SOU 1989:73

TV-politiken

Sammanfattning

1.1 1.2 1.3

2.1 2.2 2.3

4.1 4.2 4.3 4.4

5.1 5.2 5.3 5.4 5.5 5.6

Massmedier och massmediepolitik Frihet och garantier för mångfald Frekvensbristen bestämmer villkoren för radio och TV Satellitsandningarna ändrar förutsättningarna

Televisionen i Sverige

Sveriges Television Radio och TV utanfor Sveriges Radio Satellitsändningar och lokala kabelsändningar

TV i utlandet

Vad kostar televisionen?

Allmänt Kostnader för Sveriges television Kostnader för ett rikstäckande sändarnåt Kostnaden för ett programföretag

Möjligheter att få inkomster av reklam i TV Inledning

TV-reklameifektutredningen Marknadsutrymmet for TV—reklam Prissättning på TV-reklam

Intäkter från reklam i TV

Avslutande synpunkter

17 17 20 22

27 27 33 35

49

57 57 60 66 70

77 77 78 79 88 92 93

6.1 6.2 6.3 6.4 6.5

7.1 7.2 7.3

8.1 8.2 8.3 8.4

9.1 9.2 9.3 9.4

10

10.1 10.2 10.3

11

11.1 11.2 11.3

Bilaga

Finansieringsformer för TV Finansiering med avgifter Betal-TV Reklam—TV

Sponsring

Blandad eller renodlad finansiering?

Svensk TV inför 90—talet Hur verkar satellitkonkurrensen? Mål och medel i TV—politiken Ambitioner för svensk TV

Handlingsmöjligheter

Valsituationen

Fortsatt nej till reklam i marksänd TV Reklamflnansierad television Hur lång tid tar det att genomföra en förändring?

Fristående svenskt TV-företag Villkor för programverksamheten m.m. Ägare och sändningstillstånd Konsekvenser för Sveriges Television Konsekvenser för sandningsverksamheten

Regler för reklam i TV Marknadsföringslagstiftningen m.m. TV—konventionens regler för reklam Överväganden

Reklamregler för kabel—TV—såndningar Nuvarande förhållanden TV—konventionen

Överväganden

Kommittédirektiv

95 95 97 101 107 108

113 114 118 119

125 125 126 128 139

143 144 150 151 154

157 158 161 164

175 175 176 177

183

Sammanfattning

Avsikten med detta betänkande är att det skall kunna tjäna som under- lag för diskussioner om den framtida politiken inom televisionens områ- de, diskussioner som skall kunna leda fram till sådana beslut att det svenska TV—systemet kommer att vara väl rustat för de utmaningar som väntar under 1990-talet.

Den långvariga och ibland intensiva debatt som har förekommit om te- levisionen i Sverige har kunnat föras på grundval av en stor enigheti en rad väsentliga frågor.

Det torde inte råda delade meningar om att vi i Sverige skall ha en tele— vision av hög kvalitet, en television som både roar och oroar, som ger bå— de kunskap och förströelse. Inte heller finns det någon som på allvar hävdar något annat än att televisionen bör svara för en nyhets— och samhällsbevakning av hög klass, där televisionen tar fram intressanta synpunkter och låter olika meningsriktningar komma till tals. Televi- sionens roll som arena för den svenska kulturen år för de flesta lika självklar som dess långtgående ansvar för språkliga minoriteter och handikappade. Det är också allmänt accepterat att den svenska televi- sionens hela programutbud skall komma alla som bori Sverige till del.

Det är mot bakgrund av denna värdegemenskap som vi har kunnat dis- kutera hur TV-verksamheten bör finansieras och hur sändningarna bör organiseras. Debatten handlar om reklam—TV—frågan och om Sveriges Radio—koncernens roll, men sällan om de mer grundläggande målen för verksamheten.

Hittills har argumenten mot att utnyttja reklaminkomster för att finan- siera den svenska televisionen bedömts vara de starkaste. Det har ock—

så ansetts att en samlad organisation inom Sveriges Radio—koncernens ram har varit att föredra så länge TV-verksamheten har den omfatt— ning som den kan ges med hjälp av enbart avgiftsfinansiering.

Trots att den svenska televisionen skall vara fri från reklam har emel- lertid den svenska marknaden för TV—reklam börjat exploateras under senare delen av 1980—talet. Det gäller TV-sändningar från satellit, som i huvudsak vänder sig till den del av den svenska publiken som är anslu- ten till kabelnät.

Satellitsändningarnas publik begränsas av kabelutbyggnadens omfatt- ning. Under de senaste åren har antalet anslutna hushåll ökat snabbt. För närvarande kan över 800 000 bostäder i Sverige nås av satellitsänd- ningar, och antalet ökar med inemot 300 000 om året. Även om öknings- takten skulle gå ner något kan man räkna med att en majoritet av Sve- riges 3,5 miljoner TV-hushåll kommer att kunna ta emot satellit-TV någon gång under 1990-talets första hälft. Efter 90—talets mitt torde an- slutningstakten ha minskat i och med att de flesta bostäder som på eko- nomiskt rimliga villkor kan anslutas till kabelnät då kommer att vara anslutna. En betydande del av Sveriges befolkning kommer troligen en- dast att ha tillgång till TV—program från marksändare.

De programföretag som utnyttjar satelliterna för reklam—TV-sändning— ar till den svenska publiken har ännu inte resurser för något mer påkos- tat programutbud. Inslaget av äldre material är påfallande stort, medan de egna produktionerna är fåtaliga och anspråkslösa. De nya programfö- retagen har emellertid visat ambitioner att skaffa sig sändningsrätt till attraktiva program, bl.a. i fråga om idrottsevenemang. Därigenom får de tillgång till ett unikt och intressant programmaterial, som kan vän— tas locka publik till de reklamsändningar som skall finansiera verksam- heten.

Även om satellit-TV-företagens kostnader för närvarande är låga är re- klaminkomsterna ännu så länge inte tillräckliga för att verksamheten skall gå ihop ekonomiskt. Man kan emellertid räkna med att inkomster- na kommer att stiga i takt med att allt flera hushåll i Sverige får till- gång till programmen. Med större inkomster ökar möjligheterna att skaffa attraktiva program. I själva verket kan ett satellit-TV—företag redan om några år ha reklaminkomster som motsvarar driftbudgeten för en av Sveriges Televisions kanaler. Eftersom satellitföretagen inte

har några särskilda förpliktelser i fråga om programmens inriktning kommer de att kunna koncentrera sina resurser mot vissa populära pro- gramkategorier på ett helt annat sätt än som är möjligt för Sveriges Te- levision.

För den del av TV-publiken som kan ta emot satellitprogrammen har de nya kanalerna inneburit att valmöjligheterna har ökat. Framför allt när det gäller filmer, serier och idrott har TV—tittarna fått mera att väl- ja på. Redan med nuvarande programutbud utnyttjas denna möjlighet i så stor omfattning att satellitkanalen ”TV 3" ses av i genomsnitt mellan 6 och 8 % av dem som kan se satellit—TV. Om programkvaliteten för- bättras kan man räkna med att tittarandelen kommer att stiga.

Konkurrensen från satellitkanalerna kan komma att medföra att Sveri- ges Television allt oftare utestängs från möjligheten att visa intressanta och populära program. TV—bolaget skulle därmed få allt svårare att leva upp till sina förpliktelser att sända kvalitets-TV till hela folket. De som främst skulle drabbas är den publik som inte kan ta emot satellitsänd- ningarna. Deras valmöjligheter försämras om de mest intressanta pro- grammen bara är tillgängliga i satellittelevisionen.

En utveckling som innebär att en stor del av befolkningen får tillgång till ett allt mer omfattande och intressant programutbud, medan TV— programmen utarmas för övriga svenskar, skulle vara oförenlig med den allmänt accepterade solidaritetsprincip som har varit vägledande för radio— och TV—politiken i vårt land. Tekniska eller geografiska hin- der har inte fått stå i vägen för att alla svenskar skall kunna få del av högklassig television. Om ett fasthållande vid nuvarande finansierings- metoder leder till att denna princip inte kan upprätthållas bör metoder- na omprövas.

Hittills har vi avstått från att använda reklam som ett sätt att finansie- ra den svenska televisionen. Händelseutvecklingen visar att denna in- ställning inte längre är hållbar. Resultatet av att hålla fast vid reklam- förbudslinjen skulle inte vara att reklamfinansierad TV hölls borta från vårt land utan bara att satellit-TV—företagen ensamma fick exploatera reklammarknaden. Några praktiska möjligheter att förhindra en sådan utveckling finns inte.

När jag undersöker möjligheten att använda inkomsterna från TV—re- klarn i Sverige på ett sådant sätt att målen för den svenska televisionen skall kunna upprätthållas även under kommande decennier utgår jag från de grundläggande värderingar som jag tidigare har redovisat, näm- ligen att målen för den svenska televisionen även fortsättningsvis skall vara att verka för yttrandefrihet, mångfald och kvalitet. Jag förutsätter också att det går att nå enighet om att det svenska språket och den sven- ska kulturens ställning skall värnas och att det nationella TV-utbudet bör vara tillgängligt i hela landet.

Frågan om en reklamfinansiering av TV-verksamheten bör alltså bedö- mas utifrån dessa utgångspunkter och bör ske så att TV—mediets obero- ende garanteras, yttrandefriheten gynnas, den nationella TV-produk- tionen stärks samt kvaliteten bibehålls eller förbättras.

Jag presenterar tre huvudalternativ för hur reklamfinansiering av svensk television skulle kunna anordnas. Samtliga förutsätter att de re- klamfinansierade programmen sänds uti ett rikstäckande nät av mark— sändare och att de uppfyller demokratiskt fastställda krav på kvalitet och omväxling.

Det första alternativet innebär att reklamsändningar skulle inledas i Sveriges Television.

Med detta alternativ skulle reklaminslagen omedelbart bli tillgängliga i hela Sverige och de tillkommande kostnaderna bli små. Därmed skulle TV—företaget få en stark och självständig ställning och kunna leva upp till ambitiösa kvalitetskrav. Inkomsterna från reklamtidsförsäljningen skulle kunna bli höga trots en förhållandevis liten mängd reklam i pro-

grammen.

De resurser som tillkommer genom reklamfinansieringen skulle tillfö- ras hela Sveriges Radio—koncernen och användas för att förstärka kvali- teten i hela koncernens verksamhet. Resurstillskottet kommer att för- bättra sysselsättningsmöjligheterna inom TV-området.

Reklamsändningarna kan förekomma i båda kanalerna eller koncentre- ras till den ena. Med reklam i båda kanalerna kan mängden reklam hål— las nere i varje kanal i jämförelse med om samma inkomst skall komma från reklam i en kanal. Å andra sidan skulle det då inte finnas något re-

klamfritt alternativ. Risken för att programsättningen påverkas av re- klamsändningarna blir också större om reklamen samlasi en kanal.

Progrämkvaliteten kan höjas genom att nya resurser tillkommer, men antalet TV—kanaler ökar inte. Satellitpubliken blir därmed också i fort- sättningen den enda som får möjlighet att välja mellan fler än två TV— kanaler.

Alternativet innebär att Sveriges Radio—koncernens dominerande ställ- ning fortsätter och att kravet på mångfald får tillgodoses inom ramen för ett företag. Frånvaron av en fristående konkurrent kan leda till mindre effektiv resursanvändning inom Sveriges Television.

Det andra alternativet innebär att Sveriges Television delas upp i två företag, där det ena lämnar Sveriges Radio—koncernen och sänder helt reklamfinansierade program, medan det andra stannar kvar i koncer- nen och sänder avgiftsfinansierade program utan reklam.

Också i detta alternativ skulle reklamsändningarna bli omedelbart till- gängliga i hela Sverige genom att de förekom i det befintliga sändarnä- tet. Reklam-TV-företaget skulle få en stark ställning och därmed kun- na visa självständighet mot annonsörerna samt uppfylla höga kvalitets- krav.

Om de medel som frigörs genom att en TV-kanal förs bort från Sveriges Television helt eller delvis stannar kvar i Sveriges Radio-koncernen, skulle också den avgiftsfinansierade verksamheten kunna höja pro- gramkvaliteten.

De ökade resurserna till TV—området kommer att leda till ökade syssel- sättningsmöjligheter.

Liksom i föregående alternativ kommer antalet TV—kanaler att vara oförändrat. Det blir därmed bara satellitpubliken som får möjlighet att välja mellan fler än två TV-kanaler.

I och med att reklam-TV-företaget skall finansieras helt med reklam och Sveriges Radio-koncernen helt med avgifter kommer ansvarsförhål— landena att vara klara. Staten behåller ett odelat ansvar för resurstill- delningen till Sveriges Radio—koncernen.

Mängden reklam i reklam—TV—kanalen skulle behöva bli högre än i fö- regående alternativ, eftersom reklam—TV-företaget skall vara helt re- klamfinansierat och är hänvisat till en kanal. I och med att Sveriges Te- levision inte sänder reklam finns emellertid ett reklamfritt alternativ.

Genom detta alternativ får Sveriges Television konkurrens av ett fristå- ende TV—företag. Effekten skulle kunna bli att Sveriges Television vita- liseras.

Det blir emellertid inte möjligt atti samma omfattning som nu tillgodo— se de mindre gruppernas intressen i programverksamheten om Sveriges Television skall hänvisas till en kanal.

Detta alternativ förutsätter att personal och andra resurser i ordnade former kan överföras från Sveriges Television till det nya reklam-TV- företaget.

Det tredje alternativet innebär att ett fristående programföretag sänder TV-prog'ram med reklam i en nyupprättad rikstäckande tredje kanal. Sveriges Television fortsätter sina avgiftsfinansierade sändningar utan reklam i två kanaler.

Detta alternativ är det enda som ger alla TV—tittare större valmöjlighe- ter genom att en ny TV-kanal tillkommer. De resurser som tillförs ge- nom reklamfinansieringen ger liksom i de andra alternativen nya ar- betstillfällen inom TV—området.

Risken för att det nya reklam—TV—företaget skall få en svag ekonomisk ställning är emellertid större än i de båda föregående alternativen efter- som reklamsändningarna skall konkurrera med två andra marksända kanaler förutom med satellitkanalerna. Dessutom kommer det nya tred- je nätet att byggas upp gradvis och inte förrän efter tre år nå 98 % av be— folkningen. Reklam—TV— företaget skulle därmed kunna få svårare att uppträda självständigt i förhållande till annonsörerna och även mindre lätt kunna uppfylla höga kvalitetskrav.

Mängden reklam i sändningarna behöver vara ännu högre än i föregå- ende alternativ, eftersom reklam—TV—kanalen kommer att nå en mind-

re delav TV—publiken.

Genom att Sveriges Television fortsätter att sända utan reklam i två ka- naler har publiken emellertid kvar ett reklamfritt alternativ med ett programutbud som är lika omfattande och varierat som i dag. Inga oklarheter uppstår om att statsmakterna har ansvaret för resurstilldel- ningen till Sveriges Radio-koncernen.

Sveriges Television får konkurrens från ett fristående TV-företag, nå- got som kan medföra en vitalisering. I denna situation kan det också fin- nas anledning att överväga att förändra den nuvarande kanalstruktu-

ren.

Eftersom reklaminkomsterna används för att bygga upp och driva en helt ny TV-kanal kommer de resursförstärkningar som kan behövas för Sveriges Radio-koncernen inte att kunna betalas med reklaminkomster utan måste finansieras med TV—avgiftsmedel.

Om en ny TV-kanal tillkommer kommer vissa kostnader för Sveriges Television att öka medan andra minskar. Nettoeffekten av dessa föränd— ringar är svår att bedöma.

Risken för att reklaminkomsterna inte skall räcka till för att finansiera en programkanal med högt ställda ambitioner får bedömas som liten, åt- minstone om den nya kanalen inte dröjer allt för länge. Om ett beslut om att inrätta en markbaserad reklamfinansierad TV-kanal skulle komma så sent att flera satellit-TV—företag har hunnit få en stark ställ- ning i Sverige, blir utsikterna naturligtvis mer osäkra.

Det andra och det tredje alternativet har som gemensam förutsättning att ett fristående TV-företag inrättas för reklam—TV-kanalen. Ett så- dant företag bör vara självständigti förhållande till olika maktgrupperi samhället. Precis som Sveriges Television bör det vara skyldigt att själv iaktta opartiskhet i kontroversiella frågor och att låta olika meningar komma till uttryck i sändningarna.

Företagets ägarkrets bör vara sammansatt på sådant sätt att ingen åsiktsriktning har möjlighet att dominera. Antalet ägare bör därför va- ra ganska stort och ingen enskild ägare eller grupp bör kunna utöva ett bestämmande inflytande över programverksamheten. Det är en fördel om ägarna kan hämtas från olika sektorer i samhället. Det är samtidigt

nödvändigt att ägarna har en sådan ekonomisk uthållighet att de kan fi- nansiera de stora investeringar som måste göras under verksamhetens

uppbyggnad.

Det nya TV-företaget bör bedriva sin verksamhet på grundval av en tidsbegränsad koncession från staten. Sex till åtta år kan vara en lämp- lig första koncessionstid.

För ett fristående TV-företag bör gälla höga krav på omväxling och kva- litet i programutbudet. Det skulle emellertid föra för långt att ålägga ett reklamfinansierat TV-företag omfattande förpliktelser när det gäller att t.ex. tillgodose olika minoritetsintressen eller att fullgöra folkbild- ningsuppgifter. Sådana uppgifter är däremot naturliga för ett avgiftsfi- nansierat programföretag.

Reglerna för reklam bör i huvudsak vara desamma för samtliga alterna- tiv.

Reklaminslagens innehåll bör främst regleras inom marknadsförings- lagstiftningens ram. Det innebär bl.a. att reklam för tobak och alkohol inte får förekomma och att man måste ta hänsyn till att TV-mediets på- verkanskraft är stor, att sändningarna vänder sig till en allmän publik i hemmen och att barn mestadels är en del av publiken.

Särskilda regler bör emellertid gälla för reklam till barn och för åsikts- reklam.

Barnen är en grupp som är särskilt utsatt för reklam i TV och det moti- verar enligt min mening restriktiva regler för reklam till barn. Reklam som särskilt vänder sig till förskole- och lågstadiebarn bör inte alls före- komma. Vidare bör reklam inte alls få sättas in före ett visst klockslag, eller i anslutning till barnprogram. Personer som medverkar i barnpro- gram eller sagofigurer som förekommer i sådana program bör inte före- komma i reklam under en period då dessa program sänds.

Som jag har nämnt bör ett reklamfinansierat TV-företag vara skyldigt att iaktta opartiskheti kontroversiella frågor och att låta olika mening- ar komma till tals i sändningarna. Om det vore tillåtet att använda TV- reklam för att göra propaganda i kontroversiella samhällsfrågor skulle

företag och organisationer med stora resurser få större möjligheter än andra att oemotsagt föra fram sina budskap genom televisionen.

Jag förordar därför att annonser i TV inte bör få avse politiska, religiösa eller fackliga frågor. Inför t.ex. val eller folkomröstningar bör emellertid politisk annonsering kunna tillåtas, förutsatt att berörda parter är över- ens om vilka regler som skall gälla.

Såvitt man nu kan bedöma behöver en helt reklamfinansierad TV-ka- nal kunna sända ca 6 minuter reklam per timme för att inkomsterna skall räcka till ett ambitiöst programutbud. Reklaminslagen bör i första hand placeras i block mellan programmen. Med hänsyn till den förhål- landevis omfattande reklammängden bör det emellertid också vara till- låtet att under vissa förutsättningar placera reklaminslag i program. En allmän förutsättning bör vara att det sker med varsamhet och under hänsynstagande till det enskilda programmets karaktär och publikens möjlighet att uppleva programmet.

Om reklamsändningarna skall bedrivas i Sveriges Televisions sänd- ningar kan reklammängden vara mindre. Det finns då inte anledning att gå ifrån principen att reklaminslagen skall placeras mellan pro- grammen.

De regler som gäller för reklamen i en marksänd svensk TV-kanal bör gälla även för satellitsändningar som länkas upp från Sverige och för vi- daresändning i kabelnät av satellitsända TV-kanaler som särskilt rik- tas till Sverige. '

WH" "av k.. ' *Vi" Inka,

I'll

1.333?” "1 ,.

1. Massmedier och massmediepolitik

1 .1 Frihet och garantier för mångfald

I takt med att massmedieområdet expanderat har dess ekonomiska be- tydelse och intresset för att bedriva affärsverksamhet på området ökat. För den enskilde utgör massmedieutgifterna en avsevärd del av hus- hållsbudgeten.

Massmediernas största betydelse i samhället är dock inte av ekonomisk art utan handlar om deras roll för den demokratiska processen och den nationella kulturen.

Genom massmedierna får vi en stor del av den information som är nöd- vändig för att ta ställning i samhällsfrågorna. Massmedierna kommen- terar också vad som sker i samhället och granskar den verksamhet som utövas av inflytelserika grupper och personer. Massmedierna ger möj- lighet att föra fram åsikter men också att ta del av andras ståndpunkter.

Massmedierna spelar en viktig roll för att förmedla intryck från andra länder och kulturer. liksom de är av avgörande betydelse för det svenska språket och kulturen.

En viktig del av massmediernas verksamhet är att sprida nyheter och informationer som kan uppfattas som besvärande av politiker, företag eller organisationer. Massmedierna måste därför kunna agera oberoen- de av olika offentliga eller privata maktgrupper.

Vi glömmer lätt att kampen för massmediernas frihet inte kan vinnas en gång för alla. Det kan alltid komma makthavare som önskar behär- ska massmedierna och utnyttja dem för sina syften. De viktigaste politi-

ska åtgärderna inom massmedieområdet är därför de som syftar till att garantera massmediernas självständiga ställning.

Inom massmediepolitiken intar därför yttrandefrihetsmålet en särställ- ning. En av förutsättningarna för yttrandefriheten är den etablerings- frihet som råder inom de allra flesta delar av kultur— och massmedieom- rådet. Genom etableringsfriheten säkerställs möjligheten för vem som helst att ge ut tidningar, tidskrifter, böcker, grammofonskivor och vi- deogram utan att myndigheterna kan lägga hinderi vägen.

För det tryckta ordet garanteras etableringsf'riheten i tryckfrihetsför- ordningen. Inom regeringskansliet pågår ett arbete med att utvidga grundlagsskyddet för det fria ordet till andra massmedier. Representan- ter från riksdagspartierna deltar i det arbetet.

I långa stycken leder marknadshushållningen inom massmedieområdet till ett varierat utbud som väl tillgodoser publikens behov. I vissa situa— tioner resulterar emellertid inte marknadsmekanismerna i önskvärd mångfald, kvalitet och förnyelse. Inom t.ex. dagspressen verkar starka ekonomiska krafter i riktning mot en koncentration till ett fåtal tid- ningsföretag, som vart och ett har en dominerande ställning inom sitt utgivningsområde. Om utgivningen av litteratur och tidskrifter i alltför stor omfattning inriktas på upplageframgångar hotas mångfalden och den konstnärliga förnyelsen hämmas. Samma förhållande gör sig gäl- lande inom grammofonindustrin.

En uppgift för kultur- och mediepolitiken är att balansera marknads- krafterna när dessa hotar att göra utbudet ensidigt eller utslätat. För att gynna mångfald, kvalitet och inhemsk produktion finns olika former av samhällsstöd anpassade till de praktiska förutsättningarna på varje området.

För dagspressen finns sedan 1960-talet ett statligt presstöd, som är in- riktat på att främja konkurrens och mångfald. Kulturtidskriftsstödet har till syfte att säkerställa utgivningsmöjligheterna för en rad olika tidskrifter inom vitt skilda ämnesområden. Inom litteraturens område finns ett statligt stöd för att vidmakthålla bredd och mångfald i utgiv- ningen. Liknande stödformer finns också för fonogramutgivningen.

De särskilda ekonomiska egenskaperna hos massmedieprodukter har lett till att en speciell företagsstruktur har utvecklats inom området. Det kännetecknande för en film, en bok eller en grammofoninspelning är att kostnaderna för att framställa det första exemplaret kan vara mycket höga. Den marginella kostnaden för att framställa och distri- buera nya exemplar till publiken är däremot mycket låg. Om försälj— ningen misslyckas kommer det producerande företaget att göra en för- lust, som i värsta fall uppgår till hela produktions- och lanseringskost- naden. I de fall då filmen, skivan eller boken gör succé kan i stället vins- ten bli mycket stor.

Behovet av att balansera förlusterna från ett stort antal ekonomiskt misslyckade utgivningar mot vinsterna av det fåtal som blir mycket framgångsrika har medfört att ett antal mycket stora företag har kom- mit fram inom film-, grammofon— och förlagsbranschen. Ofta har sam- ma företag verksamhet inom flera delar av massmedieområdet, något som bl.a. underlättar att distrbuera ett och samma verk i flera former. Det är också vanligt att sådana företag är verksamma i flera olika län- der. En orsak till detta är de stora ekonomiska vinster som kan göras om frukterna av ett konstnärligt skapande med små förändringar kan säl- jas i ett stort antal länder.

Utvecklingen i riktning mot storföretag med internationell verksamhet startade inom filmens område. Det är också på filmområdet som de stora länderna, och framför allt USA, har den mest dominerande ställningen. Det kulturpolitiska stödet till svensk filmproduktion har också större relativ vikt än inom övriga delar av massmedieområdet. Det stöd som genom Filminstitutet kanaliseras till den svenska filmen syftar inte ba- ra till att säkerställa att vissa ekonomiskt olönsamma filmgenrer kan överleva. Stödet är nödvändigt för att vi över huvud taget skall kunna upprätthålla en nationell filmproduktion i ett land av Sveriges storlek.

De stora massrnedieföretagen ger anledning att rikta uppmärksamhe- ten mot risken för att också privata monopol kan komma att hota kvali— tet och mångfald inom massmedieområdet. För att vi skall kunna slå vakt om vår nationella kultur och vår nationella identitet är det angelä- get att bestämmanderätten över viktiga massmedier stannar i Sverige.

1 .2 Frekvensbristen bestämmer villkoren för radio och TV

Inom radio- och TV-området är de tekniska förutsättningarna helt and- ra än för övriga massmedier. Ända sedan radio— och TV-sändningar först inleddes har knappheten på lämpliga sändningsfrekvenser .ort att endast ett mycket begränsat antal radio— och TV-företag kan vara verksamma samtidigt inom samma område. Fri etablering i egentlig mening är inte möjlig inom radio— och TV-området, eftersom den eller de som först inleder verksamhet omedelbart hamnar i monopolställning. Det har inte heller funnits någon teknik för ta betalt för själva radio- lyssnandet eller TV—tittandet genom att endast de betalningsvilliga nås av sändningarna.

Radio- och TV-programmen har därför inte kunnat erbjudas på en marknad där enskilda medlemmar av publiken har kunnat välja mellan ett stort antal samtidigt tillgängliga program. Analogier mellan televi- sionen och t.ex. dagspressen är missvisande redan av denna anledning.

I stället har sammansättningen av radio— och TV—utbudet inneburit att man i alla länder har försökt utnyttja en begränsad nationell resurs på sådant sätt att allmänhetens behov skall bli tillgodosedda på bästa sätt. I Sverige har vi valt att låta radio— och så småningom TV-sändningarna bedrivas av ett monopolföretag med långtgående förpliktelser att svara för att hela folket skall ha tillgång till program som präglas av mång- fald och kvalitet.

De allmänna villkoren för radio— och TV-verksamheten har fastställts av riksdag och regering på sådant sätt att mångfald, kvalitet, regional spridning och ett betydande mått av intern konkurrens skall gälla. In- om dessa ramar är det emellertid programföretagen som självständigt avgör hur programverksamheten skall utformas. Verksamheten har fi- nansierats genom mottagaravgifter.

Även efter det att det legala monopolet avskaffades år 1978 har Sveriges Radio-koncernen en dominerande ställning. Inom koncernens ram har stora resurser satsats på att utveckla radio— och TV-verksamhet som fyller olika behov.

Sveriges Television AB sänder rikstäckande program i två kanaler. Ut- bildningsprogrammen i TV sänds av ett särskilt bolag inom koncernen, Sveriges Utbildningsradio AB. De två kanalerna inom Sveriges Televi- sion fungerar självständigt och har olika struktur genom att Kanal 1 är baserad i Stockholm medan TV 2 bygger på distriktens verksamhet. På så sätt skapas en konkurrenssituation trots att de båda TV-kanalerna verkar inom samma företag.

Riksradion och utbildningsradion sänder rikstäckande ljudradiosänd- ningar i tre kanaler. Kanalerna har olika programprofil med talpro- gram i program 1, s.k. seriös musik, utbildningsprogram och minoritets- program i program 2 och lätt musik i program 3.

Under senare tid har de regionala ljudradiosändningarna inom ramen för Sveriges Lokalradio AB utvecklats kraftigt. För närvarande pågår en utbyggnad som när den är klar kommer att göra att lokalradion kan sända i egen kanal i hela landet.

Varje lokalradioområde är journalistiskt självständigt. Genom lokalra- dion kan ljudradion fungera som ett komplement till dagspressen. Detta är särskilt viktigti de områden där pressen har en ensidig struktur.

Televisionen sänder också regionala program, men de höga kostnaderna gör att regionerna blir ganska stora och att sändningstiden inte blir sär- skilt lång.

Genom närradion, som bedrivs vid sidan av Sveriges Radio-koncernen, har ideella organisationer fått möjlighet att använda radiomediet för att sprida sitt budskap.

Kravet på TV-sändningarna att inom en begränsad sändningstid tillgo- dose många olika önskemål och smakriktningar gör givetvis att en rad kompromisser måste göras. Om många olika var för sig små grupper skall få sina önskemål uppfyllda kommer dels varje grupp att tillgodoses ganska sällan och under ganska kort tid, dels kan de små gruppernas in- tressen komma i konflikt med majoritetens.

I detta sammanhang finns det emellertid anledning att påpeka några saker. Den första är att det som i fråga om TV—program betecknas som små grupper, t.ex. en eller två procent av befolkningen, i alla andra

sammanhang anses som en mycket stor publik. Om t.ex. en TV—teaterfö- reställning ses av en procent av befolkningen mellan 9 och 79 år, 70 000 personer, har den haft nästan dubbelt så många åskådare som Helsing- borgs stadsteater under ett år.

Den andra är att även en stor publik kan vara sammansatt på olika sätt. Sportprogrammen är ett exempel på detta. Sporten är näst nyhetspro- grammen den programkategori som är mest populär bland den manliga publiken. Bland kvinnorna hamnar Sportprogrammen däremot först på sjätte plats. Även ett TV-företag som uteslutande vänder sig till stora tittargrupper måste sända program av många olika slag och kan inte tillfredsställa alla delar av publiken samtidigt.

I Sverige har vi hittills valt att avstå från att utnyttja reklam för att fi- nansiera radio— och TV-verksamheten. Två skäl för detta har varit att reklam i radio och TV kan hota dagspressens finansiering och att radio- och TV-reklam har lågt värde ur konsumentsynpunkt.

Det tredje motivet tar direkt sikte på finansieringssättets betydelse för televisionen. Reklamfinansiering kan skapa ett beroende hos TV-före- taget, leda till rädsla att ta upp kontroversiella och för annonsörerna obekväma ämnen och till att programutbudet anpassas till nödvändig- heten att få in stora reklaminkomster. Reklamen kan också mer direkt göra televisionen sämre, genom att reklaminslag kommer in som ett stö- rande inslag i sändningarna.

Jag vill understryka att reklamfriheten i svensk television innebär att man har avstått från en finansieringskälla och därmed från möjligheten att använda ytterligare resurser för radio— och TV -ändamål. Trots detta har emellertid riksdagsmajoriteten vid upprepade tillfällen ansett att skälen mot reklamfinansiering har varit starkare.

1.3. Satellitsändningarna ändrar förutsättningarna

Nu har emellertid reklam börjat användas för att finansiera televisions— sändningar, riktade mot Sverige. De tekniska förutsättningarna för det- ta är att allt flera svenska bostäder ansluts till kabelnät, genom vilka satellitsända TV—program kan distribueras. Ekonomiskt och program- politiskt bygger de nya satellitkanalerna på kommersiell grund. Utsik-

terna till ekonomisk framgång och långsiktig överlevnad är helt och hållet knutna till möjligheten att få inkomster till den marknad som fö- retaget vänder sig till, nämligen marknaden för TV—reklam eller för betal—TV.

För de svenskar som kan ta emot satellitsändningarna ökar valmöjlig- heterna kraftigt. För denna del av befolkningen har alltså satellittekni- ken upphävt en del av de begränsningar som tidigare har har gällt för televisionen.

När det gäller marksänd TV finns emellertid knappheten på frekvenser kvar. Det finns tekniska möjligheter att upprätta ytterligare två riks- täckande marksända TV-kanaler, inte flera.

En konkurrens mellan den svenska televisionen och satellit—TV-företa- gen kan i praktiken komma att leda till att programutbudeti Sveriges Televisions båda kanaler blir sämre. Det inträffar om satellitföretagen har framgång i sin tävlan med Sveriges Television om de mer populära programmen. För den del av befolkningen som inte har möjlighet att se satellitprogrammen blir en sådan utveckling entydigt negativ. De kan inte se det nya och det de redan har förlorar i kvalitet.

Denna situation innebär en utmaning för regering och riksdag.

Hittills har det rått en betydande enighet om huvudmålen för TV-politi- ken. Alla som bor i Sverige skall kunna se på TV-program av god kvali- tet. Oavsett vilka vi år skall vi kunna hitta något intressanti televisio— nen både när våra önskemål överensstämmer med flertalets och vid de tillfällen då de inte gör det. Televisionen skall ge olika intresseinrikt— ningar möjligheter att komma till uttryck och den skall ha en omfattan- de och kvalificerad bevakning av det som händer i Sverige och världen.

Dessa mål har egentligen inte på allvar ifrågasatts av någon. Det som diskussionen har handlat om är i vilken grad målen uppnås och om en annan organisation eller andra finansieringsmetoder skulle vara mer ändamålsenliga.

Nu är vi på väg in i en situation då den kommersiella konkurrensen kan göra det svårt eller omöjligt att uppfylla målen, därför att de medel som vi hittills har utnyttjat visar sig otillräckliga. Behovet att slå fast de

grundläggande värderingar om yttrandefrihet, mångfald och kvalitet som gäller för den svenska televisionen kommer emellertid inte att bli mindre under de kommande årtiondena, utan större.

Det är då viktigt, menar jag, att vi är beredda att ompröva TV-politi- kens medel för att även i fortsättningen kunna leva upp till målen.

Under nuvarande omständigheter leder beslutet att avstå från att an- vända reklaminkomster för finansiering av den radio— och TV-verksam- het, för vilken de svenska samhällsorganen kan bestämma villkoren, till att reklam i stället används för att finansiera TV-verksamhet som står utanför demokratiskt inflytande och som utvecklas helt på kom- mersiella grunder.

Jag vill därför undersöka möjligheten att tillföra svensk TV reklamin- komster och andra former av kommersiell finansiering på ett sådant sätt att målen för den svenska televisionen kan uppnås även i fortsätt- ningen. I en situation där nya finansieringskållor kan komma att tas i bruk finns det också anledning att ompröva den hittillsvarande stånd- punkten att svensk television som arbetar på uppdrag av riksdag och re- gering skall organiseras uteslutande inom ramen för Sveriges Radio- koncernen.

Inför de utmaningar som väntar under 1990-talet vill jag till sist sär- skilt framhålla följande.

Vår vilja att låta oss integreras i ett större internationellt sammanhang blir för varje är allt mera framträdande. Det gäller såväl världen i stort som Europa, Norden och länderna runt Östersjön. Denna allt innefat- tande inriktning av vår politik ställer växande krav på utbildnings-, forsknings-, kultur- och mediepolitiken. Ju mer aktiva vi vill vara in- ternationellt, desto mer måste vi beflita oss om vår egen självkännedom, vårt eget språk och vår egen kultur.

Det är därvid särskilt väsentligt att förbättrade möjligheter till infor- mation, underhållning och kulturell stimulans kommer alla i Sverige till del. Sverige får inte utvecklas till ett ”två tredjedels-samhälle", där majoriteten av befolkningen har rikliga valmöjligheter medan situatio- nen för mindretalet försämras. Allra minst får detta bli fallet inom språ- kets och kulturens område.

Frågan om reklamfinansiering eller reklamfrihet bör bedömas i förhål- lande till vilket finansieringssätt som bäst gagnar möjligheterna att ga- rantera TV-mediets oberoende, gynna yttrandefriheten och utveckla svenskt språk och svensk kultur mot bakgrund av en växande interna- tionell förståelse.

' ”,r”,' ,

hiv,

h; '||

."-|,,,',t ,, du »|

»L'Fl.

"H"

HJ'H |

' w Hm ' ",!!!" ”' f ' ' ,, . _', ' ”- IL ['#'-q, ” , ” '.' "”' ,I' # (liiit- . . .. lil ::

,i|l|||ln

! "ur |;_' "..'e'! '.FFF».|'- "|! , "' '!.j_. ,Ö' w ! "

|||

,- . . (".”'-

,,,,H_

' W» _ ||I|_i'||

2. Televisionen i Sverige

I detta kapitel kommer jag att översiktligt behandla de villkor som gäl- ler för olika slag av TV—verksamhet i Sverige. Jag kommer också att be- skriva de förhållanden under vilka TV—satelliterna arbetar, vilka regler som gäller för mottagning av satellitprogram i Sverige samt hur satel- litsändningarna utvecklas.

2.1. Sveriges Television

De villkor som gäller för Sveriges Radio—koncernens verksamhet och därmed för Sveriges Television är i långa stycken hämtade från de prin- ciper om "public service broadcasting” som utformats inom brittiska BBC sedan 1920—talet. Med en översättning talar man om att radion och televisionen i Sverige skall verka ”i allmänhetens tjänst".

Villkoren för verksamheten sammanfattas i det följande under rubri- kerna "Geografisk rättvisa", "Redaktionellt oberoende”, "Mångfald och balans”, "Ett omväxlande programutbud av god kvalitet" och ”Finansie- ring genom avgifter".

Geografisk rättvisa

Sändarnåten för de båda TV—kanalerna är utbyggda så att sändningar- na i princip kan tas emoti alla bebodda delar av landet. Sandarutrust- ningen kompletteras fortlöpande för att mottagningsmöjligheterna skall förbättras där det behövs.

Sveriges Television är organiserat i elva distrikt som alla har produk- tionsmöjligheter. Regionala nyhetsprogram sänds över åtta områden. TV 2 är organiserad som en rikskanal, vars verksamhet bygger på di- strikténs produktion.

Möjligheten till en finfördelad, lokal bevakning i TV är emellertid be- gränsad, främst på grund av de höga kostnaderna för TV—produktion.

Redaktionellt oberoende

En grundläggande förutsättning för att televisionen skall kunna bedri- vas i allmänhetens tjänst är att programverksamheten står fri i förhål- lande till såväl staten som de stora organisationerna och andra makt-

centra.

Omsorgen om det redaktionella oberoendet avspeglas såväl i radiolagen som i koncernens organisation och finansieringsformerna.

I radiolagens 5 & tredje stycket stadgas att ett programföretag ensamt avgör vad som skall förekomma i en rundradiosändning som företaget anordnar. Denna bestämmelse kompletteras med det s.k. censurförbu- deti 8 5 första stycket, som innebär att myndigheter och andra allmän- na organ inte i förväg får granska eller föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och inte heller förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Efterlevnaden av gällande regler om pro- gramverksamheten granskas i efterhand av radionämnden, som är ett organutan befogenheter att föreskriva vad som skall sändas.

Sveriges Radio är organiserat som en koncern med moderbolaget Sveri- ges Radio AB samt de fyra sändande dotterbolagen Sveriges Television AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges Ut- bildningsradio AB. Det är dessa dotterbolag som är programföretag i ra— diolagens mening och därmed ensamma ansvariga för sändningarnas innehåll. För uppbörd av TV-avgifter finns dotterbolaget Radiotjänst i Kiruna AB.

Aktierna i Sveriges Radio AB ägs av organisationer och företag inom folkrörelsesektorn (60 %), näringslivet (20 %) och pressen (20 %). Rege-

ringen utser ordförande och ytterligare sex ledamöter i moderbolagets styrelse medan fem ledamöter utses av bolagsstämman.

Moderbolagets uppgift är bl.a. att fungera som en buffert mellan staten och programföretagen. Det är moderbolaget som avger anslagsfram- ställning för hela koncernen och fördelar av staten tilldelade medel mel- lan företagen inom koncernen. Moderbolaget har också det övergripan- de ansvaret för allt utom själva programverksamheten inklusive sam- ordningen inom koncernen. Moderbolaget utser dotterbolagens styrel-

ser.

Till finansieringsformerna återkommerjag under en särskild rubrik.

Mångfald och balans

När etableringsmöjligheterna är begränsade, som de är inom radio— och TV—området, är det viktigt att många röster får komma till tals.

I 6 & radiolagen föreskrivs att programföretagen skall utöva sin sänd- ningsrätt opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vidsträckt yttrandefrihet skall råda i ljudradio och TV.

I lagen sägs vidare att programföretagen i programverksamheten skall hävda det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om al— la människors lika värde och den enskilda människans frihet och vår- dighet. Detta är den s.k. demokratibestämmelsen.

Kravet på opartiskhet tar främst sikte på fyra företeelser, nämligen 1) kritik mot klart utpekad part, 2) ensidig behandling av ämne eller hän- delse, 3) värderande uttalanden av programledare och liknande medver- kande i kontroversiella frågor samt 4) reklambetonat gynnande av före- tag eller produkter. I vissa fall kan ensidiga inslag balanseras genom andra program, om det framstår som naturligt för publiken.

Principen om saklighet innebäri första hand att sakuppgifter skall vara sanna. Saklighetskravet aktualiseras emellertid också när det gäller faktapresentationer som är missvisande utan att de meddelande uppgif- terna är oriktiga. Felaktiga sakuppgifter skall beriktigas där det är på— kallat.

Kravet på att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i radio och TV uppfattas som en uppmaning att inte tolka kraven på opartiskhet och saklighet så strängt att yttrandefriheten inskränks.

Den s.k. demokratibestämmelsen är inte avsedd att hindra programfö— retagen från att skildra odemokratiska förhållanden eller företeelser el- ler från att återge odemokratiska meningsyttringar. Radionämnden har emellertid hävdat att uttalanden som inte är förenliga med demokrati- bestämmelsen skall bemötas i omedelbar anslutning till sändningen.

Kravet på mångfald kommer inte bara till uttryck i det regelverk som gäller för verksamheten utan också i organisationen. Inom TV—bolaget är de båda TV—kanalerna organiserade som självständiga enheter. Me- ningen är att konkurrensen mellan de båda kanalerna skall bidra till att vitalisera TV—mediet och förstärka mångfalden.

Ett omväxlande programutbud av god kvalitet

Tyngdpunkten i Sveriges Radios programverksamhet har skiftat under olika epoker. Något schematiskt kan de första decennierna sägas ha präglats av folkbildningsambitioner, medan etermediernas roll i ny- hetsförmedling och opinionsbildning var huvudtemat i det beslut om ra- dion och televisionen som fattades år 1966. I och med ett riksdagsbeslut år 1978 fördes de kulturpolitiska målen in i riktlinjerna för etermedie- verksamheten. Inför det beslut som fattades år 1986 betonades särskilt vikten av att värna om kvalitet, integritet och mångfald i verksamhe- ten. Folkbildningsambitionen underströks åter. Det svenska inslaget i programverksamheten framhåvdes.

De närmare reglerna för programverksamhetens inriktning finns i de avtal som är slutna mellan staten och de fyra programföretagen.

Här redovisas de avtalsbestämmelser som gäller för Sveriges Television. Riksradions och Lokalradions avtal har ett likartat innehåll, medan Ut— bildningsradions avtal skiljer sig från de övri gas på grund av detta före- tags särskilda uppdrag.

Grundläggande är att programverksamheten skall bedrivas med beak- tande av televisionens centrala ställning i samhället, dess betydelse för den fria åsiktsbildningen och kulturens utveckling. Programmen skall ge kunskaper och upplevelser, förmedla erfarenheter samt skänka god underhållning. De skall utformas så att de genom kvalitet, tillgänglig- het och mångsidighet i skälig omfattning tillgodoser skiftande behov och intressen hos befolkningen. Även mindre gruppers intressen skall i görlig mån tillgodoses.

Vidare skall programutbudet som helhet präglas av folkbildningsambi- tioner. Det skall utformas så att utrymme ges åt en mångfald av olika åsikter och meningsriktningar och så att hänsyn tas till olika förutsätt- ningar hos befolkningen. Ett mångsidigt utbud av program på svenska språket skall tillhandahållas. Svenska artister och verk av svenska upp- hovsmän skall förekomma i betydande omfattning.

Dessa allmänna bestämmelser preciseras i avtalet genom att det sägs att Sveriges Television skall meddela nyheter samt kommentera eller på annat sätt belysa händelser och skeenden och därvid ge den allsidiga information som människorna behöver för att vara orienterade i sam- hälls— och kulturfrågor. Vidare skall Sveriges Television stimulera till debatt kring viktigare samhälls— och kulturfrågor och granska myndig— heter, organisationer och företag som har inflytande på beslut som rör medborgarna samt spegla verksamheten inom sådana organ och inom andra sammanslutningar och föreningar.

Sveriges Television skall också tillvarata televisionens särskilda förut- sättningar att ge upplevelser och stimulera fantasin och därigenom ge möjligheter till inlevelse, engagemang och förströelse, främja konstnär- lig och kulturell förnyelse samt bedriva skapande verksamhet med konstnärliga utrycksformer. Sveriges Television skall även bevaka och granska händelserna och utvecklingen på kulturlivets olika områden samt i samspel med det övriga kulturlivet stimulera och förmedla olika kulturaktiviteter.

Sveriges Television skall i skälig omfattning tillgodose olika intressen i fråga om bl.a. religion, kultur och vetenskap samt ta särskild hänsyn till språkliga och etniska minoriteter och olika grupper av handikappa- de.

Det är moderbolaget som bestämmer hur ansvaret för att tillgodose oli- ka minoritetsintressen skall fördelas mellan programföretagen.

Finansiering genom avgifter

Sveriges Radios och televerkets drifts- och investeringsutgifter i sam- band med den allmänna programverksamheten betalas med TV—av- giftsmedel. Även radionämndens verksamhet betalas med avgiftsmedel. Utlandsprogrammen betalas dock över statsbudgeten under utrikesde- partementets huvudtitel. Även Sveriges Radio-koncernens kostnader för utsändning av en svensk TV-kanal i södra Finland betalas med statsmedel.

TV-avgiftens storlek bestäms av riksdagen. Fr.o.m. den 1 juli 1989 är avgiften per hushåll 1 084 kr. om året.

Det är också riksdagen som bestämmer medelstilldelningen till Sveri- ges Radio. Som nämnts i det föregående är det moderbolaget som beslu- tar om medelsfördelningen mellan dotterbolagen. Statsmakten har där- med inte möjlighet att styra hur tilldelade medel skall användas inom koncernens verksamhet.

För Sveriges Radio gäller särskilda regler för kostnadskompensation och särskilda planeringsiörutsåttningar för längre perioder. För kost— nadskompensationen tillämpas ett särskilt index, som är anpassat till den kostnadssituation som gäller för koncernen. Planeringsförutsätt— ningarna har tidigare inneburit att koncernen har kunnat räkna med ett visst rationaliseringskrav och ett visst tillskott av medel för nya än- damål. För tiden fr.o.m. budgetåret 1989/90 och till avtalsperiodens slut den 30 juni 1992 gäller i stället att de medel som frigörs genom bespa- ringar och strukturella förändringar får användas av koncernen enligt eget gottfinnande.

Betald kommersiell reklam eller s.k. sponsrade program får inte före- komma i sändningarna. Inkomster från reklam eller sponsring är alltså inte tillåtna.

I kapitel 4 kommer jag att närmare behandla vilka resurser den svenska televisionen förfogar över för sin verksamhet.

2.2. Radio och TV utanför Sveriges Radio

Som jag tidigare nämnt har Sverige Radio-koncernen en dominerande ställning inom radio— och TV—området i vårt land. Sedan senare delen av 1970-talet har det emellertid tillkommit nya former av radio— och trådsändningsverksamhet som riktas till allmänheten. Gemensamt för dem är att de når begränsade områden eller vänder sig till särskilda

grupper.

Närradion

Med närradio avses rundradiosändningar med begränsad räckvidd av ljudradioprogram. För verksamheten gäller närradiolagen (1982:459).

Närradion skall vara ett språkrör för det lokala ideella föreningslivet. Rätt att sända närradio kan endast ges till lokala ideella föreningar, för— samlingar inom svenska kyrkan och obligatoriska studerandesamman- slutningar. Dessutom kan sammanslutningar av flera tillståndshavare (närradioföreningar) få en i förhållande till övriga tillståndshavare be- gränsad sändningsrätt.

Varje sändningsberättigad förening skall i närradion få ge uttryck för sitt budskap. Programreglerna inskränker sig till förbud mot kommersi- ell reklam och sponsring samt en föreskrift om att programutbudet en— dast i begränsad omfattning får innehålla material som inte är fram- ställt enbart för den egna verksamheten. Dessutom får tillståndet att sända återkallas om en sammanslutning har sänt ett program som har befunnits innefatta ett yttrandefrihetsbrott och som innebär ett allvar- ligt missbruk av yttrandefriheten.

Frågor om närradio prövas av en för hela landet gemensam närradio- nämnd, som också har tillsyn över verksamheten.

Den 30 juni 1989 pågick närradiosändningar i 150 sändarområden. 2 353 sammanslutningar hade sändningstillstånd i slutet av år 1988, en ökning med 264 under året.

Närradioverksamheten finansieras av de sändande sammanslutningar- na.

Radiotidningar

Med radiotidningar avses radioprogram för synskadade som innehåller material ur dagstidningar. Programmen sänds ut nattetid över FM—nä- tet och spelas in automatiskt hos de synskadade. Den vanligaste formen är den upplåsta tidningen, där en redigerad version framställs av förla- gan. En annan form är RAPS/RATS-tidningen. Då förs allt material i tidningen över till ett dataminne hos mottagaren. Med hjälp av ett sök- system och en anordning för punktskrift eller konst-ort tal kan den synskadade söka fritti hela materialet.

Enligt lagen (1981:508) om radiotidningar krävs tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer för att sända radiotidning i rundradiosändning eller i trådsändning som når fler än 100 bostäder. Tillstånd ges till ägaren av den nyhetstidning som skall vara förlaga till radiotidningen. Sändning av annonsmaterial får endast ske om ljudet är förvrängt eller innehållet kodat.

För verksamheten med radiotidningar utgår ett särskilt statligt bidrag. Bidragsmedlen fördelas av taltidningsnämnden, som också meddelar tillstånd att sända radiotidningar.

Den 1 juli 1989 sändes 13 dagstidningar ut som radiotidningar. Antalet abonnenter var 1 286. Ytterligare 16 tidningar har tillstånd, men har ännu inte inlett sändningar.

Utsändning av finländska TV—program

Sedan år 1986 pågår en försöksverksamhet med utsändning av en fin- ländsk TV—kanal från Nacka—sändaren. Sändningarna är avsedda för de ca 40 000 finländska hushåll som finns inom Storstockholmsområdet.

För verksamheten gäller en särskild, tidsbegränsad lag, lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram. Lagen gäller till utgången av år 1990.

Enligt lagen är det regeringen som ger tillstånd till sändningarna. Sändningen skall bestå av vidaresändning av program som samtidigt sänds eller kort tid dessförinnan har sänts i Finland av Oy Yleisradio Ab. För sändningstillståndet får bl.a. föreskrivas villkor som avser för- bud mot kommersiell reklam.

Regeringen har givit Riksförbundet Finska föreningar i Sverige till- stånd att bedriva sändningsverksamheten. Av upphovsrättsliga skäl in- går inte utländska filmer, serier m.m. i programmen.

Svenska staten betalar de tekniska kostnaderna för sändningarna samt ger fr.o.m. den 1 december 1988 ett bidrag till Riksförbundet Finska för- eningar i Sverige för de kostnader som Riksförbundet har för verksam- heten.

En särskild utredare (U 1987:02) har nyligen i en rapport presenterat olika möjligheter för hur TV—utbytet mellan Sverige och Finland skulle kunna utformas i framtiden.

2.3. Satellitsändningar och lokala kabelsändningar

Centralantennanläggningar för att ta emot de båda svenska TV—pro- grammen och — i gränstrakterna — grannländernas TV-program har funnits sedan länge. Det var emellertid först i och med att satelliter bör- jade användas för sändningar av TV—program till allmänheten som ka- belnät med större kapacitet började byggas i Sverige.

I detta avsnitt lämnar jag en översiktlig redogörelse för de villkor som gäller för satellitsändningar, för den svenska lagstiftningen om lokala kabelsändningar samt för sändningsverksamhetens utveckling i Sveri-

ge. Satelliterna En telesatellit förstärker en radiosignal från en sändare på jordytan och sänder den tillbaka till jorden. Signalen från satelliten kan tas emot in— om ett mycket stort område. Eftersom satellitsignalen är svag krävs

känsliga mottagare och stora antenner, som vanligen är utformade som en skål eller tallrik (”parabolantenner").

De satelliter som används för TV—överföringar till allmänheten är av den geostationära typen, dvs. de roterar runt jorden i en bana som ligger 36 000 km över ekvatorn. En satellit som rör sig i denna bana i jordrota- tionens riktning befinner sig alltid över samma punkt på jordytan. Det gör att en mottagningsantenn lätt kan riktas mot satelliten.

Telesatelliter kan delas in efter sin tekniska beskaffenhet eller sitt an- vändningsområde. Någon klar och allmänt vedertagen indelningsgrund finns inte, utan olika indelningar används i olika sammanhang.

Den internationella telekonventionen och det till konventionen hörande s.k. radioreglementet innehåller föreskrifter om tilldelning av radiofre- kvenser för olika ändamål, bl.a. hur radiofrekvensspektrum skall få an- vändas för olika slags satellittjänster. För detta ändamål skiljer man bl.a. mellan fast satellittrafik, ”Fixed-Satellite Service”, och satellit- rundradio, ”Broadcasting—Satellite Service”.

Fast satellittrafik innefattar satellittrafik mellan markstationer med bestämd belägenhet. Även sändningar till satelliter räknas till fast sa- tellittrafik.

Med satellitrundradio avses sändningar från satelliter som är avsedda för direkt mottagning av den stora allmänheten. Med direkt mottagning avses i radioreglementet både individuell mottagning och mottagning i gemensamma anläggningar.

I radioreglementet finns bestämmelser om att vissa frekvensband är av- sedda för fast satellittrafik och andra för satellitrundradio. Det finns också regler för vilka procedurer som skall följas då någon avser att bör- ja utnyttja satelliter för olika ändamål. Det har emellertid visat sig att satelliterna inte alltid används enbart för det ändamål för vilket det ut— nyttjade frekvensbandet är avsett.

De viktigaste telesatellitsystemen är de som ägs av mellanstatliga orga- nisationer. Den mest betydande är Intelsat (International Telecommu- nications Satellite Organization) som har 110 medlemsstater. En mot-

svarande organisation inom det sovjetiska intresseområdet är Inter- sputnik med 15 medlemsstater.

Vid sidan av de världsomspännande systemen finns system av telesatel- liter som täcker begränsade delar av jorden. För Europa finns Eutelsat (European Telecommunication Satellite Organization).

Det finns även satelliter som ägs av enskilda stater eller av privata före- tag.

De första telesatelliterna i reguljär drift togs i bruk år 1964. Dessa satel- liter användes för överföring av teletrafik och TV—program över stora avstånd, t.ex. mellan olika kontinenter. Mottagarna av TV—sändningar- na var nationella radioföretag som använde programmen i sina vanliga rundradiosändningar. Det var alltså fråga om fast satellittrafik. Några planer på att använda satelliterna för att överföra TV—program till en- skilda kabelnät fanns inte vid denna tid.

I Europa startade försöken att sända TV—program via satellit till kabel- nät i början av 1980—talet. Den satellit som användes var en föregång- are till Eutelsats första reguljära satellit. Föregångaren till dagens Sky Television var det första programföretag som bildades för att bedriva så- dana programöverföringar.

När Eutelsat år 1983 sände upp sina första två reguljära satelliter be- slöt organisationen att medge att sändarkapaciteten i den ena satelli- ten, vars egentliga uppgift är att fungera som reserv för de telekommu- nikationer som befordras genom den andra satelliten, skulle få utnyttjas för televisionssändningar avsedda för kabelnät. T'V—sändningar sker nu också via de båda andra satelliter av samma typ som senare har sänts upp av Eutelsat.

Också Intelsat hyr ut kapacitet i flera satelliter för TV-sändningar till kabelnät i Europa.

De satelliter som har berörts hittills sänder i frekvensband som är av- sedda för fast satellittrafik. De har låg sändareffekt, ca 20 W, och spri- der signalerna över stora områden. Detta gör att det krävs skrymmande och dyrbar mottagningsutrustning för att kunna ta emot programmen med god bild- och ljudkvalitet. Sändningarna inriktas därför på kabel-

nät där många anslutna hushåll kan dela på kostnaden för mottagaren. Det förekommer emellertid också att enskilda hushåll skaffar utrust- ning för att kunna ta emot programmen.

Eutelsat planerar att sända upp en ny generation satelliter med högre sändareffekt, ca 50 W. Avsikten med dessa s.k. medeleffektsatelliter är att sända TV-program som skall kunna tas emot med billigare och mer lätthanterlig utrustning. Sändningarna blir därmed lätt tillgängliga även för små centralantennanläggningar och enskilda hushåll.

Den första medeleffektsatelliten i Europa är emellertid Astra, som ägs av ett privat konsortium i Luxemburg. Också denna satellit är avsedd uteslutande för TV—distribution. Astra togs i bruk under våren 1989. Satelliten har 16 sändningskanaler, av vilka tio utnyttjas för närvaran- de.

Även medeleffektsatelliterna sänder i frekvensband som är avsedda för fast satellittrafik.

De satelliter som är särskilt avsedda för satellitrundradio kallas även direktsändande satelliter eller DBS—satelliter efter förkortningen för ”Direct Broadcasting Satellite”.

Vid en internationell konferens år 1977 fattades beslut om frekvenser och positioner i den s.k. geostationära satellitbanan för sådana satelli- ter. Huvudprincipen är att varje stat tilldelas en banposition och fem sändningsfrekvenser samt att sändningarna skall vara avsedda att, så långt ,det är praktiskt möjligt, endast täcka det egna landet. Undantag från principen om nationell täckning .ordes för bl.a. Danmark, Fin- land, Norge och Sverige, som tillsammans disponerar fyra frekvenska- naler för s.k. östnordisk täckning.

Den första rundradiosatelliten avsedd för sändningar till Europa var den västtyska TV-Sat 1, som sändes upp i november 1987. På grund av ett missöde i samband med uppsändningen har satelliten emellertid inte kunnat tas i bruk. TV—Sat 2 sändes upp i augusti 1989.

Under hösten 1988 har den franska rundradiosatelliten TDF 1 sänts upp. Av de fem programkanaler som sänds från satelliten är fyra avsed— da för Frankrike och en för Västtyskland.

Den svenska experimentsatelliten Tele-X sändes upp under våren 1989. Något beslut om hur satellitens TV-kapacitet skall användas har ännu inte fattats.

Ytterligare två rundradiosatelliter som nyligen har sänts upp är Olym- pus, som utvecklats av European Space Agency, och den privatägda brit- tiska BSB. Flera rundradiosatelliter är planerade.

Inom Eutelsat diskuteras planer på en rundradiosatellit, ”Europesat", som skall betjäna många länder i Europa. Om dessa planer skall kunna sättas i verket måste de berörda länderna komma överens om atti den- na del avvika från principen om att sändningar från rundradiosatelliter endast får ha nationell täckning.

De satellitsändande TV—företagen De sändningar som sker från satelliterna är av olika slag.

Några nationella 'I'V—företag utnyttjar satellit för sändningar som kan tas emot i kabelnät eller med enskilda satellitmottagare. Exempel på sådana kanaler är den sovjetiska televisionen och de italienska RAI 1 och 2. Det franskspråkiga TV 5 är sammansatt av program från de na- tionella TV—företagen i Frankrike, Belgien, Schweiz och Kanada. Det brittiska BBC sänder ut en "satellitversion" med vissa delar av pro- grammen i sina två kanaler. Det statliga amerikanska Worldnet sänder inforrnationsprogram av olika slag.

De kommersiella programföretagen sänder dels ut programkanaler med allmän underhållning, dels specialkanaler.

Av allmänna underhållningskanaler sänder Sky Channel och Super Channel ett allmänt inriktat programutbud med tonvikt på populär un- derhållning. Språket är engelska. Sky Channel har relativt nyligen dra- git bort programmen från svenska kabelnät. Sändningar av samma slag men med inriktning på de nordiska länderna finns i TV 3 och Nordic Channel. Sändningarna innehåller reklam.

Specialkanalerna har en inriktning mot ett visst slags program. Några exempel är Screenspört och Eurosport (sport), Children's Channel (barn- program), Filrnnet (biograffilm), Discovery Channel (djur och natur) och MTV (popmusik). Vissa av kanalerna innehåller reklam medan andra finansieras helt med abonnemangsavgifter (betal—TV ).

Bakom de nya kommersiella programkanalerna står ett begränsat antal stora företag med omfattande engagemang inom olika delar av massme— dieområdet. Många av företagen har intressen inom radio— och televi- sionsverksamheti flera länder.

Såvitt det är bekant lämnar de flesta satellitsända programkanalerna ännu inte någon vinst. Man kan förutse att omfattande förändringar kommer att inträffa i ägarbild och kanalstruktur innan satellittelevisio- nen har funnit en form som ger lönsamhet.

Lagstiftningen om lokala kabelsändningar

Den svenska lagstiftningen om lokala kabelsändningar behandlar vida- resändning av programkanaler från satelliter i fast trafik och egensänd- ningar i kabelnät som når fler än 100 bostäder. Reglerna gäller bl.a. skyldighet att vidarebefordra program från Sveriges Radio i näten, skydd för lokala egensändningar samt programmens innehåll. De vikti- gaste reglerna finns i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar, den s.k. kabellagen, och i lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala kabel- sändningar. Dessa lagar trädde i kraft den 1 januari 1986 och avlöste en tidigare provisorisk reglering.

För lokala kabelsändningar, enligt kabellagens definition lokala tråd— sändningar av radioprogram som når fler än 100 bostäder, behövs till- stånd om det inte är frågan om vidaresändning av rundradiosändning- ar. Tillstånd kan avse satellitsändning, dvs. vidaresändning av pro- gramkanaler från satelliteri fast trafik, eller egensändningar, som defi- nieras som sändning av annat slag än vidaresändning. Frågor om lokala kabelsändningar prövas av en för hela landet gemensam statlig kabel- nämnd, som också skall ha tillsyn över verksamheten.

Tillstånd till satellitsändning kan ges till nätinnehavare eller till lokala kabelsändarföretag. Med lokalt kabelsändarföretag menas en svensk ju-

ridisk person som har bildats för att bedriva lokala kabelsändningar och i vilken ingår företrädare för olika intressen och meningsriktningar in- om tillståndsområdet. Nätinnehavare och lokala kabelsändarföretag kan även få tillstånd att upplåta kanaler åt andra för egensändningar.

Varje tillstånd avser ett begränsat område, som får omfatta högst en kommun. Om det finns särskilda skäl får dock ett tillstånd omfatta ett större område. Tillstånden meddelas för högst tre år.

Den som har fått tillstånd till satellitsändningar eller till upplåtelse av kanaler är skyldig att se till att de boende i fastigheter som ansluts till kabelnätet på ett tillfredsställande sätt kan ta emot radioprogram som sänds med stöd av 5 & första stycket radiolagen och som vid tillståndspe- riodens början är avsedda att tas emot inom tillståndsområdet. Bestäm- melsen innebär att skyldigheten omfattar sändningarna från Sveriges Radio—koncernen. Däremot omfattas inte andra rundradiosändningar, t.ex. närradion.

En nätinnehavare som har fått tillstånd att sända är skyldig att kost— nadsfritt tillhandahålla en kanal i kabelnätet för det lokala kabelsän- darföretagets egensändningar av televisionsprogram. Undantag kan medges för kabelnät med liten kanalkapacitet.

Vissa regler syftar till att slå vakt om egensändningarnas lokala karak- tär, bl.a. genom att motverka nätverksbildning. Det är inte tillåtet att sända satellitsändningar och egensändningar i samma kanal eller i en kanal där det också förekommer vidaresändningar av rundradiopro- gram.. Det är inte heller tillåtet att i en egensändning inom ett till- ståndsområde vidaresända ett radioprogram som vid samma tillfälle vi- daresänds inom ett annat tillståndsområde utanför kommunen.

Ett tillstånd till satellitsändningar innebär rätt att vidaresända pro- gramkanaler från satelliterna. Det förekommer alltså inte någon för- handsprövning av innehåll e.d. innan en viss kanal får sändas ut i ka- belnäten. Däremot finns möjlighet att för en tid av högst ett år förbjuda fortsatt vidaresändning av en programkanal om innehållet står i strid med den svenska lagstiftningen vad gäller pornografi, våldsskildringar eller rashets samt reklam som riktas särskilt mot Sverige.

För egensändningar finns möjlighet att för en tid av högst ett år återkal- la sändningstillståndet eller att förordna att den som sänder i upplåten kanal skall upphöra med sändningarna. En förutsättning för detta är att sändningarnas innehåll har överskridit reglerna om pornografi, våldsskildringar eller rashets samt reklam och s.k. sponsring.

Beslut om förbud eller återkallelse fattas av kabelnämnden om anled- ningen är överträdelse av förbudet mot reklam och sponsring. I övriga fall beslutar Stockholms tingsrätt på talan av justitiekanslern och un- der medverkan av jury.

Satelliternas utveckling gör lagen omodern

Som jag nämnde omfattar kabellagens tillståndskrav vidaresändning av programkanaler från satelliter i fast trafik, medan vidaresändning av rundradiosändningar får ske utan tillstånd. Också rundradiosänd- ningar från satellit får vidaresändas utan tillstånd.

Åtskillnaden mellan olika slag av satellitsändningar motiverades bl.a. med att satellitrundradio antogs komma att bedrivas av nationella pro- gramföretag med omfattande förpliktelser, varför något tillstånd inte borde behövas. I och med att satelliternas sändarstyrka ökar samtidigt som mottagarutrustningen blir billigare och bättre kan man ifrågasätta om inte även andra satellitsändningar än de ursprungligen åsyftade ut- gör rundradiosändningar som får vidaresändas utan tillstånd. Motivet för att behandla satellitsändningarna på olika sätt försvagas därmed.

Radiolagsutredningen (U 1985:05) föreslog år 1987 att tillståndsplikten enligt kabellagen skulle utvidgas till att omfatta alla slags satellitsänd- ningar utom sändare från de nordiska rundradioföretagen (SOU 1987: 63). Därmed skulle man undvika att tekniska skillnader mellan olika satelliter skulle leda till att olika regler kom att gälla för samma pro- gramutbud. Förslaget kritiserades av de partier som tidigare hade mot- satt sig nu gällande restriktioner mot reklam i kabelsändningar. Det har inte lett till lagstiftning.

Kabelnämnden fattade den 15 februari 1989 ett beslut som har stor be- tydelse för frågan om kabelsändningslagstiftningens räckvidd. Nämn- den beslutade då att den s.k. medeleffektsatelliten Astra vid tillämp-

ningen av kabellagen skall behandlas som en direktsändande satellit och inte som en satellit i fast trafik. Sändningar från Astra kan därför vidaresändas i kabelnät utan krav på tillstånd enligt kabellagen.

Den tolkning som kabelnämnden gör innebär på kort sikt att sändning- ar från satelliten Astra inte kan träffas av något förbud för vidaresänd- ning, eftersom ett sådant förbud endast kan gälla för tillståndspliktiga sändningar. Det finns alltså ingen möjlighet att ingripa mot sådana sändningar även om de t.ex. innehåller en betydande mängd reklam som särskilt riktas mot svenska konsumenter.

På längre sikt kan effekterna bli mer omfattande. Som jag angav plane- ras det nämligen flera nya medeleffektsatelliter. Om huvuddelen av de programkanaler som sänds från satellit om några år skulle ha gått över till medeleffektsatelliter kommer det att vara möjligt för en nätinneha- vare att, om lagstiftningen inte ändras, bedriva vidaresändning av sa- tellitprogram helt utan tillstånd. Eftersom t.ex. skyldigheterna att vida— resända Sveriges Televisions sändningar och att tillhandahålla en ka- nal för lokala sändningar är kopplade till kravet på tillstånd blir följden att inga sådana skyldigheter längre skulle föreligga.

Kabelnäten har utvecklats snabbt

Som jag nämnde i det föregående är deti praktiken nödvändigt för ett hushåll som vill kunna se program som sänds från den första generatio- nen av lågeffektsatelliter att vara anslutet till ett kabelnät. Därigenom kan kostnaden för den dyrbara mottagningsutrustning som behövs för dessa satelliter slås ut på många hushåll.

För att kunna ta emot programmen från de nya, starkare medeleffektsa— telliterna räcker det med enklare utrustning. Detta gör det ekonomiskt överkomligt även för små centralantennanläggningar och enskilda hus- håll att få tillgång till satellitprogram. Till denna utveckling bidrar oli- ka tekniska förbättringar av mottagarutrustningen.

Programmen från de mycket starka rundradiosatelliterna skall kunna tas emot med mycket små antenner i de länder mot vilka sändningen är riktade. Utanför det avsedda täckningsområdet krävs dock större anten- ner.

De satelliter som nu används för TV—sändningar är riktade mot den cen- trala delen av Västeuropa. Signalstyrkan avtar ju längre norrut man kommer. Skillnaden i styrka kan vara så stor att en parabolantenn i norra Sverige kan behöva ha minst dubbelt så stor diameter som de an- tenner som är tillräckliga i Sydsverige.

Det är inte nödvändigt att ta emot satellitsignalerna i nära anslutning till de bostäder som skall betjänas. I stället kan man ta emot sändning- arna på ett fåtal välbelägna platser och därefter genom radiolänk eller fiberoptisk kabel överföra signalerna till kabelnät på olika platser.

Utbyggnaden av kabelnät för satellitrnottagning inleddes i Sverige un- der år 1984. Enligt uppgifter från kabelnämnden kunde den 30 juni 1989 ca 760 000 bostäder nås av satellitsändningar genom anslutning till ett tillståndspliktigt kabelnät. Det motsvarar ungefär 23 % av lan- dets TV—hushåll. Sedan samma tidpunkt förra året har över 280 000 nya bostäder anslutits, vilket motsvarar en anslutningstakt av 23 000 bostä-

der i månaden.

Antalet aktuella tillstånd för satellitsändning eller kanalupplåtelse uppgick vid halvårsskiftet 1989 till 360. Därav innehades 147 tillstånd av televerket, 40 av allmännyttiga bostadsföretag, 10 av enskilda fastig- hetsägare, 98 av privata kabel—TV-bolag och 65 av bostadsrättsfören- ingar, sarnfällighetsföreningar o.dyl. 173 kommuner berördes av till- stånden.

Vid sidan av dessa kabelnät finns sådana som omfattar högst 100 bostä- der eller där det endast vidaresänds signaler från Astra—satelliten, och för vilka det inte fordras tillstånd. Några säkra uppgifter om antalet så- dana nät finns inte. Antalet anslutna hushåll har uppskattats till ca 50 000, men också betydligt högre tal har nämnts i sammanhanget. An- talet anläggningar för individuell mottagning av satellitsändningar har uppskattats till ca 20 000, men också denna uppgift är osäker.

Sammanlagt kan man alltså uppskatta antalet hushåll som kan se TV— program från satellit till över 800 000.

Dessa uppgifter bygger på nätinnehavarnas rapporter till kabelnämn- den om antalet hushåll som kan ta emot satellitsändningar. Det har

emellertid också publicerats uppgifter om kabelanslutningen som har tagits fram på annat sätt.

Sveriges Radios publik- och programforskningsavdelning (PUB) har re- dovisat tittandet på TV 3 och två andra satellitkanaler under hösten och vintern 1988/89 (PUB informerar 1989:IV). Rapporten bygger på tele- fonintervjuer med TV—tittare. Enligt denna rapport kunde i april 1989 16 % bland befolkningen i åldern 9-79 år, eller ca 1,1 miljoner männi— skor, se satellit-TV i bostaden. Denna undersökningsmetod ger alltså en lägre anslutningsprocent.

Det mesta tyder på att utbyggnaden kommer att fortsätta i ungefär samma takt under i varje fall de närmaste åren. Därför kan man räkna med att omkring 1,3 miljoner hushåll kommer att kunna ta in satellit- program i slutet av år 1990.

Vad som kommer att ske därefter är svårare att förutse. Mycket talar för att utbyggnaden kommer att gå långsammare, eftersom de bostäder som återstår att ansluta troligen är sådana för vilka kabelanslutning är mindre fördelaktig. En viktig faktor är naturligtvis hur priser och tek- niska prestanda kommer att utvecklas i fråga om mottagarutrustning för små fastighetsnät och enskilda hushåll.

Under överskådlig tid torde emellertid under alla omständigheter en be- tydande del av den svenska befolkningen inte kunna ta emot sändning- arna från de satelliter från vilka de kommersiella programkanalerna sänds ut.

Egensändningarna har blygsam omfattning

Egensändningarna har utvecklats långsamt. Det finns för närvarande lokala kabelsändarföretag på 17 orter. Dessutom har möjligheten att upplåta kanaler för egensändningar utnyttjats i ett 50—tal fall. På unge- fär 20 orter används de upplåtna kanalerna för att sända en filmkanal. I övrigt används de upplåtna kanalerna mest till att sända rullande text- inforrnation, s.k. kabeltext, medan andra program endast förekommer i liten omfattning.

Försök att uppnå gemensamma regler för satellitsändningar

För de mottagande länderna innebär satellitsändningarna att de natio— nella TV-företagen får konkurrens av programkanaler som inte har samma skyldigheter som gäller för den nationella televisionen utan kan arbeta helt på kommersiella villkor. De företag som sänder ut de nya programkanalerna behöver inte ta några kulturpolitiskt betingade hän- syn i sitt programval och de lyder inte heller under de restriktioner i frå- ga om reklam eller programinnehållet i övrigt som gäller för de flesta nationella TV—företag.

De europeiska ländernas reaktion inför denna utveckling har i huvud- sak följt tre olika linjer. Man har försökt kontrollera mottagningen av satellitsändningar, man har utarbetat gemensamma regler för satellit- sändningar och man har förändrat villkoren för den nationella televisio-

nen.

Möjligheten att kontrollera mottagningen av satellitsändningar bygger på att den första generationens satelliter har så låg signalstyrka att det i praktiken är nödvändigt att signalerna vidaresänds i kabelnät för att publiken skall kunna ta del av programmen.

Den svenska kabellagen är ett försök att ställa upp regler av detta slag. På längre sikt kommer det emellertid inte att vara möjligt att hålla up- pe krav för satellitsändningar med hjälp av bestämmelser i mottagar- länderna. I takt med att satelliterna får starkare sändare minskar bety- delsen av att kunna reglera vidaresändning i kabelnät. Regler för vida- resändning som varierar mellan olika mottagarländer kan dessutom försvåra ett önskvärt programutbyte mellan olika länder i Europa.

Mot denna bakgrund har man utarbetat gemensamma regler för gräns- överskridande TV—sändningar inom såväl Europarådet som de Europe- iska Gemenskaperna (EG).

Arbetet inom Europarådet inleddes redan i början av 1980—talet genom att rekommendationer utarbetades om bl.a. TV—reklam och om tillhan- dahållande av satellitkapacitet för television och ljudradio. Vid ett mi- nistermöte år 1986 beslöt man att ta fram bindande instrument om gränsöverskridande rundradiosändningar. Den 5 maj 1989 underteck-

nade, som de första, tio av Europarådets medlemsstater, bland dem Sve— rige, en konvention om gränsöverskridande television.

Konventionen innebär att de sändande länderna åtar sig att se till att TV—sändningar som kan tas emoti andra länder följer vissa minimireg- ler i fråga om t.ex. våldsskildringar, pornografi, skydd för barn och ung- dom, rätt till beriktigande av uppgifter samt reklam och sponsring. De mottagande länderna å sin sida åtar sig att inte förhindra mottagning av sändningar eller vidaresändning av sändningar som överensstäm- mer med konventionens regler. Konventionen innehåller också regler om hur konflikter vid tillämpningen av bestämmelserna skall lösas.

Inom EG har organisationens råd antagit ett förslag till s.k. direktiv till medlemsstaterna om vissa föreskrifter om TV-sändningar. Innehållet i direktivet överensstämmer i väsentliga delar med konventionstexten. Det är ännu inte klart om direktivet kommer att träda i kraft.

I kapitel 3 kommer jag att beskriva hur många länder har förändrat villkoren för den nationella televisionen under senare delen av 1980—ta- let. Förändringarna har inneburit att flera marksända TV—kanaler har tillkommit eller att den tillåtna mängden reklam i de befintliga kana- lerna har ökats. I allmänhet torde förändringarna ha samband med ut- vecklingen inom den satellitsända televisionen.

3. TV i utlandet

Villkoren för radio— och TV—sändningar i olika länder växlar beroende på bl.a. ländernas storlek samt historiska och geografiska förhållanden. Regler och organisation hari allmänhet haft som mål att få till stånd po- litisk och åsiktsmässi g pluralism och ett balanserat programutbud.

Reklam används allmänt för att finansiera TV-sändningar i Europa. Det har emellertid varit sällsynt med helt reklamfinansierade radio- och TV-företag. I stället har man utnyttjat en kombination av reklam- inkomster och avgifter av olika slag.

Under senare tid har flera länder ändrat sin TV-strukturi riktning mot ett större antal programkanaler och större utrymme för reklam. Föränd- ringarna har ofta ett samband med att satellitsändningar från utlandet har börjat tas emot i landet.

Inför ett eventuellt beslut att införa reklamfinansiering i svensk TV kan det finnas skäl att dra lärdom av erfarenheter från länder där för- ändringar redan har inträffat.

I Storbritannien kännetecknas TV-strukturen av åtskillnad mellan fi- nansieringskällorna avgifter och reklam.

Det statliga TV-företaget BBC är helt avgiftsfinansierat och sänder ing- en reklam. Det utnyttjar två rikstäckande TV—kanaler.

Även reklam-TV har två kanaler. Den ena används av en rad regionala TV—bolag (”ITV-bolagen”), som dels medverkar i rikssändningar, dels sänder i den egna regionen. Den åärde TV—kanalen, Channel Four, pro- duceras av ett särskilt företag och är inriktad mot ”smala" program.

Försäljningen av reklamtid sköts av ITV—bolagen även för den reklam som sänds inom Channel Four. Inom ITV—systemet sker en viss in— komstomfördelning till förmån för de mindre bolagen. Verksamheten inom Channel Four finansieras med reklaminkomster.

Reklam-TV övervakas mycket ingående av den myndighet som har an- svaret för sändningarna, Independent Broadcasting Authority (IBA).

Den högsta tillåtna mängden reklam är normalt 7 minuter per timme. Reklaminslagen får sättas in i början och slutet av program och under s.k. naturliga avbrott. Vissa typer av program får inte brytas av reklam-

inslag.

Den brittiska regeringen har länge strävat efter att förändra denna struktur. Bl.a. har man sökt efter andra iinansieringskällor än licensav- gifter för BBC. I en s.k. vitbok nyligen har den brittiska regeringen lagt fram förslag för att öka konkurrensen i televisionen. Förslagen går bl.a. ut på att öppna en femte kanal för kommersiell TV, att öka konkurren- sen om sändningskoncessionerna för kommersiell TV och att byta ut IBA:s strikta reglering av reklam-TV-verksamheten mot en mer över- siktlig i en ny myndighets regi.

I Frankrike har antalet marksända 'I'V-kanaler fördubblats under 1980—talet. Det ökade antalet kanaler är ett led i en strategi som riktar sig mot utländska satellitkanaler.

För närvarande finns sex marksända TV-kanaler, av vilka emellertid bara kanalerna 1-3 är rikstäckande.

De företag som utnyttjar kanalerna är det nyligen privatiserade TF 1, de statliga Antenne 2 och FR 3, betal-TV—företaget Canal Plus och de relativt nybildade privata La 5 och M 6. Den statsägda kulturkanalen La Sept har ingen egen sändningskanal utan sänder i luckor i FR 3. Den sänds också över rundradiosatelliten TDF 1.

Antenne 2 och Fr 3 finansieras med avgiftsmedel och reklam. Canal Plus har en begränsad mängd reklam, men finansierias huvudsakligen med abonnemangsavgifter. TF 1, La 5 och M 6 är helt reklamfinansiera- de medan La Sept finansieras med statsmedel.

TF 1 och Antenne 2 får sända högst 12 minuter reklaminslag per timme medan FR 3, La 5 och M 6 får sända 10 minuter per timme. Betal-TV— kanalén Canal Plus får endast sända reklam under den tid då kodade program inte sänds. Under denna tid är reklammängden mycket hög. Bortsett från att endast ett reklamavbrott tillåts i filmer finns inga sär- skilda regler för hur reklaminslagen får sättas in i programmen.

Konkurrensen om tittarna mellan det stora antalet reklamfinansierade TV-kanaler har enligt samstämmiga bedömare haft en påtaglig inver- kan på programutbudet. Inriktningen på bred underhållning är mycket stark och de ”smalare" program som tidigare fanns har i stor utsträck- ning försvunnit eller flyttats till mindre attraktiva sändningstider.

I Förbundsrepubliken Tyskland är det delstaterna som bestämmer över radio och TV. Det finns sedan länge två riksomfattande TV—organisatio- ner, ARD och ZDF, som sänder riksomtäckande och regionala program i tre kanaler. Sändningarna finansieras med avgifter och reklam.

ARD och ZDF får sända högst 20 minuter reklam per dag. Reklaminsla— gen sänds mellan kl. 17.30 och 20.00. All reklam skall sändasi block och tillåts inte bryta program.

Under de senaste åren har emellertid också frekvenser för marksänd- ningar upplåtits för privata, reklamfinansierade sändningar, bl.a. av fö- retag som också sänder tyskspråkiga sändningar i satellit. Dessa sänd- ningar är helt reklamfinansierade och har ett programutbud som i stor utsträckning är inriktat på underhållning.

I de privata TV-kanalerna får upp till 20 % av sändningstiden bestå av reklam. Det är tillåtet att sända reklam även efter kl. 20. Endast ett re- klamavbrott är tillåtet i filmer. Andra program får brytas av reklamin- slag om de är längre än 45 minuter.

I Italien hade det statliga radio- och TV-företaget RAI monopol fram till år 1976. Då medgavs genom ett domstolsutslag lokala kommersiella TV-sändningar. Sedan dess har de lokala sändningarna utvecklats till privatägda rikstäckande kedjor med ett samordnat programutbud.

För närvarande sänder RAI i tre TV—kanaler, av vilka en delvis är in- riktad på regionala program. De tre viktigaste privatägda TV—kedjorna ingåri koncernen Fininvest.

Reklam förekommer både i RAI:s sändningar och i de privatägda kedjor- na. RAI får sända 5 % reklam i genomsnitt och 10 % under en given tim- me. Reklaminslagen sänds huvudsakligen mellan programmen, men program som är längre än en timme får brytas av reklam. RAlzs verk- samhet finansieras också med avgifter.

I de privata TV-kanalerna är reklammängden betydligt större. Enligt en överenskommelse år 1987 mellan annonsörerna och koncernen Fin- invest skall reklaminslagens omfattning begränsas till 16 % av sänd- ningstiden under bästa sändningstid och 18 % under övrig tid.

Programutbudeti de privata kedjorna är så gott som uteslutande inrik- tat på underhållning. RAI däremot sänder program av olika slag. Enligt uppgift finns det emellertid en tendens hos RAI atti högre grad än tidi- gare placera kultur- och faktaprogram utanför bästa sändningstid.

Den statliga televisionen i Spanien sänder i två kanaler och är helt re- klamfinansierad. Det finns också reklamfinansierade regionala statio- ner som sänder i en tredje kanal.

Reklaminslagen får inte överstiga 10 % av den totala sändningstiden el- ler 8 minuter under en given timme. I sportsändningar och nyhetspro- gram får reklam sändas i "naturliga pauser” medan andra program får brytas av reklam om de är längre än 52 minuter.

Ett beslut är fattat om att upprätta tre nya privata TV-kanaler. Sänd- ningarna beräknas kunna starta år 1990.

Det komplicerade TV—systemet i Nederländerna syftar till att fördela infiytandet över televisionen mellan olika politiska och religiösa grup- per i landet. Det finns ett antal olika programföretag som representerar dessa grupper och som tilldelas sändningstid i förhållande till grupper- nas medlemsantal.

Den holländska televisionen sänder i tre kanaler. Sändningarna finan- sieras både med avgifter och reklam, men den tillåtna reklamtiden är

begränsad. Nyligen ökades den tillåtna reklamtiden från 4 % av sänd- ningstiden till 5 %. Reklamen sändsi block mellan programmen. Ingen reklam får sändas under sön- och helgdagar.

För att förhindra att intresset att få reklaminkomster skall påverka pro- grampolitiken sköts försäljningen av reklamtid av ett särskilt bolag, som är fristående från de sändande bolagen.

Ett förslag har lagts fram om att förändra en av kanalerna i mer kom- mersiell riktning, men projektet har ännu inte förverkligats.

I Finland är det den statliga rundradion, Oy Yleisradio Ab (YLE), som har sändningstillstånd for de fyra TV-kanaler som utnyttjas. Inom ra- men för YLEzs tillstånd förekommer emellertid sändningar även av andra programföretag.

YLE:s egna sändningar sker i två kanaler. De finansieras med avgifter. Viss programtid i de båda kanalerna är emellertid uthyrd till det kom- mersiella TV-företaget MTV, som finansierar sin verksamhet med re- klamintäkter. Indirekt finansieras alltså även YLE:s verksamhet delvis med reklam.

Som en reaktion på tillkomsten av satellitsändningar beslöt man i mit- ten av 1980-talet att inleda sändningari en tredje TV—kanal. Sedan ett år tillbaka är dessa sändningar igång i delar av Finland. Programföre— taget, Oy Kolmostelevisio AB ("TV 3”), ägs av YLE, MTV och industri— koncernen Nokia. Enligt de ursprungliga planerna skulle verksamhe- ten finansieras med en kombination av abonnemang och i första hand regionalt inriktad reklam. Abonnemangsplanerna har emellertid inte förverkligats utan sändningarna är helt reklamfinansierade.

Reklaminslagen får uppta högst 15 % av sändningstiden i MTV och Kol- mostelevisio. Reklamavbrott i programmen får ske enligt vissa regler.

Sedan den 1 december 1988 sänds en svensk TV-kanal över Helsingfors- området. Innehållet utgörs av program från både Kanal 1 och TV 2. Sän- dare för övriga delar av sydvästra Finland kommer att tasi bruk de när— maste åren. Även dessa sändningar sker inom ramen för YLE:s sänd— ningsrätt.

Erfarenheterna av att ha två från varandra fristående reklamfinansie- rade TV—kanaler har inte varit odelat positiva. Bl.a. har reklamintäk- terna för MTV minskat, delvis beroende på konkurrens från den tredje kanalen.

Nyligen har man därför i Finland beslutat att åter förändra landets TV— struktur. Fr.o.m. år 1993 skall den reklamfinansierade televisionen koncentreras i den nuvarande tredje kanalen, som skall byggas ut till 95—procentig hushållstäckning. Beslutet innebär att YLE:s sändningar blir fria från reklam och att MTV och Kolmostelevisio slås samman. Ge- nom förändringen hoppas man att reklamintäkterna kommer att öka från nuvarande knappt 600 milj. ka per år till 800 milj. ka i fasta priser år 1995. Överföringen av medel från rekamkanalen till YLE vän- tas under samma tid öka från 287 milj. ka till 445 milj. F mk.

I Danmark är det statliga Danmarks Radio (DR) avgiftsfinansierat och sänder TV i en kanal. Sedan den 1 oktober 1988 har DR fått konkurrens genom den delvis reklamfinansierade TV 2.

TV 2 ägs av staten men är fristående från DR. Avsikten är att sändning- arna dels skall vara rikstäckande, dels regionala. Tio minuters riks- täckande reklam och fem minuters regional reklam tillåts per dag. Re- klaminslagen får sändas i block om högst fem minuter som skall place- ras mellan programmen. Sändningstiden för reklam får inte överstiga 10 % av den samlade sändningstiden.

Reklamtiden säljs av ett företag som är fristående från programföreta- get. Dessutom erhåller TV 2 en del av sin finansiering från avgiftsme- del.

I Norge sänder den statliga Norsk Rikskringkasting (NRK) TV i en ka— nal. Sändningarna finansieras med avgifter och skatt på TV—apparater.

Våren 1988 lade den norska regeringen fram ett förslag till att en riks- täckande TV 2-kanal skulle inrättas inom ramen för NRK från år 1993. Redan dessförinnan skulle emellertid reklam tillåtas i NRK:s nuvaran- de sändningar.

Det har inte varit möjligt att nå majoritet för förslaget i det norska stor- tinget.

TV-strukturen i USA skiljer sig mycket från den i de europeiska länder- na. TV—verksamhet betraktas där i första hand som en ekonomisk verk- samhet som bedrivs i vinstsyfte. Den reglering som finns syftar i första hand till att förhindra att enskilda TV-företag växer sig för starka. Där- emot har man avskaffat tidigare regleringar som innebar att TV—statio- nerna måste sända program inom olika kategorier för att tillgodose ett allmänintresse.

Det finns tre landstäckande TV -nät, "networks", som samarbetar med ett stort antal lokala TV—stationer som sänder ut TV—nätens program tillsammans med visst eget material. Dessutom finns oberoende TV—sta- tioner som sätter samman sitt eget programmaterial. Några av dessa, s.k. ”superstations”, distribuerar sina program via satellit över stora de- lar av USA. Kabeldistributionen är också väl utbyggd, och det finns ett stort antal programföretag som förser kabelnäten med program.

-Den amerikanska televisionen är sedan gammalt reklamfinansierad. Reklammängden är mycket stor. Betal-TV lanserades i USA som ett sätt för TV-tittarna att köpa sig fria från de störande reklaminslagen i de vanliga TV—prograrnmen.

Vid sidan av den kommersiella televisionen finns i USA s.k. Public Ser- vice Television som arbetar med målsättningen att sända program av de kategorier som inte kommer fram i de kommersiella kanalerna. Public Service Television har arbetat med knappa resurser och finansierats med bidrag från det allmänna och från enskilda personer. Itakt med att de offentliga bidragen har skurits ner har situationen försvårats, och sändningarna har i viss mån fått öppnas för reklam.

USA erbjuder goda möjligheter att studera vilken effekt reklamfinan— siering av konkurrerande TV—kanaler har på programutbudet. Följande sammanfattning bygger på Blumler: Television in the United States: Funding Sources and Programming Consequences, 1986.

* Det finns en stark tendens att anpassa programutbudet så att publiken maximeras vid alla tillfällen och för alla typer av pro— grammaterial.

* Alla programidéer sållas noga redan på förhand med hänsyn till möjligheterna att dra publik. Program som förlorar publikande- lar läggs ner.

* Programutbudet inriktas mot underhållning i olika former och undviker mindre populära programformer.

* Annonsörerna har stort inflytande över programsättning och

programinnehåll. Denna översikt ger anledning till en allmän slutsats.

Om två eller flera TV—företag konkurrerar på ungefär lika villkor om inkomsterna från en och samma reklammarknad tenderar programut- budet att anpassas till en minsta gemensam nämnare av populära pro- gram, som är avsedda att dra en stor publik och därmed ge höga reklam- inkomster. Program som kan väntas intressera mindre grupper inom publiken försvinner helt eller flyttas till obekväma sändningstider.

Konsekvensen av detta blir en programmässig likriktning som innebär att alla TV—kanaler visar ungefär samma slag av program vid samma tid. TV —tittarna har visserligen flera kanaler att välja mellan, men va]- friheten blir illusorisk om alla kanaler visar likartade program. För de TV—tittare som vill se program av annat slag än majoriteten finns ing-

enting. Exempel på länderi denna kategori är Italien, Frankrike och USA.

De länder som, hittills, har lyckats förena reklamfinansiering med ett omväxlande programutbud är de där det inte har förekommit någon konkurrens om reklaminkomsterna. I dessa länder har det enskilda TV- företaget normalt en starkare ställning i förhållande till annonsörerna, men inslaget av offentlig reglering är också större.

Storbritannien, Nederländerna och Västtyskland tillhör denna katego— ri, liksom Danmark och Finland. I Danmark är erfarenheterna av reklam—TV ännu mycket färska. I Finland har man, som nämnts, beslu- tat återgå till en ordning där ett programföretag kommer att ha hand om all inhemsk reklam-TV.

4. Vad kostar televisionen?

4.1. Allmänt

Ett TV—företags kostnader kan grovt delas upp i tre komponenter, näm- ligen kostnader för utsändningen, kostnaden för att sätta samman pro- gramutbudet och kostnaden för att anskaffa programmen.

Förutom dessa kostnader, som avser själva verksamheten, tillkommer kostnader som har att göra med finansieringssättet. Ett reklamfinansie- rat TV-företag måste t.ex. avlöna personer som säljer reklamtid och granskar reklaminslag. Vid en finansiering med avgifter tillkommer kostnader för att debitera och inkassera avgifterna.

Kostnaden för själva TV—verksamheten kan variera mycket beroende på vilken teknik som valts och vilka ambitioner som gäller för verksam- heten.

Med kostnader för utsändningen avser jag kostnaderna för den verk- samhet som innebär att ett färdigkomponerat programutbud görs till- gängligt for mottagning. Kostnaderna för utsändning varierar med den valda sändningstekniken, framför allt på grund av att olika stor andel av kostnaderna faller på TV-företaget resp. på allmänheten.

Ett TV-företag som sänder via satellit betalar för satellitkapaciteten samt för upplänkningen till satelliten, inkl. kostnader för program- transporten mellan företagets avvecklingspunkt och upplänksstationen. Den årliga kostnaden vid användning av en medeleffektsatellit kan uppskattas till 30—40 milj.kr. per år.

För att publiken skall kunna ta emot satellitsändningarna fordras stora investeringar i mottagarledeti form av satellitmottagare och kabelnät. Den sammanlagda kostnaden per anslutet hushåll blir därför förmodli- gen betydligt större vid satellitsändning än vid traditionell marksänd- ning, men endast en mindre del bärs av det sändande företaget.

Vid vanliga marksändningar är varje Sändares räckvidd begränsad till som mest ca 70 km från sändaren. Om sändningarna skall kunna tas emot inom större sammanhängande områden fordras därför att ett nät av sändare anläggs. Dessutom kan det inom en viss sändares räckvidds— område finnas områden där mottagningsförhållandena är ogynnsamma och där kompletterande sändare måste användas för att mottagningen skall bli fullgod.

Kostnaden för ett marksändarnät beror på vilka ambitionerna är i fråga om befolkningstäckning. Ett TV-företag som t.ex. endast hade för av- sikt att nå invånarna i Storstockholmsområdet skulle kunna uppnå det- ta med hjälp av en sändare i Nacka samt eventuellt några mindre sän- dare inom området. Till en årlig kostnad i storleksordningen 3 milj.kr. skulle ett sådant TV-företag kunna nå en publik som omfattar över 1,5 miljoner människor.

Om täckningsambitionerna är högre stiger kostnaderna, både totalt och per person i publiken, eftersom flera sändare måste anläggas och på grund av att antalet personer som betjänas av en viss sändare blir lägre i mer glesbefolkade områden. I avsnitt 4.3 anger jag den årliga kostna- den för ett nytt, rikstäckande sändarnäti Sverige till 195 milj.kr. per år.

Med marksändare blir kostnaden för allmänheten lägre än vid satellit— sändningar. Vissa kostnader kan emellertid falla på mottagarna även vid utbyggnad av nya marksända TV-kanaler. Antenner kan behöva bytas ut och centralantennanläggningar kan behöva kompletteras med ny förstärkarutrustning.

Kostnaden för att sätta samman programutbudet avser den basorganisa- tion som varje TV-företag behöver för att kunna sätta ihop och presente- ra ett sammanhängande programutbud. Till dessa kostnader kan räk- nas t.ex. allmän administration och service, programkontroll, referens- bandning, arkiv och programpresentation. Även kostnader för att trans-

portera program från produktionsplatser utanför huvudorten bör kunna räknas dit.

Kostnaderna för att sätta samman programutbudet påverkas antagli- gen mindre än andra kostnader av vilka ambitioner som i övrigt gäller för verksamheten. Jag vill emellertid peka på några faktorer som kan leda till kostnadsskillnader.

En decentraliserad organisation av det slag som Sveriges Television har innebär att programproduktion sker på ett stort antal platser. Detta in- nebär dels att det måste finnas resurser för administration och service på alla dessa platser, dels att programmen måste transporteras — via ka— bel eller radiolänk - till programkontrollen där all utsändning sker. Därför medför en decentraliserad organisation ökade kostnader av detta slag.

Kostnaderna för att dokumentera programutbudet, för referensband- ning, är beroende av vilka krav i detta avseende som ställs av det sän- dande landets myndigheter. I Sverige krävs det att allt som sänds ban- das och bevaras i sex månader. För TV—företag som sänder via satellit från utlandet finns troligen inga krav på programdokumentation.

Kostnaderna för att anskaffa programmen är de som kan variera mest beroende på vilka ambitioner som styr verksamheten.

Produktionskostnaden för ett egenproducerat program kan variera in- om mycket vida ramar. Billigast är program där några personer samta- lar i en studio. Dyrast är TV-dramatik, särskilt om det är fråga om his- toriska kostymer och om en stor del av inspelningen sker utanför stu- dion.

Kostnaderna för inköpta program är mycket lägre än för egenproducera- de. Det pågår en omfattande export av TV-program från i första hand USA. Dessa program är producerade för den amerikanska marknaden och har tjänat in sina inspelningskostnader där. När programmen er- bjuds för export sker det till priser som kan vara en trettiondedel av kostnaden för att producera ett motsvarande program i Sverige.

Ett TV-företag som nöjer sig med att sända inköpta program, kanske med tonvikt på äldre material, kan därför klara sig undan med mycket

låga programkostnader. Om i stället ambitionen är att sända en stor an— del egenproduktioner, och framför allt en stor andel egenproducerad dramatik, kan programkostnaderna bli mycket höga.

Den uppdelning som jag har ort i olika slag av kostnader kan vara än- damålsenli g om man vill beskriva TV-verksamhetens kostnadsstruktur och hur kostnaderna påverkas av olika ambitionsnivåer och olika tekni- ska lösningar. Däremot är det inte troligt att de olika kostnadsslagen kan avläsas direkt i ett 'I'V—företags bokföring, eller att verksamheten är organiserad så att de olika delarna av verksamheten kan urskiljas. Det kan t.ex. vara svårt att skilja verksamhet med att sätta samman programutbudet från produktion av t.ex. nyhetsprogram. Program- transporterna från produktionsorten till utsändningsorten kan, som fal- let är i Sverige, vara samordnade med sändningsverksamheten.

I avsnitt 4.2 beskriver jag något närmare Sveriges Televisions ekonomi med särskild tonvikt på programsammansättningens betydelse. Avsnit- ten 4.3 och 4.4 är ett försök att beräkna kostnaderna för ett fristående TV—företag som sänder i ett nytt, rikstäckande sändarnät.

4.2. Kostnader för Sveriges Television

Som jag har beskrivit i kapitel 2 är Sverigedelevision ett dotterbolag inom Sveriges Radio-koncernen. Det är moderbolaget i koncernen, Sve- riges Radio AB, som beslutar om medelstilldelningen till dotterbolagen. Ansvaret för programinsamling och programdistribution åvilar telever- ket, sorn för dessa uppgifter anvisas särskilda medel.

För räkenskapsåret 1987/88 uppgick Sveriges Televisions intäkter till totalt 1 522 milj.kr. Av inkomsterna utgjordes 1 446 milj.kr. av avgifts- medel medan övriga intäkter uppgick till 76 milj.kr.

Sveriges Televisions budget uppgick till 1 502 milj.kr., och fördelades på ändamål på följande sätt.

Milj.kr. Procent Egen allmän produktion 759 50 Nyheter och sport 256 17 Främmande produktion 123 8 Sändning 39 3 Programadministration 58 4 Service 225 15 Företagsledning 42 3

Tabellen illustrerar egenproduktionens betydelse för TV-företagets kostnadsstruktur. 67 % av de totala utgifterna hänför sig till egen pro— gramproduktion. Av de utgifter som är direkt relaterade till program- produktion, 75 % av de totala utgifterna, hänför sig 90 % till egenpro- duktionen.

En slutsats som kan dras av detta är att detär egenproduktionens kost- nader som har den största betydelsen för kostnadsutvecklingen för ett TV—företag. Kostnadsstegringari form av löneglidning eller ökade kost- nader för medverkande kan därför få relativt stor betydelse. Det får gi- vetvis även förändrade ambitioner när det gäller egenproduktionens omfattning. Kostnadsstegringar för inköpt material får inte alls samma genomslagskraft, eftersom dessa kostnader utgör en relativt liten del av totalkostnaden.

Sändningstiden för rikssändningar under en genomsnittlig vecka förde- lades på olika programkategorier enligt följande tabell (tim/v). I kolum- nen till höger anges andelen egenproduktion av förstasändningarna.

Första- Repriser Andel egen- sändning prodi l:a sändn. (%) Fakta 20,2 8,4 78 Dramatik 15,9 6,1 16 Musik och musikdramatik 2,9 1,1 58 Nöje 8,2 2,6 68 Barn 6,5 4,3 51 Ungdom 1,8 0,7 61 Speciella grupper 3,9 0,5 37 Nyheter 9,4 — 90 Sport 1 1,3 0,2 45 Övrigt 0,8 0,7 98 Summa 80,9 24,6 57

Regionala program sändes under sammanlagt 8,8 timmar per vecka i genomsnitt.

Nyheter och faktaprogram upptar tillsammans ungefär lika stor del, 35 %, av sändningstiden för förstasändningar som programkategorierna dramatik, musik, nöje och ungdom. Sportsändningarna utgör ca 15 % medan barnprogrammen är 8 %. Programmen för "speciella grupper”, dvs. språkliga minoriteter och handikappade, uppgår till 5 %.

Det förtjänar att understrykas att programkategorierna inte kan ses som beteckningar för "populära” och "mindre populära” program. De flesta av kategorierna rymmer program av mycket varierande karaktär. Tabellen visar emellertid att Sveriges Televisions programutbud är om- växlande både när det gäller form, ämnesområden och målgrupper.

Av tabellen framgår att nära 60 % av förstasändningarna utgörs av egenproducerat material. Med egenproduktion avses i det här samman- hanget inte bara program som har .orts inom företaget utan också s.k. utläggningar och samproduktioner där Sveriges Television har haft in- flytande över produktionen.

Egenproduktionens andel varierar mycket mellan programkategorier- na, från över 80 % för bl.a. faktaprogram och nyheter till 16 % för dra- ma. Anledningarna till detta är flera. Det ligger i sakens natur att ny- hetsprogram och program som handlar om t.ex. aktuella svenska sam- hällsfrågor måste produceras i landet medan en stor del av programmen för "speciella grupper" är inköpta från invandrarnas hemländer. Samti— digt har givetvis kostnaderna stor betydelse. I föregående avsnitt peka- de jag på att kostnaderna för att producera ett avsnitt TV—dramatik och att köpa in det förhåller sig som 30 till 1. Detta får antas vara en avgö- rande faktor bakom den låga andelen egenproduktion i programkatego- rin drama.

De faktorer som påverkar TV-avgiftens höjd är huvudsakligen kost- nadsutvecklingen, utvecklingen av antalet avgiftsbetalare, ökad tilldel- ning av medel till följd av exempelvis ambitionsförändringari fråga om programpolitiken samt yttre faktorer såsom förändringar i beskattning- en.

Nuvarande system för kompensation av Sveriges Radio—koncernens kostnadsökningar innebär att de medel som tilldelas koncernen är vär- desäkrade enligt ett kombinerat pris— och löneindex. Detta index har hittills visat sig väl anpassat till kostnadsutvecklingen inom koncernen.

Den ökade konkurrensen inom TV—området innebär att kostnaderna för vissa knappa resurser ökar. Ett exempel är förvärv av rättigheter till vissa programtyper såsom idrottsevenemang, långfilmer och TV—dra- matik. Ett annat är gager och ersättningar till medverkande samt löner till personal inom vissa yrkesgrupper.

Utvecklingen mot stigande kostnader har redan börjat på grund av kon— kurrensen från TV-företag som sänder över satellit.

Det är tänkbart att konkurrensen kan komma att bli hårdare om ytter- ligare ett marksändande TV-företag skulle etableras i Sverige.

Samtidigt kan man vänta sig att tillkomsten av ett marksändande reklam—TV—företag också kommer att leda till att vissa kostnader sjun- ker för Sveriges Television. Om ännu ett företag utnyttjar marksändar- nätet kommer det att kunna bidra till vissa kostnader som i dag betalas

helt med avgiftsmedel. En förändring av kanalstrukturen till följd av att en fristående konkurrent tillkommer kan leda till lägre kostnader. I en situation där det konkurrerande företaget också sänder i rikstäckan- de marksändningar blir det också mindre angeläget att de mest attrak- tiva programmen sänds i just Sveriges Televisions sändningar. Det be- höver då inte heller nödvändigtvis ligga i varken Sveriges Televisions eller ett eventuellt reklam-TV- företags intresse att genom konkurrens om programmen driva fram en hög prisnivå.

På längre sikt bör man kunna räkna med att en ökad verksamhetsvo- lym inom TV-området resulterar i ett ökat utbud av program, arbets- kraft etc. Därigenom skulle kostnadsstegringarna begränsas. För vissa slag av tillgångar, t.ex. unika sportevenemang, är det emellertid troligt att en högre prisnivå kommer att bli bestående.

Det bör emellertid betonas, att även mycket stora kostnadsstegringar på t.ex. vissa inköpta sportsändningar får ganska liten betydelse, efter- som kostnaden för inköpta program utgör en relativt liten andel av to- talkostnaden för Sveriges Television.

Antalet TV-avgifter är för närvarande ca 3,3 miljoner. I sina anslags- framställningar för år 1991 uppger Sveriges Radio och Radiotjänst i Ki- runa AB som en målsättning att antalet avgifter skall öka med 100 000 till 3,4 miljoner genom bl.a. intensifierad bekämpning av avgiftsskol- ket. Om en allvarlig försämring av betalningsmoralen i stället skulle uppträda skulle det givetvis medföra att inkomsterna sjunker. Om re- sursbehovet är oförändrat skulle en minskning med exempelvis 100 000 avgifter medföra att de lojala avgiftsbetalarna tvingades betala ungefär 110 kr. mer per år i TV-avgift.

Betalningsmoralen påverkas troligen av många faktorer, av vilka några är risken för upptäckt och uppbördsorganisationens effektivitet. En vä- sentlig orsak till en hög avgiftsmoral är antagligen övertygelsen om att man får något värdefullt för pengarna, att den avgiftsfinansierade verk- samheten är en angelägenhet för alla.

Hösten 1988 framlade Sveriges Radio AB ett förslag om en särskild me- delsförstärkning till koncernen på grund av förändringar i den svenska och internationella mediemiljön. Mot bakgrund av en särskild studie,

den s.k. SR-studien, föreslogs successiva medelstillskott så att anslags- nivån efter fem år skulle ha ökats med 500 milj.kr. per år i fasta priser.

I den nämnda SR—studien redovisades för Sveriges Televisions del ett särskilt medelsbehov för regionala satsningar, ökad kvalitet, förstärk- ning av vissa konkurrensutsatta områden samt väntade kostnadssteg- ringar till följd av den hårdnande konkurrensen. Behovet av medelstill- skott angavs i studien till 300 milj.kr.

I prop. 1988/89:129 med förslag till medelsanvisningar till Sveriges Ra— dio m.m. ansåg utbildningsministern att ett ställningstagande till Sve- riges Radios reformförslag borde anstå ytterligare en tid med hänvis— ning till den översyn av TV-politiken som skulle företas. Riksdagen be— slöt (1988/89zKrU 21, rskr. 311) i enlighet härmed.

I sin anslagsframställning för år 1991 upprepar Sveriges Radio AB för— slaget om en särskild resursförstärkning till koncernen. Sveriges Radio anser att utvecklingen inom medieområdet under det senaste året har visat att SR—studiens planeringsinriktning och bedömning av resursbe— hovet alltjämt äger giltighet.

Eftersom antalet TV—avgifter för närvarande uppgår till ca 3,3 miljoner skulle en höjning av Sveriges Radio-koncernens resursnivå med 500 milj.kr. innebära en avgiftshöjning med ca 150 kr. per avgiftsbetalare.

Kommittén för indirekta skatter har föreslagit (Reformerad mervärde— skatt m.m., SOU 1989:35) att mervärdeskatt skall tas ut på 'I'V-avgif- ter. Enligt Sveriges Radios anslagsframställning skulle en sådan åtgärd leda till att avgiften behövde höjas med 206 kr. per år.

Det är svårt att göra några säkra förutsägelser om hur den förändrade konkurrenssituationen kommer att utvecklas och hur den kommer att påverka kostnadsstegringarna för Sveriges Radio-koncernen vid oför- ändrad verksamhet. Vissa kostnader kommer att stiga medan andra kommer att sjunka. Nettoresultatet kan bli att kostnaderna stiger mer än den allmänna pris— och lönestegringstakten men stegringen kan ock- så bli långsammare.

En förbättrad betalningsmoral för 'I'V—avgifter kan leda till en viss in- komstökning, som dock begränsas av att redan nu de flesta TV-inneha- vare betalar sin avgift.

Detta är inte platsen att ta ställning till Sveriges Radios förslag om rea- la resursförstärkningar. De avgiftshöjningar som skulle krävas om kon- cernens önskemål skulle tillgodoses skulle emellertid stanna vid sam- manlagt 150 kr., uppdelat under en femårsperiod.

Vid sidan av höjningar som betingas av Sveriges Radio—koncernens verksamhet kan en omläggning av skattesystemet givetvis leda till för- ändringar av de avgifter som TV-innehavarna måste betala.

Om ett nytt programföretag skall börja sända uppkommer kostnader dels för ett eventuellt nytt sändarnät, dels för programverksamheten. Jag har valt att redovisa dessa var för sig och börjar med kostnaderna för sändarnätet.

4.3. Kostnader för ett rikstäckande sändarnät

De befintliga sändarnäten för TV

TV 1-nätet och TV 2-nätet har samma struktur och använder sig av samma master, stationshus, anläggningar för kraftförsörjning m.m. Det finns 54 större och ca 500 mindre sändarstationer. Alla större sändar- stationer och de flesta av de mindre stationerna innehåller sändaran- läggningar för både TV 1 och TV 2.

De större sändarstationerna täcker ett område med en radie av upp till 70 km från stationen. Sändarna har hög effekt och antennerna har mon— terats i höga master, som dessutom som regel är belägna på berg eller kullar.

Programmen överförs till de större stationerna med hjälp av radiolänk- förbindelser. Radiolänkar är ett slags riktade radioöverföringar som i steg om ca 50 km bildar en överföringskedja. Vid varje sändarstation för TV matas TV-programmen in på stationens TV-sändare.

De större sändarstationerna täcker ca 95 % av landets befolkning. De mindre sändarstationerna används dels för att eliminera brister i täck- ningen inom de större sändarstationernas nominella täckningsområ- den, dels för att täcka bebyggelse utanför dessa områden. De mindre sändarstationerna har varierande storlek och utförande med räckvidder från någon km och upp till någon mil. De är s.k. slavsändare vilket bety- der att de tar emot programmet från närmaste större sändare och åter- utsänder det på egen frekvens.

99,9 % av landets befolkning beräknas kunna ta emot TV-sändningar-

na.

TV l—nätets sändare sänder i de flesta fall inom ett lägre frekvensband (VHF) än TV 2—nätets sändare (UHF). På grund av vågutbredningstek— niska skillnader måste UHF-Sändarna arbeta med högre effekter, vil- ket gör att driftskostnaderna är högre för TV 2—nätet.

Över TV 2-nätet sänds också regionala program, för närvarande över åtta områden. Eftersom nätet från början planerats endast för rikspro- gram har det blivit nödvändigt att komplettera nätet med vissa sändare för att anpassa täckningen till de önskade regionerna. Dessa komplette- ringar pågår ännu enligt en av riksdagen fastlagd plan.

I televerkets uppdrag ingår också att svara för programinsamling åt Sveriges Radio—koncernen, dvs. för programöverföring mellan program- företagens olika produktionsplatser (permanenta eller tillfälliga) innan den egentliga utsändningen till allmänheten sker.

För år 1990 har riksdagen av TV—avgiftsmedel anvisat 165,41 milj.kr. till investeringskostnader och 288,6 milj.kr. till driftskostnader i det av te— leverket förvaltade sändar- och förbindelsenätet.

Alla investeringar i rundradionätet skrivs av direkt med 100 %, varför kapitalkostnadernas storlek inte utan vidare kan anges.

Samarbetet mellan televerket och Sveriges Radio—koncernen regleras i ett särskilt avtal. Av avtalet framgår bl.a. att programföretagen inom Sveries Radio-koncernen har ovillkorlig förtur till näten men att tele- verket får hyra ut överkapaciteti näten till andra kunder. Inkomsterna från uthyrningen skall disponeras i samråd mellan Sveriges Radio och

televerket. För olika gemensamma frågor finns en teknisk styrkommit- té med representanter för Sveriges Radio och televerket.

Vid sidan av Sveriges Radio—koncernens sändningar används sändarnä- ten också för andra ändamål. Radiotidningar sänds ut över Pl-sändarna nattetid, då de inte används för andra ljudradiosändningar. Vidare an- vänds sändarna för överföringar till slutna grupper under den tid då rundradiosändningar inte pågår. Icke utnyttjat utrymme i signalen för rundradiosändning används för t.ex. personsökningssystemet MBS. Dessutom placeras utrustning för andra kommunikationstjänster ofta i stationshus och sändarmaster som har byggts upp för rundradioända- mål. På samma sätt kan utrustning för t.ex. radiolänkar för rundradions behov vara placerad i stationer som har anlagts för andra ändamål inom televerket.

De hyresinkomster som rundradiorörelsen erhåller genom att anlägg— ningarna upplåts för andra ändamål beräknas till ca 65 milj.kr. för år 1989.

F rekvenstekniska förutsättningar för ytterligare TV—nät

För markbundna TV-sändningar gäller sedan år 1961 en internationell frekvensplan, den s.k. Stockholms—planen. I denna plan har flertalet större TV-stationeri Sverige tilldelats fyra sändningskanaler, en sänd- ningskanal i VHF-bandet (kanalerna 2-11) och tre sändningskanaler i UHF—bandet (kanalerna 21-68). För TV 1-nätet används huvudsakli- gen VHF—kanaler och för TV 2-nätet UHF—kanaler. I UHF-bandet har frekvenser avsatts för ytterligare två landstäckandet TV—nät ("TV 3" och "TV 4”).

För huvuddelen av de mindre stationerna i nätet finns ingen fastlagd frekvensplan för TV 3 och TV 4. Frekvensplaneringen för dessa statio- ner har förutsatts ske när en utbyggnad blir aktuell. Möjligheterna att tilldela samtliga ca 500 mindre stationer frekvenser för TV 3 och TV 4 bedöms vara goda.

Utbyggnad av ett tredje TV—nät

Om ett tredje rikstäckande TV—nät skulle byggas ut kan det ske genom att de nuvarande stationsanläggningarna utnyttjas. Befintliga hus, master och kraftförsörjningsinstallationer kan användas. Det är också möjligt att ansluta TV 3—nätets sändare till samma sändarantenner som används för TV 2—nätet.

Enligt vad jag har inhämtat från televerket är det möjligt att på tre år uppnå en befolkningstäckning av ca 98 %. Turordningen mellan enskil- da stationer är då sådan att snabbast möjliga ökning av täckningen er- hålls med så få stationer som möjligt, men det är givetvis möjligt att också tillämpa en annan turordning.

Under det första utbyggnadsåret skulle större sändarstationer för TV 3 tas i bruk i Malmö, Hörby, Göteborg, Borås, Norrköping, Stockholm, Örebro, Västerås, Borlänge, Sundsvall, Vännäs och Älvsbyn. Dessutom skulle ca tio mindre stationer börja användas. Befolkningstäckningen uppgår då till 55 %. Sändningarna skulle kunna inledas ungefär ett år efter beslut.

Det andra utbyggnadsåret skulle de större sändarstationerna i Helsing- borg, Emmaboda, Halmstad, Varberg, Nässjö, Jönköping, Trollhättan, Uddevalla, Skövde, Motala, Karlstad, Sunne, Uppsala, Gävle, Mora, Bollnäs, Hudiksvall, Östersund, Sollefteå, Örnsköldsvik, Skellefteå, Ka- lix och Gällivare samt ca tio mindre stationer kunna starta. Den sam- manlagda befolkningstäckningen vid periodens slut uppgår till 85 %.

Under det tredje året förses övriga större sändarstationer med TV 3-ut— rustning, dvs. stationerna i Karlskrona, Karlshamn, Vislanda, Finnve- den, Visby, Västervik, Kisa, Trollhättan, Filipstad, Östhammar, Sveg, Ånge, Tåsjö, Lycksele, Storuman, Arvidsjaur, Överkalix, Pajala och Ki- runa. Dessutom tas ca fem mindre stationer i bruk. Befolkningstäck- ningen har då stigit till 98 %.

För att en täckningsgrad för den tredje kanalen som motsvarar TV 2- nätets skall kunna uppnås behöver också resten av de ca 500 mindre sändarstationerna kompletteras. Televerket har förutsatt att detta skall ske under en fyraårsperiod, men det kan också göras snabbare. Täck- ningsgraden skulle efter det fjärde året vara 99 %, efter det femte året

99,4 %, efter det sjätte året 99,7 % och efter det sjunde och sista året 99,9 %.

Progra'möverföringen till sändarstationerna kan ske genom radiolänk, optisk kabel eller satellit. Vilken metod som bör väljas beror enligt tele- verket bl.a. på tidsmässiga faktorer och tillgången till satellitkapacitet. Satellitdistribution skulle ha den fördelen att programmet kan bli till- gängligt från början i hela landet, dvs. även i de delar där marksändar- nätet ännu inte har byggts ut. Om man, som televerket förutsätter, av kostnadsskäl utnyttjar satelliter med låg effekt, kommer dock möjlighe- ten att ta emot programmen direkt från satelliten att i huvudsak be- gränsas till kabel-TV-nät.

Kostnader

En fullständig utbyggnad innebär att 54 större och ca 500 mindre sän- darstationer skall kompletteras med sändare för ännu en TV-kanal. Vi- dare skall programförbindelser upprättas.

Investeringskostnaden uppskattas till ca 390 milj.kr.

Televerket har angett ett preliminärt pris för att tillhandahålla ett sän- darnät. Priset uppgår till 195 milj.kr. per år vid full utbyggnad, förut- satt att televerket svarar för kapitalanskaffning. Priset täcker ränte— och avskrivningskostnader, driftskostnader inklusive kostnader för pro- gramförbindelser till sändarstationerna samt hyreskostnader för an- vändning av utrymmen i befintliga stationer. Den avgiftsfinansierade rundradioverksamheten beräknas till följd av detta enligt televerket kunna tillföras hyresintäkter och rationaliseringsvinster i storleksord- ningen 25—30 milj.kr. per år.

4.4. Kostnaden för ett programföretag

Inledning

Kostnaden för ett programföretag kan uppskattas på olika sätt. I vissa sammanhang har kostnaderna för TV-verksamheten i olika länder

ställts mot varandra. Sådana jämförelser är emellertid svåra att göra på ett rättvisande sätt. Redovisningsprinciperna skiljer sig åt mellan länderna, liksom även den verksamhet som redovisningen avser. Lan- dets störlek har betydelse när det t.ex. gäller kostnadsnivån för sänd- ningsrätter. Det är svårt att beakta olikheter i programutbudets sam- mansättning.

Om man utgår från befintliga TV-företag kommer de speciella förhål— landen som gäller för dessa företag att slå igenom i beräkningarna.

Jag har i stället valt att anknyta till den uppdelning av kostnaderna för 'I'V-verksamhet som jag redovisade i avsnitt 4.1. Kostnaderna för själva sändningsverksamheten i ett rikstäckande marknät har jag redovisat i föregående avsnitt. Det som återstår är att ange kostnaderna för att sät- ta samman programutbudet samt för själva programmen.

En allmän förutsättning för min beräkning är att programföretaget skall kunna sända TV under ca sex timmar per dag. Jag utgår från att ett sådant företag behöver en basorganisation, som skall rymma den ad- ministration, teknik, lokaler m.m. som behövs för att man skall kunna sända i denna omfattning per dag helt utan egen programproduktion. Kostnaden för basorganisationen är alltså den kostnad som krävs för att sätta samman programutbudet. Jag har också räknat med att basorga- nisationen skall innehålla vissa resurser för försäljning av reklamtid. Jag är i och för sig medveten om att basorganisationens utformning inte kan vara helt oberoende av hur programutbudet skall vara sammansatt, men jag bedömer att en schablonberäkning är tillfyllest för att bedöma kostnadernas storleksordning.

Kostnaderna för själva programmen beror, som har framgått i det före- gående, i hög grad av de ambitioner som gälleri fråga om förekomst av nyhetssändningar, andelen egenproduktion och den allmänna program- kvaliteten.

Jag redovisar ett antal alternativ, där det lägsta innebär att programfö— retaget uteslutande sänder inköpt, utländskt programmaterial.

I de högre kostnadsalternativen ersätts det inköpta materialet med dels en lång och några korta nyhetssändningar från egen nyhetsredaktion, dels en ökande andel egenproduktion.

Kostnaden för inköpt material och egenproduktion beräknas med hjälp av timkostnadsschabloner. Ingen skillnad görs mellan egenproduktion som ärgjord inom den egna organisationen och sådan som är utlagd på utomstående produktionsföretag. På längre sikt kan man nämligen räk- na med att kostnaderna blir i stort sett desamma oberoende av hur egen- produktionen organiseras.

Underlaget till kostnadsberäkningarna är i huvudsak inhämtat från Sveriges Television.

Basorganisationen

Basorganisationen omfattar 180 personer, fördelade på följande funktio-

ner.

Ledning, administration, planering och service 60 Programinköp, översättning, programbearbetning 60 Sändningsteknik, trailers, arkiv 40 Försäljning av reklamtid 20

Med en schablonkostnad av 250 000 kr. per år och anställd blir personal— kostnaden 45 milj.kr. per år.

Investeringarna i teknisk utrustning för utsändning, bearbetning, arki- vering, trailerproduktion och textning kan uppskattas till 32 milj.kr. och i administrativ utrustning till 5 milj.kr. De årliga kapitalkostnader- na blir då 11 milj.kr.

Omkostnaderna uppskattas till 13 milj.kr. per år. Lokalhyreskostnaderna kan anges till 5 milj.kr. per år.

Den sammanlagda årliga kostnaden för basorganisationen blir omkring 75 milj.kr.

Nyhetsredaktionen

En nyhetsredaktion som skall klara av en lång och en eller ett par korta nyhetssändningar per kväll måste i princip ha samma kapacitet som Sveriges Televisions Aktuellt—redaktion.

Jag uppskattar den totala årliga kostnaden för en sådan redaktion till ca 95 milj.kr. Till det kommer kostnaden för utrikeskorrespondenter. Om det nya TV-företaget skall ha en korrespondentorganisation som motsvarar Sveriges Televisions tillkommer ca 15 milj.kr.

I de följande exemplen räknar jag med att den årliga kostnaden för ny- hetsredaktionen uppgår till 1 10 milj.kr.

Förvärv av sändningsrättigheter

Om ett nytt programföretag skall sända uteslutande inköpt material krävs en inköpsvolym av över 2 000 timmar per år, dvs. en något större volym än vad Sveriges Television i dag köper in till sina två kanaler.

Den genomsnittliga timkostnaden för det material som Sveriges Televi- sion köper in uppgår till 56 000 kr. per sändningstimme. Genomsnittet döljer stora variationer. Inköpta ungdomsprogram och dramaprogram kostar i medeltal 32 000 resp. 35 000 kr. per timme medan genomsnitts- kostnaden för långfilm är 78 000 kr. per timme. För ett dubbat barnpro- gram är kostnaden 120 000 kr. per sändningstimme. Givetvis finns det även stora prisskillnader inom de enskilda programkategorierna.

Ett TV—företag som vill pressa sina kostnader kan därför komma ner i betydligt lägre timkostnader för inköpt material genom att t.ex. avstå från barnprogram och långfilmer. I de fortsatta beräkningarna räknar jag emellertid med att sammansättningen av det nya programföretagets utbud av inköpta program överensstämmer med Sveriges Televisions och att genomsnittskostnaden följaktligen är densamma.

Om ytterligare en stor inköpare av program uppträder på den svenska marknaden kan man räkna med att priserna i någon mån kommer att pressas uppåt. Omfattningen av prisökningarna beror på flera faktorer,

t.ex. på om det förekommer någon form av samordning mellan Sveriges Television och det nya TV—företaget.

I mina. beräkningar har jag antagit att den genomsnittliga timkostna- den för inköpta program utgör 60 000 kr., vilket ger utrymme för en viss prisstegring.

Kostnader för egenproduktion

Kostnaderna för egenproduktion är som jag nämnt generellt mycket högre än för inköp av motsvarande utländskt material. Detta gäller i särskilt hög grad för dramatisk produktion.

För programkategorin Drama är produktionskostnaden i genomsnitt ca 1,7 milj.kr. per sändningstimme, med stora variationer. Kostnaden för att spela in den historiska serien ”Kråsnålen" uppgick t.ex. till 3,9 milj. kr. per sändningstimme.

För egenproduktion inom kategorierna Musik, Nöje och Barn/ungdom uppgår genomsnittskostnaden till 600 000 kr. per sändningstimme, me- dan Sveriges Televisions omfattande egenproduktion inom programka- tegorin Fakta kostar 300 000 kr. per sändningstimme i genomsnitt.

Egenproducerade sportprogram är helt naturligt betydligt billigare än annan egenproduktion. Genomsnittskostnaden uppgår till 170 000 kr. per sändningstimme.

De angivna timkostnaderna innefattar inte kapitalkostnader och lokal— kostnader. För att bättre kunna uppskatta den kostnadsbild som ett nytt 'I'V-företag skulle ställas inför har jag räknat upp angivna kostna- der med 20 % för att ta hänsyn till dessa kostnadsslag.

Man kan i och för sig ifrågasätta det meningsfulla i att försöka beräkna en genomsnittskostnad för egenproduktion av alla kategorier, eftersom kostnaden för olika programtyper varierar så kraftigt. I den följande be- räkningen utgår jag emellertid från en genomsnittlig kostnad av 600 000 kr. per timme för egenproducerade program. Beloppet, som allt- så också innefattar kostnader för lokaler och kapital, bygger på att de

egenproducerade programmen i ett nytt TV—företag fördelas mellan oli- ka programkategorier på ungefär samma sätt som i Sveriges Television.

Resultat

Olika alternativ i fråga om andelen egenproduktion ger de resultat som framgår av följande tabell (milj.kr. per år).

Alternativ Basorg. Nyhetsred. Inköp Egenprod. Summa 1. Inga nyheter, 6 tim. 75 130 205 inköpta program

2. Nyheter, 5,5 tim. inköpta 75 110 120 305 program

3. Nyheter, 1 tim. egenprod., 75 110 100 220 505 4,5 tim. inköpta program

4. Nyheter, 2 tim. egenprod., 75 110 75 440 700 3,5 tim. inköpta program

5. Nyheter, 2,5 tim. egen- 75 110 65 550 800 prod., 3 tim. inköpta program

Till kostnaderna i tabellen kommer kostnader för sändarnätet, ca 200 milj.kr. per år vid full utbyggnad.

Tabellen visar att ett 'I'V—företag som uteslutande sänder inköpt materi- al bör kunna drivas till en kostnad av ca 200 milj. kr. per år exkl. sänd- ningskostnader. Kostnader i denna storleksordning har i fackpressen rapporterats för satellitkanaler som TV 3 och Sky Channel.

Vid ökade programambitioner stiger kostnaderna. En egen nyhetsred- aktion ökar nettokostnaden med 100 milj. kr. per år. En daglig timme egenproducerade program ökar kostnaden med 200 milj. kr. per år. För en TV _kanal som, inklusive nyheterna, sänder ungefär hälften egenpro- ducerade program, uppgår den årliga kostnaden till 800 milj. kr. exkl. sändningskostnader.

De angivna kostnaderna avser verksamhet vid full utbyggnad. Ingen hänsyn har tagits till att utgifter för programinköp och programproduk- tion kan behöva erläggas långt före sändningstillfället. Någon beräk-

ning av räntekostnader för medel som på detta sätt har investerats i framtida sändningar har inte .orts.

Jag vill understryka att dessa exempel bygger på schablonmässiga för- utsättningar. De använda timkostnaderna utgår från genomsnitti Sve- riges Televisions verksamhet. Det är givetvis fullt möjligt att sätta sam- man programutbud som består av samma proportioner egenproducerat och inköpt material som i de här angivna exemplen och där kostnaderna blir både avsevärt högre och avsevärt lägre än de jag har angivit.

5. Möjligheter att få inkomster av reklam i TV

5 . 1 Inledning

Hur stora inkomster som skulle kunna erhållas genom försäljning av re— klamtid i TV i Sverige är beroende av en rad olika faktorer. Några kan påverkas genom de förutsättningar som fastställs för T'V—reklamverk- samheten medan andra är resultatet av hur marknaden värderar TV— medieti relation till andra tillgängliga reklammedier.

Jag tror inte att det är möjligt att på förhand exakt beräkna storleken av dessa inkomster. Däremot bedömer jag det nödvändigt att försöka svara på frågan om det går att på den svenska marknaden för TV—re- klam få så höga inkomster att de räcker för att bedriva en TV-verk- samhet som fyller rimliga krav i fråga om programmens kvalitet.

En sådan bedömning innebär främst att söka uppskatta storleksord- ningen av de reklaminvesteringar som kan tänkas kanaliseras till TV om 'I'V-reklam blir möjlig. Den metod som jag använder är en kombina- tion av internationella jämförelser och bedömningar av den svenska re- klammarknadens utveckling.

Inom ramen för det tillgängliga marknadsutrymmet försöker jag också beräkna vilken som är den sannolika inkomsten under förutsättning av att en viss mängd reklaminslag är tillåten i sändningarna. Den osäkra faktorn i det sammanhanget är vilket pris annonsörerna är beredda att betala för reklamtiden. Jag försöker komma fram till en sannolik upp- skattning genom jämförelser med kontaktpriser i andra länder och i andra reklammedier i Sverige.

Först vill jag emellertid kort referera hur TV—reklamutredningen be— handlade denna fråga i sitt betänkande (Ds U 1986z2) Effekter av TV— reklam (sid. 392 ff).

5 .2 TV—reklameffektutredningen

Enligt utredningen kan frågan om möjliga intäkter av TV—reklam för- enklat angripas på två sätt.

En väg är att söka uppskatta vilken efterfrågan på TV-reklamtid som latent finns hos annonsörer i Sverige. Metoden kan också beskrivas som ett försök att ange vilken andel av de totala reklaminvesteringarna som skulle gå till TV—reklam om sådan fanns. Tillvägagångssättet bygger bl.a. på föreställningen att det är meningsfullt att göra analogier med förhållandena i andra länder.

Beräkningar utifrån de statistiska uppgifter som var tillgängliga för ut- redningen ledde emellertid till en så stor spridningi resultaten att ut- redningen avstod från att ange några sannolika belopp för hur stora in- komsterna av TV-reklam skulle kunna bli i Sverige.

Den andra metoden är att rent mekaniskt beräkna vilka intäkter som skulle bli resultatet om vissa förutsättningar gäller i fråga om t.ex. mängden reklamtid och priset per reklaminslag. Metoden ger inte be- sked om ifall reklammarknaden verkligen kommer att kunna generera de framräknade intäkterna.

Utredningen redovisade vissa beräkningar, av utredningen betecknade som räkneexempel, utifrån denna metod. I beräkningarna .ordes olika antaganden i fråga om reklaminslagens mängd, antalet 'I'V—kanaler med reklam, priset per 1 000 kontakter, samt den andel av publiken som skulle stanna kvar för att se reklaminslagen.

Även dessa beräkningar medförde mycket stor spridning av resultaten. Utredaren ansåg, utan att redovisa sina grunder för att stanna vid just det beloppet, att det inte var troligt att reklammarknaden under över- skådlig tid skulle kunna generera belopp över 1 miljard kronor för köp av TV—reklamtid.

5.3. Marknadsutrymmet för TV—reklam

Utvecklingen :" Europa

För att bedöma hur stort det totala marknadsutrymmet för TV-reklam är, dvs. vilka belopp som annonsörerna skulle vara beredda att satsa på köp av TV—reklamtid om det vore möjligt, kan det ha sitt intresse att jämföra med vissa utländska förhållanden.

Jag vill emellertid göra en allmän reservation när det gäller internatio- nella jämförelser på detta område. De uppgifter som anges i det följande ger ett skenbart exakt intryck. Man bör emellertid ha i minnet att defi- nitioner, insamlingsmetoder och redovisningssätt kan skilja sig åt mel- lan olika länder och vid olika tidpunkter för samma land.

I tabell 1 anges reklaminvesteringarnas andel i procent av bruttonatio- nalprodukten (BNP) i vissa europeiska länder åren 1980 och 1987. Med reklaminvesteringar avses investeringar i A—medier, dvs. dagspress, veckopress, fackpress, affischer och samfärdsmedel, bio och radio/TV , samt kataloger.

Tabell 1. Reklaminvesteringar (A-medier inkl. kataloger) i procent av BNP 1980 och 1987

Land 1980 1987 Förändring 1980—1987 % Storbritannien 1,1 1 1 ,41 27 Finland 1,09 1,40 28 Norge 0,96 1,14 19 Schweiz 1,08 1,13 4 Nederländerna 1,01 1,11 10 Västtyskland 0,88 0,93 6 Danmark 0,95 0,90 - 5 Sverige 0,67 0,81 21 Frankrike 0,48 0,68 42 Italien 0,37 0,64 72 Österrike 0,55 0,64 16

Uppgifter från The European Advertising Tripartite, maj 1989.

Tabellen visar att reklaminvesteringarnas andel av BNP har ökat i samtliga redovisade länder utom Danmark. Däremot skiljer sig nivån kraftigt åt mellan olika länder. I Storbritannien och Finland var de år 1987 mer än dubbelt så höga som i Italien och Österrike. Sveriges andel låg 0,2 procentenheter under genomsnittet, som var ca 1 % av BNP.

När det gäller hur mycket reklaminvesteringarnas andel av BNP har ökat under 1980—talet blir rangordningen en annan. Högst kommer Ita- lien, som har ökat reklamandelen med 72 %. För Frankrike har andelen ökat med 42 %. Det bör observeras att dessa två länder hade den lägsta reklamandelen vid periodens början. För Storbritannien och Finland, som låg högst både i början och slutet av perioden, var ökningen ca 30 %. För Sverige, Norge och Österrike var ökningen ca 20 % medan övriga länder visar obetydliga förändringar.

I tabell 2 beskrivs TV-reklamens andel av totala reklaminvesteringar i A—medier.

Tabell 2. TV-reklam i procent av totala annonsinvesteringari A—medier 1980 och 1987

Land 1980 1987 Förändring 1989-1987 % Italien 26 51 96 Storbritannien 27 32 18 Österrike 30 29 — 3 Frankrike 14 22 57 Finland 12 12 of. Nederländerna 7 11 57 Västtyskland 10 10 of. Schweiz 8 7 — 12

Uppgifter från The European Advertising Tripartite, maj 1989.

Italien står i en klass för sig genom att hälften av de totala annonsinves- teringarna i A-medier utgörs av 'I'V—reklam. I en mellangrupp kommer Storbritannien, Österrike och Frankrike med mellan 20 och 30 %. I övri- ga länder är andelen ca 10 %.

TV-reklamens andel har i stort sett fördubblatsi Italien under 1980-ta- let, medan andelen i Frankrike och Nederländerna har ökat med nära 60 %. I övriga länder är förändringarna obetydliga.

I Italien och Frankrike får ökningen tillskrivas tillkomsten av flera nya TV-känaler. I Nederländerna, där TV-reklamens totala andel fortfa- rande är liten, har på senare tid mängden TV-reklam tillåtits öka, del- vis som en reaktion på konkurrensen från satellit-TV-kanalerna.

Ökningen av andelen TV-reklam har i Italien gått ut över reklamen i pressen - minskning från 59 % till 40 % -— och radioreklamen — från 7 % till 4 %. I Frankrike har pressreklamens andel minskat från 60 % till 57 % medan radioreklamen har minskat från 10 % till 7 %. I Storbritannien har pressens andel av reklaminvesteringarna minskat från 66 % till 62 %. På grund av reklammarknadens tillväxt i dessa länder har emeller- tid omfattningen av press- och radioreklam i absoluta tal ökat eller va- rit oförändrad under perioden.

De redovisade tabellerna visar att reklammarknaden har vuxit i de fles— ta länder under 1980-talet. Den snabbaste tillväxten har skett i de län- der, Italien och Frankrike, där antalet nya TV-kanaler med reklam har ökat mest under perioden, låt vara att båda dessa länder startade på en låg nivå. I Sverige är reklaminvesteringarnas andel av BNP något lägre än de europeiska genomsnittet. Tillväxttakten i Sverige motsvarar emellertid ett genomsnitt för de redovisade europeiska länderna. I de länder där man har tillåtit en ökning av TV-reklamvolymen under pe- rioden har också TV-reklaminvesteringarnas andel av de totala re- klaminvesteringarna vuxit.

En slutsats som skulle kunna dras av den hittillsvarande utvecklingen i Europa är att reklammarknadens tillväxt har möjlig-ort en — i vissa fall omfattande — ökning av TV—reklamen utan att utrymmet för övriga reklammedier har inskränkts. Eftersom den snabbaste tillväxten av re- klammarknaden har skett i länder där man har ökat TV-reklamens vo- lym verkar det som om möjligheten att göra TV-reklam leder till att den totala reklamvolymen växer.

Den svenska reklammarknadens utveckling

De uppgifter som finns om den svenska reklammarknaden anger om— sättningen år 1988 ca 22 miljarder kr., varav 9 miljarder kr. i A—medier (dagspress, veckopress, fackpress, affisch/trafik och bio) och ca 13 miljar- der kr. i övriga medier (direktreklam, annonsblad, kataloger, sponsring, butiksreklam, presentreklam m.m.). Dessa belopp innefattar emellertid endast delvis kostnader för att producera själva annonserna. Den verkli- ga omfattningen av reklaminvesteringarna är därför större.

Tabell 3. Reklaminvesteringar i Sverige i A—medier under perioden 1976 - 1988 (milj.kr., löpande priser)

Mediegrupp 1976 1980 1984 1987 1988 Dagspress 1 739 2 708 4 462 6 295 7 412 Veckopress 1 16 176 274 473 431* Fackpress 200 315 430 750 870 Affisch/trafik 76 123 123 287 313 Bio 13 21 32 46 54 Totalt 2 144 3 343 5 425 7 863 9 080 * Preliminär uppgift.

Uppgifter från Tomas Gröndal, Reklamstatistikprojektet vid Göteborgs universitet.

Reklaminvesteringarna i löpande priser har mer än fyrdubblats under den senaste tioårsperioden. Den årliga ökningstakten har varierat mel- lan 10 % och drygt 20 %. De enda undantagen är perioden 1979—1981, då den årliga ökningstakten endast uppgick till ca 6 %. Under dessa år gick det svenska näringslivet på sparlåga. Det finns ett nära samband mellan konjunkturerna och reklaminvesteringarnas storlek.

Förhållandet mellan de olika reklammedierna har i stort sett varit oför- ändrat under hela perioden. Dagspressen svarar för ca 80 % av de totala investeringarna i A-medier, veckopress för ca 6 %, fackpress för ca 9 %, affisch/trafik för nästan 4 % och bio för under 1 %.

Tabell 4. Reklaminvesteringar i Sverige i andra medier än A-medier år 1987

Kategori Milj.kr. Direktreklam (skattning) 4 021 Annonsblad (skattning) 285 Kataloger 1 120 Videoreklam (beräknad) 73 Sponsring (skattning) 850 Mässor/utställningar (skattning) 828 In-flight—medier 81 Dekaler 95 Butiksreklam (skattning) 2 400 Presentreklam 750 Totalt 10 503

Uppgifter från Tomas Gröndal, Reklamstatistikprojektet vid Göteborgs universitet.

Uppgifterna om reklaminvesteringar i här aktuella medier har betyd- ligt sämre precision än uppgifterna om investeringar i A—medier, efter- som rapporteringssystem som motsvarar det som gäller för A-medier saknas. Detaljerade uppgifter för år 1988 föreligger inte ännu, varför be- loppet 13 miljarder kr. är en uppskattning.

Av tabellen framgår att direktreklamen år 1987 omsatte ca 4 miljarder kr. Därmed är direktreklamen det näst största reklammediet i Sverige. Endast dagspressen visar större omsättning.

Mediegrupperna ”sponsring", "mässor och utställningar”, ”butiksre- klam" och ”presentreklam" sammanförs ibland under beteckningen ”sa- les promotion". De omsatte under år 1987 nästan 5 miljarder kr. Enligt en bedömning inom Reklamstatistikprojektet vid Göteborgs universitet är investeringarna i dessa mediegrupperi förhållande till investeringar i A-medier jämförelsevis höga i Sverige. Under de senare åren har dessa mediegrupper dessutom ökat snabbare än övriga medier.

Även ökningen av reklaminvesteringarna i mediegruppen ”kataloger” har varit mycket snabb under senare år och mer än tiofaldigats under 1980—talet. Den största delen av ökningen hänförs till annonsering i te- leverkets kataloger.

En förklaring till ökningen är att företagen har blivit allt mer mark- nadsorienterade. För att säkerställa avsättningen av produkter och ef- terfrågan på tjänster har det blivit allt viktigare att på olika sätt öka medvetenheten hos konsumenterna om de varor och tjänster som er- bjuds. I förhållande till de belopp som läggs ner på utvecklandet av nya produkter och produktionsmetoder är investeringarna i bearbetningen av marknaden fortfarande små.

En annan förklaring till ökningen av reklaminvesteringarna ör att nya produkter och tjänster har introducerats på marknaden. Exempel under de senaste åren är Hi Fi-utrustning (bl.a. CD-spelare och video), dato— rer och biltelefoner.

Även offentliga myndigheter, t.ex. trafiksäkerhetsverket, och statliga företag, t.ex. SJ och televerket, har ökat sin annonsering avsevärt under det senaste decenniet.

Ytterligare en förklaring är att olika reklammedier har ökat sina mark— nadsföringsinsatser. Reklammätnignarna har förbättrats, flera saman- nonseringspaket har tillkommit och metoderna för att öka reklamens möjlighet att nå bestämda grupper har förbättrats.

Redovisningen tyder på att det finns en beredskap hos annonsörerna att både öka investeringarna i befintliga medier och att utnyttja nya re- klammedier när sådana erbjuds.

Hur stor del av reklaminvesteringarna kan överföras till TV?

TV-reklameffektutredningen .orde ett försök att bedöma hur stor del av den totala reklammarknaden som kan komma att påverkas av ett in- förande av reklam i rikstäckande TV. Utredningens bedömningar mot- sades inte av remissinstanserna.

Utredningen presenterades år 1986. Efter kontakter med bl.a. reklam- branschen, reklammätningsföretag och medieföretag kan jag konstate- ra att inget tyder på att man inte fortfarande kan bygga på de bedöm- ningar som TV—reklameffektutredningen .orde av vilka effekter infö- randet av reklam i rikstäckande TV skulle få för andra reklammedier.

För att bedöma effekterna av införande av reklam i TV på andra medier analyserades innehålleti reklamen i olika medier med avseende på om reklamen riktades till mottagare i hela landet (riksannonsering), och därmed skulle vara överförbar till TV, eller enbart till mottagare inom ett mer begränsat geografiskt område (lokal annonsering).

Utredningen konstaterade att endast en liten del av annonsinnehållet i dagspressen härrör från riksannonsering. I landsortspressen uppgick andelen till ca 5 % och för storstadspressens morgontidningar til ca 12 %. För kvällstidningarna uppgick däremot andelen till ca 47 %. Slutsat- sen var att den samlade effekten för dagspressen av reklam i riks- täckande TV skulle bli liten.

Utredningen konstaterade också att rikstäckande detaljhandelskedjor, (t.ex. Hennes & Mauritz, Lindex och Expert) svarade för ca en fjärdedel av dagspressannonseringen. Även om denna annonsering till sin ut- formning är lokal utbudsannonsering kan den samtidigt vara riktad till mottagare över stora delar av landet och därmed betecknas som riksan- nonsering. I vilken omfattning den skulle kunna överföras till TV är dock svårt att bedöma. Under förutsättning att det blir möjligt att ange tid — helst viss dag — för införande av TV-reklaminslagen kan TV- mediet emellertid i dessa fall komma att utgöra alternativ till dags- pressannonseringen.

Annonsinnehållet i övriga A-medier är nästan uteslutande riksannon- sering och därmed överförbart till TV—reklam.

Annonseringen i andra medier än A-medier varierar till sitt innehåll. Den oadresserade direktreklamen är framför allt ett lokalt reklammedi- um. Den adresserade direktreklamen är inriktad på särskilda målgrup- per. Direktreklamen kan därför inte överföras till TV-reklam i någon större utsträckning.

Annonsinnehållet i reklammedier inom gruppen ”sales promotion" är till huvuddelen märkesvarureklam. Samma förhållande gäller i stor ut- sträckning butiksreklam och presentreklam.

Omsättningen inom den del av reklammarknaden som kan beröras av ett införande av reklam i rikstäckande TV kan uppskattas till mellan 5 och 8 miljarder kr. Övriga delar av reklaminvesteringarna avser lokalt orienterad utbudsreklam eller målgruppsanpassad reklam.

Bedömning

Av det ovanstående framgår att reklaminvesteringarna i A—medier hit- tills under 1980—talet har vuxit med i genomsnitt 13 % per år i löpande priser, jämfört med en motsvarande ökning av BNP med 8 % per år. När det gäller reklaminvesteringari övriga medier är ökningstakten svåra- re att belägga, men initierade bedömare anser att ökningstakten är minst lika hög som för A—medierna, för vissa medier betydligt högre.

Av den internationella jämförelsen att döma verkar det som om reklam- investeringarna ökar snabbare i länder där man har ökat TV—rekla— mens volym. Om motsvarande förhållande skulle gälla för Sverige kan man alltså räkna med att ökningstakten för de totala reklaminveste- ringarna skulle bli något högre om reklam-TV infördes här. Något som talar för detta är att de nya reklammedier som har etablerats under se- nare år snabbt har vunnit fotfäste på marknaden.

Den totala omsättningen på den svenska reklammarknaden uppskattas till sammanlagt ca 22 miljarder kr. Med en 13-procentig årlig tillväxt ökar omsättningen med knappa 3 miljarder per år i löpande priser.

Om reklam skulle införas i svensk TV kommer sannolikt dels en viss del av de resurser som i dag satsas på märkesvarureklam eller reklam för rikstäckande detaljhandeskedjor i andra medier att föras över till TV. Dessutom kan man anta att en förhållandevis stor del av tillväxten in- om reklammarknaden kommer att användas för 'I'V-reklam. Man får också räkna med att de sammanlagda reklaminvesteringarna kommer att öka något till följd av ett införande av TV-reklam.

Hur utvecklingen kommer att se ut på sikt beror på många faktorer, t.ex. på konjunkturens utveckling, erfarenheterna av televisionen som reklammedium och vilka motåtgärder som vidtas från andra mediers si- da. Utländska erfarenheter tyder emellertid på att TV anses som ett ef- fektivt reklammedium, åtminstone så länge det rör sig om ett begränsat antal kanaler och en begränsad reklammängd.

Det är vanskligt att utifrån data av det slag som nu har presenterats för- söka skatta hur stor omfattning investeringarna i TV-reklam i Sverige sannolikt skulle kunna få. Jag anser det emellertid vara berättigat att göra bedömningen att det under alla förhållanden bör finnas så stort ut- rymme för reklam-TV i Sverige att, även efter det att omkostnaderna för produktionen av själva reklaminslagen har betalats, inkomsterna från reklamtidsförsäljningen bör kunna finansiera en TV-kanal med ett någorlunda ambitiöst programutbud. Alla de handlingsalternativ som jag kommer att presentera i kapitel 8 bör kunna finansieras på den svenska reklammarknaden.

5.4. Prissättning på TV—reklam

Priset på TV—reklam beror av en mängd olika faktorer som bestämmer annonsörernas efterfrågan på denna typ av reklam. Till dessa faktorer hör vilka kvaliteter och egenskaper som reklam i TV kan uppvisa, kon- kurrensen om tittarna från andra TV—kanaler och konkurrensen från andra reklammedier. Faktorer som kanalens täckningsgrad, tittarsiff- ror, beställningsregler, regler för annonsernas utformning och principer för inplacering i programtablån har också stor betydelse.

I följande tabell redovisar jag vissa uppgifter om reklampriser m.m. från public service—kanaler i vissa europeiska länder.

Tabell 5. Uppgifter om vissa europeiska TV-kanaler

Kanal Tittarandel Minuter re— Pris per 30- Pris per 1 000

peaktime % klam per sek. peaktime tittare SEK vecka SEK

Österrike ORF 1/2 40,1 140 106 140 42,3 Västtyskland ARD 17,8 120 324 426 37,2

Italien RAI 1 10,3 290 211 575 45,8

Nederländerna N 1 20 180 74 612 31,2

Schweiz DRS 25,8 138 44 063 55,5

Frankrike TF 1 22,6 292 348 425 35,3

Storbritannien ITV 20 966 424 425 52,1

Uppgifter sammaställda ur European Market & Media Fact, Saatchi &Saatchi Co., 1989.

Priset per reklaminslag varierar med storleken av den publik som kan nås. Därför är priset högre i de stora europeiska länderna än i de små. I Schweiz, Västtyskland och Nederländerna är priset reglerat av myndig- heterna.

Priset per 1 000 tittare, ett begrepp som ofta kallas kontaktpris, varie- rar mellan 31 kr. för Nederländerna och 56 kr. för Schweiz. Det genom- snittliga konktaktpriset för de redovisade kanalerna uppgår till 42 kr. per 1 000 tittare.

Kontaktpriset för TV 2 i Danmark uppgår till i genomsnitt 84 danska kronor per 1 000 tittare. Priset varierar mellan 50 och 100 danska kro- nor per 1 000 tittare beroende på årstiden. För MTV i Finland motsvarar kontaktpriset ca 60 svenska kronor per 1 000 tittare. Reklambyråfören- ingen i Norge har uppgett att en rimlig kontaktkostnad för rikstäckan- de TV-reklam i Norge är 70 norska kronor per 1 000 tittare.

I tabell 6 redovisar jag kontaktpriset för ett antal mediekanaler och me- diekombinationer i Sverige. Uppgifterna avser helsidesannons i fyra

färger vardagar och, om inget annat anges, ett införande i varje tidning som ingår i resp. annonskombination. Med nettoexponeringar avses att personer i åldern 15—70 år som har sett annonsen flera gånger räknas som en person. I priserna ingår reklamskatt men inte mervärdeskatt.

Tabell 6. Kontaktpriser för ett antal mediekanaler och mediekanal- skombinationerjuni 1989

Mediekanal/kombination Antal netto- Nettoräckvidd Kontaktpris per exponeringar (%) (15-70 år) 1 000 möjliga

nettoex one- ringar ( r.)

Dagens Nyheter 1 002 000 16,7 141 Expressen 1 538 000 25,7 56 Aftonbladet, Expressen, GT, 2 773 000 46,3 79

Kvällsposten

DN, SvD, GP, SDS, Arbetet 2 280 000 38,1 227 A-pressen, FLT, Stormarknads- 3 744 000 62,6 284 press Året Runt 898 000 15,0 42 Hemmets Journal 861 000 14,4 39 Tre införanden i vardera 2 903 000 48,5 122 Damernas värld Hemmets Journal, Vi och Året Runt Ica-kuriren, Land, Vi, Vi 3 072 000 51,3 88 bilägare, Vår bostad

Uppgifter från IMU-Testologen AB, juni 1989.

Kontaktpriseti dagspressen ligger i allmänhet högre än konktaktpriset i veckopressen. Inom dagspressen har morgontidningarna ett högre pris än kvällstidningarna.

Kontaktpriset för att nå ca 15 % av befolkningen genom veckopressen är ca 40 kr. per 1 000 nettoexponeringar. I dagspressen (Dagens Nyheter) är motsvarande pris 141 kr. Om man vill nå omkring en tredjedel av be- folkningen genom morgonpressen uppgår kontaktkostnaden i det redo- visade alternativet till 227 kr. per 1 000 nettoexponeringar.

Flera alternativ redovisar kostnaden för att nå cirka hälften av befolk- ningen. I veckopressalternativet uppgår kostnaden till 77 kr. per 1 000

möjliga nettoexponeringar. För att i kvällspressen nå 46 % av befolk- ningen är kontaktpriset 79 kr. per 1 000 möjliga nettoexponeringar. I morgonpressen är priset 284 kr. per 1 000 möjliga nettoexponeringar. men då när man också ca 63 % av befolkningen

En viktig faktor vid val av reklammedium är hur många individer som nås av budskapet. I följande tabell redovisas hur stor andel av befolk- ningen som i genomsnitt tittar på respektive TV —kanal och på båda ka- nalerna tillsammans per halvtimme.

Tabell 7. Andelen TV-tittare per halvtimme säsongen 1987/88 (procent av befolkningen 9-79 år).

Klockan Måndag - torsdag Genomsnittlig dag Kanal 1 TV 2 Totalt Kanal 1 TV 2 1600—1630 0 0 0 2 1 16.30-17.00 I 0 1 2 2 17.00—17.30 1 1 2 2 3 17.30-18.00 I 2 3 2 4 18.00-18.30 7 12 19 6 11 1830—1900 5 16 21 6 14 19.00-19.30 8 21 29 8 19 1930-2000 11 32 43 14 30 20.00-20.30 12 21 33 15 20 20.30—21.00 10 23 33 15 22 21.00—21.30 13 13 26 15 14 21.30-22.00 17 16 33 15 17 2200-2230 10 10 20 1 1 12 2230—2300 5 4 9 7 7 23.00-23.30 2 2 4 5 3 2330-2400 1 0 1 3 0

Uppgifter från Sveriges Radio, Publik- och programforskningsavdel- ningen (maj 1989).

Av tabell 5 framgår att rikstäckande TV-kanaler i de olika länder som behandlas där när mellan 10 och 25 % av befolkningen under bästa

Totalt

17 20 27 44 35 37 29 32 23 14

sändningstid. De båda österrikiska kanalerna ses av sammanlagt 40 %. I Sverige är den genomsnittliga tittarandelen för Kanal 1 ca 14 % och för TV 2 ca 20 % under bästa sändningstid.

Enligt Publik- och programforskningsavdelningen vid Sveriges Radio utgör publiken för satellitkanalen TV 3 under bästa sändningstid en ge- nomsnittlig kväll mellan 6 och 8 % av dem som kan se sändningarna.

5.5. Intäkter från reklam i TV

1 det följande gör jag ett försök att beräkna inkomsterna av försäljning av reklamtid i svensk, rikstäckande TV för ett antal olika förutsättning- ar när det gäller kontaktpriser och tittarandelar.

Följande förutsättningar är gemensamma.

— Tittarandelarna beräknas på en bas av 7,5 milj. individer, dvs. de yngsta och äldsta är inte med,

- 30 sek. reklaminslag,

- reklaminslagen är jämnt fördelade över alla veckodagar och sänd- ningstimmar,

- 5 % (3 min./tim.) resp. 8,3 % (5 min./tim.) av den totala sändningstiden avsätts för reklam,

- 6 timmars sändningstid med reklaminslag per dag, - 55 % rabatt vid reklamsändning före eller efter kl. 19.00-22.00,

- 10 % minskning av intäkter till följd av kundrabatter, provisioner och icke försåld reklamtid (inkl. minskad försäljningstid under sommarmå-

naderna,

- 11 % avgår i reklamskatt.

Tabell 8. Intäkter från försäljning av rikstäckande TV-reklam vid olika kontaktpriser och olika tittarandelar (milj.kr.)

Tittarandel Kontaktpris 60 75 90 Andel reklam av total sändningstid 5 8,3 5 8,3 5 8,3 10 % 345 575 430 715 515 860 15 % 515 860 645 1 075 770 1 290 20 % 685 1 145 860 1 430 1 030 1 720 25 % 860 1 430 1 070 1 795 1 281 2 150 30 % 1 030 1 715 1 275 2 123 1 540 2 579

Som framgår av tabell 6 varierar kontaktpriset för olika rikstäckande medier i Sverige inom vida gränser. Om man vill nå ungefär halva be- folkningen är priset 77 kr. per 1 000 möjliga nettoläsare för annonsering i en kombination av veckotidningar, 79 kr. i en kombination av kvälls— tidningar och 284 kr. för en kombination av morgontidningar. För TV- reklam i Danmark och Finland är priseti genomsnitt ca 70 kr. per 1 000 tittare. I övriga Europa är kontaktpriset för TV-annonsering lägre.

Med ledning av dessa uppgifter bedömer jag att ett rimligt kontaktpris för TV-reklam liggeri intervallet 60 till 90 kr. per 1 000 tittare.

5.6. Avslutande synpunkter

De uppgifter som jag har redovisat stöder uppfattningen att det bör vara möjligt att finansiera en TV—kanal med ett ambitöst programutbud ge- nom reklaminkomster från den svenska marknaden. Vad som inte kan förutses är hur stor andel av de möjliga inkomsterna som kommer att tillfalla en marksänd reklamfinansierad TV—kanal. En faktor som kom- mer att ha stor betydelse därvidlag är vilken konkurrenssituation som kommer att råda i förhållande till satellitsända TV-kanaler när verk- samheten kommer i gång.

Befolkningsunderlaget för de satellitsända TV-kanalerna växer i stort sett i samma takt som utbyggnaden av kabelnät. Om man vill använda reklam för att finansiera marksänd TV är det mot denna bakgrund an- geläget att verksamheten kommer i gång inom de närmaste åren om den skall kunna stå stark i konkurrensen. Om verksamheten startar först efter det att satellit—TV-företagen har hunnit växa sig starka, kommer utsikterna för marksändningarna att ta en betydande del av re- klaminkomsterna att vara betydligt sämre.

6. Finansieringsformer för TV

I det följande skall jag göra en översikt av de viktigaste av de former för finansiering av TV som tillämpas för närvarande. Jag diskuterar i det sammanhanget också vilka konsekvenser olika finansieringsformer har på programutbudet, kvaliteten och TV-foretagens självständighet. Jag avslutar kapitlet med att diskutera för- och nackdelar med att blanda olika finansieringsformer respektive att renodla dem.

6.1. Finansiering med avgifter

Mottagaravgifter förekommer i de flesta av Europas länder. I vissa fall finansieras televisionen också med andra former av offentligt fastställ— da avgifter, t.ex. en viss andel av eltaxan i Grekland eller försäljnings- skatt på TV-apparater i Norge.

I Sverige bekostas såväl den ljudradio som den television som verkar i allmänhetens tjänst med TV-avgifter. Tidigare fanns en särskild ljudra- dioavgift, men den är numera inbakad i TV-avgiften.

Det kännetecknande för en TV-avgift är att det är en offentligrättsligt bestämd avgift, som tas ut av alla innehavare av TV-apparater. Det är en avgift som den enskilde betalar för möjligheten att se på TV, oberoen- de av om mottagaren utnyttjas till att se på de avgiftsfinansierade pro- grammen eller inte.

Orsaken till att TV—avgiften har fått denna konstruktion är att knapp- heten på sändningsfrekvenser i de flesta länder har lett till att radio, och senare TV, har organiserats som offentliga monopol, vars verksam- het helt eller delvis finansieras med avgiftsintäkter. Man kan säga att

det allmänna har tagit en avgift för möjligheten att se på TV och med avgiftens hjälp sett till att det har funnits något att titta på.

Det har inte funnits tekniska metoder att utestänga tittare som inte har betalat avgiften från möjligheten att se TV—programmen. Även av detta skäl har TV-avgiften utformats som en allmän avgift för rätten att titta snarare än en avgift för ett visst program eller en viss programkanal.

Som jag nämnt i det föregående är fr.o.m. den 1 juli 1989 avgiften per hushåll 1 084 kr. om året. Som jämförelse kan nämnas att avgiften för en helårsprenumeration på Svenska Dagbladets riksupplaga är 1 050 kr. De höjningar av TV-avgiften som skett under senare år har till över- vägande del använts för att kompensera för automatiska kostnadssteg-

ringar.

Under ljudradions och senare televisionens introduktionsskeden växte antalet mottagare snabbt. Därefter skedde tillväxten i långsammare takt, för att nu helt ha avstannat i Sverige. Detsamma gäller med det särskilda färgtillägg som skulle erläggas av den som hade färg-TV-mot- tagare. Numera har så gott som alla hushåll färg—TV och det tidigare färgtillägget har bakats in i den avgift som alla skall betala.

Konsekvensen av denna utveckling har varit att inkomsterna från TV— avgifterna tidigare har vuxit snabbt på grund av ett ökat antal avgifts- betalare. Resurserna har därmed ökat i snabbare takt än som motsvaras av avgiftsbeloppens höjning. I och med att antalet av giftsbetalare nu in- te längre växer måste ett behov av kostnadskompensation och eventuel- la ökade reala resurser inom den avgiftsfinansierade verksamheten till- godoses genom höjningar av avgiftens nivå. Här har riksdag och rege- ring ett viktigt ansvar.

De möjligheter till otillbörlig politisk påverkan av radion och televisio- nen som avgiftsfinansieringen skulle kunna tänkas ge upphov till får i stor utsträckning anses eliminerad genom att formerna för medelstill- delningen till Sveriges Radio-koncernen är fastställd genom långsikti- ga beslut samt genom att ansvaret för prioriteringarna inom koncer- nens olika delar ligger inom koncernen själv.

Det är angeläget att notera att allmänhetens villighet att betala avgif- ter hänger samman med att den avgiftsfinansierade TV-verksamheten

verkligen uppfattas som en angelägenhet för alla. Om TV-företaget skulle övergå från att sända ett programutbud som tilltalar alla grupper inom befolkningen till att koncentrera sig framför allt på mindre grup- pers intressen finns det en risk för att betalningsmoralen skulle försäm-

ras.

6.2. Betal-TV

En förutsättning för att det skall vara möjligt att ta betalt direkt av den publik som ser ett visst TV-program är att det går att stänga ute dem som inte har betalat från möjligheten att se programmet. Detta har inte gått tidigare när det har gällt TV i hemmen, men på senare år har allt mer avancerade system för kodning och avkodning utvecklats. Därmed har det blivit möjligt att erbjuda allmänheten att mot särskild betalning få se TV-program som inte har varit tillgängliga för andra tittare. I USA (där hushållen är vana vid att få TV-programmen gratis) döptes företeelsen till "Pay-TV". En klumpig svensk översättning som tycks ha vunnit visst fotfäste är ”Betal— ”.

Tekniken för betal-TV är att TV—signalen "kodas”, dvs. utsändningen förvrängs så att bild och ljud blir onjutbara. Hos mottagaren kan en av- kodare placeras, som återställer bild och ljud. En förutsättning för att det skall ske är att avkodaren är aktiverad, vilket i sin tur förutsätter att innehavaren har betalat en avgift.

Det finns olika sätt att aktivera en avkodare. Den som har betalat avgif- ten kan få ett magnetkort som räcker för en viss tidsperiod eller för ett visst antal timmar. En annan möjlighet är att sändaren står i förbindel- se med varje avkodare genom en för tittaren omärklig signal som sänds ut tillsammans med den vanliga TV—signalen. När abonnenten har be- talat aktiveras avkodaren med hjälp av signalen. Om han skulle sluta betala kan avkodaren stängas av genom samma signal.

Ett problem med betal-TV-tekniken är att det förekommer "piratavko- dare”, som gör det möjligt att se utan att ha betalat. Om detta får stor omfattning hotas naturligtvis hela verksamheten. För att motverka pi- ratverksamhet görs avkodarna mer tekniskt avancerade, något som gi- vetvis ökar kostnaderna, eller åtminstone motverkar den snabba kost- nadssänkning som annars är regel för elektroniska produkter.

När det gäller köparens möjlighet att välja kan man i huvudsak skilja mellan tre slags betal—TV.

Den äldsta och hittills vanligaste formen skulle kunna kallas abonne- mangs-TV. Abonnenten får tillgång till hela programutbudet i kanalen, eller till utbudet under den del av sändningstiden för vilken abonne- manget gäller. I Europa finns endast en marksänd abonnemangskanal, den franska filmkanalen Canal Plus. Det finns däremot ett stort antal satellitdistribuerade programkanaler som finansieras med abonne- mangsavgifter. Det som kännetecknar dessa kanaler är att de speciali- serar sig på ett visst slags innehåll, t.ex. biograffilm, eller att de vänder sig till en viss målgrupp, t.ex. barn.

I betal-TV:ns barndom föreställde man sig att abonnemangskanalerna skulle kunna förse också mycket små grupper inom publiken med ett programutbud som inte fick plats i den vanliga televisionen. Så har i stort sett inte blivit fallet. Betal—TV-kanalernas program tillhör samma kategorier som i den vanliga televisionen är populära bland stora delar av publiken. De försök som, främst i USA och Kanada, har .orts med särskilda "kulturkanaler" har inte varit framgångsrika.

Den andra formen, som förekommer på vissa håll i världen, men som än- nu inte har fått ett kommersiellt genombrott i Europa, kallas i USA "Pay per view". Jag känner inte till någon bra svensk översättning. Pay per view innebär att tittaren endast betalar för de program som han el- ler hon väljer att se. I en mer enkel form kan det fungera så att tittaren ringer, upp betal-TV-företaget, vanligen i förväg, och anmäler att han eller hon vill se ett visst program. Därefter aktiveras dekodern från pro- gramföretaget. En mer utvecklad form kallas ”impuls-pay per view" och innebär att tittaren omedelbart vid sändningstillfället kan bestämma sig för att se programmet. Det brukar sägas att den senare formen har de bästa kommersiella förutsättningarna, men såvitt jag vet dröjer det ännu någon tid innan lämplig teknik är framtagen i full skala.

De former av pay per view som jag nu har beskrivit medger endast att tittaren kan välja mellan att se eller inte se ett visst program som sänds ut vid en viss tidpunkt. Tittarens valfrihet skulle öka ytterligare om det var möjligt att välja program ur ett stort sortiment och att även välja

tidpunkt för när programmet skall sändas. I ett sådant system skulle te- levisionen ge tittaren samma valfrihet som videobutiken.

De experiment med vad som skulle kunna kallas ”beställnings-TV” som jag har hört talas om är ganska primitiva. De går till så att abonnenter får välja mellan ett antal filmer. Beställnings—TV—företaget samordnar olika abonnenters beställningar och fastställer sedan ett sändningstids- schema. Filmerna sänds ut över kabel. Med en sådan metod kan man samtidigt sända så många filmer som det antal sändningskanaler man förfogar över i kabelnätet.

För att det skulle vara möjligt att sända beställnings—TV som gav titta- ren större valfrihet krävs att problemen med den begränsade överfö- ringskapaciteten löses på något sätt. Det är tänkbart att pågående för- sök med att komprimera TV—signaler så att de kräver mindre kapacitet kommer att göra beställnings-TV i mer utvecklad form kommersiellt möjlig, men det höri så fall framtiden till.

Erfarenheterna av betal—TV i Europa är blandade. Det mest lyckade ex- emplet är den tidigare nämnda franska Canal Plus. Även den delvis svenskägda satellitdistribuerade iilmkanalen Filmnet uppges visa goda resultat. Anslutningstalen är i storleksordningen 15 % av dem som har möjlighet att ansluta sig. Övriga betal—TV—försök har varit mindre framgångsrika.

De goda resultaten för Filmnet i Sverige har emellertid lockat flera före- tag att pröva samma sak. Både Scansat/TV 3 och Bonniers/SF planerar att starta betal-TV—kanaler för kabeldistribution i höst. Enligt vad jag erfarit diskuteras planer på någon form av betal-TV-verksamhet också inom Sveriges Television.

Avgiften för att vara ansluten till Filmnet är ca 150 kr. per månad inkl. kostnad för avkodare för den som vill ha tillgång till programmen under hela dygnet. Abonnenten betalar alltså 1 800 kr. per år utöver TV—av- giften om 1 084 kr.

Det är svårt att beräkna hur stor marknaden för betal—TV skulle kunna vara i Sverige. Det beror bl.a. på programutbudet, distributionssättet, betalningsformen och hur publiken värderar tillgången till ännu ett TV—program.

Följande räkneexempel kan ange storleksordningen. Antag att avgiften för en långiilmskanal är 100 kr. per månad, utöver kostnaden för avko- dare. Antag vidare att 15 % av dem som kan ta emot betal—TV-sänd— ningarna verkligen abonnerar.

Om möjligheten att ta emot är begränsad till kabel-TV—hushållen skul- le antalet abonnenter för närvarande kunna uppgå till 120 000 hushåll. Om samtliga var anslutna under hela året skulle den årliga intäkten uppgå till 150 milj.kr. per år.

Om några år, då antalet hushåll med möjlighet till satellitmottagning antas ha stigit till omkring 1,3 miljoner, blir med motsvarande förut- sättningar i övrigt intäkten 250 milj.kr. per år.

Om betal—TV—programmen skulle sändas ut från marksändare ökar den potentiella publiken. Om t.ex. hälften av de svenska TV-hushållen kan ta emot programmen blir intäkterna 300 milj.kr. per år. En rikstäckan— de betal—TV—kanal skulle teoretiskt kunna ta in 600 milj.kr. om året.

Grova kalkyler av det här slaget som inte tar hänsyn till kostnaderna säger inte så mycket om förutsättningarna för att få betal-TV—verksam- het lönsam. Jag vill i detta sammanhang peka på tre faktorer som måste tas med i beräkningen.

Genom att betal—TV förutsätter en omfattande abonnenthantering blir antagligen de administrativa avbränningarna ganska stora.

Om programmen skall vidaresändas i kabelnät har kabel-TV—företaget möjlighet att betinga sig ersättning för vidaresändningen. Hur stor den- na ersättning blir är beroende av parternas förhandlingsstyrka.

Om en marksänd betal—TV-kanal skall kunna tas emot av en stor del av befolkningen kommer sändarkostnaderna att bli höga. För full rikstäck- ning har televerket angett kostnaden till 195 milj.kr. per år. En stor del av Sändarna när så få personer att inkomsterna av abonnemangsavgif- ter antagligen inte räcker för att täcka kostnaden för sändaren.

Den allmänna slutsats som kan dras är att betal-TV inte är ett alterna- tiv för att finansiera TV-sändningar som vänder sig till alla i Sverige. Ett programutbud som man kan förutse bara kommer att utnyttjas av 10—15 % av dem som erbjuds det måste ha karaktären av tillägg till det som den stora allmänheten har tillgång till.

Betal—TV, antingen i form av traditionell abonnemangs—TV eller "pay per view”, kan kanske vara ekonomiskt lönsam om den distribueras via satellit och/eller genom marksändningari tätbefolkade områden. I fråga om möjligheten till marksändningar vill jag dock peka på att marksänd- ningar troligen skulle göra det nödvändigt att utnyttja frekvenser som är tilldelade ett av de båda outnyttjade rikstäckande näten. Därmed skulle möjligheten till rikstäckningi detta nät inte längre föreligga.

6.3. Reklam-TV

Medan avgiftsfinansiering och betal-TV innebär att publiken finansie- rar TV—sändningarna innebär reklamfinansiering att annonsörer beta— lar för att få utnyttja televisionen för att sända reklambudskap till pu— bliken. Reklamtelevisionens affärsidé kan sägas vara att sälja en publik till annonsörerna. Programmen är ett medel för att lyckas med det.

Televisionen som reklammedium kännetecknas av stor genomslags- kraft men en förhållandevis låg selektivitet. Även om publikens sam— mansättning växlar för olika programtyper och vid olika sändningstider består den alltid av breda tvärsnitt ur t.ex. olika åldersgrupper. Därför är TV bäst ägnat för reklam för varor och tjänster som vänder sig till den stora allmänheten. För de annonsörer som vänder sig till sådana målgrupper är emellertid televisionen ett mycket effektivt reklammedi- um.

Televisionen är också i huvudsak ett riksmedium. Det gör, som jag när- mare har utvecklat i avsnitt 5.3, att 'I'V—reklamen i allt väsentligt torde komma att utgöras av märkesreklam.

I diskussionen om reklam i TV har motståndarna till TV-reklam i hu- vudsak anfört tre slags argument.

Det första argumentet gäller TV-reklamens inverkan på dagspressens annonsintäkter. Det har ansetts föreligga en risk att reklam i TV skulle påverka pressens marknadssituation så starkt att de nyhetsförmedlan- de och 'opinionsförmedlande uppgifterna skulle försvåras.

Det andra argumentet gäller TV-reklamens värde från konsumentpoli- tisk synpunkt. Det. har anförts att ett införande av TV-reklam skulle medföra att reklamens volym ökar och att ökningen koncentreras till vissa fåtalsmarknader, samt att det nya reklammediet har en suggestiv och påträngande karaktär med låg informationshalt. TV-reklamen har ansetts leda till att förutsättningarna för hushållens inköpsbeslut för- sämras och medföra integritetsintrång och tidsforluster för den stora allmänheten. Känsliga konsumentgrupper, främst barn, skulle inte kunna skyddas mot förstärkt reklampåverkan.

Det tredje argumentet har direkt att göra med reklamens betydelse för televisionen. Det har ansetts att reklamfinansieringen skulle inverka negativt på televisionens programpolitik och allvarligt försvåra dess möjligheter att uppfylla kvalitetsambitioner.

Frågan om i vilken grad TV—reklamen faktiskt skulle hota dagspres- sens finansieringsförutsättningar genom att en del av pressens annons- inkomster i stället skulle överföras till TV behandlades av TV—reklam- effektutredningen i betänkandet (Ds U 1986z2) Effekter av TV—reklam.

Utredningen ansåg att det är riksannonseringen som i första hand kan komma att flyttas över till TV, medan detaljhandelns utbudsannonse- ring bedömdes komma att påverkas mycket litet av TV —reklam. De tid- ningar som kan väntas bli mest utsatta vid en minskning av riksannon- seringen är ekonomiskt svaga storstadsmorgontidningar och vissa kvällstidningar. En minskning av riksannonseringen kan även skapa problem för landsortens lågtäckningstidningar, framför allt på grund av deras generella känslighet för inkomstbortfall.

Utredningen ansåg emellertid att effekten på dagspressen inte kunde ses som ett absolut tvingande skäl varför ett införande av rikstäckande TV-reklam inte skulle kunna övervägas.

Effekterna av TV—reklam på andra reklammedier än dagspressen be- dömdes som små för populärpress, fackpress, iilmreklam och direktre-

klam, medan utomhusreklamens egenskaper gör att betydande delar kan föras över till TV-reklam.

Utredningen behandlade översiktligt frågan om lokal radio— och TV—re- klam. Om sådan reklam skulle komma att inriktas mot lokal utbudsre- klam skulle dagspressens reklaminkomster komma att påverkas.

Jag har inte grund för att dra några andra slutsatser än TV-reklamef- fektutredningen när det gäller vilka följder reklam i rikstäckande TV- sändningar skulle få på dagspressens annonsinkomster. Bedömningen skulle emellertid kunna bli en annan om det gällde reklam i lokal sänd- ningsverksamhet.

Frågan om hur man skall motverka de risker som från konsumentpoli- tisk synpunkt är förknippade med reklam i TV kommer jag att ta upp i kapitel 10 om regler för reklam i TV.

Här vill jag i stället diskutera frågan om i vilken grad TV—reklam hotar TV—företagens självständighet och sändningarnas kvalitet.

Diskussionen om hur reklamfinansieringen påverkar TV-företagen kan förenklat sägas handla dels om reklamfinansieringens inverkan på pro- gramplaneringen i stort, dels om annonsörsintressenas möjlighet att på- verka enskilda program.

Ett TV-företag som försöker finansiera verksamheten med reklam mås- te förmå annonsörerna att köpa reklamtid av företaget till priser som gör att företaget kan överleva. Om ett reklamfinansierat TV—företag skall 'maximera sina intäkter kommer det att försöka anpassa sin pro- gramverksamhet så att det vid varje tidpunkt har den mest lönsamma publiken, dvs. den publik som annonsörerna är beredda att betala mest för att nå. Verksamhetens inriktning kommer alltså att bestämmas av annonsörernas bedömning av TV-mediet i förhållande till andra re- klammedier när det gäller att nå olika målgrupper.

I de länder där flera programföretag konkurrerar om inkomsterna från samma reklammarknad framträder denna effekt tydligt. I Frankrike finns, som jag har nämnt, sex olika TV—företag som helt eller delvis skall finansiera verksamheten med reklam. I Italien konkurrerar det

statliga radio— och TV-företaget RAI med flera privata TV-kedjor om inkomsterna från reklammarknaden.

I dessa länder väljer de privata företagen, som redan från början har få eller inga restriktioner när det gäller hur programutbudet får vara sam- mansatt, en programinriktning som så gott som helt och hållet tar sikte på underhållning. För att kunna konkurrera om reklaminkomsterna med dessa företag anpassar de offentligt ägda TV-företagen sitt pro- gramutbud så att intrycket av underhållningskanaler förstärks även för deras del. Även om informativa program och kulturprogram inte för- svinner helt så flyttas de till mindre attraktiva tider, t.ex. sent på kväl- len.

För publiken innebär en sådan utveckling att valmöjligheterna försäm- ras. Under bästa sändningstid erbjuder alla TV—kanaler underhåll- ningsprogram av ungefär samma karaktär. Den som har andra önske- mål än bred underhållning kan inte få dessa tillgodosedda någonstans.

I de flesta övriga länder i Europa har man inte haft en situation med oli- ka konkurrerande reklam-TV-företag. Där TV—reklam tillåts sker deti reglerade former. Reklaminkomsterna är oftast ett komplement till av- giftsinkomster. Man har vidtagit olika åtgärder för att förhindra att programplaneringen påverkas av intresset av reklaminkomster. Exem- pel på sådana åtgärder är att reklamsändningarna är begränsade till vissa tidpunkter under dagen, att priset på reklamtid bestäms av myn- digheterna, att ett företag som är fristående från programföretaget har hand om försäljningen av reklamtid, att reglerna för bokning av re- klaminslag är sådana att en annonsör inte kan bestämma i vilket sam- manhang hans reklaminslag skall sändas samt att reklam-TV-företa- gens programpolitik övervakas mycket noga av myndigheterna.

Det är emellertid troligen svårt att helt förhindra att intresset att få re- klaminkomster påverkar programplaneringen. Även ett TV-företag som har huvuddelen av sina inkomster från avgiftsmedel har ett intres- se av att slå vakt om sina långsiktiga finansieringsförutsättningar. Det kan å andra sidan vara svårt att skilja ett beteende som syftar till att dra en stor publik till reklaminslagen från den strävan att erbjuda den stora publiken attraktiva program som är naturlig även för TV-företag utan reklamfinansiering.

Den slutsats som kan dras är att det antagligen inte går att undvika att ett TV-företag som för hela eller en stor del av sina inkomster är hänvi— sat till reklam anpassar sin programpolitik på ett sådant sätt att möjlig- heterna att få reklaminkomster ökar. Anpassningen kan i första hand väntas innebära att man koncentrerar sig på program som kan förvän- tas locka en stor publik.

Om ett reklamfinansierat TV-företag söker utforma sitt programutbud så att annonsörerna genom att annonsera i programmen skall kunna nå vissa bestämda målgrupper ligger det nära till hands att annonsörerna också får inflytande över programmens innehåll. De kan t.ex. vilja und- vika att kritik mot programinnehållet färgar av sig på de produkter för vilka det görs reklam i anslutning till programmen. Genom att avstå från att annonsera kan de tvinga fram att programmet ändras eller byts ut. Sådan påverkan förekommeri stor utsträckningi bl.a. USA.

Det finns också mera långtgående former för annonsörsinflytande på programmen. En företeelse som är ganska ny i Europa är "bartering" (av eng. barter, byta, bedriva byteshandel), vilket innebär att det före- tag som levererar programmen också förser programmen med reklamin- slag för vilka företaget själv tar hand om inkomsterna. Programmen kan därigenom säljas till TV-företag till låga priser. TV—företagen kan sedan sätta in ytterligare reklaminslag i programmen. För ett TV-före- tag med ekonomiska problem kan arrangemanget ha fördelar genom att risktagandet och behovet att lägga ut pengar blir mindre.

Den som tillhandahåller programmen behöver inte ha något inflytande på utformningen utan kan begränsa sin roll till att sköta kontakter mel- lan producenter, annonsörer och TV—företag. Det ligger emellertid nära till hands att den som organiserar verksamheten också bestämmer pro- grammens utformning och därvid tar stor hänsyn till att annonsörernas budskap skall föras fram på effektivast möjliga sätt. Om det är fallet för- lorar TV—företaget sin självständiga ställning och övergår till att vara en distributionsapparat åt reklambyråer och mäklariirmor.

Ännu en form för annonsörsmedverkan i programmen är det som brukar kallas ”product placement". Innebörden är att företag i reklamsyfte och mot betalning får med sina produkter i vanliga TV-program. Det är gi- vetvis svårt att dra några klara gränser på detta område, eftersom det som kan förekomma är allt från att t.ex. en bil av visst märke förekom-

mer i en TV-serie utan att någon särskild uppmärksamhet ägnas åt bi- len, till att hela programmet är utformat för att framhålla bilens positi- va egenskaper.

En utveckling i riktning mot ett starkt annonsörsinilytande på den en- skilda programmen står troligen i strid med vad ett reklamfinansierat 'I'V—företag skulle uppfatta ligga i sitt eget långsiktiga intresse. TV-fö— retagets ställning hos publiken skulle skadas om det stod klart att pro- grammen var påverkade av annonsörsintressen och syftade till att för- stärka reklaminslagens effekt. Därför kommer antagligen ett reklam- TV-företag som har kvar sin handlingsfrihet att med stor kraft värja sig mot annonsörsinflytande över programmen.

Jag vill emellertid påpeka att en viktig förutsättning för att ett reklam- finansierat TV-företag skall kunna visa självständighet i förhållande till annonsörerna är att företaget har en stark ekonomisk ställning. Ett företag som kämpar för sin överlevnad på kort sikt kan uppfatta det som nödvändigt att göra eftergifter även om det innebär att företaget skadas i längden. I en situation där många företag konkurrerar om samma re- klammarknad innebär givetvis varje avsteg från det som i ögonblicket ger den största vinsten att man erbjuder konkurrenterna en fördel och försvagar sin egen position.

Om reklam skall införas som finansieringskälla för svensk television bör man eftersträva att reklam—TV-företaget får en dominerande ställ— ning på marknaden för TV-reklam. En sådan situation ger nämligen de största möjligheterna för reklam-TV—företaget att leva upp till de pro- grampolitiska krav som bör ställas på verksamheten.

Någon total dominans är emellertid inte längre möjlig att uppnå. Det finns redan satellitsändande programföretag med reklam som riktar sin verksamhet mot Sverige. Publikunderlaget för dessa programföretag ökar i takt med att kabelnäten byggs ut.

Statsmakterna kan emellertid vidta några olika åtgärder för att ge ett eventuellt svenskt reklam-TV-företag en så stark ställning att det kan uppfylla även sådana programpolitiska krav som inte är direkt kom— mersiellt motiverade.

Den första åtgärden är att genomföra de nödvändiga besluten snabbt. Man kan räkna med att det tar mellan tolv och arton månader från det att principbeslutet är fattat innan en reklamfinansierad TV-verksam- het kan vara i gång. Eftersom antalet kabelanslutna hushåll redan upp- går till ca 800 000 och ökar med 250-300 000 om året innebär en fördröj- ning att man snabbt närmar sig den tidpunkt då konkurrensen med sa- tellitföretagen blir den allt överskuggande angelägenheten för ett svenskt reklamfinansierat TV-företag. I en sådan situation är det osan- nolikt att det kommer att gå att upprätthålla särskilt höga krav på kva- litet eller omväxling i reklam-TV-företagets programutbud.

Den andra åtgärden är att begränsa konkurrerande former av television i Sverige. Jag tänker främst på olika former av reklamfinansierade re- gionala eller lokala sändningar från marksändare elleri kabelnät. Om sådana sändningar startade i exempelvis våra största städer skulle de, med ganska låga fasta kostnader, kunna ta en avsevärd del av den mest lukrativa reklammarknaden från ett reklam-TV-företag med uppgift att bedriva rikstäckande sändningar. Reklam i rikssändningar i Sverige låter sig därför inte kombineras med reklam i lokala TV—sändningar. En annan åtgärd är givetvis att minska antalet reklamfria kanaler för att öka reklam—TV-kanalens möjlighet att nå publik.

Den tredje åtgärden är att se till att satellitsändande TV —företagen som vänder sig till en svensk publik får arbeta på jämförbara villkor som ett marksändande reklam-TV-företag när det gäller möjligheten att få re— klaminkomster. Därför bör så långt det är möjligt reklamreglerna för sådana företag överensstämma med dem som gäller för marksändning- arna. Jag återkommer till den frågan i kapitel 11.

6.4. Sponsring

Med sponsring brukar man avse en situation där ett företag, sponsorn, bidrar ekonomiskt till t.ex. ett evenemang eller ett TV-program utan annan gottgörelse än att det anges att sponsorn har bidragit till finan— sieringen. Sponsorns utbyte av sin insats är att hans namn eller verk- samhet framträder i positiv dager genom den prestige som programmet eller evenemanget har.

Frågor om sponsring och andra former av samfinansiering inom Sveri- ges Radios verksamhet behandlas av en särskild sakkunnig. Jag nöjer mig därför med atti detta sammanhang behandla frågan översiktligt.

Det går inte att dra någon klar gräns mellan sponsring i den mening som jag angav inledningsvis och andra former av samfinansiering av TV-program eller händelser av intresse för televisionen. En vanlig si- tuation är t.ex. att en artist som framträder i TV framför sånger från sin nya skiva, eller att ett grammofonbolag ger TV möjlighet att sända en videoversion av dess senaste utgivning. Om dessa program erbjuds TV till låg kostnad kan man anta att artisten resp. grammofonbolaget tar hänsyn till att framträdandet har ett reklamvärde. En annan situation är om TV—företaget samproducerar ett program tillsammans med en ut- omstående intressent. För denne intressent, som t.ex. kan vara den kommun där ett evenemang äger rum, kan reklamvärdet för kommunen av att finnas med i TV vara det huvudsakliga skälet att delta i finansie-

ringen.

Sponsring kan vara ett sätt för TV-företaget att över huvud taget kunna sända vissa typer av mycket kostsamma evenemang. Det finns samti- digt risker av olika slag förknippade med sponsorsfinansiering.

Dessa risker gäller mångfalden och den programmässiga integriteten. Om behovet av sponsorsfinansiering blir vanligt kan programplanering- en komma att styras av möjligheterna att få sponsorer till olika pro- gram. Precis som när det gäller annonsörsinflytande på enskilda pro- gram kan man befara att sponsorerna i första hand önskar synas till- sammans med program inom etablerade genrer och att program som är kritiska eller nyskapande inte kommer att locka några sponsorer. Såda- na program kommer därför att betinga ett högre pris och har därmed sämre utsikter att få plats i produktionsbudgeten. Därmed kan ett mer allmänt beroende av sponsorsstöd komma att leda till en utslätning av programutbudet och till att program som stöter sponsorerna förekom- mer i mindre omfattning.

6.5. Blandad eller renodlad finansiering?

I de flesta av de europeiska länder där man sedan gammalt har använt sig av både avgifter och reklam för att finansiera televisionen låter man

båda dessa inkomstslag gå till samma TV-företag. Undantaget är Stor- britannien, där man har valt att renodla finansieringen på så sätt att verksamheten vid BBC är helt avgiftsfinansierad medan de reklamfi- nansierade bolagen inom ITV-sektorn inte har tillgång till några av- giftsintäkter.

Om reklaminkomster skall tas i bruk för finansiering av svenska mark- distribuerade TV—sändningar kan man också här välja mellan att låta reklaminkomster tillsammans med TV-avgiftsinkomster bilda ett ge- mensamt finansieringsunderlag för den svenska radio— och TV-verk- samheten eller att låta TV-avgiftsmedlen och reklaminkomsterna fi- nansiera verksamheter som är åtskilda från varandra.

Jag kallar det första alternativet "blandad finansiering och det andra "renodlad finansiering".

Blandad finansiering skulle kunna anordnas på åtminstone tre olika sätt.

1 Inkomsterna av TV-reklam förs till samma konto som TV-avgif- terna. Medel för programverksamheten i reklam-TV-företaget och övrig radio- och TV-verksamhet betalas ut från kontot enligt sär- skilda regler.

2 Inkomsterna från TV-reklam går direkt till reklam-TV—företaget, men detta erhåller också medel för programverksamheten av TV- avgiftsmedel som betalas ut enligt särskilda regler. Detta system påminner om det som tillämpas för TV 2 i Danmark.

3 Inkomsterna från TV-reklam går direkt till reklam-TV—företaget, men detta betalar en del av inkomsterna vidare till övrig radio- och TV-verksamhet. Detta system liknar det som för närvarande till- lämpas i Finland.

I Sverige skulle en ordning med blandad finansiering kunna användas både om reklam—TV-företaget ingick i Sveriges Radio—koncernen och om det hade en självständig ställning. I det senare fallet skulle givetvis beslut om medelstilldelningen till reklam-TV-företaget inte kunna fat- tas av moderbolaget i Sveriges Radio-koncernen.

De skäl som talar för blandad finansiering har att göra med dels svårig- heten att beräkna inkomsterna av TV—reklam, dels behovet att motver- ka att ett reklamfinansierat TV-företag anpassar programpolitiken till

annonsörernas intressen.

I avsnitt 5.5 har jag angett vissa exempel på hur stora inkomsterna av TV —reklam skulle kunna bli i Sverige. Beräkningarna är mycket osäk- ra, eftersom möjligheterna för ett reklam-TV-företag att få inkomster i hög grad är beroende av faktorer som inte låter sig kontrolleras.

Särskilt under ett uppbyggnadsskede är det svårt att veta hur höga in- komsterna kommer att bli. En felberäkning kan slå åt båda hållen. In- komsterna kan bli så låga att reklam—TV-företaget kommer i ekonomis- ka svårigheter eller inte anser sig kunna uppfylla de programmässiga förpliktelser som det har åtagit sig. Å andra sidan kan inkomsterna bli mycket högre än väntat. Det kan då uppfattas som stötande om reklam— TV-företaget får mycket stora resurser, eller dess ägare kan ta ut stora vinster, medan övrig radio— och TV—verksamhet kanske lider stor brist på resurser. En ordning som innebär att underskott eller överskott kan utjämnas skulle kunna medföra att medel som är avsedda för radio— och TV-verksamhet användes på ett mer effektivt sätt än som annars skulle

vara fallet.

Det torde vara svårt att undvika att ett reklamfinansierat TV-företag anpassar sin programpolitik så att möjligheterna att få reklaminkoms- ter ökar. I första hand kan anpassningen beräknas innebära att man koncentrerar sig på program som kan förväntas locka en stor publik.

Den första modell för blandad finansiering som jag har angett innebär att reklaminkomsterna inte tillfaller reklam—TV—företaget direkt utan att de förs till ett gemensamt konto tillsammans med TV-avgiftsin- komsterna. Reklam-TV—företaget erhåller medel till sin verksamhet från kontot enligt regler som inte är kopplade till reklaminkomsternas storlek. En sådan ordning för finansieringen innebär visserligen att det totala belopp som kommer att vara tillgängligt för programverksamhe- ten kommer att öka om reklaminkomsterna ökar. Reklam—TV-företaget kan emellertid inte vara säkert på att en ökad total medelstillgång kom- mer att tillfalla det företaget. Därför skulle en sådan finansieringsmo— dell antagligen leda till att intresset att anpassa programpolitiken till annonsörsintressena blev mindre.

Det finns emellertid även skäl som talar emot en ordning med blandad finansiering.

Det viktigaste är att finansieringsansvaret för televisionen bli oklart. TV—avgiften är en avgift för rätten att inneha en TV-mottagare och be— stäms av riksdagen. För den enskilda avgiftsbetalaren kan TV—avgiften vara svår att skilja från andra offentliga pålagor, vilket medför att en fråga om att höja avgiften måste bedömas också från andra synpunkter än radio— och TV-verksamhetens resursbehov.

I en ordning där radio— och TV-verksamheten blandfinansieras med så- väl 'I'V-avgiftsmedel som reklaminkomster kan det, om reklaminkoms— terna i utgångsläget blir höga, hända att behovet att fortlöpande anpas- sa TV—avgiften efter kostnadsutvecklingen inte kommer att framstå som lika angeläget som i en situation då avgiftsinkomsterna är den en- da finansieringskällan. Om man under några år låter reklaminkomster— na svara för hela behovet av resurstillskott i verksamheten kommer dessa inkomster snart att få en mycket större betydelse för radio— och TV—verksamhetens finansiering än som ursprungligen var avsett.

Resultatet av en sådan utveckling kan bli att beroendet av reklamfinan- sieringen kommer att bli större för den samlade radio— och TV—verk- samheten jämfört med en situation då reklaminkomsterna går direkt till reklam-TV-företaget.

Man kan också tänka sig ett motsatt scenario, där reklaminkomsterna blir lägre än vad man från början hade föreställt sig. Det reklamfinan- sierade TV-företaget kan då försätta regering och riksdagi en utpress- ningssituation där ökade tillskott av avgiftsmedel ställs upp som villkor för att de programpolitiska målen skall kunna uppfyllas.

Alternativet med renodlad finansiering är betydligt enklare än den blandade finansieringen. Detta alternativ innebär helt enkelt att TV- avgifter används för att finansiera radio— och TV-verksamhet utan re- klam, medan reklaminkomster används för att finansiera reklam-TV— verksamhet.

En ordning med renodlad finansiering torde förutsätta en organisation där reklam—TV-företaget är fristående från Sveriges Radio-koncernen.

Detta alternativ innebär att det från början är klart att det är regering och riksdag som har ansvaret för att se till att den avgiftsfinansierade verksamheten har tillräckliga resurser.

De som svarar för den avgiftsfinansierade radio— och TV—verksamheten kan utforma denna enligt de mål som gäller utan att behöva snegla på möjligheten att ta in reklaminkomster.

Ett reklam-TV-företag är medvetet om att det måste överleva på sina reklaminkomster och att det inte är möjligt att få stöd för verksamheten genom avgiftsmedel.

Det är som jag nämnt troligt att ett reklamfinansierat TV-företag kom- mer att i viss utsträckning utforma sin programpolitik så att möjlighe- terna att få reklaminkomster gynnas. Det kommer att leda till att den reklamfinansierade televisionen inför publiken kommer att ha en an— nan karaktär än den avgiftsfinansierade. Detta behöver inte vara någon nackdel, under förutsättning att den avgiftsfinansierade televisionen får tillräckliga resurser och tillräcklig sändningstid för att kunna sända ett omväxlande programutbud.

En invändning som skulle kunna riktas mot en ordning med renodlad fi- nansiering är att den skulle kunna leda till att reklam-TV-företagets inkomster blev mycket höga och att obalansen mellan den reklamfinan- sierade och den avgiftsfinansierade verksamheten skulle medföra svåra störningar. Ett sätt för statsmakterna att försäkra sig mot en sådan ut- veckling är att lägga en särskild skatt eller avgift på företaget om re- klaminkomsterna skulle överstiga en viss nivå.

7. Svensk TV inför 90—talet

Satelliterna har inneburit att antalet tillgängliga sändningsfrekvenser har ökat och att en av de begränsningar som hittills har varit styrande för TV-politiken har fått mindre betydelse. Så länge inte alla kan ta emot satellitsändningar kommer emellertid marksändningar att vara den enda möjligheten att ge hela folket tillgång till TV-sändningar av god kvalitet. Den aktuella politiska utmaningen gäller därför hur höga ambitioner inom TV-området skall kunna upprätthållas när den sven- ska televisionen får konkurrens från kommersiella TV-företag som sän- der med hjälp av satellit.

Jag vill emellertid peka på att denna situation kan förändras. På längre sikt kan tekniska innovationer medföra att valmöjligheterna för alla TV—tittare ökar drastiskt. En sådan situation skulle kunna uppkomma om alla i Sverige hade möjlighet att se ett stort antal satellitkanaler. Även framsteg i strävandena att utnyttja överföringskapaciteten på ett mera effektivt sätt skulle kunna leda till sådana resultat.

Den dag då detta är verklighet kan det finnas anledning att ompröva många av de nuvarande grundsatsema för TV—politiken. Kanske blir det möjligt att övergå från ett system där publiken erbjuds ett färdig- komponerat programutbud till en ordning där var och en kan välja bland en stor mängd samtidigt tillgängliga program. Då skulle förhål- landena inom TV—området närma sig dem som gäller för det tryckta or- det.

För närvarande måste vi emellertid räkna med att sändningsmöjlighe- terna är begränsade och att under överskådlig tid en betydande del av befolkningen i Sverige endast kommer att ha tillgång till TV-program från marksändare.

Mot bakgrund av den situation som kan förutses råda under det närmas- te årtiondena kommer jag att i detta kapitel diskutera vilka följder kon- kurrensen från satellitsändningarna kan väntas få och vilka ambitioner som i fortsättningen bör gälla för den svenska TV —politiken. I det följan- de kapitlet kommer jag att diskutera några möjliga handlingslinjer.

7.1. Hur verkar satellitkonkurrensen?

Möjligheterna för ett reklamfinansierat TV-företag att få inkomster av verksamheten beror av vilka annonspriser som kan tas ut och på re- klammängden i sändningarna. Annonspriserna beror främst på hur många människor som kan ta emot sändningarna och hur många av dem som faktiskt tittar.

Den nyligen undertecknade europeiska TV—konventionen kommer om den träder i kraft att innebära att TV-företag som sänder via satellit från konventionsländer kommer att vara skyldiga att följa konventio- nens regler om bl.a. reklaminslagens mängd och placering. Det innebär att den högsta tillåtna andelen reklam är i genomsnitt 15 % av den dag- liga sändningstiden. Under en viss entimmesperiod får mängden punkt- reklam inte överstiga 20 %.

Ett TV-företag som sänder via satellit kan bara nå de hushåll som har möjlighet att ta emot satellitsändningar. Den möjliga publikens storlek begränsas framför allt av hur långt kabelnäten har byggts ut.

Antalet hushåll i Sverige som kan ta emot satellitprogram uppgår för närvarande till över 800000 och beräknas uppgå till 1,3 miljoner vid slutet av år 1990. Även om ökningstakten därefter går ner något torde omkring hälften av de svenska hushållen kunna se satellitprogram un- der år 1993. Utvecklingen på längre sikt är osäker, men mycket talar för att en betydande del av befolkningen inte under överskådlig tid kommer att nås av satellitprogrammen.

Publikens intresse för att se ett visst program påverkas naturligtvis bå- de av vilket det aktuella programmet är och av vad som erbjuds i övriga tillgängliga TV—kanaler. Som jag tidigare nämnt har Sveriges Radios Publik- och programforskningsavdelning nyligen redovisat publikstor-

leken i Sverige för satellitkanalen TV 3. Mellan kl. 20 och 23 varierar publikstorleken i stort sett mellan 6 och 8 % av dem som har möjlighet att se programmen. För enskilda program och programserier kan ande- len vara större. Serien om Jack Uppskäraren samlade t.ex. 19 % medan De fattiga och de rika hade en publik om 10 % i TV 3. När den sistnämn- da serien sändes i Sveriges Television sågs den av 48 %.

Om man antar att en satellitkanals sändningar under bästa sändnings- tid ses av 5 % av den publik som har möjlighet att se satellitsändningar och att sändningarna innehåller 15 % reklam pekar de räkneexempel som jag har redovisat i avsnitt 5.5 på att programföretaget bör kunna få in ca 200 milj.kr. på reklamtidsförsäljning under år 1990. Under 1993 kan inkomsten bli över 300 milj.kr. med samma tittarandel. Om ande- len tittare skulle öka till 10 % under bästa sändningstid skulle inkoms- terna kunna fördubblas, dvs. uppgå till 400 milj.kr. år 1990 och nära 700 milj.kr. år 1993.

De uppgifter om satellittelevisionens ekonomi som har publicerats i fackpressen pekar mot att driftskostnaderna för en reklamfinansierad satellit-TV-kanal av typen Sky Channel eller TV 3 är i storleksordning- en 250 milj.kr. per år eller strax däröver. Dessa uppgifter stämmer gan- ska väl överens med de schablonmässiga beräkningar som jag har pre- senterat i avsnitt 4.4. Enligt dessa skulle kostnaden för ett TV-företag som uteslutande sände inköpta program ligga i storleksordningen 200 milj.kr. exklusive sändningskostnader.

Kalkylen pekar alltså på att ett satellit-TV—företag med en tittarandel mellan 6 och 8 % bör kunna täcka kostnader i storleksordningen 250 milj.kr. redan år 1990. Om företaget skulle lyckas höja tittarandelen nå- got kommer dess inkomster att stiga kraftigt. Med en något högre tittar- andel skulle inkomsterna år 1993 kunna vara lika höga som för en av Sveriges Televisions båda kanaler i dag.

Den nuvarande budgeten innebär att satellit-TV-företaget i huvudsak bara kan sända billiga program, t.ex. äldre filmer och TV-serier och enkla studioprogram. Givetvis har de redan nu möjlighet att lägga ner större summor på enskilda program eller serier, något som också har skett.

Om inkomsterna stiger kan satellitföretagen skaffa nyare filmer och TV—serier och mer intressanta sportevenemang. Man kan också räkna med att satellitföretagen då kommer att lägga ut beställningar på egna dramatiska produktioner, kanske i första hand underhållningsserier i stil med ”Varuhuset”.

De enda förpliktelser i fråga om programutbudet som kan komma att gälla för ett utländskt, satellitsändande programföretag är de som fram- går av den tidigare nämnda TV-konventionen. De tar sikte på att för- hindra bl.a. onödigt våld, pornografi och skadeverkningar på barn och ungdom samt på att en del av sändningstiden skall reserveras för euro- peiskt material.

Däremot finns ingen motsvarighet till åtaganden av det slag som för- pliktar Sveriges Television att sända program inom ett mycket brett område och som medför att TV-bolaget måste lägga ner stora summor på t.ex. en decentraliserad organisation, nyhetsbevakning, egenprodu- cerade program och program som har störst intresse inom mindre grup-

per.

Ett satellit-TV-företag kan därför koncentrera sina resurser till pro- gram inom de mest populära kategorierna. Det innebär att ett sådant fö- retag, även om de samlade resurserna är avsevärt mindre än de som Sveriges Television förfogar över, bör kunna förvärva många sådana program i konkurrens med Sveriges Television. Om de båda företagen har ungefär lika stora resurser torde det kommersiella företagets över- tag bli mycket stort.

Om utvecklingen fortsätter på det sätt som jag har angett kan vi alltså redan under den första delen av 1990-talet ha satellit-TV-företag som när i runda tal hälften av de svenska TV-hushållen och som har tillgång till tillräckligt stora resurser för att oftast vinna i konkurrensen med Sveriges Television när det gäller rätten till filmer, TV-serier och eve- nemang inom de mer populära sportgrenarna.

För den hälft av svenska folket som då kan se både satellit-TV och Sve- riges Television kommer valmöjligheterna att ha ökat i jämförelse med hur det var tidigare, framför allt i fråga om populära program. De som bara kan se Sveriges Television får hålla till godo med det företagets

programutbud. De kommer att uppleva att de har fått försämrade val- möjligheter, särskilt när det gäller populära program.

Detta scenario bygger på att förutsättningarna i övrigt är lika, dvs. att resurserna för Sveriges Television är oförändrade och att företagets för- pliktelser i fråga om programutbudets bredd och inriktning inte ändras.

I verkligheten kommer en sådan utveckling säkert att leda till krav på att villkoren för Sveriges Televisions verksamhet skall förändras så att företaget kan konkurrera med satellitföretagen om de mest populära programkategorierna och därmed erbjuda alla i Sverige ett åtminstone oförändrat utbud av program av detta slag. Detta kan tänkas gå till på olika sätt.

En möjlighet är att statsmakterna ökar företagets samlade resurser så mycket att det kan bjuda lika höga priser för populära program som sina satellitsändande konkurrenter.

Det kan ske genom att TV-avgifterna höjs eller genom att sändningsti- den begränsas. I båda fallen kommer TV-publiken att få mindre TV för pengarna. I det sistnämnda fallet kommer också möjligheterna till va- riation i programutbudet att bli mindre än för närvarande. Man kan frå— ga sig om det kommer att vara möjligt att få parlamentariskt stöd för en politik som innebär avgiftshöjningar samtidigt som publiken uppfattar att TV—utbudet är oförändrat eller minskande.

En annan möjlighet är att TV-bolaget befrias från en del av de program- politiska krav som gäller för närvarande och som innebär att också mindre gruppers intressen skall tillgodoses i programverksamheten. Därmed skulle företagets konkurrensförutsättningar närma sig dem som gäller för satellit-TV-företagen.

Konsekvensen av en sådan förändring skulle vara att Sveriges Televi- sion minskade sitt utbud av program om t.ex. kultur, samhällsliv och vetenskap, liksom av program med särskild inriktning mot olika mino- riteter. Eftersom inte heller satellit-TV-företagen kan väntas sända program av denna art skulle en sådan utveckling innebära att alla TV- tittare i Sverige fick minskade möjligheter att se sådana program.

Min slutsats är att en utveckling där satellitsändande TV-företag en- samma exploaterar den svenska marknaden för TV-reklam kommer att göra det svårt att hålla fast vid nuvarande grundvalar för TV-politiken, nämligen att alla i Sverige skall erbjudas ett omväxlande programutbud av god kvalitet.

7.2. Mål och medel i TV—politiken

Som jag angav i avsnitt 1.3 har det hittills rätt stor enighet om att alla som bor i Sverige skall kunna se på TV-program av god kvalitet, att var och en av oss i vår egenskap av TV-tittare skall kunna hitta något in- tressant i televisionen både när våra önskemål överensstämmer med flertalets och vid de tillfällen då de inte gör det, att televisionen skall ge olika intresseinriktningar möjlighet att komma till uttryck och att den skall ha en omfattande och kvalificerad bevakning av det som händer i Sverige och världen. Dessa ambitioner för televisionen kan kallas TV- politikens huvudmål.

Den TV-politiska diskussionen har i stor utsträckning handlat om med- len för att uppnå dessa mål. Den har rört finansieringsfrågor, organisa- tionsfrågor och naturligtvis också resursfrågor.

Jag är medveten om att det är möjligt att göra en annan bedömning av vad som är mål och vad som är medel än den som jag gör. Man kan anse att frihet från reklam i TV är ett mål i sig och inte bara ett medel att uppnå självständighet och kvalitet i programpolitiken. I den situation som nu gäller kan man emellertid konstatera att reklam förekommer i TV—sändningar till Sverige och att den verksamhet som finansieras med inkomsterna från denna reklam kan leda till att möjligheterna att upp- nå övriga mål för TV—politiken hotas.

Jag anser därför att det är befogat atti nuvarande situation göra sådana ändringar i förutsättningarna i fråga om finansiering och organisation av den svenska televisionen att det blir möjligt att även i fortsättningen förverkliga högt ställda ambitioner inom övriga områden.

7.3. Ambitioner för svensk TV

Geografisk rättvisa Principen om geografisk rättvisa har flera dimensioner.

Den innebär i första hand att ett omväxlande programutbud av god kva— litet skall vara tillgängligt för alla som bor i Sverige. Där måste vi slå vakt om att nuvarande situation inte försämras. En utveckling som in- nebär en successiv utarmning för de TV-tittare som bara kan ta emot Sveriges Televisions program kan inte accepteras.

Vi bör också sträva efter att de ökade valmöjligheter som de nya intäkts- källorna möjliggör kan komma alla i Sverige till del. Den nuvarande si- tuationen innebär att inkomsterna från svensk TV-reklam uteslutande används för att öka valmöjligheterna för dem som kan ta emot satellit- program.

En annan dimension av den geografiska rättviseprincipen är att det som händer i Sverige, och i olika delar av Sverige, skall speglas i televisio- nen.

Med hänsyn till att TV-mediet på grund av de höga kostnaderna inte är särskilt väl lämpat för sändningar över mycket små områden kan man konstatera att den nuvarande inriktningen av Sveriges Televisions verksamhet fyller rimliga anspråk i detta avseende. Genom att produk- tionsresurserna har byggts uti distrikten ökar möjligheterna att spegla skeendet utanför Stockholm. Organiserandet av TV 2 som en rikskanal ger ökad vikt åt distriktens arbete. De regionala sändningarna ger möj- lighet att spegla händelser som har intresse inom mer begränsade områ- den.

Ambitionen att hålla en god regional täckning innebär att Sveriges Te- levision måste ha en decentraliserad organisation, något som leder till högre kostnader än om verksamheten hade varit koncentrerad i Stock- holm. För att kunna spegla skeendet i olika delar av landet måste Sveri— ges Television givetvis ha resurser för en omfattande egenproduktion, något som drar stora kostnader.

Här gäller det att i första hand slå vakt om det som har uppnåtts. Satel- litkanalerna sänder över huvud taget mycket litet svenskt material. De- ras resurser för egenproduktion är ytterst blygsamma. Det är omöjligt att veta i vilken utsträckning satellit-TV-företagen, när de så småning- om får större resurser, kommer att belysa det som händer i Sverige.

Däremot kan konkurrensen från satellitkanalerna leda till påfrestning- ar på Sveriges Televisions ekonomi som gör det svårt för företaget att fullgöra alla sina uppgifter. Detta kan få återverkningar för möjligheten att spegla verkligheten i olika delar av landet.

Redaktionellt oberoende, mångfald och balans

Möjligheten till nyetableringar inom marksänd television är ytterst be- gränsade till följd av knappheten på sändningsfrekvenser.

Inom satellit-TV—området har de tekniska och frekvensmässiga restrik- tionerna inte samma betydelse, även om tillgången till satellitkapacitet och tekniska och ekonomiska begränsningar av överföringsmöjligheter- na i kabelnät kan sätta gränser för hur många satellit-TV—företag som samtidigt kan vara verksamma. Den viktigaste begränsande faktorn kommer emellertid sannolikt att vara möjligheterna att finansiera en så kostsam verksamhet som ett TV—företag. På en så begränsad mark- nad som Sverige finns det på längre sikt knappast utrymme för mer än ett fåtal satellitsändande TV—företag.

Någon monopolställning i strikt mening kommer emellertid så vitt jag kan bedöma inte att föreligga inom TV-områdeti framtiden. Däremot kommer verksamheten att bedrivas av ett fåtal företag, och nyetable- ringar kommer efter en inledande period knappast att ske. De som be— stämmer över innehållet i satellitkanalerna kommer därför att ha en stark ställning.

Satellit-TV-företagens sändningar kan användas som verktyg av olika organiserade grupper som ett led i deras opinionsbildning. Det kan ske genom annonsering, genom sponsring av program som ger uttryck för deras meningar eller genom att resursstarka organisationer själva hyr in sig i satellittranspondrar för att kunna göra propaganda för sina in-

tressen. Även satellit—TV-företagens ägare själva kan givetvis utnyttja sändningarna för påverkan och opinionsbildningi olika frågor.

Viss verksamhet av detta slag kan strida mot den europeiska TV—kon- ventionen, men i stort sett finns det ingen möjlighet att inskrida mot att satellitsändningar som från utlandet vänder sig till en svensk publik ensidigt utnyttjas i vissa opinionsgruppers intresse.

Förekomsten av satellitsändningar kommer inte att medföra någon ändring av Sveriges Televisions skyldighet att själv iaktta opartiskhet och saklighet och att låta olika meningsriktningar komma till tals på rättvisa villkor. För de TV-kanaler som eventuellt tillkommer och för vilka svenska myndigheter kan fastställa villkoren bör gälla samma krav på pluralism och balans och på att de som sänder har en oberoende ställning. På så sätt kommer ökade yttrandemöjligheter alla till del, in- te bara de grupper som har möjlighet att köpa sig utrymme.

Ett omväxlande programutbud av god kvalitet

Målet att publiken skall erbjudas ett omväxlande programutbud av god kvalitet har också flera dimensioner. Med ett omväxlande programut— bud menas att programmen skall vara av olika karaktär och att ämnes- innehållet skall spänna över ett stort antal olika områden. Människor i olika åldrar och med olika smak, erfarenheter och intressen skall kunna hitta program av olika slag som tilltalar dem i TV—sändningarna. Både små och stora gruppers intressen skall tillgodoses.

Eftersom antalet tillgängliga sändningskanaler är begränsat är det inte möjligt att samtidigt tillgodose alla olika önskemål. Däremot bör det samlade programutbudet under en dag eller en vecka vara sådant att al- la har hittat åtminstone något intressant i TV—sändningarna.

Ju flera programkanaler som samtidigt sänds ut desto större är natur- ligtvis möjligheten att mycket olika intressen samtidigt skall kunna tillgodoses i programutbudet. Det förutsätter emellertid att inte pro- gramsättningen i alla kanaler sker på samma sätt, t.ex. att bästa sänd- ningstid på kvällen upptas av bred underhållning i alla kanaler.

Innebörden av begreppet kvalitet är svår att precisera, och det är kan- ske förklaringen till att hänvisningar till kvaliteten sker relativt sällan i den svenska kultur— och mediepolitiken. Det finns en tendens, särskilt hos olika elitgrupper, att reservera kvalitetsbegreppet för de konstarter och genrer som man själv tycker om, medan det som intresserar andra betecknas som värdelöst.

En sådan tolkning av kvalitetsbegreppet är oförenlig med kravet på ett omväxlande programutbud. I kravet på omväxling ligger att det skall förekomma biograffilmer i olika genrer, teater, estradunderhållning, tävlingsprogram, dramaserier, nyheter, aktuella debatter, dokumentär— filmer, program om politik, natur, idrott, mode, mat, religion, kultur, vetenskap och en lång rad andra ämnesområden. Det skulle vara me- ningslöst att försöka rangordna dessa olika områden enligt en kvalitets— dimension. Däremot bör det vara möjligt att ställa kvalitetskrav inom varje ämnesområde eller genre för sig. Publiken skall erbjudas bra film- komedier, bra sportprogram, bra nyhetsprogram, osv.

Som jag har nämnt i det föregående tenderar reklamfinansierade 'I'V—fö- retag att anpassa sitt programutbud så att inkomsterna av reklam blir så höga som möjligt. Detta innebär i praktiken att programmen koncen- treras till underhållningsprogram i vid mening, av en art som beräknas tilltala en stor publik. Där flera företag konkurrerar på reklam—TV— marknaden tenderar programtablåerna att likna varandra, så att publi- kens valmöjligheter begränsas till program av samma slag.

Ett sådant beteende från reklam—TV—iöretagens sida innebär att kravet på omväxling knappast tillgodoses. Den som har önskemål som avviker från majoritetens har inte mycket att hämta i en oreglerad reklamfinan- sierad TV.

Däremot finns det ingenting som säger att inte programmen i reklam— TV kan vara av hög kvalitet. I de fall då kvalitet är ett medel att dra pu- blik till kanalen får man anta att reklam-'I'V—företagen satsar på kvali- tet. Man måste emellertid ha i minnet att kvaliteten inte är ett självän- damål utan ett medel att uppfylla reklam—TV—företagens egentliga mål, att maximera den publik som annonsörerna önskar nå med sin reklam.

Om reklamfinansiering ger underlag för ett större antal programkana- ler förbättras valmöjligheterna inom de kategorier av program som vän-

.; _. ”Jh:n—(&

der sig till stora publikgrupper. På så sätt kommer reklamfinansiering- en att innebära något positivt för TV—publiken.

Reklar'nfmansierad television kan emellertid inte ensam klara av upp- giften att ge publiken tillgång till ett omväxlande programutbud av god kvalitet. För att detta mål skall uppnås krävs ett TV—företag som ser som sin uppgift att tjäna hela publiken, även de delar av den som är be- tydelselösa som målgrupp för annonsörer.

Svensk television har alltid visat stor öppenhet gentemot utlandet. I jämförelse med större länder har vi en mer utvecklad bevakning av det internationella området. Utländska program sänds ut på originalsprå- ket med svensk undertext i stället för att dubbas på det sätt som sker i många andra länder. Det medför att det svenska TV—publiken antagli- gen blir bättre orienterad om andra länders förhållanden än publiken i många andra länder.

Samtidigt innebär den allt mer långtgående internationaliseringen ett ökat behov att värna om vår identitet som svenskar. Endast den som vet vem han själv är kan finna sig tillrätta ute i världen. Detta påverkar gi- vetvis ambitionerna för den svenska televisionen. Det är viktigt att TV- programmen speglar vad som sker i Sverige, att den svenska kulturen tas till vara och att och det svenska språket används i TV-sändningar-

na.

Ett TV-företag som skall kunna spegla svenska förhållanden kan inte uteslutande förlita sig på att sända inköpt, utländskt material, som kan fås till lågt pris därför att produktionskostnaden har betalts genom vis- ning på andra marknader. Det måste ha möjligheter att göra egna pro- duktioner och därmed själv stå för hela produktionskostnaden. Detta förutsätter att företaget disponerar över tillräckliga resurser.

8. Handlingsmöjligheter

8.1. Valsituationen

De huvudsakliga valmöjligheterna i TV-politiken gäller finansierings— sättet, televisionens organisation och antalet marksända TV-kanaler.

När det gäller sättet att finansiera sändningsverksamheten finns egent- ligen bara två alternativ för TV-sändningar som riktas till hela folket. Det ena är att liksom för närvarande helt förlita sig till avgiftsfinansie- ring, det andra att tillåta att även reklaminkomster får användas för att finansiera svensk marksänd television. Bestämmelserna om sponsorsfi- nansiering behöver ses Över oavsett vilken ställning som tas i frågan om reklamfinansiering. Betal-TV kan kanske användas för att finansiera kompletterande sändningar, i första hand från satellit, men är inte en lämplig finansieringsform för TV—sändningar som riktar sig till hela folket.

Även när det gäller frågan om televisionens organisation finns det två alternativ. Det första är att behålla nuvarande ordning, där all TV- verksamhet bedrivs inom ramen för en och samma koncern, Sveriges Radio. Det andra alternativet är att skapa ett nytt TV-företag som är fristående från Sveriges Radio—koncernen och som skulle uppträda som konkurrent till Sveriges Television.

I fråga om antalet marksända TV-kanaler finns det som vi sett fre- kvensmässiga möjligheter att upprätta ytterligare två rikstäckande sändarnät. För den närmaste framtiden är alternativen emellertid främst om ytterligare en rikstäckande TV—kanal skall tas i bruk eller om vi även i fortsättningen skall nöja oss med nuvarande två kanaler.

Om man sammanställer dessa valmöjligheter uppstår ett stort antal oli- ka alternativ. Av dessa anser jag att det finns skäl att närmare behand- la fyra stycken.

8.2. Fortsatt nej till reklam i marksänd TV

Detta alternativ innebär att det inte heller i fortsättningen skall vara tillåtet att finansiera svensk, marksänd TV med reklaminkomster. Be- tald reklam skall alltså inte förekomma i vare sig Sveriges Radio-kon- cernens sändningar eller i sändningar från fristående TV—företag.

Utvecklingen av satellitsändningarna gör emellertid att det inte längre är möjligt att hålla den television som svenska folket kan se fri från re— klaminslag. Konsekvenserna av ett beslut att inte tillåta reklam i svensk marksänd television är därför att de satellitsändande TV-företa- gen även i fortsättningen ensamma kommer att kunna exploatera den svenska TV—reklammarknaden.

Mitt påstående förutsätter att den svenska staten inte kommer att kun- na förhindra att utländska satellit-TV—kanaler exploaterar marknaden för svensk TV-reklam.

För närvarande finns en regel i kabellagen som ger möjlighet för kabel- nämnden att förbjuda fortsatt vidaresändning av en programkanal från satellit om sändningarna under längre tid och i betydande omfattning har innehållit sådan kommersiell reklam som måste anses riktad sär- skilt till svenska konsumenter. Ett förbud får dock meddelas endast om det med hänsyn till sändningarnas art och programkanalens karaktär och inriktning bedöms att ett förbud för programkanalen är godtagbart från yttrandefrihets- och informationsfrihetssynpunkt.

Denna regel har inte fått någon betydelse i praktiken. Inget av de fall som har prövats har heller lett till beslut om sändningsförbud. Kabel- nämndens tolkning av lagstiftningens räckvidd innebär vidare att reg- lerna inte är tillämpliga på sändningar från medeleffektsatelliter, som

t.ex. Astra.

Den europeiska TV—konventionen innebär att de mottagande länderna åtar sig att inte förhindra vidaresändning av satellitsändningar som föl-

m.m.—gm ' ___.Ww -_ .c;

jer konventionens regler. Dessa innebär som jag nämnt bl.a. att högst 15 % av sändningstiden får utgöras av reklam.

Konventionen ger emellertid ett enskilt mottagarland vissa möjligheter att ingripa när det gäller reklam som är särskilt riktad mot det landet. För att förhindra konkurrensstörningar och hot mot enskilda länders TV-system får nämligen annonser som i någon omfattning riktas sär- skilt mot publiken i ett visst konventionsland inte kringgå reglerna för TV-reklam i det landet. Förbudet gäller inte om dessa regler är diskri- minerande till nackdel för utländska TV-företag och inte heller om de berörda länderna har slutit avtal inom området. Enligt kommentaren till konventionen behöver det sändande företaget, om mottagarlandet har olika reklamregler för olika TV-företag, bara ta hänsyn till de minst restriktiva reglerna när det tillämpar konventionen.

För närvarande saknas helt regler för innehållet i satellitsändningar som sänds upp från Sverige. Det innebär att de minst restriktiva "reg— lerna" för TV-reklam i Sverige är de som gäller för satellitsändningar och som tillåter en obegränsad mängd reklam. Det skulle därför inte va- ra möjligt att, utan att lagstiftningen först hade ändrats, hävda att re- klamsändningar som särskilt vänder sig till en svensk publik strider mot konventionens förbud.

Min bedömning är att ett försök att få till stånd lagstiftning som inne- bär att den svenska marknaden för TV-reklam inte kan exploateras utan att man bryter mot konventionen skulle stöta på stora svårigheter av juridisk, politisk och opinionsmässig art. Det torde inte vara möjligt att få' de ändrade reglerna i kraft inom sådan tid att de skulle få någon betydelse.

I avsnitt 7 .1 har jag beskrivit hur konkurrensen från reklamfinansiera- de satellitsända programkanaler redan efter ganska kort tid kan kom- ma att leda till att det blir svårt att hålla fast vid nuvarande grundvalar för TV-politiken, nämligen att alla i Sverige skall erbjudas ett omväx- lande programutbud av god kvalitet.

Om det senare skulle bli politiskt nödvändigt att medge reklamfinansie- rade TV—sändningar från marksändare kommer antagligen förutsätt— ningarna för att ställa kvalitetskrav på de reklamfinansierade sänd-

ningarna att vara betydligt sämre än om en förändring skulle äga rum

nu.

Enligt min bedömning är ett fortsatt nej till reklam i svensk TV därför inte en realistisk handlingslinje. De inkomster som kan komma från marknaden för svensk TV-reklam bör stanna inom Sverige och använ— das för att finansiera svenska TV—sändningar på sådant sätt att den svenska televisionen uppfyller högt ställda krav på kvalitet och mång- fald.

8.3. Reklamfmansierad television

I det följande presenterar jag tre handlingsalternativ för hur reklamfi- nansiering skulle kunna utnyttjas för svensk television. Innan jag går in på de olika alternativen vill jag emellertid i mer generella termer lin- jera upp den viktigaste skiljelinjen emellan dem.

Ett beslut om att utnyttja reklamfinansiering innebär att en ny finan- sieringskälla tas i bruk för svensk marksänd television. För närvarande kan de resurser som av avgiftsmedel anvisas till TV —verksamheten upp- skattas till i storleksordningen 1,7 milj.kr. per år inkl. sändningskost- nader. Reklamfinansieringen skulle, med de förbehåll som nämnts, kunna ge ett tillskott om ytterligare 1 miljard kronor per år.

En viktig fråga är hur ett sådant resurstillskott skulle utnyttjas. Enligt min mening finns det tre principiella möjligheter.

Den första möjligheten är att de ökade resurser som kommer fram ge- nom reklamfinansieringen används för att sänka TV-avgifterna. TV- publikens utbyte av reklamfinansieringen blir lägre avgifter, men inte bättre program eller flera valmöjligheter.

Den andra möjligheten innebär att de nya resurserna utnyttjas för att förstärka kvaliteten inom en i princip oförändrad verksamhetsvolym. Det nuvarande antalet TV—kanaler skulle vara oförändrat, eventuellt med något utökad sändningstid.

Resurstillskottet skulle kunna användas för att t.ex. öka andelen egen- produktion och därmed andelen svenska program. Mångfalden skulle

kunna förstärkas genom att frilanspersonal utnyttjades i ökad omfatt- ning, men även televisionens egna produktionsresurser skulle kunna användas mer effektivt. Den svenska publiken skulle erbjudas ett pro- gramutbud av en kvalitet som inte kan uppnås inom ramen för nuva- rande resurser.

En konsekvens av att välja denna linje är att antalet TV-kanaler i marknätet blir oförändrat två. Den som inte är nöjd med valmöjligheter- na i marknätet får vända sig till satellitkanalerna.

Den tredje möjligheten är att låta de tillkommande resurserna använ- das för att öka programutbudet genom att ytterligare en TV-kanal tas i bruk.

Om de nya resurserna skall användas för en ny TV-kanal blir det be- gränsade möjligheter att höja programkvaliteten i de befintliga kana- lerna eller i den nya kanalen i jämförelse med vad som är möjligt med nuvarande finansiering. Man får därför räkna med att förhållandet mel- lan inköpta och egenproducerade program måste vara i stort sett som för närvarande. Utrymmet för mycket dyrbara egenproduktioner kommer även i fortsättningen att vara begränsat. Om man vill förstärka den av- giftsfinansierade radio— och TV-verksamheten måste TV-avgifterna höjas.

Med ännu en TV-kanal kan alla som bor i Sverige välja mellan pro- grammen i tre kanaleri stället för som nu två. De som kan ta emot satel- litsändningar kommer att kunna välja mellan ännu flera program, men satellitkanalernas betydelse blir mindre än vid ett tvåkanalsalternativ.

Alternativ 1. Reklam i Sveriges Television. Två kanaler

Beskrivning

Enligt detta alternativ skall reklaminslag sändas i Sveriges Televisions sändningar.

Ingen förändring av Sveriges Televisions uppdrag, utom att förbudet mot kommersiell reklam upphävs och att det klargörs att kravet på opartiskhet och saklighet inte skall gälla för reklaminslagen.

Reklaminkomsterna tillförs inte TV-bolaget direkt utan rundradio- verksamheten som helhet. Reglerna för medelstilldelningen till rundra- diorörelsen bestäms liksom nu av riksdagen.

Kommentar

Om reklam införs i de befintliga sändningarna blir det möjligt att så snart sändningarna inleds nå hela Sveriges befolkning. Planeringstiden efter beslut bör bli kort eftersom bara små organisatoriska förändringar behövs.

På grund av att hela Sverige täcks från början får den marksända televi- sionen en fördel som reklammedium i förhållande till satellittelevisio- nen. I motsatt riktning verkar att satellitsändningarna kommer att ha kvar sin betydelse som alternativ för de tittare som inte är nöjda med att ha bara två kanaler att välja mellan.

Möjligheterna att uppfylla höga kvalitetskrav och att visa självständig- het i förhållande till annonsörernas intressen får betraktas som goda med hänsyn till att Sveriges Television kommer att få en mycket stark ställning på marknaden. Eftersom reklaminkomsterna inte förutsätts gå direkt till Sveriges Television utan till rundradioverksamheten som helhet minskar också motivet för TV—bolaget att kompromissa med kra- ven på omväxling och kvalitet för att öka resurserna för den egna verk- samheten.

Som jag har redovisat i avsnitt 5.4 ser i genomsnitt ca 35 % av befolk- ningen sändningarna i Kanal 1 eller TV 2 under bästa sändningstid på kvällen. Med en så stor tittarandel skulle inkomsterna av reklamtids- försäljning kunna bli höga även om mängden reklam var ganska liten.

Det räkneexempel som jag har redovisat tyder på att den årliga inkoms- ten vid en reklammängd av 3 minuter per timme i vardera kanalen skulle uppgå till mellan 1 000 och 1 500 milj.kr. per år, beroende på vil- ka antaganden som görs om kontaktpriser. Om reklam införs i endast

den ena av de nuvarande kanalerna skulle inkomsten vid samma re- klammängd bli mellan 700 och 1 000 milj.kr. per år.

Reklaininkomsterna kan alltså bli ganska höga utan att reklamen får särskilt stor omfattning. Reklaminslagen bör i princip kunna placeras i block mellan programmen, företrädesvis i anslutning till nyhetssänd- ningar.

Det är angeläget att TV-avgiften även i fortsättningen anpassas till kostnadsstegringarna inom Sveriges Radio-koncernen. Annars kan be- roendet av reklamfinansiering så småningom bli betydligt större än vad som från början förutsatts.

I valet mellan om reklam skall förekomma i båda kanalerna eller bara i den ena gör sig flera synpunkter gällande. Vid en viss mängd reklamin- slag per kanal blir inkomsterna större om reklamen förekommer i båda kanalerna. Om man önskar uppnå en viss inkomst måste å andra sidan reklammängden vara större om reklaminslag endast'skall sändas i den ena kanalen.

Om reklam bara skulle finnas i den ena kanalen kan det finnas en risk för att programsättningen i den kanalen utformas för att dra stor publik till reklaminslagen. Denna risk är mindre om reklamen finnsi båda ka- nalerna. Å andra sidan skulle ett alternativ med reklam i båda kanaler- na innebära att det inte längre fanns någon reklamfri TV—kanal.

Eftersom reklamsändningarna sker i det befintliga sändarnätet blir de tillkommande kostnaderna obetydliga. Nettobehållningen av reklamin- komsterna skulle därför bli stor.

Inkomster av reklamtidsförsäljning i storleksordningen en miljard per år motsvarar ca 30 % av de beräknade årliga inkomsterna av TV-avgif- ten. Ett resurstillskott av denna omfattning skulle alltså bli tillgängligt för att förstärka radio- och TV-verksamheten. Bl.a. skulle de olika re- formförslag som har lagts fram från Sveriges Radio kunna tillgodoses utan någon särskild höjning av TV-avgiften för detta ändamål. Resulta- tet bör kunna bli högre kvalitet och en större andel svenska program än vad som för närvarande är möjligt.

Ett kraftigt resurstillskott till TV-sektorn skulle medföra behov av öka- de insatser från filmare, artister, författare, kompositörer och andra som brukar arbeta för eller medverka i TV. Flera av dem som är verksamma inom film- och videoproduktion skulle få möjlighet att försörja sig på ar- bete för TV och nya personer skulle dras till området. Efter ganska kort tid skulle produktionsapparaten vara anpassad till en ny, högre volym av svensk programproduktion.

Sveriges Radio-koncernens fortsatta dominerande ställning innebär att kravet på mångfald och balans även i fortsättningen får tillgodoses in- om ramen för ett företag. Något TV—företag som från en helt fristående position kan belysa skeendeti samhället tillkommer inte.

Frånvaron av ett konkurrerande svenskt TV-företag innebär att TV- bolagets verksamhet inte kan jämföras med en oberoende konkurrent som arbetar på liknande villkor. Det är viktigt att se till att de ökade re- surser som kan tillföras genom reklamfinansieringen trots detta an- vänds på ett effektivt sätt.

Om antalet rikstäckande TV-kanaler inte skall ökas blir det lättare att tillgodose olika önskemål om att få använda TV-sändare för andra än- damål. Exempel på sådana önskemål är lokala TV-sändningar, distri- bution av finländska TV-program samt vidaresändning över vissa om- råden av satellitdistribuerade betal—TV-program.

Alternativ 2. Reklam i ett fristående TV—företag. Två kanaler

Beskrivning

I detta alternativ sänder Sveriges Television TV-program utan reklam i en kanal, medan ett programföretag som är fristående från Sveriges Ra- dio-koncernen sänder TV-program med reklam i den andra kanalen. Sveriges Radio-koncernens verksamhet finansieras med TV-avgifter.

Det ena av de nuvarande båda sändarnäten disponeras alltså av det nya reklam-TV-företaget.

Reklam-TV—företaget skall iaktta mångfald och balans och sända ett omväxlande programutbud med hög kvalitet, som innehåller nyheter och en stor andel svenskproducerade program. Programmen skall tillta- la olika smakriktningar men företaget skall inte vara skyldigt att tillgo- dose utpräglade minoritetsintressen i programverksamheten.

Reklam-TV—företagets ägarkrets bör vara sammansatt på sådant sätt att ingen åsiktsriktning har möjlighet att dominera. Antalet ägare bör vara ganska stort och ingen enskild ägare eller grupp bör ha möjlighet att utöva ett bestämmande inflytande över programverksamheten.

Sveriges Television bör liksom nu svara för ett omväxlande programut- bud med inriktning både på små och stora tittargrupper. Liksom nu bör företaget, tillsammans med övriga programföretag i koncernen, ha skyl- dighet att också tillgodose olika minoritetsintressen.

Kommentar

Liksom föregående alternativ innebär detta att reklamsändningarna skall ske i det befintliga sändarnätet. Därmed kommer reklamsänd- ningarna att nå hela Sveriges befolkning så snart sändningarna kom- meri gång.

Den marksända televisionen får därmed en fördel som reklammedium i förhållande till satellittelevisionen. I motsatt riktning verkar också i detta alternativ att satellitsändningarna kommer att ha kvar sin bety- delse som alternativ för de tittare som inte är nöjda med att ha bara två kanaler att välja mellan.

Den nya fristående reklam-TV-kanalen bör emellertid kunna få en stark ställning på marknaden och därmed en god ekonomi. Den här där- med ha goda möjligheter att uppfylla även sådana krav på programkva- litet och programutformning som kan anses strida mot företagets kom- mersiella intressen. Det kan också uppträda självständigti förhållande till annonsörerna.

Reklam—TV—företagets kostnader kan uppskattas till ca 1 miljard kro— nor per år inkl. sändningskostnader. Det förutsätts då att företaget har

en egen nyhetsredaktion och att ungefär hälften av det övriga program- utbudet består av egenproducerat eller beställt material.

Reklammängden i sändningarna måste vara så stor att kostnaden för verksamheten täcks. Om man antar att reklam-TV-företagets sänd- ningar kommer att ses av i genomsnitt ca 20 % av befolkningen, dvs. att de får samma tittarandel som nu TV 2, skulle, enligt räkneexemplet i avsnitt 5.5, en reklammängd om ca 25 minuter per kväll kunna ge en in- komsti storleksordningen 1 miljard kronor per år.

En reklammängd på 5-6 minuter per timme kommer antagligen att uppfattas som störande av många tittare. Det kommer också antagligen att vara nödvändigt att inte bara placera reklaminkomsterna i block mellan programmen utan även att i vissa fall tillåta att reklaminslagen avbryter programmen.

Å andra sidan kommer det också i fortsättningen att finnas ett reklam- fritt alternativ, eftersom Sveriges Television inte skall sända reklam.

Sveriges Radio-koncernen får konkurrens av ett helt fristående TV-fö- retag. Detta företag kommer att kunna självständigt utforma ett eget arbetssätt, en egen stil och egna programmässiga värderingar. Konkur- rensen från ett fristående TV-foretag skulle kunna leda till att Sveriges Television vitaliseras.

Den organisatoriska mångfalden innebär emellertid ingen garanti för innehållslig mångfald. Genom att varje TV-företag bara har en kanal till sitt förfogande bortfaller de möjligheter att samordna programtablå- erna som i dag finns mellan Sveriges Televisions båda kanaler.

Genom att reklam—'I'V-företaget skall finansieras uteslutande med re- klam och Sveriges Radio—koncernen uteslutande med TV-avgifter inne- bär alternativet klara ansvarsförhållanden. Statsmakterna behåller ett odelat ansvar för resurstilldelnin gen till Sveriges Radio-koncernen.

Om Sveriges Television övergår från två kanaler till en minskar de tota- la kostnaderna. Minskningen är emellertid inte lika stor som den mins- kade sändningstiden, eftersom vissa fasta kostnader inte minskar eller minskar mycket litet. Kostnaden för utsändningen minskar med kost- naden för det ena sändarnätet.

Genom att resurserna koncentreras till två kanaler blir det möjligt att öka andelen program av hög kvalitet.

De resurser som friställs genom att en kanal försvinner från Sveriges Television kan användas för att förstärka återstående delar av Sveriges Radio-koncernens verksamhet. Bl.a. skulle de olika reformförslag som har lagts fram från Sveriges Radio kunna tillgodoses utan någon sär- skild höjning av TV—avgiften för detta ändamål. Resultatet bör kunna bli högre kvalitet och en större andel svenska program i den kvarvaran- de TV-kanalen.

Det blir också möjligt att öka sändningstiden i den återstående kanalen. Ökningen måste dock i första hand ta formen av dagtidssändningar, kanske främst under veckosluten. Eftersom den totala sändningstiden kommer att bli kortare än i nuvarande två kanaler kommer det emeller- tid inte att vara möjligt atti lika hög grad som nu tillgodose olika mino- ritetsgrupper i programmen. Program som främst intresserar mindre grupper bland publiken kommer också att i högre grad än nu behöva placeras utanför bästa sändningstid.

De villkor som förutsätts gälla för reklam-TV-kanalen innebär inte att den minskade tillgången till program av detta slag kommer att kompen- seras fullt ut. Därför innebär detta alternativ att de små gruppernas in- tressen inte kommer att tillgodoses i samma omfattning som för närva— rande är fallet.

Ett kraftigt resurstillskott till TV-produktion kommer att medföra be- hov av ökade insatser från filmare, artister, författare, kompositörer och andra som brukar arbeta för eller medverka i TV. Försörjningsmöjlighe- terna förbättras för de nu verksamma och nya personer kommer att dras till området. Produktionsapparaten kommer att anpassas till en ny, större omfattning av svensk programproduktion.

Om antalet rikstäckande TV-kanaler inte skall ökas blir det lättare att tillgodose olika önskemål om att få använda TV-sändare för andra än- damål. Exempel på sådana önskemål är lokala TV-sändningar, distri- bution av finländska TV-program samt vidaresändning över vissa om- råden av satellitdistribuerade betal—TV-program.

En förutsättning för detta alternativ bör vara att personal och andra re— surser i ordnade former kan överföras från Sveriges Television till det nya reklam—TV-företaget. Jag återkommer till dessa frågor i avsnitt 8.4 och 9.3.

Alternativ 3. Reklam i ett fristående TV-företag. Tre kanaler

Beskrivning

I detta alternativ sänder Sveriges Television och Utbildningsradi on TV- program utan reklam i två kanaler, medan ett programföretag som är fristående från Sveriges Radio-koncernen sänder TV—program med re- klam i en ny tredje kanal. Sveriges Radio-koncernens verksamhet fi- nansieras med TV-avgifter.

Den nya tredje kanalen bör byggas ut snabbt till rikstäckning. Som jag har angett i avsnitt 4.3 bedömer televerket att sändningar som når ca 55 % av befolkningen kan inledas ett år efter beslut. Att nå 98 % tar yt-

terli gare två år.

De krav i fråga om innehåll och organisation som bör ställas på reklam— TV-företaget skiljer sig inte från det som bör gälla enligt föregående al- ternativ. Reklam-TV-företaget bör alltså iaktta mångfald och balans och att sända ett omväxlande programutbud med hög kvalitet, som in- nehåller nyheter och en stor andel svenskproducerade program. Pro- grammen skall tilltala olika smakriktningar men företaget skall inte vara skyldigt att tillgodose utpräglade minoritetsintressen i program- verksamheten.

Ägarkretsen bör vara sammansatt på sådant sätt att ingen åsiktsrikt- ning har möjlighet att dominera. Därför bör antalet ägare vara ganska stort och ingen enskild ägare eller grupp ha möjlighet att utöva ett be- stämmande inflytande över programverksamheten.

Sveriges Television bör liksom nu svara för ett omväxlande programut- bud med inriktning både på små och stora tittargrupper. Liksom nu bör företaget, tillsammans med övriga prograrnföretagi koncernen, ha skyl- dighet att också tillgodose olika minoritetsintressen.

Kommentar

I motsats till de båda tidigare nämnda alternativen innebär detta att ett nytt sändarnät byggs upp för reklam—TV—sändningarna. Om utbyggna- den inleds i de mest tätbefolkade delarna av landet kommer man redan från start att nå ungefär halva befolkningen. Denna andel har efter två år ökat till 98 %.

Det kommer alltså att ta en viss tid från sändningarnas start innan alla kan ta emot programmen. Man kan därför räkna med att det nya re- klam-TV-företaget kommer att få lägre reklaminkomster under de för- sta verksamhetsåren.

Detta alternativ skiljer sig också från de båda övriga genom att det är det enda som erbjuder TV—tittarna ökade möjligheter att välja mellan olika program. När utbyggnaden är genomförd kommer alla som bor i Sverige att ha tillgång till tre TV-kanaler i stället för två. Detta torde vara den förändring som, näst reklaminslagen, blir mest märkbar för allmänheten.

På grund av att utbyggnaden sker i etapper kan konkurrensen från sa- tellitkanalerna bli mer besvärande för reklam-TV-kanalen i detta al- ternativ än i de båda föregående. Å andra sidan kan de ökade valmöjlig- heterna i marknätet medföra att satellitkanalernas betydelse som re- klammedium på sikt blir mindre än i tvåkanalsalternativen.

I och med att det nya reklam-TV-företaget, förutom med satellitkana- lerna, får dela publiken med två marksända TV-kanaler utan reklam, finns det en risk att den får en mindre stark ekonomisk ställning än den reklamfinansierade televisionen i tvåkanalsalternativen. I så fall för- svagas dess självständighet mot annonsörsintressen och det blir svårare att uppfylla kvalitetskrav som uppfattas strida mot företagets kom- mersiella intressen.

Man kan därför räkna med att de ökade valmöjligheter som den nya ka- nalen kommer att medföra i första hand kommer att innebära att till- gången på mer populära program kommer att öka. Genom att Sveriges

Televisions uppdrag inte ändras kommer möjligheten att tillgodose mindre gruppers intressen att vara oförändradjämfört med i dag.

Kostnaden för reklam—TV—företagets verksamhet kan liksom i föregå- ende alternativ uppskattas till ca 1 miljard kronor per år inkl. sänd- ningskostnader. Det förutsätter alltså att företaget har en egen nyhets- redaktion och att ungefär hälften av det övriga programutbudet består av egenproducerat eller beställt material.

Vid tre marksända TV-kanaler kommer tittarandelen att bli lägre för varje enskild kanal än i alternativen med två kanaler. Om man antar att reklam-TV-företagets sändningar i detta alternativ kommer att ses av i genomsnitt ca 15 % av befolkningen, dvs. att de får samma tittaran- del som nu Kanal 1, skulle, enligt räkneexemplet i avsnitt 5.5, en re- klammängd om ca 30 minuter per kväll kunna ge en inkomst i storleks- ordningen 1 miljard kronor per år vid full utbyggnad. Detta är alltså det alternativ där reklammängden blir störst.

Eftersom mängden reklam behöver kunna uppgå till ca 6 minuter per timme kommer det att bli nödvändigt att inte bara placera reklaminsla- gen i block mellan programmen utan också låta reklaminslagen bryta programmen. Reklamen kan därför komma att uppfattas som störande av många tittare. Detta gäller i ännu högre grad än i det föregående al- ternativet.

Å andra sidan kommer det att finnas två reklamfria TV-kanaler, efter- som Sveriges Television inte skall sända reklam.

Även detta alternativ innebär en renodling av finansieringsansvaret ef— tersom reklam-TV—företaget skall finansieras uteslutande med reklam och Sveriges Radio-koncernen uteslutande med TV-avgifter. Statsmak- ternas ansvar för resurstilldelningen till Sveriges Radio-koncernen be- hålls odelat.

Liksom i föregående alternativ får Sveriges Radio—koncernen konkur- rens av ett helt fristående TV-företag. Detta företag kommer att kunna ifrågasätta Sveriges Televisions sätt att arbeta och skulle därmed kun- na leda till en vitalisering av Sveriges Television.

Om Sveriges Television får konkurrens av ett fristående TV-företag för- svagas motiveringen för den nuvarande ordningen med intern konkur- rens mellan Sveriges Televisions båda kanaler. Därför kan man disku- tera orh inte de båda kanalernas verksamheti stället kan planeras ge- mensamt. Det skulle bl.a. innebära att ledningen och nyhetsverksamhe- ten kunde ges en förenklad organisation.

Vissa kostnader för Sveriges Television torde komma att öka, t.ex. ge- nom löneglidning och ökade kostnader för inköp av rättigheter, medan andra minskar, bl.a. genom en förenklad organisation. Kostnaden för utsändning av Sveriges Radio—koncernens TV-program kommer att minska genom att ännu en part är med och bidrar till kostnaden för ge- mensamma anläggningar. Nettoeffekten av dessa förändringar är svår att förutse.

Genom att reklaminkomsterna skall finansiera verksamheten i en ny TV-kanal innebär detta alternativ inte någon resursförstärkning för Sveriges Radio-koncernen. Om de olika reformförslag som har lagts fram från Sveriges Radio-koncernen eller andra förslag om ambitions— höjningar skall tillgodoses, kommer TV-avgiften att behöva höjas.

Även detta alternativ innebär emellertid att TV—produktionen får ett kraftigt resurstillskott. Det ökar därför arbetsmöjligheterna för filmare, artister, författare, kompositörer och andra som brukar arbeta för eller medverka i TV. Möjligheterna att försörja sig på arbete för TV kommer att förbättras och nya personer kan finna sin plats inom området. Inom kort kommer produktionsapparaten att ha anpassat sig till en ny, högre volym av svensk programproduktion.

8.4. Hur lång tid tar det att genomföra en förändring?

Med hänsyn till den snabbhet med vilken situationen förändras inom TV-området vill jag i mer samlad form behandla vilka olika faktorer som har betydelse för den tid det tar att genomföra en förändring.

Om TV-sändningar med reklam skall kunna inledas måste i huvudsak följande förutsättningar vara klara. Ett politiskt beslut måste ha fattats om saken. Nödvändiga lagändringar måste ha trätt i kraft. Den nya verksamheten måste ha organiserats. Om sändningarna skall ske i ett

nytt sändarnät måste nätet ha upprättats. Det måste finnas annonsörer som skall finansiera verksamheten.

Detta är inte platsen för att gå närmare in på hur lång tid det kan ta att komma fram till ett politiskt beslut om att en förändring skall ske. Med hänsyn till att frågan om televisionens framtida organisation och finan- siering är föremål för ett stort politiskt intresse kan man emellertid för- moda att valet av handlingsalternativ har viss betydelse för den snabb- het med vilken en förändring kan beslutas.

För att verksamhet med reklamfinansierade TV-sändningar skall kun- na inledas i Sverige behövs vissa lagändringar. Radiolagsutredningen kommer inom kort att redovisa vilka dessa ändringar är. Man kan räk- na med att en proposition om lagändringar efter remiss och lagrådsbe- handling kommer att kunna läggas fram för riksdagen hösten 1990.

De åtgärder som behövs för att organisera en ny verksamhet skiljer sig åt mellan de olika alternativen.

Det första alternativet, med reklamsändningar i Sveriges Television, är i detta avseende det enklaste, eftersom de förändringar som behöver gö- ras kan ske inom ramen för Sveriges Radio-koncernen. Den största för- ändringen är att en organisation för försäljning av reklamtid och sänd- ning av reklaminslag behöver byggas upp. Eftersom förberedelsearbetet kan ske samtidigt med att lagstiftningsprocessen pågår torde verksam- heten kunna sätta i gång kort tid efter det att de nödvändiga lagänd- ringarna har trätt i kraft.

De andra två alternativen innebär att ett fristående företag skall bildas för reklam-TV—verksamheten. Innan ett sådant företag kan börja orga- nisera sin verksamhet på allvar måste det vara klart vilket företaget är. Det måste också finnas ett avtal mellan staten och företaget om att det skall få rätt att bedriva verksamhet med reklam-TV i Sverige. För att ett sådant avtal skall kunna träffas bör det föreligga i varje fall ett be- slut av riksdagen om riktlinjer för verksamheten.

I alternativet där det nya reklam—TV-företaget övertar en av de nuva- rande sändningskanalerna bör en förutsättning vara att det nya företa- get också övertar personal, utrustning och byggnader från Sveriges Te- levision. Eftersom det är fråga om en omfattande operation kan de för-

handlingar som föregår en överenskommelse bli komplicerade och tids- krävande. När överenskommelsen väl är klar kan det däremot möjligen gå ganska snabbt att komma i gång eftersom man övertar en intrimmad organisation, en programbank m.m.

Jag återkommer till denna fråga i avsnitt 9.3.

Om ett reklam-TV-företag skall organisera en ny verksamhet från grunden har det en fördel av att vara obunden av tidigare beslut. Det kan t.ex. skaffa den allra senaste tekniken. Å andra sidan kan det ta tid för ett sådant företag att rekrytera nyckelpersoner och lära upp ovan personal. Att köpa in sändningsrättigheter och lägga ut produktions- uppdrag är också en tidskrävande process. Det är möjligt att sändningar i viss omfattning kan starta ett år efter beslut, men det tar troligen längre tid innan verksamheten når upp till den avsedda ambitionsni- vån.

Tidsåtgången för att bygga upp ett nytt sändarnät för har redovisats i avsnitt 4.3. Sändningar till drygt hälften av befolkningen kan inledas ett år efter beslut. Det tar ytterligare två år att nå 98 %.

För att ett reklamfinansierat TV-företag skall kunna få inkomster krävs att det finns annonsörer som är beredda att köpa reklamtid av fö- retaget. I tidigare diskussioner har man ägnat stor uppmärksamhet åt att svenska annonsörer inte är vana vid TV-reklam och att det därför kan ta lång tid innan annonseringen kommer i gångi tillräcklig omfatt- ning. Det är möjligt att detta förhållande numera har förändrats, genom att många företag har prövat att annonsera i satellit—TV. Det skulle ta- la för att en marksänd reklam-TV ganska snart skulle få stor annonsvo—

lym.

eu. ännbmwäeiiwcimmpåmwme stam.-am: me!-iw mäktar iWwiM-MH sw »- noelamrnoimai evo "reid .abn avant

» barium—isa? aa imam tum monark gnåg l ammar! åta Jddana elanen å'a Url 'a';— åi' 241141 1.739. ladin .' JI' i!!! [II" :JSIMIÅQCW'WXW ÖQQWHÅEW knut/im fl:!!! "till ft? publik—ltt. beslut ' rn ett ['Vi nire'miring skm: Hiv";- Mad hanarna till f-a-t frågat. m. 'Lååfiåiäifkdmwl-mwmmåm ' ' rivning h föremål för ett stort politiskt ir. 'em: kan man manilla-runt lör- WJMW iam-mma Marmi-%.me MWMWHN' EM m »!» m! Mm:

*, hit som ati names—mha Å' .com ata-imam! mb mix ms.: nail

&WWem-Msw smak Wi

. mamam am mm Mwai . . WWW M wi

De åtgärder-own.. lunta 1! for mars:-aim nu ny vai-Hmmm mage:” tig, immmmmuawm W w.». # ww? skalat nu maailmaa va alltid w Ifa W .&b slim. Uerförrea ei fyraåmmåÖmmMif

i detta avrunda det |. rik!-stt stirrar-mde manår—ingar m limmat.

' me...-immun mm målfi—

MM gamma-mmm . MamaMUJMMn-Wmurm .:aia -ntoll_uif'f|h0 Männimnixawwwmmm

*. . j_mmwmwmam:

för mkt-mé” werltmnimbm. inom :|. ait sålt-llt Muut kan blir-33 Vm! ." "ism & Un verkramhet på allvar :$th '..l- |.an Maritim-it. Minnet år. Det m Am'mksf- i'inmn— ett atrial median swauau'fl Mugg-'t om att Ile]. dial; få rm att hindi—iw vntmmhai. pod ”klub-ÅT? i Sten—:||:- här att 'ett skämta—dal sir ali karma bana.» Hur det Mattan": varit tal—lm he- slut av diii-degen om till-titajerm '.M namet-in.

* . I alternativt-L där du nya reklam-W-Mtii-gui Marta 'En .. r'åt: huva rande sändning kann" uma är.: ni lll amning men andel. av! mutta [ut också övurur personal. sann-ung utb w him 'en-liga: fn— *Mer» Mam cl.-t ii: fråga om anammade mål!!: kan en mr:

9. Ett fristående svenskt TV—företag

I kapitel 8 har jag redovisat olika alternativ för hur reklaminkomster skulle kunna användas för att finansiera svenska TV-sändningar. Al— ternativ 2 och 3 innebär att ett från Sveriges Radio-koncernen friståen- de TV-företag får hand om reklam—TV-sändningarna. Jag har där en- dast i yttersta korthet angett något om de villkor som bör gälla för ett sådant företag.

Jag kommer nu att närmare gå in på de krav som från statsmakternas sida skulle behöva ställas på ett fristående, reklamfinansierat TV-före- tag. Det gäller dels frågan om vilka regler som bör gälla för verksamhe- ten i allmänhet, dels vilken ägarstruktur ett sådant företag i så fall bor— de ha.

Jag kommer också att något beröra följderna för Sveriges Radio av att ett fristående TV-företag tillkommer.

Vidare kommer jag att översiktligt redovisa hur en överföring av en del av Sveriges Radios resurser och verksamhet till ett fristående reklam— TV-företag skulle kunna gå till.

Slutligen kommer jag att behandla de konsekvenser som tillkomsten av ett fristående TV—företag har för sändningsverksamheten.

De regler som bör gälla för själva reklamen - oberoende av om reklam- TV-verksamheten organiseras inom eller utanför Sveriges Radio-kon- cernen - behandlarjagi kapitel 10.

9.1. Villkor för programverksamheten m.m.

I avsnitt 6.3 har jag redovisat på vilket sätt finansieringssättet kan på- verka 'reklam-TV-kanalernas programutbud. Jag sade där att ett re- klamfinansierat TV-företag kommer att försöka anpassa sin program- verksamhet så att det vid varje tidpunkt har den publik som annonsö- rerna är beredda att betala mest för att nå.

I de länder där olika TV-företag konkurrerar om reklaminkomsterna blir resultatet av en sådan anpassning att de olika företagens program så gott som helt och hållet tar sikte på underhållning. De informativa program och kulturprogram som trots allt finns kvar flyttas till mindre attraktiva tider, t.ex. sent på kvällen.

I Sverige skulle emellertid konkurrensförutsättningarna för etersänd reklamfinansierad television vara andra än i Italien eller Frankrike där dessa tendenser har varit särskilt tydliga.

Ett svenskt reklamfinansierat TV-företag skulle inte få monopol på möjligheten att finansiera verksamheten med reklamintäkter. Det finns redan TV—företag som sänder med hjälp av satellit och som innehåller reklam avsedd för Sverige. Det finns emellertid skäl att tro att fördelar- na av att ha tillgång till marknätet, i varje fall om verksamheten kom— mer i gång inom de närmaste åren, kommer att vara så stora att kon- kurrensen från satellitföretagen inte kommer att tvinga ett rikstäckan- de reklamfinansierat TV-företag att helt anpassa programutbudet till konkurrenternas.

Det bör därför finnas ett ekonomiskt utrymme att tillgodose krav från statsmakterna på innehållet i reklamfinansierad television, krav som syftar till att säkerställa att telvisionsverksamheten i Sverige bedrivs i allmänhetens tjänst också efter det att reklaminkomster har tagits i an- språk för finansieringen.

I kapitel 2 har jag redovisat de villkor som gäller för Sveriges Televi- sions verksamhet. Jag har pekat på hur programreglerna, finansering— en och företagsorganisationen tillsammans skapar förutsättningar för att programföretaget skall kunna bedriva en självständig TV-verksam- het i allmänhetens tjänst.

När jag redovisade de villkor som gäller för Sveriges Radios verksamhet använde jag rubrikerna "Geografisk rättvisa”, ”Redaktionellt oberoen- de", ”Mångfald och balans", "Ett omväxlande programutbud av god kva- litet" och "Finansiering genom avgifter". Bortsett från den sistnämnda rubriken väljer jag att använda samma rubriker för att beskriva de vill- kor som bör gälla för ett fristående, reklamfinansierat TV-företag.

Geografisk rättvisa

Det som skiljer sändningar över marknätet från satellitsändningar är att marksändningarna lätt kan tas emot inom hela det område som täcks av resp. sändare. Om sändningarna kommer från samma sändare som Sveriges Televisions nuvarande sändningar kan ett enskilt villa- hushåll ofta utnyttja samma mottagningsantenn som för TV 2. Eventu- ellt kan antennen behöva bytas ut mot en antenn med större frekvens- omfång. I flerfamiljshus kan i vissa fall en befintlig centralantennan- läggning behöva kompletteras med ytterligare kanalförstärkare. Det är enkla modifieringar som kan göras också utan samband med ombygg- nad för satellitmottagning.

Genom att marksändningar kan tas emot överallt minskar nackdelarna för publiken av att programföretag konkurrerar om vissa slags attrakti- va program, t.ex. stora idrottsevenemang eller populära filmer och seri- er. För publiken spelar det ingen roll om ett program går i den ena eller den andra kanalen, under förutsättning att sändningen kan tas emot.

Det är angeläget att en fristående reklamfinansierad TV-kanal byggs ut snabbt och att utbyggnaden går så långt att sändningarna kan tas emot överallt. Från ekonomisk synpunkt kan emellertid en så fullstän- dig utbyggnad vara av mindre intresse för ett kommersiellt inriktat TV-företag. Företaget kan anse det fullt tillräckligt att stanna vid en betydligt lägre utbyggnadsgrad, och bedöma att det tillskott i publik som en utbyggnad därutöver ger inte ger valuta för utbyggnadskostna- den.

Staten bör emellertid ställa ett bestämt krav på att en ny reklamfinan- sierad TV-kanal snabbt byggs ut till samma hushållstäckning som för närvarande gäller för TV 2.

I begreppet geografisk rättvisa ligger också att olika delar av landet täcks i TV—företagets programutbud. Jag anser emellertid inte att det finns skäl att ställa krav av detta slag på ett reklamfinansierat TV-före-

tag.

Redaktionellt oberoende

Liksom fallet är för Sveriges Television bör ett fristående reklamfinan- sierat TV-företag stå fritt i förhållande till såväl staten som de stora or- ganisationerna och andra maktcentra.

Detta bör avspeglas i programreglerna. Liksom för närvarande måste gälla att myndigheter och andra allmänna organ inte får meddela före- skrifter om förhandsgranskning av program.

Särskilt betydelsefull för ett reklamfinansierat TV—företag är självstän- digheten i förhållande till annonsörerna. Det bör understrykas att före- taget inte bör kunna överlåta till t.ex. en programleverantör att avgöra vilka reklaminslag som skall förekomma.

I detta sammanhang vill jag beröra frågan om hur reklamförsäljningen organiseras. I vissa länder har man låtit ett särskilt företag, som är fri- stående från programproduktionen, ha hand om försäljning och bokning av reklamtid. Sådana arrangemang motiveras bl.a. med en önskan att undvika att annonsörsönskemål kanaliseras till programplaneringen.

Jag är inte övertygad om att en obligatorisk sådan ordning skulle ha några särskilda fördelar, i varje fall inte i en situation då ett TV—företag finansierar hela sin verksamhet med reklaminkomster. Det sagda hind- rar givetvis inte ett reklam-TV-företag att organisera handhavandet av reklamverksamheten på det sätt man bedömer mest praktiskt.

Liksom för Sveriges Radio—koncernen är det inte endast programregler- nas utformning som har betydelse för att det redaktionella oberoendet skall säkerställas. Det är också viktigt att ett nytt TV-företag har en så- dan ägarstruktur att ägarna inte kan utnyttja företagets sändningar för att göra propaganda för egna meningar och intressen. Jag diskuterar ägarstrukturen senare i detta kapitel.

Frågor om programföretagets självständighet kan också aktualiseras genom andra former av extern finansiering av program. En sakkunnig har på regeringens uppdrag utrett vissa frågor om sponsring i Sveriges Radio—koncernens program. Vilka regler beträffande sponsring som skulle behöva gälla för ett fristående reklamfinansierat TV-företag bör kunna behandlas i samband med den fortsatta hanteringen av den frå- gan.

Mångfald och balans

Även om ett nytt reklamfinansierat TV-företag skulle startas kommer antalet TV-företag i Sverige att förbli litet. Det viktigaste skälet till det är den begränsade tillgången till sändningsfrekvenser som gör att det inte finns utrymme för mer än ytterligare högst två rikstäckade TV—ka— naler. Dessutom bör, som jag sagt i det föregående, ett nytt reklam—TV— företag få tid att etablera sig på marknaden innan konkurrerande verk- samhet släpps fram. Skälet för det är bl.a. att ett reklamfinansierat TV- företag behöver ha en viss ekonomisk styrka för att kunna uppfylla de krav som man från statsmakternas sida bör ställa på verksamheten.

Det finns därför inte anledning att betrakta ett reklamfinansierat TV- företag på annat sätt än Sveriges Television när det gäller kravet på mångfald och balans i programverksamheten. Det är viktigt att många röster får komma till tals och att företaget inte driver egna meningar i kontroversiella frågor.

Därför bör samma krav på opartiskhet och saklighet som gäller för Sve- riges Television också gälla för ett nytt reklamfinansierat TV-företag. Dessa krav gäller givetvis inte för innehålleti reklaminslagen. För des- sa bör i stället marknadsföringslagstiftningens regler gälla.

Jag finner det emellertid självklart att reklam-TV—företaget ger alla som begär att få annonsera likvärdig behandling. Företaget bör alltså inte få diskriminiera eller favorisera en viss produkt eller en viss annon-

sör.

Ett omväxlande programutbud av god kvalitet

I det föregående har jag pekat på att ett reklamfinansierat TV—företag tenderar att utforma programutbudet på ett sådant sätt att det vid varje tidpunkt har den publik som annonsörerna är beredda att betala mest för att nå. I praktiken får detta oftast till följd att sändningarna domine- ras av underhållningsprogram av olika slag. Om flera TV-företag kon- kurrerar om reklammarknaden får de olika TV—kanalerna i stor ut-

sträckning en likartad prägel.

En sådan utveckling skulle minska publikens valmöjligheter och inne- bära att TV—mediet inte användes i allmänhetens tjänst.

Ett nytt, reklamfinansierat TV-foretag bör ha ett sådant programutbud att sändningarna, tillsammans med Sveriges Televisions sändningar, ger publiken stora möjligheter att välja mellan intressanta program av god kvalitet. Det innebär att kraven på reklam-TV—företagets program i långa stycken kan vara identiska med de krav som gäller för Sveriges Television. Ett reklam-TV—företag bör därför sända program som vän- der sig till människor med olika smak och intresseinriktning. I pro- gramutbudet bör ingå bl.a. nyhets— och aktualitetsprogram, program av svenska upphovsmän och med svenska artister samt program som inför- merar om och förmedlar olika kulturaktiviteter. Genom att även re- klam-TV-företaget sänder program av många olika slag kommer publi- kens valmöjligheter att inte bara omfatta underhållningsprogrammen.

Helt kan kraven emellertid inte överensstämma. Ett reklamfinansierat TV-företag måste dra en tillräckligt stor publik för att kunna överleva ekonomiskt. Därför skulle det vara olämpligt att ålägga ett sådant före- tag mycket långtgående förpliktelser när det gäller att t.ex. tillgodose olika minoritetsintressen eller att fullgöra folkbildningsuppgifter. Upp- gifter av detta slag hör naturligen främst hemma hos det avgiftsfinan- sierade programföretaget.

Hur säkerställs efterlevnaden av reglerna?

De regler som i dag gäller för Sveriges Televisions verksamhet överva- kas genom efterhandsgranskning av radionämnden. Om nämnden skul- le finna att reglerna i radiolagen eller i avtalet med staten har över-

trätts är TV—bolaget skyldigt att redogöra för nämndens beslut i sina sändningar. Några andra följder får inte ett regelbrott, men man räknar ändå med att programföretagen skall acceptera radionämndens beslut och försöka följa dem i fortsättningen. Den möjlighet som finns att, vid svåra brott mot reglerna, efter vederbörlig utredning säga upp avtalet mellan staten och programföretaget, har aldrig aktualiserats.

Om ett nytt, fristående företag skall bedriva reklam-TV-sändningar och finansiera hela sin verksamhet med reklaminkomster kan nya och mer omfattande krav behöva ställas på kontrollen av att reglerna efter- levs.

Även om de regler som föreslås för ett fristående reklam-TV—företag in- te är fullt så långtgående som de som gäller för Sveriges Television i frå- ga om att tillgodose minoritetsintressen m.m., så medför de förpliktelser i fråga om ett omväxlande programutbud, programmens kvalitet, ton- vikt på svenska program m.m. Det kan inte uteslutas att ett helt re- klamfinansierat TV-företag kommer att uppfatta en del av dessa regler som hinder i strävandena att göra verksamheten lönsam.

Detsamma kan givetvis komma att gälla om reglerna för reklaminsla- gens mängd och inplacering.

Av detta skäl är det viktigt att statsmakterna har möjligheter att säker- ställa att ett reklamfinansierat TV-företag följer de villkor som har ställts upp för verksamheten.

Det är inte möjligt att inom ramen för detta utredningsarbete närmare ange vilka medel som bör väljas for att uppnå detta syfte. Utöver en granskning genom radionämnden kan det kanske bli aktuellt med nå- gon form av fortlöpande samråd med företaget där programverksamhe— ten utvärderas. Särskilt inför en ny avtalsperiod kommer givetvis pro- gramföretagets tidigare handlande att kunna få stor betydelse. Om det visar sig nödvändigt kan man också behöva överväga möjligheter till formliga sanktioner i fall av mer allvarliga regelbrott.

9.2. Ägare och sändningstillstånd

Intresse av att inleda reklamfinansierade TV-sändningar i Sverige har framförts av bl.a. Esselte, Bonniers, Nordisk Television och Kinnevik samt av några mindre företag. Några av dessa har informerat mig om hur de anser att en sådan verksamhet bör bedrivas.

Jag har nyss redovisat att jag anser att ett reklamfinansierat TV-före- tag som är fristående från Sveriges Radio-koncernen i stora drag bör föl- ja samma regler för programverksamheten som de som för närvarande gäller för Sveriges Television. Detta bör särskilt gälla i fråga om kraven på redaktionellt oberoende samt pluralism och balans. Det är viktigt att verksamheten står fri i förhållande till olika maktgrupper, att många röster får komma till tals i företagets sändningar och att företaget inte driver egna meningar i kontroversiella frågor.

Regler med denna innebörd bör givetvis ingå bland de villkor som skall gälla för företagets verksamhet. Det är emellertid också viktigt att ett nytt TV—företag har en sådan ägarstruktur att ägarna inte kan utnyttja företagets sändningar för att göra propaganda för sina meningar och in-

tressen.

Man kan inte bortse ifrån att en enskild ägare kan önska använda sin position till att med hjälp av TV-företagets resurser göra propaganda för de egna åsikterna. För att undvika den risken bör ägarkretsen vara sammansatt på ett sådant sätt att ingen åsiktsriktning har möjlighet att dominera. Antalet ägare bör därför vara ganska stort och ingen en- skild _ägare eller grupp bör kunna utöva ett bestämmande inflytande över programverksamheten. Det är en fördel om ägarna kan hämtas från olika sektorer i samhället.

Det är emellertid också nödvändigt att ägarna har goda ekonomiska re- surser. TV—sändningar i full skala drar i inledningsskedet stora utgif- ter, vilka uppkommer långt innan inkomsterna börjar flyta in. Man kan räkna med att det tar flera år innan intäkterna täcker de löpande drifts- kostnaderna, och naturligtvis ännu längre tid innan det nedlagda kapi- talet har betalats tillbaka. Det är därför viktigt att ägarna har en sådan ekonomisk uthållighet att de orkar med att finansiera verksamheten

under uppbyggnadsperioden.

Ett fristående reklamfinansierat TV-företag bör få sitt sändningstill- stånd för en begränsad tidsperiod. Avtalstiden bör vara så lång att verk- samheten hinner byggas upp och få stadga. Den bör emellertid inte vara så lång att möjligheten att ta upp TV-företagets verksamhet till allsidig prövning inför en ny avtalsperiod skall vara alltför avlägsen. Jag före- ställer mig att sex till åtta år kan vara en lämplig första avtalsperiod.

I den mån de olika villkoren för verksamheten inte anges i lag bör de slås fasti ett avtal mellan staten och företaget.

9.3. Konsekvenser för Sveriges Television

Konkurrensens betydelse

Om en tredje, marksänd, reklamfinansierad TV-kanal startar i Sverige får Sveriges Radio—koncernens TV—sändningar konkurrens. Konkur— rensen kommer naturligtvis i första hand att drabba Sveriges Televi- sion. Det är inte troligt att ett reklamfinansierat TV-företag kommer att inrikta sina sändningar på de områden där Utbildningsradion är verksam.

Ett nytt programföretag kommer säkerligen att försöka profilera sig på olika sätt för att för tittarna framstå som ett nytt och fräscht alternativ till den invanda televisionen. Detta skulle kunna innebära en förnyelse både när det gäller programidéer och arbetsmetoder. Det är möjligt att ett nytt programföretag kommer att visa att en rad uppgifter kan skötas på ett nytt sätt, som kanske både verkar mer tilltalande för publiken och leder till lägre kostnader.

Sveriges Television kommer emellertid inte att stå värnlöst i konkur- rensen. Företaget kan dra nytta av en skicklig personal, intrimmad ut- rustning och väl uppbyggda arbetsrutiner. Jag tror inte att konkurren- sen kommer att avslöja annat än att Sveriges Television har skött sin uppgift på ett kompetent sätt. Att det finns en konkurrent med vilket fö- retaget kan jämföras bör emellertid innebära en vitalisering och vara en ytterligare sporre för att ompröva invanda arbetsmetoder.

Det alternativ som innebär att en tredje, reklamfinansierad TV-kanal tillkommer innebär inte någon förändring av det uppdrag som Sveriges Television har. Sveriges Television bör liksom nu ha skyldighet att sva- ra för ett omväxlande programutbud med inriktning både på små och stora tittargrupper. Liksom nu bör företaget även, tillsammans med öv- riga programföretag i koncernen, ha skyldighet att också tillgodose ut— präglade minoritetsintressen.

Den nuvarande kanalstrukturen för Sveriges Television, som innebär att de båda kanalerna konkurrerar, kan emellertid behöva ses över om en tredje kanal tillkommer. En möjlighet är att i stället de båda kana- lernas verksamhet planeras gemensamt. Det skulle bl.a. kunna innebä- ra att organisationen för nyhetstjänsten kan förenklas.

Sveriges Radios ägare

Jag vill nu peka på vissa konsekvenser för ägarskapet i Sveriges Radio- koncernen av att ett fristående, reklamfinansierat TV-företag inrättas.

Som jag nämnt ägs aktierna i Sveriges Radio AB av folkrörelser (60 %), näringsliv (20 %) och pressen (20 %). Ägandet är en pro forma—konstruk- tion, eftersom det är staten som utser styrelsemajoriteten och ställer medel till förfogande för verksamheten och eftersom aktieägarna inte alls tar någon ekonomisk risk. Ägarkonstruktionen får kanske närmast ses som en markering av att Sveriges Radio är hela svenska folkets an-

gelägenhet.

Flera av Sveriges Radio-koncernens ägare har varit aktivt engagerade i försöken att få till stånd reklamfinansierade företag som konkurrerar med Sveriges Television. Med hänsyn till ägarnas ringa betydelse har denna verksamhet knappast kunnat skada koncernen så länge något konkurrerande företag inte har etablerats.

Om ett fristående reklamfinansierat TV—företag inrättas kommer saken i ett annat läge. Sveriges Television kommer att utsättas för konkurrens i flera olika avseenden. Det nya företaget kommer att konkurrera om sändningsrättigheter och värdefulla medarbetare och det kommer att vilja planlägga sin programtablå så att det tar en så stor del av publiken som möjligt.

Det är då viktigt att Sveriges Television har en sådan organisation och ledning att det kan stå emot konkurrensen. Inte minst är det angeläget att företagets ägare inte har dubbla lojaliteter genom engagemang i det konkurrerande företaget.

Därför bör Sveriges Radio-koncernens ägarsammansättning ses över om ett fristående reklamfinansierat TV-företag skulle inrättas.

Konsekvenser av alternativ 2

Alternativ 2 innebär att den ena av de båda sändningskanaler som nu utnyttjas av Sveriges Television i stället används av ett reklam—TV-fö- retag som är fristående från Sveriges Radio-koncernen.

En sådan förändring bör göras i samförstånd med de berörda företagen.

Vilket behov av resurser av olika slag som Sveriges Television skulle ha efter en krympning beror på hur stora produktionsmedel som företaget skulle ha tillgång till. Man kan givetvis tänka sig en situation då företa- get skulle kunna utnyttja en stor del av den nuvarande personalen och anläggningarna även efter en minskning av sändningstiden.

Det troligaste är emellertid att en del av resurserna inte längre kan ut- nyttjas inom Sveriges Television. Den mest naturliga lösningen är att en del av Sveriges Television överläts till det nya reklam—TV-företaget.

Uppdelningar av företag sker inte sällan i samband med försäljningar inom näringslivet och en uppdelning bör inte vara omöjlig att genomfö- ra också i detta fall. Många problem måste givetvis lösas på vägen, ef- tersom olika delar av Sveriges Television fungerar på ett integrerat sätt och eftersom Sveriges Television är en integrerad del av Sveriges Radio— koncernen. Programanskaffning, tekniska resurser, byggnader, arkiv och många administrativa funktioner utnyttjas gemensamt inom TV— företaget.

Därför bör en överföring ske i ordnade former efter en överenskommelse mellan berörda parter. Överenskommelsen bör innefatta villkoren för överlåtelse av byggnader, apparatur, sändningsrätter och program un-

der produktion. Den bör också gälla former för samutnyttjande av vissa resurser som inte kan delas upp, t.ex. programarkiv och rekvisitaförråd. Den bör även omfatta att berörd personal skall beredas anställning hos det nya 'I'V—företaget.

En sådan överenskommelse innefattar många svåra avgöranden, där i vissa fall intressemotsättningarna mellan parterna kan vara mycket stora. Det är troligen nödvändigt att förhandlingarna genomförs under någon form av statlig ledning.

9.4. Konsekvenser för sändningsverksamheten

I avsnitt 4.3 har jag redo-ort för hur sändarnäten för TV 1 och TV 2 är uppbyggda och för hur förhållandet mellan televerket och Sveriges Ra- dio—koncernen är reglerat.

Redogörelsen innebär i korthet att televerket svarar för uppbyggnad och drift av näten, att investerings— och driftskostnaderi huvudsak betalas med TV-avgiftsmedel efter beslut av riksdagen och att ett särskilt avtal reglerar samarbetet mellan televerket och Sveriges Radio—koncernen. Kapacitet i sändarnäten som inte behövs för Sveriges Radio-koncernens behov kan av televerket upplåtas för andra ändamål, inom eller utom verket. Hyresinkomsterna leder till att behovet av TV—avgiftsmedel minskar.

Denna organisation är uppbyggd för att passa nuvarande ordning, där Sveriges Radio-koncernens företag är de enda som utnyttjar sändarnä- ten för rundradiosändningar och där verksamheten (bortsett från ut- landsradion) är helt avgiftsfinansierad. Vilka blir konsekvenserna om reklam förs in i finansieringsunderlaget för svensk television?

Om reklamsändningarna skall ske av inom ramen för Sveriges Radio- koncernens verksamhet blir det ingen principiell förändring. Om där- emot ett nytt, från Sveriges Radio—koncernen fristående företag skulle få hand om reklam-TV—sändningarna, ändras förutsättningarna på ett avgörande sätt.

Både ekonomiska och mediepolitiska skäl talar för att sändarnäten för marksänd TV bör vara tekniskt sammanhållna även i fortsättningen,

oberoende av om de utnyttjas av nya programföretag. Det gäller såväl om det även i fortsättningen endast skall finnas två rikstäckande sän— darnät för TV som om ett tredje och kanske ett fjärde nät skall upprät— tas.

Inom nuvarande sändarstationer finns master, byggnader och tekniska installationer som kan användas även för en tredje sändaranläggning. Den personal som sköter service och övervakning av nuvarande anlägg- ningar kan även ta hand om den utrustning som kommer till. Härige- nom kan kostnaderna för ett tredje sändarnät begränsas jämfört med om helt nya sändarstationer skulle byggas.

Ett reklam-TV-företag bör bedriva sin verksamhet på grundval av en tidsbegränsad koncession från staten. För att det skall vara realistiskt att föreställa sig att programföretag som t.ex. inte har uppfyllt ålagda krav när det gäller programpolitiken inte ges förnyat sändningstill- stånd bör sändarnätet inte ägas av företaget utan av staten.

Sändarnäten bör alltså också i fortsättningen vara helt i statlig ägo. Däremot kan finansieringsformerna behöva förändras om ett nytt, fri- stående programföretag börjar använda Sändarna.

Varje programföretag bör betala för den sändarkapacitet som det använ- der. Det talar för att kostnaderna för Sveriges Radio-koncernens an- vändning av kapaciteten bör betalas av Sveriges Radio och inte som nu anvisas direkt till televerket.

Ett problem i samband med kostnadsberäkningen är fastställandet av kapitalkostnadernas storlek. Som jag har angett anvisas medel för in- vesteringar i nätet varje år efter beslut av riksdagen. Investeringarna avskrivs omedelbart i sin helhet. Det innebär att kapitalkostnadernas storlek inte kan anges. Om flera parter skall vara med och finansiera sändarnätet måste emellertid kapitalkostnaderna beaktas vid beräk- ningen av vad var och en skall betala.

De mycket stora investeringar i gemensamma anläggningar som har .orts vid uppbyggnaden av näten bör givetvis beaktas vid beräkningen av det pris som en ny part skall erlägga.

Om ytterligare ett programföretag skall utnyttja ett sändarnät ökar be- hovet av samordning. Om det blir aktuellt med ett alternativ med ett fristående reklam—TV-företag bör man därför överväga lämpliga former för samverkan mellan Sveriges Radio—koncernen, reklam—TV—företaget och televerket.

10. Regler för reklam i TV

Jag har tidigare i korthet berört den kritik mot reklam i TV som går ut på att den är skadlig för konsumenterna genom att vara suggestiv, in- formationsfattig och påträngande. Det är viktigt att försöka motverka de nackdelar som TV-reklamen har från konsumentsynpunkt.

De regler som bör gälla för reklam i TV kan vara av olika slag och de kan ha olika motiv.

De regler som allmänt gäller för reklam tar sikte på reklamens funktion för marknadsföring av varor och tjänster. Syftet med regler av detta slag är främst att skydda konsumenterna mot otillbörlig påverkan. TV-me- diets speciella egenskaper kan motivera att särskilda regler med detta syfte ställs upp för TV-reklamens innehåll och utformning.

Ett annat slag av regler är de som gäller för reklaminslagens längd och omfattning, hur reklaminslagen får placeras in i förhållande till övrigt programinnehåll, när reklaminslag får sändas och hur reklaminslagen skall kunna skiljas från de övriga programmen. Också regler av detta slag kan syfta till att skydda konsumenternas intressen men de kan även vara motiverade av en önskan att slå vakt om televisionens karak- tär av informations- och upplevelsemedium.

Frågor om på vilket sätt reklam och programinnehåll i reklam-TV skall regleras är en av de centrala för radiolagsutredningen, med vilken jag har ett nära samarbete. Radiolagsutredningen (U 1985:05) kommer in- om kort att avge förslag till lagstiftning inom bl.a. detta område. Med hänvisning till radiolagsutredningens kommande behandling av ämnet väljer jag att i detta sammanhang endast behandla frågorna översikt-

ligt.

För att ge en bakgrund till mina överväganden börjarjag med att sam- manfatta de regler som i Sverige gäller för reklam och marknadsföring i allmänhet samt de regler om reklam som finns i den nyligen underteck- nade europeiska konventionen om gränsöverskridande television.

10.1. Marknadsföringslagstiftningen m.m.

De grundläggande reglerna om näringsidkares marknadsföring finns i marknadsföringslagen (1975:1418). Till marknadsföringslagen ankny- ter lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av al— koholdrycker och lagen (1978:674) med vissa bestämmelser om mark- nadsföring av tobaksvaror.

Marknadsföringslagens syfte anges i dess 1 &. Där sägs att lagen har till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med närings- idkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller nä- ringsidkare. Marknadsföringslagen gäller alltså för s.k. kommersiell re- klam men inte för reklam som har ett annat syfte än att vara avsätt- ningsfrämjande. Sådan reklam kan t.ex. gälla propaganda för åsikter el- ler värderingar i olika samhällsfrågor.

Marknadsföringslagens viktigaste regel finns i 2 5. Enligt denna kan marknadsdomstolen, om en näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet företar reklamåtgärd eller annan handling som, genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt, är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, förbjuda näringsidkaren att fort- sätta med det eller att företa annan liknande handling.

Regeln i 2 & är en s.k. generalklausul, dvs. dess konkreta innehåll be- stäms till stor del genom hänvisningen till vad som är god affärssed. Ut- trycket ”god affärssed" syftar bl.a. på s.k. utomrättsliga koder som till- lämpas inom näringslivet. Den viktigaste bland dessa torde vara Inter- nationella Handelskammarens Grundregler för reklam, som har anta- gits av ett stort antal näringslivsorganisationer i Sverige och andra län- der. När marknadsdomstolen avgör om en reklamåtgärd är otillbörlig, är domstolen emellertid inte bunden av de utomrättsliga reglerna, utan domstolen kan väga in också andra omständigheter.

Utöver den nämnda 2 5 innehåller marknadsföringslagen bestämmelser om informationsskyldighet, med möjlighet för marknadsdomstolen att ålägga näringsidkare att lämna viss viktig information, straffsanktio- nerade förbud mot vissa förfaranden samt handläggningsregler.

Förbud och ålägganden enligt lagen förenas normalt med vite.

I fråga om handläggningsordningen kan nämnas att deti första hand är konsumentombudsmannen (KO) som skall ansöka hos marknadsdom- stolen om förbud eller ålägganden enligt lagen. I andra hand kan t.ex. sammanslutningar av konsumenter göra en sådan ansökan. KO kan också, i fall av mindre vikt, utfärda förbudsförelägganden som, om de godkänns av den berörde näringsidkaren, gäller som ett förbud som har meddelats av marknadsdomstolen.

I många fall väljer KO att inte gå vidare med ett ärende till marknads- domstolen. I stället kan KO, efter förhandlingar med berörda närings- livsorganisationer, utfärda riktlinjer. Dessa riktlinjer är emellertid inte juridiskt bindande.

De särskilda lagarna om marknadsföring av alkoholdrycker och tobaks- varor innebär att särskild måttfullhet skall iakttas vid marknadsföring- en av dessa varor till konsumenter. Reklamåtgärder och andra mark- nadsföringsåtgärder som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol eller tobak får inte förekomma.

För alkohol gäller att spritdrycker, vin eller starköl inte får annonseras i periodiska skrifter med undantag för skrifter som förekommer endast på försäljningsställe för sådana drycker. Annonser för tobaksvaror skall återge innehållsdeklaration och varningstext.

De båda lagarna är anknutna till marknadsföringslagen på så sätt att en marknadsföringsåtgärd som strider mot lagarna vid tillämpning av marknadsföringslagen skall anses vara otillbörlig mot konsumenter.

Internationella handelskammarens Grundregler för reklam reviderades senast år 1987. Som jag nämnt har grundreglerna stor betydelse när det gäller att fastställa vad som utgör god affärssed. Om en reklamåtgärd

strider mot grundreglerna kan den vara otillbörlig mot konsumenter i

marknadsföringslagens mening.

Grundreglerna innehåller allmänna regler om bl.a. hederlighet, veder- häftighet, reklamidentifiering, säkerhetshänsyn samt skydd för barn och ungdom.

Reglerna om hederlighet innebär att reklamen skall vara utformad så att konsumentens förtroende inte missbrukas och dennes brist på erfa- renheter eller kunskaper inte utnyttjas. Reklamen får inte heller utan vägande skäl spela på rädsla eller fruktan eller vädja till övertro eller vidskepelse, uppmuntra till våldshandlingar eller vara diskriminerande i fråga om ras, religion eller kön.

Reglerna om vederhäftighet innebär att reklamen inte får innehålla framställning i ord eller bild som direkt eller indirekt - genom antyd- ningar, utelämnanden, oklarheter eller överdrivna påståenden - är äg— nad att vilseleda konsumenterna. Det påpekas att detta gäller särskilt i fråga om bl.a. produktegenskaper, pris och betalningsvillkor. Reklamen får inte heller missbruka forskningsresultat eller statistiska uppgifter.

Enligt grundreglerna skall reklam vara lätt att identifiera som sådan, oavsett utformning och medium. Om reklamen publiceras i ett medium som innehåller nyheter eller annat redaktionellt material skall presen- tationen vara sådan att det omedelbart framgår att det är fråga om re— klam.

Reglerna om säkerhetshänsyn innebär att reklam inte, utan att det är pedagogiskt eller i övrigt från allmän synpunkt försvarligt, får innehål- la bild eller beskrivning på farlig verksamhet eller på situation där sä- kerheten åsidosätts. Särskid försiktighet bör iakttas i fråga om reklam som riktar sig till eller avbildar barn och ungdom.

Reklam till barn och ungdom får inte utnyttja barns naturliga godtro— genhet eller ungdomars bristande erfarenhet och får inte utsätta deras lojalitetskänsla för påfrestning. Reklam som riktas till eller är ägnad att påverka barn eller ungdomar får inte innehålla framställning i ord eller bild som kan medföra fysiska skadeverkningar eller påverka dem negativt i psykiskt eller moraliskt avseende.

Grundreglerna innehåller också ett avsnitt med råd om reklam till barn. Dessa syftar till att ge vägledning vid tolkningen av vissa bestäm- melser i grundreglerna. Råden gäller för reklam som är riktad till barn eller som publiceras i medier som särskilt vänder sig till barn.

Om rådens innehåll kan nämnas att de fäster särskild vikt vid att re- klam till barn kan identifieras som reklam, att reklamen inte får fram- stå som överseende med bruk av våld och att den inte får undergräva so- ciala värderingar eller föräldrars auktoritet och ansvar. När det gäller säkerhet och trygghet sägs att reklam inte får förleda barn att försätta sig i riskfylla situationer, söka sällskap med främmande personer eller beträda okända eller farliga platser. Reklam får inte innehålla direkta uppmaningar till barn att övertala andra att köpa den annonserade pro- dukten åt dem. Råden innehåller också krav om särskild aktsamhet för att reklamen inte skall vilseleda barn när det gäller t.ex. den annonse- rade produktens vekliga storlek och beskaffenhet. Prisuppgifter får inte utformas så att barn kan få en överdriven uppfattning om produktens verkliga värde eller ge sken av att produkten utan vidare ryms inom varje hushållsbudget.

Eftersom vi i Sverige inte har haft reklam i TV kan det vara svårt atti marknadsdomstolens praxis hämta någon säker vägledning om hur marknadsföringslagen skulle komma att tillämpas på eventuell TV—re- klam. Det finns emellertid anledning att peka på följande, som gäller hur kraven på hederlighet och vederhäftighet tillämpas vid bedömning- en av om en reklamåtgärd är otillbörlig mot konsumenter.

Vid bedömningen av om en framställning är oriktig eller vilseledande är det avgörande vilket intryck framställningen gör på den till vilken den riktar sig. Särskilt när det gäller reklamåtgärder som är riktade till allmänheten, måste man ta hänsyn till att reklam ofta läses mycket flyktigt. Speciellt höga krav på hederlighet och vederhäftighet ställs på framställningar som riktar sig till grupper som kan antas vara mindre kritiska än konsumenteri allmänhet, t.ex. barn eller sjuka personer.

10.2. TV-konventionens regler för reklam

Som jag nämnti avsnitt 2.3 har en europeisk konvention om gränsöver- skridande television nyligen undertecknats av bl.a. Sverige. Eftersom

konventionen innebär att det sändande landet ansvarar för att gräns- överskridande sändningar följer konventionens regler, måste eventuella svenska regler för reklam i TV vara förenliga med konventionen. Radio- lagsutredningen har i uppdrag att lägga fram förslag till de lagändring- ar som behövs för att Sverige skall kunna ratificera konventionen.

Konventionens regler om reklam i gränsöverskridande TV—sändningar gäller både för avsättningsfrämjande annonser, s.k. kommersiell annon- sering, för annonser som syftar till att främja en sak eller idé, dvs. vad som brukar betecknas som åsiktsannonsering eller propaganda, och för annonser med annat syfte.

Artikel 11 i konventionen innehåller allmänna bestämmelser om re- klam. Enligt denna artikel skall reklaminslagen vara ärliga och heder- liga, de skall inte vara vilseledande och inte motverka konsumenternas intressen. Reklam som riktas till eller använder barn skall inte innehål- la något som skadar deras intressen och skall ta hänsyn till deras sär- skilda känslighet. Annonsören skall inte ha något redaktionellt infly- tande över programmens innehåll.

I artikel 12 ges regler om högsta tillåtna reklamtid. Den är normalt 15 % av den dagliga sändningstiden. Förutsatt att mängden punktre- klam inte överstiger 15 % får den totala reklamtiden dock utökas till 20 % för att rymma reklamformer såsom direkta försäljningserbjudan- den och liknande. Mängden punktreklam under en viss entimmesperiod får inte överskrida 20 %. Högsta tillåtna sändningstid för direkta för— säljningserbjudanden och liknande är en timme per dag.

Artikel 13 handlar om reklamens form och presentationsssätt. Där sägs att reklaminslagen klart skall kunna identifieras och att de med optiska eller akustiska medel klart skall skiljas från övriga delar av sändning- en. I princip skall de sändasi block. Olika former av dold annonsering är förbjuden, särskilt sådan som sker genom att produkter eller tjänster i reklamsyfte presenteras i program. Personer som regelbundet presente- rar nyhets— eller aktualitetsprogram får inte medverka, i ljud eller bild, i reklaminslag.

I artikel 14 behandlas hur reklaminslagen får sättas in i sändningarna. Huvudregeln är att reklaminslagen skall sätts in mellan programmen. Under vissa förutsättningar får emellertid reklaminslag också sättas in

under program, på sådant sätt att programmens integritet och värde samt rättighetshavarnas rättigheter inte skadas.

I program som består av självständiga delar eller i sportprogram eller liknande som innehåller pauser skall reklaminslagen endast sättas in mellan delarna elleri pauserna.

Om andra slags program avbryts av reklaminslag skall det gå minst 20 minuter mellan varje avbrotti programmet.

Biograffilmer och TV—filmer (med undantag för serier, underhållnings- program och dokumentärer) som är längre än 45 minuter får emellertid endast avbrytas en gång för varje hel 45—minutersperiod. Ytterligare ett avbrott får göras om filmerna varar åtminstone 20 minuter längre än två eller flera hela 45—minutersperioder.

Reklaminslag får inte sättas in i gudstjänstprogram. Nyhets— och ak- tualitetsprogram, dokumentärer, religiösa program och barnprogram får inte avbrytas av reklaminslag om de är kortare än 30 minuter.

Artikel 15 innehåller förbud eller restriktioner i fråga om reklam för särskilda produkter.

Reklam för tobaksvaror ärinte tillåten.

Reklam för alkoholdrycker får inte riktas särskilt till minderåriga eller skildra personer som ser ut att vara minderåriga. Reklamen skall inte heller' knyta alkoholkonsumtion till fysiska prestationer eller bilkör- ning eller hävda att alkohol har terapeutiska egenskaper eller att den verkar stimulerande, avkopplande eller som lösning av personliga pro- blem. Reklamen skall inte uppmuntra till omåttlig konsumtion av alko- hol eller framställa avbållsamhet eller måttlighet som något negativt och inte heller fästa otillbörlig vikt vid dryckernas alkoholhalt.

Reklam för läkemedel och medicinska behandlingar som är receptbelag- da får inte förekomma. Reklam för andra slags läkemedel och medicin- ska behandlingar skall vara klart urskiljbar, hederlig, sanningsenlig och möjlig att verifiera samt uppfylla krav om att den enskilde skall skyddas för skadeverkningar.

Konventionen ger en stat möjlighet att reservera sig mot reglerna om reklam för alkoholdrycker. En sådan reservation, som skall avges se- nast i samband med att konventionen ratificeras, ger staten rätt att för- hindra vidaresändning av program med alkoholreklam som stämmer överens med konventionens regler men inte med statens egna regler.

Artikel 16 innebär att reklaminslag som i viss omfattning riktas till ett enskilt land inte får kringgå det landets regler för TV—reklam. Detta gäller inte om dessa regler missgynnar utländska 'I'V—företag i förhål- lande till inhemska och inte heller om berörda länder har slutit bilatera- la eller multilaterala avtal på området.

1 0.3 Överväganden

Reklaminslagens innehåll

En utgångspunkt för min bedömning är att marknadsföringslagen gäl- ler för kommersiell TV-reklam som riktas till den svenska marknaden. Det innebär bl.a. att reklaminslagen inte får vara otillbörliga mot kon- sumenter genom att t.ex. vara ohederliga eller vilseledande och att an- nonsörerna kan åläggas att lämna för konsumenterna viktig informa-

tion i annonserna.

Vid bedömningen av om en viss reklamåtgärd är förenlig med mark- nadsföringslagstiftningen skall marknadsdomstolen fästa avseende vid det intryck som framställningen gör på publiken. Härvid måste bl.a. det valda reklammediet ha betydelse. För TV gäller att mediets påverkans— kraft är stor, att sändningarna vänder sig till en allmän publik i hem- men och att barn mestadels är en del av publiken.

Mot denna bakgrund finner jag det troligt att marknadsdomstolen vid en bedömning av om reklamåtgärder i TV är förenliga med marknads- föringslagstiftningen i många fall skulle finna anledning till en mer re- striktiv bedömning än om liknande åtgärder företogs med hjälp av and- ra medier.

Det kan inte uteslutas att också motsatt bedömning kan göras. Det är t.ex. knappast möjligt att meddela vissa slag av detaljerad information i

en kort TV—annons. Det kan tänkas situationer där det inte anses nöd- vändigt att kräva att informationsinnehållet i TV—reklam har samma omfattning som i t.ex. tryckta skrifter.

Marknadsföringslagens uppbyggnad gör att de övervakande organen har stora möjligheter att anpassa sina åtgärder till förändrade förhål- landen. Detta är en klar fördel eftersom reklamen kännetecknas av stor uppfinningsrikedom och ständigt tar i bruk nya medier för att nå konsu- menterna.

Enligt min mening bör den möjlighet till en flexibel tillämpning som föl- jer av lagstiftningens konstruktion också tas till vara inom 'I'V-rekla- mens område. Därför bör omfattningen av särregler för TV—reklamen begränsas till ett minimum när det gäller frågor som täcks av mark- nadsföringslagen. I stället bör det överlämnas åt rättstillämpningen att lägga fast de mer precisa krav som från konsumentsynpunkt bör ställas på reklam i TV.

Reklam för alkoholdrycker och tobaksvaror får inte förekomma i TV. I de särskilda lagar som gäller för marknadsföring av dessa varor sägs att särskild måttfullhet skall iakttas vid marknadsföringen. Påträngande eller uppsökande reklamåtgärder får inte förekomma. I förarbetena till dessa lagar nämns reklam i radio och TV som en reklamform som träffas av detta förbud.

I fråga om receptbelagda läkemedel gäller enligt socialstyrelsens anvis- ningar till läkemedelsfbrordningen förbud för reklam till allmänheten. Reklam i TV för receptbelagda läkemedel är följaktligen inte tillåten.

Reklam för receptfria läkemedel, s.k. naturmedel och andra preparat som påstås ha hälsobringande effekt torde omfattas av särskilda krav på hederlighet och vederhäftighet. Om man även tar hänsyn till TV-me- diets särskilda genomslagskraft torde reklam för åtskilliga produkter av detta slag inte kunna ske i TV.

Jag vill emellertid peka på några områden där det enligt min mening är nödvändigt med särskilda överväganden i fråga om TV—reklam. Det gäl- ler dels s.k. åsiktsreklam, som inte alls regleras av marknadsföringsla- gen, dels reklam till barn.

Åsiktsreklam

Med hänsyn till sitt syfte kan reklamen indelas i kommersiell reklam, som syftar till att främja näringsidkares avsättning av varor och tjäns- ter, och reklam som har annat syfte. Inom sistnämnda grupp förekom- mer bl.a. propaganda eller åsiktsreklam.

Som jag nämnde i det föregående gäller inte marknadsföringslagen för reklam som inte har samband med marknadsföring.

Under rubriken åsiktsreklam kan föras många olika företeelser, t.ex propaganda för trafiksäkerhet eller hälsosamma kostvanor, ideella or- ganisationers försök att påverka allmänhetens inställningi t.ex. miljö- frågor eller internationella ekonomiska frågor, annonser där parterna i en arbetsmarknadskonflikt ger sin syn på konflikten, religiös förkun- nelse, argumentation för olika lösningar i en viss politisk sakfråga eller de politiska partiernas valpropaganda.

Vissa former av åsiktsreklam, nämligen sådan som rör politik, religion eller fackliga förhållanden, är förbjuden i TV i en del andra länder, där- ibland Storbritannien och Danmark.

I den lagstiftning som i Sverige skyddar de grundläggande fri- och rät- tigheterna betonas särskilt vikten av största möjliga yttrande— och in- formationsfriheti politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kultu- rella angelägenheter. De flesta av de ovan angivna exemplen på åsikts- annonsering behandlar angelägenheter av detta slag. Frågan är om man därav bör dra slutsatsen att sådan annonsering bör förekomma i svensk reklamfinansierad TV eller om yttrandefriheten i dessa ämnen möjligen gagnas bättre av en annan lösning.

Enligt min mening måste man då man bedömer denna fråga se längre än bara till de formella reglerna. Man måste också försöka förstå vad det ena eller andra synsättet ger för praktiskt resultat för yttrandefriheten och för möjligheterna att utnyttja denna frihet.

Utgångspunkten för regleringen när det gäller marksänd TV är att eta- bleringsfrihet av tekniska skäl inte är möjlig. Därför måste programfö-

retagen ha omfattande förpliktelser bl.a. när det gäller att låta olika meningar komma till uttryck i programverksamheten.

Som jag tidigare har redovisat anser jag att krav på mångfald och ha- lans i programverksamheten bör ställas på svensk reklamfinansierad TV oavsett om reklamen förekommer inom Sveriges Radio—koncernen eller i ett fristående programföretag. Kravet på opartiskhet är centralt i detta sammanhang.

Opartiskheten innebär bl.a. att olika åsikter och synsätt skall presente- ras, att motparten skall ges möjlighet att bemöta partiska framställ- ningar, att programföretaget inte självt skall ta ställning i kontroversi- ella frågor och att företag och produkter inte på ett reklambetonat sätt skall gynnas i programmen.

Kravet på opartiskhet kompletteras av skyldigheten för programföreta— get att beriktiga felaktiga sakuppgifter när detta är påkallat samt att låta den som har ett befogat anspråk på att bemöta ett påstående få till- fälle till genmäle.

Opartiskhetskravet får särskilt stor betydelse när det gäller frågor som är centrala i den demokratiska processen, t.ex. opinionsbildning inför ett val eller rapportering från de politiska organens arbete. Inför en val- kampanj brukar möjligheten att få framträda i TV regleras i en överens- kommelse mellan televisionen och riksdagspartierna, i syfte att uppnå rättvisa mellan partierna.

I fråga om ett reklamfiansierat TV-företag är det knappast möjligt att tillämpa kravet på mångfald och balans på något annat än den vanliga programverksamheten. Om åsiktsannonsering i kontroversiella frågor är tillåten kommer därför företrädare för en åsiktsriktning, om de har råd, att kunna framföra sitt budskap under all tillgänglig reklamtid. Om frågorna kommer upp i den vanliga programverksamheten kan de dessutom kräva att få komma till tals på samma villkor som övriga åsiktsriktningar. Meningsmotståndare som anser sig angripna genom det som sagtsi annonserna har ingen genmälesrätt.

Resultatet av en sådan ordning blir att företag och organisationer med stora ekonomiska resurser får större möjligheter än andra att oemotsagt föra fram sina budskap genom TV.

Jag anser inte att hänsynen till yttrandefriheten fordrar att dessa grup- per skall ha en sådan möjlighet. Tvärtom finns det mycket som talar för att yttrandefrihetsintresset tillgodoses bättre genom att behandlingen av kontroversiella frågor i TV helt sker på journalistiska villkor i den vanliga programverksamheten.

Jag förordar därför att annonser i TV inte bör få avse politiska, religiösa eller fackliga frågor. Jag avser givetvis inte att därmed förhindra sam- hällsinformation från myndigheter.

I speciella situationer, t.ex. inför allmänna val eller folkomröstningar, bör emellertid politisk annonsering kunna tillåtas. En förutsättning bör då vara att det har träffats en överenskommelse mellan berörda parter, dvs. de i riksdagen företrädda partierna resp. företrädare för de olika linjerna i folkomröstningen, om vilka regler som skall gälla.

Reklam till barn

Reklam som riktar sig till barn kräver också särskilda överväganden. Barn ser mycket på TV och de ser inte bara de särskilda barnprogram- men utan också program som vänder sig till alla åldrar eller särskilt till vuxna. Barnen är antagligen den grupp som har fått sin tillvaro mest förändrad genom den expansion som under det senaste årtiondet har skett inom de elektroniska mediernas område. Det är t.ex. barnen som i störst utsträckning ser på utländska satellitprogram. De flesta barnfa- miljer-har också tillgång till video.

Barn har ett behov att skapa sig en bild av hur livet och världen ser ut och de är ivriga att ta till sig nya intryck. Detta gör dem särskilt mot- tagliga för påverkan av olika slag.

Erfarenheter från både Sverige och utlandet tyder på att TV är ett mycket effektivt reklammedium just när det gäller barn. Små barn har svårt att förstå vad de ser på TV. De kan inte riktigt skilja mellan saga och verklighet och ärinte heller helt medvetna om skillnaden mellan re- klaminslag och program. Detta gäller givetvis i särskilt hög grad om re- klaminslagen medvetet har utformats så att de skall kunna förväxlas

med program, t.ex. genom att programledare eller sagofigurer som bar- nen känner igen från barnprogram också förekommer i reklaminslagen.

Som jag nyss nämnde innebär Internationella Handelskammarens grundregler för reklam att reklamen inte får utnyttja barns naturliga godtrogenhet eller ungdomars bristande erfarenhet. Även den europeis- ka TV—konventionen innehåller en föreskrift att reklam som riktas till barn inte skall innehålla något som skadar deras intressen och skall ta hänsyn till deras särskilda känslighet.

Enligt min mening bör man emellertid gå längre när det gäller TV—re- klam som vänder sig till barn och ungdomar. Ett medium med så stark genomslagskraft som televisionen bör över huvud taget inte användas för att göra reklam som särskilt riktas till små barn. När det gäller stör- re barn och ungdomar bör särskild varsamhet iakttas.

För att detta syfte skall uppnås kan man tänka sig en kombination av olika åtgärder. Reklaminslag där det är uppenbart att man särskilt vän- der sig förskole- och lågstadiebarn bör inte alls förekomma. Detta är emellertid inte tillräckligt. Även reklaminslag som inte är speciellt ut- formade för små barn kan påverka barn om de placeras i anslutning till barnprogram. En tänkbar regel för inplacering av reklam är därför att reklaminslag inte alls skall få sättas in före ett visst klockslag och att reklaminslag inte skall få placeras i anslutning till barnprogram.

Anställda i TV-företaget som medverkar i TV-program bör givetvis inte få medverka i reklaminslag. Det samma bör gälla för andra personer un- der en' period då barnprogram sänds där dessa personer medverkar. Inte heller sagofigurer som förekommer i barnprogram bör få användas i re- klam under en period då dessa program sänds.

Vid sidan av dessa restriktioner, som syftar till att motverka de mest uppenbara riskerna för att reklam-TV skall leda till oacceptabla skade- verkningar för barnen, bör som jag redan nämnt gälla ett allmänt krav på varsamhet vid utformningen av reklaminslag som sänds i TV. De som svarar för verksamheten bör beakta att barn i allmänhet är en del av televisionens publik.

Reklaminslagens placering

1 länder som tillämpar TV-reklam finns i huvudsak två principer för hur reklaminslag får sättas in i TV-sändningar. Enligt den ena princi- pen får reklaminslag sättas in mellan programmen. Reklaminslagen samlas då i block om två till fem minuters längd.

Detta system för med sig att tittarnas upplevelser av programmen inte behöver störas av reklaminslag. Den direkta kopplingen mellan reklam- inslag och programinnehåll blir svagare. Eftersom reklamblocken inte kan göras alltför långa utan att publiken tappar intresset är den möjliga reklammängden begränsad med detta system. Givetvis utnyttjar många tittare reklamblocken för att göra någonting annat än att se på TV.

Den andra placeringsprincipen innebär att reklaminslag tillåts bryta programmen. I sportprogram och liknande placeras reklaminslagen i pauser i spelet, t.ex. efter en avblåsning eller i halvtid. I övriga program sätts reklaminslagen vanligen in i s.k. naturliga avbrott, t.ex. i vilo- punktema i en dramatisk intrig. Regler av detta slag kombineras ofta med regler om största tillåtna antal avbrott, om hur lång tid som minst skall förflyta mellan avbrotten och om att vissa typer av program inte alls får brytas av reklam.

Detta system ger möjlighet att få in en betydligt större mängd reklam i sändningarna än om reklamen alltid skall placeras mellan program- men. Det styr inte heller programmens utformning i riktning mot en stor mängd korta program, som kan bli följden av det andra systemet. Genom att reklaminslagen kommer mitt i programmen minskar publi- kens möjlighet att undvika reklamen genom att gå ifrån TV-apparaten. Samtidigt verkar reklaminslag som placeras in i programmen störande på ett helt annat sätt än reklam mellan programmen. Publikens attityd till reklamen torde därför bli mer negativ.

Enligt min mening kan frågan om hur reklaminslagen skall få placeras i sändningen inte bedömas oberoende av hur stor reklammängd som skall inrymmas i sändningen.

Om reklammängden är liten i förhållande till sändningstiden finns det inte något skäl att avvika från principen att reklaminslagen skall place- ras mellan programmen.

Om däremot en förhållandevis stor mängd reklaminslag skall inrym- mas under en begränsad sändningstid kommer saken i ett annat läge. Denna situation kan inträffa om man beslutar sig för att reklamsänd- ningarna skall ske genom ett företag vars verksamhet är helt reklamfi- nansierad.

Ett fasthållande vid principen att reklam bara får placeras mellan pro- grammen skulle i den situationen kunna medföra att programplane— ringen påverkades så att främst korta program sänds. En sådan utveck- ling skulle inte vara i publikens intresse.

Om den tillåtna reklammängden bedöms vara allt för stor för att re- klaminslagen skall kunna placeras mellan programmen utan olägenhe- ter bör man därför kunna tillåta att reklaminslagen placeras i program. En förutsättning är att det sker med varsamhet och under hänsynsta- gande till det enskilda programmets karaktär och till publikens möjlig- het att uppleva programmet.

Mera i detalj skulle en sådan ordning kunna se ut på följande sätt.

Reklaminslag får sändas i pauserna mellan olika program. Reklam får emellertid inte sändas i pausen omedelbart före eller efter ett barnpro-

gram.

Barnprogram, gudstjänstprogram och nyhetsprogram får inte brytas av reklam.

Religiösa program, aktualitetsprogram och dokumentärprogram som är kortare än 30 minuter får inte brytas av reklam.

Biograffilmer och TV-filmer som är längre än 45 minuter får brytas av reklam en gång.

I andra program skall det gå minst 20 minuter mellan varje avbrott i programmet.

I program som består av självständiga delar eller i sportprogram eller liknande som innehåller pauser skall reklamen sättas in mellan delarna eller i pauserna.

Enligt min mening utgör detta förslag en rimlig kompromiss mellan önskemålet att ett helt reklamfinansierat TV-företag skall kunna få tillräckliga inkomster och publikens intresse av att TV—tittandet inte i onödigt stor utsträckning skall störas av reklamavbrott.

Förslaget är förenligt med reglerna i den europeiska konventionen om gränsöverskridande television.

Reklaminslagens omfattning

Det är viktigt att publiken uppfattar att det är frågan om reklam. Förut— om att reklaminslagen bör markeras på lämpligt sätt, t.ex. genom en ljudsignatur eller en vinjettbild som klart anger när reklaminslagen börjar och slutar, bör också normalt mer än ett reklaminslag sändas i varje reklamavbrott. Avbrotten bör därför alltid vara minst två minuter långa.

Det är också angeläget att sändningstiden främst utnyttjas för att sända program. Därför bör reklamavbrottens längd vara högst fem minuter.

De enskilda reklaminslagen bör ha en viss minsta längd. Med reklamin- slag som är kortare än 20—30 sekunder blir det nästan ogörligt att för- medla någon saklig information till konsumenten. Det finns inte anled- ning att föreskriva något om reklaminslagens största längd.

Som framgår av räkneexemplen i avsnitt 5.5 kan inkomsterna av för- säljning av reklamtid i TV variera inom vida gränser beroende på vilka konktaktpriser annonsörerna är beredda att betala, reklam-TV-kana— lens andel av tittarna och vilken mängd reklam som förekommer. Den enda av dessa förutsättningar som kan påverkas från statsmakternas si- da är den tillåtna mängden reklam.

I kapitel 8 har jag presenterat tre handlingsalternativ när det gäller att utnyttja reklam för att finansiera svensk TV.

Enligt det första alternativet skulle reklam införas i Sveriges Televi- sions båda kanaler. En reklammängd om högst 3 minuter i timmen

skulle då kunna ge en inkomsti storleksordningen 1 miljard kronor om året.

I detta alternativ finns det inte anledning att gå ifrån principen att re- klaminslagen skall placerasi block mellan programmen.

I de båda andra alternativen skall ett fristående, helt reklamfinansierat TV—företag inrättas. För att få en inkomst av ca 1 miljard kronor per år, vilket behövs för att täcka kostnaderna för verksamheten, krävs ett mer omfattande reklaminnehåll.

I tvåkanalsalterantivet, där reklamkanalens publik kan antas uppgå till ca 20 % av befolkningen, krävs ungefär 25 minuter reklam per kväll för att ge denna inkomst.

I trekanalsalternativet, där andelen tittare på reklamkanalen kan an- tas stanna vid 15 % , skulle det krävas 30 minuter reklam per kväll för att ge erforderliga inkomster.

Med hänsyn till behovet av säkerhetsmarginaler framstår det som rim- ligt att föreskriva att en helt reklamfinansierad TV-kanal skall få inne- hålla högst 6 minuter reklam per timme under kvällstid.

Reklaminslagen bör kunna placeras dels i block mellan programmen, dels i programmen i enlighet med de regler som jag har angett i det före- gående.

S.k. teleköp

S.k. teleköp (Tele-shopping) innebär att tittarna erbjuds att köpa varor som presenteras i TV. Tittarna får beställa varorna genom att ringa ett telefonnummer som visas i TV—rutan och varorna sänds sedan hem per post. Verksamheten har alltså vissa likheter med postorderhandel.

Jag har inte anledning att uttala mig om vilka särskilda krav det från konsumentsynpunkt kan finnas anledning att ställa på teleköp, t.ex. när det gäller returrätt. Från massmediepolitisk synpunkt anser jag emellertid att sådan verksamhet bör kunna förekomma i en reklamfi- nansierad TV—kanal, förutsatt att den i övrigt följer reglerna för re-

klaminslag. Reklaminslag med köperbjudanden bör alltså vara tillåtna om de placeras som andra reklaminslag och om de ryms inom ramen för den högsta tillåtna mängden reklaminslag.

Möjligheten att förutse utvecklingen

Som jag har angetti det föregående är det inte möjligt att med någon så- kerhet förutse inkomsterna av reklam i TV. Det är inte heller möjligt att utan svenska erfarenheter ange effekterna av olika regler i fråga om reklamens innehåll, placering och omfattning.

Man måste därför räkna med att reklaminkomsterna kan bli avsevärt mycket högre eller lägre än som har förutsetts. Av detta skäl bör man vara beredd på att vissa av de regler som ursprungligen fastställts kan behöva ändras efter någon tid. Reglerna i den ovannämnda TV—konven- tionen sätter givetvis vissa gränser för Sveriges handlingsfrihet i detta hänseende.

11. Reklamregler för kabel—TV— sändningar

Enligt direktiven till mig skalljag ange hur reglerna om reklam i kabel— sändningslagstiftningen kan behöva förändras om reklam tillåts i svensk marksänd TV. Därvid bör reglerna i den nämnda europeiska TV—konventionen beaktas.

Radiolagsutredningen kommer inom kort att föreslå olika förändringar i kabelsändningslagstiftningen. Jag nöjer med därför med att behandla dessa frågor översiktligt.

1 1 .] Nuvarande förhållanden

Reglerna om reklam i lokala kabelsändningar är olika för egensänd- ningar och för vidaresändning av programkanaler från satelliter.

För egensändningar gäller förbud mot kommersiell reklam. Enligt 23 & kabellagen får ett tillstånd till egensändningar återkallas om tillstånds- havaren har medgett kommersiell reklam i sändningarna eller har .ort reklam för egen kommersiell verksamhet i dessa. Under samma förut- sättningar får kabelnämnden besluta att den som bedriver egensänd- ningar i upplåten kanal skall upphöra med dessa (25 5).

För satellitsändningar gäller att fortsatt vidaresändning av en pro- gramkanal från satellit får förbjudas för en tid av högst ett år om det i programkanalen under en längre tid och i betydande omfattning har fö- rekommit sådan kommersiell reklam som måste anses riktad särskilt till svenska konsumenter. Ett förbud får dock meddelas endast om det med hänsyn till sändningarnas art och programkanalens karaktär och

inriktning bedöms att ett förbud för programkanalen är godtagbart från yttrandefrihets— och informationsfrihetssynpunkt (24 5).

Motiveringen för dessa bestämmelser (prop. 1984/85:199 sid. 46 och 51) är nära anknuten till att det inte förekommer reklam i TV i Sverige. I propositionen refererar föredraganden diskussionen om reklam i TV. Därefter uttalar han att denna diskussion inte har övertygat honom att det finns anledning att frångå ståndpunkten att reklam i TV inte skall förekomma i Sverige. Denna princip bör i och för sig tillämpas oavsett sändningarnas ursprung. I fråga om satellitsändningar bör begräns- ningarna emellertid endast avse sådan reklam som särskilt riktas till svenska konsumenter.

Kabelnämnden har inte förbjudit vidaresändning av någon programka- nal från satellit.

Däremot har kabelnämnden vid två tillfällen återkallat tillståndet för lokala sändningar på grund av brott mot reklamförbudet. I båda fallen återkallades tillståndet för två månader.

Som jag har redovisat i avsnitt 2.3 har kabelnämnden beslutat att me- deleffektsatelliten Astra vid tillämpningen av kabellagen skall betrak- tas som en direktsändande satellit och inte som en satellit i fast trafik. Beslutet innebär att vidaresändning av programkanaler från denna sa- tellit får ske utan tillstånd och att något förbud mot vidaresändning inte kan riktas mot sådana programkanaler även om innehållet i sändning- arna skulle strida mot kabellagens 24 &. Man kan anta att de planerade medeleffektsatelliter som under första hälften av 1990—talet kommer att ersätta nuvarande generation TV-satelliter kommer att bedömas på samma sätt som Astra. Någon möjlighet att ingripa mot vidaresänd- ningar kommer därmed inte att föreligga när nuvarande satellitgenera- tion har slutat användas.

1 1 .2 TV—konventionen

Den europeiska konventionen om gränsöverskridande television inne- bär att det är de sändande länderna som skall se till att de program för vilka de ansvarar följer konventionens regler. De mottagande länderna åtar sig att inte förhindra vidaresändning av satellitsändningar som föl-

jer konventionens regler. I avsnitt 10.2 har jag redovisat innebörden av de regler i konventionen som gäller reklam.

Tvister om tillämpningen av konventionen skall i första hand hanteras genom förhandlingar mellan berörda länder. Den permanenta kommit- té som skall sättas upp för att följa tillämpningen av konventionen kom- mer att ha en viktig uppgift när det gäller att lägga fast praxis i olika frågor. I sista hand kan tvister om hur konventionen skall tillämpas av- göras genom skiljedom.

Det mottagande landet får emellertid i vissa fall förhindra vidaresänd- ning av programkanaler vars innehåll strider mot konventionens reg- ler. Dessutom får en stat som har reserverat sig mot reglerna om reklam för alkoholdrycker förhindra vidaresändning av program med alkohol- reklam som stämmer överens med konventionens regler men inte med statens egna regler.

En förutsättning för att en stat skall få förhindra vidaresändning är att det rör sig om allvarliga överträdelser, en annan är att en viss tid har gått efter det att ansvariga myndigheter i det sändande landet har un- derrättats om att ett regelbrott föreligger. En åtgärd för att förhindra vi- daresändning skall upphöra så snart det förhållande som har föranlett den har upphört.

1 1.3 Överväganden

Satellitsändningar

Om den europeiska TV—konventionen träder i kraft kommer de länder som svarar för satellitsändningar att bli skyldiga att se till att dessa sändningar följer konventionens regler. I de flesta fall torde det räcka med att ansvariga svenska myndigheter anmäler överträdelser till det sändande landet för att rättelse skall ske. När det gäller sändningar från länder som är anslutna till konventionen bör man därför kunna räkna med att det normalt inte skall bli aktuellt att ingripa mot vidare- sändningen i Sverige. Om uppfattningarna om hur konventionens reg- ler bör tolkas skiljer sig åt mellan sändande och mottagande länder bör konventionens maskineri för att hantera meningsskiljaktigheter vara

tillräckligt för att en gemensam uppfattning så småningom skall mejs- las fram.

Behovet av att ha möjligheter att förbjuda vidaresändning av program- kanaler är därför antagligen inte så stort när det gäller program från konventionsländer.

Om konventionen inte skulle träda i kraft på länge eller om viktiga sän- darländer inte går med kommer vissa länder att kunna bedriva en sänd- ningsverksamhet som klart överskrider de regler i fråga om t.ex. re- klam, som anges i konventionen. För att komma till rätta med sådana sändningar måste de mottagande länderna lita till egna åtgärder.

Jag anser att Sverige bör skaffa sig de möjligheter att ingripa mot vida- resändning av satellitprogram som konventionen medger. Ett skäl är att vi bör kunna skydda svenska konsumenter från oseriöst utformade reklamsändningar. Ett annat är att vi genom att ha sådana möjligheter kan motverka de fördelar som vissa länder skulle kunna se i att inte an- sluta sig till konventionen.

För närvarande har vi i Sverige möjlighet att förbjuda vidaresändning med hänsyn till om programmen innehåller våldsskildringar, pornogra- fi eller sådant som utgör hets mot folkgrupp. Dessa möjligheter finns även enligt konventionen, som dessutom ger det mottagande landet möj- lighet att ingripa mot den som bryter mot regeln att program som kan vara skadliga för barn eller ungdomar skall sändas på tider då det inte är troligt att barn och ungdomar ser programmen. Jag anser att vi bör kunna utvidga de svenska reglerna på denna punkt.

När det gäller regler för reklam ger konventionen möjlighet att ingripa i betydligt fler fall än vår nuvarande svenska lagstiftning. Där den sven- ska lagstiftningen endast möjliggör åtgärder om det är fråga om reklam som vänder sig särskilt till de svenska konsumenterna ger konventio- nen de mottagande länderna rätt att ingripa mot all slags reklam som inte följer reglerna.

Enligt konventionen kan ingripanden ske vid överträdelse av reglerna om reklaminslagens omfattning, urskiljbarhet och placering eller de särskilda regler som gäller för annonsering om tobak, alkohol och läke- medel samt vid brott mot konventionens regler om s.k. sponsring.

Enligt min mening är det viktigt att de minimiregler som konventionen ställer upp för gränsöverskridande TV-sändningar verkligen efterlevs. Ett område där det kan finnas risk för överträdelser är reglerna om re- klam. Ett programföretag som utformar sina sändningar i strid med re- klamreglerna bör inte kunna vända sig till den svenska marknaden. Därför bör det finnas möjlighet att ingripa mot vidaresändning i dessa fall. En sådan möjlighet bör också finnas om sändningarna innehåller alkoholreklam. Detta förutsätter att Sverige senast i samband med rati- ficeringen har avgivit en reservation med denna innebörd.

Dessutom finns det enligt konventionen möjlighet till ingripanden i frå- ga om reklam som riktas till ett enskilt land och som kringgår det lan- dets regler för TV-reklam.

I avsnitt 10.3 har jag diskuterat vilka regler som bör gälla för eventuell reklam i svensk TV. De områden där jag förordar mer restriktiva regler än konventionen gäller dels förekomsten av viss åsiktsreklam, dels re- klam som riktas till barn.

Enligt min mening finns det, om reklam tillåts i svensk marksänd TV, inte anledning att tillämpa andra regler för vidaresändning av satellit— sänd TV-reklam som särskilt riktas till Sverige än som gäller för den marksända televisionen.

Egensändni ngar

Det nuvarande förbudet mot reklam i egensändningar i kabel har moti- verats med en hänvisning till det rådande reklamförbudet i svensk TV. Då inställer sig frågan om ett upphävande av detta reklamförbud också innebär att reklam bör bli tillåten i egensändningar.

Enligt min mening bör denna fråga diskuteras från två synvinklar. Den ena är vilken effekt reklam i lokala sändningar skulle få för de lokala sändningarnas karaktär. Den andra är vilka följder lokala reklamsänd- ningar skulle få för de rikstäckande, reklamfinansierade TV—sändning- arna.

När kabellagen infördes underströks värdet i att lokalt verksamma för- eningar,- grupper och andra organ skulle få möjlighet att nå allmänhe- ten med nyheter, information, debatt och kulturprogram (prop. 1984/85: 199 s. 48). Med hänsyn till svårigheten att producera attraktiva lokala program, särskilt för personer och grupper utan erfarenhet av TV—medi— et, ställdes vissa regler upp för att förhindra att de lokala programmen trängs ut av centralt producerat material.

Erfarenheterna av de lokala sändningarnas utveckling har i allt väsent- ligt bekräftat den uppfattning om svårigheterna i lokal TV-produktion som kom till uttryck i propositionen. Om en något så när omfattande och ambitiös lokal programverksamhet skall komma till stånd krävs ett en- gagerat arbete av många lokalt verksamma personer. Det är fråga om amatörverksamhet där de medverkandes glädje och tillfredsställelse kan vara en lika viktig faktor som publikens uppskattning av program- men.

Ett införande av reklam i sändningarna skulle knappast underlätta ut- vecklingen av lokal-TV som ett medium för föreningar, amatörgrupper och lokala eldsjälar. I stället skulle annonsörernas krav leda till att man bytte ut de enkla föreningsproduktionerna mot mer professionellt .orda program för att nå större publik. Kostnaderna för detta skulle troligen Överstiga de möjliga inkomsterna från reklam. Erfarenheterna hittills av försöken att reklamfinansiera lokala TV—sändningar i Danmark ty- der på det.

Den slutsats som jag drar är att reklam i lokala egensändningar skulle medfö'ra att karaktären av lokalt förankrad verksamhet försvann, utan att det på de flesta orter blev möjligt att med reklaminkomsternas hjälp bedriva andra former av lokal—TV.

Radiolagsutredningen har i betänkandet (SOU 1989:7) Vidgad etable- ringsfrihet för nya medier föreslagit att krav på tillstånd inte längre skall gälla för egentlig text-TV och vissa andra typer av dataöverföring- ar. Om detta förslag genomförs blir det möjligt för lokala kabelsändarfö- retag att sända reklam i text-TV. En sådan verksamhet skulle kunna ge välbehövliga inkomster utan att ge de negativa effekter för program- verksamheten som reklaminslagi själva programmen skulle få.

Även om det i de flesta fall inte synes vara möjligt att bedriva egentlig lokal-TV med hjälp av reklam i programmen skulle lokala TV—sänd- ningar med reklam kunna utvecklas på ett sätt som skadade ett riks- täckande reklam-TV—företag. Ett företag som går ut med ett förinspelat programutbud med reklam i t.ex. de största städerna skulle kunna ta en del av de inkomster som det rikstäckande reklam-TV-företaget annars skulle ha fått.

Även hänsynen till möjligheten att bedriva rikstäckande reklamfinan- sierade TV-sändningar i allmänhetens tjänst talar alltså för att reklam- förbud även i fortsättningen bör gälla för lokala egensändningari kabel- nät.

Jag vill slutligen erinra om att de bedömningar som .orts av effekten av TV—reklam på dagspressens annonsinkomster, och som innebär att dessa effekter i de flesta fall torde bli obetydliga, endast omfattar riks- täckande sändningar. Lokal reklam i kabelnåt skulle på ett helt annat sätt hota de lokala tidningarnas ekonomi.

Min slutsats är därför att reklamsändningar inte bör få förekomma i 10- kala egensändningar i kabelnät även om rikstäckande reklam-TV skul- le införas.

ll:II

. l”

.ll

WWMWMWWMbWMWM, ."

mmm mwnwnmwthW1

www.awmwm ana --

mmm—amwammwäm

mmwwmmmmuimm ', mmäwm1w_tw.mmm ; -

Wm*h ...å ali ...... publik—Mm: liir detta MW _ _”åäöiga & möjliga tum fila tukku. WWW:-na ...min ,

liir Miten m. ?!!.ka sim ...nu. T*! guidningar! Denmark ty Hm...... . .

Ngan amn mi...; du: |! att ruhhm' : himla Muammar ut nu 'Je melfl'i-tu. att kiwi: n...." ..»; lokalt. timrad verhbinbn försvann utaö , "”i”" på &. nu... on...- me» mmm ”i'll. mmm...-n.... |... _hitlv'

-+

.....

Mmegumdmnuen 'hi- l WWW Me.-. inl tf.-ble'

Wrath! m m swim What amkm på tillmäts! inte langre " 'l- lh dell

?”.»-

”I?

all!: lb- ....ngnnm ml ...... man" wp:s—våmwm _ulpgpm am- lir—um. genomförs blir det möjligt för Wittmann nanm;— fått: malm. ...nu-?. utt-'N nu Mim ...man ...nu. Eumih .a likheter—Ibra bkm—ur utan att "ge de ...nu... uträttar Bif n...-......»

Minimumnklmwmwwmmknne il. . '. '-

Bilaga

Kommittédirektiv

Underlag för ställningstaganden om den framtida TV- politiken

Dir. 1989:15

Beslut vid regeringssammantride 1989-0443 Chefen för utbildningsdeparlementet. statsrådet Göransson. anför.

Mitt förslag

En särskild utredare bör tillkallat för att utarbeta ett underlag för ställ- ningstaganden om den framtida TV-politiken.

Bakgrund

För närvarande sänds ett fyrtiotal programkanaler över Europa från satel- lit. Av dessa är ett femtontal aktuella för vidaresändning i Sverige. Under de närmaste åren kommer tillgången till satellitkapacitet att öka. Samtidigt vänta: en överglng ske till ntelliter med ttörre signalstyrka.

Mtnga av de nya satellitsändande programföretagen söker inansiera verkmnbeten med reklamintäkter. Just nu verkar det som om flera pro- gramföretag är på väg bort från sin tidigare strlvan nu ut publik i minga länder med ett och samma programutbud. l stället Enn: det en tendens att vända sig till ett enda land eller någa få länder. dlr utan talar samma eller närbesläktade spräk. Flera progntnföretag bedriver sändningar med inrikt- ning mot Sverige eller de nordiska Ilndema. eller har tömtskickat att de av- ser att inleda sådana sändningar.

Intäkter hån reklam kommer under sådana förhållanden att i väsande ut- sträckning finansiera TV-tlndningar- tom vänder rig till en svensk publik.

Även om signalerna från de nya. atarkare satelliterna kan tar emot indivi- duellt med förhällandevia billig utnntning. torde de flesta hushåll i Sverige. som Väljer att ta del av satellitprogram. även i förtunningen komma att göra det via kabel. Antalet husbil] tom kan te satellitsända pmgrarn torde i dag uppgå till ca 700 000. dvs. ungefär en femtedel av samtliga hushåll. Om ka-

I.!

helnätens tillväxt fortsätter i samma takt som under det senaste året. kom— mer antalet att passera miljonen under år l99ll. Under överskådlig tid kom- mer emellertid en majoritet av medborgarna att vara hänvisade till mark- sänd TV.

Den här beskrivna utvecklingen uppmärksammas i regeringens proposi- tion l9ttti/ll9zl29 med förslag till medelsheräkningar för Sveriges Radio m.m.. som för närvarande behandlas av riksdagen. i propositionen aviseras en översyn av TV-pölitiken redan under perioden före den 30 juni l992. då nuvarande avtal mellan regeringen och företagen inom Sveriges Radio- koncernen löper ut. Översynen sägs kunna leda till att nu outnyttjade fre- kvenser för marksändningar av TV. som har tilldelats Sverige. kan börja an- vändas. ! samband med dessa överväganden kan även Sveriges Radio— koncernens uppdrag, organisation och finansiering behöva ses över.

Europarådets ministerkommitté har nyligen fattat beslut om en konven- tion om gränsöverskridande television. Genom konventionen upprättas ett för Europarådets medlemsstater gemensamt regelverk. som skall främja flö- det av program mellan länderna samtidigt som hänsyn tas till nationell kultur och särart. Avsikten är att konventionen skall kunna undertecknas senare under våren 1989.

Regeringen har den 24 oktober l988 uppdragit lt televerket att utreda och redovisa en bedömning av efterfrågan på utrymme för radiokommunikation i olika delar av Sverige och möjligheterna att tillgodose denna efterfrågan på kort. medellång och lång sikt mot bakgrund av den tekniska utveckling som kan förutses. Uppdraget rör bl. a. tillglng och efterfrågan på frekvenser för rundradio. Uppdraget skall vara slutfört senast den l juli 1989.

Frägor om s. k. sponsring av'Sveriges Radio-koncemens progam utreds för närvarande av en särskild sakkunnig inom utbildningsdepartementet.

Radiolagsutredningen (U 1985:05) har till uppgift att se över den radio- räjtsliga lagstiftningen. Utredningen har avgett flera delbetänkanden. Av uppdraget återstår att dels göra en allmän översyn av radiolagstiftningen i systematiskt, terminologiskt och lagtekniskt hänseende, dels behandla vissa särskilda problemområden. nämligen långdistansöverföring av rundradio- program. sändningar till satelliter, motverkande av radiostömingar, sanktio- ner vid överträdelser av radioriittsliga regler samt sändningar på teckenspråk till döva.

Utredningruppdmger

Översynen av TV-politiken bör inledas genom att en särskild utredare får i uppdrag att utarbeta ett underlagsmalerial för senare stillningstaganden om den framtida TV-politiken.

3

En framtida åtgärd som ligger nära till hands är att förbättra valmöjlighe- terna för alla TV-tittare i Sverige genom att ta i bruk de outnyttjade möjlig- heter till marksändningar. som hans inom ramen för nuvarande frekvenstill— delning. Utredaren bör redovisa vilka kostnader som är förenade med en utbyggnad av sändarnät för rikstäckning. Möjligheten att därvid utnyttja sa- tellit bör belysas.

Det lir vidare av intresse att pröva förutsättningarna att utnyttja reklam som en Hnansieringskälla för sändningar över nya marknät. För att denna fråga skall kunna bedömas krävs. att man har en realistisk uppfattning om vilka intäkter som kan komma från reklam i TV.

Denna fråga har belysts i TV-reklameffektutredningens betänkande (Ds U 19862) Effekter av TV-reklam. Mot bakgrund av den snabba utveck- lingen på etermedieområdet behöver dock utredningens material komplette- ras och aktualiseras. Utredaren bör göra en uppskattning av de tänkbara ekonomiska intäkterna av reklam i marksänd TV i Sverige.

Möjligheterna till inkomster av TV-reklam har ett nära samband med vad som gäller för reklaminslagens omfattning. inplacering och inriktning. All- manna regler för reklam följer av marknadsföringslagstiftningen. För re- klam i TV kan det behövas ytterligare bestämmelser. både för att skydda konsumenternas intressen och för att värna om programföretagens integritet och publikens utbyte av TV-programmen. Den alrskilde utredaren bör ut- forma tänkbara regler för reklam i svensk TV. De regler för reklam som finns i den nämnda Europarådskonventionen bör beaktas.

! uppdraget bör ligga att belysa frågan om vem som skall ansvara för even- tuella reklam-TV-sändningar samt vilka krav det från statenssida kan ännu anledning att ställa på sådana sändningar. Bland faktorer som det är viktigt att ta hllnsyn till i detta sammanhang finns utsikterna till mångfald i åsikter och synsätt. förutsättningarna för en ekonomiskt effektiv organisation samt möjligheten att erbjuda publiken ett omväxlande programutbud av god kva- litet och med omfattande inslag av svenskt material.

Den särskilde utredaren bör klargöra vilka konsekvenser en eventuell re- klam-TV-verksamhet skulle få för Sveriges Radios kgarskap. organisation och uppdrag. Även andra konsekvenser av att ytterligare programföretag skulle börja utnyttja marknätet i Sverige bör belysas.

Utredaren bör ange huL 558!E!.!!!.9m...£€!51&."1 i kabelsändningslagstift- ningen kan behöva förind "'WQWEmtg'iäensk marksänd TV. Dör- vid bör reglerna i den nll : da bnventignårå..?eal%tas.

Utredningsarbetet

Den särskilde utredaren bör beakta vad som anförs i regeringens direktiv (Dir. 19845) till kommittéer och sårskilda utredare.

Utredningsarbetet bör bedrivas i nära samverkan med radiolagsutred- ningen. Jag har för avsikt att senare återkomma till regeringen med förslag till lndringar i radiolagsutredningens direktiv. bl. a. med anledning av den tidigare nömnda konventionen.

Resultatet av utredningsarbetet bör redovisas före utgången av september l989.

Henstlllan

Med hlnvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen be- myndigar det statsråd s'orn har till uppgift att föredra trenden om radio och television

att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen (l976:119) - med uppdrag att ta fram underlag för stållningstaganden om den framtida TV-politiken och att besluta om sakkunniga. experter. sekrete- rare oeb annat biträde åt utredaren.

Vidare bemståller jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta lttonde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Ida!

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemstlllan.

(Utbildningsdepanenientet)

KUNGL. BIBL. 1989 -' 1 0 - 1 3

Kronologisk förteckning

1. Rapport av den särskilde utredaren för granskning av hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring stats- minister Olof Palme. C. Beskattning av fåmansföretag. Fi. Integriteten vid statistikproduktion. C. Fasta Öresundsförbindelser. K. Samordnad länsförvaltning. Del 1: Förslag. C. Samordnad länsförvaltning. Del 2: Bilagor. C. Vidgad etableringsfrihet för nya medier. U. UD:s presstjänst. UD. . Särskild inkomstskatt för utländska artister m.fl. Fi. 10. Två nya treåriga linjer. U. 11.Hushållssparandet - Huvudrappon från Spardelega- tionens sparundersökning. Fi. 12. Den regionala problembilden. A. 13. Mångfald mot enfald. Del 1. A. 14. Mångfald mot enfald. Del 2. Lagstiftning och rättsfrågor. A. 15. Storstadstrafik 2 — Bakgrundsmaten'al. K. 16. Kostnadsutveckling och konkurrens i banksektorn. Fi. 17. Risker och skydd för befolkningen. Fö. 18. SÄPO - Såkerhetspolisens arbetsmetoder. C. 19. Regionalpolitikens förutsätmingar. A. 20. Tullregisterlag m.m. Fi. 21.Sätt värde på miljön - miljöavgifter på svavel och klor. ME. 22. Censurlagen - en modernisering av biografförord- ningen. U. 23. Parkeringsköp. Bo. 24. Statligt finansiellt stöd? I. 25. Rapporter till fmansieringsutredningen. I. 26. Kustbevakningens roll i den framtida sjööver- vakningen. Fi. 27. Forskning vid de mindre och medelstora högskolor- na. U. 28. Utbildningar för framtidens tandvård. U. 29. Samarbete kring klinisk utbildning och forskning inför 90-talet. U. 30. Professorstillsättning. En översyn av proceduren vid tillsättning av professorstjänster. U. 31. Statens mät- och provstyrelse.1. 32. Miljöprojekt Göteborg - för ett renare Hisingen. ME. 33. Reformerad inkomstbeskattning - Skattereforrnens huvudlinjer. Del 1. - inkomst av kapital. Del 2. - Inkomst av tjänst. lagtext och kommentarer. Del 3. - Bilagor, expertrapporter. Del 4. Fi.

wwsowewp

34. Refonnerad företagsbeskatming - Motiv och lagförslag. Del 1. - Expertrapporter. Del 2. Fi. 35. Reformerad mervärdeskatt m.m. - Motiv. Del 1. - Lagth och bilagor. Del 2. Fi. 36. lnflationskorrigerad inkomstbeskattm'ng. Fi.

37. Utländska förvärv av Svenska företag - en studie av utvecklingen. !. 38. Det nya skatteförslaget - sammanfattning av skatte- utredningams betänkanden. Fi. 39. Hjälpmedelsverksamhetens utveckling - kartlägg- ning och bedömning. S. 40. Dator-isering av tullrutinema - slutrapport. Fi. 41. Samerätt och sarneting. Ju. 42. Det civila försvaret. Del 1. Det civila försvaret. Del 2. Författningstext. Fö. 43. Storstadstral'rk 3 - Bilavgifter. K.

44. Översyn av vapenlagstifmingen. Ju. 45. Standardiseringens roll i EFTA/EG - samarbetet. I. 46. Arméns utveckling och försvarets planeringssystem. Fö. 47. Hjälpmedelsverksamhetens utveckling - Bilagor. S. 48.Energiforskning för framtiden. ME. 49. Energiforskning för framtiden. Bilagor. ME. 50. Stiftelser för samverkan. U. 51.Den gravida kvinnan och fostret - två individer. Om fosterdiagnostik. Om sena aborter. Ju. 52. Det statliga energiforskningsprogrammet - aktörer inom energisektorn. ME. 53. Arbetstid och välfärd. Arbetstid och välfärd. Bilagedel A. Arbetstid och välfärd. Bilagedel B. A. 54.Rått till gymnasieutbildrting för svårt rörelsehindrade ungdomar. S. 55. Fungerande regioner i samspel. A. 56. Fiskprisregleringen och fiskeriadministrationen. 10. 57. DO och Nämnden mot etnisk diskriminering — de tre första åren. 58. Undantagandepensionäremas ekonomi. 8. 59. Nominering av redovisningskonsulter. C. 60. Huvudbetänkande från altemativmedicinkommittén. S. 61. Hälsohem. S. 62. Alternativa terapier i Sverige. S. 63. Värdering av altemativmedicinska teknologier. S. 64. Kommunalbot C. 65. Staten i geografin. A.

Kronologisk förteckning

66. Begreppet krigsmateriel. UD. 67.Levnadsvillkor i storstadsregioner. SB. 68. Storstadens panier och valdeltagande 1948-1988. SB. 69. Storstadsregioner i förändring. SB. 70. Storstädemas arbetsmarknad. SB. 71. Ny bostadsfrnansiering. Bo. 72. Värdepappersmarknaden i framtiden. Fi.

73.'I'V - politiken. U.

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen

Levnadsvillkor i storstadsregioner. [67] Storstadens partier och valdeltagande 1948-1988. [68] Storstadsregioner i förändring. [69] Storstädemas arbetsmarknad. [70]

J ustitiedepartementet

Samerätt och sameting. [41] Översyn av vapenlagstiftningen. [44] Den gravida kvinnan och fostret - två individer. Om fosterdiagnostik. Om sena aborter. [51]

Utrikesdepartementet UD:s presstjänst. [8] Begreppet krigsmateriel. [66]

Försvarsdepartementet

Risker och skydd för befolkningen. [17] Det civila försvaret. Del 1. [42] Det civila försvaret Del 2. Författningstext. [42] Arméns utveckling och försvarets planeringssystem. [46]

Socialdepartementet

Hjälpmedelsverksamhetens utveckling - kartläggning och bedömning. [39] Hjälpmedelsverksamhetens utveckling - Bilagor. [47] Rätt till gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar. [54]

Undantagandepensionäremas ekonomi. [58] Huvudbetänkande från altemativmedicinkommitten. [60] Hälsohem. [61] Alternativa terapier i Sverige. [62] Värdering av altemativmedicinska teknologier. [63]

Kommunikationsdepartementet

Fasta Öresundsförbindelser. [4] Storstadstraf'tk 2 - Bakgrundsmaterial. [15]

Slorstadstraftk 3 - Bilavgifter. [43]

Finansdepartementet

Beskattning av fåmansföretag. [2] Särskild inkomstskatt för utländska artister m.fl. [9]

Hushållsparandet - Huvudrapport från Spardelega- tionens sparundersökning. [11] Kostnadsutveckling och konkurrens i banksektorn. [16] Tullregisterlag m.m. [20] Kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakningen. [26] Reformerad inkomstbeskattning - Skattereforrnens huvudlinjer. Del 1. [33] - Inkomst av kapital. Del 2. [33] - Inkomst av tjänst, lagtext och kommentarer. Del 3. [33] - Bilagor, expertrapporter. Del 4. [33]

Reformerad företagsbeskattning

- Motiv och lagförslag. Del 1. [34] - Experu'apponer. Del 2. [34] Reformerad mervärdeskatt m.m. - Motiv. Del 1. [35] - Lagtext och bilagor. Del 2. [35] Inflationskorrigerad inkomstbeskatming. [36] Det nya skatteförslaget - sammanfattning av skatte- utredningarnas betänkanden. [38] Datorisering av tullrutinema - slutrapport. [40] Värdepappcrsmarknaden i framtiden. [72]

Utbildningsdepartementet

Vidgad etableringsfrihet för nya medier. [7] Två nya treåriga linjer. [10]

Censurlagen — en modernisering av biografförordningen. [221

Forskning vid de mindre och medelstora högskolorna. [27] Utbildningar för framtidens tandvård. [28] Samarbete kring klinisk utbildning och forskning inför 90-talet. [29] Professorstillsämting. En översyn av proceduren vid tillsättning av professorstjänst. [30] Stiftelser för samverkan. [50]

TV - politiken. [73]

J ordbruksdepartementet Fiskprisregleringen och fiskeriadminisn'ationen. [56]

Arbetsmarknadsdepartementet

Den regionala problembilden. [12] Mångfald mot enfald. Del 1. [13]

Mångfald mot enfald. Del 2. Lagstiftning och rättsfrågor, [14]

...—4 quem... '>'-___me W... ...”- mo.- --w' vu-

? ttttät MON] m ": i ett» i

Systematisk förteckning

Regionalpolitikens förutsättningar. [19] Arbetstid och välfärd.

Arbetstid och välfärd. Bilagedel A. Arbetstid och välfärd. Bilagedel B. [53] Fungerande regioneri samspel. [55] DO och Nämnden mot etnisk diskriminering — de tre första åren. [57] Staten igeografin. [65]

Industridepartementet

Statligt finansiellt stöd. [24] Rapporter till finansieringsun'edningen. [25] Statens mät- och provstyrelse. [31]

Utländska förvärv av svenska företag - en studie av utvecklingen. [37]

Standardiseringens roll i EFfA/EG - samarbetet. [45]

Civildepartementet

Rapport av den särskilde utredaren för granskning av hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring statsminister Olof Palme. [1]

Integriteten vid statistikproduktion. [3] Samordnad Iänsförvaltning. Del 1: Förslag. [5] Samordnad länsförvaltning. Del 2: Bilagor. [6]

SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder. [18] Nominering av redovisningskonsulter. [59] Kommunalbot. [64]

Bostadsdepartementet

Parkeringsköp. [23] Ny bostadsfinansiering. [71]

Miljö- och energidepartementet

Sätt värde på miljön - miljöavgifter på svavel och klor. [21] Miljöprojekt Göteborg - för ett renare Hisingen. [32] Energiforskning för framtiden. [48]

Energiforskning för framtiden. Bilagor. [49]

Det statliga energiforskningsprogrammet - aktörer inom energisektorn. [52]

KUNGL. BlBL.

.|-' '..' .'|||_ ... |. |..'...- . .. | | |||-.|.'.'..|L. ... |. .||.'- ' ... .|' . | ||' '.|. | ' .. '..|"|||'|.. """: |'||"|" "'."|. | | |... '.|| .|. |... |..' . . |'.".|_! .|||!” -.' "_ '.' .|..|'|.'| '. '||..|.'||.._" ..."'"|" |."'.|' .| '|"||"'|' " ,|'|"' '|| _.." "".”....."' ."'| ' | .-|'.."."'4'P" '

...| |. ..| |.| |.. .||. ...||. ... . "än"." ' ' . .. ' ."';.. '".'7. "'."'|; " '.'—..."." . |.|' .". _ '"” . '."'? "Ht ' .'. .r'||m. " " _'.."i.t.'|'.|||'.'||"' '|' ' ' |'|| ..'..'.."t || ' 'a'|.||f"'|._"| .".||'.|. |J.| ' |'|||? "' .. ." .r ' !n . . ' ._. P . ' ". " .'||| " ' |'|||-': |'||" Ir: '..' '|”"? | '|""|| .|'F:"'|'._.| '.|."'.| ..'..'. ||. |'.'; ..'.'. ' || '."|'.|||'a' '|""|' "|"| ||..... ||| . ,, .. .||..|_. ... . '; . . ':. . . . . . '.' ..'. .|. |" .;"':-.:' .|" " ' .'. ' '.'- ..|-_.'. .'.'." . _ |... ...|'.' '|. , . |. " ||- '||'__' .,'| '|.'|' .|r"._'|.'| '| "". '|r '||u|'|'|| '|' | ...| '|.'|'. '_..'|..'|.|||.'..||:..| ..|""|""|'. _'.j'_|.||||'|""|'|. .|.|." ||..||.|".|"|'. "_" .'.. -r|" .. .|" .. . ||||_ . | ._|—.. ..| .| .. ..| ,| ..| u || .|...". .... .|'||... . :...-.. .|.|.|”. |.|'." . .. . .. . | |.— . . .. .. ... "".' .. .. '.'.| '-. '|||. ""'"". "'|'|"'|'"' "...'|'.|_.|l.|.|| .'"'.' " |'. ..'.'.".,".'."".||.|"" ..||"' ..|." .' "" '.'|'| " |..." '|.'" '.'.| "'.' -_ '|| -' '. ' | | .| |" .. .|. -" |. " . - .|||': ' '. . "|' .." ' ...." '.. |||'_'.."."".. . . . .- | - .|'|. . .|_ ||,'|'|"|'.| |'||||".'_|. .|...: '||.'. '| .. . .. |' || |||'||_| ||.'| |||. " "' .. |

.' .I .|. "!..||||| |||.|.|— ||| |||||.||||||_ |||..||'| F||| —||.||||.|.|_|"|..|....| ||||||.|||.|.||||. |3.|_|_|— |..| ."||||'| "|,||' |'||l||'.._'| | ||| |.'—_||.|.| _l||||.|.'|.._|| ..

..:"I- ..... '||.' |.'. ."|"'|.'.'"|' |""'U. " '..|. | -| ' .. ....||-.' .- ||||'| -' || | || | .|'|.| || .| |'|.'|' ||||"|.'|.. '.”'|-' |.||'l_|_. | |||| ||| | |.||'.||.|: |||||.||t|.'| ..| ||.||||'||.||||| :| .. ..-.||||.||.. ..|"'.|.|.. '||.f|||.l|_||'.".|' .| .- ... "|. _||.|.||||' ||| ||__.||'|'.| ||| '| |_|' ."'.|'|.'"'."|,"".. .|' '"|."'.' ""..'|'|.'|.."..'.l |' " . "'|'|||.|' '| '|"" |."|"..'.||| .'|| .. .. ||.'|-."__ ' : . |.".'""' ""”rU'.H| """'.'"'.' ". "LTÖ'" ' ""'hl.:. . n'..W'" ."' '..' "'|'|| ||"|"' " ". "|". ..' .'|' .|". ""..' "" |" '|',"| |. " '|'|."1 ".."| ""| -".'. '|'|| '||'|" |'||| ". '|".|""|"."",|'..'|'.."."' .'”"'" "||'" .-."L .nH" ""' .""1""J" .xh" "d|'||. |?" —”W-"tJW|'. " '"" '" .'h"". ' "" "" | " " "" "' ".".'.r""' l' |.."||'|.'|»|'.'..'.'.|" ”||'|| '". '. ...'f.'|||""'.| ".' -""".'.".'..'|.'".'."| .'"|'|.'|||..."'|'t'" "' "GPL-"31" ' '."' '.'.|" |'..'"'|"' '.|"..'| "" " "".-".'|' " "'.' '.'. 'T'-'|'" . '.'." "|"". . '..'.'""'.|' ."|'. "" .. I I "; ". |'"""' "' "||' "."|' "' || |_ || .. || | .. .|||"t- ||||| | ||||_| | |||| | |||_|_ |.. | .|.|.| | ,|.||_ ||||| .. _1|.||' _|||||_.| |||. ||-|||||| ||| .. |J| .. |||| . .. .'-|.._.|'||"|.| ||||.|"||.||.||_||| |||.. | || '.| ...'...|' . |._|.|.| . _||| |-'||||.'|.. .|| ||.....— _||... |||.|.| .. . . .. ..|. ..|| "'_"|"| | .. ..||| ||'" |'|. '|.: | | . . "|'||-|| "||.."... .. .|" '." "" ".'.'. ||'|. ...-' |'.. |" _j|'||||'-'.- ' '|| ' '_.. .'... "'. :. |'..|'" .. '.'||| "'||'| |..|'." '.'.|." |'||."'.|' ' ' ." - |||" "" " ' ..| |-|..||'|"| "||-|| " "|'.'|..".'|'||'| ." —"'|"'. "WH "' ""'" "|'. .|'| '"'| '||'||.| .

..|: ".'.|” ""="'.:..—.....:' "..|'| ...'-.. "' ..'-'|.' " "."."..!".'|'..'"..: ?;».||.'||]||..'.

.|."|.""'—l'. -:-"|||'| ".|.""'"5||f.|... :.' ""|. |. '”| E'"

| ||... | ""E' |.. ...|...|..' .||||—|, ..|||.|..ri|..'|.r| |||.|.| |||| ,'|| _. |.|| ..|'|'.|| .|.'.| ||, ... . || _ | . | ...|| |.._ .|.' || |'|. | 'L£"l|'| .|'|. '|||-_'||—||""" |..||.. |!.|.|.'||'.._L'|.|F|||. .|...' ".| | .|| |'..||||'|| ||r . |'||| ||." :""l'.d"|.|'|.'|| ' ' ". 'lt' ".'.' ' " ' .'"| .|."..|"| 'L. '| —. . -||' &_

' '|""|"" . .. .' ||' " | ..||'..' "|.|' '. .||. "'.' .|. '"' .'.' .'. " .|..-"|'|"""". ""|"".. ' |' .' ""'"' ||' || _||| ||..| |||||||... ..|| |..... .|| | ||||'|||...|.|.||| .|,| |||| | | |||.|.| ||.| _ |||||.|||.|.-||||||.|| .|| |||.|| | .|||.| |. ..|||||||.| | ||.. ||| ||||r'||||||||||| ... | ||' L' _||||'||| ||.| |"'|r' ... "" '||_'|'."|.- ' " . .. 1" far?":- " "..'. ' ' ' '.'|..." |' ""' .'|.L._ . "||." ||'"|. "'" ||'.|.|'.' '||".' || .'|-""" "'.

| .. "|'| ||| | ||| || ||| |, . "'|' "| ..”"' .. . . . .. "...f'..."' $% ."|' || |'||| ..|||". ". .||' "" .| '||||'r..|...'|'| ||..' ,." ..' | ||.|. "..' ",-'."'|; "||. ” '" "'"'”||'|||'|"...||.| |'-."'|"'||.-".||'|' |'|'-'..'.

|... '. |._|'|.|'... ." .'.'...'|' ".'|' " "" '

" |'| '.' -. ';|. |.... ...|.'. .. '|.' |. |' . " ..|.|.| ..." " |'||" _..'| |'. ||".J .'."""" ..'.. |.

.. ..'.. .. |.||- .. .. ..|||| , _'||.| '|

'.'||| .' |..... || .. .. |. ||"|.'.|| |||.|.|_||| ..|_'_..|"|..| . _ ||_ .: |""" "" ..'"..L'| " ' ":"'|'| " | " |"' " " "' '|' ' L" ' '_- l "' ';HI'J. ""'||_|'|-|.""r' || EK:-" | |""—.'||" "".."l'_'""|| |'. Willi :F FP .. |"' !:" Fr . | | |||—'.'|'". ...|.||' 'Z.".:.|'.||...: ' |_-.'||..|: "" ' "" "|.' ' ' . _ .'. in...-||.."... -. .. ..'..'." " |"' "" """ ."'|-" "'."'-'. '”'-..' —" ' I

_ ..'.'.

"|" .'.. .| .... .— .. .|| ". ." .. ..| '.. "_. .'|'. .|.. . .. .| | || | .. | |||..| _| || . |_ .'||_ . .. _| | _ _||.| |. ..| | 3 | | "-|||| ||.| "||| | l_|_t|||f

| ... ".JP r" i”"'". i". . f ' ' . It' .- |å1'.|-._éå|||_.-'|_'u .|||?!- ' 'I ||| ...' . '. '," ...|. |"|”' '_'."'.' '|"|-"."'|”... . :3.|';.::T||.,. .'. .|”.-. .|.|.|

|| |||||||||||||||||..'|||'||:||||.| || ||.| ||||'||._.|||| ||| ||||||||| |||| |||| :|-|:||_||.'||.|,|'|l'|'|" || |'.||'... ||.| .. .|.|:i'||||'.|_".||||||.|.|| .. :""':..'..". '"|. "..".'.."'.'.::.. .'.H' '|.'." "'" ' "' .'".|" ||'|”- ...... ..||| ..||,|||| : |_|..|..| .|| | |||, |.. .. |"|||. : || |. .| ||: .' '|.. | .'._ ..|'|. — . || .'.'..| ' |||| '|||..||..'| | || "'||_.|. "| '.I . |; | . ..|. .!-

.. ..... . || .. |"'|| |'. |..' . .. ' .' | |....J .... . .. .. ._.|.- . ...' '. " "". . " .' ..w —. "- '|| . |.| .' . t' .'-' " ..'"...' "|...'.."." '|'||-' |.|.' "' .. . " ' ' . ' "" ' ' |. .

...".» .||. |..... . "» I .... ."| .. .-.'.t1'.'..'"..' "' |. ..'.." " "'".' f.n.... |."|| .:|., "|'.'”: "'"| ". '|.... .".| ...|-.. "||'-il..- .|| "i' ' |'.|... .||.| ""i"" |||. |.|'. ' | "'|."' .. |.....|'..'.. .". | '|' |

"|'|'|||'.. .. |" .....|I |"_||

' .|'|| .".. .. .|.|.|] ..... '||_'.".|i. "' "'||""'|' " '"'."'|""|" 'l|_ .|'|'. i.i'||||:||_||"! ' ||;..' ."'. |"' |__|? t'". ||'||—"lå" .'|"' _ | '||" 'j.|'ä| '.|'.|-||". .

__I'

'. .. .: ' " ' '".|: ..||.” "':'” ' '||

*””|_ _.'|| 'ätd _||||| _|... |'J:||| |" ... ' !

.'I. |. ||..-"|:..-

|Il "':” '|'||. ...|:||: |..||||":|.| .||." ||" .".||'.| ||.'| : .... |'_" Ii..||'1 ""||- |..

.|' | ' ||_"'|'||_| ..|'| "'$ !_".| .. | ||||! ||||| ||

'||.|...D "H.."'" ...||| | .. 'h'.'..'||h .'H'" l'i.|""| |'|-||."|.||||' *

. |'|. '.| —'.. ||'..|' Il: ||.-.| |-y.' "' ' -'..'| . . J. ' | I. . n e'-- lii '”" -||||| . |_. |'. . .

ALLMÄNNA. Féamcat

'n' ....

. .. ...a—m-... m—n'm—mem. '..

.'.—.._ .nu—_ i'm-nu.