SOU 1996:81
Skydd för sparande i sparkasseverksamhet
Till statsrådet och chefen för F inansdepartementet
Genom beslut den 21 juni 1995 bemyndigade regeringen chefen för F inansdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda vilka regler som bör gälla för ekonomiska föreningar som tar emot insättningar (sparkasseverksamhet).
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallades den 27 juni 1995 landshövdingen Bengt K. Å. Johansson. Som sekreterare förordnades den 21 augusti 1995 rådmannen vid Stockholms tingsrätt Anders Davidsson.
Utredningen har antagit namnet Sparkasseutredningen. Utredningen skulle enligt sina direktiv slutföra sitt arbete till årsskiftet 1995/96. [ skrivelse till chefen för Finansdepartementet hemställde utredningen i december 1995, på i skrivelsen närmare anförda skäl, om förlängd tid för slutförandet av uppdraget och meddelade att arbetet beräknades kunna vara färdigställt under våren 1996. Framställningen mötte inte någon erinran.
Härmed överlämnas betänkandet Skydd för sparande i sparkasse- verksamhet. Utredningsuppdraget är därmed avslutat.
Stockholm i maj 1996
Bengt K. Å. Johansson
/Anders Davidsson
Sammanfattning
Författningsförslag
1
2
Inledning
Inlåning hos ekonomiska föreningar m.m. 2.1 Allmänt om inlåning 2.2 Vad avses numera med inlåning
2.3 Exempel på inlåningens fördelning i viss sparkasseverksamhet
2.4 Bankstödsnämnden - Insättargarantinämnden
Alternativa synsätt rörande skydd för sparande i sparkasseverksamhet 3.1 Inget skydd alls 3.2 Betaltjänstutredningens alternativa lösning 3.3 Eget skydd - spärrat belopp 3.4 Insättningsgaranti för sparkasseverksamhet 3.5 Handlingsalternativ för föreningarna
Överväganden och förslag
4.1 Sparkasseverksamhet undantas från tillståndsplikten enligt bankrörelselagen 4.2 Förslag till lag om sparkasseverksamhet 4.3 Avgränsning av begreppet sparkasseverksamhet 4.4 Tillsyn och anmälningsskyldighet 4.5 Skydd för sparande i sparkasseverksamhet 4.6 Utbetalning av medel från skyddssystemet 4.7 Information
23
29 29 35
37 38
41 42 43 45 47 49
55
55 56 58 59 61 65 68
4.8 4.9 4.10 4.11 4.12 4.13
Rätt till ersättning från skyddssystemet m.m. Sekretess m.m. Rätt till återbetalning av överskjutande medel Överklagande
Övergångsbestämmelser
Ikraftträdande
Ekonomiska konsekvenser m.m.
6. Specialmotivering 6.1 6.2
6.3 6.4
6.5
Bilagor:
Bilaga 1 Bilaga 2
Förslaget till lag om sparkasseverksamhet Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(19801100) Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617) Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar
Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
Kommitténs direktiv, Dir. 19951100 Utdrag ur Betaltjänstutredningens delbetänkande Finansiella tjänster i förändring, (SOU 1994:66, avsnitt 2.3), Inlåning och kreditgivning hos ekonomiska föreningar
69 73 74 76 77 78 79
81 81
91
92
93
94
101
Sammanfattning
Den sparkasseverksamhet som bedrivs i Sverige har hittills varit oreglerad. Genom ändring i bankrörelselagen krävs emellertid från den 1 januari 1996 tillstånd även för sådan inlåning som tas emot av ekonomiska föreningar som bedriver sparkasseverksamhet. Över- gångsvis får emellertid verksamheten bedrivas i sin nuvarande form fram till årsskiftet 1997/98.
Från den 1 januari 1996 gäller också den nya lagen om insättnings- garanti. Den lagen innehåller bestämmelser om bl.a. skydd för dem som har insättningar i bank. Högsta ersättningsbelopp är 250 000 kronor.
1 betänkandet föreslås mot denna bakgrund att en ny lag om sparkasseverksamhet antas. Vidare föreslås att det genom en ändring i bankrörelselagen blir tillåtet för ekonomiska föreningar att ta emot sådan inlåning från sina medlemmar som annars vore förbehållen bank.
1 den nya lagen om sparkasseverksamhet föreslås bl.a. att ett skyddssystem för sparande i sparkasseverksamhet införs. Före- ningarna kan för närvarande fritt använda medlemmarnas sparmedel som finansieringskälla i sin övriga verksamhet. Förslaget innebär att varje förening som bedriver sparkasseverksamhet kontinuerligt skall ombesörja att till Bankstödsnämnden betalas in 25 procent av föreningens sparkasseinlåning. Nämnden skall placera medlen, som fortfarande tillhör föreningen, på räntebärande konto hos Riks- gäldskontoret. Vid föreningens konkurs ingår inte dessa medel i konkursboet, och ersättning från skyddssystemet betalas då ut av Bankstödsnämnden.
Ersättningen uppgår till den andel som den enskilde spararens kapitalbelopp utgör av spärrat belopp. Högsta belopp för ersättning är 250 000 kronor. Ersättningsbelopp som understiger 1 000 kronor betalas inte ut. Beslutas om en förenings likvidation svarar likvidato- rerna för att ersättningsbeloppen betalas ut. Om särskilda skäl
föreligger kan en förening hos Bankstödsnämnden hemställa om att tillfälligt få disponera del av det spärrade beloppet. Upphör föreningen med sin sparkasseverksamhet skall det spärrade beloppet betalas tillbaka till föreningen.
Genom förslagets utformning kan föreningarna fortsätta att använda medlemsinlåning som finansieringskälla samtidigt som spararnas ställning i betydande utsträckning stärks.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1998.
Författningsförslag
Förslag till lag om sparkasseverksamhet
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 5 Denna lag innehåller bestämmelser om inlåning som en ekono- misk förening, vars huvudsakliga verksamhet inte är av finansiell natur, tar emot från sina medlemmar. Lagen innehåller också bestämmelser om visst skydd för de sparare som har sådan inlåning hos föreningen.
2 5 En ekonomisk förening, vars huvudsakliga verksamhet inte är av finansiell natur, får från sina medlemmar ta emot sådan inlåning som avses i 1 kap. 2 5 första stycket bankrörelselagen (1987:617) utan tillstånd (oktroj) av regeringen.
Med sparkasseverksamhet avses den del av den ekonomiska före- ningens verksamhet som innefattar inlåning av det slag som anges i första stycket.
Omfattar sparkasseverksamheten inlåning från färre än 1 000 medlemmar gäller inte övriga bestämmelser i denna lag för den verksamheten.
Anmälningsskyldighet
3 5 En ekonomisk förening som bedriver sparkasseverksamhet skall genast skriftligen anmäla detta till Finansinspektionen. Till anmälan skall fogas.
1. registreringsbevis för föreningen,
2. redogörelse för föreningens huvudsakliga verksamhet och ekono- miska ställning, samt 3. redogörelse för sparkasseverksamhetens omfattning.
Information m.m.
4 5 En ekonomisk förening som bedriver sparkasseverksamhet skall regelbundet lämna information till den som har insättningar i sparkasseverksamheten och till den som första gången avser att göra insättning där.
Utöver information om inlåningsvillkor och eventuell behållning på konto skall information på lämpligt sätt lämnas om. 1. den ekonomiska föreningens huvudsakliga verksamhet, 2. sparkasseverksamhetens omfattning. 3. att insatta medel får användas i den ekonomiska föreningens rörelse, 4. det skyddssystem som gäller för insättningar, 5. gällande ersättningsnivå, samt 6. formerna för utbetalning av ersättning från skyddssystemet.
5 & Följer en ekonomisk förening som bedriver sparkasseverksamhet inte bestämmelserna i denna lag, får Finansinspektionen förelägga föreningen att genast vidta rättelse.
Har rättelse inte skett inom sex månader från föreläggande enligt första stycket får Finansinspektionen besluta att föreningens sparkasse- verksamhet skall upphöra.
Har Finansinspektionen fattat beslut enligt andra stycket kan frågan på föreningens begäran prövas av regeringen.
6 5 Har beslut fattats enligt 5 5 om upphörande av en ekonomisk förenings sparkasseverksamhet. skall föreningen genast till spararna betala tillbaka deras respektive fordran mot föreningen. När så skett skall detta anmälas till Finansinspektionen. Till anmälan skall fogas förklaring att samtliga konton i sparkasseverksamheten avslutats.
7 & Upphör en ekonomisk förening genom eget beslut med sin sparkasseverksamhet skall detta skriftligen anmälas till Finansin-
spektionen. Till anmälan skall fogas en förklaring att samtliga konton i sparkasseverksamheten avslutats.
Tillsyn
8 & Finansinspektionen utövar tillsyn över att bestämmelsernai denna lag följs.
Skydd för spararna
9 & Inlåning i sparkasseverksamhetskall omfattas av ett skyddssystem enligt denna lag. Frågor om skyddssystemet handläggs av Bankstödsnämnden.
10 5 Till tryggande av spararnas ställning skall en förening som bedriver sparkasseverksamhet till Bankstödsnämnden inbetala ett så stort belopp att hos nämnden fortlöpande är avsatt minst 25 procent av föreningens sammanlagda sparkasseinlåning.
Bankstödsnämnden skall placera de av föreningen avsatta medlen på ett för föreningen öppnat räntebärande konto hos Riksgäldskontoret.
En gång per år, vid tidpunkt som nämnden bestämmer, skall nämnden stämma av att behållningen på respektive förenings konto motsvarar minst 25 procent av föreningens sparkasseinlåning. Överstiger behållningen 25 procent av sparkasseinlåningen får överskjutande belopp på föreningens begäran betalas tillbaka till föreningen.
11 5 Rätt till ersättning från skyddssystemet inträder när den ekono- miska föreningen försätts i konkurs.
Föreningen äger rätt att, utan att beslut om konkurs dessförinnan fattats och om särskilda skäl föreligger, hos Bankstödsnämnden ansöka om att få använda viss del av föreningens medel som avsatts till skyddssystemet.
12 & Ersättning från skyddssystemet omfattar den enskilde spararens andel av det belopp som avsatts på konto hos Riksgäldskontoret.
Ersättning avser endast den andel som belöper på spararens kapitalbe— lopp och får inte överstiga 250 000 kronor. Ersättningsbelopp som understiger 1 000 kronor utbetalas inte.
13 & Ersättning enligt skyddssystemet betalas av nämnden. Ersätt- ningar skall betalas ut snarast möjligt efter konkursbeslutet.
Beslutas att den ekonomiska föreningen skall träda i likvidation skall ersättning enligt skyddssystemet betalas av likvidatorerna. Likvidator har rätt att hos Bankstödsnämnden hemställa att skyddsbe- loppet skall betalas ut.
14 & Den som anser sig ha ett krav på ersättning enligt skyddssyste- met förlorar sin rätt till ersättning om han inte gör anspråk på ersättningen innan han har förlorat sin rätt till utdelning i den ekonomiska föreningens konkurs.
Kostnader
15 5 En ekonomisk förening vars sparkasseverksamhet omfattas av skyddssystemet skall årligen ersätta nämnden för dess administrativa kostnader. Nämnden bestämmer hur stort belopp varje ekonomisk förening skall betala i avgift och när betalning skall ske.
Nämndens kostnader får tas ut från det för föreningen öppnade kontot hos Riksgäldskontoret.
Uppgiftsskyldighet
16 5 En ekonomisk förening vars sparkasseverksamhet omfattas av skyddssystemet skall lämna den information till nämnden som den behöver för att fullgöra sina uppgifter enligt denna lag.
17 & Har en ekonomisk förening vars sparkasseverksamhet omfattas av skyddssystemet försatts i konkurs, skall konkursförvaltaren lämna de uppgifter till nämnden som den behöver för att betala ut ersättning till spararna. Konkursförvaltaren skall även i övrigt lämna nämnden det biträde som nämnden behöver för utbetalning av ersättning.
18 & Nämnden skall underrätta Finansinspektionen om en ekonomisk förening vars sparkasseverksamhet omfattas av skyddssystemet inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag.
Överklagande
19 & Nämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
]. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.
2. Ekonomiska föreningar som bedriver sparkasseverksamhet vid lagens ikraftträdande skall under år 1998 inbetala 12,5 procent av sin sammanlagdasparkasseinlåningtill Bankstödsnämnden. Under år 1999 skall sådan förening till nämnden betala in medel beräknade efter den procentsats som är erforderlig för att det vid årets slut på kontot hos Riksgäldskontoret skall ha satts in minst 25 procent av föreningens sparkasseinlåning.
Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:IOO). att 8 kap. 55 och 9 kap. 25 & skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden
55
Sekretess gäller i statlig myndig- hets verksamhet, som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank— och kreditvä-
Sekretess gäller i statlig myndig- hets verksamhet, som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditvä-
sendet, värdepappersmarknaden sendet, värdepappersmarknaden, eller försäkringsväsendet, för försäkringsväsendet eller som uppgift om beståri handläggning av ärenden
enligt lagen (1997:00()) om spar- kasseverksamhet, för uppgift om
1. affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verk- samhet avser, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs.
2. ekonomiska eller personliga förhållanden för annan, som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndig- hetens verksamhet avser.
I ärende hos statlig myndighet om innehav av aktier i bankaktie— bolag, kreditmarknadsbolag, värdepappersbolag och i försäkrings- aktiebolag gäller sekretess för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretess gäller inte för beslut av myndigheten och inte heller för uppgift som erhållits från annan myndighet om uppgiften inte är sekretessbelagd där.
Sekretess gäller vidare i statlig myndighets verksamhet. som består i övervakning enligt insiderlagen (1990:l342), för sådan uppgift om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden, vilken på begäran har lämnats av någon som är skyldig att lämna uppgifter till myndig- heten. Rör uppgiften den uppgiftsskyldige gäller dock sekretess endast
om denne kan antas lida skada eller men om uppgiften röjs och sekre- tess inte motverkar syftet med uppgiftsskyldigheten.
Sekretess gäller, i den mån riksdagen har godkänt avtal härom med främmande stat eller mellanfolklig organisation, hos myndighet i verksamhet som avses i första-tredje styckena för sådan uppgift om affärs- eller driftförhållanden och ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten erhållit enligt avtalet. Samma sekretess gäller hos Finansinspektionen, i den mån regeringen föreskriver det, om inspektionen från motsvarande utländsk myndighet erhållit upp- gifter enligt annat avtal. Föreskrifterna i 14 kap. 1-3 55 får inte i fråga om denna sekretess tillämpas i strid med avtalet.
Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekre- tessen enligt första stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo ar.
9 kap. Sekretess med hänsyn till skyddet för enskilds förhållanden av såväl personlig som ekonomisk natur
25 & Sekretess gäller i ärenden om ersättning enligt lagen (l995:1571) om insättningsgaranti för uppgift om personliga eller ekonomiska förhållanden för den som enligt 2 å den lagen skall anses som insättare, om det kan antas att denne lider skada eller men om upp- giften röjs. Sekretess gäller även i ärenden om ersättning enligt lagen ( I 99 7: 000) om sparkasseverksam- het fär uppgift om personliga eller ekonomiska förhållanden för den som enligt den lagen är er- sättningsberättigad, om det kan antas att denne lider skada eller men om uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst 20 år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.
Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)
Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987:617), att 1 kap. 2 5 och 7 kap. 22 5 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse ] kap. Allmänna bestämmelser
2 & Med bankrörelse avses i denna lag verksamheti vilken ingår inlåning på konto om behållningen är nominellt bestämd och tillgänglig för insättaren med kort varsel.
Bankrörelse får drivas endast efter tillstånd (oktroj) av regeringen. Tillstånd får ges endast till banker. Bestämmelser om utländska bankföretags rätt att driva bankrörelse finns i 4 och 5 åå.
För sådan inlåning enligt första stycket som bedrivs av en ekono- misk förening vars huvudsakliga verksamhet inte är av finansiell natur behövs inte tillstånd enligt andra stycket. Ytterligare bestäm— melser om sådan inlåning finns i lagen (1 997.000) om sparkasse— verksamhet.
7 kap. Tillsyn
22 5 Svenska banker samt utländska Svenska banker, ekonomiska bankföretag med filial här i lan- föreningar som bedriver det skall med årliga avgifter be- sparkasseverksamhetenligt lagen kosta Finansinspektionens verk- (1997x000)omsparkasseverksam- samhet enligt de närmare före— het, samt utländska bankföretag skrifter som regeringenmeddelar. med filial här i landet skall med årliga avgifter bekosta Finansin- spektionens verksamhet enligt de
närmare föreskrifter som rege- ringen meddelar.
Denna lag träder i kraft den I januari 1998.
Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. att 11 kap. 11 & skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 kap. Likvidation och upplösning
115
Likvidatorerna skall så snart det kan ske genom försäljning på offentlig auktion eller på annat lämpligt sätt förvandla föreningens egendom till pengar. i den mån det behövs för likvidationen. samt betala föreningens skulder. Föreningens rörelse får fortsättas, om det behövs för en ändamålsenlig avveckling eller för att de anställda skall få skäligt rådrum för att skaffa sig nya anställningar. Bedriver föreningen sparkasse— verksamhet enligt lagen (] 99 7: 000) omsparkasseverksam- het då beslutet om likvidation fattades, svarar likvidatorerna för att behållningen på föreningens konto hos Riksgäldskontoretför- delas bland spararna. Bestäm- melser om hur behållningen skall fördelas finns i lagen om spar- kasseverksamhet.
Om rätten har beslutat om likvidation enligt 4 5 första stycket 4, får likvidatorerna inte utan särskilt tillstånd av föreningsstämman avyttra föreningens egendom på annat sätt än genom försäljning på offentlig auktion. Till dess att beslutet har vunnit laga kraft får likvidatorerna
inte utan stämmans samtycke vidta några likvidationsåtgärder utan endast vårda föreningens egendom och bevaka dess angelägenheter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.
Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672), att 3 kap. 3 & skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap. Verkningar av konkurs
35
Till ett konkursbo räknas, i den mån inte något annat följer av 2 5, all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är sådan att den kan utmätas.
Till ett konkursbo räknas, i den mån inte något annat följer av tredje stycket eller 2 &, all egen- dom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är sådan att den kan utmätas.
Till konkursboet räknas även den egendom som kan tillföras boet
genom återvinning enligt 4 kap.
Är konkursgäldenären en eko- nomisk förening som bedriver sparkasseverksamhet enligt lagen (1997.'000) om sparkasseverksam— het hör inte föreningens behåll- ning på konto hos Riksgäldskon- toret till konkursboet. Bestämmel— ser om hur behållningen skall fördelas efter föreningens konkurs finns i lagen om sparkasseverk- samhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.
1. Inledning
Genom beslut den 21 juni 1995 bemyndigade regeringen chefen för Finansdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda vilka regler som bör gälla för ekonomiska föreningar som tar emot insättningar (sparkasseverksamhet). Av direktiven för ut- redningen (dir. 1995: 100) framgår att utredaren skall
— överväga vilka kvalitativa och kvantitativa krav som bör ställas på ekonomiska föreningar som tar emot insättningar och som har en icke-finansiell huvudverksamhet, — bedöma i vilken utsträckning offentlig kontroll över dessa före- ningar skall utövas, — föreslå en rättslig reglering som tillfredsställer de krav och behov som bedöms föreligga till skydd för insättarna, och — överväga hur ett särskilt skydd för sparare i sparkassor kan utformas.
Direktiven finns i sin helhet intagna som bilaga 1 i detta betänk- ande.
I utredningen har inte förordnats några sakkunniga eller experter. Med hänsyn till den begränsade tid som bedömdes stå till buds inhämtades erforderligt arbetsunderlagi första hand genom kontakter med företrädare för ekonomiska föreningar som bedriver sparkasse- verksamhet, Kooperativa Institutet och Lantbrukarnas Riksförbund. Diskussioner har vidare förts med Finansinspektionen, Bankstöds- nämnden, Riksgäldskontoret och Sveriges Riksbank.
Under våren 1995 förekom under en kort period uttag från HSB:s sparkassa i en utsträckning som var ovanlig. Saken väckte viss uppmärksamhet i massmedia inte minst mot bakgrund av de ut- tagsanlopp som tidigare drabbat de finska kooperativen EKA och Elanto. Uttagen från HSB:s sparkassa stabiliserades emellertid snabbt till en normal nivå. Andra svenska ekonomiska föreningar som tar
emot inlåning från sina medlemmar märkte inte av någon motsvarande ökning av uttagen.
Händelsen illustrerade bl.a det förhållandet att inlåning i sparkassa hos en ekonomisk förening är en av lagstiftaren oreglerad verksamhet. Redan vid tillkomsten av 191 1 års banklag infördes ett undantag från den i lagförslaget intagna bankrörelsedefinitionen. Bankrörelse definierades som sådan inlåning som sker från allmänheten. Därige- nom lyckades man undvika att sådan inlåningsverksamhet som av kooperativa föreningar bedrevs enbart gentemot de egna medlemmar- na blev förbjuden eller skulle kunna bedrivas endast efter tillstånd av regeringen.
Frågan om sparkassornas ställning övervägdes på nytt år 1929, dock utan att leda till lagstiftning.
1 regeringens proposition inför 1955 års bankrörelselag (prop. 1955:3, sid. 146 f) redovisades bl.a. att i vissa organisationer med inlåning från medlemmar hade medlemsantalet nått betydande storlek. Det befanns ändå inte rimligt att enbart av den anledningen anse inlåningen som bedriven bland allmänheten. Det påpekades emellertid att det inte skulle vara möjligt att använda medlemsskapet i en förening som en formalitet i syfte att föra inlåningsverksamheten utanför begreppet bankrörelse i dess rent bokstavliga tolkning.
I Kreditmarknadskommitténs slutbetänkande "Förnyelse av kredit- marknaden" (SOU 1988:29, del 1, sid 200) gjordes bedömningen att det inte utan visst fog kunde göras gällande att antalet medlemmar i Kooperativa Förbundet (KF) för länge sedan passerat den gräns då inlåningsverksamheten kunde anses bedriven mot allmänheten. Av kommitténs direktiv framgick emellertid att specialinstitut som kooperationens sparkasseverksamhet inte skulle behandlas av kommittén, varför kommittén ansåg sig förhindrad att komma med förslag i saken.
I tilläggsdirektiv till Betaltjänstutredningen (dir. 1993:56) gavs utredningen i uppgift bl.a. att göra en översyn av den verksamhet som bedrivs av sparkassor och andra föreningar. Utredningen skulle vidare kartlägga vilka institut som bedrev inlånings- eller finansieringsverk- samhet men som inte omfattades av någon reglering. Respektive verksamhet skulle bedömas utifrån existerande regelverk för banker och andra finansieringsinstitut.
Betaltjänstutredningen avgav i maj 1994 sitt delbetänkande Finansiellatjänsteri förändring (SOU 1994266). De delar av betänkan- det som berör sparkasseverksamhet och som bl.a. innehåller utred- ningens kartläggning av sparkasseverksamhetenär av intresse även för nu förevarande utredning och bifogas detta betänkande som bilaga 2.
Jag återkommer nedan till vissa av de överväganden och bedöm- ningar som gjordes av Betaltjänstutredningen. [ detta sammanhang kan emellertid nämnas att utredningen fann att inlåning från en förening, där medlemskap var öppet för envar, träffades av det då gällande allmänhetsbegreppet. Innebörden av ett sådant synsätt var att merparten av den inlåning som konsument- och bostadskooperationen bedrev fick anses vara bedriven mot allmänheten och således kräva tillstånd av regeringen (oktroj) för att vara tillåten.
Under hösten 1995 överlämnade regeringen till riksdagen två propositioner på områden av betydelse för min utredning, dels prop. 1995/96:60. lnsättningsgaranti, dels prop. 1995/96:74, Ökad bank- konkurrens. Förslagen har lett till ny lagstiftning som trätt i kraft den 1 januari 1996.
I propositionen om insättningsgaranti föreslogs bl.a. en ny lag om insättningsgaranti. Det primära syftet med den var att stärka konsu- mentskyddet för insättningar i bank och komplettera den övriga skyddsreglering som omger bankerna. Garantisystemet skulle gälla även för vissa värdepappersbolag som tar emot insättningar. Skyldig- het att införa ett system för insättningsgaranti var en följd av Sveriges medlemskap i EU.
Anvisningar om vad ett sådant system skall innehålla framgår av EG-direktiv 94/19/EG om system för garanti av insättningar. Det svenska garantisystemet är inriktat mot ett renodlat konsumentskydd och omfattar insättningar i bank upp till 250 000 kronor per insättare och bank. Insättningen skall vara nominellt bestämd och tillgänglig för insättaren med kort varsel för att omfattas av garantin. Bankerna skall svara för finansieringen av garantin genom vissa avgiftsuttag. För att systemet skall vara trovärdigt har emellertid systemet kompletterats med en upplåningsrätt för Bankstödsnämnden för det fall att behållna avgiftsmedel inte skulle räcka till vid ersättningsfall. Garantisystemet får tas i anspråk endast när en domstol försatt en bank i konkurs eller då en behörig utländsk myndighet förklarat att insättningarna i en
bank, vars filial anslutit sig till det svenska garantisystemet, är indisponibla.
Prop. 1995/96:74. Ökad bankkonkurrens, innehöll en rad förslag som syftade till ökad konkurrens på bankmarknaden. Vad som avses med bankrörelse enligt bankrörelselagen (1987:617) gavs en ny definition av följande lydelse. "Med bankrörelse avses i denna lag verksamhet i vilken ingår inlåning på konto om behållningen är nominellt bestämd och tillgänglig för insättaren med kort varsel. " Propositionen innehöll också ett förslag till ny lag om medlemsbanker. Lagen gjorde det möjligt att bedriva bankverksamhet i den ekono- miska föreningens form.
Genom den nya lydelsen har den inlåning som bedrivs i sparkasse— form av ekonomiska föreningar vars huvudsakliga verksamhet inte är av finansiell natur kommit att omfattas av bankrörelsedefinitionen. Verksamheten skulle således kräva tillstånd (oktroj) av regeringen. Genom en övergångsbestämmelse har emellertid de ekonomiska föreningar som avses här givits möjlighet att fortsätta sin sparkasse- verksamhet utan tillstånd fram till den 31 december 1997.
Allmänhetsbegreppet saknar således numera betydelse för vad som skall anses vara inlåning enligt svensk banklagstiftning. Enligt det s.k. andra banksamordningsdirektivet av den 15 december 1989 (89/646/EEG) har emellertid frågan om vad som anses vara allmänhet fortfarande viss betydelse. Direktivets artikel 3 har i svensk översätt- ning följande lydelse.
"Medlemsstaterna skall förbjuda personer eller företag som inte är kreditinstitut att driva rörelse som omfattar inlåning från allmän- heten. Förbudet skall inte gälla mottagande av insättningar eller andra medel i fall då återbetalningsskyldigheten åvilar en med- lemsstat eller dess regionala eller lokala myndigheter eller offentliga internationella organ i vilka en eller flera medlemsstater ingår, inte heller i fall som är särskilt omfattade av nationell lagstiftning eller av regler antagna av gemenskapen. allt under förutsättning att verksamheten är underkastad regler och över— vakning till skydd för insättare och investerare." (Min kursivering)
Enligt svensk rätt krävs således bankoktroj för att ta emot inlåning. Som framgår av direktivets lydelse får emellertid inlåning från allmänheten tas emot av andra än kreditinstitut om nationell lagstift-
ning medger det och verksamheten är underkastat sådant skydd som anges i artikel 3.
Från årsskiftet 1995/1996 får ekonomiska föreningar som huvud- sakligen ägnar sig åt finansiell verksamhet fortsätta sin verksamhet i annan form. t. ex. som medlemsbanker. För övriga ekonomiska föreningar som tar emot inlåning från sina medlemmar krävs särskild reglering för att de skall kunna fortsätta med sin inlåningsverksamhet.
2. Inlåning hos ekonomiska föreningar m.m.
2.1. Allmänt om inlåning
Som framgår av utredningens direktiv ingår det inte i uppdraget att göra en kartläggning av den inlåning som tas emot av ekonomiska föreningar. Sådan kartläggning har redan verkställts av Betaltjänstut- redningen och redovisats i betänkandet Finansiella tjänster i föränd- ring. SOU 1994z66. Det kan här framhållas att det torde vara närmast ogörligt att med krav på någon vetenskaplig exakthet fastställa omfattningen av den inlåning som tas emot av ekonomiska föreningar. Att det förhåller sig så beror bl.a. på att inlåningsverksamheten varit oreglerad och att tillstånd för verksamheten inte krävts. Till detta kommer att den benämning på verksamheten som ofta använts, sparkasseverksamhet. inte har någon klar definition. Beteckningen sparkasseverksamhet har använts som något slags samlingsbegrepp både av ekonomiska föreningar med huvudsakligen finansiell verksamhet och av andra. Tidigare använde även en del affärsbanker beteckningen sparkasseräkning för viss räkningsform. Det får antas att Betaltjänstutredningens kartläggning i allt väsentligt utvisar merparten av den inlåning som bedrivs av ekonomiska föreningar vars huvud- sakliga verksamhet är annan än finansiell. Den inlåning som i övrigt kan bedrivas av här berörda ekonomiska föreningar får förutsättas ha marginell betydelse.
Genom den ändring i bankrörelselagen som trätt i kraft den 1 januari 1996 anses de ekonomiska föreningar som tar emot inlåning från sina medlemmar bedriva bankrörelse. Genom den nya lagen om medlemsbanker blir det emellertid även fortsättningsvis möjligt att driva bankrörelse i den ekonomiska föreningens associationsrättsliga form. Denna utväg är den enda möjliga för de ekonomiska föreningar som tar emot inlåning från sina medlemmar som ett led i föreningens huvudsakligen finansiella verksamhet.
För övriga ekonomiska föreningar som tar emot inlåning från sina medlemmar, men som huvudsakligen ägnar sig åt annan än finansiell verksamhet, har införts en övergångsbestämmelse som medger att deras inlåningsverksamhet kan fortsättas längst till den 31 december 1997.
Det förslag rörande sparkasseverksamheten som Betaltjänstutred- ningen lade fram innebar att de ekonomiska föreningar som avsåg att fortsätta med att ta emot inlåning från sina medlemmar måste göra det genom bank. Då skulle också möjligheten att använda medlen som finansieringskälla i den ekonomiska föreningens rörelse helt gå förlorad.
1 regeringens proposition om insättningsgaranti ( 1995/96:60) har hit hörande frågor berörts. Regeringens ståndpunkt i frågan om en garantiordning för insättare i sparkassor har där redovisats. Stånd- punkten har betydelse för denna utrednings uppdrag och avsnittet i propositionen om sparkasseverksamheti ekonomisk förening citeras därför i sin helhet nedan.
"Sparkasseverksamheti ekonomisk förening m.m.
Flera remissinstanser har invänt mot att insättningsgarantin endast skall omfatta insättningar som har gjorts i banker och vissa värdepappersbolag. Utanför dessa institut förekommer nämligen insättningar i vissa ekonomiska föreningars sparkassor. i sparlåne- föreningar och i form av medel på kundkonton, tillhandahållna av rörelsedrivande bolag. Det finns olika principiella skiljelinjer både mellan de nu angivna formerna för insättningar och mellan dessa och de insättningar som enligt promemorians förslag skall omfattas av insättningsgarantin. Sedan lång tid finns ett principi— ellt förbud för andra än banker att ta emot insättningar från allmänheten. Att insättningar ändå har kunnat tas emot av sparkassor, sparlåneföreningar och kontoföretag beror på — i de två första fallen — att verksamheten inte har ansetts bedriven gentemot allmänheten utan mot en krets av medlemmar. och i det sista fallet att insättningarna inte har ansetts utgöra inlåning utan förskottsbetalning för varor och tjänster.
De sparkassor som förekommer i Sverige i dag är i princip knutna till olika kooperativa företag som drivs i den ekonomiska föreningens form, t.ex. bostadskooperationen (HSB och Riks- byggen), konsumentkooperationen(KF) ochjordbrukskooperatio- nen. Medan Riksbyggens sparkassa är organiserad som en särskild
juridisk person, är övriga sparkassor integrerade i den ekonomiska föreningens verksamhet. I dessa fall används de medel som tas emot från medlemmarna som rörelsekapital av föreningen. En medlems fordran torde vanligen var oprioriterad. Det finns inga tillgångar i föreningen som är avskilda för insättarnas räkning. Med tanke på den grundläggande funktionen hos sparkassorna— att medlemmarna mot i många fall gynnsam ränta bidrar till föreningens försörjning med rörelsekapital — är också denna ordning naturlig.
Sparlåneföreningar fungerar till skillnad från sparkassorna på i princip samma sätt som ett kreditinstitut. Sparlåneföreningen tar också emot insättningar från medlemmarna. lnsättningarna används för att låna ut medel till medlemmar. De förekommande föreningarnas storlek är mycket varierande.
Som nämnts finns också en möjlighet att göra en insättning på ett konto hos ett företag som tillhandahåller någon form av betalkort. Tillgodohavandet kan i så fall i princip användas för köp av varor eller tjänster av företag som är närstående till kontoföretaget. Den typen av insättningar har karaktären av förskottsbetalning.
Enligt EG-rätten (artikel 3 i det s.k. andra banksamordnings- direktivet, 89/646/EEG) får inlåning från allmänhetentas emot av kreditinstitut samt av andra företag, om dessa företag omfattas av en särskild nationell lagstiftning och verksamheten är underkastad regler och övervakning till skydd för insättare och investerare.
Betaltjänstutredningen har i betänkandet Finansiella tjänster i förändring (SOU 1994266) lagt fram olika förslag som berör sparkassor, sparlåneföreningar och företag som tar emot kund- medel på konto. Regeringen avser att inom kort lägga fram förslag till riksdagen som innebär att möjligheten för vissa företag att ta emot kundmedel på konto läggs fast (se lagrådsremiss den 21 september 1995, Fi 94/1942). För verksamheten kommer att gälla vissa begränsningar. Dessa tillsammans syftar bl.a. till att klargöra kontobehållningarnas karaktär av förskottsbetalning av varor och tjänster. Kontantuttag kommer i princip inte att vara tillåtna.
Kundmedlen har en annan karaktär än de medel som finns på konto hos ett kreditinstitut. Att det inte rör sig om inlåning i egentlig mening är för övrigt en förutsättning för att insätt- ningarna i fråga inte skall omfattas av de EG-regler som gäller om vilka som skall få ta emot inlåning. Vidare är insättarens syfte med insättningen ett annat än bankspararens. Kontoföretagen verkar dessutom under helt andra förutsättningar än banker och andra institut som får ta emot inlåning från allmänheten. Enligt
regeringens uppfattning kan det därför inte vara aktuellt att låta kundmedel på konto omfattas av insättningsgaranti.
Enligt Betaltjänstutredningens nyssnämnda betänkande måste den verksamhet som i vart fall de större sparkassorna och sparlåneföreningarna bedriver anses vända sig till allmänheten. Slutsatsen grundas på att var och en — mot erläggande av viss avgift — kan vinna inträde i den förening som driver verksam- heten. Innebörden av utredningens resonemang är att sparkassorna och sparlåneföreningarna måste driva verksamheten enligt de gällande reglernai andra banksamordningsdirektivet. Det betyder att insättningar skulle kunna tas emot av föreningarna bara om de är auktoriserade kreditinstitut (i Sverige banker och vissa värde- pappersbolag) eller står under den särskilda reglering som krävs enligt artikel 3 i direktivet.
För närvarande medger inte lagstiftningen att banker har annan associationsform än bankaktiebolag, sparbank eller föreningsbank. Betaltjänstutredningenhar emellertid föreslagit att bankverksamhet skall kunna drivas även av kooperativa företag (ekonomiska före- ningar). En sådan möjlighet skulle kunna vara aktuell främst för större sparlåneföreningar. Regeringen ämnar också, som tidigare aviserats, lägga fram ett förslag till lag om medlemsbanker inom kort, se den tidigare nämnda lagrådsremissen. Eftersom en sådan ekonomisk förening i alla avseenden legalt sett kommer att bli jämställd med andra banker är det naturligt att även de insätt- ningar som dessa företag tar emot omfattas av insättningsgarantin. Regeringens kommande proposition i ämnet kommer också att ta upp den frågan. Regeringen kommer i det sammanhanget också att behandla frågan om mindre sparlåneföreningar.
Det är med tanke på sparlåneföreningarnas verksamhet (att ta emot insättningar och att låna ut pengar) naturligt att skapa ett regelverk som helt eller i allt väsentligt ansluter till det som gäller för banker i allmänhet, detta alldeles oavsett hur EG-direktivets allmänhetsbegrepp rätteligen skall tolkas. Förhållandena för vissa ekonomiska föreningars sparkassor är däremot andra. Insätt- ningarna har i många avseenden samma kännetecken som de som kan göras hos en bank. Medlen kan vara nominellt bestämda, likvida, räntebärande etc. Däremot använder de mottagande företagen pengarna på helt olika sätt. En bank placerar till övervägande delen de inströmmande insättningarnai krediter. Det sker under ett regelverk som bl.a. föreskriver riskspridning samt ingående analyser av vilka förlustrisker som finns. Dessutom fordras att banken, utöver de medel som lånas upp genom inlåningen, har ett eget kapital av viss storlek. Slutligen står bankens verksamhet under det allmännas tillsyn genom Finansin—
spektionen. Sparkassorna, däremot, saknar för närvarande regelverk. Några krav på viss uppnådd soliditet eller andra skyddsregler finns inte. De inlånade medlen används, som tidigare antytts, ofta i företagets allmänna rörelse. Aven om det finns stora skillnader mellan olika sparkassor — och olika individer — uppgår ibland de insättningar som en enskild medlem gjort i en sparkassa till betydande belopp.
Alldeles oavsett om en sparkasseverksamhet skulle anses vända sig till allmänheten— och således omfattas av den nämnda regeln i andra banksamordningsdirektivet— eller inte kan det finnas skäl att fråga sig om den inte borde omgärdas av vissa regler och i så fall också om någon form av samhällelig kontroll av verksam- heten borde arrangeras. Den främsta anledningen är givetvis att vissa större sparkassor har åtskilliga insättare och förvaltar betydande belopp. Det rör sig också om, i många fall, ett långsiktigt sparande. stundom motiverat av socialt viktiga skäl, t.ex. bostadssparande. Det argumentet förstärks också av att insättarna i många fall inte har något klart begrepp om hur deras sparmedel förvaltas.
Mot den bakgrunden är det angeläget att frågan om en reglering av sparkassorna belyses. Regeringen har därför tillkallat en utredare med uppdrag att se över frågan. Avsikten är att, om denne bedömer det som lämpligt, förslag till en ändamålsenlig reglering av sparkasseverksamhet skall läggas fram.
Eftersom medlemsfinansiering ingår som ett traditionsenligt och ändamålsenligt inslag i den kooperativa företagsformen bör det regelverk som sedermera införs inte onödigtvis lägga hinder i vägen för sparkasseverksamheti ekonomiska föreningar. Regel- verket bör alltså inte vara mer strikt än som oundgängligen fordras för det grundläggande skydd som insättarna kan göra anspråk på. Motsvarande bör också vara vägledande vid be- stämmandet av den tid inom vilken sparkassorna skall inrättas enligt den nya modellen.
Det som nu sagts är avsett att utgöra en bakgrund till regering- ens ställningstagandei den fråga som väckts av flera remissinstan- ser, nämligen om insättningar i kooperativa sparkassor bör omfattas av den i denna lagrådsremiss föreslagna insättnings- garantin. Som redan framgått menar regeringen att insättarna i sparkassorna förtjänar att skyddas genom att särskilda bestämmel- ser införs om sparkasseverksamhet. Sparkassorna har emellertid inte den centrala roll. för hushållen och samhället, i betalnings- systemet som bankerna har. Att insättningar i sparkassor skall omfattas av det obligatoriska garantisystemet, som vissa remissin- stanser anfört, är inte självklart. Enligt regeringens uppfattning
talar nämligen flera skål med beaktansvärd styrka mot en sådan lösning.
Som kommer att framgå senare i denna proposition föreslår regeringen införandet av ett insättningsgarantisystem som i princip är solidariskt. Alla institut som enligt gällande lag får ta emot inlåning från allmänheten (dvs. banker och i vissa fall värdepap- persbolag) verkar under identiska förutsättningar. De är kringgär- dade av ett gemensamt regelverk. syftande både till skydd av betalningssystemet och av konsumenterna. lnsättningsgarantin förutsätter att alla dessa institut bidrar till finansieringen av garantin. Om ett institut fallerar kommer dess insättare att kompenseras av medel som alla institut samlat samman. Vidare kommer alla kvarvarande institut, om ett fallerat. att solidariskt få bidra till återställande av garantisystemets kapacitet. Mot den bakgrunden är det svårt att föreställa sig att företag som inte omfattas av det grundläggande regelsystemet — som bl.a. garante- rar riskspridning, något som strider mot sparkassornas grundidé att vara till gagn för föreningens verksamhet inom dess verksam- hetsområde — skall inrymmas i garantiordningen.
Ett viktigt inslag i det garantisystem som regeringen föreslår är att omfattade institut skall bidra till systemet med avgifter i förhållande inte bara till institutets andel av de totalt garanterade insättningarna. utan också att avgiftssättningen skall grundas på en bedömning av varje enskilt instituts risknivå. Som kommer att framgå i det följande har regeringen valt att använda institutens kapitaltäckningsgrad som ett mått på risknivån. I ett sådant system låter sig andra företag, som inte lyder under kapitaltäckningskrav, svårligen inordna.
Sammantaget anser regeringen att skälen mot att sparkassor skall omfattas av den obligatoriska insättningsgarantin överväger. Det innebär att endast insättningar i banker och vissa värdepap- persbolag, skall omfattas av den obligatoriska garantin.
Regeringen ståndpunkt i den frågan innebär emellertid inte att tanken på en garantiordning för insättare i sparkassor förkastas. Tvärtom förtjänar sparkassesparares insättningar av flera skäl skydd. Som redan anmärkts kan en enskilds sparande i en sparkassa uppgå till betydande belopp och vara av väsentlig betydelse för dennes ekonomi. Ofta är också sparandet långsiktigt och tjänar viktiga syften. Det bör därför klarläggas hur ett särskilt skydd för sparare i sparkassor kan utformas. Det ingår i den tidigare nämnda utredarens uppdrag."
Jag ser uttalandena i propositionen som kompletterande riktlinjer för mitt utredningsuppdrag.
2.2. Vad avses numera med inlåning?
Enligt den nya bankrörelsedefinitionen avses med bankrörelse verksamhet i vilken ingår inlåning på konto om behållningen är nominellt bestämd och tillgänglig för insättaren med kort varsel. 1 förarbetena (prop. 1995/96:74) redovisas närmare vad som avses med inlåning.
I specialmotiveringen (s. 157) till bestämmelsen sägs bl.a. följande.
"Det bankförbehållna inlåningsbegreppet definieras med tre rekvisit. Det måste för det första vara frågan om kontoinlåning, det vill säga en form av varaktigt avtal mellan insättaren och mottagaren av medlen av innebörd att insättaren har rätt att göra fortlöpande insättningar. För det andra måste behållningen vara nominellt bestämd. Insättaren skall, när han än väljer att ta ut sina pengar, alltid ha rätt att få ut det nominella belopp som han har satt in jämte överenskommen ränta. Någon inskränkning till rätten att få ut det nominella beloppet, och som inte är att hänföra till en sedvanlig uttagsavgift, får alltså inte förekomma om behållningen skall anses nominell. För det tredje måste behållningen vara disponibel för insättaren, det vill säga likvid, för att det skall vara fråga om bankförbehållen inlåning. Behållningen måste alltså vara tillgänglig för insättaren med förhållandevis kort varsel."
[ allmänrnotiveringen (s. 96-97) anges att samtliga kriterier måste vara uppfyllda för att verksamheten skall anses utgöra bankrörelse.
Beträffande kontoförhållandet sägs bl.a. att storleken på de insatta beloppen inte har bestämts på förhand. Härigenom skiljer sig inlåning från bl.a. obligationsutgivning. Som exempel nämns vidare att återbäring eller s.k. efterlikvid som en medlem i en ekonomisk förening låter stå kvar på konto i föreningen inte bör betraktas som insättning av medel på konto. I dessa fall avser insatta medel endast medel som genererats från föreningens verksamhet.
Vad det innebär att behållningen är nominellt bestämt framgår klart av den ovan citerade specialmotiveringen.
Beträffande rekvisitet att behållningen skall vara tillgänglig för insättaren med kort varsel sägs i propositionen bl.a. följande. Det kanske mest framträdande kännetecknet för insättningar som är relaterade till betalningssystemet är att insättaren har rätt att vid anfordran ta ut insatta medel. Insatta medel är disponibla genom att de i normalfallet är omedelbart tillgängliga för uttag vid anfordran. Detta moment i inlåningsavtalet gör kontot särskilt ägnat att anslutas till ett eller flera betalningsinstrument. Även en inlåningsstjänst som tillåter uttag först efter en viss kortare uppsägningstid kan fungera väl för deposition av transaktionsmedel. Ju sämre tillgänglighet till följd av uppsägningstid, desto mindre är sannolikheten att kontoformen integreras i betalningssystemet. Regeringen bedömer att ett inlånings- konto med längre uppsägningstid än en månad inte kommer att attrahera transaktionsmedel. Behållningen på sådana konton bör därför inte bedömas som tillgängliga i bankrörelselagens mening. Medlen anses dock vara disponibla för insättaren även om de är tillgängliga endast under vissa förutsättningar. Exempel på sådana förutsättningar kan vara att uttag får ske mot viss avgift eller efter viss kortare uppsägningstid. Det bör inte vara någon skillnad om insättaren själv gör uttag från kontot eller om kontohållaren verkställer betalningen först efter anvisning, t.ex. en check, från insättaren.
Vad som sagts i förarbetena om vad som skall anses vara inlåning får på sedvanligt sätt tjäna som underlag för den myndighet, Finansin- spektionen, som har att utöva tillsyn över att ingen annan än de som har tillstånd till det tar emot sådan inlåning som avses i bankrörelsela- gen. Eftersom det inte krävs tillstånd för att ta emot inlåning på sådana villkor som inte faller under bankrörelsedefinitionen är det tänkbart att vissa föreningar som driver sparkasseverksamhet ändrar sina kontobestämmelser så att verksamheten inte kräver tillstånd. På grund av bl.a. denna möjliga utveckling aktualiseras frågan vad som skall omfattas av ett eventuellt skydd för de som gör insättningar i sparkasseverksamhet. Genom att ta bort allmänhetsbegreppet i bankrörelsedefinitionen har lagstiftaren valt att göra inlåning i sparkasseverksamhettillståndspliktig efter utgången av år 1997. Efter vad som nu sagts står det klart att det inte bör komma ifråga att inrätta ett skyddssystem som omfattar mer än den del av en förenings verksamhet som anses utgöra bankrörelse enligt den nya lagstift- ningen.
2.3. Exempel på inlåningens fördelning i viss sparkasseverksamhet
Enligt uppgifter från KF fanns i dess sparkassa under år 1994 en total inlåning uppgående till knappt 2,2 miljarder kronor vilket utgjorde drygt 15.5 procent av KF:s balansomslutning. En grov uppskattning ger vid handen att omkring 2/3 av sparkassans totala inlåning är sådan som avses i bankrörelsedefinitionen. Det kan därvid noteras att balansomslutningen i KF-koncernen under 1990-talet minskat från omkring 30 miljarder kronor år 1990 till cirka 14 miljarder kronor år 1994. Sparkassans totala inlåning under motsvarande tid ökade från knappt 1,7 miljarder kronor år 1990 till knappt 2,2 miljarder år 1994. I augusti 1995 hade den totala inlåningen ökat till knappt 2,3 miljarder kronor. Den kontoform som aktivt marknadsförs är det s.k. kapitalkontot. På sådana konton uppgick den sammanlagda be- hållningen till drygt 1,3 miljarder kronor. Kapitalkonton utgör ungefär hälften av samtliga konton i sparkassan. 1 september 1995 hade 70 procent av kapitalkontona en behållning som understeg 25 000 kronor. På 45 procent av kontona understeg behållningen 8 000 kronor. Behållning saknades på sju procent av kapitalkontona.
Riksbyggen Sparkassa ekonomisk förening hade vid halvårsskiftet 1995 en inlåning uppgående till nära 250 miljoner kronor. Antalet bosparare uppgick till knappt 31 000. På 93 procent av kontona fanns en behållning som understeg 25 000 kronor och på 71 procent av kontona understeg behållningen 8 000 kronor.
OK ekonomisk förening hade i februari 1996 en medlemsinlåning på sparkonton som uppgick till 469 miljoner kronor. Antalet sparkon- ton uppgick till drygt 883 000. På endast knappt 20 000 av dessa konton översteg behållningen 4 000 kronor.
De nämnda exemplen måste ses mot bakgrund bl.a. av att det från årskiftet 1995/96 är tillåtet att ta emot kundmedel på konto upp till 15 000 kronor utan att det anses utgöra bankrörelse, något som för övrigt till exempel KF kan utnyttja vid sidan av sin sparkasseverksam- het. Vidare är det så att sparkasseinlåningen får ses som ett alternativ eller komplement till den inlåning som sker i bank. Det är i hög grad antagligt att de flesta som har inlåning i sparkasseverksamhet också förfogar över placeringar i bank. Utgångspunkten måste vara att
inlåning i sparkassa sker därför att medlemmen vill. förutom att få god avkastning på sina pengar. stödja den verksamhet som föreningen bedriver.
2.4. Bankstödsnämnden — Insättargarantinämnden
Den 7 mars 1996 överlämnade regeringen till riksdagen en proposition om Avveckling av bankstödet (prop. 1995/96:172). I propositionen föreslogs, vilket framgår av namnet, att bankstödet avvecklas. Ett sådant förslag berör naturligtvis Bankstödsnämndens verksamhet.
Bankstödsnämnden inrättades den 1 maj 1993 och tog då över arbetet med stöd till bankerna från Finansdepartementet. Vid samma tidpunkt fick nämnden också regeringens uppdrag att förvalta vissa av statens aktier i bl.a. banker. Därtill fick nämnden från årskiftet 1995/96 även i uppgift att ansvara för det svenska systemet för garanti av insättningar.
I propositionen föreslogs att myndigheten i fortsättningen enbart skall administrera systemet för insättningsgaranti. Vidare föreslogs att myndigheten skall ombildas och byta namn till Insättargarantinämn- den. I propositionen angavs (s. 46) att regeringen anser att den renodlade insättargarantiverksamheteni Bankstödsnämnden är alltför ringa för att den skall motivera att myndigheten har en helt fristående administration. Denna bör därför kunna samordnas med Finansin- spektionen eller någon annan myndighet. De redovisade organisatoris- ka förändringarna har bedömts inte påverka vare sig huvudinrikt- ningen eller finansieringen av arbetet med insättningsgarantin.
De förslag jag har för avsikt att lämna rörande skydd för inlåning i sparkasseverksamhet har naturlig anknytning till garantin för insättningari bank. Eftersom de förslagjag skall lämna inte skall vara mer ingripande än ändamålet kräver. är det en tämligen given lösning att anförtro det administrativa ansvaret för skyddssystemet åt en befintlig myndighet. Detta blir än mer uppenbart sedan Bankstöds— nämndens uppgifter koncentrerats till att avse endast administration av insättningsgarantin och myndigheten bytt namn till Insättargaranti- nämnden. Lagstiftningen om Bankstödsnämndens framtida uppgifter
har föreslagits träda i kraft den 1 juli 1996. I detta betänkande benämns nämnden genomgående Bankstödsnämnden.
1 I l l l.! . _ l | || l l _l 1 H l ! II.-Eur lil...-II.. LI . . alal-.nu . : ”...l. .F... .lrl ...-w .i...i.-I!.E.i " ..L..I£.Irn.... I...bl.v_nuu.|.r...ur.. nah-l...!- lh
3. Alternativa synsätt rörande skydd för sparande i sparkasseverksamhet
Kooperativ verksamhet har lång tradition i Sverige. Verksamheten inom konsument-, bostads- och lantbrukskooperationen har utgjort ett värdefullt inslag i samhällsutvecklingen. Medlemmarna har kunnat stödja verksamheten genom att låta föreningen förvalta sparmedel i föreningens sparkasseverksamhet, ofta till konkurrenskraftig ränta. Därigenom har finansieringen av föreningens verksamhet underlättats och förenklats. Medlemmens val. att låta föreningen förvalta sparme- del. får antas i betydande utsträckning ha grundats på en vilja att stödja föreningens mål med sin verksamhet. För detta talar att insättaren i annat fall lika gärna kunnat göra sin insättning i bank vars verksamhet sedan länge kringgärdats av omfattande lagstiftning i syfte att göra placeringar där säkra.
Jag anser att det under alla omständigheter är rimligt att sparkasse- verksamhet kan få fortsätta att bedrivas. För att göra detta möjligt krävs att verksamheten regleras i lag. En huvudfråga blir då hur ett särskilt konsumentskydd för sparandet skall anordnas. Teoretiskt skulle ett sådant skydd kunna bestå i en noggrann kontroll av före- ningens verksamhet varigenom spararnas risk skulle kunna minimeras. En kontroll av angivet slag förutsätter emellertid en omfattande insyn i föreningens totala verksamhet. En sådan kontrollapparat skulle kräva i sammanhanget alltför stora resurser från samhällets sida, och skulle inte heller stå i överensstämmelse med de syften som sparkasseverk- samheten liaft. Skyddet bör därför utformas på ett sätt som tillgodoser både föreningarnas möjligheter att fortsätta med sparkasseverksamhet och spararnas intresse av att få sin ställning förbättrad.
Som redan nämnts finns nu i Sverige en i lag stadgad insättnings— garanti för de som gör insättningar i bank. Bankernas avgifter till systemet är riskrelaterade. dvs. en bank med svag ekonomisk ställning kommer att få betala högre avgift än den bank vars ekonomiska position är fördelaktigare. Skulle vid ett ersättningsfall inbetalade avgifter inte räcka till, finns möjlighet för Bankstödsnämnden att låna
medel för att betala ut ersättningen. Om lånemöjligheten utnyttjas får avgifterna bestämmas till högre belopp till dess lånet betalats tillbaka. Genom att koppla en lånemöjlighet för en statlig myndighet till systemet tillförs detta fullständig trovärdighet avseende garanterat belopp, 250 000 kronor, i varje enskilt fall. Systemet är solidariskt i den bemärkelsen att samtliga institut som omfattas av systemet bidrar genom avgifter till en gemensam pott från vilken ersättning kan betalas ut. Detta är möjligt eftersom bankerna är underkastade ett regelsystem som gäller lika för alla banker.
När det gäller de ekonomiska föreningar som bedriver sparkasse— verksamhet är problematiken annorlunda. Föreningarna använder inlånade medel i sin rörelse och behöver därför inte utnyttja extern finansiering i motsvarande mån. Även om den associationsrättsliga formen är likadan, den ekonomiska föreningens. skiljer sig de faktiska verksamheterna åt i betydande omfattning för de olika föreningarna. Ett solidariskt system är mot den bakgrunden inte möjligt utan att kombineras med en omfattande reglering av verksamheten. Av avgörande betydelse är vidare om staten skall ta ett ansvar för att skyddet för spararna får ett verkligt innehåll. Det går inte att bibehålla möjligheten att fritt använda insatta medel i föreningens rörelse samtidigt som insatta medel fullt ut skall skyddas för insättarna. Den ekvationen går inte ihop. Om det kan anses finnas tillräckliga skäl för att staten, på motsvarande sätt som för insättargarantin, genom t.ex. en lånemöjlighet för den ansvariga myndigheten garanterar skyddet för insättarna tillförsäkras systemet ytterligare trovärdighet. En sådan lösning innebär emellertid en särbehandling av kooperativ sparkasse- verksamhet som av bl.a. konkurrensskäl kan ifrågasättas. Några tänkbara sätt att lösa problemen redovisas nedan. Förslagen har ordnats i ordningsföljd från lägsta till högsta skydd för sparandet.
3.1. Inget skydd alls
Betaltjänstutredningen har. vid sin behandling av hit hörande frågor, stannat för att inlåning i sparkasseverksamhet inte skall särregleras. Därvid kan emellertid anmärkas att utredningen utgått från att allmänhetsbegreppet skulle bibehållas i bankrörelsedefinitionen. Om
så varit fallet skulle endast de största sparkassorna tvingats föra över inlåningen till bank eller avsluta inlåningsverksamheten. Stora delar av sparkasseverksamheten inom lantbrukskooperationen skulle emellertid ha stått utanför eftersom den inlåning som där tas emot från medlemmar inte kan anses komma från allmänheten. Som utredningen anmärkte skulle prövningen av vad som inryms i begreppet allmänheten närmast ha ankommit på Finansinspektionen. Sedan allmänhetsbegreppet utmönstrats ur banklagstiftningen faller all inlåning, så som den där definierats, under vad som skall anses utgöra bankrörelse. Den som tar emot inlåning har alltså att söka oktroj för verksamheten och, om tillstånd ges, därigenom omfattas av den insättningsgaranti som gäller för bankinsättningar. En sådan lösning skulle som sagt inte lämna något utrymme för fortsatt sparkasseverk- samhet i ekonomiska föreningar. Möjligheten att använda med- lemmarnas sparande i föreningen som finansieringskälla för den övriga verksamhet som föreningen bedriver skulle försvinna.
Återstår då möjligheten att genom undantag i nationell lagstiftning medge att ekonomiska föreningar, som inte huvusakligen ägnar sig åt finansiell verksamhet, tar emot inlåning utan att behöva söka bankoktroj för verksamheten. Enligt det tidigare nämnda andra banksamordningsdirektivets artikel 3 är det dock inte möjligt att lagstifta om ett sådant undantag utan att därjämte foga bestämmelser till skydd för insättare och investerare. Hur sådant skydd skall utformas är inte närmare angivet. Det får vara en utgångspunkt att skyddet åtminstone bör likna det skydd som lämnas för övrig inlåning. Med en annan bedömning skulle artikelns bestämmelse om nationella undantag sakna verkligt innehåll. Att lämna inlåning i sparkasseverk- samhet utan skydd är mot bakgrund av vad nu sagts inte ett möjligt alternativ.
3.2. Betaltjänstutredningens alternativa lösning
I sitt delbetänkande stannade Betaltjänstutredningen för att föreslå att inlåning från allmänheten i sparkasseverksamhet inte längre skulle vara tillåten. Inlåning från allmänheten skulle vara förbehållen bankerna. Man insåg emellertid att frågan om sparkasseverksamhetens
framtida roll innehöll en rad komplicerade moment och anvisade även en alternativ lösning till tryggande av insättarnas ställning. Betal- tjänstutredningen anförde bl.a. följande.
"Regler till skydd för insättarna kan utformas på olika sätt. Ett sätt är att begränsa sparkasseverksamheten i olika avseenden som tidigare övervägts beträffande insättning av kundmedel. En försäk- ringslösning kan vara ett annat alternativ.
Som ovan nämnts bör skyddsreglerna i en alternativ lösning utformas med utgångspunkt från att verksamheten skall kunna bedrivas på väsentligen oförändrade villkor. Ett sätt att åstadkom- ma detta är att ställa krav på att viss del av sparkassedepositioner- na skall avsättas till en särskild kassareserv. Ett sådant krav är den finska sparkasseverksamheten underställd. De finska reglerna är emellertid föremål för översyn. Ett annat liknande alternativ är att viss del av sparkassedepositionerna skall avsättas till en fond som skall administreras av en särskild juridisk person. Genom att de på detta sätt fonderade medlen avskiljs från föreningens verksam- het uppnås för insättarna bättre skydd gentemot föreningens övriga borgenärer i händelse av ett fallissemang.
I en alternativ lösning är det senare alternativet mest tilltalande. Hur stort belopp som skall avsättas till en fond förvaltad av t.ex. en särskild stiftelse bör bestämmas med utgångspunkt från sparkasseverksamhetens art och omfattning. Avsättningen bör uppgå till en viss minsta del av sparkassedepositionernastotalbe- lopp, förslagsvis 15 procent. Syftet med avsättningen skall således vara att tillförsäkra insättarna att få ut i vart fall viss del av sina insatta medel för den händelse föreningens tillgångar vid ex- empelvis en konkurs inte skulle förslå till att täcka insättarnas fodringar. Dessa bör täckas i proportion till insatsernas storlek, dock upptill ett visst högsta belopp, förslagsvis 50 000 kronor. För att garantera värdet av avsatta sparkassedepositioner bör krävas att medlen placeras på visst sätt. Medlen bör lämpligen placeras i bank eller i skuldebrev utgivna eller garanterade av staten, kommun, bank, kreditmarknadsbolag eller försäkrings- bolag."
3.3. Eget skydd — spärrat belopp
[ mitt uppdrag ligger att utforma ett förslag till regelverk för de ekonomiska föreningar som tar emot inlåning från sina medlemmar eller från medlemmari närstående föreningar. Som anges i direktiven är en av de kooperativa grundsatserna att verksamheten så långt som möjligt skall vara medlemslinansierad. Med hänsyn till detta för- hållande bör regelverket enligt direktiven inte vara mer ingripande än vad ändamålet kräver.
Vad som sagts i direktiven talar med styrka för att närmare undersöka ett skyddssystem för inlåning i sparkasseverksamhet som är i möjligaste mån självfinansierat och således inte innefattar någon form av statligt åtagande i ekonomisk mening.
Som tidigare nämnts är sparkasseverksamheten inom kooperationen inte enhetlig vare sig till uppbyggnad eller omfattning. Inom koopera- tionen pågår överväganden rörande i vilken form verksamheten som omfattar inlåning från medlemmarna i fortsättningen skall bedrivas. Det är således för närvarande omöjligt att med någon grad av säkerhet avgöra omfattningen av den inlåning i sparkasseverksamhet som kommer att beröras av ett skyddssystem. Det nu sagda talar emot att lägga skyddet för sparkasseverksamhet i en gemensam fond, någon slags premiefinansierad försäkringslösning för kollektivet ekonomiska föreningar som tar emot inlåning från sina medlemmar. Istället bör en avvägning göras mellan föreningarnas intresse att bibehålla inlåning från medlemmarna som en förhållandevis billig finansieringskälla för verksamheten och konsumentaspekten, dvs. spararnas behov av och intresse för skydd av insatta medel.
Uppgiften är av grannlaga natur. Om inte all föreningens inlåning skall spärras till insättarnas säkerhet krävs någon form av statligt åtagande för att den enskilde skall kunna känna sig säker på att hans insatta medel fullt ut är garanterade. Å andra sidan förtar en alltför stor spärrad andel av inlåningen dess funktion som finansieringskälla för föreningens övriga verksamhet. Den som valt att sätta in pengar i sparkasseverksamhet bör givetvis vara väl medveten om att hans pengar bidrar till att förbilliga föreningens finansiering och därmed stödja den verksamhet som föreningen ägnar sig åt. Häri ligger ett risktagande som kan sägas bli premierat genom den ofta förmånliga
räntesats som gäller för medel insatta i sparkasseverksamhet. Skulle medlemmen vilja undvika den risken har det alltid stått honom fritt att placera sina pengar på annat sätt. Den som sätter in pengar i sparkas- severksamhet bör således inte kunna räkna med att vid en obe- ståndssituation för föreningen kunna få sin på inlåning i föreningen grundade fordran fullt ut täckt. Han bör emellertid kunna räkna med att föreningen har en av utomstående kontrollerad buffert av sådan storleksordning att föreningen kommer att kunna hålla tillräcklig betalningsberedskap för att möta tillfälliga uttagsanlopp och att sådana, om de inträffar, inte på mycket kort tid kan försätta före- ningen i ekonomisk kris.
Ett system med innebörd att viss del av inlånat belopp spärras har. förutom att skattemedel inte behöver tas i anspråk för skyddssystemets finansiering, den fördelen att det inte är särskilt kostsamt för före- ningen. Vid mina kontakter med föreningarna harjag fått beskedet att man bedömer kostnaderna för skyddssystemet som överkomliga.
Det är inte realistiskt att i dagsläget göra en alldeles säker be- dömning av hur stor kostnaden för berörda föreningar kommer att bli. Frågan påverkas av bl.a. upplåningsvillkor och därmed följande räntemarginaler, inlåningsvolymens storlek m.m. Under alla för- hållanden medför systemet att man på kort tid bygger upp ett skydd med verkligt innehåll för spararna till en förhållandevis blygsam kostnad för föreningarna.
En annan fördel med ett egenfinansierat skyddssystem är att äganderätten till spärrade medel fortfarande tillkommer föreningen. Detta är av betydelse bl.a. därför att sparkasseverksamhet förekommer i olika former både avseende inlåningens omfattning och föreningar— nas verksamhetsområden. Det kan inte uteslutas att risken för att spärrade belopp behöver tas i anspråk varierar. I en sådan situation är det en avgörande fördel om varje förening för sig svarar för det skydd dess insättare erbjuds, dock under mellan föreningarna konkurrens- neutrala former, dvs. lika villkor för de föreningar som bedriver sparkasseverksamhet. Ett skyddssystem med ett spärrat belopp för varje förening för sig innebär också förenklingar. Det underlättar för kooperativa verksamheter att använda medlemsinlåning som finans- iering av verksamheten samtidigt som den förening som vill upphöra med sin sparkasseverksamhet har rätt att återfå de medel som spärrats till tryggande av insättarnas fordringar mot föreningen.
En nackdel med ett egenfinansieratskyddssystem är naturligtvis att spararna inte fullt ut kan räkna med att få sin fordran täckt vid en obeståndssituation för föreningen. Något sådant går inte att åstadkom- ma utan en statlig garanti. Det egenfinansierade skyddssystemet måste därför kompletteras med vissa bestämmelser om den information föreningen har att lämna till spararna. De bör självfallet ha möjlighet att rätt bedöma den eventuella risk som är förenad med insättning i sparkasseverksamhet.
Till skyddssystemet bör kopplas en separationsrätti konkurs. Skulle föreningen försättas i konkurs skall det spärrade beloppet inte vara åtkomligt för föreningens övriga borgenärer. Behållningen såvitt avser spärrade medel skall istället delas ut bland dem som har inlåning i sparkasseverksamheten.
3.4. Insättningsgaranti för sparkasseverksamhet
Konsumentskyddsaspekten har haft ett dominerande inflytande vid utformingen av det skyddssystem som gäller för insättningar i bank. Liknande skäl kan göras gällande för den inlåning i sparkasseverksam- het som sker på konton som kan attrahera transaktionsmedel. Även om säkerligen de flesta medlemmar som sätter in pengar på konton i föreningen klart ser skillnaden jämfört med att göra motsvarande insättning i bank, har de sannolikt ändå uppfattningen att placeringen är lika säker hos föreningen som om vore den gjord hos en bank. Som framgått av regeringens ställningstagande i prop. 1995/96:60, (3.43 m), har skälen mot att sparkassor skall inordnas i den obliga- toriska insättningsgarantin ansetts överväga. Ställningstagandet är lätt att begripa mot bakgrund av att bankverksamheten är omgärdad av ett relativt omfattande regelverk under det att sparkasseverksamheten hittills lämnats oreglerad.
Tanken på att anordna ett liknande system för sparkasseverksam- heten bör emellertid inte utan närmare analys förkastas. Till en början måste med skärpa framhållas att trovärdigheten i ett sådant system helt bygger på statens ansvar för systemet genom den lånemöjlighet som ansvarig myndighet måste ha för att trygga insättarnas fordringar vid en konkurs för en förening som tar emot inlåning. Är man inte
beredd att ta ett samhälleligt ansvar i ekonomiskt hänseende måste tanken på inlåningsgaranti för sparkassor lämnas därhän.
Frågan är då om det finns tillräckliga skäl för att föreslå att staten tar på sig ett sådant ansvar. Sparkasseverksatnhet i ekonomiska föreningar som inte huvudsakligen ägnar sig åt finansiell verksamhet skiljer sig åt i betydande utsträckning både avseende inlåningens omfattning och verksamhetens inriktning. Ett gemensamt uppbyggt avgiftsfinansierat garantisystem har drag som påminner om en försäkringslösning, låt vara uppbackad av möjlighet för staten att ta upp lån för att skänka systemet trovärdighet. Ett sådant system passar bäst för ett kollektiv som lyder under gemensamma betämmelser och ägnar sig åt likartad verksamhet. Under sådana förutsättningar är det möjligt att låta avgifterna vara riskrelaterade, dvs. låta den som löper störst risk att behöva ta systemet i anspråk betala högre avgift än den som bedöms ligga på en lägre risknivå i detta avseende.
Ett system i vilket staten tar på sig ett ekonomiskt ansvar ställer också stora krav i kvalitativt och kvantitativt hänseende på egenska- perna hos de aktörer som omfattas av systemet. Behovet av offentlig kontroll till tryggande av att det statliga åtagandet inte skall behöva tas i anspråk ökar. Sammantaget måste kraven på ett system i vilket ingår ett statligt åtagande bli höga. Man kan fråga sig om sparkasse- verksamhetens omfattning i landet motiverar ett så pass ingripande skyddssystem. Även om kooperationens sparkasseverksamhet spelat en betydelsefull roll inom sitt område har sparkasseverksamheten inte på samma sätt som bankerna en viktig roll för landets betalnings- system.
Avgörande för mig är emellertid att det inte bör komma ifråga att bygga upp ett system som skulle erfordra en omfattande tillsyn och kontroll av dessa föreningars verksamheter. Till detta kommer att det inom kooperationen förekommer överväganden som tyder på att betydande delar av nuvarande sparkasseverksamhet i framtiden kommer att antingen läggas över i bank eller bedrivas under former som medför att verksamheten inte faller under gällande bankrörelsede- finition. Jag har mot mot nu angiven bakgrund avvisat tanken på att ekonomiska föreningar som tar emot inlåning på ett eller annat sätt skulle få omfattas av insättningsgarantisystemet.
Rent lagstiftningstekniskt bör det emellertid inte bereda några större svårigheter att överföra motsvarande bestämmelser som gäller för in-
sättargaranti till lagstiftning om ett separat garantisystem för den inlåning som finns i sparkassor. Bankstödsnämnden kommer i framtiden huvudsakligen att ha ansvaret för insättningsgarantin som sin uppgift. Lämplig myndighet för att administrera ett eventuellt garantisystem även för sparkasseverksamheten finns således redan.
3.5. Handlingsalternativ för föreningarna
Som framgått ovan kommer. med nuvarande lagstiftning, de före- ningar som tar emot inlåning att från årsskiftet 1997/98 bedriva tillståndspliktig verksamhet. Det torde vara nödvändigt att vid samma årskifte ha ett skyddssystem för denna inlåning i kraft. Vilket system som än väljs kommer det i större eller mindre män att inkräkta på föreningarnas möjlighet att använda inlåningen som ett sätt att finansiera delar av föreningens övriga verksamhet. Det bör dock åter framhållas att det är endast den inlåning som faller under bankrörelse- definitionen som är förbehållen bank och således tillståndspliktig.
De föreningar som vill bibehålla sparkasseinlåning har flera handlingsalternativ.
Genom lagen om medlemsbanker kan bankrörelse bedrivas i den ekonomiska föreningens associationsrättsliga form. lnlåningen kom- mer då att omfattas av den insättningsgaranti som gäller för banker.
Föreningarna kan också välja att skilja ut den del av inlåningen som omfattas av bankrörelsedefinitionen och låta sparkasseverksamheten inordnas under det skyddssystem som föreslås för sådan verksamhet. I dessa alternativ omintetgörs eller går delvis förlorad möjligheten att använda inlåningen som finansieringskälla för föreningens övriga verksamhet.
En förening har emellertid också möjligheten att ändra sina kontovillkor så att inlåningen inte längre omfattas av bankrörelsedefi- nitionen. Som angivits under avsnitt 2.2 har regeringen gjort be- dömningen att om uppsägningstiden för att ta ut medel från ett konto överstiger en månad så är det inte fråga om inlåning i bankrörelsela- gens bemärkelse. Genom att föreningarna har denna möjlighet att ändra sina kontovillkor förtas inte möjligheten att fortsätta bedriva kooperativ verksamhet med stöd av medlemmarnas ekonomiska
insatser. En kommande lagstiftning på sparkasseområdet lägger därmed inte något hinder i vägen för framtida kooperativ verksamhet med medlemsfinansiering som ett betydelsefullt inslag.
Vissa överväganden inom kooperationen
Som nämnts inledningsvis förekom under en kort period under våren 1995 uttag i osedvanlig omfattning från HSB:s sparkassa. Saken väckte viss uppmärksamhet i massmedia men någon upprepning av uttagsanloppet har sedan dess inte förekommit vare sig mot HSB eller mot annan ekonomisk förening som bedriver sparkasseverksamhet.
Inom HSB har, utan samband med händelserna under våren 1995, en omstrukturering av organisationen övervägts. l omstrukturerings— arbetet har ingått planer på att överföra finansieringsverksamheten inklusive sparkasseverksamheten till en av HSB kontrollerad bank. Finansinspektionen har i beslut under oktober 1995 lämnat HSB Riksförbund ek. för. tillstånd att förvärva viss andel av aktierna i JP Bank AB. lnnehavet av aktier skall enligt beslutet vid var tidpunkt understiga 20 procent av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier i banken. I annonser i dagspressen i slutet av år 1995 uppgav HSB att man under år 1996 skulle skapa en egen bank för att göra bosparandet ännu mer attraktivt. Genomförs dessa planer kommer sparandet i HSB:s sparkassa att överföras till bank och omfattas av den insättningsgaranti som gäller för insättningar i bank. Ett skydds- system för sparkasseverksamhet kommer då inte att beröra HSB. I slutet av mars 1996 har beslut fattats att oktroj skall sökas av en av HSB kontrollerad bank och att HSB:s sparkasseverksamhetskall över- föras dit. En ansökan med sådant innehåll har av HSB ingivits till Finansinspektionen.
Vid de kontakter som jag haft med berörda parter har företrädare för lantbrukskooperationen ställt sig tveksamma till ett skyddssystem för den sparkasseverksamhetsom bedrivs där. Betaltjänstutredningens betänkande uppfattades så att inlåning inom lantbrukskooperationen inte skulle omfattas av allmänhetsrekvisitet och således inte betraktas som bankrörelse. Som angivits i förarbetena till bankrörelselagen bör inte sådana medel på konto som genererats från föreningens verksam— het (återbäring och s.k. efterlikvid) betraktas som inlåning. Sedan
allmänhetsbegreppet utmönstrats ur bankrörelsedefinitionen har förutsättningarna ändrats och delar av den inlåning som föreningar inom lantbrukskooperationen bedriver kommit att falla under begreppet bankrörelse. Saken kompliceras av det förhållandet att det inom dessa föreningar synes förekomma kontoformer som inte är enhetliga. Klarhet i dessa frågor torde inte föreligga förrän till- synsmyndigheten har att bedöma om det i det enskilda fallet är fråga om inlåning eller inte. Det står naturligtvis föreningarna fritt att före årsskiftet 1997/98 ändra sina kontovillkor så att det inte blir fråga om inlåning. Det kan dock inte uteslutas att medlemmarna skulle föredra att sparkassemedlen omfattas av visst skydd under förutsättning att detta inte blir alltför kostnadskrävande för föreningen.
KF har intagit en positiv attityd till att ett skyddssystem för sparkasseverksamheten byggs upp. Man är där angelägna om att behålla inlåning från medlemmarna som finansieringskälla för den övriga verksamheten. KF har i och för sig inte ansett att ett skydds- system är erforderligt. men accepterat att gällande rätt nödvändiggör att ett sådant inrättas. Mot den bakgrunden har man från KF:s sida vid kontakter med utredningen förordat ett självfinansierat skyddssystem med så lågt spärrat belopp som möjligt. Man har förklarat sig vara beredda att acceptera den procentuella nivå, 15 procent, som angivits i Betaltjänstutredningen alternativa förslag.
Riksbyggens sparkassa har en speciell ställning genom att den drivs som en självständig ekonomisk förening utan annan verksamhet. För placering av inlånade medel gäller ett placeringsreglemente vars innehåll, enligt Riksbyggens uppfattning, är sådant att något ytterliga- re skydd för inlåningen där inte är erforderligt. Genom uttalande i specialmotiveringen till den övergångsbestämmelse som medger att sparkasseverksamhet får fortsätta i nuvarande form fram till årsskiftet 1997/98 omfattas emellertid även Riksbyggens sparkassa av denna övergångsbestämmelse. Riksbyggens Sparkassa ekonomisk förening är som framgått en ekonomisk förening som huvudsakligen ägnar sig åt finansiell verksamhet. En sådan ekonomisk förening får enligt gällande lagstiftning fortsätta sin verksamhet endast i medletnsbankens form.
Redan genom att i inhemsk lagstiftning medge att ekonomiska föreningar vars huvudsakliga verksamhet inte är av finansiell natur tar emot inlåning görs undantag från huvudregeln att inlåning endast får
tas emot av bank. Även om Riksbyggen kan ha skäl för sin upp- fattning, att inlånade medel i sparkassan är säkra genom innehållet i det för kassan gällande placeringsreglementet, föreligger enligt min mening inte tillräckliga skäl för att föreslå ett undantag för undantaget och tillåta viss ekonomisk förening med finansiell huvudverksamhet att ta emot inlåning som annars skulle vara förbehållen bank.
För Riksbyggens sparkassa föreligger fram till årsskiftet 1997/98 ett flertal handlingsalternativ för att bibehålla inlåningsverksamheten. Vilket som väljs är en intern fråga för Riksbyggen.
Även Stockholms Kooperativa Bostadsförening ek. för. (SKB) har varit i kontakt med utredningen med anledning av det sparande som där tas emot från medlemmar i föreningen. Medlemsskap i föreningen erhålls genom inbetalande av på förhand av föreningen bestämda belopp avseende insats, kreditbelopp och årsavgift. Även bosparandet sker med förhandsbestämda belopp upp till spargränsen, som under år 1995 uppgick till 6.000 kronor. När hyreskontrakt tecknas med föreningen skall kompletteringsinbetalning ske av kreditbelopp med på förhand bestämda belopp beroende på antal rum i lägenheten. Vid avflyttning från SKB återbetalas insats och kreditbeIOpp. Jag har meddelat företrädare för SKB att jag gör bedömningen att den verksamhet föreningen bedriver inte kan anses vara inlåning i bankrörelselagens mening. Sparandet i föreningen kommer därför inte att behöva omfattas av ett skyddssystem uppbyggt för sparkasseverk- samhet.
En samlad bedömning av de ovan redovisade alternativa synsätten och de handlingsalternativ som står till buds för föreningarna, utvisar att det är angeläget att finna ett skyddssystem som är enkelt och överskådligt. Skyddssystemet bör inte få medföra ökade kostnader för staten. Inte heller bör skyddet vara sådant att det av föreningarna bedöms som hämmande för fortsatt sparkasseverksamhet, varken på grund av kostnaderna eller systemets konstruktion. En avvägning måste göras mellan nyttan för föreningarna att kunna använda medlemsinlåningen som finansieringskälla för övrig verksamhet, och spararnas behov av skydd för sitt sparande. Systemet bör vara sådant att det inte för med sig en omfattande kontrollapparat. Det bör inte heller leda till behov av insyn i föreningarnas övriga verksamhet för att systemet skall kunna fungera tillfredsställande.
Efter övervägande av de nu angivna omständigheterna harjag funnit att ett skyddssystem utformat i enlighet med vad som angivits under avsnitt 3.3 Eget skydd — spärrat belopp är bäst ägnat att fungera som skydd för sparande i sparkasseverksamhet.
4. Överväganden och förslag
4.1. Sparkasseverksamhet undantas från tillståndsplikten enligt bankrörelselagen
Mitt förslag: Jag föreslår att det i bankrörelselagen införs ett undan- tag för sparkasseverksamhet så att den kan bedrivas utan tillstånd av regeringen.
Som anförts inledningsvis innebär ändringarnai bankrörelselagenatt inlåning i sparkasseverksamhet är tillståndspliktig, låt vara att det genom en övergångsbestämmelse är möjligt för de ekonomiska föreningar som bedriver sparkasseverksamhet att fortsätta med det i nuvarande former fram till årsskiftet 1997/98. Frågan blir då om inlåning i sparkasseverksamheti framtiden skall förbjudas och om all inlåningsverksamhet skall vara förbehållen bank.
Kooperativ verksamhet har lång tradition i Sverige. De insatser som under åren gjorts av konsument-, bostads— och lantbrukskooperationen har varit till gagn för samhällsutvecklingen i landet. Medlemmarnas insatser och sparande i de enskilda föreningarna har varit ett värdefullt inslag i finansieringen av föreningarnas verksamhet. lnlåningens sammanlagda omfattning har emellertid aldrig tillnärmelsevis kunnat jämföras med bankinlåningens totala behållning och sparkasseverk- samheten har inte på samma sätt som bankerna betydelse för stabilite- ten i landets betalningssystem.
Såväl förarbetena till den ändring i bankrörelselagen varigenom allmänhetsbegreppet tagits bort som mina direktiv talar för att en särskild reglering av sparkasseverksamheten bör komma till stånd. De överväganden inom skilda delar av kooperationen som för närvarande pågår, och vilkajag i delar redovisat under avsnitt 3.5, kan komma att
innebära att vissa föreningar ändrar sin kontostruktur eller för över sparkasseverksamheten till bank. Detta utgör emellertid inte till- räckliga skäl för att i sin helhet förbjuda inlåningsverksamheten i sparkassa.
För att göra det möjligt för ekonomiska föreningar som inte huvudsakligen ägnar sig åt finansiell verksamhet att även efter årskiftet 1997/98 ta emot sådan inlåning som avses i bankrörelselagen bör ett nytt tredje stycke fogas till 1 kap. 2 & bankrörelselagen. Av lagtexten bör framgå att tillstånd (oktroj) inte behövs för en ekono- misk förening vars huvudsakliga verksamhet inte är av finansiell natur när den tar emot sådan inlåning som avses i paragrafens första stycke. I en särskild lag om sparkasseverksamhet bör ytterligare bestämmelser införas om bl.a. tillsyn, kontroll och skydd för spararna.
4.2. Förslag till lag om sparkasseverksamhet
Mitt förslag: En ny lag om sparkasseverksamhet antas. I denna intas bestämmelser om bl.a. offentlig tillsyn över verksamheten, infor- mation till insättarna samt ett skyddssystem för spararna.
Föreningar som tar emot inlåning från färre än 1 000 medlemmar skall inte anslutas till skyddssystemet. Föreningar vars sparkasseverk- samhet har så begränsad omfattning bör kunna få bedriva sin verk- samhet utan att behöva ansluta sig till skyddssystemet.
Genom mitt förslag om undantag i bankrörelselagen för de ekono- miska föreningar som tar emot inlåning från sina medlemmar uppkommer frågan om denna inlåningsverksamhet skall regleras i en ny lag eller ingå som ett eller flera kapitel i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Mot bakgrund av de krav i kvalitativt och kvantitativt hänseende som måste ställas på föreningar som tar emot inlåning från sina medlemmar får frågan antas komma att beröra ett relativt sett mindre antal föreningar. Jag har därför stannat för att föreslå att regleringen av hithörande frågor sker i en särskild lag. Det är också av vikt att i en sådan lag avgränsa begreppet sparkasseverk-
samhet. Som angivits i utredningens direktiv bör regelverket inte vara mer ingripande än vad ändamålet kräver.
Genom de ändringar i bankrörelselagen som trädde i kraft den 1 januari 1996 gjordes undantag från bankrörelsedefinitionen för vissa mindre spar— och låneföreningar. Dessa ekonomiska föreningar, som huvudsakligen ägnar sig åt finansiell verksamhet. skulle i annat fall behövt regeringens tillstånd för verksamheten. Regeringen redovisade sin uppfattning (prop. 1995/96:74, s. 108) att en förening med ett medlemstal på högst 1 000 borde kunna hållas utanför det reglerade området. För att undvika att flera spar- och låneföreningar slår sig samman i större federationer utanför det reglerade området krävs att medlemsskap i föreningen får beviljas endast fysiska personer. I propositionen framhölls också det angelägna i att medlemmar i dessa föreningar klart och tydligt informeras om att föreningen står utanför den samhälleliga kontroll och det regelsystem som gäller för banker- na.
För ekonomiska föreningar som inte huvudsakligen ägnar sig åt finansiell verksamhet är det sparkasseverksamhetens omfattning som är avgörande för vilka kvantitativa krav som bör ställas. På motsva- rande sätt som gäller för mindre spar- och låneföreningar bör även sparkasseverksamhet av mindre omfattning kunna undantas från regelverket. Uppgår det antal medlemmar, från vilka föreningen tar emot sådan inlåning som avses i bankrörelselagen, till ett mindre antal än 1 000 bör sådan sparkasseverksamhet undantas från skyddssyste- met. Någon gräns satt i relation till inlåningens volym är inte erforderlig. Den som väljer att placera större belopp i föreningar med endast begränsat antal medlemmar får på goda grunder antas vara väl informerad om föreningens verksamhet. Något särskilt skäl att skydda den sortens placeringar föreligger inte. Även här är det emellertid angeläget att förebygga ett kringgående av skyddssystemet. Endast föreningar vars sparkasseverksamhet innefattar inlåning från färre än 1 000 medlemmar undantas från att ingå i skyddssystemet.
4.3. Avgränsning av begreppet sparkasseverksamhet
Mitt förslag: Begreppet sparkasseverksamhet förbehålls sådan inlån- ing enligt bankrörelselagen som tas emot av ekonomiska föreningar vars huvudsakliga verksamhet inte är av finansiell natur.
Som angivits under avsnitt 2.1 har begreppet sparkasseverksamhet tidigare använts som ett slags samlingsbegrepp vilket omfattat skilda företeelser. Någon nämnvärd nackdel med ett sådant förhållande har inte förelegat så länge verksamheten varit oreglerad. När nu ett regelsystem för de ekonomiska föreningarnas inlåning från med- lemmar skall tillskapas är det av vikt att avgränsa vad som avses med sparkasseverksamhet. Både medlemmar och allmänhet bör kunna känna till vad för slags verksamhet som ryms i begreppet sparkassa. Detta är av särskild betydelse om ett skyddssystem inrättas för Sparandeti föreningen. Eftersom endast sådan inlåning som omfattas av bankrörelsedefinitionen är tillståndspliktig, och för vilken undantag nu görs, ligger det i sakens natur att det är den delen av föreningens inlåningsverksamhet som bör benämnas sparkassa.
Ett synsätt av nu angivet slag kan måhända skapa vissa praktiska eller pedagogiska bekymmer för några av de berörda föreningarna. Vare sig medlemmens fordran mot föreningen grundar sig på en insättning som faller under nu gällande inlåningsdefinition eller finner sin grund i annan typ av insättning, tex. obligationsutgivning uppfattar sannolikt medlemmen insättningen som gjord i sparkassan. Även föreningen uppfattar säkert alla sina ekonomiska åtaganden mot medlemmar som lika skyddsvärda. Genom bl. a det risktagande som ligger i att medlemmen godtar att insatta medel används i föreningens övriga rörelse är det uteslutet att lagstifta om skydd för ytterligare riskkapital än det som faller under inlåningsdefinitionen. Om så skulle ske blev även föreningens möjlighet att disponera medlen beskuren i ännu större utsträckning. Ett sådant resultat kan inte bedömas som önskvärt från föreningarnas sida. Slutsatsen blir att den del av föreningens verksamhet som innefattar inlåning av det slag som anges i 1 kap. 2 & första stycket bankrörelselagen är vad som skall omfattas
av ett skyddssystem. Till undvikande av att medlemmar får en felaktig uppfattning om det skydd deras insättningar har bör uttryckligen anges att sparkasseverksamhet inte får bedrivas i annan form än som anges i lagen om sparkasseverksamhet.
4.4. Tillsyn och anmälningsskyldighet
Mitt förslag: Finansinspektionen utövar tillsyn över sparkasseverk- samhet. Ekonomiska föreningar som bedriver sparkasseverksamhet skall anmäla detta till Finansinspektionen och med årliga avgifter bekosta den tillsynsverksamhet som inspektionen bedriver såvitt avser sparkasseverksamhet.
Betaltjänstutredningen har i sitt delbetänkande Finansiella tjänster i förändring framfört argument mot att Finansinspektionen skulle utöva tillsyn över sparkasseverksamheten. Förhållandena har emellertid sedan dess förändrats. Efter det att allmänhetsbegreppet tagits bort ur bankrörelsedefinitionen omfattas all inlåning av det slag som bestämts där av tillståndsplikten. Inlåning har i sin helhet blivit förbehållen bank. Det ligger självfallet inom ramen för Finansinspektionens tillsyn att övervaka att inte andra än de som har tillstånd till det tar emot inlåning. Om det införs undantag för annan än bank att ta emot inlåning ter det sig numera helt naturligt att även de som omfattas av undantaget ställs under tillsyn av Finansinspektionen. Ekonomiska föreningar med huvudsakligen finansiell verksamhet står redan under inspektionens tillsyn genom att de numera måste driva sin verksamhet i form av medlemsbank. Föreslås ett skyddssystem för sparare i sparkasseverksamhet som i allt väsentligt är finansierat genom föreningens från medlemmarna inlånade kapital finns inte anledning att tillgripa några mer omfattande regler om tillsyn eller annan offentlig insyn i föreningens verksamhet. Vissa bestämmelser om den information som en förening har att lämna till sina sparare är erforderliga för att de rätt skall kunna bedöma risker och fördelar med
att placera sina pengar hos föreningen. Jag återkommer till detta nedan.
Ett skyddssystem för sparande i sparkasseverksamhet bör admini— streras av en statlig myndighet för att vinna i trovärdighet. En sådan administrativ uppgift bör emellertid inte kombineras med tillsyns- funktionen varför den uppgiften bör anförtros annan myndighet än Finansinspektionen.
En ekonomisk förening som bedriver sparkasseverksamhet skall skriftligen anmäla detta till Finansinspektionen. Till anmälan skall fogas handlingar som utvisar att det är fråga om en förening som inte huvudsakligen har verksamhet av finansiell natur samt anger omfatt- ningen av inlåningen från medlemmar. En anmälningsskyldighet är nödvändig för att inspektionen skall kunna bedöma om det är fråga om verksamhet som rätteligen borde bedrivas i form av medlemsbank.
Kostnaderna för Finansinspektionens tillsyn över sparkasseverksam- heten får bekostas av de berörda ekonomiska föreningarna. Enligt mitt förslag är tillsynsuppgiften av begränsat omfång. Därav följer att inspektionens kostnader för denna verksamhet också blir begränsade. Det är inte möjligt att för närvarande göra en uppskattning av kostnadernas storlek. Ett alternativ är att finansiera tillsynskostnaderna genom att en förening i samband med sin anmälan till inspektionen av sparkasseverksamheten får betala en anmälningsavgift. En nackdel med ett sådant alternativ är att kostnaderna för tillsynen inte kan överblickas i samband med anmälan. Eftersom kostnaderna för tillsynen får förutsättas bli begränsade bör inspektionen årligen ta ut en avgift för varje förening för sig. Det är rimligt att en förening som bedriver sin sparkasseverksamhet på sådant sätt att ingripanden från Finansinspektionen fordras betalar en högre avgift än de övriga.
4.5. Skydd för sparande i sparkasseverksamhet
Mitt förslag: Bankstödsnämnden (lnsättargarantinämnden) anförtros att administrera ett skyddssystem för sparande i sparkasseverksamhet.
En förening som bedriver sparkasseverksamhet skall avsätta 25 procent av inlåningen i sparkasseverksamheten. De avsatta medlen skall inbetalas till Bankstödsnämnden som skall placera dem på ett för föreningen öppnat räntebärande konto hos Riksgäldskontoret.
Föreningen får på vissa villkor använda medel på kontot efter ansökan hos och tillstånd av Bankstödsnämnden. Upphör sparkasse- verksamheten skall, sedan samtliga inlåningskonton avslutats, de spärrade medlen återbetalas till föreningen.
Jag förordar ett skyddssystem som är grundat på avsättningar av viss del av behållningen avseende inlåning i sparkasseverksamheten.
Förslaget innehåller enligt min mening en rimlig avvägning mellan konsumentskyddsaspekten och intresset av att kunna bibehålla medlemsinlåningen som finansieringskälla för ekonomiska föreningar. Händelseutvecklingen inom den finansiella sektorn och överväganden inom kooperationen medför att det för närvarande är förenat med påtagliga svårigheter att överblicka och bedöma i vilken utsträckning inlåning vid årsskiftet 1997/98 kommer att bedrivas av andra än banker. Att i det läget föreslå ett skydd för sparkasseverksamhet som innefattar ett statligt åtagande i ekonomisk bemärkelse finner jag mindre lämpligt.
Ett system av innebörd att de ekonomiska föreningarna får avstå en del av nyttan att använda medlemsinlåning som finansieringskälla för sin övriga verksamhet har fördelen att vara konkurrensneutralt. Det är inte fråga om att avsatta medel skall ingå i en gemensam pott. utan varje förening som tar emot inlåning från medlemmarna får på separata konton reservera del av sin medlemsinlåning. Insatsen, för att bygga upp ett skydd för spararna, står i proportion till inlåningens sammanlagda behållning för berörda föreningar.
Mot ett förslag av nu angiven art kan hävdas att den enskilde medlemmen skulle kunna uppfatta sin placering som osäker eftersom.
förenklat uttryckt, endast 25 procent av inlåningen har spärrats i skyddssystemet. Ett sådant argument är enligt min mening inte bärande. Enligt gällande rätt har spararen ingen del av sin inlåning säkerställd. Vidare kommer föreningen i vissa situationer, och efter tillstånd från nämnden. att kunna frigöra medel för att stilla eventuell oro hos spararna om sina sparmedels tillgänglighet. Sammantaget innebär detta under alla omständigheter en påtaglig förbättring av spararnas ställningjämfört med nuvarande situation.
Till detta kommer att Sparandeti sparkasseverksamhet.i vart fall till någon del. motiveras av medlemmens intresse att stödja föreningens verksamhet och därmed får anses utgöra ett visst mått av medvetet risktagande. Det kan mot den bakgrunden inte vara motiverat att försöka säkerställa insatt belopp i sin helhet. För att denna aspekt skall stå fullständigt klar för insättarna bör föreningarna åläggas viss informationsskyldighet mot dem som har. eller har för avsikt att göra, insättningar hos föreningen. Jag återkommer till detta nedan.
Som jag angivit under avsnitt 4.4 bör uppgiften att administrera skyddssystemet anförtros annan myndighet än Finansinspektionen som har att utöva tillsyn över verksamheten. Utformningen av det svenska garantisystemet för de som är insättare i banker bygger på utgångs- punkten att det skall vara fråga om ett konsumentskydd. Även skyddssystemet för de som sparar i sparkasseverksamhetbör därför ha som utgångspunkt att det skall vara fråga om ett konsumentskydd. Som tidigare berörts är förhållandena inte desamma för de som placerar inlåningsmedel i sparkassor som för de som gör motsvarande placering i bank. Eftersom medlen får användas i den ekonomiska föreningens rörelse innebär placering av pengar i sparkasseverksam- heten ett visst risktagande innebärade stöd för den verksamhet som den ekonomiska föreningen bedriver. Även om utgångspunkten skall vara skydd för konsumenterna/spararna måste man komma ihåg att graden av skydd måste vägas mot möjligheten att fortsätta ha inlåning i sparkassa som finansieringskälla för den ekonomiska föreningen.
Skyddet byggs upp med avsättningar till konto hos Riksgäldskonto- ret. Medlen kommer fortfarande att tillhöra den ekonomiska före- ningen till skillnad från vad som gäller för den avgiftsbaserade insättningsgarantin för bankinsättarna. Ansvaret för skyddssystemet, liksom för insättningsgarantin, kommer huvudsakligen att innebära ett ansvar för administrationen. Skyddssystemet för sparkasseinsättningar
skall inte vara mer ingripande än situationen kräver, men måste också innefatta möjligheter att vidta åtgärder mot den som bedriver sparkasseverksamhet utan att uppfylla sina skyldigheter mot skydds— systemet. Den som har ansvaret för skyddssystemet skall också kunna fatta beslut när den ekonomiska föreningen, utan att en obeståndssitu- ation för föreningen föreligger, vill disponera spärrade medel under t.ex. en tillfällig likviditetskris orsakad av osedvanligt stora uttag från sparkasseverksamheten.
Flera alternativ för placering av ansvaret finns. allt beroende på vilken grad av skydd och kontroll som är önskvärd. Minst ingripande och kostnadskrävande torde vara att låta de ekonomiska föreningar som bedriver sparkasseverksamhet själva ha ansvaret för att systemet byggs upp på angivet sätt. Mot en sådan ordning talar att någon rimlig kontroll över att systemet kommer i funktion och inte missbrukas saknas. Ett annat alternativ är att skapa en särskild myndighet, "sparkassenämnden", för kontroll av att skyddssystemet byggs upp och administreras på ett effektivt sätt. För ett sådant förslag talar att en tydlig rågång mellan insättningsgarantin för bankkunderna och skyddet för sparande i sparkasseverksamhet markeras. Den relativt begränsade omfattningen av skyddssystemet och myndighetens arbetsuppgifter medför emellertid att skapandet av en ny myndighet måste bedömas vara alltför kostnadskrävande för att vara motiverad i detta sammanhang.
] inledningsskedet innebär ansvaret för skyddssystemet främst att se till att skyddet byggs upp i enlighet med lagstiftarens intentioner. Detta arbete kommer att i allt väsentligt vara av administrativ karaktär. Enligt min uppfattning talar således helt avgörande skäl för att en inom det finansiella systemet redan existerande myndighet anförtros ansvaret för skyddssystemet för insättare i sparkasseverksam- het. Framförallt talar kostnadsmässiga och organisatoriska fördelar för en sådan lösning. I propositionen om insättningsgaranti (1995/96:60, s. 74 ff) argumenteras relativt utförligt för varför Bankstödsnämnden skall anförtros ansvaret för insättningsgarantin. Jag delar den bedömning som gjorts där och anser att på i allt väsentligt samma skäl bör ansvaret även för skyddssystemet för insättarna i sparkasseverk— samhet anförtros Bankstödsnämnden. Om de antaganden som gjorts om Bankstödsnämndens framtid visar sig vara riktiga, kommer av dess verksamhet att återstå ansvaret för garantisystemet och för
skyddssystemet. Även om systemen är uppbyggda på olika sätt finns sådana likheter i syftet med verksamheten att ansvaret för systemen bör ligga hos en och samma myndighet.
Bankstödsnämndens förvaltningskostnader för administration av skyddssystemet bör finansieras över anslag. Avgifter motsvarande förvaltningskostnaderna bör av nämnden årligen tas ut av de ekono- miska föreningar som bedriver sparkasseverksamhet och föras mot inkomsttitel på statsbudgeten. Liksom för insättningsgarantisystemet bör en uppdelning göras av nämndens förvaltningskostnader så att kostnaden för skyddssystemet kan urskiljas och därmed rättvist fördelas bland de ekonomiska föreningar som bedriver sparkasseverk- samhet. Så länge ett ersättningsfall enligt skyddssystemet inte aktualiseras bör utgångspunkten kunna vara att nämndens förvaltnings— kostnader delas lika mellan de föreningar som bedriver sparkasseverk- samhet. Under sådana omständigheter är det ju inte inlåningsvolymen som styr arbetsbelastningen för nämnden. Likartade åtgärder behöver vidtas för var och en av de berörda föreningarna. Vid ersättningsfall bör nämnden inledningsvis göra en bedömning av vilka kostnader för att administrera utbetalningar enligt skyddssystemet som kommer att belasta föreningen. I en sådan situation spelar naturligtvis framför allt antalet berörda sparare roll för hur stora kostnaderna för förfarandet kommer att bli.
Möjligheterna att träda in i skyddssystemet respektive att upphöra med sparkasseverksamheten bör vara okomplicerade. Beslutar en ekonomisk förening att upphöra med sin sparkasseverksamhet bör emellertid spararnas ställning markeras. Först efter det att föreningen till Bankstödsnämnden anmält att samtliga inlåningskonton avslutats skall nämnden ombesörja att föreningens behållning på konto hos Riksgäldskontoret utbetalas till föreningen. Det kan inte uteslutas att en förening som skall avsluta sin sparkasseverksamhet har behov av behållningen på kontot för att uppnå tillräcklig likviditet för av- slutande av inlåningskontona. I en sådan situation får föreningen göra en särskild framställan med sitt önskemål till Bankstödsnämnden. Jag återkommer nedan till frågan om utbetalning av medel från skyddssys- temet.
4.6. Utbetalning av medel från skyddssystemet
Mitt förslag: De medel som betalas in till Bankstödsnämnden för att sätta skyddssystemet i full effekt tillhör respektive ekonomisk förening. Efter ansökan från en ekonomisk förening som bedriver sparkasseverksamhet får nämnden besluta att medel på det för föreningen öppnade kontot hos Riksgäldskontoret får utbetalas till föreningen för att användas för återbetalning till medlemmar som har
sparande i sparkasseverksamheten.
Beslutas om att föreningen skall träda i likvidation svarar likvidato- rerna för att behållningen på kontot fördelas bland insättarna.
Vid en förenings konkurs skall behållningen på det för föreningen öppnade kontot hos Riksgäldskontoret inte vara tillgänglig för föreningens övriga borgenärer.
[ lagen om insättningsgaranti föreslås att ersättning från garantin skall kunna utbetalas först efter det att en bank försatts i konkurs. Enligt kommittédirektiven "Översyn av vissa rörelse— och tillsynsregler på bankområdet m.m." (Dir. 1995186) skall övervägas om det är lämpligt att ge systemet för insättningsgaranti någon uppgift vid rekonstruktion av en krisdrabbad bank. lnbetalda medel skulle då kunna användas redan innan konkursen. Något förslag med anledning av direktiven har ännu inte lagts fram.
Till skillnad från det rent avgiftsbaserade systemet för insättnings— garanti harjag föreslagit att skyddssystemet för insättarna i sparkasse— verksamhet skall finansieras av varje ekonomisk förening för sig. På så vis uppnås ett rättvist system där varje ekonomisk förening som bedriver sparkasseverksamhet får bygga upp ett individuellt skydd beroende på inlåningens storlek i den egna verksamheten. Varje sparkasseverksamhet får därigenom, när systemet är i full effekt, relativt sett lika gott skydd för sina insättare.
Vidare är det rimligt att föreningen får disponera medel före en obeståndssituation. Meningen med skyddssystemet är ju bland annat att skapa trygghet för spararna. Om osedvanligt stora uttag görs från föreningens sparkasseverksamhet skall föreningen kunna tillfälligt
disponera avsatta medel i syfte att under tiden ge föreningen tid att göra andra tillgångar likvida eller på annat sätt vidta åtgärder för att kunna fullgöra sina åtaganden mot spararna.
Beslutanderätt rörande frågan om föreningen skall få tillgång till medel på kontot bör ligga hos Bankstödsnämnden. Mina kontakter med föreningar som bedriver sparkasseverksamhet har utvisat att man inte känner oro för att en sådan situation skall uppkomma i vilken spararna gör uttag i osedvanlig omfattning. Även om detta skulle inträffa kommer man normalt att kunna skaffa tillräcklig likviditet för att infria medlemmarnas fordringar om bara tillräckligt andrum ges. En riktpunkt för de omständigheter som bör föreligga för att Bank— stödsnämnden skall tillåta föreningen att disponera medel på kontot kan vara att föreningen visar att den under kort tid. t.ex. en vecka. utsatts för uttag i osedvanlig omfattning. exempelvis tio procent av sammanlagd inlåningsbehållning. Det är också rimligt att en förening som fattat beslut om att upphöra med sparkasseverksamheten får rätt att disponera medel för avslutandet av berörda konton. Huvudregeln i detta avseende bör emellertid vara att föreningen visar att alla konton avslutats innan återbetalning av spärrade medel sker för att undvika urholkning av spararnas säkerhet. Något hinder för en smidig lösning där hänsyn tas till både föreningens ekonomiska ställning och spararnas trygghet finns dock inte. Några uttryckliga regler för detta anserjag inte bör utformas eftersom de omständigheter under vilka en förening kan vilja disponera medel säkert kan variera i betydande omfattning. Det ligger i sakens natur att Bankstödsnämnden kommer att fatta sina beslut i dessa frågor med hänsynstagande till spararnas bästa.
De avsättningar föreningen gjort till skydd för insättarna skall emellertid tillhöra föreningen. En förening kanju besluta att upphöra med sin sparkasseverksamhet av andra skäl än föreningens obestånd och det är i en sådan situation naturligtvis rimligt att avsatta medel återbetalas till föreningen i samband med att den visat att sparkasse- verksamheten avslutas.
Beslutas att föreningen skall träda i likvidation svarar likvidatorerna för att behållningen på det för föreningen öppnade kontot hos Riksgäldskontoret betalas ut till berörda sparare. Bankstödsnämnden skall på likvidatorernas begäran betala ut föreningens skyddsbelopp till dem. Likvidatorerna skall därefter fördela medlen till spararna
enligt samma principer som om utbetalning skett genom nämndens försorg. Detta bör spararna informeras om i samband med att medlen görs tillgängliga för likvidatorerna.
l specialfallet att den i likvidation försatta föreningens medel inte förslår till täckande av föreningens skulder finns möjlighet att försätta föreningen i konkurs. Vid sådan konkurs aktualiseras inte någon utbetalning från skyddssystemet. Berörda sparare harju redan genom likvidatorernas försorg erhållit motsvarande ersättning som skulle kommit dem till del om Bankstödsnämndet i det rena konkursfallet verkställt utbetalning. Spararnas ställning har således i det nu angivna specialfallet inte försämrats.
Rätt till ersättning från nämnden går förlorad om inte den ersätt- ningsberättigade framställt krav på ersättning innan han förlorat sin rätt till utdelning i föreningens konkurs.
[ lagen om insättningsgaranti finns i 18 & bestämmelser om återbetalning av ersättning som nämnden betalat ut. Bestämmelserna tar sikte på fall då någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt orsakat att ersättning betalats ut obehörigt eller med för högt belopp samt om någon i annat fall tagit emot sådan ersättning och skäligen borde ha insett detta. Finns särskilda skäl får återbetalningsskyldighet efterges helt eller delvis. Eftersom det vid ersättningsfall enligt insättningsgarantin kan vara aktuellt att disponera av staten upplånade medel är det naturligt att regler om eventuell återbetalning av felaktigt utbetalda belopp gäller.
För sparkasseverksamheten ter sig problematiken något annor— lunda. Endast vid föreningens konkurs kan det bli aktuellt att nämnden skall betala ut pengar från skyddssystemet till enskilda sparare. De uppgifter som nämnden får som underlag för sina utbetalningar skall komma från konkursförvaltaren. Det kan visserli- gen tänkas att dessa uppgifter i något fall kan innehålla felaktigheter. Har konkursförvaltaren till nämnden vidarebefordrat oriktiga uppgifter blir det emellertid hans sak att i förekommande fall verka för att rättelse kommer till stånd. Förvaltaren har enligt allmänna rätts- grundsatser rätt att i en sådan situation återkräva det oriktigt utbetalda beloppet. Något behov att i detta sammanhang införa regler om beslut av nämnden om återbetalning föreligger således inte.
4.7. Information
Mitt förslag: En ekonomisk förening som bedriver sparkasseverk- samhet skall regelbundet lämna information till den som har insätt- ningar i sparkasseverksamheten och till den som första gången avser att göra insättning där.
Saklig och korrekt information till spararna är en god grund för deras skydd som konsumenter. Vid uppbyggnaden av ett skyddssystem för insättarna behövs således bestämmelser om vilken information som bör lämnas till dem. Denna fråga ingår också i bedömningen av vilka kvalitativa krav som bör ställas på föreningar som tar emot in- sättningar från sina medlemmar.
Redan nu lämnar de föreningar som bedriver sparkasseverksamhet information till insättarna. Utan anmodan tillställer exempelvis KF sina insättare kvartalsvis kontoutdrag och ett nyhetsblad "Ditt sparande" med aktuell information om KF:s utveckling. boksluts- siffror, konton och tips om sparande. Information som har detta och liknande innehåll är det lämpligt att alla föreningar som tar emot inlåning från sina medlemmar lämnar till dem.
Det är emellertid inte erforderligt att i detalj precisera hur in- formationen skall utformas för att fullgöra sitt syfte. Informationen bör emellertid innehålla uppgifter om bl.a. den ekonomiska före- ningens huvudsakliga verksamhet, sparkasseverksamhetens omfatt- ning, det skyddssystem som gäller för inlåning i sparkasseverksam- heten, och att insatta medel får användas i den ekonomiska före- ningens rörelse. Det sist nämnda momentet är nog så viktigt mot bakgrund av att därmed klarläggs det risktagande som sparande i sparkassa utgör.
I lagen om insättningsgaranti återfinns bestämmelser om den information banken har skyldighet att lämna insättare. I II 5 andra stycket stadgas följande. "I fråga om underlåtelse att lämna in- formation som anges i första stycket eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt gäller marknadsföringslagen (l995:540)." Genom hänvisningen ges möjlighet att med stöd av
marknadsföringslagen tvinga fram information som kan anses ha särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Sanktionsmöjligheterna kopplas därigenom till både Finansinspektionen och Konsumentom- budsmannen. På den senares initiativ kan saken komma under Marknadsdomstolens prövning.
Det ligger i sakens natur att kontrollen av att föreningarna fullgör sin informationsskyldighet mot sina sparkasseinsättare ankommer på Finansinspektionen. Uppgiften ligger inom inspektionens tillsyn. Det får antas att ett påpekande från Finansinspektionen om att en förenings information till sina insättare inte uppfyller lagens krav, eller i annat avseende är bristfällig, räcker för att i detta fall uppnå avsedd effekt. Att även för sparkasseverksamhettillfoga en sanktions— möjlighet för Konsumentombudsmannen förefaller mig vara en mer ingripande åtgärd än vad ändamålet kräver. Jag avstår därför från att lägga fram ett sådant förslag.
4.8. Rätt till ersättning från skyddssystemet m.m.
Mitt förslag: Sådan inlåning som omfattas av skyddssystemet ger spararen rätt till ersättning motsvarande inlånat belopps andel av behållningen på kontot hos Riksgäldskontoret. Ersättning utgår med högst 250 000 kronor. Understiger beloppet I 000 kronor utbetalas inte någon ersättning.
Ett genomgående kännetecken för den sparkasseverksamhet som för närvarande bedrivs är att föreningarna har ett stort antal konton med på var och ett av kontona begränsad behållning. Å andra sidan svarar ett mindre antal konton för en betydande andel av den sammanlagda kontoinlåningen. Som exempel kan nämnas att kontoinlåningen hos KF:s sparkassa fördelas på knappt 95 000 konton. På över 45 000 av dessa konton understiger behållningen ] 000 kronor. Knappt l0 000 av kontona har behållning överstigande 50 000 kronor. Av den sammanlagda inlåningen på drygt 1,65 miljarder kronor svarar sist nämnda konton för drygt en miljard kronor. Det nu sagda måste tjäna
som ledning vid bedömning av vilka gränsvärden som bör byggas in i skyddssystemet.
Högsta belopp för insättningsgarantin avseende insättningar hos bank är 250 000 kronor för varje institut. Vid valet av nivå togs hänsyn bl.a. till miniminivån enligt direktivet om insättargaranti, 20 000 ecu, till att endast omkring tre procent av individerna i hus— hållssektorn har en bankinlåning överstigande 250 000 kronor. och till viss internationelljämförelse.Till detta kommer att insättningsgarantin är uppbackad av en statlig lånemöjlighet. Kostnadsaspekten kan inte ha varit utan betydelse.
För sparkasseverksamhetkommer ett skyddssystem i den modelljag föreslagit att vara finansierat av föreningarnas egna medel utan komplement av statlig lånemöjlighet. Anledning finns därför att i stor utsträckning beakta de synpunkter som föreningarna kan ha vid valet av högsta gräns för ersättning. Sätts gränsen för lågt finns risk för att sparare med högre behållning på sitt konto väljer att ta ut medel och placera på annat sätt. Som angivits tidigare är konsumentskyddsaspek- ten betydelsefull vid inrättande av ett skyddssystem för sparare i sparkasseverksamhet. Det kan inte uteslutas att många av de som har sparande av någon ekonomisk betydelse placerad i sparkasseverksam- het utgår från att det sparandet är lika säkert som om det var placerat i bank. Inte minst mot bakgrund av att skyddet för sparande i sparkasseverksamhet byggs upp genom reservering av andel av inlåningen saknas anledning att sätta högsta belopp för ersättning lägre än vad som gäller för bankinsättare. Jag föreslår därför att högsta belopp för ersättning skall vara 250 000 kronor.
När det gäller fråga om ett slags självrisk skall byggas in i systemet kan till en början konstateras att för insättningsgarantin inte gäller någon självrisk. Av förarbetena framgår att de goda skäl som finns för att införa en självrisk har bedömts inte överväga nackdelarna. Förekomsten av självrisk har antagits kunna öka risken för att pengarna tas ut på ett tidigt stadium vid tendens till oro för att ett belopp motsvarande självrisken skulle kunna gå förlorat.
Något liknande hinder för att införa en självrisk i systemet för skydd av sparande i sparkasseverksamhet finns inte. Starka praktiska skäl talar för att ett sådant system införs. Enligt denna utrednings direktiv skall förslaget inte vara mer ingripande än ändamålet kräver. Som framgått av min tidigare redovisning präglas sparkasseverksam-
heten av att ett stort antal konton har närmast försumbar behållning under det att ett mindre antal konton svarar för merparten av inlåningen i föreningen. Eftersom det kommer att åligga Bankstöds- nämnden att administrera utbetalning från skyddssystemet är det angeläget att förenkla denna uppgift i möjligaste mån. Redan vid en gräns på I 000 kronor kommer i t.ex. KF:s fall antalet utdelningsbe— rättigade konton att reduceras med mer än en tredjedel. Det är givetvis möjligt att överväga även en högre gräns eftersom det inte är antagligt att den enskilde annat än i rena undantagsfall samlat allt sitt sparande i sparkasseverksamheten. En sådan högre gräns på förslagsvis 5 000 kronor skulle naturligtvis ytterligare förenkla administrationen av skyddssystemet.
Det ligger emellertid ett särskilt värde i att även tämligen blygsam— ma belopp kan komma att omfattas av skyddssystemet. Till detta kommer att föreningarna bör kunna framhålla värdet av att deras medlemmar ser till att ha så pass stor behållning på sina konton att de kan räkna med utdelning för det fall att skyddssystemet skulle behöva utnyttjas. Ett system med en undre och övre gräns för skyddat belopp medför också att det verkliga skyddet överstiger den procentsats som spärrats. Hur mycket bättre utfallet blir beror naturligtvis på be- hållningens fördelning i varje sparkasseverksamhetför sig. En särskild fråga är om detta skall komma spararna till del eller om överskottet skall återbetalas till konkursboet. Spärrat belopp skall göras räntebä- rande på konto hos Riksgäldskontoret till följd varav det belopp som är innestående till tryggande av spararnas ställning med åren kommer att växa. Jag har mot denna bakgrund funnit att övervägande skäl talar för att lägsta belopp som berättigar till utdelning från skyddssystemet bestäms till 1 000 kronor.
Efter det att en förening försatts i konkurs skall således konkurs- förvaltaren till Bankstödsnämnden lämna uppgifter som är erforderliga för att nämnden skall kunna betala ut medel från kontot hos Riks- gäldskontoret. Genom att konton på vilka 25 procent av kapitalbe- loppet understiger 1 000 kronor inte berättigar till utbetalning liksom konton där motsvarande andel överstiger 250 000 kronor endast berättigar till utdelning av sist nämnda belopp kommer på kontot hos Riksgäldskontoret att återstå några procent av den ursprungliga behållningen efter det att utbetalning till berörda sparare skett.
Nämndens kostnader för utdelningsförfarandet skall täckas före det att utdelning sker. Resterande belopp skall utbetalas till konkursboet.
För insättningsgarantin gäller att utbetalning skall ske inom tre månader från konkursbeslutet med rätt för nämnden att i vissa fall begära förlängning av tidsfristen. Gränsen har valts med beaktande av vad som föreskrivits i det för insättningsgaranti gällande direktivet. Fristförlängning får begäras av nämnden hos allmän förvaltningsdoms- tol. Det ligger i sakens natur att insättningsgarantin för insättningar i bank är ett relativt sett mer komplicerat system än det förslag om skydd för sparare i sparkasseverksamhet som jag lägger fram. Även utan en särskild bestämmelse om inom vilken tid utbetalning från skyddssystemet för sparkasseverksamhetskall ske, kommer naturligt- vis nämnden att verkställa utbetalningar så snabbt som möjligt. Därvid kan bestämmelserna för insättningsgarantin tjäna som ledning. Jag har mot den bakgrunden inte funnit tillräckliga skäl för att föreslå en tidsgräns inom vilken utbetalning från skyddssystemet skall ske.
Inträffar ersättningsfall före det att föreningen hunnit bygga upp erforderligt belopp, dvs. Linder den övergångstid som jag föreslår i avsnitt 4.l2, skall utbetalning ske efter den procentsats som be— hållningen på kontot motsvarar i förhållande till föreningens samlade inlåning i sparkasseverksamheten.
Som framgått föreslår jag i förenklande syfte att endast kapitalbe- lopp skall omfattas av skyddssystemet. Insättarens återstående fordran. som kan avse upplupen ränta eller belopp som inte omfattats och utbetalats via skyddssystemet, får på sedvanligt sätt göras gällande i föreningens konkurs. Detta motsvarar den ordning som för närvarande gäller för spararnas fordringar om en förening som bedriver sparkasse— verksamhet skulle försättas i konkurs.
4.9. Sekretess m.m.
Mitt förslag: Sekretess skall gälla i ärenden om ersättning enligt lagen om sparkasseverksamhet för uppgift om personliga eller ekonomiska förhållanden för den som enligt den lagen är ersättnings- berättigad, om det kan antas att denne lider skada eller men om uppgiften röjs. Även vid myndigheternas handläggning av andra ärenden enligt lagen om sparkasseverksamhet skall sekretess gälla. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
] ärenden om ersättning enligt lagen om insättningsgaranti gäller sekretess för uppgift om personliga eller ekonomiska förhållanden för insättaren om det kan antas att denne lider skada eller men om uppgiften röjs. Behandlingen av sekretessfrågan är motiverad av att Bankstödsnämnden under ett garantiförfarande kommer att få tillgång till uppgifter för vilka s.k. banksekretess enligt l kap. l0 & bankrörel- selagen gäller. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i tjugo år.
Någon skyldighet för de föreningar som bedriver sparkasseverksam- het att lämna ut uppgifter till utomstående om enskilda sparare finns inte. Enligt uppgift från föreningarna har de hanterat sekretessfrågorna i sparkasseverksamheten som om banksekretess gällde för uppgifterna i verksamheten. Om ett ersättningsfall skulle inträffa måste emellertid Bankstödsnämnden få tillgång till uppgifter om spararna som är av motsvarande karaktär som de uppgifter som beträffande insättnings- garantin lämnas från en bank. Anledning att behandla dessa frågor annorlunda för sparkasseverksamhet än för bank föreligger inte. Jag föreslår därför att motsvarande lösning av sekretessfrågorna införs även för uppgifter om personliga eller ekonomiska förhållanden för de som är ersättningsberättigade enligt skyddssystemet för sparkasse- verksamheten.
Även i de fall då nämnden har att handlägga ett ärende om en förenings ansökan om att disponera medel på kontot utan att en obeståndssituation föreligger bör sekretess gälla. Bestämmelse om
detta bör inordnas under den sekretessreglering som gäller för statliga myndigheters tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet. På så vis ges möjlighet att skydda uppgifter om berörd förening och uppgifter om andra som trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med föreningen. En möjlighet att ha ett sådant skydd för uppgifter om föreningen och dess affärsförbindelser kan vara av särskild betydelse om föreningen under en tillfällig likviditetskris orsakad av uttagsanlopp behöver disponera medel på kontot i avvaktan på att den kan t.ex. avyttra tillgångar eller vidta andra åtgärder för att förbättra likviditeten.
Här skall även beröras en annan fråga av betydelse för bedömning av behovet av uppgifter om sparkasseverksamheten.till det allmänna. Eftersom endast kapitalbeloppet är ersättningsgrundande uppkommer inget behov av att nämnden lämnar kontrolluppgift om upplupen ränta till skattemyndigheten. Skattskyldighet uppkommer ju inte vid utbetalning av kapitalbeloppet. En annan sak är att utbetalt kapitalbe— loppjämte den enskildes andra tillgångar kan föranleda förmögenhets- beskattning. men det är en fråga som inte hör till detta sammanhang. Någon anledning att ytterligare beröra frågor om skattskyldighet och kontrolluppgifter i detta sammanhang finns således inte.
4.10. Rätt till återbetalning av överskjutande medel
Mitt förslag: Bankstödsnämnden skall regelbundet kontrollera att föreningen avsatt minst 25 procent av sparkasseinlåningen till kontot hos Riksgäldskontoret. Behöver ytterligare medel tillföras kontot skall nämnden förelägga föreningen att verkställa detta. Nämnden skall en gång per år, vid tidpunkt som nämnden bestämmer, göra en avstämning av att kontots behållning motsvarar 25 procent av före- ningens samlade sparkasseinlåning. Uppgår kontots behållning till mer än 25 procent av den sammanlagda sparkasseinlåningen får över— skjutande belopp på föreningens begäran betalas tillbaka till före- ningen.
En lämplig avvägning mellan spararnas behov av skydd och före- ningens behov av att kunna använda sparmedel som finansieringskälla i verksamheten är enligt min mening att 25 procent av inlånings- volymen spärras. Eftersom inlåningsvolymen hela tiden förändras genom att spararna verkställer uttag respektive insättningar fordras att den myndighet som har ansvar för skyddssystemet vid vissa tillfällen kontrollerar att erforderligt belopp finns på kontot hos Riksgäldskon- toret. Kontrollen får ske i den utsträckning som nämnden finner behövlig och bör kunna ske relativt smidigt. Marginella avvikelser bör inte kräva någon åtgärd, men sjunker spärrat belopps andel av inlåningsvolymen märkbart under den angivna gränsen bör nämnden genast förelägga föreningen att tillföra ytterligare medel i erforderlig utsträckning.
Huvudregeln är givetvis att det är föreningen som bär det primära ansvaret för att tillräckliga medel avsatts på kontot. När inlånings— volymen ökar bör således berörda föreningar kontinuerligt se till att behållningen på kontot motsvarar 25 procent av inlåningsvolymen. För att uppnå en så effektiv hantering av dessa frågor som möjligt bör föreningarna i samråd med nämnden utarbeta former för hur det skall skötas.
Om inlåningsvolymen sjunker kommer det spärrade beloppets procentuella andel av inlåningen att öka. Till detta kommer att medlen på kontot genererar ränta. Nämnden bör därför en gång per år, vid tidpunkt som nämnden bestämmer, tillsammans med föreningen göra en avstämning av att kontots behållning motsvarar minst 25 procent av föreningens inlåningsvolym. Överstiger behållningen angiven gräns kan det ligga i föreningens intresse att låta överskjutande belopp stå kvar på kontot. På så sätt ökar ju spararnas säkerhet vilket kan verka för att även inlåningsvolymen ökar. Det kan för föreningen ligga ett värde i att för sina medlemmar kunna visa att den säkerhet man byggt upp för sina sparare överstiger den föreslagna miniminivån. Å andra sidan kan föreningen göra bedömningen att det är mer angeläget att disponera överskj utande belopp i rörelsen. Föreningen får då hemställa hos nämnden att få överskjutande belopp utbetalt. Det kan antas att föreningen väljer att göra så bara i de fall då den överskjutande delen uppgår till ett mer ansenligt belopp.
4.1 1 Överklagande
Mitt förslag: De beslut som Bankstödsnämnden fattar i egenskap av administratör av skyddssystemet får överklagas hos länsrätten. Prövningstillstånd skall krävas för prövning i kammarrätten.
Till skillnad från vad som gäller för insättningsgarantin kommer de beslut som nämnden behöver fatta vid administration av skyddssyste- met att vara av förhållandevis enkel karaktär. Det handlarju huvud- sakligen om att ta emot föreningens avsättningar till skyddssystemet och placera dem på det för föreningen öppnade kontot hos Riks- gäldskontoret. Även vid ersättningsfall är systemet för utbetalning enkelt. Risken för felaktiga beslut är därför liten. Nämndens beslut kommer dock att innefatta myndighetsutövning.
I enlighet med gällande principer för instansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna bör nämndens beslut kunna överklagas hos länsrätt. Länsrättens avgörande kan överklagas till kammarrätten men prövas där endast om prövningstillstånd meddelas. Prövningstillstånd får beviljas om det finns anledning att ändra länsrättens avgörande, om detär av vikt för ledningen av rättstillämpningen att överprövning äger rum eller om det i annat fall finns synnerliga skäl att talan prövas.
Nämndens beslut i ärenden som rör skyddssystemet innefattar inte några svåra bedömningar. Det saknas därför anledning anta att rätten att överklaga nämndens beslut kommer att belasta domstolarna annat än utomordentligt marginellt. Till detta kommer att införandet av ett skyddssystem för sparande ] sparkasseverksamhet medför i sig att risken för att ett ersättningsfall enligt skyddssystemet skall inträffa minskar.
4.12. Övergångsbestämmelser
Mitt förslag: Skyddssystemet för sparare i sparkasseverksamhet skall vara i full effekt senast två år efter det att lagen om sparkasseverk- samhet trätt i kraft.
Det förslag jag lägger fram till tryggande av spararnas ställning medför viss inskränkning i föreningarnas rätt att disponera sparmedel som finansieringskällai rörelsen. För den befintliga sparkasseverksam- heten är det därför rimligt att föreningarna får viss tid på sig att anpassa verksamheten efter de nya villkoren. Övergångstiden bör vara så pass generöst tilltagen att föreningarna får erforderligt rådrum för att på bästa möjliga ekonomiska sätt finna alternativ finansiering för den del som behöver spärras på konto hos Riksgäldskontoret. Vid bestämmande av övergångstidens längd måste emellertid också hänsyn tas till att det inte får dröja för länge innan skyddssystemet är i full kraft. Spararna har ett befogat intresse av att så snabbt som möjligt få skyddet uppbyggt. Jag har vid denna avvägning funnit att skyddssyste- met bör vara fullt utbyggt senast två år efter det att lagen om sparkasseverksamhet trätt i kraft. Inget hindrar naturligtvis den förening som så önskar att redan dessförinnan se till att reservera erforderligt minimibelopp på kontot hos Riksgäldskontoret.
En ekonomisk förening som startar sparkasseverksamhet efter det att lagen om sparkasseverksamhet trätt i kraft kommer av naturliga skäl inte att omfattas av övergångsbestämmelsen. En sådan förening skall i samband med att verksamheten anmäls också avsätta 25 procent av inlåningsvolymen att placeras på konto hos Riksgäldskon- toret. Skälet därtill år att en sådan förening redan från verksamhetens början har klart för sig vilket regelsystem som gäller.
Under det första av de två årens övergångsperiod skall föreningen avsätta 12,5 procent av inlåningsvolymen. Det finns enligt min mening inte tillräckliga skäl för att reglera när under året sådan avsättning bör ske. Det är uppenbart att föreningens trovärdighet gentemot medlemmarna blir större om avsättningen till Bankstöds- nämnden sker i årets början istället för vid årets slut. Det är emellertid
senast vid årets slut som behållningen på kontot hos Riksgäldskontoret skall uppgå till minst 12.5 procent av inlåningsvolymen. Under det andra av de två åren skall föreningen avsätta medel efter den procentsats som är erforderlig för att behållningen på kontot skall uppgå till 25 procent av inlåningsvolymen det efter det att övergångs- tiden löpt ut.
4.13. Ikraftträdande
Mitt förslag: De nya bestämmelserna bör träda i kraft den I januari |998.
Enligt övergångsbestämmelsernatill de ändringar i bankrörelselagen som trädde i kraft den I januari 1996 får sparkasseverksamhet, om den bedrivs i en ekonomisk förening med en icke-finansiell huvud- verksamhet. fortsätta längst till den 31 december 1997. Det är således först den I januari 1998 som de nya bestämmelserna bör vara i kraft. Det vore visserligen värdefullt om skyddssystemet kunde börja gälla så snart som möjligt. De föreningar som bedriver sparkasseverksamhet har emellertid inrättat sin planering efter beskedet att nya bestämmel- ser för verksamheten kommer att gälla först från årsskiftet 1997/98. Under utredningens gång har det också visat sig att flera av före- ningarna har planerat och arbetat för förändringar av skilda slag i verksamheten för att finna den lösning som passar dem bäst. Det är mot den bakgrunden omöjlig att nu förutsäga i vilken omfattning sparkasseverksamhet kommer att bedrivas vid den tidpunkt då övergångsbestämmelsen löper ut. Övervägande skäl talar därför för att de nya bestämmelserna bör träda i kraft först den I januari l998.
5. Ekonomiska konsekvenser m.m.
Mitt förslag om lösning av problemen kring sparkasseverksamhet kommer enligt mitt förmenade inte att leda till några ökade kostnader för staten.
Skyddssystemet för inlåning i sparkasseverksamhet kommer visserligen att innebära vissa begränsade kostnader för föreningarna till följd av dels att föreningarnas möjlighet att använda inlåningen som finansieringskälla för verksamheteni övrigt delvis begränsas, och dels att kostnaderna för tillsyn och administration av skyddssystemet får tas ut genom avgifter till inspektionen respektive uttag från föreningarnas behållning på kontot hos Riksgäldskontoret. Det kan vara antagligt att föreningarna försöker övervältra denna kostnad. Eftersom föreningarna huvudsakligen ägnar sig åt annat än finansiell verksamhet är det svårt att förutsäga i vilken utsträckning detta kommer att ske liksom om det blir medlemmarna/spararna som får sämre villkor eller om andra kunder i verksamheten i slutändan får bära kostnaden.
Bankstödsnämndens kostnader för administration av skyddssystemet får tas ut av föreningens medel på kontot hos Riksgäldskontoret. Endast för det fall att en förening behöver ta systemet i anspråk genom att föreningen försatts i konkurs kommer några nämnvärda kostnader att uppstå. Dessa skall emellertid täckas före det att utbetalning till spararna äger rum.
Genom införandet av ett skyddssystem för inlåningen i sparkasse- verksamhet kommer det offentliga sparandet att öka vid uppbyggna- den av för respektive förening öppnat konto hos Riksgäldskontoret. Statens lånebehov kommer, till skillnad från vad som gäller för insättningsgarantin, inte att påverkas eftersom någon upplåningsrätt för Bankstödsnämnden inte föreslagits i detta sammanhang.
Beslut som nämnden fattar i egenskap av administratör av skydds- systemet skall kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol i likhet med vad som gäller för beslut som nämnden fattar rörande
insättningsgarantin. Beträffande det garantisystemet har regeringen gjort bedömningen att det inte, annat än i mycket marginell omfatt- ning, torde påverka domstolarna. Domstolsverket har gjort samma bedömning. Detta synsätt torde i än högre grad äga giltighet vid bedömning av i vilken utsträckning införandet av ett skyddssystem för inlåningen i sparkasseverksamhet kan komma att ha effekt på domstolsväsendet.
Några regionalpolitiska ellerjämställdhetspolitiska konsekvenser av förslaget finns inte.
6 Speeralmotwermg
6.1. Förslaget till lag om sparkasseverksamhet 1 5
Denna inledande paragraf anger lagens innehåll. Här anges också att i lagen finns bestämmelser om skydd för de sparare som har inlåning hos en ekonomisk förening vars huvudsakliga verksamhet inte är av finansiell natur. Begreppet inlåning har här samma innebörd som i bankrörelsedefinitionen vilken återfinns i 1 kap. 2 & bankrörelselagen (l9987:617).
lå
I paragrafens första stycke anges att en ekonomisk förening vars huvudsakliga verksamhet inte är av finansiell natur, får från sina medlemmar ta emot sådan inlåning som avses i ] kap. 2 & bankrörel- selagen utan tillstånd av regeringen. Utan detta undantag hade den inlåning som tas emot av ekonomiska föreningar inom kooperationen från medlemmar endast kunnat förekomma i bank.
Som angetts under avsnitt 2.1 har benämningen sparkassa ingen klar definition. Benämningen har använts i skilda sammanhang. [ paragra— fens andra stycke anges att med sparkasseverksamhetavses den del av den ekonomiska föreningens verksamhet som innefattar inlåning av det slag som anges i första stycket.
Av praktiska skäl införs i tredje stycket en begränsning av innebörd att om sparkasseverksamheten omfattar inlåning från färre än ] 000 medlemmar så gäller inte övriga bestämmelser i lagen för den verksamheten. Detta medför att föreningar med begränsad sparkasse- verksamhet fortfarande får ta emot inlåning utan tillstånd enligt bankrörelselagen, men de behöver inte underkasta sig tillsyn enligt det
skyddssystem som lagen innehåller. Å andra sidan kommer spararna i sådana föreningars sparkasseverksamhet inte att omfattas av den ytterligare trygghet som skyddssystemet medför.
35
En ekonomisk förening som bedriver sparkasseverksamhet måste anmäla detta till Finansinspektionen. Syftet med anmälan är främst att tillsynsmyndigheten skall kunna fullgöra sin uppgift och kontrollera att verksamheten är uppbyggd med föreskrivet skydd för spararna och att den är sådan att den inte rätteligen kräver tillstånd enligt bankrörel— selagen. dvs. bedrivs av en förening vars huvudsakliga verksamhet är av finansiell natur.
Det handlingar som skall fogas till anmälan är således registrerings- bevis för föreningen. en redogörelse för föreningens huvudsakliga verksamhet och ekonomiska ställning samt en redogörelse för sparkasseverksamhetens omfattning. Den sist nämnda redogörelsen skall innehålla angivande av antalet medlemmar som sparar i verksamheten samt inlåningsvolyrnens storlek. Uppgifterna skall tjäna som underlag vid bestämmande av hur stor inbetalning som skall ske för uppbyggnad av det för sparkasseverksamheten gällande skydds- systemet.
45
I paragrafen föreskrivs att en ekonomisk förening som bedriver sparkasseverksamhet regelbundet skall lämna information till spar— arna. Eftersom sparmedel får användas som finansieringskälla för föreningens övriga verksamhet är det angeläget att spararna kontinuer- ligt hålls väl informerade. Det kan vara tillfyllest att information lämnas kvartalsvis och därutöver när förhållandena påkallar det.
I paragrafens andra stycke lämnas exempel på vad informationen skall innehålla. Är informationen felaktig eller vilseledande skall Finansinspektionen påpeka förhållandet för föreningen. Lämplig form för lämnandet av information till spararna får utarbetas i samråd mellan föreningarna och Finansinspektionen.
55
För att skyddet för spararna skall få ett verkligt innehåll fordras att tillsynsmyndigheten har möjlighet att agera mot en förening som inte följer regelsystemet. I paragrafens första stycke anges därför att Finansinspektionen får förelägga en förening som bedriver sparkasse- verksamhet att genast vidta rättelse om föreningen inte följer bestämmelsernai lagen om sparkasseverksamhet.
Det ligger naturligtvis i föreningarnas eget intresse att se till att ett eventuellt föreläggande från tillsynsmyndigheten om att vidta rättelse i något avseende genast åtgärdas. Om rättelse inte skett inom sex månader anges i paragrafens andra stycke att Finansinspektionen då får besluta om att föreningens sparkasseverksamhet skall upphöra. Ett sådant ingripande beslut kommer naturligtvis bara att behöva fattas i fall av allvarliga överträdelser, t.ex. då föreningen inte följer ett föreläggande att inbetala erforderliga medel för att upprätthålla skyddssystemet för spararna.
] tredje stycket anges att Finansinspektionens beslut enligt andra stycket får på föreningens begäran prövas av regeringen. Möjligheten till överprövning av inspektionens beslut motiveras av att det efter beslutet i något enstaka fall kan ha framkommit omständigheter som är sådana att föreningen enligt regeringens bedömning bör få möjlighet att fortsätta sin sparkasseverksamhet.
Gå
Har beslut fattats att sparkasseverksamheten skall upphöra skall föreningen genast avsluta de i verksamheten befintliga kontona. När så har skett skall detta anmälas till Finansinspektionen. När in- spektionen mottagit denna anmälan skall den underrätta Bankstöds- nämnden därom. Nämnden skall därefter till föreningen betala ut behållningen på föreningens konto efter avdrag för nämndens eventuella förvaltningskostnader. Om det är erforderligt för att föreningen skall kunna fullgöra sina förpliktelser mot spararna får föreningen hemställa hos nämnden att få använda spärrade medel till detta. I den situation som nu behandlas, nämligen då föreningen tvingats upphöra med sin verksamhet på grund av att föreningen inte
följt gällande regelsystem. bör nämnden bifalla en sådan hemställan endast i rena undantagsfall.
75
Den snabba utvecklingen inom den finansiella sektorn medför att det inte kan uteslutas att en förening, av vad skäl det vara må, vill upphöra med sin sparkasseverksamhet genom eget beslut därom. Ett sådant beslut skall anmälas till Finansinspektionen. Till anmälan skall fogas en förklaring att samtliga konton i sparkasseverksamheten har avslutats. När inspektionen mottagit en sådan anmälan skall den underrätta Bankstödsnämnden som då skall betala ut de spärrade medlen till föreningen.
85
Som redovisats under avsnitt 3.4 ligger det inom Finansinspektionens tillsyn att övervaka att endast de som har tillstånd till det tar emot sådan inlånng som avses i bankröre|sedefinitionen. När undantag från tillståndsplikten görs för sådan inlåning som tas emot i sparkasse- verksamhet ligger det i sakens natur att inspektionen utövar tillsyn även över den verksamheten.
Eftersom det förslag till skyddssystem som jag lagt fram följer utredningens direktiv att inte vara mer ingripande än vad ändamålet kräver bör samma synsätt prägla tillsynsfunktionens innehåll och omfattning.
Av föreskriven anrnälningsskyldighet för föreningarna följer att Finansinspektionen bör upprätta ett register över de föreningar som bedriver sparkasseverksamhet. När föreningens anmälan om sin sparkasseverksamhet kommer in till inspektionen måste naturligtvis inspektionen ta ställning till om det är fråga om en förening vars huvudsakliga verksamhet inte är av finansiell natur. Endast sådana föreningar omfattas av regelsystemet för sparkasseverksamhet. Andra har enligt gällande rätt att söka tillstånd för att ta emot inlåning i bankrörelselagens bemärkelse. Betaltjänstutredningens kartläggning av sparkasseverksamheteni landet (bilaga 2 till detta betänkande) utvisar
att sådan verksamheti allt väsentligt bedrivs inom kooperationen. De handlingar som skall fogas till anmälan bör med önskvärd tydlighet ange vilken föreningens huvudsakliga verksamhet är. Skulle i det enskilda fallet någon tveksamhet föreligga bör inspektionens praxis vara restriktiv. Någon svårighet att avgöra om den anmälda verksam- heten är sådan att den skall omfattats av lagen om sparkasseverksam- het bör mot den bakgrunden inte föreligga.
Tillsynen över att föreningen fullgör sin informationsskyldighet enligt lagen bör främst inriktas på att spararna får korrekt information om att sparmedel får användas som finansieringskälla i föreningens verksamhet, och att innehållet i det skyddssystem som gäller för sparkasseinlåning redovisas på ett överskådligt sätt. Avsikten är inte att det skall behöva utfärdas några särskilda föreskrifter om hur informationen skall vara utformad. Utgångspunkten bör vara att föreningarna] samråd med inspektionen kan arbeta fram en "mall" för vad informationen bör innehålla för att fullgöra sin funktion att hålla spararna väl underrättade om den verksamheti vilken de placerar sina sparmedel.
Som nämnts i kommentaren till 5 & bör det vara endast i flagranta fall som inspektionen skall behöva fatta beslut om att en förenings sparkasseverksamhetskall upphöra. Framför allt kommer det att kunna aktualiseras om föreningen inte ser till att betala in för skyddssystemet erforderlig andel av sparkasseinlåningen till Bankstödsnämnden. I sådant fall behöver inte beslutet föregås av några överväganden av komplicerad eller arbetskrävande art.
Tillsynsfunktionen i övrigt omfattar huvudsakligen en skyldighet för inspektionen att underrätta Bankstödsnämnden om påbörjad eller avslutad sparkasseverksamhet.
95
I paragrafens första stycke anges att inlåning i sparkasseverksamhet skall omfattas av ett skyddssystem enligt lagen.
Av andra stycket framgår att frågor om skyddssystemet skall handläggas av Bankstödsnämnden. Ett i lag reglerat skydd för spararna i sparkasseverksamhet bör vara övervakat av en myndighet för att vinna i trovärdighet, även om systemet är helt finansierat av
föreningens egna medel. För insättningsgarantin har Bankstödsnämn— den anförtrotts motsvarande uppgifter. Erfarenhet av att hantera hit hörande frågor kommer att finnas hos nämnden när skyddssystemet träder i kraft.
Arbetet med att ansvara för skyddssystemet kommer att vara betydligt enklare än motsvarande insats för insättningsgarantin. Nämnden skall i erforderlig utsträckning kontrollera att föreningen betalat in tillräckligt belopp för att skyddssystemet skall vara i full kraft. Eftersom inlåningsvolymen på grund av spararnas insättningar och uttag varierar i tiden bör kontrollerna ske i den utsträckning som nämnden finner vara behövlig för att spararna skall kunna känna sig säkra på att föreningen fortlöpande avsatt tillräckliga medel. Huvudan— svaret för att så är fallet vilar givetvis på föreningen. Finner nämnden att någon förening inte fullgjort sina förpliktelser enligt skyddssyste- met bör ett påpekande därom från nämnden vara tillräckligt för att förhållandet skall rättas till. Vid uppenbara brister skall naturligtvis nämnden underrätta Finansinspektionen om saken.
Om det beslutats att föreningen skall träda i likvidation skall nämnden betala ut behållningen på föreningens konto till likvidato— rerna sorn svarar för att medlen i sin tur kommer spararna tillgodo i enlighet med de riktlinjer som gäller för nämnden om den haft att verkställa utbetalningarnai en konkurssituation. Skulle dl" *Vpecialfal- let inträffa att föreningens medel vid likvidationen inte > lllle förslå till täckande av föreningens skulder föreligger möjlighet att försätta den i likvidation varande föreningen i konkurs. De medel som omfattas av skyddssystemet bör i detta fall redan ha utbetalats till spararna genom likvidatorernas försorg i enlighet med samma principer som om Bankstödsnämnden skulle verkställt utbetalningarna i det rena konkursfallet. Spararnas ställning har således inte försämrats i det nu tecknade specialfallet.
I vissa fall som berörs nedan kan nämnden om särskilda skäl föreligger låta föreningen tillfälligt disponera del av det spärrade beloppet. Detta kommenteras under Il &.
Utbetalning från skyddssystemet vid föreningens konkurs kommen- teras närmare under l2 &.
105
I paragrafens första stycke anges att en förening som bedriver sparkasseverksamhet fortlöpande skall se till att den till Bankstöds- nämnden betalat in minst 25 procent av sin sammanlagda sparkassein— låning. Eftersom inlåningsvolymen varierar i tiden allt efter spararnas insättningar och uttag åligger det föreningen att ständigt se till att erforderliga medel betalats in till nämnden. Det kan vara acceptabelt att rent marginella avvikelser inte föranleder åtgärder. Nämnden bör i samråd med föreningarna komma överens om ett system för gemensam kontroll som är smidigt och inte förorsakar onödig arbetsbelastning vare sig hos nämnden eller föreningarna.
I andra stycket anges att Bankstödsnämnden skall placera inbetalade medel på ett för föreningen öppnat konto hos Riksgäldskontoret. Äganderätten till avsatta medel tillkommer föreningen. men nämnden har dispositionsrätten till dem.
Genom att inlåningsvolymen inte är konstant kommer, om in- låningsvolymen minskar, den situationen att uppstå att föreningen betalat in mer än det minimibelopp som anges i lagen. Utöver den i kommentaren till första stycket angivna fortlöpande kontrollen av att erforderliga medel finns på föreningens konto. bör därför ytterligare avstämning av skyddsbeloppet göras. I paragrafens tredje stycke anges att nämnden en gång per år, vid tidpunkt som nämnden bestämmer, skall stämma av att behållningen på kontot uppgår till minst det angivna minimibeloppet. Det finns inget skäl för att göra denna avstämning vid samma tidpunkt år från år. Praktiska skäl talar emellertid för att samtliga föreningar kontrolleras samtidigt. Visar det sig att behållningen på kontot överstiger 25 procent av sparkasseverk- samhetens inlåningsvolym har nämligen föreningen rätt att hemställa hos nämnden att få överskjutande belopp utbetalt. Det kan vara arbetsbesparande för nämnden att handlägga dessa frågor i ett sammanhang. Det är emellertid inte antagligt att föreningen väljer att göra sådan hemställan annat än i fall då den överskjutande delen uppgår till ett mer ansenligt belopp. Det måste för föreningen ligga ett särskilt värde i att för sina medlemmar och sparare kunna visa att den säkerhet man byggt upp enligt skyddssystemet överstiger miniminivån.
115
l paragrafensförsta stycke anges att rätt till ersättning enligt skydds- systemet inträder när den ekonomiska föreningen försatts i konkurs. Det krävs således beslut av domstol innan ersättningsrätt i huvud— alternativet kan bli aktuell. Sedan beslutet om konkurs kommit till Bankstödsnämndens kännedom, och beslutet vunnit laga kraft, skall nämnden påbörja arbetet med att betala ut de medel som spärrats på kontot hos Riksgäldskontoret.
I andra stycket anges ett specialfall nämligen att föreningen kan, utan att beslut om konkurs dessförinnan fattats och om särskilda skäl föreligger, ansöka hos nämnden att få använda viss del av behåll— ningen på kontot. Bestämmelsen är avsedd att täcka in den situationen att föreningen. utan att vara i akut ekonomiskt trångmål, försätts i en tillfällig likviditetskris på grund av oväntat stora uttag från sparkasse- verksamheten. Eftersom de av föreningen till skyddssystemet avsatta medlen tillhör föreningen, utom vid konkurs då de inte ingår i konkursboets tillgångar utan istället är från konkurboets övriga tillgångar separerade till tryggande av spararnas ställning. är det rimligt att föreningen i särpräglade situationer kan få disponera medel från kontot istället för att ta upp kostsamma kortfristiga län. Det bör inte komma ifråga att låta föreningen disponera medel annat än i rena undantagsfall då andra lösningar inte är tillgängliga eller försvarbara. Lämnas tillstånd enligt andra stycket bör i beslutet anges inom vilken tid kontots behållning åter skall uppgå till den föreskrivna minimini- van.
125
I paragrafens första stycke anges att skyddssystemet omfattar den enskilde spararens andel av det belopp som avsatts på konto hos Riksgäldskontoret. I praktiken innebär detta att om skyddssystemet är i full kraft så kan spararen i konkursfallet förvänta sig att vara garanterad ungefär en fjärdedel av sin kapitalfordran grundad på sparandet i sparkasseverksamheten. Det är att märka att detta belopp kommer utöver vad som kan ha blivit hans utdelning i konkursen.
I andra stycketredovisas skyddssystemets ersättningsnivåer. För den insättningsgaranti som gäller bankinsättningar har valts en högsta nivå uppgående till 250 000 kronor. Något lägsta ersättningsbelopp är inte angivet. Någon anledning att föreslå en annan högsta nivå för skyddet för sparare i sparkasseverksamhetfinns inte. Eftersom skyddssystemet är finansierat genom användande av föreningens medel bör emellertid, inte minst av praktiska och kostnadsbesparande skäl. en lägsta nivå fastställas. På en betydande andel konton i sparkasseverksamhet är kapitalbehållningen låg. För att begränsa arbetet med utbetalning enligt systemet bör ersättningsbelopp understigande ] 000 kronor inte utbetalas. Den fordran spararen har på återstående kapitalbelopp och ränta får bevakas i föreningens konkurs.
135
I första stycket anges att ersättningar enligt skyddssystemet skall betalas ut av Bankstödsnämnden snarast möjligt efter konkursbeslutet. Till skillnad från vad som gäller för insättningsgarantin är någon tidsgräns inte angiven i paragrafen. Sådan gräns har i detta samman— hang inte ansetts erforderlig. Nämndens arbete med att betala ut ersättning styrs i betydande utsträckning av inom vilken tid den från konkursförvaltaren får de uppgifter den behöver för att kunna verkställa utbetalningarna. Det ligger i sakens natur att nämnden ser till att utbetalningarna sker så snabbt som möjligt.
I paragrafens andra stycke behandlas den situationen att föreningen trätt i likvidation. Då är det likvidatorerna som har att ombesörja att utbetalningen kommer spararna till del. De har därför rätt att hos nämnden hemställa att skyddsbeloppet skall utbetalas till dem.
145
I paragrafen anges att rätt till ersättning enligt skyddssystemet går förlorad om den ersättningsberättigade inte gjort anspråk på ersättning innan han har förlorat sin rätt till utdelning i föreningens konkurs. Eftersom skyddssystemet inte täcker den ersättningsberättigades hela fordran kommer spararna ändå att beröras av utdelningsförfarandet i
föreningens konkurs. Bestämmelsen har sin motsvarighet i lagen om insättningsgaranti och medför att en slutpunkt bestäms för nämndens arbete om ett ersättningsfall skulle inträffa.
155
Nämndens administrativa kostnader skall ersättas av berörda före- ningar. Så länge ett ersättningsfall inte inträffar kommer nämndens kostnader i detta avseende att vara utomordentligt blygsamma. Det kan vidare antas att kostnaderna blir tämligen lika för berörda föreningar. Kostnaden skall bestämmas för varje förening för sig. Nämnden får bestämma när betalning skall ske.
[ andra stycket anges att kostnaderna får av nämnden tas ut från det för föreningen öppnade kontot hos Riksgäldskontoret. Om ersättnings— fall inträffar bör nämnden inledningsvis göra en bedömning av hur stora kostnader förfarandet kan antas föra med sig. Motsvarande belopp bör reserveras för nämnden innan utbetalningsförfärandet inleds.
16—18 55
För att kunna fullgöra sina åligganden med anledning av ansvaret för skyddssystemet måste nämnden få tillgång till erforderlig information.
I 16 _é' stadgas att en ekonomisk förening vars sparkasseverksamhet omfattas av skyddssystemet skall lämna den information till nämnden som den behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter enligt lagen om sparkasseverksamhet.
Inträffar ett ersättningsfall företräds föreningen av konkursförvalta— ren. I 17 &" anges således att även konkursförvaltaren skall lämna erforderliga uppgifter till nämnden. Förvaltaren skall även i övrigt lämna nämnden det biträde den behöver för utbetalning av ersättning. Det är inte avsikten att nämnden skall behöva lägga ned något arbete på att få fram t.ex. uppgifter för att kunna identifiera de ersättningsbe- rättigade. Sådana uppgifter måste föreningen kunna ta fram liksom aktuella uppgifter om konton och dessas kapitalbehållning.
I 18 59 anges att nämnden skall underrätta Finansinspektionen om en ekonomisk förening inte fullgör sin uppgiftsskyldighet.
Då
Nämndens beslut innefattar mydighetsutövning. Nämndens beslut bör därför kunna överklagas.
Övergångsbestämmelser
Enligt gällande rätt får sparkasseverksamhet i sin nuvarande form bedrivas fram till årsskiftet 1997/98. Det föreslås därför att de nya bestämmelserna träder i kraft den I januari 1998.
Vidare anges i punkten 2 att ekonomiska föreningar som bedriver sparkasseverksamhet vid lagens ikraftträdande får två år på sig att bygga upp behållningen på kontot hos Riksgäldskontoret till 25 procent av föreningens inlåningsvolym.
6.2. Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
smas5
Genom tillägg i första stycket framgår att sekretess skall gälla i statlig myndighets verksamhet som består i handläggning av ärenden enligt lagen om sparkasseverksamhet. På så sätt kan sekretess gälla för uppgifter om föreningen och dess affärsförbindelser i en situation då den för skyddssystemet ansvariga myndigheten har att handlägga ärenden under sitt ansvarsområde.
Sekretess för uppgifter om de ersättningsberättigade föreslås gälla enligt ändring i 9 kap. 25 & sekretesslagen.
9 kap. 25 &
Samtidigt som lagen om insättningsgaranti trädde i kraft föreskrevs genom införandet av en ny paragraf. 9 kap. 25 & sekretesslagen, att sekretess skulle gälla i ärenden om ersättning enligt lagen om insättningsgaranti för uppgift om personliga eller ekonomiska förhållanden för den som enligt 2 5 den lagen skall anses som insättare, om det kan antas att denne lider skada eller men om uppgiften röjs. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt bestämmelsen i 20 år.
Genom tillägg av ett nytt andra stycke i paragrafen införs motsva- rande sekretessbestämmelse för de som enligt lagen om sparkasseverk- samhet är ersättningsberättigade.
6.3. Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)
1 kap. 25
Genom tillägg av ett nytt tredje stycke i paragrafen anges att för sådan inlåning som avses i paragrafens första stycke och som bedrivs av en ekonomisk förening vars huvudsakliga verksamhet inte är av finansiell natur behövs inte tillstånd enligt andra stycket. Vidare hänvisas till att ytterligare bestämmelser om sådan inlåning finns i lagen om sparkas- severksamhet.
Tillägget medför att det blir möjligt för ekonomiska föreningar att fortsätta att ta emot inlåning på sådana villkor som anges i bankrörel- sedefinitionen från sina medlemmar och kunna använda medlemsinlå- ningen som finansieringskällai verksamheten.
7 kap. 22 &
l paragrafen anges att även ekonomiska föreningar som bedriver sparkasseverksamhet skall bidra till bekostandet av Finansinspektio- nens tillsynsverksamhet. Avgifterna skall, på motsvarande sätt som
gäller för övriga företag under inspektionens tillsyn. betalas årligen och beräknas enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar. Tillsynen över sparkasseverksamheten kommer naturligtvis att vara en helt obetydlig del av Finansinspektionens hela verksamhet. Kost- naderna för denna tillsyn kommer därför också att bli begränsade. Kostnaderna bör delas upp på var och en av föreningarna. På så sätt kan en förening som bedriver sin verksamhet så att ingripande från inspektionen erfordras få betala en högre avgift än de övriga.
6.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar
11 kap. 115
I ett nytt andra stycke anges att om föreningen bedriver sparkasse- verksamhetdå beslutet om likvidation fattades så svarar likvidatorerna för att behållningen på föreningens konto hos Riksgäldskontoret fördelas bland spararna. Vidare görs i det nya stycket en hänvisning till att bestämmelser om hur behållningen skall fördelas finns i lagen om sparkasseverksamhet.
Likvidatorerna har således rätt att hos Bankstödsnämnden hemställa att behållningen på kontot hos Riksgäldskontoret skall betalas ut till dem. I en sådan situation upphör nämndens ansvar för föreningens anslutning till skyddssystemet i och med att utbetalning av be- hållningen skett till likvidatorerna. Hänvisningen till att likvidatorerna skall fördela behållningen på samma sätt som om nämnden verkställt fördelningen är behövlig mot bakgrund av att det inte kan uteslutas att föreningen i likvidation inte kan infria sina skulder. [ en sådan situation har spararna i vart fall hunnit få tillgång till de medel som tillkommer dem enligt skyddssystemet.
6.5. Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
3 kap.3å
I ett nytt tredje stycke anges att är konkursgäldenären en ekonomisk förening som bedriver sparkasseverksamhet så hör inte föreningens behållning på konto hos Riksgäldskontoret till konkursboet. Hän- visning görs i det nya stycket till att bestämmelser om hur behåll- ningen skall fördelas finns i lagen om sparkasseverksamhet.
Genom denna separationsrätti föreningens konkurs säkerställs att de medel som avsatts till tryggande av spararnas ställning kommer dem till del. Andra borgenäreri föreningens konkurs kan inte göra anspråk på någon del av dessa medel. Spararnas ställning har därigenom stärkts i förhållande till vad som tidigare gällt.
Dir. 1995:100
Beslut vid regeringssammanträde den 21 juni 1995
Sammanfattning av uppdraget
En särskild utredare skall utreda vilka regler som bör gälla för ekonomiska föreningar som tar emot insättningar (sparkasseverk- samhet).
Utredaren skall
— överväga vilka kvalitativa och kvantitativa krav som bör ställas på ekonomiska föreningar som tar emot insättningar och som har en icke-finansiell huvudverksamhet,
— bedöma i vilken utsträckning offentlig kontroll över dessa före- ningar skall utövas,
— föreslå en rättslig reglering som tillfredsställer de krav och behov som bedöms föreligga till skydd för insättarna, och
— överväga hur ett särskilt skydd för sparare i sparkassor kan ut- formas.
Principer för kooperationen
Kooperationen har sina idémässiga rötter och första praktiska erfarenheter från första hälften av 1800-talet. Det började då växa fram idéer om verksamheter och företagsformer som direkt skulle utgå ifrån och tjäna människors behov som arbetare, jordbrukare, konsu— menter, bostadsbehövande, småsparare och hantverkare.
Den kooperativa verksamheten skiljer sig till såväl syfte som form från andra ekonomiska verksamheter. Syftet med den kooperativa verksamheten är att tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen
på områden där de som exempelvis konsumenter eller producenter är direkt engagerade. Genom att det kooperativa företaget är medlemsägt får medlemmarna kontroll över sin affärspartner som annars hade varit den starkare parten.
Formerna för den kooperativa samverkan har utvecklats under iakttagande av vissa grundläggande principer. En sådan princip är att medlemskp i en kooperativ förening skall vara frivilligt och öppet. En annan är huvudregeln om den demokratiska beslutsprincipen en medlem en röst. En tredje viktig princip har med överskottsför- delningen att göra. Kapitalvinst skall inte utgå men normal bankränta kan betalas på medlemmarnas insatta kapital. 1 övrigt skall utdelning av överskott i verksamheten ske till medlemmarna i proportion till deras utnyttjande av föreningen. Självfmansiering är ytterligare en viktig princip som innebär att behovet av egenkapital i rörelsen skall tillgodoses genom medlemsinsatser eller fonderade överskott. Ytterligare en viktig princip för kooperationen är strävan efter samverkan vilket innebär att olika kooperativ skall verka för att samarbeta med andra kooperativ för att på bästa sätt främja sina medlemmars intressen.
Sparkassornas rättsliga ställning
Traditionellt har kooperationen byggt upp det egna kapitalet genom att — utöver vissa medlemsinsatser — överskottsmedel på olika sätt hållits kvar i föreningen. Genom föreningens fonderingar har medlemmarna bidragit med ett kollektivt sparande som i princip aldrig lämnar föreningen. Därutöver har sparkassorna tjänat som en viktig finansieringskälla för föreningarnas verksamhet.
Flera av de större kooperationernai Sverige har sedan länge erbjudit sina medlemmar olika sparformer i föreningens sparkassa. Bland de största sparkassorna återfinns de som drivs av KF. HSB, Riksbyggen samt Lantmännen ODAL. KF:s och HSB:s sparkassor har en inlåning på omkring 2 miljarder kronor vardera. Medan Riksbyggens sparkassa är organiserad som en särskild juridisk person är övriga sparkassor integrerade i den centrala föreningens rörelse.
Sparkassorna är tänkta att vara till ömsesidig nytta för såväl före- ningarna som för enskilda medlemmar. Genom att finansiera sin
rörelse med sparkassemedel från medlemmarna stärks kooperationens finansiella självständighet i förhållande till externa finansiärer. Sparkassorna erbjuder åt medlemmarna en alternativ inlåningstjänst utanför banksektorn. ofta med konkurrenskraftig nominell ränta.
lnsättningarna i sparkassorna har i många avseenden samma känne- tecken som bankernas inlåningstjänster. Medlen kan vara nominellt bestämda. likvida och räntebärande. Sparkassemedlens avistakaraktär förstärker emellertid effekterna av de lojalitetskriser som kan uppstå om föreningen visar svaga resultat. Oro över föreningens ekonomiska ställning och utveckling. oavsett om den är befogad eller ej. kan därför lätt leda till uttagsanstormningar. Detta har drabbat till exempel de finska kooperativen EKA och Elanto samt svenska HSB.
Sin inlåningsliknande karaktär till trots har sparkassorna lämnats utanför det finansiella regelverket med dess krav på soliditet. riskspridning och offentlig tillsyn. Redan vid tillkomsten av 19] 1 års banklag infördes nämligen på bankoutskottets initiativ ett undantag från den i lagförslaget intagna bankrörelsedefinitionen. Genom att definiera bankrörelse som sådan inlåning som sker från allmänheten undvek man förbjudandet av den sparkasserörelse som av kooperativa föreningar öppnats i olika delar av landet och som bedrevs enbart gentemot de egna medlemmarna. Riksdagen antog denna sålunda modifierade bankrörelsedefinition men konstaterade samtidigt att hänsynen till insättarnas rätt krävde att sparkasserörelse bedrevs under fullt betryggande former och därför borde underkastas erforderlig kontroll och reglering i en särskild lagstiftning. På riksdagens begäran tillsattes därför en utredning som föreslog en rad lagregler för de ekonomiska föreningar som bedrev sparkasserörel- se. bl.a. regler om kassareserv. förbud mot viss kreditgivning samt begränsningari inlåningsrätten. Någon lagstiftning kom emellertid inte till stånd.
Efter att en motion hade väckts i frågan tillsattes en ny utredning som i sitt betänkande 1929 vidareutveckladeden tidigare utredningens förslag. Inte heller detta förslag ledde till någon lagstiftning. l den proposition som föregick 1955 års bankrörelselag (l955:3 s. 146) konstaterade departementschefen att vissa inlånande organisationer såsom Kooperativa Förbundet och HSB visserligen hade högst avsevärda medlemskadrar men att det ändå inte syntes rimligt att enbart av den anledningen beteckna inlåningsrörelsen såsom bedriven
bland allmänheten. bl.a. därför att medlemmarnas inträde i organisa- tionen mindre betingats av intresset att vinna anslutning till inlånings- verksamheten än av andra syften. Kreditmarknadskommittén fann emellertid i sitt betänkande SOU 1988:29 att Kooperativa förbundets medlemstal sedan länge passerat den gräns då inlåningsrörelsen måste anses bedriven mot allmänheten. Saken lämnades dock därhän eftersom utredningsdirektiven uttryckligen angett att sparkassorna inte skulle behandlas av kommittén.
Frågan om sparkassorna har senast behandlats av Betaltjänstutred- ningen som i sitt delbetänkande SOU 1994:66 angett att sparkassornas inlånings- rörelse i de föreningar där medlemskap står öppet för alla måste anses bedriven bland allmänheten. lnsättarna ansågs därmed ha ett lika starkt skyddsintrcsse som de som sparari bank. Betaltjänsteut- redningen föreslog därför att dessa sparkassors verksamhet skulle fordra bankoktroj.
[ EG:s andra banksamordningsdirektiv (89/646/EG) anges i art. 3 att endast kreditinstitut. dvs. i Sverige banker. kreditmarknadsbolag och vissa värdepappersbolag. får ta emot inlåning från allmänheten. Undantag medges om iiilåningsverksamheten är föremål för särskilda nationella regler till skydd för insättarna. under förutsättning att företaget i fråga inte ägnar sig åt kreditgivning.
Utredarens uppgifter
Utredaren skall utforma ett förslag till regelverk för de ekonomiska föreningar som tar emot insättningar från sina medlemmar eller medlemmar i närstående föreningar.
Med hänsyn till att en av de kooperativa grundsatserna är att verk— samheten så långt som möjligt skall vara medlemsfinansierad bör regelverket inte vara mer ingripande än vad ändamålet kräver. Ett sådant regelverk bör dock utgå från följande förutsättningar.
lnsättningsverksamhet får endast bedrivas i en ekonomisk förening vars huvudverksamhet är av icke-finansiell natur. Frågan om före- ningar som huvudsakligen bedriver finansiell verksamhet bereds nämligen inom regeringskanslieti ett annat sammanhang. Föreningen skall tydligt och regelbundet informera insättarna om föreningens ekonomiska ställning och utveckling och om vilket skydd insättarna
har i händelse av ekonomiska påfrestningar i föreningen. Insättningar på konto där medlen är omedelbart disponibla för uttag har egenska- per som kan förstärka en förenings finansiella utsatthet. Det bör därför undersökas i vad mån möjligheten att erbjuda sådana kontoformer bör begränsas, exempelvis till visst belopp per insättare. Utredaren kan undersöka behovet av att begränsa föreningens stora exponeringar. i synnerhet i förhållande till andra företag i samma federation. Vidare bör utredaren bedöma vilket mått av offentlig kontroll som sparkasse- verksamhet kan behöva och hur en sådan kontroll bör arrangeras.
l regeringens lagrådsremiss den 21 juni 1995 med förslag till lag om insättningsgaranti föreslås ett system för insättningsgaranti med det primära syftet att stärka konsumentskyddet för allmänhetens in- sättningar i bank och komplettera den övriga skyddsreglering som omger bankerna. Flera remissinstanser har i det nu nämnda lagstift— ningsärendet invänt mot att insättningsgarantin endast skall omfatta insättningar som har gjorts i banker och vissa värdepappersbolag. men inte i sparkassorna. Regeringen har emellertid funnit övervägande skäl tala mot att sparkassorna skall inordnas under den obligatoriska insättningsgarantin. Enligt regeringens uppfattning bör emellertid tanken på en garantiordning för insättare i sparkassor inte förkastas. Tvärtom förtjänar insättningar i sparkassor av flera skäl skydd. En enskilds sparande i en sparkassa kan nämligen uppgå till betydande belopp och vara av väsentlig betydelse för dennes ekonomi. Ofta är sparandet långsiktigt och tjänar viktiga syften. Utredaren bör därför klarlägga hur ett särskilt skydd för sparare i sparkassor kan utformas.
Redovisning av uppdraget
Utredningen skall bedrivas skyndsamt och vara avslutad senast under december 1995.
Utredaren skall beakta de allmänna direktiven till kommittéer och särskilda utredare och direktiven, om regionalpolitiska konsekvenser (dir. 199250), om att pröva offentliga åtaganden (dir. l994z23) samt om att redovisajämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124).
Utredaren skall samråda med kooperativa rådet ([ l983:G), ut- redningen om översyn av bostadspolitiken (N 1995:01, dir. l995:20) och Företagskooperativa utredningen (C 1994:05, dir. 19942149).
Utdrag ur Betaltjänstutredningens delbetänkande Finansiella tjänster i förändring (SOU 1994:66).
Utdraget avser utredningens kartläggning av sparkasseverksamheten i Sverige.
2.3 Inlåning och kreditgivning hos ekonomiska föreningar
2.3.1 Inledning
Som nämns inledningsvis har inlåning och kreditgivning bland före— ningars medlemmar ökat i omfattning under senare tid. Bland föreningar som bedriver sådan verksamhet finns det anledning att göra åtskillnad mellan dels sådana som bedriver inlåningsverksamhet som en integrerad del av en sin övriga verksamhet i syfte att finansiera den huvudsakliga verksamheten och dels den inlåningsverksamhet som bedrivs som huvudsaklig verksamhet av vad som i denna framställ- ning benämns spar- och låneföreningar. Den först angivna inlånings- formen benämns i några föreningar sparkassa. Sparkasseverksamhet är således inlåning från medlemmar. Som exempel på sådan verksam- het kan nämnas KF:s och HSB:s sparkassor. Även viss inlånings- verksamhet som bedrivs av ekonomiska föreningar inom lantbruksko- operationen kan jämföras med sparkasseverksamheten inom konsu— ment- och bostadskooperationen. l detta avsnitt behandlas inlånings- verksamhet, och i förekommande fall kreditgivningsverksamhet, som bedrivs av ekonomiska föreningar som dock har annan verksamhet som sin huvudsakliga verksamhet. lnlåningsverksamhet i spar— och låneföreningar (dvs. som huvudsaklig verksamhet), som vanligtvis bedrivs i kombination med viss kreditgivningsverksamhet, behandlas utförligare i avsnitt 2.4.
Insatta medel i en sparkassa är avsedda att användas som rörelseka- pital i föreningen. Insatta medel är, med undantag för HSB:s bosparande, inte avsedda att användas för inköp av varor och tjänster. Insättningen kan i och för sig anses ha en individuell nytta på så sätt att KF:s medlemmar genom insättning gynnar kooperationen för att
tillgodogöra sig den verksamhet som KF bedriver samt erhålla en rimlig avkastning på insatt kapital.
Sparande i sparkassor och andra spar— och låneföreningar har alltsedan tillkomsten av bankrörelselagen inte omfattats av bankrörel— sedefinitionen. genom att rekvisitet allmänheten inte ansetts träffa den som är medlem i en förening. Detta har gällt alldeles oavsett om med— lemskapet varit öppet för envar eller inte. Frågan är om inlåning från medlemmar alltjämt skall falla utanför bankröre|sedefinitionen. I tidigare förarbeten till bankrörelselagen (prop. 195513 5. 147) har påpekats att det inte skall vara möjligt att använda medlemskapeti en förening som en formalitet i syfte att föra inlåningsverksamheten utanför begreppet bankrörelse i dess rent bokstavliga tolkning. Frågan om begreppet allmänheten skall omfatta medlemmar får även besvaras utifrån EU:s synsätt. enligt vilket medlemskap inte anses vara ett avgörande kriterium vid gränsdragningen av vad som är hänförligt till allmänheten. Enligt EU:s synsätt omfattas medlemskap som är öppet för envar och inte begränsat till en snäv och sluten krets av begreppet allmänheten ("the public"). På vilket sätt allmänhetskriteriet skall tolkas är avgörande för om föreningarna skall anses bedriva till- ståndspliktig bankrörelse eller inte. Allmänhetsbegreppet behandlas i avsnitt 4.6.1.1.
Föreningarnas inlånings- och utlåningsverksamhet ger även upphov till frågan om föreningarna bedrivertillståndspliktig finansieringsverk— samhet enligt lagen om kreditmarknadsbolag samt om föreningarna är att betrakta som kreditinstitut enligt EG:s direktiv på området. Denna fråga behandlas i kapitel 5.
1 de tre följande avsnitten beskrivs den inlånings- och kredit- givningsverksamhet som bedrivs av föreningar inom konsument-, bostads- och lantbrukskooperationen. Rätten för KF:s. HSB:s och Riksbyggens sparkassor att delta i allemanssparandet behandlas dock i avsnitt 4.6.3.
2.3.2 Föreningar inom konsumentkooperationen
lnom konswnentkooperationen bedrivs sedan år 1908 inlånings- verksamhet av KF:s sparkassa. l viss omfattning förekommer även kreditgivningsverksamliet inom KF-koncernen.
Kooperativa Förbundet ekonomisk förening (KF)
KF är centralorganisation för Sveriges konsumentföreningar och OK- föreningar. KF har till uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att i nära och fortlöpande samverkan med dessa samordna konsumentkooperationens resurser och härvid bedriva sådan verksamhet som anges i stadgarna. KF skall därvid bl.a. verka för en samordning av konsumentkooperationens kapitalanskaffning och in- vesteringar samt uppsamla sparmedel. KF ekonomisk förening innefat- tar numera endast koncernledning och koncernstaber samt KF Finans och KF:s sparkassa.
KF-koncernen har alltmer fokuserat verksamheten till detalj handeln. Detaljhandeln bedrivs genom det nybildade bolaget Kooperativa Detaljhandelsgruppen, KDAB, som ägs av KF till 90,1 procent och av Konsumentföreningen Stockholm till 9,9 procent. KDAB, som är ett dotterbolag till KF ekonomisk förening. ansvarar sedan september 1993 för KF:s kontokortsverksamhet. Denna verksamhet behandlas i avsnitt 2.2.
KF Finans verksamhet omfattar hantering av koncernens likvida medel, kort- och långfristig upplåning samt valuta- och räntehandel. Sparkassan, som behandlas utförligare nedan, har till uppgift att administrerainlåning från konsumentföreningarnas medlemmar. Enligt KF:s stadgar skall det vid kapitalanskaffning eftersträvas att verksam- heten i största möjliga utsträckning finansieras med medel som tillskjutits enskilt eller kollektivt av anslutna föreningar och organisa- tioner samt deras medlemmar.
Konsumentkooperationen består av 115 konsumentföreningar, 14 OK-föreningar samt Kooperativa förbundet. Tillsammans driver konsumentkooperationen ca 1 400 butiker och varuhus över hela landet och via OK-föreningarna ca 600 försäljningsställen för bensin och biltillbehör. Varje enskild konsumentförening och OK-förening är en självständig ekonomisk förening.
Ca 2,2 miljoner privatpersoner är medlemmar i konsumentföre- ningar och ca 1,5 miljoner medlemmar i OK—föreningar. Med- lemskapet är öppet för envar. Medlemmar i, och därmed ägare av, KF ekonomisk förening är konsument— och OK-föreningarna.
KF :s sparkassa
För att uppsamla sparmedel har KF en sparkassa. KF ekonomisk förening står som mottagare till alla insättningar inom en sparkasseav— delning, varför sparkasseavdelningen endast förmedlar insättning och uttag i KF:s sparkassa. Det finns ca 250 sparkasseavdelningar på varuhus och stormarknaderi landet. Sparkassan har till ändamål att av förbundet anslutna föreningar och deras medlemmar till förräntning ta emot pengar och efter uppsägning åter utbetala dem.
Förutsättningen för att få spara i sparkassan är att man är medlem i en konsumentförening. Frågan om medlemmar i OK-föreningar skall få spara i sparkassan utreds för närvarande inom KF, bl.a. med anledning av att OK-förbundet fusionerat med KF. Som en konse- kvens av denna fusion, övertog sparkassan de s.k. utvecklingslånen från OK-förbundet. Härigenom blev sparkassan i praktiken öppen för OK-medlemmar. KF:s egen interna utredning syftar emellertid till att formalisera denna förändring. Avsikten är dock att sparkassan även i framtiden endast skall vara öppen för medlemmar inom föreningar som är medlemmar i KF. Den HSB-förening eller den fackförening som vill spara i sparkassan måste vara medlem i en konsumentföre- ning. Det är alltså möjligt för en HSB-förening att vara medlem i en konsumentförening.
Sparkassan erbjuder olika former av kontoinlåning; kapitalkonto, vinstkonto, allemanssparkonto, sparkasseräkning m.fl. Sparkassan skiljer därvid mellan kontoinlåning och det s.k. femårslånet. På insatta medel utgår rörlig ränta som varierar beroende på ränteläget i landet. Uttag från konto i sparkassan kan ske utan några begränsningar.
lnlåningen i sparkassan uppgick till knappt 2 miljarder kronor vid halvårsskiftet 1993. Vid utgången av 1992 och 1991 var inlånings storlek endast obetydligt lägre. lnlånade medel placeras inte på visst sätt utan ingår som rörelsekapital i KF:s verksamhet.
Kreditgivning Det bedrivs inte någon kreditgivning till medlemmar inom ramen för
sparkassans verksamhet. KF bedriver kortfristig utlåning(lån under ett år) till sina medlemsföreningar på två sätt. antingen genom den s.k.
kontokuranten (KF:s interna bokföringssystem) eller med sedvanlig revers. I praktiken utnyttjas denna möjlighet endast av konsumentföre- ningarna men är i princip öppen även för OK-föreningar.
Kreditgivning till företag och konsumenter i samband med konto- kortsverksamhet sker numera inom ramen för KDAB:5 verksamhet. Detta innebär att KDAB erbjuder medlemmar i konsumentföreningar möjlighet till viss kredit och att sätta in pengar på konto i KDAB. Beviljande av kredit vid s.k. låneköp. dvs. att en kund beviljas kredit vid köp av en kapitalvara. sker inte av något bolag inom KF-kon- cernen utan av en bank, för närvarande JP Bank. Övrig kredit- givningsverksamhet sker i JP Bank. (KF äger 4 procent av aktierna i JP Bank; mars 1994).
Tidigare svarade Koopfinans AB för KF:s företagskrediter och Koopkredit för KF:s konsumentkrediter och kontokortsverksamhet. Sedan år 1990, då KF blev ägare (65 procent) av JP Bank och JP Bank blev ägare till Koopfinans AB. har Koopkredits verksamhet bedrivits som en rörelsedrivande enhet inom JP Bank. Kontokorts- verksamheten har således bedrivits av JP Bank. Kortinnehavaren har haft möjlighet att sätta in maximalt 8 000 kronor på konto till en räntesats av 8 procent. Kontokortet har varit förenat med rätt till kredit. Tillgodohavandet på kontot har varit avsett att användas till framtida köp av produkter i Konsumbutikerna. Pengarna som satts in på konto har ingått i JP Banks rörelse. Förutsättningen för att få bli kontokortskund har varit att kontokortshavaren var medlem i en konsumentförening. Övrig kreditgivning till konsumenter. i form av bl.a. medlemslån. har skett även genom Koopkredits verksamhet inom JP Bank. Under hösten 1993 har kontokortsverksamheten. som ovan nämnts, flyttats från JP Bank till KDAB.
2.3.3 Föreningar inom bostadskooperationen
lnom bostadskooperationen bedrivs inlåningsverksamhet av HSB:s sparkassa och av Riksbyggen sparkassa ekonomisk förening. Även Stockholms Kooperativa Bostadsförening ek. för. kan hänföras till denna kategori. HSB:s sparkassa bedrivs som en integrerad del av HSB Riksförbund. Riksbyggen sparkassa ekonomisk förening är däremot en självständig ekonomisk förening. Kreditgivningsverksam-
het förekommer inom de lokala HSB-föreningarna. I detta avsnitt beskrivs HSB:s, Riksbyggens och Stockholms Kooperativa Bo- stadsförenings inlåningsverksamhet och i förekommande fall kredit- givningsverksamhet.
HSB:s Riksförbund (HSB)
HSB:s Riksförbund är en ekonomisk förening som enligt stadgarna har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen, genom att bl.a. lämna och förmedla lån till finansiering av den byggverksamhet som medlemmarna bedriver. att organisera och stödja en för hela HSB-rörelsen gemensam sparverksamhet samt att bedriva utlåning av de hopsamlade medlen till organisationer som är anslutna till riksförbundet.
Medlemskapet i HSB:s Riksförbund är öppet för envar som uppfyller villkoren i stadgarna. Enligt dessa kan medlemskapi HSB:s Riksförbund beviljas varje inom Sverige verkande HSB-förening eller därmedjämförlig kooperativ bostads- eller byggnadssammanslutning. Den 1 juli 1993 var 57 regionala HSB—föreningar medlemmar i riksförbundet. De enskilda individerna och bostadsrättsföreningarnaär medlemmar i HSB—föreningarna. De fysiska personerna som är medlemmar i en HSB-förening innehar en bostadsrätt eller sparar till en bostadsrätt. Härigenom kan sägas uppstå ett "dubbelt medlemskap", eftersom medlemmarna i HSB-föreningarna indirekt även blir medlemmar i riksförbundet.
Antalet "indirekta" medlemmar i riksförbundet uppgick den 1 juli 1993 till ca 648 000. Medlemsantalet har minskat något under senare tid; vid utgången av 1992 var medlemsantalet ca 660 000 och vid utgången av 1991 ca 676 000.
HSB:s Riksförbund bedriver genom förbundet och dess dotterbolag — HSB Bygg AB. HSB Material AB. m.fl. — konsultrörelse. finansiell verksamhet, tomtexploatering och byggnadsentreprenadverksamhet samt förvaltning av anläggnings- och lagerfastigheter.
En HSB-förening har enligt stadgarna till ändamål bl.a. att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att bereda medlemmarna bostäder, verka för produktion av goda bostäder och uppsamla
medlemmarnas sparmedel. Varje enskild HSB—förening är en själv- ständig ekonomisk förening.
En bostadsrättsförening har enligt stadgarna till ändamål att bl.a. främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att i föreningens fastigheter upplåta bostäder för permanent boende. En bostadsrätts- förening bedriver således inte någon in- eller utlåningsverksamhet.
HSB:s sparkassa
lnlåningsverksamheten bedrivs av HSB:s sparkassa. Riksförbundet är huvudman för sparkassan. Sparkassan är således ingen självständig juridisk person. En HSB-förening kan vara "sparkasseställe" och är då ombud för riksförbundet och samlar upp sparmedel från föreningens medlemmar för insättning i sparkassan.
Syftet med sparkassan är att organisera ett bosparande i ett långsiktigt perspektiv med god avkastning, i syfte att medlemmarna skall ha tillräckligt med kapital till en HSB—bostadsrätt, att möjliggöra en organiserad turordning till nya HSB-bostäder efter enhetliga principer och att kanalisera internt genererad utlåning inom HSB— rörelsen, bl.a. i syfte att minska beroendet av kreditmarknaden.
Förutsättningen för att få spara är att man är medlem i en HSB- förening. Det finns fyra olika sparformer, varav en är "bospar". Bospar är öppen för alla sparare. De övriga tre sparformerna riktar sig till viss ålderskategori och anställda inom HSB. Det finns ingen övre insättningsgräns i bospar och inte någon uttagsavgift. På insatta medel utgår rörlig ränta, för närvarande 6,25 procent. Den som bosparar och köper en HSB-bostadsrätt får en bonus som räknas som ränta under hela spartiden. Några begränsningar beträffande möjligheten att göra uttag från sparkonto finns inte.
lnlåningen till sparkassan uppgick till 2,2 miljarder kronor den 31 december 1993. Vid utgången av 1992 var inlåningen drygt 2 miljarder kronor. lnlånade medel placeras i bostadsobligationer, statsobligationer, statsskuldväxlar, kommuncertifikat och byggnadskre- ditiv med kommunal borgen eller pantbrev som säkerhet.
Utöver inlånade medel i sparkassan hade riksförbundet vid utgången av 1993 en inlåning från HSB-föreningarna om drygt 4,5 miljarder kronor samt en inlåning om drygt 3,2 miljarder kronor från banker,
mellanhandsinstitutoch Stiftelsen BostadskooperationensGarantifond. Sammanlagt uppgick riksförbundets inlåning (inklusive upplåning) till 10 miljarder kronor.
HSB:s sparobligationer
l syfte att öka medlemmarnas sparande började HSB under hösten 1993 att ge ut medlemsobligationer under benämningen "HSB:s sparobligation". Utgivningen av dessa obligationer innebär att medlemmarna erbjuds ett långsiktigt sparande, fem år. med bunden ränta. Obligationerna är s.k. nollkupongare, vilket innebär att det är ett obligationslån utan räntebetalning under löptiden. Avkastningen erhålls i stället i form av en värdetillväxt. Obligationen kan återköpas av HSB under löptiden till gällande köpkurs. Vid förvärvet erhåller inte förvärvaren något värdepapper utan skuldförhållandet dokumente- ras i ett databaserat kontosystem hos HSB. Som bevis på förvärvet erhåller förvärvaren ett kontoutdrag. Obligationen är inte omsättnings- bar till tredje man.
Kreditgivning
HSB:s Riksförbund bedriver inte någon kreditgivning till fysiska personer. Bosparande i HSB ger ingen rätt till län för medlemmen. Som tidigare angivits är de likvida medel som sparats av med- lemmarna placeradei obligationer, certifikat och Statsskuldväxlar. Den 31 december 1993 uppgick dessa placeringar till ca 3,9 miljarder kronor.
Riksförbundet tillhandahåller tillfällig finansiering av pågående byggnadsproduktion. I huvudsak fungerar den som en löpande avräkning i avvaktan på "kreditivlyft" samt slutlig Iånefinansiering genom bottenlån i mellanhandsinstituten innan en bostadsrättsförening upplåtit bostadsrätter. Detta innebär att bostadsrättsföreningen inte har några andra medlemmar än de som bildat föreningen. Det är fråga om s.k. kontorsbildade bostadsrättsföreningar. Den 31 december 1993 uppgick denna utlåning till 3,1 miljarder kronor.
Vidare sker finansiering av egen entreprenadverksamhet samt till viss del direkt långivning till bostadsrättsföreningar. HSB-föreningar och delägda, förvaltande bolag. Ett antal HSB—föreningar lämnar insatslån till bostadsrättshavare i samband med upplåtelse av HSB bostadsrätt.
Riksbyggen sparkassa ekonomisk förening
Riksbyggen ekonomisk förenings (Riksbyggens) nya bosparande är uppbyggt i tre delar nämligen; Riksbyggen, Riksbyggen sparkassa ekonomisk förening (sparkassan) och den ideella föreningen Bospa- rande i Riksbyggen. Sparkassan. som bedriver inlåningsverksamhet, bildades och registrerades år 1993. Sparkassan vänder sig till alla fysiska personer i Sverige. Sparkassan ersätter Riksbospar, vilket byggde på ett samarbete mellan Sparbanken och Riksbyggen och innebar att inlåningen skedde på konton i Sparbanken. Sparkassans ändamål och syfte är enligt stadgarna att inom ”Riksbyggensfären" främja medlemmarnas ekonomiska och andra intressen, särskilt sparande i syfte att förvärva bostad. samt insamla och förränta sparmedel från medlemmarna i sparkassan och från medlemmar i bosparföreningen. Sparkassan skall vidare främja en sund utveckling av förhållandena på byggnads- och bostadsmarknaden.
Sparkassan är en självständig ekonomisk förening. Medlemskap i sparkassan kan förvärvas av bosparföreningen. Riksbyggen, Lands- organisationen och till Landsorganisationen anslutna förbund samt övriga centralorganisationer som tillhör folkrörelserna. Vid inträde i sparkassan skall varje medlem erlägga en insats om 100 000 kronor. En sådan insats motsvaras av en andel. Andelsägare i sparkassan är Riksbyggen (30 procent). ett antal fackföreningar — Byggnadsför- bundet (30 procent). Elektrikerförbundet ( 10 procent) Målarförbundet (10 procent) och Kommunalarbetarförbundet (10 procent) — samt bosparföreningen.
För att få spara i Sparkassan måste man vara medlem i bosparföre- ningen. De enskilda spararna är medlemmar i bosparföreningen men däremot inte i Riksbyggen eller i sparkassan. Varje fysisk person kan bli medlem i bosparföreningen. Det finns endast en bosparförening i Sverige. Föreningens ändamål är att erbjuda medlemmarna förtur till
bostäder som Riksbyggen producerar. att erbjuda medlemmarna möjlighet till sparande i sparkassan samt att informera medlemmarna om bl.a. aktuella projekt. Bosparföreningen bedriver således ingen egentlig egen verksamhet.
Sparkassan har ett eget kapital om 10 miljoner kronor. lnträdesav- giften om 100 kronor i bosparföreningen skall användas för köp av andelar i sparkassan. Bosparföreningen skall äga 10 procent av an- delarna i sparkassan. Utöver inträdesavgiften betalar medlemmarna i bosparföreningen en årsavgift om 100 kronor per hushåll. Denna årsavgift är avsedd att användas för att betala de kostnader som föreningen har för sin administration.
lnsättning av medel sker på konto hos sparkassan. På insatta medel utgår 7 procent ränta (mars 1994). lnsatta medel är inte bundna under viss tid. Det finns inte helleri övrigt några begränsningarbeträffande rätten till uttag av insatta medel. Begränsningar avseende det belopp som kan sättas in på konto i sparkassan finns endast vid insättning på det s.k. ungdomsbosparkontot. På sådant konto får högst 800 kronor sättas in varje kalendermånad.
lnsatta medel i sparkassan används inte för att finansiera Riks- byggens eller någon annans verksamhet. Insatta medel skall enligt stadgarna placeras i räntebärande värdepapper utgivna eller garantera— de av staten, eller på annat betryggande sätt. Eventuella vinstmedel skall avsättas till reservfond, fonderas, föras i ny räkning eller utgå som utdelning på inbetalda medlemsinsatser.
Sparkassan lånar inte ut några medel. inte ens i samband med förvärv av bostad. Vid köp av en nyproducerad lägenhet av Riks- byggen erhåller dock köpare som bosparar i sparkassan bonus av Riksbyggen. Bonusen varierar mellan 3 och 5 procent av sparade medel. Riksbyggen svarar även för kreditgivning i samband med lånerätt vid ungdomsbosparande.
Stockholms Kooperativa Bostadsförening ek. för.
Stockholms Kooperativa Bostadsföreningtillhandahållerbostädermed hyresrätt åt sina medlemmar. vilka för sin del är skyldiga att låna pengar till föreningen mot ränta. Räntan är 4 procent (den 31 decem- ber 1993).
Vid inträdet i föreningen sker inbetalning av dels en insats på 500 kronor, dels ett kreditbelopp med 1 000 kronor första året och därefter 500 kronor om året tills man uppnått ett sammanlagt kreditbelopp om 6 000 kronor. Genom att fullgöra dessa inbetalningar behåller man det turordningsdatum man fick vid inträdet i föreningen.
Fördelningen av lediga lägenheter grundar sig på turordnings- datumet. Når medlemmen tecknar hyreskontrakt skall denne också låna in ett belopp till föreningen. Bosparmedel används för detta ändamål. Lånebeloppets storlek beror på lägenhetens storlek och uppgår till mellan 7 000 kronor och 15 000 kronor (mars 1994). De inlånade medlen är spärrade under den tid som man hyr bostad hos föreningen. Under hyrestiden erhåller medlemmen inte heller någon ränta på inlånade medel.
Antalet medlemmar uppgick vid årsskiftet 1993/94 till 51 422. lnlåningen uppgick vid samma tid till 300 miljoner kronor inklusive innestående räntemedel. Av detta belopp svarar "boende" för ca 50 miljoner kronor och "köande" för ca 250 miljoner kronor. Med- lemskapet i föreningen står öppet för envar.
2.3.4 Föreningar inom lantbrukskooperationen
På motsvarande sätt som inom konsument- och bostadskooperationen har det sedan lång tid varit tradition inom lantbrukskooperationen att finansiera verksamheten med medel som härrör från medlemmarna. Till lantbrukskooperationen hör ekonomiska föreningar som är anslutna till Svenska Mejeriernas Riksförening upa, Slakteriförbundet, Svenska Lantmännens Riksförbund förening upa, Skogsägarnas Riksförbund samt Kronägg ekonomisk förening. Antalet ekonomiska föreningar är 34. Därav är 14 föreningar anslutna till Svenska Lantmännens Riksförbund och 8 föreningar anslutnatill Skogsägarnas Riksförbund. Samtliga dessa föreningar bedriver annan näringsverk- samhet än finansiell verksamhet. lnom samtliga branschorganisationer, med undantag för Kronägg ekonomisk förening, förekommer inlåningsverksamhet, främst från föreningens egna medlemmar.
En skillnad i förhållande till föreningarna inom konsument- och bostadskooperationen är att möjligheten att bli medlem i en förening inom lantbrukskooperationen är mer begränsad, t.ex. till en viss
kategori av näringsidkare inom ett visst geografiskt område. I flertalet fall är den inlåningsverksamhet som förekommer bland dessa föreningar begränsad till respektive förenings medlemskrets. Det förekommer dock att kretsen utvidgats till föreningens kunder och an- ställda. Därmed har kretsen av insättare utvidgats på ett sätt som gör att det kan finnas anledning att ifrågasätta om inlåningsverksamheten vänder sig till en så vid krets att den skall anses ske till allmänheten. Det finns därför anledning att beröra den inlåningsverksamhet som bedrivs inom lantbrukskooperationen. Det finns även, främst utifrån EU:s krav på reglering av företag som träffas av definitionen "credit institution". anledning att beröra den kreditgivningsverksamhet som bedrivs av dessa föreningar.
Inlåning
lnlåningsformerna och villkoren som är förbundna därmed varierar mellan föreningarna. Tre olika inlåningsformer kan dock urskiljas och benämnas sparkonto, kundkonto (el ler affärskonto) och inlåningskonto. De vanligaste kontoformerna är sparkonto och kundkonto. lnsättning av medel på inlåningskonto förekommer främst inom föreningar som är anslutna till Svenska Lantmännens Riksförbund.
Sparkonto
Den återbäring och efterlikvid som årligen gottskrivs medlemmarna kan överföras till ett konto, medlemmens sparkonto. Andra medel kan inte sättas in på detta konto. Endast föreningens medlemmar kan ha denna typ av konto. lnnestående medel är räntebärande och kan tas ut vid anfordran utan uppsägning. lnsatta medel på sparkonto genereras från medlemsinsatser och föreningens verksamhet — medlen kan sägas komma "inifrån" föreningen.
Kundkonto (eller affärskonto)
På kundkonto regleras medlemmens, t.ex. lantbrukarens. behov av finansiering av varuinköp. såsom utsäde. handelsgödsel och växt- skyddsmedel. till dess att skörden säljs och levererastill lantmannaför- eningen. Avräkningslikvider för leveranser till föreningen gottskrivs kundkontot. På samma konto debiteras kundens kreditinköp. Kunden kan normalt välja om avräkningslikviderna skall utbetalas eller kvittas mot förfallna krediter för varuinköp. lnnestående medel kan när som helst lyftas utan föregående uppsägning. På kundkonto har kunden ibland ett tillgodohavande. ibland en kredit. Rätt att öppna ett kundkonto tillkommer normalt föreningens kunder. Kundkretsen sammanfaller i flertalet fall med medlemskretsen.
Inlåningskonto
lnsättning av medel på inlåningskonto kan ske av "vilka medel som helst". Medlen som sätts in kan sägas komma "utifrån". Ränta utgår normalt med 6,5-7 procent. lnsättning av medel på inlåningskonto är inte begränsad till medlemskretsen. 1 flera föreningar kan även anställda hos föreningen öppna inlåningskonto. lnsatta medel är tillgängliga för uttag vid anfordran utan uppsägning. ] några lant- mannaföreningar kan insatta medel användas för betalning av varuinköp. på motsvarande sätt som medel på kundkonto. Vissa föreningar har begränsat det lägsta belopp som får sättas in respektive tas ut från inlåningskontot.
Omfattningen av inlåningsverksamheten, ävensom antalet med- lemmar, varierar väsentligt mellan föreningarna. Bland de föreningar som är anslutna till Svenska Lantmännens Riksförbund uppgick inlåningen till sammanlagt ca 1,4 miljarder kronor den 31 december 1993. I samtliga föreningar används insatta medel för att finansiera föreningens övriga verksamhet. Här nedan lämnas en utförligare beskrivning av några föreningar (en förening inom varje branschorga- nisation) som erbjuder ovan beskriven inlåningsverksamhet.
Lantmännen ODAL elcför.
Lantmännen ODAL är ansluten till Svenska Lantmännens Riksför- bund. Till medlem i Lantmännen ODAL kan antas fysisk ellerjuridisk person som bedriver lantbruk eller livsmedelspi'oduktion i området Östergötlands län. Södermanlands län. norra delen av Kalmar län samt delar av angränsande län. Antalet medlemmar uppgick till ca 6 400 år 1993.
Föreningen bedriver inlåningsverksamhet genom att föreningens medlemmar och anställda ges möjlighet att sätta in medel på ovan beskrivna sparkonto, kundkonto och inlåningskonto. Den 31 december 1993 uppgick den sammanlagda inlåningen till drygt 255 miljoner kronor.
Södra Skogsägarna, ekonomisk förening
Södra Skogsägarna är ansluten till Skogsägarnas Riksförbund. Till medlem i föreningen kan antas fysisk ellerjuridisk person som äger skog eller eljest bedriver skogsbruk eller utövar handel med skog eller skogsprodukter inom föreningens tillförselområde. Tillförselområdet omfattar Östergötlands, Jönköpings. Kronobergs. Kalmar. Blekinge, Malmöhus, Kristianstads. Hallands län. den i Västergötland belägna delen av Älvsborgs län samt angränsande län eller delar därav. Antalet medlemmar uppgick år 1993 till drygt 29 500.
Föreningen bedriver inlåningsverksamhet genom att erbjuda ovan beskrivna kontoformer. Dessa kontoformer överensstämmer inte exakt med dem som Södra Skogsägarna erbjuder. innebörden är dock densamma. inlåning sker endast från föreningens medlemmar. Den sammanlagda inlåningen uppgick till 430 miljoner kronor den 31 december 1993.
Scan Norrland ek. för. Scan Norrland är ansluten till Slakteriförbundet. Till medlem i Scan Norrland kan antas fysisk eller juridisk person som bedriver slakt- djursproduktion inom föreningens tillförselområde. Tillförselområdet
är inte geografiskt begränsat. Tillförsel sker huvudsakligen från vissa kommuner i Norrbottens. Västerbottens. Västernorrlands. Jämtlands och Gävleborgs län. Antalet medlemmar uppgick till ca 8 300 år 1993.
Föreningen bedriver, i likhet med övriga slakteriföreningar. inlåningsverksamhet som erbjuds genom kontoformen sparkonto. [ viss utsträckning förekommer även möjlighet att sätta in medel på inlåningskonto. Den sammanlagda inlåningen uppgick till 4,7 miljoner kronor den 31 december 1993.
Norrmejerier ek. förening
Norrmejerier är ansluten till Mejeriernas Riksförening. Till medlem i Norrmejerier kan antas fysisk eller juridisk person som bedriver lantbruk eller eljest framställerjordbruksprodukter inom föreningens tillförselområde. Föreningens tillförselområde är Norrbottens och Västerbottens län samt delar av Västernorrlands och Jämtlands län. Antalet medlemmar uppgick till ca 2 600 år 1993.
Föreningen erbjuder sina medlemmar att sätta in medel på sparkon- to. lnlåningen uppgick till 7,5 miljoner kronor den 12 december 1993. Från och med den 1 januari 1994 erbjuds medlemmarna spar- och kreditmöjligheter på ett produktlikvidkonto. På detta konto, som är räntebärande, kan medlem i föreningen sätta in mjölklikviden, dock lägst 1 000 kronor per insättningstillfälle. Kreditmöjligheten är knuten till 10 procent av föregående års leveransvärde. Kreditgränsen går vid 187 500 kronor.
Kreditgivning
Kreditgivning förekommer i samband med varuinköp på sätt som beskrivs under kontoformen "kundkonto". Därutöver förekommer, främst inom föreningar som är anslutna till Svenska Lantmännens Riksförbund, kreditgivning i samband med försäljning av jord- bruksmaskiner, anläggningsmaskiner och skogsmaskiner. Kredit- givning sker i dessa fall till föreningarnas kunder vilka i flertalet fall
är medlemmar i föreningen. Kreditgivningen sker genom avbetal- ningsköp.
alal/o) . rasa e» 5 OCKHOV
Kronologisk förteckning
12.
13.
14.
15.
16.
17. 18.
19.
20.
21.
22.
23.
24.
25.
. Den nya gymnasieskolan — hur gar det? U. . Samverkansmöiister i svensk forsknings-
finansiering. U.
. Fritid i förändring. Om kön och fördelning av tritidsresurser. C. . Vem bestämmer vad? EU:s interna spelregler inför regeringskonferensen 1996. UD. . Politikområden utider lupp. Frågor om EU:s första pelare inför regeringskonferensen 1996. UD. . Ett år med EU. Svenska statstjänstemäns erfarenheter av arbetet i EU. UD. . Av vitalt intresse. EU:s utrikes- och säkerhetspolitik inför regeringskonfereiisen. UD. . Batterierna — en laddad fråga. M. . Om järnvägens trafiklediiing m.m. K. 10. 11. Forskning för vår vardag. C. EU-mopeden. Ålders— och behörighetskrav för två- och trehjuliga motorfordon. K. Kommuner och landsting med betalnings- svårigheter. Fi.
Offentlig djurskyddstillsyn. Jo.
Budgetlag — regeringens befogenheter på linansmakiens område. Fi. Union för både öst och väsr Politiska. rättsliga och ekonomiska aspekter av EU:s sjätte utvidgning. UD. Förankring och rättigheter. Om folkomröstningar. utträdesrätt. medborgarskap och mänskliga rättigheter i EU. UD. Bättre trafik med väglnformatik. K. Totalförsvarspliktiga m95. Förslag om jobb/studier efter muck. bostadsbidrag. dagpenning. försäkringar. Fö. Sverige. EU och framtiden. EU 96-kommiiténs bedömningar inför regeringskonferenscn 1996. UD. Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning. U. Reform och förändring. Organisation och verksamhet vid universitet och högskolor efter 1993 års universitets- och högskolerefomi. U. Inflytande på riktigt — Om elevers rätt till inflytande, delaktighet och ansvar. U. Kartläggning och analys av den offentliga sektorns upphandling av varor och tjänster med miljöpåverkan. N. Från Maastricht till Turin. Bakgrund och övriga EU-länders förslag och debatt inför regeringskonferensen 1996. UD. Från massmedia till multimedia — att digitalisera svensk television. Ku.
26. 27.
33. 34. 35.
36. 37. 38. 39.
40. 41. 42. 43. 44. 45. 46. 47.
48.
Ulkl! UIMUIUIMUIUt kIlUi-l) 004 oUiUiLAawtv -—-oo
Ny kurs i trafikpolitiken + Bilagor. K. Ett strategi för kunskapslyft och livslångt lärande. U .Dct i'orskiiingspolitiska landskapet i Norden på
1990-talet. U. .Forskning och Pengar. U. .Borgenätsbmtten — en översyn av 1 1 kap.
brottsbalken. Fi. .Attityder och lagstiftning i samverkan
+ bilagedel. C. . Möss och människor. Exempel pa bra
lT—användning bland barn och ungdomar. SB. Banverkets niyndighetsroll m.m. K. Aktiv arbetsmarknadspolitik + cxpertbilaga. A. Ktiininalunderrättelseregister DNA-register. Ju. Högskola i Malmö. U. Sveriges medverkan i FN:s fattiiljear. S. Nationalstadsparker. M. Rapport från klimatdelegationen 1995. Klimatrelaterad forskning. M. Elektronisk dokumenthaiitering. Ju. Statens maritima verksamhet. Fö. Demokrati och öppenhet. Om folkvalda parlament och offentligth i EU. UD. Jämställdheten i EU. Spelregler och verklighetsbilder. UD.
Översyn av skattetlyktslagen.
Reformerat förhandsbesked. Fi. Presumtionsregeln i expropriationslagen. Ju. Enskilda vägar. K. Cirkelsamhället. Studiecirklars betydelser för individ och lokalsamhälle. U. Shaping Sustainable Homes in an Urbanizing World. Swedish National Report for Habitat 11. N. .Regler för handel med el. N. . Förbud mot vapen på allmän plats m.m. Ju. .Grundläggande drag i en ny arbetslöslictsförsäk-
ring - alternativ och förslag. A. .Precisering av handelsändamalet i detaljplan. M. . Kalkning av sjöar och vattendragM. .Koopcrativa möjligheter i storstadsområden. 5. .Sverige. framtiden och mångfalden. A. .Pa väg mot egenföretagande. A.
.Vägar in i Sverige. A.
.Hälften vore nog — om kvimior och män pa
90-talets arbetsmarknad. A. .Pensionssamordning för svenskar i EU-tjänst. Fi. .Finansieringen av det civila försvaret. Fö.
Kronologisk förteckning
59. Europapolitikens kunskapsgrund. En principdiskussion utifran EU 96—kommitténs erfarenheter. UD. 60. Miljö och jordbruk. Orti EU:s miljöregler och utvidgningens effekter pa deti gemensamma jordbrukspolitiken. UD. 61.Medlemsstater och medborgare. Förhallandet mellan stora och små länder i EU. Rättsliga och inrikes fragor. UD 62. EU, konsumenterna och maten — Förväntningar och verklighet. Jo. 63. Medicinska undersökningar i arbetslivet. A. 64. Försäkringskassan Sverige — Översyn av socialförsäkringens administration. S. 65. Administrationen av EU:s jordbrukspolitik i Sverige. Jo. 66. Utvärderat personval. lu. 67. Medborgerlig insyn i kommunala entreprenader. Fi. 68.Nagra folkbokiöringsfragor. Fi. 69. Kompetens och kapital + bilaga. N. 70. Samverkan mellan högskolan och näringslivet. N. 71 . Lokal detnokrati och delaktighet i Sveriges städer och landsbygd. ln. 72.Rättspsykiatriskt forskningsregister. S. 73.Swedish Nuclear Regulatory Activities. Volume 1 — An Assessment. M. 74.Swedislt Nuclear Regulatory Activities. Volume 2 — Descriptions. M. 75. Värden i folkhögskolevärlden. U. 76. EU:s regeringskonferens - procedurer. aktörer, formalia. Sammanfattning av ett seminarium i april 1996. UD. 77. Utländska försäkringsgivare med verksamhet i Sverige. Fi. 78. Elberedskap. Organisation. ansvarsfördelning och finansiering av elberedskapen. N. 79.Översyn av revisionsreglerna. Fi. 80. Viktigt meddelande. Radio och TV i Kris och Krig. Ku. 81.Skydd för sparande i sparkasseverksamhet. Fi.
Systematisk förteckning
Statsrådsberedningen
Möss och människor. Exempel på bra lT—användning bland barn och ungdomar. [32]
Justitiedepartementet
Kriminalunderrättelseregister DNA-register. [35] Elektronisk dokumenthantering. [40] Presumtionsregeln iexpropriationslagen.[45] Förbud mot vapen på allmän plats m.m. [50] Utvärderat personval. [66]
Utrikesdepartementet
Vem bestämmer vad? EU:s interna spelregler inför regeringskonferensen 1996. [4] Politikområden under lupp. Frågor om EU:s första pelare inför tegeringskonferensen 1996. [5] Ett är med EU. Svenska statstjänstemäns erfarenheter av arbetet i EU. [6] Av vitalt intresse. EU:s utrikes— och säkerhetspolitik inför tegeringskonferensen. [7] Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga och ekonomiska aspekter av EU:s sjätte utvidgning. [15] Förankring och rättigheter. Om folkomröstningar, utträdesrätt, medborgarskap och mänskliga rättigheter i EU. [16] Sverige, EU och framtiden. EU 96-kommittens bedömningar inför regeringskonferensen 1996. [19] Från Maastricht till Turin. Bakgrund och övriga EU-länders förslag och debatt inför tegeringskonferensen 1996. [24] Demokrati och öppenhet. Om folkvalda parlament och offentlighet i EU. [42] Jämställdheten i EU. Spelregler och verklighetsbilder. [43] Europapolitikens kunskapsgrund. En ptincipdiskussion utifrån EU 96-kommitténs erfarenheter. [59] Miljö och jordbruk. Om EU:s miljöregler och utvidgningens effekter på den gemensamma jordbrukspolitiken. [60] Medlemsstater och medborgare. Förhållandet mellan stora och små länder i EU. Rättsliga och inrikes frågor. [61] EU:s regeringskonferens — procedurer, aktörer, formalia. Sammanfattning av ett seminarium i april 1996. [76]
Försvarsdepartementet
Totalförsvarspliktiga ni95. Förslag om jobb/studier efter muck, bostadsbidrag, dagpenning, försäkringar. [18] Statens maritima verksamhet. [41] Finansieringen av det civila försvaret. [58]
Socialdepartementet
Sveriges medverkan i FN:s familjear. [37] Kooperativa möjligheter i storstadsomraden. [54] Försäkringskassan Sverige — Översyn av socialförsäkringens administration. [64] Rättspsykiatriskt forskningsregister. [72]
Kommunikationsdepartementet
Om järnvägens traftkledning m.m. [9] EU—mopeden. Alders- och behörighetskrav för två- och trehjuliga motorfordon. [ll] Bättre trafik med väginformatik. [17] Ny kurs i traftkpolitiken + Bilagor. [26] Banverkets myndighetsroll m.m. [33] Enskilda vägar. [46]
Finansdepartementet
Kommuner och landsting med betalnings- svårigheter. [12] Budgetlag — regeringens befogenheter på finansmaktens omräde. [14]
Borgenätsbrotten — en översyn av 1 1 kap. brottsbalken. [30]
Översyn av skatteflyktslagen. Reformerat förhandsbesked. [44] Pensionssamordning för svenskar i EU-tjänst. [57] Medborgerlig insyn i kommunala entreprenader. [67] Några folkbokföringsftagor. [68] Utländska försäkringsgivare med verksamhet i Sverige. [77] Översyn av revisionsreglerna. [79] Skydd för sparande i sparkasseverksamhet. [81]
Utbildningsdepartementet
Den nya gymnasieskolan — hur går det? [1] Samverkansmönster i svensk forskningsfinansiering. [2] Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning. [20] Reform och förändring. Organisation och verksamhet vid universitet och högskolor efter 1993 års universitets- och högskolereform. [21] Inflytande på riktigt — Om elevers rätt till inflytande, delaktighet och ansvar. [22] En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande. [27]
Systematisk förteckning
Det forskningspolitiska landskapet i Norden pa 1990-talet. [28] Forskning och Pengar. [29] Högskola i Malmö. [36] Cirkelsamhället. Studiecirklars betydelser för individ och lokalsamhälle. [47] Värden i folkhögskolevärlden. [75]
Jordbruksdepartementet
Offentlig djurskyddstillsyn. [13]
EU. konsumenterna och maten — Förväntningar och verklighet. [62] Administrationen av EU:s jordbrukspolitik i Sverige. [65]
Arbetsmarknadsdepartementet
Aktiv arbetsmarknadspolitik + expertbilaga. [34] Grundläggande drag i en ny arbetslöshetsförsäkring — alternativ och förslag.[51] Sverige, framtiden och mångfalden. [55] På väg mot egenföretagande. [55] Vägar in i Sverige. [55]
Hälften vore nog — om kvinnor och män på
90talets arbetsmarknad. [56] Medicinska undersökningar i arbetslivet. [63]
Kulturdepartementet
Från massmedia till multimedia — att digitalisera svensk television. [25] Viktigt meddelande.
Radio och TV i Kris och Krig. [80]
Näringsdepartementet
Kartläggning och analys av den offentliga sektorns upphandling av varor och tjänster med miljöpåverkan. [23] Shaping Sustainable Homes in an Urbanizing World. Swedish National Report for Habitat 11. [48] Regler för handel med el. [49] Kompetens och kapital + bilaga. [69] Samverkan mellan högskolan och näringslivet. [70] Elberedskap. Organisation, ansvarsfördclning och finansiering av elberedskapen. [78]
Civildepartementet
Fritid i förändring. Om kön och fördelning av fritidsresurser. [3] Forskning för vår vardag. [10] Attityder och lagstiftning i samverkan + bilagcdel. [31]
Inrikesdepartementet
Lokal demokrati och delaktighet i Sveriges städer och landsbygd. [71]
Miljödepartementet
Batterierna — en laddad fråga. [8] Nationalstadsparker. [38]
Rapport från klimatdelegationen 1995. Klimatrelaterad forskning. [39] Precisering av handelsändamälet i detaljplan. [52] Kalkning av sjöar och vattendrag [53] Swedish Nuclear Regulatory Activities.
Volume 1 — An Assessment. [73] Swedish Nuclear Regulatory Activities. Volume 2 — Descriptions. [74]
FRITZES
POSTADRESS: 106 47 STOCKHOLM FAX: 08—10 50 21, TELEFON: 08-690 91 90
ISBN 91 -38-20282-4 ISSN 0375-250X