfångatagande tillerkännas skydd som krigs- fångar.

Civilbefolkningen deltar för övrigt ej i de militära operationerna och skall därför behålla sitt skydd enligt IV. Genevekonventionen — oavsett mot— ståndsrörelsens aktiviteter. Sådana civila, vilka anklagas för att ha hjälpt motståndsstyrkorna får enligt svensk uppfattning inte behandlas som illegala kombattanter. Särskild hänsyn måste tas till att de civila enligt folkrätten behåller sin lojalitet mot sitt land och dess regering. De anklagade bör sålunda behålla sitt skydd som civila enligt folkrätten.

Förhållandena blir annorlunda om ockupationsmakten möter ett starkt civilmotstånd som yttrar sig i ohörsamhet, störningar i transportverksamhe- ten m.m. Betydande delar av civilbefolkningen kan delta i verksamheten. I detta fall finns inte möjlighet att hävda kombattantstatus för deltagarna. Å andra sidan är det i praktiken omöjligt för ockupationsmakten att internera större delen av civilbefolkningen, vilket inte utesluter att vissa deltagare kan interneras för att statuera exempel. Svenska regeringen har anledning hävda att deltagare i civilmotstånd endast visar sin lojalitet med sitt land och sin regering, varför deltagarna bör behålla sitt skydd som civila enligt folkrätten.

Härutöver torde svenska regeringen också uppmuntra internationella organ, eventuell skyddsmakt samt internationella hjälporganisationer att biträda vid övervakning av folkrättens tillämpning inom det ockuperade området. Denna övervakning bör särskilt inriktas på civilbefolkningens möjligheter att erhålla folkrättsligt skydd.

• Sida 31
•  Original

3.1. Allmänna principer i folkrätten

Ockupation kan folkrättsligt beskrivas som ett tillfälligt besittningstagande av det ockuperade området i avvaktan på en fredsuppgörelse. Den ursprungliga staten anses behålla sin suveränitet över området. Dess lagstiftningsmakt består och dess medborgare behåller sin trohetsplikt. Folkrätten ålägger inte befolkningen någon lydnads- eller lojalitetsplikt mot ockupanten. Den lagliga regeringen är inte skyldig att ställa sin administra- tion till ockupantens förfogande. Domstolarna skall upprätthålla rättskip- ningen i enlighet med landets lagar. Ockupanten har att själv sörja för sin ,

säkerhet genom egen trupp och polis samt — inom de ramar som folkrätten drar upp - genom egen strafflag och rättskipning.

Folkrättsliga bestämmelser av betydelse för straff— och processrättsliga frågors bedömning inom ett område av landet som är besatt av en främmande makt finns i art. 43 i lantkrigsreglementet, art. 51 och 64-77 i IV. Genevekonventionen (civilkonventionen) samt i art. 45 och 75 i I. Geneveprotokollet.

Det är framför allt i civilkonventionen som hithörande spörsmål har fått en närmare belysning. Den grundläggande principen på området finns emeller- tid fortfarande uttryckt i lantkrigsreglementet. Art. 43 i reglementet ålägger ockupanten att ”vidtaga alla på honom ankommande åtgärder för att såvitt möjligt återställa och trygga den allmänna ordningen och det offentliga livet under iakttagande, såvida icke bestämt hinder häremot möter, av de i landet gällande lagar”.

Civilkonventionen innehåller föreskrifter framför allt om strafflagstift- ningen. Huvudregeln är att strafflagstiftningen inom ett ockuperat område skall förbli i kraft. Ockupationsmakten kan dock upphäva gällande straffbestämmelser eller tillfälligt försätta dem ur kraft, om de utgör ett hot mot ockupationsmaktens säkerhet eller ett hinder för tillämpningen av konventionen. Generellt gäller vidare att ockupationsmakten kan underkas- ta befolkningen inom ett ockuperat område sådana bestämmelser som behövs för att den skall kunna fullgöra sina förpliktelser enligt IV. konventionen, för att upprätthålla ordnad förvaltning inom området och för att trygga säkerheten för ockupationsmakten och dess väpnade styrkor.

Ockupationsmaktens lagar får inte ges retroaktiv verkan och aldrig föreskriva dödsstraff, om inte detta straff finns i det ockuperade områdets lagar. För personer som skyddas av konventionens bestämmelser får

• Sida 20
•  Original

dödsstraff över huvud taget föreskrivas endast för de fall att de gjort sig skyldiga till spionage, till allvarliga sabotagehandlingar mot ockupations- maktens militära anläggningar eller till avsiktliga brott, vilka förorsakat en eller flera personers död.

Regleringen i IV. Genevekonventionen innebär vidare att det egna landets domstolari princip skall vara i funktion inom området. Ockupationsmakten kan emellertid upprätta egna militärdomstolar för överträdelser mot de bestämmelser som denna makt utfärdar. En sådan domstol får inte vara politisk, och den skall i lägsta instans alltid sammanträda i det ockuperade området. Särskilda regler ingår om appelationsdomstol. En domstol, som har upprättats av ockupationsmakt, är förpliktad att i den formella handläggningen och straffmätningen iaktta vissa grundläggande humanitära och civiliserade regler. Dessa har ytterligare preciserats i art. 75 i det första Geneveprotokollet.

Man kan sålunda konstatera att folkrätten drar en klar gräns för straffrättsskipningen mellan ockupationsmaktens och det egna landets domstolar. Sistnämnda domstolar har ingen skyldighet att befatta sig med andra brott än sådana som är straffbara enligt landets egen strafflagstiftning. och dessa brott skall behandlas i enlighet med denna lagstiftning. Om fienden ställer strängare säkerhetskrav och därför skärper strafflagstiftningen har han att själv tillämpa den strängare lagen genom sina militärdomstolar. Vad som har sagts nu måste rimligen gälla också den processuella och verkställande lagstiftning, utan vilken strafflagstiftningen inte kan förverk- ligas.

Folkrätten gör sålunda en skillnad mellan strafflagstiftning och annan lagstiftning. Med strafflagstiftningen torde därvid i första hand avses sådan allmän brottslighet som enligt vedertagna principer brukar behandlas i allmän strafflag. Denna lagstiftning skall i princip gälla om den inte hotar ockupantens säkerhet eller utgör ett hinder mot civilkonventionens tillämp- ning. Annan lagstiftning skall gälla "om bestämt hinder inte möter”. Denna skillnad kan dock i praktiken förlora i betydelse, om hänsyn tas även till ockupationsmaktens möjlighet att meddela kompletterande lagbestämmel- ser.

Man får räkna med att en ockupationsmakt med stöd härav kan komma att ålägga befolkningen i ett ockuperat område att utföra vissa prestationer eller att avhålla sig från vissa handlingssätt och att föreskriva straffansvar för den som inte iakttar bestämmelserna härom. Självfallet ligger ingrepp mot föreningsfriheten, pressfriheten och friheten att hålla allmänna samman- komster särskilt nära till hands, och man kan inte generellt påstå att sådana ingrepp är förbjudna av folkrätten. På vissa områden finns emellertid tvingande bestämmelser. Ett exempel erbjuder föreskrifterna i art. 51 civilkonventionen om arbetsförhållanden och arbetarskydd. Det bör vidare framhållas att FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter liksom Europaråds-konventionen angående skydd för de mänskliga rättig- heterna i princip gäller även under krig och ockupation.

Den avgränsning som folkrätten göri fråga om domstolarnas skyldighet att vara verksamma inom rättskipningen har inte någon direkt motsvarighet när fråga är om myndigheter som har att tillämpa exempelvis ekonomisk, social, administrativ lagstiftning med därtill hörande sanktions- och verkställighets-

• Sida 21
•  Original

bestämmelser. Här gäller emellertid en viktig princip enligt 13 kap. 10 å andra stycket i den svenska regeringsformen, där det föreskrivs att inget offentligt organ på ett ockuperat område får meddela något beslut eller vidta någon åtgärd som ålägger en svensk medborgare att lämna ockupationsmak— ten bistånd, som den inte får kräva enligt folkrättens regler. Å andra sidan medger folkrätten att ockupationsmakten ålägger befolkningen förpliktelser varför det i praktiken kan bli fråga om en känslig balansgång för myndigheterna.

Vissa förslag till lösning av hithörande problem kommer att ingå i folkrättskommitténs slutbetänkande.

3.2. Folkrättens regler om motståndsverksamhet

I folkrättens konventioner anges grunderna för hur en motståndsrörelse får uppträda för att verksamheten skall vara förenlig med folkrätten och medlemmarna därigenom kunna erhålla folkrättsligt skydd. Denna fråga har nära anknytning till folkrättens regler om skydd av civilbefolkning och enskilda civila inom ett område där fienden tillfälligt har herraväldet.

Folkrättens betydelse framgår av utredningens direktiv (Fö 1980:90) där det bl.a. heter: ”Frågorna om icke-militära motståndsformer och olika försvarsformer, då organiserat militärt motstånd inte kan verka, påverkas i hög grad av folkrättsliga förhållanden." Enligt olika uttalanden bl.a. i broschyren ”Om kriget kommer” har svenska regeringen framhållit att motstånd inom av fienden besatt/ ockuperat område skall bedrivas i enlighet med folkrätten. Det förefaller knappast troligt att någon svensk regering skulle vilja frångå denna klara anknytning till folkrätten.

Mot ovanstående bakgrund gäller det att undersöka hur olika icke-militära motståndsformer skall kunna tillämpas för att verksamheten skall kunna bedömas såsom inte stridande mot folkrätten.

3.2.1. Skydd av medlemmar i väpnad motståndsrörelse

Äldre regler

Enligt de äldre reglerna i IV. Haagkonventionen och III. Genevekonven- tionen skall medlemmar av en väpnad motståndsrörelse inom ett ockuperat område anses som kombattanter och vid tillfångatagande erhålla skydd som krigsfångar under förutsättning att de

a) står under befäl av en person som är ansvarig för sina underlydande, b) bär utmärkande tecken som är fastsittande och synligt på avstånd,

c) bär sina vapen öppet samt (1) vid sina operationer iakttar krigets lagar och bruk.

Ovanstående villkor har varit föremål för mycket olika tolkningar, framför- allti vad gällt kravet på utmärkande tecken samt öppet bärande av vapen och det har i praktiken visat sig mycket svårt för medlemmar i motståndsrörelse att uppfylla dessa villkor. I de fall då de folkrättsliga reglerna inte kunnat

• Sida 22
•  Original

följas har detta vanligen medfört att medlemmar i motståndsrörelse klassificerats som ”illegala kombattanter", vilket resulterat i en mycket ogynnsam behandling. Dessa illegala motståndsmän/kvinnor har som regel förvägrats skydd som krigsfångar och i stället blivit utsatta för hårda straff.

Nya regler

Den folkrättsliga grunden har emellertid i väsentlig mån förändrats i och med tillkomsten av 1977 års Tilläggsprotokoll I till 1949 års Genévekonventioner. Tilläggsprotokollet innehåller en i vissa avseenden ändrad definition på kombattanter — även gällande för medlemmari motståndsrörelse samt regler för hur motståndskämpar skall uppträda under sina operationer för att få folkrättsligt skydd. I korthet innebär de nya reglerna att medlemmar i motståndsrörelse på samma sätt som reguljära stridskrafter skall ingå i de väpnade styrkorna. Medlemmarna skall stå under ansvarigt befäl och vara underkastade ett internt disciplinärt system, som bl.a. innebär att folkrättens regler lärs ut. Det tidigare kravet om utmärkande tecken har utgått och enda sättet att identifiera medlemmar av en motståndsrörelse är att de under sina militära operationer skall bära sina vapen öppet. Tiden då vapen skall bäras öppet är begränsad till skedet före inledande av ett anfall, vilket är en tämligen svårtolkad bestämmelse.

Introduktionen av den nya regeln i tilläggsprotokollet har på de flesta håll bedömts som ett steg i humanitär riktning genom att medlemmar i motståndsrörelse får lättare att följa folkrätten. Härigenom får medlemmar- na större möjlighet att klassificeras som legala kombattanter och undvika hårda straff för sin verksamhet. Detta torde också medföra att motstånds— rörelsen får ökat intresse av att själv följa folkrätten i behandling av motsidans soldater.

Det är ännu för tidigt att värdera vad de nya reglerna i Tilläggsprotokoll I (Prot I art 43-44) kan få för humanitär betydelse i praktiken. Detta kommer att i väsentlig grad bli beroende på om motståndsrörelsen tillämpar reglerna på ett sådant sätt att det avsedda skyddet för civilbefolkningen inte i någon påtaglig grad reduceras.

Tilläggsprotokoll I innehåller också regler som i väsentlig grad förbättrar skyddet av personer som anklagas för att otillbörligen ha deltagit i fientligheterna, varmed förstås väpnat motstånd. Innebörden är i stort att även en person vars folkrättsliga status är oklar, skall kunna erhålla krigsfånges skydd om vederbörande själv åberopar detta eller om det framgår att han är berättigad därtill, eller om den part som han är beroende av åberopar sådan status för hans räkning. I tveksamma fall skall personer behålla krigsfångestatus i avvaktan på prövning inför domstol. Skulle det därunder framkomma att personen i fråga inte har rätt till krigsfångestatus eller annan förmånlig status skall han alltid ha rätt till det skydd som stadgas i tilläggsprotokollets regel om grundläggande rättigheter (Prot I att 75).

Sverige har genom att år 1979 ratificera Tilläggsprotokoll I markerat sin övergång till de nya reglerna för skydd av medlemmar i motståndsrörelse. Det är emellertid ännu så länge endast ett mindre antal stater som ratificerat protokollet varför de nya reglerna inte kan komma att tillämpas generellt.

• Sida 23
•  Original

Under en övergångstid kommer ett antal europeiska stater att fortsättnings- vis vara bundna att tillämpa de äldre reglerna.

Folkrättskommittén har studerat om de nya reglerna i Tilläggsprotokoll I skulle kunna tillämpas om en svensk motståndsrörelse skulle organiseras för att verka inom ett av fienden besatt/ockuperat område. Kommittén har därvid funnit att de nya reglerna är gynnsammare än de äldre genom att de ger bättre folkrättsligt skydd. De tolkningsfrågor som uppstått bedöms inte spela någon avgörande roll för svenskt vidkommande. Kommittén har därför inte sett något hinder mot att reglerna tillämpas av svensk motståndsrörel- se.

3.2.2. Skydd av deltagare i civilmotstånd

När det gäller att fastställa vilket folkrättsligt skydd som kan åberopas för deltagare i civilmotstånd är utgångsläget däremot mycket oklart, eftersom det vare sig i Haag- eller Genevekonventionerna eller i Tilläggsprotokoll I finns några regler som har direkt anknytning till civilmotståndsbegreppet. Dessutom har denna fråga endast i begränsad omfattning varit föremål för diskussion bland folkrättslärda. Den som framför allt försökt att tränga in i problemet är Adam Roberts, som har haft ett omfattande forskningsuppdrag från försvarets forskningsanstalt vad gäller civilmotstånd och dess möjliga användning om vårt land skulle till någon del temporärt komma under fientligt herravälde. Roberts bok ”Ockupation, motstånd och folkrätt” innehåller en analys av de folkrättsliga reglernas innebörd i vad gäller dessa frågor. Hans framställning och slutsatser kan vara en lämplig utgångspunkt i diskussionen kring folkrätt och civilmotstånd.

Den första frågan är om deltagare i civilmotstånd kan anses som kombattanter och få samma folkrättsliga skydd som dessa i likhet med vad som gäller för medlemmar i väpnad motståndsrörelse. Avgörande är därvid om deltagare i civilmotstånd kan uppfylla de villkor som enligt I. Tilläggsprotokollet gäller för att räknas som kombattant, dvs. att ingå i väpnade styrkor, stå under ansvarigt befäl och vara infogade i ett internt disciplinärt systern. Redan det första kravet — att tillhöra de väpnade styrkorna — ter sig mot bakgrund av många traditionella civilmotståndsan- hängares allmänna inställning att undvika varje form av våld som verklig- hetsfrämmande. Inte heller torde anhängare av civilmotstånd önska stå under något ansvarigt befäl eller vara underkastade militära disciplinregler. Följaktligen torde det inte finnas någon möjlighet att räkna deltagare i civilmotstånd som kombattanter eller utgå ifrån att en motpart skulle tillerkänna dem skydd som kombattanter eller krigsfångar.

Adam Roberts har granskat denna fråga och kommit till samma slutsats: Personer vilka deltar i civilmotstånd kan ej få skydd som kombattanter utan i detta fall gäller det att studera om deltagarna kan erhålla skydd som civila vilka uppehåller sig inom ockuperat område. Det är då nödvändigt att granska vilket skydd denna speciella typ av civila kan erhålla enligt IV. Genevekonventionen som innehåller regler avseende ockuperat område. I detta sammanhang hänför Adam Roberts deltagare i civilmotstånd till kategorin ”ickepriviligierade stridande”.

• Sida 24
•  Original

För deltagare i civilmotstånd gäller liksom för övriga civila delar inom det besatta (ockuperade) området att IV:e konventionens artikel 3 är tillämplig. Denna artikel, som brukar kallas ”regeln om minimiskydd”, stadgar att personer som inte direkt deltari fientligheterna, under alla förhållanden skall behandlas med humanitet och inte ”utsättas för sämre behandling på grund av ras, färg, religion eller tro, kön, börd, förmögenhet eller dylik omständighet”. Särskilt anges förbud mot att använda våld, i synnerhet mord i alla dess former, stympning, grym behandling eller tortyr. Vidare är det förbjudet att ta dessa personer som gisslan, kränka den personliga värdigheten eller utmäta straff och verkställa avrättning utan föregående dom, avkunnad av i laga ordning tillsatt domstol (Gk IV art 3). Här finns sålunda i konventionerna en regel, som ger alla invånare - även innefattande deltagare i civilmotstånd ett allmänt personligt skydd, vilket dock måste bedömas som starkt begränsat i sin omfattning. Det förhindrar inte på något vis att deltagare i civilmotstånd kan fängslas och bestraffas för sin verksamhet.

Deltagarna i civilmotstånd avses använda åtgärder som utan våldsanvänd- ning dock skall verka starkt störande på ockupanten. En främmande makt, vilken i ett fall som detta, fått temporärt herravälde över en del av motpartens territorium torde i första hand vilja skapa säkerhet för sina egna stridskrafter och sin administration inom området. Enligt IV. Genevekon- ventionen (Gk IV art 64) har ockupationsmakten rätt att underkasta befolkningen inom ockuperat område de bestämmelser som är erforderliga för att den främmande makten skall kunna fullgöra sina förpliktelser enligt konventionen, för att upprätthålla ordnad förvaltning inom området, för att trygga säkerheten för såväl ockupationsmakten som för medlemmar av och egendom tillhörande ockupationsstyrkorna eller förvaltningen liksom för kommunikationsanläggningar och kommunikationslinjer, som används av ockupationsmaktens styrkor.

I de sålunda utfärdade bestämmelserna kan också ingå strafföreskrifter, vilka dock inte får träda i kraft förrän de på olika sätt bringats till befolkningens kännedom. Bestämmelserna får inte ha retroaktiv verkan (Gk IV art 65).

Enligt folkrätten har sålunda ockupationsmakten rätt att utfärda ordnings- regler men detta är inte liktydigt med att civilbefolkningen har lydnadsplikt gentemot ockupationsmakten. Frågan har principiell betydelse men torde i praktiken få mindre värde eftersom civilbefolkningen står under den främmande statens maktutövning. Den verksamhet som deltagare i civilmot- stånd kan bedriva inom det ockuperade området riktar sig i princip mot ockupantens administration och maktutövning. Det gäller att minimera ockupantens kontroll över ekonomi, sociala mönster och människors sinnen. Till en del kan civilmotståndsinsatserna yttra sig i en allmänt negativ attityd och ovillighet att samarbeta. Andra aktiviteter kan mera direkt vara avsedda att störa ockupanten, skapa besvärligheter för hans stridskrafter och försvåra hans maktutövning. Det är svårt att mot denna bakgrund i förväg bedöma vilka åtgärder som ockupanten kan tänkas vidta. Till stor del kommer motåtgärderna att bli beroende på hur pass störande civilmotståndet verkar på ockupanten. Skulle civilmotståndsåtgärder, såsom avsikten är, inverka starkt hämmande på ockupantens möjligheter att dra nytta av området, kan

• Sida 25
•  Original

man förvänta sig att motåtgärderna blir kraftfulla och tar sig flera olika

uttryck.

Erfarenheter från liknande situationeri andra länder under och efter andra världskriget visar att ockupationsmakten vanligtvis vill få civilmotståndet att upphöra genom att fängsla personer vilka uppfattas som ledare för verksamheten. De störningar i samhällsfunktionerna, vilka kan uppstå på grund av civilmotståndet, kan av ockupanten anföras som skäl för att civilbefolkningen får vidkännas kännbara inskränkningar i försörjning, transporter, sjukvård, barnavård och undervisning. Ockupationsmakten har här ett påtryckningsmedel som den knappast torde undvika att utnyttja. Ockupanten kan också fängsla och döma enstaka civilpersoner enbart för att statuera exempel och skrämma civilbefolkningen till lydnad.

Under andra världskriget förekom relativt ofta att en ockupationsmakt tog helt oskyldiga civilpersoner som gisslan och hotade med att avrätta gisslan om motståndsverksamheten fortsatte. I vissa fall avrättades gisslan. En ockupant kunde också tillgripa den drastiska åtgärden att flytta bort en tredskande civilbefolkning långt från området — oftast överfördes dessa civila till ockupantens hemland. Såväl tagande av gisslan som bortflyttning av civilbefolkning från ockuperat område är numera förbjudet enligt IV. Genevekonventionen. Det är också förbjudet att utsätta skyddade personer för repressalier. Om dessa förbud kommer att efterlevas i praktiken är knappast möjligt att bedöma i förväg. Skulle en skyddsmakt vara utsedd och ha möjlighet att verka inom det ockuperade området, torde sannolikheten öka för att konventionens bestämmelser efterlevs.

Även om det råder delade meningar beträffande de åtgärder en ockupationsmakt i praktiken kan komma att tillgripa mot civilpersoner som deltagit i verksamhet riktad mot ockupationsmakten, kan dock konstateras att IV. Genevekonventionen ger ockupanten följande möjligheter.

a) Ingripande får göras mot personer vilka anses bryta mot av ockupanten utfärdade ordningsregler. Dessa personer får lagföras, dock ej vid svensk domstol utan vid av ockupationsmakten inrättad militärdomstol som är verksam inom området (Gk IV att 66).

b) Misstänkta personer får interneras när tvingande säkerhetsskäl härför föreligger (Gk IV att 78). Vilka säkerhetsskäl som kan anföras, avgör ockupationsmakten. Risken för godtycklig bedömning kan inte uteslu- tas.

c) När det gäller personer som misstänks för att delta i mot ockupations- maktens säkerhet riktad verksamhet, särskilt spioneri och sabotage, har ockupationsmakten rätt att internera vederbörande och dessutom frånta dessa personer rätten att sända och mottaga meddelanden (Gk IV art 5). Vad som kan anses falla inom spioneri och sabotage avgör ockupations- makten.

I folkrätten stadgas också vilket juridiskt skydd som anklagade civilpersoner skall tillerkännas. IV. Genevekonventionen innehåller relativt utförliga bestämmelser som syftar till att slå vakt om anklagade personers rättigheteri samband med rättegång. Särskilda bestämmelser har angivits för brottsliga handlingar som har till syfte att skada ockupationsmakten. Internering och fängelsestraff får utdömas men skall stå i proportion till den brottsliga

• Sida 26
•  Original

handlingen. Om brottet förorsakat en eller flera personers död får dödsstraff tillämpas. Detta gäller dock endast om sådana brott var belagda med dödsstraff enligt de lagar som gällde innan området kom under fiendens herravälde. Skulle någon del av Sverige tillfälligt komma att bli besatt/ ockuperat, får således dödsstraff ej utdömas, eftersom denna strafform aldrig får användas enligt svensk lag (Gk IV art 68).

Skyddet för personer vilka häktats eller internerats i samband med väpnad konflikt eller ockupation har avsevärt förbättrats genom Tilläggsprotokoll I som innehåller nya regler om grundläggande garantier för denna grupp (Prot I art 75). Bland annat innehåller artikeln principerna för det rättsliga förfarandet.

Av ovanstående redogörelse framgår att deltagare i civilmotstånd inte kan åberopa skydd som kombattanter och de kan heller inte förvänta sig att bli behandlade som krigsfångar. Särskilt skydd som sjukvårds-, själavårds- eller civilförsvarspersonal torde inte heller kunna påräknas, eftersom detta förutsätter att personen i fråga inte deltar i verksamhet som skadar fienden.

Från svensk sida bör hävdas att personer som deltagit i civilmotstånd har rätt till minst samma skydd som övriga civila inom ockuperat område. Det rör sig emellertid om civila, vilka deltagit i verksamhet riktad mot ockupations- makten, vilket ger denna vissa möjligheter att ingripa. Formen för ingripande torde i inte ringa grad bli beroende på vilken skadlig inverkan civilmotståndet haft eller beräknas få. Har civilmotståndet haft ringa inverkan blir sannolikt straffen lindriga. Skulle däremot ockupationsmakten bedöma att civilmotståndet kan få allvarliga konsekvenser kan ockupations- makten ingripa med större kraft. Härvid kan folkrättsreglerna om skydd för egna stridskrafter och egen administration åberopas. När så befinnes lämpligt har ockupanten möjlighet att internera personer av säkerhetsskäl. misstänkta personer kan också anklagas för att ha deltagit i spioneri eller sabotage, vilket ger ockupationsmakten relativt stora handlingsmöjlighe- ter.

I alla dessa fall skall personer anklagade för att ha organiserat eller deltagit i civilmotstånd kunna hävda personligt skydd enligt reglerna i IV. Geneve- konventionen resp. Tilläggsprotokoll I.

Utredningen finner det otillfredsställande med den bristande folkrättsliga regleringen av det icke-militära motståndet. Utredningen anser att den svenska regeringen bör ta initiativ för att på ett klarare sätt föra in sådana motståndsformer i folkrätten. Utredningen är medveten om att detta är en process på lång sikt.

3.3. Svenska rättsregler avseende motståndsverksamhet under ockupation

I svensk lag förekommer vissa avsnitt, som har direkt anknytning till förhållandena inom ockuperat område. Av särskild betydelse är den i regeringsformen (RF) och brottsbalken (BrB) angivna principen att ocku- pation i vissa avseenden skall likställas med krigstillstånd. Av förarbetena till nämnda lagar framgår att motståndsverksamheten inte skall upphöra inom

• Sida 27
•  Original

ett område där svenska reguljära militära enheters motstånd upphört. Inom det ockuperade området skall motståndet fortsätta ehuru i andra former. Enligt BrB 22 kap 16 & skall beträffande brott som förövas under ockupation i tillämpliga delar gälla vad som föreskrives i 19, 21 och 22 kap BrB. Vad som sägs i dessa kap om rikets försvar skall tillämpas på motståndsrörelsen (= den organiserade väpnade motståndsrörelsen) och vad som sägs om fienden skall gälla ockupationsmakten.

Förutnämnda bestämmelser ställer krav på motståndsrörelsen vars med- lemmar exempelvis kan dömas till ansvar för grovt lydnadsbrott (21 kap 2 % BrB) eller övergivande av post (21 kap 13 & BrB) enligt samma grunder som gäller under krig. En person som under ockupation hindrar eller förråder motståndsrörelsens verksamhet gör sig skyldig till landsförräderi eller landssvek (22 kap 1 & BrB). Samma gäller om någon lämnar fienden bistånd eller går fienden till handa med tjänster eller förnödenheter. I dessa fall kan dock straffen lindras om biståndet inte kan anses otillbörligt med hänsyn till befolkningens behov, gärningsmannens försörjning eller andra omständig- heter. Svensk domstol inom ockuperat område torde av förklarliga skäl inte ha möjlighet att handlägga mål som innebär anklagelse för förräderi eller bistånd åt fienden eftersom ockupanten har intresse av att skydda personer, vilka varit honom behjälpliga dvs. de som vanligen kallas ”medlöpare”.

Bestämmelserna i BrB har också betydelse för hur eventuell kvarvarande svensk polis får verka. Eftersom medlemmar i motståndsrörelsen i den utsträckning som framgår av 21 kap 1 & BrB är skyldiga att lyda order, kan deras insatser inom ramen för denna bestämmelse ej anses strida mot svensk lag. Följaktligen kan inte ingå i den svenska polisens befogenheter att uppspåra och avslöja medlemmar av motståndsrörelse, som deltagit i våldshandlingar ingående i det av svenska regeringen beordrade motståndet. Skulle ockupationsmakten kräva att svensk polis deltari dylika motåtgärder, har polismännen enligt IV. Genevekonventionen rätt att på grund av samvetsbetänkligheter vägra fullfölja dessa åligganden (Gk IV art 54).

Den väpnade motståndsrörelsen får till föjd av 22 kap 16 & BrB bedriva sina operationer på samma sätt som reguljära militära förband vad gäller främst sådan skadegörelse på egendom som kan bli följden av motstånds- verksamheten. En svensk domstol kan sålunda inte ställa motståndsrörelsen eller enstaka medlemmar i denna till ansvar för sådan skadegörelse, som ansetts nödvändig eller blivit följden av de militära insatserna. Dessa regler tar endast sikte på den organiserade väpnade motståndsrörelsen, som har till uppgift att fortsätta motståndet med användande av väpnat våld. Några motsvarande regler om frihet från ansvar kan inte åberopas ifall deltagare i civilmotstånd skulle avsiktligt skada svensk egendom inom området exem- pelvis genom sabotage.

Vad som här anförts om motståndsrörelsens operationer, förutsätter att dessa varit förenliga med folkrätten. Skulle så ej vara fallet kan handlingarna bedömas som dråp eller skadegörelse i den mån gärningen inte är att betrakta som folkrättsbrott enligt 22 kap 11 % BrB. Härvid måste dock BrB:s regler om straffrihet vid nödvärn eller nöd kunna beaktas. I praktiken torde det därför bli mycket svårt att tänka sig situationer, då en av motståndsrörelsens ansvariga befäl beordrad handling kan komma att träffas av svenska straffbestämmelser.

• Sida 28
•  Original

Ovannämnda bestämmelse i BrB 22:16 förhindrar givetvis inte att ockupanten kan lagföra medlemmar i svensk motståndsrörelse för avsiktlig skadegörelse men detta får i såfall ske vid av ockupationsmakten upprättad militärdomstol inom området. Det är också möjligt att ockupationsmakten kan ställa medlemmar av motståndsrörelse till ansvar för handlingar, vilka enligt ockupantens åsikt innebär krigsförbrytelse. I detta sammanhang har medlemmari den väpnade motståndsrörelsen rätt att hävda sin ställning som kombattanter, vilka enligt regeringens direktiv fortsätter det väpnade motståndet mot fienden.

4. Allmänna överväganden om icke-militärt motstånd

4.1. Icke-militärt motstånd: ett komplement till militärt försvar

Den allmänna debatten om icke-militära motståndsformer har nästan undantagslöst rört frågan om sådana motståndsformer kan ersätta ett militärt försvar. De som har förespråkat icke-militärt motstånd av olika slag har därvid ofta kritiserat en traditionell försvarspolitik som i första hand bygger på militärt försvar.

I debatten har dock i viss utsträckning tanken på det icke-militära motståndet som ett komplement till det militära försvaret berörts. Detta har dock inte sällan avsett skeden när man går över från en motståndsform, militärt försvar, till en annan motståndsform, civilmotstånd. Denna process kallas ibland "omrustning". Den omfattande litteraturen om icke-militärt motstånd har knappast alls redovisat någon mera utförlig modell om samverkan mellan militära och icke-militära motståndsformer i syfte att öka en nations försvarsförmåga.

Det finns tvärtom exempel på argumenteringen att icke-militärt motstånd inte bör samverka med det militära försvaret. Huvudinvändningen är att civilmotstånd förlorari effekt om det blandas ihop med militärt försvar. Som stöd för denna ståndpunkt har anförts bl.a. att det för åtskilliga som vill medverka i icke-militärt motstånd är en förutsättning att det inte sker någon sammanblandning med de militära försvarsformerna. Det icke-militära motståndet skulle alltså kunna vara en motståndsform för dem som av principiella eller andra skäl inte vill medverka i det militära försvaret.

För motståndsutredningens del är utgångspunkterna givna i detta avseen- de. Vad utredningen har studerat är förutsättningarna för ett icke-militärt motstånd som kompletterar det militära försvaret på det sätt att det tar vid när militärt försvar inte längre kan föras i ett område. Det icke-militära motståndets syften kan vara dels att så långt möjligt hävda svensk samhällssyn och skydda befolkningens intressen, dels att upprätthålla befolkningens motståndsvilja, dels att understödja övrig befrielsekamp, dels att försvåra en angripares operationer mot fria delar av vårt land. Det skall vara ett uttryck för vår vilja att till det yttersta värna om svenska folkets väl samt genom aktivt motstånd mot en ockupant skapa fortsatta svårigheter för denne. Av största vikt är också att olika typer av icke-militärt motstånd såsom organiserad väpnad motståndsrörelse och civilmotstånd samverkar så långt möjligheterna medger.

• Sida 32
•  Original

Det icke-militära motståndet skall således ses som något som tillsammans med andra motståndsformer skall underlätta befrielsen av området.

Enligt utredningens synsätt måste det icke-militära motståndet varaen del av vårt totalförsvar med samma målsättning som detta, nämligen att i första hand verka krigsavhållande. Icke-militärt motstånd måste vidare vara en angelägenhet för befolkningen som helhet. Det är inte tillräckligt om det utövas bara av dem som har betänkligheter mot militära försvarsformer. En annan sak är att människor med sådana betänkligheter kan göra insatser inom det icke-militära försvaret.

Det är utredningens uppfattning att vissa former av icke-militärt motstånd redan ingår i vår försvarsplanering genom att de motståndsåtgärder som kan komma i fråga kan hänföras till olika totalförsvarsfunktioner såsom arbetsmarknad, transporter, försörjning osv. Utredningen återkommer till detta i det följande. Det bör här ändå påpekas att effekten hos det icke-militära motståndet på ett avgörande sätt beror på hur det operativt kan ledas och samordnas med övriga försvarsåtgärder.

Bristande samordning kan få följder som verkar i motsatt riktning mot vad den icke-militära motståndsåtgärden syftar till. En aktion mot t.ex. en kommunikationsled utförd i syfte att hindra fiendens trupprörelser kan således i själva verket vara till ännu större skada för våra egna trupper som försöker befria området. På samma sätt kan exempelvis räddningsinsatser från vårt civilförsvar försvåras av icke koordinerade aktioner inom ramen för det icke—militära motståndet. Det bör framhållas att så länge reguljära militära enheter deltar i stridsverksamhet inom området finns det endast begränsat utrymme för icke-militärt motstånd. Dock kan fria kriget och motståndsverksamhet pågå samtidigt.

Utredningen vill understryka att här liksom i andra sammanhang gäller att den största effekten nås vid en tidsmässigt och resursmässigt väl avvägd samordning av olika medel.

Utredningen vill också framhålla att en utveckling av de icke—militära motståndsformerna inte får betraktas som initiativ till nedrustning. Syftet är tvärtom att förstärka totalförsvaret.

4.2. Det icke-militära motståndets miljö

Icke-militärt motstånd kan utövas i många olika sammanhang. Utredningens uppdrag avser ett sådant motstånd som skall utövas inom ett område som inte längre kan försvaras av reguljära militära enheter utan som behärskas av fienden. Folkrättsligt är det alltså fråga om ockupation. Utredningen har i kapitel 3 redovisat vilka bestämmelser i stort som gäller för ockupanten resp. civilbefolkningen inom området.

För svensk del innebär den säkerhetspolitiska målsättningen att varje del av landet skall försvaras militärt. Inom ett område som har kommit att behärskas av fienden måste därför stridshandlingar ha förekommit, sannolikt i betydande omfattning. Genom dessa stridshandlingar har säkerligen skett en omfattande förstörelse av kommunikationsleder m.m. Man torde också få räkna med att betydande delar av bostäderna har förstörts genom krigshandlingar. I enlighet med planläggningen inom civilförsvaret har åtminstone delar av befolkningen utrymts till andra delar av landet.

• Sida 33
•  Original

Vid en ockupation som berör en del av landet kan det antas att riksdag och regering finns kvar på svenskt territorium med möjlighet att utöva ledningen av landet i övrigt.

Av den befolkning som före kriget funnits inom det av fienden behärskade området är åtskilliga värnpliktiga vid förband med uppgifter på annat håll i landet. Stridshandlingarna inom området har också inneburit förluster för de militära förbanden men även bland befolkningen. Det torde sålunda finnas en stor mängd sårade i området. Belastningen på sjukvården är mycket stor, särskilt som resurserna torde ha reducerats genom krigshandlingarna.

En del av dem som har deltagit i striderna kan vara krigsfångar långt från hemorten. Hemvärnspersonalen har deltagit i de inledande striderna men därefter återvänt hem eller gått under jorden.

Beträffande samhällsverksamheten i övrigt bygger planläggningen på att kommunerna och landstingskommunerna i den utsträckning det är möjligt fortsätter att svara för hälso- och sjukvård, undervisning, barnomsorg, energiförsörjning, kommunikationer, renhållning osv.

Statliga myndigheter kommer efter överväganden i det enskilda fallet att planera antingen för kvarstannande inom området eller för utflyttning från detta.

Polisen intar här en särställning. Tidigare har den uppfattningen förhär- skat att polisen borde lämna ett område som står i begrepp att falla i en fiendes hand. I annat fall skulle polisen riskera att få en svår dubbelroll som både ockupationsmaktens organ och befolkningens skydd mot denna. Numera hävdas att det är bäst för befolkningen om den egna polisen fortsätter att svara för ordningen och säkerheten.

En annan fråga som har avgörande betydelse för förhållandena inom ett ockuperat område gäller försörjningen. Hur blir tillgången på livsmedel? Finns det bränsle i tillräcklig mängd för uppvärmning av bostäder m.m. ? Kan industriproduktionen fortsätta i något så när normal omfattning? Finns det fortfarande ett fungerande bankväsen?

Naturligtvis kan inte dessa eller liknande frågor om vår försörjningsbe- redskap besvaras fullständigt och entydigt. Planläggningen inom det ekonomiska försvaret syftar dock till att minska verkningarna av krig och kriser. Det finns enligt utredningens mening inte anledning att utgå från annat än att denna planläggning skall begränsa de försörjningsmässiga påfrestningarna så långt det över huvud taget är möjligt.

Vid bedömningen av hur förhållandena inom ett ockuperat område kan gestalta sig bör också andra aspekter vägas in.

Under krig och ockupation är den materiella miljön olika från plats till plats. Åverkan och förstörelse av landskap, utrustning, kommunikationer och försörjning skiftar. Människors möjligheter att fungera i sina liv kommer därför också att vara skiftande från plats till annan.

Gemensamt för alla är dock att krig och ockupation rycker oss ut ur det som annars är självklart och vant. Det självklara blir nu ifrågasatt, det vanliga blir ovant, tilliten vänds i misstro osv.När livet ställs på sin spets visar sig dess dubbeltydighet som tydligast. I denna mänskliga miljö skall motståndet bedrivas.

Dubbeltydigheten innebär att livet bestäms av stridande och motsägande

• Sida 34
•  Original

krafter och fenomen. Livet rymmer t.ex. ofrånkomliga krav men också rätten att misslyckas inför kraven, både lojalitet och en kritisk hållning. Endast med denna dubbeltydighet kan livet fungera. Den spontana godhet, den djärvhet och det mod man kan möta i det mänskliga livet, skulle förvandlas till verklighetsfrämmande idealism och dumdristighet om livet inte också rymde en realistisk planering och riskberäkning.

Detta att både oro och trygghet hör till verkligheten, kan vi normalt hantera. Vardagens trygghet ger oss möjligheter att låta oro och förhopp- ningar ge näring åt en solidarisk och mänsklig gemenskap i samhället. Vid en ockupation vänds allt upp och ner. Det invanda bryts sönder, oro och hopp griper efter vilken trygghet som helst. kanske t.o.m. efter den som ockupationsmakten kommer att erbjuda. Det vardagliga livet kan vi leva i dubbeltydighet men krig och ockupation kan ställa oss i nya och oväntade situationer, där dubbeltydigheten upplöses och destruktionen och det förvända livet kan hota att ta överhanden.

Motståndsverksamhet under en ockupation förutsätter en medvetenhet om vari lojalitet och kritik består. I fredssamhället utgår vi ifrån att medborgaren är lojal med samhället och dess gemenskap, samtidigt som vi ser den kritiska och levande debatten som en förutsättning för demokratin. Denna dubbeltydighet, som visas i både lojalitet och kritik ställs vid en ockupation på svåra prov. Det finns, inte ens under ockupation, automatiskt något ”naturligt" sätt att reagera på. Människan ärinte av ”naturen” god och hjältemodig, inte heller feg eller självisk.

När vi nu menar att det är önskvärt och nödvändigt att vi i händelse av krig och ockupation gör motstånd är det viktigt att det redan i fredstid skapas förutsättningar för en sådan lojalitet med och kritik av det egna samhället, att viljan att försvara det är starkare än viljan att fly undan fara och handling. När människor lever i främlingskap gentemot sitt eget samhälle utgör detta ett hot också mot viljan att ställa upp för detta samhälle. Det är en politisk uppgift att skapa ett samhälle där medborgarna deltar i och känner solidaritet med det som formas och utförs i det samhälleliga arbetet. Bara på detta sätt kan också viljan att offra något för ett land i kris stärkas.

I det normala livet fungerar alltså både lojalitet och kritik, men där det vardagliga bryts sönder, såsom i krig och vid ockupation, uppstår risken att både lojaliteten och kritiken kommer att fungera felaktigt.

I vår vanliga vardag kan vi skilja på stort och smått, vi kan tvinga oss att övervinna rädsla, vi klarar av solidaritet även om det kan kosta på. Det är detta som gör det möjligt för många att också i pressade lägen utföra stordåd och orka med ibland svåra påfrestningar. Men när vi reflekterar över en möjlig motståndsverksamhet måste vi — samtidigt som vi bereder oss för vad vi ”som mest" kan åstadkomma — överväga vad vi ”allra minst" kan begära av vårt handlande. Några problem med en förstörd lojalitet måste beaktas vid tanken på vad vi ”allra minst" kan begära av vårt motstånd.

1. Det mindre hotar ta överhanden över det större. I ett läge av ockupation pressas människor av dubbla lojaliteter — eller snarare —— av stora och små lojaliteter, varav de små kan hota och ta överhanden. Värnandet om t.ex. familjemedlemmar och egen egendom kan ta överhanden över värnandet om landet och folket. För att ta ett exempel från det fredliga samhället kan

• Sida 35
•  Original

det vid en eldsvåda vara frestande att med risk för livet rusa in i huset för att rädda något föremål av obetydligt värde.

2. Rädslan hotar ta överhanden över modet. I ett läge av ockupation inträder motstridiga känslor. Vi drivs att handla för vårt folk och vårt land och drivs att göra motstånd, samtidigt som vi värjer oss på grund av rädsla för repressalier, för fysiskt lidande osv.

3. Splittringen hotar ta överhanden över enheten. I ett läge av ockupation eller kris drivs människor samman och små konflikter får sjunka undan inför det större onda man befinner sig i. Detta hindrar dock inte att risken för splittring är stor på grund av t.ex. rädsla, olika primärlojaliteter, privategoism osv., vilket kan förhindra ett enat handlande.

På grund av bl.a. dessa risker för destruktion av lojaliteten är det alltså en oundgänglig uppgift för fredssamhället att genom kulturellt och politiskt arbete göra det möjligt för medborgarna att vara delaktiga i och känna förståelse för det som sker i samhället. Endast så hindras vi att fly undan ett motstånd när gemenskapen och landet är hotat.

I civilmotståndslitteraturen (se bilaga 2, s. 171ff) har man pekat på de goda betingelser för civilmotstånd som ligger i att en stat har en utvecklad demokrati med ett homogent och samtidigt decentraliserat samhälle. Utredningen instämmer i denna bedömning.

En fråga som regelmässigt inställer sig när förhållandena under ockupation skall analyseras gäller ockupantens uppträdande. Folkrätten innehåller en detaljerad reglering av en ockupants rättigheter och skyldigheter gentemot befolkningen. En utförlig redovisning för dessa frågor har lämnats i kapitel 3. Dessa folkrättsliga reglers främsta syfte får sägas vara att skydda civilbefolk- ningen mot inhuman behandling. De innehåller därför förbud mot repres- salier, vissa former av bestraffningar osv. De lägger också på ockupanten ett ansvar för befolkningens försörjning med förnödenheter av olika slag.

Frågan om folkrättens bindande verkan och staternas benägenhet att i olika situationer följa folkrättens regler har ägnats mycket uppmärksamhet. I detta sammanhang kan bara framhållas att vår planläggning måste utgå från att folkrättens regler respekteras.

En annan sak är att det ibland är förenat med särskilda svårigheter att fastställa folkrättens innehåll.

Utredningen kan sammanfattningsvis konstatera att det naturligtvis måste råda en betydande osäkerhet om hur förhållandena inom ett ockuperat område kan gestalta sig. Utgångspunkten för bedömningar av detta slag är dock den planering som pågår fortlöpande inom totalförsvarets olika grenar. Utredningen har den uppfattningen att denna planering är väl ägnad att skapa rimliga förutsättningar för det icke-militära motståndet.

Utredningen kommer i det följande att närmare belysa hur icke-militära motståndsformer redan ingår i pågående totalförsvarsplanering och hur denna planering kan utvecklas för att ännu bättre ta till vara möjligheterna att utnyttja samhällsresurserna för icke-militärt motstånd.

• Sida 36
•  Original

• Sida 37
•  Original

5. Det icke-militära motståndets metodik m.m.

5.1. Valet av metoder

I litteraturen om civilmotstånd och andra icke-militära motståndsformer redovisas ofta systematiska uppställningar över olika metoder som bedöms verkningsfulla mot t.ex. en ockupant. Här kan hänvisas till den amerikanske forskaren Gene Sharp som har publicerat omfattande listor med exempel på civilmotståndsåtgärder. Adam Roberts har på grundval av Sharps analys också gett en rik exemplifiering av olika icke-våldsåtgärder. I Lennart Bergfeldts expertstudie finns en redogörelse för den vetenskapliga diskus- sionen om det icke-militära motståndets metodik (bilaga 2, s. 101ff).

De redovisade metoderna spänner över ett stort område och innefattar åtgärder från exempelvis ordnade, fredliga demonstrationer mot ockupanten till rena sabotagehandlingar som kan leda till olika grader av förstörelse.

Urvalet av åtgärder bygger i vissa fall på en mer eller mindre fullständig genomgång av förhållandena inom det område eller hos den del av befolkningen som är föremål för ockupation eller något annat förtryck. Redovisningen av lämpliga åtgärder i sådana fall omfattar därvid praktiskt taget allt som befolkningen kan göra för att försvåra för den som åtgärden riktar sig mot.

I andra fall ligger det bakom rekommendationen av en viss motståndsåt- gärd ett mera principiellt övervägande som begränsar vad som bör göras till t.ex. enbart icke-våldsåtgärder.

I enlighet med vad som har framhållits i det föregående (avsnitt 4.1) har de som har studerat civilmotståndet oftast utgått från detta som en alternativ försvarsform i förhållande till militärt försvar. Utredningens utgångspunkt för sina överväganden är att det icke—militära motståndet skall komplettera det försvar som vi redan har byggt upp. Detta gör att vad som har anförts i debatten om olika civilmotståndsåtgärder inte utan vidare kan tillämpas vid utformningen av ett svenskt icke-militärt motstånd.

De som har förordat civilmotstånd har t.ex. ibland framhållit att man genom motståndsåtgärder i form av brosprängningar, sabotage mot järn- vägsmateriel och liknande kan förhindra en fiendes fortsatta framryckning. Likaså kan man, enligt dessa personer, genom att undanskaffa vitala delar till maskiner m.m. på ett enkelt sätt förhindra att ockupationsmakten tillgodo- gör sig våra produktionsresurser. Man har också pekat på att man inom ramen för ett civilmotstånd kan föra bort från det ockuperade området viktiga varor och förnödenheter som en ockupant annars skulle lägga beslag på'och använda för egen del.

• Sida 38
•  Original

Redan nu ligger i Sverige ansvaret för icke-militära motståndsåtgärder av det slag som nyss har angetts på totalförsvarets myndigheter. Dessa har alltså också f.n. skyldighet att — var och en inom sitt område — gå igenom vad som bör göras t.ex. i form av förstörelse av anläggningar och undanförsel av energiprodukter och även psykologiskt stöd till befolkningen m.m. samt att planlägga sådan verksamhet. (Se t.ex. lagen (1961:655) om undanförsel och förstöring).

Som överallt inom totalförsvaret finns ett stort behov av samordning mellan totalförsvarsgrenarna för att inte åtgärderna skall motverka varandra eller drabba den egna befolkningen på ett sätt som inte är godtagbart eller inte varit avsett. Också detta behov av samordning är beaktat och reglerat i totalförsvarsplaneringen.

Slutsatsen av det anförda blir således att åtskilligt av det som förordas som icke-militära motståndsåtgärder redan omfattas av vår totalförsvarsplane- ring. Utredningen återkommer till frågan i vilken mån denna planering kan utvecklas för att öka effekten hos vårt försvar i de avseenden som berörs av utredningens arbete.

Det är emellertid också klart att en betydande del av de åtgärder som omfattas av begreppet icke-militärt motstånd inte ingår i vår nuvarande totalförsvarsplanering. Sådana åtgärder skulle enligt utredningens mening kunna tillföra vårt totalförsvar ytterligare styrka.

Det hade självfallet varit önskvärt att kunna göra en inventering av möjliga motståndsåtgärder och förorda vilka av dem som skulle ingå i planeringen. Flera faktorer gör emellertid att detta inte är praktiskt möjligt. Ett viktigt hinder mot detta är kravet på sekretess. Om verksamheten avslöjas, kan ju en angripare förbereda motåtgärder. Dessutom kan en debatt om dessa frågor leda till den uppfattningen att Sverige skulle vara berett att ge upp sitt militära motstånd. Utredningens inställning är i stället den motsatta. Attityden måste vara att slå fast att motståndsandan är stark. Även om reguljärt militärt motstånd tillfälligt skulle uppges, skall någon annan form av motstånd fortsätta.

Ett annat hinder är att det inte med tillräcklig säkerhet går att förutsäga hur förhållandena kan vara i ett ockuperat område. Denna fråga har berörts i det föregående i avsnitt 4.2 om det icke-militära motståndets miljö. Som torde framgå av denna redogörelse är osäkerheten om befolkningens villkor, ockupantens uppträdande, tillgången på resurser av olika slag osv. så stor att möjligheten att genomföra en viss motståndsåtgärd inte kan bedömas i förväg tillräckligt säkert. Än mindre kan åtgärdens effekt på ockupanten förutsägas.

Denna osäkerhet om grundläggande förutsättningar ärinte något speciellt för det icke-militära motståndet. All försvarsplanering bygger på antaganden om en sannolik händelseutveckling, varvid det alltid måste finnas en beredskap för att förloppet kan utvecklas på ett annat sätt. Statsmakterna har beaktat detta genom att som regel ge endast allmänt hållna planeringsdirek- tiv till de ansvariga myndigheterna. Det torde därvid höra till undantagen att riksdagen eller regeringen förordar — för t.ex. det militära försvarets del — att någon viss stridsmetod skall komma till användning. En sådan styrning åstadkommes normalt endast indirekt genom anvisande av medel till vissa vapensystem osv. Det ankommer sedan på cheferna i den militära

• Sida 39
•  Original

organisationen att bestämma hur striden — med beaktande av bl.a. folkrättens regler — lämpligen bör föras.

Enligt utredningens uppfattning förhåller det sig i detta avseende på samma sätt med det icke-militära motståndet. Statsmakterna bör alltså t.ex. tillhandahålla resurser av olika slag för icke-militärt motstånd. Sedan bör det vara en sak för dem som har ansvaret att leda och genomföra motståndet att bestämma dettas närmare utformning. Också här gäller att folkrätten kan sätta en gräns för vad som kan tillåtas.

Statsmakterna bör således inte ange vilka metoder som bör användas inom det icke-militära motståndet. Det underlag som behövs för de närmare besluten om genomförandet av motståndet bör som inom totalförsvaret i övrigt tas fram under planeringen. Den omfattande katalog över möjliga motståndsåtgärder som återfinns i civilmotståndslitteraturen bör därvid kunna vara till vägledning.

Utredningen har i det föregående pekat på att en del av det som traditionellt hänförs till icke-militärt motstånd redan ingår i vår totalförsvars- planering. Utredningen har dock kunnat konstatera att denna planering vanligtvis inte sträcker sig så långt tidsmässigt att den omfattar en ockupation. Utredningen förordar att planeringen i fråga, som berör praktiskt taget hela totalförsvaret, utvidgas till att omfatta också det fall att områden ockuperas av främmande makt. Planeringen skall därvid ta sikte på hur det ockuperade samhället i dess olika delar och funktioner bör inrättas så att ockupantens verksamhet skulle försvåras i så hög grad att detta vägs in i en angripares kalkyler. Viktiga moment i den planeringen är informationen redan i fred till befolkningen, utbildning av nyckelpersonal, anskaffning av materiel såsom sambandsutrustning osv.

Naturligtvis gäller också för denna planering att civilbefolkningens situation inte får äventyras och att folkrättens regler måste respekteras.

De som har förordat icke-militärt motstånd har ofta menat att detta till skillnad från militärt försvar bör vara fritt från våldsinslag.

För utredningens del torde det vara svårt att ställa upp någon begränsning. Syftet med motståndet måste ju under alla förhållanden vara att förmå fienden att avstå från eller avbryta en militär ockupation. En förutsättning för att detta skall lyckas är självklart att motståndet innebär obehag eller svårigheter för fienden i sådan grad att hans beteende påverkas. Obehaget kan visserligen begränsas till en besvärande uppmärksamhet från den internationella opinionen vars styrka givetvis är svårbedömd. Utredningen har emellertid inte sett så snävt på sitt uppdrag utan utgått från att det icke-militära motståndet i första hand skall verka direkt mot angriparen eller ockupanten. Om ett sådant motstånd skall vara effektivt, är det i vissa situationer ofrånkomligt att personer eller egendom kommer till skada i fysisk bemärkelse.

En annan sak är att kravet på att åtgärden inte skall strida mot folkrätten kan göra att en viss åtgärd med våldsinslag inte får vidtas. Även om våld således inte kan undvikas bör det ändå kunna förordas att det får så liten omfattning som möjligt. Med tanke på bl.a. risken för repressalieåtgärder kan detta vara en förutsättning för att det icke-militära motståndet skall kunna bli en kampform för hela den berörda befolkningen.

Det icke-militära motståndet kan antas spela sin viktigaste roll under en

• Sida 40
•  Original

ockupation som syftar till att nå ideologiska, sociala, ekonomiska och kulturella mål.

Sålänge stridshandlingar pågår torde de rent militära motståndsåtgärder- na vara helt dominerande. Befolkningen i den drabbade landsdelen kommer sannolikt att vara i det närmaste fullt upptagen med att försöka överleva, kanske på flykt undan striderna, engagerad i hjälp åt sårade och nödställda. Icke-militärt motstånd kan därför under sådana skeden troligen genomföras bara i mycket ofullständig omfattning.

5.2. Erfarenheter från andra länder

I samband med de omfattande ockupationer, som genomfördes under andra världskriget, uppstod i nästan samtliga områden motstånds- eller befrielse— rörelser, vilka bedrev väpnat motstånd mot ockupationsmakten. Motsvaran- de har förekommit vid de utomeuropeiska konflikter som uppstått efter år 1945. Det finns sålunda en betydande mängd erfarenheter från motstånds— rörelser, vilka verkat under och efter andra världskriget.

Vid granskning av dessa erfarenheter bör framför allt två förhållanden beaktas. Ockupationen har i de flesta fall pågått under en mycket lång tidsperiod. Dessutom har motståndsrörelsen verkat nästan helt utan folkrättens stöd. Förhållandena torde bli annorlunda i framtiden eftersom nya folkrättsregler tillkommit genom IV. Genevekonventionen från år 1949 och det s.k. första tilläggsprotokollet från år 1977.

I Norge började små väpnade grupper göra motstånd kort tid efter det tyska anfallet i april 1940. Redan under hösten 1940 var det möjligt att samordna dessa gruppers verksamhet som bestod både av militära aktioner och civila motåtgärder. En militär huvudorganisation med benämningen Milorg bildades våren 1941 och från samma tid tillkom Kretsen, som var huvudorganisation för olika typer av civil motståndsverksamhet . Här finns sålunda ett exempel på att en organisation för väpnat motstånd arbetat sida vid sida med en organisation för civilt motstånd. Detta samarbete medförde betydande fördelar och försvårade väsentligen ockupationsmaktens verk- samhet.

Motståndsverksamheten i Norge vann i ett tidigt skede erkännande av norska exilregeringen i London. Detta medförde framför allt att befolkning- en i Norge blev positiv till motståndsrörelsen. Den direkta kontakten mellan motståndsrörelsen och norska exilregeringen uppehölls genom den civila grenen - Kretsen. Den operativa ledningen av det militära motståndet låg emellertid på Försvarets Överkommando i London. Detta medförde stora fördelar beträffande samordningen inom Norge samt mellan de norska motståndsstyrkorna och de brittiska enheter, vilka bl.a. insatte raider mot olika tyska anläggningar i Norge.

De väpnade motståndsgruppernas insatser gjordes ofta som överraskande anfall från bakhåll mot tyska trupper och underhållstransporter under förflyttning. Den kuperade norska terrängen erbjöd mycket goda möjlighe— ter för en krigföring av detta slag. Motståndsgrupperna kunde också göra snabba, nattliga överfall mot tyska militära anläggningar och förråd. Den mest spektakulära händelsen var motståndsrörelsens sabotage mot tungvat- -

• Sida 41
•  Original

tenanläggningen i Rjukan, varigenom de tyska planerna på tillverkning av kärnvapen omintetgjordes. Att raiden utfördes med en motståndsstyrka, som flygtransporterades från England, förringar på intet sätt dess värde. Det finns många exempel på att motståndsrörelsernas operationer avpassades med hänsyn till de brittiska anfallen samt den politiska utvecklingen, så som exilregeringen uppfattade denna. Samordningen av de olika militära insatserna visade sig från alla synpunkter värdefull.

Förhållandena i Danmark skilde sig väsentligt från de norska i vad gällde motståndsrörelsens tillkomst, organisation och verksamhet. Detta berodde troligen på den specifika typen av ockupation, som här ägde rum. I Danmark bedömdes militärt försvar utsiktslöst vid det tyska anfallet, vilket ledde till att Danmark blev offer för vad som brukar kallas fredsockupation under åren 1940-45. Dessutom stannade den danska regeringen kvar i landet och inriktade sig på att Danmark och dess befolkning så långt som möjligt skulle förskonas från ockupationens värsta följder.

Den tyska ockupationsmakten tillgrep dock allt hårdare metoder mot den danska civilbefolkningen, särskilt i samband med omfattande strejker och andra oroligheter.

Efter hand började ett allt starkare motstånd växa fram och från våren 1943 förekom ett flertal motståndsgrupper. Det var dock svårt att organisera en enhetlig ledning för samordning av verksamheten. Den väpnade grenen av motståndsrörelsen bedrev sin kamp främst genom sabotage mot anläggningar, som bedömdes värdefulla för ockupationsmakten. Någon ledning från regeringssidan kunde aldrig komma på tal, under de förhållan- den som rådde i Danmark. Denna och andra omständigheter gjorde att den i ett sent skede tillkomna motståndsrörelsen fick begränsade möjligheter att verka.

Hösten 1943 proklamerade tyskarna militärt undantagstillstånd i Dan- mark. Den danska regeringen avgick frivilligt efter att ha sagt nej till långtgående tyska krav. Den ersattes med en tysk militär administration. Vid samma tidpunkt avväpnades den danska krigsmakten, varvid officerarna internerades.

Motståndsrörelsen i Polen arbetade under speciellt svåra förhållanden, eftersom den tyska ockupationsregimen var inställd på att genom brutala metoder förhindra och bryta ner varje form av polsk, nationell verksamhet. Kort tid efter det tyska anfallet år 1939 började väpnade motståndsgrupper att organiseras. Dessa ingick organisatoriskt i den s.k. hemmaarmén, Armia Krajova, vars högsta ledning utövades av polska exilregeringen i London. Medlemmar av motståndsrörelsen, vilka tillfångatogs av tyskarna, behand- lades med utomordentlig grymhet. De blev som regel avrättade utan föregående rättegång. På tysk sida kände man stark oro inför den växande sabotageverksamheten, vilket också ansågs motivera bestraffningar i avskräckande syfte.

Ledningen i London under den polske generalen Bor, var djupt oroad över den omänskliga behandling, som motståndskämparna fick utstå. Därför vädjade general Bor till de allierade att dessa skulle erkänna Armia Krajova som enheter i de allierade styrkorna. Motsvarande åtgärder hade genomförts beträffande de fria franska motståndsstyrkorna, vilket lett till att de franska motståndskämparna fått en något bättre ställning gentemot ockupations-

• Sida 42
•  Original

makten. På brittisk och amerikansk sida vann denna framställning positivt gensvar. General Bor hade emellertid missräknat sig på Sovjets inställning. Trots att den polska motståndsrörelsen nästan enbart arbetade mot tyskarna, ville Sovjet inte gå med på en åtgärd, som skulle legalisera denna rörelse. Framför allt ville man undvika att sovjetstyrkorna vid sin inmarsch skulle kunna utsättas för motståndsrörelsens aktioner.

Åtskilliga fler exempel från ockuperade områden i Europa skulle kunna anföras, men de här relaterade torde räcka i detta sammanhang. I bilaga 3 redovisas dock ytterligare några historiska exempel då icke—militärt mot- stånd, främst civilmotstånd, har använts.

Ockupationsmakten har i praktiskt taget samtliga nu beskrivna fall blivit utsatt för en successivt ökad motverkan från en väpnad, organiserad motståndsrörelse. Denna har verkat inom och bland civilbefolkningen som lämnat understöd till motståndsstyrkorna. Däremot har civila — med undantag för Jugoslavien - i allmänhet inte deltagit i den väpnade kampen.

De väpnade anfallen har medfört betydande problem för ockupations- makten, som bl.a. fått binda stora styrkor för bevakning av transporter och känsliga anläggningar. Framför allt har de väpnade attackerna haft en stark psykologisk effekt på ockupationsmaktens soldater, som ofta känt sig utsatta för ett personligt hot under vistelse bland civilbefolkningen.

Den väpnade motståndsrörelsens insatser har för ockupationsmakten givit de mest tydliga bevisen på befolkningens vilja till nationellt oberoende och frihet.

I följande avsnitt redovisar utredningen några tankegångar kring en svensk väpnad motståndsrörelse på ockuperat område.

5.3. Förberedelser för en väpnad motståndsrörelse m.m.

Effekten av väpnat motstånd skulle kunna förbättras, om det var möjligt att genomföra vissa fredstida förberedelser. Det som främst skulle erfordras är fastställande av en organisation, upprättande av personaltabeller samt anskaffning och lagerhållning främst av vapen, ammunition och sambands- materiel. Sådana i och för sig önskvärda åtgärder skulle dock medföra avsevärda risker för att organisationen redan i fredstid blir känd för de stater som har intresse för svenska, hemliga försvarsåtgärder. Detta skulle med stor sannolikhet medföra att en ockupationsmakt redan under ockupationens första dagar skulle kunna rikta förödande slag mot rörelsen, som för lång tid skulle kunna bli ur stånd att verka.

Det starka kravet på hög sekretess beträffande den väpnade motstånds- rörelsen gör att omfattande fredstida förberedelser inte bedöms möjliga att vidtaga. Härav följer att en väpnad motståndsrörelse i många avseenden måste improviseras, ifall någon del av vårt land skulle utsättas för ockupation. Detta medför en fördröjning av verksamheten, vilket dock får anses som en mindre nackdel i jämförelse med de allvarliga olägenheter, som torde uppstå om organisationen avslöjas i fredstid.

När och om en väpnad motståndsrörelse anses påkallad av förhållandena,

• Sida 43
•  Original

är det viktigt att verksamheten bedrivs inom ramen för en enda organisation - motsvarande Milorg under ockupationen av Norge. I de fall, då den väpnade motståndsrörelsen splittras i flera grenar, leder detta vanligen till att ockupationsmaktens motåtgärder underlättas. En noga samordnad ledning är viktig också för att inte olika motståndsgrupper skall ägna sig åt verksamhet, som kan skada de egna försvarsansträngningarna.

Erfarenheterna från andra världskriget och senare konflikter har också visat, att en väpnad motståndsrörelse vinner avsevärt i styrka genom att rörelsen erkänns av det egna landets regering.

Verksamhetens specifika karaktär gör att den väpnade motståndsrörelsen torde få en begränsad, personell anslutning. Rörelsen måste givetvis byggas upp av personer, på vilka måste ställas de högsta krav, då det gäller nationell pålitlighet. En mycket noggrann personkännedom är vidare nödvändig vid rekrytering av medlemmar.

Den taktik, som brukar användas av väpnade motståndsrörelser, är tämligen väl känd genom redogörelser från olika konflikter under senare år. Vissa allmänna taktiska principer kan sålunda beskrivas utan att detta innebär något avsteg från sekretesskravet.

En svensk, väpnad motståndsrörelse måste ha som mål att försvåra ockupationsstyrkornas verksamhet i allmänhet och särskilt ockupationsmak- tens försök att utnyttja området och dess tillgångar för sina militära syften.

Motståndsrörelsen skall under sina operationer följa folkrättens regler. Operationerna skall vidare planläggas på sådant sätt att betingelserna för civilbefolkningen försvåras i så liten omfattning som möjligt.

Motståndsrörelsen skall som regel endast bedriva sin verksamhet i små grupper.

Operationerna skall i främsta rummet riktas mot ockupationsmaktens militära objekt. Ockupationsmaktens civila administration kan utsättas för anfall - dock endast under förutsättning att detta är förenligt med folkrätten, främjar det militära motståndet och inte medför avsevärda olägenheter för civilbefolkningen.

För att planlägga verksamheten behöver motståndsgrupperna tillgång till bästa möjliga information om ockupationsmakten. Härvid kan upplysningar från civilbefolkningen vara av stort värde.

Eftersom motståndsgrupperna nästan alltid kommer att befinna sig i numerärt och vapenmässigt underläge måste operationerna inriktas mot områden, där ockupationsstyrkorna har svårt att verka.

Detta kan exempelvis ske genom att motståndsgrupper insätter överrask- ande anfall från bakhåll mot en militär avdelning eller en betydelsefull transport av militär materiel. Denna taktik får i princip utformningen som ”slå till och försvinna”.

Motståndsgrupper kan också sätta in anfall mot vissa fasta mål såsom förråd och ensamt liggande anläggningar, för vilka ockupationsmakten inte kunnat avdela tillräcklig bevakning.

Anfall i form av sabotage kan också riktas mot svenska civila anläggningar typ kommunikationer, hamnar, flygfält samt vissa industrier under förutsätt- ning att dessa spelar väsentlig roll för ockupationsstyrkorna. Här måste alltid en awägning ske med hänsyn till den betydelse, som ifrågavarande

• Sida 44
•  Original

anläggningar kan ha för egen civilbefolkning och i samband med motanfall från svenska styrkorutanför området.

All motståndsverksamhet måste bygga på noggrann samordning för att få bästa effekt. Det är därför nödvändigt att de enskilda motståndsgruppernas insatser koordineras. Motståndsaktionerna måste också avpassas med hänsyn till de direktiv som kan komma att meddelas från myndigheter och militära chefer utanför det ockuperade området.

Slutligen måste framhållas vikten av att olika slags motståndsverksamhet inom området samordnas så långt detta är möjligt och praktiskt lämpligt. Skulle exempelvis deltagare i civilmotstånd ägna sig åt verksamhet, som inverkar negativt på den väpnade motståndsrörelsens operationer, skulle detta kunna få ödesdigra konsekvenser för det vidare motståndet inom området. Händelserna i Norge under andra världskriget ger bra exempel på hur olika civila motståndsåtgärder kan komplettera insatserna från den väpnade motståndsrörelsen.

5.4. Det icke-militära motståndets effekt

Som har framhållits inledningsvis omfattas det icke-militära motståndet av samma målsättning som totalförsvaret i övrigt. ”Totalförsvaret bör utformas så att det är i vid mening fredsbevarande. Det fordrar att försvaret har sådan styrka, sammansättning och beredskap att det avhåller från angrepp eller hot om angrepp. Det bör också vara så utformat att det kan motstå angrepp i skilda former från skilda riktningar samt kan verka i olika militärpolitiska lägen." (prop. 1981/82:102, s. 5).

Det icke-militära motståndet skall alltså bidra till att vårt totalförsvar uppvisar en sådan styrka att en möjlig angripare avstår från planer på att angripa oss.

En återkommande fråga är om förekomsten av ett icke-militärt motstånd i ett land har någon betydelse för den totala försvarseffekten. Frågan kan självfallet inte besvaras med ett enkelt konstaterande i den ena eller andra riktningen. Rent allmänt kan dock sägas att varje åtgärd som är ägnad att öka vår vilja och förmåga till motstånd höjer vår försvarströskel.

Det icke-militära motståndets isolerade effekt är givetvis svårbedömd. Om syftet med ett angrepp endast är att ta ett begränsat avsnitt av vårt land för att få ett genomgångsområde för operationer i ett tredje land, är det sannolikt att åtgärder från befolkningen av det slag som brukar inrymmas i begrepp som civilmotstånd och liknande termer har mycket liten effekt. Angriparens primära intresse är att snabbt få herravälde över ett geografiskt område. Han strävar därför efter att inte göra sig beroende av resurserna inom området.

Om ockupationen däremot har mera långsiktiga mål och avser en längre tid kan värdet av icke-militära motståndsinsatser antas öka.

I en sådan situation blir angriparen mednödvändighet mer beroende av resurserna i det ockuperade området. Han måste använda sig av kommuni- kationsmedel, försörjningsanläggnin'gar m.m. Åtminstone efter någon tid är det antagligt att han måste avkräva befolkningen insatser.

Här måste observeras att det kan vara mycket svårt för den stat som utsätts

• Sida 45
•  Original

för ockupation att bedöma om syftet är att endast behärska ett geografiskt begränsat område eller om anfallet har vidare mål. Dessutom kan motpartens målsättning komma att ändras till följd av oförutsedda politiska eller militära händelser.

Ur en aspekt är det icke-militära motståndet ytterst väsentligt, också utan noggrann kännedom om effekten. Ett icke-militärt motstånd måste nämligen — oavsett effekten på ockupanten — alltid ha en stor betydelse för den ockuperade befolkningens överlevnad. Det ligger nämligen ett stort värde i att människor i en pressad situation får en möjlighet att "göra något” åt denna situation. När den tid kommer då människorna efter en tid av ockupation skall bygga upp ett nytt liv utan en alltför stor skuldbörda, måste det vara värdefullt för dessa människor att veta att de har deltagit i motståndsverksamheten.

Ett icke-militärt motstånd kan alltså ge människor en möjlighet att uträtta just det som de verkligen kan göra, för att inte efteråt brytas ner inför medvetandet att inte ens ha gjort det som var möjligt. Ett icke-militärt motstånd är en möjlighet för den ockuperade människan att behålla sin mänskliga värdighet, den som i en krigssituation ständigt hotas eller förstörs.

Det är vidare inte en rimlig etisk princip att bedöma handlingar enbart utifrån vilka resultat de hittills haft eller kan tänkas få, utan man också måste värdera handlingar utifrån vilket syfte de tjänar, om de är goda eller dåliga, livsbefrämjande eller destruktiva, uttryck för hopp eller för uppgivenhet. Härav följer att motståndet är värdefullt, inte minst för dem eller den som utför det.

• Sida 46
•  Original

",T—' 'vrji'ln

• Sida 47
•  Original

6. Organisationsfrågor

I avsnitt 5.1 har utredningen framhållit att åtskilligt av det som traditionellt brukar hänföras till icke-militärt motstånd - t.ex. undanförsel och förstöring av egendom — redan omfattas av vår totalförsvarsplanering. Detta innebär inte bara att sådana åtgärder planeras och förbereds i fredstid utan också att det redan finns samhällsorgan med ansvar för planeringen och förberedel- serna.

En genomgång av totalförsvarets olika funktioner visar också att det finns flera myndigheter och företag som har ett ansvar för planeringen och även genomförandet av åtgärder som måste kunna betecknas som icke-militärt motstånd.

Fördelningen i stort av tillgängliga resurser till olika ändamål görs av regeringen efter förslag från ansvariga centrala myndigheter. De senare ger efter regeringens beslut anvisningar till centrala, regionala och lokala myndigheter samt till näringslivet.

I krig skall inhemska råvaror kunna utnyttjas i större utsträckning än i fred. Inhemska tillgångar är dock inte tillräckliga för att tillgodose behoven varför särskilda beredskapslager har lagts upp på olika håll i landet. Dessa är synnerligen attraktiva för motståndaren att komma åt. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar skall i fred planlägga verksamheten för bl.a. detta område.

För att förhindra att viktiga resurser som beredskapslagren förstörs genom krigshandlingar eller faller i motståndarens händer genomförs undanförsel. Härvid eftersträvas att få en från beredskapssynpunkt ändamålsenlig fördelning av olika varor. Överstyrelsen har huvudansvaret för såväl urval av objekt, planläggning och beslut om verkställighet som tillämpningsanvis- ningar.

För att i krig hindra en angripare från att få tillgång till egendom, förnödenheter m.m. som skulle väsentligen underlätta hans krigsansträng- ningar och som inte har kunnat undanföras. planläggs i fred även för förstöring. Sjukvårdsmateriel får dock inte förstöras. Inte heller livsmedel får normalt förstöras. Överstyrelsen ansvarar i samråd med försvarets materielverk, jordbruksnämnden och socialstyrelsen för planläggningen. Samverkan på regional nivå sker under civilbefälhavaren och militärbefäl- havaren mellan länsstyrelsen och försvarsområdesbefälhavaren. Planlägg- ning och genomförande av undanförsel och förstöring måste ske under

• Sida 48
•  Original

beaktande av de behov som kan uppstå för befolkningen inom ockuperat område.

På det psykologiska försvarets område har nyligen för regeringen framlagts ett betänkande av informationsberedskapsutredningen (Ds Fö 198316 Informationsberedskap). För att få en kontinuitet från fred till krig och en klarare fördelning av ansvaret för nyhetsförmedlingen och uppgiften att stärka försvarsviljan och motståndsandan, föreslår informationsbered- skapsutredningen att en central myndighet benämnd styrelsen för psykolo- giskt försvar inrättas. Den skall ersätta beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och ta över åtskilliga uppgifter från statens upplysningscentral. Styrelsen skall dock inte delta i själva nyhetsförmedlingen utan denna skall handhas av ordinarie organ.

Informationsberedskapsutredningen förordar också att forskningen utö- kas bl.a. vad gäller den militära psykologiska krigföringen och dess effekter på försvarsviljan och vilka medel för aktiv påverkan som kan tillgripas. Betänkandet remissbehandlas f.n.

Samverkan inom totalförsvaret syftar främst till att fördela försörjnings- viktiga resurser, stödja produktionen, genomföra ransoneringar, säkerställa resurser för prioriterad produktion, fatta beslut om undanförsel och förstöring, göra omprioriteringar av t.ex. krigsleveranser och vidta åtgärder för skydd, bevakning m.m.

Motsvarande planläggning förekommer inom praktiskt taget alla totalför- svarsområden .

Transportväsendet, som är avsett att fungera också i krig, blir i händelse av ockupation en viktig resurs för ockupanten. Det kan emellertid — ofta med enkla medel — också bli ett problem för ockupanten. Transporter av förnödenheter som inte når ockupantens soldater är ett exempel på detta.

Ockupanten har också behov av att tillverkningsindustrin fortsätter att fungera. Störningar i denna kan bli besvärande för en ockupant som kan vara beroende av vad som tillverkas inom området.

På samma sätt förhåller det sig t.ex. med massmedia. Ockupanten kan vara beroende av deras resurser för att få ut information till den ockuperade befolkningen. Om informationen får annat innehåll än vad ockupanten har avsett eller uteblir, kan detta vålla honom allvarliga problem.

En genomgång av totalförsvarets olika delar visar att det på område efter område finns motståndsåtgärder som kan vidtas för att försvåra för ockupanten.

6.2. Utredningens överväganden

Allmänt

Totalförsvarsplaneringen har hittills tagit sikte på förhållandena under kriser av olika slag samt under krig. Däremot har det hört till undantagen att någon planering skett av åtgärder inom en ockuperad del av landet. Försvarsplaneringen har alltså hittills inte i särskilt stor utsträckning avsett

• Sida 49
•  Original

förhållanden bortom den militära kampfasen. Frågan om vad som bör göras efteråt, om t.ex. det militära försvaret inte kan lösa sina uppgifter, är i allmänhet bristfälligt belyst. Vad som krävs av totalförsvarsorganen är följaktligen att de utvidgar sin planering till att avse också den situationen att ett område blir föremål för ockupation. Vid sidan av uppgiften att sörja för den egna befolkningens försörjning skall denna planering avse åtgärder som kan vidtas för att göra det svårare för ockupanten att vidmakthålla ockupationen.

Utredningen föreslår således att totalförsvarsmyndigheterna åläggs att inom sina ansvarsområden planera också för att landet eller en del av detta ockuperas. Planeringen skall därvid inte bara ta sikte på att den egna befolkningens lidanden skall mildras. Den skall också avse åtgärder som direkt är ägnade att försvåra för ockupanten att behålla herraväldet över området.

Utredningen är medveten om att det här blir fråga om en vansklig avvägning mellan vad som kan försämra för ockupanten och vilken effekt detta kan få för den egna befolkningen. Utredningen har i avsnitt 3.2.2. belyst frågan om konsekvenserna av olika motståndsåtgärder för befolkning- en.

Utredningens här redovisade uppfattning leder till att någon särskild ny organisation inte behöver byggas upp för det icke-militära motståndet. Planläggningen av detta i fred bör nämligen integreras med övrig totalför- svarsplanering.

Detta innebär att det yttersta ansvaret också för denna försvarsform självfallet bör ligga på landets högsta ledning, dvs. regeringen. Inom regeringskansliet finns också den i försvarsdepartementet ingående enheten för civilt totalförsvar med särskild uppgift att centralt samordna totalför- svarsätgärderna.

Även om totalförsvarets centrala ledning har en organisation som är avpassad för att leda och inrikta det icke—militära motståndet i stort, finns det anledning att framhålla några särskilda svårigheter.

Som har framhållits är icke-militärt motstånd visserligen i princip inte något annat än en utveckling i viss riktning och med visst syfte av redan planlagd verksamhet inom totalförsvaret. Planeringen av totalförsvaret hittills har emellertid nästan inte alls tagit sikte på motståndseffekten under ockupation. Enligt utredningens bedömning är det erforderligt med något arrangemang på central nivå inom totalförsvaret för att säkerställa att den icke-militära motståndsaspekten beaktas tillräckligt i planeringen.

Utredningen har övervägt olika åtgärder för att åstadkomma en inriktning av totalförsvaret också mot icke-militärt motstånd. En lösning med en särskild nämnd eller liknande organ som skulle ges befogenhet att ge bindande anvisningar till myndigheterna i frågor om icke-militärt motstånd har t.ex. studerats. Utredningen har dock funnit att detta skulle innebära ett olämpligt avsteg från gällande ledningsprinciper inom totalförsvaret.

Delegationen för icke-militärt motstånd

Utredningen har i stället kommit fram till att det viktiga är att företrädare för berörda myndigheter och andra instanser sammanförs i ett organ, som inte

• Sida 50
•  Original

skall fatta för myndigheterna bindande beslut utan som skall vara ett forum för överläggningar i frågor om det icke-militära motståndet. Inom ett sådant organ kan i och för sig konkreta motståndsåtgärder diskuteras. Den viktigaste uppgiften bör dock vara att hålla tanken på det icke-militära motståndet levande inom totalförsvarsplaneringen och att främja dess utveckling.

Enligt utredningens mening är det lämpligaste arrangemanget att en särskild delegation för icke-militärt motstånd inrättas under regeringen. Delegationen bör verka i anslutning till försvarsdepartementet (enheten för civilt totalförsvar). Det kan vara lämpligt att chefen för den nämnda enheten leder delegationens verksamhet.

Delegationen bör vidare innehålla företrädare för de viktigaste funktio- nerna inom det icke—militära motståndet. Sålunda bör åtminstone en civilbefälhavare ingå i delegationen. De olika civila totalförsvarsgrenarna, dvs. civilförsvaret, det ekonomiska försvaret innefattande både varuförsörj- ning och transporter, det psykologiska försvaret och övrigt totalförsvar såsom t.ex. arbetsmarknaden bör också vara representerade i delegatio- nen.

En viktig uppgift inom det icke-militära motståndet får de väpnade motståndsrörelserna antas komma att få. Med hänsyn till detta och till behovet av samordning med det militära försvaret bör företrädare för försvarsmakten också ingå i delegationen. Folkrörelserna kommer med stor sannolikhet att spela en avgörande roll i motståndsverksamheten (se vidare kap. 8). De bör också vara representerade i delegationen.

Det kan dessutom vara av värde, inte minst för utvecklingen av motståndsåtgärderna, att den samhällsvetenskapliga forskningen är repre- senterad i delegationen. Utredningen återkommer till detta i kapitel 9.

Planering och samordning

På den högre regionala nivån bör ansvaret för den samordnade planeringen av det icke-militära motståndet enligt utredningens mening helt naturligt ligga på civilbefälhavarna. I deras samordningsansvar inryms f.n. åtskilligt av det som kan utvecklas till icke-militärt motstånd.

Civilbefälhavarnas kanslier har mycket små resurser. Utredningen bedö- mer det inte möjligt för civilbefälhavarna att utan resursförstärkning kunna svara också för den högre regionala samordningen av icke-militärt motstånd. Det synes erforderligt att åtminstone ytterligare en handläggartjänst inrättas vid varje civilbefälhavarkansli utöver vad som har angetts i 1982 års försvarsbeslut.

På lägre regional och på kommunal nivå bör länsstyrelserna resp. kommunerna svara för erforderlig planering och samordning av det icke-militära motståndet.

När det gäller genomförandet av motståndet finns det anledning att hålla fast vid de ansvarslinjer som är uppdragna redan nu. Motståndsåtgärder inom t.ex. transportväsendet bör så långt det är möjligt tänkas igenom och förberedas av dem som normalt har uppgifter inom detta.

• Sida 51
•  Original

Befolkningens medverkan

Naturligtvis är icke-militärt motstånd lika litet som andra försvarsåtgärder någonting som med någon större effekt kan utföras enbart av myndigheter och andra offentliga organ. Styrkan i motståndet är i stället helt beroende av befolkningens uppslutning. Myndigheternas uppgifter är begränsade till planläggning, resursfördelning och i viss mån ledning. Verksamheten som sådan måste utföras av enskilda människor i samverkan med varandra.

Enligt utredningens mening borde det svenska samhället med sin fasta förankring i stora folkrörelser ha särskilt goda betingelser för att kunna utveckla en betydande, samlad motståndskraft mot en inkräktare. Utred— ningen återkommer till detta i kapitel 8 i samband med en redovisning av folkrörelsernas roll på ockuperat område. Även kyrkorna har viktiga uppgifter under en ockupation. Också detta belyses närmare i samma kapitel.

Genomförandet m.m.

Förstärkningen av det icke-militära motståndet bör genomföras successivt och integreras med övrig totalförsvarsplanering. Det kan vara lämpligt att verksamheten får starta inom ett civilområde så att erfarenheterna från detta område efter hand kan bli vägledande för verksamhetens fortsatta uppbygg— nad i landet. Delegationen för icke-militärt motstånd bör därvid få till uppgift att särskilt följa verksamheten under uppbyggnadsskedet.

I diskussionen om civilmotstånd förekommer ofta förslag till mer eller mindre utvecklade organisationsstrukturer. Ett gemensamt drag för dessa är att man betonar värdet av små grupper, organiserade i det vanliga samhällslivet i folkrörelser, bostadsområden, på arbetsplatserna osv. Också Lennart Bergfeldt tar i sin expertstudie (bilaga 2, s. 143 ff.) upp organisationsfrågorna och redovisar ett relativt utförligt förslag till struktur från den centrala nivån till lokalplanet. Han framhåller därvid också decentraliseringens betydelse.

Av skäl som har framgått av det föregående lämnar utredningen inte något fullständigt förslag till organisationsmodell för det icke- militära motståndet. Utredningen finner det emellertid angeläget att framhålla att de i diskussio- nen redovisade förslagen ofta bygger på principer som kan tillämpas även på motståndsverksamhet som skall verka vid sidan av bl.a. det militära försvaret. Sådana förslag utgör därför värdefullt underlag för den fortsatta diskussionen och planeringen.

Information och sekretess,

Informationen kräver särskilda överväganden. Det gäller sålunda att i fredstid i samband med totalförsvarsinformation se till att hela befolkningen får information om vilken hållning som skall intas gentemot en ockupant och vilka rättigheter och skyldigheter som gäller i förhållandet till denna. Men det är också nödvändigt att planera för hur information under en pågående ockupation skall kunna förmedlas mellan dem som har att leda och planera motståndet och dem som svarar för genomförandet.

• Sida 52
•  Original

Frågan om det icke-militära motståndets organisation både i fråga om planläggning och utförande måste också bedömas mot bakgrund av behovet av sekretess.

Bland dem som förordar civilmotstånd som en alternativ försvarsform hävdas inte sällan att motståndet skall planeras och genomföras med minsta möjliga sekretess. Man menar att det härigenom skapas möjlighet till en direkt kontakt mellan ockupantens personal och den ockuperade civilbefolk- ningen som svarar för motståndet. Civilmotståndsanhängarna hävdar att det på detta sätt kan komma till stånd en dialog mellan dessa grupper vilken kan bidra till en upplösning av konflikten.

Enligt utredningens mening gäller i alla sammanhang att sekretessen kring en verksamhet skall vara så liten som möjligt. Detta utesluter dock inte att en effektiv sekretess är nödvändig i många sammanhang för att planläggning m.m. inte skall bli känd och överraskningsmoment inte skall kunna skapas. Det är på samma sätt med det icke-militära motståndet. Den krigsavhållande funktionen förutsätter givetvis att motståndet är känt för en eventuell angripare så att han väger in det på sin ”kostnadssida”. Den krigsavhållande effekten torde dock minska om planeringens innehåll blir avslöjat och angriparen får möjligheter att överväga motåtgärder. Särskilt viktigt är att nyckelpersonernas identitet inte blir känd och att det finns en sektorisering av verksamheten så att inte en hel organisation kan rullas upp genom en eller

_ ett fåtal personer. Sekretessfrågorna har också belysts i avsnitt 5.3.

• Sida 53
•  Original

8. Folkrörelsernas och kyrkornas roll i motståndet

8.1. Begreppsbestämning

Begreppet folkrörelse kan ha olika innebörd. I detta sammanhang avses organisationer med ett avsevärt medlemsantal och med demokratisk uppbyggnad. Vidare förutsätts att alla medborgare eller alla som bor i Sverige kan frivilligt ansluta sig till organisationen utan andra hinder än sådana, som beror på dess öppet angivna mål och arbetsområden och som anges i stadgarna för resp. organisation. En begränsning när det gäller organisationens acceptans av vederbörande medlem är att hon eller han är beredd att fullgöra sina skyldigheter enligt vederbörande organisations stadgar.

8.2. Folkrörelsernas roll i vårt fredstida samhälle

Under de senaste decennierna har det skett väsentliga förändringar i folkrörelserna. På en del håll uppfattas dessa som en tillbakagång. Generellt sett kan man emellertid inte påstå att så är fallet. Totalt sett har medlemssiffrorna starkt ökat. Vissa ideella organisationer t.ex. nykterhets- rörelsen har dock gått tillbaka men har trots detta en inte obetydlig anslutning.

Folkrörelseorganisationerna har omstrukturerats. Ett tecken på detta är att man i betydande utsträckning använder sig av heltidsanställd arbetskraft vid sidan av frivilliga insatser från medlemmarna på deras fritid.

Folkrörelserna arbetar inom ramen för sina resurser och enligt sina stadgar för att förverkliga vissa mål i samhället. Oftast är uppgiften att samla medlemmarna kring konkreta krav och uppgifter. Man vill t.ex. skapa opinioner, som de politiska partierna gör, eller bedriva bildningsverksamhet. Under senare år har utbildningen av medlemmarna kommit att spela en allt större roll i verksamheten i nästan alla organisationer samtidigt som den utåtriktade aktiviteten ökat.

Folkrörelserna är på olika områden bärare av demokratiska funktioner i vårt fredstida samhälle. De har en stor betydelse för opinionsbildning och opinionsförmedling. De representerar vidare kontakten mellan breda folkgrupper samt regionala och centrala ledningsgrupper inom såväl de politiska, fackliga, ekonomiska som de ideella organisationerna. Lokalt påverkar folkrörelserna samhällsmiljöerna i betydande utsträckning. Till

• Sida 56
•  Original

förändringarna under senare år hör tillkomsten av miljörörelserna. Dessa fyller i vissa fall de krav som man kan ställa på folkrörelserna vad beträffar stadgar, syfte, sammanhållning osv.

Av särskild betydelse för totalförsvaret är de frivilliga försvarsorganisa- tionerna.

8.3. Folkrörelserna i krig

Det är sannolikt att folkrörelserna kommer att ha stor betydelse för befolkningen i ett krigssamhälle. Yttre svårigheter såsom oro för framtiden, inkallelser med åtföljande splittring av familjen, knapphet på förnödenheter, utrymning och inkvarteringar m.m. skapar svårigheter för människorna. I det läget kan föreningslivet och den gemenskap detta kan skapa bli till en tillgång för många människor.

Även i krig kan folkrörelserna få opinionsbildande och opinionsförmed- lande uppgifter. Det bör i detta sammanhang också nämnas att många av de informationsmedel som vi använder oss av i vårt fredstida samhälle är baserade på en avancerad teknik. Det finns stor risk för att den slås ut i en krigssituation. I det läget måste vi lita till enkla informationsmetoder. Folkrörelserna kan därvid bli en ovärderlig tillgång.

Det kan alltså konstateras att folkrörelsernas primära uppgifter inte undergår någon förändring vid samhällets omställning för att möta krig eller krigsfara. Till folkrörelsernas uppgifter hör även att bidra till den inre sammanhållningen och ge kunskaper, diskutera och stimulera till insatser på olika samhällsområden.

Från det psykologiska försvarets sida har mot bakgrunden av vad här har nämnts vissa åtgärder vidtagits för att folkrörelserna skall kunna fungera även i händelse av krig.

8.4. Folkrörelserna i ockuperat område

Allmänt

Om en del av vårt land tillfälligt skulle ockuperas av en främmande makt kan folkrörelserna spela en viktig roll, när det gäller att organisera och leda ett motstånd mot ockupanten.

I ett läge som detta är det viktigt att folkrörelserna först och främst fullföljer sina uppgifter som bärare av vårt kulturella arv. Enbart genom att fortsätta sin verksamhet, att fullfölja sina uppgifter, gör folkrörelserna i detta svåra läge en insats för att befolkningen skall bevara sin nationella identitet. Det går inte att gradera de olika insatserna. Studiecirklar där människor samlas för att diskutera, för att sjunga och spela eller läsa språk kan vara lika viktiga inslag som åtgärder av mera handfast och farlig karaktär på det

fackliga området. Det är sannolikt att ockupanten försöker att slå sönder folkrörelserna,

t.ex. genom att arrestera dess ledning. Då folkrörelserna omfattar större delen av befolkningen är detta en mycket svår uppgift. I ett läge då vårt land

• Sida 57
•  Original

hotas av krig är det emellertid viktigt för folkrörelseorganisationerna att förbereda åtgärder som innebär att man snabbt kan ersätta personer som har viktiga uppgifter inom organisationerna och av något skäl inte längre kan fullfölja dem.

Organisationer

3) De fackliga organisationerna har i vårt land en betydande styrka och slagkraft. Genom den internationellt sett höga fackliga anslutningen och den starka solidariteten inom dessa organisationer torde de ha möjlighet att även i ett samhälle som ockuperats av en angripare visa en betydande styrka.

Ockupanten hari hög grad intresse av att arbetslivet går i normala gängor och kan komma att med olika medel verka för att så skall ske. Om det blir genom försök till samverkan med de fackliga organisationerna eller genom att deras ledare fängslas eller förflyttas går inte att förutse.

Den relativt starka centralisering och regionalisering av verksamheten som råder inorn LO, TCO och SACO innebär inte att den lokala verksamheten stannat av. Det är sannolikt att i ett läge som det här beskrivna de fackliga organisationerna i första hand måste agera på det lokala planet. Det är där som mötesverksamheten äger rum och de nära personliga kontakterna etableras.

De fackliga organisationerna har av andra skäl möjligheter att var och en på sitt sätt störa ockupanten i hans verksamhet. Beslut om var och när så skall ske måste givetvis fattas i medvetenhet om vilka utomordentligt långtgående konsekvenser det kan få för många medlemmar i resp. organisation och främst för dess ledning. b) De politiska organisationerna kommer i ett ockuperat område sannolikt att bli utsatta för hård press. Det kan också tänkas att de helt förbjuds. Så långt det är möjligt bör emellertid även politiska organisationer uppmuntras att arbeta vidare. I ett sådant läge är det troligt att de partiskiljande frågorna kommer att tonas ner eller helt försvinna och kampen för nationens överlevnad blir den väsentliga frågan för alla.

De politiska organisationerna är på ett särskilt sätt bärare av våra demokratiska värden. De har starka lokala förankringar och dess medlem— mar är vana vid att sprida information hos befolkningen. Även om politiska organisationer upplöses bör så långt möjligt verksamheten fullföljas.

c) Bildningsorganisationerna har bl.a. till uppgift att vara bärare av det kulturella arvet. Deras insatser bör i första hand bestå i att de så långt det är möjligt fullföljer sin ordinarie verksamhet. I en tid då de materiella tillgångarna sannolikt är knappa och då pressen på befolkningen på många sätt är hård även i övrigt är det troligt att människor får ett starkt ökat behov av verksamhet av den typ som bildningsorganisationerna erbjuder.

d) Idrottsorganisationerna är i vårt land angelägna om att inte ta andra politiska hänsyn än de som beslutats av erkända internationella organ. Under ockupation är det viktigt att även idrottsrörelsen verkar. Självfallet ställs då stora krav på dess integritet. Det är givetvis stor risk för att ockupanten ställer krav på samverkan. Det måste naturligtvis bestämt avvisas.

e) De frivilliga försvarsorganisationerna torde knappast få några möjligheter

• Sida 58
•  Original

att arbeta öppet inom ett ockuperat område. Även om ockupationsmakten kan internera vissa av ledarna är det emellertid inte möjligt för ockupanten att fullständigt lamslå och passivisera denna numerärt stora, decentraliserade folkrörelse.

Organisation av motståndet

Det ärinte lämpligt i fredstid att ange på vilket sätt motståndet i händelse av ockupation kan komma att organiseras. Om förberedelseri dessa avseenden blir för långtgående kan de i stället för att främja den nationella överlevnaden komma att utnyttjas av ockupanten. Det kan emellertid vara av värde om vissa frågeställningar som rör situationer av här berört slag diskuteras bland representanter för folkrörelserna. Ett par sådana frågeställningar är hur kontaktnät etableras och hur man ersätter personer med andra i en organisation, som inte har möjlighet att anordna fria val. Ett annat exempel är vilken mötesverksamhet som kan bedrivas, då det finns risk för att det som sägs rapporteras till ockupanten osv.

8.5. Kyrkornas roll

Inledning

Att religionen, i betydelse av en personligt tillägnad livsåskådning, är en tillgång för människan är en känd sak. Häri Sverige hör den kristna tron till de kulturella och religiösa rötter som medvetet eller omedvetet utgör en bakgrund för våra liv.

Med hänsyn tagen till vårt aktuella problem, hur Sveriges folk i händelse av ockupation och krig skall kunna behålla sin nationella samhörighet och orka stå emot det onda, kan den kristna tro beskrivas på följande sätt.

Kristen tro - en motståndsrörelse

Kristen tro är i grunden en form för motståndsrörelse. I kristen tro kommer livets dubbeltydighet till uttryck som ett krav på befrielse och samtidigt som ett befriande ord om värdighet i förnedring och upprättelse i misslyckan- det.

Kristen tro bärs av det ord vars syfte är att ge människor styrka att leva med sitt jordiska ansvar, att ge dem hopp att handla också när livet ser förtvivlat ut och att låta dem börja på nytt när de misslyckas.

Genom det kristna budskapet ges människan möjlighet att göra motstånd mot alla former av förtryck, vare sig det gäller att göra motstånd mot människoförakt, elitism, fångenskap under tingen eller uppgivenhet.

Motståndet i de bibliska berättelserna

Fångenskap och befrielse är det genomgående temat i bibelns berättelser. Dessa berättelser om befrielse ur slaveri och om en föraktad människas möjlighet att stå emot det onda, har också den mycket speciella förmågan att

• Sida 59
•  Original

trots sin ålder och sin anknytning till dåtida förhållanden, ändå bli aktuella i varje tid och varje ny situation.

Därför är det möjligt och även tillräckligt för kyrkor och samfund, att i en tid där ordets frihet är hotad och där förkunnelse och påverkan i vanlig mening är beskuren, ändå ge människor kraft och styrka just genom att återge berättelserna om ett förslavat folks befrielse och om en avrättad människas livgivande kraft. Dessa berättelser kommer då att förstås i det nya ljus som kastas över dem på grund av den aktuella situationen och människor kan genom dem få hjälp att kunna stärka den nationella samhörigheten och ta på sig det handlande som krävs, trots rädsla och nödvändiga offer. Dessutom — och inte minst — får vi i talet om förlåtelsen en hjälp att orka leva också när vi misslyckas med det som egentligen krävdes av oss. Det ges alltså med kristen tro en möjlighet att behålla mänsklig värdighet också i ett läge av förnedring och utblottelse.

S trukturfrågor

Speciellt för svenska kyrkan är att den genom historisk tradition är folkets, den är en folkkyrka förenad med staten och uppbyggd på ett demokratiskt kommunalt församlingsstyre.

Organisatoriskt skiljer sig alltså svenska kyrkan från frikyrkorna, som vad gäller sin struktur snarare är att likna vid folkrörelserna. Som förkunnare av evangeliet är dock frikyrkornas och svenska kyrkans uppgifter och möjlig- heter identiska.

Det grundläggande för svenska kyrkans organisatoriska struktur är framför allt två ting. Dels är den territoriellt förankrad, dvs. knuten till . människorna inom varje geografiskt område av vårt land. Den är alltså heltäckande. Dels är den knuten till sitt budskap. Dessa två ting, territoriet och budskapet är två mycket konkreta företeelser, samtidigt som de i händelse av ockupation är mycket svåra att ”komma åt” och utsätta för repressalier. Det geografiska området finns där, det är påtagligt och oberoende av medlemslistor, registrering osv. Däri ligger en olikhet i förhållande till folkrörelserna. Förankringen i budskapet är också kyrkans styrka, såväl frikyrkornas som svenska kyrkan. Man kan naturligtvis tysta präster, förbjuda sammankomster och förkunnelse i kyrkor och på mötes- platser. Detta till trots kommer budskapet att fortsätta leva i folket, helt enkelt därför att det är en del av vårt lands och vårt folks liv, tradition och kultur.

Under ockupation kan således de för svenska kyrkan konstituerande fenomenen, budskapet och territoriet, fortsätta fungera. Därtill ges visst skydd för kyrkans verksamhet i IV. Genevekonventionen där ett stort antal artiklar handlar just om skydd för religion, tro och religionsutövning. Detta skydd gäller såväl de som tillhör svenska kyrkan och frikyrkorna som övriga trosbekännare i vårt land.

Svenska kyrkan i ett krisläge

För att svenska kyrkan i en tid av ockupation skall kunna fungera som är tänkt, dvs. geografiskt heltäckande — för alla människor — samt knuten till sitt

• Sida 60
•  Original

budskap, är det viktigt att den redan i fredstid fungerar så. Den bästa förutsättningen för att svenska kyrkan skall kunna betyda något i en krigssituation är därför att man i fredstid i kyrkans ledning, bland kyrkans folkvaldai kyrkokommunerna och bland prästerskapet värnar om vår kyrkas öppenhet för hela folket och hennes förankring i ett evangeliskt budskap.

I händelse av krig och ockupation måste det vara viktigt att kyrkan fortsätter att som vanligt vara kyrka och i denna nya situation berättar de gamla bibliska berättelserna. Detta sker framför allt vid gudstjänster och förrättningar såsom vid dop, vigsel, konfirmation och jordfästning.

Till styrkan hos folkkyrkan hör därför självklarheten i formerna för de ofrånkomliga avbrotten i det dagliga livet, såsom vid helgerna och vid livets gränssituationer. Då firas gudstjänst, då fortsätter man att döpa, viga, konfirmera och jordfästa. I tider av kris ger dessa förrättningar vid livets gränser mer livsnödvändig stadga i tillvaron än dess självklarhet i fredstid kanske visar. I en tid av stor förvirring då vardagen inte är sig lik och ens liv och omvärld har förvandlats till oigenkännlighet har kyrkan en stor uppgift i att ge tillfälle till välkända och innehållsfyllda avbrott i form av just helger och förrättningar. Man kan alltså trots främlingskap och oro få fortsatta att fira jul, påsk och pingst, samlas till gudstjänster och förrättningar. På så sätt kan kyrkan tillmötesgå behovet av gemenskap och nytt hoppi människors liv och vardag i en tid av krig och omvälvning.

Några konkreta exempel från kyrkorna ute i världen

Idag talar man ofta om den polska kyrkan som ett exempel på kyrkans betydelse i motståndet mot förtryck och ockupation. Ibland kan det tyckas som om den polska kyrkans styrka ligger i att den är katolsk och internationell. Snarare är det så att dennas styrka ligger i att den är förankrad i folket och i en levande kultur. Allt sedan polska frigörelsekampen under 1800-talet har katolska kyrkan utgjort ett stöd för polska folkets strävan efter nationell frihet. Polska kyrkans nationella drag har närmast stärkts under senaste årtionden. Den fungerar som en självklar del av folket, som något man känner igen och där man har sin identitet. Det är alltså den folkliga förankringen som ger en kyrka styrka och handlingsmöjlighet som kan utgöra förutsättning för ett icke-militärt motstånd förankrat i kyrkans tro.

För några år sedan mördades ärkebiskopen i El Salvador framför altaret i den kyrka där han förrättade mässa. Han blev mördad därför att han gjorde aktivt motstånd mot det förtryck som råder i landet. Kort innan han mördades hade han klart givit uttryck för att han var beredd på att hans agerande förmodligen skulle kosta honom livet. Han tog den risken. Av detta bör man dock inte dra slutsatsen att kyrkan som kyrka kan förväntas agera i t.ex. en motståndsrörelse, utan att varje agerande måste vara ett ställnings- tagande hos enskilda kristna människor. I annat fall skulle t.ex. en hel församling kunna ställas till svars för någon enskild kristens eller biskops handlande. Vad kyrkan som kyrka kan göra är i stället att fortsätta med vad den alltid gör, nämligen att förkunna, medan det konkreta handlandet måste vara varje enskild människas ansvar.

Förmodligen kommer dock många människor att delta i någon form av motståndsrörelse, också med kristen motivering, men detta förblir trots allt

• Sida 61
•  Original

ett val av den enskilde. Kyrkoförsamlingen är alltså ingen förening som kan hyllas eller straffas för vad någon medlem eller någon i föreningsledningen har gjort eller underlåtit att göra.

Sammanfattning

Under krig och ockupation måste det vara kyrkans uppgift att fortsätta att förkunna evangeliet om befrielse från förtryck och om en möjlighet att kämpa mot förtrycket, medan det konkreta motståndsarbetet måste vara den enskildes ansvar. Kyrkan förkunnar— människor handlar. Detta är en princip som bör kunna upprätthållas under ockupation och stödjas i fredstid.

• Sida 62
•  Original

v,.) 'I” fi:-gm i lut.-1 (Wiki

• Sida 63
•  Original

9. Forskningen

Forskning och studier om olika icke-militära motståndsformer har bedrivits i relativt begränsad omfattning och har hittills i huvudsak varit inriktade mot civilmotstånd som ett alternativ till militärt försvar. Civilmotstånd eller andra icke-militära motståndsformer som ett komplement till befintligt försvar samt därmed sammanhängande problem och möjligheter har således inte studerats särskilt ingående.

Adam Roberts har dock under 1970-talet genomfört vissa studier på uppdrag av försvarets forskningsanstalt. Dessa studier har bl.a. belyst frågan om civilmotståndet som alternativ eller komplement till vårt militära försvar, civilmotståndets teknik, samt folkrättsliga aspekter på civilmotstånd.

Flera försvarskommittéer har framhållit vikten av fortsatta studier inom området. I sitt delbetänkande (SOU 1979:42) Vår säkerhetspolitik anförde 1978 års försvarskommitté bl.a. att det var angeläget med vidgade studier om mål och strategi för en motståndsrörelse anpassad till specifika svenska förhållanden.

Motståndsutredningen har övervägt hur sådana studier borde anordnas. Det är utredningens uppfattning att studier av förutsättningar för och inriktning av icke-militära motståndsåtgärder bör bedrivas som ett led i ordinarie studier för myndigheternas långsiktsplanering. Detta överensstäm- mer med de överväganden och förslag som utredningen har redovisat i kapitlen 4-6. Sådana studier bör så snart som möjligt tas med i myndighe- ternas ordinarie studieverksamhet och beaktas vid försvarsplaneringen.

Enligt utredningens uppfattning bör det ske en målmedveten satsning på forskning om icke-militärt motstånd. Forskningen bör vara såväl av långsiktig och kunskapsuppbyggande natur som mera direkt problemorien- terad. Utredningen vill i det här sammanhanget framhålla betydelsen av att ett samarbete utvecklas mellan försvarets myndigheter och den akademiska forskningen inom området. Beträffande exempel på olika tänkbara projekt och studier kan hänvisas till Lennart Bergfeldts expertstudie (bilaga 2 s. 192).

För att ge myndigheterna en bättre utgångspunkt för sitt arbete anser utredningen det vara lämpligt, att ett särskilt forskningsuppdrag lämnas i syfte att närmare studera frågan om samverkan/samexistens mellan militärt och icke-militärt motstånd som ett komplement till militärt motstånd i Sverige. Denna forskning bör bedrivas i projektform bl.a. med stöd från skilda discipliner. Projektet avses främst vara idéskapande och stimulera till fortsatt arbete med planering m.m. av icke-militärt motstånd.

• Sida 64
•  Original

Försvarets forskningsanstalt, som är ansvarig för delprogrammet Gemen- sam försvarsforskning i försvarets planerings- och ekonomisystem, bedriver forskning främst för totalförsvarets behov. Även forskning om det icke- militära motståndet bör bedrivas av forskningsanstalten antingen med egna forskningsresurser eller med utnyttjande av personal inom högskolorna. Det är naturligt att forskningsanstalten får ett övergripande ansvar för ovan nämnda särskilda forskningsuppdrag.

För övrigt vill utredningen hänvisa till vad informationsberedskapsutred- ningen föreslår i sitt betänkande Informationsberedskap (Ds Fö 1983:6) om forskningen inom det psykologiska försvarets områden. Det samarbetsorgan som föreslås bildas för utformning av samarbetsprojekt m.m. bör också kunna behandla forskning om icke-militärt motstånd.

Det är också enligt utredningen önskvärt med ömsesidigt utbyte av erfarenheter mellan representanter för forskningen och för de myndigheter som skall planera m.m. för det icke-militära motståndet. Enligt utredningens förslag (kapitel 6) skulle den samhällsvetenskapliga forskningen represente- ras i delegationen för det icke-militära motståndet. Delegationen bör få ett särskilt ansvar för uppföljning m.m. av det föreslagna särskilda forsknings- uppdraget.

• Sida 65
•  Original

10. Kostnadsberåkningar

Utredningens förslag innebär att totalförsvarets myndigheter utvidgar sin nuvarande planering för kris och krig till att avse också en situation om ett svenskt område skulle bli föremål för ockupation. Myndigheterna skall således planera för åtgärder som kan försvåra för en ockupant att vidmakthålla ockupationen. Denna planläggning i fred för det icke-militära motståndet skall integreras med övrig totalförsvarsplanering och medför inte krav på någon ny organisation.

Utredningen anser det inte vara möjligt att nu bedöma i vad mån denna något utvidgade planering skulle medföra ett allmänt krav på utökade resurser. En utgångspunkt bör enligt utredningen vara att den nya planläggningsuppgiften utförs inom ramen för nuvarande medelstilldel- ning.

Ett undantag utgör dock civilbefälhavarna vars uppgifter blir att samordna hela den högre regionala planeringen m.m. för det icke-militära motståndet. Mot bakgrund av dels denna stora samordningsuppgift, dels den redan idag hårt ansträngda och begränsade civilbefälhavarorganisationen föreslår utredningen en förstärkning med en handläggare per kansli utöver den i försvarsbeslutet år 1982 inplanerade utökningen. Kostnaderna beräknas till ca 150 000 kr. per år vid inledningen av uppbyggnadsskedet och till ca 900 000 kr. per år vid fullt genomförd planering.

Den av utredningen föreslagna delegationen för icke-militärt motstånd, som på central nivå skall verka för att främja utvecklingen av och planeringen för motståndet, bedöms behöva sammanträda vid fyra tillfällen per år. Arvoden, rese- och traktamentskostnader samt eventuell ersättning för förlorad arbetsinkomst beräknas sammanlagt uppgå till ca 25 000 kr. per år.

Utredningens förslag om vidgade studier och forskning beräknas i huvudsak kunna genomföras inom ramen för berörda myndigheters och forskningsorgans nuvarande resurser. För det särskilda forskningsuppdrag som enligt utredningens förslag skall sammanhållas av försvarets forsknings- anstalt erfordras eventuellt ytterligare resurser. Det är dock svårt att nu bedöma storleken på de medel som måste tillföras, då projektets omfattning är beroende av tillgänglig personal och vilka resurseri övrigt som kan avdelas för ändamålet.

• Sida 66
•  Original

• Sida 67
•  Original

SOU 1984:10 Bilaga 1

Kommittédirektiv

,ö & ååå Ei

Särskild utredare för frågan om olika icke-militära motståndsformer

Dir 1980z90 Beslut vid regeringssammanträde 1980-12-18

Departementschefen. statsråder Krönmark. anför. Frågan om civilmotstånd och andra former för icke-militärt motstånd mot en angripare har behandlats i 1978 års försvarskommittés första betänkande (SOU 1979:42) Vår säkerhetspolitik liksom tidigare av 1970 och 1974 års försvarsutredningar. Folkrättskommittén (Fö 1978105) studerar enligt sina direktiv vissa hithörande problem. , Diskussioner om ett svenskt civilmotstånd måste utgå från våra säkerhets- politiska mål att bevara vår fred. frihet och demokratiska livsform. Det främsta medlet för att nå detta mål är den alliansfria utrikespolitiken som syftar till neutralitet i krig. Denna politik understöds av ett folkligt förankrat och allsidigt inriktat totalförsvar som bl a har uppgiften att avhålla från angrepp mot Sverige.

Försvarskommittén övervägde i samband med sitt första betänkande i vad mån ett vapenlöst motstånd skulle kunna ha någon roll i våra försvarsan- strängningar. Härvid uttalade kommittén att ett sådant motstånd inte kan tillmätas någon avhållande effekt mot militär aggression och att ett avstående från ett militärt försvar inom ramen för ett totalförsvar sannolikt i omvärlden skulle tolkas som bristande vilja att hävda självständigheten. Den deklare- rade utrikespolitiken skulle inte framstå som trovärdig. I likhet med de två senaste försvarsutredningarna ansåg därför kommittén att civilmotsänd inte kan utgöra något alternativ till militärt försvar. Kommittén uteslöt dock inte att civilmotstånd tillsammans med andra motståndsformer kan spela en roll som uttryck för folkets vilja att bevara friheten. _

Det finns, vilket också framgår av kommitténs delbetänkande. flera olösta frågor när det gäller motståndsformer då organiserat militärt motstånd inte kan genomföras. En sådan fråga gäller behovet av och möjligheterna till fredstida förberedelser för dessa motståndsåtgärder. Tillräckligt omfattande och väl genomförda förberedelser torde bidra till att motstånd kan genomföras med bättre effekt. medan bristfälliga förberedelser kanske leder

Dir l980:90

• Sida 68
•  Original

SAF—PN!—

III. Maktteori

IV. Strategi 1. En definition 2. Klassisk strategisk teori . 3. Civilmotstånd i klassisk strategiteori 3.1 Tyngdpunkten 3.2 Motoffensiven 3.3 En assymetrisk strategi

V. Metoder . . . . . 1. Ickevåldsagerande 1 allmänhet 2 Civil kamp

Del 1: Civilmotståndsbegreppet — en översikt

• Sida 80
•  Original

• Sida 81
•  Original

I Inledning

War Without Weapons (Krig utan vapen), Kamp uten våpen, Aseeton vastarinta (Obeväpnat motstånd), Civilian Resistance as a National Defence (Civilt motstånd som nationellt försvar), Wehrpolitik ohne Waffen: Vom Passiven Widerstand zur Sozialen Verteidigung (Försvarspolitik utan vapen: Från passivt motstånd till socialt försvar), Ikkevold som nationalforsvar, Fredspolitik-Civilmotstånd — alla är boktitlar som anger några väsentliga punkter i begreppet civilmotstånd. Där finns tanken att människor skall kunna kämpa för sin sak utan att tillgripa kollektiva våldsmetoder: en mänskligt och materiellt mindre kostsam kampmetod. Vidare tanken om civilmotstånd som ett alternativ till nuvarande försvarssystem. Slutligen att civilmotstånd skulle kunna bli en viktig, kanske avgörande, beståndsdel i en omrustningspolitik vars viktigaste drivkraft är det av praktiskt taget alla som mer eller mindre livsnödvändigt betecknade behovet av militär nedrust- ning.

Grundidén med civilmotstånd är att ett lands civilbefolkning av egen kraft skall försvara sig mot eventuella ockupationsförsök eller militärkupper med hjälp av förberedda åtgärder utan våld, som protester, samarbetsvägran och utbrett, modigt motstånd, olydnad och trots.

II Begreppsorientering

Sammanfattningsvis: Civilmotstånd är ickevåldsagerande, utfört i syfte att bevara för aktören önskvärda förhållanden och uppskattade värden. Det kan bjudas av såväl individer, grupper som nationer. Civilmotstånd avses vara en väl förberedd försvarspolitik, som bygger på ickevåldshandlingars funktions- sätt och vars "arsenal" består av ickevåldsmetoder. Det kan riktas både mot utifrån och inifrån kommande hot, t.ex. invasion och ockupation, eller

statskupp.

/

Gru Grupp pp Klass Klass Folk Regering Regering

Folk o. regering £ : Folk o. regering Pakt Pakt

.__—__,

• Sida 89
•  Original

III Maktteori

Gene Sharp är den ende inom området verksamme forskare, som på allvar gett sig i kast med den svåra uppgiften att redogöra för begreppet makt, maktens ursprung, och för växelspelet mellan å ena sidan makthavares makt- och kontrollutövande och, å andra sidan, de underlydandes aktiva eller passiva samarbete och lydnad. Den hittills mest inträngande analysen av politisk makt inom ickevåldslitteraturen återfinns i Sharps största och mest kända verk, The Politics of Nonviolent Action (Ickevåldsagerandets politik, 1973). Under hänvisning till klassiker som Hobbes,Rousseau, Machiavelli, Lenin, modernare samhällsvetare som Harold Lasswell och C. Wright Mills, ja t.o.m. med citat av Adolf Hitler, går Sharp igenom frågor om maktens grundläggande egenskaper, dess sociala ursprung, varför människor finner sig i ett visst sakernas tillstånd, och steg på vägen mot ickevåldskontroll av politisk maktutövning.

I starkt förenklad sammanfattning: Sharp hävdar att den maktteori, som påstår att ”makten växer fram ur gevärspipan” dvs. att makt uteslutande vilar på våldskapacitet, är falsk. Seger i t ex internationella konflikter går inte automatiskt till den sida som har den största våldspotentialen.

Politisk makt beror i stället på en rad olika sociala faktorer, faktorer som kan identifieras såsom maktens ursprung. Sådana ”maktens källor” är regimens legitimitet och auktoritet, mänskliga och materiella resurser, kunskaper och skicklighet hos såväl ledare som medhjälpare, psykologiska och ideologiska faktorer, samt diverse tvångsåtgärder eller ”sanktioner” — varav våld bara är en — i avsikt att straffa och avskräcka.

Dessa maktkällor beror emellertid på befolkningens och medhjälparnas samarbete, lydnad och underkastelse. Detta beroendeförhållande — att den politiska makten till syvende och sist beror på de underlydandes aktiva eller passiva samtycke — är nyckeln till ickevåldslig kontroll av makt, av alla regimtyper: etablerade eller pretendenter, demokratiska eller diktatoriska. Med andra ord, om folket vägrar samarbeta och utvecklar massiv medbor- gerlig ohörsamhet och trots, så vittrar makten ner. Makthavare eller -pretendenter har då inte längre förmågan att kontrollera skeendet. Makten har glidit dem ur händerna, eller förvägras dem.

En utbredd folklig medvetenhet om maktens natur skapar därför möjligheter att kontrollera en ockupants eller en regerings maktutövning. Samarbetsvägran, utbrett trots och utvecklande av alternativa samhällsmön- ster ökar chanserna att hejda en oönskad utveckling eller att förändra ett oacceptabelt socialt eller politiskt läge.

• Sida 92
•  Original

• Sida 93
•  Original

IV Strategi

953959!”

Lakeys punkt ett, att väcka till medvetande, också benämnt ”kulturell förberedelse” eller ”medvetandegörande”, motsvarar Eberts första eskala- tionssteg. Lakey avser här verksamhet för att kanalisera enskilda människors känslor, och reaktioner av att vara utsatta för orättvisor, av maktlöshet, eller allmänna olust inför en osäker framtid, i konstruktiva banor. Det gäller skapandet av nya, och kanske att ge nytt innehåll åt gamla, samhörighets- och samarbetsmönster människor emellan, och att åstadkomma en samman- hängande och aktuell kritisk samhällsanalys för bättre förståelse av sociala och ekonomiska sammanhang och maktförhållanden i samhället.

Med samhällskritiken som bas går sedan —i Lakeys vision —- en positiv och framåtblickande social rörelse vidare: utvecklar en dynamisk framtidsbild av hur samhället skall vara utformat efter det att den åstundade sociala och politiska förändringen uppnåtts och sprider denna bild till sin omgivning. Med ”dynamisk” avses att framtidsbilden inte kan vara en gång för alla exponerad och därefter fixerad, utan att den måste förbli mobil och mottaglig — anpassningsbar till de erfarenheter som efter hand kommer att göras under fortsatt arbete och kamp.

Med sitt andra steg, att bygga organisationer, understryker Lakey att de nya sociala mönstren måste få en fast och livskraftig form. I vissa fall kan nog existerande organisationer vitaliseras, i andra blir det nödvändigt att bygga nya. När så den nya organisationsstrukturen nått en optimal storlek och en lämplig utformning får processen inte stagnera. Det gäller att hålla organisationerna fortsatt rörliga och livskraftiga. Organisationsbyggandet tar nu formen av ständig förnyelse och återkommande prövning av både grundläggande principer, praktiska handlingsprogram och rotering av förtroendeuppdrag.

En av de första och viktigaste uppgifterna för de nya organisationerna blir att skapa ett konstruktivt program, som gör det möjligt för människorna inte bara att agera för den sociala förändringen utan också att efter hand leva efter de nya principerna.

Förr eller senare kommer ett stadium av konfrontation, antingen p.g.a. att makthavarna känner sig hotade av den framväxande rörelsen, eller genom att den beslutar att gå till direkt aktion — Lakey talar här om propaganda genom handling. Detta sker genom en målinriktad ickevåldskampanj, som syftar till att öppet blottlägga och utpeka existerande orättvisor och förtryck, och att visa på alternativ — sprida visionen.

Lakey betonar att en sådan kampanj måste planläggas mycket noggrant.

• Sida 107
•  Original

Dess mål måste utväljas med största omsorg, med hänsyn till det allmänna opinionsläget. Det gäller att fokusera de orättvisor och missförhållanden som stora grupper upplever som kränkande och ovärdiga, och att framhäva punkter, där motsättningarna är uppenbara. Allt för att vinna största möjliga stöd.

Detsamma gäller under det fjärde steget, allmän samarbetsvägran. När rörelsen börjar uppnå omfattande stöd är tiden mogen för vittomfattande samarbetsvägransaktioner. Här utnyttjas i varierande grad och i olika kombinationer, beroende på de speciella förutsättningarna i varje särskilt fall, alla de metoder för politisk, ekonomisk och social samarbetsvägran som beskrivits av Sharp inom hans andra huvudkategori.

Lakeys femte punkt, slutligen, motsvarar närmast Eberts ”civil makteröv- ring”. Intervention och parallella institutioner är alltså ett avgörande stadium under kampen. Ickevåldsrörelsen strävar här helt öppet efter att ta makten och på så sätt fullborda den revolutionära förändringen.

Liksom Ebert framhåller Lakey4 att de fem stegen inte motsvarar naturnödvändiga faser av ett kampförlopp. Han markerar ofta sin uppfatt- ning att en dylik social rörelse hela tiden måste förbli dynamisk (öppen, mottaglig och föränderlig, men ej okritisk), bygga in sina erfarenheter och inte spänna förväntningarna alltför högt. Steget över till ett nytt stadium av rörelsens utveckling innebär t.ex. inte att det föregående steget är avslutat. Tvärtom måste påbörjade processer föras vidare och inhämtade kunskaper hållas aktuella för framtiden. De båda första stegen är fortsatt viktiga för att bibehålla det framtida, emanciperade samhället levande och flexibelt. Organisationerna får till exempel inte stelna och bli mål i sig, dvs. självtillräckliga. Organisationsbyggandet, liksom medvetandegörandet, får aldrig avstanna, utan bör utgöra en ständig, inbyggd vitaliseringsprocess. Trots att den gamla ordningen definitivt ställts åt sidan avstannar inte kampen. Men den ändrar form och metoder. Syftet blir nu att bibehålla samhället öppet och dynamiskt: Kampen övergår i en beredskap att möta tendenser till auktoritetstro och förstelning, okunnighet och fruktan.

Sammanfattningsvis: En principiell motivering paras med en positiv konfliktsyn och leder till ett förespråkande för användande av positiva metoder. Samma horisontella tågordning borde gälla pragmatiska skäl — negativ konfliktsyn — negativa kampmetoder, men positiva metoder finns med i pragmatikernas arsenal för civilmotstånd. En inkonsekvens, menar Boserup och Mack: Positiva metoder har sin främsta roll som förebyggande åtgärder och kan endast spela en mycket begränsad roll under den defensiva fasen av civilmotståndet. Under motoffensiven däremot, kan vissa positiva metoder åter tjäna viktiga funktioner.

3.1.2 Metoder: syften och funktioner

När Boserup och Mack väl kommer till sin presentation av civilmotståndets metoder, skiljer sig resultatet som antytts ganska litet från övriga uppställ- ningar. Alla faller de tillbaka på samma grundtema, mest detaljerat utvecklat hos Sharp. Variationerna mellan de olika klassifikationerna är dock viktiga och förefaller fruktbara för framtida utveckling av teori och praktik.

Boserup och Mack kritiserar Sharp (och implicit i viss mån även Roberts, från vilken de annars till synes hämtat det mesta av metodindelningen) för att vara alltför deskriptiv och bunden till empiriska exemel. Å andra sidan riktar de kritik också mot Galtungs teoretiska ansats för att ge litet vägledning i fråga om praktisk användning och hur effektiva metoderna kan tänkas vara.

Medan Sharps klassifikation är det klaraste exemplet på en uppställning efter vad aktörerna gör, beteendet — "yttre manifestationer” — resonerar Boserup och Mack kring syften och främst i termer av funktioner.

Även Boserup och Mack har (i likhet med Sharp och Galtung) tre huvudkategorier: I. Symboliska aktiviteter. II. Undandragande aktiviteter. III. Underminerande aktiviteter.

Eftersom de bygger-vidare på Galtung och Roberts, får förklaringar och kommentarer här komplettera de tidigare.

]. Symboliska aktiviteter

Under denna huvudrubrik diskuterar Boserup och Mack enbart i termer av funktioner, och denna huvudkategori är ej försedd med konkretiserande åtgärdsförslag, utan symboliska metoder behandlas tillsammantagna.

• Sida 117
•  Original

I. Symboliska metoder Dessa har primärt interna funktioner: De förser motståndet med dess psykologiska grund genom att de framkallar och förstärker den ockuperade nationens motstånds- vilja och enighet kontra ockupationsmakten. Ofta kan en och samma symboliska metod fylla två funktioner, dels en expressiv, dels en social:

Den expressiva funktionen kan

a) dels vara en signal: demonstrera motståndets enighet och styrka både utåt — till motståndaren och tredje part — och inom den egna gruppen,

b) dels vara terapeutisk: På det individuella planet kan de symboliska metoderna tjäna som kanaler för (nog så viktiga) känslomässiga handlingar. De kan ge uttryck och utlopp för personliga protestbehov — under kontrollerade former och ickevåldslig självdisciplin.

Den sociala funktionen kan

a) dels avgränsa motståndsgruppen för att därefter (genom olika former av socialt tryck) förmå 'obeslutsamma eller avvaktande landsmän att ta en deciderad ställning: för eller emot motståndet -- för eller emot ockupanten,

b) dels rekrytera aktiva motståndskämpar från den mera passiva gruppen av understödjare till civilmotståndet.

II. Undandragande aktiviteter

Inom denna kategori faller metoder, som syftar till att förhindra att en invaderande/ockuperande makt uppnår vissa mål, och som förnekar den tillgång till andra. Detta är metoder som alltså söker kontrollera motpartens beteende.

A. Fysisk obstruktion och sabotage

2. Fördröja fiendens framryckning.

Genom olika former av fysisk obstruktion och sabotage utan våld under det inledande, omedelbara motståndet (invasionsmotståndet) mot militär attack och invasion, kan civilmotståndet

för det första försöka att vinna tid för att planerade, mera långsiktiga motståndsåt- gärder, såsom att förstöra eller på annat sätt göra diverse register och dokument oåtkomliga, dra igång underjordiska kommunikationer, sprida instruktioner, låta vissa ledande personer gå under jorden, etc., skall hinna sättas i verket, för det andra försöka att dramatisera händelseförloppet, så att övergreppet uppmärk- sammas i vidast möjliga omfattning. Det gäller här att maximalt utnyttja både normala massmedia, improviserade informationskanaler, och underjordiska kommunikations- nät för att sprida både fakta om skeendet och om motståndets beslutsamhet och enighet. Även små framgångar för den inledande motståndsverksamheten har stor psykologisk betydelse för befolkningens motståndsvilja. Detta senare gäller i någon mån även för den internationella sympati och fördömanden av angriparen, som kan uppbådas.

De olika formerna av sabotage och obstruktion sätts primärt in vid gränserna, längs transportleder och kring speciella nyckelpunkter som regeringsbyggnader, adminis— trativa centra, radiostationer, viktiga fabriker och andra symboliskt eller faktiskt betydelsefulla verksamheter och institutioner. Syftet är just att fördröja invasionsfö- retaget, om och när de preventiva sidorna av en total försvarspolitik misslyckats att förhindra det. Det är alltså inget nederlag om eller när invasionen övergår i en

• Sida 118
•  Original

ockupation — utan början på en ny och mera avgörande fas av kampen: ockupations- motståndet.

3. Obstruktion: mänsklig och materiell. Omfattar en rad olika former av hinder och spärrar.Vidtas som invasionsmotstånd för att vinna tid och att dramatisera händelseförloppet. Kan med urskiljning också användas som metoder för ockupationsmotstånd.

4. Sabotage. Våldssabotage mot fienden, typ att spränga installationer eller transporter, medför risk för förluster i människoliv och förser därigenom motparten med ursäkter för blodigt förtryck. Det tenderar att splittra motståndets enighet och försvagar därmed allvarligt motståndsfronten. Det fördöms därför enhälligt i civilmotståndslitteraturen. Därtill hör att sådant sabotage sällan uppnår åsyftad effekt. Sabotage mot en ockupants möjligheter att utnyttja det ockuperade landets ekonomiska potential, eller att administrera det, innebär betydligt mindre risker för våldsutbrott, kan göras med betydligt större finess och raffinemang, och i den mån det drabbar egendom innebär det i första hand begränsad förstörelse av egen egendom. Denna sabotagetyp (om man så vill ”ickevåldssabotage”) riskerar knappast heller motståndets enighet eller att underlaget för stöd och sympati från tredje part lider skada.

B. Samarbetsvägran

5. Total samarbetsvägran. (= Roberts” punkt 4, s. 112 f. ovan.)

6. Fortsatt arbete utan kollaboratian. Boserup och Mack citerar här Ebert, som är den främste talesmannen för denna åtgärdstyp. Var och en stannar på sin post, men erkänner varken ockupantens maktanspråk eller lyder hans order och påbud. Att tjänstemän och förtroendevalda sitter kvar försvårar i hög grad för potentiella kollaboratörer att ta över.

7. Motstånd på nyckelpunkter och i nyckelfrågor. (= Roberts' punkt 7, s. 113 ovan.)

8. ”Svejkism” och ”skynda-långsamt”(= Roberts” punkt 9, s. 113 ovan.).

9. Sabotage av egen egendom och institutioner. Här följer Boserup och Mack Galtung, vilken i en jämförelse med ”den brända jordens taktik” föreslagit begränsat egensabotage enligt formeln ”att avlägsna den minsta möjliga vitala del, som kan orsaka maximal oanvändbarhet”. Tanken bakom är att inte hela ansvaret för samarbetsvägran skall åvila individen eller den lilla gruppen, utan att kollaboration skall försvåras eller göras praktiskt omöjlig. Konkreta exempel: undanförsel eller förstörelse av centrala (= centraliserade och/eller viktiga) dataarkiv såsom befolkningsdata, uppgifter om politisk eller annan organisationstillhörighet. Arbetare och tjänstemän som är svåra att ersätta kan gå under jorden. Aktuella objekt är naturligtvis också transportnät och kommunikatio- ner i vid bemärkelse, vissa fabriker osv. (Jfr också punkt 4, sabotage.)

III. Underminerande aktiviteter

Dessa syftar till att underminera ockupantens politiska förmåga att upprätthålla ockupationen. Metoderna är därför primärt inriktade på att —

• Sida 119
•  Original

direkt eller indirekt — påverka motståndarlägrets attityder. Genom använ- dande av dessa metoder vill aktörerna nå olika målgrupper:

a) ockupationsmaktens personal

b) opinionsgrupper i angriparens hemland och/eller de maktgrupper som formar dess regering, eventuella allierade till ockupanten, samt

c) olika specifika eller mer diffusa påtryckargrupper eller opinionsbildare i omvärl— den.

Det gäller alltså att mobilisera de yttre krafter, över vilka motparten ej har (full) kontroll, till stöd för den egna saken och mot ockupationen. Det underliggande syftet är förstås att åstadkomma meningsskiljaktigheter, missnöje och oenighet inom fiendelägret, specifikt att splittra dess maktelit. Därmed hoppas man att kunna pressa fram förändringar i ockupantens beteende, uppnå meningsfulla förhandlingar och slutligen också konfliktlös- ning.

Målgrupp a söker man främst påverka genom åtgärdstyp 10 nedan, omvändelse, och vädjan till motpartens samvete, medkänsla och medmänsk- lighet (11), b genom olika åtgärder att splittra ockupantens hemmafront (12), och målgrupp c genom riktade åtgärder och allmän verksamhet för att framkalla internationellt stöd (13).

10. Omvändelse.

Omvändelse betonas främst inom den positiva konfliktsynen, och där närmast som ett mål. Boserup och Mack däremot betraktar omvändelse som ett medel för att försvaga fienden, då i första hand indirekt, genom att världsopinionen tar ställning och att speciellt betydelsefulla och inflytelserika instanser och grupper vidtar sanktioner gentemot ockupanten. De hänvisar härunder bl.a. till hur opinionen brukar ta ställning för den mindre och svagare parten i en konflikt, för den som blivit anfallen och ockuperad, och för den vars metoder är minst brutala.

Det sätt Boserup och Mack använder termen omvändelse kan dock ifrågasättas. I övrig litteratur — främst och klarast hos Sharp — används omvändelse ej om medel utan om en tänkbar process genom vilken ickevåldsagerande verkar, i Sharps terminologi: en förändringsmekanism. (Jfr. vidare nedan, kapitel VI.)

Den enda konkreta metod, som Boserup och Mack här anger för ockupationssi- tuationen, är fraternisering (= förbrödring), ett värdeladdat uttryck vars substantiella innehåll som motståndsmetod kan sägas ingå i Galtungs åtgärdstyp nr 3, likaså i Roberts” nr 3.

11. Appeller till samvetet. Syftet med denna typ av metoder är att vädja till ockupationssidans medkänsla (se vidare Galtungs punkt 4, s. 110 ovan). Boserup och Mack varnar för en övertro på denna metods möjligheter. De utesluter dock inte att den kan bidra till att förstärka ockupationstruppers motvilja mot att använda våld mot obeväpnade civila.

12. Splittring av ockupantens hemmafront. Denna möjlighet har ägnats ganska litet uppmärksamhet inom civilmotståndslittera- turen. En invasion i ett land, som baserar sin försvarspolitik på civilmotstånd, kan i sig bringa i dagen latenta interna motsättningar i angriparens hemland. Civilmotstånds- verksamheten kan därtill — via denna åtgärdstyp — inriktas direkt på att sprida information till särskilt utvalda grupper. Detta kräver naturligtvis ganska god kännedom om politiska och sociala förhållanden i angriparnationen. I fredstid

• Sida 120
•  Original

uppbyggda kontaktnät, inkluderande personliga kontakter, underlättar givetvis sådan verksamhet. Informationen kan, om så bedöms lämpligt, hållas relativt neutral och t.ex. vara inriktad på att åskådliggöra de höga kostnader (i vidaste mening), som ockupationen medför för angriparnationen.

13. Mobilisering av internationellt stöd. För att kunna nå framgång med denna åtgärdstyp krävs, troligen mer än för någon annan, en noggrann analys av den givna historiska situationen i dess helhet. Det gäller t.ex. inte bara att vädja till den internationella opinionens allmänna sympatikänslor, utan att appellera till andra gruppers och nationers egna intressen gentemot ockupanten. Den internationella mobiliseringen bör i största möjliga utsträckning inriktas på att skapa ett samordnat stöd. På så sätt kan kanske det samlade internationella trycket mot angriparen uppnå en väsentlig tyngd till fördel för den ockuperade nationen.

Därmed är metodgenomgången avslutad. Sharps generella klassifikation över ickevåldsagerandets metoder har sin givna plats i detta sammanhang och fick följaktligen inleda.

Avsnittet om civil kamp för social förändring har tagits med inte bara för fullständighetens skull. Redogörelsen ger ett något annorlunda perspektiv och belyser väsentliga metodmöjligheter, ger något av ”myntets andra sida”. Ty det finns ingalunda några vattentäta skott mellan kamp för försvar och kamp för förändring: Någonstans längs ett historiskt skeende kan en motståndskamp mycket väl övergå till kamp för förändring — en befrielse- kamp. Gränsen mellan de båda är förvisso inte alldeles glasklar.

Tyngdpunkten i redovisningen ligger självklart på civilmotstånd. De mest betydelsefulla metodkatalogerna — om man så vill ”åtgärdspaket" (Galtung) — för civilmotstånd har genomgåtts systematiskt och kommenterats, inklusive någon inledande analys och kritik.

• Sida 121
•  Original

VI Verkningssätt

Hur ickevåldsagerande i allmänhet och i synnerhet civilmotstånd faktiskt verkar när det används i en konfliktsituation är ännu ett relativt outforskat område. Men det är naturligtvis mycket viktigt att försöka förstå ickevålds- kampens funktionssätt för att kunna använda denna kampteknik, och för att kunna uppskatta dess värde såväl som dess svårigheter. Detta har bl.a. Boserup och Mack insett och, som ovan antytts (s. 116), försökt göra en funktionalistisk analys av metoder.

Den främsta insatsen i riktning mot ökad förståelse av denna frågeställning har gjorts av Sharp i The Politics of Nonviolent Action, del III: ”The Dynamics of Nonviolent Action” (Ickevåldsagerandets dynamik). Begrep- pet dynamik har inte uteslutande med verkningssätt att göra, utan leder tanken också till verb som ”manövrera” och ”sköta”. Dynamik innebär alltså i detta sammanhang: ”Hur ickevåldstekniken sköts och fungerar i kampsituationer”.

Än mer central i samband med verkningssätt är termen förändringsmeka- nism. Ordvalet kan synas något missvisande eftersom de aktuella mekanis- merna kan verka både under kamp för försvar och för social förändring. Här avses förändring i förhållande till läget vid konfliktens begynnelse.

Tre sådana anges av Sharp, under beteckningarna: omvändelse, anpass- ning, ickevåldsbetvingande. Här kan endast några huvuddrag summariskt redovisas. Fokus är i Sharps bok på ickevåldsagerande generellt.

Den första mekanismen, omvändelse, innebär helt enkelt att opponenten ändrar sitt synsätt på konfliktorsaken. Ickevåldsgruppens agerande och argument har då fått motparten att ändra åsikt och ansluta sig till ickevåldsgruppens uppfattning. Om ickevåldsaktören eftersträvar omvän- delse spelar han lika mycket på opponentens känslor och moraliska inställning som på dennes intellektuella förmåga.

Medan omvändelsen kan ses som en ”mjuk” förändringsmekanism, utgör ickevåldsbetvingande en förändring mot opponentens vilja och samtycke. När denna mekanism närmar sig sin fullbordan förmår makthavaren eller maktpretendenten (den som försöker uppnå en maktposition) helt enkelt inte att behärska situationen p.g.a. allmänt, långvarigt trots och utbredd samarbetsvägran. Det politiska och sociala systemet kan vara totalt förlamat och maktbasen på väg att söndras: ovilja att följa givna direktiv och direkt lydnadsvägran börjar utbreda sig även bland centrala och traditionellt lojala grupper som t.ex. inom administrationen, ordningsmakten och militära förband. Direkta avhopp med eller utan öppna ställningstaganden för

• Sida 122
•  Original

ickevåldsgruppen blir allt vanligare.

Mellan dessa båda mekanismer faller den tredje, anpassning. Denna innebär att motparten upphör med motåtgärder mot ickevåldskampanjen och gör direkta eftergifter för ickevåldsgruppens krav. Anpassning sker som regel för att opponenten önskar bli av med en besvärlig konfliktsituation, utan att fördenskull ändra åsikt i sakfrågan.

Mekanismerna kan verka var för sig eller tillsammans i olika kombinatio- ner. Ickevåldsaktörer kan i ett visst läge eftersträva att uppnå sitt mål genom att söka aktivera en bestämd mekanism, t.ex. omvändelse. En viss mekanism kan i vissa fall träda i funktion utan att någon särskild mekanism varit eftersträvad. Och motparten kan, som angetts, välja anpassning framför att bli tvingad till eftergifter.

En annan nyckelterm i detta sammanhang är ”politisk jiu-jitsu” 7. Denna innebär helt kortfattat att förtryckarens våld mot en ståndaktig ickevålds- kamp slår tillbaka politiskt och därmed underminerar hans maktposition. Bakom termen ligger ungefär följande händelseförlopp — med åtskilliga empiriska exempel bakom sig: i

I en konflikt, där motståndarlägret hotar med eller redan inlett våldshand- lingar, ställs ickevåldsgruppen inför de svåraste påfrestningar. I ett sådant läge måste ytterst allvarliga beslut fattas, metoder och kampåtgärder måste mycket noggrant övervägas. Om beslutet blir fortsatt kamp, gäller det att hålla hög stridsmoral och att försöka handla modigt utan inslag av dumdristighet. Beslutet att föra ickevåldskampen vidare trots förtryck, lidande och dödsoffer, ger samtidigt hopp om seger.

Syftet med fortsatt kamp trots våldsamt förtryck är att visa att repressionen inte kan kuva motståndet. Genom sin vilja att utstå det lidande, som makthavaren eller maktpretendenten utsätter dem för, kan ickevåldsaktivis- terna visa vägen för många hittills obeslutsamma människor.

Antalet deltagare i ickevåldskampanjen kan sålunda — paradoxalt kan det tyckas —— öka. Därmed ingjuts nytt mod och förnyade krafter i ickevåldsgrup- pen, och kampen kan föras vidare.

På detta stadium kan motparten ha uppfattat varningssignalerna och beslutat att inleda förhandlingar. Leder dessa till ur ickevåldsgruppens synvinkel acceptabla resultat har anpassningsmekanismen trätt in och åstadkommit det önskade (eller accepterbara) resultatet.

Om däremot opponenten fortsätter att bekämpa ickevåldsaktiviteten, eller inleder förhandlingar enbart för att vinna tid och i förhoppning om att kunna splittra ickevåldsfronten, fortsätter kampen sannolikt med oförmin- skad, kanske ökande, styrka. Stödet för ickevåldsaktörerna tenderar nu att ytterligare öka från olika håll, både nationellt och internationellt, speciellt inför ofta mycket brutala motåtgärder från förtryckarens sida. Maktpositio- nerna ruckas därmed.

Internt missnöje och opposition mot den förda politiken kan redan ha verkat en tid inom makthavarblocket. När sådan opposition efterhand tilltar som en reaktion mot fortsatt, kanske ökande förtryck mot ickevåldsgruppen, försvagas makthavarens position också inifrån. Order som ges utförs utan entusiasm. Om t.ex. poliser eller soldater inte känner sig personligen hotade av ickevåldsaktivisterna, utan dessa tvärtom uppträder korrekt eller t.o.m. vänligt mot dem, upplever de ofta en tilltagande olustkänsla inför de

• Sida 123
•  Original

uppgifter, som åläggs dem. Detta kan resultera i avhopp, enskilda till en början, större grupper som deserterar efterhand. Öppna avståndstaganden och stöduttalanden för ickevåldskampanjen blir allt vanligare. Maktgruppen isoleras alltmer. Vågskålen kan komma att definitivt väga över.

Ett öppet och utbrett våldsutövande mot en uthållig och välordnad ickevåldskamp kan alltså bringa makthavare eller maktpretendenter på fall, eller åtminstone skaka dem kraftigt. Det är detta som avses med begreppet politisk jiu-jitsu.

Som avslutning på detta mycket rudimentära avsnitt om ickevåldsagerandets verkningssätt måste följande framhållas: Man får inte en sekund blunda för de oerhörda svårigheter, som är förknippade med snart sagt alla former av social och politisk kamp - speciellt mot maktfullkomliga och diktatoriska regimer. Det krävs t.ex. klar insikt om bland vilka grupper man kan finna sina allierade och om var man har sina vänner. Det krävs en analys av var motståndaren har sitt starkaste stöd. Det krävs planering och intelligens, mod, uthållighet och enighet, och kanske framför allt förmåga att bära motgångar och att kunna utstå förtryck. Och — för ickevåldskampen särartat - förmågan att motstå frestelser till motvåld.

Ickevåldskampen är alltså minst av allt någon lätt uppgift, framgång är långtifrån garanterad. Liksom en väpnad kamp kan ickevåldsagerande kräva stora uppoffringar och ibland mycket lidande. Men framhåller många skribenter inom ickevåldslitteraturen, alternativen — väpnad kamp eller underkastelse — kan visa sig vara ändå sämre.

(För vidare utveckling av civilmotståndets verkningssätt, se nedan, VIII:3.)

• Sida 124
•  Original

• Sida 125
•  Original

VII Civilmotstånd som socialt försvar

Termen socialt försvar markerar ännu en sida hos Civilmotståndsbegreppet, nämligen nedtonandet av gränser och territorium och framhävandet av levnadssätt och sociala institutioner som det som skall försvaras. Den antyder också hur det skall utföras, alltså med ”sociala” medel.

Termen förekommer mestadels här i Europa och är i tyskspråkig litteratur fast etablerad som huvudbenämning för civilmotstånd (Soziale Verteidi- gung). Den härstammar dock från Johan Galtung, som i en föreläsningi Oslo 1964 införde "socialt försvar” som en motbild till "territoriellt försvar” (”Two Concepts of Defense" /= Två försvarsbegrepp/, tryckt i Peace, War and Defence. Essays in Peace Research, Vol. 11, Copenhagen 1976).

Galtungs avsikt verkar främst ha varit att införa nya perspektiv på försvarsfrågan. Hans inspirationskälla har varit guerillateknik och en utgångspunkt är att både guerillatekniken och civilmotstånd, eller i Galtungs terminologi, ickemilitärt försvar, kan betecknas som socialt försvar.

Bakgrunden är denna: Nationsidentiteten har, speciellt i dess renodlade och tillspetsade form — nationalism, under några århundraden varit tätt sammanbunden med ett territoriellt statsbegrepp. Detta är ett faktum som idag i hög grad grad återspeglas i internationell rätt, speciellt i de delar som har med krig och ockupation att göra. (Jfr del 2:IV.) Till det territoriella statsbegreppet knöts/knyts det territoriella försvarsbegreppet — där målet är/var territoriell kontroll och inom vilket människor betrakta(de)s som medel eller resurserzarbetskraft, soldater.

Territoriellt försvar står för den mer traditionella uppfattningen att det som skall försvaras är "ens land” där ”land" har en närmast geografisk mening: ytan, landsdelar — territoriet. För territoriellt försvar gäller det att behålla kontrollen över territoriet och att förhindra fientliga militära gränsöverskridanden. . '

Socialt försvar betonar i stället försvar av sociala, politiska och kulturella värden och institutioner, av "livsstilen” och människor har här ett högt. värde, är mål i sig själva.

Galtung finner en klar trend i riktning mot ökat intresse för vad folk tycker och tänker, för deras politiska och filosofiska ideal. Detta illustreras bl.a. av en snart sagt världsomfattande maktkamp om människors sinnen. Följden är att traditionella försvarsuppfattningar efterhand har tvingats uppta också sociala aspekter.

Underförstått alltså: Det finns både teoretiska och empiriska indikationer

• Sida 126
•  Original

på en pågående omvandling av försvarsbegrepp och försvarstänkande i riktning mot socialt försvar. Galtung sammanfattar tre försvarstyper med hjälp av en enkel typolo-

gi:

Fig. 6. Försvarstyper Territoriellt Socialt (enl. Galtung)

Ickemilitärt

lckevåld

Militärt försvar (i dess olika skepnader) är ett territoriellt inriktat försvar som använder allt det våld som anses behövligt. Guerilla är visserligen också våldsamt, men i mer begränsad omfattning och den är alltså inriktad på försvar av sociala strukturer. Ickemilitärt försvar är socialt försvar med ickevåldsmetoder. Den fjärde teoretiska möjligheten, ickevåldsförsvar av territoriet, diskuterar han ej.

Utgångspunkt för Galtungs vidare analys är att guerillatekniken varit anmärkningsvärt framgångsrik under perioden efter andra världskrigets slut (alltså omkr. 1945-1964), och antagandet att förutsättningarna för de båda sociala försvarstyperna torde vara till ganska stor del sammanfallande.

Analysen av guerilla som modell för ickemilitärt försvar berör tio ”källor för guerillaframgång”, såsom geografi, engagemang, civilbefolkningens roll, förhållanden till fienden. Slutsatserna blir dels

(1) att likheterna är tillräckligt stora och instruktiva för att motivera studier av guerillakampanjer ur civilmotståndssynpunkt, dels

(2) att civilmotstånd bör kunna vinna i effektivitet om skillnaden mellan territoriellt och socialt försvar görs helt klara. Det sistnämnda torde inte bara gälla vid faktiska konfliktfall, utan också i forskning och debatt.

Termen socialt försvar togs upp i Västtyskland av Theodor Ebert och hans medarbetare och används allmänt som tysk term för civilmotstånd. I den tyska traditionen har begreppet fått en något vidare innebörd, i korthet som följer:

Försvarsformer och motståndstekniker är resultat av specifika historiska betingelser och sociala intressen. I nuläget har den vapentekniska och militärstrategiska utvecklingen gjort krig oanvändbart och i praktiken självförstörande för de värden som skall försvaras: människoliv, demokrati etc. Detta är ett faktum som erkänns i allt vidare kretsar och därför har denna nya försvarsuppfattning börjat utvecklas och vinna ett'visst erkännande.

Huvudargumentet är att en eventuell territoriell ockupation inte behöver innebära ett villkorslöst utelämnande av folket och dess institutioner. I själva verket är den direkt belastande för ockupanten om denne inte kan vinna kontroll över det ockuperade landets sociala funktioner och relationer: regering, administration, lagstiftande och dömande organ, produktionsme- del och kommunikationer, undervisningsväsen, relationer människor emel-

• Sida 127
•  Original

lan, osv. En sådan kontroll förutsätter kollaboration av mängder av människor: politiker, ämbetsmän, arbetare, tjänstemän, lärare och elever, osv. Socialt försvar finner därför sitt naturliga uttryck i människors frivilliga vidarearbete på sina respektive platser i samhället, men under kollektiv och individuell samarbetsvägran med ockupationsmakten. Detta kombineras med flera andra former av organiserat civilt motstånd, i varierande utsträckning aktivt och offensivt beroende på de konkreta omständigheter- na.

Det torde nu stå klart att socialt försvar betecknar både ett mål — det som skall försvaras — och ett medel — hur det skall göras. Det framhävs ofta att här föreligger en samklang mellan medel och mål. Militärt försvar är territoriellt orienterat och erfordrar därtill centraliserat beslutsfattande och hierarkiska kommandostrukturer.

Socialt försvar däremot betecknas som försvar av demokratiska samhälls- strukturer och självbestämmande i de sociala institutionerna, med demokra- tiska medel. (Se exempelvis antologin Demokratische Sicherheitspolitik: Von der territorialen zur sozialen Verteidigung /Demokratisk säkerhetspolitik: Från territoriellt till socialt försvar/, red. Theodor Ebert, 1974. Jfr också Ebert, -70, -7Za, -81, och Trautmann.)

Civilmotstånd innehåller i denna tolkning ett element av samhällelig utveckling: ett steg i en fortskridande demokratiseringsprocess. Det tillskrivs dels en frigörande, dels en konstruktiv effekt. Frigörande eller emancipato- risk såtillvida att socialt försvar också ser till motståndarens och tredje parts intressen och behov (ffr. a. av att överleva som en nödvändig förutsättning för övriga frigörande och förverkligande processer), samt att kvinnor, barn och äldre får delta i försvaret på lika villkor med männen. Konstruktiv såtillvida att motståndet i sin verksamhet fördjupar, förbereder och gestaltar de sociala förhållanden som försvaras och eftersträvas.

• Sida 128
•  Original

• Sida 129
•  Original

VIII Civilmotståndets angreppsförebyggande förmåga

Sammanfattningsvis hävdar civilmotståndsteoretikerna att en angripare riskerar kostnader i form av:

1. Politiska kostnader

a) nationellt: inre missnöje, politiska störningar, olydnad bland trupper, civilmotståndets exempel (inlärningsprocess med spridningseffekt): risk för att motståndet sprider sig till det egna landet;

b) internationellt: politiska fördömanden och sanktioner, diplomatiska och andra motåtgärder, ekonomiska embargon och bojkotter, minskat politiskt stöd och minskad internationell popularitet (prestigeförlust, förstörd politisk image), oro och splittringstendenser bland allierade.

IX Organisation

4.3. Formell organisation

Även om civilmotståndets bas och tyngd ligger i samhällets existerande , civila verksamheter och institutioner, från regering och ämbetsverk till fackklubben, kvartersgruppen, koloniföreningen och syjuntan, behövs dock någon slags organisation för att planera, utbilda för och samordna motståndet. Detta är de allra flesta civilmotståndsskribenter överens om. För att motverka en hierarkiskt fungerande och toppstyrd byråkrati föreslås att initiativ- och beslutsrätt decentraliseras så långt som är praktiskt genomför- bart. Dessutom bör det inrättas ett snabbt och ackurat fungerande system för återkoppling och flervägskommunikation i både horisontell och vertikal riktning.

I de fall då relationerna till ett existerande militärt försvar dryftas, framhålls enhälligt att civilmotståndsorganisationen bör hållas klart åtskild från de instanser som har ansvar för militära försvarsförberedelser. Detta gäller antingen det är fråga om en s.k. omrustningsfas eller en permanent vidareexistens sida vid sida (komplementtanken). Skall komplementtanken realiseras måste dock rimligen viss koordination till, för att undvika att de båda försvarssystemen direkt motverkar eller hämmar varandra, eller utför onödigt dubbelarbete.

Det torde vara en bra utgångspunkt att skilja på generellt (mer defensivt inriktat) civilmotstånd å den ena sidan, och specialorganiserat motstånd, å den andra.

Tyngdpunkten i civilmotståndsorganisationen bör ligga på lokalplanet:

] . Motståndsgrupper. På arbetsplatser och utbildningsinstitutioner, i bostadsområden och föreningsliv bör grupper upprättas för att planera och propagera för civilmotstånd, samt praktiskt förbereda och öva sig själva och även ej gruppanslutna personer i omgivningen för olika tänkbara motstånds- situationer. I en faktisk konfliktsituation kan sådana grupper och/eller ledningen för sådana grupper, eller andra initierade, behöva bilda mer

• Sida 145
•  Original

slutna, underjordiska enheter. I ett sådant läge behövs sannolikt också nya grupper, som åtar sig t.ex. psykologiska och sociala uppgifter. Nybildandet av grupper med specialuppdrag bör överhuvudtaget underlättas genom lämpliga förberedelser.

2. Frivilliga aktionsgrupper. Medan det generella motståndet och arbetet i, och i anslutning till, motståndsgrupperna kommer att beröra majoriteten av befolkningen, kan särskilda aktionsgrupper förberedas på frivillig basis — ett slags civilmotståndets ”elittrupper". Dessa skall kunna åta sig att utföra speciellt riskfyllda och krävande uppgifter. För deltagare i sådå'na grupper anordnas specialutbildning (t.ex. omfattande studier i ickevåldets teori och praktik, civilmotståndets strategi och taktik, psykologi, olycksfallshjälp och sjukvård, fysisk träning, överlevnad under svåra förhållanden, vissa tekniska systems funktion, etc.). Sådana grupper kan också komma till god användning i andra sammanhang, t.ex. för att leda och disciplinera massdemonstrationer och massmöten, för att stävja tendenser till upplopp, träda emellan och lugna ner stämningen vid hotande situationer, samt pacificera provokatörer. Verksamheten hos dessa de, organisatoriskt sett, lägsta enheterna i motståndsorganisationen samordnas av

3. lokala samordningsgrupper (exempelvis på kommun- eller i vissa fall på kommundelsnivå). De frivilliga aktionsgrupperna kan i vissa lägen dock komma att underställas den regionala ledningen. De lokala samordnings- grupperna skall, förutom samordnande funktioner, också utöva en vidare planering och överblick över sitt ansvarsområde, anordna utbildning, sprida information, samt kunna ta egna initiativ, exempelvis för att bilda nya grupper. Under en faktisk motståndskamp koncentreras troligen uppgifterna på samordning och ledning.

4. Regional samordning bör utövas (exempelvis på länsnivå) av de lokala samordningsgruppernas verksamhet. Arbetsuppgifterna torde bli likartade. En viktig uppgift blir att tillse att den horisontella direktkommunikationen fungerar väl mellan de lokala samordningsgrupperna.

5. På nationell nivå, slutligen, skall planering, samordning och ledning organiseras via ett särskilt '”civilmotståndsdepartemenf' eller annan central instans. Uppgiften är primärt att fortlöpande ramplanera för civilmotstånd och att offentliggöra mesta möjliga av denna försvarsplanering (öppenhets- och kontaktprinciperna). En viktig uppgift är också att aktualisera och följa upp den nationella lagstiftning som har tillämpningi sammanhanget samt att föreslå internationell lagstiftning (folkrätt) för civilmotståndssituationer. Vidare att publicera enkla, generella anvisningar för förhållningssätt under motståndsutövning, och orientering om gällande nationell och internationell lag, mänskliga fri- och rättigheter osv. Utbildningen för civilmotstånd skall samordnas och följas upp. Den centrala instansen bör sörja för att nya idéer, undervisningsmetoder, tekniker etc. sprids inom hela organisationen. Det sistnämnda hänger tätt ihop med ännu en uppgift, nämligen tillsyn över horisontell samordning och kommunikation mellan de regionala samord- ningsenheterna. Den strategiska ramplaneringen för motståndet måste vara så utformad att de lokala och regionala instanserna åtminstone tidvis skall kunna verka på egen hand under en akut konflikt. Central politisk ledning och strategisk

• Sida 146
•  Original

samordning måste dock kunna tränga igenom ända ut till motståndsgrup- perna, t.ex. för att kunna reglera motståndet i samband med förhandlingar. Bland annat av denna anledning måste mycket stor omsorg läggas ned på att få fram ett stort antal alternativa kommunikationskanaler, som givetvis måste kunna fungera för tvåvägskommunikation i både vertikal och horisontell riktning.

4.4. Ledning

Det kanske vanligaste organisatoriska problem som dryftas i civilmotstånds- litteraturen är ledningen av motståndet. Spännvidden i uppfattning har tidigare varit stor mellan de författare som förespråkat att ledarna helt öppet skulle gå och stå i täten för motståndet, och dem som argumenterat för behovet av underjordisk ledning. Efter bl.a. erfarenheterna från Tjeckoslo- vakien 1968 tycks i varje fall pragmatikerna samla sig kring någon variant av den senare linjen.

Problemet kan delas i två: dels hur den centrala ledningen (regering och andra centrala politiker) skall agera, dels hur motståndsledare på olika organisatoriska nivåer skall skyddas.

Regeringen har tre huvudsakliga funktioner som kräver olika agerande:

a) Legitimitet. Regeringen har en konstitutionell roll som den legitima ledningen av nationen. Denna roll är väsentlig att skydda, varför tillbakadragande till icke ockuperad landsdel kombinerat med en total eller partiell underjordisk tillvaro, alternativt exil, kan rekommenderas.

b) Ledning. Normala regeringsfunktioner som att föreslå lagstiftning och verkställa beslut. I krigssituation: politisk och strategisk ledning av motståndet. Rekommenderas underjordisk ledning inom landet.

c) Symbol. Den väsentliga symboliska funktionen som nationens ledare i en svår tid. Skall personifiera en stolt och uthållig, oböjlig motståndsattityd. Denna roll kan dock många gånger väl fyllas av andra välkända personligheter, vilka inte är "oersättliga” och som därför kan uppträda öppet.

Denna analys indikerar att en faktisk arbetsfördelning i den centrala ledningen kan bli både funktionsduglig och väl tjäna sina syften. Den konstitutionella regeringen eller ett antal viktiga ministrar kan gå i exil (som den norska regeringen 1940), medan en ställföreträdande regering med vissa verkställande funktioner och ledning av motståndet som uppgifter blir kvar underjordiskt (jfr det danska Frihetsrådet 1943-1945). Den symboliska funktionen kan då fyllas av därtill lämpade personer (som t.ex. Christian X i Danmark; Emil Zatopek i Tjeckoslovakien).

Det är emellertid uppenbart att den centrala ledningens agerande i mycket hög grad är beroende av själva det faktiska händelseförloppet, varför de tänkbara handlingsalternativen blir betydligt fler.

Vad sedan gäller ledningen på basplanet kan en viss funktionsuppdelning också tänkas, mellan symboliska och operativa ledare.

De symboliska ledarna kan här komma ur de specialtränades led, och/ eller vara speciellt kända och aktade personligheter. De operativa ledarna får

• Sida 147
•  Original

förmodligen sökas bland de mer undanskymda, men administrativt, tekniskt, ekonomiskt, etc. skickliga organisationsmänniskorna. Dessa bör då verka från en tillbakadragen position, eventuellt helt underjordiskt.

Givetvis måste det sörjas för rader av ersättare och olika former för avlösning och rotation på utsatta poster. Över huvud taget bör det eftersträvas att så många personer som möjligt skaffar sig de kunskaper och färdigheter som gör dem lämpade att i vissa lägen kunna inta en ledande roll.

4.5. Utbildning och träning

Utbildningen för civilmotstånd kan i mycket allmänna termer sägas ha till mål att forma goda medborgare i förhållande till den egna nationen (försvarsaspekten) och i förhållande till världssamhället (den fredspolitiska aspekten), men dåliga gentemot alla tänkbara angripare och ockupanter. Sådana medborgare kännetecknas av att vara demokratiskt sinnade och solidariska, men samtidigt alerta, kritiskt tänkande och självständiga. Den bör kunna utformas i en generell och ett antal specialanpassade linjer:

Den generella utbildningen riktar sig till hela befolkningen och syftar till att höja den psykologiska försvarsberedskapen genom en ökad medvetenhet om det egna samhällets värden. Den bör omfatta både historia (inklusive kultur- och litteraturhistoria) och samhällskunskap, och skall även i väsentlig grad höja kunskapen om politiska, sociala och kulturella förhållanden i vår omgivning. Den bör vidare innehålla moment av fredsfostran, inklusive praktisk konfliktlösning i situationer av mobbning och dylikt, samt en introduktion till ickevåldsagerandets teori och praktik. Ökad spridning av språkkunskaper är också önskvärt. På högre stadier bör en viss fördjupning i form av studier i civilmotståndets teknik komma in. Studium av historiska erfarenheter bör här ha en given plats, liksom civilmotståndets strategi och taktik på ett elementärt plan.

Denna generella kunskap bör möta den unge samhällsmedborgaren i familjen, på dagis och lekis, i grundskolan, och sedan återkomma i olika former under uppväxttiden och vuxenlivet.

Den specialanpassade utbildningen måste i hög grad differentieras efter behoven hos de grupper den vänder sig till. Några målgrupper är:

1) den centrala instansens (*”civilmotståndsdepartementets") personal 2) politiker och ämbetsmän på olika samhällsnivåer 3) personer i samordningsgrupper 4) ledare av motståndsgrupper 5) medlemmar av motståndsgrupper 6) ledare av frivilliga aktionsgrupper 7) medlemmar av frivilliga aktionsgrupper

Förutom repetition och fördjupning av de generella kunskaperna bör både teoretiska och praktiska moment ingå på alla linjer och kurser: utbildning och träning.

Några exempel på ämnen som bör ingå är: Civilmotståndets teori och praktik, psykologi, pedagogik, språk (gärna med infödda språklärare), samt praktiska färdigheter som vissa tekniska systems funktionssätt, första

• Sida 148
•  Original

hjälpen vid olycksfall, sjukvård, överlevnad under svåra förhållanden, självbehärskning i pressade situationer.

Utbildningsverksamheten bör läggas upp så att den uppmuntrar egenini- tiativ och stärker deltagarnas självkänsla och självförtroende. Alla bör ha frihet — och vetskap om hur viktigt det är — att vidareutveckla civilmotstån- dets möjligheter.

En variant av specialanpassad utbildning kan vara olika former av kortkurser eller studiecirklar med mycket praktiska inslag, t.ex. hur en arbetare eller tekniker enklast omöjliggör eller allvarligt försvårar för ockupationsmakten att utnyttja produktionsmöjligheter på den egna arbets- platsen, hur man kan jobba i det fördolda för den egna befolkningens behov, hur man på ett smart sätt kan "jobba långsamt”, eller, om man trots allt tvingas arbeta för ockupationsmakten: hur man omärkligt smyger in små dolda felaktigheter i produkten, m.m. Andra typer av övningar och färdigheter kan efterhand byggas in i de normala rutinerna, exempelvis enkla språkövningar (inkl. teckenspråk), hur man avslöjar överlöpare eller provokatörer, hur man skyddar och döljer jagade personer, osv.

Hur utbildningen läggs upp praktiskt måste i hög grad bli föremål för prövning. Den bör så långt möjligt introduceras och drivas av de existerande institutionerna. Inte minst kommunal vuxenutbildning, studieförbund och folkhögskolor bör kunna fylla en viktig funktion på basplanet. En hel del kursverksamhet bör knytas direkt till vardagslivets roller, via arbetsplatsen, etc. Högskolor, universitet och specialinstitut kan kopplas in på regional och central utbildning. Efter hand som organisationen börjar fungera väl, lär olika former av internutbildning komma till stånd.

Vissa läromedel måste naturligtvis produceras centralt, men kompletteras med lokalt framtagna specialhandböcker. En hel del material finns naturligtvis redan eller kräver endast lätt bearbetning.

För vissa målgrupper blir mer omfattande övningar och ”krigsspel” en del i utbildningen. I de flesta utbildningar bör praktiska övningar — träning — i någon form ingå (rollspel, sociodrama), kombinerat med genomgång av enkla, generella regler och anvisningar för hur man uppträder i olika pressade situationer samt studium av relevanta lagar och förklaringar av mänskliga fri- och rättigheter.

• Sida 149
•  Original

Del 2: Civilmotstånd som komplement inom svenskt totalförsvar: Problem och möjligheter

• Sida 150
•  Original

• Sida 151
•  Original

I Inledning och kritik

95”?pr

Målen 1-3 i Boserups och Macks uppställning (jfr Eberts p. 2) handlar om ekonomisk exploatering, som också kan tänkas ha andra specifika mål. t.ex. att öka kontrollen över en marknad, eller att kunna utnyttja speciella tekniska kunskaper och/eller anläggningar. Målen 4 och 5 hänger relativt intimt samman såtillvida som att det senare

i l

• Sida 155
•  Original

ofta är ett medel att uppnå det förra. För att befrämja ideologiska (och ibland religiösa) imperativ, dvs. för att sprida ”den enda sanna läran”, används inte sällan ”krig genom ombud”, vilket inte sällan får till följd direkta militära interventioner i en från början inrikespolitisk konflikt.

Den sjätte punkten slutligen har sin relevans primärt i rent militärstrate- giska sammanhang. Den handlar helt enkelt om ”att hinna först till brunn”, dvs. ett förebyggande angrepp kan företas antingen för att förhindra att motparten angriper en själv först, eller för att hinna först till ett visst militärstrategiskt attraktivt läge.

Här kan den vanliga reflektionen göras att civilmotstånd förefaller minst lämpat för kamp mot den senare, ”geostrategiska” typen av angrepp, som vanligtvis anses ha det begränsade målet att etablera militärbaser. Denna typ av invasionshot minskar möjligen i sannolikhet, p.g.a. att framskjutna baser inte längre förefaller så användbara. Dels är de som regel ganska sårbara för militära motangrepp, dels föreligger möjligen inte heller så stort behov av dylika baser, p.g.a. moderna vapenbärares snabbhet, räckvidd och träffsä- kerhet samt den ökade rörligheten och aktionsradien hos ”konventionella" militära styrkor av olika karaktär (ex. "Rapid Deployment Force”, "Spetsnaz"8).(Jfr Boserup och Mack, s. 155.)

Det är å andra sidan inte alls otroligt att målsättningen efter hand utvidgas, om och när dylika begränsade mål en gång uppnåtts. Civilmotstånd kan i ett sådant läge komma att få ökad betydelse för den angripna nationens fortbestånd.

Med avseende på målen 1-5 anmärker Boserup och Mack vidare (med referens till Johan Galtung) att måluppfyllelse i stigande grad eftersträvas med andra, mindre iögonfallande och mer raffinerade metoder:

"Det kan i virkeligheden anfores, at meget af den seneste udvikling i forholdet mellem rige og fattige lande kan ses i dette lys: eksport af ideologier, udvinding af råmaterialer og arbejdskraft, pålaegning af et politisk system osv. foregår alle i det store og hele uden besaettelse af områdene. Forholdet mellem Sovjetunionen og de östeuropaeiske lande kan ses i samme lys med Ungarn (1956) og Tjekkoslovakiet (1968) som eksempler på situationer hvor de mere raffinerede metoder bröd sammen.” (Boserup och Mack, s. 156 f.)

Tesen här är alltså inte främst att militära medel tas till först när andra medel misslyckats, utan att de mer urskiljande medlen, oftast utan inslag av fysiskt våld, medvetet utvecklas — också i offensiv riktning.

Denna tendens har under senare är åter uppmärksammats, t.ex. av Wilhelm Agrell (se ex.vis -82, s. 20-24). Han talar om "civilt krig”, en term som han uppfattar som något mer omfattande än det tidigare begreppet ”ekonomisk krigföring”. ”Kort sagt kan varje beroendeförhållande och sårbarhet användas för civil krigföring.”, skriver Agrell och ställer frågan: ”Är den civila krigföringen på väg att sakta men säkert göra krig i traditionell mening omodernt?”

Den omedelbara reflektionen blir då att civila försvars- och motstånds- metoderi motsvarande grad kommer att tillta i betydelse — kanske redan är på väg att göra det (jfr nedan kap. V:1).

Som en avslutande anmärkning till denna punkt kan det konstateras att här

• Sida 156
•  Original

finns ett uppenbart behov för en dagsaktuellare och framtidsinriktad hotanalys.

För det fjärde kan — analogt med föregående punkt — kritik riktas mot civilmotståndslitteraturen för att visa en tendens att vilja överta det militära tänkandets scenarioteknik. Även om scenarios ännu har använts relativt sällan, förekommer de ofta i rekommendationer för vad som bör göras härnäst. En varning är därför befogad, och punkten kan följaktligen få gå under rubriken ”Varning för övertro på scenariometodiken”.

Boserup och Mack, hävdar bestämt att scenariometodiken är ”en fuldstaendig fejltagelse. . . , og den sikreste vej til katastrofe”. I scenario- metodiken ingår i korthet följande moment (jfr Boserup och Mack, s. 174):

1. Att fastslå vad som är värt att försvara.

2. Att bedöma vad fienden kan tänkas vilja erövra.

3. Att försöka uppskatta hur (sett ur den potentielle angriparens synvinkel) han kan tänkas vilja gå tillväga, dvs. uppställa tänkbara angreppsfall.

4. Att inventera vilka medel som står till försvarets förfogande och hur de kan användas för att motstå de olika anfallstyperna.

5. Att analysera vilka kvarvarande ”luckor" som finns i försvarskapaciteten, och fylla dem.

6. Proceduren 3-5 upprepas sedan tills inga förbättringar längre anses möjliga.

Denna analysmetod, som åtminstone under ”efterkrigstiden” dominerat militär planering i allmänhet, bryter enligt Boserup och Mack mot praktiskt taget alla grundläggande strategiska principer— först och främst principen om försvarets överlägsenhet (jfr del 1, kap IV:2): ”. . . offensiven, (der) er den afhaengige faktor, der må tilpasse sig til forsvaret”. I scenariometodiken förutsätts det tvärtom . . at det er forsvaret, der må tilpasse sig angrebet. ” (Cit. s. 182.)

Boserup och Mack hävdar att militära medel är i stort sett irrelevanta mot civilmotstånd. För att illustrera argumentet visar de i en analys av fallet Tjeckoslovakien 1968, att det var först när Warszawapaktstrupperna och deras politiska ledning började bekämpa civilmotståndet med rätt typ av vapen — i huvudsak politiskt manövrerande — som motståndet efter hand bröts. (Se vidare Boserup och Mack, s. 189 f, samt 5. 117—134.)

Scenarios i den mera begränsade betydelsen enstaka situationsanalyser bör dock kunna användas med urskiljning, i t.ex. pedagogiskt syfte som diskussionsunderlag i studier och debatter. Scenarios kan rimligen också användas för teoretiska analyser av tänkbara konfliktsituationer — i likhet med fallstudier — utan att binda upp slutsatser och politik.

Slutligen "sammanblandningsproblemet”'. En del skrifter inom civilmot- ståndslitteraturen blandar relativt urskillningslöst samman civilmotstånd och civil kamp för social förändring. Så har t.ex. historiska fall av civil kamp för social förändring ofta förts fram som stöd för resonemang om civilmotstånd. Sådana exempel är dock inte automatiskt överförbara, utan måste användas med stor försiktighet p.g.a. stora strategiska skillnader mellan dessa båda typer av ickevåldsagerande. (Jfr del 1, kap. II:5, och Boserup och Mack, 5.79.)

• Sida 157
•  Original

II Civilmotstånd som komplement

Intresset för civilmotstånd har från officiellt håll i olika länder som regel varit ganska dämpat. I den mån sådant intresse över huvud taget visats, har det varit inriktat på möjligheten av att addera civilmotstånd till ett befintligt försvarssystem.

Tanken har här varit att på så sätt kunna uppnå en större samlad försvarseffekt — och möjligen också att kunna dämpa opinionen för civilmotstånd som alternativ till militära medel i försvaret. De flesta förespråkare, främst fredsorganisationer, har nämligen propagerat för civilmotstånd som substitut till militärt försvar.

Inom forskningen råder det delade meningar om hur tillrådligt det är att kombinera militärt försvar och civilmotstånd. Det är emellertid mera fråga om nyanser i en kritisk eller avvaktande hållning än klara ställningstaganden för eller emot kombinationstanken. Litteraturen har oftast betraktat civilmotstånd som ett alternativt försvarssystem, men endast några få författare har på allvar försökt behandla de problem som kan tänkas uppstå under en övergångsfas från militärt försvar till civilmotstånd, den s.k. omrustningsfasen.

Möjligheten av att på något sätt mera permanent kombinera ett militärt försvars vålds- och förstörelsekapacitet med civilmotståndets ickevåldsme- toder har civilmotståndsskribenterna diskuterat i än mindre utsträckning. Vissa forskare har lämnat frågan öppen, exempelvis Gene Sharp, som framför allt pläderar för vidare, fördomsfri forskning på området. Ingen har dock på allvar försökt utveckla hur en sådan modell skulle kunna ta sig ut i praktiken. Adam Roberts" två första arbeten för svenska försvarsmyndighe- ter är därför ganska ensamma i sitt slag, genom att de utgör ett första steg i den riktningen.

Generellt sett kan man utan vidare säga att civilmotståndslitteraturen varit minst sagt skeptisk inför komplementtanken. Låt oss först följa argumente- ringen mot denna och därefter se på några teoretiskt möjliga kombinationer, för att avslutningsvis dra ett antal slutsatser.

Sammanfattningsvis får vi följande målsättning för civilmotstånd som komplement inom svenskt totalförsvar:

I. Säkerhetspolitiskt mål: Att bevara vår fred, frihet och demokratiska livsform.

II. Försvarspolitiska mål (här urskiljs två övergripande mål, det senare med en rad något mer precisa mål):

• Sida 185
•  Original

1. Att höja totalförsvarets fredsbevarande förmåga.

2. Att stärka nationens överlevnadsförmåga.

a) Att ge uttryck för vårt folks vilja att bevara våra traditionella friheter och rättigheter.

b) Att minska ockupantens möjlighet att vinna några fördelar av ockupa- tionen.

c) Att bidra till att bevara den nationella sammanhållningen (stärkande av identiteten, kulturellt, etniskt, socialt och psykologiskt).

d) Att ge civilbefolkningen motståndsmöjligheter.

e) Att i alla lägen fortsätta motståndet.

f) Att medverka till att återvinna friheten.

Sammanfattningsvis: Civilmotståndsgrupperna och de frivilliga aktions- grupperna utgör basen i civilmotståndsorganisationen. Motståndsgruppen avses vara en helt naturlig del av det civila livets normala funktioner, medan de frivilliga grupperna är mer specialiserade.

De lokala samordningsgrupperna på kommun- och/eller kommundelsnivå skall ha samordnings—, utbildnings- och planerings- samt vissa ledningsfunk- tioner. I varje län bör ett regionalt samordningsorgan bildas, med för sitt ansvarsområde liknande uppgifter som de lokala samordningsenheterna. Den centrala instansen får då det övergripande ansvaret samt vissa kompletterande tilläggsuppgifter, t.ex. det främsta ansvaret för forsknings- kontakten.

En organisation måste — antingen det gäller dess freds- eller krigstida form

• Sida 189
•  Original

— obetingat uppfylla två krav, nämligen kravet på självständighet och kravet på samordning (jfr s. 144 ovan).

Kravet på självständighet formulerades klart och entydigt för första gången av Adam Roberts i studien Totalförsvar och Civilmotstånd:

”Civilmotstånd måste, om det inte accepteras som ett fullständigt alternativ, vara helt skilt från militärt försvar i fråga om tid, plats och organisatorisk uppbyggnad liksom i övriga avseenden." (Cit. ur Roberts, -76, s 13. Jfr s. 169 ovan.)

1974 års försvarsutredning framhöll därefter (SOU 1976:5 s. 208) att det borde beaktas att även om icke-militärt motstånd ingick som en del av totalförsvaret kunde det visa sig lämpligt att skilja icke-militärt motstånd från militärt försvar i fråga om tid, plats, organisation och i andra avseenden.

Även Arne Kielland förespråkar en klar gränsdragning mellan militärt försvar och civilmotstånd (jfr. s 166 ovan).

Kravet på samordning inom totalförsvaret är självskrivet, för effektivast möjliga resursutnyttjande och för att undvika att militära och civila delar motverkar eller hämmar varandra.

Eftersom civilmotstånd på många vis ändå är något fundamentalt nytt, behövs här en öppenhet i såväl tänkande som organisatorisk form. Och eftersom här onekligen finns stora uppgifter, krävs en ordentlig satsning.

En ”fredsorganisation” bör primärt vara en utbildnings- och planerings- organisation, men också ha ansvar för att de materiella förutsättningarna för ett eventuellt civilmotstånd blir de bästa tänkbara. Det är av största vikt att en sådan organisation inte stöps i en färdig form en gång för alla, utan att den tillåts växa fram både ”nerifrån" och ”uppifrån”, med hjälp både av lokala uppslag och handlingskraft, och central och regional planering.

Den centrala instansen kan exempelvis få utformningen av en enhet vid sidan av de sju redan existerande inom försvarsdepartementet, eller som ett fristående sekretariat eller delegation direkt under försvarsministern. En mera hovsam organisatorisk begynnelse på denna nivå för utvecklingen av civilmotstånd som komplement inom totalförsvaret vore kanske en avdel- ning inom enheten för civilt totalförsvar.

Fredsorganisationen bör - inte bara på central nivå — ha en viss intern utredningskapacitet samt samarbeta med olika forskningsinstitutioner, såsom Försvarets Forskningsanstalt (FOA), Sekretariatet för Säkerhetspo- litik och Långsiktsplanering inom totalförsvaret (SSLP), Utrikespolitiska Institutet (UI), Sekretariatet för Framtidsstudier och institutioner för freds- och konfliktforskning vid universiteten. Sådant samarbete kan äga rum dels genom seminarie-och kursverksamhet, dels genom att civilmotståndsorgani- sationen föreslår och/eller delegerar vissa forskningsuppdrag.

En första uppgift för en civilmotståndsorganisation — främst den centrala instansen — bör vara utarbetande av en plan för, och igångsättande av a/ en allmän, inledande orientering om, b/ viss undervisning, och c/ viss träning och övning i civilmotstånd. Frågor som skall besvaras i en sådan första plan är: vem, vad, hur, när.

Till denna första uppgift hör en bred, demokratiskt förankrad, kunskaps- inhämtande process, där studieförbund, utbildningsradio, politiska organi- sationer, folkrörelser, fackförbund och övrigt föreningsliv, men också det allmänna skolväsendet och arbetslivet i stort stimuleras till att ta sig an

• Sida 190
•  Original

spridning av de grundläggande tankegångarna i civilmotståndet. Efter hand kan så en bred och kunnig debatt blomstra upp och påverka den vidare utvecklingen. Författare och filmare kan, genom t.ex. stipendier och tävlingar, uppmuntras att skildra händelser ur civilmotståndets historia och att dramatisera tänkta konfliktsituationer, för att på så sätt levandegöra de många gånger ganska abstrakta planer och idéer, som ryms i civilmotstånds- teorierna.

Omedelbara uppgifter för organisationens centrala instans är vidare:

a) att göra en första genomgång och sammanfattande tolkning av tillämpliga nationella och internationella lagar, att publiceras som en enkel, generell orientering,

b) dito om mänskliga fri- och rättigheter,

c) att granska frågan om speciell nationell lagstiftning behövs för att komplettera och förstärka folkrättens vaga besked i samband med civilmotstånd,

d) sammanställning av ”uppförandekodex” för människor som engagerar sig i civilmotstånd,

e) att dra upp riktlinjer för samarbetet med forskningen på området.

Speciella uppgifter kommer naturligtvis efter hand att uppkomma för den centrala instansen. En sådan blir t.ex. att pröva förslaget (framfört av Adam Roberts; -72, s. 223 f.) om ekonomisk gottgörelse för svåra ekonomiska förluster som följd av civilmotståndsverksamhet.

En huvuduppgift för organisationen som helhet måste bli att planera utbildningsverksamheten. Eftersom det här på många sätt är fråga om en pedagogisk utveckling och förnyelse, inryms en rad intressanta och utmanande frågor att lösa: hur man arbetar med denna nya typ av problem, vilken utrustning som behövs, hur man följer upp resultaten, etc. Detta kommer bl.a. att innebära att inventera kunskapskällor och läromedel, att ansvara för produktion av vissa hand- och läroböcker, studiepaket och studieplaner samt kontakter med alla de olika instanser som kan tänkas att så småningom bli engagerade i skilda delar av undervisning och träning. (Jfr kap. IX:4.5.)

Organisationen bör också på ett tidigt stadium och på alla tre nivåerna (lokal, regional och central) uppmärksamma frågan om olika kommunika— tionssätt och -kanaler, som kan komma till användning i en civilmotstånds- situation. Här bör först en inventering göras, varefter innovationer kan föreslås och viss planering utföras.

Så småningom bör — som en del av planerings-, utbildnings- och övningsverksamheten — några folkrörelser, någon administration, något företag, etc. , få tänka igenom hur just de skulle kunna bjuda civilmotstånd, givet vissa noggranna förutsättningar och anvisningar. Detta bör om möjligt ske på alla tre nivåerna.

Som delar av den mer långsiktiga verksamheten för den föreslagna civilmotståndsorganisationen kan följande punkter framföras som exem-

pel:

1. Om granskningen av frågan om speciell nationell lagstiftning (jfr pkt c härovan) utfaller positivt, bör detta spörsmål göras till föremål för noggrann utredning och förslag.

• Sida 191
•  Original

Strävan bör då vara att i möjligaste mån komplettera och förstärka civilmotstån- dets (och civilmotståndares) ställning i relation till de ganska vaga besked och det otillräckliga skydd som ges i folkrättens nuvarande skrivningar. Speciellt bör olika potentiellt utsatta (yrkes-)gruppers juridiska status i motstånds- sammanhang granskas.

2. Som en parallell till och fortsättning på föregående punkt bör initiativ förberedas för att, helst i samarbete med andra nationer, söka åstadkomma förbättringar i civilmotståndets folkrättsliga ställning. Civilmotståndsorganisationens roll blir närmast att utreda formerna för och lämna förslag till hur sådana initiativ skulle kunna drivas vidare.

3. Som uppföljningar av resultaten av den föreslagna forskningsverksamheten bör efter hand mer specifika och djuplodande utredningar initieras av:

a) förutsättningar och tillgångar för civilmotstånd i det svenska samhället,

b) vad civilmotstånd kan användas till och vad inte,

c) speciella problem för civilmotstånd i Sverige.

4. Som specifika projekt inom föreslagna framtidsstudier. speciellt studier av teknisk utveckling och förändring, bör olika tekniska system studeras med avseende på deras möjligheter och begränsningar i förhållande till civilmotstånd. Sålunda torde t.ex. datatekniken — rätt använd — kunna bli till stor fördel för civilmotståndspo- litiken.

Slutligen: resultaten och formerna för civilmotståndsorganisationens plane- ring, undervisning, övning och övriga verksamhet bör, efter en tillräckligt lång inkörnings- och testperiod, göras till föremål för kontinuerlig utvärde- ring och förnyelse efter behov.

6.2 Forskning

Ett resultat av denna studie är att civilmotstånd torde ha ett bestående värde och vara i hög grad utvecklingsbart. Samtidigt måste understrykas vad som torde ha framgått ett flertal gånger i det föregående: att det rör sig här om ett jämförelsevis mycket ungt forskningsområde, som behöver både intresse, tid och resurser för att kunna utvecklas. Följaktligen fordras en målmedveten och långsiktig satsning på forskning om och för civilmotstånd.

Denna forskning kan med fördel utföras i olika former och med bidrag från skilda discipliner. Sålunda bör såväl tvärvetenskapligt sammansatta forskar- lag som enskilda specialister kunna bidra till att höja kunskapsnivån och utveckla forskningsområdet. Närmast torde man kunna förvänta sig bidrag från historisk, samhälls- och beteendevetenskaplig forskning, från den mer tvärvetenskapligt inriktade unga disciplinen fredsforskning, samt från omvärlds- och framtidsstudier, inkl. studier av teknisk utveckling och förändring.

Det behövs både grund- och tillämpad forskning, dvs. både långsiktig, teoribildande forskning, och mera direkt probleminriktad forskning. I själva verket lår ingendera inriktningen kunna existera någon längre tid utan tankeutbyte med den andra riktningen. Det är därtill mycket utvecklande för den enskilde forskaren att då och då kunna växla mellan grund- resp. tillämpad forskning.

• Sida 192
•  Original

En satsning på forskning kan göras på flera olika sätt. T.ex. kan det inom civilmotståndsorganisationen upprättas något slags forskningsråd, alterna- tivt ett fristående sådant, men med ett givet, nära samarbete med civilmotståndsorganisationen. Ett dylikt forskningsråd bör ha följande uppgifter:

a) initiera projekt av intresse för civilmotståndsorganisationens arbete,

b) att efter ansökningar fördela medel för forskning om/för civilmotstånd till forskare/forskarlag med olika bakgrund och position,

c) stödja publicering av forskningsresultat,

d) stödja internationellt samarbete på området, genom t.ex. konferenser, resestipen- dier, beviljningar även till utländska forskares projekt, stöd till upprättande av internationell tidskrift på området.

En annan möjlighet, men bättre som tillägg till forskningsrådstanken, vore upprättande av ett forskningscenter. Ett sådant kunde eventuellt få också en samordnande funktion för civilmotståndsrelevant forskning inom landet samt till uppgift att bevaka den internationella utvecklingen på området.

En variant vore ett rent samordningsorgan, som skulle kunna vara mera direkt ansvarigt inför civilmotståndsorganisationens centrala instans.

En fjärde möjlighet vore helt enkelt inrättande av ett antal forskartjänster med specialinriktning å civilmotståndsforskning. Sådana tjänster kan vara obundna eller knytas till någon existerande forskningsinstitution, t.ex. någon eller några av de existerande institutionerna för freds- och konfliktforskning vid universiteten.

Avslutningsvis följer här en lista över några tänkbara projekt och studier. Ett antal omfattande forskningsprogram och detaljerade frågeställningar har publicerats av Gene Sharp. Även i samband med ett holländskt forsknings- program har ett antal tänkbara projekt presenterats i form av förstudi- er".

Det följande får endast ses som exempel — ej som ett forskningsprogram. I linje med vad som ovan anförts finns här förslag både på grund- och tillämpad forskning. De fyra första är närmast att hänföra till grundforskning:

Forskningsresultaten bör noga följas upp inom civilmotståndsorganisatio- nen, för att de på så sätt både kan bidra till praktiska förbättringar och bilda underlag för strategiska och taktiska överväganden. Förhållandet mellan forskningen och civilmotståndsorganisationen bör som antytts vara ömsesi- digt: förslag om forskningsprojekt kan efter hand sammanställas av den sistnämnda.

1. En studie över civilmotståndsbegreppets utveckling (källor, argument, kritik, när, vem, etc.).

2. En jämförande studie över olika ”civilmotståndsskolor”.(De anses vara tre. Vad skiljer, vad förenar?)

3. En allmän, noggrann och överskådlig systematisering över hittills gjord forskning, utredningar och förslag.

4. (I samband med 3) Allmän idéinventering, med sikte på mer stringenta hypotesformuleringar.

Två förslag får betecknas som gränsfall, dvs. de innehåller element av både grundforskning och av tillämpad forskning:

• Sida 193
•  Original

b)

Civilmotståndets verkningssätt bör studeras noggrannare än vad som hittills skett. (Här krävs inslag av beteende- och samhällsvetenskaplig grundforskning, historis- ka fallstudier, samt psykologiska och sociologiska experiment.) Historiska fallstudier, med sikte också på en senare jämförande studie. Sådana studier är värdefulla för att: dra lärdomar för eventuella framtida motståndskamper, stimulera fantasin, både för teoribyggnad, praktiskt utvecklingsarbete och i faktiska kampsituationer.(Erfarenheter från faktiska motståndssituationer har över huvud taget tillvaratagits i överraskande liten utsträckning. Erfarenheterna från motståndet mot nazismen har t.ex. mera avsatt spår som nationell historieskrivning än som slutsatser för framtida politik.)

Slutligen sex förslag som har karaktär av tillämpad forskning:

7.

10.

11.

12.

Ett angeläget forskningsuppdrag kan gå under titeln ”Betingelser för framtida civila motståndskamper i Sverige”. Avser en kartläggning av psykiska, sociala, kulturella, historiska betingelser, samt en genomgång av för ämnet betydelsefulla framtidsstudier (ex.vis från Sekretariatet för Framtidsstudier). En speciell studie över hur motståndsgrupper och -rörelser varit organiserade. (Kan ske i samarbete med och/eller som en sidostudie till förslag 6.) Vidare studier kring frågan om samexistens/åtskillnad mellan civilt och väpnat motstånd. Studier och utvärdering av tänkbara kombinationsmodeller. Utarbetande av en sammanställning över tänkbara hot, plus lämpliga åtgärder mot dessa. Studier över omvärldens (speciellt minst osannolika angripares) samhällssystem, särskilt med avseende på deras maktbaser, inneboende svagheter, system och metoder för uttryck, men också syftande till kartläggning av lämpliga punkter för förtroendeskapande åtgärder och direkta förslag om samarbete. En bredare och mera allmän forskningsuppgift vore en kartläggning av uppenbara och möjliga konsekvenser av olika försvarssystem och av olika kombinationer av dessa, i förhållande till olika tänkbara hot (eller snarare: minst osannolika hot).

• Sida 194
•  Original

• Sida 195
•  Original

Notförteckning

1Adam Roberts* två första arbeten (-72 och -76) för svenska försvarsmyndigheter behandlar dock delvis hithörande frågor. 2 Försvarsmaktens gemensamma nomenklatur, Namen F, (1974) definierar ”strate- gr":

”Planläggning och övriga åtgärder som vidtas av en stats eller ett maktblocks politiska och militära ledning för att med ianspråktagande av tillgängliga resurser vinna avsett politiskt eller militärt syfte.”

Denna definition stämmer inte helt med klassiskt strategiteori, där syftet alltid är politiskt bestämt, medan militära resurser betraktas som möjliga medel att nå syftet. 3 Sharp refererar till Karl von Clausewitz vid sitt val av termen ”metod” (-73, s. 115, n. 3). Jfr. vidare nedan, kap. V:]. 4 Det är naturligtvis så att ”medel” och ”mål” inte är några absoluta begrepp. Inom samhällsvetenskap och filosofi talas det om ”medel-mål-hierarkier”: Man kan tala om delmål och slutmål, och medel kan lätt indelas i (del)mål och underordnade medel. 5 Den svenska utgåvan saknar tyvärr originalets del 1, som behandlar tänkbara hot. Den bygger på 1969 års engelska nyutgåva (Civilian Resistance as a National Defence: Nonviolent Action against Aggression (sv.: Civilmotstånd som nationellt försvar: Ickevåldsagerande mot (internationell) aggression/), vilken inkluderar en ny intro- duktion av Roberts med anledning av Warszawapaktsinvasionen i Tjeckoslovakien i augusti 1968. Den sistnämnda återfinns också i den svenska utgåvan. 6Termen ”kollaboration” är mycket starkare än "samarbete”. I normalt språkbruk ligger ett medvetet ställningstagande i ”kollaboration”: att samarbeta med fienden för egen vinnings skull. Den används ofta i fördömande ordalag, ex.v. ”kollaboratörer måste straffas hårt”. Den schweiziske författaren Werner Rings (-79) har försökt nyansera språkbruket genom att tillägga attributen ”neutral”, ”taktisk”, ”betingad”, resp. ”förbehållslös” kollaboration. (Analogt har han separerat mellan ”symboliskt”, ”polemiskt", ”defensivt” och ”offensivt” motstånd.) 7 ”Jiu-Jitsu” är en gammal japansk självförsvarsmetod (ett system för strid utan vapen) , i vilken försvararen utnyttjar kraften i angriparens slag eller attack, för att utan vapen bringa denne på fall. 8 "Rapid Deployment Force”: Förenta Staternas s. k. brandkårsstyrka. ”Spetsnaz”: Enligt uppgifter i dagspressen i mitten av oktober 1983 en sovjetisk hemlig spion- och sabotageorganisation. 9 Hans-Georg Wittig använder termen ”personalisering”, men det är inte helt klart vad han menar med detta uttryck. Det förefaller snarast som att de psykologiska och socialpsykologiska processer han beskriver är sådana som av sociologer brukar betecknas som ”socialisation”. 10 Filosofen och samhällskritikern André Gorz förutsäger i en intervju i Dagens Nyheter (kultursidan, 81-10-03) att den främsta motståndslinjen mot en ev. ”smygande sovjetisk hegemonisering av Västeuropa. . . inte. . . kommer att utgöras av staten eller armén utan av det civila samhället. De länder som mest effektivt stod emot den tyska ockupationen under andra världskriget var de där det civila samhället

• Sida 196
•  Original

var som mest oberoende gentemot den centrala statsmakten, nämligen Holland, Danmark, Norge, Jugoslavien, Albanien och Grekland. Vad gäller Sovjet, fortsätter Gorz, får vi alltså inte vara blinda för möjligheten av en hegemoni som varken skulle föregås eller åtföljas av en direkt militär intervention, och gentemot vilken vi skulle stå handfallna om vi inte först tänkt på de former av civilt folkligt motstånd som i det långa loppet är de enda effektiva.” 11 Hittills åtminstone åtta partier i fyra länder, t. ex. ”de Gröna” i Västtyskland, Socialistisk Folkeparti i Danmark, socialdemokraterna m. fl. partier i Holland, vänstersocialistema i Norge (uppgifter ur Sharp, -83, s. 8). Ställningstagandenas innebörd varierar, men har alla det gemensamt att de föresprå- kar ordentliga satsningar på forskning och utveckling av civilmotståndets potential. ” Den dåvarande holländska regeringen lät i mitten av 1970-talet upprätta en arbetsgrupp, som efter grundliga överväganden och förstudier inlämnade ett förslag i februari 1982. Förslaget innehöll 10 studier att utföras av lika många forskare under en fyraårsperiod. Den nu sittande, konservativa, regeringen skar emellertid kraftigt i den rekommenderade budgeten, varför f. n. endast en forskare (Alex P. Schmid) kan forska vidare.

• Sida 197
•  Original

Referenser

Agrell, Wilhelm ”Hur stort är krigshotet?” iVärldspolitikens Dagsfrågor, nr. 10, 1982. Bergfeldt, Lennart Nonviolent Action: State of the Literature. Uppsala University, Department of Peace and Conflict Research. Report No. 20, Jan. 1979. Bergfeldt, Lennart Civilian Defence and Civilian Resistance — Theory and Practice of an Idea. Suggestions for a research programme. Paper presented at the conference ”Transarmament strategies and Civilian Defence for Small Nations”, in Oslo, June 16-18, 1978. Boserup, Anders, och Mack, Andrew Ikke-vold som nationalforsvar. Spektrum, Köbenhavn, 1971. Carter, April ”Politiska förutsättningar för civilmotstånd”, i Roberts, Adam (red.): Civilmotståndets Strategi. Aldus, Stockholm, 1969, s. 285-308. Ebert, Theodor ”Organisation av civilmotståndet”, i Roberts, Adam (red.): Civilmotståndets strategi. Aldus, Stockholm, 1969, s. 259-283. Ebert, Theodor ”Von aggressiver Drohung zu defensiver Wahrnung. Das Konzept der sozialen Verteidigung”, i Senghaas, Dieter, (red.): Frie- densforschung und Gesellschaftskritik. Miinchen, 1970. Också i Ebert, -81, band 1, s. 143-192. Ebert, Theodor Gewaltfreier Aufstand. Alternative zum Biirgerkrieg.

Fischer Biicherei, Frankfurt am Main und Hamburg, 1971. Ebert, Theodor Con jectures about the Dialectic Process to Civilian Defence.

Uppsats vid the Conference on Nonmilitary Forms of Struggle, Uppsala, August 25-30, 1972. Ebert, Theodor (red.) Wehrpolitik ohne Waffen. Vom passiven Widerstand zur sozialen Verteidigung. Opladen, 1972. (-72 a.) Ebert, Theodor (red.) Demokratische Sicherheitspolitik: Von der Territo- rialen zur Sozialen Verteidigung. Miinchen, 1974. Ebert, Theodor Soziale Verteidigung. 2 band: Band 1: Historische Erfah- rungen und Grundziige der Strategie. Band 2: Formen und Bedingungen der zivilen Widerstandes. Waldkricher Verlagsgesellschaft, Waldkirch, 1981. Epple, Rudolf ”A Terminological Make-up — The Ideas of Swiss Military Strategists about the Role and Meaning of Non-violent Actions of Resistance as Part of the Total Defence Conception”, i Geeraerts, Gustaaf (red.): Possibilities of Civilian Defence in Western Europe. Swets & Zeitlinger, Amsterdam, 1977.

• Sida 198
•  Original

Fischer, Dietrich ”Invulnerability without Threat: The Swiss Concept of General Defense” iJournal of Peace Research, No. 3, Vol. XIX, 1982, s. 205-225. Galtung, Johan The Strategy of Nonmilitary Defence: Some Proposals and Problems. PRIO, Report No. 20— 6, Oslo 1967. (Tryckt i Peace, War and Defence: Essays in Peace Research, Vol. II, Christian Ejlers, Copenha- gen, 1976.) Galtung, Johan ”Two Concepts of Defense”, i Peace, War and Defence: Essays in Peace Research, Vol. II, Christian Ejlers, Copenhagen, 1976. Gleditsch, Nils Petter ”The Mix”: A Tentative Analysis of the Place of Nonmilitary Defence in Total Defence. Opublicerad uppsats, utan år (troligen hösten 1964), PRIO, Oslo. Gleditsch, Nils Petter (red.) Kamp utan vapen. Prisma, Stockholm, 1971. (Gorz, André) ”Dags för en vänster befriad från sin heliga arbetsetik", intervju av Otto Mannheimer, i Dagens Nyheter, kultursidan, 1983- 10-03. Gregg, Richard, B. Den nya maktfaktorn: Motstånd utan våld. Natur och Kultur, Stockholm, 1936.

Hedtjärn, Tryggve; Höglund, Bengt; Liéden, Lennart; Liedén, Åsne Freds- politik — Civilmotstånd. Aldus Aktuellt, Stockholm, 1969.

Herz, Ulrich Military Defence Challenged: Towards a New Structure of National Defence. A Working Paper. International Peace Bureau, Geneva, 1969. Kielland, Arne Norsk gerilja og sivilmotstand. Eit nytt forsvar. Det Norske Samlaget, Oslo, 1971. Lakey, George Strategy for a Living Revolution. Freeman, San Fransisco, 1973. Lakey, George Manifest för ickevåldsrevolution. Kampen för fred — 1, Stockholm, 1975. (Namen, F.) Försvarsmaktens gemensamma nomenklatur, Nomen F. 1974. Rings, Werner Leben mit dem Feind. Anpassung und Widerstand in Hitlers Europa, 1939-1945. Kindler, Miinchen, 1979. Roberts, Adam (red.) The Strategy of Civilian Defence. Faber & Faber, London, 1967. Nyutgåva med ny introduktion av Roberts: Civilian Resistance as a National Defence: Non-violent Action against Aggression. Penguin, Harmondsworth, 1969. Svensk översättning, förkortad utgåva: Civilmotståndets strategi. Aldus, Stockholm, 1969. Roberts, Adam Totalförsvar och civilmotstånd. Folk och Försvar, Stock- holm, 1972. Roberts, Adam Civilmotståndets teknik. Folk och Försvar, Stockholm, 1976. Roberts, Adam ”Civil Resistance and Swedish Defence Policy”, i Geeraerts, Gustaaf (red.): Possibilities of Civilian Defence in Western Europe. Swets & Zeitlinger, Amsterdam, 1977.

• Sida 199
•  Original

Roberts, Adam Ockupation, motstånd och folkrätt. Folk och Försvar, Stockholm, 1981. Schmid, Alex P. Research Topics for the Operationalization of the General Topic ”What is the Non-violent Defence Potential in Dutch Society?" (Arbetspapper för den holländska Begeleidingsgroep inzake het onderzo- ek op het gebied van de Geweldloze Konfliktoplossing, 1980-04-11.) Sharp, Gene ”The Political Equivalent of War — Civilian Defense”, i International Conciliation, No. 555, November 1965. » Sharp, Gene ”Icke-våldets teknik” i Roberts, Adam (red.): Civilmotståndets strategi. Aldus, Stockholm, 1969, s. 31-57. Sharp, Gene ”Mechanisms of Change in Nonviolent Action”, i Hornstein, Harvey, A., m.fl. (red.): Social Intervention: A Behavioral Science Approach. The Free Press, New York, 1971. Sharp, Gene The Politics of Nonviolent Action. Porter Sargent Publisher, Boston, 1973. Häftad utgåva i tre delar utkom 1974, samma förlag: Del 1: Power and Struggle; Del 2: The Methods of Nonviolent Action: Del 3: The Dynamics of Nonviolent Action. Sharp, Gene Gandhi as a Political Strategist with Essays on Ethics and Politics. Porter Sargent Publisher, Boston, 1979. Sharp, Gene Making the Abolition of War a Realistic Goal. Institute for World Order, New York, 1980. Sharp, Gene 1982-1983 Progress Report from Gene Sharp. PM, juli 1983. Sharp, Gene The Vocabulary of Civilian Struggle. Ännu ej publicerat = ”manus 1”. Sharp, Gene Making Europe Unconquerable: The Potential of Civilian- Based Defense. Publiceras hösten 1984 av Taylor & Francis, London och New York. = ”manus 2”. Sharp, Gene ”Civilian—Based Defense: A New Deterrence and Defense Policy.” Kapitel skrivet på uppdrag av Unesco för publicering i en kommande bok: Sakamoto, Yoshikazu, och Saxe-Fernandez, J. (red.), Strategic Doctrines and Their Alternatives. Unesco, Paris, Under utgivning = ”manus 3”. Thoft, Jens ”Antimilitarist tänker om: Skapa kombiförsvar”, i Pax, nr. 10/82, 5. 18—19. Trautmann, Dieter ”Soziale Verteidigung als Alternative zur militärischenv

Verteidigung”, i Gewaltfreie Aktion, nr. 45/46, 5. 69-78. Vogt, Roland ”Konzepte der Sozialen Verteidigung”, i Ebert, Theodor (red.): Demokratische Sicherheitspolitik: Von der Territorialen zur Sozialen Verteidigung. Carl Hanser Verlag, Miinchen, 1974. Wiberg, Håkan ”Krig utan vapen?” Recension av Boserups och Macks bok, i tidningen Arbetet, 1976-07-12. Wiberg, Håkan ”Europas framtid och den svenska neutraliteten”, i Bergom-Larsson, Maria (red.): Rusta för fred, Rädda livet. Kvinnor och fredskamp. Gidlunds, Stockholm, 1979. Wittig, Hans-Georg ”Some notes on Civilian Defence with Regard to the Limits to Growth”, i Geeraerts, Gustaaf (red.): Possibilities of Civilian Defence in Western Europe. Swets & Zeitlinger, Amsterdam, 1977.

• Sida 200
•  Original

Wittig, Hans-Georg, och Epple, Rudolf ”Survey on the Discussion of Civilian Defence in Switzerland”, i Geeraerts, Gustaaf (red.): Possibilities of Civilian Defence in Western Europe. Swets & Zeitlinger, Amsterdam, 1977.

• Sida 201
•  Original

Bilaga 3 Några historiska exempel då icke-militärt motstånd har använts

Ickevåldsagerande har förekommit och förekommer i många olika typer av konflikter runt om i världen. Den amerikanske civilmotståndsforskaren Gene Sharp presenterade år 1964 en lista över 84 fall av ickevåldsaktioner, fördelade på följande åtta grupper:

A. Mot minoritetsförtryck.

B. Mot exploatering och andra ekonomiska oförrätter. C. Mot lokala oroligheter.

D. I religiösa frågor.

E. Mot orättvisor och övergrepp från myndighets sida. F. Mot krig och krigsförberedelser.

G. Mot fast etablerat odemokratiskt herravälde.

H. Mot försök att införa odemokratiskt herravälde.

(Sharp, ”Icke-våldets teknik” i Roberts, Adam (red.): Civilmotståndets strategi. Aldus, Stockholm 1969, s. 46 — 55.)

Med den kunskap vi har i dag, skulle en lista över ickevåldsaktioner i allmänhet kunna omfatta mångdubbelt fler fall. Även om de flesta sådana fall kan förmedla lärdomar för framtiden, torde för svensk del intresset i första hand riktas mot studier av spontant och improviserat civilmotstånd under mellanstatliga akuta konflikter och civilmotstånd mot statskupper i Europa under det senaste århundradet.

Under denna förutsättning sammanställde Adam Roberts, med utgångs- punkt i Sharps lista, i sin andra rapport för svenska försvarsmyndigheter en lista med utvalda exempel på civilmotstånd mot utländskt herravälde under 1900-talet (Roberts, Adam: Civilmotståndets teknik. Folk och Försvar, Stockholm, 1976, s. 27). Där förekommer också en kort lista över fall av civilmotstånd mot militärkupper under samma tid. Roberts motivation är denna:

”Statskuppen är en situation som, på ett något annorlunda sätt, väcker samma fråga om civilmotstånd mot en yttre angripare: Hur skall ett folk eller en stat kunna försvara sig mot militär styrka också när de inte skyddas av en egen armé? En onyanserad teori

• Sida 202
•  Original

Justitiedepartementet

Kommissionen mot ekonomisk brottslighet. 1. Domstolar och eko-brott. [3] 2. Näringstillstånd. [8]

Försvarsdepartementet Kompletterande motståndsformer. [10]

Finansdepartementet

Värdepappersmarknaden. [2] Långtidsutrednlngen. 1. Långtidsutredningen. LU 84. Huvudrap— port. [4] 2. Sektorstudier. LU 84. Bilagedel 1. [5] 3. Särskilda studier. LU 84. Bilagedel 2. [6] 4.Långtidsutredningen. LU 84. Bilagedel 3. [7]

lndustridepartementet

Sociala aspekter på regional planering. [1] Förslag till lag om Kooperativa föreningar. [9]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

• Sida 210
•  Original

• Sida 211
•  Original

• Sida 212
•  Original

• Sida 213
•  Original

..”ng . >. Nu:»! Twill.- '.l'"

. ' IL.. [ & m. =- _.' lll'l ...å

”' 'DN-:" J'- J' 11) %* £ Jur-år?!

• Sida 214
•  Original