SOU 1989:73

TV-politiken

Sammanfattning

1.1 1.2 1.3

2.1 2.2 2.3

4.1 4.2 4.3 4.4

5.1 5.2 5.3 5.4 5.5 5.6

Massmedier och massmediepolitik Frihet och garantier för mångfald Frekvensbristen bestämmer villkoren för radio och TV Satellitsandningarna ändrar förutsättningarna

Televisionen i Sverige

Sveriges Television Radio och TV utanfor Sveriges Radio Satellitsändningar och lokala kabelsändningar

TV i utlandet

Vad kostar televisionen?

Allmänt Kostnader för Sveriges television Kostnader för ett rikstäckande sändarnåt Kostnaden för ett programföretag

Möjligheter att få inkomster av reklam i TV Inledning

TV-reklameifektutredningen Marknadsutrymmet for TV—reklam Prissättning på TV-reklam

Intäkter från reklam i TV

Avslutande synpunkter

17 17 20 22

27 27 33 35

49

57 57 60 66 70

77 77 78 79 88 92 93

6.1 6.2 6.3 6.4 6.5

7.1 7.2 7.3

8.1 8.2 8.3 8.4

9.1 9.2 9.3 9.4

10

10.1 10.2 10.3

11

11.1 11.2 11.3

Bilaga

Finansieringsformer för TV Finansiering med avgifter Betal-TV Reklam—TV

Sponsring

Blandad eller renodlad finansiering?

Svensk TV inför 90—talet Hur verkar satellitkonkurrensen? Mål och medel i TV—politiken Ambitioner för svensk TV

Handlingsmöjligheter

Valsituationen

Fortsatt nej till reklam i marksänd TV Reklamflnansierad television Hur lång tid tar det att genomföra en förändring?

Fristående svenskt TV-företag Villkor för programverksamheten m.m. Ägare och sändningstillstånd Konsekvenser för Sveriges Television Konsekvenser för sandningsverksamheten

Regler för reklam i TV Marknadsföringslagstiftningen m.m. TV—konventionens regler för reklam Överväganden

Reklamregler för kabel—TV—såndningar Nuvarande förhållanden TV—konventionen

Överväganden

Kommittédirektiv

95 95 97 101 107 108

113 114 118 119

125 125 126 128 139

143 144 150 151 154

157 158 161 164

175 175 176 177

183

Sammanfattning

Avsikten med detta betänkande är att det skall kunna tjäna som under- lag för diskussioner om den framtida politiken inom televisionens områ- de, diskussioner som skall kunna leda fram till sådana beslut att det svenska TV—systemet kommer att vara väl rustat för de utmaningar som väntar under 1990-talet.

Den långvariga och ibland intensiva debatt som har förekommit om te- levisionen i Sverige har kunnat föras på grundval av en stor enigheti en rad väsentliga frågor.

Det torde inte råda delade meningar om att vi i Sverige skall ha en tele— vision av hög kvalitet, en television som både roar och oroar, som ger bå— de kunskap och förströelse. Inte heller finns det någon som på allvar hävdar något annat än att televisionen bör svara för en nyhets— och samhällsbevakning av hög klass, där televisionen tar fram intressanta synpunkter och låter olika meningsriktningar komma till tals. Televi- sionens roll som arena för den svenska kulturen år för de flesta lika självklar som dess långtgående ansvar för språkliga minoriteter och handikappade. Det är också allmänt accepterat att den svenska televi- sionens hela programutbud skall komma alla som bori Sverige till del.

Det är mot bakgrund av denna värdegemenskap som vi har kunnat dis- kutera hur TV-verksamheten bör finansieras och hur sändningarna bör organiseras. Debatten handlar om reklam—TV—frågan och om Sveriges Radio—koncernens roll, men sällan om de mer grundläggande målen för verksamheten.

Hittills har argumenten mot att utnyttja reklaminkomster för att finan- siera den svenska televisionen bedömts vara de starkaste. Det har ock—

så ansetts att en samlad organisation inom Sveriges Radio—koncernens ram har varit att föredra så länge TV-verksamheten har den omfatt— ning som den kan ges med hjälp av enbart avgiftsfinansiering.

Trots att den svenska televisionen skall vara fri från reklam har emel- lertid den svenska marknaden för TV—reklam börjat exploateras under senare delen av 1980—talet. Det gäller TV-sändningar från satellit, som i huvudsak vänder sig till den del av den svenska publiken som är anslu- ten till kabelnät.

Satellitsändningarnas publik begränsas av kabelutbyggnadens omfatt- ning. Under de senaste åren har antalet anslutna hushåll ökat snabbt. För närvarande kan över 800 000 bostäder i Sverige nås av satellitsänd- ningar, och antalet ökar med inemot 300 000 om året. Även om öknings- takten skulle gå ner något kan man räkna med att en majoritet av Sve- riges 3,5 miljoner TV-hushåll kommer att kunna ta emot satellit-TV någon gång under 1990-talets första hälft. Efter 90—talets mitt torde an- slutningstakten ha minskat i och med att de flesta bostäder som på eko- nomiskt rimliga villkor kan anslutas till kabelnät då kommer att vara anslutna. En betydande del av Sveriges befolkning kommer troligen en- dast att ha tillgång till TV—program från marksändare.

De programföretag som utnyttjar satelliterna för reklam—TV-sändning— ar till den svenska publiken har ännu inte resurser för något mer påkos- tat programutbud. Inslaget av äldre material är påfallande stort, medan de egna produktionerna är fåtaliga och anspråkslösa. De nya programfö- retagen har emellertid visat ambitioner att skaffa sig sändningsrätt till attraktiva program, bl.a. i fråga om idrottsevenemang. Därigenom får de tillgång till ett unikt och intressant programmaterial, som kan vän— tas locka publik till de reklamsändningar som skall finansiera verksam- heten.

Även om satellit-TV-företagens kostnader för närvarande är låga är re- klaminkomsterna ännu så länge inte tillräckliga för att verksamheten skall gå ihop ekonomiskt. Man kan emellertid räkna med att inkomster- na kommer att stiga i takt med att allt flera hushåll i Sverige får till- gång till programmen. Med större inkomster ökar möjligheterna att skaffa attraktiva program. I själva verket kan ett satellit-TV—företag redan om några år ha reklaminkomster som motsvarar driftbudgeten för en av Sveriges Televisions kanaler. Eftersom satellitföretagen inte

har några särskilda förpliktelser i fråga om programmens inriktning kommer de att kunna koncentrera sina resurser mot vissa populära pro- gramkategorier på ett helt annat sätt än som är möjligt för Sveriges Te- levision.

För den del av TV-publiken som kan ta emot satellitprogrammen har de nya kanalerna inneburit att valmöjligheterna har ökat. Framför allt när det gäller filmer, serier och idrott har TV—tittarna fått mera att väl- ja på. Redan med nuvarande programutbud utnyttjas denna möjlighet i så stor omfattning att satellitkanalen ”TV 3" ses av i genomsnitt mellan 6 och 8 % av dem som kan se satellit—TV. Om programkvaliteten för- bättras kan man räkna med att tittarandelen kommer att stiga.

Konkurrensen från satellitkanalerna kan komma att medföra att Sveri- ges Television allt oftare utestängs från möjligheten att visa intressanta och populära program. TV—bolaget skulle därmed få allt svårare att leva upp till sina förpliktelser att sända kvalitets-TV till hela folket. De som främst skulle drabbas är den publik som inte kan ta emot satellitsänd- ningarna. Deras valmöjligheter försämras om de mest intressanta pro- grammen bara är tillgängliga i satellittelevisionen.

En utveckling som innebär att en stor del av befolkningen får tillgång till ett allt mer omfattande och intressant programutbud, medan TV— programmen utarmas för övriga svenskar, skulle vara oförenlig med den allmänt accepterade solidaritetsprincip som har varit vägledande för radio— och TV—politiken i vårt land. Tekniska eller geografiska hin- der har inte fått stå i vägen för att alla svenskar skall kunna få del av högklassig television. Om ett fasthållande vid nuvarande finansierings- metoder leder till att denna princip inte kan upprätthållas bör metoder- na omprövas.

Hittills har vi avstått från att använda reklam som ett sätt att finansie- ra den svenska televisionen. Händelseutvecklingen visar att denna in- ställning inte längre är hållbar. Resultatet av att hålla fast vid reklam- förbudslinjen skulle inte vara att reklamfinansierad TV hölls borta från vårt land utan bara att satellit-TV—företagen ensamma fick exploatera reklammarknaden. Några praktiska möjligheter att förhindra en sådan utveckling finns inte.

När jag undersöker möjligheten att använda inkomsterna från TV—re- klarn i Sverige på ett sådant sätt att målen för den svenska televisionen skall kunna upprätthållas även under kommande decennier utgår jag från de grundläggande värderingar som jag tidigare har redovisat, näm- ligen att målen för den svenska televisionen även fortsättningsvis skall vara att verka för yttrandefrihet, mångfald och kvalitet. Jag förutsätter också att det går att nå enighet om att det svenska språket och den sven- ska kulturens ställning skall värnas och att det nationella TV-utbudet bör vara tillgängligt i hela landet.

Frågan om en reklamfinansiering av TV-verksamheten bör alltså bedö- mas utifrån dessa utgångspunkter och bör ske så att TV—mediets obero- ende garanteras, yttrandefriheten gynnas, den nationella TV-produk- tionen stärks samt kvaliteten bibehålls eller förbättras.

Jag presenterar tre huvudalternativ för hur reklamfinansiering av svensk television skulle kunna anordnas. Samtliga förutsätter att de re- klamfinansierade programmen sänds uti ett rikstäckande nät av mark— sändare och att de uppfyller demokratiskt fastställda krav på kvalitet och omväxling.

Det första alternativet innebär att reklamsändningar skulle inledas i Sveriges Television.

Med detta alternativ skulle reklaminslagen omedelbart bli tillgängliga i hela Sverige och de tillkommande kostnaderna bli små. Därmed skulle TV—företaget få en stark och självständig ställning och kunna leva upp till ambitiösa kvalitetskrav. Inkomsterna från reklamtidsförsäljningen skulle kunna bli höga trots en förhållandevis liten mängd reklam i pro-

grammen.

De resurser som tillkommer genom reklamfinansieringen skulle tillfö- ras hela Sveriges Radio—koncernen och användas för att förstärka kvali- teten i hela koncernens verksamhet. Resurstillskottet kommer att för- bättra sysselsättningsmöjligheterna inom TV-området.

Reklamsändningarna kan förekomma i båda kanalerna eller koncentre- ras till den ena. Med reklam i båda kanalerna kan mängden reklam hål— las nere i varje kanal i jämförelse med om samma inkomst skall komma från reklam i en kanal. Å andra sidan skulle det då inte finnas något re-

klamfritt alternativ. Risken för att programsättningen påverkas av re- klamsändningarna blir också större om reklamen samlasi en kanal.

Progrämkvaliteten kan höjas genom att nya resurser tillkommer, men antalet TV—kanaler ökar inte. Satellitpubliken blir därmed också i fort- sättningen den enda som får möjlighet att välja mellan fler än två TV— kanaler.

Alternativet innebär att Sveriges Radio—koncernens dominerande ställ- ning fortsätter och att kravet på mångfald får tillgodoses inom ramen för ett företag. Frånvaron av en fristående konkurrent kan leda till mindre effektiv resursanvändning inom Sveriges Television.

Det andra alternativet innebär att Sveriges Television delas upp i två företag, där det ena lämnar Sveriges Radio—koncernen och sänder helt reklamfinansierade program, medan det andra stannar kvar i koncer- nen och sänder avgiftsfinansierade program utan reklam.

Också i detta alternativ skulle reklamsändningarna bli omedelbart till- gängliga i hela Sverige genom att de förekom i det befintliga sändarnä- tet. Reklam-TV-företaget skulle få en stark ställning och därmed kun- na visa självständighet mot annonsörerna samt uppfylla höga kvalitets- krav.

Om de medel som frigörs genom att en TV-kanal förs bort från Sveriges Television helt eller delvis stannar kvar i Sveriges Radio-koncernen, skulle också den avgiftsfinansierade verksamheten kunna höja pro- gramkvaliteten.

De ökade resurserna till TV—området kommer att leda till ökade syssel- sättningsmöjligheter.

Liksom i föregående alternativ kommer antalet TV—kanaler att vara oförändrat. Det blir därmed bara satellitpubliken som får möjlighet att välja mellan fler än två TV-kanaler.

I och med att reklam-TV-företaget skall finansieras helt med reklam och Sveriges Radio-koncernen helt med avgifter kommer ansvarsförhål— landena att vara klara. Staten behåller ett odelat ansvar för resurstill- delningen till Sveriges Radio—koncernen.

Mängden reklam i reklam—TV—kanalen skulle behöva bli högre än i fö- regående alternativ, eftersom reklam—TV-företaget skall vara helt re- klamfinansierat och är hänvisat till en kanal. I och med att Sveriges Te- levision inte sänder reklam finns emellertid ett reklamfritt alternativ.

Genom detta alternativ får Sveriges Television konkurrens av ett fristå- ende TV—företag. Effekten skulle kunna bli att Sveriges Television vita- liseras.

Det blir emellertid inte möjligt atti samma omfattning som nu tillgodo— se de mindre gruppernas intressen i programverksamheten om Sveriges Television skall hänvisas till en kanal.

Detta alternativ förutsätter att personal och andra resurser i ordnade former kan överföras från Sveriges Television till det nya reklam-TV- företaget.

Det tredje alternativet innebär att ett fristående programföretag sänder TV-prog'ram med reklam i en nyupprättad rikstäckande tredje kanal. Sveriges Television fortsätter sina avgiftsfinansierade sändningar utan reklam i två kanaler.

Detta alternativ är det enda som ger alla TV—tittare större valmöjlighe- ter genom att en ny TV-kanal tillkommer. De resurser som tillförs ge- nom reklamfinansieringen ger liksom i de andra alternativen nya ar- betstillfällen inom TV—området.

Risken för att det nya reklam—TV—företaget skall få en svag ekonomisk ställning är emellertid större än i de båda föregående alternativen efter- som reklamsändningarna skall konkurrera med två andra marksända kanaler förutom med satellitkanalerna. Dessutom kommer det nya tred- je nätet att byggas upp gradvis och inte förrän efter tre år nå 98 % av be— folkningen. Reklam—TV— företaget skulle därmed kunna få svårare att uppträda självständigt i förhållande till annonsörerna och även mindre lätt kunna uppfylla höga kvalitetskrav.

Mängden reklam i sändningarna behöver vara ännu högre än i föregå- ende alternativ, eftersom reklam—TV—kanalen kommer att nå en mind-

re delav TV—publiken.

Genom att Sveriges Television fortsätter att sända utan reklam i två ka- naler har publiken emellertid kvar ett reklamfritt alternativ med ett programutbud som är lika omfattande och varierat som i dag. Inga oklarheter uppstår om att statsmakterna har ansvaret för resurstilldel- ningen till Sveriges Radio-koncernen.

Sveriges Television får konkurrens från ett fristående TV-företag, nå- got som kan medföra en vitalisering. I denna situation kan det också fin- nas anledning att överväga att förändra den nuvarande kanalstruktu-

ren.

Eftersom reklaminkomsterna används för att bygga upp och driva en helt ny TV-kanal kommer de resursförstärkningar som kan behövas för Sveriges Radio-koncernen inte att kunna betalas med reklaminkomster utan måste finansieras med TV—avgiftsmedel.

Om en ny TV-kanal tillkommer kommer vissa kostnader för Sveriges Television att öka medan andra minskar. Nettoeffekten av dessa föränd— ringar är svår att bedöma.

Risken för att reklaminkomsterna inte skall räcka till för att finansiera en programkanal med högt ställda ambitioner får bedömas som liten, åt- minstone om den nya kanalen inte dröjer allt för länge. Om ett beslut om att inrätta en markbaserad reklamfinansierad TV-kanal skulle komma så sent att flera satellit-TV—företag har hunnit få en stark ställ- ning i Sverige, blir utsikterna naturligtvis mer osäkra.

Det andra och det tredje alternativet har som gemensam förutsättning att ett fristående TV-företag inrättas för reklam—TV-kanalen. Ett så- dant företag bör vara självständigti förhållande till olika maktgrupperi samhället. Precis som Sveriges Television bör det vara skyldigt att själv iaktta opartiskhet i kontroversiella frågor och att låta olika meningar komma till uttryck i sändningarna.

Företagets ägarkrets bör vara sammansatt på sådant sätt att ingen åsiktsriktning har möjlighet att dominera. Antalet ägare bör därför va- ra ganska stort och ingen enskild ägare eller grupp bör kunna utöva ett bestämmande inflytande över programverksamheten. Det är en fördel om ägarna kan hämtas från olika sektorer i samhället. Det är samtidigt

nödvändigt att ägarna har en sådan ekonomisk uthållighet att de kan fi- nansiera de stora investeringar som måste göras under verksamhetens

uppbyggnad.

Det nya TV-företaget bör bedriva sin verksamhet på grundval av en tidsbegränsad koncession från staten. Sex till åtta år kan vara en lämp- lig första koncessionstid.

För ett fristående TV-företag bör gälla höga krav på omväxling och kva- litet i programutbudet. Det skulle emellertid föra för långt att ålägga ett reklamfinansierat TV-företag omfattande förpliktelser när det gäller att t.ex. tillgodose olika minoritetsintressen eller att fullgöra folkbild- ningsuppgifter. Sådana uppgifter är däremot naturliga för ett avgiftsfi- nansierat programföretag.

Reglerna för reklam bör i huvudsak vara desamma för samtliga alterna- tiv.

Reklaminslagens innehåll bör främst regleras inom marknadsförings- lagstiftningens ram. Det innebär bl.a. att reklam för tobak och alkohol inte får förekomma och att man måste ta hänsyn till att TV-mediets på- verkanskraft är stor, att sändningarna vänder sig till en allmän publik i hemmen och att barn mestadels är en del av publiken.

Särskilda regler bör emellertid gälla för reklam till barn och för åsikts- reklam.

Barnen är en grupp som är särskilt utsatt för reklam i TV och det moti- verar enligt min mening restriktiva regler för reklam till barn. Reklam som särskilt vänder sig till förskole- och lågstadiebarn bör inte alls före- komma. Vidare bör reklam inte alls få sättas in före ett visst klockslag, eller i anslutning till barnprogram. Personer som medverkar i barnpro- gram eller sagofigurer som förekommer i sådana program bör inte före- komma i reklam under en period då dessa program sänds.

Som jag har nämnt bör ett reklamfinansierat TV-företag vara skyldigt att iaktta opartiskheti kontroversiella frågor och att låta olika mening- ar komma till tals i sändningarna. Om det vore tillåtet att använda TV- reklam för att göra propaganda i kontroversiella samhällsfrågor skulle

företag och organisationer med stora resurser få större möjligheter än andra att oemotsagt föra fram sina budskap genom televisionen.

Jag förordar därför att annonser i TV inte bör få avse politiska, religiösa eller fackliga frågor. Inför t.ex. val eller folkomröstningar bör emellertid politisk annonsering kunna tillåtas, förutsatt att berörda parter är över- ens om vilka regler som skall gälla.

Såvitt man nu kan bedöma behöver en helt reklamfinansierad TV-ka- nal kunna sända ca 6 minuter reklam per timme för att inkomsterna skall räcka till ett ambitiöst programutbud. Reklaminslagen bör i första hand placeras i block mellan programmen. Med hänsyn till den förhål- landevis omfattande reklammängden bör det emellertid också vara till- låtet att under vissa förutsättningar placera reklaminslag i program. En allmän förutsättning bör vara att det sker med varsamhet och under hänsynstagande till det enskilda programmets karaktär och publikens möjlighet att uppleva programmet.

Om reklamsändningarna skall bedrivas i Sveriges Televisions sänd- ningar kan reklammängden vara mindre. Det finns då inte anledning att gå ifrån principen att reklaminslagen skall placeras mellan pro- grammen.

De regler som gäller för reklamen i en marksänd svensk TV-kanal bör gälla även för satellitsändningar som länkas upp från Sverige och för vi- daresändning i kabelnät av satellitsända TV-kanaler som särskilt rik- tas till Sverige. '

WH" "av k.. ' *Vi" Inka,

I'll

1.333?” "1 ,.

1. Massmedier och massmediepolitik

1 .1 Frihet och garantier för mångfald

I takt med att massmedieområdet expanderat har dess ekonomiska be- tydelse och intresset för att bedriva affärsverksamhet på området ökat. För den enskilde utgör massmedieutgifterna en avsevärd del av hus- hållsbudgeten.

Massmediernas största betydelse i samhället är dock inte av ekonomisk art utan handlar om deras roll för den demokratiska processen och den nationella kulturen.

Genom massmedierna får vi en stor del av den information som är nöd- vändig för att ta ställning i samhällsfrågorna. Massmedierna kommen- terar också vad som sker i samhället och granskar den verksamhet som utövas av inflytelserika grupper och personer. Massmedierna ger möj- lighet att föra fram åsikter men också att ta del av andras ståndpunkter.

Massmedierna spelar en viktig roll för att förmedla intryck från andra länder och kulturer. liksom de är av avgörande betydelse för det svenska språket och kulturen.

En viktig del av massmediernas verksamhet är att sprida nyheter och informationer som kan uppfattas som besvärande av politiker, företag eller organisationer. Massmedierna måste därför kunna agera oberoen- de av olika offentliga eller privata maktgrupper.

Vi glömmer lätt att kampen för massmediernas frihet inte kan vinnas en gång för alla. Det kan alltid komma makthavare som önskar behär- ska massmedierna och utnyttja dem för sina syften. De viktigaste politi-

ska åtgärderna inom massmedieområdet är därför de som syftar till att garantera massmediernas självständiga ställning.

Inom massmediepolitiken intar därför yttrandefrihetsmålet en särställ- ning. En av förutsättningarna för yttrandefriheten är den etablerings- frihet som råder inom de allra flesta delar av kultur— och massmedieom- rådet. Genom etableringsfriheten säkerställs möjligheten för vem som helst att ge ut tidningar, tidskrifter, böcker, grammofonskivor och vi- deogram utan att myndigheterna kan lägga hinderi vägen.

För det tryckta ordet garanteras etableringsf'riheten i tryckfrihetsför- ordningen. Inom regeringskansliet pågår ett arbete med att utvidga grundlagsskyddet för det fria ordet till andra massmedier. Representan- ter från riksdagspartierna deltar i det arbetet.

I långa stycken leder marknadshushållningen inom massmedieområdet till ett varierat utbud som väl tillgodoser publikens behov. I vissa situa— tioner resulterar emellertid inte marknadsmekanismerna i önskvärd mångfald, kvalitet och förnyelse. Inom t.ex. dagspressen verkar starka ekonomiska krafter i riktning mot en koncentration till ett fåtal tid- ningsföretag, som vart och ett har en dominerande ställning inom sitt utgivningsområde. Om utgivningen av litteratur och tidskrifter i alltför stor omfattning inriktas på upplageframgångar hotas mångfalden och den konstnärliga förnyelsen hämmas. Samma förhållande gör sig gäl- lande inom grammofonindustrin.

En uppgift för kultur- och mediepolitiken är att balansera marknads- krafterna när dessa hotar att göra utbudet ensidigt eller utslätat. För att gynna mångfald, kvalitet och inhemsk produktion finns olika former av samhällsstöd anpassade till de praktiska förutsättningarna på varje området.

För dagspressen finns sedan 1960-talet ett statligt presstöd, som är in- riktat på att främja konkurrens och mångfald. Kulturtidskriftsstödet har till syfte att säkerställa utgivningsmöjligheterna för en rad olika tidskrifter inom vitt skilda ämnesområden. Inom litteraturens område finns ett statligt stöd för att vidmakthålla bredd och mångfald i utgiv- ningen. Liknande stödformer finns också för fonogramutgivningen.

De särskilda ekonomiska egenskaperna hos massmedieprodukter har lett till att en speciell företagsstruktur har utvecklats inom området. Det kännetecknande för en film, en bok eller en grammofoninspelning är att kostnaderna för att framställa det första exemplaret kan vara mycket höga. Den marginella kostnaden för att framställa och distri- buera nya exemplar till publiken är däremot mycket låg. Om försälj— ningen misslyckas kommer det producerande företaget att göra en för- lust, som i värsta fall uppgår till hela produktions- och lanseringskost- naden. I de fall då filmen, skivan eller boken gör succé kan i stället vins- ten bli mycket stor.

Behovet av att balansera förlusterna från ett stort antal ekonomiskt misslyckade utgivningar mot vinsterna av det fåtal som blir mycket framgångsrika har medfört att ett antal mycket stora företag har kom- mit fram inom film-, grammofon— och förlagsbranschen. Ofta har sam- ma företag verksamhet inom flera delar av massmedieområdet, något som bl.a. underlättar att distrbuera ett och samma verk i flera former. Det är också vanligt att sådana företag är verksamma i flera olika län- der. En orsak till detta är de stora ekonomiska vinster som kan göras om frukterna av ett konstnärligt skapande med små förändringar kan säl- jas i ett stort antal länder.

Utvecklingen i riktning mot storföretag med internationell verksamhet startade inom filmens område. Det är också på filmområdet som de stora länderna, och framför allt USA, har den mest dominerande ställningen. Det kulturpolitiska stödet till svensk filmproduktion har också större relativ vikt än inom övriga delar av massmedieområdet. Det stöd som genom Filminstitutet kanaliseras till den svenska filmen syftar inte ba- ra till att säkerställa att vissa ekonomiskt olönsamma filmgenrer kan överleva. Stödet är nödvändigt för att vi över huvud taget skall kunna upprätthålla en nationell filmproduktion i ett land av Sveriges storlek.

De stora massrnedieföretagen ger anledning att rikta uppmärksamhe- ten mot risken för att också privata monopol kan komma att hota kvali— tet och mångfald inom massmedieområdet. För att vi skall kunna slå vakt om vår nationella kultur och vår nationella identitet är det angelä- get att bestämmanderätten över viktiga massmedier stannar i Sverige.

1 .2 Frekvensbristen bestämmer villkoren för radio och TV

Inom radio- och TV-området är de tekniska förutsättningarna helt and- ra än för övriga massmedier. Ända sedan radio— och TV-sändningar först inleddes har knappheten på lämpliga sändningsfrekvenser .ort att endast ett mycket begränsat antal radio— och TV-företag kan vara verksamma samtidigt inom samma område. Fri etablering i egentlig mening är inte möjlig inom radio— och TV-området, eftersom den eller de som först inleder verksamhet omedelbart hamnar i monopolställning. Det har inte heller funnits någon teknik för ta betalt för själva radio- lyssnandet eller TV—tittandet genom att endast de betalningsvilliga nås av sändningarna.

Radio- och TV-programmen har därför inte kunnat erbjudas på en marknad där enskilda medlemmar av publiken har kunnat välja mellan ett stort antal samtidigt tillgängliga program. Analogier mellan televi- sionen och t.ex. dagspressen är missvisande redan av denna anledning.

I stället har sammansättningen av radio— och TV—utbudet inneburit att man i alla länder har försökt utnyttja en begränsad nationell resurs på sådant sätt att allmänhetens behov skall bli tillgodosedda på bästa sätt. I Sverige har vi valt att låta radio— och så småningom TV-sändningarna bedrivas av ett monopolföretag med långtgående förpliktelser att svara för att hela folket skall ha tillgång till program som präglas av mång- fald och kvalitet.

De allmänna villkoren för radio— och TV-verksamheten har fastställts av riksdag och regering på sådant sätt att mångfald, kvalitet, regional spridning och ett betydande mått av intern konkurrens skall gälla. In- om dessa ramar är det emellertid programföretagen som självständigt avgör hur programverksamheten skall utformas. Verksamheten har fi- nansierats genom mottagaravgifter.

Även efter det att det legala monopolet avskaffades år 1978 har Sveriges Radio-koncernen en dominerande ställning. Inom koncernens ram har stora resurser satsats på att utveckla radio— och TV-verksamhet som fyller olika behov.

Sveriges Television AB sänder rikstäckande program i två kanaler. Ut- bildningsprogrammen i TV sänds av ett särskilt bolag inom koncernen, Sveriges Utbildningsradio AB. De två kanalerna inom Sveriges Televi- sion fungerar självständigt och har olika struktur genom att Kanal 1 är baserad i Stockholm medan TV 2 bygger på distriktens verksamhet. På så sätt skapas en konkurrenssituation trots att de båda TV-kanalerna verkar inom samma företag.

Riksradion och utbildningsradion sänder rikstäckande ljudradiosänd- ningar i tre kanaler. Kanalerna har olika programprofil med talpro- gram i program 1, s.k. seriös musik, utbildningsprogram och minoritets- program i program 2 och lätt musik i program 3.

Under senare tid har de regionala ljudradiosändningarna inom ramen för Sveriges Lokalradio AB utvecklats kraftigt. För närvarande pågår en utbyggnad som när den är klar kommer att göra att lokalradion kan sända i egen kanal i hela landet.

Varje lokalradioområde är journalistiskt självständigt. Genom lokalra- dion kan ljudradion fungera som ett komplement till dagspressen. Detta är särskilt viktigti de områden där pressen har en ensidig struktur.

Televisionen sänder också regionala program, men de höga kostnaderna gör att regionerna blir ganska stora och att sändningstiden inte blir sär- skilt lång.

Genom närradion, som bedrivs vid sidan av Sveriges Radio-koncernen, har ideella organisationer fått möjlighet att använda radiomediet för att sprida sitt budskap.

Kravet på TV-sändningarna att inom en begränsad sändningstid tillgo- dose många olika önskemål och smakriktningar gör givetvis att en rad kompromisser måste göras. Om många olika var för sig små grupper skall få sina önskemål uppfyllda kommer dels varje grupp att tillgodoses ganska sällan och under ganska kort tid, dels kan de små gruppernas in- tressen komma i konflikt med majoritetens.

I detta sammanhang finns det emellertid anledning att påpeka några saker. Den första är att det som i fråga om TV—program betecknas som små grupper, t.ex. en eller två procent av befolkningen, i alla andra

sammanhang anses som en mycket stor publik. Om t.ex. en TV—teaterfö- reställning ses av en procent av befolkningen mellan 9 och 79 år, 70 000 personer, har den haft nästan dubbelt så många åskådare som Helsing- borgs stadsteater under ett år.

Den andra är att även en stor publik kan vara sammansatt på olika sätt. Sportprogrammen är ett exempel på detta. Sporten är näst nyhetspro- grammen den programkategori som är mest populär bland den manliga publiken. Bland kvinnorna hamnar Sportprogrammen däremot först på sjätte plats. Även ett TV-företag som uteslutande vänder sig till stora tittargrupper måste sända program av många olika slag och kan inte tillfredsställa alla delar av publiken samtidigt.

I Sverige har vi hittills valt att avstå från att utnyttja reklam för att fi- nansiera radio— och TV-verksamheten. Två skäl för detta har varit att reklam i radio och TV kan hota dagspressens finansiering och att radio- och TV-reklam har lågt värde ur konsumentsynpunkt.

Det tredje motivet tar direkt sikte på finansieringssättets betydelse för televisionen. Reklamfinansiering kan skapa ett beroende hos TV-före- taget, leda till rädsla att ta upp kontroversiella och för annonsörerna obekväma ämnen och till att programutbudet anpassas till nödvändig- heten att få in stora reklaminkomster. Reklamen kan också mer direkt göra televisionen sämre, genom att reklaminslag kommer in som ett stö- rande inslag i sändningarna.

Jag vill understryka att reklamfriheten i svensk television innebär att man har avstått från en finansieringskälla och därmed från möjligheten att använda ytterligare resurser för radio— och TV -ändamål. Trots detta har emellertid riksdagsmajoriteten vid upprepade tillfällen ansett att skälen mot reklamfinansiering har varit starkare.

1.3. Satellitsändningarna ändrar förutsättningarna

Nu har emellertid reklam börjat användas för att finansiera televisions— sändningar, riktade mot Sverige. De tekniska förutsättningarna för det- ta är att allt flera svenska bostäder ansluts till kabelnät, genom vilka satellitsända TV—program kan distribueras. Ekonomiskt och program- politiskt bygger de nya satellitkanalerna på kommersiell grund. Utsik-

terna till ekonomisk framgång och långsiktig överlevnad är helt och hållet knutna till möjligheten att få inkomster till den marknad som fö- retaget vänder sig till, nämligen marknaden för TV—reklam eller för betal—TV.

För de svenskar som kan ta emot satellitsändningarna ökar valmöjlig- heterna kraftigt. För denna del av befolkningen har alltså satellittekni- ken upphävt en del av de begränsningar som tidigare har har gällt för televisionen.

När det gäller marksänd TV finns emellertid knappheten på frekvenser kvar. Det finns tekniska möjligheter att upprätta ytterligare två riks- täckande marksända TV-kanaler, inte flera.

En konkurrens mellan den svenska televisionen och satellit—TV-företa- gen kan i praktiken komma att leda till att programutbudeti Sveriges Televisions båda kanaler blir sämre. Det inträffar om satellitföretagen har framgång i sin tävlan med Sveriges Television om de mer populära programmen. För den del av befolkningen som inte har möjlighet att se satellitprogrammen blir en sådan utveckling entydigt negativ. De kan inte se det nya och det de redan har förlorar i kvalitet.

Denna situation innebär en utmaning för regering och riksdag.

Hittills har det rått en betydande enighet om huvudmålen för TV-politi- ken. Alla som bor i Sverige skall kunna se på TV-program av god kvali- tet. Oavsett vilka vi år skall vi kunna hitta något intressanti televisio— nen både när våra önskemål överensstämmer med flertalets och vid de tillfällen då de inte gör det. Televisionen skall ge olika intresseinrikt— ningar möjligheter att komma till uttryck och den skall ha en omfattan- de och kvalificerad bevakning av det som händer i Sverige och världen.

Dessa mål har egentligen inte på allvar ifrågasatts av någon. Det som diskussionen har handlat om är i vilken grad målen uppnås och om en annan organisation eller andra finansieringsmetoder skulle vara mer ändamålsenliga.

Nu är vi på väg in i en situation då den kommersiella konkurrensen kan göra det svårt eller omöjligt att uppfylla målen, därför att de medel som vi hittills har utnyttjat visar sig otillräckliga. Behovet att slå fast de

grundläggande värderingar om yttrandefrihet, mångfald och kvalitet som gäller för den svenska televisionen kommer emellertid inte att bli mindre under de kommande årtiondena, utan större.

Det är då viktigt, menar jag, att vi är beredda att ompröva TV-politi- kens medel för att även i fortsättningen kunna leva upp till målen.

Under nuvarande omständigheter leder beslutet att avstå från att an- vända reklaminkomster för finansiering av den radio— och TV-verksam- het, för vilken de svenska samhällsorganen kan bestämma villkoren, till att reklam i stället används för att finansiera TV-verksamhet som står utanför demokratiskt inflytande och som utvecklas helt på kom- mersiella grunder.

Jag vill därför undersöka möjligheten att tillföra svensk TV reklamin- komster och andra former av kommersiell finansiering på ett sådant sätt att målen för den svenska televisionen kan uppnås även i fortsätt- ningen. I en situation där nya finansieringskållor kan komma att tas i bruk finns det också anledning att ompröva den hittillsvarande stånd- punkten att svensk television som arbetar på uppdrag av riksdag och re- gering skall organiseras uteslutande inom ramen för Sveriges Radio- koncernen.

Inför de utmaningar som väntar under 1990-talet vill jag till sist sär- skilt framhålla följande.

Vår vilja att låta oss integreras i ett större internationellt sammanhang blir för varje är allt mera framträdande. Det gäller såväl världen i stort som Europa, Norden och länderna runt Östersjön. Denna allt innefat- tande inriktning av vår politik ställer växande krav på utbildnings-, forsknings-, kultur- och mediepolitiken. Ju mer aktiva vi vill vara in- ternationellt, desto mer måste vi beflita oss om vår egen självkännedom, vårt eget språk och vår egen kultur.

Det är därvid särskilt väsentligt att förbättrade möjligheter till infor- mation, underhållning och kulturell stimulans kommer alla i Sverige till del. Sverige får inte utvecklas till ett ”två tredjedels-samhälle", där majoriteten av befolkningen har rikliga valmöjligheter medan situatio- nen för mindretalet försämras. Allra minst får detta bli fallet inom språ- kets och kulturens område.

Frågan om reklamfinansiering eller reklamfrihet bör bedömas i förhål- lande till vilket finansieringssätt som bäst gagnar möjligheterna att ga- rantera TV-mediets oberoende, gynna yttrandefriheten och utveckla svenskt språk och svensk kultur mot bakgrund av en växande interna- tionell förståelse.

' ”,r”,' ,

hiv,

h; '||

."-|,,,',t ,, du »|

»L'Fl.

"H"

HJ'H |

' w Hm ' ",!!!" ”' f ' ' ,, . _', ' ”- IL ['#'-q, ” , ” '.' "”' ,I' # (liiit- . . .. lil ::

,i|l|||ln

! "ur |;_' "..'e'! '.FFF».|'- "|! , "' '!.j_. ,Ö' w ! "

|||

,- . . (".”'-

,,,,H_

' W» _ ||I|_i'||

2. Televisionen i Sverige

I detta kapitel kommer jag att översiktligt behandla de villkor som gäl- ler för olika slag av TV—verksamhet i Sverige. Jag kommer också att be- skriva de förhållanden under vilka TV—satelliterna arbetar, vilka regler som gäller för mottagning av satellitprogram i Sverige samt hur satel- litsändningarna utvecklas.

2.1. Sveriges Television

De villkor som gäller för Sveriges Radio—koncernens verksamhet och därmed för Sveriges Television är i långa stycken hämtade från de prin- ciper om "public service broadcasting” som utformats inom brittiska BBC sedan 1920—talet. Med en översättning talar man om att radion och televisionen i Sverige skall verka ”i allmänhetens tjänst".

Villkoren för verksamheten sammanfattas i det följande under rubri- kerna "Geografisk rättvisa", "Redaktionellt oberoende”, "Mångfald och balans”, "Ett omväxlande programutbud av god kvalitet" och ”Finansie- ring genom avgifter".

Geografisk rättvisa

Sändarnåten för de båda TV—kanalerna är utbyggda så att sändningar- na i princip kan tas emoti alla bebodda delar av landet. Sandarutrust- ningen kompletteras fortlöpande för att mottagningsmöjligheterna skall förbättras där det behövs.

Sveriges Television är organiserat i elva distrikt som alla har produk- tionsmöjligheter. Regionala nyhetsprogram sänds över åtta områden. TV 2 är organiserad som en rikskanal, vars verksamhet bygger på di- strikténs produktion.

Möjligheten till en finfördelad, lokal bevakning i TV är emellertid be- gränsad, främst på grund av de höga kostnaderna för TV—produktion.

Redaktionellt oberoende

En grundläggande förutsättning för att televisionen skall kunna bedri- vas i allmänhetens tjänst är att programverksamheten står fri i förhål- lande till såväl staten som de stora organisationerna och andra makt-

centra.

Omsorgen om det redaktionella oberoendet avspeglas såväl i radiolagen som i koncernens organisation och finansieringsformerna.

I radiolagens 5 & tredje stycket stadgas att ett programföretag ensamt avgör vad som skall förekomma i en rundradiosändning som företaget anordnar. Denna bestämmelse kompletteras med det s.k. censurförbu- deti 8 5 första stycket, som innebär att myndigheter och andra allmän- na organ inte i förväg får granska eller föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och inte heller förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Efterlevnaden av gällande regler om pro- gramverksamheten granskas i efterhand av radionämnden, som är ett organutan befogenheter att föreskriva vad som skall sändas.

Sveriges Radio är organiserat som en koncern med moderbolaget Sveri- ges Radio AB samt de fyra sändande dotterbolagen Sveriges Television AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges Ut- bildningsradio AB. Det är dessa dotterbolag som är programföretag i ra— diolagens mening och därmed ensamma ansvariga för sändningarnas innehåll. För uppbörd av TV-avgifter finns dotterbolaget Radiotjänst i Kiruna AB.

Aktierna i Sveriges Radio AB ägs av organisationer och företag inom folkrörelsesektorn (60 %), näringslivet (20 %) och pressen (20 %). Rege-

ringen utser ordförande och ytterligare sex ledamöter i moderbolagets styrelse medan fem ledamöter utses av bolagsstämman.

Moderbolagets uppgift är bl.a. att fungera som en buffert mellan staten och programföretagen. Det är moderbolaget som avger anslagsfram- ställning för hela koncernen och fördelar av staten tilldelade medel mel- lan företagen inom koncernen. Moderbolaget har också det övergripan- de ansvaret för allt utom själva programverksamheten inklusive sam- ordningen inom koncernen. Moderbolaget utser dotterbolagens styrel-

ser.

Till finansieringsformerna återkommerjag under en särskild rubrik.

Mångfald och balans

När etableringsmöjligheterna är begränsade, som de är inom radio— och TV—området, är det viktigt att många röster får komma till tals.

I 6 & radiolagen föreskrivs att programföretagen skall utöva sin sänd- ningsrätt opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vidsträckt yttrandefrihet skall råda i ljudradio och TV.

I lagen sägs vidare att programföretagen i programverksamheten skall hävda det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om al— la människors lika värde och den enskilda människans frihet och vår- dighet. Detta är den s.k. demokratibestämmelsen.

Kravet på opartiskhet tar främst sikte på fyra företeelser, nämligen 1) kritik mot klart utpekad part, 2) ensidig behandling av ämne eller hän- delse, 3) värderande uttalanden av programledare och liknande medver- kande i kontroversiella frågor samt 4) reklambetonat gynnande av före- tag eller produkter. I vissa fall kan ensidiga inslag balanseras genom andra program, om det framstår som naturligt för publiken.

Principen om saklighet innebäri första hand att sakuppgifter skall vara sanna. Saklighetskravet aktualiseras emellertid också när det gäller faktapresentationer som är missvisande utan att de meddelande uppgif- terna är oriktiga. Felaktiga sakuppgifter skall beriktigas där det är på— kallat.

Kravet på att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i radio och TV uppfattas som en uppmaning att inte tolka kraven på opartiskhet och saklighet så strängt att yttrandefriheten inskränks.

Den s.k. demokratibestämmelsen är inte avsedd att hindra programfö— retagen från att skildra odemokratiska förhållanden eller företeelser el- ler från att återge odemokratiska meningsyttringar. Radionämnden har emellertid hävdat att uttalanden som inte är förenliga med demokrati- bestämmelsen skall bemötas i omedelbar anslutning till sändningen.

Kravet på mångfald kommer inte bara till uttryck i det regelverk som gäller för verksamheten utan också i organisationen. Inom TV—bolaget är de båda TV—kanalerna organiserade som självständiga enheter. Me- ningen är att konkurrensen mellan de båda kanalerna skall bidra till att vitalisera TV—mediet och förstärka mångfalden.

Ett omväxlande programutbud av god kvalitet

Tyngdpunkten i Sveriges Radios programverksamhet har skiftat under olika epoker. Något schematiskt kan de första decennierna sägas ha präglats av folkbildningsambitioner, medan etermediernas roll i ny- hetsförmedling och opinionsbildning var huvudtemat i det beslut om ra- dion och televisionen som fattades år 1966. I och med ett riksdagsbeslut år 1978 fördes de kulturpolitiska målen in i riktlinjerna för etermedie- verksamheten. Inför det beslut som fattades år 1986 betonades särskilt vikten av att värna om kvalitet, integritet och mångfald i verksamhe- ten. Folkbildningsambitionen underströks åter. Det svenska inslaget i programverksamheten framhåvdes.

De närmare reglerna för programverksamhetens inriktning finns i de avtal som är slutna mellan staten och de fyra programföretagen.

Här redovisas de avtalsbestämmelser som gäller för Sveriges Television. Riksradions och Lokalradions avtal har ett likartat innehåll, medan Ut— bildningsradions avtal skiljer sig från de övri gas på grund av detta före- tags särskilda uppdrag.

Grundläggande är att programverksamheten skall bedrivas med beak- tande av televisionens centrala ställning i samhället, dess betydelse för den fria åsiktsbildningen och kulturens utveckling. Programmen skall ge kunskaper och upplevelser, förmedla erfarenheter samt skänka god underhållning. De skall utformas så att de genom kvalitet, tillgänglig- het och mångsidighet i skälig omfattning tillgodoser skiftande behov och intressen hos befolkningen. Även mindre gruppers intressen skall i görlig mån tillgodoses.

Vidare skall programutbudet som helhet präglas av folkbildningsambi- tioner. Det skall utformas så att utrymme ges åt en mångfald av olika åsikter och meningsriktningar och så att hänsyn tas till olika förutsätt- ningar hos befolkningen. Ett mångsidigt utbud av program på svenska språket skall tillhandahållas. Svenska artister och verk av svenska upp- hovsmän skall förekomma i betydande omfattning.

Dessa allmänna bestämmelser preciseras i avtalet genom att det sägs att Sveriges Television skall meddela nyheter samt kommentera eller på annat sätt belysa händelser och skeenden och därvid ge den allsidiga information som människorna behöver för att vara orienterade i sam- hälls— och kulturfrågor. Vidare skall Sveriges Television stimulera till debatt kring viktigare samhälls— och kulturfrågor och granska myndig— heter, organisationer och företag som har inflytande på beslut som rör medborgarna samt spegla verksamheten inom sådana organ och inom andra sammanslutningar och föreningar.

Sveriges Television skall också tillvarata televisionens särskilda förut- sättningar att ge upplevelser och stimulera fantasin och därigenom ge möjligheter till inlevelse, engagemang och förströelse, främja konstnär- lig och kulturell förnyelse samt bedriva skapande verksamhet med konstnärliga utrycksformer. Sveriges Television skall även bevaka och granska händelserna och utvecklingen på kulturlivets olika områden samt i samspel med det övriga kulturlivet stimulera och förmedla olika kulturaktiviteter.

Sveriges Television skall i skälig omfattning tillgodose olika intressen i fråga om bl.a. religion, kultur och vetenskap samt ta särskild hänsyn till språkliga och etniska minoriteter och olika grupper av handikappa- de.

Det är moderbolaget som bestämmer hur ansvaret för att tillgodose oli- ka minoritetsintressen skall fördelas mellan programföretagen.

Finansiering genom avgifter

Sveriges Radios och televerkets drifts- och investeringsutgifter i sam- band med den allmänna programverksamheten betalas med TV—av- giftsmedel. Även radionämndens verksamhet betalas med avgiftsmedel. Utlandsprogrammen betalas dock över statsbudgeten under utrikesde- partementets huvudtitel. Även Sveriges Radio-koncernens kostnader för utsändning av en svensk TV-kanal i södra Finland betalas med statsmedel.

TV-avgiftens storlek bestäms av riksdagen. Fr.o.m. den 1 juli 1989 är avgiften per hushåll 1 084 kr. om året.

Det är också riksdagen som bestämmer medelstilldelningen till Sveri- ges Radio. Som nämnts i det föregående är det moderbolaget som beslu- tar om medelsfördelningen mellan dotterbolagen. Statsmakten har där- med inte möjlighet att styra hur tilldelade medel skall användas inom koncernens verksamhet.

För Sveriges Radio gäller särskilda regler för kostnadskompensation och särskilda planeringsiörutsåttningar för längre perioder. För kost— nadskompensationen tillämpas ett särskilt index, som är anpassat till den kostnadssituation som gäller för koncernen. Planeringsförutsätt— ningarna har tidigare inneburit att koncernen har kunnat räkna med ett visst rationaliseringskrav och ett visst tillskott av medel för nya än- damål. För tiden fr.o.m. budgetåret 1989/90 och till avtalsperiodens slut den 30 juni 1992 gäller i stället att de medel som frigörs genom bespa- ringar och strukturella förändringar får användas av koncernen enligt eget gottfinnande.

Betald kommersiell reklam eller s.k. sponsrade program får inte före- komma i sändningarna. Inkomster från reklam eller sponsring är alltså inte tillåtna.

I kapitel 4 kommer jag att närmare behandla vilka resurser den svenska televisionen förfogar över för sin verksamhet.

2.2. Radio och TV utanför Sveriges Radio

Som jag tidigare nämnt har Sverige Radio-koncernen en dominerande ställning inom radio— och TV—området i vårt land. Sedan senare delen av 1970-talet har det emellertid tillkommit nya former av radio— och trådsändningsverksamhet som riktas till allmänheten. Gemensamt för dem är att de når begränsade områden eller vänder sig till särskilda

grupper.

Närradion

Med närradio avses rundradiosändningar med begränsad räckvidd av ljudradioprogram. För verksamheten gäller närradiolagen (1982:459).

Närradion skall vara ett språkrör för det lokala ideella föreningslivet. Rätt att sända närradio kan endast ges till lokala ideella föreningar, för— samlingar inom svenska kyrkan och obligatoriska studerandesamman- slutningar. Dessutom kan sammanslutningar av flera tillståndshavare (närradioföreningar) få en i förhållande till övriga tillståndshavare be- gränsad sändningsrätt.

Varje sändningsberättigad förening skall i närradion få ge uttryck för sitt budskap. Programreglerna inskränker sig till förbud mot kommersi- ell reklam och sponsring samt en föreskrift om att programutbudet en— dast i begränsad omfattning får innehålla material som inte är fram- ställt enbart för den egna verksamheten. Dessutom får tillståndet att sända återkallas om en sammanslutning har sänt ett program som har befunnits innefatta ett yttrandefrihetsbrott och som innebär ett allvar- ligt missbruk av yttrandefriheten.

Frågor om närradio prövas av en för hela landet gemensam närradio- nämnd, som också har tillsyn över verksamheten.

Den 30 juni 1989 pågick närradiosändningar i 150 sändarområden. 2 353 sammanslutningar hade sändningstillstånd i slutet av år 1988, en ökning med 264 under året.

Närradioverksamheten finansieras av de sändande sammanslutningar- na.

Radiotidningar

Med radiotidningar avses radioprogram för synskadade som innehåller material ur dagstidningar. Programmen sänds ut nattetid över FM—nä- tet och spelas in automatiskt hos de synskadade. Den vanligaste formen är den upplåsta tidningen, där en redigerad version framställs av förla- gan. En annan form är RAPS/RATS-tidningen. Då förs allt material i tidningen över till ett dataminne hos mottagaren. Med hjälp av ett sök- system och en anordning för punktskrift eller konst-ort tal kan den synskadade söka fritti hela materialet.

Enligt lagen (1981:508) om radiotidningar krävs tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer för att sända radiotidning i rundradiosändning eller i trådsändning som når fler än 100 bostäder. Tillstånd ges till ägaren av den nyhetstidning som skall vara förlaga till radiotidningen. Sändning av annonsmaterial får endast ske om ljudet är förvrängt eller innehållet kodat.

För verksamheten med radiotidningar utgår ett särskilt statligt bidrag. Bidragsmedlen fördelas av taltidningsnämnden, som också meddelar tillstånd att sända radiotidningar.

Den 1 juli 1989 sändes 13 dagstidningar ut som radiotidningar. Antalet abonnenter var 1 286. Ytterligare 16 tidningar har tillstånd, men har ännu inte inlett sändningar.

Utsändning av finländska TV—program

Sedan år 1986 pågår en försöksverksamhet med utsändning av en fin- ländsk TV—kanal från Nacka—sändaren. Sändningarna är avsedda för de ca 40 000 finländska hushåll som finns inom Storstockholmsområdet.

För verksamheten gäller en särskild, tidsbegränsad lag, lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram. Lagen gäller till utgången av år 1990.

Enligt lagen är det regeringen som ger tillstånd till sändningarna. Sändningen skall bestå av vidaresändning av program som samtidigt sänds eller kort tid dessförinnan har sänts i Finland av Oy Yleisradio Ab. För sändningstillståndet får bl.a. föreskrivas villkor som avser för- bud mot kommersiell reklam.

Regeringen har givit Riksförbundet Finska föreningar i Sverige till- stånd att bedriva sändningsverksamheten. Av upphovsrättsliga skäl in- går inte utländska filmer, serier m.m. i programmen.

Svenska staten betalar de tekniska kostnaderna för sändningarna samt ger fr.o.m. den 1 december 1988 ett bidrag till Riksförbundet Finska för- eningar i Sverige för de kostnader som Riksförbundet har för verksam- heten.

En särskild utredare (U 1987:02) har nyligen i en rapport presenterat olika möjligheter för hur TV—utbytet mellan Sverige och Finland skulle kunna utformas i framtiden.

2.3. Satellitsändningar och lokala kabelsändningar

Centralantennanläggningar för att ta emot de båda svenska TV—pro- grammen och i gränstrakterna — grannländernas TV-program har funnits sedan länge. Det var emellertid först i och med att satelliter bör- jade användas för sändningar av TV—program till allmänheten som ka- belnät med större kapacitet började byggas i Sverige.

I detta avsnitt lämnar jag en översiktlig redogörelse för de villkor som gäller för satellitsändningar, för den svenska lagstiftningen om lokala kabelsändningar samt för sändningsverksamhetens utveckling i Sveri-

ge. Satelliterna En telesatellit förstärker en radiosignal från en sändare på jordytan och sänder den tillbaka till jorden. Signalen från satelliten kan tas emot in— om ett mycket stort område. Eftersom satellitsignalen är svag krävs

känsliga mottagare och stora antenner, som vanligen är utformade som en skål eller tallrik (”parabolantenner").

De satelliter som används för TV—överföringar till allmänheten är av den geostationära typen, dvs. de roterar runt jorden i en bana som ligger 36 000 km över ekvatorn. En satellit som rör sig i denna bana i jordrota- tionens riktning befinner sig alltid över samma punkt på jordytan. Det gör att en mottagningsantenn lätt kan riktas mot satelliten.

Telesatelliter kan delas in efter sin tekniska beskaffenhet eller sitt an- vändningsområde. Någon klar och allmänt vedertagen indelningsgrund finns inte, utan olika indelningar används i olika sammanhang.

Den internationella telekonventionen och det till konventionen hörande s.k. radioreglementet innehåller föreskrifter om tilldelning av radiofre- kvenser för olika ändamål, bl.a. hur radiofrekvensspektrum skall få an- vändas för olika slags satellittjänster. För detta ändamål skiljer man bl.a. mellan fast satellittrafik, ”Fixed-Satellite Service”, och satellit- rundradio, ”Broadcasting—Satellite Service”.

Fast satellittrafik innefattar satellittrafik mellan markstationer med bestämd belägenhet. Även sändningar till satelliter räknas till fast sa- tellittrafik.

Med satellitrundradio avses sändningar från satelliter som är avsedda för direkt mottagning av den stora allmänheten. Med direkt mottagning avses i radioreglementet både individuell mottagning och mottagning i gemensamma anläggningar.

I radioreglementet finns bestämmelser om att vissa frekvensband är av- sedda för fast satellittrafik och andra för satellitrundradio. Det finns också regler för vilka procedurer som skall följas då någon avser att bör- ja utnyttja satelliter för olika ändamål. Det har emellertid visat sig att satelliterna inte alltid används enbart för det ändamål för vilket det ut— nyttjade frekvensbandet är avsett.

De viktigaste telesatellitsystemen är de som ägs av mellanstatliga orga- nisationer. Den mest betydande är Intelsat (International Telecommu- nications Satellite Organization) som har 110 medlemsstater. En mot-

svarande organisation inom det sovjetiska intresseområdet är Inter- sputnik med 15 medlemsstater.

Vid sidan av de världsomspännande systemen finns system av telesatel- liter som täcker begränsade delar av jorden. För Europa finns Eutelsat (European Telecommunication Satellite Organization).

Det finns även satelliter som ägs av enskilda stater eller av privata före- tag.

De första telesatelliterna i reguljär drift togs i bruk år 1964. Dessa satel- liter användes för överföring av teletrafik och TV—program över stora avstånd, t.ex. mellan olika kontinenter. Mottagarna av TV—sändningar- na var nationella radioföretag som använde programmen i sina vanliga rundradiosändningar. Det var alltså fråga om fast satellittrafik. Några planer på att använda satelliterna för att överföra TV—program till en- skilda kabelnät fanns inte vid denna tid.

I Europa startade försöken att sända TV—program via satellit till kabel- nät i början av 1980—talet. Den satellit som användes var en föregång- are till Eutelsats första reguljära satellit. Föregångaren till dagens Sky Television var det första programföretag som bildades för att bedriva så- dana programöverföringar.

När Eutelsat år 1983 sände upp sina första två reguljära satelliter be- slöt organisationen att medge att sändarkapaciteten i den ena satelli- ten, vars egentliga uppgift är att fungera som reserv för de telekommu- nikationer som befordras genom den andra satelliten, skulle få utnyttjas för televisionssändningar avsedda för kabelnät. T'V—sändningar sker nu också via de båda andra satelliter av samma typ som senare har sänts upp av Eutelsat.

Också Intelsat hyr ut kapacitet i flera satelliter för TV-sändningar till kabelnät i Europa.

De satelliter som har berörts hittills sänder i frekvensband som är av- sedda för fast satellittrafik. De har låg sändareffekt, ca 20 W, och spri- der signalerna över stora områden. Detta gör att det krävs skrymmande och dyrbar mottagningsutrustning för att kunna ta emot programmen med god bild- och ljudkvalitet. Sändningarna inriktas därför på kabel-

nät där många anslutna hushåll kan dela på kostnaden för mottagaren. Det förekommer emellertid också att enskilda hushåll skaffar utrust- ning för att kunna ta emot programmen.

Eutelsat planerar att sända upp en ny generation satelliter med högre sändareffekt, ca 50 W. Avsikten med dessa s.k. medeleffektsatelliter är att sända TV-program som skall kunna tas emot med billigare och mer lätthanterlig utrustning. Sändningarna blir därmed lätt tillgängliga även för små centralantennanläggningar och enskilda hushåll.

Den första medeleffektsatelliten i Europa är emellertid Astra, som ägs av ett privat konsortium i Luxemburg. Också denna satellit är avsedd uteslutande för TV—distribution. Astra togs i bruk under våren 1989. Satelliten har 16 sändningskanaler, av vilka tio utnyttjas för närvaran- de.

Även medeleffektsatelliterna sänder i frekvensband som är avsedda för fast satellittrafik.

De satelliter som är särskilt avsedda för satellitrundradio kallas även direktsändande satelliter eller DBS—satelliter efter förkortningen för ”Direct Broadcasting Satellite”.

Vid en internationell konferens år 1977 fattades beslut om frekvenser och positioner i den s.k. geostationära satellitbanan för sådana satelli- ter. Huvudprincipen är att varje stat tilldelas en banposition och fem sändningsfrekvenser samt att sändningarna skall vara avsedda att, så långt ,det är praktiskt möjligt, endast täcka det egna landet. Undantag från principen om nationell täckning .ordes för bl.a. Danmark, Fin- land, Norge och Sverige, som tillsammans disponerar fyra frekvenska- naler för s.k. östnordisk täckning.

Den första rundradiosatelliten avsedd för sändningar till Europa var den västtyska TV-Sat 1, som sändes upp i november 1987. På grund av ett missöde i samband med uppsändningen har satelliten emellertid inte kunnat tas i bruk. TV—Sat 2 sändes upp i augusti 1989.

Under hösten 1988 har den franska rundradiosatelliten TDF 1 sänts upp. Av de fem programkanaler som sänds från satelliten är fyra avsed— da för Frankrike och en för Västtyskland.

Den svenska experimentsatelliten Tele-X sändes upp under våren 1989. Något beslut om hur satellitens TV-kapacitet skall användas har ännu inte fattats.

Ytterligare två rundradiosatelliter som nyligen har sänts upp är Olym- pus, som utvecklats av European Space Agency, och den privatägda brit- tiska BSB. Flera rundradiosatelliter är planerade.

Inom Eutelsat diskuteras planer på en rundradiosatellit, ”Europesat", som skall betjäna många länder i Europa. Om dessa planer skall kunna sättas i verket måste de berörda länderna komma överens om atti den- na del avvika från principen om att sändningar från rundradiosatelliter endast får ha nationell täckning.

De satellitsändande TV—företagen De sändningar som sker från satelliterna är av olika slag.

Några nationella 'I'V—företag utnyttjar satellit för sändningar som kan tas emot i kabelnät eller med enskilda satellitmottagare. Exempel på sådana kanaler är den sovjetiska televisionen och de italienska RAI 1 och 2. Det franskspråkiga TV 5 är sammansatt av program från de na- tionella TV—företagen i Frankrike, Belgien, Schweiz och Kanada. Det brittiska BBC sänder ut en "satellitversion" med vissa delar av pro- grammen i sina två kanaler. Det statliga amerikanska Worldnet sänder inforrnationsprogram av olika slag.

De kommersiella programföretagen sänder dels ut programkanaler med allmän underhållning, dels specialkanaler.

Av allmänna underhållningskanaler sänder Sky Channel och Super Channel ett allmänt inriktat programutbud med tonvikt på populär un- derhållning. Språket är engelska. Sky Channel har relativt nyligen dra- git bort programmen från svenska kabelnät. Sändningar av samma slag men med inriktning på de nordiska länderna finns i TV 3 och Nordic Channel. Sändningarna innehåller reklam.

Specialkanalerna har en inriktning mot ett visst slags program. Några exempel är Screenspört och Eurosport (sport), Children's Channel (barn- program), Filrnnet (biograffilm), Discovery Channel (djur och natur) och MTV (popmusik). Vissa av kanalerna innehåller reklam medan andra finansieras helt med abonnemangsavgifter (betal—TV ).

Bakom de nya kommersiella programkanalerna står ett begränsat antal stora företag med omfattande engagemang inom olika delar av massme— dieområdet. Många av företagen har intressen inom radio— och televi- sionsverksamheti flera länder.

Såvitt det är bekant lämnar de flesta satellitsända programkanalerna ännu inte någon vinst. Man kan förutse att omfattande förändringar kommer att inträffa i ägarbild och kanalstruktur innan satellittelevisio- nen har funnit en form som ger lönsamhet.

Lagstiftningen om lokala kabelsändningar

Den svenska lagstiftningen om lokala kabelsändningar behandlar vida- resändning av programkanaler från satelliter i fast trafik och egensänd- ningar i kabelnät som når fler än 100 bostäder. Reglerna gäller bl.a. skyldighet att vidarebefordra program från Sveriges Radio i näten, skydd för lokala egensändningar samt programmens innehåll. De vikti- gaste reglerna finns i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar, den s.k. kabellagen, och i lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala kabel- sändningar. Dessa lagar trädde i kraft den 1 januari 1986 och avlöste en tidigare provisorisk reglering.

För lokala kabelsändningar, enligt kabellagens definition lokala tråd— sändningar av radioprogram som når fler än 100 bostäder, behövs till- stånd om det inte är frågan om vidaresändning av rundradiosändning- ar. Tillstånd kan avse satellitsändning, dvs. vidaresändning av pro- gramkanaler från satelliteri fast trafik, eller egensändningar, som defi- nieras som sändning av annat slag än vidaresändning. Frågor om lokala kabelsändningar prövas av en för hela landet gemensam statlig kabel- nämnd, som också skall ha tillsyn över verksamheten.

Tillstånd till satellitsändning kan ges till nätinnehavare eller till lokala kabelsändarföretag. Med lokalt kabelsändarföretag menas en svensk ju-

ridisk person som har bildats för att bedriva lokala kabelsändningar och i vilken ingår företrädare för olika intressen och meningsriktningar in- om tillståndsområdet. Nätinnehavare och lokala kabelsändarföretag kan även få tillstånd att upplåta kanaler åt andra för egensändningar.

Varje tillstånd avser ett begränsat område, som får omfatta högst en kommun. Om det finns särskilda skäl får dock ett tillstånd omfatta ett större område. Tillstånden meddelas för högst tre år.

Den som har fått tillstånd till satellitsändningar eller till upplåtelse av kanaler är skyldig att se till att de boende i fastigheter som ansluts till kabelnätet på ett tillfredsställande sätt kan ta emot radioprogram som sänds med stöd av 5 & första stycket radiolagen och som vid tillståndspe- riodens början är avsedda att tas emot inom tillståndsområdet. Bestäm- melsen innebär att skyldigheten omfattar sändningarna från Sveriges Radio—koncernen. Däremot omfattas inte andra rundradiosändningar, t.ex. närradion.

En nätinnehavare som har fått tillstånd att sända är skyldig att kost— nadsfritt tillhandahålla en kanal i kabelnätet för det lokala kabelsän- darföretagets egensändningar av televisionsprogram. Undantag kan medges för kabelnät med liten kanalkapacitet.

Vissa regler syftar till att slå vakt om egensändningarnas lokala karak- tär, bl.a. genom att motverka nätverksbildning. Det är inte tillåtet att sända satellitsändningar och egensändningar i samma kanal eller i en kanal där det också förekommer vidaresändningar av rundradiopro- gram.. Det är inte heller tillåtet att i en egensändning inom ett till- ståndsområde vidaresända ett radioprogram som vid samma tillfälle vi- daresänds inom ett annat tillståndsområde utanför kommunen.

Ett tillstånd till satellitsändningar innebär rätt att vidaresända pro- gramkanaler från satelliterna. Det förekommer alltså inte någon för- handsprövning av innehåll e.d. innan en viss kanal får sändas ut i ka- belnäten. Däremot finns möjlighet att för en tid av högst ett år förbjuda fortsatt vidaresändning av en programkanal om innehållet står i strid med den svenska lagstiftningen vad gäller pornografi, våldsskildringar eller rashets samt reklam som riktas särskilt mot Sverige.

För egensändningar finns möjlighet att för en tid av högst ett år återkal- la sändningstillståndet eller att förordna att den som sänder i upplåten kanal skall upphöra med sändningarna. En förutsättning för detta är att sändningarnas innehåll har överskridit reglerna om pornografi, våldsskildringar eller rashets samt reklam och s.k. sponsring.

Beslut om förbud eller återkallelse fattas av kabelnämnden om anled- ningen är överträdelse av förbudet mot reklam och sponsring. I övriga fall beslutar Stockholms tingsrätt på talan av justitiekanslern och un- der medverkan av jury.

Satelliternas utveckling gör lagen omodern

Som jag nämnde omfattar kabellagens tillståndskrav vidaresändning av programkanaler från satelliter i fast trafik, medan vidaresändning av rundradiosändningar får ske utan tillstånd. Också rundradiosänd- ningar från satellit får vidaresändas utan tillstånd.

Åtskillnaden mellan olika slag av satellitsändningar motiverades bl.a. med att satellitrundradio antogs komma att bedrivas av nationella pro- gramföretag med omfattande förpliktelser, varför något tillstånd inte borde behövas. I och med att satelliternas sändarstyrka ökar samtidigt som mottagarutrustningen blir billigare och bättre kan man ifrågasätta om inte även andra satellitsändningar än de ursprungligen åsyftade ut- gör rundradiosändningar som får vidaresändas utan tillstånd. Motivet för att behandla satellitsändningarna på olika sätt försvagas därmed.

Radiolagsutredningen (U 1985:05) föreslog år 1987 att tillståndsplikten enligt kabellagen skulle utvidgas till att omfatta alla slags satellitsänd- ningar utom sändare från de nordiska rundradioföretagen (SOU 1987: 63). Därmed skulle man undvika att tekniska skillnader mellan olika satelliter skulle leda till att olika regler kom att gälla för samma pro- gramutbud. Förslaget kritiserades av de partier som tidigare hade mot- satt sig nu gällande restriktioner mot reklam i kabelsändningar. Det har inte lett till lagstiftning.

Kabelnämnden fattade den 15 februari 1989 ett beslut som har stor be- tydelse för frågan om kabelsändningslagstiftningens räckvidd. Nämn- den beslutade då att den s.k. medeleffektsatelliten Astra vid tillämp-

ningen av kabellagen skall behandlas som en direktsändande satellit och inte som en satellit i fast trafik. Sändningar från Astra kan därför vidaresändas i kabelnät utan krav på tillstånd enligt kabellagen.

Den tolkning som kabelnämnden gör innebär på kort sikt att sändning- ar från satelliten Astra inte kan träffas av något förbud för vidaresänd- ning, eftersom ett sådant förbud endast kan gälla för tillståndspliktiga sändningar. Det finns alltså ingen möjlighet att ingripa mot sådana sändningar även om de t.ex. innehåller en betydande mängd reklam som särskilt riktas mot svenska konsumenter.

På längre sikt kan effekterna bli mer omfattande. Som jag angav plane- ras det nämligen flera nya medeleffektsatelliter. Om huvuddelen av de programkanaler som sänds från satellit om några år skulle ha gått över till medeleffektsatelliter kommer det att vara möjligt för en nätinneha- vare att, om lagstiftningen inte ändras, bedriva vidaresändning av sa- tellitprogram helt utan tillstånd. Eftersom t.ex. skyldigheterna att vida— resända Sveriges Televisions sändningar och att tillhandahålla en ka- nal för lokala sändningar är kopplade till kravet på tillstånd blir följden att inga sådana skyldigheter längre skulle föreligga.

Kabelnäten har utvecklats snabbt

Som jag nämnde i det föregående är deti praktiken nödvändigt för ett hushåll som vill kunna se program som sänds från den första generatio- nen av lågeffektsatelliter att vara anslutet till ett kabelnät. Därigenom kan kostnaden för den dyrbara mottagningsutrustning som behövs för dessa satelliter slås ut på många hushåll.

För att kunna ta emot programmen från de nya, starkare medeleffektsa— telliterna räcker det med enklare utrustning. Detta gör det ekonomiskt överkomligt även för små centralantennanläggningar och enskilda hus- håll att få tillgång till satellitprogram. Till denna utveckling bidrar oli- ka tekniska förbättringar av mottagarutrustningen.

Programmen från de mycket starka rundradiosatelliterna skall kunna tas emot med mycket små antenner i de länder mot vilka sändningen är riktade. Utanför det avsedda täckningsområdet krävs dock större anten- ner.

De satelliter som nu används för TV—sändningar är riktade mot den cen- trala delen av Västeuropa. Signalstyrkan avtar ju längre norrut man kommer. Skillnaden i styrka kan vara så stor att en parabolantenn i norra Sverige kan behöva ha minst dubbelt så stor diameter som de an- tenner som är tillräckliga i Sydsverige.

Det är inte nödvändigt att ta emot satellitsignalerna i nära anslutning till de bostäder som skall betjänas. I stället kan man ta emot sändning- arna på ett fåtal välbelägna platser och därefter genom radiolänk eller fiberoptisk kabel överföra signalerna till kabelnät på olika platser.

Utbyggnaden av kabelnät för satellitrnottagning inleddes i Sverige un- der år 1984. Enligt uppgifter från kabelnämnden kunde den 30 juni 1989 ca 760 000 bostäder nås av satellitsändningar genom anslutning till ett tillståndspliktigt kabelnät. Det motsvarar ungefär 23 % av lan- dets TV—hushåll. Sedan samma tidpunkt förra året har över 280 000 nya bostäder anslutits, vilket motsvarar en anslutningstakt av 23 000 bostä-

der i månaden.

Antalet aktuella tillstånd för satellitsändning eller kanalupplåtelse uppgick vid halvårsskiftet 1989 till 360. Därav innehades 147 tillstånd av televerket, 40 av allmännyttiga bostadsföretag, 10 av enskilda fastig- hetsägare, 98 av privata kabel—TV-bolag och 65 av bostadsrättsfören- ingar, sarnfällighetsföreningar o.dyl. 173 kommuner berördes av till- stånden.

Vid sidan av dessa kabelnät finns sådana som omfattar högst 100 bostä- der eller där det endast vidaresänds signaler från Astra—satelliten, och för vilka det inte fordras tillstånd. Några säkra uppgifter om antalet så- dana nät finns inte. Antalet anslutna hushåll har uppskattats till ca 50 000, men också betydligt högre tal har nämnts i sammanhanget. An- talet anläggningar för individuell mottagning av satellitsändningar har uppskattats till ca 20 000, men också denna uppgift är osäker.

Sammanlagt kan man alltså uppskatta antalet hushåll som kan se TV— program från satellit till över 800 000.

Dessa uppgifter bygger på nätinnehavarnas rapporter till kabelnämn- den om antalet hushåll som kan ta emot satellitsändningar. Det har

emellertid också publicerats uppgifter om kabelanslutningen som har tagits fram på annat sätt.

Sveriges Radios publik- och programforskningsavdelning (PUB) har re- dovisat tittandet på TV 3 och två andra satellitkanaler under hösten och vintern 1988/89 (PUB informerar 1989:IV). Rapporten bygger på tele- fonintervjuer med TV—tittare. Enligt denna rapport kunde i april 1989 16 % bland befolkningen i åldern 9-79 år, eller ca 1,1 miljoner männi— skor, se satellit-TV i bostaden. Denna undersökningsmetod ger alltså en lägre anslutningsprocent.

Det mesta tyder på att utbyggnaden kommer att fortsätta i ungefär samma takt under i varje fall de närmaste åren. Därför kan man räkna med att omkring 1,3 miljoner hushåll kommer att kunna ta in satellit- program i slutet av år 1990.

Vad som kommer att ske därefter är svårare att förutse. Mycket talar för att utbyggnaden kommer att gå långsammare, eftersom de bostäder som återstår att ansluta troligen är sådana för vilka kabelanslutning är mindre fördelaktig. En viktig faktor är naturligtvis hur priser och tek- niska prestanda kommer att utvecklas i fråga om mottagarutrustning för små fastighetsnät och enskilda hushåll.

Under överskådlig tid torde emellertid under alla omständigheter en be- tydande del av den svenska befolkningen inte kunna ta emot sändning- arna från de satelliter från vilka de kommersiella programkanalerna sänds ut.

Egensändningarna har blygsam omfattning

Egensändningarna har utvecklats långsamt. Det finns för närvarande lokala kabelsändarföretag på 17 orter. Dessutom har möjligheten att upplåta kanaler för egensändningar utnyttjats i ett 50—tal fall. På unge- fär 20 orter används de upplåtna kanalerna för att sända en filmkanal. I övrigt används de upplåtna kanalerna mest till att sända rullande text- inforrnation, s.k. kabeltext, medan andra program endast förekommer i liten omfattning.

Försök att uppnå gemensamma regler för satellitsändningar

För de mottagande länderna innebär satellitsändningarna att de natio— nella TV-företagen får konkurrens av programkanaler som inte har samma skyldigheter som gäller för den nationella televisionen utan kan arbeta helt på kommersiella villkor. De företag som sänder ut de nya programkanalerna behöver inte ta några kulturpolitiskt betingade hän- syn i sitt programval och de lyder inte heller under de restriktioner i frå- ga om reklam eller programinnehållet i övrigt som gäller för de flesta nationella TV—företag.

De europeiska ländernas reaktion inför denna utveckling har i huvud- sak följt tre olika linjer. Man har försökt kontrollera mottagningen av satellitsändningar, man har utarbetat gemensamma regler för satellit- sändningar och man har förändrat villkoren för den nationella televisio-

nen.

Möjligheten att kontrollera mottagningen av satellitsändningar bygger på att den första generationens satelliter har så låg signalstyrka att det i praktiken är nödvändigt att signalerna vidaresänds i kabelnät för att publiken skall kunna ta del av programmen.

Den svenska kabellagen är ett försök att ställa upp regler av detta slag. På längre sikt kommer det emellertid inte att vara möjligt att hålla up- pe krav för satellitsändningar med hjälp av bestämmelser i mottagar- länderna. I takt med att satelliterna får starkare sändare minskar bety- delsen av att kunna reglera vidaresändning i kabelnät. Regler för vida- resändning som varierar mellan olika mottagarländer kan dessutom försvåra ett önskvärt programutbyte mellan olika länder i Europa.

Mot denna bakgrund har man utarbetat gemensamma regler för gräns- överskridande TV—sändningar inom såväl Europarådet som de Europe- iska Gemenskaperna (EG).

Arbetet inom Europarådet inleddes redan i början av 1980—talet genom att rekommendationer utarbetades om bl.a. TV—reklam och om tillhan- dahållande av satellitkapacitet för television och ljudradio. Vid ett mi- nistermöte år 1986 beslöt man att ta fram bindande instrument om gränsöverskridande rundradiosändningar. Den 5 maj 1989 underteck-

nade, som de första, tio av Europarådets medlemsstater, bland dem Sve— rige, en konvention om gränsöverskridande television.

Konventionen innebär att de sändande länderna åtar sig att se till att TV—sändningar som kan tas emoti andra länder följer vissa minimireg- ler i fråga om t.ex. våldsskildringar, pornografi, skydd för barn och ung- dom, rätt till beriktigande av uppgifter samt reklam och sponsring. De mottagande länderna å sin sida åtar sig att inte förhindra mottagning av sändningar eller vidaresändning av sändningar som överensstäm- mer med konventionens regler. Konventionen innehåller också regler om hur konflikter vid tillämpningen av bestämmelserna skall lösas.

Inom EG har organisationens råd antagit ett förslag till s.k. direktiv till medlemsstaterna om vissa föreskrifter om TV-sändningar. Innehållet i direktivet överensstämmer i väsentliga delar med konventionstexten. Det är ännu inte klart om direktivet kommer att träda i kraft.

I kapitel 3 kommer jag att beskriva hur många länder har förändrat villkoren för den nationella televisionen under senare delen av 1980—ta- let. Förändringarna har inneburit att flera marksända TV—kanaler har tillkommit eller att den tillåtna mängden reklam i de befintliga kana- lerna har ökats. I allmänhet torde förändringarna ha samband med ut- vecklingen inom den satellitsända televisionen.

3. TV i utlandet

Villkoren för radio— och TV—sändningar i olika länder växlar beroende på bl.a. ländernas storlek samt historiska och geografiska förhållanden. Regler och organisation hari allmänhet haft som mål att få till stånd po- litisk och åsiktsmässi g pluralism och ett balanserat programutbud.

Reklam används allmänt för att finansiera TV-sändningar i Europa. Det har emellertid varit sällsynt med helt reklamfinansierade radio- och TV-företag. I stället har man utnyttjat en kombination av reklam- inkomster och avgifter av olika slag.

Under senare tid har flera länder ändrat sin TV-strukturi riktning mot ett större antal programkanaler och större utrymme för reklam. Föränd- ringarna har ofta ett samband med att satellitsändningar från utlandet har börjat tas emot i landet.

Inför ett eventuellt beslut att införa reklamfinansiering i svensk TV kan det finnas skäl att dra lärdom av erfarenheter från länder där för- ändringar redan har inträffat.

I Storbritannien kännetecknas TV-strukturen av åtskillnad mellan fi- nansieringskällorna avgifter och reklam.

Det statliga TV-företaget BBC är helt avgiftsfinansierat och sänder ing- en reklam. Det utnyttjar två rikstäckande TV—kanaler.

Även reklam-TV har två kanaler. Den ena används av en rad regionala TV—bolag (”ITV-bolagen”), som dels medverkar i rikssändningar, dels sänder i den egna regionen. Den åärde TV—kanalen, Channel Four, pro- duceras av ett särskilt företag och är inriktad mot ”smala" program.

Försäljningen av reklamtid sköts av ITV—bolagen även för den reklam som sänds inom Channel Four. Inom ITV—systemet sker en viss in— komstomfördelning till förmån för de mindre bolagen. Verksamheten inom Channel Four finansieras med reklaminkomster.

Reklam-TV övervakas mycket ingående av den myndighet som har an- svaret för sändningarna, Independent Broadcasting Authority (IBA).

Den högsta tillåtna mängden reklam är normalt 7 minuter per timme. Reklaminslagen får sättas in i början och slutet av program och under s.k. naturliga avbrott. Vissa typer av program får inte brytas av reklam-

inslag.

Den brittiska regeringen har länge strävat efter att förändra denna struktur. Bl.a. har man sökt efter andra iinansieringskällor än licensav- gifter för BBC. I en s.k. vitbok nyligen har den brittiska regeringen lagt fram förslag för att öka konkurrensen i televisionen. Förslagen går bl.a. ut på att öppna en femte kanal för kommersiell TV, att öka konkurren- sen om sändningskoncessionerna för kommersiell TV och att byta ut IBA:s strikta reglering av reklam-TV-verksamheten mot en mer över- siktlig i en ny myndighets regi.

I Frankrike har antalet marksända 'I'V-kanaler fördubblats under 1980—talet. Det ökade antalet kanaler är ett led i en strategi som riktar sig mot utländska satellitkanaler.

För närvarande finns sex marksända TV-kanaler, av vilka emellertid bara kanalerna 1-3 är rikstäckande.

De företag som utnyttjar kanalerna är det nyligen privatiserade TF 1, de statliga Antenne 2 och FR 3, betal-TV—företaget Canal Plus och de relativt nybildade privata La 5 och M 6. Den statsägda kulturkanalen La Sept har ingen egen sändningskanal utan sänder i luckor i FR 3. Den sänds också över rundradiosatelliten TDF 1.

Antenne 2 och Fr 3 finansieras med avgiftsmedel och reklam. Canal Plus har en begränsad mängd reklam, men finansierias huvudsakligen med abonnemangsavgifter. TF 1, La 5 och M 6 är helt reklamfinansiera- de medan La Sept finansieras med statsmedel.

TF 1 och Antenne 2 får sända högst 12 minuter reklaminslag per timme medan FR 3, La 5 och M 6 får sända 10 minuter per timme. Betal-TV— kanalén Canal Plus får endast sända reklam under den tid då kodade program inte sänds. Under denna tid är reklammängden mycket hög. Bortsett från att endast ett reklamavbrott tillåts i filmer finns inga sär- skilda regler för hur reklaminslagen får sättas in i programmen.

Konkurrensen om tittarna mellan det stora antalet reklamfinansierade TV-kanaler har enligt samstämmiga bedömare haft en påtaglig inver- kan på programutbudet. Inriktningen på bred underhållning är mycket stark och de ”smalare" program som tidigare fanns har i stor utsträck- ning försvunnit eller flyttats till mindre attraktiva sändningstider.

I Förbundsrepubliken Tyskland är det delstaterna som bestämmer över radio och TV. Det finns sedan länge två riksomfattande TV—organisatio- ner, ARD och ZDF, som sänder riksomtäckande och regionala program i tre kanaler. Sändningarna finansieras med avgifter och reklam.

ARD och ZDF får sända högst 20 minuter reklam per dag. Reklaminsla— gen sänds mellan kl. 17.30 och 20.00. All reklam skall sändasi block och tillåts inte bryta program.

Under de senaste åren har emellertid också frekvenser för marksänd- ningar upplåtits för privata, reklamfinansierade sändningar, bl.a. av fö- retag som också sänder tyskspråkiga sändningar i satellit. Dessa sänd- ningar är helt reklamfinansierade och har ett programutbud som i stor utsträckning är inriktat på underhållning.

I de privata TV-kanalerna får upp till 20 % av sändningstiden bestå av reklam. Det är tillåtet att sända reklam även efter kl. 20. Endast ett re- klamavbrott är tillåtet i filmer. Andra program får brytas av reklamin- slag om de är längre än 45 minuter.

I Italien hade det statliga radio- och TV-företaget RAI monopol fram till år 1976. Då medgavs genom ett domstolsutslag lokala kommersiella TV-sändningar. Sedan dess har de lokala sändningarna utvecklats till privatägda rikstäckande kedjor med ett samordnat programutbud.

För närvarande sänder RAI i tre TV—kanaler, av vilka en delvis är in- riktad på regionala program. De tre viktigaste privatägda TV—kedjorna ingåri koncernen Fininvest.

Reklam förekommer både i RAI:s sändningar och i de privatägda kedjor- na. RAI får sända 5 % reklam i genomsnitt och 10 % under en given tim- me. Reklaminslagen sänds huvudsakligen mellan programmen, men program som är längre än en timme får brytas av reklam. RAlzs verk- samhet finansieras också med avgifter.

I de privata TV-kanalerna är reklammängden betydligt större. Enligt en överenskommelse år 1987 mellan annonsörerna och koncernen Fin- invest skall reklaminslagens omfattning begränsas till 16 % av sänd- ningstiden under bästa sändningstid och 18 % under övrig tid.

Programutbudeti de privata kedjorna är så gott som uteslutande inrik- tat på underhållning. RAI däremot sänder program av olika slag. Enligt uppgift finns det emellertid en tendens hos RAI atti högre grad än tidi- gare placera kultur- och faktaprogram utanför bästa sändningstid.

Den statliga televisionen i Spanien sänder i två kanaler och är helt re- klamfinansierad. Det finns också reklamfinansierade regionala statio- ner som sänder i en tredje kanal.

Reklaminslagen får inte överstiga 10 % av den totala sändningstiden el- ler 8 minuter under en given timme. I sportsändningar och nyhetspro- gram får reklam sändas i "naturliga pauser” medan andra program får brytas av reklam om de är längre än 52 minuter.

Ett beslut är fattat om att upprätta tre nya privata TV-kanaler. Sänd- ningarna beräknas kunna starta år 1990.

Det komplicerade TV—systemet i Nederländerna syftar till att fördela infiytandet över televisionen mellan olika politiska och religiösa grup- per i landet. Det finns ett antal olika programföretag som representerar dessa grupper och som tilldelas sändningstid i förhållande till grupper- nas medlemsantal.

Den holländska televisionen sänder i tre kanaler. Sändningarna finan- sieras både med avgifter och reklam, men den tillåtna reklamtiden är

begränsad. Nyligen ökades den tillåtna reklamtiden från 4 % av sänd- ningstiden till 5 %. Reklamen sändsi block mellan programmen. Ingen reklam får sändas under sön- och helgdagar.

För att förhindra att intresset att få reklaminkomster skall påverka pro- grampolitiken sköts försäljningen av reklamtid av ett särskilt bolag, som är fristående från de sändande bolagen.

Ett förslag har lagts fram om att förändra en av kanalerna i mer kom- mersiell riktning, men projektet har ännu inte förverkligats.

I Finland är det den statliga rundradion, Oy Yleisradio Ab (YLE), som har sändningstillstånd for de fyra TV-kanaler som utnyttjas. Inom ra- men för YLEzs tillstånd förekommer emellertid sändningar även av andra programföretag.

YLE:s egna sändningar sker i två kanaler. De finansieras med avgifter. Viss programtid i de båda kanalerna är emellertid uthyrd till det kom- mersiella TV-företaget MTV, som finansierar sin verksamhet med re- klamintäkter. Indirekt finansieras alltså även YLE:s verksamhet delvis med reklam.

Som en reaktion på tillkomsten av satellitsändningar beslöt man i mit- ten av 1980-talet att inleda sändningari en tredje TV—kanal. Sedan ett år tillbaka är dessa sändningar igång i delar av Finland. Programföre— taget, Oy Kolmostelevisio AB ("TV 3”), ägs av YLE, MTV och industri— koncernen Nokia. Enligt de ursprungliga planerna skulle verksamhe- ten finansieras med en kombination av abonnemang och i första hand regionalt inriktad reklam. Abonnemangsplanerna har emellertid inte förverkligats utan sändningarna är helt reklamfinansierade.

Reklaminslagen får uppta högst 15 % av sändningstiden i MTV och Kol- mostelevisio. Reklamavbrott i programmen får ske enligt vissa regler.

Sedan den 1 december 1988 sänds en svensk TV-kanal över Helsingfors- området. Innehållet utgörs av program från både Kanal 1 och TV 2. Sän- dare för övriga delar av sydvästra Finland kommer att tasi bruk de när— maste åren. Även dessa sändningar sker inom ramen för YLE:s sänd— ningsrätt.

Erfarenheterna av att ha två från varandra fristående reklamfinansie- rade TV—kanaler har inte varit odelat positiva. Bl.a. har reklamintäk- terna för MTV minskat, delvis beroende på konkurrens från den tredje kanalen.

Nyligen har man därför i Finland beslutat att åter förändra landets TV— struktur. Fr.o.m. år 1993 skall den reklamfinansierade televisionen koncentreras i den nuvarande tredje kanalen, som skall byggas ut till 95—procentig hushållstäckning. Beslutet innebär att YLE:s sändningar blir fria från reklam och att MTV och Kolmostelevisio slås samman. Ge- nom förändringen hoppas man att reklamintäkterna kommer att öka från nuvarande knappt 600 milj. ka per år till 800 milj. ka i fasta priser år 1995. Överföringen av medel från rekamkanalen till YLE vän- tas under samma tid öka från 287 milj. ka till 445 milj. F mk.

I Danmark är det statliga Danmarks Radio (DR) avgiftsfinansierat och sänder TV i en kanal. Sedan den 1 oktober 1988 har DR fått konkurrens genom den delvis reklamfinansierade TV 2.

TV 2 ägs av staten men är fristående från DR. Avsikten är att sändning- arna dels skall vara rikstäckande, dels regionala. Tio minuters riks- täckande reklam och fem minuters regional reklam tillåts per dag. Re- klaminslagen får sändas i block om högst fem minuter som skall place- ras mellan programmen. Sändningstiden för reklam får inte överstiga 10 % av den samlade sändningstiden.

Reklamtiden säljs av ett företag som är fristående från programföreta- get. Dessutom erhåller TV 2 en del av sin finansiering från avgiftsme- del.

I Norge sänder den statliga Norsk Rikskringkasting (NRK) TV i en ka— nal. Sändningarna finansieras med avgifter och skatt på TV—apparater.

Våren 1988 lade den norska regeringen fram ett förslag till att en riks- täckande TV 2-kanal skulle inrättas inom ramen för NRK från år 1993. Redan dessförinnan skulle emellertid reklam tillåtas i NRK:s nuvaran- de sändningar.

Det har inte varit möjligt att nå majoritet för förslaget i det norska stor- tinget.

TV-strukturen i USA skiljer sig mycket från den i de europeiska länder- na. TV—verksamhet betraktas där i första hand som en ekonomisk verk- samhet som bedrivs i vinstsyfte. Den reglering som finns syftar i första hand till att förhindra att enskilda TV-företag växer sig för starka. Där- emot har man avskaffat tidigare regleringar som innebar att TV—statio- nerna måste sända program inom olika kategorier för att tillgodose ett allmänintresse.

Det finns tre landstäckande TV -nät, "networks", som samarbetar med ett stort antal lokala TV—stationer som sänder ut TV—nätens program tillsammans med visst eget material. Dessutom finns oberoende TV—sta- tioner som sätter samman sitt eget programmaterial. Några av dessa, s.k. ”superstations”, distribuerar sina program via satellit över stora de- lar av USA. Kabeldistributionen är också väl utbyggd, och det finns ett stort antal programföretag som förser kabelnäten med program.

-Den amerikanska televisionen är sedan gammalt reklamfinansierad. Reklammängden är mycket stor. Betal-TV lanserades i USA som ett sätt för TV-tittarna att köpa sig fria från de störande reklaminslagen i de vanliga TV—prograrnmen.

Vid sidan av den kommersiella televisionen finns i USA s.k. Public Ser- vice Television som arbetar med målsättningen att sända program av de kategorier som inte kommer fram i de kommersiella kanalerna. Public Service Television har arbetat med knappa resurser och finansierats med bidrag från det allmänna och från enskilda personer. Itakt med att de offentliga bidragen har skurits ner har situationen försvårats, och sändningarna har i viss mån fått öppnas för reklam.

USA erbjuder goda möjligheter att studera vilken effekt reklamfinan— siering av konkurrerande TV—kanaler har på programutbudet. Följande sammanfattning bygger på Blumler: Television in the United States: Funding Sources and Programming Consequences, 1986.

* Det finns en stark tendens att anpassa programutbudet så att publiken maximeras vid alla tillfällen och för alla typer av pro— grammaterial.

* Alla programidéer sållas noga redan på förhand med hänsyn till möjligheterna att dra publik. Program som förlorar publikande- lar läggs ner.

* Programutbudet inriktas mot underhållning i olika former och undviker mindre populära programformer.

* Annonsörerna har stort inflytande över programsättning och

programinnehåll. Denna översikt ger anledning till en allmän slutsats.

Om två eller flera TV—företag konkurrerar på ungefär lika villkor om inkomsterna från en och samma reklammarknad tenderar programut- budet att anpassas till en minsta gemensam nämnare av populära pro- gram, som är avsedda att dra en stor publik och därmed ge höga reklam- inkomster. Program som kan väntas intressera mindre grupper inom publiken försvinner helt eller flyttas till obekväma sändningstider.

Konsekvensen av detta blir en programmässig likriktning som innebär att alla TV—kanaler visar ungefär samma slag av program vid samma tid. TV —tittarna har visserligen flera kanaler att välja mellan, men va]- friheten blir illusorisk om alla kanaler visar likartade program. För de TV—tittare som vill se program av annat slag än majoriteten finns ing-

enting. Exempel på länderi denna kategori är Italien, Frankrike och USA.

De länder som, hittills, har lyckats förena reklamfinansiering med ett omväxlande programutbud är de där det inte har förekommit någon konkurrens om reklaminkomsterna. I dessa länder har det enskilda TV- företaget normalt en starkare ställning i förhållande till annonsörerna, men inslaget av offentlig reglering är också större.

Storbritannien, Nederländerna och Västtyskland tillhör denna katego— ri, liksom Danmark och Finland. I Danmark är erfarenheterna av reklam—TV ännu mycket färska. I Finland har man, som nämnts, beslu- tat återgå till en ordning där ett programföretag kommer att ha hand om all inhemsk reklam-TV.

4. Vad kostar televisionen?

4.1. Allmänt

Ett TV—företags kostnader kan grovt delas upp i tre komponenter, näm- ligen kostnader för utsändningen, kostnaden för att sätta samman pro- gramutbudet och kostnaden för att anskaffa programmen.

Förutom dessa kostnader, som avser själva verksamheten, tillkommer kostnader som har att göra med finansieringssättet. Ett reklamfinansie- rat TV-företag måste t.ex. avlöna personer som säljer reklamtid och granskar reklaminslag. Vid en finansiering med avgifter tillkommer kostnader för att debitera och inkassera avgifterna.

Kostnaden för själva TV—verksamheten kan variera mycket beroende på vilken teknik som valts och vilka ambitioner som gäller för verksam- heten.

Med kostnader för utsändningen avser jag kostnaderna för den verk- samhet som innebär att ett färdigkomponerat programutbud görs till- gängligt for mottagning. Kostnaderna för utsändning varierar med den valda sändningstekniken, framför allt på grund av att olika stor andel av kostnaderna faller på TV-företaget resp. på allmänheten.

Ett TV-företag som sänder via satellit betalar för satellitkapaciteten samt för upplänkningen till satelliten, inkl. kostnader för program- transporten mellan företagets avvecklingspunkt och upplänksstationen. Den årliga kostnaden vid användning av en medeleffektsatellit kan uppskattas till 30—40 milj.kr. per år.

För att publiken skall kunna ta emot satellitsändningarna fordras stora investeringar i mottagarledeti form av satellitmottagare och kabelnät. Den sammanlagda kostnaden per anslutet hushåll blir därför förmodli- gen betydligt större vid satellitsändning än vid traditionell marksänd- ning, men endast en mindre del bärs av det sändande företaget.

Vid vanliga marksändningar är varje Sändares räckvidd begränsad till som mest ca 70 km från sändaren. Om sändningarna skall kunna tas emot inom större sammanhängande områden fordras därför att ett nät av sändare anläggs. Dessutom kan det inom en viss sändares räckvidds— område finnas områden där mottagningsförhållandena är ogynnsamma och där kompletterande sändare måste användas för att mottagningen skall bli fullgod.

Kostnaden för ett marksändarnät beror på vilka ambitionerna är i fråga om befolkningstäckning. Ett TV-företag som t.ex. endast hade för av- sikt att nå invånarna i Storstockholmsområdet skulle kunna uppnå det- ta med hjälp av en sändare i Nacka samt eventuellt några mindre sän- dare inom området. Till en årlig kostnad i storleksordningen 3 milj.kr. skulle ett sådant TV-företag kunna nå en publik som omfattar över 1,5 miljoner människor.

Om täckningsambitionerna är högre stiger kostnaderna, både totalt och per person i publiken, eftersom flera sändare måste anläggas och på grund av att antalet personer som betjänas av en viss sändare blir lägre i mer glesbefolkade områden. I avsnitt 4.3 anger jag den årliga kostna- den för ett nytt, rikstäckande sändarnäti Sverige till 195 milj.kr. per år.

Med marksändare blir kostnaden för allmänheten lägre än vid satellit— sändningar. Vissa kostnader kan emellertid falla på mottagarna även vid utbyggnad av nya marksända TV-kanaler. Antenner kan behöva bytas ut och centralantennanläggningar kan behöva kompletteras med ny förstärkarutrustning.

Kostnaden för att sätta samman programutbudet avser den basorganisa- tion som varje TV-företag behöver för att kunna sätta ihop och presente- ra ett sammanhängande programutbud. Till dessa kostnader kan räk- nas t.ex. allmän administration och service, programkontroll, referens- bandning, arkiv och programpresentation. Även kostnader för att trans-

portera program från produktionsplatser utanför huvudorten bör kunna räknas dit.

Kostnaderna för att sätta samman programutbudet påverkas antagli- gen mindre än andra kostnader av vilka ambitioner som i övrigt gäller för verksamheten. Jag vill emellertid peka på några faktorer som kan leda till kostnadsskillnader.

En decentraliserad organisation av det slag som Sveriges Television har innebär att programproduktion sker på ett stort antal platser. Detta in- nebär dels att det måste finnas resurser för administration och service på alla dessa platser, dels att programmen måste transporteras via ka— bel eller radiolänk - till programkontrollen där all utsändning sker. Därför medför en decentraliserad organisation ökade kostnader av detta slag.

Kostnaderna för att dokumentera programutbudet, för referensband- ning, är beroende av vilka krav i detta avseende som ställs av det sän- dande landets myndigheter. I Sverige krävs det att allt som sänds ban- das och bevaras i sex månader. För TV—företag som sänder via satellit från utlandet finns troligen inga krav på programdokumentation.

Kostnaderna för att anskaffa programmen är de som kan variera mest beroende på vilka ambitioner som styr verksamheten.

Produktionskostnaden för ett egenproducerat program kan variera in- om mycket vida ramar. Billigast är program där några personer samta- lar i en studio. Dyrast är TV-dramatik, särskilt om det är fråga om his- toriska kostymer och om en stor del av inspelningen sker utanför stu- dion.

Kostnaderna för inköpta program är mycket lägre än för egenproducera- de. Det pågår en omfattande export av TV-program från i första hand USA. Dessa program är producerade för den amerikanska marknaden och har tjänat in sina inspelningskostnader där. När programmen er- bjuds för export sker det till priser som kan vara en trettiondedel av kostnaden för att producera ett motsvarande program i Sverige.

Ett TV-företag som nöjer sig med att sända inköpta program, kanske med tonvikt på äldre material, kan därför klara sig undan med mycket

låga programkostnader. Om i stället ambitionen är att sända en stor an— del egenproduktioner, och framför allt en stor andel egenproducerad dramatik, kan programkostnaderna bli mycket höga.

Den uppdelning som jag har ort i olika slag av kostnader kan vara än- damålsenli g om man vill beskriva TV-verksamhetens kostnadsstruktur och hur kostnaderna påverkas av olika ambitionsnivåer och olika tekni- ska lösningar. Däremot är det inte troligt att de olika kostnadsslagen kan avläsas direkt i ett 'I'V—företags bokföring, eller att verksamheten är organiserad så att de olika delarna av verksamheten kan urskiljas. Det kan t.ex. vara svårt att skilja verksamhet med att sätta samman programutbudet från produktion av t.ex. nyhetsprogram. Program- transporterna från produktionsorten till utsändningsorten kan, som fal- let är i Sverige, vara samordnade med sändningsverksamheten.

I avsnitt 4.2 beskriver jag något närmare Sveriges Televisions ekonomi med särskild tonvikt på programsammansättningens betydelse. Avsnit- ten 4.3 och 4.4 är ett försök att beräkna kostnaderna för ett fristående TV—företag som sänder i ett nytt, rikstäckande sändarnät.

4.2. Kostnader för Sveriges Television

Som jag har beskrivit i kapitel 2 är Sverigedelevision ett dotterbolag inom Sveriges Radio-koncernen. Det är moderbolaget i koncernen, Sve- riges Radio AB, som beslutar om medelstilldelningen till dotterbolagen. Ansvaret för programinsamling och programdistribution åvilar telever- ket, sorn för dessa uppgifter anvisas särskilda medel.

För räkenskapsåret 1987/88 uppgick Sveriges Televisions intäkter till totalt 1 522 milj.kr. Av inkomsterna utgjordes 1 446 milj.kr. av avgifts- medel medan övriga intäkter uppgick till 76 milj.kr.

Sveriges Televisions budget uppgick till 1 502 milj.kr., och fördelades på ändamål på följande sätt.

Milj.kr. Procent Egen allmän produktion 759 50 Nyheter och sport 256 17 Främmande produktion 123 8 Sändning 39 3 Programadministration 58 4 Service 225 15 Företagsledning 42 3

Tabellen illustrerar egenproduktionens betydelse för TV-företagets kostnadsstruktur. 67 % av de totala utgifterna hänför sig till egen pro— gramproduktion. Av de utgifter som är direkt relaterade till program- produktion, 75 % av de totala utgifterna, hänför sig 90 % till egenpro- duktionen.

En slutsats som kan dras av detta är att detär egenproduktionens kost- nader som har den största betydelsen för kostnadsutvecklingen för ett TV—företag. Kostnadsstegringari form av löneglidning eller ökade kost- nader för medverkande kan därför få relativt stor betydelse. Det får gi- vetvis även förändrade ambitioner när det gäller egenproduktionens omfattning. Kostnadsstegringar för inköpt material får inte alls samma genomslagskraft, eftersom dessa kostnader utgör en relativt liten del av totalkostnaden.

Sändningstiden för rikssändningar under en genomsnittlig vecka förde- lades på olika programkategorier enligt följande tabell (tim/v). I kolum- nen till höger anges andelen egenproduktion av förstasändningarna.

Första- Repriser Andel egen- sändning prodi l:a sändn. (%) Fakta 20,2 8,4 78 Dramatik 15,9 6,1 16 Musik och musikdramatik 2,9 1,1 58 Nöje 8,2 2,6 68 Barn 6,5 4,3 51 Ungdom 1,8 0,7 61 Speciella grupper 3,9 0,5 37 Nyheter 9,4 — 90 Sport 1 1,3 0,2 45 Övrigt 0,8 0,7 98 Summa 80,9 24,6 57

Regionala program sändes under sammanlagt 8,8 timmar per vecka i genomsnitt.

Nyheter och faktaprogram upptar tillsammans ungefär lika stor del, 35 %, av sändningstiden för förstasändningar som programkategorierna dramatik, musik, nöje och ungdom. Sportsändningarna utgör ca 15 % medan barnprogrammen är 8 %. Programmen för "speciella grupper”, dvs. språkliga minoriteter och handikappade, uppgår till 5 %.

Det förtjänar att understrykas att programkategorierna inte kan ses som beteckningar för "populära” och "mindre populära” program. De flesta av kategorierna rymmer program av mycket varierande karaktär. Tabellen visar emellertid att Sveriges Televisions programutbud är om- växlande både när det gäller form, ämnesområden och målgrupper.

Av tabellen framgår att nära 60 % av förstasändningarna utgörs av egenproducerat material. Med egenproduktion avses i det här samman- hanget inte bara program som har .orts inom företaget utan också s.k. utläggningar och samproduktioner där Sveriges Television har haft in- flytande över produktionen.

Egenproduktionens andel varierar mycket mellan programkategorier- na, från över 80 % för bl.a. faktaprogram och nyheter till 16 % för dra- ma. Anledningarna till detta är flera. Det ligger i sakens natur att ny- hetsprogram och program som handlar om t.ex. aktuella svenska sam- hällsfrågor måste produceras i landet medan en stor del av programmen för "speciella grupper" är inköpta från invandrarnas hemländer. Samti— digt har givetvis kostnaderna stor betydelse. I föregående avsnitt peka- de jag på att kostnaderna för att producera ett avsnitt TV—dramatik och att köpa in det förhåller sig som 30 till 1. Detta får antas vara en avgö- rande faktor bakom den låga andelen egenproduktion i programkatego- rin drama.

De faktorer som påverkar TV-avgiftens höjd är huvudsakligen kost- nadsutvecklingen, utvecklingen av antalet avgiftsbetalare, ökad tilldel- ning av medel till följd av exempelvis ambitionsförändringari fråga om programpolitiken samt yttre faktorer såsom förändringar i beskattning- en.

Nuvarande system för kompensation av Sveriges Radio—koncernens kostnadsökningar innebär att de medel som tilldelas koncernen är vär- desäkrade enligt ett kombinerat pris— och löneindex. Detta index har hittills visat sig väl anpassat till kostnadsutvecklingen inom koncernen.

Den ökade konkurrensen inom TV—området innebär att kostnaderna för vissa knappa resurser ökar. Ett exempel är förvärv av rättigheter till vissa programtyper såsom idrottsevenemang, långfilmer och TV—dra- matik. Ett annat är gager och ersättningar till medverkande samt löner till personal inom vissa yrkesgrupper.

Utvecklingen mot stigande kostnader har redan börjat på grund av kon— kurrensen från TV-företag som sänder över satellit.

Det är tänkbart att konkurrensen kan komma att bli hårdare om ytter- ligare ett marksändande TV-företag skulle etableras i Sverige.

Samtidigt kan man vänta sig att tillkomsten av ett marksändande reklam—TV—företag också kommer att leda till att vissa kostnader sjun- ker för Sveriges Television. Om ännu ett företag utnyttjar marksändar- nätet kommer det att kunna bidra till vissa kostnader som i dag betalas

helt med avgiftsmedel. En förändring av kanalstrukturen till följd av att en fristående konkurrent tillkommer kan leda till lägre kostnader. I en situation där det konkurrerande företaget också sänder i rikstäckan- de marksändningar blir det också mindre angeläget att de mest attrak- tiva programmen sänds i just Sveriges Televisions sändningar. Det be- höver då inte heller nödvändigtvis ligga i varken Sveriges Televisions eller ett eventuellt reklam-TV- företags intresse att genom konkurrens om programmen driva fram en hög prisnivå.

På längre sikt bör man kunna räkna med att en ökad verksamhetsvo- lym inom TV-området resulterar i ett ökat utbud av program, arbets- kraft etc. Därigenom skulle kostnadsstegringarna begränsas. För vissa slag av tillgångar, t.ex. unika sportevenemang, är det emellertid troligt att en högre prisnivå kommer att bli bestående.

Det bör emellertid betonas, att även mycket stora kostnadsstegringar på t.ex. vissa inköpta sportsändningar får ganska liten betydelse, efter- som kostnaden för inköpta program utgör en relativt liten andel av to- talkostnaden för Sveriges Television.

Antalet TV-avgifter är för närvarande ca 3,3 miljoner. I sina anslags- framställningar för år 1991 uppger Sveriges Radio och Radiotjänst i Ki- runa AB som en målsättning att antalet avgifter skall öka med 100 000 till 3,4 miljoner genom bl.a. intensifierad bekämpning av avgiftsskol- ket. Om en allvarlig försämring av betalningsmoralen i stället skulle uppträda skulle det givetvis medföra att inkomsterna sjunker. Om re- sursbehovet är oförändrat skulle en minskning med exempelvis 100 000 avgifter medföra att de lojala avgiftsbetalarna tvingades betala ungefär 110 kr. mer per år i TV-avgift.

Betalningsmoralen påverkas troligen av många faktorer, av vilka några är risken för upptäckt och uppbördsorganisationens effektivitet. En vä- sentlig orsak till en hög avgiftsmoral är antagligen övertygelsen om att man får något värdefullt för pengarna, att den avgiftsfinansierade verk- samheten är en angelägenhet för alla.

Hösten 1988 framlade Sveriges Radio AB ett förslag om en särskild me- delsförstärkning till koncernen på grund av förändringar i den svenska och internationella mediemiljön. Mot bakgrund av en särskild studie,

den s.k. SR-studien, föreslogs successiva medelstillskott så att anslags- nivån efter fem år skulle ha ökats med 500 milj.kr. per år i fasta priser.

I den nämnda SR—studien redovisades för Sveriges Televisions del ett särskilt medelsbehov för regionala satsningar, ökad kvalitet, förstärk- ning av vissa konkurrensutsatta områden samt väntade kostnadssteg- ringar till följd av den hårdnande konkurrensen. Behovet av medelstill- skott angavs i studien till 300 milj.kr.

I prop. 1988/89:129 med förslag till medelsanvisningar till Sveriges Ra— dio m.m. ansåg utbildningsministern att ett ställningstagande till Sve- riges Radios reformförslag borde anstå ytterligare en tid med hänvis— ning till den översyn av TV-politiken som skulle företas. Riksdagen be— slöt (1988/89zKrU 21, rskr. 311) i enlighet härmed.

I sin anslagsframställning för år 1991 upprepar Sveriges Radio AB för— slaget om en särskild resursförstärkning till koncernen. Sveriges Radio anser att utvecklingen inom medieområdet under det senaste året har visat att SR—studiens planeringsinriktning och bedömning av resursbe— hovet alltjämt äger giltighet.

Eftersom antalet TV—avgifter för närvarande uppgår till ca 3,3 miljoner skulle en höjning av Sveriges Radio-koncernens resursnivå med 500 milj.kr. innebära en avgiftshöjning med ca 150 kr. per avgiftsbetalare.

Kommittén för indirekta skatter har föreslagit (Reformerad mervärde— skatt m.m., SOU 1989:35) att mervärdeskatt skall tas ut på 'I'V-avgif- ter. Enligt Sveriges Radios anslagsframställning skulle en sådan åtgärd leda till att avgiften behövde höjas med 206 kr. per år.

Det är svårt att göra några säkra förutsägelser om hur den förändrade konkurrenssituationen kommer att utvecklas och hur den kommer att påverka kostnadsstegringarna för Sveriges Radio-koncernen vid oför- ändrad verksamhet. Vissa kostnader kommer att stiga medan andra kommer att sjunka. Nettoresultatet kan bli att kostnaderna stiger mer än den allmänna pris— och lönestegringstakten men stegringen kan ock- så bli långsammare.

En förbättrad betalningsmoral för 'I'V—avgifter kan leda till en viss in- komstökning, som dock begränsas av att redan nu de flesta TV-inneha- vare betalar sin avgift.

Detta är inte platsen att ta ställning till Sveriges Radios förslag om rea- la resursförstärkningar. De avgiftshöjningar som skulle krävas om kon- cernens önskemål skulle tillgodoses skulle emellertid stanna vid sam- manlagt 150 kr., uppdelat under en femårsperiod.

Vid sidan av höjningar som betingas av Sveriges Radio—koncernens verksamhet kan en omläggning av skattesystemet givetvis leda till för- ändringar av de avgifter som TV-innehavarna måste betala.

Om ett nytt programföretag skall börja sända uppkommer kostnader dels för ett eventuellt nytt sändarnät, dels för programverksamheten. Jag har valt att redovisa dessa var för sig och börjar med kostnaderna för sändarnätet.

4.3. Kostnader för ett rikstäckande sändarnät

De befintliga sändarnäten för TV

TV 1-nätet och TV 2-nätet har samma struktur och använder sig av samma master, stationshus, anläggningar för kraftförsörjning m.m. Det finns 54 större och ca 500 mindre sändarstationer. Alla större sändar- stationer och de flesta av de mindre stationerna innehåller sändaran- läggningar för både TV 1 och TV 2.

De större sändarstationerna täcker ett område med en radie av upp till 70 km från stationen. Sändarna har hög effekt och antennerna har mon— terats i höga master, som dessutom som regel är belägna på berg eller kullar.

Programmen överförs till de större stationerna med hjälp av radiolänk- förbindelser. Radiolänkar är ett slags riktade radioöverföringar som i steg om ca 50 km bildar en överföringskedja. Vid varje sändarstation för TV matas TV-programmen in på stationens TV-sändare.

De större sändarstationerna täcker ca 95 % av landets befolkning. De mindre sändarstationerna används dels för att eliminera brister i täck- ningen inom de större sändarstationernas nominella täckningsområ- den, dels för att täcka bebyggelse utanför dessa områden. De mindre sändarstationerna har varierande storlek och utförande med räckvidder från någon km och upp till någon mil. De är s.k. slavsändare vilket bety- der att de tar emot programmet från närmaste större sändare och åter- utsänder det på egen frekvens.

99,9 % av landets befolkning beräknas kunna ta emot TV-sändningar-

na.

TV l—nätets sändare sänder i de flesta fall inom ett lägre frekvensband (VHF) än TV 2—nätets sändare (UHF). På grund av vågutbredningstek— niska skillnader måste UHF-Sändarna arbeta med högre effekter, vil- ket gör att driftskostnaderna är högre för TV 2—nätet.

Över TV 2-nätet sänds också regionala program, för närvarande över åtta områden. Eftersom nätet från början planerats endast för rikspro- gram har det blivit nödvändigt att komplettera nätet med vissa sändare för att anpassa täckningen till de önskade regionerna. Dessa komplette- ringar pågår ännu enligt en av riksdagen fastlagd plan.

I televerkets uppdrag ingår också att svara för programinsamling åt Sveriges Radio—koncernen, dvs. för programöverföring mellan program- företagens olika produktionsplatser (permanenta eller tillfälliga) innan den egentliga utsändningen till allmänheten sker.

För år 1990 har riksdagen av TV—avgiftsmedel anvisat 165,41 milj.kr. till investeringskostnader och 288,6 milj.kr. till driftskostnader i det av te— leverket förvaltade sändar- och förbindelsenätet.

Alla investeringar i rundradionätet skrivs av direkt med 100 %, varför kapitalkostnadernas storlek inte utan vidare kan anges.

Samarbetet mellan televerket och Sveriges Radio—koncernen regleras i ett särskilt avtal. Av avtalet framgår bl.a. att programföretagen inom Sveries Radio-koncernen har ovillkorlig förtur till näten men att tele- verket får hyra ut överkapaciteti näten till andra kunder. Inkomsterna från uthyrningen skall disponeras i samråd mellan Sveriges Radio och

televerket. För olika gemensamma frågor finns en teknisk styrkommit- té med representanter för Sveriges Radio och televerket.

Vid sidan av Sveriges Radio—koncernens sändningar används sändarnä- ten också för andra ändamål. Radiotidningar sänds ut över Pl-sändarna nattetid, då de inte används för andra ljudradiosändningar. Vidare an- vänds sändarna för överföringar till slutna grupper under den tid då rundradiosändningar inte pågår. Icke utnyttjat utrymme i signalen för rundradiosändning används för t.ex. personsökningssystemet MBS. Dessutom placeras utrustning för andra kommunikationstjänster ofta i stationshus och sändarmaster som har byggts upp för rundradioända- mål. På samma sätt kan utrustning för t.ex. radiolänkar för rundradions behov vara placerad i stationer som har anlagts för andra ändamål inom televerket.

De hyresinkomster som rundradiorörelsen erhåller genom att anlägg— ningarna upplåts för andra ändamål beräknas till ca 65 milj.kr. för år 1989.

F rekvenstekniska förutsättningar för ytterligare TV—nät

För markbundna TV-sändningar gäller sedan år 1961 en internationell frekvensplan, den s.k. Stockholms—planen. I denna plan har flertalet större TV-stationeri Sverige tilldelats fyra sändningskanaler, en sänd- ningskanal i VHF-bandet (kanalerna 2-11) och tre sändningskanaler i UHF—bandet (kanalerna 21-68). För TV 1-nätet används huvudsakli- gen VHF—kanaler och för TV 2-nätet UHF—kanaler. I UHF-bandet har frekvenser avsatts för ytterligare två landstäckandet TV—nät ("TV 3" och "TV 4”).

För huvuddelen av de mindre stationerna i nätet finns ingen fastlagd frekvensplan för TV 3 och TV 4. Frekvensplaneringen för dessa statio- ner har förutsatts ske när en utbyggnad blir aktuell. Möjligheterna att tilldela samtliga ca 500 mindre stationer frekvenser för TV 3 och TV 4 bedöms vara goda.

Utbyggnad av ett tredje TV—nät

Om ett tredje rikstäckande TV—nät skulle byggas ut kan det ske genom att de nuvarande stationsanläggningarna utnyttjas. Befintliga hus, master och kraftförsörjningsinstallationer kan användas. Det är också möjligt att ansluta TV 3—nätets sändare till samma sändarantenner som används för TV 2—nätet.

Enligt vad jag har inhämtat från televerket är det möjligt att på tre år uppnå en befolkningstäckning av ca 98 %. Turordningen mellan enskil- da stationer är då sådan att snabbast möjliga ökning av täckningen er- hålls med så få stationer som möjligt, men det är givetvis möjligt att också tillämpa en annan turordning.

Under det första utbyggnadsåret skulle större sändarstationer för TV 3 tas i bruk i Malmö, Hörby, Göteborg, Borås, Norrköping, Stockholm, Örebro, Västerås, Borlänge, Sundsvall, Vännäs och Älvsbyn. Dessutom skulle ca tio mindre stationer börja användas. Befolkningstäckningen uppgår då till 55 %. Sändningarna skulle kunna inledas ungefär ett år efter beslut.

Det andra utbyggnadsåret skulle de större sändarstationerna i Helsing- borg, Emmaboda, Halmstad, Varberg, Nässjö, Jönköping, Trollhättan, Uddevalla, Skövde, Motala, Karlstad, Sunne, Uppsala, Gävle, Mora, Bollnäs, Hudiksvall, Östersund, Sollefteå, Örnsköldsvik, Skellefteå, Ka- lix och Gällivare samt ca tio mindre stationer kunna starta. Den sam- manlagda befolkningstäckningen vid periodens slut uppgår till 85 %.

Under det tredje året förses övriga större sändarstationer med TV 3-ut— rustning, dvs. stationerna i Karlskrona, Karlshamn, Vislanda, Finnve- den, Visby, Västervik, Kisa, Trollhättan, Filipstad, Östhammar, Sveg, Ånge, Tåsjö, Lycksele, Storuman, Arvidsjaur, Överkalix, Pajala och Ki- runa. Dessutom tas ca fem mindre stationer i bruk. Befolkningstäck- ningen har då stigit till 98 %.

För att en täckningsgrad för den tredje kanalen som motsvarar TV 2- nätets skall kunna uppnås behöver också resten av de ca 500 mindre sändarstationerna kompletteras. Televerket har förutsatt att detta skall ske under en fyraårsperiod, men det kan också göras snabbare. Täck- ningsgraden skulle efter det fjärde året vara 99 %, efter det femte året

99,4 %, efter det sjätte året 99,7 % och efter det sjunde och sista året 99,9 %.

Progra'möverföringen till sändarstationerna kan ske genom radiolänk, optisk kabel eller satellit. Vilken metod som bör väljas beror enligt tele- verket bl.a. på tidsmässiga faktorer och tillgången till satellitkapacitet. Satellitdistribution skulle ha den fördelen att programmet kan bli till- gängligt från början i hela landet, dvs. även i de delar där marksändar- nätet ännu inte har byggts ut. Om man, som televerket förutsätter, av kostnadsskäl utnyttjar satelliter med låg effekt, kommer dock möjlighe- ten att ta emot programmen direkt från satelliten att i huvudsak be- gränsas till kabel-TV-nät.

Kostnader

En fullständig utbyggnad innebär att 54 större och ca 500 mindre sän- darstationer skall kompletteras med sändare för ännu en TV-kanal. Vi- dare skall programförbindelser upprättas.

Investeringskostnaden uppskattas till ca 390 milj.kr.

Televerket har angett ett preliminärt pris för att tillhandahålla ett sän- darnät. Priset uppgår till 195 milj.kr. per år vid full utbyggnad, förut- satt att televerket svarar för kapitalanskaffning. Priset täcker ränte— och avskrivningskostnader, driftskostnader inklusive kostnader för pro- gramförbindelser till sändarstationerna samt hyreskostnader för an- vändning av utrymmen i befintliga stationer. Den avgiftsfinansierade rundradioverksamheten beräknas till följd av detta enligt televerket kunna tillföras hyresintäkter och rationaliseringsvinster i storleksord- ningen 25—30 milj.kr. per år.

4.4. Kostnaden för ett programföretag

Inledning

Kostnaden för ett programföretag kan uppskattas på olika sätt. I vissa sammanhang har kostnaderna för TV-verksamheten i olika länder

ställts mot varandra. Sådana jämförelser är emellertid svåra att göra på ett rättvisande sätt. Redovisningsprinciperna skiljer sig åt mellan länderna, liksom även den verksamhet som redovisningen avser. Lan- dets störlek har betydelse när det t.ex. gäller kostnadsnivån för sänd- ningsrätter. Det är svårt att beakta olikheter i programutbudets sam- mansättning.

Om man utgår från befintliga TV-företag kommer de speciella förhål— landen som gäller för dessa företag att slå igenom i beräkningarna.

Jag har i stället valt att anknyta till den uppdelning av kostnaderna för 'I'V-verksamhet som jag redovisade i avsnitt 4.1. Kostnaderna för själva sändningsverksamheten i ett rikstäckande marknät har jag redovisat i föregående avsnitt. Det som återstår är att ange kostnaderna för att sät- ta samman programutbudet samt för själva programmen.

En allmän förutsättning för min beräkning är att programföretaget skall kunna sända TV under ca sex timmar per dag. Jag utgår från att ett sådant företag behöver en basorganisation, som skall rymma den ad- ministration, teknik, lokaler m.m. som behövs för att man skall kunna sända i denna omfattning per dag helt utan egen programproduktion. Kostnaden för basorganisationen är alltså den kostnad som krävs för att sätta samman programutbudet. Jag har också räknat med att basorga- nisationen skall innehålla vissa resurser för försäljning av reklamtid. Jag är i och för sig medveten om att basorganisationens utformning inte kan vara helt oberoende av hur programutbudet skall vara sammansatt, men jag bedömer att en schablonberäkning är tillfyllest för att bedöma kostnadernas storleksordning.

Kostnaderna för själva programmen beror, som har framgått i det före- gående, i hög grad av de ambitioner som gälleri fråga om förekomst av nyhetssändningar, andelen egenproduktion och den allmänna program- kvaliteten.

Jag redovisar ett antal alternativ, där det lägsta innebär att programfö— retaget uteslutande sänder inköpt, utländskt programmaterial.

I de högre kostnadsalternativen ersätts det inköpta materialet med dels en lång och några korta nyhetssändningar från egen nyhetsredaktion, dels en ökande andel egenproduktion.

Kostnaden för inköpt material och egenproduktion beräknas med hjälp av timkostnadsschabloner. Ingen skillnad görs mellan egenproduktion som ärgjord inom den egna organisationen och sådan som är utlagd på utomstående produktionsföretag. På längre sikt kan man nämligen räk- na med att kostnaderna blir i stort sett desamma oberoende av hur egen- produktionen organiseras.

Underlaget till kostnadsberäkningarna är i huvudsak inhämtat från Sveriges Television.

Basorganisationen

Basorganisationen omfattar 180 personer, fördelade på följande funktio-

ner.

Ledning, administration, planering och service 60 Programinköp, översättning, programbearbetning 60 Sändningsteknik, trailers, arkiv 40 Försäljning av reklamtid 20

Med en schablonkostnad av 250 000 kr. per år och anställd blir personal— kostnaden 45 milj.kr. per år.

Investeringarna i teknisk utrustning för utsändning, bearbetning, arki- vering, trailerproduktion och textning kan uppskattas till 32 milj.kr. och i administrativ utrustning till 5 milj.kr. De årliga kapitalkostnader- na blir då 11 milj.kr.

Omkostnaderna uppskattas till 13 milj.kr. per år. Lokalhyreskostnaderna kan anges till 5 milj.kr. per år.

Den sammanlagda årliga kostnaden för basorganisationen blir omkring 75 milj.kr.

Nyhetsredaktionen

En nyhetsredaktion som skall klara av en lång och en eller ett par korta nyhetssändningar per kväll måste i princip ha samma kapacitet som Sveriges Televisions Aktuellt—redaktion.

Jag uppskattar den totala årliga kostnaden för en sådan redaktion till ca 95 milj.kr. Till det kommer kostnaden för utrikeskorrespondenter. Om det nya TV-företaget skall ha en korrespondentorganisation som motsvarar Sveriges Televisions tillkommer ca 15 milj.kr.

I de följande exemplen räknar jag med att den årliga kostnaden för ny- hetsredaktionen uppgår till 1 10 milj.kr.

Förvärv av sändningsrättigheter

Om ett nytt programföretag skall sända uteslutande inköpt material krävs en inköpsvolym av över 2 000 timmar per år, dvs. en något större volym än vad Sveriges Television i dag köper in till sina två kanaler.

Den genomsnittliga timkostnaden för det material som Sveriges Televi- sion köper in uppgår till 56 000 kr. per sändningstimme. Genomsnittet döljer stora variationer. Inköpta ungdomsprogram och dramaprogram kostar i medeltal 32 000 resp. 35 000 kr. per timme medan genomsnitts- kostnaden för långfilm är 78 000 kr. per timme. För ett dubbat barnpro- gram är kostnaden 120 000 kr. per sändningstimme. Givetvis finns det även stora prisskillnader inom de enskilda programkategorierna.

Ett TV—företag som vill pressa sina kostnader kan därför komma ner i betydligt lägre timkostnader för inköpt material genom att t.ex. avstå från barnprogram och långfilmer. I de fortsatta beräkningarna räknar jag emellertid med att sammansättningen av det nya programföretagets utbud av inköpta program överensstämmer med Sveriges Televisions och att genomsnittskostnaden följaktligen är densamma.

Om ytterligare en stor inköpare av program uppträder på den svenska marknaden kan man räkna med att priserna i någon mån kommer att pressas uppåt. Omfattningen av prisökningarna beror på flera faktorer,

t.ex. på om det förekommer någon form av samordning mellan Sveriges Television och det nya TV—företaget.

I mina. beräkningar har jag antagit att den genomsnittliga timkostna- den för inköpta program utgör 60 000 kr., vilket ger utrymme för en viss prisstegring.

Kostnader för egenproduktion

Kostnaderna för egenproduktion är som jag nämnt generellt mycket högre än för inköp av motsvarande utländskt material. Detta gäller i särskilt hög grad för dramatisk produktion.

För programkategorin Drama är produktionskostnaden i genomsnitt ca 1,7 milj.kr. per sändningstimme, med stora variationer. Kostnaden för att spela in den historiska serien ”Kråsnålen" uppgick t.ex. till 3,9 milj. kr. per sändningstimme.

För egenproduktion inom kategorierna Musik, Nöje och Barn/ungdom uppgår genomsnittskostnaden till 600 000 kr. per sändningstimme, me- dan Sveriges Televisions omfattande egenproduktion inom programka- tegorin Fakta kostar 300 000 kr. per sändningstimme i genomsnitt.

Egenproducerade sportprogram är helt naturligt betydligt billigare än annan egenproduktion. Genomsnittskostnaden uppgår till 170 000 kr. per sändningstimme.

De angivna timkostnaderna innefattar inte kapitalkostnader och lokal— kostnader. För att bättre kunna uppskatta den kostnadsbild som ett nytt 'I'V-företag skulle ställas inför har jag räknat upp angivna kostna- der med 20 % för att ta hänsyn till dessa kostnadsslag.

Man kan i och för sig ifrågasätta det meningsfulla i att försöka beräkna en genomsnittskostnad för egenproduktion av alla kategorier, eftersom kostnaden för olika programtyper varierar så kraftigt. I den följande be- räkningen utgår jag emellertid från en genomsnittlig kostnad av 600 000 kr. per timme för egenproducerade program. Beloppet, som allt- så också innefattar kostnader för lokaler och kapital, bygger på att de

egenproducerade programmen i ett nytt TV—företag fördelas mellan oli- ka programkategorier på ungefär samma sätt som i Sveriges Television.

Resultat

Olika alternativ i fråga om andelen egenproduktion ger de resultat som framgår av följande tabell (milj.kr. per år).

Alternativ Basorg. Nyhetsred. Inköp Egenprod. Summa 1. Inga nyheter, 6 tim. 75 130 205 inköpta program

2. Nyheter, 5,5 tim. inköpta 75 110 120 305 program

3. Nyheter, 1 tim. egenprod., 75 110 100 220 505 4,5 tim. inköpta program

4. Nyheter, 2 tim. egenprod., 75 110 75 440 700 3,5 tim. inköpta program

5. Nyheter, 2,5 tim. egen- 75 110 65 550 800 prod., 3 tim. inköpta program

Till kostnaderna i tabellen kommer kostnader för sändarnätet, ca 200 milj.kr. per år vid full utbyggnad.

Tabellen visar att ett 'I'V—företag som uteslutande sänder inköpt materi- al bör kunna drivas till en kostnad av ca 200 milj. kr. per år exkl. sänd- ningskostnader. Kostnader i denna storleksordning har i fackpressen rapporterats för satellitkanaler som TV 3 och Sky Channel.

Vid ökade programambitioner stiger kostnaderna. En egen nyhetsred- aktion ökar nettokostnaden med 100 milj. kr. per år. En daglig timme egenproducerade program ökar kostnaden med 200 milj. kr. per år. För en TV _kanal som, inklusive nyheterna, sänder ungefär hälften egenpro- ducerade program, uppgår den årliga kostnaden till 800 milj. kr. exkl. sändningskostnader.

De angivna kostnaderna avser verksamhet vid full utbyggnad. Ingen hänsyn har tagits till att utgifter för programinköp och programproduk- tion kan behöva erläggas långt före sändningstillfället. Någon beräk-

ning av räntekostnader för medel som på detta sätt har investerats i framtida sändningar har inte .orts.

Jag vill understryka att dessa exempel bygger på schablonmässiga för- utsättningar. De använda timkostnaderna utgår från genomsnitti Sve- riges Televisions verksamhet. Det är givetvis fullt möjligt att sätta sam- man programutbud som består av samma proportioner egenproducerat och inköpt material som i de här angivna exemplen och där kostnaderna blir både avsevärt högre och avsevärt lägre än de jag har angivit.

5. Möjligheter att få inkomster av reklam i TV

5 . 1 Inledning

Hur stora inkomster som skulle kunna erhållas genom försäljning av re— klamtid i TV i Sverige är beroende av en rad olika faktorer. Några kan påverkas genom de förutsättningar som fastställs för T'V—reklamverk- samheten medan andra är resultatet av hur marknaden värderar TV— medieti relation till andra tillgängliga reklammedier.

Jag tror inte att det är möjligt att på förhand exakt beräkna storleken av dessa inkomster. Däremot bedömer jag det nödvändigt att försöka svara på frågan om det går att på den svenska marknaden för TV—re- klam få så höga inkomster att de räcker för att bedriva en TV-verk- samhet som fyller rimliga krav i fråga om programmens kvalitet.

En sådan bedömning innebär främst att söka uppskatta storleksord- ningen av de reklaminvesteringar som kan tänkas kanaliseras till TV om 'I'V-reklam blir möjlig. Den metod som jag använder är en kombina- tion av internationella jämförelser och bedömningar av den svenska re- klammarknadens utveckling.

Inom ramen för det tillgängliga marknadsutrymmet försöker jag också beräkna vilken som är den sannolika inkomsten under förutsättning av att en viss mängd reklaminslag är tillåten i sändningarna. Den osäkra faktorn i det sammanhanget är vilket pris annonsörerna är beredda att betala för reklamtiden. Jag försöker komma fram till en sannolik upp- skattning genom jämförelser med kontaktpriser i andra länder och i andra reklammedier i Sverige.

Först vill jag emellertid kort referera hur TV—reklamutredningen be— handlade denna fråga i sitt betänkande (Ds U 1986z2) Effekter av TV— reklam (sid. 392 ff).

5 .2 TV—reklameffektutredningen

Enligt utredningen kan frågan om möjliga intäkter av TV—reklam för- enklat angripas på två sätt.

En väg är att söka uppskatta vilken efterfrågan på TV-reklamtid som latent finns hos annonsörer i Sverige. Metoden kan också beskrivas som ett försök att ange vilken andel av de totala reklaminvesteringarna som skulle gå till TV—reklam om sådan fanns. Tillvägagångssättet bygger bl.a. på föreställningen att det är meningsfullt att göra analogier med förhållandena i andra länder.

Beräkningar utifrån de statistiska uppgifter som var tillgängliga för ut- redningen ledde emellertid till en så stor spridningi resultaten att ut- redningen avstod från att ange några sannolika belopp för hur stora in- komsterna av TV-reklam skulle kunna bli i Sverige.

Den andra metoden är att rent mekaniskt beräkna vilka intäkter som skulle bli resultatet om vissa förutsättningar gäller i fråga om t.ex. mängden reklamtid och priset per reklaminslag. Metoden ger inte be- sked om ifall reklammarknaden verkligen kommer att kunna generera de framräknade intäkterna.

Utredningen redovisade vissa beräkningar, av utredningen betecknade som räkneexempel, utifrån denna metod. I beräkningarna .ordes olika antaganden i fråga om reklaminslagens mängd, antalet 'I'V—kanaler med reklam, priset per 1 000 kontakter, samt den andel av publiken som skulle stanna kvar för att se reklaminslagen.

Även dessa beräkningar medförde mycket stor spridning av resultaten. Utredaren ansåg, utan att redovisa sina grunder för att stanna vid just det beloppet, att det inte var troligt att reklammarknaden under över- skådlig tid skulle kunna generera belopp över 1 miljard kronor för köp av TV—reklamtid.

5.3. Marknadsutrymmet för TV—reklam

Utvecklingen :" Europa

För att bedöma hur stort det totala marknadsutrymmet för TV-reklam är, dvs. vilka belopp som annonsörerna skulle vara beredda att satsa på köp av TV—reklamtid om det vore möjligt, kan det ha sitt intresse att jämföra med vissa utländska förhållanden.

Jag vill emellertid göra en allmän reservation när det gäller internatio- nella jämförelser på detta område. De uppgifter som anges i det följande ger ett skenbart exakt intryck. Man bör emellertid ha i minnet att defi- nitioner, insamlingsmetoder och redovisningssätt kan skilja sig åt mel- lan olika länder och vid olika tidpunkter för samma land.

I tabell 1 anges reklaminvesteringarnas andel i procent av bruttonatio- nalprodukten (BNP) i vissa europeiska länder åren 1980 och 1987. Med reklaminvesteringar avses investeringar i A—medier, dvs. dagspress, veckopress, fackpress, affischer och samfärdsmedel, bio och radio/TV , samt kataloger.

Tabell 1. Reklaminvesteringar (A-medier inkl. kataloger) i procent av BNP 1980 och 1987

Land 1980 1987 Förändring 1980—1987 % Storbritannien 1,1 1 1 ,41 27 Finland 1,09 1,40 28 Norge 0,96 1,14 19 Schweiz 1,08 1,13 4 Nederländerna 1,01 1,11 10 Västtyskland 0,88 0,93 6 Danmark 0,95 0,90 - 5 Sverige 0,67 0,81 21 Frankrike 0,48 0,68 42 Italien 0,37 0,64 72 Österrike 0,55 0,64 16

Uppgifter från The European Advertising Tripartite, maj 1989.

Tabellen visar att reklaminvesteringarnas andel av BNP har ökat i samtliga redovisade länder utom Danmark. Däremot skiljer sig nivån kraftigt åt mellan olika länder. I Storbritannien och Finland var de år 1987 mer än dubbelt så höga som i Italien och Österrike. Sveriges andel låg 0,2 procentenheter under genomsnittet, som var ca 1 % av BNP.

När det gäller hur mycket reklaminvesteringarnas andel av BNP har ökat under 1980—talet blir rangordningen en annan. Högst kommer Ita- lien, som har ökat reklamandelen med 72 %. För Frankrike har andelen ökat med 42 %. Det bör observeras att dessa två länder hade den lägsta reklamandelen vid periodens början. För Storbritannien och Finland, som låg högst både i början och slutet av perioden, var ökningen ca 30 %. För Sverige, Norge och Österrike var ökningen ca 20 % medan övriga länder visar obetydliga förändringar.

I tabell 2 beskrivs TV-reklamens andel av totala reklaminvesteringar i A—medier.

Tabell 2. TV-reklam i procent av totala annonsinvesteringari A—medier 1980 och 1987

Land 1980 1987 Förändring 1989-1987 % Italien 26 51 96 Storbritannien 27 32 18 Österrike 30 29 — 3 Frankrike 14 22 57 Finland 12 12 of. Nederländerna 7 11 57 Västtyskland 10 10 of. Schweiz 8 7 12

Uppgifter från The European Advertising Tripartite, maj 1989.

Italien står i en klass för sig genom att hälften av de totala annonsinves- teringarna i A-medier utgörs av 'I'V—reklam. I en mellangrupp kommer Storbritannien, Österrike och Frankrike med mellan 20 och 30 %. I övri- ga länder är andelen ca 10 %.

TV-reklamens andel har i stort sett fördubblatsi Italien under 1980-ta- let, medan andelen i Frankrike och Nederländerna har ökat med nära 60 %. I övriga länder är förändringarna obetydliga.

I Italien och Frankrike får ökningen tillskrivas tillkomsten av flera nya TV-känaler. I Nederländerna, där TV-reklamens totala andel fortfa- rande är liten, har på senare tid mängden TV-reklam tillåtits öka, del- vis som en reaktion på konkurrensen från satellit-TV-kanalerna.

Ökningen av andelen TV-reklam har i Italien gått ut över reklamen i pressen - minskning från 59 % till 40 % -— och radioreklamen — från 7 % till 4 %. I Frankrike har pressreklamens andel minskat från 60 % till 57 % medan radioreklamen har minskat från 10 % till 7 %. I Storbritannien har pressens andel av reklaminvesteringarna minskat från 66 % till 62 %. På grund av reklammarknadens tillväxt i dessa länder har emeller- tid omfattningen av press- och radioreklam i absoluta tal ökat eller va- rit oförändrad under perioden.

De redovisade tabellerna visar att reklammarknaden har vuxit i de fles— ta länder under 1980-talet. Den snabbaste tillväxten har skett i de län- der, Italien och Frankrike, där antalet nya TV-kanaler med reklam har ökat mest under perioden, låt vara att båda dessa länder startade på en låg nivå. I Sverige är reklaminvesteringarnas andel av BNP något lägre än de europeiska genomsnittet. Tillväxttakten i Sverige motsvarar emellertid ett genomsnitt för de redovisade europeiska länderna. I de länder där man har tillåtit en ökning av TV-reklamvolymen under pe- rioden har också TV-reklaminvesteringarnas andel av de totala re- klaminvesteringarna vuxit.

En slutsats som skulle kunna dras av den hittillsvarande utvecklingen i Europa är att reklammarknadens tillväxt har möjlig-ort en — i vissa fall omfattande — ökning av TV—reklamen utan att utrymmet för övriga reklammedier har inskränkts. Eftersom den snabbaste tillväxten av re- klammarknaden har skett i länder där man har ökat TV-reklamens vo- lym verkar det som om möjligheten att göra TV-reklam leder till att den totala reklamvolymen växer.

Den svenska reklammarknadens utveckling

De uppgifter som finns om den svenska reklammarknaden anger om— sättningen år 1988 ca 22 miljarder kr., varav 9 miljarder kr. i A—medier (dagspress, veckopress, fackpress, affisch/trafik och bi