SOU 1994:66
Finansiella tjänster i förändring : [insättning av kundmedel, andelsbank och kreditföretag, valutaväxling, banktjänster genom ombud] : delbetänkande
Genom beslut den 12 mars 1992 bemyndigade regeringen statsrådet Bo Lundgren att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda behovet av normgivning och tillsyn över nya betaltjänster. Regeringen utvidgade utredningens uppdrag dels genom beslut den 19 november 1992 till att omfatta en analys av formerna för bankers organisation och verksamhet i samband med att bankverksamhet bedrivs i butik, dels genom beslut den 6 maj 1993 till att dessutom omfatta den inlånings- och finansieringsverk— samhet som bedrivs av sparkassor och andra föreningar.
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallades den 12 mars 1992 lagmannen Anders Nordström.
Utredningen antog namnet Betaltjänstutredningen.
Som sakkunniga förordnades den 8 september 1992 kammarrättsrådet Magnus Ekman, avdelningschefen Emil Ems, direktören Harry Karlsson och hovrättsassessom Göran Lambertz. Emil Ems efterträddes den 1 september 1993 av ekonomen Hans Bäckström. Som ytterligare sakkunnig förordnades den 15 september 1993 biträdande avdelningschefen Lars-Olof Thörn. Att som experter biträda utredaren förordnades den 15 januari 1993 byråchefen Maria Renmyr och den 16 september samma år kammarrättsas- sessorn Elisabeth Nässlin, vilken efterträddes den 29 april 1994 av hovrättsassessom Eric Frieberg. Dessutom har biträdande avdelningschefen Per Arne Ström, Sveriges riksbank, deltagit i utredningsarbetet.
Som sekreterare förordnades den 1 september 1992 hovrättsassessom Agneta Frick och som biträdande sekreterare den 1 september 1993 hovrättsassessom Carl Olof Nilsson Öhrnell.
Härmed överlämnas utredningens delbetänkande Finansiella tjänster i förändring (SOU 1994:66).
Till betänkandet fogas särskilda yttranden av Lars—Olof Thörn, Harry Karlsson och Göran Lambertz.
Utredningen fortsätter sitt arbete med frågor som rör näringsrättslig norm— givning och tillsyn av betaltjänster.
Jönköping i maj 1994
Anders Nordström
/ Agneta Frick
Carl OlofNilsson Öhrnell
Förkortningar
BABS Bankkortsadministrativ Butiksservice Aktiebolag BFFS Bankinspektionens och Försäkringsinspektionens författnings- samling
BrB Brottsbalken
BRL Bankrörelselagen (1987:617) CEKAB Centralen för Elektroniska Korttransaktioner Aktiebolag
EES Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EG Europeiska gemenskaperna EU Europeiska unionen
FATF Financial Action Task Force on money laundering
FFFS Finansinspektionens författningssamling FiL Lagen (1988:606) om finansbolag JAK Jord, Arbete, Kapital; rörelse med syfte att bedriva räntefri finansiell verksamhet
KKrL Konsumentkreditlagen(1992:830) KMK Kreditmarknadskommittén
KML Lagen (1992: 1610) om kreditmarknadsbolag MFL Marknadsföringslagen(1975: 1418) NKL Norges Kooperativa Landsforening RF Regeringsformen RIX Riksbankens system för clearing och avveckling mellan i huvudsak banker
VPC Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag
Sammanfattning
Utvecklingen på elektronikens och datateknikens områden har inneburit förändringar på den finansiella marknaden. Aktörer som hittills inte omfattats av den finansiella lagstiftningen erbjuder numera i allt större utsträckning finansiella tjänster. Så är det t.ex. inom dagligvaruhandeln och bensinbranschen vanligt förekommande att företag utvecklar egna kontokortssystem. Likaså erbjuder dessa aktörer i ökad omfattning sina kunder att göra insättningar på konto. Insatta medel är avsedda att användas till framtida inköp av varor och tjänster. Andra aktörer som inte heller omfattats av reglering är föreningar som tar emot sparmedel från sina medlemmar. Sådan inlåning har inte ansetts vara bankrörelse eftersom inlåning från medlemmar inte ansetts ske från allmänheten. Även den finansieringsverksamhet som bedrivs av företag inom dagligvaruhandeln och bensinbranschen samt av föreningar är i allt väsentligt undantagen från tillståndsplikt. Utvecklingen på marknaden samt de krav som Sverige åtagit sig att följa genom EES—avtalet har gett anledning att ompröva under vilka förutsättningar som inlåning och finansieringsverksamhet skall underkastas tillståndsplikti framtiden. Dessa förhållanden utgör bakgrunden till utred- ningens uppdrag att lämna förslag på vilken inlänings— och finansierings- verksamhet som i framtiden skall vara underkastad reglering och tillsyn.
En tjänst som i ökad utsträckning tillhandahålls av andra än finansiella företag är växling av valuta. Etablering av företag som driver valutaväx- lingsrörelse fordrar i dag inte tillstånd. Verksamheten står inte heller under någon myndighets tillsyn. Internationella erfarenheter visar att det finns risk för att valutaväxlingsrörelse kan utnyttjas för illegala syften. Med hänsyn härtill och till ett EG-direktiv om åtgärder mot penningtvätt, som även lett till införandet av lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt,
har utredningen fått i uppdrag att överväga om valutaväxlingsrörelse som bedrivs av dessa företag bör ställas under någon form av tillsyn.
Den tekniska utvecklingen har ökat möjligheterna till att erbjuda banktjäns- ter i andra former än vad som sker i dag. Behovet av bankkontor och traditionell kundkontakt med bankpersonal ersätts, i vart fall vad gäller enklare banktjänster, i allt större utsträckning av tekniska lösningar. Det är exempelvis numera tekniskt möjligt att göra såväl kontantuttag som in- sättningar och betalningsöverföringar via automater. På orter med lägre kundunderlag kommer de tekniska investeringarna sannolikt inte att vara lönsamma under de närmaste åren. För att tillgodose behovet av bankser- vice i glesbygd och på mindre orter får enklare banktjänster tillhandahållas av ombud för bankens räkning. Enligt direktiven skall utredningen föreslå riktlinjer samt ange de närmare förutsättningarna som bör gälla för verksamhet som bedrivs i butiker och andra lokaler där varor eller tjänster tillhandahålls.
Ny bankrörelsedefinition
Den framtida regleringen av företag som bedriver inlånings- och finan- sieringsverksamhet styrs i stor utsträckning av de krav som följer av EG- direktiven på området. Detta innebär bl.a. att företag som bedriver inlåning eller upplåning från allmänheten i förening med kreditgivning är ett "credit institution" enligt EU. På ett kreditinstitut ställs vissa minimi- krav såvitt avser kapitaltäckning, startkapital m.m. Företag som bedriver angiven verksamhet utan att klassas som kreditinstitut får bedömas utifrån svenska förhållanden. Dock gäller att företag som inte är kreditinstitut, men tar emot inlåning från allmänheten, enligt EU:s krav skall omfattas av regler som ger insättarna ett visst skydd.
Med hänsyn till utvecklingen i vad som kan kallas "utkanterna" av den finansiella marknaden samt till EU:s ovannämnda krav finns skäl att i grunden ompröva bankernas ensamrätt att ta emot inlåning från allmän- heten. Enligt utredningens förslag skall bankerna i princip behålla ensam- rätten till att ta emot inlåning från allmänheten. Inlåningsbegreppet i bankrörelsedefinitionen skall tydliggöras enligt följande. Med inlåning skall
avses insättning av medel på konto, om insättning kan ske fortlöpande och om kontobehållningen utgörs av värdet av pengar och är disponibel för insättaren. Kretsen av insättare skall alltjämt vara allmänheten. Med allmänhetsbegreppet skall avses även medlem i en förening, om rätten att bli medlem är öppen för envar och inlåningsverksamheten därmed riktas till en vid och obestämd personkrets. Innebörden av allmänhetsbegreppet motsvarar därmed EU:s tolkning av motsvarande begrepp.
Insättning av kundmedel hos utgivare av kontokort
Allt fler näringsföretag, dvs. företag som framställer eller bedriver handel med varor och tjänster, erbjuder sina kunder i kontokortsverksamheten att göra insättningar på konto. Syftet med insättningama är att kontobehåll- ningen skall användas för kundernas framtida köp av varor och tjänster som tillhandahålls av näringsföretaget. För närvarande har flertalet företag som erbjuder denna tjänst begränsat det belopp som högst får finnas in— nestående på varje kundkonto till 8 000 kronor. På innestående medel utgår ränta. Medlen är tillgängliga för kunden för betalning av varor och tjänster, för uttag i samband med att kontot avslutas och i vissa fall för s.k. kontantavrundningl. Kontoinsättningar sker i vissa fall direkt i näringsföretaget. I andra fall sker insättningama i andra företag som administrerar kontokortsverksamheten åt näringsföretaget.
Kontoinsättningari näringsföretag är en företeelse vars motsvarighet lär saknas i andra länder. Företeelsen är enligt utredningen ett positivt inslag på marknaden, inte minst för kunderna. Det bör även i framtiden vara möjligt för näringsföretag att ta mot insättningar under förutsättning att insatta medel används för framtida köp. Avsikten skall inte vara att skapa ett alternativ till banksparande. Kontoinsättningar som sker i näringsföretag är emellertid att betrakta som inlåning från allmänheten, vilket innebär att denna inlåningsverksamhet utgör bankrörelse. Denna typ av kontoinsätt-
' Kontantavrundning innebär att kunden vid köp har möjlighet att ta ut kontanter med ett visst angivet belopp som överstiger köpesumman. Som exempel kan nämnas att en kontantavrund- ning om 300 kronor innebär att en kund som handlar för 150 kronor kan låta debitera kontot med sammanlagt 450 kronor.
ningar bör enligt utredningens förslag under vissa förutsättningar kunna undantas från tillståndskravet för bankrörelse.
Förslaget innebär att inlåning får ske i näringsföretag under förutsättning att insatta medel skall användas för inköp av varor och tjänster som till- handahålls av näringsföretaget, att behållningen inte förenas med rätt till ränta och att kontantuttag från kontot endast får ske i samband med att kontoförhållandet upphör. I stället för ränta får företaget attrahera in- sättarna med rabatter och andra liknande förmåner. Sådan inlåning skall benämnas insättning av kundmedel. Insättning av kundmedel får ske även i annat företag än näringsföretag under förutsättning att detta företag ingår i samma koncern som näringsföretaget. Om detta företag är ett kredit- marknadsbolag får bolagets finansieringsverksamhet endast avse finan- siering av varor och tjänster som framställs eller säljs av näringsföretag inom koncernen. Genom dessa begränsningar tydliggörs syftet med insätt- ningama samt den skillnad som finns mellan inlåning som sker i bank och i andra företag.
Inlåning i sparkassor
Sparkasseverksamhet i en ekonomisk förening består i att medlemmarna i föreningen sätter in sparmedel på konto som administreras av föreningen. I sparkasseverksamheten används samma typ av konto som i bank. Med- lemmen får ränta på insatt kapital och kan lyfta kapitalet på samma sätt som om det vore banksparande. Ett av föreningarnas syften med sparkas- severksamheten är att erbjuda sina medlemmar ett alternativ till bankinlå- ningen. Ett annat syfte med sparkasseverksamheten är i vissa föreningar att förse föreningen med rörelsekapital, som kan användas för att finansiera och bygga upp föreningens huvudsakliga verksamhet. Härige- nom fungerar sparkasseverksamheten som en kanal för anskaffning av rörelsemedel.
Utredningen föreslår att sparkasseverksamhet i dess nuvarande form skall omfattas av bankrörelsedefinitionen, om inlåningen sker från en med- lemskrets som träffas av det föreslagna, utvidgade allmänhetsbegreppet. Sparkasseverksamhet i en sådan öppen förening skall således kräva
bankoktroj. Bankrörelse skall enligt förslaget kunna bedrivas i ekonomisk förening enligt en lag om andelsbanker (lagförslaget behandlas utförligare nedan). Ett annat alternativ kan för vissa föreningar vara att anpassa verksamheten till bestämmelserna om insättning av kundmedel. Det rörelsekapital som föreningen anskaffar via sparkasseverksamheten får i huvudsak lånas upp på sedvanligt sätt, genom t.ex. obligationsutgivning eller medlemsinsatser. Föreningar med sparkasseverksamhet skall dock ges möjlighet att successivt anpassa verksamheten till de nya kraven.
Inlåning och kreditgivning i spar- och låneföreningar
Ett antal föreningar bedriver inlånings— eller utlåningsverksamhet gentemot sina medlemmar. Flertalet föreningar har såväl inlåning som utlåning i sin verksamhet, medan andra föreningar bedriver endera av dessa verksam- heter. Inlåningen i dessa föreningar syftar till finansiellt sparande och utgör därmed ett alternativ till bankinlåning. I vissa föreningar är inlåning ett krav för att medlemmen skall få låna medel från föreningen. Till skillnad från sparkassoma bedriver spar- och låneföreningarna en renodlat finansiell verksamhet. Den verksamhet som bedrivs av spar- och låneföre— ningar varierar väsentligt i omfattning. Några föreningar, som kallas slutna föreningar, vänder sig till en på förhand bestämd personkrets. Dessa föreningar bedriver ofta sin verksamhet på lokal nivå och i begränsad om- fattning. Andra föreningar, som här kallas öppna föreningar, vänder sig till en på förhand obestämd personkrets och bedriver som regel en mer omfattande verksamhet.
Inlåning i spar— och låneföreningar skall omfattas av bankrörelsedefinitio- nen om inlåningen sker från en medlemskrets som träffas av allmänhetsbe— greppet. Inlåning i en sådan öppen förening skall således fordra bankok- troj. Möjlighet för ekonomiska föreningar att bedriva bankrörelse ges genom lagen om andelsbanker.
Kreditgivning som bedrivs av en spar— och låneförening undantas inte enligt nuvarande reglering från tillståndsplikti kreditmarknadsbolagslagen. En ekonomisk förening som bedriver finansieringsverksamhet kan inte heller få tillstånd enligt kreditmarknadsbolagslagen. Utredningen föreslår
att det skall införas en bestämmelse, liknande den som tidigare fanns i finansbolagslagen enligt vilken föreningars finansieringsverksamhet kunde undantas från tillståndsplikt under vissa förutsättningar. Förutsättningama för undantag är att föreningens verksamhet är av begränsad omfattning och riktar sig enbart till medlemmar som utgör en på förhand bestämd personkrets. Föreningar vars kreditgivningsverksamhet inte omfattas av denna undantagsbestännnelse kan enligt utredningens förslag i framtiden få tillstånd genom de föreslagna ändringarna i kreditmarknadsbolagslagen (se nedan).
Finansiell verksamhet i ekonomisk förening
I den finansiella lagstiftningen saknas för närvarande möjlighet att bedriva finansiell verksamhet i ekonomisk förening. Utredningen föreslår att det i framtiden skall vara möjligt att i associationsformen ekonomisk förening bedriva verksamhet som är tillständspliktig enligt bankrörelselagen eller kreditmarknadsbolagslagen. Verksamheten skall även när den bedrivs av en förening vara underkastad de regler om tillsyn och annat som gäller enligt dessa lagar. Företagstypen skall benämnas andelsbank om det är fråga om bankrörelse. För finansieringsverksamhet införs den gemensam- ma benämningen kreditföretag. Bankrörelse i ekonomisk förening skall regleras av, förutom bankrörelselagen, en lag om andelsbanker. Lag- förslaget bygger till stora delar på innehållet i föreningsbankslagen men saknar kopplingen till jordbruksnäringen samt den uppdelning mellan regionala och lokala banker som föreningsbankslagen innehåller. Före- ningsbankslagen upphävs. Finansieringsverksamhet i ekonomisk förening skall regleras i lagen om kreditmarknadsbolag, vars rubrik ändras till lagen om kreditföretag.
Valutaväxling
Begreppet valutaväxling ersätter den tidigare benämningen köp och försäljning av resevaluta. Med valutaväxlingsrörelse skall enligt utred- ningens förslag förstås yrkesmässig handel med sedlar, mynt och resecheckar mot vederlag i annat myntslag. Valutaväxlingsrörelse bedrivs
i ökande omfattning av från banker och andra kreditinstitut fristående
företag. Det finns cirka 15-20 sådana företag som ägnar sig åt valutaväx- ling. Vissa bedriver valutaväxlingsrörelse som huvudsaklig näring, medan andra bedriver den som ett komplement till annan näring.
Utredningen föreslår att valutaväxlingsrörelse skall regleras i en lag om valutaväxling. Lagen syftar till att definiera vad som avses med valutaväx— lingsrörelse samt till att förhindra att företag som driver sådan rörelse etableras i syfte att "tvätta pengar" eller på annat sätt utnyttjas för detta ändamål. Lagen skall trygga att valutaväxlingsrörelse bedrivs på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt och att behovet av konsumentskydd tillgodoses i denna verksamhet.
Lagen föreslås bli tillämplig på valutaväxlingsrörelse som riktas mot allmänheten och bedrivs från fast driftställe i Sverige. Lagen är således tillämplig på såväl svenska som utländska företags etableringar i Sverige. Den i lagen föreslagna bestämmelsen om konsumentskydd blir därmed tillämplig på samtliga företag som bedriver valutaväxlingsrörelse. Be- stämmelsen om konsumentskydd innebär att företag som driver valutaväx— lingsrörelse är skyldiga att tydligt informera om gällande växelkurser och avgifter samt att tillhandahålla avräkningsnota.
För att motverka att företag utnyttjas eller etableras i "penningtvättsyfte" finns enligt utredningen behov av reglering som anger under vilka förutsättningar som verksamheten skall få bedrivas. Viss etableringskon- troll fordras enligt utredningen för att förhindra att företag etableras och bedrivs under förhållanden som inte kan anses tillräckligt seriösa. Valuta- växlingsrörelse av väsentlig omfattning skall få bedrivas endast efter tillstånd av Finansinspektionen. Annan valutaväxlingsrörelse skall anmälas till inspektionen. Tillstånd får meddelas endast om verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Företag som har fått valutaväxlingstillstånd skall ställas under Finansinspektionens tillsyn. Från kravet på tillstånds- och anmälningsplikt undantas svenska företag som står under Finansinspektionens tillsyn enligt annan lagstiftning. Vidare undantas utländska filialer till vissa utländska företag, såväl inom som utanför EES- området, som har rätt att bedriva valutaväxlingsrörelse enligt hemlands-
auktorisationen samt utländska filialer till utländska bankföretag eller andra utländska kreditinstitut.
I lagen om valutaväxling definieras de företag som bedriver valutaväx- lingsrörelse. Risken för att illegala transaktioner följer vägar där det saknas kontroll är enligt utredningen ett tungt vägande skäl för att företag som bedriver valutaväxlingsrörelse, och som enligt nuvarande regler inte omfattas av tillämpningsområdet för lagen om åtgärder mot penningtvätt, bör omfattas av denna lag. Företag som är tillstånds- eller anmälnings- pliktiga enligt lagen om valutaväxling skall således omfattas av pen- ningtvättslagen.
Banktjänster genom ombud
Genom en ny bestänunelse i 2 kap. 3 a & bankrörelselagen (1987:617) fick bankerna från och med den 1 januari 1993 möjlighet att efter särskilt tillstånd låta vissa enklare banktjänster bedrivas av annan personal än bankens och i andra lokaler än bankens egna. Bestämmelsen tillkom för att göra det möjligt att upprätthålla viss bankservice i glesbygd och på mindre orter.
Möjligheten att låta ombud tillhandahålla vissa enklare banktjänster är enligt utredningen främst motiverad av förhållandena i glesbygd och på mindre orter. Förslaget innebär att det till skillnad från nuvarande reglering, inte bör finnas några formella begränsningar avseende möjlig— heten att tillhandahålla enklare banktjänster även på andra orter.
Huvudprincipen att banks verksamhet skall tillhandahållas i bankens egna lokaler och av bankens egen personal lagfästs. Sådan verksamhet bedrivs i bankkontor. Från denna huvudregel finns på motsvarande sätt som i 3 a &, i dess gällande lydelse, möjlighet för en bank att efter särskilt tillstånd låta ombud tillhandahålla vissa enklare banktjänster. Till skillnad från den nuvarande regleringen anges i den föreslagna lagtexten vilka banktjänster som avses. Dessa tjänster är insättning på konto, uttag från konto med bankbok, betalningsförmedling och kreditförmedling. Uttag från bankkonto som hittills ansetts kunna tillhandahållas utan särskilt tillstånd,
t.ex. checkinlösen och kontantavrundning, skall således inte heller fortsättningsvis fordra tillstånd. Tillstånd får som hittills beviljas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen. Tillstånd får endast beviljas om verksamheten bedöms kunna bedrivas under kontrollerade former och med betryggande säkerhet. För den verksamhet som banken lägger ut på entreprenad skall banken alltid gentemot kunden vara rättsligt ansvarig. Finansinspektionen skall i princip pröva att dessa krav är uppfyllda i varje enskilt fall. Tillståndsprövningen skall vara flexibel och anpassas till orten, verksamhetens omfattning, ombudet, lokalen samt övriga förutsättningar för verksamhetens be- drivande. Utredningen avser att i slutbetänkandet återkomma med förslag på olika tekniska, säkerhetsmässiga lösningar.
Författningsförslag
Förslag till Lag om ändring i bankrörelselagen (1987 :617)
Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987:617),
dels att i 3 kap. 1 å, 5 kap. 1 och 3 åå, 7 kap. 24 å samt 8 kap. 1 å hänvisning till "föreningsbankslagen (1987:620)" skall bytas ut mot hänvisning till "lagen (1994:000) om andelsbanker",
dels att i 8 kap. 2, 4 och 5 åå hänvisning till lagrum i föreningsbanksla- gen skall bytas ut mot hänvisning till lagrum med samma beteckning i lagen om andelsbanker,
dels att i 2 kap. 6 a, 8 och 9 a åå, 3 kap. 2 och 15 åå, 4 kap. 7 och 11 åå, 5 kap. 3 och 8 åå, 6 kap. 3 å samt 8 kap. 5 å orden "central föreningsbank" och ordet "föreningsbank" i olika böjningsformer skall bytas ut mot ordet "andelsbank" i motsvarande form,
dels att i 1 kap. 6-8 åå orden "ett bankaktiebolag" skall bytas ut mot "en bank",
dels att 1 kap. 1 och 2 åå, 2 kap. 3 a, 5, 6, 9, 10, 12, 13, 16, 17 och 19 åå, 3 kap. 4, 5 och 11 åå, 4 kap. 1, 3, 9, 12 och 13 åå, 5 kap. 7 å, 6 kap. 1 å samt 7 kap. 4, 5, 10, 11, 13, 14, och 22 åå skall ha följande lydelse,
dels att det i 1 kap. skall införas en ny bestämmelse, 2 a å, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap. Allmänna bestämmelser
Denna lag innehåller bestäm- melser om den rörelse som en bank får driva samt vissa andra för banker gemensamma bestäm- melser. Bestämmelser om hur en bank bildas och om dess organi- sation m.m. finns i bankaktiebo- lagslagen(1987:618), sparbanks- lagen (1987:619) och förenings- bankslagen (1987:620).
Med bank förstås i denna lag bankaktiebolag, sparbank och föreningsbank (central förenings- bank och lokal föreningsbank).
Med en banks stadgar förstås i denna lag bolagsordning för bankaktiebolag, reglemente för sparbank och stadgar för före- ningsbank.
lå
Denna lag innehåller bestäm- melser om den rörelse som en bank får driva samt vissa andra för banker gemensamma be- stämmelser. Bestämmelser om hur en bank bildas och om dess organisation m.m. finns i bank- aktiebolagslagen(1987:618), sparbankslagen(1987:619) och lagen (1994:000) om andels- banker.
Med bank förstås i denna lag bankaktiebolag, sparbank och andelsbank.
Med en banks stadgar förstås i denna lag bolagsordning för bankaktiebolag, reglemente för sparbank och stadgar för andels- bank.
För utländska bankföretags verksamhet genom filial i Sverige gäller bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar och i övrigt lagen (1992: 160) om utländska filialer m.m.
Denna lag gäller inte för verksamhet som bedrivs i Sveriges riksbank.
Med bankrörelse avses i denna lag verksamhet i vilken ingår inlåning från allmänheten på sådan räkning som bank allmänt använder.
___—___—
2ål
Med bankrörelse avses i denna lag verksamhet i vilken ingår inlåning från allmänheten. Med inlåning avses insättning av medel på konto om insättning kan ske fortlöpande och om kontobehållningen utgörs av vår- det av pengar och är disponibel
Nuvarande lydelse
Bankrörelse får, efter tillstånd (oktroj) av regeringen, drivas av bankaktiebolag, sparbanker och centrala föreningsbanker. Vidare får bankrörelse drivas av utländ- ska bankföretag under de förut- sättningar som anges i 4 och 5 åå.
Föreslagen lydelse
för insättaren.
Bankrörelse får, efter tillstånd (oktroj) av regeringen, drivas av bankaktiebolag, sparbanker och andelsbanker. Vidare får bank- rörelse drivas av utländska bankföretag under de förutsätt- ningar som anges i 4 och 5 åå.
Zaå
Tillstånd att bedriva bankrörel— se krävs inte om ett näringsföre- tag eller annat företag som ingår i samma koncern som sådant företag, tar emot inlåning från allmänheten under förutsättning att behållningen
]. inte är förenad med rätt till ränta samt
2. är disponibel för insättaren endast för betalning av varor och tjänster som framställs eller säljs av näringsföretaget eller i samband med att kontoförhållan- det upphör. Sådan inlåning kallas i n s å t t- ning av kundmedel.
Kreditföretag får ta emot in- sättning av kundmedel endast om finansieringsverksamheten är be— gränsad till avsättning av varor och tjänster som framställs eller säljs av näringsföretag inom koncernen.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap. Rörelsen
Om detjinns särskilda skäl får regeringen, eller efter regering- ens bemyndigande, Finansin— spektionen tillåta att en bank låter verksamheten bedrivas av annan än bankens personal och i andra lokaler än bankens egna.
En bank får förvärva ett bank- aktiebolags eller en sparbanks rörelse, om övertagandet inte kan anses vara till skada för det allmänna. Om förvärvet avser hela eller en inte obetydlig del av rörelsen krävs det att rege-
3aå
55
Banks verksamhet skall drivas av bankens egen personal och i bankens egna lokaler (bankkon- tor). Uttag från konto utan bankbok får dock tillhandahållas även på annat sätt.
Regeringen eller, efter rege- ringensbemyndigande, Finansin- spektionen får ge en bank till- stånd att låta ett ombud tillhan- dahålla följande tjänster för bankens räkning
]. insättning på bankkonto,
2. uttag från konto med bank- bok,
3. betalningsförmedling och
4. kreditförmedling.
Tillstånd enligt andra stycket får ges endast om banken an- svarar för verksamheten mot kunden och det kan antas att verksamheten kommer att be- drivas under sådana kontrollera- de och säkerhetsmässigt betryg- gande former, som betingas av verksamhetens art och omfatt- ning samt övriga omständig- heter.
En bank får förvärva en annan banks rörelse, om övertagandet inte kan anses vara till skada för det allmänna. Om förvärvet avser hela eller en inte obetydlig del av rörelsen krävs det att regeringen eller, efter regering-
Nuvarande lydelse
ringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektio- nen lämnar tillstånd till förvär- vet. Ett bankakti ebolag får förvärva en central föreningsbanks rörelse i samband med ombildning enligt 11 kap. föreningsbankslagen (1987:620).
Efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndi- gande, Finansinspektionen får en bank förvärva aktie i bankaktie- bolag eller andel i utländskt bankföretag och i svenskt eller utländskt företag, vars ändamål kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna.
6?
Föreslagen lydelse
ens bemyndigande, Finansin- spektionen lämnar tillstånd till förvärvet.
Efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndi- gande, Finansinspektionen får en bank förvärva aktie eller andel i svenskt eller utländskt bankföre— tag och i svenskt eller utländskt företag, vars ändamål kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna.
Vad som sägs i första stycket gäller även i fråga om garantifondsbevis, förlagsbevis eller förlagsandelsbevis som har utfärdats av företag som avses i första stycket. Med banks förvärv av garantifondsbevis jämställs utfärdande av garantifondsförbindelse.
Beträffande förvärv av aktier eller andelar i försäkringsföretag gäller
6aå.
En bank skall vid varje tid- punkt ha en kapitalbas, beräknad enligt 9 a å, som motsvarar åtta procent av bankens placeringar, beräknat enligt 10 å (kapital- krav). För en central förenings— bank med anslutna lokala före- ningsbanker bestäms kapital- basen och kapitalkravet gemen- samt.
Utöver bestämmelsen i första stycket gäller att en banks kapi- talbas inte får understiga det belopp som enligt lkap. 2å tredje stycket bankaktiebolagsla-
9?)
En bank skall vid varje tid- punkt ha en kapitalbas, beräknad enligt 9 a å, som motsvarar åtta procent av bankens placeringar, beräknat enligt 10 å (kapital- krav).
Utöver bestämmelsen i första stycket gäller att en banks kapi- talbas inte får understiga det belopp som enligt lkap. 2å tredje stycket bankaktiebolagsla-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
gen (1987:618), 2 kap. 2 å gen (1987:618), 2 kap. 2 å andra stycket sparbankslagen andra stycket sparbankslagen(1987:619) eller 1 kap. 4 å (1987:619) eller 1 kap. 4 å tredje stycket föreningsbanksla- andra och tredje styckena lagen gen (1987:620) krävdes när (1994-000) om andelsbanker rörelsen påbörjades. krävdes när rörelsen påbörjades.
10 å
Kapitalkravet enligt 9 å bestäms i förhållande till bankens tillgångar samt sådana garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden som innebär en kreditrisk för banken (placeringar). Placeringarna delas in i följande grupper:
A 1. Inneliggande kassa, checkar och postremissväxlar.
2. Värdehandlingar och fordringar för vilka svenska staten, en svensk kommun eller en därmed jämförlig samfällighet svarar.
3. Värdehandlingar och fordringar för vilka utländska stater eller centralbanker svarar, om värdehandlingen eller fordran gäller i den nationella valutan och är refinansierad i samma valuta.
4. Övriga värdehandlingar och fordringar för vilka svarar någon av de utländska stater och centralbanker som regeringen föreskriver.
5. Fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarkna- den, för vilka säkerheten utgörs av sådana tillgångar som avses i 1 eller sådana statliga värdehandlingar som avses i 2-4. B 1. Värdehandlingar och fordringar för vilka allmänna pensionsfonden eller ett svenskt företag som bedriver något slag av bankverksarnhet svarar.
2. Värdehandlingar och fordringar för vilka svarar en kommun eller en därmed jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som regeringen föreskriver.
3. Värdehandlingar och fordringar med en återstående löptid av högst ett år för vilka en utländsk bank svarar.
4. Värdehandlingar och fordringar för vilka svarar en bank i någon av de utländska stater som regeringen föreskriver.
5. Värdehandlingar och fordringar för vilka svarar någon av de in- ternationella utvecklingsbanker som regeringen föreskriver.
6. Fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarkna- den, för vilka säkerheten utgörs av värdehandlingar eller fordringar som anges i 5. C. Fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmark— naden, för vilka säkerheten utgörs av panträtt i bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom det uppskattade värde som banken bestämt efter särskild värdering.
Nu varande lydelse
Föreslagen lydelse
D. Övriga tillgångar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden.
Vid bestämmandet av kapitalkravet undantas — sådana tillskott som enligt 9 a å sista stycket skall räknas av från
kapitalbasen,
— sådana tillskott som avses i 9 a å sista stycket sista meningen, — de placeringar som anges i första stycket A, — fordringar mot företag som ingår i samma koncern som banken och som omfattas av bestämmelser om konsoliderat kapitalkrav,
— fordringar som har garante- rats av ett företag som ingår i samma koncern som banken och som omfattas av bestämmelser om konsoliderat kapitalkrav,
— fordringar mellan en spar- bank och Sparbankernas Bank
— fordringar som har garante- rats av ett företag som ingår i samma koncern som banken och som omfattas av bestämmelser om konsoliderat kapitalkrav samt
— fordringar mellan en spar- bank och Sparbankernas Bank.
samt
— fordringar mellan en före- ningsbank och Föreningsbanker- nas Bank.
I övrigt skall vid bestämmandet av kapitalkravet placeringarna tas upp till sammanlagt
-— tjugo procent av summan av de placeringar som anges i första stycket B,
— femtio procent av summan av de placeringar som anges i första stycket C samt
—— hela summan av de placeringar som anges i första stycket D. Till grund för bestämmandet av kapitalkravet enligt tredje stycket skall placeringarna värderas enligt följande:
1. Tillgångar, för vilka reserver som avses i 9 a å andra stycket C har satts av, värderas till sitt bruttobokföringsvärde.
2. Övriga tillgångar värderas till sitt bokförda värde.
3. Garantiförbindelser med anknytning till kreditgivning värderas till sitt nominella belopp.
4. Övriga garantiförbindelser värderas till halva sitt nominella belopp.
5. Andra åtaganden på kapitalmarknaden värderas till sitt nominella belopp, om inte regeringen föreskriver ett lägre belopp. Regeringen får bemyndiga finansinspektionen att meddela sådana föreskrifter som enligt denna paragraf ankommer på regeringen.
125
Ett bankaktiebolag, en spar- bank och en central förenings— bank skall ha en med hänsyn till
En bank skall ha en med hän- syn till rörelsens art och omfatt- ning tillräcklig betalningsbered-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
rörelsens art och omfattning skap. tillräcklig betalningsberedskap.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om betalningsberedskapen.
135
Kredit får beviljas endast om låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen. Dessutom krävs betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Banken får dock avstå från sådan säkerhet om den kan anses obehövlig eller om det annars föreligger särskilda skäl att avstå från säkerhet.
Bestämmelsen i 6 kap. 9 å första stycket bankaktiebolagslagen (1987: 618) om förbud för ett bankaktiebolag att som pant ta emot egen aktie tillämpas också på förlagsbevis som bolaget utfärdat.
En sparbank får inte som pant ta emot förlagsbevis, som sparbanken utfärdat, och inte heller bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken.
En föreningsbank får inte som En andelsbank får inte som pant ta emot förlagsbevis eller pant ta emot förlagsbevis eller förlagsandelsbevis som har ut- förlagsandelsbevis som banken färdats av banken eller bevis om utfärdat eller bevis om andel i andel i eller tillskott till före- eller tillskott till banken. ningsbanken själv eller annan föreningsbank.
16å
En bank får inte ha fordringar på samma låntagare eller låntagare som är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk gemenskap i sådan omfattning att det finns risk att banken inte kan fullgöra sina skyldigheter om en sådan låntagare inte kan betala sin skuld. Detsamma gäller fordringar mot säkerhet i aktier eller förlagsbevis, som har getts ut av samma aktiebolag eller aktiebolag som är förenade i sådan gemenskap. Med fordran jämställs säkerhet i form av borgen eller annan garantiförbin- delse till banken.
Bestämmelserna i första stycket gäller också i fråga om garantiförbindel- ser som banken utfärdar.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vilka begränsningar som skall gälla för sådana fordringar och garantiförbindelser som avses i första och andra
styckena.
Nuvarande lydelse
En central föreningsbank skall dessutom bevaka att inte banken tillsammans med anslutna lokala föreningsbanker har fordringar som avses i första stycket i sådan omfattning att fordringar- na sammantagna kan medföra fara för föreningsbankernas säkerhet.
17å
Föreslagen lydelse
En bank får inte på andra villkor än sådana som banken normalt ställer upp lämna kredit till 1. styrelseledamot,
2. delegat i ledande ställning inom banken, 3. anställd som innehar en ledande ställning inom banken, 4. annan aktieägare än staten med ett aktieinnehav som motsvarar minst tre procent av hela aktiekapitalet,
5. sådan revisor i banken som avses i 3 kap. 5 å femte stycket,
6. make eller sambo till person som avses under 1-5 eller
7. juridisk person i vilken sådan person som avses under 1-6 har ett väsentligt ekonomiskt intresse i egenskap av delägare eller medlem.
En lokal föreningsbank får inte utan tillstånd av den centrala föreningsbanken lämna kredit till person eller företag som avses i första stycket.
Finansinspektionen prövar om delegat eller anställd har sådan ledande ställning som avses i första stycket 2 och 3.
Bankens styrelse skall i en förteckning föra in uppgifter om de krediter som har beviljats personer eller företag som avses i första stycket. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, finansinspektionen får utfärda föreskrifter om vilka uppgifter som skall antecknas i förteckningen.
Första—fjärde styckena tilläm- pas på motsvarande sätt beträf- fande krediter mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis som utfärdats av någon som avses i första stycket. Detsamma gäller för en fordran som banken förvärvar och för vilken någon som avses i första stycket är be-
Första-tredjestyckenatillämpas på motsvarande sätt beträffande krediter mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis som utfär— dats av någon som avses i första stycket. Detsamma gäller för en fordran som banken förvärvar och för vilken någon som avses i första stycket är betalnings-
Nuvarande lydelse
talningsskyldig.
Föreslagen lydelse
skyldig.
19å
Förfallotiden för lån skall bestämmas så att den är förenlig med villkoren för bankens förbindelser.
Ställs ett lån inte att betalas inom ett år, skall banken förbehålla sig rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom den sagda tiden.
Banken får dock lämna ut lån med en längre löptid än ett år utan förbehåll enligt andra stycket till ett sammanlagt belopp som vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent av summan av, såvitt avser
1. bankaktiebolag, dess eget kapital och dess inlåning
2. sparbank, dess egna fonder och dess inlåning,
3. föreningsbank, den centrala 3. andelsbank, dess eget kapi- föreningsbankens och anslutna tal och dess inlåning. lokala föreningsbankers eget kapital och den centrala före- ningsbankens inlåning.
En lokal föreningsbank får bevilja kredit som avses i tredje stycket endast efter medgivande av den centrala föreningsbanken.
Om staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet helt eller delvis svarar för betalningen av ett lån, gäller inte bestämmelserna i andra och tredje styckena.
3 kap. Revision
45
Minst en av de revisorer som stämman utser i en bank skall vara auktoriserad revisor.
Minst en av de revisorer som stämman utser skall i ett bank- aktiebolag, en sparbank och en central föreningsbank vara auktoriserad revisor och i en lokal föreningsbank auktoriserad eller godkänd revisor.
5å
Den kan inte vara revisor som 1. är styrelseledamot i banken eller dess dotterföretag eller delegat i
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse banken eller biträder vid bankens bokföring eller medelsförvaltning eller bankens kontroll däröver,
2. är anställd hos banken eller på något annat sätt intar en underordnad eller beroende ställning till banken eller till någon som avses under 1 eller är verksam i samma företag som den som yrkesmässigt biträder banken vid grundbokföringen eller medelsförvaltningen eller bankens kontroll däröver,
3. är gift eller sambo med eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till en person som avse under 1 eller är besvågrad med en sådan person i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon, eller
4. står i låneskuld till banken eller annat företag i samma koncern eller har förpliktelser för vilka banken eller ett sådant företag har ställt säkerhet.
Vad som angetts i första stycket 4 gäller också när skulden eller för- pliktelsen avser revisorns make eller sambo eller juridisk person i vilken sådan person eller revisorn själv har ett väsentligt ekonomiskt intresse.
En revisor är obehörig också om det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för hans oberoende.
Den som är huvudman i sparbank får inte vara sådan revisor som avses i 4 å.
I fråga om annan revisor i en föreningsbank än sådan som avses i 4 å gäller vad som sägs i första stycket 4 och andra stycket endast om låneskulden eller säkerheten går utöver vad som normalt sammanhänger med medlemskap i föreningsbanken. Den som inte är behörig att vara revisor i en föreningsbank kan inte heller vara revisor i en annan föreningsbank.
I fråga om annan revisor i en andelsbank än sådan som avses i 4 å gäller vad som sägs i första stycket 4 och andra stycket endast om låneskulden eller säkerheten går utöver vad som normalt sammanhänger med medlemskap i banken.
Den som enligt denna paragraf inte är behörig att vara revisor i en bank kan inte heller vara revisor i ett dotterföretag till banken.
Revisorerna får vid revisionen inte anlita någon som enligt denna paragraf inte är behörig att vara revisor. Har banken anställda eller delegater med uppgift att uteslutande eller huvudsakligen sköta bankens interna revision, får revisorerna dock anlita dessa i en utsträckning det är förenligt med god revisionssed.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ng
Revisorerna skall för varje räkenskapsår avge en revisionsberättelse till stämman. Berättelsen skall överlämnas till bankens styrelse senast två veckor före den ordinarie stämman. Revisorerna skall inom samma tid till styrelsen återlämna de redovisningshandlingar som har överlämnats till dem.
Revisionsberättelsen skall innehålla ett uttalande om huruvida årsredovis- ningen har gjorts upp enligt denna lag. Innehåller inte årsredovisningen sådana upplysningar som skall lämnas enligt 4 kap. skall revisorerna ange detta och lämna behövliga upplysningar i sin berättelse, om det kan ske.
Har revisorerna vid sin gransk- ning funnit att någon åtgärd eller försummelse, som kan föranleda ersättningsskyldighet, ligger en styrelseledamot till last eller att en styrelseledamot på annat sätt handlat i strid mot denna lag, bankaktiebolagslagen (1987: 618), sparbankslagen(1987:619) eller föreningsbankslagen (1987:620) eller mot stadgarna, skall det anmärkas i berättelsen. Revisionsberättelsen skall även innehålla ett uttalande i frågan om ansvarsfrihet för styrelsele- damöterna. Revisorerna kan även i övrigt i berättelsen an- teckna de upplysningar som de önskar meddela aktieägarna, huvudmännen eller medlemmar— na.
Har revisorerna vid sin gransk- ning funnit att någon åtgärd eller försummelse, som kan föranleda ersättningsskyldighet, ligger en styrelseledamot till last eller att en styrelseledamot på annat sätt handlat i strid mot denna lag, bankaktiebolagslagen (1987: 618), sparbankslagen(1987:619) eller lagen (I994:000) om an— delsbanker eller mot stadgarna, skall det anmärkas i berättelsen. Revisionsberättelsen skall även innehålla ett uttalande i frågan om ansvarsfrihet för styrelsele- damötema. Revisorerna kan även i övrigt i berättelsen an- teckna de upplysningar som de önskar meddela aktieägarna, huvudmännen eller medlemmar-
na.
I revisionsberättelsen skall också anmärkas om revisorerna funnit att banken inte har fullgjort sin skyldighet
1. att göra avdrag för preliminär A—skatt eller kvarstående skatt enligt uppbördslagen (19531272),
2. att lämna uppgift enligt 54 å 1 mom. uppbördslagen eller 4 eller 11 å lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, eller
3. att i rätt tid betala skatter och avgifter som avses i 1-2. Om revisionsberättelsen innehåller anmärkning om att banken inte har fullgjort någon sådan skyldighet som avses i fjärde stycket 1-3, skall revisorerna genast sända in en avskrift av den till skattemyndigheten.
Revisionsberättelsen skall innehålla särskilda uttalanden om fastställande
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
av balansräkningen och resultaträkningen samt om det förslag till dis- positioner beträffande bankens vinst eller förlust som har lagts fram i förvaltningsberättelsen.
I en moderbank skall revisorerna avge en särskild revisionsberättelse beträffande koncernen. Härvid skall första-tredje och sjätte styckena tillämpas.
] en central föreningsbank, till vilken det finns anslutna lokala föreningsbanker, skall revisions- berättelsen innehålla särskilda uttalanden om gruppen i dess helhet på grundval av den i 4 kap. 1 å femte stycket före- skrivna sammanställningen.
4 kap. Redovisning
lä
Kalenderår är räkenskapsår, om inte annat följer av 12 å andra stycket bokföringslagen(1976:125). För varje räkenskapsår skall årsredovisning avges. Denna består av resultaträkning, balansräkning och förvaltningsbe— rättelse.
I fråga om resultaträkning och balansräkning i årsredovisning och i årsbokslut enligt bokföringslagen gäller, förutom bestämmelserna i den lagen, föreskrifterna i detta kapitel.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får utfärda närmare föreskrifter om
1. bankernas löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning, och
2. avfattningen och innehållet i den redovisning som enligt bestämmelser- na i 11-14 åå lagen (1992: 160) om utländska filialer m.m. skall lämnas för verksamhet i filial till utländskt bankföretag.
Föreskrifter som utfärdas med stöd av tredje stycket får avvika från bokföringslagen om det finns särskilda skäl. Föreskrifterna skall utformas så att de främjar en klar och rättvisande redovisning av bankens resultat och ställning.
Årsredovisningen för en central föreningsbank skall innehålla en sammanställning av de egna och de anslutna lokala förenings- bankernas resultaträkningar och balansräkningar.
Nuvarande lydelse
35
Föreslagen lydelse
Minst en månad före ordinarie stämma, i en sparbank dock senast den 3 1 mars, skall årsredovisningshandlingama för det förflutna räkenskapsåret lämnas till revisorerna.
När resultaträkningen och ba- lansräkningen blivit fastställda, skall avskrifter av årsredovis— ningen och revisionsberättelsen sändas in till Finansinspektionen så snart det kan ske. För en lokal föreningsbank gäller dock en sådan skyldighet endast om inspektionen begär det.
Hos en lokal föreningsbank skall, senast en månad efter det att resultaträkningen och balans— räkningen blivit fastställda, av- skrifter av årsredovisningen och revisionsberättelse hållas till- gängliga hos banken för alla som är intresserade.
På avskrift av årsredovisningen som sänds in till Finansinspek— tionen eller hålls tillgänglig enligt tredje stycket skall en styrelseledamot teckna bevis om att resultaträkningen och balans- räkningen har fastställts. Uppgift skall också lämnas om faststäl- lelsedagen. Beviset skall även innehålla uppgift om stämmans beslut beträffande bankens vinst eller förlust.
95
När resultaträkningen och ba- lansräkningen blivit fastställda, skall avskrifter av årsredovis- ningen och revisionsberättelsen sändas in till Finansinspektionen så snart det kan ske.
På avskrift av årsredovisningen som sänds in till Finansinspek— tionen skall en styrelseledamot teckna bevis om att resultaträk- ningen och balansräkningen har fastställts. Uppgift skall också lämnas om fastställelsedagen. Beviset skall även innehålla upp- gift om stämmans beslut beträf- fande bankens vinst eller förlust.
Förvaltningsberättelsen skall upprättas med iakttagande av god redovis-
ningssed.
I förvaltningsberättelsen skall upplysningar lämnas i följ ande hänseenden: l. Sådana förhållanden som inte skall redovisas i resultaträkningen eller i balansräkningen men som är viktiga för bedömningen av bankens verksamhetsresultat och ställning.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2. Händelser av väsentlig betydelse för banken, som har inträffat under räkenskapsåret eller efter dettas slut.
3. Medelantalet under räkenskapsåret anställda personer, såväl för banken i dess helhet som för varje arbetsställe med mer än tjugo anställda, det sammanlagda beloppet av räkenskapsårets löner och ersättningar dels till styrelsen och andra personer i ledande ställning, varvid tantiem och därmed jämställd ersättning till styrelsen skall anges särskilt, dels till övriga anställda och delegater i banken samt, om banken har anställda i flera länder, löner och ersättningar angivna särskilt för varje land jämte uppgift om medelantalet anställda i respektive land. Då medelantalet an- ställda anges skall uppgift även lämnas om fördelningen mellan kvinnor och män. Förvaltningsberättelsen skall innehålla förslag till dispositioner be- träffande bankens vinst eller förlust. Ett bankaktiebolag, en spar- En bank skall till förvaltnings- bank och en central förenings- berättelsen foga en kapitaltäck- bank skall till förvaltningsbe- ningsanalys. I denna skall läm- rättelsen foga en kapitaltäck- nas uppgifter om kapitalbasen ningsanalys. I denna skall läm- och kapitaltäckningen enligt nas uppgifter om kapitalbasen 2 kap. 9-11 åå. och kapitaltäckningen enligt 2 kap. 91] åå. En föreningsbank skall där- En andelsbank skall därutöver utöver lämna upplysningar i lämna upplysningar i följande följande hänseenden: hänseenden:
1. Väsentliga förändringar i 1. Väsentliga förändringar i medlemsantalet och summorna medlemsantalet och summorna av insatsbelopp som skall återbe- av insatsbelopp som skall återbe- talas under nästa räkenskapsår talas under nästa räkenskapsår enligt bestämmelserna i 4 kap. 1 enligt bestämmelserna i 4 kap. 1 och 3 åå föreningsbankslagen och 3 åå lagen (I994.'000) om ( I 987.620). andelsbanker.
2. Den rätt till utdelning som gjorda förlagsinsatser medför. 3. Summan av de förlagsinsatser som har sagts upp och skall inlösas under de näst följande två räkenskapsåren.
12 å Ett bankaktiebolag, en spar- Minst en gång under varje rä- bank och en central förenings- kenskapsår som omfattar mer än bank skall minst en gång under tio månader skall banken avge varje räkenskapsår som omfattar en särskild redovisning (delårs- mer än tio månader avge en sär— rapport). Rapporterna skall avse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
skild redovisning (delårsrap- bankens verksamhet från räken- port). Rapporterna skall avse skapsårets början. Minst en rap- bankens verksamhet från räken- port skall omfatta en period av skapsårets början. Minst en minst hälften och högst två rapport skall omfatta en period tredjedelar av räkenskapsåret. av minst hälften och högst två tredjedelar av räkenskapsåret.
Delårsrapporterna avges av styrelsen eller, om styrelsen bestämmer det, av verkställande direktören. Rapporterna skall hållas tillgängliga hos banken för envar och genast sändas till de aktieägare, huvudmän eller medlemmar som begär det. Delårsrapportema skall i avskrift sändas in till Finansinspektionen så snart det kan ske.
135
I delårsrapporter skall översiktligt redogöras för verksamheten och resultatutvecklingen i denna samt för utvecklingen av inlåningen, utlåningen och likviditeten sedan det föregående räkenskapsårets utgång. Vidare skall i belopp anges resultatet före bokslutsdispositioner och skatt under rapportperioden. Bestämmelserna i 9 å andra stycket 1 och 2 gäller i tillämpliga delar för delårsrapporter.
En moderbank skall i en del- En moderbank skall i en del- årsrapport, utöver uppgifter för årsrapport, utöver uppgifter för moderbanken, i tillämpliga delar moderbanken, i tillämpliga delar lämna uppgifter för koncernen lämna uppgifter för koncernen motsvarande vad som sägs i motsvarande vad som sägs i första stycket. På motsvarande första stycket. sätt skall en central förenings- bank som har anslutna lokala föreningsbanker även lämna
uppgifter för gruppen.
5 kap. Skadestånd m.m.
7 &
Talan om skadestånd till en Talan om skadestånd till en föreningsbank enligt 1-3 åå kan andelsbank enligt 1-3 åå kan väckas om vid en förenings— väckas om vid en föreningsstäm- banksstämma majoriteten eller ma majoriteten eller en minoritet en minoritet bestående av minst bestående av minst en tiondel av
en tiondel av samtliga röstbe- samtliga röstberättigade har
Nuvarande lydelse
rättigade har biträtt ett förslag om att väcka skadeståndstalan eller har röstat mot ett förslag om att bevilja någon styrelsele- damot ansvarsfrihet. En upp- görelse om skadeståndsskyldig- heten kan träffas endast av föreningsbanksstämman och bara under förutsättning att inte en tiondel av samtliga röstberättiga- de röstar mot förslaget till upp— görelse. Om en medlem för skadeståndstalan för förenings- bankens räkning, kan någon upp- görelse inte träffas utan hans samtycke. Talan mot en delegat om skadestånd till förenings— banken får utan hinder av vad nu sagts väckas av styrelsen.
Talan om skadestånd till före- ningsbanken får föras av röstbe— rättigade som utgör minst en tiondel av samtliga röstberättiga— de. Om en röstberättigad sedan talan väckts avstår från talan, kan likväl de övriga fullfölja denna. Den som har väckt talan svarar för rättegångskostnadema men har rätt till ersättning av föreningsbanken för den kostnad som täcks av vad som kommit föreningsbanken till godo genom rättegången.
Talan för föreningsbankens räkning mot en styrelseledamot om skadestånd på grund av ett beslut eller en åtgärd under ett räkenskapsår skall väckas senast ett år från det att årsredovis- ningen och revisionsberättelsen för räkenskapsåret lades fram på föreningsbanksstämma.
Har ett beslut fattats om att be-
Föreslagen lydelse
biträtt ett förslag om att väcka skadeståndstalan eller har röstat mot ett förslag om att bevilja någon styrelseledamot ansvars- frihet. En uppgörelse om skade— ståndsskyldigheten kan träffas endast av föreningsstämman och bara under förutsättning att inte en tiondel av samtliga röstbe- rättigade röstar mot förslaget till uppgörelse. Om en medlem för skadeståndstalan för bankens räkning, kan någon uppgörelse inte träffas utan hans samtycke. Talan mot en delegat om skade- stånd till banken får utan hinder av vad nu sagts väckas av styrel- sen.
Talan om skadestånd till an— delsbanken får föras av röstbe- rättigade som utgör minst en tiondel av samtliga röstberättiga- de. Om en röstberättigad sedan talan väckts avstår från talan, kan likväl de övriga fullfölja denna. Den som har väckt talan svarar för rättegångskostnadema men har rätt till ersättning av banken för den kostnad som täcks av vad som kommit bank- en till godo genom rättegången.
Talan för andelsbankens räk- ning mot en styrelseledamot om skadestånd på grund av ett beslut eller en åtgärd under ett räken- skapsår skall väckas senast ett år från det att årsredovisningen och revisionsberättelsen för räken- skapsåret lades fram på före- ningsstämma.
Har ett beslut fattats om att be-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
vilja ansvarsfrihet eller att inte vilja ansvarsfrihet eller att inte föra skadeståndstalan utan att det föra skadeståndstalan utan att det minsta antalet röstberättigade minsta antalet röstberättigade som anges i första stycket röstat som anges i första stycket röstat mot beslutet eller har tiden för mot beslutet eller har tiden för talan försuttits enligt tredje talan försuttits enligt tredje stycket, kan trots detta talan stycket, kan trots detta talan enligt första eller andra stycket enligt första eller andra stycket väckas, om det i årsredovisning- väckas, om det i årsredovisning- en eller i revisionsberättelsen en eller i revisionsberättelsen eller på något annat sätt till eller på något annat sätt till föreningsbanksstämman inte har föreningsstämman inte har läm- lämnats i väsentliga hänseenden nats i väsentliga hänseenden riktiga och fullständiga uppgifter riktiga och fullständiga uppgifter om det beslut eller den åtgärd om det beslut eller den åtgärd som ligger till grund för talan. som ligger till grund för talan.
Skadeståndstalan som grundas på brott kan alltid föras av styrelsen
6 kap. Bankens firma
1 5
Ett bankaktiebolags firma skall Ett bankaktiebolags firma skall innehålla ordet bank, en spar— innehålla ordet bank, en spar— banks firma ordet sparbank, en banks firma ordet sparbank samt central föreningsbanks firma or- en andelsbanks firma ordet den central föreningsbank samt andelsbank. en lokal föreningsbanks firma ordet föreningsbank.
Om firman skall registreras på två eller flera språk, skall varje lydelse anges i bankens stadgar.
7 kap. Tillsyn
4?
En banks styrelse är skyldig att genast låta upprätta en särskild balans- räkning, om det finns anledning att anta att 1. ett bankaktiebolags eget kapital understiger nio tiondelar av det
registrerade aktiekapitalet,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2. en sparbank eller en central 2. en sparbank eller en andels- föreningsbank med anslutna bank inte kan uppfylla kravet på lokala föreningsbanker inte kan kapitaltäckning enligt 2 kap. uppfylla kravet på kapitaltäck- 9-10 åå.
ning enligt 2 kap. 9-10 åå.
Balansräkningen skall granskas av revisorerna. Om antagandet om bankens ställning bekräftas skall styrelsen genast underrätta Finansin- spektionen.
5 &
Finansinspektionen skall för- Finansinspektionen skall för- ordna en eller flera revisorer att ordna en eller flera revisorer att med övriga revisorer delta i med övriga revisorer delta i revisionen av en bank. Inspektio- revisionen av en bank. nen får dock avstå från att för- ordna revisor i en lokal före- ningsbank.
Inspektionen får när som helst återkalla ett revisorförordnande och utse en ny revisor.
Revisorn har rätt till skäligt arvode för sitt arbete av banken. Arvodets storlek bestäms av inspektionen.
Finansinspektionen skall utfärda en instruktion för revisor som förordnats av inspektionen.
10 å
Ett direkt eller indirekt förvärv Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier i en bankaktiebolag, av aktier eller andelarien bank, som medför att förvärvarens som medför att förvärvarens sammanlagda innehav utgör ett sammanlagda innehav utgör ett kvalificerat innehav, får ske bara kvalificerat innehav, får ske bara efter tillstånd av Finansinspek- efter tillstånd av Finansinspektio- tionen. Detsamma gäller förvärv nen. Detsamma gäller förvärv som innebär att ett kvalificerat som innebär att ett kvalificerat innehav ökar så att det uppgår innehav ökar så att det uppgår till eller överstiger 20, 33, eller till eller överstiger 20, 33, eller 50 procent av aktiekapitalet eller 50 procent av kapitalet eller röstetalet för samtliga aktier röstetalet för samtliga aktier eller andelar eller så att banken eller andelar eller så att banken blir dotterföretag. blir dotterföretag.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
115
Finansinspektionen skall ge tillstånd till förvärv enligt 10 å, om det inte kan antas att förvärvaren kommer att motverka en sund utveckling av bankens verksamhet. Ett förvärv, som innebär att ett icke—finansiellt företag blir moderföretag till en bank, skall dock tillåtas bara om det finns synnerliga skäl.
Inspektionen får föreskriva en Inspektionen får föreskriva en viss tid inom vilken ett förvärv viss tid inom vilken ett förvärv skall genomföras. Ett tillstånd skall genomföras. Ett tillstånd enligt första stycket andra me- enligt första stycket andra me- ningen får förenas med villkor ningen får förenas med villkor om skyldighet att inom viss tid om skyldighet att inom viss tid avyttra så stor del av aktieinne- avyttra så stor del av innehavet havet att banken upphör att vara att banken upphör att vara dot- dotterföretag. terföretag.
Finansinspektionen skall meddela beslut i ett ärende enligt denna paragraf inom tre månader från det att ansökan om tillstånd gjordes.
13 å
När ett bankaktiebolag får kän- När ett bankaktiebolag eller en nedom om att aktier i banken andelsbank får kännedom om att blivit föremål för ett sådant för- aktier eller andelar i banken värv som avses i 10 å eller för blivit föremål för ett sådant för- en sådan avyttring som avses i värv som avses i 10 å eller för 12 å, skall banken snarast an— en sådan avyttring som avses i mäla förvärvet eller avyttringen 12 å, skall banken snarast an- till Finansinspektionen. måla förvärvet eller avyttringen
till Finansinspektionen.
Ett bankaktiebolag skall årligen Ett bankaktiebolag eller en till Finansinspektionen anmäla andelsbank skall årligen till Fi- namnen på de aktieägare som nansinspektionenanmälanamnen har ett kvalificerat innehav av på de ägare som har ett kvalifi- aktier i banken samt storleken på cerat innehav av aktier eller an- innehaven. delar i banken samt storleken på
innehaven.
Nuvarande lydelse
Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier utövar eller kan antas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som mot- verkar en sund utveckling av verksamheten i banken, får Finansinspektionen besluta att aktierna inte får företrädas vid bolagsstämman.
Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier har underlåtit att ansöka om tillstånd till ett förvärv som avses i 10 å eller har förvärvat aktier i strid med inspektionens beslut, får inspek— tionen besluta att aktierna inte får företrädas vid bolagsstäm- man eller att röster avgivna för sådana aktier skall vara ogiltiga.
Finansinspektionen får också förelägga en aktieägare som sägs i första och andra styckena att avyttra så stor del av aktierna
att innehavet därefter inte är kvalificerat. Bankaktiebolag, sparbanker, centrala föreningsbanker samt utländska bankföretag med filial här i landet skall med årliga av— gifter bekosta Finansinspektio- nens verksamhet enligt de när— mare föreskrifter som regeringen meddelar.
14å
22å
Föreslagen lydelse
Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar utövar eller kan antas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveck- ling av verksamheten i banken, får Finansinspektionen besluta att innehavet inte får företrädas vid stämman.
Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar har underlåtit att ansöka om tillstånd till ett förvärv som avses i 10 å eller om förvärvet har skett i strid med inspektio- nens beslut, får inspektionen besluta att innehavet inte får företrädas vid stämman eller att röster avgivna för sådant in- nehav skall vara ogiltiga.
Finansinspektionen får också förelägga en ägare som sägs i första och andra styckena att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att innehavet därefter inte är kvalificerat.
Svenska banker samt utländska bankföretag med filial här i landet skall med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. 2. Verksamhet som inte fordrade tillstånd enligt äldre lag får fortsättas under ett år räknat från denna lags ikraftträdande.
Förslag till Förordning om ändring i bankrörelseförordningen (1987:647)
Regeringen föreskriver i fråga om bankrörelseförordningen (1987:647), dels att i 3, 7-9, 22, 24-28, 30, 33, 36-36 c, 42, 46, 47, 49, 52 och 56 åå hänvisning till lagrum i föreningsbankslagen (1987:620) skall bytas ut mot hänvisning till lagrum med samma beteckning i lagen (1994:000) om andelsbanker,
dels atti 8, 9, 27, 30, 33, 36, 36 c, 37, 39, 46 och 53 åå ordet "före- ningsbank" i olika böjningsformer skall bytas ut mot ordet "andelsbank" i motsvarande form,
dels att i 46 å ordet "föreningsbanksregistret" skall bytas ut mot ordet "andelsbanksregistret ",
dels att 2, 45, 54 och 56 a åå skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 5
Ansökan om oktroj för en bank och stadfästelse av 1. bolagsordning enligt bankaktiebolagslagen (1987:618), 2. reglemente eller stiftelseförordnande enligt sparbankslagen(1987 : 619), och
3. stadgar för en central före- 3. stadgar för en andelsbank ningsbankenligtföreningsbanks- enligt lagen (1994:000) om lagen (1987:620) andelsbanker
skall ställas till regeringen och ges in till Finansinspektionen. Ansökan om stadfästelse av stadgar för en lokal förenings— bank enligt föreningsbankslagen skall ställas till och ges in till
F inansi nspektionen .
Ansökningshandlingama skall Ansökningshandlingama skall ange fullständigt namn, post- ange fullständigt namn, post- adress och personnummer eller, adress och personnummer eller,
om sådant saknas, födelsedatum om sådant saknas, födelsedatum
Nuvarande lydelse
för samtliga stiftare i bankaktie- bolag och sparbank samt styrel— seledamöterna i föreningsbank. För en stiftare eller styrelseleda- mot med hemvist som avviker från postadressen skall även hemvistet anges. Ansökan i samband med fusion genom kombination skall innehålla motsvarande uppgifter om samt— liga styrelseledamöter i de över- låtande bankerna.
Föreslagen lydelse
för samtliga stiftare i bankaktie- bolag och sparbank samt styrel- seledamötema i andelsbank. För en stiftare eller styrelseledamot med hemvist som avviker från postadressen skall även hem- vistet anges. Ansökan i samband med fusion genom kombination skall innehålla motsvarande uppgifter om samtliga styrelsele- damöter i de överlåtande banker— na.
Ansökningshandlingen skall undertecknas av alla stiftare eller styrelsele- damöter samt innehålla en försäkran att de inte är i konkurs eller underkastade näringsförbud och att de inte heller har förvaltare enligt 11 kap. 7 å föräldrabalken.
Ansökan om tillstånd för ett utländskt bankföretag att driva bankrörelse från filial enligt 1 kap. 4 å första stycket 1 bankrörelselagen (1987:617) skall ställas till regeringen och ges in till Finansinspektionen. Till ansökan skall fogas
1. bolagsordning eller motsvarande,
2. verksamhetsplan med innehåll enligt 3 å samt
3. fullmakt enligt 10 å lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.
45 å När en bank registreras skall antecknas
för samtliga banker 1. bankens organisationsnummer,
2. dagen för oktroj, för lokal föreningsbank dagen för stad— fästelse av stadgarna, för sådant utländskt bankföretag som avses i 1 kap. 4 å första stycket bank- rörelselagen (1987:617) dagen för tillstånd att driva bankrörelse från filial här i landet, eller för sådant utländskt bankföretag som avses i 1 kap. 5 å 1 samma lag dagen för anmälan,
3. dagen för konstituerande stämma eller, såvitt gäller före- ningsbank, dagen för bildandet,
2. dagen för oktroj, för sådant utländskt bankföretag som avses i 1 kap. 4 å första stycket bank- rörelselagen (1987:617) dagen för tillstånd att driva bankrörelse från filial här i landet, eller för sådant utländskt bankföretag som avses i 1 kap. 5 å I samma lag dagen för anmälan,
3. dagen för konstituerande stämma eller, såvitt gäller an- delsbank, dagen för bildandet,
.Vlllvarnde lydelse Föreslagen lydelse
44- biikens firma samt dess lydelse på främmande språk, om en sådan lytdemär angiven i bolagsordning, reglemente eller stadgar,
55- bztkens bifirma, om styrelsen har antagit en sådan, 65- det ort i Sverige där bankens styrelse skall ha sitt säte, 77- d.frörelsegrenar som banken avser att driva, 83- Sä:et för sammankallande av stämma,
99- batkens postadress,
fFÖfbankaktiebolag
110— lopgifter enligt 7 kap. 18 å första stycket bankaktiebolagslagen (1t987zt13),
111; &(tiekapitalet samt i förekommande fall minimikapitalet och maiXJmkapitalet,
1l2' a:tiernas nominella belopp, 113. 8ha med bankaktiebolagets verksamhet, om detta har annat syfte än att 1ereda vinst åt aktieägarna,
försparbanker
1-4— ippgifter enligt 3 kap. 17 å första stycket sparbankslagen
(1687319), 15- v:rksamhetsområdet, 1-6- gundfondens belopp, 17. aitalet huvudmän,
18- hir huvudmännen skall utses,
förföreningsbank- e 1”
19— lppgifter enligt 6 kap. 17 5 fårsta stycket förenings- bankslagen (1987:620),
20- Vbrksamhetsområde, 2'1- Villkoren för medlemskap i färfåingsbanken,
22- lrsatsemas storlek, 23. Om fullmäktige skall fin- naås deras befogenhet, hur de sk?111 mses och tiden för deras uppdrag,
24- _hllr det skall förfaras med föreningsbankens behållna till- gång” när föreningsbanken upplöses,
för andelsbanker
19. uppgifter enligt 6 kap. 17 å första stycket lagen (1994: 000) om andelsbanker,
20. villkoren för medlemskap i andelsbanken,
21. insatsemas storlek, 22. om fullmäktige skall fin- nas, deras befogenhet, hur de skall utses och tiden för deras Uppdrag.
23. hur det skall förfaras med andelsbankens behållna tillgång- ar när andelsbanken upplöses,
för utländska bankfilialer 25. (let utländska bankföre— taget-l' firma, nationalitet och säte»
24. det utländska bankföre- tagets firma, nationalitet och säte,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
26. bolagsordning eller mot- 25. bolagsordning eller 904— svarande för det utländska bank- svarandle för det utländska l'mlk' företaget, företaget,.
27. filialens adress, 26. filialens adress, 28. namn, medborgarskap, 27. namn, medborgaréalp, hemvist och personnummer hemvisrt och personnun'mer eller, om sådant saknas, födelse— eller, om sådant saknas, födls'e- datum för filialens verkställande datum för filialens verkställmde direktör, vice verkställande direktör, vice verkställtnde direktör och revisor, direktör och revisor,
29. fullmakt för filialens verk- 28. fullmakt för filialens terlk- ställande direktör utfärdad av det ställandle direktör utfärdad a' det utländska bankföretaget. utländslka bankföretaget.
54 å
Finansinspektionen prövar, i ärenden som inte får av principiell betyrelåe eller i övrigt av särskild vikt, frågor om _ .
1. tillstånd för ett utländskt bankföretag att driva bankrörelse från 111211 enligt 1 kap. 4 å första stycket 1 bankrörelselaan (1987:617),
2. tillstånd att förvärva del av 2. tillstånd att förvärva dtl av ett bankaktiebolags eller en en annan banks rörelse 611181 sparbanks rörelse enligt 2 kap. 2 kap. 5 å samma lag, 5 å samma lag,
3. tillstånd för en central före- ningsbank att överta del av en annan föreningsbanks rörelse enligt 10 kap. 8 å första stycket föreni ngsbankslagen ( I 98 7.620),
4. tillstånd för en lokal före— ningsbank att överta del av en central föreningsbanks rörelse enligt I 0 kap. 8 a å första styck— et samma lag,
5. tillstånd till förvärv enligt 3. tilllstånd till förvärv elhgt 2 kap. 6 och 6 a åå bankrörelse- 2 kap. 6 och 6 a åå bankrör>156- lagen samt, i samband därmed, lagen samt, i samband därr3ed, beslut enligt 2 kap. 11 å tredje beslut enligt 2 kap. 11 å Uedje stycket samma lag. stycket samma lag.
Nuvarande lydelse
Avgift tas ut för prövning av ansökan eller anmälan enligt bankrörelselagen (1987:617), bankaktiebolagslagen (1987: 618), sparbankslagen(1987:619) och föreningsbankslagen (1987:620) i de fall som framgår av andra stycket.
56aå
Föreslagen lydelse
Avgift tas ut för prövning av ansökan eller anmälan enligt bankrörelselagen (1987:617), bankaktiebolagslagen (1987: 618), sparbankslagen(1987:619) och lagen (I994.'000) om an- delsbanker i de fall som framgår av andra stycket.
I fråga om avgiftens storlek m.m. gäller bestämmelserna i 9-14 åå avgiftsförordningen (1992: 191), varvid följande avgiftsklasser tillämpas:
Ärendeslag
Bankrörelselagen
Avgiftsklass
Tillstånd för utländskt bankföretag att driva bankrörelse (1 kap. 4 å första stycket)
10
Anmälan enligt 6 å av utländskt bankföretag med säte inom det europeiska ekonomiska samarbetsområdet att företaget påbörjar verksamhet i Sverige (1 kap. 5 å 1)
Tillstånd för bankaktiebolag att inrätta filial i utlandet (1 kap. 6 å) 7 Tillstånd att använda ordet bank i firma (1 kap. 9 å) 4 Undantag från vissa bestämmelser i bankrörelselagen (] kap. 11 å tredje stycket) 7 Medgivande att ge koncernbidrag (1 kap. 11 å fjärde stycket) 7 Tillstånd till förvärv av bank- Tillstånd till förvärv av en aktiebolags eller sparbanks annan banks rörelse rörelse (2 kap. 5 å) 7 (2 kap. 5 å) 7
Tillstånd till förvärv av aktie eller andel i annat företag (2 kap. 6 å) 7 Tillstånd till förvärv av aktier eller andelar i försäkringsföretag (2 kap. 6 a å) 7 Medgivande att få räkna vissa kapitaltillskott och reserver som primärt eller supplementärt kapital (2 kap. 9 a å) 7 Tillstånd att avtala om efterställd betalningsrätt (2 kap. 14 å) 7 Medgivande till aktieinnehav av viss storlek (2 kap. 15 a å) 7 Medgivande, när revisors uppdrag upphört i förtid, att utse ny revisor vid närmast följande ordinarie stämma (3 kap. 6 å) 4 Medgivande till uppskrivning av anläggningstillgång enligt 15 å fjärde stycket bokföringslagen(1976:125) (4 kap. 5 å) 4 Undantag från bestämmelser om koncemresultaträkning och koncembalansräkning (4 kap. 11 å) 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Tillstånd för bankaktiebolag att använda ordet sparbank respektive föreningsbank i sin firma (6 kap. 2 å) 4 Tillstånd till förvärv av aktier i bankaktiebolag (7 kap. 11 å) 7 Bankaktiebolagslagen Stadfästelse av bolagsordning och beviljande av oktroj (2 kap. 3 å) 10 Stadfästelse av ändring i bolagsordning (2 kap. 4 å) 7 Medgivande att aktie får tecknas mot betalning med apport- egendom (4 kap. 2 å) 7 Medgivande att konvertibelt skuldebrev får betalas med apport— egendom (5 kap. 1 å) 7
Undantag från krav att vissa befattningshavare skall vara bosatta inom det europeiska ekonomiska samarbetsområdet (7 kap. 3, 4, 15 åå och 10 kap. 8 å) 4
Tillstånd att verkställa beslut om likvidations upphörande (10 kap. 18 å)
Tillstånd att verkställa avtal om fusion (11 kap. 4 å)
Qx]
Stadfästelse av reglemente och beviljande av oktroj (2 kap. 3 å) 10 Stadfästelse av ändring av reglemente (2 kap. 4 å) 7 Undantag från krav att vissa befattningshavare skall vara bosatta inom det europeiska ekonomiska samarbetsområdet (3 kap. 3 å,
4 kap. 2 å och 6 kap. 6 å) 4 Medgivande att inte utse verkställande direktör (3 kap. 4 å) 4 Tillstånd att verkställa beslut om likvidations upphörande (6 kap. 17 å) 7 Tillstånd att verkställa fusionsavtal (7 kap. 5 å) 7 Tillstånd att verkställa beslut om ombildning till bankaktiebolag med eller utan godkännande av stiftelseförordnande (8 kap. 6 å) 7
Föreningsbankslagen Lagen om andelsbanker Stadfästelse av stadgar och beviljande av oktroj (2 kap. 2 å) 10 Stadfästelse av ändringar av stadgar (2 kap. 3 å) 7 Medgivande till utsträckning av tiden innan uppsägning av medlemskap får ske (3 kap. 4 å) 7
Undantag från krav att vissa befattningshavare skall vara bosatta inom det europeiska ekonomiska samarbetsområdet (6 kap. 3, 4, 14 åå och 9 kap. 8 5) 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Tillstånd att verkställa beslut om likvidations upphörande (9 kap. 18 å) 7 Tillstånd att verkställa fusionsavtal (10 kap. 5 å) 7 Tillstånd för föreningsbank att överta del av annan före— ningsbanks rörelse (10 kap 8 å första stycket eller 8 a å första stycket) 7 Medgivande att sätta ned reservfond i samband med övertagande av del av an- nan föreningsbanks rörelse (10 kap. 8 å andra stycket eller 8 a å tredje stycket) 7
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1995.
Förslag till Lag om andelsbanker
Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
lå
Denna lag innehåller bestämmelser om hur en andelsbank bildas och om dess organisation m. m. Bestämmelser om den rörelse som en andelsbank får driva samt andra för bankaktiebolag, sparbanker och andelsbanker gemensamma bestämmelser finns i bankrörelselagen (1987:617).
Zå
En andelsbank är en ekonomisk förening som lirar till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att bedriva bankverksamhet i vilken medlemmarna deltar genom att begagna bankens tjänster som insättare eller på annat sätt.
Bestämmelser i annan författning om ekonomiska föreningar gäller även andelsbanker, om inte annat följer av denna lag eller i övrigt är särskilt föreskrivet.
3 % För en andelsbanks förpliktelser svarar endast bankens tillgångar. 4 5
Det åligger varje medlem att betala insats i andelsbanken i enlighet med vad som föreskrivs i stadgarna. Betalningen skall alltid fullgöras i pengar.
En andelsbank skall när bankens rörelse påbörjas ha ett bundet eget kapital som vid tidpunkten för beslut om oktroj motsvarar minst fem miljoner ecu. l 4 kap. 7 å bankrörelselagen (1987:617) finns bestämmel- ser om vad som utgör bundet eget kapital.
Om andelsbanken enligt stadgarna skall bedriva rörelse endast inom Sverige och rörelsen i allt väsentligt skall avse inlåning, kreditgivning och därmed nära sammanhängande verksamhet får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen medge att banken har ett lägre bundet eget kapital än som anges i andra stycket, dock lägst motsva-
rande en miljon ecu.
Så
Äger en andelsbank så många aktier eller andelar i en svensk juridisk person att den har mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar, är banken moderförening och den juridiska personen dotterföre- tag. Äger ett dotterföretag eller äger en moderförening och ett eller flera dotterföretag tillsammans eller äger flera dotterföretag tillsammans så många aktier eller andelar i en juridisk person som nyss har sagts, är även sistnämnda juridiska person dotterföretag till moderföreningen.
Har en andelsbank i annat fall på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam ett bestämmande inflytande över en juridisk person och en betydande andel i resultatet av dess verksamhet, är banken moderfö— rening och den juridiska personen dotterföretag.
Moderförening och dotterföretag utgör tillsammans en koncern.
2 kap. Bildande av andelsbank
lå
En andelsbank skall ha minst tjugo medlemmar. Medlemmarna skall anta stadgar samt välja styrelse och revisorer.
2?)
Andelsbanks stadgar skall stadfästas. Till ansökan om stadfästelse skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten.
Stadfästelse av stadgar meddelas av regeringen. Vid behandlingen av en ansökan om stadfästelse av stadgar prövas att stadgarna överensstämmer med denna lag, bankrörelselagen (1987:617) och andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av andelsbankens verksam- het.
Regeringen skall stadfästa stadgarna och bevilja oktroj för en andelsbank, om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet. Oktroj får inte vägras på den grunden att det inte behövs någon ytterligare bank.
35:
Om stadgarna ändras skall även ändringen stadfästas. Regeringen kan uppdra åt Finansinspektionen att pröva frågor om stad— fästelse av ändring av stadgarna i sådana fall som inte är av principiell
betydelse eller i övrigt av synnerlig vikt. 4 5
Stadgarna skall ange l. andelsbankens firma,
2. den ort i Sverige där styrelsen skall ha sitt säte,
3. de rörelsegrenar som banken avser att driva,
4. villkoren för medlemskap i banken,
5. den insats med vilken varje medlem skall delta i banken och i vad mån medlem får delta i banken med insats utöver vad han är skyldig att delta med,
6. antalet eller lägsta och högsta antalet styrelseledamöter och revisorer samt eventuella suppleanter, som skall utses av stämman, samt tiden för deras uppdrag,
7. för det fall att fullmäktige enligt 7 kap. 12 5 skall finnas, deras befogenhet, hur de skall utses och tiden för deras uppdrag,
8. inom vilken tid och hur föreningsstämman skall sammankallas samt hur andra meddelanden skall bringas till medlemmarnas eller fullmäktiges kännedom,
9. vilka ärenden som skall förekomma på ordinarie stämma, 10. hur det skall förfaras med bankens behållna tillgångar när den upplöses, samt
11. för det fall att förlagsinsatser som avses i 5 kap. skall förekomma, vad som skall gälla för dessa.
5å
En nybildad andelsbank skall anmälas för registrering senast fyra månader efter det att dess stadgar har erhållit stadfästelse.
För registrering krävs att andelsbanken har minst så många medlemmar som anges i 1 5 och att dessa har betalt in insatsbelopp enligt stadgarna.
Frågan om andelsbankens bildande har fallit, om anmälan för registrering inte har skett inom den tid som anges i första stycket eller om Finansin- spektionen genom beslut som har vunnit laga kraft har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering. I sådant fall svarar styrelseledamötema solidariskt för återbetalningen av insatser jämte uppkommen avkastning, med avdrag för kostnader på grund av åtgärder enligt 6 & första stycket tredje meningen.
6?
Innan en andelsbank har registrerats, kan den inte förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter. Den kan inte heller föra talan inför domstolar eller andra myndigheter. Styrelsen kan dock föra talan i mål rörande
bankens bildande och i övrigt vidta åtgärder för att erhålla utfästa insatser.
Om en förpliktelse uppkommer genom en åtgärd på andelsbankens vägnar före registreringen, svarar de som har beslutat eller deltagit i åtgärden solidariskt för förpliktelsen. Vid registreringen övergår ansvaret på banken, om förpliktelsen har tillkommit efter det att banken har bildats.
Har före registreringen ett avtal för andelsbanken slutits med en med- kontrahent som visste att banken var oregistrerad kan denne, såvida inte annat följer av avtalet, frånträda detta endast om frågan om bankens bildande har fallit enligt 5 & tredje stycket. Om medkontrahenten inte visste att banken var oregistrerad, kan han frånträda avtalet innan banken har registrerats.
7?
Den nybildade andelsbanken skall genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar tillkännage när den börjar sin rörelse. Banken skall till Finansin- spektionen anmäla dagen då kungörande har skett.
3 kap. Bankens medlemmar
15
En andelsbank får inte vägra någon inträde som medlem, om det inte finns särskilda skäl för det med hänsyn till arten eller omfattningen av bankens verksamhet eller bankens syfte eller annan omständighet.
En juridisk person i vilken en andelsbank har ett dominerande inflytande får inte vara medlem i banken.
Styrelsen skall pröva en ansökan om inträde, om inte annat följer av stadgarna. I stadgarna får föreskrivas att inträdesansökan skall göras skriftligen och att ansökningshandlingen skall vara försedd med sökandens bevittnade namnunderskrift.
Zä
Den som genom bodelning, arv eller testamente har förvärvat en medlems andel har rätt att efter anmälan inträda som medlem i andels— banken, om inte annat följer av 1 5 andra stycket eller föreskrivs i stadgarna.
Anmälan om inträde skall, vid förvärv av en avliden medlems andel, göras senast sex månader efter dödsfallet eller vid den senare tidpunkt då dödsboets avgång ur andelsbanken inträffar enligt 5 5.
I annat fall än som sägs i andra stycket skall anmälan göras senast sex månader efter det att andelen vid bodelning har lagts ut på andra makens lott. Ansöker förvärvaren inte om inträde inom denna tid, skall med-
lemmen därmed anses ha sagt upp sig till utträde. Förvärvaren har i sådant fall den rätt som tillkommer en avgången medltem enligt 4 kap. 1 5, med den skyldighet som följer av 4 kap. 2 &.
3å
Den som genom överlåtelse har förvärvat en medlems andel skall ansöka om inträde i andelsbanken inom sex månader därefter. Om han antas, inträder han som medlem i överlåtarens ställe. Ansöker han inte om inträde inom föreskriven tid eller avslås hans ansökan, skall överlåtaren därmed anses ha sagt upp sig till utträde. Förvärvaren har i sådant fall den rätt som tillkommer en avgången medlem enligt 4 kap. 1 &, med den skyl— dighet som följer av 4 kap. 2 &.
4?
En medlem har rätt att säga upp sig till utträdle ur andelsbanken. I stad— garna får föreskrivas att en uppsägning skall göras skriftligen och att uppsägningshandlingen skall vara försedd med medlemmens bevittnade namnunderskrift.
I stadgarna får även föreskrivas att uppsägning inte får göras förrän efter viss tid, högst två år, från inträdet. Tiden får uttsträckas till högst fem år, om Finansinspektionen medger det. Föreskrifter i stadgarna om att uppsägning får göras först efter viss tid gäller inte i fall som avses i 7 kap. 15 & tredje stycket, 10 kap. 3 & andra stycket och 11 kap. 5 &.
En medlem får uteslutas ur andelsbanken på sådan grund som anges i stadgarna. Föreningsstämman skall besluta om uteslutningen, om inte något annat föreskrivs i stadgarna.
55
Avgång ur en andelsbank sker, utom i fall som avses i 7 kap. 15 & tredje stycket samt 10 kap. 35 andra stycket och 8 a 5 andra stycket, vid utgången av det räkenskapsår som slutar näst efter en månad eller den längre tid, högst sex månader, som har bestämts i stadgarna, sedan med- lemmen har sagt upp sig till utträde eller uteslutits eller någon annan omständighet som föranlett avgången har inträffat.
En medlem som har uteslutits ur andelsbanken förlorar genast sin rätt att delta i överläggningar och beslut om bankens angelägenheter.
65
Styrelsen skall föra en medlemsföneckning. Förteckningen skall innehålla uppgift om I. varje medlems namn och postadress,
2. det sammanlagda beloppet inbetalda medlemsinsatser enligt den senast fastställda balansräkningen, samt
3. summorna av medlemsinsatsbelopp som efter utgången av det räken— skapsår balansräkningen avser har återbetalts eller högst skall återbetalas enligt 4 kap. 1 och 3 åå och om tiden för återbetalningama.
Medlemsförteckningen kan bestå av ett betryggande lösblads- eller kortsystem. Den kan också föras med automatisk databehandling eller på annat liknande sätt.
Medlemsförteckningen skall hållas tillgänglig hos andelsbanken för var och en som vill ta del av den.
Varje medlem har rätt att på begäran få skriftlig uppgift av banken om sitt medlemskap och om de insatser som han har betalat in.
4 kap. Återbetalning av medlemsinsatser
15
När en medlem har avgått ur en andelsbank har han rätt att sex månader efter avgången få ut sina inbetalda medlemsinsatser. Beloppet får dock inte överstiga vad som belöper på honom i förhållande till övriga medlemmar av bankens egna kapital enligt den balansräkning som hänför sig till tiden före avgången. Vid beräkning av bankens egna kapital skall bortses från reservfonden, uppskrivningsfonden och förlagsinsatsema.
Den avgångne har vidare rätt att i samma ordning som övriga med- lemmar få ut vad som belöper på honom av beslutad vinstutdelning.
Träder andelsbanken i likvidation inom sex månader från avgången eller meddelas inom samma tid beslut om att försätta banken i konkurs, skall den avgångnes rätt att få ut medlemsinsatser bedömas enligt grunderna för reglerna om skifte av bankens tillgångar.
En medlems rätt enligt första-tredje styckena kan begränsas i stadgarna. Detta gäller dock inte i sådana fall som avses i 7 kap. 15 % tredje stycket eller 10 kap. 3 & andra stycket.
Zå
Om andelsbanken försätts i konkurs på en ansökan som har gjorts inom ett år från en medlems avgång, är denne skyldig att betala tillbaka vad han har fått ut av sina medlemsinsatser i den mån det behövs för att bankens skulder skall kunna betalas.
3å
En medlem, som deltar i andelsbanken med högre insatsbelopp än han är skyldig att delta med, har rätt att efter uppsägning få ut överskjutande
belopp utan att avgå ur banken. Beträffande uppsägningen samt med- lemmens rätt att få ut det uppsagda beloppet och hans skyldighet att betala tillbaka vad han har fått ut tillämpas 1 och 2 55 samt 3 kap. 4 & första stycket. Sexmånadersfristen enligt 1 & skall därvid räknas från utgången av det räkenskapsår som sedan uppsägningen har gjorts slutar näst efter en månad eller den längre tid, högst sex månader, som har bestämts i stadgarna. Härutöver gäller att sådant insatsbelopp får betalas ut endast om det kan ske med hänsyn till bestämmelserna om kapitaltäckning i 2 kap. 9—10 55 bankrörelselagen (1987:617).
Beträffande uppsägning av överskjutande insatsbelopp vid andelsbanks ombildning till bankaktiebolag gäller i stället 11 kap. 5 &.
5 kap. Förlagsinsatser
1 &
En andelsbank kan i stadgarna föreskriva att, utöver vad som följer av 2 kap. 4 5 första stycket 5, kapital får tillskjutas genom särskilda insatser (förlagsinsatser) och att sådana insatser får tillskjutas även av andra än medlemmar.
Förlagsinsatser får tillskjutas med högst ett så stort belopp att summan av gjorda förlagsinsatser efter tillskottet uppgår till det belopp som svarar mot summan av andra då inbetalda insatser än förlagsinsatser i andels- banken.
25
I stadgarna kan tas in föreskrifter om begränsningar i fråga om vem som har rätt att tillskjuta förlagsinsatser och genom överlåtelse förvärva de rättigheter som är förenade med förlagsinsatsema (förlagsandelar). För redan gjorda insatser får inte införas strängare begränsningar än vad som gällde när insatsen gjordes.
Förvärv av förlagsandelar i strid mot föreskrifter som avses i första stycket är ogiltiga.
3?
Om andelsbanken upplöses och det vid upplösningen finns överskott, har innehavarna av förlagsandelar rätt att så långt överskottet räcker få för- lagsinsatsema inlösta med belopp motsvarande insatsemas storlek, innan utbetalning sker för andra ändamål. Finns flera förlagsinsatser och förslår inte överskottet till full betalning av samtliga, skall överskottet fördelas på insatserna i förhållande till deras storlek.
45
För varje förlagsinsats skall andelsbanken utfärda ett förlagsandelsbevis. Beviset skall ställas till viss man, till innehavaren eller till viss man eller order och innehålla uppgift om
1. bankens firma,
2. nummer eller annan beteckning för beviset,
. insatsens storlek, . den rätt till utdelning som insatsen medför,
. det sätt på vilket utdelning skall utbetalas och inlösen ske, . föreskrifter som avses i 2 & första stycket, samt . erinran om vad 2 & andra stycket innehåller. Förlagsandelsbeviset skall undertecknas av banken. Styrelseledamöters eller firmatecknares namnteckning får återges genom tryckning eller på liknande sätt.
xlONtIt-hu.)
55
I fråga om förlagsandelsbevis gäller, om ej annat följer av denna lag, i tillämpliga delar vad som föreskrivs i lagen (1936:81) om skuldebrev. Härvid jämställs bevis som har ställts till viss man med enkelt skuldebrev och bevis till innehavaren eller till viss man eller order med löpande skuldebrev. Den som innehar ett förlagsandelsbevis ställt till viss man eller order och som enligt andelsbankens påskrift på beviset är ägare till för- lagsandelen är likställd med den som enligt 13 å andra stycket samma lag förmodas äga rätt att göra skuldebrevet gällande. Påskrift på beviset skall göras endast om innehavaren styrker sitt förvärv av den förlagsandel som beviset avser.
65
Styrelsen skall föra en förteckning över samtliga förlagsinsatser. Denna kan bestå av betryggande lösblads- eller kortsystem eller föras med automatisk databehandling eller på annat liknande sätt. Förteckningen skall innehålla uppgift om storleken på varje förlagsinsats, om tidpunkten för varje insats och om den rätt till utdelning som insatsen medför. För- teckningen skall hållas tillgänglig för var och en som vill ta del av den.
75
Den som innehar en förlagsandel har rätt att få förlagsinsatsen inlöst tidigast efter fem år från tillskottet under förutsättning att han skriftligen säger upp beloppet minst två år i förväg.
Andelsbanken får inlösa en förlagsinsats tidigast efter fem år från tillskottet under förutsättning att banken skriftligen säger upp beloppet
minst sex månader i förväg.
Inlösen enligt denna paragraf sker till det belopp som utgör insatsens storlek enligt förlagsandelsbeviset. Beloppet får dock inte överstiga vad som av andelsbankens egna kapital enligt den senast fastställda balans— räkningen, utan anlitande av reservfond eller uppskrivningsfond, belöper på andelen i förhållande till övriga förlagsinsatser. Om banken försätts i konkurs på en ansökan som görs inom ett år efter inlösen, skall vad som föreskrivs i 4 kap. 2 & beträffande återbetalning tillämpas i fråga om förlagsinsatsen.
6 kap. Andelsbankens ledning
lå
En andelsbank skall ha en styrelse med minst fem ledamöter. Styrelsen skall förvalta bankens angelägenheter i enlighet med vad som föreskrivs i denna lag och bankrörelselagen (1987:617) .
Styrelsen väljs av föreningsstämman, om det inte föreskrivs i stadgarna att en eller flera styrelseledamöter skall utses på annat sätt. Särskilda be— stämmelser om att styrelseledamot kan utses av annan än stämman finns i 4 &.
En styrelseledamots uppdrag gäller för den tid som anges i stadgarna. Uppdragstiden får inte omfatta mer än fyra räkenskapsår och skall bestämmas så att uppdraget upphör vid slutet av den ordinarie förenings— stämma på vilken styrelseval förrättas.
Vad som sägs i denna lag och bankrörelselagen om styrelseledamöter skall i tillämpliga delar gälla även suppleanter.
Bestämmelser om arbetstagarrepresentanter finns i lagen (1987: 1245) om styrelserepresentation för de privatanställda.
Zå
Ett uppdrag som styrelseledamot upphör i förtid, om ledamoten eller den som har utsett honom begär det. Anmälan om avgång skall göras hos styrelsen och, om en ledamot som inte är vald på föreningsstämma vill avgå, även hos den som har tillsatt honom.
Om en styrelseledamots uppdrag upphör i förtid eller hinder enligt 3 & uppkommer för honom att vara styrelseledamot och det inte finns någon suppleant som kan inträda i hans ställe, skall övriga styrelseledamöter vidta åtgärder för att en ny styrelseledamot tillsätts för den återstående mandattiden. Sådana åtgärder behöver dock inte vidtas, om den förutvar- ande ledamoten var arbetstagarrepresentant som avses i lagen (1987: 1245) om styrelserepresentation för de privatanställda. Skall ledamoten väljas på föreningsstämma, kan valet anstå till nästa ordinarie stämma på vilken
styrelseval förrättas, om styrelsen är beslutför med kvarstående ledamöter och suppleanter och deras antal inte understiger fem.
Om en styrelseledamot som enligt stadgarna skall tillsättas i annan ordning än genom val av föreningsstämman inte har utsetts, skall Finansin- spektionen förordna en ersättare på ansökan av en styrelseledamot, medlem, borgenär eller någon annan vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda banken.
35
Minst hälften av styrelseledamötema skall vara bosatta inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen i särskilda fall tillåter annat. Den som är underårig eller i konkurs eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 & föräldrabalken kan inte vara styrelseledamot. Att detsamma gäller den som är underkastad näringsförbud följer av 6 5 lagen (1986:436) om närings— förbud.
Styrelseledamötema skall vara medlemmar i andelsbanken, om inte stad- garna i särskilt angivna fall tillåter annat. Den som enligt lag är ställföre— trädare för en medlem eller, om en juridisk person är medlem, den som är ledamot av styrelsen för den juridiska personen eller delägare i denna får dock vara styrelseledamot utan att vara medlem i banken, även om stadgarna saknar föreskrift om det.
Bestämmelserna i andra stycket gäller inte arbetstagarrepresentanter som har utsetts enligt lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda.
Av styrelseledamöterna får högst en för varje påbörjat femtal vara anställd i andelsbanken. Vid denna beräkning skall hänsyn inte tas till arbetstagarrepresentanter som har utsetts enligt lagen om styrelserep- resentation för de privatanställda.
4?!
Styrelsen skall utse en eller, om det behövs, flera verkställande direktörer att under styrelsens inseende leda verksamheten i banken. Styrelsen får även utse ställföreträdare för verkställande direktör. Om någon annan än styrelseledamot utses till verkställande direktör, skall han ingå som ledamot i styrelsen. Om någon annan än styrelseledamot eller styrelsesuppleant utses till ställföreträdare för verkställande direktör, skall han ingå som suppleant i styrelsen. Verkställande direktör skall vara bosatt inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektioneni särskilda fall tillåter något annat.
Vad som sägs i denna lag om verkställande direktör skall i tillämpliga delar gälla också för ställföreträdare för verkställande direktör.
Så
Styrelseledamot skall, när han tillträder sitt uppdrag, för införing i aktiebok anmäla sitt innehav av aktier i aktiebolag inom samma koncern som andelsbanken, om det inte har skett dessförinnan. Förändringar i aktieinnehavet skall anmälas inom en månad.
Första stycket gäller inte, om anmälningsskyldighet föreligger enligt insiderlagen (1990: 1342).
65
Styrelsen får, med den inskränkning som följer av 7 &, uppdra åt verkställande direktör eller någon annan att ensam eller tillsammans med annan vidta sådana åtgärder som annars ankommer på styrelsens egen prövning. En person som har fått ett sådant uppdrag kallas delegat.
Delegation enligt första stycket får även ske till särskilda ledningsorgan för visst område (regionstyrelse) eller för ett eller flera bankkontor (kontorsstyrelse).
Styrelsen skall i en instruktion meddela föreskrifter om de befogenheter som skall tillkomma verkställande direktör och andra delegater. Instruktio- nen skall fastställas för ett år i sänder. Avser uppdraget att bevilja kredit, skall grunderna för kreditgivningen fastställas. Om det har utsetts flera verkställande direktörer, skall instruktionen ange hur ledningen av andelsbankens verksamhet skall fördelas mellan dem. Styrelsen skall så snart det kan ske sända en avskrift av instruktionen till Finansinspektionen samt, när ändringar vidtagits i instruktionen, underrätta inspektionen om detta.
Uppdrag som avses i första stycket kan när som helst återkallas eller inskränkas. Även om styrelsen har lämnat delegatuppdrag får styrelsen själv avgöra ärenden av varje slag.
7å
Styrelsen får inte uppdra åt en enskild styrelseledamot eller annan att avgöra ärenden som är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt.
Styrelsen får inte i något fall uppdra åt en enskild styrelseledamot eller annan att bevilja kredit till fysisk eller juridisk person som omfattas av bestämmelserna i 2 kap. 17 & bankrörelselagen (1987:617).
Utan hinder av andra stycket får styrelsen uppdra åt annan att inom fastställda gränser bevilja kredit i och för en rörelse som drivs av låntaga- ren.
Styrelsen får endast i enlighet med de föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen utfärdar uppdra åt enskild styrelseledamot eller någon annan att ensam eller i förening med
annan bevilja kredit till andra anställda och delegater än sådana som avses i andra stycket och till fysiska eller juridiska personer, vilka står i ett sådant förhållande till dem som anges i 2 kap. 17 5 första stycket 6 och 7 bankrörelselagen.
Bestämmelserna i denna paragraf om kredit gäller även garantiförbindelse som andelsbanken åtar sig.
Så
Verkställande direktör eller annan delegat som är anställd i en andelsbank får inte vara styrelseledamot i sådana företag vars huvudsakliga verksam- het består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som driver emissionsrörelse. I andra företag får de vara styrelseledamöter, om bank- ens styrelse i varje särskilt fall ger sitt tillstånd. Den som tillståndet avser får inte delta i styrelsens beslut i frågan.
Första stycket gäller inte för sådant företag som ingår i samma koncern som banken.
95
Om en andelsbank har blivit moderförening, skall styrelsen meddela detta till dotterföretagets ledning. Dotterföretagets ledning skall lämna styrelsen för banken de upplysningar som behövs för att bedöma koncernens ställning och resultatet av koncernens verksamhet.
105
Inom styrelsen skall en av ledamöterna vara ordförande. Styrelsen skall välja ordförande om inte annat föreskrivs i stadgarna eller beslutas av föreningsstämman. Styrelsen får även utse vice ordförande. Vid lika röstetal avgörs valet genom lottning. Verkställande direktör eller annan anställd i andelsbanken får inte vara ordförande eller vice ordförande. 11 &
Ordföranden skall se till att sammanträden hålls när det behövs. På begäran av en styrelseledamot skall styrelsen sammankallas.
Vid styrelsens sammanträden skall det föras protokoll, som undertecknas eller justeras av ordföranden och den ledamot som styrelsen utser till det. Styrelseledamot har rätt att få avvikande mening antecknad till protokollet. Protokollen skall föras i nummerföljd och förvaras på betryggande sätt.
125
Styrelsen är beslutför, om mer än hälften av hela antalet styrelseleda— möter eller det högre antal som föreskrivs i stadgarna är närvarande. Beslut i ett ärende får dock inte fattas, om inte såvitt möjligt samtliga styrelseledamöter fått tillfälle att delta i ärendets behandling och erhållit tillfredsställande underlag för att avgöra ärendet. Om en styrelseledamot inte kan komma och det finns en suppleant, som skall träda in i hans ställe, skall suppleanten ges tillfälle till det. Suppleant för arbetstagarleda- mot, som har utsetts enligt lagen (1987: 1245) om styrelserepresentation för de privatanställda, skall dock alltid få underlag och ges tillfälle att delta i ärendets behandling på samma sätt som en styrelseledamot.
Om inte stadgarna föreskriver särskild röstmajoritet, gäller som styrelsens beslut den mening för vilken mer än hälften av de närvarande röstar eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder. Är styrelsen inte fulltalig, skall de som röstar för beslutet dock utgöra mer än en tredjedel av hela antalet styrelseledamöter, om inte annat föreskrivs i stadgarna.
Handlingar som enligt denna lag eller bankrörelselagen(1987:617) skall undertecknas av styrelsen skall skrivas under av minst hälften av hela antalet styrelseledamöter.
135
En styrelseledamot eller en delegat får inte handlägga frågor om avtal mellan honom och andelsbanken. Han får inte heller handlägga frågor om avtal mellan banken och tredje man, om han i frågan har ett väsentligt intresse som kan strida mot bankens. Han får inte heller delta i beslut om avtal mellan banken och tredje man, som han ensam eller tillsammans med annan får företräda. Med avtal jämställs rättegång eller annan talan.
l4å
Styrelsen företräder andelsbanken och tecknar dess firma. Styrelsen kan bemyndiga en styrelseledamot eller annan att företräda andelsbanken och teckna dess firma, om inte ett förbud mot sådant be- myndigande har tagits in i stadgarna. Minst en av dem som bemyndigas att företräda banken och teckna dess firma skall vara bosatt inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen i särskilda fall tillåter något annat. I övrigt gäller i fråga om den som inte är styrelseledamot vad som sägs i 3 & första och andra styckena och 13 & om styrelseledamot.
Rätten att teckna andelsbankens firma får utövas endast av två eller flera personer i förening. Ingen annan inskränkning får registreras.
Styrelsen kan när som helst återkalla ett bemyndigande som avses i andra
stycket.
Om andelsbanken inte har någon här i landet bosatt behörig ställföreträ— dare, skall styrelsen bemyndiga en i Sverige bosatt person att på bankens vägnar ta emot delgivning. Ett sådant bemyndigande får inte lämnas till någon som är underårig eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 & föräldrabal— ken.
155
Styrelsen eller annan ställföreträdare för andelsbanken får inte företa rättshandling eller annan åtgärd som är ägnad att bereda otillbörlig fördel åt en medlem eller någon annan till nackdel för banken eller annan medlem.
En ställföreträdare får inte följa sådana föreskrifter av föreningsstämman eller annat föreningsorgan som inte är gällande därför att de står i strid med denna lag, bankrörelselagen(1987:617) eller stadgarna.
165
Har en ställföreträdare överskridit sin befogenhet när han företog en rättshandling för andelsbanken, gäller inte rättshandlingen mot banken, om den mot vilken rättshandlingen företogs insåg eller borde ha insett att befogenheten överskreds.
175
För registrering skall andelsbanken anmäla vem som har utsetts till styrelseledamot, suppleant och firmatecknare och vem som enligt 14 & bemyndigats att på bankens vägnar ta emot delgivning samt deras postadress och personnummer eller, om sådant saknas, födelsedatum. Om en ledamot eller suppleant har utsetts enligt lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda, skall detta anges. För registrering skall banken även anmäla av vilka och hur bankens firma tecknas.
Anmälan görs första gången när andelsbanken enligt 2 kap. 5 & anmäls för registrering och därefter genast efter det att en ändring har inträffat i ett förhållande som har anmälts eller skall anmälas för registrering enligt första stycket. Rätt att göra anmälan tillkommer även den som anmäl- ningen gäller.
Om andelsbankens postadress ändras, skall banken genast anmäla det för registrering.
7 kap. Föreningsstämma
lå
Föreningsmedlemmamas rätt att besluta i andelsbankens angelägenheter utövas vid föreningsstämman.
Varje medlem har en röst, om inte annat anges i stadgarna. Av 12 & framgår att föreningsstämmans befogenheter kan helt eller delvis överlämnas åt särskilt valda fullmäktige.
Zä
En medlems rätt vid föreningsstämman utövas av medlemmen personli- gen eller den som är medlemmens ställföreträdare enligt lag eller genom ombud med skriftlig, dagtecknad fullmakt. Fullmakten gäller högst ett år från utfärdandet. Ingen får som ombud företräda mer än en medlem, om inte annat anges i stadgarna.
En medlem får vid föreningsstämman medföra högst ett biträde.
35
En medlem får inte själv eller genom ombud rösta i fråga om
1. talan mot honom,
2. hans befrielse från skadeståndsansvar eller annan förpliktelse gentemot andelsbanken, eller
3. talan eller befrielse som avses i 1 eller 2 beträffande annan, om medlemmen i frågan har ett väsentligt intresse som kan strida mot bankens.
Bestämmelserna i första stycket om medlem gäller även ombud för medlem.
4å
Föreningsstämman skall hållas på den ort där styrelsen har sitt säte. I stadgarna kan dock föreskrivas att föreningsstämman skall eller kan hållas på annan angiven ort. Om utomordentliga omständigheter föranleder det, får stämman hållas på annan plats inom Sverige.
Så
Ordinarie föreningsstämma skall hållas inom fem månader efter utgången av varje räkenskapsår. Vid sådan stämma skall styrelsen lägga fram årsredovisningen och revisionsberättelsen samt, i en andelsbank som är moderförening, koncemredovisningen och koncemrevisionsberättelsen.
Vid stämman skall beslut fattas
1. om fastställelse av resultaträkningen och balansräkningen samt, i andelsbank som är moderförening, koncemresultaträkningen och koncern— balansräkningen,
2. om dispositioner beträffande vinst eller förlust enligt den fastställda balansräkningen,
3. om ansvarsfrihet för styrelseledamötema, samt
4. i andra ärenden som ankommer på stämman enligt denna lag, bankrörelselagen(1987:617) eller stadgarna.
Beslut i en fråga som avses i andra stycket 1-3 skall dock skjutas upp till en fortsatt stämma, om majoriteten eller en minoritet som består av minst en tiondel av samtliga röstberättigade begär det. Den fortsatta stämman skall hållas minst en och högst två månader därefter. Något ytterligare uppskov är inte tillåtet.
öå
Extra föreningsstämma skall hållas när styrelsen finner skäl till det. Sådan stämma skall även hållas när det för uppgivet ändamål skriftligen begärs av flertalet av revisorerna eller av minst en tiondel av samtliga röstberättigade eller det mindre antal som kan vara bestämt i stadgarna. Kallelse skall utfärdas inom fjorton dagar från den dag då begäran kom in till andelsbanken.
75
En medlem har rätt att få ett ärende behandlat vid en föreningsstämma, om han begär det i den ordning och inom den tid som kan vara bestämd i stadgarna. Saknar stadgarna sådana bestämmelser, skall medlemmen skriftligen framställa sin begäran hos styrelsen i så god tid att ärendet kan tas upp i kallelsen till stämman. Den som har uteslutits ur andelsbanken har inte rätt att få ärende behandlat vid stämman, även om han ännu inte har avgått ur banken.
85
Styrelsen kallar till föreningsstämma. Kallelsen får utfärdas tidigast fyra veckor före stämman. Om inte stadgarna föreskriver längre tid skall kallelsen utfärdas senast två veckor före ordinarie och senast en vecka före extra stämma. Om stämman skjuts upp till en dag som infaller senare än fyra veckor efter det att stämman har inletts, skall kallelse utfärdas till den fortsatta stämman. Om det enligt denna lag eller stadgarna krävs för att ett stämrnobeslut skall bli giltigt att det fattas på två stämmor, får kallelse till den senare stämman inte utfärdas innan den första stämman har hållits. I en sådan kallelse skall anges vilket beslut den första stämman har fattat.
Kallelse skall ske enligt stadgarna. Skriftlig kallelse skall dock alltid
sändas till varje medlem vars postadress är känd för andelsbanken, om
1. ordinarie föreningsstämma skall hållas på annan tid än som föreskrivs i stadgarna, eller
2. föreningsstämma skall behandla fråga om
a) sådan ändring av stadgarna som avses i 15 & första eller andra stycket,
b) bankens försättande i likvidation,
c) bankens uppgående i en annan bank genom fusion, eller
d) ombildning enligt 11 kap.
I kallelsen skall tydligt anges de ärenden som skall förekomma på stämman. Om stämman skall behandla ett ärende om andelsbankens upp- gående i en annan bank genom fusion, ett ärende om bankens försättande i likvidation eller ett ärende om ombildning enligt 11 kap., skall förslaget och grunden för detta anges i kallelsen. Om ett ärende avser ändring av stadgarna, skall det huvudsakliga innehållet av förslaget till ändringen anges i kallelsen. Ett fullständigt förslag till stadgteändringen skall efter det att kallelse har utfärdats hållas tillgängligt för medlemmarna hos banken och genast sändas till medlemmar som begär det och uppger sin post- adress.
Under minst en vecka före den stämma som avses i 5 5 skall redovis- ningshandlingama och revisionsberättelsen samt, i andelsbank som är moderförening, koncemredovisningshandlingarna och koncemrevisionsbe- rättelsen eller avskrifter av dessa hållas tillgängliga för medlemmarna och innehavarna av förlagsandelar hos banken och genast sändas till med— lemmar och innehavare av förlagsandel som begär det och uppger sin postadress.
95
Om bestämmelser i denna lag, bankrörelselagen(1987:617) eller stadgarna rörande kallelse till föreningsstämma eller tillhandahållande av handlingar har åsidosatts i ett ärende, får stämmian inte besluta i ärendet utan samtycke av alla medlemmar som bGIÖIå åY felet. Stämman får dock även utan sådant samtycke avgöra ett ärende som inte har tagits upp i kallelsen, om ärendet enligt stadgarna skall förekomma på stämman eller omedelbart föranleds av ett annat ärende som skalll avgöras. Den får också besluta att extra föreningsstämma skall sammanjkallas för behandling av ärendet.
105
Föreningsstämman öppnas av styrelsens ordförande eller av den som styrelsen har utsett. Ordförande vid stämman utses av denna. I stadgarna kan dock bestämmas vem som skall öppna stämman och vara ordförande vid denna.
Stämmans ordförande skall, om det behövs, upprätta en förteckning över
närvarande medlemmar, ombud och biträden (röstlängd). Uppgift om medlemmarnas rösträtt skall lämnas i röstlängden, om det förekommer olika rösträtt bland medlemmarna. Sedan röstlängden har godkänts av stämman, skall den tillämpas till dess att stämman beslutar om ändring. Uppskjuts stämman till en senare dag än nästföljande vardag, skall en ny röstlängd upprättas om det behövs.
Ordföranden skall sörja för att det förs protokoll vid stämman. I fråga om protokollets innehåll gäller
1. att röstlängden skall tas in i eller fogas som bilaga till protokollet,
2. att stämmans beslut skall föras in i protokollet, samt
3. om röstning har skett, att resultatet skall anges i protokollet. Protokollet skall undertecknas av ordföranden och minst en justeringsman som utses av stämman. Senast tre veckor efter stämman skall det justerade protokollet hållas tillgängligt hos andelsbanken för medlemmarna och in— nehavarna av förlagsandelar. Protokollen skall förvaras på betryggande sätt.
115
Styrelsen skall, om en medlem begär det och styrelsen finner att det kan ske utan väsentlig nackdel för andelsbanken eller nämnvärd olägenhet för enskild, på föreningsstämman lämna upplysningar om förhållanden, som kan inverka på bedömandet av bankens årsredovisning och dess ställning i övrigt eller av ett ärende på stämman. Ingår banken i en koncern avser upplysningsplikten även bankens förhållande till andra koncemföretag samt, om banken är moderförening, koncemredovisningen liksom sådana förhållanden som kan inverka på bedömningen av dotterföretagens ställ- ning.
Kan en begärd upplysning lämnas endast med stöd av uppgifter som inte är tillgängliga på stämman, skall upplysningen inom två veckor därefter hållas skriftligen tillgänglig för medlemmarna hos andelsbanken samt sändas till de medlemmar som har begärt upplysningen.
Finner styrelsen att en begärd upplysning inte kan lämnas till med— lemmarna utan väsentlig nackdel för andelsbanken eller nämnvärd olägenhet för enskild, skall upplysningeni stället på medlennnens begäran lämnas till bankens revisorer inom två veckor efter stämman. Revisorerna skall inom en månad efter stämman till styrelsen skriftligen yttra sig huruvida den begärda upplysningen har lämnats till dem samt huruvida upplysningen enligt deras mening borde ha föranlett ändring i revisionsbe— rättelsen eller, beträffande bank som är moderförening, i koncemrevisions- berättelsen, liksom huruvida upplysningen i övrigt ger anledning till erinran. Om så är fallet, skall ändringen eller erinringen anges i yttrandet. Styrelsen skall hålla revisorernas yttrande tillgängligt hos banken för med- lemmarna samt sända det i avskrift till de medlemmar som har begärt upplysningen.
125
I stadgarna får bestämmas att föreningsstämmans befogenheter skall helt eller delvis utövas av särskilt valda fullmäktige.
En fullmäktig får inte väljas för längre mandatperiod än tre år. Till fullmäktig får utses endast medlem i andelsbanken eller någon som utan att vara medlem enligt 6 kap. 3 & andra stycket ändå kan väljas till styrelseledamot.
Ett fullmäktigsammanträde anses som en föreningsstämma. I fråga om fullmäktig gäller bestämmelserna i 1—11 åå om medlem i andelsbanken. Dock får en fullmäktig inte rösta genom ombud.
Angående beslut av fullmäktige i ärenden som avses i 15 5, 10 kap. 3 5 eller 1 1 kap. l & skall medlemmarna underrättas på det sätt som stadgarna föreskriver.
Även om fullmäktige har utsetts, har medlemmarna i andelsbanken sådan rätt som avses i 7 &, 8 & fjärde stycket och 10 & fjärde stycket andra meningen.
135
Föreningsstämmans beslut utgörs av den mening som har fått mer än hälften av de avgivna rösterna eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder. Vid val anses den vald som fått de flesta rösterna. Vid lika röstetal avgörs valet genom lottning, om inte annat beslutas av stämman innan valet förrättas.
Första stycket gäller inte, om annat följer av denna lag, bankrörelselagen(1987:617) eller stadgarna. Beträffande beslut som avses i 14 och 15 55 kan dock i stadgarna endast föreskrivas villkor som går längre än som anges i dessa paragrafer.
l4å
Beslut att ändra stadgarna fattas av föreningsstämman. Beslutet är giltigt om samtliga röstberättigade har förenat sig om det. Beslutet är även giltigt, om det har fattats på två på varandra följande föreningsstämmor och på den senare stämman biträtts av minst två tredjedelar av de röstande eller den större majoritet som krävs enligt 15 &.
15å
Ett beslut om sådan ändring av stadgarna som innebär att en medlems förpliktelse att erlägga insatser till andelsbanken ökas eller att hans rätt till årsvinst inskränks är giltigt, om beslutet på den senare stämman enligt 14 % biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande.
Ett beslut om sådan ändring av stadgarna som innebär att en medlems
rätt till andelsbankens behållna tillgångar vid dess upplösning inskränks är giltigt, om beslutet på den senare stämman enligt 14 & biträtts av samtliga röstande. Detsamma gäller, om ändringen innebär en inskränkning i en medlems rätt att återfå insats enligt 4 kap. 1 eller 3 5 eller innebär att en medlems utträde ur banken försvåras och ändringen skall gälla även dem som var medlemmar i banken när frågan avgjordes.
Ett beslut om ändring av stadgarna i de hänseenden som avses i första och andra styckena får inte tillämpas mot en medlem som inte har samtyckt till ändringen och som säger upp sig till utträde ur andelsbanken inom en månad från det att slutligt beslut fattades eller, om beslutet fattades av fullmäktige, från det medlemmen underrättades om beslutet. I ett sådant fall får medlemmen, oavsett vad stadgarna föreskriver, utträda ur banken vid den utgång av ett räkenskapsår som infaller näst efter en månad efter uppsägningen. Vid utträdet har medlemmen den rätt som enligt 4 kap. l & första och andra styckena tillkommer en avgående medlem.
165
Ett beslut om ändring av stadgarna skall genast anmälas för registrering sedan ändringen har stadfästs. Beslutet får inte verkställas förrän registre- ring har skett.
Beslut som innebär nedsättning av medlemsinsatsemas belopp eller annan lindring av medlemmarnas insatsskyldighet enligt stadgarna får inte verkställas förrän ett år efter registreringen.
175
Föreningsstämman får inte fatta beslut som är ägnade att ge otillbörlig fördel åt en medlem eller någon annan till nackdel för andelsbanken eller annan medlem.
185
Om ett beslut av föreningsstämman inte har kommit till i behörig ordning eller i övrigt strider mot denna lag, bankrörelselagen(1987:617) eller stadgarna, kan talan mot andelsbanken om att beslutet skall upphävas eller ändras föras av medlem, innehavare av förlagsandelar, styrelsen eller styrelseledamot.
Talan skall väckas inom tre månader från dagen för beslutet. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten till talan förlorad.
Talan får väckas senare än vad som sägs i andra stycket när
1. beslutet är sådant att det inte lagligen kan fattas ens med alla med—
lemmars samtycke, 2. samtycke till beslutet krävs av alla eller vissa medlemmar och sådant
samtycke inte har getts, eller
3. kallelse till stämman inte har skett eller de bestämmelser om kallelse som gäller för andelsbanken har eftersatts i något väsentligt avseende.
En dom varigenom föreningsstämmans beslut upphävs eller ändras gäller även för de medlemmar och innehavare av förlagsandelar som inte har fört talan. Rätten kan ändra föreningsstämmans beslut endast om det kan fastställas vilket innehåll beslutet rätteligen borde ha haft. Är förenings- stämmans beslut sådant som enligt denna lag eller bankrörelselagen skall anmälas för registrering, skall rätten underrätta Finansinspektionen för registrering, om beslutet har upphävts eller ändrats genom en dom som har vunnit laga kraft eller rätten genom beslut under rättegången har förordnat att föreningsstämmans beslut inte får verkställas.
195
Om styrelsen vill väcka talan mot andelsbanken, skall styrelsen samman- kalla en föreningsstämma för val av ställföreträdare att föra bankens talan i tvisten. Stänming delges med den valde ställföreträdaren.
Ett förbehåll i stadgarna att tvister mellan andelsbanken och styrelsen, styrelseledamot, likvidator, medlem, innehavare av förlagsandel eller röstberättigad som inte är medlem skall hänskjutas till skiljemän, har samma verkan som ett skilj eavtal. Om styrelsen begär skiljemannaförfaran- de mot banken, tillämpas första stycket. Är det fråga om en klandertalan av styrelsen mot föreningsstämmans beslut är rätten till talan inte förlorad enligt 18 å andra stycket, om styrelsen inom den klandertid som anges där har kallat till föreningsstämma enligt första stycket.
8 kap. Överskottsutdelning och annan användning av andelsbankens egendom
lå
Andelsbankens medel får betalas ut till medlemmarna endast i form av överskottsutdelning, återbetalning av medlemsinsatser enligt 4 kap., utbetalning vid nedsättning av medlemsinsatsernas belopp och utskiftning vid bankens likvidation.
Med överskottsutdelning avses i denna lag
1. gottgörelse i form av återbäringar eller liknande som grundas på rörelsens resultat utan att ha räknats in i redovisade årsresultat, och
2. utdelningar från redovisade årsresultat i form av medlemsåterbäring eller på annat sätt (vinstutdelning).
Att stadgarna skall innehålla bestämmelser om användningen av behållna tillgångar vid andelsbankens likvidation följer av 2 kap. 4 %.
2.81
Vinstutdelning får inte överstiga vad som i den fastställda balans— räkningen och, i fråga om andelsbank som är moderförening, i den fastställda koncembalansräkningen för det senaste räkenskapsåret redovisas som bankens eller koncernens fria egna kapital med avdrag för
1. det belopp som enligt lag eller stadgarna skall avsättas till bundet eget kapital eller, i fråga om bank som är moderförening, det belopp som av det fria egna kapitalet i koncernen enligt årsredovisningama för företag inom denna skall föras över till det bundna egna kapitalet, och
2. belopp som annars enligt stadgarna skall användas för något annat ändamål än utdelning till medlemmarna.
Vinstutdelning som beräknas på annat sätt än i förhållande till den omfattning i vilken medlemmarna har deltagit i andelsbankens verksamhet eller i övrigt tagit denna i anspråk, får fastställas till högst en ränta för år på inbetalda medlemsinsatser som motsvarar det av riksbanken fastställda diskonto som gällde vid räkenskapsårets utgång med tillägg av tre pro— centenheter.
3å
Gottgörelser som avses i l å andra stycket 1 får inte lämnas i vidare mån än att föreskriven avsättning kan ske till reservfonden.
Överskottsutdelning får inte ske med så stort belopp att utdelningen med hänsyn till andelsbankens eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid med god affärssed.
45
Gottgörelser och sådan vinstutdelning som beräknas i förhållande till den omfattning i vilken någon har deltagit i andelsbankens verksamhet eller i övrigt tagit denna i anspråk får lärrmas även till andra än medlemmar.
Aven vinstutdelning av det slag som avses i 2 & andra stycket får lämnas till innehavare av förlagsandelar. Därvid gäller inte den begränsning i fråga om utdelningens höjd som anges där.
55
Föreningsstämman fattar beslut om överskottsutdelning. Den får uppdra åt styrelsen att fatta beslut om gottgörelser. Stämman får inte besluta om utdelning av större belopp än styrelsen har föreslagit eller godkänt.
65
Till reservfonden skall avsättas minst tjugofem procent av den del av andelsbankens nettovinst för året som inte gåråt för att täcka en balan- serad förlust. Vid avsättning till reservfonden skall till nettovinsten räknas även gottgörelser. Uppgår reservfonden till minst tio procent av bankens utlåning vid utgången av det närmast föregående räkenskapsåret, behöver sådan avsättning till reservfond som avses i detta stycke inte ske.
Till reservfonden skall vidare avsättas det belopp som ]. medlem vid avgång ur andelsbanken inte får tillbaka av sina insatser,
2. förlagsandelsinnehavare inte får ut vid inlösen av en förlagsinsats,
3. enligt stadgarna skall avsättas till reservfonden,
4. enligt beslut av föreningsstämman i övrigt skall föras över från det i balansräkningen redovisade fria egna kapitalet till reservfonden.
Reservfonden får enligt beslut av föreningsstämman sättas ned endast för att täcka sådan förlust enligt den fastställda balansräkningen som inte kan täckas av fritt eget kapital.
7?
Sker utbetalning till en medlem eller någon annan i strid mot denna lag, skall mottagaren betala tillbaka vad han erhållit med ränta beräknad enligt 5 å räntelagen(1975:635) från det att utbetalningen erhållits intill dess att högre ränta skall betalas enligt 6 å räntelagen till följd av 3 eller 4 å samma lag. Detta gäller dock inte om mottagaren hade skälig anledning att anta att utbetalningen utgjorde laglig överskottsutdelning.
För den brist som uppkommer vid återbetalningen ansvarar enligt 5 kap. 1-4 åå bankrörelselagen(1987:617) de som medverkat till att besluta om eller verkställa utbetalningen eller till att upprätta eller fastställa en oriktig balansräkning som legat till grund för beslutet.
85
Föreningsstämman får besluta om gåvor till allmännyttiga eller därmed jämförliga ändamål, om det med hänsyn till ändamålet, andelsbankens ställning och omständigheternai övrigt kan anses skäligt. Styrelsen får för sådana ändamål endast använda tillgångar som med hänsyn till bankens ställning är av ringa betydelse.
9 kap. Likvidation och upplösning Frivillig likvidation 1 5
Föreningsstämman kan besluta att andelsbanken skall träda i likvidation. Ett beslut om likvidation är giltigt endast om samtliga röstberättigade förenat sig om beslutet eller detta har fattats på två på varandra följande stämmor och på den senare stämman biträtts av minst två tredjedelar av de röstande. Längre gående villkor för att beslutet skall bli giltigt får före- skrivas i stadgarna. Likvidationen inträder omedelbart eller den senare dag som stämman beslutar.
Ett beslut om likvidation kan dock alltid fattas med enkel majoritet, om det gäller ett beslut enligt 19 å andra stycket eller om det föreligger grund för tvångslikvidation enligt 2 eller 4 å. Vid lika röstetal utgörs stämmans beslut av den mening som ordföranden biträder. Ett beslut om likvidation enligt detta stycke har omedelbar verkan.
Tvångslikvidation
Zå
Om antalet medlemmar går ned under det lägsta antal som föreskrivs i 2 kap. 1 å, skall styrelsen snarast möjligt till föreningsstämman hänskjuta frågan huruvida andelsbanken skall träda i likvidation. Inträder inte ett tillräckligt antal medlemmar inom tre månader efter det att antalet gått ned under det föreskrivna lägsta antalet, skall styrelsen, om inte stämman beslutar att andelsbanken skall träda i likvidation, hos rätten ansöka att andelsbanken försätts i likvidation. En sådan ansökan kan även göras av en styrelseledamot, en revisor, en medlem eller en innehavare av för— lagsandel. En anmälan till rätten om samma förhållanden kan även göras av Finansinspektionen.
Görs ansökan eller anmälan enligt första stycket, förordnar rätten att andelsbanken skall träda i likvidation, om det inte under ärendets hand- läggning i första instans styrks att det föreskrivna lägsta medlemsantalet har uppnåtts.
3å
Om styrelseledamötema underlåter att fullgöra vad som åligger dem enligt 2 å första stycket, svarar de och andra som med vetskap om denna underlåtenhet handlar på andelsbankens vägnar solidariskt för de för— pliktelser som uppkommer för banken. En styrelseledamot undgår dock ansvar, om han visar att underlåtenheten inte beror på försummelse av
honom. Solidariskt ansvar för de förpliktelser som uppkommer för banken inträder även för sådana medlemmar som, när likvidationsplikt föreligger enligt 2 å första stycket, med vetskap om likvidationsplikten deltar i beslut att fortsätta bankens verksamhet. Ansvarighet enligt denna paragraf gäller dock inte för förpliktelser som uppkommer sedan likvidationsfrågan har hänskjutits till rättens prövning eller sedan ett tillräckligt antal medlemmar har inträtt efter den i 2 å första stycket angivna tiden.
45
Rätten skall förordna att andelsbanken skall träda i likvidation, om
1. andelsbankens rörelse inte öppnats inom ett år från dess bildande,
2. oktrojen för andelsbanken har återkallats, eller
3. andelsbanken efter en konkurs som avslutats med överskott inte inom föreskriven tid har fattat beslut om likvidation enligt 19 å andra stycket.
Beslut om likvidation skall dock inte meddelas, om det styrks att likvida- tionsgrunden har upphört under ärendets handläggning i första instans.
Fråga om likvidation enligt första stycket prövas på anmälan av Finansin- spektionen eller på ansökan av styrelsen, styrelseledamot, medlem eller innehavare av förlagsandel. I det fall som avses i första stycket 4 prövas frågan även på ansökan av borgenär eller av annan vars rätt kan vara be— roende av att det finns någon som kan företräda andelsbanken.
Förfarandet hos rätten
Så
Görs ansökan eller anmälan som avses i 2 eller 4 å, skall rätten genast kalla andelsbanken, Finansinspektionen samt de medlemmar och borgenä- rer som vill yttra sig i ärendet att inställa sig för rätten på en bestämd dag, då frågan om skyldighet för banken att träda i likvidation skall prövas. Kallelsen skall delges banken, om det kan ske på annat sätt än enligt 15-17 åå delgivningslagen (1970:428). Kallelsen skall kungöras genom rättens försorg i Post- och Inrikes Tidningar minst två och högst fyra månader före inställelsedagen.
6?
Har sökanden haft kostnader för delgivning eller kungörelse samt för expeditioner i ett ärende enligt 2 eller 4 å, skall kostnaderna betalas av andelsbankens medel, om banken förpliktas träda i likvidation eller om rätten i annat fall finner det skäligt. När anmälan har gjorts av Finansin— spektionen skall dessa kostnader betalas av banken.
Genomförandet av likvidationen
7å
Föreningsstämman eller den domstol som beslutar att andelsbanken skall träda i likvidation skall genast anmäla beslutet till Finansinspektionen för registrering. Finansinspektionen skall därvid utan dröjsmål utse två eller flera likvidatorer. Likvidatorema träder i styrelsens ställe och har till uppgift att genomföra likvidationen.
85
Bestämmelserna i denna lag och bankrörelselagen(1987:617) om styrelse och styrelseledamöter skall tillämpas på likvidatorema, i den män inte annat följer av detta kapitel.
Ett uppdrag att vara revisor upphör inte genom att andelsbanken träder i likvidation. Bestämmelserna om revision i 3 kap. bankrörelselagen skall tillämpas under likvidationen. Revisionsberättelsen skall innehålla ett ut- talande huruvida enligt revisorernas mening likvidationen onödigt fördröjs.
9?
I fråga om föreningsstämma under likvidation skall bestämmelserna i denna lag och bankrörelselagen(1987:617) om föreningsstämma tillämpas, i den män inte annat följer av detta kapitel.
lOå
När andelsbanken har trätt i likvidation skall styrelsen genast avge en redovisning för sin förvaltning av bankens angelägenheter under den tid för vilken redovisningshandlingar inte förut har lagts fram på förenings- stämma. Redovisningen skall läggas fram på stämman så snart det kan ske. Bestämmelserna om årsredovisning och revisionsberättelse skall tillämpas.
Om tiden även omfattar det föregående räkenskapsåret, skall en särskild redovisning avges för detta år. I en andelsbank som är moderförening skall denna särskilda redovisning även omfatta koncemredovisning.
llå
Likvidatorema skall ansöka om kallelse på andelsbankens okända borgenärer.
125
Likvidatorema skall så snart det kan ske genom försäljning på offentlig auktion eller på annat lämpligt sätt förvandla andelsbankens egendom till pengar, i den mån det behövs för likvidationen, samt betala bankens skul- der. Bankens rörelse får fortsättas, om det behövs för en ändamålsenlig avveckling eller för att de anställda skall få skäligt rådrum för att skaffa sig nya anställningar.
13å
Likvidatorema skall för varje räkenskapsår avge en årsredovisning, som skall läggas fram på den ordinarie föreningsstämman för godkännande. I fråga om likvidatoremas redovisning och dess behandling på stämman tillämpas inte 7 kap. 5 å andra stycket 1 och 2 denna lag samt 4 kap. 9 å andra stycket 3 och tredje-femte styckena och 10 och 11 åå bankrörelsela- gen (1987:617).
I balansräkningen tas det egna kapitalet upp i en post, varvid insatskapi- talet anges inom linjen och i förekommande fall delas upp på medlemsin— satskapital och förlagsinsatskapital.
Ingen tillgång får tas upp till ett högre värde än den beräknas inbringa efter avdrag för försäljningskostnaderna. Om en tillgång kan beräknas inbringa ett väsentligt högre belopp än det värde som har tagits upp i balansräkningen eller om för en skuld eller en likvidationskostnad kan beräknas åtgå ett belopp som väsentligt avviker från den redovisade skul— den, skall vid tillgångs- eller skuldposten det beräknade beloppet anges inom linjen.
145
När den i kallelsen på okända borgenärer bestämda anmälningstiden har gått ut och alla kända skulder blivit betalda, skall likvidatorema skifta andelsbankens behållna tillgångar. Om något skuldbelopp är tvistigt eller inte förfallet till betalning eller av annan orsak inte kan betalas, skall så mycket av bankens medel som kan behövas för denna betalning behållas och återstoden skiftas.
De medlemmar eller innehavare av förlagsandelar som vill klandra skiftet skall väcka talan mot andelsbanken senast tre månader efter det att slutredovisningen lades fram på föreningsstämman.
Om en medlem eller innehavare av en förlagsandel inte inom fem år efter det att slutredovisningen lades fram på föreningsstämman har anmält sig för att lyfta vad han har erhållit vid skiftet, har han förlorat sin rätt till detta. Om medlen är ringa i förhållande till de skiftade tillgångarna, kan rätten på anmälan av likvidatorema förordna att medlen skall tillfalla allmänna arvsfonden. I annat fall skall 17 å tillämpas.
15å
När likvidatorema har fullgjort sitt uppdrag, skall de så snart det kan ske avge en slutredovisning för sin förvaltning genom en förvaltningsberättelse som avser likvidationen i dess helhet. Berättelsen skall även innehålla en redogörelse för skiftet. Till berättelsen skall fogas redovisningshandlingar för hela likvidationstiden. Berättelsen och redovisningshandlingarna skall lämnas till revisorerna. Dessa skall inom en månad därefter avge en revisionsberättelse över slutredovisningen och förvaltningen under likvidationen.
Efter det att revisionsberättelsen har lämnats till likvidatorema skall dessa genast kalla medlemmarna till en föreningsstämma för granskning av slutredovisningen. Slutredovisningen med bifogade redovisningshandlingar och revisionsberättelsen skall hållas tillgängliga och sändas till medlemmar och innehavare av förlagsandelar enligt bestämmelserna i 7 kap. 8 å fjärde stycket samt läggas fram på stämman. Föreskrifterna i 7 kap. 5 å andra stycket 3 och tredje stycket om beslut på föreningsstämma om ansvars- frihet för styrelseledamötema skall tillämpas på likvidatorema.
16å
När likvidatorema har lagt fram slutredovisningen är andelsbanken upplöst. Detta skall genast anmälas för registrering.
En tiondel av samtliga röstberättigade kan dock begära hos likvidatorema att en föreningsstämma kallas in för att behandla en fråga om talan skall väckas enligt 5 kap. 7 å bankrörelselagen(1987:617).
175
Om det efter andelsbankens upplösning enligt 16 å visar sig att den har tillgångar eller om talan väcks mot den eller om det av någon annan orsak uppkommer behov av en likvidationsåtgärd, skall likvidationen fortsättas. Detta skall genast anmälas av likvidatorema för registrering. Kallelse till första föreningsstämman efter återupptagandet skall utfärdas enligt stadgarna. Därutöver skall skriftliga kallelser sändas till varje medlem vars postadress är känd för andelsbanken.
18å
Om en andelsbank har trätt i likvidation på grund av föreningsstämmans beslut, kan stämman sedan revisorerna avgivit yttrande besluta att likvidationen skall upphöra och bankens verksamhet återupptas. Ett sådant beslut får dock inte fattas, om det finns anledning till likvidation på grund av denna lag eller stadgarna, eller om utskiftning har ägt rum.
När beslut enligt första stycket fattas, skall en styrelse samtidigt väljas.
Föreningsstämmans beslut om likvidationens upphörande och val av en styrelse skall likvidatorema genast anmäla för registrering. Beslutet får inte verkställas förrän Finansinspektionen lämnat tillstånd till detta och registrering har skett.
Om ett likvidationsbeslut som avses i 1, 2 eller 4 å har blivit upphävt genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft, skall likvidato- rema genast anmäla detta för registrering samt kalla till föreningsstämma för val av styrelse.
När likvidation har upphört enligt denna paragraf, skall 15 å tillämpas.
Konkurs 19 å
Om en andelsbank har försatts i konkurs och denna avslutas utan överskott, är banken upplöst när konkursen avslutas.
Om det finns överskott, skall föreningsstämman inom en månad från det att konkursen avslutades besluta att banken skall träda i likvidation. Om inte ett sådant beslut fattas gäller 4 å.
Var andelsbanken i likvidation när den försattes i konkurs, skall likvida— tionen fortsättas enligt 17 å, om konkursen avslutas med överskott.
20å
Om en andelsbank försätts i konkurs, skall tingsrätten sända en underrättelse om beslutet till Finansinspektionen för registrering.
Under konkursen företräds banken som konkursgäldenär av den styrelse eller de likvidatorer som finns vid konkursens början. Även under konkursen gäller dock bestämmelserna i denna lag om rätt att avgå, om entledigande och om nytillsättning.
När en konkurs har avslutats skall tingsrätten genast för registrering underrätta Finansinspektionen samt ange om överskott finns eller inte. Tingsrätten skall även för registrering underrätta Finansinspektionen när en överrätt genom beslut som vunnit laga kraft har upphävt ett beslut att försätta andelsbanken i konkurs.
10 kap. Fusion och inlösen av aktier i dotterbolag Fusion genom absorption 1 &
Enligt ett avtal om fusion kan en andelsbank (den överlåtande banken) gå upp i en annan andelsbank (den övertagande banken). En sådan fusion
innebär att medlemmarna i den överlåtande banken blir medlemmar i den övertagande banken och att den överlåtande banken upplöses utan likvidation samt att dess tillgångar och skulder övertas av den övertagande banken. Avtalet skall för att bli giltigt godkännas av föreningsstämman i den överlåtande banken. Fusion kan ske trots att den överlåtande banken har trätt i likvidation. I ett sådant fall skall likvidationen avslutas när tillstånd till fusionen enligt 5 å har registrerats.
Följande handlingar skall hållas tillgängliga för de röstberättigade, med- lemmarna och innehavama av förlagsandelar i den överlåtande andels- banken under minst en vecka före den föreningsstämma vid vilken frågan om godkännande av fusionsavtalet skall behandlas samt läggas fram på stämman:
1. förslag till föreningsstämmans beslut,
2. fusionsavtalet,
3. en redogörelse av styrelsen för de omständigheter som kan vara av vikt vid bedömningen av förslagets lämplighet för andelsbanken och insättama,
4. ett yttrande av revisorerna över styrelsens redogörelse enligt 3, samt
5. avskrift av den övertagande andelsbankens årsredovisning för det senaste räkenskapsåret, försedd med anteckning om föreningsstämmans beslut rörande bankens vinst eller förlust, samt avskrift av revisionsbe- rättelsen för samma räkenskapsår.
Skall den överlåtande andelsbankens årsredovisning inte behandlas på den stämma som anges i tredje stycket eller har den övertagande bankens årsredovisning för det senaste räkenskapsåret inte behandlats på en stämma i den banken, skall i stället för de handlingar som anges i andra stycket 5 följande handlingar hållas tillgängliga och läggas fram på den förstnämnda stämman i enlighet med vad som anges i andra stycket:
1. avskrift av andelsbankens senaste årsredovisning, försedd med an- teckning om föreningsstämmans beslut om bankens vinst eller förlust, samt av revisionsberättelsen för det år årsredovisningen avser,
2. en av styrelsen undertecknad redogörelse för händelser av väsentlig betydelse för bankens ställning som har inträffat efter det att årsredovis- ningen har avgetts, samt 3. ett av revisorerna avgivet yttrande över styrelsens redogörelse enligt 2.
Handlingarna skall genast sändas till den som är röstberättigad, medlem eller innehavare av förlagsandel, om han begär det och uppger sin postadress.
Fusion genom kombination
Zå
Enligt ett avtal om fusion kan två eller flera andelsbanker (de överlåtande bankerna) förenas genom att bilda en ny andelsbank (den övertagande banken). En sådan fusion innebär att medlemmarna i de överlåtande bankerna blir medlemmar i den nya banken och att de överlåtande bankerna upplöses utan likvidation samt att den nya banken övertar deras tillgångar och skulder. Avtalet skall för att bli giltigt godkännas av föreningsstämman i varje överlåtande andelsbank. Bestämmelsen i 1 å första stycket fjärde meningen skall tillämpas.
De handlingar som anges i 1 å andra stycket 1-4 och fjärde stycket skall upprättas för varje överlåtande andelsbank. De skall hållas tillgängliga för de röstberättigade, medlemmarna och innehavarna av förlagsandelar i de överlåtande bankerna under minst en vecka före den föreningsstämma vid vilken frågan om godkännande av fusionsavtalet skall behandlas. Hand- lingarna skall genast sändas till röstberättigad, medlem och innehavare av förlagsandel som begär det och uppger sin postadress. Handlingarna skall läggas fram på stämmoma.
Fusionsavtalet skall innehålla ett förslag till stadgar för den nya andels- banken och ange hur styrelse och revisorer skall utses. Om de överlåtande bankerna godkänner fusionsavtalet, skall de samtidigt i enlighet med avtalets bestämmelser utse styrelse och revisorer i den nya banken.
Fusionsförfarandet
35
Ett beslut om godkännande av fusionsavtal är giltigt endast om det på stämman har biträtts av samtliga röstberättigade eller har fattats på två på varandra följande stämmor och på den senare stämman biträtts av minst två tredjedelar av de röstande. ] stadgarna får föreskrivas villkor som går längre.
En medlem i den överlåtande andelsbanken, som inte har samtyckt till fusionen, får säga upp sig till utträde inom den tid och på de villkor som anges i 7 kap. 15 å tredje stycket.
45
När fusionsavtalet har godkänts av föreningsstämman skall det anmälas av den överlåtande andelsbanken för registrering. Om detta inte har skett inom fyra månader från stämmans beslut eller om Finansinspektionen ge- nom lagakraftägande beslut har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av avtalet, har frågan om fusion fallit.
Hinder mot registrering möter, om fusionen har förbjudits enligt konkur- renslagen (1993z20) eller lagen (1992: 1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) eller om prövning av fusionen pågår enligt någon av dessa lagar.
Om fusionsavtalet har godkänts av fullmäktige, skall registreringsan- mälan innehålla försäkran av styrelsen att underrättelse som avses i 7 kap. 12 å fjärde stycket skett.
5å
Senast två månader efter det att avtalet om fusion har registrerats skall såväl överlåtande som övertagande andelsbanker ansöka om regeringens tillstånd att verkställa avtalet. Tillstånd att verkställa fusionsavtalet skall meddelas om fusionen kan anses förenlig med deras intressen, som är in— sättare i de berörda bankerna eller i övrigt har fordringar på dessa banker, samt om fusionen framstår som ändamålsenlig från allmän synpunkt.
När beslut om sådant tillstånd som avses i första stycket meddelas skall stadgeändringar eller, i fall som avses i 2 å, den nybildade andelsbankens stadgar stadfästas och oktroj beviljas.
Har inte ansökan om tillstånd att verkställa fusionsavtalet gjorts inom den i första stycket föreskrivna tiden eller har ansökan avslagits, skall Finansinspektionen förklara att frågan om fusion har fallit.
65
Om en pensionsstiftelse eller en personalstiftelse hör till den överlåtande andelsbanken, gäller om stiftelsens överförande till den övertagande banken bestämmelserna i lagen (1967z53l) om tryggande av pensionsut— fästelse m.m.
7?)
När ett lagakraftvunnet beslut om tillstånd att verkställa fusionsavtalet har registrerats och nödvändiga stadgeändringar eller, vid fusion enligt 2 å, stadgar för den nybildade andelsbanken har stadfästs och oktroj har beviljats, anses fusionen genomförd och överlåtande andelsbank upplöst. Den överlåtande bankens medlemmar blir då medlemmar i den över- tagande banken, om inte uppsägning har skett enligt 3 å andra stycket. Samtidigt övergår den överlåtande bankens tillgångar och skulder till den övertagande banken.
Fusion mellan en andelsbank och ett helägt dotteraktiebolag 8 &
Om en andelsbank äger samtliga aktier i ett dotterbolag, kan andels- bankens och bolagets styrelser träffa ett fusionsavtal som innebär att dotterbolaget skall gå upp i andelsbanken. Styrelsema skall anmäla avtalet för registrering hos Finansinspektionen. Därvid gäller 5-7 åå i tillämpliga delar.
Dotterbolaget är upplöst när regeringens eller Finansinspektionens beslut om tillstånd enligt 5 å har registrerats. Finansinspektionen skall lämna uppgifter om fusionen till Patent— och registreringsverket, som skall registrera tillståndet enligt 5 å.
Fusion enligt första stycket får ske utan hinder av att det i dotterbolaget finns egendom som andelsbanken inte får förvärva. Sådan egendom måste avyttras senast ett år från registreringen. Om särskilda skäl föreligger, kan Finansinspektionen förlänga denna frist.
Inlösen av aktier i ett dotterbolag
9é
Om en andelsbank själv eller tillsammans med ett eller flera dotterföretag äger mer än nio tiondelar av aktierna med mer än nio tiondelar av röstetalet för samtliga aktier i ett dotterbolag, har andelsbanken rätt att av de övriga aktieägarna i bolaget lösa in de återstående aktierna. Den som har aktier som kan lösas in har också rätt att få dessa inlösta av andels- banken. _
En tvist huruvida rätt eller skyldighet till inlösen föreligger eller om lösenbeloppet prövas av tre skiljemän. Om inte annat följer av bestämmel- serna i detta kapitel, gäller i fråga om skiljemännen och förfarandet inför dem i tillämpliga delar vad som är föreskrivet i lagen (1929:145) om skiljemän. Bestämmelserna i 18 å andra stycket nämnda lag om den tid inom vilken skiljedomen skall meddelas gäller dock inte. Kostnaderna för skiljemannaförfarandet skall bäras av andelsbanken, om inte skiljemännen av särskilda skäl ålägger en annan aktieägare att helt eller delvis svara för dessa kostnader. Part som är missnöjd med skiljedomen har rätt att väcka talan vid domstol inom sextio dagar från det att han fick del av skilje- domen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift. Rätt domstol är tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt säte.
Har andelsbanken förvärvat större delen av sina aktier i bolaget på grund av att en vidare krets inbjudits att till banken överlåta sådana aktier mot viss ersättning, skall lösenbeloppet motsvara ersättningen, om det inte finns särskilda skäl för annat.
105
Om en andelsbank vill lösa in aktier i ett dotterbolag enligt 9 å men en överenskommelse om detta inte kan träffas, skall banken hos bolagets styrelse skriftligen begära att tvisten hänskjuts till skiljemän. Banken skall samtidigt uppge sin skiljeman.
Görs en begäran enligt första stycket, skall bolagets styrelse genast genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstid— ningar som styrelsen bestämmer anmoda de aktieägare, mot vilka lösningsanspråket riktas, att skriftligen uppge sin skiljeman till bolaget senast två veckor från kungörelsen. Anmodan skall även genom brev sändas till varje sådan aktieägare, om hans postadress är känd för bolaget.
Om inte samtliga aktieägare, vilkas namn är införda i aktieboken och mot vilka lösningsanspråket riktas, inom den föreskrivna tiden har uppgett en gemensam skiljeman, skall bolagets styrelse begära hos rätten i den ort där styrelsen har sitt säte att god man förordnas. Denne skall hos samma rätt ansöka om förordnande av en sådan skiljeman och i tvisten bevaka de frånvarande aktieägarnas rätt.
115
Aktieägarna är skyldiga att till andelsbanken överlämna sina aktiebrev med påskrift om överlåtelse, om en tvist om inlösen enligt 9 å prövas av skiljemän eller domstol och det är ostridigt mellan parterna att det föreligger lösningsrätt eller om det i en dom som har vunnit laga kraft har förklarats att sådan rätt föreligger utan att lösenbeloppet samtidigt har fastställts. Skyldighet att överlämna aktiebreven föreligger dock endast om andelsbanken ställer sådan säkerhet för kommande lösenbelopp jämte ränta som godkänns av skiljemännen eller, om tvisten är anhängig vid domstol, av domstolen.
Aktieägarna har rätt till skälig ränta på lösenbeloppet för tiden från det att säkerhet har ställts till dess att lösenbeloppet förfaller till betalning.
125
Om ett fastställt lösenbelopp har erbjudits en aktieägare utan att denne har överlämnat sina aktiebrev, skall andelsbanken utan dröjsmål sätta ned lösenbeloppet enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet. Andelsbanken får inte göra förbehåll om rätt att återta det
nedsatta beloppet. 13 å
Andelsbanken är ägare till aktierna, om säkerhet har ställts enligt 11 å eller om nedsättning har skett enligt 12 å. Innan aktiebreven har överläm-
nats till andelsbanken medför breven i sådana fall endast rätt för in- nehavaren att mot överlämnande av breven till banken eller länsstyrelsen få ut lösenbeloppet med ränta.
Om ett aktiebrev inte har överlänmats inom en månad från det att andelsbanken blev ägare till aktien, får det utfärdas ett nytt aktiebrev som är ställt till banken. Det nya aktiebrevet skall innehålla uppgift om att det ersätter det äldre brevet. Om det äldre brevet därefter överlämnas till banken, skall det i sin tur lämnas vidare till bolaget för att makuleras.
11 kap. Ombildning till bankaktiebolag
15
En andelsbanks stämma kan besluta att banken skall upplösas utan likvi- dation för ombildning till bankaktiebolag.
Ombildningen skall gå till på följande sätt. Andelsbanken överlåter hela rörelsen till ett bankaktiebolag mot ersättning huvudsakligen i form av aktier i samma bolag. Tillgångarna i andelsbanken utskiftas därefter på medlemmarna.
2å
Följande handlingar skall dels hållas tillgängliga för de röstberättigade, medlemmarna och innehavare av förlagsandelar under minst en vecka före den föreningsstämma, där frågan om ombildning till bankaktiebolag skall behandlas, dels läggas fram på stämman:
1. de i 10 kap. 1 å andra och tredje styckena angivna handlingarna med undantag för fusionsavtal och
2. bankaktiebolagets bolagsordning eller, om bankaktiebolaget inte är bildat, förslag till bolagsordning.
Handlingarna skall genast sändas till den som är röstberättigad medlem eller innehavare av förlagsandel, om han begär det och uppger sin postadress.
3å
Ett beslut om ombildning som avses i 1 å är giltigt endast om det på stämman har fått stöd av samtliga röstberättigade eller har fattats vid två på varandra följande stämmor och på den senare stämman fått stöd av minst två tredjedelar av de röstande.
I stadgarna för andelsbanken får föreskrivas villkor som går längre än som sägs i första stycket.
45
Medlemmarna i andelsbanken skall underrättas om stämmans om— bildningsbeslut.
55
Medlem som inte vill delta i ombildningen eller som inte vill delta med sitt överskjutande insatsbelopp skall inom en månad från det att han under— rättats om beslutet om ombildning säga upp sig till omedelbart utträde ur andelsbanken eller, utan krav på utträde, säga upp sitt överskjutande insatsbelopp till omedelbar betalning.
En uppsägning enligt första stycket skall godkännas om det inte med hänsyn till bestämmelsema om kapitalkrav enligt 2 kap. 9-11 åå bankrörel— selagen (1987:617) eller till bankaktiebolagets ställning i övrigt är nöd- vändigt att avslå framställningen. Frågan om godkännande prövas av Finansinspektionen efter yttrande av andelsbankens och bankaktiebolagets styrelser.
öå
Andelsbanken skall inom fyra månader från stämmans beslut enligt 1 å första stycket hos Finansinspektionen anmäla beslutet om ombildning för registrering. Frågan om ombildning har fallit om anmälan inte har gjorts inom föreskriven tid eller om Finansinspektionen genom beslut som vunnit laga kraft har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av beslutet.
Beslutet får inte registreras om ombildningen har förbjudits enligt konkurrenslagen (1982z729). Hinder mot registrering föreligger också om Konkurrensverket inte har beslutat att lämna ombildningen utan åtgärd enligt 20 å första stycket konkurrenslagen .
75
Senast två månader efter det att beslutet om ombildning har registrerats skall andelsbanken ansöka om regeringens tillstånd att verkställa om— bildningen. Regeringen prövar om ombildningen kan anses förenlig med medlemmarnas, insättarnas och övriga fordringsägares intressen samt om ombildningen framstår som ändamålsenlig från allmän synpunkt.
Så
Inom två månader från dagen för regeringens beslut om tillstånd till om— bildningen skall styrelserna i andelsbanken och bankaktiebolaget till Fi- nansinspektionen för registrering anmäla att ombildningen har verkställts.
915
Har inte ansökan om tillstånd till ombildning gjorts inom den i 7 å före- skrivna tiden eller har regeringen avslagit ansökan, skall Finansinspek— tionen förklara att frågan om ombildning har fallit. Detsamma gäller om anmälan enligt 8 å inte har gjorts eller Finansinspektionen genom beslut som vunnit laga kraft har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registre— ring.
10å
När registrering enligt 8 å har skett, skall styrelsen i andelsbanken skifta bankens tillgångar enligt de fördelningsgrunder som gäller vid likvidation av banken. Om det bland tillgångarna finns aktier av olika slag, får dessa fördelas på olika slag av insatser.
Rätt att delta i skiftet har de som är eller som inom sex månader före ombildningsbeslutet varit medlemmar i andelsbanken, med undantag dock för den som erhållit utträde enligt 5 å.
En medlems överskjutande insatsbelopp skall inte medräknas vid skiftet om återbetalning av insatsen påbörjats sex månader före ombildningsbe- slutet eller uppsägning av beloppet godkänts enligt 5 å andra stycket.
Den som enligt andra stycket inte deltar i skiftet har rätt att få ut inbetald medlemsinsats när ombildningen har verkställts och anmälan om detta registrerats enligt 8 å. Vad nu sagts om inbetald medlemsinsats gäller även sådant överskjutande insatsbelopp som avses i tredje stycket.
Styrelsen och verkställande direktören skall genast när skifte har skett avge redovisning för sin förvaltning av bankens angelägenheter enligt 9 kap. 10 å. Redovisningen, som skall läggas fram på en föreningsstämma så snart det kan ske, skall innehålla en redogörelse för skiftet.
Beträffande klander av skiftet tillämpas 9 kap. 14 å. Om en medlem eller innehavare av förlagsandel inte inom fem år efter det att slutredogörelse enligt femte stycket lades fram på föreningsstämman har anmält sig för att lyfta vad han fått vid skiftet, har han förlorat sin rätt till detta. Tillgångarna tillfaller därvid den bank som då driver rörelsen.
115
När slutredovisning har lagts fram enligt 10 å, är andelsbanken upplöst. Anmälan om detta skall genast göras för registrering.
Trots bestämmelsen i första stycket skall, på begäran av en tiondel av samtliga röstberättigade, styrelsen sammankalla föreningsstämman för att behandla en fråga om att väcka talan enligt 5 kap. 7 å bankrörelselagen(1987:617).
12å
Om en pensionsstiftelse eller personalstiftelse hör till de andelsbanker som skall ombildas, gäller för stiftelsens överförande till bankaktiebolaget bestämmelserna i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. 2. Genom lagen upphävs föreningsbankslagen (1987:620) .
Förslag till Lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmark- nadsbolag
Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag,
dels atti 1 kap. 4 och 5 åå, 2 kap. 5 och 11-13 åå, 3 kap. 5-7 och 9 åå, 4 kap. 1 och 3 åå, 5 kap. 2-8, 12, 17, 18 och 23 åå, mellanrubrikema närmast före 2 kap. 1 och 11 åå samt mellanrubrikema närmast före 5 kap. 1 och 16 åå ordet "kreditmarknadsbolag" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "kreditföretag" i motsvarande form,
dels att i 2 kap. 5, 12 och 13 åå, 3 kap. 6, 7 och 9 åå, 4 kap. 1 och 3 åå samt 5 kap. 17 och 18 åå ordet "bolaget" iolika böjningsformer skall bytas ut mot "företaget" i motsvarande form,
dels att rubriken till lagen skall lyda "lag om kreditföretag"
dels att 1 kap. 1-3 åå, 2 kap. 1-4, 6 och 7 åå, 3 kap. 1, 3, 4 och 10 åå, 4 kap. 2 och 4 åå samt 5 kap. 11 och 14—16 åå skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap. Inledande bestämmelser
15
I denna lag avses med
1. finansieringsverksamhet: näringsverksamhet som har till ändamål att lämna kredit, ställa garanti för kredit, förmedla kredit till konsumenter eller medverka till finansiering genom att förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande,
2. kreditmarknadsbolag: ett 2. kreditföretag: ett svenskt svenskt aktiebolag som har fått aktiebolag eller en svensk ekono- tillstånd enligt denna lag att misk förening som har fått till- driva fmansieringsverksamhet, stånd enligt denna lag att driva
finansieringsverksamhet,
3. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,
4. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning; om ett utländskt företag etablerar sig i Sverige enligt 2 kap. 8-10 åå, skall etableringen anses som en enda filial, även om flera driftställen inrättas,
5. kreditinstitut: ett institut i vars verksamhet ingår att från allmänheten låna medel och att bevilja krediter för egen räkning,
6. finansiellt institut: ett företag som inte är kreditinstitut men vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar eller att driva valutahandel eller värdepappersrörelse eller att utföra en eller flera av de verksamheter som anges i 3 kap. 1 å andra stycket 2-11,
7. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
215
Finansieringsverksamhet får, med de undantag som anges i 3 å samt 2 kap. 9 och 10 åå, drivas bara efter tillstånd av Finansinspektionen.
Tillstånd kan ges till svenska Tillstånd kan ges till svenska aktiebolag och utländska kredit- aktiebolag och ekonomiska före- institut. ningar samt utländska kreditin—
stitut.
För utländska kreditinstituts verksamhet genom filial i Sverige gäller bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar och i övrigt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.
3ål
Tillstånd krävs inte om finansieringsverksamheten
1. drivs av statlig eller kommunal myndighet, 2. avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företaget,
3. avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av annat företag i samma koncern eller med annat nära samband och medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten,
4. tillgodoser finansieringsbehov endast inom en grupp näringsidkare med ekonomisk intressegemenskap och medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten,
5. utgör en normal likviditetsförvaltning och inte kan anses ha ett själv— ständigt syfte vid sidan av företagets huvudsakliga verksamhet,
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6. utgör sådan verksamhet som avses i 1 å lagen (1949:722) om
pantlånerörelse,
7. ingår i verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektio- nen i annan lag, eller
8. drivs av ett aktiebolag, om — bolaget med stöd av 1 å lagen (l994:77) om beslutande- rätt för regionala utvecklings- bolag har fått rätt att pröva frågor om stöd till näringsidkare eller bolaget är moderbolag till ett sådant bolag,
— staten äger så många aktier i bolaget att staten har mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller bolaget är dottecbo— lag till ett bolag vari staten äger aktier i den omfattningen, c:;h
— medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten.
7. ingår i verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektio— nen enligt annan lag,
8. drivs av ett aktiebolag, om —- bolaget med stöd av 1 å lagen (l994:77) om beslutande- rätt för regionala utvecklings- bolag har fått rätt att pröva frågor om stöd till näringsidkare eller bolaget är moderbolag till ett sådant bolag,
— staten äger så många aktier i bolaget att staten har mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller bolaget är dotterbo— lag till ett bolag vari staten äger aktier i den omfattningen, och
— medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten, eller
9. drivs av en ekonomisk före- ning om verksamheten — är av begränsad omfattning, och — riktar sig enbart till medlem— mar som utgör en på förhand bestämd personkrets.
Nära samband, som avses i 3 å, skall anses föreligga om företagen leds av samma eller i huvudsak samma personer eller om vinsten av företagens verksamhet helt eller till betydande del skall, direkt eller indirekt, tillfalla samma eller i huvudsak samma personer.
2 kap. Förutsättningar för tillstånd m.m.
Tillstånd att driva finansie- ringsverksamhet för ett svenskt aktiebolag får meddelas endast om
1 . bolagsordningen inte strider
15
Tillstånd att driva finansie- ringsverksamhet för ett svenskt företag får meddelas endast om
1. bolagsordningen eller stad-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse mot denna lag eller någon annan garna inte strider mot denna lag författning, eller någon annan författning,
2. den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet, och
3. bolaget uppfyller de villkor 3. företaget uppfyller de vill- i övrigt som anges i denna lag. kor i övrigt som anges i denna lag.
Tillstånd får inte vägras på den grunden att det inte behövs något ytterligare finansieringsföretag.
2 5
Ansökan om tillstånd får göras Ansökan om tillstånd får göras innan bolaget har registrerats i innan företaget har registrerats i aktiebolagsregistret. Om en aktiebolags-ellerföreningsregis- sådan ansökan har gjorts inom tret. Om ansökan har gjorts sex månader från stiftelseurkun- inom sex månader från stiftel— dens undertecknande, räknas den seurkundens undertecknande i 2 kap. 9 & första stycket aktie- respektive beslutet om att bilda bolagslagen (1975:1385) före- föreningen, räknas den i 2 kap. skrivna tiden från tillståndsbe- 9 5 första stycket aktiebolagsla- slutet. ' gen (1975: 1385) och den i
2 kap. 3 & lagen (1987:667) om ekonomiska föreningarföreskriv- na tiden från tillståndsbeslutet. Till ansökan skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vad en sådan plan skall innehålla.
3 5 Ett kreditmarknadsbolags Ett kreditföretags bolagsord- bolagsordning skall godkännas ning eller stadgar skall god- av Finansinspektionenisamband kännas av Finansinspektionen i med att bolaget får tillstånd att samband med att företaget får driva finansieringsverksamhet. tillstånd att driva finansierings- verksamhet. Ett beslut om ändring av bo- Ett beslut om ändring av bo— lagsordningen får inte registreras lagsordningen eller stadgarna får innan det har godkänts av in- inte registreras innan det har spektionen. godkänts av inspektionen.
Nuvarande lydelse
Ett kreditmarknadsbolag skall när verksamheten påbörjas ha ett bundet eget kapital som vid tid- punkten för beslut om tillstånd enligt 1 & motsvarar minst fem miljoner ecu. I 11 kap. 7 & aktiebolagslagen(1975: 1385) finns bestämmelser om vad som utgör bundet eget kapital.
Om nettovärdet av tillgångarna i den planerade verksamheten uppgår till högst etthundra miljo- ner kronor, får Finansinspektio- nen medge att bolaget har lägre bundet eget kapital än som anges i första stycket, dock lägst mot— svarande en miljon ecu. I netto- värdet skall inte räknas in värdet av tillgångarna i sådan finan- sieringsverksamhet som anges i 1 kap. 3 & första stycket.
I ett kreditmarknadsbolag skall minst en av bolagsstämman utsedd revisor vara auktoriserad revisor eller auktoriserat revi- sionsbolag.
Förkreditmarknadsbolag gäller vad som är föreskrivet om aktie- bolag i allmänhet, om inte annat följer av denna lag.
Den som är revisor i ett kredit- marknadsbolag får inte stå i
4?
65
7å
Föreslagen lydelse
Ett kreditföretag skall när verksamheten påbörjas ha ett bundet eget kapital som vid tid— punkten för beslut om tillstånd enligt 1 & motsvarar minst fem miljoner ecu. I 11 kap. 7 & aktiebolagslagen(1975 : 1385) och i 9kap. 7å lagen (1987: 667) om ekonomiska föreningar finns bestämmelser om vad som utgör bundet eget kapital.
Om nettovärdet av tillgångarna i den planerade verksamheten uppgår till högst etthundra miljo— ner kronor, får Finansinspektio- nen medge att företaget har lägre bundet eget kapital än som anges i första stycket, dock lägst mot— svarande en miljon ecu. I netto- värdet skall inte räknas in värdet av tillgångarna i sådan finan— sieringsverksamhet som anges i 1 kap. 3 & första stycket.
I ett kreditföretag skall minst en av stämman utsedd revisor vara auktoriserad revisor eller auktoriserat revisionsbolag.
För kreditföretag gäller vad som är föreskrivet om aktiebolag och om ekonomiska föreningar i allmänhet, om inte annat följer av denna lag.
Den som är revisor i ett kredit— företag får inte stå i skuld till
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse skuld till eller ha annan ekono- eller ha annan ekonomisk för- misk förpliktelse mot bolaget. pliktelse mot företaget.
3 kap. Rörelseregler
1 5
Ett kreditmarknadsbolag får Ett kreditföretag får endast endast driva finansieringsverk- driva finansieringsverksamhet samhet och verksamhet som har och verksamhet som har ett ett naturligt samband därmed. naturligt samband därmed.
Kreditmarknadsbolaget får, Kreditföretaget får, med iaktta- med iakttagande av vad som gande av vad som föreskrivs i föreskrivs i detta kapitel, i sin detta kapitel, i sin verksamhet verksamhet bland annat bland annat
1. låna upp medel, bland annat 1. låna upp medel, bland annat genom att ge ut obligationer och genom att ge ut obligationer och andra jämförbara fordringsrätter, andra jämförbara fordringsrätter, dock ej ta emot inlåning på räk- samt ta emot inlåning från all- ning från allmänheten, mänheten endast under de förut-
sättningar som anges i 1 kap. 2 a & bankrörelselagen (1987: 617), 2. lämna och förmedla kredit, bland annat i form av konsumentkredit, kredit mot panträtt i fast egendom och i fordringar, 3. medverka vid finansiering, bland annat genom att förvärva fordringar och upplåta lös egendom till nyttjande (leasing), 4. förmedla betalningar, . tillhandahålla betalningsmedel, . ikläda sig garantiförbindelser och göra liknande åtaganden, . lämna ekonomisk rådgivning, . förvara värdepapper, 9. vara förvaringsinstitut för värdepappersfonder, 10. medverka vid försäljning av försäkringstjänster, 11. tillhandahålla inkassotjänster, 12. tillhandahålla värdefackstjänster, 13. driva valutahandel under de förutsättningar som föreskrivs i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank, samt 14. lämna kreditupplysning under de förutsättningar som föreskrivs i kreditupplysningslagen(1973: 1 173).
OONIOXUI
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 &
Ett kreditmarknadsbolags Ett kreditföretags bolagsord— bolagsordning skall ange, för- ning eller stadgar skall ange, utom de uppgifter som före- förutom de uppgifter som före— skrivs i 2 kap. 4 & aktiebolagsla- skrivs i 2 kap. 4 & aktiebolagsla- gen (1975:1385), under vilka gen (1975:1385) och i Zkap. villkorlångivning,upplåningoch 2 ålagen (1987:667) om ekono- förvärv av egendom skall ske. miska föreningar, under vilka
villkor långivning, upplåning och förvärv av egendom skall ske.
4 &
Regeringen eller, efter rege- Regeringen eller, efter rege- ringens bemyndigande, Finansin- ringens bemyndigande, Finansin- spektionen får meddela närmare spektionen får meddela närmare föreskrifter om vilken verksam— föreskrifter om vilken verksam- het ett kreditmarknadsbolag får het ett kreditföretag får bedriva bedriva och vad dess bolagsord- och vad dess bolagsordning eller ning skall innehålla. stadgar skall innehålla.
10 5
I stället för bestämmelserna i 12 kap. 7 & aktiebolagslagen (I975:1385) gäller följande för kreditmarknadsbolag.
Ett kreditmarknadsbolag får Ett kreditföretag får inte på inte på andra villkor än sådana andra villkor än sådana som som bolaget normalt ställer upp företaget normalt ställer upp lämna kredit till lämna kredit till
1. styrelseledamot,
2. person som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande kreditärenden,
3. anställd som innehar en le— 3. anställd som innehar en le- dande ställning inom bolaget, dande ställning inom företaget,
4. annan aktieägare än staten med ett aktieinnehav som motsvarar minst tre procent av hela aktiekapitalet,
5. make eller sambo till person som avses under 1-4 eller
6. juridisk person i vilken sådan person som avses under 1-5 har ett väsentligt ekonomiskt intresse i egenskap av delägare eller medlem.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Finansinspektionen prövar om en anställd har sådan ledande ställning som avses i andra stycket 3.
Kreditmarknadsbolagets sty- relse skall avgöra ärenden om kredit till sådana personer som avses i andra stycket. Bolaget skall i en förteckning föra in uppgifter om de krediter som har beviljats personer eller företag som avses i andra styck- et. Regeringen eller, efter rege- ringens bemyndigande, Finansin- spektionen får utfärda föreskrif- ter om vilka uppgifter som skall antecknas i förteckningen.
Andra-fjärdestyckenatillämpas på motsvarande sätt beträffande krediter mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis som utfär- dats av någon som avses i andra stycket. Detsamma gäller för en fordran som bolaget förvärvar och för vilken någon som avses i andra stycket är betalnings- skyldig.
Kreditföretagets styrelse skall avgöra ärenden om kredit till sådana personer som avses i andra stycket. Företaget skall i en förteckning föra in uppgifter om de krediter som har beviljats personer eller företag som avses i andra stycket. Regeringen eller, efter regeringens bemyndi- gande, Finansinspektionen får utfärda föreskrifter om vilka uppgifter som skall antecknas i förteckningen.
Första-tredje styckena tilläm- pas på motsvarande sätt beträf- fande krediter mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis som utfärdats av någon som avses i andra stycket. Detsamma gäller för en fordran som företaget för- värvar och för vilken någon som avses i andra stycket är betal- ningsskyldig.
Bestämmelsen i 12 kap. 7 & aktiebolagslagen (] 975 :] 385 ) gäller inte för aktiebolag som är kreditföretag.
4 kap. Kapitaltäckning 2 %
Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och supplementärt kapital efter avräkning enligt sista stycket. Det primära kapitalet skall utgöra minst hälften av kapitalbasen.
Med primärt kapital avses: A. Eget kapital. A. I aktiebolag eget kapital och i ekonomiska föreningar eget kapital med undantag för för— lagsinsatser.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
B. Sjuttio procent av skatteutjämningsreserven. C. Sjuttio procent av det be- lopp som svarar mot bolagets reserver till följd av avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjande.
Med supplementärt kapital avses det nominella värdet av förlagsbevis och andra skuldför- bindelser med en ursprunglig löptid av minst fem år och med rätt till betalning först efter bolagets övriga borgenärer, dock sammanlagt högst till ett belopp som motsvarar hälften av det primära kapitalet. Bevis och andra skuldförbindelser vilkas återstående löptid understiger fem år skall tas upp till ett be- lopp som motsvarar tjugo pro— cent av det nominella värdet för varje helt år som återstår till förfallodagen.
C. Sjuttio procent av det be- lopp som svarar mot företagets reserver till följd av avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjande.
Med supplementärt kapital avses det nominella värdet av förlagsbevis, förlagsandelsbevis och andra skuldförbindelser med en ursprunglig löptid av minst fem år och med rätt till betalning först efter företagets övriga bor- genärer, dock sammanlagt högst till ett belopp som motsvarar hälften av det primära kapitalet. Bevis och andra skuldförbindel- ser vilkas återstående löptid understiger fem år skall tas upp till ett belopp som motsvarar tjugo procent av det nominella värdet för varje helt år som åter- står till förfallodagen.
Som primärt eller supplementärt kapital får dessutom, enligt medgivande av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av Finansinspektio- nen räknas andra kapitaltillskott och reserver än som sägs i andra och tredje styckena.
Från summan av det primära och supplementära kapitalet skall räknas av det bokförda värdet av vad som har skjutits till som aktiekapital eller i annan form i ett företag som driver försäk- ringsverksamhet eller något slag av finansiell verksamhet som kräver tillstånd. Någon avräk— ning skall dock inte göras om tillskottet uppgår till högst fem procent av företagets egna kapi- tal eller motsvarande och det sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott inte överstiger tio procent av bolagets egna kapital.
Från summan av det primära och supplementära kapitalet skall räknas av det bokförda värdet av vad som har skjutits till som aktiekapital eller i annan form i ett företag som driver försäk- ringsverksamhet eller något slag av finansiell verksamhet som kräver tillstånd. Någon avräk- ning skall dock inte göras om tillskottet uppgår till högst fem procent av det andra företagets egna kapital eller motsvarande och det sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott inte överstiger tio procent av kredit-
Nuvarande lydelse
Avräkning skall inte heller göras för tillskott som belöper på företag som omfattas av bestäm- melserna om konsoliderat kapi- talkrav i 4 &.
Om ett kreditmarknadsbolag har ett dotterföretag, skall vad som föreskrivs i 1 5 om kapital- krav tillämpas även på koncer- nen (konsoliderat kapitalkrav), om inte annat följer av tredje stycket.
Koncernens kapitalbas och pla- ceringar skall bestämmas med tillämpning av de regler som enligt 11 kap. 11 & aktiebolags— lagen (197521385) gäller för upprättandet av koncembalans- räkningar. Även den del av kapitalbasen som belöper på minoritetsandelar skall ingå. Redovisad goodwill som belöper på företag som omfattas av det konsoliderade kapitalkravet skall räknas av från primärt kapital. Placeringarna skall tas upp till de värden som föreskrivs i 3 5 eller, om dotterföretaget inte är ett kreditmarknadsbolag, i annan lag.
4å
Föreslagen lydelse
företagets egna kapital. Avräk- ning skall inte heller göras för tillskott som belöper på företag som omfattas av bestämmelserna om konsoliderat kapitalkrav i 45.
Om ett kreditföretag har ett dotterföretag, skall vad som föreskrivs i 1 5 om kapitalkrav tillämpas även på koncernen (konsoliderat kapitalkrav), om inte annat följer av tredje styck- et.
Koncernens kapitalbas och pla- ceringar skall bestämmas med tillämpning av de regler som enligt 11 kap. 11 & aktiebolags- lagen (197511385) och 9 kap. ]] & lagen (1987:667) om eko- nomiska föreningar gäller för upprättandet av koncembalans- räkningar. Även den del av kapi- talbasen som belöper på minori- tetsandelar skall ingå. Redovisad goodwill som belöper på företag som omfattas av det konsolidera— de kapitalkravet skall räknas av från primärt kapital. Placeringar- na skall tas upp till de värden som föreskrivs i 3 5 eller, om dotterföretaget inte är ett kredit- företag, i annan lag.
Det konsoliderade kapitalkravet omfattar inte försäkringsföretag och sådana dotterföretag till försäkringsföretag som inte driver någon form av finansiell verksamhet.
Nu varande lydelse
Föreslagen lydelse
5 kap. Tillsyn
Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier i ett kreditmarknadsbo- lag, som medför att förvärvarens sammanlagda innehav utgör ett kvalificerat innehav, får ske bara efter tillstånd av Finansinspektio- nen. Detsamma gäller förvärv som innebär att ett kvalificerat innehav ökas så att det uppgår till eller överstiger 20, 33 eller 50 % av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier eller så att bolaget blir dotter- företag.
När ett kreditmarknadsbolag får kännedom om att aktier i bolaget blivit föremål för ett sådant förvärv som avses i 11 & eller för en sådan avyttring som avses i 13 &, skall bolaget sna- rast anmäla förvärvet eller avytt- ringen till Finansinspektionen.
Ett kreditmarknadsbolag skall årligen till Finansinspektionen anmäla namnen på de aktieägare som har ett kvalificerat innehav av aktier i bolaget samt storle— ken på innehaven.
Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier utövar eller kan antas komma att utöva sitt
llå
145
155
Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier eller andelar i ett kre- ditföretag, som medför att för- värvarens sammanlagda innehav utgör ett kvalificerat innehav, får ske bara efter tillstånd av Fi— nansinspektionen. Detsamma gäller förvärv som innebär att ett kvalificerat innehav ökas så att det uppgår till eller överstiger 20, 33 eller 50 % av kapitalet eller röstetalet för samtliga aktier eller andelar eller så att företaget blir dotterföretag.
När ett kreditföretag får kän- nedom om att aktier eller an- delar i företaget blivit föremål för ett sådant förvärv som avses i 11 & eller för en sådan avytt- ring som avses i 13 5, skall företaget snarast anmäla för- värvet eller avyttringen till Fi- nansinspektionen.
Ett kreditföretag skall årligen till Finansinspektionen anmäla namnen på dem som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i företaget samt storleken på innehaven.
Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar utövar eller kan antas komma att
Nuvarande lydelse
inflytande på ett sätt som mot- verkar en sund utveckling av verksamheten i kreditmark- nadsbolaget, får Finansinspektio- nen besluta att aktierna inte får företrädas vid bolagsstämman.
Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier har underlåtit att ansöka om tillstånd till ett förvärv som avses i 11 5 eller har förvärvat aktier i strid med inspektionens beslut, får inspek- tionen besluta att aktierna inte får företrädas vid bolagsstäm- man eller att röster avgivna för sådana aktier skall vara ogiltiga.
Finansinspektionen får också förelägga en aktieägare som sägs i första och andra styckena att avyttra så stor del av aktier- na att innehavet därefter inte är kvalificerat.
Aktier som omfattas av ett beslut av inspektionen enligt första, andra eller tredje stycket skall inte medräknas när det for— dras samtycke av ägare till en viss del av aktierna i bolaget för att ett beslut skall bli giltigt eller en befogenhet skall få utövas.
Om ett kreditmarknadsbolag har fattat ett beslut som strider mot denna lag eller någon annan författning som reglerar dess verksamhet, mot föreskrift som meddelats med stöd av sådan författning eller mot bolagsord- ningen, får Finansinspektionen förbjuda verkställighet av be—
16å
Föreslagen lydelse
utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveck- ling av verksamheten i kredit— företaget, får Finansinspektionen besluta att aktierna eller andelar- na inte får företrädas vid stäm- man.
Om ägaren till ett kvalificerat innehav har underlåtit att ansöka om tillstånd till ett förvärv som avses i 11 5 eller har förvärvat innehavet i strid med inspektio- nens beslut, får inspektionen besluta att aktierna eller andelar- na inte får företrädas vid stäm- man eller att röster avgivna för dem skall vara ogiltiga.
Finansinspektionen får också förelägga en ägare som sägs i första och andra styckena att genom avyttring åstadkomma att innehavet inte längre är kvalifi- cerat.
Aktier eller andelar som om- fattas av ett beslut av inspek- tionen enligt första, andra eller tredje stycket skall inte medräk- nas när det fordras samtycke av ägare för att ett beslut skall bli giltigt eller en befogenhet skall få utövas.
Om ett kreditföretag har fattat ett beslut som strider mot denna lag eller någon annan författning som reglerar dess verksamhet, mot föreskrift som meddelats med stöd av sådan författning eller mot bolagsordningen eller stadgarna, får Finansinspektio— nen förbjuda verkställighet av
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse slutet. Har beslutet redan verk- beslutet. Har beslutet redan ställts får inspektionen förelägga verkställts får inspektionen före— bolaget att göra rättelse, om det lägga företaget att göra rättelse, är möjligt. om det är möjligt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Förslag till Lag om valutaväxling
Tillämpningsområde
15
Denna lag är tillämplig på valutaväxlingsrörelse som riktas till allmän— heten och drivs från ett fast driftställe i Sverige.
Definitioner
2é
I denna lag förstås med: Valutaväxlingsrörelse: yrkesmässig handel med sedlar, mynt och resecheckar mot vederlag i annat myntslag
Valutaväxlingstillstånd : tillstånd enligt denna lag att driva valutaväxlings- rörelse.
Tillstånds- och anmälningsplikt
3å
Valutaväxlingsrörelse av väsentlig omfattning får drivas endast efter tillstånd av Finansinspektionen. Annan valutaväxlingsrörelse skall anmälas till inspektionen.
Tillstånd eller anmälan krävs dock inte för
1. ett svenskt företag som står under Finansinspektionens tillsyn enligt annan lagstiftning,
2. en utländsk filial som driver verksamhet med stöd av tillstånd enligt 1 kap. 4 & bankrörelselagen(1987:617), 1 kap. 2 & och 2 kap. 8 5 lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag och 2 kap. 7 5 lagen (1991 :981) om värdepappersrörelse,
3. ett utländskt bankföretag som driver verksamhet med stöd av 1 kap. 5 & bankrörelselagen(1987:617), om det i hemlandet meddelade tillståndet att driva bankrörelse omfattar rätt att driva valutaväxlingsrörelse,
4. ett utländskt kreditinstitut som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 9 5 lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag, om det i hemlandet med- delade tillståndet att driva finansieringsverksamhet omfattar rätt att driva valutaväxlingsrörelse samt
5. ett utländskt företag som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 10 å
lagen om kreditmarknadsbolag, om valutaväxlingsrörelse är tillåten enligt företagets stadgar eller bolagsordning och det eller de utländska kreditföre- tag som äger företaget eller dess moderföretag skulle ha rätt enligt 1 eller 2 att driva sådan verksamhet.
Finansinspektionen skall föra en förteckning över de företag som har fått valutaväxlingstillstånd eller anmält sin verksamhet.
45
Tillstånd får meddelas endast om verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt om omdömesgillt sätt.
Tillstånd får förenas med föreskrifter om hur verksamheten skall bedrivas och om skyldighet att anmäla ändring av förhållanden som har haft betydelse för beslutet att ge tillstånd.
Åtgärder mot penningtvätt
5å
Om skyldigheten för företag som bedriver valutaväxlingsrörelse att medverka till att förhindra penningtvätt finns bestämmelser i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt.
Konsumentskydd
Gå
Företag som driver valutaväxlingsrörelse skall tydligt informera om gällande växelkurser och avgifter samt tillhandahålla avräkningsnota av vilken växlingstransaktionens köp— respektive säljkurs samt avgifter skall framgå.
Tillsyn m.m.
75
Företag som har fått valutaväxlingstillstånd står under Finansinspektio- nens tillsyn.
85
Företag som har fått valutaväxlingstillstånd skall lämna Finansinspektio- nen de upplysningar om sin valutaväxlingsrörelse och därmed samman- hängande omständigheter som inspektionen begär.
Finansinspektionen får genomföra undersökning hos företagen när in-
spektionen anser det nödvändigt.
9å
Ett valutaväxlingstillstånd kan återkallas av Finansinspektionen om valutaväxlingsrörelsen inte drivs i enlighet med denna lag eller om annars förutsättningar för tillstånd inte längre föreligger.
Om det bedöms tillräckligt får Finansinspektionen i stället för att återkalla tillståndet meddela varning.
10å
Företag som bryter mot 3 & första stycket skall av Finansinspektionen föreläggas att upphöra med verksamheten.
För att klarlägga om tillstånd krävs för viss verksamhet, får Finansin- spektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upp- lysningar som behövs.
Förelägganden enligt första och andra styckena får förenas med vite. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande eller återkallelse skall gälla omedelbart.
Överklagande 11 &
Finansinspektionens beslut enligt 10 5 andra stycket får inte överklagas. Inspektionens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas hos kammar- rätten.
Avgifter 12 & Företag som har fått valutaväxlingstillstånd skall med årliga avgifter
bekosta Finansinspektionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Förslag till Lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
Härigenom föreskrivs att 22 b & lagen (1988: 1385) om Sveriges riksbank skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22bål
Valutahandel får, med de Valutahandel får, med de undantag som anges i femte stycket, bedrivas endast med stöd av tillstånd av Riksbanken. Något tillstånd behövs dock inte för köp och försäljning av rese- valuta.
undantag som anges i femte stycket, bedrivas endast med stöd av tillstånd av Riksbanken. Sådant tillstånd behövs dock inte för att driva valutaväxlingsrörel- se enligt lagen (1994:000) om
valutaväxling. Tillstånd till valutahandel med allmänheten (valutahandelstillstånd) kan medges kreditinstitut och Posten Aktiebolag.
Vid prövningen skall sökandens kompetens och soliditet samt allmänna lämplighet beaktas.
Ett valutahandelstillstånd kan begränsas till viss valutahandel. Tillståndet kan förenas med villkor om
1. begränsningar av sökandens innehav av tillgångar och skulder i utländsk valuta samt, när det gäller fordringar och skulder mot utländska rättsubjekt, i svenska kronor, och
2. den rapportering som Riksbanken timer nödvändig. Tillstånd enligt denna paragraf krävs inte för
1. ett utländskt bankföretag som driver verksamhet med stöd av 1 kap. 5 & bankrörelselagen(1987:617), om det i hemlandet meddelade tillståndet att driva bankrörelse omfattar rätt att bedriva valutahandel,
2. ett utländskt kreditinstitut som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 9 & lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag, om det i hemlandet meddelade tillståndet att driva finansieringsverksamhet omfattar rätt att driva valutahandel,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3. ett utländskt företag som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 10 & lagen om kreditmarknadsbolag, om valutahandel är tillåten enligt företagets stadgar eller bolagsordning och det eller de utländska kreditinstitut som äger företaget eller dess moderföretag skulle ha rätt enligt 1 eller 2 att driva sådan verksamhet.
Riksbanken får för sådana företag som avses i femte stycket föreskriva villkor och rapporteringsskyldighet som avses i fjärde stycket.
Den som har rätt att bedriva valutahandel med allmänheten kallas auktoriserad valutahandlare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen om åtgärder mot penningtvätt att andra paragrafen skall ha följande lydelse.
Nu varande lydelse
25
Föreslagen lydelse
Bestämmelserna i denna lag gäller företag som driver 1. bankrörelse och annan ;:rksamhet som består i att från allmänheten låna upp medel och lämna krediter,
2. livförsäkringsrörelse,
3. verksamhet av det slag som beskrivs i 1 kap. 3 & lagen (199lz98l) om
värdepappersrörelse,
4. verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn och som huvudsakligen består i att utföra en eller flera av de verk- samheter som anges i 3 kap. 1 5 2—12 lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag.
4. verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn och som huvudsakligen består i att utföra en eller flera av de verk- samheter som anges i 3 kap. 1 & 2-12 lagen (1992:1610) om kreditföretag,
5. valutaväxlingsrörelse som kräver särskilt tillstånd eller an- mälan enligt lagen (1994:000) om valutaväxling.
Lagen gäller endast sådan mot kunder inriktad verksamhet som avses i första stycket och som bedrivs från fast driftställe i Sverige.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Följdändringar till författningsförslagen
Utöver nu nämnda författningsförslag föranleder utredningens olika förslag några följdändringar i följande författningar med hänsyn till förslaget till lag om andelsbanker och till att föreningsbankslagen föreslås upphävd: Lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige, Skogskontolagen (1954:l42), Reglementet (1961 :265) angående förvaltningen av Riksförsäkringsverkets fonder, Ack- ordslagen (l970:847), Lagen (1972:262) om understödsföreningar, Lagen ( 1979261 1) om upphovsmannakonto, Försäkringsrörelselagen( 1982z713), Konkurslagen(1987:672), Konkursförordningen( 1987 :9 16), Förordningen (1987:894) om statlig finansiering genom regional utvecklingsfond, Lagen (1987: 1245) om styrelserepresentation för de privatanställda, Förordningen (1990:643) om glesbygdsstöd, Lagen (l990:1115) om ikraftträdande av lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, Lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, Förordningen (1992: 102) med instruktion för Finans- inspektionen, Förordningen (1992:1042) om finansiering av Finansin- spektionens verksamhet, Avgiftsförordningen (1992:191), Konsument- kreditlagen (1992z830), Förordningen (1993:31) om finansiering genom stiftelsen Industri- och nyföretagarfonden.
1. Inledning
Genom beslut den 12 mars 1992 bemyndigade regeringen det statsråd som har till uppgift att föredra frågor om betalningsväsendet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda behovet av näringsrättslig normgivning och tillsyn inom vissa delar av betalningsväsendet. Detta uppdrag innefattar även att utreda om verksamhet som bedrivs av valuta- växlingskontor i Sverige har sådan omfattning att den bör ställas under någon form av tillsyn i syfte att förhindra att den kan utnyttjas för illegala syften (dir. 1992:60). Regeringen utvidgade utredningens uppdrag dels ge— nom beslut den 19 november 1992 till att omfatta en analys av formerna för bankers organisation och verksamhet i samband med att bankverksam- het bedrivs i butik (dir. 1992z95), dels genom beslut den 6 maj 1993 till att även avse den inlånings- och finansieringsverksamhet som drivs av sparkassor och andra föreningar (dir. 1993z56). Direktiven finns i dess helhet intagna som bilagorna 1-3 i detta betänkande.
Enligt det ursprungliga uppdraget skall utredningen — utöver de rena tillsynsaspekterna — ägna särskild uppmärksamhet åt vissa gränsdrag- ningsproblem mot bankverksamhet som fordrar bankoktroj. Skälen till detta är att allt fler utgivare av kontokort ger sina kunder möjlighet att ' sätta in medel på konto knutet till kortet. Vilka som bör ha rätt att ta emot sådana insättningar och under vilka förutsättningar det bör få ske behandlas i detta betänkande. Övriga frågor som rör normgivning och tillsyn av be- taltjänster kommer att redovisas i utredningens återstående arbete. Anledningen till att huvuddelen av det ursprungliga uppdraget kommer att behandlas senare är bl.a. att uppdraget som rör sparkassors och övriga föreningars inlånings- och finansieringsverksamhet enligt direktiven skall
behandlas med förtur.
Avgränsningen mot sådan verksamhet som fordrar bankoktroj har nära samband med den inlåningsverksamhet som bedrivs av vissa ekonomiska föreningar. Inlåningsverksamheten i dessa föreningar bedrivs ibland som en integrerad del av föreningens övriga verksamhet. Verksamheten benämns då vanligtvis sparkassa. Inlåningsverksamhet förekommer även i föreningar som bedriver en renodlat finansiell verksamhet genom sin inlånings- och kreditgivningsverksamhet. Även denna del av utrednings- uppdraget redovisas i detta betänkande.
I detta betänkande berörs även valutaväxlingskontorens verksamhet samt frågeställningar kring rätten att tillhandahålla banktjänster genom ombud, vanligtvis benämnt "bank i butik".
Även om huvuddelen av det ursprungliga uppdraget "normgivning och tillsyn över nya betaltjänster" inte behandlas i detta betänkande finns det anledning att inledningsvis beröra denna del av uppdraget. Betaltjänster kan vara alltifrån betalningssystem, dvs. transportsystem för pengar, till vad som kan kallas en "elektronisk pengabörs". Detta är ett på förhand "uppladdat" kontokort. Trots de risker som är förenade med betalnings— förmedling samt dess betydelsefulla funktion för hela samhällssystemet är frågor som rör betalningsförmedling oreglerade i Sverige. Detta för- hållande kan synas något märkligt eftersom syftet med vår banklagstiftning bl.a. är att värna vårt betalningssystem. Situationen är emellertid likartad i ett flertal andra länder. I Norge pågår dock ett lagstiftningsarbete som berör såväl behovet av näringsrättslig som av civilrättslig reglering av olika former av betalningssystem. Som framgår av direktiven (dir. 1992:60) är utredningsuppdraget begränsat till de rent näringsrättsliga frågorna, dvs. frågor som bl.a. rör auktorisation och tillsyn. Ett problem med reglering av betaltjänster är att dessa, med hänsyn till den snabba elektroniska utvecklingen, ständigt förändras. Även behovet av närings- rättslig reglering har förändrats under utredningsarbetets gång, bl.a. med anledning av att Postgirot bolagiserats och fått bankoktroj och därmed ställts under tillsyn. Teknikens utveckling har medfört att ett flertal olika system för förmedling av betalningstransaktioner har skapats. Kostnaderna att utveckla eller köpa dessa system har minskat varför förutsättningar ges för ett ökat antal aktörer på marknaden. Bankernas roll i betalningstrafiken
har därmed i viss mån minskat i betydelse. Den nya konkurrenslagstift- ningen har även påverkat berörda aktörer.
Under utredningsarbetet har erfarits att intresset och behovet av löpande information som särskilt rör förhållandena på kontokortsmarknaden är stort. Inom ramen för utredningens arbete har inhämtats information rörande dessa förhållanden. Inhämtat material har sammanställts och presenteras i avsnittet Kontokorten i betalningssystemet, se bilaga 4. Avsnittet inleds med en beskrivning och analys av betalningssystemet och dess funktion i samhällsekonomin. Avsikten därmed är att ge en bakgrund till lämnade sifferuppgifter så att dessa bättre skall kunna förstås. Ut- redningen kommer i sitt fortsatta arbete att följa den fortsatta utvecklingen på kontokortsmarknaden och övriga delar av betalningsväsendet.
På motsvarande sätt som på kontokortsmarknaden har inom ramen för ut- redningens arbete inhämtats information som rör andra aktörers verksam— het. Detta gäller företag som erbjuder sina kontokortskunder att sätta in medel på konto, sparkassor och andra föreningar som bedriver inlånings- och kreditgivningsverksamhet samt företag som bedriver valutaväxlings- verksamhet. De först nämnda aktörernas verksamhet beskrivs i kapitel 2. Valutaväxlingsföretagens verksamhet beskrivs i avsnitt 7.3.
Utöver detta informationsinhämtande har utredningen haft återkommande kontakter med företrädare för berörda företag och organisationer vilka lämnat värdefulla synpunkter på olika frågeställningar. Kooperativa institutet har även överlämnat en rapport, "Finansiering av kooperativ verksamhet genom medlemsinlåning (sparkassor) samt finansiell verksam- het i kooperativ form (spar- och låneföreningar)", 1993. Rapporten innehåller en kartläggning och analys med slutsatser och förslag i anledning av utredningen.
I den följande framställningen i detta avsnitt berörs huvudsakligen gräns- dragningsproblematiken mellan tillståndspliktig och icke tillståndspliktig inlånings- och kreditgivningsverksamhet. De delar av uppdraget som avser verksamhet som bedrivs av valutaväxlingskontor och banktjänster genom ombud i butik behandlas vidare i kapitel 7 respektive 8.
Svaret på frågan om var gränsen bör gå mellan tillståndspliktig och icke tillståndspliktig inlånings- och kreditgivningsverksamhet styrs i väsentliga avseenden av EU:s krav. Vägledande härvidlag är definitionen av kreditin— stitut och de därmed sammanhängande rörelsereglema enligt EG:s första och andra banksamordningsdirektiv samt de särskilda krav som ställs på företag som inte är kreditinstitut men som tar emot inlåning från allmän- heten. EU:s krav ger upphov till ett flertal tolkningsproblem. För att få närmare information om EU:s krav har utredningen besökt EG—kommissio- nen. Även tjänstemän vid Svenska delegationen i Bryssel har bistått utredningen vid tolkningen av de EG-direktiv och rekommendationer som berör utredningens arbete. EU:s krav på reglering behandlas i avsnitten 3.5 och 4.4.
Regleringen av tillståndspliktig inlånings- och finansieringsverksamhet utgår, som övrig finansiell lagstiftning, alltjämt i flera avseenden från de institut som bedriver ifrågavarande verksamhet och från den faktiska verksamhet kreditinstituten bedriver. De förändringar som den finansiella lagstiftningen genomgått under åren 1989-93 innebär dock en förskjutning mot en reglering av verksamheten. Inlånings- och kreditgivningsverksam- het samt övriga finansiella verksamheter är förbehållna vissa institut. Flertalet av de företag som omfattas av utredningsuppdraget har inte ansetts bedriva en sådan verksamhet som träffas av den finansiella lagstiftningen. Från tillämpningsområdet av denna lagstiftning har även vissa företags verksamheter uttryckligen undantagits. Ifrågavarande aktörer kan sägas bedriva sin verksamhet i "utkanterna" av de finansiella marknaderna. Dessa företags verksamheter har emellertid stora likheter med kreditinstitutens verksamheter. Omfattningen av dessa aktörers inlånings- och finansieringsverksamhet är, i vart fall vid en jämförelse med övriga aktörer på den finansiella marknaden, relativt begränsad. Ur samhällsekonomisk synpunkt torde inte samma skyddsintressen göra sig gällande i deras verksamhet som i bankernas och andra finansieringsin- stituts verksamheter.
Utredningens uppdrag är att pröva och jämföra dessa specifika aktörers verksamhet med den reglerade finansiella verksamheten. Samtidigt skall den framtida utvecklingen av de finansiella marknaderna förutses och
vägas in i denna prövning. Flera grundläggande frågor ställs på sin spets i denna del av utredningsuppdraget. Finns det anledning att ompröva bankernas ensamrätt att ta emot inlåning från allmänheten? Äventyras skyddsintressena i den finansiella lagstiftningen och stabiliteten i be— talningssystemet om andra företag än banker får ta emot inlåning? Inom EU förbehålls inte bankerna denna ensamrätt. Dock krävs viss kontroll och reglering av de företag som tar emot inlåning från allmänheten. Därtill kommer EU:s krav på de företag som kombinerar kreditgivningsverksam— het med antingen inlåning eller upplåning från allmänheten. Enligt EG:s s.k. banksamordningsdirektiv bedöms företag med sådan sammansatt verksamhet vara kreditinstitut för vilka skall gälla vissa minimikrav såvitt avser kapitaltäckning, minsta startkapital m.m.
Den möjlighet till insättning på konto som ett flertal utgivare av kontokort inom dagligvaru- och bensinbranschen erbjuder sina kunder har visst stöd i ett uttalande i förarbetena till vissa ändringar i bankrörelselagen (prop. 1990/91:154). Uttalandet innebär att kontoinsättningar som sker i affärs— verksamhet utan anknytning till bankrörelse eller annan finansiell rörelse inte är att betrakta som bankrörelse. Antalet kortutgivare som erbjuder sina kunder denna möjlighet har ökat väsentligt i omfattning under senare tid. En bidragande orsak till detta är att företagen hittills förmått locka kunderna med en förmånligare ränta än den som erbjuds av bankerna. En annan orsak kan vara ett ökat misstroende mot bankerna i spåren av den finansiella krisen. I flertalet fall använder kunderna innestående medel för betalning av inköp av varor och tjänster. I vissa fall används dock kontot huvudsakligen som ett sparkonto. En fortsatt utveckling som ger allt fler utgivare av kontokort och andra näringsföretag som inte bedriver finansiell rörelse rätt att ta emot insättning av medel på konto kan innebära en väsentlig förändring av bankernas principiella inlåningsmonopol. Det kan i förlängningen även innebära att andra företag än banker får ökad betydelse som betalningsförmedlare. Problemställningarna rörande kontoinsättning hos utgivare av kontokort behandlas i avsnitt 4.6.2.
Avgörande för frågan huruvida inlåningsverksamhet från allmänheten skall fordra bankoktroj är även hur begreppet "allmänheten" skall tolkas. Hittills har allmänhetsbegreppet inte ansetts träffa medlem i en förening, oavsett
on rätten att bli medlem vänder sig till en på förhand odefinierad personkrets eller inte. En sådan fortsatt bestämning av kretsen av irlåningsberättigade kan inte anses vara förenlig med EU:s krav. Inte heller ur insättarskyddssynpunkt är en sådan tolkning motiverad i fnmtiden. Allmänhetsbegreppet, som behandlas i avsnitt 4.2 och 4.6.1.l, bör därför även träffa medlem i en förening om rätten att bli medlem i fireningen står öppen för en på förhand obestämd personkrets.
Nitt förslag till tolkning av allmänhetsbegreppet innebär att inlåning i vissa slarkassor och i andra s.k. spar- och låneföreningar kommer att fordra bmkoktroj i vissa fall. För vissa föreningar kan kravet på bankoktroj nedföra problem av olika slag, detta gäller främst KF:s och HSB:s Sjarkasseverksamhet. Det är därför angeläget att genom övergångsregler nöjliggöra för dessa föreningar att successivt anpassa sin verksamhet till (11 nya kraven. Inlåning i sparkassor behandlas i avsnitt 4.6.3. Ett antal ftreningar som inte kan anses rikta sig till allmänheten kommer även i fnmtiden att falla utanför kravet på att bli bank. Att bankoktroj kommer at erfordras i framtiden för vissa ekonomiska föreningars verksamhet nedför behov av att kunna bedriva bankrörelse i ekonomisk förening. höjligheten att i framtiden bedriva bankrörelse i ekonomisk förening enligt ltgen om andelsbanker behandlas i kapitel 6.
Fireningar som bedriver inlånings- och kreditgivningsverksamhet som inte f(rdrar bankoktroj, kommer efter utgången av 1994 — om ingen annan äidring görs — att tvingas upphöra med sin kreditgivningsverksamhet. För at förhindra en sådan utveckling bör på motsvarande sätt som i finans- bilagslagen, vissa föreningar även i framtiden kunna undantas från tilståndsplikt. Denna fråga behandlas i avsnitt 5.4.3. Vissa föreningar kimmer dock att träffas av EU:s krav på kreditinstitut. För att sådana f(reningar även i framtiden skall kunna bedriva sin verksamhet fordras att de ges möjlighet att bedriva finansieringsverksamhet i ekonomisk förening. Kreditmarknadsbolagslagen bör, som behandlas närmare i avsnitt 6.3, giras associationsneutral och kallas lagen om kreditföretag.
lie i betänkandet lämnade förslagen bygger i stort på det existerande regelverket med dess struktur. Av flera anledningar kan ifrågasättas om
inte detta regelverk bör bli föremål för en grundlig översyn, trots att det till inte oväsentlig del moderniserats helt nyligen. Samtidigt som reglering- en av banker och kreditmarknadsbolag blivit mer likartad består skillnaden mellan dessa institut i huvudsak i att endast bank äger rätt att ta emot inlåning från allmänheten. Denna rätt utgör samtidigt en skyldighet för bank. Som nämnts i betänkandet har gränsdragningen mellan in- och upplåning från allmänheten suddats ut alltmer och skyddsintressena i upplåningsverksamheten har inte beaktats på samma sätt som i inlånings- verksamheten. Därtill kommer bl.a. att de risker som ligger i olika betalningssystem inte har beaktats i den finansiella lagstiftningen. Regelverket kan synas vara alltför mycket uppbyggt kring de olika kreditinstituten och hur dessa av tradition har bedrivit sin verksamhet. En gemensam lagstiftning med tyngdpunkten än mera lagd på de risker och skyddsintressen som är förenade med olika verksamheter bör övervägas för såväl banker som flertalet övriga kreditinstitut. En sådan lagstiftning synes mer rationell och skulle på de finansiella marknaderna inte förhindra uppkomsten av kreditinstitut med olika verksamhetsinriktningar. Ut- redningen återkommer delvis i sitt slutbetänkande till dessa tankar.
2. Utvecklingen i "utkanterna" av den finansiella marknaden
2.1. Inledning
Merparten av verksamheterna och tjänsteproduktionen inom den finansiella sektorn träffas av särskilda tillståndskrav — krav på auktorisation. Det gäller inte minst inom de finansiella huvudområdena bank, värdepapper och försäkring. I lagstiftningen återfinns en ganska tydlig rollfördelning och gränsdragning mellan olika verksamheter och aktörer/institut.
Uppdelningen på huvudområdena bank, värdepapper och försäkring har också betydelse för samhällets regleringsinsatser på marknaden, dvs. för den finansiella lagstiftningens inriktning och utformning och för den offentliga tillsynen och kontrollen. Generellt gäller att all tillståndspliktig finansiell verksamhet drivs av auktoriserade banker, kreditmarknadsbolagl, värdepappersinstitut och försäkringsbolag.
När det gäller här nämnda huvudområden är bankområdet centralt från flera utgångspunkter. Det omfattar såväl de traditionella bankinstituten som en rad andra institut som ofta driver specialiserade finansieringsverksam- heter. Kännetecknande för bankerna är att de driver förhållandevis omfattande rörelser med sikte på den breda allmänheten. Bankerna tar emot inlåning av pengar och genomför olika betalningsuppdrag. Allmän-
' Kreditmarknadsbolag används genomgående som benämning även på finansbolag som, med stöd av övergångsbestämmelsema till lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag, alltjämt driver verksamhet enligt lagen (l988:606) om finansbolag och således ännu inte erhållit auktorisation enligt kreditmarknadsbolagslagen.
hetens inlåning är i det sammanhanget en nominellt säker och fullt likvid tillgång, vilket ger bankerna en särställning när det gäller hanteringen av sparande och likviditet och när det gäller förmedlingen av betalningar i
ekonomin.
Utmärkande för bankernas verksamhet är därutöver deras kreditgivning till allmänheten. De förmår i den delen av verksamheten att omvandla en förhållandevis säker inlåning på skuldsidan i balansräkningen till ett brett utbud av krediter på tillgångssidan, med varierande villkor och riskinne- håll.
Andra kreditinstitut, som t.ex. mellanhandsinstitut och kreditmark- nadsbolag, uppträder också i rollen som kreditgivare på marknaden. Dessa institut fyller dock en annorlunda funktion än bankerna. De är vanligen mer specialiserade i sin rörelse. Villkoren i institutens upplåning från allmänheten, Via exempelvis certifikat eller obligationer, brukar vara väl matchade med motsvarande villkor i respektive utlåningsengagemang. Dessa institut är vidare inte kopplade till betalningssystemet, åtminstone inte till systemets kärna där de större betalningsuppdragen i ekonomin kanaliseras.
Gränsdragningen mellan den tillståndspliktiga produktionen och distri- butionen av finansiella tjänster och annan verksamhet på det finansiella området är inte alltid så lätt att överblicka. Det gäller särskilt i "ut- kanterna" av det finansiella systemet där många aktörer och företag kan uppträda vid sidan av de renodlade kreditinstituten. I viss utsträckning blandas där olika icke-finansiella verksamheter med spar- och finan— sieringstjänster, värdepapperstjänster, rådgivningstjänster osv.
Behovet av regleringar och lagstiftning på det finansiella området styrs i hög grad av aktörernas och företagens verksamhetsinriktning och vilka finansiella tjänster var och en ägnar sig åt. Knutet till dessa verksamheter finns ett antal grundläggande skyddsintressen, bl.a. intresset av att skydda det finansiella systemets stabilitet. I centrum för detta stabilitetsintresse återfinns insättarna i bankerna. Det är viktigt att allmänheten känner förtroende för den rörelse bankerna driver och för att inlåningsmedlen
förvaltas på ett tryggt och säkert sätt. Medlen skall t.ex. alltid finnas tillgängliga för omplaceringar och för betalningsuppdrag. Vid sidan av stabilitetsintresset och det s.k. insättarskyddet brukar även konsument- skyddet beaktas. Därvid avses skyddet mot att enskilda konsumenter vilseleds eller utnyttjas på ett otillbörligt sätt.
Vad som ovan redovisats har i allt väsentligt kretsat kring kärnområden på den finansiella marknaden, de områden där det finns centrala stabilitetsin- tressen att bevaka. I den finansiella marknadens utkanter drivs dock en rad verksamheter där skyddsintressena ur samhällsekonomisk synpunkt har en väsentligt lägre dignitet. För berörda kunder — hushåll och företag — kan dock de ekonomiska värden som hanteras i utkanterna av det finansiella systemet ha stor betydelse. Som exempel på verksamheter som bedrivs i den finansiella marknadens utkanter kan nämnas vissa utgivare av kontokort, som i ökande omfattning tar emot kunders medel på konto samt beviljar sina kunder krediter. Ett annat exempel på företeelser, som inte är nya men som ökat i omfattning, är olika föreningars inlåning och kreditgivning till sina medlemmar. I finanskrisens fotspår har det även skapats ett ökat antal andra sparformer. Så har exempelvis bolag och ekonomiska föreningar (exempelvis HSB) i ökande omfattning börjat utge obligationer och andra värdepapper till privatpersoner. En annan sparform som ökat i omfattning år försäkringsbolagens pensionssparande.
Utvecklingen på marknaden ger anledning att närmare överväga på vilket sätt man skall dra gränsen mellan tillståndspliktig och icke tillståndspliktig inlånings- och finansieringsverksamhet. Frågan får bedömas dels utifrån den svenska finansiella lagstiftningen, dels utifrån EU:s krav på reglering avseende företag som träffas av definitionen "credit institution". Gräns— dragningsproblematiken behandlas främst i kapitel 4 och 5. I detta kapitel beskrivs huvudsakligen sådan inlåning och kreditgivning som bedrivs av företag som inte regleras av den finansiella lagstiftningen.
2.2. Kontoinsättning och kreditgivning hos ut- givare av kontokort
En företeelse som inte är ny men som under senare tid har ökat i omfattning är näringsföretags erbjudande till kontokortskunder att sätta in medel på räntebärande konto. Med näringsföretag avses företag, såväl bolag som ekonomiska föreningar, som bedriver produktion eller handel med varor och tjänster. Ett sådant näringsföretag bedriver inte bankrörelse eller annan finansiell rörelse. Erbjudanden av detta slag förekommer främst inom detaljhandeln och bensinbranschen. Insatta medel är i samtliga fall avsedda att användas vid köp av näringsföretagets varor (t.ex. livsmedel, kläder eller bensin) och tjänster (t.ex. resor eller bilreparatio- ner). I flertalet fall är rätten att sätta in pengar på konto begränsad genom att tillgodohavandet på kontot får uppgå till ett visst högsta belopp. I några fall finns dock inte någon begränsning. Att beloppsbegränsning finns kan bero på att företagen själva vill ha en beloppsbegränsning men även på att Finansinspektionen i en skrivelse år 1991 på förfrågan förklarade att ICA Kort AB genom att ta emot insättning av medel på konto inte bedriver enligt bankrörelselagen tillståndspliktig verksamhet om bl.a. behållningen på kontot vid varje tillfälle begränsades till högst 8 000 kronor.
Näringsföretagen har valt att administrera kontokortsverksamheten på olika sätt. I vissa fall sker kontoinsättningarna direkt hos näringsföretaget eller
i ett företag som ingår i samma koncern som näringsföretaget. De senare
företagen kan benämnas "konccmföretag". I andra fall sker kontoinsätt- ningarna i företag som inte ingår i samma koncern som näringsföretaget. Dessa företag kan benämnas "fristående" företag. Koncemföretagen och de fristående företagen är i vissa fall kreditmarknadsbolag. Vem som är kortutgivare och vem som administrerar kortutgivningen har betydelse för vem som är mottagare av de insatta medlen och därmed har möjlighet att använda medlen i sin rörelse.
Fenomenet att kortutgivare erbjuder sina kunder/kortinnehavare att sätta in medel på konto ger upphov till följande frågor. Är den angivna verksamheten förenlig med bankrörelselagens krav på att endast banker har rätt att ta emot inlåning på konto från allmänheten? Om så inte är fallet;
bör verksamheten undantas från bankrörelselagens tillämpningsområde eller bör bankrörelselagens regler ändras på annat sätt i syfte att inrymma verksamheten i regelsystemet så att den kan bedrivas även i fortsättningen? De olika ställningstagandena måste föregås av analyser bl.a. utifrån vilka intressen bankrörelselagens hithörande bestämmelser är avsedda att skydda, om den ifrågavarande inlåningen utgör ett hot mot dessa intressen samt om det finns andra intressen som bör beaktas i sammanhanget. I detta avsnitt lärrmas en beskrivning av olika företeelser som finns på marknaden. Beskrivningen avser i allt väsentligt förhållandena år 1992 och 1993. En närmare analys mot bakgrund av angivna frågeställningar behandlas i kapitel 4.
Kortutgivarnas inlåning och kreditgivning ger också upphov till frågan om de företag som bedriver sådan verksamhet är att hänföra till kredit- marknadsbolag i den mening som avses i lagen om kreditmarknadsbolag samt kreditinstitut i den mening som avses i EG:s direktiv på området. Frågan om kortutgivarna är att hänföra till kreditmarknadsbolag etc. behandlas i kapitel 5.
Man bör skilja på sex olika kategorier där kontokortskunder erbjuds att sätta in medel på konto. Syftet torde i flertalet fall inte vara ett sparande utan främst ett sätt att underlätta handeln med vissa varor och tjänster för såväl kunderna som för näringsföretagen.
I den första kategorin sker kortutgivning och administration av närings- företaget. I denna kategori sätts medel in på konto hos näringsföretaget.
I den andra kategorin sker kortutgivning och övrig administration av ett koncemföretag som inte är kreditmarknadsbolag. I dessa fall sätts medel på konto in hos koncemföretaget.
I den tredje kategorin sker kortutgivning och övrig administration av ett koncemföretag som är kreditmarknadsbolag. Även i detta fall sätts medel på konto in hos koncemföretaget.
Till den fjärde kategorin kan hänföras de fall där kortutgivning och administration sker av ett av en bank helägt kreditmarknadsbolag. I dessa fall sätts medel på konto in hos kreditmarknadsbolaget och används i bolagets rörelse.
I den femte kategorin hanteras såväl kortutgivning och administration av en bank. Insättning av medel sker i dessa fall direkt på bankkonto.
I en sjätte kategori sker administration och kortutgivningen av ett icke bankägt kreditmarknadsbolag, som inte ingår i samma koncern som näringsföretaget. I likhet med den första kategorin sätts medlen in på konto hos näringsföretaget.
I de flesta av dessa kategorier kan insatta medel endast användas vid köp av varor och tjänster som erbjuds av det enskilda näringsföretaget. Vissa av företagen har dock vidgat användningsområdet för kontokortet så att insatta medel kan användas även vid köp av ett flertal olika näringsföretags (skid- och stuguthyrare, skidliftföretag och livsmedelsförsäljare) varor och
tjänster.
De fall där insättning av medel sker på bankkonto saknas det anledning att behandla närmare. Övriga kategorier bör bedömas utifrån olika utgångs- punkter. I den första kategorin sker insättning av medel direkt hos näringsföretaget. Till den andra kategorin hänförs de fall när insättning sker i ett företag som ingår i samma koncern som näringsföretaget. Till den tredje kategorin hänförs de fall när insättning sker i ett företag som inte ingår i samma koncern som näringsföretaget. Det finnas anledning att bedöma dessa kategorier på olika sätt med hänsyn till den övriga verksamhet som bedrivs av det företag hos vilket insättning av medel sker.
I den följande framställningen behandlas dessa olika kategorier med utgångspunkt såväl från företagens kreditgivningsverksamhet som från företagens inlåningsverksamhet. Om inte annat anges avses förhållandena åren 1992 och 1993.
Kontoinsättning och kreditgivning hos näringsföretag
Som exempel på denna kategori kan nämnas OK Petroleum AB:s (OKP) kontokortsutgivning av OK Servicekonto och Travel Card Sweden AB:s utgivning av Visa Travel Card. Här lämnas en beskrivning av OKP:s kortutgivning.
OKP ägdes 1993 till 52 procent av Kooperativa Förbundet. Övriga ägare var svenska staten och det finska företaget Neste Oy. OKP erbjuder tre olika kontokort, varav här OK Servicekonto är av störst intresse. OK Servicekonto är ett s.k. debetkon och ett medlemskonto. Att kontot är ett medlemskonto innebär att endast den som är medlem i en OK-förening kan bli kortinnehavare. Kortutgivning och administration sker av OK Petro- leum AB för OK-föreningamas räkning. OK-föreningarna är självständiga ekonomiska föreningar som äger och driver bensinstationema.
Kontoinsättning
Rätten att sätta in medel på konto är inte begränsad till beloppet. På innestående medel utgick under 1993 ränta med en procent över gällande diskonto. Servicekontot som är kopplat till OK:s medlemskort kan användas i kortautomater för tankning av bensin och diesel. Tillgodohavan- det kan också användas för köp av samtliga varor och tjänster som säljs på bensinstationer, dvs. allt från bensin och biltillbehör till tobak och matvaror. Insättning av medel på kontot kan antingen ske direkt på bensinstationen eller via post- eller bankgiro. Kontantuttag kan endast ske på en bensinstation i samband med köp av varor eller tjänster genom s.k. kontantavrundning. Om kortinnehavaren vänder sig direkt till OKP finns även möjlighet att göra uttag av del av eller hela tillgodohavandet som innestår på kontot. Ett försöksprojekt pågår dock som innebär att kontantutbetalning skall kunna ske på bensinstation med minst 100 kronor och maximalt 1 000 kronor från medel innestående på konto.
Försäljningsvolymen under 1992 uppgick till drygt 480 miljoner kronor. Insättning av medel på konto sker hos OKP och används som rörelsekapi— tal i OKP:s rörelse. Insättningsvolymen uppgick till 76 miljoner kronor
den 31 december 1992. Därefter har skett en kraftig ökning till 143 miljoner kronor den 30 juni 1993 och till 150 miljoner kronor den 30 september 1993.
Kreditgivning
OK Servicekonto erbjuder inte kortinnehavama någon kredit. Däremot ger OKP ut andra kontokort med rätt för kunden att avtala om en kredit om för närvarande högst 8 000 kronor. Beviljad kredit kan användas vid inköp av OKP:s bensinstationers produkter. Krediten kan vidare användas vid köp av varor och tjänster hos andra bensinstationer inom Norden, nämligen Esso—stationer i Norge, Neste Oy-stationer i Finland och OK— stationer i Danmark.
Kontoinsättning och kreditgivning hos "koncemföretag"
Som exempel på denna kategori kan nämnas ICA Kort AB:s, Kooperativa Detaljhandelgruppen AB:s (KDAB) och Volvofinans Konto AB:s kortut- givning. Skillnaden mellan dessa är att Volvo AB:s kortutgivning sker genom ett kreditmarknadsbolag medan ICA:s och KF:s kortutgivning sker via kortföretag som inte är kreditmarknadsbolag. Ytterligare en skillnad är att KDAB:s kortutgivning endast vänder sig till dem som är medlemmar i KF. Här nedan beskrivs verksamheten som bedrivs av ICA Kort AB och KDAB.
ICA Kort AB
ICA Kort AB (ICA Kort) är ett av ICA Handlarnas AB helägt dotterbolag som svarar för ICA-koncernens kontokortsverksamhet. ICA-handlama äger ICA Handlarnas AB, dels som medlemmar i ICA Förbundet, dels som individuella aktieägare. ICA Förbundet är en ideell förening, en samman— hållande intresseorganisation för landets ICA-handlare. ICA Kort är inget kreditmarknadsbolag. Bolaget har ett aktiekapital om 10 miljoner kronor. I ICA—koncemen ingår Ellos Finans som är ett kreditmarknadsbolag. ICA Kort ingår i koncernens koncernkontosystem, vilket innebär att den
aktuella kontoställningen på ICA Korts konto ligger med i koncernens samlade finansförvaltning.
ICA Kort erbjuder två olika kontokort. Det är främst kortet som är förenat med rätt till insättning på konto samt rätt till viss kredit, som är av intresse. Det s.k. förmånskortet, som berättigar kunden till vissa för- månliga inköp, behandlas inte i detta sarrnnanhang.
Kontoinsättning
Rätten att sätta in medel på konto är begränsad till beloppet såtillvida att kunden får ha högst 8 000 kronor innestående på kontot. På innestående medel utgår sedan den 1 januari 1994 ränta med 7 procent (dessförinnan var räntan högre). Medel som sätts in på kontot är avsedda att användas vid köp av varor som saluförs av ICA-handlama. Det är inte möjligt att använda insatta medel för betalning av varor och tjänster som inte till- handahålls av ICA-koncemen. Det är endast möjligt att betala med kortet inom Sverige. Utöver förmånlig ränta erbjuds kortinnehavaren särskilt för- månliga erbjudanden och rabatter vid köp av varor inom ICA-handeln. De medel som innestår på kontot kan tas ut i samband med betalning av varor genom avräkning mot kontot och kontantuttag av hela det innestående beloppet. Sådant kontantuttag kan ske i ICA-butik under förutsättning att medel finns i butikens växelkassa. Finansinspektionen förklarade den 2 juli 1993 i skrivelse till ICA Kort att inte heller uttag från kontot genom s.k. kontantavrundning enligt inspektionens bedömning innebar att ICA Kort skulle anses bedriva verksamhet som var tillståndspliktig enligt bankrörel- selagen. ICA Kort hade redovisat att den praktiserade avrundningen erfarenhetsmässigt uppgick till närmaste 100—tal kronor. Inspektionen förutsatte att avrundningen i allt väsentligt inskränkte sig till närmaste 100— tal kronor och att den maximalt uppgick till 300 kronor. Formellt finns det dock inget krav på att varuinköpet skall vara av en viss storlek. Man kan således ta ut 300 kronor även om man bara handlar för 50 öre. Kontantav— rundning kan endast ske i butiker som är on-line-anslutna till ICA Kortzs centraldator. Insättning på konto sker via post- eller bankgiro.
Medel som kunder satt in på konto sätts av ICA Kort in på särskilt bankkonto i Svenska Handelsbanken i ICA Kortzs namn. Medlen avskiljs således inte i banksystemet för kundernas räkning utan utgör i princip rörelsekapital 1 ICA Kort. Den 31 december 1992 uppgick insättnings- volymen till drygt 200 miljoner kronor. Sedan dess har det skett en ökning och vid halvårsskiftet 1993 uppgick insättningsvolymen till 390 miljoner kronor. Försäljningsvolymenuppgick ti112,5 miljarder kronor under 1992. Under första halvåret 1993 uppgick försäljningsvolymen till 2 miljarder kronor. Tillgodohavandena på kontona varierar. Omkring 10 procent av kontoinnehavarna sätter in pengar på kontot utan att använda dem för betalning vid inköp. Det finns inget krav på att insatta medel skall användas för köp och ej heller något krav på att de skall användas inom viss tid. Kortinnehavarna har i genomsnitt 2 500 kronor innestående på
kontot. Kreditgivning
ICA Kort erbjuder sina kortinnehavare möjlighet att avtala om en kredit om för närvarande högst 12 000 kronor. Avtalsparter är den enskilde kunden och ICA Kort. Krediten kan endast användas vid köp i butiker anslutna till ICA. Krediten avser således endast finansiering av närstående företags produkter. Utestående krediter (kundfordringar) uppgick till drygt 207 miljoner kronor vid utgången av 1992. Vid halvårsskiftet 1993 uppgick utestående krediter till 265 miljoner kronor.
Utöver möjligheten att sätta in pengar på konto och erhålla kredit erbjuds kunderna en möjlighet att betala tidigare gjorda inköp först i samband med fakturering därav. ICA-kortet fungerar då som ett s.k. betalkort. Detta innebär att kunden betalar tidigare gjorda inköp först en viss kortare tid, som längst 50 dagar, efter det första inköpet. Möjligheten att betala viss tid efter köptillfället med ett betalkort har enligt ett avgörande från regeringen är 1981 (regeringsbeslut 1981-11-26, 721/81) rörande American Express Company Aktiebolag inte ansetts vara kreditgivning i finansbolagslagens mening och därmed inte heller tillståndspliktig
finansieringsverksamhet.2 Kunden kan också använda ICA—kortet som ett betalkort vid inköp av varor från andra än företag som är närstående till ICA Kort. Genom det samarbetsavtal som ICA Kort träffat med Norsk Hydro finns möjlighet för kunder med ICA-kort att använda kortet som ett betalkort vid inköp av bensin och andra varor från Norsk Hydro. Insatta medel på konto hos ICA Kort kan däremot inte användas vid betalning av Norsk Hydros varor och tjänster.
KF.-s kontokortsverksamhet
KF bedriver numera sin kontokortsverksarnhet genom Kooperativa Detalj- handelsgruppen AB (KDAB). KDAB, som ägs av KF till 90,1 procent och av Konsumentföreningen Stockholm till 9,9 procent, är inte ett kredit- marknadsbolag. Inom KF-koncemen finns inte heller något kreditmark- nadsbolag. KF Finans är en avdelning inom moderföreningen. KDAB erbjuder i dag medlemmarna i konsumentföreningarna kontokortet " medmera " .
Kontoinsättning
Rätten att sätta in pengar på konto hos KDAB är, i likhet med vad som gäller hos ICA Kort AB, begränsad till att högst 8 000 kronor får finnas innestående på kontot. Ränta utgår med 8 procent. Medel som sätts in på kontot är avsedda att användas vid köp av varor och tjänster som erbjuds av medlemsaffärema, såsom Konsum-butikema, Obs! Stormarknad, B & W Stormarknad, Fakta, Domus, Obs! Interiör, Kappahl, Akademi— bokhandeln, Stor & Liten, City Stormarknad, New Sports m.fl. Kontantut— tag kan endast ske vid kontots avslutande och inte genom kontantav- rundning.
1 Avgörandet behandlas utförligare i kapitel 5 (avsnitt 5.2.2 och 5.4.1). Där behandlas frågan om betalkortsverksamhet bör betraktas som kreditgivning och därmed tillståndspliktig
finansieringsverksamhet enligt kreditmarknadsbolags]agen.
Kreditgivning
Kredit kan medges till ett belopp som får uppgå till högst 10 procent av kortinnehavarens årsinkomst, dock högst 15 000 kronor. Avtalsparter är den enskilde kortinnehavaren och KDAB. Krediten kan användas vid köp i medlemsaffärema. Krediten avser således finansiering endast av närstående företags varor och tjänster.
Kontoinsättning och kreditgivning hos "fristående" företag
Exempel på denna kategori är den kortutgivning och administration av näringsföretags kortverksarnhet som ombesörjs av Nordbanken Finans AB och Sparbanken Finans AB. Även i dessa fall är syftet att främja av- sättningen av näringsföretagets varor och tjänster. Insatta medel på konto kan dock inte användas av näringsföretagen eller av till dem närstående företag som rörelsekapital eftersom medlen sätts in på konto hos kredit- marknadsbolagen. Kreditmarknadsbolagen kan således använda medlen i rörelsen. Sparbanken Finans kortutgivning av Vivo-butikernas kontokort och Nordbanken Finans kortutgivning av Vingresor AB:s kontokort Ving- konto får belysa denna verksamhet. Förhållandena som beskrivs avser år 1993. Såväl Nordbanken Finans som Sparbanken Finans ämnar, enligt den information som utredningen erhållit, ändra sin kortverksarnhet på så sätt att insättningama från kunderna kommer att ske antingen direkt i respektive bank eller i det aktuella näringsföretaget.
Sparbanken Finans AB:s kortutgivning av Vivo:s kontokort
Vivo—kundema erbjuds att sätta in pengar på konto genom två olika kontokort, dels genom Vivo Hushållskort, dels genom Vivo Visa-kort. Det utmärkande för Hushållskortet är att det endast går att betala med om det finns pengar insatta på kontot. Det är således inte förenat med någon betalkorts- eller kreditkortsfunktion.
K ontoinsättning
I likhet med ICA:s och KF:s kontokort är rätten till insättning begränsad på så sätt att högst 8 000 kronor får finnas innestående på kontot. Ränta på innestående medel utgår med 7,44 procent (mars 1994). Innestående medel får endast användas för köp av varor och tjänster hos Vivo- butikema. Visa-funktionen berättigar till betalning med kontokortet, antingen som ett betalkort med köpmånadsränta eller som ett kreditkort. Insatta medel kan dock endast användas vid betalning i Vivo-butiker inom Sverige. Insättning av medel på konto sker via post- eller bankgiro. Kontantuttag kan endast ske genom att kontots hela behållning tas ut. Därutöver finns på motsvarande sätt som i "ICA-konceptet" möjlighet till kontantavrundning upp till 300 kronor i samband med inköp.
Kreditgivning
Vivo Visa-kortet är förenat med rätt till avtalad kredit om minst 2 000 kronor och högst 30 000 kronor. Krediten får dock inte överstiga 10 procent av kortinnehavarens årsinkomst. Avtalsparter är den enskilde kortinnehavaren och Sparbanken Finans.
Nordbanken Finans AB:s kortutgivning av Vingresors kontokort
Vingresors kunder erbjuds att sätta in pengar på konto hos Nordbanken Finans. Vingresors konto är till skillnad från tidigare beskrivna konton närmast att betrakta som ett sparkonto. Avsikten är att insatta medel skall användas till framtida inköp av en resa. Vingkontot är även förenat med en kreditmöjlighet upp till 30 000 kronor.
Kontoinsättning
I likhet med vad som gäller för flera andra beskrivna kontokort är rätten till insättning begränsad så att högst 8 000 kronor får finnas innestående på kontot vid varje tillfälle. Räntan uppgår till 8,52 procent (mars 1994). Räntan betalas av Nordbanken Finans. Insättning på kontot sker via post- eller bankgiro. Uttag kan ske i samband med köp av resa och vid kontots
avslutande. Därutöver kan uttag av innestående medel ske på semesterorten och då i det aktuella landets valuta. Härigenom erbjuds kortinnehavama
en valutaväxlingstjänst.
Insatta medel sätts in på konto hos Nordbanken Finans. De avskiljs inte för kundens räkning utan utgör kreditmarknadsbolagets rörelsekapital. Vid utgången av år 1992 uppgick insättningsvolymen till drygt 10 miljoner kronor på Vingkonto. Beloppet var något lägre vid halvårsskiftet 1993. Försäljningsvolymen för sålda resor på Vingkonto uppgick till 79,4 miljoner kronor under 1992 och till 30,5 miljoner kronor vid halvårsskiftet 1993.
2.3. Inlåning och kreditgivning hos ekonomiska föreningar 2.3 .1 Inledning
Som nämns inledningsvis har inlåning och kreditgivning bland föreningars medlemmar ökat i omfattning under senare tid. Bland föreningar som bedriver sådan verksamhet finns det anledning att göra åtskillnad mellan dels sådana som bedriver inlåningsverksamhet som en integrerad del av en sin övriga verksamhet i syfte att finansiera den huvudsakliga verksamheten och dels den inlåningsverksamhet som bedrivs som huvudsaklig verksam- het av vad som i denna framställning benämns spar- och låneföreningar. Den först angivna inlåningsformen benämns i några föreningar sparkassa. Sparkasseverksamhet är således inlåning från medlemmar. Som exempel på sådan verksamhet kan nämnas KF:s och HSB:s sparkassor. Även viss inlåningsverksamhet som bedrivs av ekonomiska föreningar inom lant- brukskooperationen kan jämföras med sparkasseverksamheten inom konsument- och bostadskooperationen. I detta avsnitt behandlas inlånings- verksamhet, och i förekommande fall kreditgivningsverksamhet, som bedrivs av ekonomiska föreningar som dock har annan verksamhet som sin huvudsakliga verksamhet. Inlåningsverksamhet i spar- och låneföreningar (dvs. som huvudsaklig verksamhet), som vanligtvis bedrivs i kombination med viss kreditgivningsverksamhet, behandlas utförligare i avsnitt 2.4.
Insatta medel i en sparkassa är avsedda att användas som rörelsekapital i föreningen. Insatta medel är, med undantag för HSB:s bosparande, inte avsedda att användas för inköp av varor och tjänster. Insättningen kan i och för sig anses ha en individuell nytta på så sätt att KF:s medlemmar genom insättning gynnar kooperationen för att tillgodogöra sig den verksamhet som KF bedriver samt erhålla en rimlig avkastning på insatt kapital.
Sparande i sparkassor och andra spar- och låneföreningar har alltsedan tillkomsten av bankrörelselagen inte omfattats av bankrörelsedefinitionen, genom att rekvisitet allmänheten inte ansetts träffa den som är medlem i en förening. Detta har gällt alldeles oavsett om medlemskapet varit öppet för envar eller inte. Frågan är om inlåning från medlemmar alltjämt skall falla utanför bankrörelsedefinitionen. I tidigare förarbeten till bankrör- elselagen (prop. l955:3 s. 147) har påpekats att det inte skall vara möjligt att använda medlemskapet i en förening som en forrnalitet i syfte att föra inlåningsverksamheten utanför begreppet bankrörelse i dess rent bokstav- liga tolkning. Frågan om begreppet allmänheten skall omfatta medlemmar får även besvaras utifrån EU:s synsätt, enligt vilket medlemskap inte anses vara ett avgörande kriterium vid gränsdragningen av vad som är hänförligt till allmänheten. Enligt EU:s synsätt omfattas medlemskap som är öppet för envar och inte begränsat till en snäv och sluten krets av begreppet allmänheten ("the public"). På vilket sätt allmänhetskriteriet skall tolkas är avgörande för om föreningarna skall anses bedriva tillståndspliktig bankrörelse eller inte. Allmänhetsbegreppet behandlas i avsnitt 4.6.1.1.
Föreningarnas inlånings— och utlåningsverksamhet ger även upphov till frågan om föreningarna bedriver tillståndspliktig finansieringsverksamhet enligt lagen om kreditmarknadsbolag samt om föreningarna är att betrakta som kreditinstitut enligt EG:s direktiv på området. Denna fråga behandlas
i kapitel 5.
I de tre följande avsnitten beskrivs den inlånings- och kreditgivnings- verksamhet som bedrivs av föreningar inom konsument-, bostads- och lantbrukskooperationen. Rätten för KF:s, HSB:s och Riksbyggens sparkas- sor att delta i allemanssparandet behandlas dock i avsnitt 4.6.3.
2.3.2. Föreningar inom konsumentkooperationen
Inom konsumentkooperationen bedrivs sedan år 1908 inlåningsverksamhet av KF:s sparkassa. I viss omfattning förekommer även kreditgivnings- verksamhet inom KF-koncernen.
Kooperativa Förbundet ekonomisk förening (KF)
KF är centralorganisation för Sveriges konsumentföreningar och OK- föreningar. KF har till uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att i nära och fortlöpande samverkan med dessa samordna konsumentkooperationens resurser och härvid bedriva sådan verksamhet som anges i stadgarna. KF skall därvid bl.a. verka för en samordning av konsumentkooperationens kapitalanskaffning och investeringar samt uppsarnla sparmedel. KF ekonomisk förening innefattar numera endast koncernledning och koncemstaber samt KF Finans och KF:s sparkassa.
KF-koncemen har alltmer fokuserat verksamheten till detaljhandeln. Detaljhandeln bedrivs genom det nybildade bolaget Kooperativa Detalj- handelsgruppen, KDAB, som ägs av KF till 90,1 procent och av Konsu- mentföreningen Stockholm till 9,9 procent. KDAB, som är ett dotterbolag till KF ekonomisk förening, ansvarar sedan september 1993 för KF:s kontokortsverksamhet. Denna verksamhet behandlas i avsnitt 2.2.
KF Finans verksamhet omfattar hantering av koncernens likvida medel, kort- och långfristig upplåning samt valuta- och räntehandel. Sparkassan, som behandlas utförligare nedan, har till uppgift att administrera inlåning från konsumentföreningamas medlemmar. Enligt KF:s stadgar skall det vid kapitalanskaffning eftersträvas att verksamheten i största möjliga ut- sträckning finansieras med medel som tillskjutits enskilt eller kollektivt av anslutna föreningar och organisationer samt deras medlemmar.
Konsumentkooperationen består av 115 konsumentföreningar, 14 OK- föreningar samt Kooperativa förbundet. Tillsammans driver konsument- kooperationen ca 1 400 butiker och varuhus över hela landet och via OK-
föreningama ca 600 försäljningsställen för bensin och biltillbehör. Varje
enskild konsumentförening och OK-förening är en självständig ekonomisk
förening.
Ca 2,2 miljoner privatpersoner är medlemmar i konsumentföreningar och ca 1,5 miljoner medlemmar i OK-föreningar. Medlemskapet är öppet för envar. Medlemmar i, och därmed ägare av, KF ekonomisk förening är konsument- och OK—föreningama.
KF :s sparkassa
För att uppsarnla sparmedel har KF en sparkassa. KF ekonomisk förening står som mottagare till alla insättningar inom en sparkasseavdelning, varför sparkasseavdelningen endast förmedlar insättning och uttag i KF:s sparkassa. Det finns ca 250 sparkasseavdelningar på varuhus och stormarknader i landet. Sparkassan har till ändamål att av förbundet anslutna föreningar och deras medlemmar till förräntning ta emot pengar och efter uppsägning åter utbetala dem.
Förutsättningen för att få spara i sparkassan är att man är medlem i en konsumentförening. Frågan om medlemmar i OK-föreningar skall få spara i sparkassan utreds för närvarande inom KF, bl.a. med anledning av att OK-förbundet fusionerat med KF. Som en konsekvens av denna fusion, övertog sparkassan de s.k. utvecklingslånen från OK-förbundet. Härige- nom blev sparkassan i praktiken öppen för OK—medlemmar. KF:s egen interna utredning syftar emellertid till att formalisera denna förändring. Avsikten är dock att sparkassan även i framtiden endast skall vara öppen för medlemmar inom föreningar som är medlemmar i KF. Den HSB— förening eller den fackförening som vill spara i sparkassan måste vara medlem i en konsumentförening. Det är alltså möjligt för en HSB-förening att vara medlem i en konsumentförening.
Sparkassan erbjuder olika former av kontoinlåning; kapitalkonto, vinstkonto, allemanssparkonto, sparkasseräkning m.fl. Sparkassan skiljer därvid mellan kontoinlåning och det s.k. femårslånet. På insatta medel utgår rörlig ränta som varierar beroende på ränteläget i landet. Uttag från konto i sparkassan kan ske utan några begränsningar.
Inlåningen i sparkassan uppgick till knappt 2 miljarder kronor vid halv— årsskiftet 1993. Vid utgången av 1992 och 1991 var inlånings storlek endast obetydligt lägre. Inlånade medel placeras inte på visst sätt utan ingår som rörelsekapital i KF:s verksamhet.
Kreditgivning
Det bedrivs inte någon kreditgivning till medlemmar inom ramen för sparkassans verksamhet. KF bedriver kortfristig utlåning (lån under ett år) till sina medlemsföreningar på två sätt, antingen genom den s.k. kontoku- ranten (KF:s interna bokföringssystem) eller med sedvanlig revers. I praktiken utnyttjas denna möjlighet endast av konsumentföreningarna men är iprincip öppen även för OK—föreningar.
Kreditgivning till företag och konsumenter i samband med kontokortsverk- sarnhet sker numera inom ramen för KDAB:s verksamhet. Detta innebär att KDAB erbjuder medlemmar i konsumentföreningar möjlighet till viss kredit och att sätta in pengar på konto i KDAB. Beviljande av kredit vid s.k. låneköp, dvs. att er. kund beviljas kredit vid köp av en kapitalvara, sker inte av något bolag inom KF-koncemen utan av en bank, för närvarande JP Bank. Övrig kreditgivningsverksamhet sker i JP Bank. (KF äger 4 procent av aktierna i JP Bank; mars 1994).
Tidigare svarade Koopfinans AB för KF:s företagskrediter och Koopkredit för KF:s konsumentkrediter och kontokortsverksamhet. Sedan år 1990, då KF blev ägare (65 procent) av JP Bank och JP Bank blev ägare till Koop- finans AB, har Koopkredits verksamhet bedrivits som en rörelsedrivande enhet inom JP Bank. Kontokortsverksamheten har således bedrivits av JP Bark. Kortinnehavaren har haft möjlighet att sätta in maximalt 8 000 kronor på konto till er. räntesats av 8 procent. Kontokortet har varit förenat med rätt till kredit. Tillgodohavandet på kontot har varit avsett att användas till framtida köp av produkter i Konsumbutikema. Pengarna som satts in på konto har ingått i JP Banks rörelse. Förutsättningen för att få bli kontokortskund har varit att kontokortshavaren var medlem i en konsumentförening. Övrig kreditgivning till konsumenter, i form av bl.a. medlemslån, har skett även genom Koopkredits verksamhet inom JP Bank.
Under hösten 1993 har kontokortsverksamheten, som ovan nämnts, flyttats från JP Bank till KDAB.
2.3.3. Föreningar inom bostadskooperationen
Inom bostadskooperationen bedrivs inlåningsverksamhet av HSB:s sparkassa och av Riksbyggen sparkassa ekonomisk förening. Även Stock- holms Kooperativa Bostadsförening ek. för. kan hänföras till denna kategori. HSB:s sparkassa bedrivs som en integrerad del av HSB Riksför- bund. Riksbyggen sparkassa ekonomisk förening är däremot en själv- ständig ekonomisk förening. Kreditgivningsverksamhet förekommer inom de lokala HSB—föreningarna. I detta avsnitt beskrivs HSB:s, Riksbyggens och Stockholms Kooperativa Bostadsförenings inlåningsverksamhet och i förekommande fall kreditgivningsverksamhet.
HSB:s Riksförbund (HSB)
HSB:s Riksförbund är en ekonomisk förening som enligt stadgarna har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen, genom att bl.a. lämna och förmedla lån till finansiering av den byggverksamhet som med- lemmarna bedriver, att organisera och stödja en för hela HSB-rörelsen gemensam sparverksamhet samt att bedriva utlåning av de hopsamlade medlen till organisationer som är anslutna till riksförbundet.
Medlemskapet i HSB:s Riksförbund är öppet för envar som uppfyller villkoren i stadgarna. Enligt dessa kan medlemskap i HSB:s Riksförbund beviljas varje inom Sverige verkande HSB-förening eller därmed jämförlig kooperativ bostads- eller byggnadssammanslutning. Den 1 juli 1993 var 57 regionala HSB-föreningar medlemmar i riksförbundet. De enskilda individerna och bostadsrättsföreningarna är medlemmar i HSB-före- ningarna. De fysiska personerna som är medlemmar i en HSB-förening innehar en bostadsrätt eller sparar till en bostadsrätt. Härigenom kan sägas uppstå ett "dubbelt medlemskap", eftersom medlemmarna i HSB-före- ningarna indirekt även blir medlemmar i riksförbundet.
Antalet "indirekta" medlemmar i riksförbundet uppgick den 1 juli 1993 till ca 648 000. Medlemsantalet har minskat något under senare tid; vid utgången av 1992 var medlemsantalet ca 660 000 och vid utgången av 1991 ca 676 000.
HSB:s Riksförbund bedriver genom förbundet och dess dotterbolag — HSB Bygg AB, HSB Material AB, m.fl. — konsultrörelse, finansiell
verksamhet, tomtexploatering och byggnadsentreprenadverksamhet samt förvaltning av anläggnings- och lagerfastigheter.
En HSB-förening har enligt stadgarna till ändamål bl.a. att främja med- lemmarnas ekonomiska intressen genom att bereda medlemmarna bostäder, verka för produktion av goda bostäder och uppsarnla medlemmarnas sparmedel. Varje enskild HSB-förening är en självständig ekonomisk förening.
En bostadsrättsförening har enligt stadgarna till ändamål att bl.a. främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att i föreningens fastigheter upplåta bostäder för permanent boende. En bostadsrättsförening bedriver således inte någon in- eller utlåningsverksamhet.
HSB:s sparkassa
Inlåningsverksamheten bedrivs av HSB:s sparkassa. Riksförbundet är huvudman för sparkassan. Sparkassan är således ingen självständig juridisk person. En HSB-förening kan vara "sparkasseställe" och är då ombud för ritsförbundet och samlar upp sparmedel från föreningens medlemmar för insättning i sparkassan.
Syftet med sparkassan är att organisera ett bosparande i ett långsiktigt perspektiv med god avkastning, i syfte att medlemmarna skall ha tilräckligt med kapital till en HSB-bostadsrätt, att möjliggöra en organise- rad turordning till nya HSB-bostäder efter enhetliga principer och att kmalisera internt genererad utlåning inom HSB-rörelsen, bl.a. i syfte att minska beroendet av kreditmarknaden.
Förutsättningen för att få spara är att man är medlem i en HSB-förening. Det finns fyra olika sparformer, varav en är "bospar". Bospar är öppen för alla sparare. De övriga tre sparformema riktar sig till viss ålderskate- gori och anställda inom HSB. Det finns ingen övre insättningsgräns i bospar och inte någon uttagsavgift. På insatta medel utgår rörlig ränta, för närvarande 6,25 procent. Den som bosparar och köper en HSB-bostadsrätt får en bonus som räknas som ränta under hela spartiden. Några begräns- ningar beträffande möjligheten att göra uttag från sparkonto finns inte.
Inlåningen till sparkassan uppgick till 2,2 miljarder kronor den 31 december 1993. Vid utgången av 1992 var inlåningen drygt 2 miljarder kronor. Inlånade medel placeras i bostadsobligationer, statsobligationer, Statsskuldväxlar, kommuncertifikat och byggnadskreditiv med kommunal
borgen eller pantbrev som säkerhet.
Utöver inlånade medel i sparkassan hade riksförbundet vid utgången av 1993 en inlåning från HSB—föreningarna om drygt 4,5 miljarder kronor samt en inlåning om drygt 3,2 miljarder kronor från banker, mellanhands- institut och Stiftelsen Bostadskooperationens Garantifond. Sammanlagt uppgick riksförbundets inlåning (inklusive upplåning) till 10 miljarder kronor.
HSB.—s sparobligationer
I syfte att öka medlemmarnas sparande började HSB under hösten 1993 att ge ut medlemsobligationer under benämningen "HSB : s sparobligation " . Ut— givningen av dessa obligationer innebär att medlemmarna erbjuds ett långsiktigt sparande, fem år, med bunden ränta. Obligationerna är s.k. nollkupongare, vilket innebär att det är ett obligationslån utan räntebe- talning under löptiden. Avkastningen erhålls i stället i form av en värdetill- växt. Obligationen kan återköpas av HSB under löptiden till gällande köpkurs. Vid förvärvet erhåller inte förvärvaren något värdepapper utan skuldförhållandet dokumenteras i ett databaserat kontosystem hos HSB. Som bevis på förvärvet erhåller förvärvaren ett kontoutdrag. Obligationen är inte omsättningsbar till tredje man.
Kreditgivning
HSB:s Riksförbund bedriver inte någon kreditgivning till fysiska personer. Bosparande i HSB ger ingen rätt till län för medlemmen. Som tidigare angivits är de likvida medel som sparats av medlemmarna placerade i obligationer, certifikat och Statsskuldväxlar. Den 31 december 1993 uppgick dessa placeringar till ca 3,9 miljarder kronor.
Riksförbundet tillhandahåller tillfällig finansiering av pågående byggnads- produktion. I huvudsak fungerar den som en löpande avräkning i avvaktan på "kreditivlyft" samt slutlig lånefinansiering genom bottenlån i mellan- handsinstituten innan en bostadsrättsförening upplåtit bostadsrätter. Detta innebär att bostadsrättsföreningen inte har några andra medlemmar än de som bildat föreningen. Det är fråga om s.k. kontorsbildade bostads- rättsföreningar, Den 31 december 1993 uppgick denna utlåning till 3,1 miljarder kronor.
Vidare sker finansiering av egen entreprenadverksamhet samt till viss del direkt långivning till bostadsrättsföreningar, HSB-föreningar och delägda, förvaltande bolag. Ett antal HSB-föreningar lämnar insatslån till bostads— rättshavare i samband med upplåtelse av HSB bostadsrätt.
Riksbyggen sparkassa ekonomisk förening
Riksbyggen ekonomisk förenings (Riksbyggens) nya bosparande är uppbyggt i tre delar nämligen; Riksbyggen, Riksbyggen sparkassa ekonomisk förening (sparkassan) och den ideella föreningen Bosparande i Riksbyggen. Sparkassan, som bedriver inlåningsverksamhet, bildades och registrerades år 1993. Sparkassan vänder sig till alla fysiska personer i Sverige. Sparkassan ersätter Riksbospar, vilket byggde på ett samarbete mellan Sparbanken och Riksbyggen och innebar att inlåningen skedde på konton i Sparbanken. Sparkassans ändamål och syfte är enligt stadgarna att inom "Riksbyggensfären " främja medlemmarnas ekonomiska och andra intressen, särskilt sparande i syfte att förvärva bostad, samt insamla och förränta sparmedel från medlemmarna i sparkassan och från medlemmar
i bosparföreningen. Sparkassan skall vidare främja en sund utveckling av förhållandena på byggnads- och bostadsmarknaden.
Sparkassan är en självständig ekonomisk förening. Medlemskap i spar- kassan kan förvärvas av bosparföreningen, Riksbyggen, Landsorganisatio- nen och till Landsorganisationen anslutna förbund samt övriga centralorga- nisationer som tillhör folkrörelserna. Vid inträde i sparkassan skall varje medlem erlägga en insats om 100 000 kronor. En sådan insats motsvaras av en andel. Andelsägare i sparkassan är Riksbyggen (30 procent), ett antal fackföreningar — Byggnadsförbundet (30 procent), Elektrikerförbun- det (10 procent) Målarförbundet (10 procent) och Kommunalarbetarför- bundet (10 procent) — samt bosparföreningen.
För att få spara i Sparkassan måste man vara medlem i bosparföreningen. De enskilda spararna är medlemmar i bosparföreningen men däremot inte i Riksbyggen eller i sparkassan. Varje fysisk person kan bli medlem i bosparföreningen. Det finns endast en bosparförening i Sverige. Före- ningens ändamål är att erbjuda medlemmarna förtur till bostäder som Riksbyggen producerar, att erbjuda medlemmarna möjlighet till sparande i sparkassan samt att informera medlemmarna om bl.a. aktuella projekt. Bosparföreningen bedriver således ingen egentlig egen verksamhet.
Sparkassan har ett eget kapital om 10 miljoner kronor. Inträdesavgiften om 100 kronor i bosparföreningen skall användas för köp av andelar i sparkas- san. Bosparföreningen skall äga 10 procent av andelarna i sparkassan. Utöver inträdesavgiften betalar medlemmarna i bosparföreningen en årsavgift om 100 kronor per hushåll. Denna årsavgift är avsedd att användas för att betala de kostnader som föreningen har för sin admini-
stration .
Insättning av medel sker på konto hos sparkassan. På insatta medel utgår 7 procent ränta (mars 1994). Insatta medel är inte bundna under viss tid. Det finns inte heller i övrigt några begränsningar beträffande rätten till uttag av insatta medel. Begränsningar avseende det belopp som kan sättas in på konto i sparkassan finns endast vid insättning på det s.k. ungdoms-
bosparkontot. På sådant konto får högst 800 kronor sättas in varje kalendermånad.
Insatta medel i sparkassan används inte för att finansiera Riksbyggens eller någon annans verksamhet. Insatta medel skall enligt stadgarna placeras i räntebärande värdepapper utgivna eller garanterade av staten, eller på annat betryggande sätt. Eventuella vinstmedel skall avsättas till reservfond, fonderas, föras i ny räkning eller utgå som utdelning på inbetalda med- lemsinsatser.
Sparkassan lånar inte ut några medel, inte ens i samband med förvärv av bostad. Vid köp av en nyproducerad lägenhet av Riksbyggen erhåller dock köpare som bosparar i sparkassan bonus av Riksbyggen. Bonusen varierar mellan 3 och 5 procent av sparade medel. Riksbyggen svarar även för kreditgivning i samband med lånerätt vid ungdomsbosparande.
Stockholms Kooperativa Bostadsförening ek. för.
Stockholms Kooperativa Bostadsförening tillhandahåller bostäder med hyresrätt åt sina medlemmar, vilka för sin del är skyldiga att låna pengar till föreningen mot ränta. Räntan är 4 procent (den 31 december 1993).
Vid inträdet i föreningen sker inbetalning av dels en insats på 500 kronor, dels ett kreditbelopp med 1 000 kronor första året och därefter 500 kronor om året tills man uppnått ett sammanlagt kreditbelopp om 6 000 kronor. Genom att fullgöra dessa inbetalningar behåller man det turordningsdatum man fick vid inträdet i föreningen.
Fördelningen av lediga lägenheter grundar sig på turordningsdatumet. När medlemmen tecknar hyreskontrakt skall denne också låna in ett belopp till föreningen. Bosparmedel används för detta ändamål. Lånebeloppets storlek beror på lägenhetens storlek och uppgår till mellan 7 000 kronor och 15 000 kronor (mars 1994). De inlånade medlen är spärrade under den tid som man hyr bostad hos föreningen. Under hyrestiden erhåller med— lemmen inte heller någon ränta på inlånade medel.
Antalet medlemmar uppgick vid årsskiftet 1993/94 till 51 422. Inlåningen uppgick vid samma tid till 300 miljoner kronor inklusive innestående räntemedel. Av detta belopp svarar "boende " för ca 50 miljoner kronor och "köande " för ca 250 miljoner kronor. Medlemskapet i föreningen står öppet för envar.
2.3.4. Föreningar inom lantbrukskooperationen
På motsvarande sätt som inom konsument- och bostadskooperationen har det sedan lång tid varit tradition inom lantbrukskooperationen att finansiera verksamheten med medel som härrör från medlemmarna. Till lant- brukskooperationen hör ekonomiska föreningar som är anslutna till Svenska Mejeriemas Riksförening upa, Slakteriförbundet, Svenska Lant- männens Riksförbund förening upa, Skogsägarnas Riksförbund samt Kronägg ekonomisk förening. Antalet ekonomiska föreningar är 34. Därav är 14 föreningar anslutna till Svenska Lantmännens Riksförbund och 8 föreningar anslutna till Skogsägarnas Riksförbund. Samtliga dessa föreningar bedriver annan näringsverksamhet än finansiell verksamhet. Inom samtliga branschorganisationer, med undantag för Kronägg ekono- misk förening, förekommer inlåningsverksamhet, främst från föreningens egna medlemmar.
En skillnad i förhållande till föreningarna inom konsument- och bostads- kooperationen är att möjligheten att bli medlem i en förening inom lantbrukskooperationen är mer begränsad, t.ex. till en viss kategori av näringsidkare inom ett visst geografiskt område. I flertalet fall är den inlåningsverksamhet som förekommer bland dessa föreningar begränsad till respektive förenings medlemskrets. Det förekommer dock att kretsen utvidgats till föreningens kunder och anställda. Därmed har kretsen av insättare utvidgats på ett sätt som gör att det kan finnas anledning att ifrågasätta om inlåningsverksamheten vänder sig till en så vid krets att den skall anses ske till allmänheten. Det finns därför anledning att beröra den inlåningsverksamhet som bedrivs inom lantbrukskooperationen. Det finns även, främst utifrån EU:s krav på reglering av företag som träffas av definitionen "credit institution", anledning att beröra den kreditgivnings- verksamhet som bedrivs av dessa föreningar.
Inlåning
lnlåningsformema och villkoren som är förbundna därmed varierar mellan föreningarna. Tre olika inlåningsformer kan dock urskiljas och benämnas sparkonto, kundkonto (eller affärskonto) och inlåningskonto. De vanligaste kontoformerna är sparkonto och kundkonto. Insättning av medel på in- låningskonto förekommer främst inom föreningar som är anslutna till Svenska Lantmännens Riksförbund.
Sparkonto
Den återbäring och efterlikvid som årligen gottskrivs medlemmarna kan överföras till ett konto, medlemmens sparkonto. Andra medel kan inte sättas in på detta konto. Endast föreningens medlemmar kan ha denna typ av konto. Innestående medel är räntebärande och kan tas ut vid anfordran utan uppsägning. Insatta medel på sparkonto genereras från medlemsinsat— ser och föreningens verksamhet — medlen kan sägas komma "inifrån"
föreningen. Kundkonto (eller affärskonto)
På kundkonto regleras medlemmens, t.ex. lantbrukarens, behov av finan- siering av varuinköp, såsom utsäde, handelsgödsel och växtskyddsmedel, till dess att skörden säljs och levereras till lantmannaföreningen. Av- räkningslikvider för leveranser till föreningen gottskrivs kundkontot. På samma konto debiteras kundens kreditinköp. Kunden kan normalt välja om avräkningslikviderna skall utbetalas eller kvittas mot förfallna krediter för varuinköp. Innestående medel kan när som helst lyftas utan föregående uppsägning. På kundkonto har kunden ibland ett tillgodohavande, ibland en kredit. Rätt att öppna ett kundkonto tillkommer normalt föreningens kunder. Kundkretsen sammanfaller i flertalet fall med medlemskretsen.
Inlåningskonto
Insättning av medel på inlåningskonto kan ske av "vilka medel som helst". Medlen som sätts in kan sägas komma "utifrån". Ränta utgår normalt med
6,5-7 procent. Insättning av medel på inlåningskonto är inte begränsad till medlemskretsen. I flera föreningar kan även anställda hos föreningen öppna inlåningskonto. Insatta medel är tillgängliga för uttag vid anfordran utan uppsägning. I några lantmannaföreningar kan insatta medel användas för betalning av varuinköp, på motsvarande sätt som medel på kundkonto. Vissa föreningar har begränsat det lägsta belopp som får sättas in respektive tas ut från inlåningskontot.
Omfattningen av inlåningsverksamheten, ävensom antalet medlemmar, varierar väsentligt mellan föreningarna. Bland de föreningar som är anslutna till Svenska Lantmännens Riksförbund uppgick inlåningen till sammanlagt ca 1,4 miljarder kronor den 31 december 1993. I samtliga föreningar används insatta medel för att finansiera föreningens övriga verksamhet. Här nedan lämnas en utförligare beskrivning av några föreningar (en förening inom varje branschorganisation) som erbjuder ovan beskriven inlåningsverksamhet.
Lantmännen ODAL ek. för.
Lantmännen ODAL är ansluten till Svenska Lantmännens Riksförbund. Till medlem i Lantmännen ODAL kan antas fysisk eller juridisk person som bedriver lantbruk eller livsmedelsproduktioni området Östergötlands län, Södermanlands län, norra delen av Kalmar län samt delar av an—
gränsande län. Antalet medlemmar uppgick till ca 6 400 år 1993.
Föreningen bedriver inlåningsverksamhet genom att föreningens med- lemmar och anställda ges möjlighet att sätta in medel på ovan beskrivna sparkonto, kundkonto och inlåningskonto. Den 31 december 1993 uppgick den sammanlagda inlåningen till drygt 255 miljoner kronor.
Södra Skogsägarna, ekonomisk förening
Södra Skogsägarna är ansluten till Skogsägarnas Riksförbund. Till medlem i föreningen kan antas fysisk eller juridisk person som äger skog eller eljest bedriver skogsbruk eller utövar handel med skog eller skogsproduk— ter inom föreningens tillförselområde. Tillförselområdet omfattar
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Kristianstads, Hallands län, den i Västergötland belägna delen av Älvsborgs län samt angränsande län eller delar därav. Antalet medlemmar uppgick år 1993 till drygt 29 500.
Föreningen bedriver inlåningsverksamhet genom att erbjuda ovan beskrivna kontoformer. Dessa kontoformer överensstämmer inte exakt med
dem som Södra Skogsägarna erbjuder. Innebörden är dock densamma. Inlåning sker endast från föreningens medlemmar. Den sammanlagda inlåningen uppgick till 430 miljoner kronor den 31 december 1993.
Scan Norrland ek. för.
Scan Norrland är ansluten till Slakteriförbundet. Till medlem i Scan Norrland kan antas fysisk eller juridisk person som bedriver slaktdjurspro- duktion inorn föreningens tillförselområde. Tillförselområdet är inte geografiskt begränsat. Tillförsel sker huvudsakligen från vissa kommuner i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands och Gävleborgs län. Antalet medlemmar uppgick till ca 8 300 år 1993.
Föreningen bedriver, i likhet med övriga slakteriföreningar, inlånings- verksamhet som erbjuds genom kontoforrnen sparkonto. I viss utsträckning förekommer även möjlighet att sätta in medel på inlåningskonto. Den sammanlagda inlåningen uppgick till 4,7 miljoner kronor den 31 december 1993.
Norrmejerier ek. förening
Norrmejerier är ansluten till Mejeriemas Riksförening. Till medlem i Norrmejerier kan antas fysisk eller juridisk person som bedriver lantbruk eller eljest framställer jordbruksprodukter inom föreningens tillförselom— råde. Föreningens tillförselområde är Norrbottens och Västerbottens län samt delar av Västernorrlands och Jämtlands län. Antalet medlemmar
uppgick till ca 2 600 år 1993.
Föreningen erbjuder sina medlemmar att sätta in medel på sparkonto. Inlåningen uppgick till 7,5 miljoner kronor den 12 december 1993. Från och med den 1 januari 1994 erbjuds medlemmarna spar- och kreditmöjlig- heter på ett produktlikvidkonto. På detta konto, som är räntebärande, kan medlem i föreningen sätta in mjölklikviden, dock lägst 1 000 kronor per insättningstillfälle. Kreditmöjligheten är knuten till 10 procent av föregående års leveransvärde. Kreditgränsen går vid 187 500 kronor.
Kreditgivning
Kreditgivning förekommer i samband med varuinköp på sätt som beskrivs under kontoformen "kundkonto". Därutöver förekommer, främst inom föreningar som är anslutna till Svenska Lantmännens Riksförbund, kreditgivning i samband med försäljning av jordbruksmaskiner, an- läggningsmaskiner och skogsmaskiner. Kreditgivning sker i dessa fall till föreningarnas kunder vilka i flertalet fall är medlemmar i föreningen. Kreditgivningen sker genom avbetalningsköp.
2.4. Inlåning och kreditgivning hos spar- och låneföreningar
I detta avsnitt beskrivs föreningar med huvudsakligen finansiell verksam- het, inlåning och/eller kreditgivning.
Inom ramen för utredningens arbete har inhämtats uppgifter om den inlåning och kreditgivning som bedrivs utanför det reglerade området. Av 100 föreningar, stiftelser, fonder och bolag som tillfrågats ingår 32 i beskrivningen nedan. Övriga 68 har utgått av olika anledningar. I 26 av fallen har anledningen varit att företaget upphört eller är under avveckling eller att företaget bedriver annan verksamhet än inlåning eller kredit— givning. I 39 fall har företaget av okänd anledning inte kunnat nås eller inte avhörts. l materialet återfinns även KF:s och HSB:s sparkassor samt JAK — Jord, Arbete, Kapital — ekonomisk förening. Sparkassoma beskrivs ovan och behandlas därför inte ytterligare i den följande framställ- ningen. JAK beskrivs separat under en senare del av detta avsnitt och
ingår därför inte heller i den följ ande beskrivningen. Samtliga kvarvarande 32 företag som omfattas av beskrivningen är ideella eller ekonomiska föreningar.
De 32 föreningarna kan indelas i tre grupper efter vilken typ av verksam- het de bedriver gentemot sina medlemmar, nämligen dels sparlåneföre— ningar (24 föreningar med både inlåning och kreditgivning), dels spar- föreningar (tre föreningar med enbart inlåning) samt dels fem övriga föreningar. Den verksamhet som bedrivs inom den tredje gruppen är ur olika aspekter särpräglad och behandlas därför separat. Denna grupp läm— nas i övrigt därhän i det följande. Inom grupperna kan vidare åtskillnad göras mellan å ena sidan i reell mening slutna föreningar, som har ett formellt krav för beviljande av medlemskap och å andra sidan öppna föreningar, dvs. sådana i vilka envar kan bli medlem. Uppgifterna om antalet medlemmar samt om omfattningen av inlåning och kreditgivning avser där inget annat anges förhållandena den 1 juli 1993. Uppgifterna jämförs i vissa fall med förhållandena 18 månader tidigare, dvs. den 31 december 1991.
Grupp 1 och 2 (Sparlåneföreningar och spatföreningar)
Inledningsvis bör följande anmärkningar göras beträffande föreningarna i de två första grupperna (27 st). Den sammanlagda inlåningen från med— lemmarna i dessa föreningar uppgick vid halvårsskiftet 1993 till 1 032 miljoner kronor. Därav svarade en förening ensam för 732 miljoner kronor. (Motsvarande siffror var för KF:s sparkassa 1 975 miljoner kronor, HSB:s sparkassa 2 088 miljoner kronor, och JAK 576 miljoner kronor.) Det totala antalet privatmedlemmar, dvs. andra än näringsidkare och juridiska personer, i dessa båda grupper uppgick vid samma tidpunkt till 27 000. Av föreningarna bildades fem under tiden fram till och med år 1900, 14 under tiden 1901-1940, fyra under tiden 1941-1980 och fyra 1981 eller senare (därav två under 1993). De två senast bildade före- ningarna har ännu bara verksamhet av ytterst begränsad omfattning. Tre av de fyra som bildades 1981 eller senare utgörs av föreningar med både in- och utlåning och som är öppna för envar.
Bland de 25 föreningar som bedrev verksamhet av någon omfattning hade följande utveckling skett under de föregående 18 månaderna. Av de tolv föreningar som vid halvårsskiftet 1993 hade en inlåning på 5 miljoner kronor eller däröver hade åtta föreningar haft en ökad inlåning under perioden med 8 procent eller mer. Av de 13 som hade en lägre inlåning hade ingen haft någon ökad inlåning alls. — Å andra sidan hade de med den lägre inlåningen i tre fall haft en minskning av inlåningen under perioden med samma procenttal eller mer, medan ingen förening av de med den högre inlåningen hade haft någon minskning alls.
Av de tio föreningar som vid halvårsskiftet 1993 hade 500 medlemmar eller däröver hade fem ökat sitt medlemsantal under de föregående 18 månaderna med 8 procent eller mer. Av de 15 föreningar som hade färre än 500 medlemmar hade ingen haft en motsvarande ökning. (Den enda föreningen av de senare som haft någon ökning alls hade ökat med 7 procent.) Å andra sidan hade föreningarna med de lägre medlemstalen i fem fall minskat i antal medlemmar med 8 procent eller mer under perioden, medan det bland de större föreningarna endast fanns ett sådant fall (10 procents minskning).
Grupp 1 (Sparlåneföreningar)
I denna kategori finns de föreningar, 24 till antalet, som gentemot sina medlemmar bedriver både inlåning och kreditgivning. Sju av dessa föreningar bildades 1941 eller senare, varav två under 1993. De två föreningarna som bildades 1993 bedriver ännu bara verksamhet av ytterst begränsad omfattning. För de övriga 22 föreningarna gäller följande.
Räntan för inlåningen uppgavs i 16 fall ligga i intervallet 5-8 procent och i ett fall så högt som 12 procent. Beträffande uttag av insatta medel, uppgavs det i fyra fall finnas formella begränsningar (visst belopp per kvartal eller viss uppsägningstid). Utlåningsgraden gentemot medlemmarna (kreditgivningen i förhållande till inlåningen) uppgick i 14 fall till 80 procent eller mer och i fem fall till 60—79 procent. För den delen av
kapitalet som inte lånades ut till medlemmarna uppgav sju föreningar att andra placeringsaltemativ än konto i bank kunde användas.
Av sparlåneföreningama är 17 slutna, dvs. de har i sina stadgar ett formellt krav på viss egenskap för att en person skall beviljas medlemskap. En av dessa föreningar (9,4 miljoner kronor i inlåning) ansluter endast vissa juridiska personer, föreningar som är klienter hos ett närstående ekonomikonsultföretag. Dessa klientföreningar utgörs av olika kulturföre- ningar med progressiv inriktning. En annan av de 17 föreningarna (660 000 kronor i inlåning) vänder sig till boende inom en viss, medelstor kommun eller dess grannkommuner. Övriga 15 slutna föreningar vänder sig till anställda på viss arbetsplats och har således endast privatpersoner som medlemmar.
De tre arbetsplatsföreningama med störst inlåning har en inlåningsvolym om 49 miljoner kronor (2 769 medlemmar), 20 miljoner kronor (1 004 medlemmar) respektive 19 miljoner kronor (700 medlemmar). De övriga arbetsplatsföreningama har en inlåning från 10,3 miljoner kronor ner till 97 000 kronor. Av de 15 arbetsplatsföreningama riktar sig elva till
anställda inom polisen eller tullen.
Av sparlåneföreningama är sju öppna, dvs. medlemskapet står öppet för envar. Av dessa bildades fyra före 1930, medan två bildades under 1993. De båda senare har, som tidigare nämnts, endast en begränsad verksamhet. Även om medlemskapet formellt sett står öppet för envar, har fem av de sju föreningarna genom sitt namn eller sitt ursprung sådan anknytning till viss ort eller trakt, att man kan utgå ifrån att de inte är avsedda att få någon större geografisk spridning. I de fem föreningar som har en pågående verksamhet varierar andelen näringsidkare eller juridiska personer bland medlemmarna från 2 till 30 procent, medan resten är privatpersoner. Den största föreningen inom denna grupp hade den 1 juli 1993 en inlåning på 95 miljoner kronor och 1 215 medlemmar. Före- ningen, som bildades 1872, hade ökat inlåningen sedan den 31 december 1991 från 65 miljoner kronor. Nästa förening i storlek hade en inlåning på 40 miljoner kronor och 800 medlemmar. Denna förening, som bildades 1985, hade fördubblat sin inlåning sedan den 31 december 1991. Antalet
medlemmar hade under samma period ökat från 250 till 800. Den tredje största föreningen i gruppen, bildad 1926 och med ortsanknytning, hade en inlåning på 21 miljoner kronor och ett medlemsantal på 323. De båda återstående föreningarna hade en inlåning på 2 miljoner kronor respektive 100 000 kronor (båda ortsanknutna, bildade 1929 respektive 1907).
Grupp 2 (Spatföreningar)
I denna grupp ingår tre föreningar, varav den största vänder sig i huvudsak till medlemmar inom en av frikyrkorörelsema men erbjuder även medlemskap för andra. Föreningen bildades 1951 och hade 15 600 medlemmar den 1 juli 1993, varav 90 procent privatpersoner. Inlåningen i föreningen uppgick till 732 miljoner kronor, men bedöms av föreningens företrädare snart komma att uppgå till 1 000 miljoner kronor. Under senare tid har även andra samfund visat intresse för att få utnyttja verksamheten inom föreningen. Inlåningen kommer till 60 procent från privatpersoner, till 30 procent från församlingar och till 10 procent från näringsidkare. Föreningen ger ränta varierande mellan 1,5 och 6 procent. Medlen är uteslutande placerade genom lån till ett närstående, auktoriserat kreditmarknadsbolag. Det råder inget koncemförhållande mellan före- ningen och bolaget, utan förhållandet regleras genom ett civilrättsligt avtal. Bolaget är dock ett helägt dotterbolag till ett tidningsföretag, som i sin tur ägs av församlingar och församlingsmedlemmar inom rörelsen. Genom avtalet tillförsäkras bolaget upplåning av föreningens inlåning mot ställande av säkerhet. Bolaget övertog i samband med bildandet den finansierings- verksamhet, inriktad på församlingarnas behov, som tidigare har ombe- sörjts direkt av föreningen. Anledningen till de ändrade arbetsformema var att dåvarande Bankinspektionen anmärkte på att en finansieringsrörelse av så stor omfattning enbart fick bedrivas av de dåvarande finansbolagen. Efter samråd med inspektionen bildades då ett finansbolag för finan- sieringsverksamheten, medan inlåningen kvarstod i föreningen. Numera sker utlåningen även för andra behov än enbart församlingsändamål, och verksamheten bedrivs under "bankliknande förhållanden". Ett avtal med sparbankerna från 1984 ger föreningen och bolaget tillgång till vissa datatjänster vid hanteringen av transaktionerna. Sålunda är verksamheten
ansluten till sparbankemas datanät. Föreningen och bolaget har egna cleiringnummer.
Nästa förening erbjuder medlemskap åt ett försäkringsbolags anställda inom Göteborgsområdet. Föreningen bildades 1915 och hade 62 med- lemmar den 1 juli 1993, samtliga privatpersoner. De inlånade medlen (1,7 miljoner kronor) är placerade i en fond hos arbetsgivarföretaget. Inlånings- räntan uppgår till 10 procent.
Den tredje föreningen erbjuder medlemskap och inlåning åt medlemmar i ett s.k. landskapsgille i Göteborg. Inlåningen uppgår till 52 000 kronor ocl. placeras i obligationer, aktier eller bank. Avkastningen lottas ut bland meilemmarna i samband med en årlig middag.
Grtpp 3 (Övriga föreningar)
Denna grupp består av fem föreningar med varierande verksamheter och syften. Två av föreningarna, Stockholms Kooperativa Bostadsförening ek. för. och en lokal bostadsförening inom HSB—rörelsen, ingår i beskriv- ningen i avsnitt 2.3.3.
] denna grupp ingår vidare dels en förening som förvaltar semestermedel åt anställda i grävmaskinföretag, under tid upp till omkring ett halvår (65 miljoner kronor i inlåning), dels en förening som till medlemmar i verkstadsklubben vid ett större verkstadsföretag erbjuder lån ur en grundfond (380 000 kronor i utlåning, ingen inlåning). Slutligen ingår oclzså en förening för näringsidkare inom en närmare angiven bransch. Föreningen ställer borgen och andra säkerheter för medlemmarna i samband med inköp av råvaror. Vid utgången av 1992 uppgick värdet av de säkerheter som föreningen hade ställt åt medlemmarna till 70 miljoner krcnor. Under 1992 uppgick föreningens kreditförluster till 140 000
krcnor.
Räntefri inlåning och kreditgivning
I Danmark har sedan 1930-talet bedrivits räntefri finansiell verksamhet under beteckningen J AK. Där finns idag ett antal s.k. andelskassor, varav flera använder JAK i sin firma. I ett tiotal andra länder förekommer motsvarigheter till denna verksamhet. I Sverige finns dels JAK — Jord, Arbete, Kapital — ekonomisk förening och dels Nordiska sparlån ek. för.
JAK —— Jord, Arbete, Kapital — ekonomisk förening
Syftet med föreningens verksamhet är enligt stadgarna dels att bedriva informationsverksamhet om den räntefria ekonomin och dess långsiktigt positiva effekter för människan och miljön, dels att tillgodose medlemmar- nas finansieringsbehov genom att, till så låg kostnad som möjligt för med- lemmarna, bedriva räntefri inlåning och kreditgivning, s.k. sparlåneverk- samhet, och därmed sammanhängande verksamhet.
Föreningen bildades 1965 och bedriver sparlåneverksamhet sedan 1970. Föreningen drevs tidigare som en ideell förening under firmananmet JAK Riksförening för ekonomisk frigörelse. Under december 1993 registrerades föreningen som en ekonomisk förening. I samband därmed antogs som ny firma JAK — Jord, Arbete, Kapital — ekonomisk förening. Föreningen erhöll 1992 beslut från dåvarande Bankinspektionen om undantag från till- ståndsplikten enligt finansbolagslagen, under hänvisning till att finan- sieringsverksarnheten riktade sig till medlemmarna och inte bedrevs i vinstsyfte.
Föreningen är rikstäckande och har lokalombud på 29 platser, lokalavdel- ningar på 20 platser samt kontor i Skövde och i Stockholm. Föreningens säte och huvudkontor är i Skövde. Antalet medlemmar ökade under tiden från den 31 december 1991 till mars 1994 från 6 100 till 38 500. In- låningen ökade under samma period från 100 miljoner kronor till 465 miljoner kronor och utlåningen från 72 miljoner kronor till 413 miljoner kronor. Medlemmarna utgörs till 97 procent av privatpersoner och till 3 procent av näringsidkare eller andra. Medlemskapet i föreningen står öppet för envar. Endast medlemmar i föreningen får delta i sparlåneverk-
samheten. Den delen av inlåningen som inte genast kan lånas ut till med- lemmarna placeras huvudsakligen i statsskuldväxlar. Någon annan form av medelsanskaffning än medlemmarnas sparande förekommer inte. Före- ningens resultat för 1993 uppgick till 12 miljoner kronor.
Grundtanken i sparlåneverksamheten är att medlemmarna lånar in medel utan att erhålla någon ränta. Genom att samla sparpoäng kan medlemmen kvalificera sig för att få låna ett visst belopp, även detta utan ränta. Vid ansökan om lån sker en sedvanlig kreditvärdighetsprövning. Låntagaren måste också ställa säkerhet för lånet.
Inlåning kan ske på två olika slags konton, beroende på om insättaren vill styra för vilka syften pengarna får lånas ut. Det sparande som sker på ett A-konto får användas för valfritt syfte av låntagaren. Medel som står inne på ett B-konto får lånas ut för miljövänliga projekt, finansiering av studier, projekt som främjar psykisk eller fysisk hälsa eller dylika ändamål. Sparpoäng kan även överlåtas mellan medlemmarna enligt vissa regler. Ingen medlem får ha en inlåning som överstiger 5 procent av det totala sparkapitalet.
Även om man skulle ta ut hela sitt sparkapital behåller man de sparpoäng man uppnått, så länge man är medlem i föreningen. Det är således inget krav att man just vid tiden för låneansökan har ett sparkapital insatt hos föreningen. Dock gäller den begränsningen för uttag att inlåningen är bunden enligt reglerna om tilläggslån (se nedan).
Lån kan erhållas dels som grundlån, dels som tilläggslån. Det maximala lånebeloppet beräknas efter antalet sparpoäng och den amorteringstid som låntagaren själv väljer. Ju kortare amorteringstid, desto högre lånebelopp. Amorteringstiden kan vara 2-40 år och lägsta lånebelopp är 5 000 kronor.
Exempel:
Den som sätter in dels ett engångsbelopp om 10 000 kronor, dels 1 000 kronor i månaden uppnår efter tolv månader 120 000 sparpoäng för engångsbeloppet och 78 000 sparpoäng för månadssparandet, eller totalt 198 000 poäng. Om man väljer fem års arnorteringstid kan man få låna 6 285 kronor som
grundlån (dubbla antalet sparpoäng dividerat med amorteringsti- den i antal månader med tillägg av tre månader).
Om man behöver låna mer än grundbeloppet kan man förbinda sig att spara ihop till lånerätten i efterhand. Sådant lån kallas tilläggslån. Spar- poängen erhålls då genom att man parallellt med amorteringarna även betalar in ett motsvarande inlåningsbelopp. Det maximala beloppet för tilläggslånet beräknas genom att grundlånet multipliceras med det s.k. fördelningstalet. Detta tal varierar mellan 0 och 19 och fastställs av föreningen för varje månad. Talets storlek beror på tillgången på medel i föreningen. Det eftersparade beloppet kan tas ut från kontot en viss tid, som regel tre månader, efter slutamorteringen.
Som tidigare nämnts sker utlåningen utan ränta. Däremot får låntagaren betala en låneavgift, vilken utgörs av dels en grundavgift på 3,5 procent av lånebeloppet, dels en avgift på 0,6 procent av lånebeloppet för varje
återbetalningsår.
Övriga aktiviteter i föreningen består bl.a. av kurser och seminarier inom områdena ekonomi och miljö samt om föreningens arbete. Under 1993 del- tog sammanlagt drygt 300 personer i föreningens kursverksamhet. Före- ningen ger också ut medlemstidningen Räntefri med sex nummer per år.
Nordiska sparlån ekonomisk förening
Syftet med Nordiska sparlån ekonomisk förening är enligt stadgarna att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom ekonomisk verksamhet på följande sätt:
— Föreningen skall bland medlemmarna och utan vinstsyfte bedriva inlåning och kreditgivning samt därmed förenlig verksamhet.
— Föreningen skall utföra medlemmarnas betalningsuppdrag. — Föreningen skall allmänt stödja utvecklingen av räntefri finansierings- verksamhet i såväl nordiska som övriga länder.
Föreningen, med säte i Skövde, bildades 1992 och registrerades som ekonomisk förening i december samma år. Föreningen har av Finansin—
spektionen medgetts undantag från tillståndsplikten enligt dåvarande 3 & andra stycket 2 finansbolagslagen.
Grundprincipen för sparlåneverksamheten är även här att varje medlem skall få lån i förhållande till sin sparprestation. En stor del av sparpresta- tionen, undantagsvis hela, kan uppfyllas efter att lånet utbetalats. Sparpres— tationen mäts i ett system med s.k. sparpoäng. Antalet poäng är beroende av innestående behållning, den uppsägningstid spararen valt för sitt konto, spartid och en "korrektionsfaktor". Den senare är beroende av förhållandet mellan inlånings- och utlåningsvolym i verksamheten. Låneansökningar behandlas gruppvis för ansökningar som inkommit under en viss tid. Inom gruppen bestäms en turordning till låneutbetalningar relaterade till spartid och antal poäng i förhållande till storleken av de sökta lånen samt återbe- talningstiden. Låntagaren tillskjuter ett insatskapital som skall motsvara 8 procent av aktuell låneskuld. Återbetalning av denna insats sker efterhand som lånet amorteras. Låntagaren betalar också en avgift på omkring 1 procent per år av den ursprungliga skulden. Medel som lånats in på konto i ett av de nordiska länderna lånas företrädesvis ut i samma land. För närvarande utförs endast betalningsuppdrag mellan medlemskonton.
Exempel:
För ett lån på 200 000 kronor med en lånetid på 20 år betalas, om inget försparande har skett, amortering, eftersparande och avgift med sammanlagt 1 808 kronor i månaden. När lånet slutamorterats kan inlåningen i form av inbetalt eftersparande, 200 000 kronor, tas ut.
3. Den finansiella lagstiftningen
3.1. Inledning
Den analys som skall föregå gränsdragningen mellan tillståndspliktig och icke tillståndspliktig inlånings— och finansieringsverksamhet bör ske med beaktande av syftet med den finansiella lagstiftningen och de intressen som denna lagstiftning är avsedd att skydda. Därvid bör iakttas att regler om offentlig tillsyn förbehålls verksamhet av samhällsekonomisk betydelse. Vid bedömningen måste även beaktas det skydd som den civilrättsliga och näringsrättsliga lagstiftningen kan utgöra.
I detta avsnitt kommer behovet av reglering i, vad som i kapitel 2 kallas utkanterna av den finansiella marknaden, att belysas även med utgångs— punkt från EU:s krav. Det kan redan här konstateras att syftet med EU:s krav på auktorisation, tillsyn m.m. är att skydda insättama. EU:s krav på reglering behandlas i avsnitten 3.5 och 4.4.
3.2. Syfte och skyddsintressen
En viktig utgångspunkt vid analysen av om den finansiella lagstiftningen skall utvidgas i olika avseenden är vilka huvuduppgifter det finansiella systemet har och vilka grundläggande skyddsintressen som motiverar speciallagstiftningen för institut som bedriver finansiell verksamhet. Regleringen av det finansiella systemet måste utformas med utgångspunkt från de uppgifter som det finansiella systemet skall fullgöra och de tjänster
och marknader som behövs för att utföra uppgifterna.
Traditionellt brukar man tala om tre viktiga uppgifter för det finansiella systemet. Den första består i att omfördela kapital från de hushåll och företag som har ett överskott till dem som under en viss period har ett underskott. Genom att koppla ihop dessa båda grupper kan stora effektivi- tetsvinster uppnås. Detta ger individerna möjlighet att omfördela sin konsumtion över tiden, framför allt till att disponera över lånade resurser för återbetalning med framtida inkomster.
Det finansiella systemets andra stora uppgift är riskhantering. Med hjälp av det finansiella systemet kan risker i ekonomin begränsas och omfördelas på ett effektivt sätt.
Den tredje uppgiften är att se till att det finns effektiva betalningskanaler och rutiner. Ett väl fungerande betalningssystem är en förutsättning för en decentraliserad marknadsekonomi. Ett betalningssystem kan ses som ett transportsystem för pengar. Dess komponenter utgörs av pengarna, de institutioner som ombesörjer transporterna, nätverken inom och mellan
dessa institutioner samt de regelverk som styr och stöder systemet.
Den finansiella lagstiftningen motiveras av ett antal grundläggande skyddsintressen. Dessa skyddsintressen är även utgångspunkten för tillsyn över institut och marknader. De skyddsvärda intressena utgörs av det finansiella systemets stabilitet, sundhet och ejfektivitet.
3.3. Offentlig reglering
När det gäller det ekonomiska livet i stort är det uppenbart att de skiftande aktiviteter som där utvecklas inte kan fungera utan olika reglerande ingrepp från samhällets sida. Lagregler är nödvändiga för att t.ex. styra och påverka bolagsbildningar, avtalssituationer och marknadsföringsåt- gärder. Det finns knappast några "oreglerade" marknader eller företeelser på det ekonomiska området. Graden av regleringar och kontroll kan dock skifta från område till område. Den speciallagstiftning som rör det finansiella området kan mot denna bakgrund ses som en påbyggnad till den
civilrättsliga och näringsrättsliga lagstiftningen. Denna påbyggnad är motiverad av de skyddsintressen som beskrivs i avsnitt 3.2.
När det gäller intresset av stabilitet är det naturligen bankerna och be- talningssystemet som kommer i förgrunden. Systemstömingar eller fallissemang inom dessa områden skulle kunna få mycket stora åter- verkningar på hela samhällsekonomin. Om systemstömingar inträffar är de alltid knutna till bankerna och det risktagande som bankerna påtar sig i kreditgivningen eller i anslutning till verksamheter på betalningsområdet. Informationen om detta risktagande är ofta ofullständig på grund av bristande genomlysning och kontroll. Om verksamheterna kunde bedrivas under perfekt genomlysning och full informationsspridning till marknadens aktörer och kunder, skulle det knappast finnas anledning för samhället att sätta in åtgärder i form av offentlig tillsyn och annan reglering i den utsträckning som nu sker.
När det gäller sundheten i verksamheten ingår konsumentskyddsaspekter som en väsentlig del. Den enskilde spararen eller investeraren befinner sig ofta i ett underläge på kreditmarknaden i förhållande till de banker och andra institut som uppträder där. Till bilden hör också att de avtal om sparande eller krediter som sluts ofta är komplexa och dessutom har en betydande ekonomisk innebörd för den enskilde konsumenten eller för det enskilda företaget. Mot denna bakgrund försöker samhället se till att informationsspridningen fungerar och att aktörer får rimliga och likvärdiga förutsättningar när det gäller agerandet på kreditmarknaden. Dessa ingrepp i marknadens funktion får dock inte tolkas som att samhället i alla lägen försöker minimera eller helt undanröja de risker som kan förekomma i det finansiella systemet. Såväl hushåll som professionella placerare måste ha möjlighet att göra riskfyllda placeringar i värdepapper eller direkt i kreditinstitut och därigenom kunna öka avkastningen på de medel man förvaltar. Eventuella brister i marknadens funktion kan behöva åtgärdas, men riskerna i det finansiella systemet får inte helt regleras bort eller på annat sätt undanröj as. Sundhetskravet är också av avgörande betydelse vid lämplighetsprövningen av en ansökan om oktroj.
Det är mot denna bakgrund som man bör se samhällets olika ingrepp på det finansiella området. För de institut och företag som klassas som banker eller andra kreditinstitut uppställs bl.a. krav på auktorisation. Institutens verksamhet styrs av rörelseregler och krav på kapitaltäckning. Regelsyste- met följs därtill upp med tillsyn från Finansinspektionen. Genom att lagstiftningens bestämmelser och standardkrav i viss utsträckning är differentierade mellan olika aktörer varierar också tillsynens intensitet.
Samhällets åtaganden och stöd sträcker sig emellertid längre än till här nämnda skyddsregler och tillsynsinsatser. Riksbanken kan i sin löpande verksamhet påverka likviditeten på marknaden genom att köpa och sälja värdepapper och genom att lämna lån till banker. Vidare kan Riksbanken under extraordinära förhållanden gå in med likviditetsstöd i form av krediter på särskilda villkor, och därmed agera som s.k. lender-of-last- resort. Sådana stödinsatser kan riktas såväl mot banker som mot andra institut under Finansinspektionens tillsyn. En förutsättning för att Riksbanken skall agera är dock att det föreligger risk för allvarliga systemstörningar, t.ex. ett likviditetsbortfall som hotar betalningssystemets stabilitet och funktionssätt.
Det offentliga skyddsnätet har i finanskrisens fotspår kompletterats med ytterligare ett inslag, nämligen det statliga finansiella stödet till framför allt banksektorn. Riksdagen fattade i december 1992 beslut om att öppna möjligheter till statligt stöd i form av garantier till eller direkta kapitalin- satser i bankerna och deras dotterbolag samt till vissa andra kreditinstitut med statlig anknytning. Beslutet fattades sedan omfattande kreditförluster urholkat bankernas kapitalbaser och hotat fortlevnaden för flera större koncerner.
Beslutet om statligt finansiellt stöd illustrerade inte bara finanskrisens allvar och stora utbredning i det finansiella systemet utan också att tillsynsinsatsema inte i alla lägen förmår att garantera de grundläggande skyddsintressena på kreditmarknaden. Inte heller Riksbanken som "lender- of—last—resort" kan utfärda några garantier för att t.ex. insättarskyddet i enskilda banker inte äventyras i ett akut krisläge. I Riksbankens åligganden enligt riksbankslagen ingår inte att i en nödsituation garantera hushållens
och företagens fordringar på enskilda banker och andra kreditinstitut, utan bara att tillhandahålla likviditet i en omfattning som bidrar till stabiliteten och förtroendet för betalningssystemet i stort.
Det som här sagts om behovet av "offentliga skyddsnät" i olika former har i allt väsentligt kretsat kring kärnområdena på den finansiella marknaden, dvs. de områden där det finns centrala stabilitetsintressen att bevaka. I finansmarknadens "utkanter" bedrivs, som utförligt beskrivs ikapite12, en rad verksamheter där skyddsintressena har väsentligt lägre dignitet från samhällsekonomisk utgångspunkt. Graden av reglering varierar för dessa verksamheter, i den meningen att de över huvud taget inte träffas av den finansiella lagstiftningens tillstånds- eller tillsynskrav. De ekonomiska värdena som hanteras i utkanterna av den finansiella marknaden kan dock ha stor betydelse för berörda kunder bland hushåll och företag. Behovet av skyddsregler på den "oreglerade" delen av marknaden kan även tänkas bli tillgodosett inom ramen för den civilrättsliga eller associationsrättsliga lagstiftningen.
Den pågående intemationaliseringen på kreditmarknaden och de senaste årens anpassning till EU:s regler och standardkrav för olika finansiella verksamheter kan dock leda till att vissa definitioner och gränsdragningar i svensk lagstiftning får omprövas och ändras. Denna anpassning till förhållanden i andra länder är en förutsättning för att marknaderna skall kunna öppnas för konkurrens från utlandet. I nästföljande avsnitt behandlas kraven på reglering med utgångspunkt från EU:s krav.
Som bankrörelse anses enligt 1 kap. 2 & bankrörelselagen(1987:617) "verksamhet i vilken ingår inlåning från allmänheten på sådan räkning som bank allmänt använder". Bankrörelse får bedrivas endast efter regeringens tillstånd (oktroj). Bankrörelselagen kompletteras av särskild lagstiftning för de olika associationsformer som är tillgängliga för företag med bankrörel— se; bankaktiebolagslagen, sparbankslagen och föreningsbankslagen. Dessa motsvarar i stort de allmänna associationsrättsliga lagarna för annan näringsverksamhet men innehåller i vissa delar strängare regler än dessa.
Sedan den 1 januari 1994 regleras finansieringsverksamhet av kredit- marknadsbolagslagen (1992:1610). Som finansieringsverksamhet anses enligt lagens 1 kap. 1 & "näringsverksamhet som har till ändamål att lämna kredit, ställa garanti för kredit, förmedla kredit till konsumenter eller medverka till finansiering genom att förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande". Sådan verksamhet förutsätter, med vissa undantag, tillstånd av Finansinspektionen. Undantagen omfattar bl.a. vissa fall av finansiering vid avsättning av varor eller tjänster som produceras eller säljs av det egna eller närstående företag. Vidare undantas offentlig verksamhet, normal likviditetsförvaltningi företag, verksamhet inom en grupp av näringsidkare, pantlånerörelse, verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn enligt annan lag samt verksamhet som bedrivs av aktiebolag med uppgift att på regional nivå främja näringslivets utveckling (regionala utvecklingsbolag).
Bankrörelselagen och kreditmarknadsbolagslagen har i allt väsentligt samma regler om kapitaltäckningsgrad (i princip förhållandet mellan å ena sidan eget kapital och viss andel av utgivna förlagsinsatser och å andra sidan kapitalplaceringar). Även i övrigt företer de båda lagarna stora likheter. Sålunda innehåller de regler om vilken verksamhet företaget får bedriva, begränsningar av möjligheten att ingå i koncern med icke- finansiella företag och prövning av större ägarposter i företaget. Vidare innehåller lagarna bestämmelser om att företaget endast får bevilja kredit om låntagaren kan förväntas fullgöra låneförbindelsen, om begränsningar av stora placeringar hos enskilda låntagare och om kreditgivning till personer med närmare anknytning till företaget. Samtliga dessa be- stämmelser kan sägas ingå i ett skyddsverk till förebyggande av ekonomis— ka skador på verksamheten. Syftet därmed är primärt att skydda verksam- heten som samhällssektor betraktad, snarare än det enskilda företaget. I förlängningen kan bestämmelserna också betraktas som ett visst skydd för kunderna.
Vid övervägandena av den näringsrättsliga reglering som skall gälla för en viss verksamhet måste man även beakta den reglering som gäller enligt annan lagstiftning. För de finansiella tjänsterna blir det främst fråga om konsumentkreditlagen(19921830), lagen (1978:599) om avbetalningsköp
mellan näringsidkare m.fl., marknadsföringslagen(1975:1418), lagen (1971 : 1 12) om avtalsvillkori konsumentförhållanden, lagen (1984z292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare samt de associationsrättsliga lagarna. De nämnda lagarna kan i första hand förväntas ge skydd åt den enskilde insättaren eller låntagaren. Även lagen (l936:81) om skuldebrev och bok- föringslagen (1976:125) kan bidra till säkerheten på finansmarknaden. Skyddet kan bestå i regler om öppen och objektiv information om det finansiella institutets verksamhet, om minimirättigheteri enskilda avtalsför- hållanden eller om möjligheter att "stävja osunda affärsmetoder.
Konsumentkreditlagen gäller alla slags kreditsituationer mellan näringsid- kare och konsument. De huvudsakliga delarna av lagens skyddsregler gäller information om kreditkostnader, minsta kontantinsats vid kreditköp, villkor för ränte- och avgiftsuttag, gäldenärens rätt vid borgenärsbyte, förutsättningar för uppsägning från ömse sidor, avräkning och andra följdfrågor vid uppsägning samt ansvar för obehörigt användande av kontokort. Konsumentverket har tillagts funktionen att vaka över lagens efterlevnad som komplettering till Finansinspektionens tillsyn.
Lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. utgör motsvarig- heten till konsumentkreditlagen vid andra rättsförhållanden än mellan näringsidkare och konsument. Den gäller dock endast vid kredit i samband med köp av en vara. Lagen bygger på samma grundpelare som konsu- mentkreditlagen men är inte lika omfattande. Den behandlar möjligheten att från ömse sidor säga upp ingångna avtal samt följdfrågor i anledning av uppsägning, såsom avräkning för kreditkostnader och rätten att återta vara.
Marknadsföringslagen , lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare är marknadsrättslig lagstift- ning, syftande till att påverka innehåll och utformning av näringsidkares marknadsföring samt de standardvillkor som tillämpas på marknaden. Sanktionen utgörs av förbud vid vite och, såvitt avser marknadsföringsla- gen, även ålägganden vid vite. Lagarna reglerar inte förhållandet mellan enskilda parter, utan tar sikte på det kollektiva intresset. Tilllämpningen
av dessa lagar kan dock få stor betydelse även vid en civilrättslig prövning av ett enskilt avtalsförhållande.
De associationsrättsliga lagarna kan i viss mån sägas erbjuda ett skydd. Incm bankområdet gäller bankaktiebolagslagen och dess motsvarigheter för övriga bankassociationsformer. För kreditmarknadsbolagens del och för de företag som i dag inte står under reglering gäller dock aktiebolagslagen(1975:1385) och lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Aktiebo- lagslagen tillhandahåller regler om årsredovisning, revision, minoritets— skydd och, för det fall aktiekapitalet är förbrukat, tvångslikvidation. Motsvarande regler återfinns i föreningslagen. Den skillnaden föreligger dock att det för föreningarnas vidkommande finns ett mera naturligt samband mellan ägande och nyttjande. Rent faktiskt torde därför de associationsrättsliga bestämmelserna ha större betydelse som insättar- eller låntagarskydd när det gäller ekonomiska föreningar.
3.4. Offentlig tillsyn
Staten har i två avseenden påtagit sig ett ansvar för den löpande verksam- heten inom det finansiella systemet. Dels utövas en offentlig tillsyn genom Finansinspektionen, dels tillhandahålls en likviditetsbuffert genom Riks- banken. Den offentliga tillsynsfunktionen i den finansiella lagstiftningen inrymmer tillståndsgivning, normgivning samt kontroll av efterlevnaden av regler på alla nivåer. De övergripande målen för denna tillsyn kan sammanfattas i begreppen stabilitet, sundhet och effektivitet. Stabiliteten utgörs närmast av en betryggande soliditet i de enskilda finansinstituten och minimering av kedjeeffekter vid ett fallissemang. Sundhetsmålet avser kravet på sunda affärsmetoder och ett gott konsumentskydd. Effektivitets- målet syftar på konkurrens, överskådlighet och god genomlysning, bl.a. vad gäller ränte- och prissättning. Ett väsentligt mått på resultatet av denna verksamhet utgörs av allmänhetens och omvärldens förtroende för aktörerna på den finansiella marknaden.
Finansinspektionens verksamhet har ställts inför delvis nya uppgifter allt sec'an krisen på finansmarknaden uppstod under hösten 1990. Under denna
period har också de yttersta konsekvenserna av offentlig tillsyn kommit att ställas i förgrunden genom den process som bl.a. ledde fram till in- rättandet av Bankstödsnämnden under försommaren 1993.
Under denna process har också en granskning pågått av Finansinspektio- nens och dess föregångares sätt att fullgöra sina uppgifter till förebyggande av en finansiell kris. Översynen av inspektionens arbetsmetoder och prioriteringar har pågått både inom och utom myndigheten. Sålunda uttalades i betänkandet Finansiell tillsyn (SOU l991:2, s. 118) att utveck— lingen på det finansiella området motiverade ökade tillsynsinsatser totalt sett men talade också för en förenkling av ärendehanteringen på vissa delområden. Att stå under en inspektionsmyndighets tillsyn kunde, enligt utredningen, inte innebära en likvärdig kvalitetsprövning för alla de berörda instituten och verksamheterna.
Oavsett detta uttalande, har man anledning att utgå ifrån att offentlig tillsyn över en viss verksamhet också uppfattas som en "kvalitetsmärkning". Samtidigt som förtroendet för branschen påverkas av det sätt på vilket inspektionen utför sitt uppdrag, är redan tillsynsfunktioneni sig ägnad att bidra till detta förtroende. Förtroendet för branschen och förtroendet för inspektionen hänger därför i viss mån samman. Om det blir fråga om att utkräva ansvar på grund av hur verksamheten skötts av branschen kommer sådana anspråk att till viss del riktas också mot den som haft huvud- mannaskapet för tillsynen.
I början av 1993 framfördes i riksdagens allmänpolitiska debatt att den finansiella krisen hade utvecklats till en allvarlig medborgerlig förtroende- fråga, som riskerade att undergräva tilltron inte bara till finansmarknaden utan även till rättssamhället.
Redan genom att från statens sida ange en verksamhet såsom reglerings- värd anger man också indirekt att verksamheten utgör en väsentlig sam- hällsfunktion, även om man inom tillsynsområdet gör olika prioriteringar. Man får då också från statens sida vara beredd att ta konsekvenserna om denna funktion börjar svikta. När man anger det område som skall omfattas av offentlig tillsyn finns det därför anledning att samtidigt beakta
om man är beredd att ta del i ansvaret vid en eventuell kris. Detta bör utgöra en återhållande faktor vid gränsdragningen mellan tillsynspliktigoch icke tillsynspliktig verksamhet.
3.5. EU:s krav på reglering
Utvecklingen i "utkanterna" av den finansiella marknaden ger anledning att ifrågasätta om det finns behov av särskild reglering och tillsyn utifrån EU:s krav. Frågor som aktualiseras är om bolagen och föreningarna som bedriver inlåning eller kreditgivning är att betrakta som kreditinstitut enligt EG-direktiven och om EU:s krav på reglering av inlåningsverksamhet ställer särskilda krav.
EG-direktiven som reglerar inlånings- och kreditgivningsverksamhet är dels direktivet av den 12 december 1977 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (77/780/EEG), det s.k. första banksamordningsdirektivet, dels direktivet av den 15 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (89/646/ EEG), det s.k. andra banksamordningsdirektivet. I direktiven ställs krav bl.a. på att banker och andra typer av institut som faller under definitionen kreditin- stitut skall underkastas gemensamma krav beträffande bl.a. kapitaltäck- ning, obligatorisk auktorisation och minsta startkapital. Bestämmelserna i EG-direktiven har bl.a. lett till införandet av lagen (1992: 1610) om kredit- marknadsbolag. Genom denna lag upphävdes lagen (1963:76) om kreditaktiebolag och lagen (1988:606) om finansbolag. Lagen har trätt i kraft den 1 januari 1994.
Begreppet kreditinstitut
Banksamordningsdirektiven är s.k. minimi-direktiv, vilket innebär att medlemsländerna för de inhemska företagen får ställa upp strängare krav än vad som följer av direktiven. Direktiven har tillkommit i syfte att ge skydd åt sparmedel och att skapa lika konkurrensvillkor för instituten.
Kravet på reglering utgår från institut som träffas av definitionen kreditinstitut. Definitionen har följande lydelse.
Kreditinstitut: ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning.l
Med andra återbetalbara medel avses, enligt ingressen till andra banksarn- ordningsdirektivet, insättningar i annan form, såsom fortlöpande utgivning av obligationer och andra jämförbara värdepapper.
Direktivens grundläggande definition träffar för svenskt vidkommande alla banker, kreditmarknadsbolag, mellanhandsinstitut och värdepappersbolag som i sin finansieringsverksamhet antingen tar emot insättningar eller i annan form lånar upp medel på den öppna marknaden. Från direktivets tillämpningsområde har undantagits centralbanker, postgiroinstitut och vissa namngivna institut, däribland Svenska skeppshypotekskassan.
Enligt EU:s synsätt är ett kreditinstitut ett företag vars verksamhet omfattar både inlåning eller upplåning och kreditgivning i eget nanm och för egen räkning. Ett kreditinstitut tar alltså på sig den traditionella rollen att samla upp medel/sparande från allmänheten och kanalisera detta vidare i form av kreditgivning. Genom att instituten agerar som upplånare och utlånare i eget namn för egen räkning tar de i varierande grad på sig risker i rörelsen.
In- eller upplåningen i ett kreditinstitut sker således från allmänheten, dvs. från en vidare krets på den öppna marknaden. Vid bestämmandet av vilken krets som är hänförlig till kretsen allmänheten är, enligt vad utredningen inhämtat från EG—kommissionen, medlemskap i en förening eller organisation inget avgörande kriterium så länge som möjligheten till medlemskap står öppet för var och en.
* Den engelska lydelsen av definitionen: Credit institution means an undertaking whose business is to receive deposits or other repayable funds from the public and to grant credits for its own account.
EG-direktiven tar hänsyn till de aktuella verksamheternas inriktning och omfattning. I princip är direktiven avsedda att reglera verksamhet som be- drivs löpande och yrkesmässigt med stöd av en permanent organisation, där den finansiella verksamheten utgör den huvudsakliga verksamhets- grenen. Direktiven är inte avsedda att träffa marginella företeelser, bisyss- lor m.m.
Enligt EG-direktiven är det således kombinationen av inlåning eller upplåning med kreditgivning som är föremål för särskilda krav på reglering. Därutöver intar inlåning från allmänheten, i likhet med vad som gäller i andra länder, en särställning. Enligt artikel 3 i andra bank- samordningsdirektivet är det förbjudet för personer eller företag som inte är kreditinstitut att driva rörelse som omfattar inlåning från allmänheten. Från förbudet undantas bl.a. verksamhet som omfattas av nationell lagstiftning, under förutsättning att verksamheten är underkastad regler och övervakning till skydd för insättare och investerare? Vilka regler och vilken form av övervakning som avses behandlas närmare i avsnitt 4.4.
Behovet av reglering av de företeelser som bedrivs av kortutgivare och föreningar som i dag inte omfattas av någon finansiell lagstiftning måste således bedömas även utifrån EU:s krav. Ett företag som tar emot kunders medel på konto och även bedriver viss kreditgivningsverksamhet till sina kunder kan således träffas av definitionen kreditinstitut, med därav följande krav på bl.a. obligatorisk auktorisation, kapitaltäckning och visst minsta startkapital. Beträffande spar- och låneverksamhet som bedrivs av föreningar är utgångspunkterna desamma. Vad gäller företag som inte träffas av definitionen kreditinstitut, men som bedriver inlåning, måste behovet av reglering bedömas utifrån EU:s krav på skyddsregler för insättare och investerare. Behovet av reglering utifrån EU:s krav behandlas i kapitel 4 och 5.
3 Den engelska versionen av artikel 3 i andra banksamordningsdirektivet lyder: The Member States shall prohibit persons or undertakings that are not credit institutions fram carrying on the business of taking deposits or other repayable funds from the public. This prohibition shall not apply to the taking of deposits or other funds repayable by a Member State or by a Member State 's regional or local authorities or by public international bodies of which one or more Member States are members or to cases expressly covered by national or Community legislation, provided that those activities are subject to regulations and controls intended to protect depositors and investors and applicable to those cases.(Kursiverat här.)
4. Inlåning 4.1 Inledning
Utvecklingen i "utkanterna av den finansiella marknaden" har inneburit att alltfler aktörer bedriver en relativt omfattande verksamhet som i flera avseenden liknar den inlåningsverksamhet som beskrivs i bankrörelselagen .
Enligt bankrörelselagen har bankerna ensamrätt att ta emot inlåning från allmänheten. Inlåning som sker i ekonomiska föreningar genom s.k. sparkasseverksarnhet har alltsedan tillkomsten av 1911 års bankrörelselag ansetts falla utanför bankrörelsedefinitionen eftersom inlåning från medlem i en förening inte har ansetts utgöra inlåning från allmänheten. Denna praxis innebär att all inlåningsverksamhet som sker från medlemmar i en förening kan bedrivas utan bankoktroj. Ett undantag härifrån var naturligt- vis föreningsbankerna, vars verksamhet tidigare bedrevs i ekonomisk förenings form enligt lagen om föreningsbanker. Sparkasseverksamheten inom främst KF och HSB har vuxit under senare år. Medel inlånade via KF:s och HSB:s Sparkasseverksamhet används för att finansiera övrig verksamhet som bedrivs av föreningarna. Samtidigt får medlemmarna en marknadsmässig avkastning i form av ränta på insatta medel. Även inlåningsverksamhet i andra s.k. spar- och låneföreningar, t.ex. JAK - Jord Arbete Kapital — ekonomisk förening, har ökat i omfattning. Spar- och låneföreningama bedriver in- och utlåningsverksamhet, dvs. en rent finansiell verksamhet. Såväl svenska förhållanden som EU:s synsätt ger anledning att ifrågasätta om dessa föreningars inlåningsverksamhet även i framtiden skall falla utanför bankrörelsedefinitionen. Det finns anledning att överväga om kretsen av inlåningsberättigade bör bestämmas från andra
utgångspunkter än begreppet allmänheten eller om allmänhetsbegreppet bör tolkas på annat sätt än vad som sker i dag.
Det är inte någon ny företeelse att näringsföretag eller företag som ingår i samma koncern som sådant företag tar emot kunders medel på konto. Företeelsen har under senare år dock fått en väsentligt större spridning, framför allt inom livsmedels- och bensinbranschen. I tidigare förarbeten till bankrörelselagen (prop. 1990/91:154) har uttalats att en förutsättning för att kontoinsättningar med anknytning till viss affärsverksamhet skall falla utanför bankinlåningsbegreppet är att kontoinsättningarna har nära anknytning till någon annan affärsverksamhet än bankrörelse eller annan finansiell rörelse. Motiven till att hålla dessa insättningar på konto utanför bankinlåningsbegreppet har inte angetts. Utvecklingen har lett till att kontoinsättningar inte enbart sker hos företag som uppfyller kraven på nära anknytning till annan affärsverksamhet än bankrörelse eller annan finansiell rörelse, utan sådana insättningar sker även hos kreditmarknadsbolag1 som inte har sådan anknytning.
Man kan fråga sig om den angivna utvecklingen är positiv med hänsyn till konsumenternas intressen. Villkoren som insättarna erbjuds — ränta, rabatter, förmånliga lånevillkor m.m. — är i flera fall förmånligare än motsvarande villkori bank. Insättningama är i vissa fall förknippade med andra förmåner, såsom rätt till köplats vid bosparande i HSB. Vidare kan möjligheten att göra insättningar på konto hos näringsföretagen, i likhet med insättning av medel på bankkonto, sägas underlätta det löpande betalningsförhållandet mellan Säljföretaget och dess kunder. Kontokorts- systemet erbjuder även en rationell kassabetalningsrutin. I dessa avseenden är utvecklingen positiv för konsumenterna. Inlåning i föreningar och bolag som inte omfattas av någon reglering som ger skydd åt insättarna för det fall att företaget skulle gå i konkurs innebär naturligtvis risker för insättarna. Avsaknaden av regler som ger insättarna skydd kan därför vara till nackdel för konsumenterna. Inlåningsverksamheten ger det kontoföran-
' Kreditmarknadsbolag används genomgående som benämning även på finansbolag som, med stöd av övergångsbestämmelsema till lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag, alltjämt driver verksamhet enligt lagen (1988:606) om finansbolag och således ännu inte erhållit auktorisation enligt kreditrnarknadsbolagslagen.
de företaget tillgång till rörelsekapital på förhållandevis fördelaktiga villkor.
Den beskrivna utvecklingen ger således upphov till ett flertal frågor, däribland frågan om det i grunden finns skäl att behålla bankernas ensamrätt till inlåning. Ett ställningstagande till dessa frågor måste föregås av analyser bl.a. av de intressen bankernas ensamrätt till inlåning är avsedda att skydda och av om föreningars, näringsföretags och kredit- marknadsbolags kontoinsättningar utgör ett hot mot dessa intressen. Även intresset av att skydda insättarna samt möjligheten att genom inlåningen skaffa rörelsekapital måste beaktas.
Man bör inledningsvis även nämna att rätten att bedriva inlåning från allmänheten inte är förbehållen banker enligt EG:s direktiv. I stället är ensamrätten till sådan inlåning förbehållen "credit institutions", dvs. institut som bedriver inlåning eller upplåning i förening med utlåning. För kreditinstitut gäller särskilda krav på auktorisation och kapitaltäckning. Om ett EU-baserat företag som inte är kreditinstitut bedriver inlåning, ställer EU krav på att verksamheten skall vara underkastad regler och över- vakning som skyddar insättarna och investerarna. EU:s krav på reglering beskrivs närmare i avsnitten 3.5 och 4.4. Bankernas ensamrätt till inlåning från allmänheten får således i första hand bedömas med utgångspunkt från svenska förhållanden. Inlåningsverksamhet som bedrivs av andra än kreditinstitut skall dock vara underställd viss reglering enligt EG-direkti- ven.
I detta kapitel behandlas de krav och den eventuella reglering som kan anses erforderlig med anledning av att en förening, ett bolag eller ett annat institut bedriver inlåningsverksamhet. Om verksamheten innefattar även finansieringsverksamhet kan föreningen, bolaget eller institutet komma att underkastas även andra krav på auktorisation och reglering. Denna fråga behandlas i kapitel 5.
4.2. Bankrörelsedefinitionen
Bankernas ensamrätt till inlåning regleras i 1 kap. 2 & bankrörelselagen . l paragrafen sägs att med bankrörelse avses verksamhet i vilken ingår inlåning från allmänheten på sådan räkning som bank allmänt använder. Bankrörelse får, enligt samma paragraf, efter tillstånd (oktroj) av regeringen drivas av bankaktiebolag, sparbanker och centrala förenings- banker. Vidare får utländska bankföretag driva bankrörelse under vissa närmare angivna förutsättningar.
Bankrörelsedefinitionen, som fick sitt huvudsakliga innehåll genom 1911 års banklagstiftning, utpekar således inlåningsverksamheten som det kännetecknande för bankverksamhet. Definitionen har ändrats endast i språkligt hänseende, så att uttrycket "allmänneligen begagnas " bytts ut mot "allmänt använder". Anledningen till att endast inlåning angetts som kännetecken på bankrörelse är att det i första hand är insättarnas rätt som banklagstiftningen avser att skydda. För att insättarnas rätt skall kunna skyddas har banklagstiftningen försetts med vissa säkerhetsregler, såsom kapitaltäckningsregler. Dessa säkerhetsregler har ansetts nödvändiga för att insättarna skall erhålla ett tillfredsställande skydd. Detta har i sin tur motiverat att inlåning från allmänheten skall få bedrivas endast av institut som uppfyller säkerhetskraven. Syftet med bankernas ensamrätt till inlåning kommer att utvecklas närmare i avsnitt 4.6.1. Det finns dock anledning att först se närmare på rekvisiten i definitionen. Begreppet inlåning på räkning
Den nuvarande definitionen av bankrörelse är en cirkeldefinition; inlåning från allmänheten på sådan räkning som bank allmänt använder. Vad begreppet inlåning på räkning avser, har beskrivits av bl.a. Kreditmark- nadskommittén (KMK) i betänkandet Förnyelse av kreditmarknaden (SOU 1988:29, del 1, s. 201). KMK berör bl.a. gränsdragningen mellan inlåning på räkning och avtalsenlig förskottsbetalning. Enligt KMK förstås med uttrycket inlåning på räkning konton för deposition av pengar enligt på förhand standardiserade allmänna villkor. Villkoren skall vara utformade så att de kan tillämpas på en bred allmänhet. Exempel på sådana räkningar
är för närvarande bland bankerna allmänt förekommande sparkonto, kapitalkonto, lönekonto, vinnarkonto, allemansparkonto, checkräkning m.m. Utanför begreppet "inlåning på räkning" faller den s.k. specialinlå- ningen, varmed i allmänhet förstås kortfristig upplåning av stora penning- belopp på villkor som helt eller delvis varit föremål för förhandling mellan parterna i varje enskilt fall. Villkoren är här inte standardiserade på sådant sätt att de kan anses ägnade för tillämpning bland en bred allmänhet. Inlåning på räkning innefattar inte heller konton på vilka behållningen utgörs av värdet av annat än pengar, t.ex. andelar i en aktie- eller allemansfond. I dylika fall är det inte fråga om deposition av pengar.
Enligt KMK bör vidare inlåning på konto, som till sin art och till sitt ändamål kan anses jämförbar med banks allmänna inlåningsverksamhet regelmässigt falla inom ramen för vad som är räkningsinlåning. Om t.ex. ett kreditkortsföretag, som inte är bank, av sina kontokortskunder tar emot betalning med belopp som överstiger vad som i det enskilda fallet lämnats i kredit är detta i princip att betrakta som inlåning på räkning. Enbart den omständigheten att kunder betalar in för mycket pengar, vilka kreditföre- taget låter stå inne på kontot till dess ny kredit utnyttjas, bör dock inte föranleda att verksamheten bedöms som otillåten inlåning. Av betydelse för bedömningen är om det endast beror på tillfälliga omständigheter att kunder betalar in för mycket eller om det kan antas bero på förmånliga erbjudanden från företagets sida, exempelvis marknadsanpassad ränta, billigare kredit eller liknande. I sistnämnda fall torde kunna presumeras att behållningen på kontot är att betrakta som inlåning på räkning. Om vidare exempelvis ett handelsföretag driver inlåningsverksamhet genom att låta kunder öppna konto i företaget är detta inte att betrakta som inlåning på räkning om inbetalningarna avser avtalsenlig förskottsbetalning för en vara eller en tjänst. Om däremot insättaren äger rätt att fritt förfoga över kontobehållningen genom att ta ut insatta medel jämte gottgjord ränta eller annan motsvarande förmån, torde verksamheten i allmänhet kunna jämställas med sådan av bank bedriven inlåningsverksamhet.
Begreppet allmänheten
I det år 1911 framlagda förslaget till banklag saknades i definitionen på bankrörelse de båda orden "från allmänheten". Uttrycket infördes vid utskottsbehandlingen och syftet var att därigenom från den reglerade inlåningen hålla utanför den inlåning på sparkasseräkning, som i ganska stor utsträckning bedrevs av bruk och inrättningar för mottagande av personalens besparingar. Likaså ansåg man att det fanns anledning att från bankinlåning särskilja den sparkasserörelse som öppnats av kooperativa föreningar, för såvitt denna rörelse avsåg inlåning från egna medlemmar.
Redan vid tillämpningen av 1911 års bankrörelselag uppkom svårigheter att avgöra på vilket sätt kretsen skulle vara begränsad för att den inte skulle anses riktad mot allmänheten. Det slogs dock fast att den sparkasse— rörelse som då bedrevs av Kooperativa förbundet (KF) inte var att anse som en verksamhet riktad mot allmänheten.
Frågan om vad som skall falla under begreppet allmänheten har varit föremål för diskussion även med anledning av en vid 1950 års riksdag väckt motion. I motionen anfördes att den inlåningsverksamhet som bedrevs av vissa bostadsrättsföreningar i verkligheten var av bankkaraktär. I yttrande över motionen anförde dåvarande Bank- och fondinspektionen att inlåningen inte kunde betraktas som en intern föreningsangelägenhet utan som inlåning från allmänheten när medlemsantalet, dvs. antalet inlåningsberättigade, uppgick till ett stort numerär. Kooperativa förbundet hade år 1948 cirka 900 000 medlemmar och HSB:s Riksförbund samma år 62 000 medlemmar. Med anledning av det höga medlemsantalet borde enligt motionen de ekonomiska föreningarna underkasta sig särbestämmel- ser rörande solvens, likviditet och kontroll eller eljest upphöra med sin inlåningsverksamhet. Departementschefen gjorde med anledning av den väckta motionen följande uttalande angående definitionens innebörd med avseende på föreningsinlåningen (prop. l955:3 s. 146 f):
"Genom att karakterisera bankrörelse såsom inlåning från allmänheten ville man just undvika att lägga hämsko bl.a. på den Sparkasseverksamhet, som bedrevs av de kooperativa föreningarna, såvitt rörelsen avsåg inlåning från de egna
medlemmarna. Föreningsinlåningen av här avsedda slag har numera en betydande omfattning. Bland organisationer, som befattar sig med inlåning i dessa former märkes Kooperativa förbundet och HSB. På de skäl, som åberopades av tredje lagutskottet vid behandlingen av den tidigare omnämnda motionen, anser jag anledning saknas att vidta åtgärder, som skulle hämma ifrågavarande inlåningsrörelse. Jag kan därför inte tillstyrka en ändring av nuvarande definition på bankrörelse i sådan riktning, att jämväl föreningarnas inlåning bland de egna medlemmarna skulle komma att hänföras till bankrörelse och sålunda kräva särskilt tillstånd.
Emellertid har gjorts gällande att vissa föreningars inlånings- verksamhet bland de egna medlemmarna reellt sett kunde betecknas som bankrörelse redan enligt den nuvarande in- nebörden av detta begrepp. Det har därvid närmast hävdats, att medlemsantalet i vissa föreningar med inlåningsrörelse vore så betydande, att man praktiskt taget kunde tala om inlåning »från allmänhetenox. Enligt detta betraktelsesätt skulle föreningsin— låningen delvis ha kommit att utövas i strid med regeln i l & BL angående rätten att idka bankrörelse.
Också enligt min egen uppfattning ligger en fara i att före- ningsformen utnyttjas för försök att kringgå nyssnämnda regel. Kravet på medlemskap i föreningen kan med andra ord vara en tom formalitet, använd blott och bart för syftemålet att föra inlåningsverksamheten utanför begreppet bankrörelse i dess rent bokstavliga tolkning. Dylika missbruk av föreningsformen bör uppenbarligen beivras. Det åvilar närmast tillsynsmyndigheten att ge akt på nu berörda företeelser och ingripa med erforderliga åtgärder.
Att beteckna inlåningsrörelse inom en förening såsom bedriven ”bland allmänheten' endast därför att föreningens medlemsantal nått en mera betydande omfattning synes mig däremot knappast vara rimligt. lnlånande organisationer såsom kooperativa förbundet och HSB har visserligen högst avsevärda medlems- kadrar, men i dessa fall står det klart, både att medlemmarnas föreningstillhörighet är ett faktiskt villkor för deras deltagande i inlåningsverksamheten och att deras inträde i organisationen mindre betingats av intresset att vinna anslutning till inlånings- verksamheten än av andra syften. Att dessa föreningars ändamål icke är att i förtäckt form driva bankrörelse synes för övrigt vara alldeles uppenbart.
Om jag alltså finner, att banklagstiftningen, i enlighet med vad som ursprungligen varit avsett, icke hindrar föreningsinlåning i verklig mening, vill jag därmed icke förneka behovet av viss insyn i denna legitima föreningsinlåning. Härvidlag får jag i
likhet med tredje lagutskottet framhålla, att den nya lagstift- ningen om ekonomiska föreningar i tämligen tillfredsställande utsträckning torde tillgodose de intressen, om vilka här är fråga. Dock vill jag icke utesluta möjligheten av att särskilda kontroll- bestämmelser rörande föreningarnas inlåning bland de egna medlemmarna framdeles kan komma att visa sig påkallade. Den vidare utvecklingen av här ifrågavarande inlåningsverksamhet synes därför böra följas med uppmärksamhet av statsmakterna.
Ett i viss mån fristående spörsmål är huruvida särskild benämning bör brukas på föreningarnas inlåningsräkningar för att inför insättarna klargöra den speciella karaktären av dessa räkningar i jämförelse med de vedertagna bankräkningarna. Spörsmålet kompliceras av att föreningarnas inlåning mestadels skett på en räkning, vilken erhållit samma beteckning som en av affärsbankema använd räkningsform —- sparkasseräkningen. Jag anser det icke motiverat att för närvarande tvinga de inlånande föreningarna att frångå benämningen sparkasseräkning, men jag vill understryka tredje lagutskottets rekommendation till dessa föreningar att för sina insättare framhålla den särskilda arten av föreningarnas sparkasseräkningar. "
KMK uttalar följande angående allmänhetsbegreppet ( SOU 1988:29 , del 1 , s. 200).
"Av det förhållandet att inlåningsverksamheten skall vara riktad mot allmänheten följer att en inlåningsverksamhet som bedrivs uteslutande bland en begränsad krets av personer med viss intressegemenskap, t.ex. medlemmar i en ekonomisk förening, arbetstagarna i ett företag eller liknande, normalt inte är att betrakta som sådan inlåning som skall vara förbehållen banker- na. Organisationstillhörigheten får emellertid inte vara enbart en formalitet med syfte att kringgå banklagstiftningens bestämmel- ser. Förutom krav på faktisk organisationstillhörighet eller liknande som villkor för deltagande i inlåningsverksamheten måste — för att det inte skall bli fråga om inlåning från allmän- heten — inträdet eller tillhörigheten i organisationen grunda sig på andra intressen än att vinna anslutning till inlåningsverksam- heten. Vidare bör personkretsen inte vara alltför stor. Undantag från sistnämnda kriterium utgör den inlåningsverksamhet som bedrivs av bl.a. Kooperativa förbundet (KF) och HSB:s riksförbund. KF har exempelvis för närvarande omkring 2 miljoner medlemmar. "
KMK ifrågasatte om det inte med visst fog kunde göras gällande att KF:s medlemstal för länge sedan passerat gränsen för vad som kan inrymmas under begreppet allmänheten. Med anledning av att KMKzs direktiv ut- tryckligen angav att specialinstitut som bostads- och konsumentkooperatio- nens sparkassor inte borde behandlas av KMK, ansåg sig kommittén förhindrad att föreslå någon ändring i detta avseende.
I prop. 1990/91:154(s. 52) om rörelseregler för bank m.m. anger departe- mentschefen att sådan inlåning till en sparkassa som utan vinstsyfte drivs av en förening, vars uppgift är att tillgodose finansieringsbehov hos före- ningens medlemmar inte borde utgöra auktorisationspliktig inlånings- verksamhet. Den sparkasserörelse som KF och HSB bedriver har således sedan länge ansetts falla utanför bankrörelsebegreppet, eftersom insättarna måste vara medlemmar i respektive organisation. I propositionen preciseras också vilka faktorer som kännetecknar inlåningsverksamhet i bankrörelse och framhålls att det är viktigt att inlåningsverksamhet med dessa kännetecken förbehålls bankerna. Inlåning i bank kännetecknas enligt uttalandena i propositionen av att den avser kontoinlåning från allmän- heten, att villkoren i princip är likalydande för alla insättare, att be- hållningen är nominellt säker, att behållningen är helt likvid, att den inte är förknippad med några skyldigheter för insättarna samt att den inte är kopplad till någon annan typ av näringsverksamhet eller rörelse. Att behållningen är nominellt säker innebär att den som har satt in 100 kronor alltid kan ta ut 100 kronor, jämte eventuell ränta. Att behållningen är helt likvid innebär att den snabbt kan omvandlas och när som helst tas ut i form av pengar (behållningen på kontot liknar kontanter).
I propositionen uttalas i anslutning till inlåningsdefinitionen att andra former av kontoinsättningar med anknytning till viss affärsverksamhet har blivit allt vanligare. Skiljelinjen mellan sådana kontoinsättningar och inlåning i bank är inte helt tydlig. En förutsättning för att sådana kontoinsättningar skall falla utanför bankinlåningsbegreppet är, enligt departementschefen, att de har nära anknytning till någon annan affärs- verksamhet än bankrörelse eller annan finansiell rörelse. Det kan vidare, enligt departementschefen, inte uteslutas att sparkassor och andra institut,
vilka tar emot kontoinsättningar som inte utgör bankinlåning, kan komma att betraktas som kreditinstitut i det framtida EES.
Inlåning från medlemmar i föreningar omfattas således inte av allmänhets- begreppet i bankrörelsedefinitionen. Från tillståndspliktig inlåning undantogs tidigare postgirots inlåningsverksamhet. Utan uttryckligt stöd i bankrörelselagen har värdepappersbolag enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse rätt att som ett led i rörelsen bl.a. ta emot kunders medel på konto. '
4.3. Kontoinsättning i värdepappersbolag
Ett värdepappersbolag får som ett led i rörelsen bl.a. ta emot kunders medel på konto. Denna rätt till insättning av medel på konto har inte uttryckligen undantagits från tillämpningen av bankrörelselagen . Man bör redan inledningsvis konstatera att möjligheten för värdepappersbolag att i framtiden ta emot kunders medel kan komma att begränsas med anledning av att EU ej tillåter ett värdepappersbolag att ta emot insättning av kunders medel för egen räkning. Detta förbud kommer till uttryck i det i avsnitt 4.4 nämnda EG-direktivet för värdepappersbolag. Trots detta finns det anledning att närmare redogöra för vad insättning av kunders medel på konto i värdepappersbolag innebär.
Värdepappersbolag är ett svenskt bolag som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Genom lagen, som trädde i kraft den 1 augusti 1991, upphävdes fond- kommissionslagen(1979z748) och lagen (1985 :57 l ) om värdepappersmark- naden. Den närmaste motsvarigheten till värdepappersbolag i den tidigare lagstiftningen var fondkommissionsbolag. Enligt fondkommissionslagen avsågs med fondkommissionsrörelse yrkesmässigt utövad verksamhet som avsåg handel med värdepapper för annans räkning i eget namn. Denna verksamhet får nu bedrivas av värdepappersbolag.
För att underlätta huvuduppgiften — köp och försäljning av värdepapper — hade fondkommissionsbolag rätt att ta emot medel på särskilt konto,
s.k. kundkonto. Inlåningen kom huvudsakligen från bolagens fasta kunder och utgjordes företrädesvis av förskottsbetalningar för beordrade värdepap- persinköp, av likvider för redan försålda värdepapper och av utdelningsbe- lopp, som kunderna ville hålla i beredskap för eventuellt framtida förvärv eller låta stå inne i rent förräntningssyfte. Det huvudsakliga syftet med rätten att ta emot medel på konto var således att underlätta kommissions- handeln.
Medel som togs emot på konto skulle enligt fondkommissionslagen (20 å) som huvudregel avskiljas och insättas på räkning i bank, om annat inte hade överenskommits enligt skriftligt avtal. Om ett fondkommissionsbolag hade träffat en sådan överenskommelse med en kund, skulle de medel som inte avskildes komma att ingå bland bolagets egna rörelsemedel. Motivet för bestämmelsen var att slå vakt om bankernas ensamrätt till inlåning och att så långt som möjligt skydda kunderna i det fall fondkommissionsbolaget skulle gå i konkurs (prop. l978/79:9 s. 144 f). I samma proposition uttalades att bolagen dock inte fick bedriva inlåningsverksamhet på bank- mässiga räkningar i strid med bankrörelselagen .
Av hänsyn särskilt till skyddet för kunderna föreslogs i prop. 1990/911142 (s. 120) att det i lagen om värdepappersrörelse för samtliga värdepappers- bolag skulle krävas tillstånd av Bankinspektionen för att få ta emot inlåning. Därvid borde gälla att bolagen för att erhålla tillstånd skulle visa att de hade kompetens, kapitalstyrka och tekniska resurser för att ta emot inlåning. Vidare borde en kund tydligt informeras om vad kraven på kompetens m.m. kan innebära för honom. I lagen om värdepappersrörelse görs en uttrycklig distinktion mellan medel som tas emot med redovis— ningsskyldighet och sådana som utgör inlåning. Medel som tas emot med redovisningsskyldighet skall genast avskiljas och sättas in på räkning i bankinstitut. Vid mottagande av kunders medel på konto i värdepappers— rörelsen krävs ett skriftligt avtal. Bankinspektionen har utfärdat rekommen— dationer för hur mottagande av kunders medel på konto bör gå till. Eftersom det är av stor vikt att kunders medel inte äventyras finns en bestämmelse som innebär att regeringen eller, efter regeringens bemyndi- gande, Finansinspektionen får utfärda föreskrifter avseende villkoren för mottagandet av kunders medel på konto. Föreskrifterna bör (se prop.
1990/91:142, s. 165) ges sådant innehåll att medel som tas emot inte får användas för långsiktig placering eller över huvud taget för annat ändamål än att underlätta kundens fortlöpande värdepappershandel. Värdepappers- företagen får inte heller ta emot kundmedel på konto i sådan utsträckning att medlen utgör en väsentlig finansiering av rörelsen. (Finansinspektionens föreskrifter angående handel och tjänster på värdepappersmarknaden finns nu intagna i Finansinspektionens författningssamling, FFFS l992:1.)
Regleringen av skyddet för kunderna har tillkommit i anledning av den risk som insättaren löper om ett värdepappersbolag går i konkurs. Insättarens fordran har då endast karaktären av en oprioriterad fordran. KMK har i sitt betänkande (SOU 1988:29, del 2, s. 63 f) diskuterat olika möjligheter att förstärka kundskyddet. Som ett alternativ nämns att frånta bolagen möjligheten att avtala bort regeln om att kundmedlen skall hållas avskilda. Ett annat alternativ vore att bolaget skall teckna en försäkring eller en bankgaranti till förmån för insättarna. Kommitténs förslag har dock ej genomförts.
I syfte att avgränsa insättning av kundmedel på konto hos värdepappers- bolag från inlåningsbegreppet enligt bankrörelselagen uttalar föredragande statsrådet i prop. l990/91:142 att medel som ett värdepappersbolag tar emot från sina kunder och som inte avskiljs och sätts in på räkning i bankinstitut skall benämnas medel på konto.
4.4. Inlåningsbegreppet i EU
Redogörelsen för EU:s krav utgår från de EG—direktiv som berör nu aktuella frågeställningar men även från de slutsatser som dragits med anledning av den information som utredningen fått av berörda tjänstemän
i EG-kommissionen.
Rätten att bedriva inlåning enligt EU:s krav är inte förbehållen banker. Begreppet "deposit and repayable funds" har vid översättning av EG:s banksamordningsdirektiv översatts med inlåning. Inlåning definieras dock inte närmare i dessa direktiv. En definition av "deposit" finns dock i EG—
kommissionens förslag till EG-direktiv om inlåningsskydd (COM (92) 188 final -— SYN 415 Brussels, 4 June 1992 — Proposal for a council directive om deposit-guarantee schemes). Någon officiell svensk översättning finns för närvarande inte. Uttrycket "deposit" kan dock sägas motsvara tillgodohavanden innestående på konton i bank eller tillgodohavanden som härrör från normala banktransaktioner och som skall återbetalas under lagliga och avtalsrättsliga förhållanden?
Som redovisas även i avsnitt 3.5 är det enligt huvudregeln (artikel 3 i andra banksamordningsdirektivet) förbjudet för personer eller företag som inte är kreditinstitut att driva rörelse som omfattar inlåning från allmän- heten. Från denna huvudregel undantas bl.a. inlåningsverksamhet som är särskilt reglerad i nationell lagstiftning under förutsättning att verksam- heten är underkastad regler och övervakning till skydd för insättare och investerare3. Av direktivet framgår inte vilka regler eller vilken form av övervakning som avses. Av den information som utredningen inhämtat från tjänstemän vid EG-kommissionen har utredningen dragit slutsatsen att det inte är fråga om samma krav på offentlig tillsyn och insättarskydd som gäller för kreditinstituten samt att det är upp till varje medlemsland att utforma den reglering som bedöms erforderlig för att skydda insättare och investerare.
In- eller upplåningeni ett kreditinstitut sker således från allmänheten, dvs. från en vidare krets på den öppna marknaden. Med begreppet allmänheten avses även medlemmarna i en förening eller organisation om möjligheten till medlemskap står öppet för var och en.
Man bör i detta sammanhang även påtala att EG:s direktiv inte tar sikte på marginella företeelser på de olika nationella marknaderna inorn gemenska-
Z Definitionen av "deposit" i förslaget till EG-direktivet om inlåningsskydd är följande: Credit balances which result from funds left in accounts or from temporary siruations deriving from normal banking transactions and which the credit institution must repay under the legal and contracrual conditions applicable, and claims for which negotiable certificates have been issued by a credit institution.
3 Den engelska versionen av artikel 3 i andra banksamordningsdirektivetfinns i dess helhet intagen i avsnitt 3.5. Därav framgår bl.a. att begreppen "regler och övervakning" översatts från begreppen regulations and controls.
pen. Vid bedömningen saknar det enligt EU:s synsätt betydelse om ränta utgår på de aktuella medlen eller inte. Räntegottgörelse är således inte något kriterium som EU fäster avseende vid.
Utöver dessa bestämmelser om inlåning från allmänheten finns ett förbud för värdepappersbolag att ta emot inlåning för egen räkning. Detta förbud är intaget i EG-direktivet (93/22/EG) den 10 maj 1993 "on investment services in the securities field". Förbudet är uttryckt så att värdepappers— bolag inte får ta emot investerares medel för egen räkning (artikel 10 i direktivet).
4.5. Inlåning i några andra länder
4.5.1. Danmark, Norge och Finland
I de nordiska länderna Danmark, Norge och Finland har bankerna, i likhet med i Sverige, i princip ensamrätt till att ta emot inlåning från allmän- heten. Kretsen av inlåningsberättigade bestäms, med undantag från Norge, med ledning av allmänhetsbegreppet. I Norge används i stället begreppet obestämd krets. Medlemskap i en förening är inte avgörande för be- stämmandet av inlåningskretsen. Inlåning anses ske från allmänheten respektive en obestämd krets om ett medlemskap i en förening är öppet för envar och inte vänder sig till en på förhand bestämd personkrets.
Inlåning av sparmedel från medlemmar i en ekonomisk förening, s.k. sparkasseverksamhet, förekommer i Norge och i Finland. I Norge görs åtskillnad mellan den verksamhet som bedrivs av s.k. samvirkelag, vilka är kooperativa sammanslutningar. Dessa sammanslutningar eller föreningar inrymmer bl.a. konsumentkooperationen. I Norge är dessa föreningar ut- tryckligen undantagna från bankernas ensamrätt att bedriva inlåning. Deras verksamhet har dock begränsats så att de inte är berättigade att bedriva utlåning. Även den norska motsvarigheten till HSB har rätt att ta emot sparmedel från sina medlemmar. Deras verksamhet regleras genom en särskild lag, loven om boligbyggelag, och genom särskilt utfärdade före- skrifter. Det är idag osäkert om dessa föreningar har rätt att bedriva även
utlåning till sina medlemmar. Verksamheten får dock endast bedrivas inom Norge. I Finland finns en särskild reglering för ekonomiska föreningar som idkar handelsrörelse och som tar emot inlåning från sina medlemmar och medlemmarnas barn, lagen om andelslag. Vidare finns en särskild lag om tryggande av deponenternas fordringar i andelslag som bedriver sparkasseverksamhet. Enligt de uppgifter som utredningen erhållit från Finanstilsynet (Danmarks motsvarighet till Finansinspektionen) bedrivs ingen motsvarande Sparkasseverksamhet i Danmark.
I Danmark bedrivs inlånings- och utlåningsverksamhet i ekonomisk förenings form av s.k. andelskassor, dvs. ekonomiska föreningar som bedriver in- och utlåningsverksamhet. Sedan Danmark blev medlem i EU omfattas andelskassoma av den danska loven om banker og sparekasser
m.v.
I Norge och Finland finns inte någon motsvarighet till insättning av medel på konto som vissa näringsidkare i Sverige erbjuder sina kunder. I Danmark har dock förekommit liknande företeelser som närmast betraktats som förskottsbetalning. Företeelserna beskrivs utförligare nedan.
Danmark
I Danmark är rätten att ta emot inlåning från allmänheten inte förbehållen enbart banker. Enligt loven om banker og sparekasser m.v. har banker, sparkasser (sparbanker) och andelskasser (ekonomiska föreningar som bedriver bankverksamhet), vissa kreditinstitut enligt loven om visse kreditinstitutter samt vissa utländska kreditinstitut rätt att ta emot indlån från ojfentligheden. Samtliga företag och institut som har rätt att ta emot inlåning från allmänheten är underkastade reglering såvitt avser bl.a. eget kapital. Instituten står under Finanstilsynets tillsyn och är skyldiga att vara medlem i den danska indskydergarantifonden som regleras i en lag från år 1987.
Indlån från ofentligheden
Med indlån förstås medel som ett institut har tagit emot för deposition, förvaltning och liknande ändamål. På sådana medel har insättaren krav på återbetalning oavsett institutets ekonomiska ställning. Av förarbetena till bank og sparekasseloven framgår att det även är kännetecknande för inlåning att den är förenad med ränta. Att inlåningskretsen utgörs av ajfentligheden innebär att kretsen består av en på förhand icke avgränsad personkrets.
Indlån i andelskasser
Inlåning i andelskasser regleras i bank og sparekasseloven m.v. An- delskasse definieras i denna lag som en kooperativ förening som bedriver samma verksamhet som ett pengeinstitut (dvs. bank och sparbank). Andelskasser motsvarar vissa i Sverige benämnda spar- och låneföreningar, såsom JAK - Jord, Arbete, Kapital - ekonomisk förening. Regleringen avseende andelskasser infördes med anledning av anpassningen till EU:s reglering och krav på företag som träffas av definitionen "credit in— stitution ".
Bestämmelserna om minsta startkapital, vilka har anpassats till kraven i EG-direktiven, innebär som huvudregel krav på andelskapital som motsvarar fem miljoner ecu. Finanstilsynet kan efter särskild prövning medge att startkapitalet är lägre, dock lägst en miljon ecu. Förutsättningen härför är att andelskassen i sina stadgar har föreskrivit att verksamheten endast får bedrivas i en bestämd kommun (2 kap. 4 a % loven om banker og sparekasser). För andelskasser som bedrev verksamhet vid lagens ikraftträdande år 1984 finns särskilda övergångsbestämmelser.
Inlåning i näringsföretag?
Företag som bedriver handel med varor och tjänster har inte rätt att ta emot inlåning från allmänheten i Danmark. Frågan om insättningar hos näringsföretag skall anses utgöra inlåning har dock varit föremål för In—
dustriministeriets och Finanstilsynets prövning.
I ett beslut från år 1981 rörande affärsföretaget A/S Difa 's presentkort fann Finanstilsynet att det inte var fråga om inlåning. Värdet av presentkortet var förenat med ränta. Kortet kunde användas vid betalning i Difa's samtliga butiker. Kontantuttag kunde dock endast ske med ett belopp som motsvarade presentkortets ursprungliga värde i den butik som ställt ut presentkortet. Att kontantuttag var begränsat på sådant sätt fäste tillsynsmyndigheten avgörande vikt vid.
I ett avgörande från år 1982 prövades om kunders inbetalning i förskott på konto hos bensinbolaget A I Olie A/S 's "Sparevar— mekonto” var att betrakta som inlåning. Vid förskottsinsätt- ningar erhöll kunderna viss rabatt vid gjorda inköp. Rabatten kunde inte utbetalas kontant när kundförhållandet upphörde. Finanstilsynet fann att förskottsbetalningama var ett sätt att skapa köptrogna kunder som inte, främst med hänsyn till att erhållna rabatter inte kunde utbetalas kontant, kunde jämställas med inlåning.
Med anledning av Difa's och Al Olie A/S 's ärenden uttalade Industrimi- nisteriet att det inte vara fråga om inlåning om betalning sker i förskott för individualiserbara varor och tjänster, eller när förskottsbetalningen utgör ett led i ett löpande kundförhållande.
Norge
1 Norge är rätten att ta emot inlåning från en obestämd krets i princip förbehållen bankerna vilket följer av loven om forretningsbanker och loven om sparbanker. Motivet till bankernas inlåningsmonopol är att garantera insättarna en trygg placering.
Från bankernas inlåningsmonopol har i loven om forretningsbanker uttryckligen undantagits inlåning som sker i samvirkelag (samvirkelag beskrivs i Aksjeloven som ett sällskap som har till uppgift att främja medlemmarnas konsument- eller yrkesmässiga intressen eller som har till uppgift att skaffa arbete åt sina medlemmar). Norges motsvarighet till den svenska konsumentkooperationen, NKL (Norges Kooperative Lands— forening) är ett samvirkelag. Även s.k. boligbyggelag (motsvarigheten till bl.a. HSB i Sverige) äger enligt loven om boligbyggelag rätt att ta emot andelsägarnas sparmedel.
Bankernas ensamrätt att ta emot inlåning är för närvarande föremål för utredning av Banklovkommisjonen. I detta avsnitt behandlas det norska bankinlåningsmonopolet och undantaget därifrån.
Innskudd från en ubestemt krets
Rätten att ta emot "innskudd fra en ubestemt krets av innskytere" är i princip förbehållen bankerna. Begreppet innskudd (insättning i bank, inbetalning) används i stället för innlån (inlåning) och ubestemt krets i stället för allmänheten.
Anledningen till att innskudd valts i stället för innlån är att begreppet innlån ansetts vara alltför vittomfattande och skulle även träffa anskaffande av medel vid försäljning av obligationer. Utmärkande för innskudd är att det inte är fråga om belopp som är bestämda på förhand. Härigenom skiljer sig innskudd från obligationer och certifikat. I förarbetena till forretningsbankloven avses med begreppet innskudd att möjligheten till insättningar är öppen för i princip alla. Inlåningen erbjuds en vid krets. Villkoren är standardiserade och beloppen varierar efter insättarens önskemål.
Anledningen till att begreppet ubestemt krets valts i stället för allmänheten är att inlåningsmonopolet även skall träffa insättningar från medlemmar i en förening där medlemskapet, kanske enbart mot en mindre medlemsav- gift, är öppen för alla och envar. Detsamma gäller om insättningama blir lokalt avgränsade så att en förening tar emot insättningar endast från dem som bor i en viss stad eller bygd. Även företag som tar emot insättningar endast från banker eller från föreningar träffas av lagen. Spare- og innskuddsforeninger som tar emot sparmedel från en begränsad krets har hittills varit undantagna under förutsättning att verksamheten bedrivs inom landet och att verksamheten har en fast organisation. Insättningar på förmånliga villkor som företag erbjuder sina anställda att göra har ansetts vara innskudd från en bestämd krets.
Inskudd i samvirkelag
Samvirkelag är en kooperativ sammanslutning som har till uppgift att främja medlemmarnas konsument- eller yrkesmässiga intressen eller att skaffa arbete åt sina medlemmar. I likhet med motsvarande föreningar i Sverige bedriver dessa föreningar sparkasseverksamhet. Konsument— kooperationen, NKL, står för den största delen av inlåningen. År 1993 uppgick den totala sparkasseinlåningen i NKL till 3,8 miljarder kronor. Inlåningen sker, till skillnad från vad som är fallet i Sverige, i lokala konsumentföreningar som sedan placerar likviditetsöverskottet i NKL. Sparkasseverksamhet förekommer dock även inom bl.a. lantbruks— och fiskerikooperationen.
Samvirkelag kan bedriva inlåning med stöd av ett undantag i loven om forretningsbanker. Undantagsbestämmelsen har följande lydelse; sam- virkelag kan ta emot innskudd fra medlemmer uten å komme inn under loven. Före den 1 januari 1994 öppnade lagen en möjlighet för före— ningarna att även bedriva utlåningsverksamhet med de inlånade medlen. Anledningen till att möjligheten att bedriva utlåningsverksamhet fråntogs föreningarna var att de genom att bedriva såväl inlånings- som utlånings— verksamhet, träffades av definitionen "credit institution" i EG-direktiven och därmed följande krav på reglering. Det finns ingen särskild lag som reglerar samvirkelag. Däremot finns det en särskild fond som garanterar säkerheten av insättarnas medel i NKL. För övriga kooperativa samman- slutningar finns däremot ingen fond eller annan reglering. Garantifondens, Samvirkelagenes Garantifond A/L 's, uppgift är att hålla spararna skadeslösa vid eventuell konkurs. NKL svarar för 20 procent av fonden. Återstoden står konsumentföreningarna i Norge för. Garantifonden har en kapitaltäckning på cirka 2,5 procent.
Sparande i boligbyggelag
Boligbyggelag är ekonomiska föreningar som har som syfte att för andelsägarnas (medlemmarnas) räkning anskaffa bostäder. Föreningarnas verksamhet motsvarar bl.a. den verksamhet som bedrivs av HSB och Riksbyggen samt deras organisation. I Norge sker inte inlåningen från
medlemmar centralt till Riksförbundet, utan i några av de lokala före- ningarna. Inlåningens syfte är detsamma som i Sverige, dvs. att spara ihop medel till en bostad. Idag föreligger, som tidigare nämnts, en viss osäkerhet huruvida föreningarna även har rätt att bedriva utlåning. Ut- låningen sker främst i samband med att medlemmar köper bostäder.
Rätten för ett boligbyggelag att ta emot sparmedel på konto regleras i lov om boligbyggelag samt i särskilda föreskrifter. I dessa föreskrifter regleras bl.a. på vilket sätt insättarnas medel skall placeras. Regleringen av rätten att bedriva in- och utlåningsverksamhet har övervägts med anledning av EES-avtalets ikraftträdande. Verksamheten har till följd därav begränsats på så sätt att den endast får bedrivas inom Norge. Därmed anser man att verksamheten inte träffas av EU:s krav på reglering av kreditinstitut. Avsikten är dock att frågan skall utredas vidare.
Finland
I Finland har depositionsbankerna, dvs. affärsbankema, sparbankerna och andelsbankerna (föreningsbankema), ensamrätt till att ta emot depositioner från allmänheten. Ekonomiska föreningar som idkar handelsrörelse har enligt lagen om andelslag rätt att ta emot sparkassedepositioner från sina medlemmar eller medlemmarnas minderåriga barn. Föreningar som bedriver sådan sparkasseverksamhet regleras särskilt i den finska lagen om
andelslag. Depositioner från allmänheten
Rätten att ta emot depositioner från allmänheten har reglerats i den finska depositionsbanklagen. I den finska regeringens proposition 1992 rd. - RP nr. 295 lämnas till följd av EES-avtalet förslag till en ny lag om kreditin— stitut. Den nya lagen skall ersätta depositionsbanklagen och den finska finansieringsverksamhetslagen. I propositionen definieras "kreditinrätt- ningar" som "sammanslutningar vars affärsverksamhet består i att från allmänheten ta emot depositioner eller andra medel som skall återbetalas och att för egen räkning erbjuda krediter och annan därmed jämförbar
finansiering". Depositionsbankerna skall tillsammans med Postbanken AB ha ensamrätt att ta emot "depositioner från allmänheten".
Att inlåning sker från allmänheten innebär att depositionskretsen är obe- gränsad. Depositioner som sker från medlemmar i en förening torde, i likhet med vad som för närvarande gäller i Sverige, inte omfattas av allmänhetsbegreppet.
Sparkassedepositioner
Ett andelslag (ekonomisk förening) som bedriver handelsrörelse har enligt lagen om andelslag (16 5 1 mom.) rätt att ta emot Sparkassedepositioner. Lagen reglerar således bl.a. den sparkasseverksamhet som bedrivs av konsumentkooperationen i Finland, dvs. av Andelslaget Eka-koncernen, Andelsajfären Elanto och medlemsandelslagen i Centrallagetförhandelsla- gen i Finland (SOK). I september år 1993 uppgick sparkassedepositionema i dessa föreningar till sammanlagt ca 3 456 miljoner finska mark (prop. 1993 rd - RP 267 s. 3).
En förening som omfattas av lagen om andelslag är skyldig att hålla en kassareserv som med beaktande av sparkasseverksamhetens art och omfattning är tillräcklig (17 b 5 1 mom. lagen om andelslag). Kassareser— ven skall dock uppgå till minst 10 procent av sparkassedepositionema. Vidare är andelslag som bedriver sparkasseverksamhet skyldigt att till tryggande av kontohavarens fordran ordna en av F inansministeriet godkänd borgen eller motsvarande säkerhet. Staten är skyldig att svara för sparkassedeponenternas insättningar intill det belopp som erhålls när den egendom som ställts som säkerhet för sparkassedepositionema realiseras. För belopp därutöver svarar inte staten. Tillsyn över sparkasseverksarn- heten utövas av vederbörande "centralaffär" för andelslag. Ytterst styrs och övervakas tillsynen dock av Finansministeriet.
Det ursprungliga målet för sparkasseverksamheten har varit och är alltjämt att främja sparande också i sådana trakter där det inte erbjuds några banktjänster. Det har även ansetts vara näringspolitiskt motiverat att ett andelslag bedriver sparkasseverksamhet.
I slutet av år 1993 räckte kassareserven i andelslaget Eka-koncernen inte till för att trygga koncernens likviditet, då medlemmarnas bindning till andelslaget och tro på dess framtid allvarligt började vackla. Denna osäkerhet orsakade en allvarlig lojalitetskris som på några dagar ledde till ett allvarligt depositionsutflöde från koncernens sparkassor. De säkerheter som hade ställts för sparkassedeponenternas insättningar (aktier och fastigheter) räckte, med hänsyn till den betydande sänkningen av säker- hetsvärdena till följd av den ekonomiska recessionen, inte längre till för att fullt ut täcka sparkassedeponenternas fordringar. Med anledning härav föreslog den finska regeringen i en proposition (1 193 rd - RD 267) en lag om tryggande av deponenternas fordringar i andelslag som bedriver sparkasseverksamhet. Lagen innebär att depositioner i ett andelslag som bedriver sparkasseverksamhet inlöses av staten om andelslaget är insolvent. I propositionen (s. 6) anförs bl.a. följande.
"Eftersom sparkassedepositionema bland den placerande allmänheten har uppfattats som med bankdepositioner jämställ- bara riskfria placeringar, är det inte skäligt att försätta sparkas- sedeponenterna och bankdeponentema i ojämbördig ställning. Av dessa orsaker är det nödvändigt att staten tryggar sparkasse- deponenternas fordringar på samma sätt som bankdeponenter—
nas .
I propositionen omnämns även att den finska regeringen inom den närmaste tiden ämnar föreslå ändringar i lagen om andelslag. Avsikten är att precisera stadgandena om sparkasseverksamhet.
4.5.2. Tyskland, Schweiz, Holland och Storbritannien
Någon mer specificerad definition av inlåningsbegreppet finns inte i Tyskland, Schweiz, Holland och Storbritarmien. Ett par av dessa länder anger dock att det är fråga om insatta medel som är återbetalbara vid anfordran eller efter särskild överenskommelse. I Tyskland, Schweiz, Holland och Storbritannien har inte bankerna ensamrätt att ta emot inlåning från allmänheten. Rätt att ta emot inlåning från allmänheten har i stället samtliga "credit institutions". I samtliga dessa länder motiveras denna ensamrätt med utgångspunkt från att insättarna skall skyddas. 1 Schweiz
och Storbritannien är inlåningsmonopolet även motiverat med utgångspunkt från att skydda stabiliteten i det finansiella systemet. Ytterligare ett motiv som anges är att länderna skall uppfylla aktuella EG-direktiv.
I Tyskland, Schweiz, Holland och Storbritannien förekommer inte på motsvarande sätt som i Sverige att företag inom detaljhandeln och bensin— branschen tar emot kunders medel på konto. I Storbritannien och Holland finns emellertid möjlighet för näringsföretag att under vissa förutsättningar ta emot inlåning från allmänheten. En förutsättning för att så skall få ske är att EU:s krav på viss reglering till skydd för insättare är uppfyllda (artikel 3 i EG:s andra banksamordningsdirektiv). Förhållandena i Holland och Storbritannien behandlas utförligare nedan.
Holland
Huvudregeln i den holländska lagstiftningen är att endast auktoriserade kreditinstitut har rätt att ta emot inlåning från allmänheten. Det finns emellertid vissa uttryckliga undantag från denna huvudregel som möjliggör för icke-finansiella företag att ta emot sådan inlåning. Undantagen är specificerade i lag. Som exempel kan nämnas att detaljhandelsföretag har möjlighet att ta emot inlåning i utbyte mot vad som närmast kan jämföras med presentkort eller andra värdecheckar. Samtliga undantag förutsätter att insättarna erhåller skydd för att begränsa risken för insättarna. Det inlåningsförsäkringssystem som finns i Holland gäller dock enbart för insättare i auktoriserade kreditinstitut.
Storbritannien
Bankerna i Storbritannien har i likhet med övriga länder som beskrivs i detta avsnitt inte ensamrätt till inlåning från allmänheten. Denna ensamrätt är i stället förbehållen kreditinstitut. På motsvarande sätt som i Holland finns ett förbud i den engelska lagstiftningen för andra än auktoriserade kreditinstitut att ta emot inlåning från allmänheten. Inlåning definieras i allmänna termer som insatta medel vilka kommer att återbetalas med eller utan ränta vid anfordran eller vid överenskommelse. För att en person skall anses bedriva inlåningsverksamhet skall inlånade medel användas för
utlåning till andra än insättaren eller användas för finansiering av annan verksamhet av viss omfattning. Om inlåningsverksamheten begränsas på sådant sätt att inlåning endast tas emot vid speciella tillfällen är det dock enligt engelsk rätt inte fråga om inlåning från allmänheten.
Från förbudet att bedriva inlåningsverksamhet finns två uttryckliga undantag. Den första undantagsbestämmelsen gäller centralbanker, byggnadsföreningar (building societies), vissa försäkringsbolag, spar- och låneföreningar (credit unions), vissa lokala myndigheter och olika in- ternationella organisationer. Den andra undantagsbestämmelsen gäller företag som tar emot inlåning för vissa speciella transaktioner och syften. Undantagsbestämmelsen gäller bl.a. för advokater, välgörenhetsorganisa- tioner och vissa företag som utger värdepapper och obligationer.
Sammanfattningsvis kan således icke-finansiella företag i Storbritannien ta emot inlåning från allmänheten under förutsättning att företaget inte bedriver inlåningsverksamhet (se ovan), att företaget omfattas av något av angivna undantag eller att företaget är auktoriserat och därmed ett kreditin— stitut. I Storbritannien finns ett flertal auktoriserade institut som ingår i samma koncern som ett detaljhandelsföretag. Byggnadsföreningar, försäkringsbolag och vissa andra företag som är uttryckligen undantagna från inlåningsförbudet står under offentlig tillsyn. I övriga fall skyddas insättare på annat sätt, exempelvis genom en särskild Skadeförsäkring.
4.6. Överväganden och förslag
Utvecklingen på marknaden i förening med viss otydlighet i förarbetena har medfört stor osäkerhet om vad som skall förstås med inlåning och därmed om vilken inlåning som skall vara förbehållen bankerna. Det finns således behov av att finna en ny definition av inlåningsbegreppet och därmed på ett bättre sätt än för närvarande tydliggöra skillnaderna mellan bankinlåning och andra former av insättning av medel på konto. Härvid bör bl.a. motiven till bankernas inlåningsmonopol skärskådas samt riskerna för insättarna vid olika typer av inlåning bedömas.
4 . 6. 1 Bankrörelsedefinitionen
Mitt förslag: Bankerna skall i princip behålla ensamrätten till att ta emot inlåning från allmänheten.
Inlåningsbegreppet i bankrörelsedefinitionen skall tydliggöras enligt följande. Med inlåning skall avses insättning av medel på konto om insättning kan ske fortlöpande och om kontobehållningen utgörs av värdet av pengar och är disponibel för insättaren.
Kretsen av insättare skall alltjämt vara allmänheten. Med allmänhetsbe— greppet skall avses även medlem i en förening om rätten att bli medlem är öppen för envar och inlåningsverksamheten därmed riktas till en vid och obestämd personkrets.
Från bankernas ensamrätt till inlåning från allmänheten skall undantag göras för inlåning som är avsedd att användas som betalning för köp av ett näringsföretags varor och tjänster. Förutsättningama för sådan inlåning behandlas i avsnitt 4.6.2.
Vid ställningstagandet till på vilket sätt bankinlåning skall definieras måste man beakta de skäl som motiverar att bankemas verksamhet regleras på särskilt sätt och varför bankerna i princip har tillerkänts ensamrätt till inlåning från allmänheten. Motiven kan ses dels från insättarnas perspektiv — tillgången till en helt säker placeringsform —— dels från samhälls— ekonomisk synpunkt — bevarandet av ett stabilt betalningssystem. In— sättarskyddet kan tryggas främst på grund av att bankernas placeringsregler (och den offentliga tillsynen däröver) skapar en betryggande kapitalbas och betalningsberedskap.
Varför har bankerna ensamrätt till inlåning från allmänheten?
Huvudmotivet bakom insättarskyddet är att hushållen bör ha tillgång till en likvid och i praktiken riskfri placeringsform. För att insättarna skall få tillgång till en riskfri placeringsform fordras regler som skyddar insättarna, så att det institut i vilket insättning av medel sker, inte hamnar i en obe— ståndssituation och _— om en sådan trots allt skulle uppstå — att insättarna hålls helt eller i huvudsak skadeslösa. Det har därför ansetts särskilt viktigt att vissa institut, i Sverige bankerna, omfattas av särskild reglering såsom ägarregler, rörelseregler, regler om kapitaltäckning och tillsyn. Dessa regler är avsedda att säkra betalningsförmågan och begränsa risktagandet.
Genom denna reglering skapas förutsättningar för att insatta medel skall uppfattas som en helt säker placering och förhindra insättarna från panikuttag, vad som på engelska kallas "run". Systemet med kapitaltäck- ningsregler har numera givits samma utformning i banker och kredit— marknadsbolag. Skälet härtill är bl.a. att EU kräver att samtliga institut som har in- eller upplåning av medel i sin verksamhet i förening med utlåning skall underställas enahanda krav vad gäller bl.a. kapitaltäckning. EU:s motiv för reglering av institut som bedriver sådan verksamhet är att ge skydd åt spararna och att skapa lika konkurrensförutsättningar för företag som bedriver angiven verksamhet. EU förbehåller således inte bankerna rätten till inlåning. Insättamas skydd anses kunna tillvaratas även om inlåning sker i andra kreditinstitut än banker.
Att bankerna i Sverige, i likhet med vad som gäller i vissa andra länder, förbehållits rätten till inlåning från allmänheten sammanhänger främst med skyddet för insättarna men även med bankernas funktion i och inlåningens koppling till betalningssystemet; bankernas inlåningskonton kan ses som basen för det nätverk inom och mellan bankerna som betalningssystemet utgör. Bankernas förmåga att infria sina åtaganden och därmed skapa förtroende för bankverksamheten har samband även med möjligheten till snabb likviditetsförsörjning, dels via interbankmarknaden, dels genom upplåning i Riksbanken. Om en bank eller ett annat kreditinstitut drabbas av tillfälliga likviditetsproblem har Riksbanken dessutom möjlighet att lämna lån på särskilda villkor och därmed agera som s.k. lender of last resort. Rollen som "lender of last resort" innebär att Riksbanken, efter en bedömning i varje enskilt fall, kan ge lån i samband med extraordinära, tillfälliga likviditetsproblem i ett institut. Sådana lån ges i syfte att undvika destabiliserande kedjeeffekter i det finansiella systemet och innebär således inte något åtagande att i varje läge "rädda" en bank med finansiella problem.
Det anförda förklarar varför Riksbankens reguljära eller extraordinära utlåningsmöjligheter till banksystemet inte utgjorde något relevant medel för att tackla de stabilitetsproblem som uppkom med anledning av de betydande kreditförlustema i början av 1990-talet. Till följd härav bedömde staten det som oundvikligt att genom ett generellt åtagande
gentemot bl.a. kontohavare i bank trygga stabiliteten i det finansiella systemet. Detta åtagande, vilket utgör ett insättarskydd i egentlig mening, bör dock ses som en ren krisåtgärd.
Bankernas unika roll i betalningssystemet är att såväl sköta betalnings- förmedlingen som producera en betydande del av det som förmedlas, nämligen pengar. Produktionen sker genom att bankerna "omvandlar" inlånade medel till utlåning av medel. Genom att kombinera och integrera funktionerna inlåning, utlåning och betalningsförmedling får bankerna således en unik och samtidigt känslig roll i det finansiella systemet. Detta motiverar — vid sidan av ambitionen att skydda insättarna — den särskilda regleringen av bankernas verksamhet.
Sammanfattningsvis kan konstateras att regleringen av inlåning från allmänheten har skapat ett skydd för insättarna. Att bankerna tillerkänts ensamrätten till denna inlåning har samband dels med att de genom bestämmelser om kapitaltäckning m.m. ger insättarna det skydd, som bl.a. EU kräver, dels med deras funktion i betalningssystemet bl.a. som skapare av betalningsmedel. För att insättarnas medel skall kunna ges ett reellt skydd och för att bankerna skall kunna fullgöra sin roll i betalnings- systemet har det ansetts nödvändigt att bankerna förbehålls rätten att ta emot inlåning från allmänheten. Frågan är om det alltjämt finns skäl att upprätthålla denna ensamrätt. Innan ställning tas till den frågan bör riskerna med att inlåning sker i andra företag än banker analyseras.
Medför inlåning :" andra företag än banker några risker ur betalnings- systemsynpunkt?
Med inlåning i andra företag än banker avses främst inlåning i näringsföre— tag och i kreditmarknadsbolag men även i föreningar. Även om dessa företag bedriver inlåningsverksamhet har de inte, på samma'sätt som en bank, någon betalningsförmedlande roll och är därför inte, såsom banken, en integrerad del av betalningssystemet. Risken för att ett sådant företag i samband med ett fallissemang skall orsaka betalningssystemet skada får därför anses vara synnerligen begränsad och av en principiellt annorlunda karaktär än vad som gäller för en bank i motsvarande situation.
Man kan föreställa sig två olika sätt på vilket ett fallissemang i ett företag som utan att vara bank bedriver inlåningsverksamhet kan skada betalnings- systemet. För det första kan ett fallissemang t.ex. skapa oro hos allmän- heten, en oro som kan utvecklas till en brist på förtroende inte bara för det aktuella företaget utan också för andra företag som bedriver likartad verksamhet. Ett exempel på företag som drabbats av sådant misstroende är Eka—koncernen i Finland (motsvarigheten till KF i Sverige). Miss- troendet kan, om skillnaderna mellan olika inlåningsformer inte görs tydlig, utveckla en brist på förtroende även för andra företag, inklusive banker, som bedriver inlåningsverksamhet. För det andra skulle man kunna tänka sig att ett fallissemang hos ett företag som är kortutgivare kan leda till en mera generell misstro mot kontokort och att allmänheten därför i stor utsträckning skulle upphöra med att använda detta i och för sig kostnadseffektiva betalningsmedel. Risken för ett allmänt misstroende av här berört slag får dock anses vara begränsad.
Man kan också fråga sig om andra företags inlåningsverksamhet under— gräver bankernas förmåga att fylla sin funktion i betalningssystemet och i samhället i stort. Genom att erbjuda högre avkastning på insatt kapital än vad bankerna gör, tar företagen marknadsandelar från bankerna. Detta kan på sikt innebära att bankernas förhållandevis billiga inlåning från allmän- heten minskar med kanske mycket stora belopp. Bankerna kan förvisso — och det med rätta — hävda att deras inlåning är säkrare och att hushållen därför bör välja bankinlåning framför annan inlåning, trots den sämre avkastningen. Det kan sannolikt vara förenat med stora pedagogiska svårigheter att hos en bredare allmänhet få förståelse för ett sådant argument. Visserligen hamnar en stor del av de medel som sätts in på konto hos företagen ändå i bankerna till slut. För bankerna torde det emellertid då vara fråga om en annan och dyrare typ av inlåning. Bankerna kanske måste kompensera sig härför, vilket kan ta sig uttryck i högre avgifter för bl.a. tjänster med anknytning till betalningsystemet och minskad service. Följden av andra företags inbrytning på inlåningsmarkna- den kan således bli att effektiviteten i betalningssystemet och bankverksam- heten i stort minskar. Följden kan även tänkas bli den motsatta, dvs. att ökad konkurrens kan leda till ökad effektivitet. Vidare kan man konstatera att bankerna också erbjuder en rad finansiella tjänster — inte minst
betalningstjänster — i mer eller mindre direkt anknytning till inlåningen. Detta torde vara en viktig förklaring till att inlåningen i näringsföretag trots den expansion som skett de senaste åren fortfarande får anses vara av marginell omfattning i jämförelse med bankinlåningen. Bör bankernas ensamrätt till inlåning bevaras?
Där är främst konsumenternas behov av tillgång till riskfri placering av insatta medel och samhällets intresse av att erbjuda insättarna sådana placeringsformer som gör att viss inlåning måste kringgärdas med särskilda skyddsregler av den art som gäller för bankerna och deras verksamhet. Samhället kan inte ta ansvar för all inlåningsverksamhet, utan endast sådan som är särskilt skyddsvärd och bedrivs av institut som regleras i särskild ordning och som står under samhällelig tillsyn.
Ett skäl till att inlåningen i bankerna bör åtnjuta ett samhälleligt skydd — utöver motivet att skydda insättarna —— är att inlåningen på bankkonton dels är en fundamental komponent av betalningssystemet och skapandet av nya betalningsmedel inom detta, dels utgör basen för förmedling av krediter till allmänheten. Bankernas roll i betalningssystemet kan dock komma att förändras främst med hänsyn till utvecklingen av nya elektro— niska betalningssystem. Det kan därför i framtiden, när inlåningsmonopo— lets vara eller inte vara på nytt kommer att prövas, finnas skäl att fästa mindre vikt vid bankernas roll i betalningssystemet. Möjligheten för bankerna att skapa nya betalningsmedel och erhålla utlåningskapacitet måste dock upprätthållas. För att fullgöra denna uppgift krävs att den inlåning som erbjuds av bankerna är attraktiv för allmänheten. Under vilka förutsättningar bankinlåning skall få ske och på vilket sätt betalnings— systemet skulle påverkas för det fall att hushållen har tillgång till andra inlåningsformer än dem som erbjuds av bankerna är svårt att besvara. Klart är dock att bankerna måste ha tillgång till viss inlåning, att insättarna måste ha tillgång till en säker form av insättning samt att systemet måste vara förtroendeingivande för inlåningskundema.
Ett alternativ till bankernas ensamrätt till inlåning från allmänheten är att överlåta till konsumenten att fritt välja var medlen skall placeras. Konsu-
menten måste då själv bedöma de risker som är förenade med en viss placering och väga eventuella risker mot de fördelar, t.ex. högre ränta, som ligger i den valda kontoinsättningen. För ett långsiktigt sparande väljer kanske konsumenten ett sparande i bank med åtföljande säkerhets- regler. Ett transaktionskonto, lönekonto, där insatta medel oftast inte uppgår till så stort belopp, väljer kanske konsumenten att förlägga till ett icke bankföretag, där de praktiska fördelarna överväger.
Om andra företag än banker skall få ta emot inlåning från allmänheten kan denna inlåningsverksamhet inte lämnas helt oreglerad. Som framgår av avsnitten 3.5 och 4.4 krävs att även denna inlåning är reglerad och övervakad till skydd för insättarna (EG:s andra banksamordningsdirektiv, artikel 3). Inlåning från allmänheten som inte bedrivs av bank eller annat kreditinstitut fordrar således någon form av reglering, om än inte lika omfattande som bankinlåningen. Säkerhetema och därmed skyddet för insättarna kan därmed komma att variera mellan olika inlåningsformer. En omfattande och tydlig information kommer att bli nödvändig för att allmänheten skall kunna göra det rätta valet.
Sammanfattningsvis anser jag att man i Sverige i princip bör förbehålla bankerna rätten till inlåning från allmänheten. Vissa ingrepp i denna ensamrätt bör dock kunna göras. Vilka kriterier bör vara kännetecknande för bankrörelse?
Innan man besvarar den rubricerade frågan finns skäl att belysa varför bankrörelse definieras enbart utifrån inlåningsverksamheten och inte utifrån
den verksamhet som är utmärkande för bankernas verksamhet, dvs. en kombination av inlåning, utlåning och betalningsförmedling. Med hänsyn till att bankerna bedriver flera viktiga verksamhetsgrenar kan det vara missvisande att bankrörelse endast definieras som verksamhet i vilken ingår inlåning. Detta för närmast tanken till sparkasserörelse och inte till bankrörelse. KMK, som hade i uppdrag att se över bankinlåningsdefinitio- nen, ansåg bl.a. att definitionen bildade en cirkel som inte gav någon klar- görande avgränsning mellan den skyddade bankmässiga inlåningen och annan in- eller upplåning som regelmässigt förekommer framförallt i de
dåvarande finansbolagen, men även bland näringsföretag och kommuner. KMK, som fann att bankernas inlåningsmonopol skulle bestå, föreslog att bankverksamhet enligt definitionen bl.a. skulle bestå av inlåning på räkning från allmänheten och att annan än bank efter särskilt medgivande i lag skulle kunna ta emot sådan inlåning (SOU 1988129, del 1, s. 32 och 197 ff).
Det kan finnas skäl att ytterligare överväga om inte begreppet bankrörelse borde beskrivas med även andra verksamheter än inlåningsverksamhet. Det är dock förenat med svårigheter att finna en definition som mer fullstän- digt anger vad som är utmärkande för bankrörelse utan att tangera andra finansiella verksamheter som inte skall vara förbehållna eller utmärkande för enbart banker. Inom ramen för mitt utredningsuppdrag anser jag att det inte finns skäl att föreslå en mer omfattande förändring av bankrörelsedefi- nitionen än att söka finna en adekvat definition av inlåning från allmän- heten.
Bankrörelsedefinitionen bör precis som nu bestämmas dels utifrån begreppet inlåning, dels utifrån kretsen av insättare. Gränsdragningen mellan inlåning och upplåning bör alltjämt upprätthållas. Det finns anledning att beröra denna gränsdragning innan de nya kriterierna för bankinlåning dras upp.
Gränsdragningen mellan in- och upplåning
Obligationsmarknaden har utvecklats så att gränsdragningen mellan in— och upplåning har blivit allt otydligare. Vid obligationsutgivning har det blivit allt vanligare att förvärvaren av obligationen endast registreras och att förvärvaren således inte erhåller något värdepapper av utgivaren. Som bevis på registreringen erhåller förvärvaren i stället ett kontoutdrag. För att uppfylla kravet på fondpapper enligt lagen (1991 :980) om finansiella instrument fordras dock att det vid obligationsutgivning sker en utgivning av ett fysiskt värdepapper eller en offentlig registrering enligt aktiekontola— gen (1989z827). Vid sådan registrering sker ägarbyte genom en ändring av registreringen i stället för en överlåtelse av ett fysiskt värdepapper. Registreringen fullgör de civilrättsliga funktioner som annars är knutna till
själva innehavet av värdepappret. Genom registreringsmöjligheten är dessa obligationer omsättningsbara på värdepappersmarknaden. Som exempel på en sådan "kontobaserad obligation" kan nämnas Stadshypoteks utgivning av sparobligationer på privatmarknaden. Hittills har kontoföringen och registreringen av denna obligationsutgivning skett hos Stadshypotek. Ett annat exempel på en "kontobaserad obligation" är HSB:s sparobligation. Denna registreras, i likhet med Stadshypoteks sparobligation, endast hos utgivaren. Till skillnad från Stadshypoteks obligation är HSB:s obligation inte omsättningsbar till tredje man. I samtliga fall kan obligationema lösas in/återköpas av utgivaren.
I detta sammanhang kan det finnas skäl att beröra ytterligare en sparform, nämligen riksgäldskonto. Detta är en kontobaserad sparform som in- troducerades i januari 1991. Sparformen ingår i den statliga upplåningen och bedrivs av Riksgäldskontoret. Insättning kan ske fortlöpande med valfritt belopp, dock lägst 5 000 kronor. En fordran på ett riksgäldskonto kan inte överlåtas. Äganderätten kan däremot övergå till annan genom arv, testamente, bodelning eller exekutivt förvärv. Uttag kan ske när som helst och med valfritt belopp. Inlåningen kan för närvarande ske på fyra olika kontotyper. För varje kontotyp gäller en bestämd förfallodag och särskilda räntevillkor. Avkastningen på insatt belopp beräknas med ränta på ränta under löptiden men betalas ut, och beskattas, först vid löptidens utgång. Sparformen kan därför närmast karakteriseras som en s.k. nollkupongare. Om uttag sker i förtid fastställer Riksgäldskontoret en inlösenränta som utgår från rådande marknadsräntor för Statsskuldväxlar och statsobligatio— ner. Denna inlösenränta bestämmer avkastningen på uttagsbeloppet.
Man bör även tillägga att begreppet obligation, som i allmänt språkbruk står för ett visst värdepapper, inte är entydigt definierat och tydligt avgränsat i juridisk mening. Med begreppet traditionell obligationsut- givning torde dock avses på värdepappersmarknaden omsättningsbara fondpapper som uppfyller kraven på antingen utgivning av ett fysiskt värdepapper eller en offentlig registrering enligt aktiekontolagen. Stadshypoteks och HSB:s ovan beskrivna obligationer får anses tillhöra en " gråzon" av skuldförbindelser som i hög grad gränsar till inlåning, i vart fall när förbindelsen inte är omsättningsbar till tredje man. Såvitt
utredningen erfarit pågår vissa diskussioner om att innehavaren av en obligation skulle kunna ges rätt att lösa in delar av skuldbeloppet vid skilda tidpunkter. Om detta blir möjligt kommer gränsdragningen mellan inlåning och upplåning att bli ännu otydligare. En sådan konstruktion skulle närmast ses som ett sätt att kringgå bankrörelsedefinitionen. Även om det inte kan anses ligga inom ramen för mitt utredningsuppdrag att fastställa på vilket sätt denna gränsdragning bör ske, finns skäl att fästa upp- märksamhet på denna utveckling samt påtala behovet av att i annat sammanhang tydliggöra gränsen mellan inlåning och upplåning. Detta är inte minst viktigt med hänsyn till att allmänheten felaktigt uppfattar ett förvärv av en obligation som en alltid mycket säker placering. Ordet obligation borgar för denna uppfattning.
4.6. 1.1 Begreppet inlåning
Begreppet inlåning bör bestämmas utifrån de kriterier som är utmärkande för själva företeelsen, dvs. att man har rätt att sätta in sina pengar på ett konto och att vid anfordran få medlen återbetalda. Att medlen är mer skyddade för insättaren på grund av att de sätts in i bank än i annat företag, beroende på de skyddsregler och särskilda krav som gäller för bankema, bör inte påverka kriterierna.
För att undvika en cirkeldefinition och använda en mer tidsenlig be— nämning än räkning bör begreppet "inlåning på räkning som bank allmänt använder" ersättas med insättning av medel på konto. Genom denna ändring blir definitionen vidare än tidigare och. måste bestämmas även utifrån andra kriterier. Med begreppet insättning av medel skall förstås att insättaren i princip ensam förfogar över insatta medel. Det är således fråga om en deposition av pengar på vilka insättaren har krav på återbetalning. Vidare är det inte fråga om insättningar av belopp som är bestämda på förhand. Härigenom skiljer sig inlåning från bl.a. obligationsutgivning. Att en medlem i en ekonomisk förening låter återbäring eller s.k. efterlikvid stå kvar på konto i föreningen bör inte betraktas som insättning av medel på konto. I dessa fall avser insatta medel endast medel som genererats från föreningens verksamhet.
Ytterligare ett kännetecken för inlåning bör vara att insättaren har möjlighet att fortlöpande sätta in medel på kontot. Även härigenom skiljer sig inlåning från förvärv av obligationer och certifikat. Ett erbjudande att placera medel på konto hos ett företag vid ett visst angivet tillfälle är således inte inlåning.
Genom att det är fråga om deposition av pengar utgörs behållningen av värdet av pengar. Härigenom skiljer sig inlåning från insättningar som sker på ett konto där dess värde motsvaras av fondandelar. Om insättarens möjlighet att disponera över insatta medel är begränsad på sådant sätt att behållningen endast kan tas ut för förvärv av exempelvis värdepapper (jfr möjligheten till insättning av medel på konto i värdepappersbolag) samt andra varor och tjänster, utgörs behållningen likväl av värdet av pengar.
Begreppet värdet av pengar ger även uttryck för vad som är kännetecknan- de för inlåning, dvs. att behållningen är nominellt bestämd och beräknas med utgångspunkt från insättningamas nominella belopp. Detta innebär att en insättning av 100 kronor motsvarar ett värde om 100 kronor, jämte eventuell ränta. Man kan överväga om begreppet nominellt bestämd bör användas som ett självständigt kriterium. Detta bör undvikas eftersom det är snarlikt begreppet nominellt säker. Vissa tolkningsproblem kan därför uppstå. Begreppet nominellt säker tolkas i vissa fall på det sätt som be- greppet nominellt bestämd ovan beskrivs. I andra fall har begreppet nomi- nellt säker tolkats som att insättaren med hänsyn till de skyddsregler som bankerna är förknippade med är garanterad att få ut de medel han satt in.
Ytterligare ett kännetecken för inlåning är att insättaren har rätt att vid anfordran ta ut insatta medel. Insatta medel, jämte eventuell ränta, har insättaren förfoganderätten till. Detta kan även uttryckas så att behåll- ningen är disponibel för insättaren eller, med ett annat ord, likvid. Begreppet likvid har tidigare använts vid angivandet av vad som är kännetecknade för bankinlåning. Bankinlåning anses vara helt likvid. Även vid användning av begreppet likvid kan vissa tolkningsproblem uppstå. Begreppet helt likvid har nämligen, på motsvarande sätt som begreppet nominellt säker, ibland kopplats ihop med de skyddsregler som är förknippade med bankerna och har därför tolkats som att insättaren är
garanterad att omedelbart vid anfordran få ut insatta medel. För att undvika eventuella tolkningsproblem bör begreppet disponibel användas i stället för likvid. Begreppet disponibel bör ges en något annan innebörd än begreppet likvid.
Insatta medel är disponibla genom att de i normalfallet är omedelbart till- gängliga för uttag vid anfordran. Medlen anses vara disponibla för insättaren även om medlen är tillgängliga endast under vissa förut- sättningar. Exempel på sådana förutsättningar kan vara att uttag endast får ske mot viss avgift eller efter viss kortare uppsägningstid. Även om be- hållningen är disponibel för kontantuttag i begränsad omfattning, exempelvis så att kontantuttag endast får ske i samband med att kontoför- hållandet upphör, bör behållningen anses vara disponibel för insättaren. Detsamma bör gälla om insättaren får använda behållningen endast för förvärv av exempelvis värdepapper eller andra varor och tjänster. Det bör inte vara någon skillnad om insättaren själv gör uttag från kontot eller om kontohållaren verkställer betalningen först efter anvisning från insättaren. Behållningen på konto i värdepappersbolag och i näringsföretag, som huvudsakligen används som betalning vid köp av värdepapper respektive varor och tjänster, bör sålunda anses vara disponibel för insättaren. Detsamma bör gälla om insatta medel endast får disponeras av insättaren genom överföring till andra konton.
Kännetecknande för inlåning är att insatta medel är disponibla för uttag i valfria delposter. Insättarens fordran kan därigenom betraktas som en kassatillgång även om banken för sin del kan försöka Styra uttagen genom uttagsavgifter eller reducerad ränta. Antalet uttagstillfällen och storleken av uttagsbeloppen begränsar normalt endast kontobehållningen (och eventuella uttagsavgifter). Härigenom skiljer sig inlåningen normalt från obligationsutgivning. Ett återköp som avser hela skuldbeloppet av en obligation bör normalt inte innebära att skuldbeloppet är disponibelt i bankrörelselagens mening.
Andra kännetecken för inlåning är att insättaren får viss avkastning på insatta medel, vanligtvis i form av ränta, att inlåningen erbjuder insättarna likalydande villkor och att inlåningen inte innebär några skyldigheter för
insättarna. Även dessa kriterier är kännetecknande för bankinlåning och skulle kunna användas i definitionen. Samtliga i definitionen uppställda kriterier bör som nämnts vara uppfyllda för att inlåningen skall kunna förbehållas bank. Enbart det förhållandet att någon väljer att inte ge ränta skall dock inte kunna få till följd att inlåningen faller utanför definitionen. Att inlåning normalt är förenad med ränta, bör därför inte anges som ett kriterium i definitionen. Det förhållandet att man väljer att erbjuda insättarna villkor som inte i alla avseenden är likalydande skall ej heller medföra att inlåningen inte träffas av definitionen. Även rekvisitet att inlåning inte får innebära några skyldigheter för insättarna, är mindre lämpligt eftersom även detta kan skapa utrymme för ett kringgående av definitionen. Inget av dessa tre kriterier bör därför tas med vid bestäm— ningen av inlåningsbegreppet.
Tidigare angivna kriterier — insättning av medel på konto, fortlöpande insättningar, behållning som utgörs av värdet av pengar och är disponibel för insättaren — är samtliga av sådan karaktär att de utmärker all form av inlåning. Om något av dessa rekvisit inte är uppfyllt, är det således inte fråga om inlåning. Samtliga dessa kriterier bör därför ingå i definitionen av inlåning. J ag föreslår således att inlåningsbegreppet bestäms på följande sätt. Med inlåning avses insättning av medel på konto, om insättning kan ske fortlöpande och om kontobehållningen utgörs av värdet av pengar och är disponibel för insättaren.
4.6.1.2 Begreppet allmänheten
Kretsen av insättare av medel på konto i bank bestäms i Sverige med utgångspunkt från begreppet allmänheten. Detta har sitt ursprung i att inlåning på sparkasseräkning som bedrevs av bl.a. bruk för mottagande av personalens besparingar samt inlåning från egna medlemmar i kooperativa föreningar inte skulle träffas av bankinlåningsdefinitionen. Till följd därav har all inlåning från medlemmar i ekonomiska föreningar med stark intressegemenskap ansetts falla utanför bankinlåningsdefinitionen. I tidigare förarbeten (prop. 1955:3 och SOU 1988:29) har ifrågasatts om inte föreningsformen ibland utnyttjas för att kringgå kravet på bankoktroj samt om inte medlemstalet i vissa föreningar är så betydande att det i praktiken
är fråga om inlåning från allmänheten. Frågan är om inlåningsverksamhet i en förening skall hållas utanför kravet på bankoktroj eller om in— sättarkretsen bör bestämmas på annat sätt.
Om man jämför med andra länder kan man konstatera att inom EU och i Danmark, som också använder allmänhetsbegreppet, tolkas begreppet på ett annat sätt än i Sverige och Finland. Inom EU och i Danmark anses även en medlem i en förening tillhöra kretsen allmänheten om med- lemskapet i den aktuella föreningen är öppet för envar. Kretsen av insättare utgörs då av en vid och på förhand obestämd personkrets. I Norge bestäms inlåningskretsen från samma utgångspunkt även om man
använder begreppet obestämd krets i stället för allmänheten.
Inlåningsverksamhet som bedrivs uteslutande bland en begränsad krets av personer med viss intressegemenskap, t.ex. medlemmarna i en ekonomisk förening med särskilda medlemskriterier (sluten förening), arbetstagarna i ett företag eller liknande, bör på samma sätt som tidigare normalt inte betraktas som sådan inlåning som skall vara förbehållen bankerna. Organisationstillhörigheten får dock inte vara en formalitet med syfte att kringgå banklagstiftningens bestämmelser. Kretsen som inlåningsverksam- heten riktas till får inte heller vara så vid att det i realiteten är fråga om inlåning från allmänheten.
Föreningar som bedriver en renodlat finansiell verksamhet bör i vart fall om inlåningsverksamheten vänder sig till medlemmar och medlemskapet i föreningen står öppet för envar i normalfallet anses bedriva bankrörelse. I dessa fall framstår föreningsformen ofta just som en formalitet. För att förhindra att föreningsformen utnyttjas för ett kringgående av bankrörel- sedefinitionen bör inlåningsverksamhet i en sådan förening fordra bankok- troj. Möjligheten att bedriva bankrörelse i ekonomisk förenings form kommer att stå till buds, om den av utredningen föreslagna lagen om andelsbanker genomförs.
Frågan är på vilket sätt kretsen av insättare bör anges i bankrörelsedefini- tionen. Såväl begreppet allmänheten som det i Norge använda begreppet obestämd krets skulle kunna användas vid avgränsningen av inlånings-
kretsen till en på förhand obestämd krets av personer. Båda begreppen har en naturlig avgränsning. Övervägande skäl talar för att välja allmänhetsbe- greppet, främst för att det är inarbetat och för att det används internatio- nellt. Dessutom passar begreppet bäst för att avgränsa kretsen på avsett sätt. Det är angeläget att på ett tydligt sätt klargöra att allmänhetsbegreppet nu ges en annan tolkning än den som hittills ansetts gälla. Ett sätt att klargöra dess nya innebörd kan vara att i bankrörelselagen definiera vad som avses med begreppet. Begreppet är emellertid vanligt förekommande i normalt språkbruk. Det kan därför synas mindre lämpligt att för ett visst rättsområde ge begreppet en specifik betydelse enligt lag. Man bör i stället välja att i förarbetena så klart som möjligt ange på vilket sätt allmänhetsbe— greppet skall tolkas.
I begreppet allmänheten ligger att det är fråga om en vid och obestämd personkrets. Det är därför naturligt att inlåning från en medlem i en förening, där medlemskapet är öppet för envar, träffas av allmänhetsbe- greppet. Även en bestämd krets kan träffas av allmänhetsbegreppet om kretsen är mycket vid. Som exempel kan nämnas alla statsanställda, alla barnfamiljer eller alla fastighetsägare i Sverige. För att en sådan krets inte skall träffas av allmänhetsbegreppet fordras — utöver viss intressegemen- skap — ytterligare någon begränsning, t.ex. geografisk. Å andra sidan kan kretsen, även om den är rikstäckande, hållas utanför begreppet allmänheten om den i övrigt är begränsad till ett fåtal personer. Normalt sett bör en viss yrkeskategori med lokal anknytning till en bestämd mindre ort eller arbetsplats anses tillräckligt begränsad för att hållas utanför banklagstift— ningen. Att beteckna inlåningsrörelse inom en förening som bedriven bland allmänheten enbart för att föreningens medlemsantal nått en mer betydande omfattning är inte rimligt. Däremot kan ett betydande medlemsantal få viss betydelse vid en samlad bedömning av om verksamheten bör träffas av
banklagstiftningen.
Till följd härav bör inlåningsverksamhet som bedrivs av vissa ekonomiska föreningar inom lantbrukskooperationen inte anses riktad till allmänheten, allt under förutsättning att verksamheten begränsas till föreningens medlemmar. Inlåningsverksamheten riktas i dessa föreningar i huvudsak till vissa näringsidkare, såsom jordbrukare och skogsägare, inom ett visst
geografiskt område. Om verksamheten saknar anknytning till en viss bransch och i stället vänder sig till alla småföretagare, alla aktiebolag eller motsvarande med en vagt angiven krets bör verksamheten snarare anses som riktad mot allmänheten. Konsument- och bostadskooperationen får anses vara bedriven gentemot allmänheten, oavsett om verksamheten på sätt som nu sker, bedrivs av moderföreningen, eller om den bedrivs av en lokalt verksam konsument- eller HSB-förening. Anledningen härtill är att kretsen som inlåningsverksamheten riktas till — konsumenter (bosparare) — är vid och obestämd. Även om antalet medlemmar begränsas och "knyts" hårdare till föreningen genom exempelvis höjda medlemsinsatser bör inlåningen alltjämt anses riktad till allmänheten. I vissa fall kan det vara svårt att avgöra om en förenings inlåningsverksamhet skall omfattas av allmänhetsbegreppet eller inte. Som exempel kan nämnas en förening som bedriver rikstäckande inlåningsverksamhet för en medlemskrets som består av en viss yrkeskategori i Sverige. I detta fall kan antalet med- lemmar få betydelse vid bedömningen av om inlånin gen riktas till allmän- heten eller inte.
Vilka som skall anses bedriva inlåningsverksamhet mot allmänheten får bedömas i varje enskilt fall vid en sammanvägning av samtliga omständig— heter. Prövningen av vad som inryms i begreppet allmänheten ankommer närmast på Finansinspektionen.
4.6.2. Kontoinsättning hos utgivare av kontokort
Mitt förslag: Kontoinsättningar som sker hos utgivare av kontokort skall omfattas av inlåningsbegreppet i bankrörelsedefinitionen.
Vissa utgivare av kontokort liksom vissa andra näringsföretag skall dock ha rätt att ta emot inlåning från allmänheten enligt ett uttryckligt undantag från bankernas ensamrätt till inlåning.
Enligt undantagsbestämmelsen skall näringsföretag, dvs. företag som framställer eller bedriver handel med varor och tjänster eller annat företag som ingår i samma koncern som sådant företag ha rätt att ta emot inlåning från allmänheten. Förutsättningen härför är att behåll— ningen inte är förenad med rätt till ränta samt är disponibel för insättarna endast för betalning av varor och tjänster som framställs eller säljs av näringsföretag inom koncernen eller i samband med att kontoförhållandet upphör. Sådan inlåning skall benämnas insättning av kundmedel .
Kreditmarknadsbolag skall få ta emot insättning av kundmedel endast om företagets finansieringsverksamhet är begränsad till avsättning av varor och tjänster som framställs eller säljs av näringsföretag inom koncernen.
Detta avsnitt behandlar insättning av medel på konto hos andra företag än banker vilka i flertalet fall är utgivare av kontokort. Syftet med insätt- ningama är i dessa fall att de skall användas för framtida köp av ett näringsföretags varor och tjänster. Med näringsföretag avses ett företag som framställer eller bedriver handel med varor och tjänster. Företaget är ett icke-finansiellt företag. Tjänsterna som erbjuds är andra än finansiella tjänster. Ett värdepappersbolag anses således inte i detta avseende vara ett näringsföretag. Insättningama i näringsföretag kan även i vissa fall användas för kontantuttag. Förutsättningama för kontantuttag är vanligtvis begränsade så att uttag endast kan ske i samband med att kontoförhållandet upphör. I vissa fall kan dock kontanter — vanligtvis högst 300 kronor — tas ut i samband med gjorda inköp, s.k. kontantavrundning. Flertalet utgivare av kontokort har begränsat det belopp som högst får finnas innestående på kontot. På insatta medel utgår ränta som regelmässigt är högre än den ränta som bankerna ger. Det finns, som tidigare nämnts, ingen reglering avseende denna verksamhet. Kontoinsättningar i dessa företag beskrivs utförligt i avsnitt 2.2.
Ovan angivna kontoinsättningar anses för närvarande falla utanför bankinlåningsdefinitionen under förutsättning att kontoinsättningarna har nära anknytning till ett företag som inte bedriver bankrörelse eller annan finansiell rörelse. Insättningarna jämställs i förevarande sammanhang med en förskottsbetalning. Innan man tar ställning till hur dessa kontoin- sättningar bör bedömas i framtiden finns anledning att närmare belysa vad som är utmärkande för en förskottsbetalning.
Inlåning eller förskottsbetalning?
Avtalsenlig förskottsbetalning regleras inte i lag. Ej heller finns i övrigt någon klar definition av vad som avses med att betala i förskott. Det torde dock vara vedertaget att man med förskottsbetalning avser följande.
— Betalning som sker i förtid av hela eller del av köpesumman. — Betalning som avser köp av en viss bestämd vara eller tjänst. —— På i förskott betalda medel utgår normalt sett inte ränta. — Betalningen och köptillfället ligger i normalfallet nära varandra i tiden.
Kontoinsättning hos utgivare av kontokort företer likheter med förskottsbe- talning endast när det finns en anknytning mellan företaget i vilket insättning av medel sker och företaget som säljer aktuella varor eller tjänster. Anknytningen finns vanligtvis genom att företagen ingår i samma koncern. Betalningen/insättningen kan sägas ske i förtid genom att insatta medel finns tillgängliga för näringsföretaget. Själva betalningen sker dock först i samband med att kortinnehavaren/kunden använder insatta medel för betalning av varorna och tjänsterna. Insättningarna aVser inte betalning för någon viss bestämd vara eller tjänst, men väl framtida betalning för de varor och tjänster som det aktuella företaget erbjuder. Betalningen/in— sättningen och köptillfället kan, men behöver inte, ligga nära varandra i tiden. Motprestationen för betalningen/insättningen utgörs, i likhet med en förskottsbetalning, av en vara eller en tjänst och inte av pengar. Skillnaden mot en förskottsbetalning är att kontoinsättningen är förenad med ränta, vilket en förskottsbetalning normalt sett inte år. Vid insättning på konto finns inte någon skyldighet att betala med insatta medel. Insatta medel kan således tas ut och kontoförhållandet upphöra utan att något köp/betalning
kommit till stånd. I detta avseende fungerar kontot som ett sparkonto i bank.
Man kan således konstatera att aktuella kontoinsättningar som sker i företag med nära anknytning till ett näringsföretag företer ett flertal likheter med en avtalsenlig förskottsbetalning. Likheterna kan dock inte anses vara sådana att kontoinsättningarna kan jämställas med att betala i förskott. Framför allt kan inte insättningar som sker i företag utan sådan anknytning, t.ex. i vissa kreditmarknadsbolag, jämställas med en sådan betalning.
Kontoinsättningama företer även likheter med bankinlåning. Det är i likhet med inlåning fråga om insättning av medel på konto. Insättningar på kontot kan ske fortlöpande av insättaren. Även om insättningama endast är avsedda att användas vid betalning av varor och tjänster utgörs likväl behållningen på kontot av värdet av pengar. Insatta medel är disponibla för insättaren även om insättarens möjligheter till kontantuttag är begränsade. Medlen är nämligen disponibla för betalning samt för kontantuttag i samband med att kontoförhållandet upphör. När och med vilket belopp betalning skall ske är det insättaren som avgör. Härigenom träffas dessa kontoinsättningar av den föreslagna definitionen av inlåning i bankrörelse- lagen.
Den personkrets som har rätt att göra kontoinsättningar är kunder i det aktuella företaget eller personer som är intresserade av att bli kunder i företaget. Personkretsen är således obestämd på förhand. Möjligheten att bli kund står öppen för envar. Det är således fråga om inlåning från allmänheten. I den fortsatta framställningen benämns insättning av medel på konto hos utgivare av kontokort inlåning.
Skall utgivare av kontokort få bedriva inlåning?
Bedömningen av om inlåningsverksamhet skall få bedrivas av utgivare av kontokort, som inte är banker, bör ske med utgångspunkt från att bankerna i princip alltjämt bör ha ensamrätt till inlåning från allmänheten. I föregående avsnitt har ifrågasatts om inlåning i andra företag än banker
medför några risker från betalningssystemsynpunkt. Det finns anledning att närmare belysa om inlåning i sådana företag även kan medföra andra risker och om det finns behov av att inlåning tillhandahålls utanför banksfären. Först efter en sådan analys kan man ta ställning till om inlåning fortsättningsvis skall få bedrivas av dessa företag och under vilka förutsättningar det i så fall bör få ske.
Vilka risker medför inlåning i andra företag än banker?
Den inlåningsverksamhet som bedrivs av andra företag än banker är, om man inte tar hänsyn till regleringen av kreditmarknadsbolagen, inte omgiven av samma skyddsregler som bankernas motsvarande verksamhet. Det insättarskydd som omger bankernas verksamhet innebär inte att insättarna åtnjuter något särskilt skydd vid en eventuell bankkonkurs. Härvid bortses från de garantier som under år 1993 har utfärdats av staten och som inte har någon egentlig anknytning till insättarskydd i den mening som avses här. Däremot är insättarskyddet avsett att förhindra att en konkurs inträffar. Avsaknaden av insättarskydd i företagens inlånings— verksamhet innebär att insättarna löper större risk att förlora behållningen på sitt konto.
Verksamheten innehåller således risker från konsumentskyddssynpunkt, vilket kan motivera att andra företags inlåning bör omges med regler som syftar till att hålla insättaren skadeslös vid en eventuell konkurs, eller att inlåningen begränsas för att mildra skadeverkningarna vid konkurs, exempelvis genom att kontobehållningen inte får överstiga ett visst belopp. Ytterst kan åtgärden vara att helt förbjuda inlåningen. Man kan i detta sammanhang nämna att insättaren i flertalet fall får viss kompensation i form av högre avkastning på insatt kapital för den risk han tar genom att sätta in sina pengar på konto hos ett företag med inlåningsverksamhet i stället för i bank. Den högre avkastningen kan ses som en riskpremie. Om man inför regler som innebär att insättaren skall hållas skadeslös, ex— empelvis krav på att de företag som bedriver inlåningsverksamhet skall bekosta insättarförsäkringar, skulle det innebära att företagens kostnader ökade och att insättaren inte längre kunde räkna med att erbjudas någon "riskpremie ".
Beträffande näringsföretags inlåningsverksamhet finns ytterligare risker direkt hänförliga till konsumenten. Det finns risk för att konsumenten blir så starkt knuten till det kontoförande företaget att hans möjligheter att utnyttja prisskillnader m.m. på marknaden försvåras. Vidare finns risk för att det endast är de största företagen som kan tillhandahålla inlånings- tjänster och på detta sätt få tillgång till en billig finansieringskälla. Detta kan få till följd att mindre företag som inte har ekonomiska förutsättningar att administrera kontokortsverksamhet hamnar i underläge från konkurrens— synpunkt. Sådana eventuella konsekvenser finns emellertid inte skäl att ta särskild hänsyn till inom ramen för mitt utredningsuppdrag.
Näringsföretag och andra företag med inlåning i sin verksamhet låter ofta insatta medel flyta in i det egna företagets huvudsakliga verksamhet eller i ett närstående företags verksamhet. Inlåningen utgör därvid en större eller mindre del av finansieringen. Detta förhållande medför en likviditets- risk i det att inlåningen är mycket kortfristig. Motsvarande risk föreligger beträffande den inlåning som sker i KF:s och HSB:s sparkassor. Företagen skulle utsättas för stora problem att klara en situation där man av någon anledning ställs inför kravet från ett stort antal insättare att få ut insatta medel. Risken för en "onödig" konkurs med åtföljande förmögenhetsska— dor för insättare och andra fordringsägare ökar således ju större del av företagens verksamhet som finansieras med inlåning av ifrågavarande slag.
Som tidigare framhållits kan den som sätter in medel på konto hos ett annat företag än bank anses få en premie för den risk han tar genom att välja den typen av sparande i stället för det säkrare banksparandet. Näringsföretagen upplyser emellertid inte om den ökade risken i sin marknadsföring eller i avtalsvillkoren. Det är därför i hög grad osäkert om insättarna är medvetna om sambandet mellan den högre avkastningen och det ökade risktagandet. Denna brist på insikt kan få konsekvenser om och när ett näringsföretag som bedriver inlåningsverksamhet går i konkurs. Detsamma kan i och för sig gälla även ett kreditmarknadsbolag som tar emot kundmedel även om detta bolag har säkerhetsregler förenade med sin verksamhet. Den nu diskuterade formen av inlåning förekommer vanligen i dagligvarubranschen och når därför ut till ett brett folklager med begränsad erfarenhet av finansiellt risktagande. Behållningen på kontona
i dagligvaruhandeln uppgår visserligen vanligtvis till mindre belopp men som likväl kan vara betungande att mista för flertalet hushåll. Det är därför inte uteslutet att flera av konsumenterna kan komma att kräva att
staten skall ersätta eventuella förmögenhetsförluster. Finns det behov av att andra företag än banker tillhandahåller inlåning?
Under de senaste decennierna har ett flertal reformer genomförts i syfte att öka konkurrensen i den sektor som traditionellt har dominerats av bankerna. Under senare tid har diskussionen kommit att handla om behovet av ökad konkurrens även på inlåningsmarknaden. Anledningen härtill är främst att den svenska bankmarknaden tenderar att oligopoliseras och att detta förhållande antas bidra till att allmänhetens villkor i samband med inlåning blir mindre gynnsamma. Problemet har belysts av bl.a. Bankkostnadsutredningen ( SOU 1989:16 ). Utredningen var positiv till reformer som syftade till ökad konkurrens även på inlåningsmarknaden, t.ex. genom att specialiserade inlåningsföretag tillåts etablera sig på denna marknad. Utredningen utgick dock från att sådana företag skulle vara kopplade till betalningssystemet och påpekade att företagen av detta skäl och därför att de tillhandahåller likviditetstjänster naturligtvis måste inordnas i det system för insättarskydd som finns för bankerna. Kredit- marknadskommittén, som också har belyst problemet med minskad konkurrens i banksektorn (SOU 198829), hade en restriktivare inställning och ansåg att inlåning från allmänheten var en så skyddsvärd verksamhet att den även i framtiden skulle vara förbehållen bankerna.
Med anledning av att ett antal "nisch—banker" eller "smal-banker" har ansökt om och i något fall fått bankoktroj finns förhoppningar om förändringar av konkurrensen på bankmarknaden. Dessa banker är inte, som de traditionella stor—bankerna, avsedda att vara breddinstitut utan ämnar tillhandahålla ett begränsat utbud av banktjänster. Konkurrensen i den svenska banksektorn kan trots denna utveckling anses vara alltför svag. Detta beror delvis på ett fåtal storbankers uppköp av mindre banker och det bristande internationella intresset av etableringar i Sverige. Den finansiella krisen har också bidragit till ökad koncentration och därmed till en försvagning av konkurrensen. Den svaga konkurrensen i banksektorn
kan — precis som svag konkurrens i alla andra samhällssektorer — antas medföra effektivitetsförluster som kommer till uttryck i bl.a. sämre villkor för kunderna. Frågan är om konkurrensen bör ökas genom att man släpper in en ny typ av aktörer på marknaden, aktörer som spelar efter andra regler än dem som gäller för konkurrenterna, eller om man i stället bör hålla fast vid spelreglerna samtidigt som man på annat sätt underlättar nyetableringar på marknaden.
Konkurrens bör bedrivas på lika villkor. En grundläggande princip bör således vara att en aktör inte skall ha systeminbyggda kostnadsfördelar framför en annan aktör på samma marknad. Inlåningsmarknaden är särpräglad såtillvida att där redan nu kan sägas finnas två typer av aktörer. En typ av aktörer — bankerna — anses på grund av sin ställning bedriva en skyddsvärd inlåningsverksamhet och har därför av samhället ålagts att upprätthålla och bekosta ett visst minsta skydd. Den andra typen av aktörer — näringsföretagen och föreningarna — har inte ansetts bedriva någon skyddsvärd inlåning. Kreditmarknadsbolagen däremot har uttryckligen förbjudits att ta emot inlåning från allmänheten. Näringsföretagen och föreningarna har inte ålagts att bekosta något skydd och därmed har de en i systemet inbyggd kostnadsfördel framför sina konkurrenter, bankerna.
Vilka fördelar finns med inlåning hos utgivare av kontokort?
Hittills har främst riskerna med inlåning i andra företag än banker belysts. Det finns dock anledning att beakta att sådan inlåning är positiv såväl för konsumenterna som för företagen. Inlåningen underlättar, i likhet med inlåning på bankkonto, det löpande betalningsförhållandet mellan Säljföretaget och kunden. Kontokortssystemet erbjuder även en rationell kassabetalningsrutin. Kunden erbjuds ett flertal förmånliga villkor såsom rabatter och avkastning på insatta medel i form av ränta. Med inlånings- tjänsten följer att insättaren får kontoutdrag av vilket bl.a. gjorda inköp framgår. Därmed ges insättaren ökade möjligheter att planera sin ekonomi. Denna inlåningstjänst ger konsumenterna/insättarna en ökad valfrihet. I dessa avseenden är inlåningsverksamheten positiv för konsumenten.
För företag som tar emot insättningama är inlåningsverksamheten positiv även därigenom att den möjliggör för företaget att skaffa billigt rörelseka- pital. Även om tillgodohavandet på kontot i vissa fall får uppgå till högst 8 000 kronor och storleken av det belopp som finns på kontot varierar väsentligt ger det ändock företaget, med hänsyn till inlåningstjänsternas utveckling, tillgång till billigt kapital som kan användas för finansiering av företagets verksamhet. För näringsföretagen har verksamheten även den fördelen att den skapar en köptrogen kundkrets. Vidare ges företagen in- formation om kundernas köpbeteenden vilket underlättar företagens planering av inköp och lagerhållning.
Möjligheten till inlåning hos andra företag än banker i syfte att använda insatta medel för framtida inköp är således i flera avseenden positiv med hänsyn såväl till konsumenternas som till företagens intressen. De risker som finns ur konsumentskyddssynpunkt, kan motivera regler som ger skydd åt insättarnas medel. Riskerna för instabiliteti betalningssystemet måste anses marginella. Inte heller risker av annat slag kan anses vara av sådan art att det är motiverat att helt förbjuda möjligheten för utgivare av kontokort att bedriva inlåningsverksamhet. Det finns även anledning, främst från konsumentskyddssynpunkt, att se positivt på att bankerna utsätts för konkurrens. Övervägande skäl talar enligt min mening för att näringsföretag skall få bedriva viss inlåningsverksamhet även i framtiden.
Som anförts tidigare är den inlåning som erbjuds av andra företag än banker förenade med större risker än bankinlåningen. Med hänsyn härtill, samt till EU:s krav i tillhörande hänseenden, finns behov av att i vissa avseenden begränsa företagens inlåningsverksamhet. Det finns också behov av att tydliggöra skillnaderna mellan bankinlåning och annan inlåning. I särskiljande syfte bör den inlåning som bedrivs av företagen benämnas insättning av kundmedel.
Under vilka förutsättningar skall kortutgivare få ta emot insättning av kundmedel ?
Utgångspunkten för att insättning av kundmedel skall fåt ske i andra företag än banker är att insättningama är avsedda att användas för betalning av
insättarnas framtida köp av varor och tjänster i ett näringsföretag. Insätt— ningarna underlättar därmed näringsföretagens avsättning av sina produkter. Samma motiv anfördes för att tillåta värdepappersbolag att ta emot kunders medel på konto. Insättningarna kan, på motsvarande sätt som vid betalning med bankkort, sägas underlätta det löpande betalningsför— hållandet mellan Säljföretaget och kunderna.
De närmare förutsättningarna för att företag skall få ta emot dessa insätt- ningar kan bestämmas med ledning av svaren på följande frågeställningar. Den första frågan som bör besvaras är vilka företag som bör få ta emot insättning av kundmedel. Den andra frågan är om insättning av kundmedel bör ge insättarna samma skydd som i bank och om det finns skäl att ställa verksamheten under tillsyn. Den tredje frågan är under vilka närmare förutsättningar som verksamheten skall få bedrivas. Finns det skäl att införa vissa begränsningar, t.ex. såvitt avser rätten att ge ränta? Den gärde frågan är om verksamheten bör regleras utifrån konsumentskyddssynpunkt. Finns det exempelvis skäl att ålägga företag som bedriver dylik inlånings- verksamhet att informera insättarna om vilka risker och villkor som verksamheten är förenad med?
Vilka företag skall få ta emot insättning av kundmedel?
Aktuella kontoinsättningar sker i dag i olika företag beroende på vilket sätt näringsföretaget valt att administrera kortverksamheten. I ett fåtal fall sker kontoinsättningarna direkt i näringsföretaget. Vanligare är att kontoin- sättningarna sker i ett företag som ingår i samma koncern som närings- företaget. Dessa företag är ibland kreditmarknadsbolag. Det har vid kartläggningsarbetet framkommit att näringsföretag i vissa fall låter ett kreditmarknadsbolag, som inte ingår i samma koncern som näringsföre- taget, administrera näringsföretagets kontokortverksamhet. I sådana fall sker kontoinsättningarna direkt i kreditmarknadsbolaget.
Frågan om vilka företag som bör ha rätt att ta emot insättning av kundmedel är principiellt mycket viktig att besvara. I tidigare förarbeten (prop. l990/91:154) har, som tidigare nämnts, uttalats att kontoinsätt- ningar i företag får ske, endast under förutsättning att insättningama har
nära anknytning till någon annan affärsverksamhet än bankrörelse eller annan finansiell rörelse. Frågan har inte behandlats ytterligare i pro- positionen. Ett skäl till att man ställt krav på nära anknytning kan vara, att företag som bedriver en rent finansiell verksamhet inte skall kunna använda dylika kontoinsättningar för att finansiera, t.ex. sin kreditgivnings- verksamhet. Verksamheten i ett sådant företag blir då mycket lik bankernas och man kan ifrågasätta om det då finns möjlighet att upp- rätthålla bankernas inlåningsmonopol. Frågan är om kravet på nära anknytning till annan verksamhet än bankrörelse och annan finansiell rörelse bör gälla även i framtiden. Denna fråga har betydelse för vilka företag som bör tillåtas att ta emot insättning av kundmedel. Oavsett i vilket företag som insättningar sker är de inte "öronmärkta" utan ingår i respektive företag som rörelsekapital.
Insättning i näringsföretag
Med näringsföretag avses, som tidigare nämnts, ett icke—finansiellt företag som framställer eller bedriver handel med varor och tjänster. Utgångs- punkten för svaret på frågan vilka företag som skall få ta emot insättning av kundmedel är att insatta medel skall användas för betalning av ett näringsföretags varor och tjänster. För att insatta medel skall kunna avse sådan betalning krävs i princip att insättning av medel sker i det företag som säljer aktuella varor och tjänster. Därigenom blir det tydligt för konsumenten vem som är mottagare av medlen. Även konsumentens möjlighet att bedöma riskerna med en insättning i ett visst företag under- lättas om insatta medel sker i det företag i vilket insatta medel används för betalning. I sådant fall föreligger naturligtvis nära anknytning mellan kontoinsättningarna och näringsföretaget. NäringSföretag bör således ha rätt att ta emot insättning av kundmedel.
Insättning i "koncemföretag "
Aktuella kontoinsättningar sker normalt inte direkt i näringsföretaget. Insättningarna är som regel kopplade till företagets kontokortsverksamhet. Denna verksamhet bedrivs vanligtvis av ett separat bolag i samma koncern som näringsföretaget, här kallat "koncemföretag". Dessa företag bedriver
ofta finansieringsverksamhet genom den kreditgivning som är förenad med kontokortsverksamheten. Flertalet koncemföretag kommer därför att fordra auktorisation som kreditmarknadsbolag eftersom de bedriver finan- sieringsverksamhet samtidigt som de tar emot insättning av kundmedel. Därmed får de anses anskaffa medel från allmänheten, vilket innebär att finansieringsverksamheten fordrar tillstånd enligt 1 kap. 3 5 första stycket 3 kreditmarknadsbolagslagen. I dessa fall blir anknytningen mellan kontoinsättningarna och näringsföretaget inte lika stark som när insättning sker direkt i näringsföretaget. "Förskottstanken " blir inte lika tydlig. Även dessa företag bör dock ha rätt att ta emot insättning av kundmedel. Insatta medel kommer till följd därav att kunna användas i den finansierings— verksamhet som vissa av dessa företag bedriver. Det är angeläget att denna in— och utlåningsverksamhet begränsas till verksamhet som bedrivs inom koncernen. Finansieringsverksamheten som koncemföretaget bedriver bör därför begränsas så att den endast avser finansiering i samband med avsättning av varor och tjänster som framställs eller säljs av näringsföretag inom samma koncern.
Insättning i "fristående " företag
Med "fristående" företag avses i detta sammanhang företag som inte ingår i samma koncern som näringsföretaget. För närvarande sker kontoinsätt- ningar i vissa bankägda kreditmarknadsbolag. Aktuella kreditmark- nadsbolag har dock för avsikt att i framtiden organisera om verksamheten på sådant sätt att kontoinsättningarna kommer att ske antingen på ett bankkonto eller på ett konto hos näringsföretaget. Man kan även förutse att näringsföretag kan komma att låta andra företag än sådana kreditmark- nadsbolag handha administrationen av kontokortsverksamheten, t.ex. "betalkortsföretag " som inte ansetts bedriva tillståndspliktig finansierings- verksamhet (som exempel kan nämnas American Express Company AB). Det har genom kartläggningsarbetet framkommit att det finns ett uttalat intresse bland olika näringsföretag att utvidga sin kontokortsverksamhet med en rätt till insättning av medel på konto. Om de "fristående" kredit— marknadsbolagen tillåts att ta emot insättning av kundmedel, kan dessa bolag komma att tillföras en inte oväsentlig mängd medel genom inlåning från allmänheten som går direkt in i kreditmarknadsbolagets rörelse.
Därmed skulle insättarnas medel användas för kreditmarknadsbolagets finansieringsverksamhet.
Ur konkurrenssynpunkt kan göras gällande att dessa "fristående" kredit- marknadsbolag bedriver samma verksamhet som kreditmarknadsbolag som ingår i samma koncern som näringsföretaget och att de "fristående" företagen därför bör behandlas lika. Utgångspunkten för bedönmingen av om "fristående" kreditmarknadsbolag bör ha rätt att ta emot insättning av kundmedel utgår från det grundläggande syftet med den föreslagna undantagsbestämmelsen, dvs. att underlätta näringsföretagens avsättning av varor och tjänster. För att underlätta näringsföretagens avsättning av varor och tjänster på marknaden bör, som ovan nämnts, kreditmark- nadsbolag med direkt specialisering på varor och tjänster inom den egna koncernen, få uppträda på marknaden. Att dessa företag klassas som kreditmarknadsbolag beror på att det finns en direkt koppling mellan insättningaroch kreditgivningi rörelsen. " Fristående " kreditmarknadsbolag har, i likhet med andra "fristående" företag, inte "nära anknytning" till viss produktion av varor och tjänster. En sådan fristående aktör måste således ha bankoktroj för att få ta emot insättningar av medel på konto från allmänheten. Om man mjukar upp även detta krav kommer man i praktiken att helt avskaffa bankernas inlåningsmonopol. Dessutom kommer man i realiteten att kunna bedriva bankrörelse utan bankoktroj; inte bara inlåningsmonopolet utan hela bankbegreppet skulle då tömmas på sitt reella innehåll. Skälen för att behålla denna ensamrätt till inlåning behandlas i avsnitt 4.6. 1. Det finns således starka skäl för att föreslå denna åtskillnad mellan företag som ingår i samma koncern som ett näringsföretag och " fristående " företag.
Företag som inte ingår i samma koncern som ett näringsföretag skall således inte ges möjlighet att ta emot insättning av kundmedel. Detta behöver dock inte innebära något hinder för ett näringsföretag att låta ett "fristående" företag handha administrationen av kontokortsverksamheten och att vara kreditgivare. Insättning av kundmedel skall emellertid alltid ske i näringsföretaget eller i "koncemföretaget". Ansvaret för insatta medel gentemot insättaren skall alltid åvila det företag i vilket insättning av medel sker.
Jag föreslår således att näringsföretag, dvs. företag som framställer eller bedriver handel med varor och tjänster eller företag i samma koncern som sådant företag bör ha rätt att ta emot insättning av kundmedel. ”Koncem- företagen" kommer i flertalet fall att vara kreditmarknadsbolag till följd av att de anskaffat medel från allmänheten samtidigt som de bedriver finan- sieringsverksamhet. Företag som inte ingår i samma koncern som näringsföretaget bör däremot inte ha rätt att ta emot sådana insättningar.
Fordras skyddsregler och tillsyn vid insättning av kundmedel?
Sett från insättarnas sida finns det naturligtvis samma intresse av att medlen är tryggade, oavsett om de är insatta i bank eller i ett annat företag. Ur samhällsekonomisk synpunkt kan det dock inte anses motiverat att skapa en lika trygg och säker placeringsform i andra företag som i banker och omgärda denna verksamhet med skyddsregler och regler om tillsyn till gagn för insättare och investerare. Samhällets tillsynsansvar bör koncentreras till de mest skyddsvärda verksamheterna. Inte heller utifrån EU:s krav fordras, för såvitt inlåningsverksamheten inte kombineras med kreditgivningsverksamhet, att verksamheten ställs under tillsyn. Däremot fordras att verksamheten regleras på visst sätt med hänsyn till EU:s krav på regler och övervakning till skydd för insättare och investerare.
Ett sätt att uppfylla EU:s ovannämnda krav är att införa särskilda place— ringsregler för dem som tar emot kundmedel. Ett annat sätt kan vara att begränsa verksamheten i vissa avseenden. Ur samhällsekonomisk synpunkt finns inte skäl att skydda insättarna i samma omfattning vid insättning av kundmedel på konto som vid inlåning i bank. Därför är det angeläget att i olika avseenden klargöra för insättarna att det finns väsentliga skillnader. Konsekvensen kan annars bli densamma som i Finland. Där finns, som beskrivs i avsnitt 4.5.1, en särskild reglering för sparkasseverksamhet i ekonomiska föreningar som idkar handelsrörelse. När allmänhetens förtroende för en av de större föreningarna, Eka-koncemen, sviktade i slutet av år 1993 ansåg den finska regeringen sig tvingad att garantera in— sättarnas medel i dessa föreningar. Anledningen härtill angavs vara att insättarna uppfattade inlåning från allmänheten i dessa föreningar som lika säker som bankinlåning. Enligt min mening bör inte den svenska
regeringen tvingas till samma ansvarstagande vare sig beträffande sparkasseverksamheten eller insättning av kundmedel. Ett sätt att förhindra detta kan vara att i olika avseenden klargöra på vilket sätt insättning av kundmedel skiljer sig från bankinlåning och införa begränsningar i vissa avseenden. Först därefter kan behovet av eventuella skyddsregler övervägas.
Bör vissa begränsningar gälla för insättning av kundmedel ?
Förutsättningama för insättning av kundmedel bör utgå från det primära syftet att insatta medel skall användas för köp av ett näringsföretags varor och tjänster. Innestående medel på kundkonto bör användas kontinuerligt för sådana inköp. Därigenom kan kontot liknas vid ett s.k. transaktions— konto. Kontot bör inte användas för att tillgodose kundens behov av kapitalplacering. Det primära syftet kan uppnås även om rätten till in- sättning av kundmedel begränsas i vissa avseenden. Det finns anledning att ifrågasätta om begränsningar bör införas såvitt avser rätten att disponera insatta medel, rätten att ge ränta samt storleken av de medel som får sättas in på kontot. Eventuella begränsningar syftar främst till att för insättarna klargöra skillnaden mellan inlåning i bank och insättning av kundmedel. Ett annat syfte med sådana begränsningar är att uppfylla EU:s krav på viss reglering.
Insatta medel på kundkonto bör vara tillgängliga för insättaren men med vissa begränsningar. Rätten till s.k. kontantavrundning, som förekommer i viss omfattning, kan nämligen alltför enkelt utnyttjas för kontantuttag på liknande sätt som i bank. För att undvika en sådan utveckling bör kontantuttag endast få göras i samband med att kontoförhållandet upphör. Härutöver skall naturligtvis insatta medel vara tillgängliga för betalning genom avräkning på kontot för köp av företagets varor eller tjänster. Härigenom tydliggörs syftet med insättning av kundmedel.
Ett annat kännetecken på bankinlåning är, även om det inte utgör ett särskilt rekvisit i den föreslagna bankrörelsedefinitionen, att den berättigar kunden till viss avkastning i form av ränta. Om insättaren ges rätt till ränta vid insättning av kundmedel finns risk för att kunden uppfattar sådan
insättning som likvärdig med inlåning i bank. Genom att insättarna får ränta på innestående medel kan kunder stimuleras till att ha stora belopp innestående på kundkonton. Insättning på kundkonto framstår då som ett alternativ till banksparande. Rätten till ränta kan bli det för kunden huvudsakliga och få till följd att kunden inte gör någon kritisk prövning av företaget som tar emot insättningama. Vidare finns risk för att kunden inte heller prövar sitt behov av kundkonto. Syftet med rätten till insättning av kundmedel, dvs. att insatta medel skall användas för inköp, kan därmed bli förfelat. Dessa förhållanden talar för att man bör begränsa rätten att ge
ränta.
Om man inför begränsningar beträffande rätten till ränta, kommer kunden sannolikt att ha ett lägre belopp innestående på kontot än eljest. En sådan begränsning kommer i praktiken att fylla samma funktion som en be- loppsbegränsning. Kunden riskerar därmed inte att förlora så mycket vid ett eventuellt fallissemang. Härigenom kan sägas att en begränsning såvitt avser rätten att ge ränta utgör ett visst "indirekt" skydd för kunden. Även denna omständighet talar för att man bör begränsa rätten att ge ränta.
Rätten till ränta är emellertid tydlig och fördelaktig för kunden samt ger kunden omedelbar kompensation för att ha medel innestående på ett kund- konto. Kunden måste naturligtvis ges viss kompensation för att ha medel innestående på sådant konto. I stället för ränta skulle kunden emellertid kunna erbjudas rabatter eller premieras med någon form av bonus. Bonus kan i olika former kopplas till köpmängden eller till kontobehållningen. Kompensation i form av rabatter eller bonus styr kunden till förvärv av företagets varor och tjänster. Det har framförts att ett system med rabatter skulle medföra administrativt merarbete. Ett rabatt- eller bonussystem har även sagts vara otydligt i jämförelse med ränta och svårt att värdera för kunder. Vidare kan ett system med rabatter eller bonus som endast ger kompensation vid gjorda inköp innebära att kompensationen för en kund uteblir för det fall att kunden är förhindrad av olika skäl att använda insatta medel för inköp. Dessa senare angivna förhållanden talar mot att begränsa rätten att ge ränta.
Det avgörande för ställningstagandet om rätten till ränta bör begränsas bör vara det primära syftet med att tillåta insättning av kundmedel; att insatta medel skall användas för förvärv av ett näringsföretags varor och tjänster. Syftet skall inte vara att skapa förutsättningar för ett långsiktigt sparande. Sammantaget anser jag att skälen för att begränsa rätten att ge ränta är starkare än skälen emot. Ett system med rabatter eller bonus kommer även att främja att innestående medel används mer aktivt, eftersom kunden får kompensation vid användning av medlen. Eftersom ett system med rabatter eller bonus motverkar att kundkontot används i rent sparsyfte blir behovet av särskilda skyddsregler för insättarnas medel mindre än eljest. En annan effekt av att rätten till ränta begränsas är att företag som erbjuder dyrare varor och tjänster, t.ex. möbelföretag, bilföretag och resebyråer inte kommer att ha lika lätt som företag inom bensinbranschen och daglig- varuhandeln att attrahera sina kunder att sätta in medel på kundkonto. Detta är dock ingen olägenhet. För det första påverkar det inte konkur- rensförutsättningama mellan företag som verkar inom samma bransch. För det andra måste man ha i åtanke att det alltjämt är fråga om ett undantag från bankernas ensamrätt att ta emot inlåning från allmänheten. Skälen för att undanta viss inlåningsverksamhet härifrån gör sig mindre gällande när det är fråga om insättningar i den storleksordning som krävs exempelvis för bilköp. Sammanfattningsvis anser jag att företag som ges rätt att ta emot insättning av kundmedel bör vara förhindrade att erbjuda insättarna ränta på insatta medel.
Vad beträffar beloppsbegränsning kan man konstatera att flertalet företag har begränsat det belopp som högst får finnas innestående på kontot till 8 000 kronor. Vissa företag har inga beloppsbegränsningar. En anledning till att företagen har beloppsbegränsning, och just 8 000 kronor, är en följd av Finansinspektionens ställningstagande rörande ICA Kort AB. Belopps- begränsningarna kan naturligtvis även bero på att företagen inte har något intresse av att ha högre belopp innestående på kundkonton. I detta sammanhang måste man dock ha i åtanke att i företagen insatta medel, även om det innestående beloppet på kontot tluktuerar, kan användas av företagen som rörelsekapital så länge det ej ställs krav på att medlen skall avskiljas på särskild bankräkning. Det finns därför fog för antagandet, i
vart fall i de större koncernema med ett brett utbud av varor och tjänster, att det finns intresse av att höja beloppsgränsen eller att slopa den helt.
En beloppsgräns kan vara motiverad från konsumentskyddssynpunkt för att kunden inte skall riskera att förlora en alltför stor summa för det fall att näringsföretaget skulle gå i konkurs, i vilken kundens fordran skulle vara oprioriterad. Alla näringsföretag kommer, beroende på deras varu— eller tjänsteutbud, inte att ha samma förutsättningar att attrahera kunder att sätta in medel på kundkonto om rätten att ge ränta begränsas. De är dock inte förhindrade därtill. En beloppsbegränsning skulle dock kunna utgöra en alltför långtgående begränsning för vissa företag som inte kan anses motiverad. Det kan även vara vissa svårigheter att bestämma en lämplig beloppsgräns samt att bestämma om beloppsgränsen skall knytas till varje hushåll, kund eller bestämmas på annat sätt. Genom begränsningen såvitt avser rätten att ge ränta finns inte heller samma behov som eljest att införa en beloppsbegränsning. Om man anser att rätten att ge ränta inte bör begränsas på föreslaget sätt finns emellertid anledning att i stället överväga behovet av en beloppsbegränsning. I annat fall kommer kundkonton att kunna användas för ett mer långsiktigt sparande. En sådan utveckling bör enligt min mening motverkas.
Att insatta medel bör användas kontinuerligt för inköp och att kundkontot därmed bör likna ett transaktionskonto kan motivera att man ställer krav på att innestående medel skall användas med viss regelbundenhet. Sådant krav kan avse antalet inköp eller genomströmningen av medlen. Därige— nom skulle man kunna förhindra att kundkontot används som ett sparkon— to. Om man begränsar rätten att ge ränta på föreslaget sätt och närings- företagen ersätter ränta med rabatt- eller bonussystem kommer aktuella konton sannolikt att användas relativt frekvent för inköp. Därmed finns inget direkt behov av att reglera användningsfrekvensen. Efterlevnaden av ett krav på regelbunden användning av aktuella konton skulle vara svår att kontrollera. Krav på att medel på kundkonto skall användas med viss regelbundenhet bör därför inte införas.
Sammanfattningsvis bör således de ovarmämnda företagen ha rätt att ta emot inlåning från allmänheten under förutsättning att behållningen inte är
förenad med rätt till ränta samt att behållningen är di sponibel för insättarna endast för betalning av näringsföretagets varor och tjänster och i samband med att kontoförhållandet upphör. Möjligheten att bedriva denna inlånings— verksamhet bör införas som ett undantag från skyldigheten att bedriva bankrörelse med stöd av bankoktroj. I denna bestämmelse bör de föreslagna begränsningarna för att få bedriva verksamheten anges.
Finns behov av konsumentskyddande regler?
Om ett företag som tagit emot insättning av kundmedel skulle gå i konkurs har insättarens fordran endast karaktären av en oprioriterad fordran i konkursen. Det finns därför naturligtvis i och för sig behov av vissa skyddsregler. Om insättningen av kundmedel sker i ett kreditmark— nadsbolag är dock insättarnas behov av skyddsregler tillgodosett. Behovet av skyddsregler tar därför närmast sikte på fall då insättning av medel sker i företag som inte är kreditmarknadsbolag.
Enligt huvudregeln i lagen om värdepappersrörelse skall kunders medel som kan sättas in på konto i värdepappersbolagen avskiljas och sättas in på räkning i bank. Denna bestämmelse har tillkommit för att skydda insättarnas medel. Som alternativ till att hålla medlen avskilda diskuterade Kreditmarknadskommittén (SOU l988:29) möjligheten att teckna en försäkring eller att ställa en bankgaranti till förmån för insättarna.
Även insättning av kundmedel i näringsföretag skulle kunna tryggas genom att medlen avskiljs och sätts in på särskild bankräkning eller genom att företagen åläggs att ställa bankgaranti eller att teckna en särskild för- säkring. Ett annat alternativ kan vara att ålägga företagen som tar emot insättningar att, i likhet med bestämmelsema i resegarantilagen(1972: 204), ställa säkerhet med ett visst minsta belopp. Behovet av konsument- skyddande reglering kan även tänkas bli tillgodosett genom att man ställer krav på det sätt insatta medel skall placeras, exempelvis i värdepapper utgivna av staten.
Om man begränsar verksamheten på föreslaget sätt — beträffande rätten att ge ränta och möjligheten att disponera insatta medel — och därmed klargör skillnaden mellan denna form av insättning och inlåning i bank, bör emellertid inte skäl finnas att införa ytterligare reglering. Föreslagna begränsningar, i förening med att Finansinspektionen har till uppgift att inom ramen för sin tillsynsverksamhet bevaka att de angivna gränserna inte överskrids, får anses tillräckliga för att uppfylla EU:s krav på "regulations and controls" enligt andra banksarnordningsdirektivet (artikel 3)4. Det är dock angeläget att kundema/insättarna görs medvetna om skillnaden mellan att sätta in medel i bank och i andra företag. Insättama bör därför i framtiden ges information om i vilket företag insättning av medel sker, hur insatta medel används, vilka skillnader som föreligger mellan sådan insättning och inlåning i bank samt i vilken omfattning insättaren får disponera insatta medel. Det bör ankomma på Konsumentverket att se till att näringsföretagen tillhandahåller insättarna sådan information.
4.6.3. Inlåning i sparkassor
Mitt förslag: Inlåning i ekonomiska föreningar, s.k. sparkasseverksam— het i dess nuvarande form, skall omfattas av bankrörelsedefinitionen, om inlåningen sker från en medlemskrets som träffas av allmänhetsbe- greppet. Innebörden av allmänhetsbegreppet behandlas närmare i avsnitt 4.6.1.2.
Sparkasseverksamhet i en sådan öppen förening skall således kräva bankoktroj eller en anpassning till bestämmelserna om insättning av kundmedel. Det rörelsekapital som föreningen anskaffar via sparkasse- verksamheten får därmed i huvudsak lånas upp på sedvanligt sätt genom t.ex. obligationsutgivning eller medlemsinsatser. Föreningar med sparkasseverksamhet skall dock genom övergångsbestämmelser ges möjlighet att successivt anpassa verksamheten till de nya kraven.
Som beskrivs i avsnitt 2.3 består sparkasseverksamheten i att med— lemmarna i en ekonomisk förening sätter in sparmedel på konto som administreras av föreningen. Denna verksamhet har stora likheter med bankernas inlåningsverksamhet. I sparkasseverksamheten används samma
typ av konto som i bank. Medlemmen får ränta på insatt kapital och kan lyfta detta kapital på samma sätt som bankkunden kan disponera över sina kontomedel. Sparkassoma i KF, HSB och Riksbyggen är dessutom anslutna till allemanssparandet. Ett av föreningarnas syften med sparkasse- verksamheten är att erbjuda sina medlemmar ett alternativ till bankinlå-
ningen.
Sparkasseverksamheten har emellertid även ett annat syfte. De av med- lemmarna insatta medlen i sparkassan kan disponeras av föreningen i dess näringsverksamhet. Genom insättningama förser således medlemmarna föreningen med rörelsekapital som kan användas till att finansiera och bygga upp föreningens huvudsakliga verksamhet. Detta gagnar även indirekt medlemmarna vid köp av de tjänster och varor som föreningen producerar. Sparkasseverksamheten fungerar således som en kanal för anskaffning av rörelsemedel.5
I Sverige bedrivs sparkasseverksamheten av konsumentkooperationen (KF:s Sparkassa), lantbrukskooperationen och vissa bostadsftnansierande företag (HSB:s Sparkassa och Riksbyggen Sparkassa ekonomisk förening). I flertalet fall bedrivs sparkasseverksamheten som en integrerad del av den ekonomiska föreningen. Så är fallet med KF:s och HSB:s Sparkassor. Undantaget är Riksbyggen Sparkassa ekonomisk förening som drivs i en självständig juridisk person. Sparade medel i de bostadsfinansierande föreningarna är avsedda att användas vid ett framtida köp av bostad som produceras av föreningen, s.k. bosparande. Sparande ger även medlemmen förtur till förvärv av en bostad. I KFIS Sparkassa förutsätts inte med— lemmarna använda sina sparade medel till något särskilt ändamål.
I december 1993 uppgick sparandet i KF:s Sparkassa till 2 146 miljoner kronor exklusive allemanssparandet som vid samma tid uppgick till drygt 85 miljoner kronor. Vid årsskiftet 1993/94 uppgick sparandet i HSB:s Sparkassa till 2 230 miljoner kronor. Av detta belopp avsåg 67 miljoner
5 Här bör noteras att Riksbyggen Sparkassa ekonomisk förening inte använder inlånade medel på detta sätt. Föreningens huvudsakliga verksamhet är enligt stadgarna att placera insamlade sparmedel på betryggande sätt i räntebärande värdepapper utgivna av eller garanterade av i huvudsak staten. Verksamheten beskrivs utförligare i avsnitt 2.3.3.
kronor allemanssparandet (s.k. ungdomsbosparande). I mars 1944 uppgick motsvarande belopp för Riksbyggens Sparkassa till 73 miljoner kronor. Av detta belopp avsåg 18 miljoner kronor allemanssparandet (ungdoms- bosparandet) .
Inlåning på allemanssparkonto (allemansspar)
Lagen om allemanssparande har varit föremål för översyn av utredningen om översyn av allemanssparandet. I betänkandet Allemanssparandet — en översyn (SOU 1994:50) presenteras — med anledning av regeringens förslag att den skattemässiga särbehandlingen av allemanssparandet helt skall upphöra — förslag på vilket sätt en avvecklingen av dessa be- stämmelser bör genomföras. Förslaget innebär inte att sparformema som sådana skall avvecklas. Dessa bör enligt utredningen finnas kvar, om än i reviderad form. Såväl HSB:s som KF:s sparkassor bör enligt utred— ningens förslag även i framtiden, på samma villkor som bankerna, ges möjlighet att förmedla allemanssparande. Särbestämmelsema om bosparan- de för HSB och Riksbyggen som för närvarande finns i lagen om allemanssparande föreslås dock bli upphävda. Anledningen till detta är att skattesubventionema som utgjorde grunden för bosparandet har upphört. I betänkandet (s. 80) hänvisas till att slutsatserna i mitt utredningsuppdrag kan komma att påverka sparkassornas roll som förmedlare av allemans- spar. Det är således av intresse att kort redogöra för motiven och möjligheterna för KF:s, HSB:s och Riksbyggens deltagande i denna form av sparande.
Enligt lagen (1983:890) om allemanssparande har banker och sparkassor rätt att efter särskild överenskommelse med Riksgäldskontoret ta emot och förmedla sparmedel till Riksgäldskontoret. Samtliga svenska banker samt KF:s, HSB:s och Riksbyggens sparkassor har träffat avtal om medverkan i allemanssparandet. För sin medverkan i allemanssparandet får instituten ersättning från staten. Syftet med lagen är att stimulera hushållens sparande och medge vissa skattelättnader för sådant sparande. Sparande sker på allemanssparkonto som förs av de banker och andra institut som är anslutna till Sparformen. Sparmedlen överförs sedan från instituten till Riksgäldskontoret. Enligt avtal med Riksgäldskontoret svarar instituten för
de ekonomiska förpliktelsema gentemot spararna. Riksgäldskontoret garanterar dock institutens förpliktelser. Garantin gäller så länge spararna har medel innestående på ett allemanssparkonto.
I samband med att s.k. bosparlån knöts till allemanssparandet (prop. 1984/85:51) fick även I—ISB och Riksbyggen möjlighet att delta i denna form av allemanssparande. Vid sådant bosparande sker ingen överföring av insatta medel till Riksgäldskontoret. I dessa fall svarar HSB och Riksbyggen gentemot insättarna för sparade medel. Vid bosparandet är HSB och Riksbyggen skyldiga att lämna ungdomar lån till bosättning eller köp av bostad. Motiven till särregleringen av allemanssparande inom bostadskooperationen angavs i förarbetena vara den särställning som HSB intar jämfört med banker och sparkassor. HSB:s särställning ansågs bero på dels att man rimligen inte kunde ställa samma kredit— och stats- skuldspolitiska krav på HSB som på bankerna, dels att medel som sätts in i bosparandet är avsedda att användas som en del av rörelsekapitalet för produktion av bostäder åt bl.a. de ungdomar som bosparar i HSB och som bosparandet är avsett att stödja.
I förarbetena (prop. l983/84:30) till lagen om allemanssparande angavs som skäl för att KF skulle få erbjuda sina kunder att delta i allemansspa- randet, att det var rimligt både av konkurrensskäl och för att KF:s Sparkassa tidigare fått delta i skattesparandet.
4.6.3. 1 Sparkasseverksamhet i framtiden
Av tidigare redovisat förslag framgår att allmänhetsbegreppet även skall omfatta medlemmar i föreningar där medlemskapet är öppet för envar. Den inlåning som bedrivs i dessa föreningars sparkassor kommer därmed att omfattas av bankrörelsedefinitionen. Detta innebär i sin tur att inlåningen i såväl KF:s, HSB:s som Riksbyggens sparkassor endast får bedrivas under de förutsättningar som gäller för bank. Sparkasseinlåningen kommer därför — om ingen annan ändring görs — att kräva bankoktroj. Frågan är om detta är en acceptabel och riktig följd av tidigare lämnat förslag. För att kunna besvara denna fråga bör hållbarheten i de motiv som bär upp särbehandlingen av föreningarnas sparkasseverksamhet på nytt
prövas. Härvid bör även vissa konkurrensaspekter vägas in. Vidare bör riskerna för medlemmama och föreningarnai denna verksamhet behandlas. Risker ur konsument- och likviditetssynpunkt behandlas utförligarei avsnitt 4.6.2. I detta sammanhang skall beaktas EU:s krav på denna typ av verksamhet.
Redan nu kan konstateras att en förening som enligt ovan tar emot medel från medlemmar på konto samtidigt som föreningen beviljar kredit för egen räkning enligt EU:s definition är ett kreditinstitut. Konsekvenserna av detta i förening med att bankernas ensamrätt till inlåning skall bestå blir att föreningens in- och utlåningsverksamhet skall drivas i bank och enligt banklagstiftningens regler.
En av anledningarna till att sparkasseverksamheten särbehandlats i svensk lagstiftning är att dessa föreningars möjlighet att anskaffa rörelsekapital underlättas. Inlåningen från medlemmar kan således sägas utgöra en form av ägartillskott. För sparande i HSB:s och Riksbyggens sparkassor till- kommer statens intresse av att stödja bostadsproduktionen och ett ökat bosparande.
Sparkasseverksamheten som har en lång tradition i Sverige har sitt ursprung i bruksmiljön i mindre och slutna föreningar där det sociala nätverket mellan medlemmarna ersatte nödvändiga säkerhetsregler för verksamheten. Dessa föreningar omsatte inte så stora belopp. I dag lånas betydande belopp upp i öppna, rikstäckande föreningar. De av före- ningarna disponerade inlåningsmedlen har stor betydelse för stabiliteten av föreningens näringsverksamhet. Medlen används till att finansiera huvudverksamheten men är samtidigt på grund av upplåningsformen lättflyktiga medel och kan därmed skapa allvarliga likviditetsproblem för föreningen. Den omfattning och de former som inlåningen nu tagit sig jämte därvid uppkomna risker kan knappast ha förutsetts när särbehand- lingen av sparkasseverksamheten ursprungligen accepterades.
Numera finns även andra, mer lämpliga upplåningsformer. Förutom obligatoriska och frivilliga medlemsinsatser har föreningarna möjlighet att emittera förlagsandelsbevis. Den svenska Obligationsmarknaden har
utvecklats och vitaliserats. Som beskrivs i avsnitt 4.6.1 emitterar HSB i dag "kontobaserade" obligationer. Obligationer kan utgöra en alternativ upplåningsform även för andra föreningar och obligationer i mindre valörer kan även till viss del ersätta medlemmarnas nuvarande rätt att sätta in medel på sparkonto.
Flertalet medlemmar torde i dag uppfatta sparkasseinlåningen som till alla delar jämförbar med inlåning i bank. Så skedde i Finland i samband med ett allvarligt depositionsutflöde från Andelslaget Eka-koncemens sparkas- sor. Den finska allmänheten uppfattade sparkassedepo sitionema som med bankdepositioner jämställda riskfria placeringar. Den finska staten fann det därför nödvändigt att trygga sparkassedepositionemas fordringar.
Eftersom inlånade medel i sparkassoma är avsedda att användas till att finansiera föreningens verksamhet och några säkerhetsregler till skydd för insättarna inte finns, kan konsumentskyddsaspektema vid denna typ av inlåning inte sägas vara beaktade på ett tillfredsställande sätt.
När det gäller skyddet för insatta medel måste insättaren förlita sig på att föreningens verksamhet har en stabil ekonomisk bas och drivs på ett kunnigt och seriöst sätt. Eftersom sparkasseverksamheten i KF och HSB är en integrerad del av föreningarnas huvudsakliga näringsverksamhet kan motiven för ett statligt ingripande på sätt som skedde i Finland synas oklara. Ett sådant ingripande innebär att staten också kommer att ta ansvar för ett ekonomiskt misslyckande i föreningens näringsverksamhet, vilket inte kan anses acceptabelt. Det statliga ingripandet i Sverige i samband med den s.k. bankkrisen ansågs motiverat med hänsyn till kreditinstitutens betydelse för samhällsekonomin. Det kan därför anses följdriktigt att inte inlemma även sparkassoma i dessa åtgärder.
Viss form av reglering som syftar till att skydda insättarnas medel i sparkassoma är således nödvändig. Någon form av reglering och kontroll av den inlåning från allmänheten som ej sker i kreditinstitut utgör också ett krav som EU ställer upp. Eftersom inlåningen i en sparkassa är likvärdig med inlåningen i bank och medlemmen som insättare torde vara lika skyddsvärd som bankkunden, bör också säkerhetsreglema för de båda
inlåningsformema vara utformade så att de ger ett likvärdigt skydd. Detta talar för att en särskild reglering av sparkasseverksamheten är onödig. Denna bör i stället omfattas av de regler som gäller för bankinlåningen.
Förutsättningama för en ekonomisk förening att bedriva bankrörelse är för närvarande begränsade. Genom det av utredningen framlagda förslaget om en lag om andelsbanker öppnas dock möjligheten för en ekonomisk förening att bedriva bankrörelse. Enligt reglerna om finansiella koncerner, fordras för närvarande synnerliga skäl för att en bank skall tillåtas att ingå som dotterbolag i en icke—finansiell koncern. Som exempel på vad som kan utgöra synnerliga skäl anges i förarbetena (prop. 1992/93:89) att det kan uppstå ett akut läge då en bank snabbt behöver tillföras kapital för att dess fortlevnad skall kunna säkras eller för att den skall bli i stånd att uppfylla gällande krav på kapitaltäckning. Med hänsyn härtill är möjligheterna för exempelvis KF—koncemen att bedriva en bank inom koncernen begränsade. Sparkasseverksamheten har en lång tradition. En anpassning av sparkasse- verksamheten till reglerna för bankinlåning är emellertid en angelägen åtgärd. Med hänsyn härtill bör synnerliga skäl anses föreligga för att tillåta en ekonomisk förening med sparkasseverksamhet att förlägga denna verksamhet till en bank som skall ägas till mer än hälften av föreningen. Inom regeringskansliet övervägs om det bör ske en översyn av dessa bestämmelser.
Huvudsyftet med sparkasseverksamheten, att anskaffa rörelsekapital, kommer emellertid inte att tillgodoses om sparkassan enbart ersätts med bankverksamhet. Enligt 2 kap. 16 & bankrörelselagen, den s.k. enhands- kreditbestämmelsen, begränsas en banks möjligheter att ha fordringar mot samma låntagare. Finansinspektionen har i allmänna råd (FFFS 1992:20) föreskrivit i vilka fall det åligger kreditinstitut att rapportera stora ex- poneringar till Finansinspektionen. Med stor exponering avses enligt dessa råd alla exponeringar som uppgår till ett belopp som motsvarar 10 procent eller mer av institutets/koncernens kapitalbas. I de allmänna råden anges, i avvaktan på ett EG—direktiv avseende stora exponeringar, inte någon be- gränsning av hur stora exponeringar ett institut får ha. Däremot anges, med hänvisning till bestämmelserna i förslaget till EG-direktiv avseende stora exponeringar, att en stor exponering inte får överstiga 25 procent av
institutets kapitalbas. Enligt det år 1992 antagna EG—direktivet om över- vakning och kontroll av kreditinstituts större engagemang (92/121/EEG) utgör maximigränsen för stora engagemang 25 procent av kapitalbasen. Summan av ett kreditinstituts samtliga större engagemang får inte överskrida 800 procent av kapitalbasen. Enligt övergångsbestämmelsema till direktivet ges kreditinstitut med större engagemang rätt att successivt anpassa sig till maximigränsen. Skäl saknas att tillåta avsteg från denna viktiga bankregel för de banker som kan komma att ägas av en förening som tidigare bedrivit sparkasseverksamhet.
En allmän strävan är att söka konkurrensneutrala regler mellan olika associationsformer. För närvarande ges endast vissa ekonomiska före- ningar rätt att bedriva sparkasseverksamhet. Näringsföretag som inte bedriver verksamhet i den ekonomiska föreningens form är enligt tidigare förslag hänvisade till rätten att ta emot insättning av kundmedel. En jämförelse mellan KF och andra aktörer i dagligvarubranschen ger KF i detta avseende konkurrensfördelar i det att inget hindrar KF att knyta ihop sin sparkasse- och kortverksamhet och förlägga denna verksamhet till exempelvis butikskassoma.
Sammanfattningsvis bör den del av sparkasseverksamheten som består i att erbjuda medlemmarna ett fullgott placeringsaltemativ för sparmedel ersättas med en inlåning som bedrivs enligt banklagstiftningens intentioner. Ett visst alternativ till sparkasseverksamheten vid sidan av bankformen utgör även insättning av kundmedel. I övrigt bör föreningarna för sin kapitalanskaffning vara hänvisade till sedvanlig upplåning på sätt ovan beskrivs. Även här kan insättning av kundmedel utgöra, om ej ett fullgott, så dock ett värdefullt substitut.
Sparkasseverksamheten har som nämnts en lång tradition. Verksamheten har en relativt stor omfattning och är därmed inte helt utan betydelse för föreningarna. En anpassning av sparkasseverksamheten till de nya reglerna bör därför ske successivt. Det finns inte anledning att kräva omedelbara åtgärder av föreningarna. De bör således med stöd av övergångsbe- stämmelser ges möjlighet att under viss tid anpassa sparkasseverksamheten till något eller flera av de alternativ som står till buds. Med hänsyn till de
skäl som talar mot sparkasseverksamheten i dess nuvarande form bör dock tiden inte utsträckas alltför långt. En rimlig avvägning mellan dessa intressen är att sparkasseverksamheten anpassas till de nya kraven senast ett år efter lagens ikraftträdande.
4.6.3.2 Alternativ modell för sparkasseverksamheten
Inom utredningen har övervägts flera olika alternativ som skulle kunna möjliggöra en fortsatt drift av sparkasseverksamhet under i allt väsentligt oförändrade förhållanden. Utgångspunkten för sådana alternativa lösningar är emellertid att det vidtas åtgärder för att ge insättarna visst skydd. Här lämnas ett förslag på en modell.
Återigen bör poängteras att sparkasseverksamheten i KF och HSB fyller två funktioner, nämligen funktionen av en kanal för rörelsekapital till före- ningen och funktionen av en säker och fördelaktig inlåningsform för medlemmarna. Dessa båda funktioner kan till viss del synas oförenliga.
Utgångspunkten för den alternativa modellen är att staten, som tidigare nämnts, inte bör stå ytterst ansvarig för insättarnas medel i en sparkassa. Vidare kan EU:s krav på viss reglering och kontroll till skydd för insättaren vid sådan inlåning inte föras så långt att regleringen och kontrollen når upp till den nivå som gäller för bankinlåningen. Om så skulle ske, finns risk för att det nuvarande syftet med sparkasseverksam- heten kommer att förtas, dvs. föreningens möjlighet att kunna utnyttja en stor del av insatta medel som rörelsemedel. Det får således vara en viss balans i regleringen och kontrollen så att såväl medlemmens/insättarens skyddsintressen som föreningens intressen blir beaktade. En samhällelig tillsyn över en inlåningsverksamhet som denna kan ge allmänheten intryck av att verksamheten är lika säker som bankernas och att staten tar ett visst ansvar för denna. Mot denna bakgrund bör Finansinspektionen inte ha tillsyn över en framtida, reglerad sparkasseverksamhet.
Regler till skydd för insättarna kan utformas på olika sätt. Ett sätt är att begränsa sparkasseverksamheten i olika avseenden som tidigare övervägts
beträffande insättning av kundmedel. En försäkringslösning kan vara ett annat alternativ.
Som ovan nämnts bör skyddsreglema i en alternativ lösning utformas med utgångspunkt från att verksamheten skall kunna bedrivas på väsentligen oförändrade villkor. Ett sätt att åstadkomma detta är att ställa krav på att viss del av sparkassedepositionema skall avsättas till en särskild kassare- serv. Ett sådant krav är den finska sparkasseverksamheten underställd. De finska reglerna är emellertid föremål för översyn. Ett annat liknande alternativ är att viss del av sparkassedepositionema skall avsättas till en fond som skall administreras av en särskild juridisk person. Genom att de på detta sätt fonderade medlen avskiljs från föreningens verksamhet uppnås för insättarna ett bättre skydd gentemot föreningens övriga borgenärer i händelse av ett fallissemang.
I en alternativ lösning är det senare alternativet mest tilltalande. Hur stort belopp som skall avsättas till en fond förvaltad av t.ex. en särskild stiftelse bör bestämmas med utgångspunkt från sparkasseverksamhetens art och omfattning. Avsättningen bör uppgå till en viss minsta del av sparkassede- positionemas totalbelopp, förslagsvis 15 procent. Syftet med avsättningen skall således vara att tillförsäkra insättarna att få ut i vart fall viss del av sina insatta medel för den händelse föreningens tillgångar vid exempelvis en konkurs inte skulle förslå till att täcka insättarnas fordringar. Dessa bör täckas i proportion till insatsemas storlek, dock upp till ett visst högsta belopp, förslagsvis 50 000 kronor. För att garantera värdet av avsatta Sparkassedepositioner bör krävas att medlen placeras på visst sätt. Medlen bör lämpligen placeras i bank eller i skuldebrev utgivna eller garanterade av staten, kommun, bank, kreditmarknadsbolag eller försäkringsbolag.
Lagtekniskt skulle denna skisserade lösning kunna få sin utformning genom att förutsättningarna för sparkasseverksamheten anges i en undantagsbestämmelse till bankrörelsedefinitionen. Förutsättningen för undantag bör dock — utöver angivna skyddsregler — vara att inlåning endast sker från föreningens medlemmar. Vidare bör undantag från tillståndspliktig bankrörelse inte kunna medges om föreningen beviljar krediter för egen räkning. I sådant fall anses föreningen vara ett kreditin-
stitut enligt EG:s direktiv. Undantagsbestämmelsen skulle kunna utformas enligt följande.
Om en ekonomisk förening tar emot inlåning från allmänheten krävs för denna verksamhet inte tillstånd enligt bankrörelselagen under förutsättning att
1. inlåningen endast sker från föreningens medlemmar,
2. föreningen inte beviljar krediter för egen räkning,
3. föreningen till säkerhet för insättarnas fordringar avsätter ett belopp som uppgår till minst 15 procent av totalt inlånade medel på sådant sätt att medlen är skyddade från föreningens övriga borgenärer, och
4. avsatta medel enligt p. 3 placeras i bank eller i skuldebrev som är utgivna eller garanterade av staten, kommun, bank, kreditmarknadsbolag eller försäkringsbolag.
I en särskild övergångsbestämmelse bör en sådan förening ges möjlighet att inom viss tid från lagens ikraftträdande, förslagsvis två år, bygga upp erforderligt kapital i den av stiftelsen förvaltade fonden.
Sparkasseverksamheten bör som nämnts inte ställas under Finansin- spektionens tillsyn. Inom ramen för inspektionens tillsynsverksamhet åligger det emellertid inspektionen att bevaka att verksamheten bedrivs under angivna förutsättningar så att särskilt tillstånd för verksamheten ej
krävs enligt bankrörelselagen .
Denna modell bygger i likhet med andra alternativa modeller som över- vägts inom utredningen på att man skapar ett visst skydd för insättarna. Sådant skydd kan, som tidigare nämnts, inte utformas så att det ger insättarna samma skydd som när inlåning sker i bank. Trots att villkoren för inlåningen är i allt väsentligt desamma skapas olika skyddsnivåer; en för inlåning i bank, och en annan för inlåning i sparkassa. Även om man på olika sätt söker tydliggöra skillnaderna för insättarna mellan inlåning i bank och inlåning i sparkassa, är bristen på ett fullgott skydd för medlemmarna i sparkasseverksamheten inte acceptabel. Modellen begränsar även föreningens möjligheter att erhålla rörelsekapital. Efter denna analys av konsekvenserna och förutsättningarna för en alternativ
lösning för en framtida sparkasseverksamhet framstår mitt tidigare redovisade förslag som det enda lämpliga alternativet.
4.6.4. Inlåning i spar- och låneföreningar
Mitt förslag: Inlåning som bedrivs av s.k. spar- och låneföreningar skall omfattas av bankrörelsedefinitionen om inlåningen sker från en med- lemskrets som träffas av allmänhetsbegreppet. Innebörden av allmänhets- begreppet behandlas närmare i avsnitt 4.6.1.2.
Inlåning i en sådan öppen förening skall således fordra bankoktroj.
I detta avsnitt behandlas frågan om inlåningsverksamhet i föreningar, som har till huvudsakligt syfte att bedriva finansiell verksamhet, skall fordra bankoktroj. Dessa föreningar kallas spar- och låneföreningar. Dessa föreningars verksamhet beskrivs utförligare i avsnitt 2.4. Flertalet av dessa föreningar bedriver även kreditgivningsverksamhet. Om kreditgivnings- verksamheten är tillståndspliktig enligt kreditmarknadsbolagslagen behandlas särskilt i kapitel 5.
Till skillnad från sparkasseverksamheten inom KF och HSB bedriver dessa spar- och låneföreningar en rent finansiell verksamhet. Flertalet föreningar bedriver såväl in— som utlåningsverksamhet medan andra föreningar bedriver endera av dessa verksamheter. Inlåningen i dessa föreningar syftar till finansiellt sparande och utgör därmed ett alternativ till bankinlå- ning. I vissa fall är inlåningen ett krav för att medlemmen skall få låna medel från föreningen.
Konsekvensen av förslaget om ny tolkning av allmänhetsbegreppet är att inlåning som sker från en medlem i en förening som är öppen för envar skall anses ske från allmänheten. Detta innebär att inlåning som sker från medlemmar i en förening som är öppen för envar kommer att träffas av bankrörelsedefinitionen. Detta får således till följd — om ingen annan ändring görs — att inlåning i sådana föreningar får anses utgöra bankrörel— se. Följden härav är att föreningar som bedriver inlåningsverksamhet och träffas av allmänhetsbegreppet kommer att fordra bankoktroj. Som exempel på en sådan förening kan nämnas JAK - Jord Arbete Kapital - ekonomisk förening. Verksamheten i flertalet av de s.k. spar- och
låneföreningarna som för närvarande finns på marknaden kommer dock inte att träffas av bankrörelsedefinitionen och därmed inte heller fordra bankoktroj.
Principiellt löper insättaren samma risker vid denna typ av inlåning som vid bankinlåning. Sett från insättarnas sida finns det naturligtvis samma intresse av att medlen är tryggade, oavsett om de är insatta i en bank eller i en spar— och låneförening. En skillnad föreligger dock i det att riskerna normalt sett är mindre i en liten och lokalt förankrad förening som i regel bygger på personkännedom och ett socialt nätverk mellan medlemmarna. Detta bidrar i hög grad till säkerhet och stabilitet i verksamheten. Detta inslag av inre kontroll minskar i takt med att verksamhetens omfattning ökar eller får en vidare spridning. Föreningar med öppet medlemskap kan av naturliga skäl få en omfattande och spridd verksamhet varför den inre kontrollen av naturliga skäl minskar. Riskerna med verksamheten är i sådan inlåningsverksamhet av samma slag som annan inlåningsverksamhet från allmänheten. Det saknas därför anledning att göra någon åtskillnad mellan den inlåning som sker i spar- och låneföreningar och den inlåning som äger rum i bank. Föreningar som tar emot inlåning från medlemmar och som har ett medlemskap öppet för var och en bör därför driva inlåningsverksamhet i form av andelsbank.
5. Kreditgivning — tillståndspliktig finansieringsverksamhet
5.1. Inledning
Företag med inlåning från allmänheten i sin verksamhet kommer, under de närmare förutsättningar som behandlas i kapitel 4, att fordra bankok- troj. Vanligtvis bedriver företag med inlåning i sin verksamhet även finan— sieringsverksamhet. Den finansiella lagstiftningens struktur innebär att företag, som inte fordrar bankoktroj men bedriver finansieringsverk— samhet, i flertalet fall underkastas tillståndsplikt enligt kreditmark- nadsbolagslagen. Ett sådant företag kommer bl.a. med anledning av att reglerna om kapitaltäckning och visst minsta startkapital i allt väsentligt är likartade i bankrörelselagen och kreditmarknadsbolagslagen i princip att underkastas motsvarande krav som en bank. Det kan, som berörts i inledningen till detta betänkande, därför finns anledning att ifrågasätta om inte tiden nu är mogen att införa ett eller eventuellt flera gemensamma regelverk för banker och andra kreditinstitut. Så har skett exempelvis i Finland. I stället för att reglera instituten kan det finnas skäl att utforma regleringen med utgångspunkt från den verksamhet som instituten bedriver. Det skulle dock inom ramen för mitt utredningsuppdrag föra för långt att föreslå sådana mer genomgripande förändringar. Om finan- sieringsverksamhet som bedrivs av företag som i dag inte omfattas av någon reglering fordrar tillståndsplikt, får bedömas med utgångspunkt från existerande regelverk.
Kraven på tillstånd för finansieringsverksamhet regleras i kreditmark- nadsbolagslagen. Enligt huvudregeln är all finansieringsverksamhet
tillståndspliktig. Tillståndsplikten är avsedd att träffa samtliga företag som är kreditinstitut enligt EG:s första banksamordningsdirektiv. Detta innebär att företag som bedriver kreditgivning samtidigt som företaget bedriver inlåningsverksamhet eller anskaffar medel från allmänheten genom upplåning, t.ex. genom att ge ut obligationer, fordrar tillstånd. Från kravet på tillståndsplikt finns vissa uttryckliga undantag. Kreditmarknadsbolagsla— gen utgår således i väsentliga avseenden från EU:s krav. Såvitt gäller kreditgivning till konsumenter krävs emellertid tillstånd i större omfattning än vad som följer av EU:s ovannämnda krav. I princip är all kreditgivning till konsument underkastad tillståndspliktenli gt kreditmarknadsbolagslagen.
I detta kapitel kommer kreditgivningsverksamhet som bedrivs av företag som i dag inte omfattas av reglering att behandlas med utgångspunkt från nuvarande krav på tillstånd enligt kreditmarknadsbolagslagen samt utifrån EU:s krav. Företag som anses vara kreditinstitut enligt EU måste till följd av Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet omfattas av lagregler av den typ som finns i kreditmarknadsbolagslagen. För dessa företag finns således inte skäl att införa någon särskild lagstiftning. För företag som inte är kreditinstitut kan det dock finnas skäl att överväga om behov av särskild reglering föreligger.
Det är främst undantagsbestämmelserna i kreditmarknadsbolagslagen som det finns anledning av behandla. Undantagsbestämmelsema som berörs är undantagen för finansiering i samband med avsättning av det egna eller ett närstående företags produktion av varor och tjänster (1 kap. 3 & första stycket 2 och 3 KML) och för finansiering av en grupp näringsidkare med viss intressegemenskap (1 kap. 3 5 första stycket 4 KML). Vidare berörs det i finansbolagslagen tidigare undantaget från tillståndsplikt för vissa föreningars finansieringsverksamhet. En fråga är om det finns skäl att öppna möjligheten att bedriva tillståndspliktig finansieringsverksamhet i ekonomisk förening samt om det åter finns skäl att undanta vissa före- ningar som bedriver finansieringsverksamhet från tillståndsplikt. I detta kapitel behandlas den senare frågeställningen. Den första frågeställningen — möjligheten att bedriva finansieringsverksamhet i ekonomisk förenings form — behandlas i kapitel 6.
En annan fråga som kräver närmare överväganden är om betalningsanstånd i kontokortsverksamhet är sådan kreditgivning som gör att verksamheten utgör tillståndspliktig finansieringsverksamhet.
Slutligen aktualiseras frågan om det finns behov av särskilda regler för att förhindra att företag väljer att dela upp olika verksamheter på olika företag inom en koncern för att därigenom undvika att viss verksamhet blir tillståndspliktig. Behovet av sådan reglering får bedömas utifrån svenska förhållanden. EU ställer för närvarande inte några krav i dessa avseenden.
5.2. Tillståndspliktig finansieringsverksamhet
Tillståndspliktig finansieringsverksamhet regleras i bankrörelselagen och i kreditmarknadsbolagslagen. Skillnaden mellan dessa regelverk är att det i bankrörelselagen är inlåningsverksamheten som utgör en väsentlig del av begreppet bankrörelse och som därmed utgör grunden för tillståndsplikten. I kreditmarknadsbolagslagen är det däremot de verksamheter som ryms inom begreppet finansieringsverksamhet. Kreditmarknadsbolag får således inte bedriva inlåningsverksamhet. I bankrörelselagen definieras inte finan- sieringsverksamhet. Vad som är att hänföra till finansieringsverksamhet räknas i stället upp i en verksamhetslista (2 kap. 2 & BRL). I listan anges vilka verksamheter som bank får ägna sig åt. Listan är inte uttömmande. Även i kreditmarknadsbolagslagen finns en verksamhetslista. Den verksamhet som bedrivs i "utkanterna" av de finansiella marknaderna kommer, för det fall den inte innefattar tillståndspliktig inlåningsverksam- het enligt bankrörelselagen, att prövas utifrån reglerna i kreditmark- nadsbolagslagen. Det är därför främst regleringen i denna lag som det finns anledning att behandla närmare.
5.2 . 1 Begreppet finansieringsverksamhet Ikreditmarknadsbolagslagen definieras finansieringsverksamhet. Definitio- nen, som har införts oförändrad från finansbolag—slagen, har följande lydelse.
Finansieringsverksamhet: näringsverksamhet som har till ändamål att lämna kredit, ställa garanti för kredit, förmedla kredit till konsumenter eller medverka till finansiering genom att förvärva fordringar eller upplåta lös egendom för nyttjande.
Med näringsverksamhet avses yrkesmässigt bedriven ekonomisk verksam- het, som utmärks av självständighet, viss regelbundenhet och varaktighet samt i regel vinstsyfte. Näringsverksamheten skall ha som ändamål att lämna kredit, ställa garanti för kredit osv. Ändamålet framgår normalt sett av ett företags bolagsordning eller stadgar. Även om detta inte framgår kan ett företag anses bedriva finansieringsverksamhet om denna ingår som ett ordinärt och naturligt inslag i rörelsen. Däremot kan som finan- sieringsverksamhet i lagens mening inte anses att t.ex. ett industriföretag lånar ut medel för att mer eller mindre tillfälligt placera sitt likviditetsöver— skott (prop. 1978/79:170 s. 41).
Genom 1988 års finansbolagslag utvidgades den tillståndspliktiga finan- sieringsverksamheten till att avse all kreditgivning till konsument, med undantag för företag vars finansieringsverksamhet avser företagets, eller ett närstående företags, avsättning av varor och tjänster (dessa krediter behandlas utförligare i avsnitt 5.3.1). Begreppet "finansieringsverksamhet mot konsumenter" utgår från konsumentkreditlagens definition av konsu- mentkredit, varmed avses betalningsanstånd eller län som är avsedda huvudsakligen för enskilt bruk. Det spelar ingen roll om krediten är avsedd att användas för investering av mer värdebeständig natur eller för utpräglat förbrukningsändamål. Om varje form av betalningsanstånd utgör kreditgivning framgår dock inte. Det finns därför anledning — främst med hänsyn till hur begreppet kreditgivning tolkats i praxis — att se närmare på detta begrepp.
5.2.2. Begreppet kreditgivning
Att jämföra på vilket sätt kredit tolkas i kreditmarknadsbolagslagen, konsumentkreditlagen och i EG:s första och andra banksamordnings-
direktiv är en första uppgift.
Kreditgivning enligt kreditmarknadsbolagslagen
Frågan om varje kortare betalningsanstånd är att betrakta som kredit har varit föremål för dåvarande Bankinspektionens och regeringens pröVning med anledning av den kontokortsverksamhet som bedrevs av American Express Company AB (Amexco). Detta företag erbjöd, i likhet med ett flertal andra företag, sina kunder ett s.k. betalkort. Det utmärkande för ett betalkort är att kortinnehavaren genom avtal åtar sig att betala hela sin skuld en viss tid efter skuldsättningen, t.ex. vid nästföljande månadsskifte. I dessa fall kan kredittiden vara så kort som en vecka eller ibland ännu mindre. Det förekommer även att kredittiden blir så lång som 90 dagar. I genomsnitt uppgår kredittiden för närvarande till 45 dagar. Kortinnehava- rens kostnader består främst av faktureringsavgifter och årsavgifter. Någon ränta debiteras inte. Kontona i fråga kallas ofta "betalkonton" och tillhörande kort kallas "betalkort". Det har varit vanligt bland kortutgivare att hävda att dessa avtal inte innefattar någon kreditgivning. Denna inställning grundar sig sannolikt till stor del på den praxis som utvecklats mot bakgrund av regeringsbeslutet (4/1981) rörande Amexco. I beslutet uttalade regeringen bl.a. följande.
"Amexcos betalkortsystem innebär att bolagets kontokorts- fordringar regleras utan onödig tidsutdräkt. Den tid under vilken bolaget har fordringar mot kontohavarna utestående kan beräknas i genomsnitt uppgå till ca 14 dagar, om bolaget självt betalar medlemsföretagen senast en vecka efter det att för- säljningsnotorna mottagits. I de fall som medlemsföretagen har avtalat med bolaget om betalning endast en gång i månaden, inträffar det t.o.m. att betalning från kontohavaren inflyter innan bolaget har gjort någon utbetalning till medlemsföretagen. Den längsta tid Amexcos kontofordringar — bortsett från fall av betalningsförsummelse _— utestår torde röra sig om en månad. En av de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten är att den tid som kontofordringama utestår kan hållas så kort som möjligt. Storleken av de avgifter en kontohavare betalar till Amexco är inte relaterad till hur lång tid som förflyter innan fordringarna betalas. Inte heller påverkas avgifterna i och för sig av hur stora belopp som kontohavarna belastar kontot med. Det finns således en avgörande skillnad mellan en verksamhet som finansieras med sådana avgifter och en verksamhet vars
intäkter erhålls i form av ränta. Det utmärkande för ränta är att den ökar ju längre kredittiden och ju större kreditbeloppet är.
Amexcos betalningssystem är visserligen normalt förbundet med en kortare betalningsfrist för kontohavare. En sådan effekt torde emellertid uppstå i varje, idag förekommande rationellt system för betalningsförmedling. Det ligger uppenbarligen i Amexcos intresse att ytterligare minska fristema. Ny teknik kan utvecklas som underlättar sådana strävanden. Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt har upptagits rörande Amexcos verksamhet kan regeringen inte dela bankinspektionens uppfattning att kredit- givning ingår som ett nödvändigt element i bolagets huvud- ändamål.
De syften som lagen om finansbolag skall tillgodose synes inte i samma mån som när det gäller företag som otvetydigt sysslar med kreditgivning påkalla att rena betalkortsföretag faller under lagen. Dessa företags upplåningsbehov är inte så stort och det kapitaltäckningskrav som gäller för finansbolagen har därmed inte samma betydelse. En sådan tillsynslagstiftning som lagen om finansbolag utgör är av värde för att möjliggöra att den kreditpolitiska lagstiftningen tillämpas på finansbolagen. Något nämnvärt behov av kreditpolitisk reglering av betalkortsföre- tagen finns emellertid inte. Enligt beslut den 10 september 1981 har fullmäktige i Sveriges riksbank — med framhållande av att beslutet inte innebär något ställningstagande till i vad mån be- talkortsföretag är att betrakta som finansbolag eller ej —- undantagit betalkortsföretagen från riksbankens föreskrifter om utlåningsregler för finansbolag enligt lagen om kreditpolitiska medel.
Mot bakgrund av det anförda finner regeringen att Amexco inte skall anses driva verksamhet som har till ändamål att lämna kredit och alltså inte skall utgöra finansbolag enligt lagen om finansbolag. Regeringen förordnar därför — med bifall till Amexcos besvär — att bolaget skall avföras ur bankinspek- tionens förteckning över finansbolag. "
Detta regeringsbeslut har legat till grund för Finansinspektionens ställningstagande att betalningsanstånd i samband med betalkortsverksam-
het inte har ansetts vara kreditgivning och därmed inte ansetts utgöra till—
ståndspliktig finansieringsverksamhet.
Kreditgivning enligt konsumentkreditlagen
Konsumentkreditlagen omfattar en rad olika typer av krediter. Den tillämpas på t.ex. banklån, kontokortskrediter, avbetalningsköp och enkla betalningsanstånd, allt under förutsättning att det är fråga om konsument— krediter i lagens mening. Kredit definieras inte i lagen, men man talar i princip om tre olika typer av krediter, nämligen lån, betalningsanstånd och löpande krediter. En kredit anses föreligga även om beloppet är mycket litet eller kredittiden mycket kort, t.ex. en eller två dagar. Att kredittiden inte behöver ha en viss längd får betydelse bl.a. vid betalkortsverksamhet. Enligt konsumentkreditlagen är det således fråga om kreditgivning för det fall att det inte sker en omedelbar betalning.
Vid tillämpningen av vissa Specialregler som finns i konsumentkreditlagen har dock en del undantag gjorts för krediter med kort kredittid. Av bestämmelserna i Konsumentverkets riktlinjer för tillämpning av konsu- mentkreditlagen (19922830) m.m. framgår t.ex. att kreditprövning kan underlåtas om kredittiden är högst tre månader och beloppet skall betalas på en gång. I riktlinjerna anges också att kreditköp med kortare kredittid än 45 dagar är undantagna från kravet på att kontantinsats skall tas ut.
Konsumentkreditlagen är däremot inte tillämplig i de likartade fall då kunden har pengar på ett konto ("tillgångskonto") och använder ett kontokort som ett rent betalningsmedel. Dessa kort brukar benämnas debetkort eller ibland "rena betalkort". Vid betalning med ett sådant kort kan det dröja någon dag innan kontot debiteras. Denna hanteringstid anses inte innebära att kunden får någon kredit enligt konsumentkreditlagen .
Kreditgivning enligt EG-direktiv
Företag som bedriver antingen in- eller upplåning i förening med beviljande av krediter för egen räkning träffas av EU:s definition av "credit institution". Vad som avses med att bevilja kredit för egen räkning beskrivs dock inte i EG:s banksamordningsdirektiv. Enligt den information som inhämtats från EG—kommissionen om innebörden av begreppet kreditgivning framgår att varje form av utestående fordran, som t.ex. när
köp via betalkort inte är förenad med samtidig debitering, utgör kredit— givning. (EU:s krav på reglering enligt banksamordningsdirektiven beskrivs utförligare i avsnitten 3.5 och 4.4.)
5.3. Undantag från tillståndspliktig finansie- ringsverksamhet
Från tillståndspliktig finansieringsverksamhet i kreditmarknadsbolagslagen har, som nämnts inledningsvis, uttryckligen undantagits viss finansierings- verksamhet. De undantag som är av intresse att behandla, mot bakgrund av den finansieringsverksamhet som bedrivs av vissa bolag och föreningar, är undantagen från tillståndsplikt för finansiering av avsättning av egen produktion av varor och tjänster (1 kap. 3 & första stycket 2 och 3 KML) och för föreningar som bedriver finansieringsverksamhet utan vinstsyfte för att tillgodose medlemmarnas finansieringsbehov (3 5 andra stycket 2 FiL). Även undantagsbestämmelsen som avser finansieringsverksamhet för finansiering endast inom en grupp näringsidkare med ekonomisk in- tressegemenskap (1 kap. 3 5 första stycket 4 KML) finns anledning att behandla. Undantagsbestämmelsen som avser föreningars finansieringsbe- hov har, som ovan nämnts, inte förts in i kreditmarknadsbolagslagen.
5.3.1. Finansiering av egen och närstående företags produktion
Kredit eller betalningsanstånd i direkt samband med försäljning av en vara eller en tjänst har i förarbetena till finansbolagslagen benämnts leverantörs- och köpkredit. Även benämningen handelskredit förekommer. Dessa krediter används av produktionsföretag för att underlätta avsättningen av produkter. Det är regelmässigt fråga om kreditgivning till konsumenter. Krediten kan ges i olika former, t.ex. anstånd med betalningen eller genom att kunden använder ett särskilt kontokort. I undantagsbestämmel- sema skiljer man på om krediten beviljas av produktionsbolaget eller om det beviljas av annat koncernbolag eller av ett bolag som annars är nära knutet till produktionsbolaget. Skillnaden består däri att ett produktions- bolag kan bedriva finansieringsverksamhet utan att det drabbas av tillståndsplikt. Om finansieringsverksamheten däremot sker av annat
koncernbolag eller i ett på annat sätt närstående företag till produktions- bolaget och detta bolag anskaffar medel från allmänheten så blir finan- sieringsverksamheten tillståndspliktig. Undantagsbestämmelsema i 1 kap. 3 & första stycket 2 och 3 kreditmarknadsbolagslagen har följande lydelse.
Tillstånd krävs inte om finansieringsverksamheten
] .....
2. avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företaget,
3. avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av annat företag i samma koncern eller med annat nära samband och medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten, 4 .....
Undantagen från tillståndsplikt för krediter som ges i direkt samband med försäljning av varor och tjänster har främst motiverats med hänsyn till den stora betydelse som dessa krediter har för samhällsekonomin. Bestämmel- serna infördes redan i 1980 års finansbolagslag. Departementschefen ansåg det uteslutet att ställa industriföretag under en tillsyn som var avpassad för kreditinstitut bara för att företaget bedrev finansieringsverksamhet i syfte att främja avsättningen av egen produktion (prop. 1978/79: 170 s. 24). Det fanns, enligt departementschefen, ej anledning att göra någon åtskillnad om kredit beviljades av produktionsbolaget eller av annat närstående bolag. I propositionen uttalades följande.
"Finansieringsverksamhet förekommer i produktionsföretag i syfte att underlätta avsättningen av de egna produkterna. Sådan verksamhet drivs i särskilda bolag som är anknutna till bil- branschen och andra industrikoncemer. I några fall drivs finansieringsverksamhet direkt i produktionsbolag. Om ett sådant bolag lånar upp medel från utomstående, kan det knappast fastställas om medlen används i finansieringsverksam- het eller inom andra delar av bolagets verksamhet. Redan på den grunden är det betänkligt att låta lagen omfatta industriföre- tag som jämsides med produktionen finansierar avsättningen av sina produkter. Jag anser det uteslutet att ställa industriföretag under en tillsyn som är avpassad för kreditinstitut och liknande institut bara därför att industriföretagen vid sidan av sin egentliga verksamhet, exempelvis produktion av varor, också
driver finansieringsverksamhet i syfte att främja avsättningen av den egna produktionen. Någon skillnad föreligger enligt min mening därvid inte om finansieringsverksamheten äger rum i det producerande bolaget, i annat koncernbolag eller i bolag som annars är nära knutet till produktionsbolaget. Jag förordar således att från lagens tillämpningsområde undantas verksamhet som uteslutande består i finansiering med avseende på varor som har framställts av det finansierande företaget, företag i samma koncern eller företag med nära anknytning till pro— duktionsbolaget.
På motsvarande sätt som i varuproducerande företag före- kommer finansieringsverksamhet i företag som erbjuder tjänster, t.ex. inom vissa servicenäringar. Mellan sådana företag och varuproducerande företag finns enligt min mening inte någon sådan skillnad som kan motivera att de behandlas olika i fråga om lagens tillämpning. Finansieringsverksamhet som uteslutande inriktas på finansiering av tjänster i samma utsträckning som jag nyss angav för de varuproducerande företagen bör alltså undantas från tillämpningsområdet.
En säljare kan på olika sätt lämna köparen kredit i samband med köpet. Detta kan enklast ske genom att köparen får anstånd med betalningen. Denna form av kredit brukar kallas handels- kredit. I likhet med kommittén anser jag att sådan kreditgivning inte skall falla under lagen. Om krediten i stället utformas exempelvis som en kontokortskredit medför detta enligt min mening inte någon sådan ändring, som motiverar att lagen bör bli tillämplig. När krediten avser varor, som säljs av den som lämnar krediten bör lagen inte vara tillämplig på verksamheten oavsett i vilken form kreditgivningen sker. Det bör inte heller vara någon skillnad, om krediten lämnas av säljaren, företag i samma koncern eller företag med annan nära anknytning. Jag förordar därför att undantag från lagens tillämplighet görs för de angivna fallen. Undantagen blir förhållandevis vittgående. Ett företag som ägnar sig åt försäljning kan exempelvis ha ett dotterföretag, som med kontokortssystem möjliggör kredit för dem som köper varor av moderföretaget. Den förordade undantagsregeln innebär att denna verksamhet inte kommer att falla under lagen. "
Undantagsbestämmelsema diskuterades även vid riksdagsbehandlingen av näringsutskottet ( bet. 1979/80:NU23 s. 13 ). Utskottet anser att det av regeringen föreslagna undantaget borde göras mindre vittgående och att gränsen mellan tillståndspliktig och icke tillståndsplikti g finansieringsverk-
samhet borde dras så att den medverkade till konkurrenslikställdhet, oberoende av ägarförhållanden, mellan finansieringsföretag som bedriver likartad verksamhet och vänder sig till samma klientel. Det finns därför enligt utskottet anledning att göra skillnad mellan företag som finansierar avsättning av egna varor och tjänster och de företag som finansierar andra, närstående företags avsättning av varor och tjänster. Beträffande den senare kategorin finns det, enligt utskottet, anledning att skilja på företag som lånar upp medel för verksamheten från allmänheten och företag som endast använder egna överskottsmedel eller lånar upp medel i bank. Endast om ett företag, som finansierar andra närstående företags avsättning av varor och tjänster, använder egna överskottsmedel eller lånar upp medel i bank borde verksamheten, enligt utskottet, vara undantagen från tillståndsplikt. Detta innebar att även de företag som finansierar närstående företags avsättning borde omfattas av lagen om de lånade upp medel från allmänheten. I betänkandet angavs att man med allmänheten avsåg upplåning från annan än kreditinstitut eller företag som ingår i samma koncern som finansbolaget eller eljest har nära samband med detta. Om ett företag som har blandad verksamhet och normalt inte anskaffar medel från allmänheten vid något tillfälle gör detta borde lagen, enligt utskottet, vara tillämplig på företaget endast om företaget kan visa att länet har direkt samband med någon annan verksamhet än finansieringsverksamheten. Det skall, enligt utskottet, ankomma på Finansinspektionen att avgöra om medel anskaffas från allmänheten eller inte.
Frågan om företag som finansierar egen eller närstående företags avsättning av varor och tjänster skall undantas från tillståndsplikt eller inte har övervägts även i senare förarbeten till 1988 års finansbolagslag (Departementspromemorian Auktorisation av finansbolag m.m., DsFi 1987: 13 och prop. 1987/88zl49). I propositionen (s. 24) uttalar departe- mentschefen att dessa krediter är av stor betydelse för samhällsekonomin samt att det, även om det skulle vara motiverat att förbjuda dessa av rent konsumentpolitiska hänsyn, vore en alltför ingripande åtgärd att ta till. Departementschefen föreslog således inte någon ändring beträffande dessa krediter.
5.3.2. Vissa näringsidkares finansieringsbehov
Enligt 1 kap. 3 5 första stycket 4 kreditmarknadsbolagslagen krävs inte tillstånd om finansieringsverksamheten
tillgodoserjfnansieringsbehov endast inom en grupp näringsid- kare med ekonomisk intressegemenskap och medel för verksam- heten inte anskajfas från allmänheten.
Av förarbetena till 1980 års finansbolagslag (SOU l977:97 och prop. 1978/79: 170 s. 44) framgår att bestämmelsen är avsedd för finansierings— företag vars rörelse endast avser leverantörskrediter knutna till ett bolags eller en koncems försäljning. Under förutsättning att företagets upplåning sker hos bolaget eller i koncernen eller i ett kreditinstitut skall verksam— heten undantas. Om medelanskaffningen däremot, helt eller delvis, regelmässigt sker från allmänheten skall verksamheten vara tillståndsplik- tig. Med "allmänheten" avses annan än kreditinstitut eller koncernbolag. (Med kreditinstitut avsågs vad som avses därmed enligt lagen (19741922) om kreditpolitiska medel.) Det kan enligt förarbetena även vara fråga om en grupp av näringsidkare som tillsammans bildar ett företag för att underlätta den egna finansieringen. Ett sådant företags uppgift är att låna upp medel i eget namn för vidareutlåning till den grupp av näringsidkare som står bakom företaget. Kreditgivningen riktar sig inte till konsumenter utan till ägarföretagen själva. Att näringsidkama har en ekonomisk intressegemenskap kan dokumenteras genom att näringsidkama är medlemmar i t.ex. en ekonomisk förening eller på annat sätt har slutit sig samman för att tillgodose gemensamma ekonomiska intressen för
näringsverksamheten. 5.3.3 Föreningars finansieringsverksamhet
Utlåningsverksamhet som bedrivs av vissa föreningar utgör finansierings- verksamhet enligt kreditmarknadsbolagslagen. Enligt finansbolagslagen kunde föreningars utlåningsverksamhet undantas från tillståndspliktigfman— sieringsverksamhet efter särskild prövning av Finansinspektionen. Undan-
tagsbestämmelsen, som inte har förts in i kreditmarknadsbolagslagen, hade följande lydelse i 3 5 andra stycket 2 finansbolagslagen.
Tillstånd krävs inte heller om bankinspektionen efter särskild prövning finner att finansieringsverksamheten ].
2. drivs utan vinstsyfte av en förening vars uppgift endast är att tillgodose finansieringsbehov hos föreningens medlemmar.
Förutsättningen för att undantag skulle beviljas var således dels att före- ningen bedrev verksamheten utan vinstsyfte, dels att föreningens uppgift endast var att tillgodose medlemmarnas finansieringsbehov. Det var alltså fråga om föreningar som bedrev en renodlat finansiell verksamhet.
Undantagsbestämmelsen infördes i 1988 års finansbolagslag. Syftet med bestämmelsen var främst att föreningar vars inlåningsverksamhet undantagits enligt bankrörelselagen även borde undantas från tillståndsplikt avseende finansieringsverksamheten. I regeringens prop. 1987/88zl49 (s. 26) Auktorisation av finansbolag uttalar föredragande statsrådet följande.
"På marknaden förekommer idag ett stort antal föreningar som driver finansieringsverksamhet i syfte att tillgodose medlemmar— nas finansieringsbehov. I flertalet fall har dessa föreningar också en inlåning från medlemmarna, vilket är möjligt eftersom den inlåning som enligt bankrörelselagen förbehålls bank är be- gränsad till sådan som sker från allmänheten. Föreningarna får anses driva sin verksamhet i företagets form. Utan ett undantag för dessa föreningar i samband med tillägget att endast auktori— serat institut på marknaden får driva finansieringsverksamhet riktad mot konsument skulle föreningarna få lägga ned sin verksamhet. Denna är nämligen oftast inte av sådan omfattning att föreningen kan ombildas till ett aktiebolag med ett aktiekapi- tal om minst 5 milj. kr. och därefter erhålla auktorisation som finansbolag. På samma sätt som dessa föreningar enligt bankrö- relselagen ges rätt att ta emot inlåning från medlem anser jag att de även till medlem bör kunna t.ex. lämna en kredit utan att träffas av lagens regler. En förutsättning bör dock vara att föreningen driver finansieringsverksamhet uztan vinstsyfte. "
Vad som avses med vinstsyfte anges inte. Även KMK behandlar frågan om undantag från tillståndskrav för föreningar som bedrivs utan vinstsyfte och vars syfte endast är att tillgodose medlemmarnas finansieringsbehov. Enligt KMK träffas dessa föreningar, till skillnad från KF:s och HSB:s sparkas- sor, av finansieringsverksamhetsdefinitionen. Som exempel på sådana föreningar nämner KMK kreditkassoma inom studentkårerna och föreningar med sparlåneverksamhet där insättarna inte erhåller någon ränta på insatta medel men i gengäld kan låna till låga kostnader, såsom JAK Riksförening för ekonomisk frigörelse,l Fria Kulturfonden och liknande organisationer (SOU l988:29, del 1, s. 457).
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen om ändrad lagstiftning för banker och andra kreditinstitut med anledning av EES—avtalet, m.m. (prop. 1992/93:89) tog en ledamot i en motion (mot. l992/93:N15) upp frågan om inte den inlåningsverksamhet som bedrivs av bl.a. JAK och Fria Kulturfonden borde undantas från tillämpningen av EG:s direktiv angående kreditinstitut. Näringsutskottet avstyrkte dock motionen (bet. 1992/93zNU9). Utskottet anförde därvid bl.a. följande.
"Frågan om att särskilt undanta t.ex. HSB:s och KF:s sparkas- sor eller JAK och Fria Kulturfonden från gällande lagstiftning bör enligt utskottets mening anstå till dess att det redovisats någon närmare bedömning av om verksamheten är att hänföra till bankrörelse eller annan auktorisationspliktig finansierings— verksamhet, eller om det finns skäl att införa särskild lagstift— ning för just sådana institut. Utskottet vill härvidlag påpeka att ett uttryckligt undantag från tillämpligheten av annan finansiell lagstiftning torde krävas bara om instituten anses falla under EG:s definition av kreditinstitut. För sådant undantag krävs å andra sidan en ändring av EES-avtalet."
5.4. Överväganden och förslag
Gränsdragningen mellan tillståndspliktig och icke tillståndspliktig finan- sieringsverksamhet är i väsentliga avseenden beroende av vilka företag
som träffas av definitionen på kreditinstitut i EG:s banksamordnings- direktiv. Företag som klassas som kreditinstitut måste, till följd av Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet underkastas den reglering som följer av EG:s första och andra banksamordningsdirektiv, vilket bl.a. innefattar krav på obligatorisk auktorisation och visst minsta eget kapital när företaget startar sin verksamhet. Undantagsbestämmelsema måste till följd härav utformas på sådant sätt att de inte kolliderar med EU:s krav.
EU:s krav på reglering behandlas närmare i avsnitten 3.5 och 4.4. Det finns dock anledning att här bl.a. beröra vad som avses med kreditinstitut. Kreditinstitut är enligt definitionen i EG:s banksamordningsdirektiv ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning. Med andra återbetalbara medel avses fortlöpande utgivning av obligationer och andra jämförbara värdepapper. Ett företag som bedriver antingen inlåning eller upplåning i förening med kreditgivning lär sålunda vara ett kreditinstitut. Motiven till regleringen i direktiven är att ställa vissa minimikrav på företag som bedriver likartad finansiell verksamhet samt att se till att företag som tar emot inlåning från allmänheten omfattas av reglering som ger insättarna skydd.
En följd av EU:s krav är att ett företag som bedriver finansieringsverk- samhet och anskaffar medel från allmänheten kommer att träffas av EG— direktivens definition av kreditinstitut. Detta innebär i sin tur att företag som tar emot insättning av kundmedel och samtidigt bedriver finan- sieringsverksamhet blir kreditinstitut. Detsamma gäller företag som tar emot inlåning från allmänheten och bedriver finansieringsverksamhet. Även ekonomiska föreningar inom konsument— och bostadskooperationen samt s.k. spar- och låneföreningar som är öppna för envar och därmed träffas av allmänhetsbegreppet kommer således att träffas av dessa krav, om de tar emot inlåning från allmänheten samtidigt som de beviljar krediter för egen räkning. Den finansieringsverksamhet som bedrivs av företag som klassas som kreditinstitut kommer således inte i framtiden att kunna undantas både från krav på bankoktroj och från tillståndsplikt enligt kreditmarknadsbolagslagen. Enligt den information som utredningen inhämtat från EG-kommissionen bör emellertid företag, som i och för sig
träffas av definitionen kreditinstitut, men som bedriver verksamheten på lokal nivå, i begränsad omfattning och utan någon permanent organisation kunna undantas från kraven i EG:s banksamordningsdirektiv. Sådana företag bör därmed också kunna undantas från kravet på tillståndsplikt enligt kreditmarknadsbolagslagen.
5.4.1. Begreppet kreditgivning
På vilket sätt begreppet kreditgivning skall tolkas har betydelse för om betalningsanstånd som ingår i betalkortsverksamhet som bedrivs av olika kontokortsföretag skall betraktas som tillståndspliktig finansieringsverk- samhet eller inte. Det utmärkande för den betalkortsverksamhet som avses här är att kortinnehavaren genom avtal åtar sig att betala hela sin skuld en viss tid efter skuldsättningen, t.ex. vid nästföljande månadsskifte. Är detta sådan kreditgivning som gör att verksamheten utgör tillståndspliktig finan- sieringsverksamhet?
Frågan har aktualiserats främst med anledning av att ett företag i sin kontokortsverksamhet har anpassat sina villkor på sådant sätt att det inte längre anses vara fråga om kreditgivning enligt kreditmarknadsbolagsla- gen. Kortinnehavaren gavs härigenom möjlighet att använda kontokortet vid betalning även av andra företags varor än dem som framställdes eller såldes av företaget eller annat företag inom samma koncern eller med annat nära samband till kontokortsföretaget. Ett sådant tillvägagångssätt är närmast att betrakta som ett kringgående av de nuvarande undantagsbe- stämmelsema från tillståndspliktig finansieringsverksamhet för egen och närstående företags produktion (1 kap. 3 & första stycket 2 och 3 KML).
I förarbetena till finansbolagslagen uttalas att begreppet "finansieringsverk- samhet mot konsumenter" utgår från konsumentkreditlagens definition av konsumentkredit. Begreppet kredit definieras emellertid inte i konsument— kreditlagen. Som utvecklas närmare i avsnitt 5.2.2 anses en kredit enligt konsumentkreditlagen föreligga även om kredittiden är mycket kort, t.ex. en eller två dagar. Vid tillämpningen av konsumentkreditlagen är det således fråga om kreditgivning så snart det inte sker en omedelbar betalning. Betalningsanständ i betalkortsverksamhet utgör således kredit-
givning enligt konsumentkreditlagen. Gränsen för kreditgivning behandlas inte i kreditmarknadsbolagslagen eller i dess förarbeten. Utvecklingen i praxis har dock till följd av regeringens beslut avseende Amexcos betalkortsverksamhet lett till att betalningsanstånd i samband med be- talkortsverksamhet, oavsett anståndstidens längd, inte ansetts fordra tillstånd enligt kreditmarknadsbolagslagen. (Regeringens beslut 4/1981 redovisas utförligare i avsnitt 5.2.2.) I vissa fall uppgår betalningsan- ståndet vid betalkortsverksamhet endast till en eller ett par veckor. Det förekommer emellertid även att anståndstiden uppgår till 90 dagar.
I regeringens ovan nämnda beslut fäste regeringen vikt vid att det i varje förekommande rationellt system för betalningsförmedling förekommer en viss kortare betalningsfrist för kontohavaren. Av beslutet framgår att regeringen även fäste avseende vid att det låg i Amexcos intresse att minska fristema och att ny teknik kunde utvecklas som kunde underlätta sådana strävanden. I genomsnitt utestod Amexcos kontofordringar ca 14 dagar. Som längst kunde betalningsfristen uppgå till 30 dagar. Regeringen fäste även avseende vid att verksamheten finansierades med avgifter och inte med ränta, att ett betalkortsföretags upplåningsbehov inte var så stort och att det kapitaltäckningskrav som gällde för dåvarande finansbolag inte hade samma betydelse.
Att regeringen har accepterat en utsträckt betalningsfrist synes närmast ha samband med att man vid betalningsförmedling bör acceptera en viss tidsutdräkt med hänsyn till den tid som åtgår att administrera betalnings— överföringen. Med hänsyn till teknikens utveckling, där flera betalnings— system är "on—line", borde den tid som åtgår för administration av be- talningsöverföring i dag vara kortare än den som gällde vid tiden för regeringens beslut (är 1981). Beslutet synes dock inte ge stöd för att betalkortsverksamhet generellt, oavsett betalningsfristen, skall falla utanför kravet på tillståndspliktig finansieringsverksamhet.
Med anledning av den beskrivna utvecklingen finns ett klart behov av att klargöra hur långt ett betalningsanstånd bör få vara innan det är fråga om tillståndskrävande kreditgivning i samband med kontokortsverksamhet. Om det även i annan kreditgivningsverksamhet finns skäl att tydliggöra
begreppet kredit och eventuellt införa en definition i kreditmarknadsbolags- lagen kan behöva utredas i ett vidare sammanhang. Inom ramen för mitt utredningsuppdrag stannar jag för att uttala hur långt ett betalningsanstånd i kontokortsföretags verksamhet bör få vara innan det underkastas till— ståndsplikt såsom kreditgivning.
I regeringsbeslutet från 1981 fästes särskilt avseende vid att betalningsan- ståndet var betingat av vad som kunde betraktas som en naturlig del i ett rationellt system för kontokortshantering. I den praktiska tillämpningen har ett företags betalningsmtiner emellertid inte tillmätts någon betydelse vid bedömningen. All betalkortsverksamhet har, som ovan nämnts, oavsett anståndstidens längd undantagits från tillståndsplikt. Även om den moderna teknikens utveckling i och för sig möjliggör allt kortare betalningsfrister bör kortinnehavare vid all rationell betalningsförmedling kunna ges ett visst betalningsanstånd utan att verksamheten därmed blir tillståndspliktig enligt kreditmarknadsbolagslagen. Detta bör gälla oavsett företagets organisatoriska förutsättningar och administrativa rutiner. Vid bedöm- ningen av om ett företags kontokortsverksamhet bör underkastas till- ståndsplikt bör man sålunda inte behöva göra en prövning av det enskilda företagets betalningsmtiner.
Vid bedömningen av hur långt betalningsanstånd som bör kunna ges i samband med kontokortsverksamhet utan att verksamheten underkastas tillståndsplikt finns anledning att jämföra med den betalningsfrist som gäller på marknaden för s.k. handelskrediter. Vid dessa krediter, som ges av olika näringsföretag, är betalningsanstånd om 30 dagar vanligt förekommande. Dessa krediter är i flertalet fall undantagna från till- ståndsplikt med stöd av undantagsbestämmelsema i 1 kap. 3 5 första stycket 2 och 3 kreditmarknadsbolagslagen. Kortinnehavare bör i samband med betalkortsverksamhet kunna ges samma betalningsanstånd, dvs. upp till högst 30 dagar, utan att ett sådant betalningsanstånd betraktas som kreditgivning enligt kreditmarknadsbolagslagen och därmed tillståndsplikti g finansieringsverksamhet. Vad jag nu anfört får anses ligga i linje med vad som med hänsyn till utvecklingen i praxis får anses utgöra gällande rätt. Någon lagändring är således inte erforderlig.
5.4.2. Finansieringsverksamhet hos vissa utgivare av kontokort
Kreditgivning förekommer hos näringsföretag i samband med deras kontokortsverksamhet. Kreditgivningen är i flera fall avsedd att finansiera det egna eller ett närstående företags avsättning av varor och tjänster. Sådan kreditgivning utgör oftast finansieringsverksamh et enligt kreditmark- nadsbolagslagen.
Kreditgivning som utgör finansieringsverksamhet och som endast sker för att finansiera företagets avsättning av varor och tjänster är i dag undanta- gen från tillståndsplikt. Även kreditgivning (finansieringsverksamhet) som lämnas av ett företag som ingår i samma koncern som näringsföretaget eller har annat nära samband med detta företag är undantagen från tillståndsplikt såvida inte företaget anskaffar medel från allmänheten (1 kap. 3 5 första stycket 2 och 3 KML). Dessa bestämmelser som undantar kreditgivning för finansiering av egen och närstående företags produktion är tillämpliga även på kontokortsföretagens kreditgivnings— verksamhet. Bestämmelserna har införts oförändrade i kreditmark- nadsbolagslagen från finansbolagslagen. I förarbetena till kreditmark- nadsbolagslagen (prop. 1992/93:89) uttalar föredragande statsrådet att det i avvaktan på mitt uppdrag inte fanns anledning att föreslå någon ändring beträffande dessa krediter. Frågan är om det alltjämt finns skäl att undanta finansiering av egen och närstående företags produktion från tillståndsplikt och om detta är förenligt med EU:s krav.
Ur konsumentskyddssynpunkt är kreditgivning av näringsföretag lika skyddsvärd som annan kreditgivning till konsument.. Detta talar för att samhället borde utöva tillsyn samt ställa samma krav på reglering på denna verksamhet, som på annan finansieringsverksamhet mot konsumenter. Detta intresse måste, som uttalas i förarbetena till finansbolagslagen (prop. 1987/88: 149), vägas mot att dessa krediter fyller en stor funktion för sam- hällsekonomin. Återigen finns anledning att framhålla att EU:s krav har betydelse för behandlingen av dessa i dag oreglerade krediter för det fall att företaget som beviljar krediterna även har inlåning eller upplåning från allmänheten i sin verksamhet. Dessa i dag oreglerade krediter bör bedömas med utgångspunkt från om kreditgivningen sker av företaget som till—
handahåller aktuella varor och tjänster eller om kreditgivningen sker av ett företag som är närstående (dvs. ingår i samma koncern eller är på annat sätt närstående) till ett sådant företag.
Finansieringsverksamhet i näringsföretag
Det förekommer att näringsföretag bedriver kontokortsverksamhet som innefattar finansieringsverksamhet. I vissa fall tar dessa företag även emot insättning av kundmedel.2 I dessa fall bedrivs finansieringsverksamheten direkt av näringsföretaget men utgör regelmässigt endast en begränsad del av företagets samlade verksamhet. Ett sådant företag lär inte, även om företaget har upplåning eller tar emot insättning av kundmedel från allmänheten, betraktas som ett kreditinstitut.
Motiven till att finansieringsverksamhet i dessa företag undantagits från tillståndsplikt gör sig enligt min mening alltjämt gällande. Finansierings- verksamhet som sker endast i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företaget bör sålunda alltjämt vara undantagen från tillståndsplikt.
Finansieringsverksamhet i "närstående " företag
Det förekommer även att företag som ingår i samma koncern som ett näringsföretag bedriver kontokortsverksamhet vilken innefattar viss finansieringsverksamhet och i vissa fall — såsom i ICA Kort AB —— även insättning av kundmedel. I ett sådant företag utgör normalt finansierings— verksamheten den huvudsakliga delen av företagets verksamhet.
Ett sådant företags finansieringsverksamhet avser bl.a. att finansiera ett eller flera företags avsättning av varor och tjänster. Enligt den nuvarande regleringen är sådan finansieringsverksamhet undantagen från tillstånds— plikt under förutsättning att medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten. Med anskaffning av medel från allmänheten avses upplåning
1 Insättning av kundmedel behandlas utförligare i avsnitt 4.6.2.
från annan än kreditinstitut eller företag som ingår i samma koncern som kreditmarknadsbolaget eller eljest har nära samband med detta.
Kraven på reglering av företag som bedriver finansieringsverksamhet på sådant sätt är till stor del beroende av EU:s krav. Dessa innebär att om ett sådant företag har upplåning eller tar emot inlåning (alternativt insättning av kundmedel) från allmänheten är företaget ett kreditinstitut enligt EU:s definition och kan till följd därav inte undantas från tillståndsplikt.
Det är inte enbart EU:s krav som gör att dessa företag bör underkastas tillståndsplikt. Även andra skäl motiverar detta. Dessa företag bedriver en verksamhet som är likartad den som bedrivs av företag som kan sägas vara helt "fristående" från näringsföretag, t.ex. bankägda kreditmarknadsbolag. Även om företag som ingår i samma koncern som ett näringsföretag normalt har en mer begränsad verksamhet än de fristående kreditmark- nadsbolagen kan det av konkurrensskäl anses angeläget att behandla dessa företag lika.
Begreppet anskaffande av medel från allmänheten bör förutom upplåning även innefatta insättning av kundmedel. Detta får till följd att ett flertal företag som bedriver finansieringsverksamhet i ett koncemföretag och tar emot insättning av kundmedel kommer att fordra tillstånd enligt kredit- marknadsbolagslagen. Förutsättningen för att kreditmarknadsbolag skall ha rätt att ta emot insättning av kundmedel är dock att företagets finan- sieringsverksamhet endast sker i samband med avsättning av varor och tjänster som framställs eller säljs av företag inom Samma koncern som kreditmarknadsbolaget. I avsnitt 4.6.2 behandlas denna fråga närmare.
Sammanfattningsvis finns således enligt min mening inte skäl att göra någon ändring i undantagsbestämmelsema som avser finansiering av ett företags egen eller ett närstående företags produktion. Förutsättningen för att undantag från tillståndsplikt skall kunna ske vid finansiering av ett närstående företags avsättning av varor och tjänster är dock att företaget inte anskaffar medel för verksamheten från allmänheten.
5.4.3. Finansieringsverksamhet hos vissa föreningar
Mitt förslag: I kreditmarknadsbolagslagen införs en undantagsbe- stämmelse som innebär att en ekonomisk förening inte skall behöva tillstånd att driva finansieringsverksamhet, under förutsättning att verksamheten är av begränsad omfattning och riktar sig enbart till medlemmar som utgör en på förhand bestämd personkrets.
Finansieringsverksamhet bedrivs av ett flertal olika föreningar. Före— ningarnas finansieringsverksamhet är på motsvarande sätt som andra företag underkastade tillståndsplikt enligt kreditmarknadsbolagslagen. Den nuvarande begränsningen, att auktorisation endast kan medges svenska aktiebolag och utländska kreditinstitut, innebär dock att en ekonomisk förening inte kan erhålla sådan auktorisation. Om utredningens förslag, som behandlas i kapitel 6, genomförs blir det dock i framtiden möjligt att bedriva såväl bankrörelse som finansieringsverksamhet i en ekonomisk
förening.
Finansieringsverksamhet som bedrivs av en ekonomisk förening kunde enligt en undantagsbestämmelse i finansbolagslagen undantas från till- ståndsplikt efter särskild prövning av Finansinspektionen. Förutsättningen för sådan dispens var att föreningens finansieringsverksamhet endast syftade till att tillgodose medlemmarnas finansieringsbehov och drevs utan vinstsyfte. Enligt övergångsbestämmelsema till kreditmarknadsbolagslagen kan en sådan förening fortsätta att bedriva sin verksamhet till utgången av år 1994. Bestämmelsen syftade, som framgår av avsnitt 5.3.3, på ett stort antal föreningar som bedrev finansieringsverksamhet i syfte att tillgodose medlemmarnas finansieringsbehov. Sådana föreningar hade vanligtvis även inlåning i sin verksamhet. Med anledning av att dessa föreningar undantogs från tillståndsplikt enligt bankrörelselagen ansågs dessa föreningar även kunna undantas från tillståndsplikt enligt den dåvarande finansbolagslagen (prop. l987/88:l49 s. 26).
Föreningar som bedriver inlånings— och finansieringsverksamhet kommer enligt mitt tidigare ställningstagande (kapitel 4) att fordra bankoktroj om inlåningsverksamheten bedrivs gentemot allmänheten. Som utvecklas
närmare i avsnitt 4.6.1.1 kommer även inlåning från medlemmar att bedömas som inlåning från allmänheten om medlemskapet är öppet för envar och inlåningsverksamheten därmed vänder sig till en på förhand obestämd personkrets. Sådana föreningar kommer således i framtiden att fordra bankoktroj, såvida inte föreningens inlåningsverksamhet betraktas som insättning av kundmedel.
Föreningar som bedriver finansieringsverksamhet och vars inlånings- verksamhet inte riktar sig till allmänheten kommer — såvida verksamheten inte undantas från tillståndsplikt — att fordra tillstånd enligt kreditmark- nadsbolagslagen. Till denna kategori kan hänföras samtliga slutna föreningar som bedriver inlånings- och finansieringsv erksamhet gentemot sina medlemmar. En sluten förening är en förening som i sina stadgar riktar sig till en på förhand bestämd personkrets. Till denna kategori hör även föreningar som inte bedriver inlåningsverksamhet, men väl finan- sieringsverksamhet. Som exempel på en sådan förening kan nämnas flera av de lokala HSB-föreningama som beviljar sina medlemmar lån i samband med förvärv av bostadsrätter. Vidare hör till denna kategori de föreningar vars inlåningsverksamhet inte riktas till allmänheten men väl deras finansieringsverksamhet. Dessa föreningar är vanligtvis slutna. Finansieringsverksamheten riktas dock i dessa fall även till andra utanför medlemskretsen, t.ex. anställda inom föreningen, föreningens kunder eller anhöriga till medlemmarna. Exempel på sådana föreningar finns inom lantbrukskooperationen.
Föreningars finansieringsverksamhet kommer under förutsättning att finan- sieringen avser avsättning av föreningens varor och tjänster, i likhet med andra företag, att träffas av undantagsbestämmelsema i 1 kap. 3 5 första stycket 2 och 3 kreditmarknadsbolagslagen. Om finansieringsverksamheten i en ekonomisk förening bedrivs av en grupp näringsidkare med viss in- tressegemenskap kan verksamheten undantas från tillståndsplikt med stöd av 1 kap. 3 & första stycket 4 kreditmarknadsbolagslagen. Övriga föreningars finansieringsverksamhet kommer — om ingen annan ändring sker — att fordra tillstånd.
Vid bedömningen av övriga föreningars finansieringsverksamhet bör man gör åtskillnad mellan föreningar som är slutna och som riktar sin finan- sieringsverksamhet gentemot en på förhand bestämd personkrets samt öppna föreningar som riktar motsvarande verksamhet gentemot en på förhand obestämd personkrets.
Inlånings— och kreditgivningsverksamhet som bedrivs av s.k. spar- och låneföreningar behandlas i avsnitt 2.4. Flera av dessa föreningar är slutna medan vissa är öppna. Dessa föreningar bedriver en rent finansiell verksamhet. Föreningar som endast har inlåning i sin verksamhet benämns sparföreningar medan föreningar som har såväl inlåning som kreditgivning i sin verksamhet benämns låneföreningar. Av avsnitt 2.4 framgår att dessa föreningar bedriver en förhållandevis begränsad verksamhet. Den största föreningen, som är en öppen förening, hade den 1 juli 1993 en inlåning på 95 miljoner kronor. Bland de slutna föreningarna uppgick inlåningen till högst 49 miljoner kronor. 60 procent eller mer av inlånade medel lånade föreningarna ut till medlemmarna. Flertalet av dessa föreningar bedriver sin verksamhet på lokal nivå, t.ex. på en viss ort eller arbetsplats.
Öppna föreningar
Till de öppna föreningarna hör föreningar vars medlemskrets utgörs av en på förhand obestämd personkrets. På kreditgivningsverksamhet och övrig finansieringsverksamhet som bedrivs av dessa föreningar bör ställas samma krav på tillstånd som på annan finansieringsverksamhet. Skäl att undanta dessa föreningars verksamhet från tillståndsplikt finns således inte. Slutna föreningar
Det kännetecknande för slutna föreningar är att deras verksamhet är relativt begränsad. Principiellt löper kredittagarna samma risker vid denna typ av kreditgivning som vid annan kreditgivning. En skillnad ligger dock i att en liten och lokalt förankrad förening bygger på personkännedom och ett socialt nätverk mellan medlemmarna. Detta bidrar i hög grad till säkerhet och stabilitet i verksamheten. Detta inslag av inre kontroll minskar i takt med att verksamhetens omfattning ökar och får en vidare
spridning. Likaså minskar den enskilde kredittagarens möjlighet till reell påverkan och kontroll över verksamheten i takt med att verksamheten får en vidare spridning och omfattning. Slutna föreningar som bedriver finan- sieringsverksamhet gentemot medlemskretsen bör även i framtiden undantas från tillståndsplikt. De föreningar som bör undantas kommer i väsentliga avseenden att vara desamma som inte fordrar bankoktroj för sin inlåningsverksamhet.
Förutsättningen för att en förenings finansieringsverksamhet skall undantas från tillståndsplikt bör således vara att verksamheten är av begränsad omfattning och riktar sig enbart till medlemmar. Dessa skall utgöra en på förhand bestämd krets av personer. Om omsättningen av föreningens verksamhet understiger ett belopp om ca 100 miljoner kronor, får verksamheten som regel anses vara av begränsad omfattning. De före- ningar som kommer att träffas av undantagsbestämmelsen är främst sådana föreningar som benämns låneföreningar i avsnitt 2.4. Dessa föreningar har anknytning till en viss arbetsplats, yrkeskategori eller annat medlemskrite— rium.
Som tidigare nämnts är en förutsättning för undantag, med hänsyn till EU:s krav på företag som klassas som kreditinstitut, att föreningen inte jämte sin kreditgivningsverksamhet anskaffat medel från allmänheten genom inlåning eller upplåning, t.ex. genom obligationsutgivning. Detta har senast i 1 kap. 3 5 första stycket 8 uttryckts genom ett krav på att företaget inte anskaffar medel från allmänheten. Nu aktuella föreningar som föreslås bli undantagna från tillståndspliktig lillaYtSieringsverksamhet torde inte anskaffa medel för sin verksamhet genom upplåning från allmänheten. Verksamheten torde oftast vara av förhållandevis ringa omfattning. Även om en sådan förening skulle ha viss upplåning från allmänheten bör en sådan förening undantas från tillståndsplikt. Detta torde även vara förenligt med att EU inte fordrar att verksamhet, som är av begränsad omfattning och som bedrivs på lokal nivå utan en permanent organisation, underkastas de krav på kapitaltäckning m.m. som uppställs i banksamordningsdirektiven.
Föreningar som kommer att vara undantagna från tillståndsplikt, såväl i bankrörelselagen som i kreditmarknadsbolagslagen, finns inte skäl att reglera i särskild ordning.
5.4.4. Finns behov av särskild reglering i koncemförhållanden?
Den rubricerade frågan är föranledd främst mot bakgrund av att nuvarande och föreslagen reglering utgår från att det i ett och samma företag förekommer såväl kreditgivning som inlåning eller upplåning från allmänheten. Om man inom en koncern av olika anledningar väljer att bedriva finansieringsverksamhet i ett företag och i ett annat företag ta emot insättning av kundmedel eller har upplåning från allmänheten kommer företaget som bedriver finansieringsverksamhet sannolikt inte att fordra tillstånd enligt kreditmarknadsbolagslagen. Härigenom skulle man i viss mån kunna kringgå reglerna om tillståndsplikt genom att företaget som tar emot inlåningen/upplåningen kanaliserar medlen vidare till företaget med kreditgivning i sin verksamhet. Av denna anledning finns skäl att överväga om särskilda regler är erforderliga för att förhindra ett sådant tillväga— gångssätt.
Som tidigare nämnts ställer inte EU några krav i detta avseende. Om medlen på ovan angivet sätt kanaliseras vidare kan övervägas om inte företaget med finansieringsverksamhet i realiteten är det företag som har inlåning/upplåning. Möjligheterna och riskerna för att företagen kommer att försöka tillämpa nuvarande reglering på sådant sätt torde emellertid vara begränsade. Finansinspektionen bör vara uppmärksam på att dylika försök till kringgående av lagstiftningen kan förekomma. I uppenbara fall bör inspektionen inom ramen för sin tillsynsverksamhet se till att dylika försök till kringgående förhindras. Enligt min mening finns dock inte till- räckliga skäl att nu föreslå särskilda regler i dessa avseenden. Inom EU pågår emellertid utredning om särskild reglering i koncemförhållanden
som kan föranleda att denna fråga bör tas upp på nytt.
6. Finansiell verksamhet i ekonomisk förening 6.1 Inledning
I Sverige bedriver ett antal föreningar finansiell verksamhet, som främst riktar sig till de egna medlemmarna. Medlemskap som krav för att få utnyttja de finansiella tjänsterna har i den svenska lagstiftningen sedan länge ansetts innebära att verksamheten inte vänder sig till allmänheten, såvida inte kravet på medlemskap framstår som ett sätt att kringgå reglerna för den finansiella tillsynen. Föreningarna har därigenom haft möjlighet att bedriva verksamheten utan tillstånd. Bland föreningarna återfinns allt från små föreningar med specifika kriterier för medlemskap, till föreningar med en omfattande verksamhet utan andra kriterier för medlemskapet än att obligatoriska insatser och avgifter har betalats. Vidare förekommer såväl föreningar med en rent finansiell verksamhet, som föreningar som därjämte bedriver annan näringsverksamhet. Gemensamt för föreningarna är dock att de som yttersta syfte har att inom föreningens verksamhetsom- råde verka för medlemmarnas gemensamma bästa.
Ett karaktäristiskt drag för ekonomiska föreningar jämfört med aktiebolag är den speciella kopplingen mellan kundintresse och ägarintresse. De effektivitetsvinster som verksamheten i den ekonomiska föreningen genere- rar förutsätts som regel kunna tas i anspråk genom förmånliga villkor för kunderna, i stället för genom återbetalning till ägarna. En förutsättning för att detta skall förverkligas på lång sikt är att kunderna och ägarna i så hög grad som möjligt är desamma. Aktiebolaget, å andra sidan, har förut- sättningar att bygga upp det egna kapitalet genom tillskott från andra än
kunderna. Det bredare underlaget för kapitalanskaffningen som därigenom står till buds är en fördel för bolagsformen.
En av de centrala frågorna i mitt arbete har varit hur man skall se på gränsdragningen för tillståndsplikten på den finansiella marknaden. Särskilt har detta avsett föreningars möjligheter att bedriva finansiell verksamhet. Om denna verksamhet framgent kommer att förutsätta särskilt tillstånd oftare än hittills, bör man som nästa steg ta ställning till om detta medför ett behov av andra ändringar i gällande lagstiftning. I det följande kommer därför att behandlas dels vilka förutsättningar i fråga om associations— former som gäller i dag för bedrivande av tillståndspliktig verksamhet, dels vilka skäl som kan anföras för och emot en annan ordning.
6.2. Bundenhet till associationsform 6.2.1 Svenska förhållanden Banker
Av 1 kap. 2 5 andra stycket bankrörelselagen(1987:617) framgår att tillstånd till bankverksamhet får meddelas svenska bankaktiebolag, sparbanker och centrala föreningsbanker samt utländska bankföretag enligt för dessa närmare angivna förutsättningar. Uppräkningen av associations— former är uttömmande. Lagstiftningen på bankområdet från 1987 utgick i fråga om associationsformerna från vad som gällde sedan tidigare. Departementschefen påpekade dessutom när det gällde föreningsbankslagen(1987:620) att den däri föreslagna ändamålsbestämmelsen, vilken innebar en fortsatt koppling till jordbruksnäringen, och föreskriften om geografisk uppdelning av verksamhetsområden innebar att bankrörelse i den ekono- miska föreningens forrn även framöver endast kunde bedrivas av den befintliga föreningsbanksrörelsen (prop. 1986/87:12 band 4 s. 1).
Frågan om att ge utrymme för andra föreningar att bedriva bankverksam- het behandlades inte inför 1987 års lagstiftning. Diskussionen om föreningsformens lämplighet för bankrörelse uppstod inte heller förrän
under det sena 1980-talets utveckling på finansmarknaden. När kreditför- lustema började bli ett allt större hot mot verksamhetens fortbestånd, växte också intresset för frågan om den långsiktiga kapitalanskaffningen. De fördelar som därvid ligger i bolagsformen i förhållande till andra associationsformer ledde till slutsatsen att man borde underlätta övergången till aktiebolagets form. Detta kom att ske genom särskilda ombildnings— regler i sparbankslagen och i föreningsbankslagen .
Övriga kreditinstitut
AV 1 kap. 2 åkreditmarknadsbolagslagen(1992:1610) framgår att tillstånd att bedriva finansieringsverksamhet endast kan medges svenska aktiebolag och utländska kreditinstitut. Lagens krav på tillstånd gäller dock inte undantagslöst. Av intresse är, såvitt avser företag under andra associations— former än aktiebolag och som bedriver i övrigt tillståndspliktig verksam- het, främst undantaget i 1 kap. 3 5 första stycket 7. Undantaget avser verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektionen enligt annan lag. Därmed avses bl.a. hypoteksinstituten. Även för dessa företag har kapitalanskaffningsfrågan föranlett beslut om ombildning, eller diskussion om ombildning, till annan företagsform.
Därutöver kan man notera att det i kreditmarknadsbolagslagen inte intagits det särskilda undantag för föreningar som gällde enligt 3 5 andra stycket 2 finansbolagslagen (l988:606). Enligt denna bestämmelse kunde Finansin- spektionen på särskild ansökan medge undantag från tillståndsplikten för en förening som gentemot medlemmarna bedrev finansieringsverksamhet utan vinstsyfte. Departementschefen anförde i förarbetena till förslaget till kreditmarknadsbolagslag i huvudsak att den framtida regleringen av dessa föreningar skulle komma att tas upp i annat sammanhang, närmast i samband med översynen av bankrörelselagen. Bortsett från p. 5 i övergångsbestämmelsema till kreditmarknadsbolagslatgen, saknas således numera lagstöd för att i förenings form bedriva finansieringsverksamhet.
Gemensam utveckling
Som en del av finanskrisen under l990-talets inledande år fick flera av de större bankerna och finansbolagen känna av växande kreditförluster. Samtidigt med att de stora kreditförlusterna kom i dagen levde också branschen som helhet med pressen att öka kapitaltäckningen för sina placeringar. Genom lagändringar 1989 hade nya och skärpta kapitaltäck- ningsregler införts för bl.a. bankerna, kreditaktiebolagen och finans- bolagen. De nya kraven skulle vara uppfyllda vid utgången av 1992. Detta innebar ett ökat behov av antingen nytt riskkapital utifrån, närmast från ägarna, eller avsättningar av vinstmedel till eget bundet kapital.
På de finansiella marknaderna har från senare delen av 1980—talet ett antal större företag, vilka bedrivit sin verksamhet i annan form än aktiebolagets, strävat i riktning mot att övergå till aktiebolagsformen. Som huvudsakligt skäl för detta har anförts möjligheten att på längre sikt anskaffa nytt riskkapital till företaget. Själva aktiebolagsformen skulle således vara överlägsen andra associationsformer när det gäller möjligheten att förstärka det egna kapitalet.
Genom nya bestämmelser i sparbankslagen, vilka trädde i kraft den 1 juli 1991, gavs sparbankerna en möjlighet att utan likvidation ombilda sig till bankaktiebolag. Motsvarande möjlighet till ombildning gavs för förenings- bankernas del genom nya regler i föreningsbankslagen, vilka trädde i kraft den 1 december 1992. Ombildningen av Stadshypotek till kreditaktiebolag beslutades genom lagen (19921700) om ombildning av stadshypoteksin— stitutionen, som trädde i kraft den 1 juli 1992. För Stadshypoteks del beslutades ombildningen i lag, medan beslutanderätten för sparbankemas och föreningsbankernas del låg kvar hos respektive företag.
För Landshypoteks vidkommande har något beslut om ombildning ännu inte fattats. I betänkandet Hypoteksinstituteni framtiden (SOU 1989: 103), som även innefattade Stadshypotek och Skeppshypotek, föreslås att verksamheten inom Landshypotek skulle överföras till ett nytt kreditaktie- bolag. Bolaget skulle enligt förslaget ägas av landshypoteksföreningama. Efter en splittrad remissopinion avgav ambassadören Kurt Malmgren i juni
1991 på regeringens uppdrag ett nytt förslag till ombildning av Lands- hypotek. Den väsentliga skillnaden mot förslaget i lbetänkandet var att kreditaktiebolaget skulle ägas direkt av låntagarna. Under 1992 utformades inom regeringskansliet ett förslag, baserat på Malmgrens förslag. Detta hade då föregåtts av ett förslag från styrelsen i Sveriges Allmänna Hypoteksbank. Majoriteten i bankens styrelse hade föreslagit att Lands- hypotek skulle ombildas till en rikstäckande ekonomisk förening. Minorite- ten hade i stället förordat en ombildning i huvudsak enligt förslaget i 1989 års betänkande, med landshypoteksföreningama som ägare av ett nybildat kreditaktiebolag. Det förslag som utarbetats inom regeringskansliet kom aldrig att överlämnas till lagrådet.
Den 21 april 1994 överlämnade regeringen till riksdagen prop. 1993/94: 216 Ombildning av Landshypotek. Däri föreslås en lag om ombildning av landshypoteksföreningama till en sammanhållen ekonomisk förening. Föreningen skall tillskjuta sin rörelse som apportegen'dom till ett nybildat kreditmarknadsbolag. Föreningen skall i gengäld erhålla samtliga aktier i bolaget. Hypoteksbanken skall överlåta sin rörelse, utom obligations- stocken och övrig upplåning, till kreditmarknadsbolaget. Som betalning skall Hypoteksbanken erhålla reverser vari anges att kreditmarknadsbolaget och den ekonomiska föreningen svarar för Hypoteksbankens förpliktelser. Sedan upplåningen i Hypoteksbanken avvecklats skall banken likvideras och eventuellt överskott tillföras kreditmarknadsbolaget. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1995. Förslaget innehåller också att den ekonomiska föreningen efter den 1 januari 1998 får ingå avtal med kreditmarknadsbolaget om att bolaget skall gå upp i föreningen. Vid denna tidpunkt skall det enligt motivuttalandena finnas möjlighet att bedriva finansieringsverksamhet i ekonomisk förenings form.
6.2.2 EU
De gemensamma minimiregler som skall gälla för de stater som tillämpar EG:s direktiv framgår av de s.k. banksamordningsdirektiven. Dessa direktiv innehåller inga inskränkningar i fråga om associationsform. Tvärtom innehåller undantagen från direktivens tillämpning exempel på
alternativa företagsformer. Några formella inskränkningar följer således inte av direktiven.
Inom EU har påbörjats ett arbete med att se över förutsättningarna för de kooperativa företagens riskkapitalförsörjning. Hittills har detta arbete innehållit bl.a. förslag om gemensam europeisk upplåning genom särskilda fonder, möjlighet för de kooperativa företagen att ta emot förlagsinsatser samt organiserandet av en omsättningsmarknad för insatser och andelar i fonderna och i de kooperativa företagen. Arbetet har ännu inte lett till något slutligt resultat.
6.2.3. Skälen mot föreningsalternativet
Vid ombildningen av Stadshypotek anfördes mot valet av förening som associationsform i huvudsak följande. Det skulle inte vara möjligt att uppnå likhet i verksamhetsförutsättningama i förhållande till de kreditinsti- tut som bedrev sin verksamhet i aktiebolag och som konkurrerade med Stadshypotek. Vid en kommande expansion skulle Stadshypotek i aktiebolagets form kunna öka kapitalbasen på samma sätt som konkurren- terna, dvs. genom nyemission av aktier. Dessutom ansågs att institut som verkade på en internationell marknad behövde ha "en etablerad och för alla aktörer välkänd företagsform". Valet av aktiebolag som associationsform skulle också möjliggöra ett väldefinierat ägande och klara verksamhetsmål, vilket långsiktigt skulle främja effektivitet och utvecklingsförmåga (prop. 1991/92:119 s. 31).
Samma skäl som för Stadshypoteks ombildning till aktiebolag anförs även
för Landshypoteks ombildning.
Lagstiftningsärendet angående ombildningen av föreningsbankema till bankaktiebolag hade föregåtts av en promemoria från Sveriges Förenings— bank. I promemorian (prop. 1992/93:69 bilaga 1) anfördes väsentligen följande som skäl för en ombildning. Kombinationen av hög kreditex- pansion, skärpta kapitaltäckningsregler och kraftigt ökade kreditförluster under 1991 hade föranlett överväganden om en ombildning. Under hän— visning till en intern utredning inom banken anfördes vidare att riskkapital-
försörjningen skulle komma att bli den viktigaste enskilda faktorn för bankernas framtida konkurrenskraft och att associationsformen ekonomisk förening var klart underlägsen aktiebolagsformen ur riskkapitalsynpunkt. Därvid anmärktes bl.a. på att de frivilliga insatserna, med vissa restriktio- ner, kan återbetalas och att det bland medlemmarna saknades stora ägare. De långsiktiga skälen för en ombildning gjorde sig emellertid gällande även i ett kortare perspektiv, sedan kreditförlustema kommit att uppgå till en väsentligt högre nivå än som tidigare hade bedömts som sannolik. Således uppgick resultatet för 1991 till 924 miljoner kronor i förlust, efter kreditförluster på 2 791 miljoner kronor. Frågan om bankens framtida kapitalförsörjning hade därmed "kommit i ett nytt och akut läge". Vidare anfördes: "Alldeles oavsett om den nuvarande företagsformen av olika skäl vore att föredra även i framtiden har styrelsen tvingats konstatera att den akuta kapitalsituationen gör det nödvändigt att ombilda banken till bankaktiebolag, för att kunna attrahera erforderliga kapitaltillskott både på kort och lång sikt".
6.2.4. Skälen för föreningsalternativet
Som tidigare nämnts utgörs en väsentlig skillnad mellan föreningsformen och bolagsformen av förhållandet mellan ägar— och kundintressen.
Ställningstagandet inom Landshypotek till förmån för föreningsaltemativet hade föregåtts av ett förslag från Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) om Landshypoteks framtida organisation. LRF anför att en omvandling av Landshypotek till aktiebolag med nödvändighet skulle innebära att målet för verksamheten gick förlorad, nämligen målet att minimera ägarnas kostnader för krediter till den egna näringsverksamheten. Vinsten skulle fördelas efter ägarinsatser i stället för på kooperativa grunder. Vidare anförs att om en sådan förening framöver inte skulle klara av kapitaltäck- ningskraven, vore problemet att hitta externa finansiärer stort, oberoende av företagsformen. I utredningen hade det också påpekats att föreningen skulle komma att ha en homogen ägargrupp med ett gemensamt intresse av en stabil utveckling av verksamheten. Avslutningsvis anförs att det finns ett antal länder där finansiell verksamhet bedrivs i kooperativa former med höga marknadsandelar.
6.3. Överväganden och förslag
Mitt förslag: Verksamhet som är tillståndspliktig enligt bankrörelselagen eller kreditmarknadsbolagslagen skall få bedrivas i associationsformen ekonomisk förening. Verksamheten skall även när den bedrivs av en förening vara underkastad de regler om tillsyn och annat som gäller enligt dessa båda lagar. Företagstypen skall benämnas andelsbank om det är fråga om bankrörelse. För institut som skall bedriva finansierings— verksamhet införs den gemensamma benämningen kreditföretag. Bankrörelse i ekonomisk förening skall regleras av, förutom bankrörelse— lagen, en lag om andelsbanker. Föreningsbankslagen upphävs. Finan— sieringsverksamhet i ekonomisk förening regleras i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag, vars rubrik ändras till lagen om kreditföretag.
6.3.1. Bör föreningsformen tillåtas för finansiell verksamhet?
Som utgångspunkt bör man sträva efter största möjliga näringsfrihet inom ramen för vad hänsynen till ett stabilt finansväsende tillåter. Närings- friheten bör ta sig uttryck i att varje företag som uppfyller de krav som ställs på verksamheten skall ha rätt att starta företag i den omfattning och under de former som ägarna väljer. Tanken bakom denna utgångspunkt är att verksamhetens framgång och stabilitet skall styras av ambitionsnivån, inriktningen och effektiviteten hos det enskilda företaget.
De krav som ansetts rimliga att ställa på finansiell verksamhet har tagit sig uttryck i bl.a. regler om startkapital, rörelsens bedrivande och särskilda regler om avsättningar till reservfond eller motsvarande. Inget hindrar att dessa bestämmelser tillämpas även för andra ekonomiska föreningar än de förutvarande föreningsbankema. Den ombildningsprocess som ovan beskrivs avser i samtliga fall större företag av nationell omfattning. Det rör sig om företag som konkurrerat med kreditinstitut i aktiebolagsform. Det torde inte råda något tvivel om att aktiebolagsformen har klara fördelar gentemot föreningsformen när det gäller möjligheten att från en bredare allmänhet attrahera nytt riskkapital. Man bör emellertid hålla i minnet att ombildningsprocessen ägt rum efter en skärpning av kapitaltäck— ningskraven och under en period som i fråga om kreditförluster varit mycket speciell. Ombildningsprocessen har berört enskilda kreditinstitut
och resultatet har onekligen påverkats av de företagsekonomiska över-
väganden som varit relevanta för vart och ett av dessa institut.
Som tidigare framgått inrymmer detta betänkande förändringar som skulle komma att påverka en del av de föreningar som redan i dag bedriver finansiella tjänster gentemot medlemmarna. Den ombildningsprocess som ovan beskrivs kan inte tas till intäkt för att dessa föreningars verksamhet är så äventyrlig att den inte kan tillåtas. Därvid bör beaktas att även ett aktiebolags förmåga att attrahera nytt riskkapital är beroende av dess resultat, ställning och framtidsutsikter. Vidare torde förutsåttningama för att bedriva en stabil verksamhet i olika associationsformer i viss mån vara beroende av de långsiktiga målsättningarna för företaget samt verksam- hetens inriktning och omfattning. Principiellt bör det därför inte finnas något legalt hinder mot att även inom finansiell företagsamhet utnyttja de associationsformer som står till buds för annat företagande. Avgörande bör i stället vara huruvida det enskilda företaget uppfyller de grundläggande kraven på företag som verkar på den finansiella marknaden. Jag föreslår därför att det skall göras möjligt att bedriva tillståndspliktig bankrörelse och finansieringsverksamhet i associationsformen ekonomisk förening.
Det får antas att de företag som associationsformen ekonomisk förening är aktuell för sällan kommer att vara beroende av finansiering genom traditio— nella institutionellaplacerare, allra minst på den intemationella marknaden. Även om kapitalanskaffningen diskuterats internationellt, tyder det mesta dessutom på att man inom EU är inställd på att samordnat försöka lösa dessa problem. Resultatet av arbetet inom EU kan snarast förväntas tillföra ytterligare argument för att tillåta att verksamheten får bedrivas i ekonomisk förenings form.
Någon fullständig likhet i fråga om verksamhetsförutsättningar går inte att uppnå mellan en förening och ett bolag. För att det skall vara välmotiverat att erbjuda flera associationsformer bör emellertid olikheterna i reglerna inte bestå i annat än vad som motiveras av skillnaden i strukturen mellan associationsformema. Företagen bör därför ställas under gemensamma krav i den finansiella lagstiftningen och därvid vara hänvisade till att uppfylla kraven med de medel som står till buds genom de grundläggande
associationsrättsliga bestämmelserna. Varje associationsform får således godtas med sina för- och nackdelar.
6.3.2. Dispositionen av lagstiftningen
För bankernas del omfattar den finansiella lagstiftningen även de associa- tionsrättsliga bestämmelserna, med de gemensamma reglerna för verksam— hetens bedrivande, kapitaltäckning m.m. samlade i bankrörelselagen . Inne- hållet i de allmänna associationsrättsliga lagarna, aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar, har därvid i stort sett överförts till bankaktiebolagslagen respektive föreningsbankslagen . De allmänna associationsrättsliga lagarna, aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar, är sekundärt tillämpliga. Lagstiftningen för kreditmark- nadsbolagen är å andra sidan utformad så att aktiebolagslagen är primärt tillämplig för de associationsrättsliga frågorna medan kreditmark- nadsbolagslagen i princip endast innehåller rörelse— och kapitaltäcknings— regler. Det kan diskuteras vilken av modellerna som är att föredra. Det saknas emellertid förutsättningar att i detta sammanhang föreslå en mer genomgripande förändring för hela området. Detta skulle även fordra en mer heltäckande översyn av de berörda lagarna. Man bör därför nu stanna för en enhetlig lösning inom bank- respektive kreditmarknadsområdet.
Föreningsbankslagen bygger således på lagen om ekonomiska föreningar, vilken i sin tur är tillämplig på såväl större som mindre föreningar. Före- ningsbankslagen bör därför kunna tjäna som utgångspunkt även för den nya lagen på banksidan. För mindre föreningar som vill bedriva bankrörel- se kan en del bestämmelser komma att synas väl stränga. Detta får emellertid vägas mot intresset av stabilitet och integritet i bankverksamhet. Den nya lagen bör, enligt vad som behandlas nedan, betecknas lagen om andelsbanker.
Det finns knappast något behov av att särskilt reglera en motsvarighet till uppdelningen i lokala och centrala föreningsbanker. De bestämmelser som är särskilt hänförliga till denna uppdelning kommer därför inte att åter— finnas i den nya lagen. Vad som gäller för centrala föreningsbanker enligt föreningsbankslagen bör därvid som regel komma att gälla för andels-
bankerna i den nya lagen. Föreningsbankslagen kan upphävas, eftersom den numera har spelat ut sin roll.
Med den disposition som råder på kreditmarknadsornrådet bör särreglema även för föreningarnas del kunna inrymmas i en anpassning av den existerande kreditmarknadsbolagslagen. Som en följd av det nya till- lämpningsområdet för lagen bör rubriken ändras till lagen om kreditföre— tag.
6.3.3. Namn och firma
För de nya bankernas vidkommande bör man finna en beteckning som både är lätt att använda och uttrycker något centralt i företagsformen. Be- teckningen bör också vara neutral utan vilseledande hänsyftningar till andra marknadsaktörer. Som tänkbara alternativ framstår närmast begreppen föreningsbank, kooperativ bank, medlemsbank och andelsbank.
Föreningsbank förefaller ur funktionell synvinkel lämplig. Dock gäller att de till bankaktiebolag ombildade föreningsbankema alltjämt har rätt att använda denna beteckning i sin firma. Detta är anmärkningsvärt med tanke på att begreppet föreningsbank genom lagstiftningen fått en etablerad ställning som en särskild associationsform på bankområdet. I den ovan nämnda promemorian från Sveriges Föreningsbank anfördes därvid att föreningsbanken var äldre som firma än som beteckning för en associa- tionsform. Departementschefen ansåg att bankaktiebolaget efter tillstånd från Finansinspektionen borde ha rätt att använda föreningsbank i sin firma med möjlighet för inspektionen att återkalla medgivandet t.ex. vid ändrade ägarförhållanden (prop. 1992/93:69 s. 24). Det skulle i och för sig vara möjligt att nu hänvisa Föreningsbanken till samma tirmaregler som gäller för övriga bankaktiebolag och att använda begreppet föreningsbank för de nya bankerna i föreningsform. En sådan ändring skulle emellertid innebära betydande arbete och kostnader för Föreningsbanken. Dessutom till- kommer att föreningsbank som firma vid det här laget är väl inarbetad för den särskilda verksamhetsinriktning som Föreningsbanken står för. Detta alternativ bör därför inte väljas, om det finns ett annat godtagbart alternativ.
Beteckningen kooperativ bank har sina fördelar. Associationsformen ekonomisk förening innehåller som ett avgörande moment att verksam- heten skall bedrivas kooperativt, vilket innebär att verksamheten förutsätter medlemmarnas deltagande i verksamheten som brukare av föreningens tjänster eller på annat liknande sätt. Det kooperativa inslaget i en bankverksamhet skulle väsentligen bestå i att medlemmarna deltar som insättare eller låntagare. Kooperationsutredningen föreslog att föreningarna skulle benämnas kooperativa föreningar. Som skäl för att i den nya lagen ändå behålla den gamla beteckningen ekonomisk förening anförde departementschefen bl.a. att den benänming som utredningen föreslagit skulle kunna leda till osäkerhet om innebörden. Benämningen kooperativ förening kunde nämligen ge intryck av att endast avse konsumentkoopera- tionen (prop. 1986/87:7 s. 63). Samma invändning kan nu resas mot att använda beteckningen kooperativ bank. Detta alternativ bör därför tills vidare få stå tillbaka.
Beteckningen medlemsbank har den fördelen att den är fristående från tidigare använda begrepp samtidigt som det anger något av det centrala i företagsformen, nämligen att affärsverksamheten bygger på medlemskapet som grund. Medlemsbank bör således i och för sig kunna vara gångbart som beteckning för de nya bankerna.
Även beteckningen andelsbank anknyter till ett centralt moment i företags- formen. Beteckningen anger vad som är bärare av ägarens/medlemmens rättighet i företaget. Denna beteckning kan därför närmast jämföras med beteckningen aktiebolag. Beteckningen anknyter också till motsvarande begrepp i andra nordiska länder, andelsbank i Finland och andelskassa i Danmark. Detta alternativ har enligt min mening bäst skäl för sig och förordas därför. Motsvarande vad som gäller för övriga banker bör det vara tillräckligt om beteckningen andelsbank används vid firmateckningen. Det behöver alltså inte särskilt anges att det är fråga om en ekonomisk
förening.
För kreditmarknadsbolagen gäller i stort sett de allmänna associations- rättsliga reglerna i aktiebolagslagen . Det är därför inte aktuellt med någon särskild firmarättslig beteckning för de nya föreningarna på detta område.
Dock bör man kunna finna en associationsneutral beteckning för företag som sysslar med denna form av tillståndspliktig verksamhet. Den be- teckning som väljs bör vara kortare och lättare att använda än dagens "kreditmarknadsbolag". Det kan ifrågasättas om inte beteckningen borde knyta an till den tillståndspliktiga verksamhet som avses med lagen, nämligen finansieringsverksamhet. Den nuvarande beteckningen kredit- marknadsbolag tillkom emellertid som en gemensam beteckning för de tidigare kreditaktiebolagen och finansbolagen. Även om den tillståndsplikti- ga verksamheten alltjämt betecknas som finansieringsverksamhet ingår kreditbegreppet som ett grundläggande moment i definitionen av denna verksamhet. Företagstypen som helhet bör kunna benämnas kreditföretag, utan att någon betydelse därför går förlorad. Denna grupp av företag kommer att bestå av kreditbolag och kreditföreningar. De båda senare benämningarna torde inte behöva användas i lagtexten.
6.3.4. Kapitalfrågor Startkapi tal
I överensstämmelse med vad som gäller enligt EG:s andra banksamord- ningsdirektiv, innehåller såväl banklagstiftningen som kreditmark- nadsbolagslagen bestämmelser om krav på minsta startkapital. För bankaktiebolagen gäller ett krav på eget bundet kapital om minst 5 miljoner ecu. Samma krav ställdes på de förutvarande centrala förenings- bankerna. Minimikravet för sparbankerna är 1 miljon ecu, vilket grundar sig på en särskild möjlighet i direktivet till undantag för "särskilda kategorier av kreditinstitut". Detta minimikrav är således tillämpligt generellt för sparbankerna, oavsett bankens storlek.
När de nya reglerna om minsta startkapital infördes för sparbankerna anfördes som skäl för särbehandlingen av sparbankerna i» huvudsak följande. Vid mitten av år 1992 hade 60 sparbanker en kapitalbas under 37,5 miljoner kronor, vilket då motsvarade 5 miljoner ecu. Av dessa hade 23 stycken en kapitalbas under 7 ,5 miljoner kronor, vilket motsvarade 1 miljon ecu. Omstruktureringen inom sparbanksrörelsen har lett till att de tidigare största sparbankerna i stället bedriver sin verksamhet inom den
nya bankaktiebolagskoncemen Sparbanken Sverige. De kvarvarande sparbankerna har var och en sitt avgränsade geografiska område inom Sverige. Med hänsyn härtill och då det inte fanns tungt vägande skäl för att hindra tillkomsten av nya regionala banker inom en väl fungerande sparbanksstruktur, ansåg departementschefen att minsta startkapital för en sparbank generellt borde kunna bestämmas till motsvarande 1 miljon ecu. Samtidigt påpekades att detta skall utgöra ett minimikrav och att det vid oktrojprövningen alltjämt skall beaktas att grundfonden är väl avvägd i förhållande till omfattningen och beskaffenheten av den planerade rörelsen.
De nya andelsbankerna föreslås kunna verka utan någon inbördes geografisk uppdelning. Med hänsyn till de senaste årens erfarenheter kan förväntas att bankrörelse av större omfattning kommer att bedrivas i bankaktiebolag. Det kan dock inte uteslutas att bankrörelse av större om- fattning i en del fall kan komma att bedrivas i andelsbank. Det största värdet av den nya lagen kommer emellertid ändå att bestå i en ny möjlig— het att i mindre omfattning bedriva bankrörelse inom ett visst område eller med ett bestämt syfte. Flertalet andelsbanker torde i vart fall komma att begränsa sitt verksamhetsområde till Sverige och antalet banktjänster till ett fåtal grundläggande tjänster. För denna typ av banker bör minimikravet för startkapitalet i vissa fall kunna bestämmas till motsvarande 1 miljon ecu. Om verksamheten kan komma att riktas även till utlandet bör däremot gälla samma krav som för bankaktiebolagen. Detta bör också gälla för andelsbanker som i övrigt avses komma att konkurrera med ett fullsorti- ment av banktjänster. För att inskärpa att det lägsta kapitalkravet skall tillämpas endast i undantagsfall bör regeln utformas så att det krävs särskild prövning av regeringen eller, efter bemyndigande, av Finansin- spektionen. Denna disposition överensstämmer också väl med motsvarande bestämmelse i kreditmarknadsbolagslagen.
Minimikravet bör alltså vara avsett att tillämpas för sådana banker vars rörelse i allt väsentligt skall avse basala banktjänster. Dit hör inlåning och kreditgivning, vare sig det rör privatpersoner eller företag. Dit bör även höra enklare former av ekonomisk rådgivning, som har samband med bankens övriga affärer med kunden. Startkapitalet får således särskilt prövas mot vilka verksamheter i 2 kap. 2 & bankrörelselagen som banken
kan erbjuda. Det bör än en gång påpekas att det vid oktrojprövningen skall beaktas att startkapitalet är väl avvägt i förhållande till verksamhetens omfattning och beskaffenhet. Regeringen eller, efter regeringens be- myndigande, Finansinspektionen har genom 2 kap. 2 & tredje stycket bankrörelselagen fått behörighet att meddela särskilda föreskrifter för vilka rörelsegrenar en bank får bedriva. Om behov därav skulle föreligga bör denna behörighet kunna utnyttjas för att precisera tillämpningen av det lägre kapitalkravet. Rörelsegrenama behandlas utförligare i det följande avsnittet om verksamheten (6.3.5).
För kreditmarknadsbolagen gäller enligt nuvarande reglering (2 kap. 4 & KML) ett differentierat kapitalkrav. Om nettovärdet av tillgångarna i den planerade verksamheten uppgår till högst 100 miljoner kronor får Finansin— spektionen sålunda medge att det bundna egna kapitalet uppgår till endast 1 miljon ecu. I annat fall gäller 5 miljoner ecu som kapitalkrav. I och för sig kan det även för kreditföretagens del finnas skäl till antagande att de nya föreningarna som regel kommer att bedriva verksamhet av något mindre omfattning än dagens kreditmarknadsbolag. Den möjlighet till differentiering som för närvarande finns bör emellertid kunna täcka behovet av en differentiering även för de nya kreditföreningarna.
Kapitaltäckning
Bestämmelser om kapitaltäckning återfinns i 2 kap. 9 och 10 55 bankrörel- selagen samt i 4 kap. 1—3 55 kreditmarknadsbolagslagen. Reglerna innebär att företagets kapitalbas vid varje tidpunkt måste motsvara 8 procent av företagets placeringar. Reglerna anger beräkningssättet för kapitalbasen och placeringarna och har utformats i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser inom EU.
För de berörda företagen gäller i stort sett enhetliga krav på kapital- täckning. Det går för närvarande inte att förutse något behov av vare sig strängare eller lindrigare regler för andelsbankerna eller kreditföre- ningarna. I dessa avseenden föreslås därför en tillämpning av de befintliga reglerna.
Avsättning till reservfond
Enligt 9 kap. 4 & bankaktiebolagslagen skall avsättning till reservfonden ske med minst 10 procent av den del av årets nettovinst som inte går åt till att täcka balanserad förlust. Denna skyldighet upphör när reservfonden uppgår till 20 procent av aktiekapitalet. Kravet överensstämmer med vad som gäller för aktiebolag i allmänhet. Därmed gäller samma krav även för kreditmarknadsbolagen. Bolagsordningen kan innehålla strängare före— skrifter.
I 8 kap. 6 & föreningsbankslagen stadgas att avsättning till reservfonden skall ske med minst 25 procent av den del av årets nettovinst som inte går åt för att täcka balanserad förlust. Skyldigheten gäller inte när reserv- fonden uppgår till minst 10 procent av utlåningen. Vid beräkningen av av- sättningsskyldigheten skall gottgörelser till medlemmarna läggas till nettovinsten. Detta avsättningskrav avviker från vad lagen om ekonomiska föreningar föreskriver. Enligt 10 kap. 6 5 i denna lag skall avsättning ske med minst 5 procent av nettovinsten efter förlusttäckning och med tillägg av gottgörelser. Avsättning behöver inte ske om reservfonden uppgår till minst 20 procent av insatskapitalet och dessutom insatskapitalet jämte reservfonden motsvarar antingen 40 procent av nettotillgångama eller
summan av skulderna.
Man kan ifrågasätta om de nya andelsbankerna kommer att vara under— kastade ett tillräckligt krav på avsättning till reservfonden eller om regeln bör vara strängare än den i föreningsbankslagen . Man kan vidare ifrågasätta om det är tillfredsställande att för kreditföreningarna återfalla på det relativt lindriga krav som följer av lagen om ekonomiska föreningar eller om en särskild regel bör tas in i kreditföretagslagen. Allmänt sett bör stabilitetsaspekten beaktas särskilt noggrant på bankområdet.
För andelsbankemas del skulle det närmast vara aktuellt att höja antingen avsättningsprocenten eller gränsen för när avsättning inte längre behöver ske. Sett på längre sikt får det senare alternativet betraktas som det mest effektiva medlet för att bygga upp den inre stabiliteten. Bufferten utgörs trots allt av reservfondens storlek, inte av avsättningen under ett enstaka
vinstår. De föreslagna reglerna har emellertid en gång bedömts som tillräckliga för föreningsbankema. Jag är därför inte beredd att nu föreslå några andra regler än de som gällt för föreningsbankema.
För kreditföreningarna kunde man i och för sig tänka sig en bestämmelse i kreditföretagslagen som ålade dem att göra avsättning till reservfonden i samma utsträckning som stadgas för andelsbankerna. Även här föreslår jag dock att man tills vidare avstår från detta och således tillämpar de regler som följer av lagen om ekonomiska föreningar. Detta kan medföra att tillsynen över kreditföreningama bör bli något mer noggrann än vad som annars skulle ha varit fallet. Det kan dock finnas skäl att återkomma till denna fråga senare, om avsättningsskyldigheten bedöms vara för lindrig. Föreningen bör själv medverka till en stabil utveckling av verksamheten, t.ex. genom fonderingsregler i stadgarna som är strängare än vad som följer av lag. Det finns också anledning för inspektionen att uppmuntra tillkomsten av sådana regler.
Återbetalning av medlemsinsatser
En medlem har enligt bestämmelserna i 4 kap. föreningsbankslagen möjlighet att få sin insats återbetald, såvitt avser obligatoriska insatser efter uppsägning för utträde ur föreningen och såvitt avser frivilliga insatser efter särskild uppsägning för återbetalning. Utbetalning kan påfordras tidigast sex månader från utgången av det räkenskapsår som slutar näst efter en månad från uppsägningen. Äterbetalningsbeloppet får dock inte överstiga vad som belöper på medlemmen av föreningens eget kapital, varvid bortses från reservfond, uppskrivningsfond och förlagsinsatser. Vidare stadgas återbetalningsskyldighet för medlemmen under vissa omständigheter, om föreningen senare träder i likvidation eller försätts i konkurs. För frivilliga insatser gäller också som villkor att utbetalning till medlemmen får ske endast efter beaktande av reglerna om kapitaltäckning. Slutligen kan föreningens stadgar föreskriva strängare regler, t.ex. genom ytterligare uppsägningstid. Medlemmens rätt till återbetalning kan inte in- skränkas när medlemmen väljer att utträda som en följd av stämmobeslut om vissa genomgripande förändringar av föreningens verksamhet.
Reglerna i 4 kap. lagen om ekonomiska föreningar om återbetalning av medlemsinsatser överensstämmer med reglerna i föreningsbankslagen, bortsett från att hänvisningen till bestämmelserna om kapitaltäckning saknas.
Samma grundregler för återbetalning av medlemsinsatser kommer således i stort sett att gälla för både andelsbanker och kreditföreningar. Med hänsyn till det samhällsintresse som ligger i bankverksamhet och annan finansiell verksamhet kan det ifrågasättas om det inte behövs en skärpning av bestämmelserna om återbetalning. En möjlighet vore att i lag stadga en koppling mellan å ena sidan inlåning eller insats och å andra sidan kredit— givning. En sådan lösning skulle innebära att det ställdes krav på en låntagare att ha en viss summa, t.ex. 5 procent av lånebeloppet, placerad hos föreningen under hela lånetiden. Därigenom skulle låntagaren själv svara för en del av kapitaltäckningen för sitt lån. Dessa frågor ligger emellertid enligt min mening inom ramen för det fria företagandet och bör förbehållas respektive förening att avgöra. Hur kapitaltäckningen upprätthålls bör kunna anpassas för varje enskild förening. Någon lagfäst regel i detta avseende föreslås därför inte.
6.3.5. Verksamheten i föreningen
De verksamheter som en bank respektive ett kreditmarknadsbolag får ägna sig åt anges i 2 kap. 2 & bankrörelselagen och i 3 kap. 1 & kreditmark— nadsbolagslagen. Det finns anledning att ta upp frågan om dessa verksam— heter generellt skall få bedrivas även av föreningarna. Som nämnts kan man anta att flertalet av andelsbankerna och kreditföreningarna kommer att ha en mindre omfattande verksamhet och därmed också en mindre väl utbyggd organisation, än de företag som i dag bedriver den tillståndsplik- tiga verksamheten. Deras förutsättningar att på ett betryggande sätt kunna utföra alla de tjänster som ryms i de angivna lagrummen kan därför
ifrågasättas.
Det kan komma att finnas andelsbanker som i fråga om startkapital ligger i nivå med sina motsvarigheter bland bankaktiebolagen. Under förut— sättning att banken ur andra aspekter är lämplig för oinskränkt bankverk-
samhet bör det inte enbart på grund av associationsformen föreligga några hinder mot att bevilja oktroj. Om emellertid en andelsbank avser att påbörja sin rörelse med ett brett sortiment av tjänster och med ett lägre startkapital än motsvarande 5 miljoner ecu bör en viss försiktighet iakttas. Även om flertalet tjänster inte i sig kan anses inrymma särskilda ekono- miska risker, kan en på detta sätt breddad verksamhet ändå medföra en viss risk för att resurserna splittras, till förfång för säkerheten i inlåningen och kreditgivningen. Bedömningen av vilken verksamhet som kan få bedrivas av en viss andelsbank får därför väsentligen ingå i prövningen av vilket startkapital som kan medges. Därutöver ingår, liksom hittills, i oktrojprövningen att verksamheten överhuvudtaget planerats på ett ända- målsenligt sätt.
Vad i övrigt gäller verksamheten, kan noteras att möjligheten att knyta föreningens åtaganden till vissa närstående rättssubjekt begränsas av den s.k. enhandsengagemangsregeln. Dessa begränsningar beskrivs närmare i avsnitt 4.6.3.
6 .3 .6 Ägarprövning
EG:s andra banksamordningsdirektiv stadgar i artikel 11 skyldighet för länderna att föreskriva krav på förvärvare av kvalificerat innehav i kreditinstitut att underrätta landets behöriga myndigheter om förvärvet. Sådan underrättelse skall också lämnas om avsikten är att öka ett kvalificerat innehav så att andelen av rösterna eller kapitalet kommer att uppgå till 20, 33 eller 50 procent eller så att kreditinstitutetblir dotterföre- tag. Myndigheten skall vidare enligt direktivet ha rätt att motsätta sig förvärvet under hänvisning till att förvärvaren inte motsvarar kravet på en sund och ansvarsfull ledning av kreditinstitutet.
Till följd av detta har införts ägarprövningsregler i 7 kap. lO-14 åå bankrörelselagen och i 5 kap. 11-15 åå kreditmarknadsbolagslagen. Dessa regler är endast tillämpliga på aktiebolag. Frågan är om ägarprövningen kan och bör avse även innehav i de nya föreningarna.
EG:s direktiv är associationsneutralt i detta avseende. Den svenska lagen om ekonomiska föreningar stadgar inte heller något förbud mot att en person, eller flera personer med internt samband, äger flera andelar i föreningen. Inget hindrar heller att röstreglema utformas på annat sätt än enligt principen en medlem — en röst, även om detta är huvudregeln enligt lagen. Det finns inte heller något som hindrar att en förenings medlemmar helt eller delvis består av juridiska personer, vare sig dessa i sin tur bedrivs i form av ekonomisk förening, aktiebolag eller annan associations- form. Hur förhållandena kommer att vara i andelsbankerna går inte att förutsäga med någon bestämdhet. Några absoluta restriktioner föreslås inte beträffande andels- eller röstinnehav i den nya lagen. Man får därför utgå från att det kan komma att finnas andelsbanker och kreditföreningar i vilka det förekommer sådant kvalificerat innehav som avses i EG-direktivet. Det saknas skäl att inte ha samma möjlighet till prövning av innehav i dessa föreningar som i bankaktiebolagen och kreditmarknadsbolagen. De regler som berör ägarprövningen bör därför ändras så att de blir tillämpliga även på innehav i andelsbanker och kreditföreningar.
6 . 3 . 7 Ombildningsregler
Ett företags rörelse kan överföras till annan associationsform genom överlåtelse av rörelsen i dess helhet, dvs. av tillgångar och skulder, antingen separat eller som en del i ett likvidationsförfarande. Båda alternativen ställer krav på viss medverkan från framför allt borgenärer samt innebär risk för dålig kapitalhushållning i den mån det blir aktuellt att realisera tillgångar på grund av överförandet. Även skatteeffekterna kan komma att göra överföringen kostsam. En överföring kan också ske genom att en sparbank eller en föreningsbank övertar rörelsen i ett helägt aktiebolag. Någon särskild möjlighet att överföra rörelsen i en förenings- bank till ett aktiebolag fanns inte före införandet av ombildningsreglema i 11 kap. föreningsbankslagen .
När det gäller en verksamhet av väsentligt samhällsintresse kan det finnas anledning för lagstiftaren att genom särskilda åtgärder främja kontinuitet och bibehållet förtroende för verksamheten även under övergångsskedet. Inför ombildningen på sparbanksområdet uttalade departementschefen
således att ett syfte med lagändringama var att möjliggöra en samman- hållen ombildningsprocess ( prop. 1990/91:136 s. 1 ).
När det gällde ombildningen på banksidan tillkom att det saknades möjlighet för en bank att ensam bilda ett bankaktiebolag och att teckna aktier i detta med rörelsens tillgångar som apportegendom. För före— ningsbankema saknades dessutom möjligheten att överlåta rörelsen till ett bankaktiebolag.
Som tidigare berörts kan förutsättningarna för att bedriva en stabil finansiell verksamhet skifta beroende bl.a. på verksamhetens omfattning och inriktning. En företagsform som varit ändamålsenlig i början av rörelsen, kanske t.o.m. den mest lämpliga, kan vid en expansion eller annan förändring av verksamheten komma att framstå som mindre lämplig. Med tanke på samhällets intresse av ett stabilt finansiellt system talar därför starka skäl för att man bör ha en särskild möjlighet till ombildning för de nya föreningarna. Detta intresse gör sig starkast gällande inom bankområdet. På kreditmarknadsområdet bör möjligheterna vara större att i samverkan med borgenärskollektivet genomföra en ombildning i ordnade former även utan särskild reglering. Man bör därför kunna nöja sig med särskilda ombildningsregler för andelsbankerna. Detta bör inte ses som ett tecken på misstro mot företagsformen. Reglerna kan i huvudsak lämpligen utformas i enlighet med vad som gäller enligt föreningsbankslagen . Om det skulle anses erforderligt med någon skattemässig särbehandling av sådana ombildningar, bör detta utredas särskilt.
7. Valutaväxling
7.1. Inledning
I svensk rätt används inte begreppet valutaväxling. I stället görs åtskillnad mellan handel med resevaluta och annan valutahandel. Annan valutahandel avser valutahandel med stora belopp innefattande även arbitrageverksam- het'. En valutaväxlingstransaktion ingår dock i all form av handel med valuta oavsett distinktionen mellan handel med resevaluta och "egentlig" valutahandel. För att bedriva valutahandel fordras tillstånd enligt lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. Endast kreditinstitut2 och Posten Aktiebolag3 kan beviljas tillstånd till valutahandel med allmänheten, s.k. valutahandelstillstånd. För att bedriva köp och försäljning av resevaluta fordras inte tillstånd, oavsett om verksamheten bedrivs av bank eller annat kreditinstitut, av Posten AB eller av vad som kallas valutaväxlingskontor eller valutaväxlingsföretag. I internationella sammanhang kallas dessa senare kontor eller företag för foreign exchange ofices eller "Bureaux de
Change" .
För att klargöra skillnaden mellan den i dag tillståndspliktigavalutahandeln — den "egentliga" valutahandeln — och den i dag icke tillståndspliktiga
' Med arbitrageverksamhet avses i detta sammanhang handel med valutor, där man utnyttjar prisskillnader på olika marknader.
2 Begreppet kreditinstitut har olika innebörd i riksbankslagen och i t.ex. kreditmark- nadsbolagslagen. Riksbankslagens definition omfattar fler institut än vad som följer av EG- direktivens definition. I detta kapitel åsyftas med begreppet kreditinstitut, om annat inte anges, definitionen i riksbankslagen.
3 Enligt lagändring SFS 1993:1701, som trätt i kraft den 1 mars 1994.
valutahandeln — köp och försäljning av resevaluta — finns det anledning att ha olika benämningar på verksamheterna. Valutahandel, som inte kan hänföras till den "egentliga" valutahandeln, bör i framtiden benämnas valutaväxling i stället för köp och försäljning av resevaluta. I denna fram- ställning kommer den "egentliga" valutahandeln att kallas valutahandel. Den verksamhet som faktiskt bedrivs av valutaväxlingsföretagen knyter inte att till att verksamheten skall vara begränsad till köp och försäljning av s.k. resevaluta. Deras verksamhet, ävensom bankernas motsvarande verksamhet, kommer därför i denna framställning att kallas valutaväxling. Begreppet köp och försäljning av resevaluta kommer dock att användas vid beskrivning av nuvarande reglering.
Valutaväxling har under senare tid i ökande utsträckning kommit att bedrivas av från banker och andra kreditinstitut fristående företag. Vissa företag bedriver valutaväxling som huvudsaklig näring, medan andra har valutaväxling som en form av bisyssla. I denna framställning kommer, oavsett omfattningen av valutaväxlingsverksamheten, företag som bedriver valutaväxling att — något oegentligt — benämnas valutaväxlingsföretag. För närvarande kräver valutaväxlingsföretagens verksamhet inte någon form av auktorisation. Verksamheten står inte heller under Finansin- spektionens tillsyn.
I utredningsdirektiven anges att valutaväxlingsföretaget Forex AB i en skrivelse till Finansdepartementet har hemställt att departementet skall överväga om någon form av auktorisation bör krävas av de företag som bedriver valutaväxlingsverksamhet och om verksamheten bör ställas under Finansinspektionens tillsyn. Forex skrivelse är föranledd av att företaget befarar att det finns risk för att valutaväxlingsbranschen kan komma att utnyttjas för bl.a. penningtvätt. Med penningtvätt förstås åtgärder som företas i syfte att dölja eller omsätta vinning från brottslig verksamhet.
Enligt utredningsdirektiven ger valutaväxlingsverksamhet i och för sig inte upphov till några farhågor vad gäller stabiliteten i betalningssystemet. Däremot finns risk för att ett valutaväxlingssystem som inte står under någon kontroll, kan komma att utnyttjas i illegalt syfte. De farhågor som Forex gett uttryck för får stöd dels i ett EG-direktiv rörande åtgärder för
att förhindra penningtvätt, dels i de rekommendationer som uppställts av den internationella aktionsgrupp rörande penningtvätt, Financial Action Task Force on money laundering (FATF), där Sverige deltar. Sedan valutaregleringen i allt väsentligt avskaffades i mitten av år 1989 är det i princip inget som hindrar att olika valutor överförs till och från utlandet. Visserligen krävs att överföringar överstigande ett visst belopp som sker via auktoriserad valutahandlare skall rapporteras till Riksbanken. Syftet med denna rapportering är dock endast att Riksbanken skall erhålla underlag för betalningsbalansstatistiken.
Mitt uppdrag avser sammanfattningsvis, enligt utredningsdirektiven, att kartlägga omfattningen av den verksamhet som bedrivs i Sverige av valutaväxlingsföretagen och att överväga om verksamheten har sådan omfattning att den bör ställas under någon form av tillsyn i syfte att förhindra att den utnyttjas för illegala syften.
7.2. Tidigare och nuvarande reglering
Den svenska valutaregleringen har avskaffats successivt under senare år. Valutalagen (1939:350) och valutaförordningen (19539z264) upphörde att gälla vid halvårsskiftet 1990 och ersattes av lagen (1990:749) om valutareglering. Därmed upphörde det i valutaförordningen gällande kravet på tillstånd att bedriva rörelse med utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden för reseändamål. Regleringen avseende den egentliga valutahandeln infördes i 22 b å riksbankslagen (SFS 19902 751), vilket lagrum trädde i kraft den 1 juli 1990, med krav på bl.a. Riks- bankens tillstånd för att bedriva valutahandel med allmänheten. Sådant tillstånd kan beviljas kreditinstitut och Posten Aktiebolag. För den som endast bedriver köp och försäljning av resevaluta infördes inte till- ståndskrav. Senare har undantag från tillståndsplikten för valutahandel införts för bl.a. utländska bankföretag.
För att tillgodose intresset av betalningsbalansstatistik och för att få en till- fredsställande skattekontroll behölls vid avvecklingen av valutaregleringen bestämmelser med krav på medverkan av auktoriserade valutahandlare och
fondkommissionärer vid betalningar till och från utlandet samt vid köp och försäljning av utländska fondpapper. Beståmmelsema infördes i en särskild lag, lagen (19902750) om betalningar till och från utlandet m.m., även kallad betalningslagen (prop. 1989/901135). Med anledning av att det kunde ifrågasättas om betalningslagens bestämmelser stred mot EU:s regler om fri rörlighet för kapital och tjänster beslutades att betalningslagen skulle upphöra att gälla vid utgången av år 1992 (SFS l992:1309, prop. 1992/93:65). Vid samma tidpunkt upphörde också valutaregleringslagen och lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel att gälla och ersattes med lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering. Enligt den sistnämnda lagen får regeringen, efter samråd med Riksbanken, förordna om valutareglering om Sverige är i krig eller krigsfara. Frågor om valutahan- del regleras dock alltjämt i riksbankslagen.
Bankernas rätt att bedriva valutaväxlingsverksatnhet (handel med resevaluta, eller köp och försäljning av sedlar och resecheckar) reglerades tidigare av bestämmelser i bankrörelselagen(2 kap. 1 å andra stycket 1) genom att verksamheten var hänförlig till "annan finansiell verksamhet" än finansieringsverksamhet som var förenlig med inlåning. Rätten att bedriva valutaväxlingsverksamhet omfattades sålunda av rätten att bedriva bankrörelse. För att bedriva valutahandel fordrades dock, som tidigare nämnts, tillstånd enligt riksbankslagen.
I regeringens prop. 1992/93:89 om ändrad lagstiftning för banker och andra kreditinstitut med anledning av EES—avtalet m.m. har ifrågasatts om den grundläggande auktorisationen för svenska banker och andra kreditin- stitut borde innefatta rätt att även driva valutahandel (s. 122). Något förslag i detta avseende lades dock inte fram i propositionen. Med utgångspunkt från den "verksamhetslista" som fogats som bilaga till EU- rådets direktiv av den 15 december 1989 (direktiv om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, det s.k. andra banksamordningsdirektivet) har basverk- samhetema för bankrörelse intagits i olika bankrörelseregler. Bland dessa regler märks 2 kap. 2 å i den av riksdagen antagna ändringen i bankrörel- selagen (SFS 1992:1613, som trätt i kraft den 1 januari 1993). I be- stämmelsen föreskrivs att bank utöver flera andra verksamheter även får
tillhandahålla betalningsmedel (punkten 5) och driva valutahandel under de förutsättningar som föreskrivs i riksbankslagen (punkten 15). I verksam- hetslistans motsvarighet i nämnda bilaga till andra banksamordnings- direktivet upptas bl.a. utställande och administration av betalningsmedel i form av bl.a. kreditkort och resecheckar (punkten 5) samt handel för egen och kunders räkning med utländsk valuta (punkten 7). Med stöd av bankoktrojen synes banker sålunda även enligt den ändrade bankrörelsela- gen få bedriva valutaväxlingsverksamhet medan valutahandeln fordrar tillstånd enligt riksbankslagen.
Även i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag, som trätt i kraft den 1 januari 1994, har tagits in motsvarande bestämmelser som i bankrörelse- lagen såvitt avser rätten att tillhandahålla betalningsmedel (3 kap. 1 å andra stycket 5) och rätten att driva valutahandel enligt riksbankslagen (punkten 13). Med stöd av Finansinspektionens tillstånd att bedriva finansieringsverksamhet enligt kreditmarknadsbolagslagen torde sålunda ett kreditmarknadsbolag få bedriva valutaväxlingsverksamhet medan valuta- handeln fordrar tillstånd enligt riksbankslagen.
7.2.1. Valutahandelstillstånd
I 22 b å riksbankslagen görs åtskillnad mellan köp och försäljning av resevaluta respektive övrig handel med valuta. Enligt huvudregeln i paragrafen skall den ena parten i varje köp- och försäljningstransaktion avseende valuta ha Riksbankens tillstånd att bedriva valutahandel. Tillstånd krävs dock ej för köp och försäljning av resevaluta.
Som tidigare nämnts upphörde tillståndsplikten för köp och försäljning av resevaluta i samband med valutaregleringens avskaffande. Avregleringen innebar bl.a. att valutor fritt fick förvärvas och avyttras samt föras in och ut ur Sverige.
I förarbetena till 22 b å riksbankslagen (Ds 1989:74 Ny valutalag, m.m. och prop. 1989/901135) föreslogs att det för handel med resevaluta inte skulle fordras valutahandelstillstånd. I Riksbankens remissyttrande över departementspromemorian framhölls bl.a. att distinktionen mellan
"egentlig" valutahandel och valutaväxlingsverksamhet (resevalutahandel) är naturlig.
"Riksbankens valutapolitiska ansvar måste rimligen omfatta att den egentliga valutahandeln sker under ordnade former och bedrives av seriösa företag med erforderlig kompetens. Genom tillståndsprövningen åstadkomrnes en granskning härav. Men resevalutahandeln, som ej innefattar arbitrageverksamhet och som saknar valutapolitisk betydelse, bör kunna lämnas därhän. "
Vad som närmare avses med resevaluta anges inte i riksbankslagen och ej heller i Riksbankens nu gällande föreskrifter. Motivet till den åtskillnad som gäller beträffande "egentlig" valutahandel och handel med resevaluta är främst den betydelse respektive verksamhet har från valutapolitisk synpunkt.
"Egentlig " valutahandel
Tillstånd att bedriva valutahandel med allmänheten kan för närvarande medges kreditinstitut och Posten Aktiebolag. Den som har fått ett sådant tillstånd kallas auktoriserad valutahandlare. Vid ansökan om tillstånd att bedriva valutahandel med allmänheten, s.k. valutahandelstillstånd, beaktar Riksbanken sökandens "kompetens och soliditet samt allmänna lämplig- het". Utöver dessa generella tillstånd kan Riksbanken, utan att detta särskilt behandlas i 22 b å, ge begränsade tillstånd att handla med valuta. Sådana tillstånd är avsedda att kunna ges åt t.ex. ett finansieringsföretag inom en större koncern, till vilket koncernen har koncentrerat sina köp och försäljningar av valuta. Ett valutahandelstillstånd kan vidare begränsas till viss valutahandel och förenas med vissa villkor, s.k. begränsat valutahan- delsstillstånd (prop. 1989/90: 135).
De auktoriserade valutahandlamas funktioner är att bedriva yrkesmässig handel i utländska betalningsmedel samt att förse Riksbanken med uppgifter som underlag till statistik avseende betalningsbalansen och för analys av betalningsflöden.
Motiv för tillståndsplikt
Anledningen till att den egentliga valutahandeln är tillståndspliktig skall ses med utgångspunkt från Riksbankens ansvar enligt riksbankslagen att "följa utvecklingen på valuta- och kreditmarknadema samt vidta erforderliga penningpolitiska åtgärder". Den auktoriserade valutahandlaren är Riks- bankens interventionsinstrument. En väl fungerande valutamarknad som präglas av hög likviditet är en förutsättning för att Riksbanken effektivt skall kunna genomföra växelkurspolitiken. Detta innebär att de institut som agerar på marknaden inte enbart måste vara seriösa och solida, utan även ha god kunskap om valutamarknaden och följa de etiska reglerna. Därige- nom uppnås ett förtroende för såväl valutamarknaden som för dess aktörer.
Institut som kan beviljas valutahandelstillstånd
Före den 1 juli 1990 var det endast affärsbanker, sparbanker och Postverket som kunde beviljas valutahandelstillstånd. I förarbetena till den lagstiftning genom vilken kretsen utvidgades till samtliga kreditinstitut utta- lade föredragande statsrådet att det i huvudsak fanns två synsätt att utgå från (prop. 1989/90:135 s. 38).
"Det ena innebär att samtliga kreditinstitut som står under myndighetstillsyn också skall ha en principiell rättighet att bedriva handel med valutor och göra utlandsbetalningar. Myndigheterna kan sedan inskränka denna rättighet utifrån vissa kriterier om lämplighet, institutets normala verksamhetsområde etc.
Alternativet är att riksbanken efter ansökan i varje enskilt fall utfärdar en auktorisation för valutahandel, varvid även i detta fall begränsade tillstånd bör kunna ges.
Den praktiska tillämpningen av dessa två metoder behöver inte skilja sig nämnvärt åt. En rätt att vara valutahandlare skall alltid grundas på att institutet uppfyller krav på lämplighet. m.m. Den avgörande och önskvärda förändringen från nuvarande för- hållanden bör vara att vidga kretsen av presumtiva valutahand- lare till att omfatta flera slag av kreditinstitut. Ett rimligt urvalskriterium kan då vara att samtliga institut som lyder under tillsyn av myndighet bör kunna komma ifråga som valutahand- lare, således finansbolag och försäkringsbolag. Som nämnts bör också utländska banker som har fått rätt att driva verksamhet
genom filial i Sverige kunna få valutahandelstillstånd. Med tanke på att redan det nu sagda innebär en betydande utvidgning av antalet möjliga valutahandlare samt mot bakgrund av vikten av en fungerande skattekontroll, anser jag att det bör krävas tillstånd för att bedriva någon form av valutahandel.
Riksbanken får således göra en lämplighetsprövning i varje enskilt fall."
Vid Riksbankens lämplighetsprövning av instituten skall prövningen inte ske efter så hårda kriterier att den åsyftade breddningen som avsetts i pro- positionen och den ökade konkurrensen inom valutahandeln motverkas. Någon behovsprövning skall inte ske.
I Finansutskottets betänkande l989/90:FiU37 uttalades följande med anledning av förslaget i prop. 1989/90:135 rörande de auktoriserade valutahandlarna.
"Eftersom de auktoriserade valutahandlarna kommer att engageras i myndighetsutövning vid sin insamling och rapporte— ring av uppgifter är det enligt finansutskottets mening rimligt att riksbanken ges möjlighet att göra en lämplighetsprövning av varje enskilt institut. Som framhålls i propositionen är det angeläget att denna prövning inte görs efter så hårda kriterier att den åsyftade breddningen och ökande konkurrensen inom valutahandeln motverkas. Behovet av god skattekontroll motiverar emellertid att betalningarna går genom institut som står under tillsyn. Som utskottet ser det måste riksbanken också kunna pröva om den sökande har erforderliga personella resurser och teknisk utrustning för att kunna driva alla typer av valutahandel samt fullgöra sin rapportering och kontroll på ett tillfredsställande sätt. Det är dock inte rimligt att av varje enskild valutahandlare kräva resurser och kompetens som erfordras för alla typer av valutahandel. För att ett sådant krav inte skall utgöra hinder för auktorisation ter det sig ändamålsen- ligt att riksbanken ges möjlighet att bevilja begränsade valuta- handelstillstånd som är anpassade efter resp. instituts resurser och behov."
Med hänsyn till den föreslagna mer liberala och flexiblare tillstånds— givningen, som bl.a. innebar att även andra institut än banker kunde ges tillstånd, ansågs den tidigare benämningen på den som beviljats valutahan—
delstillstånd, valutabank, mindre lämplig. En bättre gemensam benämning
ansågs vara auktoriserad valutahandlare. Begreppet kreditinstitut
Med kreditinstitut avses enligt 3 å riksbankslagen bankinstitut, lokala föreningsbanker, kreditmarknadsbolag, värdepappersinstitut, allmännapen- sionsfonden, försäkringsföretag med svensk koncession, landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionema, Svenska skeppshypotekskassan samt utländska företag som med stöd av 2 kap. 8, 9 eller 10 åå lagen (1992: 1610) om kreditmarknadsbolag driver verksamhet från filial i Sverige. Det bör här anmärkas att begreppet kreditinstitut i detta sammanhang inte har samma innebörd som i t.ex. lagen om kreditmarknadsbolag. Riksbanksla- gens definition av kreditinstitut omfattar sålunda fler institut än vad som följer av EG:s banksamordningsdirektiv. I dessa definieras nämligen kreditinstitut som ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalningspliktiga medel och att bevilja kredit för egen räkning. I prop. 1992/93:89 diskuterades om begreppet kreditinstituti riksbankslagen kunde ersättas med en ny term "finansföre- tag". Vidare diskuterades om begreppet kreditinstituti lagstiftningen skulle vara förbehållet sådana företag som faller under EG-direktivens definition, dvs. i princip banker och kreditmarknadsbolag. Föredragande statsrådet ansåg dock att ordet kreditinstitut i riksbankslagen kunde behållas i avvaktan på en vidare översyn av alla de författningsföreskrifter som innehåller begreppet kreditinstitut.
Ti ] lståndskrav
Enligt riksbankslagen (22 b å) skall Riksbanken vid prövningen av en ansökan från ett institut om att bli valutahandlare beakta institutets kompetens, soliditet och allmänna lämplighet. Denna prövning innefattar bl.a. att institutet ska ha tillfredsställande internt system för bedömning, uppföljning och kontroll av de risker som är förenade med valutahandel. Institutet ska därutöver ha skriftlig dokumentation om långsiktig policy vad gäller strategi och typ av verksamhet samt riskpolicy och delegationsord-
ning. Institutet ska också ha fastställda maximiramar för exponering och volym inom olika verksamhetsområden.
Riksbanken ställer vidare krav på hur valutahandelsverksamheten är organiserad. Front- och backoffice skall vara klart åtskilda med ansvaret fördelat på olika personer. Valutahandelstillståndet föreskriver också att det åligger institutets ledning att se till att de tjänstemän som är verksam- ma inom valutahandeln har kunskap om och erfarenhet från valutamarkna- den, kännedom om gällande regler samt insikt om de krav som verksam- heten ställer.
Riksbanken begränsar i dag de auktoriserade valutahandlamas valutakurs- risk genom att använda limiter för maximal exponering dels i enskilda valutor, dels för den totala valutakursrisken. Limitbeloppen beräknas — i normalfallet — genom att procentsatser appliceras på institutets kapital- bas. Varje auktoriserad valutahandlare erhåller ett s.k. limitbrev som anger de för institutet aktuella procentsatsema. Limitema ses över en gång om året, sedan Finansinspektionen erhållit institutens kapitaltäckningsrapport och uppgifter om kapitalbasens storlek.
Begränsat valutahandelstillstånd
Enligt 22 b å riksbankslagen kan ett valutahandelstillstånd begränsas till viss valutahandel eller förenas med vissa villkor. Villkoren kan avse begränsningar av sökandens innehav av tillgångar och skulder i utländsk valuta samt, när det gäller fordringar på och skulder till utländska rättssubjekt, i svenska kronor. Tillståndet kan även förenas med villkor om den rapportering som Riksbanken finner lämplig.
Ett institut som har erhållit ett valutahandelstillstånd som är begränsat till viss valutahandel blir auktoriserad valutahandlare. Institutet kan emellertid inte erbjuda samtliga valutarnarknadstjänster, vilket ett institut med generellt tillstånd kan göra. På ett institut som söker ett begränsat valutahandelstillstånd ställer Riksbanken — till skillnad mot vad som gäller för institut med generellt tillstånd — lägre krav på erfarenhet och kompe-
tens. De institut som erhåller ett begränsat valutahandelstillstånd benämns "auktoriserad valutahandlare med begränsat valutahandelstillstånd".
Hittills har endast värdepappersinstitut beviljats begränsat valutahandels- tillstånd. Ett värdepappersinstitut, som för kunds räkning köper/säljer ett utländskt fondpapper, genomför en valutaväxling när köpeskillingen fastställs i den utländska valutan men betalningen sker i svenska kronor. Denna valutaväxling är att betrakta som valutahandel med allmänheten och fordrar tillstånd av Riksbanken.
Riksbanken har i samråd med bl.a. Svenska Fondhandlareföreningen utarbetat villkor för ett begränsat valutahandelstillstånd för de institut som endast avser att i begränsad omfattning genomföra enkla valutatran— saktioner i anslutning till fondpappershandeln. Villkoren är att ett värdepappersinstitut förvärvar och säljer utländska valutor från och till kunder endast i anslutning till handeln med finansiella instrument i utländsk valuta. Institutet skall i normalfallet vid dagens slut inte ha några positioner som uppkommit i samband med institutets valutatransaktioner med allmänheten, utom i de fall positioner uppstår i anledning av att avslut görs sent på dagen i en annan tidszon eller då mindre differenser uppstår på konton i utlandet. Institutet skall även rapportera bl.a. omsättningen på valutamarknaden. Institutets valutapositioner skall ligga inom de limitbe- lopp för nettoposition respektive aggregerad nettoposition som framgår av det begränsade valutahandelstillståndet.
Tillsyn
Av kreditinstituten, som enligt 22 b å riksbankslagen kan beviljas valutahandelstillstånd, står alla utom Posten AB och allmänna pensions— fonden under Finansinspektionens tillsyn. Inspektionens tillsyn över de finansiella marknaderna syftar huvudsakligen till att uppnå tre centrala mål, nämligen att det finansiella systemet är stabilt, att det finansiella systemet är effektivt genom god genomlysning och konkurrens, samt att institutens verksamhet är sund bl.a. genom upprätthållande av ett gott konsumentskydd. Ansvaret för penning- och valutamarknadema, in- kluderande övervakning av valutahandlare och valutarisker, åvilar
Riksbanken. Även om Riksbanken inte har något formellt tillsynsansvar har banken i praktiken huvudansvaret för valutahandeln. Finansinspektio- nen utövar tillsyn över de individuella institutens valutahandel och riskex- ponering i samband därmed.
Riksbanken utövar sin kontroll över valutahandeln genom daglig upp- följning av valutahandlamas valutaexponering. Riksbanken kontrollerar att limitbeloppen inte överskrids. Därutöver har Riksbanken mer eller mindre daglig kontakt med flertalet auktoriserade valutahandlare. Minst en gång per år äger ett möte rum mellan företrädare för Riksbanken och respektive valutahandlare. Syftet med dessa möten är att gå igenom institutets verksamhet på valutamarknaden. I de fall Riksbanken har tecknat ett s.k. primary dealer-avtal med institutet diskuteras även institutets aktivitet på penningmarknaden.
Svenska filialkontori utlandet står också under svenska myndigheters till- synsansvar. En filial får därför inte bedriva valutahandel utan särskilt tillstånd av Riksbanken. Valutahandelstillståndet utfärdas efter ansökan från kreditinstituteti Sverige och först efter det att Finansinspektionen har beviljat tillstånd för etablering i utlandet. I vissa fall kan även kontakt tas med hemlandets berörda tillsynsmyndigheter.
Utländska filialer undantagna från tillståndsplikt
Enligt 22 b å femte stycket riksbankslagen får vissa utländska företag driva valutahandel utan att de behöver söka tillstånd hos Riksbanken. Det är fråga om bankföretag och kreditinstitut som har erhållit auktorisation i ett annat land inom EES samt sådana finansiella institut4 och dotterföretag som avses i 2 kap. 10 å lagen om kreditmarknadsbolag. Den auktorisation som meddelats bankföretaget eller kreditinstitutet måste innefatta en rätt att i hemlandet driva valutahandel. Vad gäller finansiella institut och deras dotterföretag gäller att företaget enligt sina stadgar eller sin bolagsordning
" Finansiellt institut definieras i lagen om kreditmarknadsbolag som ett företag som inte är ett kreditinstitut men vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar eller att driva valutahandel eller värdepappersrörelse eller att utföra en eller flera av de verksamheter som anges i 3 kap. 1 å andra stycket 2-11 kreditmarknadsbolagslagen.
skall ha rätt att driva valutahandel samt att auktorisationen för de kreditinstitut som äger företaget eller moderföretaget skall omfatta rätten att driva valutahandel. Verksamheten kan bedrivas antingen genom
etablering av en filial här i Sverige eller genom direkt tillhandahållande av tjänster från hemlandet (prop. 1992/93:89 s. 241).
7 .2.2 Tillståndskrav för köp och försäljning av resevaluta
Valutaväxlingsverksamhet, vilken för närvarande inte är tillståndspliktig, avser köp och försäljning av resevaluta. Detta gäller oavsett om verksam- heten bedrivs av ett kreditinstitut, av Posten Aktiebolag eller av ett valutaväxlingsföretag. Riksbankslagen och Riksbankens föreskrifter innehåller inte någon definition av begreppet resevaluta. Ledning får närmast sökas i Riksbankens (numera upphävda) föreskrifter om till- lämpningen av valutaförordningen och den praxis som utvecklats om valutaväxlingsverksamhet. I Riksbankens föreskrifter avsågs med resevaluta betalningsmedel avsedda för direkt betalning av reseutgifter.
Tidigare tillståndskrav
Före den 1 juli 1990 krävdes tillstånd av Riksbanken för att bedriva köp och försäljning av resevaluta eller, som det uttrycktes i valutaförordningen, "medel för reseändamål'. Tillståndskravet reglerades i 2 å andra stycket b valutaförordningen enligt följande.
" ..... Riksbanken äger meddela
b) bank eller annan tillstånd att driva rörelse med utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som riksbanken prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående med medel för reseändamål."
I Riksbankens föreskrifter om tillämpningen av valutaförordningen angavs att Riksbanken bl.a. kunde lämna tillstånd (valutahandelstillstånd) för bank eller annan att driva rörelse med utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden för reseändamål (försäljningsställen för resevaluta). Vilka försäljningsställen för resevaluta som beviljats tillstånd framgick av en särskild bilaga till föreskrifterna. Dessa försäljningsställen utgjordes
huvudsakligen av reseföretag, t.ex. Fritidsresor AB och Resespecialis— tema AB.
Resevaluta definierades i Riksbankens föreskrifter som "....betalningsme- del, avsedda för direkt betalning av reseutgifter". Med reseutgifter avsågs dels valutainlännings utgifter för uppehållskostnader och inköp för personligt bruk under vistelse utomlands, dels valutautlännings motsvaran- de utgifter i Sverige." Till reseutgifter hänfördes även resterande köpeskilling för en vara, som under utrikes resa inköpts för personligt bruk och införts eller skulle införas till Sverige inom sex månader efter köpet av varan, utgifter för köp av möbler och andra inventarier till bostad i utlandet samt avgifter för deltagande i undervisning eller konferens i utlandet. Till reseutgifter hänfördes dock inte utgifter för inköp i kommersiellt syfte samt finansiella placeringar, såsom insättning på bankkonto i vissa fall eller förvärv av värdepapper eller fastighet.
Resevaluta fick enligt föreskrifterna utgöras av " . . .a) utländska betalnings- medel, b) svenska sedlar och mynt, c) checkar och andra penninganvis- ningar, som löd på svenska kronor och som utställts eller överlåtits av
riksbanken eller försäljningsställe för resevaluta".
Bestämmelserna angav således vilken volym och i vilken form resevaluta fick förvärvas, avyttras samt utföras ur och införas i Sverige samt hos vem resevalutan fick förvärvas och avyttras.
För att Riksbanken skulle meddela tillstånd att bedriva handel med resevaluta krävdes att syftet med verksamheten var att växla pengar som var avsedda för reseändamål. Någon prövning i egentlig mening skedde i övrigt inte vid tillståndsprövningen. Den som beviljades tillstånd ålades skyldighet att iaktta bestämmelserna i valutaförordningen och Riksbankens föreskrifter. I villkoren för valutahandelstillståndet föreskrevs vidare
följande.
* Försäljning av resevaluta till allmänheten fick ske endast om omständigheterna inte motsade att valutan var avsedd för utlandsresa inom en näraliggande framtid.
* Försäljningsstället fick inneha resevalutor till belopp som vid varje tillfälle kunde anses rimligt med hänsyn till normal nettotillgång. * Försäljningsstället fick inte inneha kontotillgodohavande i utländsk valuta.
Även om dessa villkor föreskrevs var det, i vart fall på senare tid, underförstått att försäljningsstället för resevaluta inte förutsattes fråga kunden om ändamålet med t.ex. ett köp av utländska sedlar, så länge volymen höll sig under vissa gränser.
Tillståndet som försäljningsstället för resevaluta erhöll var inte tidsbe- gränsat, men kunde återkallas för det fall att försäljningsstället inte efter— levde föreskrivna villkor. Riksbanken utövade inte någon egentlig tillsyn över den verksamhet som försäljningsställena bedrev. Det ålåg dock för— säljningsställena att redovisa sin handel.
Riksbankens betalningsbalansstatistik
Sedan valutaförordningen upphörde att gälla vid halvårsskiftet 1990 är den enda författning som för närvarande finns rörande köp och försäljning av resevaluta de föreskrifter som Riksbanken har utfärdat med stöd av 22 å riksbankslagen. För att tillgodose Riksbankens behov av betalnings- balansstatistik åvilar det enligt lagrummet kreditinstitut eller andra företag som står under Finansinspektionens tillsyn, att till Riksbanken lämna de uppgifter som Riksbanken anser nödvändiga för att följa utvecklingen på valuta- och kreditmarknadema. Vidare är den som utfört en valutatran- saktion, enligt andra stycket i samma paragraf, skyldig att till Riksbanken lämna uppgifter som behövs som underlag för Riksbankens betalnings- balansstatistik. Valutatransaktion definieras inte i riksbankslagen. I lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering anges att valutatransaktioner är transaktioner som är av sådan art att de kan ha betydelse för valutapoli- tiken (2 kap. 1 å). I 5 å i Riksbankens föreskrifter (Riksbankens för— fattningssamling — RBFS 1992: 16 A:73) anges att den som med allmän- heten driver handel med resevaluta skall redovisa sådan handel per kalendermånad till Riksbanken senast den 15 i efterföljande kalendermå—
nad. Syftet med rapporteringen är enbart att Riksbanken skall få underlag
för sin betalningsbalansstatistik.
7 .3 Valutaväxlingsverksamhet
Som nämnts inledningsvis sker en valutaväxlingstransaktion vid all form av handel med valuta oavsett om det är fråga om valutahandel i "egentlig" mening eller om det är fråga om köp och försäljning av vad som benämns resevaluta. Den verksamhet som hittills huvudsakligen omfattat köp och försäljning av resevaluta benämns här valutaväxling. Sådan verksamhet bedrivs för närvarande huvudsakligen av banker och valutaväxlingsföretag. Vissa av valutaväxlingsföretagen driver valutaväxlingsverksamheten som huvudsaklig näring, exempelvis Forex AB och Valutaspecialisten AB, medan andra företag driver valutaväxling som en del av sin huvudnäring. Exempel på sådana företag är American Express resebyrå och Nyman & Schultz.
De företag som bedriver valutaväxling som huvudsaklig näringsverksamhet köper och säljer utländsk valuta utan iakttagande av den begränsning som ligger i att verksamheten i dag, utan tillståndsplikt, endast får avse s.k. resevaluta. Någon beloppsbegränsning eller kontroll av i vilket syfte växlingstransaktionen sker, förekommer således inte.
Vid valutaväxling utgår företagen -— i vart fall de företag som bedriver valutaväxling som huvudsaklig näringsverksamhet — från de "varor" som
företaget köper och säljer. Företagen skiljer således "varorna" från de olika betalningsmedel som kunden respektive företagen använder sig av vid handeln. Med denna utgångspunkt förekommer köp och försäljning av följande "varor"; sedlar, mynt och resecheckar. Vid företagets försäljning av angivna "varor" kan kunden betala med olika betalningsmedel. Kunden kan betala med sedlar och mynt, eurocheckar och resecheckar, checkar som dragits på svensk bank eller postväxlar i svenska kronor utställda av svensk bank. I vissa fall kan även betalning ske med hjälp av ett kontokort (VISA, Mastercard m.fl.). Vid köp av utländska sedlar och mynt kan
valutaväxlingsföretagen betala kunden med svenska sedlar och mynt eller, om det är en svensk kund, checkar som dragits på svensk bank.
Vid bankernas valutaväxlingsverksamhet förekommer i allt väsentligt köp och försäljning av samma "varor" som hos valutaväxlingsföretagen. Utländska eurocheckar löses in även av bankerna men de egna konto- kundema har numera inte möjlighet att använda sig av eurocheckar. Att en kund betalar med check i utländsk valuta dragen på utländsk bank före- kommer sällan hos bankerna. Anledningen härtill är att bankerna, såvitt inte kunden och den utländska banken är känd, skickar checken på s.k. inkasso, dvs. för godkännande av inlösen av den utländska banken. Eftersom detta förfarande är tidsödande är det mindre vanligt att kunden väljer att betala med en check utställd i utländsk valuta.
Utvecklingen och omfattningen av valutaväxling
Av den tidigare framställningen framgår att kontrollen över valutaväxling av resevaluta upphörde i samband med valutaregleringens avskaffande den 1 juli 1990. Numera kan således vem som helst starta verksamhet avseende köp och försäljning av resevaluta. Av på följande sida redovisad statistik från Riksbanken framgår att under åren 1992 och 1993 utfördes en allt större procentuell andel av allmänhetens valutaväxling av växlings- företagen jämfört med hur förhållandena var år 1988. Den största andelen hade dock alltjämt bankerna.
Valutaväxling av utländska sedlar och resecheckar i banker och valutaväx- lingsföretag till allmänheten under åren 1988-1993.
Brutto, milj kr Procentuell andel, % Växlings- Växlings- Banker företag TOTALT Banker företag
714 91 108 95
336 57
1 127 358
170
veriges eta ningsa ansav .
Beskrivning av några valutaväxlingsföretag
Vid utgången av år 1992 fanns det 18 företag som hade anmält till Riks- banken att de bedrev handel med resevaluta. Av dessa företag är flertalet reseföretag, vilka tidigare hade tillstånd enligt valutaförordningen att bedriva handel med resevaluta.
Av en av utredningen under slutet av år 1992 genomförd förfrågan till vissa valutaväxlingsföretag framgår att företagen köper och säljer sedlar och resecheckar samt i viss utsträckning även mynt. Flertalet växlingsföre- tag tar emot svenska checkar och eurocheckar som betalning vid köp av sedlar, mynt och resecheckar. Såväl checkama som eurocheckama är be- gränsade till beloppet (högst 1 OOO—2 000 kronor respektive 1 400 kronor). I viss omfattning förekommer att växlingsföretagen tar emot en av svensk bank utställd postväxel som betalning vid försäljning av utländsk valuta. Vissa valutaväxlingsföretag har till utredningen framfört att möjligheter borde finnas för valutaväxlingsföretag att såväl köpa som sälja checkar i utländsk valuta.
Av undersökningen har framgått att valutaväxlingsföretageni normalfallet inte undersöker i vilken avsikt kunderna växlar valuta. Det är därför vanskligt att dra några slutsatser av för vilka ändamål som valutaväxlings- företagens verksamhet används. Det finns dock anledning anta att flertalet kunder är privatpersoner eller företag som vill utföra växlingstransaktioner i anledning av en förestående utlandsresa. Vissa växlingsföretag har dock större företag som kunder, och växlingsföretaget utför då i allmänhet kundföretagets samtliga växlingstransaktioner. Det har även framkommit att vissa kunder enbart växlar valuta i syfte att göra kursvinster. För att öka kundernas möjligheter att göra kursvinster, har det framförts att växlingsföretagen borde ha möjlighet att ta emot kunders medel på konto, dvs. en möjlighet liknande den som enligt lagen (1991 :981) om värdepap- persrörelse finns för värdepappersbolag. Det har även framförts att valutaväxlingsföretagens verksamhet borde utvidgas till att avse förmedling av betalningar till och från utlandet, möjlighet att lösa in checkar samt att ta emot, växla in och sätta in ett kundföretags dagskassa på kundföretagets bankkonto.
Omsättningen avseende köp och försäljning av utländsk valuta under år 1992 varierade väsentligt bland företagen. Forex, med en omsättning om drygt tre miljarder kronor, hade under år 1992 den överlägset största om- sättningen bland valutaväxlingsföretagen. Antalet valutor som företagen har i lager varierar betydligt, alltifrån två till ett fyrtiotal. Storleken på företagens valutalager varierar också. Vissa företag har valutalager på
omkring tre miljoner kronor, medan andra har lager omfattande endast ett par hundratusen kronor.
Vid förfrågan om företagen endast tillåter kunden att växla ett visst högsta belopp har ett företag svarat, utan att ange något belopp, att kunden endast får växla en summa som kan anses "skälig som resevaluta". Två företag har uppgett att kunderna tillåts växla högst 6 000 respektive 20 000 svenska kronor. Vissa företag har uppgett att den begränsning som finns är beroende av storleken av varulagret vid tidpunkten för växlingstran- saktionen, medan andra har uppgett att det inte finns någon begränsning. De företag som har tillfrågats är följande.
Forex AB ägs av företaget Traveller AB sedan 1965. Redan 1927 bedrev företaget valutaväxling. Ar 1992 hade företaget 17 växlingskontor i Sverige.
Valutaspecialisten AB ägs gemensamt av två privatpersoner och av ett schweiziskt växlingsföretag, "Change Mont Blanc" i Geneve. Företaget etablerades i Sverige 1990 och har tre kontor, ett i Stockholm, ett på Arlanda och ett i Malmö.
Valutaväxlingen HB, som har funnits sedan 1975, har ett kontor i Helsingborg.
Wexex AB är ett privatägt företag med ett enda kontor i Stockholm, vilket etablerades 1990.
Sweden Tax—Free Shopping STS AB i Trelleborg driver valuta- växlingsverksamhet under firman Eurochange som administrerar taxfree-handel åt turister i Sverige. Bolaget har sex valutaväx- lingskontor vilka finns i Stockholm, Malmö och Trelleborg samt på Arlanda och Landvetter.
Bore Lines AB har endast ett kontor i Stockholm. Verksamheten består i att växla svenska kronor till finska mark eller vice versa åt resenärer med Bore Lines AB mellan Sverige och Finland.
Eurotax Payback AB startade sin verksamhet den 1 januari 1992 vid "Gränsen E18", Töcksfors. Valutaväxlingsverksamheten riktar sig främst till den yrkestrafik som skall betala vägskatt, införseltull och mervärdeskatt vid gränsstationen mellan Sverige och Norge.
Vid förfrågan om valutaväxlingsföretagen kontrollerar kundens identitet vid valutaväxlingstransaktionen har framkommit att så sker i vissa fall vid misstanke om någon oegentlighet (såsom förfalskning och annan brottslig- het). Vid sådan misstanke sker i flertalet fall rapportering till polismyndig- het.
7 .4 Utländska förhållanden
Av de stater, förutom Sverige, som är medlemmar i den inledningsvis omnämnda aktionsgruppen FATF har följande stater redovisat att det inom landet bedrivs valutaväxlingsverksamhet av icke-finansiella företag: Danmark, Belgien, Luxemburg, Holland, Frankrike, Tyskland, Schweiz, Österrike, Irland, Storbritannien, Spanien, Italien, Portugal, Turkiet, USA, Kanada, Nya Zeeland, Japan och Hong Kong. Bland de länder som har anmält att det inte bedrivs sådan valutaväxlingsverksamhet återfinns Finland och Island. I Norge finns möjlighet för ett icke-finansiellt företag att bedriva valutaväxlingsverksamhet under förutsättning att företaget träffat ett särskilt kommissionsavtal med en valutabank. Sådant företag kallas valutakommisjonaerer. Nedan beskrivs valutaväxlingsverksamheten och regleringen av denna verksamhet i några av de angivna länderna.
Storbritannien
I Storbritannien finns en stor och växande flora av fristående valutaväx- lingsföretag. Dessa företag kallas "Bureaux de Change". För att bedriva verksamhet som "Bureaux de Change" fordras inte någon myndighets tillstånd. Verksamheten står ej heller under någon myndighets tillsyn.
Verksamheten i "Bureaux de Change" karaktäriseras av långa öppethållan- detider, ofta även under helger. Kontoren ligger ofta centralt, nära butikscentra, flygplatser, busscentraler och jämvägsstationer. För denna service betalar kunden ett högt pris jämfört med priset för växling i banker. De fristående företagen tillämpar sämre växlingskurser och tar högre provisioner än bankema.
För att skydda konsumenterna har Storbritanniens parlament antagit regler om konsumentskydd, främst rörande prissättningen vid valutaväxling ("1992 No. 316, Consumer protection, The Price Indications (Bureaux de Change) Regulations"). Regelsamlingen trädde, med något undantag, i kraft den 18 maj 1992. Regelsamlingen riktar sig till den som driver en "Bureaux de Change" med köp och försäljning av utländsk valuta till konsumenter. Regleringen innefattar bl.a. följande.
1. Skyldighet att informera kunden om aktuell köp— och säljkurs och eventuella avgifter som uttas i provision.
2. Den information som lämnas skall vara klar och tydlig.
3. Kvitto, som kunden erhåller vid växlingstransaktionen, skall innehålla bl.a. aktuell växelkurs, uttagen avgift för växlingen, datum för växlingen och namnet på växlingskontoret.
4. Om angiven växelkurs ändras under dagen är företaget skyldigt att omedelbart se till att ändringen kommer till kunder- nas kännedom.
Den som driver en "Bureaux de Change" och som inte iakttar reglerna om konsumentskydd kan ådömas böter.
Myndigheterna i Storbritannien är medvetna om risken för att "Bureaux de Change" utnyttjas för kriminella syften, som exempelvis tvättning av pengar. Det pågår en diskussion mellan Bank of England och polisen om vem som skall utöva kontrollen i detta avseende. Bank of England utövar tillsyn över banker och andra finansinstitut som tar emot penningdepositio- ner. Centralbanken har nyligen inlett ett samarbete med bankerna i syfte bl.a. att utbilda bankpersonalen i att spåra tillgångar som härrör från brottsliga förvärv. Bank of England anser sig dock inte ha någon formell grund att kontrollera "Bureaux de Change". Polisen har den formella kontrollbefogenheten vid misstanke om brott men anser sig sakna bankens kompetens vad gäller finansiella transaktioner. Storbritannien har nyligen, med ikraftträdande den 1 april 1994, antagit en lag som är anpassad till EG-direktivet om åtgärder mot penningtvätt. Lagens tillämpningsområde omfattar även "Bureaux de Change".
Tyskland
I Tyskland finns ett fåtal fristående växlingskontor. Dessa finns i anslutning till resebyråer, på färjor och vid järnvägsstationer. De fristående valutaväxlingskontoren har inte orsakat några större problem. Om växling sker för mer än 30 000 DM är dock den "normala kontrollen" mer observant. Verksamheten har ännu inte föranlett myndigheterna att ta upp frågor rörande exempelvis penningtvätt. Frågor om penningtvätt och kapitalflykt övervägs i stället i ett vidare perspektiv.
Frankrike
I Frankrike finns en särskild lag som reglerar valutaväxlingsföretagens (changeurs manuels) verksamhet. Enligt denna lagstiftning skall samtliga valutaväxlingsföretag avge en deklaration till centralbanken, varefter ett register upprättas över vilka företag som bedriver valutaväxling. Det åligger de registrerade företagen att månadsvis rapportera alla tran- saktioner till centralbanken. Vidare innehåller lagstiftningen bestämmelser om hur växlingstransaktionerna skall tillgå, vilka blanketter som skall användas samt om rapportering skall ske omedelbart vid transaktioner som överstiger 50 000 francs, varvid kundens namn skall anges. Tillsynen över växlingsföretagen utövas inte av centralbanken utan av La Commission Bancaire vilken är landets viktigaste institution för övervakning och kontroll av banker och finansinstitut. Tillsynen utövas genom att Bankkom- missionen gör platsbesök i samarbete med tullmyndigheten. Kommissionen har ett antal sanktionsmöjligheter till sitt förfogande, inklusive möjligheten att meddela yrkesförbud.
7 .5 Åtgärder mot penningtvätt
I utredningsdirektiven pekas på risken för att valutaväxlingsbranschen kan komma att utnyttjas för penningtvätt. Med penningtvätt förstås åtgärder som företas i syfte att dölja eller omsätta vinningen från brottslig verksam- het.
Tvättning av pengar har visat sig ha en tydlig inverkan på uppkomsten av organiserad brottslighet, framförallt narkotikahandel. Om institut som verkar på den finansiella marknaden utnyttjas för tvättning av sådana tillgångar som erhållits genom brottslig verksamhet kan detta, enligt EG- direktivet om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar (91/308/EEG), allvarligt äventyra sundheten och stabiliteten i det ifrågavarande institutet och minska allmänhetens förtroende för hela det finansiella systemet. På grund av detta direktiv har Sverige antagit lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt som i sin helhet bygger på bestämmelserna i direktivet.
Under senare tid har ett flertal internationella initiativ tagits i syfte att förstärka insatserna mot penningtvätt. På det straffrättsliga området finns ett internationellt samarbete mellan rättsvårdande organ. Samarbetet regleras i Förenta Nationernas konvention den 19 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (dvs. ämnen som påverkar psykiska funktioner, såsom psykofarmaka, alkohol och narkoti— ka). I konventionen ställs krav på kriminalisering av penningtvätt i fråga om inkomster från narkotikabrottslighet. En konvention om förverkande m.m. har utarbetats inom Europarådet. Den konventionen gäller inte endast narkotikabrottslighet, utan omfattar i princip alla former av brott. På det finansiella området har det träffats ett flertal internationella överens- kommelser. Som exempel kan nämnas Europarådets rekommendation den 27 juni 1980 (no. R(80)10), den principdeklaration som antagits i december 1988 i Basel av tiogruppens banktillsynsmyndigheter samt de rekommendationer som antagits av den i inledningsavsnittet nämnda aktionsgruppen FATF.
I det följande behandlas EG-direktivet mot penningtvätt och den svenska penningtvättslagen.
EG-direktivet mot penningtvätt
EG-direktivet är ett minimidirektiv, vilket innebär att varje enskilt land kan fastställa strängare regler. Direktivet omfattar endast brottsliga förvärv som har anknytning till narkotika. I direktivet rekommenderas dock med-
lemsstatema att i sin egen lagstiftning utsträcka direktivet att gälla även utbyte av annan brottslig verksamhet. Definitionen av tvättning av pengar har hämtats från Wienkonventionen. Med tvättning av pengar avses följande uppsåtliga förfaranden (artikel 1) enligt direktivet.
— Omvandling eller överföring av egendom i vetskap om att egendomen härrör från brott eller från medverkan till brott och i syfte att hemlighålla eller dölja egendomens olagliga ursprung, eller för att hjälpa någon som är delaktig i sådan verksamhet att undandra sig de rättsliga följderna av sitt handlande.
—— Hemlighållande eller döljande av en viss egendoms rätta beskaffenhet eller ursprung, av dess belägenhet, av förfogandet över den, av dess förflyttning, av de rättigheter som är knutna till den, eller av äganderätten till den, i vetskap om att egen- domen härrör från brott eller från medverkan till brott.
— Förvärv, innehav eller brukande av egendom i vetskap om, vid tiden för mottagandet, att egendomen härrörde från brott eller från medverkan till brott.
— Medverkan till, överenskommelse att utföra, försök och medhjälp till, främjande och underlättande av, samt rådgivning för utförande av någon av de gärningar som sägs i föregående strecksatser.
Direktivet omfattar (artikel 1) kreditinstitut, såsom det definierats i de s.k. första och andra banksamordningsdirektiven (se ovan i avsnitt 7.2), och finansiella institut, varmed avses företag som inte är kreditinstitut men vars huvudsakliga verksamhet består i att utföra viss angiven verksamhet i punkterna 2-12 och 14 i bilagan till andra banksamordningsdirektivet. Genom denna hänvisning betraktas den som bedriver handel för egen eller kunders räkning med utländsk valuta som huvudsaklig verksamhet som ett finansiellt institut (punkten 7 b i nänmda bilaga). Valutaväxlingsföretag som bedriver valutaväxling som huvudsaklig verksamhet är således att betrakta som finansiella institut enligt EG-direktivet om åtgärder mot penningtvätt. Eftersom tvättning av pengar kan utföras inte bara genom kreditinstitut och finansiella institut, utan även av andra yrkesgrupper och företagskategorier skall medlemsstaterna, enligt direktivet, se till att bestämmelserna utvidgas till att omfatta även sådana yrkesgrupper och
företag, vilkas verksamhet är särskilt ägnad att utnyttjas för tvättning av pengar. De yrkesgrupper och företagskategorier som här åsyftas är kasinon, juvelerare, advokatbyråer och pizzerior och således inte valutaväxlingsföretag. De flesta länderna inom EES-området har numera implementerat EG—direktivet i sin nationella lagstiftning; i många fall med regler som uttryckligen omfattar valutaväxlingsföretag, bl.a. Belgien, Frankrike, Portugal, Spanien och Storbritannien.
För kreditinstitut och finansiella institut föreskrivs i direktivet en skyldighet att i vissa situationer kontrollera kundernas identitet och att till polis- eller åklagarmyndighet anmäla vissa förhållanden som misstänks ha samband med tvättning av pengar. Identifieringskravet, som tillkommit i brottsförebyggande syfte, innebär att ett kreditinstituteller annat finansiellt institut alltid skall identifiera sina kunder när ett affärsförhållande inleds. Kravet på identifiering är vidare obligatoriskt beträffande tillfälliga kunder när en transaktion avser ett belopp som motsvarar 15 000 ecu eller mer. Detta gäller oavsett om transaktionen genomförs på en gång eller i flera led som verkar ha samband. Dessutom gäller detta krav alla kunder, oavsett belopp, om det finns misstanke om tvättning av pengar. Om en kund i dessa fall inte handlar för egen del skall institutet vidta lämpliga åtgärder för att skaffa upplysningar om uppdragsgivarens identitet. ID- kontrollen är ett led i skyldigheten att vara uppmärksam på transaktioner som med hänsyn till "sin natur" med särskilt stor sannolikhet kan antas ha samband med tvättning av pengar.
Om en anställd eller en styrelseledamot i ett instituti god tro anmält vissa förhållanden, vilka sedermera visar sig vara felaktiga, skall detta inte innebära överträdelse av någon sekretessregel. Ett sådant handlande skall ej heller kunna föranleda ansvar i någon form för institutet, dess styrelsele- damöter eller anställda. Instituten skall vidare införa vissa rutiner vilka syftar till att förhindra att de utnyttjas för transaktioner som har samband med brott.
Lagen om åtgärder mot penningtvätt
Lagen (l993:768) om åtgärder mot penningtvätt, vilken bygger på be- stämmelserna i EG-direktivet, har trätt i kraft den 1 januari 1994. I lagen om åtgärder mot penningtvätt definieras penningtvätt enligt följande (1 å andra stycket).
"Lagen har till syfte att förhindra sådana åtgärder med avseende på egendom som har förvärvats genom brott, som kan medföra att denna egenskap hos egendomen fördöljs, att den brottslige får möjlighet att undandra sig rättsliga påföljder eller att återskaffandet av egendomen försvåras, samt sådana åtgärder som innefattar förfogande över och förvärv, innehav eller brukande av egendomen (penningtvätt)."
Lagens tillämpningsområde
Lagen bör enligt propositionen få en generell tillämpning, dvs. lagen skall tillämpas vid alla transaktioner avseende medel som kan förmodas härröra från ett brottsligt förvärv av allvarligare slag och inte begränsas i motsva- rande män som EG-direktivet till att i första hand avse medel som härrör från narkotikabrott. Lagen bör dock bara gälla transaktioner avseende medel som härrör från brottsliga förvärv. Som exempel på brottsliga förvärv brukar nämnas muta, spelvinst som åtkommits genom dobbleri, inkomster vid försäljning av stöldgods, smuggelgods eller olovligen tillverkad sprit, inkomster genom verksamhet som kopplare eller langare samt inkomster genom försäljning av vad som åtkommits genom olovlig jakt. Härutöver kan ett mycket stort antal brott enligt specialstraffrättsliga författningar ge upphov till brottsliga förvärv, t.ex. inkomster vid försäljning av narkotika. Utanför detta område faller sådana brott där egendomen undandragits beskattning, tull eller någon annan avgiftsskyldig- het. Dessa brott medför visserligen ekonomiska fördelar för gämings- mannen, men ger inte upphov till något omedelbart förvärv. EG-direktivet omfattar inte heller skattebrottslighet o.d. (prop. 1992/93:207). Den svenska lagstiftningen skall ej heller vara tillämplig på sådan brottslighet.
Lagen omfattar i huvudsak företag som driver bankrörelse, livförsäkrings- rörelse, värdepappersrörelse och verksamhet enligt lagen om kredit-
marknadsbolag. Lagen omfattar inte valutaväxlingsföretagen. Riksbanken, Finansinspektionen och Rikspolisstyrelsen föreslog dock i sina remissvar över den promemoria om åtgärder mot penningtvätt som utarbetats inom Finansdepartementet, att lagen även skall omfatta sådan verksamhet som bedrivs av valutaväxlingsföretag. Riksbanken ansåg att farhågorna för att illegala transaktioner följer den väg där det saknas tillsyn skulle förstärkas om man etablerar en väsentligt hårdare kontroll över det finansiella systemet utan att det även omfattar valutaväxlingsföretagen, särskilt om det inte sker någon registrering av verksamheten. I avvaktan på mitt förslag rörande växlingsföretagens verksamhet föreslogs inte att dessa företag skulle omfattas av lagens tillämpningsområde.
I motioner till riksdagen (Ju22 och Ju24) har betonats att det finns starka skäl som talar för att lagen om åtgärder mot penningtvätt också skall gälla verksamhet som bedrivs av valutaväxlingsföretag. I motionen Ju22 anförs bl.a. följande.
"I Sverige förekommer inte någon ordentlig övervakning av valutaväxlingskontor. Det finns en uppenbar risk att dessa kanaler nu kommer att utnyttjas för penningtvätt när kontrollen skärps vid andra finansinstitut. En auktorisation av valutaväx- lingsställen kan vara befogad både med hänsyn till behovet av konsumentskydd och till intresset att hindra oseriösa företag att etablera sig i branschen för att utföra penningtvätt. Eftersom illegala likvider tenderar att följa de vägar där kontrollen är svag eller obefintlig är det högst rimligt att lagförslagets regler om penningtvätt görs tillämpliga även på växlingsställen för resevaluta" .
[ Justitieutskottets betänkande 1992/93zluU37 hemställde utskottet under hänvisning till mitt utredningsuppdrag att riksdagen skulle avslå motioner- na angående utvidgning av tillämpningsområdet för lagen om åtgärder mot penningtvätt till valutaväxlingskontoren. I en reservation till utskottets betänkande anfördes följande.
"Utskottet vill först erinra om att direktivet om penningtvätt är ett minimidirektiv. Utskottet anser för sin del, i likhet med flera tunga remissinstanser, att det är angeläget att lagen omfattar transaktioner också hos t.ex. valutaväxlingskontor och guld—
handel, det vill säga verksamheter där det typisk sett omsätts stora mängder pengar. Regeringen bör få i uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med ett förslag med inriktningen att transaktioner i bl.a. nyss nämnda verksamheter bör omfattas av lagen. Ett förslag bör enligt utskottet kunna föreligga i god tid innan lagen träder i kraft."
Genom beslut den 2 juni 1993 biföll riksdagen Justitieutskottets betänkande (riksdagens snabbprotokoll 1992/931120). Beträffande reservationen rörande valutaväxlingskontoren m.m. bifölls utskottets hemställan med 155
röster mot och 126 röster för reservationen. Förbud att medverka vid vissa transaktioner
I 3 å första stycket lagen om åtgärder mot penningtvätt erinras om att vissa förfaranden som är att beteckna som penningtvätt kan vara straffbara som häleri eller häleriförseelse enligt 9 kap. 6 och 7 åå brottsbalken.
Enligt 3 å andra stycket lagen om åtgärder mot penningtvätt får företag som omfattas av lagens tillämpningsområde inte medvetet medverka vid transaktioner avseende medel som "kan antas" härröra från brottsliga förvärv av allvarligare slag. Med sådant förvärv avses förvärv genom brott där fängelse i mer än sex månader ingår i straffskalan.
Identitetskontroll
Enligt 4 å lagen om åtgärder mot penningtvätt Skäll företag som omfattas av lagens tillämpningsområde kräva att kunden legitimerar sig när en affärsförbindelse inleds. Med uttrycket förbindelse avses ett förhållande av mer stadigvarande slag och exempelvis inte att en person vid ett enstaka tillfälle växlar sedlar eller mynt (prop. 1992/93:207 s. 16).
I fråga om kunder som banken saknar affärsförbindelse med, skall identi- tetskontroll utföras vid samtliga transaktioner som var för sig eller i delposter med inbördes samband överstiger totalt 110 000 kronor. Identi- tetskontrollen förutsätts ske enligt vanlig bankpraxis, dvs. i fråga om fysisk person med körkort eller någon annan allmänt godtagen legitima-
tionshandling samt i fråga om en juridisk person med registreringsbevis eller andra behörighetshandlingar.
Enligt 7 å lagen om åtgärder mot penningtvätt skall identitetskontroll emellertid alltid ske "...om det kan antas att en transaktion avser medel som härrör från ett brottsligt förvärv av allvarligare slag". Vid be- dömningen av om transaktionen är av sådant slag skall dess art och om- fattning beaktas men även andra omständigheter, kundens uppträdande kan exempelvis få betydelse. Med transaktionens art avses sättet på vilket transaktionen genomförs. Med omfattningen avses beloppets storlek. Generella indikationer på att medlen kan härröra från brottsliga förvärv eller utgöra penningtvätt kan enligt vad som anges i motiven t.ex. vara;
att en eller flera transaktioner förefaller ovanliga med hänsyn till institutets kännedom och erfarenhet av den eller dem som är inblandade,
att uppläggningen av en transaktion tyder på att dess egentliga syfte är olagligt eller att det ekonomiska motivet för tran- saktionen i vart fall inte genast kan förstås,
att stora belopp sätts in på ett konto för att kort tid därefter åter tas ut utan att kunden som disponerar kontot, såvitt känt, driver någon verksamhet som motiverar denna typ av tran- saktioner,
att en transaktion på ett anmärkningsvärt sätt avviker från vad som är normalt för institutet eller det aktuella kontoret och att det inte finns någon godtagbar förklaring till varför just det institutet eller kontoret valts för transaktionen,
och att ett konto som i stort sett varit inaktivt plötsligt börjar användas i stor utsträckning utan att det finns någon rimlig förklaring till detta. Gransknings- och uppgiftsskyldighet m.m.
Enligt 9 å lagen om åtgärder mot penningtvätt skall företagen granska alla transaktioner med medel som "kan antas" härröra från brottsliga förvärv av allvarligare slag och anmäla tveksamma transaktioner till Rikspolissty- relsen eller den polismyndighet som regeringen bestämmer. Om anmälan sker skall företaget enligt förbudsregeln i 3 å avstå från att utföra tran- saktionen. Skyldigheten att lämna uppgifter enligt 9 å bryter tystnads-
plikten i bl.a. 1 kap. 6 å bankrörelselagen, dvs. bestämmelsen om banksekretess. När upplysningar lämnas med stöd av lagen skall detta enligt 10 å inte betraktas som brott mot någon sekretessregel, om den som lämnade uppgiften hade anledning att räkna med att uppgifterna borde lämnas.
Sanktioner
Något straffansvar föreslås inte för den som bryter mot lagens bestämmel— ser. Det förutsätts att bestämmelserna skall kunna upprätthållas med stöd av arbetsrättslig lagstiftning och de avtal som träffats på arbetsrättens område samt av det sanktionssystem som Finansinspektionen förfogar över i sin tillsynsverksamhet.
I en motion till riksdagen (Ju24) begärdes att skyldigheterna enligt lagen, t.ex. att inte förmedla vissa transaktioner och att fullgöra uppgiftsskyldig- heten, skulle fullgöras under straffansvar. Vidare begärdes att det skulle
vara möjligt att besluta om företagsbot om ett företag bröt mot bestämmel- serna. Motionen avstyrktes av Justitieutskottet (1992/93zJuU37) med
följande motivering.
"I 3 å lagförslaget erinras om att förfaranden som syftar till att dölja brottsliga förvärv och som åsyftas med lagen kan vara straffbara enligt bestämmelserna om häleri i 9 kap. 6 och 7 åå BrB. I sådana fall torde även företagsbot enligt 36 kap. 7-10 åå BrB kunna komma ifråga. I sistnämnda hänseende gäller bl.a. att företagsbot kan åläggas näringsidkare för brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet om brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars är av allvarligt slag och näringsidkaren inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Företagsbot skall fastställas till lägst tio tusen kronor och högst tre miljoner kronor.
Straffet för häleri är fängelse i högst två år eller om brottet är grovt fängelse lägst sex månader och högst fyra år. Maximi- straffet för grovt häleri höjs den 1 juli 1993 till fängelse sex år (prop. 1992/93:141, JuU16, rskr. 220). Vid häleriförseelse är straffet böter eller fängelse högst sex månader.
I övriga fall torde, som anförs i propositionen, det mest lämpliga tillvägagångssåttet vara att bestämmelserna upprätthålls med stöd dels av de regler som finns i lag och avtal på det arbetsrättsliga området, dels genom de sanktioner som Finansin- spektionen förfogar över i sin tillsynsverksamhet. Härigenom kommer samma regler att gälla för upprätthållandet av reglerna om penningtvätt som redan i övrigt gäller inom det finansiella lagstiftningsområdet. Vid denna bedömning har utskottet även tagit hänsyn till de rekommendationer om restriktivitet med nykriminalisering som förts fram i betänkandet Ett reformerat åklagarväsende (SOU 1992:61)."
7.6. Överväganden och förslag 7 .6.1 Allmänna överväganden
Krav på tillstånd för köp och försäljning av valuta för reseändamål har tidigare motiverats med nödvändigheten av kontroll av att valuta inte fördes ut ur Sverige under sken av att det var resevaluta trots att valutan var avsedd för annat ändamål. Efter avregleringen av valutalagstiftningen och införandet av fria kapitalrörelser finns inte anledning att av valutapoli- tiska skäl införa krav på tillstånd att bedriva köp och försäljning av resevaluta. Det finns inte anledning att befara att valutaväxlingsverksamhet skall kunna påverka det finansiella systemets stabilitet. Något finansiellt skyddsintresse som motiverar reglering av valutaväxlingsföretagens verksamhet finns således inte.
Tillstånd till valutahandel enligt 22 å riksbankslagen har införts av penning— och valutapolitiska skäl. Denna "egentliga" valutahandel, som omfattar betydande belopp och innefattar arbitrageverksamhet, skiljer sig i väsentliga avseenden från valutaväxlingsverksamhet. Vid ett ställnings- tagande till att återinföra en reglering av köp och försäljning av resevaluta, bör därför en klar åtskillnad göras mellan denna verksamhet och den "egentliga" valutahandeln.
Enligt utredningsdirektiven bör omfattningen av valutaväxlingsföretagens verksamhet utgöra utgångspunkten vid bedömningen av behovet av en
eventuell reglering. Valutaväxlingsföretagen köper och säljer huvud- sakligen sedlar och resecheckar samt i vissa fall även mynt. Verksamheten — såväl den som bedrivs av bankerna som av de från bankerna fristående valutaväxlingsföretagen — är av förhållandevis begränsad omfattning. Det finns omkring 15-20 företag i Sverige som ägnar sig åt valutaväxling. Vissa av företagen har valutaväxlingsverksamhet som huvudsaklig näring. Andra företag, t.ex. reseföretagen, driver växlingsverksamheten som ett komplement till den huvudsakliga näringen. Sedan tillståndskravet för köp och försäljning av resevaluta avskaffades den 1 juli 1990, sker en allt större procentuell andel av valutaväxlingen hos andra företag än hos dem som har valutahandelstillstånd. Orsaken till denna förskjutning är bl.a. att valutaväxlingsföretagen, vilka har specialiserat sig på valutaväxlings- rörelse, aktivt har marknadsfört denna verksamhet. Jämfört med bankerna har valutaväxlingsföretagen längre öppethållandetider och de finns etablerade i anslutning till flygplatser och färjelägen, där behovet av att växla valuta är stort. Utvecklingen kan också förklaras av att ett ökande antal bankkontor har lagts ned. Vidare har de företag som specialiserat sig på valutaväxling breddat sin verksamhet och begränsar sig inte längre till att växla resevaluta.
Enligt Riksbankens betalningsbalansstatistik (se avsnitt 7.3) uppgick för- säljningen år 1992 av utländska sedlar till totalt 13 453 miljoner kronor. 76 procent av sedlama såldes av banker, resten av valutaväxlingsföretag. Under samma år köptes utländska sedlar för sammanlagt 7 113 miljoner kronor. Därav köptes 86 procent av banker och 14 procent av växlings- företag. Under 1993 har det dels skett en ökning av försäljnings- och köpvolymen, dels skett en förändring så att växlingsföretagen har en större procentuell andel av försäljningsvolymen än tidigare år. Försäljningen år 1993 av utländska sedlar uppgick till totalt 17 181 miljoner kronor. Därav svarade bankerna för 70 procent och växlingsföretagen för 30 procent. Köpvolymen av utländska sedlar uppgick till 10 064 miljoner kronor. Därav svarade bankerna för 90 procent och växlingsföretagen för återstoden.
Enbart det förhållandet att en ökande andel av valutaväxlingsverksamheten bedrivs av valutaväxlingsföretag utgör i sig inte skäl att reglera växlings-
företagens verksamhet. Ej heller kan omfattningen av denna verksamhet — även om verksamheten omsätter stora belopp — anses vara så stor att storleken i sig motiverar en reglering. En eventuell reglering av valutaväx- lingsföretags verksamhet bör övervägas främst med hänsyn till risken för att verksamheten utnyttjas för penningtvätt. En eventuell reglering bör således utgöra hinder för att företag etableras och utnyttjas för pen— ningtvätt. Ett företag som bedriver valutaväxlingsverksamhet bör ha ett långsiktigt syfte och bedrivas seriöst. Det finns även behov av att klargöra gränsen mellan tillståndspliktigoch icke tillståndspliktigvalutahandel enligt riksbankslagen. Därutöver kan vissa konsumentskyddsaspekter läggas på valutaväxlingsföretagens verksamhet.
7.6.2. Behovet av och syftet med reglering
Mitt förslag: En lag om valutaväxling skall införas.
Lagen syftar till att definiera vad som avses med valutaväxlingsrörelse samt till att förhindra att företag som driver sådan rörelse etableras i syfte att "tvätta pengar" eller på annat sätt utnyttjas för detta ändamål. Lagen skall trygga att valutaväxlingsrörelse bedrivs på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt och att behovet av konsumentskydd tillgodoses i denna verksamhet.
Den konsumentskyddande regleringen behandlas närmare i avsnitt 7.6.4.
Tillämpningsområdet för lagen om åtgärder mot penningtvätt skall utsträckas att omfatta även företag som kräver särskilt tillstånd eller anmälan enligt lagen om valutaväxling.
Internationella erfarenheter visar att risken är stor för att valutaväx- lingsverksamhet utnyttjas för att tvätta pengar. Det finns anledning att befara att illegala transaktioner söker sig till verksamhet som inte står under någon myndighets tillsyn. Om valutaväxlingsföretag även i framtiden undantas från samhällelig insyn finns risk för att deras verksamhet utnyttjas för att tvätta pengar. Det är angeläget att förhindra att företag
utnyttjas och etableras i sådant syfte.
Behovet av eventuell reglering bör i första hand bedömas med utgångs- punkt från möjligheterna till olika åtgärder för att förhindra penningtvätt. En sådan åtgärd kan vara att införa viss etableringskontroll för företag som
har för avsikt att bedriva valutaväxlingsverksamhet. En annan åtgärd kan vara att låta dessa företag omfattas av lagen om åtgärder mot penningtvätt.
På den svenska marknaden bedrivs valutaväxlingsverksamhet i ökande utsträckning utan iakttagande av den begränsning som för närvarande föreskrivs i riksbankslagen, nämligen att verksamheten endast får omfatta handel med resevaluta. De etablerade valutaväxlingsföretagen har ambitioner att utöka sina tjänster på valutahandelsområdet. Med hänsyn härtill finns det skäl att klargöra, och eventuellt även ompröva vilken verksamhet som inte bör fordra valutahandelstillstånd, ävensom vilken verksamhet som valutaväxlingsföretagen skall få bedriva. Det finns även skäl att ifrågasätta om det finns behov av reglering för den verksamhet som bedrivs av valutaväxlingsföretag. Det finns vidare anledning att överväga om konsumentskyddande reglering av valutaväxlingsverksamhet, liknande den som införts i Storbritannien, erfordras i Sverige.
Behovet av och syftet med reglering avseende valutaväxlingsverksamhet behandlas i det följande med utgångspunkt från åtgärder mot penningtvätt, etableringskontroll respektive konsumentskydd. Frågor om konsument- skyddande reglering behandlas i avsnitt 7.6.4. Åtgärder mot penningtvätt
Med penningtvätt förstås åtgärder i syfte att dölja eller omsätta vinningen från brottslig verksamhet. Vid kartläggningen av valutaväxlingsföretagens verksamhet har framkommit att det vid vissa större växlingstransaktioner uppkommit misstanke om att transaktionerna avsett pengar som åtkommits genom brott. Det kan emellertid inte på grundval av dessa misstankar dras någon säker slutsats huruvida växlingsföretagens verksamhet utnyttjas för illegala syften.
I samband med det arbete som pågår inom den internationella aktions- gruppen Financial Action Task Force on money laundering (FATF) har sex av 26 medverkande länder uppgett att valutaväxlingsföretag utnyttjas för penningtvätt. Vissa länder, däribland Belgien, Frankrike, Holland, Italien, Japan, Luxemburg, Portugal, Spanien och Österrike har infört
åtgärdsprogram, instruktioner samt regler om identitetskontroll av kunder och rapportering av misstänkta transaktioner m.m.
Även om det inte direkt kan påvisas att valutaväxlingsföretagen i Sverige utnyttjas för illegala syften finns det på goda grunder anledning att befara att verksamheten redan i dag utnyttjas eller i framtiden kan komma att utnyttjas för sådana syften. Det finns också anledning att instämma i de farhågor som Riksbanken gett uttryck för i sitt remissvar över departe— mentspromemorian om åtgärder mot penningtvätt, nämligen att med hårdare reglering av banker och kreditinstitut som bedriver valutaväxling följer en ökad risk för att verksamhet som inte är föremål för reglering utnyttjas för illegala syften. Uttryck för dessa farhågor har getts även i motioner till riksdagen (mot. 1992/93:Ju22 och Ju24) och i Justitieutskot- tets betänkande 1992/93zJuU37.
Den påtalade risken för att illegala transaktioner följer vägar där det saknas kontroll är ett tungt vägande skäl för att låta valutaväxlingsföre- tagen omfattas av tillämpningsområdet för lagen om åtgärder mot pen- ningtvätt. Härigenom ges bättre förutsättningar att uppnå lagens syften.
Vissa medlemsstater i EU har kommit överens om att deras respektive nationella lagstiftning endast skall omfatta kreditinstitut och finansiella institut fram till dess att tillräcklig erfarenhet vunnits om hur direktivets bestämmelser fungerar i praktiken. Detta förhållande kan tala för att också Sverige bör avvakta med att utvidga den nationella lagstiftningen till att även omfatta andra yrkesgrupper och företagskategorier än de nyssnämnda instituten. Ett skäl för medlemsstaterna att avvakta kan vara att det måste
ställas krav på seriositet och kompetens på de företag som skall omfattas av direktivets regler för att den kontroll-, gransknings- och uppgiftsskyl- dighet som åläggs företagen enligt direktivet, skall fungera tillfredsställan- de. Enligt EG-direktivet om åtgärder mot penningtvätt definieras ett valutaväxlingskontor eller företag emellertid som ett finansiellt institut om det bedriver valutaväxling som huvudsaklig verksamhet. Hänsynen till de medlemsländer som avvaktar med att utvidga tillämpningsområdet för lagen om åtgärder mot penningtvätt utgör därför inte tillräckliga skäl för att undanta valutaväxlingsföretagen från detta område (jfr prop. 1992/93:
207 s. 12-13). Enligt min mening bör den verksamhet som bedrivs av valutaväxlingsföretag redan nu införas i den nationella regleringen på ifrågavarande område.
För att de föreskrivna åtgärderna mot penningtvätt skall bli verkningsfulla bör lagen bli tillämplig på flertalet av de företag som bedriver valutaväx- lingsverksamhet. Således bör även företag som bedriver en relativt begränsad valutaväxlingsverksamhet omfattas av lagen om åtgärder mot penningtvätt. Lagen bör omfatta samtliga företag som bedriver valutaväx- lingsrörelse, dvs. yrkesmässig handel med sedlar, mynt och resecheckar mot vederlag i annat myntslag (i avsnitt 7.6.3 behandlas valutaväxlings- rörelse utförligare). Dessa företag skall enligt min mening också omfattas av tillstånds- och anmälningsplikt enligt lagen om valutaväxling (se avsnitt 7.6.6). Det är endast transaktioner i företagens valutaväxlingsrörelse och annan verksamhet som har ett naturligt samband därmed som skall omfattas av lagen om åtgärder om penningtvätt. Motsvarande begräns— ningar gäller för de verksamheter som drivs av de företag som redan omfattas av lagen. Enligt förarbetena (prop. 1992/93:207 s. 12, 27-28) avses således endast företagstypemas kärnverksamhet. Detta kommer till uttryck i 2 å andra stycket lagen om åtgärder mot penningtvätt genom att lagen endast gäller sådan mot kunder inriktad verksamhet som avses i första stycket.
Genom en utvidgning av tillämpningsområdet för lagen om åtgärder mot penningtvätt kommer även företag som inte står under Finansinspektionens tillsyn att omfattas av lagen. Därmed kommer inte Finansinspektionens sanktionssystem att kunna tillämpas på samtliga företag som omfattas av lagen om åtgärder mot penningtvätt. Om ett anmälningspliktigt företag bryter mot bestämmelserna i lagen finns ingen annan sanktion än det ansvar som kan följa av den arbetsrättsliga lagstiftningen, företagsbot samt eventuellt skadeståndsskyldighet. Detta förhållande kan utgöra skäl att ytterligare överväga införandet av särskilda straffsanktioner i lagen om åtgärder om penningtvätt. Sådan reglering förekommer i viss omfattning i andra länders lagstiftning. Denna fråga bör dock utredas i annat samman— hang.
Etableringskontroll
För att motverka att företag utnyttjas eller etableras i "penningtvättsyfte" finns behov av regler som dels definierar vad som avses med valutaväx- lingsverksamhet, dels anger vilka företag som får bedriva sådan verksam- het och under vilka förutsättningar verksamheten får bedrivas. Det krävs en form av etableringskontroll. Genom krav på särskilt tillstånd och därmed förenad tillsyn får samhället viss kontroll över att den som bedriver valutaväxlingsrörelse är seriös och har ett långsiktigt syfte med verksamheten.
Regleringen av valutaväxlingsföretag bör införas i en särskild lag, lagen om valutaväxling. I lagen om valutaväxling kan även tydliggöras var gränsen bör gå mellan tillståndspliktig och icke tillståndspliktig valutahan— del enligt riksbankslagen samt införas viss konsumentskyddande reglering. (Dessa frågor behandlas utförligare i avsnitt 7.6.4 och 7.6.6.)
7.6.3. Vad innefattar valutaväxlingsrörelse?
Syftet med och behovet av reglering ävensom frågor om auktorisation och tillsyn är naturligtvis avhängiga av vilken verksamhet som valutaväxling skall anses innefatta och vilken verksamhet som valutaväxlingsföretagen skall tillåtas bedriva. Frågan om vad som skall förstås med valutaväxling bör bedömas med utgångspunkt från dels vad som tidigare föreskrevs om köp och försäljning av resevaluta, dels hur valutaväxlingsverksamheten i dag faktiskt bedrivs.
Den " egentli ga" valutahandeln, för vilken krävs valutahandelstillstånd, kan bedrivas av banker, andra kreditinstitut och Posten AB. Definitionen av begreppet valutaväxling avser att i första hand fånga upp den verksamhet som bedrivs och skall få bedrivas av icke-finansiella företag, de fristående valutaväxlingsföretagen. Bland dessa företag bedriver vissa valutaväxling
som huvudsaklig näring, medan andra, exempelvis reseföretagen, endast bedriver valutaväxling som en bisyssla.
Benämningen resevaluta har behållits i riksbankslagen trots att det efter av- regleringen inte finns några begränsningar vad gäller in- och utförsel av valuta eller användningen av utförd valuta. På vilket sätt resevaluta skall definieras har inte angivits i riksbankslagen och ej heller i Riksbankens nu gällande författningssamling. I Riksbankens under valutaregleringen gällande föreskrifter utgick definitionen av begreppet resevaluta från vad som då gällde, nämligen att pengar inte obegränsat fick föras ut och in i Sverige eller användas i utlandet. Med resevaluta avsågs betalningsmedel avsedda för direkt betalning av reseutgifter. Med reseutgifter avsågs dels valutainlännings utgifter för uppehållskostnader och inköp för personligt bruk under vistelse utomlands, dels valutautlännings motsvarande utgifter i Sverige. Resevaluta fick utgöras av utländska betalningsmedel, svenska sedlar och mynt samt checkar och andra penninganvisningar, som löd på svenska kronor och som utställts eller överlåtits av Riksbanken eller, som det då benämndes, försäljningsställe för resevaluta.
Definition av valutaväxlingsrörelse
Den valutaväxling som för närvarande sker av från bankerna fristående företag har sannolikt ett flertal olika syften, varav ett år att tillhandahålla resevaluta. Eftersom det inte längre finns någon begränsning vad gäller det belopp som får föras in respektive ut ur Sverige och inte heller någon begränsning vad gäller beloppets användning är det dock inte, som tidigare, lämpligt att definiera begreppet valutaväxling med ledning av om handeln avser köp och försäljning av resevaluta eller annan valuta. Syftet med valutaväxlingstransaktioner har -— bortsett från illegala syften — numera ingen egentlig betydelse. Ett sätt att försöka reducera möjlig- heterna till penningtvätt är att införa begränsningar av de belopp som kunden tillåts växla. Detta kan ske genom att antingen bestämma ett visst högsta belopp som kunden tillåts växla vid varje enskilt växlingstillfälle eller tillåta handel endast med vissa betalningsmedel, "varor". Om exempelvis köp och försäljning endast får ske med sedlar, mynt och resecheckar samt betalning endast tillåts ske med motsvarande betalnings-
medel, skulle valutaväxlingen begränsas på ett naturligt sätt, eftersom en kund inte kan bära med sig mer än en viss mängd sedlar, mynt eller resecheckar (till skillnad från bankcheckar är resecheckama begränsade till beloppet). En sådan begränsning skulle sannolikt medföra en betydande inskränkning av den valutaväxling som bedrivs i dag. Det kan ifrågasättas om det är önskvärt eller befogat att reglera den nuvarande valutaväx- lingsverksamheten så hårt.
Valutaväxlingsrörelse bör innefatta möjlighet för växlingsföretagen att köpa och sälja utländsk valuta oavsett i vilken form valutan finns tillgänglig. För att hindra företagen från att uppträda som aktörer på den egentliga valuta— marknaden, erfordras dock någon form av begränsning. I stället för beloppsbegränsning bör verksamheten begränsas genom att växlingstran- saktionen anges avse sedlar, mynt och resecheckar mot vederlag i annat myntslag, dvs. mot annan valuta. Vilket betalningsmedel som används vid förvärv av "varan" blir därmed fritt. Begränsningen innebär att det inte är möjligt att växla en svensk check mot en utländsk check, men väl att växla en svensk eller en utländsk check mot sedlar, mynt eller resecheckar i annat myntslag. Vid köp och försäljning av resecheckar förekommer att betalningen för resechecken sker i samma valuta som resechecken är utställd. En sådan transaktion omfattas således inte av definitionen
valutaväxlingsrörelse. Annan verksamhet än valutaväxling
I vissa fall utgör valutaväxlingsrörelsen ett företags huvudsakliga verksam- het; valutaväxlingen kan sägas utgöra kärnverksamheten. I andra fall utgör valutaväxlingsrörelsen endast en del av företagets övriga verksamhet. Det är därför naturligt att de sistnämnda företagen även bedriver annan verksamhet av varierande slag, t.ex. hotellrörelse, restaurangrörelse eller dagligvaruhandel. Detta är verksamheter som inte har ett direkt samband med valutaväxlingsrörelsen. Det finns dock andra verksamheter som har ett mer naturligt och direkt samband med valutaväxlingsrörelsen, t.ex. betalningsförmedling. Vissa växlingsföretag som bedriver valutaväx- lingsrörelse som sin huvudsakliga verksamhet har framfört önskemål om att utvidga valutaväxlingsrörelsen med sådan verksamhet samt att ta emot
kunders medel på konto. Det finns därför anledning att överväga om det finns skäl att införa några begränsningar i dessa avseenden.
Den första frågan är om företag som växlar valuta skall kunna förmedla betalningar till och från utlandet. I och med att lagen om betalningar till och från utlandet m.m. upphörde att gälla vid utgången av år 1992, finns inte längre någon reglering av sådan betalningsförmedling. Det finns för närvarande inte heller skäl att föreslå någon särskild reglering av be- talningsförmedling för valutaväxlingsföretag. Det kan dock finnas anledning att återkomma till denna frågeställning i samband med redovis— ningen av mitt uppdrag rörande betalningstjänster. Som anförts ovan består valutaväxlingsrörelse av handel med sedlar, mynt och resecheckar mot vederlag i annat myntslag. Härigenom sker en viss begränsning av betalningsförmedling i samband med valutaväxling.
Den andra frågan är således om företag i sin valutaväxlingsrörelse skall, i likhet med vad som gäller enligt lagen (1991:981) om värdepappers— rörelse, få ta emot kunders medel på konto. Även om företagen inte har för avsikt att i spekulativt syfte använda kundernas konto som valutakonto för köp och försäljning av olika valutor, är möjligheterna att kontrollera att så inte sker mycket små. Det bör därför inte införas någon möjlighet för företag som bedriver valutaväxlingsrörelse att ta emot medel på konto.5
7.6.4 Finns behov av konsumentskydd?
Mitt förslag: I lagen om valutaväxling skall införas en bestämmelse som innebär att företag som driver valutaväxlingsrörelse är skyldiga att tydligt informera om gällande växelkurser och avgifter samt tillhandahål— la avräkningsnota. Av avräkningsnotan skall växlingstransaktionens köp— respektive säljkurs samt avgifter framgå.
5 Jfr mitt ovan redovisade förslag angående rätten för näringsföretag och vissa andra företag att ta emot inlåning från allmänheten under närmare angivna förutsättningar, s.k. insättning av kundmedel (avsnitt 4.6.2).
Finns det behov av konsumentskyddande reglering?
Konsumenten bör skyddas från att bli vilseledd av oförmånliga väx— lingskurser eller andra villkor. Enligt den reglering som förekommer i Storbritannien garanteras konsumenten information om vilken prissättning och vilka växelkurser som är aktuella. Genom denna konsumentskyddande reglering torde Storbritannien ha uppfyllt de rekommendationer som uttalats i en rapport från EG-kommissionens arbetsgrupp rörande gränsöverskridande betalningar.6 I rapporten uttalas att det är viktigt att konsumenten erhåller fullständig och klar information avseende prissätt- ningen, såväl avseende växelkursema som eventuella avgifter. I rapporten hänvisas till att sådan information är särskilt viktig med hänsyn till den betydande konkurrens som råder mellan banker och växlingsföretag, s.k. Bureaux de Change. I rapporten uttalas vidare att det åligger samtliga medlemsstater att se till att sådan information tillhandahålls konsumenter- na. Om så ej sker kommer EG—kommissionen att föreskriva angiven informationsskyldighet i ett för medlemsstaterna bindande dokument.
Behovet av konsumentskyddande reglering på detta område har hittills inte varit så påtagligt i Sverige eftersom valutaväxlingsrörelse i huvudsak har bedrivits av bankerna. Med hänsyn till att verksamheten under senare år i allt större omfattning har kommit att drivas av företag utanför banksek- torn, finns — särskilt mot bakgrund av uttalandena från EG-kommissio- nens arbetsgrupp _ anledning att överväga vissa regler till skydd för konsumenterna. Behovet av reglering är främst föranlett av konsumentens rätt att erhålla tydlig information om aktuella avgifter och växelkurser. Konsumenten bör också vara berättigad att vid varje växlingstransaktion erhålla kvitterad avräkningsnota med uppgift om bl.a. aktuell köp- och säljkurs. Det bör således finnas klara och tydliga regler om vilka villkor som gäller i samband med valutaväxling.
6 Uttalandena finns i rapporten Easier cross—barderpayments: breaking down the barriers av EG-kommissionens arbetsgrupp "EU Payment Systems " rörande gränsöverskridande betalningar (92/621 , 1992-03—27).
Ett skäl som kan anföras mot att införa särskilt konsumentskydd för valutaväxlingsverksamhet är att det för närvarande inte finns några konsumentskyddande regler som är explicit tillämpliga på finansiella tjänster. I den finansiella lagstiftningen tas konsumentintressena tillvara bl.a. genom att det i tillsynsreglema föreskrivs att kreditinstituten skall driva en sund verksamhet. Med stöd av detta sundhetskriterium skall Finansinspektionen tillse att skyddet för konsumenterna, i första hand insättarna, efterlevs. I prop. 1992/93:89 (s. 192-193) uttalas följande.
"Krav måste också ställas på den information som banken tillhandahåller sina kunder. Genom adekvat information kan kunderna få en god överblick över marknaden och de valmöjlig- heter som där finns. Genom en utförlig information om priser och andra villkor för banktjänster främjas konkurrensen mellan bankerna, vilket kan leda till ett bättre utbud av och en högre kvalitet på tjänsterna och lägre priser. "
För att tillgodose behovet av konsumentskydd har Finansinspektionen utfärdat allmänna råd om information för inlåningskonton m.m. (FFFS l993z20, att tillämpas från och med den 1 januari 1994) samt allmänna råd om bl.a. information till konsumenter för tillämpning av konsumentkredit— lagen (FFFS 1992:23).
Behovet av konsumentskyddande regler för finansiella tjänster är natur- ligtvis större på andra områden än valutaväxlingsrörelse. Konsument- skyddsaspektema bör emellertid bättre beaktas i den finansiella lagstift— ningen och i detalj regleras om förutsättningar så ges. Ambitionen bör således vara att mer konkret än vad begreppet sund anger —— i särskilda lagregler — ta tillvara konsumentintressena. Även om särskilda konsu- mentregler vid valutaväxlingsrörelse torde bryta det nuvarande mönstret av konsumenträttslig reglering av finansiella verksamheter föreslår jag i detta sammanhang ett införande av sådana regler.
Särskilda konsumentskyddande bestämmelser bör dock inte införas i lagen om valutaväxling om sådant skydd kan erhållas genom annan lagstiftning. Det finns för närvarande varken genom lag, föreskrifter eller allmänna råd, någon reglering som ålägger eller rekommenderar företag som
bedriver valutaväxlingsverksamhet att tillhandahålla konsumenten angiven information.
Däremot finns det marknadsrättslig lagstiftning, eller lagar med starkt marknadsrättsligt inslag, som rör frågor om prisinformation till konsumen- ter. Bestämmelser som rör sådana frågor finns i marknadsföringslagen (1975:1418), konsumentkreditlagen (1992z830), lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, prisregleringslagen(1989:978) och prisinformationslagen (19911601). Dessa lagar behandlar bl.a. frågan om hur och när information som avser konsumentens kostnad för en viss vara eller tjänst bör anges. Såväl bestämmelserna om otillbörlig marknadsföring och informationsskyldighet i marknadsföringslagen som regleringen i prisinformationslagen synes vara tillämpliga på den verksamhet som bedrivs av valutaväxlingsföretag.
Marknadsföringslagen, som nyligen varit föremål för översyn av Marknadsföringsutredningen (SOU 1993:59), innehållertvå generalklausu- ler (2 och 3 åå). Dessa klausuler kan tillämpas om en näringsidkare använder sig av otillbörlig marknadsföring eller underlåter att lämna information vid marknadsföring av en vara, tjänst eller annan nyttighet som har särskild betydelse från konsumentskyddssynpunkt. Marknadsdom— stolen kan vid vite ålägga en näringsidkare att lämna prisinformation när han marknadsför en tjänst till konsument.
Prisinformationslagen omfattar i princip alla typer av tjänster som en näringsidkare marknadsför till konsument. Lagens syfte är att främja en god prisinformation till konsumenter. I lagen regleras bl.a. när och hur prisinformation skall lämnas samt var skriftlig prisinformation skall anges. I 5 & stadgas följande.
Priset för varor och tjänster skall anges korrekt och tydligt. Priset skall anges skriftligen, om konsumenten inte kan få upplysning om det på något annat likvärdigt sätt.
Priset skall inbegripa mervärdeskatt. Om det kan tillkomma avgifter och andra kostnader skall detta anges särskilt.
Enligt 13 % prisinformationslagen gäller att information om priset för en bestämd tjänst skall lämnas lätt tillgänglig eller i omedelbar anslutning till den plats där näringsidkaren bedriver sin rörelse eller annars marknadsför sina tjänster.
Regleringen i marknadsföringslagen och prisinformationslagen torde i och för sig kunna tillämpas vid prisinformation avseende valutaväxlingstjänster. Regleringen är emellertid allmänt hållen och ej direkt avpassad för behovet av information vid valutaväxling. Konsumentskyddande regler rörande valutaväxling bör därför införas i den föreslagna lagen om valutaväxling och omfatta samtliga företag som bedriver valutaväxlingsrörelse.
På vilket sätt bör konsumentskyddet tillgodoses?
Behovet av konsumentskydd kan tillgodoses på olika sätt. Ett alternativ är att ge föreskrifter direkt i lag. Ett annat alternativ är att Finansinspektionen ges befogenhet att meddela föreskrifter, dvs. generellt tillämpbara rätts- regler, antingen med stöd av bemyndigande från regeringen (8 kap. 7 och 11 åå RF) eller utan stöd av uttryckligt bemyndigande (8 kap. 13 & RF). I 8 kap. 13 & RF, som reglerar regeringens egen normgivningskompetens, föreskrivs att regeringen kan överlåta åt underordnad myndighet att meddela bestämmelser. Ytterligare ett alternativ är att Finansinspektionen inom ramen för sitt ansvarsområde, med stöd av att verksamheten skall bedrivas i "sunda former", har befogenhet att utfärda allmänna råd. Föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigande blir bindande. Allmänna råd blir emellertid endast rådgivande.
Vid valet av det sätt på vilket konsumentskyddande regler skall införas bör beaktas att det är angeläget att klara och tydliga regler skapas för att såväl näringsidkare som konsumenter skall veta förutsättningarna för väx- lingstransaktionema. De konsumentskyddande reglerna bör därför som ovan nämnts anges i en särskild lagbestämmelse. Bestämmelsen bör ange att den som bedriver valutaväxlingsrörelse skall informera konsumenten om gällande växelkurser och avgifter och tillhandahålla avräkningsnota vid varje växlingstransaktion. Det kan också finnas behov av att reglera på vilket sätt och i vilken form informationen skall lämnas. Behovet av sådan
reglering bör dock kunna tillgodoses genom att Finansinspektionen har rätt att meddela s.k. verkställighetsföreskrifter (8 kap. 13 & RF).
7.6.5. Lagens tillämpningsområde
Mitt förslag: Lagen om valutaväxling skall tillämpas på valutaväxlings- rörelse som riktas mot allmänheten och bedrivs från fast driftställe i Sverige. Lagen skall således tillämpas på såväl svenska som utländska företags etableringar i Sverige. Vissa företag skall, som behandlas utförligare i avsnitt 7.6.6, undantas från tillstånds- och anmälningsplikt. Lagen skall såvitt avser bestämmelsen om konsumentskydd dock tillämpas även på företag som inte kräver tillstånd eller anmälan.
Lagens tillämpningsområde bör bestämmas så att den blir tillämplig på företag som med allmänheten bedriver yrkesmässig handel med sedlar, mynt och resecheckar mot vederlag i annat myntslag. Det är således fråga om en yrkesmässigt bedriven verksamhet som utmärks av självständighet, viss regelbundenhet och varaktighet samt vinstsyfte. Genom kravet på yrkesmässighet träffas såväl företag som bedriver valutaväxling som huvudsaklig verksamhet som företag som endast bedriver valutaväxling
som bisyssla.
Ett skäl som talar för att föreslagen lag om valutaväxling bör gälla även valutaväxlingsrörelse som bedrivs av banker och andra finansiella institut, som föreslås bli undantagna från tillstånds— och anmälningsplikt (se avsnitt 7.6.6), är att den konsumentskyddande regleringen bör tillämpas vid all valutaväxlingsrörelse, oavsett vem som bedriver verksamheten. Detta förhållande gör att lagen bör vara tillämplig på samtliga banker, andra kreditinstitut och andra företag som driver en mot allmänheten riktad valutaväxlingsrörelse från fast driftställe i Sverige.
Lagens tillämpningsområde bör utformas så att det överensstämmer med tillämpningsområdet för lagen om åtgärder mot penningtvätt. I pro- positionen 1992/93:207 (s. 13) anges att penningtvättslagen är tillämplig på alla svenska företag som driver de angivna slagen av verksamheter som bankrörelse, livförsäkringsrörelse m.m. Vidare är lagen tillämplig på utländska företag som driver sådan verksamhet från filial i landet. Även
gränsöverskridande verksamhet som sker från svenska företag eller utländska företags etableringar i Sverige omfattas av de svenska reglerna. Däremot omfattas inte sådan gränsöverskridande verksamhet till Sverige som t.ex. bankföretag hemmahörande i ett annat land inom EES kan bedriva. Anledningen till detta är att dessa företag är underkastade motsvarande lagstiftning i sina hemländer grundad på EG-direktivet om åtgärder mot penningtvätt. Svenska företags verksamhet från filialer eller andra etableringar utomlands omfattas inte heller av de svenska be— stämmelserna. Anledningen till detta är att man förutsätter att dessa länder har motsvarande reglering i ämnet. Lagen om valutaväxling bör sålunda vara tillämplig såväl på svenska företag som på utländska företags etableringar i Sverige, dvs. utländska filialer till banker, kreditinstitut m.fl., ävensom utländska dotterbolag (jfr vad som sägs härom i avsnitt 7.6.6).
7.6.6. Auktorisation och tillsyn
Mitt förslag: Valutaväxlingsrörelse som är av väsentlig omfattning skall endast få bedrivas efter tillstånd av Finansinspektionen. Annan valuta- växlingsrörelse skall anmälas till inspektionen.
Tillstånd skall få meddelas endast om verksamheten kan antas bli be- driven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Tillstånd får förenas med föreskrift om hur verksamheten skall bedrivas och om skyldighet att anmäla ändring av förhållanden som har haft betydelse för tillståndet.
Företag som har fått tillstånd att bedriva valutaväxlingsrörelse (valuta- växlingstillstånd) skall ställas under Finansinspektionens tillsyn.
Från kravet på tillstånds- och anmälningsplikt skall undantas svenska företag som står under Finansinspektionens tillsyn enligt annan lagstift- ning sarnt utländska företags filialer i Sverige, såväl inom som utanför EES-området, som har rätt att bedriva valutaväxlingsrörelse enligt hemlandsauktorisationen.
Auktorisationslagstiftning används i sammanhang där viktiga samhällsin-
tressen ansetts motivera en begränsning i den princip om näringsfrihet som vår lagstiftning bygger på. Sett från företagarsynpunkt innebär sådan lagstiftning en begränsning i den fria konkurrensen företagarna emellan genom att endast de som erhållit särskilt tillstånd (auktorisation) får utöva den verksamhet som avses med lagstiftningen.
I dag finns inget krav på auktorisation av valutaväxlingsrörelse. Endast sådan valutaväxlingsrörelse som bedrivs av banker och andra företag som med anledning av sin övriga verksamhet har auktorisation står under offentlig tillsyn. Övriga företags valutaväxlingsverksamhet har samhället i dag ingen insyn i. I syfte att begränsa möjligheterna till penningtvätt och att tillgodose behovet av konsumentskydd, finns anledning att se till att valutaväxlingsverksamhet bedrivs i seriösa former och med erforderlig kompetens. De som bedriver valutaväxlingsrörelse bör vara så kompetenta att de kan genomskåda om de i en enskild växlingstransaktion blir utsatta för "svartväxling'. Företaget i sig kan också vara uppbyggt enbart i "pen- ningtvättsyfte". För att förhindra det senare bör ett företag inte tillåtas att vara "lättflyktigt". Utöver motivet att förhindra penningtvätt finns även ett samhälleligt intresse av att all valutaväxlingsrörelse bedrivs under seriösa former och på ett omdömesgillt sätt. Ett sätt att förhindra etablering av "lättflyktiga" företag är att kräva att verksamheten har en fast ekonomisk grund. Förutsättningen för att samhället skall kunna ställa krav på företag som bedriver valutaväxlingsrörelse är att det införs prövning av de förutsättningar under vilka valutaväxlingsrörelse skall få bedrivas och att det finns goda möjligheter till insyn i företagen. Den möjlighet som finns för Finansinspektionen att föreskriva vilka rutiner ett företag bör ha för att förhindra att ett företag utnyttjas för transaktioner som har samband med brottsliga förvärv (13 & lagen om åtgärder mot penningtvätt) kan inte tillgodose behovet av samhällelig kontroll.
Samhällelig insyn kan uppnås främst genom krav på auktorisation i förening med att verksamheten ställs under offentlig tillsyn. Ett alternativ till tillståndsplikt är att viss angiven valutaväxlingsverksamhet endast anmäls för registrering. Ett sådant förfarande tillämpas bl.a. i Frankrike. Med anmälningsskyldighet följer ingen tillsyn. En viss kontroll kan dock ske genom den information som företagen skall lämna.
Genom krav på tillstånd ges förutsättningar att pröva verksamhetsförut- sättningarna i betydligt större utsträckning än vad som är möjligt om verksamheten endast anmäls för registrering. Möjligheten att förhindra etableringar som kan utnyttjas för penningtvätt och att i övrigt se till att valutaväxlingsrörelse bedrivs i seriösa former är väsentligt större om
tillstånd för att bedriva valutaväxlingsrörelse krävs i stället för enbart an- mälan. Övervägande skäl talar således för att all valutaväxlingsrörelse i princip borde fordra tillstånd.
Tillståndsplikt
Det förhållandet att penningtvätt kan förekomma i valutaväxlingsrörelse som bedrivs såväl i stor som i liten skala talar för att all valutaväxlings- rörelse borde fordra tillstånd. Det kan emellertid inte anses motiverat att valutaväxlingsrörelse som bedrivs i mindre skala skall fordra tillstånd och ställas under offentlig tillsyn. Ett företag som endast växlar några enstaka valutor och har en förhållandevis ringa omsättning bör inte träffas av tillstånds— och tillsynskrav. Frågan är på vilket sätt gränsdragningen bör ske.
Ett alternativ är att endast kräva auktorisation för företag som bedriver valutaväxling som huvudnäring. Ett annat alternativ kan vara att kräva auktorisation för företag som bedriver valutaväxlingsrörelse som en väsentlig del av sin verksamhet. Oavsett om kretsen av tillståndspliktiga bestäms utifrån om den utgör en huvudsaklig eller en väsentlig del av företagets verksamhet kan tillståndsplikten komma att träffa företag som bedriver en mycket begränsad valutaväxlingsrörelse.
Utan att i lagen relatera rörelsens omfattning till några ekonomiska storheter kan både små och stora företag komma under tillsyn. Att alltför små företag med en ringa omsättning träffas av tillståndsplikt kan undvikas om tillstånd krävs endast om valutaväxlingsrörelsen bedrivs av viss omfattning som bestäms utifrån viss ekonomisk storlek. I sådant fall saknar det betydelse för bedömningen hur omfattande valutaväxlingsverksamheten är i förhållande till företagets övriga verksamhet. Valutaväxlingsverksam— het av väsentlig omfattning bör fordra tillstånd. Som mått på vad som är väsentlig kan lämpligen tas företagets omsättning avseende köp och försäljning av valuta. Om omsättningen uppgår till ca 100 miljoner kronor per är bör detta utgöra väsentlig omfattning. Om valutaväxlingsrörelsen bedrivs i väsentlig omfattning bör prövas i varje enskilt fall.
Anmälningsplikt
Företag som inte bedriver valutaväxlingsrörelse i väsentlig omfattning bör åläggas att anmäla sin verksamhet till Finansinspektionen. Om detär oklart om tillstånd krävs för verksamheten, bör Finansinspektionen ha rätt att begära erforderliga upplysningar av företaget. Härigenom får samhället viss kontroll över samtliga företag som bedriver valutaväxlingsrörelse.
Undantag från tillstånds- och anmälningsplikt
Lagen om valutaväxling föreslås bli tillämplig på samtliga svenska företag och utländska företags etableringar i Sverige. Frågan är om samtliga företag som föreslås bli omfattade av lagen skall fordra tillstånd eller anmälan. Utgångspunkten för svaret på denna fråga är att det naturligtvis inte skall fordras "dubbla" tillstånd för att bedriva valutaväxlingsrörelse.
Vad gäller svenska företag kan jämföras med tillståndskravet för valuta- handel. Frågan är om valutaväxlingsrörelse som bedrivs av institut som har valutahandelstillstånd, bör fordra tillstånd enligt lagen om valutaväx- ling. Samma fråga bör ställas beträffande de institut som inte har valutahandelstillstånd men som skulle få ett sådant efter ansökan. Kreditin— stitut och Posten AB, som kan beviljas valutahandelstillstånd, torde i samtliga fall uppfylla erforderliga kriterier för att erhålla tillstånd att bedriva valutaväxlingsrörelse. Dessa institut, med undantag av Posten AB och allmänna pensionsfonden, står i dag under Finansinspektionens tillsyn och omfattas av lagen om åtgärder mot penningtvätt. En annan omständig— het är att bankerna med stöd av bankoktrojen har tillstånd enligt bankrörel— selagen (2 kap. 2 & första stycket 5) att tillhandahålla betalningsmedel. Motsvarande bestämmelse finns intagen för kreditmarknadsbolagens del i kreditmarknadsbolagslagen (3 kap. l 5 andra stycket 5). Tillhandahållande av betalningsmedel torde, mot bakgrund av dess förebild i det s.k. andra banksamordningsdirektivet, inkludera vad som enligt lagen om valutaväx— ling skall förstås med valutaväxlingsrörelse, dvs. yrkesmässig handel med sedlar, mynt och resecheckar mot vederlag i annat myntslag. Med stöd av angiven reglering torde såväl banker som kreditmarknadsbolag ha tillstånd
att bedriva valutaväxlingsrörelse.
Nu angiven reglering talar för att en lag om valutaväxling ej skall omfatta tillstånds- och ej heller anmälningsplikt för banker och kreditmark- nadsbolag. Ej heller finns skäl att andra kreditinstitut som kan beviljas valutahandelstillstånd och som står under Finansinspektionens tillsyn enligt annan lagstiftning skall fordra tillstånd eller anmälan enligt lagen om valutaväxling. Posten AB bör dock i likhet med andra företag vara underkastad tillstånds— alternativt anmälningsplikt. I detta sammanhang kan anmärkas att Posten AB med föreslagen ändring i lagen om åtgärder mot penningtvätt kommer att omfattas av denna lag för det fall att bolaget bedriver tillstånds- eller anmälningspliktig valutaväxlingsrörelse.
Enligt artikel 18.1 i andra banksamordningsdirektivet har kreditinstitut (enligt EU:s definition) rätt att i ett annat land inom EES-området utan tillstånd med stöd av hemlandsauktorisationen driva verksamhet inom sådana verksamhetsområden som finns upptagna i en lista som bifogats direktivet. Denna lista omfattar ett brett utbud av finansiella tjänster, däribland vad som får anses motsvara valutaväxling. Även ett s.k. finansiellt institut, som har säte inom EES, och dess dotterföretag, om institutet är dotterföretag eller på annat sätt knutna till ett eller flera auktoriserade kreditinstitut, skall under vissa villkor ha sarmna rätt att driva verksamhet utomlands (villkoren framgår av 2 kap. 10 & KML). Ett företag som bedriver valutaväxlingsrörelse som sin huvudsakliga verksam- het är, som tidigare angivits, ett sådant finansiellt institut. På motsvarande sätt som i riksbankslagen och lagen om värdepappersrörelse (1 kap. 3 a &) bör sålunda inom EES-området auktoriserade utländska bankföretag, andra kreditinstitut och nyssnämnda finansiella institut etc., som har rätt att driva valutaväxlingsrörelse i Sverige, undantas från tillståndsplikt i lagen om valutaväxling. Dessa företag bör ej heller omfattas av anmälningsplikten enligt denna lag. Om företagen etablerar valutaväxlingsrörelse i Sverige skall det ske vid filial, som får driva sin verksamhet med början två månader efter det att Finansinspektionen fått underrättelse från hemlandets tillsynsmyndighet med bl.a. en förklaring att erforderliga tillstånd för filialens verksamhet föreligger. Ej heller bör tillstånds- eller anmälnings- plikt åvila utländska filialer som efter tillstånd enligt 1 kap. 4 & bankrörel- selagen, 1 kap. 2 5 och 2 kap. 8 & kreditmarknadsbolagslagen eller 2 kap. 7 5 lagen om värdepappersrörelse etablerats av utländskt bankföretag,
annat kreditinstitut, utländskt företag som driver finansieringsverksamhet eller värdepappersföretag med säte utanför EES-området. Även dessa filialer hör i och med tillståndsgivningen till Finansinspektionens till— synsområde.
Förutsättningar för tillstånd
Utgångspunkten för att tillstånd skall beviljas för valutaväxlingsrörelse bör vara att verksamheten skall komma att bedrivas på ett seriöst och kompetent sätt samt vila på en stabil ekonomisk grund. För att uppnå kravet på seriositet och kompetens bör tillståndsprövningen utgå från en prövning av yrkesutövarna/ägama. På motsvarande sätt som gäller t.ex. vid registrering av fastighetsmäklare enligt lagen (l984z81) om fastig- hetsmäklare, bör krävas att den som skall bedriva valutaväxlingsrörelse inte är underårig eller försatt i konkurs samt i övrigt lämplig för att bedriva valutaväxlingsrörelse. Genom en sådan prövning kan verksamheten förväntas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt.
För att uppnå målet att företag som bedriver valutaväxlingsrörelse skall vila på en stabil ekonomisk grund och förhindra att företag bedrivs alltför lättflyktigt och exempelvis byggs upp i "penningtvättsyfte" kunde det — i vart fall när ett företag bedriver valutaväxlingsrörelse av väsentlig omfattning som huvudnäring — finnas anledning att ställa krav på att verksamheten skall bedrivas i aktiebolags form. Därmed skulle man få viss garanti för att valutaväxlingsrörelsen kommer att vara ekonomiskt stabil. Om tillståndsgivningen begränsas till aktiebolag kommer tillsynen att underlättas och effektiviseras. Som skäl mot att införa krav på aktiebolags- form kan emellertid anföras att det har vissa konkurrensbegränsande effekter och att det inte finns anledning att utestänga andra associations— former från valutaväxlingsrörelse som bedrivs på ett tillfredsställande sätt. Dessa skäl talar mot att införa ett generellt krav på att vissa valutaväx- lingsföretag skall bedrivas i aktiebolags form. Att verksamheten vilar på en stabil ekonomisk grund kan beaktas genom krav på att verksamheten skall bedrivas på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt samt genom den tillsyn över företag som bedriver valutaväxlingsrörelse som föreslås nedan. I prövningen ligger även en prövning av företagets organisation.
Vissa föreskrifter
Utvecklingen av verksamheten kan föranleda behov av utfyllande och mer preciserade krav än vad som följer av tillståndsprövningen. Tillståndet bör därför kunna förenas med föreskrift om hur verksamheten skall bedrivas och om skyldighet att anmäla ändring av förhållanden som har haft betydelse för tillståndet.
Tillstånds- och tillsynsmyndighet
För att syftet med tillståndsplikten skall bli verkningsfull är det angeläget att den förenas med viss tillsyn över den verksamhet som beviljats tillstånd. Tillsyn är erforderlig för att kontrollera att företagen lever upp till de krav och förutsättningar som ställts vid tillståndsgivningen.
Flertalet banker och kreditinstitut som kan beviljas valutahandelstillstånd står under Finansinspektionens tillsyn. Som framgår av avsnitt 7.2.1 utövar Riksbanken även viss tillsyn över de institut som har beviljats valutahandelstillstånd. Valutaväxlingsföretagen står dock inte under någon myndighets tillsyn. Samtliga företag som omfattas av lagen om åtgärder mot penningtvätt står under Finansinspektionens tillsyn.
För att få en effektiv och ändamålsenlig insyn i företag som bedriver valutaväxling bör den myndighet som beviljar tillstånd att bedriva valutaväxling även utöva tillsyn över företagens verksamhet. Valutaväxling har samband med såväl Finansinspektionens som Riksbankens ansvarsom- råden. Frågor om valutaväxling har visst samband med Riksbankens ansvar för att valutahandel bedrivs av seriösa företag med erforderlig kompetens. Detta samband är dock mer uttunnat eftersom Riksbankens uppgift att bevaka och följa utvecklingen på valuta— och kreditmarknadema endast har samband med den egentliga valutahandeln. Behovet av reglering är, som tidigare nämnts, främst påkallat för att förhindra att företag som bedriver valutaväxling utnyttjas för penningtvätt, att företag som bedriver valutaväxlingsrörelse bedriver en stabil och seriös rörelse samt för att klargöra vilken verksamhet valutaväxlingsföretag får driva. Jag anser därför att syftet med en reglering närmast har samband med de intressen
som Finansinspektionen har att bevaka på de finansiella marknaderna, nämligen att instituten tillämpar sunda arbetsformer och därmed håller sin verksamhet fri från illegal verksamhet samt att kunderna tillförsäkras ett gott konsumentskydd. Övervägande skäl talar för att Finansinspektionen bör vara såväl tillstånds- som tillsynsmyndighet.
Riksbankens betalningsbalansstatistik
Enligt 22 & riksbankslagen är den som utfört en valutatransaktion skyldig att till Riksbanken lämna uppgifter som behövs för Riksbankens betalnings- balansstatistik. Bestämmelsen infördes i samband med att betalningslagen upphörde att gälla. Den gör det möjligt för Riksbanken, på motsvarande sätt som bestämmelsen i 12 & betalningslagen tidigare gjorde, att hämta uppgifter direkt från den som för egen eller annans räkning utfört en valutatransaktion. Uppgiftsskyldigheten avser de uppgifter som Riksbanken behöver som underlag för sin betalningsbalansstatistik. Vid införandet av bestämmelsen i riksbankslagen diskuterades om begreppet valutatransaktion skulle behållas. Begreppet definieras i lagen om valuta- och kreditreglering som en transaktion som kan ha betydelse för valutapolitiken. I Riksbankens remissvar till promemorian Uppgiftsskyldighet om betalningar till och från utlandet (Ds 199237) uttalas följande.
"Bestämmelserna om uppgiftsskyldighet till riksbanken baseras på begreppet valutatransaktion, ett begrepp som hämtats från 3 5 lagen (1990:749) om valutareglering. Begreppets innebörd i denna lag är emellertid enligt fullmäktiges mening alltför svårtolkat och oprecist för att utgöra en lämplig bas för uppgiftsskyldigheten för betalningsbalansändamål. När nu en överflyttning föreslås ske till riksbankslagen vore det enligt fullmäktiges mening lägligt att omarbeta bestämmelsen och direkt ange att uppgiftsskyldigheten skall omfatta de uppgifter som behövs som underlag för betalningsbalansstatistiken."
Trots Riksbankens farhågor, om att begreppet valutatransaktion var alltför svårtolkat och oprecist, infördes begreppet i lagtexten (prop. 1992/93:65 s. 24). Företag som bedriver valutaväxlingsrörelse bör även i framtiden vara rapporteringsskyldiga. Det finns emellertid anledning att instämma i den kritik som Riksbanken framförde mot begreppet valutatransaktion.
Vilka som är skyldiga att lämna angivna uppgifter borde anges tydligare i lagtexten. Lagtexten bör därför arbetas om så att den, på sätt Riksbanken föreslog, anger vilka som skall lämna de uppgifter som behövs som underlag för betalningsbalansstatistiken. En sådan omarbetning fordrar dock en närmare analys av vilka som bör vara uppgiftslämnare. Utform- ningen av lagtexten bör därför övervägas närmare i annat sammanhang.
8. Banktjänster genom ombud 8.1 Inledning
I kölvattnet av bankkrisen håller bankmarknaden på att förändras. Samtidigt som de konventionella bankerna blir färre kommer det sannolikt att inom en snar framtid finnas "smalbanker" som framför allt på privatmarknaden utmanar de sedan länge etablerade bankerna. Intresset av att starta nya banker har sedan början av seklet inte varit så stort som nu. Motiven för att bilda nya banker varierar. Gemensamt för de ansökningar om oktroj som getts in till Finansinspektionen under senare tid är att de avser aktörer som har för avsikt att till låga kostnader verka inom nischer av bankmarknaden. Med hjälp av ny teknik kommer dessa aktörer sannolikt att inom valda delar av bankmarknaden försöka konkurrera med låga priser och förmånliga villkor inom utvalda delar av bankmarknaden. Det torde således inte vara fråga om att bygga upp några nya omfattande kontorsnät.
Med de nya tekniska lösningar som nu erbjuds i form av bank-på—telefon och "electronic banking" kan mycket av det arbete som i dag utförs på bankkontoren utföras till lägre kostnader. Kunden är inte längre hänvisad till bankkontorens öppettider, utan kan göra sina affärer vid vilken tid på dygnet som helst. Samtidigt innebär detta att banken inte behöver bära tunga kostnader för kontorsnät och personal. Kontorsnätet, som alltjämt utgör en viktig konkurrensfaktor, spelar emellertid inte längre samma självklara roll. Undersökningar har gjorts som visar att allt färre bank- kunder besöker bankkontoren. Konsultföretaget McKinsey & Company har i en undersökning kommit fram till att över 60 procent av kunderna i Sverige besöker ett bankkontor högst en gång per månad.
Också detaljhandelsföretagen och bensinbolagen har tagit upp konkurrensen inom valda delar av bankmarknaden, främst inom områdena kontokorts— verksamhet och inlåning. Utvecklingen avseende kunders insättningar av medel på konto inom detaljhandeln har, som framgår av kapitel 2 och bilaga nr 4, gått allt fortare under de senaste åren. Även denna utveckling kan förklaras med ny teknik och en förändrad syn på service för kunderna. Genom det spridda butiksnät som finns inom detaljhandeln kan kunderna erbjudas inlånings— och kontokortstjänster på ett praktiskt och ändamålsen- ligt sätt.
En hårdnad konkurrens kan förväntas leda till att bankerna i framtiden tvingas att bli än mer kostnadseffektiva. Detta kan i sin tur på sikt leda till att flera bankers kontorsnät minskar i omfång. Även om undersökningar visar att dagens bankkund besöker bankkontoren allt mer sällan, kommer kunderna sannolikt även i framtiden att efterfråga möjligheten till personlig kontakt med bankpersonal eller annan företrädare för banken. Detta gäller först och främst bankärenden av mer komplicerad natur. Även för banktjänster av enklare slag, som i stor utsträckning kan ersättas med dagens och morgondagens teknik, kommer sannolikt viss personlig service att efterfrågas.
Förändringarna på bankmarknaden gör att det är än mer aktuellt än tidigare att ta ställning till under vilka förutsättningar som banktjänster skall kunna tillhandahållas kunderna. Bl.a. måste förutsättningarna analyseras för banker att tillhandahålla banktjänster i andra lokaler än bankens egna och av annan personal än den av banken anställda.
För att tillgodose invånarnas behov av service i glesbygd har sedan ett antal är enklare banktjänster, främst olika former för kontantuttag, till- handahållits i andra lokaler än i bankens egna. Genom samverkan mellan bank, post och butik har stordriftsfördelar och samhällsekonomiska vinster kunnat uppnås. En kombination av tjänster har kunnat erbjudas till en lägre kostnad än om tjänsterna skulle erbjudas separat. Denna samverkan lär ha bidragit till att stimulera utvecklingen av glesbygden och begränsat utarmningen av små orter. Formerna för denna samverkan har huvud—
sakligen följt de allmänna råd som utfärdats av dåvarande Bankinspektio- nen.
Bakgrunden till mitt utredningsuppdrag är den möjlighet som infördes den 1 januari 1993 att låta banker tillhandahålla vissa enklare banktjänster av annan än bankens egen personal och i andra lokaler än bankens egna enligt 2 kap. 3 a & bankrörelselagen (i det följande benämns bestämmelsen endast 3 a å). Bestämmelsen, som utgör ett undantag från en oskriven huvudregel om att banks verksamhet skall bedrivas i bankens lokaler och av bankens anställda, gör det möjligt för en bank att lägga ut vissa banktjänster på entreprenad. Förutsättningen är att banken erhållit tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen. Enligt motiven (prop. 1992/93:89 s. 173) kan sådant tillstånd ges endast för verksamhet som bedrivs i glesbygd eller på mindre orter, allt under förutsättning att banken är rättsligt ansvarig gentemot kunden och att verksamheten organiseras på sådant sätt att den uppfyller tillfredsställande krav på säkerhet. I förarbetena anges att aktuella banktjänster får tillhandahållas i butik. Vad som närmare avses med butik anges dock inte. I motiven sägs dock att frågan om samverkan mellan bank, post och butik är av prin— cipiell betydelse och därför förtjänar en djupare och bredare behandling.
Enligt direktiven skall utredningen mot bakgrund av de nu redovisade förutsättningarna om samverkan mellan bank, post och butik kartlägga vilken bankverksamhet som för närvarande bedrivs i butiker och andra lokaler där varor eller tjänster tillhandahålls. Utredningen skall också föreslå riktlinjer för hur denna verksamhet bör organiseras och vilka förutsättningar som bör gälla för verksamheten. Även de krav som bör ställas beträffande säkerhet och hantering av insättarnas medel skall belysas.
Finansinspektionen har ännu inte meddelat någon bank tillstånd att tillhandahålla banktjänster genom ombud med stöd av 3 a &. Dock är ett par ansökningar, vilka inkommit till inspektionen under november 1993 (från Posten i anslutning till ansökan om oktroj) och i mars 1994 (från Föreningsbanken), för närvarande föremål för inspektionens prövning. I den praktiska tillämpningen har uppkommit fråga på vilket sätt bestämmel-
sen skall tillämpas och tolkas. I motiven anförde föredragande statsrådet att det redan fanns ett visst utrymme enligt den gällande lagstiftningen att bedriva bankverksamhet utanför bankens egna lokaler eller av andra än bankens anställda. Därvid hänvisades till att statsmakterna verkat för avtalen om samarbete mellan Posten och Nordbanken. I propositionen (prop. 1993/94:38) Postlag och en förändrad verksamhetsforrn för Postverket, m.m. diskuterades förhållandet mellan den nya bestämmelsen och bolagiseringen av Postverket. Föredragande statsrådet anförde i denna proposition att det av förarbetena till 3 a & framgår att avsikten inte varit att inskränka eller reglera den verksamhet som bankerna enligt redan träffade avtal tillhandahåller på postkontoren. En bolagisering av Postverket ansågs därför inte medföra någon ändring i detta avseende. Det ansågs inte heller finnas skäl att ändra bestämmelsen.
Den osäkerhet som till viss del rått angående tolkningen av bestämmelsen i 3 a & har tydliggjorts genom uttalandena i prop. 1993/94:38. Trots det finns behov av att tydliggöra under vilka förutsättningar som bankverksam— het skall få bedrivas på bl.a. postkontor. Det finns skäl att närmare överväga under vilka villkor som bankverksamhet skall få bedrivas utanför bankens egna lokaler och av andra än bankens anställda. Sådant behov finns även med en oförändrad räckvidd av bestämmelsen i 3 a 5. Som uttalas i prop. 1992/93:89, är frågan av mer principiell betydelse och förtjänar att bli föremål för en djupare och bredare behandling. Föränd- ringarna på bankmarknaden visar också att behovet av en sådan analys är påkallad.
Innan riktlinjerna för hur bankverksamhet som bedrivs av andra än bankanställda i andra lokaler än bankens egna dras upp, bör frågan om att tillhandahålla banktjänster genom ombud övervägas utifrån principiella utgångspunkter. Först därefter bör man analysera vilka krav — såväl be— träffande säkerhet som hantering av insättarnas medel — som bör ställas. Det bör dock redan nu anmärkas att detaljerade riktlinjer inte är möjliga eller ens lämpliga att ange. Detaljerade regler skulle med stor sannolikhet bli föråldrade på relativt kort sikt. Den tekniska utvecklingen kommer ständigt att påverka bankernas sätt att nå ut till kunderna med olika tjänster. Lösningar som är säkrare och billigare kommer således i
framtiden att förändra formerna för försäljning av finansiella tjänster. Det bör därför ankomma på Finansinspektionen att närmare pröva om till- fredsställande säkerhet uppfylls i varje enskilt fall. I detta betänkande utgår analysen således från angivna principiella frågeställningar. Först därefter görs en bedömning av de närmare krav som bör ställas på verksamheten. Teknikens utveckling bör i framtiden kunna erbjuda även andra lösningar vilka för närvarande inte kan förutses. Vissa sådana lösningar kommer sannolikt att kunna presenteras i utredningens fortsatta arbete. Det kan därför finnas skäl att återkomma till frågor avseende möjligheten att tillhandahålla banktjänster genom ombud.
Vilka riktlinjer som bör gälla i framtiden och vilka krav som bör ställas får bedömas mot bakgrund av den reglering som finns för närvarande, den verksamhet som i dag bedrivs på angivet sätt och behovet av att i framtiden kunna bedriva bankverksamhet i sådan form. Beskrivningen i avsnitt 8.3 visar i allt väsentligt den verksamhet som har bedrivits och i viss omfattning alltjämt bedrivs utanför bankens egna lokaler och av andra än bankpersonal.
8.2. Var får banks verksamhet bedrivas?
8 .2 .] Lagreglering
Med undantag för bestämmelserna i 3 a 5 finns inte någon uttrycklig regel om var bankverksamhet får bedrivas. Av denna bestämmelse kan dock motsatsvis utläsas att bankverksamhet skall bedrivas av bankens egen personal och i bankens egen lokal. I förarbetena till denna bestämmelse påpekades att det före tillkomsten av 3 a & fanns ett visst utrymme för att bedriva bankverksamhet utanför bankens egna lokaler eller av andra än bankens anställda genom att statsmakterna verkat för avtalen om samarbete mellan Posten och Nordbanken. Det har ansetts att den verksamhet som bankerna enligt träffade avtal tillhandahåller på postkontoren inte omfattas av bestämmelsen i 3 a &. Redan innan 3 a & tillkom bedrevs emellertid bankverksamhet i andra lokaler än bankens och med lösare anställnings-
former. I vissa mindre sparbanker och på små bankkontor på landsbygden med begränsat öppethållande utfördes verksamhet t.ex. som en bisyssla.
Vad är ett bankkontor?
Någon uttrycklig bestämmelse som anger vad som skall förstås med bankkontor finns inte i banklagstiftningen. Enligt 2 kap. 22 & bankrörel- selagen är emellertid en bank som beslutat att inrätta ett bankkontor skyldig att anmäla detta till Finansinspektionen. Enligt Finansinspektionens allmänna råd till banker angående bankkontors verksamhet och bankservice i butik m.m. (BFFS 1987z22) är ett bankkontor ett bemannat expeditions- ställe där banken bedriver verksamhet som omfattar inlåning eller utlåning. Den beskrivna verksamheten skall bedrivas från ett fast expeditionsställe med särskilda tider för öppethållande, vilket syftar till att ge stadga åt verksamheten och underlätta kontrollen. Bankkontor kan enligt de allmänna råden även finnas i andra lokaler än bankens egna under förutsättning att bankverksamheten inte sammanblandas med annan verksamhet och att verksamheten bedrivs endast av bankens egen personal.
Enklare banktjänster i glesbygd och på mindre orter
Genom bestämmelsen i 3 a & öppnades således möjligheten för en bank att bedriva bankverksamhet av andra än bankanställda och i andra lokaler än bankens egna. Paragrafen har följande lydelse.
Om det finns särskilda skäl får regeringen eller, efter regering— ens bemyndigande, Finansinspektionen tillåta att en bank låter verksamheten bedrivas av annan än bankens egen personal och i andra lokaler än bankens egna.
För att tillstånd enligt 3 a & skall beviljas krävs att det föreligger särskilda skäl. Vad som utgör särskilda skäl anges inte uttryckligen i förarbetena. Bestämmelsen avser dock att göra det möjligt för en bank att träffa avtal med en butik på en mindre ort om det i butikslokalen skall tillhandahållas vissa enklare banktjänster. Som exempel på enklare banktjänster nämns insättning på bankkonto, uttag från bankkonto och betalningsförmedling. Kreditupplysningsverksamhet anges däremot som en sådan verksamhet som
inte bör få utföras i en butik. Beslut om kreditgivning skall fattas av banken själv. I propositionen (prop. 1992/93:89 s. 172) uttalas följande be— träffande bl.a. säkerhetskraven.
"Bankens och inte bankens ombud, butiksföretaget, måste i alla transaktioner vara den som är rättsligt ansvarig gentemot kunden. Höga krav måste också ställas på de butiker som erbjuder banktjänster. Butikens personal bör genomgå den utbildning som krävs för en professionell handläggning av bankärenden innefattande bl.a. att erforderlig sekretess iakttas. Kontroll av redovisning måste ske. Butiken skall vidta de åt— gärder som är nödvändiga för skydd mot brott som t.ex. rån och inbrott. Den bank som anlitar en butik måste följa upp butikens arbetsmetoder och verksamhet. Föreskrifter i dessa avseenden kan ges som villkor när tillstånd till bankverksamhet i en butik ges eller inom ramen för Finansinspektionens allmänna föreskriftsrätt. "
Behovet av att bedriva verksamhet på sätt som anges i 3 a & skall enligt förarbetena avgöras av banken (prop. 1992/93:89 s. 188). Inspektionens prövning skall vara inriktad på de säkerhetsmässiga förutsättningarna. Av Finansinspektionens beslut skall klart framgå vilka tjänster som omfattas av ett tillstånd enligt 3 a &.
Begreppet glesbygd
Bestämmelserna i 3 a 5 skall, som ovan nämnts, tillämpas vid prövning av om bankverksamhet skall få bedrivas genom ombud i glesbygd och på mindre orter. Vad som skall anses vara glesbygd respektive mindre ort anges dock inte i förarbetena. Begreppet glesbygd kan dock tolkas på olika sätt. Enligt förordningen (1990:643) om glesbygdsstöd och enligt Gles- bygdsdelegationen, som har till uppgift att främja utvecklingen av servicen på glesbygd, avses följande med glesbygd: Stora sammanhängande områden med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning eller service samt skärgårdar och andra liknande områden. Begreppet glesbygd har behandlats av Glesbygdsdelegationen i dess betänkanden (Ds I 198420 och Ds 1990:10). Statistiska centralbyrån (SCB) definierar tätort som en ort där det bor 200 invånare eller fler. Övriga orter är enligt SCB glesbe- byggelse.
Före tillkomsten av 3 a & fanns ingen lagregel som gjorde det möjligt att bedriva bankverksamhet i andra lokaler än vad som kunde betraktas som bankkontor enligt Finansinspektionens allmänna råd. Viss bankverksamhet såsom uttag från bankkonto och checkinlösen har dock inte ansetts vara sådan verksamhet som behöver bedrivas från bankkontor. Förutsätt- ningama för att bedriva bankverksamhet utanför bankens egna lokaler reglerades före tillkomsten av 3 a & endast genom Finansinspektionens allmänna råd.
8.2.2. Finansinspektionens allmänna råd
Dåvarande Bankinspektionen utfärdade allmänna råd till banker angående bankkontors verksamhet och bankservice i butik m.m. (BFFS 1987122) De tillkom efter en utvärdering av Sparbankernas försöksverksarnhet med bankservice i butik.
I de allmänna råden görs åtskillnad mellan bankverksamhet som innefattar ]. verksamhet vid bankkontor,
2. bankservice i annan form,
3. check- och kontokortsbetalning hos näringsidkare samt
4. kontantutbetalning hos näringsidkare mot check eller kontokortsan-
visning.
Med bankservice i annan form avses dels tillhandahållande av löneutbe- talningsställe och checkinlösenställe, inklusive uttagsautomater, dels rådgivning eller liknande kundservice vid service- eller representationskon- tor. De olika kategorierna beskrivs utförligare nedan.
I . Verksamhet vid bankkontor
Bankservice som innefattar möjlighet till insättning kvalificerar ex- peditionsstället som bankkontor. Med bankkontor avses enligt grunderna för banklagstiftningen ett bemannat expeditionsställe där banken bedriver inlåning och/eller utlåning. Till in- och utlåning hör även upprättande av avtal om konto och krediter eller handlingar av liknande innebörd. För ett sådant kontor följer vissa standardkrav vilka syftar till att uppfylla krav på
säkerhet och sundhet som krävs enligt bankrörelselagen . Dessa krav förutsätter att ett bankkontor inte kan bedriva bankverksamhet i förening med annan icke-finansiell verksamhet och ej heller av annan personal än
bankpersonal .
Insättnings— och andra kontobetalningstjänsterbör endast tillhandahållas vid ett expeditionsställe som uppfyller kraven på ett bankkontor. Anledningen till att insättning på bankkonto intar en särställning är att det finns en avgörande funktionell skillnad mellan en insättning och ett uttag som sker i en butik. Insättning på ett bankkonto tas emot och kvitteras av butiken i eget namn för bankens räkning med legalt krav på avskild redovisning av medlen hos ombudet/butiksföretaget. Kontouttaget däremot materialise- ras i en betalningsanvisning som butiken på egen risk avgör om man vill ta emot som köplikvid eller för växling till kontanter.
Det finns enligt de allmänna råden inget som hindrar att ett bankkontor inrättas i en butik. Förutsättningama för detta är att bankens och butikens kassaexpeditioner hålls åtskilda i lokalen och att det inte sker någon personalsamverkan. Vidare ställs krav på särskilda anordningar för att skydda sig mot rån och inbrott. Kassaexpeditionen bör organiseras på sådant sätt att in- och utbetalningar omedelbart registreras maskinellt post för post. Den maskinella registreringsutrustningen bör ha automatiserade funktioner som ombesörjer
att löpnummer genereras i sekvens för varje registrerad transaktion, att registrerade belopp ackumuleras med uppdelning av in- och utbetalningar var för sig, att löpnummer och registrerad information trycks på pappers- joumal eller mellanlagras på datamedia, och på verifikationer till affärshändelserna, att kvittens vid inbetalning trycks på allegat för kundens räkning och att vid transaktion med bankbok, insättning eller uttag och behållning trycks i bankboken.
Om dessa förutsättningar inte kan uppfyllas, bör kassaverksamheten organiseras på sådant sätt att inträffade affärshändelser kan fastställas och
redovisas i en manuell rutin av två personer i förening. Kvitto på mottagna inbetalningar och noteringar i bankbok bör undertecknas av två personer.
2. Bankservice i annan form
Med banktjänster i annan form avses banktjänster som inte behöver bedrivas på bankkontor. Ett av bank inrättat "löneutbetalningsställe" eller "checkinlösenställe", som uteslutande ombesörjer utbetalning från inlåningskonto mot kvitto eller check, är således inte att betrakta som bankkontor. Formerna för och kontrollen av denna typ av bankservice bör, enligt det allmänna rådet, regleras i instruktioner från styrelse eller bankledning.
3. Check- och kontokortsbetalning hos näringsidkare
Check— och kontokortsbetalning bygger på avtal som bankerna träffat med näringsidkare om att acceptera check respektive kontokort vid betalning av näringsidkarens varor och tjänster. Innebörden av avtalen vid kontokorts— betalning är att näringsidkaren förbinder sig att som betalning godta en av köparen undertecknad betalningsanvisning i form av köpnota, mot att köparen uppvisar ett giltigt kontokort och att butiken identifierar köparen som rätt innehavare av kortet. Betalningsanvisningen kan också vara i elektronisk form i en helt datoriserad rutin i vilken kortinnehavaren registrerar sitt godkännande i förening med en personlig kod.
4. Kontantutbetalning hos näringsidkare mot check eller kontokortsan—
visning
Att kontantutbetalning kan ske hos näringsidkare innebär att banker ingått avtal med näringsidkare om att denne under eget ansvar tillhandahåller kontohavare kontanter mot check eller kontokortsanvisning. Även annan typ av anvisning kan ingå i avtalet, t.ex. sedvanligt kvitto från kundens sida på uttag från ett motbokslöst inlåningskonto under förutsättning att tillfredsställande kortidentifiering kan ske.
I de allmänna råden finns även riktlinjer för de avtal som banken träffar med näringsidkare. Av dessa följer att avtal mellan banken och näringsid- karen bör reglera frågor om ansvarsfördelning, högsta uttagsbelopp samt skyldigheten för näringsidkaren att kontrollera kundens identitet och rätt att göra uttag. Vid avtal om kontantutbetalningsservice bör näringsidkaren själv —- inom de gränser som gäller i övrigt enligt avtalet — få avgöra om och i vilken omfattning kontanter kan tillhandahållas.
8.3. Banktjänster genom ombud
8.3.1. Inledning
För närvarande tillhandahålls vissa banktjänster av annan personal och i andra lokaler än bankens i vissa livsmedelsbutiker, kiosker och bensinsta- tioner samt på postkontor. I kiosker och på bensinstationer är det huvud- sakligen fråga om s.k. kontantutbetalningsservice och checkinlösen. Dessa banktjänster har mot bakgrund av Finansinspektionens allmänna råd kallats "kontantutbetalning hos näringsidkare". Benämningen "bank-i-butik" har av Finansinspektionen använts när en bank etablerat ett bankkontor i en butikslokal med utbyggd bankservice i vilken bl.a.. insättning kan ske på konto. Benämningen "bank—i—butik" har ibland använts för att beskriva annan bankverksamhet som bedrivs i butikslokal, oavsett om inspektionens krav på vad som är att betrakta som bankkontor är uppfyllda. Dessutom har "bank—i-butik" ibland använts som benämning på den bankverksamhet som Posten bedriver vid deras etablering av "porst-i—butik". I samtliga dessa fall bär banken ansvaret för verksamheten. Denna utveckling har skapat en viss begreppsförvirring av vad "bank-i-lbutik" egentligen är. I den följ ande framställningen undviks därför begreppet "bank-i-butik".
Det finns skäl att skilja mellan banktjänster som tillhandahålls av andra än bankanställda och banktjänster som tillhandahålls av bankens egen personal. I båda fallen förutsätts banken alltjämt vara ansvarig för verksamheten gentemot kunderna. Det förstnämnda fallet kan benämnas "bank-genom-ombud". Ombudet kan vara t.ex. butiksinnehavare, kioskägare eller postföretag. Ombudet handlar för bankens räkning och i
bankens namn. Om det är bankanställda som utför tjänsten och ex- peditionen är belägen i sådant utrymme som kan betraktas som bankens lokal, finns inget direkt behov av särskild benämning eftersom verksam- heten under dessa förutsättningar får anses bli bedriven på bankkontor. I dessa fall är det således inte aktuellt med en prövning enligt 3 a &. Banken behöver endast anmäla till Finansinspektionen att ett bankkontor har inrättats.
I de följande avsnitten lämnas en redogörelse för sådan bankverksamhet som bedrivs och har bedrivits i andra lokaler än bankens egna med eller utan bankens egen personal. Beskrivningen utgår huvudsakligen från förhållanden som gällde före den 1 januari 1994. Med anledning av Postens omorganisation, bildandet av Posten AB och av Postgiro Bank AB, kommer bankverksamhet som hittills skett genom ombud bl.a. genom samarbetsavtalet med Nordbanken, att i framtiden se annorlunda ut. Det är ändock av intresse att beskriva den bankverksamhet som tidigare och i viss utsträckning alltjämt bedrivs i postkontoren och i postkontorens etableringar i butikslokaler.
Utredningen har, som nämnts inledningsvis, följt det arbete som bedrivs av Projektet lokal service med tele- och datakommunikation, här kallat "Glesbygdsprojektet". Delar av detta arbete beskrivs nedan.
8.3.2. Banktjänster i butik
Under 1960-talet hade bankservice i dagligvarubutiker en viss utbredning i glesbygden. Det var i första hand sparbanker och föreningsbanker som på detta sätt tillhandahöll banktjänster vid bankfilial i direkt anknytning till t.ex. en lanthandelsbutik med butikens personal som handläggare. Olika faktorer, däribland dåvarande Bankinspektionens skärpta krav på ett bankkontors kassaorganisation och på inbrotts- och rånskydd, medförde en successiv indragning av denna verksamhet.
I mitten av 1980—talet gjorde sparbankerna en nysatsning. På rekommenda- tion av Bankinspektionen genomfördes verksamheten på försök. År 1987 var omkring 20 butiker engagerade i projektet. Verksamheten bestod i att
en dagligvarubutiki sin ordinarie kassaexpedition och med egen personal handlade enklare bankkassaärenden, såsom insättning och uttag på motbokslösa bankkonton. Uppdragen utfördes för bankens räkning och i butikens namn. Till grund för verksamheten låg ett samarbetsavtal mellan sparbanken och butiken. Vid utformningen av systemet biträdde Bankin— spektionen med synpunkter på avtal, teknisk lösning i fråga om kassatermi- nal m.m. Samarbetet och ansvarsfördelningen reglerades närmare i avtal mellan banken och butiken. Där föreskrevs bl.a. vilken typ av kassatermi— nal butiken skulle installera. En sådan terminal skulle registrera banktran- saktioner och butikens försäljning var för sig. Butiken åtog sig att hålla två skilda kassor, en för vartdera ändamål. Vidare reglerades sekretess och ansvarsfrågor, ävensom frågor om försäkring, utbildning av personal samt frågor om säkerhetsutrustning. I vissa avtal ingick att även kunder hos andra banker än den avtalsslutande skulle kunna utnyttja bankservice i den berörda butiken. Detta var en följd av att butiken, såvitt avser utförandet av banktjänster, var att anse som bankkontor. Mot bakgrund av bl.a. de rekommendationer som uppställs av Finansinspektionen i nyssnämnda allmänna råd har sparbankerna avvecklat denna form av bankverksamhet.
Under 1980—talet ansökte föreningsbankema hos Bankinspektionen om att få bedriva bankservice i enklare former i butiksmiljö. Eftersom denna verksamhet skulle bedrivas på äldre expeditionsställen med enmansbetjänad kassa utan maskinell registreringsutrustning och moderna säkerhetsarrange- mang, ansåg Bankinspektionen inte att föreningsbankemas ansökan kunde bifallas.
Kontantutbetalning hos näringsidkare
Såväl sparbankerna som föreningsbankema har för närvarande endast s.k. kontantutbetalningsservice i butik. Sparbankerna erbjuder möjlighet till kontantuttag för innehavare av sparbankskort enligt följande.
* Kontantutlämningsservice upp till 500 kr (750 avtal med glesbygdsbutiker) * Kontantutlämningsservice upp till 2 000 kr (2 600 avtal med glesbygdsbutiker) * Avrundningsservice upp till 300 kr
(8 850 avtal med butiker i såväl glesbygd som tätort)
Föreningsbanken hade år 1993 ett 60-tal avtal om uttagsservice, huvud— sakligen med butiksinnehavare men även med innehavare av bensinsta- tioner och kiosker på mindre orter. De flesta av uttagsställena var belägna i södra Sverige. Föreningsbankens registrerade varumärke för verksam— heten är "Närkontanten".
8.3.3. Banktjänster på postkontor och i butik
Genom ett samarbetsavtal från 1991 mellan Posten och Nordbanken har vissa av Nordbankens tjänster kunnat nås på de ordinarie postkontoren. Som tidigare nämnts har denna verksamhet ansetts tillåten utan särskild lagstiftningsåtgärd. Posten bedrev för sin egen del verksamhet hos ombud bestående av butiker eller bensinstationer. Vid årsskiftet 1993/94 uppgick antalet ombud till omkring 250. I april 1994 är antalet ombud 300. Enligt Postens planering kommer antalet ombud att ha ökat till 450 vid utgången av 1994. Inom ramen för avtalet med Nordbanken har Posten på Nord— bankens vägnar även avtalat med butiksföretag om uttagsservice vid dessa entreprenörställen. Verksamheten har också innefattat in- och utbetalningar över postgirot.
Verksamheten bedrivs i en avskild del av butiken över en separat postdisk av samma typ som finns på Postens kontor. Posten står för investerings- kostnadema. Banken är rättsligt ansvarig gentemot kunden. Post- och bankärendena utförs av butikens personal, som utbildats av Posten. Kvittens- och redovisningsrutiner är i flertalet fall baserade på manuell hantering. Posten har dock planerat att med början under 1994 införa maskinell hantering med direktuppkoppling mot kontoförande banks datacentral. Följ ande bankärenden har hittills utförts i Postens etableringar i butikslokal.
* Inbetalningar till postgiro (räkningar m.m.)
* Uttag mot utbetalningskort * Penningtransaktioner med postanvisning inrikes * Uttag mot postanvisning både inrikes och utrikes * Penningtransaktioner med telefonpostanvisning
* Uttag från personkonto i Nordbanken, maximibelovpp 3 000 kr * Uttag från motbokslöst konto i Nordbanken, maxiitnibelopp 1 000 kr * Inlösen av checkar från Nordbanken, maximibeloptp 3 000 kr * Inlösen av checkar från övriga banker, maximibelopp 2 000 kr
Nordbankens bankservice har inte innefattat en möjlighet att ta ut pengar på bankbok eller att göra insättningar på konto på gnund av vad som sägs i Finansinspektionens allmänna råd.
8.3.4. Projekt i glesbygd "Kontantservice i glesbygd "
En arbetsgrupp benämnd "Kontantservice i glesbygd! " med representanter från Glesbygdsdelegationen, Arbetarskyddsstyrelsem, Rikspolisstyrelsen, Konsumentverket, Brottsförebyggande Rådet (BRÅ), Svenska Kommunför- bundet, Svenska Bankmannaförbundet, Föreningen Landsbygdshandelns Främjande, Kooperativa Förbundet (KF), Sveriges Livsmedelshand- lareförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Svenska Sparbanksföreningen och Sveriges Föreningsbankers Förbund arbetade under 1990-1991 fram ett förslag till begränsad insättningsservice i butik. Atrbetsgruppens förslag innebar att butiker på orter i glesbygd skulle få erbjutda kunder bankservi- ce, som innefattade såväl uttag som insättningar. Enligt förslaget skulle redovisning ske dagligen med användande av särskilt rtedovisningsunderlag. Berörd personal skulle genomgå erforderlig utbildnimg och säkerhetsåtgär— der skulle vidtas och underhållas av butiken. Arbetsgruppens förslag avstyrktes av dåvarande Bankinspektionen.
"Glesbygdsprojektet "
I Projektet lokal service med tele- och datakommunikration, "Glesbygdspro- jektet", ingår företrädare för bl.a. Föreningsbanken, sparbankerna, Svenska köpmannaförbundet, Apoteksbolaget toch Systembolaget. Ursprungligen deltog även Posten i detta projekt. Utgångspunkten för projektet är att bevara en levande glesbygd och landsbygd genom att nå en samverkan mellan dem som ingår i projektgruppen., Hittills har projektet resulterat i att vissa orter utsetts som försöksorter och i att Förenings-
banken i mars 1994 ansökt hos Finansinspektionen om att få tillstånd enligt
3 a 5. Ansökan har ännu inte behandlats av inspektionen.
Av Föreningsbankens ansökan framgår att banken avser att använda ordinarie kortterminaler i butiker för insättningar på insättarens eget bankkonto. Detta kan ske genom att transaktionen noteras på samma sätt som om det var fråga om ett återköp, dvs. att kunden lämnar tillbaka en inköpt vara. I praktiken kommer beloppet att noteras på motsvarande sätt som vid ett inköp men med ett minustecken före. Kundens konto, kopplat till kortet, kommer att krediteras beloppet och remsan från terminalen fungera som kvitto. Avsikten är att Föreningsbankens verksamhet skall genomföras på försök på två orter inom bankens region Norra Norrland. Varje insättning skall vara begränsad till högst 10 000 kronor. Endast privatpersoner och lantbrukare med bankkort utfärdade av den lokalka som har avtal med ombudet skall få göra insättningar. För att få tillgång till insättningsmöjligheten skall kunden teckna särskilt tilläggsavtal till sitt kortavtal med banken. Föreningsbanken åtar sig att mot insättaren ansvara för medlen omedelbart när dessa lämnats till ombudet.
8.4. Överväganden och förslag 8.4.1 Principiella utgångspunkter
Mitt förslag: Möjligheten att låta ombud tillhandahålla vissa enklare banktjänster i andra lokaler än bankens egna är främst motiverad av förhållandena i glesbygd och på mindre orter. Det bör dock inte finnas några formella begränsningar avseende möjligheten att tillhandahålla dessa tjänster även på andra orter.
Utvecklingen i praxis har, med stöd av Finansinspektionens ovan redovisade allmänna råd, lett till att kontantutbetalningsservice kan tillhandahållas av andra än bankanställda och i andra lokaler än bankens utan krav på särskilt tillstånd. Kontantuttag från bankkonto har inte betraktats som bankverksamhet även om uttag sker från ett bankkonto med tillhörande bankbok. Vissa formella krav har dock uppställts av Finansin-
spektionen vid uttag från sådant konto. Det finns skäl att närmare överväga under vilka förutsättningar som uttag av kontanter från bankkonto bör få tillhandahållas genom ombud. Nya tekniska landvinningar kan innebära att det skapas ökade möjligheter att tillhandahålla även andra banktjänster genom ombud utan att detta för den skull bör fordra särskilt tillstånd. Som exempel kan nämnas att det inom ramen för vad som kan kallas normal kontokortshantering skapas möjligheter att registrera insättningar på bankkonto. Även i övrigt finns således behov av att närmare överväga under vilka förutsättningar som banktjänster bör få tillhandahållas genom ombud.
Nya tekniska lösningar kan förväntas leda till att allt fler banktjänster kommer att kunna erbjudas bankkunderna på elektronisk väg. Det är emellertid inte sannolikt att utvecklingen skulle gå så långt, att det över huvud taget inte skulle finnas behov av kundkontakt och ett relativt utbrett kontorsnät. Bankkundema kommer även i framtiden att efterfråga den traditionella direktkontakten med banken. Det finns för närvarande möjlighet att göra insättningar och betalningsöverföringar på ett sätt som liknar kontantuttag via bankomat-tekniken. På platser där det finns tillräckligt kundunderlag för att bära kostnaderna för dylika investeringar, kommer dessa tjänster troligtvis att ersätta och i vissa avseenden att konkurrera ut behovet av personlig kontakt, i vart fall vad gäller enklare banktjänster. På orter där det inte är tillräckligt lönsamt varken att driva bankkontor eller att installera automater, kommer det sannolikt att bli svårt att upprätthålla service till kunderna. Om banktjänster inte kan erbjudas i någon form, finns risk för att även andra verksamheter, t.ex. dagligvaru- handeln och annan service, försvinner från orten. Detta kan på sikt medföra att vissa orter utarmas. I syfte att förhindra en sådan utveckling infördes bestämmelsen i 3 a &.
Bestämmelsen i 3 a 5 tar således för närvarande sikte enbart på banktjän- ster i glesbygd eller på mindre orter. Det är också utgångspunkten för ut— redningen att det är mest angeläget att tillgodose behovet av alternativa former för bankservice på sådana orter. Under utredningsarbetet har framförts synpunkter på att behovet kan vara stort även på andra orter. De företagsmässiga överväganden som styr etablering och bibehållande av
kontor har medfört att kundunderlaget ansetts vara för lågt även på vissa större orter, till och med i storstädernas ytterområden. På grund av ett glesare kontorsnät kan det även på dessa orter vara svårt att nå ett bankkontor under kontorets öppethållandetider. Dessa förhållanden talar för att man borde utvidga möjligheterna att bedriva bankverksamhet även till andra orter än glesbygd och mindre orter. Häremot kan invändas att intresset av att kunna tillhandahålla banktjänster genom ombud hittills inte varit så stort. Det har emellertid rått en viss osäkerhet om på vilket sätt bestämmelsen i 3 a & skall tillämpas och vad som i övrigt gäller för bankverksatnhet som bedrivs utanför bankens lokaler. Postgirot Bank AB och Föreningsbanken har nu ansökt om sådant tillstånd. Ansökningarna har ännu inte prövats av inspektionen. En strävan att finna praktiska lösningar bör inte förhindras. Härtill kommer att aktörerna på marknaden bör ha valfrihet när det gäller att finna olika former av bankservice, allt under förutsättning att verksamheten håller en hög säkerhetsnivå. En ökad valfrihet i förening med en ökad konkurrens på bankmarknaden kan bereda vägen för en utvidgad service. Till gagn för såväl kunderna som bankerna bör därför bankerna i större utsträckning än hittills få möjlighet att välja det sätt på vilket man vill nå ut till sina kunder.
Det bör tilläggas att den nuvarande ordningen även skapar en rad gräns— dragningsproblem. Som framgår av avsnitt 8.2.1 är det förenat med vissa svårigheter att avgöra vilka orter som skall hänföras till glesbygd och mindre orter. Även detta talar för att det inte bör finnas någon formell be- gränsning såvitt avser den ort på vilken banktjänster skall kunna till- handahållas genom ombud. Detta skapar förutsättningar för en ökad flexibilitet. Förutsättningama för tillstånd att tillhandahålla vissa enklare banktjänster utanför bankens lokaler och med annan än bankpersonal bör bestämmas från ett även i andra avseenden mer flexibelt synsätt. Det kan finnas anledning att ställa olika höga krav på säkerhetsnivån beroende på orten, kundunderlaget, verksamhetens omfattning, organisatoriska förut- sättningar och övriga säkerhetsarrangemang.
Bestämmelsen i 3 a & utgår från att det ombud som en bank anlitar är en butik. Det anges inte närmare i motiven vad som avses med butik. Det förefaller dock naturligt att bankerna som ombud i första hand väljer
dagligvarubutiker. I sådana butiker är sannolikt förutsättningarna störst för en bred och daglig kundkontakt. Även andra lokaler kan vara intressanta för ombudsverksamhet, t.ex. servicecentra, bensinstationer och kiosker. Beträffande valet av ombud bör, på motsvarande sätt som gäller för val av ort, inte uppställas några formella begränsningar.
Entreprenörens rättsliga status
Entreprenören kommer således att inta ställning som ombud för banken. Detta förutsattes även i förarbetena till 3 a &. Benämningen ombud har tidigare använts i äldre lagstiftning avseende jordbrukskassorna och sparbankerna. I förevarande sammanhang används emellertid benämningen i dess strikt avtalsrättsliga betydelse utan hänsyftningar på utformningen av den verksamhet som då bedrevs. Säkerhetsaspektema på hur verksam- heten utformas är i och för sig oavhängiga ombudskonstruktionen; sedan man accepterat ombudsaltemativet som en möjlighet kan man oberoende av detta ange de säkerhetskrav som betingas av verksamheten. Något hinder därvidlag utgör inte ombudskonstruktionen.
Ett ombud företar rättshandlingar i huvudmannens namn och för dennes räkning. Konsekvensen av detta är att huvudmannen omedelbart kommer att stå i direkt partsförhållande till den gentemot vilken ombudet företar rättshandlingen. Som jämförelse kan nämnas att en kommissionär handlar i eget namn men för huvudmannens räkning, dvs. uppträder gentemot tredje man i alla avseenden själv som avtalspart. Egenskapen av ombud kan framgå av en separat handling i vilken huvudmannen deklarerar ombudets behörighet (fullmakt). Den kan också framgå av innehållet i skriftliga handlingar från avtalstillfället (anbud, kontrakt, kvitton e.d.), genom utformningen av skyltning eller uniform eller på annat sätt. Det av- görande är att tredje man har anledning att uppfatta den andre som ombud och inte som motpart. När en bank tillhandahåller sina tjänster genom ombud bör det således framgå för kunden att bankärendet handläggs med direkt rättsverkan mellan banken och kunden och att den som hanterar ärendet endast är ombud för banken. Det torde i och för sig räcka att detta framgår av ett tilläggsavtal till kontoavtalet mellan kunden och banken.
Ombudet är som regel skyldigt att med tillgängliga medel skydda huvud— mannens redovisningsfordran mot ombudets övriga borgenärer. Enligt lagen (1944zl81) om redovisningsmedel åtnjuter huvudmannens fordran sådant skydd om medel som tillkommer huvudmannen har satts in på särskilt bankkonto eller på annat sätt avskilts och detta har skett "utan dröjsmål". Så länge dröjsmål inte föreligger är huvudmannens fordran också skyddad, om medlen varit omedelbart tillgängliga för avskiljande, vilket kan ha betydelse om ombudet innan avskiljandet försätts i konkurs eller drabbas av utmätning. Av rättspraxis framgår att det inte krävs att medlen har avskilts redan från den tidpunkt då de mottogs av ombudet. Vad som nu sagts om skyldigheten att hålla medlen avskilda eller om redovisningsskyldigheten utgör inte hinder mot att ombudet kvittar sina fordringar mot huvudmannens, oavsett om ombudets fordringar härrör från fullmaktsförhållandet eller från annat rättsligt mellanhavande. Ombudets skyldigheter i detta avseende torde inte utgöra något absolut hinder mot att i vissa fall hantera bankärenden sammanblandat med en butiks egen kassa. Avskiljande bör då ske när dagens arbete avslutas.
Normalt sett uppkommer således alla förpliktelser och rättigheter mellan kunden och banken. Om några oegentligheter skulle förekomma vid hanteringen av ett bankärende, om en terminal utsätts för manipulation eller om någon obehörig tar befattning med utrustningen och därvid skada uppkommer, kan banken utifrån vad som gäller enligt normala fullmakts- regler i vissa fall undgå ansvar gentemot kunden. För sådana fall bör avtalsförhållandet mellan banken och kunden innehålla ett mer vidsträckt ansvar för banken. En begränsning av detta ansvar bör endast komma i fråga när kunden medverkat till skadan eller underlåtit att förebygga eller minimera densamma.
8.4.2. Behovet av reglering
Den tekniska utvecklingen kan minska behovet och bankernas intresse av att erbjuda bankservice genom ombud. Det förhållandet att i vart fall en del av kunderna sannolikt även i framtiden kommer att efterfråga andra än icke automatiserade banktjänster är tillräckligt skäl för att man bör vara öppen för alternativ. Den tekniska utvecklingen kan emellertid också skapa
ökade möjligheter för att bedriva bankverksamhet genom ombud. Den ena verksamhetsformen behöver således inte utesluta eller begränsa den andra. Eventuella farhågor för att det inte skulle finnas tillräckligt stort behov av banktjänster annat än i bankkontor bör sålunda inte vara avgörande för reglernas utformning. Det bör tilläggas att det för närvarande inte skall ske någon behovsprövning vid tillståndsgivningen. Detta bör gälla även i framtiden.
Utgångspunkten för en framtida reglering bör således vara att skapa utrymme för flexibla lösningar och ge bankerna möjligheter att finna former som gagnar såväl kunderna som bankerna. Som tidigare betonats gäller dock att säkerhetskraven skall upprätthållas och att banken skall vara rättsligt ansvarig för verksamheten gentemot kunderna.
Hittills har förutsättningarna för att bedriva bankverksamhet utanför bankkontoren i huvudsak bestått i undantag från en oskriven huvudregel innebärande att banks verksamhet skall bedrivas i bankkontor och av bank- personal. Det finns anledning att överväga om denna huvudprincip bör lagfästas.
En framtida reglering bör omfatta även sådan verksamhet som hittills kunnat bedrivas utan särskilt lagstöd. Här åsyftas de banktjänster som har tillhandahållits på postkontor med stöd av det av statsmakterna godkända samarbetsavtalet mellan Posten och Nordbanken. Enligt den nuvarande bestärrunelsen i 3 a & fordras särskilda skäl för att tillstånd skall beviljas. Som tidigare nämnts framgår inte av förarbetena, i vart fall inte med tillräcklig tydlighet, vad som skall anses utgöra särskilda skäl. I en
framtida reglering bör tydligare framgå under vilka förutsättningar som tillstånd kan beviljas.
8.4.3. Banks verksamhet från bankkontor
Mitt förslag: Huvudprincipen att banks verksamhet skall tillhandahållas i bankens egna lokaler och av bankens egen personal lagfästs. Sådan verksamhet bedrivs från bankkontor.
Bankservice som avser uttag från konto utan bankbok får dock till- handahållas även på annat sätt.
Det saknas uttryckliga bestämmelser om i vilka lokaler banks verksamhet skall bedrivas. Det är dock allmänt vedertaget att en banks verksamhet skall bedrivas i bankens egna lokaler och av bankens egen personal. Finansinspektionen har i sina ovan redovisade allmänna råd (avsnitt 8.2.2) dragit upp riktlinjer för vad ett bankkontor år. Enligt riktlinjerna är ett bankkontor ett bemannat expeditionsställe där banken bedriver verksamhet som omfattar inlåning eller utlåning. Bankkontor kan inrättas i andras lokaler under förutsättning att banktjänsterna inte sammanblandas med annan verksamhet, att verksamheten bedrivs endast av bankpersonal och att särskilda öppethållandetider gäller.
Som tidigare nämnts har förutsättningarna för att bedriva bankverksamhet genom ombud i andra lokaler än bankens utgått från en i dag oskriven huvudregel. Begreppet bankkontor intar i detta sammanhang en central roll. Det finns anledning, särskilt som det råder en viss osäkerhet om under vilka former banktjänster får tillhandahållas, att utgå från en huvudregel. Från denna huvudregel kan vissa undantag övervägas. Huvudregeln bör inte som i dag enbart komma till uttryck i Finansin— spektionens föreskrifter. Den i föregående avsnitt nämnda huvudprincipen att banks verksamhet skall bedrivas i bankens egna lokaler av bankpersonal bör i stället uttryckas direkt i lag. Verksamhet som bedrivs i sådan lokal skall anses bedriven i bankkontor.
De krav som bör ställas på ett bankkontor skall bestämmas med utgångs- punkt från 7 kap. 3 & bankrörelselagen och 2 kap. 3 & tredje stycket bankaktiebolagslagen (1987:618). Av dessa bestämmelser och av motsvarande bestämmelser i sparbankslagen(1987:619) och förenings- bankslagen(1987:620) följer att bankverksamhet skall vara sund. Med stöd
av sundhetskriteriet skall bankens organisation, bolagsordning samt inre kontroll och säkerhetsuppbyggnad prövas. Sundhetskravet innefattar även vissa standardkrav vad gäller organisationsformerna för ett bankkontor och det sätt på vilket verksamheten bedrivs. Någon ändring bör inte ske i dessa grundläggande avseenden. Därutöver bör vissa av de krav som Finansin- spektionen ställt upp i det tidigare nämnda allmänna rådet tjäna som vägledning för vad som utmärker ett bankkontor. Således måste det vara fråga om en särskild lokal eller del av lokal med ett fast expeditionsställe. Om bankens lokal utgör en del av en större lokal skall bankens lokal vara avskild och tydligt avgränsad från annan verksamhet som bedrivs i samma lokal. Vidare skall bankens verksamhet tillhandahållas av bankens egen personal. I ett bankkontor kan all bankverksamhet bedrivas. På motsvaran- de sätt som gäller för närvarande bör en bank vara skyldig att enligt 2 kap. 22 & bankrörelselagen hos Finansinspektionen anmäla när ett bankkontor inrättas.
Hittills har kontantuttag kunnat ske i olika former genom ombud utan krav på särskilt tillstånd. Som framgår av Finansinspektionens allmänna råd (se avsnitt 8.2.2) finns genom avtal som träffats mellan banker och enskilda näringsidkare möjlighet att erbjuda kontantuttag med check eller kontokort. Denna möjlighet finns oavsett om kontantuttag sker i samband med betalning för en vara eller en tjänst eller utan sådant samband. Även andra kontantuttag kan ske från bankkonto utan krav på särskilt tillstånd i enlighet med Finansinspektionens allmänna råd. Endast för det fall att uttag sker från ett bankkonto med bankbok ställs krav på särskild hantering. Kontantservice som hittills inte fordrat tillstånd bör även i framtiden kunna erbjudas utanför bankkontor utan krav på särskilt tillstånd. All kontantservice, med undantag för uttag som sker från konto med bankbok, bör således kunna tillhandahållas av andra än bankens egen personal i andra lokaler än bankens egna.
8.4.4. Banktjänster genom ombud
Mitt förslag: Enklare banktjänster — insättning på konto, uttag från konto med bankbok, betalningsförmedling och kreditförmedling — skall banken efter särskilt tillstånd kunna tillhandahålla i andra lokaler än bankens egna och med annan personal än bankens. Tillstånd skall kunna ges av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansin— spektionen.
Bankrörelse får bedrivas endast efter särskilt tillstånd (oktroj). Beviljande
av sådant tillstånd föregås av en ingående prövning av verksamhet, säkerhet, organisation, kompetens m.m. Denna omfattande prövning syftar till en sund och seriös bankverksamhet. Flera av de tjänster som bankerna får tillhandahålla är av komplicerad natur och ställer stora krav på utbildning och kompetens hos dem som skall utföra uppgifterna. Felaktigt hanterade kan vissa av tjänsterna orsaka banken långtgående ekonomiska förpliktelser och ett dåligt renommé hos allmänheten. Vissa av tjänsterna kräver också speciella säkerhetsarrangemang rent lokalmässigt. Mot denna bakgrund är det naturligtvis väsentligt att de verksamhetsgrenar som får komma ifråga för entreprenad består av enbart enklare banktjänster. Av banktjänsterna kan därför endast de vara aktuella som med hjälp av tekniska landvinningar kan bedrivas med en tillräcklig grad av säkerhet. För att kvalité och säkerhet inte skall försämras är det också — inte minst för bankernas egen kontroll — lämpligt att begränsa det antal tjänster som får bedrivas på entreprenad till ett fåtal. Vilka banktjänster som bör komma ifråga bör i övrigt bestämmas med utgångspunkt från kundernas behov. Endast tjänster som kunderna önskar ha tillgång till med viss regelbundenhet bör ifrågakomma.
Med hänsyn till vad som ovan anförts bör tjänsterna insättning på konto, uttag från konto och betalningsförmedling få bedrivas på entreprenad. Här har den tekniska utvecklingen nått så långt att säkerhetsfrågorna kan lösas tillfredsställande. Detta ställningstagande ligger också i linje med vad som uttalades i motiven till 3 a 5 i dess nu gällande lydelse. Något avsteg från principen att banken själv skall besluta om krediter bör således inte ske. Däremot bör man kunna tänka sig att det hos ombud får förekomma sådan
marknadsföring av kreditavtal som banken själv får bedriva samt att ombudet därvid får agera som mottagare av en kreditansökan. Härvid måste dock beaktas att en kreditansökan i vissa fall bör föregås av sådana kontakter mellan kreditsökanden och banken att sökanden rätt kan bedöma innebörden och de ekonomiska konsekvenserna av en sådan ansökan.
Insättning på konto, uttag från konto, betalningsförmedling och kreditför- medling bör således kunna tillhandahållas genom ombud. Förutsättningama för att dessa banktjänster skall kunna tillhandahållas genom ombud bör dock i enlighet med motiven till 3 a 5 vara att tillstånd beviljas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av Finansinspektionen. Om uttag sker från konto utan bankbok bör, som framgår av föregående avsnitt, inte fordras särskilt tillstånd om verksamheten tillhandahålls på annat sätt än i bankkontor. Om uttag sker från konto med bankbok fordras dock tillstånd.
8.4.5. Förutsättningar för tillstånd
Mitt förslag: Tillstånd att bedriva enklare banktjänster i andra lokaler än bankens egna och med annan än bankens egen personal får endast beviljas om verksamheten bedöms kunna bedrivas under kontrollerade former och med betryggande säkerhet.
Allmänna utgångspunkter
Utgångspunkten för undantagsbestämmelsen i 3 a 5 är att vissa enklare banktjänster skall kunna tillhandahållas i andra lokaler än bankens egna och av annan personal än bankpersonal. Den framtida undantagsbe- stämmelsen bör bestämmas från samma utgångspunkt. Detta innebär att annan än bankens personal tillhandahåller tjänsterna. Ombudets personal måste, som behandlas utförligare nedan, genomgå erforderlig utbildning för att kraven på tillräcklig säkerhet skall anses tillgodosedda.
En annan utgångspunkt för undantagsbestänunelsen är att den bör kunna tillämpas flexibelt. Kraven bör kunna anpassas med hänsyn till den tekniska utvecklingen, ortens beskaffenhet, verksamhetens omfattning och
övriga förutsättningar. Det är därför inte möjligt eller ens lämpligt att i detalj slå fast vilka krav som skall gälla. I motiven till 3 a 5 i dess nuvarande lydelse uttalas att Finansinspektionen inom ramen för sin allmänna föreskriftsrätt i samband med att tillstånd beviljas skall kunna ange de villkor som skall gälla för den verksamhet tillståndet avser. Genom denna föreskriftsrätt kan inspektionen anpassa kraven till bl.a. verksamhetens omfattning. Så bör ske även fortsättningsvis. Utredningen kan under sitt fortsatta utredningsarbete rörande betaltjänstfrågor få anledning att beröra olika tekniska lösningar vilka kan förändra formerna för tillhandahållande av finansiella tjänster. Dessa lösningar kan komma att tjäna som vägledning för under vilka förutsättningar tillstånd bör ges. Det kan därför finnas skäl att i slutbetänkandet återkomma med förslag på olika tekniska, säkerhetsmässiga lösningar.
Förutsättningen för att få tillhandahålla banktjänster i andra lokaler än bankkontor är att verksamheten kan förväntas bli bedriven på ett lika säkert sätt som om den bedrevs i bank. Banken, och inte bankens ombud, måste i alla transaktioner vara den som är rättsligt ansvarig gentemot kunden. Höga krav måste ställas på ombuden. Kunderna skall inte behöva utsättas för större risker när banktjänster tillhandahålls genom ombud än när de tillhandahålls av bankens egen personal. Av betydelse vid be- dömningen av om verksamheten kan förväntas bli bedriven med tillräcklig säkerhet är följande. 1. den tekniska säkerheten för redovisning och kontroll, 2. den fysiska säkerheten, 3. utbildning av personal och 4. frågor om sekretess. Finansinspektionen bör som ett led i sin handläggning i tveksamma fall närmare kunna granska ombudets och lokalens lämplighet.
]. Den tekniska säkerheten för redovisning och kontroll
De allmänna krav på säkerhet och en sund utveckling av bankverksamhet som föreskrivs i bankrörelselagen innebär att vissa standardkrav måste upprätthållas vad gäller bl.a. det sätt på vilket bankverksamheten skall hållas avskild från annan verksamhet. Ett rimligt krav är att expeditionen hålls avskild från övrig ekonomisk verksamhet i butiken. En modell kan vara den som Posten tillämpat för sin "post-i-butik"-verksamhet, med en särskild disk av samma typ som på ett ordinarie postkontor. I vissa fall bör
denna avskildhet kunna ordnas vid en informationsdisk i butiken, där det inte sker andra ekonomiska transaktioner av någon omfattning. Sådan expedition bör vara markerad med bankens beteckning och bemannad endast med sådan butikspersonal som erhållit särskild utbildning för att hantera bankärenden. Hos ombud där ett litet antal ärenden och en liten omsättning i fråga om bankärenden förekommer, är en separering av bankärenden från övriga verksamheter ofta ett alltför strängt krav. I sådana fall kan man i stället tänka sig att transaktionerna sker i de vanliga butikskassoma med samma utrustning som används för normal kontokorts— hantering.1 Frågan om att låta banktjänster utföras i butikskassan är också avhängig av vilka tjänster det är fråga om. Det bör i sådana fall endast röra sig om insättningar och uttag som kan ske via kontokortsterminalen. Detta innebär att man om det rör sig om förmedling av bankkrediter eller betalningsförmedling även hos ombud med en mycket begränsad verksam- het såvitt avser banktjänster måste ha en separat disk. Vid betalnings- förmedling fordras även tillgång till sådan terminal som behövs för koppling till bankkonto- och postgirokontoreskontran för täckningskontroll vid uttag av medel för att betala gireringama.
Kravet på redovisning har främst aktualitet när insättningar sker på konto, men även vid olika former av betalningsförmedling. För att banken skall kunna kontrollera redovisningen av transaktionerna måste vissa krav ställas på redovisningen. In- och utbetalningar bör omedelbart registreras maskinellt post för post. De krav som Finansinspektionen uppställer i de allmänna råd som tidigare beskrivits (BFFS l987z22) bör därvid tjäna som vägledning såvitt avser registrering av aktuella transaktioner.
Som tekniken utvecklats till dags dato bör all maskinell registrering kunna ske med direktuppkoppling till aktuell central enhet. Undantagsvis, och då under en kortare övergångstid, bör övervägas om man som alternativ skall kunna acceptera att inträffade affärshändelser fastställs i en manuell rutin, varvid kvitto på mottagna inbetalningar och noteringar i bankbok under- tecknas av två personer från butiken. Även i dessa fall bör dock en
'I avsnitt 8.3.4 beskrivs hur Föreningsbanken har för avsikt att umyttja denna teknik vid insättning av medel på bankkonto.
övergång till maskinell hantering vara en prioriterad fråga. I samband med ansökan om tillstånd bör banken kunna ange när en övergång till direktuppkopplad maskinell registrering kommer att ske.
För den händelse bankkunder i något avseende skulle drabbas på ett negativt sätt krävs inte någon särskild sanktionsmöjlighet gentemot butiken, eftersom det alltjämt är fråga om bankens ansvar även om verksamheten bedrivs genom ombud. Om rutinerna skulle ifrågasättas av inspektionen, åvilar det därför banken att prestera sådan utredning som visar att nödvändiga åtgärder vidtagits för att komma till rätta med bristerna. Det är också banken som är innehavare av tillståndet. Om verksamheten inte skulle skötas korrekt är det således bankens tillstånd att lägga ut verksam- heten på entreprenören som dras tillbaka.
2. Den jysiska säkerheten
I bankens skyldigheter ingår att vidta åtgärder för att förebygga och förhindra brott. Härmed avses främst rånrisken. Säkerhetsrutinema bör kunna utformas olika beroende på lokala variationer. Försäkringsbolagens krav bör dock alltid vara tillgodosedda. Säkerhetsåtgärdema bör ta sikte på larmanordningar, placering och utformning av kassaskrin och värdeskåp samt övriga arrangemang, såsom säkerhetsglas och kamerabevakning. Behovet av säkerhetsåtgärder får anpassas efter lokalens förutsättningar och verksamhetens omfattning. Härvid bör Finansinspektionens föreskrifter för säkerhetsarbete i bank avseende rån- och inbrottsskydd m.m. (BFFS 1990:24) kunna tjäna som vägledning.
3. Utbildning av personal
Utgångspunkten för möjligheten att tillhandahålla vissa banktjänster genom ombud är att verksamheten skall kunna bedrivas av ombudets personal. Förutsättningen för att detta skall kunna accepteras är att ombudets personal genomgår den utbildning som krävs för att banktjänsterna skall kunna handläggas professionellt. Kraven på utbildning får naturligtvis anpassas till de banktjänster som ombudet skall tillhandahålla.
4. Frågor om sekretess
Enligt 1 kap. 10 & första stycket bankrörelselagen får enskildas för- hållanden till bank inte obehörigen röjas. Enligt andra stycket i samma paragraf tillämpas i det allmännas verksamhet i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100). I 8 kap. 5 & sekretesslagen skyddas i första hand affärs- eller driftsförhållanden i statlig myndighets verksamhet (såsom Finansinspektionens) som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bl.a. bankväsendet. För att inskärpa vikten av att sekretess iakttas i ombudets hantering av bankärenden bör personalens utbildning alltid innehålla frågor om sekretess. För att få hantera bankärenden bör personalen som genomgått erforderlig utbildning också underteckna en särskild sekretessförbindelse.
Den tekniska utrustningen bör vara så anordnad att personalen hos ombudet inte kan ta del av andra uppgifter om kundens förhållanden med banken än vad som krävs för genomförandet av transaktionen. När det gäller tjänster utförda över kortterminaler behöver kontobehållningen således inte göras åtkomlig för ombudet på annat sätt än vad som framgår
av att transaktionen accepteras eller inte accepteras.
8.4.6. Tillståndets räckvidd
Mitt förslag: Ansökan om tillstånd att tillhandahålla banktjänster genom ombud får beviljas för den bank ansökan avser. Sådant tillstånd kan avse tillhandahållande av banktjänster hos ett eller flera ombud.
Det skall framdeles, på motsvarande sätt som nu gäller, vara banken som ansöker om och beviljas tillstånd att tillhandahålla banktjänster genom ombud. I tillståndsprövningen ingår att pröva om förutsättningarna — kontrollerade former och betryggande säkerhet — kommer att uppfyllas av det eller de ombud som en ansökan avser. Det skall i princip ske en individuell prövning av varje enskilt ombud och hans förutsättningarna att vara ombud. Om förhållandena är likartade hos flera ombud bör ett tillstånd kunna gälla för flera ombud. Förutsättningama för verksamhet som bedrivs av flera ombud som omfattas av samma tillstånd bör dock
vara likartade. Eventuella villkor som föreskrivs av Finansinspektionen kan då utformas på ett enhetligt sätt.
Frågan är om en ansökan om tillstånd skall kunna innefatta även framtida etableringar, vilka är likartade dem för vilka tillstånd beviljas eller tidigare har beviljats för. Under förutsättning att Finansinspektionen i sin till- ståndsprövning finner att det är möjligt att göra en bedömning även av framtida etableringar bör det inte föreligga något hinder mot att bevilja tillstånd som även omfattar framtida etableringar. När sådana etableringar sker bör det ankomma på banken att anmäla detta till Finansinspektionen.
9. Genomförande och kostnadskonsekvenser
Utredningens förslag innebär en del förändringar såväl för Finansinspektio- nen som för enskilda företag. Till de väsentliga förändringarna hör att nya kategorier av företag kommer att stå under tillsyn. Den förändrade bankrörelsedefinitionen tillsammans med lagen om andelsbanker kommer sannolikt att medföra nya etableringar av banker. Dessa kommer troligen att bedriva verksamhet av en mindre omfattning än de nu verksamma bankerna. Att döma av de föreningar som för närvarande bedriver finansiell verksamhet kan — om utredningens förslag genomförs —— förväntas att ett par tre nya banker av mindre storlek tillförs marknaden inom något år. Troligen kommer också någon större bank att ha bildats. Även möjligheten för ekonomiska föreningar att bedriva tillståndspliktig finansieringsverksamhet kan antas innebära att något eller några nya företag kommer att stå under inspektionens tillsyn. På det området förutspås emellertid ett mindre tillskott än på bankområdet. De nya bestämmelserna förväntas medföra ett betydande merarbete för inspektio- nen. Inte minst kan rådgivningsverksamheten gentemot sådana som inte står under inspektionens tillsyn komma att öka på grund av de nya gränsdragningarna. Detta kan också komma att avse förfrågningar om möjligheterna att bilda andelsbank eller kreditföretag.
Det går inte att exakt förutse de samhällsekonomiska konsekvenser som utredningens förslag i dessa delar kommer att medföra. Fler aktörer på den reglerade finansiella marknaden kan dock på sikt leda till en ökad konkurrens. Detta bör få positiva konsekvenser för samhället i stort.
Det föreslagna undantaget från tillståndsplikten enligt lagen om kreditföre- tag kommer att få konsekvenser för Finansinspektionen. Ett motsvarande
undantag fanns tidigare i finansbolagslagen. Den bestämmelse som utredningen nu föreslår har utformats något annorlunda jämfört med motsvarande i finansbolagslagen. Inspektionen kan — främst i samband med bestämmelsens ikraftträdande — komma att få ett betydande mer- arbete när det gäller tillämpningen av den nya bestämmelsen, inte minst i form av rådfrågning från föreningarna.
Den föreslagna lagen om valutaväxling kommer att leda till ett antal nya företag under Finansinspektionens tillsyn. Även i denna del skulle därför utredningens förslag komma att medföra en ökad arbetsbelastning för in- spektionen.
Som framgått kan Finansinspektionens arbetsbörda komma att öka betydligt om förslagen genomförs. Det kan noteras att den utökning av arbetsuppgifter som följer av lagen om valutaväxling samt den ökade arbetsbördan totalt sett kan få konsekvenser för möjligheterna att organisera myndigheten på ett ändamålsenligt sätt och att utföra de olika uppgifterna. Det ligger inte inom utredningens uppdrag att föreslå priorite- ringar av inspektionens olika uppgifter eller att i övrigt lämna förslag till hur inspektionens verksamhet bör bedrivas. Vilka förändringar av verksamheten som förslagen föranleder mer i detalj bör i stället avgöras av de prioriteringar som sker inom verksamheten i stort. Utredningen nöjer sig därför med att konstatera att en resursförstärkning är ofrånkomlig om förslagen skall genomföras. Inspektionens verksamhet finansieras i allt väsentligt med bidrag från de institut som står under tillsyn. Även inspektionens behov av resursförstärkningar på grund av de föreslagna ändringarna bör kunna täckas av avgifter. Detta gäller även sådan
verksamhet som inte är direkt hänförlig till institut som står under tillsyn, t.ex. anmälningar enligt lagen om valutaväxling. Förslagen skulle därmed inte medföra några större statsfinansiella kostnader. Utredningen avstår från att föreslå hur kostnaderna skall fördelas mellan instituten.
En särskild fråga i det sammanhanget utgörs emellertid av kostnaderna för behandlingen av ansökningar om att få tillhandahålla banktjänster genom ombud. Dessa kostnader, som kan komma att bli betydande, bör i princip täckas av ansökningsavgifter. Härvid bör emellertid också beaktas det
allmänna intresset av att sådan verksamhet kan bedrivas på orter med särskilda svårigheter att på annat sätt tillgodose behovet av banktjänster. Avgifterna bör då inte bestämmas så att de i praktiken utgör ett hinder mot etableringen av sådan verksamhet.
Utredningen har genomgående föreslagit den 1 januari 1995 som dag för ikraftträdande, med vissa övergångsbestämmelser. När det gäller det föreslagna undantaget från tillståndsplikten för vissa föreningars finan- sieringsverksamhet kan noteras att det tidigare undantaget i finansbolagsla— gen inte överfördes till kreditmarknadsbolagslagen när den lagen infördes. Med den nya lagen kommer dessa föreningar att bedriva tillståndspliktig verksamhet. Genom 5 p. ikraftträdandebestämmelsema till kreditmark- nadsbolagslagen får föreningar som tidigare varit befriade från till- ståndsplikt för sin finansieringsverksamhet emellertid fortsätta sin verksam- het under ett år från den nya lagens ikraftträdande, dvs. till den 1 januari 1995. Om utredningsförslaget inte kan genomföras till dess, bör tiden enligt nämnda ikraftträdandebestämmelse utsträckas.
10. Specialmotivering
10.1. Förslaget till lag om ändring i bankrörelse- lagen (1987:617)
Förslaget innebär för vissa bestämmelser att orden föreningsbank och central föreningsbank byts ut mot andelsbank och att en del bestämmelser görs associationsneutrala. Detta gäller bl.a. möjligheten att etablera filial utomlands (1 kap. 6-8 åå) och möjligheten för olika bankföretag att förvärva aktier eller andelar i vissa andra företag (1 kap. 6 och 6 a åå). Som ytterligare exempel kan nämnas reglerna om revision och redovisning i 3 respektive 4 kap. I de avseenden som sådana ändringar föreslås, saknas skäl att göra åtskillnad på företag som bedrivs i förening och företag som bedrivs i bolag.
1 kap. 2 5 Första stycket Bankrörelsedefinitionen skall alltjämt vara vittomfattande och precisera vilken typ av inlåning som bankerna skall ha ensamrätt till. Definitionen bestäms alltjämt utifrån begreppen inlåning och allmänheten.
Inlåningsbegreppet definieras med utgångspunkt från att insättning av medel kan ske på konto, att insättning av medel kan ske fortlöpande samt att behållningen utgörs av värdet av pengar och är disponibel för insättaren. På vilket sätt dessa rekvisit skall tolkas utvecklas närmare i avsnitt4.6.1.l.
Allmänhetsbegreppet skall tolkas på ett vidare sätt än tidigare. Även inlåning som riktas till medlemmar i en förening skall anses ske från allmänheten, om medlemskapet i föreningen är öppet för var och en så att inlåningen riktas till en vid och på förhand obestämd personkrets. Den närmare tolkningen av allmänhetsbegreppet behandlas i avsnitt 4.6.1.2.
Andra stycket Ändringarna föranleds av de nya beteckningarna men innebär i övrigt ingen skillnad i sak. Andelsbank ersätter föreningsbank och central föreningsbank.
2 a 5
Från kravet på tillståndspliktig bankrörelse görs undantag för näringsföre- tag och andra företag som ingår i samma koncern som sådant företag att ta emot inlåning från allmänheten. Sådan inlåning benämns insättning av kundmedel. Syftet med denna inlåning är att insatta medel skall användas vid köp av varor och tjänster som tillhandahålls av ett näringsföretag.
Med näringsföretag avses ett företag som framställer eller bedriver handel med varor och tjänster. Företaget kan bedrivas såväl i bolagsform som i ekonomisk förenings form. Med näringsföretag avses ett icke-finansiellt företag. Värdepappersbolag och valutaväxlingsföretag omfattas inte av undantagsbestämmelsen.
Inlåningen skall användas för betalning av varor och tjänster som fram- ställs eller säljs av ett näringsföretag. Tjänsterna som erbjuds är icke- finansiella tjänster. I första hand tar begreppet varor sikte på dagligvaror, men även andra typer av varor, t.ex. kapitalvaror, avses. Begreppet
tjänster åsyftar exempelvis bilreparationer, resor m.fl.
Förutom näringsföretag är det endast företag som ingår i samma koncern som näringsföretaget, som får ta emot insättning av kundmedel. Insatta medel skall stanna inom koncernen. Företagen som kan ta emot insättning av kundmedel kan således vara ett näringsföretag, ett kreditmarknadsbolag eller "annat företag". Med annat företag avses exempelvis ett kontokorts- företag som inte anses bedriva tillståndspliktig finansieringsverksamhet.
Förutsättningen för att ett kreditmarknadsbolag skall ha rätt att ta emot insättning av kundmedel är dock att företagets finansieringsverksamhet är begränsad till avsättning av varor och tjänster som framställs eller säljs av näringsföretag inom koncernen. Med begreppet koncern förstås detsamma som i 1 kap. 2 å aktiebolagslagen(1975:1385) och 1 kap. 4 å lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
Rätten att ta emot insättning av kundmedel är begränsad såtillvida att behållningen inte får förenas med rätt till ränta. Vidare får insatta medel endast disponeras av insättaren i samband med betalning av ett närings- företags varor och tjänster samt i samband med att kontoförhållandet upphör. S.k. kontantavrundning i samband med gjorda inköp är således inte möjlig.
2 kap.
3 a å
Paragrafens första stycke anger uttryckligen den huvudregel för banks verksamhet som redan idag anses gälla. Vilka närmare krav som bör ställas för att det skall anses vara ett bankkontor behandlas utförligare i allmänmotiveringen (avsnitt 8.4.3). Uttag från bankkonto kan dock tillhandahållas på annat sätt under förutsättning att det inte är fråga om uttag från konto med bankbok. S.k. kontantutbetalningsservice som sker bl.a. med check och kontokort kan således tillhandahållas på annat sätt än i bankkontor.
Ett ombud får för bankens räkning tillhandahålla endast enklare banktjäns- ter. Ombudet handlar för bankens räkning och i bankens namn. Paragra- fens nya lydelse innebär därvidlag inte någon skillnad i förhållande till vad som gäller för närvarande. Uttag från bankkonto med bankbok fordrar till skillnad från uttag från konto utan bankbok särskilt tillstånd. Motiven till denna åtskillnad behandlas utförligare i avsnitt 8.4.3.
Förutsättningen för att tillstånd skall beviljas är, som framgår av tredje stycket, att verksamheten kan antas bli bedriven på ett tillräckligt säkert sätt. Tillståndprövningen skall vara flexibel och kunna anpassas beroende på ombudets och lokalens förutsättningar. Andra omständigheter som har
2 kap.
betydelse vid bedömningen är bl.a. verksamhetens omfattning, orten och den tekniska hanteringen av aktuella tjänster.
Om det redan av en ansökan om oktroj framgår att vissa banktjänster avses att tillhandahållas med utnyttjande av andra lokaler än bankens egna och av annan personal än bankpersonal och oktroj beviljas under dessa förut- sättningar, behövs inget ytterligare tillstånd för att banktjänsterna skall få tillhandahållas på detta sätt. De förutsättningar som gäller enligt 3 a å har då redan prövats.
Bestämmelsen gäller på motsvarande sätt som enligt nuvarande reglering för svenska banker såväl som för filialer till utländska banker.
55
Bestämmelsen om förvärv av en banks rörelse görs associationsneutral på så sätt att överlåtelse kan ske även mellan olika slags banker. När banklag- stiftningen förnyades 1987 och den nuvarande bankrörelselagen infördes hade departementschefen i lagrådsremissen föreslagit en bestämmelse av den innebörd som nu föreslås här. Överlåtelse skulle således kunna ske mellan de olika företagsformema. Lagrådet påpekade emellertid att det av kommentarerna till 10 kap. 8 å föreningsbankslagen syntes framgå att den möjlighet till överlåtelse som där stadgades uttömmande reglerade förut- såttningama att förvärva en föreningsbanks rörelse. Med instämmande i denna tolkning av föreningsbankslagens bestämmelse, samt under hän- visning till att det föreföll som osannolikt att det skulle bli aktuellt med överlåtelse av en föreningsbanks rörelse, föreslogs i propositionen att bestämmelsen i bankrörelselagen endast skulle omfatta bankaktiebolag och sparbanker. På grund av denna inkongruens blev det nödvändigt att ändra förevarande paragraf i samband med att ombildningsreglema för förenings- bankema infördes. Förevarande bestänunelse har ändrats så att den blir
associationsneutral.
13 % Som tidigare påpekats kommer det inte att av lag följa något organisato- riskt samband mellan olika andelsbanker på det sätt som fallet varit
beträffande föreningsbankema. I denna paragraf skall därför endast andelar i och tillskott till den egna banken beaktas.
10.2. Förslaget till lag om andelsbanker
1 kap. 1 5
I paragrafen anges lagens huvudsakliga innehåll samt görs en hänvisning till bankrörelselagen såvitt avser de för bankerna gemensamma bestämmel- serna om hur rörelsen får bedrivas. Paragrafen överensstämmer i sak med vad som stadgas i föreningsbankslagen .
2 5
1 kap. 1 5
Av paragrafen framgår att en andelsbank är att betrakta som en ekonomisk förening med speciell verksamhetsinriktning mot bankrörelse. I förhållande till föreningsbankslagen innehåller paragrafen ett förtydligande av det kooperativa inslaget i verksamheten. Detta har skett i nära anslutning till relevanta delar av motsvarande bestämmelse i lagen om ekonomiska föreningar. Den särskilda kopplingen till lantbruksnäringen som stadgades i föreningsbankslagen har inte överförts till den nya lagen.
3 5 Denna paragraf motsvarar 1 kap. 4 å första stycket föreningsbankslagen. Av paragrafen framgår således att ansvaret för bankens förpliktelser är begränsat till bankens tillgångar.
4 &
Paragrafen motsvarar i stort sett 1 kap. 4 å andra och tredje styckena föreningsbankslagen. Här framgår det minsta startkapital som krävs för en andelsbank. Frågan om startkapital behandlas närmare i den allmänna motiveringen (6 . 3 .4).
5 & Paragrafen motsvarar 1 kap. 8 å i föreningsbankslagen och innebär ingen ändring i sak. Det anges således vad som konstituerar en koncern.
2 kap.
1 &
Paragrafen motsvarar 2 kap. 1 å i föreningsbankslagen . Stadgandet innebär ingen ändring i sak. Bestämmelsen innebär att kravet på tjugo medlemmar ställs för andelsbanken liksom för de tidigare centrala föreningsbankema. Detta föranleds av att det var de centrala föreningsbankema som var innehavare av oktroj. Även för bankrörelse av mindre omfattning bör det kunna ställas krav på att verksamheten redan från början har en bred förankring och inte är beroende av ett fåtal personers medverkan.
2-7 åå
Paragraferna innehåller i sak samma som motsvarande bestämmelser i föreningsbankslagen . Till skillnad från andra ekonomiska föreningar behöver alltså en andelsbanks stadgar inte innehålla något om hur vinsten skall fördelas. Detta motiverades för föreningsbankemas del av att banken inte borde bindas upp vid bestämmelser om vinstutdelning. Samma gäller för andelsbankerna.
2 kap.
Vidare ställs ett strängare tidskrav för påbörjande av verksamheten än för andra ekonomiska föreningar, fyra månader i stället för sex månader.
Slutligen stadgas också krav på kungörande av att verksamheten påbörjats, vilket avses underlätta kontrollen härav. Detta gäller inte för andra ekonomiska föreningar.
3 kap. 1 5
Paragrafen överensstämmer i stort sett med vad som stadgas i förenings- bankslagen . Möjligheten för andelsbanken att vägra någon inträde kan tänkas få särskilt intresse för föreningar som bedriver sin verksamhet utifrån olika ideologiska utgångspunkter, t.ex. miljömässiga eller religiösa. Det bör finnas utrymme för sådana föreningar att vägra inträde för en person som kan antas motverka den ideologi som föreningen står för.
3 kap. 1 5
För föreningsbankema ansågs det inte tillräckligt med ett förbud mot medlemskap för juridiska personer i vilka den enskilda banken hade
inflytande. På grund av det speciella sambandet mellan bankerna inom föreningsbanksrörelsen beaktades även om banken tillsammans med annan bank hade sådant inflytande. Genom att den nya lagen inte kommer att avse en sarmnahållen rörelse utan som regel sinsemellan fristående banker, saknas anledning att tillämpa ett motsvarande synsätt. Den föreslagna lagtexten innebär dock alltjämt att även andra samband än direkta koncemförhållanden kan beaktas.
2 och 3 åå
Paragraferna anger närmare vad som skall gälla i vissa situationer av övertagande av annans andelar i banken. Innehållet överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelser i föreningsbankslagen .
4 och 5 åå Reglerna om utträde, uteslutning och avgång ur banken övertas från
6 %
Paragrafen anger vad som skall framgå av bankens medlemsförteckning. Liksom för föreningsbankema, och till skillnad från andra ekonomiska föreningar, behöver enligt förslaget inte framgå varje medlems insats. I stället skall summan av de samlade insatserna framgå. Detta utgör en del av integritetsskyddet för den enskilde. Bestämmelsen överensstämmer således i sak med motsvarande bestämmelse i föreningsbankslagen .
4 kap. 1-3 åå
Paragraferna stadgar dels vad som skall gälla i fråga om medlemmens rätt att återfå insatserna från föreningen, dels en återbetalningsskyldighet till banken av insatser som utbetalats till medlem viss tid före en konkurs. Till skillnad från lagen om ekonomiska föreningar stadgas här möjlighet för banken att i vissa fall, under hänvisning till reglerna om kapitaltäckning, vägra utbetalning av insatser. I sak överensstämmer stadgandena med motsvarande i föreningsbankslagen . Bestämmelserna behandlas ovan i avsnitt 6.3.4 om kapitalfrågor.
5 kap. 1-7 åå
Förutom en språklig ändring i l å och i 4 å första stycket 7, överensstäm- mer de nya paragraferna med motsvarande i föreningsbankslagen och i lagen om ekonomiska föreningar. Paragraferna stadgar således vad som gäller för utgivning av förlagsandelsbevis.
6 kap. 1 och 2 åå Paragraferna innehåller vissa språkliga anpassningar till begreppet andelsbank. Till skillnad från andra ekonomiska föreningar, men i likhet med föreningsbankema, gäller att styrelsen skall bestå av fem ledamöter. Detta föranleds av de särskilda krav som ställs på insyn och kontroll över hur bankverksamheten bedrivs.
3 5 I paragrafen har den s.k. femtals-regeln behållits, som innebär en be- gränsning för anställda att vara styrelseledamöter. Syftet med denna är att styrelseledamötemas kontroll över den löpande verksamheten skall kunna ske fristående från påverkan av eget deltagande i denna. Någon anledning att särbehandla bankrörelse av mindre omfattning finns inte.
4 5 I den nya lagen har möjligheten att utse mer än en verkställande direktör behållits. Lagen kan ge utrymme för banker inom olika delar av landet att
6 kap. 1 och 2 åå Paragraferna innehåller vissa språkliga anpassningar till begreppet andelsbank. Till skillnad från andra ekonomiska föreningar, men i likhet med föreningsbankema, gäller att styrelsen skall bestå av fem ledamöter. Detta föranleds av de särskilda krav som ställs på insyn och kontroll över hur bankverksamheten bedrivs.
samordna sin verksamhet genom fusion eller på annat sätt. Det kan då finnas ett behov av att inom de olika enheterna ha en fristående ledning för
den löpande verksamheten. Bibehållandet av denna möjlighet innebär samtidigt att banken måste ha en särskild instruktion med fördelning av ansvaret mellan direktörerna. Se närmare därom under 6 å.
Så Stadgandet överensstämmer med vad som gäller enligt föreningsbankslagen
och lagen om ekonomiska föreningar.
6 & Utformningen av paragrafen har samband med 4 å. Med hänsyn till möjligheten att utse mer än en verkställande direktör i banken, bör det krävas att en särskild instruktion anger vilken ansvarsfördelning som gäller mellan direktörerna. Ansvarsfördelningen skall även avse förhållandena mellan verkställande direktör och andra delegater i banken. En sådan ansvarsfördelning måste således upprättas även om endast en verkställande
direktör utses i banken.
7-12 åå Paragraferna överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelser i föreningsbankslagen.
13 & Lagen om andelsbanker föreslås, till skillnad mot vad som gäller enligt lagen om ekonomiska föreningar och aktiebolagslagen , innehålla en be- stämmelse om ställföreträdarjäv. En sådan bestämmelse har ansetts kunna ställa till problem i koncemförhållanden vid allmän företagsamhet. För bankområdet har emellertid denna synpunkt ansetts väga lättare än intresset av att motverka ovidkommande hänsyn i affärsverksamheten. Bestämmel- sen har funnits i föreningsbankslagen och finns även i bankaktiebolagsla- gen och i sparbankslagen . Den bör gälla även för de nya andelsbankerna.
14-17 åå Paragraferna överensstämmer i sak med motsvarigheterna i förenings—
7 kap. 1-3 %% Paragraferna överensstämmer i sak med motsvarigheterna i förenings- bankslagen. Behov av regler om fullmäktige som utövar stämmans beslutandefunktion kan föreligga i andelsbanker vars medlemmar finns över ett större område. Fullmäktigereglema kan tillämpas för att förhindra en geografisk koncentration av makten till den ort där banken har sitt säte.
4 &
Föreningsbankslagen stadgar att stämma skall hållas inom bankens verksamhetsornråde. Detta var motiverat för att ge möjlighet att hålla stämman på olika platser inom ett större geografiskt område. Här föreslås i stället att stämman normalt skall hållas där styrelsen har sitt säte eller på annan ort som framgår av stadgarna. Därigenom blir lösningen densamma som för andra banker. Samma möjlighet till avvikelse från huvudregeln skall gälla för andelsbanker som för andra banker.
5 &
7 kap. 1-3 %% Paragraferna överensstämmer i sak med motsvarigheterna i förenings- bankslagen. Behov av regler om fullmäktige som utövar stämmans beslutandefunktion kan föreligga i andelsbanker vars medlemmar finns över ett större område. Fullmäktigereglema kan tillämpas för att förhindra en geografisk koncentration av makten till den ort där banken har sitt säte.
Paragrafen innehåller i sak samma beträffande tidpunkt för ordinarie stämma som motsvarigheten i föreningsbankslagen , vilket innebär en månad tidigare än vad som gäller för andra ekonomiska föreningar.
6-10 åå Paragraferna överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelser i föreningsbankslagen.
11 å
I paragrafen stadgas bl.a. att olägenheten för en enskild skall beaktas vid ställningstagande om en fråga vid stämman kan besvaras öppet. Be- stämmelsen innebär ingen förändring i förhållande till vad som gäller enligt föreningsbankslagen .
12 &
Bestämmelsen ger utrymme för att som högsta beslutande organ inrätta en representationsförsamling, fullmäktigsammanträde. Denna möjlighet kan fylla en demokratisk funktion främst för föreningar i vilka medlemmarna kommer från olika delar av landet. Bestämmelsen har funnits i förenings— bankslagen och finns även i lagen om ekonomiska föreningar. Möjligheten bör stå till buds även för andelsbankerna.
13 å Omröstningsreglerna föreslås bli desamma som enligt föreningsbankslagen .
14 å Till skillnad från vad som gäller för andra ekonomiska föreningar får här inga andra krav för stadgeändringar införas i stadgarna än de som anges i lagen. Bestämmelsen innebär dock ingen ändring mot föreningsbanksla- gen.
15-17 åå Bestämmelserna överensstämmer med motsvarigheterna i förenings- bankslagen.
18 å
Till skillnad från vad som föreskrivs i lagen om ekonomiska föreningar har verkställande direktören ingen särskild talerätt mot stämmobeslut. Detta innebär dock ingen ändring i förhållande till föreningsbankslagen .
19 % Paragrafen innebär ingen ändring mot föreningsbankslagen .
8 kap. 1-4 åå Paragraferna överensstämmer i sak med motsvarigheterna i förenings- bankslagen.
5 & Paragrafen innehåller, tillskillnad från vad som gäller för andra ekonomis- ka föreningar, men i likhet med föreningsbankslagen, bankaktiebolagslagen och aktiebolagslagen, att stämman inte får besluta större utdelning än vad styrelsen föreslagit. Styrelsens insikt i verksamheten och långsiktiga kontrollfunktion avses förhindra att medlemmarna äventyrar stabiliteten i företaget för att kortsiktigt tillgodogöra sig en hög avkastning.
6 & Skyldigheten att göra avsättning till reservfonden föreslås bli densamma som för föreningsbankema. Frågan behandlas i avsnitt 6.3.4 om kapitalfrå- gor.
7 och 8 åå Paragraferna överensstämmer i sak med motsvarigheterna i förenings- bankslagen.
9 kap. Kapitlet överensstämmer i sak med motsvarande regler i föreningsbanksla— gen.
10 kap.
Bestämmelserna om förfarandet vid fusion m.m. överensstämmer i sak med motsvarigheterna i föreningsbankslagen. Beträffande 10 kap. 8 och 8 a åå föreningsbankslagen, vilka behandlar överlåtelser inom förenings- banksrörelsen av del av en banks rörelse, kan noteras att något behov av motsvarande reglering inte lär finnas för andelsbankerna. Syftet med bestämmelserna i föreningsbankslagen var väsentligen att möjliggöra ändringar av den geografiska indelningen mellan de olika bankerna inom rörelsen. De nya andelsbankerna förutsätts vara sinsemellan oberoende och kommer att kunna verka fritt inorn varandras geografiska områden. För behovet av att kunna överta en andelsbanks rörelse hänvisas därför dels till fusionsbestämmelsema i denna lag, dels till den generella överlåtelsebes- tämmelsen i 2 kap. 5 å bankrörelselagen, vilken föreslås bli helt associa-
tionsneutral .
11 kap. Som tidigare anförts i avsnittet om ombildningsregler ovan (6.3 .6), kan det av hänsyn till stabilitets- och kontinuitetsintressena i bankverksamheten finnas skäl för att permanenta de ombildningsregler som tillkom för föreningsbanksrörelsen. Bestämmelserna från föreningsbankslagen har överförts i sak oförändrade. Ett par redaktionella ändringar har skett i 5 å. Några bestämmelser om hur upplösningen av eventuella underordnade enheter skall ske har inte införts. Sådana förhållanden får i stället lösas inom varje företag eller företagsgrupp efter de regler som följer av enheternas rättsliga status.
10.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag
Förslaget innebär att lagen görs associationsneutral. Därigenom kommer samma regler att gälla för företag som bedrivs i förening som för företag som bedrivs i bolag. Ändringar i lagtexten som föranleds därav har gjorts i ett flertal paragrafer, bl.a. om möjligheten att äga andra företag (3 kap. 5-755) och om s.k. enhandskrediter (3 kap. 9 5). Som ytterligare exempel kan nämnas reglerna i 2 kap. 5 & om styrelse och verkställande direktör samt i 4 kap. om kapitaltäckning. I de avseenden som sådana ändringar föreslås, saknas skäl för annan reglering för föreningarna än för bolagen.
1 kap. 1 och 2 55 Det nya begreppet kreditföretag omfattar såväl aktiebolag som ekonomiska föreningar, som med tillstånd bedriver sådan finansieringsverksamhet som avses i lagen. Begreppet kreditföretag behandlas i avsnitt 6.3.3 om namn och firma.
3 5 Första stycket 9 Ekonomiska föreningar som bedriver finansieringsverksamhet gentemot sina medlemmar skall, på motsvarande sätt som gällde enligt finans- bolagslagen, kunna undantas från tillståndsplikt.
Undantagsbestämmelsen gäller endast slutna föreningar, dvs. föreningar som riktar sin verksamhet till en på förhand bestämd personkrets. Finan- sieringsverksamheten skall endast riktas till medlem i sådan förening. Bestämmelsen tar närmast sikte på föreningar som bedriver en rent finansiell verksamhet. Verksamheten i föreningen skall vara av begränsad omfattning. Därmed avses såväl att verksamheten bedrivs på lokal nivå, t.ex. på en mindre ort eller en viss arbetsplats, som att verksamhetens omsättning är av mindre omfattning. Om omsättningen understiger ett belopp uppgående till ca 100 miljoner kronor skall verksamheten i normal- fallet anses vara av begränsad omfattning. Föreningar som vänder sig till en på förhand bestämd personkrets men bedriver en rikstäckande verksam-
het omfattas normalt inte av undantaget. Om en sådan förening emellertid har en liten balansomslutning kan även en sådan förening träffas av undan— tagsbestämmelsen.
2 kap.
4 %
De bestänunelser om minsta startkapital som gäller för kreditmarknads- bolag föreslås gälla på samma sätt för föreningar. För dessa kommer start- kapitalet att utgöras av det bundna egna kapitalet som detta bestäms i 9 kap. 7 & lagen om ekonomiska föreningar. Kravet enligt huvudregeln kommer att gälla lika för ekonomiska föreningar som är kreditföretag och för andelsbanker, se därom 4 kap. 7 & bankrörelselagen och 1 kap. 4 5 andra stycket andelsbankslagen. Frågan behandlas i avsnitt 6.3.4 om kapitalfrågor.
3 kap. l 5
Första stycket Ändringen har samband med ändringen av inlåningsbegreppet i bankrörel— sedefinitionen. Kreditföretag skall alltjämt vara förhindrade att bedriva tillståndsplikti g bankrörelse. Däremot öppnas en möjlighet för kreditföretag att ta emot insättning av kundmedel. Förutsättningen för att ta emot sådan insättning är att företaget ingår i samma koncern som näringsföretaget som framställer eller säljer aktuella varor och tjänster vilka insatta medel skall användas som betalning för. Ytterligare en förutsättning är att kreditföre— taget endast bedriver finansieringsverksamhet som avser avsättning av varor och tjänster som framställs eller säljs av företag som ingår i samma koncern som kreditföretaget.
Förutsättningama för ett kreditföretag att ta emot insättning av kundmedel regleras i 1 kap. 2 a & bankrörelselagen. I lagen om kreditföretag sker endast en hänvisning till den bestämmelsen.
4 & Även om de verksamheter som framgår av verksamhetslistan i l 5 inte
alltid kommer att bedrivas av en ekonomisk förening, saknas skäl att
generellt begränsa föreningarnas rätt att bedriva någon av verksamheterna. Förevarande paragraf bör därför kompletteras så att den gäller såväl aktiebolag som ekonomisk förening. Med stöd av paragrafen kan Finansin- spektionen meddela föreskrifter om vilken verksamhet ett kreditmark- nadsföretag får bedriva.
10 &
3 kap. l 5
Paragrafen innehåller bestämmelser om att personer som står i visst förhållande till kreditföretaget inte får gynnas vid kreditgivning. Det kan antas att närheten mellan ägarna och ledningen för företaget konuner att vara något större för föreningar än för bolag. Det saknas dock anledning att lämna utrymme för kreditgivning till de personer som avses i be- stämmelsen på andra villkor än sådana som står till buds även för andra kredittagare. Bestämmelsen bör därför ändras så att den även blir tillämplig på ekonomisk förening. Undantaget från låneförbudet i 12 kap. 7 & aktiebolagslagen bör placeras sist i paragrafen. Ett sådant låneförbud finns inte i lagen om ekonomiska föreningar.
4 kap. 2 &
Bestämmelsen ändras såvitt avser vad som skall anses utgöra primärt kapital. Enligt 2 kap. 9 a & bankrörelselagen utgörs primärt kapital i föreningsbanker, liksom enligt förslaget till regler för andelsbanker, av eget kapital med undantag för förlagsinsatser, dvs. särskilda insatser som får tillskjutas en ekonomisk förening även av andra än medlemmar (jfr 5 kap. 1 5 lagen om ekonomiska föreningar). Anledningen till att för- lagsinsatser inte tas med är att förlagsinsatser består av lånat kapital som normalt förutsätts kunna återkrävas av placerarna. Det primära kapitalet i ekonomiska föreningar som bedriver finansieringsverksamhet bör be— stämmas på motsvarande sätt som för de tidigare föreningsbankema och för andelsbankerna. Likheten med bankområdet bör gälla även beträffande det supplementära kapitalet.
5 kap. 11,14 och 15 55 Syftet med bestämmelserna om ägarprövning, dvs. lämplighetsprövning av större ägare, är att söka förhindra att en ägare får möjlighet att missbruka sin ställning och sitt inflytande över föreningens verksamhet på sådant sätt att skyddet för kredittagama sätts i fara eller att allmänhetens förtroende för stabiliteten i företaget äventyras. Bestämmelserna motsvarar 7 kap. 10-14 55 bankrörelselagen. Frågan om ägarprövning för föreningar behandlas i särskilt avsnitt ovan (6.3.6).
17 5
I överensstämmelse med vad som gäller på bankområdet bör den särskilda grunden för återkallande av tillståndet omfatta kravet på viss minsta kapitalbas för såväl bolag som föreningar. På bankområdet gäller att ett bankaktiebolags oktroj kan återkallas på grund av att det egna kapitalet understiger nio tiondelar av det registrerade aktiekapitalet. Någon motsva— rande grund för återkallelse har inte funnits för föreningsbankema och föreslås inte heller för andelsbankerna. I överensstämmelse med vad som sålunda kommer att gälla på bankområdet föreslås här att punkt 5 även i fortsättningen skall gälla endast för bolag.
10.4. Förslaget till lag om valutaväxling
1 &
Syftet med denna lag är att definiera den verksamhet som inte är tillstånds— pliktig enligt riksbankslagen, definiera de företag som bedriver valutaväx- lingsrörelse samt få kontroll över att företag som bedriver sådan rörelse är seriösa och har ett långsiktigt syfte med verksamheten. Vidare är syftet med lagen att definiera de företag som bedriver valutaväxlingsrörelse som bör omfattas av lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt.
Lagen om valutaväxling skall tillämpas på samtliga svenska företag och utländska företags etableringar i Sverige som bedriver valutaväxlings- rörelse enligt definitionen av sådan rörelse i 2 5; Vilka utländska företags
etableringar som avses, behandlas särskilt i avsnitt 7.6.5. Rörelsen skall riktas mot allmänheten.
Med företag avses bank, annat kreditinstitut samt annat företag. Lagen är tillämplig oavsett om företaget bedriver valutaväxlingsrörelse som huvud- saklig verksamhet, som en verksarnhetsgren eller eljest som bisyssla. Motivet till att lagen bör omfatta samtliga företag är att bestämmelsen om konsumentskydd (6 &) därmed blir tillämplig på samtliga som bedriver valutaväxlingsrörelse. Lagens tillämpningsområde är således inte inskränkt till de företag som kräver tillstånd respektive anmälan (3 ä).
2 5 En valutaväxlingstransaktion ingår i all handel med valuta. Utgångspunkten för definitionen av valutaväxling är vad själva rörelsen, handeln, avser. Det utmärkande för valutaväxlingsrörelse är att "varorna" som erbjuds är desamma, eller i huvudsak desamma, som betalningsmedlen.
Valutaväxlingsrörelse bestäms inte utifrån syftet med växlingstransaktionen såsom förhållandet blir om man utgår från begreppet resevaluta. Med valutaväxlingsrörelse avses transaktioner som inte har någon direkt betydelse för valutamarknaden. Genom att definiera valutaväxlingsrörelse som yrkesmässig handel med sedlar, mynt och resecheckar mot vederlag i annat myntslag regleras vad "varan" består av samt att en valuta byts mot en annan. Betalningsmedlet som används i valutaväxlingstransaktionen regleras inte. Definitionen innebär att såväl en utländsk som en svensk check kan användas som betalning, under förutsättning att motprestationen består av sedlar, mynt eller resecheckar i annat myntslag. Härigenom sker en viss volymbegränsning. Genom denna begränsning kommer inte valutaväxlingsrörelse att inkräkta på den "egentliga" valutahandeln.
En växlingstransaktion innebär att en valuta byts mot en annan. Det förekommer att en kund vid köp av sedlar betalar med en resecheck i samma valuta. Omvänt kan det vid köp av en resecheck hos ett valutaväx- lingsföretag förekomma att kunden betalar med sedlar i samma valuta som resechecken. Sådana transaktioner anses inte utgöra valutaväxlingsrörelse
men skall dock anses ha sådant samband med denna att penningtvättslagen blir tillämplig på transaktionerna. (Jfr vad som sägs i avsnitt 10.6.)
Förutsättningen för att det skall vara fråga om valutaväxlingsrörelse är att företaget bedriver yrkesmässig handel med sedlar, mynt och resecheckar mot vederlag i annat myntslag. Med handel avses företagets köp av sedlar och mynt, då resecheck kan utgöra betalning, och försäljning av dessa "varor". I begreppet yrkesmässig handel ligger att det är fråga om en verksamhet som bedrivs med självständighet, regelbundenhet och varaktig- het samt i regel även vinstsyfte. Även ett butiksföretag, hotell eller en restaurang som tar emot utländsk valuta i form av sedlar och mynt och inte enbart resecheckar som betalning för sålda varor och tjänster, skall anses bedriva valutaväxlingsrörelse, såvida inte köp av utländsk valuta endast sker vid enstaka tillfällen eller eljest inte kan anses vara yrkes- mässig.
3 5
Första stycket Valutaväxlingsrörelse fordrar tillstånd av Finansinspektionen om rörelsen är av väsentlig omfattning. Rörelsen bör i normalfallet anses vara av sådan omfattning om företagets omsättning avseende köp och försäljning av valuta uppgår till ca 100 miljoner kronor per år. Tillståndsplikten kan således träffa företag som bedriver valutaväxling som huvudsaklig verksamhet eller som en verksamhetsgren, men även företag som bedriver valutaväxling som en bisyssla. Avgörande för tillståndsplikten är rörelsens omfattning.
Annan valutaväxlingsrörelse, dvs. sådan rörelse som inte bedrivs i väsentlig omfattning, skall endast anmälas till Finansinspektionen. Även om tillstånd inte krävs är det angeläget att företag som bedriver valutaväx- lingsrörelse av begränsad omfattning omfattas av lagen om åtgärder mot penningtvätt. För att få kontroll över vilka företag som skall träffas av nämnda lag skall företag som inte omfattas av tillståndsplikt och ej heller står under Finansinspektionens tillsyn enligt annan lagstiftning vara skyldiga att till inspektionen anmäla sin valutaväxlingsrörelse.
Andra stycket
Valutaväxlingsrörelse som bedrivs av svenska företag som har eller kan beviljas valutahandelstillstånd skall inte fordra tillstånd eller anmälan enligt lagen om valutaväxling. Förutsättningen härför är dock att företaget står under Finansinspektionens tillsyn enligt annan lagstiftning. Även om ett sådant företag inte har beviljats valutahandelstillstånd är valutaväxlingstill- stånd inte erforderligt. Bland företag som kan beviljas valutahandels- tillstånd har bankerna och kreditmarknadsbolagen rätt att bedriva valutaväxlingsrörelse med stöd av bestämmelserna i bankrörelselagen och kreditmarknadsbolagslagen. Tillstånd eller anmälan enligt lagen om valuta- växling för att bedriva valutaväxlingsrörelse är därför inte erforderlig.
Tillstånds- och anmälningsplikt skall inte heller åvila utländska filialer som efter tillstånd enligt 1 kap. 4 & bankrörelselagen, 1 kap. 2 åoch 2 kap. 8 5 kreditmarknadsbolagslagen och 2 kap. 7 & lagen om värdepappersrörelse etableras av utländskt bankföretag, kreditinstitut eller annat utländskt företag som driver finansieringsverksamhet eller värdepappersrörelse med säte utanför EES-området. Även dessa filialer hör i och med tillstånds— givningen till Finansinspektionens tillsynsområde.
Vissa utländska företag får bedriva valutaväxling utan att de behöver söka tillstånd hos Finansinspektionen. Det rör sig om bankföretag och kreditinstitut som har erhållit auktorisationi ett annat land inom EES samt sådana finansiella institut och dotterföretag som avses i 2 kap. 10 5 lagen om kreditmarknadsbolag. Den auktorisation som meddelats bankföretaget eller kreditinstitutet måste innefatta en rätt att i hemlandet driva valutaväx- lingsrörelse. Beträffande finansiella institut och deras dotterföretag gäller att företaget enligt sina stadgar eller sin bolagsordning skall ha rätt att driva valutaväxling samt att auktorisationen för de kreditinstitut som äger företaget eller moderföretaget skall omfatta rätten att driva valutaväxling. Verksamheten kan bedrivas genom etablering av en filial här i landet.
4 5
Första stycket Tillståndsprövningen skall vara flexibel med hänsyn till att omfattningen av valutaväxlingsföretagens verksamhet varierar väsentligt. Det finns
därför anledning att ställa olika höga krav vid tillståndsgivningen. I samtliga fall skall inspektionen beakta att verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Prövningen syftar till att företag som får tillstånd skall vila på en stabil ekonomisk grund och bedrivas på ett kompetent och seriöst sätt. Vid prövningen skall företagets ägare och organisation samt den verksamhet som företaget skall bedriva bedömas. Förutsättningama för tillstånd behandlas utförligare i avsnitt 7.6.6.
Andra stycket I paragrafens andra stycket ges en möjlighet för Finansinspektionen att föreskriva under vilka närmare förutsättningar som verksamheten skall få bedrivas samt att den som har fått tillstånd är skyldig att anmäla ändringar av förhållanden som varit av betydelse för inspektionens beslut att ge tillstånd.
5 &
Lagen om åtgärder mot penningtvätt skall vara tillämplig även på alla företag som driver valutaväxlingsrörelse och detta oavsett om verk- samheten omfattas av lagens krav på tillstånd eller anmälan. I lagen om valutaväxling regleras inte frågor om penningtvätt närmare. Att lagen om åtgärder mot penningtvätt är tillämplig på företag som bedriver valutaväx- lingsrörelse följer endast av hänvisningen i denna paragraf.
6 5
Företag som bedriver valutaväxlingsrörelse är enligt denna bestämmelse skyldiga att informera om gällande växelkurser och avgifter. Bestämmelsen är tillämplig på samtliga företag som bedriver valutaväxlingsrörelse och således inte enbart på dem som omfattas av tillstånds- och anmälningsplikt
enligt denna lag.
Syftet med bestämmelsen är att kunden klart och tydligt skall få informa- tion, helst i skriftlig form, om vad en viss växlingstransaktion kostar och därmed ha möjlighet att innan växlingstransaktionen företas jämföra kostnaden hos olika växlingsföretag.
På vilket sätt informationen om växelkurser och avgifter skall, förutom på avräkningsnota, tillhandahållas — i skyltfönster, i skyltskåp, på särskilt anslag inne i växlingslokalen eller i särskild informationsbroschyr _ kan Finansinspektionen, efter bemyndigande från regeringen, föreskriva genom s.k. verkställighetsföreskrifter med stöd av 8 kap. 13 & RF.
7 och 8 %&
Bestämmelserna om tillsyn har utformats med vissa av reglerna i lagen om kreditmarknadsbolag som förebild. Syftet är, som angetts i propositionen till nämnda lag (prop. 1992/93:89 s. 225), att så långt möjligt ha likalydande tillsynsregler inom de områden som står under tillsyn av Finansinspektionen. Bestämmelserna gäller endast företag som har fått valutaväxlingstillstånd.
8 & innehåller några grundläggande bestämmelser om tillsyn. Inspektionens allmänna tillsyn sker genom granskning av de uppgifter som inspektionen har rätt att begära in. Inspektionen har även möjlighet att vid behov genomföra undersökning hos den som bedriver valutaväxling. En sådan undersökning kan omfatta både en särskild genomgång av infordrade handlingar och en undersökning på stället.
9 & Enligt 7 kap. 16 & bankrörelselagen och 5 kap. 17 & lagen om kredit- marknadsbolag har Finansinspektionen befogenhet att under vissa för— hållanden återkalla oktroj eller tillstånd att bedriva bankrörelse- respektive finansieringsverksamhet. Även återkallelse av tillstånd att bedriva valutaväxlingsrörelse skall kunna fattas av Finansinspektionen. Återkallelse skall dock endast kunna komma ifråga vid uppenbara överträdelser. För att komma tillrätta med Vissa förhållanden i andra fall skall inspektionen i stället kunna meddela varning.
10 & Bestämmelserna i denna paragraf är utformade efter motsvarande reglering i 7 kap. 21 & bankrörelselagen och 5 kap. 22 5 lagen om kreditmark— nadsbolag. Företag som bedriver tillstånds— eller anmälningspliktig
valutaväxlingsrörelse skall, om de inte ansöker om tillstånd eller anmäler sin verksamhet, föreläggas att upphöra med verksamheten.
11 &
Bestämmelsen i 10 å andra stycket om upplysningsplikten skall inte kunna överklagas i likhet med vad som föreskrivs i bankrörelselagen(7 kap. 24 5 första stycket) och i kreditmarknadsbolagslagen (6 kap. 1 & första stycket). Övriga beslut som fattas av Finansinspektionen i denna lag, såsom avslag på ansökan om tillstånd och beslut om återkallelse av tillstånd eller meddelande av varning, skall kunna överklagas.
I den finansiella lagstiftningen förekommer regeringen eller kammarrätten som klagoinstans. Enligt Domstolsutredningens förslag (SOU 1991:106) skall den första prövningen av i princip alla förvaltningsbeslut ske i länsrätt. Eftersom utredningens förslag ännu inte lett till lag föreslås att Finansinspektionens beslut i lagen om valutaväxling skall överklagas till kammarrätten.
12 &
Kostnaderna för tillsynsverksamheten skall betalas av de företag som får valutaväxlingstillstånd. Kostnadens storlek bör bestämmas i förhållande till verksamhetens omfattning.
10.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
22 b 5
Av paragrafen följer att den icke tillståndspliktiga valutahandeln benämns valutaväxlingsrörelse och motsvarar den verksamhet som regleras särskilt i lagen om valutaväxling. På vilket sätt valutaväxlingsrörelse definieras följer endast av lagen om valutaväxling.
10.6. Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt
2 5
Genom en utvidgning av lagens tillämpningsområde till företag som bedriver valutaväxlingsrörelse med krav på särskilt tillstånd eller anmälan enligt lagen om valutaväxling, blir lagen om åtgärder mot penningtvätt tillämplig på samtliga företag som bedriver valutaväxlingsrörelse, dvs. företag som bedriver yrkesmässig handel med sedlar, mynt och resecheck- ar och vars rörelse riktas mot allmänheten och drivs från fast driftställe i Sverige. Vilka företag som är underkastade tillstånds- respektive an— mälningsplikt följer dock endast av lagen om valutaväxling. Valutaväx— lingsrörelse som bedrivs av svenska banker och andra kreditinstitut som kan beviljas valutahandelstillstånd och står under Finansinspektionens tillsyn enligt annan lagstiftning fordrar t.ex. varken tillstånd eller anmälan enligt lagen om valutaväxling (se 3 & tredje stycket lagen om valutaväx-
ling).
Lagen om åtgärder mot penningtvätt skall endast vara tillämplig på tran- saktioner som företas av företaget i dess valutaväxlingsrörelse och i verksamhet som har naturligt samband därmed. Som exempel på verksamhet som har sådant naturligt samband kan nämnas inlösen av resecheckar till samma valuta som resecheckama är utställda i. Tran- saktioner som sker i ett företags restaurang— eller hotellrörelse omfattas således inte. En liknande begränsning gäller för företag som i dag omfattas av lagen om åtgärder mot penningtvätt. Detta har i förarbetena uttryckts så att lagen avser endast företagens kärnverksamhet som anges i paragra— fens första stycke. Detta har i lagtexten, andra stycket, kommit till uttryck genom att lagen är tillämplig på mot kunder inriktad verksamhet som avses i första stycket. Även om valutaväxlingsrörelsen i vissa fall inte utgör de berörda företagens kärnverksamhet omfattas den ovan angivna begräns- ningen av lagtexten. (Se även allmänmotiveringen i avsnitt 7 .6.2.)
Särskilda yttranden
Särskilt yttrande av Harry Karlsson och Lars-Olof Thörn Vi har en avvikande mening på två punkter. 1. Valutaväxling
Utredningsmannen slår i betänkandet fast att, eftersom man inte har anledning att befara att valutaväxlingsverksamhet påverkar det finansiella systemets stabilitet, finns det inte något finansiellt skyddsintresse som motiverar en reglering av valutaväxlingsföretagens verksamhet. Inte heller det förhållandet att en ökande andel av valutaväxlingsverksamheten bedrivs av valutaväxlingsföretag eller omfattningen av verksamheten — även om verksamheten omsätter stora belopp — leder utredningsmannen till annan slutsats. Han har därmed sagt att det inte är det förhållandet att valutaväx- lingsföretagens verksamhet skulle utgöra en väsentlig samhällsfunktion på det finansiella området som gör verksamheten regleringsvärd. Det är främst, som för övrigt utredningsdirektiven pekar på, risken för att valutaväxlingsföretagen kan komma att utnyttjas för s.k. penningtvätt som är skälet till att införa en reglering. Vi delar dessa bedömningar men har en annan uppfattning om regleringens utformning än utredningsmannen.
För vår del anser vi att tillståndsplikt endast bör komma i fråga vid verksamhet som innebär att en väsentlig samhällsfunktion fullgörs. Som vi nyss konstaterat kan inte valutaväxlingsföretagens verksamhet anses fullgöra en sådan funktion på det finansiella området. Redan av detta skäl bör det enligt vår mening inte ställas något krav på tillstånd för valutaväx— lingsföretag.
Utredningsmannen berör under avsnittet 3.4 om offentlig tillsyn vikten av gränsdragningen mellan tillståndspliktig och icke tillståndspliktig verksam— het. Vi anser för vår del av flera skäl att gränsdragningen är utomordent— ligt viktig. Ett skäl är rättssäkerheten/effektiviteten. Med en klar och så långt det är möjligt entydig gränsdragning ökar möjligheten för företagen att göra en egen bedömning av tillståndsplikten med bl.a. färre dis— kussioner som följd. Ett annat skäl är att en kund till ett valutaväxlings— företag enligt vår mening bör på ett någorlunda enkelt sätt kunna avgöra om företaget står under tillsyn eller ej. Här kommer också den problematik in som består i att företag vars verksamhet endast delvis står under tillsyn erfarenhetsmässigt ofta får en ökad trovärdighet när det gäller företagets övriga verksamhet.
Slutsatsen för vår del blir att en reglering som innebär tillståndsplikt för en del företag och anmälningsskyldighet för andra inte medför en tillräckligt klar gränsdragning mellan tillståndspliktig och icke tillstånds— pliktig verksamhet. Härtill kommer att innebörden av kriteriet i väsentlig omfattning måste betecknas som oklar och därmed inte lätt att tillämpa i praktiken. Som exempel på väsentlig omfattning anges i texten att omsättningen i valutaväxlingsrörelsen uppgår till cirka 100 miljoner kronor per år, men att prövningen av om tillståndsplikt skall anses föreligga bör prövas med utgångspunkt i varje enskilt fall.
Mot bakgrunden av vad vi anfört ovan anser vi att lagen endast bör föreskriva en anmälningsskyldighet och inte någon tillståndsplikt. Redan därmed uppnås syftet att göra penningtvättslagen tillämplig på valutaväx— lingsföretagen, samtidigt som de gränsdragningsproblem av olika slag som diskuterats ovan undviks. Lagtekniskt innebär vårt förslag endast att de delar av förslaget som berör tillstånd och tillsyn med tillhörande be—
stämmelser utgår. Definitionen av valutaväxlingsrörelse m.m. kvarstår.
Som utredningsmannen konstaterar finns det ingen annan sanktion mot ett anmälningspliktigt företag som bryter mot bestämmelserna i penningtvätts— lagen än det ansvar som kan följa av den arbetsrättsliga lagstiftningen samt eventuellt skadestånd. Vi anser det därför angeläget att i samband med att
lagen om valutaväxling beslutas det också införs särskilda straffsanktioner i penningtvättslagen.
2. Bank i butik
Utredningsmannens förslag att även utanför glesbygd och mindre orter tillåta att "vissa enklare banktjänster" tillhandahålls i andra lokaler än bankens egna och av andra än bankpersonal innebär främst när det gäller insättningar och mottagande av betalningsuppdrag att möjlighet öppnas för en relativt genomgripande omstrukturering från bankkontor till ombud för banktjänster "över disk". Därmed träder i förgrunden frågan om den föreslagna generella möjligheten att använda sig av bankombud, visserligen under lagfäst etableringskontroll tillräckligt beaktar grundläggande skydds— intressen och kravet på sundhet i verksamheten.
Utredningsmannens förslag kommer i ett skede då bankerna enligt erfarenheterna under de senaste åren har anledning att se över sin interna kontroll av bl.a. kassaverksamheten. Därtill bör påpekas att av utred- ningsmannen som enkla betecknade banktjänster inte alltid kan betecknas som okomplicerade. Den administrativa "kulturen" har i bank utvecklats på ett sätt som kan vara främmande i annan verksamhet och kan innebära andra krav på intern kontroll och sekretess med därav följande risker för felaktigheter, t.ex. om ansvar för redovisning av bankens resp. butikens kassaärenden läggs på samma person hos ombudet. Det ligger också i sakens natur att banken inte får en möjlighet till insyn i ombudsverksam- heten motsvarande den som är förenad med verksamhet vid ett av bankens kontor.
Ställda höga säkerhetskrav med omsorg om att kunderna inte skall behöva utsättas för större risker än vid ett bankens kontor skall, anges det i betänkandet, kunna förenas med praktiska och flexibla lösningar med hänsynstagande till orten, ombudet, kundunderlaget, verksamhetens omfattning och organisatoriska förutsättningar. En sådan individuell avvägning av säkerhetskrav som "anpassats" till förhållandena i varje särskilt fall kan medföra alltför stora svårigheter att upprätthålla lika— behandlingsprincipen i tillståndsprövningen. Insättningar och med inlåning
förenad betalningsförmedling utgör, tillsammans med kreditgivning, den mest skyddsvärda verksamheten i en bank. När dessa banktjänster erbjuds "över disk" bör de enligt vår mening organiseras i former som av insättare och uppdragsgivare vid betalningsöverföring uppfattas som förtroendeingi- vande och som ger stadga åt verksamheten och underlättar kontrollen.
Skälen för en så genomgripande förändring av kassaverksamheten måste sålunda vara mycket starka. Frågan har en annan dignitet än den redan genomförda lagändringen i 2 kap. 3 a 5 i bankrörelselagen som enligt förarbetena gäller butik som ombud i glesbygd och på mindre orter. Vi vill för vår del konstatera att någon utredning om hur den nu diskuterade frågan lösts i andra länder inte har genomförts. Ej heller har någon närmare genomgång av omfattningen av och erfarenheter från verksamhet vid s.k. entreprenadkontor gjorts under utredningsarbetet. Vidare har utredningsmannen aviserat, att de olika tekniska lösningar som kan komma att behandlas i den fortsatta utredningen kan påverka formerna och villkoren för ombudsverksamheten. Enligt vår uppfattning är frånvaron av en analys inom här nämnda områden en sådan grundläggande brist i utredningen att förslaget inte bör genomföras utan tillgång till ett sådant underlag.
Någon behovsprövning av verksamheten genom ombud är ej avsedd och bör ej heller ingå i tillståndsprövningen. Vad gäller behovet av den föreslagna förändringen kan det ändå vara av intresse att notera att sedan nämnda undantagsregel i 3 a & trädde i kraft den 1 januari 1993 har den första tillståndsansökan kommit in till Finansinspektionen först i november 1993. Det sammanhängde med Postens bankoktroj ansökan och avsåg redan etablerade entreprenadkontor i butik. Först i mars 1994 inkom en ansökan från en bank, Föreningsbanken. Banken ansökte om tillstånd att som en försöksverksarnhet i glesbygd införa en insättningsmöjlighet i butikskassan för vissa kunder med utnyttjande av modern kontokortsteknik för online-trafik via terminal med den kontoförande banken. Det bör i detta sammanhang noteras att bankerna, såvitt bekant, inte har funnit det kostnadsmässigt motiverat att etablera någon kassaexpedition i butikslokal, i den form för organisation av bankkontor som hittills anvisats enligt riktlinjemai Finansinspektionens allmänna råd (BFFS l987:22). Det kan
därför ifrågasättas om det finns något starkare behov för att ens i glesbygd eller på mindre orter göra insättningar utanför de "ordinarie" bankkonto— ren. Det helt övervägande behovet hos insättarna är att hos butiker och andra försäljningsställen kunna göra uttag från sina lönekonton och andra konton. Denna möjlighet till bankservice som tillgodosetts i sagda allmänna råd har i stor utsträckning utnyttjats av bankerna.
I fråga om tillgängligheten till banktjänster för bankkunderna har kostnadsutvecklingen förvisso under senare år varit en avgörande faktor för beslut om kontorsnedläggningarna. Detta måste ses mot bakgrunden av bankernas möjligheter att utnyttja de tekniska landvinningarna inom telekommunikations- och elektronikområdena. Denna utveckling har på ett radikalt sätt ändrat förutsättningarna att på annan väg än den traditionella "över bankdisken" distribuera banktjänster. Betalningsförmedlingen via bankautomater och både pappersbaserade och elektroniska system för girering, direktöverföringar till inlåningskonto av löner, pensioner, bidrag m.m. och betalning med kontokort har varit under successiv utbyggnad. Andra utvecklingsprojekt på senare år har gällt införande av banktjänster per telefon och andra former av "home banking". Föreningsbankens ansökan att på försök utnyttja datorbaserad kortteknik för insättnings- ändamål är ett annat uttryck för automatiseringen. Även mot denna bakgrund ser vi perspektivet bank genom ombud som ett mindre väl dokumenterat behov, särskilt sett i relation till skyddsintressen och sund- hetskrav.
Sammanfattningsvis blir slutsatsen för vår del att tillräckligt starka skäl för den föreslagna förändringen inte föreligger. Den bör därför enligt vår mening inte genomföras utan att man först har analyserat erfarenheterna av hittills förekommande bankservice genom ombud och framförallt den senaste tekniska utvecklingen av inlånings- och betalningsförmedlings— tjänster.
Särskilt yttrande av Göran Lambertz
Utredningen föreslår en lag om valutaväxling. Enligt förslaget skall valutaväxlingsrörelse som är "av väsentlig omfattning" få bedrivas endast efter tillstånd av Finansinspektionen. Sådan verksamhet skall stå under inspektionens tillsyn. Valutaväxlingsrörelse som är av mindre omfattning skall inte fordra tillstånd och inte ställas under tillsyn. Den skall endast anmälas till Finansinspektionen.
Det främsta syftet med den föreslagna lagen om valutaväxling är att försvåra s.k. penningtvätt (avsnitten 7.6.1 och 7.6.2). Detta syfte motiverar enligt min mening inte att den samhälliga kontrollen är annorlunda anordnad och särskilt intensiv när det gäller de stora valutaväx- lingsföretagen. Genomsnittligt sett torde riskerna för penningtvätt vara väl så stora i mindre företag. I den mån företag etableras enbart i pen- ningtvättsyfte — vilket lagförslaget särskilt vill motverka — kommer de med säkerhet att bli inrättade på ett sådant sätt att de undgår tillståndskrav och tillsyn.
Inte heller i övrigt kan jag finna några bärande skäl att organisera en mer energisk kontroll över de stora företagen.
Jag tar inte ställning till om all verksamhet med valutaväxling bör ställas under tillsyn eller om en anmälningsskyldighet är tillräcklig. Men reglerna
bör vara lika för alla företag i branschen.
%%
Kommittédirektiv
Dir. 1992:60 Normgivning och tillsyn över nya betalningstjänster Dir. 1992:60
Beslut vid regeringssannnantråde 1992—03-12
Statsrådet Lundgren anför.
Mitt förslag
Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att utreda behovet av näringsrättslig normgivning och tillsyn över nya betalningstjänster. Utredningen är närmast föranledd av den snabba datatekniska utveck- lingen inom betalningsväsendet, såväl nationellt som internationellt, och av det förhållandet att en växande del av betalningsförmedlingen sköts av företag som inte omfattas av Finansinspektionens tillsyn.
Vid utformningen av av uppdraget har jag samrått med statsrådet Laurén.
Nya former för betalning
Utvecklingen på elektronikens och datateknikens områden har medfört att det under det senaste decenniet har skapats nya former för betalningar. Dessa nya betalningsformer utnyttjas i ökande omfattning av såväl privatpersoner som företag.
För privatpersoner har utvecklingen framför allt inneburit att kontokor- ten kommit till ökad användning. Möjligheterna till kontantuttag och betalningsöverföringar via telefon eller terminal har ökat. Antalet kontokort på den svenska marknaden överstiger niumera 10 miljoner. Många svenska kort kan användas för betalning och kontantuttag utomlands.
Samtidigt kan kontokort utgivna av utländska företag användas i Sverige. Flertalet svenska kontokort ges ut av banker eller finansbolag, dvs. av företag som står under tillsyn av Finansinspektionen. En
betydande mängd kontokort ges emellertid ut av företag utanför den finansiella sektorn. Här kan i första hand nämnas Oljebolagen samt andra företag som ger ut kort som kan användas för betalning - även utomlands — av varor och tjänster. Under senare tid har detaljhandeln i ökande utsträckning utvecklat egna kortsystem. Betalningssystem som förutsätter användning av telefon har ännu inte nått samma omfattning som kontokortsystemen. men även här går utvecklingen snabbt och bankerna har redan nu ett stort antal telefonanslutna kunder.
För företag och institutioner har bankerna och Posten via bank- eller postgiro sedan länge kunnat erbjuda datorbaserade betalningssystem för fakturabetalningar och inkassering av fordringar. Under senare tid har företagskundema också kunnat erbjudas uppkoppling via terminaler i en betalningstrafik integrerad med utländska företag och institut. Vidare har terminalsystem med teleförbindelse mellan bank och kundföretag kommit till ökad användning.
Den verksamhet som bedrivs av företag som står under Finansinspek- tionens tillsyn regleras i bl.a. bankrörelselagen(1987:617) och lagen (l988:606) om finansbolag. Lagstiftningen innehåller emellertid inte några specifika bestämmelser om betalningssystem och betal- ningstönnedling och ger endast ett begränsat bemyndigande för Finansinspektionen att utfärda föreskrifter inom detta område.
Postgirot skiljer sig från konkurrerande aktörer inom betal- ningsväsendet såtillvida att dess verksamhet inte regleras i kredit- marknudslagstiftningen. Detta innebär bl.a. att Postgirots verksamhet för närvarande inte omfattas av Finansinspektionens tillsyn.
Valutaväxling är en verksamhet med viss anknytning till betal— ningsväsendet. Denna verksamhet bedrivs i ökande utsträckning av ll'lNliit'lidC företag som inte är kopplade till banker och andra kreditinsti- [Ul. Dessa företags verksamhet kräver inte någon form av auktorisation eller tillstånd och verksamheten står heller inte under tillsyn.
Datainspektionen ser till att automatisk databehandling inte medför otillbörligt intrång i den personliga integriteten. Tillsynsområdet omfattar också privatkontomarknaden såvitt avser integritetsfrågor i samband med hanteringen av datorbaserade personregister. Datainspektionens arbete försvåras emellertid av att datalagen (1973z289) inte torde ge inspek- tionen ett allmänt bemyndigande att utfärda generella regler på dataom- rådet. För närvarande pågår i Datalagsutredningen (Ju 1989102) överväganden i denna fråga, liksom i andra frågor med anknytning härtill.
Utvecklingen i riktning mot nya elektroniska former för betalning medför att konsumenterna kan ställas inför andra problem än dem som föranlett den gällande konsumentskyddslagstiftningen på området, dvs. i första hand konsumentkreditlagen (1977z98l), marknadsföringslagen (l97511418) och lagen (1971:112) om avtalsvillkor i kon— sumentförhållanden.
Konsumentverket har, i samråd med dåvarande Bankinspektionen, i en promemoria 1988—09-30 till Finansdepartementet och Justitiedepartemen- tet. Konsumentskydd i samband med elektroniska betalningsformer, tagit upp frågan om behovet av normer vid kontokortshantering. Verket har därvid pekat på att det i konsumentskyddslagstiftningen saknas klara bestämmelser som reglerar ansvarsförhållandena vid förluster i anledning av t.ex. felaktig bokföring till följd av systemfel, obehörigt användande av kontokort eller otillräcklig information till konsumenter beträffande villkor m.m. Konsumentverket har framhållit att de nya elektroniska betalningsformema aktualiserar integritetsfrågor som har samband med att betalningar registreras. De frågeställningar som Konsumentverket fäst uppmärksamhet på övervägs för närvarande inom Justitiedepartementet.
De nya betalningssystemen medför också behov av ett aktivare mellanled i betalningsförmedlingen. Kontokort som betalmedel ställer krav på kortmottagande företag, butik eller annan mottagare, att ombesörja en rad funktioner som annars skulle falla på bankerna. Det gäller bl.a. saldo- och spärrkontroll, transaktionsregistrering och kommunikation av transaktioner med kontohållande banker och andra kortutgivare. I stor utsträckning sker detta i elektroniska system. Mellanledens betydelse har ökat i takt med att uttagen bl.a. över disk minskat till förmån för transaktioner på säljstället.
Skrivelse från Sveriges Riksbank och Bankinspektionen
Sveriges Riksbank och dåvarande Bankinspektionen har i en gemensam skrivelse till Finansdepartementet hemställt att departementet tar initiativ till en utredning med uppdrag att dels kartlägga de betalningssystem som växer fram, dels med utgångspunkt från denna kartläggning överväga behovet av ett samlat regelverk innefattande dessa delar av betal- ningsförmedlingen. dels undersöka om det är möjligt och lämpligt att - exempelvis inom ramen för reglerna rörande finansbolagsverksamhet - samla tillsynen över företag som etablerat system för betalningstjänster.
Sveriges Köpmannaförbund har i en skrivelse till Finansdepartementet hemställt att man i den av Riksbanken och Bankinspektionen föreslagna utredningen också skall studera kostnads- och intäktseffekter för olika aktörer i betalningssystemen liksom säkerhet och effektivitet i hela betalkedjan.
Skrivelse från valutaväxlingsföretaget Forex
Valutaväxlingsföretaget Forex AB har i en skrivelse till Finansdepar- tementet hemställt att departementet överväger om någon form av auktorisation bör krävas av den som sysslar med valutaväxling och om verksamheten eventuellt bör ställas under Finansinspektionens tillsyn. Förslagen är framlagda mot bakgrund att det enligt Forex finns risk för att valutaväxlingsbranschen bl.a. kan komma att utnyttjas för pen- ningtvätt.
Behovet av en utredning
Lagstiftningen på det finansiella området syftar till att skapa stabilitet och säkerhet i det finansiella systemet, att se till att förtroendet för och effektiviteten hos de finansiella instituten och marknaderna upprätthålls samt att skydda konsumenternas intressen. Konsumenteri detta samman- hang utgörs bl.a. av insättare och låntagare.
Såväl regelverken i allmänhet som de regler som styr ansvars- och tillsynsförhållandena är ofullständiga och oklara vad avser användning av kontobaserade betalningssystem utanför banksfären. Detta kan medföra Vissa risker för stabiliteten i betalningsväsendet.
Över huvud taget saknas i dag elementära data och saudade kunskaper om exempelvis det totala antalet kortutgivare och utelöpande kontokort, liksom uppgifter om omsättning, antal transaktioner etc. Det är otill— fredställande att det saknas tillförlitlig information om en växande del av betalningsväsendet.
Tillsynsmyndighetemas möjligheter att skapa sig en samlad bild av betalningsväsendet och därigenom på ett effektivt sätt kunna bevaka marknadens funktionssätt är begränsade. En effektiv tillsyn är emellertid nödvändig med hänsyn till att den snabba tekniska utvecklingen av betalningsväsendet såväl inom som utom landet innebär - förutom ökade möjligheter till effektivare betalningsförmedling - ökade risker för
konsumenterna, betalningsmottagande mellanled och berörda institut. Utvecklingen har också inneburit att allt fler utgivare av kontokort ger sina kunder möjlighet att göra förskottsbetalningar, vilket aktualiserar bl.a. frågor rörande rätten att ta emot inlåning på konto och avgräns- ningen mot bankverksamhet. Om konsumenter, mellanled och institut förlorar pengar kan en yttersta konsekvens bli att stabiliteten i betal- ningsväsendet äventyras.
Utvecklingen på området och de synpunkter som från olika håll har framförts med anledning av utvecklingens inriktning gör det enligt min mening nödvändigt att utreda behovet av näringsrättslig normgivning och tillsyn över verksamhet avseende betalningstjänster. En särskild utredare bör tillkallas för detta ändamål.
Uppdraget
Det bör inledningsvis slås fast att uppdraget inte omfattar den civilrätts- liga regleringen av betalningssystemen; de frågorna övervägs inom justitiedepartementet. Utredningen skall således omfatta de näringsrätts- liga aspekterna av betalningssystemen.
Utredaren bör kartlägga existerande kontobaserade betalningssystem. Därvid bör utredaren analysera vad den ändrade konkurrensen mellan dem som sysslar med betalningsförmedling medfört bl.a. för kon- sumenterna. Utredaren bör därefter överväga om det finns ett behov av en reglering för dessa delar av betalningsväsendet i syfte att skapa ett stabilt och effektivt system för betalningstjänster. Frågor som kan aktualiseras är bl.a. säkerheten mot obehöriga transaktioner och obehörigt intrång, teknisk pålitlighet och driftsäkerhet, felkontnoll och dokumenta- tion. De internationella förhållandena bör därvid beaktas.
Utredaren bör vidare överväga hur tillsynen över verksamheten bör vara anordnad. Det bör särskilt uppmärksammas om det är möjligt och lämpligt att under en och samma myndighet samla tillsynen över de företag som tillhandahåller kontobaserade betalningssystem på markna— den. Det kan inte uteslutas att vissa delar av de kontobaserade betal- ningssystemen är utformade så att det med nuvarande regelsystem är svårt att särskilja dem från sådan bankverksamhet som regleras i bankrörelselagen . Utöver de rena tillsynsaspektema är det därför angeläget att utredaren ägnar särskild uppmärksamhet åt dessa gränsdrag- ningsproblem och att han i förekommande fall söker finna en lämplig avgränsning mot sådan bankverksamhet som kräver oktroj enligt
bankrörelselagen samt lämnar förslag till en lagteknisk lösning. Det är vidare angeläget att diskutera former för och innehåll i en löpande information - statistisk och annan - till Finansinspektionen och Riksbanken för berörda delar av betalningsväsendet.
Analysen bör också omfatta de mellanled i betalningsförmedlingen, t. ex. kortmottagande butiker, som genom kontokortssystemens expansion fått en ökad betydelse för säkerhet och effektivitet i betalningarna. Däremot bör utredaren inte gå in på dessa aktörers ekonomiska mellan- havanden.
Utredaren skall lägga fram förslag till den reglering som han kan finna nödvändig för att verksamheten skall vara så säker och effektiv att den inte kan bli ett hot mot stabiliteten i betalningsväsendet. l förslagen skall ingå de tillsynsregler som behövs.
De frågor som har anknytning till valutaväxling kräver särskilda överväganden. Valutaväxling i sig ger inte upphov till några farhågor såvitt gäller stabiliteten i betalningssystemet. Däremot finns det risk att ett valutaväxlingssystem som inte står under någon kontroll kan komma att utnyttjas i illegalt syfte.
De farhågor som valutaväxlingskontoret Forex gett uttryck för i sin skrivelse får stöd dels i ett EG-direktiv rörande åtgärder för att förhindra penningtvätt, dels genom de rekommendationer som uppställts av den internationella arbetsgrupp rörande penningtvätt där Sverige deltar. Sedan valutakontrollen avskaffades i mitten av 1990 är det i princip inget som hindrar att olika valutor förs in och ut ur Sverige. Visserligen krävs idag att sådana transfereringar över ett visst belopp som sker via bank eller någon annan auktoriserad valutahandlare skall rapporteras till riksbanken. Den kontroll som riksbanken därigenom kan utföra är dock begränsad och syftar inte till att söka förhindra penningtvätt.
Utredaren bör således kartlägga omfattningen av den verksamhet som bedrivs av valutaväxlingskontor i Sverige. Utredaren bör därefter överväga om verksamheten har sådan omfattning att den bör ställas under någon form av tillsyn i syfte att förhindra att den kan utnyttjas för illegala syften.
Utredaren bör vara oförhindrad att ta upp också andra, angränsande frågor som kan komma fram under utredningens gång.
Utredaren bör ta hänsyn till de rekommendationer som utfärdats av EG inom området i de delar det berör uppdraget (se rek 87/598, rekommen- dation beträffande en europeisk uppförandekod för elektroniska betal— ningssystem och rek. 88/590, rekommendation beträffande betalningssys-
tem, särskilt förhållandet mellan kortinnehavare och kortutställare). Även pågående arbete med rekommendationer avseende bl.a. förhållandet mellan kortutgivare och kortmottagare bör följas.
Utredaren skall som sagt avgränsa sitt arbete så att det inte kommer att inkräkta på det arbete inom det aktuella området som pågår i Justitiedepartementet och i Datalagsutredningen. Utredaren bör också vid behov avgränsa sitt arbete i förhållande till Clearingutredningen (Fi l99l : 10), som har till uppgift att bl.a. göra en översyn av betalningssys— tem för hantering av värdepapper.
För utredaren gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir. 1984z05) samt regeringens direktiv angående beaktande av ISG-aspekter i utred— ningsverksamheten (dir. 1988:43).
Utredaren bör redovisa resultatet av sitt arbete före utgången av år 1993.
Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra frågor om betalningsväsendet
att tillkalla en särskild utredare — omfattad av kommittéförordningen (1976: 1 19) — med uppdrag att utreda behovet av normgivning och tillsyn inom vissa delar av betalningsväsendet,
att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt den särskilde utredaren.
Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta sjunde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.
Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överV'äganden och bifaller hans hemställan.
( Finansdepartementet)
Kommittédirektiv : & %
Dir. 1992:95
Tilläggsdirektiv till utredningen (Fi 1992:14) om
normgivning och _tillsyn över nya betalningstjänster (Beta tjänstutrednlngen)
Dir. 1992z95
Beslut vid regeringssammanträde 1992-11-19
Statsrådet Lundgren anför.
Mitt förslag
Betaltjänstutredningens (Fi 1992: 14) uppdrag utvidgas till att omfatta en analys av formerna för bankers organisation och verksamhet i samband med att bankverksamhet bedrivs i butik.
Bakgrund
Genom beslut den 12 mars 1992 bemyndigade regeringen det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om betalningsväsendet att tillkalla en särskild utredare (Fi l992:14) med uppdrag att utreda behovet av normgivning och tillsyn inom vissa delar av betalningsväsendet (Dir: 1992:60).
1 direktiven anfördes att utredaren bl.a. borde kartlägga existerande kontobaserade betalningssystem utanför banksfaren samt överväga hur tillsynen över denna verksamhet borde vara anordnad. Utredaren skulle också ägna särskild uppmärksamhet åt vissa gränsdragningsproblem i för— hållande till sådan bankverksamhet som regleras i bankrörelselagen (1987:617). Därvid borde en analys omfatta de mellanled i betalnings- förmedlingen, t.ex. kortmottagande butiker, som genom kontokortssyste- mens expansion fått en ökad betydelse för säkerhet och effektivitet i betalningarna.
Efter det att direktiven utfärdats har regeringen till riksdagen överläm- nat en proposition (prop. 1992/93:89) om ändrad lagstiftning för banker
och andra kreditinstitut med anledning av EES-avtalet m.m. I proposi- tionen föreslås bl.a. en ny utformning av det för bankerna tillåtna verksamhetsområdet. I samband härmed föreslås dels att bankerna får möjlighet att låta vissa banktjänster utföras i en butik, dels att bankerna efter avtal med Postverket får tillhandahålla vissa posttjänster. I båda fallen krävs regeringens eller, efter regeringens bemyndigande, Finans- inspektionens tillstånd.
I propositionen anförs bl.a. följande. Genom att göra det möjligt för banker och Postverket att öka den lokala samverkan med varandra och med butiker på orter där efterfrågan på bank- och posttjänster är låg, kan stordriftsfördelar och samhällsekonomiska vinster uppstå. En kombination av tjänster erbjuds till en lägre kostnad än om varje tjänst erbjuds separat. Samtidigt kan en sådan lösning bidra till att stimulera utveck- lingen av glesbygden och mindre orter vilket på sikt kan motivera etable- ring av fristående bank- och postkontor.
Vidare pekas i propositionen på en rad åtgärder som kan vidtas för att tillgodose kraven på säkerhet i bankverksamheten. Slutligen framhålls att frågan om samverkan mellan bank, post och butik nu bara avser glesbygd och mindre orter men att frågan är av principiell betydelse och därför förtjänar en djupare och bredare behandling.
Utredningsuppdraget
Mot bakgrund av förslaget om samverkan mellan bank, post och butik i regeringens proposition 1992/93:89 bör utredningen dels kartlägga vilken bankverksamhet som för närvarande bedrivs i butiker och andra lokaler där varor eller tjänster tillhandahålls, dels föreslå riktlinjer för hur denna verksamhet bör organiseras och vilka förutsättningar som bör gälla för en sådan verksamhet. Utredningen skall därvid särskilt belysa vilka krav som bör ställas beträffande säkerhet och hantering av insättarnas medel. Med det utvidgade uppdrag som utredningen nu föreslås få kan utred- ningstiden behöva utsträckas. Arbetet bör dock vara slutfört före ut- gången av mars 1994. Hemställan
Jag hemställer att regeringen utvidgar utredningens uppdrag i enlighet med vad jag nu har anfört.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.
(Finansdepartementet)
Kommittédirektiv um
Dir. 1993256
Tilläggsdirektiv till utredningen (Fi 1992:14) om norm ivning och _tillsyn över nya betalningstjänster (Beta tjänstutredmngen)
Dir. 1993156
Beslut vid regeringssammanträde 1993—05-06
Statsrådet Lundgren anför.
Mitt förslag
Jag föreslår att Betaltjänstutredningen (Fi 1992:14) genom tilläggsdirektiv får ett utvidgat uppdrag som avser den inlånings- och finan- sieringsverksamhet som drivs av sparkassor och andra föreningar.
Bakgrund
Genom beslut den 12 mars 1992 bemyndigade regeringen det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om betalningsväsendet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda behovet av normgivning och tillsyn inom vissa delar av betalningsväsendet. Enligt direktiven (dir. 1992:60) skall utredningen bl.a. kartlägga existerande kontobaserade betalningssystem utanför banksfären samt överväga hur tillsynen över denna verksamhet bör vara anordnad. Utredningen skall också ägna särskild uppmärksamhet åt vissa gränsdragningsproblem i förhållande till sådan bankverksamhet som regleras i bankrörelselagen (1987:617). Därvid skall en analys omfatta de mellanled i betalningsförmedlingen, t.ex. kortmottagande butiker, som genom kontokortssystemens expansion fått en ökad betydelse för säkerhet och effektivitet i betalningarna. Regeringen beslutade den 19 november 1992 att komplettera direktiven på så sätt att uppdraget utvidgades till att omfatta en analys av formerna för bankers organisation och verksamhet i samband med att bankverk—
samhet bedrivs i butik. I tilläggsdirektiven (dir. 1992z95) anges att utredningsuppdraget bör vara slutfört före utgången av mars 1994.
På marknaden förekommer idag ett antal föreningar som driver finansieringsverksamhet endast i syfte att tillgodose medlemmarnas finanseringsbehov. Den inlåning som bedrivs i flertalet av dessa föreningar har sedan länge ansetts falla utanför bankrörelsebegreppet eftersom inlåningen inte sker från allmänheten utan endast från medlem- marna i respektive organisation. Genom ett undantag i 3 & andra stycket 2 lagen ( 19881606) om finansbolag är finansieringsverksamheten inte heller tillståndspliktig under förutsättning att Finansinspektionen efter särskild prövning finner att verksamheten drivs utan vinstsyfte. Detta undantag har inte förts över till den av riksdagen antagna lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag. ] förarbetena anfördes som skäl att den verksamhet som dessa föreningar driver närmast är att jämställa med bankrörelse och därför bör prövas enligt bankrörelselagen (prop. 1992/93:89). Vidare aviserades i propositionen en översyn av frågan om hur dessa föreningar skall regleras i framtiden. Lagen om kredit— marknadsbolag skall träda i kraft den dag regeringen bestämmer, vilket avses bli samtidigt som EES—avtalet träder i kraft.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen tog en ledamot i en motion (mot. 1992/93zN 15) upp frågan om inte den inlåningsverksamhet som bedrivs av bl.a. JAK och Fria kulturfonden borde undantas från tillämpningen av EG:s direktiv angående kreditinstitut. Näringsutskottet avstyrkte dock motionen (bet. 1992/93:NU9). Utskottet anförde därvid bl.a. följande. "Frågan om att särskilt undanta t.ex. HSB:s och KF:s sparkassor eller JAK och Fria kulturfonden från gällande lagstiftning bör enligt utskottets mening anstå till dess att det redovisats någon närmare bedömning av om verksamheten är att hänföra till bankrörelse eller annan auktorisationspliktig finansieringsverksamhet, eller om det finns skäl att införa särskild lagstiftning för just sådana institut. Utskottet vill härvidlag påpeka att ett uttryckligt undantag från tillämpligheten av annan finansiell lagstiftning torde krävas bara om instituten anses falla under EG:s definition av kreditinstitut. För ett sådant undantag krävs å andra sidan en ändring av EES—avtalet. "
Utvecklingen inom det finansiella området och de frågor som nu uppkommit med anledning av EES-avtalet gör att det är nödvändigt att snarast utreda hur sparkassoma och övriga föreningar som driver inlånings— eller finansieringsverksamhet skall regleras i framtiden.
Uppdraget
Det är lämpligt att Betaltjänstutredningen även får i uppgift att göra en översyn av den verksamhet som bedrivs av sparkassor och andra föreningar. Utredningen bör kartlägga vilka institut som för närvarande bedriver inlånings— eller finansieringsverksamhet men som inte omfattas av någon reglering. Utredningen bör vidare bedöma respektive verksam- het utifrån existerande regelverk för banker och andra finan- sieringsinstitut. Frågan om föreningarna kan komma att betraktas som kreditinstitut enligt EG:s första direktiv om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditins- titut (77/780/EEG) bör därvid särskilt belysas. Utredningen bör överväga om särskild lagstiftning behöver införas för dessa institut.
Övrigt
Med det utvidgade uppdrag som utredningen nu föreslås få kommer utredningstiden att behöva utsträckas. Arbetet bör dock vara slutfört före utgången av år 1994. Den del av utredningsuppgiften som berör sparkassor och andra föreningar bör behandlas med förtur. Utredningen bör därför redovisa denna del av uppdraget senast under våren 1994.
Hemställan
Jag hemställer att regeringen utvidgar utredningens uppdrag i enlighet med vad jag nu har anfört.
Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.
(Finansdepartementet)
Kontokorten i betalningssystemet
Som nämnts i inledningen till detta betänkande har det inom ramen för ut- redningens arbete inhämtats material från ett antal kortutgivare i Sverige som visar förhållandena på kontokortsmarknaden åren 1992 och 1993. Som exempel kan nämnas att materialet innehåller uppgifter om det totala antalet kontokortstransaktioner under 1992 och 1993, försäljningsvolymen med kontokort samma är, antalet aktiva kontokort, antalet kontokort som är internationellt gångbara, samt fördelningen på olika slag av kortutgivare; banker , finansbolagl, bensinbolag etc. Materialet redovisas huvudsakligen i tabellforrn (se avsnitt 3.10). Med hänsyn till den terminologi som an- vänds på kontokortsmarknaden förklaras ett flertal begrepp i denna fram- ställning (se avsnitt 2.9).
Kontokortsystem utgör en del av betalningssystemet. För att sätta in kon- tokortsfrågoma i sitt större sammanhang beskrivs inledningsvis bl.a. vilken roll kontokort liksom andra betalningsmetoder och —instrument spelar i be- talningssystemet i stort.
1. Pengar, betalningar och betalningssystem
1.1 Betalningssystemet - en del av infrastrukturen
Att hantera pengar och göra betalningar är en för alla daglig, välbekant och handgriplig aktivitet. Utan att behöva tillgripa någon mer sofistikerad analys är det uppenbart att ett samhälle utan fungerande betalningsmedel
[ I detta avsnitt används genomgående benämningen finansbolag på de företag som enligt gällande lagstiftning benämns kreditmarknadsbolag.
och betalningsmtiner skulle få stora problem. Att det finns risker och problem förknippade med hanteringen av pengar är också allom välbekant, främst risken för stöld och rån.
Vad pengar och betalningar är har med andra ord de flesta en ganska god, intuitiv uppfattning om, låt vara att även dessa vardagliga begrepp vid närmare betraktande inrymmer betydande teoretiska tolkningsproblem, bå- de ur ekonomisk och juridisk synpunkt.
När man vidgar begreppen till att tala om betalningssystem, blir definitio- ner och avgränsningar mindre självklara. Kort skulle man emellertid kunna karaktärisera betalningssystemet som en del av infrastrukturen i samhälls- ekonomin, jämförbar med transportväsendet. Dessa liksom andra delar av infrastrukturen har avgörande betydelse för samhällsekonomin - om exem- pelvis varutransportema kommer fram långsamt, slutnpmässigt eller inte alls innebär det enorma förluster för ett lands ekonomi och välstånd. Detsamma gäller för de finansiella "transporterna" genom betalningssys- temet.
Ett armat signum är att sådana system ofta är sårbara - störningar i en del av systemet kan snabbt få svårhanterliga och kostsamma spridningseffek- ter. Kort sagt kan betalningssystemet, liksom andra delar av infrastruktu- ren, erbjuda en ganska rik provkarta på olika så kallade externa effekter, för att tala i ekonomisk-teoretiska termer. Detta utgör en naturlig utgångs- punkt för offentliga insatser och engagemang på betalningssystemområdet, och har så gjort långt innan sådana begrepp var påtänkta - historiskt har be- talningsmedelsförsörjning och de grundläggande rättsförhållandena kring detta varit en kämaktivitet för statsmakten och, senare, för centralbanker- na.
Som oftast när det gäller infrastrukturen i samhället, är betalningssystemet för de flesta något som "bara finns" och som förutsätts fungera. Vad som skulle hända om det inte skulle fungera har troligen ganska få reflekterat närmare över. Under senare år har dock intresset för betalningssystemets funktioner och risker ökat betydligt. Det är i första hand två faktorer som drivit fram detta. Den ena är avregleringen och internationaliseringen av de finansiella marknaderna. Den andra huvudfaktom är elektronikens och kommunikationsteknologins utveckling.
Dessa faktorer har bildat grunden för den mycket snabba ökning av trans- aktionsvolymema som skett det senaste decenniet - icke minst vad gäller betalningsflödena över gränserna - jämsides med ökade fluktuationer i flö- dena. Till detta kan läggas vissa incidenter - börsfallet hösten 1987, BCCI— kraschen2 1991 för att nämna två exempel - som kom att fungera som kata— lysatorer för intresset; plötsligt blev många på ett konkret sätt varse sårbar- heten i de finansiella systemen. Här i Sverige har de senaste årens problem inom banksektorn också bidragit till att sätta frågan om stabiliteten i be- talningssystemet i fokus - de statliga insatserna och inrättandet av bank- stödsnämnden motiverades ju uttryckligen och i hög grad utifrån nödvän- digheten att säkra betalningssystemet.
1.2 Vad består betalningssystemet av ?
Inledningsvis nämndes att begreppet "betalningssystem" är något som - till skillnad från exempelvis begreppet "pengar" - producerar tämligen vaga associationer hos de flesta. Utöver det allmänt gällande faktum att infra- strukturens roll och betydelse inte brukar föranleda någon mer omfattande publik uppmärksamhet så länge den fungerar som den ska, finns också några mer specifika orsaker till detta. En är att dessa frågor först de senaste åren ägnats en mer omfattande uppmärksamhet. En annan är att frågorna på olika sätt griper in i alla aspekter av det finansiella och monetära syste- met. Avgränsningsproblemen blir med andra ord komplicerade. En tredje orsak - som nära hänger samman med de två förstnämnda - är bristen på en stringent och allmänt omfattad begreppsapparat; flera centrala begrepp ges ofta olika innebörd i olika länder, i olika delar av det finansiella systemet och av olika individer. Möjligheterna till skiftande tolkningar och till rena missförstånd blir med andra ord besvärande rikhaltiga.
Betalningssystemet involverar tre komponenter:
Den första är betalningsmedlen, dvs. pengarna, i form av kontanter och olika slag av behållningar på inlåningskonton.
Den andra huvudbeståndsdelen är nätverken, där betalningsuppdragen ka- naliseras och pengarna "transporteras".
2 Bank of Credit and Commerce lntemational. Banken, som hade ett vittförgrenat nät av filialer och dotterbolag i olika länder, gick i konkurs i augusti 1991.
Nätverken bärs upp av Riksbanken och bankema3. Basen utgörs av han- kernas inlåningskonton, som med ett biologiskt bildspråk skulle kunna be- skrivas som systemets minsta celler. Riksbanken kan ses som knutpunkten i detta samlade nätverk; över bankernas konton i Riksbanken sker dels de direkta betalningarna mellan bankema (interbankbetalningama), dels av- vecklingen av de betalningsuppdrag från bankkunder som förmedlats4 från en bank till en annan. Detta sker inom ramen för Riksbankens s.k. RIX— system. Riksbanken och bankerna svarar också för utbudet och hante- ringen av betalningsmedlen i form av sedlar och mynt (Riksbanken) och medel på inlåningskonton.
Betalningssystemets tredje byggsten utgörs av regelverken, som omfattar de lagar, avtal och den mer eller mindre formaliserade praxis som stödjer och reglerar verksamheterna.
1.4 Störningar och risker i betalningssystemet
Om ett offentligt engagemang i betalningssystemet kan härledas ur betal- ningssystemets roll som infrastruktur och de stömingsrisker - med vidhängande samhällsekonomiska kostnader - som är förknippade med denna infrastruktur, blir den naturliga frågan vad dessa stömingsrisker består i, hur de kommer till uttryck, hur de kan förebyggas respektive hanteras samt vilken statsmakternas roll bör vara i detta perspektiv.
I en penningekonomi genererar alla företags och alla individers ekono- miska göranden och låtanden flöden i betalningssystemet. Olika störningar i de ekonomiska relationerna avspeglas också snabbt i dessa flöden - i egenskap av "blodomlopp" för ekonomin är betalningssystemet ett snabbt och effektivt medium för spridningen av ekonomiska stömingsirnpulser. En betalning som inte kommer fram, eller ett företag som går i konkurs inne-
3 Här ingår, vad gäller det svenska betalningssystemet, även bankgirot, eftersom det är direkt länkat till (och ägt av) bankerna för betalningstransaktioner mellen bankkonton. Om man så vill kan man se det som en "utväxt" på banksystemet. Samma resonemang kan tillämpas på Vårdepapperscentralens (VPC) likvidhantering för värdepappershandeln. Såväl bankgirot som VPC deltar också i Riksbankens s.k. RIX-system för clearing och aweckling. 4 Inom Sverige och i svenska kronor.
här oftast att likviditetsproblem och förluster av mer eller mindre vittgå- ende slag via betalningssystemet kanaliseras till andra företag och indivi- der, vilket i sin tur kan hota deras betalningsfönnåga. I en sådan mening skulle man kunna säga att varje finansiell störning också innebär en stör- ning av betalningssystemet.
Vill man på ett avgränsat sätt analysera betalningssystemet och dess egen- skaper, blir dock ett så vittomfattande synsätt ganska ohanterligt. Viktigare är dock att man med ett sådant betraktelsesätt tappar en viktig distinktion, nämligen — och för att återknyta till jämförelsen med transport- väsendet - vikten av att skilja på infrastrukturen i sig och utnyttjande! av infrastrukturen. Den som färdas på vägen kan förvisso ställa till stor skada för ett antal medtrafikanter, men det skall ganska mycket till för att veder- börande allvarligt ska störa det allmänna trafikflödet eller skada vägen som sådan 5. På samma sätt kan ett icke-finansiellt företag som inte uppfyller sina betalningsförpliktelser sällan hota betalningssystemet - hur mycket problem det än kan innebära i övrigt.
En störning av betalningssystemet skulle mot den bakgnmden innebära en störning som sätter ner eller slår utfunktionsförmågan hos systemet, så att betalningsströmmarna inom eller mellan de betalningsförmedlande institu- ten klipps av eller allvarligt försvåras. Detta kan ske som en följd av att en bank ställer in betalningarna, genom att allvarliga tekniska eller andra force-majeurartade störningar uppstår eller att det uppdagas sådana brister i regelverken att systemet inte kan fungera.
Man kan också tänka sig mer "diffusa" störningar, exempelvis att allmän- heten, på grund av ett mer eller mindre välgrundat misstroende mot något institut eller någon annan del av systemet slutar använda eller acceptera vissa betalningsvägar och betalningsrutiner. Ett betalningssystem vars ef- fektivitet successivt sjunker på grund av ett minskat allmänt förtroende in- nebär självfallet mycket betydande sarnhällsekonomiska kostnader.
Den normala, vardagliga betalningen med sedlar och mynt för en vara eller tjänst är ur flera synpunkter mycket effektiv, för att inte säga idealisk - det finns inga tidsglapp mellan avslut, betalning och leverans, och det finns inga mellanhänder. Processen är transparent och genererar inga kredit- el-
5 Dock skall noteras att jämförelsen haltar något, eftersom bankerna har en dubbelroll; de är både aktörer ("trafikanter") och en del av infrastrukturen ("vägen").
ler likviditetsrisker. Problemet är att denna idealiska metod av flera skäl inte går att tillämpa - eller i vart fall är opraktisk - när det gäller överför- ingar av stora värden, eller när kontrahenterna inte befinner sig på samma plats - när det gäller handel i främmande valutor utanför den egna tidszo- nen befinner man sig inte ens på "samma tid". När det gäller hushålls- och företagsbetalningar kan man givetvis alltid eller nästan alltid använda kon- tanter, givet att köpare och säljare utan alltför stort besvär kan samman- träffa fysiskt. Likväl finns ofta, på grund av stöldrisk eller andra praktiska orsaker, även i sådana sammanhang anledning att välja ett annat betal- ningssätt än kontanter - exempelvis check, postväxel, kontokort eller giro- betalning.
Detta innebär framför allt två saker:
- fler parter involveras, genom att en eller flera betalningsförmedla— re kommer in i processen,
- det tar en viss tid mellan avslut och till dess säljaren erhållit slutlig likvid och köparen leverans.
Till detta kan läggas att likvidöverföringen i huvudsak sker genom över- föringar mellan bankkonton, där behållningen - till skillnad från kontan- ter - involverar en viss kreditrisk visavi den kontohållande banken.
I dessa tidsintervall och hanteringskedjor uppstår risker för deltagarna och för systemet som helhet, risker av såväl teknisk natur som beträffande de inblandade parternas vilja och förmåga att uppfylla sina åtaganden. Den alltmer livliga diskussionen under senare år kring betalningssystem och dess egenskaper har i hög grad varit fokuserad på just dessa aspekter.
1.5 Några utvecklingstendenser och policyfrågor
Som nämndes inledningsvis har det under senare år skett stora förändringar inom betalningssystemen världen över. Detta avser de volymer som hante- ras, den teknik som utnyttjas och de marknadsmässiga och institutionella ramarna för verksamheten. I vissa sammanhang har det beskrivits som den största förändringen av betalningssystemen sedan papperspengarna slog igenom.
Förändringar i teknik, regelverk och produktionsekonomi samt i kundemas krav och preferenser innebär här som på andra områden strukturföränd- ringar på marknaden. Sådana förändringar innebär alltid såväl möjligheter som problem för producenter, konsumenter och för offentliga organ. Som oftast när den tekniska och marknadsmässiga utvecklingen går snabbt, ten- derar lagstiftning och annan normgivning att hamna steget efter i utveck- lingen, detta i synnerhet när det som i detta fall handlar om en utveckling som är så utpräglat internationell till sin karaktär. Detsamma gäller över- blicken och den djupare förståelsen för vad som händer och vilka problem - och möjligheter - utvecklingen innebär. Detta avspeglas på olika sätt in- om alla delar av betalningssystemet.
När det gäller system för interbankbetalningama och för hantering av vår- depapperslikvider, som intimt berör det finansiella systemets kärnfunktio- ner, har analyserna av tänkbara systemrisker och hur dessa bör hanteras varit i centrum för intresset. Diskussionerna har främst förts i olika inter- nationella fora. Diskussionen har också, åtminstone så här långt, i mycket hög grad förts mellan centralbanksföreträdare, där G-lO:s betalningssys- temkommitté6 varit den viktigaste plattformen.
De tre senaste åren har också ett omfattande arbete genomförts inom ramen för den arbetsgrupp som tillsatts av EUs centralbanker, med syfte att ana- lysera vilka krav på harmonisering av de nationella betalningssystemen som den inre marknaden respektive den monetära unionen kommer att ställa. Inom IBG-kommissionens ram pågår ett normgivningsarbete främst vad avser massbetalningar, och med tonvikt på gränsöverskridande sådana.
Elektroniseringen och finansmarknademas avreglering har fått påtagliga konsekvenser även på konsumentområdet, om än av delvis annorlunda slag; som de flesta kunnat notera har det de senaste åren växt upp en allt ymnigare flora av olika, mer eller mindre elektroniserade betalningstjäns- ter. Vi har fått mer och mer avancerade bankomater, det finns alltmer so- fistikerade former av "home banking" via telefon eller terminal och olika s.k. förbetalda kort har lanserats, exempelvis för telefonautomater. Olika system för betalningar med s.k. smart-cards är under utveckling. En annan
6 "G-IO Committe on Payments and Settlement Systems" (CPSS). Kommitten bildades 1989. Sverige är genom Riksbanken representerat i kommitten.
intressant indikator på utvecklingstakten är det mycket snabbt växande be- ståndet av betalningsterminaler i butik.
Plastkortens frammarsch har ibland föranlett funderingar om vi är på väg mot vad som i vissa sammanhang kallats "det kontantlösa samhället". Här skall inte någon prognos göras i det avseendet, blott den reflektionen att in- troduktionen av nya betalningsmedel och betalningsforrner hittills sällan inneburit att tidigare utnyttjade betalningsmedel försvunnit; mynten elimi- nerade inte byteshandeln, sedlama eliminerade inte mynten, introduktionen av check- och gireringssystem slog inte ut sedelanvändningen. Det typiska tycks alltså vara att nyheter kommer till samtidigt som det gamla består, även om dess relativa betydelse minskar. Gissningsvis torde alltså "det kontantlösa samhället" låta vänta på sig ganska länge.
En annan reflektion man kan göra när man anlägger ett lite längre histo- riskt perspektiv, är att de risker som alltid funnits med betalningsverksam- het förändras, förskjuts och tar nya former; ofta innebär eliminerandet av en typ av risk att någon annan istället uppenbarar sig - mindre kontanthan- tering i butiker torde minska riskerna för rån, samtidigt som sårbarheten för manipulering av kort och korthanteringssystem ökar, för att ta ett exempel.
2.1 Betalningar och betalningsförmedling i Sverige - några huvud— drag
Till att börja med kan man konstatera att betalningar med kontokort på in- tet sätt dominerar det svenska betalningssystemet. Trots att exakta empi- riska belägg saknas är det uppenbart att kontantbetalningar alltjämt svarar för en mycket dominerande del av det totala antalet betalningstransaktioner i den svenska ekonomin. En uppskattning som gjordes för knappt tio år se- dan indikerade att cirka 95 procent av transaktionerna skedde med kontan- ter. Även om siffran med all säkerhet är något lägre idag, råder det knap- past något tvivel om att kontantbetalningama fortfarande dominerar. Ser man till det samlade värdet av de totala betalningarna är dock bilden radi- kalt annorlunda. Enligt den tidigare nämnda uppskattningen svarade kon— tantbetalningarna värdemässigt bara för cirka 10 procent av betalningstra- fiken. Förklaringen härtill är inte särskilt svår att finna - kontanter används ju företrädesvis vid mindre inköp.
Ser man till omfattningen av de icke-kontanta betalningarna i volym och värdeterrner och hur de fördelar sig mellan olika betalningsinstrument, står man på något säkrare empirisk mark, även om det statistiska underlaget även här förvisso är bristfälligt på flera punkter. Det totala antalet transak- tioner 1992 uppgick till storleksordningen 800 miljoner, och det totala vär- det som förmedlades beräknades till nästan 5 500 miljarder kronor. Med detta som utgångspunkt kan man också göra en syrmerligen grov men dock skattning av det totala antalet betalningar7 - kontanta och "kontantlösa" - och deras sammanlagda värde 1992. Antar man att kontantandelen av den samlade transaktionsvolymen då hade sjunkit till nivån 85-90 procent och värdeandelen till cirka 5 procent, innebär detta att det i Sverige år 1992 ge- nomfördes i storleksordningen 6 a 7 miljarder betalningar till ett samman- lagt värde av uppemot 7 000 miljarder kronor.
I nedanstående figur framgår hur de icke-kontanta betalningarna fördelade sig på olika instrument, i volym och värde år 1992.
Exklusive interbankbetalningar.
Betalningsförmedling - antal transaktioner
Autogiro 5 % Check 9 %
Kort9 % Bankgiro 26 %
Postgiro 51 %
Betalningsförmedling - värdefördelning
Autogiro 2 %Check 10 % Kort 1%
Bankgiro 27 %
Postgiro 60 %
Vad som kanske är mest slående är girobetalningarnas (post- och bankgiro) mycket dominerande roll i betalningsförrnedlingen, vare sig man talar i volym- eller värdetermer. Betalningar med kontokort och check spelar där— emot en relativt begränsad roll. Ser man till utvecklingen över tiden fram- går dock att kontokortens betydelse som betalningsinstrurnent ökar, medan checkens roll stadigt minskar. Detta förefaller dessutom vara en internatio- nell tendens, låt vara att utgångsnivåema skiftar betydligt mellan olika län- der - framför allt i de anglo-saxiska länderna har checkbetalningama en
stor andel8, medan girosystemen där aldrig fått den starka ställning som de fått i Sverige och i vissa andra länder, exempelvis Tyskland.
2.2 Användningen av kontokort - läge och tendenser
När det gäller den svenska kontokortsmarknaden kan man, trots en på många punkter bristfällig statistik, på ett allmänt plan konstatera framför allt två saker. För det första kan man konstatera att användningen av kon- tokort i Sverige visserligen har ökat över tiden, såväl i absoluta som i rela- tiva tal, men att tillväxten likväl inte varit uppseendeväckande snabb. För det andra kan man notera att de traditionella kreditkorten9 spelar en rela- tivt begränsad roll på kontokortsmarknaden; deras betydelse förefaller dessutom vara i stadigt avtagande. I stället är det olika former av betalkort som i allt högre grad dominerar. Inte minst de s.k. bankkorten har spelat en viktig roll i denna utveckling, liksom utvecklingen av detalj- och bensin— handelns egna kortsystem. En mer ingående redovisning av dagsläget här- vidlag görs i kapitel 3 nedan.
En utvecklingstendens som präglar alla delar av betalningsväsendet är, som påpekats tidigare, ersättandet av olika slag av manuella, pappersbaserade rutiner med elektroniska. När det gäller kontokortssidan visar sig detta på flera sätt. En av de mest betydelsefulla uttrycken är det på senare är starkt växande antalet betalningstemiinaler i butiker och andra försäljningsställen - grovt räknat har antalet fördubblats varje år de senaste fem - tio åren (se diagram). Noteras bör dock att de uppgifter som återges i diagrammet en- dast avser de terminalsystem som administreras av BABS och SERVO AB; läggs till detta de terminaler som installerats inom bensin- och detaljhan- delns egna nät, är det sannolikt att tillväxten skulle framstå som ännu kraf- tigare. 1 0.
8 I USA svarar checkbetalningrna för drygt 80 % av de totala icke-kontanta betalningarna (1992) , mått som andel av antalet transaktioner, medan girobetalningama endast svarar för 1,8 % (källa: BIS, "Red Book" 1993). 9 För defintioner av olika kontokortstyper, se avsnitt 2.3 nedan. 10 Uppgift avseende bensin— och detaljhandeln för 1993 redovisas i kap. 3 nedan.
Add midtemitderi Sverig 1%7-1993
3111) 2111) ZIID 3 751511) ( 1011) o_,__,- ,. .. . 1$7 1% 1% KID 1%1 192 1593
I en internationell jämförelse kan man vidare, om man relaterar antalet terminaler till befolkningens storlek i respektive land, konstatera att "tätheten" vad gäller betalningsterrninaler har ökat snabbare i Sverige än i många andra länder. Dock kan man samtidigt konstatera att exempelvis Frankrike nivåmässigt fortfarande ligger väsentligt högre.
wätem'ird6r1987-1992 6 . Hahne _. ! _" I 1987? Så , f'fl1992 l 5 | . . z 3 ' ' " 54 _ i 8 ! Es. % l 1 ä 1 Sverige 1 1 52 Tysktmd ; " Jam l LSA 1 i, full, , , i il 0 i_ ,, __l l l_ _
Här skall tilläggas att bensin- och detaljhandelns egna terminaler inte är inkluderade i detta statistiska underlag. Samtidigt torde de senaste årens ökade lansering och användning av olika detaljhandelskort ha ett nära
samband med den snabbt ökade terminaltätheten i butikerna; kortbetal- ningama kan därmed ske på ett snabbt och kostnadseffektivt sätt för såväl kund som butik. Till detta kommer butikernas strävan att av säkerhetsskäl minska kontanthanteringen och att öppna nya marknadsföringskanaler vi- savi konsumenterna. Här ska dock samtidigt noteras att dessa, i huvudsak internal 1, kortsystem inte involverar någon egentlig betalningsfömiedling, eftersom det handlar om ett bilateralt förhållande mellan säljföretag och kund.
Ett annat område för teknisk och marknadsmässig utveckling ligger i ut- vecklandet av s.k. smart-cards, dvs. ett plastkort med en mer eller mindre sofistikerad elektronisk krets inbakad, som bl.a. möjliggör att kortet "laddas" med köpkraft. Kortet kan sedan användas som ett mer eller mind- re generellt användbart substitut för kontanter.
Något sådant kort finns ärmu inte på den svenska marknaden, men vissa projekt och studier kring en sådan introduktion pågår. Nämnas kan att ett system - det s.k. Danmynt-systemet — introducerats i Danmark. En enklare variant av smart-cards i form av förbetalda kort ("pre-paid cards") finns dock etablerade på den svenska marknaden. Mest känt torde vara Telias telefonkort. Förbetalda kort innebär ett kort av engångstyp som laddats med ett givet belopp. Kortet kan sedan används för att köpa vissa standar- diserade automattjänster från ett visst företag. Principiellt är det alltså lik- värdigt med sådana traditionella "kvasipengar" som kuponger och polletter; det nya ligger i den elektroniska formen. Någon knivskarp gräns och all— mänt omfattad distinktion mellan vad som är smart-cards respektive förbe- talda kort finns inte. Utgående från tekniken skulle man dock kunna defi- niera ett smart-card som ett kort innehållande en mikroprocessor, medan ett förbetalt kort bara innehåller en minneskretslz. Det innebär att ett smart—card kan förses med en lång rad funktioner utöver att lagra en viss mängd köpkraft. Smart-cards kan således användas till mycket annat än betalningar.
” Definition se avsnitt 2.3. 12 För en något fylligare diskussion kring bl.a. detta, se Björkholm-Johnsson "Betalning med kontokort - tekniken, ekonomin, juridiken" (1994)
1. Olika gper av kort
Kontokort där köp/uttag bokförs löpande mot konto.
- Automatkort
Används endast för automattjänster (kontantuttag, kontoinforrnation etc).
- Bankkort
Används för inköp i butiker och andra säljföretag. Köp bokförs löpande på kortinnehavarens bankkonto. Kan vanligen också användas som automat- kort. Kan också ha internationell gångbarhet, samt innefatta tillgång till kredit.
- Debetkort
Kort där köp bokförs löpande på annat konto än bankkonto. Användning förutsätter således behållning på kontot. Vissa kontokort utgivna av detalj— handelsföretag arbetar enligt denna princip.
B. Kontokort där fakturering vanligen sker månadsvis. Kan delas upp i generella respektive selektiva/exklusiva/profilerade kort, där de sist- nämnda endast kan användas vid vissa inköpsställen.
— Betalkort
Hela inköpsbeloppet under en viss tidsperiod (exempelvis en månad) fak- tureras vid en bestämd tidpunkt. Ränta tas inte ut.
Köp sker mot avtalad, limiterad kredit. Kreditutrymme som frigörs genom återbetalning får användas för ny skuldsättning upp till beviljat belopp. Ränta tas ut från inköpsdagen. Ett och samma kort kan, efter kundens önskemål, ibland användas antingen som betal- eller kreditkort (s.k. kom- binationskort).
C. Andra kort (ej kontokort)
- Förmånskort - Förbetalda kort - Smart-cards
Det gemensamma för dessa kort (och för automatkort) är att de inte "producerar" betalningsuppdrag som träffar ett konto. Avtalsförhållandet mellan olika involverade parter blir därmed också av en annan karaktär. Förmånskort har överhuvudtaget ingen direkt roll som betalningsmedel el- ler betalningsinstrurnent, utan ger enbart kortinnehavaren rätt att köpa va- ror eller tjänster till förmånliga priser. Förbetalda kort och smart-cards kan, som framgått tidigare, i betalningssarnmanhang betraktas som mer eller mindre generellt användbara substitut för kontanter, i elektronisk form. Man kan också uttrycka det som att köpkraften finns i själva kortet och inte i något anknutet konto.
2. Adminstration m.m.
- Ko rtutgivare
Kortutgivare är företag som tillhandahåller kontokort, vilket utgör bevis på innehavarens rätt att utnyttja betalningsmedlet och/eller kreditfaciliteten, och bestämmer villkoren för dess utnyttjande. De viktigaste kortutgivarna
- lnsamlare lnsamlare är företag som samlar in och och sorterar köpinforrnation från
säljföretag (butiker etc.), för vidare befordran till kortutgivare/inlösare.
Inlösare
Inlösare är företag som betalar säljföretagen för de köpesummor som upp- kommit genom kundernas kortbetalningar. Detta kan göras av kortutgiva— ren själv eller av annat företag för dennes räkning. Den engelska beteck- ningen för inlösare är acquirer. För denna tjänst kan inlösaren ta ut servi- ceavgift från säljföretagen.
- Interna kontokortssystem
Interna kontokortssystem bygger på ett avtalsbaserat tvåpartsförhållande mellan det kontohållande företaget och kontohavaren. Systemet administ- reras av företaget självt, medan finansieringen sker med medel från den egna koncernen och/eller med extern upplåning. Kort ingående i interna kortsystem kan endast användas för köp i det aktuella företaget (jfr selek- tiva/profilerade kort). De interna systemen drivs antingen som egna, men av företaget ägda, juridiska personer eller av företaget självt.
— Externa kontokortssystem
Externa kontokortssystem bygger på ett avtalat trepartsförhållande mellan kortutgivare, innehavare och säljföretag (butiker etc.), innebärande att fl- nansiering och administration av systemet ombesörjs av exempelvis en bank, som saknar direkt anknytning till de företag i vilket kontohavaren gör sina inköp. Kontokortet är inte begränsat till användning inom ett visst fö- retag eller en viss bransch (jfr generella kort). En utgivare av ett "externt" kort uppträder alltså - till skillnad från vad som är fallet med ett internt system - som betalningsförmedlare.
Legokontosystem administreras och, i vissa fall, finansieras av ett företag (ofta ett finansbolag) som inte har någon direkt anknytning till det eller de företag i vilka kortet kan användas för inköp. Till skillnad från externa sys- tem är de endast avsedda att användas för köp i ett visst företag eller i en grupp av företag.
2.4 Infrastruktur och clearingfunktioner
I nedanstående figur (5. 19) visas kortrnarknadens betalningsflöde genom olika led, från butiken och framåt genom det finansiella systemet. Beroende på olika tekniska lösningar, på kundens och butikens "banktillhörighet" etc., kan vägen bli olika lång och mer eller mindre komplicerad.
En fungerande kontokortsmarknad kräver att system byggs upp för insam- ling, clearing13 och inlösen av korttransaktioner. För detta ändamål har det byggts upp ett nätverk av aktörer med olika roller. Den tekniska ut- vecklingen och nya lagregler är exempel på faktorer som leder till föränd- ringar i infrastrukturen. Generellt sett ansvarar kortutgivarna för att det på marknaden etableras transaktionssystem för insamling respektive inlösen av korttransaktioner. Dessa två funktioner14 kan kortutgivaren antingen utföra själv eller genom avtal överlåta på annan marknadsaktör.
Sparbankerna har ett eget självständigt insamlar- och inlösenbolag, BABS (Bankkortsadministrativ Butiksservice AB), se figuren på sid. 20. Bolaget svarar för att säljställena får betalt, för service mot butikerna inklusive terminalutrustning samt för clearing gentemot kortutgivarna.
Motsvarande bolag på affärsbankssidan heter Kortbetalning SERVO AB. Tidigare svarade bolaget för både insamling och inlösen av korttransaktio- ner. Till följd av den nya konkurrenslagen, som gäller sedan den 1 juli 1993, har inlösaravtalen gradvis överflyttats till de enskilda affärsbanker-
13 Med "clearing" avses här sammanställning och redovisning av två eller flera parters ömsesidiga betalningsförpliktelser. "Clearing" innefattar - enligt nu etablerad internationell definition - således iLtglösandet av dessa förpliktelser genom överföring av likvid. Detta moment benämns "avveckling" (motsvarar den engelska termen "settlement"). 14 Se definition i avsnitt 2.3.
na. Detta betyder att SERVO inte längre betalar ut pengar till försäljnings- ställena som bolaget gjorde tidigare. SERVO är idag ett renodlat transak- tionsinsamlingsbolag ägt av samtliga affärsbanker. Genom samarbetet till- varatar kortutgivarna de stordriftsfördelar som finns på systemsidan. Detta har blivit allt viktigare för bankerna sedan dessa blivit tvungna att släppa delar av sitt insarnlingsmonopol i och med den nya konkurrenslagen .
De större kedjorna inom dagligvaruhandeln, som ICA, KF och VIVO, samt bensinbolagen är i dag överlag både insarnlare och inlösare i egna kortsystem.
I figuren har utelämnats två bolag som också samlar in korttransaktioner. Dessa är det affärsbanksägda CEKAB (Centralen för Elektroniska Kort- transaktioner AB) och det Bonnierägda bolaget Auriga. SERVO samlar också in elektroniska korttransaktioner via CEKAB i de fall terminalut- rustningen sålts av CEKAB. Handelns kortutgivare anlitar i många fall Aurigas insamlingssystem för såväl pappersbaserade som elektroniska korttransaktioner.
Transaktionsflöde för korttransaktioner
Ban kglrotu dat-clearing
Siljstillen Bot-I- termin-lur
"lm
SERVO C] Inlamlaro u Clonrlng
| Affinbank ! Dlnlönro
Bankglro- Konutgiva ro
centralen D lnsamlare
D Banker D Banker- "nan-bolag Affär-bank D Inlöuro
D Frlutåondo flnanubolag (||-n lula-on)
BÅBS D lnumlnro D Clearlng Cl Inlöura
Bon-Inbolag Detaljhandel- lör-tag
Cl lnumlnre D lnlönro
SPARB SV D lnlöur.
Sparbanks- clearlngen
Materialinsamlingen avseende kontokortssystemens struktur har genom- förts i två etapper. Den första undersökningen avsåg förhållandena per den 31 december 1992 och den andra förhållandena per den 31 december 1993. I materialet belyses bland annat:
- olika typer av kontokortssystem (interna, externa, legokontosystem)
- antal transaktioner
- försäljningsvolym - antal utelöpande kontokort
- fördelning på olika korttyper
- antal aktiva kontokort
- fördelning på nationella kontokort och kort med koppling till internationella kortföretag - möjlighet till insättning av medel på konto, kontantuttag och kontokredit.
Undersökningsresultatet redovisas i tabellforrn i avsnitt 3.10. I den följande framställningen görs vissa kommentarer i anslutning till respektive tabell. Kortutgivarna är i samtliga fall indelade i banker, bankernas finansbolag, övriga finansbolag, bensinbolag, detaljhandelsföretag, postorderföretag och övriga företag. Med övriga finansbolag avses bolag som är fristående från bankerna. Postorderföretagen har, till skillnad från övriga kortutgivare, en- dast kortlösa system. I gruppen övriga företag ingår bl.a. vissa internatio- nella kortutgivare.
3.1 Kontokortssystem - interna, externa och Iegokontosystem
Totalt har uppgifter lämnats för 100 respektive 90 olika kontokort åren 1992 och 1993. Hur dessa fördelar sig på kortutgivare och kontokortssys- tem framgår av tabell 1.
Valet av kontokortsystem bestäms av ett flertal tekniska och marknadsmässiga faktorer. Om kortet skall vara generellt gångbart, dvs. kunna användas i många olika butiker och försäljningsställen, knyts kortet till ett externt kontokortssystem. Valet av system bestäms också av om kortadministrationen och finansieringen kan handhas av kortutgivaren själv
eller om uppdraget läggs ut på entreprenad till ett företag som specialiserat sig på kontokortsadministration.
De kontokortssystem som bankerna och finansbolagen administrerar i eget namn är av naturliga skäl externa, vilket innebär att kortet är avsett för be- talningar i andra företag än kortutgivarnas egna företag.
Bankerna och finansbolagen anlitas också av kortutgivare som ger ut kon— tokort i eget namn, s.k. selektiva, exklusiva eller profilerade kontokort. Om administration och finansiering av sådana kortsystem lämnas på entrepre- nad till bankerna eller deras finansbolag sker förvaltningen via ett s.k. le- gokontosystem. 1993 administrerade bankerna färre legokontosystem än 1992.
Ett av de större auktoriserade finansbolagen använder sig av ett internt kontokortssystem, dvs. insamlings- och reskontrasystemet administreras av företaget självt. De tre detaljhandelsföretagen och samtliga postorderföre- tag använder sig av interna kontokortssystem. Bensinbolagen, som länge haft enbart interna kontokortssystem, har under de senaste åren även an- slutit externa kontokortssystem till sina interna systern. I praktiken irmebär detta att kunden kan handla bensin även med bankkort och internationella kort.
3.2 Antal korttransaktioner 1993
Tabell 2 visar att bankernas och finansbolagens kort under 1993 svarade för en betydande andel av det totala antalet korttransaktioner. Tillsammans hade dessa en andel på drygt 29 procent, eller 65,5 miljoner transaktioner. Bensinbolagen, som har en mycket stor andel av sin totala försäljning via kort, hade dock den största transaktionsmängden med 128,7 miljoner transaktioner, motsvarande en andel på 58 procent. Inom detaljhandeln har kortanvändningen ökat kraftigt de senaste åren i och med att detaljhandels- företagen introducerat egna kort på marknaden. Totalt gjordes 20,5 miljo- ner korttransaktioner med detaljhandelns kort 1993, motsvarande en andel på drygt 9 procent. Under 1993 var det totala antalet betalningstransaktio- ner med kort 223 miljoner, mot 191 miljoner 1992.
Arial kortdrortstranädimer1992 och 1993, förråd på kortitg'vae Mijmer
1 [] am I 1998 .:.—_, 1 1 Hrmsbdzg Bereirbdeg Detaljhanel Öriga företag
088888BS
3.3 Försäljningsvolymen under 1993
Tabell 3 visar den försäljningsvolym i kronor som betalats med kort under 1992 och 1993. Totalt uppgick denna till cirka 80 respektive drygt 93 mil- jarder kronor för respektive år.
Störst försäljning uppvisar bankernas och finansbolagens kort med en an- del 1993 på tillsammans nära 54 procent eller 50,3 miljarder kronor. Sparbankerna har hela sin kortadrninistration förlagd i ett helägt fmansbo- lag, Sparbanken Finans. Denna verksamhet redovisas här under bankerna eftersom sparbankerna är kortutgivare. S-E-banken förde för några år se- dan helt över sin kortverksarnhet från sitt finansbolag Finans Scandic till banken. Där bildades en särskild enhet för denna verksamhet, SEB kort. Även Svenska Handelsbanken har på senare tid gått över till en liknande modell.
Under 1993 var bensinbolagens försäljning med kort 31 miljarder kronor motsvarande en andel på 34 procent av den totala försäljningen med kort.
Under 1993 uppgick detaljhandelns varuförsäljning med egna kort till 5,4 miljarder kronor, motsvarande en andel på 6 procent.
Försajringmymigez och 1993, fördelat på
korttg'vaerrkr 50000 40000 [11992 30000 ligga 20000 10000 0 _ . dif—g Baker Firmsbolag Bersirbolag Detdjla'idel Ö/n'ga
faäeg
Antal utelöpande kort vid utgången av 1993
Tabell 4 visar hur kontokortsstockarna fördelar sig på olika kortutgivare. Totalt hade drygt 11 miljoner kontokort utgivits fram till sista december 1993. Bankerna och finansbolagen hade tillsammans givit ut 4,1 miljoner kort. Vid samma tidpunkt hade bensinbolagen givit ut 5,8 miljoner kort, och de tre detaljhandelsföretagen med egen kortutgivning sammantaget nära 1,2 miljoner kort.
Utelöpande kontokort 1993, procentuell andel
vn'ga företag 3%
Detaljhandål 10%
Finansbolag 12% Bensinbolag 51 %
Totalt antal utelöpande kontokort 11,4 miljoner
3.5 Olika typer av kontokort vid utgången av 1993
Tabell 5 visar olika typer av kontokort fördelade på olika kortutgivare. Vid utgången av 1993 var andelen kreditkort 13 procent av alla utgivna kort, vilket motsvarar 1,5 miljoner kreditkort. Antalet utelöpande bankkort var drygt 2 miljoner och betalkorten nära 2,6 miljoner. Den största kategorin utgjorde betal- och kreditkorten, de s.k. kombinationskorten, med nära 5 miljoner kort. Antalet debetkort uppgick till endast 288 000.
Av tabellen framgår att bankerna, förutom att ge ut de egna bankkorten, också emitterar specifika internationella kort såsom Eurocard, MasterCard och VISA. När det gäller kreditkorten finansieras dessa ofta av finansbola- gen. Hos bensinbolagen dominerar de egna kombinationskorten dvs. betal- kort med viss begränsad möjlighet till kredit. Bland detaljhandelns egna kort dominerar betalkorten.
3.6 Antal aktiva kort och kort med internationell gångbarhet 1993 Materialinsamlingen har också givit uppgifter om antalet aktiva kort förde- lat på olika kortutgivare samt i vilken utsträckning korten är internationellt gångbara. Resultatet redovisas i tabellerna 6 och 7. Tabell 6 visar att ban-
kema har störst andel aktiva kort, 87 procent. Bensinbölagens andel aktiva kort ligger på 60 procent och detaljhandelsföretagens på nära 50 procent. Bankernas höga andel sammanhänger sannolikt bl.a. med att kunderna be- talar en årsavgift för de flesta av bankkorten.
Kortens internationella gångbarhet framgår av tabellerna 7 och 8. Materialet är fördelat på kortutgivare. Av bankernas och finansbolagens kort är mer än hälften internationellt gångbara. Tilläggas kan att av de s.k. bankkorten, dvs. kort där köp och uttag bokförs löpande på innehavarens bankkonto, är 10 av 12 internationellt giltiga. Övriga två bankkort är avsedda att gälla endast inom Sverige och marknadsförs därför som natio- nella bankkort.
3.7 Möjlighet till insättning av medel på konto, kontantuttag och kontokredit
Tabell 9 visar vilka möjligheter kortkundema har att göra insättningar på annat konto än bankkonto samt göra kontantuttag med sina kort. Tabellen visar också om en kredit kan kopplas till kontot.
Andra företag än banker, finansbolag samt företag inom detaljhandeln och bensinbranschen erbjuder sina kontokortskunder att göra insättningar på konto. Av tabell 9 framgår att det främst är finansbolagen som erbjuder dessa tjänster. I dessa fall har finansbolaget tecknat ett avtal med ett detalj- handelsföretag som innebär att insatta medel är avsedda att användas för betalning av detaljhandelsföretagets varor och tjänster.
Möjlighet till kontantuttag med kort förekommer i flertalet fall där kunden erbjuds möjlighet till insättning av medel. Mer än hälften av alla kort inne- fattar rätt till kontokredit.
3.8 Antalet betalterminaler 1993
Tabell 10 visar antalet utplacerade betalterrninaler vid utgången av 1993. Bankernas och finansbolagens höga siffror sammanhänger med de två se- naste årens intensifierade försäljning av terminalutrustning till detaljhan- del, hotell och restauranger. Detta har resulterat i att antalet betalterminaler
nästan fördubblats under 1993 från 14 280 till 26 630 terminaler. Siffrorna för bensinbolagen och detaljhandeln avser deras egna terminalsystem. Tillsammans hade dessa två branscher drygt 12 000 terminaler i drift vid utgången av 1993.
3.9 Resultaten i sammandrag
Det totala antalet kontokortstransaktioner 1993 uppgick till drygt 220 miljoner
Den totala försäljningen med kontokort 1993 uppgick till drygt 90 miljarder kronor
Antalet utelöpande kontokort 1993 uppgick till cirka 11,5 miljoner. Ungefär hälften av dessa var utgivna av bensinbolag :
Av de ut""elöpandekorten var nära 70 procent aktivtutn'yttjade. = .
Av de utelöpande korten hade nära 60 procent internationell gångbarhet
Det totala antalet betalterminaler var vid 1993 års'utgång nära 40 000 '
Tabell 1 Kontokortssystem 1993
Kortutgivare Internal) Externazl Legokonto3) Summa
1 Banker — 19 8 27
2 Bankernas finansbolag — 10 13 23
3 Övriga finansbolag 4) 12 1 16
4 Bensinbolag 10 1 1 12
5 Detaljhandelsföretag — — 3
6 Postorderföretag 5) 5 — — 5 7 Övriga företag 6) l 1 2 4
TOTALT 22 43 25 90
1) Kortet kan användas endast för köp i det kortutgivande företaget eller affärskedjan. 2) Kontokortssystem för generellt gångbara kort. 3) Kortutgivare är i regel detaljhandelsföretag men kortadministrationen har lämnats ut på entreprenad till ett annat företag, t.ex. ett finansbolag. 4) Från bankerna fristående finansbolag. 5) Endast kortlösa kontosystem. 6) Här ingår bl.a. vissa internationella kortutgivare.
Tabell 2 Antal kontokortstransaktioner
Kortutgivare Antalet transaktioner Proc. Genomsnittl
i 1000—ta11) andel belopp/tran 1992 1993 1993 1993
1 Banker2) 51 432 59 551 26,7 760
2 Bankernas finansbolag 6 409 4 709 2,1 864 3 Övriga finansbolag 1 668 1 279 0,6 701
4 Bensinbolag 114 654 128 674 57,6 243
5 Detaljhandelsföretag 8 676 20 540 9,2 264
6 Postorderföretag 3 768 3 916 1,8 192
7 Övriga företag 4 230 4 400 2,0 1 293
TOTALT 190 837 223 069 100,0 419
1) Inom Sverige och från utlandet
2) Inklusive sparbankskort
Kortutgivare Försäljningsvolym i Proc. miljoner kronor andel 1992 1993 1993 1 Banker 40 731 45 285 48,4 2 Bankernas finansbolag 3 753 4 069 4,4 3 Övriga finansbolag 637 897 1,0 4 Bensinbolag 26 558 31 257 33,5 5 Detaljhandelsföretag 2 695 5 431 5,8 6 Postorderföretag 718 752 0,8 7 Övriga företag 5 140 5 690 6,1 TOTALT 80 232 93 381 100,0
Tabell 4 Antal utelöpande kontokort 1993
Kortutgivare Antal utelöpande kontokort i 1000—ta1 proc. andel
1 Banker 2 708 23,8 2 Bankernas finansbolag 859 7,5
3 Övriga finansbolag 561 4,9 4 Bensinbolag 5 819 51,0 5 Detaljhandelsföretag 178 10,3 6 Postorderföretag 1) 0 0,0 7 Övriga företag 287 2,5
TOTALT 11 412 100,0
1) Endast kortlösa konton. Dessa var 994 000 per 31.12.1993.
Kortut ivare Antal kort i 1000—ta1 Bank— Kredit- Betal— Betal— Debet— kort kort kort 0 kredit— kort kort 1 Banker 2 089 123 281 215 '0 2 Bankernas finansbolag - 704 78 67 10 3 Övriga finansbolag - 450 7 104 0 4 Bensinbolag — 0 1 004 4 537 278 5 Detaljhandelsföretag — 125 1 000 53 0 6 Postorderföretag — 0 0 0 0 7 Övriga företag — 73 214 0 O TOTALT 2 089 1 475 2 584 4 976 288
Tabell 6 Antal utelöpande och aktiva kontokort 1993
Kortutgivare Totalt Aktiva kort Proc. andel
utelöpande i 1000—tal aktiva kort i 1000-tal
1 Banker 2 708 2 360 87
2 Bankernas finansbolag 859 588 68 3 Övriga finansbolag 561 396 71
4 Bensinbolag 5 819 3 485 60
5 Detaljhandelsföretag 1 178 571 48
6 Postorderföretag O O 0
7 Övriga företag 287 258 90
TOTALT 11 412 7 658 68
Kortutgivare Anknutet till Antal Totalt MasterCard VISA Annat internat. antal kort gångbara konto— kort 1 Banker 10 5 0 15 27 2 Bankernas finansbolag 8 3 0 11 23 3 Övriga finansbolag 0 11 0 11 16 4 Bensinbolag 1 1 7 9 12 5 Detaljhandelsföretag 0 0 0 O 3 6 Postorderföretag O 0 O 0 5 7 Övriga företag 0 0 2 2 4 TOTALT 19 20 9 48 93
Tabell 8 Antal nationella och internationella kort 1993
Kortutgivare Nationella Internationella Totalt ute— kort i lOOO—tal kort i 1000—ta1 löpande kort i 1000—tal 1 Banker 897 1 811 2 708 2 Bankernas finansbolag 426 433 859 3 Övriga finansbolag 551 10 561 4 Bensinbolag 1 810 4 0091) 5 819 5 Detaljhandelsföretag 1 178 0 1 178 6 Postorderföretag 0 0 0 7 Övriga företag 8 279 287 TOTALT 4 870 6 542 11 412
1) Många bensinkort är giltiga i ett eller flera nordiska länder.
)Tabell 9 Möjlighet till insättning på annat konto än bankkonto, respektive möjlighet till kontantuttag och till kontokredit
Kortutgivare Totalt antal varav kort med (andra än banker) kort möjlighet möjlighet kredit till ins. till kontant- på konto uttag 2 Bankernas finansbolag 23 6 22 3 Övriga finansbolag 16 2 10 4 Bensinbolag 12 3 — 8 5 Detaljhandelsföretag 3 1 1 3 6 Postorderföretag 5 — — 5 7 Övriga företag 4 — — 2 TOTALT 58 12 9 42
Tabell 10 Antal betalterminaler 1993
Utgivare Antal terminaler 1 Banker och finansbolag 26 630 2 Bensinbolag 7 500 3 Detaljhandeln 4 770
TOTALT 38 700
Summary
Technical advances in the fields of electronics and data processing technology have brought changes in financial markets. Participants who have previously not been covered by financial legislation are now providing financial services to a growing extent. The convenience goods trade and the petrol trade, for instance, are cases where it is now quite common for companies to develop their own charge card systems. Similarly, these companies are increasingly able to offer their customers & facility to place money on deposit. The funds on deposit are intended to be used for future purchases of goods and/or services. Other participants who are not covered by regulations either include co—operative associations which accept savings from their members. Such deposits have not in the past been deemed to be a banking business as deposits from members are not regarded as having been made by the public. The financing businesses in which companies in the convenience goods trade and the petrol trade as well as by co—operative associations are engaged are also in all essentials exempt from the need to have a licence. Developments on the market and the requirements which Sweden has undertaken to satisfy under the terms of the EEA agreement provide reasons for reconsidering the conditions upon which deposit-taking and financing activities should be made conditional upon possession of a licence in the future. These are among the reasons for the directive given to the Committee to submit proposals on what deposit-taking and financing activities should in the future be subject to regulation and public supervision.
One service which is increasingly supplied by businesses other than financial companies is the exchange of foreign currency. The establishment of a company to engage in foreign exchange activities does not at present
require a licence. Nor is such a business subject to supervision by any public agency. International experience suggests that there is a risk that foreign exchange activities can be exploited for illegal purposes. Taking this into consideration and with reference to an EC directive on measures to prevent money laundering, which has also resulted in the passing of the Act ( 19931768) concerning Measures to Prevent Money Laundering, the Committee has been directed to consider whether the foreign exchange activities in which these companies are engaged should be made subject to
some sort of supervision.
Technical advances are making it far easier to provide banking services in other forms than is general practice today. The need for branch Offices and conventional contacts between clients and banking staff is more and more being replaced, at least in the case of simple banking services, by technical solutions. For example, it is now technically possible to make withdrawals and deposits and to transfer payments via automatic equipment. In places with few customers, the technical investments needed will probably not be profitable for the next few years. In order to satisfy the need for banking services in sparsely populated areas and villages, simpler banking services may therefore have to be provided by representatives on behalf of the bank. According to its directive, the Committee shall propose guidelines which state the detailed conditions which should apply to activities which are provided in stores and on other premises where goods and services are made available.
New definition of banking business
The regulation in the future of enterprises which are engaged in deposit- taking and financing activities will largely be steered by the requirements which follow from the EC directive in this field. This means, for example, that an enterprise which accepts deposits or raises loans from the public as well as provide credit will be defined by the EU as a credit institution. Certain minimum requirements are made on credit institutions in respect of capital adequacy, initial capital, etc. Enterprises which engage in the above mentioned activities without being classified as credit institutions should be judged on the basis of Swedish conditions. However, the fact is
that enterprises that are not credit institutions but which take deposits from the public, shall, according to the EC directive, be covered by rules which provide some protection for depositors.
Taking into account developments in what may be known as the ” fringes ” of the financial market, as well as the above demands of the EU, there is reason to thoroughly review the exclusive right of banks to take deposits from the public. According to the proposal of the Committee, banks shall in principle retain their exclusive right to take deposits from the public. The concept of deposit in the definition of banking business shall be given more precision, as follows. By deposit shall be meant the placement of funds on account, if this can be done regularly and if the balance on the charge consists of the value of the money and is at the disposal of the depositor. Those defined as depositors shall in all cases be the general public. The term general public also includes members of an association, if the right to membership is open to anyone and the deposit-taking activities are thus directed towards a broad and indeterminate group of individuals. The meaning of the term general public thus corresponds to the EU”s interpretation of the corresponding term.
Deposit of customer funds with issuers of cards
Growing numbers of business enterprises, i.e. businesses that are engaged in the production and/or sale of goods and services, offer their customers via their card activities the facility to make deposits on account. The purpose of the deposit is for the balance on the account to be used to pay for the customer's future purchases of the goods and services which are supplied by the company in question. At present, most companies which offer this service limit the amount which may be held on deposit against each customerls account at 8 000 kronor. Interest is paid on the balance. The funds are at the disposal of the customers for payment for goods and services, for withdrawals in connection with the closure of their account
and in some cases for a cash—with—purchase facility.l Payments into these accounts are made in some cases direct to the business enterprise itself. In other cases, the deposits are made via other companies which administer the card activit ies on behalf of the business enterprise.
Payments into accounts with business enterprises are a phenomenon for which no equivalent is believed to exist in other countries. This pheno- menon, in the view of the Committee, is a positive feature of the market, not least for the customers. It should also in the future be possible for business enterprises to accept deposits provided that the funds deposited are used for purchases in the future. The intention shall not be to create an alternative to having money on deposit at a bank. However, deposits on account within these companies shall be regarded as deposits from the public, which means that this type of deposit-taking activity is a banking operation. According to the Committeels proposal, it should be possible under certain conditions for this type of deposit to be exempted from the requirement to have a licence to engage in banking business.
The proposal means that deposits may be placed on account with the business enterprise provided that the deposited funds are to be used for purchases of goods and services which are supplied by the enterprise, that the balance does not earn interest and that cash withdrawals from the account may only be made in connection with the termination of the account relationship. Instead of interest, the enterprise can attract depositors by offering discounts and other similar benefits. Such deposits shall be known as deposits of customer funds. Deposits of customer funds may also be made with other companies than business enterprises provided that such a company is a member of the same group as the business enterprise. If this company is a credit market company, the company's financing activities may only take the form of financing of goods and services which are produced or sold by companies within the group. This
* Cash-with-purchase means that on the purchase occasion, the customer is entitled to withdraw cash up to a given amount over and above the cost of the purchase. By way of example: a cash-with-purchase of 300 kronor might involve a customer making a purchase for 150 kronor being allowed to charge a total of 450 kronor against the card.
restriction makes clear the purpose of the deposit as well as the difference between deposits at banks and deposits with other companies.
Deposits with savings associations
The savings association activities of co-operative associations take the form of members of the association depositing savings in an account that is administered by the association. These savings association activities use the same type of accounts as banks. The members receive interest on their deposited capital and can withdraw the capital in the same way as with deposits in savings accounts at banks. One of the objects of the savings association activities of these associations is to offer their members an alternative to bank deposits. Another purpose of savings association activities, in the case of some associations, is to provide the association with working capital which can be used to finance and build up the principal activities of the association. The savings association activities
thus serve as a channel for raising working capital.
The Committee proposes that savings association activities in their present form shall be covered by the definition of banking business if the deposits are provided by members who are covered by a broader concept of the proposed term general public. The savings association activities of such an open association would thus require a banking licence. According to the proposal, a co-operative association shall be entitled to engage in banking activities under the terms of an Act concerning Co—operative Banks (the legislative proposal is dealt with in more detail below). Another alternati- ve, in the case of some associations, could be to adjust the activities so as to satisfy the regulations concerning deposits of customers' funds. The working capital that the association raises via its savings association activities would then largely be borrowed in the traditional manner, for example by issuing bonds or certificates of members' deposits. However, associations which engage in savings association activities shall be given the possibility of successively adapting their activities to meet the new
requirements.
Deposit-taking and lending by savings and loan associations
A number of associations engage in deposit-taking and lending activities in relation to their members. Most such associations include deposit-taking and lending among their activities, whilst other associations only engage in one of these activities. The reason for depositing money with these associations is to save and such deposits thus represent an alternative to bank deposits. In some associations the right of members to borrow from the association is conditional on their having funds on deposit. ln contrast to the above savings associations, savings and loan associations engage in straightforvvard financial activities. The activities pursued by savings and loan associations vary widely in nature and extent. Some associations — known as close associations — direct their activities towards a pre— determined range of prospective customers. These associations often conduct their activities at local level and to a limited extent. Other associations — here called open associations — in general direct their activities towards an indeterminate range of customers and their activities
are more extensive.
Deposits in savings and loan associations shall be covered by the definition of banking business if the deposits are accepted from a range of members which is covered by the term general public. Consequently, such open associations shall require a banking licence in order to take deposits. Co- operative associations are entitled to engage in banking activities under the terms of the Act on Co-operative Banks.
The lending activities conducted by savings and loan associations are not exempted under the current rules from the need to have a licence under the terms of the Credit Market Companies Act. A co—operative association which engages in financing activities cannot obtain a licence under the terms of the Credit Market Companies Act. The Committee proposes that a provision should be introduced similar to that which is already included in the Finance Companies Act, whereby the financing activities of co- operative associations may be exempted from the licensing requirements on certain conditions. The conditions for an exemption are that the activities of the association are limited in extent and directed solely to
members who form a pre-determined category. Associations whose lending activities are not covered by this exemption provision may, according to the Committee's proposal, in future obtain a license as a result of the proposed amendments to the Credit Market Companies Act (see below).
Financial activities of co-operative associations
The financial legislation do not at present provide for the possibility of engaging in financial activities through a co-operative association. The Committee proposes that in future it should be possible to engage in activities which require a licence under the terms of the Banking Business Act or the Credit Market Companies Act in the form of an association having the character of a co-operative association. When carried on by a co—operative association these activities shall be subject to the supervisory and other rules which applies under the terms of these acts. The type of enterprise shall be known as a co—operative bank if the activities concerned may be deemed to be banking business. The generic term credit enterprise shall be introduced for financing activities. Banking business conducted via a co-operative association shall be regulated, in addition to the Banking Business Act by an Act concerning Co-operative Banks (Lag om Andels— banker). This legislative proposal is largely based on the contents of the existing Co-operative Banks Act (Lag om Föreningsbanker), except that the connection with the farming industry and the breakdown into regional and local banks contained in the Co—operative Banks Act have been removed. The Co-operative Banks Act will be rescinded. Financing activities conducted through co—operative associations shall be regulated by the Act concerning Credit Market Companies, the name of which shall be altered to the Act concerning Credit Enterprises.
Currency exchange activities
The term currency exchange activities replaces the former term purchase and sale of currency for travel. By currency exchange activities is intended, according to the proposal of the Committee, the professional exchange of notes, coins and travellers cheques in return for payment in another currency. Such currency exchange dealing activities are conducted
increasingly by companies which are independent of banks and other credit institutions. There are approximately 15-20 such companies whose business consists of exchanging foreign currencies. For some of them, exchanging foreign currencies is their main line of business while others engage in this business as a complement to some other type of activity.
The Committee proposes that currency exchange activities shall be regulated by an Act concerning Currency Exchange Activities. The purposes of this act are to define what is meant by currency exchange activities and to prevent companies being established to engage in such activities with the object of laundering money or being used in any other way for this purpose. The Act shall ensure that the currency exchange activities are conducted in a professional and judicious manner and that the activities satisfy the need for consumer protection.
It is proposed that the Act should apply to currency exchange activities which are directed towards the general public and conducted from a permanent place of business in Sweden. The law would thus be applicable to the activities of both Swedish companies and foreign companies established in Sweden. The provisions for consumer protection proposed in the law would thus be applicable to all companies engaged in the business of exchanging foreign currencies. The provisions in respect of consumer protection mean that companies which are engaged in currency exchange activities will be obliged to provide clear information about relevant exchange rates and tariffs of charges as well as to provide settlement notes.
In order to prevent such companies from being used or established for money laundering, it is necessary, in the view of the Committee, to include regulations which prescribe the conditions under which the activities may be conducted. Some control over establishment in the business is required, according to the Committee, in order to prevent companies from being established and operated under conditions that cannot be deemed to be adequately responsible. To engage in currency exchange activities to any significant extent will be conditional upon obtaining a licence from the Swedish Financial Supervisory Authority.
Any other currency exchange activities shall be reported to this Authority. Licences will only be granted if the business can be expected to be conducted in a professional and judicious manner. Companies which have obtained a currency exchange licence shall be subject to the supervision of the Swedish Financial Supervisory Authority. Swedish companies which are already subject to supervision by the Swedish Financial Supervisory Authority under the terms of other laws shall be exempt from the licence and reporting requirements. Moreover, exemptions shall also be made in the case of foreign branch Offices of certain foreign companies, domiciled within or outside the EEA, which are entitled to engage in currency exchange activities under the terms of authorisations granted in their home country as well as foreign branch Offices of foreign banking companies or other foreign credit institutions.
The Act concerning Currency Exchange Activities defines those companies which are engaged in the business of exchanging foreign currencies. The risk of illegal transactions finding paths which lack effective supervision and control is, in the view of the Committee, a very important reason why companies which are engaged in currency exchange activities, and which, according to the current rules, are not subject to the provisions of the Act concerning Measures to Prevent Money Laundering, should be brought within the compass of this act. Companies which are required to obtain a licence or report under the terms of the Act concerning Currency Exchange Activities shall thus become subject to the money laundering act.
Banking services made available through representatives
According to a new provision in Chapter 2, 5 3 a in the Swedish Banking Business Act ( 1987:617 ) banks became entitled, with effect from January 1, 1993, to allow certain simple banking services to be made available by other personnel than those of the bank and on other premises than those of the bank once a special licence for this had been obtained. This regulation was passed to make it possible to maintain a certain level of banking services in sparsely populated areas and villages.
The right to allow a representative to provide certain simple banking services is justified, according to the Committee, primarily by the conditions in sparsely populated areas and villages. The proposal means that, in contrast to the current rules, there should be no formal limitations
on the right also to provide simple banking services in this way elsewhere.
The main principle — that the banks” services should be provided on the bank's own premises and by the bank's own personnel —— is established by law. Such activities are conducted at a branch office. It is possible, in a way corresponding to that in & 3 a in its current formulation, for a bank to provide certain simple banking services through representatives after obtaining a special licence. In contrast to the current legislation, the text of the proposed act states which banking services are intended. These services are making deposits on and withdrawals from accounts with a bank book, provision of payment services and arranging of loans. Withdrawals from bank accounts which in the past were deemed permis- sible without a special licence being required, such as cashing of cheques and cash-with—purchase facilities should thus not require a licence in the future either. Licences shall continue to be granted by the Government or after delegation by the Government by the Swedish Financial Supervisory Authority. A licence may only be granted if it is considered that the activities can be carried en under control forms and with adequate security. The bank shall always remain legally responsible in relation to the client for all those activities which the bank makes available via a representative. In principle, the Swedish Financial Supervisory Authority shall carry out procedures to ensure that these requirements are satisfied in each individual case. These licensing procedures shall be flexible and adapted to the needs of the location, the scope of the business, the representative, the premises and any other factors affecting the way in which the activities are conducted. The Comittee intends to present in its final report further proposals concerning the appropriate technical and safety measures needed for these operations.
Kronologisk förteckning
] .
2.
ewew
oox)
10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18.
19.
Ändrad ansvarsfördelning för den statliga statistiken. Fi. Kommunerna, Landstingen och Europa '— Bilagedel. C.
. Mäns föreställningar om kvinnor och chefskap. S.
Vapenlagen och EG. Ju. Kriminalvård och psykiatri. Ju. Sverige och Europa. En samhällsekonomisk konsekvensanalys. Fi. EU, EES och miljön. M.
. Historiskt vägval — Följderna för Sverige i utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende av att bli, respektive inte bli medlem i Europeiska unionen. UD. . Fömyelse och kontinuitet — om konst och kultur i framtiden. Ku. Anslutning till EU — Förslag till övergripande lagstiftning. UD. Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969 + Bilagedel. SB. Suveränitet och demokrati + bilagedel med expertuppsatser. UD. JIK-metoden, m.m. Fi. Konsumentpolitik i en ny tid. C. På väg. K.
Sikoterköming påjordbruks- och skogsmark. Kartläggning och åtgärdsförslag. M. Års- och koncemredovisning enligt EG-direktiv. Del 1 och II. Ju.
Kvalitet i kommunal verksamhet , nationell u ppföljning och utvärdering. C. Rena roller i biståndet — styrning och arbetsfördelning i en effektiv biståndsförvaltning. UD. . Rieformerat pensionssystem. S. . Rc formerat pensionssystem. Bilaga A.
Kostnader och individeffekter. S. _ Refonnerat pensionssystem. Bilaga B.
Kvinnors ATP och avtalspensioner. S.
. F'örvalta bostäder. Ju.
Svensk alkoholpolitik — en strategi för framtiden. S. . Svensk alkoholpolitik — bakgrund och nuläge. S. . Att förebygga alkoholproblem. S.
7 . Vård av alkoholmissbrukare. S.
. Kvinnor och alkohol. S. . Barn # Föräldrar , Alkohol. S. 3 . Vallagen . Ju. a . Vissa mervärdeskattefrågor lll — Kultur m.m. Fi. . Mycket Under Samma Tak. C. . Vandelns betydelse i medborgarskapsärenden, m.m.
Ku. . Tekniskt utrymme för ytterligare TV-sändningar. Ku.
35.
36. 37.
38. 39.
40. 41. 42. 43.
M 5 m
47.
48. 49. 50. 51.
52. 53. 54. 55. 56.
57. 58. 59. 59. 60. 61. 62. 63. 64. 65.
66.
Vår andes stämma — och andras.
Kulturpolitik och intemationalisering. Ku. Miljö och fysisk planering. M. Sexualupplysning och reproduktiv hälsa under 1900—talet i Sverige. UD. Kvinnor, barn och arbete i Sverige 1850-1993. UD. Gamla är unga som blivit äldre. Om solidaritet mellan generationema. Europeiska äldreåret 1993. S. Långsiktig strålskyddsforskning. M. Ledighetslagstiftningen — en översyn. A. Staten och trossamfunden. C.
Uppskattad sysselsättning — om skatternas betydelse för den privata tjänstesektorn. Fi. Folkbokföringsuppgiftema i samhället. Fi. Grunden för livslångt lärande. U.
Sambandet mellan samhällsekonomi, transfereringar och socialbidrag. S. Avveckling av den obligatoriska anslutningen till studentkårer och nationer. U. Kunskap för utveckling + bilagedel. A. Utrikessekretessen. Ju.
Allemanssparandet — en översyn. Fi.
Minne och bildning. Museernas uppdrag och organisation + bilagedel. Ku. Teaterns roller. Ku. Mästarbrev för hantverkare. Ku. Utvärdering av praxis i asylärenden. Ku.
Rätten till ratten — reformerat bilstöd. S. Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats. S. Beskattning av fastigheter, del II - Principiella utgångspunkter för beskattning av fastigheter m.m. Fi. 6 Juni Nationaldagen. Ju.
Vilka vattendrag skall skyddas? Principer och förslag. M. Vilka vattendrag skall skyddas? Beskrivningar av vattenområden. M.
Särskilda skäl — utformning och tillämpning av 2 kap. 5 & och andra bestämmelser i utlänningslagen. Ku. Pantbankernas kreditgivning. N. Rationaliserad fastighetstaxering, del I. Fi. Personnummer — integritet och effektivitet. Ju. Med raps i tankarna? M. Statistik och integritet, del 2 — Lag om personregister för officiell statistik m.m. Fi. Finansiella tjänster i förändring. Fi.
Systematisk förteckning
Statsrådsberedningen Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969 + Bilagedel. [l 1]
J ustitiedepartementet
Vapenlagen och EG [4] Kriminalvård och psykiatri. [5] Års— och koncemredovisning enligt EG-direktiv. Del 1 och 11. Ju. [17] Förvalta bostäder. [23]
Vallagen . [30]
Utrikessekretessen. [49] 6 Juni Nationaldagen. [58]
Personnummer — integritet och effektivitet. [63]
Utrikesdepa rtementet
Historiskt vägval — Följderna för Sverige i utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende av att bli, respektive inte bli medlem i Europeiska unionen. [8] Anslutning till EU — Förslag till övergripande lagstiftning. [10] Suveränitet och demokrati + bilagedel med expertuppsatser. [12] Rena roller i biståndet — styrning och arbetsfördelning i en effektiv biståndsförvaltning. [19]
Sexualupplysning och reproduktiv hälsa under l900-talet i Sverige. [37] Kvinnor, barn och arbete i Sverige 1850-1993. [38]
Socialdepa rtementet
Mäns föreställningar om kvinnor och Chefskap. [3] Refonnerat pensionssystem. [20] Reformerat pensionssystem. Bilaga A. Kostnader och individeffekter. [21] Reformerat pensionssystem. Bilaga B. Kvinnors ATP och avtalspensioner. [22] Svensk alkoholpolitik — en strategi för framtiden. [24] Svensk alkoholpolitik — bakgrund och nuläge. [25] Att förebygga alkoholproblem. [26] Vård av alkoholmissbrukare. [27] Kvinnor och alkohol. [28]
Barn — Föräldrar — Alkohol. [29] Gamla är unga som blivit äldre. Om solidaritet mellan generationerna. Europeiska äldreåret 1993. [39] Sambandet mellan samhällsekonomi, transfereringar och socialbidrag. [46] Rätten till ratten — reformerat bilstöd. [55] Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats. [56]
Kommunikationsdepartementet På väg. [15]
Finansdepartementet
Ändrad ansvarsfördelning för den statliga statistiken. [1] Sverige och Europa. En samhällsekonomisk konsekvensanalys. [6] JIK—metoden, m.m. [13]
Vissa mervärdeskattefrågor lll — Kultur m.m. [31] Uppskattad sysselsättning — om skatternas betydelse
för den privata tjänstesektorn. [43] Folkbokföringsuppgiliema i samhället. [44] Allemanssparandet — en översyn. [50] Beskattning av fastigheter, del II — Principiella utgångspunkter för beskattning av fastigheter m.m. [57] Rationaliserad fastighetstaxering, del I. Fi. [62] Statistik och integritet, del 2
— Lag om personregister för officiell statistik m.m. [65] Finansiella tjänster i förändring. [66]
Utbildningsdepartementet
Grunden för livslångt lärande. [45] Avveckling av den obligatoriska anslutningen till studentkårer och nationer. [47]
Kulturdepartementet
Förnyelse och kontinuitet _ om konst och kultur
i framtiden. [9] Vandelns betydelse i medborgarskapsärenden, m.m. [33] Tekniskt utrymme för ytterligare TV-sändningar. [34] Vår andes stämma — och andras. Kulturpolitik och internationalisering. [35] Minne och bildning. Museernas uppdrag och organisation + bilagedel. [51] Teaterns roller. [52] Mästarbrev för hantverkare. [53] Utvärdering av praxis i asylärenden. [54] Särskilda skäl — utformning och tillämpning av 2 kap. 5 & och andra bestämmelser i utlänningslagen. [60]
Näringsdepartementet Pantbankernas kreditgivning. [61]
Arbetsmarknadsdepartementet
Ledighetslagstiftningen — en översyn [41] Kunskap för utveckling + bilagedel. [48]
Systematisk förteckning
Civildepartementet
Kommunema, Landstingen och Europa. + Bilagedel. [2] Konsumentpolitik i en ny tid. [14]
Kvalitet i kommunal verksamhet , nationell
uppföljning och utvärdering. [18] Mycket Under Samma Tak. [32] Staten och trossamfunden. [42]
Milj ö— och naturresursdepartementet EU, EES och miljön. [7]
Skoterköming påjordbruks- och skogsmark. Kartläggning och åtgärdsförslag. [16] Miljö och fysisk planering. [36] Långsiktig strålskyddsforskning. [40] Vilka vattendrag skall skyddas? Principer och förslag. [59] Vilka vattendrag skall skyddas? Beskrivningar av vatten-områden. [59] Med raps i tankarna? [64]
