SOU 1994:97
Reglering av vattenuttag ur enskilda brunnar : delbetänkande
Sammanfattning
Utredningen behandlar i detta delbetänkande frågan om reglering av vattenuttag ur enskilda brunnar i områden med risk för vattenbrist eller saltvatteninträngning. Som bakgrund till utredningens överväganden och förslag redovisas i avsnitt 2 översiktligt vissa uppgifter om grundvattnet i Sverige.
Genom att grundvattnet ingår i vattnets kretslopp är det en förnybar naturresurs i ständig rörelse. Nybildning av grundvatten sker när neder— börden är större än avdunstningen från markytan och växtligheten. En grundvattenförekomsts storlek beror på många olika faktorer. Av avgörande betydelse är områdets areal, nederbörden och de geologiska förhållandena. För Sveriges vattenförsörjning är grundvatten av stor betydelse. Den kommunala vattenförsörjningen sker till ca en fjärdedel med utnyttjande av naturligt grundvatten. Den enskilda vattenförsörjningen är helt beroende av grundvatten.
Grundvatten förekommer såväl i jordlager som i berggrund. Grundvatten— förekomsterna i jordlager i Sverige är i allmänhet jämförelsevis små. De största vattenvolymerna finns i de sand— och grusavlagringar som bildades under den senaste nedisningen. Jämfört med t.ex. kontinentala Europa är också grundvattenförekomsterna i Sveriges berggrund begränsade. Det mesta grundvattnet i Sveriges berggrund förekommer i sprickor. I vissa yngre sedimentära lager av kalksten och sandsten finns dock förutsättningar för stora grundvattenuttag.
En betydande del av hushållens vattenbehov tillgodoses genom enskild vattenförsörjning. Ca 1,2 miljoner permanentboende baserar sin vattenför— sörjning på vatten från egna brunnar. Om fritidsboende tas med beräknas drygt 2,5 miljoner människor till större eller mindre del utnyttja vatten från enskilda grundvattentäkter. Antalet brunnar för sådan vattenförsörjning uppskattas till mellan 600 000 och 800 000. Årligen anläggs genom etablerade brunnsborrare mellan 5 000 och 10 000 brunnar.
Många fastighetsägare har problem med sitt brunnsvatten i form av dålig kvalitet eller bristande tillgång. Oftast beror kvalitetsproblemen på att
grundvattnet innehåller höga halter av vissa ämnen men det är inte ovanligt att det är brunnens konstruktion, placering eller dåliga underhåll som är orsaken.
Den vanligaste orsaken till att problem med saltvatten uppstår i en brunn bedöms vara brunnens tekniska utformning. Problemet kan också bero på att uttagen av sötvatten är för stora. De största riskerna för denna typ av problem föreligger i områden med tät permanent- och fritidsbebyggelse längs kusterna, på öar och i låglänta delar nära stora sjöar och vattendrag i Mellansverige. Det är delvis fråga om samma områden där problem med brist på vatten i enskilda brunnar har visat sig. Risken för brist på grundvatten för enskild vattenförsörjning finns lokalt främst längs våra kuster och på skärgårdsöar i allmänhet och därvid särskilt i Upplands, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Göteborgs och Bohus och Blekinge län samt på Gotland och öland.
Vattenbrist i enskilda brunnar anses generellt vara ett mindre problem än att vattnet är av dålig kvalitet. Lokalt kan dock vattenbrist vara en fråga av stor betydelse. Av grundläggande betydelse för att det skall gå att bedöma vilka närmare problem som föreligger och vilka lösningar som är tänkbara vid en förmodad brist på grundvatten eller vid saltvatteninträngning är att man har kunskap om dels nybildningen av grundvatten inom det aktuella området, dels förutsättningarna för avrinning och magasinering av grundvattnet, dels också vattenbehovet inom området. För att dessa frågor skall kunna klarläggas behövs i allmänhet en s.k. hydrogeologisk undersökning. En översikt lämnas i avsnitt 3.2 över olika metoder för hydrogeologiska bedömningar. Därefter redovisas i avsnitt 3. 3 kortfattat de viktigaste lagarna genom vilka en reglering av uttag ur enskilda brunnar kan ske, nämligen vattenlagen, hälsoskyddslagen, plan- och bygglagen samt anläggningslagen.
I avsnitt 3. 4 redovisar utredningen sina överväganden och förslag vad gäller reglering av enskilda grundvattenuttag. Utredningens förslag avser sådana områden där inte kommunerna enligt lagen om allmänna vatten— och avloppsanläggningar är skyldiga att sörja för att vattenförsörjningen ordnas i ett större sammanhang. Utredningen framhåller att den grundläggande utgångspunkten bör vara att där problem som gäller den enskilda vattenför- sörjningen kan sägas vara gemensamma för flera fastigheter måste berörda fastighetsägare i första hand eftersträva lösningar i frivillig samverkan.
Om ett problem med vattenbrist eller saltvatteninträngning inte kan lösas på den enskilda fastigheten eller om en frivillig samverkan mellan berörda fastighetsägare inte kommer till stånd kan en reglering av uttagen bli nödvändig. Med reglering av vattenuttagen från enskilda brunnar inom ett avgränsat bebyggelseområde får då i första hand förstås införandet av bestämmelser som begränsar uttagen från de befintliga brunnarna. Genom en begränsning av uttagen förutsätts den gemensamma grundvattenföre- komsten belastas mindre och risker för olägenheter i de drabbade brunnarna därmed minska. En förutsättning för att minskade uttag ur några brunnar skall få denna positiva effekt på möjligheterna till uttag ur andra brunnar är dock att det finns samband mellan uttagen i brunnarna. I många fall är en begränsning av uttagen inte tillräcklig. Det kan då krävas nya brunnar eller andra anläggningar för en gemensam lösning av vattenförsörjningen inom ett område.
Allmänna utgångspunkter för en reglering har varit att problemen med vattenbrist eller saltvatteninträngning är lokalt begränsade. Regler om be— gränsning av vattenuttagen bör därför inte gälla allmänt i landet utan bör kunna göras tillämpliga inom sådana områden där problemen uppkommer. En reglering måste kunna omfatta såväl nya som existerande uttag. För att det skall vara möjligt att få överblick och kontroll över uttagen inom ett problemområde behövs någon form av anmälnings- eller tillståndsplikt.
Utredningen har övervägt en reglering av vattenuttag genom nya be- stämmelser i vattenlagen, anläggningslagen eller plan- och bygglagen. Utredningen har dock funnit att det är lämpligast att införa sådana bestämmelser i hälsoskyddslagen. Kommunerna föreslås därför få möjlighet att föreskriva anmälnings- och tillståndsplikt för inrättande och användning av anläggning för grundvattentäkt inom områden där det råder eller kan befaras uppkomma brist på sött vatten. I tillståndsbeslut skall sedan villkor för användningen av vattentäkt kunna ställas upp. För befintliga an- läggningar föreslås dock bara anmälningsplikt. För sådana anläggningar har kommunen sedan möjlighet att gå ut med råd och anvisningar samt, om dessa inte följs, förelägganden om hur vattentäkten får användas. Grunden för att hälsoskyddslagstiftningen skall kunna tillämpas är att brist på godtagbart vatten för en bostads grundläggande behov anses vara sanitär olägenhet.
Författningsförslag
1. Förslag till Lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080)
Härigenom föreskrivs i fråga om hälsoskyddslagen (1982:1080) dels att 23 & skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 b &, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 b &
I områden där knapphet på sätt grundvatten råder eller kan be- faras uppkomma skall anlägg- ningar för grundvattentäkter in- rättas och användas sä att sanitär olägenhet inte uppkommer.
Kommunen får föreskriva att det skall fordras anmälan till eller tillstånd av sådan nämnd som avses i 4 5 för att inrätta och använda anläggning för grundvat- tentäkt inom sådana områden, om det behövs för att hindra upp- komsten av sanitär olägenhet. För befintlig anläggning får kommu— nen endast föreskriva anmälnings— plikt.
Den kommunala nämnden får i tillståndsbeslut föreskriva de villkor som behövs för att hindra uppkomsten av sanitär olägenhet eller för att undanröja sådan olägenhet. För att tillgodose häl- soskyddet får nämnden företa omprövning av villkoren och därvid föreskriva ändrade eller nya villkor.
Tillstånd enligt andra stycket
fordras inte om anläggningen har tillstånd enligt miljöskyddslagen (I969:387) eller vattenlagen (1983.'291).
Ett tillstånd av nämnden att inrätta en anläggning gäller i fem år men förfaller om arbetet med anläggningen inte har påbörjats inom två år. 23 &I Till böter döms den som med Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 7 å andra stycket, 7 a & andra mot 7 & andra stycket, 7 a & andra stycket eller 12 & eller mot en stycket, 7b & andra stycket eller föreskrift som meddelats med stöd 12 & eller mot en föreskrift som av denna lag samt den som inte meddelats med stöd av denna lag uppfyller villkor som meddelats samt den som inte uppfyller vill- med stöd av 14 &. kor som meddelats med stöd av 14 &.
Ansvar enligt första stycket inträder ej om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den
2. Förslag till Förordning om ändring i hälsoskyddsförordningen (1983:616)
Härigenom föreskrivs i fråga om hälsoskyddsförordningen (1983:616) att 13 och 14 åå skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 ål
Områden som avses i 7 5 andra Områden som avses i 7 5 andra stycket tredje meningen och 7 a & stycket tredje meningen, 7 a & andra stycket andra meningen andra stycket andra meningen och hälsoskyddslagen (1982:1080) 7b & andra stycket hälsoskyddsla- samt i 11 å andra stycket och gen(1982:1080)samti11åandra 12 & denna förordning skall mär- stycket och 12 ådenna förordning kas ut på en särskild karta som skall märkas ut på en särskild fogas vid kommunens övriga karta som fogas vid kommunens föreskrifter om hälsoskyddet i övriga föreskrifter om hälsoskyd— kommunen. det i kommunen.
14 52
Föreskrifter som en kommun meddelar med stöd av en bestämmelse i denna förordning skall genom länsstyrelsens försorg och på kommunens bekostnad kungöras i länets författningssamling så snart det kan ske. Föreskrifterna skall genom kommunens försorg anslås samt införas i ortstidning. Kommunen skall se till att tryckta exemplar av de samlade föreskrifterna finns att tillgå för allmänheten.
Kommunen skall skyndsamt underrätta länsstyrelsen om de föreskrifter som kommunen har meddelat enligt första stycket.
Första och andra styckena gäller Första och andra styckena gäller också när kommunen har före- också när kommunen har före- skrivit om tillståndsplikt enligt 7 & skrivit om tillståndsplikt enligt 7 5 andra stycket tredje meningen och andra stycket tredje meningen och 7 a & andra stycket andra me— 7 aå andra stycket andra eller ningen hälsoskyddslagen (1982: anmälnings- och tillståndsplikt 1080). enligt 7 b 5 andra stycket hälso—
skyddslagen (1982: 1080).
' Senaste lydelse 1989:71.
Kommunen skall skyndsamt underrätta fastighetsregistermyndigheten när föreskrifter enligt 11 5 första stycket 5 meddelats, ändrats eller upphävts.
Denna förordning träder i kraft den
3. Förslag till
Lag om ändring i vattenlagen (1983z291)
Härigenom föreskrivs i fråga om vattenlagen (1983:291) att 3 kap 2 5 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
3 kap. 2 ä'
Föreslagen lydelse
Ett vattenföretag och anläggningsarbeten som utförs för ett vattenföretag får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelsen inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
Gäller eljest, i andra fall än som avses i 16, 18 och 20 åå natur- vårdslagen (1964z882), särskilda bestämmelser för bebyggande eller annan användning av ett mark- eller vattenområde, skall vattenföretaget utföras så att syftet med bestämmelserna inte motver- kas.
1. Denna lag träder i kraft den
Gäller eljest, i andra fall än som avses i 16, 18 och 20 åå natur- vårdslagen (1964z882), särskilda bestämmelser för bebyggande eller annan användning av ett mark- eller vattenområde eller för användning av en grundvatten- tillgång, skall vattenföretaget ut- föras så att syftet med bestämmel— serna inte motverkas.
2. Lagen skall inte tillämpas i mål som avgjorts av vattendomstolen före ikraftträdandet.
1. Inledning
I direktiven för utredningen (dir. 1993:126) framhålls inledningsvis att grundvattnet är en begränsad och sårbar naturresurs. Det används för många olika ändamål, exempelvis som livsmedel, till bevattning och som transport- medel av avfall. Ineffektiv och okontrollerad användning kan medföra att grundvattnet förbrukas i en högre takt än det nybildas. Enligt kretslopps— principen måste vattnet utnyttjas uthålligt och varsamt så att tillgång och kvalitet bevaras. Nedbrytande och uppbyggande processer behöver vara i balans, dvs. förbrukningen av grundvatten får inte överstiga bildningen av nytt grundvatten.
Utredningens uppdrag beskrivs i direktiven på följande sätt.
Det övergripande målet för utredaren bör vara att föreslå åtgärder i syfte att bättre skydda våra grundvattentillgängar vid planering och byggande så att de bibehåller sitt värde för framtiden.
Utredaren skall under sitt arbete beakta och överväga vad regeringen har anfört i proposition 1992/93: 180 om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling.
Utredaren skall undersöka vilka möjligheter det finns att förbättra skyddet av grundvatten- tillgångama så att de inte föröds eller skadas av exploaterande verksamheter såsom bebyggelse och anläggningar. Det kan handla om att utveckla den fysiska planeringen i syfte att uppnå ett bättre grundvattenskydd. Utredaren skall — om det behövs — föreslå ändringar i lagstiftningen i syfte att förbättra skyddet.
Grundvattentillgångarnas utsatthet beror bl.a. på ett stort behov av vatten för enskild förbrukning. Utredaren bör undersöka vilka tekniska möjligheter det finns att minska förbrukningen, t.ex. genom nya kretsloppsanpassade tekniska lösningar på VA-området.
Utredaren skall särskilt utreda problemen med för stora uttag av grundvatten för enskild vattenförsörjning. I första hand bör det utredas om det finns metoder att främja frivilliga överenskommelser mellan fastighetsägarna som åstadkommer en bättre reglering av vattenuttagen.
I en del fall torde det inte vara möjligt att nå en önskvärd reglering av grundvattenuttagen utan en fastare reglering. Utredaren skall närmare kartlägga bristerna i den lagstiftning som reglerar vattenuttag ur enskilda brunnar. I uppdraget ingår att lämna förslag till ändringar i lagstiftningen som ger förutsättningar för att bättre bemästra problemen med överuttag och därav följande vattenbrist, saltvatteninträngning eller andra olägenheter. Härvid bör bl.a. övervägas en lagstiftning om fastare samverkan mellan fastigheter i områden med knappa eller av andra skäl utsatta grundvattentillgångar.
Utredaren bör beakta Miljöskyddskommitténs förslag (SOU 1993:27) om en ny miljöbalk med en samlad lagstiftning i de delar som berör grundvattenskyddet.
Utredaren bör vidare undersöka i vilken utsträckning tekniska lösningar, t.ex. vattentäk— ters utformning och tekniken för vattenbehandling, kan minska problem med saltvattenin- trängning m.m.
Det bör klarläggas i vilken utsträckning tillämpningen av föreslagna styrmedel är avhängig av en god hydrogeologisk kunskap om möjliga grundvattenuttag. Utredaren bör därvid utvärdera olika metoder att enkelt göra säkra hydrogeologiska bedömningar. Samtidigt bör
utredaren belysa kostnaden för att göra sådana bedömningar i syfte att klarlägga de ekonomiska konsekvenserna av föreslagna styrmedel.
Utredaren bör analysera de berörda myndigheternas ansvarsområden och åtaganden och föreslå nödvändiga ändringar för att åstadkomma en tydligare ansvarsfördelning. Myndighetsorganisationen måste också vara anpassad till den nya lagstiftning som blir resultatet av pågående utredningar.
Enligt direktiven skall förslag i fråga om reglering av enskild vattenförsörj— ning lämnas senast den 1 juli 1994 medan övriga förslag skall redovisas senast den 1 februari 1995. I detta delbetänkande behandlar utredningen därför nu frågor om reglering av vattenuttag ur enskilda brunnar. Som anges i direktiven är Sverige allmänt sett gynnat av en god tillgång på grundvatten. Då grundvattenförekomster ofta är små kan överuttag eller föroreningar dock få betydande påverkan. Uttag av för mycket grundvatten kan leda till brist på vatten och i vissa områden till saltvatteninträngning. Nu nämnda problem behandlas särskilt i direktiven varvid bl.a. följande framhålls.
Saltvatteninträngning i brunnar kan endast uppstå inom områden under den s.k. högsta kustlinjen, dvs. där det tidigare varit hav. Det innebär främst i skärgårdarna, i kustnära områden och i ett bälte tvärs över Sverige från östra Svealand till Bohuslän. Problemet med saltvatteninträngning är främst knutet till grundvatten i berg inom områden där vatten tas ur enskilda brunnar. Det gäller särskilt i vissa bebyggda skärgårdsområden i närheten av storstäderna. Inträngning uppstår när vattenuttaget bli för stort. Successivt högre VA- standard och inflyttning av permanentboende har ökat vattenbehovet och därmed ökat problemen med saltvatteninträngning. Felaktig lokalisering och ibland felaktigt utförande av enskilda brunnar kan också ha bidragit. Under de senaste årens torrsomrar har problemen med saltvatteninträngning förvärrats ytterligare. Möjligheterna att åtgärda saltvattenpåverkade brunnar är oftast begränsad. 1 de flesta fall är den enda möjliga åtgärden densamma som vid vattenbrist, dvs. att minska vattenuttaget.
Problemen med saltvatteninträngning behandlades redan i propositionen 1990/91 :90 om en god livsmiljö. Bedömningarna i propositionen grundades bl.a. på förslag som redovisats av Statens naturvårdsverk i rapporten Sötvatten 90. De här aktuella problemen hade dessförinnan också behandlats i ett projekt benämnt Salt grundvatten i kustnära områden som initierats av Länsstyrelsen i Stockholms län och inom ramen för vilket flera rapporter redovisats.
Sveriges geologiska undersökning, SGU, har på uppdrag av utredningen utarbetat dels en rapport om grundvattnets förekomst, kvalitet och nyttjande i Sverige, dels en rapport om hydrogeologiska undersökningsmetoder. Rapporterna ingår som bilaga 1 respektive 2 till detta delbetänkande. Den allmänna bakgrundsbeskrivning som lämnas i bilaga 1 är avsedd att utgöra
en del av underlaget såväl för behandlingen av de frågor som redovisas i detta delbetänkande som för utredningens fortsatta arbete.
Utredningen vill framhålla att de frågor om reglering av vattenuttag ur enskilda brunnar som utredningen behandlar i detta delbetänkande har ett
samband med flera av de frågor som utredningen återkommer till i det fortsatta arbetet.
2. Bakgrund 2.1 Grundvattnet i Sverige 2.1.1 Inledning
Vatten är en naturresurs av grundläggande betydelse för allt liv på jorden. Inom ramen för vattnets kretslopp och under inverkan av solen avdunstar vattenånga från världshaven. Merparten av denna vattenånga återgår till haven som nederbörd. En mindre del av vattenångan förs in över kontinen- terna där den förenas med vattenånga som avdunstat från landområdena. Även denna vattenånga återgår i form av nederbörd. Nederbörden över land avrinner till huvudsaklig del som grund- och ytvatten.
Grundvattnet rör sig under inverkan av tyngdkraften och markens egenska— per från högre till lägre belägna områden i landskapet. Efter kortare eller längre uppehållstid i marken tränger grundvattnet äter upp till ytan och avrinner via källor, bäckar, åar, sjöar och floder till havet. Hur fort transporten går beror på lutningen hos grundvattnets tryckyta och på jord- och berglagrens genomsläpplighet för vatten.
Genom att grundvattnet ingår i vattnets kretslopp är det en förnybar naturresurs i ständig rörelse. Nybildningen av grundvatten sker när neder- börden är större än avdunstningen från markytan och växtligheten. Nybild- ningen och därmed också tillgången på grundvatten i ett område varierar med årstiderna men också mellan olika är.
Som grundvatten betraktas det vatten som finns i den s.k. mättade zonen eller grundvattenzonen, dvs. den del av marken där alla por- och sprickut— rymmen är fyllda med vatten. Mellan denna mättade zon och markytan är porer och sprickor fyllda med både vatten och luft. Vattnet i denna omättade zon, markvattenzonen, brukar kallas markvatten. Som ytvatten betecknas det vatten som finns i och avrinner via sjöar och vattendrag.
För att beskriva grundvattnets rörelse och förekomst brukar man använda begreppet avrinningsområde, dvs. ett av s.k. vattendelare avgränsat område. Med vattendelare avses därvid sammanbindningslinjen för punkter utifrån
vilka grundvattnet strömmar i diametralt motsatta riktningar. Vattendelarnas lägen kan för svenska förhållanden normalt bestämmas med utgångspunkt i topografiska uppgifter.
Inom ett avrinningsområde kan man tala om att det finns en eller flera grundvattenförekomster, även de avgränsade av vattendelare. Grundvatten- förekomst används härvid som ett centralt begrepp för att ange det grund- vatten som finns inom ett avgränsat område. För en grundvattenförekomst kan bl.a. nybildningen, avrinningen och uttagen av grundvatten beräknas.
Vid sidan av begreppet grundvattenförekomst används i grundvattensam— manhang ofta också begreppen grundvattentillgång, grundvattenmagasin och akvifer. Ordet grundvattentillgång kan därvid användas för att beteckna en grundvattenförekomst eller del därav som är tillgänglig för ett visst använd— ningsområde. Termen grundvattenmagasin och akvifer används vanligen för en grundvattenförekomst eller del därav som kan utvinnas via en eller flera brunnar och som är så stor att den har betydelse för vattenförsörjning. Defi- nitionsmässigt anses de båda termerna dock snarare syfta på det medium som grundvattnet förekommer i än på grundvattnet i sig. Utredningen kom-
mer i detta delbetänkande att i huvudsak använda begreppet grundvattenföre- komst.
En grundvattenförekomsts storlek beror på många olika faktorer. Förutom det aktuella områdets areal och nederbörden är också de geologiska förhållandena av avgörande betydelse. Markens por- och sprickvolym bestämmer således hur mycket vatten som kan magasineras inom det område som förekomsten omfattar. Exempelvis kan en isälvsavlagring med sand och grus rymma mycket vatten, varvid förändringarna i grundvattennivån till följd av tillskott eller bortledande av grundvatten blir långsamma och små. I morän eller urberg med liten por- eller sprickvolym finns mindre vatten i en grundvattenförekomst och variationerna i grundvattennivån blir därmed snabbare och större. Flertalet enskilda vattentäkter i Sverige finns i områden där grundvattenförekomsterna är av det sistnämnda slaget.
För Sveriges vattenförsörjning är både ytvatten och grundvatten av stor betydelse. Den kommunala vattenanvändningen beräknas till närmare 1 000 miljoner kubikmeter per år, varav drygt hälften från ytvatten och ca en fjärdedel från naturligt grundvatten. Den återstående fjärdedelen kommer från anläggningar med s.k. konstgjord grundvattenbildning där grundvatten-
bildningen förstärkts genom infiltration av ytvatten. Den vattenanvändning som tillgodoses genom enskild vattenförsörjning beräknas till ca 100 miljoner kubikmeter per år, varav ca en tiondel avser fritidsboendet. Den enskilda vattenförsörjningen är helt beroende av grundvatten. Industrin, som är den totalt sett dominerande vattenanvändaren i Sverige, och jordbruket tillgodoser däremot sina behov till största delen genom ytvattentäkter.
2.1.2 Grundvattnets förekomst
Hur mycket grundvatten som bildas och var det finns är förhållanden som endast i begränsad utsträckning påverkas av mänsklig aktivitet. Nybild- ningen av grundvatten styrs i huvudsak av klimatiska faktorer, dvs. främst nederbördens storlek i olika områden och avdunstningen. Hur snabbt avrinningen sker och vilken kapacitet för magasinering av grundvatten som finns inom olika områden är beroende av markförhållandena.
Lokalt kan ändock grundvattenförekomster i hög grad påverkas genom olika åtgärder av människan. Å ena sidan kan som nämnts nybildningen ökas genom infiltration av ytvatten. Å andra sidan kan grundvattenförekomster hotas genom t.ex. stora täktföretag eller genom vägbyggen och annan samhällsutbyggnad som kan inverka både på nybildningen och avrinningen av grundvatten inom ett område. Också storleken av de uttag av grundvatten som sker inom ett område påverkar naturligtvis den aktuella grundvatten- förekomsten.
I det följande lämnas en översiktlig redovisning av grundvattenförekomst- erna i jordlager resp. berggrund för olika regioner i Sverige.
Grundvatten i jordlager
Grundvattenförekomsterna i jordlager i Sverige är i allmänhet jämförelsevis små. De största vattenvolymerna finns i de sand- och grusavlagringar som bildades under och efter den senaste nedisningen. I jordlagren förekommer grundvattnet i porer, dvs. i utrymmet mellan jordpartiklarna.
Med avseende på grundvattentillgången i jordlager kan Sverige ur hydrogeo- logisk synvinkel delas in i ett antal regioner. En sådan är Skåne, med undantag för de centrala och nordligaste delarna. Sand- och grusavlagringar
intar där förhållandevis stora ytor. Framför allt sådana som överlagras av morän har visat sig ha goda förutsättningar för stora grundvattenuttag.
Resten av Sydsverige kan beträffande grundvatten i jordlager delas upp i flera delområden. Det största omfattar sydsvenska höglandet med om— givningar vilka också inkluderar Blekinge. 1 delområdet dominerar olika moränjordarter, ur vilka vanligen bara små grundvattenvolymer kan utvinnas. Ett andra delområde är kustlandet och ådalarna i Halland, där isälvsavlagringar har stor utbredning och nederbörden är riklig. Det gör att förutsättningarna för stora grundvattenuttag är goda. Mellersta och södra Kalmar län har skilts ut som ett särskilt delområde beroende på att isälvsavlagringarna i form av rullstensåsar är flera och större än i Smålands inland. I och med att området ligger i regnskugga av höglandet är dock nederbörden knapp och soltimmarna många, vilket innebär att grundvatten- bildningen är liten. De naturliga grundvattenförekomsterna är därför för— hållandevis små, men goda möjligheter till förstärkning genom konstgjord grundvattenbildning finns. I delområdet mellan Oskarshamn och Norrköping saknas i princip större isälvsavlagringar. Små s.k. läsidesbildningar är dock vanliga men räcker inte till för några större grundvattenuttag.
På Öland och Gotland förekommer jordlager av betydelse för grundvatten— utvinning sparsamt, men där de finns spelar de en betydelsefull roll för den lokala vattenförsörjningen. Sand- och grusfält är visserligen vanliga, men de är tunna och ger inga större vattenmängder. Temperatur- och nederbörds— förhållandena gör att området är känsligt för utdragna torrperioder.
En annan region omfattar norra Halland, västra Västergötland, Bohuslän, Dalsland och sydvästra Värmland. Även här är större sand— och grusav- lagringar sparsamt förekommande. Sänkorna i terrängen är ofta fyllda med lera och kan inte heller användas för vattenförsörjning utom i de fall det finns sand- eller gruslager under leran. Tillsammans med området mellan Oskarshamn och Norrköping utgör denna region totalt sett den som från geologisk synpunkt har de sämsta förutsättningarna i Sverige för grundvat— tenuttag ur jordlager.
Den östra delen av Svealand, med undantag av östra Uppland, samt södra Norrlands kustland utgör ännu en region. Den karaktäriseras av tämligen rikligt förekommande, stora rullstensåsar, som vanligen ger goda möjlig- heter till stora vattenuttag. Även jordtäckta berggrundsdalar kan innehålla
vattentillgångar av intresse, särskilt om jordlagren på djupet består av grovkornigt material. Måttlig nederbörd och tämligen hög avdunstning under sommarhalvåret gör att även denna region tidvis kan drabbas av problem med vattentillgången.
Östra Uppland skiljer sig från områdena västerut på så sätt att rullstens- åsarna är mindre och färre. Utsikterna till stora grundvattenuttag är därför måttliga, utom lokalt i den nordligaste delen. Roslagens attraktionskraft för fritidsboende i kombination med de begränsade möjligheterna till vattenuttag har skapat problem för vattenförsörjningen, främst i form av inträngning av saltvatten i vissa brunnar.
Mellersta och norra Norrlands kustland kan sammanföras till ytterligare en region, där gynnsamma förutsättningar för stora grundvattenuttag främst finns i sand- och grusavlagringar i älvdalarna. I åsar mellan älvarna är grundvattenförekomsterna betydligt mindre.
Svealands och Norrlands inland utom fjällområdena kan betraktas som ännu en region, med vissa likheter med inre Götaland. De dominerande jordarterna är morän och torv. Sand— och grusavlagringar förekommer vanligen glest, och rullstensåsarna har ofta terränglägen och kornstorleks- sammansättningar som gör att de inte innehåller större grundvattenmängder. I dalgångar kan dock förhållandena vara bättre, liksom i de deltabildningar som uppträder vid den s.k. högsta kustlinjen, dvs. där det tidigare varit hav.
Sveriges kalfjällsområden utgör den sista av de regioner som utskilts beträffande grundvatten i jordlager i landet. De hydrogeologiska för— hållandena är fortfarande så gott som okända, och det har hittills inte heller ansetts finnas något större behov av att undersöka dern närmare annat än för vattenförsörjningen för enstaka större fritidsanläggningar.
Grundvatten i berggrund
Jämfört med t.ex. kontinentala Europa är grundvattenförekomsterna i Sveriges berggrund begränsade. Bara i Skåne och sporadiskt i övriga delar av landet finns förutsättningar för stora grundvattenuttag. thässigt före- kommer det mesta grundvattnet i Sveriges berggrund i sprickor. I vissa yngre sedimentära lager, såsom i Skåne och på Listerlandet, finns dock mycket grundvatten i bergarternas porer eller i både porer och sprickor. I
ren kalksten av högre ålder, som t.ex. på Öland och Gotland, liksom i urberget, är förekomsterna helt bundna till sprickor och krosszoner i berggrunden.
Med avseende på olika förutsättningar för grundvattenuttag i berg kan Sverige delas upp i fyra typområden. Det första är sydvästra Skåne och Kristianstadsslätten, som ligger i en randzon mellan det svenska urbergs- området och mäktiga sedimentbergsområden på kontinenten. På Kristian- stadsslätten är det främst sandstenen som är intressant, även om den överlagrande kalkstenen också innehåller betydande vattenmängder. I sydvästra Skåne är de ytliga, sprickrika och ställvis porösa kalkstenarna av störst betydelse för grundvattenutvinning ur berggrunden. Grundvattenföre- komsterna i berggrunden är över lag goda i området.
En annan typ av berggrundsområde utgör de delområden med kambrosilu— risk berggrund och prekambrisk sandstensberggrund som finns spridda över landet. Från grundvattensynpunkt är de viktigaste bergarterna sandstenar med por- och sprickakviferer och kalkstenar med sprick- och karstsprick- akviferer.
Urberget utgör en tredje områdestyp avseende grundvatten i Sveriges berggrund. Det svenska urberget med dess olika strukturer har formats genom en rad bergskedjeveckningar, vulkanisk aktivitet och andra rörelser i jordskorpan. Förutsättningarna för stora grundvattenuttag får i stort betraktas som dåliga.
Fjällkedjans berggrund utgör den fjärde områdestypen. Grundvattenför- hållandena i området är dåligt kända, och det ringa antalet kända brunnar tillåter inte några tillförlitliga medianvärdesberäkningar. De berggrunds— geologiska förhållandena låter dock ana att möjligheterna till grundvattenut- tag varierar i hög grad och att stora grundvattenmängder borde kunna utvinnas på vissa håll.
2.1.3 Grundvattnets kvalitet
Även om ytvatten svarar för ca hälften av Sveriges kommunala konsum— tionsvattenförsörjning eftersträvas i första hand grundvatten för detta ändamål. Orsaken är grundvattnets ofta låga, jämna temperatur, att det är fritt från organiska föroreningar och att det innehåller nyttiga ämnen som
lösts ur marken. Enskild vattenförsörjning baseras som tidigare nämnts så gott som uteslutande på grundvatten. Från borrade eller grävda brunnar används vattnet vanligen helt utan behandling. Grundvattnet i Sverige är över lag av god beskaffenhet. Kvaliteten varierar dock, liksom tillgången, mellan olika delar av landet, mellan olika är och under året.
Grundvatten är vanligen klart, färglöst och utan lukt och med en angenäm frisk smak. Att det är så beror på att grundvattnet har genomgått en reningsprocess. Marken och den omättade zonen kan liknas både vid ett mekaniskt filter och vid en depå med kemiska substanser för tillsatser till det passerande vattnet. Grundvatten bildas av nederbördsvatten. Nederbörds- vattnet har ett lågt innehåll av kemiska ämnen i jonforrn främst natrium, kalium, kalcium, magnesium, ammonium, väte, sulfat, nitrat och klorid samt lösta gaser som kväve, syre och koldioxid. Men kemiska substanser tillförs marken även i form av partiklar och gaser, s.k. torrt nedfall.
Vilka kemiska substanser och mängden av kemiska substanser som tillförs vattnet på dess väg genom marken beror på vilka mineral som ingår i jord— materialet, på hur stor kontaktytan är och på hur lång kontakttiden är mellan mineral och vatten. Lättvittrade mineral och finkorniga jordarter, som innebär både stor kontaktyta och lång kontakttid, befrämjar jonbytesproces- ser och vittring, vilket generellt ger vattnet en stor mängd kemiska substanser.
De kemiska substanser som naturligt förekommer i marken och därigenom tillförs grundvattnet kan påverka vattnets kvalitet både positivt och negativt. På många håll tillförs grundvattnet härutöver kemiska substanser som härrör från människans aktiviteter och som påtagligt kan förändra grundvattnets sammansättning, ibland så mycket att dess användbarhet begränsas. Det kan vara fråga om påverkan av långtransporterade luftföroreningar, som i stort sett berör hela landet eller av markanvändningen, t.ex. skogsbruk eller jordbruk som har större betydelse på den regionala nivån. Det kan också vara frågan om lokal påverkan från deponier m.m. Även oförsiktig användning av grundvattenresursen kan lokalt påverka grundvattnets kemiska sammansättning t.ex. genom saltvatteninträngning i bl.a. kustnära områden.
Då vatten både globalt och lokalt är i ständig rörelse är vattnet den kanske viktigaste transportören av både nyttiga och onyttiga ämnen. Eftersom
grundvattnet är en del i vattnets kretslopp påverkas grundvattnet av samma hot som andra delar i detta kretslopp. Man kan också vända på detta och säga att det som hotar grundvattnet hotar även vattnet i andra former.
Då vattnets uppehållstid i marken genomsnittligt är relativt lång i för— hållande till t.ex. i vattendrag och sjöar tar det också relativt lång tid att omsätta de vattentransporterade föroreningarna i grundvattenförekomsterna. Det kan således dröja innan en grundvattenförekomst blivit påverkad av de föroreningar som tillförts nederbörd, mark och ytvatten. När å andra sidan grundvattnet väl fått en hög belastning av förorenade ämnen, t.ex. kväveföreningar, kan dessa också under lång tid finnas kvar i en grundvat- tenförekomst och därifrån sakta läcka ut till vattendrag, sjöar och hav.
De hittills allvarligaste lufttransporterade föroreningarna, som dessutom till största delen kommer från utländska utsläpp, är svavel och vissa tung— metaller. Den ökade förbränningen av fossila bränslen har medfört att nederbörden blivit allt surare. Den sura nederbörden har påverkat grundvatt- nets kemiska sammansättning i olika stor utsträckning beroende på markens förmåga att neutralisera den sura nederbörden. Jämfört med länder med övervägande kalkhaltig sedimentär berggrund erbjuder vår berggrund dåliga förutsättningar för neutralisationsprocessen. Påverkan av sur nederbörd är mycket stor i huvuddelen av södra Sverige, speciellt i grunda brunnar. I områden med kalkhaltiga jordar klarar sig grundvattnet dock bättre, trots stort nedfall.
Försurningen kan också medföra förhöjda halter av tungmetaller i grund- vattnet. Tungmetallhalterna i grundvattnet är i allmänhet mycket lägre än de halter som betraktas som hälsovådliga. För människan hälsovådliga halter av tungmetaller kan däremot uppkomma genom korrosion på vattenled— ningar, kopplingar, hydroforer m.m. till följd av surt aggressivt vatten. Detta ses hittills som den allvarligaste hälsoeffekten av det sura nedfallets påverkan på grundvattnet.
Kärnkraftshaveriet i Tjernobyl gav oss en påminnelse om sårbarheten hos en stor del av livsmedelsförsörjningen på grund av långtransporterade radioaktiva föroreningar. Grundvattnet anses dock ha klarat sig väl eftersom cesium binds till markpartiklar och därför i ringa mängd följer med markvattnet ned till grundvattennivån.
Brukningsmetodema inom jordbruk och skogsbruk kan innebära risker för oönskad påverkan på grundvattnet framför allt genom läckage av kväveföre- ningar men också genom rester av bekämpningsmedel. Vanligtvis är nitrathaltema i grundvatten låga. Där användningen inom jordbruket av stallgödsel eller kvävehaltigt handelsgödsel är stor och givorna större än vad grödorna förmår ta upp kan läckage till grundvattnet dock uppkomma. Problem med höga nitrathalter förekommer på många håll i södra Sveriges jordbruksbygder, speciellt i Skåne och Halland och i ytligt grundvatten. På Kristianstadsslätten har höga nitrathalter uppmätts även i det djupa grundvattnet i den för vattenförsörjningen så viktiga sandstensberggrunden.
I tätbebyggda områden är hoten mot grundvattnets kvalitet av många olika slag. Det kan gälla infiltration från läckande dagvatten— och avloppsvatten- ledningar, läckage från oljetankar, spill och utsläpp från t.ex. bensinmackar, verkstäder och industrier, lakvatten från avfallsdeponier m.m. Olyckor vid miljöfarliga transporter och annan hantering av farliga ämnen kan innebära stora hot mot grundvattenförekomster. Stora grundvattenuttag inom sådana områden kan också medföra att vatten från större djup dras in mot brunnar- na, vilket kan medföra ökade halter av skadliga ämnen i vattnet.
2.2. Enskild vattenförsörjning 2.2.1 Inledning
När det gäller vattenförsörjningen för samhällenas och hushållens behov brukar man tala om antingen kommunal vattenförsörjning eller enskild vattenförsörjning. Till den kommunala vattenförsörjningen hör sådana anläggningar som drivs av kommun. Också anläggning som drivs av annan än kommun men som förklarats för allmän enligt 31 & lagen (1970:244) om allmänna vatten och avloppsanläggningar brukar i detta sammanhang hänföras till kategorien kommunal vattenförsörjning. Samma sak gäller för enskild anläggning som, utan att ha allmänförklarats, har ett förordnande enligt 17 & Livsmedelsverkets kungörelse (SLV FS 1993:35) om dricksvat- ten.
Gemensamt för nu angivna kommunala eller allmänna anläggningar är att de lyder under bestämmelserna i livsmedelslagen (1971:511). Med stöd av- denna lag krävs dricksvattenkvalitet fram till förbindelsepunkten mellan
vattenförsörjningsanläggningen och den enskilda fastighet som är ansluten till anläggningen. Vattnets kvalitet skall därigenom undergå regelbunden kontroll innan det när konsumenterna. Livsmedelsverket har den centrala tillsynen över livsmedelslagens efterlevnad. Verket har givit ut föreskrifter samt allmänna råd för dricksvattenkontrollen. För den lokala tillsynen svarar kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd.
Den dricksvattenförsörjning som inte utgör kommunal vattenförsörjning enligt vad som ovan nämnts betecknas i stället som enskild vattenför— sörjning. Vattnet tas därvid i allmänhet från en enskild grundvattenbrunn som försörjer en eller ett par fastigheter. Även mindre anläggningar i övrigt, bestående av en eller flera vattentäkter med tillhörande lednings- system, som drivs av ett antal fastighetsägare gemensamt hänförs till kategorien enskild vattenförsörjning när förordnanden enligt va-lagen eller livsmedelslagen inte finns. För den enskilda vattenförsörjningen gäller hälsoskyddslagen ( 1982: 1080) enligt vilken Socialstyrelsen och Naturvårds- verket har centrala tillsynsuppgifter. Också i detta fall är miljö- och hälso- skyddsnämnderna lokala tillsynsmyndigheter. Någon löpande kontroll från samhällets sida sker normalt inte när det gäller den enskilda vattenför- sörjningen utan ingripanden från tillsynsmyndighet förekommer i regel bara efter anmälningar om att hälsorisker föreligger. Ansvaret för att det finns tillräckligt med vatten i enskilda brunnar och att detta vatten har godtagbar kvalitet ligger därför i praktiken på den enskilde fastighetsägaren.
En betydande del av hushållens vattenbehov tillgodoses genom enskild vattenförsörjning. Ca 1,2 miljoner permanentboende baserar sin vattenför- sörjning på vatten från egna brunnar. Om fritidsboendet tas med beräknas drygt 2,5 miljoner människor till större eller mindre del utnyttja vatten från enskilda vattentäkter. Permanentboende med egna vattentäkter återfinns huvudsakligen utanför tätbebyggda områden och i kommuner utan domine- rande tätbebyggelse. Andelen permanentboende med egen vattenförsörjning varierar från konnnun till kommun från några få procent till över 50 procent.
Antalet enskilda brunnar för permanentboendes vattenförsörjning uppskattas till ca 400 000, varav cirka hälften är borrade i berg eller i djupa jordlager och övriga är grävda eller anlagda på annat sätt. Antalet brunnar för fritidsboende är mycket osäkert men uppskattas till mellan 200 000 och 400 000. Närmare uppgifter om brunnsutföranden saknas. Man vet
emellertid att en stor del av brunnarna är enkelt utförda och har dåligt skydd mot påverkan.
Årligen anläggs genom etablerade brunnsborrare mellan 5 000 och 10 000 brunnar. Av dessa nytillkomna brunnar uppskattas att mellan 1 000 och 2 000 brunnar anläggs i samband med nybyggnad av permanentbostäder som inte kan anslutas till kommunal vattenförsörjning och att lika många anläggs för fritidsboende. Antalet kan uppskattas med ledning av uppgifter som lämnas enligt lagen (1975:424) om uppgiftsskyldighet vid grundvatten- täktsundersökning och brunnsborrning. Lagen föreskriver att den som yrkesmässigt utför grundvattenundersökning eller brunnsborrning är skyldig att lämna skriftlig uppgift om arbetet och dess resultat till SGU. I ekonomis- ka termer uppskattas att nyetableringen av brunnar omsätter ca 400 miljoner kronor årligen.
Det finns i Sverige drygt hundratalet brunnsborrningsföretag. Av dessa är ca 70 stycken organiserade i de två branschorganisationerna Svenska brunnsborrares branschorganisation, Geotec, eller Sveriges Avantiborrare förening.
Förutom de brunnar som anläggs av brunnsborrningsföretag anläggs ett okänt antal brunnar genom fastighetsägares försorg främst genom att brunnar grävs i egen regi.
2.2.2. Kvalitetsproblem
Som tidigare nämnts förekommer i huvudsak ingen löpande offentlig tillsyn av de enskilda brunnarna. Många fastighetsägare har emellertid problem med sitt brunnsvatten i form av dålig vattenkvalitet eller bristande tillgång på vatten. Oftast beror kvalitetsproblem på att grundvattnet innehåller höga halter av vissa ämnen som medför komplikationer, men det är inte heller ovanligt att det är en brunns eller en vattenberedningsutrustnings felaktiga konstruktion eller placering eller dåligt underhåll som är orsaken. Påverkan från eget eller närliggande fastigheters avloppsvatten är inte sällan orsak till problem när det gäller den enskilda vattenförsörjningen.
Livsmedelsverket har på regeringens uppdrag kartlagt dricksvattensituatio- nen i Sverige (SLV rapport 199017). I rapporten konstateras bl.a. att vatten från enskilda brunnar generellt har sämre kvalitet än det som levereras från
allmänna anläggningar. I den allmänna vattenförsörjningen är vatten bara i undantagsfall otjänligt, men inom den enskilda vattenförsörjningen är otjänligt vatten inte ovanligt enligt rapporten.
Kunskaperna om vattenkvaliteten i enskilda brunnar är begränsade. Detta gäller framförallt grävda brunnar. Den enda undersökningen av nationell omfattning initierades av Naturvårdsverket under 1980-talet och avsåg försurningsproblemen. I SGU:s databaser finns uppgifter från ca 20 000 nyanlagda borrade brunnar som visar vattnets kemiska sammansättning. Ur detta material kan en översiktlig bild fås av hur många brunnar som inte uppfyller Livsmedelsverkets riktvärden och som därmed i många fall skulle behöva åtgärdas. I det följande kommenteras några av de vanligaste problemen i sammanhanget.
Vatten med höga halter av mikroorganismer kan ge hälsomässiga effekter. Orsaken kan vara påverkan från läckande avloppsrör eller gödselhögar i kombination med en brunn i dåligt skick. En undersökning från Skåne visar att många brunnar har höga halter av mikroorganismer speciellt under sensommaren. Undersökningen visar att så många som 40 procent av de grävda brunnarna hade otjänligt vatten men endast ca 10 procent av de
bergborrade.
De metaller som kan förekomma i dricksvatten och som har betydelse från hälsosynpunkt är i första hand kadmium, bly, koppar, arsenik och aluminium. De undersökningar som är gjorda visar att halterna i grund- vatten normalt ligger långt under gällande gränsvärden. Undantag finns dock. Förhöjda halter av arsenik har t.ex. registrerats inom områden med sulfidmineraliseringar och av aluminium inom försurade områden. Koppar kan lösas ut när vatten med lågt pH—värde stått i vattenledningar en tid. Mycket höga halter har därvid registrerats. Förhöjda halter av bly och kadmium har också noterats som en effekt av utlösning från material i vatteninstallationer. Halterna minskar kraftigt efter det att vattnet omsatts i ledningarna.
Naturvårdsverket har uppskattat att ca 70 000 enskilda vattentäkter behöver åtgärdas på grund av surt vatten. Problemen är störst i södra Sverige men förekommer, om än i mindre omfattning, över hela landet utom i områden med kalkrik jord eller berggrund.
Järn och mangan är de ämnen som orsakar mest problem av teknisk art vid nyttjande av grundvatten. Vid mycket höga halter kan problem förekomma med utfällningar, missfärgning av vatten, sanitetsporslin och tvätt samt med metallisk smak. Problemen finns över hela landet.
Hårt vatten, dvs. vatten med höga halter av kalcium, kan ge problem med kalciumkarbonatutfällningar i vatteninstallationer, t.ex. diskmaskiner och värmepannor. Problem är vanligt förekommande i regioner med hög kalk— halt i berg eller jord.
Höga nitrathalter kan ge hälsomässiga effekter, exempelvis försämrad syreupptagning i blodet. Vid förhöjda halter i enskilda vattentäkter är orsaken ofta påverkan från avloppsinfiltrationsanläggningar eller från gödsling på närliggande åkermark. Höga halter kan även förekomma naturligt i bergborrade brunnar i syrefattig miljö. I en undersökning från Malmöhus län uppskattas att 100 000 svenskar med egna brunnar dricker vatten med för höga nitrathalter.
Förekomst av svavelväte orsakar en mycket obehaglig lukt. Problemen är vanligast i bergborrade brunnar i syrefattig miljö inom områden med sedimentär berggrund.
Radon i grundvatten är ett alltmer uppmärksammat problem. Det är främst grundvatten från täkter anlagda i unga graniter som kan innehålla radon. Radon är lösligt i vatten men avgår till större delen till luften vid t.ex. tvätt, disk och dusch, varvid risk föreligger vid inandning. Undersökningar på senare tid har visat att det också kan vara risker med att dricka vatten med höga radonhalter.
Höga halter av fluorid är vanligt förekommande i bergborrade brunnar över hela landet. Intag av höga halter kan medföra hälsoeffekter. Över 30 procent av nyanlagda brunnar har halter som överstiger Livsmedelsverkets hälsomässiga gränsvärden.
Salt grundvatten har inom vissa områden blivit ett allt vanligare problem. Grundvatten i Sverige har vanligtvis låga kloridhalter, mellan 1 och 30 mg/l vatten. Problem med höga kloridhalter förekommer emellertid i områden som tidigare har varit täckta av salt eller bräckt vatten efter den senaste nedisningen. Sådant så kallat relikt salt havsvatten finns ofta kvar i låglänta
områden, där omsättningen av grundvattnet är mycket långsam. I större delen av det område som någon gång efter den senaste nedisningen legat under havsvatten har ungefär 10 procent av de kända brunnsvattenanalyserna visat förhöjda kloridhalter varmed avses mer än 100 mg/l vatten. För Skåne är procentandelen något större. På Gotland har höga salthalter konstaterats i nästan hälften av de brunnar som undersökts och rapporterats till SGU.
De främsta problemen med salt grundvatten är smaken och korrosiviteten. Att behandla ett salt grundvatten är också dyrt. Enligt Livsmedelsverket ges anmärkning från teknisk synpunkt om kloridhalten överstiger 100 mg/l. Anmärkningen föranleds av risken för korrosion. Överstiger halten 300 mg/l börjar saltsmaken ge sig till känna, vilket medför att vattnet också är mindre lämpligt som dricksvatten.
Det kan finnas flera orsaker till att salt grundvatten tränger in i brunnar. En orsak är alltför djupt borrade brunnar. Brunnar kan också genom vatten— förande sprickor ha kontakt med djupt liggande salta grundvattenförekomst— er. Stora sötvattenuttag i kustområden och på skärgårdsöar liksom i områden med relikt salt grundvatten medför att salt grundvatten kan tränga uppåt och påverka brunnarnas vatten. I strandnära områden vid havet kan stora vattenuttag också medföra inströmning av havsvatten till brunnarna.
Den vanligaste orsaken till att problem med saltvatten uppstår i en brunn bedöms vara brunnens tekniska utformning, dvs. främst borrdjupet och brunnens läge i förhållande till vattenförande sprickor, som bl.a. kan ha förbindelse med djupare liggande salta grundvattenförekomster. Problemen accentueras genom att brunnar borras allt djupare med dagens borrteknik. Problemet är väldokumenterat genom bl.a. uppgifter i SGU:s brunnsarkiv.
Saltvatteninträngning kan också bero på att uttagen av sötvatten är för stora. Det är emellertid inte närmare belagt hur stor del av problemen med saltvatteninträngning som kan anses förorsakas av för stora sötvattenuttag. De största riskerna för denna typ av problem föreligger i områden med tät permanent- och fritidsbebyggelse längs kusterna, på öar och i låglänta delar nära stora sjöar och vattendrag i Mellansverige. Det är delvis fråga om samma områden där problem med brist på vatten i enskilda brunnar har visat sig. Farhägor för att stora sötvattenuttag kommer att medföra ökade problem med salt grundvatten i brunnar kommer allt oftare till uttryck från bl.a. berörda kommuner.
För att bli av med avloppsvatten väljs inte sällan att infiltrera det förorenade vattnet i marken i stället för att släppa ut det i ett ytvattendrag. Detta gäller särskilt avloppsvatten från enskild bebyggelse utanför tätbebyggda områden. En stor mängd av de enskilda hushållen och fritidsboendet infiltrerar sitt av- loppsvatten i marken och därmed till grundvattnet. En stor del av de vatten- lösliga ämnena i avloppsvattnet sprids därvid antingen till grundvattnet eller till något ytvattendrag. Förutom de mikroorganismer som förekommer i av- loppsvattnet är det främst kväve- och i viss mån fosforföreningar som sprids och kan påverka grundvattnet genom dessa anläggningar. Givetvis förekom— mer också i små mängder andra typer av föroreningar i hushållens avlopps- vatten, t.ex. tungmetaller och olika organiska föroreningar. Bakterier dör oftast snabbt i marken, varför en bakteriepåverkan oftast är mycket lokal. Det förekommer dock relativt ofta att bakterier kan påverka näraliggande brunnar.
Avloppsvattnet kan utgöra en betydande del av grundvattenbildningen i en grundvattenförekomst där flera infiltrationsanläggningar finns. Vid varje brunn där ett vattenuttag sker återförs huvuddelen av vattnet till marken i samma område såsom avloppsvatten, mer eller mindre förorenat. När av- loppsvattnet infiltreras till grundvattnet i brunnens närområde är risken stor att problem kan uppstå för det egna dricksvattnet eller för hela grundvatten- förekomsten. Riskerna för påverkan ökar ju fler fastigheter som tar vatten ur samma grundvattenförekomst och samtidigt infiltrerar avloppsvattnet i brunnarnas omedelbara närhet. Vatten som är förorenat av avloppsin- filtration åtgärdas genom att föroreningskällan avlägsnas eventuellt i kom- bination med att vattnet behandlas och marken saneras. Alternativt kan ny vattentäkt anläggas utanför det förorenade området.
Om problem med vattnets kvalitet uppkommer i hushåll med egen brunn är den vanligaste åtgärden att installera någon typ av utrustning för vattenbe— redning. Ca 20 procent av hushållen med egen vattenförsörjning uppskattas ha någon typ av beredningsutrustning för sitt vatten. Det finns på markna- den olika typer av utrustningar beroende på vilket vattenproblem som före- kommer. Nedan nämns några olika typer av vattenproblem och med vilken metod de vanligen kan åtgärdas i små enskilda vattentäkter:
— Sura vatten kan filtreras genom alkalisk massa. — Järn och manganrika vatten kan oxideras och filtreras genom sand. — Hårda vatten kan åtgärdas genom jonbyte. — Smittförande vatten kan beredas med hypoklorit eller ultraviolett ljus.
— Nitratrika vatten kan i viss utsträckning beredas med jonbyte.
— Fluoridrika vatten kan beredas med jonbyte eller omvänd osmos.
— Kloridrika vatten kan beredas genom omvänd osmos. När det gäller problem med saltvatteninträngning på grund av för stora sötvattenuttag är beredning av det salthaltiga vatten som tas ur brunnarna dock inte någon lämplig åtgärd eftersom den kan medföra ökade uttag som ytterligare förvärrar problemen.
2.2.3 Problem med vattenbrist
Brist på grundvatten vid enskild vattenförsörjning kan i och för sig sägas föreligga både då den vattenmängd som kan utvinnas ur en eller flera brunn— ar är för liten för att tillgodose fastighetens eller fastigheternas mera ele- mentära vattenbehov och då vattnets kvalitet är så dålig att vattnet inte kan användas som dricksvatten. Problemen har dock i allmänhet olika orsaker och lösningarna skiljer sig också normalt från varandra. Utredningen har därför valt att behandla problemen åtskilda. I det föregående har därvid kortfattat berörts några av de viktigaste problemen som rör vattenkvaliteten i samband med enskild vattenförsörjning. Generellt kan den bedömningen göras att problemet att vattnet i enskilda brunnar har dålig kvalitet är
vanligare och större än problemet att vattnet i brunnarna inte räcker.
I vissa regioner kan dock problemen med egentlig vattenbrist vara betydande, i varje fall lokalt. Problemen kan i vissa områden också sammanfalla på det sättet att ett hårt utnyttjande av begränsade grundvatten— förekomster kan leda till att man når eller utnyttjar vattenförande lager där vattnet är av sämre kvalitet. I de områden där saltvatteninträngning är vanligt förekommande kan man således säga att det ofta föreligger såväl ett kvalitetsproblem som ett kvantitetsproblem.
Egentlig brist på vatten föreligger när en brunn sinar eller tillrinningen är för liten. Orsaken till detta kan vara att markområden dräneras vid t.ex. vägbyggen, dikningsföretag m.m., att en brunn tar vattnet från en annan brunn, att man är inne i en period med ingen eller endast liten grundvatten- bildning eller att man tar ut mer vatten än vad som rinner till.
Den dominerande orsaken till vattenbrist bedöms vara naturliga variationer i grundvattenbildningen. Att en brunn sinar i en period med ingen eller endast liten grundvattenbildning är vanligt främst när det gäller brunnar som
utnyttjar ytliga och små grundvattenförekomster, vanligen grävda brunnar. Man har då helt enkelt använt mer vatten än vad som funnits i den för brunnen åtkomliga grundvattenförekomsten. Det är i detta fall ofta brunnen i sig själv som utgör begränsningen, inte brist på mängden grundvatten i området. Problemet angrips vanligen genom nyanläggning av brunn.
Orsaken till att en brunn sinar för att man tar ut mer vatten än som rinner till kan också vara att brunnskapaciteten är för liten. Brunnskapaciteten är beroende av markens porositet eller sprickvolym. Dessa faktorer reglerar den möjliga tillrinningen. I berggrund kan man med s.k. högtrycksspolning eller sprängning öka tillrinningen genom att man vidgar sprickor eller när nya vattenförande sprickor. I jordlager kan förbättringar göras av brunnsut- formningen för att öka tillrinningen.
I de nu berörda fallen kan vattenbristen inte sägas bero på att den grundvat- tenförekomst som i och för sig är tillgänglig för fastigheten eller fastig- heterna inte skulle räcka. Problemet är i stället att brunnens utformning, djup eller placering är sådan att det inte går att utnyttja grundvatten- förekomsten. Inom flera områden i Sverige, främst vid kusterna upplever man emellertid att en verklig brist på grundvatten föreligger. Huruvida bristen faktiskt beror på att den grundvattenförekomst som skulle vara möjlig att utnyttja är för liten finns det dock i allmänhet inte närmare utredningar om. Det anses därför svårt att göra en samlad bedömning av hur omfattande de områden är där en verklig vattenbrist föreligger i den meningen att de grundvattenförekomster som skulle vara möjliga att utnyttja inte räcker för att täcka behoven för dem som bor i respektive område. Översiktliga vattenbalansberäkningar och uppskattningar av grundvatten- förekomsters storlek visar dock att det finns åtskilliga områden med enskild vattenförsörjning och relativt tät bebyggelse där grundvattenförekomsterna är så begränsade att en verklig bristsituation föreligger.
Faktorer som kan leda till att en bristsituation uppkommer är dels att grundvattenförekomsterna är begränsade på grund av markbeskaffenheten och att det område inom vilket nybildning kan ske har liten yta, dels att nybildningen av grundvatten är begränsad på grund av klimatförhållandena, dels att vattenförbrukningen är stor på grund av relativt tät bebyggelse m.m. Risken för att bristsituationer ska kunna uppstå är givetvis större i områden där ovannämnda faktorer samverkar.
I Sveriges östra delar är nederbördsmängderna förhållandevis små (ca 600 mm/år) i jämförelse med övriga Sverige (ca 700—1200 mm/år). Detta innebär också sämre förutsättningar för grundvattenbildning i de östligaste landskapen, särskilt i kustområdena.
De geologiska miljöer från vilka grundvatten utvinns för enskild vattenför— sörjning är främst berggrund och morän. Moränerna kan generellt sägas ge sämre möjligheter för en säker grundvattenförsörjning såväl kvantitativt som kvalitativt. En mycket stor del av brunnarna för enskild vattenförsörjning anläggs därför i berggrunden. Områden med små grundvattenförekomster i berggrunden är därför också områden där särskild risk för brist på grundvatten för enskild vattenförsörjning kan föreligga. Sådana områden finns främst i Upplands, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Göteborgs och Bohus och Blekinge län.
1 kommuner inom nu nämnda regioner där det finns stor andel bebyggelse med enskild vattenförsörjning och ett stort fritidsboende föreligger särskilt stor risk för brist på vatten för enskild vattenförsörjning i vissa områden. Situationer med brist på grundvatten för enskild vattenförsörjning bedöms dock endast kunna uppstå i begränsade områden inom kommunerna. Risken bedöms vara särskilt stor där tät permanent- eller fritidsbebyggelse före— ligger. Sammanfattningsvis bedöms att risken för brist på grundvatten för enskild vattenförsörjning finns lokalt främst längs våra kuster och på skärgårdsöar i allmänhet och därvid särskilt i de i det föregående stycket nämnda länen samt på Gotland och Öland.
3. Reglering av enskilda grundvattenuttag
3. 1 Inledning
Av den tidigare redovisningen framgår att det finns åtskilliga problem vad gäller den enskilda vattenförsörjningen. De vanligaste och viktigaste av dessa problem anses vara sådana som berör brister i vattnets kvalitet. Till övervägande del är problem av detta slag möjliga att lösa genom tekniska åtgärder inom fastigheten. Svårigheterna består bl.a. i att den enskilde fastighetsägaren ofta har dåliga kunskaper både om de brister som kan föreligga och om vilka lösningar som finns. Genom att samhällets roll är begränsad när det gäller den enskilda vattenförsörjningen och genom att de närmast berörda myndigheterna har små resurser har den enskilde ofta svårt att få det bistånd han anser sig behöva. Kostnaderna för de insatser som berörda branschföretag erbjuder kan uppfattas som höga särskilt som det kan vara svårt att få säkra besked om vilka åtgärder som är de bästa.
Även om vattenbrist i enskilda brunnar generellt är ett mindre problem än att vattnet är av dålig kvalitet kan vattenbrist ändock lokalt vara en fråga av stor betydelse. Också i dessa fall kan den enskilde fastighetsägarens bristande kunskap, myndigheternas begränsade ansvar och kostnaderna utgöra hinder mot att problemen hanteras på ett effektivt sätt. Som nämnts i det föregående kan det också när vattenbrist uppstått i en brunn vara brister i utrustning eller brunnens placering, utformning och underhåll som är den egentliga orsaken till att brunnen inte ger tillräckliga vattenmängder. Sedan de fall som således kan lösas genom tekniska åtgärder på den enskilda fastigheten skilts ut återstår de situationer då en verklig brist på vatten kan sägas föreligga inom ett område och då en reglering av vattenuttagen ur områdets grundvattenförekomst därför är en åtgärd som kan bli aktuell. Det är därmed fråga om situationer som kännetecknas bl.a. av att samma problem berör flera fastigheter och att det därför är naturligt att gemensam- ma lösningar övervägs.
Också i de situationer då risk för saltvatteninträngning föreligger är en reglering av uttagen en åtgärd som i många fall kan behöva övervägas. Även i dessa fall kan tekniska åtgärder inte sällan lösa problemen. Inom framför allt vissa kust- och skärgårdsområden med tätare bebyggelse kan
emellertid de totala uttagen överstiga den mängd sötvatten som kan utvinnas ur grundvattenförekomsten. Följden av de alltför stora uttagen kan i dessa områden bli, inte att vattnet i brunnarna tar slut, utan att det blir salt. Eftersom de åtgärder som kan behöva övervägas vid risk för saltvattenin— trängning således till en del sammanfaller med dem som är aktuella vid en egentlig vattenbrist finns skäl att behandla dessa två problem i ett samman- hang.
Utredningen kommer i detta delbetänkande att i avsnitt 3.4 redovisa sina överväganden och förslag vad gäller de problem i samband med den enskilda vattenförsörjningen där en reglering av vattenuttagen inom ett område är den åtgärd som närmast kan vara aktuell. I sitt fortsatta arbete kommer utredningen därefter att återkomma till vissa andra frågor som rör
den enskilda vattenförsörjningen.
Eftersom grundvattenförhållanden ofta är komplicerade och bedömningar vad gäller effekterna av uttag m.m. svåra att göra krävs normalt s.k. hydrogeologiska undersökningar som underlag för ställningstaganden. I avsnitt 3.2 berörs vissa frågor som kan behöva klarläggas genom sådana undersökningar. Redovisningen grundas på den rapport av SGU som utgör bilaga 2 till detta delbetänkande. Redovisningen och rapporten gör inte anspråk på att vara en fullständig beskrivning eller en närmare bedömning av tillgängliga undersökningsmetoder utan syftar främst till att ge en uppfattning om undersökningsbehov, metoder och kostnader samt de svårigheter som kan föreligga i sammanhanget.
Frågor rörande uttag av grundvatten i samband med enskild vattenför- sörjning berörs av lagstiftning inom flera områden. Till de viktigaste lagarna i sammanhanget hör vattenlagen (19831291), hälsoskyddslagen (1982:180), plan- och bygglagen (1987: 10) samt anläggningslagen (1973:1149). Utredningen lämnar i avsnitt 3.3 en kort redovisning för de bestämmelser i gällande rätt som är av störst intresse i detta sammanhang.
3.2. Hydrogeologiska undersökningsmetoder 3.2.1 Behovet av undersökningar
När vattenförsörjningen i ett område med enskilda brunnar framstår som hotad på grund av risk för vattenbrist eller saltvatteninträngning är det viktigt att problemets art och närmare omfattning klarläggs och att de tänkbara orsakerna analyseras. Först därefter är det i allmänhet meningsfullt att diskutera olika möjliga lösningar. Väsentligt är bl.a. att de fall som kan lösas med kanske relativt enkla och billiga åtgärder på den egna fastigheten identifieras innan mer kostsamma undersökningar startas och gemensamma åtgärder för ett helt område övervägs. För att man skall kunna konstatera att det är storleken på vissa enskilda vattenuttag eller på de totala uttagen inom ett område som har skapat eller riskerar att skapa problem för brunnar i området krävs i allmänhet en hydrogeologisk undersökning för att närmare klarlägga problemen och ange lösningarna.
Av grundläggande betydelse för att det skall gå att bedöma vilka närmare problem som föreligger vid en förmodad brist på grundvatten och vilka lösningar som är tänkbara är att man har kunskap om dels nybildningen av grundvatten inom det aktuella området, dels förutsättningarna för avrinning och magasinering av grundvattnet, dels också vattenbehovet inom området.
Klimatiska faktorer såsom temperatur, nederbörd och avdunstning är avgörande för grundvattnets nybildning. För att kunna beräkna nybildningen för ett område behöver man därför kunskap om dessa faktorer med bl.a. uppgifter om variationer under året och mellan år med olika väderför- hållanden. Viktiga grundvattenbildningsperioder är vid snösmältning och höstregn. Under vår och sommar då växter suger upp en stor del av nederbörden och avdunstningen är hög sker ingen eller endast liten nybildning av grundvatten. Nybildningen och därmed också grundvatten- volymerna eller grundvattenförekomsternas fyllnadsgrad kan således variera såväl under längre perioder som säsongsvis.
Genom att en grundvattenförekomst fylls på genom den del av nederbörden som kan bilda grundvatten sker också en kontinuerlig avrinning från grundvattenförekomsten. På så sätt är grundvattnet i ständig rörelse från där det infiltrerar till där det läcker ut i bäckar, åar, sjöar eller i havet. Hur vattnet transporteras och rör sig i marken är beroende av topografiska och
geologiska förhållanden som behöver klarläggas. Grundvattnets omsättnings— tid varierar avsevärt från några timmar till tusentals år. Förändringarna i grundvattnets volym registreras genom grundvattennivåernas förändringar. Grundvattennivåförändringarna är således ett relativt mått på förändringar i grundvattnets volym. För att få ett mått på den verkliga vattenvolymen inom ett område måste man också ha kännedom om jordlagrens eller berggrundens effektiva porositet. Den senare varierar från t.ex. 0,01 procent i urberg till cirka 40 procent i en grusavlagring. Också nu berörda förhållanden behöver beräknas.
Grundvattenvolymerna kan också påverkas av människan antingen genom uttag av grundvatten via brunnar eller genom åtgärder som påverkar avrinningen, t.ex. dikning eller avledning av dagvatten från asfalterade ytor m.m. Är uttaget av grundvatten större än vad som nybildas till en grundvat- tenförekomst kommer en fortgående sänkning av grundvattennivån att ske, dvs. volymen grundvatten i grundvattenförekomsten kommer kontinuerligt att minska. Även om uttaget är mindre än vad som nybildas i en grundvat— tenförekomst ger det ändå upphov till en lokal avsänkning av grundvatten- ytan inom grundvattenförekomsten. Sker uttaget av grundvatten via en brunn kallas en sådan avsänkning brunnens sänktratt. Sänktrattens utbredning kallas brunnens influensområde. Ju större uttaget är desto större blir influensområdet. Inom brunnens influensområde sker en grundvatten- strömning mot uttagspunkten, dvs. mot brunnen. Hur influensområdet kommer att se ut är beroende på markens uppbyggnad, dvs. de geologiska förhållandena. Dessa varierar vanligtvis i både horisontell och vertikal led. Att säkert fastställa en brunns influensområde är därför oftast svårt utan närmare undersökningar. Särskilt svårt är det att ange eller bedöma influensområdet i berggrund då influensområdet styrs av berggrundens spricksystem. Om flera brunnar ligger i samma grundvattenförekomst och deras influensområden påverkar varandra kompliceras bilden ytterligare.
Ett stort grundvattenuttag kan förutom till konflikter mellan brunnsägare leda till minskad grundvattenvolym och därmed till minskat flöde till ytvattendrag med risk för andra konflikter som följd. Stora uttag kan också leda till kvalitetsförändringar dels genom att naturliga kemiska förhållanden störs av uttaget och de variationer i grundvattenytan, som uttaget förorsakar, dels genom att brunnens influensområde når områden där grundvattnet förorenats av t.ex. avloppsinfiltration. Vidare kan uttagen leda till sänkning
av det hydrostatiska trycket med åtföljande risk för marksättningar och skador på t.ex. byggnader eller höjning av saltvattengränsen.
På samma sätt som en grundvattenförekomst påverkas av uttag av grundvat— ten ur brunnar sker en påverkan vid bortledning av grundvatten via dikningsföretag. Dikningar har en stor ytmässig utbredning medan en brunn är anlagd på en avgränsad plats. Dikningen berör endast den ytligare delen av grundvattenförekomsten medan en brunn påverkar densamma ned till större djup. Ett dikningsföretag kan genom sin ytmässigt stora utbredning dränera avsevärda mängder vatten på kort tid. Särskild betydelse har diken i perioder med stor grundvattenbildning, t.ex. vid snösmältning eller omfattande höstregn. Dikena avleder då stora mängder vatten som annars kunnat bilda grundvatten. På exempelvis Gotland och Öland har stora kanaler med anslutande mindre diken anlagts för att öka arealen jordbruks- mark eller för att utnyttja jordbruksmarken effektivare. De stora kanalerna är grävda genom jordlagren och oftast nedsprängda en bit i den övre delen av berggrunden. En stor del av det tillgängliga grundvattnet återfinns just i den övre uppspruckna delen av berggrunden. Ju effektivare denna del av berget dräneras desto mindre tillgång till sött vatten kommer att finnas för t.ex. sommarperioden.
Även om man allmänt kan beskriva effekterna av stora vattenuttag eller av bortledning av grundvatten kan det vara svårt att definiera en gräns där man kan säga att överuttag föreligger. Överuttag kan definitivt anses föreligga om uttagen av grundvatten är större än den genomsnittliga årsvisa nybild- ningen av grundvatten för den aktuella grundvattenförekomsten. I detta fall är risken för konflikter av olika typer uppenbar. Om grundvattenuttagen är större än den periodvisa grundvattenbildningen, t.ex. för sommarmånaderna, kan problem uppstå periodvis i form av t.ex. sinande brunnar, saltvatten— påverkan m.m under senare delen av sommaren. Om problem uppstått är det dock inte alltid klart att de beror på vad som kan betecknas som överuttag. Problem kan inte alltid hänföras till mängden vatten som tas ut. Problemet kan t.ex. också vara en felaktigt utförd brunnsanläggning. Detta bedöms som vanligt t.ex. vid saltvatteninträngning beroende på att brunnen borrats för djup. För att det skall gå att med någon grad av säkerhet bedöma att ett konstaterat problem på en fastighet beror på för stora uttag i närområdet krävs i allmänhet att Vissa undersökningar genomförs. Eftersom sambanden ofta kan vara mycket komplicerade kan det dock vara så att osäkerheten kvarstår också när undersökningar genomförts.
Förutom det undersökningsbehov som föreligger när problem redan uppkommit finns naturligtvis ett behov av tillförlitligt underlag inför beslut om ny bebyggelse eller nya vattenförsörjningsanläggningar. De närmare behoven av förundersökningar är varierande bl.a. beroende på hur stora vattenbehoven är och vilken typ av grundvattenförekomst som avses bli utnyttjad. I sommarstugeområden och andra områden där många brunnar kan behöva anläggas i ett mycket begränsat område, kan man göra hydrogeologiska bedömningar baserade på vattenbalansberäkningar och be- räkningar av tillgängliga grundvattenförekomster. Det är viktigt att sådana beräkningar görs innan ett område byggs ut eller när det gäller att avgöra tillåtligheten av att ett område eller enskilda fastigheter omvandlas från fritidsboende till permanentboende, vilket regelmässigt innebär ökade
vattenuttag.
3.2.2. Allmänt om hydrogeologiska undersökningsmetoder
Syftet med en hydrogeologisk undersökning är att undersöka en grundvat— tenförekomst, såväl vad avser kvantitet som kvalitet. Generellt kan sägas att valet av metoder beror på vattenbehovets storlek och på de geologiska förutsättningarna på platsen samt på eventuellt tillgängligt material från tidigare gjorda undersökningar i form av kartor, rapporter, uppgifter om befintliga brunnar och vattenanalyser m.m. Olika tillvägagångssätt tillämpas beroende på om man avser att utnyttja grundvatten i lösa jordlager såsom sand- och grusavlagringar, i det kristallina urberget, dvs. i gnejs och granit, eller i lagrade sedimentära bergarter såsom t.ex. sandsten och kalksten.
Vanligen inleds en hydrogeologisk undersökning med en inventering av tidigare rapporter samt tillgängligt kartmaterial, såväl vanliga topografiska kartor som hydrogeologiska, jordartsgeologiska, berggrundsgeologiska och geofysiska kartor. I inledningsfasen av en hydrogeologisk undersökning ingår även sökning av data i SGU:s brunnsarkiv om brunnar i området och vanligen även kompletterande inventering av brunnar i fält. När befintliga data sammanställts kan nödvändiga, kompletterande undersökningar vidtas.
För att klarlägga var uttag av grundvatten bäst kan ske inom ett visst område utnyttjas vanligen olika geofysiska undersökningsmetoder. Dessa metoder bygger på att större mängder grundvatten i regel förekommer i särskilda strukturer i jord och i berg. Dessa strukturer har fysiska egenska— per som skiljer sig från omgivande geologiska bildningar på ett mer eller
mindre markant sätt. De vanligen använda geofysiska metoderna utnyttjar variationer i följande egenskaper: morfologiska, elektriska, magnetiska, seismiska och gravimetriska.
De geofysiska undersökningarna syftar i första hand till att ge information om sådana förhållanden på djupet, nere i jordlagren och berggrunden, som inte kan iakttas från markytan. Med de geofysiska metoderna får man information om förhållanden på flera platser eller över ett större område på ett mer tids- och kostnadseffektivt sätt än genom att utföra ett stort antal borrningar. De geofysiska mätningarna ligger till grund för val av platser för olika borrningsarbeten. För att sedan närmare fastställa grundvatten— volymerna i t.ex. en isälvsavlagring, en grusås, utförs sonderingsborrningar samt borrningar för observationsbrunnar och produktionsbrunnar.
Vid sonderingsborrningarna fastställs hur jordarterna är lagrade på varandra. Man bestämmer exakt på vilka djup olika sand- och gruslager förekommer, hur mäktiga de är och hur kornstorleksfördelningen är. Dessa uppgifter ligger till grund för bedömningar var brunnar för observation av grundvat- tennivåer skall placeras samt var produktionsbrunnar skall anläggas och hur de skall konstrueras.
Av de olika förundersökningsmetoderna kan man säga att provpumpningar är de viktigaste, i den meningen att det är först när sådana genomförts och utvärderats, som man kan vara säker på storleken, kvaliteten och tillförlit- ligheten hos en grundvattenförekomst. Provpumpningar kan genomföras på olika sätt beroende på hur stora ekonomiska eller andra värden som berörs, hur stora grundvattenuttagen skall bli, vilken typ av grundvattenförekomst som skall utnyttjas och dess storlek, risken för påverkan på kringliggande befintliga brunnar, risken för kvalitetsförändring med tiden samt årstids- variationer i tillgången på grundvatten.
3.2.3. Hydrogeologiska bedömningar i samband med enskild vattenförsörjning
Variationer i tillvägagångssätt och i val av metoder förekommer beroende både på lokala förutsättningar och på vem som utför undersökningen. De metoder som oftast kan bli aktuella för hydrogeologiska bedömningar av möjligheterna till enskilda vattenuttag kan grovt indelas i tre ambitionsnivåer vad gäller noggrannhet, tillförlitlighet och kostnad.
Den första nivån innebär studier av tillgängliga hydrogeologiska och geologiska kartor samt av uppgifter från SGU:s brunnsarkiv och eventuellt andra arkiv och databaser t.ex. kommunala. Den andra nivån innebär komplettering med vattenbalansberäkningar och beräkningar av tillgängliga grundvattenmagasin. Den tredje nivån innebär därutöver översiktliga under- sökningar av frågor som gäller vattenkvaliteten samt provpumpningar med utvärderingar. Nivå ett innefattar endast skrivbordsarbete med studier av kartor och sammanställning av uppgifter från befintliga arkiv och databaser medan den andra nivån även innefattar visst beräkningsarbete och besiktning i fält och den tredje ytterligare arbeten i fält samt provpumpningar med utvärderingar.
Hydrogeologiska bedömningar i nivå ett kan med ledning av bl.a. hydrogeo— logiska kartor ge information om de vattenvolymer som allmänt kan vara möjliga att utvinna från t.ex. brunnar i berggrunden i området eller från en viss sand— och grusavlagring. Vidare bör information kunna erhållas om det i trakten i stort är eller inte är risk för salt grundvatten eller grundvatten med höga fluorhalter. Från SGU:s och eventuellt andra förekommande arkiv och databaser kan information erhållas om hur mycket vatten de närmast kringliggande, registrerade brunnarna ger och i vissa fall även uppgifter om vattenkvaliteten. Bedömningarna i nivå ett bör kunna ge sådan information att man kan avgöra om det över huvud taget föreligger några möjligheter att erhålla de grundvattenmängder som önskas. De kan även peka på eventuellt förekommande risker beträffande vissa kvalitetsfrågor.
Volymen grundvatten som kan tas ut i ett område begränsas i första hand av två faktorer. Den ena är den mängd grundvatten som nybildas i området och den andra är förutsättningarna för att detta grundvatten skall kunna magasineras i området. I nivå två utvidgas arbets- och kostnadsinsatserna med konkreta beräkningar av vattenbalansen och volymerna hos de inom området tillgängliga grundvattenförekomsterna. Beräkningarna skall då kunna visa dels om grundvattenbildningen i sig skulle kunna räcka till för berörda fastigheter, dels om tillräckliga vattenvolymer kan magasineras i området för att förse tomterna med vatten också under t.ex. sommarmåna- der med låg nybildning.
I nivå tre utvidgas arbets- och kostnadsinsatserna ytterligare med arbeten i fält som syftar till att samla in data som gäller just det aktuella området och den eller de brunnar som skall utnyttjas för vattenförsörjningen och som kan
ge ett så bra beslutsunderlag som möjligt inom rimliga kostnadsramar. Det kan röra sig om provtagning och analys av vatten från brunnar för vilka data saknas, studier av tidsmässiga variationer av grundvattenkvaliteten, mätning av grundvattennivåer, geofysiska mätningar för t.ex. bedömning av risken för salt grundvatten. Det kan också röra sig om korta provpump- ningar genomförda vid ett visst tillfälle till grund för bedömningar av hur situationen skulle vara i slutet av sommaren under ett torrår.
För att belysa hur en översiktlig vattenbalansberäkning kan göras och betydelsen av att vatten kan magasineras inom området kan följande räkneexempel göras. Exemplet avser en större ö i Stockholm skärgård med dåliga förutsättningar för grundvattenbildning, tät berggrund och tunt jordlager. Den del av nederbörden som kan bilda grundvatten kan för ett sådant område uppskattas till 75 mm/år. Detta ger en grundvattenbildning inom 1 ha (10 000 ml) på 750 m3/år. Den genomsnittliga vattenanvänd— ningen per person antas vara 200 l/dygn vid permanentboende eller motsvarande 73 m3/år. För fritidsboende antas motsvarande vattenan— vändning vara drygt 80 l/dygn eller ungefär 5 m3/år om vattenanvändningen sker 60 dagar om året. Nybildningen av grundvatten på 1 ha skulle i detta räkneexempel räcka till cirka 10 personers vattenanvändning vid permanent— boende. Omräknat skulle en familj om 4 personer vid permanentboende med normal vattenanvändning behöva cirka 4 000 m2 markyta för att erhålla tillräcklig grundvattenbildning för sitt behov.
Eftersom vattenbehoven på grund av ökat fritidsboende är högre under sommarmånaderna är vattenmagasineringen av stor betydelse. För att beräkna den magasinerade vattenvolymen under en sådan period, exempelvis månaderna juni och juli, kan följande antaganden göras. Antagandena grundar sig på mindre gynnsamma förhållanden som i exemplet ovan men är inte orealistiska för Stockholms skärgård. I berget antas det söta grundvattnet kunna utnyttjas ned till 40 meters djup och berget ha en sprickvolym, dvs. magasinsvolym, om 0,05 procent. För ett område på 1 ha kan den magasinerade vattenvolymen därmed antas uppgå till 200 m3. Eftersom nybildningen kan vara i stort sett obefintlig under denna period är man helt hänvisad till det vatten som magasinerats. Sannolikt är att endast halva den angivna volymen kan utnyttjas av praktiska och tekniska skäl. För fritidsboende skulle vattnet då räcka till ca 20 personers vattenanvändning under de två sommarmånaderna. Omräknat skulle en fritidsboende familj
om 4 personer med normal vattenanvändning behöva ca 2 000 m2 markyta för att grundvattenvolymen skulle vara tillräcklig för familjens vattenbehov.
I Stockholms skärgård varierar fastigheternas tomtareal normalt mellan 700 m2 och 2 000 m2. Mer än fem fritidsfastigheter inom 1 ha skulle, under ovan angivna antaganden, sannolikt innebära att det uppstod brist på vatten. En tätare koncentration av bebyggelse torde inte vara ovanlig i Stockholms skärgård. Beräkningarna ovan är genomsnittsberäkningar och tar därför inte hänsyn till de faktiska förhållandena på olika fastigheter. För en specifik fastighet kan därför förutsättningarna för grundvattenbildning vara bättre eller sämre än vad som framgår av exemplen.
3.2.4. Kostnader för olika hydrogeologiska bedömningar
Det är svårt att närmare ange kostnader för olika hydrogeologiska bedöm- ningar. Kostnadsnivåerna för undersökningar avseende ett område av 10—200 hektars storlek med de i det föregående skisserade olika ambitionsnivåerna har av SGU översiktligt uppskattats på följande sätt. Ambitionsnivå ett, dvs. studier av tillgängliga hydrogeologiska och geologiska kartor samt av uppgifter från SGU:s brunnsarkiv samt andra arkiv och databaser, kräver 2—4 arbetsdagar vilket motsvarar en kostnad på mellan 10 000 och 20 000 kronor. Ambitionsnivå två med vattenbalansberäkningar och beräkningar av tillgängliga grundvattenmagasin kräver 5-10 arbetsdagar. Kostnadsmässigt motsvarar det mellan 25 000 och 50 000 kronor. Ambitionsnivå tre med undersökningar som gäller vattenkvalitet samt provpumpningar med hydrauliska beräkningar kräver 10—15 arbetsdagar vilket innebär mellan 50 000 och 75 000 kronor. Härtill kommer kostnader för direkta arbetsin- satser för t.ex. brunnsborrning. Ovan angivna kostnader inkluderar inte mervärdeskatt.
3.3. Gällande lagstiftning
Vattenlagen är tillämplig på vattenföretag och vattenanläggningar. I lagen finns också bestämmelser om skydd för vattenförsörjningen. Med vatten- företag avses enligt 1 kap. 3 & vattenlagen bl.a. byggnadsåtgärder i vattenområden samt åtgärder för att bortleda yt- eller grundvatten. Vattenan-
läggning är en anläggning som har tillkommit genom ett vattenföretag med till anläggningen hörande manöveranordningar. Med vattentäkt avses i lagen bortledande av yt- eller grundvatten för vattenförsörjning, värrneutvinning eller bevattning.
För att få utföra ett vattenföretag skall företagaren ha rådighet över vattnet inom det område där företaget skall utföras. Var och en råder enligt 2 kap. 2 % vattenlagen över det vatten som finns inom hans fastighet. Rådighet över fastighets vatten kan också tillkomma någon till följd av upplåtelse av fastighetsägaren. Även den som vill utföra vissa företag har enligt 2 kap. 4 och 5 åå sådan rådighet. Detta gäller bl.a. i fråga om den som vill utföra en vattentäkt för allmän vattenförsörjning, allmän värmeförsörjning eller bevattning.
Ett vattenföretag får i princip inte utföras utan tillstånd. Från denna huvudregel finns undantag. Grundprincipen är därvid enligt 4 kap. 2 & vattenlagen att endast vattenföretag som uppenbart inte skadar allmänna eller enskilda intressen undantas från tillståndsplikten. Det är företagaren som måste visa att det är uppenbart att företaget inte medför någon skada. I 4 kap. 1 a 5 1 vattenlagen anges uttryckligen att tillstånd inte krävs i vissa fall. Detta gäller bl.a. i fråga om vattentäkt för en en- eller tvåfamiljsfastig- hets eller jordbruksfastighets husbehovsförbrukning eller värmeförsörjning. Till en jordbruksfastighets husbehovsförbrukning av vatten räknas inte vatten som används för jordbruksbevattning (prop. 1981/ 82: 130 s. 431). Var och en som vill bevattna inom en jordbruksfastighet i ett område där vattentillgången är knapp är skyldig att söka tillstånd till vattentäkt (prop. 1981/82:130 s. 168), dvs. vattenföretaget kan då inte anses vara sådant som avses i 4 kap. 2 & vattenlagen.
Om ansökningar om tillstånd till skilda vattenföretag prövas samtidigt och företagen på grund av att de berör samma vattentillgång eller av någon annan orsak inte kan utföras vid sidan av varandra i enlighet med an- sökningarna samt någon samfällighet enligt vattenlagen inte bildas, skall enligt 3 kap. 8 & vattenlagen företagen om möjligt jämkas så att de kan komma till stånd utan väsentligt förfång för någon av dem. Om en sådan jämkning inte kan göras, skall företräde ges åt det företag som från allmän eller enskild synpunkt kan antas medföra störst fördel.
1 5-7 kap. vattenlagen finns exempel på former för samverkan mellan fastig- heter i fråga om markavvattning, bevattning och vattenreglering. Sam- verkansformerna förutsätter att deltagande vattenföretag är tillståndspliktiga.
Frågor om tillstånd till andra vattenföretag än markavvattningsföretag, vilka prövas vid förrättning, prövas av vattendomstolen. En dom om tillstånd till ett vattenföretag kan omprövas enligt bestämmelserna i 15 kap. vattenlagen för att tillgodose allmänna intressen, t.ex. hälsoskyddet. Ansökan om sådan prövning görs av Kammarkollegiet, som är den myndighet som bevakar allmänna intressen i vattenmål. Ett tillstånd till vattentäkt får omprövas av vattendomstolen även på ansökan av den som driver eller vill driva en vattentäkt som är beroende av samma vattentillgång. Vid en sådan omprövning kan ovan angivna bestämmelser i 3 kap. 8 5 vattenlagen tillämpas.
Tillsynen över vattenföretag och vattenanläggningar utövas av länsstyrelsen enligt bestämmelser i 18 kap. vattenlagen. Om någon utför ett vattenföretag utan att ha nödvändigt tillstånd till det, får länsstyrelsen enligt 21 kap. 3 & vattenlagen vid vite förelägga honom att vidta rättelse.
Bestämmelser om skydd för vattenförsörjningen finns i 19 kap. vattenlagen. Enligt den allmänna aktsamhetsregeln i 19 kap. 1 5 är alla som vill bedriva sådan verksamhet eller utföra sådana åtgärder som kan skada en yt- eller grundvattentillgång som utnyttjas eller kan komma att utnyttjas för vattentäkt skyldiga att vidta de anordningar, tåla de begränsningar av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa skadan. Länsstyrelsen kan vid vite förelägga en företagare att iaktta den allmänna aktsamhetsregeln. Länsstyrel- sen kan vidare enligt 19 kap. 2 & förordna om behövligt skyddsområde för en vattentäkt, s.k. vattenskyddsområde. Därvid skall länsstyrelsen föreskriva de inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheter inom vattenskyddsom- rådet som behövs för att tillgodose syftet med området. Föreskrifter som innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att annans mark tas i anspråk får endast meddelas på ansökan av kommun eller den i vars intresse vattenskyddsområdet fastställs. Om sådana föreskrifter meddelas har fastighetsägarna och innehavare av särskild rätt till fastighet enligt 19 kap. 7 & rätt till ersättning för skadan. Om synnerliga men upp- kommer vid användningen av fastigheten, skall den lösas om ägaren begär det.
l 2 kap. 9 & vattenlagen finns en särskild regel för fall av allvarlig vattenbrist, som orsakas av torka eller annan jämförlig omständighet. I ett sådant fall är den som utövar ett vattenföretag eller råder över en vattentill- gång skyldig att avstå det vatten som är oundgängligen nödvändigt för den allmänna vattenförsörjningen eller för något annat allmänt behov. Denna skyldighet gäller oavsett om verksamheten är tillståndspliktig eller ej. Den som avstår vatten är berättigad till ersättning för den skada han härigenom lider. Länsstyrelsen får vid vite förelägga företagaren eller rådighetshavaren att iaktta sin skyldighet. Avsikten med bestämmelsen är i första hand att tillfälligt säkerställa den allmänna vattenförsörjningen i en katastrofliknande situation. Även andra allmänna ändamål än vattenförsörjning kan till- godoses. Bestämmelsen skall t.ex. kunna tillämpas när det vid hotande missväxt behövs vatten för att tillgodose jordbrukets behov av vatten. Vid en tillfällig grundvattensänkning skall bestämmelsen också kunna användas om det är angeläget att till skydd för bebyggelse bibehålla grundvattennivån på viss höjd (prop. 1981/82:130 s. 410).
I 22 kap. 7 % vattenlagen finns bestämmelser om fördelning av vatten när flera fastigheter är beroende av samma grundvattentäkt för sin husbehovs- förbrukning. Vattnet skall då fördelas mellan fastigheterna efter vad som är skäligt om fastigheternas behov inte kan täckas helt. En fastighet får därvid inte berövas vatten vartill den med hänsyn till läge och naturlig beskaffen- het, äldre bebyggelse eller andra omständigheter bör anses ha företräde. Fördelningen får jämkas vid ändrade förhållanden. Tvister om fördelning enligt denna paragraf prövas av vattendomstolen efter ansökan om stämning.
Hälsoskyddslagen är en s.k. ramlag och innehåller endast ett fåtal materiella föreskrifter om hälsoskyddet. Meningen är att ytterligare föreskrifter till skydd mot sanitära olägenheter skall meddelas dels av regeringen, dels med regeringens bemyndigande av kommunerna.
I 1 & hälsoskyddslagen definieras begreppet hälsoskydd. Med begreppet förstås åtgärder som har till syfte att förhindra att sanitär olägenhet uppkommer eller att undanröja en sådan olägenhet. Med sanitär olägenhet avses alla former av störningar som kan ha skadlig inverkan på en människas hälsa. Bedömningen skall göras på hygieniska och medicinska grunder. Dock skall inte alla störningar som kan vara skadliga för
människans hälsa betraktas som sanitär olägenhet. Störningar som är ringa eller helt tillfälliga faller utanför definitionen. Frågan huruvida en störning skall vara ringa eller ej är beroende av hur människor i allmänhet uppfattar störningen. Helt tillfälliga störningar skall inte räknas som sanitär olägenhet. Detta innebär att en störning måste ha en viss varaktighet för att anses som sanitär olägenhet. Hit räknas förutom fasta störningar även regelbundna störningar samt störningar som återkommer vid flera tillfällen om än inte med någon regelbundenhet (prop. 1981/82:219 s. 56).
Av 2 å hälsoskyddslagen framgår att varje kommun svarar för hälsoskyddet inom kommunen. Vid sin planering skall kommunen verka för att hälso— skyddet tillgodoses. Vid meddelande av kommunala föreskrifter till skydd mot sanitära olägenheter skall tillses, att därigenom inte läggs onödigt tvång på allmänheten eller annars görs obefogad inskränkning i den enskildes frihet.
Enligt 6 å hälsoskyddslagen skall ägare eller nyttjanderättshavare till berörd egendom vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att hindra uppkomst— en av sanitär olägenhet och för att undanröja sådan sanitär olägenhet. Denna regel är tillämplig på sanitära olägenheter av alla slag. Utöver denna allmänna regel innehåller lagen i 7—12 åå speciella bestämmelser i vissa hän-
seenden.
Enligt 13 å hälsoskyddslagen får regeringen eller, efter regeringens be- myndigande, kommunen meddela ytterligare föreskrifter till skydd mot sani- tära olägenheter. Speciella bemyndiganden finns också i bl.a. 7 och 7 a åå hälsoskyddslagen. Enligt dessa bestämmelser kan en kommun bl.a. införa tillståndstvång inom vissa delar av kommunen för avloppsanläggning eller värrnepumpsanläggning.
Enligt 3 å 5 hälsoskyddsförordningen skall en bostad för att hindra uppkomsten av sanitär olägenhet ha tillgång till vatten i erforderlig mängd och av godtagbar beskaffenhet till dryck, matlagning, personlig hygien och andra hushållsändamål. Av rättsfallet R 1988:7 framgår vidare att ett krav som måste ställas på en bostad är att den har tillgång till vatten för förtäring, livsmedelsberedning och hygien i tillräcklig omfattning och av godtagbar kvalitet och att brister härvidlag måste anses hänförliga till sanitär olägenhet vars uppkomst det åligger miljö- och hälsoskyddsnämnden att hindra.
I 11 å första stycket 5 hälsoskyddsförordningen föreskrivs att en kommun får meddela föreskrifter om skydd för ytvattentäkter och enskilda grundvat— tentäkter för att förhindra sanitär olägenhet.
I 14 å hälsoskyddslagen stadgas att den berörda kommunala nämnden i särskilda fall får meddela de villkor som behövs för att hindra uppkomsten av sanitär olägenhet och för att undanröja sådan olägenhet vid viss verksamhet eller i samband med nyttjande av en plats eller en lokal som allmänheten har tillträde till. Bestämmelsen ger nämnden möjlighet att be— träffande en viss verksamhet eller i samband med att en viss plats eller lokal utnyttjas meddela de villkor som kan behövas för att hindra uppkomsten av sanitär olägenhet eller undanröja sådan olägenhet. I praktiken torde bestämmelsen användas då man i förväg vill ange villkoren för en verksam- het. Bestämmelsen innebär inte ett bemyndigande för nämnden att meddela generella föreskrifter utan ger endast nämnden rätt att i ett enskilt fall uppställa de krav som kan behövas från hälsoskyddssynpunkt.
Den omedelbara tillsynen över efterlevnaden av hälsoskyddslagen och bestämmelser meddelade med stöd av lagen utövas inom varje kommun av den nämnd som skall fullgöra kommunens uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Nämnden får, enligt 18 å hälsoskyddslagen, meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen eller bestämmelserna skall efterlevas. I brådskande fall eller när det annars finns särskilda skäl får ett föreläggande eller förbud meddelas omedelbart och i andra fall först sedan det visat sig att nämndens råd och anvisningar inte följts. Detta innebär att nämnden bör eftersträva att lagstiftningen följs utan att nämnden tillgriper de maktmedel som står till dess förfogande. Först sedan det visat sig att nämndens råd och anvisningar inte följs bör nämnden ingripa med förelägganden eller förbud. Är omständigheterna i ett visst fall sådana att ett dröjsmål inte kan riskeras eller har nämnden grundad anledning anta att dess råd eller anvisningar inte skulle följas får ett föreläggande eller förbud meddelas omedelbart (prop. 1981/82:219 s. 66).
Plan- och bygglagen
För att mark skall få användas för bebyggelse skall den vara från allmän synpunkt lämplig för ändamålet. Lämpligheten från allmän synpunkt vägs emellertid vid lagens tillämpning mot den enskildes intresse. Denna
avvägning sker bl.a. vid planläggning och vid prövning av ansökningar om bygglov.
I 2 och 3 kap. plan- och bygglagen finns bestämmelser som bl.a. syftar till skydd av och hushållning med grundvatten. Sålunda skall vattenför- hållandena och möjligheterna att ordna vattenförsörjning beaktas vid lokaliseringen av bebyggelse. Byggnader skall placeras och utformas så att inverkan på grundvattnet som kan vara skadlig för omgivningen begränsas. Byggnader skall vidare medge god hushållning med vatten. Fritidshus med högst två bostäder skall i skälig utsträckning omfattas av dessa krav. Detta innebär att byggnadsnämnden vid bygglovsprövning kan ställa krav på byggnadernas utförande i nyssnämnt avseende.
Vidare finns sedan år 1991 i 8 kap. 6 å plan- och bygglagen möjlighet att införa bygglovsplikt för grundvattentäkter i vissa fall. Om grundvattensitua- tionen i ett område är sådan att det finns risk för att brist eller saltvattenin— trängning skall uppkomma kan kommunen genom detaljplan eller områdes— bestämmelser bestämma att bygglov krävs för att anordna eller väsentligt ändra sådana anläggningar för grundvattentäkt som enligt 4 kap. 1 a å 1 vattenlagen inte kräver tillstånd. Syftet med bestämmelsen är att göra det möjligt att genom detaljplan eller områdesbestämmelser införa bygglovsplikt till skydd för grundvattnet inom ett område. Ett bygglov som meddelas kan förenas med villkor om t.ex. det största djup till vilket en brunn får borras.
Av motiven till detta stadgande (prop. 1990/91 : 146 s. 53 f.) framgår att det infördes i avvaktan på en översyn av reglerna om uttag och fördelning av grundvatten för enskild vattenförsörjning. Föredragande statsråd anförde i detta sammanhang bl.a. följande: "Problemen med bristande tillgång på grundvatten har emellertid under de senaste åren blivit akuta på många platser. Det är således angeläget att åtgärder vidtas så snart som möjligt. Jag lägger därför nu fram vissa förslag som gör det möjligt för kommunerna att, inom områden där det kan befaras att det uppstår problem med vattenför— sörjningen, införa restriktioner med avseende på åtgärder som ökar grundvattenuttagen eller som kan medföra risker för förorening av grundvattenmagasin. De av mig föreslagna åtgärderna får sedan övervägas förutsättningslöst av utredningsmannen. "
Enligt anläggningslagen kan inrättas anläggning som är gemensam för flera fastigheter och tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse för dem. Sådan anläggning kallas gemensamhetsanläggning. Fråga om gemen- samhetsanläggning prövas enligt 1 å anläggningslagen av fastighetsbildnings- myndigheten vid förrättning. Rätt att begära anläggningsförrättning tillkommer enligt 18 å anläggningslagen, förutom ägare av fastighet som skall delta i anläggningen, bl.a. kommunen samt länsstyrelsen beträffande anläggning som är av större betydelse från allmän synpunkt. Gemensam- hetsanläggning får enligt 5 å anläggningslagen inrättas bara för fastighet för vilken det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen, det s.k. väsentlighetsvillkoret. Villkoret syftar till att skydda en fastighetsägare från anslutning till anläggning som han inte har någon påtaglig nytta av. Ett annat villkor är det s.k. båtnadsvillkoret i 6 å anläggningslagen, vilket innebär att anläggning skall medföra fördelar av ekonomisk eller annan att som överväger de därmed förenade kostnaderna eller olägenheterna. Vid sidan av väsentlighetsvillkoret och båtnadsvillkoret finns det s.k. opinions- villkoret i 7 å anläggningslagen. Om inte behovet av gemensamhetsanlägg- ning är synnerligen angeläget får enligt opinionsvillkoret anläggning inte inrättas om ägarna av de fastigheter som skall delta mera allmänt motsätter sig det och har beaktansvärda skäl för det.
Förrättningskostnader för bildande av gemensamhetsanläggning skall enligt 29 å anläggningslagen, om anläggningsbeslut meddelas, fördelas mellan ägarna av de fastigheter som skall deltaga i anläggningen efter vad som är skäligt.
En för flera fastigheter gemensam anläggning för vattenförsörjning, som består av vattentäkt med tillhörande pumpanläggning och vattenledningar till olika nyttjare, kan inrättas med stöd av anläggningslagen. Detta är en typ av gemensamhetsanläggning som är vanlig idag.
3.4. Överväganden och förslag 3.4.1 Allmänna utgångspunkter
Enligt 2 kap. 3 å plan- och bygglagen skall bebyggelse lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn bl.a. till möjligheterna att ordna vattenförsörjning och avlopp. Det angivna kravet skall beaktas såväl vid planläggning som vid bygglovsprövning. För att problem av den typ som utredningen nu behandlar, dvs. främst risk för vattenbrist eller saltvattenin- trängning i enskilda brunnar, skall kunna undvikas är det därför en första förutsättning att ny bebyggelse inte tillåts inom riskområden innan undersökningar presenterats som visar att vattenförsörjningen kan ordnas på ett tillfredsställande sätt.
Eftersom vi i Sverige normalt inte behövt betrakta vattenförsörjningen för enskild bebyggelse utanför tätorterna som ett stort problem har kravet på underlag i nu berört avseende oftast inte heller behövt ställas så högt. Med den kunskap vi nu har finns det emellertid anledning att inom många områden ägna betydligt större uppmärksamhet åt problemet att trygga den enskilda vattenförsörjningen än som tidigare skett. Av den inledningsvis lämnade redovisningen framgår översiktligt i vilka delar av landet som de naturliga förutsättningarna för grundvattenuttag är sämre än i övrigt. I den översiktliga fysiska planeringen bör det vara möjligt att på grundval av tillgängligt material precisera inom vilka delar av en kommun som grundvattenförekomsterna kan vara begränsade och särskild uppmärksamhet därför behöver ägnas åt vattenförsörjningsfrågorna vid bedömningen av om ny bebyggelse är lämplig.
Utredningen återkommer i sitt fortsatta arbete till frågan om behovet av ett bättre skydd för grundvattenresurserna i den fysiska planeringen. När det gäller, att vid prövning av om ny bebyggelse kan tillåtas, beakta vattenför- sörjningsfrågorna synes dock gällande lagstiftning i och för sig ge de möjligheter som behövs. Det synes där mera vara frågan om att vid tillämpningen ställa tillräckliga krav på underlag. Eftersom de problem med vattenuttagen ur enskilda brunnar som alltmer uppmärksammats under senare år finns i redan bebyggda områden räcker det emellertid inte att bevaka den nytillkommande bebyggelsen.
När det gäller befintliga bebyggelseområden med enskild vattenförsörjning är möjligheterna att påverka vattenuttagens storlek genom åtgärder inom ramen för bebyggelseregleringen mera begränsade. Även om tillgången på dricksvatten inte var något problem när många områden för bl.a. fritids- boende kom till har en fortlöpande utbyggnad och förtätning, ett ökat permanentboende och ökade krav på standard medfört att vattenför- brukningen på många håll ökat kraftigt. Att inom ramen för tillämpningen av plan— och bygglagstiftningen förhindra en sådan utveckling av boendet har visat sig svårt.
När vattenbrist eller kvalitetsproblem uppstår inom befintliga bebyggelseom- råden med enskilda brunnar och det är klarlagt att den grundvattenförekomst som finns i området inte längre räcker för de sammantagna vattenbehoven kan frågan ställas till vilken del det är samhällets uppgift respektive de enskilda fastighetsägarnas uppgift att lösa de problem som uppstått. Av betydelse är därvid kommunens ansvar enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Enligt 2 å nämnda lag skall kommunen sörja för eller tillse att allmän va—anläggning kommer till stånd om vattenförsörjning och avlopp med hänsyn till hälsoskyddet behöver ordnas i ett större sammanhang för viss bebyggelse.
Eftersom de områden det här är fråga om i regel byggts ut med utgångs— punkten att vattenbehovet skall klaras genom enskilda brunnar torde frågan om att kommunen skall ta över ansvaret för vattenförsörjningen oftast inte aktualiseras. Med hänsyn till de nu aktuella områdenas belägenhet torde också kostnaderna för anslutning till existerande kommunala va—nät ofta bli så höga att en anslutning inte är realistisk. Utredningen vill i detta samman— hang även framhålla att de strävanden som nu finns att söka nya kretslopps- anpassade tekniska lösningar som syftar till lägre vattenförbrukning kan tala emot att stora kostnader i dag skall läggas ned på omfattande va-an- läggningar för nu aktuella områden. Utredningen återkommer till denna fråga i det fortsatta arbetet.
Det bör dock uppmärksammas att det kan finnas områden av nu aktuellt slag där situationen visar sig vara sådan att kommunen med tillämpning av den nämnda bestämmelsen i va-lagen kan bli tvingad att sörja för vattenförsörj- ningen. Utredningen ser det inte som sin uppgift att närmare gå in på i vilka situationer dessa bestämmelser kan bli tillämpliga. Utredningen konstaterar endast att där så sker kommer vattenförsörjningen fortsättningsvis att vara
en kommunal angelägenhet. De frågor om reglering av uttagen från enskilda brunnar som utredningen nu behandlar blir därmed inte längre aktuella. De överväganden som utredningen gör i det följande avser därför endast de områden där det också i fortsättningen kommer att vara de enskilda fastighetsägarnas ansvar att sörja för vattenförsörjningen.
Med nu angivna utgångspunkter blir det utanför områden med kommunal vattenförsörjning i första hand en uppgift för de berörda fastighetsägarna att var och en för sig eller gemensamt finna lösningar när problem med bl.a. vattenbrist eller saltvatteninträngning uppkommer i enskilda brunnar. Kommunens roll blir därvid främst att inom ramen för tillgängliga resurser medverka med information och rådgivning samt att svara för att väsentliga samhällsintressen såsom hälso- och miljöskyddet inte åsidosätts. Kommu- nens närmare uppgifter i sistnämnda hänseenden framgår av den lagstiftning som rör dessa frågor. Även statliga organ kan självfallet i lagstiftningen ha givits tillsynsuppgifter av betydelse i sammanhanget.
Som framgått av den tidigare redovisningen kan problem med vattenbrist eller saltvatteninträngning i många fall vara hänförliga till förhållanden som enbart berör den enskilda fastighet där problemen visar sig. Genom tekniska åtgärder som avser den egna brunnen och den egna fastigheten kan fastighetsägaren i sådana fall finna lösningar som inte behöver beröra angränsande fastigheter. Det kan vara fråga om ny eller förbättrad utrustning, bättre underhåll eller i vissa fall en ändrad utformning av en brunn eller anläggande av en ny brunn. Att det ibland kan innebära fördelar från kostnadssynpunkt eller i andra avseenden om fastighetsägare samverkar i sådana situationer hindrar inte att problemen i de nu berörda fallen i princip får ses som den berörde fastighetsägarens ensak. Eventuell samverkan sker då helt på frivilliga grunder. Självfallet måste beaktas att de åtgärder som vidtas inte i sig skapar problem som tidigare inte funnits på grannfastigheter.
I de fall där ett vattenförsörjningsproblem inte kan anses begränsat till en enstaka fastighet och uttag eller åtgärder som görs på en fastighet påverkar brunnar på fastigheter i närområdet blir situationen svårare att hantera. Problemen kan i sådana fall endast lösas i samverkan mellan berörda fastighetsägare. Att samverkan underlättas om de berörda fastighetsägarna har en gemensam syn på hur problemen kan lösas är uppenbart. Den första svårigheten i sammanhanget kan emellertid vara att det inte ens föreligger
enighet om att problemet är gemensamt. Insatser från kommunala eller statliga myndigheter eller från berörda villaägare- och fritidshusägareföre- ningar eller andra organ för att öka kunskapen om och förståelsen av de komplicerade samband som föreligger vid utnyttjandet av en grundvatten- förekomst kan därvid vara av stor betydelse. När en oenighet mellan fastighetsägarna inom ett område kvarstår om hur man skall lösa en situation med vattenbrist eller saltvatteninträngning kan frågan om att påtvinga någon eller några fastighetsägare en reglering av vattenuttagen aktualiseras.
Med reglering av vattenuttagen ur enskilda brunnar inom ett avgränsat bebyggelseområde får i första hand förstås införandet av bestämmelser som begränsar uttagen från de befintliga brunnarna. Motivet för en sådan begränsning bör då vara att vissa uttag är för stora i den meningen att de medför att vattenbrist eller andra olägenheter uppstår i angränsande brunnar. Genom begränsningen av uttagen förutsätts den gemensamma grundvatten- förekomsten belastas mindre och riskerna för olägenheter i de drabbade brunnarna därmed minska. En förutsättning för att minskade uttag ur några brunnar skall få denna positiva effekt på möjligheterna till uttag ur andra brunnar ur samma grundvattenförekomst är att det finns ett samband mellan uttagen ur brunnarna.
En reglering av grundvattenuttagen på det sätt som nu angivits kan om den lyckas få den effekten att problemen för de drabbade inom berörda områden lindras. Om huvudproblemet är att den tillgängliga grundvattenförekomsten inte räcker för det sammantagna vattenbehovet krävs emellertid ytterligare åtgärder för att problemen skall kunna anses lösta. Endast i det fallet att det går att hävda att någon eller några fastighetsägares vattenuttag är så stora att de framstår som klart onödiga skulle man kunna säga att regleringen i sig innebär en tillräcklig åtgärd om den kan begränsa dessa uttag och detta löser de övrigas problem.
I de fall befintliga brunnar och den närmast tillgängliga grundvattenföre— komsten inte räcker för områdets vattenbehov kan det bli aktuellt att undersöka möjligheten att ordna vattenförsörjningen genom nya brunnar och med utnyttjande av längre bort belägna grundvattenförekomster. I sådana fall torde gemensamma lösningar vara nödvändiga. Om ytterligare grund- vattentäkter av praktiska eller ekonomiska skäl inte är tillgängliga kan den återstående lösningen vara att söka fördela den begränsade grundvatten-
resursen genom en längre gående reglering som kan framstå som skälig med hänsyn till alla berörda intressen.
Syftet med det senast förda resonemanget har varit att framhålla att det inom ramen för vad som kan betecknas som en situation som kräver en reglering av vattenuttagen kan uppkomma en rad olika delproblem som kräver olika slag av åtgärder och där förutsättningarna att åstadkomma lösningar i samverkan mellan berörda fastigheter kan skifta. Som ut- redningen tidigare framhållit bör den grundläggande utgångspunkten vara att där problem som gäller den enskilda vattenförsörjningen kan sägas vara gemensamma för flera fastigheter måste berörda fastighetsägare i första hand eftersträva lösningar i frivillig samverkan.
För de fall där samverkanslösningar inte kan nås på frivillig väg är det angeläget att berörd lagstiftning är utformad så att berörda konflikter kan hanteras så smidigt och praktiskt som möjligt och till så låga kostnader som möjligt. Utredningen kommer i det följande att diskutera vilka förändringar i gällande regler som kan underlätta en prövning av de aktuella frågorna. Det bör emellertid redan nu framhållas att det finns en klar motsättning mellan intresset av smidiga och enkla regler som kan underlätta gemensam— hetslösningar även ide fall då vissa fastighetsägare motsätter sig lösningarna och kraven på rättssäkerhet och noggrann beredning av komplicerade frågor.
Ett betydande problem i sammanhanget är svårigheterna att med tillräcklig säkerhet och samtidigt till rimliga kostnader kunna fastställa de närmare sambanden mellan uppkomna olägenheter på en fastighet och de uttag som görs på en annan fastighet. Därav följer också svårigheter att kunna garantera att lösningar genom reglering av uttagen är effektiva.
Som tidigare berörts kan överslagsmässiga beräkningar göras av nybild— ningen av grundvatten och av de teoretiskt möjliga uttagsvolymerna inom ett område. Sådana beräkningar kan sedan ställas mot det uppskattade vattenbehovet varvid man kan få en uppfattning om den eventuella vattenbrist som kan finnas för området som helhet. Överslagsmässigt kan därmed också behovet av begränsningar totalt av uttagsvolymerna beräknas. Detta innebär emellertid inte — i den vanliga situationen där varje fastighets vattenbehov tillgodoses genom uttag ur egen brunn — att man utan vidare kan fördela den beräknade möjliga uttagsvolymen på de olika fastigheterna efter dessas respektive behov eller annan fördelningsgrund och räkna med
att det faktiskt går att ta ut just den vattenvolym som skulle belöpa på varje fastighet ur denna fastighets brunn. Att en viss begränsning görs av uttagen ur en brunn innebär således inte att det automatiskt går att i stället ta ut motsvarande mängd mer ur en angränsande fastighets brunn.
De komplicerade samband som föreligger när det gäller grundvattnets rörelse och uttagsmöjligheterna inom olika delar av området för en gemensam grundvattenförekomst har betydelse för hur en reglering av vattenuttagen i de aktuella problemområdena skall kunna utformas. Regleringen bör därmed snarare få karaktären av relativt schabloniserade begränsningar av vattenuttagen utifrån en försiktighetsprincip än av ett försök till fördelning mera i detalj av en tillgänglig nyttighet.
Innan utredningen närmare behandlar de olika lagar där det i första hand kan vara aktuellt att överväga förändringar som kan underlätta en reglering av enskilda vattenuttag bör ytterligare några allmänna utgångspunkter för en sådan reglering beröras. Eftersom problem med vattenbrist eller saltvatten- inträngning är lokalt begränsade bör regler om begränsning av vattenuttagen inte gälla generellt över hela landet utan kunna göras tillämpliga inom sådana områden där problemen uppkommer. Eftersom problemen före— kommer inom områden med befintlig bebyggelse måste en reglering av vattenuttagen, om den skall kunna fylla någon funktion, kunna avse också existerande uttag trots de principiella invändningar som alltid kan anföras mot vad som kan betraktas som inskränkningar i pågående markanvändning. En reglering av uttagen inom ett område förutsätts till stor del kunna ske genom råd och anvisningar eller föreskrifter som har en likartad utformning för flertalet eller alla fastigheter inom området. Möjlighet bör dock finnas att meddela särskilda föreskrifter för enstaka fastigheter. För att det skall vara möjligt att få överblick och kontroll över uttagen torde någon form av anmälnings- eller tillståndsplikt behövas.
Som framhållits inledningsvis är grundvatten att betrakta som en förnybar och samtidigt begränsad naturresurs. Utnyttjandet av denna resurs måste därför ske i former som inte medför att grundvattenförekomsterna långsiktigt hotas. När det gäller de löpande uttagen av vatten bör den grundläggande utgångspunkten vara att de sammantagna vattenuttagen ur en grundvattenförekomst inte får överstiga den nybildning av grundvatten som sker inom det berörda området. Härutöver anser utredningen att det vid bedömningen av frågor om reglering av uttag kan vara rimligt att också
beakta bl.a. vilka bidrag till nybildningen av grundvatten inom ett område som kan anses hänförliga till olika fastigheter.
För att en bostad skall kunna användas för sitt syfte måste den ha tillgång till vatten av godtagbar kvalitet för att kunna användas bl.a. som dricksvat- ten, till matlagning och för personlig hygien. Vattnets fundamentala betydelse för levnadsförhållandena är också grunden för att det skall vara rimligt att lägga restriktioner på en fastighets vattenanvändning för att trygga en angränsande fastighets elementära vattenbehov. En annan fråga är hur långtgående restriktioner som kan anses motiverade och vilket vattenbehov som det skall anses nödvändigt att trygga. Som tidigare berörts beräknas den genomsnittliga vattenförbrukningen uppgå till ca 200 liter per person och dygn när det gäller permanentboende och 80 liter när det gäller fritidsboende. Att det inom områden med vattenbrist kan vara nödvändigt att acceptera uttag på lägre nivåer än dessa är uppenbart. Utredningen ser det dock inte som möjligt att generellt ange nivåer för vad som är ett grundläggande vattenbehov eller vad som är en rimlig inskränkning i en pågående vattenanvändning. Sådana bedömningar måste göras från fall till fall med hänsyn främst till hur stora vattenuttag som över huvud taget är möjliga samt till övriga omständigheter i de enskilda fallen.
3.4.2. Behov av ändringar i gällande lagstiftning
Eftersom vattenlagen är den lagstiftning som reglerar användningen av vattenresurserna ligger det nära till hands att överväga möjligheterna att åstadkomma den önskvärda regleringen av vattenuttagen från enskilda brunnar med stöd i första hand av vattenlagen. Som tidigare nämnts innehåller vattenlagen regler om tillståndstvång för vattentäkter varvid undantag dock gjorts för en en- eller tvåfamiljsfastighets husbehovsför- brukning. Vattenlagen innehåller också regler bl.a. om skydd för vattenför- sörjningen, om former för samverkan mellan fastighetsägare vid vissa typer av vattenföretag samt om tillsyn över vattenföretag. Allmänt sett kan man således säga att vattenlagen innehåller just det slag av regelsystem som borde vara aktuellt för de frågor utredningen har att behandla. Den allmänna erfarenheten, dokumenterad i de utredningar av Länsstyrelsen i Stockholms län och Naturvårdsverket som nämnts i inledningen, synes dock vara att gällande regler i vattenlagen är svåra att tillämpa för att reglera uttag från
enskilda brunnar i samband med sådana problem med vattenbrist och saltvatteninträngning som här berörts. Frågan är då närmast vilka ändringar i vattenlagen som skulle kunna underlätta en sådan reglering.
Det är därvid naturligt att överväga en tillståndsplikt i vattenlagen även för grundvattentäkt för en— eller tvåfamiljsfastigheters husbehovsförbrukning. Det är främst sådana vattenföretag som finns i aktuella problemområden. Som anförts ovan är det dock inte realistiskt att tänka sig en allmän till- ståndsplikt utan en tillståndsplikt bör gälla endast i de delar av landet där problemen förekommer. Vattenlagen är emellertid inte uppbyggd på ett sådant sätt att en tillståndsplikt inom vissa områden kan införas utan om- fattande ändringar. Det finns även andra problem. Den som ansöker om tillstånd till ett vattenföretag enligt vattenlagen svarar för den utredning som är behövlig i målet. I många fall torde det behövas relativt omfattande utredningar för att avgöra t.ex. om och vilka begränsningar av vattenuttagen som behöver göras. Sådana utredningar bör som regel utföras av experter och kan bli kostsamma. I ansökningsmålen gäller som allmän regel att sökanden svarar för både sina egna och motpartens rättegångskostnader. Om en utvidgad tillståndsplikt skulle införas skulle den enskilde därför riskera att drabbas av höga rättegångskostnader. Reglerna i vattenlagen om sökandens utredningsskyldighet och kostnadsansvar skulle behöva ses över för att åstadkomma ett förfarande som är anpassat till de föreliggande problemen. Det är enligt utredningen tveksamt om problemets omfattning motiverar så relativt stora ändringar som det här skulle bli fråga om.
Utredningen gör, som tidigare nämnts, den bedömningen att det krävs anmälnings- eller tillståndsplikt för att en reglering av vattenuttag skall bli effektiv. Det förhållandet att det inte råder tillståndsplikt för husbehovstäkter innebär att länsstyrelsen såsom tillsynsmyndighet inte får vetskap om när en grundvattentäkt i ett bristområde tillkommer. Förutsättningarna för att bedriva en förebyggande samhällelig kontroll med stöd av vattenlagen är därför dåliga även om länsstyrelsen skulle ges utvidgade möjligheter i sin tillsynsverksamhet. Det kan också ifrågasättas om länsstyrelsen har den kännedom om de lokala förhållandena som behövs för en effektiv tillsyn.
Utredningen har övervägt möjligheten att göra mindre ändringar i vattenla- gen utan att utvidga tillståndsplikten. Ett alternativ har varit att göra tillägg i 19 kap. vattenlagen. Syftet med kapitlet är dock främst att genom begräns- ningar i markanvändningen skydda en vattentäkt mot bl.a. föroreningar
medan det för utredningens del i detta sammanhang är fråga om begräns- ningar i utnyttjandet av vattentäkten som sådan. Det synes därför strida mot lagens systematik att införa begränsningar i den enskildes vattenanvändning i detta kapitel. Härtill kommer den ersättningsregel som finns i 19 kap. 7 å vattenlagen samt svårigheter för länsstyrelsen att kontrollera att meddelade föreskrifter efterlevs.
Ett annat alternativ som utredningen övervägt är att föreslå ändringar i 2 kap. vattenlagen. I 2 kap. 9 å finns regler för fall av allvarlig vattenbrist. Jordbruksverket har i rapporten "Bevattning 2 000" föreslagit ett nytt stadgande i detta kapitel till skydd för naturmiljön vid vattenbrist. Båda stadgandena gäller tillfälliga inskränkningar av en företagares rådighet vid en extraordinär situation. Är det, såsom i de fall utredningen behandlar, inte fråga om tillfälliga inskränkningar i ett vattenföretag får, såsom sker idag beträffande tillständspliktiga vattenföretag, begränsningen göras efter ansökan om tillstånd. Också en reglering i 2 kap. av de enskilda vattenut- tagen synes därför strida mot lagens systematik. Även det som anförts i föregående stycke om ersättningsskyldighet och kontrollsvårigheter äger till- lämpning i förevarande fall.
I 22 kap. 7 å vattenlagen finns som tidigare nämnts bestämmelser om fördelning av vatten för husbehovsändamål när flera fastigheters behov inte kan täckas av samma grundvattentillgång. Bestämmelserna, vars innehåll inte helt synes överensstämma med de utgångspunkter utredningen här har angivit för en reglering, torde inte ha fått någon egentlig praktisk an- vändning. Utredningen bedömer att en reglering enligt bestämmelser av detta slag i vattenlagen, även om bestämmelsernas innehåll modifierades för att bättre överensstämma med utredningens utgångspunkter, innebär ett förfarande med delvis samma praktiska svårigheter som tidigare redovisats avseende en tillståndsprövning enligt vattenlagen.
Vattenlagen innehåller som nämnts också regler om samverkan mellan fastigheter i frågor om markavvattning, bevattning och vattenreglering. Syftet med en bevattningssamfällighet är således bl.a. att vid vattenbrist fördela vattnet mellan bevattnare inbördes. De samverkansformer som finns i vattenlagen förutsätter emellertid att vattenföretaget är tillståndspliktigt enligt vattenlagen. Utredningen finner därför att inte heller vattenlagens former för samverkan är aktuella att tillämpa vad gäller de frågor ut- redningen nu behandlar.
..”—.Jl—wvwm _n-.-_ m.: -__ ,...,
Med hänsyn till vad som anförts har utredningen inte funnit skäl att nu föreslå några ändringar i vattenlagen i syfte att inom ramen för denna lag underlätta en reglering av vattenuttagen från enskilda brunnar.
En bostad skall enligt hälsoskyddslagstiftningen ha tillgång till vatten i erforderlig mängd och av godtagbar beskaffenhet till dryck, matlagning, personlig hygien och andra hushållsändamål. I de områden där det råder verklig brist på sött grundvatten finns inte sådan tillgång till vatten i tillräcklig omfattning och av godtagbar kvalitet. Brister härvidlag kan vara att hänföra till sanitär olägenhet vars uppkomst det åligger miljö- och hälsoskyddsnämnden att hindra. Nuvarande regler i hälsoskyddslagstift- ningen ger nämnden möjlighet att meddela råd och anvisningar samt att ingripa med förelägganden när problem uppkommit. Reglerna ger emellertid inte kommunerna tillräckliga möjligheter att genom förebyggande åtgärder hindra uppkomsten av dessa problem. De möjligheter som finns för kommu- nerna att införa föreskrifter om skydd för enskilda grundvattentäkter med stöd av 11 å första stycket 5 hälsoskyddsförordningen får anses otillräckliga i detta sammanhang (jfr prop. 1987/88 5. 239).
En förebyggande kontroll av grundvattenuttagen i områden där det råder brist på vatten förutsätter bl.a. att myndigheterna har kännedom om de brunnar och andra anläggningar för vattenförsörjning som finns i problem- områdena. Sådan kännedom ger möjlighet att förhindra en olämplig lokalisering vad gäller nya uttag och att ställa olika miljö- och hälsomässiga krav på anläggningars utförande och användning. För att skapa möjligheter för en sådan kontroll behövs bestämmelser i hälsoskyddslagen som ger kommunen möjlighet att föreskriva anmälnings- eller tillståndsplikt för grundvattentäkter i vissa områden inom kommunen. Utredningen föreslår att sådana bestämmelser införs.
Hälsoskyddslagen innehåller redan idag regler som ger kommunen möjlighet att införa tillståndsplikt inom vissa områden av kommunen. Sådan möjlighet finns för avloppsanordning och värmepumpsanläggning i 7 och 7 a åå hälsoskyddslagen. Den nya regleringen bör utformas med dessa stadganden som förebild.
I båda de nu nämnda fallen har kommunen givits möjlighet att föreskriva att det inom vissa delar av kommunen skall fordras tillstånd för inrättande av respektive typ av anläggning. På motsvarande sätt bör kommunen nu ges möjlighet att föreskriva att det inom områden där risk föreligger för vattenbrist eller för saltvatteninträngning skall krävas tillstånd för inrättande av brunn eller annan anordning för uttag av grundvatten. Som tidigare framhållits är det inom många områden de redan pågående uttagen som utgör problemet. För att bli effektiv måste regleringen därför kunna omfatta även uttag från befintliga brunnar. Utredningen har emellertid bedömt att en tillståndsplikt för fortsatta uttag av vatten ur befintliga brunnar dels är en alltför ingripande åtgärd, dels riskerar att medföra en administrativ hantering som inte är motiverad. Utredningen föreslår därför att kommunen i stället skall kunna föreskriva att det inom de berörda områdena krävs en skriftlig anmälan till miljö- och hälsoskyddsnämnden för fortsatta uttag av grundvatten från befintliga brunnar. Redan genom en anmälningsplikt får kommunen möjlighet att skaffa sig den information om uttagsmängder m.m. som behövs för att behovet av en närmare reglering skall kunna bedömas. Både ett tillstånds— och ett anmälningsförfarande ger sedan miljö- och hälso— skyddsnämnden möjlighet att lämna råd och anvisningar men också att meddela de föreskrifter i enskilda fall som kan behövas. Sådana föreskrifter föreslås i tillståndsfallen kunna meddelas i form av villkor för tillståndet. I anmälningsfallen kan miljö— och hälsoskyddsnämnden med stöd av 18 å hälsoskyddslagen meddela förelägganden eller förbud. Det är inte tänkt att det skall föreligga någon skillnad mellan de båda fallen — bortsett från att föreskrifter med stöd av 18 å normalt skall föregås av råd eller anvisningar — vad gäller möjligheten att meddela inskränkningar i användningen av en anläggning.
Utredningen vill framhålla de samordningsfördelar det innebär att reglera frågorna om uttag ur enskilda brunnar med stöd av hälsoskyddslagen. Genom att miljö- och hälsoskyddsnämnderna regelmässigt hörs när det gäller vattenförsörjningsfrågor i samband med planläggning eller bygglovs— prövning har de redan en kompetens att behandla berörda frågor och en god kännedom om de lokala förhållandena. Det nära samband som föreligger vid enskild vattenförsörjning mellan hanteringen av frågorna om dels vattenut- tag, dels behandling av avloppsvatten gör också miljö— och hälsoskydds— nämnderna lämpade att pröva frågor om reglering av vattenuttag. Infiltration av avloppsvatten i närheten av berörda brunnar kan vara ett väl så stort hot mot brunnarna som vattenbrist och saltvatteninträngning.
i
Nu föreslagen reglering i hälsoskyddslagen av vattenuttag syftar till att förhindra uppkomsten av sanitär olägenhet genom att en bostad lider brist på sött grundvatten, eller att undanröja sådan olägenhet. Det krävs därför att det i vart fall föreligger risk för brist på sött grundvatten för att anmälnings— och tillståndsplikt skall få införas. Bedömningen av vilket underlag som krävs för att kommunen skall kunna införa sådan plikt måste självfallet ske med utgångspunkt i den lokala vattensituationen. Det är svårt att generellt ange vilka krav man skall ställa på underlaget för kommunens ställningstagande. Närmare riktlinjer i dessa avseenden bör utformas av berörd central tillsynsmyndighet i form av allmänna råd. Utredningen redovisar i det följande några tänkta situationer i syfte att ge viss vägledning i frågan.
En indikation på att ett område lider brist på sött vatten eller i vart fall riskerar att drabbas av sådan brist är förhöjda salthalter i det vatten som tas från en brunn. Är det endast en brunn i en grundvattenförekomst som drabbats av sådana problem ligger det närmast till hands att misstänka att det är fråga om en felaktig brunnskonstruktion. Vanligen har man då borrat för djupt och nått ända ner till saltvattengränsen. Uppkomsten av ett sådant problem visar ändock att det finns risk för att enskilda fastighetsägare kan drabbas av salt vatten vid nyanläggning av en brunn. Om flera brunnar inom samma grundvattenförekomst har eller har haft sådana problem finns det starka skäl som talar för att det råder en brist på sött vatten eller risk för sådan brist. Om en kommun genom egna vattenprover eller genom SGU:s arkiv över kemiska analyser kan påvisa flera fall av saltvatteninträngning inom en grundvattenförekomst kan detta också utgöra tillräckligt underlag för att införa anmälnings- eller tillståndsplikt. I andra fall kan bristen på vatten visa sig genom att brunnar sinar. Finns det flera brunnar i ett område som uppvisar sådana problem måste även detta vara tillräckligt för att införa tillstånds— eller anmälningsplikt för vattenuttag inom området.
Har en kommun inte tillgång till sådant material som visar att problem redan uppstått men ändå gör den bedömningen att området är sådant att det finns risk för brist på sött vatten bör det krävas viss utredning som stöder detta. En sådan utredning kräver som regel studier av tillgängliga hydrogeo- logiska kartor och geologiska kartor samt av uppgifter från SGU:s arkiv, sammanställning av uppgifter om befintlig bebyggelse och befintligt grundvattenutnyttj ande samt i vart fall översiktliga vattenbalansberäkningar.
Olika grundvattenförekomsters utbredning kan ofta avgränsas med tillräcklig noggrannhet med hjälp av befintligt underlag, främst geologiska och topografiska kartor. Att bestämma vilket område och därmed vilka fastig— heter och brunnar som bör omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt torde därför i allmänhet inte kräva omfattande undersökningar.
I ett område där tillstånds- eller anmälningsplikt införts har miljö— och hälsoskyddsnämnden sedan möjlighet att ge råd och anvisningar eller meddela föreskrifter om vattenanvändningen när det gäller fastigheter med uttag ur samma grundvattenförekomst. Det kan gälla bevattningsförbud under sommarmånaderna, införande av vattensnål teknik eller förbud mot nya vattentoaletter. Råd och anvisningar bör därvid ofta kunna lämnas redan i samband med att anmälnings- eller tillståndsplikt införs och grundas på samma underlag. Kommunen bör i princip också kunna föreskriva att vattnet i ett område med betydande problem får användas endast för förtäring, livsmedelsberedning och hygien. En sådan föreskrift är givetvis svår att kontrollera. Ett alternativ kan därför vara att föreskriva ett högsta tillåtet grundvattenuttag. Ett sådant beslut bör kunna förenas med föreskrift om att vattenmätare skall installeras. Vilka krav som i denna situation skall ställas på underlaget för nämndens beslut är avhängigt bl.a. av hur genomgripande restriktioner som införs. Om situationen inom ett område bedöms som så allvarlig att nämnden avser att föreskriva ett högsta tillåtet grundvattenuttag som innebär en kännbar restriktion för den eller de fastigheter som berörs bör krävas dels att olägenheterna för drabbade fastigheter är dokumenterade, dels att det inte är osannolikt att ett samband mellan uttagen på de olika fastigheterna föreligger. Mera omfattande begränsningar av vattenuttagen behöver dock oftast bara gälla under vissa perioder då belastningen är som högst och nybildningen av grundvatten som lägst, t.ex. sommarmånaderna. Sådana tidsbegränsade inskränkningar bör i regel kunna ses som försiktig- hetsåtgärder som inte kräver ett lika omfattande beslutsunderlag som mera bestående restriktioner.
Den nu föreslagna regleringen enligt hälsoskyddslagen bör endast avse sådana anläggningar för grundvattentäkt som inte tillståndsprövats enligt vat— tenlagen. Det bör i sammanhanget observeras att en brunn för två eller flera fastigheters husbehovsförbrukning inte är undantagen från tillståndsplikt i vattenlagen enligt bestämmelsen i 4 kap. 1 a å 1. Den kräver dock enligt 4 kap. 2 å vattenlagen ofta inte tillstånd eftersom det i de flesta fall är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom
företagets inverkan på vattenförhållandena. I sådana områden där det råder brist på sött grundvatten torde brunnen dock vara tillståndspliktig (jfr prop. 1981/82:130 s. 431). Med få undantag torde det vara så att de grundvat— tentäkter som finns i ett bristområde och som förser två eller fler hushåll inte har tillstånd enligt vattenlagen. Dessa omfattas emellertid då enligt förslaget av regleringen enligt hälsoskyddslagen.
För att myndigheter inte skall komma till olika resultat bör vattendomstolen, i de fall en grundvattentäkt inom ett bristområde prövas enligt vattenlagen, ta hänsyn till de inskränkningar som meddelats med hänsyn till hälsoskyd— det. I 3 kap. 2 å vattenlagen finns idag föreskrivet att vissa bestämmelser utanför vattenlagen skall beaktas vid utförandet av ett vattenföretag. Det är fråga om bestämmelser för bebyggande eller annan användning av ett mark— eller vattenområde. Det är rimligt att stadgandet görs tillämpligt också beträffande användningen av en grundvattentillgång.
Troligen är det ett fåtal tillståndsprövade vattenföretag som har verksamhet inom ett bristområde. Normalt har det företag som prövats enligt vattenla- gen givits de begränsningar som är behövliga med hänsyn till bristsituatio- nen. Skulle så inte vara fallet kan det i vissa fall vara angeläget att införa tillfälliga begränsningar, med stöd av hälsoskyddslagen, som går längre än vad som angivits i vattendomen (se prop. 1981/82:130 s. 564). I sådana fall torde inskränkning för en grundvattentäkt kunna göras med stöd av bestäm- melsen i 14 å HL.
Utredningen är medveten om att hälsoskyddslagen för närvarande är föremål för en genomgripande översyn liksom annan lagstiftning på miljöområdet. Enligt en i mars 1994 lämnad lagrådsremiss om en ny miljöbalk skall hälsoskyddslagen inordnas i miljöbalken. Det är därvid tänkt att grund- läggande aktsamhetsregler i nuvarande hälsoskyddslagstiftning skall överföras till miljöbalken medan närmare bestämmelser om hälsoskyddet skall tas in i föreskrifter som beslutas av regeringen eller tillsynsmyndig— heten. Utredningen redovisar emellertid sina överväganden och förslag utifrån de nuvarande reglerna i hälsoskyddslagen. De anpassningar till en kommande miljöbalk som kan erfordras får därvid ske vid förslagens fortsatta beredning.
Plan- och bygglagen
Som nämnts i avsnitt 3.3 har i plan- och bygglagen införts möjlighet att genom detaljplan eller områdesbestämmelser föreskriva bygglovsplikt inom särskilda områden. Bestämmelsen infördes år 1991 i avvaktan på den prövning av frågor om reglering av vattenuttag från enskilda brunnar som utredningen nu har i uppdrag att göra. Bestämmelserna torde inte ha använts i någon större omfattning. De ändringar utredningen nu föreslagit i hälsoskyddslagen har i huvudsak samma syfte som bygglovsplikten för grundvattentäkter. Utredningen kommer i sitt fortsatta arbete ianslutning till övriga överväganden som rör plan- och bygglagen att också pröva frågan om den särskilda bygglovsplikten för grundvattentäkter bör finnas kvar.
Som utredningen tidigare framhållit är en samverkan mellan berörda fastighetsägare oftast en förutsättning för att olägenheter i form av vattenbrist eller saltvatteninträngning skall kunna få en tillfredsställande lösning. I de fall då en reglering av vattenförsörjningen inom ett område innebär att uttagen ur olika brunnar begränsas kan föreskrifter av myndig- heter sällan isolerade få tillräckligt genomslag. Kommunen har inte heller möjligheter att utöva en heltäckande tillsyn över efterlevnaden. Även om föreskrifter enligt hälsoskyddslagen av det slag utredningen föreslagit kan vara nödvändiga för att ge en stadga ät regleringen och för att skapa den legala grunden för ingripanden behöver föreskrifterna kompletteras med aktiva insatser från de boende inom området där problemen finns. I sådana fall då en reglering av uttagen från befintliga brunnar behöver kompletteras med åtgärder i form av nyanläggning av brunnar, ledningssystem m.m. för att öka tillförseln av vatten till den aktuella bebyggelsen är det nödvändigt att åtgärderna sker i samverkan mellan fastighetsägarna.
Samverkan kan naturligtvis ske i helt frivilliga former genom villa- eller stugföreningar eller på annat sätt. Avtal mellan berörda fastighetsägare, eventuellt kompletterade med servitut kan vara andra former för samverkan. Inte sällan torde dock någon form av fastare reglering av samarbetet vara nödvändig särskilt när det blir fråga om ekonomiska insatser för nya gemensamma anordningar för områdets vattenförsörjning. I sådana fall kan det vara aktuellt att inrätta gemensamhetsanläggning enligt anläggnings- lagen.
l l l ; ?.
Anläggning för vattenförsörjning är idag en typ av gemensamhetsanläggning som är vanlig. En sådan gemensamhetsanläggning består då i regel av brunn med tillhörande pumpanläggning och vattenledningar till olika nyttjare. I dag förekommer dock sällan sådana anläggningar i de problemområden som beskrivits ovan. I dessa områden tar som regel en fastighetsägare vatten ur en egen brunn och använder inte pumpanläggning eller vattenledning till- sammans med annan fastighetsägare. Brunnarna förser normalt endast en fastighet och fastighetsägaren har inte annat gemensamt med övriga fastighetsägare än att de tar vatten ur samma grundvattenförekomst. Vad som då slqllle vara gemensamt för deltagarna i en samfällighet skulle möjligen vara grundvattenförekomsten som sådan eller kanske rätten att ta ut vatten ur grundvattenförekomsten. Enligt utredningen är det tveksamt om anläggningslagen kan tillämpas i dessa områden enbart för att reglera uttagsvolymerna. Även om man skulle kunna tänka sig att låta en nyttighet av det slag som en grundvattenförekomst är kunna utgöra en gemensam— hetsanläggning är det mycket svårt att i tillräcklig grad precisera och avgränsa en sådan nyttighet.
I de fall då det som alternativ eller komplement till en reglering av uttagen kan bli aktuellt med nya brunnar och andra anordningar för områdets vattenförsörjning blir en tillämpning av anläggningslagen av större intresse. Även i dessa fall kan det emellertid vara svårt att få samtliga fastigheter att delta i en gemensamhetsanläggning.
En regel som kan utgöra ett problem i sammanhanget är 5 å anläggnings- lagen. Enligt detta stadgande, det s.k. väsentlighetsvillkoret, måste det vara av väsentlig betydelse för fastighet att delta i gemensamhetsanläggning för att fastigheten skall kunna anslutas utan medgivande från fastighetsägaren. Syftet med regeln är att den enskilde fastighetsägaren i princip skall skyddas mot att hans fastighet skall nödgas delta i en anläggning som han inte har någon påtaglig nytta av. En anslutning till gemensamhetsanläggning måste således för hans del innebära någon förbättring för att 5 å anläggningslagen inte skall utgöra ett hinder. I ett problemområde finns det som regel brunnar som aldrig haft problem med bristande vattentillgång eller saltvatteninträng— ning. En fastighetsägare som själv inte har och inte heller har haft sådana problem kan därför anse att han inte har någon påtaglig nytta av en gemen- samhetsanläggning.
I detta sammanhang bör emellertid ett ingripande enligt hälsoskyddslagen som berör hela området kunna ses som en omständighet som visar att också den aktuelle fastighetsägaren kan ha nytta av den gemensamhetsanläggning som behövs för en tillfredsställande helhetslösning för området. Ytterligare en omständighet som bör kunna vara av betydelse vid bedömningen av nyttan för en fastighet att delta i en gemensamhetsanläggning är fastighetens storlek och belägenhet. En liten fastighet som inte kan anses bidra med annat än en begränsad del av nybildningen av grundvatten inom området kan hävdas vara i större behov av gemensamma lösningar än en stor fastighet vars yta svarar för en betydande del av nybildningen av grundvatten för den aktuella grundvattenförekomsten.
Gemensamhetsanläggning får inte inrättas om ägarna av de fastigheter som skall delta i anläggningen mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för det, det så kallade opinionsvillkoret. I förarbetena till stadgandet anges att syftet med en anläggning slallle kunna förfelas om anläggningen får inrättas i strid med en allmän fastighetsägaropinion. Opinionsvillkoret gäller dock inte om behovet av anläggningen är synnerli— gen angeläget. I områden där det finns starka motsättningar mot deltagande i gemensamhetsanläggning för reglering av vattenförsörjning kan även detta stadgande utgöra ett hinder mot att bilda en gemensamhetsanläggning. I många av de fall som nu är aktuella torde dock inte detta villkor vara något avgörande hinder. Samma torde gälla om det s.k. båtnadsvillkoret i 6 å anläggningslagen.
Utredningen har övervägt om det finns anledning att i detta sammanhang aktualisera ändringar av anläggningslagen för att underlätta en tillämpning i de nu berörda situationerna. Den balans mellan olika intressen som bestämmelserna i anläggningslagen syftar till att tillgodose är emellertid viktig även i här aktuella fall. Utredningen har inte funnit att det fram- kommit tillräckliga skäl att nu föreslå ändringar i anläggningslagen vid sidan av de redan föreslagna ändringarna i hälsoskyddslagen.
4. Specialmotivering
4.1. Förslaget till lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080)
7 b å
Paragrafen som är ny, innehåller bestämmelser om anläggningar för grundvattentäkt. Den är utformad med 7 och 7 a åå som förebild.
I första stycket slås fast att det grundläggande syftet med bestämmelserna är att, i områden där knapphet på sött grundvatten råder eller kan befaras uppkomma, hindra uppkomsten av sanitär olägenhet, dvs. att en bostad inte har tillgång till vatten i tillräcklig omfattning och av godtagbar kvalitet. I begreppet knapphet på sött grundvatten inbegrips såväl det fallet att brunnar sinar som att brunnarna drabbas av saltvatteninträngning. Det är alltså fråga om situationer där brist på grundvatten uppstår då den tillgängliga vattenmängden är för liten eller då vattnets kvalitet omöjliggör använd- ningen av vattnet som dricksvatten. Med anläggning för grundvattentäkt avses anläggning för bortledande av grundvatten ur en grundvattenföre— komst.
I andra stycket finns bestämmelser om att anmälnings— och tillståndsplikt kan införas för inrättande och användande av anläggning för grundvattentäkt inom vissa områden av kommunen där det råder eller kan befaras upp— komma brist på grundvatten för den enskilda vattenförsörjningen. Det är fråga om områden där det antingen finns bostäder som inte har tillgång till vatten i erforderlig mängd och av godtagbar kvalitet eller finns risk för att sådana problem skall uppkomma och där orsaken är att grundvattenuttagen från brunnar i området är eller kan befaras bli för stora. I sådana områden har kommunen rätt att föreskriva anmälnings- eller tillståndsplikt, om det behövs för att hindra uppkomsten av sanitär olägenhet. Kommunen får därigenom möjlighet att förhindra tillkomsten av eller påverka användningen av nya anläggningar. Härigenom kan kommunen förhindra en olämplig lokalisering eller ställa krav på anläggningens användande. Äldre anlägg- ningar skall dock inte kunna omfattas av tillståndsplikt. För dessa an- läggningar bör endast kunna föreskrivas anmälningsplikt. Genom an— mälningsplikten får dock kommunen kännedom om alla anläggningar av
ifrågavarande slag. Kommunen kan därefter ge råd och anvisningar för hur anläggningarna skall användas i området. Följs inte dessa har kommunen möjlighet att meddela förelägganden och förbud enligt 18 å hälsoskydds- lagen. Ansökan eller anmälan skall ske till nämnd som har att fullgöra kommunens uppgifter inom miljö— och hälsoskyddsområdet.
I tredje stycket ges kommunen möjlighet att i ett tillståndsbeslut föreskriva villkor för att en anläggning för grundvattentäkt skall få inrättas och användas. Det är fråga om villkor som behövs för att hindra uppkomsten av sanitär olägenhet eller undanröja sådan olägenhet. Som angivits ovan är det viktigt att kommunen kan ställa krav på anläggningen och hur den används. I områden där det finns risk för saltvatteninträngning kan det t.ex. finnas behov av att föreskriva ett maximalt borrdjup som en förutsättning för att tillåta en anläggning. Det måste även finnas möjlighet att begränsa användningen av vattnet. Kommunen kan därför i tillståndsbeslutet föreskriva olika inskränkningar i användningen. Det kan exempelvis gälla förbud för bevattning av trädgård eller förbud att inrätta vattentoalett. Andra villkor kan vara krav på vattensnål teknik. I vissa fall kan det finnas behov av att föreskriva ett högsta tillåtna grundvattenuttag. I sådana fall kan kommunen ställa som villkor att vattenmätare installeras så att kommunen har möjlighet att utöva tillsyn över verksamheten. Föreskrifterna får inte medföra oskäliga inskränkningar. I många fall bör villkoren kunna begränsas till att gälla vissa perioder då belastningen är som högst, t.ex. sommarmånaderna. Nu nämnda fall bör ses som en exemplifiering på villkor som kommunen kan tänkas ställa på en anläggning för att bevilja tillstånd. Kommunen ges också möjlighet att ompröva villkoren för ett tillståndsbeslut om hälsoskyddet kräver det. I tillståndsbeslutet bör därför erinras om att villkoren kan omprövas.
I fjärde stycket anges att anmälnings- och tillståndsplikten inte gäller om anläggningen har tillståndsprövats och fått tillstånd enligt miljöskyddslagen eller vattenlagen.
Föreskriften i femte stycket om giltighetstiden för ett tillstånd har 7 och 7 a åå som förebild. Ett tillstånd att inrätta en anläggning för grundvat— tentäkt kanske inte utnyttjas förrän efter flera år. Grunderna för tillståndet kan då ha förändrats och ett nytt ställningstagande från nämnden kan vara önskvärt. Tillståndet för att inrätta en anläggning gäller i fem år men förfaller om arbetet med anordningen inte har påbörjats inom två år. En
anläggning som färdigställts inom den angivna femårsperioden behöver således inte något nytt tillstånd efter utgången av denna tidsperiod.
23 å
Paragrafen har ändrats så att också överträdelse av 7 b å andra stycket medför straffansvar på samma sätt som överträdelse av de övriga i paragrafen angivna bestämmelserna.
4.2 Förslaget till förordning om ändring i hälsoskyddsför- ordningen (1983:616)
13 å
Paragrafen har ändrats så att också de områden i vilka införts anmälnings- och tillståndsplikt enligt 7 b å andra stycket hälsoskyddslagen skall märkas ut på en karta på samma sätt som de övriga i paragrafen angivna be- stämmelserna.
14 å
Föreskrifterna i tredje stycket syftar i nuläget till att informera allmänheten om att kommunen föreskrivit tillståndsplikt enligt 7 å andra stycket tredje meningen och 7 a å andra stycket andra meningen hälsoskyddslagen. Paragrafen har ändrats så att också anmälnings- och tillståndsplikt enligt 7 b å andra stycket omfattas av informationsplikten.
4.3. Förslaget till lag om ändring i vattenlagen (1983:291)
3 kap. 2 5
Andra stycket har ändrats så att det omfattar, förutom bestämmelser för bebyggande eller annan användning av ett mark- eller vattenområde, även bestämmelser för användning av en grundvattentillgång. Vid tillståndspröv— ning av ett vattenföretag, som är tänkt att lokaliseras inom ett område där det råder anmälnings— och tillståndsplikt enligt 7 b å hälsoskyddslagen, skall tillståndsmyndigheten ta hänsyn till att kommunen, genom att föreskriva sådan plikt, bedömt att området har eller kan befaras få brist på sött grundvatten.
En ändring av stadgandet har bedömts nödvändig för att det även skall omfatta användandet av en grundvattentillgång. Den definition av begreppet vattenområde som ges 1 kap. 3 å tredje stycket tyder på att en grundvatten- tillgång inte är att anse som ett vattenområde i vattenlagens mening.
SGU.
WWW
GRUNDVATTNETS FÖREKOMST, KVALITET OCH NYTTJANDEI SVERIGE
Bakgrundsbeskrivning till grundvattenutredningen (M 1993:15), "Förbättrad hushållning med grundvatten".
Uppsala, Juni 1994
SGU. "
&wlgesGeologlskalMderMbmg
GRUNDVATTNETS FÖREKOMST, KVALITET OCH NYTTJANDE I SVERIGE
Bakgrundsbeskrivning till grundvattenutredningen (M 1993:15), "Förbättrad hushållning med grundvatten".
Uppsala, Juni 1994
BAKGRUNDSBESKRIVNING/TILL GRUNDVATTEN- UTREDNINGEN, KOMMITTEDIREKTIV 1993:126
"GRUNDVATTNETS FÖREKOMST, KVALITET OCH NYTTJANDE I SVERIGE"
Sammanfattning Sid 3 A. Inledning Sid 5 B. Vattnets kretslopp Sid 6 - l. Vattenflöden Sid 6 - 2. Vattnets cirkulation Sid 6 C. Grundvattneti Sverige Sid 10 - 1. Grundvattnets förekomst: definitioner, egenskaper och variationer Sid 10 - 2. Grundvatten i jordlager Sid 18 - 3. Grundvatten i berggrund Sid 23 - 4. Grundvattenkvalitet Sid 28 - 5. Grundvattnet och klimatförändringar Sid 31 D. Hot mot grundvattnet. Sid 33 - l. Regional påverkan Sid 34 — 2. Lokal påverkan Sid 40 1 Grundvattenuttag Sid 41 2 Deponier, förorenade markområden mm Sid 45 3 Avsiktlig infiltration av förorenat vatten Sid 45 4 Olyckor Sid 47 E. Användning av grundvatten Sid 47 - l. Dricksvattenförsörjning. Sid 48 1 Kommunal dricksvattenförsörjning Sid 49 2 Enskild dricksvattenförsörjning Sid 50 2. Övrig grundvattenanvändning. Sid 56 1 Jordbrukets vattenförsörjning Sid 56 2 Industrins vattenförsörjning. Sid 56 3 Energi Sid 58 - 3. Grundvattnet som recipient Sid 58 - 4. Grundvattnet i ett ekologiskt perspektiv Sid 59
F. Problem i samband med grundvattnets mängd, kvalitet och nyttjande.
- 1. Salt grundvatten
— 2. Försurning
- 3. Kväveföreningar i grundvattnet - 4. Järnhaltigt grundvatten
- 5. Radon i grundvattnet
- 6. Svavelväte
— 7. Fluorid
- 8. Områden där brist på grundvatten för enskild vattenförsörjning föreligger eller förväntas uppstå
Bilagor:
1. Typ av vattenförsörjning för permanent boende i småhusfastigheter enligt fastighetstaxeringen. SCB 1993
2. Typ av vattenförsörjning för fritidsfastigheter enligt fastighets- taxeringen. SCB 1993
3. Typ av vattenförsörjning för folkbordförda innevånare inom kommunerna enligt VAV 1992
Sid 60
Sid 64
Sid 64
Sid 68
Sid 68
Sid 69
Sid 71
Sid 72
SAMMANFATTNING
Grundvattnet är en viktig del av vattnets kretslopp och är därmed också en viktig del i det ekologiska systemet.
Sverige har vid en internationell jämförelse ett gynnsamt klimat för en relativt stor grundvattenbildning. Grundvattenbildningen utgör förut- sättningen för de goda grundvattenförekomster som generellt kan anses föreligga i Sverige. Volymen utvinnbart grundvatten i marken beror på de geologiska formationemas egenskaper. I Sverige finns stora grund-vattenförekomster främst i sand- och grusavlagringar och i vissa sedi-mentära bergarter. Utbredningen av sådana geologiska formationer är ytmässigt relativt liten, men bra grundvattenförande formationer finns över hela landet. För stora behov av grundvatten, t ex för kommunal vattenförsörjning och bevattning, är man således hänvisad till vissa formationer. För mindre behov för t ex enskild vattenförsörjning finns i allmänhet goda förutsättningar i hela landet.
Grundvattenkvaliteten kan också generellt betraktas som god men variationer föreligger. Grundvattnets kvalitet påverkas dels av naturliga förhållanden som nederbördens kvalitet och markens mineralogiska sammansättning, dels av olika mänskliga aktiviteter.
Hot mot grundvattnets mängd föreligger generellt inte. Långsiktiga klimatförändringar kommer att påverka grundvattensituationen. Det är emellertid inte klarlagt hur t ex en temperaturhöjning påverkar grund- vattnets mängd. Lokalt kan påverkan ske genom för stora grundvatten- uttag så att bristsituationer kan uppstå.
Då vattnet både globalt och lokalt är i ständig rörelse är vattnet kanske den viktigaste transportören av både nyttiga och onyttiga ämnen. Ser man till hoten är det främst transporten av miljöfarliga eller miljö- störande ämnen som är aktuella. Grundvattnet tar emot sådana ämnen från en mängd olika aktiviteter, tex utsläpp i atmosfären från industri- processer och trafik, jordbruk, boende, deponier och olika olyckor. Man kan dela in hoten i två kategorier, dels sådana där spridnings- processema (t ex luftföroreningar) eller aktiviterna (t ex skogs- och jordbruk) påverkar stora arealer (regional påverkan ),dels sådana där påverkan är att betrakta som areellt begränsad t ex deponier, avlopps- infiltration eller grundvattenuttag för vattenförsörjning (lokal påver- kan). De allvarligaste regionala hoten bedöms vara försumingen och kväveföreningar. Lokalt förekommer en mängd ämnen som utgör hot mot t ex vattenförsörjning och vattendrag. Sådana ämnen är tung- metaller, organiska miljögifter och växtnäringsämnen. Mikroorganis- mer är också ett vanligt förekommande problem i samband med en- skild vattenförsörjnin g. Problem med dricksvattnets kvalitet orsakade av naturligt förekommande ämnen, främst järn, mangan, fluorid, klo- rid (salta grundvatten), radon och svavelväte är relativt vanliga.
De huvudsakliga användningsområdena för grundvatten är för vatten- försörjning och som recipient.
Den kommunala vattenförsörjningen baseras till i det närmaste 50 % på naturligt och konstgjort grundvatten. Enskild vattenförsörjning för permanentboendet omfattar ca 1.2 miljoner människor och baseras nästan uteslutande på grundvatten. Fritidsboendet i nära 0.6 miljoner fastigheter bedöms basera sin vattenförsörjning till övervägande del på grundvatten. Jordbruk, industri och värmepumpar använder också förhållandevis stora grundvattenmängder.
Grundvattnet som recipient bör ses i det ekologiska perspektivet, dvs som en del i vattnets kretslopp och som därvid påverkar växter, djur och människor.
Brist på grundvatten för enskild vattenförsörjning kan sägas uppstå antingen då den tillgängliga vattenmängden är för liten för ett rimligt behov eller då vattnets kvalitet omöjliggör användningen av vattnet som dricksvatten.
Bristsituationer för enskild vattenförsörjning bedöms endast kunna uppstå i begränsade områden. Risken bedöms särskild stor där ett tätt permanent- och fritidsboende föreligger och boendets vattenförsörj- ning inte är kommunal.
Det finns inte underlag för att närmare kvantifiera bristen på grund— vatten för enskild vattenförsöljning. Områden där sådan brist före- kommer eller riskerar att öka finns i begränsad utsträckning främst längs våra kuster och på skärgårdsöarna och i låglänta delar nära stora sjöar och vattendrag i Mellansverige i allmänhet och särskilt i Upp— lands, Stockholms, Söderman]ands,Östergötlands, Göteborgs och Bohus och Blekinge län samt på Gotland och Öland.
A. INLEDNING
Grundvattenutredningen (M 1993:15) har givit Sveriges geologiska undersökning, SGU, i uppdrag att sammanställa en bakgrunds- beskrivning av grundvattnets förkomst, kvalitet och nyttjande i Sverige. Bakgrundsbeskrivningen skall utgöra ett underlag för olika ställningstaganden i utredningen.
Syftet med bakgrundsbeskrivnin gen är att ge en allmän information om grundvattnet i Sverige. Informationen skall dels vara tillgänglig för en lekman, dels utgöra underlag för utredningens överväganden om behov och inriktning av åtgärder.
Bakgrundsbeskrivningen har tagits fram av enheten för hydrogeologi vid SGU. I arbetet har deltagit en arbetsgrupp representerande olika specialiteter inom det hydrogeologiska området. Utredningens sak- kunniga har bidragit med synpunkter under arbetets gång.
B. VATTNETS KRETSLOPP B.] Vattenflöden
Av allt vatten som finns lagrat på jorden är bara en liten del sötvatten. Den allra största delen, eller ca 96.5 procent. finns i haven. Sötvattnet fördelas i princip i lika delar mellan grundvatten och glaciärer. En liten del, ca 2 promille, förekommer som vattenånga. sjöar, floder och mark- fuktighet. Det vatten som finns i de olika lagren (magasinen) har olika lång lagringstid (uppehållstid). Man räknar med att uppehållstiden, dvs den tid det tar för ett fullständigt utbyte av vatten, för vattnet i glaciär- erna är ca 10 000 är, i grundvattenförekomsterna ca 5000 år, i världs- haven ca 2600 år, i sjöarna ca 10 år, i marken ca 11 månader, i floderna ca 12 dagar och i luften ca 10 dagar. I tabell B.1.1 redovisas volymerna av olika vattenförekornster på jorden (efter Shiklomanov, "The world water resources: How much do we really know about them", UNESCO, IHP 25—year commemorative symposium, Paris, 1990).
Tabell B.l.l. Vattenförekomster påjorden
Typ av vatten- Volym, km3 x 1000 Andel av den totala Andel av sötvatten- förekomst vattenmängden, % mängden, %
Världshaven 1338000 96.5 - Sött grundvatten 10530 0.76 30.1 Salt grundvatten 12870 0.92
Glaciärer 24064 1.74 68.7 Sötvattensjöar 91 0.007 0.26 Saltvattensjöar 85.4 0.006 -
Vattendrag 2.12 0.0002 0.006 Atmosfären 12.9 0.001 0.04
Total vattenmängd 1385984 100 — Sötvattenmängd 35029 2.53 100
B.2 Vattnets cirkulation
Vatten är ett förnyelsebart ämne av vital betydelse för allt liv påjorden. Med solen som energikälla och under inverkan av gravitationskraften drivs en gigantisk process där avdunstnin gen lyfter vattenånga från världshaven i en omfattning av 505 000 km3/år. Av denna volym åter- bördas 454 500 km3 till haven som nederbörd. 50 500 km3 förs som vattenånga in över landområdena där den förenas med 68 500 km3 lokalt genererad nederbörd. Tillsammans ger dessa mängder en årlig nederbörd av 119 000 km3 över landområdena. Av denna nederbörds- mängd avrinner huvuddelen (47 000 km3) som grund- och ytvatten. Grundvattnet rör sig under inverkan av tyngdkraften och markens egenskaper till lågområden i landskapet där det efter kortare eller längre uppehållstid tränger upp till markytan och avrinner via bäckar,
åar, sjöar och floder till havet. I fig. B.2.] visas de olika komponent- erna i vattnets kretslopp, den hydrologiska cykeln. (Från "Grundvattnet i Sverige", SGU Ser Ah nr 17, under utgivning.)
—
ft onde/BLÅ ' Nederbörd
. & XX
Tran spirar/'on och avdu nsfn [rg
Fig. B.2. 1. Vattnets kretslopp
Om man istället betraktar situationen på årsbasis för Sverige (Water in Sweden, 1977) kommer man till att det totala inflödet av vattenånga från havsområdena är 2 500 km3. Nederbörden uppgår till 325 km3 och avdunstningen till 150 km3. Avrinnin gen (grund- och ytvatten) till haven blir då 175 km3 och utflödet av vattenånga 2 325 km3. I fig. B.2.2 visas medelavrinningen för perioden 1961 - 1990 i mm vattenpelare
Den vattenvolym som står till förfogande för Sveriges invånare är i princip lika med avrinningen. Räknat per person blir det nästan 22 000 m3. Den regionala fördelningen inom landet framgår av fig. B.2.3
mm —200 200100 wo 500 // 500-600 600-800
'm
"('/f 800 1200 _ 1200
Fig. B.2.2 Medelavrinningen i Fig. B.2.3. Den regionala vattentill— Sverige 1961 — 90 (SMHI) gången i Sverige, m3/person *är. (Water in Sweden, 1977)
Medelavrinningens storlek kan sägas vara lika med den teoretiskt största grundvattenbildningen. Genom att en viss del av grundvattnet har mycket kort omloppstid kan det betraktas som en övergångsform mellan grund- och ytvatten, som är av underordnad betydelse för uthållig vattenförsörjning. En del av nederbörden som skulle kunna bilda grundvatten avleds snabbt genom olika anläggningar, tex dikessystem och hårdgjorda ytor. Storleken av de grundvattenvolymer som är praktiskt utvinnbara påverkas dessutom av olika geologiska förutsättningar. Ett mera praktiskt uttryck för den för människan tillgängliga grundvattenbildningen bedöms kunna vara den genomsnittliga lågvattenavrinnin gen, vilken i sin tur motsvarar det grundvattenflöde som skapas av grundvatten med relativt lång omsättningstid. Se fig. B.2.4.
?
Gunn-nm
Nederbörd
Tra/7 spira/Ton
,,;"*£f—- - &
Grundvaffen & bila/Hifi?
__ ”#:.
"få, & x; Oméffaa'zan ”& N &(marhvaffen-ZWXXX *
X & A Syzrod _Å__ ___
_—o.'.'.**— _ -_ T
A 4 rund va/fcn ffa
Nå)
Snabb sfmmmfy yflj, loha/ dayar— månader
%e/Iansfro'mnify"
N ' l—mår
Larysam djup sfr'åmnin ,,,-_)? regi ona/ IO — 1000 år
Fig. B.2.4, Grundvattenbildning och grundvattenströrrming
C.] Grundvattnets förekomst: definitioner, egenskaper och variationer.
I det föregående redogjordes översiktligt för vilka vattenförekornster som finns och dessas storlek ur såväl det globala som nationella per— spektivet. För praktiska ändamål är det i allmänhet det lokala perspek— tivet som är av intresse för att bedöma vattenförekomster och hur dessa kan tas i anspråk för olika syften. Det vatten som avrinner via vattendragen har till övervägande del under kortare eller längre tid varit grundvatten. Grundvatten är det vatten som finns i den mättade zonen eller grundvattenzonen, d.v.s. den del av marken där alla por— och sprickutrymmen är fyllda med vatten. Mellan markytan och den mättade zonen är porer och sprickor fyllda med både vatten och luft. Denna del kallas den omättade zonen eller markvattenzonen.
För att beskriva och kvantifiera en grundvattenförekomst kan man för svenska förhållanden utgå från begreppet avrinningsområde. Ett av- rinningsområde begränsas av vattendelare. Inom avrinningsområdet finns inströmningsområden, där grundvattnet har en nedåtriktad rörelse, och utströmningsområden, där vattnet rör sig uppåt, mot markytan. Se fig. 8.2.3 och B.2.4.
Ett avrinningsområde innehåller minst en men vanligtvis flera grund- vattenförekomster, även de avgränsade av vattendelare. Med begreppet vattendelare avses sammanbindningslinjen för punkter utifrån vilka grundvattnet strömmar i diametralt motsatta riktningar. För svenska förhållanden kan vattendelarnas lägen normalt bestämmas med topo- grafiska förhållanden som utgångspunkt. Under vissa förutsättningar kan vattendelaren vara rörlig dvs den kan ändra läge då grundvattnets trycknivå ändras.
Grundvattenförekomst är det grundläggande och allmänna begreppet för att beskriva grundvattenförhållandena. Genom att man har avgrän— sat en grundvattenförekomst kan det vatten som avrinner från den, grundvattenavrinningen (G A), bestämmas om man känner till hrrr mycket nederbörd (F) som tillförs den och hur stor avdunstningen (E) är (G A = P — E).
Om man betraktar en grundvattenförekomst utifrån någon särskild aspekt kan man istället tala om att den är en tillgång utifrån den aspekten. Vanliga aspekter på grundvattenförekomster är kommunal och enskild vattenförsörjning, bevattning, lakvattenrecipient, geoteknik (sättningar, bärighet, skred m.m.), energilagring, energiutvinning, grundvattenskydd och ekologi. Med termen grundvattentillgång avses således en grundvattenförekomst som betraktas med avseende på något speciellt syfte. (Här kan en analogi göras med begreppen mineralföre-
komst, som är det allmänna begreppet, och malm, som är det ekonom—- iska, baserat på ett antal restriktioner som kan växla från tid till annan).
Av definitionen följer att en grundvattenförekomst inte alltid är en grundvattentillgång, och begreppen är således inte synonyma.
I grundvattensammanhang används ofta termerna akvifer och grund- vattenmagasin. Därmed avses vanligen en grundvattenförekomst som kan utvinnas via en eller flera brunnar och som är så stor att den har betydelse för vattenförsörjning. Definitionsmässigt syftar de båda ter- merna på det medium som grundvattnet förekommer i snarare än på grundvattnet självt.
I den förestående beskrivningen om grundvattenutvinning i jord och berg ( kap. C 2 och C3) relateras vanligen till grundvattenutvinning i enstaka brunnar. Om emellertid flera brunnar tar sitt vatten från en och samma grundvattenförekomst reduceras den möjliga utvinningen för den enstaka brunnen, eftersom det totala uttaget inte får överskrida det totala flödet genom grundvattenförekomsten.
Ett fundamentalt begrepp i sammanhanget är grundvattennivå. Där- med avses den nivå i grundvattenzonen där det hydrostatiska trycket är lika stort som atmosfärstrycket. I praktiska sammanhang är denna nivå lika med nivån för vattenytan i en brunn.
I figurerna C.1.1—3 illustreras flertalet av ovanstående begrepp.
, .: Avrinnlrlgsomrade
Vafre nde/arc
l/afl'urdelarc
Valfende/are
Va Henvcnk
' ; ”Grundvatten — ; 177957? se
I; ( Hk vffen grundvattenmfyasfn)
4:
Fig. C.1.3. Grundvattentillgång
Genom tyngdkraftens inverkan är grundvattnet alltid i rörelse från områden med höga grundvattennivåer (högt grundvattentryck) mot sådana med lägre. Flödeshastigheten beror på lutningen hos grund- vattnets tryckyta och jord-berglagrens genomsläpplighet för vatten.
Där grundvattennivån når upp till markytan och om denna är genom- släpplig för vatten bildas källor eller våtmarker. I tex lertäckta dal— gångar kan tryckytan ligga högre än markytan. Om det tätande ler- lagret punkteras fås självrinnande eller artesiskt vatten.
Genom att grundvattnet ingår i vattnets kretslopp är det en förnybar naturresurs. Nybildnin gen sker när nederbörden är större än avdunst- ningen och transpirationen från marken och växtligheten. Den omät- tade zonen måste dessutom ha ett visst vatteninnehåll. Påfyllningen av grundvattnet liksom tärandet på tillgångarna visar sig i variation— erna i grundvattennivå. De är olika i olika delar av landet, vilket visas i figur C.1.4. (ur "Grundvattnet i Sverige", SGU Ser. Ah nr 17)
Tillgången på grundvatten i ett område varierar också mellan olika är och beror dessutom på rnagasinets por— eller sprickvolym, dvs förmågan att lagra vatten. Ett stort magasin i tex en isälvsavlagring med sand och grus rymmer mycket vatten, och förändringarna i grundvattennivån och därmed tillgången vid tillskott eller bortför— ande av vatten är långsamma och små. I ett litet magasin i morän eller urberg kan variationerna vara stora och snabba, eftersom por- eller sprickvolyrnen är liten. De flesta av de enskilda vattentäkterna i Sverige är anlagda i sådana magasin. Figur C.1.5 visar dels de all- männa principerna för grundvattenbildning, dels förhållandena i båda typerna av magasin i ett område vid Motala. (ur "Grundvattnet i Sverige", SGU Ser Ah nr 17.)
Även om ytvatten, av främst tillgångs- och tekniskt-ekonomiska skäl, utgör ca hälften av råvaran för Sveriges kommunala konsum— tionsvattenförsörjning eftersträvas i första hand grundvatten för detta ändamål. Orsaken är grundvattnets ofta låga, jämna temperatur, att det är fritt från organiska föroreningar och att det innehåller nyttiga ämnen som lösts ut ur marken. Privat konsumtion baseras så gott som uteslutande på grundvatten. Från borrade eller grävda brunnar kan vattnet vanligen användas helt utan behandling. Tillgången på grundvatten kan ökas på konstgjord väg genom att ytvatten infiltre- ras i sand- och grusavlagringar.
Grundvattnet i Sverige är över lag av god beskaffenhet. Kvaliteten varierar dock, liksom tillgången, mellan olika delar av landet, mellan olika är och under året. De tidsmässiga variationerna exemplifieras i figur C.1.6, som visar förändringarna i halterna av några av de ämnen som brukar undersökas vid fysikalisk — kemisk vattenanalys. Exemplet är från en källa i Halland, som ingåri SGUs grundvatten- observationsnät. (ur "Grundvattnet i Sverige", SGU Ser Ah nr 17.)
Akviferer som reagerar med liten tidsförskjutning på förändringar i vattentillskott är den till antalet vanligaste typen i vårt land. I sådana följer nybildningen av grundvatten mönster eller regimer som är olika i olika delar av Sverige. Det beror på skillnader i nederbörd och avdunstning. I stora akviferer är årstidsvariationema utjämnade och något mönster syns vanligen inte. Regimerna kan utläsas i kurvor över grundvattennivån i olika landsändan I figuren nedan har fyra av SGUs mätstationer valts ut som exempel på de fyra huvudmönster som finns i Sverige.
Arjeplog
Den huvudsakliga grundvattenbildningen i norra Sveriges inland sker i samband med snösmältningen på senvåren. Grundvattennivåema stiger snabbt och når sitt maximum på försommaren. Sedan kommer vanligen inget tillskott till grundvattnet, som i stället tappas av. En snabb övergång från sommar till vinter gör att nivåerna sjunker kontinuerligt, och de når sitt minimum strax före snösmältningen.
Sveg
I ett område som omfattar större delen av Norrlands kusrland. södra Norrlands inland och fjälltrakter och norra Svealand sker nybildning av grundvatten för— utom vid snösmältningen också under en kort period på hösten. Då är avdunstningen låg och nederbörden faller som regn på otjälad mark. Det gör att nivåkur- van får två maxima och två minima. De högsta grundvattennivåema finns på våren och de lägsta under senvintem.
Sigtuna
I södra Sveriges inland och upp mot Gävlebukten förekommer de lägsta grundvattennivåema på sen- sommaren. Under hösten böxjar nybildningen av grundvatten, och efter ett kort uppehåll med sjunkan- de nivåer när nederbörden mest faller som snö forr- sätter stigningen vid snösmältningen. När den är av- slutad står grundvattnet som högst.
Vellinge
I Svmlands och Götalands kuStområden och i det +, inte av sydligaste Sverige är snöpenioden så kort. om it m den ens förekommer, att den inte nämnvärt påverkar grundvattenbildningen. Från en lägsta grundvatten- nivå tidigt på hösten sker därför en kontinuerlig stig- J P " A " J "' A 5 0 N ”' ning, och nivån är som högst på våren.
'
>;_/,,_ .-,.-.'3?;3'—':*. ;;:r—L-l
Regn och små"/( vatten
Grundvattenb/de/ng och avrinning
J F M A M
För att nytt grundvatten skall kunna bildas. fordras att de övre marklagren är så fuktiga att ett vattentill- skott får vatten att rinna vidare nedåt och fylla på grundvattenmagasinet Hur det fungerar kan man se när man vatmar en krukväxt. Först fylls markfuktig— heten på, och efter en stund börjar vatten rinna ut ur hålet i blomkrukans botten.
Hög markfuktighet råder under den kyliga delen av året. då avdunstningen är liten och växterna vilar. I samband med regn och snösmältning under denna period sker också den mesta grundvattenbildningen. Omvänt är markfuktigheten ofta låg på sommaren. och därför bildas det inget eller bara litet grund-
vatten, trots tämligen riklig nederbörd. Juli och augusti är vanligen de regnrikaste månaderna på året. Grundvattennivåema sjunker och ytavrinning i vattendragen av utläckande grundvatten minskar, men upphör vanligen inte helt.
Vattenullskottea består av regn och smältvatten. Underskottet i markfuktighet beror på avdunstning och växternas uanspimtion. Efter upptag av fuktig- het i marken kvarstår den effektiva nederbörden, dvs den som bidrar till grundvattenbildningen.
Bilden visar förhållandena i Gävleuakten under perioden 1961—1990 och bygger på modellberiik— ning som gjorts vid SMHI..
Grundvattennivåer
meter under -1 — markytan
___
Grundvattenytans nivå förändras under året bero— ende på hur och när nybildningen av grundvatten sker. Variationsmönstret är olika för skilda områden i landet, och det är heller inte riktigt likadant från år till år.
Hur stora skillnaderna är mellan högsta och lägsta grundvattennivå under ett år beror förutom på tillförda vattenmängder på jordlagrens och berggrun- dens porositet och sprickvolym. I ett litet grund- vattenmagasin i morLin eller urberg kan variationerna vara stora och snabba, eftersom por— eller sprickvoly— men är liten. De flesta av de privata brunnarna i Sve— rige är nedförda i sådana magasin. Ett stort magasin i
_ N
___—_-
Litet magasin
Stort magasin
t ex en isälvsavlagring med sand och grus och med stor porvolym reagerar långsamt och med små nivå- förändringar. även om förhållandevis stora vatten- volymer tillförs eller avlägsnas.
Figuren ovan bygger på många års observatio— ner i ett område vid Motala. Den visar förhållandena i både ett litet snabbmagemnde magasin med ganska stora nivåskillnader under året och i ett stort magasin som target—ar långsamt och med små variationer. De heldragna kurvorna avser månadsmedelvärden för perioden 1977-1992. och de streckade visar de hög- sta och de lägsta uppmätta månadsvärdena under perioden.
Grundvattnets kemiska sammansättning varierar all- tid med tiden. Ungt ytligt grundvatten varierar mera än äldre och djupare beläget. Djupt grundvatten rör sig i allmänhet mycket långsamt, och förändringarna är mycket små i detta tröga system.
Variationer i grundvattnets kemi är antingen be— tingade av klimatförändringar, förändringar i mark— användning eller förändringar i den kemiska sam- mansättningen hos det nedfall som kommer från luf- ten.
I Sverige har grundvattnets kemiska sammansätt- ning förändrats framför allt på grund av det sura ned- fallet. Det medför ett tillskott av vätejoner och sulfat— joner till marksystemet. Sulfatjoner förs, med en viss fördröjning, med markvattnet ned till grundvattnet, som får en högre sulfathalt. Vätejonerna å andra sidan byts ut mot så kallade utbytbara joner, som är bundna till markpartiklar i den övre delen av mark- profilen. Dessa joner är till övervägande del kalcium och magnesium. Längre ner i markprofilen sker ke—
20 Sulfat. mg som
1970
Vätejonkoncentmtion. pH
1980
rnisk vittring (sönderdelning) av mineral, som med— för att vätejoner konsumeras och att bl & kalcium, magnesium, natrium och kalium frigörs och tillförs det nedsipprande markvattnet. Så länge jonbytes- och vittringsprocessema håller jämna steg med tillförseln av vätejoner från det sura nedfallet får inte grundvatt- net större vätejonkoncentration (lägre pH). Däremot ökar kalcium- och magnesiumkoncentrationerna.
Om ytterligare vätejoner tillförs grundvattnet, så bildar dessa tillsammans med vätekarbonat (HCO3) vatten och koldioxid, varvid vätekarbonathalten (al'- kaliniteten) minskar.
Svavelutsläppen ökade mycket kraftigt under 1950- och 60-talen, vilket återspeglas i nederbördens sulfathalt, som i Mellansverige nådde sin kulmen under 1970—talet. Samma utveckling av sulfathalterna kan skönjas i grundvattnet, med större eller mindre tidsförskjutning. Diagrammen nedan visar långtids— variationema i en källa, som flödar ut från en isälvs- avlagring i Halland.
Illllllll ||||l||| ||| |||! llllllll l||||||||llllllllllllllllllllllll ||
1990
| ||||| ! || || || | ||
Kal ' C
? , |||||||||| | |||||||| ||| ||| , || |
.
8Xllumng
1-0 Grundvattennivzi. m (heldragen kurva = uppmätta vården.. staplar = årsmedelvärd
** ||||Wr|||||||| "||| han
1990
Akviferema och grundvattenmagasinen i Sverige ärjämförclsevis små. De största vattentill gångarna förekommer, förutom i vissa delar av södra Sveriges sandstens- och kalkberggrund, i de sand— och grus- avlagringar som bildades under och efter den senaste nedisningen. En översikt av de geologiska förutsättningarna för grundvattenuttag i jordlagren visas i figur C.2 (från "Grundvattentillgångar i Sverige", SGU Rapp. & Medd. nr 9, reviderad av SNV).
I jordlagren förekommer grundvattneti porer, dvs i utrymmet mellan jordpartiklarna. Allt vatten är dock inte åtkomligt genom tex pumpning. Trots att porositeten i både grus, sand och grovmo är ca 30-40% är det betydligt lättare att få ut stora vattenmängder ur det grövre materialet än ur det finare. Det har att göra med att de vid— häftande och kvarhållände krafter som påverkar vattnet är större ju fmkomi gare jordarten är. Lera och vissa moräntyper har porositeter runt 50%, men brunnar i sådant material har mycket blygsamma kapaciteter. Trots detta är ett stort antal av de enskilda, grävda brunnarna i landet anlagda i morän, eftersom det är Sveriges van- ligaste jordart . Ur grävda brunnar tas ett ytligt grundvatten som är utsatt för föroreningsrisker. Stora krav måste därför ställas på brunnsutförande och grundvattenskydd när sådana vattentäkter skall anläggas och användas. Främst på grund av nederbörds- och tempe- raturförhällanden kan grunda grävda brunnar också tidvis sina.
Ur vattentäkter i de stora isälvsavlagringarna kan ofta stora vattenmängder utvinnas. Det finns exempel på brunnar som provpumpats under lån g tid med kapaciteter på flera hundra liter per sekund. Eftersomjordlagren är genomsläppliga också för föroreningar är skyddsaspekterna mycket viktiga också i dessa fall.
Med avseende på grundvatten ijordlager kan Sverige ur hydrogeo- logisk synvinkel delas in i ett antal regioner. En sådan är Skåne, med undantag för de centrala och nordligaste delarna. Sand- och grusavlagringar intar förhållandevis stora ytor. Framför allt sådana som överlagras av morän har visat sig ha goda förutsättningar för stora grundvattenuttag. Det bäst kända onu'ådet är den jordfyllda förkastningsdal som fått namnet Alnarpsdalen. Ett annat är Vomb— sänkan där de tämligen goda tillgångarna har förstärkts genom konstgjord grundvattenbildning. Andra intressanta områden är t ex Fyledalen, Sjöbodeltat och isälvsavlagringämä vid Kvidinge och på Kristianstadsslätten. Även andra sand— och grusområden är intres- santa genom att de erbjuder goda förutsättningar för konstgjord grundvattenbildning på liknande sätt som vid Vombsjön. Metoden används för övrigt i varierande omfattning i hela landet.
Områden med olika geologiska förutsättningar för grundvatten- utvinning i Jordlager
,,,,,,
VIK'TIGASTE VAFTENFÖRANDE BILDNING
TILLGÅNG BILDNINGSTYPER FÖREKOMSTGRÅD maktiga rutlstens- ho _måtthg Mycket god åsar 9 Mycket god» grus | å-alvdalar. måtthg—-låg god rullstensasar
. . ! såsar. sand" * ,, '
God-manlig r::lsten manlig lag
Ringa- grunda grusavta- lå mån]-g gungar. olla |er-- g
tackta Kall,:lllsomraden Bedomningsunderlag saknas
Resten av Sydsverige kan beträffande grundvatten i jordlager delas upp i fyra delområden. Det största omfattar sydsvenska höglandet med omgivningar. Stora delar ligger ovanför högsta kustlinjen, HK, vilket har betydelse för grundvattensituationen. Som benämningen antyder har områden under HK någon gång efter den senaste ned— isningen varit täckta av hav eller stora issjöar, vilket har medfört att jordlagrens uppbyggnad och deras egenskaper som akviferer och grundvattenmagasin är delvis annorlunda än över denna gräns. Att landet legat under havsytan innebär också en ökad risk för att salt grundvatten skall påträffas vid brunnsborrning.
I delområdet dominerar olika moränjordarter, ur vilka vanligen bara små grundvattenmängder kan utvinnas. Stora och rikt vattengivande isälvsavlagringar förkommer dock, tex i Lagans och Nissans dal— gångar. Vid Apladalen i Värnamo är avlagringarna ca 90 meter mäk— tiga, och ur en enda brunn har vid provpumpning mer än 200 l/s kunnat tas ut. Vattnet ur de stora avlagringarna har vanligen hygglig kvalitet. Utbredda torvområden i väster orsakar kvalitetsproblem hos grundvattnet där i form av låga pH-värden, aggressiv kolsyra, dålig smak, hög vattenfärg och högajärn— och manganhalter. Inom ler- slättema i Västergötland finns problem med höga kloridhalter i grundvattnet.
Ovanför HK har isälvsavlagringarna ofta markerade ytformer, och de grundvattemnagasin som finns i dem är grunda och har därmed begränsat vatteninnehåll. I sydöstra Småland och östra Blekinge förekommer de dessutom bara sparsamt. Konstgjord grundvatten- bildning är tämligen vanlig för kommunal vattenförsörjning.
I den norra delen av delområdet finns jordlager av mycket växlande karaktär, främst morän och isälvsmaterial. Där isälvsmaterial domi- nerar finns stora grundvattentillgångar, t ex i Fjärås bräcka vid Kungsbacka, i Rådaåsen vid Linköping och i Mjölbyfältet.
l framför allt centrala Småland finns områden med isälvsavlagringar täckta av morän, som i vissa fall ger vatten för kommunal försörj- ning i måttlig omfattning.
Ett andra delområde är kustlandet och ådalarna i Halland, där isälvsavlagrin gar har stor utbredning och nederbörden är riklig. Det gör att förutsättningarna för stora grundvattenuttag är goda. Kvali— tetsproblem finns, främst i form av förhöjda klorid- och nitrathalter.
Mellersta och södra Kalmar län har skiljts ut som ett särskilt del- område beroende på att isälvsavlagringarna i form av rullstensåsar är flera och större än i Smålands inland. I och med att området ligger i regnskugga av höglandet är dock nederbörden knapp och soltim— marna många, vilket innebär att grundvattenbildningen är liten. De naturliga grundvattentillgångarna är därför förhållandevis små, men
goda möjligheter till förstärkning genom konstgjord grundvatten— bildning finns.
Den begränsade nybildningen av grundvatten gör att särskilt de små magasinen, varur många enskilda, grävda brunnar får sitt vatten, är känsliga beträffande vattentillgången. Periodvis vattenbrist i sådana brunnar är inte ovanlig, liksom för övrigt i kustområdena vid Öster— Sjon.
I delområdet mellan Oskarshamn och Norrköping, slutligen, sak- nas i princip större isälvsavlagringar. Små s k läsidesbildningar är dock vanliga men räcker inte till för några större grundvattenuttag. Jordtäcket är över lag tunt, och grävda brunnar är därför, liksom i nyssnämnda delområde, känsliga för torka. Kommunal vattenförsörj- ning baseras till större delen på ytvatten. Ett undantag är Åtvidaberg, där grundvattenuttag urjordlager på ca 40 US har kunnat göras.
I regionen Öland - Gotland förekommerjordlager av betydelse för grundvattenutvinning sparsamt, men där de finns spelar de en betyd- elsefull roll för den lokala, kommunala vattenförsörjningen. Sand- och grusfält är visserligen vanliga, men de är tunna och ger inga större vattenmängder. För enskilda, grävda brunnar är de dock vik— tiga, liksom de moränområden som förekommer. Temperatur- och nederbördsförhållandena gör att brunnarna är känsliga för utdragna torrperioder. Att grävda brunnar sinar på sommaren är inte ovanligt. Till detta bidrar också den omfattande utdikning som skett på båda oarna.
En annan region omfattar norra Halland, västra Västergötland, Bohuslän, Dalsland och sydvästra Värmland. Även här är större sand— och grusavlagringar sparsamt förekommande. Ett fåtal an- vänds för kommunal vattenförsörjning, men de flesta ligger för långt från tätorterna för att kunna utnyttjas rationellt. Sänkorna i terrängen är ofta fyllda med lera och kan inte heller användas för vattenför— sörjning utom i de fall det finns sand- eller gruslager under leran. Ställvis används sådana förekomster för att förse mindre samhällen eller enskilda förbrukare med vatten. Tillsammans med området mellan Oskarshamn och Norrköping utgör denna region totalt sett den som från geologisk synpunkt har de sämsta förutsättningarna i Sverige för grundvattenuttag ur jordlager.
Den östra delen av Svealand, med undantag av östra Uppland, samt södra Norrlands kustland utgör ännu en region. Den karak- täriseras av tämligen rikligt förekommande, stora rullstensåsar, som vanligen ger goda möjligheter till stora vattenuttag. Exempel på detta är Uppsalaåsen, Badelundaåsen och Ljunganåsen. Mellan de stora åsarna finns mindre, som också kan utnyttjas för vattenförsörj- ning. Även jordtäckta berggrundsdalar kan innehålla vattentillgångar av intresse, särskilt om jordlagren på djupet består av grovkornigt
material. För enskilda förbrukare som hämtar sitt vatten ur de ovan nämnda avlagringarna är vattenförsörjningssituationen alltså oftast mycket gynnsam. I övrigt domineras regionen dock av leror och moräner, som endast ger små grundvattenmängder i enskilda uttags— punkter. Måttlig nederbörd och tämligen hög avdunstning under sommarhalvåret gör att grunda grävda brunnar även i denna region tidvis kan drabbas av vattenbrist.
Östra Uppland skiljer sig från områdena västerut på så sätt att rull— stensåsarna är mindre och färre. Utsikterna till stora grundvatten— uttag är därför måttliga, utom lokalt i den nordligaste delen. Förut- sättningarna för enskild vattenförsörjning är i stort sett de samma som i den nyssnämnda regionen. Roslagens attraktionskraft på fri- tidsboendet i kombination med de begränsade möjligheterna till vattenuttag har skapat problem med vattenförsörjningen. Främst gäller det inträngning av saltvatten i vissa brunnar.
Mellersta och norra Norrlands kustland kan sammanföras till ytterligare en region, där gynnsamma förutsättningar för stora grundvattenuttag främst finns i sand— och grusavlagringar i älv— dalarna. I åsar mellan älvama är grundvattentillgången betydligt sämre. Att ytvatten trots allt används i så stor utsträckning som sker beror främst på tillgången på ytvatten av god beskaffenhet och inte på brist på grundvatten. Regionen karakteriseras för övrigt av stora arealer av morän och närmast kusten blottat berg. Grundvattentill- gångarna i moränen är små, vilket kan ställa till problem för för— brukare som är hänvisade till grävda brunnar.
Svealands och Norrlands inland utom fjällområdena kan betrak- tas som ännu en region, med vissa likheter med inre Götaland. De dominerande jordartema är morän och torv. Sand- och grusavlag— ringar förekommer vanligen glest, och mllstensåsama har ofta terränglägen och kornstorlekssammansättningar som gör att de inte innehåller större grundvattenvolymer. I dalgångar kan dock för- hållandena vara bättre, liksom i de deltabildningar som uppträder vid högsta kustlinjen. Exempel på sådana är Brattforsheden i Värmland och avlagringarna vid Mora. Enskilda vattenförbrukare som tar sitt vatten urjordlager är oftast hänvisade till moränavlagringarna, som i detta avseende är gynnsammare i denna region än längre söderut.
Sveriges kalfjällsområden utgör den sista av de regioner som utskiljts beträffande grundvattentillgångarna ijordlager i landet. De hydrogeologiska förhållandena är fortfarande så gott som okända, och det synes inte heller finnas något större behov eller intresse av att undersöka dem närmare för närvarande, annat än för vattenför- sörjningen för enstaka större fritidsanläggningar.
Jämfört med tex kontinentala Europa är grundvattentillgångarna i Sveriges berggrund liten. Bara i Skåne och sporadiskt i övriga delar av landet finns förutsättningar för stora grundvattenuttag. De geo— logiska förutsättningarna för grundvattenutvinning ur berggrunden
visas översiktligt i figur C.3.1 (ur "Grundvattentillgångari Sverige", SGU Rapp. & Medd. nr 9, reviderad av SNV).
thässigt förekommer det mesta grundvattnet i Sveriges berggrund i sprickor. I vissa yngre sedimentära lager, såsom i Skåne och på Listerlandet, finns dock mycket grundvatten i bergarternas porer eller i både porer och sprickor. I ren kalksten av högre ålder, som tex på Öland och Gotland, liksom i urberget, är förkomstema helt bundna till sprickor och krosszoneri berggrunden.
Med avseende på olika förutsättningar för grundvattenuttag i berg kan Sverige delas tipp i fyra typområden. Det första är sydvästra Skåne och Kristianstadsslätten, som ligger i en randzon mellan det svenska urbergsområdet och mäktiga sedimentbergsområden på kon— tinenten. Även om mäktigheter hos berglagren på mer än 2 000 me- ter har konstaterats vid bl a Höllviken är det enbart de ytliga lagren, ned till ca 150 meter, som exploateras beträffande konsumtions- vatten. På Kristianstadsslätten är det främst sandstenen som är intressant, även om den överlagrande kalkstenen också innehåller betydande vattenmängder. Enstaka brunnar i sandstenen kan lämna upp emot 180 000 liter per timme (50 US). Normala Uttagsmöjlig- heter ligger mellan 18 000 och 50 000 liter per timme (5 — ca 15 US).
I sydvästra Skåne är de ytliga, sprickrika och ställvis porösa kalkste- narna av störst betydelse för grundvattenutvinning ur berggrunden. De porösa sandstenarna i nordvästra Skåne är också gynnsamma i detta avseende. Uttagsmöjligheterna varierar mellan ca 18 000 och ca 72 000 liter per timme (5 - 20 US).
Där berggrunden är sprickig i ytan och överlagras av tex sand och grus finns ofta förutsättningar för stora grundvattenuttag. Så är t ex fallet i sydvästra Skåne.
Områden med olika geologiska forutsattningar för grundvatten— utvrnning i berg
LLLLLL
. VIKTIGASTE VATTENFÖ- GRUNDVATTENTILLGANG RANDE BERGGRUND
; God-måttlig porösa och sprickrika kalk-och sandstonar sprickrika kalkstenar ; Måttlig. ställvis ringa porösa/sprid". sandstenaf
större sprickzoner i ur- berget._trämst graniter och gne|ser
Ringa. ställvrs måttlig
Fjällkedjans bergarter Bedömningsundorlag saknas.
Genom att grundvattentillgången i berggrunden över lag är god i området används sådant vatten i stor utsträckning för både kommu- nal och enskild vattenförsörjning. Stora vattenmängder används ock- så för konstbevattning i lantbruket. Eftersom tillgången på ytvatten för bevattning tidvis och ställvis är begränsad kan konkurrens om grundvattnet tänkas uppstå. Tillskott av grundvatten till ytvatten- dragen vid extrem lågvattenföring har även diskuterats.
En annan typ av berggrundsområde utgör de delområden med kambrosilurisk berggrund och prekambrisk sandstensberg- grund som finns spridda över landet. Fjällkedjans berggrund räknas dock inte in. Delområdena hari flera avseenden likartade hydrogeo- logiska förutsättningar. De kambrosiluriska bergarterna ligger van— ligen i plana lager ovanpå varandra. Grovt schematiserad kan en genomsnittlig lagerserie underifrån sägas bestå av sandstenar, skiff— rar, kalkstenar, skiffrar och kalkstenar. Lagerserierna är dock van— ligen inte fullständiga i delområdena. De kan också vara störda av förkastnin gar och större sprickzoner.
De prekambriska sandstenarna har omvandlats i högre grad och är mera kvartsitiska än de kambrosiluriska.
Från grundvattensynpunkt är de viktigaste bergarterna sandstenar med por-sprickakviferer och kalkstenar med sprick- och karst— sprickakviferer. Delområdena kan karakteriseras på följande sätt:
Delområde Bergartsålder Viktigaste
akviferbergart Gotland Kambrosilur Kalkstenar Oland " "
Sandstenar
Kalmarsund, fastlandet Östergötlands sediment- bergsområde Billingen, Västergötland Närkes sedimentbergs- område Siljansområdets kambro- silurberggrund Almesåkraformationen. Prekambrium Jönköpings län Visingsöformationen Gävlesandstenen Dalasandstenen
H || " ||
Medianvärdet på kapaciteter i kalkstensbrunnar, mestadels enskilda, varierar i olika områden mellan ca 600 och ca 3 600 liter per timme, vilket måste anses tämligen blygsamt. På delar av Gotland och ställ- vis på Öland kan dock mediankapaciteter på mer än 3 600 liter per
timme påräknas. Kalkstensberggrunden i Östergötland, Väster- götland och Närke är med avseende på grundvattenutvinning mindre intressant än den mer givande, underliggande sandstenen. I Siljans— området är kalkstensberggrunden starkt sönderbruten, vilket torde vara orsaken till de höga mediankapaciteter som där konstaterats, ca 6 000 liter per timme.
Brunnar nedförda i kambrosilurisk sandsten ger i allmänhet mera vatten än kalkstensbrunnarna. Medianvärdet ligger mellan ca 4 000 och 7 000 liter per timme. Kapaciteter på 50 000 liter per timme torde kunna förekomma i extremt gynnsamma lägen.
Den prekambriska sandstenen ger inte fullt lika mycket, men bättre än kalkstenen. Medianvärdena ligger mellan ca 2 000 och 6 000 liter per timme. Särskilt gynnsamma förhållanden har konstaterats i den porösa och sprickrika Visingsösandstenen.
Urberget utgör en tredje områdestyp avseende grundvatten i Sveriges berggrund. Det svenska urberget med dess olika strukturer har formats genom en rad bergskedjeveckningar, vulkanisk aktivitet och andra rörelser i jordskorpan. Förutsättningarna för stora grund- vattenuttag får i stort betraktas som dåliga.
Figur C.3.2 (från "Grundvattnet i Sverige", SGU Rapp. & Medd. nr 9) visar fördelningen av mediankapaciteter i Syd— och Mellan- sverige, beräknade efter uppgifter från brunnsborrare och ordnade efter olika bergaitsled. Den största delen av urberget hamnar inom intervallet 600 — 3 600 liter per timme. Det finns anledning att för— moda att en noggrannare indelning skulle ge ca 600 - ca 2 000 liter per timme. Tre områden har visat sig ha bättre förutsättningar än de övriga. Från trakten av Kristianstad upp mot centrala Småland är medianvärdet ca 6 000 liter per timme och i Hallandsåsens västlig- aste del ca 7 000 liter per timme. Ett mindre område vid Lindesberg har ett medianvärde på ca 3 600 liter per timme. Några områden med mycket blygsamma uttagsmöjligheter kan också urskiljas. Om- råden som har mediankapaciteter under 600 liter per timme finns i trakterna kring Mälardalen. delar av Östergötland, Blekinge, Bohus- län och Värmland. En modernare och något mera detaljerad bild av förhållandena framgår av SGUs länsvisa grundvattenkartor i den mån de är färdigställda samt av den hydrogeologiska Sverigekarta som är under framtagande.
Det är dock viktigt att framhålla att de angivna medianvärdena be- skriver förutsättningar där oftast slumpen fått avgöra valet av borr- plats i stället för de hydrogeologiska förhållandena. Vid val av borr- platser där hänsyn tas till hydrogeologiska fömtsättningar kan uttag på mellan 10 000 och 20 000 liter per timme göras. Gynnsamma för- utsättningar föreligger ofta i större sprickzoner och förkastningar.
................................
""""""""""""""""" REGIONER ! SYD- OCH MEL- ' LANSVERIGES BERGGRUND
MED OLIKARTAD GRUND- VATTENKAPACITET
S ' CXHOLM
GÖTEBORG
MEDIANVÄRDEN ! KARAKTERISTIK AV KANDA BEHGBOR' BÅDE BRUNNAR REGIONER
nano " . _ Stor grundvattentillgång i grundvatten»- ' ' förekomster med stor utbredning
>7000 " tim och mycket goda uttagsmöjligheter
Måttlig grundvattentillgång i grundvatten
% 3.3er l/tlm förekomster med relativt stor utbredning och goda uttagsmöjligheter
Liten grundvattentillgång i vanligtvis
600 =3800 litlm små grundvattenförekomster med
SGU 1977. ”60254 0 50 100 km vanerande uttagsm0jltghet
| i 4 600 Iltlm Mycket liten grundvattentillgång i små grundvattenförekomster med dåliga uttagsmöjligheter
Fjällkedjans berggrund utgör den fjärde områdestypen. Den inne- fattar även stora partier öster om kalfjällsområdena, beroende på den enhet detta område utgör i förhållande till den övriga berggrunden i Sverige. Grundvattenförhållandena i området är dåligt kända, och det ringa antalet kända brunnar tillåter inte några tillförlitliga medianvärdesberäkningar. De berggrundsgeologiska förhållandena låter dock ana att möjligheterna till grundvattenuttag varierar i hög grad och att stora grundvattenmängder ställvis borde kunna utvinnas, tex ur karstifierad kalkberggrund. Det kan likaledes förmodas att stora delar av området har en grundvattenpotential motsvarande urberget i övriga Sverige.
C.4 Grundvattenkvalitet
Grundvatten är vanligen klart, färglöst och utan lukt och med en ange— näm frisk smak. Att det är så beror på att grundvattnet har genomgått en reningsprocess. Marken och den omättade zonen kan liknas vid så— väl ett mekaniskt filter som en jonbytarmassa och en depå med kemiska substanser för tillsatser i det passerande vattnet.
Med detta är redan antytt att grundvattnets kemiska karaktär danas på dess väg ner genom marken och är därmed intimt förknippad med de markbiogeokemiska processerna.
Grundvatten bildas av nederbördsvatten. Nederbördsvattnet har ett lågt innehåll av kemiska ämnen ijonform främst natrium, kalium, kal- cium, magnesium, ammonium, väte, sulfat, nitrat och klorid samt lös- ta gaser som kväve, syre och koldioxid. De kemiska substanser som tillförs marken med regn kallas vått nedfall. Men kemiska substanser tillförs även i form av partiklar och gaser, torrt nedfall.
När regnvattnet når marken kommer det först i kontakt med humus- skiktet, som består av förmultnade växtdelar. När växtdelarna bryts ned frigörs humusämnen som är sura, sk humussyror. Nedbrytningen av växtdelar och humusämnen innebär att syre förbrukas och koldi- oxid bildas. Koldioxiden löser sig i vatten och bildar kolsyra, som sönderdelas i vätejoner och vätekarbonatjoner. Kolsyrans och humus- syrornas vätejoner angriper mineralpartiklar i skiktet under humus— skiktet, urlakningsskiktet, varvid mineralpartiklarna sönderdelas, vittrar. Vittringen innebär att syrornas vätejoner förbrukas och att metalljoner, främst kalcium och magnesium, frigörs från mineral- partiklarna. Genom Vittringen frigörs de för växtligheten nödvändiga metallerna, som tas upp av växternas rötter och förs vidare till växter- nas övermarksdelar. När dessa dör tillförs de åter humusskiktet, som på så sätt vid sönderdelningen av organiskt material får ett stort förråd av s k utbytbara joner. Därför sker redan i humusskiktetjonbytes- reaktioner, varvid en del av de vätejoner som är lösta i regnvattnet byts ut mot främst kalcium och magnesium.
Det vatten som har sipprat genom den översta delen av markprofilen har genom nedbrytningsprocessen, jonbyten och kemisk vittring mins- kat sitt syre- och vätejoninnehåll (ökat pH), men berikats med koldi- oxid, humusämnen, vätekarbonat, kalcium, magnesium, järn och alu- minium. Genom att pH ökar fastläggs järn, aluminium och humus— ärnnena i markskiktet under urlakningsskiktet. Detta skikt färgas av järnhydroxid och det organiska materialet och kallas därför för rost- jorden. Små mängderjäm och aluminium lämnar alltid rostjorden, men de "stora" kemiska konstituenter som är lösta i det vatten som sjunker vidare ned mot grundvattnet är kalcium, magnesium, vätekar- bonat och de joner som tillförts genom nederbörden såsom sulfat och klorid. Natrium tillförs både genom mineralvittring och från nederbör— den, vilket även kan vara fallet med sulfat. Mängden natrium och klo— rid i nederbörden är beroende av närheten till havet. Nu har vattnet i stort sett fått den sammansättning som det kommer att ha som grund- vatten, även orn en viss vittring sker såväl i den omättade zonen som nere i grundvattenzonen, som långsamt förändrar den kemiska sammansättningen.
Vilka kemiska substanser och mängden av kemiska substanser som tillförs vattnet på sin väg genom marken beror på vilka mineral som ingår jordmaterialet. hur stor kontaktytan är och hur lång kontakttiden är mellan mineral och vatten. Lättvittrade mineral och finkorniga jordarter, som innebär både stor kontaktyta och lång kontakttid, be- främjarjonbytesprocesser och vittringsintensiteten. vilket generellt ger vattnet en stor mängd kemiska substanser.
De mineral som ingår i jordpartiklarna kommer primärt från berg- grunden. I Sverige utgörs den till helt övervägande del av graniter och gnejser som innehåller relativt svårvittrade mineral. Mest svårvittrade är bergarter som i stort sett bara innehåller kvarts, såsom kvartsit och kvartssandsten. Lättvittrade är bergarter som innehåller mörka mine- ral, silikater som i allmänhet innehåller olika proportioner kalcium, magnesium och järn. Dessa bergarter brukar sammanföras under be— nämningen grönstenar. Allra mest lättvittrat är mineralet kalkspat, som utgör huvudbeståndsdelen i kalksten. Framför allt de yngre kambrosiluriska bergartema är kalkrika. De finns bevarade inom mycket begränsade områden av landets yta. Lyckligtvis har inlands- isen fört med sig kalk från dessa områden så att kalk finns ijordama inom betydligt större områden (se figur C.4.1, efter G. Lundqvist i "Atlas över Sverige”).
Kalken har en mycket stor betydelse för vattenkvalitén. Den gör vatt— net hårt. Detta är både positivt och negativt. Det negativa är att hus- hållsmaskiner, varmvattenberedare, ledningar etc sätts igen, vilket dock kan avhjälpas genom s k avhärdning av vattnet. Positivt är att vattnet är hälsosammare med avseende på hjärt- och kärlsjukdomar, inte är aggresivt på ledningar och framför allt att dessa vatten med ävenledes hög vätekarbonathalt är mindre känsliga för försurning.
I /
Kclkrik berggrund Rock: rich In lime
Kalkrlkare jordarter " Sails rlch in lime
/ I Kalkmqteriqlets trunxportrtktning / Transport direction of disintegrated rocks rich in lime
Fig. C.4.1. Områden med förhöjd kalkhalt
Totalhårdheten i grundvattnet som är summan av kalcium- och mag- nesiumhalterna illustrerar mycket väl den intima kopplingen mellan grundvattnets kerrriska sammansättning och de geologiska förutsätt- ningarna, såväl berggrunds— som jordartsgeologiska (se figur C.4.2).
Andra kemiska konstituenter, som uppträder i grundvattnet i betydligt lägre halter kan ha stor inverkan på hälsan eller på annat sett begränsa användbarheten. En del av dessa har direkt geologiskt ursprung såsom t ex fluorid, arsenik, järn och mangan medan andra tungmetaller som uppträderi grundvatten endast delvis har geologiskt ursprung (Egent- ligen kommer ju alla metaller ursprungligen från det geologiska mate— rialet
De kemiska substanser som genereras genom människans aktiviteter tillförs grundvattnet och förändrar dess sammansättning, ibland så mycket att dess användbarhet begränsas. Det kan vara fråga om påver- kan av långtransporterade luftföroreningar, som i stort sett berör hela landet eller av markanvändningen, t ex skogsbruk, jordbruk som har större betydelse i den regionala skalan eller av lokal påverkan från deponier
(3.5 Grundvattnet och klimatförändring
Grundvattnets förekomst, dess variation i tid och rum bestäms primärt av klimatologiska faktorer. Därför råder ett starkt sam- band mellan vattensituationen och klimatförändringsproblematik— en. Klimatologer förutskickar stora och drastiska förändringar i det globala klimatet beroende på människans aktiviteter. Det är främst de stora förändringarna i atmosfärens koldioxidinnehåll som oroar. Under de senaste 100 åren har halten ökat med 22 % En fjärdedel av denna ökning har skett under de senaste 10 åren (Shiklomanov, 1990). Beräkningar visar att vid slutet av detta århundrade kommer koldioxidhalten att vara mellan 15 och 20 % över 1980 års nivå. I genomsnitt medför detta en global tempera— turhöjning av 10 C jämfört med situationen fram till och med 1960. Ar 2030 -2050 har temperaturen stigit med ytterligare 2 - 30 C.
Vilka följder dessa beräknade temperaturförhöjniingar kan få är dock svåra att överblicka. För ekosystemet viktiga faktorer är markfuktighet, grundvattennivå och avrinning. Dessa bestäms i första hand som skillnaden mellan nederbörd OChl avdunstning. Eftersom såväl nederbörd som avdunstning sannolikt ökar vid en temperaturhöj ning är det svårt att förutse vad som händer med denna skillnad och därmed ovannämnda faktorer..
0921. Gott 0971
Totalhördhet
som mg Co L
(samtliga brunnar)
' __"?— canalsizxztama U” 0 (J'- 0 (J1 D U'1 0 C 0 O O O O
Slät-L
Det finns en mängd företeelser som kan utgöra hot mot grundvattnet. Hoten riktas främst mot grundvattnets kvalitet och i mindre grad mot vattenkvantiteten. Grundvattnet är en förnyelsebar naturresurs där de klimatiska faktorerna styr nybildningen av grundvatten. Ändras inte de klimatiska förhållandena avsevärt så påverkas inte heller nybild- ningsförloppeti stort.
Då grundvattnet är en del i vattnets kretslopp påverkas grundvattnet av samma hot som andra delar i detta kretslopp. Man kan också vända på detta och säga att det som hotar grundvattnet också hotar andra former av vattnets förekomst.
Då vattnet både globalt och lokalt är i ständig rörelse är vattnet kanske den viktigaste transportören av både nyttiga och onyttiga ämnen. Ser man till hoten är det främst transporten av miljöfarliga eller miljöstör- ande ämnen som avses. Grundvattnet mottager sådana ämnen från en mängd olika aktiviteter, tex utsläpp till atmosfären från industripro- cesser och trafik, jordbruk, boende, deponier och genom olika olyckor. Man kan dela in hoten i två kategorier, dels sådana där sprid— ningsprocesserna, tex luftföroreningar, eller aktiviterna, t ex skogs- och jordbruk, påverkar stora arealer (regional påverkan ), dels sådana där påverkan är att betrakta som lokal, tex deponier, avloppsinfitra- tion eller grundvattenuttag för vattenförsörjning (lokal påverkan).
Vattnets uppehållstid i marken är genomsnittligt relativt lång i förhåll- ande till tiden i tex i vattendrag och sjöar. Därigenom utgör grund- vattnet en buffert för tillgången på sötvatten i landområdena. Av sam— ma anledning tar det också relativt lång tid att omsätta vattentranspor- terade föroreningari grundvattenförekomsterna och det kan därför ta lång tid innan en förorening märks i grundvattnet. Tillförsel till grundvattnet av höga punktbelastningar av förorenande ämnen (t ex kväveföreningar) kommer därför att under lång tid medföra läckage av dessa föroreningar till vattendrag, sjöar och hav.
Ytterligare ett hot mot grundvatten som är värt att beakta är den brist på kunskap och medvetenhet om grundvattnets förkomst och uppträd— ande som generellt kan sägas råda bland planerare och beslutsfattare. Grundvattnet syns inte, och grundvattenförhållanden styrs av faktorer som kan upplevas komplicerade att förstå. I t ex de kommunala över- siktsplanerna har grundvattnet oftast endast berörts summariskt.
D.] Regional påverkan Luftburna föroreningar
Föroreningar som transporteras med luften kan ha mycket lokala in— hemska källor, men kan också ha tranporterats hundratals mil innan de deponeras. De hittills allvarligaste lufttransporterade föroreningarna, som dessutom till största delen kommer från utländska utsläpp, är svavel—— och kväveoxider samt vissa tungmetaller.
Den ökade förbränningen av fossila bränslen under industriell tid har medfört att nederbörden blivit allt surare. Svaveldioxiden som emitte— ras vid förbränningen av svavelhaltiga bränslen oxideras och bildar med vattnet svavelsyra. Svavelsyran är helt uppdelad i vätejoner och sulfatjoner. Halten sulfat i nederbörden ökade markant under slutet av 1950—talet och början av1960—talet för att nå sin kulmen i mitten av 1960-talet. Sedan dess har sulfathalten långsamt sjunkit. Merparten av de sura substanserna som faller ner över landet är långtransporte— rade gränsöverskridande föroreningar från den europeiska kontinenten och Storbrittanien
Den sura nederbörden har påverkat grundvattnets kemiska sammanf sättning i olika stor utsträckning beroende på markens förmåga att. neutralisera den sura nederbörden. Neutralisationen sker genom jon— bytes— och vittringsprocesser. Intensiteten i dessa är beroende av hur pass lättvittrade mineral det finns i marken (se ovan). Berggrunden i vårt land utgörs till största delen av kristallina bergarter, främst gnejs och granit. Jämfört med länder med övervägande kalkhaltig sedimen-
tär berggrund erbjuder vår berggrund dåliga förutsättningar för att neutralisera tillskott av starka syror.
Så länge jonbytes- och vittringsprocesserna håller jämna steg med till förseln av vätejoner från nederbörden förändras inte pH-värdet i grundvattnet. Däremot blir marken surare i och med att regnvattnets vätejoner byts ut mot de kalcium- och magnesiumjoner som är bundna till markpartiklarna. Detta medför att grundvattnets kalcium- och magnesiumhalter ökar. Svavelsyrans sulfatjoner följer markvattnet med större eller mindre fördröjning ner till grundvattnet, vars sulfat- halt således ökar. Skulle vätejoner trots allt "läcka" ner till grundvatt- net verkar vätekarbonatet som en buffert, dvs reagerar med vätejo— nerna, varvid vätekarbonathalten minskar, men pH—värdet bibehålls. l områden med kalkhaltiga jordar kan vätekarbonathalten i stället öka vid större syratillskott.
Fasta provtagningsstationer i SGUs grundvattennät och det 5 k PMK- nätet (grundvattenobservationsnätet inom Naturvårdsverkets program för miljökvalitetsövervakning) visar förändringen i grundvattnets kemi i vissa fall sedan slutet av l960—talet (se figur C 16)
Depositionen av surt nedfall är störsti sydvästra delen av landet och avtar i en gradient mot norr i södra Sverige. I norra Sverige avtar ned- fallet från kusten mot norska gränsen. För att få en bild av vari landet grundvattnen är påverkade av antropogent betingad sur nederbörd kan man utnyttja det förhållande som beskrivs ovan, att kalcium och mag- nesium ökar i förhållande till vätekarbonathalten. Kvoten mellan väte- karbonathalten och totalhårdhet, dvs summan av kalcium och magne- sium, är normalt ca 1, men minskar med ökad grad av påverkan. Figu— rerna D.1.la och b, som bygger på uppgifter lagrade i brunnsarkivets databas, visar att påverkan är mycket stor i södra Sverige, speciellt i grunda brunnar. I områden med kalkhaltiga jordar (se figur C.4.1) klarar sig grundvattnet bra, trots stort nedfall. Vid en jämförelse med brunnarnas pH—värde (figur D.1.2) framgår att stor påverkan av sur nederbörd och låga pH-värden i allmänhet sammanfaller men att tyd— liga avvikelser finns mot norr. Speciellt ytliga grundvatten kan vara naturligt sura, dvs ha låga pI—l-värden.
Lösligheten och rörligheten av de flesta tungmetaller och aluminium ökar med sjunkande pH. Det betyder att försumingen kan medföra förhöjda halter tungmetaller i grundvatten och därmed större transport ut till ytvattendrag. Tungmetaller och aluminium kan lösas ut ur det geologiska materialet, men en mycket stor del av tex tungmetallerna kvicksilver, bly och kadmium, som transporteras med grundvattnet, är luftdeponerade. I södra Sverige kommer merparten från utlandet, medan inhemska källor dominerar i norra Sverige.
Tungmetallhalterna i grundvattnet är i allmänhet mycket lägre än rikt— värdena för dricksvattenkvalitet, men en mycket kraftig ackumulering i marken av luftburna metaller som bly och kvicksilver inger farhågor för framtiden. Redan nu, vid mycket låga halter, är de tillräckligt höga för att ge problem i ekosystemet, som t ex för höga halter kvicksilver i fisk.
För människan hälsovådliga halter av tungmetaller kan uppkomma genom korrosion på vattenledningar, kopplingar, hydroforer etc på grund av surt aggresivt vatten. Detta är en av de hittills mest påtagliga och kända effekterna av det sura nedfallets påverkan på grundvattnet.
Kärnkraftshaveriet i Tjernobyl gav oss en påminnelse om hur lätt en stor del av våra livsmedelsresurser, såsom grödor och köttproduktion kan slås ut av radioaktiva lån gtransporterade föroreningar. Grundvatt- net torde dock ha klarat sig väl, p g a att cesium binds till markpartik- lar och därför i mycket ringa grad följer med markvattnet ner till grundvattnet. Mer omfattande undersökningar borde dock ha gjorts av cesiums eventuella spridning till viktiga grundvattentillgångar, vars resultat kunnat tjäna som underlag för beredskap inför eventuella framtida kämkraftsolyckor.
29 7500 J
28 7450 27
7400 26
7350-
ZSJ 7300
24 7250-
0921 OSYL 09?1 0091
(HCOZJ/(Co + Mg))
Surkvot
ijordbrunnor
0.4 08 10
0921
0.50 0.75 1.00
9154 0921 00€1 0981 9L81
Markanvändningen för jordbruk, skogsbruk och tätbebyggda områ— den kan innebära risker för oönskad påverkan på grundvattnet. Det är framför allt växtnäringsläckage i form av kväveföreningar som allvar- ligt förorenar grundvattnet.
Vanligtvis är nitrathalterna i grundvatten mycket låga. Nitrat bildas naturligt genom oxidation av ammonium som frigörs vid förmultning av växter. Nedfallet av kväveoxider bidrar också till nitratpoolen i marken. Växternas behov är emellertid så stort att läckaget till grund— vattnet under naturliga förhållanden är mycket litet. Avverkning inom skogsbruket, speciellt kalavverkning av skog, medför att behovet av växtnäring blir mindre än vad som produceras genom förmultningen. Halterna i grundvatten brukar därför öka under en period av upp till 5 a 6 år innan det åter råder balans mellan växtupptag och bildning av nitrat. Halterna brukar dock inte bli speciellt höga. Det brukar vara fråga om en ökning från ( 1 mg/l nitrat till ca 3 -4 mg/l. Sammanlagt stora kalavverkade ytor kan dock medföra att arealförlusterna av nitratkväve via grundvatten till ytvattendragen ökar kraftigt.
Skogstillväxten i sig innebär en försurning i och med att rotupptaget av positivt laddade näringsämnen motsvaras av en avgång av väte- joner till marken. Genom bortförseln av avverkad skog tar man också bort så kallade baskatjoner. främst kalcium och magnesium, som annars skulle tillföras marken igen vid förmultningen och bidra till möjligheten att neutralisera den sura nederbörden. Barrskogen ger också en sur förna.
Samhällets krav på hög avkastning från jordbruksmark har gjort att användningen av stallgödsel och kvävehaltigt handelsgödsel har varit och är stor. Är givorna större än vad grödorna förmår ta upp, så kan läckage uppkomma med markvattnet ner till grundvattnet. Läckagets omfattning beror på hur stor del av året åkrarna bär gröda, hur stora gödselgivorna är, vilken jordart åkerjorden utgörs av, vilket hydrogeo- logiskt läge åkern har och mängden nederbörd inklusive bevattning som åkerjorden utsätts för.
Höga nitrathalter i grundvatten hittar vi i områden med "lätta" åkerjor— dar, som sand- och mojordar i inströmningsläge och där stora gödsel— givor används för en kort växtperiod och där inte så kallade fånggrö— dor som kan ta upp kväveöverskottet används. De lätta åkerjordarnas dåliga vattenhållande egenskaper medför också att konstbevattning är vanlig.
Lerjordar å andra sidan kan vara så täta att inget eller mycket litet vatten tränger igenom ner till grundvattnet. Ofta ligger de också i låg- lägen, som kan innebära att de hydrogeologiskt sett liggeri utström— ningsläge. Där är grundvattnets strömningsriktning uppåtriktad, vilket medför att grundvattnet blandas nära markytan med det nitratrika markvattnet och bidrar till ytavrinning till närmaste vattendrag.
Stora problem med halter överstigande både 30 och 44 mg/l nitrat förekommer, speciellt i ytligt grundvatten i södra Sveriges jordbruks— bygder, särskilt i Skåne och Halland. På Kristianstadslätten har ställ— vis även det djupa grundvattnet i den för vattenförsörjningen så vik— tiga sandstensakviferen fått höga nitrathalter.
I tätbebyggda områden och sådana som berörs av befintliga och planerade infrastrukturprojekt är hoten mot grundvattnets kvalitet mångahanda. Förutom påverkan under anläggningstider kan det gälla infiltration från läckande dagvatten- och avloppsvattenledningar, olje— tankar, spill i anslutning till bensinmackar och verkstäder, lakvatten från avfallsdeponier samt olika industriverksamheter etc. Det kan bed faras att grundvattnet är påverkat av olika miljöstörande ämnen i ett stort antal tättbebyggda områden. En rundringning till ett 20—tal kom— muner gav vid handen att det inte förekom någon kontroll av grund— vattenkvaliteterna inom tätbebyggda områden annat än i samband med grundvattenuttag för kommunal vattenförsörjning. Det finns därför uppenbart brister i kunskapen om hur de tätbebyggda områdena etc påverkar grundvattnet. För att belysa detta kan följande exempel ges:
I en kommun gjordes en undersökning av ett förorenat industriområde med bl a analyser av grundvattenkvaliteten. Som referens till dessa analyser togs också ett grundvattenprov uppströms industriområdet, Det visade sig att referensprovet var starkare påverkat av miljöstör- ande ämnen än de som tagits inom och nedströms industriområdet. Orsaken till referensprovets dåliga vattenkvalitet var helt okänd.
Vid exploatering av mark för ny bebyggelse eller annan markanvänd— ning borde större hänsyn tas till risker för påverkan av grundvattnet. Särskilt borde risk för påverkan på stora grundvattentillgångar upp- märksammas. För att på ett adekvat sätt kunna göra detta måste flödet mellan grundvattnets in— och utströmningsområden kartläggas.
Ökade grundvattenuttag kan medföra att vatten från stora djup dras in mot brunnen, vilket kan ge ökande salthalter, järn och i vissa fall svavelväte.
D.2 Lokal påverkan
Sveriges landområden kan indelas i en stor mängd avrinningsområ- den. Varje avrinningsområde innehåller en eller Hera grundvatten— förekomster. En grundvattenförekomst i Sverige har i allmänhet en liten areell utbredning, från uppskattningsvis någon hektar upp till några kvadratkilometer. Föroreningar som påverkar en eller några få grundvattenförekomster kan betraktas som lokala. Man bör emellertid observera att föroreningar i en grundvattenförekomst som avbördar sitt vatten till ett ytvattendrag kan påverka betydligt större områden genom föroreningstransporten i ytvattendraget.
Nedan beskrivs aktiviteter Som lokalt kan påverka grundvattenföre- komst och vattenkvalitet. Dessa aktiviteter kan sammanfattas i följande rubriker;
* Grundvattenuttag (t ex för enskild vattenförsörjning) * Deponier, förorenad mark mm * Infiltration av förorenat vatten (t ex avlopp. dagvatten mm) * Olyckor
D.2.1 Grundvattenuttag
Grundvattenuttag sker för en mängd olika syften, tex kommunal och enskild vattenförsörjning (livsmedel), för jordbrukets behov av bevatt- ning och för djurhållning, vattenförsörjning till industri, för energiut- vinning (via värmepumpar) och för kylning. För närmare beskrivning av omfattningen av grundvattenanvändningen hänvisas till kapitel E.
Grundvattenuttagen beskrives här i första hand med utgångspunkt i hur dessa påverkar grundvattnet kvantitativt. För att belysa grund- vattenuttagens effekter på grundvattenförekomsterna görs en jämförelse mellan hur uttagen och de naturliga processerna påverkar grundvattenvolymen.
Naturliga förändringar av grundvattenbildningen
De klimatiska faktorerna temperatur, nederbörd och avdunstning styr grundvattnets nybildning. Vid beräkning av grundvattnets nybildning utgår man från den del av nederbörden som skulle kunna bilda grund" vatten, dvs nederbörden minus avdunstningen (effektiv nederbörd), vilket anger den teoretiskt största grundvattenbildningen. En del av det grundvatten som bildas har vid vissa klimatsituationer och under särskilda geologiska förhållanden en mycket kort omloppstid innan det övergår i ytvattenfas. Sådant grundvatten kan också avledas ge— nom dikessystem (t ex täckdiken). Hårdgjorda ytor, tex asfalterade vägar, torg och parkeringsplatser, omöjliggör grundvattenbildning över huvud taget. Från dem sker en direkt ytvattenavrinning. För varje grundvattenförekomst som har praktisk betydelse för något ändamål, tex enskild vattenförsörjning, måste därför en särskild beräkning gö- ras för att bestämma grundvattenbildningen. Den uttrycks ofta i pro— cent av den effektiva nederbörden och kan vara alltifrån 100 % ned till ca 10 % beroende på olika tidsmässiga och lokala förhållanden.
Genom att grundvattenförekomsterna fylls på av den del av nederbör- den som bildar grundvatten sker också en kontinuerlig avtappning från grundvattenmagasinen till ytvattnet. På så sätt är grundvattnet i ständig rörelse från inströmningsområden, där det bildas, till utströmningsområden där det läcker ut i bäckar, åar, sjöar eller havet.
Hur vattnet transporteras och rör sig i marken är beroende av topogra- fiska och geologiska förhållanden. Grundvattnets omsättningstid vari- erar avsevärt, från några timmar till 1000-tals år.
Förändringar i grundvattnets volym registreras genom mätningar av grundvattennivåernas förändringar (se kapitel C). Dessa är således ett relativt mått på förändringarna i volym. För att få ett mått på de verk— liga volymerna vatten (i tex m3) måste man ha kännedom omjord- lagrens eller berggrundens effektiva porositet, mäktighet och utbred— ning. Porositeten varierar från tex 0.01 % i urberg till ca 40% i en grusavlagrin g.
Grundvattnets mängd (eller grundvattenförekornstemas fyllnadsgrad) kan således variera i tid såväl under längre perioder som säsongsvis. Viktiga för grundvattenbildningen är snösmältningen och höstregnen. Under vår och sommar då växter tar upp en stor del av markvattnet och avdunstningen är hög sker ingen eller endast liten nybildning av grundvatten.
Påverkade förhållanden
Gmndvattenvolymen kan också påverkas av människan antingen ge- nom dränering (tex dikning, avledning av dagvatten från asfalterade ytor, täktverksamhet m m) eller genom uttag av grundvatten via brunnar.
Är uttag eller bortledning av grundvatten från en grundvattenförekomst större än vad som nybildas kommer en fortgående sänkning av grundvattnets trycknivå (grundvattenytan) att ske, dvs volymen vatten i grundvattenförekomsten kommer att minska kontinuerligt.
Även om uttaget är mindre än vad som nybildas i en grundvattenföre— komst ger det ändå upphov till en lokal sänkning av grundvattenytan inom grundvattenförekomsten. Sker uttaget av grundvatten via en brunn kallas en sådan avsänkning brunnens sänktratt. Sänktrattens ut— bredning kallas brunnens influensområde. Ju större uttaget är, desto större blir influensområdet. Inom detta sker en grundvattenströmning mot uttagspunkten, dvs mot brunnen. Se fig. C.1.3.
Hur influensområdet kommer att se ut är beroende av markens upp- byggnad, dvs de geologiska förhållandena. Dessa varierar vanligtvis i både horisontell och vertikal led. Att säkert fastställa en brunns influ- ensområde är därför oftast svårt utan närmare undersökningar. Särskilt svårt är det att ange eller bedöma influensområdet i berggrund, genom att influensområdet styrs av bergrundens spricksystem. Om flera brun— nar ligger i samma grundvattenförekomst och deras influensområden påverkar varandra kompliceras bilden ytterligare.
Samma förhållanden som beskrivits rörande uttag av grundvatten ur brunnar gäller i stort när det gäller bortledning av grundvatten via dik—
nin gsföretag. Diknin g påverkar grundvattnet utefter en horisontell sträcka med närmaste omgivning och berör endast den ytligare delen av grundvattenförekomsten. En brunn däremot influerar vattnet utifrån en viss punkt på markytan ned till större djup.
Ett dikningsföretag kan genom sin ytmässigt stora utbredning dränera avsevärda mängder vatten på kort tid. Skulle samma mängd vatten drä— neras i form av ett grundvattenflöde skulle omsättningstiden vara avse- värt längre. Särskild betydelse har diken i perioder med stor grundvat- tenbildning, tex vid snösmältning eller omfattande höstregn. Dikena avbördar då stora mängder vatten som annars kunnat bidra till grund— vattenreserven. För att belysa hur misshushållning med sött vatten kan ske genom dikningar kan Gotland och Öland anges som exempel. Där har man anlagt stora kanaler med anslutande mindre diken för att få större områden med jordbruksmark eller för att effektivare utnyttja jordbruksmarken. De stora kanalema är grävda genom jordlagren och oftast nedsprängda en bit i den övre delen av berggrunden. En stor del av det tillgängliga grundvattnet återfinns just i den övre, uppspruckna delen av berggrunden. Ju effektivare denna del av berget dräneras, desto mindre tillgång till sött vatten kommer att finnas för t ex sommarperioden.
Ett grundvattenuttag kan huvudsakligen ge följande effekter och risker för konflikter:
* Minskad grundvattentillgång och därmed risk för konflikt med andra brunnsägare. * Minskat flöde till ytvattendrag med risk för olika konflikter som följd. * Kvalitetsförändringar pga att naturliga kemiska förhållanden störs av uttaget och de variationer i grundvattenytan som uttaget förorsakar ( t ex förändringar i järnhalt). * Kvalitetsförändringar genom att brunnens influensområde når områden där grundvattnet förorenats genom t ex avlopps- infiltration. * Sänkning av det hydrostatiska trycket med åtföljande risk för marksättningar och skador på t ex byggnader eller risk för höj- ning av saltvattengränsen.
Överuttag av grundvatten
Av vad som framgår ovan kan det vara svårt att definiera en gräns där man kan säga att överuttag föreligger i den meningen att uttaget med— för negativ effekt i något av de berörda avseendena. Som grund för en sådan diskussion ska man utgå från en grundvattenförekomst, dvs grundvattnet i ett område som omges av grundvattendelare.
Överuttag kan definitivt anses föreligga om uttagen av grundvatten är större än den genomsnittliga årsvisa nybildningen av grundvatten. I detta fall är risken för konflikter av olika typer uppenbar.
Om grundvattenuttagen är större än den periodvisa grundvattenbild— ningen, tex under sommarmånaderna, kan konflikter uppstå, tex med anledning av sinande brunnar, saltvattenpåverkan mm. Om den reser— voar av sött grundvatten som finns är tillräckligt stor och är rätt explo— aterad behöver emellertid konflikter inte uppstå. Man kan i detta fall tala om periodvisa överuttag eller att aktuella uttag ger en störning, där risk för periodvisa konflikter kan föreligga.
Uttag av grundvatten från en brunn inom ett grundvattenområde ger en störning genom den sänktratt som uppstår. Störningen behöver ej, men kan, ge upphov till konflikter, se ovan. Konflikt genom vattenuttag från en enskild brunn kan uppträda inom brunnens influensområde. Överut— tag i den meningen att uttaget av grundvatten från en rätt anlagd en- skild brunn överstiger grundvattenbildningen i grundvattenområdet är inte särskilt vanligt förekommande. Om konflikt uppstått är det inte heller självklart att det är fråga om överuttag. Konflikten kan tex vara den att brunnen, där uttaget sker, påverkas av grannens avloppsinfiltra— tion. Är orsaken till konflikten uttageti brunnen eller avloppsinfiltra- tionen? Problemet kan inte alltid hänföras till mängden vatten som tas ut- det kan vara en felaktigt utförd brunnsanläggning. Detta bedöms som vanligt t ex i samband med salt grundvatten och då beroende på att brunnen borrats för djup eller att den är anlagd nedströms en för— oreningskälla. I det fall uttaget förorsakar sättningar i marken med åtföljande skador på t ex byggnader kan man emellertid klart hänföra skadan till mängden uttaget grundvatten.
Grundvattenbildning i relation till grundvattenuttag för enskild vattenförsörjning.
Följande räkneexempel kan belysa förhållandet mellan grundvatten- bildning och uttag av grundvatten för enskild vattenförsörjning.
Den del av nederbörden som kan bilda grundvatten är för ett område 200 mm/år. Detta ger en grundvattenbildning inom 1 ha (10 000 m?) på 2000 m3/år. Den genomsnittliga vattenanvändningen per person an-tas vara 200 l/dygn, vilket motsvarar 73 m3/år. Nybildningen av grund— vatten på 1 ha skulle i detta räkneexempel räcka till ca 27 personers vattenanvändning. Omräknat till normal vattenanvändning för en familj om 4 personer skulle den behöva ca 1480 m2 markyta för att grundvat— tenbildningen skulle vara tillräcklig för att fylla vattenbehovet. Detta är den teoretiskt maximala grundvattenbildningen. I praktiken föreligger emellertid svårigheter att tillgodogöra sig hela denna volym. Ett prob- lem är vattenmagasineringen, som bl a yttrar sig i att vattenbehovet i stort sett är konstant under året medan nybildning av grundvatten bara sker under delar av detta. För att fånga upp allt nybildat vatten måste dessutom sänktratten ständigt vara fullt utbildad när nybildning sker, vilket inte är praktiskt möjligt. Markens vattengenomsläpplighet är en annan viktig faktor, kopplad till magasineringsfönnågan. Se vidare bakgrundsbeskrivningen "Hydrogeologiska undersökningsmetoder", avsnitt 4.2.2.l.
Det finns i Sverige flera tusen platser med gamla avfallsupplag och förorenade markområden som sprider föroreningar till miljön. Statens naturvårdsverk har genomfört en branschkartläggning av industrier och deponier som kan tänkas förorena markområden. Det finns bl a ca 4000 äldre kommunala deponier, drygt 1000 områden med gruvavfall och flera tusen områden påverkade av industriverksamhet. Bransch— kartläggningen syftar bl a till att bedöma behovet av efterbehandlings- åtgärder, dvs i vilken omfattning åtgärder behöver vidtas i dessa om— råden för att minska utsläppen av miljöfarliga ämnen till omgiv— ningen.
Föroreningar från deponier och förorenade markområden sprids huvudsakligen genom vattentransport och via luften.
När nederbörden infiltrerar i en deponi eller ett förorenat markområde kommer vattnet i kontakt med föroreningarna och påverkas. Påver— kansgraden beror på materialets art, vittringsgrad och vattnets kemis— ka egenskaper (tex surheten). De föroreningar som kan vattentrans- porteras infiltreras i stor utsträckning till grundvattnet och följer med grundvattenflödet tills det läcker ut till ytvattnet.
Hur omfattande grundvattenpåverkan blir beror dels på förorenings- intensiteten, dels på de hydrogeologiska förhållanden som råder vid tex en deponi. Ligger deponin högt upp i ett avrinningsområde är ris— ken större för omfattande grundvattenpåverkan än om den ligger nära ett utströmningsområde. Eftersom grundvattenrörelserna i det senare fallet är uppåtriktade sker inget läckage från deponin till det under— liggande grundvattnet, och lakvattnet kan via t ex avskärande diken tas om hand för rening.
De miljöfarliga ämnen som kan läcka från deponier och förorenade markområden är av mångskiftande slag (egentligen alla ämnen som människan i olika tider har hanterat). Dessa ämnen kan grovt hänföras till kategorierna tungmetaller, organiska miljögifter och växt- näringsämnen.
D.2.3 Avsiktlig infiltration av förorenat vatten
För att bli av med förorenat vatten har man valt att i vissa situationer infiltrera det förorenade vattnet till grundvattnet iställer för att leda det till ett ytvattendrag. Detta gäller särskilt för hantering av avlopps— vatten i samband med enskild vattenförsörjning. I någon omfattning infiltreras också t ex dagvatten från bebyggda områden, banvatten från flygplatser, lakvatten från deponier mm i härför särskilt utförda anläggningar.
Det finns sammanlagt uppskattningsvis ca en miljon fastigheter med småskaliga avloppslösningar. Många av dessa saknar dock längre gå- ende rening än slamavskiljning. Tekniken för avloppsinfiltrationen varierar, dels beroende på vilka krav som gällde då den anlades, dels på markförutsättningarna.
Ett vanligt sätt att ta hand om avloppsvattnet förr var att bygga en s k stenkista i marken dit avloppsvattnet leddes. Före stenkistan kunde finnas en enkammarbrunn där slammet (fekalier, m m) avskiljdes.
De vanligaste i dag är slamavskiljare konstruerad med infiltration eller sk markbädd. I slamavskiljaren avskiljs grövre partiklar och avsättba ra ämnen. Efter slamavskiljaren leds vattnet till en infiltrationsan— läggning i marken eller en sk markbädd. En markbädd är en anlägg— ning där avloppsvattnet infiltrerar genom en anlagd sandbädd för att sedan ledas ut via ett utlopp. En del av detta avloppsvatten infiltrerar också i marken. Markbädden anläggs vanligen där jordmaterialet är alltför ogenomsläppligt för att vanlig infiltration skall vara möjlig. Gemensamt för dessa anläggningstyper är att en viss del av de vatten— lösliga ämnena i avloppsvattnet sprids, antingen till grundvattnet eller något ytvattendrag. Förutom de mikroorganismer som förekommer i avloppsvattnet är det främst kväveföreningar och i någon mån fosfor som sprids och kan påverka grundvattnet. Givetvis förekommer också i små mängder andra typer av föroreningar i hushållens avloppsvatten, tex tungmetaller och olika organiska föroreningar. Mikroorganismer dör oftast snabbt i marken, varför sådan påverkan oftast är mycket lokal. Det förekommer dock relativt ofta att rrrikroorganismer kan påverka näraliggande brunnar.
Avloppsvattnet kan utgöra en betydande del av grundvattenbild- ningen i en grundvattenförekomst där flera infiltrationsanläggningar är anlagda. Det betyder att en stor risk för påverkan finns och därmed risk för konflikt med vattenförsörjningsintressen. De lösta växtnär- ingsämnena kan också medverka till igenväxning av ytvattendragVid varje brunn där vattenuttag sker produceras också avloppsvatten, mer eller mindre kontaminerat av föroreningar. Genom att avloppsvattnet vanligen infiltreras till grundvattnet i brunnens när— område är risken stor att problem kan uppstå både med det egna dricksvattnet och resten av grundvattenmagasinet. Riskerna för påtaglig påverkan ökar ju fler brunnar som ligger i samma grundvattenförekomst.
Omfattningen av infiltration av annat förorenat vatten än avlopps— vatten till grundvattnet är lite känd. Däremot diskuteras sådan infiltration ofta idag i samband med kretsloppsanpassade tekniska lösningar. Det finns ett stort intresse för att utveckla teknik för t ex "lokalt omhändertagande" av dagvatten, lakvatten från deponier rn rn. I sådan teknik kan just infiltration till grundvattnet ingå som en
del av den tekniska lösningen. Det lokala omhändertagandet av vattnet bygger på att man hanterar det på sådant sätt att då det lämnar aktivitetsområdet ej skall vara miljöstörande. Infiltration i marken medverkar till detta genom markens förmåga att filtrera och fastlägga olika ämnen. En utvecklad sådan teknik kommer sannolikt att inne- bära att anspråk kommer att ställas på grundvattenförekomster i sam- band med t ex dag- och lakvattenbehandling. Detta måste då relateras till förekomsternas värde i samband med vattenförsörjning.
D.2.4 Olyckor
Genom t ex trafikolyckor, flygplanshaverier eller läckage från depåer eller ledningar och spill av olika vätskor finns många orsaker till att grundvattnet kan påverkas. Vanligt förekorrrrnande är spridning av petroleumprodukter i marken.
l diskussionerna om miljöfarliga transporter har särskilt uppmärk- sammats risker för olyckor som medför hot mot stora grundvatten— magasin, där grundvattenuttag för kommunal vattenförsörjning görs.
E. ANVÄNDNING AV GRUNDVAT TEN
I följande kapitel redovisas grundvattenanvändningen för olika områden. I tabellen E.1 anges sammanfattningsvis förhållandet rrrellarr grund- och ytvattenanvändningen i Sverige.
Tabell E.li Yt— och grundvattenanvändning 1 Sverige Siffrorna anger miljoner kubikmeter.
thatten Grundvatten, Grundvatten naturligt med konstgjord
grundvatten- bildning*
Kommunal vattenförsörj ning 505 224 230 Enskild vattenförsörj ning 90 Fritids- vattenförsörj ning 9
Jordbruk * * 85 15 Industri* * * 6000 100
* Består av naturligt grundvatten och infiltrerat ytvatten ** Avser främst vatten för bevattning och djurhållning *** Industrins ytvattenanvändning kan ej adekvat uppskattas.Angiven siffra härrör från 1977. Sannolikt är aktuell vattenanvändning mindre.
Industrin är den dominerande vattenanvändaren i Sverige. Samman- lagt används flera miljarder kubikmeter vatten inom främst process- industrin. Endast en mindre del av detta är grundvatten.
För den totala dricksvattenförsörjningen, inklusive den enskilda, nytt- jas mer grundvatten än ytvatten, inräknat vatten från anläggningar med konstgjord grundvattenförstärkning. Det ytvatten som därvid an- vänds avses genom infiltration få grundvattenkaraktär. Om man bort- ser från de stora tätortsregionerna såsom Stockholm och Göteborg, som genom de stora vattenbehoven är hänvisade till ytvattenbaserad dricksvattenförsörjning, tryggar det övriga landet till stor del sina behov med grundvatten (se tabell BIL 1) och fig. E.l.l.
Det finns inga säkra prognoser för utvecklingen av dricksvattenför— sörjningen avseende yt— kontra grundvattenberoende. Det finns dock flera exempel på att man, där man kan, byter ut ytvattentäkter mot grundvattentäkter. Många kommuner överväger nyanläggning av grundvattentäkter och infiltrationsanläggningar. Orsakerna till denna trend är bl a att ytvattnen ofta är svårbehandlat och att det produce- rade dricksvattnet är mindre tillfredställande än dricksvatten baserat på grundvatten, som ofta har naturligt god kvalitet. thattenanlägg— ningar anses dessutom vara mera sårbara än grundvattenanläggningar.
E.] Dricksvattenförsörjning
Dricksvattenförsörjning inom tätorter där många hushåll är anslutna till samma distributionssystem sker vanligtvis från 5 k allmänförkla— rade vattentäkter eller enskilda vattentäkter med någon typ av för- ordnande. Vattnets kvalitet genomgår regelbunden kontroll innan det nyttjas av konsumenterna. Statens livsmedelsverk är den centrala myndighet som fastställer kraven på vattnets kvalitet fram till förbin- delsepunkter till fastigheter med sådan vattenförsörjning. Kommu- nens miljö— och hälsoskyddsnämnd är den lokala tillsynsmyndigheten medan den tekniska förvaltningen ofta sköter genomförandet. Sådan vattenförsörj ning brukar kallas kommunal vattenförsörjning.
Övrig vattenförsörjning till hushåll sker från enskilda vattentäkter utan några förordnanden. Vattnet tas nästan alltid från en grundvattenbrunn som försörjer ett mindre antal hushåll, oftast ett till två stycket. Vid sådant nyttjande, som benämns enskild vattenförsörjning, sker ingen kontroll från samhällets sida utan ansvaret för tillgång på vatten och dess kvalitet ligger i praktiken helt på den enskilde. Många kommuner har ambitionen att fungera som rådgivare men saknar ofta kompetens och resurser att ge råd om brunnsutföranden och vattenberedningsut—rustningar. Oftast är det den lokale brunnsborraren eller vattenfilter—försäljaren som står för den tekniska kompetensen vid anläggning av brunnar eller beredning av vatten för enskilt bruk.
Enligt Svenska vatten- och avloppsverksföreningen, VAV, levererar de kommunala vattenverken ungefär 960 miljoner kubikmeter vatten per år till hushållen och industrin i landet, se tabell E 1.1-1. Hus- hållen använder ca 530 miljoner kubikmeter. Kommunerna sörjer på såsäuförbehovmrRuspiochenludvnNUonrnännmkonsetabdl E.l-2. I tätorterna är den totala vattenförbrukningen räknad per per— son i genomsnitt 350 liter per dygn, varav ungefär hälften går åt för konmnndon.FÖHUMerikdnmgsnmen,vauenförahnmnsendceoch avloppshantering och för egen förbrukning vid vattenverken utgör rnerän30%7avåmpnthnonen.Reuenghygt10%Lanvändsav industrin. Förbrukningen har legat på samma nivå sedan 1970—talet.
Tabell E l.l-l: Vattenanvändning vid kommunal vattenförsörjning fördelad på yt- och grundvatten samt konstgjord grundvatten- bildning.
TYP AV KOMMUNALT VATTEN (1000 må)
KONST— TOTALT GJORD YT-
INFILTR VATTEN STOCKHOLM 308768 "11 . 190982 UPPSALA 28678 2098 söDERMANLAND 26830 2005 öSTERGöTLAND 45865 39145 JÖNKÖPING 27732 15907 KRONOBERG 14290 6411 KALMAR 22912 7108 GOTLAND 4451 3 586 BLEKINGE 15386 6 10151 KRISTIANSTAD 25324 0 MALMÖHUS 111717 34160 HALLAND 24084 4816 GBG OCH BOHUS 88575 84023 ÄLVSBORG 34579 25239 SKARABORG 23011 15020 VÄRMLAND 26707 8377 ÖREBRO 31485 1769 VÄSTMANLAND 33916 2338 KOPPARBERG 31197 6741 GÄVLEBORG 28114 6975 VÄSTERNORRLAND 32322 6507 JÄMTLAND 16892 11410 VÄSTERBOTTEN 25190 7530 NORRBOTTEN 30596 15956
HELA RIKET 958621 223730 229652 505254 PROCENT 23,3 24,0 52,7
Tabell E 1.1—2: Antal personer länsvis med kommunal respektive en- skild vattenförsörjning. (Exklusive fritidsboende.) Källa VAV 1992.
TOTALT KOMMUNAL. PROCENT ENSKILD PROCENT
STOCKHOLM 1669824 1591243 UPPSALA 278665 225078 SÖDERMANLAND 247918 211666 öSTERGöTLAND 408314 352059 JÖNKÖPING 309858 258505 KRONOBERG 179141 135777 KALMAR 241950 199515 GOTLAND 57577 38400 BLEKINGE 151292 131829 KRISTIANSTAD 283313 217637 MALMÖHUS 793735 730618 HALLAND 250126 205669 GBG OCH BOHUS 747866 669139 ÄLVSBORG 409227 316793 SKARABORG 278866 206036 vÄRMLAND 284817 219580 öREBRO 274288 230057 VÄSTMANLAND 260140 228614 KOPPARBERG 269355 225373 GÄVLEBORG 277523 237307 VÄSTERNORRLAND 260833 223139 JÄMTLAND 135991 106617 VÄSTERBOTTEN 244346 213783 NORRBOTTEN 266153 243456 HELA RIKET 8581118 7417890 86,4 1163228 13,6
Den kommunala vattenförsörjningen baseras till drygt hälften på ytvatten. Resten utgörs av grundvatten, som i sin tur är till ungefär lika delar naturligt och konstgjort.
E.1.2 Enskild dricksvattenförsörjning
Uppskattningsvis 1,2 miljoner människor i Sverige, främst på lands- bygden, är beroende av egen vattenförsörjning, tabell E 1.1-2. och fig. E.1.2. Ungefär 20 % av fastigheterna med permanent boende i småhus berörs, se tabell E 1.2-1. Vattenförsörjningen baseras nästan uteslutande på grundvatten, som utvinns ur borrade eller grävda brunnar. Om man räknar med en genomsnittlig användning på 200 l/dygn och person vid permanentboende så används ca 90 miljoner kubikmeter vatten per år.
Tabell E 1.2—1: Antal fastigheter med småhus för permanentboende med kommunal respektive eniskild vattenförsörjning. Källa: Fastig- hetstaxeringen SCB 1993.
LÄN/RIKET TOTALT KOMMUNAL ANSL i ENSKILD ANSL UPPG. SAKNAS
ANTAL ANTAL PROCENT ANTAL PROCENT ANTAL PROCENT
STOCKHOLM 188401 166046 20414 10,8 VÄSTERBOTTEN 48224 39088 8300 17,2 NORRBOTTEN 56853 48961 6843 12,0 UPPSALA 43498 30122 12641 29,1 SÖDERMANLAND 42762 33129 8913 20,8 öSTERGöTLAND 65748 51824 12785 19,4 JÖNKÖPING 60479 50471 9475 15,7 KRONOBERG 38628 29093 9142 23,7 KALMAR 56218 43267 11893 21,2 GOTLAND 11238 6025 4970 44,2 BLEKINGE 37312 27611 9015 24,2 KRISTIANSTAD 71293 55293 15330 21,5 MALMÖHUS 128887 113815 14309 11,1 HALLAND 59520 45997 12983 21,8 GBG OCH BOHUS 111107 84454 24906 22,4 ÄLVSBORG 92259 66139 24812 26,9 SKARABORG 57198 41292 15032 26,3 VÄRMLAND 61896 43573 17200 27,8 öREBRO 51859 39050 11900 22,9 VÄSTMANLAND 46031 37718 7768 16,9 KOPPARBERG 66101 52241 12748 19,3 GÄVLEBORG 55870 41503 13443 24,1 VÄSTERNORRLAND 55424 44869 9680 17,5 JÄMTLAND 25429 17443 7353 28,9
HELA RIKET 1532235 1209024 78,9 301855 19,7 21356
HNHHHHHHHHHOOOHNHHOHHHHHH .b.mmxlxlwoooomboxroowkooowtooroxlxlxrooxlo
Fritidsboendets vattenförsörjning baseras till ca 11 % på kommunal och till ca 59 % på enskild vattenförsörjning. För ca 30 % finns inga uppgifter som anger typ av vattenförsörjning, se tabell E 1.2—2. Pro— centandelen avser antalet fastigheter. Med en beräkning av vattenför- brukning om 250 l/dygn och fritidsfastighet samt att vattenanvänd— ning sker 60 dagar om året ger detta en årlig vattenanvändning om ca 9 miljoner kubikmeter vatten. Den helt övervägande delen av detta vatten bedöms vara grundvatten. Fritidshusens fördelning över landet framgår av fig. E.1.3.
Tabell E 1.2-2: Antal fritidsfastigheter med kommunal, enskild och sommarvattenförsörjning. Källa: Fastighetstaxeringen SCB 1993.
LÄN/RIKET KOMMUNAL ENSKILD SOMMAR TILLG. UPPG VATTEN SAKNAS SAKNAS
STOCKHOLM 3075 28944 36561 15743 2848 VÄSTERBOTTEN 1556 4224 8409 11991 1442 27622 NORRBOTTEN 1641 2883 6474 14034 1056 26088 UPPSALA 1046 5594 7906 4292 204 19042 SÖDERMANLAND 1612 7296 9210 6294 153 24565 ÖSTERGÖTLAND 1554 6263 9241 9231 365 26654 JÖNKÖPING 350 3838 3517 4392 121 12218 KRONOBERG 430 5015 1829 2039 17 9330 KALMAR 4701 6104 7736 5088 232 23861 GOTLAND 1011 2524 2292 1796 281 7904 BLEKINGE 2032 2922 4051 1960 147 11112 KRISTIANSTAD 6822 8042 3119 1418 242 19643 MALMÖHUS 7421 5513 5616 964 2657 22171 HALLAND 10067 4757 6530 2066 1649 25069 GBG OCH BOHUS 5468 12324 17988 5863 919 42562 ALVSBORGS 470 7746 6114 7197 196 21723 SKARABORG 556 4331 3796 3919 396 12998 VÄRMLAND 606 6113 5168 10291 165 22343 ÖREBRO 748 4443 4861 6143 154 16349 VÄSTMANLAND 897 3988 4272 4429 98 13684 KOPPARBERG 6052 10235 6842 15633 425 39187 GÄVLEBORG 1343 6193 7724 11657 490 27407 VÄSTERNORRLAND 1327 3920 9581 6487 238 21553
JÄMTLAND 3914 7087 3972 9820 125 HELA RIKET 64699 160299 182809 162747 14620 585174
11% 59% 30%
Antalet fastigheter för vilka uppgivits att vattentillgång saknas är anmärkningsvärt stort. Orsaken ärinte känd.
KOMMUNAL ANVÄNDNING AV GRUNDVATTEN, MED ELLER UTAN KONSTGJ ORD GRUND— VATTENBILDNIN G (VAV 1992).
.75—100%
ANTAL FOLKBOKFÖRDA *» KOMMUNINVÄNARE MED
ENSKILD VATTENPÖR- & SORJNING (VAV 1992).
cc.—:».— " '::Xs-
ANTALPERSONER
' > 5000 3000 - 5000 [3 ( 3000
ANTAL TAXERADE FRITIDSHUS PER KOMMUN (SCB FTR93)
ANTAL FRITIDSHUS
2000 - 5000
E.2 Övrig grundvattenanvändning E.2.l Jordbrukets vattenförsörjning
Ijordbruket förbrukas knappt 100 miljoner kubikmeter vatten per år för djurhållning och bevattning, enligt statistiska centranbyrån, SCB. Av dessa är 15 miljoner kubikmeter grundvatten. En utredning från jordbruksverket visar att under torrår ca 25 miljoner kubikmeter grundvatten tas ut förjordbruksbevattning. Antalet användare är ca 1 500. Bevattning med grundvatten kräver mycket god tillgång och förekommer därför mest i Skåne, där brunnar i sedimentbergartema ofta är rikt vattengivande. Lokalt förekommer också bevattning med grundvatten i områden med kambrisk sandstensberggrund och i anslutning till större isälvsavlagringar. Fig E.2.l (ur "Bevattning 2 000", Jordbruksverket, bil 3, SGU) Visar var mera än 5 liter per sekund kan tas ut ur enstaka brunnar, vilket är en förutsättning för att bevattning med grundvatten skall kunna övervägas.
Andra användare av grundvatten för bevattning är vissa större träd— gårdsanläggningar och golfbanor.
B.2.2 Industrins vattenförsörjning
Även industrin använder i viss utsträckning eget grundvatten för vissa processer. Många bryggerier baserar sin verksamhet på vatten från egna brunnar och använder vattnets egenskaper i sin marknads- föring. Totalt för industrin dorninerar dock ytvatten som process- vatten. Några säkra siffror för industrins användning av grundvatten har inte stått att erhålla. Från kommunala ledningsnät tas ca 120 miljoner kubikmeter per år. och bortsett från pappers-, massa— och malm— och mineralindustrin, som till helt övervägande del använder ytvatten i sina processer, produceras ungefär lika mycket från egna vattentäkter. En stor del av detta används i verksamheter med höga kvalitetskrav, tex livsmedels— och kemisk-teknisk industri. Om det försiktigtvis antas att hälften av detta senare vatten utgörs av grund- vatten och att hälften av det kommunalt levererade industrivattnet är grundvatten, fås en förbrukning av grundvatten i Sveriges industri av lOO - l50 miljoner kubikmeter per år.
Områden med goda förutsättningar att utvinna mer än 5 l /s / brunn
' r -! . ! Vlltuh
Bergqund eller vidsträckta fält med sund och grus
laalvuvhginq (sand och grus)
100 km r__1__4__1_1
Teknik för energiutvinning från mark och grundvatten utvecklades under slutetet av 1970-talet och början av 1980—talet. Tekniken bygger på att med hjälp av värmepumpar omvandla markens energiinnehåll så att det blir användbart för främst uppvärming av bostäder. Energi- utvinningen bygger på två principer, nämligen:
* Utvinning av grundvattnets energiinnehåll * Utvinning av markens energiinnehåll
Grundvattnets energiinnehåll är 1.1 kWh/1113 och grad temperatur- sänkning. Utvinningen av energin går till så att grundvatten pumpas till en värmepump där värmeväxling och temperaturhöjning sker. Den grundvattenmängd som behövs för t ex uppvärmning av en normal villa är ca 30 ggr större än vad som åtgår för dricksvattenförsörj— ningen i samma villa. Det behövs således förhållandevis stora grund- vattenmängder när grundvattnet används som energikälla. Grund- vattenenergianläggningar finns främst i sådana geologiska formationer som har stora grundvattentillgångar, bl a Skånes sedimentära bergarter och sand- och grusavlagringar. Antalet grundvattenenergianläggningar är inte exakt känt men kan uppskattas till ca 2000 st.
Risker för problem och konflikter finns främst genom den relativt stora mängd grundvatten som pumpas upp men också genom hante- ringen av den stora vattenmängden. Det är vanligt att det nedkylda vattnet återinfiltreras i marken eller avbördas till ett ytvattendrag eller via dagvattensystem.
Markens energiinnehåll utvinnes genom att s k kollektorer kyler marken och på så sätt startar ett värmeflöde mot kollektorerna, som uppfångar och transporterar energin till en värmepump för tempera- turhöjning. Kollektorerna är vanligtvis plastslangar med kylvätskor (sprit, glykol) som placeras antingen ytnära i jordlager (markvärme) eller i djupa bergborrade brunnar (kylslangsbrunnar). Antalet anlägg- ningar aV denna typ är inte heller känt men uppskattas till fler än 10 000.
Förutom nedkylning av marken kan påverkan på grundvattnet ske genom läckage av kylvätskor.
E.3 Grundvattnet som recipient
Grundvattnet används som recipient, avsiktligt och oavsiktligt, för vatten som i olika grad är förorenat eller för andra vätskor. Det kan vara nederbörd kontaminerad av luftföroreningar, avlopp, dagvatten från vägar, lakvatten från deponier eller t ex olja från en trafikolycka.
Enligt SNVs formulering av miljömålet för grundvatten skall det kun- na drickas utan föregående rening. Att använda grundvattnet som reci- pient strider helt mot detta mål. I praktiken är det ändå så att grund- vattnet mer eller mindre avsiktligt får motta föroreningar, ofta lokalt, i sådana mängder att användbarheten som dricksvatten blir starkt be- gränsad. Det gäller t ex användningen av gödsel- och bekämpnings- medel inom jordbruket. Spridning av vägsalt för halkbekämpning och dammbindning kan påverka små akviferer i närheten av stora vägar.
Användningen av grundvattnet som recipient innebär alltid en konflikt mellan olika intressen, främst miljö- och vattenförsörjningsintressen.
E.4 Grundvattnet i ett ekologiskt perspektiv
Idet ekologiska perspektivet måste man ställa människans utnytt— jande av grundvattensystemet i relation till andra intressenters be- hov. Hittills har människan ansetts ha en självklar förtur att ut- nyttja grundvattnet, men idag börjar allt fler röster höjas för ett annat synsätt. Man frågar sig vad det egentligen är som säger att människans behov i första hand ska tillgodoses. Kanske en lekplats för havsöring i en bäck, som får sitt vatten från utläckande grund- vatten, är lika viktig som det kommunala vattenbehovet. Eller kanske en planerad dragning av en järnväg får stryka på foten för att den skulle komma att förändra grundvattenförhållandena och därmed inkräkta på en ovanlig flora som är beroende av utläck— ande kalkrikt grundvatten.
Våtmarker och grundvatten är beroende av varandra ur flera aspekter. Våtmarker med dess unika flora och fauna skulle endast undantagsvis kunna existera utan grundvatten, som till stora deler är det vatten som tillförs en våtmark. Våtmarkens beroende av grundvattnet är främst ett kvantitativt beroende. Möjligen skulle våtmarken kunna påverkas av förändrad grundvattenkvalitet men en sådan påverkan är än så länge outforskad.
Idag förbrukar vi svenskar för hushållsändamål drygt 200 liter högvärdigt vatten, till stor del grundvatten, per person och dygn. Av denna vattenmängd används 190 liter för bad, dusch, tvätt samt som transportmedium för fekalier. Endast 10 liter används i mat- lagning och som dryck.
I vissa kommuner har vid utbyggnad av nya bostadsområden för— sök gjorts att anlägga en ekologisk grundsyn - planering utifrån naturens förutsättningar. Statens naturvårdsverk avser inför det fortsatta utredningsarbetet att närmare belysa frågeställningar om hushållning med grundvatten genom kretsloppsanpassade lösningar.
F. PROBLEM I SAMBAND MED GRUNDVATTNETS MÄNGD, KVALITET OCH NYTTJANDE
F.l Salt grundvatten
Grundvatten i Sverige har vanligtvis låga kloridhalter, mellan 1 och 30 mg/l vatten. Problem med höga kloridhalter förekommer emeller- tid i områden som tidigare har varit täckta av salt eller bräckt vatten efter den senaste nedisningen. Sådant så kallat relikt saltvatten finns ofta kvar i låglänta områden, där omsättningen av grundvattnet är mycket långsam. I strandnära områden vid havet kan stora vattenuttag medföra inströmning av recent havsvatten till brunnarna. Nya under- sökningar har vidare Visat att mycket gammalt salt grundvatten före— kommer på stora djup under markytan, förmodligen över hela landet.
Figur F.l.1 (ur "Grundvattnet i Sverige", SGU Ser Ah nr 17) visar de områden som någon gång efter den senaste nedisningen legat under havsytan. I större delen av detta område har ungefär 10% av de kända brunnsvattenanalyserna visat förhöjda kloridhalter, mer än 100 mg Cl/l vatten. För Skåne är procentandelen något större. På Gotland har höga salthalter konstaterats i nästan hälften av de brunnar som under- sökts och rapporterats till SGU.
De främsta problemen med salt grundvatten är smaken och korrosi— viteten. Att behandla ett salt grundvatten är också dyrt. Enligt livsme- delsverket ges anmärkning från teknisk synpunkt om kloridhalten överstiger 100 mg /l Cl. Anmärkningen föranleds av risken för korro- sion. Överstiger salthalten 300 mg/l Cl börjar också saltsmaken ge sig till känna. Enligt dricksvattenkungörelsen innebär detta dock inte att vattnet är otjänli gt. Något gränsvärde vid vilket detta inträffar finns inte angivet i facklitteraturen.
Det finns flera orsaker till att salt grundvatten tränger in i brunnarna, såsom:
* Alltför djupt borrade brunnar. * Brunnar som genom vattenförande sprickor har kontakt med djupare liggande magasin med salt grundvatten. * Stora sötvattenuttag, som i kustområden, på skärgårdsöar och i övriga områden med relikt salt grundvatten medför att detta kan tränga uppåt och påverka brunnarnas vatten.
Omröde belöget ovanför högsta kustlinjen (HK)
Omröde nedanför HK med risk för höga klorid- holter i grundvattnet
De vanligaste orsakerna till att problem med salt vatten i brunnar upp- står bedöms vara brunnarnas tekniska utformning och saltvatten— inträngning genom för stora sötvattenuttag.
Med en brunns tekniska utformning menas främst borrdjupet och brunnens läge i förhållande till vattenförande sprickor, som bl a kan ha förbindelse med djupare liggande salta grundvattenmagasin. Denna orsak, som bedöms som den allra vanligaste till de registrerade pro- blemen, accentueras genom att brunnar borras allt djupare med dagens moderna borrteknik. Problemet är väldokumenterat genom bl.a upp- gifter i SGUs brunnsarkiv. Brunnsarkivet bedriver rådgivningsverk- samhet för att skapa medvetenhet kring problemen med salt grund- vatten.
Det ärinte närmare belagt hur stor del av problemen med salt grund- vatten som förorsakats av saltvatteninträngning genom för stora söt— vattenuttag. De största riskerna för denna typ av problem föreligger i områden med tätt permanent- och fritidsboende längs kusterna, på öar och i låglänta delar nära stora sjöar och vattendrag i Mellansverige. Farhågorna för att stora sötvattenuttag kommer att öka problemet med salt grundvatten i brunnar är emellertid stora och kommer till uttryck allt oftare från kommuner och tex sommarstuguägarföreningar.
Saltvattenproblematiken illustreras i figurema F.1.2 och F.1.3. (Från "Salt grundvatten", Länsstyrelsen i Stockholm, 1987, nytryck 1993)
Den första bilden visar ett förhållande som är vanligt i områden nära havet och på skärgårdsöar. Sött grundvatten är lättare än salt och kan sägas flyta ovanpå det salta vattnet. Om en brunn borras för djupt i ett sådant område ökar risken för att den skall påverkas av salt grund- vatten.
Figur F.1.3 illustrerar vad som kan hända vid ett stort vattenuttag vid bottnen av en djup brunn. Om det finns salt grundvatten på större djup höjs gränsen mellan sött och salt vatten när sötvatten pumpas ur brunnen. Salt vatten kan då tränga in via sprickori berggrunden. Högre placerat vattenintag och mindre vattenuttag minskar risken för att en skada skall inträffa.
Fig. F.1.2
Surt och försurningspåverkat grundvatten finns inom stora områden av södra Sverige ( se figurerna D.1.1 och D.1.2 ). Surt grundvatten finns också i andra delar av landet, även om orsakerna inte alltid är helt klara. Även i områden med kalkhaltig berggrund har grund— vattnets kemiska sammansättning förändrats p g a försumingen. Men i sådana områden har de för den skull inte blivit korrosiva. Korrosivi- teten är den för människan mest påtagliga effekten av försumingen.
En försurningsinventering som utförts i N aturvårdsverkets regi visade att ca 70 000 brunnar för permanentboende har så korrosivt vatten att vattenledningar av koppar går sönder och att alltför höga kopparhalter erhålls i ledningsnäten. Det betyder att drygt 15% av brunnarna för permanentboende är påverkade ( Bertills, U., et al., 1989, "Försur- ningsläget i enskilda vattentäkter i Sverige, SNV Rapport 3567). De brunnar som har för surt vatten är framför allt jordbrunnar. Men i områden med stor belastning av surt nedfall och dålig förmåga att neutralisera det sura nedfallet är även bergbrunnar påverkade (se figur D.1.1a och b).
Försurningsinventeringen av brunnar visade att kadrrriumhalterna är låga i förhållande till de hygieniska gränsvärdet, däremot var koppar— halterna i nattståndet kranvatten (från kopparledningar) mycket höga. Således översteg 54% av de 630 undersökta brunnarna 1.0 mg/l och 25% öVersteg 3.0 mg/l. Även aluminiumhalterna har befunnits vara höga."7% av 700 undersökta brunnar hade således halter över 0.5 mg/l och enstaka halter på upp till 2 mg/l ( Bertills et al, 1989). Aluminium löses ur marken medan kopparn kommer från ledningarna.
En undersökning som utfördes av Statens livsmedelsverk i samarbete med SGU visade att ingen av de 280 brunnar som ingick i undersök- ningen hade vatten med kadrnium— och blyhalter som Översteg grän— sen för vad som bedömdes som tjänligt med anmärkning ( Stenström, T., 1989, ”Kadmium och bly i brunns- och grundvatten". Vatten, Vol 45 no 2).
Kunskapen om försurningens effekter på sikt är emellertid alltför ofullständig varför utvecklingen bör följas med stor uppmärksamhet bl a genom fortsatt forskning.
F.3 Kväveföreningar i grundvattnet
Halterna av kväveföreningar i grundvattnet är i allmänhet mycket låga. Nitrathalterna i grundvatten i skogsekosystem är vanligen mindre än 1 mg/l. Höga halter förekommer framför allt i kommuner med stor andel jordbruksbygd, vilket framgår av kartan i figur F.3. l. Kartan är baserad på data om 9355 brunnar (uppgifter från 1982 och framåt) från brunnsarkivet.
SGU. ernnsarlcivet Antal 9355 analyser.
? Nitrat i dricksvatten. g ! Kommunmedelvärden img/”li.
| 1 % 20150500 j 1 % mm 20 5 ' % Sto 10 ! | 11:21 Oto 5 i
Att problem med höga nitrathalter inte är ett nytt problem framgår av figur F.3.2 ur den undersökning som presenterades av 0. Arrhenius i "Den kemiska denudationen i Sverige," "Socker", handlingar 1, band 8, häfte 11, 1954. I den landsomfattande undersökningen som genomfördes under 1940-och 50—talen i regi av Statens Institut för Folkhälsan ingick nära 10 000 enskilda brunnar. Trots att den genom- fördes innan handelsgödsel i någon större utsträckning kommit till användning och det gamla växelbruket med vall fortfarande domine- rade ger den i stort sett samma kartbild som den som är baserad på brunnsarkivets data. (Löfgren, S., 1992, "Jordbrukets inverkan på yt- och grundvatten: tillstånd, utveckling, orsak och verkan". Underlags— rapport till delprojektet "Eutrofiering" inom MIST. SNV Rapport 4150.). Nitrathalterna var högst i södra Sverige och avtog mot norr, med de högsta halterna i landets jordbruksområden med liten andel vinterbevuxen mark. Särskilt höga halter förekom i Skåne och i Halland.
Av brunnsarkivets data framgår att 12% av de grunda brunnarna (1 100 st) hade nitrathalter över 30 mg/l, och S% över 50 mg/l. Om även de djupa brunnarna inkluderas blir motsvarande siffror 7% och 2% (totalt 9 548 analyser).
En sammanställning som gjordes i början av 1980—talet av nitrathalt- erna i ca 15 000 enskilda brunnar i ett 60—tal av landets mer tätbefolk- ade områden visade att ca 100 000 personer använde vatten med mer än 50 mg/l nitrat (Thorns, C. och Joelsson, A., 1982, "Nitrat i grund- vattentäkteri Sverige". SNV FM 1598). Vatten med så höga halter skall inte ges till spädbarn under 1 år.
Även personer anslutna till kommunala vattentäkter konsumerar vatten med förhöjda nitrathalter. SCB har gjort en sammanställning av VAVs data över nitrathalterna i råvatten från kommunala grundvat- tentäkter (Johansson, C., 1992, Vattenverksstatistik. Rapport Miljö- statistik, 6s). Den visade att de flesta vattenverk i landet har låga nitrathalter (( 2mg/l) utom i Skåne och Halland, där värden upp mot 80 mg/l uppmätts. Förhöjda halter förekommer även vid vissa vatten- verk i smålandslänen, Älvsborgs län, Uppsala län och Gävleborgs län.
Tabellen nedan visar hur många personer som är anslutna till vatten- verk med olika nitrahalt i råvattnet.
Tabell F.3.1. Nitrathalt i kommunalt råvatten
Nitrathalt (mg/l) Antal anslutna personer (2 4 700 000 2 - 5 1 200 000 5 — 10 600 000 10 - 20 200 000 >20 100 000
Fig. F.3.2. Nitrathalter i grundvattnet under 1940- och 1950—talen.
Höga järnhalter i konsumtionsvatten är förenat med framför allt tek- niska problem, men järnhaltigt vatten kan även vara olämpligt för viss matlagning. Halter över 0.4 mg/l medför missfärgning av tvätt och sanitetsporslin. Det ger också lukt och smak till vattnet. Järn kan också falla ut i ledningar och bidra till igensättning.
Järn— och även manganhalterna är beroende av pH- och framför allt av tillgången på löst syre i vattnet (redoxförhållandena). Därför före- korrrrner höga järn— och manganhalter särskilt i djupa brunnar i ur- bergsområden, men problem kan även förekomma i mycket grunda brunnar med bristfällig konstruktion som tillåter att humöst ytligt vat-— ten med organiskt bundet järn tränger in. Statistik på brunnsarkivets data visar att ca 30% av alla brunnar har järnhalter som föranleder anmärkning, medan motsvarande siffra för mangan är ca 20%.
F.5 Radon i grundvattnet
I grundvatten kan finnas radongas, huvudsakligen som radon—222. Radongas som frigörs från vatten till inomhusluften sönderfaller i radondöttrar. Dessa kan efter inandning öka risken för lungcancer Även förtäring av radonhaltigt vatten anses numera utgöra en hälsorisk.
Höga halter radioaktivitet förekommer huvudsakligen i magmatiska bergarter och i synnerhet i unga graniter, pegmatiter, syeniter och por—— fyrer. Höga halter av radon har särskilt påträffats i Bohuslän, Blekinge och i Mellansverige. Uppspruckna krosszoner i berggrunden utgör riskområden för höga radonhalter.
Grävda brunnar möjliggör att radongasen i vattnet kan avluftas. Halt- erna är därför i regel låga, medan de är högre i djupa brunnar och även i brunnar som utgörs av rörspetsar neddrivna till grundvatten- förande lager genom tätande lera.
De data om radonhalt i brunnsvatten som finns lagrade i brunnsarkivet (1 191 brunnar) visar att ungefär 10% har halter överstigande 500 Bq/l (Becquerel per liter vatten), medan ungefär 4% överskrider 1 000 Bq/l. En undersökning från 1980—talet visade att så mycket som 15% av enskilda brunnar i berg hade en radonhalt över 1 000 Bq/l och S% över 2 000 Bq/l (Nylund, Th., 1987, "Radon i grundvatten — Ett plane— ringsproblem?" KTH, inst f kulturteknik, Meddelande Trita-Kut 3036). Diagrammen i figur F.5 visar den stora skillnaden i haltfördel- ningen av radon i jord— och bergbrunnar (data från brunnsarkivet).
Bq/l
Bq/l
800-90.)
7w-8CXJ
OOO-KX)
500600
400-500
300— 400
200—300
>2000 woozooo 1600-1900 1703-le léCD-Wm rsootöoo McD-lm rsooraoo 1200—1300 ”(I)-1203 IOOOHCO voorooo 80090) 700-800 bin—700 500-öm 400-500 (SG)-403 211130) 100200 O-lCX)
_ , _ . . _ , 720 ———-—-——+———-—-—— ——l»———-—-——-——l—v ——-——-» —-———»———+—————————+———-————r—-—-
0 100 200 300 400 S(I) 600 703
Antal
Radon l bergbrunnar
__3 =_=== ___ l— _— _ ___—=— 2 ___ _== 2 = _ _ O .___. _3 = __= = 9 ___ ___ ro __ __ & ___ __ 22 ____ _ _ 22 _ _ __ E _ _. 53 _ --. _- ” __ —— = ___. 175 '———r———r———-—-——r———r——-——v——r—”w——r—_ 0 50 lm 150 200 250 300 350 409 450 Antal Fig. F.5
F.6 Svavelväte
Svavelväte är en giftig gas, som bara förekommer under mycket syre- fattiga (reducerande) förhållanden. Den ger en obehaglig lukt av ruttna ägg.
Svavelväte i brunnsvatten har blivit ett allt vanligare problem. Varför utvecklingen är sådan är inte tillräckligt utrett. Svavelväte analyseras vanligen inte, men redan mycket låga halter ger den karaktäristiska lukten, som avslöjar dess närvaro. I brunnsarkivet har 104 observa- tioner registrerats. De är med få undantag lokaliserade till områden med sedimentär berggrund ( se figur F.6), som kan ha relativt höga halter svavel. Ibland kan höga svavelhalter i berggrunden förklara de höga halterna, men förekomsten i urberg är ibland svårförklarlig.
[_q
velväte konstaterat i brunnsunpgifter
X
) I
./*x '
Sve
; s:
., ;
SGU, Brunnsarkivet;
'x X I
/
104 observationer
Fluorid förekommer alltid i grundvatten i varierande halter. Halterna är geokemiskt betingade. Dricksvatten med halter mellan 0.75 och 1.5 mg/l vatten anses i vårt land ge skydd mot karies (tandröta), medan halter som överstiger 1.5 mg/l kan ge fläckar på tandemaljen hos små- barn. Halter under 0.75 mg/l ger inget eller ett mycket litet skydd mot tandröta. Halter över 6 mg/l innebär risk för skelettskador. Vatten med så höga halter klassas som otjänliga.
Grundvatten i Sverige har i allmänhet låga fluoridhalter. Enligt upp—- gifter från brunnsarkivet har 54% av 9 584 undersökta brunnar halter som understiger 0.8 mg/l (se figur F.7.1), medan endast 24% faller inom det haltintervall (0.8 till 1.5 mg/l) som ger kariesprofylax (se figur F.7.2). Halter över 1.5 mg/l förekommeri 22% av brunnarna, medan endast 13% har halter över 2.0 mg/l (se figur F.7.3).
Generellt förekommer grundvatten med förhöjda fluoridhalter i områ— den med unga graniter och pegmatiter, där förekomsten av flusspat och fluorapatit lokalt kan ge skadligt höga halter. Höga halter brukar förekomma i bergborrade brunnar med mjukt vatten och högt pH, medan jordbrunnar sällan ger vatten med tillräckligt höga halter för att ge skydd mot karies.
JN,
Fluorid (0.8 ing/l i brunnsvatten. Antal 5231 st av totalt 9548 analyser: _
SGU, '
Brunnsarkivet, 1992—0.3-25.
F lum'id 0.8—7.5 mg/ l i ögrunnsuattm Antal 2274 st av totalt 9548 ana.—lyser. scr/, :
Brunnsarkivet, 1992 —03 —25.
Fig. F.7.2
(
Fluorid >2.0 mg/l t' brittnnsiuitten'w” Antal 1287 st av totalt 9548 energi,—er.
SGU _. . . annsark—wet [992—031'åifbåj
'.-.'
Fig. F.7.3
F.8 Områden där brist på grundvatten för enskild vatten- försörjning föreligger eller förväntas kunna uppstå.
En brist på grundvatten för enskild vattenförsörjning kan sägas uppstå antingen då den tillgängliga vattenmängden är för liten för ett rimligt behov eller då vattnets kvalitet omöjligör an vändningen av vattnet som dricksvatten.
För liten vattenmängd
Brist på vatten i en brunn kan ha olika orsaker
* Markområden dräneras vid tex vägbyggen, dikningsföretag rrrm (se
kap. D 21)
* En brunn tar vattnet från en annan brunn. För att belägga detta måste man uppvisa att ett hydrauliskt samband föreligger mellan brunnarna. Det krävs vanligen ett relativt omfattande arbete för att säkert belägga ett sådant samband även om man ofta på mer eller mindre sannolika grunder kan bedöma detta. Om en brunn sinat på grund av uttaget ur en annan brunn ligger båda brunnarna i samma grundvattenförekomst. Grundvattenförekomsten, som båda parter är beroende av för sin vattenförsörjnin g, styrs inte av fastighets gränser. Det förefaller därför rimligt att söka lösa konflikten så att parterna enas om hur de samfällt skall utnyttja den gemensamma resursen på bästa möjliga sätt.
* Brunnen har sinat under en period utan eller med endast liten grund- vattenbildning. Detta är vanligt främst i vattentäkter belägna i ytliga och små grundvattenmagasin, vanligen grävda brunnar. Man har helt enkelt använt mera vatten än vad som funnits i det för brunnen tillgäng- liga grundvattenmagasinet. Det förekommer att ägare till sinade brun- nar lägger skulden för detta på grannen fast orsaken till problemet är naturliga förhållanden samt den egna vattenanvändningen. Den helt dominerande orsaken till vattenbrist bedöms vara naturliga variationer i grundvattenbildningen. Det är brunnen i sig själv som utgör begränsningen, inte mängden grundvatten. Problemet löses vanligen genom anläggning av en ny brunn.
* Brunnen sinar för att man tar ut mer vatten än vad som rinner till. Or— saken till detta kan vara att brunnskapaciteten är för liten eller att till— rinningsområdet (grundvattenbildningsområdet) är för litet. Ökad egen användning av vatten kan också medföra att man hamnar i en bristsitu- ation. Brunnskapaciteten är beroende av markens porositet eller sprick— volym. Dessa faktorer reglerar den möjliga tillrinningen. I berggrund kan man med högtrycksspolning (=hydraulisk uppspräckning) eller sprängning öka tillrinningen genom att man vidgar sprickor eller när nya vattenförande sprickor. I jordlager kan förbättringar göras av brunnsutfonnningen (t ex filterbrunnar) för att öka tillrinningen.
Av ovanstående framgår att brist på grundvatten för enskild vatten- försörjning är ett relativt begrepp.
I flera områden i Sverige, främst i kustområden, upplever man att brist på grundvatten föreligger. Huruvida bristen faktiskt beror på för liten grundvattenvolym är i allmänhet inte närmare klarlagt. Det finns därför inte underlag att närmare kvantifiera en eventuell bristsituation i detta hänseende. Generella bedömningar (vattenbalansberäkningar och beräkningar av grundvattenmagasinets storlek) i samband med grundvattenuttag för enskid vattenförsörjning anger emellertid att brist kan uppstå särskilt inom grundvattenförekomster som utnyttjas av en stor andel permanentboende och fritidsboende med enskild vattenför- sörjning. I fortsättningen behandlas frågan därför med utgångspunkt i risken för att brist på volymen grundvatten för enskild vatten- försörjning kan uppstå.
De faktorer som som utgör grund för detta är:
* Områden med liten grundvattenbildning * Områden där grundvattenförekomsterna är små * Områden där användningen av grundvatten för enskild vattenförsörj nin g är stor.
Risken för att bristsituationer ska kunna uppstå är givetvis störst i om- råden där ovannämnda faktorer samverkar.
I Sveriges östra delar är nederbördsmängderna förhållandevis små (ca 600 mm/år) i jämförelse med övriga Sverige (ca 700 - 1200 mm/år). Detta innebär också sämre förutsättningar för grundvattenbildning i de östligaste landskapen, särskilt i kustområdena.
De geologiska miljöer från vilka grundvatten utvinnes för enskild vat- tenförsörjning är främst berggrund och morän. Enskilt boende på stora grundvattenförekomster (t ex sand- och grusavlagringar) bedöms ut- göra endast en mindre del. Moränerna kan generellt sägas ge begrän— sade möjligheter till en stabil grundvattenförsörjning såväl kvantitativt som kvalitativt. En mycket stor andel av brunnarna för enskild vatten- försörjning anläggs därför numera i berggrunden. Områden med små grundvattenförekomster i berggrunden är därför också sådana där sär- skild risk för brist på vatten för enskild vattenförsörjning kan före- ligga. Sådana områden finns främst i Upplands, Stockholms, Söder- manlandsOstergötlands, Göteborgs och Bohus och Blekinge län (se figur C.3.1-2).
I kommuner som har stor andel boende med enskild vattenförsörjning och ett stort fritidsboende, tex Norrtälje kommun, är risken för att brist på vatten för enskild vattenförsörjning kan uppstå i vissa områ- den särskilt stor. Genom statistik från VAV och SCB ges en förhållan- devis god bild av enskild vattenförsörjning vid permanent- och fritids- boende (fig. E.1.2 och E.1.3 samt bilagorna 1 - 3).
Situationer med brist på grundvatten för enskild vattenförsörjning be— döms endast kunna uppstå i begränsade områden inom kommunerna och då i någon eller några grundvattenförekomster. Risken bedöms vara särskilt stor vid ett tätt permanent- och fritidsboende utan kom- munal vattenförsörjning.
Sammanfattningsvis bedöms att risken för brist på grundvatten för en- skild vattenförsörjning finns främst längs våra kuster och skärgårdsöar i allmänhet samt särskilt i Upplands, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Göteborgs och Bohus och Blekinge län samt på Got— land och Öland.
Brist på vatten genom dålig vattenkvalitet
Problem med vattenkvalitet i enskilda brunnar måste betecknas som mycket vanliga. Vattenkvalitetsproblem kan ha sitt ursprung i
* naturliga förhållanden i marken * av människan påverkade förhållanden.
Vattenkvalitetsproblem pga av naturliga förhållanden i marken kan tex vara högajärn-, mangan-, fluorid-, kalk—, tungmetall- eller radon— halter. Salt grundvatten är också naturligt förekommande - problemet uppstår genom felaktig anläggning av brunnen eller genom för stora
uttag av sött grundvatten. Ett grundvatten kan också vara surt, av na- turliga orsaker i form av att den geologiska miljön är sur. Problemen åtgärdas vanligen genom att man på olika sätt behandlar vattnet. Be— träffande salt vatten låter sig dock detta ännu så länge inte göra inom rimliga ekonomiska gränser.
De kvalitetsproblem som kan uppstå på grund av människans på- verkan är mångskiftande. Man kan strukturera detta i två huvudkate— gorier, nämligen regional påverkan och lokal påverkan. (se kapitel D) Till den första kategorin hör luftföroreningar (försurning, tung— metaller m m) och markanvändning av typ skogsbruk, jordbruk och tätbebyggda områden, och till den andra bl a avloppsinfiltration. deponier, förorenad mark och olyckor.
När det gäller föroreningspåverkan på brunnar gäller som grundregel att man i första hand angriper orsaken till föroreningen. Om inte det låter sig göras behandlar man vattnet, ger brunnen ett bättre tekniskt skydd mot föroreningar eller finner ett nytt läge för sin vattentäkt.
En av de vanligaste orsakerna till förorening i enskilda brunnar är att ytvatten eller ett ytligt grundvatten tillåts rinna in i brunnen samt att smådjur eller insekter (t ex möss, grodor, maskar) tar sig in i den. Många av de befintliga brunnarna har för dålig teknisk konstruktion för att hindra de nämnda typerna av föroreningar. Brunnens närom— råde samt brunnskonstruktionen behöver i många fall ses över och åtgärdas. En mycket stor del av nyanläggning av brunnar görs därför att den gamla brunnen har dålig vattenkvalitet eller kan sina. Nya brunnar utförda av seriösa brunnsborrare får oftast ett gott skydd genom den teknik som tillämpas idag. Det finns emellertid inte några normer på detta område, ej heller fastställda tekniska allmänna råd.
Brist på möjligheter till grundvattenförsörjning på grund av att grund— vattenkvaliteten är för dålig för att kunna användas för enskild vatten— försörjning kan definieras på följande sätt:
Bristande möjligheter till grundvattenförsörjning för enskild vatten- försörjning föreligger när grundvattnet är av sådan kvalitet att det ej kan behandlas till godtagbar dricksvattenkvalitet för en rimlig kost- nad och när möjligheter för annan grundvattenutvinning inte före-
ligger.
Med ovanstående definition som grund bedöms att det främst är salt grundvatten som kan ge upphov till sådan brist ( se kapitel F. 1). Skälet till bedömningen är svårigheterna att behandla sådant vatten och de höga kostnaderna för detta. Andra problem som är svårlösta och kan uppträda i sådan utsträckning att definitionen kan tillämpas är före-komsten av kväve-, järn- och manganföreningar. Förhöjda kvävehalter kan bl a uppstå genom jordbruksaktiviteter och
avloppsinfiltration och kan påverka större områden och hela grundvattenförekomster. Måttligt järn-— och manganhaltiga vatten är vanligt förekommande i hela Sverige men går i regel att behandla med gott resultat med vedertagen teknik och till rimliga kostnader Järn och mangan i mycket höga halter i grundvattnet, vilket förekommer på sina håll, gör däremot att vattnet inte kan behandlas på ett tillfredsställande sätt.
Brist på grundvatten för enskild vattenförsörjning på grund av dålig grundvattenkvalitet kan enligt ovan anses föreligga i begränsade om— råden främst längs kusterna, på öar och i låglänta delar nära stora sjöar och vattendrag i Mellansverige (salt grundvatten), i delar av jord- bruksintensiva regioner (kvävehaltiga vatten) samt ställvis i hela landet (mycket höga järn- och manganhalter).
Risken för att vattenbrist av kvalitetsskäl ska kunna uppstå 1 större omfattning än vad som för närvarande är fallet hör samman dels med den mänskliga påverkan på grundvattnet (se kapitel D) och dels med ökat uttag av grundvatten för enskild vattenförsörjning (avloppsinfiltra—tion, se kapitel D.2.3; salt grundvatten. se kapitel
Fl).
BILAGOR
1. Typ av vattenförsörjning för permanent boende i småhusfastigheter enligt fastighetstaxeringen. SCB 1993
2. Typ av vattenförsörjning för fritidsfastigheter enligt fastighetstaxeringen. SCB 1993.
3.Typ av vattenförsörjning för folkbokförda innevånare inom kommunerna enligt VAV 1992.
UPPLANDS VÄSBY VALLENTUNA ÖSTERÄKER vÄRMDö JÄRFÄLLA EKERÖ HUDDINGE BOTKYRKA SALEM HANINGE TYREsö UPPLANDS-BRO TÄBY DANDERYD SOLLENTUNA STOCKHOLM SÖDERTÄLJE NACKA SUNDBYBERG SOLNA LIDINGÖ VAXHOLM NORRTÄLJE SIGTUNA NYNÄSHAMN HABO ÄLVKARLEBY TIERP UPPSALA ENKÖPING ÖSTHAMMAR VINGÅKER GNESTA NYKÖPING OXELÖSUND FLEN KATRINEHOLM ESKILSTUNA STRÄNGNÄS TROSA ÖDESHÖG YDRE
KINDA BOXHOLM ÅTVIDABERG
Typ av vattenförsörjning för permanent boende i småhusfastigheter enligt fastighetstaxeringen: SCB 1993
KOMMU NALT ENSKILI' ÖVRIGT VIUTEN VÅUTEN
PROCENT ANTAL PROCENT ANTAL PROCENT
4507 6942 4805
4714 12164 8332 2493 8973 6369 2893 11479 6234 9395 39777 8694 10589
6259 1340 10016 4078 3679 3876 2585 4721 21034
4940 2245 1914 7304 2059 3528
12519 5292 2301 1458 1045 2262 1311 2915 AbHAL ABHAL
6124 897 4562 2960 2633 3336 2523 2932 14349 3908 3074 1600 1282
2025 2668 4315 10053 3779 1850 1007
1563 987 2205
95J 768 779 418 990 687 952 950 93] 860 898 828 97] 995 988 998 826 866
978 669 455 726 716 86J 976 62J 682 616 622 718 670 76J 988 756 77J 803 714 804 69J 618 69J 753 756
207 977 1419 2560 78 1358 511 342 134 1105 597 462 236 16 87
1419 1291
103 399
1076 952 520
1652
2302 1685 599 581 1569 26 798 1196 2340 1383 424 404 363 620 304 652
44 2L7 204 530 09 288 42 4J 54 120 94 160 2J 08 09 OJ 168 122
Lö 298 508 264 259 134
19 350 306 368 34J 26] 304 215
18 226 214 18] 26J 184 277 34] 274 232 224
27
70
115 238 11 117
414 42 94
12 137 253 132 181
51 178
62
126 133 27 47
298381
06 16 L7 50 OJ 25 06 09 10 16 08 12 02 02 02 OJ 10 12
05 33 41 10 26 05 05 29 12 2J 37 20 2] 24 04 18 16 10 25 12 32 34 35 15 20
KOMMUNALT ENSKILT ÖVRIGT VATTEN VATTEN
ANTAL ANTAL PROCENT ANTAL PROCENT ANTAL PROCENT
FINSPÅNG 4281 3224 75.3 951 224 95 2,2 VALDEMARSVIK 2075 1371 85,1 837 30,7 57 32 LINKÖPING 17058 14353 84,1 2507 14,7 198 1.2 NORRKÖPING 15587 12938 825 2490 15.9 259 1 ,7 SÖDERKÖPING 2754 1512 54,7 1154 42.1 88 3,2 MOTALA 8324 8933 833 1277 15.3 1 14 14 VADSTENA 1512 1 187 785 312 205 13 0,9 MJÖLBY 5058 3898 77,1 1094 218 54 1,3 ANEBY 1531 1 170 71 ,7 423 25,9 38 2.3 GNOSJÖ 2129 1543 77.2 459 220 17 0.8
GISLAVED 5358 5250 825 1047 185 59 0,9 VAGGERYD 2981 2439 824 487 154 35 1 .2 JÖNKÖPING 18857 15442 88,1 2097 11.2 1 18 0,8 NÄSSJÖ 8399 5295 82,7 1051 154 53 0.8 VÄRNAMO 5303 5077 80,5 1 153 18,5 53 1 ,0 SÄVSJÖ 2544 2154 815 459 174 31 1,2 VETLANDA 8389 5155 80,7 1178 184 55 0.9 EKSJÖ 3725 3078 82.5 805 16.3 41 1,1 TRANÅS 3285 2757 84,2 495 15,1 23 0.7
2248 2167 2212 3309
UPPVIDINGE LESSEBO TINGSRYD ALVESTA
2963 2451 3622 4482
1,3
8883
ÄLMHULT 3640 2459 67,6 1 135 31 ,2 MARKARYD 2899 21 15 73,0 761 26.3 0.8 VÄXJÖ 12835 10514 81,9 2227 174 94 0,7
LJUNGBY 5736 4069 HÖGSBV 2198 1608 73,2 552 25.1 38 1,7 TORSÅS 2335 1207 51 ,7 1051 45.0 77 3 .3 MÖRBYLÅNGA 4095 3122 76,2 881 21 ,5 92 2.2 HULTSFRED 4432 3693 83 ,3 673 15.2 66 I ,5 MÖNSTERÅS 3533 2709 76,7 774 21 .9 50 1 ,4 EMMABODA 2872 2188 76,2 642 22 .4 42 I .5 KALMAR 10335 8369 81.0 1851 17,9 115 1,1
NYBRO 5045 3929 OSCARSHAMN 5910 4830 . VÄSTERVIK 8458 8759 79,9 1503 1 7 ,8 194 2.3 VIMMERBY 3820 2740 75,7 831 23,0 49 1,4 BORGHOLM 3387 2313 58,3 985 28,5 109 3,2 GOTLAND 1 1238 8025 53 ,6 4970 44,2 243 2.2 OLOFSTRÖM 3815 2811 73,7 952 25.0 52 1,4 KARLSKRONA 131 14 8239 RONNEBY 7819 5108 KARLSHAMN 7828 8391 SÖLVESBORG 4738 4057 85,8 598 12.6 73 1 5 ÖSTRA GÖINGE 4016 3104 778 878 21 ,9 34 0,8 ÖRKELLJUNGA 2511) 1808 72,3 668 26,7 24 1 .0 TOMELILLA 3346 2376 71 ,0 917 27.4 53 1.6 BROMÖLLA 3549 3084 86.9 4 I 2 1 I .6 53 1 ,5
KOMMU NALT ENSKILT ÖVRIGT VATTEN VATTEN
ANTAL ANTAL PROCENT ANTAL PROCENT ANTAL PROCENT
OSBY 3453 2418 PERSTORP 1481 1135
KLIPPAN 4041 2987
ÅSTORP 3045 2889
BÅSTAD 4209 3050
KRISTIANSTAD 15455 12510
SIMRISHAMN 5871 4558
ÄNGELHOLM 7545 5982
HÄSSLEHOLM 1 1781 9284
SVALÖV 3392 2152
STAFFANSTORP 4800 4345
BURLÖV 2354 2315
VELLINGE 8198 7452
BJUV 3300 3583
KÄVLINGE 5430 4428
LOMMA 4780 4599
SVEDALA 4124 3734 , ,
SKURUP 3553 3251 91 ,8 283 7,4 29 0,8 SJÖBO 4487 3151 70,4 1211 27,0 115 2,5 HÖRBY 3247 2050 534 1 138 35,0 51 1 ,8 HÖÖR 3353 2381 70,8 951 28.3 31 09 MALMÖ 19442 19035 97,9 377 * 9 30 02 LUND 12065 10974 91 .0 1055 8.8 35 0,3 LANDSKRONA 5302 4575 88,2 591 : 1,1 35 07 HELSINGBORG 14850 13523 923 1078 7,3 51 0,3 HÖGANÄS 5935 8355 91 ,8 538 7.8 42 0,5 ESLÖV 5758 4227 734 1491 25.9 40 0.7 YSTAD 5380 4753 88,7 571 0,7 35 0,7 TRELLEBORG 8037 5791 84,5 1 192 "4,8 54 0,7 HYLTE 2732 1983 72,8 720 25.4 29 1,1 HALMSTAD 17047 15270 896 1597 ' 0 ,0 80 0 .5 LAHOLM 8209 4384 70,8 ; 770 28.5 55 0,9 FALKENBERG 9241 7234 78,3 1912 20,7 95 1,0 VARBERG 9882 8522 67.5 3010 31 .2 130 1 .3 KUNGSBACKA 14529 10504 725 3874 265 151 1,0 HÄRRYDA 5 I 91 3942 53,7 2159 35.0 80 1 .3 PARTILLE 5775 5480 94 .9 287 5.0 9 0,2 ÖCKERÖ 3574 3488 97,8 55 1 ,8 21 0,8 STENUNGSSUND 4250 2575 50.8 1589 37,4 85 2 ,0 TJÖRN 4378 2545 804 1512 345 220 5,0 ORUST 4293 1819 37,7 2431 58,5 243 5.7 SOTENÄS 3707 3153 85,3 480 2,9 54 1 ] MUNKEDAL 2932 1585 54,1 1257 42,9 89 3,0 TANUM 3533 1524 45,0 1748 49,4 183 48 GÖTEBORG 41388 37482 90.8 3703 3,9 201 0.5 MÖLNDAL 9277 8071 87,0 1 180 2,5 45 0,5 KUNGÄLV 8701 3924 58,8 2542 39,4 135 2,0 LYSEKIL 3942 2710 58.7 1 125 33,5 107 2,7 UDDEVALLA 8488 4902 57,8 3440 40,5 144 1 ,7
KOM MU NALT ENSKILT ÖVRIGT VATTEN VATTEN
ANTAL ANTAL PROCENT ANTAL PROCENT ANTAL PROCENT STRÖMSTAD 2881 1241 46,3 1300 485 140 5.2 DALS-ED 1281 745 59,2 479 38,0 35 2,9 FÄRGELANDA 1721 1018 59,2 849 37,7 3.1 ALE 5485 4043 LERUM 8449 5492 , VARGARDA 2182 940 43,1 1 199 54,9 210 TRANEMO 3048 2489 81 ,7 529 174 28 0,9 ALINGAS 5575 4543 59,1 1923 29,2 109 1 ,7 BENGTSFORS 3155 2249 71 3 843 28,7 54 2,0 MELLERUD 2721 1791 55.8 839 30.8 91 33 LILLA EDET 3381 1941 57,4 1349 39.9 91 2.7 MARK 7813 4582 802 2878 37,8 155 2.0 SVENLJUNGA 2594 1804 570 848 314 44 18 HERRLJUNGA 2055 1205 58.3 831 40.2 30 1.5 VÄNERSBORG 8951 4975 71 .5 1839 25,5 137 2,0 TROLLHÄTTAN 8917 7424 83.3 1429 15.0 84 0,7 BORAS 17771 13933 784 3724 21 .0 1 14 0.8 ULRICEHAMN 5142 3492 87,9 1585 30.8 84 1.2 ÄMAL 3127 2472 79,1 803 19,3 52 1.7 GRÄSTORP 1334 545 484 854 49,0 34 2.5 ESSUNGA 1315 727 553 555 42,2 33 2.5 MULLSJÖ 1844 1825 88,1 209 11.3 10 0.5 HABO 2179 1889 77,5 473 21 ,7 17 0.8
KARLSBORG 1949 1544 79,2 349 17.9 56 2,9 GULLSPANG 1716 1233 71 ,9 440 25,6 43 2,5 VARA 3912 2426 62.0 1411 36,1 75 1,9 GÖTENE 3366 2241 66,6 1066 31,7 59 1,8 TIBRO 2625 2263 86,2 346 13,2 16 0,6 TÖREBODA 2424 1413 58,3 947 39,1 64 2,6 MARIESTAD 4816 3292 68,4 1449 30,1 75 1.6 LIDKÖPING 6656 4815 72.3 1729 26,0 112 1,7 SKARA 3526 2467 70,0 1017 28,8 42 1,2 SKÖVDE 8298 6383 76,9 1845 22,2 70 0,8 HJO 2125 1674 78,8 426 20,0 25 1 ,2 TIDAHÖLM 2951 2293 77,7 604 20,5 54 1,8 FALKÖPING 6162 4561 74,0 1512 24,5 89 1 .4
2040 1358
KIL EDA TORSBY 4122 1712 STORFORS 1345 898 HAM MARÖ 3310 2950 89,1 309 9,3 51 1,5 MUNKFORS 1415 1310 92,6 97 6.9 8 0.6 FORSHAGA 3226 2834 GRUMS 2422 1944 . . ÅRJÄNG 2221 984 44,3 1 160 52,2 77 3,5 SUNNE 3148 1619 KARLSTAD 1 2703 10762 KRISTINEHAMN 4883 3837 FILIPSTAD 3371 2484
2727 2571
KOMMUNALT ENSKILT ÖVRIGT VATTEN VATTEN
ANTAL ANTAL PROCENT ANTAL PROCENT ANTAL PROCENT
HAGFORS 2918 ARVIKA 3357 SÄFFLE 3903 2566 65,7 1253 32,1 84 2,2 LAXÅ 1643 1286 78,3 320 19,5 37 2,3 HALLSBERG 3962 2799 DEGERFORS 2832 2386 HÄLLEFORS 2107 1613 76,6 460 21 ,8 34 1,6 LJUSNARSBERG 1680 1272 75,7 365 21 ,7 43 26 ÖREBRO 17540 12462 71,0 4777 27,2 301 1 ] KUMLA 4212 3337 ASKERSUND 3149 2084 KARLSKOGA 6509 5777 NORA 2468 1788 LINDESBERG 5757 4246 SKINNSKATI'EBER 1321 862 SURAHAMMAR 2671 2459 HEBY 3381 2076 KUNGSÖR 2010 1672 83,2 321 16,0 17 0,8 HALLSTAHAMMAR 3289 2843
NORBERG 1383 1003 VÄSTERÅS 1841 1 15554 90,0 1898 9.2 149 0.8 SALA 4194 2709 FAGERSTA 2438 2144 KÖPING 4223 3285 77.3 910 21 ,5 47 1,1 ARBOGA 2712 2120 VANSBRO 2414 1558 MALUNG 3328 2339 GAGNEF 3347 2822 LEKSAND 3899 2905 RÄTTVIK 2905 1742 80,0 1 104 38,0 2,0 ORSA 1882 998 52.9 832 44,2 2,9 ÄLVDALEN 2421 1731 71 ,5 507 25,1 3,4 SMEDJEBACKEN 3245 2345 MORA 541 I 4705 FALUN 10520 7888 BORLÄNGE 9202 8750 95,1 409 4,4 43 0.5 SÄTER 2819 2095 80,0 491 18.7 33 1 .3 HEDEMORA 3818 3093 AVESTA 4957 4088 LUDVIKA 8034 5093 OCKELBO 1587 833 HOFORS 2417 1972 OVANÄKER 3052 2141 59,9 889 284 52 1 .7 NORDANSTIG 2789 1337
LJUSDAL 5036 3127 GÄVLE 13102 1 1434 87,3 1497 1 1,4 171 1,3
SANDVIKEN 7772 6635 854 1050 13,5 87 1,1 SÖDERHAMN 6023 4633 76,9 1262 21 ,0 128 2,1 BOLLNÄS 610) 4136 67,8 1903 31 ,1 _ 64 1,0
KOMMU NALT ENSKILT ÖVRIGT VATTEN VATTEN
ANTAL ANTAL PROCENT ANTAL PROCENT ANTAL PROCENT HUDIKSVALL 7982 5255 65,8 2580 32,1 187 , ÅNGE 3133 1945 82,1 1092 34,9 98 3,1 TIMRÅ 4054 3388 833 830 15,5 48 12 HÄRNÖSAND 5487 4431 810 975 17,8 51 1,1 SUNDSVALL 15095 13904 884 1975 123 215 1,3 KRAMFORS 5723 5505 81 .9 1082 18,1 135 2,0 SOLLEFTEÅ 8492 4435 583 1885 290 172 2,8 ÖRNSKÖLDSVIK 13449 1 1282 83,7 2040 152 147 1.1 RAGUNDA 1852 882 455 924 49,9 88 3,8 BRÄCKE 1982 1 180 585 781 384 51 3,1 KROKOM 3128 2009 542 1038 332 81 28 STRÖMSUND 3735 2411 84.5 1184 31 .7 141 3.8 ÅRE 2200 1520 89,1 829 28,8 51 2,3 BERG 1925 1052 54,5 789 410 84 44 HÄRJEDALEN 3190 2301 72,1 813 25,5 75 2.4 ÖSTERSUND 7418 5128 82,8 1215 184 73 1.0 NORDMALING 1919 1439 75.0 439 22,9 41 2.1 BJURHOLM 558 348 52,9 298 45.0 14 2.1 VINDELN 1830 1041 83,9 543 33.3 45 2.8 ROBERTSFORS 1875 1384 82,5 258 15,3 35 2,1 NORSJÖ 1254 940 744 305 24.2 18 14 MALÅ 935 729 78,0 190 203 18 1 .7 STORUMAN 1939 1311 87,8 510 25,3 118 8.1 SORSELE 887 535 51 .7 301 34,7 31 3,8 DOROTEA 888 525 50.5 315 35.3 28 3,2 VÄNNÄS 1847 1370 74.2 458 24.7 21 1 ,1 VILHELMINA 1794 1189 85.2 519 28,9 105 5.9 ÅSELE 1088 759 59,8 291 25.7 38 35 UMEÅ 14157 12995 918 1084 7,5 98 0,7 LYCKSELE 3012 2430 80.7 502 18,7 80 2.7 SKELLEFTEÅ 14571 12113 83.1 2312 15,9 148 1,0 ARVIDSJAUR 2040 1845 80,8 358 1 7,5 37 1 .8 ARJEPLOG 988 749 75,8 182 184 57 5,8 JOKKMOKK 1822 1299 71.3 454 24,9 89 3.8 ÖVERKALIx 1235 845 88,4 355 28,8 35 2,8 KALIx 5108 4519 904 419 8,2 70 1.4 ÖVERTORNEÅ 1518 1 185 78.8 308 20,3 43 2.8 PAJALA 2257 1217 53 ,9 940 41 .8 100 4.4 GÄLLIVARE 4781 4173 87,3 445 9,3 153 34 ÄLVSBYN 2491 2178 87,4 298 1 1 ,9 19 0.8 LULEÅ 11772 10350 87,9 1341 11,4 81 0,7 PITEÅ 9830 9087 92,4 580 8,7 83 0,8 BODEN 5257 5493 87,8 597 1 1,1 57 1,1 HAPARANDA 4,9 23 KIRUNA 5,1
Tabell Typ av vattenförsörjning för fritidsfastigheter enligt fastighetstaxeringen: SCB 1993
SUMMA KOMMUNALT ENSKILT SOMMAR- TILLGÅNG UPPGIFT VATTEN VATTEN VATTEN SAKNAS SAKNAS
ANTAL ANTAL ANTAL ANTAL ANTAL ANTAL UPPLANDS VÄSBY 257 13 5,1 57 28.1 45 17,5 78 304 54 210 VALLENTUNA 1455 22 1,5 585 38,5 804 41.2 288 183 8 04 ÖSTERÅKER 7232 391 54 2242 31 ,0 3332 48,1 1247 1 7.2 20 03 VÄRMDÖ 15492 385 25 5399 34.9 8910 448 2742 17.7 55 04 JÄRFÄLLA 1 18 20 18,9 15 12.7 29 24,5 54 45.8 0 00 EKERÖ 3125 148 4,7 1009 32.3 1087 34,8 870 27,8 11 04 HUDDINGE 2788 1 19 4.3 822 29.5 975 35.0 889 312 3 0,1 BOTKYRKA 1958 213 10,9 453 23,2 544 27.8 735 375 11 05 SALEM 187 24 12,8 82 33.2 55 29,4 45 24,1 1 0.5 HANINGE 7129 153 2.1 2020 28.3 3540 49,7 1321 185 95 13 TYRESÖ 2328 59 2.5 837 35,0 1050 45.1 372 18.0 10 04 UPPLANDS-BRO 1373 148 10,8 430 31 .3 470 34,2 325 23,7 0 00 TÄBY 312 55 17,8 37 11,9 151 48,4 89 22,1 0 0,0 DANDERYD 184 22 12,0 20 10.9 138 75.0 4 2,2 0 0,0 SOLLENTUNA 305 80 19.7 37 12.1 92 30,2 1 18 380 0 00 STOCKHOLM 2840 347 13.1 17 0.8 11 0,4 118 44 2149 814 SÖDERTÄLJE 4383 238 54 1404 32,0 1407 32,1 1219 27,8 117 2.7 NACKA 3130 134 4.3 918 29.3 1488 47,5 592 18,9 2 0.1 SUNDBYBERG 2 1 50,0 0 0,0 0 0.0 1 500 0 00 SOLNA 3 2 88,7 1 33.3 0 0.0 0 0.0 0 00 LIDINGÖ 334 87 28,0 28 7.8 98 29.3 39 1 1.7 84 25.1 VAXHOLM 2270 100 4,4 580 24.7 1281 55,5 344 15.2 5 0.2 NORRTÄLJE 25825 288 1,1 10007 38.7 1 1754 45.5 3885 14.2 1 12 0.4 SIGTUNA 775 28 3.5 350 484 21 1 27,2 158 21 .8 9 1 ,2 NYNÄSHAMN 3558 22 0.5 1837 48.0 131 1 38,9 483 13,6 103 2.9 HÅBO 1113 257 23,1 359 32,3 382 32,5 125 11,2 10 0.9 ÄLVKARLEBY 885 439 84,1 57 8,3 81 1 1 ,8 103 15,0 5 0.7 TIERP 2841 103 3.9 813 30,8 788 29.1 888 32,8 91 34 UPPSAIA 5183 89 14 1928 31.2 2887 48.7 1229 19,9 50 0.8 ENKÖPING 3218 12 04 1012 31 .4 1434 44,8 753 234 7 0.2 ÖSTHAMMAR 5202 145 2.8 1425 27.4 2374 45,8 1218 234 41 0,8 VINGÅKER 1194 110 9.2 334 28,0 334 28,0 413 34,8 3 03 GNESTA 2085 41 2.0 975 46,7 737 35,3 330 15,8 3 0,1 NYKÖPING 4272 284 5,2 1280 29,5 1577 39,3 1031 24,1 40 0,9 OXELÖSUND 939 14 1 .5 89 7,3 533 574 222 23.5 1 0.1 FLEN 2795 281 10,1 1015 36,4 922 33.0 558 203 10 04 KATRINEHOLM 2394 142 5.9 790 33,0 590 24,5 820 34.3 52 22 ESKILSTUNA 5198 402 7,7 901 17.3 1949 37.5 1912 35.8 32 05 STRÄNGNÄS 3758 50 1 ,6 1284 34,2 1853 44,0 753 20.0 5 02 TROSA 1933 298 154 557 34.5 715 37.0 247 12,8 5 03 ÖDESHÖG 533 29 4,8 221 34,9 199 31.4 175 27.5 9 14 "YDRE 942 155 18.5 215 22.8 240 255 325 34,8 8 0,8 KINDA 1750 59 3,4 408 23,2 511 29,2 759 434 15 0.9 BOXHOLM 1 120 85 7 ,5 289 25,8 345 30,8 379 33,8 22 20 ÅTVIDABERG 1039 14 1.3 237 22,8 237 22,8 549 52,8 2 0,2
SUMMA KOMMUNALT ENSKILT SOMMAR- TILLGÅNG UPPGIFT VATTEN VATTEN VATTEN SAKNAS SAKNAS
ANTAL ANTAL ANTAL ANTAL ANTAL ANTAL FINSPÅNG 0,8 482 22,7 VALDEMARSVIK 10,8 534 21 ,9 LINKÖPING 5,1 781 193 NORRKÖPING 4.9 1241 194 5ÖDERKÖPING 13 731 30,1 MOTALA 12,9 711 282 VADSTENA 7,2 1 15 254 MJÖLBY 28 299 39,1 ANEBY 28 188 32,9 GNOSJÖ 3,2 414 GISLAVED 2,5 443 434 VAGGERYD 1 ,2 31 ,9 JÖNKÖPING 5.8 955 28,8 NÄSSJÖ 0,8 385 28.9 VÄRNAMO 8 0,5 388 33.3 SÄVSJÖ 14 208 38.1 VETLANDA 1534 47 3.1 455 30.4 335 21 ,9 584 448 1 0.1 EKSJÖ 927 22 2.4 238 25.7 245 25,4 403 43,5 19 2,0 TRANÅS 725 8 0.8 238 32.8 187 25,8 285 39.3 10 1 .4 UPPVIDINGE 574 22 3,8 287 45.5 142 24,7 143 24,9 0 0.0 LESSEBO 274 22 8.0 127 484 44 15.1 81 29,8 0 0,0 TINGSRYD 1338 84 4,8 731 54.8 253 18.9 290 21 .7 0 0.0 ALVESTA 994 41 4.1 438 43,9 1 87 1 8.8 330 33.2 0 0,0 ÄLMHULT 1132 15 1,4 721 83.7 189 15,7 200 17.7 8 05 MARKARYD 717 40 5.5 527 73,5 89 12,4 81 8.5 0 0,0 VÄXJÖ 1 857 77 4.1 749 40,3 489 253 557 30.0 5 0.3 LJUNGBY 2444 148 6.1 1457 59,5 455 18.7 377 154 8 02 HÖGSBY 779 70 9.0 289 34,5 185 23,7 252 32,3 3 0.4 TORSÅS 1043 94 9,0 241 23,1 582 55,8 115 11.0 11 1,1 1 MÖRBYLÅNGA 3072 1084 348 782 25,5 754 24.5 447 14,5 25 0.8 1 HULTSFRED 1038 57 5.5 300 28.9 200 19,3 482 44.5 19 I 8 1 MÖNSTERÅS 1405 599 42,8 303 218 185 1 1 ,7 285 20.3 53 3.8 EMMABODA 483 19 3.9 257 53.2 63 13.0 142 29.4 2 04 KALMAR 2472 419 15,9 898 28,2 948 38,3 390 15.8 1 3.7 NYBRO 512 55 9.0 288 43 ,8 98 15.0 179 29.2 12 2 ,3 OSCARSHAMN 1878 130 5,9 389 196 888 47.3 480 25,5 1 1 3.8 VÄSTERVIK 4388 273 6.2 987 22,0 1851 42.2 1255 28.5 41 0,9 | VIMMERBY 1102 21 1.9 328 29,8 217 197 529 48.0 7 3.5 ; BORGHOLM 5589 1900 34,0 1322 23.7 1785 31,9 551 9.9 31 ?.6 ; GOTLAND 7904 1011 12,8 2524 31,9 2292 29,0 1795 22.7 281 3.8 | OLOFSTRÖM 337 5 1 .5 150 44,5 79 23,4 103 308 0 00 KARLSKRONA 4259 277 6,5 1578 37,0 1472 34,5 905 21 ,2 37 0,9 ' RONNEBY 2520 370 14.7 891 274 992 39,4 480 18,3 7 0.3 KARLSHAMN 1404 74 5.3 309 22,0 887 48,9 332 23,8 2 ,1 SÖLVESBORG 2582 1308 50.8 194 7.5 821 31 ,8 180 8.2 101 3 ,9 ÖSTRA GÖINGE 889 48 7.0 404 58,8 107 15,5 108 154 24 3.5 ÖRKELLJUNGA 1220 154 13,4 758 53.0 207 17,0 87 5.5 14 1.1 TOMELILLA 979 159 15,2 588 58.0 124 12,7 128 13,1 0 00 BROMÖLLA 252 88 28,0 81 23,3 35 13,4 95 35.8 2 08
SUMMA KOMMUNALT ENSKILT SOMMAR- TILLGÅNG UPPGIFT VATTEN VATTEN VATTEN SAKNAS SAKNAS
ANTAL ANTAL ANTAL ANTAL ANTAL ANTAL OSBY 70) 25 3,6 421 60,1 137 19,6 113 16,1 4 0.6 PERSTORP 224 4 1,8 122 54,5 62 27,7 36 16,1 0 0.0 KLIPPAN 822 203 24,7 366 44,5 144 175 103 12.5 6 0,7 ÅSTORP 232 13 5,6 94 40,5 77 33.2 26 1 1,2 22 9,5 BÅSTAD 3225 2131 66,1 652 20.2 352 10,9 50 1 ,6 40 1 ,2 KRISTIANSTAD 4722 1982 42.0 1436 304 950 20,1 234 5,0 120 2.5 SIMRISHAMN 2590 1039 40,1 1 175 454 298 1 1,5 76 2,9 2 0,1 ÄNGEU-IOLM 1513 604 39,9 565 37,3 236 15,6 105 6,9 3 0,2 HÄSSLEHOLM 2465 382 15,5 1410 57,2 390 15,8 278 1 1,3 5 0.2 SVALÖV 365 20 5,5 218 59,7 70 19,2 51 14,0 6 116 STAFFANSTORP 17 8 47,1 3 176 2 1 1,8 4 23,5 0 0.0 BURLÖV 9 0 0.0 1 11,1 0 010 0 00 8 88,9 VELLINGE 2608 1854 71,1 173 6,6 546 20,9 29 1,1 6 0,2 BJUV 61 21 344 17 27,9 7 115 14 230 2 3,3 KÄVLINGE 682 222 32,6 268 39,3 134 19,6 20 2,9 38 5.6 LOMMA 135 97 71,9 6 44 26 19.3 6 44 0 0.0 SVEDALA 177 52 29,4 80 45,2 27 15,3 17 96 1 0,6 SKURUP 445 291 654 84 18,9 56 12,6 13 2.9 1 0.2 SJÖBO 2106 223 10,6 1034 49,1 437 20,8 187 8,9 225 10,7 HÖRBY 1603 268 16,7 910 56,8 187 11.7 84 5,2 154 9,6 HÖÖR 2095 410 19.6 1145 54,7 412 19,7 125 6,0 3 0,1 MALMÖ 3031 857 28,3 12 0,4 1254 41 ,4 8 0,3 9CI) 29,7 LUND 640 166 25,9 315 49,2 101 15,8 56 8,8 2 0,3 LANDSKRONA 1602 191 1 1,9 204 12,7 888 554 25 1,6 294 184 HELSINGBORG 1360 169 12,4 59 4,3 596 43,8 19 1,4 517 38,0 HÖGANÄS 1404 932 664 162 11,5 220 15.7 71 5,1 19 14 ESLÖV 297 20 6.7 164 55,2 60 20,2 41 13,8 12 4,0 YSTAD 1839 563 30,6 398 21 ,6 335 18,2 1 18 6.4 425 23,1 TRELLEBORG 1695 1057 62 .4 260 15,3 258 15,2 76 4,5 44 2.6 HYLTE 748 10 I ,3 420 56,1 105 14,0 206 27,5 7 0,9 HALMSTAD 4978 1998 40,1 516 10,4 1470 29,5 179 3,6 815 164 LAHOLM 4473 2918 65,2 946 21 .1 407 9,1 197 44 5 0,1 FALKENBERG 4072 2363 58,0 471 1 1,6 351 8,6 581 143 306 7,5 VARBERG 5474 1239 22,6 1085 19,8 2240 40 .9 478 8,7 432 7,9 KUNGSBACKA 5324 1539 28,9 1319 24 ,8 1957 36 ,8 425 8.0 84 1,6 HÄRRYDA 2185 41 1,9 1141 52,2 651 29,8 351 16,1 1 00 PARTILLE 197 40 20,3 67 34.0 58 294 32 16,2 0 0.0 ÖCKERÖ 542 303 554 22 4,1 141 260 75 13,8 4 0,7 STENUNGSSUND 1841 115 6,2 661 35,9 816 44,3 243 13,2 6 0.3 TJÖRN 3935 296 7.5 1715 43.6 1508 38,3 392 10,0 24 0,6 ORUST 5152 481 9,3 1755 34,1 2181 42,3 642 12,5 93 1,8 SOTENÄS 2320 1090 47,0 242 104 803 34 ,6 163 7,0 22 0,9 MUNKEDAL 1039 22 2.1 397 38,2 350 33 ,7 264 254 6 0.6 TANUM 4616 566 12,3 1484 32,1 21 11 45,7 407 8,8 48 1,0 GÖTEBORG 6534 1283 19,6 858 13,1 2829 433 1 167 17,9 397 6,1 MÖLNDAL 718 40 5.6 356 49,6 188 26,2 130 18,1 4 0.6 KUNGÄLV 3262 76 2,3 1053 32,3 1468 45,0 581 17.8 84 2,6 LYSEKIL 3335 677 20,3 618 18,5 1578 47,3 304 9.1 158 4,7 UDDEVALLA 4275 58 14 1205 28,2 2187 51 ,2 785 184 40 0,9
SUMMA KOMMUNALT ENSKILT SOMMAR— TILLGÅNG UPPGIFT VATTEN VATTEN VATTEN SAKNAS SAKNAS
ANTAL ANTAL ANTAL ANTAL ANTAL ANTAL STRÖMSTAD 2511 383 14,7 750 28,7 1 1 19 42,9 327 125 32 12 DALS-ED 881 18 24 248 375 118 17.9 258 405 11 1,7 FÄRGELANDA 839 13 20 202 318 184 28,8 238 37.2 2 03 ALE 810 9 1,5 302 495 187 274 131 215 1 02 LERUM 1525 57 35 721 443 472 290 353 21 ,7 23 14 VÅRGÅRDA 550 2 04 228 41,1 145 284 158 28,7 19 35 TRANEMO 833 29 48 229 382 123 194 248 39,2 4 08 AUNGÅS 1523 39 24 535 392 445 274 482 29,7 21 1 3 BENGTSFORS 1 173 81 5,2 347 298 238 20,1 518 44.0 13 1.1 MELLERUD 1392 81 44 385 27,7 347 24,9 592 425 7 05 LILLA EDET 1023 11 1,1 433 423 379 37.0 184 18.0 15 18 MARK 2088 24 1 ,2 919 44,1 579 27.8 544 25,1 20 1 0 SVENLJUNGA 1 115 20 1.8 474 425 259 23,2 341 30,5 21 1,9 HERRLJUNGA 452 11 24 135 29.2 75 18,2 234 508 7 15 VÄNERSBORG 1873 21 1 ,3 382 22,8 874 40,3 595 35,5 1 0.1 TROLLHÄTTAN 723 5 0.7 252 35,2 278 385 173 23,9 5 07 BORÅS 3289 37 1.1 958 294 1048 31 ,8 1221 37.1 17 05 ULRICEHAMN 1520 30 2.0 507 39,9 371 24,4 508 334 4 03 ÅMÅL 925 24 2,8 270 29,2 218 234 411 444 4 04 GRÄSTORP 197 1 05 88 44.7 35 17,8 57 34.0 5 3,0 ESSUNGA 188 2 1,1 91 484 38 19,1 54 28.7 5 2,7 MULLSJÖ 531 20 3.8 175 33,0 195 38.7 119 22,4 22 4.1 HABO 853 58 8.7 191 28,8 202 305 178 28,8 34 5.1 KARLSBORG 1025 55 5,4 355 34,7 357 34,8 249 243 8 0,8 GULLSPÅNG 724 30 4.1 239 33,0 212 29,3 239 330 4 08 VARA 500 21 4.2 259 51 .8 1 19 23.8 99 19,8 2 04 GÖTENE 948 18 1.9 379 40.0 25 26,9 280 29,5 15 1 .7 TIBRO 713 39 55 195 273 308 42,9 170 23,8 3 04 TÖREBODA 747 13 1,7 288 38,3 215 28,8 225 30,1 8 1,1 MARIESTAD 1 195 87 7,3 317 26,5 333 27,9 453 37,9 5 04 LIDKÖPING 1912 79 4,1 471 24,5 854 34.7 853 34.2 45 24 SKARA 495 14 2.8 215 434 131 25.5 13 28,9 2 04 SKÖVDE 1127 18 14 310 27.5 222 19.7 373 33,1 205 183 HJO 578 53 10,9 147 254 141 244 218 37,7 9 1.8 TIDAHOLM 558 25 4.5 230 41 .2 155 27,8 140 25.1 8 1,4 FALKÖPING 897 15 1 .7 382 42,5 218 24,3 259 30.0 13 1 4 KIL 957 18 1.9 319 333 285 29,9 329 344 5 05 EDA 928 24 2,8 298 32,1 149 15,1 452 48.7 5 05 TORSBY 2250 125 5.5 1075 47,8 280 124 743 32,9 38 1 8 STORFORS 927 5 05 174 18,8 259 29.0 479 51 ,7 0 0.0 HAMMARÖ 578 5 0.7 94 13,9 148 21 ,5 404 59.8 29 43 MUNKFORS 155 83 40,8 37 23,9 15 9,7 40 25,8 0 00 FORSHAGA 558 17 3.0 121 21 .7 95 17,0 325 58,2 0 00 GRUMS 784 23 2,9 154 19,5 248 314 358 454 5 08 ÅRJÄNG 1741 18 1.0 588 33,8 398 22,9 721 414 15 0,9 SUNNE 1745 90 5,2 731 41 .9 371 21 ,2 550 315 4 02 KARLSTAD 2553 29 1,1 505 19.8 722 28.3 1279 50,1 18 0,7 KRISTINEHAMN 2157 9 04 341 15,8 582 27,0 1207 55,0 18 0.8 FILIPSTAD 1 158 23 20 353 305 243 21 0 538 485 1 0.1
SUMMA KOMMUNALT ENSKILT SOMMAR- TILLGÅNG UPPGIFT VATTEN VATTEN VATTEN SAK NAS SAKNAS
ANTAL ANTAL ANTAL ANTAL ANTAL ANTAL HAGFORS 1583 1 14 7.2 439 27,8 330 20,9 695 440 2 0,1 ARVIKA 2443 37 1,5 567 23,2 666 27,3 1159 474 14 0,6 SÄFFLE 1718 6 0,3 316 184 370 21,5 1014 59,0 12 0,7 LAXÅ 717 9 1,3 164 22,9 280 39,1 263 36,7 1 0.1 HALLSBERG 1(I)4 17 1 .7 270 26,9 263 26,2 454 45,2 0 0,0 DEGERFORS 720 9 1,3 141 19,6 213 29,6 355 49,3 2 0,3 HÄLLEFORS 1284 35 2,7 269 210 415 32,3 548 42,7 17 1,3 LJUSNARSBERG 931 54 5,8 356 38.2 21 1 22,7 298 320 12 1 ,3 ÖREBRO 5336 236 44 1493 28,0 1589 29,8 1955 36,6 63 1,2 KUMLA 227 8 3,5 85 374 54 23,8 80 35,2 0 0,0 ASKERSUND 2024 208 10,3 445 220 645 31 ,9 703 34,7 23 1,1 KARLSKOGA 902 4 04 153 170 227 25,2 495 54,9 23 2,5 NORA 1 140 30 2,6 386 33,9 410 360 314 27.5 0 0,0 LINDESBERG 2064 138 6,7 681 330 554 26,8 678 32.8 13 0,6 SKINNSKATTEBER 1228 32 2,6 371 30,2 489 39,8 328 26.7 8 0,7 SURAHAMMAR 355 12 3.4 94 26,5 55 15,5 189 532 5 1,4 HEBY 1803 46 2,6 749 415 561 31,1 443 24,6 4 0,2 KUNGSÖR 461 7 1,5 103 22,3 133 28,9 218 47,3 0 0,0 HALLSTAHAMMAR 225 16 7,1 72 32,0 63 280 72 32,0 2 0.9 NORBERG 574 35 6,1 191 33,3 161 280 185 32,2 2 03 VÄSTERÅS 3871 457 1 1 ,8 884 22,8 1 130 29,2 1394 360 6 0,2 SALA 1943 75 3,9 631 32,5 619 31,9 551 284 67 34 FAGERSTA 770 29 3,8 246 31 ,9 237 30,8 257 334 1 0,1 KÖPING 1512 127 8.4 334 22,1 566 37,4 482 31 ,9 3 0,2 ARBOGA 942 61 6,5 313 33,2 258 27,4 310 32,9 0 0,0 VANSBRO 1546 1 16 7,5 321 20,8 202 13,1 898 58,1 9 06 MALUNG 5878 1409 24 ,0 240) 40,8 394 6,7 1590 27,1 85 I ,4 GAGNEF 2301 482 20,9 299 13,0 421 18,3 1072 46,6 27 1,2 LEKSAND 3533 812 23,0 924 26,2 525 14,9 1253 35,5 19 0,5 RÄTTVIK 2391 385 16,1 799 33,4 413 173 776 32,5 18 0,8 ORSA 1151 166 144 324 28,1 149 12,9 498 43,3 14 1,2 ÄLVDALEN 3912 873 22,3 1255 32,1 262 6,7 1460 37,3 62 1,6 SMEDJEBACKEN 2111 190 9,0 548 26,0 552 26,1 805 38,1 16 0,8 MORA 4006 601 15,0 636 15,9 558 13,9 21 18 52,9 93 2,3 FALUN 3855 161 4,2 879 22,8 920 23,9 1888 49,0 7 0,2 BORLÄNGE 1727 227 13,1 217 12,6 414 24,0 859 49.7 10 0,6 SÄTER 1499 110 7,3 286 19,1 405 27,0 696 464 2 0,1 HEDEMORA 1574 152 9,7 355 22,6 440 280 604 384 23 1,5 AVESTA 1408 141 10,0 410 29,1 435 30,9 410 29,1 12 0,9 LUDVIKA 2295 227 9,9 582 25,4 752 32.8 706 30,8 28 1 ,2 OCKELBO 1 136 64 5,6 299 26,3 257 22,6 491 43,2 25 2,2 HOFORS 817 18 2,2 187 22,9 239 29.3 360 44,1 13 1,6 OVANÄKER 1559 51 3,3 301 19,3 368 23,6 834 53,5 5 0,3 NORDANSTIG 2153 71 3,3 484 22,5 858 39,9 668 31 ,0 72 3,3 LJUSDAL 3456 244 7,1 1035 29,9 768 22,2 MG) 405 9 0,3 GÄVLE 4366 1 72 3,9 894 20,5 1264 290 1994 45,7 42 1 ,0 SANDVIKEN 2687 92 34 484 180 764 28,4 1284 47.8 63 2,3 SÖDERHAMN 3719 224 6,0 672 18,1 1080 29,0 1637 440 106 2,9 BOLLNÄS 2724 176 6,5 836 30,7 723 26,5 976 35 ,8 13 0,5
VATTEN VATTEN VATTEN SAKNAS SAKNAS HUDIKSVALL 4,8 1001 20,9 1403 ÅNGE 75 5,7 354 28,9 312 TIMRÅ 48 3.7 285 20.5 589 HÄRNÖSAND 53 22 420 17,3 1241 SUNDSVALL 288 44 989 18,2 3032 KRAMFORS 344 508 15.5 1353 SOLLEFTEÅ 195 90 507 233 522 ÖRNSKÖLDSVIK 344 5.9 878 17.7 2522 RAGUNDA 1 12 1 1.1 259 258 222 BRÄCKE 55 38 383 19.7 468 KROKOM 323 120 814 22,8 498 STRÖMSUND 183 5,9 780 24.7 571 ÅRE 757 194 1420 38,4 435 BERG 370 10.5 1353 38.9 583 HÄRJEDALEN 2032 29.7 1987 29,1 583 ÖSTERSUND 71 3,4 331 15,9 NORDMALING 44 3.2 150 10.8 509 BJURHOLM 9 2.3 72 18.8 VINDELN 35 4.0 18.3 ROBERTSFORS 7.8 175 1 1.2 NORSJÖ 19 2,8 83 11,3 MALÅ 7 2.4 84 22.1 STORUMAN 14,3 29,8 SORSELE 87 10.8 23.3 DOROTEA 25.3 22.3 VÄNNÄS 12 2.2 16,1 VILHELMINA 98 3,6 223 ÅSELE 27 4,7 21,5 UMEÅ 3,0 94 LYCKSELE 54 4.3 14.3 SKELLEFTEÅ 33 10,1 ARVIDSJAUR 41 4,1 1 15.2 ARJEPLOG 74 8.8 15.1 JOKKMOKK 20 1.9 12.7 ÖVERKALIX 82 9,5 21 ,3 KALIX 155 7.2 8,5 ÖVERTORNEÅ . 13.8 PAJALA 97 20,8 GÄLUVARE 8.1 9,3 ÄLVSBYN 8,1 1 17 LULEÅ 2,3 9,4 PITEÅ 8.8 7.4 BODEN 3,9 11,8 HAPARANDA , 4.7 KTRUNA 4.8 10.5
Tabell Typ av vattenförsörjning för folkbokförda invånare inom kommunerna enligt VAV 1992
W--— VATTEN VATTEN
Antal Antal % Antal % Upplands-Väsby 35855 3401) 94,8 1855 5.2 Vallentuna 22726 183113 80,5 4426 19,5 Österåker 31323 27% 862 4323 13,8 Värmdö 24396 18103 74 ,2 6296 25,8 Jörtölla 57482 57336 99,7 146 0,3 Ekerö 2000) 157112 78,5 430) 21 ,5 Huddinge 74829 735CXJ 982 1329 1 ,8 Botkyrka 69639 6900) 99,1 639 0.9 Salem 12808 1220) 95,3 608 4,7 Haninge 64166 634CD 98,8 766 1,2 Tyresö 348CD 328m 94,3 200) 5,7 Upplands-Bro 20224 18115 896 2109 10,4 Täby 57321 568lI) 99,1 521 0,9 Danderyd 27794 27809 1001 -15 0.1 Sollentuna 52434 52185 99.5 249 0,5 Stockholm 684469 68000) 99.3 4469 0.7 Södertälje 81765 71150 87,0 10615 130 Nacka 66104 61627 93,2 4477 6,8 Sundbyberg 30715 30710 1000 5 00 Solna 52829 52731 99,8 98 02 Lidingö 38132 37853 99,3 279 0,7 Va>d'1o|m 7003 5675 810 1328 190 Norrtälje 48406 29095 60,1 1931 I 39,9 Sigtuna 32202 27762 86,2 4440 13 ,8 Nynäshamn 22402 18395 82,1 4007 17,9 Habo 16215 1490) 91,9 1315 8,1 Älvkarleby 9372 9011) 96,0 372 40 Tierp 20259 12723 62,8 7536 372 Uppsala 174597 148445 85,0 26152 150 Enköping 35908 25260 70 ,3 10648 29,7 Östhammar 22314 14750 66,1 7584 33,9 Vingåker 9974 Gnesta 9509 7293 76,7 2216 233 Nyköping 48095 3860”) 80.3 9495 19,7 Oxelösund 12485 1 2353 98,9 132 1 ,1 Flen 17316 1290) 745 4416 25,5 Katrineholm 33102 2720) 82,2 5902 17,8 Eskilstuna 98570 8200) 83,2 16570 1 6 ,8 Strängnäs 27947 21850 78,2 6097 21 .8 Trosa 9894 9470 95,7 424 43 Ödeshög 5974 4700 78,7 1274 213 Ydre 4339 2425 65,9 1914 44,1 Kinda 10547 690) 65,4 3647 34,6 Bomolm 5703 4225 74,1 1478 25,9
W-—— VATTEN% VATTEN% Antal Antal Antal Åtvidaberg 12686 10100 Finspång 23150 19347 836 3803 164 Valdemarsvik 8872 6432 72,5 2440 27,5 Linköping 126394 1 139(XJ 90,1 12494 9,9 Norrköping 120787 1 106(D 91 ,6 10187 8,4 Söderköping 13642 1011) 73 .3 3642 26.7 Motala 42265 35911) Vadstena 7655 6030 , Mjölby 2630) 2150) 81 .7 480) 18,3 Aneby 720) 4670 64.9 2530 35,1 Gnosjö 9782 72111 73 ,6 2582 264 Gislaved 29388 2340) 796 5988 20,4 Vaggeryd 12409 9493 765 2916 23,5 Jönköping 112789 101511) 900 11289 10,0 Nässjö 30799 25411) 82 5 5399 17,5 Värnamo 31372 25110 Sävsjö 121 19 90(IJ Vetlanda 27938 22842 81 ,8 5096 18,2 Eksjö 18224 146111 80,1 3624 19,9 Tranäs 17838 154£D Uppvidinge 10485 Lessebo 9051 8111) 89,5 951 10,5 Ungsryd 14509 7550 520 6959 48,0 Alvesta 19749 Älmhult 16037 Markaryd 10736 7524 70.1 3212 29,9 Växjö 70891 60030 84.7 10861 153 Ljungby 27683 19490 70,4 8193 29,6 Högsby 7049 4885 69,3 2164 30.7 Torsäs 8029 450) 56 .0 3529 44,0 Mörbylånga 13794 10760 780 3034 22.0 Hultsfred 16872 Mönsterås 13294 10636 Kalmar 56837 . Nybro 20837 165111 79,2 4337 20.8 Oskarshamn 27123 Västervik 39791 . , Vimmerby 16050 1 1400 71 ,0 4650 29,0 Borgholm 1 1638 930) 79,9 2338 20.1 Gotland 57577 Olofström 14990 Karlskrona 59395 . Ronneby 29185 26169 89,7 3016 10.3
Emmaboda
Karlshamn 31312 29200 93,3 21 12 6.7 Sölvesborg 16410 14520 885 1890 11.5 Östra Göinge 15106 11430 75.7 3676 24,3 Örkelljunga 9770
Tomelilla 12566 8712 69,3 3854 30.7
W-—— VATTEN% VATTEN% Antal Antal Antal
Bromölla 12688 106(I) Osby 13741 10400 Perstorp 7491 6350 84,8 1 141 15.2 Klippan 16444 13000 79,1 3444 20,9 ktorp 131 76 12711) 9674 476 3,6 Båstad 14039 86CD Kristianstad 72817 52603 Simrishamn 20383 15965 Ängelholm 35246 2590) 73,5 9346 265 49616 41380 12972 8348 Staffanstorp 17850 1500) Burlöv 14498 14230 98.2 268 1 ,8 Vellinge 28505 244(X) 85,6 4105 144 Bjuv 14424 13250 91,9 1174 8,1 Kävlinge 23860 1861'0 78,0 5260 22.0 17325 1710) Svedala 17840 1550) Skurup 13799 13610 Sjöbo 16544 121(IJ 73.1 4444 26.9 Hörby 13746 880.) 64.0 4946 36.0 13308 1 1300 236709 23560) 92005 8700) 36162 35011) Helsingborg 1 10591 1053G) . Höganäs 23042 21370 92 ,7 1672 7,3 Eslöv 28255 22610 Ystad 25451 22003 Trelleborg 36879 295110 80,0 7379 20.0 Hylte 1 107
81066 740(I) Laholm 23043 15474 . Falkenberg 38293 2750) 71 .8 10793 28.2 Varberg 50489 4020) 79.6 10289 20,4 Kungsbacka 57235 48495 84.7 8740 15,3 Härryda 27921 214111 76,6 6521 234 Partille 31078 30278 Öckerö 11324 11 130 . Stenungsund 19417 12500 644 6917 35,6 14419 9950 14930 8070 9917 8250 Munkedal 11 103 6720 Tanum 12366 72(D Göteborg 433783 4226& 974 1 1 183 2.6 Mölndal 52424 48351 92 .2 4073 7.8 Kungälv 34780 250113 71,9 9780 28,1 Lysekil 15371 12990 845 2381 15,5 Hässleholm Svalöv Lomma Höör Malmö Lund Landskrona Halmstad Tjörn Orust Sotenäs
KOMMUNAL/ENSKILD VATTENFORSORJNING W-_— VATTEN% VATTEN% Antal Antal Antal 36000
Uddevalla Strömstad 87m Dals-Ed 370) . Färgelanda 7567 4250 56,2 3317 43,8 Ale Lerum 27030 Vårgårda 10474 48& 45.8 5674 54,2 Tranemo 12470 9775 784 2695 21 ,6 Bengtsfors 1 181 1
Mellerud Lilla Edet 720) Mark 2240) Svenljunga 1 1303 6560 58,0 4743 42,0 Herrljunga 9743 5301 54 A 4443 45,6 Vänersborg 36463 29380 80.6 7083 19,4 Trollhättan 51671 46130 89.3 5541 10,7 Alingsås 34098 26405 77 .4 7693 22 ,6 Borås 90150 Ulricehamn 1 540) Arhal 13386 11500 85.9 1886 14.1 Grästorp 6182 2730 44,2 3452 55,8 Esunga 6134 2850 46.5 3284 53.5 Mullsjö 7450 6430 86.3 1020 13 .7 Habo 9540 7480 78,4 2060 21 ,6 Karlsborg 8084 7048 87,2 1036 12,8 Gullspång 6436 4650 72,2 1786 27,8 Vara Götene Tibro Töreboda Mariestad Lidköping 36294 2500) 68,9 1 1294 31 .1 Skara Skövde Hjo ' Tidaholm 13265 990] 74,6 3365 25,4 Falköping 31945 24500 76,7 7445 23 .3
6813
Torsby Storfors Hammarö
Munkfors , Forshaga 12408 1 1 105 89,5 1303 10,5 Grums 10343 8090 78 ,2 2253 21 ,8 Årjäng 10118 4550 45.0 5568 550 Sunne Karlstad Kristinehamn
Filipstad Hagfors Arvika Säffle Laxå
Hallsberg Degerfors Hällefors
Ljusnarsberg Örebro
Kumla Askersund Karlskoga
Nora Undesberg Skinnskatteberg Surahammar Heby Kungsör Hallstahammar Norberg Västerås
Sala
Fagersta Köping Arboga Vansbro Malung Gagnef Leksand Rättvik Orsa Älvdalen
Smedjebacken Mora
Falun Borlänge Säter
Hedemora
Avesta Ludvika Ockelbo Hofors
Ovanåker
27012 13224 15859
1 7973 7339 16628 1 1630 9026 6488
123152
18812 12302
33430
10635
24846
5377 11404 13876 8615 16485 6718
1 20895 22240
13670
26303
1 4557 7878
1 1 501 1 0536 1 5250 1 1423 7358 8358 1 33 1 8
20920 54653 47299
11917 16922
24540 28678
6491 11876 13446
Antal
125G)
6114 12500 1050) 7300 5860
10430)
1 SCIIJ 8233 3 1 90) 820) 201 50 3858 1 0708 8611) 7382 1 5076 5810
134CD
21880 13OCD
9384 10635 760)
4451) 7450
W SUMMA KOMMUNALT ENSKILT VATTEN% VATTEN%
Antal
78.8
83.3 75.2 90.3 80.9 90.3 84,7 79,7 66,9 95,4 77,1 81 .1 71 .8 93,9 62,0 85,7 91 .5 86,5
98,0 83,2 89 .3
78.3 89.1 69.7 66.5
94.1 62.5
Antal
3359 21 .2
1225 16,7
4128 24.8 1130 9,7 1726 19,1 628 9,7 18852 15.3 3812 20,3 4069 33,1 1530 4.6 2435 22,9 4696 18,9 1519 28,2 696 6.1 5276 38,0 1233 14,3 1409 8.5 908 13,5
270 2,0 4423 16,8 1557 10,7 2501 21,7 1 152 10,9 4615 30.3 3823 33,5
2799 5,9 4467 37.5
Nordanstig 1 1403 6540 57,4 4863 42,6 Ljusdal 21122 1660) 78,6 4522 21 ,4 Gävle 89199 8630) 96.7 2899 3 ,3 Sandviken 3950) 35762 90,5 3738 9.5 Söderhamn 29571 275113 93,0 2071 7,0
W-—— VATTEN% VATTEN%
Bollnäs 28150 2170) 77,1 6450 22,9 Hudiksvall 38641 2900) 750 9641 25,0 Ånge 1 2442 92CD 73,9 3242 26.1 Timrå 18756 1550) 826 3256 17,4 Härnösand 27526 25375 92.2 2151 7,8 Sundsvall 94337 82511) 875 1 1837 12,5 Kramfors 24081 181 15 752 5966 24,8 Sollefteå 24550 2110] 85.9 3450 14,1 Örnsköldsvik 59141 51349 86,8 7792 13.2 Ragunda 6867 4503 65,5 2367 34,5 Bräcke 8557 4811) 56.1 3757 43,9 Krokom 1470) 9254 630 5446 37.0 Strömsund 1590) 12850 80,8 3050 19,2 Are 9941 7100 714 2841 28,6 Berg 8648 4992 57,7 3656 42 .3 Härjedalen 12358 10421 843 1937 15,7 Östersund 59020 527111 89,3 6320 10,7 Nordmaling 8187 Bjurholm 2909 1211) 413 1709 58.7 Vindeln 6621 3950 59.7 2671 40.3 Robertsfors 7835 710) 906 735 9,4 Norsjö 5313 4211) 79,1 1 1 13 20,9 Malå 4126 3160 76,6 966 23,4 Storuman 7731 4984 64.5 2747 35,5 Sorsele 3525 Dorotea 3756 2490 66.3 1266 33,7 Vännäs 8771 6311 71 ,8 2471 28,2 Vilhelmina 8409 680) 80,9 1609 19,1 Åsele 4049 3346 826 703 1 74 Umeå 94925 90453 95,3 4472 4,7 Lycksele 14157 1230) 86,9 1857 13,1 Skellefteå 75744 675CD 89,1 8244 10,9 Arvidsjaur 7966 6950 87,2 1016 12,8 Arjeplog 3723 3060 82,2 663 17.8 Jokkmokk 6595 4911) 74,3 1695 25,7 Överkalix 4718 3895 82,6 823 17,4 Kalix 19253 1770) 91 ,9 1553 8,1 Övertorneå 6234 5950 95,4 284 4.6 Pajala 8407 5490 65,3 2917 34.7 Gällivare 22382 22OCX) 98,3 382 1,7 Älvsbyn 9497 7818 823 1679 1 7,7 Luleå 68945 64158 93.1 4787 6.9 Piteå 40785 37562 92.1 3223 7,9 Boden 30513 2840) 93,1 2113 6,9 Haparanda 10911 10503 96,3 408 3,7 Kiruna 26224 25070 956 1 154 4,4
t . l-t'. . titt-
IQ Ull
_. _l ___?1 __:J
SGU.
WWW
HYDROGEOLOGISKA UNDERSOKNINGSMETODER
Bakgrundsbeskrivning till grundvattenutredningen (M 1993:15), "Förbättrad hushållning med grundvatten".
w-"ufJ'HIL'IFEEI-II'FT -_._.,|..'-,- 'In ...,.._ _. ..
[l:—lihll1l-I-rlln u_ ll."-
5. Befintligt underlagsmaterial för hydrogeologiska bedömningar
5.1. Befintligt kartmaterial
5.2. Tillgänglighet av befintliga rapporter och utredningar
5 .3 . Tillgänglighet av övrig nödvändig information
6. Kostnader för olika hydrogeologiska bedömningar
14
14
15
15
15
16
18
20
20
23
23
24
25
HYDROG EOLOGIS KA UNDERSÖKNINGSMETODER
1. Sammanfattning
Grundvattnet förekommer på olika sätt i sand- och grusavlagringar, i kristallina bergarter som graniter och gnejser och i sedimentära bergarter som sandstenar och kalkstenar. Detta innebär att man måste tillgripa olika undersökningsmetoder i de olika fallen. Valet av undersökningsmetod är även beroende av hur stora grundvattenbehoven är och hur mycket som är känt från tidigare undersökningar på platsen.
En hydrogeologisk undersökning inleds vanligen med en inventering och sammanställning av tillgängliga hydrogeologiska, jordarts- och berggrunds geologiska samt geofysiska kartor och vanliga topografiska kartor. Dessutom sammanställs data från tidigare utförda undersökningar. Sådana data finns tillgängliga i SGUs brunnsarkiv, rapportarkiv och kemiarkiv samt i arkiv hos kommuner, länsstyrelser och vattendomstolar. Dessutom finns arkiv på konsultföretag och eventuellt andra företag.
Redan genom studier av befintligt underlagsmaterial kan översiktliga, hydrogeologiska bedömningar göras avseende grundvattentillgångar och grundvattenkvalité.
Sedan detta är gjort får man överväga vilka slag av geofysiska mätmetoder som kan behöva användas för att t.ex. identifiera bästa lägen för undersökningsborrningar och brunnsborrningar, eller för att undersöka risker för salt grundvatten.
Den viktigaste fasen i de hydrogeologiska undersökningarna ligger i provpumpningar och utvärdering av provpumpningar. Med ledning av förhållandevis enkla, men väl utförda provpumpningar kan man till rimliga kostnader göra beräkningar av konsekvenserna av olika stora grundvattenuttag vad gäller påverkan på andra brunnar, inverkan av olika långa torrperioder, vattenkvalitetsvariationer etc.
Man kan uppdela de hydrogeologiska undersökningsmetodema i olika ambitionsnivåer.
Ambitionsnivå 1, studier av tillgängliga hydrogeologiska och geologiska kartor samt av uppgifter från SGUs brunnsarkiv samt andra arkiv och databaser. Detta kan ge sådan information att man kan avgöra om det överhuvud taget är möjligt att erhålla de grundvattenvolymer som önskas.
Ambitionsnivå 2. studier enligt 1. utökade med vattenbalansberäkningar och beräkningar av tillgängliga grundvattenmagasin. Detta ger information om hur stora grundvattenförekomsterna är och vilka kritiska frågor som kan behöva utredas närmare.
Ambitionsnivå 3, studier enligt 1. och 2. utökade med undersökningar som gäller vattenkvalité samt provpumpningar med hydrauliska beräkningar. Detta ger konkret information om konsekvenserna av vattenuttag bl.a. avseende:
- Faktiska uttagsmöjligheter
- Vattenkvalité
- Eventuell påverkan på kringliggande brunnar - Möjligheter till beräkningar av konsekvenserna av olika långa torrperioder. ökade eller minskade grundvattenuttag m.m.
2. Allmänt om hydrogeologiska undersökningsmetoder
Generellt kan sägas att valet av hydrogeologiska undersökningsmetoder. eller metoder för att undersöka grundvattenförekomsterna. såväl vad avser kvantitet som kvalitet beror på vattenbehovets storlek och på de givna geologiska förutsättningarna på platsen samt på eventuellt tillgängligt material från tidigare gjorda undersökningar (kartor, rapporter, befintliga brunnar. vattenanalyser m.m.). Olika tillvägagångssätt måste tillämpas beroende på om man avser att utnyttja grundvatten i lösa jordlager (t.ex. sand- och grusavlagringar), i det kristallina urberget (t.ex. gnejs och granit) eller i lagrade sedimentära bergarter (t.ex. sandsten och kalksten).
Vanligen inleds en hydrogeologisk undersökning med en inventering av tidigare utförda rapporter samt tillgängligt kartmaterial, såväl vanliga topografiska kartor som hydrogeologiska. jordartsgeologiska, berggrundsgeologiska och geofysiska kartor.
I inledningsfasen för en hydrogeologisk undersökning ingår även utsökning av data på brunnar i området som registrerats i SGUs brunnsarkiv och vanligen även kompletterande inventering av brunnar i fält.
När befintliga data sammanställts kan nödvändiga, kompletterande undersökningar vidtas.
Föreliggande beskrivning av hydrogeologiska undersökningsmetoder avser i första hand frågori samband med enskild vattenförsörjning. Dessa metoder kan emellertid tillämpas även i många andra sammanhang t.ex. miljökonsekvensbeskrivningar i samband med sådana anläggningar som:
— nya vägar och jämvägar - flygplatser — miljöfarliga industrier - bergtäkter och grustäkter — avfallsdeponier
- etc.
2.1 . Geofysiska undersökningsmetoder
För att i ett visst område finna de största grundvattentillgångarna utnyttjas vanligen olika geofysiska undersökningsmetoder. De olika metoderna bygger på att större mängder grundvatten i regel förekommeri särskilda strukturer i jord och i berg. Dessa strukturer har fysiska egenskaper som skiljer sig från omgivande geologiska bildningar på ett mer eller mindre markant sätt. De vanligen använda geofysiska metoderna utnyttjar variationer i följande egenskaper och benämns efter dessa.
- Morfologiska - Elektriska
- Magnetiska — Seismiska
— Gravimetriska
2.1.1. Morfologiska metoder
Av markytans former kan man ofta dra många slutsatser om förekomsten av grundvatten, t.ex. av isälvsavlagringarnas rygg— eller åsforrn och av hur branta sluttningarna är i en sprickdal. Att studera markytans morfologi är en av de första åtgärderna när man söker efter grundvatten i ett område.
Ikristallin berggrund. urberg t.ex. granit och gnejs, förekommer grundvattnet egentligen endast praktiskt tillgängligt i sprickor. Ur sprickfritt berg kan man inte tillgodogöra sig något vatten. Detta innebär att man för att erhålla större mängder grundvatten i urbergsområden måste hitta större, vattenförande sprickor eller sprickzoner.
De morfologiska metoderna innebär att man i urbergsområden försöker identifiera större sprickzoner genom att många mer eller
mindre raka och långsträckta svackor och dalstråk av vittring och erosion preparerats fram just därför att sprickigt och trasigt berg är mindre rnotståndskraftigt än sprickfritt berg. Ju brantare dalsidorna är desto lättare är det att definiera sprickzonens läge.
I sedimentär berggrund har förekomsten av sprickzoner och förkastningar också stor betydelse, dock inte lika stor som i urbergsområden. Detta beror på att män ga sedimentära bergarter t.ex.sandstenar och kritkalkstenar har en betydande. vattenförande porositet, vilket det kristallina urberget inte har.
Vad gäller prospekteringen efter grundvatten i jordlagren har t.ex. de från grundvattensynpunkt synnerligen viktiga isälvsavlagringarnas, rullstensåsamas. morfologi mycket stor betydelse för att lokalisera bästa uttagsplatser för grundvatten. Morfologiskt beroende har även förekomsten av löst packad, och ofta förhållandevis starkt vattenförande så kallad läsidesrnorän som avlagrats på läsidan av ett höjdområde i förhållande till inlandsisens rörelseriktning.
De morfologiska studierna är vanligen utgångspunkt för vidare geofysiska mätningar med mer kostsamma metoder.
2.1.2. Elektriska metoder
Vid elektriska mätningar sänds likström via elektroder ner i jordlagren och berggrunden. Strömmen ger på markytan potentialer som mäts med andra elektroder. Olika jordarter och olika bergarter har olika elektrisk ledningsförmåga, viket kan registreras med dessa mätningar.
Elektriska metoder kan användas för att lokalisera t.ex. vattenförande sprickor i urberg, därför att en vattenförande sprickzon är mer elektriskt ledande än omgivande berggrund (geoelektrisk profilering).
Elektriska metoder kan också användas för att identifiera olika jordarter eller bergarter med olika grundvatteninnehåll och skilda elektriska ledningsförrnågor i en sedimentär, mer eller mindre horisontellt skiktad. lagerserie (geoelektrisk sondering).
Senare mätresultat tyder nu på att man även kan använda geoelektriska sonderin gar för att mäta djupet till salt grundvatten i urbergsområden.
2.1.3. Magnetiska metoder
Magnetiska metoder kan i vissa fall utnyttjas som en indirekt metod för att prospektera efter grundvatten. Vissa bergarter, t.ex. diabasgångar innehåller vanligen större mängder av mineralet
magnetit än vad andra bergarter gör, t.ex. gnejs och granit eller de sedimentära bergarterna sandsten, kalksten och lerskiffer. Diabasgångar är stelnad magma. Magma har för många hundra millioner år sedan från djupt liggande magmakammare trängt upp i stora sprickor i jordskorpan och sannolikt försett dåtida vulkaner med lava och aska. Diabasgångama är vanligen några meter till några tiotal meter breda och ofta mycket långsträckta. De är i allmänhet mycket långsträckta. I Skåne förekommer sålunda ett mycket stort antal diabasgångar som i nordväst — sydöstlig riktning genomsätter hela landskapet från kust till kust. Även i andra delar av landet förekommer lika långsträckta diabasgån gar.
Diabasgångar är således alltid indikationer på stora sprickzoner. Det är emellertid inte diabasen som bergart som är vattenförande utan dess uppspruckna sidokontakter mot omgivande bergarter.
Diabasens höga magnetithalt kan detekteras med ett instrument som kallas magnetometer. Med sådana instrument kan man göra mätningar såväl på marken som från flygplan. Vid SGUs flygbuma mätningar utförs magnetiska mätningar vars resultat sammanställs till flygmagnetiska kartor. Diabas gån garna framträder vanligtvis mycket väl på dessa flygmagnetiska kartor. Se SGUs kartkatalog för information om tillgängligheten av dessa kartor.
Magnetiska mätningar kan i första hand utnyttjas för lokalisering av vattenförande sprickor i kontakten mellan diabasgångar och sidoberget. I vissa fall kan de även användas för lokalisering av vattenförande sprickzoner där en i bergarten ursprungligen hög magnetithalt har reducerats genom oxidation av magnetiten i sprickzonen.
2.1.4. Elektromagnetiska metoder
För grundvattenprospektering används huvudsakligen två olika instrument som bygger på elektromagnetiska metoder. Det ena är VLF—instrument, som utnyttjar radiovågor, och det andra är georadar, som utnyttjar radarvågor. Radio- och radarvågor är elektomagnetiska vågor vilka kan uppdelas i elektriska och i magnetiska komponenter.
VLF-instrumentet, utnyttjar radiovågor inom VLF-bandet (Very Low Frequency i detta fall 10 - 25 Hz) utsända från en mycket avlägsen radiosändare. Sådana radiovågor. med låg frekvens och stor våglängd, har förmåga att tränga djupt ner i berggrunden, Om dessa radiovågor träffar en elektriskt ledande bildning i berggrunden, t.ex. en långsträckt, brant stupande, vattenförande sprickzon, uppstår genom induktion sekundära radiovågor. Med hjälp av VLF-instrumentet, som är en radiomottagare, kan man med förhållandevis enkla mätningar således lokalisera läget för en sådan bildning.
VLF-mätningar kan i första hand utnyttjas för lokalisering av större. vattenförande sprickzoner, särskilt i urbergsområden.
Georadarmätnin gar utnyttjar egna utsända elektrornagnetiska vågor (50 — 1 000 MHz), som reflekteras från gränsytor där dielektricitetskonstant och elektrisk ledningsförmåga står i kontrast till omgivningen.
Georadannätningar ger information om lagringsstrukturer. grundvattenytans läge och underliggande bergyta i första hand i sand— och grusavlagringar.
2.1.5. Seismiska metoder
Vid mätningar med seismiska metoder utnyttjas det förhållandet att ljudhastigheten i olika jordarter och olika bergarter är olika hög. Som exempel kan nämnas att ljudhastigheten är ca 800 m/s i torr sand, 1 500 m/s i grundvattemnättad sand, 2 200 m/s i morän. 3 000 m/s i sandsten och 5 000 — 6 000 m/s i urberg. I sprickzoner i urberg är ljudhastigheten 2 500 — 3 500 m/s.
Med seismiska mätningar kan man få information om jordarts— och bergartstyp, jordartemas mäktighet, sprickzoneri berggrunden och i vissa fall grundvattenytans läge.
2.1.6. Gravimetriska metoder
Gravimetriska mätningar bygger på att olika bergarter har olika täthet. Gravimetriska mätningar har hittills i första hand utnyttjats för att i jordtäckta och i övrigt dåligt kända områden lokalisera bergartsgränser som samtidigt skulle kunna vara uppspruckna i kontakten.
Gravimetriska mätningar utnyttjas mycket sällan i vårt land för grundvattenprospektering.
På senare tid har det rapporterats att man med gravimetriska precisionsrnätningar skulle kunna bestämma jordlagrens mäktighet. Detta skulle kunna utnyttjas för bestämning av ett grundvattenmagasins storlek i t.ex. en sand— och grusavlagring.
Sedan de ovan beskrivna undersökningama i relevanta delar genomförts kommer arbetet in i en fas av undersökningsborming - sonderingsborrning - och brunnsborrning med provtagning och provpumpning.
De geofysiska undersökningarna har i första hand syftat till att ge information om förhållandena på djupet, nere ijordlagren och berggrunden vilka inte kan iakttas direkt från markytan. Med de geofysiska metoderna får man information på ett flertal platser eller över något större område på ett mer tids- och kostnadseffektivt sätt än genom att utföra ett stort antal borrningar. De geofysiska mätningarna ligger till grund för val av platser för olika borrningsarbeten.
För att fastställa grundvattentillgången i t.ex. en isälvsavlagring, grusås. utförs sonderin gsborrnin gar samt borrningar för observationsbrunnar och produktionsbrunnar.
2.2.1 Sonderingsborrningar
Vid sonderingsborrningarna fastställs hur jordarterna är lagrade på varandra. Man bestämmer exakt på vilka djup olika sand- och gruslager förekommer. hur mäktiga (tjocka) de är och hur kornstorleksfördelningen är. Dessa uppgifter ligger till grund för var brunnar för observation av grundvattennivåer skall placeras samt var pumpbrunnar (filterbrunnar med större diameter) skall anläggas och hur de skall konstrueras.
2.2.2. Observationsbrunnar
I det valda exemplet med en grusås utförs observationsbrunnarna i allmänhet som 2-tums rör med perforerad spets, vilka allmänt kallas obsrör. Rören drivs ner så att den perforerade spetsen blir belägen i det vattenförande gruslager vars grundvatten man avser att exploatera. I obsröret kan man sedan mäta grundvattennivån (eller grundvattnets trycknivå) och hur denna nivå varierar, antingen naturligt eller beroende på uttag av grundvatten ur brunnar eller andra störningar. Genom att sammanställa nivårnätningar från flera obsrör kan man fastställa grundvattnets strömningsriktning. Obsrör är också mycket betydelsefulla för att fastställa en brunns influensområde (påverkansområde) och åt vilket håll föroreningar sprids i grundvattnet m.m.
I sand- och grusavlagringar utförs produktionsbrunnar som olika typer av filterbrunnar ofta med en diameter av storleksordningen 250 — 500 mm. Filtertypen väljs efter kornstorleksfördelningen i sand- och grusavlagringen och filtrets längd bestäms efter lagrets mäktighet.
I det kristallina urberget utförs brunnarna som öppna brunnar, vanligen med en diameter av 115 eller 150 mm utan något brunnsfilter. Brunnar i urberg är således betydligt enklare till konstruktionen än vad filterbrunnar i sand— och grusavlagringar är.
2.3. Provpumpningar 2.3.1. Allmänt
Av alla olika förundersökningar kan man säga att provpumpningar är de viktigaste, i den meningen att det är först när sådana genomförts och utvärderats, som man kan vara säker på storleken, kvalitén och tillförlitligheten av en grundvattentillgång.
Det är därför nödvändigt att provpumpningar genomförs på riktigt och adekvat sätt. I vissa fall kan det också krävas vattendom innan provpumpningen påbörjas.
Provpumpningar kan genomföras på olika sätt, beroende bl a på
—hur stora ekonomiska eller andra värden som berörs —hur stora grundvattenuttagen skall bli (vattenbehovet) —vilken typ av grundvattenförekomst som skall utnyttjas grundvattenbildningens storlek
grundvattenmagasinets storlek —risken för påverkan på kringliggande, befintliga brunnar —risken för kvalitetsförändring med tiden —årstidsvariationer i grundvattentillgången
Två exempel kan belysa olika behov avseende omfattningen av en provpumpning.
2.3.2. Provpumpning av brunn i en grusås
I detta första exempel kan det vara en industri eller en kommun som har ett mycket stort vattenbehov - storleksordningen 50 l/s : 180 000 l/h. Så stora vattenmängder kan man få endast i de större sand— och grusavlagringarna (utom i vissa bergarter i Skåne). Det kräver också noggranna och omfattande förundersökningar med t.ex. detaljerade
hydrogeologiska bedömningar, rapportinventering, brunnsinventering, mätningar med georadar och seisrnik, sonderingsborrning, obsrörslagning, grundvattennivårnätningar, sammanställning av resultaten från dessa förundersökningar, anläggning av en eller flera filterbrunnar, eventuellt vattendom och först därefter provpumpningar.
Sådana provpumpningar brukar inledas med en s.k. stegprovpumpning där man provpumpar brunnen med stegvis ökad kapacitet under en kortare tid (någon timme per steg). Detta ger information om vilken kapacitet som är lämplig för en längre tids provpumpning. med avseende på grundvattenförekomstens egenskaper och brunnens konstruktion.
Före pumpstart bör samtliga kringliggande brunnar inom rimligt avstånd (kanske 1 a 2 km) ha inventerats och provtagits för kemisk vattenanalys. Detta måste göras för att man skall kunna avgöra om provpumpningen (och den eventuella, framtida produktionspumpningen) kan förorsaka försämrad vattenkvalité i brunnarna.
Den egentliga provpumpningen kan i korthet beskrivas på följande sätt. Efter ett noggrant upprättat tidscherna startas pumpnin gen och grundvattennivåerna mäts med lod i tillgängliga obsrör och i lämpliga kringliggande brunnar. Grundvattennivåerna mäts till en början med mycket korta tidsintervall. Man kan säga att alla obsrör och brunnar kräver mer eller mindre kontinuerlig tillsyn det första dygnet. Därefter förlängs tidsintervallen så mycket att grundvattennivåerna i obsrör och brunnar behöver mätas någon gång per dag och så småningom någon gång per vecka. Numera finns instrument för automatisk registrering av grundvattennivåer. vilket kan hålla ner kostnaderna något.
Med matematiska beräkningar av sambanden mellan pumpad kapacitet, förändringen med tiden av grundvattennivåerna (avsänkningen) i obsrör och brunnar och avstånden mellan pumpbrunnen och de olika mätplatsema kan man bestämma akviferens hydrauliska egenskaper i första hand hydraulisk konduktivitet (mått på grundvattnets strörnningshastighet), transmissivitet (mått på den vattenmängd som kan röra sig i den geologiska formationen) och magasinskoeffrcient (mått på den geologiska forrnationens förmåga att lagra eller avge vatten).
Med ledning av dessa parametrar kan man beräkna om det avsedda grundvattemrttaget verkligen kan tas ut och vilken effekt olika stora grundvattenuttag får på t.ex. grundvattennivån på olika avstånd från brunnen; om grundvattenmagasinet är tillräckligt stort för att klara längre torrperioder etc.
I det andra exemplet kan det vara en somrnarstugeägare vid kusten, som kan beräknas behöva 600 — 900 l/d = 30 Vit. I detta fall måste förundersökningama bli mycket mer begränsade därför att förutsättningarna är helt annorlunda. Sommarstugetomter såväl som de ekonomiska betingelserna är i allmänhet för små för att medge några omfattande undersökningar. De enda undersökningar som vanligtvis görs är provpumpning och vattenanalys.
I de flesta fall får man den erforderliga vattenmängden och mer. Men om flera sommarstugor med små tomter ligger intill varandra i ett strandnära, låglänt område med tunt jordtäcke är risken stor att vattnet i brunnarna blir salt.
I detta fall utförs provpumpningen vanligen så att brunnen pumpas några timmar direkt efter avslutad borrning vilket kan vara när som helst på året.
I ett fall som detta har storleken av det tillgängliga magasinet av sött grundvatten avgörande betydelse. Magasinet av sött grundvatten har en gräns i anslutning till stranden, men även en gräns mot salt grundvatten någonstans på djupet nere i berggrunden.
Borrade brunnar har vanligen ett djup av 50 —60 m. I detta fall har man kanske borrat genom 1,5 m morän och 50 m berg. Den tillgängliga magasinsvolymen i morän äri allmänhet ca 5 %. I vanligt urberg är magasinsvolymen av storleksordningen 0,05 % i bergmassan som helhet. I sprickzoner är den större och i sprickfria partier mindre. Relationen mellan grundvatternnagasinens storlek kan beräknas: för jordlagren 1,5 x 5 = 7,5 och för berggrunden 50 x 0,05 = 2.5. Vid fyllda magasin är grundvattentillgången i detta fall således 3 gånger större ijordlagren än i berggrunden. trots att brunnen huvudsakligen är borrad i berg.
Eftersom grundvattennivån under torrperioder helt naturligt sjunker en å två meter i rnoränornråden betyder det att grundvattenmagasinen i områden med motsvarande eller mindre jordmäktighet i stort sett är uttömda vid sådana tillfällen. Något tillskott av grundvatten från jordlagren till berggrunden kan inte längre ske. Pumpar man ytterligare vatten från brunnarna sker tillskottet huvudsakligen från sidorna, varifrån salt vatten kan tränga in, men salt grundvatten kan även tränga in i brunnen från djup långt under brunnsbotten.
Detta betyder att en mycket kortvarig provpurnpning av endast en brunn under senhösten med höga grundvattennivåer och fyllda grundvattenmagasin i detta fall mycket väl kan förleda till slutsatsen att det inte finns några problem med salt grundvatten på den aktuella tomten.
Skulle provpumpningen skett i mitten av augusti en torrsommar och pågått ett par veckor samtidigt som grannarna utnyttjade sina brunnar skulle man sannolikt ha uppmärksammat saltvattenproblem.
Således är det viktigaste även i detta andra fall att en provpumpning genomförs på rätt sätt, men framför allt att den utförs vid rätt tid.
Det kan emellertid av olika skäl vara svårt att genomföra provpumpningen så som vore önskvärt, av praktiska och ekonomiska skäl och kanske även för grannsämjans skull.
3. Behov av hydrogeologiska bedömningar i samband med enskild vattenförsörjning
Som tidigare framgått är behoven av och möjligheterna till förundersökningar mycket varierande huvudsakligen beroende på hur stora vattenbehoven är och vilken typ av geologisk formation som avses bli utnyttjad.
I det första exemplet ovan (2.3.2.) där vattenbehovet var mycket stort är det ofrånkomligt att genomföra ett mycket omfattande och kostsamt undersökningsprograrn.
Idet andra exemplet (2.3.3), som gällde en sommarstuga i ett strandnära sommarstugeområde vid kusten. var det knappast ens praktiskt-ekonomiskt möjligt att. genomföra några egentliga förundersökningar, som skulle kunna avgöra om förutsättningarna för att få ett bra dricksvatten var annorlunda på just den aktuella tomten än vad de var i området som helhet.
Detta beror på att geologiska och hydrogeologiska förhållanden kan variera över så små avstånd som det vanligen är mellan tomter i ett sommarstugeområde. Detta gäller speciellt förhållandena för bergborrade brunnar. där varje brunns influensområde kan sträcka sig flera hundra meter ut från brunnen. viket innebär att flera närbelägna brunnar i urberg, som pumpas samtidigt kan interferera med varandra på ett mycket komplicerat sätt.
Den viktigaste undersökningen i det aktuella exemplet var att genomföra en provpumpning på riktigt sätt och vid rätt tid, något som av praktiska skäl inte alltid är så lätt. En provpumpning blir också förhållandevis kostsam.
I sommarstugeområden och andra områden där behovet av enskild vattenförsörjnin g är stort, i den meningen att många brunnar kan behöva anläggas i ett mycket begränsat område, kan man göra
hydrogeologiska bedömningar av grundvattenförekomsten baserad på vattenbalansberäkningar och beräkningar av tillgängliga grundvattentnagasin. Vikten av beräkningar av tillgängliga grundvattemnagasin har emellertid inte alltid beaktats.
Sådana beräkningar bör naturligtvis göras innan ett område byggs ut. De bör ingå i beslutsunderlaget innan bygglov ges. Denna typ av beräkningar kan även ha stor betydelse t.ex. när det gäller att avgöra tillåtligheten av att omvandla ett område eller enskilda fastigheter från fritidsboende till permanentboende, vilket oftast innebär ökat vattenbehov. varvid grundvattentillgången kanske inte längre räcker till,
Bedömningarna kan även gälla vattenkvalitén avseende t.ex. salt grundvatten, kväveföreningar. fluorid och radon.
4. Metoder för hydrogeologiska bedömningar i samband med enskild vattenförsörjning och deras tillförlitlighet
4.1. Allmänt
Vad gäller metoder att göra hydrogeologiska bedömningar av möjligheterna till enskild vattenförsörjning, katt dessa grovt indelas i tre ambitionsnivåer vad gäller noggrannhet, tillförlitlighet och kostnad.
1. studier av tillgängliga hydrogeologiska och geologiska kartor samt av uppgifter från SGUs brunnsarkiv och eventuellt andra arkiv och databaser t.ex. kommunala
2. studier enligt 1. utökade med vattenbalansberäkningar och beräkningar av tillgängliga grundvattenmagasin
3. studier enligt 1. och 2. utökade med översiktliga under— sökningar av frågor som gäller vattenkvalitén samt provpumpningar med hydrauliska utvärderingar
Nivå 1 innefattar endast skrivbordsarbete med studier av kartor och sammanställning av uppgifter från befintliga arkiv och databaser. Nivå 2 innefattar även visst beräkningsarbete och besiktning i fält. Nivå 3 innefattar dessutom vissa geofysiska och/eller hydrogeologiska arbeten i fält samt provpumpnin gar med utvärderingar.
I de följande kapitlen illustreras de olika bedörnningsrnetoderna med olika exempel. I dessa exempel har antagits olika värden på t ex markens porositet, grundvattenbildningens storlek mm, Dessa värden bedöms som realistiska men i ett konkret fall kan andra värden gälla beroende på hur de särskilda förutsättningarna är.
4 .2. Hydrogeologiska bedömningar i olika ambitionsnivåer
4.2.1.Bedömningari nivå ]
Hydrogeologiska bedömningar i nivå 1 kan med ledning av bl.a. hydrogeologiska kartor ge sådan information som t.ex.:
-brunnari berggrunden i området geri allmänhet mellan 600 och 2 000 l/h (om de inte ligger så nära varandra så att de påverkar varandra, d.v.s. mindre än ett par hundra meter)
-i en viss sand- och grusavlagring kan man ur en eller flera (filter)brunnar erhålla totalt mellan 5 och 25 US = 18 000 — 90 000 l/h
-i trakten i stort är det. eller är det inte, risk för salt grundvatten eller grundvatten med för höga fluorhalter
Från SGUs och eventuellt andra förekommande arkiv och databaser kan man få information om hur mycket de närmast kringliggande, registrerade brunnama ger och i vissa fall även uppgifter om vattenkvalitén.
Man får även inhämta information, i första hand från kommunen, om i området befintlig bebyggelse och befintligt grundvattenutnyttjande.
Bedömningarna i nivå 1 ger sådan information att man kan avgöra om det över huvud taget föreligger några möjligheter att erhålla de grundvattenmängder som önskas.
De kan även peka på eventuellt förekommande risker beträffande vissa kvalitetsfrågor.
4.2.2. Bedömningar i nivå 2
I nivå 2 utvidgas arbets— och kostnadsinsatserna med konkreta beräkningar av vattenbalansen och volymerna av de på den aktuella platsen tillgängliga grundvattenmagasinen. Sådana beräkningar bör ingå i beslutsunderlagen dels för att gå vidare med en exploatering och dels också för ett eventuellt, framtida bygglov.
Följande avsnitt visar hur en beräkning av grundvattentillgångarna i ett fall som liknar exempel 2, avsnittet 2.3.3., kan utföras.
4 2.2.1 Grunder för bedömningar av grundvartentillgångar
Tillgången på grundvatten i ett område begränsas i första hand av två faktorer. Den ena är den mängd grundvatten som nybildas i området och den andra är förutsättningarna för att detta grundvatten skall kunna magasineras i området. Om grundvattenmagasinen är små eller redan fulla kommer ytterligare tillskott till magasinen att rinna av såsom ett bräddavlopp om tillskotten överstiger tillgänglig magasinsvolym.
Vid pumpning av en bergborrad brunn i ett vanligt urbergsområde kommer vatten att rinna till från områden långt utanför den egna villa- eller sommarstugetomten. Influensområdets storlek beror i första hand på vattenuttagets storlek och på berggrundens magasinskoefficient (tillgänglig porvolym). Tillrinningen till brunnen kan ske från avstånd av ett hundratal meter.
På samma sätt kan tillrinningen ske till ett helt sommarstugeområde med många brunnar från områden utanför det egna området. Vid ett visst tillfälle kanske detta vatten inte utnyttjas av ägare till den omgivande marken och vattentillgången kan synas vara mycket god.
Det är emellertid inte givet att en fastighetsägare eller motsvarande sommarstugeförening i framtiden kan utnyttja grundvattentillgångar som på ett eller annat sätt tillhör, och i framtiden kan komma att disponeras av en angränsande fastighet.
Därför bör grundvattenbildningens och grundvattenmagasinens storlek beräknas med utgångspunkt från den egna fastigheten storlek, även om tillrinning kan ske från angränsande fastigheter.
Jordlagrens mäktighet är i detta fall relativt ringa, i genomsnitt kanske ca 2 meter, och den vattenförande delen 1,5 m.
Grundvattennivåerna ijord och berg varierar på ett naturligt sätt så att de i stora delar av landet är högst vid snösmältningen på våren och lägst i början av hösten. Det tillgängliga grundvattnet ijordlagren är beroende av bl.a. dessa nivåvariationer.
Av naturliga skäl är grundvattennivåerna lägst vid torrår. Enligt uppgifter i SGUs Grundvattennät, där bl.a. de naturliga variationerna av grundvattennivåer övervakas och registreras på ett flertal ställen i landet, har grundvattennivån i morän under torrår på de flesta ställen sjunkit med minst 1,5 meter i slutet av juli. Detta gäller i första hand grundvatten i morän i relativt höga terränglägen, och innebär att grundvattnet dränerats bort och att många grävda brunnar under torrår sinar någon gång under andra hälften av juli, vare sig man tar vatten från brunnarna eller inte.
Detta är en av utgångspunkterna vid bedömningarna av tillgängligt grundvatten. En annan är att den effektiva porositeten i moränen är ca S%.
Vad beträffar bedömningarna av tillgängligt grundvatten i berggrunden måste följande synpunkter beaktats.
För att undvika salt grundvatten har den bedömningen gjorts att grundvattenytan i bergborrade brunnar i allmänhet inte bör avsänkas mer än ett visst antal meter. (Beroende bl.a. på den oregelbundna sprickigheten i berggrunden skulle emellertid grundvattenytan knappast komma att inställa sig på en helt jämn nivå.)
Berggrundens effektiva porositet kan bedömas vara ca 0,05 % i bergmassan som helhet. I sprickzoner är den större och i sprickfria partier mindre.
Beträffande beräkningar av nybildning av grundvatten finns vid sådana översiktliga studier som det här är fråga om i första hand två betraktelsesätt. Det ena. som kan kallas det hydrometeorologiska, utgår från att all nederbörd som inte avdunstar bildar grundvatten. Detta rinner med varierande hastighet via jord och berg ut i havet. Härvid utgår man från en vattenbalansekvation, som rörande längre tidsperspektiv kan skrivas:
Nederbörden — Avdunstningen = Avrinningen = Grundvattenbildningen
Ett representativt värde på avrinningen skulle i detta område kunna vara ca 200 mm/år, d.v.s. 200 Vin2 och år. Detta innebär således att denna mängd bildar grundvatten.
En stor del av denna vattenmängd rinner emellertid snabbt bort och snabbare ju mer välfyllda grundvattenmagasinen är. Man kan också säga att en naturlig avrinning från grundvattenmagasinen pågår så länge grundvattennivån är högre än havsnivån.”
Det har av praktiska skäl i de flesta fall visat sig vara mycket svårt att tillgodogöra sig allt grundvatten. Därför har man erfarenhetsmässi gt utbildat ett andra synsätt, grundat på tumregler, eller standardberäkningar för hur stor delav nederbörden som man kan räkna med att praktiskt kunna utnyttja. I områden av sådan beskaf— fenhet som detta räknar man vanligen med 10 % av nederbörden. I beräkningarna nedan har nederbörden under sådana torrår som återkommer vart tionde år = 475 mm/år använts som underlag.
I detta fall bildas så mycket som 200 l/m2 ett normalår, men det är erfarenhetsmässi gt endast 47,5 l/m2 som det är praktiskt möjligt att utnyttja under ett torrår.
4 2.2.2. Bedömningar av grundvattentillgångar
Med hänsyn till vattenbalansen finns det som ovan nämnts flera sätt att beräkna grundvattentillgångarna. Nedan följer beräkningar enligt dessa olika sätt.
Följande ingångsvärden för beräkningarna har använts:
Sommarstugeområdets areal är 15 ha = 15x104 1112 avrinningen 200 mm/år = grundvattenbildningen 0,2 m3/m2,år nederbörden torrår (1/10) 475 mm, (10% av'475 mm = 4,75x10'2 m3/m2) ca 20 % av ytan är morän med genomsnittlig mäktighet av 2 m, moränens grundvattenförande mäktighet 1,5 m moränens effektiva porositet 5 %, berggrundens effektiva porositet 0,05 %,
genomsnittlig förbrukning 0,7 m3/d,tomt,*
(*Detta värde är valt som exempel. I vissa områden anses förbrukningen vara 0,3 m3/d,tomt i andra 0,9. Olika kommuner har olika normer. Den faktiska förbrukningen äri allmänhet okänd. Den varierar med tiden och mellan olika områden.)
1. Hydrometber. (15x104 x0,2) : 365 = 82,2 m3 /d, tillåter 82,2 : 0,7 = 117 tomter om man kunde utnyttja allt grundvatten som bildats under ett normalår.
2. Standard ber. (15x104 x4,75x10-2) : 365 = 19,5 m3 /d, tillåter 19,5 ; 0,7 = 27 tomter om man kunde fördela det praktiskt åtkomliga grundvattnet på ett utjämnat sätt under ett ton'år.
Dessa två beräkningar visar att grundvattenbildningen i sig skulle kunna räcka till ett förhållandevis stort antal tomter, men en mycket viktig fråga är om grundvattemnagasinen är tillräckligt stora för att klara sommarmånaderna, då det normalt inte nybildas mycket grundvatten och det under torrår inte nybildas något grundvatten alls underjuni,juli och augusti.
3. Ber. av grundvattenmagasinen A. ijordlagren (15x104 x20x10-2 x1,5x5x10-2) : 60 = 37,5 m3 per dygn i två månader. Detta motsvarar 53 tomters vattenanvändning under juni och juli. Därefter är grundvattenmagasinen i jordlagren tömda under ett torrår.
Detta innebär att grundvattenmagasinet i jordlagren väl räcker till för att förse magasinet i det underliggande berget med vatten de två första sommarmånaderna, då vattnet sjunker nedåt och håller detta i stort sett fullt. Därefter är magasinet i jordlagren i princip tomt och endast bergmagasinet återstår för den sista torra sommarrnånaden.
B. i berggrunden, vid 3 m avsänkning (15x104 x3x5x10'4) 30 = 7,5 m3 /d, tillåter 7,5:0,7 = 10 tomter under augusti.
vid 4 m avsänkning (15x104 x4x5x10'4) 30 = 10 m3/t1, tillåter 1007 = 14 tomter under augusti.
vid 5 m avsänkning (15x104 x5x5x10'4) :30 = 12,5 m3 /d, tillåter 12,5:0,7 = 17 tomter under augusti.
Hur många meter man kan tillåta en generell avsänkning av grundvattennivån står i detta fall i relation till hur många meter den ursprungligen låg över havsnivån. I ett strandnära område med en generell marknivå av ca 10 m ö.h. kan ett grundvattenuttag som motsvarar en generell avsänkning på 5 in av den ursprungliga grundvattennivån vara så mycket att vattnet kan bli saltpåverkat.
Här kan tilläggas att magasinsberäkningarna här gällt ett "normalt" urberg. I t.ex. sedimentådergnejs, en bergart som förekommer på många ställen, kan magasinskoefficienten vara 4 - 5 gånger lägre, vilket minskar möjligheterna till vattenförsörjning och därmed bebyggelse i motsvarande grad.
Beräkningarna i detta fall visar att:
—den mest kritiska tiden är slutet av sommaren, innan höstregnen åter börjat fylla på grundvattenmagasinen
, -vad som är dimensionerande för hur många tomter som kan bebyggas i området är grundvattenmagasinen i berggrunden (vilket innefattar bedömningar av .hur mycket man kan avsänka grundvattennivån utan att salt vatten tränger in från havet (eller underifrån) d.v.s. att
—saltvattenrisken måste beaktas
I nivå 3 utvidgas arbets- och kostnadsinsatserna ytterligare med arbeten i fält som syftar till att samla in ny data och data som gäller just det aktuella området och den eller de brunnar som skall utnyttjas för vattenförsörjningen, och som kan ge ett så bra beslutsunderlag som möjligt inom rimliga kostnadsramar. Det kan röra sig om:
-vattenprovtagning och analys av brunnar varifrån data saknas —studier av tidsmässiga variationer av grundvattenkvalitén —mätning av grundvattennivåer
geofysiska mätningar för t.ex: lokalisering av vattenförande sprickzoner i berggrunden precisering av jordartsförhållanden bedömning av risken för salt grundvatten
-hydrauliska beräkningar baserade på korta, men strikt utförda, provpumpningar genomförda vid ett visst tillfälle som läggs till grund för bedömningar av hur situationen skulle vara i slutet av sommaren under ett torrår
4 .2 .3 . 1 . Risken för salt grundvatten
Risken att få salt grundvatten på grund av direkt inträngning av havsvatten vid anläggande av bergborrade brunnar är av naturliga skäl större ju nämnare stranden man borrar. På ett avstånd av några hundra meter från stranden torde dock den risken vanligen vara liten. Det salta grundvatten som påträffas i brunnar på större avstånd från havet härrör från mer eller mindre stora djup under brunnsområdet.
Beträffande möjlighetema att bedöma risken för salt grundvatten i sådana områden, pekar nuvarande kunskaper på att salt grundvatten förekommer över allt, inte bara nära kusten och inte heller endast i områden som efter senaste istiden varit täckta av salta hav. I samband med djupborrningen vid Gravberg i Siljansområdet påträffades salt grundvatten på ca 4 000 m djup och på ca 6 000 m djup påträffades en saltlake med salthalt av storleksordningen 100 000 mg/l. Motsvarande saltlake har nu påträffats även i Oskarshamnsområdet och på "endast" ca 1 000 m djup.
Det salta grundvattnet förekommer således på mycket olika djup och försöksmätningar med geoelektn'sk sondering tyder nu på att man skulle kunna kvantifiera risken för salt grundvatten genom att mäta hur långt ner det är till gränsen mellan sött och salt grundvatten.
200 m
Som exempel på resultat från sådana mätningar kan följande uppgifter ges:
Djup från markyta till gränsen mellan sött och salt grundvatten
—Liten ö (600x400 m) i Västerviks skärgård 50 m
oHarstena i Östergötlands skärgård 50 m -Gålö i Stockholms skärgård 75 m -Smådalarö " 150 m -Utö ” 200 m -Ornö " 250 m
Dessa värden får inte ses som största tillåtna borrdjup utan måste ses som relativa mått på risken att erhålla ett salt grundvatten inne på öar.
Detta beror på att en brunn inte måste nå ända ner till saltvattengränsen för att den skall kunna bli påverkad av det salta grundvattnet.
Sött grundvatten
Tätt toderror hela vägen
Salt grundvatten (3.5 %)
4— Opoen brunn
Enligt principen om kommunicerande kärl balanseras en 200 m pelare med sött vatten av en 195 m pelare med salt vatten (3,5 %).
A,Grundvattennivå
Det salta
— -— — —— — —— '— '— _ _korundvattnels
trycknivå
195m
A) Hoa B) Leo ulthalt nlthnlt " t 0 . 9113,— In... , _ wallin
Salt grundvatten ) / )
Brunn A för vatten från i huvudsak en, dåligt vattenförande spricka. Den övre delen av sprickan töms äter en tid på sitt söta vatten. Via den undre delen av sprickan trycks det salta vattnet upp utan att sina. Brunnen ger vatten med hög salthalt. Brunn B får vatten från flera rikligt givande sprickor med sött vatten och det förhållandevis lilla bidraget av salt vatten från djupet medför att brunnen ger vatten med låg salthalt.
Om gränsen till det salta grundvattnet ligger 200 m under grundvattennivån (den söta) och salthalten motsvarar havens salthalt, så innebär de hydrauliska tryckförhållandena att det salta vattnets trycknivå inte ligger på 200 m djup utan endast ca 5 m lägre än grundvattennivån. Detta medför att salt grundvatten i mån ga fall kan trycka upp i sprickor som via en brunn når ner till saltvattengränsen, om man genom pumpning dränerar ut sötvattnet i sprickorna. I de flesta fall får man emellertid inte ett "rent" saltvatten utan tillförsel av ytterligare vatten från en mycket oregelbunden sprickighet kan ge vilka blandningsförhållanden som helst.
Av dessa undersökningar torde korrekt utförda provpumpningar med övervakning av vattenkvalité åtföljda av hydrauliska utvärderingar vara bland de viktigaste.
Det salta grundvattnet trycknivå
200m
5. Befintligt underlagsmaterial för hydrogeologiska bedömningar
5.1 . Befintligt kartmaterial
Som tidigare nämnts inleds vanligen en hydrogeologisk undersökning med inventering av tillgängliga berggrunds-, jordarts- och hydrogeologiska kartor.
Tillgängligheten av de geologiska kartorna varierar mycket i olika delar av landet. Berggrundskartor, jordartskartor och hydrogeologiska kartor i skala 1 : 250 000 finns över stora delar av landet. Denna skala är dock allt för översiktlig för att vara mer än grovt vägledande i samband med konkreta grundvattenundersökningar.
Moderna jordarts- och berggrundsgeologiska kartor i skala 1 : 50 000 finns huvudsakligen i tättbefolkade områden i södra Sverige och i Norrlands malmprovinser. Moderna jordartskartori skala 1 : 100 000 finns över Västerbottens och Norrbottens kustland. Hydrogeologiska kartor i skala i : 50 000 finns i mycket begränsad omfattning i Mellansverige och i Skåne. Se SGUs kartkatalog för närmare information.
Orsaken till att så få hydrogeologiska kartori skala 1 : 50 000 finns tillgängliga är att resurserna för hydrogeologisk kartering inledningsvis koncentrerats på länskartering i skala 1 : 250 000. Regional undersökning och kartläggning av landets grundvattentillgångar påbörjades mycket sent jämfört med kartläggningen av berggrund och jordarter. Den första berggrunds— och jordartskartan i serie Aa kom 1862 och den första grundvattenkartan kom 1970.
SGUs resurser för hydrogeologisk kartering kommer emellertid nu, allt efter som länskarteringen blir färdig, att successivt överflyttas till kommunvis kattering i skala ] : 50 000. Detaljeringsgraden blir betydligt större än på länskartoma och kommunkartoma kommer att i stor utsträckning kunna anpassas efter de enskilda kommunernas behov.
5.2. Tillgänglighet av befintliga rapporter och utredningar
Uppgifter om resultat från eventuellt tidigare utförda hydrogeologiska undersökningar i området i form av rapporter och utredningar kan sökas ut från SGUs rapportarkiv samt arkiv hos kommun, länsstyrelse vattendomstol samt konsultföretag och eventuellt andra företag.
,
SGUs rapportarkiv har i huvudsak byggts upp i samband med den hydrogeologiska länskarteringen. Ett viktigt led i denna kartering är att sammanställa information från äldre utredningar. Detta har tillgått så att kommuners, länsstyrelsers och konsultföretags arkiv har genomgåtts. En stor del av dessa ingår därföri SGUs rapportarkiv.
SGUs rapportarkiv omfattar ca 5 600 rapporter avseende grundvatten- frågor.
I SGUs brunnsarkiv finns data från ca 150 000 brunnar.
I SGUs arkiv över kemiska analyser av brunnsvatten finns ca 35 000 analysprotokoll.
Samtliga arkiv har fullständig tillgänglighet för var och en som önskar uppgifter från dessa. Uppgifterna kan lämnas i tabellform och/eller utplottade på kartor.
På SGU finns således omfattande databaser, vilka kan ligga till grund för översiktliga bedömningar i ett tidigt planeringsskede.
5 .3 . Tillgänglighet av Övrig nödvändig information
Förutom infonnation om geologiska och hydrogeologiska förhållanden krävs meteorologisk infonnation, i första hand information om nederbörd, avdunstning och avrinning.
Denna information finns väl tillgänglig från ett stort antal nederbördsstationer runt om i landet och tillhandahålls av SMHI.
En annan viktig fråga som kan sägas höra hit gäller hur stort vattenbehovet skall anses vara per hushåll (tomt) såväl för permanent boende som för fritidsboende.
I detta avseende varierar kraven på vattentillgång från kommunernas sida i samband med bygglov förhållandevis mycket mellan olika kommuner. Det kan i en kommun röra sig om 300 Vd och hushåll och i en annan 900 Vd och hushåll. Detta kan naturligtvis leda till att det på ett ställe tillåts tre gånger så många bostäder som på ett annat, även om förutsättningarna i övrigt är helt lika. Jfr avsnitt 4.2.2.2.
Det är naturligtvis svårt att ge en fullständig överblick av hur stora kostnaderna är för olika hydrogeologiska bedömningar, men som i fallet med ett kustnära sommarstugeområde kan kostnadsnivåerna för de olika ambitionsnivåerna uttryckas på följande sätt:
Ambitionsnivå], studier av tillgängliga hydrogeologiska och geologiska kartor samt av uppgifter från SGUs brunnsarkiv samt andra arkiv och databaser, sammanställning av uppgifter om befintlig bebyggelse och befintligt grundvattenutnyttjande, 2 - 4 arbetsdagar (10 - 20 000 kr, plus moms), vilket kan ge sådan information att man kan avgöra om det över huvud taget är möjligt att erhålla de grundvattenmängder som önskas.
Ambitionsnivå 2, studier enligt 1. utökade med vatten- balansberäkningar och beräkningar av tillgängliga grundvattenmagasin, 5 - 10 arbetsdagar (25 - 50 000 kr, plus moms och reskostnader). Detta ger information om hur stora grundvattentill gångarna är och vilka kritiska frågor som kan behöva utredas närmare.
Ambitionsnivå 3, studier enligt 1. och 2. utökade med under- sökningar sorn gäller vattenkvalité samt provpumpningar med hydrauliska beräkningar, 10 - 15 arbetsdagar (50 — 75 000 kr plus moms och reskostnader samt eventuella kostnader för arbetsinsatser som rör t.ex. brunnsborming). Detta ger konkret information om konsekvenserna av vattenuttag ur de vatten- täkter som skall utnyttjas, bl. a. avseende:
—Faktiska uttagsmöjligheter —Vattenkvalité —Eventuell påverkan på kringliggande brunnar
—Möjligheter till beräkningar av konsekvenserna av olika lån ga torrperioder, ökade eller minskade grundvatten uttag m.m.
I samband med vattenförsörjning för enstaka hushåll kan dessa ambitionsnivåer vara för kostsamma. Vad man i känsliga områden i första hand skulle kunna begära (kräva) i sådana fall är bättre utförda provpumpningar och utvärderingar av dessa än vad som i allmänhet gors.
Kronologisk förteckning
1.
2.
ONUt'P-UJ
ooxl
10.
11.
12.
13. 14. 15. 16.
17.
18.
19.
20. 21.
22.
23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33.
34.
Ändrad ansvarsfördelning för den statliga statistiken. Fi. Kommunerna, Landstingen och Europa + Bilagedel. C.
. Mäns föreställningar om kvinnor och chefskap. S. . Vapenlagen och EG. Ju. . Kriminalvård och psykiatri. Ju. . Sverige och Europa. En samhällsekonomisk
konsekvensanalys. Fi.
. EU, EES och miljön. M. . Historiskt vägval — Följderna för Sverige i utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende av att bli, respektive inte bli medlem i Europeiska unionen. UD. . Förnyelse och kontinuitet — om konst och kultur i framtiden. Ku. Anslutning till EU — Förslag till övergripande lagstiftning. UD.
Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949—1969 + Bilagedel. SB. Suveränitet och demokrati + bilagedel med expertuppsatser. UD. JIK-metoden, m.m. Fi. Konsumentpolitik i en ny tid. C. På väg. K. Skoterkörning påjordbruks- och skogsmark. Kartläggning och åtgärdsförslag. M. Års- och koncernredovisning enligt EG-direktiv. Del 1 och 11. Ju.
Kvalitet i kommunal verksamhet — nationell uppföljning och utvärdering. C. Rena roller i biståndet — styrning och arbetsfördelning i en effektiv biståndsförvaltning. UD.
Reformerat pensionssystem. S. Reformerat pensionssystem. Bilaga A. Kostnader och individeffekter. S. Reformerat pensionssystem. Bilaga B. Kvinnors ATP och avtalspensioner. S. Förvalta bostäder. Ju. Svensk alkoholpolitik — en strategi för framtiden. S. Svensk alkoholpolitik — bakgrund och nuläge. S. Att förebygga alkoholproblem. S. Vård av alkoholmissbrukare. S. Kvinnor och alkohol. S.
Bam — Föräldrar — Alkohol. S.
Vallagen. Ju.
Vissa mervärdeskattefrågor lll — Kultur m.m. Fi. Mycket Under Samma Tak. C.
Vandelns betydelse i medborgarskapsärenden, m.m. Ku Tekniskt utrymme för ytterligare TV-sändningar. Ku.
35.
36. 37.
38. 39.
40. 41. 42. 43.
44. 45. 46.
47.
48. 49. 50. 51.
52. 53. 54. 55. 56.
57. 58. 59. 59. 60. 61. 62. 63. 64. 65.
66. 67.
Vår andes stämma — och andras.
Kulturpolitik och intemationalisering. Ku. Miljö och fysisk planering. M. Sexualupplysning och reproduktiv hälsa under 1900-talet i Sverige. UD. Kvinnor, barn och arbete i Sverige 1850-1993. UD. Gamla är unga som blivit äldre. Om solidaritet mellan generationerna. Europeiska äldreåret 1993. S. Långsiktig strålskyddsforskning. M. Ledighetslagstiftningen — en översyn. A.
Staten och trossamfunden. C. Uppskattad sysselsättning — om skatternas betydelse för den privata tjänstesektorn. Fi. Folkbokföringsuppgiftema i samhället. Fi. Grunden för livslångt lärande. U. Sambandet mellan samhällsekonomi, transfereringar och socialbidrag. S. Avveckling av den obligatoriska anslutningen till studentkårer och nationer. U. Kunskap för utveckling + bilagedel. A. Utrikessekretessen. Ju. Allemanssparandet — en översyn. Fi. Minne och bildning. Museernas uppdrag och organisation + bilagedel. Ku. Teaterns roller. Ku. Mästarbrev för hantverkare. Ku. Utvärdering av praxis i asylärenden. Ku. Rätten till ratten — reformerat bilstöd. S. Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats. S. Beskattning av fastigheter, del II — Principiella utgångspunkter för beskattning av fastigheter m.m. Fi. 6 Juni Nationaldagen. Ju. Vilka vattendrag skall skyddas? Principer och förslag. M. Vilka vattendrag skall skyddas? Beskrivningar av vattenområden. M.
Särskilda skäl — utformning och tillämpning av 2 kap. 5 5 och andra bestämmelser i utlänningslagen. Ku.
Pantbankernas kreditgivning. N.
Rationaliserad fastighetstaxering, del I. Fi. Personnummer — integritet och effektivitet. Ju. Med raps i tankarna? M. Statistik och integritet, del 2 — Lag om personregister för officiell statistik m.m. Fi. Finansiella tjänster i förändring. Fi. Räddningstjänst i samverkan och på entreprenad. Fö.
Kronologisk förteckning
69. On the General Principles of Environment Protection. M. 70. lnomkommunal utjämning. Fi. 71 . Om intyg och utlåtanden som utfärdas av hälso- och sjukvårdspersonal i yrkesutövningen. S. 72. Sjukpenning, arbetsskada och förtidspension — förutsättningar och erfarenheter. S. 73. Ungdomars välfärd och värderingar — en under— sökning om levnadsvillkor, livsstil och attityder. C. 74. Punktskatterna och EG. Fi. 75. Patientskadelag. C. 76. Trade and the Environment — towards a sustainable playing field. M. 77. Tillvarons trösklar. C. 78. Citytunneln i Malmö. K. 79. Allmänhetens bankombudsman. Fi.
80. lakttagelser under en reform — Lägesrapport från Resursberedningens uppföljning vid sex universitet och högskolor av det nya resurstilldelningssystemet för grundläggande högskoleutbildning. U. 81. Ny lag om skiljeförfarande. Ju. 82. Förstärkta miljöinsatser i jordbruket — svensk tillämpning av EG:s miljöprogram. Jo. 83. Övergång av verksamheter och kollektiva upp— sägningar. EU och den svenska arbetsrätten. A.
84. Samvetsklausul inom högskoleutbildningen. U. 85. Ny lag om skatt på energi. En teknisk översyn och EG-anpassning. — Motiv. Del I. — Författningstext och bilagor. Del 11. Fi. 86. Teknologi och vårdkonsumtion inom sluten somatisk korttidsvård 1981-2001. S. 87. Nya tidpunkter för redovisning och betalning av skatter och avgifter. Fi. 88. Mervärdesskatten och EG. Fi. 89. Tullagstiftningen och EG. Fi. 90. Kart- och fastighetsverksamhet — finansiering, samordning och författningsreglering. M. 91. Trafiken och koldioxiden — Principer för att minska trafikens koldioxidutsläpp. K. 92. Miljözoner för trafik i tätorter. K. 93. Levande skärgårdar. Jo. 94. Dagspresseni 1990—talets medielandskap. Ku. 95. En allmän sjukvårdsförsäkring i offentlig regi. S. 96. Följdlagstiftning till miljöbalken. M. 97. Reglering av vattenuttag ur enskilda brunnar. M.
Systematisk förteckning
Utbildningsdepartementet
Grunden för livslångt lärande. [45] Avveckling av den obligatoriska anslutningen till studentkårer och nationer. [47]
lakttagelser under en reform — Lägesrapport från Resursberedningens uppföljning vid sex universitet och högskolor av det nya resurstilldelningssystemet för grundläggande högskoleutbildning. [80] Samvetsklausul inom högskoleutbildningen. [84]
J ordbruksdepartementet
Förstärkta miljöinsatser ijordbruket — svensk tillämpning av EG:s miljöprogram. [82] Levande skärgårdar. [93]
Kultu rdepartementet
Förnyelse och kontinuitet _ om konst och kultur i framtiden. [9] Vandelns betydelse i medborgarskapsärenden, m.m. [33]
Tekniskt utrymme för ytterligare TV-sändningar. [34] Vår andes stämma 4 och andras. Kulturpolitik och internationalisering. [35] Minne och bildning. Museernas uppdrag och organisation + bilagedel. [51] Teaterns roller. [52] Mästarbrev för hantverkare. [53] Utvärdering av praxis i asylärenden. [54] Särskilda skäl — utformning och tillämpning av 2 kap. 5 & och andra bestämmelser i utlänningslagen. [60] Dagspressen i 1990-talets medielandskap. [94]
Näringsdepartementet Pantbankernas kreditgivning. [61]
Arbetsmarknadsdepartementet Ledighetslagstiftningen — en översyn [41] Kunskap för utveckling + bilagedel. [48] Övergång av verksamheter och kollektiva upp— sägningar. EU och den svenska arbetsrätten. [83]
Civildepartementet
Kommunerna, Landstingen och Europa. + Bilagedel. [2] Konsumentpolitik i en ny tid. [14]
Kvalitet i kommunal verksamhet — nationell
uppföljning och utvärdering. [18] Mycket Under Samma Tak. [32] Staten och trossamfunden. [42]
Ungdomars välfärd och värderingar — en under- sökning om levnadsvillkor, livsstil och attityder. ]73] Patientskadelag. [75] Tillvarons trösklar. [77]
Miljö- och naturresursdepartementet EU. EES och miljön. [7]
Skoterköming på jordbruks- och skogsmark. Kartläggning och åtgärdsförslag. [16] Miljö och fysisk planering. [36] Långsiktig strålskyddsforskning. [40] Vilka vattendrag skall skyddas? Principer och förslag. [59] Vilka vattendrag skall skyddas? Beskrivningar av vattenområden. [59] Med raps i tankarna? [64]
On the General Principles of Environment Protection. [69] Trade and the Environment — towards a sustainable playing field. [76] Kart— och fastighetsverksamhet — finansiering, samordning och författningsreglering. [901 Följdlagstiftning till miljöbalken. [96] Reglering av vattenuttag ur enskilda brunnar. [97]
Systematisk förteckning
Statsrådsberedningen Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969 + Bilagedel. [l 1]
J ustitiedepartementet
Vapenlagen och EG [4] Kriminalvård och psykiatri. [5] Års— och koncernredovisning enligt EG-direktiv. Del 1 och II. Ju. [17] Förvalta bostäder. [23]
Vallagen. [30]
Utrikessekretessen. [49] 6 Juni Nationaldagen. [58]
Personnummer — integritet och effektivitet. [63] Ny lag om skiljeförfarande. [81]
Utrikesdepartementet
Historiskt vägval — Följderna för Sverige i utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende av att bli, respektive inte bli medlem i Europeiska unionen. [8] Anslutning till EU — Förslag till övergripande lagstiftning. [10] Suveränitet och demokrati + bilagedel med expertuppsatser. [12] Rena roller i biståndet — styrning och arbetsfördelning i en effektiv biståndsförvaltning. [l9] Sexualupplysning och reproduktiv hälsa under 1900-talet i Sverige. [37] Kvinnor, barn och arbete i Sverige 1850-1993. [38]
Försvarsdepartementet Räddningstjänst i samverkan och på entreprenad. [67]
Socialdepartementet
Mäns föreställningar om kvinnor och Chefskap. [3] Reformerat pensionssystem. [20] Reformerat pensionssystem. Bilaga A. Kostnader och individeffekter. [21] Reformerat pensionssystem. Bilaga B. Kvinnors ATP och avtalspensioner. [22] Svensk alkoholpolitik — en strategi för framtiden. [24] Svensk alkoholpolitik — bakgrund och nuläge. [25] Att förebygga alkoholproblem. [26] Vård av alkoholmissbrukare. [27] Kvinnor och alkohol. [28]
Barn -— Föräldrar — Alkohol. [29] Gamla är unga som blivit äldre. Om solidaritet mellan generationerna. Europeiska äldreåret 1993. [39]
Sambandet mellan samhällsekonomi, transfereringar och socialbidrag. [46]
Rätten till ratten — reformerat bilstöd. [55] Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats. [56] Om intyg och utlåtanden som utfärdas av hälso- och sjukvårdspersonal i yrkesutövningen. [71] Sjukpenning, arbetsskada och förtidspension — förutsättningar och erfarenheter. [72] Teknologi och vårdkonsumtion inom sluten somatisk korttidsvård 1981—2001. [86]
En allmän sjukvårdsförsäkring i offentlig regi. [95]
Kommunikationsdepartementet
På väg. [15] Citytunneln i Malmö. [78]
Trafiken och koldioxiden — Principer för att minska trafikens koldioxidutsläpp. [91] Miljözoner för trafik i tätorter. [92]
Finansdepartementet
Ändrad ansvarsfördelning för den statliga statistiken. [1] Sverige och Europa. En samhällsekonomisk konsekvensanalys. [6] JIK—metoden, m.m. [13]
Vissa mervärdeskattefrågor lll — Kultur m.m. [3 ]] Uppskattad sysselsättning — om skatternas betydelse
för den privata tjänstesektorn. [43] Folkbokföringsuppgifterna i samhället. [44] Allemanssparandet — en översyn. [50]
Beskattning av fastigheter, del II — Principiella utgångspunkter för beskattning av fastigheter m.m. [57] Rationaliserad fastighetstaxering, del I. Fi. [62] Statistik och integritet, del 2 — Lag om personregister för officiell statistik m.m. [65] Finansiella tjänster i förändring. [66]
Otillbörlig kurspåverkan och vissa insiderfrågor. [68] lnomkommunal utjämning. [70] Punktskatterna och EG. [74] Allmänhetens bankombudsman. [79] Ny lag om skatt på energi. En teknisk översyn och EG—anpassning.
— Motiv. Del I.
— Författningstext och bilagor. Del II. [85] Nya tidpunkter för redovisning och betalning av skatter och avgifter. [87] Mervärdesskatten och EG. [88]
Tullagstiftningen och EG. [89]