SOU 1985:45

Svenska kyrkans gudstjänst

Till statsrådet och chefen för civildepartementet

Den 15 mars 1968 bemyndigade Kungl Maj:t chefen för utbildningsde- partementet att tillkalla sakkunniga för att biträda med en revidering av Den svenska kyrkohandboken av år 1942 och övriga kyrkliga böcker i den mån de berörs av en handboksrevision. De sakkunniga antog nam- net 1968 års kyrkohandbokskommitté.

I—Iär föreliggande volym utgör band 7 i kommitténs serie av delbetän- kanden. I detta band framlägger vi förslag som gäller Svenska kyrkans vignings-, mottagnings- och invigningshandlingar. De föreslagna guds- tjänstformerna (text jämte musik) framläggs och åtföljs av vår motive- ring. Sist i betänkandet finns två specialutredningar jämte kommitténs förslag med anledning av tilläggsuppdrag. Den ena frågan rör medhjäl- pare vid nattvardens utdelande, den andra diakonatet i Svenska kyrkan. I särskilda volymer, bilagorna 6 och 7 (SOU 1985:48 och 49) i kom- mitténs serie, redovisas svenska och internationella utvecklingslinjer i fråga om de liturgiska handlingar som vi behandlar i detta delbetänkan- de.

Med detta delbetänkande framlägger vi förslag till revision av Den svenska kyrkohandboken 1942 vad gäller dess tredje eller sista huvuddel, samtliga kapitel (10— 16). Förslaget rör också revisionen av kyrkohand- bokens första del, andra kapitlet, i den mån dess revision inte behandlats i våra tidigare delbetänkanden. Förslagets gudstjänstmusik avser revisio- nen av musiken i Den svenska mässboken del 1 och 2 av år 1942 och 1944, i den mån den saken inte behandlats i våra tidigare delbetänkanden.

I tidigare delbetänkanden har vi framlagt förslag som rört revisionen av den första och den andra delen av kyrkohandboken jämte tillhörande musik (band 1—3 med bilagorna 1—2, SOU 1974166—68, 97—98, resp band 5 jämte bilagorna 3—5, SOU 1981165—68). På grundval därav har kyrkomötet antagit och regeringen genom förordningar (1976:204, 19821870) godkänt två delar som alternativ gudstjänstordning att brukas i församlingar som så önskar under den tid revisionsarbetet fortsatt. På grundval av ett förslag som utarbetats av en arbetsgrupp inom kom- mittén (band 4, SOU 1979: 12) har revisionen av kyrkoåret och dess bibli- ska läsningar och böner slutförts genom att kyrkomötet antagit Den svenska evangelieboken 1983, fastställd för Svenska kyrkan genom kyrk- lig kungörelse (1983c3). Denna revision utgör en förutsättning för vårt förslag till veckans och kyrkoårets bönegudstjänster, vilket vi nu fram- lägger i ett särskilt delbetänkande (band 6, SOU 1985 :44). Det sistnämn-

da delbetänkandet utgör en komplettering av förslaget till revisionen av kyrkohandbokens första del jämte musik.

Vi har i tidigare delbetänkanden aviserat kompletteringar vad gäller revisionen av kyrkohandbokens andra del jämte musik och översyn av de för gudstjänstbruk godkända partierna av gudstjänstordningen. Ar- betsplanen har vi ändrat med anledning av att 1982 års kyrkomöte hem- ställt att översynsarbetet skulle utföras i en särskild arbetsgrupp, som i enlighet därmed tillkallats 1982-09-14 av chefen för kommundeparte- mentet. Gruppen, som antagit namnet 1982 års revisionsgrupp och i for- mellt hänseende utgör en arbetsgrupp inom kommittén, framlägger nu sitt självständigt utformade delbetänkande (band 8—9, SOU 1985:46— 47). Även om kommitténs ursprungliga uppdrag kvarstår oförändrat, har vi inte ansett oss böra framlägga aviserade förslag i de delar av arbetet som omfattas av revisionsgruppens uppdrag. Kommitténs och revisions- gruppens inbördes arbetsfördelning har vi redovisat i band 6 (SOU 1985:44, kap 1.1.1—3). ] konsekvens därmed framlägger kommittén inte något sammanfattande fullständigt revisionsförslag. Revisionsgruppens och kommitténs nu överlämnade delbetänkanden får tillsammantagna uppfattas som det fullständiga förslaget till ny Gudstjänstordning för Svenska kyrkan. 1968 års kyrkohandbokskommitté anser sig härmed ha slutfört sitt

uppdrag. Stockholm den 30 september 1985 Åke Andrén

Pehr Edwall Harald Göransson Britt G Hallqvist

Ragnar Lundell Lennart Stripple

Lars Eckerdal

Nils-Henrik Lindblad/1

Innehåll 1 Utredningsuppdrag och genomförande! .................. 1.1 Uppdrag och arbetsplanering ......................... 1.2 Sammanfattning av betänkandets innehåll m m ......... 1.3 Kommitténs förslag .................................. 2 Gudstjänstordningför Svenska kyrkan .................. Vigningshandlingar .................................. Biskopsvigning ....................... Prästvigning ......................... Diakonvigning ....................... Bibliska läsningar m m ................ Mottagningshandlingar ............................... Mottagande av biskop ................ Kyrkoherdeinstallation ................ Mottagande av ny medarbetare ........ Förbönshandling för nya medarbetare . . Missionärssändning .................. Invigningshandlingar ................................ Första spadtagen för ny kyrka ......... Grundstensläggning .................. Kyrkoinvigning ...................... Invigning av dopfunt m m ............. Återinvigning av kyrka ................ Kyrkogårdsinvigning ................. 3 Moriveringar ........................................ 3.1 Allmänna principer .................................. 3.1.1 Teologiska principer .......................... 3.1.1.1 Kyrkans väsen och uppgift ............ 3.1.1.2 Konsekvenser för kommitténs förslag . .. 3.1.2 Språkliga principer ........................... 3.1.3 Musikaliska principer ......................... 3.2 Vigningshandlingarna ................................

3.2.1 Grundläggande synpunkter .................... 3.2.1.1 Vigningshandlingens innebörd och litur-

giska grundform ...................... Kallelsen till tjänst i kyrkan ........... Vigning i Guds namn genom bön och handpåläggning ......................

Konsekvenser för kommitténs förslag . . .

3.2.1.2 Vigningstjänstens art och typer ......... Uppdrag i Andens ämbete för kyrkan . . .

Ett Andens ämbete, olika uppdragstyper

3.2.2 Gudstjänstutformningen ....................... 3.2.2.1 Inledande anvisningar ................ 3.222 Vigningsgudstjänstens ritual ........... 3.2.2.3 Bibliska läsningar m rn ................

UIOOXINI

17 19 20 30 38 46 59 60 64 70 72 74 79 80 84 88 96 97 98

103 103 104 104 107 110 111 113 113

113 115

118 123 126 126 134 144 145 154 174

3.3

3.4

4.1 4.2

4.3

5.1 5.2

5.3

Mottagningshandlingarna ............................ 3.3.1 Grundläggande synpunkter .................... 3.3.2 Gudstjänstutformningen ....................... 3.3.2.1 Mottagande av biskop ................ 3.3.2.2 Kyrkoherdeinstallation ................ 3.3.2.3 Mottagande av medarbetare ........... 3.3.3 Missionärssändning ........................... 3.3.3.1 Grundläggande synpunkter ............ 3.3.3.2 Gudstjänstutformningen .............. lnvigningshandlingarna .............................. 3.4.1 lnvigningshandlingarnas innebörd .............. 3.4.1.l Kyrkobyggnaden som platsen för försam- lingens godstjänstfirande ..............

3.4.1.2 Kyrkogården som en viloplats inför evig-

heten ................................

3.4.l.3 Konsekvenser för kommitténs förslag . . .

3.4.2 Gudstjänstutformningen ....................... 3.4.2.1 Första spadtagen för ny kyrka ......... 3.4.2.2 Grundstensläggning för ny kyrka ....... 3.4.2.3 Kyrkoinvigning ...................... 3.4.2.4 Invigning av enskilda nya föremål ...... 3.4.2.5 Återinvigning av kyrka ................ 3.4.2.6 Kyrkogårdsinvigning .................

Medhjälpare vid nattvardsgåvarnas utdelande under natt- vardsjirande ......................................... Kommitténs uppdrag ................................ Kommitténs utredning ............................... 4.2.1 Gällande ordning ............................. 4.2.2 Bakgrunden till gällande ordning ............... 4.2.3 Ordningen i praxis ............................ 4.2.4 Reformförslag i kyrkomötet .................... Kommitténs överväganden och förslag ................. 4.3.1 Den legislativa grundfrågan .................... 4.3.2 Sakfrågan ....................................

4.3.3 Kommitténs förslag ...........................

Diakonatets ställning och uppgifter i Svenska kyrkan ...... Kommitténs uppdrag ................................ Kommitténs utredning ............................... 5.2.1 Diakon som medhjälpare vid nattvardsutdelningen 5.2.2 Diakonatets ställning och uppgifter ............. Kommitténs överväganden och förslag ................. 5.3.1 Diakonens uppdrag i kyrkan ................... 5.3.2 Diakonatets plats i kyrkoorganisationen ......... 5.3.3 Diakonatets plats i liturgin .....................

Appendix Diakonatet i Svenska kyrkan. Vigning och tjänst. Debatten 1982—85. En översikt av Nils-Henrik Lindbladh . ..

Summary ................................................. Förkortningar .............................................

175 175 178 178 182 186 189 189 191 192 192

192

193 194 195 195 195 196 198 198 198

199 199 200 200 201 209 212 215 215 210 221

223 223 224 224 225 227 227 228 229

233

253 259

1. Utredningsuppdrag och genomförandet

1.1. Uppdrag och arbetsplanering

1968 års kyrkohandbokskommitté (U 1969z44) tillkallades av chefen för utbildningsdepartementet enligt Kungl Maj:ts beslut 1968-03-15 för att ”biträda med en revision av Den svenska kyrkohandboken och övriga kyrkans böcker i den mån de kan beröras av en handboksrevision”. Un- der arbetets gång har givits vissa tilläggsuppdrag inom denna ram. Till sakkunniga utsågs professorn Åke Andrén, biskopen Ragnar Askmark, prosten Pehr Edwall, professorn Harald Göransson och författaren, f11 mag Britt G Hallqvist. Det uppdrogs åt biskop Askmark att som ordfö- rande leda utredningsarbetet. Efter framställning från 1979 års kyrkomö- te tillkallade chefen för kommundepartementet 1979-07-01 ytterligare två sakkunniga, prosten Ragnar Lundell och musikdirektören Lennart Stripple. Sedan biskop Askmark avlidit uppdrogs 1983-03-02 åt profes- sor Andrén att som ordförande leda arbetet.

Vad huvuduppgiften beträffar innehåller Den svenska kyrkohandbo- ken (HB) av år 1942 tre delar med liturgisk text. Musiken återfinns i Den svenska mässboken, del 1 av år 1942 och del 2 av år 1944. Kommittén valde att inrikta arbetet i tre etapper med koncentration på resp del i HB jämte musiken. Arbetet, som även innefattat liturgisk försöksverksamhet i särskild ordning, har resulterat i två tidigare delbetänkanden med för- slag till gudstjänstordning för Svenska kyrkan. Det första (SOU 1974: 66—68, 97—98) innehöll förslag till reviderade eller nya former för för- samlingens huvudgudstjänst på sön— och helgdagar, vidare för nattvards- flrande vid andra tillfällen, temagudstjänst och lekmannaledd söndags- bön samt i anslutning därtill förslag till kyrkorättslig reglering. Förslaget motsvarade väsentliga partier av kyrkohandbokens första del, rubrice- rad "Den allmänna gudstjänsten”. Viktiga partier av dess andra del fick sin motsvarighet i det andra delbetänkandet (SOU 1981:65—68) med förslag för de kyrkliga handlingarna dop, konfirmation, förnyelseguds- tjänst, vigsel och begravning.

På grundval av kommitténs förslag och i enlighet med beslut av 1975 och 1982 års kyrkomöten har regeringen utfärdat förordningar (1976z204 resp 1982:870) om rätt för församlingar som så beslutade att längst t o m domssöndagen 1986 bruka de antagna delarna av den nya gudstjänstord- ningen såsom alternativ till HB 1942 jämte musik.

Enligt kommitténs arbetsplan skulle den tredje etappen ägnas åt två

huvuduppgifter. Dels skulle förslag framläggas med gudstjänstformer motsvarande kyrkohandbokens tredje del, vignings- och invignings- handlingar. Dels skulle kommittén slutföra en översyn och komplette- ring av de för gudstjänstbruk antagna partierna av den nya gudstjänst- ordningen. Syftet var att år 1985 kunna framlägga ett slutbetänkande omfattande ett fullständigt förslag till gudstjänstordning för Svenska kyrkan. Planeringen har måst revideras med anledning av initiativ från 1982 års kyrkomöte. En redogörelse härför och för konsekvenser för kommitténs arbete lämnas i vårt delbetänkande i band 6 (SOU 1985:44, kap 1.1.2—3).

Det nyss berörda delbetänkandet innehåller förslag till veckans och kyrkoårets bönegudstjänsterjämte några gudstjänster av särskild karak- tär. En av förutsättningarna härför är den revision av kyrkoåret och dess bibliska läsningar och böner som genomförts i Den svenska evangeliebo- ken av år 1983, som bygger på förslag utarbetat av en arbetsgrupp inom kommittén, framlagt såsom ett särskilt delbetänkande (band 4, SOU 1979:]2).

Förutom band 6 framläggs nu det föreliggande band 7jämte bilagorna 6 och 7. Därmed fullföljs kommitténs arbete i enlighet med den berörda reviderade arbetsplaneringen.

Förutsättningarna för kommitténs arbete under den tredje arbetsetap- pen har förändrats också i ett annat och djupt ingripande avseende. Den 19 februari 1983 avled biskop Ragnar Askmark hastigt. Såsom ordföran- de hade han lett utredningsarbetet alltifrån kommitténs tillkomst 1968. Dessförinnan hade han i samma funktion lett arbetet i biskopsmötets Liturgiska nämnd sedan denna bildats 1960. Denna har utfört viktiga förarbeten som utgångspunkt för såväl kyrkohandbokskommittén som 1969 års psalmkommitté. Biskop Askmarks död innebar förutom allt annat att kommittén förlorade en nyckelperson för den tredje etappens uppgifter. Åt honom hade uppdragits att bedriva forskning och på grundval därav framlägga utkast till vignings- och mottagningshandling- ar. Efter tidigare muntliga föredragningar och överläggningar i kom- mittén presenterades ett första parti utredningstext och ett skriftligt ri- tualutkast bara några veckor före biskop Askmarks bortgång. l mångt och mycket tvangs vi därigenom att börja om från början i fråga om denna utredningssektor.

På framställning från kommittén har departementschefer vid skilda tillfällen förordnat experter och sekreterare. Under den tredje arbets- etappen har som sekreterare tjänstgjort professor Lars Eckerdal (fr o m 1971-06—02), teol dr Håkan Gardar (1979-10-08—1985-06—30) och i slut- skedet teol dr Nils-Henrik Lindbladh (fr o m 1985-02-15). Bland experv terna har vi under perioden särskilt anlitat professor Eckerdal, professor dr theo] Helge Faehn, professor Per Erik Persson och professor Vilmos Vajta.

1.2. Sammanfattning av betänkandets innehåll m m

1 Föreliggande delbetänkande innehåller förslag till gudstjänst/arma (liturgisk text och musik) för Svenska kyrkans vignings-, mottagnings—

och invigningshandlingar. Härtill ansluter vi våra motiveringar. Till grund för vårt arbete har legat ett utredningsarbete om liturgiska utveck- lingslinjer i Svenska kyrkan och andra kyrkor. Utredningarna publiceras i separata volymer, bilagorna 6 och 7 i kommitténs serie. Bilaga 6 (SOU 1985:48) har författats av Lars Eckerdal och gäller vignings- och mottag- ningshandlingar. Invigningshandlingar behandlas i bilaga 7 (SOU 1985:49), som har författats av Åke Andrén.

Vad först dispositionen angår har vi kastat om den traditionella ord- ningsföljden för ritualen. När vi till skillnad från tidigare placerar invig- ningshandlingarna såsom den sista gruppen, är skälet lika enkelt som viktigt. Vi anser det sakligt befogat att placera handlingar som rör perso- ner före handlingar som gäller ting. Samtidigt vill vi betona att de fort- sättningsvis presenterade olika grupperna av handlingar inte bara kan utan bör ses ur en gemensam synvinkel. Det gäller i samtliga fall liturgi- ska handlingar som angår Guds husfolk vare sig detär personer eller hus som tas i tjänst för gudsfolket eller kyrkan. Denna principiella synpunkt har präglat utformningen av de olika gudstjänstformerna. Det är också från den som det är i hög grad befogat att hålla samman de tre grupperna som en enhet inom gudstjänstordningen.

Vigningshandlingarna, som nu bildar den första gruppen, utgörs nu som tidigare av biskops-, präst- och diakonvigning. Till skillnad från tidigare finns inte olika ritual för manliga resp kvinnliga kandidaters Vigning till ett och samma diakonat, och av samma sakliga skäl används inte könsbestämda beteckningar på dem som vigts utan enbart benäm- ningen diakoner. Enligt den nyss berörda övergripande synpunkten, att vigningshandlingarna är en angelägenhet för hela Guds husfolk, ingår dessa till skillnad från tidigare såsom led i ordningen för högmässa, vil- ken i sin helhet utgör kyrkans vigningsgudstjänst.

Det för vigningsgudstjänsterna grundläggande teologiska synsättet är, att vigningen är en kyrkans bönehandling genom vilken enskilda perso- ner tas i anspråk för tre typer av uppdrag inom ett och samma Andens ämbete för kyrkan. Detta teologiska synsätt har på avgörande sätt präglat utformningen av vigningsliturgin som föreslås. Tre konsekvenser kan nämnas.

Eftersom biskopens, prästens och diakonens uppdrag uppfattats som tre typer inom ett enda Andens ämbete, föreslås i sak en vigningsordning med varianter, vilka tar sikte på det karakteristiska för resp typ av vig- ningstjänst. Det teologiska synsättet är inte nytt, men denna liturgiska konsekvens har genomförts mer medvetet, varför kyrkans grundsyn framträder klarare.

En andra viktig konsekvens gäller det liturgiska uttrycket för att vig- ningen är en kyrkans bönehandling. Enligt en allmänkyrklig tradition från gamla kyrkan, som avsatt några spår i nytestamentliga skrifter och som hållits levande in i nutiden, sker Vigning genom bön och handpå- läggning. I vigningsliturgier, inkl Svenska kyrkans, har denna syn dock fördunklats. Ett av uttrycken för att menighetens deltagande genom bön inte uppfattats som viktigt är att vigningshandlingarna förvandlats till separata akter. En från medeltiden nedärvd tradition har blivit en vig- ningsformel uttalad av biskopen (”konsekrator” = den som helgar eller

avskiljer), en tradition som i varje fall allvarligt konkurrerat med vig- ningens bön och handpåläggning. I båda de nämnda avseendena har vi föreslagit förändringar som innebär att den teologiska grundsynen skall framträda mycket klarare.

En i det föregående redan berörd tredje konsekvens är att diakonvig- ningen skall framstå klarare som Vigning till Andens ämbete för kyrkan i samma mening som biskops- och prästvigning. Till de liturgiska uttryc- ken för det synsättet hör bl a att diakon- liksom prästvigning sker i dom— kyrkan i det stift till vilka vederbörande kallas för tjänst. Av samma skäl innehåller vigningsgudstjänstens ritual för diakon— likaväl som prästvig— ning en kungörelse om att stiftets domkapitel antagit och prövat vig- ningskandidaterna. Det anförda utgör exempel på förändringar av vig- ningsordningen med anledning av det grundläggande teologiska synsätv tet. Enligt kommitténs bestämda uppfattning bör detta synsätt få också andra konsekvenser än förändringar av vigningsordningen. Den saken tas upp i en specialutredning till vilken vi knyter vissa förslag (5 13 punkt 6).

Mottagningshandlingarna utgör den andra sammanhållna gruppen av gudstjänstformer. Vi föreslår här till antalet fler och till karaktären an— norlunda sätt att ta emot medarbetare som skall träda till ny tjänst. En i kyrkolag och kyrkohandbok föreskriven kyrkoherdeinstallation har 11- turgiskt alltmer utformats enligt prästvigningens ordning. 1700-talsbe- teckningen ”den andra vigningen” har vad formen angår blivit än mer träffande under den senaste hundraårsperioden. lnadekvat har den ka- rakteristiken blivit enbart genom detta att ”Vigning” kommit att ske inte bara en andra utan inte sällan en tredje eller fjärde gång. Till utveckling- en hör också att handlingen kommit att uppfattas såsom en näst intill exklusivt biskoplig handling, en uppfattning som i sin tur bidragit till omvandlingen från installations- till vigningskaraktär.

Vad karaktären beträffar föreslår vi under anknytning till äldre tradi- tion att medarbetaren, när tjänsten skall tillträdas, blir offentligt introdu- cerad och att de som medarbetaren skall tjäna förklarar sig villiga att bistå vederbörande. Mottagandet skall också kunna ta sig uttryck i sym- bolhandlingar av olika slag och mynnar ut i en välsignelsehandling. Tyngdpunktsförskjutningen till en mottagandets handling är en följd av det övergripande synsättet att också denna grupp av handlingar angår Guds husfolk. Handlingen motiveras av att gudsfolket har uppgiften att ta emot dem som träder till uppgifter gudsfolket till tjänst. Den självklara konsekvensen är att detta skeri den gudstjänstfirande menighetens mitt, i första hand inom högmässans ram.

Till skillnad från tidigare och under anknytning till en framväxande praxis innehåller förslaget förutom kyrkoherdes mottagande också for- mer för att i stift ta emot ny biskop och i församling(ar) ta emot också andra medarbetare än kyrkoherde. Enligt förslaget skall biskop och kyr- koherde tas emot, under det att man ”bör” ta emot annan församlings- präst, diakon, församlingssekreterare, -assistent och kyrkomusiker — ”bör”, eftersom det i praktiken kan vara svårt att upprätthålla en distink- tion mellan mer tillfälliga medarbetare och ”permanenta”, vilka enligt vår mening skall tas emot. Vi föreslår slutligen sätt för att ta emot andra

församlingsmedarbetare, anställda eller ”frivilliga” eller förtroendeval- da. En självklar regel i samtliga fall är att mottagandet skall ske när en ny medarbetare träder till sin tjänst eller sin särskilda uppgift, inte först så småningom.

Till gruppen av mottagningshandlingar ansluter formellt oegentligt en form för missionärssa'ndning. Sakligt sett fmns dock en släktskap. Det rör sig i detta fall om en Svenska kyrkans sändning av dem som kallats att

1 göra olika typer av tjänst i andra kyrkor, som tar emot dem som sänds. 1 Den sakliga släktskapen kommer till uttryck i liturgisk frändskap med ' gruppen av mottagningshandlingar. Den här föreslagna formen utgör en ersättning för den handling som i HB 1942 heter ”missionärsvigning” och liturgiskt formats som en vigningshandling. Vårt förslag anknyter teolo- giskt till den form som genom KC 1969-06-13 införts såsom alternativ ordning i HB och som till namn och gagn utgör en ordning för ”missio- närssändning”. En i anslutning till praxis reviderad upplaga därav an- togs av 1982 års kyrkomöte utan att dock senare ha godkänts som alterna- tiv. Vi har tagit hänsyn även till denna version, när vi utformat förelig- gande förslag.

lnvigningshandlingarna utgör nu som sagt den sista sammanhållna gruppen av handlingar. Dessa är placerade i en mer naturlig ordnings- följd än tidigare. Serien som gäller kyrka/kyrkorum är utökad, och nu som tidigare kompletteras den med anvisningar som rör invigning av enskilda föremål. För återinvigning av kyrka anges former att brukas när rummets förnyelse varit genomgripande — som tidigare — men också när restaureringen varit mindre genomgripande. Sist i gruppen står för- slaget till kyrkogårdsinvigning.

Enligt den inledningsvis angivna övergripande synpunkten har samtli- ga dessa handlingar mer än förr utformats som gudstjänster där rum och ting tas i bruk av Guds husfolk under bibelläsning, bön och psalmsång. [ konsekvens därmed finns t ex vid kyrkoinvigning inte någon invignings- formel uttalad av ”konsekrator” (= den som helgar eller avskiljer) men väl biskopens avslutande deklaration att invigningen skett ”genom Guds ord och bön”. I stället har just ”Guds ord och bön” trätt i förgrunden, knutna till olika centrala föremål i gudstjänstrummet (altare, dopfunt, predikstol etc) och symbolhandlingar kring dessa under den invignings- procession med psalmsång som med sådana ”stationer” pågår under hela invigningsdelen. l konsekvens med samma grundsyn utgör invigningsde- len därtill ett led i en gudstjänst vilken som helhet utgör invigningsguds- tjänst.

2 Grundläggande teologiska principer till betänkandets förslag har re- dan berörts. Samma språkliga och musikaliska principer har följts vid utformningen här som i tidigare delbetänkanden. Vi hänvisar därför till redogörelser i dessa men tillfogar i motiveringskapitlet några ytterligare synpunkter vad gäller föreliggande förslag.

3 Betänkandets reviderade eller nya gudstjänstformer utgör vårt förslag till revision av HB 1942 vad gäller dess tredje del, som omfattar kapitlen 10 (invigningsakter), 11— 12 (biskops- och prästvigning), 13 (kyrkoherde-

installation jämte anvisning om ”inställande av komminister”), 14 (mis- sionärsvigning) och 15— 16 (diakon- resp diakonissvigning). Revisionen gäller även partier i första delens kapitel 2 (kyrkoböner) och i någon mån gudstjänstmusik i Den svenska mässboken 1—2, 1942 och 1944.

Vid revisionen har vi tagit hänsyn till de ändringar i eller tillägg till H B 1942 som har skett efter dess tillkomst genom KC 1958-10-17 (515) med anledning av lagen om kvinnans behörighet till prästerlig tjänst, kap 12; KC 1969-06-13 ang ritual för missionärssändning, kap 14; samt förord- ningen (1976:l 12) som gäller rätt att bruka ettdera ritualet i kap 15 och 16 vid gemensam Vigning av manliga och kvinnliga diakoner och att därvid göra erforderliga jämkningar.

Vid arbetet med mottagningshandlingarna har hänsyn tagits till de anvisningar om lämpligt sätt att ta emot församlingsmedarbetare som ingår i det av kyrkomötet antagna och genom K brev 1963-11-01 för användning medgivna bihanget till HB, i tryck utgivet 1965 såsom Ord- ning för vissa gudstjänster vilka icke upptagas i Den svenska kyrkohand- boken.

4 Vi har eftersträvat att utforma betänkandets förslag i kontakt med Svenska kyrkans liturgiska tradition och i förbindelse med det liturgiska förnyelsearbete som pågår i andra kyrkor och samfund i Sverige och internationellt. Nu som tidigare har det varit oss angeläget att sätta oss in i detta genom att undersöka liturgiska utvecklingslinjer och motiven för dessa. Redovisningen sker som nämnts i de separat tryckta bilagorna 6 och 7. Detta utredningsarbete har bedrivits genom litteraturstudier och personliga kontakter, i åtskilliga fall etablerade genom tidigare studiere- sor. Vad särskilt vigningshandlingarna angår har uppmärksamhet också ägnats det teologiska arbete som pågår i fråga om vigningstjänsterna i kyrkan. Av betydelse för oss har varit lutherska lärosamtal i ämnet lik- som bi- och multilaterala ekumeniska lärosamtal. Särskild vikt har vi fäst vid det internationella Faith and Order-arbetet och närmast dets k Lima- eller BEM-dokumentet 1982 samt det remissyttrande från Svenska kyr- kan som avgetts av 1985 års kyrkomöte.

5 Betänkandets förslag har till skillnad från tidigare inte prövats i någon liturgisk försöksverksamhet. För majoriteten av gudstjänstformerna har inte funnits kyrkorättsligt utrymme för liturgisk användning. Det har inte heller ansetts nödvändigt att skapa sådana möjligheter. I mångt och mycket har vi kunnat dra nytta av erfarenheter från tidigare etapper av försöksverksamhet. Samråd har skett med företrädare för olika myndigheter, institutioner osv. Preliminära versioner av betänkandets förslag har behandlats i underhandsremisser och vid informella överläggningar av olika slag med en rad enskilda personer, däribland några av kommitténs experter, bis- kopar, präster och diakoner. Vi har också satt värde på inbjudningar att informera om vårt arbete i kyrkomötets evangelisationsutskott såväl 1984 som 1985, likaså i bis- kopsmötet 1985.

Av betydelse för vårt arbete har varit att kommittén varit representerad bl a vid en konsultation om biskops uppdrag 1984, tillkommen på initia- tiv av det nordiska lutherska biskopsmötet 1983. Av särskild vikt har varit kontakten med systerkommittéer i Sverige och utomlands, inte minst i de nordiska lutherska kyrkorna.

Under arbetets gång har vi för olika frågor stått i förbindelse med 1969 års psalmkommitté, bibelkommissionen, 1982 års kyrkokommitté samt bl a med Svenska kyrkans diakoninämnds vigningsutredning av år 1977, som 1983 avgav betänkandet Vigd till tjänst, med diakonianstalternas direktorer m fl och med företrädare för Svenska kyrkans missionsstyrel- se.

6 Till skillnad från tidigare åtföljs betänkandets förslag till gudstjänst- former inte av särskilt förslag till kyrkora'ttslig reglering. Det innebär inte att inga kyrkorättsliga förändringar föreslås. Innebörden är den att den kyrkorättsliga regleringen sker i form av allmänna anvisningar knutna till de olika gudstjänstformerna i enlighet med en hävdvunnen ordning i Svenska kyrkan. I den mån den föreslagna regleringen i de allmänna anvisningarna inte sammanfaller med hittillsvarande ordning enligt HB 1942, ansluter den i vissa fall till framväxande praxis, i andra fall föreslås förändringar. Reg- leringarna behandlas i motiveringskapitlet. Två påpekanden bör göras enligt följande. För det första har vi vid utformningen av betänkandet tagit hänsyn till nu gällande organisation för stiftsstyrelsen osv men också till den av 1982 års kyrkokommitté utarbetade modellen till reform vilken i princip ac- cepterats av 1985 års kyrkomöte. Från kyrkorättslig synpunkt har före- slagen anvisningstext utformats så att den är tillämplig för både den nuvarande och den planerade organisationen. För det andra har vi redan anmärkt (ovan punkt 1) att diakonvigning- ens utformning är uttryck för en syn på diakonatet som enligt kom- mittens bestämda mening bör komma till uttryck även på andra sätt. Allmänt uttryckt handlar det om att på olika sätt ge rättsliga uttryck åt den ställning diakonatet sedan mycket länge faktiskt har i Svenska kyr- kan. När vigningsritual antogs av kyrkomötet 1920 och följande år inför- des i kyrkohandboken, föregreps en utveckling som ännu inte fullföljts. Åtskilliga utredningar har skett och förslag framlagts men på det hela taget har det stannat därvid. Den hittillsvarande situationen är enligt vår grundade mening till stor skada för Svenska kyrkan och skadar dem som tas i kyrkans tjänst som diakoner. Det ligger utom kommitténs kompetens att utarbeta och fram— lägga förslag till de regleringar av olika slag som bör ske. Det bör närmast ankomma på Svenska kyrkans nämnd för diakoni och samhällsansvar att driva sådana frågor. Genom underhandskontakter är det oss bekant att nämnden inlett det arbetet. Ligger det utanför vårt kompetensområde att framlägga ett allsidigt förslag om diakonatet, hör det däremot till vårt uppdrag att framlägga förslag vad gäller diakonvigningen. Vi har ansett det vara vår skyldighet att just därför peka på olika slags konsekvenser som enligt vår mening

följer eller borde följa av den grundsyn enligt vilken liturgiförslaget for- mats. Vi gör detta i ett särskilt kapitel (kap 5), varvid vi bygger vår fram- ställning på en inom kommittén av Nils-Henrik Lindbladh gjord sam- manställning av aktuella förslag om diakonatet i Svenska kyrkan. Sam- manställningen är tryckt som ett appendix till detta band.

7 Ett starkt bidragande skäl till att vi låtit göra den nyssnämnda sam- manställningen är att vi på initiativ av 1982 års kyrkomöte av regeringen fått i uppdrag (nedan punkt 8) att ta upp spörsmål som gäller frågan om medhjälpare vid nattvardens utdelande, närmast med tanke på diakona- tet. Vid två tidigare tillfällen (1970, 1974) har kommittén enligt särskilda uppdrag avgett utredningar och förslag. Med anledning av det förnyade uppdraget framlägger vi en ny utredning jämte förslag till förändrad teglering i ett särskilt kapitel (kap 4). ] kapitlet om diakonatet (kap 5) har vi anledning att avge begärt yttrande mot bakgrunden av vad vi föreslagit ifråga om medhjälparfrågan som helhet.

8 Under den tredje arbetsetappen har kommittén erhållit regerings- och departementsskrivelser m m enligt följande. Enligt regeringsbeslut 1982-09-02 har till kommittén dels överlämnats handlingarna rörande 1982 års kyrkomötes skrivelse, nr 21, ang ny ord- ning för missionärssändning, dels överlämnats för att övervägas i sam- band med utredningsuppdragets fullföljande handlingarna rörande 1982 års kyrkomötes skrivelse, nr 25, om vidgad rätt för diakon och diakonissa att biträda vid utdelande av nattvarden samt 1982 års kyrkomötes skri- velse, nr 26, ang ordning för familjegudstjänst med nattvard. Vi tillfogar att vi behandlat de båda förstnämnda ärendena, under det att vi till 1982 års revisionsgrupp överlämnat det sistnämnda ärendet i enlighet med arbetsfördelningen mellan revisionsgruppen och kommittén. Enligt särskilda uppdrag från kommundepartementet har kommittén avgett yttranden i en rad ärenden initierade av kyrkomötet: 1982-10-12 ang användning av Finska kyrkans handbok i vissa fall vid kyrkliga handlingar i Svenska kyrkans ordning; 1982-10-12 ang användning av främmande kyrkas vigselritual vid vigsel i Svenska kyrkans ordning; 1982-10-12 ang föreslagen utformning av julotta flrad såsom juldagens huvudgudstjänst; samt 1983-01-19 ang ändring i förordningen (l976:204) om alternativ ordning för gudstjänster inom Svenska kyrkan. Med anledning av det nyssnämndajulotteförslaget uppdrog kommun- departementet 1982-12-02 åt oss att verkställa en bearbetning av ritualet att överlämnas till kyrkomötet. Vårt förslag till bearbetning avgavs 1983- 01-26 till civildepartementet, som 1983-02-11 överlämnade handlingarna till 1983 års kyrkomöte. Sedan kyrkomötet antagit förslaget, har det god- kända ritualet meddelats genom kyrklig kungörelse (19835). 1 an- slutning härtill noterar vi att såväl kommittén som revisionsgruppen be- aktat saken vid utarbetandet av förslag till böne- resp huvudgudstjänst för juldagen. Sedan 1982 års kyrkomöte antagit förslag till ny evangeliebok uppdrog kommundepartementet 1982—05-27 åt kommittén att färdigställa försla- get. En redigering av evangelieboken ingavs 1982-09-09, och såsom kom-

plement överlämnades 1982-12-15 det av kyrkomötet begärda förslaget till bearbetning av de 5 k evangeliebönerna. Vi vill i anslutning härtill anmäla att vi enligt 1983 års kyrkomötes önskan till Svenska kyrkans centralstyrelse 1983-05-24 överlämnat texten till den slutligt antagna evangeliebokens förord och förteckning över upptagna bibliska texter.

Med anledning av regeringsskrivelse 1982-09-02 har kyrkohandboks- kommittén och 1969 års psalmkommitté efter gemensamt utredningsar- bete i september 1984 avgett ett delbetänkande, Förslag till redigering av samlingsvolymen Den svenska psalmboken (stencil).

Därtill anmodad har kommittén avgett remissyttrande 1982-01-13 över 1969 års psalmkommittés betänkande Den svenska psalmboken (SOU 1981149—52) och 1984-03-08 över 1982 års kyrkokommittés betänkande Församlingen i framtiden (SOU 1983155). Vi vill anmäla att vi på begäran bla yttrat oss 1984-03-08 över Svenska kyrkans diakoninämnds vig- ningsutrednings betänkande Vigd till tjänst, 1983, och samma dag över förslag till ny kyrkohandbok för Metodistkyrkan i Sverige.

1.3. Kommitténs förslag

1 det att vi överlämnar detta delbetänkande konstaterar vi, att det i första hand innehåller förslag till den tredje delen av en ny gudstjänstordning. Under hänvisning till det tidigare (1.1) anförda konstaterar vi vidare, att de av 1968 års kyrkohandbokskommitté och 1982 års revisionsgrupp överlämnade delbetänkandena tillsammantagna utgör ett fullständigt förslag till ny Gudstjänstordning för Svenska kyrkan. Vi får därförföre- slå

att det gudstjänstförslag vi framlägger i vårt delbetänkande, band 7, av kyrkomötet antages såsom tredje delen av Gudstjänstordning för Sven- ska kyrkan i stället för motsvarande partier i Den svenska kyrkohandbo- ken 1942 jämte Den svenska mässboken del 1—2 av år 1942 och 1944.

Vårt delbetänkande innehåller även specialutredningar jämte förslag, vilka föranleder oss att föreslå

att kyrkomötet, som tagit initiativ till specialuppdrag som rör frågan om medhjälpare vid nattvardens utdelande, fattar beslut i enlighet med vad vi föreslagit; samt

att kyrkomötet beaktar vad kommittén med anledning av sitt uppdrag har anfört om diakonatets ställning och uppgifter i Svenska kyrkan.

2. Gudstjänstordning för Svenska kyrkan

VIGNINGS-, MOTTAGNINGS- OCH INVIGNINGSHANDLINGAR

Gudstjänstordning för Svenska kyrkan

VIGNINGSHANDLINGAR

Biskopsvigning 20 Prästvigning 30 Diakonvigning 38

Bibliska läsningarmm 46

MOTTAGNINGSHANDLINGAR

Mottagande av biskop 60 Kyrkoherdeinstallation 64 Mottagande av ny medarbetare 70 Förbönshandling för nya medarbetare 72 Missionärssändning 74

INVIGNINGSHANDLINGAR

Första spadtagen för ny kyrka 80 Grundstensläggning 84 Kyrkoinvigning 88 Invigning av dopfunt m rn 96 Återinvigning av kyrka 97 Kyrkogårdsinvigning 98

Anmärkningar

* anger att alla står upp + anger att korstecken kan göras Indragen liturgisk text anger att den kan men inte behöver brukas Kursivering i liturgisk text anger att ordet kan ändras att passa tillfäl-

let. Sv ps anger psalm i 1969 års psalmkommittés betänkande Den svenska psalmboken, vol 1 (SOU 1985216). Sv ps med romersk numrering avser psaltarpsalm i kyrkohandbokskommitténs band 6 (SOU 1985:44), ap- pendix s 219. Förkortningarnas betydelse anges i anslutning till respektive avsnitt.

VIGNINGSHANDLINGAR

ANVISNINGAR FÖR BISKOPSVIGNING

Allmänna anvisningar När biskop har valts och blivit utnämnd till ett stift sker vigningen i Uppsala domkyrka på en sön- eller helgdag som faställts av ärkebisko- pen. Samma dag hålls förbön (s 57) vid huvudgudstjänster i det aktuella stiftet, där biskopen sedan tas emot enligt särskild ordning (5 60).

Vigningshandlingen infogas i ordningen för högmässa med nattvard enligt följande ritual. Undantagsvis kan Nattvardens gudstjänst (avd IV) utelämnas. Vigningsgudstjänsten ersätter domkyrkoförsamlingens hu- vudgudstjänst i domkyrkan. Ansvaret för utformningen bär ärkebisko- pen efter samråd med domkyrkoorganisten.

Vigningsgudstjänsten leds av ärkebiskopen (vid förfall: av den i tjäns- ten äldsta biskopen). Ärkebiskopen utser två assisterande biskopar och andra medhjälpare (biskopar, präster, diakoner och lekfolk). Några av medhjälparna bör representera det aktuella stiftet.

Biskopsinsignierna (kåpan, mitran, korset och kräklan) placeras i för- väg i koret eller bärs dit av medhjälpare i ingångsprocessionen. Fullmak- ten medförs av notarien, som har den till reds när ärkebiskopen skall överlämna den till biskopen som vigts.

Anvisningar för gudstjänstutformningen Biträdd av medhjälpare leder ärkebiskopen gudstjänsten från sin stol, från altaret normalt först fr o m vigningspsalmen och -bönen to m natt- vardens gudstjänst. INLEDNINGEN. Ingångsprocessionen (korsbäraren, kören, ev insig- niebärare, electus, medhjälpare, de assisterande biskoparna, ärkebisko- pen, notarien) går genom kyrkan upp i koret, där deltagarna går till sina platser, ärkebiskopen till en stol väl synlig nerifrån kyrkan. ORDETS GUDSTJÄNST. Vigningsgudstjänstens kollektbön och bibliska läsningar (s 46) används. Den innevarande sön- eller helgdagens bön och läsningar kan dock brukas. Predikan hålls av ärkebiskopen, som dock kan anmoda någon annan att göra det. Den hålls över en (eller flera) av de upplåsta bibeltexterna, eller över en särskilt vald bilbeltext uppläst i samband med predikan. VIGNINGENS GUDSTJÄNST. Förbönen leds från ambo av en av de assisterande biskoparna, som reciterar inlednings- och avslutningsorden samt kollektan. De mellanliggande partierna kan reciteras av medhjälpa- re. Vid handpåläggningen deltar förutom ärkebiskopen enbart de två assisterande biskoparna. NATTVARDENS GUDSTJÄNST. Under utväxlingen av fridshäls- ningen börjar preludiet till offertoriepsalmen. Kollekt och nattvardsgå- vor kan bäras fram. En medhjälpare reder till kalkar och patener för gående kommunion och gör också i ordning efter måltiden samt leder bönen efter måltiden. Efter att ha kommunicerat hjälper biskopen som vigts, assisterande biskopar och andra till vid utdelandet, som sker på olika håll i domkyrkan. AVSLUTNINGEN. Korsbäraren ställer sig redo med proccessionskor- set under Benedicamus. Direkt efter sändningsorden startar utgångspro- cessionen (korsbäraren, kören, ärkebiskopen, biskopen som vigts. de assisterande biskoparna, medhjälparna, notarien).

BISKOPSVIGNING

B = ärkebiskopen

assisterande biskopar medhjälpare electus, den nyutnämnde biskopen

mz>>z n

1 INLEDNING * Ingång

Ingångsprocession under instrumentalmusik, introitus eller psalmsång.

Beredelsen

Beredelseord

Från ambo (eller altaret):

A Saligt är det folk som vet vad jubel år, de som vandrar i Herrens ansiktes ljus. Från alla länder och språk samlar han sitt folk, och genom dopet förenar han oss med Kristus Jesus, vår Herre. Kristus dog för alla människor, och han har uppstått för att vi med alla trogna skall få leva med honom i hans rike. Med hela kristenheten på jorden är vi kallade av den helige Ande att helgas och bevaras i en rätt tro. Dagligen och rikligen förlåter Gud alla trogna deras synder för att de befriade skall kunna tacka och lova, lyda och tjäna honom.

Inför honom bekänner vi vår synd och skuld. Syndabekännelse Avlösning Tackbön Herre, förbarma dig (Kyrie)

* Lovsången (Gloria och Laudamus)

11. ORDETS GUDSTJÄNST

Kollektbön Följande bön (eller dagens) beds:

ÄB Gud vår Fader, du som för världens frälsning sände din Son och ger din kyrka olika gåvor att brukas till tjänst, vi ber dig: Trösta och styrk oss med ditt Ord och upplys oss med din Ande, så att var och en fmner sin uppgift och blir ett redskap för din kärlek. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Alla Amen.

Läsningar

ÄB Hör Herrens ord. Så skriver profeten . . .: GT-läsning enligt anvisning s 20.

ÄB Episteln skriver aposteln (är skriven i) . . .:

Epistelläsning enligt anvisning s 20.

M Så lyder Herrens ord. Alla Gud, vi tackar dig.

Gradualpsalm * Evangelium

ÄB Upplyft era hjärtan till Gud och hör dagens heliga evangelium. Så skriver evangelisten . . .:

Evangelieläsning enligt anvisning s 20.

ÄB Så lyder det heliga evangeliet. Alla Lovad vare du, Kristus.

Körsång kan förekomma. Predikan

Körsång Efter körsången lämnas ev meddelanden och hålls kortaförböner för nydöpta etc, allt från ambo.

III VIGNINGENS GUDSTJÄNST Psalm Kungörelsen

Till församlingen:

ÄB Efter val har NN utnämnts till biskop i N stift. Fullmakten kommer nu att läsas upp.

Från ambon läses fullmakten av notarien. Under ti- den går electus till ärkebiskopen.

Löftena

lnledningsord

ÄB

Ärkebiskopen riktar följande eller liknande ord till electus och församlingen:

Kyrkan är Guds husfolk, Kristi kropp och den helige Andes tempel. I denna gemenskap är alla genom dopet kallade att vara jordens salt och världens ljus. För att Guds barn skall bli rustade med kraft för sin kallelse, behövs det särskilda uppdraget som biskopar.

En biskop skall ha tillsyn över församlingarna och stiftet och vårda sig om att Guds ord blir förkunnat, sakramenten utdelade och barmhärtigheten övad efter Guds vilja. En biskop skall viga och visitera, uppsöka och kalla samman, lyssna, rådslå och besluta. Allt skall vara Guds folk till hjälp i kallelsen att rent och klart vittna om Guds nåderika evangelium. Detta är biskopens uppdrag i Andens ämbete för kyrkan. En biskop skall alltså leva som Kristi tjänare och en herde för Guds hjord. Med vaksamhet och klokhet skall biskopen tjäna enheten i Kristus och Guds barns uppbyggelse och förnyelse i Anden

— så att världen får se glimtar av Guds kärlek.

Åt dig anförtros detta uppdrag.

Såsom vigda till samma tjänst i Andens ämbete är vi satta att dela ansvaret för vår kyrkas ledning. Av Gud är vi sända för att bistå våra medtjänare och hela Guds folk. I stiftet skall du under respekt för dina medmänniskor tillsammans med dem bli vägledd i Guds ord för att själv vägleda.

Ödmjuka dig därför under Guds mäktiga hand, så att du vårdar och värnar hans folk i tron och bekänner dig till den saliggörande tron

i ditt hjärta och ditt liv.

Frågorna

ÄB E ÄB

Är du villig atti Guds, den treeniges, namn vigas till biskop? Ja.

Vill du troget och väl utföra ditt uppdrag i N stift, Gud till ära och hans kyrka till uppbyggelse?

Ja.

ÄB Vill du stå fast i och befästa kyrkans tro genom att hålla dig till Guds ord och bönen och stå emot villoläror?

E Ja. ÄB Vill du följa och värna om Svenska kyrkans ordning? E Ja.

ÄB Vill du leva så bland de människor du skall tjäna att du inte står i vägen för evangeliet utan blir ett vittne om försoningens hemlighet?

E Ja. Försäkran E Jag, NN, vill med Guds hjälp leva enligt allt detta.

ÄB Må Gud, som har börjat ett gott verk i dig, fullfölja det, så att hans goda vilja sker. Alla Amen.

* Trosbekännelsen (Credo) E Jag tror på en enda Gud,

Alla allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus. lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;

och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras, och som har talat genom profeterna;

och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Jag bekänner ett enda dop,

1 till syndernas förlåtelse,

1 och förväntar de dödas uppståndelse

* och den tillkommande världens liv. Amen.

eller

E Vi tror på

Alla Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.

Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven,

nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Vi tror ock på den helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Electus går tillbaka till sin plats.

Bönen för kyrkan

Förbönen s 51.

Vigningspsalmen

Veni sancte Spiritus (sv ps 362) sjungs av kören på latin, därefter sjungs Veni creator Spiritus på svenska (sv ps 50:1—2) av kören och församlingen gemen- samt.

När sången börjar går ärkebiskopen och de assiste- rande biskoparna till altaret, electus till altarringen. De knäfaller och förblir knäfallande under sången.

Vigningsbönen

Ärkebiskopen och de assisterande biskoparna reser sig och står vända mot församlingen. Electus förblir knäfallande.

ÄB Gud, alltings skapare och barmhärtighetens Fader. Vi tackar dig som i din stora kärlek till människors barn sände din Son Jesus Kristus som frälsare,

Alla

våra själars herde och överstepräst. För vår salighets skull blev han lydig intill döden på korset, upphöjd ger han oss del av sitt odödliga liv. Han upprättar i syndens värld ett folk som tjänar dig för att ditt namn skall hållas heligt, ditt rike komma och din vilja ske.

Vi prisar dig som inte sviker löftena till ditt folk. Du helar brister, du stärker de svaga, du strör ut gåvor. Du utser och ger oss tjänare åt fridens evangelium för att kyrkan genom deras verk skall förnyas i Anden och växa i Kristus. Ur din hand tar vi emot NN som vi för fram inför dig för att av din hand vigas till biskop.

Under ärkebiskopens och assistenternas handpålägg— ning:

Herre, utgjut din Ande över din tjänare N för uppdraget som biskop i din kyrka.

Från altaret:

Käre Fader, ge denne din biskop uthållighet i evangeliets tjänst, och trohet och klokhet i omsorgen om din hjord. Skänk den frimodighet och kraft, det tålamod som han behöver för att vara en god herde och en klarsynt väktare efter Kristi sinne. Styrk din tjänare när misströstan och tvivel kommer, och bevara honom i din närhet. Gör honom trygg och glad i arbetet. Låt honom med oss och vi med honom rotas allt djupare i tron, hoppet och kärleken, tills din vilja fullbordats.

Ty ditt är riket och makten och härligheten, i evighet. Amen.

* Mottagandet

ÄB

ÄB

På apostoliskt vis har biskopsvigning skett genom bön och handpåläggning i Guds namn. Som hans tjänare tar vi emot biskop NN.

Assisterande biskopar och medhjälpare hänger på biskopskorset och iför biskopen kåpan och mitran. Till dem och alla övriga säger ärkebiskopen:

Herrens frid vare med er.

Fullmakten och kräk/an överlämnas till biskopen av ärkebiskopen. Fridsha'lsningen utväxlas mellan dem, assisterande biskopar, medhjälpare och andra.

lV NATTVARDENS GUDSTJÄNST * Tillredelsen (Offertoriet)

Under offertoriepsalmen kan kollekt och nattvardsgå- vor bäras fram.

Ärkebiskopen går till altaret, Assistenter, medhjälpa- re och biskopen som vigts går tillbaka till sina platser.

* Lovsägelsen

Som prefation brukas den särskilda s 54.

Nattvardsbönen Fader vår Brödsbrytelsen * O Guds Lamm (Agnus Dei) Måltiden

Körsång kan förekomma.

Bön efter måltiden

Bönen, ledd av medhjälpare, utgörs i första hand av kollektan s 57.

V AVSLUTNING * Tacka och lova Herren (Benedicamus) * Välsignelsen

ÄB Fadern, Sonen + och den helige Ande välsigne och bevare er och före er till det eviga livet. Alla Amen.

eller

ÄB Herren välsigne er och bevare er. Herren låte sitt ansikte lysa över er och vare er nådig. Herren vände sitt ansikte till er och give er frid. I Faderns och Sonens + och den helige Andes namn. Alla Amen, amen, amen.

* Sändning Till biskopen som vigts:

ÄB Så gå nu och var en herde för den hjord Gud har anförtrott dig. Vaka över den, inte av tvång utan självmant, så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet. Uppträd inte som herre över dem som har kommit på din lott, utan var ett föredöme för hjorden. Då skall du, när den högste herden träder fram, krönas med ärekransen som aldrig vissnar.

Vänd också till alla övriga:

Må Gud hos oss alla stärka viljan och förmågan att ta vara på våra nådegåvor och fullgöra vår kallelse. Låt oss inte tröttna att tjäna varandra som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Må Gud förhärligas i allt genom Jesus Kristus. Hans är härligheten och makten i evigheters evighet. Alla Amen.

ÄB Låt oss gå i frid och tjäna Herren med glädje. * Utgång

Under utgångsprocessionen sjunger alla Te Deum på svenska (sv ps 1).

ANVISNINGAR FÖR PRÄSTVIGNING

Allmänna anvisningar Sedan prästkandidaterna antagits och prövats av domkapitlet sker vig- ningen i stiftets domkyrka på sön- eller helgdag som fastställts av bisko- pen. Samma dag hålls förbån (s 57) vid huvudgudstjänster i stiftets kyr- kor.

Vigningshandlingen infogas i ordningen för högmässa med nattvard enligt följande ritual. Undantagsvis kan Nattvardens gudstjänst (avd IV) utelämnas. Vigningsgudstjänsten ersätter domkyrkoförsamlingens hu- vudgudstjänst i domkyrkan. Ansvaret för utformningen bär biskopen efter samråd med domkyrkoorganisten.

Vigningsgudstjänsten leds av stiftets biskop (vid förfall: annan biskop som domkapitlet anmodat). Biskopen utser två assisterande präster, nor- malt domprosten och den prästerliga ledamoten av domkapitlet. Bisko— pen utser också andra medhjälpare (präster, diakoner och lekfolk). Bland medhjälparna kan gärna fmnas lekmannaledamöter i stiftsstyrel- sen och representanter för församlingar dit de nyvigda sänds.

I koret placeras i förväg stolor och mässhakar för dem som skall vigas. Prästbreven medförs av notarien, som har dem tillreds när de skall över- lämnas av biskopen till de nyvigda.

Anvisningar för gudstjänstutformningen Biträdd av medhjälpare leder biskopen gudstjänsten från sin stol, från altaret normalt först fr o m vigningspsalmen och -bönen to m nattvar- dens gudstjänst. INLEDNINGEN. Ingångsprocessionen (korsbäraren, kören, präst- kandidaterna, medhjälpare, de assisterande prästerna, biskopen, notari- en) går genom kyrkan upp i koret, där deltagarna går till sina platser, biskopen till en stol väl synlig nerifrån kyrkan. ORDETS GUDSTJÄNST. Vigningsgudstjänstens kollektbön och bib- liska läsningar (s 46) används. Den innevarande sön- eller helgdagens bön och läsningar kan dock brukas. Predikan hålls av biskopen, som dock kan anmoda någon annan att göra det. Den hålls över en (eller flera) av de upplåsta bibeltexterna, eller över en särskilt vald bibeltext uppläst i samband med predikan. VIGNINGENS GUDSTJÄNST. Förbönen leds från ambo av en av de assisterande prästerna, som reciterar inlednings- och avslutningsorden samt kollektan. De mellanliggande partierna kan reciteras av medhjälpa- re. Vid handpåläggningen deltar förutom biskopen enbart de två assiste- rande prästerna. NATTVARDENS GUDSTJÄNST. Under utväxlingen av fridshäls- ningen börjar preludiet till offertoriepsalmen. Kollekt och nattvardsgå- vor kan bäras fram. En medhjälpare reder till kalkar och patener för gående kommunion och gör också i ordning efter måltiden samt leder bönen efter måltiden. Efter att ha kommunicerat hjälper de nyvigda, assisterande präster och andra till vid utdelandet, som sker på olika håll i domkyrkan. AVSLUTNINGEN. Korsbäraren ställer sig redo med processionskor- set under Benedicamus. Direkt efter sändningsorden startar utgångspro- cessionen (korsbäraren, kören, biskopen, de nyvigda prästerna, de assi- sterande prästerna, medhjälparna, notarien).

PRÄSTVIGNING

B = biskopen A = assisterande präster M = medhjälpare K = prästkandidaterna

I INLEDNING

* Ingång lngångsprocession under instrumentalmusik, introitus eller psalmsång. Beredelsen Beredelseord Från ambo (eller altaret): A Saligt är det folk som vet vad jubel är,

de som vandrar i Herrens ansiktes ljus. Från alla länder och språk samlar han sitt folk, och genom dopet förenar han oss med Kristus Jesus, vår Herre. Kristus dog för alla människor, och han har uppstått för att vi med alla trogna skall få leva med honom i hans rike. Med hela kristenheten på jorden är vi kallade av den helige Ande att helgas och bevaras i en rätt tro. Dagligen och rikligen förlåter Gud alla trogna deras synder för att de befriade skall kunna tacka och lova, lyda och tjäna honom.

Inför honom bekänner vi vår synd och skuld. Syndabekännelse Avlösning Tackbön Herre, förbarma dig (Kyrie)

* Lovsången (Gloria och Laudamus)

11 ORDETS GUDSTJÄNST

Kollektbön Följande bön (eller dagens) beds:

B Gud vår Fader, du som för världens frälsning sände din Son och ger din kyrka olika gåvor att brukas till tjänst, vi ber dig: Trösta och styrk oss med ditt Ord och upplys oss med din Ande, så att var och en finner sin uppgift och blir ett redskap för din kärlek. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Alla Amen.

Läsningar

B Hör Herrens ord. Så skriver profeten. . . : GT-läsning enligt anvisning s 30.

B Episteln skriver aposteln (är skriven i) . . . : Epistelläsning enligt anvisning s 30.

M Så lyder Herrens ord. Alla Gud, vi tackar dig. Gradualpsalm

* Evangelium

B Upplyft era hjärtan till Gud och hör dagens heliga evangelium. Så skriver evangelisten . . . :

Evangelieläsning enligt anvisning s 30.

B Så lyder det heliga evangeliet. Alla Lovad vare du, Kristus.

Körsång kan förekomma. Predikan Körsång

Efter körsången lämnas ev meddelanden och hålls korraförböner för nydöpta etc, allt från ambo.

III VIGNINGENS GUDSTJÄNST

Psalm Kungörelsen Till församlingen: B Inför denna församling kungörs nu

vilka som skall vigas till präster.

Från ambon säger notarien:

Sedan kandidaterna antagits och prövats lämpliga, , har domkapitlet i N stift till tjänst som präster kallat: ' NN, NN etc.

1 l Prästkandidaterna går till biskopen efterhand som deras namn anges. Löftena lnledningsord Biskopen riktar följande eller liknande ord till präst- kandidaterna och församlingen: B Kyrkan är Guds husfolk,

Kristi kropp och den helige Andes tempel. I denna gemenskap är alla genom dopet kallade att vara jordens salt och världens ljus. För att Guds barn skall bli rustade med kraft för sin kallelse, behövs det särskilda uppdraget som präster.

En präst skall predika Guds ord, dela ut sakramenten och leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten. En präst skall undervisa och öva själavård. Detta är prästens uppdrag i Andens ämbete för kyrkan. En präst skall alltså leva som Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter. Med trohet och klokhet skall prästen ur hans förråd bära fram vad Guds barn behöver för att renas och mogna i tron

— så att världen får se glimtar av Guds kärlek.

Åt er anförtros detta uppdrag. Såsom vigda till tjänst i Andens ämbete är vi varandras medtjänare, sända av Gud. 1 församlingarna skall ni under respekt för era medmänniskor tillsammans med dem söka Guds viljas väg. Lev därför öppna mot Gud, så att ni lär ut vad kyrkan tror, tror vad ni lär'ut och omsätter läran i liv.

Frågorna B Är ni villiga att i Guds, den treeniges, namn vigas till präster? K Ja. B Vill ni troget och väl utföra ert uppdrag Gud till ära och hans kyrka till uppbyggelse? K Ja. B Vill ni stå fasta i kyrkans tro

genom att hålla er till Guds ord och bönen och ta er i akt för villoläror?

K Ja. B Vill ni utöva er tjänst i enlighet med Svenska kyrkans ordning? K Ja. B Vill ni leva så bland de människor ni skall tjäna

att ni inte står i vägen för evangeliet utan blir vittnen om försoningens hemlighet? K Ja. Försäkran

Var för sig sammanfattar prästkandidaterna löftena:

K Jag, NN, vill med Guds hjälp leva enligt allt detta. B Må Gud, som har börjat ett gott verk i er, fullfölja det,

så att hans goda vilja sker. Alla Amen.

* Trosbekännelsen (Credo)

B Alla

Jag tror på en enda Gud,

allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat: som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den helige Ande av jungfru Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;

och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras, och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka.

Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.

eller

B Vi tror på

Alla Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.

Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket,

på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Vi tror ock på den helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Prästkandidaterna går tillbaka till sina platser.

Bönen för kyrkan Förbönen s 51.

Vigningspsalmen Veni sancte Spiritus (sv ps 362) sjungs av kören på latin, därefter sjungs Veni creator Spiritus på svenska (sv ps 50:1—2) av kören och församlingen gemen- samt.

När sången börjar går biskopen och assistenterna till altaret, prästkandidaterna till altarringen. De knäfal- ler och förblir knäfallande under sången.

Vigningsbönen Biskopen och assistenterna står vända mot försam- lingen. Prästkandidaterna förblir knäfallande.

B Gud, alltings skapare och barmhärtighetens Fader. Vi tackar dig som i din stora kärlek till människors barn sände din Son Jesus Kristus som frälsare, våra själars herde och överstepräst. För vår salighets skull blev han lydig intill döden på korset, upphöjd ger han oss del av sitt odödliga liv.

Alla

B

Han upprättar i syndens värld ett folk som tjänar dig för att ditt namn skall hållas heligt, ditt rike komma och din vilja ske.

Vi prisar dig som inte sviker löftena till ditt folk. Du helar brister, du stärker de svaga, du strör ut gåvor. Du utser och ger oss tjänare åt fridens evangelium för att kyrkan genom deras verk skall förnyas i Anden och växa i Kristus. Ur din hand tar vi emot dem vi för fram inför dig för att av din hand vigas till präster.

Under biskopens och assistenternas handpåläggning på var och en som vigs:

Herre, utgjut din Ande över din tjänare N för uppdraget som präst i din kyrka.

Från altaret:

Käre Fader, ge dessa dina präster uthållighet i försoningens tjänst. Gör dem lyhörda och skickliga. Skänk dem den frimodighet och kraft, det tålamod de behöver för att utföra dina ärenden med kärlek och vishet. Styrk dina tjänare när misströstan och tvivel kommer, och bevara dem i din närhet. Gör dem trygga och glada i arbetet. Låt dem med oss och vi med dem rotas allt djupare i tron, hoppet och kärleken, tills din vilja fullbordats.

Ty ditt är riket och makten och härligheten, i evighet. Amen.

* Mottagandet

På apostoliskt vis har prästvigning skett genom bön och handpåläggning i Guds namn. Som hans tjänare tar vi emot dessa präster.

Medhjälpare klär de nyvigda i sto/a och mässhake. Till dessa och alla övriga säger biskopen:

Herrens frid vare med er.

Biskopen överlämnar prästbrevet till var och en av de nyvigda och utväxlar fridshälsningen. Den utväxlas också mellan de nyvigda och assistenterna, medhjäl- parna och andra.

1v NATTVARDENS GUDSTJÄNST

* Tillredelsen (Offertoriet)

Under offertoriepsalmen kan kollekt och nattvardsgå- vor bäras fram.

Biskopen går till altaret. Assistenter, medhjälpare och nyvigda går tillbaka till sina platser.

1 1 1 1

* Lovsägelsen

Som prefation brukas den särskilda s 54.

Nattvardsbönen

Fader vår

Brödsbrytelsen * O Guds Lamm (Agnus Dei) Måltiden

Körsång kan förekomma.

Bön efter måltiden

Bönen, ledd av medhjälpare, utgörs i första hand av kollektan s 57.

V AVSLUTNING

* Tacka och lova Herren (Benedicamus)

* Välsignelsen

B

Alla

Alla

Fadern, Sonen + och den helige Ande välsigne och bevare er och före er till det eviga livet. Amen.

eller

Herren välsigne er och bevare er. Herren låte sitt ansikte lysa över er och vare er nådig. Herren vände sitt ansikte till er och give er frid. I Faderns och Sonens + och den helige Andes namn. Amen, amen, amen.

* Sändning

* Utgång

Till de nyvigda:

Såsom Fadern sänt Sonen, sänder Sonen er. Gå i frid och bär frimodigt ut budskapet om fred.

Vänd också till alla övriga:

Må Gud hos oss alla stärka viljan och förmågan att ta vara på våra nådegåvor och fullgöra vår kallelse.

Låt oss gå i frid och tjäna Herren med glädje.

Under utgångsprocessionen sjunger alla Te Deum på svenska (sv ps 1).

ANVISNINGAR FÖR DIAKONVIGNING

Allmänna anvisningar

Sedan diakonkandidaterna antagits och prövats av domkapitlet sker vig— ningen i stiftets domkyrka på sön- eller helgdag som fastställts av bisko- pen. Samma dag hålls förbön (s 58) vid huvudgudstjänster i stiftets kyr- kor.

Vigningshandlingen infogas i ordningen för högmässa med nattvard enligt följande ritual. Undantagsvis kan Nattvardens gudstjänst (avd IV) utelämnas. Vigningsgudstjänsten ersätter domkyrkoförsamlingens hu— vudgudstjänst i domkyrkan. Ansvaret för utformningen bär biskopen efter samråd med domkyrkoorganisten.

Vigningsgudstjänsten leds av stiftets biskop (vid förfall: annan biskop som domkapitlet anmodat). Biskopen utser två assistenter, normalt dom- prosten (eller diakon i domkapitlet) och en diakon från diakonianstalt (eller i stiftet). Biskopen utser också andra medhjälpare (präster, diako- ner och lekfolk). Bland medhjälparna kan gärna f1nnas lekmannaleda- möter i stiftsstyrelsen och representanter för församlingar dit de nyvigda sänds.

I koret placeras i förväg stolor för dem som skall vigas. Diakonbreven medförs av notarien, som har dem till reds när de skall överlämnas av biskopen till de nyvigda. En medhjälpare har diakontecknen till hands när de skall överlämnas.

Anvisningar för gudstjänstutformingen

Biträdd av medhjälpare leder biskopen gudstjänsten från sin stol, från altaret normalt först fr o m vigningspsalmen och -bönen to m nattvar- dens gudstjänst. INLEDNINGEN. Ingångsprocessionen (korsbäraren, kören, diakon- kandidaterna, medhjälpare, assistenter, biskopen, notarien) går genom kyrkan upp i koret, där deltagarna går till sina platser, biskopen till en stol väl synlig nerifrån kyrkan. ORDETS GUDSTJÄNST. Vigningsgudstjänstens kollektbön och bib- liska läsningar (s 46) används. Den innevarande sön- eller helgdagens bön och läsningar kan dock brukas. Predikan hålls av biskopen, som dock kan anmoda någon annan att göra det. Den hålls över en (eller flera) av de upplåsta bibeltexterna, eller över en särskilt vald bibeltext uppläst i samband med predikan. VIGNINGENS GUDSTJÄNST. Förbönen leds från ambo av en av assistenterna, som reciterar inlednings- och avslutningsorden samt kol- lektan. De mellanliggande partierna kan reciteras av medhjälpare. Vid handpåläggningen deltar förutom biskopen enbart de två assistenterna. NATTVARDENS GUDSTJÄNST. Under utväxlingen av fridshäls- ningen börjar preludiet till offertoriepsalmen. Kollekt och nattvardsgå- vor kan bäras fram. En medhjälpare reder till kalkar och patener för gående kommunion och gör också i ordning efter måltiden samt leder bönen efter måltiden. Efter att ha kommunicerat hjälper de nyvigda, assistenterna och andra till vid utdelandet, som sker på olika håll i dom- kyrkan. AVSLUTNINGEN. Korsbäraren ställer sig redo med processionskor- set under Benedicamus. Direkt efter sändningsorden startar utgångs- processionen (korsbäraren, kören, biskopen, de nyvigda diakonerna,as- sistenterna, medhjälparna, notarien).

DIAKONVIGNING biskopen

assistent(er) medhjälpare diakonkandidaterna

[ sou 1985:45 1 l l l l l

xz>w 11

I INLEDNING * Ingång

lngångsprocession under instrumentalmusik, introitus eller psalmsång.

Beredelsen

Beredelseord

Från ambo (eller altaret):

A Saligt är det folk som vet vad jubel är, de som vandrar i Herrens ansiktes ljus. Från alla länder och språk samlar han sitt folk, och genom dopet förenar han oss med Kristus Jesus, vår Herre. Kristus dog för alla människor, och han har uppstått för att vi med alla trogna skall få leva med honom i hans rike. Med hela kristenheten på jorden är vi kallade av den helige Ande att helgas och bevaras i en rätt tro. Dagligen och rikligen förlåter Gud alla trogna deras synder för att de befriade skall kunna tacka och lova, lyda och tjäna honom.

Inför honom bekänner vi vår synd och skuld.

Syndabekännelse Avlösning

Tackbön

Herre, förbarma dig (Kyrie)

* Lovsången (Gloria och Laudamus)

11 ORDETS GUDSTJÄNST

Kollektbön Följande bön (eller dagens) beds:

B Gud vår Fader, du som för världens frälsning sände din Son och ger din kyrka olika gåvor att brukas till tjänst, vi ber dig: Trösta och styrk oss med ditt Ord och upplys oss med din Ande, så att var och en finner sin uppgift och blir ett redskap för din kärlek. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Alla Amen.

Läsningar

B Hör Herrens ord. Så skriver profeten . . . : GT—läsning enligt anvisning s 38.

B Episteln skriver aposteln (är skriven i) . . . :

Epistelläsning enligt anvisning s 38.

M Så lyder Herrens ord. Alla Gud, vi tackar dig.

Gradualpsalm * Evangelium

B Upplyft era hjärtan till Gud och hör dagens heliga evangelium. Så skriver evangelisten . . . :

Evangelieläsning enligt anvisning s 38.

B Så lyder det heliga evangeliet. Alla Lovad vare du, Kristus.

Körsång kan förekomma. Predikan Körsång

Efter körsången lämnas ev meddelanden och hålls korta förböner för nydöpta etc, allt från ambo.

III VIGNINGENS GUDSTJÄNST

Psalm Kungörelsen Till församlingen: B Inför denna församling kungörs nu

vilka som skall vigas till diakoner.

Löftena

Från ambon säger notarien:

Sedan kandidaterna antagits och prövats lämpliga, har domkapitlet i N stift till tjänst som diakoner kallat: NN, NN etc.

Diakonkandidaterna går till biskopen efterhand som deras namn anges.

i lnledningsord

Biskopen riktar följande eller liknande ord till dia- konkandidaterna och församlingen:

Kyrkan är Guds husfolk, Kristi kropp och den helige Andes tempel. I denna gemenskap är alla genom dopet kallade att vara jordens salt och världens ljus. För att Guds barn skall bli rustade med kraft för sin kallelse, behövs det särskilda uppdraget som diakoner.

En diakon skall bära omsorg om de värnlösa, lämna och förmedla hjälp åt sjuka och plågade, ge och stödja kristen fostran och undervisning och i församlings- och gudstjänstliv vara ett barmhärtighetens tecken. Detta är diakonens uppdrag i Andens ämbete för kyrkan. En diakon skall alltså leva som Kristi tjänare och hjälpa människor att fördjupas i trons hemlighet. Troget och redbart skall diakonen tjäna rättfärdigheten och uppmuntra och frigöra Guds barn till det som är gott — så att världen får se glimtar av Guds kärlek.

Åt er anförtros detta uppdrag. Såsom vigda till tjänst i Andens ämbete är vi varandras medtjänare, sända av Gud. [ församlingarna skall ni under respekt för era medmänniskor tillsammans med dem vandra Guds viljas väg. Lev därför öppna mot Gud, så att ni vittnar om vad kyrkan tror, tror vad ni vittnar om och omsätter läran i liv.

Frågorna

B K B

Är ni villiga att i Guds, den treeniges, namn vigas till diakoner? Ja.

Vill ni med Kristus som förebild bistå dem som behöver er tjänst, Gud till ära och hans kyrka till uppbyggelse?

Ja.

B Vill ni stå fasta i kyrkans tro genom att hålla er till Guds ord och bönen och ta eri akt för villoläror?

K Ja. B VIII ni utöva er tjänst i enlighet med Svenska kyrkans ordning? K Ja. B Vill ni leva så bland de människor ni skall tjäna att ni inte ståri vägen för evangeliet utan blir vittnen om försoningens hemlighet? K Ja. Försäkran Var för sig sammanfattar diakonkandidaterna löfte- na: K Jag, NN, vill med Guds hjälp leva enligt allt detta. B Må Gud, som har börjat ett gott verk i er, fullfölja det, så att hans goda vilja sker. Alla Amen. * Trosbekännelsen (Credo) B Jag tror på en enda Gud,

Alla allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;

och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen,

på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras, och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Jag bekänner ett enda dop,

till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse

och den tillkommande världens liv. Amen.

eller B Vi tror på

Alla Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.

Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven,

nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Vi tror ock på den helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Diakonkandidaterna går tillbaka till sina platser. Bönen för kyrkan

Förbönen s 51. Vigningspsalmen

Veni sancte Spiritus (sv ps 362) sjungs av kören på latin, därefter sjungs Veni creator Spiritus på svenska (sv ps 50:1—2) av kören och församlingen gemen- samt.

När sången börjar går biskopen och assistenterna till altaret, diakonkandidaterna till altarringen. De knä- faller och förblir knäfallande under sången.

Vigningsbönen

Biskopen och assistenterna reser sig efter sängen och står vända mot församlingen. Diakonkandidaterna förblir knäfallande.

Alla

B

Gud, alltings skapare och barmhärtighetens Fader.

Vi tackar dig som i din stora kärlek till människors barn sände din Son Jesus Kristus som frälsare, våra själars herde och överstepräst. För vår salighets skull blev han lydig intill döden på korset, upphöjd ger han oss del av sitt odödliga liv. Han upprättar i syndens värld ett folk som tjänar dig för att ditt namn skall hållas heligt, ditt rike komma och din vilja ske.

Vi prisar dig som inte sviker löftena till ditt folk. Du helar brister, du stärker de svaga, du strör ut gåvor. Du utser och ger oss tjänare åt fridens evangelium för att kyrkan genom deras verk skall förnyas i Anden och växa i Kristus. Ur din hand tar vi emot dem vi för fram inför dig för att av din hand vigas till diakoner.

Under biskopens och assistenternas handpåläggning på var och en som vigs:

Herre, utgjut din Ande över din tjänare N för uppdraget som diakon i din kyrka.

Från altaret:

Käre Fader, ge dessa dina diakoner uthållighet i Kristi efterföljelse. Gör dem lyhörda och skickliga. Skänk dem den frimodighet och kraft, det tålamod de behöver för att med värme och saklighet ta sig an människor. Styrk dina tjänare när misströstan och tvivel kommer, och bevara dem i din närhet. Gör dem trygga och glada i arbetet. Låt dem med oss och vi med dem rotas allt djupare i tron, hoppet och kärleken, tills din vilja fullbordats.

Ty ditt är riket och makten och härligheten, i evighet. Amen.

* Mottagandet

På apostoliskt vis har diakonvigning skett genom bön och handpåläggning i Guds namn. Som hans tjänare tar vi emot dessa diakoner.

Diakontecknet sätts på av en assisterande diakon, se- dan medhjälpare lagt stolan över ena skuldran på de nyvigda. Till dessa och till alla övriga säger biskopen:

Herrens frid vare med er.

Biskopen överlämnar diakonbrevet till var och en av de nyvigda och utväxlar/”ridshälsningen. Den utväx- las också mellan de nyvigda och assistenterna, med- hjälpare och andra.

% IV NATTVARDENS GUDSTJÄNST

* Tillredelsen (Offertoriet)

Under offertoriepsalmen kan kollekt och nattvardsgå- vor bäras fram.

Biskopen går till altaret. Assistenter, medhjälpare och nyvigda går tillbaka till sina platser.

* Lovsägelsen Som prefation brukas den särskilda s 54.

Nattvardsbönen Fader vår Brödsbrytelsen * O Guds Lamm (Agnus Dei)

Måltiden Körsång kan förekomma.

Bön efter måltiden

Bönen, ledd av medhjälpare, utgörs i första hand av kollektan s 57.

V AVSLUTNING * Tacka och lova Herren (Benedicamus) * Välsignelsen

B Fadern, Sonen + och den helige Ande välsigne och bevare er och före er till det eviga livet. Alla Amen. eller B Herren välsigne er och bevare er.

Herren låte sitt ansikte lysa över er och vare er nådig. Herren vände sitt ansikte till er och give er frid. l Faderns och Sonens + och den helige Andes namn. Alla Amen, amen, amen.

* Sändning Till de nyvigda:

B Såsom Fadern sänt Sonen, sänder Sonen er. Gå i frid och bär frimodigt ut budskapet om fred.

Vänd också till alla övriga:

Må Gud hos oss alla stärka viljan och förmågan att ta vara på våra nådegåvor och fullgöra vår kallelse.

Låt oss gå i frid och tjäna Herren med glädje.

* Utgång Under utgångsprocessionen sjunger alla Te Deum på svenska (sv ps 1).

BIBLISKA LÄSNINGAR M M

Bibliska läsningar

Som läsningar brukas normalt bibeltexterna i någon av följande serier. I stället kan dock den aktuella sön- eller helgdagens läsningar (och kollekt— bön) användas.

SERIE A GAMMALTESTAMENTLIG LÄSNING Jes 6:1—8

I det år då kung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stod omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar: med två täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter, och med två flög de. Och den ene ropade till den andre och sade: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet.” Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd, och huset blev uppfyllt av rök. Då sade jag: ”Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, ochjag bor bland ett folk som har orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot.” Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret. Och han rörde med det vid min mun. Därefter sade han: ”Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.” Och jag hörde Herren tala, och han sade: ”Vem skall jag sända, och vem vill vara vår budbärare?” Och jag sade: ”Se, här är jag, sänd mig.”

EPISTEL Rom 12:4—12

Liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgif- ter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet. Er

kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesi- dig aktning. Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren. Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen.

EVANGELIUM Matt9z35—38

Jesus vandrade omkring i alla städerna och byarna, och han undervisade i synagogorna, förkunnade budskapet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor. När han såg människorna, fylldes han av med- lidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde, och han sade till sina lärjungar: ”Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.”

SERIE B GAMMALTESTAMENTLIG LÄSNING Jes 42:1—9

Se, över min tjänare, som jag uppehåller, min utkorade, till vilken min själ har behag, över honom har jag låtit min Ande komma. Han skall utbreda rätten bland folken. Han skall inte skria eller ropa och inte låta höra sin röst på gatorna. Ett brutet rör skall han inte sönderkrossa, och en tynande veke skall han inte utsläcka. Han skall i trofasthet utbreda rät- ten. Hans kraft skall inte tyna bort eller brytas, intill dess att han har grundat rätten på jorden. Havsländerna väntar efter hans lag. Så säger Gud, Herren, han som har skapat himmelen och utspänt den, han som har utbrett jorden med vad som alstras av den, han som har givit liv åt folket som är på den, och ande åt dem som vandrar där: Jag, Herren, har kallat dig i rättfärdighet, och jag vill fatta dig vid handen och bevara dig och fullborda i dig förbundet med folket och sätta dig till ett ljus för folkslagen, för att du må öppna blinda ögon och föra fångar ut ur fängel- set,ja, ur fångenskapen dem som sitter i mörkret. Jag, Herren, detär mitt namn, och jag ger inte min ära åt någon annan eller mitt lov åt gudabil- derna. Se, vad jag förut förkunnade, det har nu kommit. Nu förkunnar jag nya ting. Förrän de visar sig, låter jag er höra om dem.

EPISTEL 2 Kor 4:1—2, 5—7

När jag genom Guds barmhärtighet har apostelns tjänst, ger jag alltså inte upp. Jag avhåller mig från allt skamligt smussel, jag använder inga knep och förfalskar inte Guds ord utan lägger öppet fram sanningen och överlåteri Guds åsyn åt varje människa att själv bedöma mig. Jag förkun- nar inte mig själv utan Jesus Kristus: han är herre ochjag är er tjänare för Jesu skull. Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus. Men denna skatt harjag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.

EVANGELIUM Mark 10:42—45

Jesus kallade till sig dem och sade: ”Ni vet att de som räknas som härska— re är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

SERIE C GAMMALTESTAMENTLIG LÄSNING Jes 55:1—4

Upp, alla ni som är törstiga, kom hit och få vatten. Och ni som inga pengar har, kom hit och hämta säd och ät. Ja, kom hit och hämta säd utan pengar, och för intet både vin och mjölk. Varför ger ni ut pengar för det som ej är bröd, och er inkomst för det som inte kan mätta? Hör på mig, så skall ni få äta det gott är och förnöja er med feta rätter. Böj era öron hit, och kom till mig. Hör, så får er själ leva. Jag vill sluta med er ett evigt förbund: ni skall få all den trofasta nåd jag har lovat David. Se, honom har jag satt till ett vittne för folken, till en furste och hövding för folken.

EPISTEL 2 Tim 1:6—14

Jag påminner dig om att du skall blåsa liv i den nådegåva från Gud som finns hos dig sedan jag lade mina händer på dig. Ty Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens. Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre och inte heller för mig som är fånge för hans skull, utan lid för evangeliet du också, med kraften från Gud. Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början men som har blivit uppenbar nu när vår frälsare Kristus Jesus trätt fram. Han har utplånat döden och dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangeliet, för vilket jag har satts att vara förkunnare, apostel och lärare. Därför måste jag utstå allt detta, men jag skäms inte, förjag vet vem jag tror på, och jag är viss om att det står i hans makt att bevara det som jag har fått mig anförtrott, ända fram till den dagen. Ta det som du har hört av mig till mönster för en sund förkunnelse, i tro och kärlek genom Kristus Jesus. Bevara genom den heliga anden som bor i oss det goda som har anförtrotts dig.

EVANGELIUM Joh 10:14—16

Jesus sade: ”Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, likom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fällan. Också dem måstejag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde."

eller Luk 12:42—44, 48b

Jesus sade: ”Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ha hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.”

SERIE D GAMMALTESTAMENTLIG LÄSNING Jer 18:1—6

Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren. Han sade: ”Stå upp och gå ned till krukmakarens hus. Där villjag låta dig höra mina ord.” Då gickjag ned till krukmakarens hus och fann honom upptagen med arbete på drejskivan. Och när kärlet som krukmakaren höll på att göra av leret misslyckades i hans hand, började han om igen, och gjorde av det ett annat kärl så, som han ville ha det gjort. Och Herrens ord kom till mig; han sade: Skulle jag inte kunna göra med er, ni av Israels hus, så som denne krukmakare gör? säger Herren. Jo, som leret är i krukmakarens hand, så är också ni i min hand, ni av Israels hus.

EPISTEL ] Petr 4:7b—ll

Var samlade och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Den som talar skall komma ihåg att han får sina ord från Gud, den som tjänar att han tjänar med den styrka Gud ger. Låt Gud förhärligas i allt detta genom Jesus Kristus. Hans är härligheten och makten i evigheters evighet, amen.

EVANGELIUM Matt 5:13—16

Jesus sade: ”Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa, sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ett ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.”

SERIE E GAMMALTESTAMENTLIG LÄSNING Joel 2:26— 32a

Se, ni skall få äta tillräckligt och bli mätta, och då skall ni lova Herrens, er Guds, namn, hans som har handlat så underbart med er, och mitt folk

skall inte komma på skam evinnerligen. Och ni skall erfara att jag bor mitt i Israel, och attjag är Herren, er Gud, och eljest ingen. Ja, mitt folk skall inte komma på skam evinnerligen. Och det skall ske därefter att jag skall utgjuta min Ande över allt kött, och era söner och era döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era ynglingar skall se syner. Också över dem som är tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min Ande. Och jag skall låta tecken synas på himmelen och på jorden: blod och eld och rökstoder. Solen skall vändas i mörker och månen i blod, förrän Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. Men det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn, han skall bli frälst.

EPISTEL 2 Kor 5:14b—20

Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött. Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem. Därför bedömer jag inte längre någon på människors vis. Och om jag också har uppfattat Kristus på det sättet, så gör jag det inte nu längre. Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte männi- skorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig bud— skapet om denna försoning. Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud ma— nar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud.

EVANGELIUM Joh 15:1—5. 16

Jesus sade: ”Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blirjag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, om den inte sitter kvar på vin- stocken, kan inte heller ni göra det, om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom, bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn.”

Bön för kyrkan

Som bön för kyrkan brukas nedanstående. Inledningen och den avslu- tande kollektbönen reciteras av en assistent, bönepunkterna i övrigt av medhjälpare.

.."-___— .' (, ,er. | ( _ . A He,—li. — ge Ref—re Gud, h -l.i —ge scar-ke Gud, he— li. —ge barmhär—tL—ge

JA!" ' 1 l _l»

M — " _ . F'or— Om Andens kraft år; din C&yrkg, om enhet Orch Eör—ny-el-se, om evangeliets sangare . _ _ | i 1. w,— -l__l'I—Y-l

AI.

.. mm—.—-_n__I—S—— A.II'_—-—__—I

_ - "a_n—__ I—um _

om välsignelse över dem (den) som vigs till. Andens ämbete i din kyr — ka, om

IEI—Vd i" J J '

lo _ __m—_ _—

glädje och trohet intill än— den

941

! — ---_____-:_—_-——| _ ._:__—-_—_—__I _ r..—___— — __|—m_—

_' —l_a— 4- *_ ' (- F H"r oss,du vår H-r—r Gud. sang Om rättvisa och fred i världen, *: VT-Ti are 1

om ansvar för ska—pelsens gå - vor, om utvägar ur de Eacti—ga folkens nöd

! l. ut å i

+-

ropar vi till dig, 0 F Hör oss, du vår Her -re Gud.

om vänner åt de ö—ver — giv—na,

. _ 5 l sang- Om tröst åt sorgsna od are | : r—x » lfb

(

aktning för människans värde och värdig—het ropar vi till dig, Her— re.

l .

O

F Hör oss,-u vår Herre Gud. Herre, du hör innan vi ropar.

Tack för att du är mäktig att ge långt utöver vad vi kan be eller tänka.

Prefation

Som prefation brukas normalt:

: ___- . _- .-—_——_ ___—___— _|_--___-—-'4 l-__-_____——_l—_'_—-__—_— __—

! : C-

P Upp — lyft e—ra hjärtan till Gud. F Vi upp — lyf—ter va — ra ;L_:I (

|

ESaC — ka Gud, vår Her — re. F Al— le -na han är värd vårt tack och lov. :: ' '

Tonus Eerialis

P Ja sannerligen, du ensam är värd vårt lov, allsmäktige Fader, he—li—ge Gud

"Id—__: '

_— _. _

, X.. VN. T av pli ' TN” __ __

-_1'——h— _ Vau—_— _

-'-—-n—L—i_____—_m— m____—_————__m __ |ll'_l.l_ ___ _ __ ' ' —._— ' w_-—__—_

genom Je—sus Kristus, vår Her—re. Ty han är våra själars herde och vår-da—re

I I.— '"';——

ull—__— - - P— 'I _LO. —_-——A

. v __ $ _ _- V _ . *— v 0 ' l ' 1 »— fx ._m—__O— mum—___ -

F 1 1

sou 1985:45 Prefation 55 '-_ l_—_ egg—_a ___—_ __ .; som genom sina tjänare mättar oss med ri— ka gå - vor och öppnar för oss en

2-

1! lt. ' v—lä

u = :

&. V (

J framtid i ditt ri—ke. Därför vill vi med dina trogna i al — la ti-der och med

till—be dig och

Tonus solemnis

Ja sannerligen, du en—sam är värd vårt lov, allsmäktige Fader, he - li—ge Gud

-_ -m—n___u-—'_-m

IA—. _---_—____—a__--— )

lhl_'.l——-__-_'— ___-',"- _ _ . "'_- Ty han är våra själars her—de och vår—da—re

V . 5 genom Je— sus Kris-tus,var Her—re. I .- h-. _— lilh _ a_— LQI—lv. em & _q —— Vr T

0 V ? &.

nm .nu—.a __. '

r'- _ —_-_ _ 'A_u_— .. ___—___ 74-'__15—_ -ur-i—u- ___—__- I:" och öppnar för oss en framtid

som genom sina tjänare mättar oss med ri—ka gå—vor

L—_—'_-—_—"A_

'l-___—____-l=—-__—_m lll. __— __-=_' ' &_ _—_ - ti—der och med hela

Därför vill vi med dina trogna i al—la

ditt namn,

den himmelska härskaren pri— sa

Bön efter måltiden

Som bön brukas i första hand:

Himmelske Fader, vi tackar dig

som har givit oss att äta av det bröd som kommer ned från himmelen och att dricka av välsignelsens bägare. Hjälp oss att troget förbli i Kristi gemenskap och att förverkliga vår kallelse att vara jordens salt och världens ljus, och låt oss med honom få leva till evig tid. Amen.

FÖRBÖNER I SAMBAND MED VIGNINGAR

När biskops-, präst- eller diakonvigning sker, hålls förbön vid huvud- gudstjänsterna i stiftets församlingar. I anslutning till meddelanden efter predikan anges skälet till förbönen, varefter den beds.

Biskopsvigning

Herre Gud, välsigna NN som i dag vigs till biskop i vårt stift. Ge honom visdom, hälsa och kraft att sköta sitt uppdrag till stiftets och församlingarnas bästa. Hjälp honom att i förkunnelse och gärning tydligt vittna om dig, människor till tro och tröst.

Ingjut i honom mod att i en tid av oro och otro hävda det rätta och goda. Hjälp oss alla att möta honom med öppenhet

och vilja till samarbete, så att ditt rike befrämjas och din vilja sker. Amen.

Prästvigning

Herre vår Gud, välsigna dem som i dag vigs till präster i vårt stift. Hjälp dem att hålla fast vid sin första kärlek och växa till i tro på dig. Ge dem klarhet och kraft i förkunnelsen. Låt dem få tid att i stillhet lyssna till din röst och noga lyssna till var och en som söker deras råd och stöd. Hjälp dem att finna nya vägar till människorna, nya möjligheter att befrämja ditt rike på jorden. Herre, du vet att de inte av egen kraft kan utföra sitt ansvarsfulla arbete. Ge dem styrka, mod och glädje i den helige Ande. Amen.

Diakonvigning

Herre vår Gud, välsigna dem som i dag vigs till diakoner i vårt stift. Hjälp dem att hålla fast vid sin första kärlek och växa till i tro på dig. Låt dem få tid atti stillhet lyssna till din röst

och noga lyssna till var och en som söker deras råd och stöd. Visa dem nya vägar till människorna,

nya möjligheter att hjälpa. Herre, du vet att de inte av egen kraft kan utföra sitt ansvarsfulla arbete. Ge dem styrka, mod och glädje i den helige Ande. Amen.

! 1

MOTTAGNINGSHANDLINGAR

ANVISNINGAR FÖR MOTTAGANDE AV BISKOP

Allmänna anvisningar Ny biskop tas emot i stiftet vid en högtidsgudstjänst i domkyrkan strax efter vigningsdagen. Om den som utnämnts har varit biskop i ett annat stift, sker mottagandet i anslutning till tillträdesdagen i det nya stiftet.

Till högtidsgudstjänsten kallar stiftsstyrelsen representanter för stiftets alla församlingar och medarbetare. Även företrädare för kyrkliga institu- tioner etc inbjuds. I samband med inbjudan erinras om förbönen som på vigningsdagen skall hållas vid huvudgudstjänster i stiftet (s 57). Den för— bönen hålls på en sön- eller helgdag i anslutning till tillträdesdagen, om biskopen flyttar över från ett annat stift.

Högtidsgudstjänsten utsätts normalt till en vardag strax efter vignings- dagen (tillträdesdagen). Mottagandet infogas i ordningen för högmässa med nattvard enligt följande ritual. Ansvaret för utformningen bär bis- kopen efter samråd med domprosten och domkyrkoorganisten. Guds- tjänsten leds först av domprosten (vid förfall: den prästerliga domkapi- telsledamoten), efter mottagandet av biskopen.

Anvisningar för gudstjänstutformningen

INLEDNINGEN. I ingångsprocessionen (korsbäraren, kören, medhjäl- pare) går biskopen sist, flankerad av domprosten och en församlingsre- presentant ur stiftsstyrelsen. Dessa ledsagar biskopen till biskopsstolen i koret, väl synlig nerifrån kyrkan. Vid mottagandet åtföljs de olika väl- komstorden av fridshälsning. Välkomnandet kan även markeras genom överlämnandet av symboliska gåvor (stiftshistorik etc). I så fall lämnar biskopen gåvorna vidare till medhjälpare, som lägger dem åt sidan tills gudstjänsten är slut. Kyrie sjungs utan inledningsord (”Helige Herre Gud”) och tas upp direkt efter välsignelsehandlingen. Gloria intonerar biskopen normalt från sin plats.

ORDETS GUDSTJÄNST. Kollektbön och bibliska läsningar hämtas från urvalet för vigningsgudstjänst. Biskopen predikar över en (eller flera) av de upplåsta texterna, gärna med inllikande av det bibelord som valts för herdabrevet. Såsom allmän förbön används vigningsgudstjäns- tens bön för kyrkan.

NATTVARDENS GUDSTJÄNST. Prefation och tacksägelsebön enligt anvisningarna för vigningsgudstjänst. Efter att ha kommunicerat går medhjälpare för att dela ut nattvardsgåvorna på olika platser i domkyr- kan.

AVSLUTNINGEN. Under Benedicamus ställer sig korsbäraren redo med processionskorset. I anslutning till sändningsordet kan biskopen överlämna herdabrevet. I så fall räcks några exemplar till de närmast kringstående med orden ”Jag överlämnar nu mitt herdabrev till N stift”. varpå biskopen fortsätter med sändningsorden. Omedelbart därefter startar utgångsprocessionen (korsbäraren, kören, biskopen, nu följd av domprosten och församlingsrepresentanten, medhjälpare).

MOTTAGANDE AV BISKOP

B = biskopen Dpr = domprosten

1 INLEDNING * Ingång

lngångsprocession under musik.

Beredelsen

Beredelseord Från ambo (eller altaret):

Dpr Saligt är det folk som vet vad jubel är, de som vandrar i Herrens ansiktes ljus. Från alla länder och språk samlar han sitt folk, och genom dopet förenar han oss med Kristus Jesus, vår Herre. Kristus dog för alla människor, och han har uppstått för att vi med alla trogna skall få, leva med honom i hans rike. Med hela kristenheten på jorden är vi kallade av den helige Ande att helgas och bevaras i en rätt tro. Dagligen och rikligen förlåter Gud alla trogna deras synder för att de befriade skall kunna tacka och lova, lyda och tjäna honom.

Inför honom bekänner vi vår synd och skuld. Syndabekännelse Avlösning Tackbön Mottagandet Sång

Introitus eller psalm.

62. Mottagande av biskop SOU 1985:45 lnledningsord Från ambo, till församlingen: Dpr Efter val och utnämning, och efter vigning till detta uppdrag

har NN kommit som biskop i N stift.

En biskop skall ha tillsyn över församlingarna och stiftet och vårda sig om att Guds ord blir förkunnat, sakramenten utdelade och barmhärtigheten övad efter Guds vilja. En biskop skall viga och visitera, uppsöka och kalla samman, lyssna, rådslå och besluta. Allt skall vara Guds folk till hjälp i kallelsen att rent och klart vittna om Guds nåderika evangelium. Detta är biskopens uppdrag i Andens ämbete för kyrkan. En biskop skall alltså leva som Kristi tjänare och en herde för Guds hjord. Med vaksamhet och klokhet skall biskopen tjäna enheten i Kristus och Guds barns uppbyggelse och förnyelse i Anden

— så att världen får se glimtar av Guds kärlek.

Detta uppdrag har anförtrotts åt NN.

Mottagandet Till biskopen som reser sig och står med kräklan i hand:

Dpr Du har tagit emot stiftets kräkla,

herdeuppdragets tecken för oss och för dig. Vi erkänner dig som Guds sändebud, vår medhjälpare i tron.

Om biskopen tidigare varit biskop i ett annat stift, överlämnas det nya stiftets kräkla nu av domprosten, som därvid säger:

Dpr Tag emot stiftets kräkla, herdeuppdragets tecken för oss och för dig. Vi erkänner dig härmed som Guds sändebud, vår medhjälpare i tron.

En representant för präster och en för diakoner går fram. En av dem säger:

Dina medtjänare i Andens ämbete för kyrkan tar med respekt och förväntan emot dig såsom vår biskop.

En representant för församlingarna säger:

Församlingarna i stiftet tar i Guds namn emot dig som väktare och herde för hans hjord.

En representant för stiftsorganen och kyrkliga insti- tutioner i stiftet säger:

Stiftsorgan och institutioner i stiftet välkomnar dig som stiftets ledare och som vår medarbetare för Guds husfolk.

Biskopen vänder sig till alla och säger:

B Sedan jag blivit mottagen som biskop 1 N stift, betygar jag min vilja att utföra mitt uppdrag efter den kraft och vishet Gud ger. Bed för mig såsom jag vill be för er.

Biskopen knäfaller. Domprosten och de närmast kringstående lägger sina händer på biskopens huvud, i det att domprosten säger:

Välsignelsen

Dpr Trofast är Gud som kallar dig.

Må Herren vara med dig + och leda dig i sin sanning och fruktan. Alla Amen.

Alla återvänder till sina platser. Herre, förbarma dig (Kyrie)

* Lovsången (Gloria och Laudamus)

11 ORDETS GUDSTJÄNST 111 NATTVARDENS GUDSTJÄNST

IV AVSLUTNINGEN

* Tacka och lova Herren (Benedicamus)

* Välsignelsen

B Fadern, Sonen + och den helige Ande välsigne och bevare er och före er till det eviga livet. Alla Amen.

eller

Herren välsigne er och bevare er. Herren låte sitt ansikte lysa över er och vare er nådig. Herren vände sitt ansikte till er och give er frid. I Faderns och Sonens + och den helige Andens namn.

Alla Amen, amen, amen. * Sändning B 1 Jesu namn skall vi be och arbeta

— redbart och ömsint, vaket och kunnigt, utan rädsla, med tålamod. Må tröstens och hoppets Gud fylla vår tro med glädje och frid. * Utgång

Under utgångsprocessionen sjunger alla Te Deum på svenska (sv ps 1).

ANVISNINGAR FÖR KYRKOHERDEINSTALLATION

Allmänna anvisningar

När utnämnd kyrkoherde tillträder sin tjänst sker installationen vid en högtidsgudstjänst i församlingen. Efter samråd med berörda parter sätter installatör ut installationen i närmaste anslutning till kyrkoherdens till- trädesdag, i första hand på en sön- eller helgdag.

I flerförsamlingspastorat sker installationen vid en för församlingarna gemensam högtidsgudstjänst. Installators kallelse till högtidsguds- tjänsten innebär samtidigt beslut om sammanlysning av församlingarnas huvudgudstjänster den dagen.

Installator är normalt kontraktsprosten, vid förfall en av prosten an- modad präst. Som stiftets ledare kan biskopen vara installatör efter över-

enskommelse med prosten.

Installationen infogas i ordningen för högmässa med nattvard enligt följande ritual. Undantagsvis kan Nattvardens gudstjänst (avd IV) ute- lämnas. Installator leder inledningen, installationshandlingen och av- slutningen, i övrigt leds gudstjänsten av den nyinstallerade kyrkoherden.

Anvisningar för gudstjänstutformningen

INLEDNINGEN. I ingångsprocessionen (korsbäraren, kör och andra som har särskilda uppgifter i gudstjänsten) går kyrkoherden och kon- traktsprosten sist. Deltagarna går till platser i eller i anslutning till koret.

Mottagandet. De olika välkomstorden åtföljs av fridshälsning. Välkom- nandet kan även markeras genom överlämnande av symboliska gåvor (kyrknyckel, replik av ett kyrkoinventarium, bönbok e dyl). Isåfall läm- nar kyrkoherden dem efterhand vidare till medhjälpare, som lägger gå- vorna åt sidan tills gudstjänsten är slut. Kyrie, normalt sexfaldigt, sjungs utan inledningsord (”Helige Herre Gud”) och tas upp av kören (kyrko- musikern) direkt efter välsignelsehandlingen. Gloria intonerar kyrkoher- den från sin plats eller från altaret.

ORDETS GUDSTJÄNST. Dagens kollektbön och bibliska läsningar brukas. Undantagsvis kan man bruka vigningsordningens kollektbön och läsningar, ovan 5 46. Kyrkoherden predikar över en (eller flera) av de upplåsta texterna. I kyrkans allmänna förbön kan särskild förbön för kyrkoherden infogas. Den utformas fritt eller enligt bönen nedan s 72.

NATTVARDENS GUDSTJÄNST. Som prefation och bön efter målti- den brukas dagens (kyrkoårstidens) eller de som anges s 54 ff. Efter att ha kommunicerat går medhjälpare för att dela ut nattvardsgåvorna. Nor- malt brukas gående kommunion på olika platser i kyrkan.

AVSLUTNINGEN. Korsbäraren ställer sig redo med processionskor- set under Benedicamus. Direkt efter sändningsorden startar utgångs- processionen (korsbäraren, kören, installatör, kyrkoherden, övriga med- hjälpare). Som utgångspsalm används i första hand Te Deum på svenska (sv ps l).

_ ____.____w_.____l

KYRKOHERDEINSTALLATION

Kpr = kontraktsprosten Kh = kyrkoherden F = församlingen ] INLEDNING * Ingång Ingångsprocession under musik. Beredelsen Beredelseord

Från ambo (eller altaret):

Kpr Saligt är det folk som vet vad jubel är, de som vandrar i Herrens ansiktes ljus. Från alla länder och språk samlar han sitt folk, och genom dopet förenar han oss med Kristus Jesus, vår Herre. Kristus dog för alla människor, och han har uppstått för att vi med alla trogna skall få leva med honom i hans rike. Med hela kristenheten på jorden är vi kallade av den helige Ande att helgas och bevaras i en rätt tro. Dagligen och rikligen förlåter Gud alla trogna deras synder för att de befriade skall kunna tacka och lova, lyda och tjäna honom.

Inför honom bekänner vi vår synd och skuld. Syndabekännelse Avlösning Tackbön Installationen Psalm

Kungörelsen

Kontraktsprosten säger från sin plats i koret (eller från altaret):

Kpr

Till kyrkoherde i N (och N) kristna församling(ar) har NN utnämnts. Fullmakten kommer nu att läsas upp. Den som prosten utsett därtill läser från ambo upp

fullmakten och lämnar den därefter till prosten. Kyr— koherden går fram till prosten.

lnstallationshandlingen

Kpr

Alla

Till kyrkoherden och alla övriga riktar prosten föl- jande eller liknande ord:

En kyrkoherde har det särskilda uppdraget som präst i Guds kyrka att tillse att allt i den kristna församlingen sker med reda och ordning efter Guds vilja. I församlingen är somliga anställda att sköta särskilda uppgifter, och somliga är förtroendevalda för särskilda uppdrag, medan andra gör tjänst utan att ha särskild befattning. Några har att administrera eller styra eller undervisa, några har att sjunga och spela, några att ta sig an utsatta. Verksamheterna är många och nådegåvorna olika,

men Herren är en enda. De olika lemmarna hör till samma Kristi kröpp.

En kyrkoherde skall i planering, samråd och ledning medverka till att allt i gudstjänst- och församlingsliv tjänar nådens evangelium,

och att alla brukar sina nådegåvor till uppbyggelsen i Herren — så att världen får se glimtar av Guds kärlek.

Till kyrkoherden: NN, är du villig att i Guds namn gå in i kyrkoherdetjänsten?

Ja.

Vill du troget och väl sköta denna tjänst, Gud till ära och hans församling till uppbyggelse?

Ja, med Guds hjälp. Till församlingen:

Vill ni ta emot er kyrkoherde som Guds tjänare och er medhjälpare i tron?

Ja, det vill vi.

Prosten riktar nu sina ord till både kyrkoherden och församlingen:

Gud som skänker all nåd och som har kallat er till sin eviga härlighet genom Kristus — må han upprätta er, stödja er och ge er fasthet. Hans är makten i evighet. Amen. Prosten överlämnar fullmakten till kyrkoherden.

* Mottagandet

Kyrkorådsföreträdare går fram till kyrkoherden. En av dem säger:

Kyrkorådet i N (och N) församling(ar) tar med respekt och förväntan emot dig som kyrkoherde, vår präst och medarbetare i omsorgen om Guds församlingar.

Representanter för de anställda går fram. En av dem säger:

Vi som är anställda att tjäna församlingarna tar med respekt och förväntan emot dig som kyrkoherde, vår arbetsledare och vårt stöd i arbetet för Guds folk.

Företrädare för olika arbetsgrupper går fram. En av dem säger:

Vi som representerar olika arbetsgrupper iförsamlingarna välkomnar dig som vår kyrkoherde och medhjälpare i tron.

Efter välkomnandet säger kyrkoherden:

Kh Sedan jag blivit mottagen som er kyrkoherde, betygar jag min vilja att utföra min tjänst efter den kraft och vishet som Gud ger. Bed för mig såsom jag vill be för er.

* Välsignelsen

Kyrkoherden knäfaller. Prosten och de närmast kringstående lägger sina händer på kyrkoherdens hu- vud. Prosten säger:

Kpr Trofast är han som kallar dig. Må Herren vara med dig + och leda dig i sin sanning och fruktan. Alla Amen.

Herre, förbarma dig (Kyrie)

* Lovsången (Gloria och Laudamus)

Högmässan fortsätter på vanligt sätt med Ordets och Nattvardens gudstjänst.

IV AVSLUTNINGEN * Tacka och lova Herren (Benedicamus) * Välsignelsen

Kpr Herren välsigne er och bevare er. Herren låte sitt ansikte lysa över er och vare er nådig. Herren vände sitt ansikte till er och give er frid. 1 Faderns och Sonens + och den helige Andes namn. Alla Amen, amen, amen.

* Sändning

Kpr Så anförtror jag er åt varandra och åt Gud och hans nåderika ord, det som kan göra er till levande stenar i Andens tempel och ge er arvslott med de heliga i ljuset.

* Utgång

Under utgångsprocessionen sjunger alla en psalm.

l 1

' &

.1. _

ANVISNINGAR FÖR MOTTAGANDE AV NY MEDARBETARE

När en präst (ej kyrkoherde), diakon, församlingssekreterare, -assistent eller kyrkomusiker har utsetts, bör vederbörande tas emot vid en huvud- gudstjänst på sön- eller helgdag i anslutning till tillträdesdagen. Om med- arbetaren skall tjänstgöra i flera församlingar, sker mottagandet vid en gudstjänst till vilken företrädare för övriga församlingar inbjuds.

Mottagandet sker på följande sätt. Handlingen infogas mellan Bere- delsen och Kyrie i ordningen för högmässa med nattvard. Om särskilda skäl finns, kan handlingen i stället infogas i ordningen för högmässa utan nattvard (på samma sätt). Handlingen kan undantagsvis förenas med ordningen för söndagsgudstjänst eller familjegudstjänst, med eller utan nattvard. Mottagandet sker då efter inledningspsalmen och avslutas med körsång (psalmvers).

Gudstjänsten leds av kontraktsprosten eller på prostens anmodan av kyrkoherden. Vid välkomnandet kan en församlingsrepresentant (tex kyrkvärd) överlämna någon för den aktuella tjänsten lämplig symbol. Efter mottagandet bör den nya medarbetaren i gudstjänsten fullgöra uppgifter som svarar mot den nya tjänsten. [ kyrkans allmänna förbön kan särskild förbön för medarbetaren infogas. Den utformas fritt eller enligt bönen nedan 5 72.

När övriga församlingsmedarbetare — anställda eller andra, eller förtro- endevalda — skall börja tjänst eller uppdrag, kan särskild förbönshand— ling hållas omedelbart före kyrkans allmänna förbön vid huvudguds- tjänst eller annan församlingsgudstjänst enligt ordningen nedan 5 72. Gudstjänsten leds av kyrkoherden eller den församlingspräst som kyrko- herden anmodar. Särskild förbön kan infogas i kyrkans allmänna för- bön. Förbönen kan utformas fritt eller enligt bönen nedan 5 72.

MOTTAGANDE AV NY MEDARBETARE

Kpr = kontraktsprosten (eller kyrkoherden) MOTTAGANDET Sång

Introitus eller psalm.

lnledningsord

Prosten (kyrkoherden) säger följande från sin plats (eller altaret). Den nya medarbetaren reser sig när namnet anges.

Kpr I N (och N) församling(ar) har uppgiften att vara . . . anförtrotts åt NN. N skall med sina nådegåvor bidra till församlingens uppbyggelse i Herren. Ty verksamheterna är många och nådegåvorna olika, men Herren är en enda. De olika lemmarna hör till samma Kristi kropp.

Viljeförklaringen Medarbetaren går fram till prosten (kyrkoherden).

Kpr NN, vill du sköta ditt uppdrag, Gud till ära och hans församling(ar) till uppbyggelse?

Medarbetaren svarar: Ja, med Guds hjälp. * Mottagandet

Församlingsrepresentanter går fram. En av dem så- ger:

Vi välkomnar dig som vår ... Vi vill efter förmåga stödja dig i ditt arbete.

* Välsignelsen

Medarbetaren knäfaller. Prosten (kyrkoherden) och de närmast kringstående lägger sina händer på med- arbetarens huvud. Prosten säger:

Kpr N, trofast är Gud som kallar dig.

Må Herren vara med dig + och leda digi sin sanning och fruktan. Alla Amen.

FÖRBÖNSHANDLING FÖR NYA MEDARBETARE

P

Alla

Före kyrkans allmänna förbön, till alla:

I N (och N) församling(ar) har uppdraget att vara . . .: anförtrotts åt NN, NN . . ..

De har ställt sig till förfogande för att tjäna Guds kyrka med sina nådegåvor.

Efterhand som namnen nämns går medarbetarna fram till kyrkoherden som till dem säger:

Vi välkomnar er som medarbetare och önskar er glädje och tålamod i uppgifterna som väntar. Ni är inneslutna i församlingens förbön.

Medarbetarna knäfaller. Kyrkoherden och kyrkvär— darna lägger sina händer på medarbetarnas huvuden i tur och ordning, i det kyrkoherden säger:

N, genom dopet är du Guds barn. Må han ge dig den tillit och kraft du behöver. ] Faderns och Sonens + och den helige Andes namn. Amen.

Medarbetarna och kyrkvärdarna återvänder till sina platser. Kyrkans allmänna förbön beds.

FÖRBÖN FÖR FÖRSAMLINGSARBETARE

(P)

I kyrkans allmänna förbön kan följande eller liknan— de förbön infogas.

Gud, låt våra nya medarbetare möta din närhet och förlåtelse, så att de tar vara på de möjligheter du ger dem och fullgör sina uppgifter med uthållighet och glädje. Fyll dem med din Ande och låt dem växa i tron, hoppet och kärleken.

. gar,—nä

h*-

1

, ** 5.314 ,lll

1 W 1; Antrim ' V' »; . jla-.ru". 71. - A.J ;;” 'C 1 'i Li Will.» .

.rm; lm—

"" ”ll

m ” lm' 'iu

ANVISNINGAR FÖR MISSIONÄRSSÄNDNING

Allmänna anvisningar När Svenska kyrkans missionsstyrelse utsett missionärer, bör missio- närssändning ske och detta i närmaste anslutning till utresedagen. Nor- malt hålls sändningsgudstjänsten i (någon av) missionärernas hemför- samling(ar), i första hand vid huvudgudstjänsten på en sön- eller helg- dag. Efter samråd med berörda parter fastställs tidpunkten av biskopen. Biskopen kan kalla representanter för andra berörda församlingar. När så är lämpligt kan biskopens kallelse innefatta beslut om sammanlysning av församling(ar)s huvudgudstjänst i fierförsamlingspastorat. När hu- vudgudstjänst innefattar missionärssändning, ersätts föreskrivet kollek- tändamål av kollekt till Svenska kyrkans mission, om inte biskopen be- slutar att det ordinarie kollektändamålet står fast.

Sändningsgudstjänsten leds av biskopen eller på biskopens anmodan av kontraktsprosten eller annan präst. Sändningshandlingen infogas i ordningen för högmässa med nattvard enligt följande ritual.

Då missionärssändning på grund av särskilda skäl inte sker vid huvud- gudstjänst, kan handlingen ändå infogas i ordningen för högmässa med nattvard. Handlingen kan även infogas i andra former för huvudgud- stjänst, i former för bönegudstjänst eller i särskilt utformad ordning för missionsgudstjänst. I så fall infogas Sändningshandlingen i anslutning till dels den allmänna förbönen, dels de avslutande sändningsorden i enlighet med följande ritual. Nedanstående anvisningar för gudstjän- stutformningen följs därvid i tillämpliga delar.

Ordningen för missionärssändning kan också användas i tillämpliga delar, då någon utsetts till annan form av internationell kyrkotjänst.

Anvisningar för gudstjänstutformningen INLEDNINGEN. Ingångsprocessionen (korsbäraren, kören, missionä- rerna, medhjälpare, biskopen) går genom kyrkan fram till koret. Delta- garna går till sina platser i eller i anslutning till koret. Högmässo— ordningen följs på vanligt sätt. Som beredelseord kan brukas ”Saligt är det folk” (s 65). ORDETS GUDSTJÄNST. Högmässoordningen följs. Den innevarande sön- eller helgdagens kollektbön och läsningar i evangelieboken brukas. Predikan hålls av biskopen (eller biskopens ersättare), som dock kan anmoda någon annan att vara predikant. Predikan hålls över en (eller flera) av de upplåsta bibeltexterna eller över en särskilt vald bibeltext, uppläst i samband med predikan. Trosbekännelsen utelämnas. Efter ev körsång och meddelanden om bl a kollektändamålet sjungs den psalm som utgör inledning till sändningshandlingens förra del. Som notarie fungerar en av Svenska kyrkans missionsstyrelse utsedd representant, som även överlämnar kallelsebrev (missionärsbrosch). Sändande för- samling(ar)s representant överlämnar församlingsgåvan (replik av kyr- kans altarkrucifix e dyl) till mottagande kyrka/församling. I kyrkans all- männa förbön infogas här angiven eller liknande särskild förbön. NA'ITVARDENS GUDSTJÄNST. Firas enligt högmässoordningen.

AVSLUTNINGEN. Korsbäraren ställer sig redo med processionskorset under Benedicamus. I samband med sändningsorden till missionärerna deltar missionsstyrelsens och sändande församling(ar)s representanter i handpåläggningen. Direkt efter sändningsorden till hela menigheten startar utgångsprocessionen (korsbäraren, kören, biskopen, missionä- rerna, medhjälparna). Under utgångsprocessionen sjungs en psalm.

MISSIONÄRSSÄNDNING

B= biskopen eller den präst biskopen utsett M = medhjälpare Kv = kyrkvärd

I INLEDNING * Ingång

Ingångsprocession under ins/rumentalmusik, intrailus eller psalmsång.

Beredelsen Herre, förbarma dig (Kyrie)

* Lovsången (Gloria och Laudamus) 11 ORDETS GUDSTJÄNST Kollektbön Läsningar Gradualpsalm

* Evangelium

Ev körsång. Predikan

Ev körsång. Meddelanden Psalm Kungörelsen

Till församlingen:

B På begäran från . . . kyrka har Svenska kyrkan kallat missionärer för tjänst i . . . Kallelsebrev kommer nu att läsas upp.

Från ambon läses kallelsebrev av notarien. Efterhand som de utsedda missionärernas namn läses upp går dessa fram till biskopen.

* Viljeförklaringen

B Är ni villiga att följa denna kallelse?

Var och en svarar i tur och ordning:

Ja, med Guds hjälp.

* Tillönskan

B

Kv

Trofast är han som har tagit er i sin tjänst. Han vill ge er den tillit och kraft ni behöver för att leva i enlighet med er kallelse.

Missionsstyrelsens representanter överlämnar kalle/— sebrev ( missionärsbrosch ).

Kyrkvärdar eller andra församlingsrepresentanter går fram. En av dem säger:

Till . . . som ni skall tjäna sänder vår(a) församling(ar) en hälsning med er.

Färsamlingsga'van till mottagande kyrka/församling överlämnas.

Må vi med er och ni med dem äga glädje och frid i den tro som förenar oss med varandra i Kristus.

* Trosbekännelsen (Credo)

B Alla

Jag tror på en enda Gud,

allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus sann gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall vara någon ände;

och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras, och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.

eller B Vi tror på

Alla Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.

Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket,

på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Vi tror ock på den helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund,

syndernas förlåtelse,

de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Missionärerna och medhjälparna återvänder till sina platser.

Kyrkans allmänna förbön

] denna infogas förbön för kyrka och församlingar dit missionärerna sänds. För dessa sker förbön med följande eller liknande ord:

M Gud, håll din hand över dessa dina tjänare NN, NN . .. Skänk dem din Andes ledning och hjälp till skicklighet och uthållighet i uppgifterna som väntar. Ge dem glädje och frimodighet i arbetet. Bevara dem i tron, och stärk dem i hoppet.

III NATTVARDENS GUDSTJÄNST

IV AVSLUTNING

* Tacka och lova Herren (Benedicamus)

* Välsignelsen

* Sändning Missionärerna går fram till biskopen. Till dessa riktas följande ord: B Genom dopet och tron är ni Guds barn.

* Utgång

I Guds namn sänds ni för att tjäna i . .. Må era liv vittna om Kristus som korsfäst och uppstånden.

Missionärerna knäfaller. Biskopen och de närmaste kringstående lägger sina händer på missionärernas huvuden i tur och ordning, varvid biskopen säger:

N, gå i frid + i vår Herres Jesu Kristi namn.

Vänd också till alla övriga:

Må Gud hos oss alla stärka viljan och förmågan att ta vara på våra nådegåvor och fullgöra vår kallelse.

Låt oss gå i frid och tjäna Herren med glädje.

Under utgångsprocessionen sjungs en psalm.

INVIGNINGSHANDLINGAR

FÖRSTA SPADTAGEN FÖR BYGGANDE AV NY KYRKA

Anvisningar

I direkt anslutning till söndagens huvudgudstjänst förflyttar sig för- samlingen — helst i procession — till platsen där den nya kyrkan skall byggas. Under processionen kan (blås)musik spelas. Platsen för den nya kyrkan skall vara utstakad och markerad med kalksträngar eller band. Akten leds av församlingsprästen assisterad av kyrkvärdar.

FÖRSTA SPADTAGEN FÖR NY KYRKA

P = församlingsprästen Kv = kyrkvärd

Procession När processionen är samlad säger prästen:

P Låt oss gå i frid. Alla I vår Herres Jesu Kristi namn.

Tal När processionen kommit fram till kyrkplatsen håller prästen ett kort tal om det nya kyrkbygget. Därefter fortsätter prästen:

P Vi har samlats för att ta de första spadtagen till vår nya kyrka.

Här skall vi nu lyssna till Guds ord och tillsammans bära fram våra böner och vår lovsång till honom.

Textläsning P Så står skrivet i Lukasevangeliet (Luk 6:47—49): Kv Jesus sade: ”Den som kommer till mig och hör mina ord

och handlar efter dem — vem han är lik, det skall jag visa er. Han är lik en man som när han bygger ett hus gräver djupt och lägger grunden på berg. När floden svämmar över, vräker sig vattnet mot huset men förmår inte rubba det, eftersom det är väl byggt. Men den som hör och inte handlar, han är lik en man som bygger ett hus på marken utan att lägga någon grund. Floden vräker sig mot huset, och det rasar genast ihop och förödelsen blir stor.”

P Och i första brevet till församlingen i Korinth (1 Kor 3:10— ll) står skrivet:

Kv Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.

Bön P Låt oss bedja. Välsignad vare du Gud som har skapat världen och fyller den med din närvaro. Må det byggnadsverk vi skall ta de första spadtagen till kunna fullbordas, så att vi snart får samlas till lovsång och tillbedjan i vår nya kyrka. Låt oss också en gång få prisa dig i dina eviga boningar, genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Alla Amen. Spadtagen Församlingsprästen och församlingens kyrkvärdar tar de första spadtagen. Fader vår P Låt oss nu alla bedja så som vår I-Ierre Jesus Kristus själv har lärt oss: Alla Fader vår Vår Fader, som är i himmelen. du som äri himlen. Helgat varde ditt namn. Låt ditt namn bli helgat. Tillkomme ditt rike. Låt ditt rike komma. Ske din vilja, såsom i Låt din vilja ske, himmelen så ock på jorden. på jorden så som i himlen. Vårt dagliga bröd Ge oss i dag vårt bröd giv oss i dag, för dagen som kommer. och förlåt oss våra skulder, Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta liksom vi har förlåtit dem dem oss skyldiga äro, som står i skuld till oss. och inled oss icke i frestelse Och utsätt oss inte för prövning utan fräls oss ifrån ondo. utan rädda oss från det onda. Ty riket är ditt Ty riket är ditt och makten och härligheten och makten och härligheten i evighet. i evighet. Amen. Amen. Lovpsalm Sv ps 669 eller annan lovpsalm. Sändningsord P Låt oss gå i frid och tjäna Herren med glädje.

Församlingen lämnar kyrkplatsen under avslutande ( blås)musik.

ANVISNINGAR FÖR GRUNDSTENSLÄGGNING

Handlingen leds av kontraktsprosten eller av den präst som prosten för- ordnar i sitt ställe. Som medhjälpare deltar först och främst församling- ens präst(er) och kyrkvärdar, kyrkorådets ordförande, byggmästaren samt ordföranden i byggnadskommittén.

Grundstensläggning äger rum, när kyrkans grundmurar uppförts. I muren skall ett särskilt utrymme ha sparats, där dokumentskrinet kan läggas ned och grundstenen inmuras. På byggplatsen kan också ett enkelt träkors ha placerats på den plats där altaret skall uppföras.

Medan församlingen samlas spelas (blås)musik. I dokumentskrinet nedläggs tidstypiska dokument samt information om församlingen, byggnadskommittén, byggmästare etc.

GRUNDSTENSLÄGGNING FÖR NY KYRKA

Kpr= kontraktsprosten Kv = kyrkvärd

P = församlingsprästen Samlingsmusik Inledningspsalm Textläsning Kpr Den kyrka vi i dag lägger grundstenen till skall tjäna försam-

lingens lovsång och tillbedjan. Här skall ordet förkunnas och sakramenten förvaltas. Det är en byggnad vi skall resa som ett himmelrikets tecken. När bibeln talar om Guds kyrka är det emellertid fråga om församlingen. Varje medlem är en byggsten i den byggnad vars grundsten är Kristus, på vilken hela byggnaden vilar.

Så står skrivet i l Petri brev (2:4—5 och 9— l0):

Kv När ni kommer till honom, den levande stenen, ratad av människor men utvald av Gud och ärad av honom, då blir också ni till levande stenar i ett andligt husbygge. Ni blir ett heligt prästerskap och kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus. Ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhär- tighet.

Kpr Så står också skrivet i första brevet till församlingen i Korinth (1 Kor 3:l0—Il):

P Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.

Tal

Kontraktsprosten håller talet vid grundstenslägg-

ningen.

86 Grundstensläggning SOU 1985:45 Information Information lämnas om vad som läggs ned i doku- mentskrinet. Därefter löds skrinet samman och place- ras i kyrkans grundmur, varefter grundstenen muras in. Läsningar

Bön

Alla

Församlingsprästen, en kyrkvärd, byggmästaren, byggnadskommitténs ordförande m fl går fram till kyrkans grundmur, läser ett kort bibelord var samt slår (tre) symboliska slag med en hammare. Läsningarna kan väljas bland följande:

Gud, hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus. Ps 36:10.

Saliga är de som bor i ditt hus; de lovar dig beständigt. Ps 84:5.

Detta är den dagen som Herren har gjort. Låt oss jubla och vara glada. Ps 118z24.

Om Herren icke bygger huset, så arbetar de fåfängt, som byg- ger därpå. Ps 127:l.

Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. Hebr l3:8.

Låt oss bedja. Gud, du har i din Son Jesus Kristus givit oss en grundval för vårt liv. Nu tackar vi dig för att vi i dag kunnat lägga grundstenen till ett hus, där din församling kan mötas till lovsång och tillbedjan. Vi ber dig: Låt det verk vi har påbörjat nå sin fullbordan och bevara alla som arbetar här för olyckor och skador. Låt allt fler människor uppleva denna kyrka som en skimrande mötesplats med dig. Amen.

Fader vår

Alla

Kpr Låt oss nu alla bedja så som vår Herre Jesus Kristus själv har lärt oss.

Fader vår Vär Fader, som är i himmelen. du som är i himlen. Helgat varde ditt namn. Låt ditt namn bli helgat. Tillkomme ditt rike. Låt ditt rike komma. Ske din vilja, såsom i Låt din vilja ske, himmelen så ock på jorden. på jorden så som i himlen.

Vårt dagliga bröd Ge oss i dag vårt bröd giv oss i dag, för dagen som kommer. och förlåt oss våra skulder, Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta liksom vi har förlåtit dem dem oss skyldiga äro, som står i skuld till oss. och inled oss icke i frestelse Och utsätt oss inte för prövning utan fräls oss ifrån ondo. utan rädda oss från det onda. Ty riket är ditt Ty riket är ditt och makten och härligheten och makten och härligheten i evighet. i evighet. Amen. Amen.

Välsignelsen

Kpr Tag emot Herrens välsignelse.

Herren välsigne er och bevare er. Herren låte sitt ansikte lysa över er och vare er nådig. Herren vände sitt ansikte till er och give er frid. I Faderns och Sonens + och den helige Andes namn. Alla Amen, amen, amen.

Lovpsal m

ANVISNINGAR FÖR KYRKOINVIGNING

Gudstjänsten leds av biskopen eller på biskopens anmodan av kontrakts» prosten. Som assistenter deltar i första hand församlingens präst(er) och kyrkvärdar samt i förekommande fall andra representanter för försam- lingen för att markera att akten har sitt centrum i församlingen.

Om det tidigare använda gudstjänstrummet ligger nära den nybyggda kyrkan, kan församlingen börja kyrkoinvigningen med en kort guds- tjänst i detta rum. Denna gudstjänst leds av församlingsprästen, assiste- rad av en kyrkvärd.

P Låt oss bedja

Kv Gud, vi tackar dig för allt du givit oss på denna plats och för den gemenskap vi här fått uppleva med varandra. Vi ber dig, möt oss också i vår nya kyrka, och låt oss där vara en levande församling i din närhet. Alla Amen.

P Herren bevare vår utgång och vår ingång från nu och till evig tid.

Under därpå följande psalmsång kan dopfunt, predikstol och altare i det tidigare använda gudstjänstrummet avklädas av församlingsrepresen- tanter (kyrkvärdar), som utsetts att i processionen till den nya kyrkan bära ljus, paramenta, dop- och nattvardskärl samt kyrkbibel och altar- bok.

Processionen kan också utgå från sakristian eller närbeläget hus. När processionen nått kyrkporten kan byggnadskommittén överlämna kyrk- nyckeln till biskopen som lämnar den vidare till församlingens represen- tant (kyrkvärd).

De föremål som skall brukas vid invigningen och burits i processio- nen, placeras efter ingångssången på ett bord i koret.

Till dopfunten går biskopen, församlingsprästen och två kyrkvärdar med dopskål och dopkanna och placerar dem på deras platser.

Till predikstolen går de med predikstolskläde och kyrkbibel. En av kyrkvärdarna kläder predikstolen. Den andra lägger bibeln på sin plats.

Till altaret går de med paramenta, ljus, nattvardskärl och altarbok. Altaret kläds och ljusen tänds.

Till orgeln går de tillsammans med kyrkomusikern. Till platsen för klockringningen går de, om denna är belägen inne i kyrkan, i annat fall till koret. Om klockringningen på grund av klockor- nas placering inte når in i kyrkorummet, bör ljudet förstärkas med högta- lare.

KYRKOINVIGNING

= biskopen församlingsprästen kyrkvärd annan lekman assisterande präst

11

B P Kv L A

Procession

Sedan processionen samlats säger biskopen:

B Låt oss gå i frid. Alla I vår Herres Jesu Kristi namn.

VID KYRKPORTEN

Kyrknyckel kan överlämnas till biskopen. Biskopen stöter med kräklan mot kyrkporten och säger:

B Öppna för mig rättfärdighetens portar.

Alla Jag vill gå in genom dem och tacka Herren. (Ps 118219) Kyrkvärden låser upp och öppnar kyrkporten. VID INGÅNGEN

Kör och församling sjunger sv ps 4 eller växelvis sv ps 669.

Defäremål, som skall användas vid invigningen pla- ceras på ett bord i koret.

I KYRKAN

Kyrkorummet Biskopen går fram i koret och håller invigningstalel. Därefter fortsätter biskopen:

B Vi har samlats för att fira den första gudstjänsten i denna kyr-

ka. Här skall vi nu lyssna till Guds ord och tillsammans bära fram våra böner och vår lovsång till honom.

Först hör vi vad Guds ord säger om Herrens tempel i det gamla förbundet (l Kon 8122—23 och 27—28):

Vid invigningen av Jerusalems tempel trädde Salomo fram in- för Herrens altare i närvaro av Israels hela församling och lyfte upp sina händer mot himlen och sade: ”Herre, Israels Gud, ingen gud är dig lik, uppe i himlen eller nere på jorden. — Men kan då Gud verkligen bo på jorden? Himlarna och himlarnas himmel rymmer dig ju inte. Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt! Men vänd dig ändå till din tjäna- res bön och åkallan, Herre min Gud, så att du hör det rop och den bön som din tjänare nu uppsänder till dig.”

I det nya förbundet är det församlingen som är Guds tempel och boning. Så står det skrivet i brevet till församlingen i Efe— sos (Ef2z20—22):

Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profe- terna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud.

Processionspsalm [

Sv ps 56 eller annan psalm om kyrkan.

Vid dopfunten Biskopen, församlingsprästen och två kyrkvärdar går till dopfunten med dopskål och dopkanna och place- rar dem på deras platser.

B Till denna dopfunt skall församlingen bära fram sina barn,

Kv

Alla

och här skall dopets gåva delas ut och mottagas. Så står skrivet i Apostlagärningarna (Apg 2:38—39):

Petrus sade: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den he- liga anden som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren vår Gud vill kalla.”

Låt oss bedja. Herre, du skapade oss av jorden och sade: Till jord skall du återvända. Vi tackar dig för att du tar emot oss här och föder oss på nytt genom vatten och ande till livet i ditt rike. Amen.

Processionspsalm 2

Sv ps 258:5 eller 386:6 eller någon annan doppsalm.

På predikstolen

Biskopen, församlingsprästen och två kyrkvärdar går till predikstolen med kyrkbibel och predikstolskläde. En av kyrkvärdarna kläder predikstolen. Den andra lägger bibeln på sin plats.

B

Kr

Alla

Från denna predikstol skall Guds ord förkunnas för försam- lingen.

Så står skrivet i första brevet till församlingen i Korinth (] Kor 1:21—24):

Eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i för- kunnelsen rädda dem som tror. Judarna begär tecken och gre- kerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedning- arna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet.

Låt oss bedja. Gud, giv din Ande åt alla som predikar från denna predikstol, så att de förkunnar ditt ord i lydnad mot dig och i kärlek till din församling. Låt alla dem som lyssnar till förkunnelsen ta emot ditt evang- elium till personlig tro och omsorg om sin nästa. Amen.

Processionspsalm 3

Sv ps 38024 eller någon annan psalm om förkunnel- sen.

Vid altaret

Kv

Alla

Biskopen, församlingsprästen och kyrkvärdarna (re- presentanter för församlingen) går till altaret med pa- ramenta, ljus, nattvardskärl och altarbok. Altaret kläds och ljusen tänds.

Detta altare skall tjäna församlingen som bord för den heliga nattvarden och plats för bön och välsignelse.

Så står skrivet i första brevet till församlingen i Korinth (] Kor 10:16—17):

Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte ge- menskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda, är vi — fast många — en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd.

Låt oss bedja. Gud, giv alla gäster vid din nattvard gemenskap i Kristus, syndernas förlåtelse, liv och salighet. Var också med de unga som här konfirmeras, de brudpar som här vigs och hela din församling som här välsignas. Amen.

Processionspsalm 4

Vid orgeln

Biskopen, församlingsprästen, kyrkomusikern och två kyrkvärdar går till orgeln.

B Denna orgel skall tjäna församlingens lovsång och tillbedjan.

Så står skrivet i brevet till församlingen i Kolossai (Kol 3:16- 17): P Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin

vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan.

Organisten eller en av kyrkvärdarna:

Kv Låt oss bedja. Gud, vi tackar dig för att vi i dag kan ta vår nya orgel i bruk. Låt den ljuda till din ära, och hjälp oss att alltid prisa och lova dig. Alla Amen. Processionspsalm 5

Den nya orgeln får nu för första gången ljuda i guds- tjänsten. Sv ps 5:1—3 eller 6:1—4 eller annan lovpsalm.

Vid kyrkans klockor Biskopen, församlingsprästen och två kyrkvärdar går till platsen för klockringningen eller till koret.

13 Nu skall kyrkans klockor ljuda för första gången. Så står skrivet hos profeten Jesaja (Jes 62:11):

P Hör, Herren höjer ett rop, och det när till jordens ända: Säg till dottern Sion: Se, din frälsning kommer.

Klockringaren eller en av kyrkvärdarna:

Kv Låt oss bedja. Gud, låt dessa klockor alltid förkunna ditt namn. När de kallar till gudstjänst och bön, låt dem inte ljuda förgäves. När de ringer in den sista vilan, låt dem tala till oss om evigheten. Din är äran i evighet. Alla Amen. Kyrkklockorna ringer för första gången. Kör och för- samling sjunger växelvis sv ps XI. Tillkännagivandet Biskopen går fram till altaret och förklarar kyrkan för invigd. B Genom Guds ord och bön

har nu denna N kyrka blivit invigd och tagen i bruk. Må den tjäna församlingen som en plats för tillbedjan och andakt,

Alla

Psalm

som ett himmelsrikets tecken under pilgrimsvandringen mot det himmelska Jerusalem.

Så står skrivet i Johannes uppenbarelse (Upp 21 :2—5a, 10— l 1, 22—24a):

Jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Dö- den skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör all- ting nytt.” Och han förde mig i anden upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ner ur himlen från Gud, full av Guds härlighet. Och den lyste som den dyrbaraste ädelsten, som en kristallklar jaspis.

Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, allhär- skaren, är dess tempel, han och Lammet. Och staden behöv- de varken sol eller måne för att få ljus, ty Guds härlighet ly- ser över den, och Lammet är dess lampa, och folken skall leva i detta ljus.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara från evighet till evighet. Amen.

En lovpsalm sjungs.

Bönen för kyrkan

P

Alla (P)

Alla (P)

Alla

Låt oss bedja. Herre, vår Gud, vi ber för din kyrka, för alla som hos dig söker förlåtelse, frid och mod att leva. Hör vår bön i Jesu namn.

För dem som blivit kallade att förkunna ditt Ord, förvalta sakramenten och gå dina ärenden ber vi: Giv dem kraft av den helige Ande, så att de i lära och liv blir ett salt och ett ljus i världen. Hör vår bön i Jesu namn.

För dem som sjunger och spelar till din ära och vår andakt ber vi: Låt dem göra det med uppriktiga hjärtan, täckande dig som givit dem gåvan. Hör vår bön i Jesu namn.

(P) För dem som tar hand om barnen och de unga och lär dem känna ditt evangelium ber vi: Giv dem kärlek och tålamod. Alla Hör vår bön i Jesu namn.

(P) För dem som verkar bland gamla, sjuka och nödställda människor ber vi: Giv dem en vaksam blick för lidandet och förmåga att lin— dra det. Alla Hör vår bön i Jesu namn. (P) För dem som vårdar din helgedom, öppnar dörrar och tän—

der ljus ber vi: Giv dem glädje i deras viktiga värv. Alla Hör vår bön i Jesu namn.

(P) För din kyrka i vårt land och i hela världen ber vi: Gör henne djup och klar i förkunnelsen, ödmjuk och djärv, stridbar och fridsstiftande. Gör henne verksam i kärlek och öppen för människors nöd och längtan. Alla Hör vår bön i Jesu namn.

(P) För oss alla ber vi: Låt oss som grenar i det sanna vinträdet, fast förenade med din Son, Jesus Kristus, bära riklig frukt, vår nästa till glädje. Behåll oss i din kärlek. Alla Hör vår bön i Jesu namn.

P Gud, vår Fader, du har lovat att höra den som ber i Jesu namn. Låt vår bön i tro bli besvarad efter din vilja. Alla Amen.

Gudstjänsten fortsätter med ett av följande alterna- (IV.

ALTERNATIV A ALTERNATIV B Fader vår Tillredelsepsalm Slutpsalm * Lovsägelsen

* Tacka och lova Herren Nattvardsbönen

* Välsignelsen Fader vår

* Sändningsord Brödsbrytelsen

* Utgångsprocession * 0 Guds Lamm

Måltiden

Bön efter måltiden

ALTERNATIV B

* Lovpsalm

* Välsignelsen * Sändningsord

Utgångsproces- sion

INVIGNING AV NY DOPFUNT, PREDIKSTOL, ALTARE ELLER OR- GEL

Då gudstjänstföremål tas i bruk, anpassas gudstjänsten i tillämpliga de— lar till kyrkoinvigningsritualet. Invigningen äger rum i församlingens huvudgudstjänst och leds av församlingsprästen. Här kan ibruktagandet få en mer framträdande plats än vad som är möjligt i ritualet för invig- ning av nybyggd kyrka.

Då ny dopfunt invigs bör detta sålunda äga rum i samband med ett dop. Invigning av ny predikstol eller ambo bör direkt följas av predikan, och invigning av ett nytt altare bör ske i samband med att nattvard firas. När ny orgel invigs bör invigningen förläggas i gudstjänsten så att orgeln för första gången får ljuda i Laudamus.

Dop- och nattvardskärl tas i bruk utan särskild invigningshandling.

ÅTERINVIGNING AV KYRKA

Återinvigningsakten utformas i mer eller mindre nära anslutning till ritu- alet för kyrkoinvigning. Avgörande är i detta fall hur ingripande repara- tionerna eller ombyggnaden varit. Gudstjänsten leds av biskopen eller på biskopens anmodan av kontraktsprosten eller kyrkoherden.

Språkliga anpassningar bör ske i ritualet beroende på om det är fråga om en restaurerad eller nyuppbyggd kyrka. Samtidigt bör det genomgå- ende betonas, att invigningsaktens syfte är att församlingen åter skall kunna samlas till lovsång och tillbedjan i sin kyrka.

Om restaureringen av kyrkorummet varit mindre genomgripande, återöppnas kyrkan genom en huvudgudstjänst, om möjligt med dop och nattvard.

ANVISNINGAR FÖR KYRKOGÅRDSINVIGNING

Gudstjänsten leds av biskopen eller på biskopens anmodan av kontrakts- prosten.

Samling sker på den nya kyrkogården (i urnlunden) under samlings- musik (blåsorkester etc). Finns ingen kristen symbol på kyrkogården, kan ett processionskors eller ett enkelt träkors placeras som blickfång. Under psalmen eller körsången bär församlingsrepresentanter (kyrkvär- dar etc) fram blommor och tänder marschaller.

Då biskopen förklarat kyrkogården (urnlunden) invigd, blåses tapto.

KYRKOGÅRDSINVIGNING

137 |

— biskopen församlingsprästen Kv = kyrkvärd

'U 11

Inledning

Ps 23, Herren är min herde, sjungs av kören, sv ps 647, (648, 649).

B Vi har samlats för att inviga denna kyrkogård (urnlund). Nu skall vi höra Guds ord och tillsammans bära fram våra böner till honom.

Textläsning

B Först lyssnar vi till vad Guds ord säger om människans lev- nad. Så står skrivet i P5 90:

Kv Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte. Förrän bergen blev till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, 0 Gud. Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: Vänd åter, ni människors barn. Ty tusen år är i dina ögon såsom den dag som förgick i går; ja, de är såsom en nattväkt. Du sköljer dem bort; de är såsom en sömn. Om morgonen liknar de gräset, som frodas; det blomstrar upp och frodas om morgonen, men om aftonen torkar det bort och förvissnar.

B Men Guds ord talar inte bara om livets korthet, utan också om uppståndelsens verklighet.

Så står skrivet i första brevet till församlingen i Korinth (1 Kor 15:52—57):

P Basunen kommer att ljuda, och då uppstår de döda i oför— gänglig gestalt, och vi förvandlas. Detta förgängliga måste

kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen. Död, var är din seger? Död, var är din udd? Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen. Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.

Biskopen håller invigningstalet.

Invigningstalet Bön P Låt oss bedja.

Gud, du som är densamme i går, i dag och i evighet, du som gav oss livet, var värt hOpp inför döden. Låt oss på denna kyrkogård omslutas av din närvaro, lyssna till tonen från himlen och skymta pilgrimsvandringens mål i fjärran. När evighetens påsk gryr över jordens gravar, låt oss då med alla dina trogna uppstå till evigt liv.

Alla Amen. Tillkännagivandet B Genom Guds ord och bön har nu denna kyrkogård (urnlund) blivit invigd och avskild för sitt ändamål. Här skall våra döda vila i sina gravar (askan av våra döda vila) till dess du väcker dem på uppståndelsens morgon. Mä denna kyrkogård tjäna församlingen som en viloplats och ett vittnesbörd om den eviga friden i ditt rike. Alla Amen. Fader vår B Låt oss nu alla bedja så som vår Herre Jesus Kristus själv har lärt oss. Alla Fader vår Vår Fader,

som är i himmelen. Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden. Vårt dagliga bröd giv oss i dag, och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro, och inled oss icke i frestelse

du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma.

Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning,

utan fräls oss ifrån ondo. utan rädda oss från det onda. Ty riket är ditt Ty riket är ditt och makten och härligheten och makten och härligheten i evighet. i evighet. Amen. Amen. Välsignelsen B Tag emot Herrens välsignelse.

Herren välsigne er och bevare er. Herren låte sitt ansikte lysa över er och vare er nådig. Herren vände sitt ansikte till er och give er frid. l Faderns och Sonens + och den helige Andes namn. Alla Amen, amen, amen.

Lovpsalm

ll . '

_ 1 r» L " 'w ..

3. Motiveringar

3.1. Allmänna principer

Kyrkohandbokskommittén har i sina tidigare delbetänkanden redogjort för de grundläggande teologiska, språkliga och musikaliska principer på vilka framlagda förslag har vilat. Vi vill generellt hänvisa till det vi då anfört (SOU 1974:66 s ll9ff, 1981 :65 s l4lff). Vi gör detta av två skäl. I vårt arbete har vi inte fått anledning att överge det synsätt som präglat våra tidigare delbetänkanden, varför det tidigare anförda alltjämt är gil— tigt. Genom hänvisningen vill vi därtill understryka, att de skilda delbe- tänkandena gäller olika delar av en och samma gudstjänstordning för Svenska kyrkan. Av praktiska skäl har förslagen framlagts etappvis och gällt former för huvudgudstjänsten m m (1974) och för de kyrkliga hand— lingarna (1981) och nu andra former för församlingarnas gudstjänstliv (band 6) samt ordningen för vignings- och mottagnings- samt invignings- handlingar (detta band). Alltsammans är som sagt avsett att ingå i en och samma gudstjänstordning för att tjäna gudstjänstlivet i en och samma kyrka.

Kommitténs nyss nämnda båda tidigare betänkanden har gällt olika sidor av det reguljära gudstjänstlivet i församlingarna. Så gör också det nu framlagda band 6. Tillsammantaget motsvarar detta avdelningarna I och II i 1942 års kyrkohandbok (HB) liksom musiken i de 5 k mässböck- erna 1942 och 1944. I denna volym (band 7) gäller förslagen speciella tillfällen i gudstjänstlivet. Somligt är knutet till lokalförsamlingen men huvuddelen till större enheter inom kyrkan — de 5 k pastorats-, stifts- och to m riksnivåerna eller ”-planen”. Beteckningar av det slaget tar sikte på de organisatoriska förhållandena i Svenska kyrkan. Men organisation är organisation för något, organisationsstrukturerna tjänar kyrkans liv. Normalt ”syns” detta när gudstjänst firas av dem som samlas i lokalför- samlingen, ibland kommer det till uttryck när man samlas inom större eller vidare enheter. Svenska kyrkans gudstjänstliv såsom det utspelas på olika ”plan”, eller inom olika ”enheter”, är i samma mening uttryck för livet i Guds kyrka.

Mot denna bakgrund är påpekandet angeläget, att våra olika delbetän- kanden gäller en enda gudstjänstordning för Svenska kyrkans guds- tjänstliv. Därför hänvisar vi generellt till de tidigare ”programförklaring- arna". Eftersom våra förslag i denna volym gäller speciella typer av guds- tjänster i detta gudstjänstliv, är det samtidigt motiverat att med inriktning

på dem redovisa grundläggande teologiska, språkliga och musikaliska principer (3.1.1—3). Framställningen ägnas därefter åt var och en av de tre huvuddelarna, vignings-, mottagnings- och invigningshandlingarna (3.2—4). För resp avdelning ger vi där mer övergripande synpunkter samt motiveringar som rör gudstjänsttyper, varje ritual och de enskilda avsnitten i dessa.

3. l . l Teologiska principer

3.l.l.l Kyrkans väsen och uppgift

Inledningsvis har vi redan anlagt perspektivet att kyrkan ”syns" när gudstjänst firas. I luthersk tradition brukar man hänvisa till det klassiska uttrycket för detta synsätt, läroartikeln om kyrkan i Augsburgska bekän— nelsen 1530 (Confessio augustana, CA). Det heter nämligen där (art 7) enligt översättningen från Uppsala möte 1593, att kyrkan är

en helig församling, den ock alltid [för-]bliva skall. Och är Guds församling de heligas samkväm [=gemenskap] uti vilket evangelium rent lärt och sakramenten rätt brukade varda. Och till Guds församlings sanna enighet är nog att vara sani— dräktig i evangelii lära och sakramentens bruk.

Där gudstjänst firas i det att evangelium förkunnas och sakramenten delas ut och tas emot, där synliggörs ”Guds församling” eller kyrkan som ”alltid bliva skall”. I Svenska kyrkans tradition har samma synsätt präg— lat framställningen i Den svenska kyrkoordningen 157l (KO). I detta sammanhang intresserar fr 3 uttalandena om såväl ”kyrkotjänare” som kyrkorum. KO understryker att detär ”den helga kristeliga församlingen som är det rätta och sannskyldiga Guds tempel”. Men även om så är, kan man inte ”umbära” gudstjänstrummen och man bört o m hålla dem i ära. Det rör sig ju om orter för kyrkan, ”där kristet folk kan församlas . . . så länge de höra Guds ord, undfå sakramenten, bedja etc”. ”Kyrkotjänare” behövs likaså. Liksom CA genom att beskriva en gudstjänstfirande för- samling tecknar bilden av kyrkan som ”alltid bliva skall”, anlägger KO ett väldigt perspektiv för talet om ”evangelii tjänare” jämte vigningsord— ningen för präster och biskopar:

Efter det [=eftersom] Gud allsmäktig haver utav sitt gudomliga eviga råd velat församla sin kyrka och kalla sitt folk icke annars [=på annat sätt] än genom Ordet, därför haver han ock givit och förordinerat [=förordnat] personer därtill, vilka uti predikoämbetet vara skola . . .

Hur ”den helga kyrka sedan tid från tid uppbyggd varder” enligt Guds evigt giltiga löfte demonstreras genom en linjedragning från urhistorien och det gamla förbundets dagar ”till dess han omsider själv kom till världen” i Jesus Kristus, han som utsände apostlarna ”sägandes till dem: ”Såsom min Fader haver mig sånt, så sänder ock jag eder”. Denna sänd- ning har sedan gått vidare med början från apostlarna. Det är berättelsen om en succession av Guds välgärningar, eftersom Gud själv vidmakthål- ler sin ordning, rättar till den när den ”kommer av sig” etc. Sitt eviga frälsningsrådslut fullföljer Gud genom sitt predikoämbete. Det är Gud

som ”därigenom verkar, bor hos oss, hör och hjälper oss och gör oss [till] arvingar till den eviga saligheten”.

Det karakteristiska i de berörda reformationstida textavsnitten om kyrkatjänare och kyrkorum ligger i dels den gemensamma förstavelsen ”kyrko-”, dels i sättet att beskriva denna Guds kyrka. Tjänare och rum är till för kyrkan. De kan med andra ord inte behandlas som isolerade storheter utan är relaterade till kyrkan. Denna Guds kyrka tecknas inte som någon abstraktion utan som en påtaglig andlig realitet som så att säga går i dagen när Guds folk firar gudstjänst. Till villkoren hör hoten från ondskans makter men också att Gud kämpar mot makterna, ”djävu- len, tyranner, kättare och allahanda anfäktning”. Gud genomdriver sin frälsningsvilja, bygger sin kyrka ”tid från tid”, upprätthåller sitt prediko- ämbete varigenom han ”krafteliga verkar”.

Denna frälsningshistoriskt dramatiska och dynamiska beskrivning av kyrkan korresponderari mycket hög grad med beskrivningar av kyrkan i nutida teologi. Karakteristisk för denna är också det synsätt enligt vilket kyrkans väsen och uppgift kommer till uttryck i det att gudstjänst firas. Som Guds kyrka är den ett trosföremål — en hemlighet, eller med de grekiska och latinska uttrycken: ett mysterium eller ett sakrament. Men just därför är den en jordisk realitet, som framträder i gudstjänstfirandet. Bön, lovsång och tillbedjan tar gestalt när Gud handlar med sitt folk genom nyfödelsens bad, nådens ord och välsignelsens bröd och vin. Guds välgärningar är helig historia med Kristi död och uppståndelse som centrum. Men just som helig historia är den inte ett avslutat kapitel utan den rullas upp ”tid från tid”, därför att Guds vilja trots allt skall ske. I och genom liturgin byggs kyrkan. Den apostoliska tron kommer där till ut— tryck för att få uttryck i deras liv som tillsammans firar trons hemligheter. Församlade kring livskällorna blir deltagarna sända för att i tro och lydnad vittna om Guds välgärningar.

Fastän starkt komprimerad kan framställningen nog ge en uppfattning om karakteristiska dragi nutida ecklesiologi ( = ”läran om kyrkan”). Ka- rakteristiskt är också att det är från denna utgångspunkt man bearbetar frågor som rör såväl kyrkans tjänare som kyrkans rum. Kort sagt uppfat- tas bådadera, om än i olika mening, som redskap för Guds handlande med dem som samlas för att sändas till tjänst. Det blir anledning att utveckla det senare. Här vill vi lyfta fram tre viktiga iakttagelser.

För det första är det tydligt att det synsätt, som på reformationstiden var utmärkande för de evangeliska och särskilt de lutherska kyrkorna, idag är företrätt i olika kyrkor inom skilda konfessioner. Lutherska kyr- kor och inte minst Svenska kyrkan har idag närmast en särställning i den meningen att de bär på ett historiskt givet kapital som är ekumeniskt förpliktande. Detta kapital måste rimligen omsättas på ett ansvarsfullt sätt i kyrkornas handlande, också i de liturgiska förnyelsesträvandena. Den uppfattningen har vi försökt tillämpa i vårt arbete.

För det andra är det slående att de ecklesiologiska frågorna idag bear- betas på ett sätt som liknar det reformatoriska. Ecklesiologin framstår inte som ett avgränsat teologiskt arbetsfält. Frågorna bearbetas i anslut- ning till den teologiska tolkningen av empiriskt kyrkoliv, vilket också i mycket kommit att betyda: gudstjänstliv. Detta kommer till uttryck i

arbetet inom kyrkorna men också i olika slag av lärosamtal mellan kyr- korna. Ett exempel av särskild vikt är Faith and Order-arbetet inom Kyrkornas världsråd. Ett studiearbete om ”Kristus och hans kyrka”, dvs ett klart ecklesiologiskt tema, har etappvis lett till bearbetning av ”läro- komplexen” dop, nattvard och ämbete, dvs synbarligen andra ”läro— punkter”. Det senaste påtagliga resultatet av arbetet är den s k Lima- eller BEM-rapporten 1982 över vilken Svenska kyrkan yttrat sig genom 1985 års kyrkomöte. Det karakteristiska är först att framställningen om kyr— kan kommer till uttryck i dokument om dop, nattvard och ämbete, därtill att dessa tre andra ”punkter” behandlas som komplexa realiteter i ett och samma kyrkoliv. Därmed har kyrkornas liturgier kommit att betraktas såsom deras så att säga praktiserade bekännelse eller tolkning av den gemensamma apostoliska tron. Den teologiska bearbetningen har också lett till olika slags riktmärken för en kyrkornas kritiska prövning av bl a dop-, nattvards- och vigningsliturgierna för att dessa bättre eller klarare skall ge uttryck åt den apostoliska tron. Samsynen av frågorna om kyr- kans väsen och uppgift och kyrkornas liturgiska handlande är enligt kommitténs uppfattning en uppfordran som allra minst kan avvisas i en kyrka som vår med dess reformatoriska arv.

Den tredje iakttagelsen är att reformatorisk teologi och nutida teologi med ekumeniskt förtecken förenas i kravet på ett grundligt bibelteolo- giskt arbete med så goda arbetsredskap som möjligt, eftersom Skriften är gudsuppenbarelsens källa. Intentionen är gemensam. Förutsättningarna för det bibelteologiska arbetet har dock förändrats avsevärt. Det räcker att nämna det radikalt förändrade källäget vad gäller både Gamla och Nya testamentets skrifter och de förfinade reglerna för historisk-kritisk arbetsmetod. De förändrade villkoren för arbetet får förstås också konse- kvenser för resultaten. Här bör nämnas ett i nutiden framhävt drag som är svagt eller inte alls representerat i äldre teologi. Kanske man kan tala om ett komplement som också tvingats fram av kyrkans radikalt föränd- rade villkor i kulturer med åsikts- och trospluralism. Det numera fram- hävda draget har slagordsmässigt sammanfattats i formler såsom "Church for others (kyrka för andra)”, ”det vandrande gudsfolket” etc. Talet om gudsfolket har inte längre en enda utan två finalsatser: Gud kallar samman sitt folkför att detta skall ta emot frälsningens gåvor, och för att detta skall vittna om Guds välgärningar ”för andra”, ”bland fol- ken”, ”i världen” etc. Detta ”nya” drag har vi i vårt arbete ansett vara inte bara möjligt utan nödvändigt att ta fasta på. I en luthersk kyrka är det en nödvändighet enligt grundsatsen ”sola Scriptura (Skriften allena)”, ef— tersom detta ”nya” sätt att beskriva kyrkans uppgift baseras på centrala perspektiv i såväl Gamla som Nya testamentet.

I det anförda har kyrkan flera gånger skildrats som det vandrande gudsfolket. Det är en bland flera bibliska bilder eller modeller som spelat och spelar en viktig roll som nycklar för att tolka kyrkans väsen och uppgift. Andra sådana är kyrkan såsom Kristi kropp, livsgemenskapen mellan lemmarna med olika funktioner och honom som är huvudet, eller såsom Andens tempel, som byggs upp med ”levande” stenar på ”hörnste» nen” Kristus, etc. Eftersom Kristus är världens ljus är det i gemenskapen med honom som de kristna är till för att vara jordens salt och ”himlaljusi

världen, mitt ibland ett vrångt och avogt släkte” osv. Serien av bilder — de trängs fr a i ”dopkatekesen” 1 Petribrevet — hålls samman, kan man kanske säga, av "gudsfolkstanken”.

Det kan vara befogat med en liten varning. Kyrkan är en komplex storhet som inte låter sig restlöst fångas i en enda bild eller under ett perspektiv, särskilt inte om perspektivet förvandlas till en stereotyp for- mel. Den bibliska gudsfolkstanken är ingen abstrakt figur, utan den är knuten till en växlingsrik historia med ett myller av händelser. Gudsfol- kets underbara öden skildras som underbara i den meningen att Guds trofasthet är större än folkets trolöshet under uppbrott och förstelning, hopp och förtvivlan, fall, upprättelse osv. Olika sidor av det underbara uttrycks också i tex krukmakeri-, vingårds- och herdebilderna i Gamla testamentet, bilder som i Nya testamentet blir präglade av gudsuppenba— relsen i Kristus, för gudsfolkets skull, för världens skull.

Tillämpningen är självklar. Liksom de bibliska texterna måste de litur— giska lämna utrymme för olika bilder och mönster. Två grunddrag måste vara väsentliga. Det ena är att kyrkan inte får framstå såsom någon i sig själv vilande storhet; uppbrottet, rörelsen, vandringen hör till det konsti- tutiva. Det andra är att kyrkan inte får framstå i triumfatoriskt eller paradisiskt ljus; de ständiga hoten från ”makterna” och det restlösa bero- endet av Guds underbara handlande är den jordiska verklighet i vilken kyrkan blir vad den är enbart under tro och lydnad.

3.1.1.2 Konsekvenser för kommitténs förslag

Poängen i allt det anförda är, att vi medvetet strävat efter att lösa de speciella liturgiska frågorna insatta i sitt ecklesiologiska sammanhang. Allmänt uttryckt har vi under anknytning till reformatorisk och nutida teologi betraktat de olika vignings-, mottagnings- och invigningsakterna inte såsom punktuella biskopliga förrättningar utan såsom mindre vanli- ga men dock kyrkliga handlingar som hör till och utgör led i kyrkans gudstjänstliv. Vid dessa som vid andra gudstjänsttillfällen är det då ange- läget att kyrkan — oavsett om detär på församlings-, stifts- eller ”rikspla— nen” — firar gudstjänst på ett sätt som troget och trovärdigt uttrycker kyrkans väsen och uppgift som Guds folk, Kristi kropp eller den helige Andes tempel.

Den nödvändiga konsekvensen av denna grundsyn är att dessa guds- tjänsttyper är och måste framstå som hela menighetens liturgiska hand- lande. Ena sidan av saken är att gåvor och tjänsteri kyrkan är många, de olika lemmarna har olika funktioner osv. Men den andra sidan av saken är att de olika uppgifterna hör till och skall tjäna en och samma kyrkas kallelse. Med olika roller skall deltagarna tillsammans fira gudstjänst. I de tre huvudgrupperna av gudstjänster förslaget innehåller har vi sökt tillämpa detta. Reellt betyder det att vi strävat efter att ge ett ökat utrym- me åt former som underlättar eller stöder hela menighetens deltagande i handlingar som traditionellt närmast hänvisat församlingen till att åse, åhöra eller bevittna episkopala förrättningar.

I det anförda har vi redan berört frågan om liturgisk tradition och förnyelse. En hastig blick på framlagda förslag visar att de i mycket bryter

med den tradition som är representerad i HB 1942. Ett närmare studium av förslagen och motiveringarna för dem bör dock visa att vi strävat efter att ta fasta på det bärande i Svenska kyrkans tradition, också om detta inneburit en brytning med de konkreta uttryckssätten i HB 1942. För att komma åt detta det bärande har vi ägnat den svenska traditionens ut- veckling ett ingående studium, redovisat i utredningsbilagor. Samtidigt har vi nu som tidigare riktat vår uppmärksamhet också mot utvecklings— tendenser i andra kyrkor med huvudsyftet att få grepp om de motiv som varit vägledande och hur dessa konkretiserats i gudstjänstformeri olika kulturmiljöer. Det för oss avgörande vid bedömningen av utredningsre- sultaten och tillämpningen av dem i vårt eget ritualarbete har varit frå- gan, i vad mån motiv och uttrycksformer kan fungera som bärare och förmedlare av den apostoliska tron och ge den gudstjänstfirande menig- heten stöd att troget ta emot och trovärdigt gestalta evangeliet.

Idet perspektivet har det varit en angelägen uppgift för oss att utforma symbolrika handlingar. I första hand bör nämnas den symbolrikedom i liturgin som de bibliska bilderna erbjuder. Ett speciellt kapitel utgör de bibliska läsningarna, som vi berör senare. Vi har önskat vinna en symbol- rikedom inte enbart i det liturgiska språket utan också genom att ge utrymme åt symbolhandlingar i högre grad än tidigare. Mest i ögonen fallande är från den synpunkten invigningshandlingarnas förnyelse. Symbolhandlingar har mer än eljest i HB hört till vigningshandlingarna. I dessa liksom i mottagningshandlingarna har emellertid också lämnats vidgade möjligheter. I det följande skall detta behandlas närmare.

Till vår kyrkas liturgiska tradition har hört en ganska restriktiv inställ- ning till symbolhandlingar till förmån för de verbala symbolerna. Rätt använda utgör sinnebildliga handlingar likväl en viktig sida av ett litur- gins språk, som riktar sig inte enbart till förstånd utan också känsla och vilja. Med symbolrikedom i språk och handlingar ger liturgin utrymme åt dem som deltar att verkligen tillsammans och var för sig ta del i det liturgiska skeendet. Den gudstjänstfirande menigheten behöver, fram- hölls det nyss, olika medel till stöd för att troget ta emot och trovärdigt gestalta evangeliet.

På klassiskt lutherskt språk kallas detta ceremoni- eller adiaforafrå- gan. Ett välkänt uttryck för inställningen finns i den tidigare citerade läroartikeln om kyrkan (CA 7, ovan 5 104). Efter det där citerade partiet om vad som ”är nog” för enheten framhålls, att det inte är ”förnöden [nödvändigt] att [det] allestädes skall vara like [likadana] människostad- gar, kyrkoseder eller ceremonier av människan instiftade”. Också ord- ningen för gudstjänsten är en ordningsfråga i den meningen att det inte finns några absoluta, ”rätta” gudstjänstformer. Men som ordningsfråga är den inte likgiltig. Formerna måste i varje tid och i varje kyrka prövas. Man måste förkasta sådana former som ”motsträva” och i praktiken fungerar ”tvärt emot det helga evangelium och trons lära”. Omvänt skall man bruka sådana som tjänar evangeliet och därmed gagnar ”god ord- ning i Guds församling” (CA 15).

Här ärinte platsen att gå längre in på frågan om symboler och symbol- handlingar som hjälpmedel för att tolka en mångtydig tillvaro i ljuset av evangeliet, som är rikt intill det outsägliga. Men detär viktigt att ange en

konsekvens av att symboler, och särskilt de icke-verbala, just som sym— boler inte är entydiga, laddade med en given innebörd. Såsom 'ett enda exempel kan nämnas handpåläggningens rit, en handling som i olika liturgiska sammanhang står för olika innebörder. Att därför utesluta ri- ten vore en dålig metod. Men detär viktigt att i varje enskilt fall ge riten en klarare inriktning genom det närmaste liturgiska sammanhanget (tyd- ningsord, handlingsmönster osv). När riten genom sammanhanget får en klarare inriktning, ger detta handlingens tecken i sin tur djupdimension åt sammanhanget.

Vi övergår nu till en trivial teknisk fråga, därför att den har direkt samband med det nyss anförda. Vi har för betänkandets förslag tillämpat en redigeringsprincip som enligt vår mening bör tillämpas genomgående för Svenska kyrkans nya gudstjänstordning. Varje ritual föregås här av ett avsnitt med anvisningar, som dels utgörs av allmänna anvisningar för gudstjänstformeri som sådan, dels gäller utformningen av enskilda av- snitt.

Den traditionella redigeringsprincipen, tillämpad i HB 1942, innebar att vissa grundläggande regler placerades i ett avsnitt med inledande anvisningar direkt efter ritualets rubrik. Huvuddelen av anvisningarna gavs dock fortlöpande i anslutning till ritualets liturgiska text. I vårt första delbetänkande 1974 följde vi den principen, även om vi försökte att placera mer av stoffet i inledande anvisningar. Kyrkomötet 1975 knä- satte regeln att allmänna anvisningar av olika slag så långt som möjligt skulle lyftas ut ur ritualen och samlas i ett avslutande parti, allt för att ritualen inte skulle tyngas av olika slag av anvisningar. Enligt det mönst- ret har 1976 års gudstjänstordning utgivits, med allmänna anvisningar placerade sist i band 1.

Den av kyrkomötet lanserade principen är enligt vår mening god till sitt syfte. Då vi dock tyckt oss finna att de allmänna anvisningarna i praxis tenderade att bli bortglömda, använde vi en modifierad redigering i vårt delbetänkande 1981, accepterad av kyrkomötet och tillämpad i 1982 års gudstjänstordning. I denna är de allmänna anvisningarna inlag- da i avsnitt direkt efter var och en av de kyrkliga handlingarnas avdel— ningar. Redigeringen förhindrar att anvisningstexten faller i glömska. Det är dock mer logiskt och mer praktiskt att sådan text som i första hand bör studeras vid det liturgiska förberedelsearbetet också placeras direkt före resp gudstjänstform. Den tekniken har vi tillämpat i band 6 och 7. Redigeringen anknyter på sitt sätt till HB-traditionen och än mer till redigeringspraxis fr a numera i andra kyrkor.

Redigeringsprincipen innebär mer konkret, att de samlade anvisning- arna normalt placeras på vänstersidan av det uppslag på vars högersida ritualet börjar. När ritualet slås upp, faller också anvisningarna i blick- fånget. De behöver inte aktivt sökas upp, och rent visuellt aktualiseras de inför varje gudstjänsttillfälle för dem som bär ansvar för gudstjänstut- formningen. Anordningen medför att ritualet i än högre grad kan ”ren- sas” från fortlöpande anvisningstext. När gudstjänst firas, skall liturgen och andra inte studera finstilta perioder. Anvisningarna kan och bör inskränkas till korta påminnelser, signaler till stöd för säkerheten i den liturgiska aktionen.

Svenska kyrkans HB-tradition karakteriseras av stor återhållsamhet ifråga om detaljreglerande regianvisningar, även om HB 1942 på sina ställen innehåller embryot till ett ceremoniale. Kyrkomötena 1975 och 1982 har accepterat kommittémodellen, anknuten mer till äldre HB—tra- dition, som innebär att vissa riktlinjer anges men inte löpande regianvis— ningar angående t ex liturgens placering, ”vändningar” etc. Den model- len är mer konsekvent tillämpad i 1982 års gudstjänstordning än 1976. I detta delbetänkande brukas 1982 års redigeringsmodell.

Vi vill understryka att de glesa regianvisningarna inte är uttryck för och inte bör få ge stöd åt en uppfattning, att den liturgiska aktionen -— liturgens och andras — är oviktig. Liturgisk aktion är en viktig del av liturgins symbolladdade språk. Olika typer av modern kommunikations- och symbolforskning har riktat uppmärksamheten på samspelet mellan verbalt och icke-verbalt språk liksom riskerna med bristande korrespon- dens i det språkspelet. Det liturgiska aktionsspråket är så starkt, att stor omsorg måste ägnas åt denna viktiga sida av den liturgiska gestaltningen. Den saken kan inte klaras av genom punktuella regianvisningar i ritual utan måste uppmärksammas i utbildning och fortlöpande övning för i första hand präster och kyrkomusiker men också medhjälpare av olika slag i församlingarna. Det bör vara en viktig uppgift för Svenska kyrkans gudstjänst- och evangelisationsnämnd och för stiftens liturgiska arbets- grupper att i detta ge församlingarna ett effektivt stöd.

3.1.2. Språkliga principer

I tidigare delbetänkanden har vi redogjort för våra språkliga principer. I anslutning till det första delbetänkandet utgavs också en av Britt G Hallqvist utarbetad uppsats i ämnet (Bilaga 1, SOU 1974267 5 315f1). Där anges som särdrag för det liturgiska språket följande:

1. Dess förnämsta källa är Bibeln

2. Det äger samband med teologin

3. Det är ett kollektivt språk

4. Det är ett skriftspråk för örat, för tal och sång

Denna karakteristik gäller också språket i de förslag till vignings-, mot- tagnings- och invigningshandlingar som vi nu lägger fram. En ny faktor har emellertid tillkommit i och med NT -81. ”Det är önskvärt att guds- tjänstens bibliska inslag så vitt möjligt överensstämmer med en officiellt gällande bibelöversättning.” (SOU 1974167 5 322.)

I våra tidigare förslag använde vi 1917 års bibel, varsamt bearbetad där så tycktes nödvändigt och lämpligt. Nu utgår vi självfallet från NT -81, så vitt möjligt. Att vi använder ”ett skriftspråk för örat, för tal och sång” innebär att vissa varsamma jämkningar ibland har gjorts. Det kan gälla rytmen eller det sammanhang som bibelcitatet fogats in i, t ex en bön, en förmaning eller ett sändningsord. Så förhåller det sig fr a i vignings- och mottagningshandlingarna, medan övriga ritual har ordagranna bibelci- tat — med angivande av källan — som motivering för vad som företas.

Oavsett vad som gäller för det liturgiska språket i dess helhet, bör olika gudstjänster och kyrkliga handlingar kunna ha olika stilkaraktär. Så t ex

kan språket i en traditionell högmässa skilja sig från det som präglar en gudstjänst av missionerande slag. Vad beträffar vignings-, mottagnings- och invigningshandlingarna, som ju inte förekommer så ofta i försam- lingslivet, torde en något högre stilnivå vara lämplig för att markera högtid. I HB 1942 har dessa handlingar det ålderdomligaste ordvalet och de längsta, mest invecklade meningarna, något som vi självfallet inte har eftersträvat. Däremot är våra ritual på många punkter starkt bibliskt präglade. Bilden av herden och hans hjord är naturlig, ja ofränkomlig, som beskrivning av biskopens uppdrag. Jesus Kristus kallas i vignings- bönen ”våra själars herde och överstepräst” (] Petr 2:25, Hebréerbrevet). Biskopsvigningens sändning återger nästan ordagrant l Petr 5 :2—4, som i NT -81 är en lycklig kombination av ”tidlöst aktuellt” innehåll och en högtidlig avslutning: ”Då skall du, när den högste herden träder fram, krönas med ärekransen som aldrig vissnar.”

Samtidigt bör påpekas att vi, vad beträffar t ex en biskops uppgifter, uttrycker oss mera konkret än HB 1942. ”En biskop skall ha tillsyn över församlingarna och stiftet . . . viga och visitera, uppsöka och kalla sam- man, lyssna, rådslå och besluta. . Samma sak gällert ex formuleringen av diakonernas uppgifter.

Om förekomsten av lånord påpekas deti uppsatsen om liturgins språk (s 3381) att de bör förekomma sparsamt, därför att de gärna föråldras snabbt, medan ”arvorden består sålänge de täcker ett levande begrepp”. Lånorden har också ”en snävare, mer speciell betydelse och fackspråks- karaktär” jämfört med arvordens rikare associationsinnehåll och starka- re känslokaraktär. I föreliggande ritual är de därför sällsynta. Dock åter- kommer ordet respekti olika sammanhang. Biskopar, präster bör likaväl som diakoner visa respekt för sina medmänniskor. I ritualen för biskops mottagande och kyrkoherdeinstallation säger de mottagande represen- tanterna att de vill visa sin biskop och kyrkoherde respekt. Vid kyrkoher- deinstallation heter det i avsnittet om de olika uppgifterna i församling- en: ”Några har att administrera . . Detta ord motiveras av vår ovan- nämnda strävan efter konkretion.

3. 1 .3 Musikaliska principer

De musikaliska principer som vi följti arbetet har vi redovisat i tidigare delbetänkanden. Musiken ägnas också en särskild framställning i en uppsats utarbetad av Harald Göransson, som bifogades vårt första del- betänkande (Bil 1, SOU 1974167 5 361ff). I de nu samtidigt överlämnade delbetänkandena band 6 och 8 belyses också musikfrågorna. Även om vignings—, mottagnings- och invigningshandlingarna i snäv mening har mycket litet ”egen” musik, finns det anledning att ta upp några frågor i detta sammanhang.

De här framlagda förslagen skall i flertalet fall fogas in i högmässa med nattvard. Trots att det rör sig om den ”vanliga” högmässan används den ordningen i dessa fall för specialgudstjänster med särskild karaktär. De har och bör få prägeln av festgudstjänster. De borde också med hjälp av musiken få bli sköna rastplatser för Guds vandringsfolk.

När det gäller vigningshandlingarna utgör dessa gudstjänster jämte

handlingen för biskops mottagande de enda som är knutna enbart till domkyrkorna i landet. Dessa har från musikalisk synvinkel förstås större resurser än de flesta andra. Samtidigt är vi medvetna om att tillgången till instrumentalister och korister inte är alldeles självklar vid de tidpunkter då präst- och diakonvigningar brukar förekomma, normalt något efter högsäsongen vidjultiden och senvåren. I synnerhet koristerna har likväl i dessa handlingar en viktig och oersättlig liturgisk roll. I första hand gäller detta Kyrie, Laudamus, körsången före och fr a efter predikan, litanian och vigningspsalmen. I vår motivering till liturgiförslag som framläggs pekar vi på en del frågor att beakta ur musikalisk synpunkt vad gällerjust dessa partier men även en del andra.

En ny handling är den nyss nämnda för biskops mottagande i stiftets domkyrka. Kyrkomusikaliskt gäller om den detsamma som nyss anförts. Möjligen kan man tillfoga, att denna mer än de övriga är en ”raritet” också i domkyrkans gudstjänstliv. Självfallet bör den musikaliskt få fest- karaktär. Det är kanske ändå på sin plats att varna för alltför rik utform- ning.

Övriga mottagningshandlingar är knutna till församlingar (pastorat). De är också knutna till den vanliga huvudgudstjänsten som dock får sin speciella prägel och festkaraktär genom mottagningshandlingarna. Det är handlingar för vilka det finns tid att planera med tanke på kör- och eventuellt instrumentalistmedverkan. I gudstjänstlivet finns numera tra- dition för att utforma kyrkoherdeinstallationen som en församlings- eller pastoratshögtid, mycket med hjälp av musiken. Det är rimligt att den traditionen fortsätter just vad den handlingen anbelangar. De nya for- merna för mottagande av andra församlingens medarbetare reser musikaliskt inte samma anspråk. I motiveringen för de enskilda hand- lingarna finns även en del kyrkomusikaliska kommentarer. Det kan även med tanke på dessa handlingar vara befogat med en liten varning för överdrifter vad gäller musiken. Det självklara syftet måste vara att den skall stryka under och inte täcka över det liturgiska skeendet.

lnvigningshandlingarna reser på sätt och vis andra krav på musiken. I flera fall rör det sig om handlingar där kyrkomusikens normalförutsätt- ning saknas: kyrkorummet med dess instrument. Erfarenhetsmässigt kan detju dessutom vara så, att när kyrkan är klar att invigas saknas orgeln av tekniska skäl och det som står till buds är ett mindre instrument till låns. Allt som allt betyder detta att kyrkomusikern i dessa fall möts av utma- ningen att på bra sätt lösa problemen. På samma gång som de tekniska svårigheterna så att säga hör med till förutsättningarna för dessa hand- lingar, utgör dessa viktiga milstolpar i en församlings liv. Såsom sådana bör de därför också genom musikens hjälp få prägeln av glädje och fest.

Det sist anförda gäller naturligtvis i första hand den ”färdiga” kyrkans invigning resp återöppnande. Kör och instrumentalister, kanske i första hand blåsare, får räknas som de ”obligatoriska” resurserna i samband med de övriga handlingarna. Vid invigningstillfället (äteröppnandet) gäller samma sak. En från musikalisk synvinkel viktig nyhet är att pro- cession och psalmsång utgör återkommande viktiga led i liturgins gång. När det gäller utformningen av dessa och övriga handlingar hänvisar vi till ritual (med anvisningar) och motivering.

Det kan vara på sin plats att här nämna att ritualens uttryck svpsjämte nummer betyder psalm eller psaltarpsalm med det nummer denna f n har i 1969 års psalmkommittés förslag Den svenska psalmboken, volym 1 (SOU 1985116) och sv ps med romersk numrering avser psaltarspalm i tillägget i vårt samtidigt överlämnade delbetänkande för bönegudstjän- sterna (band 6, SOU l985:44).

Sedan vi redogjort för de allmänna teologiska, språkliga och musikaliska principerna, övergår vi till en framställning som i tur och ordning gäller betänkandets vignings-, mottagnings- och invigningshandlingar (3.2—— 4).

3.2. Vigningshandlingarna

3.2.1. Grundläggande synpunkter

Avgörande för liturgiutformningen är naturligtvis grundinställningen till såväl vigningens som vigningstjänstens innebörd. Vad sker vid en vigning och vilka behöver vigas? Det för kommittén enklaste sättet att svara är förstås, att vi i båda avseendena anslutit oss till den traditions- givna uppfattningen i Svenska kyrkan. Vi anser oss dock skyldiga att ange de grundläggande synpunkter på Vigningshandlingen (I) och vig- ningstjänsten (2) som varit bestämmande för vårt arbete.

Vi vill i klarhetens intresse redan nu förutskicka att vi med ”kandida- ter” menar personer som kyrkan —— på olika sätt —— utsett till uppdragen som biskop, präst och diakon. Vad diakonatet angår är det en nyhet att bruka beteckningen diakon för både manliga och kvinnliga tjänare, nå- got vi motiverar nedan 5 139.

3.2.l.1 Vigningshandlingens innebörd och liturgiska grundform

Vad är vigningen, vad sker genom den, varför behövs den? I nutida kyrkoliv är sådana frågor inte heller i Svenska kyrkan retoriska. För åtskilliga är de högst reella för att inte säga existentiella.

Söker man svar i vigningsritualen i HB 1942 antyds sådana i dia- kon(iss)ritualen och de framträder mer i biskops— och prästvigningsritua- len. Svagare eller något starkare anges, att de som mottagit ”kallelsen” att tjäna som biskop, präst eller diakon skall vigas resp har vigts. Tempusför- ändringens mittpunkt i de tre ritualen utgörs av vigningsformeln som har två utformningar. I biskops- och prästvigningsritualen inleds formeln med att (ärke)biskopen hänvisar till sin ”fullmakt” att viga, given ”på Guds vägnar, av hans församling”. På den grunden ”antvardar jag dig härmed biskops-” resp ”prästämbetet”. I diakon(iss)ritualen finns ingen fullmaktshänvisning, och huvudsatsens konstruktion lämnar det öppet vem som viger: ”Så vare eder diakon(iss)tjänsten härmed betrodd”. Ge- mensam är avslutningen i Guds, den treeniges, namn.

Det står alltså klart att vigning sker av dem som mottagit kallelsen till

vigningstjänst, men ritualen ger inte mycket till ledning vad gäller vig- ningshandlingen som sådan. Varför antvardas eller betros uppdragen i en gudstjänst? Kunde det inte lika gärna ske tex på domkapitlets ses- sionsrum? Kompletterande svar ger de 5 k präst- och diakonbreven som överlämnas direkt efter vigningsformeln. Dessa vigningsbevis har under c:a fyra decennier varit likalydande för diakonatet. Prästbreven uppvisar en del variationer inom och mellan stiften men i huvudsak är innehållet detsamma. Eftersom dessa öppna brev i praktiken är slutna för andra än dem som tar emot dem, kan det vara lämpligt att återge dem. För han/ hon med böjningsformer används förkortningen h.

Friis/brev (Lunds stift) I Guds, Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Med bön och händers påläggning har enligt Kristi kyrkas bruk och efter i kyrkohandboken angiven ordning NN denna dag mottagit vigning till det he— liga prästämbetet.

H förklaras fördenskull genom detta öppna brev berättigad att utöva alla detta ämbetes plikter. Det åligger h därvid att predika Kristus Jesus, som för oss har blivit till visdom från Gud, till rättfärdighet och helgelse och till förlossning, att i överensstämmelse med Herrens ord och instiftelse utdela de heliga sakramenten samt att i alla stycken hava trogen omsorg om för- samlingen och genom ord och vandel verka för Kristi kyrkas sanna uppbyg— gande, Gud till ära och själar till salig- het.

Led h, Herre, i Ditt ljus och Din san- ning. Giv h Din Andes kraft att allting väl uträtta. Behåll h fast i Ditt ord ochi tron, och låt h omsider av nåd undfå den trogne tjänarens lön.

(Vigningsort och biskopens namnteckning)

-dag,

Diakonbrev I Guds, Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Med bön och händers påläggning har enligt församlingens bruk och Svenska kyrkans ordning NN denna dag motta— git vigning till diakon(issa).

Enligt den försäkran som li inför Gud och hans församling högtidligen avgi- vit, har [1 att vara Herrens och Hans församlings tjänar(e/inna) i vård av sjuka och värnlösa, hjälp åt nödställda, fostran och undervisning av barn och ungdom eller i andra uppgifter i barm- härtighetens tjänst, vilka bliva h be— trodda. Med ödmjuk vishet och kärle- kens beredvillighet samt i trohet mot kyrkans lära och ordning har h att utfö- ra allt som åligger h och att vandra vär- digt den kallelse h har undfått. Vid kyr— kans Iivskällor och i församlingens gudstjänst har h att hämta kraft för sitt liv och sin gärning.

Led, o Herre, Din tjänar(e/inna)i Ditt ljus och Din sanning. Håll Din kärleks eld brinnande i h hjärta. Gör h trogen intill änden och låt h omsider undfå den lön Du av nåd förlänar Dina trog- na. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

(Vigningsort och —dag, ordinators

namnteckning)

Vigningsbevisen har som synes en likalydande hänvisning till vignings- handlingen. Vigningen har skett i Guds, den treeniges, namn, genom bön och handpåläggning. Möjligen kan man säga att det finns en anknytning till slutorden i (ärke)biskopens vigningsformel. Som helhet syftar dock sammanfattningen uppenbarligen på element som är karakteristiska för en gudstjänsthandling. Brevens uttryckssätt återfinns inte i ritualen, och

där brukas knappt uttrycket ”vigning”. Huvudordet i ritualen äri stället ”kallelsen”. Det är tydligt att de båda begreppen kräver en närmare efter- tanke.

Kallelsen till tjänst i kyrkan

Vänder man sig från HB till Augsburgska bekännelsen finner man ingen läroartikel om ”vigningen”. Liksom i HB talas det också här om ”kallel— sen”, fr a i art 14, som i 1593 års svenska text deklarerar att

ingen skall i Guds församling uppenbarliga lära och predika, ej heller sakramen— ten utskifta, med mindre han lagligen därtill är kallad.

”Lagligen kallad” (tyska: ”ordentlichen Beruf", latin: ”rite vocatus”) måste man vara för att göra tjänst ”uppenbarliga (offentlich — publice)”. Inte ett ord sägs om vigning. Det är anmärkningsvärt, och detta i en alldeles bestämd mening. Vigningen är nämligen ett fast led i den process som enligt reformatorisk terminologi sammanfattande benämndes kyr- kans ”kallelse (Beruf — vocatio)”. Att ställa frågan, om vigningen be- hövs för tjänsten i kyrkan, är därför på sätt och vis detsamma som att fråga, om kallelsen behövs. Även om terminologin skiftar en del, innefat- tar nämligen kallelsen enligt reformatorerna tre huvudled: 1) församling— ens antagande eller val (electio) av kandidater; 2) prövning av lämplighe- ten eller förhör (examinatio) genom ”läroämbetet”, och 3) stadfästelsen (confirmatio) eller vittnesbördet (testificatio) i församlingens mitt, ”up- penbarliga”. Det tredje ledet, som förutsätter de båda förra, är det som också kallas vigningen (ordinatio).

Denna reformatoriska uppfattning om kallelsen har kommit till myc- ket tydligt uttryck i KO 1571. I inledningen till prästvigningsritualet anges proceduren när en församling behövde en ny präst. Sockenborna skulle efter bön utse en lämplig kandidat att presentera för biskopen. Biskopen eller andra därtill bestämda hade då att pröva kandidatens lämplighet. Den prövningen gällde ålder och vandel och fr a frågan, om kandidaten var någorlunda kunnig i den heliga Skrift. Det räckte inte med att kandidater ansåg sig passa för tjänsten och ”därtill haver lust” — de måste underkasta sig ”denna ordningen med laga val och förhöring”. Till proceduren hörde också nödvändigtvis det tredje ledet. Ingen som utsetts och prövats lämplig fick utöva tjänst förrän vederbörande ”up- penbarliga i församlingen genom händers åläggning och bönen därtill är stadfäst och konfirmerad”. Kallelseprocessens slutpunkt är alltså vigning- en, stadfästelsen eller beseglingen av rätt kallelse genom bön och handpå- läggning i församlingens mitt.

Det bör understrykas att reformatorernas synsätt på kallelsen inte är någon 1500—talsexklusivitet. Det refererade grundmönstrets tre huvudled präglar nu gällande ordning i Svenska kyrkan, om detta mönster än är varierat på lite olika sätt vad gäller kallelseprocessen för biskopar, präs- ter resp diakoner. Mönstret är inte heller någon luthersk specialitet. Av utrymmesskäl refererar vi inte utan nöjer oss med att hänvisa till det avsnitt härom som finns i det 5 k BEM-dokumentet1982(”Betingelserna för ordination”, fr a 55 45 och 47).

Vi anser att mönstret som sådant har den betydelsen, att vigningshand- lingens ritual bör innehålla en klar hänvisning till de båda föregående leden i kallelseprocessen. Det är inte enbart en formuleringsfråga. För diakonatets vidkommande är det väsentligt att processens båda föregå- ende led kommer till klart uttryck i Svenska kyrkans ordning. Till den saken blir det anledning att återkomma. Redan här vill vi emellertid ta upp två delfrågor, vilka båda gäller synen på kallelsen och de liturgiska uttrycken för den. Det är lämpligt att i detta sammanhang förklara, var- för vi intelämnar förslag till två inslag, som var för sig eller tillsammans finns eller införs i många kyrkor. Det gäller två olika slags frågor, ställda till den församlade menigheten i ena fallet och till vigningskandidaternai det andra.

I en del kyrkor har man sökt vitalisera eller återinföra en tradition från gamla kyrkan i strävan att ge uttryck åt grundsynen, att vigningshand- lingen är en hela kyrkans angelägenhet. I samband med att vigningskan- didaterna presenteras — ibland för biskopen som redan känner dem och inte för menigheten — ställer biskopen frågan, om menigheten samtyck- er till kandidaternas vigning. På olika sätt varieras som församlingssvar den gammalkyrkliga acklamationen ”axioi(de är [för vigning] värdiga)”. Ehuru vi med eftertryck ansluter oss till grundsynen måste vi starkt ta avstånd från denna form av restaurering. En dialog av detta slag skulle enligt vår mening vara olämplig, rent av skadlig. Liturgin får inte dölja eller fördunkla det faktum, att kallelseförfarandet sedan århundraden är en i tiden utsträckt och på olika sätt reglerad ordning. I denna har olika människor i olika funktioner skyldighet att handla såsom redskap för kyrkans kallelse. Vigningsgudstjänstens menighet har inte uppgiften att anta och pröva, huruvida kandidaterna är ”värdiga”. Menighetens upp— gift är att delta i den vigningsgudstjänst som inte bara kan utan skall ske därför att kandidaterna redan är prövade lämpliga.

Det bör tillfogas att en del kyrkor i nutiden förändrar den gammal- kyrkliga traditionen därhän, att församlingsfrågan gäller villigheten att ta emot och be för dem som går i tjänst. Den lösningen ansluter vi oss till. Temat är emellertid på sin plats i mottagningshandlingar, när de som har vigts till tjänst skall börja utöva en konkret tjänst (s 175).

Av principiella skäl avvisar vi också tanken att införa en speciell kan- didatfråga med relativt hög frekvens i vigningsliturgier. Bland andra frå- gor ställs också den, om kandidaterna vet sig vara kallade av Gud. Fråge- typen har inte hört till Svenska kyrkans tradition och den bör inte heller göra det. Återigen rör det sig om grundsynen på kallelsen till vignings- tjänsterna i kyrkan. När olika led i kallelseförfarandet fullgörs av olika personer i skilda funktioner enligt kyrkans nyss berörda ordning är detta enligt klassisk luthersk terminologi olika steg i den ”yttre kallelsen (voca- tio externa)” av biskopar, präster och diakoner. Den ”yttre kallelsen” av kyrkans tjänare är avgörande förutsättning för vigning och tjänst. Den står inte i motsättning till kandidatens s k ”inre kallelse (vocatio inter- na)”. Det finns tvärtom ett intimt samband mellan den inre och den yttre kallelsen. Den yttre kallelsen genom kyrkan förutsätter i sin tur bl a att kandidaten i sitt ”inre”, ”i hjärtat” etc övertygats om att han/hon skall ställa sig till förfogande för den särskilda tjänsten i kyrkan. Den ”inre”

kallelsen är därför en nödvändig men ingalunda tillräcklig förutsättning för den ”yttre” kallelsen. Kyrkans kallelseförfarande inkluderart ex per- sonliga samtal med präst- och diakonkandidater. Genom dessa och på andra sätt ges möjligheter också för kandidaterna själva att vinna klarhet i det mångskiktade komplex som är lättfångat enbart terminologiskt i formeln den ”inre kallelsen”.

Om man i vigningsliturgin till vigningskandidater även riktade en frå- ga om den ”inre” kallelsen, skulle kyrkans ritual ifrågasätta redbarheten i kallelseförfarandet. Frågan skulle därtill ge intrycket, att den ”inre” kal- lelsen jämställs med — och rent av kan spelas ut mot — den ”yttre” kallelsen enligt kyrkans egen ordning. En utomordentligt viktig aspekt på saken är att ordningen bygger på kyrkans trosuppfattning, att det är Gud själv som kallar tjänare genom kyrkans ”yttre” kallelse. Personer kan således inte vigas på den grunden, att de önskar vigning i enlighet med en deras ”inre” kallelse. Utan att underkänna ärligheten i en sådan övertygelse måste kyrkan hänvisa till det faktum att vigningen utgör det sista ledet i ordningen för den ”yttre” kallelse som kyrkan fullgör på Guds vägnar. Det är en självklarhet att den ”inre” kallelsen inte är onö- dig, överflödig e dyl; den är som sagt en nödvändig men inte en tillräck- lig förutsättning för Guds kallelse genom kyrkan. Den ordningen måste varje kandidat enligt det nyss refererade KO-partiet vara ”undergiven”, vilket i sak också anges i BEM-dokumentet (& 45). Det är en självklarhet att samma lojalitet mot kyrkans ordning krävs av dem som satts att bära ansvar för de olika leden i kyrkans kallelseförfarande.

Det är viktigt att också i vigningsliturgin upprätthålla distinktionen mellan ”inre” och ”yttre” kallelse. En klar distinktion är sett ur kandida- terna synvinkel en väsentlig tillgång under förberedelsetiden och kanske än mer efter vigningen. Det är t ex lätt för dem som vigts till tjänst att ifrågasätta den ”inre” kallelsen, svårt att betvivla den ”yttre”. Kallelse- vissheten är avgörande för grundtryggheten vid utövandet av uppdraget som biskop, präst och diakon.

Huvudtemat i det anförda är att Vigningshandlingen utgör ett av leden i Guds kallelse till tjänst genom kyrkan. Det är i detta sammanhang vigningen skall ses, inte som en fristående eller isolerad akt. Uppfattas vigningen som en isolerad rit, uppkommer också frågor som tex vad vigningen ”ger”, vilka ”effekter” den har eller vad som följer ”i kraft av vigningen” etc. Svar kan väl presteras på den typen av frågor likaväl som på t ex frågan om ”effekter” av mässan eller vad som följer ”i kraft av bönen”. Men i verkligheten handlar det varken i det ena eller det andra fallet om isolerade riter utan om olika sidor av kyrkans liv med Kristus i Gud. Frågor och svar blir mer realistiska, om de får gälla den verklighe- ten, dvs vad Gud ”ger” sitt folk i olika sammanhang och vad Guds folk i olika tjänster och funktioner kan göra ”i kraft av” eller som ”effekt” av Guds gåvor.

Vad vigningen angår utgör den alltså det sista ledet i en lång process. Genom vigningen fullföljs Guds kallelse genom kyrkan — i enlighet med kyrkans ordning. Liksom antagning och prövning hör med till denna ordning, utgör vigningen det sista och avgörande ledet i sättet att ta människor i anspråk för tjänsten i kyrkan. Insatt i det sammanhanget

finns det alla skäl att fråga vad denna vigningshandling innebär. Vi över- går till den saken.

Vigning i Guds namn genom bön och handpåläggning

Rubrikens uttryckssätt motsvarar den beskrivning av vigningshandling— en som präst- och diakonbreven innehåller enligt avtrycken ovan 5 114. Nyss återkom en liknande formulering, när kallelseprocessens tre led återgavs efter KO 1571. Där avbröt vi emellertid citatet. På tal om vigning ”uppenbarliga i församlingen genom händers åläggning och bönen” fortsätter KO-texten med en motivering för denna vigningsform. Avsnit- tet, som utgör den direkta inledningen till själva prästvigningsritualet, förtjänar att återges i sin helhet. Vi kursiverar de formuleringar som vi fortsättningsvis återkommer till.

Ty efter det [= Eftersom] den helge Ande, utan vilken detta ämbete ingalunda väl uträttas kan, plågar genom sådana medel given varda, vore det en stor överdådig- het [övermod], var någon ville det förakta, synnerliga medan [i synnerhet emedan] det allt ifrån apostlarnas tid så uti kristenheten haver plågat tillgå . . . [Därvid skall man] uträtta denna saken på ett förståndeligt mål [förståeligt språk] i hela församlingens närvaro, med psalmer. läxor [bibellåsningar] och förmaningar av Skriften, item [likaså] böner och händers åläggning, såsom ock uti förbemälta apostlars tid var. Och må där med [därvid] denna efterskrivna form hållen varda.

I förbigående bör nämnas att sak samma sägs i ett starkt koncentrat som inledning till biskopsvigningsritualet — någon diakonvigning känner inte KO. I övrigt hänvisar vi till den behandling av vigningsordningen i KO som finns i bil 6. Avsnittet innehåller huvudmotiveringen för den vigningsordning som liturgihistoriskt ligger till grund för Svenska kyr- kans vigningsritual i H B 1942. Vårt motiv för citeringen är dock vidare än så. KO-texten är den utförligaste officiella förklaringen till vigningen i Svenska kyrkans annaler.

Till det sistnämnda konstaterandet vill vi knyta en reflektion. I BEM- dokumentet 1982 finns ett längre parti om ”ordinationens innebörd” och ”ordinationshandlingen” (59 39—40 resp 41 —44). 1 Svenska kyrkans re- missvar genom kyrkomötet 1985 finns inget särskilt ställningstagande till de paragraferna och till kommentarerna som är knutna till några av dem. Vi uppfattar det så, att kyrkomötet inkluderat partiet vid redovisningen av en på det hela taget ”positiv inställning till BEM-texten om ämbetet” och i varje fall inte haft anledning att göra direkta invändningar. Det är naturligt. BEM-texten, som vi återkommer till, och den nyss citerade KO—texten låter sig i sak väl förenas, även om innehållet inte är identiskt likadant.

Det vi fäster vikt vid är att KO-texten fixerar tre väsentliga ting. Ge- nom vigningen blir kyrkans kallelse "stadfäst och konfirmerad” — där- för ”behövs” vigningen. För det andra anges stadfästelsens eller vigning- ens bärande element — en kyrkans gudstjänst som innefattar ”böner och händers åläggning”. För det tredje lämnas en tydning av denna liturgiska form — värdefull genom ärevördig tradition och efterlevnad ”uti kristen- heten” är det i praktiken en nödvändig ordning som instrument eller

”medel” för Anden. Kyrkans kallelseförfarande mynnar alltså ut i en kyrkans bönehandling i vilken Gud stadfäster kallelsen eller svarar på kyrkans bön genom Andens gåva.

Såsom framgår av bil 6 har vigningsordningens ritual i KO utformats i anslutning till denna grundsyn. Historiskt sett bör kanske saken uttryc- kas på omvänt sätt: KO-texten utgör en tydning av den vigningsordning, som i sin karakteristiska svenska form bygger på Luthers vigningsformu- lär. Vi hänvisar till analysen av detta i bil 6 och nöjer oss här med en stark sammanfattning. Inom församlingsgudstjänstens ram med psalmer, bib- liska läsningar och predikan utgör Vigningshandlingen en den församla- de kyrkans bönehandling i eminent mening. Den gemensamma bönen (inkl bönesången) kulminerade i Vigningsbönen enligt den åberopade gudomliga befallningen, att be skördens Herre att sända sina arbetare (Matt 9:37f) för att hans namn skulle helgas, hans rike komma och hans vilja ske. Också formellt brukades ”befalld” bön: Herrens bön knuten till handpåläggningen. Den riten kunde Luther framställa som tecknet på att Gud hör och gör vad han lovat med sin hand — de tjänare som utförde handpåläggningen var enbart Guds redskap eller ”Guds masker (larvae Dei)”. På kyrkans bön i tro och lydnad griper Guds hand in efter löftet, så att nya skördearbetare blir sända av Gud.

Hos Luther finns uttalanden som går ut på att ”hans” vigningsordning representerade den som kyrkan brukade före tillsatsernas tid, inledd en- ligt Luther redan i gamla kyrkan av ”de kära fäderna”. Bönen om arbeta- re hade Gud befallt genom Kristus. Handpåläggningen var en rit som blivit ”tagen i anspråk av fäderna, profeterna och hela kyrkan i alla tider”. Det är samma typ av argument för den liturgiska grundformen som nyss mötte hos Laurentius Petri i KO 1571. Saken kan kanske sam- manfattas så att bönen är vigningens nödvändiga eller konstitutiva ele— ment, handpåläggningen handlingens tecken av central betydelse.

Vigningshandlingens grundform — bön och handpåläggning — är för de båda reformatorerna det traditionsgivna uttrycket i hela kristenheten för vigningens innebörd. Det är för övrigt troligt att den grundformen väsentligt bidragit till deras teologiska tolkning av vigningens innebörd. ] vilket fall som helst hade den liturgiska grundformen en mycket hög dignitet. Principiellt visserligen en kyrklig ordningsfråga var vigningens ceremonifråga i realiteten avgjord. Visserligen var det ”icke för nöden” att denna handling ”allestädes skall vara like[dan]” (CA art 7), men den- na grundform utgjorde likväl den ordning som varit i bruk — för att citera KO — ”alltifrån apostlarnas tid uti kristenheten”. Troligtvis avsiktligt avstår KO-texten från bibelhänvisningar — formen fick inte missuppfattas såsom en Herrens ordning. Men den har en näst intill gudomlig dignitet enligt resonemanget om traditionen ”alltifrån apost- larnas tid . . . uti kristenheten”. Resonemanget innehåller den gamla kyr- kans kriterier för att avgöra vad som är autentisk eller apostolisk tro och ordning.

Ett uttryck för att bön och handpåläggning uppfattades såsom det centrala och bärande är att Vigningshandlingen som helhet helt enkelt kunde kallas ”handpåläggningen”. Att riten var central såsom det sakra- mentala tecknet på att Gud svarar på kyrkans bön kommer i och för sig

fram i detta, att Vigningshandlingen någon gång kunde kallas sakrament, tex av Luther. Det perspektivet finns för övrigt med i Svenska kyrkans bekännelsetradition. Det är i Apologin 1531, den försvarsskrift Philip Melanchton utarbetade med anledning av kritik under religionsriksda— gen 1530 mot den där överlämnade Augsburgska bekännelsen. Den sena- re är i Svenska kyrkan antagen som ett uttryck för kyrkans bekännelse. Apologin hörjämte t ex Stora och Lilla katekesen till den grupp bekän- nelseskrifter i vilka bekännelsen är ”förklarad” (Kyrkolagen 1686 1 kap 1 å). Följande sägs i Apologin om vigningen.

lett parti som gäller sakramentens antal och bruk enligt Augustanabe- kännelsen (CA 13) konstateras inledningsvis, att det väsentliga inte är, hur många sakramenten skall anses vara. Den överraskande synpunkten följer av det självklara, att antalet beror på vilken sakramentsdefinition man tillämpar — en insikt som fått förnyad aktualitet i nutiden såsom vi framhållit i ett annat sammanhang (SOU 1974265 5 146f). Det helt avgö- rande är, understryks det, att Guds i Skriften givna befallningar blir åtlydda. Reformatorerna föredrog som bekant en sakramentsdefinition som innebär, att de handlingar kallas sakrament vilka är av Gud befallda som nådemedel för den rättfärdiggörande tron, för människans fräls— ning. Men i och för sig, tilläggs det, kunde man väl kalla vigningshand- lingen ett sakrament — under förutsättning att det gällde vigningen till den skriftenligt uppfattade särskilda tjänsten i kyrkan. Denna ”Ordets tjänst (ministerium verbi)” har nämligen ”Guds befallning (mandatum)” och till den tjänsten är knutna Guds ”storartade löften (magnificas pro- missiones”. Här förelåg med andra ord såväl befallning som löfte enligt sakramentsdefinitionens grundkrav. Om man alltså förstår ”predikoäm— betet” eller ”Ordets tjänst” på rätt sätt, skriftenligt,

så må vi ock väl kalla händernas påläggande ett sakrament. Ty församlingen har Guds befallning tillatt förordna predikanter och lärare, vilket bör vara oss ganska kärt och behagligt, emedan vi veta, att Gud själv gillar detta ämbete och år däruti själv tillstådes (Concordia piae 1895 s 171, Sv kyrkans bekännelseskrifter 1944 s 223).

Det enligt vår mening väsentliga i avsnittet är inte att vigningen kan kallas sakramentshandling — detär ett medgivande. Det väsentliga är att handlingen, betecknad som sakrament eller inte, tveklöst framställs med handpåläggningen som det väsentliga uttrycket för vigningen till tjänst enligt Guds befallning och löfte — detär det avgörande.

Det är lätt att känna igen reformatorernas resonemang om vigningens innebörd och liturgiska grundform i det ovan berörda partiet om ”ordi- nationens innebörd” och om ”ordinationshandlingen” i 1982 års BEM- dokument (& 39ff). Grundsatsen är att vigningen sker genom bön och handpåläggning. Handlingens innebörd enligt kyrkans apostoliska tro är intimt förbunden med den liturgiska grundformen från apostolisk tid, och här till skillnad från KO finns också nytestamentliga hänvisningar vad formen belangar (fr a 1 Tim 4:14, 2 Tim 1:6 i 539 och den viktiga kommentaren till & 40). Enligt ”lång och tidig kristen tradition” sker den- na hela kyrkans bönehandling inorn mässans liturgi, och i Vigningsbönen om Andens kommande (epiklesen) uppfattas handpåläggningen såsom

”ett sakramentalt tecken” (& 41). I liturgin gestaltas det reella förhållan- det att Gud själv är den som viger sina tjänare efter sitt löfte till den bedjande kyrkan. Följande utdrag (ur 5 43) skulle kunna utgöra en sam- manfattning av hela textpartiet:

Ordinationen är ett tecken på att denna bön blir hörd av den Herre som skänker det ordinerade ämbetets gåva . . . Ordinationen år ett tecken utfört i tro på att det andliga förhållande som tecknet står för är närvarande i, med och genom de ord som uttalas, de gester som utföres och de former som brukas.

BEM-dokumentets framställningssätt är långtifrån unikt i nutiden. Det möter i olika kyrkor och kommer till uttryck i rapporter från lärosamtal mellan kyrkor. Såsom framgår av bil 6 är det detta synsätt som börjat omforma kyrkornas vigningsordningar, så att vigningen till form och innebörd skall framstå klarare såsom en hela kyrkans bönehandling. Intressant är att Svenska kyrkans enda officiella uttalande om vigning- ens innebörd och liturgiska grundform i KO 1571 så väl svarar mot nuti- da deklarationer och liturgiska förnyelsesträvanden. Det är samtidigt viktigt att framhålla skillnaden mellan reformationstids— och nutidstex- ter. Vi vill understryka följande.

Den väsentliga skillnaden kan kort sammanfattas så, att nutida ställ- ningstaganden baseras på ett underlag som delvis är annat och bättre än reformatorernas. De argumenterade utifrån de bibliska skrifterna och sin skriftuppfattning och kunde åberopa kyrkofäderna — den relationen är föga utredd men bör inte underskattas. Vetenskapligt arbete med genom förfinade metoder mer säkerställda och därtill fler källor till de bibliska skrifterna och andra skrifter i den unga kyrkan, inkl liturgiskt material, har gett tillgång till ett mer solitt kunskapsunderlag. Reformatorerna fick arbeta också med hjälp av intuition, vilken med nutida kunskaper många gånger framstår som förbluffande träffsäker. Men till det nutida kun- skapsinnehållet hör också insikten, att kunskapen är mycket fragmenta- risk vad gäller den unga kyrkans tjänster — till den saken återkommer vi — och sättet att avskilja personer för tjänst. Kunskapsunderlaget är allt- för sprött.

Vad vigningsliturgins grundelement —— bön och handpåläggning — angår finns otvivelaktigt spår av dessa i nytestamentliga texter, fr a i den lukanska traditionen (Apg) och i de 5 k pastoralbreven (1—2 Tim, Tit). Såsom nyss berördes hänvisar HEM-dokumentet till sådana passager, särskilt i kommentaren (till 540) om innebörden av själva begreppet handpåläggning på grekiska, ”cheirotonein”. Denna grekiska term är på 200-talet den tekniska termen för vigning. Mer än BEM-kommentaren vill vi i anslutning till forskningen understryka detta. Ordets grundbety- delse är att ”sträcka ut handen” för att utpeka eller genom handuppräck— ning välja någon till uppdrag. Det begreppet brukas i Apg 14:23 och 2 Kor 8:19. Man kan inte utesluta men inte heller påstå att —— för att bruka reformatorisk terminologi_— denna kallelse innefattade en vigning. I andra texter åter brukas ett i REM-kommentaren inte nämnt uttryckssätt, nämligen att ”lägga händerna på” någon, ”epit'ithenai tas che'tras”. Bland skriftställena BEM-kommentaren angett brukas detta uttryckssätt i Apg 6:6 och 1916 samt i 1 Tim 4:14 — 5:22 bör tillfogas — och 2 Tim 1:6.

I dessa fall rör det sig otvivelaktigt om en aVSkiljning genom händers påläggande. Men samma uttryckssätt brukas också i de likaså uppräkna- de Apg 8 :7 och 133; i förra fallet har saken i någon mening med dopet att göra, i det senare handlar det närmast om en missionärssändning för en bestämd uppgift.

Det anförda säger i alla fall så mycket, att materialet är sprött och svårtolkat. Såvitt vi kan bedöma det, kan man tala om spår av ett vig- ningshandlingens grundelement men inte ens i pastoralbreven framträ- der en egentlig bild av Vigningshandlingen. En sådan bild framträder först när dragen kompletteras med sådant som är känt med säkerhet från tvåhundratalet. Dä framträder bön under handpåläggning inte bara som isolerade element utan som bärande led i vigningsliturgier.

I förbigående bör påpekas att pastoralbreven inte kan anses vara för- fattade av Paulus. Det har funnits en tendens att därav dra slutsatsen att de är ”oäkta”, och att de såsom skrifter tillkomna under etthundratalets senare del skulle representera en (fel)utveckling från fornkyrklig tid på väg mot medeltid (”friihkatholische Schriften”). För det första är pasto- ralbreven ”äkta” i den meningen, att de av den unga kyrkan accepterades såsom autentiska uttryck för den apostoliska tron vid den nytestamentli- ga kanonbildningen enligt de ovan berörda kriterierna. För det andra är det inte möjligt att dra upp någon viss vigningsliturgins utvecklingslinje under äldsta tid. Så mycket står klart, att vi måste räkna med olika tradi- tioner vid sidan om varandra vad gäller tjänsterna i kyrkan, men också vad gäller sättet att ta personer i anspråk för tjänsterna. Men fr a är det nytestamentliga materialet som står till förfogande så sprött, att vi inte kan tala om någon bild, enbart om fragment som kan höra till olika bilder.

Vilka slutsatser kan och bör dras av detta? Det är uppenbart att en vigning genom bön och handpåläggning har utomordenligt hög ålder i den kristna kyrkan. Det är lika uppenbart ett redlighetskrav, att den formen inte betecknas som den ordning som från början brukats. Begyn- nelseskedet är dunkelt, även om vigning genom bön och handpåläggning snart nog framträdde som den erkända formen för att göra personer tjänstbara i kyrkan. Vigningsformen kan också karakteriseras såsom ”apostolisk”, inte i kronologisk utan främst i kvalitativ mening, dvs så- som en form för att på ett autentiskt sätt uttrycka kyrkans tro i detta liturgiska sammanhang. Såsom analogi kunde anföras den sammanfatt- ning av kyrkans tro som brukar kallas ”den apostoliska trosbekännel- sen”. Tillkommen långt efter apostlarnas dagar summerar den kristenhe- tens tro, den apostoliska tron. I samma kvalitativa mening kan vigning genom bön och handpåläggning kallas apostolisk, och detta med än stör- re rätt. Den apostoliska trosbekännelsen är känd och brukad enbart i den västliga grenen av kristenheten. Vigningshandlingens liturgiska grund— form är brukad också i de östliga kyrkotraditionerna.

Det sistnämnda innebär ett viktigt konstaterande. Vigning genom bön och handpåläggning är en av ålder brukad form, en tradition med vidaste anslutning i kristenheten. Det betyder att Svenska kyrkan med kyrkorna delar ett ekumeniskt kapital av stor betydelse för att gemensamt och var för sig tolka "Vigningshandlingens innebörd och vigningstjänsters karak-

tär. Ett viktigt sätt att förvalta kapitalet är att låta grundelementen klara- re prägla hela vigningsliturgin så att handlingen framstår som en kyrkans bönehandling i lydnad och i tro på bönhörelse genom Guds mäktiga hand. För Svenska kyrkans vidkommande är vigningshandlingar lika litet som i andra kyrkor en ”intern” angelägenhet. Ett ekumeniskt an- svarigt sätt att förnya vigningsordningen är för vår kyrkas del också att förvalta ett reformatoriskt arv. Det gäller den liturgiska grundformen som sådan —— bön och handpåläggning enligt apostoliskt bruk i kristen- heten. Det gäller därigenom den realitet grundformen såsom en kyrkans ordning skall ge uttryck åt — kyrkans restlösa beroende av Guds trofasta handlande med sin kyrka.

Konsekvenser för kommitténsförslag

Utifrån de grundläggande synpunkterna på kyrkans väsen och uppgift (3.1.l.1) har vi i detta avsnitt (3.2.l.l) angett väsentliga drag vad gäller Vigningshandlingens innebörd och liturgiska grundform. Avslutningsvis skall några konsekvenser för vigningsordningen markeras.

Det är angeläget att Vigningshandlingen uppfattas i sitt kalle/sesam- manhang. Vigningen är det avgörande men samtidigt ett av flera led i kyrkans ordning för kallelsen till uppdragen som biskop, präst och dia- kon. Detta sammanhang måste framträda också i vigningsliturgin. Här sker det i ett avsnitt betecknat ”Kungörelsen”. Jämfört med HB 1942 innebär det partiet ingen förändring vid biskopsvigning. Vid prästvig- ning anges sammanhanget klarare genom att kallelseprocessens tidigare huvudled direkt anges i den liturgiska texten. För diakonvigning utgör förslaget en nyhet utan motsvarighet i HB 1942.

Det är väsentligt, framhöll vi tidigare (s 1 16), att saken blir klartuttryckt också vid diakonvigning, och detär därför nödvändigt att partiet införs. Vi vill nu tillägga, att den föreslagna liturgiska texten förutsätter en för- ändring av kallelseförfarandet vad gäller diakoner. När vi föreslår samma formulering i präst- och diakonvigningsritualen, bygger förslaget på uppfattningen att också kallelseförfarandet måste bli detsamma för dia- koner som för präster. Den förutsatta ordningen är således den, att an- tagning sker i stift, att utbildning av antagna sker vid institutioner —— för diakoner i första hand diakonianstalterna (se nedan 5 144) — och att den avslutande prövningen (”diakonexamen”) sker inför domkapitel med dem som genomfört den utbildning Svenska kyrkan uppställt som krav. I förlängningen av ritualavsnittets förutsättning ingår som en självklarhet att församling(ar) i Svenska kyrkan följer Svenska kyrkans ordning ge- nom att för diakonal tjänst anställa enbart behöriga personer, dvs de som uppfyllt fordringarna och blivit kallade till diakonens uppdrag.

Den i ritualförslaget förutsatta ordningen kräver ur formell synvinkel en radikal omläggning, eller snarare ett klargörande av Svenska kyrkans ordning för diakonkallelsen. Reellt sett skulle genomförandet av det skis- serade betyda ett konsekvent fullföljande av en decennielång utveckling i denna riktning. Vi vill påpeka, att det är möjligt att genomföra den förut- satta ordningen redan inom nu gällande rättsliga ramar för Svenska kyr- kan, t ex inom ramen för det diakonala ansvar domkapitlen har att bära

enligt domkapitelsförordningen (19361567 13 ä 1 mom — se vidare kap 5). Det ”reformen” kräver är olika partsförhandlingar för avtal angående i första hand relationerna stift — utbildningsanstalter och församlingar — domkapitel (stiftsstyrelse).

Den nu praktiserade ordningen för diakoners kallelse hör samman med den rättsligt oklara ställning i Svenska kyrkan diakonatet alltjämt har. Den situationen är till skada för Svenska kyrkan och skadar dem som tas i kyrkans tjänst som diakoner. Det ligger utanför vårt kompetens- område att framlägga ett allsidigt förslag om diakonatet. Vi har emeller- tid uppdraget att framlägga förslag för diakonvigning. Vi har ansett oss skyldiga attjust med anledning därav peka på de förutsättningar ritualet bygger på och de konsekvenser som följer eller borde följa av den grund- syn vigningsliturgin ger uttryck åt.

I ett särskilt sammanhang drar vi upp dessa frågor (nedan 5 217). Här är det oss angeläget att understryka, att utformningen av kungörelsepar- tiet i ritualförslaget inte skall uppfattas som ett villkorligt förslag, som skulle kunna accepteras för den händelse den förutsatta kallelseordning- en genomförts. Vi har redan utförligt motiverat varför partiet inte är något man kan ha eller undvara. För att göra förslagets innebörd riktigt tydlig hävdar vi att avsnittet bör antas av kyrkomötet, också om den förutsatta ordningen ännu inte hunnit bli formellt genomförd avtalsvä- gen. Det är avgörande viktigt att liturgisk text är realistisk i den meningen att den överensstämmer med verkliga förhållanden. I nödlägen kan det dock vara angeläget att föregripande införa sådant i liturgin som förut- sätter förändringar i efterhand. Ett drastiskt exempel på ett sådant age- rande är 1920 års kyrkomötes beslut att införa dia- kon(iss)vigningsritualen såsom framgår av bil 6. En upprepning av mönstret ärinte önskvärd och borde inte behövas men år av principiella skäl att föredra framför ett uppskov vad liturgin angår.

Vad gäller vigningen såsom kyrkans bönehandling i Guds namn vill vi här peka på två viktiga konsekvenser, den ena för gudstjänsten som hel— het och den andra för Vigningshandlingen i snäv mening.

Vårt förslag innebär att Vigningshandlingen i snäv mening sker såsom ett led i ordningen för högmässa. Det är denna högmässa med infogad vigningshandling som utgör vigningsgudstjänsten. Av praktiska skäl kan uppmärksamheten riktas mot den ena eller andra delen inom denna gudstjänst, inte minst i vår motivering för olika delar. Men i verkligheten är det alltså denna gudstjänst som helhet som utgör vigningsgudstjäns- ten.

För förslaget hänvisar vi till allmänkyrklig ordning enligt ”lång och tidig kristen tradition” (BEM-dokumentet & 41), i vår kyrka represente- rad i KO 1571. Av bil 6 framgår att utvecklingen ledde till en separat vigningsakt. Förmaningen till och formerna för församlingsbön i KO blev senare en särskild förbön i församlingsgudstjänsten före vigningen. I samma omvandlingsström försvann också nattvardsfirandet. Vårt för- slag dikteras dock inte bara och i första hand av strävan att återknyta till äldre svensk och allmänkyrkligt praktiserad tradition i fråga om formen. Huvudskälet är att vi ansluter oss till den grundsyn som blivit bestäm- mande för vigningsgudstjänstens liturgiska ram, inte minst i nutida inter-

nationella förnyelsesträvanden. Inom högmässans ram finns en rad olika element som verksamt kan bidra till en liturgi, som med skäl kan kallas för en hela kyrkans bönehandling. När Vigningsgudstjänsten som helhet mynnar ut i det gemensamma nattvardsfirandet, gestaltas på ofrånkom- ligt sätt gudsfolkets och därmed den enskildes restlösa beroende av Guds mäktiga gärningar, kallelsen till försonad gemenskapi Kristus och sänd— ningen till försoningens tjänst och vittnesbörd i världen.

Vigningshandlingen i snäv mening föreslås bli formad som kyrkans bö- nehandling klarare än i HB 1942. Också i denna del kan vi hänvisa till tradition ekumeniskt och i vår kyrkas historia. Båda hänvisningarna är dock villkorliga såsom bil 6 visar. Tidigare framhölls att olika kyrkor idag försöker att förnya sina vigningsordningar med bön och handpå- läggning som liturgiskt gestaltande princip. När det gäller Svenska kyr- kans tradition vidareförde KO 1571 den bönehandling Luther format. Detta gäller dock mer om biskops- än prästvigningsritualet i KO. Det senare har som ”tillägg” ett element i enlighet med den germanska rätts- uppfattningen om villkoret för att det som sker skall bli giltigt eller verk- ligt. För vigningshandlingarnas vidkommande blev detta ordinators vig- ningsformel. Medeltida tradition på denna punkt har inte mekaniskt förts vidare av Laurentius Petri. Formeln blev evangeliskt omformad till en lydelse som med enbart en formell justering återfinns ännu i HB 1942. Orden berördes ovan 5 113.

Av bil 6 framgår att vigningsformeln verksamt bidragit till den svenska evangeliska vigningsliturgins omvandling. Vigningen i den bedjande me- nighetens mitt har successivt utvecklats i riktning mot en separat akt såsom en de vigdas angelägenhet för att med sig förena nya kollegor. Just vigningsformeln kan förmedla intrycket att ordinator — ”jag” — förfo- gar över och därför kan ”antvarda. . . biskops-” resp ”prästämbetet”. Det synsättet bestrids av den ordagranna lydelsen i formelns inledningsparti. Dess teologiskt koncentrerade, syntaktiskt komplicerade information är dock svårtillgänglig. När formeln direkt följs av att kandidaterna iförs liturgisk dräkt och får vigningsbrevet underbyggs missuppfattningar också av den anslutande bönen och handpåläggningen.

I vårt förslag har vigningsformeln utmönstrats och fått ett slags ersätt- ning i en deklaration efter Vigningshandlingen genom bön och handpå- läggning. Av samma skäl har vårt förslag infört en distinktion mellan vigningsassistenter och övriga medhjälpare i vigningsgudtjänsten som helhet. Assistenternas antal har begränsats till två. Vi anknyter till en regel för biskopsvigningar som först formulerades av kyrkomötet i Nicea 325: såsom ekumenisk regel är den åberopad tex i skriften Om påvens makt och överhöghet 1537, i Svenska kyrkan antagen som en av de skrif- ter genom vilka bekännelsen skall bli ”förklarad”. Regeln skymtari KO 1571 men tycks inte normalt ha praktiserats vid svenska evangeliska bis- kopsvigningar. Före 1920 saknades ofta assistenter, därefter har de varit många. Vid prästvigningar praktiserades regeln däremot länge innan de blev fler, under 1900-talet t o in många. Utvecklingen har som bil 6 visar bl a lett till en växande serie korta bibelord, inte för att de behövde läsas men därför att assistenterna behövde ha något att läsa. Uppställda runt altarringen har assistenterna medverkat till att Vigningshandlingen visu-

ellt avskärmats från menigheten. Det synintrycket, som får olika stöd av ritualutformningen i övrigt, blir starkast vid handpåläggningen. l praxis har riten blivit dold bak muren av ryggar. Att bönen under handpålägg- ningen är en vigningskollegiets interna angelägenhet understryks för övrigt, när den läses lågt och utan mikrofon, to m under det att kören sjunger Veni sancte Spiritus.

Då vi inför regeln om enbart två assistenter beror detta inte på en historicerande anknytning till den ekumeniska regeln 325. Huvudskälet är egentligen inte heller att vi vill motverka att vigningen framstår som en klerikal angelägenhet i koret. Huvudskälet är att ge stöd för en vigningsli- turgi där hela menigheten inte bara är närvarande utan deltar, eftersom vigningar är en kyrkans bönehandling. Kallad sakramentalt tecken eller inte (5 120) måste handpåläggningen få framstå som tecknet på att Gud hör kyrkans bön. Detta medför två konsekvenser. Tecknet skall synas och inte döljas av klungan assistenter. Symbolen skall också framstå som det yttre tecknet på att det är Gud som handlar, varför den skall utföras av (ärke)biskopen med de två assistenterna, vilka enligt kyrkans ordning är vigda till att vara Guds redskap, eller med Luthers uttryck ”larvae Dei (masker för Gud)”.

Det anförda är exempel på omvandlingar som vigningshandlingarna undergått och förändringar som vi föreslår. Annat får anstå till motive- ringen punkt för punkt. Hår har vi velat understryka den principiella teologiska basen.

3.2.l.2 Vigningstjänstens art och typer

Först efter det att vi anlagt principiella synpunkter på vigningshandling- ens innebörd och liturgiska utformning (3.2.1.l), följer nu här det från början aviserade (s 113) avsnittet om den tjänst till vilken personer vigs. Det kan tyckas vara en bakvänd ordning. Vi har valt den med avsikt. Det tillhör inte vårt uppdrag att leverera utredning och förslag om tjänsterna i kyrkan, inte ens om kyrkans vigningstjänster. Vår uppgift är att efter utredning lämna förslag till en vigningsordning. Med detta begränsade uppdrag har vi förstås ändå måst ta itu med och klargöra huvuddragen i det uppdrag för vilket vigning sker. På samma sätt som vi tidigare (3.1.l.1) redovisat utgångspunkten genom att teckna bärande element vad gäller den kristna kyrkans väsen och uppgift, vill vi nu göra detsamma ifråga om vigningstjänsten i kyrkan. Att vi gör detta behöver knappast närmare motiveras. När vi gör det först här, vill vi markera att vi inskränker oss till synpunkter av betydelse för utformningen av vigningsordningen. Det åri det bestämda perspektivet vi tar upp frågorna om vigningstjänstens art och om tjänstetyperna.

Uppdrag i Andens ämbete för kyrkan

Nyss berörde vi det faktum att det finns en rad tjänster och uppdrag i kyrkan, inte bara ”sammanlagt” utan i den enskilda församlingen. Det finns anställda av olika slag, därtill kommer de som utför uppdrag ”_fri-

villigt”, med eller utan arvode, liksom förtroendevalda i olika funktio- ner. Alla har uppdrag i kyrkan, somliga är anställda för detta och bland de anställda är några vigda för sina uppdrag. Till de många uppdragen och tjänsterna återkommer vi i nästa avsnitt, som skall behandla de olika typerna av vigningstjänst bland de många uppdragen. Det vi nu tar upp är det faktum att vi visserligen talar om olika ”typer” — pluralis — inom vigningstjänsten, men talar om denna som en enda — singularis.

Innan vi går in på sakfrågan måste några terminologiska påpekanden göras. Själva uttrycket ”vigningstjänsten” är en oskön försvenskning av ett uttryck som kommit att spela en viktig roll i ekumenisk diskussion om tjänsterna i kyrkan och den särskilda tjänst till vilken man vigs. I gudsfol- ket finns många uppgifter eller ”tjänster (eng: ministries)”, som alla hör till för att kyrkan skall kunna utföra sin sändning i världen, kyrkans "tjänst (ministry)”. Bland tjänsterna finns också den särskilda ”vignings- tjänsten (ordained ministry)”, för vilken personer avdelats när de blev "vigda (ordained)”. Terminologin finns bl a i BEM—dokumentet, även om den kommit att döljas i den svenska översättningen, som har uttryck- et ”det ordinerade ämbetet”. Poängen i den engelska terminologin kan kanske uttryckas så, att den dels stryker under att alla genom dopet är kallade till tjänst därför att kyrkan är till för att tjäna, dels framhåller att somliga är kallade till en tjänst av särskild karaktär. Kallelsen till tjänst genom dopet upphör inte genom vigningen, men genom denna avdelas somliga för särskild tjänst.

Den engelska termen ”ministry” kommer från latinets ”ministerium”. Med förkärlek använde reformatorerna det uttrycket, oftast i samman- sättningar såsom tex ”ministerium ecclesiasticum (den kyrkliga tjän- sten)”. Den som tagits i anspråk för uppdraget blev alltså ”minister (tjä- nare)”. l KO l571 möter försvenskningar av den terminologin i uttryck sådana som ”kyrkotjänsten” resp ”kyrkotjänare”. Ett gammalt ger— manskt uttryck brukades på tyska men också på svenskajust såsom över- sättning av ministerium, nämligen ”Ampt” resp ”ämbete”. Men tydligen hade ordet en så neutral innebörd att det oftast möter i en sammansätt— ning, fr 3 ”Predigtamt” resp ”predikoämbetet” till skillnad från — föratt referera till en berömd predikan av Olavus Petri — smedens ämbete osv.

Ord och uttryckssätt förändras till innebörd. Ordet ”ämbete” har på svenska fått betydelsen offentlig myndighet, t ex JO—ämbetet, pastorsäm- betet; en ämbetsman utövar såsom ämbetsinnehavare offentlig makt och myndighet. Den nyssnämnde smeden har därför inte längre något ämbe- te. För att undvika missförstånd bör man undvika uttryckssätt som BEM- dokumentets översättning ”det ordinerade ämbetet”, ”predikoämbetet” etc. Det är inte bara ordet ”ämbete” som fått förändrad klang. Engels- kans ”ministry”/latinets ”ministerium” brukas i flera språk likaväl som ”minister” med en speciell innebörd: ministern utövar numera högsta regeringsmakt med bistånd av sitt ministerium.

Bakom de olika uttrycken för den särskilda tjänsten i kyrkan ligger det nytestamentliga grekiska uttrycket ”diakonia”, och den som av någon tas i anspråk för tjänst kallas ”diåkonos”. Betydelsen är rätt och slätt tjänst resp tjänare i en allmän mening och alls inte i den specialiserade betydel- se som begreppen diakoni och diakon senare fått. Också i Nya testamen-

tet brukas därför sammansättningar för att ge innehåll åt uttrycket — ”Jesu Kristi tjänare”, ”evangeliets tjänare” t ex.

Till detta knyter vi två reflektioner. För det första bör man undvika uttryckssätt som i nutida språkbruk inbjuder till missförstånd. Men pro— blemet avhjälps inte av att ett uttryck byts mot ett annat. Det på olika språk brukade uttrycket från Nya testamentet är från början ingen speci- alterm utan ger genom sin neutrala karaktär utrymme för detta allmän- na, att personer blir tagna i tjänst av någon för något. Uppdragsgivarens vilja och syfte med tjänsten ger meningen åt tjänsten och tjänarna. Det är därför inte i brist på en bra teknisk term utan av sakliga skäl befogat att röra sig med olika uttryckssätt, som markerar tjänstens sammanhang och därmed dess art.

Redan har några sammansättningar nämnts från Svenska kyrkans tra— dition representerad av KO 1571. Från samma källa kunde anföras fler exempel på sammansättningar men ”kyrkotjänst” eller ”-ämbete” och ”predikoämbete” har ett slags särställning därigenom att uttrycken gäller tjänsten som sådan. De som enligt KO är predikare, prostar, sockenprä- ster, biskopar osv — med olika funktioner är de personer ”vilka uti predi- koämbetet vara skola” enligt Guds förordnande och för Guds försam- lings skull (se citatet ovan 5 104). I den fortsatta svenska utvecklingen kom uttrycket ”kyrkotjänst” snart ur bruk medan benämningen ”predi- koämbetet” bevarades, åtminstone i högtidliga sammanhang. Men det kom att bli liktydigt med prästens uppdrag. Det ursprungligen samman- fattande uttrycket för hela tjänsten i kyrkan kom rentav att uppfattas som om det bara gällde prästens uppgift att predika. I prästvigningsritualet måste det därför senare kompletteras med en formulering som gällde uppgiften att dela ut sakramenten.

Ursprungligen var det som sagt möjligt att jämsides bruka termen ”predikoämbetet” och ett uttryck som ”evangelii tjänare”, brukat någon gång i KO 1571. 1 den svenska versionen av Augsburgska bekännelsen användes —— drygt tjugo år efter tillkomsten av KO — begreppet ”predi- koämbetet” såsom den sammanfattande benämningen på tjänsten i kyr- kan. Sä sker i den avslutande sviten med s k missbruksartiklar, när man sist bland dessa (nr 7, CA 28) tar upp frågan om falsk resp rätt syn på ”bispernes kall och ämbetets kraft”. Världslig makt skulle de inte tillvälla sig utan sköta sitt uppdrag i predikoämbetet. ”Predikoämbetets kraft meddelar oss eviga håvor och varder allenast genom Ordets tjänst brukat och övat”. Kraften eller makten är alltså rätteligen den som hör till predi— koämbetet eller Ordets tjänst. Man fick icke som dittilldags ”samman- mänga” vad som kallas ”tu regementen, det andliga och det världsliga”. Till Ordets tjänst eller predikoämbetet hörde ingen världslig makt men en andlig, nämligen enligt Rom 1:16 det evangelium som är en Guds kraft till frälsning.

Det är inte först i allra sista artikeln Ordets tjänst eller predikoämbetet tas uppi Augustana. 1 den svenska översättningen förekommer termen i rubrikerna till tre av de 5 k läroartiklarna, ”den kristna trons och lärans (huvud)artiklar”. En rubrik ärjust ”Om predikoämbetets kraft” (CA 8). Innehållet handlar rakt inte om tjänarnas kraft. Kyrkan är de heligas samfund men fördenskull inte kvitt ”skrymtare och ogudaktiga” ens

bland kyrkans tjänare, heter det. Men trosartikeln är, ”att Ordet och sakramenten, för Kristi ordnings och befallnings skull, äro kraftiga, än- dock [även om] de genom ogudaktiga personer varda förkunnat och ut- delade”. Det är alltså inte gud- eller ogudaktighet hos tjänarna i prediko- ämbetet som ger detta ”kraft” utan återigen, som i CA 28, det evangelium för vars tjänst de tagits i anspråk.

”Om predikoämbetet” rubriceras den tidigare berörda artikeln (CA 14) om laglig kallelse för att göra tjänst ”uppenbarliga” (ovan 5 1 15). ”Om trona och predikoämbetet” handlar, heter det, den artikel som i samman- hanget skulle kunna kallas för grundartikeln (CA 5). Den tyska och den latinska originaltexten har försetts med rubrikerna ”Om predikoämbetet (Vom Predigtampt)” resp ”Om den kyrkliga tjänsten (De ministerio ecc- lesiastico)”. Den artikeln kräver särskild uppmärksamhet.

Sammanhanget är viktigt. Den femte artikeln föregås av artiklar som börjar med en trinitarisk trosbekännelse i anslutning till Nicaenum (1) och deklarationen om alla människors eviga fördömelse för syndens skull, om de inte ”varda på nytt födde genom dopet och den helga Anda” (2). Med Apostolicum sammanfattas bekännelsen till Kristus och hans verk, jämte tillägget att han utför sin gärning för att ”helga alla dem som tror på honom i det han sänder dem den helga Anda uti deras hjärtan”, han som levandegör och är försvar ”emot djävulen och syndens kraft" (3). Liksom art 1 har sin ”motpol” i art 2 får art 3 sin i art 4 om rättfärdig- görelsen, inte ”genom egna krafter” (cfart 2) utan ”för Kristi skull genom tron” (cfart 2,3). Så knyts Guds frälsningshistoriska handlande och män- niskans öde samman i artikel 5 på följande sätt:

Att vi denna [rättfärdiggörande, art 4] tro måtte bekomma, är predikoämbetet instiftat, genom vilket evangelium förkunnas och sakramenten utdelas. Ty genom Ordet och sakramenten, såsom genom instrument eller medel, givs den helga Anda som trona verkar, varest och när Gudi synes [= det behagar Gud], uti dem som höra evangelium, nämligen att Gud icke för vår förtjänst utan för Kristi förskyllans skull gör dem rättfärdiga som tro sig för Kristi skull vara tagne till nåde.

Artikeln tar därmed avstånd från uppfattningar om att människan skulle kunna ”undfå den helga Anda utan Ordets predikan”. l såväl den positi- va utsagan som det avslutande avståndstagandet framhävs ju prediko- ämbetets funktion utomordentligt tydligt. Det kan för övrigt tillfogas att den tyska texten uttryckligen anger det som i de svenska och latinska versionerna är underförstått: ”ministerium” eller ”predikoämbetet” är instiftat av Gud. Genom den språkliga konstruktionen är det i den tyska versionen också tydligare, att Gud är det genomgående subjektet i hela det skildrade ”händelseförloppet”.

Gud är subjektet — och för människans oförmåga att av egen kraft åstadkomma något är uttrycken starka. Fördömd genom arvsynden (2) kan hon inte rättfärdiga sig ”genom sina egna krafter, förskyllan eller gärningar”(4). Sak samma uttrycks i konkordieformeln på Luthers sätt så, att människan är som sten och stock eller livlös saltstod. Utsagorna hör till de mer missbrukade och missförstådda därför att de förvandlas till annat än teologiska utsagor. De blir befängda, om de bryts ut ur det teologiska sammanhanget. Återförda dit klargör de det fundamentala:

alltsammans kommer från Gud som i Kristus vunnit försoningen och som genom Anden skänker den rättfärdiggörande tron fritt och för intet. För att det skall stå riktigt klart att det är detta evangelium som saken gäller, kompletteras art 5 med art 6. I den understryks att ”tron skall bära god frukt”, att Guds oförtjänt rättfärdiggjorda ringa tjänare helt enkelt är ”pliktiga göra goda gärningar som av Gudi befallda äro”. I det samman- hanget, bland människor, behövs och befalls gärningar. Samma männi- ska som är oförmögen att förvärva tron och saligheten hos Gud lika mycket som saltstoden, är befalld till tjänst bland människor såsom jor- dens salt och världens ljus.

Det är också på sin plats att här nämna, att det i den mer än hundraåri- ga debatten om ämbetet i fr a tysk lutherdom (bil 6) också diskuteras, huruvida denna femte artikels ”tjänst/ministerium/Predigtamt” enbart gäller den särskilda tjänsten i kyrkan till vilken man som vi sett (ovan 5 115) enligt art 14 skall vara ”lagligen kallad”, dvs om den särskilda tjän— sten enligt gudomlig instiftelse är så att säga grunden eller förutsättning- en för kyrkan. Debatten behöver inte bekymra oss i detta sammanhang, ty ingen har bestritt att vigningstjänsten — exklusivt eller som en form — är innefattad i artikelns utsaga. Det här väsentliga är i vilken mening så är fallet.

Det är tydligt, tydligast i den tyska versionen, att huvudaktören på scenen är Gud i enlighet med det som sagts i de föregående artiklarna. Man erinras rent av om det väldiga frälsningshistoriska perspektiv Lau- rentius Petri anlägger på hur Gud enligt sitt eviga rådslut vill ”församla sin kyrka och kalla sitt folk icke annars än genom Ordet”(ovan s 104). Det som för människor är omöjligt (art 2, 4) kan ske, därför att Gud trefaldig (1) utför sitt frälsningsverk i Kristus (3), det verk som skänker människor nyfödelse genom dopet och Anden (2) och fullföljs genom Andens stän- digt livgivande, mot fördärvsmakterna försvarande kraft (3). Här (5) be- gränsas synfältet så att säga till hur Gud enligt sin frälsningsvilja tänder den rättfärdiggörande tron. Det sker genom Anden. Enligt artikelns av- slutande utsaga kommer Guds Ande enbart genom ”Ordets predikan”. Detta det svenska översättningsuttrycket motsvaras av latinets ”det yttre Ordet (verbum externum)” och tyskans ”evangeliets konkreta [eg:kroppsliga] Ord (das leiblich Wort Evangelii)”. De olika språkliga uttryckssätten understryker detsamma: Andens kommande år intimt för- bundet med det förnimbara, utifrån kommande ”Ordet” eller ”evangeli- et”. Sak samma sägs i den inledande positiva deklarationen. Evangeliet kommer till en, där det förkunnas och utdelas. Det kommer påtagligt, och inte mekaniskt utan därför att Gud så vill föder Anden tron. Det sker genom Andens konkreta ”instrument och medel”, och för dessa behövs redskap: ”ministerium/tjänsten/predikoämbetet”. Tjänsten är alltså till för funktionen att som Andens redskap bära fram Andens instrument för att han genom dem skall tända och uppehålla trons liv.

Det har diskuterats — inte minst i den nyssnämnda ämbetsdebatten — om ministerium/tjänsten är en gudomligt instiftad nödvändig institu- tion, eller om den är enbart en av praktiska skäl inrättad funktion som kyrkan uppdrar åt somliga. Alternativet förefaller ofruktbart. Det är svårt att komma ifrån att ministerium/tjänsten enligt bekännelsen är en

gudomligt instiftad funktion som är till för instrumentens funktion — för Treenighetens funktionella verk.

Om art 5 och 14 hålls samman på denna punkt, är den särskilda tjäns- ten ikyrkan til/föratt ”uppenbarligen ”utföra uppdrag i Andens ämbete för kyrkan — arlförsam/a till Ira och att sända till tjänst(art 5 ——6). I det ljuset framstår det inte bara som originellt utan nödvändigt att ifråga om ”pre- dikoämbetets kraft” (art 8), som vi sett, tala om kraften hos Andens instrument också om tjänarna är ”ogudaktiga”, och att ifråga om bisko- parnas ”kall och ämbetes kraft” (art 28) hänvisa till ”evangelium ... en Guds kraft”. De enligt gudomlig befallning insatta tjänarna är redskap åt instrument över vilka Anden förfogar. Det är uppenbart ”denna gudom— liga ordningen” K01571 lär genom att starkt stryka under, att det är Gud som ”håller predikoämbetet vid makt” och tillfogar vad detta innebär: det är Gud själv som ”därigenom verkar, bor hos oss, hörer och hjälper oss och gör oss [till] arvingar till den eviga saligheten” (ovan 5 104 1).

Även om det redan framgått, måste det poängteras att detta som kallas ”predikoämbetet” eller ”evangeliets” eller ”Ordets tjänst” omfattar de tre ”nådemedlen”, som de brukar kallas: det muntligt och det i sakra- mentshandlingarna förkunnade evangeliet/predikan/Ordet. Det mot bakgrunden av medeltida teologi originella och idag ekumeniskt erkän- da var, att också det i Skriften givna och muntligt förkunnade budskapet är sakrament, ett Andens saliggörande instrument. Gentemot ”svärme— andarna” hävdades med förnyad skärpa den gamla läran, att man måste hålla sig till dessa ”instrument och medel” för frälsningen — utanför dem ingen salighet. Den ståndpunkten kan förklaras med hjälp av den väl- kända augustinska sakramentsdefinitionen, tillämpad också på den muntliga evangelieförkunnelsen: genom dessa utvalda enkla, jordiska ting skänker Gud genom sin Ande himmelska, osynliga gåvor. För män- niskors salighets skull kommer de utifrån på sådant konkret sätt att de kan tas emot. För att tillämpa den lutherska prepositionsyran för Guds sakrament eller mysterium: i, med och under dessa ”yttre” eller ”kropps- liga", konkreta ting bor gudomens hela fullhet, gåvan: det saliggörande Ordet som är Kristus.

! detta sammanhang måste ytterligare en sak uttryckas i klartext, efter- som den är helt avgörande för synen på ”prediko-/evangeliets/Ordets ämbete”. Det är den inskjutna satsen i art 5 om att Anden genom sina instrument utför sitt verk ”var och när det behagar Gud”. Det är ett från Luther övertaget, nästan formelartat uttryck. Innebörden är, att Anden inte är slav under instrumenten utan dessa är tvärtom Andens redskap. Ett annat sådant standarduttryck är att Anden, när instrumenten är i funktion, ”strax (mox)” kommer för att enligt Guds suveräna frälsnings- vilja utföra sitt skaparverk. Man behöver inte betvivla att så sker men det sker enbart därför att Gud vill det. Gentemot medeltida teologi hävdas att sakramenten eller de som sagt tre nådemedlen inte är så att säga ”självverksamma”, så att de ger avsedda ”effekter” när de hanteras rik- tigt. Gud är inte slav under instrumenten utan suveränen som efter sin egen vilja att frälsa låter sin Ande komma ”strax”, ”var och när det behagar Gud”, inte efter någon människas behag.

I det senast markerade ligger ett ekumeniskt kapital att förvärva och

omsätta också i lutherska kyrkor. Vad gäller den särskilda tjänsten i kyrkan är det på just denna punkt som brottet med medeltida teologi skedde. Nådemedlen är inte instrument i människors händer att bruka som gärningar gentemot Gud, och därför inte heller instrument som vig- da tjänare handhar och förvaltar ”i kraft av ämbetet”. De är tvärtom instrument i Guds hand med människor som mottagare. Instrumenten hör till det Andens ämbete i vilket tjänare insätts som redskap. Ingen kan genom vigning inneha eller äga det ämbete som är Andens. Det är An- dens ämbete som tar tjänarna i anspråk.

Klargörande härvidlag är den argumentering i frågan som förs i Augu— stanabekännelsens försvarsskrift, Apologin 1531, i Svenska kyrkan räk— nad till den grupp bekännelseskrifter genom vilka kyrkans bekännelse blivit ”förklarad” (s 120). Kritiken vid religionsriksdagen 1530 mot Au- gustana föranledde Philip Melanchton, författaren, att bl a göra en om- tande utredning ”Om mässan”. Ett väsentligt parti rör skillnaden mellan försoningsoffer, framburna till Gud, och nådemedel, genom vilka Gud skänker människor sina gåvor. Den förra typen av offer (sacrificium) hörde och borde enbart höra till det gamla förbundet, ty det fick sin slutpunkt i Kristi fullkomliga offer. Därmed upphörde också tiden för ett ”offerprästadöme (sacerdotium)”. Kristi offer är källan till det nya för- bundets muntligt förkunnade evangelium och utdelade sakrament, vilka inte har Gud utan människor till mottagare. Det radikalt nya uttrycks drastiskt: ”Nya testamentets offerprästadöme (sacerdotium) är Andens ämbete (ministerium Spiritus)”. Inriktningen är den helt omvända. Gud är suveränt subjekt för ”Andens ämbete. . . varigenom den helige Ande är verksam i våra hjärtan ” (Concordia Pia 1895 s 221, Sv kyrkans bekännel- seskrifter 1944 s 278).

För resonemang och terminologi hänvisar Apologin till 2 Kor kap 3, där Paulus ställer mot varandra tjänsten i det gamla och det nya förbun- det. 13:6 kallar sig Paulus det nya förbundets eller Andens tjänare (dia- konos, minister). Denna direkta bibelanknytning har förmodligen med— verkat till att uttrycket ”Andens ämbete” också införlivats med Svenska kyrkans katekestradition och i de tre officiella katekesförklaringarna (Svebilius 1689 samt 1810 och 1878 års editioner). På frågan (1878 nr 160): ”Genom vem skall ordet predikas och sakramenten utdelas i för— samlingen?” följer svaret: ”Genom det av Kristus instiftade predikoäm- betet, som ock kallas Andens ämbete”. Som bibelspråk anförs sänd- ningsordet i Joh 20:21 och 2 Kor 3 :6, som i dåtida översättning talade om ”det nya testamentets ämbete, icke bokstavens utan Andens”.

Tidigare (5 131) underströk vi sammanfattande, att den särskilda tjäns- ten i kyrkan är till för att ”uppenbarliga” utföra uppdrag i Andens ämbe- te för kyrkan — att församla till tro och att sända till tjänst (CA art 5—6). Vi har därefter understrukit att det just i CA 5 finns två viktiga perspek- tiv, som utgör ett ekumeniskt kapital att omsätta också i Svenska kyrkan. Terminologiskt kan ett visst stöd ligga i att som en sammanfattande be- nämning bruka uttrycket ”Andens ämbete”. Vi har tidigare (s 127) reser- verat oss mot uttrycket ”predikoämbetet” med bl a motiveringen, att ter- men ”ämbete” i nutiden fått en annan klang än den reformationstida. Men just den klangen av makt och myndighet kan av sakliga skäl försva-

ra sin plats i sammanställningen ”Andens ämbete”: det handlar om den Ande som av intet kan skapa och uppehålla tron när han brukar sina ”instrument och medel”. Att förstavelsen ”prediko-” missuppfattats har redan berörts (s 128). Om det numera kanske vanligaste uttryckssättet ”Ordets ämbete” kan liknande invändningar göras — det är lätt nog att uppfatta saken som om det rörde sig om ordens och inte Ordets ämbete. Mot begreppet ”Andens ämbete”, kvar i bl a tysk luthersk tradition (”das geistliche Amt”), kan också invändningar riktas. Klarare än övriga understryker det dock kyrkans restlösa beroende av Guds frälsande gär- ningar och hänvisning till bönens och lydnadens troshållning. Klarare än övriga uttryck är detta också förankrat i och öppet mot det ekumeniska grundkapitalet, de bibliska skrifterna.

I detta sammanhang vill vi göra en kort markering beträffande ekume- niska bi- och multilaterala samtal och det gemensamma bibelteologiska arbetet vad gäller den särskilda kyrkliga tjänsten. Så långt vi kunnat följa sådant arbete i en hart när oöverskådlig litteratur har vi bibringats in- trycket, att det resonemang som här har förts ligger i linje med den inter- nationella huvudinriktningen. Det är mot denna bakgrund vi talat om ett ekumeniskt kapital att erövra i Svenska kyrkan ur det reformatoriska arvet, närmast representerat av Augsburgska bekännelsen och KO 1571. Denna erövring kan och får inte ha karaktären av enbart en restaurering utan måste enligt reformatorisk grundhållning ske under en kritisk pröv- ning som utnyttjar det kunskapsunderlag som idag står till buds. Vi be- rörde detta i de inledande övergripande synpunkterna (s 106, 121). När det gäller den särskilda tjänsten i kyrkan vill vi framhålla två synpunkter.

För det första är det uppenbart att gudsfolkstanken och de med denna förbundna perspektiven på kyrkan är av central betydelse i reformato- risk bibelteologi. Men det är likaså tydligt att fler och mer konkreta konsekvenser dras i nutida ecklesiologi. Saken kan kanske uttryckas så, att steget då var kort från ett individualistiskt perspektiv till det mycket allmänt hållna perspektivet på kyrkan såsom den överjorden kringsprid- da kristenheten. Ett typexempel kunde vara Luthers förklaring till Apos- tolicums tredje artikel om vad Anden gör med ”mig” liksom med ”hela kristenheten på jorden”, ”mig och alla trogna”. Det finns alla skäl att idag på ett ännu tydligare sätt exempelvis förbinda Augustanabekännel- sens ovan behandlade art 5 om Andens ämbete för att skänka den salig- görande tron med den art 7, som behandlar den empiriskt framträdande kyrkan (s 104f). Det synsättet präglar för övrigt KO 1571 mer. Det rör sig inte om att säga något annat än det som är formulerat i Augustana men att göra innebörden tydligare. Vi har gjort så genom att t ex sammanfat- tande tala om Andens ämbete inte bara ”för mig” utan ”för kyrkan”, den Guds församling lokalt och regionalt i vilken Andens ämbete är på färde för att församla till tro och sända till tjänst.

För det andra är det i linje med reformatorisk teologi att tala om kyr- kans tjänare som redskap för Andens ämbete för kyrkan, ”uppenbarliga” i kyrkan (CA 14 liksom KO 1571). Det är emellertid i konsekvens med det nyss anförda viktigt att utveckla, i vilken mening dessa redskap behövs för tjänst inom ramen för Andens ämbete för kyrkan. Augustanabekän- nelsens art 14 understryker att kallelsen till den särskilda tjänsten måste

ske enligt kyrkans ordning. Det sägs däremot här och i övrigt mycket litet om det uppdrag för vilket kallelsen sker, om funktioner i kyrkans/för- samlingens uppbyggande i tro och om rustandet för den tjänst alla döpta är kallade till. Vi konstaterar att vårt mandat att utforma vigningsord— ning faller inom just det område Augustana fokuserat i art 14. Vi har ansett oss skyldiga att just därför försöka ringa in det bärande i det uppdrag för vilket vigningen sker. Vi övergår nu till detta.

Ett Andens ämbete, olika uppdragstyper

Enligt reformatorisk teologi finns och kan det enbart finnas ett enda ämbete i och för kyrkan, prediko—/evangeliets/Ordets eller Andens äm- bete. Det kan bara vara ett, ty Gud är en och är den som handlar med sin kyrka genom Andens ämbete. Att ämbetet är ett utesluter ingalunda olika typer av uppdrag för dem som avskiljs till att fungera som redskap inom Andens ämbete. Det principiella synsättet har en direkt motsvarighet i nutida teologi. Såsom ett viktigt exempel härpå bör BEM-dokumentet 1982 återigen anföras. I detta talas om ”vigningstjänsten (ordained mi— nistry)” i singularis och om dess ”utformning” och ”(om)-strukturering” i olika typer av uppdrag enligt varierande ”ämbetsmönster”.

Den för nutids- och reformationstidsteologins uppfattning gemensam- ma källan är i första hand Skriften. Som vi tidigare (s 121) berört har kunskapsunderlaget under de mellanliggande 400 åren förändrats och medfört andra förutsättningar för slutsatserna om den kyrkliga tjänsten. Vi vill härvidlag göra två markeringar.

Såsom redan (s 1210 berörts är det en på goda grunder numera veder- tagen uppfattning, att olika typer av tjänster och tjänstemönster avteck- nar sig i de nytestamentliga skrifterna från olika tid. Tidsaspekten spelar in men fr a tycks utformningarna ha växlat mellan olika regioner. De tycks också ha kunnat praktiseras på samma gång här och var. Så långt det spröda materialet tillåter slutsatser, får vi räkna med praktiserad och erkänd mångfald.

För lutherdomens vidkommande medför dessa förhållanden mindre, åtminstone principiellt sett, eftersom det som ansetts vara nytestamentli- ga tjänstestrukturer inte uppfattats som gudomligt föreskrivna för kyr- kans ordning. Tjänsteutformningen har hänförts till sådant som inte nödvändigtvis måste vara enhetligt för kyrkans enhets skull (s 104).

Av principiell vikt är en annan nutida uppfattning, som fått brett er- kännande bland kyrkorna. Saken kan kanske uttryckas i paradoxen, att man idag måste räkna med tre skilda nytestamentliga ämbeten där refor- matorerna såg två. Uttryckssättet är paradoxalt, särskilt om det tillfogas, att den nutida uppfattningen är den väsentligaste förutsättningen för den nyss understrukna ståndpunkten, att det finns en enda vigningstjänst i kyrkan. Förklaringen är följande.

Tidigare har vi redovisat den reformatoriska ståndpunkten, att Kristus på ett unikt sätt fullkomnat det gammaltestamentliga offerprästadömet. I historiens mitt har han en gång för alla framburit det fullkomliga offret. I det nya förbundets tid finns därför vid sidan om detta Kristi offerämbete utrymme enbart för den helt nya typen, Andens ämbete för kyrkan, det

ämbete som med sina instrument och redskap skall finnas överallt och alltid. 1 nutiden identifieras emellertid också ett annat till plats och tid unikt ämbete, de tolv apostlarnas. Det unika i deras kallelse från Kristus var att de enligt hans uppdrag skulle vara uppståndelsens vittnen. Deras speciella och inte upprepbara roll var att för världen lägga fram vittnes- bördet om Kristi seger, evangeliet. Alla de som därefter tas i anspråk för uppdrag i Andens ämbete har kallelsen att fungera som redskap för att detta budskap skall föras vidare på ett autentiskt sätt. Den auktoritet som apostlarna ägde såsom uppståndelsens vittnen tillkommer följaktligen — åtminstone vill många kyrkor tillfoga detta — det vidareförda apostoli— ska budskapet. Det innebär å ena sidan att de som avskiljs för uppdrag inom Andens ämbete därmed inte har eller skall tilldelas någon särställ- ning i gudsfolket. Å andra sidan betyder det att gudsfolket skall respekte- ra och stödja dessa personer som utvalts för tjänst inom Andens ämbete för kyrkan.

Vad gäller ämbetsmönster eller olika typer av uppdrag inom Andens ämbete räknade klassisk lutherdom med två huvudformer, biskopens och prästens uppdrag. Detta gäller bl a om Augsburgska bekännelsen (fr a art 28) och om KO 1571. Såsom framgår av bil 6 praktiserades också både präst- och biskopsvigning i Tyskland, bådadera typerna av guds- tjänst också ledda av Martin Luther. Vad biskopar angår blev detta en kort episod innan politiska omvälvningar medförde, att de många lands- furstarna övertog biskopliga tillsynsfunktioner. Först fyrahundra år se- nare återinfördes tjänstetypen där liksom fö i en del andra lutherska kyrkor. Bil 6 visar att medeltida tradition löpte vidare bl ai Sverige med biskopsstift och församlingsprästerskap. Den ordningen blev samman- fattad i KO 1571 med dess principiella motivering för de båda tjänstety- perna och vigningsritual för dem.

Det har i nutiden förts en diskussion inom lutherdomen i anslutning till den nyss antydda ”renässansen” för biskopens tjänstetyp. Frågan har gällt, huruvida biskopens uppdrag enligt fr & Augustanabekännelsen (art 28) skall uppfattas som en särskild tjänstetyp eller som en speciell form av prästtjänst. Frågan har ibland formulerats så, om det kan finnas två ”vigningsgrader” inom ett enda kyrkans ämbete. Enligt vår mening har diskussionen förts med två premisser som måste starkt ifrågasättas.

För det första har det funnits en utomordentligt stor benägenhet att ogenerat identifiera prediko-/evangelii-/Ordets eller Andens ämbete med den konkreta utformningen av prästens uppdrag inom detta ämbete. För Svenska kyrkans vidkommande kan det vara värt att erinra om det resonemang som förs i KO 1571 och återges i bil 6. Den i och för sig ohållbara historieskrivningen går ut på att det ursprungligen fanns ett enhetligt utformat tjänsteuppdrag, vilket snart nog gavs två utformning- ar, församlingsprästens resp biskopens. Att KO räknar med dessa två utformningar enligt ordningen från äldsta tid och i hela kristenheten innebär däremot inte alls, som det hävdats, att KO skulle räkna med ”två grader inom ämbetet”. Tanken på ett ”graderat ämbete” — det är den andra invändningen vi måste göra — svär mot reformatorisk teologi. Den innefattar idén om graderad eller stegrad kompetens eller ”kraft/ makt (potestas)” enligt det medeltida schema reformatorerna avgjort

bröt med. Vad de däremot hävdade och bl a KO 1571 motiverade var, att personer för kyrkans ordnings skull avskildes för olika typer av uppgifter inom ett och samma Andens ämbete.

Vi vill för vår del starkt stryka under att utformningen av olika typer av uppdrag kunde och kan ske inte som en kyrkans gradering utan ekono- misering. De olika och konkret också brokiga slag av uppgifter som hör till uppdrag inom Andens ämbete för kyrkan är av sådan vikt, att de kräver olika slags tyngdpunkter eller funktioner i de uppdrag som anför— tros åt tjänare. Andens gudomligt inrättade ämbete är funktionellt och kräver funktionellt utformade uppdragstyper för att tjänarna tillsam— mans skall utgöra funktionella redskap, kyrkan och kyrkans sändning till godo.

I BEM-dokumentet 1982 framhålls denna funktionsaspekt (fr a åå l9ff). Där finns också tillägget, att givna mönster för utformningen av tjänstetyper kan och måste omprövas för att motsvara aktuella funk- tionskrav. Under hänvisning till kyrkans historia konstateras, att tjänste— typer alltid varit under omvandling. Det betonas att reformer krävs ifrå- ga om det mönster som haft och ännu har vid acceptans, ”det trefaldiga ämbetet” innefattande biskops, prästs och diakons uppdrag. Mönstret betraktas som ett historiskt givet ekumeniskt kapital. En slags samman- fattande motivering kan man se i följande uttalande (ur 5 22):

1 fullföljandet av sin sändning och tjänst behöver kyrkorna människor, som på skilda sätt uttrycker och fullgör det ordinerade ämbetets [läs: vigningstjänstens] uppgifter i dess episkopala, presbyteriala och diakonala aspekter och funktioner.

Iden mån BEM-dokumentet rekommenderar införande av ”det trefaldi- ga ämbetet” som medel för att vinna kyrkans enhet (åå 22, 25) bejakar vi reservationen häremot i Svenska kyrkans remissyttrande genom kyrko- mötet 1985. Den reservationen gäller dock inte det principiella perspek- tiv som anlagts i det nyss citerade. Gudsfolket har för sin ”sändning och tjänst” behov av att dessa huvudaspekter blir tillgodosedda, och detta därför att alla funktioner inom Andens ämbete är till för — och har sin enda motivering däri — kyrkan, gudsfolket. Kyrkomötet konstaterar också att triaden av tjänstetyper är en realitet i Svenska kyrkan, bisko- pens och prästens av ålder, diakonens genom utvecklingen från 1800- talet.

För vår del knyter vi an till kyrkomötets ställningstagande. Vårt för- slag innebär nämligen en vigningsordning för vigning till biskopens, präs- tens och diakonens uppdrag inom Andens ämbete för kyrkan. Av skäl som vi tidigare angett är vi angelägna att med kyrkomötet betona, att detta inte innebär någon som helst anslutning till föreställningen om tre ”vig- ningsgrader”. Av samma skäl anser vi det även olämpligt att som kyrko- mötet tala om ”ett tredelat ämbete”. När kyrkomötet med BEM-doku- mentets svenska text brukar uttrycket ”det trefaldiga ämbetet” (jfr eng- elskans: the threefold ministry), finner vi detta bättre. Uttrycket ”trefal- dig” bör på grund av den givna språkliga associationen (Gud trefaldig) inrymma tanken på den grundläggande enheten. Men denna association öppnar för idén att tjänsten i kyrkan analogivis måste vara trinitarisk. Det är ingen gissning, ty i litteraturen förekommer inte sällan den exege-

sen att biskopens, prästens och diakonens tjänstetyper representerar Fa- dern, Sonen och Anden i en gudom, varvid tjänstetriaden absolutifieras. Det nu anförda utgör ett skäl till dem vi redan tidigare angett i det förra avsnittet för att tala om olika uppdrag eller tjänstetyper inom ett och samma Andens ämbete för kyrkan.

När vi lägger fram förslaget om vigningsordning för tre uppdragsty- per, kunde vi lämna den pragmatiska motiveringen att ritualtyperna finnsi HB 1942. Ett sådant traditionsargument kunde få avsevärt vidgad innebörd genom att vi anslöt oss till det nyss relaterade traditionsargu- mentet i BEM-dokumentet: mönstret har haft och har bred anslutning i kristenheten. Det är den argumenteringstyp som KO 1571 omhuldar (be- träffande uppdragstyperna dock enbart för två!). Vi anför också gärna traditionsskälen i såväl den snävare som den vidare meningen. Vi gör det emellertid på samma sätt som K0 och BEM-dokumentet. Den tradi- tionsgivna ordningen får anses bra, därför att den fungerat som en god och nyttig ordning. Den bör motsvara krav som kan ställas i enlighet med BEM—rapportens principiella resonemang som nyss citerades.

1 det följande vill vi anlägga en del synpunkter på resp tjänstetyp och frågan vad som skall anses som karakteristiskt. Det sker i enlighet med den förut (s 126) uttalade uppfattningen, att det som är karakteristiskt för uppdragstypen också bör prägla vigningsliturgin. För att fånga in detta det karakteristiska har vi inte arbetat på fri hand. Ett viktigt underlag har varit källor av det slag vi i det föregående refererat till. I internationellt material har vi förutom BEM-dokumentet använt dokument inom Lu- therska världsförbundet (t ex betr biskopens uppdragstyp) och i ekume- niska kyrkosamtal (t ex romersk-katolsk — luthersk dialog). För Svenska kyrkans vidkommande har vi nyttjat förutom bekännelse- också t ex för- fattningstexter men också dokument av mer officiös än officiell karaktär (t ex biskopsmötets-pastoratsförbundets ”Präst i Svenska kyrkan”, Sven- ska kyrkans diakoninåmnds grundregler för diakonat). I det att vi nu alltså övergår till var och en av de tre uppdragstyperna vill vi förutskicka, att vi avslutningsvis återkommer till huvudsynpunkten: att det rör sig om tre utformningar av uppdrag inom samma Andens ämbete för kyrkan.

Biskopens uppdrag har i Svenska kyrkans tradition i mycket formats för episkopä- eller tillsynsfunktionen. Otvivelaktigt har denna kunnat utö- vas som och kanske fr a uppfattats som överordnad kontrollmyndighet. Ett väsentligt perspektiv på tillsynens karaktär ger dock deti litteraturen förbisedda herdemotiv, som enligt bil 6 blivit framträdande i vigningsli- turgins böne- och bibelmaterial. Biskopen som herde är ett perspektiv som är välkänt i den latinska formeln ”pastor pastorum (herde för her- darna = prästerna)”. I praktiken har biskopens uppdrag under 1900-ta- lets gång vidgats i den riktning som kunde uttryckas i formeln ”pastor populi (herde för [hela guds-]folket)”. Enligt nuvarande valordning väljs också biskopen genom representanter för gudsfolket i hela stiftet. Det utesluter inte utan innefattar en pastoral omsorg om dem som utgör med- tjänare i Andens ämbete. På detta sätt beskrivs för övrigt biskopens upp- drag i vigningsritualets inledning i KO 1571, en överraskande aktuell ”biskopsspegel”. Tillsyns- och omsorgsuppdraget i denna mening är —

med olika accenter —— ett dominerande perspektiv i andra kyrkors liturgi- er och i kyrkosamtal. Oftast betonas också den roll biskopen redan ge- nom sin blotta närvaro har att i lokalförsamlingen stå för den vidare kyrkogemenskapen och att omvänt i vidare sammanhang utgöra påmin- nelsen om lokalförsamlingarna i stiftet. Tillsynsfunktionen i herde— och enhetsmotivens ljus uppfattar vi som det bärande i uppdraget. Vi har försökt att med någon konkretion sammanfatta det fra i en nyskriven allokution, kommenterad nedan 5 160f.

Prästens uppdraginom Andens ämbete har vi också försökt att samman- fattande karakterisera fr a genom allokutionen, kommenterad nedan 5 160f. När vi här kort skall redovisa vårt resonemang, blir detta kanske tydligast genom några inledande anmärkningar i anslutning till bil 6. Innehållsligt för prästvigningsritualet i HB 1942 vidare en reformations— tida tysksvensk ordning från en situation, då präster vigdes för att ta vid tjänster som sockenpräster/kyrkoherdar. Det präglade ritualet. Det ger även en väsentlig belysning åt en utveckling i vilken kyrkoherdeinstalla- tionens ritual alltmer blivit en kopia av prästvigningens. Idag måste det med hänsyn till nu rådande förhållanden vara nödvändigt att ompröva inte bara installations— utan också prästvigningsritualet. I den historiska utvecklingen har det blivit angeläget att bl a låta prästvigningsritualets herdemotiv bli konkretiserat också vad gäller karitativ omsorg (se 5 141 ). Det var ett led i en utveckling, där likhetstecken satts mellan ”prediko- ämbetet” och prästens uppdrag inte bara terminologiskt (s 128) utan ock— så innehållsligt. Man bibringas intrycket, att prästens uppdrag inom An- dens ämbete är den enda utformningen därav. Man kan gärna säga att vi föreslår ”frontförkortningar”. Det har skett i en strävan efter realism i enlighet med en viktig ekonomiseringsprincip (s 136), som innebär att det bör finnas olika utformningar av det gemensamma uppdraget inom An- dens ämbete. Vi har alltså i ritualet och mer sammanfattande i allokutio- nen önskat formulera, vad vi uppfattar som tyngdpunkten i det uppdrag i försoningens tjänst för vilket prästen tas i anspråk såsom redskap. Inte mer men inte heller mindre.

Diakonens uppdrag såsom vi fattat det framträder förstås också fr a i allokutionen, kommenterad nedan 5 160f. Bland källor vi utnyttjat i detta sammanhang vill vi förutom de redan anförda nämna utrednings- betänkanden om diakonatet. Särskild vikt har vi fäst vid Vigd till tjänst, 1983, betänkandet från Svenska kyrkans diakoninämnds år 1977 tillsatta vigningsutredning. Remissyttranden däröver har ställts till vårt förfo- gande av nämnden, som till oss även överlämnat sin sammanfattande rekommendation (se vidare nedan 5 226ff).

I det att diakonens tjänst visat sig fylla en viktig funktion i kyrko- och församlingsliv i Svenska kyrkan har det under decennier pågått försök att teologiskt motivera saken och att dra kyrkorättsliga och andra konse- kvenser. En samlad genomgång härav ger en rik skörd av diakonidefini- tioner och förslag vad gäller diakonatet men en mycket klen avkastning ifråga om genomförda reformer (ovan 5 13). Vi anser oss skyldiga att mot mot bakgrunden av utvecklingen ange vår teologiska position vad gäller diakonatet och det uppdrag för vilket diakonen vigs.

Inledningsvis vill vi motivera begreppet diakon. Som påpekats (s 9) framlägger vi enbart ett ritual, när HB har två, något olika utformade ritual för vigning av manliga (diakon) och kvinnliga (diakonissa) tjänare. Eftersom uppdragets utformning inte är könsbetingad, bör inte vignings- ordningens utformning vara det. Numera står för övrigt de fem diakoni- anstalternas utbildningslinjer öppna för båda könen. På kyrkomötesini- tiativ 1975 har genom förordning (19761112) medgivits att HB-ritualen jämkas för gemensam vigning av män och kvinnor. I konsekvens härmed brukar vi också den gemensamma benämningen diakon. Till stöd kunde vi åberopa opinionsyttringar från bl a företrädare för diakonatet, men opinionsmässigt finns det förmodligen också ett brett stöd också för den traditionella dubbelbenämningen. Det för oss avgörande i saken har inte varit enbart det nyssnämnda, praktiska skäl och ett visst opinionsmässigt stöd, utan följande.

Det är inte oväsentligt att genom en gemensam benämning kunna uttrycka att det rör sig om ett slag av uppdrag. Den gemensamma benäm- ningen kan också vara viktig såsom ett Svenska kyrkans ställningstagan- de i en teologisk sakfråga. Till stöd för dubbelbenämningen har nämligen anförts, att denna ger uttryck åt en historiskt given, principiellt motive— rad könsbetingad åtskillnad, eller ”viss åtskillnad” (diakoninämndens vigningsutredning s 126 med n 2). När vi därför stannat för och kommit till att benämningen ”diakon” inte bara kan utan bör brukas, har vi också avvisat två slag av invändningar. Mot den gemensamma benämningen ”diakon” har invänts, att den kunde bli tillfället för att smygvägen införa ett i andra kyrkor existerande (manligt) liturgiskt diakonat. Av nedan angivna skäl anser vi dock den farhågan obefogad. Befogat menar vi det däremot vara att i takt med den allmänna språkutvecklingen avlägsna en i lSOO-talssvenskan naturlig, från tyskan övertagen feminin böjnings- form. Det har invänts att ”diakonissa” emellertid är en så väl etablerad beteckning, att det i så fall är denna som bör utgöra den gemensamma formen på samma sätt som ”sjuksköterska” är yrkesbeteckning för både kvinnor och män. Analogin måste underkännas, ty termen ”sjukskötare” är en etablerad beteckning för en annan yrkesgrupp, varför undantag från den allmänna regeln måste göras i det fallet. Vi anser alltså att be- teckningen ”diakon” bör brukas som gemensam benämning. För så vitt vi inte citerar äldre texter, brukar vi denna.

Vilket är diakonens uppdrag? Ett huvudproblem i Svenska kyrkan som i många lutherska men också andra kyrkor har varit, att den diskus- sionen i så hög grad förts enligt avgränsningsmetoden. Uttalad eller inte tycks grundfrågan vara: vad skiljer diakonen från andra? Den frågan betyder egentligen: vad skiljer diakonen från prästen? Frågeställningen bygger bl a på förutsättningen, att prästens uppdrag är en given storhet i förhållande till vilken man skall så att säga finna teologiskt utrymme för diakonen. Möjligen kunde man tillfoga, att förhållandet tenderat att bli det omvända i praxis: diakonens uppgifter är ganska givna, men prästens roll och identitet ett problem.

Vad skiljer diakonen från prästen? Det medeltidsteologiska svaret är klart. Genom vigning får diakonen ett väsentligen liturgiskt uppdrag som är begränsat. Det vidgas genom den högre vigningen till präst. I nutida

teologi ges ofta ett svar med utgångspunkt från förhållanden i den gamla kyrkan. Såsom innehavare av kyrkans ämbete har biskopen till sin hjälp präster på den ena sidan, på den andra diakoner. Avskild för sitt karitati— va men också administrativa och liturgiska uppdrag har diakonen ett lika fullvärdigt ämbetsuppdrag som prästen, avskild för ett annat uppdrag. 1 evangelisk teologi har, även i Svenska kyrkan, sedan länge funnits en variant av detta resonemang för att motivera ett karitativt diakonat. Man har inte tagit sin utgångspunkt i biskopens fulla ämbete utan i Kristi. Såsom Jesus förkunnade evangeliet i ord och gärning kallas prästen till Ordets ämbete, diakonen till Jesu händers ämbete, som måste anses vara lika viktigt. l luthersk teologi underbyggs resonemanget någon gång med hänvisning till Augustanabekännelsens art 5 om ”predikoämbetet” resp art 6 ”om goda gärningar”.

Resonemangen knyts också samman med vigningsfrågan. Enligt medel- tidsteologin vigs diakon och präst av det självklara skälet, att de kan utföra sin tjänst enbart i kraft av de olika mått av förmåga vigningsgra- derna ger. 1 nutida resonemang kan man, tycks det oss, identifiera tre huvudlinjer. I Svenska kyrkan finns knappast företrädare för uppfatt- ningen att diakonatet väsentligen är till för liturgiska uppgifter, det 5 k liturgiska diakonatet till vilket diakonen måste vigas. Enligt företrädare för en annan uppfattning, vilka delvis lånar argument som mer hör sam— man med den förra grundsynen, är diakonatet karitativt och till uppgif- terna hör också de liturgiska. Vigningen till diakonens uppdrag motive- ras med hänvisning just till de liturgiska uppgifterna. Denna huvudlinje har sina företrädare i Svenska kyrkan. Det råder dock inte någon tvekan om, att det är en tredje huvudlinje som är den dominerande i utrednings- betänkanden och remissyttranden, litteratur etc. Enligt den grundupp- fattningen är diakonatet karitativt, och av det skälet omfattar diakonens uppdrag olika uppgifter inom ett ganska brett spektrum. Till dessa upp- gifter kan och bör liturgiska uppgifter också höra. Vigningen motiveras emellertid inte av liturgiska uppgifter knutna till uppdraget utan av upp- dragets karitativa grundkaraktär.

Diakoninämndens vigningsutredning har i dessa frågor en position som inte är omedelbart tillgänglig. Inom ”utredningens sammanfattning och förslag” (kap 5, s 124ff) förs resonemang, där gränsen är flytande mellan en summering av utredningsresultat och kommitténs eget ställ- ningstagande till dessa. Den ovan karakteriserade andra grundposi- tionen tycks utredningen ansluta sig till genom bl a uttalandet, att det numera finns

förutsättningar för att i Svenska kyrkan se det så, att biskopen vid sin vigning beklädes med alla de ämbetsfunktioner som hör till Ordets ämbete och att präst och diakon är varandra sidoställda ämbeten, som på biskopens uppdrag förvaltar nådemedlen respektive bär ansvar för diakonin (s 127).

Kommittén tycks också ansluta sig till den andra av de ovan angivna huvudlinjerna för att motivera diakonvigningen, när det t ex heter: ”Vig— ningen kan för diakonatet sägas förutsätta en plats i liturgin” (s 130). I direkt anslutning till uttalanden som dessa finns emellertid resonemang av annat slag, vilka motiverar de konkreta utredningsförslagen. Det po-

ängteras kraftigt (s 131), att diakonen kallas till ”delaktighet i kyrkans ämbete” för ett uppdrag med karitativ tyngdpunkt, ”för att kyrka och församling skall kunna fylla sin diakonala kallelse”. I en argumentering av det slaget är utgångspunkten alls inte biskopens ”fulla” ämbete och delegationer till prästens resp diakonens ”varandra sidoställda ämbe- ten”. Utgångspunkten är i stället gudsfolkets behov. Syftet är att inte av graderings- utan av ekonomiseringsskäl forma ett diakonens uppdrag med karitativ tyngdpunkt inom ett och samma Andens ämbete för kyr- kan.

Av våra egna tidigare resonemang följer förstås att det sistnämnda sammanfaller med vår egen position. Den behöver vi inte utveckla ytter- ligare. ] klarhetens intresse vill vi dock göra några viktiga markeringar.

Ovan skisserades den argumenteringstyp som varit förhärskande i evangelisk teologi (Jesu muns resp händers ämbeten) och bekännelse- motiveringen (CA 5 resp 6). För det första vill vi framhålla den teologiska relevansen av det faktum att Jesu ämbetef var och förblir unikt (ovan 5 134). Om man alls skall tala om en ”fortsättning” av hans unika ämbete, måste man tala om allas kallelse genom dopet till trons och lydnadens liv i Kristus, han som dog men också uppstod och lever. För det andra vill vi understryka, att diakonuppdrag och -vigning inte kan och inte får moti- veras med Augustanabekännelsens art 6, som entydigt handlar om att alla är kallade till ”goda gärningar” såsom en trons frukt nästan till godo. Kallelsen — och därmed vigningen — till att göra tjänst ”uppenbarliga”i församlingen behandlas lika entydigt i art 14, som uppenbart refererar till art 5 om ”predikoämbetet” eller Andens ämbete för kyrkan.

Det är möjligt att se spår av ett mycket episodiskt karitativt diakonat i tidig tysk men inte i svensk lutherdom såsom bil 6 visar. Det var först under 1800-talet som ett sådant diakonat växte fram och långsamt börja- de identifieras som en form av tjänst inom kyrkans eller Andens ämbete. Under nya historiska betingelser framträdde ”diakonala funktioner och aspekter” (BRM-dokumentet 5 22) såsom väsentliga.

I Svenska kyrkan är den processen tydligt avläsbar i prästvigningsritu- alet. Uppdraget till ”beredvillig tjänst” och ”kristlig omvårdnad om de fattiga, sjuka och värnlösa . . formulerades i prästeden 1878 för att övergå till prästlöftena, där det återfinns ännu i HB 1942. Där fick det diakonala perspektivet också prägla den avslutande förbönen (efterföl- jelsens oförtrutna tjänst mot Kristus i hans minsta bröder). Expansionen berördes ovan (5 138). Ett annat uttryck för processen är framväxten av diakonatet och som ett avgörande steg antagandet av dia- kon(iss)vigningsritual 1920/21. Samtidigt som vi konstaterar att Svenska kyrkan således länge fäst vikt vid diakonala funktioner inom kyrkans ”uppenbarliga” tjänst (CA 14,5), anser vi det angeläget att av ekonomise- ringsskäl låta dessa utgöra tyngdpunkten i diakonens uppdrag inom An- dens ämbete. Hur denna tyngdpunkt ter sig i praxis har vi kunnat bilda oss en ganska god uppfattning om inte minst genom utredningsbetän— kanden. Det är bl a i anslutning därtill vi i fr a allokutionen har formule- rat det bärande i diakonens uppdrag inom Andens ämbete för kyrkan.

På denna punkt är det av sakliga skäl befogat att ta upp en annan fråga som rör prästens och diakonens uppdrag inom Andens ämbete. Vi har

anledning att motivera, varför vi i betänkandet inte framlägger förslag till en gemensam präst- och diakonvigning. Sedan tre år har de båda handlingarna i görligaste mån förenats i några stift. Under hänvisning bl a därtill föreslog också diakoninämndens vigningsutredning en före- nad vigningshandling, närmast enligt praxis: efter gemensamt vignings— tal först diakon- och sedan prästvigningshandlingarna (s 134ff). 1 den mån remissinstanser yttrade sig i frågan blev förslaget tillstyrkt. Inställda på en lösning i denna riktning har vi efterhand kommit därhän att vi inte kan framlägga något sådant förslag.

Först skall noteras att en gemensam vigning kan betecknas som eku— meniskt väletablerad. 1 den västliga kyrkogrenen vidareför den romersk- katolska och de anglikanska kyrkorna härvidlag ett gammalt arv, som i Svenska kyrkan lämnat några spår även under reformationstiden. Det rör sig historiskt om den diakonatets lägre vigningsgrad som utgjort ste- get före prästvigningens högre — såsom ett led, kort sagt, i prästutbild— ningen. Historiskt handlar det om uttryck för den ovan (s 1391) skissera- de första grundmodellen. Den andra där tecknade modellen för ett själv- ständigt diakonat till biskopens hjälp har i de båda nämnda kyrkogemen- skaperna kommit att spela en viktig roll i nutida strävanden till diakona— tets förnyelse såsom inte bara ett tillfälligt utan ett permanent uppdrag. Detta har förstås också påverkat deras liturgiska förnyelsearbete. Fört ex anglikansk tradition har det inneburit att uppmärksamhet riktats mot de uttryck för diakonal omsorg som funnits såsom dött gods i vigningslitur— gin alltsedan reformationstiden. Orienteringen mot ett permanent diako— nat med karitativa, liturgiska och administrativa uppgifter har inte inne- burit något egentligt brott med den äldre traditionen. En del tecken tyder på att särskild diakonvigning framstår som önskvärd, när det gäller vig- ning till ett permanent diakonuppdrag. Den dominerande modellen är dock diakonvigning av blivande präster. I kyrkornas reviderade liturgier återfinns också genomgående nu som förr ordningar för dels separata, dels förenad diakon- och prästvigning — av självklara skäl i den ord- ningsföljden.

Vi är helt övertygade om att experimenten med förenad diakon- och prästvigning i Svenska kyrkan dikterats av helt andra motiv än nyss refererade. Vigningsutredningen lämnar ingen motivering utan konsta- terar enbart att diakonvigningen kan ske ”vid samma tillfälle som präst- vigning och föregår då denna” (s 134). Vi antar att utredningens motiv varit av samma slag som uppgetts för praxis. Bortsett från att det natur- ligtvis är praktiskt med gemensam vigning av dem som vid ungefär sam- ma tidpunkt avslutar sin utbildning, förefaller två skäl ha samverkat. För det första har det framstått som angeläget att erkänna diakonatets viktiga funktion i det reguljära kyrkolivet genom att inte bara låta vigningen ske i stiftets domkyrka utan därtill i en huvudgudstjänst. Eftersom prästvig- ningen mycket tidigare förts över från vecko- eller aftonsångstid till huvudgudstjänsten, har frågan i realiteten blivit, om diakonvigningen inte kan ske —— såsom Vigningsutredningen uttryckt det — ”vid samma tillfälle som prästvigning”. Ett väsentligt motiv för den lösningen har varit, att den gemensamma Vigningshandlingen mer än ord ger effektivt uttryck åt uppfattningen, att vigning till diakonens och prästens uppdrag

är vigning till olika former av uppdrag i ett och samma Andens ämbete.

Det sist anförda teologiska argumentet bejakar vi verkligen såsom framgått av det vi anfört. Vi kan däremot inte därifrån komma till samma slutsats. Vi anser att det inte är enheten i Andens ämbete som blir uttryckt genom en vigningshandling, där en eller kanske två diakoners vigning framstår som preludiet till den större eller stora gruppens prästvigning. Den visuella olikheten förändras inte mycket, om handlingarna litur— giskt inte som nu följer efter varandra utan verkligen förenas. När t ex de gemensamt vigda iförs liturgisk dräkt, är denna av sakliga skäl en annan och ”större” för präster. Liturgins ord om enheten i uppdraget motsägs av en handling, som demonstrerar en olikhet som bara kan uttryckas komparativt: mindre — större, dvs i mänskliga ögon: lägre — högre betydelse. Också om vi alltså teologiskt understryker enheten i Andens ämbete, kan vi inte dra den liturgiska konsekvensen om gemensamma vigningar av biskopar, präster och diakoner.

Vår argumentering har haft negationens förtecken: vi anger varför vi säger nej till gemensam vigning. Vi har emellertid också skäl till att med kraft bejaka att biskopar, präster och diakoner vigs vid olika tillfällen. Vi har understrukit att vigningshandlingar är en angelägenhet för hela kyr- kan, inte enbart för dem som blir vigda. En aspekt på saken är att ingen vigs för sin egen skull utan vigs på kyrkans kallelse för kyrkans skull. Det är för kyrkan bokstavligen väsentligt, att Andens ämbete i dess olika dimensioner genom redskapens tjänst församlar till tro och sänder till tjänst. Därav måste då följa, att det är för kyrkan väsentligt att dessa olika dimensioner får framträda, inte enbart vid vigningsgudstjänster men inte minst då. Detta är en variant av den huvudsynpunkt vi anlagt, när vi talat om de tre tjänstetyperna. Ekonomiseringsprincipen, som vi kallat den, är för oss ett avgörande argument för att vigningshandlingar inte skall före- nas. Annorlunda uttryckt: vi kan inte framlägga något sådant förslag.

I marginalen antecknar vi att diakoninämndens vigningsutredning an- förde att förenad diakon- och prästvigning ”kan”, inte skall ske. Genom- gång av remissyttrandena ger skäl för misstanken, att remissinstanser i första hand bejakat vad vi vill kalla huvudförslaget: att diakonvigning sker ”vid huvudgudstjänst, som i likhet med prästvigning blir en hela stiftets angelägenhet” (s 133, tredje att-satsen). Detta stryker vi under så starkt, att vi anser att denna stiftsangelägenhet kräver en egen vignings- gudstjänst. Vid underhandsremisser och informella överläggningar har vi också fått starkt gehör för saken. Ett viktigt undantag finns, varför vi inte enbart kan anmäla det marginellt utan får ta upp detta.

Till dem som samverkat med oss under förarbetet har också hört tre av biskopsmötet utsedda biskopar. Vid en överläggning i denna fråga fram- fördes till förmån för gemensam vigningsliturgi med eftertryck synpunk— ter av ovan refererat slag, låt vara att inte alla biskoparna resonerade på samma sätt. Det framhölls att vi åtminstone av hänsyn till framvuxen praxis och motiveringen för denna borde vara så tillmötesgående, att vi utarbetade ett förslag till gemensam diakon- och prästvigning att brukas i de stift där detta ansågs önskvärt. Vi har allvarligt övervägt saken. Tek— niskt erbjuder en kompromiss en del problem (löftespartiet, vignings- bönen), som dock inte är oöverkomliga. Vi har emellertid på anförda

grunder kommit till ståndpunkten, att vår vilja till ett tillmötesgående skulle kräva ett alldeles för högt pris. Kort sagt: kyrkan har inte råd att förena vigningshandlingarna, eftersom de olika dimensionerna av An- dens ämbete måste framstå klart i gudstjänst- och kyrkoliv.

Sedan vi nu har behandlat de tre formerna av uppdrag inom Andens ämbete, vill vi återigen stryka under att det rör sig om tre för kyrkan funktionella utformningar inom Andens permanent funktionella ämbe- te. Vigningen till uppdragen utgör det sista ledet i kyrkans ordning för kallelsen till denna den särskilda tjänsten i kyrkan. Vi måste nu återknyta till inledningen av hela avsnittet om vigningstjänstens art och typer (s 126). Vi konstaterade där att det finns en rad tjänster och uppdrag i kyrka och församling, somliga mer tillfälliga och andra mer permanenta. Vi påpekade, att det inte tillkommer oss med vårt begränsade mandat att komma med förslag ifråga om alla dessa tjänster/uppdrag, inte ens om vigningstjänsterna. Det må dock vara oss tillåtet att avslutningsvis göra några påpekanden om den särskilda tjänsten och dessa ”övriga”.

Först gör vi den anmärkningen, att det i Svenska kyrkan finns funktio- ner som är olika enbart till namnet, inte till gagnet. När det gäller den särskilda tjänsten inom Andens ämbete för kyrkan bör det naturligtvis vara en angelägen uppgift för kyrkan att pröva, vilka konkreta uppdrags- former som i realiteten hör till denna särskilda tjänst (se nedan kap 5). Så långt vi känner förhållandena vad gäller församlingssekreterare/—peda- goger bär de med sin kvalificerade utbildning ett självständigt ansvar för uppgifter som i mycket är av samma slag som kan vara diakonens. Om så är fallet, tillhör tjänstetypen den art av tjänst för vilken vederbörlig kal- lelse förutsätts (CA 14), därför att det rör sig om uppdrag inom Andens ämbete för kyrkan (CA 5). Exemplet understryker vikten av den nämnda prövningen.

För det andra gör vi en anmärkning som efter det vi hittills har anfört är självklar: det finns och måste finnas en kyrkans särskilda tjänst med olika slags uppdrag inom det Andens ämbete varigenom Guds folk för— samlas till tro och sänds till tjänst (CA 5—6). Det betyder inte att ”övri- ga” funktioner av tillfällig eller mer permanent karaktär saknar betydel- se, är av mindre värde e dyl. För att anspela på bibliskt bildspråk är uppdragen många och nådegåvorna olika; med skilda uppgifter är lem- marna till för varandra och utgör en enda kropp i Kristus. Till enhetens mångfald av uppdrag hör också de som gäller den särskilda tjänsten för kyrkan. Genom kyrkans kallelse avsöndras inte dessa tjänare från Guds folk. De avdelas för att ”uppenbarliga” fungera som redskap för de me- del genom vilka Anden utför sitt verk för kyrkans sanna enhet. Särarten ligger inte hos dem som tas i anspråkför den särskilda tjänsen, särarten ligger i Andens ämbete för kyrkan.

3.2.2. Gudstjänstutformningen

I det följande motiverar vi framlagda ritualförslag genom att kommente- ra föreslagen utformning punkt för punkt. Av sakliga skäl är vignings-

gudstjänstens utformning i långa stycken gemensam för de tre vignings- handlingarna. Kommentaren kan därför bli gemensam för de tre ritua— len. På en del punkter är det dock befogat att ge motivering för utform- ningen i resp ritual. Vi anger detta på de aktuella ställena.

3.2.2.1 Inledande anvisningar

De tre ritualens inledande anvisningar är införda enligt den ovan (5 109) angivna redigeringsprincipen. De tre ritualen har en hel del av stoffet gemensamt, men omständigheterna skiljer sig delvis åt. Det är därför praktiskt att först ta upp anvisningarna för biskopsvigning och därefter kommentera särdragen i anvisningarna för präst- och diakonvigning.

BISKOPSVIGNINGENS INLEDANDE ANVISNINGAR Allmänna anvisningar Första stycket

Först anges de två grundförutsättningarna för biskopsvigning enligt Svenska kyrkans ordning: val och utnämning till ett visst stift. Dessa båda led i kyrkans kallelseordning (s 115) återspeglas också i vignings- liturgins kungörelse med upplåsning av fullmakten för tjänsten. Som vigningsort anges här enbart Uppsala och detta av följande skäl.

Den svenska traditionen kan summeras så, att vigningsorten har varit avhängig av ärkebiskopens uppehållsort, dvs förutom Uppsala fr a Stockholm under riksdagstid. Alltsedan 1876 har alla vigningar skett i Uppsala domkyrka med ett undantag: i Luleå domkyrka vid stiftsbild- ningen 1904. Av och till har med olika argument pläderats för vigningi det aktuella stiftet, ibland under hänvisning till praxis i nordiska grann- kyrkor. En sådan debatt under förarbetet till HB 1942 föranledde en kompromiss (bil 6). Kyrkomötet tänkte sig nämligen en särskild mottag- ningshandling i stiftet efter vigningen i Uppsala samtidigt som en HB- anvisning även öppnade den aldrig utnyttjade möjligheten till vigning i stiftet. När vi utesluter undantagsmedgivandet 1942, medför detta såle- des ingen ändring av praxis. Vår anslutning till denna är principiellt motiverad såsom följer.

Att vigning i Svenska kyrkan skett inte i stiften utan i ärkebiskopens Uppsala, och att inte en grannbiskop utan ärkebiskopen ansvarat för Vigningshandlingen bör ses som olika uttryck för uppfattningen, att biskops kallelse till ett visst stift är en kallelse inte till ett autonomt områ- de utan till en del inom Svenska kyrkan. Biskopsvigningen är en stifts- och därmed en ”rikskyrklig” angelägenhet. En stiftsbiskops uppdrag har följaktligen också inkluderat rikskyrkliga uppgifter: tidigare självskri- venhet i riksdag, senare kyrkomöte, efter 1983 års omorganisation i kyr- komötets läronämnd, därtill i det snart hundraåriga organiserade bi- skopsmötet förutom en rad andra uppgifter. Just självskrivenhetsregeln innebär, att de rikskyrkliga uppgifterna inte tillkommer utövermen är en

del av stiftsbiskops uppdrag. Ur en annan synvinkel sett representerar stiftsbiskopen just i den egenskapen ”rikskyrkan” i stiftet och dess för- samlingar, samtidigt som biskopen på riksplanet representerar ”stifts- kyrkan”. Dessa aspekter på biskopens uppdrag gör det naturligt att vig- ningshandlingen knyts till Uppsala för att markera handlingens inte en— bart stifts- utan också rikskyrkliga karaktär. Vad biskopsvigningen angår är det också en Svenska kyrkans tradition i släkt med det anförda, att denna är en engångshandling: när biskopar förflyttats från ett stift till ett annat har detta skett utan ”omvigning”.

Nyss tecknades stifts- och rikskretsarna i stiftsbiskopens uppdrag. Det bör då i klarhetens intresse tillfogas, att vigningshandlingarna i Svenska kyrkan självfallet inte angår enbart denna kyrka. Till kretsarna som be- rörts kommer också de vidare ekumeniska, eftersom Svenska kyrkan enligt sin bekännelse är en del av Guds kyrka på jorden. 1 konsekvens därmed har biskopar och andra gäster från andra kyrkor inbjudits till biskopsvigningari Uppsala alltsedan 1920.

De ”rikskyrkliga” (och vidare) aspekterna på biskopens uppdrag så- som stiftsbiskop är viktiga. De återspeglas också i den föreslagna vig- ningsliturgin, främst i inledningsorden till löftena (särskilt tredje styck— et). Till de anförda skälen för Uppsala som vigningsort skall läggas ytter- ligare ett. Sammanfattande kan konstateras att en biskop enligt Svenska kyrkans ordning blir ”vederbörligen kallad” (CA 14) genom val, utnäm- ning och vigning. Vigningen är det sista och avgörande ledet i kyrkans kallelse. Här är förhållandet analogt med kallelsen av präster och -— klarare enligt vårt förslag — diakoner. I Svenska kyrkans tradition har kallelse till lokal tjänst varit förutsättningen för vigning av präster, men vigningen har hos oss till skillnad från bl a en rad lutherska kyrkor inte skett i lokalförsamlingar utan i stiftets domkyrkor. ”Vederbörligen kalla— de” med vigningen som sista led har så prästerna sänts till tjänsterna i församlingar. Det bör också för såväl biskop som stift vara en god ord- ning, att det är en ”vederbörligen kallad” biskop som kommer sänd till stiftet med ett uppdrag som inte är givet av stiftet men väl är fast knutet till detta.

Självfallet är stiftsbiskopens vigning något som angår stiftet. Enligt vår mening bör detta komma till uttryck i stiftets gudstjänstliv på vigningsda- gen. Vi framlägger därför texten till en kort förbön som skall brukas vid huvudgudstjänster och naturligtvis även kan användas vid andra guds- tjänsttillfällen (nedan 5 175). Anvisningstexten (första styckets andra sats) förutsätter att stiftsledningen aviserar saken, något som är överflö- digt att ange. Enligt vår mening är det vidare högst naturligt att biskopen som sänds ”vederbörligen kallad” till stiftet också tas emot där. Därför framlägger vi också en liturgisk ordning för mottagandet (s 178ff).

Beträffande vigningsdagen ansluter anvisningen till HB och praxis. Att det är ärkebiskopen som fastställer vigningsdag ansluter till praxis. Historiskt har ärkebiskoparna tillämpat olika principer. Under 1900—ta- let har en huvudregel blivit, att biskopsvigning och biskopsmöte skall samordnas, från början närmast så att biskopsmöte utsattes till vignings- tillfällen, senare tvärtom. Denna huvudregel har lett till att vigningen inte sällan kommit att ske to m åtskilliga månader efter utnämningen och

fr a flera månader efter tillträdesdagen. Uppskovstendensen kan förstär- kas, då pensioneringsreglerna idag innebär, att det inte längre finns en ”normal” avgångs- resp tillträdestidpunkt (1 okt). Nu som tidigare är det dock möjligt att långt i förväg förutse tillträdesdagar och planera för vigningar, inkl inbjudan av representanter för andra kyrkor och till ev svenskt biskopsmöte i anslutning till vigningsdagarna. Det för praxis avgörande bör av principiella och praktiska skäl rimligen bli, att vald och utnämnd biskop skall vigas i anslutning till tillträdesdagen, så att bisko- pen verkligen kommer ”vederbörligen kallad” till stiftet redan när tjän- sten skall tillträdas.

Andra stycket

Vigningshandlingen infogas i ordningen för högmässa med nattvard en- ligt motiveringen ovan (5 125). I underhandsöverläggningar har sagts att nattvardsfirandet är sakligt befogat men praktiskt komplicerat, fr a vid biskopsvigning. Eftersom vi anser att de praktiska frågorna kan lösas (nedan 5 165) och är övertygade om att nattvardsfirandet skall bevisa sig vara en viktig del av vigningsliturgin, anser vi undantagsmedgivandet vara onödigt men oskyldigt.

De följande två reglerna ansluter väl närmast till praxis. Även om den i allmänhet — undantag finns —— varit problemfri, bör klart framgå att vigningsgudstjänster inte är en viss lokalförsamlings ordinarie huvud— gudstjänst, vidare vilka som bär ansvaret för utformningen i dessa fall. Satserna undanröjer kyrkorättslig oklarhet, förebygger osäkerhet och därmed konflikter.

Tredje stycket

Första satsens undantagsbestämmelse ansluter till en praktiserad men oskriven regel. Den andra satsen bryter med hittillsvarande ordning ge- nom distinktionen mellan vigningsassistenter och alla övriga medhjälpa- re i vigningsliturgin. Den principiella motiveringen har anförts tidigare (s 1251). Där nämns en utökning av assistenter vid biskopsvigning fr o m 1920. Utökningen har haft två skäl: biskopar från andra kyrkor har delta— git och normalt flera eller många av de svenska biskoparna. Vi föreslår inte en återgång till den tydligen vanligaste svenska modellen före 1920: inga assistenter alls.

Vårt förslag innebär en drastisk förändring av den förhållandevis unga traditionen. Vi upprepar inte redan givna skäl. Här vill vi understryka att ingenting hindrar utan mycket talar för att in- och utländska biskopar och andra kyrkorepresentanter inbjuds att delta i Vigningsgudstjänsten, också till att fungera som medhjälpare i olika funktioner. Inte minst representanter för andra kyrkor kan som medhjälpare konkretisera, att Svenska kyrkan är en del av den kristenhet som Guds Ande församlar ”från alla länder och språk” (inledningens beredelseord, vigningspsal- men). En särskild grupp medhjälpare anges i anvisningens tredje sats, en regel alltifrån KO 1571 om stiftsrepresentation. I HB 1942 återspeglas regeln i anvisningen om tre präster som insigniebärare. Stiftsrepresenta-

tionen behöver självfallet inte utgöras enbart av präster och inskränkas till insigniebärandet (nedan).

Beträffande liturgiska uppgifter för medhjälpare är dessa långtifrån reglerade — detaljföreskrifter är onödiga. Ett par uppgifter är fixerade. De nyss berörda två vigningsassistenterna har den särskilda uppgiften att assistera under Vigningshandlingen i inskränkt mening, därtill att leda Vigningsgudstjänstens inledande beredelse resp vigningsavdelningens li- tania. Den av ärkebiskopen utsedda notarien har två angivna uppgifter: att vid vigningsavdelningens kungörelse läsa upp fullmakten och att efter själva Vigningshandlingen — och först då (jfr HB 1942) — ha fullmakten tillhands, när ärkebiskopen skall lämna den till biskopen som vigts. Vad gäller andra uppgifter som behöver medhjälpare rör det sig förstås om sådana som är aktuella i varje högmässa (skriftläsningar, tillkännagivan— den, kollektupptagning etc, frambärande av bröd och vin, utdelande av nattvardsgåvorna, iordningställandet efter måltiden, läsning av tackbö- nen — se nedan). Inom vigningsavdelningen tillkommer några uppgifter (försångare i litanian, medverkan när biskopen som vigts iförs sin dräkt — se nedan). Det är en självklarhet att uppgifterna skall vara preciserade i förväg av ärkebiskopen och förberedda av medhjälparna.

Fjärde stycket

Enligt äldre svensk praxis kunde insignier finnas redo i koret, men de kunde också medföras av insigniebärare (stiftspräster) i ingångsproces- sionen. Det senare blev HB-tradition, infogad i de detaljerade inledande anvisningarna i HB 1942. Det kan påpekas att HB-traditionen ifråga om prästvigning däremot blev att mässhakarna skulle finnas framlagda i koret (ang diakonvigning se nedan). Vi bevarar HB-regeln för biskops- vigningen men öppnar också möjligheten för den tradition som fixerats för prästvigningar — eller en kombination av bådadera. Närmare regifö- reskrifter anser vi onödiga.

I de inledande anvisningarna i HB 1942 ges detaljerade anvisningar om liturgisk dräkt för electus, stiftspräster, biskopar och ärkebiskopen. Motsvarigheten finns fö i prästvigningsritualet under det att intet sägs om saken i diakon(iss)ritualen. Vi anser föreskrifter onödiga. Också utan anvisning bör det tex vara självklart att den som vigs från början bär alba.

Anvisningar för gudstjänstutformningen Första stycket

Huvudregeln i de tre vigningsritualen att (ärke)biskopen leder guds- tjänsten korresponderar mot den allmänna anvisningen om ansvaret för utformningen (andra stycket). Här anges att ledningen gäller hela guds- tjänsten. Det vore av flera skäl olämpligt, om ledningen inskränktes till vigningsavdelningen. Huvudargumentet är att vigningsavdelningen ut- gör en del av en helhet. Det är gudstjänsten som helhet som utgör vig- ningsliturgin (s 1241).

Till huvudregeln fogas rumsliga anvisningar. Innebörden i de tre vig- ningsritualen är att liturgin leds från altaret enbart under vigningsavdel- ningens huvuddel och nattvardsliturgins huvuddel. 1 övrigt leder (ärke)biskopen liturgin ”från sin stol”, dvs ”biskopsstolen” i bokstavlig mening. Förslaget anknyter till viss praxis och innebär samtidigt något nytt. Anknytning finns till en nyansats i 1976 års gudstjänstordning, som innehöll möjligheten att vid högmässa leda liturgin från ambo och från altaret först under nattvardsliturgin. Anknytning finns också till den praxis som börjat utvecklas när vigningshandlingar i görligaste mån skett inom ramen för högmässan. Det har då funnits en särkild sittplats för biskopen, utnyttjad fr a under predikan, hållen av en annnan predikant. Det nya ligger i att en fakultativ form i 1976 års gudstjänstordning görs till normalordning i vigningsliturgin. Det nya ligger naturligtvis också i detta att ”biskopsstolen” skall vara placerad ”väl synlig nerifrån kyrkan” (andra stycket).

Anvisningen att (ärke)biskopens plats skall vara ”väl synlig nerifrån kyrkan” är en självklar följd av att det är från den platsen liturgin leds. Det har ansetts överflödigt att påpeka, när (ärke)biskopen skall resa resp sätta sig, och att en bärbar mikrofon är ett viktigt liturgiskt hjälpmedel också t ex under handpåläggningspartiet under den vigningsbön som är en hela kyrkans bön. Det har inte heller givits någon anvisning om en enkel läspulpet vid stolen för mässboken (om den inte hålls av medhjäl- pare). En sådan läspulpet är inte en ersättning för utan ett komplement till den ambo som samtidigt skall brukas av medhjälpare, tex vid de bibliska läsningarna.

I detta sammanhang kan det vara lämpligt att föregripa det andra styc- kets anvisning, att processionsdeltagarna i övrigt går till ”sina platser”. Närmare regianvisningar är överflödiga. Placeringarna bör vara tämli- gen självklara.

Principskiss I : Medhjälpare — — — ' (Arke)biskopen Assistenter | | Domkyrkans ' l ————— ' m, skepp . .E ' & Högaltaret : 2 ) ' Ambo , 1 ! Vigningskandidat(er) Notarie

; Medhjälpare — — — _ _/

' Vigningskandidat(er)s placering då de avlägger löftena etc

Om (ärke)biskopens väl synliga plats t ex är i högkorets nordvästparti, är det tämligen givet att assistenterna sitter i samma region, att medhjälpare som skall läsa bibliska texter sitter nära ambon, då lämpligen placerad i korets sydvästparti, att medhjälpare som efter vigningen skall hjälpa till att sätta på de vigda liturgisk dräkt sitter nära altarringen, etc. Vignings- kandidater bör lämpligen få sin plats i korets sydvästparti. När vignings- avdelningen inleds med kungörelsen går de tvärsöver koret och ställer sig vid en mikrofon framför ärkebiskopen för att avlägga löften etc. Exemplifieringen bör ge en viss rumslig konkretion och en illustration till den enda närmare anvisningen om (ärke)biskopens väl synliga plats. Det är inte i restaureringsiver e dyl som vi återinför liturgins biskopsstol. Inriktningen och syftet bör skymta genom exemplifieringen. Genom (ärke)biskopens ”omplacering” följer andra omplaceringar, som bildlikt talat bidrar till att bryta ner ”skiljemuren” mellan domkyrkornas högkor och skepp. Domkyrkorna har mer eller mindre avskilda högkor — det gäller mest Lunds och kanske minst Karlstads domkyrka. Vid vignings— handlingar har koren mer än eljest blivit avskilda genom muren av vig- ningskandidaters och assistenters ryggar. Med hänsyn till de konkreta förhållandena i just dessa kyrkorum bör omsorg naturligtvis ägnas åt att rummen som helhet under ”normala” förhållanden skall fungera som gudstjänstrum. Den omsorgen bör vara minst lika angelägen vid vig— ningsgudstjänster. Sättet att utnyttja rummet får inte underbygga vanfö- reställningar om vigningshandlingar som en de vigdas interna angelä- genhet, eller bidra till falska gränsdragningar mellan dem som vigs till de särskilda tjänsterna och kyrkans övriga medlemmar. Genom att korets västparti utnyttjas, kan koret öppnas och liturgin som helhet framstå som en angelägenhet för hela kyrkan, konkret manifesterad i hela den för— samlade gudstjänstmenigheten. De rumsliga regianvisningarna korres- ponderar således med den grundläggande synen på vigningshandlingar- na som kyrkans bönehandlingar.

Det finns ytterligare ett skäl till förslaget, ett skäl av mer generell räck- vidd. Enligt den under århundraden utformade traditionen i Svenska kyrkan är liturgens plats vid altaret, när den inte är på predikstolen. I 1976 års gudstjänstordning öppnades möjligheter för ett annat synsätt såsom nyss nämndes. Enligt detta är altaret inte i första hand liturgens station utan nattvardsfirandets centrum. Det har invänts, att det synsättet bryter med hävdvunnen tydning av altaret som hela liturgins stumt talan- de symbol för Guds närvaro. För liturgins altarcentrering i denna me- ning är dock liturgens altarstationering ingen garanti utan snarare ett hot: inte en altarcentrering utan -blockering. Gissningsvis har traditio- nell ordning i detta hänseende verksamt bidragit till den mångomtalade prästcentreringen i Svenska kyrkans gudstjänstliv. Ett mer flexibelt ut— nyttjande av koret och i synnerhet domkyrkornas rymliga kor lämnar vägen fri för en fördjupad symbolik i liturgin också vad gäller altaret.

Det bör kanske tillfogas, att vi alltjämt anser att gudstjänstordningens generella rumsliga anvisningar om liturgens plats bör vara av alternativ- typ. Högmässoordningen skall brukas i kyrkorum av mycket olika ut- formning, varför det som är god ordning i ett konkret rum kan vara olämpligt i ett annat. Förjust vigningsordningens anvisningar gäller an-

dra förutsättningar. Med utgångspunkt från hur de tretton domkyrkorna rumsligt är utformade har vi utarbetat anvisningar för vad vi anser lämp- ligast som liturgiskt god ordning i dessa konkreta rum vid dessa hand- lingar.

Medhjälparfrågorna är kommenterade i anslutning till de allmänna anvisningarnas tredje stycke.

Andra stycket

Anvisningen om processionsordning ansluter till HB och praxis. Place- ringsfrågorna behandlades nyss i anslutning till första stycket.

Tredje — femte styckena

Innehållet kommenteras i anslutning till motiveringen för ritualutform- ningen.

PRÄSTVIGNINGENS INLEDANDE ANVISNINGAR Allmänna anvisningar

I tillämpliga delar gäller motivering för motsv parti i biskopsvigningsri- tualet. Här behöver följande tilläggas.

Första stycket

Först anges grundförutsättningarna för prästvigning enligt Svenska kyr- kans kallelseordning: domkapitlets antagning och prövning. Förutsätt- ningarna återspeglas i vigningsliturgins inledande kungörelse. Förbönen i stiftets kyrkor står i samklang med prästvigningens karaktär av stifts- angelägenhet. Anvisningen förutsätter att vigningstillfällen aviseras av domkapitlet.

Tredje stycket

Första satsens undantagsregel ansluter till en ca tvåhundraårig praxis. Den nya assistentregeln innebär en anknytning till äldre ordning (s 1251). Förslaget är utformat under hänsyn till domkapitlets sammansätt- ning och funktion enligt såväl nuvarande ordning som den modell 1982 års kyrkokommitté framlagt (SOU 1985:1) och 1985 års kyrkomöte ac- cepterat. Att just domkapitlet — det nuvarande och det planerade — utgör den primära rekryteringsbasen för assistenter nu som förr förklaras av att detta på kyrkans vägnar antar och prövar vigningskandidater, vilka genom stiftsledningens försorg också missiveras till församlingar. Det är en god ordning att det organ som ansvarat för tidigare stadier i kyrkans kallelse av präster också är representerat vid vigningen genom de prästvigda (s 126) ledamöterna. Det skulle också vara en god ordning om lekmannaledamöter i stiftsledningen (planerad ordning: stiftsstyrel- se och domkapitel) liksom representanter för mottagande församlingar ingick bland Vigningsgudstjänstens medhjälpare.

Fjärde stycket

HB 1942 talar enbart om mässhakar. Föreslagen anvisning motsvarar praxis.

Anvisningar för gudstjänstutformningen

Innehållet kommenteras i anslutning till motiveringen för ritualutform- ningen.

DIAKONVIGNINGENS INLEDANDE ANVISNINGAR Allmänna anvisningar

I tillämpliga delar gäller motivering för motsv parti i biskops- och präst- vigningsritualen. Följande behöver tilläggas.

Första stycket

Stycket motsvarar helt prästvigningsritualets anvisningar. Införda även i diakonritualet utgör de viktiga uttryck för diakonatets inlemmande i Svenska kyrkans normalordning. Den första satsen är en direkt nyhet (s 1230.

Tredje stycket

Den ovan behandlade anvisningen om enbart två assistenter har särdrag som beror på att två principer här har förenats. Den viktigaste är gemen- sam med prästvigningsregeln: såsom organ för kyrkans kallelse skall domkapitlet vara representerat. Den andra principen innebär att diako- natet skall vara representerat. Detta anknyter till traditionen från vig- ningar vid diakonianstalterna. Den har bevarats i framväxande praxis med stiftsvigningar på så sätt att diakonianstalterna varit representerade. Denna assistent bör självfallet vara diakon, från anstalten eller i stiftet. Vad domkapitelsrepresentationen angår kan denna naturligtvis ske ge— nom diakon som är domkapitelsledamot. Ett sådant förhållande är inte uteslutet men ärinte förutsatt i vare sig den nuvarande eller den planera- de domkapitelssammansättningen. Normalt bör det därför bli dompros- ten som utses, även om anvisningen parentetiskt anger diakon.

Vi har på intet sätt tvekat att vid diakon- likaväl som präst- och bis- kopsvigning ange medverkan av två vigningsassistenter. Förslaget är lika mycket i alla tre ritualen uttryck för grundläggande resonemang enligt ovan, bl a om ordningen för kyrkans kallelse. Förslag och motivering skiljer sig från vad diakoninämndens vigningsutredning anfört (s 1330.

Fjärde stycket

Första satsen rör liturgiskt insignium vid diakonvigning. HB 1942 ger ingen anvisning, helt enkelt därför att ingen liturgisk klädsel brukades. Numera är bruket vacklande. Ibland bär diakonen alba och efter vig-

ningen läggs stolan på. Fortfarande tillämpas äldre ordning enligt vilken kandidaterna bär diakonatets högtidsdräkt. Diakoninämndens vignings- utredning tycks tänka sig tre modeller (s 134f): fakultativt läggs stola på i samband med vigningen, oavsett om de som vigs bär alba eller högtids- dräkt. Vårt förslag innehåller här lika litet som för de båda andra ritualen föreskrift om alba, som vi anser vara så naturlig att anvisning är överflö- dig (5 148). Beträffande insignier 'att överlämnas direkt efter vignings- handlingen anges stolan för diakonvigning.

Kring diakonvigningens insignium har förts debatt. Det tycks oss upp- enbart att debatten om den yttre klädfrågan beror på brytningar mellan olika grunduppfattningar om diakonatet och därmed olika motiveringar för diakonvigningen. Vi har ovan (5 1391) skisserat tre uppfattningar resp motiveringar. När det gäller insigniefrågan är det klart att stolan skall resp bör överlämnas om vigningen sker till ett liturgiskt diakonat eller motiveras med liturgiska uppgifter inom uppdraget. Enligt den i Svenska kyrkan dominerande uppfattningen är diakonatet karitativt, och denna karitativa karaktär motiverar vigningen. När det gäller liturgisk dräkt och insigniefrågan kan denna uppfattnings företrädare komma till två slutsatser: alba kan brukas och stola överlämnas enligt somliga, enligt andra bör varken det ena eller det andra förekomma. Diakoninämndens vigningsutredning tycks som sagt tänka sig tre möjligheter, möjligen för att tillgodose olika principiella ståndpunkter (ovan 5 140f). Utredningen ger ingen motivering till att ställa bruk av alba eller högtidsdräkt till fritt val och att låta överlämnandet av stola vara en fakultativ möjlighet. Det anges inte, om avgörandet överlåts på biskop eller Vigningskandidat(er).

Från remissyttranden etc och vid informella överläggningar med an- ledning av vårt arbete har vi fått informationer och mött resonemang som föranlett slutsatsen, att rekommendationer i den yttre klädfrågan inte enbart eller ens i första hand ger uttryck åt den egna grundsynen. Det som tycks få avgöra saken är ofta farhågor för att diakonatets karaktär smygvägen skulle förändras från ett karitativt till ett liturgiskt. Det är givetvis viktigt att vara på vakt mot glidningar i uppfattningar om cen- tralt och grundläggande i fråga om diakonens lika väl som prästens och biskopens uppdrag. Det är emellertid också viktigt atti stort som smått — såsom klädfrågan — inte låta ställningstaganden dikteras av farhågor, med faktiskt eller förment verklighetsunderlag. Rädslan föder ingen god ordning. Grundfrågan bör inte vara vad som skall föreskrivas i det eller detta för att förhindra missbruk etc utan vad som bör anges till stöd för god ordning och rätt bruk. När det gäller en på olika sätt kontroversiell fråga är det därtill kyrkans oavvisliga plikt att ta ställning och inte lämpa över ansvaret på den enskilde, än mindre lämna öppet på vem ansvaret överlåts. En annan sida av samma sak är att kyrkan inte skall erbjuda möjligheter till konflikt och till skilda tolkningar av diakonens uppdrag och diakonvigningens motivering. En i gudstjänstordningen fastlagd en- tydig form blir i sådana fall inte bindande utan befriande.

Den första slutsatsen av resonemanget kring denna adiaforafråga blir följaktligen att kyrkan klart skall ange en enda ordning som kyrkans. När det gäller konsekvensen av den grundsatsen, har vi stannat för före- skriften att stola skall överlämnas till diakonkandidater i alba. Resone-

manget i den delen är enkelt. För det första framgår det klart av diakon— vigningens liturgiska text, att uppdragets grundkaraktär är den karitati— va. Diakonens uppdrag är sammanfattningsvis att i församlingens liv. inkl gudstjänstlivet, vara ”ett barmhärtighetens tecken” (inledningsor— den till löftena, andra stycket). Vigningen motiveras av det uppdraget och sker till den typen av tjänst i Andens ämbete. För det andra är det ing— en nödvändig men en god ordning, att de som vigs till Andens ämbete i en gudstjänst bär liturgisk dräkt.

Kommitténs lösning kan synas onödigt uniformerad. Motiveringen har lämnats. Det kan tillfogas att vi vid underhandsremisser och samtal kring det preliminära ritualförslaget på denna punkt fått gehör ellert o rn starkt gehör för lösningen.

I detta sammanhang vill vi fästa uppmärksamheten på en annan insig— niefråga, som är speciell för diakonatet. Numera bär alla Svenska kyr— kans diakoner ett likadant emblem i halskedja (eller nål) såsom ett diako- natets tecken. Med rötter längre tillbaka i tiden utformades detta 1962 för Samariterhemmet, antogs året därpå även av övriga anstalter och bärs sedan 1978 till vardags- och högtidsdräkt liksom civil klädsel. Emblemets symbolik ger uttryck åt diakonatets karaktär: kärlekens ring har som centrum korsets tecken med duvan, tecknet för Anden och samtidigt symbolen för Noaks duva med olivkvisten, livets tecken. Ringen är också gemenskapens symbol, tecknet på bärarens samhörighet med kollegorna och diakonianstalten.

Vad gäller diakontecknets eller -emblemets överlämnande skiftar praxis mellan anstalterna men genomgående är det aktuellt att överläm- na tecknet när utbildningstiden är slut och vigningen skall ske. Enligt vår mening skulle det vara en god ordning, att den assisterande diakonen på diakonianstaltens uppdrag hängde på (satte på) tecknet direkt efter vig- ningshandlingen i inskränkt mening, när stolan lagts på. Handlingen skulle ge uttryck åt emblemets dubbelsymbolik: att bäraren, knuten till en gemenskap, vigts till diakonens uppdrag i Andens ämbete.

På denna punkt innehåller HB 1942 naturligtvis intet. Veterligen är den föreslagna ordningen okänd i praxis. Förklaringen kan vara att dia- kontecknet som gemensam symbol har en så kort historia. Det bör kan- ske tillfogas att gudstjänstordningens anvisningar enbart kan gälla det som rör Vigningsgudstjänsten. Den föreslagna ordningen utesluter själv— fallet inte att diakontecknet aktualiseras såsom gåva och gemenskaps- symbol vid avslutningsgudstjänsten på diakonianstalterna, när de fär- digutbildade skall bege sig till resp stift för — enligt vårt förslag — dia- konexamen och vigning.

Anvisningar för gudstjänstutformningen

Innehållet kommenteras i anslutning till motiveringen för ritualutform- ningen.

3.2.2.2 Vigningsgudstjänstens ritual

Vigningsgudstjänstens struktur och detaljutformning motiveras i det föl- jande steg för steg. Kommentaren är gemensam för de tre ritualen men på

punkter där så är befogat belyses utformningen i resp ritual. Såsom inled- ning lämnar vi för översiktens skull ett strukturschema.

1 INLEDNING

Ingång [procession, musik/sång] Beredelsen [beredelseord, synda- bekännelse, avlösning, tack- bön] Herre förbarma dig (Kyrie) Lovsången (Gloria och Lauda- mus)

II ORDETS GUDSTJÄNST

Kollektbön Läsningar [GT-, epistelläsningar] Gradualpsalm Evangelium Körsång Predikan Körsång

III VIGNINGENS GUDS- TJÄNST

Psalm

Kungörelsen Löftena [Inledningsord, frågorna, försäkran] Trosbekännelsen (Credo)

Bönen för kyrkan [litania] Vigningspsalmen [Veni sancte Spiritus, Veni creator Spiritus] Vigningsbönen [bön och handpå- läggning]

Mottagandet [deklaration, insignie- överlämnande, fridshälsningen]

IV NATTVARDENS GUDS— TJÄNST'

Tillredelsen (Offertoriet) Lovsägelsen Nattvardsbönen

Fader vår

Brödsbrytelsen

O Guds Lamm (Agnus Dei) Måltiden [ev körsång] Bön efter måltiden

V AVSLUTNING Tacka och lova Herren (Benedi- camus)

Välsignelsen

Sändningen [ord till nyvigda och till alla] Utgång [procession, Te Deum]

' Om nattvardens guds- tjänst undantagsvis ute— lämnas (ovan 5 00), följs avd 111 direkt av avd V.

Anmärkning. Förkortningen svps jämte nummer betecknari ritualen (psaltar)psalm med det nummer denna för närvarande har i 1969 års psalmkommittés betänkande Den svenska psalmboken, volym 1 (SOU 1985:16).

INLEDNING Ingång

Rubriken ”ingång” skall tas i sin bokstavliga betydelse. Processionen gör sin ”ingång”, anges det, under ”musik, introitus eller psalmsång”. Mu- siken kan enligt praxis vara instrumental (orgel, blåsare etc) och/eller vokal. Normalt bör utrymme ges också för församlingsdeltagande, i för- sta hand genom introitus med församlingsomkväde, endast undantagsvis

gammalkyrklig introitus. Alternativt kan processionssången utgöras av en psalm.

Det bör förutskickas att utrymme inte lämnas för vare sig introitus efter Beredelsen eller psaltarsång efter den gammaltestamentliga läsningen. Vigningsgudstjänsten som helhet är både händelserik och innehållsfylld, varför de nyssnämnda normala möjligheterna i högmässan bör uteslutas. Detta böri sin tur få konsekvenser för den musikaliska utformningen av Ingången liksom Kyrie och Laudamus (nedan).

Beredelsen

Partiet som sådant behöver inte självklart finnas enbart därför att natt- vard firas. l Vigningsgudstjänsten är det dock naturligt. För syndabekän- nelse och avlösning anser vi det överflödigt att ange eller föreslå liturgisk text. Här som i övrigt innebär detta att ett av högmässans alternativ bru- kas för resp. Särskilda beredelseordär emellertid befogade. Den nyskriv- na texten bygger på P5 89: 16 och Martin Luthers förklaring till den tredje trosartikeln om Anden och kyrkan. Vi har ansett detta perspektiv vara viktigt som upptakt till Vigningsgudstjänsten, närmast till syndabekän- nelsen och avlösningen.

Herre förbarma dig (Kyrie)

Anvisning är överflödig. Lämpligast tycks oss den sexfaldiga formen med kören som försångare och detta av två skäl. Vigningsgudstjänstens deltagare kommer från alla väderstreck med varierande sångtraditioner — för samsjungningen är denna form därför en tillgång. Efter beredelsen och före den stora lovsången är den sexfaldiga formen en tillgång för att ”lyfta fram” Kyrie, dvs för den liturgiska balansen.

Lovsången (Gloria och Laudamus)

Vi har avstått från anvisning om alternativ. Av skäl som berörts under avsnittet Ingång och på grund av gudstjänstens särskilda högtidskaraktär menar vi det vara särskilt befogat med det första, oavkortade Lauda— musalternativet (Vi lovar dig, vi välsignar dig). Med kören som försånga- re även till församlingsacklamationen erbjuder sången inga tekniska problem för hela den församlade (se Kyrie-påpekandet) menighetens lovsång, även om alla inte är förtrogna med musiken. Alternativet bere- der särskilt goda möjligheter till gemensam lovsång.

ORDETS GUDSTJÄNST K ollektbön

Bönen är nyskriven. Från inledningens beredelseord för den vidare moti- vet om de kristnas kallelse till lydnad och tjänst. Det bör kanske påpekas att ”var och en” förstås syftar på alla döpta. Inriktningen på vignings-

tjänster följer senare, även om dessa självfallet är inkluderade här. Kol- lektbönens tema är i en vigningsgudstjänst viktigt, särskilt i en bön före de bibliska läsningarna, vilka till allra största delen handlar om den gemensamma kallelsen till tjänst (nedan 5 174).

Normalt brukas den angivna kollektbönen. Möjlighet finns dock att bruka sön- eller helgdagens bön. Det behöver inte anges att det utbytet kan bli aktuellt om firningsdagens läsningar brukas (se nästa punkt).

Läsningar, evangelium

För Vigningsgudstjänsten anges fem serier läsningar, vilka av praktiska skäl placerats i ett tillägg efter vigningsritualen. Urvalet motiveras s 174. Möjlighet har likväl öppnats för bruk av den aktuella sön- eller helgda- gens läsningar. Normalt sker präst- och diakonvigningar under tretton- dagstiden och början av trefaldighetstiden. Evangeliebokens texter un- der de perioderna är i vissa fall väl lämpade för vigningsgudstjänster. Biskopsvigningar åter kan numera (s 147) komma att infalla under hela kyrkoåret. Vi anser det överflödigt med anvisningar som reglerar när utbytesmöjligheten kan eller rent av bör utnyttjas.

Gradualpsalm — Körsång (ev)

För gradualpsalmen ges inga anvisningar, inte heller för ev körsång efter evangeliet (se nedan). Vi erinrar om tidigare påpekanden beträffande sångtillfällena (bl a under Ingång). För gradualpsalmens vidkommande bör konsekvensen bli att den inte behandlas styvmoderligt utan får bli en huvudpsalm i samklang med den aktuella serien av bibliska läsningar, gärna utförd alternatim i växling mellan kör och församling.

Predikan

Om predikotext och predikant ges regler i de inledande anvisningarna. Beträffande predikotexten återges evangeliebokens regler med tillägget om ”särskilt vald bibeltext”. Konkret tänker vi oss att traditionen med vigningstalets bibelord i viss män kan föras vidare inom predikans ram. Detta låter sig göra även av det skälet att (ärke)biskopen normalt håller predikan. Den anvisningen är en naturlig och därtill viktig konsekvens av att hela gudstjänsten leds av (ärke)biskopen.

Körsång

Efter evangeliet kan körsång förekomma. Efter predikan utgör körsång däremot ett fast led. Om man så vill är detta en ersättning för trosbekän- nelsen och kyrkans allmänna förbön som utgör led i den följande avdel— ningen, Vigningens gudstjänst. Körsången skall dock inte uppfattas som ett surrogat. Efter predikan anser vi det befogat med ett till typen annor- lunda avsnitt, som i första hand bör ha en meditativ karaktär. Vi anser det inte nödvändigt med en särskild anvisning härom.

Det är lämpligt att beröra vad vi anser vara ett skenproblem. Direkt efter körsången följer en psalm (nästa punkt). Kollisionsrisk behöver inte befaras. Det är sannolikt att sångerna alltid skiljs åt av meddelanden enligt given anvisning. I ena fallet sjunger kören, i det andra hela menig- heten, och fr a har sångerna olika funktioner. Körsången är slutstenen i Ordets gudstjänst, och även utan särskild anvisning kan det förväntas att den utformas i enlighet därmed. Församlingssången åter utgör upptakten till vigningens gudstjänst, vilket bestämmer psalmkaraktären.

VIGNINGENS GUDSTJÄNST Psalm

Om psalmen gjordes påpekanden under föregående punkt. Funktionen behöver inte markeras, särskilt som denna indirekt anges genom avdel- ningsrubriken. Psalmens givna grundtema är kyrkan och kyrkans särskil- da vigningstjänst. Här anmäler sig psalmer av den typ som brukats som inledning till vigningsakterna i HB 1942 eller — vad gäller dia— kon(iss)vigning — som avslutning på bönen under handpåläggning (sv ps 91 och 92).

K un görelsen

I rubrik och liturgisk text finns en juridisk klang, förstärkt av anvisning- ens tal om notarien. Härigenom markeras att Vigningshandlingen är slut- punkten i den långa process som år kyrkans ordning för ”vederbörlig” eller ”laglig” kallelse (s 117). Genom kungörelsen deklareras att vigning kan och skall ske (5 116). Eftersom kallelseprocessen vad gäller biskopar har speciell form (val, utnämning), är kungörelsen formulerad därefter. Kungörelsen för präst- och diakonvigning är likalydande i enlighet med vår förutsättning om klarare ordning för diakonkallelsen (s 1231).

Kungörelsen innehåller inte enbart att vigning skall ske av kallade utan också vilka dessa är. Det senare sker som förr genom namns näm- nande. Vi föreslår nu att de nämnda skall framträda som personer genom att var och en i tur och ordning reser sig när namnet nämns och går fram till (ärke)biskopen. Det är inte kandidater utan konkreta personer som Vigs.

Löftena

Avsnittet består av tre led: inledningsord — frågor — försäkran. De har alla sin motsvarighet i HB 1942, och vart och ett har en växlingsrik histo- ria i Svenska kyrkans tradition som framgår av bil 6. Starkt sammanfattat motsvarar inledningsorden i viss mån vigningstalet i HB 1942, som i sin tur utvecklats ur allokutioneri KO 1571 (böneinbjudan + tillämpningen av skriftläsningarna). Frågorna i HB 1942 är en successivt gjord bearbet- ning av uppsättningen i KO vad gäller biskops— och prästvigning, för prästvigningens del kombinerade med texten till formuläret för präst- eden. Diakon- och diakonissvigningsritualens HB-fråga åter utgör resul-

tatet av strävan att sammanjämka traditioner vid diakonianstalterna. Vad slutligen försäkran angår är denna i HB en kombination av vig- ningsritualens resp edsformulärens försäkran för biskops- och prästvig- ning. Att en sådan försäkran inte finns i diakon(iss)ritualen och att dessa för den delen inte heller har en serie löftesfrågor förklaras mest av att dessa ritual har sin bakgrund inte i svensk utan tysk evangelisk tradition.

Vårt förslag innebär kort sagt att vi vid utformningen bevarat de tre leden, varvid vi åter förenat allokutionspartiet med frågorna och försäk- ran. Vi har därtill tillämpat samma mönster i de tre vigningsritualen, alltså även diakonritualet. Innan resp led motiveras kan det vara lämp- ligt att kort karakterisera avsnittet som helhet.

Avsnittet rubriceras ”Löftena” och därmed anges förstås det väsentli- ga. Innehållet i löftesfrågor med svar och försäkran rekapitulerar från en synpunkt sett sådant som varit viktigt i den ”yttre” kallelsens process. Det rekapituleras, eller snarare aktualiseras. Det sakligt sett ”nya” är inte innehållet utan sammanhanget: Viljeförklaringen sker offentligt och det- ta mitt i den gudstjänstfirande församlingen. I detta finns en likhet med dopfrågan ställd i dopliturgin till dopkandidater (föräldrar). Det är av vikt för såväl menighet som vigningskandidater att dessa senare här får tillfälle att med egen mun ge tillkänna viljan att ställa sig till förfogande för tjänsten.

I detta sammanhang vill kommittén fästa uppmärksamheten på en sak att överväga i samband med remissbehandling etc av förslaget. Till tradi- tionen har hört att kandidater inte bara med egen mun avgett löften utan också med egen handundertecknat ”förbindelser”, ”obligationer”, ”eds- formulär” i anslutning till vigningen. Som en sista rest därav förekommer ännu att prästkandidater efter prästexamen skriver sina namn i en dom- kapitlets liggare — men formuläret som skulle undertecknas är sedan länge avlägsnat. En viss motsvarighet till den äldre ordningen praktiseras vid några diakonianstalter, när de utbildade skriver under de grund— regler för diakonatet (kap 1) som diakoninämnden antagit 1970.

Vi har ställt oss frågan, om det inte finns skäl att utforma inte bara diakon- utan också biskops- och prästregler såsom formulär att under- teckna med egen hand i domkapitlet före vigningen. Innehållet bör själv- fallet vara detsamma som i vigningsritualens löftesparti (de tre leden), även om det inte behöver vara formulerat på samma sätt. När det t ex i löftesfrågorna talas om ”kyrkans tro” eller ”Svenska kyrkans ordning” skulle dessa sammanfattande begrepp med fördel kunna konkretiseras något i dessa dokument. Det är av olika skäl inte möjligt i liturgin, men detär både möjligt och lämpligt i ett skriftligt aktstycke. Redan detta är något som talar för förslaget. Kyrkan bör klargöra vad den förväntar sig av dem som ställer sig till förfogande för tjänst, och dessa bör vara klara över förväntningarna. Enligt nutida synsätt i vår kulturmiljö behöver och kan man inte betvivla sådant som man med egen hand undertecknat. Ett återupplivande av detta traditionselement skulle med andra ord kunna bidra till ett rätt kallelsemedvetande och därmed grundtryggheten i tjän- sten.

Vi har tagit upp denna sak i underhandsremisser och vid informella överläggningar. Vårt huvudintryck är att resonemanget varit så nytt att

de flesta inte varit beredda att formulera någon grundad mening om förslaget. I det läget har vi avstått från att bifoga förslag till dokumentens text, särskilt som det ligger i vårt uppdrags periferi. Vad lydelsen angår är det en förhållandevis enkel redigeringsfråga för vilken vi förstås kan stå till förfogande också sedan kommittén upplösts. Under behandlingen av vårt betänkande bör ställningstaganden hinna mogna fram. Det är önsk- värt att förslaget på denna punkt belyses i remissyttranden.

När vi nu övergår till ritualens löftesavsnitt, bör det i klarhetens intres— se markeras, att ritualen inte utformats med förutsättningen att det nyss diskuterade förslaget genomförs.

lnledningsord

Nyss nämndes att allokutionen ”i viss mån” motsvarar vigningstalet i HB 1942. Här får tillfogas att orden ersätter den liturgiska text i HB som omramar assistenternas bibelordsläsning och kandidaternas trosbekän— nelse samt inleder löftesfrågorna (H B-strukturen: tal-bön-bibelord-tros- bekännelse-löften). Som bil 6 visar har olika faktorer bidragit till HB- formen, inte minst inryckandet av trosbekännelsen (1811). Vi anser det väsentligt att förena de utspridda elementen till en enda allokution. Det bör samtidigt nämnas att HBs vigningstal delvis fått sin motsvarighet i (ärke)biskopens predikan (s 157). Även om detta inte varit en målsätt- ning, kan konstateras att den föreslagna strukturen fått likheter med KO- formen. lett preliminärt förslag angav vi att allokutionen skulle kunna ersättas med ett särskilt vigningstal, om (ärke)biskopen inte själv predikade. An- visningen ville tillmötesgå propåer om vikten av ett personligt utformat vigningstal till kandidaterna. Vid underhandsremisser och överläggning- ar kring det preliminära förslaget har kompromissen genomgående avvi- sats, också av personer som vid förberedande kontakter önskat den. Det har bl a påpekats att undantag från huvudregeln om predikant inte moti- verar ytterligare ett undantag, att det också finns andra tillfällen till en personlig adress såsom vid övningen i domkyrkan före präst- och dia- konvigningar, och att det är en styrka att det som bör sägas blir sagt i en fastlagd form. I detta läge har kommittén inte tvekat att avlägsna kom- promissen och enbart föreslå denna allokution. Stor vikt bör fästas vid anvisningen att orden riktas till vigningskandidaterna men också till hela menigheten i övrigt. Vigningstjänsterna angår hela kyrkan.

Allokutionstexten har vi refererat till ovan (s 1370 och där satt in i ett principiellt sammanhang. Texten är nyskriven, disponerad i tre huvud- avsnitt. 1 det första anges med några bibliska bilder konturerna av den kyrka i vilken vigningstjänsterna finns. Poängen är att man inte kan säga något om vigningstjänsterna utan att relatera dem till kyrkan och till alla döptas kallelse till tjänst. Uttryckt på klassiskt lutherskt sätt finns inga ”absoluta” vigningar, enbart vigning för tjänst i konkreta uppgifter till vilka man kallas av kyrkan. Vi har ansett det fruktbart att här använda bilder som också är väl företrädda i serierna för de bibliska läsningarna i Ordets gudstjänst.

I det andra stycket anges huvuddrag eller bärande element i de tre typerna av vigningstjänster. Avsnittet har därför olika text i de tre ritua-

len. Dispositionen är dock gemensam. Först anges uppgifter, inte i syfte att leverera en uttömmande katalog, tjänstgöringsreglemente e dyl utan för att markera det centrala, ge riktmärken för tjänstens utövande. Detta allt summeras i nyckelsatsen om tjänstetypen såsom ett ”uppdrag i An- dens ämbete för kyrkan”. Satsen följs av nytestamentliga uttryckssätt av relevans för den särskilda tjänsten, varpå uppdraget återigen sätts in i sitt sammanhang i kyrkan, och kyrkans i världen.

I allokutionens tredje stycke görs ”tillämpningen”. Till vigningskandi- daterna riktas ord med påminnelser om vad uppdragets karaktär kräver av dem som tas i anspråk som redskap i Andens ämbete. Dispositionen är gemensam men utformningen varieras i de tre ritualen.

Under anknytning till det som anförts tidigare är det oss angeläget att understryka, att det som formulerats som karakteristiskt för resp tjänst inte kan och får uppfattas såsom något exklusivt och arteget, snarare som karakteristiska tyngdpunkter i resp tjänstetyp inom ”Andens ämbete för kyrkan”. När herdebilden brukas i biskopstexten innebär detta inte att enbart biskopen har att bära omsorg om ”hjorden”. Det är inte något exklusivt eller för prästen monopoliserat uppdrag att vara ”förvaltare av Guds hemligheter” lika litet som enbart diakonen skulle ha uppgiften att fungera som ”ett barmhärtighetens tecken”. Dessa och andra uttryck lyfter fram sådant som är eller bör vara centralt i resp tjänstetyp, fungera som riktmärken i det konkreta arbetet och prägla sättet att sköta det konglomerat av uppgifter av alla de slag som möter i arbetet.

Frågorna

Frågorna är väsentligen gemensamma för de tre ritualen samtidigt som några särdrag finns, vilka är relaterade till tjänstetypen. Allmänt uttryckt vidareförs traditionen från KO 1571. I denna tradition stod också HB 1942, tydligast i biskopsritualet. I prästvigningsritualet har frågorna i den traditionen kombinerats (1893/94) med edsformulärets text (bil 6). Dia- kon(iss)vigningsritualen åter representerar närmast tysk evangelisk tra- dition (bil 6). För vårt förslag har vi knutit an mer till den svenska tradi- tionen före kombinationsarbetet och utnyttjat denna också för den i äld- re tid okända diakonvigningen.

Ett generellt påpekande är befogat innan de konkreta förslagen kom- menteras. Den grundläggande frågan är den första, vigningsfrågan. I Martin Luthers vigningsritual fanns enbart en fråga av denna typ, och även om frågan expanderat har tysk evangelisk tradition bevarat den lösningen. Det är i den traditionen diakon(iss)ritualen i HB 1942 står med sin enda fråga. 1 den svenska KO 1571 fanns däremot ett par ytterligare frågor, vilka representerade en omformad medeltida ordning. Utökning- en av antalet frågor innebar inte en utökning av krav eller uppgifter. Till grundfrågan fogas följdfrågor, som rör några olika sidor av ett och det- samma: att i Guds namn gå in i tjänsten. Under vårt arbetes gång har gjorts en del propåer om att frågorna borde reduceras. Mest påfallande är Väl då att vi inte genomfört någon ransonering, i diakonritualet tvärt- om infört en serie frågor. Motivet är enkelt. Det ärinte mer ”bindande” e dyl med en serie frågor som lyfter fram i ljuset sådant som i och för sig

är inkluderat i grundfrågan. Serien är mer klargörande. Den redbarhet som kyrkan med rätta förutsätter hos sina tjänare, kräver att kyrkan också genom löftesfrågorna redbart klargör sina förväntningar.

I Svenska kyrkans historia är det särskilt prästlöftena som dragit till sig uppmärksamheten i olika sammanhang under den senaste hundraårspe- rioden. Det kan därför vara lämpligt att först kommentera nyredaktio- nen av dessa, därefter varianterna i biskops- och diakonvigningsritualen.

Prästvigningsritualets frågor

Fråga 1 och Zär i HB 1942 sammanslagna alltsedan 1894 som resultat av arbetet att få rum för prästedens text i frågorna. Vi anknyter till den äldre traditionen. Båda frågorna är väl värda att ställa var för sig.

Fråga 3motsvarar fråga 2 i HB 1942. HB-formuleringen är från 1903 och utgjorde då en omarbetning av 1894 års text, direkt övertagen från eds— formulärets uppräkning av bl a Svenska kyrkans symboliska böcker. En- ligt kommittens mening är preciseringar av sådant slag lämpliga, men de är mer ägnade för skriftlig än muntlig framställning. Platsen borde vara given i de föreslagna (s 159) dokumenten att egenhändigt underteckna i domkapitlet. HB-formuleringen från år 1903 har med rätta ansetts vara en god lösning av problem föranledda av en tidigare olyckligt formule- rad fråga. Vid omformuleringen var huvudintresset inriktat på att klargö— ra förhållandet mellan Skriften och bekännelseskrifterna samt mellan dessa och den enskilde som vigdes. En bieffekt blev att det då inte längre som tidigare står klart vad som menas med ”vår kyrkas bekännelseskrif- ter”. En annan konsekvens blev att formuleringen kan ge det skeva in— trycket, att Svenska kyrkan skulle jämställa dessa så att de alla i samma mening skulle ”vittna” om Guds ord.

Överväganden av dessa slag har föranlett oss att gripa tillbaka på tradi- tionen från KO 1571 till HB 1894. Den gamla frågan har dock inte bok- stavligen övertagits. Den har måst ”översättas”, eftersom terminologin inte är omedelbart tillgänglig idag. Den reformatoriska termen ”lärdom/ lära(doctrina)” uppfattas ofta idag som gällde saken ett teoretiskt system att omfatta och att t ex enligt CA 14 ”lära(docere)” ut till andra. I själva verket rör det sig om den kristenhetens ”tro(doctrina)” evangeliet skän- ker och som kyrkan lever i och bekänner. Tjänarna i Andens ämbete har att ”förkunna(docere)” detta och inget annat evangelium, och detär om denna den apostoliska ”tron (doctrina)” eller ”bekännelsen(confessio)” kyrkans bekännelsedokument utgör vittnesbörd i olika mening. Vi har försökt att fånga in detta genom att tala om den ”kyrkans tro” man lever i genom att hålla sig till ”Guds ord och bönen”, ett uttryckssätt som korre- sponderar med kyrkosynen i CA 7.

Fråga 4 innehåller lojalitetsförklaringen till Svenska kyrkans ordning. Den motsvarar den fjärde HB-frågan som vidarefört texten från edsfor- muläret. Vi har på denna punkt inte gripit tillbaka på KO-formuleringen (sista frågan). Den avspeglar föråldrade samhällsförhållanden. HB-frå- gan ger intrycket av ett auktoritärt mönster. Vi anser den föreslagna formuleringen vara tydlig nog i detta sammanhang. Förslaget om i för-

väg undertecknade dokument (s 159) rymmer också tanken, att där göra några konkretiseringar av begreppet ”Svenska kyrkans ordning”.

Fråga 5 anknyter till HB (sista frågan) och KO-traditionen (näst sista frågan). HB-formuleringen anser vi problematisk. Det klargörs inte att det är den falska ”anstöten” saken gäller. Anspråken på prästen ställs därtill orimligt högt (”var man” — ”ingen”). Vi har valt att uttrycka grundtanken på ett annat och mer realistiskt sätt.

Uteslutenfråga är den tredjei HB 1942, utan motsvarigheti KO 1571. Det är den ovan (5 141) berörda frågan om prästens diakonala ansvar, införd i HB 1893/94 och nyformulerad i edsformuläret 1878 såsom omvandling av äldre edsavsnitt om att inte pressa löneförmåner från fattiga över deras förmåga, etc. Vi har redan motiverat uteslutningen. Även om det diakonala ansvaret i första hand läggs på diakonen, bärs ett sådant själv- fallet också av prästen, liksom för den delen av varje kristen.

Biskopsvigningsritualets frågor

Formuleringssärdrag finns i tredje och fjärde frågorna genom tillägg (”och befästa” resp ”och värna om”), vad gäller läroförpliktelsen också genom en skärpning (”stå emot villoläror”). Förändringarna korrespon- derar med biskopens tillsynsuppdrag. Det bör samtidigt framhållas, att särdragen är fler än de som framträder i form av ändrad text. Uttrycket ”ditt uppdrag” i andra frågan är gemensamt för biskops— och prästvig- ningsritualen. Men i sak åsyftas de olika uppdrag som angetts i inled- ningsordens varianter för resp tjänstetyp. Det kan påpekas att frågorna var exakt desamma i biskops- och prästvigningsritualen i KO 1571. Skill- naderna låg inte i formuleringarna utan i uppdragen.

Diakonvigningsritualets frågor

Frågorna är väsentligen desamma som i prästvigningsritualet. Såsom nyss påpekats inkluderas dock de olikheter i uppdragen som inlednings- orden anger. I den andra frågan finns en variantformulering. Biskops— och prästvigningsritualens fråga om viljan att sköta givet uppdrag troget har i diakonvigningsritualet bytts ut mot ord om tjänst ”med Kristus som förebild”. Innebörden är densamma antingen saken formuleras på det ena eller andra sättet. Vi har funnit utbytet vara lämpligt av traditions- hänsyn. Särformuleringen knyter an till element i de svenska diakon(iss)- vigningsritualen. Ännu i HB 1942 finns olika formuleringar i diakon- resp diakonissvigningsritualen, med delvis olika klang. Strävan efter en gemensam ritualutformning (ovan 5 139) behöver inte utesluta en konti- nuitet bakåt. Diakoninämndens vigningsutredning föreslog också en tra- ditionsanknuten formulering. Vi föreslår en annan, vilket hänger sam- man med formuleringen av övriga frågor. Även Vigningsutredningen fö- reslog mer än den traditionella enda frågan. Vår motivering för utök- ningen av antalet har lämnats tidigare (s 1611).

Försäkran

En högtidlig försäkran har hört till biskops- och prästvigningstraditio- nen från KO 1571. Sannolikt beroende på influenser från edsformulärens solenna uttryckssätt fick den ursprungligen enkla lydelsen en påbyggnad i HB 1811, väsentligen bevarad i HB 1942. Från edsinstitutet stammar också föreskriften att försäkran skall förestavas av notarien.

Innehållsligt sammanfattas här som i HB det som redan har sagts i form av svar på frågorna. Skillnaden är att kandidaterna inte enstavigt besvarar frågor, utan en fullständig sats läggs i vars och ens mun. Vi har föredragit den enkla KO-modellen framför den solenna HB-versionen. Samtidigt har vi infört försäkran även i diakonritualet. Fördelen med den enkla formuleringen är, att denna klart och tydligt formulerar grund- förutsättningen ”med Guds hjälp”. Den valda formuleringen är därtill lagom lång för att vinna det inte oväsentliga, att försäkran görs av kandi- daterna var för sig. Satsen behöver inte förestavas av notarien utan kan av resp kandidat läsas, som KO säger, ”utav boken överljudt”. En korus- läsning skulle visserligen kunna ge en viss tidsvinst, om gruppen är stör- re, men därmed skulle andra och viktigare vinster rationaliseras bort.

Efter försäkran följer (ärke)biskopens tillönskan. Vi har valt en formu- lering som inte anknyter till HB och KO utan bygger på Fil 1:6 och 2: 13. Den typen av formulering är internationellt inte sällan brukad i vignings- ritual. Vi anser det riktigt att knyta an till försäkrans ”med Guds hjälp” genom en formulering som också markerar, att de som vigs inte är ”färdi- ga” utan måste stå under fortsatt växt.

Trosbekännelsen (Credo)

I västlig liturgisk tradition har Nicaenum av ålder brukats vid biskops- vigningar. Den i nutiden närmast förstärkta tendensen motiveras med att biskopen har ett särskilt ansvar för kyrkans enhet i den apostoliska tron, ”läroansvaret”. Nicaenum tillhörde biskopsvigningsritualet i KO 1571. HB 1811 föreskrev trosbekännelsen även för prästvigning. I båda ritualen infördes emellertid Apostolicum, särskilt omhuldat vid den revisionen. Då diakon(iss)ritual tillfördes HB sattes Apostolicum in också i dem.

Vi föreslår att Svenska kyrkan bevarar det som är något av en särtradi— tion, nämligen detta att trosbekännelsen ingår i samtliga vigningsritual. Alltsedan HB 1811 har Credo-placeringen vållat problemet att genom inlednings- och avslutningsord kunna sammafoga löftesfrågorna/för- säkran med en trosbekännelse som uppfattats som kandidaternas själv- deklaration ”inför Gud och denna församling”. Vi anser att löften/för- säkran inte behöver eller ens bör ha Credo som en duplett. Det naturliga är enligt vår mening att Credo kommer först efter löftena, så att vignings- avdelningens inledningsparti mynnar ut i en hela menighetens gemen- samma trosbekännelse. Denna bildar samtidigt upptakten till huvudpar- tiet och stryker därmed under, att vigningen är en kyrkans troshandling. Särskilda inledningsord anser vi överflödiga. En liten traditionsanknyt- ning ryms i förslaget att läsningen vid biskopsvigning leds av electus.

1 Svenska kyrkans liturgiska tradition har Apostolicum fått en enastå-

ende ställning, även om Nicaenum återigen kommit att tas i bruk. Vad gäller vigningsritualen öppnades i HB 1942 möjligheten att återigen bru- ka Nicaenum vid biskopsvigningar. Vi anger båda formerna i samtliga ritual. Eftersom Apostolicum är Svenska kyrkans dopbekännelse är det- ta ett gott skäl till att texten brukas även i vigningsritual. I första hand föreslår vi dock Nicaenum, som tex 1984 gjorts obligatorisk i samtliga vigningsritual i Finlands evangeliska kyrka, som ståri samma liturgiska tradition som vår. Numera vållar det inga större svårigheter att gemen- samt Iäsa Nicaenum, en text som har särskilda förtjänster när det gäller att ge uttryck åt fest- och högtidskaraktär. Ett viktigt skäl för förslaget är att Nicaenum till skillnad från Apostolicum verkligen är en ekumenisk trosbekännelse i den meningen att den erkänns och brukas i hela kristen- heten. Den är då ovanligt befogad som bekännelse till den apostoliska tron just vid vigningshandlingar, vilka är en angelägenhet inte enbart för Svenska kyrkan.

Med Credo är som sagt preludierna slut och huvudpartiet tar vid. Det- ta uttrycks rumsligt genom att kungörelsen och löftena skeri korets väst- parti och att (ärke)biskopen och vigningskandidaterna efter Credo sätter sig på sina platser igen (5 149ff).

Bönen för kyrkan

Av bil 6 framgår att en litania av ålder hör till vigningsliturgier. Luther anknöt i sitt vigningsritual till den traditionen men också till ett medelti- da tillskott, bönesången Veni sancte Spiritusjämte pingstdagens kollekt- bön. Båda traditionslinjerna fanns representerade i KO 1571 och båda föll efterhand bort under Vigningshandlingens separation från försam- lingsgudstjänsten. Bönesången — utan kollekta — återkom i HB 1868, men närmast som en högtidsskapande accent under det att vigningsakten pågår i koret. Hur sången skall kunna återfå funktionen av bönesång behandlas i nästa punkt (Vigningspsalmen). Vi anser det viktigt att också återknyta till litanietraditionen enligt följande.

Det är angeläget att på olika sätt främja Vigningsgudstjänstens karak- tär av en kyrkans bönehandling. Från den synpunkten är det en tillgång med de för litanietypen karakteristiska täta församlingsacklamationer- na. Värdefull är alltså formen som sådan, värdefull i det liturgiska sam- manhanget en kyrkans allmänna förbön. Den ursprungliga och i den romersk-katolska kyrkan alltjämt brukade litanietypen är den s k allhel- gonalitanian med åkallan av änglarnas och helgons förböner för kyrkan och Guds bistånd i Vigningshandlingen. Den litanian omformade Luther till en allmän förbön som blev modell t ex för den engelska liturgin. Ini nutiden har den brukats i anglikanska kyrkor, numera ofta bearbetad, ibland kompletterad med nyskrivna alternativ för bl a vigningsgudstjäns- terna. 1 Svenska kyrkan har litanian i HB 1942 sitt ursprung i Luthers version. Under århundradenas lopp har bönen dock starkt förändrats och bla genom musiken förknippas den med bot- och fastetid.

Den litania vi föreslår är nyskriven mot bakgrunden av kyrkobönen ”Helige Herre Gud” i HB 1942. Den stammar från HBF 1926, där den utformats (Sam Stadener) med utgångspunkt från den ortodoxa kyrko-

gemenskapens s k fredslitania. Vid utformningen har vi varit angelägna om korta bönepunkter och täta acklamationer — såsom i fredslitanian bl a. Acklamationerna är av praktiska skäl likalydande och ”annonsera- de” genom samma slutord efter de olika bönepunkterna. Bönen avslutas på litanievis med en kort kollekta.

Kyrkobönen ”Helige Herre Gud” försågs 1942 med musik till inled- nings- och avslutningspartierna liksom till acklamationerna. Musiken har en annan bakgrund än texten, nämligen det romersk-katolska offici— ets St Josefslitania. Versionen 1942 är någorlunda väl insjungen och er- bjuder inga inlärningsproblem. Vi anser den därför vara väl värd att bevaras, men vi anser det självklart att bönen som helhet skall sjungas. Enkla recitationsformler har därför tillfogats. Ett skäl härför har att göra med utförandepraxis. Bönepunkternas gemensamma slutfras är en sig— nal till acklamationen. Genom att slutfrasens musikaliska formel och slutton nu direkt förebildar acklamationen undanröjs den tvekan som lätt uppstår, när sjungen acklamation följer på läst bön. En i sin helhet sjungen litania ger därför ett stöd för ett hela menighetens deltagande i bönen.

I sin grundform är denna litania enligt vår mening väl ägnad att utgöra ett av alternativen för kyrkans allmänna förbön i församlingarnas guds- tjänstliv. Vi har därför överlämnat den till 1982 års revisionsgrupp. För vigningsgudstjänsternas vidkommande infogas ett särskilt förbönsav- snitt. Från olika synpunkter är det naturligtvis en god sak, om vignings- gudstjänstens förbön har en speciell karaktär men samtidigt en för- ankring i det ordinarie gudstjänstlivet.

Litanians placering i vigningsliturgin förtjänar uppmärksamhet. Det kan tyckas att kyrkans förbön kunde få behålla sin vanliga plats efter predikan. Den nyssnämnda särskilda förbönen kunde mycket väl info- gas redan där. Följande skäl har föranlett att inte bara trosbekännelsen utan också kyrkobönen omplacerats. Uttryckt mer generellt är det viktigt att kyrkliga handlingar som firas under högmässan verkligen blir litur- giskt infogade - det rör sig ju om en enda gudstjänst — och inte bara inryckta genom att ett ritual skjuts in i ett annat. Den senare tekniken har utövat en särskild lockelse i Svenska kyrkan. Ritual måste dock formas så att olika partier inordnas i ett och samma liturgiska skeende. Vad gäller litanians placering i Vigningsgudstjänsten har det följande varit avgöran- de.

Det kan noteras att den av oss föreslagna placeringen är vanlig i kyr- kors vigningsliturgier. Att så är fallet — eller blivit fallet i nutida förnyel- searbete — tycks bero på den teologiska grundsyn som också varit vägle- dande för hela vårt arbete: vigningen som en kyrkans bönehandling. Vigningstjänsterna i kyrkan behövs för att kyrkans kallelse skall fullföl- jas. Det är liturgiskt väsentligt att kyrkans vigningsbön också struktur- mässigt blir ett utflöde av förbönen för kyrkan, världen, dem som är i nöd etc. Också formellt leder den allmänna förbönen fram till Vigningsbönen. Med anspelning på reformationstida uttryckssätt: förbönen för Guds åker och för skörden mynnar i Vigningsgudstjänsten ut i den befallda bönen att Gud skall sända arbetare i sin skörd (Matt 9:36f1). Av teologi- ska skäl är det viktigt att vigningsliturgins förbön/litania övergår i vig-

ningspsalmens Andesång och i Vigningsbönen. Det reella sambandet mellan den allmänna förbönen och Vigningsbönen måste få prägla Vigningsgudstjänstens liturgiska gestaltning.

Det blir anledning att återkomma till huvudsaken under nästa punkt. Det kan här tillfogas att lösningen kan medföra en annan vinst. Predi- kan, som självfallet även berör vigningen till den särskilda tjänsten, knyts via kör- och församlingssång nära till Vigningshandlingens första avsnitt med kungörelsen och löftena. Löftenas inledningsord om kyrkan och vigningstjänsten har därmed läsningarna och predikan såsom en inte alltför dämpad klangbotten.

V :" gn in gspsalm en

Förslagets tradition och funktion har berörts under föregående punkt. Att (ärke)biskopen, assistenterna och vigningskandidaterna vid sångens början enligt anvisning går till altaret/—ringen för att där förbli knäfal- lande under sången, understryker för dem och för alla övriga karaktären av bönesång såsom övergång från den allmänna förbönen till vignings- bönen.

I HB 1942 anges som sagt som körsång Veni sancte Spiritus/”O du helge Ande, kom”. För att sången skall framstå som en hela menighetens bön har vi övervägt lösningen, att kören först sjunger den latinska texten, därefter tillsammans med församlingen den svenska. 1969 års psalm- kommitté framlägger också en till melodin väl anpassad svensk översätt- ning (nr 362). Melodin erbjuder knappast oöverkomliga svårigheter. Men vi anser det inte realistiskt att räkna med ett verkligt församlingsdel- tagande i denna lågfrekventa sång. Det måste också medges att melodin till sin musikaliska karaktär är bäst ägnad för skolad körsång. Sådan hänsyn har föranlett lösningen att kombinera den nyssnämnda tradi- tionsrika körsången med en klart församlingsmässig sång, Veni creator Spiritus på svenska, ”Kom, Skaparande, Herre god”, nr 50 i psalmkom- mitténs förslag. Innan nytillskottet motiveras, bör något sägas om kör- sången ”på latin”.

I HB angavs tidigare enbart E G Geijers svenska översättning men efter uppslaget i HBF 1926 citerar HB 1942 inledningsorden på såväl latin som svenska. I detta enda fall upptog 1937 års psalmbok båda språkversionerna. Att latinet i praxis vunnit terräng är en naturlig konse- kvens av att detta språk fått en renässans i musiklivet, genom kyrko- sångsrörelsen även i gudstjänstsammanhang. I den meningen är latinet inte längre ett ”dött” språk i Sverige. Men det är ett ”främmande” språk. På den punkten resonerar vi som Laurentius Petri i KO 1571 på tal om högmässans trosbekännelse: normalordningen med svenskt språk skulle inte utesluta att man någon gång brukade latinet, ”som märkligt är”. Just som ”främmande” kan latinet markera att Vigningsgudstjänsten firas av en kyrka, som genom Anden församlas ”från alla länder och språk” — sångens svenska, från latinet övertagna formulering, här brukad även i inledningens beredelseord.

Den nu tillagda Veni creator Spiritus på svenska har nog inte brukats vid vigningar i Sverige efter reformationen. Internationellt har den en

bred och stark förankring som vigningssång. Det för oss till slut avgöran- de är att psalmen är väl insjungen hos oss och har ett i sammanhanget väsentligt innehåll. Att bara ange v l-—2 är motiverat av innehållet och av balansen mellan kör- resp församlingssången. Ifråga om melodin avser vi givetvis den koral psalmkommittén anger, intagen som alternativ re- dan i 1939 års koralbok (tillägget efter nr 612).

Såväl textligt som musikaliskt går det utmärkt väl att förena kör- och församlingssångerna. Kombinationen kräver dock att körens Veni sancte Spiritus sänks en helton vid utförandet (från G till F). Eftersom omfånget genom sänkningen blir C—C| klingar den kanske inte lika väl. Nackde- len uppvägs dock mer än väl av den musikaliska vinsten: litanian, Veni sancte Spiritus och Veni creator Spiritus utgör därmed ett väl samman— vävt block.

Den sistnämnda synpunkten har en mer övergripande liturgisk rele- vans. Text och musik i de tre avsnitten samverkar till att göra hela partiet växlingsrikt och samtidigt helgjutet. På olika sätt bereds hela menigheten möjlighet att verkligen delta i en kyrkans bön utmynnande i vignings- bönen.

Vigningsbönen

Litanians och vigningspsalmens bön mynnar som sagt ut i vignings- bönen, centralpartiet i Vigningshandlingen. Den grundläggande teolo- giska motiveringen för omdaningen av detta parti har tidigare redovisats (s ll8f1). Bönen är nyskriven. Samma typ av källor har använts som nämnts ifråga om inledningsorden till löftespartiet (s 137). Eftersom det rör sig om vigningar till olika typer av tjänster inom ett och samma Andens ämbete, är bönen gemensam för de tre ritualen även om det finns avsnitt som gäller resp typ av tjänst.

Det första avsnittets lovsägelse drar i bibelalluderande vändningar upp ett frälsningshistoriskt perspektiv. Det klingar ut i anspelningar på de tre första bönepunkterna i Fader vår. Det uppslaget stammar från Martin Luthers vigningsritual och motiverade där bruket av Herrens bön under handpåläggningen (s 119). Enbart i det senare avseendet har den ursprungligen sammangjutna Vigningsbönen bevarats i vår kyrkas tradi- tion — de sista resterna av sammanbindningen försvann 1942 (bil 6). Kontakten med traditionen föreslås bevarad men på ett klarare sätt. Det är sakligt mycket befogat att anspela på just de nämnda tre bönepunkter- na i Vigningsbönen.

I bönens andra stycke kommer den särskilda tjänsten i blickpunkten. Vi har eftersträvat formuleringar som är bibliskt realistiska i en dubbel mening: tjänsterna som Guds redskap för att kyrkan trots allt skall bli vad den är, och tjänarna vilka bara genom Guds verk kan fungera som de redskap de är ämnade att vara. I båda hänseendena — gudsfolkets och de vigda tjänarnas tjänst —— rör det sig om den dyrbara skatten i bräckliga lerkärl som äri en trägen krukmakares hand. Det bildspråket är f ö repre- senterat i de bibliska läsningarna. Avsnittets sista sats ger ett koncentre- rat uttryck åt vigningen såsom troshandling. Kyrkan kallar tjänare på Guds vägnar men inte istället för Gud. När allt kommer till allt behövs

kyrkans bön att Gud skall sända skördearbetare. Kyrkan kan inte heller betvivla att bönen blir hörd. Handpåläggningen är det synliga uttrycket för en vigning av Guds hand (5 126). Om man så vill, ger satsen en tolk— ning inte bara av handpåläggningen utan av hela Vigningshandlingen.

Det tredje stycket upptar bönen under den individuella handpålägg- ningen. Bönepunkten är kort, vilket naturligtvis är lämpligt, särskilt när vigningskandidaterna är många. Det är dock inte det avgörande. Böne- punkten uttrycker i en enkel, klar form det som det är tillbörligt att be om på denna punkt inom vigningsbönens ram.

Fjärde stycket innehåller förbön för dem som vigs och går ut i tjänst. Det första partiet har utformats på olika sätt i vart och ett av ritualen, eftersom det typiska för resp tjänstetyp berörs.

Slutfallet i bönen utgörs av det välbekanta tillägget till Fader vår. Ef- tersom det är välbekant kan det också utan vidare läsas gemensamt så- som en god avslutning på bönen.

Vi har redan påpekat att uttrycket ”assistenter” avser enbart (ärke)- biskopens två vigningsassistenter, och vi har motiverat varför (s 125). Vi har också påpekat, att böneorden under handpåläggningen såsom en del av kyrkans vigningsbön förutsätter bärbar mikrofon (s 149). Att assisten- terna liksom (ärke)biskopen under Vigningsbönen i övrigt står vid altaret — där och inte utanför altarringen är den normala platsen för altartjänst — och står vända inte från utan mot dem som vigs innebär en ändring av nuvarande praxis i Svenska kyrkan. Ändringen medför dock inte något för vår tradition främmande. Samklang finns med vår äldre tradition, mer bevarad på denna punkt i Finlands evangeliska kyrka.

Mottagandet

Den inledande proklamationen har vi redan berört (s 125). Den är inte nödvändig men lämplig. Den blir också signalen för medhjälpare att klä de nyvigda i resp liturgisk dräkt. Som vi antytt (s 148) bör utan särskild anvisning en eller två medhjälpare utses per person så att iklädandet går snabbt men utan jäkt. Notarien är nu till reds med biskopsfullmakt resp präst- eller diakonbrev (s 148).Det finns ingen anledning att bevara HB- föreskriften att dokumenten skall överlämnas till (ärke)biskopen redan vid kungörelsen.

En direkt nyhet är att mottagandet sker i form av fridshälsningen (Pax). Att så sker på gränsen mellan vigningens och nattvardens guds- tjänst är vanligt i olika kyrkor. Det hör dock då till saken att Pax i dessa kyrkor normalt hör just till nattvardsliturgins inledning. I vår tradition brukas däremot Pax först före Agnus Dei och kommunionen. Den ord- ningen bör bevaras. Detta bör dock inte utesluta att det normala mönstret bryts vid vigningsgudstjänster. I detta sammanhang bör det vara en till- gång att mottagandet får formen av en fridshälsning i ord och handling.

I 1976 års gudstjänstordning lämnades utrymme för ett utväxlande av fridshälsningen i form av det ena eller andra slaget av handling. År 1980 utnyttjades denna möjlighet enbart i ca 10% av de församlingar som använde gudstjänstordningen. En annan nyhet 1976, brödsbrytelsen

omedelbart före Pax, fick däremot ett starkt genomslag (G Gustafsson, 1976 års gudstjänstordning. Svenska kyrkans gudstjänst 1980, IV, 1982, s 22f, 251). Skillnaderna i genomslagskraft kan kanske delvis bero på kon- kurrens genom att Pax följer direkt efter brödsbrytelsen, särskilt som de två leden innehållsligt är närbesläktade.

Det kan tyckas orealistiskt att inte bara ”flytta” Pax utan därtill räkna med en i handling utväxlad fridshälsning mellan (ärke)biskop, nyvigda, assistenter och ”andra”, dvs hela menigheten, så många som vill. ”Om— placeringen” menar vi som sagt vara sakligt befogad. Pax ger mottagan- det en särskild prägel. Självfallet ger också mottagandet en särskild färg- ning av Pax, kanske så påtaglig att det också blir naturligt att uttrycka hälsningen även med en omfamning, ett handslag e dyl. Huruvida så blir fallet i praxis måste vara en öppen fråga, men detta enbart till en del. Det finns redan en tradition för mottagande/Pax vad gäller dem som finns i koret. Det finns sakliga vinster att göra, om kretsen vidgas till medhjälpa— re och övriga. Pax placerat som vi föreslagit kan bidra till detta.

NATTVARDENS GUDSTJÄNST Tillredelsen ( Offertoriet)

Anvisningarna om kollekt och nattvardsgåvor anger normal ordning medan anvisningen om psalmen har ett särdrag: preludiet inleds ”under det att fridshälsningen utväxlas”. Antingen fridshälsningen även nere i kyrkan blir utväxlad eller inte, är det nödvändigt att markera, att dom— kyrkoorganisten avgör när det är lämpligt att med preludiet föra hand- lingen vidare. Tiden för fridshälsningen får inte vara alltför knapp men får inte heller bli utdragen. Vad gäller själva psalmen behövs ingen sär- skild anvisning. Utan anvisning är det klart att kollektupptagningen bör ske under psalmen som inleder vigningsavdelningen i liturgin och att tillräckligt många medhjälpare måste vara utsedda för att upptagandet skall gå raskt. Det är högst lämpligt att (ärke)biskopen också utser någon som skall ta emot kollekt och bröd/vin samt ställa i ordning på altaret, så att det är tillrett när (ärke)biskopen återvänder dit efter mottagandets fridshälsning.

Kommittén är medveten om att den glidande övergången mellan vig— ningens och nattvardens avdelningar på det föreslagna sättet blir ett ”oroligt” parti. Vi betraktar inte detta som en nackdel. För gudstjänstdel- tagandets skull är det bra med denna typ av inslag direkt efter vignings- handlingen på tröskeln till den evkaristiska liturgin.

Lovsägelsen

För prefationens rörliga del har utarbetats ett för vigningsgudstjänster avsett alternativ. Vi föreslår att detta alltid skall brukas, även vid tillfäl- len då läsningarna (och kollektbönen) i Ordets gudstjänst utgjorts av den innevarande sön- eller helgdagens enligt evangelieboken (s 157).

Nattvardsbönen

Anvisning om visst alternativ i högmässoordningen behövs inte.

Fader vår, Brödsbrytelsen

Brödsbrytelsen, som enligt 1976 års gudstjänstordning utgjort en fakulta- tiv möjlighet, skall bli ett fast led enligt 1982 års revisionsgrupps (prelimi- nära) förslag. Utan att ta ställning därtill, menar vi att brödsbrytelsen alltid bör ingå i Vigningsgudstjänstens liturgi. Den saken har tillhört våra förutsättningar vid utformningen av mottagandet med Pax (ovan).

0. Guds Lamm (Agnus Dei), Måltiden

I ritualens inledande anvisningar förutsätts att de nyvigda hjälper till vid utdelandet. Det är av praktiska skäl lämpligt att de och övriga medhjäl- pare vid utdelandet kommunicerar under Agnus Dei. Detta har inte sär- skilt angetts, däremot att utdelandet bör ske på olika platser i domkyr- kan. Även om gående kommunion inte skulle tillhöra domkyrkoförsam- lingens sed, bör den formen självfallet praktiseras i dessa stiftsgudstjäns- ter för att kommunionen inte skall ta oproportionerligt mycket tid.

Under vårt förberedelsearbete har det framhållits, att det blir alltför komplicerat med nattvardsfirande vid dessa gudstjänster med ett mycket stort deltagarantal (s 147). Vi menar att de praktiska frågorna mycket väl kan lösas. Aven om problemen i och för sig inte har med vigningsguds- tjänsten att göra utan mer generellt handlar om planering för nattvardsfi- rande med stort deltagarantal, kanske vi bör antyda lösningsmöjligheter för att kommunionen skall kunna ske snabbt, smidigt och stilla.

Nyss markerades två ting: medhjälparkommunion under Agnus Dei och gående kommunion på tillräckligt många ”stationer”. Dessa bör självfallet finnas inte bara i eller i anslutning till koret utan fr å i hela kyrkorummet. Till varje ”station” utses en medhjälpare för att dela ut brödet, två för vinet och en medhjälpare med förråd av bröd och vin, den sistnämnda medhjälparen ev för mer än en ”station”. Hela kyrkorummet bör utnyttjas, så att kommunikanterna har fri väg till och från ”stationer- na”. I allmänhet betyder det tex att det är olämpligt med ”stationer” längs kyrkorummets centralaxel men lämpligt längs nord-, syd— och väst- periferierna. Att uppbåda tillräckligt många medhjälpare för åtskilliga ”stationer” lär inte erbjuda några svårigheter vid vigningsgudstjänsterna. Efter utdelandet återvänder medhjälparna till koret, lämnar ifrån sig det överblivna och återvänder till sina platser. En medhjälpare bör vara ut- sedd för att ta emot det överblivna efterhand som medhjälparna återvän- der från utdelandet, och för att ställa i ordning efter måltiden. En skiss kan illustrera tänkbar placering av ”stationer”, varvid det bör påpekas att det skisserade kyrkorummet inte förutsätter sådana goda placerings- möjligheter som tex sidokapell i Uppsala m fl domkyrkor. Stationerna markeras med kryss. Skissen förutsätter bänkkvarter i såväl huvud- som sido- och tvärskepp.

Bönen efter måltiden

Bönen läses enligt anvisning av en medhjälpare. Det kan men behöver inte vara den medhjälpare som ställt i ordning efter måltiden. Bland kollektorna i högmässoordningen enligt 1982 års revisionsgrupps (preli- minära) förslag finns några lämpliga böner, särskilt den som är införd som trefaldighetstidens första bön. Eftersom samtliga kollektor där blivit kyrkoårsbundna, har vi infört en anvisning som knyter den sistnämnda också till Vigningsgudstjänsten.

AVSLUTNING Tacka och lova Herren ( Benedicamus)

I ritualens inledande anvisningar för gudstjänstutformningen anges att korsbäraren ställer sig redo med processionskorset. På det sättet marke- ras synbart att Vigningsgudstjänsten nu avslutas, samtidigt som korsbära- ren står redo att starta utgångsprocessionen direkt efter sändningsorden. Avslutningspartiet kan med andra ord framstå som en enhet, och man slipper tvekan och dröjsmål efter sändningsorden. Enligt de inledande anvisningarna återvänder (ärke)biskopen till sin stol efter nattvardsmål- tiden. Normalt blir Benedicamus alltså intonerat från den platsen, däri- från lyses välsignelsen och uttalas sändningsorden, varefter (ärke)biskopen följer korsbäraren, då utgångsprocessionen startar.

Välsignelsen

Den aronitiska välsignelsen har hos oss fått en ganska enastående fast ställning. Den formen anges, men vi anger också en annan i samman- hanget lämplig form.

Sändningen

Speciella Sändningsord har tillhört biskops- och fr a prästvigningstradi- tionen, däremot inte ordningen för diakon(iss)vigning. Vi föreslår sänd-

ningsord också i det sistnämnda fallet. Att sändningsord riktas till de nyvigda är högst befogat. Att sådana ord riktas även till alla övriga är naturligt, särskilt när Vigningshandlingen infogats i högmässan. Om sändningsordens utformning bör följande sägas.

Biskopsvigningens sändningsord riktade speciellt till biskopen utgörs här av [ Petr 5:2—4. Med bakgrund i Luthers vigningsritual fanns det som sändningsordi KO 1571, där det föreskrevs för prästvigning och nog förutsattes för biskopsvigning. I HB 1811 blev detta i stället ett av assi- stenternas bibelord men sedan HB 1894 har det också utgjort prästvig- ningens sändningsord. För biskopsvigning har sändningsord inte funnits i nyare tid förrän i HB 1942. Här infördes från samma 1 Petr 5 ett annat urval, v 10— l l. Lämpligheten kan ifrågasättas, särskilt i 1981 års över- sättning. Man kan bibringas intrycket att biskopen genom vigningen går in i en visserligen kortvarig men dock lidandestid. Det förstnämnda bi- belstället anser vi däremot mycket lämpligt i sammanhanget. Historiskt mest knutet till prästvigningen anser vi det av nedan angivna skäl nume- ra lämpligast för biskopsvigning med tanke på biskopens uppdrag (5 1371).

Efter adressen till biskopen riktas sändningsord även till övriga. For- muleringen bygger på 1 Kor 1:7—9 vartill fogats l Petr 4:10—11. Inne- hållsligt återkommer det tema som klingat alltifrån inledningens beredel- seord.

För präst- och diakonvigning utgörs sändningsordet till de nyvigda av en formulering som bygger på främst Joh 20:21, ett av katekesens bibel- ord för tjänsten i kyrkan (s 132). Ett sändningsord utgör som sagt en nyhet för diakonvigningen. Den angivna formuleringen medför en änd- ring för prästvigningen. Det gamla herdetemat, nu föreslaget för biskops- vigningen, kan för prästvigningens del ifrågasättas fr a av det skälet, att de nyprästvigda inte längre går iväg, satta som (kyrko)herdar. De har inte som förr en anförtrodd konkret ”egen” hjord, vilket vi berört tidigare (s 138). Det är möjligt att det var reflektioner av det slaget som föranledde Martin Luther att alternativt också bruka Jesusordet om att gå ut och bära frukt som består (Joh 15:16b). Det stället ärt ex nu under införande i Norska kyrkan. Vi anser dock att de orden bör läsas i ett fylligare utdrag, varför ett sådant anges som evangelieläsning i serie E. Vi har stannat för den angivna formuleringen såsom den bästa för det som kan och bör sägas.

De ord som riktas även till alla övriga sammanfaller med de nyss berörda i ritualet för biskopsvigning, där ett parti (l Petr 4) dock tillfo- gats. Skillnaden dikteras enbart av hänsynen till den liturgiska balansen mellan avsnitten som gäller de nyvigda resp även de övriga.

Utgång

Liksom rubriken ”ingång” skall beteckningen ”utgång” tas i bokstavlig mening. Som processionssång anges Te Deum som särskilt vad gäller biskopsvigning har en bred tradition med medeltida rötter. Genom psalmkommitténs försorg har denna hos oss länge obrukade sång fått en textversion och melodiform som gjort den mycket sångbar. Använd som

processionspsalm behöver den inte heller styckas. Innehållsligt är den därtill så lämplig att vi inte tvekat att ange enbart denna psalm för samt- liga vigningshandlingar.

Om procession och processionsordning har införts ett avsnitti de inle- dande anvisningarna (s 151). Det bör påpekas, att ”utgång”-förslaget innebär att det vid vigningsgudstjänster inte skall finnas särskild föregå- ende slutpsalm följd av postludium. Den här angivna lösningen över- ensstämmer närmast med det sista alternativet i revisionsgruppens (preli- minära) förslag för högmässan.

3.223 Bibliska läsningar m m

Bibliska läsningar

Det har poängterats att Vigningsgudstjänsten utgör en enda helhet. I den- na utgör Ordets avdelning en viktig del, dominerad av de bibliska läs- ningarna. I konsekvens därmed föreslås inte läsning av valda bibelord inom Vigningshandlingen i snäv mening. Denna lösning i HB 1942 är frukten av en lång utveckling för vilken bil 6 redogör. Med vårt förslag knyter vi mer an till utformningen i KO 1571. En anknytning till traditio- nen efter KO finns så till vida som vi inte inskränker läsningarna till några fastställda utan föreslår fem serier med GT-, epistel- och evangelie- läsningar.

Vid urvalet av texter har några ting varit viktiga. För det första har vi varit uppmärksamma på risken att välja texter i syfte att identifiera ny- testamentliga tjänster med kyrkans utformning av tjänstetyperna. Såsom bil 6 visar har en sådan tendens funnits i traditionen, och den har i viss mån gynnats av tekniken att välja korta bibelord. För det andra har vi varit uppmärksamma på risken att för vigningstjänsterna i kyrkan så att säga reservera bibelord om tjänst, tjänande och lärjungaskap. En sådan tendens har också funnits i traditionen och förstärkts av HB-ritualens inlednings- och avslutningsord. Vi har därför föredragit sammanhäng- ande läsningar vilka som sagt ingår i Ordets gudstjänst. Tre perspektiv har vi ansett vara väsentliga att få representerade i serierna. Ett perspek- tiv gäller kyrkan som Guds folk, fött av Gud och satt till tjänst bland folken. Ett andra perspektiv gäller förvaltarskapets mångfald av tjänster, som inte utesluter men innefattar vigningstjänsterna. Det tredje perspek- tivet vi ansett vara viktigt gäller Kristus såsom tjänaren, herden etc, vilket inte utesluter men gör också vigningstjänsternas uppdrag möjliga.

Det är knappast nödvändigt att punkt för punkt motivera urvalet. Till förslaget sådant det föreligger bör dock två upplysningar lämnas. Av redan antydda skäl har vi varit angelägna om att ange flera serier. Det primära syftet har inte varit att därigenom vinna en viss omväxling. Serierna — inte ”årgångar” — ger utrymme åt olika perspektiv och tyngdpunkter i det bibliska materialet. Vi har därvid inte eftersträvat genomförda tematiseringar utan ansett det väsentligt med olika perspek- tiv inom varje serie.

Det bör kanske påpekas att de föreslagna texterna i långa stycken är

representerade i Den svenska evangelieboken 1983. Det är ingen tillfäl- lighet. För det första är en stor del av Nya testamentet representerad i evangelieboken. För det andra har också evangeliebokens perikopurval behärskats av strävan att ge utrymme åt centrala texter om kyrkan, kyr- kans uppgift och tjänsternas mångfald.

Bön för kyrkan

Såsom förbön i vigningsgudstjänsterna anges den i kommittén utarbeta- de allmänna förbönen ”Helige Herre Gud” med en infogad särskild bö— nepunkt för dem som vigs. Bönens text och musik har kommenterats (s l65ff).

Prefation

Vi har ansett det befogat att utarbeta en särskild prefation för vignings— gudstjänsterna. Temat, som vi anser viktigt och även finns med i vig- ningsbönen, har ingen motsvarighet i de prefationer 1982 års revisions- grupp föreslår.

Bön efter måltiden

Av skäl som angetts (s 172) har en av högmässoordningens kollektor införts.

Förböner i samband med vigningar

1 H B 1942 ingår kungörelse och förbön att läsas i domkyrkans gudstjänst för vigningsakter, en tradition som bygger på HB 1811 såsom bil 6 visar. Det finns inte längre behov av denna ordning, när vigningshandlingarna infogas i huvudgudstjänsten. I förändrad form anser vi att förbönen är viktig. Vi föreslår således nyskrivna förböner att brukas i stiftets försam- lingar, eftersom vigningshandlingarna är en angelägenhet också för dem. Vi har däremot ansett det överflödigt att som HB formulera särskilda inledningsord till förbönen. Det kan erinras om att saken tas upp i de allmänna anvisningarna till vigningsgudstjänsterna och för den delen också till mottagandet av biskop. I vår motivering berörs frågan i anslut- ning till dessa ställen.

3.3. Mottagningshandlingarna 3.2.1 Grundläggande synpunkter

Kyrkans väsen och uppgift i världen har varit vår utgångspunkt (s 104ff), då vi tidigare behandlat vigningshandlingarna. Med vigning i Guds namn genom bön och handpåläggning (s 118f1) fullföljs kyrkans kallelse till tjänst ikyrkan (s 115f1). Så tas människor i anspråk för olika typer av uppdrag i Andens ämbeteför kyrkan (s 126ff). I och för kyrkan — detär

kort sagt sammanhanget för och syftet med den särskilda vigningstjän- sten i kyrkan, eftersom Andens funktionella ämbete är till för att försam- la Guds folk till tro, utrusta det och sända det till tjänst.

Denna Guds kyrka är ingen abstrakt storhet utan en andlig realitet som ”syns” när gudstjänst firas. Det hänger samman med att Guds Ande i en jordisk verklighet på gott och ont handlar med oss människor inte med abstrakta utan konkreta ”medel eller instrument” — evangeliet ärinte en lära utan ett händelseförlopp som pågår, en Guds verksamma ”kraft” till frälsning. Redskapen för Andens ämbete ärinte heller några abstraktio- ner utan människor av kött och blod, som tas i anspråk för att ”uppen- barliga” göra tjänst, i och för kyrkan.

Ingenting är mer naturligt än att de som är kallade till tjänst blir mot- tagna när de träder till sin tjänst i ett konkret sammanhang. Ingenting är heller mer naturligt än att detta mottagande skerjust i gudstjänstfirandets sammanhang. Mottagningshandlingar ”måste” inte finnas — också utan sådana ”kan” uppdrag utföras i och för kyrkan. Men ett liturgiskt motta- gande på den ort där tjänsten skall utföras är som sagt naturligt. Hand— lingarna sätter in de konkreta uppgifterna i deras rätta sammanhang i och för Guds kyrka. Det perspektivet är viktigt för dem som tillträder och för dem till vars tjänst uppdragen finns.

Den som går in i ett konkret uppdrag måste förstås börja och fortsätta arbetet i medvetandet om att det skall utföras ”Gud till ära och hans församling till uppbyggelse”. Det är inte nödvändigt men det ärför tjä- narna en väsentlig tillgång att gå in under de villkoren i den gudstjänstfi- rande församlingens initt. De som tar emot nya medarbetare måste göra detta i medvetande om att de som träder till är Guds medarbetare, sända som Guds redskap. I den funktionen behöver de bistånd för att rätt kun- na fullgöra uppdraget. Det är inte nödvändigt men det är en väsentlig tillgång förförsamlingen att mottagandet sker just när gudstjänst firas.

Mottagningshandlingar stryker med andra ord under två ting. För det första understryks, att de som träder till tjänst inte har tjänster till egen disposition — de är till i och för Guds kyrka. För det andra stryks under, att uppdragen i och för kyrkan inte står till gudsfolkets egen disposition, inte ens om tjänsterna är inrättade av en lokalförsamling. Det rör sig om tjänster som står till buds för att Guds kyrka skall församlas till tro och sändas till tjänst.

Av resonemanget följer slutsatser som till dels knyter an till tradition och praxis i Svenska kyrkan, till dels bör få medföra en del förändringar.

För det första är det förstås viktigt att olika slag av medarbetare tas emot. Kretsen behöver då vidgas från den idag föreskrivna kategorin — kyrkoherdar — till dem som tillträder tjänst som biskop, präst och diakoni Andens ämbete för kyrkan. Men det finns ju också en rad andra tjänster ochförtroendeuppdrag med en mångfald av funktioner i och för kyrkan (s 144). Det är lika naturligt och viktigt att också dessa medarbetare av olika slag blir mottagna just som medarbetare i den gudstjänstfirande försam- lingens mitt.

l konsekvens med detta lägger vi förslag till en serie mottagningshand- lingar. Grundkaraktären är gemensam, även om utformningen varieras på grund av det självklara att uppdragen är olika. Vi går nu inte närmare

in på utformningen av dessa olika handlingar utan hänvisar till resp ritual och den motivering vi lämnar i det följande. Allmänt uttryckt kny- ter vi genom dessa förslag an till tendenser och önskemål sedan decenni- er, såsom bil 6 visar. De tidigare framförda förslagen har dock lett till mycket vaga liturgiska riktlinjer för kyrkan. Vi anser det vara viktigt att Svenska kyrkans gudstjänstordning i dessa hänseenden ger stöd för en god ordning.

Av det grundläggande resonemanget följer emellertid också att hand- lingarna bör få karaktären just av mottagande av medarbetare. Även i detta knyter vi an till tendenser i praxis i nyare men också i äldre tid. I ett längre historiskt perspektiv är det enbart kyrkoherdeinstallationen som spelat någon roll i Svenska kyrkan. Såsom bil 6 visar har den handlingens funktion och därmed dess liturgiska karaktär undergått förändringar som är mycket påtagliga. Handlingen har formats under påverkan av två olika traditionslinjer enligt följande.

Den primära traditionslinjen sträcker sig tillbaka till medeltiden. Mot bakgrund av medeltidsordningen uppfattades akten i den svenska refor- mationen och senare såsom den handling varigenom en präst inför för- samlingen legitimerades såsom ”rätt” kyrkoherde (fullmaktsläsningen) och trädde till tjänsten, uttryckt genom ett församlingens symboliska överlämnande av kyrkan etc (överlämnande främst av kyrknyckeln, in- ventarieförteckning). Medeltida rötter har också den andra traditionslin- jen. Enligt feodalsystemet hade länsherren/biskopen att lämna fullmakt på län/församling på grundval av mottagen trohetsed från vasallen/ kyrkoherden. För kyrkoherdeinstallationens vidkommande är denna se- nare linje utomordentligt väl bevarad in i nutiden i Englands kyrka så- som bil 6 visar. I Sverige har feodalsystemets mönster bidragit till en utveckling som inneburit, att kyrkoherden efter avlagda löften/trohetsed av installator/biskopen erhållit fullmakt på tjänsten. Det är då inte läng- re fullmaktsläsningen inför församlingen utan tjänsteöverlämnandet be- seglat med fullmakten till kyrkoherden som har blivit det angelägna. Liturgiskt har prästvigningsritualet fungerat som handlingens mönster — installationen som ”den andra prästvigningen”. Successivt har hand- lingen förlorat olika drag som hört samman med den primära traditions- linjen. Ännu under 1800-talet fanns så mycket kvar av den primära lin- jen, att installator enligt HB hade att erinra församling och kyrkoherde om kraven på ömsesidigt erkännande och aktning — som inledning och avslutning. Fr o m HB 1894 är det emellertid ingenting i själva ritualet som ens förutsätter att handlingen sker i den aktuella församlingen/ pastoratet.

Det har redan framgått att vi tagit fasta på den primära traditionslinjen såsom den väsentliga. I enlighet med våra allmänna principer (s 108) knyter vi också an till traditionen att med symbolhandlingar ge uttryck åt mottagandet. Det innebär samtidigt att vi inte ser skäl att bevara feodal- systemets traditionslinje. Det väsentligaste skälet är att systemet som så- dant sedan länge är avskaffat. Det är tex ingalunda först i och med installationen som en kyrkoherde får fullmakten på tjänsten. Däremot är det fullt motiverat att genom fullmaktsläsning inför församlingen betyga att prästen ifråga är församlingens kyrkoherde. Vi ser inte heller något

som helst skäl till att bruka prästvigningsordningen som mönster för mottagandets handling. Även om vi härmed bryter med den liturgiska traditionen formellt sett, tror vi det vara onödigt att ingående motivera den saken. Vi anser det tillräckligt med vad vi redan anfört såsom grund- läggande. Vi fogar därtill påpekandet, att ”traditionsbrottet” vad kyrko- herdeinstallationen angår vid det här laget nästan fått hävd. Det är gan- ska länge som handlingen uppfattats såsom en församlingsangelägenhet i allra högsta grad, och det är som sådan installationsdagen firats — ritualet till trots.

Det som nu sagts om kyrkoherdeinstallationen och handlingens grundkaraktär har naturligtvis sin tillämpning också på övriga handling- ar, de flesta av dem med en relativt ung tradition i praxis.

En annan konsekvens av övergången till den primära traditionslinjen bör också beröras. Det gäller installatorsfrågan. Enligt feodalsystemets mönster är det rätt givet att länsherren/biskopen installerar vasallen/ kyrkoherden. Tillämpat på övriga tjänster för vilka vi lämnar förslag gäller naturligtvis samma princip. Historiskt har det feodala mönstret faktiskt också tillämpats just på kyrkoherdetjänsterna. lnstallations— handlingen blev för biskopen ett viktigt instrument i dragkampen mellan kungamakt och biskopsstol om rätten att som länsherre tillsätta kyrko- herdetjänsterna. Dragkampen ledde till att tjänstetillsåttningssystemet blev reglerat, varför installationshandlingen sedan länge upphört att vara det biskopliga instrumentet. Vid mottagningshandlingar enligt den primära traditionslinje vi anknyter till är installators funktion inte att motta trohetsed och lämna tjänstefullmakt. Uppgiften är att introducera kyrkoherden och andra som tillträder tjänst/uppdrag för att menigheten skall kunna motta de nya medarbetarna och delta i bön för dem.

Under hänvisning till dessa grundläggande synpunkter på mottag- ningshandlingarnas karaktär och deras roll för medarbetare och kyrka/ församling övergår vi till motiveringen för de framlagda formerna för mottagande.

3.3.2. Gudstjänstutformningen

Inledningsvis skall påpekas att svpsjämte nummer betecknar psalm eller psaltarpsalm med det nummer denna har för närvarande i 1969 års psalmkommittés betänkande Den svenska psalmboken, volym 1 (SOU l985:16).

3.3.2.l Mottagande av biskop

A nvisningar för mottagande av biskop Allmänna an visningar

Första stycket. Den principiella motiveringen (s 146) föranleder huvud- regeln, att ny biskop skall tas emot i stiftet antingen stiftschefen är ny i uppdraget som biskop eller, vilket någon gång sker, transporteras från ett

annat stift. Regeln om obligatorisk ”intronisation” eller ”installation” är ny, även om den har samband med önskemål sedan länge och tendenseri praxis. Självfallet bör mottagandet vara verkligt och inte fingerat. Det anges därför uttryckligen, att högtidsgudstjänsten skall firas när bisko- pen kommer för att tillträda tjänsten (”strax efter vigningsdagen”/”i an- slutning till tillträdesdagen”). Till synpunkter på sambandet vigning— tillträde (5 1461) ansluter synpunkten på samtidighet mellan tillträde och mottagande. Mer generellt uttryckt rör det sig om kraven på realism och sannfärdighet i gudstjänstlivet. Oavsett om detär en biskop eller någon annan som tas emot liturgiskt, t ex kyrkoherde, gäller samma sak: man kan inte veckor eller månader efter det att tjänsten tillträtts låtsas som om vederbörande nu introduceras eller installeras.

Andra stycket. På stiftsstyrelsen (fn domkapitlet, i den planerade orga- nisationen det nyinrättade organet med denna beteckning) läggs ansva- ret att kalla till stiftsgudstjänsten och i samband därmed pålysa dagen för förbönen i stiftets kyrkor för den tillträdande biskopen (s 146). Det bör vara överflödigt att ange närmare anvisningar för kallelsen. Försam- lingsrepresentanter bör vara kyrkorådsordföranden eller kyrkvärdar el- ler andra förtroendevalda medarbetare, i första hand präster och diako- ner. Samtidigt som kallelsen sker bör också inbjudan gå ut till i första hand kyrkliga institutioner ”utanför” församlingsorganisationen, tex stiftsgårdar, diakonala institutioner etc.

Tredje stycket. Första satsen anger som det normala att stiftsgudstjäns- ten hålls på en vardag, dvs när det är mindre ogörligt än på en ordinarie gudstjänstdag att samlas från hela stiftet. Efter föreskriften om ordning- en för gudstjänsten följer den redan behandlade ansvarsregeln (s 147). Här tilläggs ett samråd även med domprosten. Eftersom biskopen är ny är det ijust detta fall ett motiverat tillägg, som då gäller domprosten meri egenskap av vice preses i domkapitlet (fri och enligt planerad organisa- tion) än av pastor loci. Tillägget är motiverat också därigenom att dom- prosten i den nyssnämnda egenskapen leder gudstjänstens första parti. I sista satsen anges detta liksom det självklara att biskopen efter mottagan- det leder liturgin. Anvisningen om ersättare för domprosten tar fr a hän- syn till förhållandet att domprosttjänsten kan vara vakant. I sådant fall är det naturligt att den valda prästerliga domkapitelsledamoten fullgör funktionen.

A n visningar/ör gudstjänstutformningen

Se motiveringen i anslutning till ritualet.

MOTTAGANDE AV BISKOP Inledning Ingång

Avsnittets benämning har bokstavlig innebörd. Ingångsprocessionen får enligt de inledande anvisningarna en speciell symbolisk innebörd: bisko-

pen introduceras genom att föras av domprosten och en av församlingar- na vald representant (t ex i domkapitel resp stiftsstyrelse) sist i processio- nen genom kyrkan upp i koret till biskopens plats (5 149). Att försam- lingssång inleder är en god normal ordning. Den samlande och gemen- skapsskapande karaktär som den samfällda sången eljest har motsvaras dock i denna speciella situation av symbolhandlingen. Därför anges för ingången enbart musik varigenom handlingens karaktär av festlig intra- da ytterligare understryks.

Beredelsen

Beredelsen och de angivna beredelseorden (s 156) finner vi naturliga också i detta sammanhang. Beredelseordens inledning fångar upp in- gångsmotivet, som kan fördjupas i beredelsens kontrasterande stillhet.

Mottagandet

Grundstrukturens element är sång -— inledningsord — mottagande i ord och handling — biskopens gensvar — välsignelsehandlingen. Följande kan antecknas.

Sång

Två möjligheter anges utan närmare anvisningar. Huvudsynpunkten bör vara att denna sång på gränsen mellan beredelsen och mottagandet skall ge alla tillfälle att delta, helst såsom uttryck för att gudsfolket ”vet vad jubel är” (beredelseorden). I detta sammanhang är därför körens gam— malkyrkliga introitus inte att tänka på, men det behöver knappast anges.

lnledningsord

Förutom att biskopen nämns vid namn sammanfattas en biskops upp- drag. Texten utgörs mest av vigningsritualets beskrivning. Upprepning behöver inte befaras (— än mindre sammanblandning mellan vigning och mottagande). De allra flesta i stiftsgudstjänsten har inte deltagit vid vigningen. För de få som gjort detta är orden visserligen desamma, men de ljuder i ett nytt sammanhang. Allmänt sett är det befogat att bruka sammanfattningen. Den utgör därtill källan för de hälsningsord med vilka olika stiftsrepresentanter tar emot biskopen. I den meningen be- hövs inledningen för sammanhangets skull.

Mottagningshandlingen

Partiet består av två avsnitt. Först tas biskopen emot av stiftet genom domprosten, därefter bekräftas mottagandet av representanter för tre ”grupper”.

För det egentliga mottagandet anges två versioner. Den första används när biskopen kommer såsom nyvigd direkt från den liturgi i vilken bisko-

pen har tagit emot stiftets kräkla — ”herdeuppdragets tecken” som det heter mot bakgrund av inledningsorden. Den andra versionen är avsedd för tillfällen när en biskop kommer efter att ha varit stiftschefi ett annat stift. I detta fall överlämnas nu det nya stiftets kräkla, symbolen för den nya uppgiften.

Mottagandets bekräftelse genom olika representanter tillmäter vi vikt. ”Grupperna” representerade genom talesmän motsvarar stiftet som hel- het sett ur olika synvinklar (de som står i vigningstjänster, församlings- medlemmarna i övrigt, kyrkliga institutioner). Orden som läggs i resp representanters munnar har som sagt inledningsorden som källa. De har valts med tanke på att replikerna skall ge uttryck åt något väsentligt när det gäller relationen mellan resp ”kategori” och biskopen.

Enligt de inledande anvisningarna åtföljs orden av välkomsthandling— ar. I första hand anges fridshälsning, ett med omsorg valt uttryck för handlingar som det bör vara överflödigt att ge anvisningar om (handslag, omfamning e dyl). Möjlighet öppnas för att räcka över ”symboliska gå- vor”. Med anvisningen knyter vi an till den tidigare berörda medeltids- traditionen (s 177), som tycks ha försvunnit ur liturgin(kyrkoherdeinstal- lationen) på l700-talet i vår kyrka men bevarats och i nutiden förstärkts i andra kyrkor. Genom att lämna något representerande det ”egna” sägs på ett uttrycksfullt sätt att biskopen inte uppfattas som ”främling”, och symbolen kan gärna få karakterisera den nya relation som upprättas. Naturligtvis kan det då inte röra sig om presenter i största allmänhet utan just ”symboliska gåvor”, sådana som förmår att sinnebildligt uttrycka förtroenderelationen mellan biskopen och stiftet, representerat av ”grup- perna”.

Biskopens gensvar behöver inte motiveras, inte heller slutorden.

Välsignelsehandlingen

Orden är enkla och pregnanta. De vidgar horisonten i två riktningar. Det är för både stift och biskop inte oviktigt med ord som erinrar om att detär Gud som är uppdragsgivaren genom kyrkans kallelse. Det ärinte heller oviktigt med slutfrasens perspektiv.

Enligt anvisning uttalas orden under handpåläggning, en handling som i detta sammanhang uttrycker den mycket personligt applicerade välsignelseönskan. I denna typ av handpåläggning, i detta sammanhang (jfr s 109), är det önskvärt att ”de närmast kringstående” deltar, dvs förutom domprosten representanterna som välkomnat biskopen. Angå- ende platsen för knäfallet ges ingen anvisning. Det naturligaste är förstås att biskopen knäfaller på golvet vid sin plats (en knäfallspall kan vara framsatt om så behövs), eller på altarringens knäfall, om altarringen är i närheten.

Herre förbarma dig (Kyrie)

Enligt de inledande anvisningarna utelämnas i detta fall inledningsor- den som eljest brukas (”Helige Herre Gud”). Direkt efter välsignelse- handlingen tas Kyrie upp av kören (kyrkomusikern). Skälet är enkelt.

Liturgin skall inte behöva ”hejdas” av att domprosten eller någon annan går till ambo för att läsa orden, som för övrigt brukas senare i kyrkobö- nen (nedan). Liturgiskt är orden inte heller oumbärliga i sammanhanget.

Anvisningarna angeri första hand sexfaldigt Kyrie, växelsjunget mel— lan kör (försångare) och församling. Efter mottagandet är det mycket befogat att böneropet får ta lite tid. Därigenom får hela menigheten möj- lighet att ”avsluta” mottagandet, samla sig och gå vidare.

Lovsången (Gloria och Laudamus)

Enligt de inledande anvisningarna tar biskopen ”normalt” upp Gloria från sin plats. Härom och om val av Laudamus se ovan 149, 156.

Ordets resp Nattvardens gudstjänst

De inledande anvisningarna anger att man skall bruka vigningsordning— ens kollektbön, läsningar, allmänna förbön (litania), prefation och bön efter måltiden. Som motivering kan i tillämpliga delar anföras de syn- punkter vi anlade på mottagandets inledningsord. Beträffande predikan, självfallet hållen av biskopen, förordar anvisningarna att herdabrevets bibelord inflikas — en möjlighet som kan berika traditionen att vid till- trädet välja ett särskilt skriftord som personlig hälsning. För de praktiskt motiverade anvisningarna för kommunionen se ovan 5 l7lf.

A vslutningen

För utformningen gäller motiveringen ovan 5 l72ff. Det kan påpekas att processionsordningen vid utgången enligt de inledande anvisningarna är den ”vanliga” — biskopen är nu mottagen och ledsagas därför inte som vid ingången.

Sändningsorden är bibelalluderande (fr a Rom 15 :lff). I anslutning till dem kan biskopen enligt de inledande anvisningarna överlämna sitt her- dabrev, symboliskt till ”de närmast kringstående” (därom ovan, välsig- nelsehandlingen). Det kan påpekas att den gamla herdabrevstraditionen under 1900-talet påtagligt förändrats. Brevet blev ett häfte som blivit en bok. Med hänsyn till produktionstiden för böcker — sedan manuskript väl föreligger — är det i många fall orealistiskt att räkna med att herda- brevet är klart vid tillträdet. Mer realistiskt ur den synvinkeln är häls- ningsord av brevets eller småskriftens omfång. Anvisningens möjlighet är en omformning av den äldre traditionen enligt vilken biskopen över— lämnade herdabrevet i samband med att han tog säte och stämma i dom- kapitlet. Förslaget utesluter inte detta, men det anger möjligheten till det vidare sammanhang stiftets högtidsgudstjänst innebär.

3.3.2.2 Kyrkoherdeinstallation

Den traditionella benämningen har bevarats. Det finns inte skäl att än- dra den. Visserligen har handlingens karaktär förändrats av vägande skäl men dessa behöver inte medföra också namnändring.

A n visningar för k yrkoh erdeinstallation

Allmänna an visningar

Första stycket anknyter till HB och praxis. Skillnaden är dock väsentlig mellan installationsregeln ”vid första lägliga tillfälle efter den utnämnde kyrkoherdens tillträde” (HB) och ”i närmaste anslutning till kyrkoher- dens tillträdesdag”. HB—regeln betyder (bil 6): så snart det är möjligt för biskopen. Förslagets innebörd är den motiverade (s 179) att mottagning— en skall ske när tjänsten tillträds.

Andra stycket. Anvisningarna reglerar förhållandena i flerförsamlings- pastorat och klargör att installators kallelse även har sammanlysnings- funktion.

Tredje stycket. Här anges innebörden i begreppet installator. Förslaget vilar på kommitténs redovisade överväganden (s 1771). Förändringen gentemot HB 1942 är att det uttryckligen anges att kontraktsprosten är installator och detta ex officio (HB: ”den präst han [biskopen] i sitt ställe förordnar”), fr a att huvudalternativet i HB (”biskopen”) och än mer i praxis tagits bort. Av två olika sakliga skäl påpekas dock att biskopen såsom stiftets ledare kan installera. Det kan finnas särskilda skäl för avvikelse från normalordningen med kontraktsprosten som installator, och i sådana fall krävs förstås angiven överläggning mellan biskop och prost. Det andra skälet för avvikelse är att prostsysslan är vakant. I det fallet kan biskopen installera eller anmoda en av kontraktets präster att vara installator.

Huvudmotiveringen för förändringen är att effektivt sörja för att in- stallationen sker inte någon gång efter tillträdet utan vid tillträdet. Där- med löses belastade biskopar från en uppgift som inte är nödvändig ochi de flesta stiften ”belägger” en hel del söndagar. Frilagda kan de t ex ge biskopen tid för församlingar/pastorat som inte är i fest utan nöd. För prostarnas del innebär förslaget ingen ökad arbetsbörda att tala om — av hävd deltar de redan nu vid installationerna i kontraktet. Enligt biskops- mötets prostinstruktion (s 187) ansvarar de också för den s k specialvisi- tationen i samband med kyrkoherdars av- och tillträde.

Fjärde stycket. Här föreskrivs den liturgiska ordningen för installationen, infogad i ordningen för högmässa med nattvardsfirande. Infogandet är en nyhet gentemot HB 1942. Att mottagandet normalt sker i samband med nattvardsfirande innebär förmodligen en förändring med hänsyn till praxis. De skäl som anförts för vignings- och mottagningshandlingar i just nattvardsfirandets sammanhang (s 1241) har varit avgörande.

Iden andra satsen klargörs ledningsansvaret. Det skall påpekas att det i denna gudstjänst till skillnad från stiftsgudstjänster är församlingens gudstjänsttradition som skall prägla ordningen. Med avsikt finns därför ingen speciell regel om ansvaret för gudstjänstutformningen (jfr tex s 179).

A nvisningar för gudstjänstutformningen

Se motiveringen i anslutning till ritualet.

KYRKOHERDEI NSTALLATION Inledning

Ingång och Beredelsen

I tillämpliga delar gäller motiveringen för motsv vid biskops mottagan— de.

Installationen

Psalm

Se motsv vid biskops mottagande.

Kungörelsen

Fullmaktsläsningen är en viktig del av handlingen. Genom denna legiti- meras den tillträdande som församling(ar)s kyrkoherde. Enligt HB 1942 läses fullmakten upp av ”notarien eller någon av assistenterna”. Det bör vara fullt tillräckligt att tala om ”den som prosten utsett därtill”.

lnstallationshandlingen

Partiet består strukturellt av tre led: inledningsorden — löftesfrågorna — tillönskan.

Inledningsorden sammanfattar kyrkoherdens särskilda uppdrag i för- samling(ar)s liv och bland medarbetarna samt formulerar det som är bärande och måste vara riktmärket för ”planering, samråd och ledning”. Inledningsorden utgör den närmsta bakgrunden till löftena. Det bör ob- serveras att orden självfallet skall riktas ”till kyrkoherden och alla övri- ga”. Installationen angår i lika mån kyrkoherden och mottagande för- samling(ar) (s 116, 176).

Löftena är av nyss anförda skäl givna av såväl kyrkoherde som försam- ling(ar). Formellt är den andra löftesfrågan till kyrkoherden identisk med prästvigningens andra löftesfråga med en karakteristisk skillnad. Här finns preciseringen av innebörden genom den grundläggande första frågans viljeförklaring vad gäller just denna kyrkoherdetjänst. De båda frågorna motsvarar i sak den första installationsfrågan i HB 1942. Övriga HB-frågor — en äldre redaktion av prästvigningens —— är uteslutna. ln- stallationen är ingen upprepad prästvigning ens vad gäller löftena.

Löftesfrågan till församlingen är en nyhetjämfört med HB 1942. Med den anknyts till äldre svensk tradition (s 177), och innehållsligt måste den anses högst legitim. Det har vid underhandsremisser och informella över- läggningar påpekats, att man inte alltid kan räkna med att kyrkoherden tas emot med glädje och förväntningar. Det är förmodligen riktigt, och graden av förhoppningar efterfrågas inte. Lika väl som det är kyrkoher- des plikt att sköta tjänsten ”troget och väl”, lika mycket är det försam- ling(ar)s plikt att ta emot kyrkoherden såsom kyrkoherde, också om det krävs Guds hjälp till det.

Tillönskan är liksom löftena eller viljeförklaringarna självfallet riktad till såväl kyrkoherde som församling(ar). Orden är från ] Petr 5:10b—ll. Vers lOa har medvetet uteslutits här. I den löpande nytestamentliga fram- ställningen är orden (”Men om ni nu får lida en liten tid . . . ”) viktiga men de blir olämpliga när sammanhanget i övrigt inte återges (jfr HB 1942, ovan 5 173). I anslutning till tillönskan överlämnas fullmakten till kyrkoherden. I sitt nya sammanhang kanden klassiska symbolhandling- en bevaras.

Mottagandet, Välsignelsen

I tillämpliga delar gäller motiveringen för motsv bekräftande ord och handlingar vid biskops mottagande. Detsamma gäller om kyrkoherdens gensvar och om välsignelsehandlingen.

Herre förbarma dig (Kyrie) och Lovsången (Gloria och Lauda- mus)

Om dessa finns inledande anvisningar. De har utformats enligt samma motivering som angetts för motsv partier vid biskops mottagande.

Ordets och Nattvardens gudstjänst

Ritualets enda anvisning är att de tillgår ”på vanligt sätt”, dvs enligt kyrkoårsprincipen och enligt seden i resp församling(ar). I de inledande anvisningarna öppnas dock möjligheten att ”undantagsvis” bruka kol- lekta och läsningar i vigningsordningen. Medgivandet kan vara befogat. Med hänsyn till pulsen i församling(ar)s gudstjänstliv är dock den klara undantagskaraktären motiverad. Att gudstjänstutformningen skall an- sluta till seden i resp församling(ar) har redan motiverats (s 183). Den huvudregeln utesluter inte att förbön för kyrkoherden infogas i den all- männa förbönen. En med hänsyn till de konkreta kyrkorummen god ordning bör också innebära att kommunionen sker på sätt som kanske normalt inte tillämpas men gör att den går snabbt, smidigt och stilla också med fler deltagare än vanligt (s 171).

A vslutningen

Se motsv parti vid biskops mottagande. Vid kyrkoherdeinstallation gäl- ler dock att installator enligt de allmänna anvisningarna leder avslut- ningen. Motiveringen ger egentligen sändningsorden, som bygger på Apg 20:32 med Kol 1:12. Till sin karaktär knyter orden an till en HB- tradition före 1894. De ger innehållsligt sammanfattningen av installa- tionshögtidens innebörd: att kyrkoherde och församling(ar), som avger ömsesidiga löften, anförtros åt varandra.

3.3.2.3 Mottagande av medarbetare

A nvisningar för mottagande av ny medarbetare Allmänna anvisningar

Första stycket. Den grundläggande motiveringen för ordningen anges ovan 5 176. I första satsen anges vilka tjänstekategorier som avses. Kata- logen motiveras av att det rör sig om personer som genom sin tjänst har vad som brukar kallas ”läroansvar”, om än i mer eller mindre självstän- dig och utpräglad grad. Ett sådant ansvar för kyrkans "1ära" (s 162) gäller för medarbetare oavsett tjänstens kyrkoorganisatoriska karaktär. En för- samlingsassistent har t ex ett personligt läroansvar i sitt arbete med barn och ungdom — den normala inriktningen — också om detta arbete har att utföras med kyrkoherden som arbetsledare. Kyrkomusikern åter tar genom sin tjänst på sig ansvar för ”läran” vad gäller t ex körarbetet (re— portoarval, instuderingens textgenomgång, utförandepraxis).

Enligt kommitténs mening bör mottagande av dessa medarbetare vara lika givet som mottagande av kyrkoherde. Vi har stannat för att dock inte göra handlingarna obligatoriska utan starkt rekommenderade (”bör”). Det finns ett viktigt skäl härför. Rör det sig om medarbetare som kommer för kortare vikariat e dyl bör formen inte brukas; i sådana fall kan en förbönspunkt skjutas in i kyrkans allmänna förbön vid huvudgudstjänst. Här heter det att mottagandet bör ske, när vederbörande ”har utsetts”, en antydan om att personen fått ”egen” tjänst. Mer än antydan är och kan det inte vara med tanke på den nuvarande prästerliga organisationen. Pastoratsadjunkturer är en kategori som i praktiken omspänner hela ska— lan från mycket tillfälliga till mycket permanenta församlingstjänster. l planerad organisation enligt 1982 års kyrkokommittés program ändras det förhållandet endast delvis. Även i fortsättningen lär det därför vara befogat att ange att handlingen inte ”skall” utan ”bör” ske.

I den första satsen anges det redan tillräckligt motiverade, att motta- gandet skall ske ”i anslutning till tillträdesdagen”. Den andra satsen an- visar ordningen i flerförsamlingspastorat. Det förutsätts inte här som vid kyrkoherdeinstallationen att församlingarnas huvudgudstjänster sam- manlyses men väl att företrädare för övriga församlingar inbjuds. Regeln utesluter inte en sammanlysning, när sådan anses befogad. I så fall får tillstånd inhämtas på vanligt sätt.

Andra stycket. Här anges som grundform att mottagandet sker inom ra- men för högmässa med nattvard. Samtidigt anges att handlingen kan ske inom ramen för andra former för huvudgudstjänst men detta enbart ”om särskilda skäl finns”. Formuleringen klargöri varje fall vad som är nor- malformen. De särskilda skäl som vi haft i åtanke är att medarbetaren i första hand knutits till tex barnarbetet i ett distrikt med en kyrka, där gudstjänstlivet är format enligt viss ordning. Vi finner det naturligt att mottagandet skeri den kyrkan inom ramen för den gudstjänstform som där är ”normal”. Vi menar att gudstjänstlivets rytm där inte skall brytas. På den punkten tvekar vi ju inte när det gäller kyrkoherdeinstallationer. Kyrkoherdens uppgift som arbetsledare etc motiverar alltid en särskild församlings- eller snarare pastoratshögtid. Ifråga om de övriga medarbe-

tarna, som inte har den särställningen, ter sig saken annorlunda. ”Om särskilda skäl finns” bör därför mottagandet kunna ske inom ramen för andra gudstjänstformer.

Tredje stycket. Första satsen anger som normalordning att kontraktspros- ten leder gudstjänsten, även om prosten kan anmoda kyrkoherden att göra detta. Att prosten bär ansvaret kan motiveras på olika sätt. Ett inte oväsentligt motiv är, att prosten enbart genom sin närvaro markerar att församling(ar) inte är autonoma utan utgör enheter i en större helhet. Därigenom markeras i församling(ar) att medarbetare, också om de är kyrkokommunalt anställda, är sända för arbete med kyrkans Herre som uppdragsgivare. För dem som blir mottagna markeras detsamma och det ansvar som ligger däri (s 176).

Förslaget medför otvivelaktigt en ökning av prostarnas arbetsbörda. I förstone verkar därför det i och för sig välmotiverade förslaget orealis- tiskt, åtminstone under överskådlig tid. Stickprov i några kontrakt ger dock vid handen, att antalet tillfällen då mottagningshandling av detta slag ”bör” ske faktiskt inte är fler än att förslaget kan betecknas som realistiskt, to rn i landets största kontrakt (Malmö kontrakt). Förhållan- dena kan dock växla mellan olika regioner och under skilda perioder. Detta motiverar tillägget, att prosten kan anmoda kyrkoherden att an- svara för mottagandet. Självfallet kunde man tänka sig det omvända förhållandet, att kyrkoherden har ansvaret och om så tycktes lämpligt bad prosten komma. Det ligger emellertid ett värde i att ansvaret är pros- tens, även om det kan delegeras. Ordningen knyter an till tendenser att se kontraktet som arbetsenhet. Huvudmotivet för vårt förslag är dock det tidigare angivna, som tar sikte på vad som vore bra för församlingarna och deras medarbetare.

Förslaget skulle genomfört som sagt innebära en ökad arbetsbörda för kontraktsprostar. Vi vill gärna framhålla att förslaget inte bör bedömas isolerat utan ses i ett vidare sammanhang. Under decennier har det pågått strävanden att få kontrakten att fungera som arbetsenheter för en rad frågor och numera även tjänsteorganisatoriskt. Ett enda exempel kunde vara den tjänsteorganisatoriska modell 1982 års kyrkokommitté räknar med i sin senaste ”lägesrapport” (SOU 1985 : 1). För prostars vidkomman- de har utvecklingen medfört åtskilliga arbetsuppgifter, avsevärt fler än de kyrkolagen (kap 24 & 19) räknade med. I biskopsmötets normalins- truktion 1966 (i t ex Kyrkoförfattningar1967:3 s 661) möter en helt annan och breddad bild, där det ”nya” består inte minst i uppgifter gemensam- ma för kontraktet, med särskild prostrelation till präster och förtroende- valda. Sedan dess har mer tillkommit, t ex prostens många personalad- ministrativa åligganden (t ex KC 1971-10-29). Det förslag vi lämnar lig- ger i och för sig i linje med normalinstruktionen men kräver mer av prostarna. Ett bidragande skäl härför kan anföras: förslaget komplette- rar de huvudsakligen administrativa och planeringsmässiga uppgifterna med liturgiska uppgifter, vilket bör vara till godo för balansen. Vårt för- slag medför arbetsmässigt som sagt en del att ta hänsyn till. Hänsynen krävs dock fr a till prostars arbetsbörda som helhet; i det perspektivet gör vårt förslag inte så mycket från eller till.

Andra satsen i anvisningarna anger möjligheten till symbolhandling vid mottagandet enligt motivering av samma slag som tidigare (s 181) angetts. Tredje satsen anger allmänt att medarbetaren som tagits emot under gudstjänsten bör ”fullgöra uppgifter som svarar mot tjänsten". Vilka de bör vara behöver inte anges, t ex att kyrkomusikern ansvarar för musiken. De sista satserna lämnar anvisning om förbönen för den som tagits emot.

Siria stycket avser mottagningshandling avsedd för alla övriga medarbe- tare. Länge hade vi den tanken att handlingen kunde ske inom ramen för den förnyelsegudstjänst som vi framlagt och motiverat i förslaget för kyrkliga handlingar (SOU 1981:65 s 65ff resp 174, 179ff). Den tanken har vi fått överge, eftersom 1982 års revisionsgrupp meddelat att den inte räknar med den ordningen. [ detta sammanhang har vi då valt att i stället utnyttja något av materialet för en i andra församlingsgudstjänster info— gad förbönshandling. Då anvisningen anger att ordningen "kan” brukas, är uttrycket svagare än det nyss behandlade ”bör”. Det rör sig här om flera olika kategorier personer. Vi har ansett det klokast med en formule- ring som tillåter en i och för sig här och var inledd praxis att växa fram utan ”diktat”.

MOTTAGANDE AV NY MEDARBETARE Mottagandet

För motivering hänvisas till motsv aVSnitt vid kyrkoherdeinstallation. Inledningsorden har samma grundinnehåll, men någon beskrivning av resp tjänstetyp ges inte. Det vore visserligen möjligt att ange de bärande elementen i uppdraget för en präst, diakon etc i en serie inledningsord. Det är dock inte nödvändigt. Det här angelägna är att det aktuella upp- draget sätts in i sitt rätta sammanhang. För det syftet har ett gemensamt inledningsord kunnat utformas.

Efter de ömsesidiga löftena från medarbetare och församling följer välsignelsehandlingen. I sak är innehållet detsamma som vid kyrkoherde— installation, men församlingens välkomnande och bekräftelse av motta— gandet sker i ett sammanhang.

FÖRBÖNSHANDLING FÖR NYA MEDARBETARE

Inledningsorden upplyser om vilka personer och uppgifter det rör sig om, orden för mottagandet innehåller ett församlingens välkomnande och löfte om förbön, varpå välsignelsehandlingen följer. Detta sker direkt före kyrkans allmännaförbön, då menigheten också ber för de nya medarbe- tarna. Motiveringen för utformningen är den vi lämnat i vårt förslag 1981.

FÖRBÖN FÖR FÖRSAMLINGSMEDARBETARE

För de olika mottagningshandlingarna i församling(ar) har utformats en särskild bönepunkt att fogas in i kyrkans allmänna förbön. Den angivna

modellen anges uttryckligen såsom modell (”denna eller liknande för- bön"), ty utformningen måste anpassas efter den allmänna förbön som brukas. Utgörs denna av sjungen litania, infogas denna särskilda förbön (eller liknande) lämpligen omedelbart före litanians avslutande kollekta.

3.3.3. Missionärssändning

3.3.3.1 Grundläggande synpunkter

lnom samma avdelning som mottagningshandlingarna har vi placerat ordningen för missionärssändning. I detta som i övriga fall rör det sig om en handling i församlingens mitt, när personer skall träda till tjänst i Guds kyrka. Här är det dock inte fråga om att ra emo! medarbetare utan tvärtom att sända dem som av Svenska kyrkan har utsetts för att göra tjänst i annan kyrka, där de tas emot. Även om handlingarna till typen är olika, finns det likväl en släktskap, som motiverar placeringen och som även yttrar sig i en liturgisk frändskap.

Den här föreslagna formen för missionärssändning utgör en ersättning för den handling som alltsedan 1920 års kyrkomöte antog ordningen ännu i HB 1942 bär namnet ”missionärsvigning”. Teologiskt och fra liturgiskt anknyter den handlingen till prästvigningen såsom bil 6 visar. Där redovisas också motiven för den ordning, som utarbetats inom bis- kopsmötets liturgiska nämnd och Svenska kyrkans missionsstyrelse och motionsvägen framlades vid 1968 års kyrkomöte under benämningen ”missionärssändning”. Den principiella huvudmotiveringen för en sänd- nings- och inte en vigningshandling var, att det under kyrkohistoriskt helt andra förhållanden inte längre kunde vara fråga om någon vigning. Sakligt sett handlade det om att sända personer från en kyrka till en annan, personer vilka på dopets grund tagit emot kallelsen till en mängd olika typer av uppdrag för kortare eller längre tid. Kyrkomötet antog förslaget, vilket 1969 godkändes för användning. Formellt antogs och godkändes ritualet för missionärssändning såsom alternativ till HB-ritu- alet för missionärsvigning, men reellt var det nya ritualet ämnat att ersät- ta det föråldrade. Så har också blivit fallet i praxis.

Under åren som gått har erfarenheter av den nya ordningen samlats inom fr a Svenska kyrkans missionsstyrelse. Med ledning av dessa fram- lades motionsvägen ett bearbetningsförslag för kyrkomötet 1982. Den väsentliga förändringen var, framhölls det, att handlingen normalt inte borde vara en fristående akt utan infogas i ordningen för högmässa med nattvard, firad som en församlings huvudgudstjänst. För särskilda fall hade dock även utformats en särskild sändningsgudstjänst, närmast an- knuten till vesperns ordning. 1982 års kyrkomöte antog förslaget. Det vann dock inte godkännande för användning, utan regeringen överläm- nade handlingarna till kommittén, vilket kyrkomötet också begärt.

När vi arbetat med frågan har vi helt kunnat ansluta oss till den teolo- giska grundsyn som dikterat 1969 års ordning. Vi har också delat de synpunkter som motiverat bearbetningen som antogs 1982. Under vårt arbete har vi också varit i kontakt med Svenska kyrkans missionsstyrelse.

När vi i en skrivelse 1985-03-07 ställt den helt avgörande frågan, om ”det grundläggande teologiska synsättet i 60-talsarbetet alltjämt anses rele- vant”, har vi informellt fått bekräftat att så är fallet. Vi har också fått ta del av synpunkter på frågor som rört den liturgiska utformningen.

Under hänvisning till det anförda finns det ingen anledning att vi upprepar de resonemang som motiverat 1969 års ordning och 1982 års bearbetning. Däremot är det befogat att motivera, varför vi inte enbart återger det så sent som 1982 antagna förslaget.

Vi noterar att 1982 års kyrkomöte med motionärerna betraktade den antagna ordningen som temporär. Ett delbeslut innehöll därför, att ord- ningen skulle ”överlämnas till kyrkohandbokskommittén som material för dess arbete”. De bearbetningar vi gjort och som kyrkomötet otvivel— aktigt förutsett förklaras av vår strävan att även på denna handling till— lämpa de principer som präglat betänkandets förslag i övrigt. Tre frågor bör särskilt kommenteras i det följande.

Liksom 1982 års kyrkomöte anser vi att normalformen bör vara, att Sändningshandlingen infogas i högmässa med nattvard firad såsom en församlings huvudgudstjänst. Vi enbart kompletterar med anvisningar som bl a rör flerförsamlingspastorat. Även vi menar att särskilda skäl kan motivera annan lösning. Vi framlägger dock inte något speciellt ritu- al för alternativformen. Vi anser det vara fullt tillräckligt, att i de allmän- na anvisningarna inrymma möjligheten att infoga Sändningshandlingen i andra gudstjänstformer. Vi anser det därtill befogat att öppna möjlighe- ten att infoga handlingen i en särskild tematiskt utformad missionsguds- tjänst.

Den andra punkten som vi bör motivera gäller sändningshandlingens andra del. I 1969 års ordning och 1982 års antagna förslag anges att gudstjänstens slutvälsignelse skall så att säga reserveras för missionärer- na som sänds: välsignelsen lyses under handpåläggning över missionä- rerna. En sådan ”reservation” måste ifrågasättas, särskilt när sändnings- handlingen infogas i en församlingsgudstjänst. Enligt vår mening moti- verar handlingens såväl namn som gagn, att benediktionshandlingen i stället knyts till sändningsorden. Enligt vårt förslag gäller de därför först missionärerna och därefter vidgas de till att omfatta även alla övriga.

Det tredje vi bör motivera särskilt är en föreslagen vidgning av an- vändningsområdet. Ordet ”missionärer” är byggt på latinets ”missio”, som betyder sändning. Av hävd kallas de missionärer, som utsetts till tjänst av Svenska kyrkans missionsstyrelse. Sakligt sett finns det också en annan grupp av personer, som sänds i särskild internationell kyrkotjänst. Det kan röra sig om tjänst inom tex Lutherska världsförbundet eller Kyrkornas världsråd, eller uppdrag i andra kyrkor förmedlat genom sådana organ. Vi anser det sakligt befogat att en sändningsgudstjänst firas också i sådana fall, vilka framöver får antas snarare bli fler än hittills. Av det skälet har vi i de allmänna anvisningarna infogat påpe- kandet om denna form av sändningshandling.

Slutligen bör påpekas att vi i detta fall i likhet med senast 1982 års antagna ordning anger (andra stycket), att gudstjänsten normalt leds av biskopen. Biskopen skall dock kunna anmoda kontraktsprosten att göra det, eller ”annan präst”. Med det sistnämnda avser vi närmast en repre-

sentant för Svenska kyrkans missionsstyrelse. Anvisningarna härom har utformats med tanke på att Sändningsgudstjänsten är en inte särskilt vanlig händelse av stifts- eller snarare "rikskyrklig” karaktär.

3.3.3.2 Gudstjänstutformningen

Generellt hänvisas till motiveringar i det föregående. För utformningen av sändningshandlingens olika led lämnas en motivering, som närmast förklarar avvikelser från 1982 års antagna förslag.

Orders gudstjäns/

1969 års ordning liksom 1982 års förslag har ett urval bibelord, 1982 utöver högmässans ordinarie läsningar. På grunder som angetts i det föregående anser vi, att Ordets gudstjänst med dess kollektbön och läs- ningar skall betraktas som den del av en och samma gudstjänst som avdelningen faktiskt är. Det finns därvid inte tillräckligt starka skäl att bryta kyrkoårsprincipen, varför vi inte föreslår några speciella böner och läsningar för Sändningsgudstjänsten. Däremot anser vi det befogat med den inledande anvisningen om möjlighet att välja särskild predikotext. Vi anser det överflödigt att ange eller föreslå ett sådant urval. Beträffande kollektändamål följer vi 1982 års förslag, men vi inför en allmän anvis- ning, som medger att fastställt kollektändamål ersätts med kollekt till Svenska kyrkans mission. Anvisningen har utformats så, att detta inte alltid skall vara fallet. När annat kollektändamål anses befogat, dvs det ordinarie, kan kollekt till missionen självfallet samlas in under den infor- mella församlingshögtid som normalt firas efter gudstjänsten.

K un göre/sen

Omformuleringen är gjord för-att det tydligt skall framgå att vår kyrka sänder medarbetare på begäran från andra kyrkor.

Til/önskan

Den påtagligaste bearbetningen är att sändande församling(ar)s repre- sentanter deltar. Att de så gör och att de sänder hälsning till mottagande kyrka eller lokalförsamling anser vi befogat, likaså att hälsningen ut- trycks genom en symbolisk gåva. Ett exempel är angivet. Vad som kan vara naturligt i det konkreta fallet bör kunna föreslås i första hand från Svenska kyrkans mission. Genom handlingen framstår också missionä- rerna på det sätt som de fungerar i praktiken, som kontaktpersoner mel- lan en gren av kristenheten och en annan. Biskopens tillönskan är bear- betad. Slutorden är tillagda. De knyter samman handlingen med den efterföljande trosbekännelsen.

Trosbekännelsen

Vi anser att den gemensamt lästa trosbekännelsen utgör en viktig del av sändningshandlingens förra del. Så var fallet i 1969 års ordning och i vesperformen enligt 1982 års förslag, däremot inte normalformen. Den teologiska motiveringen för Credo såsom ett led i handlingen finns an- tydd i de nyss berörda avslutande orden i tillönskan. De orden utgör som sagt en upptakt till trosbekännelsen. Särskilda inledningsord därutöver behövs inte.

Kyrkans allmänna förbön

Principen i 1982 års förslag har följts. Den särskilda bönepunkten har bearbetats.

Välsignelsen — Sändning

Motiveringen till den nya utformningen har angetts ovan 5 184. Vi anser det teologiskt och pastoralt viktigt att ange grunden för sändningen. Samtidigt markeras att de som sänds delar alla döptas kallelse att bära vittnesbörd i olika funktioner genom sättet att leva. Efter benediktions- handlingen vidgas sändningsordet till att gälla alla övriga. Formulering- en mynnar uti högmässans vanliga sändningsord.

3.4 lnvigningshandlingarna

3.4.1. Invigningshandlingarnas innebörd

3.4.1.1 Kyrkobyggnaden som platsen för församlingens guds- tjänstfirande

Det finns inga historiska belägg för att urkyrkan intresserat sig för att inviga gudstjänstrum eller begravningsplats. I stället väntade man Her- rens snara återkomst och gudstjänstrum och begravningsplats blev se- kundära frågor. NT beskriver också församlingen som Guds tempel och boning. I stället för gamla förbundets tempel talar man nu om ett nytt andligt tempelhus, som är byggt av levande stenar och vars hörnsten är Kristus (Ef2:20—22). l överensstämmelse med detta är den kristna för- samlingen och inte en viss helig byggnad platsen för gudstjänstens hand- ling (Joh 4:23). Man kan också konstatera att NT använder epitetet ”he— lig” om personer, inte om föremål. Så karakteriseras exempelvis det nya gudsfolket som ett heligt folk (| Petr 2:5). Församlingen blev på detta sätt centrum och gudstjänstrummet blev en fråga om lämpligt rum för för- samlingen, då den skulle fira gudstjänst.

Som framgår av bilaga 7 trädde detta synsätt i bakgrunden ungefär samtidigt med att kyrkan blev statskyrka. Man började uppfatta kyrko- byggnaden som en helig byggnad och invigningen som en akt, varigenom denna byggnad överfördes från det profanas till det heligas sfär. Detta betraktelsesätt kom att dominera under hela medeltiden och den ceremo-

niella utformningen byggdes på med nya former, som gav uttryck åt samma grundmönster.

Reformationen återknöt till urkyrkans uppfattning av församlingen som det nya templet och Luther och de svenska reformatorerna vände sig skarpt mot det medeltida helgandet av byggnader och speciella föremål. Kyrkorummet vari stället platsen, där ordet rent förkunnades och sakra- menten rätt mottogs.

Som framgår av bilaga 7 kom dock under de följande århundradena även de evangeliska kyrkorna att i större eller mindre omfattning åter- knyta till det medeltida mönstret, en utveckling, som ytterligare förstärk- tes av 1900-talets restaureringsteologi med dess betonande av ämbete, sakrament och kyrka under direkt anknytning till den skolastiskt medel— tida traditionen.

Det blev den nya bibelrörelsen, som kom att på nytt ställa urkyrkan i centrum och föra fram betoningen av församlingen som gudsfolket sam- lat till gudstjänst. Kyrkorummet uppfattades därför återigen som platsen för församlingens gudstjänstfirande. Församlingen var det primära — utan en levande församling inget behov av gudstjänstrum. Å andra sidan kunde en levande församling mycket väl fira gudstjänst även i ett icke invigt rum och husmässor växte fram och accepterades inom kyrkorna.

[ moderna gudstjänstordningar har man därför också anknutit till det ovan beskrivna nytestamentliga synsättet. Konsekvensen har blivit, att kyrkoinvigningen har börjat att uppfattas inte som ett helgande utan som ett ibruktagande. Man koncentrerar sig på kyrkobyggnadens nya funk- tion. Invigningens syfte blir att genom Guds ord och bön ta byggnaden i bruk och göra den redo för gudstjänst.

3.4.l.2 Kyrkogården som en viloplats inför evigheten

Som ovan antytts spelade begravningsplatsen en underordnad roll i ur- kyrkan. Någon invigning av den finns inte belagd i urkyrklig tid. Vid begravningen klädde man sig i stället i vita kläder som ett uttryck för glädjen att den döde fått gå hem till Herren och man sjöng lovsånger om uppståndelsen.

Men liksom ifråga om kyrkorummet korn detta synsätt på begrav- ningsplatsens underordnade karaktär att skjutas åt sidan efter de första århundradena. De framväxande föreställningarna om skillnaden mellan profant och heligt område kom att medföra att även kyrkogården behöv- de invigas och helgas. Heligheten tänktes som koncentriska cirklar med altaret i centrum med högsta helighetsgrad och den omgivande kyrkogår- den som den yttersta cirkeln utanför vilken den profana världen började. Kyrkogården på södra sidan om kyrkan var normal begravningsplats för församlingens medlemmar. Norra sidan hade lägre grad. Och de missdå- dare som stod utanför kyrkans gemenskap begravdes utanför kyrkomu- ren. Särskilt eftersträvansvärt var att begravas inne i kyrkan så nära hög- altaret som möjligt.

Även mot detta betraktelsesätt vände sig reformatorerna med stor skärpa. Begravningen och begravningsplatsen hade ett evighetsperspek- tiv, inte ett helighetsperspektiv.

Men den medeltida helighetsaspekten fick nya nedslag under de föl- jande århundradena och kom att påverka utformningen av kyrkogårds- invigningsritualet även i de evangeliska kyrkorna. Den senare utveck— lingen i världens kyrkor har dock lagt betoningen starkare på evighets- perspektivet.

3.4.1.3 Konsekvenser för kommitténs förslag

I våra ritualförslag har vi anslutit oss till den syn på invigningarna som präglar den liturgiska utvecklingen i dag i världens kyrkor och som väl överensstämmer med reformationens och urkyrkans uppfattning. I våra ritual finns därför ingen särskildformelmed uppgift att förvandla något som förut var profant till en helig sfär. I stället invigs kyrka och kyrko- gård och tas i bruk genom Guds ord och bön. Härigenom bestäms kyrkan til/sin nyafunktion att tjäna församlingens gudstjänstfirande och kyrko- gårdens karaktär av viloplats inför evigheten.

Det är viktigt att notera, att denna grundsyn på invigningen inte inne- bär, att kyrkobyggnaden förlorar sin särart och betraktas som vilken byggnad som helst. Genom invigningen avskiljs kyrkobyggnaden från övriga byggnader för att fungera på ett annat sätt än dessa. För den kristna församlingen får kyrkobyggnaden en symbolfunktion. Den är en plats för stillhet och meditation men även för lovsång och jubel i guds- tjänsten. På så sätt kan man i den uppleva en försmak av målet för guds- folkets vandring. De delar av kyrkobyggnaden, vilkas ibruktagande sär- skilt betonas i vårt ritual, har också genom sin blotta existens en tecken— funktion. De pekar samtliga på Kristus, som är hörnstenen i Guds andli- ga tempelhus.

I den grundsyn på invigningarna, som ovan presenterats, spelar den kristna församlingen en central roll. En nödvändig konsekvens av denna grundsyn blir då att i ritualförslaget ge ökad plats för församlingsmedver- kan. Så har inte tidigare varit fallet i gällande svensk tradition. Vid kyrko- invigningen har biskopen eller hans ställföreträdare varit huvudageran- de och församlingen närmast varit åskådare och vittne till handlingen.

Vi har strävat efter att i våra ritualförslag betona församlingens delak- tighet i liturgin på ett annat sätt än i HB 1942. Kyrkoinvigningen och kyrkogårdsinvigningen förutsätter deltagande inte bara av församling- ens präst(er) utan också av kyrkvärdar och andra församlingsrepresen- tanter. Härigenom markeras att akten har sitt centrum i församlingen.

S ymbolspräket har också,/ätt ett vidgat utrymme i våra förslag. Detta gäller i särskild grad invigningshandlingarna. Vi har därför infört förslag till en särskild akt, då man tar de första spadtagen för byggande av ny kyrka. Ritualet för grundstensläggning har utvidgats bl a med symbolis- ka hammarslag. Kyrkoinvigningsritualet har fått en inledning med en kort gudstjänst i den tidigare gudstjänstlokalen med överförande i pro- cession av de liturgiska föremålen till den nya kyrkan, där föremålen enligt särskilt ritual placeras på sina nya platser. I ritualet för kyrko— gårdsinvigning har också införts möjlighet att blåsa tapto.

Vi har sålunda strävat efter att invigningsritualen inte bara språkligt och musikaliskt utan också genom hela sitt handlingsmönster åskådligt skall ge uttryck åt ritualets teologiska innebörd.

3.4.2. Gudstjänstutformningen

Svpsjämte nummer betecknar psalm eller psaltarpsalm med det nummer denna har för närvarande i 1969 års psalmkommittés betänkande Den svenska psalmboken, volym 1 (SOU l985:16) eller med romersk numre- ring psaltarpsalm i tillägget i vårt delbetänkande om bönegudstjänsterna (band 6, SOU 1985:44).

3.4.2.1 Första spadtagen för ny kyrka

Något ritual för denna akt har inte tidigare funnits i den svenska kyrko- handboken. Detta innebär inte att inte akter av detta slag förekommit i Svenska kyrkan. I många kyrkor finns dock mera officiella förslag till utformning och vi har ansett det angeläget att ett sådant även finns med i den svenska kyrkohandboken.

Med den princip vi lagt till grund för våra förslag bör akten dock icke utformas som en fristående handling. Den bör taga sin början i försam- lingens huvudgudstjänst. Därefter bör den gudstjänstfirande församling- en fortsätta, helst i procession, till platsen för den nya kyrkan.

Det är viktigt att den nya kyrkan är utstakad på ett eller annat sätt på den nya kyrkplatsen. Platsen för altaret kan också markeras med ett enkelt träkors.

Akten är utformad med textläsning och bön före de symboliska spad- tagen. Det är viktigt att församlingen i dessa texter ställs inför budskapet om Kristus som grunden för den enskildes och församlingens liv. Det är också viktigt, att bönen vidgar perspektivet till Gud som universums skapare, som fyller världen med sin närvaro. Det är inte för Gud som kyrkobyggnaden behövs utan för församlingens lovsång och tillbedjan.

De första spadtagen bör tas av både präst och kyrkvärdar för att mar— kera att byggandet av en ny kyrka är hela församlingens angelägenhet.

3.4.2.2 Grundstensläggning för ny kyrka

Grundstensläggning äger rum, när kyrkans grundmurar uppförts. Bygg- platsen skall ha städats av så att församlingen kan samlas, och på platsen för altaret skall ett enkelt träkors ha placerats. I grundmuren skall det finnas ett särskilt utsparat utrymme, i vilket dels ett dokumentskrin, dels grundstenen kan inmuras.

Att mura in ett särskilt dokumentskrin är en nyhet i förhållande till nu gällande handbok. Detta är en sed, som på senare år brett ut sig både beträffande offentliga och kyrkliga byggnader. Syftet är att samla ett antal tidstypiska dokument som exempel på den tid då byggnaden upp— fördes. Utöver allmänt kulturella tidstypiska dokument bör skrinet inne- hålla uppgifter om stift och församling samt information om byggnads- kommitté, arkitekt, byggmästare, ritningar av kyrkan etc.

I enlighet med kommitténs grundprincip för invigningar byggs också akten för grundstensläggning upp på den nytestamentliga synen på för- samlingen som det andliga templet med betonandet av Kristus som bygg- nadens grundsten. Men byggnaden som skall uppföras har också en sym-

bolisk funktion. Som byggnad utgör den ett himmelrikets tecken, som vittnar om evangeliets budskap.

En nyhet i ritualet är hammarslagen i samband med de korta textläs- ningarna. I nuvarande handbok läses texterna först av assistenter, däref- ter muras grundstenen in. Vi har valt att låta två kyrkvärdar först läsa två längre texter om församlingen som det andliga templet och efter grund- stenens inmurande låta församlingsprästen, en kyrkvärd, byggmästaren, byggnadskommitténs ordförande etc gå fram till kyrkans grundmur och var och en läsa en kort text, till vilken förslag lämnas, samt därefter slå (tre) symboliska hammarslag.

Detta är en sed som brukats i den evangeliska kyrkan i Tyskland och ursprungligen utgjorde avslutningen av den formel med vilken grundste- nen lades ned "i Faderns, Sonens och den helige Andes namn”. I den nya agendan för den evangelisk lutherska kyrkan i Tyskland 1977 har man behållit hammarslagen men fogat dem till korta texter som läses av präst, kyrkvärd, byggmästare etc och gjort tretalet fakultativt. Därmed har hammarslagens symbolfunktion förändrats från en vigningssymbol till en symbol för det gemensamma arbetet att på evangeliets grund bygga en kyrka. Vi har ansett denna symbolfunktion viktig och har därför infört den i ritualet.

Den avslutande bönen innehåller tre motiv. Församlingens förhopp- ning om att kunna fira gudstjänst i den nya kyrkan med lovsång och tillbedjan. Förbön för alla som skall arbeta på bygget att de måtte bevaras för olyckor och skador samt för det tredje en bön om att den nya kyrkan skall fungera som ett himmelrikets tecken så att alltfler människor skall få uppleva den som en skimrande mötesplats med Gud.

3.4.2.3 Kyrkoinvigning

Kyrkoinvigningsakten är den sista avslutande stora gudstjänsten i sam- band med byggande av ny kyrka. Akten i samband med de första spadta- gen för en ny kyrka var en helt församlingsorienterad akt. Den leddes av församlingsprästen med assistans av församlingens kyrkvärdar och ägde rum i direkt anslutning till församlingens ordinarie huvudgudstjänst. Grundstensläggningen leddes av kontraktsprosten, assisterad inte bara av församlingens representanter utan även av dem som skulle ha det direkta ansvaret för det byggnadstekniska och konstnärliga uppförandet av den nya kyrkan.

Kyrkoinvigningsakten har också en stiftsdimension. Ansvarig för gudstjänsten är stiftets biskop, och de första läsningarna efter biskopens invigningstal utförs av en assisterande lekman och en assisterande präst. Dessa texter är nyckeltexter, som beskriver Herrens tempel i det gamla förbundet och församlingen som Guds tempel och boning i det nya för- bundet. Dessa båda assistenter representerar lämpligen stiftet och kan utgöras av en lekman och en präst ur stiftsstyrelsen eller andra represen- tanter för stiftet.

Därefter börjar de texter och de böner som har direkt anknytning till församlingens gudstjänstliv och de föremål som står i centrum för guds- tjänsten. Texterna läses därför genomgående av församlingsprästen och

bönerna beds av kyrkvärdarna samt, då det gäller orgeln, av organisten och, då det gäller kyrkklockorna, av klockringaren. På så sätt betonas kyrkobyggnadens funktion för en levande församlings gudstjänstliv.

Men innan kyrkoinvigningsakten börjar äger en procession rum till den nya kyrkan. Om den tidigare gudstjänstlokalen ligger inom rimligt avstånd, börjar man före processionen till den nya kyrkan med en kort gudstjänst i den tidigare lokalen. Denna leds av församlingsprästen och den har två tyngdpunkter, dels ett tack till Gud för vad församlingen fått mottaga av honom på denna plats liksom för den gemenskap man fått uppleva med varandra, dels också ett avklädande av kyrkan och en för- delning av de föremål som i processionen skall bäras över till den nya kyrkan. Detta är en viktig inledande akt som hör med som ett naturligt uppbrott från vad som varit och ger processionen till den nya kyrkan en extra dimension av ”ett folk på vandring”.

Invigningsaktens grundkaraktär är ett avskiljande av byggnad och fö- remål för gudstjänst. Önskvärt vore givetvis att föremålen efter invig- ningen omedelbart kunde brukas för sitt ändamål. Vissa problem av praktisk art gör det dock i det närmaste omöjligt att i samband med invigningsakten också direkt ta samtliga gudstjänstföremål i bruk.

Det hade annars varit naturligt att sedan texten lästs och bönen bedits om dopet och dopets gåva, ett verkligt dop hade ägt rum. Detta skulle dock avsevärt förlänga gudstjänsten. Lika naturligt vore det också att sedan texten lästs om välsignelsens bägare och bönen bedits vid altaret, en fullständig nattvardsmässa ägt rum. Här har vi dock ansett att vissa möjligheter kan finnas för en fullständig nattvardsmässa och därför in- fört denna möjlighet som ett alternativ.

Beträffande orgeln och kyrkklockorna ligger det annorlunda till. Här kan man låta orgeln vara tyst tills den invigts och omedelbart därefter med fullt verk leda en lovsång.

På samma sätt får kyrkans klockor tiga till dess de invigts. Därefter ringer klockorna. Man bör då förstärka klockljudet inne i kyrkan med högtalare, om ljudet på grund av klockornas placering har svårt att nå ini kyrkan.

Till skillnad från gällande handbok finns ingen invigningsformel (s 194). Kyrkan invigs med läsning av bibeltexter och bön och biskopen konstaterar därför också endast att kyrkan blivit invigd och tagen i bruk genom Guds ord och bön. Här anknyter vi direkt till de reformatoriska värderingarna och till den moderna liturgiska utvecklingen i världens kyrkor.

Syftet med invigningen är att kyrkan skall tjäna församlingen ”som en plats för tillbedjan och andakt” samt ”som ett himmelrikets tecken under pilgrimsvandringen mot det himmelska Jerusalem”. Det är därför också naturligt att biskopen här läser Johannes uppenbarelses mäktiga ord om den heliga staden, det nya Jerusalem.

Den följande kyrkobönen är en förbön för alla dem som verkar i en levande församling och understryker ytterligare att kyrkobyggnaden är till för en församlingi funktion.

3.4.2.4 Invigning av enskilda nya föremål

När enskilda nya föremål tas i bruk för församlingens gudstjänst äger detta rum i församlingens normala huvudgudstjänst. Dop- och natt- vardskärl tas direkt i bruk utan särskild invigningsakt. Genom att de används vid en dop— eller nattvardsgudstjänst har deras funktion fastsla- gits.

När det gäller ny dopfunt, predikstol, altare eller orgel finns det anled- ning att anpassa gudstjänsten i tillämpliga delar till kyrkoinvigningsritu- alet men till skillnad från detta kan funktionen omedelbart få komma till uttryck genom dop, predikan eller nattvardsmässa. Invigningen av or— geln bör förläggas så att den första gången ljuder i Laudamus. På detta sätt kan gudstjänstföremålen omedelbart komma i bruk i församlingens gudstjänst.

3.4.2.5 Återinvigning av kyrka

Också i detta ritual har vi låtit vår grundprincip för invigningar styra ritualet. Det ärinte fråga om att genom en särskild formel återigen helga en byggnad som profanerats av byggnadsarbetet eller utförandet av den konstnärliga utsmyckningen. Återinvigningsaktens syfte är i stället att församlingen återigen skall kunna samlas till lovsång och tillbedjan i sin restaurerade eller nyuppbyggda kyrka.

Beroende på restaureringens eller ombyggnadens omfattning blir det biskopen, kontraktsprosten eller församlingsprästen som leder gudstjän- sten.

3.4.2.6 Kyrkogårdsinvigning

Grundprincipen för kyrkogårdsinvigning är fortfarande densamma som för de olika formerna för kyrkoinvigning. Syftet med invigningen ärinte att göra en tidigare profan plats helig genom en särskild invigningsfor- mel. Därför saknas också invigningsformel även i detta ritual. Också här följer vi den reformatoriska uppfattningen att allt som Gud har skapat är heligt och människan kan inte göra något heligare än vad det redan är genom Guds skapelse.

Syftet med kyrkogårdsinvigningen är därför att avskilja platsen för dess nya funktion. Denna funktion är dubbel, dels skall den vara en lämplig miljö för begravningsgudstjänst eller urnnedsättning, dels skall den fungera som ett evighetsperspektiv.

Vi har därför byggt upp ritualet med två inledande bibelläsningar, som talar om livets korthet och uppståndelsens verklighet. Efter biskopens invigningstal följer sedan en bön som sammanfattar evighetsperspekti- vet.

Till de nya symboliska handlingar vi infört hör också blåsandet av tapto i samband med invigningsgudstjänsten.

4 Medhjälpare vid nattvardsgåvornas utdelande under nattvardsfirande

4.1. Kommitténs uppdrag

Enligt regeringsbeslut 1982-09-02 (13 713/82) har handlingarna rörande 1982 års kyrkomötes skrivelse, nr 25, ”om vidgad rätt för diakon och diakonissa att biträda vid utdelande av nattvarden”, överlämnats till kyrkohandbokskommittén ”för att övervägas i samband med utred- ningsuppdragets fullföljande”. Teoretiskt sett kan tyngdpunkten läggas på frågan om diakonatets liturgiska uppgifter och en ”vidgad rätt” för Svenska kyrkans diakoner att hjälpa till vid nattvardsutdelningen. Tyngdpunkten kan teoretiskt också läggas på frågan om nattvardsfiran- det i Svenska kyrkan och behov av andra medhjälpare än präster vid utdelandet av nattvardsgåvorna. I förra fallet är utgångspunkten diako- natet och diakonens uppgifter, i senare fallet är utgångspunkten natt- vardsfirandet och former för kommunionen. I realiteten fanns båda frå- gorna med i den motion (nr 45, biskop Gärtner m fl) varigenom frågan väckts i kyrkomötet och i betänkandet (nr 1) från beredningsutskottet (BU), föregångaren till den nuvarande kyrkomötesorganisationens evangelisationsutskott (KE). När frågor om medhjälpare vid nattvards- gåvornas utdelande varit före vid såväl 1984 som 1985 års kyrkomöten, har mönstret upprepats, om än med variationer (appendix s 245). En sida av saken har sålunda varit, om man kan förenkla de nuvarande reglerna för att andra än präster skall kunna hjälpa till vid utdelandet. En annan sida av medhjälparfrågan har varit, huruvida man kan utforma ”sär- regler för en viss kategori” (BU 198211), dvs diakoner och fr o m 1984 även prästkandidater.

När vi enligt uppdrag övervägt saken, har vi funnit det nödvändigt att behandla var sak för sig. Vi har funnit detta så mycket mer angeläget som det varit karakteristiskt att koppla samman olika frågor inte enbart vid dessa tre kyrkomöten utan under de drygt tre decennier komplexet varit aktuellt. Sammankopplingarna har inte varit till gagn för någon fråga. Med anledning av 1982 års tilläggsuppdrag anser vi oss sålunda tvingade att avge yttrande dels vad gäller nattvardsfirandet i Svenska kyrkan och frågan om medhjälpare vid nattvardsgåvornas utdelande, dels vad gäller diakonatet i Svenska kyrkan och frågan om liturgiska uppgifter som kan knytas till diakonens uppdrag. I kap 4 tar vi upp den förra frågan och i kap 5 den senare.

I enlighet härmed övergår vi alltså till behandlingen av frågan om

medhjälpare för nattvardsgåvornas utdelande vid nattvardsfirande i Svenska kyrkan.

4.2. Kommitténs utredning

4.2.1. Gällande ordning

Enligt Svenska kyrkans ordning hör det till det centrala i prästens upp- drag att leda församlingens gudstjänstfirande. Det uppdraget utesluter inte att också andra fullgör särskilda uppgifter, av ålder kyrkomusikern tex. Genom KC (kungl cirkulär) 1959-04-10 fick domkapitel ge lekmän tillstånd att läsa högmässans epistel- och evangelietexter ”efter framställ- ning av pastor och sedan kyrkorådet erhållit tillfälle att yttra sig”. Genom KC 1969-04-11 om ”lekmans medverkan med textläsning vid allmän gudstjänst” genomfördes fr a en förenklad procedur. 1968 års kyrkomöte och remissinstanser hade ansett att det inte längre var behövligt med tillståndsgivning från domkapitlet. Det räckte med församlingsprästens tillstånd, under förutsättning att kyrkorådet förklarat sig inte ha något att erinra mot en sådan medverkan. I 1976 och 1982 års alternativa gudstjänstordning finns ytterligare exempel på särskilda uppgifter för vilka prästen kan utse medhjälpare.

Till motiven för reformer av detta slag vill vi gärna återkomma senare. Här inskränker vi oss till konstaterandet, att det under senare decennier funnits en strävan att anvisa särskilda uppgifter för medhjälpare av olika slag vid det gemensamma gudstjänstfirandet. Att fördela uppgifter på lämpliga medhjälpare har därmed tillspetsat uttryckt blivit ett viktigt uttryck för prästens uppdrag att leda gudstjänsten.

Det är i detta utvecklingssammanhang _ i vår kyrka som i andra kyrkor — som man också skall se nu gällande ordning vad gäller med- hjälpare för nattvardsgåvornas utdelande vid nattvardsfirande. Såsom redan antytts har det funnits också andra motiv för den nu tio år gamla reformen. [ första hand skapades dock ordningen för att sörja för att andra än präster skulle kunna hjälpa till under kommunionen. Regelsys- temet kalkerades på den ursprungliga ordningen för medhjälpare vad gäller skriftläsning. Där talades dock om lekmannamedverkan, här om ”icke prästvigd” medhjälpare för att uttrycka, att också diakoner innefat- tas bland tänkbara medhjälpare. Där genomfördes reformen på administrativ väg, här på administrativ väg men först sedan en lagstift- ning genomförts i kyrkolags ordning. Till den saken måste vi återkomma. Här återger vi gällande bestämmelser för nuvarande ordning.

A. Den i kyrkolags ordning stiftade lagen (197521 192) ”om ändring i kyr- kolagen” lyder:

Utan hinder av 11 kap 105 kyrkolagen får icke prästvigd medlem av svenska kyrkan biträda vid utdelande av nattvarden om domkapitlet ger medlemmen till— stånd därtill. Sådant tillstånd skall avse viss församling. Det får meddelas endast efter framställning av pastor och medgivande av kyrkorådet.

B. lil/ämpningsföreskrifterutfärdades även genom förordning (l976:1 14) ”om biträde vid utdelande av nattvarden inom Svenska kyrkan". I denna föreskrivs:

Frågan huruvida domkapitlets tillstånd för icke prästvigd medlem av svenska kyrkan att biträda vid utdelande av nattvarden skall utnyttjas vid viss gudstjänst inom kyrkan avgöres av den präst som tjänstgör vid utdelandet. Beslut om att medlemmen skall biträda får fattas endast om medlemmen samtycker därtill.

C. Samtidigt utfärdades genom förordning (19761112) den av 1975 års kyrkomöte med kvalificerad majoritet (minst 2/3 av de röstande) antag- na anvisningenfär HB 1942, inskjuten bland anvisningarna för kommu- nionen i ordningen för högmässa med nattvard. Lydelsen är:

Om icke prästvigd medlem av svenska kyrkan med vederbörligt tillstånd biträder vid utdelandet, går medhjälparen till altaret när utdelandet skall börja, medverkar vid utdelandet efter tjänstgörande prästs anvisning, uttalar de med utdelandet förenade orden och återgår efter utdelandet till sin plats i församlingen.

D. Slutligen skall konstateras att anvisning även finns i 1976 års guds- tjänstordning, fastställd genom förordning (l976:204) efter att ha antagits av 1975 års kyrkomöte. Kyrkohandbokskommittén hade för säkerhets skull föreslagit att anvisningen skulle vara likalydande med den som föreslogs för HB. Vid utskottsbehandlingen av medhjälparärendet anför- des dock (BU 197511 5 8), att ”en i sak motsvarande anvisning” borde finnas i ritualen för högmässa och veckomässa. Liksom kommittén ansåg utskottet det onödigt att föra in anvisningen i samtliga ritual för natt- vardsfirande. Då utskottet senare lade fram betänkandet om själva guds- tjänstordningen, förordades samma anvisning ”i sak” men avsevärt för- enklad (BU 197522 5 34), och i den formen antogs den av kyrkomötet:

Med särskilt tillstånd kan icke prästvigd biträda prästen vid utdelandet.

Enligt den här förut (s 109) omnämnda redigeringsprincip, som utskottet föreslog (BU 197522 5 8) och mötet godkände, skulle anvisningar av olika slag ”i görligaste mån” sammanföras och för övrigt inskränkas till ”en- dast sådant som är nödvändigt”. Redigeringsprincipen medförde att den nyss citerade anvisningen i den 1976 utgivna delen av gudstjänstordning- en överförts till anvisningsavsnittet allra sist. Där finns den bland hög- mässoanvisningarna (mom 20 s 113), för andra nattvardsgudstjänster indirekt genom hänvisningar (s 116) till högmässan ”i tillämpliga delar”.

Vad gäller nattvardens utdelande regleras alltså möjligheten för andra än präster att fungera som medhjälpare genom ett komplex av lag (A) och förordningar (B— D). Ett slags mätare på komplexiteten utgör det förhål— landet, att varken motionärer eller ens kyrkomötesutskott när saken varit uppe förmått att återge hela komplexet. Redan den omständigheten kan utgöra skäl nog för en översyn. Innan vi tar upp revisionsfrågor, är det dock nödvändigt att klarlägga huvudlinjer i den utveckling som ledde till 1975 — 76 års ordning.

4.2.2. Bakgrunden till gällande ordning Utvecklings/injer

Frågan om medhjälpare för nattvardsgåvornas utdelande fördes upp på dagordningen första gången i 1951 års kyrkomöte genom den berömda

motionen (nr 60, av sedermera ärkebiskopen G Hultgren m fl) om diako- nin och diakonatet i Svenska kyrkan. Det hette där bl a, att diakon borde komma ifråga som medhjälpare vid kommunionen i ännu högre grad än lekman, om lekman såsom övervägts skulle kunna göra detta. Diskussio- nen ifråga hade i realiteten handlat om att finna en form för att möta önskemål från predikanter inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) att få fungera som medhjälpare vid nattvardsfirande enligt Sven- ska kyrkans ordning.

När medhjälparfrågan väcktes i kyrkomötet skedde detta alltså för medhjälparnas och inte för nattvardsfirandets skull. Genom en reform skulle diakoner reSp EFS-predikanter ”erkännas” av Svenska kyrkan. Sådana sammankopplingar har som vi nämnt (s 199) skett också fortsätt— ningsvis. Vad diakonatet angår tar vi upp den frågan för sig (kap 5). Beträffande EFS-predikanters ”erkännande” genom medhjälparlös— ningen kan nämnas, att tanken fanns med ännu i en motion (nr 84) vid 1975 års kyrkomöte. Under mellantiden hade även föreslagits att med- hjälparreformen skulle kunna brukas som en provisorisk ekumenisk väg (”intercelebration"), förslag som dock rönt skarpa gensagor i såväl Svenska kyrkan som andra kyrkor och samfund. Efter en av ärkebisko- pen tillkallad ekumenisk utredning utformades en helt annan provisorisk ekumenisk lösning. För Svenska kyrkans vidkommande godkände 1975 års kyrkomöte ett förslag som efter riksdagens och regeringens godkän- nande resulterade i lagen (l976:173) om gemensamt nattvardsfirande mellan Svenska kyrkan och andra kristna samfund i landet.

Tanken på en reform för nattvardsfirandets skull fördes första gången fram i kyrkomötet 1953 av fyra biskopar — biskoparna och biskopsmötet har aktivt drivit ärendet under årens lopp. Huvudskälet då och senare var behov som uppkommit genom nattvardsväckelsen i Svenska kyrkan. I församlingarnas gudstjänstliv och vid konferenser och möten skulle lek- mannamedhjälpare bli prästen till välbehövlig hjälp, och kommunionen skulle inte bli onödigt utdragen.

För de olika turerna under och mellan kyrkomötena 1953 och 1968 hänvisar vi till historiken i särskilda utskottets betänkande (SäU 1) vid 1970 års kyrkomöte. På framställning från 1968 års kyrkomöte uppdrog K Maj:t 1969-01-31 åt kyrkohandbokskommittén att utreda om behov förelåg av medhjälpare, med kyrkomötets diakonatet inkluderande ter- minologi ”icke prästvigda”, inte längre ”lekmän”. Vårt uppdrag gällde också att finna former för att en reform skulle kunna genomföras. Kom- mittén avgav ett år senare sitt betänkande i frågan (stencil U 1970z2), vilket efter remissbehandling överlämnades till 1970 års kyrkomöte. Ut- skottsbehandlingen resulterade i ett betänkande (SäU 1) med inte mindre än tre skrivningar och förslag. Majoriteten delade vår uppfattning om behovet av en reform och om sättet att genomföra den. En grupp reser- vanter ansåg att behov visserligen förelåg men att reformen måste ge— nomföras på ett helt annat sätt. Den andra reservationsståndpunkten var, att en reform av teologiska skäl inte var möjlig att genomföra, och att det inte förelåg starka behov av en sådan. Efter en mycket omfattande debatt kom beslutet att — delvis av procedurtekniska skäl — bli ett bifall till en reform på den väg den förra reservantgruppen anvisat. Efter re-

missbehandling av kyrkomötesskrivelsen beslöt K Maj:t att inte vidta någon annan åtgärd än att överlämna handlingarna till kyrkohandboks- kommittén för att vi skulle överväga saken i samband med vårt allmänna utredningsuppdrag. Vi återkom härtill i ett separat kapitel i band 1 av vårt första delbetänkande (SOU 1974:66 s 166ff). Remissbehandlat och berett inom regeringskansliet överlämnades till 1975 års kyrkomöte ett förslag, som låg till grund för kyrkomötets, rikdagens och regeringens beslut om 1975—76 års gällande ordning.

M otiveringst yper

För en fylligare historik hänvisar vi till vårt nyssnämnda andra betän- kande i ärendet, vidare till översikten gjord av kyrkomötesutskottet (BU 197511). Här är det nödvändigt att närmare precisera vad som menades med ”behov” under förarbetet till reformen, vidare vilka problem som var knutna till frågan om ”former” eller sätt att genomföra reformen. Det har framgått att vårt förslag 1970 föranledde mycket olika bedömningar utifrån tre huvuduppfattningar vid kyrkomötet 1970. Den ståndpunkt som sammanföll med kommitténs och intogs av utskottsmajoriteten kal- las för enkelhetens skull ståndpunkt A. Med ståndpunkt B menas den som intogs av den reservantgrupp (biskop A Palmqvist m fl), som ansåg behov föreligga för en reform genomförd på ett helt annat sätt än vi föreslagit. Ståndpunkt C betecknar följaktligen den som intogs av reser- vanter (rådman S Lampers m fl), som av principiella skäl avstyrkte en reform för vilken starka behov inte heller ansågs föreligga.

Behovsfrågan

Kommittén anförde både 1970 och 1974 den genom nattvardsväckelsen stegrade kommunionfrekvensen som huvudskäl och hänvisade även till uttalanden i olika sammanhang, inkl kyrkomötet. Vår uppfattning var (och är alltjämt) att det finns behov av medhjälpare för att kommunionen inte skulle ta en oproportionerligt lång tid. Därtill fogades även synpunk- ter som gick ut på att behov kunde avse mer än behov att minska tidsut- dräkten. Kommittén ansåg det tex naturligt att församlingspedagog/ -sekreterare som arbetade med konfirmander under konfirmationstiden för deras skull fungerade som medhjälpare vid nattvardsgåvornas utdel- ning. Mot bakgrunden av övervägandena ansåg kommittén att kyrkvär- dar och församlingsdiakoner borde komma ifråga som medhjälpare i första hand, men inte uteslutande. Vid remissbehandlingar och i kyrko- möten har resonemang av detta slag också förts. Vid utskottsbehandling- en 1975 (BU 1 s 7) underströks, att behov av reformen måste anses styrkt, och antagandet tillfogades, ”att behovet kommer att stegras genom natt— vardsväckelsen och därav framtvingat distributionssätt (obruten kom- munion)”. Förslag att medhjälpare skulle få anlitas ”endast då verkligt behov föreligger” avvisades med motiveringen, att innebörden skulle vara oklar också om man hänvisade till ”antalet nattvardsgäster”.

En helt annan uppfattning av behovsfrågan har emellertid också kom- mit till uttryck, klarasti reservanternas ståndpunkter B och C vid 1970 års

kyrkomöte. Enligt C-yttrandet var det bara ”i enstaka församlingar” vid ”i regel enstaka tillfällen” som antalet kommunikanter var så stort att de inte hann bli betjänade ”så snabbt som önskvärt vore”. B-yttrandet argu- menterade på ett liknande sätt, dvs att det fanns behov av närmast nöd— fallskaraktär. Även om det ”i vanliga fall” inte fanns ”behov av särskilda biträden”, förekom dock tillfällen då ”särskilt behov” förelåg. Biskopen borde för sådana fall och enbart dessa få ge tillstånd ”åt icke prästvigd, för ändamålet lämpad kyrkomedlem” att hjälpa till. Det förutsattes att vederbörande ”äger kunskap om evangelisk-luthersk nattvardslära och gudstjänstordning”.

Det kan konstateras att det nu gällande regelsystemet inte innehåller några restriktioner av anfört slag. Det enda i den vägen angivna är före— skriften, att det ankommer på tjänstgörande präst att avgöra, när givet tillstånd skall ”utnyttjas” (4.2.1 litt B).

Formfrågorna

Decenniernas diskussioner om normgivningens form har naturligtvis va— rit avhängiga av dels frågan för vilket syfte reformen skulle genomföras, dels frågan vilken karaktär funktionen som medhjälpare vid nattvardsut- delningen skulle anses ha.

Vad först syftet angår är det naturligt att formfrågan styrts i viss rikt- ning, om syftet t ex varit att genom reformen ”erkänna” EFS-predikan— ter. I 1950- och 60-talsdiskussionerna blev det naturligt att för det syftet finna en form, som ”erkände” predikanterna visserligen inte som präster i Svenska kyrkan men väl predikanter. Det blev då lockande att utnyttja det 5 k veniainstitutet, dvs att biskopen med stöd av en i praxis uttänjd kykolagsföreskrift (24 kap 1 &) ger venia (= tillstånd) åt andra än präster att predika. Kunde institutet vidgas till att även gälla medhjälp vid natt- vardsfirandet?

När syftet med reformen under 60-talet alltmer uttalat blev att möta nattvardsfirandets behov, var det fra tal om församlingarnas lekmän, kyrkvärdar osv. Det kom då att stå mycket klart, att det förelåg två vitt skilda teologiska uppfattningar om vilken roll medhjälparna i sådant fall skulle anses ha. Enligt den ena uppfattningen kunde lekmän hjälpa till med utdelandet på samma sätt som med andra uppgifter i den av prästen ledda nattvardsgudstjänsten. Enligt den andra uppfattningen däremot kunde lekman genom särskild ”kyrklig auktorisation” ges tillstånd att tillfälligt utöva en prästerlig funktion.

När vi är 1969 fick uppdraget att föreslå en lösning i formfrågan, fanns en viktig föreskrift i K Maj:ts direktiv. Mot bakgrunden av tidigare dis- kussioner och förslag fann K Maj:t för gott att föreskriva, att veniainsti- tutet inte fick tillgripas. Kommitténs argumentering i förslagen 1970 och 1974 kan i formfrågan sammanfattas så, att det för oss framstod som angeläget att icke utnyttja veniainstitutet eller någon liknande väg. Kom- mitténs teologiska huvudmotivering var, att prästen i enlighet med sitt uppdrag bar oavkortat ansvar för gudstjänstens ledning, inkl kommu- nionen. ”Endast vid själva det manuella räckandet av bröd och vin till nattvardsgästen”, underströks det, skulle medhjälpare fungera. ”Sakra-

mentsförvaltningen åvilar fortfarande prästen, utan inskränkning härav. Principen rite vocatus [”vederbörligen kallad”, CA 14] berörs över huvud icke av det som sker.” Kommittén nämnde f ö, att andra lutherska kyrkor hade en ordning motsvarande den som föreslogs. I konsekvens med reso- nemanget förordades också anvisningen, att medhjälpare inte skulle bära liturgisk dräkt — uttrycket för att vederbörande inte utövade någon prästerlig funktion.

Den motsatta ståndpunkten representerades fra av reservantstånd- punkterna B och C i 1970 års kyrkomöte. I en härvidlag gemensam text argumenterade man för uppfattningen, att utdelandet av nattvardsgå- vorna hör till sakramentsförvaltningen, ”ett uppdrag som enligt Guds ordning har givits åt prästämbetet”. Det rörde sig alls inte om enbart ”det manuella räckandet av bröd och vin . .. Räckandet är nämligen förenat med distributionsorden, som ger evangeliet i dess mest innehållsmättade och samtidigt mest personliga form”. Utdelandet kunde därför endast ”utföras av dem som är 'rite vocati” (vederbörligen kallade)”. Det gick därför inte an att församlingsprästen ”utser mer eller mindre tillfälliga medhjälpare för en som blott ”manuell” uppfattad handräckning”.

Så långt var reservanterna ense. C-ståndpunktens företrädare fortsat- te, att det inte heller gick för sig med en på veniainstitutet grundad ”kyrk- lig auktorisation”. Under anknytning till kommittémotiveringen under— strök man samtidigt, att ståndpunkten inte innebar ett principiellt mot- stånd mot att ”befrämja lekmannainsatserna i gudstjänsten”. Dessa mås- te emellertid gälla sådant som ”uppenbart bärs upp och får sitt innehåll genom hela församlingens insats” lika väl som dessa insatser inte bör gälla sådana ting ”som är uppenbart förbundna med det som är och bör förbli prästens uppgift: att förvalta Ordet och sakramenten”. Det kan tillfogas att en exempelkatalog anfördes på det förra. Det är konsekvent att denna inte upptar gudstjänstens skriftläsningar genom lekmän.

B—ståndpunktens företrädare åter kunde tänka sig en reform under förutsättning att icke prästvigd medhjälpare hadelovan angivna (s 204) kvalifikationer. Då krävdes emellertid ”en kyrklig auktorisation,jämför- lig med den, som är föreskriven för predikobiträden”. Därmed avsågs den i praxis uttänjda formen av kyrkolagens veniainstitut, som företrä- darna även direkt åberopade. Att institutet enligt givna direktiv inte fick utnyttjas kommenterades inte uttryckligen. Indirekt kan man kanske säga att så skedde, då det underströks att kommittéförslaget med enbart reglering i administrativ ordning inte kunde följas. Utifrån sin teologiska argumentering drog reservanterna den givna slutsatsen, att reformen måste genomföras i kyrkolags ordning. ”Att frågan om vem som inom Svenska kyrkan äger att förrätta allmän gudstjänst och förvalta sakra- menten bör räknas till kyrkolagsområdet torde vara allmänt erkänt”. Eftersom det inte fanns något lagrum i kyrkolagen 1686 att förändra, hette det, fick lösningen bli ett föreslaget ”tillägg till kyrkolagen” angå- ende biskops tillståndsgivning. Det kan tillfogas att också B-ståndpunk- tens företrädare berörde gudstjänstens andra former för lekmannamed- verkan, inkl lekmäns ”befogenhet” att läsa epistel- och evangelietexter- na. ] likhet med C-ståndpunktens företrädare ansåg man uppenbarligen sådan medverkan vara en form av prästerlig funktion. Att den reformen

kunde genomföras utan kyrkolagsändring berodde ”nämligen” på att uppgiften rymdes inom det i praxis utvidgade veniainstitutet under det att den aktuella reformen innebar ”något i princip nytt”.

När saken avgjordes i kyrkomötet 1970 fanns alltså två helt olika för— slag till en reforms genomförande. Enligt kommitténs och utskottsmajo- ritetens principiella uppfattning fanns förslag till HB-anvisning och till- lämpningsföreskrift för att lekmän och diakoner skulle kunna hjälpa till utan någon ”delegation av ett stycke av prästämbetet”. Till förmån för den sistnämnda uppfattningen förelåg B-ståndpunktsförslaget till en nå- got annorlunda formulerad HB-anvisning och fr a till ett kyrkolagstill— lägg. Vid voteringen röstade 58 för och 36 mot kommitténs och utskottets A-ståndpunkt. Trots vunnen majoritet föll förslaget, eftersom antagan- det av HB-anvisningen på den tiden krävde en kvalificerad majoritet (Vi), som inte fullt nåddes. En sådan vann därefter förslaget från B-ståndpunktens företrädare. Så skedde uppenbart med hjälp av röster från dem som för att vinna reformen ansåg sig tvungna att acceptera en ur deras synvinkel principiellt olämplig normgivningsform.

Kyrkomötets till sin innebörd i varje fall inte klara beslut föranledde en sedvanlig remissbehandling, vars utfall inte blev mycket mer upply— sande. Det vari varje fall en påtaglig skillnad mellan den förra remissom- gången med bred uppslutning kring kommittéförslaget och yttrandena över kyrkomötesmodellen. Som nämnts kom ärendet att återigen över- lämnas till kommittén, som 1974 i sak upprepade sitt tidigare förslag efter att ha övervägt argumenten som riktats mot lösningen. En viktig föränd- ring gjordes dock i anslutning till utskottsmajoritetens förslag och med samma motivering. För att förebygga personalvalsproblem inom en för— samling kunde det vara lämpligare att domkapitlet och inte kyrkoherden meddelade tillstånd ”åtminstone till en början” (SÄU l970:1 s 7). Kom- mittén anförde (SOU l974:66 s 177):

Kyrkohandbokskommittén har intet att invända mot att den av utskottet föreslag— na ordningen tillämpas under en övergångs- och försöksperiod såsom fallet var ifråga om tillståndsgivning för medverkan med textläsning. När erfarenhet vun- nits av den föreslagna ordningen bör frågan prövas på nytt såsom fallet var med lekmäns medverkan som textläsare.

Kommitténs andra förslag remissbehandlades i samband med gransk- ningen av vårt första delbetänkande och korn otvivelaktigt något i skym- undan. På ett undantag när yttrade sig domkapitlen, vilka varit remissin— stanser vid de tidigare remissomgångarna. Majoriteten förordade åter- igen kommittélösningen. Bland dem som hade en avvikande uppfattning är det enbart två (Härnösand, Visby) som tillstyrker kyrkomötesbeslutet 1970 under det att ett (Göteborg) avstyrker och ett (Karlstad) avstår från ställningstagande. Nu som tidigare fanns det också ledamöter som an- tecknade särmeningar. '

K yrkomötesbehandlingen 19 75

När regeringen överlämnade ärendet till 1975 års kyrkomöte, hade en viktig förändring skett vid beredningen i regeringskansliet. Regerings-

skrivelsen till mötet, nr 4, som är dagtecknad 1975-06—18, innehöll nämli- gen också ett inom kansliet upprättat lagförslag, väsentligen utformat på samma sätt som den sedan genomförda lagen (4.2.1 litt A). Motiveringen var att reformen ”torde kräva ändring” av ett kyrkolagrum vilket ”bör ske genom en särskild lag”. Såsom framgått hade kyrkohandbokskom- mittén inte den uppfattningen och inte heller majoriteten av remissin- stanser. Vid beredningen lär det dock ha varit helt andra skäl som varit avgörande för bedömningen. Det kan antas att det icke var teologiska utan konstitutionella skäl som varit utslagsgivande. Om tvekan uppstått eller kan uppstå, huruvida planerad normgivning skall anses ha (kyr- ko)lags natur, hänskjuts ärendet av hävd för avgörande till lagstiftande organ — i detta fall förutom regeringen såväl riksdag som kyrkomöte.

Det finns ett mycket starkt skäl för antagandet att regeringen inte gjor- de ett teologiskt ställningstagande. Till skillnad från kyrkomötesbeslutet enligt B-ståndpunkten 1970 hänvisade regeringens lagförslag inte till ve- niainstitutet utan till ett kyrkolagrum (11 kap 10 &) som innehåller liturgi- ska råd och anvisningar för nattvardsutdelningen. Den formella anknyt- ningen blev således, att icke prästvigda medhjälpare ”utan hinder” av dessa råd skulle kunna ges tillstånd att hjälpa till.

Ur formell synvinkel är handläggningen i 1975 års kyrkomöte intres- sant. Realbehandlingen av ärendet överlämnades till liturgiutskottet. Först sedan sakfrågan där behandlats (BU 197521), yttrade sig kyrkolags- utskottet med utgångspunkt därifrån vad gällde den lagtekniska frågan.

I sakfrågan underströk beredningsutskottet uppfattningen, att den fö- reslagna formen för medverkan ”kan och bör . . . . motiveras utifrån do- pet och det allmänna prästadömet, som däri har sin grund”. Man ansåg därför att den ”inte innebär något intrång i den prästämbetet anförtrod- da sakramentsförvaltningen”. I denna huvudfråga fanns en reservant, som helt avstyrkte reformen av principiella skäl, under det att ledamöter- na i övrigt var ense. Tre ledamöter reserverade sig visserligen till förmån för särbestämmelser för diakonatet, men reservanterna var eniga med utskottet i huvudfrågan. I konsekvens därmed borde också den av kom- mittén föreslagna och av majoriteten remissinstanser tillstyrkta formen — reglering i administrativ ordning —— vara ”den lämpligaste vägen”. 1 formfrågan fortsatte man dock på följande sätt:

Då emellertid regeringen ansett att ändring bör ske i kyrkolags ordning vill utskot- tet för sin del icke motsätta sig detta. Utskottet vill dock understryka att motive- ringen härför endast kan vara att ett formellt kyrkolagsbegrepp tillämpas. Från materiell [= innehållslig] synpunkt anser icke utskottet ändringen ha kyrkolags karaktär.

Kyrkolagsutskottet yttrade sig som sagt enbart i den lagtekniska formfrå- gan i sitt betänkande (nr 29 jämte 32). Man anförde två synpunkter. Den grundläggande var att kyrkomötet inte borde hävda en annan uppfatt- ning än regeringen i formfrågan och därigenom ”fälla förslaget i sak”. Regeringens lagförslag borde dock undgå en förtydligande ändring:

Eftersom beredningsutskottet särskilt betonar att prästen alltjämt förvaltar sakra- mentet och den icke prästvigde medhjälparen icke anförtros någon del i prästäm- betets funktion synes ordet ”biträder” bättre än ”medverkar” täcka beredningsut—

skottets uppfattning om innebörden av medhjälparens åtgärder. Ordet ”biträder" används också i handboksförslaget.

De varandra kompletterande betänkandena behandlades samtidigt i kyrkomötet, som antog handboksanvisningen och för sin del godkände det jämkade förslag som, sedan också riksdag och regering godkänt det, blivit gällande lag (4.2.1 litt C resp A). Besluten innefattade hemställan om tillämpningsföreskrifter med innehåll motsvarande vad kommittén föreslagit för ”sitt” regelsystem, föreskrifter som också utfärdats (4.2.1 litt B). Redan tidigare hade mötet antagit förslaget till gudstjänstordning med dess avsevärt förenklade liturgiska anvisning (4.2.1 litt D).

När medhjälparfrågan kom före i plenum (prot 1975 s 277—310, 315 — 18) utspann sig en debatt som till dels upprepade 1970 års argument men rymde en del nya inslag. Tre principiellt skilda ståndpunkter fanns före- trädda. Talesmän fanns för att i enlighet med den ena utskottsreservatio- nen (BU ] s 8f, rektor L Henricsson) avstyra hela reformen av samma principiella skäl som utmärkte C-ståndpunkten 1970 (ovan 5 205). Ett slags variant av den ståndpunkten utgjorde det först i plenum framställ- da(s 287f, distriktsstudieledare U Roland) förslaget, att icke prästvigda medhjälpare skulle kunna fungera, om prästen vid nattvardsgången utta- lade de med nattvardsgåvorna förbundna orden till varje kommunikant. Den andra huvudståndpunkten hade motionsvis (nr 35, biskop B Gärt- ner m fl) framförts och bestämt avstyrkts av utskottet (BU 1 s 6). Den fördes också fram som yrkande. Enligt denna ståndpunkt skulle refor- men inskränkas till att gälla bara Svenska kyrkans diakon(iss)vigda, ef- tersom detta var ”mer i överensstämmelse med allmänkyrklig tradition”. Den tredje huvudståndpunkten var förstås utskottets med den principiel- la utgångspunkten i dopet och det allmänna prästadömet. Också härvid- lag fanns i plenum en variant i anslutning till den andra utskottsreserva- tionen (BU l s 9f, prosten R Lundell m fl). Med samma principiella utgångspunkt borde man enligt detta yrkande ge diakonatet en särställ- ning i fråga om tillståndsgivningens formalia, motiverad inte av vigning- en utan av att diakoner genom sin tjänst ägde kyrkans förtroende. Den argumenteringen och det yrkandet tilldrog sig uppmärksamheten mer än andra motyrkanden.

Efter debatten fanns för själva beslutsomgången inte mindre än fyra reformyrkanden. Eftersom en reform innefattade en liturgisk fråga, er- fordrades på den tiden alltjämt kvalificerad majoritet för att inte hela saken skulle falla. Huvudavgörandet kom att stå mellan det sistnämnda yrkandet och utskottets, dvs mellan två förslag inom en och samma prin- cipiella ram. Sedan utskottsförslaget förklarats ha uppnått erforderlig majoritet, begärdes den tämligen ovanliga voteringsformen genom namnupprop. Enligt detta upprop röstade 68 för antagandet och 16 mot under det att 7 ledamöter avstod. Ett studium av namnlistorna ger vid handen, att gruppen av nejröstande främst utgjordes av motståndare till varje reform. Bland dem som avstod fanns sådana som yrkat på en re- form som enbart skulle gälla diakonatet (biskop Gärtner m fl) och i varje fall en företrädare (biskop Palmqvist) för 1970 års kyrkomötesbeslut en- ligt B-ståndpunkten.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis måste konstateras, att det nuvarande komplexa re— gelsystemet (ovan 4.2.1 litt A— D) innebär, att ordningen ur den enskilda församlingens synvinkel regleras i inte mindre än tre källor — kyrkolag (A),tillämpningsföreskrifter (B) och liturgi (C resp D). En väsentlig för- klaring till komplexiteten är den komplicerade tillkomsthistorien. Det kan dock inte råda någon tvekan om, att den faktiska kyrkomötesmajori- teten 1970 liksom majoriteten remissinstanser vid olika tillfällen efter- strävade den reform för nattvardsfirandets skull som 1975 blev kyrkomö- tets beslut. Eftersom beslutsfattarna ställts inför olika alternativ, kan det inte heller råda någon tvekan om vilken medvetet vald teologisk grund- syn beslutet ger uttryck åt. När andra än präster hjälper till med natt- vardsgåvornas utdelande, utövas ingen speciell diakonal eller ”delege— rad” prästerlig funktion. Medhjälparna kan fungera, därför att de genom dopet hör till Guds husfolk och genom dopet är kallade att utöva dets k allmänna prästadömet. Kyrkomötesbehandlingen 1975 innebar i realite- ten att en liturgisk reform genomfördes, vilken på intet sätt ”rubbade” kyrkans grundläggande ordning. 1 konsekvens därmed framhölls också mycket klart, att regeringsförslaget om kyrkolagsändring inte vann prin- cipiell anslutning men accepterades såsom pris för att liturgireformen skulle kunna vinnas.

4.2.3 Ordningen i praxis

Vid det här laget har gällande ordning funnits under snart ett decennium. Någon mer omfattande undersökning av praxis har vi inte ansett det nödvändigt att genomföra. En viss kartläggning har emellertid skett i samband med den undersökning om liturgiskt bruk i Svenska kyrkan, som efter samråd med oss har genomförts inom Religionsociologiska institutet. På grundvalen av svar insamlade 1980— 81 från så gott som alla Svenska kyrkans församlingar har prof Göran Gustafsson redovisat undersökningsresultat vad gäller denna och några andra medhjälparfrå- gor (G Gustafsson, 1976 års gudstjänstordning. Svenska kyrkans guds- tjänst 1980, del I, (stencil) 1982, s 20ff jämte 59ff). Vi hänvisar till den redovisningen på vilken vi bygger följande summering.

Vad gäller de undersökta medhjälparfrågorna har Svenska kyrkans församlingar indelats i tre huvudgrupper: församlingar som vid insam- lingstillfället brukade HB 1942; de som brukade HB men för vissa guds- tjänster (fr a familjegudstjänst) använde enskilda ritual i 1976 års guds- tjänstordning (GO 1976); och slutligen församlingar som enbart använde GO 1976. Beträffande medhjälparfrågorna fanns det utrymme för några enbart inom ramen för GO 1976 under det att andra funktioner för med- hjälpare fanns också inom ramen för HB 1942. Till de senare hörde de två frågor som i vårt sammanhang har särskilt intresse. Praxis vad gäller icke prästvigda såsom medhjälpare vid nattvardsutdelningen är förstås viktig här. Förjämförelsens skull är det dessutom bra att uppmärksamma med- hjälparpraxis vad gäller gudstjänstens skriftläsning.

Mycket starkt sammanfattat visar materialet regionala olikheter. Även

om det finns tendenser till mönsteravvikelser skulle man kunna säga att mönstret är det vanliga i alla typer av kartläggningar. Längst i norr och söder är frekvensen lägre än i de — i vid mening — mellansvenska stif- ten. Avvikelserna åter ger prof Gustafsson skäl för antagandet, att benä- genheten att utnyttja möjligheterna till olika medhjälparfunktioner styrts av delvis andra faktorer än benägenheten att vinna liturgisk förnyelse med hjälp av den nya gudstjänstordningen. Det är oklart vilka andra faktorer det kan röra sig om. Det tycks dock möjligt att dra den slutsat- sen, att drivkraften inte tycks vara lusten att ta till något nytt enbart därför att det är nytt. Ett för just olika typer av medhjälparfunktioner karakteristiskt och mycket intressant fenomen är värt särskild uppmärk- samhet. Viljan att utnyttja möjligheter till medhjälparfunktioner stegras med församlingsstorleken; en mer påtaglig skillnad föreligger mellan församling med invånarantal under resp över 5 000 personer. Det feno- menet finns i alla stift och i de med hänsyn till gudstjänstordning ovan angivna tre huvudgrupperna av församlingar. Det är värt att samman- ställa statistiken om medhjälpares skriftläsning (S) resp nattvardsutdel- ning genom medhjälpare (NU). Meddelade siffror avser andel försam— lingari procent, där bruket vid skriftläsning normaltoch vid utdelning alls

förekommer. Förs- Församlingar som brukar: storlek HB 1942 HB + vissa ur GO l—GO 1976 _j Funktion: s NU s NU | s NU — 499 inv 30 10 9 7 3 3 —1 499 inv 41 17 19 1 l 5 3 —4 999 inv 48 18 14 14 12 4 5 000 — inv 69 39 32 40 17 |5 Genomsnitt i 46 17 15 hela Sv kyrkan 18 7 4

Det påpekades att procenttalen anger olika ting för S- resp NU-funktio- nerna, nämligen att bruket normalt resp över huvud taget förekommer. Det är ett viktigt påpekande. Det är nämligen inte enbart så att de båda bruken har högre resp lägre grad av spridningi Svenska kyrkans försam— lingar. Det finns också en högst påtaglig skillnad i frekvensen, dvs hur ofta bruket förekommer i resp församling. En sammanställning vad gäl- ler frekvensen i Svenska kyrkan som helhet finns på nästa sida. Den visar att andra än präster medverkar med skriftläsning normalt (alltid/ofta) i 29 %, av och till (ibland/enstaka gång) i 44 %, dvs tillsammans i så gott som 3/4 av alla församlingar. Helt annorlunda förhåller det sig med medhjälpare vid nattvardsutdelningen. Som normalt inslag är funktio- nen en raritet, av och till förekommer saken i 10 % av församlingarna och då företrädesvis vid enstaka tillfällen.

I sin analys har prof Gustafsson gjort det generella antagandet (s 220

Frekvens i Svenska Skriftläsning Nattvardsutdelning kyrkans församlingar Antal % Antal % Alltid 345 14 10 — Ofta 353 15 17 1 Ibland 497 20 62 3 Enstaka gång 573 24 170 7 Aldrig 661 27 2 135 89

Summa 2 429 100 2 394 100 Ej svar 20 55

Totalt 2 449 2 449

att den påtagliga olikheten mellan befolkningsmässigt små och stora för- samlingar skulle kunna bero på den faktiska numerära skillnaden: i stora församlingar är tillgången större på medhjälpare ”som vill och kan” ta på sig särskilda uppgifter. Ett stöd för det antagandet skulle även kunna finnas i det faktum att skillnaderna inte beror av vilken gudstjänstord— ning som brukas, allra minst vad gäller medhjälpare för nattvardsutdel- ningen.

Antagandet har nog fog för sig. Men det kan inte förklara den mycket påtagliga frekvensolikheten när det gäller medhjälpare för skriftläsning resp nattvardsutdelning. I det senare fallet måste man komplettera med antagandet att det finns praktiska medhjälparbehov fr 3 i stora försam- lingar vid större kommuniontillfällen. Småförsamlingarna ingår som re- gel i flerförsamlingspastorat som betjänas av en präst. Vid det enskilda gudstjänsttillfället är kommunikanterna dock inte fler än att kommunio- nen går snabbt, fastän prästen ensam delar ut nattvardsgåvorna. I de stora församlingarna finns som regel flera präster men också flera guds- tjänstlokaler. Vid det enskilda gudstjänsttillfället måste ofta en ensam präst betjäna många kommunikanter. I varje fall blir det aktuellt att utnyttja möjligheten med medhjälpare, när antalet kommunikanter för- väntas bli stort. En del förfrågningar ger stöd för kompletteringsantagan- det som dock förblir ett antagande tills det finns ett faktamaterial som tillåter säkra slutsatser.

På planeringsstadiet framhölls bl a av kommittén 1970 och 1974, att medhjälparna vid nattvardsutdelningen borde sökas i första hand bland kyrkvärdar liksom församlingsdiakoner. I det nyss redovisade materialet efterfrågas inte vilka som hjälper till. En helt annan undersökning som f n pågår och gäller gudstjänstbruk i Lunds stift ger vid handen, att nyss- nämnda kategorier också i praxis visat sig vara de naturliga. Det är troligt att förhållandena är likartade i kyrkan som helhet.

Som skäl för reformen hänvisade kommittén och andra till behov upp- komna genom nattvardsväckelsen. I första hand gällde saken då förhål- landet att fler kommunikanter kommunicerar oftare — nattvardsgångar- na blir antalsmässigt större. Mycket tyder på att den genomförda ord- ningen i stor utsträckning brukas främst för dessa praktiska behov av medhjälpare. Samtidigt framhöll vi på sin tid vikten av att inte begränsa reformen enbart för sådana behov. Vi gav exempel på behov av andra

slag och satte in reformen i ett vidare sammanhang, strävandena i Sven- ska kyrkan som i andra kyrkor att också genom medhjälpare för olika funktioner vinna en gudstjänstlivets förnyelse. Att medhjälpare för skriftläsningarna fått ett så starkt genomslag med åren förklaras nog i mycket utifrån det synsättet. Huruvida sådana motiv spelat in när det gäller nattvardsutdelningen kan inte utläsas ur det insamlade materialet. Någon framträdande roll har de nog inte spelat, ty då borde frekvensbil- den ha blivit en annan. Man kan dock anta att sådana motiv lett till att ordningen över huvud taget kommit att utnyttjas.

I detta sammanhang kan det vara värt att notera, att det är fråga om en nyordning, som fått vinna insteg i praxis genom så att säga ”egen” kraft. Dess lag och tillämpningsföreskrifter hör inte till den vanliga lektyren. Den liturgiska anvisningen för HB 1942 saknas förstås i de många tryck- en före 1975—1976. Den kraftigt reducerade texten i anvisningen i 1976 års gudstjänstordning finns på en mycket undanskymd plats. Veterligen har lämnats mycket litet information om ordningen, och troligen har påtryckningar till förmån för den varit få om ens några. Det troliga är därför, att en ny praxis fått växa fram i all stillhet i församlingar där nyordningen framstått som en tillgång för nattvardsfirandet.

När beredningsutskottet 1975 behandlade frågan, gjordes antagandet att behovet av nyordningen skulle komma att stegras framöver. Det är inte möjligt att med större säkerhet uttala sig på den punkten idag. Sprid- nings— och frekvensuppgifterna bygger på ett material insamlat 1980— 81, och det finns inte något nyinsamlat material av motsvarande slag. På allmänna grunder gör man klokt i att räkna med en viss ökad spridning och frekvens, ty när en nyordning inte pressas på utifrån tar det tid innan ett långsamt tillväxtskede kan anses avslutat. Det ligger nära till hands att jämföra med framväxten av skriftläsning genom medhjälpare. Efter bortemot ett decennium var seden okänd i 59 % av församlingarna i Svenska kyrkan, 1974 hade den andelen sjunkit till 46 och 1980 till 27 %. Efter snart nog ett decennium fungerar medhjälpare vid nattvardsutdel- ningen på sina håll, men ordningen är okänd i 89 % av församlingarna. Det kan jämföras med 59 % för skriftläsningen efter samma tidsrymd. Det bör påpekas att villkoren under det första decenniet varit desamma för de båda formerna, ty före 1969 krävdes samma slag av tillståndsgiv- ning i fråga om skriftläsning som nu gällt för nattvardsutdelning genom medhjälpare. Gissningsvis bör man för den senare formen räkna med ytterligare något decennium såsom inledningsskede, och det kan som sagt antas att både spridning och frekvens ökar. Det finns dock inte skäl att anta att det under överskådlig tid kommer att ske påtagliga eller än mindre drastiska förändringar.

4.2.4 Reformförslag i kyrkomötet

Vi har inte funnit skäl att företa någon inventering av debattartiklar etc, inte heller att systematiskt insamla synpunkter på frågan, om och hur gällande ordning borde reformeras. Vi har ansett det tillräckligt att här- vidlag göra en genomgång av kyrkomöteshandlingarna.

Såsom inledningsvis påpekades (s 199) och såsom framgår av appen-

dix (s 233ff) har reformförslag lagts fram vid kyrkomötena 1982, 1984 och 1985. Med ett nedan angivet undantag har förslagen gällt förändring- ar genom vilka diakonatet, fro m 1984 också prästkandidater, skulle kännas en särställning vad gäller tillståndsgivningen. Utan att föregripa yttrandet vad gäller diakonatet (kap 5) skall ett ledmotiv antecknas här. I motioner och utlåtanden talas det om tillståndsgivningens procedur som ”en omständlig väg” eller ”en onödigt omständlig procedur”, åtminstone för de grupper för vilka man önskar en särställning. I 1982 års till oss överlämnade ärende om särställning för diakonatet ställde sig utskottet (BU l982:l) inte avvisande till en administrativ förenkling under den bestämda förutsättningen, att den teologiska utgångspunkten oförändrat var ”dopet och det allmänna prästadömet”. [ sådant fall kunde utskottets majoritet — det noteras att en till hela saken avvisande uppfattning fanns representerad inom utskottet — tydligen dela meningen, att det kunde vara ”en rimlig reform att föra ned beslutsnivån i frågan från domkapitel till församlingsplan”.

Som nyss berördes har en reform av hela proceduren också förts på tal. Vid kyrkomötet 1984 framlades en motion (nr 26, kyrkoherde Y Leven- skog), som så att säga fortsätter utskottsresonemanget 1982, om än i en fränare ton. Det konstateras att den delvis återgivna gällande ordningen som teologisk grundval har dopet och det allmänna prästadömet. ”Man kan då fråga sig, varför det skall vara så omständligt” med tillståndsgiv- ningen. Inte bara för specialkategorier utan för alla borde man avsevärt förenkla ett starkt kringgärdande ”administrativt skyddsnät”. Kyrkolag- tillägget 1975 (ovan 4.2.1 litt A) borde man begära att få upphävt. En ny reglering borde utformas enligt ett förslag, som tydligt bygger på 1976 års tillämpningsföreskrifter (4.2.1 litt B):

Icke prästvigd medlem av Svenska kyrkan, som är döpt och konfirmerad, äger rätt att biträda med utdelandet av nattvarden i sin hemförsamling, om tjänstgörande präst så önskar och medlemmen samtyckt därtill.

Över förslaget yttrade sig läronämnden (1984225) i ett utlåtande som här återges i sin helhet. Eftersom det blir anledning att återkomma till formu- leringarna införs här av praktiska skäl numrering av satserna.

l) Motionens yrkande gäller inte direkt någon lärofråga. 2) Men indirekt berörs den stora frågan om kyrkotillhörighet och dop genom den i motionen föreslagna anvisningen i kyrkohandboken. 3) Eftersom denna fråga är under utredning bör enligt läronämndens mening inget avgörande på en enskild punkt ske nu.

4) Läronämnden vill därutöver konstatera att valet av medverkande i liturgin har betydelse för gudstjänstens funktion och därmed berör dess teologi. 5) Försam- lingen bör genom sitt kyrkoråd få ta ett ansvar för vilka medhjälpare som skall kallas. 6) Den hittillsvarande omständliga regleringen har varit uttryck för vilja att undvika godtycke.

Det finns ingen anledning atti detalj söka tyda den med olika argument sammansatta, mycket kortfattade texten. Satserna 2 och 4 ger två olika motiveringar för att nämnden alls yttrar sig i ärendet, och gemensamt för båda satserna är att lärofrågor ”indirekt” är involverade. Från den syn- punkten sett är det viktigaste uttalandet att ärendet ifråga faktiskt ”inte

direkt” är en lärofråga (1). Detta måste i klartext innebära att läronämn- den håller fast vid den hårt ansatta men 1975 fastlagda uppfattningen, att medhjälparfrågan är en liturgisk ordningsfråga. När nämnden däremot tillfogar (3) att förslaget inte kunde föras till avgörande på grund av formuleringen att kyrkomedlemmen skulle vara döpt, torde uttalandet inte böra uppfattas som ett uttalande i en lärofråga. Under hela förarbe- tet till gällande ordning har det för övrigt varit en självklarhet, att med- hjälpare vid nattvardsutdelningen skulle vara nattvardsberättigade kyr- komedlemmar. Vid den avgörande utskottsbehandlingen (BU 1975 :1 s 7) ansågs det onödigt att rycka in kompetensbestämmelser av det slaget, även om så skulle kunna ske i tillämpningsföreskrifter.

Vad läronämnden sist anger om den ”omständliga regleringen” (6) träffar rätt väl tankegången i utskottsmajoritetens förslag 1970 (SÄU 197021 5 7) till vilket kommittén anslöt sig 1974 (SOU 1974:66 s 177). I båda fallen tänkte man sig domkapitlets tillståndsgivning som en ord- ning under ett inledningsskede (ovan s 207). Nämnden tycks ha intagit samma ståndpunkt och förordat (sats 5), att regleringen förenklas. I hu— vudsak tycks alltså läronämnden ha ansett det lämpligt att, som utskottet uttryckte det 1982, föra ner beslutsnivån till församlingsplanet.

Motion och nämndyttrande 1984 blev vilande till dess evangelisations- utskottet (KE) hann bereda ärendet till 1985 års kyrkomöte (KE 1985:[1], 2). Utskottet tog fasta på läronämndens uppfattning att frågan ”inte di- rekt” (sats 1) hade lärofrågas natur. Man noterade att en motsatt mening kunde finnas, men man anknöt för egen del till läronämnden och såg saken såsom ”en praktisk ordningsfråga”. Man utvecklade därför, om man så vill, 1982 års tankegång om förändrad beslutsnivå. Till skillnad från motionären men återigen under anknytning till läronämnden (sats 3 och 5) tänkte man sig en lösning, där församlingskyrkorådet trädde i domkapitlets ställe. Reformen som förordades innebar:

att icke prästvigd medlem av Svenska kyrkan efter framställning av pastor och medgivande av kyrkoråd får biträda vid utdelandet av nattvarden vid den egna församlingens gudstjänstfirande. Frågan huruvida detta kyrkorådets medgivande skall utnyttjas vid viss gudstjänst inom kyrkan avgör tjänstgörande präst. Ytterli- gare frågor rörande tidsgräns för nämnda tillstånd, innebörden av begreppet ”den egna församlingens gudstjänstfirande” m m måste enligt utskottets uppfattning uppmärksammas.

Den förordade lösningen innebar endast en utskottets viljeyttring. Man tvangs nämligen konstatera, att gällande ordning vilar på lag av kyrko- lags natur, vilken enligt lagen (1982z942) om Svenska kyrkan ligger utan- för det nya kyrkomötets kompetensområde. Man stannade därför i kon- staterandet, att förslaget ”i nuvarande läge” inte kunde ”föras fram till positivt beslut”. Av konstitutionella skäl förvandlades därför ett förord till en hemställan, att alla reformförslag — sammanlagt fyra motioner — skulle avslås av kyrkomötet.

Sammanfattningsvis har alltså förelegat förslag om förenklad proce- dur för särskilda grupper men därtill också två olika skisserade förslag för en generell reform. Att förslagen stannat vid skisser har berott på formella skäl. 1984 års motionsförslag vann gehör vad gäller tanken på förändrad beslutsnivå. Det blev dock halvt avstyrkt av läronämnden vad

gäller utformningen (sats 3 och 5), åtminstone för direkt avgörande (sats 3). Den lösning som nämnden antydde och utskottet knöt an till innebar att församlingskyrkorådet skulle träda i domkapitlets ställe.

4.3 Kommitténs överväganden och förslag

4.3.1 Den legislativa grundfrågan

Varje förändring av nuvarande ordning förutsätter ändring av de tämli- gen detaljerade bestämmelserna i den lag (197511192) som innehåller ordningens grundläggande bestämmelser. Lagen tillkom i kyrkolags ord- ning genom likalydande beslut av regering, riksdag och kyrkomöte i enlighet med den ännu 1975 gällande författningen, baserad på undan- tagsbestämmelse från regeringsformen. Genom lag (1982:937) om änd- ring i regeringsformen samt lag (1982:942) om Svenska kyrkan gäller att riksdagen, och riksdagen ensam, är lagstiftande församling för ifrågava- rande ärende.

Varje reform av gällande ordning kräver således att riksdagen ändrar eller upphäver lagen (197511192) om icke prästvigda som medhjälpare vid nattvardsutdelningen. När reformförslag var före i kyrkomötet 1985 uppmärksammades detta i evangelisationsutskottet (KE 198511 samt 1985 :2, särskilt s 3 tredje stycket). Utskottet drog den nödvändiga slutsat- sen, att kyrkomötet saknar initiativrätt i en kyrkolagsfråga som tillhör riksdagens och enbart riksdagens kompetensområde.

När utskottet behandlade reformförslagen kom detta till ståndpunk- ten att förslag ”i nuvarande läge” inte kan ”föras fram till positivt beslut” utan måste ”avvisas i avvaktan på att tillbörlig författningsändring kom- mer till stånd” (KE l985:2 s 3). Kommittén kan inte dela denna uppfatt- ning. Kyrkomötet har såsom Svenska kyrkans representativa organ inte enbart möjlighet utan också skyldighet att sörja för god ordning i Svens- ka kyrkan i de frågor som anförtrotts åt kyrkomötet enligt lagen (1982:942) om Svenska kyrkan jämlikt 6 och 7 &. Självfallet måste detta ansvarstagande ”i nuvarande läge” ske i enlighet med nu gällande för- fattning.

Vad medhjälparfrågan angår är detta ett ärende som otvetydigt har att göra med de åt kyrkomötet anförtrodda ämnena i lagen (1982:942) om Svenska kyrkan 7 & 2. ”Svenska kyrkans böcker”, och 3. ”Svenska kyr- kans sakrament, gudstjänster och övriga handlingar”. Eftersom gällande ordning för medhjälparfrågan lika otvetydigt delvis faller utanför kyrko- mötets kompetensområde, måste det ankomma på kyrkomötet att med anledning av sitt mandat i 7 & 2.—3. besluta om framställning till rege— ringen enligt samma lag 65 andra stycket. Enligt kommitténs uppfatt- ning är detta inte enbart en möjlighet för kyrkomötet utan jämlikt man- datet 7 5 en skyldighet, om kyrkomötet finner åtgärder erforderliga.

De vid 1985 års kyrkomöte av utskottet skisserade reformförslagen (KE 198511 resp 2) byggde på förutsättningen, att gällande lag (1975:1 192) för ordningen ”måste . . . upphävas” och ersättas med kyrklig kungörelse.

Vad lagfrägan angår, står självfallet två möjligheter till buds. Den ena är att lagen upphävs, om riksdagen så finner för gott. Den andra möjlig- heten, som utskottet inte nämnt, är att riksdagen förändrar ifrågavaran- de lag, om riksdagen finner att ordningen även fortsättningsvis skall regleras genom lag. Vad tillämpningsföreskryftertill anvisning i kyrkans böcker angår, kan ifrågasättas om sådana kan utfärdas genom kyrklig kungörelse, om föreskrifterna såsom skisserats skulle ålägga kyrkoråd vissa uppgifter. Detta tycks också vara utskottets mening (KE 198512 s 20.

Utskottet antyder, att förhållandena skulle komma att förändras, om riksdagen biföll ett av regeringen framlagt förslag till vidgning av kyrko- mötets kompetensområde. Förslaget har godkänts av riksdagen 1985-86. Det är dock mycket tveksamt, om vidgningen medger kyrkomötet att besluta om den skisserade kyrkliga kungörelsen. I vilket fall som helst måste det av konstitutionella skäl falla på regeringen att avgöra, om så är fallet, eller om det ankommer på regeringen att i administrativ ordning utfärda sådan författning.

Om kyrkomötet sålunda finner att den nuvarande ordningen för till- ståndsgivning vad gäller icke prästvigda medhjälpare vid nattvardsut- delningen bör förändras i viss riktning, kan och bör kyrkomötet ge rege- ringen denna sin mening tillkänna jämlikt lagen (1982:942) om Svenska kyrkan & 7 2.—3. och 5 6 andra stycket.

Med anledning av vårt särskilda uppdrag i denna fråga enligt 1982 års kyrkomötes initiativ och regeringsbeslutet 1982-09-02 (ovan 5 199) och mot bakgrunden av våra överväganden i den legislativa frågan övergår vi därför till överväganden i sakfrågan (4.3.2), varefter vi framlägger för- slag (4.3.3) till en reformerad ordning i linje med det som framkommit i kyrkomötet. Vi har därvid arbetat med förutsättningen att riksdag och regering inte vidtar några åtgärder i denna sakfråga med dess natur, om inte kyrkomötet ger sin mening tillkänna.

4.3.2 Sakfrågan

Kommittén hävdade i sina förslag 1970 och 1974, att frågan om icke prästvigda medhjälpare vid nattvardsutdelningen teologiskt är en litur- gisk ordningsfråga. Av den utredning vi nu lämnat framgår, att denna uppfattning låg till grund för ordningens genomförande 1975 (4.2.2). Den har därefter understrukits i kyrkomötet (4.2.4), senast i yttrandet från läronämnden (1984125) och i evangelisationsutskottets betänkanden (KE 1985: (I], 2). Vi fäster mycket stor vikt härvid.

Det som uppfattats som problematiskt i gällande ordning är tillstånds- givningens regelsystem. Det har uppfattats som onödigt omständligt. Av de nyssnämnda aktstyckena från kyrkomötet framgår tydligt i vilken riktning en förenkling bör ske. Tillståndsgivningen bör således förenklas därhän, att den sker i församlingen enbart. Domkapitlets roll i samman- hanget har ansetts överflödig.

I vårt ursprungliga förslag 1970 utformades bestämmelser för till- ståndsgivningen i närmaste anslutning till de genom KC 1969-04-11 för- enklade bestämmelserna för gudstjänstens skriftläsning av andra än

prästen som leder gudstjänsten. Förslaget vann stark anslutning vid re- missbehandlingen, även om en instans (domkapitlet i Härnösand) ansåg att regelsystemet borde anslutas till den tidigare regleringen för skriftläs- ningen i KC 1959-04-10. Den ursprungliga och senare avskaffade regeln var att domkapitlets medgivande måste inhämtas. Förändringen hade enligt handlingarna rörande 1968 års kyrkomötes skrivelse, nr 10, moti- verats med att domkapitlets roll gjorts överflödig.

När ärendet behandlades i 1970 års kyrkomöte ansåg utskottsmajorite- ten det lämpligt atti likhet med vad domkapitlet i Härnösand och motio- närer föreslagit knyta an till 1959 års regelsystem för skriftläsningen, ”åtminstone till en början”. Kommittén fann i sitt förslag 1974, att det inte fanns något att invända mot den ordningen ”under en övergångs- och försöksperiod såsom fallet var ifråga om tillståndsgivning för med- verkan med textläsning. När erfarenhet vunnits av den föreslagna ord- ningen bör frågan prövas på nytt” (SOU 1974:66 s 177). Vi finner att kyrkomötets läronämnd och evangelisationsutskott ansett att sådana er- farenheter nu har vunnits, att ordningen bör förenklas.

Det finns betydande olikheter mellan det reformförslag som skisserats i de berörda instanserna i kyrkomötet och det förslag kommittén ur- sprungligen förordade. Det kan vara lämpligt att anföra relevanta avsnitt i kommittéförslaget och utskottsskissen.

Kommittén 1970 (KC 1969-04-11)

. . . tillstånd för icke prästvigd att med- verka vid nattvardens utdelande må kunna meddelas av pastor eller den präst han i sitt ställe förordnar, med iakttagande att sådant tillstånd får meddelas endast om kyrkorådet för— klarar sig icke ha något att erinra här- emot.

Evangelisationsutskoltet 1985 (Läronämnden 1984)

(Utskottet förordar att) . . . icke präst— vigd medlem av Svenska kyrkan efter framställning av pastor och medgivan- de av kyrkoråd får biträda vid utdelan— det av nattvarden vid den egna försam- lingens gudstjänstfirande. Frågan hu- ruvida detta kyrkorådets medgivande skall utnyttjas vid viss gudstjänst inom kyrkan avgör tjänstgörande präst. Yt- terligare frågor rörande tidsgräns för nämnda tillstånd, innebörden av be— greppet, den egna församlingens guds- tjänstfirande m m måste enligt utskot- tets uppfattning uppmärksammas.

Den huvudsakliga skillnaden mellan de två förslagen är att kommittén anknöt till 1969 års regler för skriftläsning. Enligt dessa, som alltjämt gäller, har kyrkorådet att säga sitt ja till att ordningen med medhjälpare alls praktiseras. När ordningen skall tillämpas och vilka medhjälpare som skall fungera, avgörs kort sagt av den präst som har i uppdrag att leda gudstjänsten. Utskottsförslaget åter utgår från nu gällande ordning med den förändringen, att kyrkorådet träder i domkapitlets ställe och meddelar tillstånd åt bestämda personer. I konsekvens därmed krävs reglering av en rad följdfrågor, vilka utskottet börjat skissera.

När vi övervägt vilkendera vägen man bör gå, har vi funnit att det enligt vår mening finns starka skäl att förorda den lösning som vi tidigare

föreslagit. Vi tar först upp praktiska och därefter principiella synpunkter på saken.

Som huvudargument för en reform har anförts, att en alltför omständ- lig procedur bör förenklas. Vi kan inte finna att utskottslösningen med— för någon påtaglig förenkling. Domkapitlen skulle visserligen befrias från att ta befattning med denna typ av ärenden, men det uppgivna syftet för en reform har inte varit att domkapitlens arbetsbörda skulle minskas. Det som stått i centrum har varit förenklingen av en för församlingarna och församlingarnas gudstjänstliv onödigt krånglig procedur. Från ad- ministrativ synpunkt skulle kommittéförslaget medföra en förenkling också i församlingarna. Modellen är den som gäller för skriftläsnings- funktionen, vilken så vitt vi känner till har fungerat på ett tillfredsställan- de sätt. Det bör också administrativt sett vara en fördel, om till typen likartade medhjälparfunktioner regleras på samma sätt.

Ur principiell synvinkel finns enligt vår mening bestämda nackdelar med utskottsförslaget. Vad modellen angår utgörs denna som sagt av gällande ordning. Förhistorien visar att det funnits två helt olika teolog- iska utgångspunkter för att genomföra reformen. Ingen tvekan kan råda om vilken ståndpunkt kyrkomötet valt. I sak har klart deklarerats i kyr- komötet såväl 1975 som senare, att medhjälpare vid nattvardens utdelan- de fungerar såsom döpta kyrkomedlemmar och inte fungerar på grund av ett tillfälligt tillstånd att utöva en prästerlig funktion. I enlighet med sitt uppdrag har prästen att oavkortat fullgöra sin skyldighet att leda nattvardsgudstjänsten. Det kan dock inte bestridas att ordningen iform genomförts på ett sådant sätt att intrycket kan uppkomma, att kyrkan ger — som det hette i kyrkomötet 1970 —— ”kyrklig auktorisation” åt bestäm- da personer att tillfälligt eller för längre tid vara medhjälpare vid natt- vardsutdelningen. Att det skulle röra sig om en speciell form av venia att utöva prästerlig funktion har dock kyrkomötet bestämt tagit avstånd från. Formen som sådan är från den synpunkten sett olycklig.

När det gäller invändningar mot formen kan först konstateras att det kraftigt markerades i kyrkomötet 1975, att reformen innehållsligt sett (materiellt) inte hade kyrkolags natur, dvs rubbade den kyrkans ordning enligt vilken prästen enligt sitt uppdrag har att leda hela nattvardsguds- tjänsten. Men invändning mot formen kan också göras i detta, att be- stämda personer för kortare eller längre tid ”auktoriseras” såsom med- hjälpare vid nattvardsutdelning. Alldeles bortsett från det faktum att man därmed tvingas till en rad följdregleringar, skisserade av utskottet, uppkommer lätt intrycket, att kyrkan — genom domkapitlet eller så som föreslagits genom kyrkorådet — auktoriserar en viss grupp för särskild tjänst i kyrkan, veniater för nattvardsutdelning.

Farhågan att ordningen kan ge upphov till felaktiga föreställningar är tillräcklig grund för att ompröva ordningen. Formen som väljs skall ge ett så klart uttryck som möjligt för vad saken gäller. Vi anser därtill att farhågan inte är ogrundad. Vi har noterat att såväl motionärer som kyr- komötesutskott kunnat diskutera, huruvida somliga grupper eller alla andra än präster skall kunna tillerkännas och därmed äga ”rätten” att fungera som medhjälpare, om vissa på den ena eller den andra grunden kan tillerkännas särställning framför andra etc. Språkbruk av sådant slag

skall inte övertolkas men visar enligt vår mening, hur lätt (omedvetna) glidningar kan ske.

1 en fråga som denna kan man över huvud taget inte tala om några rättigheter. Däremot kan man tala om skyldighet, den skyldighet som prästen enligt vår kyrkas orubbade ordning har i enlighet med sitt upp- drag. I vårt förslag till prästvigningsritual sammanfattar vi uppdraget i detta hänseende på följande sätt: ”En präst skall predika Guds ord, dela ut sakramenten och leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjän- sten”. Detta är vad prästen ”skall” göra och skall fullgöra, också om prästen enligt kyrkans ordning för gudstjänstfirandet tillerkänts möjlig— heten att utse medhjälpare av olika slag. Att prästen så gör anser vi rent av ligga inbäddat i uppdraget att leda gudstjänst (s 200). Om man alls skall bruka sådan terminologi måste man vad medhjälpare anbelangar också tala om skyldigheter, nämligen att bidra var och en med sina gåvor till församlingens uppbyggelse, inte ”rätten” att göra det eller detta.

I detta sammanhang måste vi även rikta den invändningen mot kyrko- mötesförslaget till reform, att kyrkorådet påläggs ett uppdrag som är svårt att inrymma i kyrkoråds kompetensområde. ' Jämlikt lag (l982:1052) om församlingar och kyrkliga samfälligheter är kyrkorådet församlingens styrelse som skall bära omsorg om församlingslivet och verka för dess utveckling (5 kap 1 och 2 &) och detta också i angelägenhe- ter som rör gudstjänstlivet (1 kap 3 & 3.). Det tycks oss svårt att mot den bakgrunden pålägga kyrkorådet uppgiften att i likhet med domkapitlet fungera såsom tillsynsmyndighet över gudstjänstlivet och prästers sätt att fullgöra uppdraget att leda gudstjänsten, därmed också att utse medhjäl- pare för olika funktioner.

Allt som allt finner vi att en reformerad ordning också av principiella skäl bör utformas på sätt som vi tidigare föreslagit. Modellen för försla- get utgjordes av 1969 års författning om medhjälpare för gudstjänstens skriftläsning. Vi har prövat denna under jämförelse med senare författ- ningar som rör gudstjänstlivet. Vi finner det skäligt att föreslå vissa modi— fieringar i närmaste anslutning till främst förordningen (19821870) om 1982 års gudstjänstordning 2 5. Två jämkningar aktualiseras då.

Enligt 1969 års författning erfordras att kyrkorådet ”förklarar sig icke ha något att erinra häremot” under det att 1982 års författning innebär att beslut om ordningen fattas ”efter medgivande av kyrkorådet”. I prakti- ken lär det inte kunna innebära någon skillnad, men vi anser det befogat att ersätta något som uttrycks i negativ form med en positiv formulering. I 1982 års författning finns vidare en föreskrift utan motsvarighet i 1969 års, nämligen om samråd med församlingens präster och kyrkomusiker. I den nu aktuella frågan skullejämkningar innebära att föreskrift tillades om att kyrkoherdens beslut måste föregås av kyrkorådets medgivande och samråd med församlingens övriga präster. När 1969 och 1982 års författningar talar om pastor, föredrar vi att skriva kyrkoherde.

Det på skisserat sättjämkade förslaget skulle alltså innebära att kyrko- herden i sin egenskap av kyrkoherde fattar beslut om att andra än präster skall kunna hjälpa till vid nattvardens utdelande. Förutsättningen för att kyrkoherden skall kunna besluta om ordningen är, att kyrkorådet i enlig- het med sitt allmänna ansvar för gudstjänstlivet i församlingen lämnar

sitt medgivande till att ordningen brukas. Innan beslut kan fattas skall också samråd ha skett med församlingens övriga präster, eftersom dessa såsom präster har att leda nattvardsgudstjänster i församlingen.

Frågan när medhjälpare skall anlitas och vilka som kan anmodas att hjälpa till behöver vi knappast ta upp till diskussion. Förslaget till för- enklad procedur för tillståndsgivningen berör knappast praxis härvid- lag. Det i det föregående berörda samrådet bör förstås gälla frågor som rör tillämpningen av ordningen. Frågan om vilka som kan anlitas som medhjälpare är nu som tidigare en fråga om vilka som kan sköta uppgif- ten på ett bra sätt. Den som anförtros denna uppgift bör likaväl som personer som anförtros uppgiften att läsa gudstjänstens bibliska texter också ges möjligheten att göra detta bra — det krävs instruktioner för sättet att dela ut nattvardsgåvorna likaväl som för sättet att läsa hörbart etc. I båda fallen rör det sig om grannlaga uppgifter, och till prästens uppdrag att leda gudstjänsten måste höra att bära ansvar för sitt och medhjälpares förberedelsearbete.

Det finns ytterligare två frågor som bör övervägas enligt vår mening. Det är frågor som vii och för sig haft anledning att diskutera mer gene- rellt. Eftersom de är aktuella även i denna fråga, bör vi ta upp dem.

Den första frågan gäller mer allmänt uttryckt församlingens guds— tjänstliv såsom det konkreta uttrycket på en viss ort för Guds kyrka församlad för att sändas. Vi har dragit upp det perspektivet bl a ovan 5 104ff. En viktig sida av saken är att församlingen inte är autonom. En annan sida av samma sak är att domkapitlet eller, enligt planerad reform, domkapitlet och stiftsstyrelsen bär ansvar för gudstjänstlivet sådant det formas i de olika församlingarna. Enligt vår mening skulle det vara en rimlig ordning att församling till stiftsstyrelsen anmälde för gudstjänstli- vet viktigare beslut. Det kan motiveras av att stiftsstyrelsen därmed hålls informerad och för hela stiftets vidkommande kan följa utvecklingsten- denser. Det kan också motiveras av att informationer av detta slag har betydelse för handläggning av ärenden som rör missiveringar etc vad gäller den enskilda församlingen. Det finns ytterligare ett kanske väl så viktigt motiv. En föreskrift om att beslut skall anmälas till stiftsstyrelsen bör för berörda parteri församlingen utgöra en inte oväsentlig påminnel- se om att procedurföreskrifter måste följas på ett formellt korrekt sätt. Om t ex kyrkoråds medgivande erfordras, medför kyrkoherdens anmäl- ningsskyldighet att ett sådant måste finnas i protokollfört beslut; det ”räcker” inte att man är ense när saken diskuteras på ett mer informellt sätt. Anmälningsskyldigheten kan alltså enligt vår mening bidra till en formellt korrekt handläggning och förebygger därmed de konflikter som lätt kan uppkomma på grund av missförstånd eller oklarheter.

Det är mot denna bakgrund vi i detta ärende föreslår att beslut att införa ordningen skall anmälas av kyrkoherden till stiftsstyrelsen. Gärna såge vi av anförda skäl att en sådan föreskrift infördes också i andra ärenden av liknande typ, men det faller utanför vårt uppdrag att utforma sådana förslag.

Den andra frågan som aktualiseras med detta ärende gäller mer gene- rellt uttryckt det faktum att gudstjänstlivet i Svenska kyrkan numera utspelas dels och huvudsakligen i territorialförsamlingarna, dels även i

andra sammanhang, i någon män på kontrakts- men mer på stiftsplan. Det räcker med hänvisningen till de tidigare okända och numera viktiga centra som stiftsgårdar utgör. Normgivningen för kyrkans gudstjänstliv tar av hävd enbart sikte på gudstjänstlivet i församlingarna. Frågan är vilka hänsyn som bör tas till att gudstjänstlivets villkor på antytt sätt faktiskt förändrats. I föreliggande betänkande föreslår vi vissa ”avvikan- de” allmänna anvisningar för gudstjänster av stiftskaraktär i syfte att förebygga kollision med gällande regler för lokalförsamlingars guds- tjänstliv. Av samma skäl har vi ansett det befogat att nu formulera en särbestämmelse som gäller nattvardsfirande av kontrakts- eller stiftska- raktär. I dessa fall finns inte något kyrkoråd att inhämta medgivande från t ex. För att förebygga oklarhet i dessa fall, och för att inte undermi- nera normalordningen föreslår vi, att prosten resp biskopen i dessa fall beslutar, om denna ordning skall brukas. I dessa fall saknas skäl för anmälan till stiftsstyrelsen.

4.3.3 Kommitténs förslag

Under hänvisning till vårt uppdrag i ärendet (4.1), vår här presenterade utredning (4.2) och våra anförda överväganden (4.3) föreslår vi

att kyrkomötet, på vars initiativ vi fått detta uppdrag, i skrivelse till regeringenjämlikt lagen (1982:942) om Svenska kyrkan 7 152—3. och 6 & andra stycket, som sin mening ger följande tillkänna:

1. att lagen (197511192) om ändring av kyrkolagen av olika skäl visat sig mindre lämplig för sitt syfte, varför kyrkomötet hemställer, att rege- ringen i proposition till riksdagen föreslår riksdagen att upphäva lagen eller, för den händelse riksdagen anser att frågan bör regleras genom lag även i fortsättningen, ändrar denna på sådant sätt att den nedan skissera- de ordningen kan realiseras;

2. att förordningen (197611 14) om biträde vid utdelande av nattvarden inom Svenska kyrkan, som utgör tillämpningsföreskrifter till de på förut- nämnda lag vilande liturgiska anvisningar som godkänts genom dels förordningen (|976:12) rörande 1942 års kyrkohandbok, dels förord- ningen (19761204) rörande alternativ gudstjänstordning, ändras — under förutsättning av riksdagens upphävande eller förändring av ifrågavaran- de lag — genom ny förordning av i huvudsak följande lydelse:

Regeringen föreskriver att präst som leder nattvardsgudstjänst enligt Svenska kyrkans ordning får anmoda icke prästvigd kyrkomedlem att hjälpa till vid natt- vardens utdelande och därvid säga de med utdelandet förenade orden.

Sådan ordning får brukas under förutsättning att beslut därom har fattats av kyrkoherden efter medgivande av församlingens kyrkoråd och efter samråd med övriga präster som tjänstgöri församlingen. Beslutet skall anmälas till stiftsstyrel- sen.

Vid nattvardsgudstjänst för kontrakt eller stift får ordningen brukas under för- utsättning att beslut härom har fattats av kontraktsprosten för kontrakt och bis- kopen för stift;

samt

3. att regeringen återlämnar ärendet till kyrkomötet, om det kan anses tillkomma kyrkomötet att i detta ärende besluta om kyrklig kungörelse av i huvudsak angiven lydelse.

5. Diakonatets ställning och uppgifter i Svenska kyrkan

5.1. Kommitténs uppdrag

Enligt regeringsbeslut 1982-09-02 (13 713/82) har handlingarna rörande 1982 års kyrkomötes skrivelse, nr 25, ”om vidgad rätt för diakon och diakonissa att biträda vid utdelande av nattvarden”, överlämnats till kyrkohandbokskommittén ”för att övervägas i samband med utred- ningsuppdragets fullföljande”. Teoretiskt sett kan tyngdpunkten läggas på frågan om diakonatets liturgiska uppgifter och en ”vidgad rätt” för Svenska kyrkans diakoner att hjälpa till vid nattvardsutdelningen. Tyngdpunkten kan teoretiskt också läggas på frågan om nattvardsfiran- det i Svenska kyrkan och behov av andra medhjälpare än präster vid utdelandet av nattvardsgåvorna. I förra fallet är utgångspunkten diako- natet och diakonens uppgifter, i senare fallet är utgångspunkten natt- vardsfirandet och former för kommunionen. I realiteten fanns båda frå— gorna med i den motion (nr 45, biskop Gärtner m fl) varigenom frågan väckts i kyrkomötet och i betänkandet (nr 1) från beredningsutskottet (BU), föregångaren till den nuvarande kyrkomötesorganisationens evangelisationsutskott (KE). När frågor om medhjälpare vid nattvards- gåvornas utdelande varit före vid såväl 1984 som 1985 års kyrkomöten, har mönstret upprepats, om än med variationer (appendix s 245). En sida av saken har sålunda varit, om man kan förenkla de nuvarande reglerna för att andra än präster skall kunna hjälpa till vid utdelandet. En annan sida av medhjälparfrågan har varit, huruvida man kan utforma ”sär- regler för en viss kategori” (BU 1982:1), dvs diakoner och fr o m 1984 även prästkandidater.

När vi enligt uppdrag övervägt saken, har vi funnit det nödvändigt att behandla var sak för sig. Vi har funnit detta så mycket mer angeläget som det varit karakteristiskt att koppla samman olika frågor inte enbart vid dessa tre kyrkomöten utan under de drygt tre decennier komplexet varit aktuellt. Sammankopplingarna har inte varit till gagn för någon fråga. Med anledning av 1982 års tilläggsuppdrag anser vi oss sålunda tvingade att avge yttrande dels vad gäller nattvarsfirandet i Svenska kyrkan och frågan om medhjälpare vid nattvardsgåvornas utdelande, dels vad gäller diakonatet i Svenska kyrkan och frågan om liturgiska uppgifter som kan knytas till diakonens uppdrag. I kap 4 tog vi upp den förra frågan och här 1 kap 5 är det aktuellt med den senare.

Vi övergår alltså härtill behandlingen av frågan om liturgiska uppgif-

ter, som kan knytas till diakonens uppdragi Svenska kyrkan. Det är inom den ramen man bör se det till oss direkt överlämnade ärendet om diako- nen som medhjälpare vid nattvardsgåvornas utdelning. Perspektivet måste dock vidgas ytterligare. Enskilda uppgifter måste ses i sitt sam- manhang. Därför får vi med anledning av vårt specialuppdrag och vårt allmänna utredningsuppdrag göra markeringar vad gäller diakonatets ställning och uppgifter i Svenska kyrkan.

5.2. Kommitténs utredning

Med anledning av det nyss anförda summerar vi gällande ordning och reformförslag vad gäller medhjälparfrågan vid nattvardsutdelningen (1) och diakonatets ställning och uppgifter överhuvud (2).

5.2.1. Diakon som medhjälpare vid nattvardsutdel- ningen

Gällande ordning beträffande medhjälparfrågan har vi behandlat i kap 4.2. För diakonatets vidkommande innebär denna, att diakon inte särbe- handlas men uttryckligen omfattas. Efter beslut av 1968 års kyrkomöte ersattes uttrycket ”lekman” med ”icke prästvigd” i den begäran om utredning av medhjälparfrågan som kom att uppdras åt kommittén. I våra förslag 1970 och 1974 framhöll vi, att man som medhjälpare i för- samlingen borde utse i första hand kyrkvärdar bland förtroendevalda och diakoner, och allt tyder på att så också blivit fallet i praxis (ovan 5 211).

Reformförslagen beträffande medhjälparfrågan har i mycket gällt just diakonatets roll alltsedan medhjälparfrågan först aktualiserades i kyrko- mötet (4.2.2). Kommitténs ståndpunkt uttrycktes i förslaget 1974 så, att diakoners medhjälparfunktion vid nattvardsutdelningen ”som del av den tjänst till vilken de vigts bör utredas i annat sammanhang” (SOU 1974:66 s 178). När 1975 års kyrkomöte slutbehandlade förslaget till gäl- lande ordning, ställdes detta vid avgörandet mot två sinsemellan princi- piellt olika förslag om diakonatet och nattvardsutdelningen (s 208). De båda typerna har senare återkommit i kyrkomötet. Under hänvisning till sammanställningen i appendix (s 233) summerar vi läget på följande sätt.

Den ena argumenteringstypen för särregler vad gäller diakonatet utgår teologiskt klart från den grundsyn som gällande ordning vilar på. Enligt företrädarna bör man emellertid utifrån denna dra andra praktiska kon- sekvenser. Proceduren för att ge enskilda personer tillstånd att fungera som medhjälpare anses överflödig för diakoner. Efter utbildning har de tjänst i kyrkan och bör därför utan särskild prövning anses lämpade för denna medhjälparfunktion. Den ståndpunkten var vid 1975 års kyrko- möte företrädd i en motion (nr 63, prosten Karl-Erik Johansson rn 11) och vann ett visst utskottsgehör. Majoriteten ställde sig dock avvisande. En särreglering ansågs inte ”nödvändig” för att diakoner skulle kunna fun- gera som medhjälpare och den skulle kunna uppfattas som om ”den

teologiska utgångspunkten för medverkan icke är dopet och det allmän- na prästadömet”. Reservanter biträdde dock förslaget om särregler. I plenarbehandlingen blev detta det främsta motförslaget (ovan 5 208). Argumenteringstypen har återkommit i olika sammanhang, i kyrkomötet senast 1985 (motion 127, prosten Karl-Erik Johansson).

Den andra argumenteringstypen mynnar klart ut i kravet på särregler för diakonatet. Vid kyrkomötet 1975 utgjorde kravet (motion 35, biskop B Gärtner m fl) att endast diakoner skulle kunna fungera som medhjäl- pare, eftersom dessa ”enligt Svenska kyrkans ordning blivit vigda”. I kyrkomötet har kravet fortsättningsvis modifierats till att gälla en sär- ställning, vilket motiverats på samma sätt, om än uttryckssättet varierat: ”på grund av . . .”, ”i kraft av . . .”, ”genom sin vigning”. I det ärende som överlämnats till oss på initiativ av 1982 års kyrkomöte begärdes (motion 45, biskop B Gärtner m fl) en särreglering enligt vilken diakon ”genom sin vigning äger rätt att . . . biträda vid nattvardens utdelande”. Senast i 1985 års kyrkomöte väcktes förslag av denna typ.

Om kravet är klart liksom hänvisningen till vigningen, kan man tveka om den verkliga teologiska innebörden. När uttrycken såsom nyss skett bryts ut ur sitt sammanhang, är det tydligt att diakonvigningen och inte dopet utgör den teologiska grundvalen för medhjälparfunktionen. Den saken är än klarare, när det hävdats (motion 1975135) att enbart diakoner bör komma i fråga. Men som regel tillhör uttrycken texter, som också talar om att diakoner inte behöver ges särskilt tillstånd, eftersom de re— dan äger ”kyrkans förtroende” (motion 1982z45) e dyl. När motionsför- slaget 1975 utskottsbehandlades, avvisades det därför med den salomonis- ka formuleringen (BU 197521 5 6), att förslaget ”har, eller kan uppfattas ha, en annan teologisk utgångspunkt än dopet och det allmänna prästa- dömet”. Salomoniskt var väl också ställningstagandet av läronämnden vid det senaste kyrkomötet (l985:12). Med anledning av motioner med den förstnämnda (127) och den nu aktuella argumenteringstypen (9) dek- larerades enbart generellt, att frågan huruvida diakoner kan hjälpa till ”i kraft av sin vigning är uppenbart en lärofråga”. Vår summering när det gäller denna typ av motioner är, att den teologiska motiveringen inte är klart formulerad men att vigningen spelar en framträdande roll, i några fall den avgörande rollen.

Det bör konstateras att reformförespråkarna på olika argumenterings- vägar kommer fram till samma slutresultat: diakoner som tjänstgör i Svenska kyrkan skall utan speciell prövning kunna fungera som med- hjälpare vid nattvardsutdelningen. Vi gör den randanmärkningen att skillnaden i argumenteringstyp i varje fall mest beror på olika inställning till medhjälparfunktionens innebörd. Bland dem som följt den andra vågen återfinns personer, som ställt sig avvisande eller tveksamma till gällande ordning med motiveringen att utdelandet är eller borde vara en prästerlig funktion.

5.2.2. Diakonatets ställning och uppgifter

Få frågor har utretts och ventilerats så mycket i Svenska kyrkan som diakonatets plats i kyrkans organisation och dess uppgifter. Till de (allt-

för) många redogörelserna härom skall vi inte foga ytterligare en. Några aktualiseringar kan dock vara på sin plats.

Beträffande gällande ordning får diakonin anses vara inskriven funk— tion i lagen (198211052) om församlingar och kyrkliga samfälligheter (1 kap 35 3.), även om saken kanske uttrycktes klarare i föregångaren, lagen (1969:436) om församlingsstyrelse (1 kap 25 1 mom b, ”omvård— nad”). Till domkapitlets uppgifter vis-a-vis församlingarna hör att ”be- främja den kristna kärleksverksamheten” eller diakonin enligt lagen (1936:567) om domkapitlet (13 5 1 mom). Vad diakonatet anbelangar är det en överdrift att hävda, att detta alldeles saknar plats i kyrkans ordina- rie organisation. Man kan peka på några omständigheter av vilka den viktigaste är, att ordning för diakonvigning funnits i Svenska kyrkans handbok alltsedan 1921. Dessa omständigheter till trots gäller emellertid att diakonatet i kyrkolivet har en fast position som dock är kyrkorättsligt oreglerad.

Reformförslag har avlöst varandra. Det kan vara tillräckligt att hänvisa till utredningsarbete som pågått praktiskt taget kontinuerligt under tjugo år på uppdrag av eller inom Svenska kyrkans diakoninämnd. En milstol- pe utgjorde utredningen Tjänsten åt nästan, 1972, som följdes av en om- fattande remissomgång m m. När vi 1974 hänvisade till utredningsarbete ”i annat sammanhang” (ovan 5 224) åsyftades närmast detta arbete, som nämnden 1975 sammanfattade i sitt eget betänkande Diakonin i Svenska kyrkan (Diakoniaktuellt 1975:6). Detta utgjorde grunden för motionsini- tiativ (nr 33, biskop H Brattgård m fl) i 1975 års kyrkomöte för ”lag om diakonat i Svenska kyrkan”. Kyrkolagsutskottet (1975125) underströk ”det angelägna i att diakonatet får en fastare legal reglering” — ”fastare” utgjorde och utgör ett understatement — men måste av flera lagtekniska skäl m m avvisa förslaget. Reservanter (prosten G Elving m fl) ansåg dock, att lagförslaget efter en del justeringar borde godkännas för att ”utan tidsutdräkt” vinna det angelägna syftet. Det i kyrkomötets historia mindre vanliga inträffade, att detta utskotts reservanter fick med sig ma- joriteten mötesdeltagare för en kyrkomötesskrivelse (33) med förslaget. Man skulle kunna hävda att framgången i realiteten gav bakslag. Lag- förslaget fördes aldrig vidare till riksdagen. Det finns en del som kan tolkas så att man i diakonatkretsar uppfattade läget så att inte bara lag— förslaget utan också diakonatet ifrågasatts. Tvivelsutan utgör dessa för- hållanden en viktig bakgrund till diakoninämndens tillsättning av sin vigningsutredning 1977. Vigningen till diakonatet utgjorde ju den ”punkt” på vilken Svenska kyrkan sedan länge erkänt diakonatet och därmed samtidigt den ”punkt” där osäkerheten eller oklarheten också blev mest påtaglig. Utredningsbetänkandet Vigd till tjänst, 1983, har vi i det föregående flera gånger haft anledning att komma in på (fr a s 140ff,153). Vårt uppdrag att utarbeta vigningsritual sammanfaller med denna utrednings. Utredningens mandat och förslag var dock vidare. En sammanställning av utredningens serie av att-satser om diakonatets ställ- ning och uppdrag återfinns i appendix s 239. Där redovisas också den med hänsyn till remissyttranden modifierade sviten att-satser (2420. Det var kanske på grund av personalunion som det i vigningsutred-

ningens betänkande kunde skymta resonemang, som några månader se- nare fick konturer i 1982 års kyrkokommittés diskussionsbetänkande Församlingen i framtiden (SOU 1983155, appendix s 237). Mellan utred- ningarna fanns också en gemensam principiell nämnare genom inrikt- ningen på diakoners vigning. För kyrkokommittén motiverade den dia- konatets inorganiserande i de tre organisationsmodellerna. Greppet är ett annat i kommitténs s k lägesrapport Församlingar i samverkan (SOU 1985:1, appendix s 239). I realiteten presenteras principförslaget till en kyrkoorganisatorisk reform, som 1985 års kyrkomöte sedan sagt sitt ja till. I den statligt reglerade kyrkoorganisation, som förslaget omfattar, finns av olika skäl ingen plats för diakonatet. Betänkandet innehåller emellertid så att säga vid sidan om en serie konkreta förslag (SOU 198521 5 921) till ”inomkyrkliga metoder” för att diakonatet genom inomkyrkli- ga åtgärder skall vinna en fast organisatorisk ställning. Viktiga komple- ment är därtill aviserade statliga förändringar av domkapitelslagen och lagen om församlingar och kyrkliga samfälligheter (ovan 5 226). De änd- ringarna skulle medföra att det blev klart utsagt, att den förra omfattar diakonatet, den senare diakonin.

I översikten har vi huvudsakligen tagit upp frågor som rört diakonatets ställning — eller avsaknad av rättslig sådan — och bara indirekt berört frågorna om diakonatets uppgifter. I detta sammanhang inskränker vi oss till att hänvisa till de definitioner av diakoni och diakonatuppdrag, som finns i berörda utredningar inom diakoninämnden, och som för senare år summerats i appendix. Diskussionerna kan kanske sammanfat- tas så, att man med den självklara utgångspunkten att Svenska kyrkans diakonat är karitativt —— med ”omsorg”, ”omvårdnad” o dyl som huvud- ord — övervägt, i vilken utsträckning detta diakonat därmed också om- fattar pedagogiska, liturgiska och administrativa uppgifter.

5.3. Kommitténs överväganden och förslag

1 det förra avsnittets översikt började vi med en speciell liturgisk fråga (4.2.1) för att sedan ta upp den vidare frågan om diakonatets plats och uppgift (4.2.2). När vi nu redovisar våra egna överväganden, vill vi gärna gå den omvända vägen som den enda rimliga för att perspektiv och proportioner inte skall förvrängas, när delfrågor skall behandlas.

5.3.1. Diakonens uppdrag i kyrkan

På denna punkt kan vi fatta oss kort. Det är den teologiska huvudfrågan. Vi anser oss ha tillräckligt preciserat vår grundsyn i motiveringen för den framlagda vigningsordningen, fr a i avsnitten med grundläggande syn- punkter (s 138ff) och avsnittet med kommentarer till diakonvigningsritu- alets inledande anvisningar (s 152ff). Viktigare än våra motiveringar är självfallet diakonvigningsritualet som sådant.

En huvudsynpunkt i det vi anfört om diakonens uppdrag i Andens ämbete för kyrkan vill vi understryka. Lika angeläget som detär att lyfta fram och hålla i sikte det centrala eller bärande, tyngdpunkten i diako- nens typ av uppdrag, lika angeläget är det att inte göra detta i avgränsan-

de syfte. Det har funnits en tendens att definiera diakonatet genom att ange vari diakonens uppdrag skiljer sig från dels prästens, dels varje kristens kallelse. När vi summerat det centrala med bl a uttrycket att vara ”barmhärtighetens tecken”, har vi också understrukit, att det därmed inte är sagt att enbart diakonen har ett sådant uppdrag. Det förhåller sig med diakonens uppdrag på samma sätt som med biskopens och prästens. Tyngdpunkter och riktmärken kan och bör anges för uppdrag, som vid utövandet rymmer en mångfald uppgifter inom ett brett spektrum.

I detta sammanhang vill vi gärna tillfoga några reflektioner. Av utred- ningar och diskussioner kan man understundom få intrycket, att Svenska kyrkan stod i begrepp att införa en tjänst med oklart innehåll. För det första kan det vara värt att i varje fall erinra om, att den diskussionen inte är ”värre” i Svenska kyrkan än i andra, och att diskussionen snarast är en variant på den allmänna debatt om tjänsten i kyrkan och tjänarnas roll som förs i kyrkor av teologiskt mycket olika profil. Enligt vår mening är den inte enbart uttryck för ohälsa. För det andra kan det vara värt att erinra om, att definitionsresonemang osv förs kring en tjänst som sedan länge är väl etablerad i kyrkolivet. Den ibland inflammerade diskussio- nen, huruvida diakonatet skall förbli karitativt eller ändras till att sekun— därt även omfatta uppgifter av pedagogisk, liturgisk och administrativ art har troligen varit nyttig. Men det är också nyttigt att erinra sig, att diakonens karitativa uppdrag sådant det faktiskt utformats i kyrkolivet sedan decennier också innefattat pedagogiska och administrativa upp- gifter, vilket i sin tur också påverkat utbildningslinjerna. De konkreta uppgifterna har också omfattat sådana som kan rymmas under beteck- ningarna själavård och kanske församlingens andaktsliv.

Det anförda upphäver inte utan understryker vikten av att kyrkan i sin vigningsordning — och inte enbart i denna — anger det för diakonens tjänstetyp bärande och riktningsgivande. Det rör sig nämligen om ett uppdrag, som sedan länge finns i kyrkan och som i det konkreta utövan- det är och måste förbli ett uppdrag med en rad olika uppgifter. Vi har genom vårt arbete också kommit till den uppfattningen, att det inom Svenska kyrkan föreligger en faktisk och bred enighet om att det centrala i uppdraget är och måste förbli av karitativ art (ovan 5 140). Det är upp— enbart den typen av tyngdpunkt i tjänsten som behövs i kyrkan.

Till sist måste vi återkomma med synpunkten (s 126, 144) att det är angeläget att inte förbise det faktum, att det i kyrkan finns tjänster med likartat innehåll med andra beteckningar.

5.3.2. Diakonatets plats i kyrkoorganisationen

När Svenska kyrkans diakoninämnd 1974 sammanfattade sin stånd- punkt ifråga om Vigningsutredningen och remissyttrandena över denna, formulerades reformkraven för en diakonatets legalisering i sju att-satser (appendix s 2421). 1982 års kyrkokommittés s k lägesrapport två måna- der senare innehöll som sagt förslag till ett antal ”inomkyrkliga metoder” (appendix s 245), som i sak svarade mot nämndens reformprogram. En- ligt vår mening är kommitténs ”metoder” realistiska för att steg för steg

ge diakonatet en klar ställning i kyrkans reguljära organisation. Det är enligt vår mening angeläget att det länge önskade och uppskjutna arbetet kan bedrivas med kyrkomötesmandat.

En punkt kyrkokommittén tar upp (SOU 198511 592 litt b) rör vig- ningsordningen. Det förslag vi framlägger går ur organisationssynvinkel något längre. Vi har emellertid i vår motivering framhållit (s 1231) att den i ritualet uttryckta och av oss kommenterade synen på kallelseförfaran- det medför att konsekvensreformer omgående bör och även kan genom- föras. Vi upprepar inte här vad vi redan anfört härvidlag. I detta organi- sationssammanhang understryker vi enbart, att de angelägna reformerna alltså har utomordentligt starka teologiska skäl för sig.

Med anknytning till det sistnämnda vill vi föra vidare en enligt vår mening viktig iakttagelse. Under en tioårsperiod har det varit mycket tal om diakonvigningen och vad diakonen kan/bör/skall göra ”i kraft av sin vigning” etc. Vi har redan antytt en väsentlig förklaring härtill (s 226): vigningen har varit den enda ”punkt” på vilken kyrkan ”erkänt” diako- nen. Men därmed har vigningen ryckts ut ur sitt sammanhang med kallel- se och tjänst och har så att säga ”isolerad” fått motivera diakonens upp- gifter. En sådan situation erbjuder tillfällen för föreställningar om spe— ciell ”förmåga” i kraft av vigningen etc, samtidigt som den kan ge upp- hov till föreställningen att vigningen ingenting ”ger”, är ”tom” ceremoni etc (se härom ovan s 117). Vi menar att det myckna kyrkomötestalet om uppgifter ”i kraft av vigningen” åtminstone kan vara en effekt av det förra slaget och att en effekt av det senare slaget kan föreligga när dia- konelever inte önskar vigning. Också i detta perspektiv är det för såväl kyrkan som den enskilda diakonen väsentligt, att kyrkan lägger fast ord- ningen för diakoners kallelse och tjänst.

5.3.3. Diakonatets plats i liturgin

Medvetet väljer vi rubrikformuleringen och talar om diakonens plats i liturgin, inte om diakonens liturgiska uppgifter. Vivill motivera för att klargöra vår position och kanske lämna ett bidrag till en sakligare och mindre känslomässigt styrd diskussion än som ofta varit fallet.

I Svenska kyrkan finns en mycket bred uppslutning kring grundin- ställningen att diakonatet är karitativt. Det har dock funnits en del reso- nemang som gått ut på att vigningen och i viss mån diakonatets identitet kunde vila på liturgiska uppgifter. Framför allt tycks dock motsatsen ha varit fallet: farhågor — grundade eller ogrundade — för en glidning i synen på diakonatets karaktär har lett till mer eller mindre starka av- ståndstaganden från talet om diakonatets liturgiska uppgifter. För vår del föredrar vi att inte tala om diakonatets liturgiska uppgifter utan om diakonens plats i liturgin. Det för oss avgörande skälet är, att uttryckssät- tet ger ett bättre perspektiv på olika konsekvenser av diakonens uppdrag i Andens ämbete för kyrkan. Vi menar att frågan, om diakonatet genom särskilda uppgifter bör — eller inte bör _ få en liturgisk funktion bör böjas om till konstaterandet, att diakonen genom sin tjänst i församling- en haren plats i liturgin. Kallelsen att vara diakon är utan förbehåll; det görs inte och kan inte göras förbehåll för gudstjänstlivet.

Talet om diakonens givna plats i liturgin gäller något mycket konkret. Genom att delta i församlingens gudstjänstfirande — redan genom att vara på plats — utgör diakonen för ”husfolket” en konkret påminnelse om kyrkans diakonala uppdrag. Genom sin tjänst står diakonen därtill i kontakt med enskilda som är eller känner sig som ”främlingar” i försam- lingslivet. För ”gästerna” kan diakonen genom sin plats i liturgin fungera som vägen in i gudstjänsten. Båda perspektiven är viktiga. Det är i första hand dem vi sökt fånga in i vigningsliturgins beskrivning av uppdraget att ”i församlings- och gudstjänstliv vara ett barmhärtighetens tecken” — också i gudstjänstlivet.

Vi har anledning tro att detta synsätt i mycket hög grad svarar mot de faktiska förhållandena. Vi tror också att det är en brett omfattad uppfatt- ning, att diakonen genom sin plats i församlingens gudstjänstliv fullgör en viktig diakonal uppgift.

Med denna utgångspunkt är också vi beredda att ställa frågan, om diakonen såsom diakon är särskilt lämpad för särskilda uppgifter i litur— gin. Det kan vara lämpligt att vi antecknar vår inställning i anslutning till den serie liturgiska uppgifter som diakoninämnden skisserat vid sitt ställ- ningstagande 1974 till vigningsutredningens betänkande. Ställningsta- gandet, som vi har fått ta del av, har ingetts till kyrkans centralstyrelse, som i sin tur begärt den reorganiserade diakoninämndens yttrande över det (appendix s 243).

Enligt skissen borde utrymme finnas för diakonuppgifter i samband med de kyrkliga handlingarna. De liturgiska funktionerna har då inte ställts isolerade utan anges vid sidan om olika uppgifter under förbere- delsetiden för de liturgiska handlingarna (hembesök, samtal etc). Det motivet fäster vi största vikt vid. Diakonens liturgiska uppgifter skulle enligt det synsättet vara naturliga, därför att diakonen i förväg knutit personliga kontakter med ”följena”. För de fall diakonen genom sin tjänst som diakon står i nära förbindelse med de människor handlingar- na närmast berör, är det förstås naturligt att diakonen deltar i handling- arnas liturgi. I sådana fall kan det ibland också vara naturligt att prästen som leder dop-, konfirmations-, vigsel- eller begravningsgudstjänsten ber diakonen hjälpa till med skriftläsning eller förbön. Undantagsvis kunde väl också tänkas att diakonen höll dets k kasualtalet, när särskilda skäl kunde motivera detta. Den enligt vår mening självklara regeln är dock i samtliga dessa fall att gudstjänsten leds av prästen. Det saknas skäl att rubba den regeln.

Vad gäller dop och fra begravning bör man hålla i minnet att det konkret i mycket rör sig om personliga relationer mellan diakonen och enskilda som knyts på sjukhus. Det vi nyss anfört handlar nog därför i första hand om ”Sjukhuskyrkan” i vid mening. Vi vill i anslutning till detta gärna också markera, att diakonen i församlingstjänst och på insti— tutioner rimligen också har den speciella uppgiften att ”slå bro” mellan enskilda och prästen, som har uppdraget att leda de kyrkliga handlingar- nas liturgi.

När det gäller det "vanliga"gudstjänstlivet finns inte normalt den typ av skäl som vi nyss varit inne på, som skulle motivera att diakonen såsom diakon hjälpte till med särskilda uppgifter. Det innebär inte att det skulle

vara uteslutet att diakonen fungerar som skriftläsare eller förebedjare. Ibland kan söndagstemat rent av göra detta mycket naturligt. Naturligt är emellertid enligt vårt synsätt att uppgifter av detta slag inte ”binds” till vare sig den ena eller andra ”funktionären”.

Vad slutligen nattvardsfirandet angår aktualiserar vigningsutredning- en och diakoninämnden två enligt vår bestämda mening vitt skilda frå- gor. Den ena gäller sjukkommunioni anslutning till församlingens natt- vardsfirande i kyrkan. Vi vill bestämt avstyrka en sådan ordning. Istället för att argumentera teologiskt stannar vi vid den praktiska synpunkten, att det enligt vår mening inte finns behov av att diakonen gör vad prästen bör eller borde göra enligt sitt uppdrag. Den andra frågan gäller diako- nen såsom medhjälpare vid nattvardsutdelningen under nattvardsfiran- det, i församlingskyrkan och för den delen också på institutioner. Härom vill vi anföra följande.

Vi har lagt fram ett förslag till en avsevärt förenklad ordning (kap 4). Om en sådan genomförs, saknas anledning till Specialregler för diako- ner. Om en kyrkomötets framställning i det ärendet inte skulle föranleda några riksdagens åtgärder, faller också varje förslag till Specialregler.

Om reformmöjligheter skulle öppnas och kyrkomötet inte accepterar vårt förslag till generell reform, kunde dett ex tänkas att mötet gick in för att särregler skapades för att förenkla tillståndsgivningen för diakoner (och prästkandidater). Den fråga som ställts till oss gäller egentligen, om detta vore möjligt. Vi anser oss därför skyldiga att markera vår position. Vi har redan framhållit att tillståndsgivning genom domkapitlet — eller kyrkorådet —— är en ordning som ger åtminstone sken av att det rör sig om en venia för att utöva en prästerlig funktion. Specialregleringar skulle ytterligare kunna ge stöd för det synsättet. Samtidigt sympatiserar vi med dem som motiverar särregler för diakonatet med att diakonerna genom att ha kallats till tjänst och genom att utöva den äger kyrkans förtroende, varför deras lämplighet inte behöver ytterligare prövas. Vår grundinställ- ning är likväl att Specialregler ännu mer än den nuvarande ordningen ger stöd för skeva föreställningar om medhjälparfunktionens grund och in- nebörd. Öppnas reformmöjligheter, bör dessa därför enligt vår mening användas för att reformera ordningen som sådan.

Slutsatsen av det anförda är inte, att vi är främmande för tanken att diakoner hjälper till vid nattvardens utdelning. Vi finner det så naturligt att vi i vigningsliturgin förutsätter, att de som vigts tjänar vid utdelandet. Det vi fr a funnit skäl att göra invändningar mot är gällande ordning för medhjälparfunktionen vid nattvardsgåvornas utdelning, varför vi på den punkten lagt fram vårt ändringsförslag (kap 4).

Sammanfattning

Vårt yttrande har föranletts av det ärende som regeringen överlämnat till oss från 1982 års kyrkomöte. Vi har summerat reformförslag och gjort bedömningar vad gäller dessa. Vi har med utgångspunkt från den grund- syn, som präglar vigningsliturgin som framläggs, understrukit behov och möjligheter att ge diakonatet en klar ställning i Svenska kyrkans ordning. Vi har också med den utgångspunkten gjort markeringar vad gäller dia-

konens plats i liturgin. Därvid har vi också behandlat den specialfråga som föranlett kyrkomötesskrivelsen.

Vad specialfrågan angår har vi med anledning av vårt uppdrag lagt fram en utredning och ett förslag (kap 4). Vad vi i övrigt tagit upp här utgör synpunkter på frågor som aktualiserats för oss genom specialupp- draget och vårt huvudmandat. Vi har dock ansett att vi inte kan lägga fram preciserade förslag i olika frågor som ligger utanför vårt utred- ningsuppdrag. Vi stannar därför i den allmänna hemställan, att kyrko- mötet beaktar vad vi anfört.

Appendix

Diakonatet i Svenska kyrkan. Vigning och tjänst Debatten 1982—85. En översikt av Nils-Henrik Lindbladh.

Uppdraget

Vid kyrkomötet 1982 beslutades att hos regeringen anhålla om att det skulle överlämnas till 1968 års kyrkohandbokskommitté att vid dess fort- satta arbete med vigningsakter ta upp frågan om diakoners och diakonis- sors biträde vid utdelandet av nattvarden. Kyrkomötet avsände en skri— velse med sådan anhållan daterad 1982-05-14 och på sedvanligt sätt undertecknad av dåvarande ärkebiskopen och kyrkomötets ordförande Olof Sundby. Från regeringen har sedan 1968 års kyrkohandbokskom- mitté genom skrivelse 1982-09—22 (regeringsbeslut 13 713/82) mottagit uppdraget att behandla denna fråga om diakonatet i Svenska kyrkan.

Bakgrund

Debatten vid 1982 års kyrkomöte som resulterade i detta överlämnande av ärendet till kyrkohandbokskommittén hade sin direkta bakgrund i en motion (1982z45) inlämnad av B Gärtner, G Edqvist, G Blomgren och B Werkström om vidgad rätt för diakon och diakonissa att biträda vid utdelande av nattvarden. Motionärerna hävdade att ”diakon/diakonissa genom sin vigning äger rätt att efter tjänstgörande prästs kallelse biträda vid nattvardens utdelande”. De menade att genom kyrkans egen vigning till tjänst har diakon och diakonissa fått kyrkans förtroende så att det borde vara naturligt att dessa icke skulle behöva gå via kyrkoråd, pastor och domkapitel för att få biträda vid utdelande av nattvarden. Liksom motionärerna knöt rätten för diakon och diakonissa till dessas vigning menade de även att biträde vid nattvardens utdelande på den tjänstgö- rande pråstens kallelse ”borde ligga i diakon/diakonissvigningens upp- drag”. Motionens utgångspunkt synes vara att diakon och diakonissa innehar tjänst i församling med kyrkligt huvudmannaskap. Diakoner och diakonissor i samhällelig tjänst eller på diakoniinstitutioner omnäm- nes icke.

Motion 45 vid 1982 års kyrkomöte kom att vålla debatt. Frågan om icke prästvigds möjlighet att biträda vid utdelandet av nattvarden be- handlades vid 1975 års kyrkomöte och resulterade i en särskild lag (197511192), där det utsäges att domkapitlet kan meddela tillstånd för icke prästvigd medlem av Svenska kyrkan. Detta tillstånd måste avse viss församling och får meddelas efter framställning från pastor med kyrko- rådets medgivande. Frågan om diakonatet i Svenska kyrkan hade även den varit uppe till debatt i flera sammanhang och vid olika kyrkomöten. Några förutsättningar att omgående lösa de problem och motsättningar som fanns när det gällde vigning och tjänst för diakon och diakonissai Svenska kyrkan förelåg inte vid 1982 års kyrkomöte.

Vid sin behandling av motion 45 ställde sig beredningsutskottet av- visande till motionärernas grundsyn och till motionens hemställan. Ut- skottet menade att dopet och det allmänna prästadömet och inte diakoni- vigningen skulle vara utgångspunkten för frågan om biträde vid nattvar- den.

Sitt betänkande (1982zl) inledde utskottet med en kortfattad historisk tillbakablick på den debatt som förts vid åtskilliga allmänna kyrkomöten huruvida av Svenska kyrkan vigda diakoner och diakonissor skulle ha ”en särskilt naturlig funktion som biträde till prästen vid nattvardsdistri— butionen”. Frågan har speciellt gällt om diakonivigningen innebär ett medgivande och ett uppdrag att tjäna liturgiskt på detta sätt. Diskussio— nen ger prov på delade meningari frågan om diakonatet i Svenska kyr- kan är karitativt och inriktat på medmänsklig tjänst, eller om det också har en liturgisk sida. För en översikt i ämnet hänvisas till beredningsut- skottets betänkande vid 1975 års kyrkomöte (197511), där denna fråga behandlades utifrån en regeringsskrivelse och ett par då framlagda mo- tioner.

I motionerna vid 1975 års kyrkomöte hemställdes att diakonivigda skulle ges en särskild ställning vad det gäller rätten att biträda vid natt- vardens utdelande. I den ena motionen (1975135) föreslogs att diakoner och diakonissor skulle vara de enda icke prästvigda som fick biträda vid utdelandet. I den andra motionen (1975:63) önskades att diakoner och diakonissor för biträdande skulle ges ett tillstånd med vidare giltighet i regleringen än andra.

1975 års beredningsutskott ställde sig avvisande till de två motionerna med motiveringen att ”den teologiska utgångspunkten” för biträdande är dopet och det allmänna prästadömet och inte diakonivigningen. I utskottet reserverade sig tre ledamöter och förordade en särställning för diakonatet bl a med hänvisning till ett remissyttrande av Svenska kyr- kans diakoninämnd. Reservanterna hävdade ”att diakoniarbetarna ge- nom sin utbildning och uppdrag i kyrkan får anses lämpade för sådan medverkan”. Kyrkomötet gick på beredningsutskottets linje och besluta- de att diakonivigda inte skulle ha någon särställning när det gäller möj- ligheterna att biträda vid nattvardsutdelandet. Beslutet vid 1975 års kyr- komöte avsåg en reglering av icke prästvigds biträde och banade väg för nu gällande Lag om ändring i kyrkolagen, utfärdad den 11 december 1975 (SFS 197521192), där enligt riksdagens och regeringens beslut på allmänna kyrkomötets förslag följande föreskrivs:

Utan hinder av 11 kap 105 kyrkolagen får icke prästvigd medlem av Svenska kyrkan biträda vid utdelande av nattvarden om domkapitlet ger medlemmen till- stånd därtill. Sådant tillstånd skall avse viss församling. Det får meddelas endast efter framställning av pastor och medgivande av kyrkorådet.

I beredningsutskottet vid 1982 års kyrkomöte diskuterades om ett bifall till den vid detta kyrkomöte framlagda motion 45 skulle innebära endast administrativ förändring eller innefattade principiella ställningstagan- den rörande diakonivigningens innebörd. Denna vignings innebörd har länge varit föremål för diskussion i Svenska kyrkan. Med hänvisning framför allt till att kyrkohandbokskommittén är sysselsatt med de nya vigningsordningarna konstaterade utskottet att man inte var beredd att ta ställning till frågan om vigningens innebörd. Som en rimlig reform såg utskottet att föra ned beslutsnivån i fråga om biträde vid nattvardens utdelande från domkapitel till församlingsplan.

Med utgångspunkt från det beslut som fattats vid 1975 års kyrkomöte och med hänvisning till kyrkohandbokskommitténs arbete med vig- ningsordningarna ställde sig beredningsutskottet 1982 avvisande till en ändring av regleringen och önskade även fortsättningsvis se dopet och det allmänna prästadömet och inte diakonivigningen som grunden för biträde vid nattvardens utdelande.

Fyra ledamöter i 1982 års beredningsutskott reserverade sig till utskot- tets betänkande. Det var Rune Klingert, Lars Carlzon, Sune Garmo och Gunnar Edqvist. De önskade att kyrkomötet skulle överlämna ärendet till kyrkolagsutskottet för vidare beredning. Reservanterna menade att ett bifall till motion 45 inte behövde innebära ett föregripande av kom- mande förslag från kyrkohandbokskommittén eller ett ställningstagande till diakonivigningens innebörd. De menade att i praktiken har redan diakoner och diakonissor blivit en grupp som ges tillstånd att biträda vid nattvardens utdelande.

Debatt i frågan hölls i kyrkomötet torsdagen den 13 maj 1982. I debat- ten deltog sju talare.

Förste talare var diakonen Gunnar Edqvist, som inledningsvis påmin- de om att tanken att diakoner skulle kunna biträda vid nattvardsdistribu- tionen första gången väcktes i en motion för nära 100 år sedan vid kyrko- mötet 1883. Lekmannaombudet Sven Rosenberg från Lunds stift skrevi en motion utan att göra något yrkande i denna fråga att en diakon ”måtte berättigas att på prestens kallelse biträda vid nattvards utdelning i kyr- kan, hvilket mången gång torde vara af behofvet högeligen påkalladt”. Gunnar Edqvist menade att ett bifall till motion 45 skulle förenkla en omständlig beslutsprocedur och underlätta för diakoner och diakonissor att biträda vid utdelandet. Det pågående arbetet i kyrkohandbokskom- mittén kunde inte Gunnar Edqvist se som skäl mot att bifalla motionen. Inte heller menade Edqvist att ett bifall skulle innebära ett ställningsta- gande till diakon/diakonissvigningens innebörd. Gentemot utskottets avslagsyrkande vädjade Gunnar Edqvist till kyrkomötet och yrkade bi- fall till reservationen. I detta anförande instämde bl a biskop Bertil Werkström och Gunnar Blomgren, båda med som undertecknare av mo- tion 45.

Även biskop Bertil Gärtner önskade i sitt anförande instämma i reser- vanternas yrkande. Han framhöll att huvudtanken i motion 45 var att förenkla beslutsprocessen när det gällde rätt för diakon/diakonissa att biträda vid utdelande av nattvard. Bertil Gärtner önskade visa på svårig- heterna med nuvarande bestämmelse genom att tillstånd endast ges för lokalförsamling, fastän det många gånger vid större gudstjänster vid mö- ten, konferenser och kurser skulle kännas naturligt att en till diakonissa eller diakon vigd person kunde få detta uppdrag. De ärju redan prövade och vigda. I över hundra år har det funnits diakonissor och diakoner i Svenska kyrkan utan att de någonsin fått något förtroende när det gäller gudstjänsten. Genom att instämma i reservanternas yrkande ville biskop Gärtner bereda väg för ett beslut i riktning mot ett tillstånd för dem att biträda vid nattvardens utdelande.

I sitt anförande underströk Anna Greta Erikson att beredningsutskot- tet föreslagit avslag på motion 45 av flera skäl. Ingen i utskottet, menade Anna Greta Erikson, hade någonting emot att domkapitlet ger diakoner och diakonissor tillåtelse att hjälpa till vid stora nattvardsgångar där så behövs. Detta sker dock inte i kraft av diakonernas eller diakonissornas vigning, ty diakonivigning har inte det syftet, och inte heller i kraft av att de redan är prövade. Det skulle rimma dåligt med förtroendet för de andra medarbetarna i diakoniarbetet i församlingarna, framhöll Anna Greta Erikson. Enda grunden för en annan persons deltagande i natt- vardsdistributionen än präster är dopet. Anna Greta Erikson hävdade, att ett bifall till motionen skulle ”äventyra de många lekmännens arbets- vilja och glädje att få tas i anspråk”. Lekmännens medverkan i liturgin på dopets grund är den enda utgångspunkten i denna fråga, sade Anna Greta Erikson, och yrkade bifall till utskottets hemställan.

I ett kort genmäle sade därefter Gunnar Edqvist att diakonin har sin utgångspunkt och sin inspiration i Kristi tjänaregärning, och det finns därför ett viktigt samband mellan ”det bröd som bryts på altaret och det arbete som görs bland människor i nöd”. Det sambandet görs tydligare om man ger diakonatet en liturgisk funktion, menade Gunnar Edqvist och underströk, att det aldrig varit tal om ett ”liturgiskt diakonat”. Även om diakoner och diakonissor ges tillstånd att biträda vid nattvardens utdelande är det ändå klart att dopet är grunden också för dessa. Det är den grundläggande vigningen för alla.

Eskil Jinnegård hänvisade till diskussionerna vid kyrkomötena 1970 och 1975 och ansåg att 1975 års kyrkomötesbeslut alltjämt var det bästa. Någon uppspaltning av medarbetarna i församlingarna skulle inte före- tagas. Lekmännens ökade aktivitet i gudstjänstverksamheten, menade Eskil Jinnegård, var ett mycket värdefullt inslag i församlingarnas verk— samhet. Lekmännen skulle därför beredas samma möjligheter som andra att vid behov få tillstånd att biträda vid nattvardens utdelande. Eskil Jinnegård yrkade med detta bifall till utskottets hemställan om avslag på motion 45.

Rune Klingert önskade i sitt anförande visa att det fanns en ”ganska fundamental skillnad mellan utskottets sätt att se på de här sakerna och reservanternas syn”. Klingert, som själv var en av reservanterna, menade att föreningen av arbete bland människor och liturgiska uppgifter måste

vara riktigare än en uppspaltning av uppgifterna på olika människor. Utskottets sätt att argumentera byggde, enligt Klingert, på att tillstånd att biträda vid nattvardens utdelande skulle avgöras utifrån utbildning och om medarbetaren var betrodd. Detta inrymmer faran att gradera männi- skor. Klingert önskade i stället som ett mera objektivt kriterium se diako- nivigningen. ”Diakoner och diakonissor är människor som av kyrkan fått mottaga en diakonivigning och det äri kraft av den de kan medverka. De har del i kyrkans ämbete.” Klingert underströk vidare de konsekven- ser som beslutet i denna fråga skulle få för handboksarbetet, när det gäller vigning av diakoner och diakonissor. ”Om de som varit med om den vigningsakten, förrättad av biskop, inte i kraft av sin vigning får deltaga i nattvardsdistributionen, måste jag ifrågasätta värdet av vig- ningen.” Klingert yrkade så bifall till reservationen.

Biskop Per-Olov Ahrén, som utförde den utredning inom handbok- skommittén som låg bakom beslutet av kyrkomötet 1975, sade sig i sitt anförande helt dela Gunnar Edqvists uppfattning att det är viktigt att stärka sambandet mellan gudstjänsten och den karitativa diakonin i för- samlingen. Däremot menade biskop Ahrén att det inte var riktigt att genom en ändring i lagen ge diakon och diakonissa möjlighet att delta i nattvardens distribution i kraft av vigningen. Detta skulle vara att införa något helt nytt som inte har med motiveringen till lagen att göra. Biskop Ahrén underströk, att han som den ende biskopen hittills vid en med prästvigning gemensam vigning låtit också de nyvigda diakonissorna medverka vid distributionen av nattvarden. Detta skulle, enligt biskop Ahrén, spegla hans syn på frågan. För att föra in denna fråga i sitt rätta sammanhang för att vid rätt tillfälle och inom rätt ram återkomma till kyrkomötet, yrkade Per-Olov Ahrén att kyrkomötet skulle anhålla hos regeringen om att det till kyrkohandbokskommittén skulle överlämnas ”att vid sitt fortsatta arbete med vigningsakter ta upp frågan om diako- ners och diakonissors biträde vid nattvarden”.

Som sista talare i debatten framhöll .Marian Ågren ”orättvisan gent- emot andra, lika mycket utbildade medarbetare i kyrkan såsom försam- Iingspedagoger med teologisk grundutbildning ehuru ej prästvigda, för- samlingsassistenter m fl” om vigningen skulle anses utgöra grund för diakoners och diakonissors biträde vid nattvardsdistribution. Marian Ågren yrkade så bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen förklarats vara avslutad fastställdes proposi- tionsordningen och företogs omröstningar. Kyrkomötet biföll då biskop Per-Olov Ahréns yrkande att hos regeringen anhålla om att ärendet skul- le överlämnas till kyrkohandbokskommittén och dess fortsatta arbete med vigningsordningarna.

Svenska kyrkans diakoninämnd

Som en direkt uppföljning av 1969 års diakoniutredning, Tjänsten åt nästan 1972, följde 1977 års vigningsutredning, Vigd till tjänst 1983. Den- na utredning presenterade ett förslag till ny diakonivigningsordning samt föreslog att diakonatet, parallellt med prästämbetet, skulle få sin plats i Svenska kyrkan legalt bekräftad. Utredningen önskade vidare ett

fastare samband mellan diakonat och stift under domkapitlet. Diakona- tet bör, enligt utredningen, mer än hittills bli en angelägenhet för stiftet. Denstora förändringen skulle här bli att vigningen regelmässigt flyttas från utbildningsinstitutionen till de stift, där vigningskandidaterna kom- mer att ha sin verksamhet.

Vigningsutredningen önskade bl a visa på att 1969 års diakoniutred- ning framhållit, att Svenska kyrkan genom sin kyrkohandboks ritual för vigning av diakon och diakonissa indirekt erkänt ett diakonat och att efter 1941 ordet ”vigning” knappast ifrågasatts när det gäller diakon och diakonissa. ”I den evangelisk-lutherska kyrkan betraktas ämbetet som ett enda. Biskop, präst och diakon/diakonissa utövar tre funktioner inom det odelade ämbetets ram.” 1969 års diakoniutredning betraktade genomgående diakonivigningen som en parallell till de båda andra äm- betsvigningarna (präst och biskop) och såg vigningen som i princip livs- varaktig. Vigningen betraktades som en väsentlig förutsättning för behö- righet till tjänsten i församlingen. Om det tidigare ansetts lämpligt att prästen bar upp så många funktioner som möjligt, hävdade diakoni— utredningen, att det nu var angeläget att ge större rörlighet och spridning av funktionena på skilda ämbetsbärare. Diakoniutredningen föreslog, att gällande kyrkohandboks båda ritual för diakoniss- respektive dia- konvigning borde sammanföras till ett gemensamt vigningsritual. Likaså borde vigningen infogas i den allmänna gudstjänsten, i förekommande fall i förening med prästvigning. Genom en ändring av anvisningarna i kyrkohandboken borde vigningen kunna göras till en stiftsangelägenhet och förrättas av respektive stifts biskopar.

Sedan Vigningsutredningen lyft fram och instämt i dessa synpunkter från 1969 års diakoniutredning sammanfattades den egna utredningen och dess förslag presenterades. Bl a kunde konstateras, att diakoner och diakonissor vigs till tjänst, ”men några kyrkorättsligt reglerade diakoni- tjänster finns inte inrättade vare sig i de enskilda församlingarna eller på stifts- och riksplan, och författningsmässig precisering av vad som avses med kyrkans diakoni och diakonala arbete saknas praktiskt taget helt”.

Efter att ha betonat att diakonatet behövs för det kyrkliga ämbetets fullhet gick Vigningsutredningen in på frågan om diakonatets uppgifter och identitet. ”Till diakoni räknas traditionellt värd med kristet/ärtecken om den sjuka och socialt vanlottade människan.” ”Diakonatet har också erhållit uppgifter för ungdomens undervisning ochfostran,vilket bl a in- nefattar en förebyggande karitativ funktion.” Även administrativa göro- mälhar av gammalt åvilat diakonatet, menade utredningen, och avsluta- de genomgången av uppgifterna med att ”vigningen kan för diakonatet sägas förutsätta en plats i liturgien”. Med detta avsåg utredningen inte ett liturgiskt diakonat. ”Det renodlade liturgiska diakonatet har sina uppen- bara risker.” Utredningen betonade, att ”de liturgiska uppgifterna måste ses som sekundära i förhållande till de karitativa”. De uppgifter som utredningen härmed avsåg var att i församlingens huvudgudstjänst läsa texter, upptaga och mottaga kollekt, leda allmän kyrkobön och assistera vid nattvardsdistributionen. ”Härvid bör också gälla, att vigningen auto- matiskt medför, att diakonen/diakonissan har tillstånd att assistera.” Diakonen och diakonissan borde även, enligt Vigningsutredningen, kun-

na medverka i förbönsgudstjänst och kyrkliga handlingar, som exempel- vis dop-, konfirmations- eller begravningsgudstjänst. Detta motiverades genom den kontakt som diakon och diakonissa i många fall får med berörda familjer eller anhöriga.

Vigningsutredningen önskade definiera sin syn på förhållandet mellan vigning och uppgifter med följande formulering: Vigning till diakonatet ger delaktighet i kyrkans ämbete, där Ordet tar gestalt i kärlekens gärning- ar, relaterade till gudstjänstgemenskapen i kyrka och församling.

När det gällde diakonatets plats i kyrkans organisation och gudstjänst- liv inledde vigningsutredningen med att slå fast, att diakonatet har upp- gifter även i liturgin. Dårefter tog utredningen upp behovet av en kyrko- rättslig reglering av diakonatet. Genom denna borde, enligt utredningen, fastslås att diakonatet har ”en med prästämbetet analog ställning, och att vigningen medför behörighet att inneha likaledes legalt reglerade diako- nitjänster i stift och församlingar”. Utredningen önskade, att endast den som mottagit vigning till diakonatet skulle kunna inneha sådan tjänst stadigvarande. Så långt möjligt borde diakonitjänster inrättasi varje pa- storat och vid större sjukhus och vårdinrättningar. Detta i enlighet med diakonatets betydelse och uppgift i kyrkans liv. Utredningen tänkte sig, att tillsättningen av de på detta sätt inrättade diakonitjänsterna borde kunna ske på samma sätt som av kyrkomusiker enligt gällande kyrkomu- sikerförordning. Sedan tjänsten i vanlig ordning ledigförklarats och an- sökningstiden utgått, upprättar domkapitlet förslag, varefter kyrkorådet utser tjänsteinnehavare. Liksom för de statligt reglerade tjänsterna mena- de utredningen att diakonitjänsterna borde omfattas av den löneutjäm- ning som sker genom kyrkofonden. För samordning och främjande av diakonin inom stiften önskade utredningen, att en ”stiftsdiakonitjänst” tillsattes i varje stift vars innehavare även borde vara föredragande i diakoniärenden inför domkapitlet.

Utredningens förslag sammanfattades i sju att-satser, varav den sista utgjordes av ett förslag till ordning för diakon- och diakonissvigning. Främst önskade utredningen diakonatets plats i Svenska kyrkans organi- sation legalt bekräftad och reglerad ”parallellt med prästämbetet”. ] två satser formulerades därefter den betoning av sambandet mellan diako- nat och stift/domkapitel som utredningen förespråkade, att domkapit- lets ansvar utvidgas så att det omfattar ett fastställande av och tillsyn över diakonitjänsterna i stiftets församlingar samt, att vigningen sker av stift- ets biskop vid en huvudgudstjänst som en hela stiftets angelägenhet. Som fjärde förslag framlade utredningen, att diakonitjänst(er) inrättas i samt- liga pastorat i relation till antalet prästtjänster. Vidare föreslog utred- ningen, att behörighetsvillkor för diakonatet fastställes och att en sa- mordnad utbildning för församlingsvårdande tjänster eftersträvas.

Slutligen föreslogs en vigningsordning, där vigningen var infogad i en högmässa efter predikan och där diakonivigning kunde efterföljas av prästvigning. Anvisningen i 1942 års kyrkohandbok, att lekmän kan vara assistenter, föreslogs utgå. En ytterligare förändring i förhållande till 1942 års handbok var förslagets fråga: Vill ni med Guds hjälp itrohet mot den Heliga Skrift och vår kyrkas bekännelse åtaga er diakon- och diakonissämbetet i Kristi Kyrka? Här talas nu om ämbete och ej som

tidigare om tjänst. Utredningen presenterade även ett förslag till vig- ningsbön (nyskriven) att bedjas av biskopen ”med höger hand utsträckt, vänd mot dem som vigs”, därpå följer biskopens och assistenternas handpåläggning under Fader vår innan vigningen avslutas med sänd- ningsord och psalm.

Efter remissomgången hade svar inkommit från 78 instanser, inkl någ- ra spontana yttranden. Utredningen och remissvaren låg till grund för det förslag till reformer beträffande diakonatet i Svenska kyrkan som diakoninämnden 1984-11-27 beslutade att överlämna till Svenska kyr- kans centralstyrelse.

I remissvaret från 1968 års kyrkohandbokskommitté 1984-03-08 påvi- sades luckor i redovisningen av det historiska materialet om diakonitan- kens genombrott i Europa under 1800-talet och den senare utvecklingen. Med detta förbehåll ansåg sig kommittén ”allmänt kunna godtaga betän- kandets sammanfattning av det historiska materialet”. När det gällde förslaget till vigningsritual kunde kyrkohandbokskommittén ”instämma i vigningsutredningens principiella uttalande, att diakonivigningen är en vigning till kyrkans ämbete, icke enbart en benediktion för en kyrklig tjänst”. Såväl vigningsutredningens förslag som remissorganens syn- punkter sade sig kyrkohandbokskommittén i sitt remissvar ha för avsikt låta ingå som underlag i arbetet med förslaget till diakonvigningsordning från kyrkohandbokskommittén.

Biskopsmötet ansåg sig i sitt remissvar förhindrat att ta slutlig stånd- punkt till vigningsutredningens förslag. Utredningens syn på kyrkans ämbete syntes biskopsmötet ej så självklar, som framställts i betänkan- det. ”Så oomtvistad som den här framställes torde ämbetssynen dock icke vara. Det framstår som ytterst angeläget, att en ytterligare teologisk bearbetning sker på denna punkt, eftersom ämbetsuppfattningen har en avgörande principiell betydelse för bestämmandet av diakonatets inrikt- ning och funktion i det svenska kyrkolivet.”

Ersta diakonisällskap konstaterade att utredningen ”i ett avseende präglas av en beklaglig begränsning”. Det gällde utredningens önskan att få diakonin integrerad i den territoriella kyrkoorganisationen. Ersta dia- konianstalt menade att utredningen här inte tog hänsyn till ”hela kyrkans diakonala gärning, såsom den också utövas vid institutioner av olika typ”. Förslaget att diakonivigningen främst skulle vara en stiftsangelä- genhet biträddes inte av Ersta diakonisällskap, som istället underströk att det inte utan vidare är självklart att diakonatet skall vara bundet av stiftsbandet. Diakonisällskapet framhöll att diakonatet ”i kraft av sin fackkompetens” är ”till sin natur rörligare än prästämbetet”. Särskilt ville Ersta diakonisällskap visa på att det vore en fördel om diakonatet kunde ”gå in på tjänster med icke-kyrkligt huvudmannaskap”. ”Ett an- staltsband” och inte ett stiftsband för diakonatet som helhet skulle här vara att föredra. Sällskapet ställde sig också tveksamt till vigning av diakoner och diakonissor samtidigt med prästvigning i stiftens domkyr- kor. ”Vi befarar att diakonatvigning blir en akt, som kommer i skuggan av prästvigningen.” Till frågan om nattvardens utdelande önskade dia- konisällskapet särskilt observera diakonatets ställning vid sjukkommu- nion. Ersta diakonisällskap konstaterade här, att instiftelseordens läsan-

de över bröd och vin innebär celebration och att det vore förenligt med Svenska kyrkans ämbetssyn om celebration vid sjukbädd anförtroddes diakonatet. Diakonisällskapet insåg samtidigt att denna ordning var kontroversiell och skulle bli svår att uppnå enighet kring.

Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete instämde i sitt remissvar i att diakonatets funktion inte endast är av kari- tativ utan även av liturgisk och administrativ art. Centralrådet efterlyste dock en klarare gränsdragning dels gentemot prästämbetet och dels gent- emot det allmänna prästadömet och dess uppgifter i liturgi och försam- lingsliv. När det gällde diakonatets liturgiska funktioner ägnade central- rådet frågan en ingående behandling. Utredningens grundsyn ”att diako- natets liturgiska funktion är ett väsentligt uttryck för enheten av tillbed- jan och nästantjänst i församlingens liv” delades av centralrådet. Den liturgiska funktionen måste för diakonatets del dock vara att anse som sekundäri förhållande till dess karitativa funktion. Centralrådet önska- de stödja utredningens förslag när det gällde diakons och diakonissas biträde vid nattvardens utdelande, liksom assisterande medverkan vid dop och konfirmation. ”Det kunde också vara intressant att närmare överväga diakonatets möjliga roll vid begravningsakten — med tanke på de relationer, som kan uppstå i samband med diakonatets karitativa tjänst i församlingen.”

Frågan om diakonens och diakonissans möjlighet till att biträda vid nattvardens utdelande berördes i flera remissvar och en majoritet önska- de se att det i och med vigningen gavs tillstånd till sådant biträde. Av dessa remissvar kan nämnas Samariterhemmet, som menade att den dia- konivigde ägde rätt att medverka vid nattvardsdistributionen, samt sju domkapitel.

Forskarseminariet i praktisk teologi i Uppsala menade att det finns en grundläggande svårighet att teologiskt bestämma vad som i Svenska kyr- kan menas med ämbete till skillnad från de tjänster, plikter och funktio- ner, som i princip tillkommer varje kristen. Särskilt kritiskt var forskarse- minariet mot vigningsutredningens försök att definiera diakonatets del- aktighet och funktion i kyrkans ämbete.

Diakonatets delaktighet i kyrkans ämbete tycktes för de flesta remiss- organen vara närmast självklar, även om biskopsmötets hållning på den- na punkt var avvaktande.

Vad det gällde ämbetssynen anknöt Lunds domkapitel i sitt remissvar till pågående kommittéarbete. Vigningsutredningen rör sig inom ”en överraskande smal sektor med tanke på de stora problemkomplex, som hänger samman med vigningsfrågan. 1 rätt stor utsträckning vrids hela frågan till en handboksfråga. I svenska kyrkans tradition är det ingalunda en självklarhet att 'biskop, präst och diakon/diakonissa ut- övar tre funktioner inom det odelade ämbetets ram” Frågorna som reses är av den storleksordning att det knappast kan höra till Diakoni- nämndens uppgift att vara utredningsmyndighet . . . Det fortsatta utred- ningsarbetet bör överlåtas åt 1982 års kyrkokommitté och handbokskom- mittén”, slutar domkapitlet sitt yttrande.

Svenska kyrkans mission menade i sitt remissvar, med viss besvikelse, att utredningen egentligen inte presenterat någon ämbetssyn som ut-

gångspunkt för de konkreta förslagen. Samma brist fanns, enligt Svenska kyrkans mission, i kyrkokommitténs rapport Församlingen i framtiden, där man föreslog ett utvidgat diakonat med vigning för samtliga försam- lingsvårdande tjänster utan att beröra ämbetsfrågan. Svenska kyrkans mission avslutade med att understryka, att det är av yttersta vikt ”att ämbetssynen klargöres och läggs till grund för diakonatets utformning och innehåll och att denna ämbetssyn tydliggöres i vigningsritualet”.

Svenska kyrkans diakon- och diakonissförbund, en organisation fri- stående från anstalternas diakon— och diakonissförbund, önskade i sitt remissvar stödja förslaget att diakonivigningen skulle ske i det stift, där vigningskandidaterna kommer att vara verksamma och att vigningen skulle ske vid en högmässa där nattvard firades. Förbundet önskade dessutom en komplettering. ”Till förslaget om diakonvigning, ”i likhet med prästvigning en hela stiftets angelägenhet” vill vi föreslå att de båda vigningarna så långt möjligt sker vid samma tillfälle.”

Det förslag till reformer rörande diakonatet i Svenska kyrkan som diakoninämnden 1984-11-27 beslutade framlägga för Svenska kyrkans centralstyrelse var kortfattat och i huvudsak byggt på den tidigare utred- ningen. Förslaget överlämnades även till 1968 års kyrkohandbokskom- mitté. Inledningsvis säges att ”diakonatet är en del av kyrkans ämbete”. Detta upprepas i den följande meningen, där det säges att ”diakonatet är en del av kyrkans hela ämbete”, utan att innebörden i detta närmare preciseras. Flera av förslagen avser diakonatets liturgiska funktioner. Här föreslås nu också att ”i samband med begravning besöka de sörjan- de, assistera vid jordfästningen eller att på de anhörigas begäran förrätta jordfästning”. Övriga liturgiska uppgifter som föreslås diakonatet är att ”i samband med dop ge dopundervisning, samtala med föräldrar och faddrar, assistera vid dopgudstjänsten, i samband med konfirmation undervisa konfirmander, hålla kontakt med föräldrarna, assistera vid konfirmationsgudstjänsten, isamband med nattvardsgudstjänst distribu- era kalken vid kommunionen och gå med sakramentet till de sjuka, i övrigt på pastors uppdrag biträda i gudstjänsten”. (1.2.4.) Diakoninämn- dens förslag rymmer även ett kortfattat ställningstagande till vigningen. ”Genom vigningen ger kyrkan behörighet att utöva ämbetet, som ytterst är ett uppdrag från Kristus.” (1.3.2.) Även frågan om diakoniarbetarens anställning berörs. ”Att vigas till diakon eller diakonissa är i princip förenat med att gå in i en tjänst med kyrkligt huvudmannaskap.” (1.4.) Diakoninämndens direkta förslag till reformer sammanfattades i sju att- satser. Att diakonatet parallellt med prästämbetet får sin plats i Svenska kyrkans organisation legalt bekräftad och reglerad, att domkapitlets dia— konala ansvar vidgas till att omfatta fastställande av och tillsyn över diakon- och diakonisstjänster i stiftets församlingar samt att diakonitjän- ster för stiftsarbetet inrättas i alla stift, att diakon/diakonissa antages av biskop och av denne viges vid huvudgudstjänst och att vigningen i likhet med prästvigningen blir en stiftets angelägenhet, att diakonitjänster in- rättas i samtliga pastorat på förslag av pastoratet och efter domkapitlets fastställande i relation till behovet i församlingar och institutioner inom pastoratet, att som behörighetsvillkor för diakonitjänster fastställes dels särskild utbildning dels vigning, atten samordnad utbildning för försam-

lingsvårdande tjänster eftersträvas och att diakonatet vidgas till att om— fatta alla sådana tjänster av livsvarig karaktär samt att en ordning för vigning till diakon- och diakonissvigning i huvudsak utformas i enlighet med utredningens förslag.

Diakoninämndens förslag till reformer överlämnades till Svenska kyr- kans centralstyrelse, som vid sitt sammanträde 1985-01-17 behandlade ärendet. Centralstyrelsen beslutade vid detta tillfälle att bordlägga ären- det i avvaktan på att 1982 års kyrkokommittés lägesrapport skulle före- ligga. 1985—02-14 återupptog centralstyrelsen ärendet till behandling och noterade då att diakoninämnden i sin skrivelse hemställt att centralsty- relsen skulle anmäla ärendet till kyrkomötet. En skrivelse anmäldes ha inkommit till centralstyrelsen i vilken det angavs att vissa punkter i dia- koninämndens förslag kunde anses diskutabla utifrån diakonianstalter- nas synpunkter. Sedan generalsekreteraren föredragit ärendet för cen- tralstyrelsen kunde konstateras att ärendet ännu inte beretts inom cen- tralstyrelsen och inte heller varit på remiss till Svenska kyrkans nämnd för diakoni och samhällsansvar. Arbetsutskottet hade beslutat föreslå centralstyrelsen att diakoninämndens skrivelse sändes till kyrkomötes- ombuden för kännedom med angivande av att styrelsen ännu inte hunnit behandla ärendet. Med anledning av detta beslutade centralstyrelsen att remittera ärendet till Svenska kyrkans nämnd för diakoni och samhäll- sansvar för yttrande, samt att till kyrkomötesledamöterna överlämna diakoninämndens skrivelse så som arbetsutskottet föreslagit.

Arbetsutskottet i Svenska kyrkans nämnd för diakoni och samhälls- ansvar behandlade vid sitt sammanträde 1985-04-17 centralstyrelsens an- hållan om yttrande. Arbetsutskottet beslutade vid detta sammanträde att föreslå nämnden att tillsätta en arbetsgrupp med Karl-Erik Johansson som ordförande och därutöver företrädare för olika ståndpunkter i frå- gan att förbereda nämndens yttrande. Arbetsutskottet beslutade vidare att uppdraga åt direktor att inför nämndens sammanträde inkomma med förslag till ledamöter i arbetsgruppen. (3/85 521) Svenska kyrkans nämnd för diakoni och samhällsansvar sammanträdde 1985-05-06. Vid detta sammanträde togs centralstyrelsens anhållan om nämndens yttran- de över diakoninämndens förslag till reformer upp till behandling, lik- som arbetsutskottets förslag att tillsätta en arbetsgrupp. Direktor föreslog att ärendet skulle bordläggas till nämndens nästa sammanträde. Detta blev också nämndens beslut (3/1985 5 52). 1982 års kyrkokommitté

Regeringen beslutade i december 1982 tillsätta en kommitté med uppgift att utreda frågorna om Svenska kyrkans organisation främst på lokalpla- net. Denna kommitté antog namnet 1982 års kyrkokommitté och fram— lade 1983 ett diskussionsbetänkande om Svenska kyrkans lokala organi- sation — Församlingen i framtiden (SOU 1983255). I betänkandet berör- des vid flera tillfällen diakonatet och dess ställning i Svenska kyrkan. När kommittén behandlade problem med den nuvarande lokala struk- turen togs frågan om vigning upp. Behörighet att utöva den tjänst till vilken man blivit kallade ges genom vigningen, men kommittén menade att det var svårt ”att teologiskt och praktiskt motivera, varför vissa för-

samlingsvårdande tjänster kräver vigning och andra inte. Särskilt tydlig kan frågeställningen framträda, när t ex diakoner och församlingsassi- stenter utför samma sysslor, karitativa eller pedagogiska.” Den ene tjän- steinnehavaren är vigd och den andre inte. Ytterligare en olikhet påvisa— des av kommittén, nämligen att prästvigningen medför anställningsga— ranti vilket inte är fallet med diakonvigning.

När det gällde tjänsteorganisationens framtida utformning föreslog kommittén tre alternativa modeller. Gemensamt för dem var, att diako- niarbetarnas förut ”lösa anknytning till svenska kyrkans ordinarie stifts- och församlingsstruktur” nu föreslogs bli mer fast inordnad i kyrkans organisation. Diakon användes av kommittén som gemensamt begrepp för både manliga och kvinnliga tjänsteinnehavare.

Iden första av de föreslagna modellerna (A) föreslogs, att präster och diakoner skulle inneha ”vigningstjänster” och att domkapitlets roll var att utöva vissa arbetsgivarfunktioner. För tjänst som diakon skulle ett pastorat endast kunna anställa ”vid diakonianstalt utbildad och i något av stiften diakonvigd person”. Även diakonerna skulle alltså i likhet med prästerna ”omfattas av den reglerade tjänsteorganisationen”.

I den andra modellen (B) avsågs med diakon ett ”utvidgat” diakoni- ämbete, där tjänster i pastoratet av både karitativ och pedagogisk karak- tär skulle vara inordnade. ”Samtliga tjänster inom tjänsteorganisationen är vigningstjänster” i denna modell. Vigningen skulle inte innebära ”obe— tingad rätt till en anställning utan behörighet att arbeta inom den tjänste— organisation som finns”. Fastän pastoratet skulle vara arbetsgivare och få större inflytande över tjänsternas antal och utformning avsåg förslaget att domkapitlet skulle fastställa tjänsteorganisationens storlek och inne- ha tillsynen över tjänsteinnehavarna i lärofrågor.

I den tredje modellen (C) skulle pastoratet få stor frihet att inrätta det antal tjänster som det ansåg sig behöva, men skulle för tjänst inom för- samlingsvården endast få anställa en behörig sökande. Domkapitlet skulle i denna modell inte deltaga i tillsättningsförfarandet, men dock ha uppsikt över de anställdas läroansvar.

I samtliga modeller hade kommittén som förslag, att diakonerna vigs av stiftets biskop och att domkapitlet skall vara tillsyningsmyndighet i lärofrågor för diakonerna.

Remissyttrande över diskussionsbetänkandet Församlingen i framti— den avgavs av 1968 års kyrkohandbokskommitté 1984-03—08.

Ien lägesrapport från kyrkokommittén ijanuari 1985 — Församlingar i samverkan (SOU 198511) — hemställdes att regeringen skulle överläm- na kommitténs förslag till 1985 års kyrkomöte. Rapporten framhöll att en majoritet av remissorganen som behandlat Församlingen i framtiden hade förordat ”en reglering av diakonitjänsterna i den bemärkelsen, att pastorat av viss storlek skall vara förpliktat att inrätta diakonitjänst”.

Rapporten hänvisade även till att ett underlag för preciseringen av den teologiska förståelsen av diakonatet och dess relation till ”kyrkans ämbe- te” under 1985 skulle presenteras av kyrkohandbokskommittén. ”Inom denna kommitté” arbetar man ”för närvarande med vigningsfrågorna och man måste därför ta ställning till frågan hur diakonatet hör samman

&”

med ”kyrkans ämbete .

När det gällde diakonatets ställning inom tjänsteorganisationen före- slog 1982 års kyrkokommitté i ”Församlingar i samverkan”, att en reg- lering skulle ske genom inomkyrkliga beslut, inte genom någon statlig reglering. Samhällsutvecklingen idag går i sådan riktning, att det inte skulle vara möjligt att överföra diakonitjänsterna från det kyrkokommu- nala till det statligt reglerade området för att ge dem en ställning av samma slag som prästtjänsterna. En utveckling mot större frihet för de kyrkokommunala organen att besluta utan statlig reglering är den som är aktuell idag. Den eftersträvade preciseringen av diakonatets ställning i Svenska kyrkan bör alltså ske genom inomkyrkliga beslut, hävdade kyr- kokommittén. De möjligheter som kommittén önskade påvisa presente- rades därefter.

En ny kyrkoordning med inomkyrkliga stadgar och en preciserad syn på kyrkans ämbete skulle kunna antagas av kyrkomötet. En ny kyrko- handbok med nya vigningsritual skulle kunna medföra ett beslut av kyr- komötet att diakonvigning skall äga rum i stiftet av dess biskop. Genom detta och därmed sammanhängande prövning av biskop och domkapitel skulle en ansvarsrelation mellan diakon och biskop/domkapitel skapas. Det läroansvar som idag gäller prästerna skulle därmed också kunna gälla diakonerna. Föranledd av detta föreslog kyrkokommittén en än- dring av 5 13 i lagen om domkapitel som idag gäller den prästerliga äm- betsförvaltningen och disciplinmål med anledning av anmärkningar mot denna. Det föreslogs att lagen i framtiden skulle omfatta ”innehavare av svenska kyrkans ämbete”, således inte endast präster. Vidare skulle kyr- komötet och/eller Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund kunna utfärda rekommendationer om inrättandet av diakonitjänster i pastorat av viss storlek. Avtal skulle vidare behöva ingås avseende fast- ställd utbildning och vigning som förutsättning för tjänst. Även inrättan- det av diakonala tjänster på stiftsplan och vissa typer av tjänster i pastor- aten skulle behöva regleras, menade kyrkokommittén.

Kyrkomötet 1985

Till 1985 års kyrkomöte hade inlämnats 5 motioner som stod i direkt samband med den debatt om diakonatet, vigning och tjänst, som förts vid tidigare kyrkomöten. Dessutom var två motioner från 1984 års kyrko- möte hänskjutna till detta kyrkomöte, som således hade att ta ställning även till dessa.

Reservanten från 1982 års beredningsutskott Rune Klingert hade till- sammans med Lars Samuelsson undertecknat en motion om rätt för alla vigda diakoniarbetare att få biträda vid nattvardsdistributionen (198529). I motionen hemställdes, att kyrkomötet skulle besluta att alla vigda dia- koniarbetare genom sin vigning skulle få rätten att biträda vid nattvards- distributionen. Detta syntes motionärerna särskilt angeläget då allt flera arbetar för att bättre förankra diakonien och diakoniarbetarna i försam- lingen. Tanken, att diakoner och diakonissor genom sin vigning har rätt att biträda vid nattvardsdistributionen, var densamma som i motion 45 och från 1982 års kyrkomöte.

Motion 52 var undertecknad av Kerstin Bergman, Carl-Erik Lund-

gren, Per Blomqvist, Urban Gibson, Birger Hassel, Einar Jönsson, Curt Carlsson och Christina Odenberg och behandlade diakonatets innehåll (1985252). Denna motion tog sin utgångspunkt i det förslag till reformer som Svenska kyrkans diakoninämnd beslutat överlämna till Svenska kyrkans centralstyrelse samt 1968 års kyrkohandbokskommitté. Motio— närerna menade att det remissvar som styrelsen för Ersta diakonisällskap lämnat på diakoninämndens utredning om diakonivigning inte tillräck- ligt beaktats när förslag till reformer lades. Detta reformförslag, menade motionärerna, avvek ”på ett grundläggande sätt i sin principsyn” från Ersta diakonisällskaps remissvar. De föreslagna reformerna gav inte rättvisa åt remissinstansernas synpunkter på Vigningsutredningen. Framför allt hävdade motionärerna, att det var anmärkningsvärt att så stort utrymme i reformförslaget ägnats åt diakonatets liturgiska funktio- ner. ”Vi ansluter oss till synen att diakoniss- och diakonvigningen ger en vigning till kyrkans ämbete och i kraft därav rimligen också ger behörig- het att utöva vissa liturgiska funktioner. Vi värjer oss för ett diakonat, som söker sin identitet i de liturgiska funktionerna.” Motionärerna sade sig bestämt vilja motarbeta en utveckling av diakonatet i riktning mot ”ett slags lägre prästerskap efter katolskt mönster” och uttalade farhågan att denna inriktning skulle leda till att diakoner eller diakonissor skulle komma att upprätthålla prästerliga vakanser. Här vände sig motionärer- na emot förslaget att diakon och diakonissa skulle biträda vid dop, kon- firmation eller själv förrätta jordfästning liksom mot tanken på biträde vid nattvardsdistribution. Motionärerna hemställde, att kyrkomötet hos regeringen skulle begära att kyrkohandbokskommittén skulle få i upp- drag att vid utformningen av vigningsritual beakta det som framförts i motionen.

I anslutning till läronämndens förslag till kyrkomötets yttrande över dets k Lima-dokumentet Dop Nattvard Ämbete önskade Sven Lenhoffi en motion ett tillägg, som berörde diakonatet (1985166). Han önskade påvisa, att Svenska kyrkan skulle kunna utveckla sina kyrkliga ämbeten och tjänster i riktning mot detta dokuments betoning av det trefaldiga ämbetet utan att uppge den lutherska tanken på ett ämbete, nämligen Ordets och sakramentsförvaltningens ämbete. Det tillägg, som Sven Len- hoff önskade, skulle i den av läronämnden föreslagna texten inplaceras under rubriken ”det ordinerade ämbetets utformning” och få följande lydelse: ”Som anförts har vi i Svenska kyrkan både biskops-, präst- och diakonämbete med särskilda vigningar till vart och ett av dem. När BEM hävdar det trefaldiga ämbetet innebär det därför en bekräftelse på att Svenska kyrkan står inställd i en bred kyrklig tradition och att vi kan fortsätta att inom vår kyrka utveckla detta trefaldiga ämbete”.

Den mest omfattande motionen om diakoni och diakonat som inläm- nades till 1985 års kyrkomöte var undertecknad av diakonerna Gunnar Edqvist och Sixten Kjell. Efter en längre genomgång av diakonidebatten i Svenska kyrkan anknöt motionärerna till det tidigare nämnda förslaget till reformer beträffande diakonatet från Svenska kyrkans diakoni- nämnd. Även 1982 års kyrkokommittés rapport Församlingar i samver— kan samt förslaget till yttrande över dets k Lima-dokumentet Dop Natt- vard Ämbete aktualiserade frågorna kring diakonatet. Motionärerna

na menade att diakonatets ställning i Svenska kyrkan ännu var oklar. Med en hänvisning till 1982 års kyrkokommitté visade motionärerna på att det fanns ett starkt önskemål inom Svenska kyrkan om en fastare plats för diakonin och diakonatet inom den kyrkliga organisationen, men att det också fanns många olika meningar om hur man skall uppnå detta. Tydligt skulle det dock vara att den nuvarande knytningen till utbild- ningsanstalten borde ersättas av en motsvarande knytning till stiftet. I detta sammanhang betonades diakonernas och diakonissornas läroans- var, ett ämbetsansvar i likhet med det som gäller för prästerna. Behovet av en reglering inte minst när det gäller kopplingen till stift och stiftsbis- kop, menade motionärerna, bekräftades av Diakoninämndens förslag och kyrkokommitténs sammanfattning. Motionärerna hänvisade vidare till kyrkokommitténs rapports 92: ”Såvitt vi kan bedöma föreligger inga hinder att Svenska kyrkan i denna kyrkoordning preciserar sin syn på kyrkans ämbete och därmed på diakonatet”. Här avsågs att kyrkomötet, när ordning för diakonivigning fastställdes, skulle kunna besluta att i ingressen angiva att vigning sker i stiftet av stiftets biskop. Därigenom skulle en knytning till stiftet ske och diakonatet skulle få en fastare plats i den kyrkliga organisationen. I rapporten föreslogs vidare att de regler i domkapitelslagen som idag gäller den prästerliga ämbetsförvaltningen i så fall skulle gälla ”innehavare av Svenska kyrkans ämbete” och gälla även diakoner. Lämpligen skulle detta ske genom att kyrkomötet med stöd i Lagen om Svenska kyrkan utfärdar en kyrklig kungörelse, som ålägger domkapitlen vissa uppgifter i förhållande till diakonatet. En reg- lering genom vigningsordningen skulle på detta sätt kunna undvikas. Motionärerna önskade vidare att deti läronämndens förslag till yttrande över dets k Lima-dokumentet starkare borde kunna ”understrykas att en diakonal tjänst fyller ett stort behov, och att det därmed kan ses som en god ordning att det vid sidan av övriga tjänster finns diakoner”. Motio- närerna menade, att det grundläggande uppdraget för diakonatet är att bära omsorg om medmänniskor i personlig och social nöd. Detta upp— drag har sin utgångspunkt och sitt mål i gudstjänsten och därför är det naturligt att diakonatet biträderi vissa liturgiska funktioner. Här ställde sig motionärerna positiva till förslaget att diakon och diakonissa skall kunna biträda vid dop och konfirmationsgudstjänst, samt ansåg försla- get till möjlighet att leda begravningsgudstjänst som en naturlig. del av uppgiften att bära omsorg om människori personlig nöd. När det gällde dessa liturgiska uppgifter liksom biträdet vid nattvardens utdelande ön- skade motionärerna understryka att dessa frågor hängde nära samman med arbetet på en ny kyrkohandbok. Motionärerna hemställde bl a att kyrkomötet skulle besluta att uttala sig för att titeln diakon blir gemen- sam för män och kvinnor i diakonatet liksom Svenska kyrkans diakon- och diakonissförbund beslutat vid sitt årsmöte hösten 1984, samt att kyr- komötet skulle besluta att uttala sig för det som i motionen framförts om diakonatets liturgiska funktioner.

I motion 108 framförde redaktör Hans Davidsson en vädjan till kyrko- mötets ledamöter från styrelsen för Svenska kyrkans diakon- och diako- nissförbund angående diakonins och diakonatets plats i Svenska kyrkan (1985 :108). Motionären framförde önskemålet att diakonatets ställning i

den kyrkliga organisationen skulle regleras genom inomkyrkliga beslut, avtal och rekommendationer såsom det föreslagits av 1982 års kyrko- kommitté i Församlingar i samverkan. Eftersom kyrkohandbokskom- mitténs arbete pågår och ämbetsfrågan vidare bearbetas ”behöver beslut tas om viljeinriktningen”, menade diakon- och diakonissförbundet i den av Hans Davidsson undertecknade motionen. Avslutningsvis föreslogs, att kyrkomötet skulle fatta beslut om diakonatets plats i Svenska kyrkan och att detta klart skulle preciseras i kyrkoordningen, samt att diakon/ diakonissa skall vigas i stiftet och knytas till stiftets biskop och stiftsorga- nisation. Motionären hemställde, att kyrkomötet skulle besluta att i ytt- randet över 1982 års kyrkokommittés betänkande tillstyrka förslagen.

Evangelisationsutskottet vid 1985 års kyrkomöte hade att ta ställning till motionerna som berörde frågorna om diakonatet och om icke präst- vigds biträde vid nattvardens utdelande. I dess första betänkande (198521) behandlades två motioner från kyrkomötet 1984, dels Yngve Levenskogs motion om att förenkla tillståndsgivningen för biträde vid nattvardens utdelande för icke prästvigd så att varje medlem av Svenska kyrkan som är döpt och konfirmerad skulle få rätt att biträda i sin hem- församling, om tjänstgörande präst så önskar (1984126), samt Gunnar Blomgren med fleras motion att blivande präster skulle få tillstånd att biträda vid nattvardens utdelande under fullgörande av den föreskrivna praktiktjänstgöringen inför prästvigningen samt som tjänstebiträden (1984:101). I sitt betänkande erinrade evangelisationsutskottet om debat- ten vid 1982 års kyrkomöte och att beredningsutskottet då i sitt betänkan- de (198211) ansåg att dopet och det allmänna prästadömet skulle vara utgångspunkten för en reglering i denna fråga, samt att detta kyrkomöte beslutade att överlämna åt kyrkohandbokskommittén att behandla frå- gan om diakoners och diakonissors rätt att biträda vid nattvardens utde- lande i sitt fortsatta arbete med innebörden av de olika vigningsakterna. Utskottet vid 1985 års kyrkomöte anslöt sig i sitt betänkande till den 1982 anförda synen att dopet och det allmänna prästadömet utgör grunden för icke prästvigds biträde vid utdelandet av nattvarden i den egna försam- lingen.

I sitt andra betänkande återkom evangelisationsutskottet till frågan om diakoners och diakonissors biträde vid nattvardens utdelande. Dels anknöf utskottet till de båda ovan, nämnda motionerna från 1984 års kyrkomöte, dels genomgicks motionerna 9 och 127 från 1985 års kyrko- möte. Den första, av Lars Samuelsson och Rune Klingert, avsåg att dia— koniarbetare genom sin vigning skulle få rätten att biträda vid nattvar- dens utdelande. Den andra av Karl- Erik Johansson önskade att biskop skulle kunna ge prästpraktikant och inom stiftet anställd diakon och diakonissa tillstånd att biträda vid utdelandet av nattvarden. Till dessa nämnda motioner förelåg yttrande från läronämnden. När det gällde motion 26 från 1984 års kyrkomöte om att dop och konfirmation skulle anses som grunden för biträde vid nattvardens utdelande i hemförsam- lingen, menade läronämnden, att motionens yrkande inte direkt avsåg en lärofråga men indirekt berörde den stora frågan om kyrkotillhörighet och dop. Då denna punkt var under utredning önskade läronämnden inte att något beslut i en delfråga skulle fattas (1984125). När det sedan

gällde motionerna 9 och 127 i 1985 års kyrkomöte, menade läronämn- den, att frågan om diakoners och diakonissors biträdande i kraft av sin vigning uppenbart var en lärofråga, men hänvisade till att frågan vid 1982 års kyrkomöte överlämnats till kyrkohandbokskommittén. ”Inte förrän kyrkohandbokskommittén avlämnat sitt betänkande i ärendet finns det därför anledning för läronämnden att återkomma till frågan” (l985:12). Evangelisationsutskottet anslöt sig till den 1982 anförda synen att dopet och det allmänna prästadömet och inte diakonivigningen utgör grunden för icke prästvigds biträde vid nattvardens utdelande, men an- såg att det borde vara naturligt med en förenkling av regelsystemet till mer församlingsinriktade principer. ”1 vad avser den vid flera kyrkomö- ten väckta frågan rörande de vigda diakoniarbetarnas medverkan vid nattvardsdistributionen konstaterar utskottet, att 1968 års kyrkohand- bokskommitté först måste få tillfälle att lösa den principiella innebörden av diakonivigningen, så att man därefter på denna grund kan beskriva diakoniämbetets funktion i församling och gudstjänst”. Utskottet hem- ställde i sitt betänkande att kyrkomötet skulle avslå de här berörda mo- tionerna.

Med anledning av motionen från Sven Lenhoff(l985:66) rörande till- lägg till läronämndens förslag till svar från Svenska kyrkan på det eku- meniska dokumentet Dop Nattvard Ämbete hemställde evangelisation- sutskottet i sitt betänkande (1985117) att kyrkomötet skulle avslå motio- nen. Utskottet fann att läronämnden i sitt förslag funnit den rätta balan- sen mellan den lutherska betoningen av ett ämbete och möjligheten atti anslutning till tidig kyrklig tradition utveckla det tredelade ämbetet. Yt— terligare förstärkning av formuleringarna om det tredelade ämbetet fann inte utskottet behov av.

Det svar som kyrkomötet beslutade om som Svenska kyrkans svar på det ekumeniska dokumentet Dop Nattvard Ämbete innehöll flera syn- punkter på diakonatets ställning. Detta fanns samlat under rubriken ”Det ordinerade ämbetets utformning” och efter förslag från läronämn- den passerade det evangelisationsutskottet innan det antogs i kyrkomö- tet med ett kort tillägg hämtat från motion 100 om att Svenska kyrkan i församlingarna har ett relativt stort antal lekmän såsom församlingsassi- stenter och församlingssekreterare. ”Förhållandet mellan det ordinerade ämbetet och tjänster av detta slag behöver ytterligare bearbetas.”

Om det ordinerade ämbetets utformning samtyckte kyrkomötet när det ekumeniska dokumentet konstaterade att Nya Testamentet inte be- skriver något enhetligt ämbetsmönster, som kan tjäna som grundmodell eller förblivande norm för allt senare ämbete i kyrkan (5 19). Med anled- ning av detta fann kyrkomötet i sitt svar det inkonsekvent av dokumentet att trots detta hävda att det trefaldiga ämbetet bör accepteras av alla kyrkor (5 25) och att detta ämbete är ett medel att uppnå enhet (522). ”Vår kyrkas tradition känner endast ett ämbete, nämligen Ordets och sakramentsförvaltningens ämbete.” Inom detta ämbete ryms flera olika funktioner, menade kyrkomötet i svaret, och sedan 1800-talet har beho- vet av en diakonal tjänst gjort sig gällande i Svenska kyrkan. ”Därvid har vi liksom andra kyrkor gripit tillbaka på Apg 6 och inrättat en diakoni- tjänst, vari man insätts genom vigning med handpåläggning. Hos oss

visar sig redan nya behov när församlingsassistenter, församlingssekrete- rare, församlingspedagoger etc frågar varför diakoniarbetare skall vigas men inte de själva.”

I svaret på Dop Nattvard Ämbete ansåg kyrkomötet att dokumentet kunde vara Svenska kyrkan till hjälp vid den pågående förnyelsen av ordinations- och installationsritual. Växelspelet mellan präst och guds- tjänstfirande församling måste då bli tydligare. ”Den nära förbindelsen mellan å ena sidan ordinand/installand och å andra sidan den gemen- skap ordinanden/installanden skall tjäna” bör markeras.

Med anledning av motion 100 av Gunnar Edqvist och Sixten Kjell om diakonatets liturgiska funktioner hemställde evangelisationsutskottet att kyrkomötet skulle avslå motionen (betänkande 1985118). Frågorna kring icke prästvigds biträde vid utdelandet av nattvarden menade sig utskottet ha behandlat i sitt betänkande 1985 :2. Vad det gällde denna del av diako- natets liturgiska funktioner hänvisade utskottet till detta betänkande samt till det yttrande av läronämnden som där bifogades (Ln 1985112). Även andra sidor av diakonatets liturgiska funktioner togs upp av motio- närerna. Evangelisationsutskottet önskade dock inte vid detta tillfälle ta ställning till detta. ”Då kyrkohandbokskommittén arbetar med vignings- frågorna och i samband därmed överväger vilka funktioner, som diako- ner och diakonissori kraft av sin vigning kan gå in i, tar utskottet inte nu ställning till de framförda förslagen. Hela frågan kommer upp när kyrko- handbokskommitténs slutbetänkande om vigningshandlingarna förelig- ger.” Till sitt betänkande fogade evangelisationsutskottet ett yttrande av läronämnden med anledning av motionerna 22, 100 och 108 vid 1985 års kyrkomöte. Läronämnden uttalade kortfattat, att dessa motioner till övervägande del behandlade frågor av visserligen stor vikt men av orga- nisatorisk natur som ”till största delen ligger utanför läronämndens an- svarsområde”. I detta sammanhang fann läronämnden det ”inte heller möjligt att gå in på hela diskussionen om diakonatets ställning och funk- donefl

De vid kyrkomötet framlagda motionerna föranledde inte kyrkomötet att fatta något beslut om förändringar av bestämmelserna för diakons rätt att medverka vid nattvardens utdelande.

Skrivelser

Med anledning av Svenska kyrkans diakoninämnds förslag till reformer för diakonatet i Svenska kyrkan har två skrivelser inkommit till kyrko- handbokskommittén från Ersta diakoniss- och diakonråd, underteckna— de av Aina Törnqvist, ordförande. Innehålleti den första skrivelsen över- ensstämmer i stort med motion 52 vid 1985 års kyrkomöte (1985152) undertecknad av Kerstin Bergman m fl. Där hävdas att diakoninämn- dens reformförslag ”inte ger rättvisa åt remissinstansernas synpunkter på Vigningsutredningen”. Ersta diakoniss- och diakonråd fann det anmärk- ningsvärt att så stort utrymme ägnats åt diakonatets liturgiska funktio- ner, men anslöt sig ”till synen att diakoniss— och diakonvigningen ger en vigning till kyrkans ämbete och i kraft därav rimligen också borde ge behörighet att utöva vissa liturgiska funktioner”. Den andra skrivelsen

innehåller, förutom protokollsutdrag med beslutet att sända den tidigare nämnda, första skrivelsen till centralstyrelsen och kyrkohandbokskom- mittén (1985-03-06, 5 7), även en utförlig reservation till yttrandet från Ersta diakoniss- och diakonråd, undertecknad av Gertrud Ringström. Reservationen önskade helt stödja diakoninämndens förslag och beto- nade diakonatets tre funktioner sådana de formulerats där: 1) bära om- sorg om medmänniskor i personlig och social nöd, 2) biträda i försam- lingens undervisning, 3) biträda i gudstjänsthandlingar. Det noterades att ”punkt 1 är den självständiga huvuduppgiften, medan punkterna 2 och 3 är biträdande uppgifter.”

Från Svenska kyrkans diakon- och diakonissförbund har till kyrko- handbokskommittén inkommit en skrivelse undertecknad Gunnar Ed- qvist 1985-03-17 med beskedet att förbundet vid sitt årsmöte 1984 enhäl- ligt beslutade att uttala sig för diakon som gemensam titel för kvinnor och män inom diakonatet. Detta uttalade sig även samma månad 1985 års kyrkomöte för.

Sammanfattning

Det uppdrag som regeringen överlämnat till 1968 års kyrkohandboks- kommitté med anledning av debatten vid 1982 års kyrkomöte gäller frå- gan om diakoners och diakonissors biträde vid utdelande av nattvarden och hur denna fråga hör samman med vigningens utformning och inne- börd. Den motion som föranledde debatten vid kyrkomötet (1982145) utgick ifrån en bestämd syn på diakonivigningens innebörd, nämligen att vigningen gav rätten att utföra vissa liturgiska handlingar, däribland att biträda vid nattvardens utdelande. Detta formulerades i motionen med orden att ”diakon/diakonissa genom sin vigning äger rätt att efter tjänstgörande prästs kallelse biträda vid nattvardens utdelande”.

Vid flera tillfällen har kyrkomöte, utskott och läronämnd hänvisat till det uppdrag som kyrkohandbokskommittén har fått när det gäller diako- nivigningens innebörd. Detta uppdrag har då i de flesta fall tolkats vida- re än att endast utreda om det kan sägas finnas ett samband mellan diakonivigningen och rätten att biträda vid nattvardens utdelande. Tyd- ligt kom detta till uttryck i ett av evangelisationsutskottets betänkanden vid 1985 års kyrkomöte (l985:18), där utskottet menade att kyrkohand- bokskommittén har att ta ställning till över huvud taget vilka funktioner hos diakonatet som kan grundas på vigningen. ”Då kyrkohandbokskom- mittén arbetar med vigningsfrågorna och i samband därmed överväger vilka funktioner, som diakoner och diakonissor i kraft av sin vigning kan gå in i, tar utskottet inte nu ställning till de framförda förslagen. Hela frågan kommer upp när kyrkohandbokskommitténs slutbetänkande om vigningshandlingarna föreligger.”

Summary

The 1968 Liturgical Commission (Kyrkohandbokskommittén) was ap- pointed by the Education department, after a decision by the Govern- ment, in order to undertake a revision of the 1942 Handbook of the Church of Sweden and its other official books as far as they were related to the Handbook.

As members of the Commission were appointed professor Åke Andrén, Rt Rev bishop Ragnar Askmark, dean Pehr Edwall, professor Harald Göransson and authoress Britt G Hallqvist with bishop Askmark as chairman. In 1979 two new members were added, dean Ragnar Lun- dell and organist Lennart Stripple. In 1983 professor Andrén was ap- pointed chairman after bishop Askmark's death.

The 1942 Handbook consists ofthree parts containing liturgical texts. The corresponding music is printed in the Swedish Mass book (Mässboken), part 1 (1942) and part 2 (1944).

The Commission decided to divide its work into three parts, corre- sponding to the three parts of the 1942 Handbook.

The work ofthe Commission has resulted in two previous part reports suggesting new or revised liturgies.

The first part report (SOU 1974, 66—68, 97—98) contained revised or new forms for the main services on Sun- and holidays and for eucharistic services on other occations (e.g. so called theme services) and also for a Sunday prayer conducted by lay people. This report covers a great por- tion of the first part of the 1942 Handbook.

The second part was dealt with in the second part report (SOU 1981165—68) containing liturgies for baptism, confirmation, baptismal committment, solemnization of marriage and burial.

The Synod (kyrkomötet) decided in 1975 and 1982 that the new rituals mentioned above might be used in parishes which wanted to do so until the end of 1986, as alternatives to the 1942 Handbook and its music, and the Government issued rescripts to that effect in 1976 and 1982.

According to the working plan of the Commission, the thirdpart of its work should deal with two main tasks: 1) a report should be prepared containing rituals for the third part of the 1942 Handbook, i e consecra— tion, installation and dedication services; 2) the Commission should revise and complete the parts ofthe Handbook which had already been preliminarily accepted. The idea was that the Commission should publish a complete report on the order of worship for the Church of Sweden in 1985.

In 1982 the Synod, however, appointed a special revision group to deal with the parts of the Handbook which had already been published, ac- cepted by the Synod and permitted to be temporarily used in the parishes.

The thirdpart report of the Commission is edited in two volumes (6— 7). Volume 6(SOU 1985:44)contains liturgies for the prayer services dur- ing the week and during the Ecclesiastical year and some special services. The basis ofthose liturgies is the revision ofthe Ecclesiastical year and its biblical readings and prayers, which has been undertaken by a working group within the Commission (SOU 1979212) and been approved for general use. Volume 7is this present book which will be summarized below.

Various experts and secretaries have been appointed to the Commis- sion. During the third working period professor Lars Eckerdal has func- tioned as secretary (from July 1971). Dr Håkan Gardar (from October 1979 until June 1985) and Dr Nils-Henrik Lindbladh (from February 1985) have acted as assistant secretaries. Among the appointed experts the Commission for this volume 7 has especially used professor Lars Eckerdal, professor Helge Fathn, professor Per Erik Persson and professor Vilmos Vajta.

The part report now submitted in this volume contains liturgies (text and music) for ordination, installation and dedication services.

The background of the Commission's work is a research on liturgical development in the Church of Sweden and other churches. That research is published in separate volumes (SOU 1985:48, 49) written by professor Lars Eckerdal who deals with ordination and installation and by professor Åke Andrén who deals with dedication liturgies.

The disposition of the rituals makes a start with rituals which have to do with persons (ordination, installation) and continues with rituals which are concerned with things (dedication ofa church, churchyard and so on).

The Commission, however, is anxious to stress that the various groups of liturgies belong closely together. All of them are connected with the household of God which in various ways takes people and things into its _and thereby into his—service. This is a basic feature of the liturgies.

Ordination

The ordination rites are ordination of bishop, priest and deacon.

The 1942 Handbook differentiated between ordination of a deacon and a deaconess. Now both categories are called deacons and are or- dained in the same way.

As the ordination has to do with God”s people as an entity, the ordina- tion acts form a part of the liturgy of High Mass. This was not previously the case and is an innovation.

The basic theological conception behind the ordination liturgies is that ordination is an act of prayer whereby single persons are commissioned to the three kinds of functions within the one and only Church ministry of the Spirit. This theological point of view has influenced the new ordina— tion rites in a decisive way.

Three consequences should be emphasized.

l) Because the tasks of bishop, priest and deacon are considered three functions within one ministry, one ordination liturgy is suggested, of course with necessary variations according to the various functions.

That theological conception is of course not a new one, but its liturgi- cal consequences have been followed up more deliberately.

2) A second important consequence has to do with the fact that the ordination is a prayer act by the Church.

According to a tradition from the Old Church, which has made some impact upon New Testament writings and which has been alive to our days, ordination is achieved by prayer and laying on ofhands.

In later ordination rites, including those ofthe Church of Sweden, that aspect has been obscured. The participation of the congregation in the prayer was not considered so important as the priestly laying on ofhands and the ordination formula said by the bishop (”consecrator”). That episcopal formula has been dominating over the congregation's partak— ing in the ordination rite. In those respects the Commission has suggested changes which make the basic theological idea appear more clearly.

3) A third consequence, touched upon above, is that the ordination of deacons should express more clearly that it is an ordination to the ministry in the same sense as an ordination of a bishop or a priest.

The liturgical expression of that fundamental view is e.g. that the or- dination of a deacon is celebrated in the cathedral of the diocese where the deacon will perform his service. For the same reason, the rites of ordination of a deacon (and a priest) contain a public proclamation that the Chapter has examined and accepted the candidates.

Installation

The second group of services are the installations.

In this report the Commission presents more and more varied forms of receiving a person who enters his office in a diocese or a parish.

The only installation act which is prescribed in the 1686 Ecclesiastical law and in the 1942 Handbook is installation ofa rectorin his new parish.

This installation rite has more and more become adapted to the ritual of ordination in the course of years. The 18th century term ”the second ordination” has proved more and more to the point. One might add that the word ”second” is inadequate: the installation may be repeated several times. Furthermore, installation has gradually been considered an episcopal prerogative, which has of course contributed to the conception of installation as a kind of ordination.

The Commission suggests, according to older tradition, that the in- cumbent upon entering his office shall be publicly introduced and that those whom installandus will serve will express their willingness to receive and to assist him. The installation rite also ought to contain sym- bolic acts of various kinds and end with a blessing.

This new structure is due to the basic view that also this type of rite is connected with the people of God. So it is self-evident that the installa- tion shall be performed in the midst ofthe worshipping congregation and

within the frame-work of High Mass.

The Commission also provides new forms for installation ofa bishop and of receivingparish workers, not only rectors. Both rites are similar to the installation ofa rector but with varied prayers, readings and symbolic acts.

A rite for the sending out ofa missionary may also be included among the installation orders. Actually, there is a close relationship between an installation act and the sending out ofa missionary. In the latter case, the Church sends out a person who has been vocated to serve in another Church, which later on will receive him as a co-worker. This basic affinity is expressed by a liturgical affinity to the installation liturgies.

The form which the Commission now submits is a substitute for the Ordination ofa missionary (Missionärsvigning) in the 1942 Handbook. Our ritual is theologically rather close to a rite which in 1969 was allowed as an alternative to the 1942 order. A revised version was accepted by the Synod in 1982. We have taken those liturgies into account when we have composed the rite now presented.

Dedication

The dedication rites form the last group. They consist of laying a church foundation, dedication of a church, dedication of sacral vessels, rededication of a church and dedication of a churchyard.

All those rites have more clearly than previously been formed as ser- vices whereby the household of God, by scriptural reading, prayer and singing takes into its service a church and its holy things. At the dedica- tion ofa church there is no special dedication formula said by the ”con- secrator”. Instead the Word of God and prayer stand in the foreground. Various symbolic acts take place during the dedication procession, e.g. at the altar, the funt, the pulpit and so on. The dedication of a church is integrated into & High Mass.

Basic theological ideas have been mentioned above and need not be repeated here. It ought perhaps to be added that the same linguistic and musical principles have been followed here as in previous part reports.

The revised or new liturgies in this report form the Commission's sug- gestions for a revision ofthe 1942 Handbook, part 3 (chapter 10 dedica- tion rites, 11— 12 ordinations, 13 installation, 14 sending out ofa mission- ary and 15— 16 ordination of deacon/ess).

The Commission has endeavoured to form its rites in conformance with the liturgical tradition of the Church of Sweden and in connection with the liturgical renewal work going on in other churches, in Sweden and abroad.

Now as earlier we have found it important to study that renewal work by evaluating the various lines of development and their motivations. This has been done by studies of literature and by personal contacts, in many cases established earlier during study tours abroad.

It has also been important to the Commission to keep itself informed on Lutheran and ecumenical documents concerning ordination, especially the Faith and Order work and its BEM document 1982 and the

response to that document given by the 1985 Synod of the Church of Sweden.

The liturgies ofthis report have not been subject to trial use. To make that possible, quite a few legal changes would have been necessary. The Commission has refrained from making suggestions about such changes. It has been possible to use experiences from previous trial use of the eucharistic services and for baptism, confirmation, solemnization of marriage and burial and draw necessary conclusions from that material.

A final remark on the new ritefor ordination ofa deacon may be ap- propriate.

We have already said that that ritual presupposes a special view ofthe diaconate. The Commission thinks that that view should be expressed also in other ways.

Generally spoken, the position of the diaconate — which actually is a very firm one within the Church of Sweden — should at last be legally defined and acknowledged. When the Synod in 1920 accepted a rite of ordination of deacon and deaconess, which the following year was printed in the Handbook, a development was anticipated which has not yet been completed. Several statements and expositions have been made as well as various suggestions, but on the whole not much progress has really been made. In ari appendix written by Dr Lindbladh recent discus- sion and statements are summed up.

The present situation hurts the Church of Sweden and hurts those who are accepted into its service as deacons. It lies outside the competence of the Commission to make suggestions as to the legislation which is needed in this respect. It is up to the diaconic board ofthe Church to do so, and the Commission has been told that work along those lines has been initi- ated by that board.

But it lies inside the competence of the Commission to make sugges- tions about the ordination of deacons. We have considered it our duty to point out consequences of the basic conceptions from which the ritual has been constructed. Those conceptions are presented in chapter 5.

Finally, it ought to be remembered that the Government, following a decision by the 1982 Synod, has sent a rescript to the Commission con- cerning assistants at the distribution of the Holy Communion.

On two previous occasions the Commission has reported on that sub- ject (1970, 1974), which has been regulated by legislation in 1975. The Commission now suggests a new and quite simple legislation.

When the Commission now submits its report it wants to state that it contains the final part of a revised liturgical order for the Church of SWeden. The reports of the Commission and of the 1982 revision group also now presented form a suggestion for a complete liturgical order for the Church of Sweden.

We respectfully submit that this report and its suggestions be received by the Synod as the third or final part of the revised Liturgical order for the Church of Sweden,instead of the 1942 Handbook and the 1942 and 1944 Massbooks.

Förkortningar

Förutom en del vedertagna förkortningar används några speciella. Innebörden anges första gången de brukas som regel. Här samman- förs förkortningar och förklaringar:

BEM BEM-dokumentet — vedertagen förkortning för Faith and Order-kommissionens rapport Baptism, Eucharist, Minis- try, 1982, i svensk utgåva: Dop, Nattvard, Ämbete (Nor- disk Ekumenisk skriftserie 11), 1983

BU Beredningsutskottet — utskott för liturgiska frågor i kyrko- mötet före 1983

CA Confessio Augustana — den latinska titeln på Augsburgska bekännelsen 1530

cf confer — jämför (latin); används för att beteckna samma uppfattning vid hänvisning (till skillnad från jfr nedan)

EB Den svenska evangelieboken; årtal anger upplaga

f, ff följande — används vid sidhänvisningar för följande sida (f) eller sidor (ff)

GO Gudstjänstordning för Svenska kyrkan, alternativ 1976 och 1982

HB Den svenska kyrkohandboken; årtal anger upplaga HBF förslag till HB

jfr jämför — används för att beteckna annan uppfattning vid hänvisning (till skillnad från cf, ovan)

KC kungligt cirkulär

KE evangelisationsutskottet _ utskott för liturgiska frågor i kyrkomötet fr o m 1983

KK kunglig kungörelse

KL Kyrkolagen 1686

KLU kyrkolagutskottet — kyrkomötetsutskott KO Den svenska kyrkoordningen 1571

SÄU särskilda utskottet — utskott för lag- eller liturgifrågori kyr- komötet före 1983

Statens offentliga utredningar 1985

Kronologisk förteckning

_______ se???»—

18.

19. 20. 21 . 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39.

41. 42.

45.

47.

49.

PPPHP'WPPNT'

Församlingar i samverkan. C. Livsmedelsforskning ||. Jo. Leva som äldre. S. Rättshjälp. Ju. Barn genom befruktning utanför kroppen m. m, Ju. Förköp av bostadsrätter. B. Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. A. Beredskapsarbete l AMS-regi. A. Kulturarbetsförmedling. A. Pantsättning av patent. Ju. . Ny räntelagJu. . Skolbarnsomsorgen. S.

Fornlämningar och exploatering. U. Den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten. S. Handel med alkoholdrycker. 8. Den svenska psalmboken. Texter och melodier. Volym 1. C. Den svenska psalmboken. Historik, principer, motiveringar. Volym 2. C. Den svenska psalmboken. Text och musikkommentarer. Volym 3. C. Den svenska psalmboken. Ackompanjemang. Volym 4. C. Sammanhållen skatteförvaltning. Fi. Ökat förtroendemannainflytande i försäkringskassorna. S. Förskola — skola. U. Svensk säkerhetspolitik inför 90-talet. Fö. Ordningslag m. m. Ju. Kunskap för kemikaliekontroll. Jo. JO-ämbetet. R. Gripen anhållen häktad. Ju. Aktivt folkstyre i kommuner och landsting. C. Principer för ny kommunallag. C. Skola för delaktighet. C. Dagens äldre. 8. Hushållning för välfärd. Fi. Några barn- och ungdomsfrågor 1982—1985. SB. Gruppförsäkring. Fi. Ersättningar och förmåner inom frivilligförsvaret. Fö. Värnplikten i samhället. FÖ. Om smittskydd. S. Reavinstuppskov fastigheter. Del 1. Fi. Reavinstuppskov fastigheter. Del 2. Fi. Regeringen, myndigheterna och myndigheternas ledning. C. Affärsverken och deras företag. C. Förenklad taxering. Fi. Med sikte på nedrustning. Del 2. Ud. Svenska Kyrkans gudstjänst. Band 6. C. Veckans och kyrkoårets bönegudstjänster. Svenska Kyrkans gudstjänst. Band 7. C. Vignings-, mottagnings- och invigningshandlingar. Svenska Kyrkans gudstjänst. Band 8. C. Huvudgudstjänster och övriga gudstjänster. Kyrkliga hand- lingar. Svenska Kyrkans gudstjänst. Band 9. C. Musik. Svenska Kyrkans gudstjänst. Bilaga 6. C. Svenska Kyrkans gudstjänst. Bilaga 7. C.

Statens offentliga utredningar 1985

Systematisk förteckning

Riksdagen JO-ämbetet. [26]

Statsrådsberedningen Några barn och ungdomsfrågor 1982—1985. [33]

Justitiedepartementet Rättshjälp. [4]

Barn genom befruktning utanför kroppen m. m. [5] Pantsättning av patent. [10] Ny räntelag. [11] Ordningslag m.m. [24] Gripen anhållen häktad. [27]

Utrikesdepartementet Med sikte på nedrustning. [43]

Försvarsdepartementet

Svensk säkerhetspolitik inför 90-talet. [23] Ersättningar och förmåner inom frivilligförsvaret. [35] Värnplikten i samhället. [36]

Socialdepartementet

Leva som äldre, [3]

Skolbarnsomsorgen. [12]

Den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten [14] Handel med alkoholdrycker [15] Ökat förtroendemannainflytande i försäkringskassorna. [21] Dagens äldre. [31] Om smittskydd. [37]

Finansdepartementet Sammanhållen skatteförvaltning [20] Hushållning för välfärd. [32] Gruppförsäkring. [34]

Reavinstuppskov fastigheter. Del 1. [38] Reavinstuppskov fastigheter. Del 2. [39] Förenklad taxering. [42]

Utbildningsdepartementet Fornlämningar och exploatering [13] Förskola — skola [22]

Jordbruksdepartementet Livsmedelsforskning II. [2] Kunskap för kemikaliekontroll. [25]

Civildepartementet

Församlingar i samverkan. [1] Den svenska psalmboken. Texter och melodier. Volym 1. [16] Den svenska psalmboken. Historik, principer, motiveringar. Vo- lym 2. [17] Den svenska psalmboken. Text och musikkommentarer. Volym 3. [18] Den svenska psalmboken. Ackompanjemang. Volym 4. [19] Aktivt folkstyre i kommuner och landsting. [28] Principer för en ny kommunallag. [29] Skola för delaktighet. [30] Regeringen, myndigheterna och myndigheternas ledning. [40] Affärsverken och deras företag. [41] ' Svenska Kyrkans gudstjänst. Band 6. C. [44] Veckans och kyrkoårets bönegudstjänster.

4

Svenska Kyrkans gudstjänst. Band 7. C. [45] Vignings-, mottagnings- och invigningshandlingar. Svenska Kyrkans gudstjänst. Band 8. C. [46] Huvudgudstjänster och övriga gudstjänster. Kyrkliga handlingar. Svenska Kyrkans gudstjänst. Band 9. C. [47] Musik. Svenska Kyrkans gudstjänst. Bilaga 6. C. [48] Svenska Kyrkans gudstjänst. Bilaga 7. C. [49]

Arbetsmarknadsdepartementet Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. [7] Beredskapsarbete iAMS-regi. [8] Kulturarbetsförmedling. [9]

Bostadsdepartementet Förköp av bostadsrätter, [6]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kronologiska förteckningen.

KUIGL. IIIL.

1985 -10— | 0

' STOCKHOLM

'lllE' vi'i , h] 1