Förnyelse av kreditmarknaden D. 1slutbetänkande.
SCOU 1988:29
Till statsrådet K.Å.
Bengt Johansson
Géenom beslut den 5 maj 1983 bemyndigade regeringen chefen för finansdeepartementet att tillkalla kommitté med högst fem ledamöter med en uppdrag att göra en översyn kreditmarknadens struktur. Med stöd av av beemyndigandet tillkallades den 9 september 1983 som ledamöter fd landshövdingen Nils Hörjel, ordförande, överdirektören Alf Carling, numera baankinspektören Stig Danielsson, riksbanksdirektören Erik Karlsson och nuimera ambassadören Kurt Malmgren. Sedan Karlsson begärt entledigande: förordnades i hans ställe fr.o.m. den 1januari 1985 riksbanksdirektören Amders Sahlén. Att som sakkunniga biträda kommittén förordnades . fr.o.m. den 8 novembear 1983 bankdirektören Curt G. Olsson, direktören Jan Rydh, direktören Petr Schierbeck och direktören Lars Ölander och fr.o.m. den 20 februari 19984 vice verkställande direktören Rune Jansson. Sedan Ölander begärt emtledigande förordnades i hans ställe fr.o.m. den l januari 1986 verkställamde direktören Gösta Fischer. .Att som experter biträda kommittén förordnades fr.o.m. den 8 november 19983 departementsrådet Björn Jonsson och ombudsmannen Magnus Neuberrg, fr.o.m. den 20 februari 1984 professorn Börje Kragh och verkställande dirrektören Björn Wolrath, fr.o.m. den 19 1984 direktören Lars-Olof mars Thiörn, fr.o.m. den 23 april 1986 advokaten John Edward Johnson, fr.o.m. dem 1 november 1986 departementsrådet Anders Nordström och fr.o.m. dem 9 januari 1987 bankokommissarien Lars Hansson. På begäran egen emtledigades Björn Jonsson fr.o.m. den 31 oktober 1985. Sedan John Ediward Johnson avlidit förordnades i hans ställe fr.o.m. den 2 februari 1988 verrkställande direktören Per-Ola Jansson. Till kommitténs sekreterare förordnades fr.o.m. den 9 september 1983 Nmrdström, fr.o.m. den 25 augusti 1986 hovrättsñskalen Ann-Christine Nordin, fr.o.m. den 25 september 1986 hovrättsassessom Conny Jömeklint oclh fr.o.m. den 1 oktober 1986 hovrättsassessom Jarl Symreng. Som biträidande sekreterare förordnades fr.o.m. den 1 december 1983 Jömeklint, fr.o.m. den 1 februari 1987 hovrättsassessom Östen Mandelholm och fr.o.m. den 1 mars 1987 hovrättsñskalen Gunnar Larsson. På begäran egen enttledigades Mandelholm fr.o.m. den 1 oktober 1987. Kommittén har antagit namnet kreditmarknadskommittén KMK.
SOU 1988:299
Kommittén har tidigare till chefen för finansdepartementet överlämnat ett delbetänkande med rubriken Utländska banketableringar i Sverige e DsFi 1984:20. Kommittén har vidare till herr statsrådet överlämnat tvåå promemorior, dels med förslag till regler om kapitaltäckning för aktiviteter r utanför kreditinstitutens balansräkningar, dels med förslag till provisorisk lösning av sparbankernas kapitaltäckningsproblem. Delbetänkandet ochr promemoriorna har föranlett lagstiftning.
Kommittén får härmed överlämna sitt slutbetänkande med rubriken För-
nyelse kreditmarknaden, omfattande övriga frågor som har ingått ii
av kommitténs utredningsuppdrag.
Reservationer har avgivits ledamöterna Malmgren och Sahlén. Sår--
av skilda yttranden har lämnats av Malmgren med instämmande av Sahlén,
, sakkunniga Fischer, Jansson, Olsson, Rydh och Schierbeck samt experterna a Jansson, Neuberg och Wolrath.
Kommitténs utredningsarbete är härmed avslutat.
Stockholm den 20 juni 1988
Nils Hörjel Alf Carling Stig Danielsson Kurt Malmgren Anders Sahlén
Conny Jörneklint
Gunnar Larsson
Ann-Christine Nordin
Jarl Symreng
SSOU 1988:29
llznnehållsförteckning
1Förkortningar 12
. . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
I Författningsförslag 13
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
11 Inledning 123
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
22 Det finansiella systemets uppgifter 125
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22. 1 Några grundläggande begrepp 125
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.12 Marknadens uppbyggnad 127
. . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
33 Kreditmarknadsstrukturen i Sverige 131
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33. 1 Institutens Verksamhetsinriktning 131
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33.2 Finansiella koncerner 137
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 33.3 Kreditmarknadens struktur och olika skydds-
intressen 139
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
44 Utvecklingen på kreditmarknaden 143
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 44.1 En bakgrund i realsektoremas finansie-
ringsbehov 143
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 44.2 Värdepappersmarknadernas utveckling 145
. . . . . . . . . . .. . . . . . . .
4.2.1 Penningmarknadens framväxt 146
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
4.2.2 Handeln med obligationer och nya
finansiella instrument 148
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 44.3 Penningpolitikens omläggning 150
. . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . 44.4 Förändringar i institutionella mönster och marknadsandelar 153
.
55 Kreditmarknadens strukturregler 159
. . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55.1 Behovet av regleringar 159
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . .
5.1.1 Insyn och auktorisation 162
. . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
5.1.2 Försäkringssystem 162
. . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
5.1.3 Kapitaltäckningsregler 164
. . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
5.1.4 Lender of last resort 166
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55.2 Utländska erfarenheter 167
. . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..
3 Innehållsförteckning
6 Grundläggande överväganden och förslag 173 . . . . . . . . . . .. . . . . 6.1 Konkurrensen och skyddsintressena 173 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2 Kreditmarknadens organisation 176 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.1 Bankerna 178 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.2 Kreditmarknadsbolagen 179 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.3 Hypoteksinstituten 181 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.4 Värdepappersmarknaden 182 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.5 Försäkringsbolagen 183 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.6 Finansiella koncerner 184 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3 Insättarskydd och soliditetskrav 185 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4 Företags- och ägarkoncentration 188 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.5 Internationellt samarbete 191 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
7 Bank 1977 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1 Ny bankdefinition 1977 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2 Nya rörelseregler 201 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.1 Direktiven m.m 201 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.2 Gällande rörelseregler 204 . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . 7.2.3 överväganden 208 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.3.1 Syftet med gällande rörelseregler 208 . . . . . .. 7.2.3.2 Allmänna utgångspunkter för nya verk-
samhetsregler 208 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.3.3 Synpunkter gällande verksamhetsregler 209
7.2.3.4 Kommitténs ställningstagande 211 . . . . . . .. . . 7.2.3.5 Bankverksamhetsdefinitionen 212 . . . . . . . . . . 7.2.3.6 Förvärvsförbud 218 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . 7.2.3.6.1 Särskilt om aktieförvärvsförbudet 219 . . . . . . . 7.2.3.6.2 Gällande rätt 221 . . . . . . .. . . . . . . . .. . . . . . . .. 7.2.3.6.3 Kommitténs ställningstagande 222 . . . . . . . . . . 7.2.3.7 Undantag från förvärvsförbudet 223 . , . .. . .. 7.2.3.7.1 Förvärv av aktier och andelar i vissa fastig-
hetsförvaltande bolag 223 . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.3.7.2 Förvärv av aktier och andelar i organisa-
tionsföretag 224 . . . . . . ... . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.3.7.3 Förvärv av emissionsaktier 237 . . . . . . . . . . . . . 7.2.3.7.4 Förvärv för skyddande av fordran 239 . . . . . . 7.2.3.8 Kapitaltäckning 244 . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.3.9 Kassareserv 246 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.3.10 Kreditgivning och upplåning 247 . . . . . . . . . . . 7.3 Kapitalkrav i bank 247 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . .. . . . . . . 7.3.1 Inledning 247 . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.2 Beräkning kapitalbas m.m 248 av . . . ... . . . . . . . . . . . . . .. 7.3.2.1 Allmänt beräkningen 248 om . . . . . . . . . . . . . . 7.3.2.2 Avräkning i praxis 249 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.2.3 Historisk översikt m.m 250 . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.2.4 Cooke-kommitténs förslag 254 . . . . . . . . . . . . .
Innehållsförteckning 9 SSOU 1988:29
7.3.3 Överväganden 256 . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.4 Garantikapital i Sparbank 266 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.4.1 Sparbankernas kapitaltäckningskrav 266 . . . . 7.3.4.2 Internationell jämförelse 267 . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.4.3 Behovet extra kapitalförsörjning i dag av och i framtiden 277 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.4.4 Sparbanksföreningens förslag 280 . . . . . . . . . . 7.3.4.5 Kreditmarknadskommitténs hittillsvaran-
de behandling frågan 281 av . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.4.6 Redan framförda invändningar mot försla-
282 get . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.4.7 överväganden 285 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.5 Förlagskapital i föreningsbank 296 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bakgrund 296 7.3.5.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.5.2 Förlagsinsatserna från kapitaltäcknings-
synpunkt 298 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.5.3 överväganden 300 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ägande- och rösträttsregler 301 7.1.4 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Direktiven 301 7.4.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4.2 Bankinspektionens förslag om begränsning av förvärv
och innehav bankaktier 302 av . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4.3 Försäkringsverksamhetskommitténs förslag om be-
gränsningar i rätten att förvärva aktier i svenska för-
säkringsaktiebolag 306 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Utländska rättsförhållanden 310 7.4.4 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4.5 Kartläggning ägandet i de svenska affärsav m.m. bankerna 312 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Behovet reglering i lag 316 7.4.6 av en . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Några grundlagsfrågor 320 7.4.7 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . överväganden 323 7.4.8 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4.8.1 Allmänna begränsningsregler 323 . . . . . . . . . . . 7.4.8.2 Särskilt utländskt ägande i svensk bank 331 om Några intressefrågor i bank 335 . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . Direktiven 335 7.5.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bankernas pensions- och personalstiftelser 335 7.5.2 . . . . . . . . . 7.5.2.1 Nuvarande reglering 335 . . . . . . . . . . . . .. . . . . 7.5.2.2 Sammanställning över aktieinnehav 338 . . . . . 7.5.2.3 överväganden 342 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.5.3 Personunioner 344 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.5.3.1 Bakgrund och nuvarande reglering. 344 . . . . . 7.5.3.2 överväganden 346 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.5.4 Svenska bankers engagemang i sidoföretag genom
bransch- eller Centralorganisation för bank 348 . . . . . . . . . 7.5.4.1 Bransch- och centralorganisationerna 348 . . .
10 Innehållsförteckning
7.5.4.2 Bransch- och centralorganisationernas oli-
ka engagemang 349 . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . 7.5.4.3 överväganden 351 . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . .
8 Andra institut bedriver finansieringsverksamhet 355 som . . . . . . . . . . . . 8.1 Finansbolagen 355 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.1.1 Direktiven 355 m.m . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.1.2 Finansbolagssektorns utveckling 356 . . . . . .. . . . . . . . . . . . 8.1.3 Gällande lag 358 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.1.4 Finansbolagens nuvarande verksamheter 360 . . . . . . . . . . 8.1.5 En beskrivning fem finansbolag 371 av . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2 Mellanhandsinstituten 374 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.1 Direktiven 374 m.m . . . . . . . . . . . . . . . ... . . . . . . . . . . . . . . 8.2.2 Mellanhandsinstitutens karaktäristika 376 . . . . . . . .. . . . . 8.2.3 Lagregleringen kreditaktiebolagen 377 av . . . . . . . . . . . . . 8.2.4 Lagregleringen hypoteksinstituten 380 av . . . . . . . . . . . . . . 8.2.4.1 Landshypotek 380 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.4.2 Stadshypotek 383 . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.4.3 Skeppshypotek 385 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.5 Den kreditpolitiska styrningen av mellanhandsinstitu-
ten 387 . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.6 De olika instituten 388 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.6.1 Bostadsinstituten 388 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.6.2 Näringslivsinstituten 399 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.6.3 Kommuninstituten 407 . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . 8.3 överväganden och förslag 409 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.1 Finansieringsverksamhet 409 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.1.1 Nu gällande definition 409 . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.1.2 Kommitténs ställningstagande 414 . . . . . . . . . . 8.3.2 Auktorisation 423 . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.2.1 Historiskt perspektiv 423 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.2.2 Tidigare lagstiftningsarbeten 424 . . . . . . . . . . . 8.3.2.3 Bankinspektionens erfarenheter av finans-
bolagens verksamhet 435 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.2.4 Brottsförebyggande rådet BRÅ PM
1985:6; Den grå lånemarkanden 436 . . . . . . .. 8.3.2.5 En undersökning den grå låneannan av
marknaden 438 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.2.6 Allmänt näringsfriheten i Sverige 439 om . . . 8.3.2.7 Kommitténs ställningstagande 441 . . . . . . . . . . 8.3.3 Utländskt ägande 458 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.3.1 1982 års lag om utländska förvärv av sven-
ska företag m. m. 458 . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . 8.3.3.2 Nuvarande reglering av utländska förvärv i
finansbolag 461 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . 8.3.3.3 Kommitténs ställningstagande 462 . . . . . . . . . .
Innehållsförteckning 11
8.3.4 Kreditaktiebolagen 464
. . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 8.3.5 Rörelseregler för kreditmarknadsbolag 473
. . . . . . . . . . . . 8.3.5.1 Verksamhetsområdet 473
. . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.5.2 Förvärvsförbud 475
. . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . 8.3.5.3 Undantag från förvärvsförbudet 476
. . . . . . . . 8.3.5.4 Kapitaltäckning 482
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 8.3.5.5 Formellt säkerhetskrav 484
. . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.5.6 Enhandskrediter 484
. . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.5.7 Kreditjäv 485
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.5.8 Behovet av särskilda rörelseregler för
bankägda kreditmarknadsbolag 487
. . . . . . . . . 8.3.6 Hypoteksinstituten 491
. . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 8.3.6.1 Kapitaltäckning 492
. . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.6.2 Stadshypoteks belåningsändamål 499
. . . . . . . 8.3.6.3 Aktieförvärvsrätten 500
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.6.4 säkerhetskraven 501
. . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . 8.3.6.5 Likviditetshållningen 502
. . . . . . .. . . . . . . . . . .
12 Förkortningar
F
orkortnmgar
ABL aktiebolagslagen 1975:1385 BAL bankaktiebolagslagen 1987:618 BrB brottsbalken BRL bankrörelselagen 1987:617 BRÅ Brottsförebyggande rådet FBK Finansieringsbolagskommittén FBL föreningsbankslagen 1987:620 FiL lagen 198022 om finansbolag FkL fondkommissionslagen 1979:748 FRL försäkringsrörelselagen 1982:713 FVK Försäkringsverksamhetskommittén HD högsta domstolen KAL lagen 1963:76 om kreditaktiebolag KKK Kreditköpskommittén KMK Kreditmarknadskommittén KML förslag till kapitalmarknadslag 1989:O0 NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avd. I NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avd. RF regeringsformen SBL sparbankslagen 1987:619
sou 1988:29 Författningsförslag 13
Författningsförslag
Förslag till Kapitalmarknadslag 1989:00
Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande
l kap. Definitioner
I §
Med finansieringsverksamhet avses i denna lag, med de undantag
som anges i andra stycket, yrkesmässigt utövad verksamhet som har till ändamål att lämna kredit eller ställa garanti för kredit eller på annat sätt medverka till finansiering.
Förvärv av fondpapper eller förmedling av kredit till annan än konsument är inte finansieringsverksamhet enligt denna lag.
2 §
Med aktiemarknadskommission avses i denna lag yrkesmässigt utövad verksamhet som avser handel i eget namn för annans räkning med aktie, annat bevis om delaktighet i bolag samt andel i aktiefond.
3 §
Med penningsmarknadskommission avses i denna lag yrkesmässigt utövad verksamhet som avser handel i eget namn för annans räkning med fondpapper, som utgör aktie eller annat bevis som åsyftas i 2
4 §
Med penningmarknadshandel avses i denna lag yrkesmässigt utövad verksamhet som avser handel för egen räkning med fondpapper, som utgör aktie eller annat bevis som åsyftas i 2
2 kap. Institut på kapitalmarknaden
1 §
Bank är ett företag som fått regeringens tillstånd oktroj att driva sådan verksamhet som avses i 2 kap. 1 § bankrörelselagen 1987:617.
Vissa gemensamma bestämmelser för banker finns i bankrörelselagen. Bestämmelser om hur bank bildas och om dess organisation finns i
m.m. bankaktiebolagslagen 1987:618, sparbankslagen 1987:619 och föreningsbankslagen 1987:620.
14 Författningsförslag
2 § Kreditmarknadsbolag är aktiebolag som fått tillstånd enligt denna lag att driva finansieringsverksamhet.
3§ Fondkommissionsbolag är aktiebolag som fått tillstånd enligt denna lag att driva aktiemarknadskommission eller penningmarknadskommission.
4 § Fondhandlarbolag är aktiebolag som fått tillstånd enligt denna lag att driva penningmarknadshandel.
5§ Försäkringsbolag är bolag som fått regeringens tillstånd koncession att driva försäkringsrörelse. Sådant tillstånd kan ges endast till försäkringsaktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag. försäkringsbolag och dess rörelse finns i försäkrings- Bestämmelser om rörelselagen 1982:713.
3 kap. Gemensamma bestämmelser
Tillståndskravet
I § Finansieringsverksamhet, aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission och penningmarknadshandel får med de undantag som nedan stadgas drivas endast efter tillstånd av bankinspektionen.
Undantag från tillståndskravet
2 § Tillstånd enligt 1 § att driva sådan verksamhet som där avses krävs inte för statlig myndighet eller den enligt annan lag erhållit rätt att driva som samma slag av verksamhet. Sådant tillstånd krävs inte heller för finansieringsverksamhet finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som avser erbjuds eller framställs eller säljs av företaget, eller som varor som finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som avser erbjuds eller framställs eller säljs av annat företag i samma som varor som koncern eller med annat nära samband i 12 § andra stycket och som anges medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten, eller tillgodoser finansieringsbehov endast inom en grupp näringsidsom kare med ekonomisk intressegemenskap och medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten, eller i de fall där nettovärdet av tillgångarna i verksamheten enligt en fastställd balansräkning för det senaste räkenskapsåret uppgår till högst femtio miljoner kr. och det inte finns anledning anta att värdet därefter har stigit över detta belopp, därvid i nettovärdet inte skall inräknas värdet av tillgångarna i sådan finansieringsverksamhet som anges i 1-3.
Författningsförslag 15
Sådant tillstånd krävs inte heller för finansieringsverksamhet och penningmarknadshandel om bankinspektionen efter särskild prövning finner att verksamheten utgör en normal likviditetsförvaltning och inte kan anses ha ett självständigt syfte vid sidan den huvudsakliga verksamheten. av Sådant tillstånd krävs inte heller för finansieringsverksamhet om bankinspektionen efter prövning som sägs i tredje stycket finner att verksamheten drivs utan vinstsyfte av en förening uppgift endast är att tillgodose vars finansieringsbehov hos föreningens medlemmar.
3 § Tillstånd enligt 1 § krävs alltid för företag som driver sådan verksamhet i 1 § och helt som avses som eller delvis ägs av svensk eller utländsk bank, kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag, fondhandlarbolag eller dotterbolag till sådant institut, eller för finansieringsverksamhet riktad mot konsument och i som avses 2 § andra stycket 1-2 och fjärde stycket.
Den formella och materiella prövningen
4 § Tillstånd enligt 1 § får meddelas svenskt aktiebolag. Tillstånd skall ges om bolagsordningen inte strider mot denna lag eller författning annan bolaget inte är olämpligt att driva verksamheten verksamheten kan antas inte bli till skada för väsentliga allmänna intressen och bolaget uppfyller de villkor som i övrigt anges i denna lag. Ansökan om tillstånd får göras innan bolaget har registrerats i aktiebolagsregistret. Har ansökan gjorts inom sex månader från stiftelseurkundens undertecknande räknas den i 2 kap. 9§ första stycket aktiebolagslagen 1975:1385 föreskrivna tiden från tillståndsbeslutet. Tillstånd att bedriva aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission och penningmarknadshandel får även meddelas svensk bank som inte är olämplig att driva sådan verksamhet, det kan antas att verksamom heten inte blir till skada för väsentliga allmänna intressen. En bank får driva dessa verksamheter och samtidigt äga fondkommissionsbolag eller fondhandlarbolag.
5 § Bankinspektionen godkänner bolagets bolagsordning i samband med att tillstånd meddelas för bolaget. Till bolagsordningen skall vara fogad en plan för den tilltänkta verksamheten. Beslut om ändring av bolagets bolagsordning skall prövas bankinspekav tionen och får registreras innan det har godkänts inspektionen. av
6 § För kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag och fondhandlarbolag gäller vad som är föreskrivet aktiebolag i allmänhet inte följer om om annat av denna lag.
16 Författningsförslag
7 §
Aktiekapitalet skall uppgå till ett med hänsyn till arten och omfattningen av bolagets verksamhet lämpligt belopp. Detta får dock aldrig understiga 1.för kreditmarknadsbolag och fondkommissionsbolag tio miljoner kr och 2.för fondhandlarbolag tjugofem miljoner kr.
Ingår bolag som avses i första stycket som dotterbolag i en koncern kan bankinspektionen om synnerliga skäl föreligger medge ett lägre aktiekapital.
8§
Bolagets firma skall innehålla ordet kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag respektive fondhandlarbolag. Ingen annan får i sin firma eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelse använda något av dessa ord.
För registrering av firma gäller i övrigt vad som föreskrivs i firmalagen 1974:156.
9 §
Ett bolag som fått tillstånd enligt denna lag skall ägna särskild uppmärksamhet åt att bolaget inte i sådan omfattning, att fara kan uppkomma för dess säkerhet, har fordringar samma låntagare eller på låntagare, som är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap. Detsamma gäller kredit mot säkerhet i aktier eller förlagsbevis som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som är förenade i sådan gemenskap. Med fordran jämställs säkerhet i form av borgen eller annan garantiförbindelse till kreditmarknadsbolaget, fondkommissionsbolaget eller fondhandlarbolaget.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får utfärda närmare föreskrifter om vilka begränsningar som i dessa fall skall gälla.
10§
Ett bolag som fått tillstånd enligt denna lag får inte på andra villkor än som bolaget normalt ställer upp lämna kredit till
verkställande direktören eller dennes ställföreträdare, styrelseledamot eller styrelsesuppleant,
den som ensam eller i förening med annan får avgöra kreditärenden för bolagets räkning,
anställd som innehar en ledande ställning inom bolaget,
annan aktieägare än staten med ett aktieinnehav som motsvarar minst tre procent av hela aktiekapitalet,
make eller sambo till person som avses under 1-5 eller
juridisk person i vilken sådan person som avses under 1-6 har ett väsentligt ekonomiskt intresse i egenskap av delägare eller medlem.
Bankinspektionen prövar fråga om anställd skall anses ha en sådan ledande ställning som avses i första stycket
Bolagets styrelse skall avgöra kreditärenden som avsesi första stycket och skall i en förteckning föra in uppgifter om beviljade krediter. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får utfärda föreskrifter om vilka uppgifter som skall antecknas i förteckningen.
Första tredje styckena tillämpas på motsvarande sätt beträffande kredi-
ter som beviljats mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis som utfärdats av någon som avses i första stycket. Detsamma gäller för en fordran som bolaget förvärvar och för vilken någon som avses i första stycket är betalningsskyldig.
sou 1988:29 Författningsförslag 17
II§ Bestämmelserna i 9 och 10 §§ skall tillämpas också på garantiförbindelse som bolaget ikläder sig samt på förvärv av aktier och andelar enligt 4 kap. 6
12§ Finns nära samband mellan två eller flera företag, skall vid tillämpning av 2 § andra stycket 4 hänsyn tas till det sammanlagda nettovärdet tillav gångarna i finansieringsverksamheten. Nära samband skall anses föreligga om företagen leds av samma eller i huvudsak samma personer eller om vinsten företagets verksamhet helt av eller till betydande del skall, direkt eller indirekt, tillfalla samma eller i huvudsak samma personer.
I3§ Enskildas förhållanden till bolag som fått tillstånd enligt denna lag får inte obehörigen röjas. I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen 1980:100
4 kap. Kreditmarknadsbolag
Verksamhet
I § Ett kreditmarknadsbolag får driva verksamhet som består i att lämna kredit eller ställa garanti för kredit eller på annat sätt medverka till finansiering samt därutöver utföra tjänster som är förenliga med nämnda verksamhet.
2 § Ett kreditmarknadsbolag får inte i andra fall än som sägsi 3-6 §§ förvärva eller för egen räkning inneha aktie eller andel i företag, emissionsbevis, depåbevis eller andel i aktiefond. Med förvärv av aktie eller andel i företag jämställs förvärv av rörelse, om förvärvet avser hela eller en inte obetydlig del av rörelsen.
3 § Ett kreditmarknadsbolag får förvärva aktier och andelar i företag, vilka uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt som förvärvats för att bereda bolaget lokaler för verksamheten eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov.
4 § Efter tillstånd av bankinspektionen får ett kreditmarknadsbolag förvärva aktie eller andel i svenskt eller utländskt företag med en verksamhet som har en nära anknytning till bolagets verksamhet. Tillstånd skall ges om
18 Författningsförslag
hinder inte möter från allmän synpunkt. Är förvärvet av principiell betydelse skall inspektionen överlämna ärendet till regeringen för prövning. För förvärv aktie på grund fondemission krävs inget tillstånd. av av Med förvärv aktie eller andel i företag som avses i första stycket av jämställs förvärv rörelse, förvärvet avser hela eller en inte obetydlig av om del av rörelsen.
5§ Ett kreditmarknadsbolag, som medverkar vid en emission av aktier den allmänna marknaden, får efter tillstånd av bankinspektionen förvärva aktierna. Bolaget skall dock avyttra dessaaktier så snart det lämpligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om så sker skall 6 §äga motsvarande tillämpning. Därvid skall dock 6 § tredje stycket inte gälla. Vad i första stycket sägs om aktier som inte avyttrats ett år efter förvärvet gäller även ett kreditmarknadsbolag, som är dotterbolag till en bank, om övertar aktier banken förvärvat med stöd av 2 kap. 5 § bankrörelsom selagen 1987:617.
6§ Ett kreditmarknadsbolag får även i andra fall än som sägs i 5 § förvärva aktier och andelar i svenskt eller utländskt företag i syfte att medverka till företagets långsiktiga anskaffande av eget kapital. Aktie eller andel som ett kreditmarknadsbolag förvärvat enligt första stycket skall avyttras när finansieringssyftet är uppnått. Ett kreditmarknadsbolags innehav aktier enligt första stycket får inte av sådan omfattning att förvärvet bolagets andel uppgår till mer vara av genom än tredjedel rösterna för samtliga aktier i ett bolag eller av aktiekapien av talet. Om det är uppenbart att kreditmarknadsbolaget annars skulle lida förlust eller eljest synnerliga skäl föreligger, får bolaget efter medgivande av bankinspektionen förvärva ytterligare aktier. För ett bankägt kreditmarknadsbolags aktie- och andelsförvärv enligt första stycket finns särskilda bestämmelser i 12
7 § Oavsett vad föreskrivs i 1-6 §§ får ett kreditmarknadsbolag för att som skydda fordran på offentlig auktion, fondbörs eller sådan marknad som avses i 2 § andra stycket lagen 1979:749 Stockholms fondbörs eller vid exekutiv om försäljning köpa egendom är utmätt eller utgör säkerhet för fordringen som och det finns anledning att anta att bolaget annars skulle lida avsevärd om förlust, betalning för fordran överta egendom som utgör säkerhet för som fordringen eller annan egendom. Vad nu sagts gäller inte egen aktie. I utbyte mot egendom som har köpts eller övertagits enligt första stycket får ett kreditmarknadsbolag förvärva aktier i ett bolag som bildats för förvaltning egendomen eller för fortsättande av en med denna bedriven av verksamhet. Om aktier har förvärvats enligt första eller tredje stycket får kreditmarknadsbolaget, om uppenbar fara föreligger för att kreditmarknadsbolaget lider förlust, förvärva ytterligare aktier i samma bolag. annars
Har aktier förvärvats enligt första, tredje eller fjärde stycket får kreditmarknadsbolaget, om aktiebolaget överlåter sina tillgångar till ett annat aktiebolag, byta ut dessa aktier mot aktier i det andra bolaget. Den egendom som kreditmarknadsbolaget förvärvat enligt denna paragraf skall avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust för bolaget. Har egendomen inte avyttrats inom tre år från förvärvet, krävs bankinspektionens tillstånd för fortsatt innehav. Förvärv enligt denna paragraf skall anmälas till bankinspektionen.
Kapitaltäckning
8§ Ett kreditmarknadsbolag skall ha eget kapital till visst lägsta belopp som är betryggande i förhållande till bolagets tillgångar, ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden som innebär kreditrisk en för bolaget placeringar. Det egna kapitalet anses betryggande den enligt 9 § beräknade kapiom talbasen uppgår till lägst ett belopp som motsvarar sammanlagt en procent av värdet av placeringar som utgörs av fordringar eller garantiförbindelser för vilka har ställts säkerhet i 2 kap. 9 § B som avses bankrörelselagen 1987:617, fyra procent av värdet av placeringar som utgörs fordringar eller - av garantiförbindelser för vilka har ställts säkerhet i 2 kap. 9 § C som avses bankrörelselagen och därmed jämförbar säkerhet, eller av lös egendom som bolaget upplåtit till nyttjande, åtta procent av värdet av fordringar med efterställd betalningsrätt aktiemarknadsbolag och placeringar enligt bankrörelselagen hänförs som till 2 kap. 9 § E, etthundra procent av värdet av placeringar som utgörs aktier och - av andelar som förvärvats enligt 6§ och inte avyttrats inom fem år från förvärvet samt -tjugofyra procent av värdet av övriga placeringar utom sådana som avses i fjärde stycket. Placeringar skall tas upp till följande värden, nämligen fordringar för vilka reserver som avses i 9§ 2 har avsatts, till sitt bruttovärde, övriga tillgångar till sitt nettovärde, garantiförbindelser, som är knutna till kreditgivning, till sitt nominella belopp, 4. övriga garantiförbindelser till halva sitt nominella belopp, samt andra åtaganden på kapitalmarknaden till sitt nominella belopp, om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp. Eget kapital krävs för sådana placeringar som avses i 2 kap. 9 § A bankrörelselagen eller som omfattas av bestämmelserna i 10 § . Vid tillämpningen av denna paragraf skall placeringar som utgörs av fast egendom som bolaget upplåtit till nyttjande jämställas med fordringar för vilka säkerheten utgörs av panträtt i fast egendom.
20 Författningsförslag
9 § Med bolagets kapitalbas avses eget kapital samt garantifond, som bildats genom tillskott av aktieägare i bolaget eller förbindelser utfärdade av bank eller annan som bankinspektionen godkänt, intill ett belopp som svarar mot fem gånger bolagets aktiekapital, fyrtio procent av ett belopp, som svarar mot sådana bolagets reserver i 2 kap. 8 § andra stycket bankrörelselagen 1987:617 och som avses för aktier intill ett belopp som sammanlagt svarar mot bolagets eget reserver kapital, samt det nominella värdet av upptagna förlagslån och andra skuldförbindelmedför rätt till betalning först efter bolagets övriga borgenärer intill ser som ett belopp som svarar mot bolagets eget kapital.
10§ Om ett kreditmarknadsbolag genom aktieinnehav eller på annat sätt har andel i ett svenskt eller utländskt företag som driver någon form av verksamhet som avses i denna lag och andelen uppgår till lägst tjugo procent av företagets aktiekapital eller motsvarande eller till motsvarande lägst tjugo procent av röstetalet för samtliga aktier eller andelar i företaget skall, utöver vad föreskrivs i fråga om kapitaltäckning i 8 och 9 §§ eller i som annan lag, gälla följande. Kreditmarknadsbolaget skall vid varje tidpunkt uppfylla dels kapitalkravet för bolaget, dels den del av kapitalkravet i företaget som svarar mot bolagets andel kapitalet. För fordringar som bolaget eller företag som av avses i första stycket har varandra krävs inget eget kapital. Detsamma gäller fordringar för vilka ett sådant företag svarar. Det sålunda beräknade kravet utgör bolagets konsoliderade kapitalkrav. Vid beräkningen bolagets eget kapital får bolaget även tillgodoräkna av vad efter förvärvet av aktierna eller andelarna i företaget avsatts till som fritt eller bundet eget kapital, dock till högre belopp än som svarar mot bolagets andel kapitalet i företaget. Är företaget ett dotterföretag till av bolaget skall det kapitalet minskas med värdet av eventuell goodwill egna uppkommit vid förvärvet. Det sålunda beräknade kapitalet utgör bolasom gets konsoliderade eget kapital. Med konsoliderat eget kapital får i motsvarande omfattning som enligt 9 § likställas reserver för utlåning m.m., garantifond och förlagsbevis m.m. Reserver för utlåning i företaget får dock likställas endast till den del m.m. dessa uppkommit efter förvärvet av aktierna eller andelarna i företaget. Garantifond får inte likställas till den del denna utgörs av förbindelse som utfärdats bolaget eller företag som avses i första stycket. Förlagsbevis av utgivits bolaget eller företaget får inte likställas om dessa m.m. som av innehas bolaget eller av företag som avses i första stycket. Reserver för av utlåning garantifond och företaget utgivna förlagsbevis m.m. får m.m., av inte heller likställas till högre belopp än som svarar mot bolagets andel av kapitalet i företaget. Bolagets konsoliderade eget kapital och vad som därmed får likställas utgör bolagets konsoliderade kapitalbas. I fråga utländska företag beslutar bankinspektionen om beräkningen om av kapitalkrav och kapitalbas. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får, i samband med att tillstånd lämnas enligt 4 besluta att vad som i denna paragraf stadgas skall äga tillämpning även i fråga om andel som är mindre ån som anges i första stycket.
sou 1988:29 Författningsförslag 21
Särskilda bestämmelser
II§ Ett kreditmarknadsbolag får bevilja kredit och lämna garantiförbindelse endast mot säkerhet i fast eller lös egendom eller i form borgen. Bolaget av får dock avstå från sådan säkerhet om den kan obehövlig eller det anses om annars föreligger särskilda skäl att avstå från säkerhet.
12§ Ett kreditmarknadsbolag är helt eller delvis ägt bank eller som av en av ett moderföretag till bank får endast under de förutsättningar nedan som sägs förvärva aktier och andelar enligt 6 2. bevilja kredit med förbehåll om andel i vinst eller med efterställd betalningsrätt samt bedriva annan finansiell verksamhet än sådan får bedrivas i bank. som Det sammanlagda kapitalkravet enligt 8 § för verksamheter i som avses första stycket får inte vid någon tidpunkt överstiga tre procent av bankens eller moderföretagets konsoliderade kapitalbas. Ågs kreditmarknadsbolaget helt eller delvis av flera banker eller moderföretag till bank, skall företagens konsoliderade kapitalbaser läggas samman, i den mån dessa inte tagits i anspråk enligt denna paragraf. Är kreditmarknadsbolaget ett dotterföretag till Sparbankernas Bank eller Föreningsbankernas Bank, får sammanläggning enligt andra stycket ske med sparbankernas respektive de centrala föreningsbankernas konsoliderade kapitalbaser, i den mån dessa inte tagits i anspråk enligt denna paragraf.
5 kap. Fondkommissionsbolag och fondhandlarbolag
Verksamhet
I § Ett fondkommmissionsbolag och ett fondhandlarbolag får driva yrkesmässig handel med fondpapper samt därutöver utföra tjänster är försom enliga med nämnda verksamhet. Vad som i detta kapitel föreskrivs fondkommissionsbolag om skall äga motsvarande tillämpning för fondhandlarbolag.
2 § Ett fondkommissionsbolag med tillstånd att bedriva aktiemarknadskommission får inneha aktie, emissionsbevis, andel i aktiefond och ekonomisk förening som ett led i rörelsen. Anskaffningsvärdet av sådana värdepapper får uppgå till högst tjugofem miljoner kronor eller till vad som svarar mot fyra procent den genomsnittliga årsomsättningen i av bolagets kommissionshandel under de fem närmast föregående kalenderåren, dock högst etthundra miljoner kronor. Om ett sådant fondkommissionsbolag ingår i en koncern, i vilken ingår ytterligare fondkommissionsbolag eller bank med tillstånd att bedriva aktiemarknadskommission gäller dessa begränsningar för koncernen i dess helhet. I sådant fall skall moderbolaget till bankinspektionen anmäla vilka värdegränser som bestämts för de olika företagens
22 Författningsförslag sou 1988:29
innehav värdepapper. I fråga om bolag som har varit verksamt under av fem kalenderår skall den genomsnittliga årsomsättningen i stället avse den tid bolaget har varit verksamt. Ett fondkommissionsbolag får, för att underlätta verksamheten, förvärva aktier i moderbolag utan hinder bestämmelsen i 7 kap. 1 § första egna av stycket aktiebolagslagen 1975:1385. Detta gäller dock endast om aktierna är det slag sägs i 7 § första stycket. Anskaffningsvärdet av det av som sammanlagda innehavet av egna aktier och aktier i annat bolag i den bolaget tillhör får inte vid något tillfälle överstiga ett belopp koncern som mot tre procent det för bolaget högsta tillåtna värdet enligt som svarar av första stycket. Vid tillämpningen första stycket skall medräknas innehav av sådan av aktie eller andel som avses i 3 § första stycket och 4 Om det synnerliga skäl föreligger, kan bankinspektionen medge att ett fondkommissionsbolag får inneha värdepapper som avses i första stycket i större omfattning än som anges där.
3 § Efter tillstånd bankinspektionen får ett fondkommissionsbolag förav värva aktie eller andel i svenskt eller utländskt företag som har en nära anknytning till bolagets verksamhet. Tillstånd skall ges om hinder inte möter från allmän synpunkt. Är förvärvet principiell betydelse skall av inspektionen överlämna ärendet till regeringen för prövning. För förvärv aktie på grund fondemission krävs inget tillstånd. av av Med förvärv aktie eller andel i företag som avses i första stycket av jämställs förvärv rörelse förvärvet avser hela eller en inte obetydlig av om del av rörelsen.
4 § Ett fondkommissionsbolag, som medverkar vid en emission av aktier den allmänna marknaden, får efter tillstånd av bankinspektionen förvärva aktierna. Bolaget skall dock avyttra dessa aktier, såsnart det lämpligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om särskilda skäl föreligger, kan bankinspektionen förlänga denna frist.
5§ För att skydda fordran får ett fondkommissionsbolag förvärva egendom skulle falla utanför för bolagets verksamhet. Bolaget får som annars ramen sålunda dels på offentlig auktion eller fondbörs eller vid exekuktiv försäljning köpa egendom är utmätt eller pantsatt för fordringen, dels som som betalning överta för fordringen pantsatt egendom eller annan egendom, om det är uppenbart att bolaget skulle lida avsevärd förlust. Sådan annars egendom skall avyttras såsnart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga förlust för bolaget. Sådana förvärv skall anmälas till bankinrum utan spektionen.
6 § Medel ett fondkommissionsbolag mottagit med redovisningsskyldigsom het skall genast avskiljas och insättas räkning i bank, om inte medlen omfattas garanti eller försäkring som godkänts av bankinspektionen. av
Författningsförslag 23
7 §
För kredit som ett fondkommissionsbolag lämnar skall finnas betryggande säkerhet i fondpapper som har inregistrerats vid fondbörs eller som har utbjudits till försäljning under sådana förhållanden att det är sannolikt att de inom ett år från kreditens beviljande kommer att inregistreras vid fondbörs.
Om säkerhet som har ställts vid kreditens beviljande nedgår i värde under kredittiden, får även annan egendom eller borgen godtas tilläggssäker-
som het.
8§
Ett fondkommissionsbolag skall hålla en med hänsyn till verksamhetens art och omfattning tillfredsställande betalningsberedskap.
9 §
Ett fondkommissionsbolag får inte förbehålla sig andel i vinst på affär som bolaget avslutar i sin verksamhet.
Ett fondkommissionsbolag får inte heller för egen räkning sälja fondpapper som bolaget mottagit som lån eller medverka vid blankning för annans affär.
I0§
Under tid, då sådant beslut om avbrytande av handel och notering
som avses i 25 § lagen 1979:749 om Stockholms fondbörs gäller, får fondkommissionsbolag inte vid eller utanför fondbörsen avtala eller medverka till avtal om köp eller försäljning av fondpapper beslutet Upp-
som avser. görelse får dock ske av redan avslutad affär.
Första stycket skall tillämpas också under tid, då beslut enligt 26 § lagen om Stockholms fondbörs gäller, om regeringen föreskriver annat.
Fondkommissionsbolag skall till Stockholms fondbörs anmäla avslut i fondpapper, som är inregistrerade vid fondbörsen, enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen.
II§
Finns nära samband mellan fondkommissionsbolag och annat företag, vars huvudsakliga verksamhet består i att förvalta, handla med eller biträda vid handel med fondpapper gäller bestämmelserna om fondkommissionsbolags verksamhet och om tillsyn över fondkommissionsbolag i tillämpliga delar i fråga om sådant företag. Därvid skall i 2 § angivna begränsningar
av verksamheten avse företagen gemensamt. Nära samband skall före-
anses ligga i de fall som avses i 3 kap. 12
Om särskilda skäl föreligger, får bankinspektionen medge undantag från första stycket i fråga om visst företag.
Kapitaltäckning
12 §
Ett fondkommissionsbolag skall till uppdragsgivares skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp som är betryggande i förhållande till bolagets tillgångar, ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden som innebär en kreditrisk för bolaget placeringar.
24 Författningsförslag
Det kapitalet betryggande om den enligt l3§ beräknade egna anses kapitalbasen uppgår till lägst ett belopp som motsvarar sammanlagt tjugofyra procent värdet placeringar som avses i 2 § samt - av av åtta procent värdet övriga placeringar utom sådana som avses i - av av fjärde stycket. Placeringar, för vilka reserver som avses i 13 §första stycket 1 har avsatts, skall till sitt bruttovärde. Övriga tillgångar skall tas upp till sitt tas upp nettovärde. Åtaganden på kapitalmarknaden skall tas upp till sitt nominella inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinbelopp om spektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp. Eget kapital krävs inte för sådana placeringar som avses i 2 kap. 9 § A bankrörelselagen 1987:617 eller som omfattas av bestämmelserna i 14
l3§ Med bolagets kapitalbas avses eget kapital samt fyrtio procent av ett belopp, som svarar mot sådana bolagets reserver, i 2 kap. 8 § bankrörelselagen 1987:617, och reserver för aktier som avses intill ett belopp som sammanlagt svarar mot bolagets eget kapital samt det nominella värdet upptagna förlagslån och andra skuldförbindelav medför rätt till betalning först efter bolagets övriga borgenärer intill ser som ett belopp som svarar mot bolagets eget kapital.
14§ Om ett fondkommissionsbolag genom aktieinnehav eller på annat sätt har andel i ett svenskt eller utländskt företag som driver någon form av verksamhet som avses i denna lag skall, utöver vad som föreskrivs i fråga om kapitaltäckning i 12 och 13 §§, 4 kap. 10 § äga motsvarande tillämpning.
Särskilda bestämmelser
15§ Ett fondkommissionsbolag skall utöva sin verksamhet med iakttagande av god fondkommissionssed.
16§ Om annat följer av detta kapitel, gäller för fondkommissionsverksamhet bestämmelserna om handelskommission i lagen 1914:45 om kommission, handelsagentur och handelsresande. Vad som gäller i fråga om självinträde äger motsvarande tillämpning när handel sker på uppdrag av eller annars med företag som har sådant samband med fondkommissionsbolag, som anges i 3 kap. 12 §eller 6 kap. 18
J7§ Den som på grund av befattning eller annars har anknytning till ett fondkommissionsbolag får för egen räkning genom köp, byte eller därmed jämförligt fång förvärva fondpapper annat än för långsiktig förmögenhetsförvaltning, han normalt har insyn i uppdragsgivares värdepappersom affärer, som har sådan omfattning att det allmänna försäljningsvärdet kan påverkas. Utan hinder första stycket får förvärv ske av sådana obligationer och av förlagsbevis som inte är konvertibla.
sou l988:29 Férfatmingsférslag 25
18§ Den som avses i 17§ skall till fondkommissionsbolaget ofördröjligen anmäla innehav av fondpapper och ändring i innehavet. Anmälningsskyldigheten gäller inte sådana obligationer och förlagsbevis som inte är konvertibla. Fondkommissionsbolaget skall föra förteckning över anmälningarna och hålla den tillgänglig för bankinspektionen. Anmälningsskyldighet enligt första stycket omfattar fondpapper ägs som av den anmälningsskyldige, hans make eller omyndigt barn står under som hans vårdnad. Har någon av dem eller flera av dem tillsammans sådan väsentlig ekonomisk gemenskap med annan juridisk än fondkomperson missionsbolaget som grundas på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse, omfattar anmälningsskyldigheten även den juridiska personens innehav av fondpapper, om den anmälningsskyldige har väsentligt inflytande över den juridiska verksamhet. personens Vid tillämpningen av denna paragraf likställs äktenskapsliknande samlevnad med äktenskap, om de sammanlevande tidigare har varit gifta med varandra eller har eller har haft barn gemensamt.
19 § Styrelsen för eller verkställande direktör hos ett fondkommissionsbolag skall skyndsamt skriftligen erinra den som avses i 17 §om hans anmälningsskyldighet enligt denna lag.
20 § Om det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter den om provision courtage som ett fondkommissionsbolag får uppbära med anledning av ett kommissionsuppdrag värdepappersaffär till som avser en ett belopp av högst tio tusen kronor.
2I§ I fråga om en bank som bedriver aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission eller penningmarknadshandel gäller 9 § andra stycket, 10 och 15-20 §§.
6 kap. Tillsyn
1 § Ett bolag som fått tillstånd enligt denna lag skall stå under tillsyn av bankinspektionen.
2 § Bolag skall genom särskilt beslut av bankinspektionen införas i sären skild förteckning hos inspektionen.
3 § Bankinspektionen skall se till att ett bolag följer dels de lagar som reglerar bolagets verksamhet, dels andra författningar såvitt de särskilt avser bolaget, dels bolagets bolagsordning och de beslut, som med stöd av lag eller bolagsordningen meddelats bolagsstämma eller styrelse. av
26 Författningsförslag
Bankinspektionen skall även i övrigt med uppmärksamhet följa bolagens verksamhet för att hålla sig underrättad om förhållanden som kan inverka på ett bolags säkerhet eller i övrigt är av betydelse för en sund utveckling av verksamheten.
Bankinspektionen är inte på grund av vad här föreskrivits skyldig att övervaka att sådana bestämmelser iakttas som avser aktieägares rättigheter eller skyldigheter i förhållande till bolaget eller till någon annan aktieägare eller som angår bolagets inre angelägenheter.
4 §
Bankinspektionens tillsyn utövas med ledning av de handlingar som enligt denna lag skall sändas in till bankinspektionen samt de upplysningar som inhämtas vid undersökningar eller på annat sätt.
Undersökning skall genomföras så ofta som inspektionen anser det nödvändigt eller när regeringen beslutar att sådan skall ske.
5 §
Bankinspektionen skall, om inte särskilda skäl talar däremot, för varje bolag förordna en eller flera revisorer att med övriga revisorer delta i revisionen av bolaget. Inspektionen kan när som helst återkalla sådant förordnande och i stället utse ny revisor.
Om tillstånd för bolag att driva verksamhet har återkallats, gäller förordnandet för den av bankinspektionen utsedde revisorn till dess att verksamheten avvecklats och revisorn till inspektionen har lämnat en berättelse över avvecklingen.
Bolag skall till revisor som har förordnande enligt första stycket betala ersättning med belopp som bankinspektionen bestämmer.
6 §
Bankinspektionen får kalla till sammanträde med ett bolags styrelse eller begära att styrelsen kallar till extra bolagsstämma. Har styrelsen inte följt en sådan begäran, får inspektionen kalla till extra bolagsstämma. Företrädare för inspektionen får närvara vid styrelsesammanträde som inspektionen har utlyst och vid bolagsstämma samt delta i överläggningarna.
7 §
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får utfärda närmare föreskrifter om förvaring och inventering av värdehandlingar samt om brottsförebyggande åtgärder hos bolagen.
Vad som föreskrivs i 4 kap. 1 § tredje stycket bankrörelselagen 1987:617 om rätt för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen att utfärda föreskrifter i fråga om bokföring och redovisning skall gälla även för bolag som fått tillstånd enligt denna lag.
8§
Ett bolag skall tid och sätt som bankinspektionen bestämmer
hålla bolagets kassa och övriga tillgångar, räkenskapsmaterial och andra handlingar tillgängliga för granskning av inspektionen
2. upprätta och till inspektionen lämna översikt som visar bolagets tillgångar och skulder
Författningsförslag 27
till inspektionen lämna årsredovisning och i förekommande fall koncernredovisning samt revisionsberättelse och protokoll vid ordinarie bolagsstämma
4. till inspektionen anmäla vem som har utsetts till styrelseledamot, verkställande direktör eller suppleant samt ändringar i förhållande som har anmälts
i övrigt lämna inspektionen alla de upplysningar och uppgifter som inspektionen anser behövliga för tillämpningen denna lag.
av
9 §
Ett bolag är skyldigt att genast låta upprätta en särskild balansräkning, om det finns anledning att anta att bolagets eget kapital understiger nio tiondelar av det registrerade aktiekapitalet.
Balansräkningen skall granskas av revisorerna. Om antagandet bekräftas skall bolaget genast underrätta bankinspektionen.
10§
Har bolag fattat ett beslut som strider mot denna lag eller för-
annan fattning som reglerar bolagets verksamhet, mot föreskrift meddelats
som med stöd av denna lag eller mot bolagsordningen, får bankinspektionen förbjuda verkställighet av beslutet. Har beslutet gått i verkställighet får inspektionen förelägga bolaget att göra rättelse, om det kan ske.
Driver ett bolag verksamhet i strid mot de i första stycket angivna reglerna för verksamheten eller åsidosätter bolaget uppenbart kunds intresse eller visar det sig annat sätt olämpligt att utöva verksamhet, får bankinspektionen förelägga bolaget att inom viss tid göra rättelse, om det kan ske. Ett sådant föreläggande får dock inte meddelas i fråga om sådana föreskrifter i lag, som det är straffbart att överträda.
II§
Tillstånd för bolag att driva finansieringsverksamhet, aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission eller penningmarknadshandel kan återkallas av bankinspektionen om
bolags eget kapital understiger två tredjedelar av det registrerade aktiekapitalet och bristen inte har blivit fylld inom tre månader efter det den blev känd för bolaget
bolag har överträtt denna lag, annan författning som reglerar bolagets verksamhet eller föreskrift som meddelats med stöd av denna lag eller bolagsordning
bolag har åsidosatt uppdragsgivares intresse eller annat sätt visat sig olämpligt att driva sådan verksamhet
förutsättningar för tillstånd enligt denna lag inte längre föreligger bolag annars prövas vara till skada för det allmänna.
Första stycket 2-5 gäller även i fråga om bank som fått tillstånd att driva verksamhet enligt 3 kap. 4
12 §
Återkallar bankinspektionen bolags tillstånd driva viss verksamhet
ett att kan inspektionen förelägga bolaget att intill dess denna rörelse har avvecklats upphöra med annan verksamhet för viss tid eller tills vidare.
28 Författningsförslag
Har tillstånd återkallats, får dock bolaget vidta de åtgärder som behövs för att fullgöra ingångna avtal eller för att skydda uppdragsgivare mot förlust.
Första och andra styckena gäller även i fråga om bank som fått tillstånd att driva verksamhet enligt 3 kap. 4
I3§
Föreligger förhållande som anges i 11 § 2-5, får bankinspektionen meddela bolag skriftlig erinran i stället för att återkalla bolagets tillstånd, om det kan antas att bolaget låter sig rättas därav. Inspektionen får även meddela bolag skriftlig erinran, om bolaget annars inte följer i 3 § första stycket angivna stadganden och beslut eller om annat förhållande föreligger som allvarligt inverkar bolagets säkerhet eller motverkar en sund utveckling av bolagets verksamhet.
Föreligger missförhållande hos bolag i annat fall får bankinspektionen i särskilt beslut göra anmärkning om det.
Skriftlig erinran och anmärkning får förenas med föreläggande om rättelse.
Bankinspektionen äger även rätt att meddela de påpekanden i fråga om ett bolags verksamhet, som inspektionen finner påkallade.
14§
Träder ett bolag i likvidation har bankinspektionen samma befogenheter i fråga om likvidatorerna som enligt denna lag tillkommer inspektionen beträffande bolaget.
15§
Har ett bolag försatts i konkurs, skall bankinspektionen förordna ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet skall som konkursförvaltare delta i konkursboets förvaltning tillsammans med den eller de förvaltare som utses enligt konkurslagen 1987:672.
Det allmänna ombudet kan beträffande medförvaltare göra en sådan framställning som avses i 7 kap. 5 § konkurslagen.
Även beslut delning konkursboets förvaltning har fattats, får
om om av det allmänna ombudet delta i förvaltningen i dess helhet.
Bestämmelserna i konkurslagen om arvode till konkursförvaltare gäller också det allmänna ombudet.
16§
Bankinspektionen skall efter skriftlig ansökan meddela bindande förhandsbesked huruvida viss verksamhet är tillståndspliktig eller annars förenlig med tillståndspliktig verksamhet, om förhandsbesked kan antas vara av vikt med hänsyn till sökandens intressen. Vid frågor av principiell betydelse skall inspektionen överlämna ärendet till regeringen.
17 §
Om någon driver sådan verksamhet, att denna lag kan antas vara tilllämplig, får bankinspektionen förelägga denne att till inspektionen lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om lagen är tillämplig.
Författningsförslag 29
18§ Finns i annat fall än som anges i 3 kap. 12 § väsentligt samband mellan fondkommissionsbolag eller fondhandlarbolag och företag, får bankannat inspektionen besluta att företaget skall till inspektionen lämna upplysningar om förhållandet till bolaget och om sådan verksamhet anknyter till som bolagets verksamhet.
I9§ Bankinspektionens beslut enligt denna lag överklagas hos regeringen. Inspektionens beslut får verkställas utan hinder att det överklagas, av om inte regeringen förordnar något annat. Om överklagande av beslut i vissa fall finns bestämmelser i 7 kap. 3
20§ För att täcka kostnaden för bankinspektionens verksamhet skall bolag som fått tillstånd enligt denna lag årligen betala bidrag enligt de närmare föreskrifter regeringen meddelar. För tillsyn över verksamhet som bedrivs av en bank betalas bidrag enligt bestämmelserna i bankrörelselagen 1987:617.
7 kap. Straff och vite
1 § Den som uppsåtligen driver verksamhet utan tillstånd där sådant krävs enligt denna lag, döms till böter eller fängelse i högst ett år. Den som bryter mot förbudet i 3 kap. 8 § döms till böter.
2 § En styrelseledamot eller befattningshavare hos ett bolag som uppsåtligen eller av oaktsamhet genom oriktig bokföring eller på annat sätt lämnar bankinspektionen felaktiga upplysningar verksamheten döms, gärom om ningen inte är ringa, till böter eller fängelse i högst ett år.
3§ Bankinspektionen kan vid vite förelägga bolag att fullgöra skyldighet enligt denna lag eller andra författningar att till inspektionen sända in de handlingar som anges i 6 kap. 8 Bankinspektionen kan förena även annat föreläggande enligt denna lag med vite. Bankinspektionen skall pröva frågan om utdömande ett vite har av som förelagts enligt första stycket. I övriga fall prövas frågan av länsrätten enligt lagen 1985:206 om viten. Bankinspektionens beslut varigenom vite i första stycket föresom avses lagts eller dömts ut får överklagas hos kammarrätten besvär. genom
Denna lag träder i kraft den 1januari 1990. Genom lagen upphävs lagen l980:2 om finansbolag, lagen 1963:76 om kreditaktiebolag och fondkommissionslagen 1979:748.
30 Författningsförslag
Annan än den som erhållit tillstånd enligt denna lag får inte före
år 1999 i sin firma använda orden finansbolag eller kreditaktieutgången av bolag.
Om det i lag eller i en författning som har beslutats av regeringen
en hänvisas till föreskrift har ersatts genom en föreskrift i denna lag,
en som tillämpas i stället den nya föreskriften.
2¶Förslag till Lag ändring i om bankrörelselagen
1987:617
Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om bankrörelselagen 1987:617
dels att 1 kap. 2 och 4 §§ samt 2 kap. 1-7 §§ skall ha nedan angivna
lydelse , dels att nuvarande 2 kap. 8-11 och 16 §§ skall betecknas 2 kap. 7-10 resp. 15 §§ och ha nedan angivna lydelse,
dels att nuvarande 2 kap. 12-15 och 17-23 §§ skall betecknas 2 kap. 11-14
resp. 16-22 §§.
Nu varande lydelse Föreslagen lydelse
l kap.
2§ Med bankrörelse avses i denna lag Postverket får hinder utan av 2 verksamhet i vilken ingår inlåning kap. 1 § tredje stycket för sin postfrån allmänheten på sådan räkning girorörelse hålla konton för allmänsom bank allmänt använder. heten. Bankrörelse får, förutom Sveriav ges riksbank, drivas endast av bankaktiebolag, sparbanker och centrala föreningsbanker, som har fått regeringens tillstånd oktroj därtill. Utan hinder av andra stycket får postverket för sin postgirorörelse hålla konton för allmänheten.
Ett utländskt bankföretag får en- Ett utländskt bankföretag får efdast efter tillstånd av regeringen dri- ter tillstånd regeringen driva av va verksamhet från kontor eller an- verksamhet från kontor eller annat nat fast driftställe här i riket. Sådan fast driftställe här i riket. Sådan verksamhet får inte omfatta inlå- verksamhet får inte omfatta inlånings- eller utlåningsrörelse. Ett nings- eller utlåningsrörelse. Ett bankaktiebolag får efter tillstånd av bankaktiebolag får efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen bemyndigande, bankinspektionen inrätta filial i utlandet. Sådant till- inrätta filial i utlandet. Sådant tillstånd skall lämnas om ändamålet stånd skall lämnas ändamålet om kan anses vara till nytta för bankvä- kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna. Bestäm- sendet eller det allmänna. Bestäm-
melser om bankaktiebolags förvärv melser bankaktiebolags förvärv om av aktie eller andel i utländskt bank- av aktie eller andel i utländskt bankföretag finns i 2 kap. 6 § första företag finns i 2 kap. 4 stycket
32 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydeLse
2 kap. Verksamhet I§ En bank får bedriva in- och ut- Med bankverksamhet avses med låning samt, med den in- iakttagande jämväl av vad som föreav pengar skränkning följer 2 driva skrivs i 2-6 §§ som av har samband inlåning på räkning från allannan verksamhet som därmed. Att en lokal föreningsbanks mänheten, rätt att bedriva inlåning är begränsad finansieringsverksamhet och följer 1 kap. 5 § föreningsbank- annan finansiell verksamhet som är av slagen 1987:620. I fondkommis- förenlig med inlåning som avses i I sionslagen 1979:748 finns bestäm- samt melser rätt för bank att driva om särskilda skäl föreligger, om fondkommissionsrörelse. annan verksamhet som har ett nära samband med dem som avsesi I och 2. En bank skall erbjuda allmänheten ett allsidigt utbud av finansiella tjänster, däribland möjlighet till inoch utlåning av pengar. Annan än bank får inte utan särskilt medgivande i lag motta inlåning på räkning från allmänheten. Av I kap. 5 §föreningsbankslagen 1987:620 följer att en lokal färeningsbanks rätt att bedriva inlåning är begränsad. I 3 kap. 4 §kapitalmarknadslagen 1989:000 finns bestämmelser om rätt för bank att bedriva aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission och penningmarknadshandel.
2§ En bank får för räkning för- En bank får inte i andra fall än egen värva och driva handel med endast som sägs i 3-6 §§ förvärva eller för mynt, sedlar, växlar, checkar och egen räkning inneha anvisningar samt obligationer, för- aktie eller andel i företag, lagsbevis, förlagsandelsbevis och emissionsbevis, andra fordringsbevis som är avsedda depåbevis, för den allmänna marknaden. Där- andel i aktiefond eller utöver får bank för räkning fordringsbevis med efterställd en egen förvärva egendom som anges i 3-8 betalningsrätt eller likartat bevis om §§. tillskott av riskkapital, om beviset har utfärdats av företag som avses i 4 § eller, om beviset har utfärdats av annat företag och inte är avsett för den allmänna marknaden.
Författningsförslag 33
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Med förvärv av aktie eller andel i företag jämställs förvärv av rörelse om förvärvet avser hela eller inte en obetydlig del av rörelsen.
3 § En bank får förvärva annan fordran än sådan som avses i 2 om fordringen grundas på ett låneavtal som har sådant innehåll att banken själv vid förvärvstillfället hade kunnat bevilja krediten.
4 § 3 § En bank får förvärva En bank får förvärva aktie eller fast egendom, tomträtt och bo- andel i företag, vilket uteslutande stadsrätt för att erhålla lokaler för har till syfte förvalta fast att egenverksamheten eller tillgodose där- dom eller tomträtt förvärvats som med sammanhängande behov, för att bereda banken lokaler för aktie eller andel i företag, vil- verksamheten eller för att tillgodose ket uteslutande har till syfte att för- därmed sammanhängande behov. valta fast egendom eller tomträtt, som är avsedd för det under I angivna ändamålet, 3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet som banken äger eller till lokaler banken som i övrigt innehar, samt fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i banken.
5 § En bank får förvärva ett bankaktiebolags eller en sparbanks rörelse, om övertagandet inte kan anses vara till skada för det allmänna. Om förvärvet avser hela eller en inte obetydlig del av rörelsen krävs det att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen lämnar tillstånd till förvärvet. Ett bankaktiebolag är bildat som av utländskt bankföretag får dock inte överta en svenskågd bankrörelse.
Nu varande lydelse Föreslagen lydelse
6 § 4 §
tillstånd regeringen eller, Efter tilLstånd av bankinspektio- Efter av bemyndigande, får bank förvärva aktie eller efter regeringens nen en bankinspektionen får andel i svenskt eller utländskt företag
förvärva ak- med verksamhet utgör eller ett bankaktiebolag en som aktie har nära anknytning till banktie i annat bankaktiebolag samt en andel i utländskt bankföretag verksamhet. TilLstånd skall lämnas, eller utländskt företag, hinder inte möter från allmän och i svenskt eller om till synpunkt. Är förvärvet av principiell vars ändamål kan ansesvara nytbankväsendet eller det allmän- betydelse skall inspektionen överta för lämna ärendet till regeringen för na, sparbank förvärva aktie eller prövning. en ändamål Vad sägsiförsta stycket gäller andel i svenskt företag, vars som för bankvä- även fordringsbevis med efterställd kan anses vara till nytta allmänna eller betalningsrätt och likartat bevis om sendet eller det som sparbanker tillskott riskkapital, om beviset tillgodoser för gemen- av har utfärdats företag som avses i samma intressen, samt av central föreningsbank för- första stycket. en eller andel i svenskt före- För banks förvärv av aktier på värva aktie en ändamål kan till grund fondemission i ett företag, vars anses vara av en bankväsendet eller det all- i första stycket krävs nytta för tag som avses för för- inget tillstånd. Detsamma gäller för männa eller som tillgodoser intres- sparbanks förvärv av aktier i eningsbanker gemensamma en Sparbankernas Bank och en central sen. iförsta stycket gäller föreningsbanks förvärv av aktier i Vad som sägs fråga garantifondsbevis, Föreningsbankernas Bank. även i om förlagsandelsbevis Med bank förstai och tredje styckförlagsbevis eller företag för föreningsbankernas del som har utfärdats av som av- ena avses stycket. Med banks för- central föreningsbank. ses i första garantifondsbevis jämställs Med förvärv aktie eller andel i värv av av garantifondsförbin- företag i första stycket utfärdande av som avses jämställs förvärv av rörelse om fördelse. förvärv aktier i värvet hela eller en inte obe- För sparbanks av avser Sparbankernas Bank och central tydlig del av rörelsen.
föreningsbanks förvärv av aktier i
Föreningsbankernas Bank krävs in-
get tillstånd.
7 § 5 §
och central för- En bank medverkar vid emis- En sparbank en som endast efter tillstånd sion aktier på den allmänna eningsbank får av bankinspektionen medverka vid marknaden får förvärva aktier som av aktier, förlagsbevis eller ingår i emissionen men skall avyttra emission av allmänna dessaså snart det lämpligen kan ske förlagsandelsbevis på den och senast ett år efter förvärvet. Om marknaden.
SenastelydelseSFS1988:545
Nuvarande lydelse Föreslagenlydelse
Ett bankaktiebolag, en sparbank särskilda skäl föreligger, kan bankeller en central föreningsbank inspektionen medge aktierna får som att medverkar vid emission av aktier på innehas längre tid. den allmänna marknaden får förvär- En sparbank och central fören va aktier som ingår i emissionen eningsbank får dock endast efter men skall avyttra dessa så snart det lämp- bankinspektionens tillstånd medverligen kan ske och senast ett år efter ka vid verksamhet iförsta som avses förvärvet. Om särskilda skäl förelig- stycket. ger, kan bankinspektionen medge att aktierna får innehas längre tid.
6 § En bank som har tillstånd att dri- En bank har tillstånd drisom att va fondkommissionsrörelse får, för aktiemarknadskommission får, va att underlätta rörelsen, i samband för att underlätta rörelsen, i sammed denna förvärva aktier, emis- band med denna förvärva aktier, sionsbevis samt andelar i aktiefon- emissionsbevis samt andelar i aktieder och ekonomiska föreningar. fonder och ekonomiska föreningar. Banken får inte inneha sådana vär- Banken får inte inneha sådana värdepapper till högre anskaffningsvär- depapper till högre anskaffningsvärde än som anges i 16 §första stycket de än i 5 kap. 2 § kapitalsom anges fondkommissionslagen 1979:748. marknadslagen 1989:000. Om en Om en bank som driver fondkom- bank driver aktiemarknadssom missionsrörelse ingår i en koncern, i kommission ingår i en koncern, i vilken också ingår fondkommis- vilken också ingår fondkommissionsbolag eller annan bank som har sionsbolag, fondhandlarbolag eller tillstånd att driva fondkommissions- bank vilka har tillstånd annan att rörelse, gäller dessa begränsningar driva aktiemarknadskommission, för koncernen i desshelhet. I sådant gäller dessa begränsningar för konfall skall banken till bankinspektio- cernen i dess helhet. I sådant fall nen anmäla vilka värdegränser som skall banken till bankinspektionen bestämts för de olika företagens in- anmäla vilka värdegrânser som benehav av värdepapper. Om synner- stämts för de olika företagens inneliga skäl föreligger kan bankinspek- hav av värdepapper. Om synnerliga tionen medge att banken får inneha skäl föreligger kan bankinspektiovärdepapper i större omfattning än nen medge att banken får inneha vad som anges i nämnda paragraf. värdepapper i större omfattning än vad som anges i nämnda paragraf.
8 § 7 § För att skydda fordran får bank Oavsett vad föreskrivs i en som 1-6 §§ får en bank för att skydda fordran på offentlig auktion, fondbörs eller sådan marknad i 2 § som avses andra stycket lagen 1979:749 om Stockholms fondbörs eller vid exekutiv försäljning köpa egendom som är utmätt eller utgör säkerhet för fordringen, och om det finns anledning att anta att banken annars skulle lida avsevärd förlust, som betalning för fordran överta egendom utgör säkerhet för som
36 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
fordringen eller annan egendom. Första stycket gäller inte ak- Första stycket gäller inte egen akegen tie eller bevis andel elleri tillskott tie. I fråga om bevis om tillskott till om till föreningsbank. I fråga om spar- garantifond eller grundfond i sparbanks förvärv bevis tillskott bank och bevis om andel i eller tillav om till garantifond eller grundfond i skott till garantifond i föreningsbank Sparbanken gäller bestämmelserna i gäller bestämmelserna i 5 kap. 30 § 5 kap. 7 § första stycket Sparbank- första stycket sparbankslagen slagen 1987:619. 1987:619 respektive 5 kap. 26 § första stycket föreningsbankslagen 1 987:620. I utbyte egendom har köpts eller övertagits enligt första stycket mot som får bank förvärva aktier i ett bolag, som bildats för förvaltning av en egendomen eller för fortsättande med denna driven verksamhet. av en Har aktier förvärvats enligt första eller tredje stycket får banken, om uppenbar fara föreligger för att banken annars lider förlust, förvärva ytterligare aktier i samma bolag. Har aktier förvärvats enligt förs- Har aktier förvärvats enligt förstredje eller fjärde stycket får ta, tredje eller fjärde stycket får ta, banken, aktiebolaget överlåter banken, om aktiebolaget överlåter om sina tillgångar på ett annat aktiebo- sina tillgångar ett annat aktiebolag, byta ut dessaaktier mot aktier i lag, byta ut dessa aktier mot aktier i det andra aktiebolaget. det andra bolaget. Den egendom banken förvärvat enligt denna paragraf skall avyttras som så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust för banken. Har egendomen inte avyttrats inom tre år från förvärvet, krävs bankinspektionens tillstånd för fortsatt innehav.
9§ 8§ Till insättarnas skydd skall en bank ha ett visst lägsta kapital i form av eget kapital i bankaktiebolag, egna fonder i sparbank samt eget kapital i central föreningsbank tillsammans med anslutna lokala föreningsbanker kapitalkrav. Med eget kapital och egna fonder Med eget kapital respektive egna får likställas dels fyrtio procent av fonder får likställas dels fyrtio proett belopp som svarar mot bankens cent av ett belopp som svarar mot för utlåning, garantiförbin- bankens reserver för utlåning, gareserver delser och utländska valutor samt rantiförbindelser och utländska vamot bankens för obligatio- lutor, mot bankens reserv för oblireserv varmed avses det belopp med gationer, varmed avses det belopp ner, vilket obligationernas värde beräk- med vilket obligationernas värde nat enligt 4 kap. 4§ 1 överstiger beräknat enligt 4 kap. 4§ 1 övernettovärdet, dels det nominella vär- stiger nettovärdet, samt mot bandet förlagsbevis och andra skuld- kens reserv i följd av avskrivning på av förbindelser medför rätt till be- egendom som upplåtits till nyttjande, som talning först efter bankens övriga dels det nominella värdet av förlagsborgenärer. I båda fallen får med- bevis och andra skuldförbindelser räknas högst ett belopp mot- som medför rätt till betalning först som
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
svarar det egna kapitalet eller de efter bankens övriga borgenärer. I egna fonderna. båda fallen får medräknas högst ett belopp som svarar mot det kaegna pitalet respektive de egna fonderna. Med eget kapital och reserver i central föreningsbank med anslutna en lokala föreningsbanker avses eget kapital och i dessa summorna av reserver föreningsbanker. Förlagsinsatserna räknas därvid inte in i det egna kapitalet. Det nominella värdet av dessa insatser får dock likställas med eget kapital intill ett belopp tillsammans med det nominella som värdet av förlagsbevis och andra skuldförbindelser enligt andra stycket motsvarar det
egna kapitalet. Från det egna kapitalet och de Eget kapital respektive fonegna egna fonderna skall avräknas det der och vad därmed får likstälsom bokförda värdet av vad som tillskju- las enligt andra och tredje styckena
tits som aktiekapital eller i utgör bankens kapitalbas. annan form till in- eller utländskt företag
som driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock
inte ske frågai om företag där staten är delägare eller frågai kreditakom tiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i panträtt i bostads-, kontors-, eller affärsfastighet eller att lämna lån till kommuner. Har en bank ett väsentligt ekono- Har bank väsentligt ekonoen ett miskt intresse i ett aktiebolag, som miskt intresse i ett aktiebolag, som uteslutande har till syfte att förvalta uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som har för- fastighet eller tomträtt har försom värvats för att bereda banken loka- värvats för bereda banken lokaatt ler för dess verksamhet eller tillgo- ler för dess verksamhet eller tillgodose därmed sammanhängande be- dose därmed sammanhängande behov, skall från bankens eget kapital hov, skall från bankens kapitalbas eller egna fonder avräknas åtta avräknas åtta pro- procent av summan av cent av summan av det bokförda det bokförda värdet aktierna i av värdet av aktierna i fastighetsbola- fastighetsbolaget och bolagets bokget och bolagets bokförda skulder förda skulder eller den del dessa av eller den del av dessa som svarar mot bankens innehav som svarar av mot bankens innehav av aktier i fas- aktier i fastighetsbolag. tighetsbolaget. Utan hinder av andra och tredje styckena får bankinspektionen, om det finns synnerliga skäl, tillåta en bank att likställa eget kapital och egna fonder med det nominella värdet av sådana förlagsbevis, andra skuldförbindelser och förlagsinsatser, som där avses, intill ett belopp motsom svarar en och en halv gånger det egna kapitalet eller de egnafonderna.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 9 § Kapitalkravet bestäms i förhål- Kapitalkravet bestäms i förhållande till bankens tillgångar samt in- lande till bankens tillgångar samt ingångna garantiförbindelser och and- gångna garantiförbindelser och andåtaganden på kapitalmarknaden åtaganden på kapitalmarknaden ra ra innebär kreditrisk för ban- som innebär en kreditrisk för bansom en ken placeringar. För central ken placeringar. För en central
en föreningsbank med anslutna lokala föreningsbank med anslutna lokala föreningsbanker bestäms kapital- föreningsbanker bestäms kapitalkravet gemensamt. Vid beräkning- kravet gemensamt. Vid beräkningkapitalkravet indelas place- en av kapitalkravet indelas placeen av ringarna i följande fyra grupper, ringarna i följande fem grupper, nämligen nämligen A inneliggande kassa, checkar, A inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt ford- postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och ringar hos riksbanken och riksgäldskontoret, riksgäldskontoret, 2. skattkammarväxlar och obli- skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av sta- gationer som utfärdats av staten, kommun eller därmed ten, kommun eller därmed jämförlig samhällighet, ban- jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, cen- kaktiebolag, sparbank, central föreningsbank, allmän tral föreningsbank, allmän kassa eller inrättning vars reg- kassa eller inrättning vars reglemente fastställts rege- lemente fastställts av rege-
av ringen, kreditaktiebolag, hy- ringen, kreditmarknadsbolag, poteksinstitut eller Nordiska fondkommissionsbolag, fondinvesteringsbanken, handlarbolag, hypoteksinsti-
tut eller Nordiska investe-
ringsbanken, andra fordringsägare för vilka andra fordringar för vilka stastaten, kommun eller därmed ten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, ban- jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, cen- kaktiebolag, sparbank, central föreningsbank eller an- tral föreningsbank eller an-
under A 1 eller 2 avsedd nan under A 1 eller 2 avsedd nan kassa eller inrättning, kredit- kassa eller inrättning, kreditaktiebolag, hypoteksinstitut, marknadsbolag, fondkomsådant bankägt aktiebolag missionsbolag, fondhandlar-
enligt regeringens medgi- bolag, hypoteksinstitut eller som vande får jämställas med kre- försäkringsföretag med ditaktiebolag vid tillämpning- svensk koncession svarar, en av detta stycke eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar, fordringar för vilka säkerhe- fordringar för vilka säkerheten utgörs av värdehandlingar ten utgörs av värdehandling
‘ SenastelydelseSFS1987:1327
Författningsförslag 39
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
eller fordran, eller fordran,
som anges un- som anges under A 1-3, der A 1-3, garantiförbindelser och andra garantiförbindelser och andra . . åtaganden på kapitalmarkna- åtaganden på kapitalmarknaden för vilka banken erhållit den för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling eller säkerhet i värdehandlig eller fordran, som anges under A fordran, under A
som anges 1-4. 1-4. andra fullgoda obligationer än de som anges under A . fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försåkringsföre- . tag än som avses under A 3 eller samfällighetsförening svarar, därvid fordringar för vilka utländskt bankföretag svarar skall tas upp till en och en halv gånger fordringarnas belopp, fordringar för vilka säkerheten utgörs av värdehandling eller fordran, . som anges under B 1 eller eller panträtt i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden för . vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som anges under B 1-3. fordringar för vilka säkerhe- C fordringar för vilka säkerhe- . ten utgörs av ten utgörs av a panträtt i jordbruksfastig- a panträtt i jordbmksfastighet, i bostadsfastighet med het, i bostadsfastighet med en- eller tvåfamiljshus eller en- eller tvåfamiljshus eller med flerfamiljshus för vilket med flerfamiljshus för vilket bostadslån enligt statliga be- bostadslån enligt statliga bestämmelser utgår eller i tomt- stämmelser utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om rätt till sådan fastighet, om pantvärdet ligger mellan sjut- pantvärdet ligger mellan sjuttiofem och etthundra procent tiofem och etthundra procent av det uppskattade värdet av av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av bygg- fråga om tomträtt, bygg-
av nad som hör till tomträtten, nad som hör till tomträtten, b panträtt i fastighet som b panträtt i fastighet som helt eller delvis är inrättad för helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet eller i industriell verksamhet eller i tomträtt till sådan fastighet tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det inom femtio procent av det uppskattade värdet av den uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till annan egendom som hör till tomträtten, eller tomträtten. c förlagsbevis eller aktie, som är inregistrerad vid Stockholms fondbörs,
40 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
garantiförbindelser och andra garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarkna- åtaganden på kapitalmarknaden för vilka banken erhållit den för vilka banken erhållit säkerhet i form av värdehand- säkerhet i form av värdehandling eller fordran, som anges ling eller fordran, som anges under C under C lös egendom som banken upplåtit till nyttjande, D övriga tillgångar, garantiför- D aktier, emissionsbevis och anbindelser och andra åtagan- delar i aktiefonder som utgör den på kapitalmarknaden handelslager enligt 6 utom sådana som enligt 9 § fjärde och femte styckena skall avräknas från eget kapital och egna fonder. E övriga tillgångar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden utom sådana som enligt 8 § femte stycket skall avräknas från kapitalbasen eller som omfattas av bestämmelserna i 10 För placeringar som anges under För placeringar som anges under A gäller inte något kapitalkrav. I A gäller inte något kapitalkrav. I övrigt uppgår kapitalkravet vid var- övrigt uppgår kapitalkravet vid vartidpunkt till lägst ett belopp som tidpunkt till lägst ett belopp som motsvarar sammanlagt motsvarar sammanlagt en procent av summan av place- en procent av summan av placeringar under B, ringar som anges under B, fyra procent av summan place- fyra procent av summan av placeringar som anges under C och ringar som anges under C, åtta procent av summan av place- tjugofyra procent av summan av ringar som anges under D. placeringar som anges under D och åtta procent av summan av placeringar som anges under E. Placeringar skall tas upp till föl- Placeringar skall tas upp till följande värden, nämligen jande värden, nämligen fordringar, för vilka reserver fordringar, för vilka reserver som avses i 9 § andra stycket av- som avses i 8 § andra stycket avsatts, till sitt bruttovärde, satts, till sitt bruttovärde, övriga tillgångar till sitt netto- övriga tillgångar till sitt nettovärde, värde, garantiförbindelser, som är garantiförbindelser, som är knutna till kreditgivning, till sitt no- knutna till kreditgivning, till sitt nominella belopp, minella belopp, övriga garantiförbindelser till 4. övriga garantiförbindelser till halva sitt nominella belopp samt halva sitt nominella belopp samt andra åtaganden på kapital- andra åtaganden på kapitalmarknaden till sitt nominella be- marknaden till sitt nominella be-
Författningsförslag 41
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
lopp, om inte regeringen eller, efter lopp, inte regeringen eller, efter om regeringens bemyndigande, bankin- regeringens bemyndigande, bankin-
spektionen i föreskrift angivit ett spektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp. lägre belopp.
Med uppskattat värde i första stycket B 3 och C 1 avses det värde, som
banken bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gällande
statliga bestämmelser om bostadslån till främjande bostadsbyggandet av sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till grund för
bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda
bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet där
denna uppförs om inte särskilda skäl föranleder annat.
II § I0 §
Om ett bankaktiebolag genom ak- Om svensk bank aktieen genom tieinnehav eller på annat sätt har innehav eller på sätt har andel annat andel i ett utländskt företag som dri- i ett svenskt eller utländskt företag ver någon form av bankverksamhet driver någon form bankverksom av och andelen uppgår till lägst tjugo samhet och andelen uppgår till lägst
procent av företagets aktiekapital tjugo företagets aktiekaprocent av eller motsvarande, skall, utöver vad pital eller motsvarande eller till motsom anges beträffande kapitaltäck- svarande lägst tjugo rösteprocent av ning för aktier eller andelar i före- talet för samtliga aktier eller andelar
taget i 9 § fjärde stycket, följande i företaget skall, utöver vad fösom gälla. reskrivs i fråga kapitaltäckning om i För det utländska företagets place- 8 och 9 §§ eller i lag, gälla annan ringar skall bestämmas ett kapital- följande.
krav. Banken skall vid varje tid- Banken skall vid varje tidpunkt
punkt uppfylla kapitalkravet enligt uppfylla dels kapitalkravet för ban- 10 § och den del kapitalkravet i ken, dels den del kapitalkravet av av i det utländska företaget som svarar företaget mot bankens som svarar mot bankens andel i företaget. andel kapitalet. För fordringar av Vid beräkningen det särskilda banken eller företag av som som avsesi kapitalkravet för det utländska före- första stycket har på varandra krävs
taget och vid bestämmandet av vad inget eget kapital. Detsamma gäller
som i detta sammanhang skall anses fordringar för vilka ett sådant företag
som eget kapital skall 9 och 10 §§ svarar. Det sålunda beräknade kragälla i tillämpliga delar. För de ford- utgör bankens konsoliderade kavet ringar som banken eller företaget pitalkrav.
som avses i första stycket har på nä- Vid beräkningen av bankens eget got av dessaföretag krävs inget eget kapital respektive fonder får egna kapital. Detsamma gäller fordringar denna även tillgodoräkna vad som för vilka ettföretag som avsesiförsta efter förvärvet aktierna eller av anstycket svarar. Vid beräkningen delarna i företaget av avsatts till fritt elbankens eget kapital skall 9 § fjärde ler bundet kapital, dock eget till stycket inte tillämpas. Vid tillämp- högre belopp än som svarar mot ningen av 9 § andra stycket får med bankens andel kapitalet företaav i det egna kapitalet likställas så stor get. Är företaget dotterföretag till ett del av det utländska företagets banken skall det kapitalet eller reser- egna
42 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
mot bankens de egna fonderna minskas med värver m.m. som svarar andel i företaget. det av eventuell goodwill som upp- Bankinspektionen beslutar i fråga kommit vid förvärvet. Det sålunda kapitalkrav och vad skall beräknade kapitalet utgör bankens om som eget kapital. konsoliderade eget kapital. ansessom
Med konsoliderat eget kapital får i motsvarande omfattning som enligt 8 § andra stycket likställas reserver för utlåning och förlagsbevis m.m. Reserver för utlåning m.m. i företaget får dock likställas endast till den del dessa uppkommit efter förvärvet av aktierna eller andelarna i företaget. Förlagsbevis m.m. som utgivits av banken eller företaget får inte likställas om dessainnehas av banken eller av företag som avsesi första stycket. Reserver för utlåning m.m. och av företaget utgivna förlagsbevis m.m. får inte heller likställas till högre belopp än som svarar mot bankens andel av kapitalet i företaget. Bankens konsoliderade eget kapital och vad som därmed får likställas utgör bankens konsoliderade kapitalbas.
I fråga om utländska företag beslutar bankinspektionen om beräkningen av kapitalkrav och kapitalbas.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får, i samband med att tillstånd lämnas enligt 4 besluta att vad som i denna paragraf stadgas skall äga tillämpning även i fråga om andel som är mindre än som anges i första stycket.
16§ 15§ En bank skall ägna särskild uppmärksamhet att banken inte i sådan omfattning, att fara kan uppkomma för dess säkerhet, har fordringar på låntagare eller på låntagare, som är förbundna med varandra i samma väsentlig ekonomisk intressegemenskap. Detsamma gäller kredit mot säkerhet aktier eller förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller av aktiebolag är förenade i sådan gemenskap. Med fordran jämställs som säkerhet i form borgen eller annan garantiförbindelse till banken. av En central föreningsbank skall dessutom bevaka att inte banken tillsammans med anslutna lokala föreningsbanker har fordringar som avses i
Författningsförslag 43
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
första stycket i sådan omfattning att fordringarna sammantagna kan medföra fara för föreningsbankens säkerhet.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, bankinspektionen
får utfärda närmare föreskrifter om
vilka begränsningar som i dessa fall
skall gälla.
4 kap. Redovisning
7 §
I balansräkningen skall aktier i dotterbolag tas upp som en särskild post bland tillgångarna.
Utgifter för bankens bildande och för dessförvaltning får inte tas upp som tillgångar. Detsamma gäller utgifter för ökning av aktiekapital och bildande av garantifond.
Inbördes fordrings- och skuldförhållanden mellan dotterföretag och moderföretag i koncern skall redovisas. Detta får ske inom linjen. Detsamma gäller för panter och därmed jämförliga säkerheter eller ansvarsförbindelser till förmån för ett dotterföretag eller ett moderföretag. Redovisningen skall utformas enligt de föreskrifter som utfärdas med stöd av 1 § tredje stycket samt i enlighet med god redovisningssed.
Ett bankaktiebolags eget kapital skall delas upp i bundet eget kapital och fritt eget kapital eller ansamlad förlust. Under bundet eget kapital skall tas upp aktiekapital, reservfond och uppskrivningsfond. Under fritt eget kapital eller ansamlad förlust skall tas upp fria fonder, var för sig, balanserad vinst eller förlust samt nettovinst eller förlust för räkenskapsåret. Balanserad förlust och förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som avdragsposter.
I ett bankaktiebolag skall vid aktiekapitalet anges antalet aktier och akties nominella belopp.
En sparbanks egna fonder skall delas upp i fonder och nettovinst eller förlust för räkenskapsåret. Som fonder redovisas var för sig grundfond, reservfond, garantifond och uppskrivningsfond. Benämningen fond får inte användas för annat belopp i balansräkningen. Förlust för räkenskapsåret tas upp som avdragspost.
En föreningsbanks eget kapital En föreningsbanks eget kapital skall delas upp i bundet eget kapital skall delas upp i bundet eget kapital och fritt eget kapital eller ansamlad och fritt eget kapital eller ansamlad förlust. Under bundet eget kapital förlust. Under bundet eget kapital skall tas upp insatskapital, reserv- skall tas upp insatskapital, reservfond och uppskrivningsfond. Med- fond, garantifond och uppskrivlemsinsatser och förlagsinsatser ningsfond. Medlemsinsatser och skall redovisas var för sig. Under förlagsinsatser skall redovisas var fritt eget kapital eller ansamlad för- för sig. Under fritt eget kapital eller lust skall tas upp fria fonder, var för ansamlad förlust skall tas upp fria sig, balanserad vinst eller förlust fonder, var för sig, balanserad vinst samt nettovinst eller förlust för rä- eller förlust samt nettovinst eller kenskapsåret. Balanserad förlust förlust för räkenskapsåret. Balanse-
44 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
och förlust för räkenskapsåret tas rad förlust och förlust för räkendärvid upp som avdragsposter. skapsåret tas därvid upp som av-
dragsposter.
7 kap. Tillsyn
8 §
Om styrelsen eller stämman har fattat ett beslut som avviker från sådan lag eller författning som avsesi 1 § första stycket eller från bankens stadgar, får bankinspektionen förbjuda verkställighet av beslutet. Har beslutet gått i verkställighet får inspektionen förelägga styrelsen att göra rättelse där så kan ske samt att fullgöra vad som åligger styrelsen. Ett sådant föreläggande får dock inte meddelas i fråga om sådana föreskrifter i lag, som det är straffbart att överträda.
Om avvikelsen enligt första stycket är av allvarlig beskaffenhet, skall inspektionen göra anmälan om detta till regeringen, som kan förklara oktrojen förverkad.
Kan det antas att banken låter sig
rättas därav får bankinspektionen i
stället för att göra anmälan enligt
andra stycket, meddela banken
skriftlig erinran.
Bankinspektionen får även med-
dela banken skriftlig erinran om an-
nat förhållande föreligger som all-
varligt inverkar på bankens säkerhet
eller i övrigt är av betydelse för en
sund utveckling av bankverksamhe-
ten.
Föreligger missförhållanden hos
bank i annat fall får bankinspektio-
nen i särskilt beslut göra anmärkning
om det.
Skriftlig erinran och anmärkning
får förenas med föreläggande om
rättelse.
9§
Även sådan avvikelse Bankinspektionen äger även rätt
om som avses i 8 §första stycket inte har skett, att meddela de påpekande i fråga om får bankinspektionen meddela de verksamheten i en bank, som inerinringar i fråga om verksamheten i spektionen finner påkallade. en bank, som inspektionen finner påkallade.
Om verksamheten i en bank till följd av allvarliga missförhållanden i bankens ledning kan befaras komma att bli till skada för det allmänna, får bankinspektionen förelägga bankens styrelse att vidta erforderliga åtgärder.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om styrelsen inte rättar sig efter ett sådant föreläggande tillämpas 8 §andra stycket.
I7§
Om en pensionsstiftelse eller en Om pensionsstiftelse eller
en en personalstiftelse hör till en bank och personalstiftelse hör till bank och
en stiftelsens förmögenhet huvudsakli- stiftelsens förmögenhet huvudsakligen härrör från medel som tillskju- gen härrör från medel som tillskjutits av banken, skall bankinspektio- tits banken, skall stiftelsen stå
av unnen se till att stiftelsens tillgångar är der bankinspektionens tillsyn. Därplacerade på ett sätt som bereder skä- vid skall stiftelsens ändamål beaktas lig säkerhet .Därvid skall stiftelsens och särskild hänsyn tas till vad som ändamål beaktas och särskild hän- föreskrivs i denna lag om placering syn tas till vad som föreskrivs i den- av banks medel. Har Stiftelsens tillna lag om placering av banks medel. gångar inte placerats på ett tillfreds- Har stiftelsens tillgångar inte place- ställande sätt, får inspektionen förerats på ett tillfredsställande sätt, får lägga stiftelsen att vidta rättelse. inspektionen förelägga stiftelsen att En pensionsstiftelse eller
en persovidta rättelse. nalstiftelse som avses i första stycket
får inte utan bankinspektionens
medgivande äga större andel av akti-
erna i ett svenskt eller utländskt ak-
tiebolag än som svarar mot ett röste-
tal om högst fem procent för samtliga
aktier. Om det finns aktier med olika
röstvärde får andelen dock inte upp-
gå till mer än tio procent av aktieka-
pitalet.
Den som företräder stiftelsen skall på bankinspektionens begäran hålla stiftelsens kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning. Han skall även lämna inspektionen alla de upplysninger rörande stiftelsen som inspektionen begär.
18 §
En branseh- eller centralorganisa-
tion för banker får inte driva verk-
samhet som strider mot bestämmel-
serna i denna lag om banks rörelse.
Om en sådan organisation driver
verksamhet som strider mot nämnda
bestämmelser, får bankinspektionen
förelägga organisationen att vidta
rättelse.
46 Författningsförslag
Nu varande lydelse Föreslagen lydelse
19 § Bankinspektionen skall efter skriftlig ansökan meddela bindande förhandsbesked huruvida viss verksamhet är bankverksamhet om förhandsbesked kan antas vara av vikt med hänsyn till sökandens intressen. Vid frågor principiell betydelse av skall inspektionen överlämna årendet till regeringen.
20 § Om någon driver sådan verksamhet, att denna lag kan antas vara tilllämplig, får bankinspektionen förelägga denne att till inspektionen lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om lagen är tillämplig.
8 kap. Registrering m.m.
5§ Bankinspektionen skall genast skriftligen underrätta banken när inspektionen nedsatt aktiekapitalet enligt 4 kap. 14 § andra stycket bankaktiebolagslagen 1987:618, förklarat beslut om nedsättning av aktiekapitalet förfallet enligt 6 kap. 7 § tredje stycket bankaktiebolagslagen, förklarat fråga om fusion förfallen enligt 11 kap. 6§ tredje stycket bankaktiebolagslagen, 7 kap. 7 § tredje stycket sparbankslagen 1987:619 eller 10 kap. 5 § tredje stycket föreningsbankslagen 1987:620, förklarat frågan om ändring av bolagsordningen förfallen enligt 12 kap. 8 § första stycket bankaktiebolagslagen, eller förelagt eller dömt ut vite en- förelagt eller dömt ut vite enligt 9 kap. 3 § denna lag. ligt 9 kap. 3 § denna lag.
8§ Ett beslut bankinspektionen Ett beslut av bankinspektionen av innebär att anmälan avskrivits innebär att anmälan avskrivits som som eller registrering har vägrats enligt eller registrering har vägrats enligt 4 § andra stycket överklagas till 4 § andra stycket överklagas till kammarrätten besvär inom kammarrätten genom besvär inom genom två månader från beslutets dag. två månader från beslutets dag. Detsamma gäller ett beslut bank- Detsamma gäller ett beslut av bankav inspektionen i 5 § inspektionen som avses i 5 § som avses
Författningsförslag 47
Nu varande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap. Straff och vite
1 §
Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen
i Sverige driver bankrörelse i strid med 2 kap. I § tredje utan att vara berättigad till detta stycket tar emot inlåning på räkning
från allmänheten,
2. för ett utländskt bankföretags räkning förestår en verksamhet som utan tillstånd enligt 1 kap. 4 §drivs från ett kontor eller något annat fast driftstäl-
i Sverige.
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelsen i 1 kap. 5 §om förbud att i firma eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelse använda ordet bank.
Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som bryter mot förbudet i I kap. 6 § första stycket att obehörigen röja enskildas förhållande i en bank. Detsamma gäller en revisor som bryter mot förbudet i 3 kap. 14 § första stycket att lämna upplysningar om en banks angelägenheter
Den som har åsidosatt vitesföreläggande som avsesi 3 § får inte dömas till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.
2 §
Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
till bankinspektionen meddelar oriktiga eller vilseledande uppgifter om sådana omständigheter som han är skyldig att lämna uppgift om enligt denna lag, bankaktiebolagslagen 1987:618, sparbankslagen 1987:619 eller föreningsbankslagen 1987:620,
underlåter att enligt bankaktiebolagslagen föra aktiebok, aktiebrevsregister eller förteckning enligt 3 kap. 13 § eller att hålla aktiebok tillgänglig eller bryter mot förbudet i 3 kap. 13 § tredje stycket att utan samtycke lämna uppgifter ur där avsedd förteckning,
underlåter att enligt föreningsbankslagen föra medlemsförteckning eller lämna skriftlig uppgift enligt 3 kap. 6 § fjärde stycket samma lag,
underlåter att enligt 7 kap. 12 §första stycket andra meningen bankaktiebolagslagen, 3 kap. 11 § första stycket andra meningen sparbankslagen eller 6 kap. 11 § första stycket andra meningen föreningsbankslagen sammankalla styrelsen på begäran av styrelseledamot eller underlåter att iaktta vad som enligt 7 kap. 13§ första stycket andra eller tredje meningen bankaktiebolagslagen, 3 kap. 12§ första stycket andra eller tredje meningen sparbankslagen eller 6 kap. 12§ första stycket andra eller tredje meningen föreningsbankslagen gäller för styrelsens beslut,
underlåter att iaktta vad som
föreskrivs i 12 kap. 4 § första eller
andra stycket, 7 § tredje stycket eller
9 § bankaktiebolagslagen,
48 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
underlåter att i emissionsbeslut
som avsesi 4 kap. 6 § andra stycket
och 5 kap. 4 § andra stycket bankak-
tiebolagslagen erinra om förbehåll
enligt 3 kap. 3 § nämnda lag.
3 §
Bankinspektionen kan vid vite förelägga en eller flera styrelseledamöter att fullgöra skyldighet enligt denna lag eller andra författningar att
till inspektionen sända in be- till inspektionen sända in behöriga redovisningshandlingar, revi- höriga redovisningshandlingar, revisionsberättelser eller delårsrappor- sionsberättelser, delårsrapporter, ter, samt övriga handlingar som anges i 7kap.
6 § och registreringshandlingar, samt
hos inspektionen göra föreskriven anmälan för registrering.
Ett föreläggande enligt första stycket 2 får inte meddelas, om underlåtenheten att göra anmälan medför att stämmans eller styrelsens beslut förfaller eller att banken blir skyldig att träda i likvidation.
Bankinspektionen kan förena även annat föreläggande enligt denna lag än som avses i första stycket med vite.
Bankinspektionen skall pröva frå- Bankinspektionen skall pröva frågan om utdömande av ett vite som gan om utdömande av ett vite som har förelagts enligt första stycket. I har förelagts enligt första stycket. I övriga fall prövas frågan enligt lagen övriga fall prövas frågan av länsrät- 1985:206 om viten av länsrätten. ten enligt lagen 1985:206 om viten.
Bankinspektionens beslut varigenom vite som avses i första stycket förelagts eller dömts ut får överklagas hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1januari 1990.
Bransch- eller Centralorganisation för banker som vid tiden för lagens ikraftträdande driver verksamhet i strid med 7 kap. 18 § skall, om regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer inte beslutar om kortare tid, avveckla icke tillåten verksamhet senast inom fem år från dagen för ikraftträdandet.
Bank som erhållit tillstånd enligt 2 kap. 9 §sjätte stycket kan av bankinspektionen medges att intill viss dag avvika från det i 2 kap. 8-10 §§ föreskriva kapitalkravet.
Författningsförslag 49
3¶Förslag till Lag ändring i om lagen 1967:531 om
tryggande av pensionsutfästelser m.m.
Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om lagen 1967:531 om tryggande av pensionsutfästelser att 31 § skall ha nedan angivna lydelse.
m.m.
Nu varande lydelse Föreslagen lydelse
31 §
Tillsynsmyndighet är länsstyrel- Tillsynsmyndighet är länsstyrelsen i det län där arbetsgivaren har sen i det län där arbetsgivaren har sitt hemvist. sitt hemvist. Undantag gäller dock
för sådan stiftelse som står under
bankinspektionens tillsyn.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.
50 Författningsförslag
4¶Förslag till Lag ändring i bankaktiebolagslagen
om
1987:618
Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om bankaktiebolagslagen 1987:618 dels att 1 kap. 4 § skall upphöra att gälla, dels att nuvarande l kap 5 § skall betecknas 1 kap. 4 § och ha nedan angivna lydelse, dels att 1kap. 2 3 kap. 4 och 11 §§, 4 kap. 6 5 kap. 4 7 kap. 9 8 kap. 3 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att det i 3 kap. skall införas nya bestämmelser, 2 a, 2 3 a, 3 och 19 §§ enligt nedan angivna lydelse samt dels att det i lagen skall införas ett nytt kapitel med rubriken Bundna och fria aktier, 12 kap. 1-9 §§ enligt nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
l kap. Inledande bestämmelser
2§ I ett bankaktiebolag delägarna inte personligen för bolagets försvarar pliktelser. Bankaktiebolagets aktiekapital Bankaktiebolagets aktiekapital skall bestämmas med hänsyn till skall bestämmas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av omfattningen och beskaffenheten av den planerade rörelsen. Är aktieka- den planerade rörelsen, dock till pitalet fördelat på flera aktier, skall lägst femtio miljoner kronor Är ak- . dessa lyda lika belopp. tiekapitalet fördelat flera aktier, skall dessa lyda på lika belopp.
5 § 4 § Ingår ett bankaktiebolag i en kon- Ingår ett bankaktiebolag i en kondär moderbolaget inte är cern, där moderföretaget inte är cern, bank, skall bestämmelserna i bank- bank, skall bestämmelserna i bankrörelselagen 1987:617 banks rörelselagen 1987:617 om banks om rörelse och tillsyn bank samt rörelse och om tillsyn av bank samt om av bestämmelserna i denna lag om bestämmelserna i denna lag om banks ledning gälla för moderbola- banks ledning gälla för moderförei tillämpliga delar och för övriga taget i tillämpliga delar och för Övget företag, de dotterföre- riga företag, som om de vore dottersom om vore tag till bank. Begränsningarna i frå- företag till bank. Begränsningarna i banks rörelse skall avse före- fråga om banks rörelse skall avse ga om tagen gemensamt. Koncernbidrag företagen gemensamt. får endast efter medgivande av ges bankinspektionen. I en sådan koncern som avses i första stycket får det bokförda värdet av moderbolagets aktier eller andelar
Författningsförslag 51
Nu varande lydelse Föreslagen l
.. i dotterföretag som driver någon form av bankverksamhet inte Överstiga moderbolagets eget kapital. Vid denna beräkning skall hänsyn inte tas till kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i panträtt i bostads-. kontors- eller ajfärsfastighet eller att lämna lån till kommuner. Vad som sägs i 3 kap. 3 § 3kap.2a,3,3aoch3b§§om om förbud att förvärva aktier i bankakti- innehav och förvärv aktier i ban-
av ebolag gäller även beträffande för- kaktiebolag gäller även beträffande värv av aktier i ett sådant moderbo- förvärv aktier i ett sådant moder-
av lag som avses i första stycket. företag i första stycket.
som avses Vad nu sagts äger motsvarande till- Iämpning i fråga om anmälningsskyldighet enligt 19 § samt om rösträtt vid bolagsstämma enligt 8 kap. 3
Om det finns synnerliga skäl, får Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller, efter regeringens regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen bemyndigande, bankinspektionen medge undantag från bestämmelser- medge undantag från bestämmelsen na i första och andra styckena. i första stycket.
3 kap. Aktier, aktiebrev, aktiebok m.m.
2§ Aktier kan fritt överlåtas och för- Aktier kan fritt överlåtas och förvärvas om något annat inte följer av värvas om något annat inte följer av 3 eller i övrigt av lag. 2 a, 3 eller3 elleri övrigt lag.
a av
2 a §
I ett bankaktiebolag får en aktieägare eller flera aktieägare i väsentlig ekonomisk intressegemenskap inneha aktier motsvarande högst tjugo procentav aktiekapitalet eller, om bankens eget kapital överstiger en miljard kronor, högst tio procent av aktiekapitalet.
Första stycket gäller inte bank som är dotterföretag i en koncern. I sådant fall gäller bestämmelsen ställeti moderföretaget i koncernen.
Vad som föreskrivs i första och andra styckena gäller inte
statens och svensk banks aktieinnehav,
52 Författningsforslag
Nu varande lydelse Föreslagen lydelse
aktier som innehas av bransch-
eller Centralorganisation för banker,
samt
utländskt bankföretags innehav
av aktier i bankaktiebolag som är
bildat av utländsk bank.
2 b §
Regeringen får meddela dispens
för innehav av aktier utöver den
gräns som anges i 2 a §
om genom innehavet banken
kommer att bli ett dotterbolag i en
koncern vars ändamål kan anses
vara till nytta for bankväsendet eller
det allmänna, eller
om eljest särskilda skäl förelig-
ger.
3§
Aktier i ett bankaktiebolag får in- Aktier i ett bankaktiebolag får inte genom teckning eller överlåtelse te i andra fall än som anges i andra förvärvas av utländska medborgare stycket eller 3 a § förvärvas av utoch andra utländska rättssubjekt el- ländska medborgare och andra utler av svenska bolag och föreningar ländska rättssubjekt eller av svenska som är kontrollsubjekt enligt lagen bolag och föreningar som är kon- 1982:617 om utländska förvärv av trollsubjekt enligt lagen 1982:617 svenska företag m.m. om utländska förvärv av svenska fö-
Första stycket gäller inte aktier i ett retag m.m. bankaktiebolag som är bildat av ut- I bolagsordningen kan bestämmas ländskt bankföretag. Beträffande så- att av aktierna i ett bankaktiebolag dant bolag gäller i stället att aktier i får vid varje tidpunkt motsvarande bolaget får förvärvas endast av ut- högst tio procent av hela aktiekapiländskt bankföretag som fått rege- talet och högst fem procent av rösteringens tillstånd till förvärvet. talet för samtliga aktier i bolaget ge-
Svensk medborgare som förvärvat nom teckning eller överlåtelse fritt aktier i ett bankaktiebolag och som förvärvas av den som avses i första därefter förlorat sitt svenska medbor- stycket. Bestämmelser om bundna garskap samt den som förvärvat ak- och fria aktier finns i 12 kap. tier på annat sätt än genom teckning eller överlåtelse är inte heller forhindrad att, om aktiekapitalet ökas genom fondemission eller nyemission, med stÖd av den med dessa aktier förenade företrädesrätten förvärva ytterligare aktier.
Förvärv av aktier. som skett stridi med första eller andra stycket, är ogiltigt.
Författningsförslag 53
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 a §
I bolagsordningen kan bestämmas att den som är kontrollsubjekt enligt lagen 1982:617 om utländska förvärv av svenska företag m.m. utan hinder av3 får förvärva§ andra aktier än som där avses. Sådant förvärv får ske endast efter tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd skall lämnas om förvärvet inte strider mot 2 a och 2 b §§ och om efter förvärvet högst tjugo procent av bankens aktiekapital och motsvarande högst tio procent av röstetalet för samtliga aktier i banken kommer att innehas av ett eller flera kontrollsubjekt. Tillståndet får förenas med villkor.
Första stycket gäller inte aktier i ett bankaktiebolag som är bildat av utländskt bankföretag. Beträffande sådant bolag gäller i stället att aktier i bolaget får förvärvas endast av utländskt bankföretag som fått regeringens tillstånd till förvärvet.
Har någon som inte är kontrollsubjekt förvärvat aktier och blir han kontrollsubjekt efter förvärvet skall han ha tillstånd enligt första stycket för att behålla aktierna. Detsamma gäller kontrollsubjekt som förvärvat aktier på annat sätt än genom teckning och överlåtelse.
Tillstånd enligt tredje stycket skall sökas av ägaren inom tre månader från det denne blev kontrollsubjekt eller, om tillståndspliktigt förvärv skett på annat sätt än genom teckning och överlåtelse, från förvärvet. Om tillstånd inte söks inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller om tillstånd vägras, skall han föreläggas att avyttra aktierna enligt vad som föreskrivs i 3 b
Förvärv av aktier, som skett stridi med första och andra styckena, år ogiltligt.
54 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 b §
Om förvärv av aktier i ett bankak-
tiebolag skett i strid med 2 a § skall,
om dispens inte meddelats enligt 2
b bankinspektionen förelägga för-
värvaren att avyttra aktierna inom
sex månader eller den längre tid som
inspektionen bestämmer.
Föreläggande enligt första stycket
får förenas med vite.
4 §
Aktien.. ställas till viss lfliul. Det får lämnas ut endast till sådan
. sk,... aktieägare som är införd i aktieboken och först när den eller de aktier brevet lyder på har betalts. Vidare fordras f
att bankaktiebolaget har registrerats, om aktien har tecknats vid bolagets bildande,
att nyemission eller fondemission har registrerats, om aktien tillkommit på grund av emissionen, eller
att registrering har skett enligt 5 kap. 14 om aktien har tillkommit på grund av utbyte eller nyteckning enligt 5 kap.
Aktiebrev skall undertecknas av Aktiebrev skall undertecknas av styrelsen. Namnteckningarna får styrelsen. Namnteckningarna får återges genom tryckning eller på nå- återges genom tryckning eller på något annat liknande sätt. Brevet skall got annat liknande sätt. Brevet skall ange bolagets firma, ordningsnum- ange bolagets firma, ordningsnummer på den eller de aktier varpå mer på den eller de aktier varpå brevet lyder, aktiens nominella be- brevet lyder, aktiens nominella belopp och dagen för utfärdandet. lopp och dagen för utfärdandet. Varje aktiebrev skall ange den in- Varje aktiebrev skall ange den inskränkning i rätten att förvärva akti- skränkning i rätten att förvärva aktier som föreskrivs i 3 Kan, när er som föreskrivs i 3 §första stycket. aktiebrevet ges ut, aktier av olika Kan, när aktiebrevet ges ut, aktier slag finnas enligt bolagsordningen, av olika slag finnas enligt bolagsordskall aktieslaget anges i brevet. Om ningen, skall aktieslaget anges i brebolagsordningen innehåller förbe- vet. Om bolagsordningen innehåller håll enligt 1 § fjärde stycket, 8 § el- förbehåll enligt 1 § fjärde stycket, 3 ler 6 kap. 8 § skall detta tydligt an- § andra stycket, 8 § eller 6 kap. 8 § ges i brevet sådan aktie som av- skall detta tydligt anges i brevet på ses med förbehållet. Uppgiften kan sådan aktie som avses med förbeges i förkortad form. Förkortnings- hållet. Uppgiften kan ges i förkorformerna fastställs av regeringen el- tad form. Förkortningsformerna ler den myndighet som regeringen fastställs av regeringen eller den bestämmer. myndighet som regeringen bestäm-
mer.
När utbetalning görs vid inlösen av en aktie eller vid minskning av dess nominella belopp eller vid skifte av bolagets tillgångar, skall aktiebrevet förses med påskrift om utbetalningen. Har utan återbetalning en aktie dragits in eller det nominella beloppet ändrats, skall såsnart som möjligt en påskrift om detta göras på aktiebrevet.
Författningsförslag 55
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Ett aktiebrev, som i samband med dödning eller vid utbyte ut i stället
ges för ett annat, skall innehålla uppgift detta. Byts ett aktiebrev ut mot ett
om eller flera andra aktiebrev skall det äldre aktiebrevet och de därtill hörande kupongarken makuleras på betryggande sätt.
Emissionsbevis samt de skuldebrev och optionsbevis som avses i 5 kap. skall undertecknas på det sätt som anges i andra stycket.
II§
Har aktier i ett avstämningsbolag Har aktier i ett avstämningsbolag lämnats till förvaltning hos en bank lämnats till förvaltning hos en bank eller fondkommissionär, som är eller fondkommissionär, är
som auktoriserad som förvaltare av akti- auktoriserad förvaltare akti-
som av er, kan, i stället för aktieägaren, er, kan, i stället för aktieägaren, banken eller fondkommissionären banken eller fondkommissionären föras in i aktiebrevet och i aktiebo- föras in i aktiebrevet och i aktieboken. ken. Är aktier i avstämningsbolag
föremål för handel vid utländsk
fondbörs, kan, efter särskilt tillstånd,
i bolagets aktiebrev och aktiebok, i
stället för aktieägare som är bosatt
utomlands, införas densom fått upp-
drag att i utlandet förvalta hans akti-
er .
I aktiebrevet och i aktieboken skall anmärkas att aktien innehas för annans räkning. Detsamma gäller emissionsbevis som utfärdas på grund av förvaltarregistrerad aktie och som är ställt till viss Beträffande för-
man. valtaren antecknas i aktieboken samma uppgifter som enligt 10 § skall föras in om aktieägaren.
För rätt till registrering som förvaltare krävs, utöver vad sägsi första
som stycket, att förvaltaren uppfyller de villkor som gäller för införande
av ägaren i aktieboken. Om auktorisation, förvaltares åligganden samt skyldighet för bolaget och värdepapperscentralen att för var och en hålla tillgänglig en sammanställning av uppgifter från förvaltare om de aktieägare som har mer än femhundra aktier i bolaget registrerade i förvaltarens finns
namn, bestämmelser i lagen 1987:623 om förenklad aktiehantering.
19 §
Den som har förvärvat aktier i ett
bankaktiebolag i sådan omfattning
att hans innehav överstiger två pro-
cent av samtliga aktier i bankbolaget
är skyldig att anmäla förvärvet till
bankinspektionen.
Det åligger aktieägare att lämna de
upplysningar till bankinspektionen
som denna finner vara av betydelse
för bedömningen huruvida väsentlig
ekonomisk intressegemenskap före-
ligger mellan en eller flera aktieäga-
re.
56 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap. Ökning aktiekapitalet nyemission eller fondemission.
av genom
Beslutet om nyemission skall ange
det belopp eller det högsta belopp, varmed aktiekapitalet skall kunna ökas, eller det lägsta och högsta beloppet för ökningen,
det aktieslag vartill de nya aktierna skall höra, i de fall aktier av olika slag finns eller kan utges,
den rätt till utdelning som tillkommer de nya aktierna samt det räkenskapsår för vilket rätten till utdelning inträder,
den företrädesrätt att teckna aktier som aktieägarna eller andra har eller vem som annars får teckna aktier,
den tid inom vilken aktier kan tecknas, när ett visst belopp eller ett lägsta belopp har fastställts för aktiekapitalets ökning,
den tid, inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt, den tid inom vilken tecknade aktier skall betalas,
den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning de aktier som inte har tecknats med företrädesrätt skall fördelas, om det inte föreskrivs att fördelningen skall bestämmas av styrelsen, samt
9. aktiernas mominella belopp och det belopp som skall betalas för varje tecknad aktie.
Den tid inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt enligt första stycket 6 får inte vara kortare än en månad. Tiden räknas från
det att kungörelse enligt 8 § skedde,
emissionsbeslutet, om samtliga aktieägare har varit företrädda vid den bolagsstämma som har fattat beslutet, eller
avstämningsdagen, när det gäller avstämningsbolag.
Om ett förbehåll enligt 3 kap. 1 § Om ett förbehåll enligt 3 kap. 1 § fjärde stycket eller 6 kap. 8 § skall fjärde stycket, 3 § andra stycket eller gälla för de nya aktierna, skall emis- 6 kap. 8 §skall gälla för de nya aktisionsbeslutet innehålla en erinran erna, skall emissionsbeslutet inneom detta. I emissionsbeslutet skall hålla en erinran om detta. I emisockså erinras om den inskränkning i sionsbeslutet skall också erinras om rätten att förvärva aktier som före- den inskränkning i rätten att förskrivs i 3 kap. 3 värva aktier som föreskrivs i 3 kap.
3 § första stycket.
Om aktieägare skall ha företrädesrätt att delta i emissionen gäller för avstämningsbolag att avstämningsdagen skall anges i emissionsbeslutet. Avstämningsdagen får inte sättas tidigare än tre veckor från det att kungörelse enligt 8 § skedde.
Om de kuponger som hör till aktiebreven skall användas som emissionsbevis, skall detta anges i beslutet.
5 kap. Konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning m.m.
Beslutet om emission skall ange
emissionens belopp eller det högsta beloppet eller det lägsta och högsta beloppet för emissionen,
sou 1988:29 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
den företrädesrätt att delta i emissionen tillkommer aktieägare som eller någon annan eller vem som annars får delta i emissionen, den tid inom vilken teckning av skuldebrev kan ske, när ett visst belopp eller ett lägsta belopp har bestämts för emissionen, den tid inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt till teckning, skuldebrevens nominella belopp, emissionskursen och räntefoten, den tid inom vilken tecknade skuldebrev skall betalas samt den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning de skuldebrev inte tecksom nats med företrädesrätt skall fördelas, det inte föreskrivs fördelom att ningen skall bestämmas av styrelsen, tiden och villkoren för utbytet eller nyteckningen, den rätt som skall tillkomma borgenären eller innehavaren optionsav bevis för den händelse aktiekapitalet före utbytet eller nyteckningen ökas eller sätts ned eller konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade nya med optionsrätt till nyteckning ges ut eller bolaget upplöses eller upphör genom fusion, det belopp, varmed aktiekapitalet skall kunna ökas genom utbyte eller nyteckning, 10. det aktieslag vartill de nya aktierna skall höra, i de fall aktier olika av slag finns eller kan utges, samt 11. den rätt till utdelning tillkommer de aktierna det som nya samt räkenskapsår för vilket rätten till utdelning inträder. Den tid inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt enligt första stycket 4 får inte vara kortare än en månad. Tiden räknas från det kungörelse enligt 6 § första stycket första meningen skedde, beslutet, när det gäller sådana fall i 6 § fjärde stycket, eller som avses avstämningsdagen, när det gäller avstämningsbolag. Om ett förbehåll enligt 3 kap. 1 § Om ett förbehåll enligt 3 kap. 1 § fjärde stycket eller 6 kap. 8 § skall fjärde stycket, 3 §andra stycket eller gälla för de nya aktierna, skall emis- 6 kap. 8 §skall gälla för de aktinya sionsbeslutet innehålla erinran skall emissionsbeslutet inneen erna, om detta. I emissionsbeslutet skall hålla erinran detta. I emisen om också erinras om den inskränkning i sionsbeslutet skall också erinras om rätten att förvärva aktier före- den inskränkning i rätten försom att skrivs i 3 kap. 3 värva aktier föreskrivs i 3 kap. som 3 § första stycket. Om en aktieägare skall ha företrädesrätt att delta i emissionen, gäller för avstämningsbolag att avstämningsdagen skall i emissionsbeslutet. anges Avstämningsdagen får inte sättas tidigare än tre veckor från det kungörelse enligt 6 § första stycket första meningen skedde. Om ett skuldebrev skall bli föremål för handel vid Stockholms fondbörs, kan det i emissionsbeslutet tas upp ett bemyndigande för styrelsen eller den som styrelsen inom sig förordnar att innan teckning påbörjas bestämma emissionens belopp, emissionskursen, räntefoten och villkoren för utbyte eller nyteckning. I fråga om avstämningsbolag skall dock nämnda villkor bestämmas senast på avstämningsdagen, aktieägarna skall ha föreom trädesrätt att delta i emissionen.
58 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap. Bankaktiebolagets ledning
Verkställande direktör eller an- Verkställande direktör eller andelegat är anställd i banken nan delegat som är anställd i banken nan som får inte styrelseledamot i såda- samt ordförande eller vice ordföranvara företag huvudsakliga verk- de i styrelsen, om denne fullgör även na vars samhet består i att förvalta eller dri- annat arbete för banken i icke ovähandel med aktier eller dri- sentlig omfattning, får inte vara styva som emissionsrörelse. I andra före relseledamot i sådana företag vars ver tag får de styrelseledamöter, huvudsakliga verksamhet består i vara bankaktiebolagets styrelse i att förvalta eller driva handel med om varsärskilt fall ger sitt tillstånd. Den aktier eller som driver emissionsrötillståndet får inte delta i relse. I andra företag får de vara som avser styrelsens beslut i frågan. styrelseledamöter, om bankaktiebolagets styrelse i varje särskilt fall ger sitt tillstånd. Den som tillståndet avser får inte delta i styrelsens beslut i frågan. Första stycket gäller inte för sådant företag som ingår i samma koncern som banken.
8 kap. Bolagsstämma
3§ Ingen kan rösta för och and- Ingen kan rösta för egna och andegna aktier för sammanlagt mer än en ras aktier för sammanlagt mer än en ras femtedel de aktier företräds tiondel eller, om bankens eget kapiav som på stämman, inte något annat tal överstiger en miljard kronor, en om följer bolagsordningen. tjugonde av de aktier som företräds av på stämman. Första stycket gäller inte bank som är dotterföretag i en koncern. I sådant fall gäller bestämmelsen i stället moderföretaget i koncernen. Vad som föreskrivs i första och andra styckena gäller inte statens och svensk banks aktieinnehav, aktier som innehas av branscheller Centralorganisation för banker, samt utländskt bankföretags innehav aktier i bankföretag som är bildat av av utländsk bank. En aktieägare får inte själv eller genom ombud rösta i fråga om talan mot honom, hans befrielse från skadeståndsansvar eller annan förpliktelse gentemot bolaget, eller
Författningsförslag 59
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
talan eller befrielse som avses i 1 eller 2 beträffande aktie-
annan, om ägaren i frågan har ett väsentligt intresse kan strida mot bolagets.
som Bestämmelserna i första och and- Bestämmelserna i första och fjärra styckena om aktieägare gäller de styckena aktieägare gäller
om även ombud för aktieägare. även ombud för aktieägare. Om två eller flera styrelser i all- Om två eller flera styrelser i allmänna pensionsfonden förvaltar ak- männa pensionsfonden förvaltar aktier i ett visst bankaktiebolag, anses tier i ett visst bankaktiebolag,
anses varje styrelse för sig som aktieägare varje styrelse för sig som aktieägare vid tillämpning av första och tredje vid tillämpning första och femte
av styckena. styckena.
12 kap. Bundna och fria aktier i bankaktiebolag
1 §
Av 3 kap. 3 § andra stycket och 3 a § framgår att det i bolagsordningen kan intas förbehåll att aktier i bolagetfår förvärvas av den som är kontrollsubjekt enligt lagen 1982:617 om utländska förvärv av svenska företag m.m. Aktier som avsesi3 kap. 3 § andra stycket kallas fria aktier. Övriga aktier i bolaget kallas bundna aktier.
På den konstituerande stämman kan ändring av bolagsordningen i fråga om förbehåll enligt första stycket inte ske utan samtycke av de aktietecknare som berörs av ändringen.
Har en aktieägare, som enligt förbehåll inte genom teckning eller överlåtelse får förvärva bundna aktier, på något annat sätt förvärvat en sådan aktie, hindrar förbehållet honom inte att vid ökning av aktiekapitalet utöva den företrädesrätt till nya bundna aktier som är förenad med aktier enligt denna lag eller den vid förvärvet gällande bolagsordningen.
2 §
En aktietecknare med rätt att förvärva endast fria aktier skall ange att hans teckning avser fria aktier. Andra aktieteeknare skall om det belopp som skall inbetalas för aktierna be-
60 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
stäms högre för fria aktier än för bundna vid sin teckning ange det högsta antalet fria aktier som de är beredda att förvärva.
Den företrädesrätt som vid ökning av aktiekapitalet är förenad med fria aktier skall avse nya fria aktier.
Vid ökning eller nedsättning av aktiekapitalet får förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier inte ändras i strid med förbehållet. Om på grund av detta vid nyemission hela antalet fria aktier, som har tecknats med företrädesrätt, inte kan ges ut, skall de fria aktierna fördelas mellan tecknarna i förhållande till det tecknade antalet och, i den mån detta inte kan ske, genom lottning. Om flera nya fria aktier ges ut än som tecknats med företrädesrätt, skall överskottet på samma sätt fördelas bland dem som tecknat med företrädesrätt på grund av bundna aktier, i den mån det kan ske utan rubbning av förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier.
3 §
Vid emission enligt 5 kap. skall iakttas attförhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier inte ändras i strid med förbehållet, om den i emissionsvillkoren medgivna utbytes- eller teckningsrätten skulle helt utnyttjas.
Emissionskursen, utbyteskursen eller kursen vid nyteckning får bestämmas högre i fråga om skuldebrev där utbytes- eller teckningsrätten avserfri aktie än ifråga om annat skuldebrev.
Vid utbyte eller nyteckning utfärdas bundna och fria aktier i enlighet med vad som anges i skuldebrevet eller optionsbeviset. Den som endast har rätt att förvärva fri aktie får inte tilldelas bunden aktie.
Författningsförslag 61
Nu varande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
I varje aktiebrev eller interimsbevis skall anges om aktien är bunden eller fri.
I emissionsbevis skall anges om rätten till ny aktie tillkommer aktieägare på grund av bunden eller fri aktie. I konvertibelt skuldebrev, i skuldebrev förenat med optionsrätt till nyteekning och i optionsbevis skall anges om utbytes- eller teckningsrätten avser bunden eller fri aktie.
l aktieboken skall för varje aktie anmärkas om den är bunden eller fri.
5 §
Om antalet fria aktier har kommit att överstiga det enligt förbehållet medgivna antalet sedan aktier av ett visst slag omvandlats till aktier av ett annat slag eller genom att bundna aktier blivit ogiltiga eller i samband med nedsättning av aktiekapitalet har blivit inlösta eller indragna, skall bolaget inom tre månader därefter för registrering anmäla och visa att det tillåtna förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier återställts. Om detta inte görs skall bankinspektionen förelägga bolaget att inom en månad inkomma med anmälan samt bevis. Om inte bolaget rättar sig efter föreläggandet, skall inspektionen göra anmälan till rätten för bolagets försättande i likvidation och underrätta bolaget om detta.
6 §
Om antalet fria aktier efter registrering kommit att överstiga det enligt förbehållet medgivna antalet sedan tiden för utbyte eller nyteckning enligt 5 kap. utgått, skall bankinspektionen förelägga bolaget att inom sex månader för registrering anmäla och visa att det tillåtna förhål-
62 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
landet mellan antalet bundna och antalet fria aktier återställts. Om inte bolaget rättar sig efter föreläggandet, skall inspektionen göra anmälan till rätten för bolagets försättande i likvidation och underrätta bolaget om detta.
Har bolaget mottagit föreläggande som avsesi första stycket, får styrelsen inom ramen för bolagsordningens bestämmelser om aktiekapitalets storlek besluta om sådan ökning av aktiekapitalet genom utgivande av
bundna aktier mot betalning i nya
behövs för att det tillåtna pengar som förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier skall återställas. Styrelsen får därvid besluta om avvikelse från den företrädesrätt till teckning av nya aktier som annars tillkommer förutvarande aktieägare. Full betalning för aktierna skall erläggas inom sådan tid att den förstai stycket angivna tidsfristen kan iakttas. När full betalning erlagts, skall styrelsen anmäla nyemissionen för registrering.
Överstiger tiden för utbyte eller nyteckning tre år, skall bankinspektionen efter utgången av varje treårsperiod under nämnda tid iaktta vad i första stycket sägs. Bestämmelserna i andra stycket skall därvid äga motsvarande tillämpning.
7 §
Bolagsstämmobeslut, som innebär att förbehåll enligt 3 kap. 3 § andra stycket eller 3 a § tas in i bolagsordningen, fattas enligt 8 kap. 13 §första stycket. Sedan beslutet har registrerats, skall styrelsen genast verkställa detta.
Om fördelning på fria och bundna aktier enligt förbehållet inte kan ske genom emission av nya aktier eller eljest genom överenskommelse skall styrelsen inför notarius publicus bestämma vilka aktier som skall vara
Författningsförslag 63
Nu varande lydelse Föreslagen lydelse
fria och vilka som skall vara bundna. Tillhör därvid en aktie när registreringen av bolagsstämmobeslutet kungörs någon som på grund för-
av behållet inte får förvärva bundna aktier, är aktien fri, om ägaren inte genom överlåtelse har förvärvat den med vetskap om beslutet. Har ägarna av övriga aktier inte kommit överens om något annat, skall det genom lottning bestämmas vilka övriga aktier som skall vara fria. En skriftlig redogörelse för vad som sålunda bestämts skall upprättas och bestyrkas av notarius publicus.
Styrelsen skall genast, genom anmaning till aktieägarna på det sätt som föreskrivs i 8 kap. 8 § andra stycket när det gäller kallelse till bolagsstämma, infordra breven på de aktier som skall vara bundna. Styrelsen skall se till att det på dessa aktiebrev görs en anteckning att ak-
om tierna år bundna. Vidare skall styrelsen se till att det i aktieboken för varje aktie anmärks om aktien är bunden eller fri. Om den aktieägare som senast antecknats i aktieboken på grund av förbehållet inte kan förvärva bundna aktier, får anteckningen på brevet inte göras utan att det i aktieboken införs en sådan ägare till aktien som får förvärva bundna aktier utan hinder avförbehållet.
8 §
Inom ett år efter att ett beslut har fattats om att ta in förbehåll enligt 3 kap. 3 § andra stycket eller 3 a § i bolagsordningen eller talan om klander av beslutet genom lagakraftvunnen dom har ogillats, skall det för registrering anmälas att beslutet har verkställts. Om en sådan anmälan inte har gjorts inom den föreskrivna tiden eller om bankinspektionen
genom lagakraftägande beslut har
avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering, skall inspektionen för-
64 Författningsförslag
Nu varande lydelse Föreslagen lydelse
klara att frågan om ändring av bolagsordningen har fallit. Innan registrering har skett på anmälan enligt första styckgrund av et, kan bolagsstämman i den ordning i8 kap. 12 § första stycket som anges första meningen besluta att frågan att ta in förbehållet i bolagsordom ningen skall falla. Beslutet skall genast anmälas för registrering.
9 § bunden aktie får utdelning På en innan det i aktiebrevet inte äga rum eller interimsbeviset har angivits att aktien är bunden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990. vid tiden för lagens ikraftträdande innehar aktier utöver vad Den som är tillåtet enligt 3 kap. 2 § äger dock behålla dessa under en översom a gångsperiod, dock längst till den 1 januari 1995.
5¶Förslag till Lag ändring i om sparbankslagen
1987:619
Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om sparbankslagen 1987:619 dels att 3 kap. 8 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att 5 kap. 1-27 §§, 29-30 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att 5 kap. 5 § skall betecknas 5 kap. 28
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap. Sparbankens ledning
8§ Verkställande direktör eller an- Verkställande direktör eller annan delegat som är anställd i delegat är anställd i spar- nan som sparbanken får inte vara styrelseledamot banken samt ordförande eller vice i sådana företag vars huvudsakliga ordförande i styrelsen, denne om verksamhet består i att förvalta eller fullgör även annat arbete för banken driva handel med aktier eller som i icke oväsentlig omfattning, får inte driver emissionsrörelse. I andra fö- vara styrelseledamot i sådana föreretag får de vara styrelseledamöter, tag huvudsakliga verksamhet vars om bankens styrelse i varje särskilt består i att förvalta eller driva hanfall ger sitt tillstånd. Den till- del med aktier eller driver som som ståndet avser får inte delta i styrel- emissionsrörelse. I andra företag får sens beslut i frågan. de vara styrelseledamöter, banom kens styrelse i varje särskilt fall ger sitt tillstånd. Den som tillståndet avser får inte delta i styrelsens beslut i frågan. Första stycket gäller inte för sådant företag som ingår isamma koncern som banken.
5 Kap. Fonder och vinstdisposition m.m.
Allmänna bestämmelser angående tillskott till garantifond
1§ Om det är påkallat för att upp- Kapital får tillskjutas sparbank gerätthålla en sparbanks verksamhet, särskilda insatser till garantinom får sparbanksstämman besluta att fond garantifondsinsatser. Garanbilda en garantifond genom bidrag tifondsinsatser får tillskjutas med av huvudmän eller andra. sammanlagt högst så stort belopp För att vara bindande skall teck- mot halva reservfondens som svarar ning av bidrag till garantifonden ske storlek. För varje tillskott till garantipå en teckningslista. På denna skall fond skall sparbanken utfärda ett gaanges om ränta skall utgå och i så rantzfondsbevis. fall hur den skall beräknas. Vidare Innehavare av garantifondsbevis
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
skall avskrifter sparbankens erhåller avkastning efter beslut av av sebalansräkning och revisorernas sparbanksstämman. naste yttrande över denna fogas till teck- Skall garantifond kunna nedsättas ningslistan. inlösen av garantifondsbevis genom Garantifonden får återbetalas skall förbehåll härom intas i regleendet kan ske med hänsyn till mentet enligt 24 dast om bestämmelserna i 2 kap. 9och 10 §§ Garantifondsbevis får inlösas enbankrörelselagen 1987:617. I öv- dast om det kan ske med hänsyn till rigt skall beträffande återbetalning- bestämmelserna i 2 kap. 8-10 §§ gälla vad bestämts vid bankrörelselagen 1987:617. I öven som garantifondens bildande. rigt skall beträffande återbetalninggälla vad som beslutats enligt fören behåll i reglementet.
2 § tillskott till garantifond Beslut om fattas av sparbanksstämman. Tillskott till garantifond skall betalas med Betalningen för pengar. garantifondsbevis får inte understiga det belopp på vilket beviset lyder. Om garanttfondsbevis tecknas med villkor som strider mot andra stycket, skall det nominella beloppet ändå betalas.
3 § I reglementet kan tas in föreskrifter om begränsningar i fråga om vem har rätt att göra tillskott till gasom ranttfond eller genom överlåtelse förvärva de rättigheter som är förenade med garantifondsbevis. För redan gjorda tillskott får inte införas strängare begränsningar än vad som gällde när tillskottet gjordes. Förvärv av garantifondsbevis i strid mot föreskrift som avsesiförsta stycket är ogiltigt.
4 § Förslag till beslut om tillskott skall sändas till huvudmännen minst en vecka före den sparbanksstämma vid vilken beslut skall fattas. Förslaget skall läggas fram på stämman. Om årsredovisningen inte skall behand-
sou 1988:29 Författningsförslag 67
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
las på sparbanksstämman skall även följande handlingar hållas tillgängliga och läggas fram på stämman:
avskrift av den senasteårsredovisningen försedd med anteckning om sparbankstämmans beslut rörande sparbankens vinst eller förlust samt avskrift av revisionsberättelsen för det år årsredovisningen avser,
en av styrelsen undertecknad redogörelse för händelser av väsentlig betydelse för sparbankens ställning vilka inträffat efter årsredovisningens avgivande, och
ett av revisorerna avgivet yttrande över redogörelsen.
5 §
Beslut om tillskott till garantifond skall ange
det högsta belopp varmed tillskott till garanttfond kan ske,
2. den tid inom vilken teckning av garantzfondsbevis kan ske,
3. den tid inom vilken tecknade garantifondsbevis skall betalas,
den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning garantifondsbevis skall fördelas, om inteföreskrift meddelas att fördelningen skall bestämmas av styrelsen, samt
garantifondsbevisens nominella belopp och det belopp som skall betalas för varje tecknat garantzjfondsbevis.
Sparbanksstämman kan uppdra åt styrelsen attfatta beslut i de hänseenden som anges i första stycket 2-3 och
Om föreskrift som avsesi3 §första stycket skall gälla för garantifondsbevisen, skall erinran därom intas i emissionsbeslutet.
6 §
Beslut om utfärdande av garantifondsbevis eller en redogörelse för det väsentliga innehållet i beslutet
68 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
skall genast kungöras i Post- och lnrikes Tidningar och den eller de ortstidningar styrelsen bestämmer.
7 § För att vara bindande skall teckning av garanttfondsbevzls ske på teckningslista som innehåller beslutet om utfärdande av garantifondsbevis. Avskrift av de enligt 4 § framlagda handlingarna skall vara fogade till teckningslistan eller hållas tillgängliga på plats som anges i listan. Skall garantifondsbevisen kunna inlösas fär teckning inte ske förrän förbehåll enligt 24 § registrerats. Om teckningen har skett i strid mot denna paragraf eller om ett garantifondsbevis har tecknats med villkor som inte stämmer överens med de i emissionsbeslutet angivna villkoren, är teckningen av garantifondsbevis ogiltig, under förutsättning att agiltigheten har anmälts hos bankinspektionen innan anmälan enligt 12 § har registrerats.
8 § När teckningen avslutats skall styrelsen besluta om tilldelning gaav rantifondsbevis till dem som tecknat sig härför. Anses därvid att teckning av garantifondsbevisen är ogiltig, skall den som tecknat sig för beviset genast underrättas härom. Garantifondsbevisen skall genom styrelsens försorg genast upptas i den i 22 § angivna förteckningen.
9 § Kvittning av skuld på grund av teckning mot fordran hos sparbanken får inte ske. Sparbanken kan inte överlåta eller pantsätta fordran på tecknat belopp avseende garantifondsbevis. Den som genom överlåtelse har
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
förvärvat garantifondsbevis som inte är helt betalat är tillsammans med överlåtaren ansvarig för betalningen, sedan han anmält sitt namn för införande i den i 22 § angivna förteckningen.
10 § Om garantifondsbevis inte betalas i rätt tid, kan styrelsen månad en efter betalningsanmaning förklara beviset förverkat för den betalningsskyldige. Anmaningen skall innehålmeddelande att garantzfondsbeviset kan förklaras förverkat. Anmaningen skall ske genom avsändande av rekommenderat brev, om den betalningsskyldiges adress är angiven vid teckningen eller annars anmäld till sparbanken, och i annat fall genom kungörelse i den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer. Styrelsen kan innan förverkat garantifondsbevis blivit ogiltigt låta annan överta beviset och betalningsansvaret för det tecknade beloppet. Om ett garanttfondsbevis förklarats förverkat och inte övertagits av någon annan som erlagt full betalning, skall den, för vilken beviset förverkats, gentemot sparbanken svara för en femtedel av full betalning för beviset.
11 § Beslut om tillskott till garantzfond skall anmälas för registrering inom sex månader efter beslutet. Hinder mot registrering föreligger inte om hälften av det sammanlagda belopp, som skall betalas för de tecknade och tilldelade garantifondsbevisen, har inbetalats och om inte yttrande företesfrån auktoriserad revisor vilket av framgår att detta har iakttagits. Har anmälan om registrering av beslutet inte gjorts inom den förstai stycket angivna tiden eller har regi-
70 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
streringsmyndigheten genom lagakraftägande beslut avskrivit sådan anmälan eller vägrat registrering är tillskott till garantifond beslutet om förfallet. Garantifond skall inte anses bildad eller ökad förrän registrering skett. Garantifondsbevis som förklarats förverkade och inte övertagits av blir därmed ogiltiga. De utannan färdade garantifondsbevisen medför rätt till avkastning enligt vad därom bestämts i beslutet om tillskott till garantifond. Beslutet får dock inte innebära att sådan rätt inträder senare än för räkenskapsåret efter det år under vilket garantifondsbevisen skall ha slutligt betalats.
12 § De garantifondsbevis som har tecknats vid en emission skall vara helt betalda inom sex månader från emissionen. Senast registreringen av månad efter utgången av denna en tid skall sparbanken för registrering anmäla hur många av de i det registrerade tillskottet till garantifond ingående garantifondsbevisen som har blivit helt betalda. Anmälningen skall bestyrkas av en auktoriserad revisor. Om det inte enligt första stycket har anmälts att garantifondsbevisen har helt betalats, skall bankinspektionen, efter sparbankens hörande, registrera att garantifonden har satts ned med det sammanlagda nominelbetalda garantibeloppet av fondsbevis. De garantifondsbevis inte har betalats blir ogiltiga när som nedsättningen har registrerats.
Emissionsprospekt för tillskott till garantifond
13 § När en sparbank till en vidare krets riktar en inbjudan att förvärva
Författningsförslag 71
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
garantifondsbevis i sparbanken, skall styrelsen särskild
upprätta en redogörelse för sparbankens förhållanden emissionprospekt enligt I4- 18 §§. Emissionsprospekt skall dock upprättas endast om summan av de belopp som till följd av inbjudan kan komma att betalas uppgår till minst en miljon kronor.
14 §
Emissionsprospektet skall innehålla
balansräkningar avseende utgången av de tre senasteräkenskapsåren, för vilka årsredovisning och revisionberättelse har avgivits,
resultaträkningar för dessa tre räkenskapsår, och
ett sammandrag av de uppgifter som det ålegat sparbanken att ta in i förvaltningsberättelserna för de tre räkenskapsåren.
Fyller handlingarna inte de krav som framgår av bestämmelserna i 4 kap. 9 fjärde stycket bankröreLsela-§ gen 1987:617 skall de fulLständigas i enlighet med dessa bestämmelser.
Bestämmelserna i4 kap. 2 §första stycket andra meningen bankrörelselagen skall tillämpas på emissionsprospektet.
Till redovisningen för de tre senaste räkenskapsåren enligt första stycket skall uppgifter lämnas om utvecklingen av in- och utlåning samt likviditet.
Om sparbanken är moderföretag, skall sparbanken i emissionsprospektet ta in koncernresultaträkningarna för de tre senaste räkenskapsåren. När redovisningshandlingarna och andra uppgifter för en koncern tas in iprospektet får de uppgifter för sparbanken som svarar mot uppgifter i dessa handlingar utelämnas i den mån de kan anses sakna väsentlig betydelse för bedömningen av sparbankens garantzfondsbevis. Dock får sparbankens resultaträk-
72 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ning och balansräkning för
det senaste räkenskapsåret enligt första stycket inte utelämnas.
15 §
Upplysning skall lämnas i emissionsprospektet om sådana förhållanden och händelser som hänför sig till tiden efter den period, som omfattas av de i 14 § angivna handlingarna, och som är viktiga för bedömningen av sparbankens verksamhetsresultat och ställning eller i övrigt är av väsentlig betydelse för sparbanken.
Om emissionsprospektet läggs fram senare än åtta månader efter utgången av det senaste räkenskapsår, för vilken årsredovisning och revisionsberättelse har avgetts, skall prospektet innehålla uppgifter motsvarande delårsrapport enligt 4 kap. 13 och 14 §§ bankrörelselagen 1987:61 7. Dessa uppgifter skall avse tiden från utgången av nämnda räkenskapsår till en dag tidigare än tre månader före emissionsprospektets tillhandahållande.
16 §
I emissionsprospektet skall följande uppgifter lämnas, nämligen
en kortfattad historik över sparbanken och dess verksamhet,
en redogörelse för sparbankens och om det finns dotterföretag, koncernens verksamhet, samt för sparbankens del uppgifter som är av betydelse för bedömningen av rörelsens karaktär och utveckling,
en redogörelse för kapitaltåckningen enligt 2 kap. 8-10 §§ bankrörelselagen 1987:617 och dess betydelse för sparbanken, samt
uppgifter om sparbankens styrelseledamöter, revisorer samt anställda och delegater i ledande ställning.
Nu varande lydelse Föreslagen lydelse
17 § Uppgifterna i emissionsprospektet enligt 14 15 § första stycket samt 16 § skall granskas sparbankens av revisorer. Deras berättelse över granskningen skall tas in i emissionsprospektet.
18 § Emissionsprospektet skall tillhandahållas på de platser där teckning eller inköpsanmälan tas emot senast tre dagar före den dag då teckning eller inköp tidigast kan ske. Vid tidens bestämmande skall inte söndagar, andra allmänna helgdagar, lördagar, midsommarafton, julafton och nyårsafton räknas in.
Garantifondsbevis samt förteckning däröver m. m.
19 § För varje garantifondsinsats skall sparbanken utfärda ett garantifondsbevis. Det fär lämnas ut endast till den som är införd i förteckning, angiven i 22 och först när beviset betalats samt tillskottet till garantifonden registrerats.
20 § Garantifondsbevts skall ställas till viss man, till innehavaren eller till viss man eller order och innehålla uppgift om sparbankens firma, 2. ordningsnummer eller annan beteckning för beviset, bevisets nominella belopp, dagen för utfärdandet, 5. den rätt till avkastning besom viset medför, det sätt på vilket avkastning skall betalas,
74 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
föreskrifter avsesi 3 § förssom stycket samt erinran enligt 3 § andta ra stycket, samt förbehåll enligt 24 §om inlösen garantifondsbevis. av Garantifondsbeviset skall undersparbanken. Styrelseledatecknas av möters eller firmatecknares namnteckning får återgesgenom tryckning eller på liknande sätt. När utbetalning görs vid inlösen garantifondsbevis skall detta förav med påskrift om utbetalningen. ses Ett garantifondsbevis som i samband med dödning ges ut i stället för ett annat, skall innehålla uppgift om detta.
21 § I fråga om garantifondsbevis gäller, annat följer av denna lag, i om tillämpliga delar vad som föreskrivs i lagen I 936:81 om skuldebrev. Härvid jämställs bevis som har ställts till med enkelt skuldebrev och viss man bevis till innehavaren eller till viss eller order med löpande skulman debrev. Den som innehar garantifondsbevis ställt till viss man eller 0rder och som enligt sparbankens påskrift på beviset är ägare till garantifondsbeviset är likställd med enligt 13 § andra stycket den som lag förmodas äga rätt att gösamma skuldebrevet gällande. Påskrift på ra beviset skall göras endast om innehavaren styrkt sitt förvärv av garantifondsbeviset.
22 § Styrelsen skall föra en förteckning över samtliga garantiføndsbevis. Denna kan bestå av betryggande lösblads- eller kortsystem eller föras med automatisk databehandling eller på annat liknande sätt. Förteckningskall innehålla uppgift om storen leken på varje garantifondsbevis, om tidpunkten för varje insats och om
Författningsförslag 75
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
den rätt till avkastning insatsen som medför. Förteckningen skall hållas tillgänglig för var och vill ta en som del av den.
23 § Ingår garantifondsbevis i en aktiefond enligt aktiefondslagen 1974:931, skall i stället för fondandelsâgarna det fondbolag försom valtar fonden samt fondens beteckning föras in i garantifondsbeviset och i förteckningen.
Nedsättning av garantifond
24 § Skall garantifond kunna nedsättas genom inlösen av garantifondsbevis skall i reglementet intas förbehåll härom. Förbehållet skall ange ordningen för inlösningen och inlösningsbeloppet eller grunderna för dess beräkning. Ändras förbehållet i reglementet om inlösen av garantifondsbevis får det ändrade förbehållet endast avse garantifondsbevis som tecknas efter det att ändringen registrerats. När det enligt förbehållet har blivit bestämt att vissa garantifondsbevis skall läsas in, skall det genast anmälas för registrering att garantifonden sätts ned med sammanlagda nominella beloppet av dessa garantifondsbevis. När registreringen har skett är garantzfonden nedsatt.
Vinstdisposition samt övriga bestämmelser om fonder
2 § 25 § Sparbankens vinst skall, i den Sparbankens vinst skall, i den mån grundfonden eller en eventuell mån grundfonden eller om en gagarantifond gått förlorad, i första rantifond bildats, denna gått förlohand användas för att uppbringa rad, i första hand användas för att
76 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
fonden till det belopp den skall upp- uppbringa sådan fond till det begå. lopp, vartill den skall uppgå.
Den del vinsten inte tas i anspråk för det i första stycket nämnda
av som ändamålet skall avsättas till en reservfond.
Utan hinder andra stycket får sparbanksstämman besluta om gåvor till
av allmännyttiga eller därmed jämförliga ändamål, om det med hänsyn till ändamålet, sparbankens ställning och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Styrelsen får för sådana ändamål endast använda tillgångar som med hänsyn till sparbankens ställning är av ringa betydelse.
3 § 26 §
Finns det i reglementet ett förbe- Finns det i reglementet ett förbehåll återbäring av grundfonden håll om återbäring av grundfonden
om eller del därav, får sådan återbäring eller del därav, får sådan återbâring inte ske inte reservfonden upp- inte ske om inte reservfonden upp-
om går till belopp som motsvarar tio går till belopp som motsvarar tio gånger grundfonden. Inte heller får gånger grundfonden. Inte heller får återbäring ske, så länge garanti- återbäring ske, så länge garantifond, där sådan bildats, inte återbe- fond, där sådan bildats, inte återbetalts eller Sparbanken till följd talts eller om Sparbanken till följd
om
återbäringen inte skulle kunna av återbäringen inte skulle kunna av uppfylla det i 2 kap. 9 och 10 §§ uppfylla det i 2 kap. 8-10 §§ bankbankrörelselagen 1987:617 före- rörelselagen 1987:617 föreskrivna skrivna kravet på egna fonder. kravet på egna fonder.
4 § 27 §
Utfäst ränta på grundfonden eller Utfäst ränta grundfonden eller garantifonden skall inte betalas ut, avkastning på garantifonden skall
till följd detta vinsten på rö- inte betalas ut, om till följd av detta om av relsen inte skulle räcka till att få vinsten på rörelsen inte skulle räcka
upp grundfonden eller garantifonden till till att få upp grundfonden eller gadet i 2 § första stycket angivna be- rantifonden till det i 25 § första loppet. Räntan på garantifonden stycket angivna beloppet. Avkastskall inte heller betalas ut, om ge- ningen på garantifonden skall inte
utbetalningen sådan förlust heller betalas ut, om genom utbenom en skulle uppkomma på rörelsen, att talningen en sådan förlust skulle Sparbanken inte skulle kunna upp- uppkomma på rörelsen, att sparfylla det i 2 kap. och 10 §§ bank- banken inte skulle kunna uppfylla rörelselagen 1987:617 föreskrivna det i 2 kap. 8-10 §§ bankrörelkravet på fonder. Grundfonds- selagen 1987:617 föreskrivna kra-
egna räntan skall inte i något fall betalas vet på egna fonder. Grundfondsränut till följd detta förlust skulle tan skall inte i något fall betalas ut
om av uppkomma. om till följd av detta förlust skulle
uppkomma.
Huvudmännen kan besluta om yr
terligare begränsning i skyldigheten
att utbetala utfäst ränta på grund-
fonden eller avkastning på garanti-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
fonden om utbetalningen med hänsyn till sparbankens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i
övrigt står i strid mot god affärsed. För beslut härom krävs att de på
stämman närvarande huvudmännens antal är minst 23 av hela antalet huvudmän och att av de närvarande huvudmännen minst 23 är ense om beslutet.
5§ 28§ Om Sparbanken försätts i konkurs på en ansökan gjorts inom år som ett från det att beslut fattades återbetalning om av garantifonden eller om återbäring av grundfonden, Skall uppburna belopp betalas tillbaka i den mån det krävs för att sparbankens skulder skall kunna betalas. På det belopp som till följd första Stycket skall av erläggas till konkursboet Skall ränta betalas. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen 1976:635 från den dag beloppet betalades ut av Sparbanken till och med den dag återbetalning eller återbäring till konkursboet skall ske och enligt §6 ränte-
lagen för tiden därefter.
6 § 29 § Om inte annat följer bestämav Om inte annat följer av bestämmelserna i 1 och 3 §§ får grund- melserna i 1 och 26 §§ får grundfond, garantifond och reservfond in- fond, garantifond och reservfond in-
te minskas, om det inte behövs för minskas, te om det inte behövs för att täcka en förlust uppstått i täcka som att en förlust som uppstått i rörelsen. rörelsen.
7 § 30 § En Sparbank får förvärva bevis En Sparbank får förvärva bevis om tillskott till garantifond eller tillskott om till garantifond eller grundfond i Sparbanken endast grundfond om i Sparbanken förutsättningar endast om för återbetalning förutsättningar för återbetalning av av fonden föreligger enligt l eller 3 fonden föreligger enligt 24 eller 26 Sparbank får inte heller som pant
mottaga egnagarantifondsbevis. Avtal i strid mot dessaförbud är ogilti-
ga. Har en sparbank tillstånd att driva aktiemarknadskommission, fårsparbanken utan hinder första stycket, av för att underlätta sådan verksamhet, förvärva egna garantifondsbevis.
Anskaffningsvärdet det av sammanlagda innehavet garantiav egna
Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
fondsbevis får inte vid något tillfälle
överstiga ett belopp som svarar mot procent det för sparbanken tre av högsta tillåtna värdet enligt5 kap. 2 § kapitalmarknadslagen 1989:000. Lämnas värdepapper som säkerhet för kredit och ingår som en mindre del bland dessa även garantifondsbevis i sparbanken, utgör försstycket inte hinder för sparbanken ta pant motta även de egna gaatt som rantifondsbevisen. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
bankinspektionen skall utfärda närföreskrifter om vilka begränsmare i detta fall skall gälla. ningar som i vilken En juridisk person i vilken en En juridisk person en eller tillsammans sparbank ensam eller tillsammans sparbank ensam domi- med andra sparbanker har ett domimed andra sparbanker har ett förvärva nerande inflytande får inte förvärva nerande inflytande får inte garantifond el- bevis tillskott till garantifond elbevis om tillskott till om sparban- ler grundfond utgivet av sparbanler grundfond utgivet av ken. Utan hinder härav får sådant ken. företag efter tillstånd av bankinspektionen förvärva och driva handel
med garantifondsbevis.
Denna lag träder i kraft den 1januari 1990.
6¶Förslag till Lag i
om ändring föreningsbankslagen 1987:620
Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga föreningsbankslagen
om 1987:620
dels att 5 kap. 1-26 §§ och 6 kap. 8 § skall ha nedan angivna lydelse dels att 5 kap. 3 § och 7 § skall betecknas 5 kap. 28 § 27
resp.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap. Garannfond och förlagsinsatser
Allmänna bestämmelser om garanti-
fond och förlagsinsatser
1§
En central föreningsbank kan i En central föreningsbank kan i stadgarna föreskriva att, utöver vad stadgarna föreskriva att, utöver vad som följer av 2 kap. 4 §första styck- som följer 2 kap. 4 §första styck-
av et kapital får tillskjutas genom et kapital får tillskjutas
genom särskilda insatser, förlagsinsatser särskilda insatser, garantifondsinsatoch att sådana insatser får tillskjutas ser eller förlagsinsatser, och att såäven av andra än medlemmar. dana insatser får tillskjutas
även av
Förlagsinsatser får tillskjutas med andra än medlemmar. högst ett såstort belopp att Förlagsinsatser får tillskjutas med
summan av gjorda förlagsinsatser efter till- högst ett såstort belopp
att summan skottet uppgår till högst det belopp av gjorda förlagsinsatser efter tillsom svarar mot summan av andra då skottet uppgår till högst det belopp inbetalda insatser än förlagsinsatser som svarar mot andra då
summan av i den centrala föreningsbanken och i inbetalda insatser än förlagsinsatser anslutna lokala föreningsbanker. i den centrala föreningsbanken och i
anslutna lokala föreningsbanker.
Garantifondsinsatser får tillskjutas
med högst ett så stort belopp som
svarar mot halva det övriga egna ka-
pitalet i den centrala föreningsban-
ken tillsammans med anslutna lokala
föreningsbanken Förlagsinsatserna
räknas därvid inte in i det egna kapi-
talet. För varje tillskott till garanti-
fond skall den centrala förenings-
banken utfärda ett garantifondsbe-
vis.
Skall garantifond kunna nedsättas
genom inlösen av garantifondsbevis
skall förbehåll härom intas i stad-
garna enligt 24
Garanttfondsbevis får inlösas en-
80 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
dast om det kan ske med hänsyn till
bestämmelserna i 2 kap. 8--10 §§
bankrörelselagen 1987:617. I öv-
rigt skall beträffande återbetalningen
gälla vad som beslutas enligt förbe-
håll i stadgarna.
2 §
Beslut om tillskott till garantifond
fattas av föreningsbanksstämman.
Tillskott till garantifond skall be-
talas med pengar. Betalningen för
garantifondsbevis får inte understiga
det belopp på vilket garantifondsbe-
viset lyder.
Om garantifondsbevis tecknas
med villkor som strider mot andra
stycket, skall det nominella beloppet
ändå betalas.
2 § 3 §
I stadgarna kan tas in föreskrifter I stadgarna kan tas in föreskrifter om begränsningar i fråga om vem om begränsningar i fråga om vem som har rätt att tillskjuta förlagsin- som har rätt att tillskjuta förlagsinsatser och genom överlåtelse förvär- satser eller att göra tillskott till ga-
de rättigheter som är förenade rantifond och genom överlåtelse förva med förlagsinsatser förlagsande- värva de rättigheter som är förenade lar. För redan gjorda insatser får med förlagsinsatser förlagsandelar inte införas strängare begränsningar eller garantifondsbevis. För redan än vad som gällde när insatsen gjor- gjorda insatser får inte införas des. strängare begränsningar än vad som
gällde när insatsen gjordes.
Förvärv av förlagsandelar eller garantifondsbevis i strid mot föreskrifter som avses i första stycket är ogiltiga.
4 §
Förslag till beslut om tillskott skall
sändas till medlemmarna minst en
vecka före den föreningsbanksstäm-
ma vid vilken beslut skall fattas. För-
slaget skall läggas fram på stämman.
Om årsredovisningen inte skall be-
handlas på föreningsbanksstämman
skall ävenföljande handlingar hållas
tillgängliga och läggas fram på stäm-
man:
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
avskrift av den senaste årsredovisningen försedd med anteckning om föreningsbanksstämmans beslut rörande den centrala föreningsbankens vinst eller förlust samt avskrift av revisionsberättelsen för det år årsredovisningen avser, 2. en avstyrelsen undertecknad redogörelse för händeLser av väsentlig betydelse för föreningsbankens ställning vilka inträffat efter årsredovisningens avgivande, och 3. ett av revisorerna avgivet yttrande över redogörelsen.
5 § Beslut om tillskott till garantifond skall ange det högsta belopp varmed tillskott till garantifond kan ske, 2. den tid inom vilken teckning av garanfondsbevis kan ske, den tid inom vilken tecknade garantifondsbevis skall betalas, den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning garantifondsbevis skall fördelas, inte föom reskrift meddelas att fördelningen skall bestämmas av styrelsen, samt garantifondsbevisens nominella belopp och det belopp som skall betalas för varje tecknat garantifondsbevis. Föreningsbanksstämma kan uppdra åt styrelsen att fatta beslut i de hänseenden som anges iförsta stycket 2-3 och Om förbehåll enligt 3 § 1 st. skall gälla garantifondsbevisen, skall erinran därom intas i emissionsbeslutet.
6 § Beslut om utfärdande garantiav fondsbevis eller en redogörelse för det väsentliga innehållet i beslutet skall genast kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar styrelsen bestämmer.
82 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §
För att vara bindande skall teckning av garantifondsbevis ske på teckningslista som innehåller beslutet om utfärdande av garantifondsbevis. Avskrift de enligt 4 § framlagda
av handlingarna skall vara fogade vid teckningslistan eller hållas tillgängliga på plats som anges i listan.
Skall garantifondsbevisen kunna inlösas får teckning inte ske förrän förbehåll enligt 24 § registrerats.
Om teckningen har skett i strid mot denna paragraf eller om ett garantifondsbevis har tecknats med villkor som inte stämmer överens med de i emissionsbeslutet angivna villkoren, år teckningen av garantifondsbevis ogiltig, under förutsättning att ogiltigheten har anmälts hos bankinspektionen innan anmälan enligt 12 § har registrerats.
8 §
När teckningen avslutats skall styrelsen besluta om tilldelning av garantifondsbevis till dem som tecknat sig härför. Anses därvid att teckning av garantifondsbevis är ogiltig, skall den som tecknat sig för beviset genast underrättas härom. Garantifondsbevisen skall genom styrelsen försorg genast upptas i den i 22 § angivna förteckningen.
9 §
Kvittning av skuld på grund av teckning mot fordran hos den centrala föreningsbanken eller till denna ansluten lokal föreningsbank får inte ske.
Den centrala föreningsbanken kan inte överlåta eller pantsätta fordran på tecknat belopp avseende garantifondsbevis.
Den som genom överlåtelse har förvärvat garantifondsbevis som inte
Författningsförslag 83
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
är helt betalat är tillsammans med överlåtaren ansvarig för betalning, sedan han anmält sitt namn för införande i den i22 § angivna förteckningen.
10 § Om garantifondsbevis inte betalas i rätt tid, kan styrelsen en månad efter betalningsanmaning förklara beviset förverkat för den betalningsskyldige. Anmaningen skall innehålmeddelande att garantifondsbeviset kan förklaras förverkat. Anmaningen skall ske genom avsändande rekommenderat brev, om den beav talningsskyldiges adress är angiven vid teckningen eller annars anmäld till bolaget, och i annat fall genom kungörelse i den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer. Styrelsen kan innan förverkat garantifondsbevis blivit ogiltigt låta annan överta beviset och betalningsansvaret för det tecknade beloppet. Om ett garantifondsbevis förklarats förverkat och inte övertagits av någon annan som erlagt full betalning, skall den, för vilken beviset förverkats, gentemot den centrala föreningsbanken svara för en femtedel av full betalning för beviset.
11 § tillskott till garantifond Beslut om skall anmälas för registrering inom månader efter beslutet. Hinder sex mot registrering föreligger om inte det sammanlagda belopp, hälften av skall betalas för de tecknade och som tilldelade garantifondsbevisen, har inbetalats och om inte yttrande företesfrån auktoriserad revisor av vilket framgår att detta har iakttagits. Har anmälan om registrering av beslutet inte gjorts inom den i första stycket angivna tiden eller har registreringsmyndigheten genom laga-
84 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
kraftägande beslut avskrivit sådan anmälan eller vägrat registrering är beslutet om tillskott till garantifond förfallet.
Garantifond skall inte anses bildad eller ökad förrän registrering skett. Garantifondsbevis som förklarats förverkade och inte övertagits av annan blir därmed ogiltiga. De utfärdade garantifondsbevisen medför rätt till avkastning enligt vad därom bestämts besluteti om tillskott till garantifond. Beslutet får dock inte innebära att sådan rätt inträder senare än för räkenskapsåret efter det år under vilket garantifondsbevisen skall ha slutligt betalats.
12 §
De garanttfondsbevis som har tecknats vid emission skall vara helt betalda inom sex månader från registreringen av emissionen. Senast en månad efter utgången av denna tid skall den centrala föreningsbanken för registrering anmäla hur många av de i det registrerade tillskottet till garantifond ingående garantifondsbevisen som har blivit helt betalda. Anmälningen skall bestyrkas av en auktoriserad revisor.
Om det inte enligt första stycket har anmälts att garantifondsbevisen har helt betalats, skall bankinspektionen, efter den centrala föreningsbankens hörande, registrera att garantifonden har satts ned med det sammanlagda nominella beloppet av
betalda garantifondsbevis. De garantifondsbevis som inte har betalats blir ogiltiga när nedsättningen har registrerats.
Emissionsprospekt för tillskott till garantifond
13 §
När en central föreningsbank till en vidare krets riktar en inbjudan att
Författningsförslag 85
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
förvärva garantifondsbevis i banken, skall styrelsen upprätta en särskild redogörelse för den centrala föreningsbankens förhållanden emissionsprospekt enligt 14-18 §§. Emilssionsprospekt skall dock upprättas endast om summan av de belopp som till följd av inbjudan kan komma att betalas uppgår till minst en miljon kronor.
14 § Emissionsprospektet skall innehålla balansräkningar avseende utgången av de tre senasteräkenskapsåren, för vilka årsredovisning och revisionsberättelse har avgivits, resultaträkningar för dessa tre räkenskapsår, och ett sammandrag av de uppgifter det ålegat den centrala försom eningsbanken att ta in i förvaltningsberättelserna för de tre räkenskapsåren. Fyller handlingarna inte de krav framgår av bestämmelserna i 4 som kap. 9 fjärde§ stycket bankrörelselagen 1987:61 7 skall defullständigas i enlighet med dessa bestämmelser. Bestämmelserna i 4 kap. 2 § första stycket andra meningen bankrörelselagen skall tillämpas på emissionsprospektet. Till redovisningen för de tre senaste räkenskapsåren enligt första stycket skall uppgifter lämnas om utvecklingen in- och utlåning samt likav viditet. Om den centrala föreningsbanken är moderföretag, skall banken i emissionsprospektet ta in koncernresultaträkningarna och koncernbalansräkningarna för de tre senasteräkenskapsåren. När redovisningshandlingarna och andra uppgifter för en koncern tas in i prospektet får de uppgifter för den centrala föreningsbanken som svarar mot upp-
86 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
gifter i dessahandlingar utelämnas i den mån de kan anses sakna väsentlig betydelse för bedömningen av den centrala föreningsbankens garantifondsbevis. Dock får den centrala föreningsbankens resultaträkning och balansräkning för det senaste räkenskapsåret enligt första stycket inte utelämnas.
15 §
Upplysning skall lämnas i emissionsprospektet om sådana förhållanden och händelser som hänför sig till tiden efter den period, som omfattas av de i 14 § angivna handlingarna, och som är viktiga för bedömningen av den centrala föreningsbankens verksamhetsresultat och ställning eller i övrigt är av väsentlig betydelse för den centrala föreningsbanken.
Om emissionsprospektet läggs fram senare än åtta månader efter utgången av det senaste räkenskapsår, för vilken årsredovisning och revisionsberättelse har avgetts, skall prospektet innehålla uppgifter motsvarande delårsrapport enligt 4 kap. 13 och 14 §§ bankrörelselagen 1987:617. Dessa uppgifter skall avse tiden från utgången av nämnda räkenskapsår till en dag tidigare än tre månader före emissionsprospektets tillhandahållande.
16 §
I emissionsprospektet skall följande uppgifter lämnas, nämligen
en kortfattad historik över den centrala föreningsbanken och dess verksamhet,
en redogörelse för den centrala föreningsbankens och om det finns dotterföretag, koncernens verksamhet samt för den centrala föreningsbankens del uppgifter som är av betydelse för bedömningen av rörelsens karaktär och utveckling,
Författningsförslag 87
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
redogörelse för kapitaltäcken ningen enligt 2 kap. 8-10 §§ bankrörelselagen 1987:617 och dess betydelse för den centrala föreningsbanken, samt uppgifter om den centrala föreningsbankens styrelseledamöter, revisorer samt anställda och delegater i ledande ställning.
17 § Uppgifterna i emissionsprospektet enligt 14 I5 § första stycket samt 16 § skall granskas av den centrala föreningsbankens revisorer. Deras berättelse över granskningen skall tas in i emissionsprospektet.
18 § Emissionsprospektet skall tillhandahållas på de platser där teckning eller inköpsanmälan tas emot senast tre dagar före den dag då teckning eller inköp tidigast kan ske. Vid tidens bestämmande skall inte söndaandra allmänna helgdagar, lörgar, dagar, midsommarafton, julafton och nyårsafton räknas in.
Förteckning m. m.
19 § För varje garantifondsinsats skall den centrala föreningsbanken utfärda ett garantifondsbevis. Det får lämnas ut endast till den som är införd i förteckning, angiven i 22 och först när beviset betalats samt tillskottet till garantifonden registrerats. För varje förlagsinsats skall den centrala föreningsbanken utfärda ett förlagsandelsbevis.
88 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 § 20 §
För varje förlagsinsats skall den Garantifondsbevis eller förlagsancentrala föreningsbanken utfärda ett delsbevis skall ställas till viss man, förlagsandelsbevis. Beviset skall stäl- till innehavaren eller till viss man las till viss man, till innehavaren el- eller order och innehålla uppgift om ler till viss man eller order och inne- föreningsbankens firma, hålla uppgift om nummer eller annan beteck-
föreningsbankens firma, ning för beviset, nummer eller annan beteck- bevisets nominella belopp,
ning för beviset, dagen för utfärdandet,
insatsens storlek, den rätt till utdelning som be-
den rätt till utdelning som in- viset medför, satsen medför, det sätt på vilket utdelning
5. det sätt på vilket utdelning skall betalas, skall betalas, föreskrifter som avses i 2 §
föreskrifter som avses i 2 § första stycket samt erinran enligt 2 § första stycket, samt andra stycket, samt
erinran enligt 2 § andra styck- förbehåll om inlösen. et. Garanttfondsbevis eller förlagsan-
Förlagsandelsbevzset skall under- delsbevis skall undertecknas av bantecknas av banken. Styrelseledamö- ken. Styrelseledamöters eller firmaters eller firmatecknares namnteck- tecknares namnteckning får återges ning får återges genom tryckning el- genom tryckning eller på liknande ler på liknande sätt. sätt.
När utbetalning görs vid inlösen
av garantifondsbevis skall detta för-
sesmed påskrift om utbetalningen.
Ett garantifondsbevis eller ett för-
lagsandelsbevis som i samband med
dödning ges ut i stället för ett annat,
skall innehålla uppgift om detta.
5 § 21 §
I fråga om förlagsandelsbevis gäl- I fråga om garantifondsbevis eller ler, om annat följer av denna lag, förlagsandelsbevis gäller, om ani tillämpliga delar vad som före- nat följer av denna lag, i tillämpliga skrivs i lagen 1936:81 om skulde- delar vad som föreskrivs i lagen brev. Härvid jämställs bevis som har 1936:81 om skuldebrev. Härvid ställts till viss man med enkelt skul- jämställs bevis som har ställts till debrev och bevis till innehavaren el- viss man med enkelt skuldebrev och ler till viss man eller order med lö- bevis till innehavaren eller till viss pande skuldebrev. Den som innehar man eller order med löpande skulett förlagsandelsbevis ställt till viss debrev. Den som innehar ett garanman eller order och som enligt den tifondsbevis eller förlagsandelsbevis centrala föreningsbankens påskrift ställt till viss man eller order och på beviset är ägare till förlagsande- som enligt den centrala föreningslen är likställd med den som enligt bankens påskrift på beviset är ägare 13 § andra stycket samma lag för- är likställd med den som enligt 13 §
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
modas äga rätt att göra skuldebrevet andra stycket samma lag förmodas gällande. Påskrift på beviset skall äga rätt att göra skuldebrevet gälgöras endast om innehavaren styr- lande. Påskrift på beviset skall göras ker sitt förvärv av den förlagsandel endast om innehavaren styrker sitt som beviset avser. förvärv av garantifondsbeviset eller
förlagsandelsbeviset.
6 § 22 §
Styrelsen skall föra en förteckning Styrelsen skall föra en förteckning över samtliga förlagsinsatser. Den- över samtliga garantifonds- och förna kan bestå av betryggande lös- lagsinsatser. Denna kan bestå av beblads- eller kortsystem eller föras tryggande lösblads- eller kortsystem med automatisk databehandling el- eller föras med automatisk databeler på annat liknande sätt. Förteck- handling eller på annat liknande ningen skall innehålla uppgift om sätt. Förteckningen skall innehålla storleken på varje insats, om tid- uppgift om storleken på varje insats, punkten för varje insats och om den om tidpunkten för varje insats och rätt till utdelning som insatsen med- om den rätt till utdelning som inför. Förteckningen skall hållas till- satsen medför. Förteckningen skall gänglig för var och en som vill ta del hållas tillgänglig för var och en som av den. vill ta del av den.
23 §
Ingår garantifondsbevis i en aktie-
fond enligt aktiefondslagen 1974:
931, skall i stället för fondandelsä-
garna det fondbolag som förvaltar
fonden samt fondens beteckning för-
as in i garantifondsbeviset och i för-
teckningen.
Nedsättning av garantifond
24 §
Skall garantifond kunna nedsättas
genom inlösen av garantifondsbevis
skall i stadgarna intas förbehåll här-
om. Förbehållet skall ange ordning-
en för inlösningen och inlösningsbe-
loppet eller grunderna för dess be-
räkning.
Ändras förbehållet i stadgarna om
inlösen av garantifondsbevis får det
ändrade förbehållet avse endast ga-
rantifondsbevis som tecknas efter det
att ändringen registrerats.
90 Författningsförslag
Nu varande lydelse Föreslagen lydelse
När det enligt förbehållet har blivit bestämt att vissa garantifondsbevis skall lösas in, skall det genast anmälas för registrering att garantifonden sätts ned med sammanlagda nominella beloppet av dessa garantifondsbevis. När registreringen har skett är garantifonden nedsatt.
Övriga bestämmelser
25 §
Om en central föreningsbank försätts i konkurs på en ansökan som gjorts inom ett år från det att beslut fattades om återbetalning av garantifonden, skall vad som föreskrivs i 4 kap. 2 § äga motsvarande tillämpning.
På det belopp som på grund av första stycket skall erläggas till konkursboet skall ränta betalas. Räntan beräknas enligt 5§ räntelagen 1976:635 från den dag beloppet betalades ut av banken till och med den dag återbetalning eller återbäring till konkursboet skall ske och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.
26 §
En central föreningsbank får förvärva bevis om tillskott till garantifond i banken endast om förutsättningar för återbetalning av fonden föreligger enligt 1 § eller 24 En föreningsbank får inte heller som pant mottaga egna garanttfondsbevis. Avtal istrid mot dessaförbud är ogiltiga.
Har en föreningsbank tillstånd att driva aktiemarknadskommission, får banken utan hinder av första stycket, för att underlätta sådan verksamhet, förvärva egna garantifondsbevis. Anskaffningsvärdet av det sammanlagda innehavet av egna garantifondsbevis får inte vid något tillfälle överstiga ett belopp som sva-
Författningsförslag 91
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
rar mot tre procent av det för banken högsta tillåtna värdet enligt 5 kap. 2 § kapitalmarknadslagen 1989:000.
Lämnas värdepapper som säkerhet för kredit och ingår som en mindre del bland dessaäven garantifondsbevis i föreningsbanken, utgör första stycket inte hinder för banken att som pant mottaga även de egna garantifondsbevisen. Regeringen eller efter regeringens bemyndigande bankinspektionen skall utfärda närmare föreskrifter om vilka begränsningar som i detta fall skall gälla.
En juridisk person i vilken en central föreningsbank ensam eller tillsammans med andra föreningsbanker har ett dominerande inflytande får inte förvärva bevis om tillskott till garantifond eller grundfond utgivet av föreningsbanken. Utan hinder härav får sådant företag efter tillstånd av bankinspektionen förvärva och driva handel med garantifondsbevis.
Särskilt om förlagsinsatser
7 § 27 § Den som innehar en förlagsandel har rätt att få förlagsinsatsen inlöst tidigast efter fem år från tillskottet under förutsättning att han skriftligen säger upp beloppet minst två år i förväg. Den centrala föreningsbanken får inlösa en förlagsinsats tidigast efter fem år från tillskottet under förutsättning att han skriftligen säger upp beloppet minst sex månader i förväg. Inlösen enligt denna paragraf sker till det belopp som utgör insatsens storlek enligt förlagsandelsbeviset. Beloppet får dock inte överstiga vad som av den centrala föreningsbankens och anslutna lokala föreningsbankers egna kapital enligt de senast fastställda balansräkningarna, utan anlitande av reservfond eller uppskrivningsfond, belöper på andelen i förhållande till övriga förlagsinsatser. Om den centrala föreningsbanken försätts i konkurs en ansökan som görs inom ett år efter inlösen, skall vad som föreskrivs i 4 kap. 2 § beträffande återbetalning tillämpas i fråga om förlagsinsatsen.
92 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 § 28 §
Om den centrala föreningsbanken upplöses och det vid upplösningen finns överskott, har innehavarna av förlagsandelar rätt att så långt överskottet räcker få förlagsinsatserna inlösta med belopp motsvarande insatsernas storlek, innan utbetalning sker för andra ändamål. Finns flera förlagsinsatser och förslår inte överskottet till full betalning av samtliga, har den centrala föreningsbanken rätt till tillskott från de anslutna lokala föreningsbankerna enligt l kap. 7 § andra stycket. Förslår inte överskottet till full betalning efter sådana tillskott skall överskottet fördelas på insatserna i förhållande till deras storlek.
6 kap. Föreningsbankens ledning
8§
Verkställande direktör eller an- Verkställande direktör eller annan delegat som är anställd i en nan delegat som är anställd i en föreningsbank får inte vara styrel- föreningsbank samt ordförande eller seledamot i sådana företag vars hu- vice ordförande i styrelsen, om denvudsakliga verksamhet består i att nefullgör även annat arbete för banförvalta eller driva handel med akti- ken i icke oväsentlig omfattning får
, er eller som driver emissionsrörelse. inte vara styrelseledamot i sådana I andra företag får de vara styrel- företag vars huvudsakliga verksamseledamöter, om bankens styrelse i het består i att förvalta eller driva varje särskilt fall ger sitt tillstånd. handel med aktier eller som driver Den som tillståndet avser får inte emissionsrörelse. I andra företag får delta i styrelsens beslut i frågan. de vara styrelseledamöter, om ban-
kens styrelse i varje särskilt fall ger
sitt tillstånd. Den som tillståndet av-
ser får inte delta i styrelsens beslut i
frågan.
Första stycket gäller inte för så-
dant företag som ingår i samma kon-
cern som banken.
Författningsförslag 93
7¶Förslag till Lag om ändring i försäkringsrörelselagen 1982:713
Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen 1982:713 att 7 kap. 17 § skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17§ Ett försäkringsbolag får inte utan Ett försäkringsbolag får inte utan försäkringsinspektionens medgivan- försäkringsinspektionens medgivande äga större andel av aktierna i ett de äga större andel aktierna i ett
av svenskt eller utländskt aktiebolag svenskt eller utländskt aktiebolag än som svarar mot ett röstetal om än som svarar mot ett röstetal
om högst fem procent av röstetalet för högst fem röstetalet för
procent av samtliga aktier. Tillhör försäkrings- samtliga aktier. Om det finns aktier bolaget en koncern, skall bestäm- med olika röstvärden får andelen melsen gälla koncernen. dock inte uppgå till än tio
mer procent av aktiekapitalet. Tillhör försäkringsbolaget en koncern, skall bestämmelsen gälla koncernen. Ett försäkringsbolag får inte utan försäkringsinspektionens medgivande äga andelar i en aktiefond eller i annan juridisk än aktiebolag.
person Första stycket skall inte tillämpas på aktier eller andelar i försäkringsbolag eller i juridiska personer vars verksamhet uteslutande har till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag, att tillskjuta garantikapital i ömsesidiga försäkringsbolag, att förvalta försäkringsbolagens fastigheter eller att biträda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.
Ett försäkringsbolags samlade innehav av sådana aktier som inte är anläggningstillgångar får i intet fall uppgå till högre värde än vad som motsvarar tjugo procent av bolagets samtliga tillgångar. Därvid skall som värde på aktierna tagas upp aktiernas anskaffningsvärde eller, om det verkliga värdet är lägre, det verkliga värdet, och som värde på bolagets samtliga tillgångar det värde till vilket tillgångarna tagits upp i den senast fastställda balansräkningen. Tillhör försäkringsbolaget en koncern skall bestämmelsen gälla koncernen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990. Försäkringsbolag, som vid tiden för lagens ikraftträdande innehar aktier utöver vad som är tillåtet enligt första och fjärde styckena får dock inneha aktier i samma omfattning under tid högst tre år från ikraftträ-
en om dandet.
94 Författningsförslag
8¶Förslag till Lag om ändring i lagen 1979:750 om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper
Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om lagen 1979:750 om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper att 2 § skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§
Avtal om rätt för den som innehar Avtal om rätt för den som innehar fondpapper som pant att förfoga fondpapper som pant att förfoga över fondpapperen för annans räk- över fondpapperen för annans räkning än ägarens skall slutas skrift- ning än ägarens skall slutas skriftligen i särskild för ändamålet upp- ligen i särskild för ändamålet upprättad handling, där det förfogade rättad handling, där det förfogade som avses noggrant anges. Står som avses noggrant anges. Fondpanthavaren inte under bankinspek- papperen skall specifieras i handtionens tillsyn, skall fondpapperen lingen genom uppgift om nummer specifieras i handlingen genom upp- eller annat lämpligt sätt. Avtal gift om nummer eller annat som inte uppfyller de angivna formlämpligt sätt. Avtal som inte upp- föreskrifterna är ogiltigt. fyller de angivna formföreskrifterna Avtal enligt första stycket som inär ogiltigt. nebär rätt för bolag, som fått till-
Första stycket skall tillämpas ock- stånd enligt kapitalmarknadslagen så på den som innehar fondpapper 1989:000, att förfoga över fondtill försäljning i kommission eller på papper för räkning än äga-
annans grund av inköp i kommission och på rens är ogiltigt. fondkommissionär, som har motta- Om synnerliga skäl föreligger, får git fondpapper till förvaring. bankinspektionen medge undantag
från bestämmelsen i andra stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.
Författningsförslag 95
9¶Förslag till ändring i förordningen 1982:878
om utländska förvärv svenska företag
av m.m.
Enligt regeringens beslut föreskrivs i fråga om förordningen 1982:878 att 7 § skall ha nedan angivna lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7§2
Frågor om tillstånd enligt lagen Frågor om tillstånd enligt lagen 1982:617 om utländska förvärv av 1982:617 om utländska förvärv av svenska företag m.m. skall prövas svenska företag m.m. skall, om av länsstyrelsen. I följande fall skall annat följer av andra och tredje dock frågan om tillstånd prövas av styckena, prövas av länsstyrelsen. regeringen. I följande fall skall frågan om till-
stånd prövas av regeringen
om antalet anställda hos det bolag eller den rörelse ärendet gäller under det senaste räkenskapsåret har överstigit 100,
om tillgångarnas nettovärde enligt den fastställda balansräkningen för det senaste räkenskapsåret överstiger ett gränsbelopp som motsvarar 1 000 gånger det basbelopp enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring som gällde under den sista månaden av räkenskapsåret,
om ärendet har samband med ett ärende enligt lagen 1982:618 om utländska förvärv av fast egendom m.m. om detta ärende skall prövas av regeringen,
4. om ärendet gäller bolag eller rörelse för vars verksamhet fordras tillstånd enligt 2 § lagen 1983:1034 om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, eller
m.m. ,
om ärendet i annat fall kan anses särskilt betydelsefullt från allmän synpunkt.
Om förvärvet gäller företag som
står under bankinspektionens tillsyn
prövar inspektionen frågan om till-
stånd.
Om ett ärende enligt punkt 1 gäl- Om ett ärende enligt andra styckler ett bolag som är ett moderbolag et punkt 1 gäller ett bolag som är ett inom en koncern skall antalet an- moderbolag inom en koncern skall i ställda inräknas också de som är an- antalet anställda inräknas också de ställda i dotterbolag inom koncer- som är anställda i dotterbolag inom nen. koncernen.
Om en ansökan om tillstånd enligt lagen om utländska förvärv av svenska företag m.m. skall göras hos länsstyrelsen men ärendet skall prövas av regeringen, skall länsstyrelsen med eget yttrande överlämna handlingarna till regeringen.
Denna förordning träder i kraft den 1januari 1990
2Senastelydelse SFS 1987:421
96 Författningsförslag
10¶Förslag till Lag om ändring i lagen3 1968:576
om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om lagen 1968:576 om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
dels att 16 a, 34, 35, och 35 a §§ skall upphöra att gälla
dels att 8,11,13,14,15,16,17,19, 28, 30, 31, 33, 36, 37 och 39 a §§ skall ha nedan angivna lydelse
dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 15 a, 39 39 c, och 39 d §§, av nedan angivna lydelse
dels att i lagen närmast före 39 b § skall införas en ny rubrik av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Konungariket Sveriges stadshy- Konungariket Sveriges stadshypotekskassa har till ändamål att dri- potekskassa har till ändamål att driva lånerörelse genom att lämna lån va lånerörelse genom att lämna lån åt stadshypoteksföreningar och att till stadshypoteksföreningar och att driva annan verksamhet som står i driva annan verksamhet som har samband därmed. samband därmed.
Kassan får även lämna lån till fö-
retag som avsesi 39 a §första stycket
om kassan har ett bestämmande
inflytande i företaget.
Kassan anskaffar medel för sin verksamhet genom lån mot obligationer eller genom annan upplåning.
sammanlagda beloppet av kassans lâneskuld får uppgå till mera än tio gånger summan av den i 13 § angivna grundfonden och de i 15 § angivna reserv- och kapitaltäckningsfonderna.
Nedgår grundfonden genom förluster som uppkommit på kassans rörelse i dess helhet med mer än fem procent, får kassan upptaga nytt lån utan regeringens medgivande. Ar nedgången större än tio procent, fordras för upptagande av nytt lån även riksdagens medgivande.
3 Lagen omtryckt SFS 1983:578
Senastelydelse 1984:991
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Tages grundfonden i anspråk för att täcka förlust, skall kassan anmäla detta hos regeringen.
Skuldförbindelse med tillhörande säkerhet, som lämnats till förening för utlämnat lån, skall, om annat beslutats enligt andra stycket, snarast ställas under offentlig vård.
Förening kan besluta att första stycket icke skall tillämpas av föreningen. Sådant beslut skall godkännas av kassan.
Förening ansvarar för att dess Förening ansvarar för att dess skuld till kassan ständigt motsvaras skuld till kassan ständigt motsvaras av lånefordringar för vilka finns sä- av lånefordringar för vilka finns säkerhet enligt denna förordning eller kerhet enligt denna Iag eller till-
av av tillgodohavande hos bank eller godohavande hos bank eller av konav kontanta medel. Kassan överva- tanta medel. Kassan övervakar att kar att föreningen uppfyller detta föreningen uppfyller detta ansvar. ansvar.
Kassan ansvarar för att dessfordringar hos föreningarna vid varje tidpunkt svarar mot lägst sammanlagda beloppet av kassans utelöpande obligationer.
Medel som inflyter till kassan och Medel inflyter till kassan och
som som denna inte omedelbart använ- som denna inte omedelbart använder för att infria sina förbindelser der för att infria sina förbindelser eller för att lämna lån till förening- eller för att lämna lån till föreningarna skall göras räntebärande ge- arna eller till företag i 39
som avses a nom insättning hos riksgäldskonto- §första stycket3 skall göras räntebäret, bankaktiebolag, sparbank eller rande placering på betryg-
genom central föreningsbank eller gande sätt.
genom placering i statsobligationer eller Vid tillämpningen första stycket
av andra statspapper eller i Sveriges all- skall kassan tillse den vid varje
att männa hypoteksbanks obligationer tidpunkt kan upprätthålla till-
en eller genom utlåning mot betryggan- fredsställande betalningsberedskap. de säkerhet av sådana obligationer eller i form av panträtt i fastighet eller i tomträtt eller genom utlåning åt samfällighetsförening.
Som grundfond för kassan ställer Som garantifond för kassan ställer staten till förfogande en av riks- staten till förgogande en av riksgäldsfullmäktige utfärdad garanti- gäldsfullmäktige utfärdad garantiförbindelse på sjutton och en halv förbindelse på sjutton och halv
en miljarder kronor. miljarder kronor.
5 Senastelydelse SFS 1970:66 6 Senastelydelse SFS 1987:611 7 Senastelydelse SFS 1987:611
98 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14§
Efter anmälan till riksgäldskonto- Efter anmälan till riksgäldskontoret får kassan taga grundfonden i an- ret får kassan ta garantifonden i anspråk till fullgörande av sina förbin- språk till fullgörande av sina förbindelser, när kassan för tillfället sak- delser, när kassan för tillfället sak-
tillgängliga medel till detta och nar tillgängliga medel till detta och nar när kassan trätt i likvidation. när kassan trätt i likvidation.
Vid likvidation får grundfonden Vid likvidation får garantifonden dock tagas i anspråk endast i den dock tas i anspråk endast i den mån mån annan tillgång saknas som sva- annan tillgång saknas som svarar för rar för kassans förbindelser. kassans förbindelser.
När grundfonden tagits i anspråk i När garantifonden tagits i anspråk annat fall än vid kassans likvidation, i annat fall än vid kassans likvidaskall kassan ersätta staten den ränta tion, skall kassan ersätta staten den som staten med anledning härav ränta som staten med anledning kan ha utgivit och snarast möjligt härav kan ha utgivit och snarast återbetala vad som tagits i anspråk. möjligt återbetala vad som tagits i
anspråk.
Nedgår garantifonden genom för-
luster som uppkommit på kassans
rörelse i dess helhet med mer än fem
procent, får kassan uppta nytt lån
regeringens medgivande. Är
utan
nedgången större än tio procent,
fordras för upptagande av nytt län
även riksdagens medgivande.
Tasgarantifonden i anspråk för att
täcka förlust, skall kassan anmäla
detta hos regeringen.
Kassans behållna årsvinst skall av- Kassans nettovinst skall avsättas sättas till reservfond om annat till en reservfond om annat följer
en följer av tredje eller fjärde stycket. av andra stycket.
Reservfonden skall uppgå till lägst ett belopp som svarar mot en procent av kassans skulder.
Uppgår reservfonden till belopp som anges i andra stycket, får förening av kassans årsvinst beviljas bidrag utan återbetalningsskyldighet. Under samma förutsättning får också avsättning göras till en kapitaltäckningsfond.
Uppgår reservfonden till två pro- Uppgår reservfonden till en procent av kassans skulder, får vinstme- cent av kassansskulder, får vinstmedel användas för syfte som hänger del användas för syfte som hänger
med kassans ändamål. samman med kassans ändamål. samman
3Senastelydelse SFS1983:958
Författningsförslag 99
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om det krav som ställs på kassans
och föreningarnas reservfonder ge-
mensamt är stadgar i 39 b
15 a §
Inom ramen för årets resultat får
kassan bevilja förening bidrag utan
återbetalningsskyldighet. Sådant bi-
drag får även lämnas till företag som
avsesi 39 a § första stycket, om kas-
har ett bestämmande inflytande i
san
företaget.
Har förening lidit förlust den Har förening lidit förlust som den
som
kan täcka med sin säkerhetsfond, kan täcka med sina reserver, får får kassan bevilja föreningen bidrag kassan bevilja föreningen bidrag ur
reservfonden utan återbetalnings- sin reservfond utan återbetalningsur skyldighet med belopp svarar skyldighet med belopp som svarar
som
högst hälften reservfonden. mot högst hälften av reservfonden. mot av Sådant bidrag får dock lämnas Sådant bidrag får dock lämnas
ombudsstämmans hörande. utan ombudsstämmans hörande. utan
I övrigt får kassans reservfond användas endast till att täcka förlust som uppkommit på kassans rörelse i dess helhet.
Nedgår reservfonden under föreskrivet belopp, skall den snarast åter ökas till detta.
17 §10
Om det behövs för att täcka för- Om det behövs för att täcka förvaltningskostnad eller fondavsätt- valtningskostnad eller reservuppning hos kassan, skall förening er- byggnad hos kassan, skall förening lägga förvaltnings- och fondbidrag erlägga bidrag till denna. Kassan till denna. Kassan beslutar närmare beslutar sådant bidrag.
närmare om om sådant bidrag.
I9 §11
Stadshypoteksförening har till än- Stadshypoteksförening har till ändamål att inom sitt verksamhetsom- damål att inom sitt verksamhetsområde utöva låneverksamhet avseen- råde utöva låneverksamhet avseende de
fast egendom eller med tomt- bebyggelse som är avsedd att rätt upplåten fastighet som bebyggs användas huvudsakligen till bostäför att användas huvudsakligen till der, affärs- och kontorslokaler eller bostäder eller affärslokaler, lokaler för allmänna ändamål och
;Senastelydelse SFS 1970:66
Senastelydelse SFS 1987:611 H Senastelydelse SFS 1987:611
100 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
annan bebyggelse, om denna fi- bostadsrätt i bebyggelse
som nansieras med stöd av statligt bo- avses under stadslån eller statligt lån för anordnande av allmän samlingslokal, och
bostadsrätt i bebyggelse som avses under 1 eller
Vad i denna lag sägs om bostadsrätt skall även gälla andel i bostadsförening eller aktie i bostadsaktiebolag där en utan begränsning i tiden
upplåten nyttjanderätt till en lägenhet är oskiljaktigt förenad med andelen eller aktien.
Förening får även driva annan verksamhet som har samband med långivningen.
28 §12
För de ändamål som anges i 19 § För de ändamål som anges i 19 § 1 och 2 får förening, om annat 1får förening, om annat följer
av följer av denna lag, lämna lån en- denna lag, lämna lån endast mot bedast mot betryggande säkerhet i tryggande säkerhet i form av pantform av panträtt i fastighet eller rätt i fastighet eller tomträtt intecktomträtt inteckningssäkerhet. ningssäkerhet. Om det krävs för att
För att täcka kostnader under ti- säkerhet för ett lån i form av byggden för uppförande av byggnad på nadskreditiv skall anses betrygganfast egendom eller med tomträtt upp- de, skall låntagaren även ställa anlåten fastighet får förening lämna lån nan säkerhet. i form av byggnadskreditiv. Byggnadskreditiv får dock lämnas endast om låntagaren utöver säkerhet, som föreskrivs i första
stycket, ställer annan betryggande säkerhet för lånet.
För det ändamål som anges i 19 § För det ändamål som anges i 19 § 3 får förening lämna lån mot pantsä- 2 får förening lämna lån mot pantsäkerhet i bostadsrätten. Om det kerhet i bostadsrätten. Om det krävs för att betryggande säkerhet krävs för att betryggande säkerhet för lånet skall anses föreligga, skall för lånet skall anses föreligga, skall låntagaren även ställa annan säker- låntagaren även ställa annan säkerhet. het.
30 §l3
Pantbrev i fast egendom eller Pantbrev i fast egendom eller tomträtt skall lyda på minst det be- tomträtt skall lyda minst det belopp, till vilket lån beviljas, och lig- lopp, till vilket lån beviljas. ga inom 75 % av uppskattningsvärdet av den fasta egendomen eller av byggnad, som hör till tomträtten, eller, om det kapitaltäckningkrav som anges i 34 § är uppfyllt, inom 85 % av uppskattningsvärdet.
2 Senastelydelse SFS 1983:958 3 Senastelydelse SFS1983:958
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Pantbrev, som utgör säkerhet för Pantbrev, utgör bevis säsom om byggnadskreditiv, skall lyda på kerhet för byggnadskreditiv, skall minst det belopp med vilket krediti- lyda på minst det belopp med vilket vet tages i anspråk. kreditivet tas i anspråk. Uppskattningsvärdet bestämmes av den långivande föreningen på grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmeLser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad, bör till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om särskilda skäl föranleder annat. Åtnjuter samfällighetsförening, som förvaltar gemensamhetsanläggning, förmånsrätt för fordran i lånesökandens fasta egendom eller tomträtt, skall vid beviljande lån mot av inteckningssäkerhet anses som om länesökanden till belopp, motsvarande den del av kostnaden för utförande av anläggningen belösom per på hans fasta egendom eller tomträtt, erhållit lån mot säkerhet i form av panträtt på grund inteckav ning med bästa förmånsrätt.
31 §I4 Utan pantsäkerhet får för- Utan pantsäkerhet får fören en ening lämna lån för vilket någon av ening lämna lån för vilket någon av följande svarar som låntagare eller följande låntagare eller svarar som på grund av borgen: staten, kom- grund borgen: komav staten, mun, landstingskommun, sådan för- landstingskommun, sådan förmun, samling eller kyrklig samfällighet samling eller kyrklig samfällighet som avses i församlingslagen i församlingslagen som avses 1988:180, riksbanken, riksgälds- 1988:180, riksbanken, riksgäldskontoret, bankaktiebolag, Sparbank kontoret, bankaktiebolag, spareller central föreningsbank. bank, central föreningsbank, kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag, fondhandlarbolag eller försäkringsföretag med svensk koncession.
SenastelyselseSFS 1988:191
102 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
33 §15 Förenings behållna årsvinst skall Förenings nettovinst skall avsättas avsättas till säkerhetsfond i den till en reservfond. en mån inte annat följer avfjärde styck- Om det krav som ställs på kassans et. och föreningarnas reservfonder ge- Säkerhetsfonden skall uppgå till mensamt är stadgat i 39 b lägst ett belopp som svarar mot en procent av föreningens skulder. Om förening kan uppfylla i andra stycket angivet krav, skall säkerhetsfonden sammanlagd med övriga föreningars säkerhetsfonder och kassans reservfond uppgå till lägst ett belopp som svarar mot två procent av kassans skulder. Kassan meddelar anvisningar om tillämpningen av denna bestämmelse. Om det i andra stycket angivna kravet är uppfyllt, får ur årsvinsten avsättning göras till en kapitaltäckningsfond. I den mån förenings medel behövs i rörelsen får de göras räntebärande på betryggande sätt.
36 §’ I samband med beslut, varigenom I samband med beslut, varigenom del förenings verksamhetsområ- del av förenings verksamhetsområav de överföres till annan förenings de överförs till annan förenings omområde, kan regeringen efter hö- râde, kan regeringen efter hörande rande av kassan och de berörda för- av kassan och de berörda föreningeningarna bestämma om överföran- arna bestämma om Överförande av de medel tillhör säkerhets- medel som tillhör reservfonden. av som fonden eller kapitaltäckningsfonden.
37 §17 Låntagare skall erlägga förvalt- Låntagare skall erlägga bidrag till nings- och fondbidrag till sin för- sin förening. Bidraget utgår med beening. Bidraget utgår med belopp lopp som fordras för föreningens som fordras för föreningens förvalt- förvaltningskostnader och för reserningskostnader och för avsättning vuppbyggnad. till säkerhetsfonden eller kapitaltäckningsfonden.
§13 39 a Kassan och föreningarna får för- Kassan får förvärva värva
5 Senastelydelse SFS1983:958 6 Senastelydelse SFS1983:958 Senastelydelse SFS1983:958 8 SenastelydelseSFS 1985:348
Författningsförslag 103
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
aktie i bolag, vilket uteslutan- aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast de har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt, som har egendom eller tomträtt, som har förvärvats för att bereda kassan el- förvärvats för att bereda kassan eller en förening lokaler för dess in- ler en förening lokaler för verksamrymmande eller tillgodose därmed heten eller tillgodose därmed samsammanhängande behov, manhängande behov,
efter tillstånd av regeringen, efter tillstånd av bankinspekaktie i sådant bolag eller andel i så- tionen, aktie i sådant bolag eller andan ekonomisk förening som tillgo- del i sådan ekonomisk förening som doser intressen som är gemensam- tillgodoser intressen som är gemenma för kassan och föreningarna el- samma för kassan och föreningarna ler för dessa och andra eller för dessa och andra kreditinstikreditinstitut, samt garanttfondbevis tut, eller förlagsbevis utfärdat av bolag efter tillstånd av bankinspektioeller ekonomisk förening som nu nen, aktie eller andel i företag med nämnts. en verksamhet som har en nära an-
För en förening gäller i fråga om knytning till kassans och föreningarförvärv enligt första stycket I att kas- nas verksamhet. Tillstånd skall lämsan skall ha medgett förvärvet samt i nas om hinder inte möter från allmän fråga omförvärv enligt första stycket synpunkt. 2 att kassan skall ha medgett att för- Är förvärv enligt första stycket 2 eningen ansöker om regeringens till- eller 3 av principiell betydelse skall stånd. bankinspektionen överlämna åren-
det till regeringen för prövning.
En förening får förvärva aktier en-
ligt första stycket om kassan har
medgett förvärvet samt aktier och
andelar enligt första stycket om
kassan har medgett det och bankin-
spektionen lämnat tillstånd.
Vad som ovan sägs gäller även i
fråga om garantifondsbevis, förlags-
bevis eller förlagsandelsbevis utfär-
dat av företag som avses i första
stycket.
Kapitaltäckning
39 b §
Kassan och föreningarna skall till-
sammans ha egnafonder till ett visst
lägsta belopp som är betryggande i
förhållande till kassans och för-
eningarnas tillgångar, ingångna ga-
rantiförbindelser och andra åtagan-
den på kapitalmarknaden som inne-
bär en kreditrisk för kassan eller
föreningarna placeringar. Vad som
i detta avseende anses som egnafon-
der följer av 39 c
104 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
De egna fonderna anses betryggande om de uppgår till lägst ett belopp som motsvarar sammanlagt en procent av värdet av place- ringar som utgörs av fordringar, garanttförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden för vilka har ställts säkerhet som avsesi 2 kap. 9 § B bankrörelselagen I987:61 7, fyra procent av värdet place- - av ringar som utgörs avfordringar, garantiförbindelser och andra åtagande på kapitalmarknaden för vilka har ställts säkerhet som avsesi2 kap. 9 § C bankrörelselagen samt åtta procent av värdet av övriga placeringar utom sådana som avsesi fjärde stycket och sådana som enligt 39 c § tredje stycket skall avräknas från de egna fonderna. Placeringar skall tas upp till följande värden, nämligen fordringar för vilka reserver som avses i 39 c § andra stycket har avsatts till sitt bruttovärde, övriga tillgångar till sitt nettovärde, garantiförbindelser, som är knutna till kreditgivning, till sitt nominella belopp, övriga garantiförbindelser till halva sitt nominella belopp samt andra åtaganden på kapitalmarknaden till sitt nominella belopp om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp. Egna fonder krävs för sådana placeringar som avsesi 2 kap. 9 § A bankrörelselagen eller för kassans placeringar hos förening. Kassan meddelar anvisningar till föreningarna om tillämpningen av dessa bestämmelser. Vad i 2 kap. 9 § fjärde stycket bankrörelselagen stadgas om uppskattat värde gäller även denna lag, varvid den långivande föreningen bestämmer det uppskattade värdet. Åtnjuter samfällighetsförening, som
Författningsförslag 105
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
förvaltar gemensamhetsanläggning, förmånsrätt för fordran i lånesökandens fasta egendom eller tomträtt, skall vid beviljande av lån mot inteckningssäkerhet anses som om lånesökanden till belopp, motsvarande den del av kostnaden för utförande av anläggnningen som belöper på hans fasta egendom eller tomträtt, erhållit län mot säkerhet i form av panträtt på grund av inteckning med bästa förmånsrätt.
39 c §
Med egna fonder avses kassans och föreningarnas reservfonder.
Med egna fonder får vid tillämpningen av 39 b § likställas
kassans garantifond, intill ett belopp som motsvarar fem gånger summan av de egna fonderna,
fyrtio procent av ett belopp som avsatts till värderegleringskonto, intill ett belopp som motsvarar summan av de egna fonderna samt
det nominella värdet avförlagslån och andra skuldförbindelser, som medför rätt till betalning först efter kassans och föreningarnas övriga borgenârer, intill ett belopp som motsvarar de egnafonderna.
Från de egna fonderna skall avräknas vad kassan såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag enligt 39 a §första stycket
39 d §
[fråga om årsredovisning och koncernredovisning gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i lagen 1980:1103 om årsredovisning m.m. i vissa företag.
Fullgörande av skyldighet enligt nämnda lag gentemot viss länsstyrelse skall avse länsstyrelsen i det län där kassan respektive föreningarna har sitt huvudkontor.
106 Férfalmingsfdrslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.
Intill dess kassan och föreningarna visat, att som intäkt tagits upp ett belopp som motsvarar avsättningar för vilka avdrag enligt 2§ 8 mom. åttonde stycket lagen 1947:576 om statlig inkomstskatt medgetts vid 1986 och senare års taxeringar, skall i kapitaltäckningshänseende dessa avsättningar inte anses ingå i de egna fonderna.
Författningsförslag
11¶Förslag till Lag om ändring i lagen 1970:65 om Sveriges allmänna Hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om lagen 1970:65 om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
dels att 44 § skall upphöra att gälla
dels att 18, 24, 25, 27, 28,29, 30, 30 a, 31, 48, 55, 58, 59 och 60 §§ skall ha nedan angivna lydelse
dels att i lagen skall införas fyra paragrafer, 20, 29 a, 60 a och 60 b §§,
nya av nedan angivna lydelse
dels att i lagen närmast före 60§ skall införas en ny rubrik av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1§
Sveriges allmänna hypoteksbank Sveriges allmänna hypoteksbank har till ändamål att driva lånerörelse har till ändamål att driva lånerörelse
att lämna lån åt sina delägare genom att lämna lån till landshypogenom och att driva verksamhet som teksföreningar och att driva annan
annan står i samband därmed. verksamhet som har samband där-
med.
Banken får även lämna lån till fö-
retag som avsesi30 a § första stycket
3 banken har ett bestämmande
om
inflytande i företaget.
18 §20
Banken anskaffar medel för sin Banken anskaffar medel för sin verksamhet lån mot obliga- verksamhet genom lån mot obliga-
genom tioner och andra skuldförbindelser. tioner och andra skuldförbindelser. sammanlagda beloppet av bankens utelöpande obligationer och andra skuldförbindelser får icke uppgå till mera än tio gånger summan av den i 27 § angivna grundfonden och den i 29 § angivna reservfonden.
Nedgår grundfonden genom förluster med tio procent eller mera, får banken upptaga nytt lån förrän grundfonden återställts till sitt ursprungliga belopp. Om ordinarie delägarsammankomst skall hållas inom en månad från det sådan nedgång skedde, skall föreningarna
9 Lagen omtryckt SFS 1983:588 m Senastelydelse SFS 1986:429
108 Författningsförslag
Nu varande lydelse Föreslagen lydelse
kallas till extra sammankomst för att besluta om de åtgärder som påkallas av omständigheterna.
20 § Medel som inflyter till banken och som denna inte omedelbart använder för att infria sina förbindelser eller för att lämna lån till föreningarna eller till företag som avses i 30 § a skall göras räntebärande genom placering på betryggande sätt. Vid tillämpningen avförsta stycket skall banken tillse att den vid varje tidpunkt kan upprätthålla en tillfredsställande betalningsberedskap.
24 §21 Om det behövs för att täcka för- Om det behövs för att täcka förvaltningskostnad eller fondavsätt- valtningskostnad eller reservuppning hos banken, skall förening byggnad hos banken, skall förening erlägga förvaltnings- och fondbidrag erlägga bidrag härtill. Banken betill denna. Banken beslutar närmare slutar närmare om sådant bidrag. om sådant bidrag.
25 §22 Förening ansvarar för att dess skuld till banken ständigt motsvaras av lånefordringar för vilka finns säkerhet enligt denna lag eller tillgodohaav vande hos bank eller av kontanta medel. Banken övervakar att föreningen uppfyller detta ansvar. Banken ansvarar för att dessfordringar hosföreningarna vid varje tidpunkt svarar mot lägst sammanlagda beloppet av bankens upplåningsskuld enligt 18
27 §23 Som grundfond för banken ställer Som garantzfond för banken stälstaten till förfogande en av riks- ler staten till förfogande riksen av gäldsfullmäktige utfärdad garanti- gäldsfullmäktige utfärdad garantiförbindelse på tvåtusentrehundra förbindelse på tvåtusentrehundra miljoner kronor. miljoner kronor.
2 Senastelydelse SFS 1987:612 Z2Senastelydelse SFS 1982:1257 23Senastelydelse SFS 1986:429
Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28§
Efter anmälan till riksgäldskonto- Efter anmälan till riksgäldskontoret får banken taga grundfonden i ret får banken garantifonden i
ta ananspråk till fullgörande av sina för- språk till fullgörande sina förbin-
av bindelser, när banken för tillfället delser, när banken för tillfället saksaknar tillgängliga medel till detta tillgängliga medel till detta eller
nar eller när banken trätt i likvidation. när banken trätt i likvidation.
När grundfonden tagits i anspråk i När garantzfonden tagits i anspråk annat fall än vid bankens likvida- i annat fall än vid bankens likvidation, skall banken ersätta staten den tion, skall banken ersätta staten den ränta som staten med anledning ränta som staten med anledning härav har utgivit och snarast möjligt härav har utgivit och snarast möjligt återbetala vad som tagits i anspråk. återbetala vad som tagits i anspråk. Om banken kan anskaffa medel Om banken kan anskaffa medel för återbetalningen på annat sätt, för återbetalningen på sätt,
annat får banken taga ut det behövliga be- får banken ta ut det behövliga beloppet från föreningarna i förhållan- loppet från föreningarna i förhållande till deras delaktighet i banken. de till deras delaktighet i banken.
Nedgår garantzfonden genom för-
luster med tio procent eller mera, får
banken uppta nytt lån förrän
ga-
rantifonden återställts till sitt ur-
sprungliga belopp. Om ordinarie de-
lägarsammankomst skall hållas in-
om en månad från det sådan
nedgång skedde, skall föreningarna
kallas till extra sammankomst för att
besluta om de åtgärder som påkallas
av omständigheterna.
29 §24
Bankens behållna årsvinst skall Bankens nettovinst skall avsättas avsättas till en reservfond, om an- till en reservfond. nat följer av tredje stycket. Om det krav ställs på ban-
som
Reservfonden skall uppgå till lägst kens och föreningarnas reservfonder ett belopp som svarar mot en procent gemensamt är stadgat i 60 av bankens skulder.
Uppgår resesrvonden till belopp som anges i andra stycket, får förening av bankens årsvinst beviljas bidrag utan återbetalningsskyldighet.
29 a §
Inom ramen för årets resultat får
banken bevilja förening bidrag utan
återbetalningsskyldighet. Sådant bi-
drag får även lämnas till företag som
2‘ Senastelydelse SFS 1976:1032
110 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
i 30 § första stycket, om ban-
avses a
ken har ett bestämmande inflytande z
företaget.
30§
Reservfonden får komma föreningarna till godo endast genom lättnad i lånevillkoren enligt beslut som fattats på delägarsammankomst. Reservfonden får dock användas för detta ändamål endast i den mån den överstiger två procent av bankens skulder.
Har förening lidit förlust som den Har förening lidit förlust som den
kan täcka med sin reservfond, får kan täcka med sina reserver, får banken bevilja föreningen bidrag ur banken bevilja föreningen bidrag ur bankens reservfond utan återbetal- bankens reservfond utan återbetalningsskyldighet med belopp som ningsskyldighet med belopp som
mot högst hälften av reserv- svarar mot högst hälften av reservsvarar fonden. Sådant bidrag får dock fonden. Sådant bidrag får dock lämnas utan delägarsammankoms- lämnas utan delägarsammankomstens hörande. tens hörande.
I övrigt får bankens reservfond användas endast till att täcka förlust som uppkommit bankens rörelse i dess helhet.
Nedgår reservfonden under föreskrivet belopp, skall den snarast åter ökas till detta.
Bankens fondmedel skall placeras på ett betryggande sätt.
§25
30 a
Banken och föreningarna får för- Banken får förvärva värva
aktie i bolag, vilket uteslutan- aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast de har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt, som har egendom eller tomträtt, som har förvärvats för att bereda banken el- förvärvats för att bereda banken eller förening lokaler för dess in- ler en förening lokaler för verksam-
en rymmande eller tillgodose därmed heten eller tillgodose därmed samsammanhängande behov, manhängande behov,
efter tillstånd regeringen, efter tillstånd av bankinspek-
av aktie i sådant bolag eller andel i så- tionen, aktie i sådant bolag eller andan ekonomisk förening som tillgo- del i sådan ekonomisk förening som doser intressen som är gemensam- tillgodoser intressen som är gemen-
för banken och föreningarna el- samma för banken och föreningarna ma ler för dessa och andra eller för dessa och andra kreditinstikreditinstitut, samt garantzfondbevis tut, eller förlagsbevis utfärdat bolag efter tillstånd av bankinspektio-
av eller ekonomisk förening aktie eller andel i företag med
som nu nen, nämnts. en verksamhet som har en nära an-
25Senastelydelse SFS 1986:429
Författningsförslag 111
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
För förening gäller i fråga knytning till bankens och föreningen om förvärv enligt första stycket I att ban- verksamhet. Tillstånd skall arnas ken skall ha medgett förvärvet samt i lämnas om hinder inte möter från förvärv enligt första stycket allmän synpunkt. fråga om 2 banken skall ha medgett attför- Är förvärv enligt första stycket 2 att eningen ansöker regeringens till- eller 3 av principiell betydelse skall om stånd. bankinspektionen överlämna ärendet till regeringen för prövning. En förening får förvärva aktier enligt första stycket om banken har medgett förvärvet samt aktier och andelar enligt första stycket om banken har medgett det och bankinspektionen lämnat tillstånd. Vad som ovan sägs gäller även i fråga om garantifondsbevis, förlagsbevis och förlagsandelsbevis utfärdat företag som avses iförsta stycket. av
31 §26 Om förfarandet vid likvidation av banken förordnar regeringen. Vid likvidation får grundfonden Vid likvidation får garantifonden i anspråk endast i den mån tas i anspråk endast i den mån antagas tillgång saknas för tillgång saknas som svarar för annan som svarar nan bankens förbindelser. bankens förbindelser.
48 §27 Pantbrev skall lyda på minst det Pantbrev skall lyda på minst det belopp till vilket lån beviljas. lnteck- belopp till vilket lån beviljas. ningen skall ligga inom det värde, till vilket lån enligt 44 § högst får beviljas. Tillhandahåller lânesökanden pantbrev med bästa förmånsrätt, får lån beviljas endast under förutsättning att lån, som lämnats mot inteckningssäkerhet med bättre förmånsrätt, är ordnat på betryggande sätt och att även ifrågavarande pantbrev pantsätts för lån som föreningen beviljar. Inskrivning annat än fordran och som har avsevärd betydelse som avser för egendomens värde, får stå kvar med bättre förmånsrätt än inteckning för lån från förening utan att lånebeloppet nedsätts.
55§ Låntagare skall i efterskott till Låntagare skall i efterskott till föreningen erlägga årsavgift, som föreningen erlägga årsavgift, som omfattar ränta, kapitalavbetalning omfattar ränta, kapitalavbetalning enligt amorteringsplan samt bidrag enligt amorteringsplan samt bidrag med det belopp enligt för- med det belopp som enligt försom
Senastelydelse SFS 1975:230 27Senastelydelse SFS 1983:588
112 Författningsförslag
Nu varande lydelse Föreslagen lydelse
eningsstämmans beslut skall utgå eningsstämmans beslut skall utgå för föreningens förvaltningskostna- för föreningens förvaltningskostnader och för avsättning till den i 59 § der och för reservuppbyggnad. angivna reservfonden.
58 §28
Lånesökande som erhållit statlig lånegaranti kan beviljas lån även om han ägerfast egendom som avsesi 40
I stället för 42——44och 48 §§ gäl- I fråga lån till Iånesökande
om ler vad den statliga myndigheten fö- som erhållit statlig lånegaranti gäller reskriver om garantilåns storlek och i stället för 42, 43 och 48 §§ vad den om skyldighet att ställa och under- statliga myndigheten föreskriver om hålla säkerhet för lånet. garantilåns storlek och skyldig-
om
het att ställa och underhålla säker-
het för lånet.
Övergår egendom, Övergår egendom,
som avses som avses med garantilån, till ny ägare eller med garantilån, till ägare eller
ny brukare gäller utöver 53 § att lånet brukare gäller utöver 53 § att lånet får övertagas av den nye ägaren eller får övertas den ägaren eller
av nye brukaren endast om den statliga brukaren endast den statliga
om myndigheten medgivit, att lånega- myndigheten medgivit, att lånegarantin skall avse den nye ägarens rantin skall den ägarens
avse nye eller brukarens förpliktelser. eller brukarens förpliktelser.
59 §29
Förenings behâllna årsvinst skall Förenings nettovinst skall avsättas avsättas till en reservfond. till en reservfond.
Reservfonden skall uppgå till lägst Om det krav som ställs på banett belopp som svarar mot en procent kens och föreningarnas fonder
geav föreningens skulder. Från skul- mensamt är stadgat i 60
a derna avräknas därvid ett belopp som svarar mot summan av de av föreningen utlämnade lånen med statlig garanti.
Om förening kan uppfylla i andra stycket angivet krav, skall reservfonden sammanlagd med övriga föreningars reservfonder och bankens reservfond uppgå till lägst ett belopp som svarar mot två procent av bankens skulder. Banken meddelar anvisningar om tillämpningen av denna bestämmelse.
I den mån förenings medel behövs i rörelsen får de göras räntebärande
ett betryggande sätt.
Z Senastelydelse SFS 1983:957 2 Senastelydelse SFS 1978:214
Författningsförslag 113
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
60§ Reservfonden får komma delägar- Banken och föreningarna skall na tillgodo endast genom lättnad i tillsammans ha fonder är
egna som lånevillkoren enligt beslut som delä- betryggande i förhållande till bangarna på förslag av styrelsen fattar. kens och föreningarnas tillgångar, Reservfonden får dock användas för ingångna garantiförbindelser och detta ändamål endast i den mån den andra åtaganden på kapitalmarknaöverstiger två procent av föreningens den som innebär en kreditrisk för skulder. banken eller föreningarna placeringar. Vad som i detta avseende anses som egna fonder följer av 60 a
De egna fonderna anses betryggande om de uppgår till lägst ett belopp som motsvarar sammanlagt
en procent av värdet av place-
ringar som utgörs av fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden för vilka har ställts säkerhet som avsesi 2 kap. 9 § B bankrörelselagen 1987:617
fyra procent av värdet av place-
ringar som utgörs av fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden för vilka har ställts säkerhet som avsesi2 kap. 9 § C bankrörelselagen samt
åtta procent av värdet av övriga
placeringar utom sådana som avsesi fjärde stycket och sådana som enligt 60 a § tredje stycket skall avräknas från de egna fonderna.
Placeringar skall tas upp till följande värden, nämligen
fordringar, för vilka reserver som avses i 60 a § andra stycket avsatts, till sitt bruttovärde,
övriga tillgångar till sitt nettovärde,
garantiförbindelser, som är knutna till kreditgivning,
till sitt nominella belopp,
övriga garantiförbindeLser till halva sitt nominella belopp samt
andra åtaganden på kapitalmarknaden till sitt nominella belopp, om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp.
114 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Egna fonder krävs för sådana placeringar som avses i 2 kap. 9 § A bankrörelselagen eller för bankens placeringar hos förening. Banken meddelar anvisningar till föreningarna om tillämpningen av dessa bestämmelser.
60 a § Med egna fonder avses bankens och föreningarnas reservfonder. Med egna fonder får vid tillämpningen av 60 § likställas bankens garantrfond, intill ett belopp som motsvarar fem gånger summan av de egnafonderna, fyrtio procent av ett belopp som avsatts till värderegleringskonto, intill ett belopp som motsvarar de egna fonderna samt det nominella värdet avförlagslån och andra skuldförbindelser, som medför rätt till betalning först efter bankens och föreningarnas övriga borgenärer, intill ett belopp som motsvarar de egnafonderna. Från de egna fonderna skall avräknas vad banken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag enligt 30 a § första stycket
61 a § [fråga om årsredovisning och koncernredovisning gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i lagen 1980:1103 om årsredovisning m. m. i vissaföretag. Fullgörelse av skyldighet enligt nämnda lag gentemot viss länsstyrelse skall avse länsstyrelsen i det län där banken respektive föreningarna har sitt huvudkontor.
Denna lag träder i kraft den 1januari 1990. Intill dess banken och föreningarna visat, att som intäkt tagits upp ett belopp som motsvarar avsättningar för vilka avdrag enligt 2§ 8 mom åttonde stycket lagen 1947:576 om statlig inkomstskatt medgetts vid 1986 och senare års taxeringar, skall i kapitaltäckningshänseende dessa avsättningar inte anses ingå i de egna fonderna.
sou 193339 Författningsförslag 115
12¶Förslag till Lag ändring i om lagen 1980:1097 om Svenska skeppshypotekskassan
Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om lagen 1980:1097 om Svenska skeppshypotekskassan dels att 4 och 19 §§ skall ha nedan angivna lydelse dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 3 a, 38 och 39 §§, av nedan angivna lydelse dels att i lagen närmast före 3 a § skall införas en ny rubrik av nedan angivna lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 a § Kassans reservfond skall vara betryggande i förhållande till kassans tillgångar, ingångna garantifärbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden som innebär kreen ditrisk för kassan placeringar. Reservfonden anses betryggande om den uppgår till lägst ett belopp som motsvarar åtta procent av värdet av kassans placeringar utom sådana som avsesi 2 kap. 9 § A bankrörelselagen 1987:617. Garanttförbindelser, som är knutna till kreditgivning, skall tas upp till sitt nominella belopp och övriga garantiförbindelser till halva sitt belopp. Placeringar i utländsk valuta skall tas upp till tre fjärdedelar av motvärdet i svenska kronor på grundval av den vid beräkningstillfäller på den svenska valutamarknaden noterade säljkursen för valutan i fråga. Övriga placeringar skall tas upp till sitt nettovärde. Andra åtaganden på kapitalmarknaden som innebär en kreditrisk för kassan skall dock tas upp till sitt nominella belopp om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen i föreskrift angivit ett lågre belopp. Med reservfond får vid tillämpningen av denna paragraf likställas garantifond intill ett belopp som motsvarar fem gånger reservfonden samt
116 Författningsförslag SOU 1988229
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
det nominella värdet av förlags-
lån och andra skuldförbindelser,
som medför rätt till betalning först
efter kassans övriga borgenärer, in-
till ett belopp som motsvarar reserv-
fonden.
4 §
Kassan anskaffar medel för sin verksamhet genom lån mot obligationer eller genom annan upplåning.
sammanlagda beloppet av kassans låneskuld och garantiförpliktelser får inte uppgå till mera än tio gånger sammanlagda beloppet av kassans garanti- och reservfonder. Motvärdet i svenska kronor av låneskuld eller garanttförpliktelse i utländsk valuta skall beräknas på grundval av den vid beräkningstillfäller på den svenska valutamarknaden moterade säljkursen för valutan i fråga.
19 §
Om kassan tar upp län eller lämnar garantzförpliktelse i utländsk valuta, skall styrelsen tillse att summan av låneskuld och garanlifdrpliktelser i utländsk valuta, beräknad i motvärdet i svenska kronor enligt 4 § andra stycket, inte överstiger 75 procent av skillnaden melland det belopp, som enligt nämnda lagrum utgör högsta sammanlagda beloppet för kassans låneskuld och garantiförpliktelser, och det belopp till vilket kassans låneskuld och garantiförpliktelser uppgår.
Om kassan har tagit upp lån i utländsk valuta, skall styrelsen besluta om lån från kassan i den valuta vari upplåning skett.
Om inteckning utgör säkerhet för lån eller garanti som kassan har lämnat, skall styrelsen tillse att inteckningen lyder belopp i den valuta vari lånet eller garantin har lämnats och uppskatta värdet av det intecknade fartyget i samma valuta.
sou 1988:29 Författningsförslag 117
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
38 §
Kassan står under tillsyn av bankinspektionen.
Vid meddelande av föreskrift eller förbud i samband med tillsynen kan bankinspektionen förelägga vite.
Talan mot inspektionens beslut enligt denna lag förs hos regeringen genom besvär.
Beslut i fråga om tillsynen länder omedelbart till efterrättelse om inte regeringen förordnar annat.
Regeringen meddelar närmare föreskrifter om tillsynsverksamheten.
39 §
Till bestridande av bankinspektionens tillsynsverksamhet skall kassan årligen erlägga bidrag.
Närmare föreskrifter om bidragets storlek och om dessfastställande och erläggande meddelas av regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1januari 1990.
118 Författningsförslag
13¶Förslag till Lag ändring i om lagen 1947:576 om
statlig inkomstskatt
Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 2 § 3 mom., 2 § 8 mom. och 7 § 8 mom. lagen 1947:576 om statlig inkomstskatt skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 § 3 mom.
Äger svenskt aktiebolag, svensk Äger svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk förening, svensk ömsesi- ekonomisk förening, svensk ömsesidig skadeförsäkringsanstalt moder- dig skadeförsäkringsanstalt, svensk företag mer än nio tiondelar av ak- bank, Konungariket Sveriges stadstierna i ett eller flera svenska aktie- hypotekskassa eller Sveriges allmänbolag helägda dotterbolag, skall hypoteksbank moderföretag
na koncernbidrag som moderföretaget mer än nio tiondelar av aktierna i lämnar till helägt dotterbolag eller ett eller flera svenska aktiebolag sådant bolag lämnar till moderföre- helägda dotterbolag, skall kontaget eller till annat helägt dotterbo- cernbidrag som moderföretaget lag hos moderföretaget anses som lämnar till helägt dotterbolag eller avdragsgill omkostnad för givaren sådant bolag lämnar till moderföreoch skattepliktig intäkt för motta- taget eller till annat helägt dotterbogarne, även om bidraget inte för gi- lag hos moderföretaget anses som varen utgör omkostnad för intäkter- avdragsgill omkostnad för givaren nas förvärvande eller bibehållande. och skattepliktig intäkt för mottaga- Som förutsättning för detta gäller ren, även om bidraget inte för giva-
a att den huvudsakliga verksam- ren utgör omkostnad för intäkternas heten för såväl givare som mottaga- förvärvande eller bibehållande. re avser jordbruksfastighet, annan Som förutsättning för detta gäller fastighet eller annan rörelse än för- a att den huvudsakliga verksamsäkringsrörelse som bedrivs av liv- heten för såväl givare som mottagaförsäkringsanstalt, re avser jordbruksfastighet, annan
b att såväl givare som mottagare fastighet eller annan rörelse än förredovisar bidraget till samma års säkringsrörelse som bedrivs av livtaxering öppet i självdeklaration el- försäkringsanstalt, ler därvid bifogad bilaga, b att såväl givare som mottagare
c att dotterbolag som lämnar el- redovisar bidraget till samma års ler mottar bidrag har varit helägt taxering öppet i självdeklaration elunder hela beskattningsåret för bå- ler därvid bifogad bilaga, de givare och mottagare eller sedan c att dotterbolag som lämnar eldotterbolaget började driva verk- ler mottar bidrag har varit helägt samhet av något slag, under hela beskattningsåret för bå-
d att, om bidrag lämnas från de givare och mottagare eller sedan dotterbolag till moderföretag, mo- dotterbolaget började driva verkderföretaget skulle vara frikallat samhet av något slag, från skattskyldighet för utdelning d att, om bidrag lämnas från dotsom under beskattningsåret hade terbolag till moderföretag, moderuppburits från dotterbolaget, samt företaget skulle vara frikallat från
e att, om bidrag lämnas från dot- skattskyldighet för utdelning som terbolag till annat dotterbolag, mo- under beskattningsåret hade uppbuderföretaget är förvaltingsföretag rits från dotterbolaget, samt
Författningsförslag 119
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
som avses i 7 § 8 mom. tredje styck- e att, om bidrag lämnas från dotet eller moderföretaget i annat fall terbolag till annat dotterbolag, moskulle vara antingen frikallat från derföretaget är förvaltingsföretag skattskyldighet för utdelning som som avses i 7 § 8 mom. tredje styckunder beskattningsåret hade uppbu- et eller moderföretaget i annat fall rits från det givande dotterbolaget skulle vara antingen frikallat från eller skattskyldighet för utdelning skattskyldighet för utdelning som som under beskattningsåret hade under beskattningsåret hade uppbuuppburits från det mottagande dot- rits från det givande dotterbolaget terbolaget. eller skattskyldighet för utdelning
som under beskattningsåret hade
uppburits från det mottagande dot-
terbolaget. Lämnar fall
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . lämnas, överklagas
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . även i andra fall belopp
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Mottagaren rörelse
. . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Vid tillämpning slag
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . .. Avdrag föreligger
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Lämnas bidrag uppfyllda
. . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. .
2 § 8 mom. Har en kooperativ förening utdelning
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . En kooperativ förening avdragsgill
. . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . .. . .. . . . . . Är ekonomisk förening stycke
en
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . Avdrag för utdelning hänför sig till
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Avdrag medges fastsäller
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sparbank säkerhetskassa
. . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sparbankens sparbankerna
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . .
Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassaoch statens bostadsfinansieringsaktiebolag får göra avdrag för belopp, som avsatts till reservfond, i den mån avsättningen är nödvändig för att uppbringa fonden till ett belopp motsvarande två procent av inrättningens skulder. Hypoteksförening får göra avdrag för belopp, som avsatts till reserv- eller säkerhetsfond, i den mån avsättningen är nödvändig för att uppbringa fonden till ett belopp motsvarande två och en halv procent av föreningens skulder.
Har reservfond eller säkerhetsfond som avsesi åttonde stycket satts ned skall om avdrag för fondavsätt-
ningen medgetts ett belopp mot-
— svarande det nedsatta beloppet tas upp som intäkt.
120 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
En ekonomisk rösträtt
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ... För att en förening erhåller
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kooperativa föreningars medlemsantal
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
7§ 8 mom.
Svenska aktiebolag nedan
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ... Idet följande företaget
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . .. Företag I fysiska personer
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..
Företag som bedriver bank- eller Konungariket Sveriges stadshypo-
annan penningrörelse eller sådan tekskassa och Sveriges allmänna hy-
rörelse vid sidan av annan verksam- poteksbank samt företag som bedri-
het, är frikallat från skattskyldighet ver bank- eller annan penningrörel-
för utdelning på sådan aktie eller se eller sådan rörelse vid sidan av
andel som innehas som ett led i or- annan verksamhet, är frikallat från
ganisationen av företagets verksam- skattskyldighet för utdelning på så-
het till den del denna avser annat än dan aktie eller andel som innehas
förvaltning av fastighet, värdepap- som ett led i organisationen av kas-
per och därmed likartad lös egen- sans, bankens respektive företagets
dom. verksamhet till den del denna avser
annat än förvaltning av fastighet,
värdepapper och därmed likartad
lös egendom.
Företag försäkringsrörelse
. . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Företag nära
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ... skattefrihet förvaltningsföretaget
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Om särskilda skäl överklagas
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . .. Förvärvar insats
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ... Riksskatteverket inkomstbeskattningen
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Som förutsättning svenskt företag
. . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Förklaring enligt 20 §
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . ... . Riksskatteverkets besvär
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . ..
Denna lag träder i kraft den 1januari 1990.
Författningsförslag 121
Följdändringar till författningsförslagen
Utöver nu nämnda författningsförslag föranleder kommitténs olika förslag några följdändringar i följande författningar med hänsyn till att kreditaktiebolagslagen 1963276, fondkommissionslagen 1979:748 och finansbolagslagen 1980:2 föreslås Upphävda: Lagen 1971:309 om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål, Lagen 1983:219 om tillfällig vinstskatt, Lagen 1984:503 om tillfälligt förbud mot höjning av vinstutdelning i vissa aktiebolag, Förordningen 1979:740 med instruktion för bankinspektion, Kungl. Maj:ts Expeditionskungörelse 1964:618, Förordningen 1975:3 om vissa kreditinstituts bidrag till bestridande avkostnaden för bankinspektionens verksamhet, m.m., Bankrörelseförordningen 1987:647, Lagen 1934:300 om sparbankens säkerhetskassa, Ackordslagen 1970:847, Föräldrabalken 1949:381, Kungl. Majzts kungörelse 1974:1048 om placering av omyndigs medel m.m., Förordningen 1986:553 om statligt stöd till fartygsfinansiering, Nybyggnadslåneförordningen 1986:692 för bostäder, Ombyggnadslåneförordningen 1986:693 för bostäder, Förordningen 1983:40 om räntebidrag för underhållslån i vissa fall, Lagen 1983: 1092 med reglemente för allmänna pensionsfonden, Försäkringsrörelselagen 1982:713, Lagen 1979:468 om konto för likviditetsutjämning, Lagen 1978:403 om beslutanderätt för svenskt kreditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa fall, Förordningen 1977:497 om statlig kreditgaranti till svenskt rederiföretag, Kungl. Majzts Bostadsfinansieringsförordning 1974:946, Kungl. Majzts Reglemente 1961:265 angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder, Lagen 1972:262 om understödsföreningar, Kungl. Majzts kungörelse 1968:453 om placering av donations- och fondmedel som förvaltas av statlig myndighet, Lagen 1974:922 om kreditpolitiska medel, Förordningen 1987:778 om placering av fondmedel under kammarkollegiets förvaltning, Lagen 1985:277 om vissa bulvanförhållanden, Kreditupplysningslagen 1973:1173, Förordningen 1981:179 om finansbolags bidrag för att täcka kostnaden för bankinspektionens tillsynsverksamhet, Lagen 1981:1099 om särskilt investeringsavdrag vid redovisningen av mervärdeskatt, Förordningen 1987:655 om fondkommissionsbolag och finansbolag, Sekretesslagen 1980:100, Aktiebolagslagen 1975:1385, Lagen 1985:571 om värdepappersmarknaden, Lagen 1983:890 om allemanssparande, Lagen 1983:1053 om skatt på omsättning av vissa värdepapper, Förordningen 1984:437 med bemyndigande för bankinspektionen att meddela föreskrifter om fondkommissionärs provision vid vissa värdepappersaffärer, Förordningen 1981:128 om fondkommissionärers bidrag för att täcka kostnaden för bankinspektionens verksamhet, Utsökningsförordningen 1981:981, Förordningen 1981:1185 om utsökningsavgifter, Lagen 1979:750 om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper, Lagen 1979:749 om Stockholms fondbörs, Förordningen 1979:996 om Stockholms fondbörs, Aktiefondslagen
122 Författningsförslag
1974:931, Taxeringslagen 1956:623, Lagen 1949:722 om pantlånerörel-
se, Konkurslagen 1987:672, Lagen 1987:623 om förenklad aktiehante-
ring
1 Inledning
Det är en mycket omfattande översyn av kreditmarknadens funktionssätt och finansinstitutens rörelseregler kreditmarknadskommittén fått uppdraget att genomföra. Som framhålls i kommitténs direktiv syftar översynen av strukturfrågorna till att skapa mer rationella, lagfästa rörelseregler för skilda slag av institut som verkar på svensk kreditmarknad. Kommitténs direktiv redovisas i sin helhet i bilaga 9. Under senare år har verksamhetsbetingelserna för banker, finansbolag och andra finansinstitut förändrats på ett genomgripande sätt till följd av kreditmarknadens snabba omvandling och tillväxt och de tidvis betydande balansbristema i svensk ekonomi. Det står klart att den befintliga lagstiftningen inte är utformad på ett tillfredsställande sätt utifrån dagens kreditmarknadssituation än mindre vid
~ beaktande av de krav framtida utveckling och fortsatt strukturomvandling ställer.
Under det senaste decenniet har svensk kreditmarknad omvandlats på flera olika sätt. Till en del sammanhänger detta med stora ökningar i statsskulden. Offentliga sparandeunderskott har följaktligen måst absorberas av andra inhemska sektorer och därutöver till icke oväsentlig del av utlandet. Utvecklingen har lett till successiva förändringar av penningpolitiken och innovationer på marknaderna, bl. a. med avseende på låneinstrument och räntebildning. Men det finns också en omvandling som äger rum oberoende av den statsfinansiella utvecklingen och balansbristema i samhällsekonomin. Institut och företag som agerar de finansiella marknaderna har svarat för en anmärkningsvärd förändringsvilja och innovationskraft under nära inflytande av utvecklingen internationellt. Den nya informationsteknologin har här spelat en avgörande roll för förändringsprocessen.
På marknaderna har således under senare år de volymer som kanaliseras ökat mycket kraftigt samtidigt som en skärpt konkurrens mellan aktörerna bidragit till lägre transaktionskostnader. Integrationen med utlandet har gradvis förstärkts. Denna utveckling har sannolikt verkat i riktning mot högre marknadseffektivitet, ex. vad gäller tjänsteutbudet, prisbildningen och kreditströmmarnas allokering. Effektiviteten i denna ekonomiska bemärkelse är emellertid inte det enda kriteriet för ett väl fungerande finansiellt system. Det är också fråga om betydande skyddsintressen och krav på stabilitet, som bl. a. har att göra med det finansiella systemets funktions-
124 Inledning
duglighet i ett längre tidsperspektiv. Utformningen av nya regler för de institut som verkar på marknaderna måste därför ske mot bakgrund av en noggrann avvägning mellan såväl samhällsintressen rörande stabilitet och tillsyn som rent marknadsekonomiska intressen.
Utredningsdirektiven formulerar tre grundläggande frågor som kommittén har att överväga i sitt arbete med de legala ramarna och spelreglerna.
Vilka slags finansinstitut vid sidan av bankerna bör vara verksamma
-
på kreditmarknaden
Vilken typ av verksamhet bör banker och andra institut bedriva och
-
vilka skiljelinjer bör därvidlag upprätthållas mellan instituten
Vilka kvalitativa krav skall ställas på institutens uppbyggnad och
-
verksamhet Som antytts ovan är det nödvändigt att utformningen av olika rörelseregler och av rollfördelningen inom det finansiella systemet föregås av en omsorgsfull avvägning mellan olika berörda intressen. Strävan efter effektivitetshöjande konkurrens får exempelvis inte drivas på bekostnad av de allmänna och enskilda skyddsintressen som kan ligga till grund för en viss rollfördelning eller för att vissa säkerhetsregler uppställs. Lagstiftningen bör dock vara så långsiktig och generell till sin karaktär att den ger utrymme för nödvändiga anpassningar till ändrade förhållanden och verksamhetsbetingelser. Den bör ex. så långt som möjligt kunna tillämpas oberoende den
av ekonomiska politikens utformning och hur ekonomin i övrigt utvecklas. Bestämmelser om auktorisation och särskilda rörelseregler för viss verksamhetsinriktning eller kapitaltäckningsregler som begränsar risktagande och garanterar institutens soliditet utgör några av kreditmarknadslagstiftningens grundläggande beståndsdelar.
De beskrivande avsnitt kommittén inledningsvis presenterar utgör
en relativt kortfattad bakgrund till kommitténs allmänna diskussion om behovet av strukturregler kreditmarknaden kapitel 5 och konkreta ställningstaganden i det följande fr. o. m. kapitel 6. Kreditmarknadskommittén har härutöver låtit utarbeta expertrapporter om kreditmarknadens utveckling i Sverige och utländska erfarenheter av strukturfrågor, vilka presenteras som bilagor till kommitténs betänkande.
Det finansiella systemets uppgifter 125
2¶Det finansiella
systemets uppgifter
2.1 begrepp
Några grundläggande
I ett renodlat marknadsekonomiskt perspektiv brukar man räkna med att transaktionerna som sker på oreglerade varumarknader och finansiella marknader i princip leder fram till en effektiv resursallokering, dvs. till den bästa användningen av samhällets olika tillgängliga resurser. Förekomsten fri konkurrens mellan olika aktörer och en fungerande marknads-
av prisbildningräntebildning är härvid avgörande för att nå den eftersträvade effektiva hushållningen, allt till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad.
I stora drag sammanfaller således de effektivitetskrav man kan ställa på varumarknader och marknader för finansiella tjänster. I fråga om uppbyggnaden av olika rättssystem och Spelregler till stöd för ex. centrala marknadsmekanismer eller aktörernas skyddsintressen, blir variationerna emellertid framträdande. Inte minst kreditmarknadens struktur måste,
mer som inledningsvis framhållits, kunna möta högt ställda krav på marknadseffektivitet och på stabilitet. Till kreditmarknadens huvuduppgifter räknar man vanligen
att sammanföra och investerare i ekonomin och sörja för
- sparare
effektiva kreditflöden dem emellan;
att skapa likviditet och medverka i en väl fungerande betalningsme-
-
delförsörjning;
att hantera och utjämna risktagande och osäkerheter.
- Att med effektiva metoder slussa kapital från de långivare som har överskott till de låntagare som har underskott- vad som betecknas somfinansiell intermediering utgör den grundläggande processen på kreditmarknaden.
- Det klassiska exemplet på hur denna intermedieringsprocess går till återfinns i kombinationen av inlåningsräkningar och utlåning i ett väl fungerande banksystem. Bankerna tillhandahåller en hel marknad där finansiellt sparande hos ett stort antal företag och hushåll kan möta efterfrågan på krediter med starkt varierande löptider och riskinnehåll. Bankerna således för ett brett finansiellt tjänsteutbud på marknaden.
svarar
Inlåningen på bankräkning kan betraktas som pengar, dvs. fullt likvida tillgångar uppvisar ett bestämt värde. Dessa kan utan egentliga trans-
som aktionskostnader omedelbart disponeras för betalningar. Endast banker får
126 Det finansiella systemets uppgifter
erbjuda allmänheten inlåning på räkning och via sin utlåning till hushåll och företag skapar bankmarknaden likvidtet: en viss penningmängd som åtgår bl. a. för de reala transaktionerna i ekonomin. Vanligen räknas allmänhetens sedlar och mynt samt banktillgodohavanden såväl avista - som tidsbunden inlåning till begreppet penningmängd på svensk kreditmark- nad. Den direkta kopplingen i bankernas balanser mellan inlåningen på räkning skuldsidan och utlåningen tillgångssidan utgör själva grundförutsättningen för bankernas likviditetsskapande funktion. Genom utlåningsökningar skapar bankerna större egna inlåningsvolymer, vilket i sin tur avläsessom ett ökat utbud av pengar i ekonomin. Räntebärande utlåning är härutöver givetvis en förutsättning för att en bank ska kunna betala ränta till inlåningskunder. Bankernas utlåning är i praktiken betydligt långmer fristig än förbindelserna i form av inlåning och upplåning. Kreditförmedlingen är vidare förknippad med kreditrisker, dvs. osäkerhet i de enskilda en fallen om det utlånade kapitalet kommer att betalas tillbaka. Om kreditförmedlingen sker direkt mellan långivare och låntagare en en bortfaller de element av intermediering och likviditetsskapande kännesom tecknar bankmarknaden. Också kreditrisken överförs då direkt till långivaren utan den riskutjämning som mellanhanden åstadkommer att genom kombinera ett flertal förbindelser till ett brett, fristående kreditutbud. Upplining mot värdepapper, obligationer och certifikat, kan i detta ex. sammanhang betraktas som en mellanform. Förekomsten andrahandsmarkav nader innebär nämligen att värdepapper och andra finansiella tillgångar, vilka är föremål för handel i någon form, uppvisar ett likviditetsinnehåll om än mer begränsat än pengarbanktillgodohavanden. Efterfråge- och utbudsförhållanden på andrahandsmarknaderna avgör dessa tillgångars aktuella värde, ex. vid försäljning och omvandling till betalningsmedel. Omsättningsbarhet och marknadskurs kommer att variera över tiden. Man talar därför om att andra tillgångar än och banktillgodohavanden pengar förutom kreditrisker är förknippade med marknadsrisker t ränterisker ex eller valutarisker. För att det över kreditmarknaden skall skapas ett tillräckligt stort utbud av finansiellt sparande till låg samhällsekonomisk kostnad krävs effektiv en hantering och utjämning av aktörernas risktagande. Detta förutsätter i sin tur dels tillgång till ett väl fungerande banksystem, dels väl utvecklade tillgångsmarknader för värdepapper och andra finansiella tillgångar. På bankmarknaden erbjudes spararen normalt den lägsta marknadsräntan för en i princip riskfri avistainlåning. Räntan med avdrag för återverkningar av inflation och beskattning behöver endast kompensera för beslutet spararen att senarelägga sin konsumtion. För övriga placeringsaltemativ med varierande bindningar över tiden och kombinationer av kreditrisker och marknadsrisker, kommer samspelet mellan efterfrågan och utbud på marknaden att leda till att diffrentierade avkastningskrav uppställs. Den räntestruktur som marknaden detta sätt utbildar blir självfallet styrande för hur kreditflödena formas och för vilka anpassningar äger som
Det finansiella systemets uppgifter 127
rum i aktörernas finansiella portföljer, dvs. på vilket sätt dessa väljer att bygga upp olika kombinationer av finansiella tillgångar och skulder. Via räntan verkar också traditionellt riksbankens centrala penningpolitiska medel, som sätts för att övergripande styra likviditeten i ekonomin. Härvid påverkar riksbanken givetvis kreditvolymerna och det sätt på vilket olika finansiella balanser av tillgångar och skulder utvecklas. Med den inriktning den svenska valutapolitiken har blir den primära uppgiften för penningpolitiken dock att styra likviditeten i ekonomin och säkerställa den externa balansen.
2.2¶Marknadens
uppbyggnad
Till den organiserade kreditmarknaden räknar man vanligen de tillgångsmarknader där räntebärande värdepapper emitteras och omsätts och därutöver de finansiella institutens utbud av tjänster Bankernas in- och utlåningsverksamhet samt övriga instituts finansieringsverksamhet. Gemensamt för kreditmarknadens flöden är att de avser främmande kapital lån. Parallellt existerar marknaden för eget kapital, dvs. aktiemarknaden. Kredit- och aktiemarknaden bildar tillsammans kapitalmarknaden i svensk ekonomi.
Som berörts ovan är all förmedling av krediter liksom alla investeringar på tillgångsmarknader förknippade med risk och osäkerhet av varierande grad. Risktagandet för kapitalmarknadens institutioner och övriga aktörer är således inte koncentrerat till vad som kan betecknas som den egentliga riskkapitalmarknaden, där aktier och därmed närsläktade instrument hanteras. Benämningen riskkapital speglar i första hand det faktum att man upprätthåller en klar gräns mellan tillförsel av lånat, främmande kapital å ena sidan och ägarinsatser å den andra.
En ytterligare uppdelning av kapitalmarknaden tar sikte på de nominella löptiderna. Aktier är exempelvis att betrakta som mycket långfristiga instrument i princip eviga för anskaffande av kapital till ett bolag. På kreditmarknaden hänför man vanligen det långfristiga kapitalutbudet till obligationsmarknaden, medan kortfristiga instrument, med löptider upp till två år, hanteras på penningmarknaden.
Figur: 2.1
KAPITALMARKNAD
KREDITMARKNAD AKTIEMARKNAD
PENNING- OBLIGATIONS-
MARKNAD MARKNAD
128 Det finansiella systemets uppgifter
Någon klar gräns mellan lång och kort marknad existerar dock inte. Den finansieringsverksamhet som banker och andra institut bedriver spänner vanligen över olika tidshorisonter på kreditmarknaden. Ser man till hanteringen av masspapper har de senaste årens utveckling inneburit mindre klara gränser mellan delmarknaderna i och med att intresset förskjutits från primärmarknaden emissionsverksamheten till sekundärmarknaden handeln i andra hand. Väl fungerande finansiella marknader gör vidare att en placering eller skuld med en viss bestämd tidshorisont givetvis kan byggas upp med hjälp av instrument som på marknaden har en awikande, nominell löptid.
Varken kreditförmedlingen eller portföljförvaltningen av tillgångar och skulder skulle fungera effektivt på marknaden utan finansinstitut mellan-
händer- med varierande funktioner. På de egentliga marknaderna för standardiserade fyller mellanhanden, ex. en fondkommissio-
masspapper när, en funktion som mäklare eller handlare. Vanligen särskiljer man handel uteslutande för annans räkning s. k. broker-verksamhet från handel som även innefattar transaktioner för egen räkning och därmed egna innehav av värdepapper institutet fungerar som dealer. Den utvecklade marknaden förutsätter institut eller andra aktörer som kontinuerligt deltar i handeln, ställer köp- och säljkurser för olika värdepapper och därmed garanterar placeringarnas likviditetsinnehåll. Man uppträder då som marketmaker. Likviditetsinnehållet kommer konkret till uttryck i den Spread som upprätthålls mellan köp- och säljnoteringar för olika papper. Denna transaktionskostnad vid omsättning är normalt mycket låg för frekventa papper av god beskaffenhet.
På primärmarknader deltar mellanhanden i emissioner av värdepapper. En bank eller fondkommissionär hjälper ex. låntagare att slussaut lån på marknaden. Härvid kan emissionsinstitutet ställa garantier för de belopp låntagaren förväntas kunna placera eller för en lägsta kurs med hänsyn till låntagarens upplåningskostnad. Emissionsinstitutet fungerar dock inte uteslutande som låntagarens ombud vid emissionstillfället utan har därutöver ett ansvar för att, i prospekt eller annan form, förse marknadens aktörer med information om låntagarens ställning. Informationen bildar underlag för placerarnas överväganden om risktagande och avkastningskrav.
Det förtjänar att framhållas att det finansiella systemet inte domineras
av de tillgångsmarknader eller mellanhänder här översiktligt berörts. Som
som tidigare framgått spelar den finansieringsverksamhet som banker, finansbolag, mellanhandsinstitut och i viss utsträckning även försäkringsbolag, bedriver den grundläggande rollen för kreditmarknadens funktionssätt. Dessa institut skapar ett differentierat, fristående kreditutbud på marknaden, ex. med avseende på löptider och riskinnehålL
Se Lars Hörngren m. fl. Kreditmarknadens Spelregler SNS 1987. Författarna redogör bl. a. för det finansiella systemetsuppgifter och de finansiella institutionerna avsnitt 2.
Det finansiella systemets uppgifter 129
Denna förmåga att både transformera och förmedla sparande spelar
en avgörande roll för möjligheterna att effektivt tillgodose kreditefterfrågan i ekonomin och för att sprida och hantera riskerna. Genom att de finansiella instituten sammanför ett stort antal individuella risker i sina balanser kan dessa risker utjämnas och nedbringas. Detta illustreras kanske tydligast på bank- och försäkringsmarknadema. Koncentrationen av kredit- och marknadsrisker till de finansiella instituten sker emellertid i sådan omfattning att dessa fungerar som faktiska riskbärare på kreditmarknaden.
Detta kommer praktiskt till uttryck i institutens finansiella balanser på flera sätt. Tillgångar och skulder uppvisar avvikelser vad gäller karaktär och riskegenskapar. För ex. banker är det normalt fråga om att omvandla förhållandevis säker inlåning till utlåning, förknippad med kreditrisker. Ofullständig matchning av tillgångar och skulder med avseende på löptider och räntebindningstider innebär att instituten därutöver påtar sig ränterisker och likviditetsrisker. Med utvecklad institutionell hantering kre-
en av dit- och marknadsrisker följer också krav på en i förhållande till balansomslutning och riskprofil betryggande kapitalbas Soliditet.
Kreditmarknadsstrukturen i Sverige 131
3¶Kreditmarknadsstruktureni
Sverige
3.1¶Institutens Verksamhetsinriktning
Det är uppenbart att kreditmarknadens uppgifter i sin helhet inte kan lösas via den masspappershantering sker på de renodlade tillgångsmark-
som naderna. För flertalet små aktörer hushåll och företag, liksom för de låntagare ställer krav på individuellt anpassade villkor, erbjuder dessa
som marknader normalt inte konkurrenskraftiga alternativ. Det är helt enkelt inte effektivt att söka värdera och hantera värdepapper i alltför små voly-
Transaktionskostnader bildar således trösklar vid inträdet på kreditmer. marknaden och kan hindra effektiv resursallokering och riskspridning.
en
Att överbrygga de marknadsbrister informations- och hanterings-
som kostnader i olika former utgör kan sägas vara en huvuduppgift för de finansiella instituten. Dessa skall under inbördes konkurrens tillgodose marknadens behov differentierad intermediering, dvs. tillhandahålla
av kombinationer och utlåningsformer, där bl. a. graden av decentrali-
av uppsering och specialisering varierar.
Bankerna intar traditionellt en särställning bland de finansiella företagen. Normalt karaktäriseras bankernas rörelse av en betydande bredd och allsidighet vad gäller in- och utlåningstjänster och annan service. Denna funktion kan sägas representera en allmännytta och verksamheten förutsätter regeringens tillstånd oktroj. Bankernas särställning markeras främst av ensamrätten till inlåning på räkning och till lån i centralbanken. Inom
för valutaregleringen har vidare vissa banker en särställning som ramen valutabanker med valutahandelstillstånd, betalningsförmedlings- och kontrolluppgifter osv.
Bankernas rättigheter är i gällande lagstiftning förenade med restriktioner i rörelsereglerna, krav på kapitaltäckning och särskilda tillsynsbestämmelser. En bank får endast ägna sig åt in- och utlåning av pengar och
egentlig bankverksamhet, har samband därmed. Den egendom annan som
bank får förvärva och driva handel med räknas I princip råder som en upp. förbud förvärv aktier och fast egendom som placeringstillgångar.
mot av Rollen kreditgivare skall enligt lagstiftningen inte blandas samman med
som direkta ägarinsatser.
Därmed dominerar kreditmarknadsuppgifterna bankernas rörelse, i huvudsak kortfristig in- och utlåning samt medverkan vid emissioner av certifi-
132 Kreditmarknadsstrukturen i Sverige
kat och obligationer och handel i dessa räntebärande instrument. Penningmarknadsaffärerna sker såväl för egen räkning som i kommission. På aktiemarknaden avgränsas rollen väsentligt snävare. Där fungerar bankerna i princip endast som emissionsinstitut och kommissionärer med begränsat eget handelslager.
Lagstiftningen delar därutöver in bankernas tillgångar placeringar i form av utestående lån och innehav av värdepapper i olika riskklasser. För respektive klass föreskrivs att placeringarna till viss procent skall täckas av eget kapital eller vad som härmed likställs. Syftet med dessa kapitaltäckningsregler är att garantera en tillfredställande soliditet. Rörelsereglerna och kapitaltäckningsreglerna blir direkt styrande för verksamhetens inriktning och riskinnehäll. Det är ett uttalat samhällsintresse och mark-
nadsintresse att framför allt hushåll men också andra kreditmarknads-
aktörer garanteras en i praktiken riskfri placeringsmöjlighet via bankmarknaden. Några riskbedömningar skall inte behöva göras, inte heller förutsätts att inlåningskunder löpande har förutsättningar att bevaka eventuella förändringar i bankernas rörelse ur risksynpunkt. Inlåningen från allmänheten utgör omkring hälften av bankernas skulder och hushållen är störst bland inlåningskunderna sammantaget.
Förutom skyddsintresset som anknyter till inlåningen gör sig även andra allmänna intressen och krav på stabilitet gällande. Låntagare skall ex. inte behöva riskera att en bank råkar i sådana likviditetsmässiga svårigheter som leder till att lån sägs upp. Det bör vidare framhållas som ett allmänt omfattat önskemål, att ägarinflytandet över bankaktiebolagen inte koncentreras så att en viss grupp bestämmer över verksamheten. En effektivt fungerande intermediering förutsätter att instituten har en oberoende ställning gentemot såväl insättare som låntagare. Till bilden hör att banklagstiftningens restriktiva rörelseregler, ex. förvärvsförbuden för aktier och fastigheter, förlorar innehåll om en bank genom ägarförhållanden kopplas till företag eller koncerner där i huvudsak bankfrämmande verksamhet bedrivs.
För andra finansinstitut än banker är verksamheterna reglerade i väsentligt mindre omfattning. Detta gäller främst finansbolagen, som utan att bedriva bankrörelse ägnar sig finansieringsverksamhet i form kredit-
av givning, leasing och factoring samt administrativa tjänser och serviceinsatser i samband därmed. Något krav på formell auktorisation uppställdes inte fram o. m. första halvåret 1988. Bolagen mäste dock registrerade
vara hos bankinspektionen om nettovärdet tillgångarna i finansieringsverk-
av samheten uppgick till minst 10 milj. kr. Vidare upptog lagstiftningen regler om lägsta belopp för eget kapital i förhållande till upplåningen. Denna fick inte överstiga 12,5 gånger det egna kapitalet. Därutöver fanns inga närmare lagregler som styrde finansieringsverksamheten. Fr. o. m. den 1 juli 1988 gäller nya bestämmelser med krav på auktorisation från bankinspektionens sida om nettovärdet av tillgångarna i finansieringsverksamheten överstiger 50 milj. kr. Oavsett verksamhetens omfattning krävs auktorisation för de bolag som ägnar sig finansieringsverksamhet riktad mot konsument eller som ägs av bank se även avsnitt 8.1.3.
K reditmarknadsstrukturen i Sverige 133 Tabell 3.1 Bankernastillgångar och skulder vid utgångenav 1987Procentuell lördelning. Total balansomslutningäveni miljarder kr
| Tillgångar: Svenskafinansinstitut | 14 |
| Utlåning i svenskakronor | 37 |
| Utlåning i utländsk valuta | 12 |
| Statspapper | 5 |
| Bostadsobligationer | 9 |
| Övriga tillgångar | 23 |
| Skulder: Inlåning inkl. certifikat | 49 |
| Svenskafinansinstitut | 13 |
| Utländska banker | 16 |
| Övriga skulder | 21 |
| Eget kapital | 1 |
Bankernas totala balansomslutningper 1987-12-31mdr kr 977
därav affärsbankerna 667 sparbankssektorn 251 föreningsbankssektorn 59
Källa: Riksbanken
Finansbolagen finansierar sig på penningmarknaden
och via direkt upplining hos andra finansiella institut. Bolagen har inte emittera
rätt att löpande skuldebrev, ex. certifikat eller obligationer, i stället sker marknadsfinansieringen med hjälp av enkla skuldebrev, k. marknadsbevis.
s. Utlåningen täcker varierande löptider och uppvisar, jämfört med bankerna, generellt sett ett större riskinnehåll ex. kontokortkrediter och riskkapitalförsörjning. Bolagen utgör heterogen på kreditmarknaden med
en grupp avseende på ägarförhållanden, storlek och inriktning. Flera större finansbolag ägs av banker eller av industri- och handelsföretag.
Tabell 3.2 Finansbolagenstillgångar och skulder vid utgångenav 1987Procentuell fördelning. Total halansomslutningäven i miljarder kr
| Tillgångar: Svenskafinansinstitut | 12 |
| Utlåning till allmänheten | 55 |
| Leasing | 16 |
| Värdepapper | 8 |
| Övriga tillgångar | å |
| Skulder: Svenskafinansinstitut | 37 |
| Upplåning från allmänheten | 37 |
| Övriga skulder | 22 |
| Eget kapital | i |
100 Finansbolagenstotala balansomslutningper 1987-12-31mdr kr 156
därav bankägda bolag 54 Källa: Riksbanken
134 Kreditmarknadsstrukturen i Sverige
Kreditaktiebolagen har, till skillnad från finansbolagen, till ändamål att driva lånerörelse att ut obligationer eller andra masspapper.
genom ge Enligt KAL skall bolagsordningen godkännas av regeringen och bl. a. innehålla bestämmelser upplåningsrätten på den långa marknaden.
om
i kreditaktiebolagsformen drivs denna verksamhet i s. k. hypo- Förutom teksinstitut. landshypotek, stadshypotek och skeppshypotek. Varje institut
specialiserat på ändamål, exempelvis långfristig finansiering till boär ett städer, kommuner eller näringslivet. Bostadsinstituten dominerar. Dessa hanterar betydande lånevolymer och har bl. ensamrätt att lämna statligt
a. subventionerade räntebidragsberättigade bottenlån.
Tabell 3.3 Mellanhandsinstitutensbalansomslutningvid utgångenav1987Procentuell fördelning. Total balansomslutningäveni miljarder kr
| Bostadsinstitut | 80 |
| Kommuninstitut | 3 |
| Jordbruksinstitut | 4 |
| Företagsinstitut | 13 |
Total balansomslutningper 1987-12-31mdr kr 652
Källa: Riksbanken
Kreditaktiebolag och hypoteksinstitut brukar gemensamt betecknas som mellanhandsinstitut. Dessa finansierade tidigare huvudsakligen sin verksamhet hos försäkringssektorn och banksektorn genom att emittera obligatio-
och låna mot reverser. Mellanhandsinstitutens upplåning på marknaden ner utanför kreditinstituten har dock på senare år fått växande betydelse. Flera
instituten samägs av staten och bankerna, men även rent ägande av av staten respektive bankerna förekommer, ex. bland bostadsinstituten. Hypoteksinstituten är låntagarassociationer som drivs utan vinstsyfte. De har
halvofficiell prägel bl. genom att staten ställer grundfonder till deras en a. förfogande.
Fondkommissionärernas verksamhet huvudsakligen handel med
avser
för andras räkning, vilket även namnet antyder. värdepapper i eget namn Verksamheten regleras i FkL och där föreskrivs bl. a. att det endast är banker eller fondkommissionsbolag som kan erhålla tillstånd att driva kommissionshandel. Krav uppställs på det kapitalets storlek i förhållande
egna till placerade medel och bolagens organisation, ledning och ägarstruktur blir föremål för lämplighetsbedömning. De senare kraven syftar till att
en säkra fristående ställning för bolagen i rollen som fondkommissionär på
en sekundärmarknaden och emissionsinstitut på primärmarknaden.
För att underlätta huvuduppgiften köp och försäljning av värdepapper
för kunders räkning får en kommissionär i samband med kommission.:-
handel lämna krediter mot säkerhet i börsnoterade papper och även ta emot kundens medel på inlåningsräkning på vissa villkor. Därutöver ger lagstiftningen bolagen rätt att i begränsad omfattning förvärva aktier och andra
Kreditmarknadsstrukturen i Sverige 135
riskkapitalinstrument för egen räkning inom ramen för ett handelslager på högst 100 mkr‘. Tabell 3.4 Fondkommissionsbolagenstillgångar och skulder vid utgångenav 1987 Procentuell fördelning. Total balansomslutningäveni miliader
| Tillgångar: Svenska finansinstitut | 5 |
| Fondlikvider oreglerade kundförbindelser 22 | |
| Värdepapper | 48 |
| Utlåning till allmänheten | 21 |
| Övriga tillgångar | 4 |
| Skulder: Svenska finansinstitut | 21 |
| Fondlikvider | 30 |
| Upplåning från allmänheten | 28 |
| Övriga skulder | 18 |
| Eget kapital | 3 |
100 Fondkommissionsbolagenstotala balansomslutningper 1987-12-31mdr kr 37 Källa: Riksbanken
De specialistfunktioner som ex. den långfristiga bostadskreditgivningen eller fondkommissionsverksamheten kan sägas utgöra, hänförs således traditionellt till särskilda institutioner på marknaden med sinsemellan relativt klara skiljelinjer. Som ett inslag i den finansiella utvecklingens fortskridande har verksamheterna dock till vissa delar kommit att glida in i varandra, vilket skapar gränsdragningsproblem. De finansiella instrumenten har i
n. viss utsträckning ändrat karaktär och homogeniserats. På placeringssidan sker därmed förändringar i riktning mot en allt större likformighet mellan finansinstituten ex. beträffande penningmarknadsaktivitetema, men även det faktiska tjänsteutbudet uppvisar i vissa fall betydande likheter mellan institut regleras olika med utgångspunkt i respektive associations-
som form. Någon klar gräns mellan bankerna och finansbolagens finansieringsverksamhet är exempelvis svår att dra, vilket framgått av översikten ovan. Liknande gränsdragningsproblem gör sig gällande mellan banker och försäkringsbolag på grund av likheter beträffande bl. a. mottagande av sparmedel från allmänheten, förmögenhetsförvaltning och kreditgivning i olika former.
Försäkringsbolagen får i princip enligt lagstiftningen inte driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Till detta begrepp hänförs sådan verksamhet som kan anses vara en förutsättning för bolagens risktäckningsrörelse och förmåga att fullgöra ingångna avtal i första hand kapitalförvaltning. För-
—— säkringsrörelselagen avväger och tillgodoser såväl skyddsintressen som avkastningsintressen för försäkringstagaren. Bl. a. framgår att kapitalförvalt-
Fr. den juli 19881 höjdeshandelslagretfrån 50 till 100mkr. och skall nuräknas
o.m. på hela koncernen.
136 Kreditmarknadsstrukturen i Sverige
sou 193329
ningen får omfatta både ägarinsatser aktier, fastigheter och traditionella räntebärande placeringar och lån. Formella krav på kapitaltäckning för olika tillgångar uppställs inte men bolagens soliditet är ändå mycket betryggande till följd av omfattande fonderingar av överskott, främst återbäringsmedel.
För livförsäkringsbolagen stadgas att tillgångarna till stor del måste utgöras av vissa slags värdehandlingar, främst obligationer och lån av viss beskaffenhet. Placeringskravet motsvarar 80 % av de försäkringstekniska skulderna. Resterande 20 % bildar en s. k. fri sektor där vidare placeringsmöjligheter öppnas, dock inte utrymme för aktieplaceringar. För alla värdehandlingar som motsvarar de försäkringstekniska fonderna gäller också krav på pantsättning för försäkringstagarnas räkning.
Livförsäkringsbolagen disponerar härutöver betydande s. k. fria fonder eller överskottsfonder där återbäringsmedel samlas upp i awaktan på senare fördelning till försäkringstagarna För placeringar dessa medel och
av för huvuddelen av sakförsäkringsbolagens tillgångar gäller inte de in-
skränkningar som berörts ovan. Beträffande aktieförvärv gäller dock att bolagen inte får äga större andel av röstetalet i ett svenskt eller utländsk aktiebolag än 5 %. Bestämmelsen bör ses mot bakgrund av det generella förbudet att driva annan rörelse än just försäkringsrörelse.
Kontrollen av att de finansiella instituten följer gällande lagstiftning och bestämmelser åvilar två tillsynsmyndigheter, bankinspektionen banker, finansbolag, mellanhandsinstitut och fondkommissionärer och försäkringsinspektionen försäkringsbolag. Vad gäller den statliga Investeringsbanken och Svenska Skeppshypotekskassan anses samhällets krav på insyn och kontroll tillgodosett genom utformningen av respektive instituts bolagsordning.
Tabell 3.5 Försäkringsinstitutensplaceringar vid utgången 1987.Procentuell för-
av delning. Totala tillgångar även i miljarder kr
| Försäk- rings- bolag | Allmänna Pensions- fonden | |
| Penningmarknadsplaceringar m. m. | 5 | 3 |
| Obligationer | 49 | 73 |
| därav statsobligationer | 14 | 25 |
| bostadsobligationer | 30 , | 40 |
| Direkta lån | 19 | 17 |
| Aktier till marknadsvärde | 21 | 7 |
| Fastigheter | 6 100 | - 100 |
Försäkringsinstitutens totala tillgångar per 1987-12-31mdr kr 333 314 Källa: Riksbanken ‘ Dessaöverskottsfonder svaradevid utgångenav1986för närmare 40 % av bolagens samlade tillgångar räknat till bokförda värden.
Kreditmarknadsstrukturen i Sverige 137
Till gruppen finansinstitut på den organiserade marknaden räknar
man vanligen inte aktiefonder, olika investmentföretag eller statliga utvecklingsfonder och lånefonder. Hit räknas dock allmänna pensionsfonden APfonden som är den största institutionella placeraren på kapitalmarknaden. AP-fondens tillgångar i form av obligationer och andra räntebärande instrument samt aktieinnehav förvaltas av totalt nio fondstyrelser fr. o. m. juli 1988 totalt tio fondstyrelser. Verksamheten finansieras till övervägande del av arbetsgivaravgifter och förvaltningen regleras genom en särskild lag med reglemente för pensionsfonden.
3.2¶Finansiella koncerner
Redogörelsen har hittills tagit sikte på de kategorier institut verkar
av som på kapitalmarknaden med olika legala rättigheter och skyldigheter kopplade till respektive associationsform. Som framgått påverkas den inbördes rollfördelningen bl. a. av rörelseregler och kapitaltäckningskrav. Likaså bidrar auktorisationsbestämmelser till att hänföra vissa verksamheter till särskilda institut, då främst beträffande inlåning av pengar, kommissionshandel, långfristig upp- och utlåning samt försäkringsverksamhet.
Till bilden hör dock att olika verksamheter idag kombineras i konstellationer av moderdotterföretag i traditionella koncernbildningar eller av olika systerföretag kopplade till ett gemensamt holdingbolag. Härvid öppnas nya kombinationsmöjligheter dels i form av renodlade finansiella koncerner dvs. bankkoncerner eller andra konstellationer uteslutande
, som omfattar finansiella institut, dels s. k. blandade koncerner där ett eller flera av dessa institut kombineras med icke-finansiella företag,
ex. producerande industriföretag.
Uttryckliga lagbestämmelser om koncernbildningar på kapitalmarknaden finns n. bara för de fall bankers ägarförhållanden är berörda. Fr.
o. m. halvårsskiftet 1987 gäller provisoriska regler att bank endast får ingå
om en som dotterbolag i en koncern om en annan bank är moderföretag. Härutöver finns sedan länge önskemål från samhällets sida om effektiv ägarspridning för bankaktiebolag utanför den statliga sektorn och sparbanks- respektive föreningsbankssfären. Denna uppfattning kommer bl. till ut-
a. tryck i kreditmarknadskommitténs direktiv.
Undantag från huvudregeln att endast bank får äga bank kan komma i fråga i de fall moderföretaget är ett holdingbolag och de övriga systerföretagen är finansinstitut vilka utövar en verksamhet som kan
anses vara förenlig med bankrörelsen. Nuvarande lagstiftning utesluter således att banker ingår i koncernförhållanden med industriföretag eller liknande ickefinansiella aktörer. Även den kapitalförvaltning försäkringsin-
typ av som stituten bedriver har hittills betraktats som bankfrämmande, vilket medfört att en gränslinje upprätthållits mellan försäkringsbolagen och bankerna vad gäller direkta ägarförhållanden eller holdingbolagskonstruktioner. Där-
138 Kreditmarknadsstrukturen i Sverige
med kan banker endast kombineras med fondkommissionsbolag, fin. nansbolag och kreditaktiebolag, varvid koncernens samlade reglering anpassas efter de relativt strikta krav som gäller för bankrörelsen. De icke-finansiella företagen har betydligt fler kombinationsmöjligheter inom ramen för de blandade koncernerna där ex. produktion, finansförvaltning, finansieringsverksamhet och kapitalförvaltning i vid bemärkelkan sammanföras genom direkta ägarinsatser. Den generella regleringen se av bankernas ägarförhållanden utesluter visserligen att mottagande av inlining räkning från allmänheten ingår bland en sådan koncerns aktiviteter, men alla övriga finansiella funktioner kan i princip täckas in. Kreditmarknadslagstiftningen blir främst styrande för var och hur verksamheter och tillsyn bedrivs, dvs. reglerna kan i större utsträckning sägas påverka utformningen organisations- och redovisningslösningar på marknaden av än exempelvis en koncerns samlade finansiella funktioner.
Exempelpå koncerner med finansiell verksamhet Moderbolag: Bank Industriföretag
in- och utlå- produktion och - ningsverksamhet handel värdepappers- finansförvaltning - handel på inhemskututrikesrörelse ländskmarknad intern bank
Dotterbolag: Finansbolag Finansbolag
finansierings- finansierings- - verksamhet verksamhet leasing leasing - riskkapitalsats- ningar
Fondkommisionsbolag Fondkommissionsbolag
emissioneroch emissioneroch - kommissions- kommissionshandel handel värdepappers- värdepappers- - finansiering finansiering
Kreditaktiebolag Kreditaktiebolag
långfristig, långfristig, - specialiserad specialiserad kreditgivning kreditgivning mot obliga- mot obligationer tioner
Försäkringsbolag
försäkringsverk- samhet kapitalförvalt- ning
Minoritets- - —-~ Bank engagemang:
1988:29 Kreditmarknadsstrukturen i Sverige 139 SOU
3.3¶Kreditmarknadens struktur och olika
skyddsintressen
En utgångspunkt för den inledande diskussionen om marknadsmekanismerfungerande resursallokering förutsätter effektiv konkurrens på na var att en marknaden och ett decentraliserat beslutsfattande. Marknadsräntorna spelar härvid större roll än tidigare liksom anpassningsförmågan vad gäller en tjänsteutbud, produktionsmetoder, instrument o. dyl. Inte minst under perioder med förändringar i de yttre verksamhetsbetingelserna blir sysstora flexibilitet avgörande för marknadseffektiviteten. Samtidigt gäller temets för finansieringsverksamhet liksom för all annan ekonomisk verksamhet — marknadsbrister olika slag begränsar ett helt oreglerat systems faktisatt av förmåga åstadkomma effektiv resursanvändning. På kreditmarkka att en naden är det lika lite i andra delar marknadsekonomin realistiskt att som av utgå från perfekt fungerande marknader. För det första finns anledning att observera de inslag av koncentration sig gällande på marknaden. En oreglerad, helt fri konkurrens som gör mellan små och företag kan verka självförstörande i ett längre perstora spektiv. Stordriftsfördelar kan nämligen leda till att strukturen koncentreras konkurrensen försvagas successivt. Risken torde vara särskilt påoch att små ekonomier den svenska. Sverige uppvisar ett finansiellt taglig i som med förhållandevis stor koncentration av finansiell styrka och insystem flytande och utvecklingen har under lång tid präglats av omfattande kreditoch konkurrenshinder på den organiserade kreditmarknaden. regleringar På många varumarknader kan räkna med att koncentrationstendenman inom landet motvägs frihandel och växande konkurrens från utser av För kapitalmarknaden föreligger dock inte lika starka korrektiv från landet. utlandsmarknaderna, sannolikt inte i lägen där valutaregleringen i allt ens väsentligt awecklats. Vissa inslag i det finansiella regelsystemet inriktas koncentrationstendenserna och de risker för snedvridningar och därför mot instabilitet följer att marknaden påverkas av stordriftsfördelar. Hit som av bestämmelser rörande ägandestrukturen för finansiella företag hör bl. a. och andra påverkansmöjligheter från samhällets sida vid övertaganden,
samgåenden osv. koncentrationsproblemen finns särskild anledning att peka på Förutom de problem har att göra med ofullständig genomlysning och informasom Även för inhämtning och bearbetning av tion. det faktum att resurserna information varierar kraftigt måste beaktas. På de finansiella marknaderna, nskbedömningar har avgörande betydelse, får komplikationer av detta där slag större vikt än på de flesta andra områden. Frågor om informationsspridning och förutsättningar för allsidig riskhantering är i själva verket grundläggande för de skyddsintressen lagstiftningen på det finansiella som området värna, insättarskyddet på bankmarknaden. avser att ex. Imättarskyddet tar främst sikte på hushållens och de mindre aktörernas ställning på marknaden. Dessa skall, tidigare framgått, inte behöva som företa riskbedömningar i egentlig mening utan ha tillgång till en i praktiken
140 Kreditmarknadsstrukturen i Sverige
riskfri och fullt likvid placeringsform. Om insättarna skall kunna anförtro sina medel utan någon säkerhet måste det uppställas regler på annat som sätt tryggar mot förlustrisker kreditrisker. Detta starkt uttalade skyddsintresse har lett fram till en ensamrätt för bankerna att tillhandahålla inlåningsräkningar, en ensamrätt som i och för sig förutsätter att konkurrensen på bankmarknaden är tillräcklig för att ge allmänheten rimlig förräntning på en sina likvida medel. Kravet på ett fungerande betalningssystem har nära samband med insättarskyddet. Betalningsströmmarna kanaliseras via bankerna och de stora girosystemen bank- resp. postgirot. Riksbanken för de centrala svarar clearingfunktionerna och för utgivning och hantering av sedlar och mynt.‘ För effektiviteten i en marknadsekonomi är stabiliteten och trovärdigheten hos betalningssystemet något synnerligen betydelsefullt. Bankernas penningskapande in- och utlåningsfunktion har mot denna bakgrund blivit den kreditmarknadsfunktion som mest konsekvent skyddas med hjälp kapiav taltäckningsregler och andra kvalitativa krav. Banksystemet har vidare genom sin upplåningsrätt i riksbanken tillgång till offentlig likviditetsen reserv. Syftet är att beträffande likviditeten skydda det finansiella systemet från allvarliga störningar, bl. a. från bankpanik där insättare grund av en förtroendekris i stor skala tömmer systemet. Centralbanken har därför tilldelats rollen som lender of last resort. På liknande sätt som för insättarskyddet kan krav på låntagarskydd motiveras av allmänna önskemål att i mer eller mindre omfattning avlasta aktörer med begränsade resurser informations- och riskbedömningskrav. Till skillnad från insättarskyddet, som i praktiken utformats så att det enskilda finansinstitutets bankens förmåga att fullgöra sina förpliktelser så långt möjligt blir ställt utom tvivel, blir motiven på denna sida och i svagare högre grad kopplade till det finansiella systemets funktionsduglighet i stort. Låntagarskyddet motiverar främst en fungerande konkurrens mellan kreditinstituten och en sådan mångfald på marknaden att beroendeförhållanden för låntagarna kan undvikas. I förlängningen av låntagarskyddet återfinns också allmänna konsumer mentskyddsinstressen. Med hänsyn till den sociala och ekonomiska betydelse som finansverksamheterna ofta har för berörd allmänhet är det ett samhällsintresse att dessa verksamheter inte bara drivs stabilitetsett ur och soliditetssynpunkt tillfredsställande sätt, så att olika åtgaganden kan infrias, utan också sker på ett godtagbart sätt ur konsumentpolitisk synpunkt. Aspekterna kan här beröra marknadsföringssätt, utformning av olika villkor, den enskildes integritetsskydd Den lagstiftning regleosv. som rar kreditmarknadens organisation fungerar därmed från tid till annan som ett slags komplement till annan lagstiftning, om exempelvis ocker, eller för bristande konsumentskydd i övrigt.
Betalningssystemetsfunktion behandlas i statsskuldspolitiska kommitténs betänkande, SOU 1986:22avsnitt 5.2.3 5.2.4. -
Kreditmarknadsstrukturen i Sverige 141
Det är uppenbart att de ovan redovisade skyddsintressena väger olika tungt beroende på vilka skyddsobjekt som är berörda. I centrum för insättar- och låntagarskyddet på bankmarknaden står normalt en mer eller mindre osofistikerad allmänhet som inte yrkesmässigt anlitar institut för inoch utlåningstjänster. Skyddsintresset för enskilda aktörer tunnas efter hand ut när man når till de yrkesmässiga kundkategorierna. Dessa kan antas förfoga över professionell kompetens och förväntas kunna hantera kreditoch marknadsrisker när låne- och placeringsbesluten fattas en fri och öppen marknad.
Som framgått ovan garanteras stabiliteten och funktionsdugligheten i det finansiella systemet i sista hand av den penningpolitiskt ansvariga myndigheten. Under vad som kan betecknas som extraordinära förhållanden får riksbanken ex. agera som lender of last resort till såväl banker som andra finansiella institut, vilka står under tillsyn av bank- eller försäkringsmspektionen.‘ Sådan utlåning, som inte sker utifrån penningpolitiska motiv, förutsätter dock att riksbanken i ett krisläge gör bedömningen att landets kredit- och betalningssystem riskerar att allvarligt undergrävas. Ansvaret för systemets funktionsduglighet innebär därför inte ett offentligt ansvar för enskilda finansiella institut på marknaden, med garantier för deras soliditet.
Enligt regeringensprop 198687:143angåendeny riksbankslagm m. Riksdagenhar ännuinte tagit slutlig ställning, men enlagstiftning med dennainnebörd väntasträda ikraft fr. o. m. 1989.
sou 1988:29 143
4 kreditmarknaden
Utvecklingen på
4.1¶En i realsektorernas
bakgrund
finansieringsbehovl
Kreditmarknadens flöden och skuldstockar växer oavbrutet när olika offentliga och privata sektorer tillgodoser sina finansieringsbehov på marknaden. På den offentliga sidan återfinns staten, kommunerna och socialförsäkringssektorn medan den privata sektorn byggs upp av såväl finansiella
icke-finansiella hushållen. Den totala kreditmarknadssom företag samt av stocken i form utestående penningmängd, värdepapper och lån har under
av perioden 1970-1986 ökat med i genomsnitt 4 % per år, räknat i fasta priser.
relaterar detta tal till bruttonationalproduktens motsvarande till- Om man växt kvarstår överskjutande ökningstakt ca 2 °o per år. Detta kan i
en om sin tur tolkas ett uttyck för graden av snabbhet i den svenska ekono-
som mins utveckling i riktning mot en ökad skuldbasering.
Utvecklingen kreditefterfrågan och kreditutbud på marknaden hänger
av givetvis med rad övergripande ekonomiska faktorer, däribland
samman en sparandets storlek och fördelning, investeringarnas tillväxt inom bl. a. näringslivet och bostadssektorn, statsfinanserna och den externa balansen i ekonomin. Registrerade inkomst- respektive utgiftsöverskott för olika aktö-
får motsvarighet i flöden kan lokaliseras på kreditmarknaden. rer en som Växer snedfördelningen över- och underskott ökar givetvis förmedlings-
av behovet på marknaden i förhållande till en given BNP. Ökade krav balansutjämning enligt detta mönster behöver dock inte nödvändigtvis mot-
växande kreditflöden marknaden då underskottssektorer kan svaras av reducera sina eventuella innehav av tillgångar och överskottssektorer avveckla skulder. En sektors finansiella sparande uttrycker här dess samlade nettoutbud respektive nettoefterfrågan på krediter, där summan av de inhemska sektorernas positiva eller negativa finansieringssaldon definitionsmässigt svarar mot bytesbalansens saldo.
Se ävenbilaga l om utvecklingen den svenskakreditmarknaden.
144 Utvecklingen på kreditmarknaden
Tabell 4.1 Finansiellt sparandei procent av BNP 1970-1990.Löpande pris
| 1970- 1980 | 1980- 1986 | 1987- 1990 prognos | |
| Stat | 1,5 - | 6,7 - | 1,6 — |
| Socialförsäkning | 4,0 | 2,9 | 1,8 |
| Kommuner | 0,5 - | 0,1 - | 0,5 - |
| Total offentlig sektor | 2,0 | 3,9 - | 0,3 — |
| Icke-finansiella företag | 4,9 - | 1,9 - | 2,4 - |
| Finansiella företag | 2,6 | 4,0 | 3,7 |
| Hushåll | 0,4 - | 0,3 | 0,5 - |
| Total privat sektor | 2,7 - | 2,4 | 0,7 |
| SUMMA bytesbalans | 0,7 - | 1,5 - | 0,4 |
Källa: Finansdepartementet, LU -87
Till de traditionella överskottssektorerna vad gäller det finansiella sparandet i svensk ekonomi hör socialförsäkringssektorn och den privata försäkringssektorn tillsammans med övriga finansiella företag. Överskottssektorernas positiva finansiella sparande har legat relativt stabilt över tiden, varför förändringar i bytesbalansen summa finansiellt sparande i allt väsentligt speglat sparandesvängningar för underskottssektorer, då främst förändringar i statens budgetunderskott och i de icke-finansiella företagens sparande.
Den offentliga sektorn uppvisade under sextiotalet och sjuttiotalets inledande år ett betydande finansiellt sparande, vilket främst sammanhängde med socialförsäkringssektorns uppbyggnad efter ATP-systemets tillkomst. Läget försämrades markant under andra hälften av sjuttiotalet och åttiotalets inledning. Statens budgetunderskott växte kraftigt, socialför.säkringssystemet försvagades finansiellt och industrins lönsamhet utvecklades ogynnsamt. Även hushållens skuldsättning ökade kraftigt under denna period, som kännetecknades av hög inflation och negativ realinkomstutveckling efter oljekriserna, samt låga realräntor och full avdragsrätt för skuldräntor. Resultatet av omsvängningen i de finansiella sparbalanserna blev förutom återkommande bytesbalansunderskott i den svenska ekonomin, en snabb tillväxt av förmedlingsbehovet och flödena på kreditmarknaden i syfte att åstadkomma en effektiv balansutjämning.
Ser man till de senare årens samhällsekonomiska utveckling har sparandeskillnaderna mellan olika sektorer nu åter minskat. Industrins lönsamhet har återställts efter flera devalveringar och statens budgetunderskott har oväntat snabbt minskat. Till bilden hör att resurstillgången i ekonomin tillfälligt stegrats genom fallande oljepriser och dollarkurs. Bytesbalansutvecklingen, dvs. summan av de olika låntagarsektorernas finansieringssaldon, har därmed förbättrats jämfört med åttiotalets inledning.
Spänningarna kreditmarknaden kan dock inte i sin helhet sägas ha minskat parallellt med att långivningen mellan sektorerna i ekonomin på detta sätt dragits ned. Flödena inom respektive sektor har i stället utvecklats snabbare, särskilt om man ser på de icke-finansiella företagen och till hur
Utvecklingen på kreditmarknaden 145
olika slags institut och kreditförmedlare agerat. Förutom marknadens balansutjämnande funktion är det därför viktigt att beakta den kreditmarknadsfunktion som inriktas mönstret för det finansiella sektorsparandet och möjligheterna för olika aktörer att nå optimala sammansättningar av sina finansiella portföljer. En sektor eller en aktör kan nämligen, vid ett givet finansieringssaldo, förlänga sin finansiella balans genom en simultan ökning av tillgångar och skulder. Totalt sett ökar då vad som ovan har betecknats som skuldbaseringen i ekonomin utöver det minimun som krävs för intermediering av finansiella över- och underskott.
Just balansförlängningar av här angivet slag, i kombination med portföljförvaltning i allt mer sofistikerade former, hör till de faktorer som under åttiotalet drivit på tillväxten i kreditförmedlingen långt över vad som svarar mot grundläggande sparande- och investeringsmönster i samhällsekonomin. Denna utveckling har i praktiken varit liktydig med en omfattande likvidisering av den privata sektorns finansiella balanser. Vid sidan av de traditionella penningmängdsinstrumenten har marknaden tillhandahållit allt mer likviditet i form av ex. masspapper med korta löptider, effektiva andrahandsmarknader för obligationer och diverse andra betalnings- och kreditarrangemang. En känslighet för placeringarnas riskinnehåll och förändringar i relativa avkastningar har vuxit fram, vilket kan kopplas samman med den ökade betydelse som främst företag och institutioner, men även hushåll, fäster vid sin portföljsammansättning. Kreditmarknadsstockarna har i denna miljö framstått som mer labila än under tidigare skeden. Finansiell planering och anpassningar av tillgångar och skulder ger upphov till flöden inte bara på kreditmarknaden utan i Ökad utsträckning också i riktning mot aktie- och fastighetsmarknaden och mot utlandet.
I takt med att förmedlingsbehovet på kreditmarknaden således har ökat har detta behov kommit att tillgodoses i allt mer differentierade och marknadsorienterade former: mellan kreditinstitut, på icke organiserade marknadsavsnitt och under ökad medverkan av de reala sektorerna i ekonomin. Kommittén belyser i det följande vissa centrala utvecklingsdrag ytterligare. Det gäller i första hand värdepappersmarknadernas framväxt och utveckling under de senaste årens avregleringspolitik. Därefter diskuteras viktiga förändringar i de institutionella mönstren och marknadsandelarna.
4.2
Värdepappersmarknademas utveckling
Som framgått präglades utvecklingen på kreditmarknaden mot slutet av sjuttiotalet i hög grad av problemen kring offentliga sparandebrister och finansieringen av statens växande budgetunderskott. Den huvudsakliga finansieringen av underskotten inom landet skedde i försäkringsinstituten och i bankerna. Dessutom hade staten börjat låna upp betydande belopp i utlandet. Upplåningen den inhemska marknaden skedde till icke marknadsmässig ränta och förutsatte därför regleringar. Försäkringsinstituten ålades placeringsplikt och finansieringen i bankerna skedde genom att dessa
146 Utvecklingen på kreditmarknaden
medelst likviditetskrav tvingades placera en ständigt ökande andel av sina tillgångar i s. prioriterade obligationer.
Att finansiera statens upplåningsbehov i bankerna blev emellertid efter hand av flera skäl mycket problematiskt. Bankerna förvandlades i allt högre grad till förvaltare av statsskulden, medan utrymmet för traditionell kreditförmedling i motsvarande grad minskade. Bankerna utsattes också härigenom för en betydande ränterisk då lång fastförräntande utlåning finansierades med ränterörlig inlåning. Samtidigt skedde en mycket kraftig likviditetsuppbyggnad i ekonomin. Den grå kreditmarknaden hade också i denna miljö en god jordmån. Den del av kreditpolitiken som baserades på kvantitativa regleringar blev därmed också alltmer ineffektiv. Behovet av finansiella innovationer och en omorientering av kreditpolitiken blev i denna situation allt starkare.
På den internationella sidan innebar tendenserna till ökad rörlighet i räntor, priser och växelkurser en helt ny situation. Behovet av och intresset för finansiell planering blev som ovan antytts ett helt annat. Finansavdelningarna inom näringslivsföretagen utvecklades snabbt, i första hand för att hantera den exponering som företagen var utsatta för på valutasidan. Den kompetens som härigenom byggdes upp kom också väl till pass för att förvalta den snabbt växande likviditet som följde i spåret av en växande skuldbasering. En kunskapsbas för utveckling av bättre fungerande värdepappersmarknader kunde på detta sätt etableras, först vad gäller de korta marknadssegmenten och därefter för de längre löptiderna.
4.2.1 framväxt
Penningmarknadens
Penningmarknaden var fram till år 1980, inte någon marknad i ordets egentliga betydelse. Det var snarast en benämning kortfristigt sparande och kortfristiga krediter i allmänhet på den då ännu starkt bankorienterade svenska kreditmarknaden. En expanderande grå kreditmarknad hade intensifierat konkurrensen om företagssektorns likvida medel och bankerna hade tvingats att förbättra villkoren för företagsinlåning. Den viktigaste finansieringsform som bankerna utvecklade i detta konkurrensläge var specialinlåningen. Det var en typ av kontoinlåning och inte någon form av värdepapper som kunde omsättas en marknad. Finansbolagen, och i viss mån även företagen, finansierade sig genom reverser. Någon fungerande marknad för dessa papper fanns i princip inte och de hade således ett begränsat likviditetsinnehåll.
Det första viktiga steget mot en fungerande penningmarknad kan sägas ha tagits i mars 1980då bankcertifikat för första gången emitterades på den svenska marknaden. Härigenom kunde bankerna finansiera sig på den korta marknaden med ett instrument som var anonymt, dvs. ställt till innehavaren, och som kunde omsättas. Vid introduktionen av bankcertifikat fanns i Sverige inga penningmarknadshandlare, dealers, som kunde hålla en marknad i dessa papper. Bankerna fick därför själva garantera
Utvecklingen på kreditmarknaden 147
likviditeten att löpande ställa köpräntor och därmed erbjuda åter-
genom köpsmöjligheter.
Informationssystemet för räntesättningen utvecklades efterhand och i början 1981 introducerades via Reuter ett särskilt bildskärmsystem för en
av effektiv informationsspridning. En fungerande primärmarknad hade etablerats. Andrahandsmarknaden var dock fortfarande outvecklad och även i dag är handeln i bankcertifikat relativt blygsam. Detta torde främst bero på att bankcertifikatens löptid generellt sett är kort och ofta skräddarsydd efter placerarens önskemål. Behovet av en andrahandsmarknad blir då förhållandevis begränsat.
Först i och med att staten i juli 1982 började emittera korta statspapper, statsskuldväxlar, började mer omfattande andrahandsmarknad att ut-
en vecklas. Såsom tidigare nämnts hade staten vid denna tidpunkt ett rekordstort lånebehov och direktupplåning på marknaden, från företag, kom-
en
och hushåll, flera skäl önskvärd. En snabb likviditetsuppmuner var av byggnad och förbättrat finansiellt sparande i företagssektom skapade naturliga förutsättningar för mer marknadsorienterad statsskuldspolitik
en vid denna tidpunkt.
Emissionsvillkoren vid introduktionen av statsskuldväxlama upplevdes
marknaden mycket förmånliga och intresset blev stort. Redan under av som 1982emitterades närmare 40 miljarder kronor, vilket då motsvarade hälften
statens årliga lånebehov. Statsskuldväxeln har därefter utvecklats till det av dominerande värdepapperet på penningmarknaden med stora volymer som kontinuerligt emitteras. Marknaden förses därigenom löpande med nytt material, vilket förutsättning för dess effektivitet. Den utestående
är en stocken statsskuldväxlar uppgick till ca 75 mdr kr. vid utgången av 1987, vilket motsvarade 12 % av den totala statsskulden.
En effektiv handlarfunktion är vital betydelse för en fungerande
av andrahandsmarknad. Genom handlarna tillfredsställs både låntagarens krav
bunden finansiering och placerarens önskemål om ett värdepapper med hög grad likviditet. Fram till hösten 1982 var det endast bankerna som
av upprätthöll andrahandsmarknad. Därefter har successivt fler penning-
en marknadshandlare etablerat sig. På marknaden finns förutom bankerna och vissa specialiserade penningmarknadshandlare också fondkommissionärer,
huvudsakliga verksamhet ligger inom aktiehandeln. vars
Den svenska modellen på penningmarknaden med s. k. dealers innebär att dessa köper och säljer värdepapper för egen räkning. Genom att dess-
kontinuerligt ställa både köp- och säljräntor, som de är beredda att utom handla till, fungerar bankerna och de fria kommissionärerna som market makers, dvs. de marknad i värdepapper och skapar därmed
garanterar en en likviditet i papperen.
Genom att den marknadsorienterade statsskuldspolitiken skapade en fungerande kort marknad öppnades förutsättningar också för andra
nya låntagargrupper. Emissionskontrollen lättades påtagligt under 1983som ett led i ökad marknadsmässighet på kreditmarknaden. Företag och kom-
en
under sjuttiotalet i allt högre grad fått tillgodose sitt kreditbehov muner som
148 Utvecklingen på kreditmarknaden
på den grå marknaden kunde nu i stället frekventera den snabbt expanderande penningmarknaden. Företags- och kommuncertifikat introducerades. Televerket emitterade särskilda telecertifikat och Stadshypotekskassan s. Caissecertifikat. Dessa värdepapper är i allt väsentligt en motsvarighet till bankcertifikaten. Det är frågan om löpande skuldebrev, ställda till innehavaren och de löper med fast ränta. Emissionerna sker via bank eller annan fondkommissionär. Kommissionären åtar sig därvid att placera låntagarens certifikat, upp till ett bestämt belopp, på primärmarknaden samt att dessutom vara market maker.
Penningmarknadslånen eller certifikatprogrammen är således en mycket flexibel låneform för låntagaren som mött ett stort intresse. Vid utgången
av 1987 summerades de utestående programmen marknaden till drygt 80 mdr kr, och omkring hälften av rambeloppen var utnyttjade.
Tabell 4.2 Vissa penningmarknadsinstrument. Miljarder kr
Ställning vid slutet av:
1985 1986 1987 Statsskuldväxlar @ ä E Certifikatprogram
| utnyttjade belop | ll | ä | Q |
| bostadsinstitut | 5 | 16 | |
| - | - | ||
| kommuner | 1 | 3 | 6 |
-
företag m m 16 17 23 - Källa: Riksbanken Fram till 1980-talets början lånefinansierade finansbolagen sin verksamhet genom att utge reverser, finansväxlar och liknande värdepapper. Utvecklandet av en penningmarknad öppnade nya möjligheter också för finansbolag, som dock lagstiftningsvägen är förhindrade att finansiera sin verksamhet genom att ge ut obligationer och andra skuldebrev, ägnade för handel på marknaden. Finansbolagen emitterar istället marknadsbevis.
Dessa uppvisar alla stora likheter med de certifikat som ex. företagen emitterar, dock med den viktiga skillnaden att de är konstruerade som enkla skuldebrev. Finansbolagens värdepapper säljs normalt genom bankerna. Dessa åtar sig också att vid anmodan köpa tillbaka papper för finansbolagets räkning. Vid halvårsskiftet 1987 fanns den svenska marknaden marknadsbevis placerade till ett sammanlagt värde av ca 35 mdr kr.
4.2.2¶Handeln med och
obligationer nya
finansiella instrument
Utvecklingen mot en fungerande obligationsmarknad och handel i värdepapper med längre löptider, tog ett viktigt steg när staten i november 1983 emitterade det första riksobligationslånet. Staten hade sedan länge emitterat statsobligationer, men det hade skett till icke marknadsmässig ränta. I
Utvecklingen på kreditmarknaden 149
och med introduktionen av riksobligationer förfogade staten också över ett marknadsanpassat instrument för långfristig upplåning.
För att möjliggöra en ökad aktivitet på andrahandsmarknaden för längre papper ändrade riksbanken under hösten 1984 utformningen av de placeringskrav i prioriterade obligationer som rörde försäkringsbolagen och APfonden. Placeringskraven som tidigare avsett innehav ändrades till att gälla bruttoplaceringar i nyemitterade obligationer. Denna åtgärd, tillsammans med avskaffandet av likviditetskvoterna för bankerna på hösten 1983, medförde en vitalisering av handeln i långfristiga obligationer. Marknadsanpassade räntor kunde nu andrahandsmarknaden även åsättas prioriterade obligationer, som tidigare varit inlästa hos AP-fonden, försäkringsbolagen och bankerna. Processen fullföljdes hösten 1986 då placeringsplikten helt avskaffades.
Framväxten av en bättre fungerande obligationsmarknad, efter introduktionen av statens riksobligationer, aktualiserade också andra anpassningar och nyordningar. Relativt snart introducerades ex. anbudsförfaranden vid emissioner av statspapper. Anbudstekniken innebär att placeraren får lämna bud på vilken effektiv avkastning denna kräver för att förvärva en viss värdepapperspost. Tidigare kunde emissioner till förutbestämd ränta ha oönskad, styrande effekt på andrahandsmarknaden. Genom anbudsförfarandet avdramatiserades och marknadsanpassades således emissionerna.
Till de senaste årens utvecklingsbild hör också introduktionen av såväl terminshandel som optionshandel. På terminsmarknaden är det fråga om handel i värdepapper med framskjuten likvid, dvs. köp eller försäljningar vid en bestämd tidpunkt i framtiden till ett pris som fastställs vid avtalstidpunkten. Optionskontraktet är däremot villkorligt, dvs. ger innehavaren rätten men inte skyldigheten att köpa eller sälja underliggande värdepapper de i optionen angivna villkoren. Köp- och säljoptioner avseende ex. räntebärande obligationer ger liksom motsvarande terminskontrakt en flexibilitet och valfrihet vad gäller ränte- och risknivåer som inte går att uppnå genom renodlad avistahandel i de underliggande obligationerna. Varje placerare får förutsättningar att påverka sin ränterisk utan att omedelbart ändra sitt bokförda portföljinnehav, vilket visat sig vara ett viktigt element för marknadens djup och likviditetsinnehåll. Genom att kombinera olika positioner i avista-, termins- och optionsmarknaderna kan den avancerade placeraren välja mer eller mindre komplexa finansiella strategier ur risk- och avkastningssynpunkt. Vidare underlättas de finansiel-
institutens roll som mellanhänder och market makers. De risker som är knutna till institutens handelslager i olika värdepapper hanteras i stor utsträckning med hjälp av termins- och optionsmarknaderna.
I tabell 4.3 nedan redovisas obligationsmarknauen r siffror de senaste åren. Där ingår således inte företagens eller kommunernas
mycket omfattande direktupplåning på penningmarknaden via egna certifikatsprogram.
150 Utvecklingen på kreditmarknaden
Tabell 4.3 Obligationsmarknaden.Miljarder kr
Låntagare Stockförändring Ställning
vid slutet
1985 1986 1987 av 1987
| Staten | 8 | 35 | 0 | 320 |
| Kommuner | l | 2 | 0 | 14 |
| Bostadsinstitut | 40 | 70 45 | 378 | |
| Företag. övrigt | 7 | 9 | 9 | 86 |
| TOTA LT | 56 | l 16 54 | 798 |
Kalla: Riksbanken Det är uppenbart att staten och mellanhandsinstituten, då i första hand bostadsinstituten, har kommit att dominera den svenska obligationsmarknaden. Genom ;ut dessa låntagare i princip år ensamma om att ha kontinuerliga, stora finansieringsbehov som löpande tillgodoses på den långa marknaden, uppnår de en närmast särklassig likviditet i sina låneinstrument. Vid slutet av 1987 uppgick den utelöpande stocken av långfristiga statspapper till 320 mdr kr. medan bostadsobligationerna svarade för 378 mdr kr. Detta gav för staten en marknadsandel av 40 °o och för bostadsinstituten 47 °o. För både stats- och bostadspapper finns fungerande terminsmarknader att tillgå. Det bör vidare understrykas att utbudet av gamla obligationer representerar variationer i löptider och nivåer för direktavkastning, vilket positivt påverkar omsättningen och låntagarnas konkurrensposition på marknaden.
Övriga sektorer kan inte tillgodogöra sig motsvarande utpräglade stordriftsfördelar på obligationsmarknaden. Direktupplåningen mot långa papper har också fallit tillbaka för såväl företag som kommuner under den senaste perioden av marknadsorientering. En viktig förklaringsfaktor är att söka i de stagnerande energiinvesteringarna efter den tidigare snabba vattenkrafts- och kårnkraftsutbyggnaden. Företagen har vidare i kraft av god likviditet och attraktiva alternativ på utlandsmarknader, aktiemarknader och certifikatsmarknader haft begränsade upplåningsbehov mot obligationer. Kvar står dock att de flesta företag och kommuner var för sig är relativt små, sporadiska låntagare som därför möter höga transaktionskostnader i anslutning till den egna obligationsupplåningen.
4.3
Penningpolitikens omläggning
Kommittén har i det föregående redogjort för hur finansieringsbehov och finansieringsformer successivt ändrats på kreditmarknaden. Introduktionen av ny teknik, effektivare instrument och väl fungerande andrahandsmarknader har skapat ett vidgat handlingsutrymme, inte minst för statsskuldspolitiken. Parallellt med denna utveckling har penningpolitiken orienterats om och marknadsanpassats.
Tidigare inriktades riksbankens styrning i hög grad på tillgången på krediter via utlåningsregleringar och placeringsbestämmelser för de organi-
Utvecklingen på kreditmarknaden 151
serade institutens utbud på marknaden. Regleringsåtgärdernas effekter avtog emellertid i takt med att de reguljära institutens andel av den totala kreditförmedlingen reducerades.
Konkurrenshindren tenderade att permanenta den institutionella struktu-
inom olika marknadsavsnitt samtidigt som kreditströmmarna i ökad ren utsträckning sökte sig nya vägar. Under sjuttiotalet öppnades bl. a. nya finansieringsmöjligheter utomlands och den grå kreditmarknadens betydel-
växte Under åttiotalet skedde som framgått ytterligare tyngdpunktsförse skjutningar värdepappersmarknadernas framväxt och utveckling.
genom
Förutsättningarna för penningpolitiken har härigenom ändrats och möjligheterna att på ett verkningsfullt sätt reglera kreditutbudet i ekonomin har ansetts allt sämre. I stället är det riksbankens generella ränte- och likviditet.:styrande åtgärder kommit i förgrunden. Riksbanken kan via marknads-
som operationer av olika slag, dvs. köp och försäljningar av värdepapper eller lånetransaktioner via återköpsavtal s. k. repor, dels påverka de korta marknadsräntornas direkta nivå, dels styra likviditeten i banksystemet. Bankernas behov av kassareserver och det pris och de restriktioner som gäller för åtkomligheten av dessa reserver i centralbanken är i detta sammanhang något mycket betydelsefullt.
Bankerna har traditionellt haft tillgång till en i princip obegränsad upplåningsrätt i riksbanken. Mot slutet av 1985infördes dock en s. k. räntetrap-
för institutens upplåning, vilken innebär att mer en bank lånar desto pa högre blir marginalkostnaden för denna finansiering. Effekten av räntetrap-
förstärks också de kassakvotskrav riksbanken tillämpar för banksyspan av temet 4 °o förbindelserna hålls räntelöst i riksbanken.
av
Bland de marknadskonforma instrument riksbanken förfogar över för att styra likviditetsläget och penningmarknadsräntorna återfinns även valutamarknadsinterventionerna. Interna och externa operationer samordnas nu i ökad utsträckning. Penningpolitikens primära mål är att upprätthålla enfast växelkurs gentemot en handelsvägd korg av utländska valutor.
Under de senaste åren har i snabb takt de flesta av de tidigare regleringsinslagen kreditmarknaden avskaffats se fig. 4.1. Genom lagändring är 1985 öppnades också den svenska bankmarknaden för utländska etableringar. Anpassningar har vidare skett i valutaregleringens tillämpning framför allt vad gäller olika ingående kapitalrörelser via finansiella lån från utlandet och försäljningar svenska aktier. Restriktionema för utlänningars förvärv
av och handel med räntebärande svenska värdepapper har dock hållits oförändrade. Detta gäller i allt väsentligt också regleringen av utgående kapitalrörelser och synen på portföljplaceringar i utländsk valuta, även om riksbanken på senare tid lättat på reglerna för företagens fastighetsköp i utlandet och aviserat att valutainlänningars förvärv av utländska aktier på sikt skall släppas fria.
För mer ingående diskussionom kreditmarknadens utveckling och gråmarkna-
en dens betydelse,sebilaga 1avsnitt 5 organiserad och icke-organiseradmarknad.
152 Utvecklingen på kreditmarknaden
Figur 4.1 Penningpolitikensomläggning under senareår
Riksbankensavregleringar Introduktionen av
vissainstrument
Bankernas inlånings- 1978 -
räntor - Räntesättningen vid 1980 Bankcertiñkat
emissioner avindustriobligationer
- Försäkringsbolagens 1982 Statsskuldväxlar
utlåningsräntor Bankernas likviditets- 1983 Riksobligationer
~ -
kvoter - Bankernas utlånings- 1985 Räntetrappa för bankernas
räntor lån i riksbanken Utlâningstaken för ban- 1985 Terminskontrakt i
— —
ker, finansbolag och räntebärande papper bostadsinstitut
- Placeringsplikten för 1986 Ränteoptioner
-
försäkringsinstituten
Visserligen har bankernas roll som direkta kreditgivare på kreditmarknaden till viss del minskat i betydelse, men detta har hittills inte inneburit någon märkbar försvagning ur penningpolitisk synpunkt. På traditionellt sätt fyller bankmarknaden den viktiga funktionen kanal för den ekonomiska
att vara politiken, numera mellan riksbanken och penningmarknaden. Med hjälp av marknadsoperationerna påverkar riksbanken effektivt bankernas behov av kassareserver och genom räntetrappan har prissättningsmekanismen för dessa reserver utvecklats. Räntevillkoren för bankernas upplåning i riksbanken får relativt snabbt genomslag över hela penningmarknaden, till följd av de korta räntebindningstiderna och känsligheten från aktörernas sida för förändringar i relativa avkastningar.
Det kan mot denna bakgrund hävdas att de problem som framväxten av en helt ny finansiell miljö skapar för penningpolitiken mindre rör den löpande ränte- och likviditetsstyrning men i växande grad rör frågan om marknadens stabilitet och centralbankens ansvar som lender of last resort. Särskilt på marknader som befinner sig i omvandling och snabb expansion kan man förvänta överslag vad gäller riskbenägenheter och brister i framförhållning från såväl myndigheter som institutioner. Det är ex. förenat med uppenbara svårigheter att överblicka och hantera de komplexa system för finansiell förmedling som byggts upp utanför bankerna.
Vid en större förtroendekris, nationellt eller internationellt, kan kreditvärdigheten hos viktiga låntagargrupper rubbas och en kedjereaktion utlösas där också bankernas ställning hotas. På det internationella planet kan
ex. en plötsligt förvärrad skuldkris för de hårt belastade staterna i Latinamerika och tredje världen vara en tänkbar utlösande faktor. Likviditeten kan snabbt visa sig otillräcklig och tvinga centralbankerna till ett samlat agerande för att bistå marknaderna med likviditetsstöd. Mer frekvent före-
Utvecklingen på kreditmarknaden 153
kommande är dock de störningar som har sin grund nationella marknader, i enskilda instituts riskexponering och solvensproblem. Här kommer frågan om offentligt skydd kontra marknadens utslagning i ett annorlunda läge.
Grundregeln för de flesta centralbanker är att man uppträder som lender of last resort endast gentemot solventa banker. De lån lämnas skall ha
som karaktären av rent Iikviditetstöd, inte förlusttäckning som förhindrar en naturligt utslagningsprocess bland mer eller mindre insolventa aktörer. Denna återhållsamhet i de offentliga utfästelserna om stöd betraktas
som en nödvändig förutsättning för att inte marknadens disciplin och riskmedvetenhet skall äventyras.
Varken på det nationella eller internationella planet har myndigheternas framförhållning och tillsynsformer hittills anpassats till de senaste årens snabba utveckling. Tillsynsfrågorna har dock kommit i förgrunden och det internationella samarbetet har förstärkts. För Sveriges vidkommande berör dessa frågor såväl bankinspektionen som riksbanken. Det är i praktiken fråga om att bygga ut kreditinstitutens rapporteringssystem och förstärka den övervakning som tar sikte på riskhanteringen och marknadernas stabilitet. Bl. a. pågår ett intensivt arbete vad gäller att harmonisera kapitaltäckningskraven internationellt, både när det gäller poster inom institutens balanser och åtaganden som ligger utanför balansräkningarna. I det
senare fallet är det fråga om utökade krav på kapitaltäckning för de risker som uppkommer i anslutning till förmedlingsaffärer, garantigivning, marketmaker åtaganden osv. Koncentrationen av kredit- och marknadsrisker till de stora och internationellt aktiva instituten uppmärksammas särskilt.
4.4 i institutionella mönster
Förändringar
och marknadsandelar
Förskjutningen i kreditströmmarna och utvecklingen mot en andelsmåssigt växande värdepappersbaserad kreditförmedling illustreras i diagrammet nedan över hur vissa placeringsformer kapitalmarknaden utvecklats. Där redovisas en fallande andel för de s. k. penningmängdsinstrumenten under IO-årsperioden fram o. m. 1985, dvs. för andelen sedlar, bankinlåning och bankcertifikat av den totala förmögenhetsstocken i ekonomin. Värdepappersandelen obligationer och aktier har istället ökat kraftigt. Övriga placeringsformer utgör en stor men fallande restpost i diagramet. Här ingår bl. a. direkta lån, handelskrediter och försäkringssparande. Vid utgången av år 1985 svarade dessa övriga placeringsformer för andel
en av 57 %. Penningmängdsinstrumenten och värdepappren svarade för 11 °o resp. 32 %.
Av diagrammet kan man inte oväntat utläsa förhållandevis stora förskjutningar under åren på åttiotalet. Värdepapper har i viss utsträckning trängt undan bankinlåning och reversutlåning i konkurrensen place-
om ringsformerna på marknaden. Denna process av securitization har dock
154 Utvecklingen på kreditmarknaden
inte inneburit att de finansiella institutens roll på kreditmarknaden generellt
minskat. Instituten har i hög grad anpassat sig till de ändrade besett tingelserna och breddat verksamhetsinriktningen. Den samlade balansomslutningen har fem år fördubblats, till närmare 2 500 mdr kr. vid utgången av 1987. Diagram 4.l Placeringsformerpå kapilalmarknaden. Andelar i % 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10
1975 1980 1985 År E Penningmängdsinstrument Värdepapper a Lån, övrigt Källa: Börje Kragh: Utvecklingen den svenskakreditmarknaden bilaga 1
Tabell 4.4 Finansinstitutens marknadsandelar och balansomslutning vid slutet av respektiveår. Procent, totalt ävenmdr kr
1980 1985 1987
| Banker totalt | 47 | 43 | 40 |
| Affärsbanker | 31 | 29 | 27 |
| Sparbankssektor | 13 | l 1 | 10 |
| Föreningsbankssektor | 3 | 3 | 3 |
| Finansbolag | 3 | 5 | 6 |
| Mellanhandsinstitut | 22 | 24 | 27 |
| Fondkommissionsbolag | 0 | 3 | 2 |
| Försäkringsbolag | 11 | 12 | 13 |
| AP-fonden | 17 | 13 | 12 |
| Totalt °o | 100 | 100 | 100 |
| mdr | 963 | 1856 2 448 |
Källa: Riksbanken
Utvecklingen på kreditmarknaden 155
För bankerna är det uppenbart att konkurrenssituationen hårdnat såväl vad gäller inlåning och övrig medelanskaffning som kreditgivning. Marknadsandelen, mätt efter balansomslutning, har fallit från 47 till 40 % fram
1987. Sparandet och likviditetshanteringen i ekonomin kanaliserasi
0. m. mindre utsträckning än tidigare via bankerna. Konkurrensen från t ex penningmarknadsinstrument av olika slag och från sparstimulerande åtgärder typ allemanskonton, har förändrat och fördyrat bankernas medelanskaffning funding under åttiotalet. Inlåningen från allmänheten svarar nu för omkring 50 % bankernas skulder mot drygt 60 °o vid 80-talets inledning.
av
på de samlade tillgångarnas fördelning är det kreditgivningen i
Ser man svenska kronor uppvisar en markant tillbakagång och därutöver place-
som ringarna i statspapper. I stället ökar utlåningen till andra finansinstitut, liksom kreditgivningen i utländsk valuta, kraftigt.
Tabell 4.5 Bankernastillgångar vid slutetavrespektiveår. Procent, totalt ävenmdr kr
1980 1985 1987
| Statspapper | 12 | 9 | 5 |
| Bostadsobligationer | 12 | 12 | 9 |
| Utlåning i svenska kr | 45 | 33 | 37 |
| Utlåning i utländsk valuta | 6 | 12 | 12 |
| Svenska finansinstitut | 5 | 8 | 14 |
| Övriga tillgångar | 20 | 26 | 23 |
| Totalt % | 100 | 100 | 100 |
| mdr | 452 | 791 | 977 |
Källa: Riksbanken Statskuldpolitikens omläggning, liksom certifikatbaserad penningmarknadsupplåning från företags- och kommunsektorn, har således avsatt tydliga spår i bankernas balanser och resulterat i bortfall. Ser man till bankmarknadens finansiella tjänster i en något vidare bemärkelse finner man dock att instituten mycket aktivt kunnat delta i de nya upplåningsformerna. Detta har skett som emissionsinstitut på primärmarknaden och därutöver i rollen som market maker på sekundärmarknaden. Det är härvid fråga om betydande förmedlingstjänster från bankernas sida och åtaganden utanför balansräkningarna, som inte beaktas i redovisningen ovan.
Utmärkande för den svenska processen av securitization är vidare att den vad gäller räntebärande hittills burits upp av statens budgetfi-
papper
mellanhandsinstituten. Framför allt har bostadsnansiering och därutöver av instituten ökat sin kreditgivning de senaste åren och instituten finansierar sig främst med olika marknadsinstrument på penning- och obligationsmarknaden. Industriföretagen har för sin del i mycket hög grad penetrerat aktiemarknaden och fondkommissionsbolagen har som kommissionärer och finansiärer värdepappersplaceringar här gynnats av en närmast exempel-
av lös kursuppgång under åttiotalet. Som en följd av börsnedgången mot slutet
1987 bantades dock fondkommissionsbolagens balanser väsentligt, vilket av också återspeglas i redovisningen av marknadsandelarna i tabell 4.4.
156 Utvecklingen på kreditmarknaden
För finansbolagen är det fråga om en fortgående expansion. Marknadsandelen, mätt efter balansomslutning, har fördubblats till 6 % under perioden 1980-1987. Ser man uteslutande till bolagens samlade andel total av utlåning på kreditmarknaden i svenska kronor nådde denna år 1987 12 %. Tidigare var finansbolagens utlåning i hög grad inriktad föremot tagen, men numera kan omkring hälften av lånestocken hänföras till hushållen. Vid utgången av år 1987 fanns totalt 278 verksamma finansbolag. Denna siffra kan jämföras med 1975. 79 vid utgången av
Diagram 4.2 Ullåning till allmänheteni svenskakronor. Andel avuteståendestock vid slutetav resp.âr. Andelar i % 100
30 20
0 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 År Utestående krediter totalt mdr kr 422 466 523 578 634 783 900 E Finansbolag Bostadsinstitut fl Banker
Källa: Riksbanken
Begreppet finansbolag introduceradesformellt först i och med FiL:s tillkomst 1980. Tidigare användesbeteckningen finansieringsföretagför motsvarandebolag.
Utvecklingen på kreditmarknaden 157
Finansbolagen hör till de institut, utanför banker,
gruppen som genom penningmarknadens framväxt och den hårdare konkurrensen mellan olika placeringsformer, påtagligt förbättrat sin fundingsituation. För bolagens marknadsbevis år ex. upplåningsvillkoren ofta obetydligt sämre än de som gäller för bankcertifikaten. Vidare har finansbolagens verksamhet inte kringgärdats med lika långtgående
bestämmelser och regleringar som ex. gällt för bankerna. Detta är en viktig förklaring till den snabba expansionen allt sedan sjuttiotalet. En förklaring ligger i sektorns mycket blanda-
annan de struktur, dels vad gäller produktion och distribution finansiella tjäns-
av ter dels vad gäller institutens storlek. I finansbolagens utbud ingår förutom kreditgivning,
leasing och factoring också rådgivning, datatjänster och annan administrativ service liksom ägarinsatser varierande slag.
av
Försäkringsinstituten har sammantaget svarat för viss tillbakagång
en under åttiotalet. Detta förklaras i sin helhet sparandeminskningar inom
av ATP-systemet. Uppbyggnaden av AP-fonden kulminerade under sjuttiotalet. När tillåggspensionssystemet nu närmar sig ett fullfunktionsstadium faller AP-fondens överskott successivt i takt med de ökande pensionsbetalningarna. De privata försäkringsbolagen expanderar dock sina andelar på marknaden och har tillsammans drygt 13%, mätt efter institutens balansomslutning. De senaste årens höga realränta har haft inverkan på
gynnsam kapitalförvaltningen i bolagen. Stora överskott har kunnat fonderas och placeringstillväxten har varit betydande.
Strukturomvandlingen under åttiotalet domineras därmed finansbola-
av gens och mellanhandsinstitutens tillväxt och parallell tillbakagång för
en bankerna, sett som andelar den institutionella marknadens omslutning.
av Det rör sig för bankernas del i hög grad om konkurrens från finansieringsforrner som med gällande regler inte inom de balanserna,
ryms egna bl. a. leasing, riskkapitalsatsningar och långfristig kreditgivning till fast ränta. Vidgar man perspektivet till att gälla bankkoncerner blir dock marknadsandelsbilden annorlunda.
Av finansbolagens samlade balansomslutning på ca 156 mdr kr. vid utgången av 1987, svarade bankägda bolag för 54 mdr eller drygt tredjedel.
en Ser man till mellanhandsinstituten motsvarande indirekta bankandel
var strax över 50%, eller 368 mdr kr. av totalt 652 mdr. Till den marknadsandel
40 % som ovan redovisades för bankerna tabell 4.4, kan därför läggas ytterligare 17 procentenheter; från mellanhandsinstituten 15och från finansbolagen Direkt och indirekt svarade således bankerna på koncernbasis för 57 °o av finansinstitutens balansomslutning vid utgången 1987. Den-
av na andel var år 1980något större, omkring 60%, vilket dock knappast kan ses som uttryck för en försvagad marknadsposition när denna betraktas utifrån den samlade koncernnivån.
158 Utvecklingen på kreditmarknaden
Tabell 4.6 Bankkoncernemasmarknadsandelar vid slutet av resp år. Procentuella
den institutionella marknadenstotala balansomslutning
andelar av
1980 1985 1987
| Banker | 47 | 43 | 40 |
| Bankägda finansbolag | 2 | 2 | 2 |
| Bankägda mellanhandsinstitut | 11 | 12 | 15 |
Marknadsandelberäknad
| koncernbasis | 60 | 57 | 57 |
| Finansinstituten totalt °o | 100 | 100 | 100 |
| mdr kr | 963 | 1 856 2 448 |
Källa: Riksbanken Möjligheterna att kombinera olika verksamhetsinriktningar inom ramen för finansiella koncerner har således varit betydelsefulla för bankerna i en mer konkurrensutsatt miljö. Koncernerna spelar en stor roll för de styrkeförhållanden successivt utvecklas på kreditmarknaden. De understryker
som närmast den mycket höga koncentrationsgrad som redan i nuläget gäller för svenskt vidkommande.
Den svenska marknadsbilden domineras i hög grad av ett fåtal storbanker med respektive koncernbildningar. Dominansen är särskilt påtaglig om man
storkundsmarknaden, där värdepappersaktiviteter ser till konkurrensen om och finansiering på utländska marknader spelar en avgörande roll. De små och medelstora instituten, däribland provinsbankerna och många regionalt verksamma sparbanker, representerar fortfarande en struktur och rörelseinriktning är förhållandevis traditionell. Ett karaktäristiskt drag är dock
som den fusionsaktivitet pågår inom sparbankssektorn. Antalet sparbanker
som har samgående halverats sedan 70-talets mitt. Vidgar man perspekti-
genom vet till att vid sidan av bankssektorn också omfatta den finansiella verksam-
sker inom privat och offentlig försäkringssektor, förstärks ytterhet som ligare intrycket att storskaligheten utgör ett mycket viktigt konkurrens-
av medel på flera tunga kreditmarknadssegment.
Tabell 4.7 Graden av koncentration inom vissa institutgrupper per 1986-12-31
Amal Till- Andel för dez
institut gångar 5 största 10 största
| mdr kr °o | °o | ||
| Affärsbanker | 262 655 82 | 95 | |
| Sparbanker | 119 174 58 | 72 | |
| Föreningsbanker | 12 | 42 59 | 94 |
| Finansbolag | 230 122 26 | 41 | |
| Bostadsinstitut | 12 430 85 | 98 | |
| Fondkommissionsbolag | 22 | 53 57 | 80 |
| Försäkringsbolag | 524 315 74 | 90 | |
| Allmänna Pensionsfonden | 1 284 | - - |
Koncentrationsgraden speglashär tillgångarnas fördelning, exempelvis de fem
av största affärsbankernasandel avsektorns samladetillgångar 82 %. 2Inkl 12nyetableradeutlandsägdabanker per 1986-12-31 Källa: Riksbanken
5 Kreditmarknadens
strukturregler
5.1¶Behovet av regleringar
Det kan vara svårt att renodla motiven för kreditmarknadsregleringar, vare sig principiellt eller genom att hänvisa till historiska erfarenheter. Som framgått av kommitténs inledande redovisning av kreditmarknadens uppbyggnad och struktur, är det fråga om ett regelsystem som går betydligt längre än vad som normalt anses nödvändigt på exempelvis varu- och tjänstemarknader.
En utgångspunkt vad gäller motiven för de relativt strikta säkerhetsreglerna är att finansiella marknader har brister av olika slag. Detta gäller i och för sig generellt också för marknadsekonomin i övrigt, men de komplikationer marknadsbristerna medför blir särskilt allvarliga på det finansiella området. Detta rymmer speciellt skyddsvärda funktioner för det allmänna och för enskilda. Jfr diskussionen i avsnitt 3.3. Ett grundläggande krav är att kreditmarknadens övergripande rollfördelning och spelregler skall skapa goda förutsättningar för genomlysning, informationsspridning och allsidig riskhantering i den finansiella ekonomin. Av särskild betydelse är att insättarskyddet på bankmarknaden kan tryggas grund av den
råder mellan allmänhetens inlåning på räkning och direkta koppling som bankernas likviditetsskapande funktion inom betalningssystemet. Trovärdigheten hos kredit- och betalningssystemet får inte rubbas.
En komplikation i sammanhanget är att ekonomisk politik i stor utsträckning bedrivs via kreditmarknaden. Aktörema tvingas därmed arbeta under speciell osäkerhet. Detta gäller även när myndigheternas åtgärder klassificeras som marknadskonforma. Den ekonomiska politiken kan ex. påverka inflationsförväntningar och ge upphov till växelkursvariationer och räntevariationer, som i sin tur skapar behov av att anpassa de finansiella portföljerna och omfördela riskerna på marknaden. Man talar om finansiell planering i olika former. Där ingår ex. olika matchningstekniker för tillgångar och skulder, säkring hedging med terminer och optioner osv. De instrument som härvid primärt utnyttjas för att sprida och begränsa risker kan givetvis också användas till mer långtgående risktaganden i avkastningshöjande syfte, vilket i sin tur kan aktualisera nya regleringsinslag för vissa typer av finansiella institut.
Beskattning i olika former utgör en central del av den ekonomiska
160 Kreditmarknadens strukturregler
politiken. Skattesystemets utformning påverkar bl. a. resursallokering och inkomstfördelning i ekonomin. Skillnader i beskattning mellan olika sparformer eller mellan aktörer ger också upphov till strukturella förändringar på kreditmarknaden. Så kan ex. vissa av marknadens sparformer eller kanaler gynnas av de finanspolitiska ingreppen medan andra missgynnas. Möjligheterna att åstadkomma en för marknaden neutral ekonomisk politik, inom ramen för de nuvarande komplexa systemen av skatter, avgifter och subventioner, är i praktiken ytterst begränsade
Bedömningen av kreditinstitutens roll som intermediärer och riskbärare på marknaden får således sesi ljuset av att kraven från samhällets sida har annan karaktär när det gäller instituten jämfört med ex. icke-finansiella företag. Skyddsintressena för den enskilde insättarskydd och låntagarskydd går som framgått betydligt längre än normalt konsumentskydd på varu- och tjänstemarknader. För effektiviteten i marknadsekonomin spelar de finansiella instituten en avgörande roll. Samhällets uttalade krav på stabilitet och funktionsduglighet inom kredit- och betalningsväsendet gör att marknadskrafterna vanligen inte tillåts verka fullt ut.
Det kan ex. hävdas att en större bankkris, med åtföljande kollaps av vitala delar av betalningssystemet, är förenad med så stora sociala och ekonomiska kostnader att det är motiverat med särskilda säkerhetsregler i förebyggande syfte. Därutöver har det också varit en strävan från samhällets sida att slå vakt om långivarnas och låntagarnas säkerhet på andra kreditmarknadsavsnitt, exempelvis på bostadsfinansieringens område.
Det finns även andra principiella aspekter på frågan om speciella strukturregler på kreditmarknaden. Existensen av storskalefördelar och monopoliseringstendenser kan begränsa och snedvrida konkurrensen på marknaden. Emellertid vet man inte mycket om skillnaden i kostnadsstruktur mellan kreditinstitut av olika storleksordning och verksamhetsinriktning. Det kan finnas kostnadsfördelar för relativt små, specialiserade enheter likaväl som för stora konglomerat universalbanker, finansiella koncerner osv.. Härvidlag skiljer sig troligen inte kreditinstituten nämnvärt från andra slags företagsbildningar i ekonomin.
Det faktum att ransoneringar och regleringsinslag präglat kreditmarknadsutvecklingeri ända fram till mitten av 80-talet kan i sig rymma en förklaring till den pågående strukturomvandlingen. De icke marknadskonforma regleringarna och etableringshindren har under en följd av år tenderat att permanenta den institutionella strukturen. Avregleringspolitiken har därför en betydelse ur struktursynpunkt då allt fler konkurrenshinder och etableringshinder härigenom avvecklas. Den strukturella omvandling som de senaste åren påbörjats på den svenska kreditmarknaden blir genom marknadsorienteringen mindre artificiell och administrativt styrd.
Det finns å andra sidan inga belägg för att de friare marknadskrafterna, verkar återhållande på utvecklingen mot färre och större finansiella in-
För en diskussionom skattesystemetsåterverkningar kreditmarknaden sebl. a. SOU 1982:52En effektivare kreditpolitik avsnitt 6.2.
Kreditmarknadens strukturregler 161
stitutioner, vare sig nationellt eller internationellt. En förutsättning för detta skulle nämligen vara att de större instituten och de finansiella konglomeraten uppvisade en sämre effektivitet marknaden jämfört med de små, specialiserade enheterna. Så har hittills inte visat sig vara fallet. Det kan tvärtom befaras att mycket långt driven konkurrens har självförstörande inslag, som i ett längre perspektiv kan vara till skada för stabiliteten på viktiga segment av kreditmarknaden. Utgångspunkten är då att kreditinstituten under hård konkurrens tvingas öka riskexponeringarna samtidigt som kapitaluppbyggnaden försvåras. Konkurrensen driver fram en utslagningsoch koncentrationsprocess, som givetvis kan beröra banker likaväl som andra kategorier institut.
Man skulle i och för sig kunna låta banker i konkurs på det sätt som sker med vanliga företag på varu- och tjänstemarknaderna. Denna parallell gäller dock bara om fallissemanget och förtroendekrisen kan begränsas till enstaka insolventa bankinstitut. Riskerna för en mer allmän panikpridning och försvagning av det finansiella systemet måste alltid vägas vilket kommittén tidigare betonat. Bankerna skiljer sig från vanliga företag bl. a. därigenom att deras skulder inlåning i regel är mer kortfristiga än tillgångarna. Just kortfristigheten härvidlag och substituerbarheten mellan fordringar på olika institut gör att banksystemet i sin helhet riskerar att drabbas av störningar som kanske primärt emanerar från solvensproblem i ett enskilt institut.
Det finns alltså flera skäl till att samhället väljer att använda förhållandevis strikta regleringar för kreditinstitutens verksamheter, inte minst för banksektorns vidkommande. Omsorgen om stabiliteten och funktionsdugligheten spelar, som framgått, en avgörande roll för regelsystemens existens och för att en grundläggande rollfördelning mellan olika institutgrupper upprätthålls. Till stor del är det fråga om att med olika insatser begränsa institutens risktagande ocheller minimiera effekterna av vad som kan betraktas som överdrivet risktagande. Vidare måste kravet på genomlysning och informationsspridning tillgodoses. Av stor vikt för kreditmarknadens effektivitet är att de tjänster som instituten bjuder ut har en karaktäristik och en prissättning som är tillräckligt tydlig i olika lägen.
Frågan är då vilka reglerande åtgärder som är av särskilt intresse i detta sammanhang. Kommittén bortser här från de regelsystem som kan behöva ligga till grund för riksbankens penningpolitik typ likviditetskvoter, kassakrav osv.. De möjligheter som i det följande diskuteras är krav på auktorisation, olika former av fallissemangförsäkring, kapitaltäckningsregler och garantier från centralbanken som lender of last resort.
Metoderna kan enligt kommitténs uppfattning i viss utsträckning sessom komplementära. Detta illustreras bl. a. av den auktorisationsprövning och de kapitaltäckningskrav som bankerna möter. Säkerhetsreglerna kan ses som en direkt förutsättning för att samhället också skall tillhandahålla offentliga likviditetsreserver. Eventuella räddningsoperationer vid ett krisläge kan därigenom begränsas till ett minimum.
162 Kreditmarknadens strukturregler sou 193339
5.1.1 och auktorisation
Insyn
Om kreditinstitutens verksamheter kunde bedrivas under fullständig genomlysning och informationsspridning skulle det egentligen inte behövas särskilda åtgärder mot överdrivet risktagande. Ett högt manifesterat risktagande skulle fördyra ifrågavarande instituts kapitalanskaffning på en perfekt fungerande marknad. Förhållandet skulle vara uppenbart för långivarna, som därför inte skulle anses ha särskilda skyddsbehov. Några spridningseffekter från högrisktagande instituts fallissemang borde det heller inte behöva bli fråga om eftersom marknadsmekanismerna kunde förutsättas effektivt sprida riskerna till lämpliga riskbärare.
Men informationen är i praktiken inte fullständig, beroende bl. a. bristande genomlysning, varierande förutsättningar för bearbetning av information, olika Sekretessregler osv. Informationen är därför asymmetrisk. Långivarna till bank har ex. mycket mindre information än banken
en själv. Banken kan därför motiveras till ett risktagande, som inte kommer till uttryck i någon riskpremie på inlåningssidan. Långt drivet risktagande äventyrar till slut långivarnas medel. Slutsatsen är att krav dels bör ställas relevant information från de institut som verkar på kreditmarknaden, dels på tillsyn och kontroll i olika former från samhällets sida. Sådana krav aktualiseras också vid användningen av mer specifika rörelseregler som syftar till att förebygga långt drivet risktagande och skydda för effekter av detta.
De grundläggande kraven på auktorisation avser sökandes professionalism och rykte samt ett minimum av eget kapital. Därtill har i olika tider och olika länder bl. a. prövats om en viss etablering motsvarar ett dokumenterat behov eller tillgodoser ett allmänt intresse. Bakom dessa allmänt hållna krav har bl. a. legat föreställningar om risker för överetablering.
Inträdesspärrar kan emellertid leda till monopolbildningar och tendenser till överbeskydd, beträffande ett lands bankväsende. Det är också
ex. svårt att precisera innebörden av samhällsnyttan som kriterium för en etableringskontroll. Utveckligen under senare tid går följaktligen i riktning mot uppluckring av reglerna i detta avseende. Detta hindrar inte att
en förhållandevis höga auktorisationskrav ändå kan uppställas i de konkreta etableringssammanhangen, då främst rörande de grundläggande aspekterna på sökandens lämplighet och Soliditet.
Försäkringssystem
Ett försäkringssystem som skydd mot exempelvis en enstaka banks fallissemang eller mot allmän bankkollaps skulle kunna arrangeras på i princip samma sätt som försäkringar över huvud taget. För en bank skulle detta innebära att försäkringspremien var riskrelaterad och satt med hänsyn till storleken på det egna kapitalet och till portföljsammansättningen. En sådan utformning skulle tendera att hålla nere bankens risktagande.
Kreditmarknadens strukturregler 163
Det har dock visats sig vara förenat med stora svårigheter att konstruera en avgiftsstruktur som rymmer den differentiering som är nödvändig för att fullt ut matcha ett instituts portfölj detsamma gäller för övrigt de längre
fram diskuterade kapitaltäckningsreglerna avsnitt 5.1.3. Liknande problem finns också inom andra försäkringsområden. En i sammanhanget viktig svårighet är att banker och andra kreditinstitut snabbt kan ändra sin riskexponering. Kontrollen behöver därför göras fortlöpande och helomfattande. Vidare måste man nå en stor anslutning till systemet.
Det finns många olika varianter av försäkringssystem. Premien kan vara enhetlig eller riskrelaterad. Försäkringen kan vara heltäckande eller begränsad med avseende institutens förbindelser. Finansieringen kan arrangeras med eller utan fonderingar, i offentlig eller i privat regi. Försäkringen kan vara obligatorisk eller frivillig
Depositaförsäkring finns i många länder i Förenta Staterna ända sedan
- 1933. I Förenta Staterna, Storbritannien, Kanada och Belgien är försäkringssystemet statligt. I Västtyskland, Nederländerna och Frankrike är det privat kollektivt. De försäkrade beloppen är i regel maximerade. I alla system stadgas maximibelopp ovanför vilket försäkringen inte gäller Det finns vidare, som nämnts, både fonderade och icke-fonderade system. Då det finns fonder har dessa i de flesta fall visat sig helt otillräckliga i relation till potentiella åtaganden. Rent allmänt kan man därför konstatera att heltäckande försäkringssystem för exempelvis bankmarknaderna förutsätter existensen av en implicit och diskretionär centralbanksuppbackning i verkliga krissituationer. se vidare avsnitt 5.1.4.
I alla de länder där ett försäkringssystem införts använder man sig av en enhetspremie despositaenhet flat fee. Avgiften är alltså oberoende
per av bankens solvens och risktagande. Det kostar därför ingenting för banken räknat i försäkringspremier att ta höga och potentiellt vinstgivande risker. Förlusterna betalas i sista hand av försäkringssystemet. Detta måste därför kompletteras med kontroller och placeringsvillkor, i hög grad av samma slag som man använder sig av i länder utan bankförsäkringar. Inte minst de amerikanska erfarenheterna har visat att just detta övervakningskrav, i kombination med de fasta enhetspremierna, skapar betydande problem för försäkringsmodellen vid den praktiska tillämpningen.
I diskussionen kring de nuvarande försäkringslösningarnas brister och effektivitetsproblem har olika möjligheter till kompletteringar och anpassningar förts fram. Hit hör en övergång från nuvarande förhållandevis heltäckande system till mer partiella försäkringsskydd. Ett försäkringssystem kan partiellt i den meningen att det ger ett basskydd för vissa
ex. vara särskilt skyddsvärda depositioner och depositainnehavare varvid de potenti-
Se ävenbilaga 3 Insättarskydd genom försäkring. En utförlig diskussionav försäkringssystemensför- och nackdelar finns vidare i Lars Hörngren m. fl.: Kreditmarknadensspelregler SNS förlag 1987 i kap. 2T. ex.täcks i Storbritannien en förlust till 75 % avett belopp maximerattill 10 000 pund. I USA omfattar skyddet insättningar på upp till 100000 dollar.
164 Kreditmarknadens strukturregler
sou 1933;29
ella åtagandena begränsas. Man kan också tänka sig försäkringar i regi
egen för icke-banker, som inte förses med andra skyddsnät. Själva betalningssystemet kan behöva ett försäkringsskydd ett behov ökar i den mån
— som transfereringar och clearing förläggs utanför det egentliga banksystemet. Försäkringssystem kan också behövas för att öka stabiliteten på aktie-, obligations- och penningmarknaderna.
Sådana partiella försäkringssystem löser emellertid inte problemet med mer omfattande betalningskriser och kedjereaktioner i utsatta lägen
som kan tänkas drabba det finansiella systemet. Detta leder över till möjligheten att i ökad utsträckning använda kaptialtâckningsregler som instrument för att främja kreditmarknadens stabilitet och begränsa institutens handlingsfrihet och riskbenägenhet. I själva verket kan kapitaltäckningsreglerna ses som ett system av implicita försäkringspremien
Kapitaltäckningsregler
Minimiregler för storleken av det egna kapitalet kapitalbasen i kreditinstituten kan på flera sätt bidra till stabilitet och till en sund utveckling på marknaden. Dels begränsar kapitaltäckingsreglerna institutens handlingsfrihet genom de kostnader som följer med egenfinansieringen kostnader som ökar med riskbenägenheten och som avspeglar ägarnas awägning mellan avkastning och risknivå. Dels kan kapitaluppbyggnaden reducera effekterna i ett läge där för stora risktaganden lett fram till ett fallissemang aktiekapitalet bildar buffert vid eventuellt behov av förlusttäckning.
Man kan i detta sammanhang fråga sig om kapitaltäckningsregler över huvud taget behöver uppfattas som särskilt betungande restriktioner för kreditinstituten själva. Så skulle ex. vara fallet om det egna kapitalet framstod som påtagligt dyrare än övrig kapitalanskaffning. Det är givetvis möjligt att vissa kategorier institut kan behöva betala en extra stor riskpremie för egenkapitalet. Det är också ofta så att skattesystemets utformning diskriminerar egenkapitalet. Å andra sidan relativt hög
borde en andel egenkapital kunna öka förtroendet och förbilliga övrig upplåning på en riskmedveten marknad. Hos icke-finansiella företag synes det i alla händelser inte föreligga någon uttalad motiviation för att arbeta med minsta möjliga kapitalbas
Resonemanget ovan avser närmast den kapitaltäckning, som helt enkelt relaterar institutens kapitalbas till balansomslutningen eller i förhållande till
Lars Hörngren m. fl. A.a. sid. 114. 2Se framställningen i Stephen M. Schaeffer: The design of bank regulation and supervision somelessonsfrom the theory of finance I Threats to International
- Financial Stability. Edited by Portes and Swoboda, Cambridge University Press 1987. Författaren använder uttrycket The bank capital structure puzzle sid 101- 102.
Kreditmarknadens strukturregler 165
upplåningens storlek. Här finns det knappast något underlag för att rätt fastställa entydiga relationstal man får bygga på historiska erfarenheter
och se till att olika kreditinstitut kommer att arbeta på ungefär lika villkor. När det gäller bedömningen av i någon mening riskrelaterade kapitaltäckningsregler finns det enligt kommitténs uppfattning större anledning att man går något djupare in på vissa principfrågor.
En anledning till att riskdifferentierade kapitaltäckningsregler kan kännas som en belastning för ex. bankerna är att reglerna i praktiken utformas arbiträrt. De ger därför andra reserveringar än de bankerna själva skulle valt som täckning för olika slag av risktagande. Kapitaltäckningsreglerna baseras nämligen en grov uppdelning riskklasser. Det procenttal, som placeringarna i varje riskklass kostar i egenkapital, har i bästa fall någon relation till historiska erfarenheten
Teoretiskt brukar portföljrisker av det slag som här avses, mätas och bedömas efter hur stabil avkastningen för olika tillgångsslag är över tiden. Ju mindre variationer i avkastningen desto säkrare kan värdet av en viss placering bedömas och riskinnehållet avgränsas. Historiska värden kan användas för att ge olika placeringsformer en inbördes rangordning efter risk.
En sådan rangordning är emellertid inte det enda elementet i riskbedömningen av en portfölj. Man måste också ta hänsyn till sambanden mellan portföljens olika tillgångsslag. Om ex. avkastningarna två tillgångsslag erfarenhetsmässigt tenderar att röra sig i motsatt riktning, kan detta förhållande användas för riskutjämning. Risken förknippad med en viss placering kan alltså totalt ändra karaktär när bedömningen sker i ett portföljsammanhang.:
Ytterligare en svaghet med de fixa riskkoefficienterna för individuella tillgångsslag är att de avser en hel klass placeringar inom vilken det kan finnas en skala av mer eller mindre utpräglat risktagande. Spännvidden i denna skala kan ge incitament att prioritera det högre risktagandet i de billigare riskklasserna och utsträcka detta bortom den gräns där man annars skulle stannat.
Kapitaltäckningsreglerna konfronteras alltså med flera problemställningar. Reglerna kan felaktigt avspegla de faktiska eller av bankerna själva förväntade riskerna genom bristande hänsyn till skillnader, såväl mellan som inom klasser av placeringar. Vidare kan enkla summeringar av individuella risker ge en missvisande bild av en väl differentierad portföljs faktiska riskinnehåll. Dessa faktorer kan ha återverkningari form av felallo-
Ett typiskt exempel är den av Bank of England använda risk assetratio. I riskskalan har kommersiella lån advances tagits som utgångspunkt och givits vikten 1.0. Guldkantade obligationer gills upp till 18månaderslöptid har vikten 0.2 och över 18 månader vikten 0.5. Högsta vikten ges placeringar i fast egendom property med 2.0. I Storbritannien
finns däremot ingen enkel regel om en minimirelation mellanegetkapital och balansomslutningen.Bank of England: The measurementof capital Quarterly Bulletin, September 1980. 3Se ex. Johan Lybeck: Finansstrategi Rabén och Sjögren 1987 sid 165-182.
166 Kreditmarknadens strukturregler SOU 1988229
keringar på de finansiella marknaderna och därmed i sista hand också av samhällets reala investeringar. Icke desto mindre har man i praktiken stannat för att arbeta med förhållandevis schablonmässiga lösningar.
Detta förklaras främst av en prioritering av stabilitet och enkelhet i systemet framför ackuratess. Strikt riskrelaterade kapitaltäckningsregler skulle kräva fortlöpande uppdatering av placeringsriskerna och man
en skulle ändå inte säker på att de historiska erfarenheterna gav en god
vara vägledning. Systemet skulle bli instabilt, och svårt att planera efter. Om reglerna dessutom skulle ta hänsyn till graden av samvariation mellan olika tillgångsslzlg i institutens portföljer, skulle reglerna bli alltför komplexa och svåra att genomskåda, inte minst för den allmänhet vars förtroende reglerna är avsedda att vidmakthålla.
Existerande, till synes ganska arbiträra kapitaltäckningsregler, behöver dock inte för denna skull gripna ur luften. Deras tillkomst har
vara utformats genom vad som närmast kan betecknas som en förhandlingspro-
dialog och växelverkan mellan i första hand banker och cess, dvs. genom en tillsynsmyndigheten För att samhällets intentioner vad gäller riskhantering och soliditetskrav fortlöpande skall tillgodoses måste reglerna successivt anpassas efter den utveckling som sker kreditmarknaden.
5.1.4¶Lender of last resort
För etableringskontroll, försäkringslösningar och för kapitaltäckningsregler gäller generellt att insatserna ensamma knappast kan ge garantier för stabilitet och funktionsduglighet om mer omfattande störningar inträffar på marknaden typ bankfallissemang o. d.. Ytterst måste en statlig garanti bilda barriär mot panikspridning och sammanbrott i det finansiella systemet. Detta offentliga skyddsnät existerar i form av att centralbankerna tilldelats rollen som lender of last resort primärt gentemot bankmark-
— naden och betalningssystemet. se även avsnitt 3.3.
Centralbankernas ansvar i detta avseende måste med nödvändighet vara
mer eller mindre implicit natur. En uppenbar anledning härtill är att av kreditmarknadsfunktionerna bärs upp av olika institut som verkar under inflytande marknadens normala krafter och mekanismer. Explicita åta-
av ganden om när och hur offentligt stöd kan tänkas utgå kan ge upphov till överdrivet risktaganden enligt det mönster som ovan diskuterats i samband med försäkringssystemen och premieuttagen. Att centralbankens ansvar och formerna för direkta ingripanden på förhand preciseras i lagstift-
ningssammanhang eller genom auktoritativa uttalanden har därför ansetts
olämpligt och närmast kontraproduktivt med hänsyn till marknadens disciplin och riskhantering.
Någon form offentlig uppbackning genom centralbanken framstår å
av andra sidan som ofrånkomlig i de lägen där vitala marknadsfunktioner hotas
kollaps. Det stöd som då utgår tar formen av låneoperationer i syfte att av hålla likviditeten i det finansiella systemet uppe.
Kreditmarknadens strukturregler 167
Centralbankens implicita blir oklart när ett enstaka institut, ansvar mer mindre bank, råkar i akuta svårigheter. Smitteffekten för syex. en är ofta svår att bedöma. Ett icke-finansiellt företag skulle under stemet motsvarande omständigheter fått i konkurs. Det kan dock vara förenat med betydande svårigheter för myndigheterna att klara ut om en bank som söker likviditetsstöd inte också är insolvent. Agerandet sker normalt under stor tidspress och här finns risk att offentliga låneoperationer tillgrips även i sådana lägen där större restriktivtet och en mer omfattande rekonen struktion redan från början vore att föredra. Vid hanteringen ett akut solvensproblem på marknaden är tidsfaktorn av alltid mycket betydelsefull. Om rekonstruktion visar sig nödvändig måste en denna nämligen ske så snabbt att berörda ägargrupper har ekonomisk kapacitet del i och att för erforderlig förlusttäckning. att ta processen svara Kapitaluppbyggnaden i instituten blir i ett sådant läge viktig för att ett grundläggande insättar- och låntagarskydd skall kunna tillgodoses i varje enskilt fall. Tanken är alltså inte att samhället skall påta sig bankers eller andra kreditinstituts eventuella förluster och med offentliga ägarinsatser medverka i rekonstruktioner på marknaden. För bankinspektionen och riksbanken är det frågan att vid behov ta resoluta initiativ och som snarare om tillsynsmyndigheter för styrning och övervakning, så att rekonstruksvara tionerna sker på ett acceptabelt sätt från allmänna utgångspunkter. Som tidigare framhållits spelar kreditmarknadslagstiftningens utformning stor roll för offentliga ingrepp annat, långtgående slag, skall undatt av mer vikas.
5.2¶Utländska erfarenheter
I nästan alla OECD-länder pågår sedan flera år översyner av regler och bestämmelser för värdepappersmarknader och kreditinstitutens verksamheter. Förutsättningarna för olika kategorier institut har förändrats mycket snabbt och lagstiftning och tillsynsformer har sällan hunnit anpassas i takt med utvecklingen. De kriterier bildar utgångspunkten för försom nu ändringsarbetet rör de finansiella systemens effektivitet och stabilitet. När det gäller marknadseffektiviteten har myndigheter i olika länder i princip kunnat utgå från vedertagen ekonomisk teori om hur marknadsmekanismer och konkurrensförhållanden bäst främjas, ex. värdepappersmarknaderna. Mycket den utveckling som ägt rum i Förenta Staterav och Storbritannien har här tjänat förebilder för andra länder. Vissa na som drag anpassning och styrning har mot denna bakgrund gemensamma av kunnat skönjas. Genomgående gäller exempelvis att penningpolitiken orii marknadskonform riktning. Kvantitativa regleringar och enteras om mer
Se ävenbilaga 2 om utländska erfarenheter.
168 Kreditmarknadens strukturregler
ränteregleringar har avskaffats. Det finns vidare en tendens att kreditinstitutens verksamhetsramar vidgas. De traditionella gränsdragningarna mellan instituten luckras upp. Etableringshinder av olika slag avvecklas också i syfte att effektivisera de institutionella marknaderna. Värdepappersmarknaderna vidareutvecklas, bl. a. genom ökat informationsutbyte, teknisk samordning, introduktion av nya instrument och nya tekniker Den
osv. finansiella rådgivningen gentemot företag och hushåll växer i omfattning och betydelse.
När det gäller de grundläggande strukturförändringarna på olika nationella marknader, dvs. de förändringar som rör kreditinstitutens spelregler och rollfördelningen inom de finansiella systemen, går bilden mera isär. Vägval och lösningar bygger här i högre grad ländernas skilda traditioner och politiska värderingar än på ekonomiskt modelltänkande. Generellt gäller att marknadsutvecklingen har gjort det svårare att behålla tidigare regleringssystem och avgränsningar mellan olika verksamhetsfält, men inte någonstans har man tillåtit marknadskrafterna att verka fullt ut.
De länder som gjort analyser av kreditinstitutens olika funktioner i det finansiella systemet har betonat vikten av att bibehålla en grundläggande rollfördelning uppbyggd kring bankerna. Detta med hänsyn till kredit- och betalningssystemens särskilda skyddsvärde och de krav på stabilitet och funktionsduglighet som genomgående ställs upp. Bankerna bildar normalt en kärna i kreditgivningsprocessen och i betalningssystemen och utgör därutöver en viktig transformationskanal för penningpolitikenÅ
I Västeuropa förekommer allmänt universella banker, dvs. banker som likt de svenska vid sidan av den traditionella in- och utlåningsrörelsen är engagerad i värdepappersemissioner och handel med värdepapper sekundärmarknader. I Japan, Kanada och Förenta Staterna är dock bankerna omgärdade med betydligt hårdare restriktioner. Instituten är i allt väsentligt specialiserade på egentlig banking. Som skäl för denna avgränsning pekar man vanligen på att banking och värdepapperstransaktioner har helt olika karaktär. I det senare fallet är det frågan om större risktaganden och man har i dessa länder velat undvika de intressekonflikter som kan uppstå mellan bankers värdepappersinnehav och utlåningsrörelser.
I de flesta länder, inklusive vårt eget, kan dock bankerna direkt eller indirekt via olika organisationsbolag erbjuda ett mycket brett spektrum av finansiella tjänster enligt universalbankspricipen. Härav följer också att lagstiftningen och tillsynen nu i högre grad än tidigare fokuseras på hela bankkoncerner. Rörelseregler och kapitaltäckningsregler måste exempelvis utformas så att de fungerar neutralt för olika koncernbildningar
ex. samma krav på eget kapital oberoende var en viss finansiell verksamhet organisatoriskt placeras in. Därutöver måste tillsynen över en hel finansiell
Viktiga utvecklingsdrag för bankerna inom OECD-området behandlas mer ingåendeav Willem van der Hoeven, Sverigesriksbank Kredit och Valutaöversikt, 1987:4.
Kreditmarknadens strukturregler 169
koncern anpassas till den nivå som är adekvat för den mest skyddsvärda delen normalt den bank som ingår i koncernbildningen.
Strävan efter större organisationsfrihet och konkurrensneutralitet främjas givetvis av att olika legala restriktioner utformas så likartat som möjligt, oavsett vilken typ av institut eller koncerndel som är aktiv i en viss finansiell verksamhet. Om reglerna inte får en tillräckligt sammanhållen utformning tenderar marknadskrafterna att styra de finansiella flödena och verksamheterna till förmån för de institut eller de marknadsavsnitt som har de mest liberala regelverken.
Frågor som rör ägandeförhållanden och maktkoncentration har även fått ökad uppmärksamhet i många länder. Det handlar exempelvis om bankers kontroll över andra finansinstitut eller andra företag, allianser mellan banker och försäkringsbolag och farhågor för koncentrationstendenser på kreditmarknaden till följd av sammanslagningar och övertaganden. Det är således vanligt att regler ställs upp som anger vilken typ av företag banker får äga och som allmänt skiljer kreditgivning och försörjning med riskkapital åt på marknaderna. Eventuella band mellan banker och icke-finansiella företag på marknaderna bygger således inte primärt på starka inbördes ägarförhållanden. Den västtyska modellen framstår i detta sammanhang som ett undantag. Tyska banker utövar en betydande kontroll över ickefinansiella företag i kraft av sina stora aktieinnehav.
I den mån regler ställs upp som begränsar möjligheterna att äga kreditinstitut gör man vanligen åtskillnad mellan ägandet av banker och av övriga institut, vilket faller tillbaka på bankmarknadens utpräglade särställning. Myndigheterna vill normalt ha insyn i vilka som äger banker även om det formellt saknas begränsningsregler eller uttryckliga krav på spritt ägande. Det förekommer vidare restriktioner när det gäller utlänningars kontroll över inhemska banker, medan endast något enstaka land numera hindrar utländska banker att nyetablera sig på inhemska marknader.
Man kan här konstatera att de finansiella systemens utveckling i olika länder har många gemensamma drag men att olikheterna ändå är påtagliga. Varje enskilt land har känt betydande frihet att själv välja system och struktur. Detta gäller inte minst för Förenta Staternas del, där kreditmarknadens strukturregler länge legat på kongressens bord. Tillsynsmyndigheterna har i viss mån föregripit lagstiftarna genom att ge banker dispenser från såväl förbudet mot interstate banking Mc Fadden Act som mot bankernas deltagande i värdepappershandel Glass-Steagall Act. Nyligen beslöt kongressen om ett moratorium för dispenser för värdepapperhandel i avvaktan att kongressen tar ställning till den framtida lagstiftningen och bankernas ändrade roll. Den påtagliga turbulens som kännetecknade de finansiella marknaderna mot slutet av 1987 tycks inte nämnvärt ha försenat den här påbörjade strukturomvandlingen.
Den senaste tidens stabilitetsproblem har å andra sidan understrukit vikten av att de internationellt aktiva instituten däribland de stora ameri-
— kanska bankerna bygger verksamheterna på en större bas av eget kapital.
- Detta ligger också i linje med de överenskommelser som slutits mellan de
170 Kreditmarknadens strukturregler
större industriländernas centralbanker om en successiv förstärkning och uppbyggnad av mer enhetliga, riskrelaterade kapitaltäckningsregler fram till 90-talets början.
Tendenserna på de här diskuterade regleringsområdena kan i korthet sammanfattas enligt följande:
Inhemsk och internationell marknadsintegration kräver nytänkande
-
vid användningen av olika regleringssystem. Det är dock få länder
hittills lyckats utveckla en någorlunda konsistent syn på hur
som
deras finansiella systern skall se ut.
Bankernas roll betonas genomgående och förutsättningarna för dessa
-
att bredda verksamheten tillgodoses i ökad utsträckning genom fi-
nansiella konglomerat universalbanksprincipen.
Kraven på bankernas egenkapital tenderar att öka, bl. a. mot bak-
-
grund av att risktagandet successivt blir genomlyst såväl inom de
balanserna som beträffande åtaganden utanför balansräkningegna arna. Ökade krav ställs information om bankernas risktagande. Etableringshinder av olika slag avskaffas vilket Öppnar marknaderna -
för ökad konkurrens. Tendensen är bort från användningen av be-
hovsrelaterade kriterier vid auktorisationsförfaranden. ex. kriterier som ekonomiskt motiverad, allmännintresse osv..
Tendensen är också bort från användningen av regleringar i kredit-
-
politiskt syfte. Man kan i processen av successiva strukturförändringar på många marknader observera ett mönster av växelverkan mellan institut och myndigheter och anpassningar efter hand av regelverken. Internationaliseringen har här inneburit en mycket nära växelverkan också över nationsgränsema. Betydelsen av bättre internationell koordinering är idag uppenbar -inte minst för tillskapandet av effektiva tillsynsfunktioner men olikheter i ländernas
legala och finansiella systern har hittills visat sig ta tid att överbrygga.
De tolv EG-länderna har dock lagt fast ett mycket ambitiöst program för att utveckla samarbetet det finansiella området. Målet är att förverkliga en inre, fri marknad genom att i princip avveckla samtliga återstående hinder för medlemsländernas varu- och tjänsteutbyte samt för rörligheten vad gäller arbetskraft och kapital. EG-kommissionen har i en vitbok från 1985angivit riktlinjer för hur denna inre marknad skall förverkligas fram till utgången av 1992.
En viktig del i detta samordningsprogram avser fortsatt kapitalrörelseliberalisering. I ett första steg berörs transaktioner som direkt kan kopplas till ett effektivare handelsutbyte och till den personliga rörelsefriheten. Avsikten är också att frisläppa all handel och emissionsverksamhet med värdepapper. Därefter, i en andra fas, tas sikte tillskapandet av ett enhetligt finansiellt system med i princip total frihet för alla kapitalrörelser över gränserna. EG-kommissionen vill också skapa helt nya villkor för en konkurrensneutral marknad för finansiella tjänster fram till 1992, dvs. för verksamheterna på kredit- och försäkringsområdet. Direktiven framstår på
Kreditmarknadens strukturregler 171
detta avsnitt utpräglat marknadsorienterade, inte minst genom den
som betoning kommissionen lägger fri konkurrens, fri etableringsrätt och den direkta sammankopplingen med kapitalrörelseliberaliseringen.
Tidigare samordningsförsök inom gemenskapen, ex. vad gäller banklagstiftning, har mött problem. Ofta har betydande nationella undan-
för enskilda medlemsländer aktualiserats. De uttryckliga harmonisetag ringskraven kreditmarknadslagstiftningens område tycks emellertid nu
begränsade. Den bärande tanken är att medlemsländerna skall nå bli mer fram till lägsta harmoniseringsgrad vad avser vissa standardregler för
en etablering, tillsyn, skydd för allmänheten och därutöver ömsesidigt
osv. erkänna varandras nationella regelverk. Primärt skall tillsynen över ett finansiellt instituts olika filialer eller dotterbolag ske hos myndigheter i moderbolagets hemland. EG-komissionen räknar med att principen om hemlandskontroll tillsammans med de liberala etableringsreglema skall öppna de finansiella marknaderna för en väsentligt ökad konkurrens, vilket
driver avregleringsprocessen och strukturomvandlingen vidare inom i sin tur gemenskapen.
6 och
Grundläggande överväganden förslag
De snabba förändringarna kreditmarknaden under senare år har gjort det nödvändigt att se över regelsystemen för kreditinstitut och värdepappersmarknaden Det har framgått av den föregående redogörelsen att utvecklingen redan drivit fram regeländringar i ett flertal länder, och att översynsarbete pågår på många håll. Redan problembeskrivningen i direktiven till kreditmarknadskommittén visar, att strukturproblemen inte är koncentrerade till ett eller ett par segment av marknaden. l stället är det den samlade effekten av ett stort antal anpassnings- och konkurrensproblem, som gör att regelsystemen framstår som omoderna och effektivitetshämmande i vissa avseenden.
svårigheterna att åstadkomma ändamålsenligt organiserad och effek-
en tivt fungerande kreditmarknad hänger samman med att konkurrensintresset i vissa fall måste vägas mot grundläggande skyddsintressen, rör bl.
som a. betalningssystemets stabilitet. En följd detta avvägningsproblem har
av blivit att en strikt reglering begränsat utvecklingsmöjligheterna på centrala delar av marknaden, särskilt i banksystemet. Samtidigt har andra företagsoch finansieringformer kunnat utvecklas jämförelsevis fritt.
En huvudfråga för utredningen har därför varit om större likformighet i verksamhetsbetingelserna kan skapas mellan olika institutgrupper, utan att centrala skyddsintressen därigenom äventyras. En annan gäller om en större organisationsfrihet kan åstadkommas för de företag verkar på mark-
som naden. Dessa strukturfrågor behandlas i det följande mot bakgrund
av redogörelsen i de föregående kapitlen för det finansiella systemets uppgifter och de grundläggande skyddsintressena på kreditmarknaden. Avsnitten 6.2-6.4 innehåller en mycket kortfattad översikt kommitténs övervägan-
av den och förslag på olika delområden. Avsnitt 6.5 redovisar några aspekter på den fortgående internationaliseringen. En närmare precisering av förslagen och en mer utförlig redovisning motiven för dessa återfinns i
av kapitlen 7-13.
6.1¶Konkurrensen och
skyddsintressena
Det finansiella systemet måste uppfylla höga krav på stabilitet. Grundläggande skyddsintressen, särskilt insättarskyddet
och den därmed sam-
174 Grundläggande överväganden och förslag
manhängande betalningsmedelsfunktionen, motiverar särskilda regler för bankernas verksamhet. Även i övrigt måste krav Soliditet, information och insyn ställas, då det gäller yrkesmässig finansiell verksamhet.
En huvudlinje i kommitténs arbete har å andra sidan varit att söka åstadkomma ett regelsystem som underlättar en marknadsorientering av verksamheten och som ger utrymme för effektiv konkurrens och en smidig anpassning till ändrade yttre förhållanden. De senaste årens snabba och innovationsrika utveckling understryker betydelsen av sådan flexibilitet. Tjänsteutbudet måste lätt kunna anpassas till efterfrågan på olika slags finansiella tjänster, och systemet skall arbeta med låga kostnader.
Anpassningsförmåga och kostnadspress främjas, om olika slags finansinstitut får konkurrera inbördes över stora delar av kreditmarknaden. Det talar för att man i görligaste mån bör undvika att dra skarpa gränser mellan olika institutgruppers verksamhetsområden. Då det gäller vissa centrala funktioner är emellertid skyddsintressena så starka att särregler inte kan undvaras.
Det är enligt kommitténs mening av största betydelse att det finns starka kreditinstitut som
kan agera oberoende av inflytelserika intressenter,
-
kan tillhandahålla insättare en i praktiken riskfri och likvid place-
-
ringsform,
därigenom kan förse ekonomin med betalningsmedel och fungera
som en kanal för riksbankens penningpolitik samt kan fylla vissa andra funktioner i samband med ex. valutareglering och olika slags krisberedskap.
Affärsbanker, sparbanker och föreningsbanker bör således också i fortsättningen ha en central ställning på den svenska kreditmarknaden. De bör liksom hittills gesensamrätt till inlåning på räkning från allmänheten och till upplåning i riksbanken. Effektivitetsskäl talar för att de också ges möjlighet att konkurrera över ett brett fält av finansiella marknader, antingen genom verksamhet i banken eller via koncernbolag. Utrymmet för innovationer i bankernas verksamhet bör ökas. Den nuvarande utformningen av förvärvsreglerna i bankrörelselagen, där tillåtna förvärv är endast de som uppräknas i lagen, utgör enligt kommitténs mening ett hinder för sådan flexibilitet. Därför föreslås en ändring såatt alla förvärv, som inte uttryckligen förbjuds i lagen, skall vara tillåtna.
Kravet på oberoende banker innebär samtidigt att en klar gränslinje måste upprätthållas gentemot icke-finansiella företag, inte bara genom ägar- och rösträttsbegränsningar i bankerna utan också genom att det principiella aktieförvärvsförbudet bibehålls. Bankerna bör vara finansiella breddinstitut. På riskkapitalmarknaden bör de dock kunna agera endast i begränsad omfattning bl. a. genom att medverka vid emissioner och därutöver via koncernbolag genom att i finansieringssyfte förvärva aktier och andra riskkapitalinstrument.
Då det gäller finansiell verksamhet utanför bankkoncernerna är i allmän-
Grundläggande överväganden och förslag 175
het motiven för särskild reglering väsentligt svagare. Men enligt kommitténs mening måste krav också här ställas insyn från samhällets och allmänhetens sida. Effektivitets- och stabilitetsproblemen finansiella marknader sammanhänger till stor del med ojämnt fördelad information och med bristande resurser för riskbedömning hos många placerare och låntagare. Förbättrad tillsyn och åtgärder för spridning av information är därför av stor betydelse. Men informations- och riskbedömningsproblemen särskilt för
hushållen kan inte i tillräckligt hög grad lösas med enbart sådana åtgärder.
- Reglerande ingrepp i konkurrensen är nödvändiga i vissa fall. Detta är för övrigt också viktig del bakgrunden till de strikta regler i banklagsstift-
en av ningen, som tillkommit för att tillgodose insättarskyddet.
Kommittén förslår att ett krav på tillstånd införs för all yrkesmässig finansieringsverksamhet, som bedrivs i större skala eller om nettovärdet av tillgångarna i verksamheten överstiger 50 milj. kr. Med finansieringsverksamhet yrkesmässigt utövad verksamhet som har till ändamål att
avses lämna kredit eller ställa garanti för kredit eller på annat sätt medverka till finansiering. Undantag kan dock göras för sådan kreditgivning, ex. inom ramen för icke-finansiella storföretags likviditetsförvaltning, som utgör en klart begränsad del av företagets totala verksamhet. Krediter till konsumenter hushåll med undantag för leverantörskrediter skall kunna ges
- -
auktoriserade institut. Skälet för denna reglering är främst konsuendast av mentpolitiskt. Ökade möjligheter att motverka uppenbara missförhållanden i kreditmarknadens utkanter har i detta fall ansetts väga tyngre än önskemålet att undvika konkurrensbegränsande ingrepp.
Det är viktigt att understryka att kravet auktorisation inte är avsett att begränsa konkurrensen på kreditmarknaden. Auktorisation bör endast innebära att vissa krav ställs beträffande företagets ledning, organisation och eget kapital, samt att företaget blir föremål för bankinspektionens tillsyn. Inga inslag av kvantitativ etableringsbegränsning bör förekomma.
De särbestämmelser för bankerna, som motiveras framför allt av insättarskyddet, innebär givetvis att någon konsekvent genomförd konkurrensneutralitet eller konkurrens på lika villkor inte är möjlig kreditmarknaden. Kommittén anser emellertid att på de marknader, där banker och andra företag konkurrerar inbördes, bör reglerna ex. beträffande kapitaltäckning såvitt möjligt vara desamma för olika slags institut.
Avgränsningen gentemot icke-finansiell verksamhet behöver enligt kommitténs uppfattning inte göras lika strikt för andra kreditinstitut som för bankerna. Ägarbegränsningar framstår som mindre angelägna i kreditinstitut utanför banksektorn. Däremot bör ägande och kreditgivning normalt inte blandas i samma institut; kreditinstitut bör inte få förvärva placeringsaktier. Då det gäller banker och bankägda kreditinstitut måste denna princip upprätthållas med hänsyn till insättarskyddet och kravet på oberoende. Kommitténs förslag syftar till att andra auktoriserade institut på de flesta områden inom kreditmarknaden skall kunna konkurrera med bankkoncer-
på så långt möjligt lika villkor. Det är av stor vikt för marknadens ner effektivitet att också dessa företags upplåning används för kreditgivning till
176 Grundläggande överväganden och förslag SOU 1988:39
företag och hushåll, och inte omvandlas till långfristiga ägarengagemang. Också kraven på genomlysning och effektiv tillsyn utgör enligt kommitténs uppfattning starka motiv för att upprätthålla principen om åtskillnad mellan ägande och kreditgivning för alla kreditinstitut. En komplicerad fråga i detta sammanhang gäller försäkringsbolagen, som för närvarande dels bedriver en omfattande. långfristig kreditgivning, dels gjort stora aktieplaceringar under senare år. Detta frågekomplex ligger endast till begränsad del inom kommitténs utredningsområde. och i avvaktan på en av kommittén föreslagen särskild utredning diskuteras i det följande endast provisoriska regler beträffande bolagens aktieinnehav.
Kraven på genomlysning och information är centrala också i fråga om yrkesmässig värdepappershandel och mäklarverksamhet. De tekniska förutsättningarna för värdepappershandeln utvecklas snabbt, och förhållandena denna del av kreditmarknaden behandlas för närvarande inom flera utredningar. Kreditmarknadskommitténs förslag beträffande värdepappershandeln har därför delvis provisorisk karaktär, särskilt då det gäller aktiehandeln. Kommittén har dock funnit det nödvändigt att föreslå vissa åtgärder för att åstadkomma en klarare avgränsning mellan fondkommissionärernzis mäklarverksamhet och deras kapitalanskaffning.
6.2¶Kreditmarknadens
organisation
Lagstiftningen för finansiella institut vid sidan av bankerna kännetecknas inte av någon större systematik. Regleringen för de olika instituten har tillkommit för att möta behov av lagstiftning som uppstått under utvecklingens gång. Det är historiskt betingade faktorer som gör att de olika hypoteksinstituten, kreditaktiebolagen och finansbolagen alla har sin egen lag och sin egen reglering. Det har tidigare i olika sammanhang bl. a. vid
tillkomsten av FiL ansetts olämpligt att samordna lagarna. Enligt kommit-
téns mening bör emellertid arbetsförutsättningarna för instituten nu göras så likvärdiga som skyddsintressena tillåter, detta i syfte att främja effektiv konkurrens mellan olika slags institut.
För att åstadkomma en större systematik i regelsystemet anser kommittén därför att det är nödvändigt att reglerna för instituten utanför banksystemet inordnas i en gemensam lag. Denna lagstiftning bör till skillnad från den nuvarande. som genom specialförfattningar är direkt inriktad på de olika institutens ändamål och rörelse, utformas som en samlad och så långt möjligt enhetlig reglering av de olika verksamheter på kreditmarknaden
utanför banksektorn som bedöms skyddsvärda. Principiellt och systema-
tiskt bör den nya lagstiftningen sålunda utgå ifrån att samma regler bör gälla för samma slag av verksamhet oavsett inom vilken institutionell ram som denna bedrivs. Kommittén framlägger med dessautgångspunkter förslag till en ny lag kapitalmarknadslagen som reglerar finansieringsverksamhet,
w aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission och penning-
Grundläggande överväganden och förslag 177
marknadshandel. De bolag som bedriver de olika verksamheterna benämner kommittén kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag och fondhandlarbolag. Kreditmarknadsbolagen skall bedriva finansieringsverksamhet och motsvara de nuvarande finansbolagen och kreditaktiebolagen. Fondkommissionsbolagen är de bolag som getts tillstånd att bedriva handel i kommission på aktiemarknaden och penningmarknaden. Fondhandlarbolag föreslås bli ett nytt institut för dem som getts tillstånd att bedriva handel för egen räkning på penningmarknaden. De nuvarande lagarna för finansbolagen, kreditaktiebolagen och fondkommissionsbolagen
föreslås bli upphävda.
Lagarna för hypoteksinstituten framstår i flera stycken föråldrade
som och i behov av en genomgripande översyn. Det har inte varit möjligt för kommittén att påta sig detta arbete. Kommittén föreslår
därför att en särskild utredning tillsätts för denna uppgift. Kommittén har emellertid funnit vägande skäl tala för att en omarbetning av hypotekslagstiftningen inte helt skjuts framåt i tiden utan att en modernisering nu genomförs i de delar, som har omedelbart samband med eller nära anknytning till kommitténs reformförslag avseende närmast likartade kreditinstitut. Denna modernisering, som är angelägen och främst tar sikte på att införa regler likformiga med dem som föreslås gälla för dessa andra kreditinstitut, bör genomföras genom ändringar i och tillägg till den nuvarande hypotekslagstiftningen. Ett inarbetande i KML får alltså anstå.
Gemensamt för företagen på kreditmarknaden är att de bedriver finansieringsverksamhet. Kommittén har övervägt att göra nu gällande definition av detta begrepp mer generell och funnit att så väl kan ske ett eller flera
om preciserade undantag görs. Kommittén har därför i nära anknytning till
- 1980 års FiL definierat finansieringsverksamhet som yrkesmässigt utövad
verksamhet som har till ändamål att lämna eller ställa garanti för kredit eller på annat sätt medverka till finansiering. FiL:s definition finansierings-
av verksamhet tillkom i en tid då intresset fokuserades kring de nya verksamheterna factoring och leasing. Det var därför naturligt att exemplifiera medverkan till finansiering med tillägg av genom att förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande. Även factoring och leasing
om av lös egendom alltjämt är viktiga inslag i finansbolagens verksamhet har en mängd aktiviteter tillkommit därutöver. Mot denna bakgrund är det naturligt att söka finna en mera generell och heltäckande definition finansie-
av ringsverksamhet. Kommitténs förslag är avsett att vara heltäckande och innehåller ingen exemplifiering. Definitionen kommer därigenom att omfatta bl. a. kreditförmedling, fastighetsleasingfastighetsrenting och venture capital verksamhet. Undantag bör göras för förvärv fondpapper och
av kreditförmedling till annan än konsument.
Inom det finansiella området, särskilt för bankerna, innebär den enhetliga lagregleringen av bl. a. kapitaltäckning, att utrymme kan för
ges en ökad organisationsfrihet. Kreditmarknaden kan också företag med
rymma starkt varierande produktstrukturoch organisation, alltifrån kreditinstitut med ett brett tjänsteutbud till starkt specialiserade institut.
178 Grundläggande överväganden och förslag
Den som bedriver en omfattande finansieringsverksamhet vid sidan av annan verksamhet kan inte få undandra sig den insyn och det regelsystem i övrigt som träffar rena finansinstitut. Finansieringsverksamheten måste därför bedrivas i särskilda bolag, om den inte utgör en begränsad del av ex. ett industriföretags finansförvaltning.
Industriföretag och andra icke-finansiella företag har under senare år också blivit mycket stora aktörer på värdepappersmarknaderna. Det kan ge dessa företag möjligheter att styra kursutvecklingen på aktier och andra värdepapper genom att systematiskt agera på marknaden utan att behöva ställa köp- och säljkurs. Sådana monopolistiska företeelser kan dock inte motverkas genom organisationsregler av den art kreditmarknadskommittén haft att överväga. I stället aktualiseras andra krav och restriktioner på marknaden åtgärder som övervägs inom värdepappersmarknadskommit-
ten.
6.2.1¶Bankerna
Bankernas centrala funktion och speciella ställning i det finansiella systemet gör det angeläget att åstadkomma en tydligare gräns än vad som nu gäller mellan banker och övriga institut på kreditmarknaden. Kommittén föreslår därför en definition av begreppet bank. Banker skall erbjuda allmänheten ett allsidigt utbud av finansiella tjänster, däribland in- och utlåning av pengar. Hushållsinlåningen bör liksom nu förbehållas bankerna, dvs. ingen annan än bank bör utan särskilt medgivande i lag få motta inlåning på räkning från allmänheten. Förtydligande motivuttalanden bör ges för att underlätta gränsdragningen gentemot inte tillåten inlåningsverksamhet.
En viktig utgångspunkt har varit att bevara balansen i konkurrensförutsättningarna mellan de olika bankgrupperna. Det är därför nödvändigt att lösa problemen med riskkapitalförsörjning för sparbanker och föreningsbanker. Dessa banker föreslås få bilda garantifonder genom tillskott från allmänheten.
Behovsprövningen när det gäller bildandet av nya banker övervägdes redan i delbetänkandet om utländska banketableringar i Sverige. Kommittén fann där att behovsprövningen bör vara kvar och ställde sig således negativ till det i direktiven diskuterade alternativet med s. omvänd behovsprövning efter mönster i FRL. Kommittén har inte funnit skäl att ändra detta ställningstagande för tillstånd att bedriva bankrörelse bör alltjämt
krävas att regeringen finner den planerade bankrörelsen vara nyttig för det allmänna.
BRL bygger för närvarande på principen att bank inte tillåts delta i annan verksamhet än den som uppräknas i lagen. Detta har inneburit att banksystemet inte har kunnat anpassa sig efter den finansiella utvecklingen. Förändringar i bankernas verksamhet har kunnat ske endast efter ändring i lagstiftningen. Det säger sig självt att ett sådant system inte ger utrymme för flexibilitet. Kommittén föreslår därför att bankerna genom en vidgad verk-
Grundläggande överväganden och förslag 179
samhetsdefinition tillåts göra det som inte uttryckligen förbjuds i lag och som faller inom den definierade verksamheten. Tillåten verksamhet blir det som kan ansesförenligt med banks skyddsvärda verksamhet. Det blir i sista hand bankinspektionen som har att dra upp gränserna för verksamheten. Förslaget innebär också att bankerna får möjlighet att inom banken bedriva factoring och leasing med undantag för s. k. fastighetsleasing.
Skyddsintressena för inlåningen och kravet på oberoende sätter snäva gränser för möjligheterna att låta bankerbankkoncerner delta i näringslivets riskkapitalförsörjning. Principen om åtskillnad av ägande och kreditgivning måste alltjämt upprätthållas. Enligt kommitténs mening kan dock bankerna genom ett dotterbolag ges möjlighet att förvärva aktier i finansieringssyfte, att ge förlagslån och vinstandelslån samt att medverka i s. k. projektfinansiering. I ett sådant bolag kan också fastighetsleasing få bedrivas av en bankkoncern. Omfattningen av sådana verksamheter måste emellertid begränsas. Kommittén föreslår att det sker i relation till koncernens kapitalbas. Förvärv i placeringssyfte av aktier och fastigheter bör alltjämt vara förbjudna för bankerna.
Kreditmarknadsbolagen
Enligt FiL får yrkesmässig finansieringsverksamhet, med vissa undantag, bedrivas helt fritt så länge nettovärdet av tillgångarna i verksamheten inte överstiger 10 milj. kr. För att ett aktiebolag skall bli registrerat som finansbolag krävs att bankinspektionen godkänner bolagsordningen. Några kvalitativa krav på bolaget ställs inte. Avsaknaden av en kvalitetskontroll av bolagen har visat sig otillfredsställande från allmänhetens och samhällets synpunkt. Det föreligger betydande skillnader i standard mellan olika bolag, och på redovisningssidan har en del bolag uppvisat påtagliga brister. Kreditportföljerna har i vissa fall legat avsevärt under den standard som andra typer av kreditinstitut visar.
Kvalitetsbrister detta slag är särskilt allvarliga då det gäller kredit-
av givning till hushåll. Hushållens begränsade informationsresurser gör det svårt för dem att bedöma och värdera kreditvillkorens innebörd. Det kan leda till att låntagare försätts i risksituationer som de inte kan överblicka.
Avsaknaden av ett auktorisationsförfarande har också inneburit konkurrensnackdelar för de många välskötta bolagen. Bankinspektionen har alltför begränsade möjligheter att ingripa mot osund kreditgivning, och branschens självreglerande förmåga har visat sig vara otillräcklig. Företagstypen finansbolag har därför misskrediterats av mindre seriösa bolag. Till bilden hör också de helt oreglerade kreditgivarna, de s. k. källarbolagen. Dessa bolag har i stor utsträckning visat sig oseriösa, och samhällets nuvarande ingripandemöjligheter har inte varit tillräckligt effektiva.
Med hänsyn till dessa förhållanden har kommittén funnit det vara nödvändigt att införa tillståndskrav för bedrivande av yrkesmässig finansieringsverksamhet. Tillståndsprövningen bör endast inriktas på kvalitativa
180 Grundläggande överväganden och förslag
kriterier, varigenom den konkurrenshämmande effekten kan förutsättas bli mycket liten. All konsumentkreditgivning kommer enligt kommitténs förslag att ligga på auktoriserade institut. För annan finansiering bör en frizon finnas, inom vilken finansieringsverksamhet kan bedrivas utan tillstånd. Kommitténs anser att gränsen för denna frizon, som avser nettovärdet av tillgångarna i verksamheten, bör höjas till 50 milj.kr.
Det är angeläget att så långt möjligt förhindra sammanblandning av ägande och kreditgivning, och kommittén föreslår därför att kreditmarknadsbolag inte bör få göra placeringsförvärv av aktier och fastigheter. Något motsvarande förbud finns inte i FiL.
En viktig fråga är om långfristig finansieringsverksamhet skall hållas avskild i särskilda bolag så som nu sker i kreditaktiebolagen. Kreditmarknadsbolagen skall ha stor frihet att utforma sin organisation och sina verksamheter på marknaden. Kommitténs förslag öppnar nya kombinationsmöjligheter inom enskilda bolag och på koncernbasis, bl. a. genom att nuvarande gränsdragning mellan långfristig och kortfristig finansieringsverksamhet löses upp. En bärande tanke är att bolagen i ökad utsträckning skall konkurrera med varierande kreditutbud över hela marknaden mot bakgrund av ett fåtal generella begränsningsregler, främst bestämmelser om auktorisation och kapitaltäckning.
Kommittén accepterar således att nya blandningar av lång- och kortfristiga fordringar får ingå i institutens portföljer men vill samtidigt förhindra att artskilda verksamhetersäkerheter blandas och samfinansieras på den långa marknaden. Gränsen för vad som är att betrakta som artskilda säkerheter bör i huvudsak dras så att långfristiga krediter till bostadssektorn, jordbruket och kommunerna särskiljs från näringslivskrediter och utlåning till allmänheten i övrigt. specialisering och storskalig hantering framstår som särskilt viktiga konkurrensmedel inom det långfristiga segment där kreditriskerna år obetydliga och marginalerna för kostnadstäckning normalt mycket små. Detta gäller inte minst inom bostadsfinansieringens område.
Styrmedlet för att särskilja specialiserade kreditmarknadsbolag från bolag med blandad verksamhet blir bankinspektionens auktorisationsförfarande. Kommittén understryker härvid att val av inriktning och organisationslösningar alltid måste ske med beaktande av om utfästelser gjorts för utestående obligationslån på marknaden. En eventuell övergång från specialiserad till blandad verksamhet med högre riskinnehåll får således inte ske på bekostnad av obligationsköparnas intressen. Rätten att förvärva organisationsaktier påverkas också av den föreslagna gränsdragningen efter verksamheter och riskinnehåll. Kreditmarknadsbolag får rätt att bilda egna organisationsbolag under förutsättning att dessa inte agerar inom vidare verksamhetsområden än moderbolagen. På koncernbasis kommer därmed vad som betecknas som artskilda verksamheter att separeras och bedrivas i sidoordnade institut.
Kreditmarknadsbolag bör få möjlighet att fungera som emissionsinstitut i konkurrens med banker, fondkommissionsbolag och fondhandlarbolag och
Grundläggande överväganden och förslag 181
samtliga institut bör så långt möjligt få likvärdiga arbetsförutsättningar. Reglerna bör därför byggas upp i huvudsak efter förebild i banklagama.
Kreditmarknadsbolagen bör vidare ha möjlighet att förvärva aktier i syfte att medverka till ett annat företags långsiktiga anskaffande av eget kapital, bl. a. genom s. k. venture capital verksamhet eller andra aktieförvärv som sker i samband med rekonstruktioner och fusioner av företag. Rätten att förvärva aktier i dessa fall skall enligt kommitténs mening inte uppfattas som ett undantag från förbudet att förvärva placeringsaktier. De aktier som här avses skall alltid avyttras så snart finansieringssyftet har uppnåtts. De får därför karaktären av transaktionsaktier. Det är viktigt att markera att det endast kan bli fråga om minoritetsposter. Kommittén föreslår därför att förvärvets omfattning inte får vara större än vad som motsvarar 13 av rösterna eller aktiekapitalet.
Kreditmarknadsbolagen bör ha stor frihet att utforma sin verksamhet. De skall kunna verka över hela kreditmarknaden. Ingenting bör emellertid hindra dem från att koncentrera sin verksamhet så att de får karaktären av specialinstitut. I dag finns för finansbolagen inte någon prövning av förvärv av organisationsaktier. Kommittén anser dock att en sådan prövning bör införas efter mönster i BRL och FkL. Eftersom förvärv av andelar i utländska företag har visat sig vara särskilt riskfyllda bör vid prövningsförfarandet särskild uppmärksamhet ägnas sådana förvärv.
Redan i direktiven anges ett mål vara att om möjligt skapa likvärdiga arbetsförutsättningar för bankägda och icke bankägda finansbolag. Genom de striktare rörelseregler som kommittén föreslår för kreditmarknadsbolag är det möjligt att tillåta samtliga bolag oavsett ägande att medverka i
- samma typ av finansieringsverksamhet. Det betyder att även bankägda bolag kan tillåtas ägna sig venture capital förvärv, förlagslån, vinstandelslån och projektfinansiering villkorslån. Det blir också möjligt för bankägda kreditmarknadsbolag att bedriva s. k. fastighetsleasingfastighetsrenting. När det gäller de bankägda bolagen blir det emellertid nödvändigt att begränsa aktiviteterna i nu berörda hänseende. Detta kan ske genom att riskaktiviteternas omfattning sätts i viss relation till koncernens kapitalbas. Kommittén föreslår därför att det sammanlagda kapitalkravet för dessa verksamheter enligt kapitaltäckningsregeln inte vid någon tidpunkt får överstiga tre procent av koncernens kapitalbas. Ägs bolaget av två eller flera banker får därvid bankkoncernernas kapitalbaser läggas samman. Kommittén anser det vara naturligt att ett dotterbolag till Sparbankernas Bank eller Föreningsbankernas Bank får tillgodogöra sig samtliga sparbankers eller föreningsbankers kapitalbaser i den mån en sådan bank inte själv tagit basen i anspråk för kapitaltäckning enligt den föreslagna regeln.
6.2.3¶Hypoteksinstituten
Vad beträffar hypoteksinstituten hänvisas till vad som anförts om dessa institut i inledningen till avsnitt 6.2. Utöver vad som framhållits där vill
182 Grundläggande överväganden och förslag
kommittén här tillägga att den partiella modernisering hypotekslagstiftav ningen som där åsyftas, i första hand avser kapitaltäckningen och därmed sammanhängande frågor. Kommittén föreslår således att de nuvarande upplåningsrättsreglerna ersätts med kapitaltäckningsregler, så långt som möjligt överensstämmer med vad som föreslås för kreditmarknadsbolagen. Vidare föreslås vissa förändringar med avseende på belåningsändamålen, aktieförvärvsrätten, säkerhetskraven och likviditetshållningen. Bärande skäl har ansetts föreligga för att redan genomföra dessa ändringar, nu som enligt kommitténs uppfattning inte föregriper den framtida översyn av hypotekslagstiftningen, som kommittén förordat.
Värdepappersmarknaden
Kommittén har när det gäller värdepappersmarknaden till uppgift att göra en allmän översyn av FkL. Utgångspunkten har varit att skapa förutsättningar för en så effektiv marknad som möjligt utan att viktiga skyddsintressen sätts sidan. Parallellt med att vidgade skapas för aktörerramar na på marknanden är det angeläget att stärka skyddet för kunderna genom att i olika avseenden ställa högre krav på marknadsaktörema. Redan nu gäller krav på tillstånd för att bedriva fondkommissionsrörelse, varmed avses att bedriva handel med fondpapper för räkning i eget annans namn. Detta krav bör utvidgas till att gälla för aktörerna på såväl aktie- som penningmarknaden, oavsett om dessa uppträder som kommissionärer eller handlar för egen räkning. För närvarande finns i Sverige till skillnad från flera andra länder ingen handlarfunktion på aktiemarknaden. En hand- larmarknad har ansetts innebära möjlighet till effektivisering i flera en avseenden. En nödvändig förutsättning för en sådan marknad är emellertid bl. a. att informationen om träffade avslut är fullständig. För detta måste finnas ett registrerings- och avslutssystem, för närvarande inte är utsom byggt på den svenska marknaden. Ett sådant system har börjat utvecklas men det dröjer ett par år innan det kommer att vara i full funktion. Först när systemet är fullt utbyggt är det möjligt att för svenskt vidkommande ta steget ut i en handlarmarknad med aktier inkluderande market en s. maker funktion, som innebär att handlaren alltid är beredd att ställa såväl köp- som säljkurs. En sådan utveckling kräver ändringar i det nuvarande regelsystemet. Att utarbeta förslag till sådana ändringar bör ankomma på värdepappersmarknadskommittén, som i sina direktiv uttryckligen har fått i uppdrag att överväga bl. a. dessa frågor. I ett framtida system med större genomlysning undviks i stor utsträckning de intressekonflikter som uppstår mellan kunden och kommissionären. I avbidan på ett sådant system föreslår kommittén vissa regler för affärer med till kommissionären närstående. Beträffande formerna för fondkommissionsbolagens inlåning bör huvudregeln från F kL kvarstå. Enligt denna regel skall bolaget genast avskilja och insätta de medel det mottar med redovisningsskyldighet på räkning i bank.
Grundläggande överväganden och förslag 183
Den nuvarande möjligheten att avtala bort huvudregeln föreslås utgå och ersättas med en försäkring eller en garanti för att säkra att kunders medel är skyddade vid en eventuell konkurs.
Kommittén anser vidare att den nuvarande rätten för fondkommissionsbolagen att rebelåna kunders värdepapper bör upphöra. Detta innebär att bolagen i framtiden inte kan använda de värdepapper kunderna pantsatt i samband med kreditgivning som säkerhet för egen del vid anskaffande av rörelsekapital. De som är aktiva på den svenska värdepappersmarknaden skall vara så kreditvärdiga att de för sin verksamhet inte är beroende av denna form av kapitalförsörjning. Upplåningsformen har också på senare tid minskat i betydelse. I stället bör fondkommissionsbolagen få möjlighet att finansiera sin verksamhet genom utgivande av marknadsinstrument på motsvarande sätt som föreslås gälla för kreditmarknadsbolagen. Förbudet mot rebelåning måste dock utformas så att det inte försvårar likvidhanteringen inom de handelssystem som nu håller på att utvecklas, ex. PmC.
Vid internationell jämförelse har kommittén funnit att reglerna om
en yrkesetik på den svenska värdepappersmarknaden bör systematiseras och skärpas. Det finns ett stort behov av regler som är enhetliga och val förankrade hos marknadsaktörerna. Branschorganisationerna bör därför åläggas att i samråd med bankinspektionen upprätta en regelbok, som på grundval av lagstiftning, etikregler och normer i övrigt ger det nyinförda begreppet god fondkommissionssed verklig innebörd.
6.2.5¶Försäkringsbolagen
Kommitténs behandling av försäkringsbolagens verksamhet har varit begränsad till bolagens finansförvaltning. Bolagen ägnar sig i betydande omfattning finansieringverksamhet, främst i form av långfristig kreditgivning. Samtidigt är deras placeringar i hög grad inriktade aktier. Ägande och kreditgivning blandas således i stor utsträckning i bolagens finansförvaltning.
En åtskillnad mellan ägande och kreditgivning skulle kunna åstadkommas genom att låta försäkringsbolagen driva finansieringsverksamheten i särskilda dotterbolag kreditmarknadsbolag. En sådan organisatorisk förändring skulle enligt kommitténs mening dock inte effektivt separera ägarintressena från den traditionella kreditgivningen. Enligt kommitténs förslag får försäkringsbolagen även framdeles driva finansieringsverksamhet som en integrerad del av försäkringsrörelsen.
Å andra sidan finns inte något hinder med hänsyn till kreditmarknadens struktur mot att bolagen av strikt organisatoriska skäl flyttar ut finansieringsverksamheten till särskilda dotterbolag. Det får då förutsättas att dotterbolagen inte ges möjlighet att driva annan verksamhet än sådan som är tillåten för försäkringsbolagen själva enligt försäkringsrörelselagstiftningen. Den för försäkringsbolagen beviljade koncessionen bör inte ges en så vidsträckt innebörd att den också innefattar tillstånd för finansieringsverksam-
184 Grundläggande överväganden och förslag
het genom ett dotterbolag, utan i sådant fall bör dotterbolaget omfattas av KML:s regelverk. Därav följer att bolaget skall ett kreditmarknadsvara bolag som erhållit auktorisation, samt att KML:s bestämmelser i övrigt rörande aktieinnehav, enhandskredit, kreditjäv blir tillämpliga på m.m. verksamheten. Det är inte möjligt att skapa en tillfredsställande lösning frågan av om åskillnad mellan ägande och kreditgivning utan att först göra en djupgående utredning av de centrala delarna försäkringsrörelselagstiftningen. En av sådan utredning faller utanför ramen för kommitténs uppdrag, det är men angeläget att regeringen tar initiativ till en grundlig översyn för att så långt möjligt skapa förutsättningar för enhetliga regler på den svenska kapitalmarknaden. Utredningen bör därvid ta ställning till den pågående om utvecklingen internationellt mot en större integrering bank- och förav säkringsrörelse bör komma till stånd även i Sverige. I avvaktan på en sådan översyn föreslår kommittén vissa provisoriska och temporära regler för försäkringsbolagens placeringar på kapitalmarknaden, regler inte innesom bär någon särskilt radikal begränsning. Dessa begränsningar framstår dock som nödvändiga för att förhindra en utveckling kan komma att stå i som strid med grundläggande värderingar för marknadens uppbyggnad och som kan störa balansen i konkurrensförhållandena mellan banker och försäkringsbolag. Till att börja med talar starka skäl för att tills vidare behålla den grundläggande regel, som förhindrar försäkringsbolagen att förvärva mer än fem procent av röstvärdet i andra företag. Den bör kompletteras med regel, en som innebär att försäkringsbolagen får förvärva högst tio aktieprocent av kapitalet i andra företag. Sistnämnda regel får betydelse i företag där det förekommer röstsvaga aktier. Slutligen bör ett generellt tak sättas för försäkringsbolagens innehav av placeringsaktier. Kommittén föreslår att detta tak bestäms till tjugo procent av försäkringsbolagets samtliga tillgångar. I dagens läge innebär detta att enskilda försäkringsbolag i allt väsentligt inte kommer att behöva nettosälja aktier. Däremot kan taket komma att tills vidare hindra de försäkringsbolag, som nu har en mycket stor andel sina av tillgångar placerade i aktier, att ytterligare öka sina aktieplaceringar. I samband med att frågan integration mellan bank- och försäkringsom rörelse övervägs bör kreditförsäkringsproblematiken, som berörs i kommitténs direktiv, tas upp. Kommittén har därför funnit det lämpligt att inte nu ta upp denna fråga till behandling.
6.2.6¶Finansiella koncerner
Kravet på oberoende banker motiverar enligt kommitténs mening relativt strikta regler för att hindra ägarkoncentration i bankerna se vidare diskussionen i avsnitt 6.4. Samtidigt kan emellertid från effektivitetssynpunkt starka skäl anföras för en ökad organisationsfrihet inom sektorn finansieringsverksamhet. De mindre och medelstora affärsbankema bör möjligges
Grundläggande överväganden och förslag 185
het att genom samgående med andra slag av finansinstitut bilda slag
nya av bankkoncerner. Detta bör kunna ske även utan att banken blir moderföretag i koncernen.
Kommittén föreslår att koncernbildning av detta slag skall kunna ske genom att regeringen meddelar dispens från regeln om ägarbegränsning. En förutsättning bör då vara att regeringen finner den koncernbildningen
nya vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna. Motivet kan vara att tillföra banken exempelvis ökade kapitalresurser, vidgad specialistkompetens, mer effektiv administration eller breddat kundunderlag. Vid dispensprövningen måste emellertid också beaktas att samtliga i koncernen ingående företag måste ha en betryggande soliditet, och inget av företagen får bedriva bankfrämmande verksamheter. Således bör liksom gäller för
traditionella bankkoncerner varken industriföretag, handelsföretag eller
försäkringsbolag kunna ingå tillsammans med bank i finansiell koncern.
en
Som moderbolag i en sådan finansiell koncern bör accepteras endast ett holdingbolag, som inte driver någon egen verksamhet utöver förvaltningen av dotterbolagens aktier. Skyddsintressena i bankverksamheten och kraven på konkurrensneutralitet gör det nödvändigt att bankens systerbolag i koncernen regleras på i princip samma sätt som dotterbolagen i traditionell
en bankkoncern.
Möjligheten för banker -i praktiken de mindre och medelstora bankerna
att genom en holdingbolagskonstruktion samverka inbördes och med kreditmarknadsbolag torde kunna förbättra förutsättningarna för effektiv konkurrens och därmed bidra till en vitalisering av kreditmarknaden. För att så långt möjligt skapa konkurrensneutrala regler mellan olika slags bankkoncerner och andra finansiella koncerner krävs genomgripande förändringar i bestämmelserna om beräkning av kapitalkrav. Förslagen på detta område diskuteras i nästa avsnitt. Här skall endast konstateras, att ett gemensamt krav på eget kapital bör bestämmas för hela koncernen, och att samma regler för kapitaltäckning bör vara tillämpliga för alla typer av finansiella koncerner. Kapitaltäckningsreglerna skall inte ha någon styrande inverkan på valet av organisationsform för den finansiella verksamheten.
6.3 och soliditetskrav
Insättarskydd
Frågan om insättarskyddet och kreditinstitutens soliditet har diskuterats relativt ingående i kapitel Regler om kapitaltäckning alternativt om
högsta upplåning i förhållande till eget kapital utgör i Sverige liksom i
— andra länder det centrala styrmedlet för statsmakterna i detta avseende. Tillsammans med den begränsning av risktagandet som garanteras genom rörelseregler och bestämmelser om tillsyn, skall kapitaltäckningsreglerna skapa den stabilitet och den information till långivareinsättare, som möjliggör en väl fungerande kreditmarknad. Skyddet mot snabbt uppkommande likviditetskriser i det finansiella systemet förstärks genom att centralbanken fungerar som lender of last resort.
186 Grundläggande överväganden och förslag
Kommittén har övervägt om skyddet för insättarna skulle kunna förstärkas ytterligare genom försäkringar i någon form. Obligatorisk försäkring av bankinlåning förekommer i ett flertal länder. Det har ibland hävdats att sådana försäkringsarrangemang skulle väsentligt minska behovet att avskärma bankverksamhet från mer riskfylld finansieringsverksamhet. Som framgått av diskussionen i förra kapitlet har det emellertid visat sig omöjligt att konstruera försäkringssystem där avgifterna differentieras med hänsyn till kreditinstitutens risktagande. Inlåningsförsäkringarna lider därmed i hög grad av det klassiska försäkringsproblem, s. k. moral hazard, som innebär att de försvagar incitamenten för försäkringstagaren att undvika risker. Trots att försäkringsåtagandena begränsats till vissa maximibelopp framstår dessutom kapaciteten hos de nu existerande systemen, oavsett om de är offentliga eller privata, som helt otillräcklig i verkliga krissituationer.
Enligt kommitténs mening är riskhanteringen i fråga om bankernas inlåningssverksamhet ett område föga lämpat för försäkringslösningar. Den sammansatta riskbilden med komplicerade samband mellan olika placeringar och åtaganden förstärker de traditionella riskbedömnings- och kontrollproblemen vid försäkring. Kommittén anser mot den bakgrunden att inga fördelar kan vinnas genom att ersätta eller komplettera kapitaltäckningsreglerna med obligatorisk försäkring av inlåningen. Kreditriskförsäkring föreslås bli obligatorisk endast då det gäller fondkommissionsbolagens inlåning i det fall medlen inte avskiljs genom insättning i bank.
Det nuvarande regelsystemet innebär beträffande bankerna att krav på kapitaltäckning, med procenttal varierande mellan 1 och 8 beroende på placeringens art, ställs för utlåning och garantiåtaganden. För ägarengagemang i andra finansinstitut krävs i princip 100 % kapitaltäckning. Kapitalbasen utgörs av dels bankens eget kapital i bankaktiebolag aktiekapital, beskattade reserver och vinstbalans, dels värderegleringskonton och förlagslån vilka var för sig får inräknas till högst samma belopp som det egna kapitalet. För finansbolagen gäller i stället en upplåningsregel innebärande att bolagen får låna högst ett belopp motsvarande 12,5 gånger kapitalbasen. För kreditaktiebolag gäller enligt bolagsordningarna olika upplåningsmultipler, som mest 50 gånger kapitalbasen.
En ingående översyn och omarbetning redan nu av det svenska systemet är angelägen med hänsyn till de stora förändringar som har skett på kreditmarknaderna. Ett huvudsyfte med kommitténs översyn har varit att åstadkomma enhetliga kapitaltäckningsregler för samtliga kreditinstitut i Sverige. Kommittén anser en sådan ordning ändamålsenlig, då konkurrensen mellan företagsformer om att tillhandahålla olika slag av finansiella tjänster bör så långt möjligt äga rum på lika villkor.
Att beräkna kravet på kapitaltäckning separat för varje placeringsform, och oberoende av om placeringen görs av ett specialinstitut eller ett institut med blandad verksamhet, kan i och för sig ifrågasättas med hänsyn till att större möjligheter till riskspridning föreligger i det senare fallet. Ett regelsystem som ger utrymme för sådana hänsynstaganden skulle emellertid göra
Grundläggande överväganden och förslag 187
systemet komplicerat och svårt att tillämpa. Då det gäller den viktigaste gruppen breddinstitut, dvs. banker och bankkoncerner, talar dessutom de särskilt starka skyddsintressena för att relativt stränga kapitaltäckningskrav bör ställas. Kommittén förordar mot den bakgrunden en i den meningen konkurrensneutral utformning av kapitaltäckningsreglerna att dels kapitalbasen beräknas i princip samma sätt i alla kreditinstitut, dels kapitalkravet för respektive placeringsform bestäms till samma procenttal för alla kreditingstitut.
Kapitalbasen bör således beräknas som summan av eget kapital, värderegleringskonton och förlagslån, där dock de två senare posterna var för sig begränsas på samma sätt som nu är fallet beträffande banker. I fråga om kraven kapitaltäckning för skilda placeringsformer följer förslaget till stora delar de nuvarande reglerna för banker se vidare kapitel 7. För aktieförvärv i finansieringssyfte och andra insatser av riskkapital har väsentligt högre procentsatser ansetts böra gälla, i allmänhet 24 °o.
Kraven på kapitaltäckning har tidigare gällt endast sådana placeringar och garantiåtaganden som tas upp i bankens balansräkning. Utvecklingen på kreditmarknaden har emellertid medfört att risktagandet i ökande utsträckning kommit att sammanhänga med transaktioner som inte framgår av balansräkningen. Kommittén har även övervägt dessa frågor och överlämnade i december 1986 till regeringen förslag om komplettering av kapitaltäckningsreglerna med hänsyn till sådana verksamheter. Dessa förslag har nu föranlett lagstiftning.
Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag anförde fullmäktige i riksbanken att kapitaltäckningsreglerna borde täcka även andra risker än kreditrisker och administrativa risker. Fullmäktige förutsatte att kapitaltäckningsbestämmelserna skulle utredas ytterligare. Föredragande statsrådet anförde i prop 198788:45 att de föreslagna bestämmelserna om kapitaltäckning för aktiviteter utanför balansräkningen var att se som provisoriska och att vid en senare översyn de ytterligare risker som fullmäktige redovisat borde behandlas. I avvaktan på en kommande översyn av kapitaltäckningsbestämmelserna borde de risker som inte omfattades av förslaget bevakas av bankinspektionen inom ramen för inspektionens tillsynsverksamhet sätt kreditmarknadskommittén hade föreslagit.
Ett speciellt problem gäller beräkningen av kapitaltäckning för finansiella koncerner. Om exempelvis en bank förvärvar ett kreditmarknadsbolag, omvandlas ägarinsatsen till aktiekapital i dotterbolaget, trots att den hos moderbolaget kanske endast till en tredjedel består av äkta eget kapital. I dotterbolaget kan kapitalet sedan byggas på med obeskattade reserver och förlagslån och därigenom ge utrymme för en större placeringsvolym än vad som hade varit möjligt om insatskapitalet stannat kvar i moderbolaget. Det kan enligt kommitténs mening inte accepteras att kapitaltäckningen på detta sätt tunnas ut genom organisationsförändringar. En sådan ordning skapar incitament för icke effektivitetsmotiverad dotterbolagsbildning och innebär, vilket är allvarligare, att soliditeten i banksystemet försvagas. Kommittén föreslår därför att reglerna ändras så att kapitalkravet i finan-
188 Grundläggande överväganden och förslag
siella koncerner skall vara uppfyllt såväl på koncernnivån sammantaget som i de enskilda, ingående kreditinstituten.
Det finns betydande skillnader i regelsystemen för kapitaltäckning mellan olika länder. Inom ramen för det internationella samarbetet mellan centralbanker och tillsynsmyndigheter pågår dock, som framgår av avsnitt 6.5, ett arbete med att göra reglerna mer enhetliga. Förslag till sådana åtgärder torde framläggas under hösten 1988. Kommittén har emellertid inte haft möjlighet att invänta dessa förslag. Genom de här framlagda förslagen läggs emellertid en grund för en enhetlig syn på kapitaltäckningen av olika finansiella aktiviteter, oavsett den institutionella ram inom vilken dessa aktiviteter förläggs. Förslaget måste givetvis bli föremål för förnyade överväganden i följd av det internationella arbetet, och i det sammanhanget bör hänsyn också tas till betydelsen av andra risker än kreditrisker.
6.4 och
Företags- ägarkoncentration
Då det gäller strukturomvandling och koncentrationstendenser har kommitténs överväganden huvudsakligen inriktats på de förhållanden som direkt berör bankerna dvs. dels företagsstruktur och ägarförhållanden inom
banksektorn, dels bankernas konkurrensposition i förhållande till andra företag på marknaden. Bankernas centrala funktioner och den speciella regleringen av deras verksamhet motiverar en sådan prioritering.
De stora omfördelningar av det totala kreditströmmarna, som skett de senaste tio åren, har framför allt inneburit en förskjutning från institutens intermediering till värdepappermarknaderna. Inom gruppen kreditinstitut har strukturen däremot varit påfallande stabil. Detta kan förefalla svårförklarligt mot bakgrund av att instituten som grupp förlorat marknadsandelar. Men det måste observeras att dessa andelsförluster gjorts inom ramen för en totalt sett snabbt expanderande marknad, varför påfrestningarna på de tidigare dominerande aktörernas framför allt bankernas position varit
- relativt begränsade.
Den viktigaste förändringen inom gruppen kreditinstitut är finansbolagssektorns snabba tillväxt. Under 1980-talet har också bostadsinstitutens kreditgivning ökat betydligt mer än bankernas. Bankerna som institutgrupp har således fått sin position försvagad under senare år, och mycket talar för att den utvecklingen kommer att fortsätta. Men det betyder inte att de stora bankkoncernerna förlorat i konkurrenskraft och finansiell styrka. Som ägare av finansbolag och kreditaktiebolag har de också fått del av dessa institutgruppers snabba expansion, och bankkoncernerna är dessutom viktiga aktörer på värdepappersmarknaderna.
Som framgått av diskussionen i de föregående kapitlen är företagskoncentrationen hög inom flertalet institutgrupper i Sverige. Gruppen finansbolag år dock ett undantag.
Koncentrationsgraden måste betraktas som hög också på olika delmarknader t.ex kontoinlåning och specialinlåning eller utlåning i svensk resp.
-
Grundläggande överväganden och förslag 189
utländsk valuta särskilt om andelarna räknas på koncernnivå. Riskerna
för monopolisering eller stelnad fåtalskonkurrens med svag eller obefintlig priskonkurrens måste beaktas, då man överväger branschens struktur- och rörelseregler. Det gäller inte minst i en liten ekonomi som den svenska, eftersom skalfördelar för de större enheterna där lättare kan skapa monopoltendenser.
Ökad företagskoncentration kan således utgöra ett hot mot en väl fungerande intermediering. Att söka motverka koncentrationtendenserna genom förbud mot sammanslagningar eller andra liknande åtgärder är dock knappast en framkomlig väg. I stället är två andra handlingslinjer enligt kommitténs mening av central betydelse, då det gäller att främja effektiv konkurrens på kreditmarknaden.
För detförsta bör regelsystemet vara så utformat att det främjar potentiell konkurrens och etablering nya och existerande marknader. Här måste givetvis samtidigt beaktas kravet på stabilitet och vissa andra skyddsintressen. Många av kommitténs förslag ex om etablering av utländska
banker, liberalisering av bankernas rörelseregler och de nya reglerna för kreditmarknadsbolag har som huvudsyfte att öppna vägen för ökad kon-
kurrens. Förslagen beträffande kreditmarknadens organisation bör väsentligt öka utrymmet för konkurrens mellan olika typer av institut. Vidare ges sparbanker och föreningsbanker vidgade möjligheter till riskkapitalförsörjning, medan provinsbanker och andra mindre och medelstora företag på marknaden får möjlighet att stärka sin konkurrensförmåga genom bildande av finansiella koncerner. I de fall begränsningar föreslås, ex. regler om tillstånd för kreditgivning till hushåll, är det viktigt att systemet inte ges inslag av kvantitativ etableringskontroll.
För det andra måste bankernas och de finansiella koncernernas oberoende säkras i förhållande till enskilda, stora kunder. Inte minst därför att den svenska kreditmarknaden ofrånkomligen kommer att domineras av ett begränsat antal institut på varje delmarknad, är det betydelsefullt att det finns starka institut som kan agera fritt från påverkan från ex. de ickefinansiella storföretagen. Endast då kan kreditmarknaden fungera effektivt och utan att skapa konkurrensbegränsningar i näringslivet.
Kommittén föreslår mot denna bakgrund relativt strikta ägande- och rösträttsbegränsningar i bankaktiebolag och i koncerner där banker ingår. Det är inte enbart de ovan berörda maktkoncentrations- och effektivitetsproblemen som motiverar dessa regler. Också bankernas särställning som mottagare av inlåning från allmänheten och som kanal för penningpolitiken gör det särskilt angeläget att de inte styrs av dominerande, privata intressen.
Förbud för koncentrerat ägande i banker och koncerner där bank ingår kan visserligen synas svårt att förena med den princip om etableringsfrihet, som kommittén tidigare förordat. Det kan också hävdas att starka ägare har större möjlighet att snabbt ingripa i krislägen och genomföra rekonstruktioner eller andra erforderliga åtgärder. Ägandebegränsningar kan påskynda utvecklingen mot ökad företagskoncentration. Enligt kommitténs uppfattning väger emellertid kravet oberoende av dominerande intressen
190 Grundläggande överväganden och förslag
väsentligt tyngre då det gäller bankerna. Om inte detta krav uppfylls finns risker för att kontroll över banker på längre sikt blir ett medel att begränsa konkurrensen i delar av näringslivet. Det kan i sin tur innebära ett allvarligare hot mot effektivitet och anpassningsförmåga i ekonomin än riskerna för ökad företagskoncentration i banksektorn.
Förslaget innebär för de största bankerna att högst 10 °o av aktiekapitalet i banken vid en och samma tidpunkt får ligga i händerna på en enskild aktieägare eller flera ägare i väsentlig ekonomisk intressegemenskap. När det gäller de mindre bankerna bör procenttalet ligga vid 20 %. Om en bank är dotterföretag i en finansiell koncern bör ägandebegränsningen gälla koncernens moderföretag. Kommittén har diskuterat olika kriterier för att särskilja de större bankerna från de mindre och har slutligen stannat för en reglering som utgår från bankens eget kapital på sätt detta definieras i BRL. Om en bank är ett dotterföretag i en finansiell koncern skall regeringen utgå från moderföretagets eget kapital. Kommittén har därvid funnit att en rimlig gräns bör ligga vid en miljard kronor.
Då ägarandelar på tio procent i de större bankerna tillåts, kan den enskildes inflytande över banken alltjämt bli förhållandevis stort. Begränsningsregeln bör därför användas tillsammans med en regel som även tar sikte på rösträttsutövandet i banken. Kommitténs överväganden om var gränsen bör ligga för att tillgodose önskemålet att förhindra ett alltför koncentrerat inflytande från enskilda intressen, har resulterat i att kommittén föreslår en regel som innebär att ingen i de största bankerna får utöva rösträtt för mer än fem procent av det stämman företrädda antalet aktier. Motsvarande överväganden beträffande de mindre bankerna innebär att gränsen där bör ligga vid tio procent av det stämman företrädda antalet aktier. Det bör noteras att en sådan regel i stor utsträckning ansluter sig till vad som redan gäller enligt bankernas bolagsordningar.
Det bör understrykas att kommitténs förslag om ägande- och rösträttsbegränsningar uteslutande avser banker och koncerner där bank ingår. Finansbolag och fondkommissionsbolag är i dag i många fall hel- eller majoritetsägda av icke-finansiella företag. Detta förhållande kan tänkas innebära konkurrensfördelar, bl. a. i förhållande till bankerna, på vissa delar av ,kreditmarknaden. Mot detta kan emellertid ställas de begränsningar i företagens konkurrensmöjligheter, som sammanhänger med bankernas ensamrätt till vissa verksamheter. Som förut framhållits är det inte möjligt att uppnå fullständig konkurrensneutralitet mellan företagsformer över hela kreditmarknaden.
Inom gruppen kreditmarknadsbolag bör utrymme finnas för skilda slags institut med olikartad Verksamhetsinriktning och ägarbild. Dessa Variationsmöjligheter bör enligt kommitténs mening kunna bidra till att kreditmarknadsbolagen kan medverka i en effektiv konkurrens på marknaden.
Fondkommissionsbolagen intar en mellanställning då det gäller ägarstrukturens betydelse. Särskilt deras uppgift att driva handel för annans räkning skulle i och för sig motivera krav på oberoende och spritt ägande. Motiven kommer dock att försvagas i den mån handlarfunktionerna ut-
Grundläggande överväganden och förslag 191
vecklas också på aktiesidan. Kommittén har inte funnit att tillräckligt starka skäl föreligger för att nu reglera ägarförhållandena inom denna grupp av finansiella företag. På fondkommissionsbolagen och fondhandlarbolagen, liksom banker och kreditmarknadsbolag, bör emellertid höga krav ställas i fråga att lämna öppen och lättillgänglig information rörande ägarom förhållandena.
6.5¶Internationellt samarbete
Kommittén har i den inledande beskrivningen berört strukturomvandlingen på kreditmarknaden under det senaste decenniet och där pekat på den internationella utvecklingens inflytande och betydelse. Integrationen med utlandet har gradvis blivit allt starkare för svensk ekonomi, såväl på reala finansiella områden. Flera utvecklingsdrag är gemensamma med dem som som noteras på större utlandsmarknader, däribland avregleringsprocessen och omorienteringen penningpolitiken. Bättre fungerande finansiella av marknader har på kort tid växt fram. Bank for International Settlements i Basel BIS bildades år 1930. Ett syfte med bildandet banken att skapa ett organ för att administrera av var betalningen av krigsskadestånden efter 1:a världskriget; ett annat var att skapa ett forum för diskussioner centralbankschefer emellan i olika frågor särskilt rörande ekonomisk utveckling. Så gott som alla världens länder är medlemmar i BIS och företräds vid bankens årsmöte. 10-gruppens länder regelbundet till sammanträden i BIS, i princip varje månad. samlas mera I de nordiska länderna har samarbete mellan tillsynsmyndigheterna ägt alltsedan år 1925, vilket är det äldsta samarbete i detta avseende som rum kunnat påvisas. Med avbrott för några år under 1940-talet har samarbetet skett i form ett möte varje år under vilket iakttagelser vid tillsynsarbetet av diskuterats. Sedan år 1971 har samarbetet utökats genom att ytterligare ett årligt möte har hållits, vilket helt ägnats åt de frågor av gemensamt intresse uppkommit bankernas etableringar utanför hemlandet. som vid tillsyn av Sådana etableringar skedde till början i form av s. konsortiebanker, en där uteslutande banker från de nordiska länderna deltog. På internationellt plan är samarbete eller kontakter mellan ett mera tillsynsmyndigheter betydligt datum. Det var först efter konkurav senare i den tyska Herstatt-banken som behovet av kontakter mellan tillsen markant. Den tyska banken stängdes grund synsmyndigheter blev mera de stora förluster som banken kunde befaras göra på sina omfattande av valutaaffärer. Stängningen, som gjordes initiativ av den tyska tillsynsmyndigheten, ledde till rad rättstvister, som det tog åtskillig tid att en reglera. Den uppkomna situationen bedömdes ha kunnat undvikas om tillsynsmyndigheten och även banker i olika länder hade informerats om läget i förväg och därmed hade kunnat samverka för en smidigare lösning av de problem uppstod. Detta ledde fram till ett initiativ från centralsom bankscheferna inom den k. 10-gruppen att bilda ett samarbetsorgan för s.
192 Grundläggande överväganden och förslag
banktillsyn inom denna grupp. Medlemmar i den sålunda tillsatta kommittén blev en representant för centralbanken och en för tillsynsmyndigheten
i den mån tillsynen utövades av annan myndighet än centralbanken från
resp. land. Länder representerade i kommittén är 10-gruppens länder dvs. Belgien, England, Frankrike, Italien, Holland, Sverige och Västtyskland från Europa samt de utomeuropeiska länderna Canada, Japan och USA. Adjungerade medlemmar är Luxemburg och Schweiz.
Kommittén höll sitt första sammanträde i januari 1975 och har sedan dess hållit fyra-fem sammanträden varje år. l syfte att nå tillsynsmyndigheter för länder utanför IO-gruppen för diskussioner har sedan år 1979 i princip vart annat år anordnats konferenser till vilka inbjudits representanter för alla länder som bedömts ha intresse av att delta. Vid sådana konferenser har diskuterats möjligheterna att få gehör för synpunkter som blivit diskuterade i kommittén och som bedömts ha intresse för banksystemet i dess helhet.
Det officiella namnet på kommittén är Committee on Banking Regulation and Supervisory Practices. I dagligt tal har man i stället vanligen benämnt kommittén efter dess ordförande, Blunden-kommittén när ordföranden var George Blunden från Bank of England och sedan år 1977 Cookekommittén efter dess nuvarande ordförande Peter Cooke, också från Bank of England.
Efter förebild av samarbetet inom IO-gruppen har även andra samarbetsorgan etablerats för tillsynsmyndigheter. Exempel på sådana är SEANZA, som är en sammanslutning av vissa ostasiatiska länder och Australien, den Latinamerikanska gruppen samt den s. k. Off-shoregruppen.
Det finns en grundläggande skillnad för samarbetet i den nordiska gruppen och i l0-gruppen. Som tidigare påpekats avser de årliga kontakterna mellan de nordiska tillsynsmyndigheterna att utbyta erfarenheter. Samarbetet i 10-gruppen är däremot inriktat på att söka nå fram till gemensamma lösningar på aktuella problemställningar.
De flesta länder representeras i Cooke-kommittén två
av personer - en från centralbanken med särskild erfarenhet av valutafrågor och den andre, från centralbanken eller annan tillsynsmyndighet med lång erfarenhet av tillsynsarbete.
Kommitténs huvudsakliga uppgift är att söka arbeta för att en tillräckligt hög standard uppnås och upprätthålles när det gäller likviditet och soliditet i banksystemet. Den arbetar däremot inte att söka uppnå en vittgående harmonisering av tillsynstekniken i medlemsländerna. Snarare är målet att söka formulera principer som de olika tillsynsmyndigheterna kan använda vid utformningen av sin egen tillsynsverksamhet; den försöker identifiera luckor i tillsynen av internationellt arbetande banker och den ger ett tillfälle för personer som leder tillsynen i olika länder att dra lärdom de
av erfarenheter som andra gjort.
Kommittén håller i regel sina sammanträden i BIS lokaler. Banken tillhandahåller också sekretariat och tolkar för kommittén. Kommittén började sitt arbete med att överväga möjligheterna till någon typ av early warning system för den händelse någon allvarlig störning skulle uppstå i
sou 19xs;29 Grundläggande överväganden och förslag 193
det internationella banksystemet. Den fortsatte sedan med söka rekomatt mendera riktlinjer för samarbete mellan myndigheter har tillsyn över som internationellt arbetande banker. Den mest betydelsefulla dessa riktav linjer har blivit den som avser fördelningen ansvaret för tillsyn över av etableringar utanför moderbankens hemland, med särskild inriktning mot att ingen banketablering i form av dotterbolag eller filial skall vara utan tillsyn. Utvecklingen på den internationella kreditmarknaden under senare delen av 1970-talet ledde också till att kommittén, på uppdrag centralav bankscheferna inom IO-gruppen, ägnade mycket tid åt att tillse att kapitaltäckning och riskexponering skulle övervakas från koncernsynpunkt.
Under år 1986 inleddes ett samarbete mellan tillsynsmyndigheterna i England och USA som syftade till att tillämpa likartade regler för kapitaltäckning av poster utanför balansräkningen. Detta arbete blev framgångsrikt och fick efterföljd inom hela IO-gruppen, och man beslöt därför att fortsätta arbetet med inriktning mot att söka komma fram till gemensamma kapitaltäckningsregler även för poster inom balansräkningen. Vid årsskiftet 198687 presenterade tillsynsmyndigheterna i England och USA ett gemensamt utarbetat förslag till kapitaltäckningsregler avseende poster såväl inom som utanför balansräkningen. Förslaget har därefter diskuterats inom Cooke-kommittén under år 1987 och blivit föremål för omarbetningar i vissa avseenden. Detta har lett fram till ett delvis nytt förslag medlemmarna som i kommittén har ställt sig bakom och under de första fyra månaderna som 1988 varit utsänt till bankernas organisationer i de olika länderna för kom-
mentarer. Avsikten är att ett slutligt förslag skall läggas fram för centralbankscheferna vid deras sammanträde i juli 1988. Om förslaget accepteras kommer det att inom varje land bli föremål för behandling. Målsättningen är därvid att det skall tillämpas på bankerna inom alla 10-gruppens länder. Vid en konferens för alla tillsynsmyndigheter i Tokyo i oktober 1988 kommer förslaget att diskuteras och förhoppningen är det skall vinna att acceptans även utanför 10-gruppens länder. Grunddragen i Cooke-kommitténs förslag, så långt dessa för närvarande är kända, närmare i presenteras avsnitt 7.3.2.4. Under senare tid har Sveriges relationer till EG fått ökad uppmärksamhet. Bakgrunden är de långtgående planer på ekonomiskt samarbete som medlemsländerna inom gemenskapen offentliggjort se redogörelsen i avsnitt 5.2. Målet år att före utgången år 1992 förverkliga gränslös av en inre marknad med i princip fri rörlighet för varor, tjänster och kapital. På det finansiella området vill EG avskaffa alla återstående hinder för etableringar och för utbyte av finansiella tjänster över gränserna. Detta förutsätter dock ett visst mått av harmonisering medlemsländernas regelverk av för såväl kreditinstitut som värdepappersmarknaden Stora olikheter i regleringshänseende, finansiell teknik och utveckling leder till snedannars vridningar när dörrarna öppnas för ökad internationell konkurrens. En viss koordinering av EG-ländernas strukturregler och tillsynsformer måste alltså komma till stånd parallellt med den inre marknadens framvåxt.
194 Grundläggande överväganden och förslag sou 1933:29
Här pågår arbete för att åstadkomma gemensam, grundläggande ett en standard när det gäller marknadernas säkerhetskrav och skyddet för ex. bankkunder och försäkringstagare. En viktig princip rör s. hemlandskontroll, innebär att det primära tillsynsansvaret över ett instituts filialer som eller dotterbolag förläggs hos myndigheter i moderbolagets hemland. Målet är ömsesidigt erkännande medlemsländernas krav såvitt avser etableav ring, tillsyn och kontroll, så att ett kreditinstitut eller ett försäkringsbolag får möjlighet att fritt etablera sig och driva verksamhet inom gemenskapen, krav på särskild prövning i varje enskilt land. Principen om hemlandsutan kontroll och de liberala etableringsreglerna skall således öppna EG:s finansiella marknader för snabbare utveckling och väsentligt ökad konkuren rens. Integrationsarbetet har alltså påbörjats, det är ännu för tidigt att dra men några bestämda slutsatser hur det kommer att fortskrida. Det är bl. a. en öppen fråga vilka standardkrav och tillsynsformer medlemsländerna i detalj slutligen kommer kring. Sannolikt får de länder som i utgångsläget att enas arbetar med förhållandevis stränga säkerhetskrav på de finansiella markuppmjukningar, det förefaller å andra sidan inte bli naderna acceptera men de mest liberala regelverken som automatiskt blir normbildande. På bankomrâdet gäller det att omgående skapa en gemensam plattform uppbyggd kring vissa minimiregler beträffande auktorisation och kapitaltäckning. Andra delar strukturreglerna som måste koordineras gäller av bankernas ställning på kreditmarknaden, bl. kontrollen av ägarförhållana. den och institutens förvärv aktier och andra riskkapitalinstruav egna av ment. För andra kreditinstitut än banker blir det fråga om att tillämpa i stort sett grundläggande samordningsprinciper som ovan berörts. De intersamma nationella särdragen spelar dock förhållandevis större roll delmarknaen derna utanför själva bankområdet. Variationerna mellan medlemsländerna framträdande och samordningsarbetet kan därmed komma att ta blir mer längre tid. Till de tidskrävande områdena kan man bl. a. hänföra mer anpassningen hypoteksinstitutens verksamheter. Genomförandet av den av inre marknaden på försäkringsområdet är ytterligare ett exempel där nationella särdrag skapar komplikationer. Det har nämligen under lång tid betydande svårigheter att få till stånd en utjämning av betingelsernoterats för försäkringsverksamhet inom EG, inte minst vad gäller livförsäkringsna sidan och andra personförsäkringar. Med den högre ambitionsnivå som nu lagts fast kommer dock harmoniseringen medlemsländernas försäkringsav rörelselagstiftningar förmodligen att snabbare, då i första hand på före-
tagsförsäkringarnas område. Från svensk sida finns ett uttalat intresse för att så långt möjligt delta i EG:s allt intensivare integrationsprocess. Intresset i denna fråga är starkt såväl från näringslivet från regering och riksdag. Bl.a. har regeringen i som proposition 198788:66 Sverige och den västeuropeiska integrationen om lagt fast hög ambitionsnivå på flera konkreta samarbetsområden. Där en berörs den fortsatta kapitalrörelseliberaliseringen, den finansiella tjänste-
Grundläggande överväganden och förslag 195
handelns utveckling, harmoniseringen på skatteområidet osv. De senare årens utveckling mot ökad internationell konkurrens på de finansiella marknaderna och Sveriges strävan att spela en aktiv roll i denna utveckling, framhålls särskilt.
När det gäller det västeuropeiska samarbetet går det inte att hävda
generellt, utan ytterligare jämförande undersökningar, att den svenska
lagstiftningar har andra syften eller innebär starkare restriktioner för
den finansiella sektorn än EG:s regelverk. Sverige har ett starkt intresse
att så långt det är möjligt delta i det västeuropeiska samarbetet för att
av
möjliggöra enhetlig marknad för finansiella tjänster. Det är därvid en
en
önskan att det informationsutbyte som redan inletts mellan EG och
EFTA skall leda till att konkreta samarbetsmöjligheter identifieras.
Det utredningsarbete som pågår i Sverige utgör såväl ett hinder som
fördel i detta sammanhang. Det utgör ett hinder i så måtto att man i
en
avvaktan på resultatet därav kan ha svårt att ta ställning till vissa
centrala frågor i samarbetet. Samtidigt kan det pågående utrednings-
arbetet också fördel, eftersom det möjliggör att på ett visst
vara en
stadium belysa olika aspekter av ett utvidgat samarbete och att lägga
fram förslag som underlättar sådant samarbete. 107 f.
Det perspektiv med ökad internationalisering som nu tonar fram för Sverige och för västeuropa i stort, torde innebära att vi står inför en ny period med snabba omvandlingar på kreditmarknaden. Kommittén bedömer att framväxten EG:s inre marknad och utveckling av våra egna relationer till
av -
kan bli den viktigaste drivkraften i denna strukturomvandling. denna - Samordningsarbetet och utvecklingen i övrigt inom gemenskapen måste därför följas. Osäkerheten är dock ännu alltför stor för att det skall te
noga sig meningsfullt att redan söka systematiskt anpassa strukturreglema för
nu den svenska kreditmarknaden till förändringar som planeras eller övervägs inom EG. Kommittén vill vidare understryka att de ställningstaganden, som det utredningsarbetet lett fram till, allmänt sett har sådan karaktär att
egna de torde underlätta ett fortsatt internationellt samarbete och en harmonisering med EG på det finansiella området.
7¶Bank
7.1 bankdefinition
Ny
Med bankrörelse förstås enligt nu gällande bestämmelser verksamhet i vilken ingår inlåning från allmänheten sådan räkning som bank allmänt använder. Definitionen, som fick sitt huvudsakliga innehåll genom 1911 års banklagstiftning, är inte uttömmande. Anledningen till att i definitionen endast angivits inlåningen som kännetecken på bankrörelse är att det i första hand är insättarnas rätt som banklagstiftningen att skydda. Det
avser har därför inte ansetts erforderligt att utöver inlåningen någon
ange annan del av banks verksamhet som bankrörelse. Skyddet för insättarna kommer till uttryck bl. a. därigenom att det stadgas straff för den utan att
som vara bank bedriver bankrörelse. Syftet med definitionen är således att förhindra andra än banker att driva bankmässig inlåningsverksamhet.
Den nu gällande bankrörelsedefinitionen är emellertid inte tillfredsställande. Det för banker mest utmärkande kännetecknet är nämligen inte enbart inlåningen kombination inlåning och utlåning
utan en av av pengar. Det är därför oegentligt att i en definition endast ange inlåningen som kännetecken, vilket i stället för bank närmast för tanken till sparkasserörelse. Utöver in- och utlåning av pengar förknippas bankerna hävd med att
av de erbjuder allmänheten ett brett sortiment av finansiella tjänster. Detta kommer inte heller till uttryck i definitionen. En ytterligare olägenhet med den nuvarande definitionen är att den definierar bankrörelse med
angivande av en för alla välkänd Verksamhetsgren i bank, nämligen inlåning. Det är fråga om en cirkeldefinition som inte skapar någon skarp gräns gentemot annan kreditverksamhet. Definitionen ger inte någon klargörande avgränsning mellan den skyddade bankmässiga inlåningen och annan ineller upplåning som regelmässigt förekommer bland framför allt finansbolagen, men även bland näringslivsföretag och kommuner.
I direktiven till kreditmarknadskommittén pekar departementschefen på att bankerna sedan gammalt fyller den centrala funktionen på kreditmarknaden genom sin mångsidiga verksamhet och bredd när det gäller service till företag och hushåll. Departementschefen uttalar att kommittén bör ta som utgångspunkt att bankerna skall behålla denna position i framtiden och söka definiera begreppet bankrörelse med den utgångspunkten. Departementschefen anför vidare att begreppet bank sedan gammalt brukar för-
198 Bank
knippas med finansinstitut inte bara tillgodoser betydande del av sitt som en finansieringsbehov inlåning på räkning från allmänheten utan också genom erbjuder allmänheten ett brett sortiment tjänster. Vidare brukar banker av ha relativt vid ägarkrets. Enligt departementschefens mening synes de en nämnda tre kriterierna vara en god utgångspunkt för att avgöra om ett finansinstitut skall få oktroj som fullvärdig bank. Mot bakgrund de redovisade Synpunkterna beträffande den nu av nyss gällande definitionen och med utgångspunkt i vad som anförs i direktiven, att bankerna sin allsidiga service till allmänheten skall ha den cengenom trala funktionen på kreditmarknaden, har kommittén försökt utforma en tillfredsställande bankrörelsedefinition. För att definitionen skall kunna tjäna meningsfullt syfte bör de verksamhetsområden som inryms i beett greppet bankrörelse liksom hittills skyddas och förbehållas bankerna. Kommittén har emellertid funnit att dessa olika syften inte är möjliga att förena i entydig definition. Det ligger i sakens natur att en definition som likt den en gällande begränsas till att endast omfatta den genom straffsanktion nu skyddade inlåningen inte kan särdeles ägnad att klargöra innebörden vara begreppet bankrörelse. Omvänt gäller att om ändamålet med en bankröav relsedefinition i stället är att på ett tillfredsställande sätt beskriva de olika verksamheter typiskt sett inryms i begreppet bankrörelse, kan det som skyddade och för bank förbehållna området inte vara liktydigt med bankrörelse utan endast begränsad del vad som inryms under bankrörelsedeen av finitionen. Oavsett från vilka utgångspunkter en bankrörelsedefinition utformas kan den således inte få alla synvinklar tillfredsställande innehåll. Kommitett ur tén har därför funnit det mindre lämpligt att föreslå en bankrörelsedefinition. De ändamålssynpunkter skulle ha legat till grund för en från som skilda utgångspunkter tillfredsställande bankrörelsedefinition kan i stället med fördel tillgodoses enligt följande. Till en början bör genom en allmän bankdefinition preciseras de kvalitativa minimikrav som måste vara upp fyllda för att oktroj skall kunna beviljas. Genom en bankverksamhetsdefinition bör det för bank tillåtna verksamhetsområde. Vidare bör anges införas särskilda bestämmelser ägarbegränsning i bank se avsnitt 7.4. om Slutligen bör redaktionell omarbetning göras av straffbestämmelsen i en 9 kap. 1 § 1 BRL, varigenom sanktionsregeln i stället för att referera till bankrörelsebegreppet preciseras till att uttryckligen gälla det skyddsvärda området, nämligen inlåning på räkning från allmänheten. Bank bör således definieras ett företag fått regeringens tillstånd som som oktroj att driva sådan verksamhet anges i kommitténs förslag till som bankverksamhetsdefinition jfr avsnitt 7.2.3. För att få bankoktroj krävs enligt 2 kap. 3§ tredje stycket BAL att regeringen finner att rörelsen är nyttig för det allmänna. Av skäl som kommittén utvecklat i sitt betänkande Utländska banketableringar i Sverige Ds Fi 1984:20 föreslås inte någon förändring i detta avseende. För finansinstitut skall få oktroj som bank bör krävas att det att ett erbjuder allmänheten ett allsidigt utbud av finansiella tjänster, däribland
Bank 199
möjlighet till in- och utlåning Principen att banker skall vara av pengar. breddinstitut bör komma till uttryck i bankverksamhetsdefinitionen. Bankens tjänsteutbud skall således erbjudas vid och obestämd krets en allmänheten. Detta hindrar emellertid inte att bank skapar sig en bland en profil i sin marknadsföring vända sig till i första hand en viss egen genom att eller vissa bland allmänheten, ex. en utländsk bank som progrupper filerar sig att värva inlåningskunder bland vissa invandrargrupper. genom En dylik profilering får emellertid inte drivas så långt att allmänheten i övrigt utestängs från möjligheten att tillgodogöra sig bankens tjänsteutbud. bank skall vidare erbjuda allsidigt utbud finansiella tjänster, dvs. En ett av ha skyldighet driva mångsidig verksamhet som inrymmer flertalet en att en de tjänster bankväsendet tradition och genom utvecklingen inom av som av finansieringsverksamheten i regel brukar erbjuda marknaden. En bank är visserligen oförhindrad att förlägga k. egentlig bankverksamhet numera s. givetvis med undantag för den skyddade inlåningen och valutabanksfunktioi dotterbolag se 198687:148 s. 31 f och Näringsutskottets prop. nen betänkande 198687:36 2. Detta innebär emellertid enligt kommitténs s. mening inte bank skall kunna förlägga all bankverksamhet utöver att en inlåning och verksamhet ingår i valutabanksfunktionen i dotterbolag. som bank inte är specialiserad utan inriktad ett utbud av flertalet av de Att en finansieringsformer och finansiella tjänster efterfrågas på marknaden som gammalt de viktigaste kriterierna på en bank. har sedan ansetts vara ett av bankerna skall behålla den centrala funktionen på kreditmarknaden För att det nödvändigt de behåller karaktären allmänna serviceorgan för är att av näringslivet och den breda allmänheten. Att bank förutsätts driva en en allsidig verksamhet innebär emellertid inte att banken skulle vara förhindrad inrikta huvuddelen sin verksamhet på en eller flera särskilda att av bankområdet. Inriktningen får dock inte drivas så långt att sektorer av verksamheten avgränsas till enbart detta. Verksamheten får exempelvis inte så den lika gärna kunde ha drivits i ett fondkommissionsbolag vara snäv att eller ett finansbolag. exempel på den verksamhet bank skall bedriva är in- och Ett art av som pengar. Den hantering olika penningflöden som kommer till utlåning av av uttryck i in- och utlåningsverksamheten är den funktion den s. k. inter- medieringsfunktionen hävd ansetts utgöra den mest centrala - som av verksamheten eller hjärtat i bank. Eftersom det är en kombination av en inlåning och utlåning är det viktigaste kännetecknet på bankverksamsom het bör detta uttryckligen framgå bankverksamhetsdefinitionen. Det av sagda innebär alltså bank är skyldig att bedriva in- och utlåningsatt en verksamhet. In- och utlåningen får därvid inte svara för endast en ringa del
av bankens samlade verksamhet. Bankerna har, enligt vad utvecklas nedan, monopol på inlåning på som räkning från allmänheten. I konsekvens med detta får det ansesföreligga en motsvarande skyldighet för bank att erbjuda allmänheten möjlighet att sätta in medel på vanlig räkning. En bank skall därutöver enligt vad som nyss anförts erbjuda allmänheten ett allsidigt utbud finansiella tjänster. Exav
200 Bank
empel tjänster som bank bör tillhandahålla allmänheten är tjänster som inryms under garantigivningsverksamhet, notariatverksamhet, betalningsförmedling, handel med utländsk valuta m.m. Det är inte nödvändigt att bank ägnar sig åt de olika verksamheterna i egen regi, utan det är tillräckligt att banken förmedling tillhandahålgenom ler tjänsterna. Som nyss anförts innebär det sagda inte heller skyldighet en att alltid driva verksamhet som omfattar samtliga de banktjänster allmänheten har behov av. Med hänsyn härtill bör i bankverksamhetsdefinitionen inte göras någon uttömmande uppräkning de olika slag tjänster av av som utöver in- och utlåning av pengar regelmässigt bör tillhandahållas bank. — av En sådan uppräkning skulle också efter hand bankernas verksamhet som förändras ganska snart bli omodern med påföljd att lagstiftaren gång efter
annan tvingas anpassa uppräkningen till verkligheten. För att tillgodose insättarskyddet bör liksom enligt gällande bankrörelsedefinition viss inlåningsverksamhet vara förbehållen bankerna. Det är här fråga om inlåning på räkning från allmänheten. Av det förhållandet att inlåningsverksamheten skall riktad mot allvara mänheten följer att en inlåningsverksamhet bedrivs uteslutande bland som en begränsad krets av personer med viss intressegemenskap, medex. lemmarna i en ekonomisk förening, arbetstagarna i ett företag eller liknande, normalt inte är att betrakta som sådan inlåning skall som vara förbehållen bankerna. Organisationstillhörigheten får emellertid inte vara enbart en formalitet med syfte att kringgå banklagstiftningens bestämmelser. Förutom krav på faktisk organisationstillhörighet eller liknande som villkor för deltagande i inlåningsverksamheten måste för att det inte skall bli fråga om inlåning från allmänheten inträdet eller tillhörigheten i organisationen grunda sig på andra intressen än att vinna anslutning till inlåningsverksamheten. Vidare bör personkretsen inte alltför vara stor. Undantag från sistnämnda kriterium utgör den inlåningsverksamhet som bedrivs av bl. a. Kooperativa förbundet KF och HSB:s riksförbund. KF har exempelvis för närvarande omkring 2 miljoner medlemmar. Redan i 1911 års bankrörelselagstiftning slogs fast att den sparkasserörelse då som bedrevs av förbundet inte att bedriven bland allmänheten. I var anse som prop. 1955:3 angående ny bankrörelselagstiftning upprepade departementschefen att KF:s och HSB:s inlåning inte att betrakta bland var som en allmänheten bedriven verksamhet, trots att dessa organisationer hade högst avsevärda medlemskadrar. Enligt denne fick det uppenbart att dessa anses föreningar inte hade som ändamål att i förtäckt form driva bankrörelse. Det kan inte utan visst fog göras gällande att KF:s medlemstal för länge sedan passerat gränsen för vad som kan inrymmas under begreppet allmänheten. I kommitténs direktiv anges emellertid uttryckligen att specialinstitut som bostads- och konsumentkooperationens sparkassor inte bör behandlas av kommittén. Kommittén anser sig därför förhindrad att föreslå någon ändring härvidlag. För att viss inlåningsverksamhet skall förbehållen bankerna anses vara bör vidare krävas förutom att verksamheten riktas mot allmänheten - - att
Bank 201
det är fråga om inlåning på räkning. Med detta uttryck förstås konton avseende deposition av pengar och med på förhand standardiserade allmänna inlåningsvillkor. Villkoren skall vara utformade så att de kan tillämpas på en bred allmänhet. Exempel på sådana räkningar är för närvarande bland bankerna allmänt förekommande sparkonto, kapitalkonto, lönekonto, vinnarkonto, allemanssparkonto, checkräkning m.m. Utanför begreppet inlåning räkning faller den s. k. specialinlåningen, varmed i allmänhet förstås kortfristig upplåning av stora penningbelopp på villkor helt eller
som delvis varit föremål för förhandling mellan parterna i varje enskilt fall. Villkoren är här inte standardiserade på sådant sätt att de kan ägnade
anses för tillämpning bland en bred allmänhet. Inlåning på räkning innefattar inte heller konton vari behållningen utgörs av värdet på annat än
pengar, ex. andelar i en aktie- eller allemansfond. I dylika fall år det inte fråga
om deposition av pengar.
Inlåning på konto som till sin art och till sitt ändamål kan ansesjämförbar med banks allmänna inlåningsverksamhet
bör regelmässigt falla inom ramen för vad som är räkningsinlåning. Om exempelvis ett kreditföretag, som inte är bank, av sina kontokortskunder tar emot betalning med belopp
som överstiger vad som i det enskilda fallet lämnats i kredit, är detta i princip att betrakta som inlåning på räkning. Enbart den omständigheten att kunder betalar in för mycket pengar, vilka kreditföretaget låter stå inne på kontot till dess ny kredit utnyttjas, bör dock inte föranleda att verksamheten bedöms som otillåten inlåning. Av betydelse för bedömningen är om det endast beror på tillfälliga omständigheter att kunder betalar in för mycket eller om det kan antas bero på förmånliga erbjudanden från företagets sida, exempelvis marknadsanpassad ränta, billigare kredit eller liknande. I sistnämnda fall torde kunna presumeras att behållningen på kontot är att betrakta som inlåning på räkning. Om vidare exempelvis ett handelsföretag driver inlåningsverksamhet genom att låta kunder öppna konto i företaget, är detta inte att betrakta som inlåning på räkning om inbetalningarna avser avtalsenlig förskottsbetalning för en vara eller en tjänst. Om däremot insättare äger rätt att fritt förfoga över kontobehållningen genom att ta ut insatta medel jämte gottgjord ränta eller annan motsvarande förmån, torde verksamheten i allmänhet kunna jämställas med sådan av bank bedriven inlåningsverksamhet.
7.2
Nya rörelseregler
7.2.1¶Direktiven
m.m. Som framgår av kommitténs direktiv finns det inte någon klar skiljelinje mellan bankernas och finansbolagens verksamhet. De praktiska skillnaderna reduceras även i takt med att också inlåningen får alltmer likartad karaktär av penningmarknadsfinansiering för de båda institutgrupperna. I
202 Bank
motsats till FiL innehåller banklagstiftningen preciserade rörelseregler. Från bankhåll hävdas att den nuvarande legala ordningen kreditmarknaden inte är tillfredsställande. Det råder obalans mellan de många begränsningar gäller för banker och den frihet att bedriva olika verksam-
som heter som gäller för andra finansinstitut.
I direktiven ifrågasätts inte de gällande rörelsereglerna i banklagstiftningen. För finansbolagens del bör kommittén enligt direktiven i stället vid sidan precisering rörelsereglerna i FiL överväga bestämmelser
av en av liknande dem som nu gäller för bankerna om kapitaltäckning, kassareservskrav Under arbetet inom kommittén har emellertid bl. a. företrädare
m.m. för bankväsendet kraftigt understrukit behovet av att banklagstiftningens rörelseregler sesöver. Från bankhåll har således framhävts angelägenheten
att kommittén överväger bankernas möjligheter att arbeta i dotterbolagsav form, sig i riskkapitalförsörjning, förvärva fastigheter m.m. och
engagera deras möjligheter att konkurrera med andra finansinstitut. Frågans vikt accenturerades bl. etableringarna av utlandsägda banker i Sverige och
a. av
ansvällningen av företagssektorns finansiella överskott särskilt under av åren 1983-1986. Innan kommittén övergår till att ompröva regleringen av den finansiella verksamhet drivs utanför banksystemet, finner kommit-
som tén det naturligt och nödvändigt att först seöver banklagstiftningens rörelseregler i synnerhet som dessa enligt direktiven bör stå som förebild till
—— nya regler för finansbolagens rörelse.
Bankernas och övriga finansinstituts verksamhet förändras kontinuerligt med avseende på såväl inriktning som former. Det är nödvändigt att denna utveckling kan ske i takt med förändringarna i samhället. För finansbolagens del har sådan utveckling kunnat ske smidigt inom ramen för
en befintlig lagstiftning. Bankerna har härvidlag haft en besvärligare situation. På grund att banklagstiftningen mer i detalj reglerar bankernas verksam-
av het har oftast krävts lagändring för att bankerna skall kunna utveckla och
en förnya sin verksamhet. l annat fall har bankerna varit tvungna att via sina finansbolag delta i den finansiella utvecklingen. Även här har emellertid bankerna i praktiken varit begränsade med hänsyn till den skillnad i reglering och verksamhetsförutsättningar som bl. a. till följd av den s. k. bank-
råder mellan bankägda och icke bankägda finansbolag. smittan nu
Bankerna har idag alltjämt kvar den centrala funktionen på kreditmark-
medan flertalet andra institut på denna marknad har kunnat naden men förändra sin verksamhet i takt med den finansiella utvecklingen, har bankernas verksamhetsförutsättningar med hänsyn till banklagens nuvarande utformning inte kunnat förändras i några väsentliga avseenden. Detta har medfört följande aktuella syn på bankerna och deras verksamhet.
Den fördel bankerna har i att förbehållas den räkningsmässiga inlåningen från allmänheten är naturligtvis värdefull men har minskat i betydelse. Detta beror på att hushållens bankinlåning relativt sett har minskat under
följd år även inlåningsstocken inte har minskat. En annan orsak är en av om införandet allemansfonderna. Vidare har de stora statliga budgetunder-
av skotten tvingat fram en ny typ av marknadskonform ekonomi. Framväxten
Bank 203
marknader och vitaliseringen gamla marknader, som penningav nya av marknaden och aktiemarknaden, har inneburit att penningströmmarna inte utsträckning tidigare tar sig vägar via banksystemet. Flera i samma som på penningmarknaden ersätter idag funktioner i den traditionella aktiviteter bankverksamheten. På denna marknad har storföretagen möjlighet att investering eller placera överskottslikviditet. Även andsjälva finansiera en finansieringsformer har tillkommit, vilka bankerna på grund av de bera gränsande rörelsereglerna inte kunnat delta Konkurrensen har således hårdnat inte bara på den inhemska marknaden olika penningmarkgenom nadsinstitut, försäkringsbolag, finansbolag och fondkommissionsbolag, som till handels- eller industriföretag, utan också på inte sällan är knutna stora internationella marknaden. Som nämnts har utländska banker nyligen den givits möjlighet att etablera sig i landet. Denna utveckling kommer nödvändighet att driva fram nya typer av av med i flera avseenden annat utbud tjänster än vad som ligger i banker ett av den traditionella bankverksamheten. Framväxten av en helt ny penningoch kapitalmarknad, utvecklas och expanderar mycket kraftigt, har som någon bank opåverkad. Uppfinningsrikedomen på denna markinte lämnat finansiella instrument är mycket stor. Detta har beskrivits i nad vad gäller avsnitt. Som också har nämnts ersätter aktiviteterna penningtidigare och kapitalmarknaden i allt större utsträckning de traditionella bankverksamheterna. Bankerna är oförhindrade att själva aktivt delta på denna marknad, de måste därvid kunna erbjuda företagen bästa möjliga men kombination finansiella instrument, att skräddarsy instrument och att av befrämja marknader i dessa instrument. Den centrala funktionen i bankerhar förskjutits och kan i framtiden alltmer komma att förskjutas från den na traditionella in- och utlåningen till penningmäkleri samt emissionsverksam-
het och andra verksamheter ingår i begreppet corporate finance. som I denna för bankerna situation är det enligt kommitténs mening nya nödvändigt göra grundlig översyn bankernas rörelseregler. Av att en av strukturella skäl kan det finnas anledning att ändra lagstiftningsteknik och
därigenom söka skapa flexibelt bankverksamhetsbegrepp. En ny ett mer lagreglering bör dock ha målsättning som den gällande. samma bankerna återfinns kompetens, på grund av bankernas restrikti- I en som rörelseregler inte har kunnat nyttjas fullt ut. Genom en vidgning av det va bankerna tillåtna verksamhetsområdet och ett utrymme för att bättre för banksystemets utbud finansiella tjänster till marknadens krav anpassa av skulle skapas möjligheter att ta tillvara den outnyttjade kapacitet som ligger bankerna. En bankernas viktiga uppgifter är att underlätta näringslivets i av anpassning till ändrade yttre förhållanden. En reglering av bankerna som möjliggör flexibilitet och öppenhet för finansieringslösningar är därför nya samhällsekonomiskt värdefull. Även flera omständigheter talar för att bankerna bör få tillgång till ett om och flexibelt handlingsutrymme, sätter olika skyddsvärda instörre mer för omfattande liberalisering av regelsystemet för bantressen gränser en har sålunda förbehållits vissa rättigheter, såsom hushållkerna. Bankerna
204 Bank
sinlåningen, ställningen som valutabanker och rätten att låna i riksbanken. A Främst hushållsinlåningen och omsorgen om begreppet bank har gjort olika restriktioner i form av rörelse- och tillsynsregler nödvändiga. För att kunna bedöma möjligheterna att förändra bankernas rörelseregler lämnas i det följande en redogörelse för gällande rörelseregler. Samtidigt beskrivs rörelsekapitlets uppbyggnad och de olika rörelsereglernas inbördes förhållanden.
7.2.2¶Gällande
rörelseregler
De olika bankinstitutens rörelseregler kom den samordnade bankgenom lagstiftningen att överensstämma i huvudsak. Genom den banklagstiftnya ning som trädde i kraft den l juli 1987 har bankinstitutens rörelseregler sammanförts till ett kapitel i BRL SFS 1987:617 och har i ännu högre grad än tidigare bringats i överensstämmelse med varandra. Vissa skillnader mellan bankinstitutgruppernas rörelseregler föreligger dock alltjämt. Dessa föranleds bl. a. av föreningsbanksrörelsens speciella organisationsform. Vidare får ex. inte sparbanker och föreningsbanker etablera sig i utlandet. Rörelsekapitlet, 2 kap. i BRL, är indelat följande sätt: Verksamhet 1-8 §§ Kapitaltäckning och kassareserv 9-12 §§ Kreditgivning 13-19 §§ . Upplåning 20 § . Särskilda bestämmelser 21-23 §§ .
Verksamhet Reglerna om bankernas verksamhet är uppbyggda på det sättet att den yttre ramen för bankernas tillåtna verksamhet anges i 1 Bankerna får aldrig ägna sig åt verksamhet som inte har en naturlig anknytning till in- och utlåningsrörelsen. Inom denna yttre ram är emellertid bankernas verksamhet begränsad i vissa avseenden. Dessa begränsningar finns intagna i 2-6 §§. I 2 § anges att bankerna har rätt att förvärva och driva handel med endast viss i paragrafen angiven egendom. Med uttrycket driva handel med. avses sådana förvärv som sker för egen räkning och i den bestämda avsikten att den ifrågavarande egendomen senare skall avyttras. Även det skulle om kunna anses att handel med viss annan egendom stod i samband med in- och utlåningen är således banken förhindrad att ägna sig åt sådan verksamhet, om den egendom som avses bli föremål för handel inte finns uppräknad i 2 Bestämmelserna i 3 § ger bankerna rätt att under vissa förutsättningar förvärva fordringar som inte är avsedda för den allmänna marknaden. På dessa fordringsförvärv ställs samma grundläggande krav på kreditsom givningen genom att en fordran endast får förvärvas det lâneavtal på om vilket fordringen grundas har ett sådant innehåll, att banken själv vid förvärvstillfället hade kunnat bevilja krediten. I 4-6 §§ den egendom anges
Bank 205
som bankerna får förvärva men inte driva handel med. Gemensamt för den i paragraferna angivna egendomen är att förvärven förutsätts ske i syfte
att ge banken sådana tillgångar som behövs för att kunna driva rörelsen på ett praktiskt och ändamålsenligt sätt. Annan egendom än den i
som anges 2-6 §§ är bank alltså förbjuden att förvärva; dock med vissa undantag, vilka finns intagna i 7-8 §§. Även det förutsätts att egendom förvärvats
om som med stöd av dessa undantagsbestämmelser skall avyttras, är det inte
senare fråga om att driva en sådan handel som avses i 2 Enligt 7 §andra stycket får en bank förvärva aktier som ingår i emission i vilken banken med-
en verkat. Underförstått skall syftet med förvärvet vara att underlätta emissionen. Om en bank driver fondkommissionsrörelse får banken enligt 7§ tredje stycket också i viss utsträckning för att underlätta fondkommissionsrörelsen förvärva aktier, emissionsbevis samt andelar i aktiefond och i ekonomisk förening. I 8 § ges banken möjlighet att förvärva i stort sett all typ av egendom, om förvärvet sker i syfte att skydda en fordran, dvs. minska eller eliminera en kreditförlust. I första hand avses förvärv av egendom som utgör säkerhet för fordran men även annan egendom kan komma ifråga.
Kapitaltäckning och kassareserv Denna rubrik anger banklagstiftningens mest centrala bestämmelser, nämligen de som syftar till att garantera att bankerna har en tillfredställande soliditet och likviditet. I 9 och 10 §§ finns kapitaltäckningsbestämmelser som ålägger bankerna att ha eget kapital till visst lägsta belopp i förhållande till bankernas placeringar, dvs. tillgångar, ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden. I 11 § har som en nyhet för svenska banker som äger andelar i utländska företag som driver någon form
av bankverksamhet införts krav på s. konsoliderad kapitaltäckning. Denna bestämmelse trädde i kraft den 1januari 1988. Bestämmelsen innebär att de kapitaltäckningsregler som nu gäller för verksamheten i Sverige i princip skall tillämpas också för de hel- eller delägda företagen i utlandet. Kassareservbestämmelsen i 12 § ålägger bankerna att hålla tillfredställande
en betalningsberedskap för att kunna möta variationer i medelsflödet.
Kreditgivning Kreditgivningen utgör bankernas dominerande verksamhetsgren. Reglerna om kreditgivningen har en annan karaktär än de ovan redovisade reglerna om bankernas verksamhet. Reglerna är uppbyggda så att vissa villkor i samband med kreditgivningen fastställs eller att vissa villkor måste vara uppfyllda för att en bank skall få lämna en viss kredit. Detta innebär att krediter, kreditformer eller villkor för kreditgivningen inte uttryckligen
som är förbjudna enligt dessa bestämmelser är tillåtna.
Reglerna om kreditgivningen avser inte att ge en fullständig reglering
av denna del av bankernas verksamhet utan tar vissa särskilda frågor
upp som har anknytning till denna. Reglerna har inte samma strukturella samband
206 Bank
reglerna verksamheten. Nedan ges en kort genomgång av kreditsom om givningsreglerna.
13 Kravet på betryggande säkerhet Denna bestämmelse behandlar det formella säkerhetskravet vid kreditgivning. Genom lagändring som trädde i kraft den 1juli 1984 kan banken själv dispensera från det krav på formell säkerhet som uppställs i paragrafen. Bestämmelsen kan sägasha blivit anpassad till hur kreditprövningen tillgår i praktiken.
14 Förbud mot att lämna förlagslån I paragrafen föreskrivs ett förbud för bank att vid beviljande av kredit avtala att bankens fordran skall medföra rätt till betalning först efter låntagarens övriga borgenärer. Förbudet, som dock har vissa undantag, har tillkommit eftersom lån med tillbakaskjuten förmånsrätt är förenade med ett större risktagande än annan kreditgivning.
15 Förbud mot förbehåll om vinstandel Förbudet mot förbehåll om andel i vinst är ett utslag av den för banklagstiftningen grundläggande tanken att bankerna inte skall utsätta sig för andra risker än sådana som är förenade med själva bankverksamheten. De redovisade förvärvsreglerna och då särskilt förbudet för bank att förvärva aktier i bolag med bankfrämmande ändamål, avser att förhindra att bankerna utsätter sig själva och därmed indirekt insättarnas medel för sådana risker som inte är förenliga med en sund bankverksamhet. För att hindra att förvärvsreglerna kringgås tillåts bank inte att som ersättning för kredit förbehålla
en sig andel i vinst affär banken inte får ägna sig åt. En bank får inte
som heller på annat sätt där det inte är fråga om utdelning aktier eller vad
som i övrigt kan tillkomma bolaget som ägare av aktier beredas andel i
vinst på banken inte själv får bedriva. Syftet med denna
verksamhet, som bestämmelse vid dess tillkomst att stävja förekomsten av aktiebolag i
var
bolagsordning föreskrevs att bolagets vinst, sedan aktieägarna erhållit vars viss del därav, skulle tillfalla en namngiven bank.
16 Bestämmelsen om enhandskrediter Det är en allmänt accepterad grundsats att en i storlekshänseende ojämnt sammansatt kreditportfölj är oförenlig med en banks sunda utveckling. Det främsta skälet är givetvis att banken i alltför hög grad kan bli beroende av
kredittagares ekonomiska utveckling och att dennes ekonomiska svårigen heter kan drabba banken så hårt att dess säkerhet kommer i fara. Ett annat skäl är att alltför stora krediter till en och samma låntagare kan medföra risk för att banken lockas eller anser sig tvingad att bevilja ytterligare krediter till denne för att på så sätt försöka undgå hotande förluster på den tidigare kreditgivningen.
Bank 207
17 Kreditjävsbestämmelsen
Kreditjävsbestämmelsen har i BRL givits utformning. Den grunden ny läggande principen slås fast i denna paragraf är att en bank inte får som bevilja kredit till någon de i paragrafen upptagna fysiska eller juridiska av den kreditjäviga kretsen andra villkor än sådana som personerna banken normalt ställer Bankerna är således skyldiga att behandla de upp. kredittagare omfattas av bestämmelsen på i stort sett samma sätt som som andra kredittagare.
18 Bestämmelsen om bankgaranti
Bankernas garantigivning har i banklagstiftningen sedan lång tid jämställts med kreditgivning. De faror är förenade med kreditgivningen föresom ligger i lika utsträckning vid garantigivning. Om den vars åtagande stor bankgarantin säkerställa inte förmår fullgöra sitt åtagande blir avser att banken skyldig att träda in. I denna paragraf sägsdärför att bestämmelserna i 13-17 §§ äger motsvarande tillämpning på garantiförbindelser som banken
ikläder sig.
19 Bundna lån-paragrafen
Denna paragraf innehåller bestämmelser krediters löptid. Som grundom läggande princip gäller att förfallotid för lån skall bestämmas så att den är förenlig med villkoren för bankens förbindelser. Bankernas utlåning skall även i fortsättningen kortfristig till sin natur. Möjligheten att lämna vara bundna lån, dvs. lån med längre formell löptid än ett år, begränsas en alltjämt. Några särskilda villkor återbetalningstid, amortering och om ex. uppsägningsförbehåll gäller emellertid inte längre för dessa krediter.
Upplåning
20 § BRL innehåller bestämmelser begränsar bankernas obligationsutsom givning. Dessa är tillkomna i syfte att begränsa bankernas möjlighet att konkurrera med andra finansieringssinstitut, främst kreditaktiebolagen,
marknaden för långa lån.
Särskilda bestämmelser
De tre paragraferna under denna rubrik torde inte behöva särskilt redogö för i detta sammanhang. De behandlar motbokens värdepappersrätts- ,ras 21 §, bankkontorsetablering 22 § och bankernas behandling liga status av omyndigas bankmedel 23 §.
208 Bank
överväganden
7.2.3.1¶Syftet med gällande rörelseregler
Rörelsereglernas huvuduppgift är att främst av hänsyn till insättarna söka garantera en säker drift av bankerna. Genom att hushållsinlåningen förbehålls bankerna ställs stränga krav på dem vad gäller kompetens och oberoende av särintressen för att insättarna därigenom skall få ett fullgott skydd för insatta medel. De gällande rörelsereglerna syftar till att värna om detta skyddsintresse. En bank får således inte vare sig i banken, i dotterbolag — eller i intressebolag ägna sig åt verksamhet än den har — annan som samband med in- och utlåning av pengar. Förvärvsbestämmelserna avser att förhindra att bankerna utsätter sig själva och därmed insättarnas medel för sådana risker som inte är förenliga med sund bankverksamhet. Bankverksamheten får alltså inte sammanblandas med typ företagsverksamannan av het, vilket framgår bl. a. av det principiella aktieförvärvsförbudet. Bankernas rätt att förvärva egendom är som nämnts starkt begränsad. Anledningen härtill är också den, att det ansetts att bankerna skall använda huvuddelen av sina resurser till kreditgivning och andra finansiella placeringar. Genom kapitaltäckningsbestämmelserna och kassareservbestämmelsen tillgodoses kraven på bankernas soliditet och likviditet till för ingagn sättarna. Kreditgivningsbestämmelserna skyddar insatta medel att skapa genom en balans mellan in- och utlåning samt genom att förhindra att alltför stora risker tas vid kreditgivningen. Fråga är på vilket sätt detta regelsystem skall kunna förändras utan att insättarskyddet och andra skyddsvärda intressen träds för när. Kommittén avser först att överväga förändringar i rörelsekapitlets verksamhetsregler.
7.2.3.2 Allmänna utgångspunkter för nya
verksamhetsregler
Bankerna och deras verksamhet bör inte vara reglerade i vidare mån än vad som är nödvändigt med hänsyn till olika skyddsintressen. Kommittén har därför som målsättning att så långt dessa skyddsintressen tillåter försom ändra banks rörelseregler så att bankverksamhetsbegreppet vidgas till att omfatta nya och för bank naturliga verksamheter. Rörelsereglerna bör även vara flexibla, dvs. vara så utformade att banks verksamhetsområde kan anpassas till utvecklingen utan att det skall krävas lagändring för att en en bank i sin verksamhet ex. skall få använda finansieringsform. en ny l avsnitt 3.3 har beskrivits de olika enskilda och allmänna skyddsintressen som finns på kreditmarknaden. Dessa intressen gör sig olika starkt gällande i instituten beroende på institutets verksamhet och ställning. För bankernas del är insättarskyddet det viktigaste. De olika skyddsreglerna i banklagstift-
Bank 209
ningen är uppbyggda för att i första hand värna om detta intresse. Bankerna är således på grund av att de tar emot inlåning omgärdade av de utförligaste och strängaste reglerna bland instituten på kreditmarknaden. Dessa regler är tillämpliga på all verksamhet som en bank bedriver. Reglerna skall enligt gällande praxis i princip även tillämpas på den verksamhet som en bank driver i dotterbolag eller intressebolag. De skyddsregler som främst avsesär reglerna om oktroj, om rörelsen och om tillsynen.
Skyddet för främst insättarna måste få genomslag vid utformningen av reglerna inte bara vad gäller den mest skyddsvärda verksamheten utan vad gäller all verksamhet 50m en bank tillåts driva. För att värna om dessa skyddsintressen måste även bankernas verksamhetsområde med nödvändighet begränsas, såatt det inte omfattar alltför riskfyllda aktiviteter. Principen om att ägande och kreditgivning inte bör blandas skall således upprätthållas också i framtiden. verksamhets-
Med andra 0rd bör vid bestämmandet av området och vid utformningen av eventuellt nya rörelseregler insättarskyddet beaktas så att en enskild banks förmåga att fullgöra sina förpliktelser blir ställd utom tvivel.
Kommittén anser att bankerna bör behålla den centrala funktionen på kreditmarknaden. När kommittén anger att det endast bör vara fråga om en nödvändig reglering med utgångspunkt från olika skyddsintressen, bör hänsyn i viss utsträckning även tas till hur finansiell verksamhet regleras utanför banksektorn. Kommitténs strävan är att på olika områden nyttiggöra det kunnande och de erfarenheter som finns i bankerna till gagn för allmänheten och näringslivet. Bankernas mångsidiga verksamhet när det gäller service till företag och hushåll bör således tillvaratas och främjas.
När en banks verksamhetsområde skall bestämmas genom nya verksamhetsregler, bör dessa utformas så att de inte enbart blir tillämpliga på banken utan på hela bankkoncernen. Banken bör därför i princip inte få driva annan verksamhet i dotterbolag än sådan är tillåten inom banken.
som Från denna princip måste emellertid göras vissa undantag. Dessa bör fram-
av lag. Kommittén föreslår således att bank via ett kreditmarknadsbolag skall ges ett begränsat utrymme att delta i vissa verksamheter är
som förbjudna i banken se avsnitt 8.4.6.
7.2.3.3¶Synpunkter på gällande verksamhetsregler
I gällande lag 2 kap. 1 § BRL anges det tillåtna rörelseutrymmet för bankerna på följande sätt.
En bank får bedriva in- och utlåning av pengar samt, med den in-
skränkning som följer av 2 driva annan verksamhet som har samband
därmed. Denna bestämmelse, som anger den yttre ramen för bankernas verksamhet, är med avsikt utformad tämligen vagt. Tillämpningen av bestämmelsen kan därmed anpassas till utvecklingen inom bankområdet. I praxis har närmare bestämts vad som får ansesha samband med in- och utlåningsverksamhet. I
210 Bank
det detta sätt bestämda verksamhetsområdet görs emellertid betydelsefulla inskränkningar genom förvärvsreglerna, som uttömmande anger vilken egendom en bank får förvärva för egen räkning eller driva handel med. Dessa inskränkningar är så omfattande att de kommit att utgöra de huvudsakliga begränsningsreglerna för banks verksamhet. En bank har således tillstånd att förvärva och driva handel endast med den egendom som nämns i dessa regler. Förvärv av all annan egendom är förbjuden.
De på detta sätt uppbyggda verksamhetsreglerna har emellertid låst bankernas utvecklingsmöjligheter. Även själva definitionen begreppet
om av bankverksamhet medger att bankernas verksamhet kan förändras i takt med utvecklingen, förhindras detta oftast av förvärvsreglerna.
För att en bank skall få delta i och utveckla nya finansieringsformer eller andra finansiella aktiviteter krävs således att bank ges rätt till ytterligare egendomsförvärv. Andra finansinstitut kan omedelbart engagera sig i innovationer på det finansiella området. Detta har resulterat i att en stor del av den finansiella utvecklingen har måst ske utanför banksektorn.
Denna för bankerna statiskt verkande reglering har gällt under lång tid. Även den finansiella utvecklingen gått framåt under senare tid på ett
om genomgripande sätt- har bankverksamhetsbegreppet i lag förändrats mycket lite. Detta har skapat en konstlad uppdelning av finansiella verksamheter mellan banksektorn och övriga institut kreditmarknaden. Vissa verksamheter, som i och för sig borde vara naturliga för bank att driva, har måst förläggas ut i de bankägda finansbolagen. Den princip som gäller för dessa bolags verksamhet är att verksamheten inte får omfatta annan verksamhet än den som bank tillåts driva. Från denna princip har måst göras ett flertal undantag. Någon klar linje för hur de bankägda finansbolagens verksamhet begränsas är svår att läsa ut. En utvidgning av bankverksamhetsbegreppet skulle i sin tur medföra att de bankägda och fristående finansbolagen får mer lika verksamhetsförutsättningar.
Som ovan framgått kan kritik riktas mot den nuvarande konstruktionen
verkamhetsreglerna. Å andra sidan har konstruktionen också vissa givna av fördelar. Bankverksamhetsdefinitionen drar i och för sig inte upp någon klar gräns mellan tillåten och otillåten bankverkamhet men genom de olika förvärvsreglerna ges ett förhållandevis tydligt besked om den för bank tillåtna verksamheten. Därmed kan också bankerna bättre förutse vilken verksamhet som de får engagera sig De olika förvärvsreglerna underlättar även tillsynen av bankerna.
Den nuvarande ordningen kan också sägas förhindra att nya finansieringsformer eller andra finansiella aktiviteter som ex. från skyddssynpunkt är mindre lämpade för banker omedelbart anammas av dem. Det har även hävdats att en viss fördel från säkerhetssynpunkt kan ligga i att låta dessa nya verksamheter prövas och finna sina former utanför banksektorn, innan de övervägs bli tillåtna för bank.
Bank 211
7.2.3.4¶Kommitténs ställningstagande
Kommittén finner det angeläget att ändra på den nuvarande konstruktionen av verksamhetsregler för att därmed komma från den låsning av banks verksamhetsområde som blir följden av de gällande reglerna. En uppdatering av förvärvsreglerna genom att tillåta eventuellt nu kända och för bank lämpliga förvärv vore i och för sig möjlig, men utvecklingen på det finansiella området och därmed behovet av ytterligare egendomsförvärv går inte att förutse i lagstiftningsarbetet.
Vissa länder, såsom Västtyskland och Österrike, beskriver i lag bankverksamhet genom att räkna upp de verksamhetsgrenar som bank tillåts driva. Detta har emellertid inte ansetts tillräckligt utan möjlighet har givits att komplettera förteckningen med ytterligare former av bankverksamhet. Andra länder som inte har den senare bestämmelsen i sin lagstiftning har varit tvungna att efter behov komplettera uppräkningen med nya verksamhetsgrenar. Detta var förhållandet i Danmark innan man âr 1979 förändrade reglerna så att bankverksamhet kom att beskrivas ungefär på följande sätt: Med bankverksamhet förstås utövandet av allt som har samband med omsättningen av pengar, kreditmedel och värdepapper eller därmed sammanhängande tjänster. En genomgång av bankverksamhetsdefinitionen i några olika länder har gjorts i bilaga
Kommittén anser det inte lämpligt och inte heller möjligt att bygga vidare på den nuvarande konstruktionen med en uppräkning av för bank tillåtna förvärv. En komplettering av de nuvarande bestämmelserna skulle visserligen lösa de problem som idag är för handen. Lagstiftarna bör emellertid eftersträva en långsiktig lösning som möjliggör att bankverksamheten kan förändras efter hand som utvecklingen på det finansiella området går framåt. Det måste anses angeläget att skapa verksamhetsregler som tillåter förnyelse i bankerna och som bättre låter bankernas kompetens och erfarenhet komma till användning.
I gällande lag bestäms den tillåtna verksamheten för bank dels genom bankverksamhetsdefinitionen och dels genom rörelsekapitlets övriga verksamhetsregler. Av dessa regler är det som nämnts främst förvärvsreglema som begränsar banks verksamhet. Samtliga dessa regler skall således läsas samman för att klarhet skall ges över vilka verksamheter som är tillåtna för bank. Kommittén föreslår att gränsen mellan tillåten och otillåten bankverksamhet även fortsättningsvis i huvudsak skall dras upp genom en bankverksamhetsdefinition. Denna bör ges en utformning som i jämförelse med den nuvarande definitionen något mer konkret anger vad som skall ingå i begreppet bankverksamhet. Därmed kan också de regler, som anger vilken egendom som bank har rätt att förvärva och driva handel med, och som indirekt förbjuder alla andra egendomsförvärv, undvaras. l stället bör i lag tas grundläggande och från skyddssynpunkt viktiga förbud för bank att förvärva viss egendom, såsom ex. aktier och andelar i andra företag. Underförstått är därmed att alla andra förvärv än de uttryckligen förbjudna skall vara tillåtna för bank, under förutsättning att de ryms inom den ram
212 Bank
som bankverksamhetsdefinitionen anger. Förbudsreglerna tas således in i lag för att underlätta tolkningen av bankverksamhetsdefinitionen och för att understryka vikten av att bank inte förvärvar egendom som uppräknas i dessa regler. Främst genom denna omvända konstruktion av förvärvsregler-
kommer till rätta med den rådande stelbenta verksamhetsregleringna man en och ger bankerna bättre förutsättningar att förändra sin verksamhet i takt med utvecklingen.
Avsikten med att föreslå förändrade verksamhetsregler är inte att tillåta
drastisk utvidgning av vad som enligt gällande lag får anses vara banken verksamhet. Den föreslagna uppbyggnaden av verksamhetsreglerna med en bankverksamhetsdeñnition och med förbud för vissa egendomsförvärv skall således ha samma huvudsakliga syfte som de gällande reglerna, dvs. att förhindra bank att ge sig in riskfylld och spekulativ verksamhet. Reglerna ingår därmed som ett led i att trygga en säker drift av bankerna i första hand av hänsyn till insättarna.
Kommittén är medveten om att det ovan lämnade förslaget i förhållande till gällande verksamhetsregler inte innefattar samma konkretion och tydlighet. Vad kommittén finner angeläget att uppnå att skapa ett bankverk-
samhetsbegrepp som kan anpassastill utvecklingen går inte att förena med
entydiga bestämmelser som ger klart besked om tillåten verksamhet. Redan med gällande reglering föreligger problem att avskilja tillåten verksamhet från förbjuden sådan. Den föreslagna lösningen kommer enligt kommitténs mening inte att medföra att dessa problem blir nämnvärt större. Förslaget förutsätter att bankinspektionen med ledning av lagbestämmelserna och motiven till dessa liksom för närvarande har att vaka över gränserna för tillåten verksamhet.
7.2.3.5¶Bankverksamhetsdefinitionen
Bankverksamhetsbegreppet kommer således liksom för närvarande att bestämmas samtliga de verksamhetsregler som tas in i rörelsekapitlet.
genom Av dessa regler kommer bankverksamhetsdefinitionen att utgöra den grundläggande bestämmelsen. Definitionen skall ange den yttre ramen för bankernas verksamhet. Denna ram bör beskrivas så att tillåten bankverksamhet kan anpassas till utvecklingen bankområdet.
Kommittén finner det lämpligt när en ny konstruktion av förvärvs-
reglerna föreslås att något mer utförligt försöka ange vad som skall
-
under bankverksamhetsbegreppet. Genom att bankverksamhetsrymmas definitionen förändras kan denna också tolkas och exemplifieras i förarbetena på ett utförligt sätt utan alltför starka bindningar till vad som tidigare gällt.
Att inlåning på räkning från allmänheten jfr avsnitt 7.1 skall utgöra bankverksamhet bör komma till direkt uttryck i bankverksamhetsdefinitionen. Sådan inlåning skall alltjämt vara bankernas centrala verksamhet. När det gäller att dra gränsen för vilka övriga verksamheter banker får driva måste utgångspunkten att de intressen som bankerna är skyldiga att
vara
Bank 213
tillvarata i sin inlåningsverksamhet, främst insättarintressen, inte äventyras. Med beaktande härav bör i bankverksamhetsbegreppet kunna ingå också finansieringsverksamhet och annan finansiell verksamhet under förutsättning att verksamheterna är förenliga med bankinlåning samt, om särskilda skäl föreligger, icke finansiell verksamhet som har ett nära samband med
annan övrig bankverksamhet. Att en bank dessutom är skyldig att erbjuda allmänheten ett allsidigt utbud finansiella tjänster, däribland möjlighet till in-
av och utlåning, har slagits fast i avsnitt 7.1.
Även syftet i första hand är att skapa ett bankverksamhetsbegrepp
om
kan till utvecklingen, innebär förslaget att bankerna redan som anpassas under rådande förhållanden i vissa avseenden ges ett vidgat verksamhetsfält. Den föreslagna definitionen rymmer naturligtvis alla de verksamheter
bankerna idag driver. Hur bankverksamhetsdefinitionen bör tolkas som beskrivs i det följande. Hänsyn tas därvid även till de tolkningsdata som övriga verksamhetsregler utgör.
Finansieringsverksamhet Begreppet finansieringsverksamhet behandlas utförligt i avsnitt 8.3.1 Den av kommittén föreslagna definitionen av begreppet kommer till uttryck i 1 kap. 1 § KML. Utöver kreditgivning innefattar finansieringsverksamhet ställande av garanti för kredit och annan medverkan vid finansiering av annan än egen verksamhet. Under begreppet faller dock inte säljfinansiering, förvärv av fondpapper eller förmedling av kredit till annan än konsument. Dessa verksamheter är i stället att hänföra till annan finansiell verksamhet jfr nedan. l begreppet finansieringsverksamhet ingår således utlåning, som kan sägasvara den mest renodlade formen av finansieringsverksamhet. Att utlåning utgör bankverksamhet behöver därför inte uttryckligen anges i definitionen.
För att finansieringsverksamhet skall anses utgöra bankverksamhet bör krävas att verksamheten ärförenlig med bankinlåningen. För att förenlighet skall ansesföreligga är det inte tillräckligt att verksamheten har ett samband med inlåningen. Därutöver krävs att verksamheten är av sådan art att den inte äventyrar de intressen som bankerna är skyldiga att tillvarata i sin inlåningsverksamhet, främst insättarintressen. En bank bör således inte engagera sig i finansieringsformer som innebär ett så stort risktagande att banken inte kan fullt ut trygga insättarnas medel. Detta innebär också att en bank inte bör få delta i näringslivsverksamhet som rymmer företagarrisker, vilka inte kan förenas med kreditgivningen och de risker som ligger i denna. Härav följer att inte heller all utlåningsverksamhet kan anses förenlig med bankinlåning.
Att all finansieringsverksamhet som är förenlig med inlåning enligt den föreslagna definitionen kommer att utgöra bankverksamhet, innebär bl. a. att bank inom banken får bedriva factoring och finansiell leasing. Enligt gällande rätt förhindras bankerna genom förvärvsreglerna att göra detta fullt ut. För en beskrivning av factoring och leasing hänvisas till avsnitt
214 Bank
8.1.5. När det gäller formerna för bankernas factoring- och leasingverksamhet bör den praxis som utvecklats hos finansbolagen kunna godtas.
Som kommittén slagit fast i avsnitt 8.3.1 innefattar förslaget till definition av begreppet finansieringsverksamhet också sådan verksamhet som brukar benämnas fastighetsrenting. Denna verksamhet kännetecknas av att finansiären bygger eller köper en fastighet till marknadspris och hyr ut den till säljaren som samtidigt får en option att köpaåterköpa fastigheten efter viss tid till ett förutbestämt pris. Verksamheten har närmare beskrivits i avsnitt 8.1.5.
Ägande nåiringslivsföretag eller fastigheter har hittills i Sverige inte
av ansetts förenligt med bankernas uppgifter som kreditgivare och mottagare av inlåning från allmänheten. Principen om åtskillnad mellan ägande och kreditgivning motiveras för bankernas del såväl av näringspolitiska överväganden som av bankernas centrala uppgifter i betalningssystemet och kravet på insättarskydd. Som kommittén tidigare framhållit bör denna princip upprätthållas också framtiden.i Bankernas viktigaste funktion är att transformera inlåning till i princip kortfristig kreditgivning. Förvärv av fastigheter i syfte att bedriva fastighetsleasing är ett långfristigt ägarengagemang som inte kan betraktas som förenligt med bankverksamhet.
Som närmare utveklas i kapitel 8 bör fastighetsleasing enligt kommitténs mening betraktas som finansieringsverksamhet. Ett kreditmarknadsbolag i en koncern där bank också ingår kan därför bedriva sådan leasingverksamhet. Det får då ske inom den begränsade ram som tilldelas dessa bolag för verksamhet som inte anses förenlig med bankverksamhet.
I detta sammanhang skall också beröras bankernas möjlighet att förvärva fast egendom för bankens eget behov. Sådana förvärv är att betrakta som en stödfunktion till bankens övriga verksamhet och faller i den nya bankverksamhetsdefinitionen in under sådan icke finansiell verksamhet som av särskilda skäl bör vara tillåten för bankerna jfr nedan. Enligt nuvarande reglering är pä grund av lagkonstruktionen denna förvärvsrätt direkt uttryckt i Iagen. Sålunda stadgas i 2 kap. 4§ l och 4 BRL att bank får förvärva fast egendom, tomträtt och bostadsrätt endast för att erhålla lokaler för verksamheten eller tillgodose därmed sammanhängande behov eller för att bereda bostad åt någon som är anställd i banken.
Även efter ett slopande dessaförvärvsregler bör gällande praxis för nu
av ifrågavarande förvärv vara vägledande. Enligt denna praxis skall det uppställda villkoret att förvärvet skall syfta till att erhålla lokaler för verksamheten inte ges en alltför rigorös och snäv tolkning. Sålunda krävs inte att hela den ifrågavarande fastigheten disponeras för bankverksamhet utan det bör räcka att 20°o av utrymmena i fastigheten används för detta ändamål.
ca Uttrycket tillgodose därmed sammanhängande behov bör om kostna-
derna hålls inom rimliga gränser rymma bankens förvärv av lokaler för
lunchrum, personalmässar, semesterhem åt anställda eller andra sådana kollektivanläggningar för tillgodoseende av personalvård.
Möjligheten att förvärva fast egendom för att bereda bostäder anställda i banken tillkom i samband med att BRL trädde i kraft den 1 juli 1987.
Bank 215
Någon praxis beträffande sådana förvärv har inte hunnit utvecklas. Enligt kommitténs mening bör för dessa förvärv krävas att hela fastigheten disponeras för bankens egna behov. Även i fortsättningen bör som en allmän regel gälla att förvärv av fast egendom för bankers behov inte får ske i större omfattning än som är nödvändigt för bankrörelsens krav och som i det enskilda fallet är förenligt med bankens resurser. Förutom inlåning och finansieringsverksamheter erbjuder bankerna i allt större utsträckning sina kunder ett flertal andra finansiella tjänster och även vissa serviceinriktade tjänster som inte alltid kan anses vara av finansiell natur. Under förutsättning att skyddsintressena inte åsidosätts, bör en bank få ägna sig åt nu nämnda verksamheter.
Annan finansiell verksamhet För att finansiell verksamhet som inte är att hänföra till finansieringsverksamhet skall vara tillåten för bank bör krävas att verksamheten är förenlig med inlåningen. Samma krav på förenlighet med inlåning som uppställts för finansieringsverksamhet bör således gälla. Som en exemplifiering på andra finansiella verksamheter än finansieringsverksamhet som får anses förenliga med inlåning kan nämnas följande aktiviteter.
VÄRDEPAPPERSHANDEL Primärmarknad Börsintroduktion Emissionsservice Sekundärmarknad Köp och försäljning av olika slag av värdepapper HANDELSLAGERINNEHAV Aktier EGNA INNEHAV Statsskuldväxlar Bankcertifikat Industriobligationer Bostadsobligationer Statsobligationer Företags- och kommuncertifikat Marknadsbevis NOTARIATRÖRELSE Förmögenhetsförvaltning Skatterådgivning Placeringstjänst CORPORATE FINANCE Börsintroduktion Emissionsservice avseende aktier, obligationer, optioner
216 Bank
Finansieringsrådgivning
Kreditförmedling UTLANDSRÖRELSE VALUTAAFFÄRER
Valutahandel
Köp och försäljning av sedlar och resecheckar
Betalningsförmedling
Remburser
Remissor
Valutakonton FÖRETAGSSERVICE
Cash managementservice
Fondkommissionsrörelse ingår i uppräkningen under rubriken Värdepappershandel. I FkL finns bestämmelser om att bankinspektionen kan lämna bank tillstånd att driva fondkommissionsrörelse samt bestämmelser om vad som gäller för sådan rörelse. Tidigare kunde bank bedriva fondkommissionsrörelse endast i banken. Efter lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1987 kan bank även få tillstånd att bedriva sådan rörelse i helägt fondkommissionsbolag. Enligt kommitténs modell kommer bank att, antingen i banken eller i särskilt bolag, kunna driva aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission och penningmarknadshandel.
I uppräkningen under rubriken Notariatrörelse ingår förmögenhetsförvaltning, som får anses utgöra ett vitt begrepp och rymmer ett flertal tjänster. Som exempel på tjänster som ingår i begreppet och som får anses vara av finansiell natur kan nämnas rådgivning vid kapitalplacering och vissa juridiska tjänster i samband därmed. I begreppet förmögenhetsförvaltning ingår emellertid också ex. förvaring av värdepapper, fastighetsförvaltning och olika juridiska tjänster i samband därmed. Dessa verksamheter faller in under icke finansiell verksamhet.
Icke finansiell verksamhet Som konstaterades ovan bör bankerna ha möjlighet att, utöver inlåning, finansieringsverksamhet och annan finansiell verksamhet, kunna erbjuda sina kunder vissa serviceinriktade tjänster, även om dessa inte alltid kan anses vara av finansiell natur. En förutsättning för att sådan icke finansiell verksamhet skall vara tillåten bör emellertid vara att den har ett nära samband med övrig verksamhet och att det finns särskilda skäl för att verksamheten skall vara tillåten för bank.
Sådana tjänster som en bank lämnar en kund i en omfattning som är nödvändig och naturlig med hänsyn till bankens låneförhållande till kunden bör således även om tjänsten inte är av finansiell natur kunna betraktas
— som bankverksamhet. Ett visst bistånd bör alltså en bank kunna ge kunden i form av sådana tjänster som ligger inom ramen för de verksamheter som banken driver för att tillgodose egna behov, ex. revisionsverksamhet,
Bank 217
redovisningsverksamhet, fastighetsvärdering och värdetransporter. Dessa och liknande verksamheter, som i första hand kan betecknas som för banken interna verksamheter, bör till omfattning och inriktning vara avpassade så att de i allt väsentligt drivs för bankens eget behov. Tillfällig överkapacitet bör kunna utnyttjas för att erbjuda allmänheten vissa tjänster. Vid etablering av en ny verksamhet bör emellertid en bank inte få kalkylera in en överkapacitet av sådan omfattning att banken kontinuerligt för att
företagsekonomiskt motivera etableringen måste rikta större delen av
denna mot allmänheten. Blir denna verksamhet för omfattande och drivs den som en självständig Verksamhetsgren utan samband med bankens primära och huvudsakliga verksamheter, kan den således inte anses utgöra bankverksamhet.
Utöver bistånd till kunder i sådana serviceinriktade verksamheter som banken måste driva för eget behov, bör också vissa tjänster som närmast är att betrakta som en stödfunktion i förhållande till bankernas finansiella verksamhet vara tillåten bankverksamhet. Exempel på sådana verksamheter utgör företags- och fastighetsförmedling. Företagsförmedling ingår tillsammans med en rad finansiella tjänster i begreppet corporate finance. Fastighetsförmedling har av tradition ansetts på ett naturligt sätt ingå i bankverksamhetsbegreppet och bankerna har i betydande utsträckning engagerat sig i fastighetsförmedling. Andra exempel på serviceinriktade tjänster som genom sin stödfunktion har en nära anknytning till övrig bankverksamhet är företagsservice i form av marknads- och kontaktinformation, tillhandahållande av bankfack, utförande av boutredningar och, som ovan framgått, vissa aktiviteter inom förmögenhetsförvaltningen.
De verksamheter som det således är fråga om är dels sådana som har avseende på bankens eget behov av serviceinriktade tjänster inom banksektorn, dels sådana som utgör stödfunktioner i förhållande till traditionell bankverksamhet. Verksamheterna läggs ofta ut i s. k. organisationsbolag.
De riktlinjer som ovan dragits upp för hur bankverksamhetsdefinitionen bör tolkas överensstämmer väl med kommitténs nedan redovisade förslag till förvärvsregler. Den egendom som bank föreslås vara förbjuden att förvärva, är sådan som är förenad med avsevärda risker och därmed kan äventyra skyddsintressena. I och för sig har bankverksamhetsdefinitionen utformats så att den i sig förbjuder dylika förvärv. Kommittén anser emellertid att förbudet för bank att förvärva bl. a. aktier är så grundläggande, att detta förbud bör komma till särskilt uttryck i lagtexten.
Enligt förslaget bör bank ha rätt att förvärva all annan egendom än sådan .som i lag uttryckligen förbjuds. En självklar förutsättning för dessa förvärv av fast eller lös egendom är emellertid att de ryms inom den ram som bankverksamhetsdefinitionen anger. Förvärven skall ex. ingå som ett naturligt led i bankens finansieringsverksamhet och således ha ett finansiellt syfte i affärsrörelsen. Även nödvändiga förvärv för bankens serviceinriktade tjänster bör tillåtas. Som ovan framgått bör en bank emellertid alltjämt inte få förvärva ex. fast egendom enbart i placeringssyfte utan något samband med bankens egentliga affärsrörelse.
218 Bank
Liksom för närvarande bör det förstai hand ankomma på bankerna själva att med stöd av lagtext och motiv tolka var gränsen går mellan tillåten och otillåten verksamhet. Bankerna bör emellertid kunna förutse om en planerad verksamhet är tillåten. Uppstår osäkerhet om detta, bör banken före igångsättandet samråda med bankinspektionen i denna fråga. Om banken så önskar bör den också, innan den påbörjar en ny verksamhet, av inspektionen kunna erhålla ett förhandsbesked huruvida verksamheten är att betrakta som bankverksamhet. En uttrycklig bestämmelse härom bör införas i BRL:s tillsynskapitel. Förhandsbeskedet bör vara bindande och bör av banken kunna överklagas till regeringen.
De föreslagna verksamhetsreglerna bygger emellertid i stor utsträckning
bankinspektionens tillsynsverksamhet. För att omläggningen av verksamhetsreglerna skall fungera krävs att inspektionen ingående följer utvecklingen av bankverksamheten och vakar över att utvecklingen nya områden är förenlig med den av kommittén föreslagna lagstiftningen och de grundtankar som ligger bakom denna. Denna tillsynsverksamhet förutsätter att bankinspektionen i lag ges vidgade befogenheter att ingripa om verksamheten utvecklas i strid med bankverksamhetsdefinitionen och kravet på sund utveckling i bankerna. Bankinspektionens rätt att inom sitt område utfärda allmänna råd, och i vissa fall även föreskrifter jämte olika slag av ingripandemöjligheter, innebär att inspektionen har reella möjligheter att förhindra bankerna att ägna sig verksamhet som ligger vid sidan av vad som får anses utgöra bankverksamhet. Kommitténs förslag när det gäller bankinspektionens uppgifter och befogenheter redovisas i kapitel 12.
De föreslagna verksamhetsreglerna bör enligt kommitténs mening gälla för bankkoncernen. Bank bör således inte i organisationsbolag få driva annan verksamhet än den som tillåts banken. Avsteg från dennna princip bör endast få göras om den lagstiftning som reglerar bankernas organisationsbolag uttryckligen tillåter detta. I en traditionell bankkoncern, dvs. en koncern där bank är moderbolag, tillämpas banklagstiftningen på bankens dotterbolag oavsett om detta är ett finansinstitut eller ett allmänt aktiebolag. Sedan den 1 juli 1987 gäller enligt 1 kap. 5 § första stycket BAL, att även för det fall ett bankaktiebolag ingår i en koncern där moderbolaget inte är bank, BRL:s bestämmelser om bl. a. tillsyn i tillämpliga delar skall gälla också för moderbolaget och för övriga företag i koncernen som om de vore dotterföretag till bank. Härigenom har bankinspektionens tillsynsbefogenheter över koncerner vari bank ingår väsentligt utvidgats. Inspektionen ges således möjlighet att verka för att de företag som ingår i en bankkoncern iakttar god banksed och driver en verksamhet som är väl förenlig med bankens huvudsakliga verksamhet.
7.2.3.6 Förvärvsförbud
På sätt tidigare beskrivits begränsas bankerna enligt nuvarande reglering högst väsentligt genom de utförliga förvärvsreglerna att engagera sig i olika verksamheter, som i och för sig kan rymmas inom det bankverksamhetsbe-
1988:29 Bank 219 SOU
i2 kap. 1 § BRL. En motsvarighet till de gällande förgrepp som anges värvsreglerna i 2 kap. 2 och 4 §§ BRL fanns redan i en kungörelse av år 1864 angående enskilda banker. Förvärvsreglerna har därefter förändrats och kompletterats vid ett flertal tillfällen. Förarbetena till dessa regler är mycket knapphändiga. Syftet med reglerna torde vara att förhindra banker-
att förvärva eller driva handel med egendom som är förenad med ett na alltför stort risktagande samt att uppnå att bankerna använder huvuddelen
till kreditgivning och andra finansiella placeringar. av sina resurser
Som förut framhållits har utvecklingen på det finansiella området varit intensiv i synnerhet under de senaste åren. En helt ny marknad, penningmarknaden, har skapats och nya finansieringsformer har utvecklats. För att inte låsa bankernas utvecklingsmöjligheter torde det nu vara hög tid att komplettera förvärvsreglerna så att bank inom ramen för finansiell verk-
möjlighet till ytterligare egendomsförvärv. Utvecklingen det samhet ges finansiella området kommer emellertid att fortsätta. Vilka egendomsförvärv bankerna har behov i framtida verksamhet är svårt att idag
som av en förutse. För kunna infria de motiverade önskemålen om en öppenhet för
att innovationer inom bankverksamheten har kommittén förordat en omlägg-
verksamhetsreglernas uppbyggnad på sätt tidigare redogjorts för. ning av Det går således inte att fortsätta med att komplettera förvärvsreglerna. Därigenom skulle endast uppnås en kortsiktig lösning på problemen. Kommittén föreslår i stället ett förbud att förvärva viss angiven egendom. Från detta förbud föreslås vissa undantag.
7.2.3.6.1 Särskilt om aktieförvärvsförbudet
Bakgrunden till det gällande förbudet för bankerna att förvärva aktier i placeringssyfte är följande.
Genom 1911 års banklag medgavs bankerna en viss begränsad rätt att förvärva aktier. Denna rätt ansågs önskvärd för att kunna ge bankerna möjlighet att verkställa aktieemissioner och således på ett mer direkt sätt stödja företagsverksamheten inom landet. Denna ändring kom att bidra till en förändring av karaktären av bankernas verksamhet. Med stöd av sin aktieförvärvsrätt bildade bankerna särskilda dotterbolag, vilka hade till huvudsaklig uppgift att förvärva och förvalta aktier. Sådana investmentbolag med uppgift att driva emissionsverksamhet och aktiehandel bildades också ofta i form av bolag utan något delägarskap från bankens sida men med direktörer och styrelseledamöter i banken som intressenter i och ledare för bolagen.
1924 års bankkommitté konstaterade SOU 1927:11, s. 101 att aktieförvärvsrätten i bankverksamheten infört ett spekulationsmoment som i viss mån torde ha skadat bankverksamheten i dess helhet. Kommittén ansåg det därför vara bäst om bankernas aktieförvärvsrätt upphörde. Till samma uppfattning kom kommittén om frågan sågs från näringslivets synpunkt. Enligt kommittén det lämpligast att det stöd företagssamheten inom
var näringslivet fick från bankerna lämnades i form av krediter. Bankledningar-
220 Bank
na kom säkerligen också att på ett mera objektivt sätt pröva förekommande kreditfrågor, om de stod helt fria i förhållande till de kreditbehövande företagen något som måste vara till gagn inte bara för bankerna utan även
för företagen i fråga.
Från det föreslagna allmänna förbudet mot bankers aktieförvärv föreslog kommittén dock vissa undantag. Kommittén framhöll att det ibland för såväl bankverksamheten som samhället kan vara fördelaktigt, att bankerna får möjlighet att åta sig viktiga uppgifter, vilkas fullgörande lämpligen kan ske genom förvärv av aktier. Kommittén erinrade om att banker på detta sätt deltagit i vissa kreditkassor och kreditaktiebolag. Vidare framhöll kommittén. att det för näringslivet kan vara av betydelse att svenska banker får möjlighet att delta i bildandet av utländska bankföretag, ägnade att stödja den svenska utrikeshandeln eller annat sätt främja svenska ekonomiska intressen. Kommittén föreslog därför att bankaktiebolag borde beredas tillfälle att i vissa fall genom aktieförvärv medverka vid bildande eller rekonstruktion av annat svenskt bankaktiebolag, utländskt bankföretag eller svenskt aktiebolag, vars ändamål kunde ansesgagneligt för bankväsendet eller det allmänna. Rätten att förvärva aktier i sådana företag borde göras beroende av konungens tillstånd.
Riksdagen antog år 1928en proposition med förslag om vissa ändringar i banklagen, av vilka förvärvsrätten dock inte berördes. En år 1932 tillsatt grupp sakkunniga med uppgift att utreda det svenska bankväsendet berörande spörsmål anslöt sig i sitt samma år avgivna betänkande SOU 1932:30 till 1924 års kommittés förslag om förändrade förvärvsregler för bankbolagen. De sakkunniga anförde bl. a. följande.
I överensstämmelse med sin allmänna inställning till banklagstiftningen
utgå de sakkunniga även beträffande detta spörsmål därifrån, att bank-
verksamheten bör i möjligaste mån befrias från sådana spekulativa
inslag, som kunna medföra fara för det bankerna anförtrodda in-
sättarkapitalet. Förlust å ett aktieförvärv kan vara en förlust, som en
bank kan bära utan större svårigheter, men aktieinnehavet kan å andra
sidan, såsom 1924 års kommitté framhållit, föranleda en bank till kredit-
givning, som innebär en förlustrisk av betydligt större omfattning än den
som är förknippad med aktieinnehavet i och för sig. Rätten att förvärva
aktier medför lätt nog, att banken blir företagare och endast kredit-
givare. En sådan utveckling synes lagstiftningen böra befrämja. Den
med kreditgivningen förenade risken är såavsevärd, att bankerna därut-
över böra påtaga sig även företagarerisk. Tillåtas bankerna förvärva
aktier, lär man svårligen kunna förhindra bankerna att genom bolag
driva verksamhet av allehanda slag, varigenom de lagbestämda gränser-
na för tillåten bankverksamhet skulle väsentligt förlora i betydelse.
I den proposition till 1933 års riksdag som följde på de sakkunnigas förslag upptogs utredningsförslagen om inskränkningar i bankernas aktieförvärvsrätt. Föredragande departementschef anslöt sig till ståndpunkten, att rätten att förvärva aktier i princip bör vara utesluten för bankerna och sammanfattade skälen härför enligt följande.
Bank 221
Å sidan innebär banks innehav av aktier i viss mån en risk för
ena en osund och för bankernas egentliga verksamhet främmande spekulation, och å andra sidan kan ett förbud för bankerna att innehava aktier
medföra någon olägenhet för näringslivet, vilket bankerna lämpanses
ligare än att såsom delägare insätta kapitalet i företagen böra
genom
stödja genom kreditgivning.
Departementschefen anslöt sig även till det av 1924 års kommitté framlagda förslaget till undantagsbestämmelser. Det innehåll som reglerna om aktie-
1933 års lagändring är oförändrat än idag. förvärv fick genom
7.2.3.6.2 Gällande rätt
Som huvudregel gäller således ett förbud för bankerna att förvärva aktier. Från detta förbud har gjorts vissa undantag. En banks förvärv av aktier kan med utgångspunkt från syftet med förvärvet indelas i tre olika kategorier; organisationsförvärv, transaktionsförvärv och placeringsförvärv. Enligt BRL gäller olika regler för banks möjligheter att förvärva dessa typer av aktier.
Till organisationsförvärv kan hänföras förvärv enligt 2 kap. 4 § 2 p och 6 § första stycket BRL. Aktier som förvärvas enligt det förstnämnda lag-
aktier i bolag, vilka har till uteslutande syfte att förvalta fast rummet avser egendom eller tomträtt som förvärvats för att bereda banken lokaler för verksamheten eller tillgodose därmed sammanhängande behov. Aktier i sådant bolag får bank fritt förvärva. Något särskilt tillstånd erfordras
en således inte. Om förvärvet sker med stöd av 2 kap. 6 § första stycket BRL erfordras däremot att regeringen lämnat sitt tillstånd till förvärvet. De aktier därmed är för bankaktiebolagens del ex. aktier i annat
som avses bankaktiebolag och i utländska bankföretag, vars ändamål kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna. För sparbanks och föreningsbanks del aktie i svenskt företag, vars ändamål kan anses vara
avses till nytta för bankväsendet eller det allmänna eller som tillgodoser för respektive bankkategori gemensamma intressen.
Till transaktionsförvärv kan hänföras aktieförvärv vilka har som gemen-
drag de ingår led i bankens affärsverksamhet och att syftet samt att som ett med förvärven underlätta bankens rörelse. Det kan vara fråga om
är att förvärv ingår i emission i vilken banken medverkar 2 kap. 7§
som en andra stycket BRL. Ett innehav aktier som har förvärvats med stöd av
av detta lagrum får inte längre än nödvändigt och i princip aldrig längre än
vara
år. Bankinspektionen kan, särskilda skäl föreligger, förlänga denna ett om tidsfrist. Det kan vidare fråga om förvärv av aktier med syfte att
vara underlätta fondkommissionsrörelse 2 kap. 7 § tredje stycket BRL. Detta gäller naturligtvis endast bank har tillstånd att driva sådan rörelse. Det
som sammanlagda anskaffningsvärdet de aktier som banken innehar med
av stöd detta lagrum får uppgå till högst fyra procent av den genomsnittliga
av årsomsättningen i bankens fondkommissionsrörelse, dock högst 100 milj. kr. Om banken driver fondkommissionsrörelse även i dotterbolag gäller
222 Bank
begränsningen för banken och bolaget gemensamt. Bankinspektionen kan,
synnerliga skäl föreligger, medge att en bank får förvärva dessa värdeom papper i större omfattning.
Slutligen kan förvärv av aktier för skyddande av fordran enligt 2 kap. 8 § BRL hänföras till kategorin transaktionsförvärv. Aktieförvärv enligt nämnda lagrum får ske genom köp på fondbörsen eller om banken annars skulle
lida avsevärd förlust genom ett direkt Övertagande av aktien. Förvärv av
aktier får under denna förutsättning ske även etti bolag som har till uppgift att förvalta annan egendom som övertagits av banken detta sätt. Aktier som förvärvats för att skydda fordran skall avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust för banken. Förvärv enligt paragrafen skall enligt 2 kap. 22 § BRL alltid anmälas hos bankinspektionen.
Till transaktionsförvärven kan även hänföras aktieförvärv i finansieringssyfte. Bank har enligt gällande lag inga möjligheter att förvärva sådana aktier.
En banks förvärv en aktie som sker i syfte att behålla aktien i egen
av portfölj och att tillgodogöra sig dess avkastning och värdestegring kan benämnas placeringsförvärv. Det råder ett undantagslöst förbud för bankerna att förvärva aktier i enbart detta syfte.
Slutligen skall nämnas att ett bankaktiebolag får förvärva egen aktie endast för att underlätta fondkommissionsrörelse 6 kap. 9 § BAL.
7.2.3.6.3 Kommitténs ställningstagande
När det gäller banks förvärv av aktier får enligt kommitténs mening de motiv som ligger till grund för det principiella aktieförvärvsförbudet alltjämt anses vara aktuella. Avgränsningen mellan bankverksamhet och annan företagsverksamhet bygger i stor utsträckning på att detta förbud upprätthålls. Ett principiellt aktieförvärvsförbud kan därför betraktas som en viktig komplettering till den föreslagna bankverksamhetsdefinitionen. Förutom de motiv till förbudet som redovisats i tidigare förarbeten kan därtill läggas att bankväsendet från maktsynpunkt inte bör ha betydande ägarintressen i det privata näringslivet. För bankernas del bör således en klar skiljelinje dras mellan kreditgivning och ägande. Det principiella förbudet för bank att förvärva aktier får därvid anses vara grundläggande.
I detta sammanhang bör påpekas att kommittén anlägger samma synsätt på kreditmarknadsbolagens verksamhet, dvs. att även beträffande dessa bolag en åtskillnad bör göras mellan kreditgivning och ägande så att aktieförvärv i placeringssyfte blir förbjudna. Kreditmarknadsbolagen föreslås emellertid få en begränsad möjlighet att förvärva aktier i finansieringssyfte.
För att syftet med aktieförvärvsförbudet skall uppnås att förhindra att
ägande och kreditgivning blandas med åtföljande risk för osund kreditgivning bör bank också förbjudas att förvärva och för egen räkning inneha
— egendom som motsvarar eller har anknytning till aktie. Här avses andel i företag, emissionsbevis, depåbevis och andel i aktiefond.
Bank 223 SOU l988t29
För att hindra bankerna från för stort risktagande och därmed äventyraninsättarskyddet förbjuds bank enligt gällande verksamhetsregler att de av förvärva fordringsbevis med efterställd betalningsrätt eller annat bevis om tillskott riskkapital. Sedan år 1979 är det emellertid tillåtet för bankerna av att förvärva förlagsbevis. Med förlagsbevis förstås i vedertagen mening för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar som utgivits i tryckt eller graverat skick och medför rätt till betalning först efter utfärdarens som övriga borgenärer. Avskaffandet av det tidigare förbudet för banker att förvärva förlagsbevis skedde efter förslag av kapitalmarknadsutredningen. l 197879:165 följande motiv till förbudets avskaffande. prop. s. 240 angavs
Förlagsbevisen är sin karaktär oprioriterade fordringar vid genom av konkurs visserligen förenade med högre risktagande än gängse bankutlåning, inklusive blancokrediter. Med hänsyn till de restriktiva regler gäller för vilka låntagare som får ge ut förlagsbevis och den stränga som granskning lånen utsätts för av parterna på marknaden, föreligger som inte motiv att begränsa innehaven för bankernas del. Det nuvarande förbudet medför betydande komplikationer vid amortering av förlagslån genom uppköp på marknaden.
således låg till grund för kapitalmarknadsutredningens förslag De skäl som att avskaffa förbudet för bankerna att förvärva förlagsbevis, kan enligt kommitténs mening åberopas även när det gäller andra liknande bevis om tillskott riskkapital. Kommittén föreslår därför att bankerna får rätt att av förvärva fordringsbevis med efterställd betalningsrätt och andra likartade bevis tillskott av riskkapital, om bevisen är avsedda för den allmänna om marknaden. Att detta undantag inte avser värdepapper som ger rätt till andel i företag, non-voting shares eller liknande papper, som kan ex. komma att introduceras på den svenska marknaden, framgår av vad som sagts i det föregående. Förvärv av bevis som inte är avsedda för den allmänna marknaden bör alltjämt vara förbjudet för bank. En begränsning bankernas rätt att förvärva förlagsbevis kvarstår dock av fortfarande. Således krävs enligt 2 kap. 6 § BRL regeringens eller bankinspektionens tillstånd för förvärv förlagsbevis som utfärdats av företag av i nämnda paragraf, dvs. organisationsföretag. Denna besom anges s. gränsning bör även fortsättningsvis gälla och, mot bakgrund av vad i föregående stycke föreslagits, omfatta även andra bevis tillskott av riskkapiom tal är avsedda för den allmänna marknaden, ex. garantifondsbevis. som
7.2.3.7 Undantag från förvärvsförbudet
7.2.3.7.1 Förvärv aktier och andelar i vissa fastighetsförvalav tande bolag
Enligt gällande lag 2 kap. 4 § 2 BRL får en bank förvärva aktie eller p andel i företag, som uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt är avsedd för att banken skall erhålla lokaler för verksamheten som
224 Bank
eller tillgodose därmed sammanhängande behov. Denna förvärvsrätt bör finnas för bankerna även i fortsättningen och kommer således att utgöra ett undantag till förvärvsförbudet.
7.2.3.7.2 Förvärv av aktier och andelar i organisationsföretag
Gällande rätt Enligt gällande rätt får ett bankaktiebolag förvärva aktier i ett annat bankaktiebolag och utländskt bankföretag samt aktier och andelar i svenskt eller utländskt företag vars ändamål kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna. Avsikten med denna rätt att förvärva aktier i bolag med bankfrämjande eller allmännyttigt ändamål är att bereda banken möjlighet att åta sig viktiga uppgifter, som kan vara fördelaktiga såväl för bankverksamheten som för samhället och vilkas fullgörande lämpligen kan ske genom förvärv av aktier. Som exempel nämns i förarbetena affärsbankernas medverkan vid tillkomsten av vissa kreditinrättningar med delvis allmännyttig inriktning. Vidare framhålls att det för svenska näringslivet kan vara av betydelse om svenska banker tillåts delta i bildandet av utländska bankföretag ägnade att stödja vår Utrikeshandel eller i övrigt främja svenska ekonomiska intressen. Enligt förarbetena kan begreppet utländskt bankföretag tolkas jämförelsevis fritt. Från såväl näringslivets som det allmännas synpunkt framstår det som önskvärt att svenska banker engagerar sig i internationella finansierings- och utvecklingsinstitut med kanske en annan struktur än den som i allmänhet är utmärkande för svenska banker.
Till skillnad från bankaktiebolag har sparbanker och centrala föreningsbanker inte rätt att förvärva aktier i annat bankaktiebolag än sådant som tillgodoser för resp. bankgrupp gemensamma intressen, nämligen Sparbankernas Bank och Föreningsbankernas Bank. Inte heller har sparbanker och centrala föreningsbanker rätt att förvärva aktier eller andelar i utländska företag.
Gällande tillståndspraxis
Av regeringens tillståndspraxis framgår inte klart vad som skall förstås med företag vars ändamål kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna. Det torde dock stå klart att man inte tolkar detta rekvisit så snävt som avsikten var vid undantagsbestämmelsens tillkomst. Denna på senare tid mindre restriktiva tillståndsprövning visar sig i att bankerna numera är engagerade i ett stort antal företag med ett flertal typer av verksamheter. Dessa har i flera fall endast ett uttunnat samband med bankens egentliga verksamhet. Vissa allmänna principer och riktlinjer har dock uppställts för tillståndsprövningen.
Som huvudregel gäller för det första att en bank inte utanför banken får driva sådan verksamhet som inte kan drivas inom banken. Härigenom söker man alltså även för ett organisationsföretag till bank upprätthålla de skydds-
Bank 225
regler i banklagarna som beskriver vad en bank får ägna sig åt. Dessa har som tidigare nämnts tillkommit för att i insättarnas intresse minimera risker-
i bankverksamheten genom att förhindra en bank att ta företagarrisker. na Det bör i princip inte förekomma att bankerna genom företag, för vilka de har ett ansvar, tar större risker än de har rätt att ta inom banken.
Som princip gällde tidigare att vissa verksamhetsgrenar som
en annan
utgöra central eller egentlig bankverksamhet inte fick flyttas ut och anses bedrivas utanför banken. Principen kom bl. a. till uttryck i ett motivuttalande i Näringsutskottets betänkande 197980:23. I prop. 1986872148,
låg till grund för den lagändring enligt vilken banks fondkommissionssom rörelse undantogs från nämnda princip, behandlades också frågan om banks
förlägga viss verksamhet i dotterbolag. Föredragande statsrätt att annan rådet bedömde att principen verksamhetsfördelning mellan en bank och
om dess dotterbolag inte längre borde upprätthållas och anförde som skäl härför bl. a. följande.
Principen om fördelning av verksamheter mellan en bank och dess
finansbolag bygger delvis på ett uttalande av näringsutskottet i be-
tänkandet 197980:23. Kreditmarknaden, och framför allt ñnansbolags-
verksamheten, har därefter genomgått stora förändringar. Principen
fyller därför inte längre samma funktion som tidigare. Förbudet för en
bank att flytta ut vissa verksamheter till ett av banken ägt finansbolag
har medfört en snedvridning i konkurrensen mellan dessa bolag och
övriga finans- och finansieringsbolag. Vidare kan detta förbud skapa
problem i samband med bildandet av nya finansiella koncerner. Jag
anser därför att principen om verksamhetsfördelning mellan en bank
och dess dotterbolag i detta avseende inte längre bör upprätthållas.
Någon risk att en bank därmed i alltför stor omfattning kommer att
flytta ut sin verksamhet i olika bolag, anser jag inte föreligga. Bankerna
har själva ett intresse av att i banken kunna lämna allmänheten ett brett
utbud av tjänster. En alltför stark uppsplittring av bankverksamheten försvagar också bankens ställning och kan skada dess internationella
anseende. Ett slopande av principen innebär inte heller att en bank
därmed kan kringgå banklagstiftningen, eftersom principen att en banks
dotterbolag endast får driva sådan verksamhet som är tillåten för ban-
ken själv alltjämt bör gälla.
I betänkandet 198687:36 anslöt sig Näringsutskottet i samband med behandlingen 11 § FiL till föredragande statsrådets uttalande. Utskottets
av tidigare motivuttalande skall således inte längre gälla.
Vid tillståndsprövningen har oftast krävts att banken kan påvisa ett rationellt skäl för att förlägga viss verksamhet i dotterföretag eller delägt företag. Sådana skäl kan bestå i att banken når organisatoriska fördelar av att viss verksamhet drivs i sidoföretag. Banken får härigenom rationellare arbetsformer och gör därmed kostnadsbesparingar. Det kan även under-
och kostnadsfördelningen för banken. Effektivitetsvinster kan lätta ansvarssåledes uppstå för banken, vilket i förlängningen även får anses vara till nytta för det allmänna. När det gäller finansbolag har särskilda skäl ansetts föreligga i sådana fall där produktsortimentet i bolaget kräver masshantering och specialistkunnande.
226 Bank
Avvikelse från principen att banken i dotterbolag inte får driva annan verksamhet än sådan som är tillåten i banken har skett i ett antal fall, bl. a. vad gäller factoring och leasing. Dessa avvikelser har vuxit fram i praxis i det att leasing och köp av fordringar och kontrakt i det bankägda finansbolaget inte har ansetts innebära skäl för anmälan till regeringen för omprövning av de tillstånd vilka bankerna grundar sina innehav av aktier i olika finansbolag. Konkurrensen inte minst i den internationella finansie-
ringsverksamheten har medfört att awikelserna ansetts böra bli accepte-
rade. Regeringen torde även i sin tillståndsgivning under senare hälften av 1970-talet ha accepterat denna praxis. Riktlinjer för de bankägda finansbolagens verksamhet har utfärdats av bankinspektionen i Cirkulärskrivelsen 1980:20. Dessa riktlinjer följer i princip de särskilda skyddsreglerna i banklagstiftningen vad avser dels principen att banken i dotterföretag inte skall bedriva verksamhet som är förbjuden enligt banklagstiftningen och dels den numera överspelade principen för verksamhetsfördelningen mellan banken och dotterföretaget. Cirkulärskrivelsen återges nedan såvitt den berör den ännu gällande principen.
Beträffande i vilken utsträckning ett bankägt finansbolag skall få göra affärer som inte är tillåtna för ägarna, kommer praxis i fortsättningen att vila på uttalandet i näringsutskottets betänkande 197980:23 sid 15.
Detta innebär, såvitt nu är i fråga, att angelägen produktutveckling skall få fortgå även i de bankägda finansbolagen, men att några större avvikelser från principen, att ett bankägt finansbolag inte skall få ägna sig åt annan verksamhet än banken själv får, inte kommer att tillåtas.
För närvarande tillåts fakturaköp och leasing utan återköpsklausul gentemot leverantören, något som självklart bör vara tillåtet för de bankägda finansbolagen även i fortsättningen. Emellertid har bolagen önskat att även få bedriva leasing av fast egendom. Detta innebär en avvikelse från den nyssnämnda principen. Med hänsyn till förbudet för bank att generellt äga fast egendom anser inspektionen att leasing av fast egendom inte är tillåten för de bankägda finansbolagen.
För bank gäller att den inte får vid avtal om kredit eller eljest i sin rörelse förbehålla sig andel i vinst på affär, som banken själv inte har rätt att avsluta. Motsvarande inskränkning måste tillämpas av de bankägda finansbolagen. Annars skulle utrymme skapas för finansbolagen att ägna sig affärer som banken inte har rätt att göra.
Inspektionen utgår från att, i den mån något bankägt finansbolag önskar i sitt produktsortiment ta in någon produkt som kan tänkas innebära avvikelse från vad som är tillåtet för en bank, bolaget samråder med inspektionen innan produkten marknadsförs. Som grund för samrådet bör ligga en dokumenterad presentation av produkten. Inspektionen är beredd att diskutera sådan avvikelse med det enskilda finansbolaget eller med samtliga bankägda finansbolag.
För de bankägda finansbolagen gäller att ägarna innehar aktier i respektive bolag på grund av särskilt tillstånd av regeringen. Med hänsyn härtill skall bolaget innan det självt eller genom dotterföretag förvärvar aktier eller andelar i juridisk person inom eller utom landet anmäla sådant förvärv till inspektionen samt ange i vilken utsträckning det påverkar verksamheten.
Bank 227
Utöver dessa riktlinjer har regeringen, för att få garantier att bankerna i sina hel- eller delägda bolag driver en sund verksamhet som överensstäm-
verksamhet, uppställt vissa villkor i samband med mer med bankens egen prövningen av aktieförvärven. Detta gäller främst vid aktieförvärv i allmän-
aktiebolag men i vissa fall också vid aktieförvärv i finansbolag. na
Ett vanligt villkor är att banken skall lämna bankinspektionen upplysningar det bolag med aktieförvärvet och bereda inspektio-
om som avses
direkt insyn i bolagets verksamhet. Vidare ställs i vissa fall som villkor nen att det bolag, avses med bankens aktieförvärv, i sin tur skall
om som förvärva aktie i ett annat bolag, skall dessasenare förvärv förhandsanmälas hos bankinspektionen. Inspektionen kan då pröva om den planerade verksamheten i detta bolag bör föranleda inspektionen att hos regeringen
senare aktualisera omprövning av bankens tillstånd att inneha aktier i det förra
en bolaget. I vissa fall kan som villkor uppställas förbud för det bolag i vilket
bank eller bankägt bolag att förvärva aktier att bedriva någon del en avser av sin verksamhet i dotter- eller intressebolag.
Som andra villkor har uppställts krav på att styrelsen i det bolag som
med aktieförvärvet skall ha särskild sammansättning och att ändavses en ringar i bolagets ägarstruktur eller bolagsordning skall anmälas till bankinspektionen.
Av bankinspektionens yttrande över en framställning från länssparbanken i Göteborg, tillstånd att förvärva aktier i ett blivande aktiebolag för
om bedrivande värdetransport- och bevakningsrörelse, framgår flera av de
av förutsättningar skall vara uppfyllda för att få tillstånd. Hade det av
som ansökan eller det planerade bolagets bolagsordning inte kunnat utläsas
av att dessa förutsättningar varit uppfyllda, hade regeringen troligtvis varit tvungen att föreskriva ett stort antal villkor för tillståndet. I förevarande fall ansåg regeringen sig nödgad att uppställa villkor endast om insyn och uppgiftslämnande. Sparbanken avsåg att teckna samtliga aktier i bolaget. Inspektionen avgav följande yttrande.
Som framgår ansökan finns för närvarande inom länssparbankens
av
verksamhetsområde ett bevakningsföretag AB Securitas som har
- -
kapacitet att tillgodose bankens behov av bevaknings- och värdetrans-
porttjänster. Banken anlitar detta företag. Av ekonomiska skäl har
banken emellertid funnit det motiverat att bevaknings- och värdetrans-
porterna i fortsättningen utförs i egen regi och lämpligen genom ett
bolag, som står banken nära.
Bankinspektionen har under hand informerat sig närmare om ban-
kens planer i förevarande hänseende. Det har därvid från bankens sida
framhållits att bankens utgifter för anlitande av det nuvarande be-
vakningsföretaget är mycket höga och att stora besparingar skulle kun-
göras att banken svarade för ifrågavarande service. Inspektio-
na genom
har vidare inhämtat att- vilket också framgår av bolagsordningen
nen -
banken sitt planerade dotterbolag icke avser att ansvara för
genom
annat än transporter bankers och bankers kunders värdesaker till
av
eller från banken eller lokal står under bankens besittning. Möjlig-
som
het skall också finnas för bolaget att för andra bankers räkning åtaga sig
bevakningsuppdrag inom sparbankens verksamhetsområde. Banken
228 Bank
kommer sålunda att begränsa sin bevakningsverksamhet till verksamhet
som har samband med bankrörelse. Värdetransport- och bevaknings-
uppdrag, inte omfattas denna, får sålunda utföras av ett från
som av
banken fristående företag.
En förutsättning för att banken skall medges tillstånd till ifrågavaran-
de aktieförvärv bör vara att det planerade dotterbolaget inte bedriver
annan verksamhet än som banken själv skulle kunna ha bedrivit. Detta
följer av en sedan länge av inspektionen tillämpad och av statsmakterna
godtagen praxis. De nu avsedda bevakningsuppdragen skulle i och för
sig ha kunnat utföras direkt av banken som ett led i utövandet av dess
verksamhet. Den banken tillämpade formen för utförande av ifråga-
av
varande service står därför i allt väsentligt i överensstämmelse med
nämnda praxis. Enligt inspektionens uppfattning kan det planerade
bolagets ändamål anses gagneligt för bankväsendet. Den i 24 § fjärde
stycket sparbankslagen angivna förutsättningen för tillstånd till aktieför-
värvet får härigenom ansesföreligga. Inspektionen vill mot bakgrund av
vad inspektionen nu anfört och med beaktande av de skäl banken
angivit i sin ansökan inte motsätta sig bifall till denna.
En viktig fråga vid tillståndsprövningen är under vilka ägarförhållanden bank eller bankägt bolag får engagera sig i andra företag. När det gäller en
aktier i finansbolag har denna fråga aldrig ställts på sin banks förvärv av spets, eftersom de bolag i vilka banken avsett att förvärva aktier undantagslöst ägts av en bank eller flera banker tillsammans. Eftersom ett allmänt aktiebolag som driver finansieringsverksamhet automatiskt blir ett finansbolag, om en bank är delägare i bolaget, och detta finansbolag smittas av banklagens bestämmelser även om banken är minoritetsägare, har det kanske inte funnits anledning för andra att söka sig en bank som samarbetspartner. Vad som nu sagts gäller således finansbolag i vilka bank har ett direkt engagemang och som driver en bred verksamhet. Förhållandet torde vara något annorlunda beträffande ett bankägt finansbolags engagemang i ett annat finansbolag.
Om ex. en företagare själv önskar bilda ett finansbolag för att få del av de vinster som ligger i att finansiera avsättningen av sitt företags produkter, kan det finnas flera skäl att tillsammans med en bank eller ett bankägt finansbolag bilda ett finansbolag med inriktning exempelvis factoringoch leasingverksamheter. Detta finansbolag kan då dra nytta av bankens eller det bankägda finansbolagets kunnande och erfarenheter på det finansiella området, affärskontakter och goodwill.
Frågan ett bankägt finansbolag skall äga endast en minoritetspost i
om ett sådan nybildat finansbolag har prövats av bankinspektionen beträffande FinansSkandic AB:s medverkan i Ahlsell Finans AB. Efter vissa diskussio-
med bankinspektionen kom bolagen bl. a. överens om att Finansner Skandic AB skulle äga hälften av aktierna i bolaget men ha röstmajoritet samt utse ordförande i en styrelse på fyra ledamöter, dvs. ha ett i och för sig bestämmande inflytande över bolaget. Vidare angav ändamålsparagrafen i bolagsordningen inte annan verksamhet än FinansSkandics egen.
Bankinspektionens prövning i detta ärende avsåg om den planerade verksamheten borde föranleda inspektionen att hos regeringen aktualisera
Bank 229
en omprövning av det tillstånd enligt vilket S-E-Banken innehar aktierna i FinansSkandic AB. Efter att ha konstaterat de ovan nämnda ägarförhållandena anförde inspektionen följande.
Inspektionen fäster också avseende vid att Ahlsell AB, som är ett
välrenommerat börsföretag, i konsortialavtalet noterat att Ahlsell Fi-
nans AB såsom varande till hälften ägt av ett bankägt finansbolag måste
begränsa sin verksamhet till vad som enligt regeringens och inspektio-
nens praxis ansesgagneligt för bankväsendet eller det allmänna. Vidare
noterar inspektionen att verksamheten enligt bolagsordningen skall be-
drivas i det planerade bolaget och i dotter- eller intressebolag. Hem-
budsskyldighet föreligger för aktieägarna.
Med hänsyn till det ovan upptagna och innehållet i övrigt i bolagsord-
ningen och konsortialavtalet har inspektionen inte någon erinran mot
att banken genom sitt dotterbolag FinansSkandic AB tillsammans med
Ahlsell AB äger Ahlsell Finans AB. Bolagsordningen kommer sålunda
såsnart bolaget juridiskt bildats att formellt godkännas enligt sin lydel-
se. Upplåningsrätten kommer vidare att beräknas för Ahlsell Finans AB
för sig och bolaget kommer att införas under ett eget nummer i den
särskilda förteckningen under serien för bankägda finansbolag. Inspek-
tionen noterar med tillfredsställelse att detta enligt banken inte innebär
att FinansSkandic AB inte kommer att i sin årsredovisning konsolidera Ahlsell Finans AB.
Inspektionen kommer alltså inte att aktualisera någon omprövning av
bankens tillstånd att inneha aktierna i FinansSkandic AB.
Bankinspektionen fann således att det bankägda finansbolaget skulle ha det bestämmande inflytandet över det nybildade finansbolaget och prövade även den andre ägaren som en lämplig samarbetspartner till ett bankägt finansbolag.
När det gäller bankernas eller de bankägda finansbolagens engagemang i andra bolag som är allmänna aktiebolag ägssådana bolag som huvudregel i sin helhet av en bank. För förvärv av aktier i dylika bolag har i tillståndspraxis uppställts ett flertal villkor. I de fall bank endast har ett minoritetsintresse i ett allmänt aktiebolag villkoras tillståndet att förvärva aktier i än större utsträckning. I sådana fall brukar sålunda uppställas villkor av innebörd att bolagets verksamhet i allt väsentligt skall gälla bankens och övriga delägares egna behov och att banken skall vara skyldig att lämna bankinspektionen de uppgifter inspektionen finner erforderliga för kännedom om förhållanden av betydelse för bankens säkerhet och för sund
en utveckling av dess rörelse.
En sammanställning av bankernas engagemang i dotterbolag och intressebolag per den 1 januari 1988 återfinns i bilaga
Kommitténs ställningstagande Inledningsvis slår kommittén fast att det även fortsättningsvis bör krävas tillstånd för bank att förvärva aktier och andelar i andra företag om förvärvet innebär ett kapitaltillskott eller en ändring av ägarförhållandena i företaget. Detta innebär att aktieförvärv grund av en fondemission enligt
230 Bank
kommitténs mening inte längre bör kräva tillstånd. För bankaktiebolagen utgörs de företag i vilka förvärv kan ske annat bankaktiebolag, utländskt av bankföretag samt svenskt eller utländskt företag med särskilt ändamål. Som nämnts har sparbanker och centrala föreningsbanker endast ovan förvärva aktier och detta utan särskilt tillstånd i Sparbankernas rätt att ~ - Bank Föreningsbankemas Bank samt, efter tillstånd, i svenska företag resp. med särskilt ändamål. Kommittén ifrågasätter om det i lag bör råda skillnad mellan de olika bankinstitutgruppernas möjligheter att förvärva aktier och
andelar. Sparbank och föreningsbank saknar idag möjlighet att etablera sig i någon form i utlandet. De för rörelserna gemensamma affärsbankerna Sparbankernas Bank och Föreningsbankemas Bank har denna möjlighet, vilken båda bankerna också utnyttjat. En genomgång förarbeten och litteratur inget direkt svar på frågan av ger varför sparbanker och föreningsbanker saknar möjlighet att förvärva aktier i utländska företag. Det är emellertid sannolikt att skälen är historiska. De syften ursprungligen bar de båda rörelserna var sådana att det mer som upp eller mindre uteslutet i utländska företag kunde gagna var att engagemang verksamheten. Fram till år 1969, då den samordnade lagstiftningen infördes, är det därför inte svårt att förstå att denna skillnad mellan affärsbankerna å sidan och sparbankerna och föreningsbankerna å andra ena sidan uppråtthölls. Emellertid finns inte heller i förarbetena till 1968 års samordnade banklagstiftning något nämnt om skälen till denna skillnad. Inte heller det ha varit aktuellt att vidta några förändringar för dessa syns banker i detta hänseende. En orsak kan ha varit den bestämmelse för sparbankerna att sparbanks rörelse skall avse företrädesvis sparsom anger bankens verksamhetsområde. Syftet med den samordnade banklagstiftningen var bl. a. att genom undanröjande skillnaderna i de olika banklagarnas rörelsekapitel möjav liggöra för de olika bankgrupperna att på lika villkor konkurrera med varandra. För sparbankernas och föreningsbankernas del innebar detta en satsning på de områden där affärsbankerna tidigare dominerat helt, främst företagsfinansieringen. Sparbankernas och föreningsbankernas verksamhet har också under år kommit att likna affärsbankernas, även om de senare sistnämnda alltjämt har en starkare ställning på företagssidan. I och med näringslivet och tid även bankverksamheten att nu senare alltmer internationaliserats har och föreningsbankernas behov av att sparkunna medverka till finansiella lösningar som inbegriper krediter i utländska valutor ökat. Som exempel kan nämnas att flera av dessa banker har valutahandelstillstånd. Inom sparbanksrörelsen finns redan större sparbanker och omfattande fusioner har bildats sparbanker som till genom storlek väl kan mätas med medelstor affärsbank. För föreningsbankerna en är behovet att få etablera sig i utlandet idag inte stort. Ingen av de av regionala föreningsbankerna har sådan storlek att en etablering i uten landet ter sig meningsfull. Möjligheten att utnyttja Föreningsbankemas Bank för detta ändamål är således för närvarande tillräcklig. Emellertid är
Bank 231
det inte osannolikt att föreningsbanksrörelsen inom en inte alltför avlägsen framtid organiserar sig på så sätt att en central föreningsbank för hela riket upprättas. En sådan föreningsbank saknar enligt den nuvarande ordningen möjlighet att etablera sig i utlandet. Enligt kommitténs mening bör utgångspunkten vara att de olika banklagarna skall så långt det är möjligt lämna utrymme för konkurrens mellan de olika bankgrupperna på lika villkor. Det framstår mot bakgrund bankvärldens ökade internationalisering
numera av
angeläget att försöka undanröja den skillnad som, såvitt gäller möjligsom heten att etablera sig utomlands, alltjämt finns i bankrörelselagen. Häremot kan naturligtvis invändas att åtskilliga av de enheter som ingår i sparbanksgruppen och i föreningsbanksrörelsen är mycket små och att en utlandsetablering för dessaframstår som helt orealistisk. De har dessutom möjlighet
Sparbankernas Bank och Föreningsbankemas Bank ge sina att genom kunder den utlandsservice som efterfrågas. Samtidigt kan emellertid vissa
de större enheterna inom de båda bankgrupperna komma att få ett behov av
att själva kunna service på utlandssidan. Därtill kommer att det för de av ge
och föreningsbanker som önskar etablera sig utomlands skall krävas sparatt bankinspektionen lämnat tillstånd till etableringen. Det finns således en möjlighet att bevaka att endast större spar- och föreningsbanker kommer att etablera sig utomlands.
Kommittén finner inte skäl i lag förbjuda och föreningsbanker att
att sparförvärva aktier i bankaktiebolag, svenskt eller utländskt. I förslaget görs således ingen skillnad mellan de olika bankinstitutgruppemas möjlighet att förvärva aktier eller andelar. För sparbanks och central föreningsbanks förvärv aktier i Sparbankernas Bank resp. Föreningsbankemas Bank bör
av dock i likhet med gällande lag inte krävas tillstånd.
Som kommittén slagit fast bör som huvudregel alltjämt krävas
ovan tillstånd för bank att förvärva aktier och andelar. I gällande banklagstiftning har prövningskriterium intagits att förvärv av aktier får ske endast i
som sådana företag, vilkas ändamål kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna. Denna bestämmelse togs in i banklagen år 1933 på förslag 1924 års bankkommitté och har senare även kommit att gälla
av sparbanker och centrala föreningsbanker. Förarbetena till denna bestämmelse kan knappast vägledande för hur tillståndsprövningen i dag bör
vara företas. Bankverksamheten har sedan nämnda tidpunkt avsevärt förändrats. Bankernas dotterföretagsverksamhet har numera nått en betydande omfattning med flera olika typer av verksamheter. Det nuvarande nyttorekvisitet har även visat sig svårt att tillämpa. Detta rekvisit förut-
vara sätter att bankens egna intressen för en organisationsförändring skall vägas mot de allmänna intressen som talar emot en sådan förändring. En sådan avvägning har visat sig svår att göra. Av tillståndspraxis kan även framläsas att det ibland ställs krav på banken att den inför tillståndsmyndigheten skall visa att den föreslagna organisationsförändringen är välmotiverad och nyttig.
Det kan ifrågasättas om tillståndsmyndigheten över huvud taget bör överpröva bankens företagsekonomiska bedömning för en organisa-
egen
232 Bank
tionsförändring. Med ett nyttorekvisit har även följt vissa bevisbördeproblem, vilka från bankhåll uppfattats som besvärande. Tiden syns därför mogen att finna ett nytt prövningskriterium, som är mer neutralt utformat än nyttorekvisitet.
Kommittén föreslår att en bank skall ges tillstånd att förvärva aktier och andelar i svenskt eller utländskt företag med en verksamhet som utgör eller har en nära anknytning till bankverksamhet, om hinder inte möter från allmän synpunkt. Några klara och entydiga regler om hur tillståndsprövningen skall ske kan och bör inte ges. Nedan anges dock vissa riktlinjer som enligt kommitténs mening bör vara vägledande vid tillståndsprövningen.
För att inte insättarnas intressen skall äventyras har bankerna givits ett begränsat verksamhetsområde och den tillåtna verksamheten skall bedrivas enligt vissa skyddsregler. En av förutsättningarna för att en bank skall medges rätt att förvärva aktier eller andelar i ett företag bör därför enligt kommitténs mening alltjämt vara att detta företag skall driva en verksamhet som också banken själv får driva. Verksamheten bör således vara av sådan art att den omfattas av bankverksamhetsdefinitionen. Några undantag härifrån i omfattning än vad nedan bör inte tillåtas. Detta bör
annan som anges komma till uttryck i lagtexten på det sättet att det bankägda företagets verksamhet skall utgöra eller ha en nära anknytning till det bankverksamhetsbegrepp som kommittén föreslår, dvs. i förhållande till banken vara ett organisationsföretag. I ex. utländska bankföretags verksamhet kan ingå sådan verksamhet som svensk bank enligt vår banklagstiftning är förbjuden att driva och ett bankägt kreditmarknadsbolag nuvarande finansbolag och kreditaktiebolag kommer enligt kommitténs förslag att i begränsad omfattning få ägna sig åt sådan riskbetonad verksamhet som inte står bankerna till buds. Detta bör dock inte hindra att det utländska bankföretagets och det bankägda kreditmarknadsbolagets totala verksamhet får anses ha en nära anknytning till bankverksamhet. Organisationsföretagets och dess dotterföretags verksamhet bör inte heller efter bankens aktieförvärv få utvecklas i en riktning som strider mot denna princip. All den verksamhet som drivs inom en bankkoncern skall således i princip rymmas inom det föreslagna bankverksamhetsbegreppet. När det gäller förvärv av aktier i icke finansiella organisationsföretag är det särskilt viktigt att bedöma företagets verksamhet såatt denna inte ligger utanför ramen för tillåten bankverksamhet.
Eftersom en bank för sin verksamhet är beroende av att allmänheten hyser förtroende för banken, åtar sig bankerna oftast det fulla ansvaret för verksamheter som läggs ut i organisationsföretag. Bankerna anser sig således inte enbart tvungna att svara för verksamheten med sitt aktie- eller andelskapital utan påtar sig ett vidare ansvar ett moraliskt ansvar genom
- att svara för organisationsföretagets samtliga förpliktelser. En förutsättning för att en bank ska medges att förvärva organisationsaktierandelar bör därför vara att garantier skapas för att organisationsföretagets verksamhet bedrivs på ett sådant sätt att de på banken ställda kraven på soliditet och likviditet inte äventyras.
Bank 233
Tillståndsprövningen vid banks förvärv av aktier eller andelar i organisationsföretaget skall således vid handen att företaget avser att driva en ge verksamhet som banken själv får driva och att verksamheten kan förväntas bli driven på ett sådant sätt att banken kan ta det fulla ansvaret för företagets förbindelser. Brister någon av dessa förutsättningar får hinder från allmän synpunkt anses föreligga för förvärvet. För att få de garantier som ovan nämnts bör bl. a. förutsättas att bank eller flera tillsammans eller det bankägda kreditmarknadsbolaget som en huvudregel har det bestämmande inflytandet över företaget. Därmed ges bank eller bankägt kreditmarknadsbolag möjlighet att styra företaget och dess verksamhet så att nämnda förutsättningar uppfylls. Bankinspektionen även möjlighet till effektiv tillsyn företaget. Övriga ägare till detta ges en av bör också prövas vara lämpliga samarbetspartners. Avser bank att bilda ett kreditmarknadsbolag med en bred verksamhet, inbegripande bl. olika riskverksamheter, bör dock som huvudregel gälla a. eller flera banker tillsammans i sin helhet äger bolaget. Anledningen att en härtill är främst att verksamheten riskverksamheten i ett sådant bolag - bör drivas med stor integritet, dvs skyddad från annan verksamhet. En eller flera banker tillsammans bör således helt självständigt kunna leda detta bolag utan hänsynstagande till annan samarbetspartner. Denne kan tänkas ha intressen är oförenliga med dem som en bank får ha. Tillåts annan som samarbetspartner än bank innebär detta i vart fall att samarbetspartnern får acceptera de begränsningsregler i fråga om kreditmarknadsbolagets riskaktiviteter som är tillkomna för banks medverkan i dessa bolag. Vad nämnts om ägarförhållandena bör gälla i normalfallen. som ovan Kommittén har emellertid på flera punkter skärpt reglerna för kreditmarknadsbolagen i förhållande till dem återfinns i FiL. Bl.a. har krav på som nu auktorisation införts liksom nya kapitaltäckningsregler. Mot denna bakgrund kan, tungt vägande skäl föreligger, en bank eller bankägt kreditom marknadsbolag få tillstånd att fövärva en minoritetsandel i ett kreditmarknadsbolag. Alldeles särskilda förhållanden bör således gälla för att detta skall tillåtas. För det första bör på majoritetsägaren kunna ställas krav att denne tar samma seriösa ansvar för verksamheten som en bank förväntas ta. Vidare bör kreditmarknadsbolaget inte driva en bred verksamhet innehållande bl. olika riskverksamheter utan mer vara ett specialinstitut. Skäl a. kan också finnas att förbjuda ett kreditmarknadsbolag, ägt på detta sätt, att driva någon del verksamheten i dotterbolag. Under alldeles särskilda av förhållanden bör även kunna tillåtas att en bank förvärvar en minoritetspost i ett allmänt aktiebolag, som driver en för bank tillåten verksamhet. För sådana förvärv bör dock föreskrivas villkor av samma innebörd som enligt nuvarande praxis brukar uppställas för att tillstånd skall ges jfr ovan. Den tidigare tillståndsprövningen vad gäller banks aktieförvärv inriktades till stor del på att bank skulle hindras från att flytta ut verksamheter till organisationsföretag för att därmed undgå de regler som uppställts som skydd för insättarna i bank. Som princip har centrala skyddsvärda bankverksamheter således inte fått föras ut till ett mindre reglerat område än
234 Bank
bankområdet. Av skäl som ovan redovisats har denna princip inte längre ansetts böra upprätthållas. Till dessa skäl kommer att kommittén lämnar förslag på nya rörelseregler för bank samt för den finansiella verksamhet som drivs utanför banksektorn. Problemen med den nuvarande olikheten i regleringen för bank och finansbolag kommer stort sett att försvinna. Bank skall ex. i kreditmarknadsbolag enligt i lag reglerade former få ägna sig mer riskbetonad verksamhet. Samtidigt blir kreditmarknadsbolagens verksamhetsområde snävare och omfattar enbart finansieringsverksamhet och annan därmed sammanhängande verksamhet. Vad gäller banks förvärv av aktier i finansiella institut, dvs. kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag och fondhandlarbolag torde något behov av särskilda villkor i samband med tillståndet, vilka ex. anger verksamhetsramen i ett bankägt kreditmarknadsbolag, inte längre behövas. Inte heller torde det krävas att bankinspektionen utfärdar särskilda riktlinjer för just de bankägda bolagens verksamhet.
Flera skäl talar emellertid för att bankens verksamhet inte skall få splittras upp i alltför många organisationsföretag. Redan av den föreslagna bankverksamhetsdefinitionen framgår att en bank skall erbjuda allmänheten ett brett utbud av finansiella tjänster. Vidare kan räkningsinlåningen och valutabanksfunktionen av naturliga skäl inte flyttas ut i ett särskilt bolag. De skyddsintressen, som utgör grunden för bankernas speciella och delvis konkurrensskyddade ställning, talar för att deras organisation bör vara enhetlig och överskådlig för såväl kunderna som myndigheterna. De samhällsekonomiska effektivitetsskäl, som talar för ett brett utbud av tjänster hos bankerna ex. att kundernas verksamhet underlättas om de hos
samma kreditinstitut får tillgång till en kombination av ñnansieringsformer och andra finansiella tjänster förlorar i styrka om bankens verksamhet
splittras på ett flertal enheter i koncernen. En alltför stark uppsplittring av bankverksamheten kan också skada den enskilda bankens och bankväsendets internationella anseende. Vidare bör eftersträvas att man behåller en lämplig struktur på bankväsendet i stort såväl storleks- som antalsmässigt.
Enligt banklagstiftningen ligger det yttersta ansvaret för bankens förvaltning hos den centrala bankstyrelsen, även om verksamheten faktiskt styrs genom delegerade beslut. Verkställande direktören i en bank är således inte som enligt ABL att uppfatta som ett självständigt bolagsorgan. Av denna anledning måste styrelsen granska besluten och hålla uppsikt över verksamheten. För att denna granskning och kontroll skall vara meningsfull krävs att styrelsen intar en stark ställning gentemot dem som fattat besluten och inte känner sig uppbunden av dessa beslut. Detta krav på en inre kontroll i banken upprätthålls genom olika bestämmelser i banklagstiftningen av vilka den s. k. femtalsregeln är den viktigaste. Femtalsregeln innebär att av styrelseledamöterna får högst en för varje påbörjat femtal vara befattningshavare i banken.
Den inre kontrollen bör bestå och en uppdelning av en banks verksamhet i olika bolag får inte innebära att koncernledningens inflytande och ansvar minskar.
Bank 235
Med hänsyn till den ställning bankerna har på kreditmarknaden har det särskilt intresse för samhället att få insyn i och inäven ansetts vara av flytande över bankernas verksamhet. Detta har åstadkommits bl. a. genom bankinspektionens tillsynsverksamhet, som nu föreslås bli utvidgad till att omfatta hela bankkoncernen. I syfte att förbättra samhällets möjligheter till insyn i och inflytande över beslutsfattandet i bankaktiebolagen infördes år 1971 bestämmelser i banklagen innebär möjlighet för det allmänna att som tillsätta representanter i styrelserna för dessa banker. Efter hand som bankerna förändrat sin organisation och bankernas styrelser delegerat betydande delar sin beslutanderätt, har systemet med samhällsrepresentanav breddats och fördjupats. År 1976 tillkom även lagen styrelserepreter om sentation för de anställda i bankinstitut och försäkringsbolag. Sedan år 1985 krävs dessutom att val styrelseordförande i bank underställs regeringen av för godkännande 7 kap. 11 § BAL. Även bankerna inte kommitténs förslag får en fullständig om genom organisationsfrihet likväl stor möjlighet att skilja ut viss verksamhet och ges driva denna i hel- eller delägda bolag. Syftet med de ovan beskrivna bestämmelserna bör då få genomslag även på det bankägda bolaget. För att upprätthålla den inre kontrollen i bankenbankkoncernen bör ex. ett bankägt dotterbolags styrelse inte enbart bestå av den verkställande ledningen eller andra tjänstemän i banken. Systemet med samhällsrepresentanter bör även, efter beslut regeringen, kunna breddas till att omfatta vissa av banks större och mer betydelsefulla dotterbolag. av Vad gäller förvärv aktier i utländska bankföretag eller andra utländska av företag bör gälla, syftet med förvärven till stor del skall vara att stödja att svensk utrikeshandel eller i övrigt främja svenska ekonomiska intressen. Vidare bör svensk bank inte få förvärva alltför små participationer i en utländska företag. Förvärvet bör så stort att den svenska banken kan vara utöva inflytande i företaget och att bankinspektionen ges en viss insyn i detta. Förvärvet och engagemanget i övrigt bör vidare vara av sådan omfattning att förutsättningar skapas att påtagligt förbättra ett positivt samarbete med det utländska företaget. Vid bedömningen huruvida förutsättningar för etablering utomlands föreligger bör bankinspektionen regelmässigt samråda med riksbanken. I fråga etableringar på den svenska marknaden anser kommittén att om företagsekonomiska bedömning, att organisationsförändringbankens egen effektivitets- eller andra skäl gynnar banken i allmänhet, bör godtas. en av Bankernas särställning i samhället medför emellertid som ovan framgår att bankerna inte bör en fullständig organisationsfrihet. Andra hänsyn av ges samhällsekonomisk natur eller för bankväsendet i dess helhet av mer övergripande karaktär bör tas när det gäller att avgöra om bank skall få förvärva organisationsaktier. Utgångspunkten för regeringens eller bankinspektioprövning bör således att aktieförvärvet skall tillåtas, om hinder nens vara inte möter från allmän synpunkt. Principiellt bör ett tillstånd förvärv som sker i samband med nyemisavse sioner redan är beslutade. I tillståndet bör fastställas till vilket högsta som
236 Bank
sammanlagda belopp som förvärv får ske och tillståndet bör strikt anknytas till ett bestämt emissionstillfälle. En stram praxis är motiverad att det i
av dessa fall rör sig om rena kapitaltillskott alltid bör kunna förbindas med
som ett bestämt ändamål. Aktieförvärv på grund av en fondemission bör som ovan sagts över huvud taget inte kräva tillstånd, eftersom något kapitaltillskott eller någon ändring av ägarförhållandena inte sker grund aktie-
av förvärvet.
En annan fråga är om beloppsgränserna i besluten bör utgå från aktiernas nominella belopp eller om det i stället skall vara emissionskurserna som skall vara utgångspunkten. Det är emissionskurserna slutligt avgör
som vilket kapitalbelopp som förvärvet kommer att Eftersom det är in-
avse. vesteringens storlek som skall bedömas bör det faktiska beloppet, dvs. emissionskursen, vara utgångspunkten.
Motsvarande paragraf i gällande rätt reglerar
inte enbart banks rätt att förvärva aktier och andelar utan även rätten att förvärva garantifondsbevis och förlagsbevis utgivna av de företag som nämns i paragrafen. Garantifondsbevis utges av de nuvarande kreditaktiebolagen och det kapital på
som detta sätt knyts till bolagets garantifond utgör del bolagets kapitalbas.
av Dessa garantifondsbevis är inte avsedda för den allmänna marknaden. Innehavare av garantifondsbevis, vilka bevis i allmänhet tecknas kredit-
av aktiebolagets ägare, har rätt till betalning först efter bolagets samtliga övriga borgenärer. Garantifonden är i kreditaktiebolagens bolagsordningar maximerad och ställd i relation till bolagets aktiekapital. De av finansbolagen utgivna garantifondsförbindelserna, vilka även brukar benämnas garantifondsbevis, är inte
heller avsedda för den allmänna marknaden. Det är här fråga om tillskott av kapital från aktieägare eller från bank eller annan som bankinspektionen godkänt. Garantifonden får intill belopp
ett motsvarande fem gånger finansbolagets aktiekapital likställas med eget kapital. Förlagsbevis är i
vedertagen mening för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar som utgivits i tryckt eller graverat skick i större
ett antal och som medför rätt till betalning först efter utfärdarens Övriga borgenärer. Såväl garantifondsbevisen garantifondsförbindelserna intar såle-
som des en mellanställning mellan aktier och förlagsbevis. Detta gäller för
även de garantifondsbevis som sparbank och föreningsbank skall kunna utfärda enligt vad kommittén
föreslår i avsnitt 7.3.4. Dessa garantifondsbevis är emellertid avsedda för den allmänna marknaden.
När bankerna år 1979gavs en generell rätt att förvärva förlagsbevis utgick vissa av de i bankernas rörelsekapitel upptagna reglerna om rätt för bank att i särskilda fall förvärva förlagsbevis. Som nämnts i avsnitt 7.2.3.6.3 kvarstår dock alltjämt en begränsning i banks rätt att fritt förvärva sådana bevis genom att det enligt 2 kap. 6 §BRL krävs tillstånd för förvärv förlagsbe-
av vis, om beviset utfärdats av ett organisationsföretag. Anledningen till detta tillståndskrav var att bank i viss utsträckning torde kunna de företag
ge som nämns i paragrafen ett kapitaltillskott likaväl genom att förvärva förlagsbevis som genom att köpa aktier. Den praktiska betydelsen ett tillstånds-
av krav såvitt avser aktier skulle därför ibland förlorad att banken i
genom
Bank 237
stället förvärvade förlagsbevis. Tillståndskravet gäller även garantifondsbevis. Som framgått i avsnitt 7.2.3.6.3 anser kommittén att tillståndskravet för förvärv av förlagsbevis som utfärdats av organisationsföretag bör upprätthållas och utvidgas till att avse även förvärv av andra bevis om tillskott av riskkapital, är avsedda för den allmänna marknaden. Även tillståndssom kravet för förvärv av garantifondsbevis bör upprätthållas. Att förvärva fordringsbevis med efterställd betalningsrätt och andra bevis om tillskott av riskkapital inte är avsedda för den allmänna marknaden bör, som också som framgått i ovan nämnda avsnitt, alltjämt vara förbjudet för bankerna. Skall bank förvärva ett sådant bevis, utgivet av ett organisationsföretag bör således tillstånd krävas. Som huvudregel bör gälla att det är bankinspektionen som skall lämna tillstånd till banks aktie- och andelsförvärv. Nöjer sig inte banken med inspektionens beslut, får banken överklaga beslutet till regeringen. Bankinspektionen bör emellertid ha en skyldighet att hänskjuta de ärenden som är principiell betydelse eller i övrigt av synnerlig vikt till regeringen för av prövning. Även fortsättningsvis bör således regeringen förbehållas avgörandet viktigare sådana ärenden. I linje med de allmänna strävandena att av decentralisera ärenden från regeringen bör emellertid bankinspektionen kunna pröva huvudparten av dessa tillståndsärenden. De ärenden som inte skall kunna prövas av inspektionen är ex. om syftet med förvärvet är att starta en för bankerna helt ny Verksamhetsgren i ett organisationsföretag eller aktieförvärvet innebär en större organisationsförändring av bankom väsendet. När regeringen tagit ställning i sådana ärenden bör det emellertid inte möta hinder för inspektionen att pröva liknande ärenden. Denna ordning har förebilder i annan lagstiftning.
7.2.3.7.3 Förvärv av emissionsaktier Enligt gällande lag får banker medverkar vid emission av aktier den som allmänna marknaden förvärva aktier som ingår i emissionen. Denna aktieförvärvsrätt infördes år 1969 efter förslag av kreditinstitututredningen. Dessförinnan innebar förbudet mot aktieförvårv att bankerna inte kunde ta över aktier i fast räkning från ett emitterande företag i och för placeringar på den allmänna marknaden. Bankerna kunde alltså inte garantera aktieemissioner. De kunde endast äta sig att i kommission sälja de utbjudna aktierna för företagets räkning. Övertagandet i fast räkning för emittenten gjordes inte sällan av bankerna närstående företag. I syfte att förbättra näringslivets kapitalförsörjning och för att minska företagens kostnader för kapitalanskaffning bereddes bankerna möjlighet att garantera emission av aktier. Uttrycket emission aktier på den allmänna marknaden avser av några olika situationer, innefattande såväl utgivning av nya aktier eller teckningsrätter primäremission som en spridning av ett befintligt aktieinnehav i ett bolag sekundäremission. Bankernas medverkan grundar sig därvid normalt på uppdrag från bolaget eller säljaren på samma sätt som för
238 Bank
fondkommissionärers medverkan i emissionsverksamhet. Denna medverkan beskrivs närmare i kommentaren till 5 kap. 4 § KML. Liksom enligt gällande lag bör bankaktiebolagen ha rätt att driva emissionsverksamhet utan särskilt tillstånd, medan Sparbank och central föreningsbank bör ha tillstånd av bankinspektionen för att få driva verksamheten. Anledning till tillståndskravet för sparbanker och centrala föreningsbanker är, att mindre banker inte generellt bör få ägna sig åt emissionsverksamhet. Visserligen borde då tillståndskravet inte gälla de stora sparbank-
eftersom en sådan avgränsning skulle vara svår att göra, föreslår erna men kommittén inte någon förändring härvidlag. Kommittén förutsätter emellertid att de stora sparbankerna regelmässigt får tillstånd till emissionsverksamhet. Enligt gällande lag får banker endast under begränsad tid ett år
en inneha förvärvade emissionsaktier. Denna begränsning av innehavet till ett år från förvärvet med viss möjlighet för bankinspektionen att medge förlängning infördes år 1968 för att förhindra bankerna att göra mer långsiktiga placeringar. Möjligheten att förlänga tidsfristen är numera större sedan rekvisitet för dispens från den 1 juli 1987 ändrats från synnerliga skäl till särskilda skål. Lagändringen föranleddes av en av Svenska Bankföreningen den 8 maj 1984 gjord framställning till regeringen. Bankföreningen hemställde att reglerna för aktieförvärv i samband med emission skulle ändras så att bankaktiebolagen fick rätt att behålla sådana aktier under längre tid än ett år och anförde bl. a. följande.
Utvecklingen på senare tid har visat att situationer kan uppkomma där den lagfästa längsta tidsfristen för aktieinnehavet, dvs. ett år, bedömts alltför kort. Visserligen kan dispens från tidsbegränsningen oftast erhållas i de situationer där banken saknat möjlighet att förutse att emissionen inte inom ettårsfristen kan placeras marknaden. Problemet är emellertid att sådan dispens inte kan erhållas förrän mot slutet av tidsfristen, då hindret mot marknadsplaceringen har blivit uppenbart.
I samband med mer eller mindre påtvingade rekonstruktioner av
- företag förutsätts ofta att nyemissioner företas. De emissionsbanker
i rekonstruktionsarbetet känner med hänsyn bl. a. till som engageras konjunkturen oftast en stor osäkerhet i fråga om möjligheten att inom ett år från bankens förvärv av aktierna placera dessa på marknaden. Detta leder till att bankernas benägenhet att medverka vid vissa emissioner kan minska, vilket synes olyckligt inte minst från allmänna synpunkter. För att undanröja nämnda olägenheter bör enligt bankföreningen framför ändring av inriktingen av dispensinstitutet i
- en lagtext fastslås en längre innehavstid än den nuvarande längsta ettårsfristen. Det grundläggande kravet på att aktierna skall avyttras såsnart det lämpligen kan ske skall självfallet kvarstå.
Bankföreningen ansåg att en lämplig tidsfrist för innehavet skulle vara tre år. I prop. 198687:12 anförde föredragande statsrådet att han med hänsyn till kreditmarknadskommitténs arbete inte var beredd att göra mer in-
Bank 239
gripande förändringar i bestämmelserna men att det kunde finnas skäl att vidga bankinspektionens möjlighet att ge dispens för längre innehav än ett år. Detta kom således i lagen till uttryck genom att synnerliga skål ersättes med särskilda skäl.
I prop. 1968:143, som låg till grund för tillkomsten av ifrågavarande bestämmelse motiverades den restriktiva inställningen till innehavstiden av intresset att förhindra långsiktiga aktieplaceringar. Det anfördes att emissionsbanken i normalfallen fick ta konsekvenserna av en felbedömning när emissionsavtalet träffades.
Liksom bankinspektionen uttalade i sitt remissyttrande över bankföreningens framställning, anser kommittén med hänsyn till de grundläggande principerna som gäller om banks förvärv av aktier och risktagande, vilka uppställts för att värna om de skyddsintressen bank har att iaktta i sin verksamhet, att den föreskrivna tidsfristen inte generellt bör förlängas till tre år. En sådan förlängning skulle också, såsom riksbanksfullmäktige i sitt remissyttrande över bankföreningens framställning anförde, kunna leda till att de marknadsmässiga förutsättningarna för emissionen eftersätts. Risken är uppenbar att bankerna inte kommer att göra samma bedömning som för närvarande av dessa förutsättningar. Vad bankföreningen enligt sin framställning vill uppnå har enligt kommitténs mening tillräckligt tillgodosetts genom den vidgade dispensmöjligheten. Därtill kommer att bank enligt kommitténs förslag jfr avsnitt 8.3.5.3 får möjlighet att överföra aktierna till ett kreditmarknadsbolag.
7.2.3.7.4 Förvärv för skyddande av fordran
Nuvarande regler En bank får enligt 2 kap. 8 § BRL förvärva viss egendom för att skydda en fordran. Således får en bank med stöd av andra punkten i paragrafens första stycke förvärva exempelvis aktier, vilka pantsatts för fordran som blivit nödlidande eller som annars erbjuds banken till betalning av fordringen. I paragrafen ges också vissa närmare föreskrifter om bankens rätt att på angiven grund inneha aktier. Det rör sig här om redan emitterade aktier.
Syftet med undantaget i 2 kap. 8 § BRL från det principiella förbudet för banker att förvärva aktier är att möjliggöra för bankerna att på ett okomplicerat sätt skydda sina fordringar i obeståndssituationer.
Ändringsförslag
Svenska Bankföreningcn har med instämmande av PKbanken hemställt
- att ifrågavarande regler kompletteras också med en rätt för banken att som betalning för fordran förvärva aktier som gäldenärsföretaget, om detta är aktiebolag, emitterar till banken eller lån med efterställd betalningsrätt i fortsättningen kallade förlagsbevis som bolaget utfärdar. En bank anses redan nu ha rätt att förvärva konvertibla skuldebrev och skuldebrev för-
240 Bank
enade med optionsrätt till nyteckning av aktier även om banken inte har rätt att utnyttja konverteringsrätten eller rätten att nyteckna. En bank bör dock enligt bankföreningen och PKbanken tillåtas att, som betalning för nödlidande fordran, förvärva dylika skuldebrev från bolaget med rätt att utnyttja konverteringsrätten eller rätten att nyteckna. Bankföreningen har som skäl för sin framställning anfört:
När ett kundföretag råkar i svårigheter och rekonstruktion blir aktuell kan en bank för närvarande i huvudsak endast efterge upplupen ränta resp. skriva ned lånefordringarna. I båda fallen uppkommer en ren förlust för banken. En bank kan också ändra betalningsvillkoren för lånet. Syftet med dessa åtgärder är att till gagn för kundföretagets fortsatta verksamhet minska dess räntebörda och öka dess soliditet. Detsamma skulle kunna åstadkommas med den lagändring som nu föreslås samtidigt som banken får ett starkt incitament att verka för en framgångsrik rekonstruktion.
De nya reglerna skulle i betydande grad underlätta rekonstruktioner av företag som hamnat i svårigheter, samtidigt som banken kunde tillförsäkras möjligheter att undgå en förlust för det fall rekonstruktionen blev framgångsrik. Genom en sådan åtgärd gynnas inte bara banken utan även det kredittagande bolaget och dess övriga borgenärer. Soliditeten i bolaget utsätts för mindre påfrestningar genom åtgärden. Denna typ av rekonstruktion av företag förekommer utomlands. På grund av den nuvarande lagstiftningen har svenska banker inte kunnat delta i sådana rekonstruktioner på samma sätt som utländska banker. Det är angeläget att lagstiftningen ändras så att denna brist undanröjs.
För att bästa effekt av en dylik ordning skall uppnås bör från fall till fall avgöras vilka åtgärder som bör vidtas. I vissa fall kunde ex. förekomma att endast del av kreditfordran används för aktieförvärv eller dylikt i bolaget. I andra fall kunde det exempelvis vara lämpligast att banken förvärvar aktier för hela fordran för att härigenom få ett bestämmande inflytande i bolaget. I vissa fall kunde ett utbyte av kreditfordringen mot konvertibla skuldebrev med rätt att konvertera dessa till aktier eller mot förlagsbevis för vilka det kredittagande bolaget svarar vara ett bättre alternativ. En lagändring som erbjuder flera handlingsalternativ skulle underlätta den önskvärda rekonstruktionen.
De nu föreslagna ändringarna av bestämmelserna i 2 kap. 8 § BRL bidrar till den liberalisering av bankernas möjligheter att agera marknadsmässigt som, enligt vad bankföreningen antar, kommer att bli en följd av kreditmarknadskommitténs arbete.
Det ligger i sakens natur att ett dylikt innehav av aktier, konvertibla skuldebrev, teckningsoptioner eller förlagsbevis ter sig som en tämligen osäker placering; dess värde är helt beroende av att rekonstruktionen lyckas. Innehavet måste därför i kapitaltäckningshänseende betraktas som riskfyllt. Något kapitaltäckningsproblem uppkommer dock inte om banken behandlar ett dylikt förvärv som en kundförlust intill det belopp varmed den tidigare krediten ersatts med innehav av aktier eller andra nu nämnda värdepapper. Någon kapitaltäckning krävs i så fall inte för innehavet. Om lagstiftaren inte godtar ett sådant synsätt bör aktierna i kapitaltäckningshänseende behandlas på sedvanligt sätt, dvs. med den kapitaltäckning som följer av bestämmelserna härom i 2 kap. BRL. Därtill kommer att myndigheterna med stöd av 4 kap. 1 § tredje stycket
sou 1988:29 Bank 241
BRL får föreskriva hur innehavet skall redovisas. Någon särskild reglering med anledning av förslaget torde därutöver inte krävas i 4 kap. BRL. Vad där redan stadgas om redovisning av aktieinnehav
m.m. torde kunna tillämpas på aktier och andra värdepapper som förvärvats med stöd av förslaget.
När det gäller aktier och andra värdepapper som förvärvats i den ordning som nu föreslagits förefaller det treåriga innehav förutsatts
som i 2 kap. 8 § sjätte stycket BRL, alltför snävt. Treårsfristen bör således förlängas, förslagsvis till fem år med den nuvarande rätten för banken att efter tillstånd av bankinspektionen få ett längre innehav. Om en utökning av tidsfristen till fem år inte accepteras av lagstiftaren bör bankinspektionen genom en liberal dispenspraxis bidra till en väl fungerande ordning.
I detta sammanhang finns skäl att notera att Kedner-Roos i sin kommentar till 4 kap. 11 § ABL uttalar att styrelsen inte får medge kvittning av fordran mot förvärv av aktier i bolag då detta är insolvent. Som skäl anges att kvittning i sådant fall kan lända till nackdel för bolaget eller dess borgenärer. Eftersom ett utbyte av bankens fordran mot aktier sikt kan förmodas förstärka bolagets Soliditet och därmed dess ställning, vilket också kommer övriga borgenärer till del, är Kedner-Roos uttalande inte relevant på situationen.
En ändring bör göras också i paragrafens fjärde stycke. Där anges att bank som förvärvat aktier med stöd av paragrafens första eller tredje stycke får förvärva ytterligare aktier i samma bolag, dock endast under den förutsättningen att uppenbar fara föreligger för att banken
annars lider förlust. Den restriktivitet som lagstiftaren härigenom visat synes alltför långtgående redan inom ramen för gällande rätt. Det år således svårt att motivera varför en bank, som under de förutsättningar
som paragrafen ställer upp förvärvat aktier, skall vara utesluten från rätten att delta i ny- eller fondemission. Tvärtom talar såväl ekonomiska skäl som likställdhetsskäl för att banken skall ha samma rätt härutinnan som annan aktieägare. Med den föreslagna ändringen i paragrafens första stycke blir det mer angeläget att undanröja begränsningen i fjärde stycket för bank att förvärva ytterligare aktier.
Bankföreningen anser alltså att förutsättningen i paragrafens fjärde stycke att uppenbar fara föreligger för att banken annars lider förlust bör utgå.
Bankföreningen har föreslagit att 2 kap. 8 § BRL kompletteras enligt följande:
För att skydda fordran får en bank
på offentlig auktion säkerhet för fordringen, och
om det finns anledning att anta att banken annars skulle lida avsevärd förlust, som betalning för fordran
dels överta egendom som utgör säkerhet för fordringen eller annan egendom
dels vid emission förvärva aktie i aktiebolag som svarar för bankens fordran eller förlagsbevis, konvertibelt skuldebrev eller skuldebrev för-
242 Bank
med optionsrätt till nyteckning aktier utfärdade av bolaget med enat av rätt för banken att utnyttja rätten att konvertera resp. nyteckna.
I övrigt föreslås att orden om uppenbar fara föreligger för att banken lider förlust i fjärde stycket utgår samt att tidsfristen för rätten att annars inneha aktier enligt sjätte stycket utökas från tre till fem år. De förslag till ändringar i 2 kap. 8 § BRL som bankföreningen har lagt fram bör enligt föreningen beaktas vid tillkomsten av de nya bestämmelser kommittén föreslår för bolag under beteckningen kreditmarknadssom bolag.
Kommitténs ställningstagande
Det principiella aktieförvärvsförbudet för banker vilar i huvudsak på två grunder: Dels har sagt sig att företagande i allmänhet är sådan riskfylld man verksamhet som banker inte skall ägna sig åt, dels anses att banker av näringspolitiska skäl inte bör vara integrerade med näringslivet i allmänhet. Flera kommitténs förslag vilar på ett upprätthållande av aktieförvärvsav förbudet och att minska den integration som förekommer mellan avser banker och näringslivet i övrigt. Det viktigaste dessaförslag går ut på att av förhindra ett koncentrerat ägande i banker. Ett annat är införandet av förbud för bankernas branschorganisationer att engagera sig i företagande. En motsvarighet till regeln skyddande av fordran fanns redan i 1886 om års förordning angående bankaktiebolag. I 1911 års banklag föreskrevs att ett bankaktiebolag med viss inskränkning fick till skyddande av fordran en på offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom som var för fordringen utmätt eller pantsatt. Bankbolaget fick också som betalning överta lös egendom, där det uppenbart, att bolaget skulle lida avsevärd var annars förlust. Den egendom bolaget detta sätt till skyddande av fordran som inköpt eller övertagit skulle åter avyttras såsnart det kunde ske till belopp täckte fordringen. Om ett bankaktiebolag övertog egendom som besom talning på angivet sätt, skulle detta genast anmälas till bankinspektionyss 1907års bankkommitté uttalade beträffande denna regel NJA 1911 nen. s. 263
En banks ställning till en gäldenär kan gestalta sig så, att det blev till såväl för kontrahenterna för det allmänna, om banken i likvid gagn som för sin fordran fick under hand överta egendom varmed bank inte får driva handel, och särskilt aktier. Om ex. en industriell affär, som en bank förlagt råkar i trångmål, kan man ställas inför valet mellan en konkurs, har till följd, att affären, till skada för den ort där den som verkar, läggs ned och banken gör stor förlust eller en rekonstruktion en på den basen, att banken i likvid för sin fordran mottar aktier i företaget; och det olämpligt, lagstiftningen lägger hinder i vägen synes om för att under sådana förhållanden uppgörelse träffas varigenom en affären kan räddas och banken i utbyte mot notoriskt värdelösa fordringar övertar aktier, gång kan erhålla ett värde. Tydligt är dock, som en att ett sådant Övertagande, som bör få gälla blott lös egendom, får ske endast i undantagsfall, där det är uppenbart, att banken annars skulle
Bank 243
lida avsevärd förlust. Som ett korrektiv mot att en sådan rättighet inte
missbrukas vill kommittén föreskriva, att anmälan om ett sådant över-
tagande skall ofördröjligen göras hos bankinspektionen. Denna har då
att tillse, om sådana omständigheter föreligger som utgör förutsättning
för en sådan uppgörelse och, där så är, påyrka försäljning av den
övertagna egendomen. Antagligt är också, att bank inte inlåter sig på en
sådan uppgörelse utan samråd med bankinspektionen. Det bör noteras att dessa uttalanden hänför sig till tiden före det principiella aktieförvärvsförbudets införande. Då aktieförvärvsförbudet infördes genom 1933års lagändringar behandlades inte nu ifrågavarande problem. Det är emellertid naturligt att uttalanden om en banks aktieförvärvsmöjligheter som gjorts före förbudets införande inte längre har bäring. I praxis har också i linje härmed upprätthållits ett förbud för bank att inom ramen för skyddande av fordran förvärva aktier efter en riktad emission till banken.
Ändringsyrkandena går ut på att bank i utbyte mot fordran skall
en en kunna förvärva aktier i samband med en nyemission direkt riktad till banken. Kommittén poängterar i flera olika sammanhang vikten av att det principiella aktieförvärvsförbudet upprätthålls och förstärks. Om en bank skulle ges en generell rätt att förvärva aktier efter en emission för skyddande av fordran skulle en risk uppstå för konflikt med det näringspolitiska skälet bakom aktieförvärvsförbudet. Kommittén anser därför att en sådan möjlighet inte bör införas.
Kommittén föreslår som framgår av 8 kap. att de bankägda kredit-
- marknadsbolagen i princip skall få samma verksamhetsmöjligheter som kreditmarknadsbolag i allmänhet. Det betyder att aktieförvärv i finansieringssyfte kan förekomma bl. a. i samband med rekonstruktion av ett företag, se närmare härom avsnitt 8.3.5.3. Oavsett om kreditmarknadsbolaget har en fordran på företaget eller inte kan alltså den typ av aktieförvärv som avses med ändringsförslaget göras i ett kreditmarknadsbolag även om detta är bankägt. Ett sådant förvärv som alltså sker enligt 4 kap. 6 § KML kommer att innebära att förvärvet faller inom den ram för fn sektor som kommittén föreslår för bankägda kreditmarknadsbolag enligt 4 kap. 12 § KML. Regeln innebär att de bankägda bolagens aktiviteter av här avsett slag kommer att vara begränsade i förhållande till koncernens kapitalbas. Avsikten med regeln är sålunda att begränsa den risk som bankkoncernen utsätts för. I fall av förvärv i nu diskuterat fall kommer aktieförvärvet ofta att ske i utbyte mot en fordran som nedskrivits till noll. Aktiernas värde kommer därför ofta att vara lågt och belastningen på ramen följaktligen liten. Genom den av kommittén föreslagna lösningen står det alltså kreditmarknadsbolaget fritt att använda sin fordran för utbyte mot aktier eller konvertibla skuldebrev i kundföretaget. Regeln om skyddande av fordran har innebörd i BRL och KML. Det innebär att denna regel
samma inte heller av kreditmarknadsbolagen kan åberopas som grund för förvärv av nyemitterade aktier riktade till bolaget. Det står emellertid banken fritt att överlåta sin fordran till koncernbolaget för att denna skall kunna utnyttjas för utbyte då aktier förvärvas med stöd av 4 kap. 6 § KML. Det
244 Bank
torde inte vara särskilt komplicerat att finna former för affärsmässiga uppgörelser mellan banken och kreditmarknadsbolaget i sådana fall.
Bankföreningen har för det fall fordran nedskrivits till noll föreslagit att ingen kapitaltäckning alls skall krävas för placeringar i aktier eller konvertibla skuldebrev då de skett i utbyte mot fordran. Detta torde i praktiken bli följden av att de övertagna aktiernas bokförda värde blir mycket lågt. Det saknas därför enligt kommitténs mening skäl att här frångå gängse regler för kapitaltäckning.
Bankföreningen har också väckt frågor om ytterligare förändring av den nuvarande regeln om skyddande av fordran i 2 kap. 8§ BRL. I regelns fjärde stycke ges en möjlighet att förvärva ytterligare aktier om uppenbar fara föreligger för att banken annars lider förlust. I sjätte stycket stadgas att all egendom som förvärvats enligt paragrafen skall avyttras såsnart det kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust för banken. Har egendomen inte avyttrats inom tre år från förvärvet krävs bankinspektionens tillstånd för fortsatt innehav. Bankföreningen anser att treârsfristen är för snävt tilltagen för de förvärv det här är fråga om samt att den begränsning i förvärvsmöjligheten som ligger i att uppenbar fara föreligger för att banken annars lider förlust bör utgå redan med utgångspunkt i gällande rätt.
Kommittén har ovan redogjort för syftet bakom det principiella aktieförvärvsförbudet för banker. Reglerna om skyddande av fordran utgör i viss utsträckning ett undantag från principen. Det ligger i sakens natur att undantag från en så viktig princip måste kringgärdas med relativt stränga restriktioner. Med den av kommittén förordade lösningen kommer bank-
en koncern att kunna göra aktieförvärv i syfte att bidra till en rekonstruktion av ett företag i större utsträckning än tidigare. Grunden för sådana engagemang bör emellertid inte vara reglerna om skyddande av fordran utan som redan har anförts skall dylika insatser ske med stöd av KML:s regler om aktieförvärv i finansieringssyfte. Den i nuvarande lagstiftning uttryckta restriktionen i regeln om skyddande av fordran framstår därför alltjämt
som en adekvat begränsning.
7.2.3.8¶Kapitaltäckning
Kapitaltäckningsbestämmelserna syftar till att garantera att bankerna har en tillfredsställande soliditet och ingår som ett viktigt led i skyddet för insättamas medel. Bestämmelserna återfinns i 2 kap. 9-11 §§ BRL. 9 § upptar regler om vad som får inräknas i en banks kapitalbas vid beräkning av kapitalkravet. I 10 § regleras vilken täckning i eget kapital som krävs för olika placeringar, dvs. tillgångar, ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden. Vid beräkningen av kapitalkravet delas placeringarna in i fyra riskklasser alltefter placeringens riskgrad. Placeringar i den lägsta riskklassen kräver inte någon kapitaltäckning. I de övriga riskklasserna uppställs ett kapitaltäckningskrav på fyra åtta
en, resp. procent. Till 8-procentsklassen hänförs alla placeringar som inte särskilt an-
Bank 245
givits tillhöra de lägre riskklasserna. 8-procentsklassen kan betecknas som en normalriskklass.
I avsnitt 7.3 behandlas vissa frågor om kapitalkrav i bank. I detta sammanhang skall endast redovisas kommitténs överväganden när det gäller de förändringar i kapitaltäckningsreglerna som är en direkt följd av de nya verksamhetsreglerna.
Som framgått innebär den föreslagna bankverksamhetsdefinitionen och de förändrade förvärvsreglerna att en bank får bedriva leasing, med undantag för s. k. fastighetsleasing, och factoring. Detta ställer krav på ändring i kapitaltäckningsbestämmelserna. Utan någon ändring skulle placeringar avseende leasing och factoring automatiskt komma att hänföras till övriga tillgångar under 2 kap. 10 § D BRL, dvs. med ett kapitaltäckningskrav på åtta procent.
Säkerheten vid leasing av lös egendom, eller snarare äganderätten till leasingobjektet, har emellertid ansetts vara av samma kvalificerade art som de i 2 kap. 10 § C 1 BRL uppräknade säkerhetema. Vid leasing av lös egendom är det fråga om samma slag av föremål som kan ligga till grund för företagsinteckning. Det kan därför finnas skäl att jämföra med sådan inteckning. Placeringar med säkerhet i form av företagsinteckning kräver enligt BRL en kapitaltäckning med åtta procent. I flertalet fall får det bedömas vara bättre att ha äganderätt till ett utleasat föremål än att ha en företagsinteckning som omfattar föremålet. Leasegivaren har exempelvis separationsrätt beträffande leasingobjektet vid leasetagarens konkurs och behöver inte konkurrera med andra borgenärer. Å
andra sidan kan det vara svårt att avgöra vilket marknadsvärde ett enskilt leasingobjekt har. Eftersom förlustrisken får slås ut samtliga leasingobjekt, bör denna svårighet dock inte tillmätas alltför stor betydelse. Vid riskbedömningen bör också beaktas att det endast är leasingobjektets restvärde som skall täckas med eget kapital. Risken reduceras därför fortlöpande och elimineras efter ganska kort tid. Härtill kan läggas att förlängningshyror efter basperioden, återköpsavtal med återförsäljare och kompletterande säkerheter i förekommande fall är omständigheter som gör risken mindre.
Kommittén har beträffande finansbolagen låtit utföra en undersökning av kreditförlusterna i förhållande till det bokförda värdet av leasingobjekt. Dessa förluster har ställts i relation till de totala kreditförlusterna i förhållande till utestående krediter inklusive bokförda värdet av leasingobjekt. Resultatet av undersökningen stödjer kommitténs uppfattning att den säkerhet som leasingobjekten utgör framstår som god och att leasing av lös egendom därför kan hänföras till 4-procentsklassen.
När det gäller factoring i form av fakturabelåning har ansetts att säkerheten, fakturan, inte är av sådan kvalificerad art som gör att förlustrisken generellt kan bedömas ringa. Säkerheten härvidlag får närmast jämfö-
som ras med borgen. Sådan verksamhet bör därför liksom enligt gällande lag hänföras till S-procentsklassen. Detsamma bör vara fallet beträffande factoring i form av fakturaköp där det inte finns någon säkerhet alls.
246 Bank sou 1988:29
7.2.3.9 Kassareserv
Enligt gällande lag uppställs vissa krav på en banks kassareserv. Bestämmelsen härom finns intagen i 2 kap. 12 § BRL och lyder:
Ett bankaktiebolag, en sparbank och en central föreningsbank skall
hålla en kassareserv som är tillräcklig med hänsyn till rörelsens art och
omfattning.
Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kan förvand-
las i pengar och skall, tillsammans med inneliggande kassa, uppgå till
lägst ett belopp som svarar mot tio procent av bankens samtliga för-
bindelser med undantag av
förlagslån
lån mot panträtt i egen fastighet
lån, som har tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med
återlån enligt fondens reglemente, och
4. garantiförbindelser.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen
får utfärda närmare föreskrifter om vilka tillgångar som får inräknas i
kassareserven.
En utförlig redogörelse för bestämmelsens tillkomst och innebörd återfinns i banklagsutredningens betänkande SOU 1984:27, del s. 159 ff. Utredningen ifrågasatte behovet och utformningen av bestämmelsen men avstod, med hänvisning till kreditmarknadskommitténs arbete, från att föreslå någon genomgripande förändring av den.
Kassareservskravet syftar till att skapa garantier för att bankerna håller
tillfredsställande likviditet i sin verksamhet. Även om kreditmarknaden en genomgått stora förändringar sedan bestämmelsen tillkom år 1969, har enligt kommitténs mening dessa förändringar sammantagna inte påverkat vare sig behovet av en kassareservsbestämmelse eller utformningen därav.
Vilka tillgångar som får räknas in i kassareserven har fastlagts genom bankinspektionens, med stöd av paragrafens tredje stycke, utfärdade föreskrifter. Enligt de senaste föreskrifterna utgörs dessa tillgångar av
Inneliggande kassa, inklusive utländska sedlar och mynt. Svenska checkar, postväxlar och andra clearingfordringar.
Kortfristiga fordringar avista eller på en dags uppsägning på sven-
ska finansinstitut eller utländska banker med avdrag för kort-
fristiga skulder till dessa institut.
4. Av andra banker utgivna bankcertifikat till 80 % av nominella vär-
det.
Statspapper och obligationer; dock inte obligationer i den mån dessa
pantsatts för annan skuld än avistaskuld till svenskt bankinstitut, däribland riksbanken.
Genom den nuvarande konstruktionen kan bankinspektionen vid behov anpassa reglerna om vilka tillgångar som får räknas in i kassareserven till utvecklingen kreditmarknaden. Enligt kommitténs mening finns inte skäl att föreslå någon förändring härvidlag.
De ovan uppräknade tillgångarna skall uppgå till lägst ett belopp som motsvarar tio procent av bankens samtliga förbindelser med de undantag
Bank 247
i paragrafens andra stycke 1-4. De undantagna förbindelserna som anges kännetecknas att de är av långfristig natur och därför normalt inte utgör av någon risk för banks likviditet. Frågan även obligationslån skall få en om undantas vid beräkningen kassareservsbeloppet har tagits upp vid ett par av tillfällen. Frågan behandlades första gången kreditinstitututredningen i av samband med att utredningen föreslog att bankerna skulle få anskaffa medel att obligationslån SOU 1967:64. Kreditinstitututgenom ge ut egna redningen föreslog också banken utgivna obligationslån skulle få att av undantas vid beräkningen kassareservsbeloppet. Eftersom utredningens av förslag i första ledet inte godtogs, avfördes obligationslånen också från undantagen i kassareservsbestämmelsen. På förslag av kapitalmarknadsutredningen medgavs dock, från och med år 1980, bankerna rätt att i be gränsad utsträckning utge obligationslån. Frågan om kassareservsbeegna stämmelsen borde kompletteras med ett undantag för sådana obligationslån berördes emellertid inte. Frågan åter banklagsutredningen, som emellertid fann att de togs upp av obligationslån bankerna utgivit huvudsakligen varit av kortfristig karaktär och att det därför saknades anledning att överväga om obligationslån skulle föras in bland de förbindelser som får undantas vid beräkning av kassareservsbeloppet. Föredragande statsrådet delade utredningens uppfattning. Kommittén har inte kunnat finna att karaktären på de obligationslån bankerna utger nämnvärt har förändrats. Dessa förbindelser bör således även fortsättningsvis ingå vid beräkningen av kassareservsbeloppet.
7.2.3.10¶Kreditgivning och upplåning
Kreditgivnings- och upplåningsreglerna har helt nyligen setts över och till vissa delar fått utformning SFS 1987:617. Kommittén har därför inte en ny funnit anledning att överväga några sakliga förändringar av dessa regler. Som framgått skall kreditgivningsreglerna självfallet tillämpas på de nya finansieringsformer som bankerna genom den föreslagna bankverksamhetsdefinitionen kan bedriva.
7.3 i bank
Kapitalkrav
7.3.1¶Inledning
Bankernas rörelsekapital utgörs till väsentlig del medel som lånats in från av allmänheten. För att trygga insättarnas skydd är det av utomordentligt stor vikt att bankerna håller dels en tillräcklig kapitalstyrka i form av eget kapital, dels i förhållande till eget kapital tillräckligt låg riskprofil på sina en placeringar. Dessa krav tillgodoses bl. a. genom bestämmelserna i 2 kap. 9 och 10 §§ BRL. I 9 § finns regler eget kapital egna fonder i sparbank om och vad vid beräkning kapitalkrav får likställas med eget kapital. om som av
248 Bank
I 10 § anges vilken grad kapitaltäckning fordras för olika slag av som av placeringar, dvs. bankens tillgångar, ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden. Vid beräkningen av kapitalkravet delas placeringarna in i fyra grupper efter riskgrad. Den lägsta riskgraden omfattar placeringar med ingen eller mycket liten kreditrisk. Ränterisker beaktas ej. I den högsta riskgraden ingår de mest riskbetonade tillgångarna. Placeringarna i den lägsta riskgraden kräver ingen kapitaltäckning. I de följande tre grupperna krävs ett eget kapital uppgående till fyra en, resp. åtta procent av placeringarna. Det sammanlagda krav sålunda besom räknas för en banks olika placeringar måste kunna täckas den kapitalbas av som beräknats enligt 9 Nu nämnda bestämmelser kompletteras av reglerna i 2 kap. 11 §BRL om konsoliderad kapitaltäckning. Dessa regler tar sikte på banks innehav en av ägarandelar i utländska dotterbolag eller andra utländska företag och innebär att ett kapitalkrav beräknas för en koncern eller en bankgrupp. Vid beräkningen av koncernens eller bankgruppens kapitalkrav beaktas samtliga däri ingående företags placeringar och vid beräkningen av kapitalbasen sammanräknas företagens eget kapital. Syftet med konsolideringsförfarandet är att bevaka att de risker som etableringar i länder med mycket liberala kapitaltäckningsregler utsätts för inte blir så och därstora att gruppens med den svenska bankens säkerhet kommer i fara. -
Beräkning av kapitalbas m.m.
7.3.2.1 Allmänt om beräkningen
Med affärsbanks eget kapital avsesaktiekapital, reservfond, uppskrivningsfond, dispositionsfond och vinstbalans som har fastställts av bolagsstämma. Med föreningsbanks eget kapital insatskapital, reservfond, uppskrivavses ningsfond, dispositionsfond och fastställd vinstbalans. Sparbanks egna fonder är grundfond, reservfond, uppskrivningsfond och garantifond. Med eget kapital och egna fonder får likställas dels 40 % av ett belopp som svarar mot bankens reserver för utlåning, garantiförbindelser och utländska valutor samt mot en visst sätt beräknad reserv för obligationer, dels det nominelvärdet av förlagsbevis och andra skuldförbindelser med efterställd betalningsrätt. Beloppen i kapitalbasen för förlagslån och summan av värderegleringsreserverna får dock var för sig beräknas till maximalt det egna kapitalet eller de egna fonderna. Enligt en provisorisk regel kan i vissa undantagsfall med eget kapital likställas förlagsbevis och andra skuldförbindelser med efterställd betalningsrätt intill ett belopp som motsvarar en och en halv gånger det egna kapitalet eller de egna fonderna. Den sålunda beräknade kapitalbasen kan således normalt uppgå till maximalt tre gånger det egna kapitalet. När kapitalbasen beräknas skall enligt 2 kap. 9§ fjärde stycket BRL avräkning göras från det egna kapitalet eller de egna fonderna med det
Bank 249
bokförda värdet av vad som tillskjutits som aktiekapital eller i annan form till andra in- eller utländska företag som driver någon form av bankverksamhet. Undantag görs dock i fråga om företag där staten är delägare eller i fråga om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i panträtt i bostads-, kontors- eller affärsfastighet eller att lämna lån till kommuner. För tillskott i sistnämnda slag av företag uppställs i stället ett kapitaltäckningskrav om åtta procent.
Grunden för bestämmelsen om avräkning är att det kapital som skall hållas till skydd för bankens insättare inte samtidigt får utgöra riskkapital i ett annat kreditinstitut.
7.3.2.2¶Avräkning i praxis
Bestämmelsen om avräkning för innehav av aktier i dotterbolag har i praxis tillämpats på det sättet att avräkning har gjorts inte från enbart eget kapital och egna fonder utan från den beräknade kapitalbasen, dvs. från summan av eget kapital eller egna fonder och vad som enligt det ovan anförda får likställas med sådant kapital. Den i praxis tillämpade avräkningsmetoden har fått vissa icke önskvärda konsekvenser. Genom att avräkning görs från kapitalbasen och inte från enbart eget kapital eller egna fonder, skapas utrymme för att utan tillskott av nytt eget kapital i banken avsevärt öka rörelsevolymen genom att föra över delar av verksamheten i banken till särskilda dotterbolag.
Det sagda kan belysas med följande exempel. Antag att en bank har ett eget kapital på 100 milj. kr. Med beaktande av sådana tillgångar som enligt vad ovan redovisats får likställas med eget kapital, kan kapitalbasen uppgå till maximalt 300 milj. kr. Genom reglerna om kapitaltäckning för skilda slag av placeringar bildar nämnda kapitalbas den yttersta ramen för bankens rörelsevolym. Om banken önskar öka sina placeringar till en volym som fordrar en kapitaltäckning om exempelvis 450 milj. kr. kan banken välja mellan följande två förfaringssätt. Det ena är att genom nyemission öka det egna kapitalet till minst 150 milj. kr. Det andra förfaringssättet är att i stället bilda ett särskilt dotterbolag till vilken delar av bankverksamheten flyttas över. Om dotterbolaget får ett aktiekapital om 75 milj. kr., kommer detta bolag med beaktande av vad som får likställas med eget kapital att kunna få en sammanlagd kapitalbas om maximalt 225 milj. kr. Genom en dylik organisatorisk förändring minskas bankens kapitalbas från 300 milj. kr. till 225 milj. kr. Koncernens sammanlagda kapitalbas ökar däremot till 2 x 225 milj. kr. 450 milj. kr. Den för banken maximala rörelsevolymen i exemplet har således kunnat utökas med 50 % genom en uteslutande organisatorisk förändring i förening med upptagande av ytterligare förlagslån men utan tillskott av nytt egentligt eget kapital.
Den i exemplet påvisade effekten skapas i realiteten naturligtvis inte över en natt. För att bygga upp tillräckligt stora värderegleringsreserver krävs bl. a. att verksamheten pågår under viss tid. Genom exemplet belyses emellertid väl hur organisatoriska förändringar kan vidga den potentiella
250 Bank
rörelsevolymen. Detta faktum torde givetvis komma att bli föremål för beaktande av en bankledning som har att planera och fastställa den framtida interna organisationsstrategin.
Kapitaltäckningsreglerna fick i huvudsak sin nuvarande utformning i samband med 1968 års översyn av banklagstiftningen. I det följande avsnittet lämnas en kortfattad historisk översikt beträffande de närmare motiven till kapitaltäckningsreglerna enligt förarbetena till den nämnda och tidigare lagstiftningsärenden samt en kommentar till denna översikt. Vidare lämnas en redogörelse för när undantagen från den ovan nämnda avräkningsregeln infördes samt för de närmare motiven till dessa.
7.3.2.3 Historisk översikt m. m.
Genom 1911 års banklagstiftning infördes för första gången en lagregel om kapitaltäckning. Bestämmelsen var utformad som en inlåningsrättsregel och löd: Bankaktiebolags inlåning må överstiga fem gånger beloppet av bolagets fonder. Som fonder räknades därvid grundfond, reservfond och dispositionsfond. 1911 års banklag blev föremål för upprepade ändringar. Detta berodde framför allt en fortskridande inflation, som kom bankinlåningen att växa utan att bankernas fonder kunde ökas i motsvarande takt. Inlåningsrättsbestämmelsen hindrade därför en normal utveckling av bankrörelsen. Genom årens lopp fram till 1955 års banklag lindrades fondtäckningskravet genom ett flertal olika provisoriska bestämmelser.
Viktigast bland dessa ändringar var de som infördes genom lagen 1946:766 om särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning. Med utgångspunkt i att regeln om fondtäckning är ett uttryck för tanken att bankernas medelsplaceringar är förenade med risker, som bör täckas av bankernas egna fonder, delades i denna lag bankernas placeringar in i tre grupper efter stigande riskgrad. Till den första gruppen fördes placeringar, som till hela sitt värde fick utgöra underlag för inlåning, bl. a. inneliggande kassa, fordringar hos riksbanken, checkar, växlar, statsobligationer med en återstående löptid understigande fem år, m.m. Till den andra gruppen fördes vissa andra obligationer som var täckningsfria till högst 75 °o av nominellt värde. Övriga placeringar fördes till den tredje för vilken
gruppen täckning i eget kapital fordrades för placeringarna i deras helhet. Som eget kapital räknades därvid förutom grundfond, reservfond och dispositionsfond även s. k. fria skattefonder, vinstbalans och andra fondavsättningar.
Principen om att göra undantag helt eller delvis från kravet på kapitaltäckning för tillgångar, som inte är förenade med någon risk respektive liten risk, lades till grund även för den inlåningsrâttsregel som infördes genom 1955 års banklag. Även i denna lag urskildes tre grupper, den första helt täckningsfri medan den andra och den tredje underkastades kapitaltäckningskrav på 2,2 respektive 9 °o. I lagen öppnades för första gången möjlighet att med eget kapital i viss omfattning likställa förlagslån. Bestämmelsen hade följande lydelse: På ansökan av bankbolag äger Konungen, efter
Bank 251
hörande av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret samt tillsynsmyndigheten, medgiva att av bolaget utställda förlagsbevis icke skola anses såsom inlåning samt att med bolagets eget kapital må likställas, intill ett belopp motsvarande högst hälften av bolagets aktiekapital, nominella värdet på förlagsbevis, utställda av bolaget. Någon särskild bestämmelse om avräkning från det egna kapitalet för aktier i dotterbolag fanns inte i lagen. Den praxis som tillämpades innebar emellertid ett kapitaltäckningskrav på 100 °o för sådana engagemang. Till grund för denna rättstillämpning låg åsikten att det egna kapital som enligt lag skulle hållas som skydd för bankens insättare inte samtidigt kunde utgöra riskkapital också i ett annat kreditinstitut. Genom lagstiftning år 1965 SFS 1965:219 vidgades möjligheten att i inlåningshänseende jämställa förlagslån med eget kapital till att avse ett belopp motsvarande aktiekapitalet. Kapitaltäckningsbestämmelserna fick, som ovan anförts, sin nuvarande huvudsakliga utformning vid 1968års översyn av bankinstitutens rörelseregler. Kreditinstitututredningen föreslog i sitt betänkande SOU 1967:64 Samordnad banklagstiftning att aktier i sidobolag skulle ingå i riskgrad fyra och sålunda kräva åtta procent kapitaltäckning. Avgörande för utredningförslag att lagstiftningen för kreditinstituten är genomsyrad av ens var soliditetshänsyn och att etablering och förvärv av kreditinstitut är underkastad det allmännas kontroll. Vid remissbehandlingen anslöt sig bankföreningen och sparbanksföreningen till utredningsmajoritetens förslag. Bankinspektionen var däremot kritisk till förslaget. Inspektionen betonade angelägenheten av att det reella skydd som banklagarnas kapitaltäckningsregler är avsedda att insättarna inte minskas eller elimineras genom manige pulationer av olika slag som ex. uppdelning av rörelsen på olika juridiskt självständiga enheter och andra liknande åtgärder av rent organisatorisk art. Därför måste som dittills skett i praxis, från bankinstitutets eget kapital räknas vad bankinstitutet investerar som riskbärande kapital i andra av kreditinstitut. Enligt inspektionens mening måste i princip krävas att den föreslagna relationen mellan eget och främmande kapital skall föreligga för koncernen i dess helhet. Inspektionen fann det uppenbart att den av utredningen föreslagna kapitaltäckningsregeln för engagemang i sidobolag inte innebar något reellt skydd för insättarna. Det föreskrivna riskkapitalet skulle kunna uttunnas praktiskt taget hur mycket som helst. Riksbanksfullmäktige ansåg starka skäl tala mot att, som bankinspektionen gjort, dra de logiska konsekvenserna ur en i och för sig rimlig premiss. Fullmäktige betonade att de insatser riskkapital, som det är fråga om, i huvudsak av svenska bank- och kreditaktiebolag. Det har ansetts i hög grad ligga i avser det allmännas intresse att sådana företag inrättas och i flera fall har staten inträtt som delägare. Vidare har de från säkerhetssynpunkt getts en utomordentligt betryggande organisation med höga krav på kapitaltäckning. Fullmäktige ansåg på dessa skäl att den av utredningsmajoriteten föreslagna lösningen borde kunna accepteras i fråga om insatser i svenska bankinstitut och kreditaktiebolag, så länge karaktären hos denna grupp kreditinstitut
252 Bank
inte förändrades. I övriga fall borde kapitaltäckningsfrågan bedömas i enlighet med tidigare tillämpad praxis. Departementschefen fann i prop.1968:143 goda skäl tala för både utredningens och bankinspektionens förslag till lösning frågan kapitalav om täckning för bankinstitutens intressen i sidobolag anförde: Å samt ena sidan kan sägasatt utredningens förslag innebär att möjligheter öppnas för bankinstitut att genom koncernbildning utan insats riskkapital driva av nytt en kreditgivningsrörelse helt omfattning än f.n. av annan Exempel på hur detta kan till har bankinspektionen anfört i sitt remissyttrande. Genom en sådan koncernbildning, som i fråga om de vanliga aktiebolagen är en välkänd företeelse, kan ett bankinstitut med ett förhållandevis litet riskkapital behärska en hel kedja av kreditinstitut. Det kapitaletlinsättaregna borgenärsskyddet för en sådan koncern kan teoretiskt bli illusoriskt. Mot detta resonemang kan å andra sidan invändas bankinstitutens förvärv att av sidobolag vanligen kräver tillstånd av Kungl. Majrt och att de svenska kreditinstituten är underkastade legala soliditetskrav. Vidare kan göras gällande att ett bankinstituts aktieinnehav i ett sidobolag inte är bedöma att annorlunda än vilken placering helst. En lämplig avvägning mellan de som ståndpunkter som intagits i denna fråga enligt min mening synes vara, endera som riksbanksfullmäktige förordat att för de svenska sidobolagen kräva åtta procent kapitaltäckning medan för de utländska engagemangen skall krävas 100 % kapitaltäckning, eller att behålla nuvarande ordning för alla sidobolagsengagemang utom såvitt gäller de kreditinstitut där staten ingår som delägare. Jag anser övervägande skäl tala för den sistnämnda lösningen. Härigenom vinns att bankinstitutens i kreditaktieengagemang bolag av typen Industrikredit, Företagskapital och Exportkredit blir mindre betungande än hittills i kapitaltäckningshänseende. Vidare undviks risken för att kapitaltäckningsbestämmelsernas utformning kan ge anledning till etablerande av sidobolag. Liksom hittills bör härvidlag företagsekonomiska skäl vara utslagsgivande. Jag förordar alltså i kapitaltäckningsbestämatt melserna tas in en föreskrift innehåll att från kapital skall räknas av eget av bokförda värdet av vad bankinstitut som aktiekapital eller i form annan tillskjutit företag, driver någon form bankverksamhet, dock som av inte såvitt gäller företag i vilken staten är delägare. Riksdagen biföll propositionen. Den nu redovisade historiska översikten vid handen banks placeger att ringar i sidoföretag, varmed förstås innehav aktier i dotter- eller inav tresseföretag, som driver någon form bankverksamhet, av allt sedan 1946 års lagstiftning fordrat 100 % kapitaltäckning. Vid nämnda tid fanns inte möjlighet att med eget kapital eller fonder likställa sig förlagslån egna vare eller värderegleringsreserver. Först genom 1955 års banklagstiftning infördes möjligheten beräkna att en kapitalbas som i begränsad omfattning utgjordes även av annat kapital än eget kapital. Under årens lopp har olika lagändringar genomförts genom allt mer liberala regler rörande beräkning kapitalbasen. Enligt den av nu gällande lagstiftningen får alltså i kapitalbasen inräknas förutom eget kapi-
Bank 253
tal eller egna fonder även förlagslån och värderegleringsreserver, de två sistnämnda vardera dock högst till ett belopp motsvarande det egna kapitalet. Oaktat bestämmelsen om avräkning för innehav av aktier i dotterbolag, som driver någon form av bankverksamhet, infördes först genom 1968 års översyn av banklagstiftningen, har den ovan nämnda principen om 100 % kapitaltäckning hela tiden upprätthållits i praxis.
Banks möjlighet att, oaktat kravet på 100 °o kapitaltäckning, på sätt inledningsvis anförts, öka rörelsevolymen genom att flytta ut delar av bankverksamheten till ett dotterbolag, synes inte ha uppmärksammats i tidigare lagstiftningsärenden. Detta är emellertid inte särskilt överraskande. Tidigare upprätthölls nämligen som princip att bank inte fick flytta ut sådana verksamhetsgrenar som anses utgöra central eller egentlig bankverksamhet. Som exempel kan nämnas att i propositionen till 1968 års översyn av banklagstiftningen, varigenom avräkningsregeln lagfästes, angavs de sidobolag till vilka bankinstituten hade intressen vara dels Sparbankernas bank och Jordbrukets bank, dels olika kreditaktiebolag, dels utländska bankföretag. Intresset för sistnämnda grupp var vid den tiden inte alls lika utvecklat som idag. De svenska bankinstitutens intressen i utländska bankföretag uppgick då till sammanlagt ca 50 milj. kr. Betecknande är också att i propositionen över huvudtaget inte berörs något om eventuella intressen i leasing-, factoring- och kontokortsföretag, dvs. de nuvarande finansbolagen.
Undantag från avräkningsregeln Som tidigare anförts undantas från avräkningsförfarandet vad som tillskjutits aktiekapital eller i annan form till företag där staten är delägare
som eller i kreditaktiebolag har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot
som säkerhet i panträtt i b0stads-, kontors- eller affärsfastighet eller att lämna lån till kommuner. För tillskott i sådana företag uppställs i stället ett kapitaltäckningskrav om åtta procent.
Undantaget för fastighetsfinansierande kreditaktiebolag infördes genom
ändring kapitaltäckningsreglerna år 1972. Bakgrunden till ändringen en av
att det mellan postbanken och Sveriges Kreditbank samt ett antal var affärsbanker hade träffats en överenskommelse om samgående i ett gemensamt ägt bostadsfinansierande kreditaktiebolag, som senare kom att bli det
BOFAB. Enligt överenskommelsen skulle BOFAB successivt överta nya lånestocken hos GIGAB, SIGAB och Svensk Fastighetskredit, vilka därmed skulle ha kommit att avvecklas. Överenskommelsen hade gjorts beroende bl. att den nämnda ändringen av kapitaltäckningsreglerna
a. av genomfördes.
I propositionen till lagändringen prop. 1972:118 anförde departementschefen att avsteg från regeln 100 % avräkning kunde tänkas ske om
om insättarskyddet inte eftersattes och andra intressen samtidigt talade för att
undantag borde komma till stånd. Överenskommelsen samgående i ett om ett gemensamt ägt fastighetskreditaktiebolag uppbars av en önskan om en
254 Bank
ökad rationalisering på bostadsfinansieringens område. Intresset av att det mellan affärsbankerna samt postbanken och Sveriges Kreditbank träffade avtalet praktiskt kom till stånd var enligt departementschefen av sådan betydelse, att kapitaltäckningskravet för engagemang i sådana institut borde kunna liberaliseras. Med beaktande av att det vidgade BOFAB skulle komma att till hälften ägas av staten ansåg han vidare att en sänkning av kapitalkravet inte kunde innebära att insättarnas säkerhet sattes i fara. Departementschefen ansåg sig sålunda kunna godta att kapitaltäckningskravet för bankernas engagemang i BOFAB ändrades från 100 till 8 %. Av konkurrensneutralitetsskäl ansåg han emellertid att ändringen borde gälla samtliga bostadsfinansierande kreditaktiebolag, således även SPINTAB och de tidigare nämnda s. avvecklingsbolagen. Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget SFS l972:656-659.
Undantaget för tillskott i kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån till kommuner infördes år 1977 SFS 1976:1029. I propositionen 197677:21 s. 17 hänvisade departementschefen till den liberalisering av kapitaltäckningsbestämmelserna som tidigare genomförts beträffande de fastighetsfinansierande kreditaktiebolagen samt anförde som skäl för ytterligare undantag bl. a. att det inte fanns skäl att vara mera restriktiv i fråga om kommunlåneinstituten än beträffande bostadsinstituten.
7.3.2.4 Cooke-kommitténs förslag
Den i Basel verksamma Cooke-kommittén, som består av representanter för tillsynsmyndigheter i den s. k. 10-gruppens länder, har under en följd av år arbetat för att stärka kapitalresurserna i internationellt arbetande banker för att uppnå en större stabilitet i det internationella banksystemet. Samtidigt har ansträngningar gjorts för att åstadkomma en större likhet mellan olika länders kapitaltäckningskrav för att på så sätt söka uppnå en mera likartad konkurrenssituation för internationellt arbetande banker. Kommittén har haft i uppdrag av centralbankscheferna i 10-gruppens länder att försöka uppnå en gemensam syn på kapitaltäckningskravet i gruppens länder och att ställa upp minimikrav för särskilt de banker som har en omfattande internationell verksamhet.
Det förslag som Cooke-kommittén utarbetat och presenterat under december 1987, vilket redovisas i det följande, har accepterats och tillstyrkts av centralbankscheferna som en bas för konsultationer med bankerna. Deras kommentarer skall lämnas under våren 1988. Dessa skall därefter diskuteras inom kommittén för vidare rapportering till centralbankscheferna. Förslaget har också sänts ut till myndigheterna i länder utanför 10gruppen för kommentarer i ett försök att uppnå en mera omfattande anslutning till förslaget.
Inom EG-länderna pågår också diskussioner med syfte att komma överens om en gemensam definition på kapital och en kapitaltäckning som skall tillämpas kreditmarknadens institutioner inom EG. Sju stater som är
Bank 255
representerade i Cooke-kommittén är också medlemmar i EG. Det är därför i hög grad önskvärt att förslagen som rör EG och de som avser IO-gruppens länder blir så likartade som möjligt. I syfte att uppnå detta har täta kontakter hållits mellan kommittén och motsvarande organ inom EG. Inom de olika länderna är det möjligt att införa regler som medför högre krav. Det skall också noteras att kapitalbasen endast är en av de faktorer skall bedömas när det gäller att fastställa en banks finansiella styrka. som Förslaget syftar till att mäta erforderligt kapital i förhållande till en banks kreditrisk. Andra risker, ränterisker och risker för kursförluster på en ex. värdepappersportfölj, måste också beaktas. Cooke-kommittén undersöker möjligheterna att inkludera sådana risker i kapitalkravet. Kapitalrelationen, sedd isolerad, kan bild banks styrka. Mycket beror också på ge en av en kvaliteten i bankens tillgångar och framför allt på hur stora reserveringar bank har gjort mot tillgångar med tveksamt värde. Det nära samsom en bandet mellan kapital och gör att kommittén fortsätter att följa den reserver reserveringspolitik bankerna i olika länder för och kommittén har sagt som sig ha för avsikt att söka uppnå allmänt accepterad målsättning även i en detta avseende. Förslaget är uppdelat i fyra olika delar. I den första definieras vad som kapital i bank. Den andra delen utvecklar hur tillgångar skall anses som skall klassificeras med hänsyn till den risk som kan vara förenad med dem. I den tredje delen behandlas relationen mellan kapitalbasen och tillgångarna. Den fjärde delen slutligen vissa övergångsregler. En kortfattad tar upp i det följande för förslagets huvudsakliga innehåll. redogörelse ges Kapitalbasen delas i förslaget i två delar, dels det s. k. äkta egna upp kapitalet, aktiekapital, reservfond och balanserade vinstmesom utgörs av del, dels vad bör jämställas med eget kapital, nämligen reserveringar som och förlagskapital. Den delen får större än den förra och senare vara förlagslånen begränsas dessutom till högst 50 % av det egna kapitalet. I jämförelse med nuvarande regler för de svenska bankerna innebär detta en skärpning. För närvarande gäller att reserveringar och förlagslån var för sig belopp det äkta kapitalet. Å andra sidan får inräknas till samma som egna är de värderegleringskonton som svenska banker byggt upp med hjälp av förmånliga Skatteregler art än motsvarande reserveringari andra - av annan länder. Våra bankers värderegleringskonton kan anses vara inte bara en för eventuella förlustrisker i kreditgivningen utan även en allmän reserv konsolidering banken. Av detta skäl är det enligt vad som överenskomav mits i Cooke-kommittén möjligt att räkna in värderegleringskontot i det kapitalet. Med hänsyn till att kontot byggts upp med obeskattande egna medel bör det inräknas endat till 50 °o av nominella belopp. Begränsning i förhållande till storleken det s. äkta egna kapitalet bortfaller emellerav tid. Från den sålunda framräknade kapitalbasen skall räknas värdet av förvärvad goodwill, frånräknas det äkta egna kapitalet, och investeringar i som andra kreditinstitut, som frånräknas kapitalbasen. När det gäller banks tillgångssida skall den enligt förslaget omräknas en med hänsyn till den risk förenad med placeringen ifråga. Från som kan vara
256 Bank
placeringar med obetydlig kreditrisk, ex. kontanta medel, fordringar på egna staten eller egen centralbank, bortses helt. Korta fordringar på andra banker, inhemska eller utländska, tas upp till 20 % sitt nominella beav lopp. Krediter, säkerställda med pantbrev i villafastigheter, tas upp till 50 % av det nominella beloppet. För poster utanför balansräkningen har också en indelning i riskklasser gjorts, som tar hänsyn till den risk bedöms som vara förenad med åtagandet i fråga. Det är framför allt två frågor vållat ingående debatt i Cooke-kommitsom tén. Den ena är inverkan av säkerheten på riskgraden i placeringen och den andra är riskgraden för utlåning till olika länder i den internationella kreditgivningen. I många länder bortses från värdet av säkerheten för krediter. Undantag görs dock i regel för krediter garanterade stat. I de för svenska av banker gällande reglerna har däremot säkerheten en stor betydelse. I detta avseende innebär förslaget en avsevärd skärpning för svenska förhållanden, särskilt med hänsyn till att panter i fast egendom endast beaktas i ringa mån. Riskgraden i krediter till andra stater eller till banker i sådana stater varierar självklart med den ekonomiska stabiliteten i landet ifråga. Försök har gjorts att på ett lämpligt sätt ta hänsyn till detta. Man har emellertid velat undvika att varje land gör sin egen indelning i riskklasser andra länder. Olika av försök har därför gjorts att söka applicera redan existerande gruppering en av länder, ex. EG-länder, 10-gruppsländer eller länder ingående i OECD. Av olika skäl har det inte varit möjligt att uppnå enighet i detta avseende. Förslaget gör därför uppdelning endast mellan utlåning till vissa inhemen ska institutioner, ex. stat och banker, fått propriterad behandling, som en medan krediter till motsvarande institutioner utanför det egna landet behandlas som krediter i allmänhet. Relationen mellan kapitalbasen och den omräknade balansräkning för vilken i det föregående redogjorts, benämns kapitalkravet. Detta kommer att fastställas sedan kommentarer till förslaget erhållits. De förhandsdiskussioner inom Cooke-kommittén som förts i detta ämne indikerar att ett procenttal av åtta är det som man vill omkring. enas
överväganden
Den tidigare nämnda principen, att central eller egentlig bankverksamhet över huvud taget inte får flyttas ut till dotterföretag, upprätthålls numera inte. Bankerna erhöll allt oftare under 1970- och 80-talen tillstånd att driva verksamhet i dotterbolag. I samband med tillkomsten BRL den 1 juli av 1987 gjordes ytterligare undantag från principen Det föreligger mot bakgrund härav en beaktansvärd risk för att bankerna i framtiden kan komma att flytta ut central bankverksamhet till dotterföretag enbart i syfte att därigenom kunna öka bankkoncernens rörelsevolym. Enligt vad som tidigare anförts i avsnittet om bankdefinition måste bank, villkor för som erhållande av oktroj, kunna erbjuda allmänheten allsidigt utbud finansett av Se prop. 1986872148 31 foch Näringsutskottets betänkande 198687:36 s. s.
Bank 257
iella tjänster. Därigenom kommer givetvis en viss garanti att finnas för att verksamheten i en bank inte kan komma att utarmas till förmån för verksamheterna i dotterbolagen. Enbart genom en tillämpning av bankdefinitionen torde emellertid inte kunna förhindras att delar av bankverksamheten flyttas ut till sidoföretag. En sådan utveckling kan alltså föranleda att den för bankkoncernen erforderliga kapitalbasen i allt större omfattning byggs upp med lånefinansierat kapital.
Det i praxis tillämpade systemet för avräkning från eget kapital eller
egna fonder av aktier i sidoföretag medger alltså att banks sammanlagda
en engagemang i sådana företag kan avsevärt överstiga värdet av bankens eget kapital eller egna fonder. En sådan ordning kan aldrig ha varit lagstiftarens avsikt, än mindre att reglerna skulle ge utrymme för en utveckling varigenom bankverksamheten till följd av organisatoriska förändringar grundas i allt större utsträckning på lånefinansierade medel.
Kommittén har på grund av det anförda funnit det nödvändigt att bestämmelserna om kapitalkrav ändras så att garantier skapas för att bankerna också på sikt kommer att upprätthålla tillräckliga krav på kapitaltäckning.
En konsekvent tillämpning av principen, att kapital som skall hållas till skydd för bankens insättare inte samtidigt får utgöra riskkapital i ett annat kreditinstitut, borde rätteligen föranleda att avräkning för innehav aktier
av i sidoföretag görs från det egentliga egna kapitalet, dvs. från eget kapital eller egna fonder i stället för som nu från kapitalbasen. Starka skäl talar emellertid mot att ändra den i praxis sedan årtionden tillbaka hävdvunna tillämpningen av avräkningsregeln.
En annan möjlighet att skapa garantier för att bankerna till insättarnas skydd håller en tillräcklig kapitalstyrka i form av eget kapital är att, efter mönster från bestämmelserna i 2 kap. 11 § BRL, införa krav konsoliderad kapitaltäckning för aktie- och andelsinnehav också i svenska företag som driver någon form av bankverksamhet. En sådan reglering hindrar i och för sig inte att en bank flyttar ut delar av verksamheten till ett dotterföretag. Regleringen skulle emellertid innebära att i princip samtliga i koncernen förekommande placeringar måste vid varje tid täckas koncer-
av nens samlade egna kapital eller egna fonder jämte i viss begränsad
omfattning eventuellt förekommande värderegleringsreserver och förlagslån. Det samlade egna kapitalet utgörs därvid, om banken är ett bankaktiebolag, av dels bankens aktiekapital, reservfond, dispositionsfond, uppskrivningsfond och vinstbalans, dels övriga koncernföretags bundna och fria egna kapital utöver aktiekapital. Genom en sådan reglering skulle alltså beräknas en kapitalbas som, jämfört med nu gällande bestämmelser, på ett mera adekvat sätt står i relation till koncernföretagens samlade placeringar. Samtidigt skulle möjligheten, att genom enbart organisatoriska förändringar i en koncern påverka rörelsevolymen i denna, kraftigt minska.
Det hittills anförda har tagit sikte på
i första hand placeringar inom en koncern. Systemet med konsoliderad kapitaltäckning är emellertid inte begränsat till företag inom en koncern, utan kan lika väl tillämpas på en
258 Bank
grupp av företag där bankens ágarandelar i de i gruppen ingående sidoföretagen är små. Detta är möjligt genom att endast den del av sidoföretagets kapitalkrav som svarar mot bankens andel i företaget läggs ihop med bankens kapitalkrav i konsolideringsförfarandet. Samtidigt får banken bara tillgodoräknas den egna andelen i sidoföretagets eget kapital. I övrigt ökar och minskar kapitalkravet i takt med att de reella risker som det tillskjutna kapitalet utsätts för ökar och minskar.
Den princip som ligger till grund för konsolideringsförfarandet, nämligen att moderbanken och alla större etableringar i sidoföretag betraktas som en enhet när kapitalkravet skall beräknas, är numera internationellt vedertagen. Denna princip ligger också till grund för det ovan redovisade förslaget från Cooke-kommittén. Till grund för detta förslag ligger bl. a. konsolideringsprincipen.
Sammanfattningsvis innebär således det konsoliderade kapitaltäckningsförfarandet en avsevärt mera realistisk beräkningsmetod än nuvarande regler om avräkning av tillskjutet kapital till 100 % från bankens kapitalbas. En utvidgad konsoliderad kapitaltäckning ligger vidare i linje med den internationella utvecklingen. Ett sådant system är också lätt att genomföra, såväl lagtekniskt som i den praktiska tillämpningen. Kommittén har på grund härav funnit att krav på konsoliderad kapitaltäckning bör utvidgas till att även gälla andelar i svenska företag som driver någon form av bankverksamhet.
Lagtekniskt bör den utvidgade konsoliderade kapitaltäckningen lämpligen komma till uttryck genom att den nuvarande regeln i 2 kap. 11 §BRL om utländska företag görs tillämplig även svenska företag. I paragrafen anges som förutsättning för tillämpligheten av konsolideringsförfarandet att moderbankens ägarandel i det andra företaget uppgår till minst 20 °o. Denna gräns har tillkommit efter en avvägning mellan, åena sidan, intresset av att alla utländska etableringar av betydelse bör omfattas av regleringen och, å andra sidan, intresset av att bankerna inte bör betungas med onödigt merarbete, som uppgiftslämnande beträffande mindre ägarandelar skulle innebära. Kommittén anser att en gräns vid 20 % är väl avvägd även beträffande ågarandelar i svenska företag. Gränsen bör dock kompletteras med en regel av innebörd att även andelar motsvarande lägst 20 °o av röstetalet för samtliga aktier i ett företag skall omfattas av konsolideringsförfarandet. Enligt kommitténs mening talar nämligen starka skäl för att kzapitaltillskott som ger ett så stort inflytande i företag bör omfattas av regleringen, även om ägarandelen uppgår till en mindre kvotdel än 20 °o.
Till följd av den bestämda gränsen om en ägande- eller röstande] om 20 % kommer bankers andelar i Företagskapital AB, AB Svensk Exportkredit och AB Industrikredit, vilka till viss del driver bankverksamhet, att inte omfattas av det utvidgade konsolideringsförfarandet. I dessa företag äger staten hälften av aktierna, medan resterande aktier i respektive företag
med något undantag -fördelade mellan samtliga svenska affärsbanker. är - Ingen bank har i något fall en andel som uppgår till 20 %. Med hänsyn till ägarstrukturen i dessa företag och till det relativt begränsade tillkottet av
Bank 259
riskkapital bankerna gjort i dessaanser kommittén det inte erforderligt som att bankernas andelar omfattas av det konsoliderade kapitaltäckningsförfarandet. En gräns 20 °o ägande- eller röstandel öppnar en möjlighet att i vissa om fall undgå syftet med den utvidgade konsoliderade kapitaltäckningen, ex. om sex banker gemensamt förvärvar ett kreditinstitut och bankernas ägande- och röstandelar är lika stora. I sådana fall bör, i samband med tillståndsprövningen förvärvet enligt den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. av 6 § BRL, som villkor för förvärvet kunna uppställas att andelen skall konsolideras var och en av ägarbankerna. Likaså bör ett sådant villkor av kunna uppställas då bank förvärvar en andel som understiger 20 °o i ett en stort finansinstitut, om placeringen tar en inte obetydlig del av bankens i anspråk. En bestämmelse härom bör infogas i nuvarande 2 kap. resurser 11 § BRL. Det utvidgade konsoliderade kapitaltäckningsförfarandet bör med un- dantag för nämnda mindre andelar omfatta samtliga engagemang i nu företag som driver någon form av bankverksamhet. Undantag bör inte göras sig beträffande företag vari staten är delägare eller beträffande kredivare taktiebolag. Kommitténs förslag rörande strukturen på den svenska kapitalmarknaden grundar sig principiellt på ett renodlat marknadsorienterat synsätt. Detta innebär att det inte kan komma i fråga att låta tillskott i företag fordra en lägre kapitaltäckning än normalt enbart därför att staten är delägare i företaget. Man bör alltså inte kunna räkna med att staten skall ta ett större för ett företags verksamhet än vad som är skäligt med hänsyn till ansvar storleken på statens andel i företaget, och staten bör därvid inte behandlas annorlunda än vilken marknadsaktör som helst. Kapitaltäckningsreglerna har till huvudsakligt syfte att säkerställa att bankinstituten till insättarnas skydd har en betryggande soliditet. Det bör därför inte komma i fråga att använda kapitaltäckningsreglerna som instrument för att stimulera vissa slag av verksamheter. Att använda detta instrument för att subventionera viss verksamhet är för övrigt tvivelaktigt också från annan utgångspunkt. Subventionen är nämligen dold genom en att dess existens och storlek inte utan svårigheter låter sig bestämmas. Om det politiska eller samhällsekonomiska skäl anses angeläget att underav stödja exempelvis fastighetskreditgivningen, bör detta göras öppet och ett annat sätt än genom sänkta kapitalkrav för bankerna. Mot bakgrund att det konsoliderade kapitaltäckningsförfarandet föreav slås komma att omfatta samtliga former bankverksamhet uppkommer av fråga inte reglerna avräkning för tillskott i företag som driver sådan om om verksamhet enligt nuvarande 2 kap. 9§ fjärde stycket BRL bör kunna utmönstras. Det konsoliderade kapitaltäckningsförfarandet tillgodoser i allt väsentligt syfte denna avräkningsregel, nämligen att församma som hindra att kapital skall hållas till skydd för bankens insättare samtidigt som utgör riskkapital i ett annat kreditinstitut. Kommittén har ingående analyserat vilka effekter konsolideringsförfa-
260 Bank
randet får på beräkningen av kapitalkravet under ett stort antal skilda förutsättningar och jämfört resultaten med de kapitalkrav som kan beräknas enligt avräkningsregeln. Det har därvid kunnat konstateras att en tilllämpning av konsolideringsförfarandet i allmänhet ett avsevärt större
ger skydd för insättarna i banken än vad avräkningsregeln gör. Under mycket speciella förhållanden, såsom vid betydande omstruktureringar på kreditmarknaden och i samband med förvärv av stora finansinstitut, kan emellertid en tillämpning av avräkningsregeln i vissa fall medföra ett något strängare kapitalkrav för bank än om konsolideringsförfarandet hade tillämpats. Detta förhållande förklaras bl. a. av att enligt konsolideringsregeln, som den kommer till uttryck i nuvarande 2 kap. 11 §BRL och med de tillägg och förändringar som föreslagits i den föregående redovisningen, får moderbanken vid beräkning av kapitalbasen tillgodoräknas det fria och bundna
egna kapital som kan finnas utöver aktiekapitalet i ett dotterbolag. Någon åtskillnad görs inte mellan kapital som fanns vid förvärvet av aktierna och kapital som upparbetats efter förvärvet. Motsvarande gäller beträffande obeskattade reserver. Enligt kommitténs mening bör dock, riskkapital inte
om samma skall kunna användas i flera kreditinstitut, endast det kapital som upparbetats i företaget efter förvärvet av aktierna få tillgodoräknas i moderbankens kapitalbas.
En ytterligare förklaring till att avräkningsregeln i vissa fall kan föranleda ett strängare kapitalkrav är att den nuvarande konsolideringsregeln inte tar hänsyn till de övervärden i form av goodwill som banken kan ha betalat för dotterbolagsaktierna. I moderbankens balansräkning redovisas det bokförda värdet av aktierna som en tillgångspost. Eventuella goodwill-värden kommer därigenom att ingå bland tillgångarna. Om sådana goodwill-poster inte avräknas från moderbankens eget kapital kommer det riskbärande kapitalet att tunnas ut med tillgångar saknar substansvärde. I
som avräkningsregeln beaktas däremot låt vara alltför ofullständigt förvärvad
- goodwill genom att det bokförda värdet av aktierna i dess helhet avräknas från moderbankens kapitalbas.
Kommittén har funnit att det i den nuvarande avräkningsregeln finns så allvarliga brister att regeln inte kan tjäna som ett tillfredsställande skydd mot en uttunning av det riskbärande kapitalet i en bank. Kommittén har därför funnit lämpligt att avskaffa avräkningsregeln och i stället komplettera det konsoliderade kapitaltäckningsförfarandet i de hänseenden be-
som rörts ovan. Således bör endast kapital som upparbetats i ett finansinstitut efter förvärvet av aktierna eller andelarna i detta kunna tillgodoräknas i moderbankens kapitalbas. Vidare skall förvärvad goodwill avräknas från moderbankens eget kapital i konsolideringsförfarandet. Med förvärvad goodwill avseseventuell goodwill som uppkommit vid tillfället för förvärvet
av aktierna eller andelarna. Ett sådant avräkningsförfarande ansluter sig till det ovan nämnda förslaget från Cooke-kommittén. I det förslaget förutsätts att eventuella goodwill-poster avräknas från bankens eget kapital. Någon svårighet att bestämma storleken goodwill-posten torde inte finnas eftersom denna efter förvärvet enligt gällande redovisningspraxis alltid måste
Bank 261
beräknas i samband med upprättandet av koncernredovisningen. Eftersom goodwill-posten endast framgår av koncernredovisningen bör detta avdrag begränsas till att endast omfatta aktier i dotterbolag.
Med nu nämnda kompletteringar i det konsoliderade kapitaltäckningsförfarandet kommer avräkningsregeln i 2 kap. 9§ fjärde stycket BRL inte längre att tjäna något självständigt syfte. Den kan därför upphävas utan risk för att det kapital som skall hållas till skydd för bankens insättare urvattnas. Genom att avräkningsregeln ersätts av ett konsolideringsförfarande kan man visserligen konstruera räkneexempel som innebär att en bank under vissa förutsättningar skulle kunna driva en något större utlåningsvolym än om avräkningsregeln vore tillämplig. Dessa räkneexempel förutsätter emellertid att dotterföretagen är kraftigt överkapitaliserade i förhållande till den rörelsevolym som företagen driver. Eftersom koncemföretagens samlade placeringsvolym inte får överskrida den i moderbanken konsoliderade kapitalbasen kan därför bankens insättare inte utsättas för någon fara. Det är för övrigt knappast sannolikt att en bank skulle komma att hamna i en sådan situation som avses i nämnda räkneexempel. Detta skulle förutsätta att bankledningen medvetet underlåter att utnyttja överskott på kapital i dotterbolagen och därmed hindrar en företagsekonomiskt önskvärd expansion av verksamheten i såväl banken som koncernen i dess helhet.
Hur det utvidgade konsoliderade kapitaltäckningsförfarandet kommer att tillämpas på en bankkoncern jämfört med nu gällande regler kan belysas med några exempel. Exemplen, som utgår från att moderföretaget i koncernen är en bank, är analogt tillämpliga på bankholdingkoncemer, dvs. på koncerner där moderföretaget inte är bank jfr kap. 11.
Exempel 1 nedan bygger följande antaganden.
| Kapitalkrav i dotterbolag | 1 200 kapitalbas |
| Förvärvat eget kapital i dotterbolag db | 200 |
| Bokfört i moderbolag Mb | 300 |
Kapitalkrav i bank
rörelsen alt. 1 1 200
alt. 2 1 500
Därutöver förutsätts att goodwill som uppkommit vid förvärv i koncer-
av nen ingående bolag avräknas från moderbankens eget kapital i exemplet förekommer inte goodwill.
Moderbanken antas ha tre dotterbolag, ett finansbolag, ett annat kreditinstitut och ett fondbolag. Eget kapital EK i moderbanken uppgår till 600, i finansbolaget till 200, i kreditinstitutet till 100 och i fondbolaget till 100. Vid moderbankens förvärv av de tre dotterbolagen uppgick deras egna kapital till 100, 50 resp. 50. Den koncemmässiga kapitalbasen uppgår till summan av det egna kapitalet som genererats i dessa bolag efter förvärvet, alltså 100, 50 resp. 50 jämte det egna kapitalet i moderbanken, 600, dvs. totalt 800.
262 Bank
Värderegleringsreserverna VR kan således koncernmässigt inräknas endast till maximalt eget kapital 800. Detsamma gäller förlagslånen FL. Koncernens totala kapitalbas blir därmed 2 400. Detta skall jämföras med den summerade kapitalbasen för vart och ett av bolagen som uppgår till 3 000.
Exempel l
Kapbas Variant
| EK | VR FL Summa EK MB 800 | |
| Moderbanken | 600 600 600 1 800 2 000 | |
| Finansbolag | 100 + 100 250 200 600 600 | |
| Kreditinstitut | 50 + 50 150 100 300 300 | |
| Fondbolag | 50 + 50 100 100 300 300 | |
| Summa | l 000 | 1 100 1 000 3 0 3 200 |
| Kons kap bas | 800 | 800 800 2 400 3 000 |
Med utgångspunkt från dessa förutsättningar kan kapitalkrav beräknas dels med tillämpning av den nu gällande avräkningsregeln, dels med tillämpning av konsolideringsförfarandet. De olika metoderna ger i sammanfattning följande utfall.
Kapitalkrav med avräkning
Variant
EK Mb 800
| Mb | Alt. 1 Alt. 2 | Alt. 1 Alt. 2 |
| Rörelsen | 1 200 1 500 | 1 200 l 500 |
| Aktier i db | 300 300 1 500 1 800 | 300 300 l 500 1 800 |
| Kapitalbas | 1 800 1 800 | 2 00 2 000 |
| Netto | +300 i 0 | +500 +200 |
Konsoliderat kapitalkrav
| Rörelsen Mb | 1 200 l 500 | 1 200 1 500 |
| Rörelsen db | 1 200 1 200 2 400 2 700 | 1 200 1 200 2 400 2 700 |
| Kapitalbas | 2 400 2 400 | 3 000 3 000 |
| Netto | i 0 300 | +600 +300 |
-
Bankrörelsen förutsätter i alt. 1ett kapitalkrav på 1 200. Därutöver kräver avräkningsregeln 300 för placering i aktier i dotterbolag. Kapitalkravet uppgår sålunda till 1 500, vilket skall jämföras med moderbankens kapitalbas på 1 800. Överskottet blir således 300.
Det konsoliderade kapitaltäckningskravet kräver för rörelsen i moderbanken 1 200 och för rörelsen i dotterbolagen 1 200, dvs. summa 2 400.
Bank 263
Eftersom den konsoliderade kapitalbasen uppgår till 2 400 blir överskottet i 0. Vid alternativ rörelsevolym i moderbanken som medför 1 500 i kapien telkrav blir överskottet med tillämpning avräkningsregeln i I det av konsoliderade kapitaltäckningsförfarandet blir det i stället ett underskott på 300. Slutsatsen är sålunda att i ett läge, där moderbanken har maximalt utnyttjat sina värderegleringsreserver och förlagslånemöjligheter, slår konsolideringsförfarandet hårdare än enligt avräkningsregeln. Att dotterbolai exemplet har överskott värderegleringsreserver medför inte någon gen av lättnad koncernmässigt, eftersom moderbanken redan maximalt utnyttjat sin kapitalbas. l den högra kolumnen i exemplet, benämnd Variant, belyses de fall då moderbanken har ett outnyttjat utrymme för värderegleringsreserver och förlagslån. I exemplet antas moderbankens eget kapital uppgå till 800, medan värderegleringsreserver och förlagslån uppgår till vardera 600. Sistnämnda poster är liksom övriga poster i exemplet oförändrade jämfört med den ursprungliga beräkningen. Kapitalbasen i banken stiger därmed med 200 till 2 000 och i koncernen med 3 x 200 till 3 000. l beräkningen konsekvenserna för kapitalkrav med avräkning resp. av konsoliderat kapitalkrav redovisas utfallet till höger i tabellen. I alt. 1 uppgår kravet på moderbankens rörelse till 1200 + avräkning för investering i aktier till 300, dvs. kapitalkrav 1 500. Eftersom modersumma bankens kapitalbas uppgår till 2 000 föreligger ett överskott 500. På konsoliderad nivå uppgår kapitalkravet för rörelsen i moderbanken till 1200 och i dotterbolagen till 1200, dvs. summa 2400. Eftersom den konsoliderade kapitalbasen är 3 000 föreligger ett överskott på 600. I detta fall liksom i den alternativa beräkningen med större rörelsekrav i moderbanken uppstår ett högre överskott med det konsoliderade kapitaltäckningskravet än med avräkningsregeln. Detta innebär att moderbanken i detta fall med sitt outnyttjade utrymme för värderegleringsreserver och förlagslån kan tillgodogöra sig del av de överskott på reserver som finns i en dotterbolagen. Konsolideringsregeln är alltså i detta fall något lindrigare än avräkningsregeln. Denna situation torde inte särskilt realistisk, eftersom den förutvara sätter att koncernledningen i den tänkta bankgruppen tillåter moderbanken att ha outnyttjade möjligheter att förstärka sin kapitalbas medan dotterbolaär överkapitaliserade. I realiteten torde det vara så att man successivt gen strävar efter att hålla balans mellan kapitalbaserna i de olika enheterna i en koncernen. Situationen kan dessutom mycket snabbt rättas till genom en förstärkning av moderbankens kapitalbas. Exempel 2 nedan bygger på det ovan redovisade exemplet, men här har bankkoncernen utökats med ett nyförvärvat bolag, benämnd Övrigt. Detta bolag förvärvas för 300 och har ett eget kapital på 200. Det enligt konsolideringsförfarandet beräknade kapitalet uppgår till 1 000, varav 800 avser egna moderbanken och resterande finansbolaget, kreditinstitutet och fondbola-
264 Bank
get. Det nyförvärvade bolagets eget kapital får inte medräknas på grund
av att detta är i sin helhet förvärvat. Kapitalbasen i denna utökade koncern uppgår således oförändrat till 3 000 jfr Variant i exempel 1. Summan av dotterbolagens kapitalbas beräknade var för sig uppgår till 1 800.
Exempel2
EK VR FL
| Moderbanken | 800 | 600 60 2 000 |
| Finansbolag | 100 + 100 250 200 600 | |
| Kreditbolag | 50 + 50 | 150 100 300 |
| Fondbolag | 50 + 50 | 1 800 100 100 300 |
| Övrigt | 200 0 + | 200 200 600 |
| Summa | 1 400 | 1 300 1 200 3 800 |
| Kons kap bas | 1 000 | 1 000 1 000 3 000 |
Exemplet bygger på följande antaganden.
Krav db alt. 1 1 800
alt. 2 1 300 Krav Mb alt. 1 1 200 Aktiekap i db 400
alt. 2 1 700 Bokf i Mb 600
Nedanstående uppställning visar hur kapitalkravet med avräkning
resp. konsoliderat kapitalkrav slår i detta fall.
Kapitalkrav med avräkning
Mb alt. 1 Mb alt. 2
| Rörelsen i Mb 1 200 | 1 700 | |
| Aktier i db | 600 1 800 | 600 2 300 |
| Kapitalbas | 2 000 +200 | 2 000 300 |
- Konsoliderat kapitalkrav
| Kap krav | db alt. 1 db alt. 2 db alt. 1 db alt. 2 | |||
| Rörelsen Mb | 1 200 | 1 200 | 1 700 | 1 700 |
| Rörelsen db | 1 800 3 000 | 1 300 2 500 | 1 800 3 500 | 1 300 3 000 |
| Kapitalbas | 3 000 i 0 | 3 000 +500 | 3 00 -500 | 3 000 i 0 |
Bank 265
I alt. 1kräver moderbankens rörelse 1 200. Investeringar i aktier i dotterbolag fordrar enligt avräkningsregeln 600. Kapitalkravet uppgår alltså till 1 800. Eftersom moderbankens kapitalbas uppgår till 2 000 föreligger ett överskott på 200. Det konsoliderade kapitaltäckningskravet
uppgår, om dotterbolagens rörelse kräver 1 800, till 3 000. Eftersom den konsoliderade kapitalbasen uppgår till samma belopp blir överskottet 3:0.
Om enligt alt. 2 rörelsen i dotterbolagen enbart kräver ett kapital på 1 300 att jämföra med en kapitalbas på 1 800 uppstår ett överskott 500, dvs. situationen är den att det konsoliderade kapitaltäckningskravet är lindrigare än kapitalkravet enligt avräkningsregeln.
Här skall dock anmärkas att liksom beträffande Variant i exempel 1föreligger det outnyttjade värderegleringsreserver i dotterbolagen samt i detta exempel även ett outnyttjat kapitaltäckningsutrymme i dotterbolagen på sammanlagt 1 800
— 1300 500. Inte heller denna situation torde vara särskilt sannolik i verkligheten.
Alt. 2 i exemplet är beräknat på samma sätt, dock med den skillnaden att kapitalkravet i moderbanken antas vara 1 700. Även i denna situation
ger det konsoliderade kapitalkravet hårdare begränsningar än avräkningsregeln, om dotterbolagen fullt ut utnyttjar sin egen kapitalbas. Om dotterbolagen har ett betydande outnyttjat kapitaltäckningsutrymme är det konsoliderade kapitaltäckningskravet något lindrigare än enligt avräkningsregeln.
Sammanfattningsvis måste poängteras att de enda situationer då det konsoliderade kapitaltäckningskravet är påtagligt lindrigare enligt
än en avräkningsregeln, är när det föreligger en betydande överkonsolidering i dotterbolagen. Därmed kan man hävda att konsolideringsförfarandet totalt sett utgör ett minst lika säkert skydd som avräkningsregeln samtidigt
som den är en smidigare och i dagens redovisningspraxis betydligt bättre metod för beräkning av kapitaltäckningskravet.
De regler som ovan med exempel beskrivits för en bankkoncern kan analogt tillämpas på en finansiell koncern där en eller flera banker ingår men där moderbolaget är ett holdingbolag. I och med att koncernredovisningsprinciper tillämpas på samma sätt och genom att goodwill avräknas moderbolagets eget kapital uppnås likformighet med en koncern med bank som moderbolag. Man skall också hålla i minnet att en metod med konsoliderat kapitaltäckningskrav förutsätter att varje enskild enhet i koncernen vid varje tidpunkt uppfyller sitt eget kapitaltäckningskrav.
En konsekvens av den utvidgade konsoliderade kapitaltäckningen är att kapitalkravet kommer att stramas upp för vissa banker. Sparbankerna och föreningsbankerna samt vissa bankaktiebolag får inga eller endast något förändrade kapitalkrav. Däremot kommer några stora affärsbanker att få inte obetydligt skärpta krav. Orsaken till denna skillnad kan i allt väsentligt förklaras med att etableringar i dotter- eller intressebolag, som driver någon form av bankverksamhet, förekommer nästan uteslutande bland de största affärsbankerna. Det torde främst vara placeringar i till dessa banker knutna bostadsfinansierande institut som föranleder de skärpta kapitalkraven. De ovan nämnda kompletteringarna av det konsoliderade kapitaltäckningsför-
266 Bank
farandet såvitt gäller åtskillnad mellan förvärvat och upparbetat kapital i dotterbolagen samt avräkning för förvärvad goodwill, kommer att föranleda skärpta kapitalkrav framför allt i samband med omstruktureringar på kreditmarknaden, som innebär att banker förvärvar bestående finansinstitut.
Cooke-kommitténs förslag innebär bl. a. att halva värdet av samtliga värderegleringsreserver skall, utan någon begränsning i förhållande till värdet av det äkta egna kapitalet, kunna tillgodoräknas vid beräkning av kapitalbasen. Mot bakgrund härav skulle kunna övervägas att låta bankerna i större utsträckning än för närvarande likställa sådana reserver med eget kapital vid beräkning av kapitalbasen. En sådan utvidgning av kapitalbasen skulle kompensera den skärpning av kapitalkravet som föranleds av den utvidgade konsoliderade kapitaltäckningen. Kommittén har emellertid av olika skäl ansett sig inte nu böra föreslå någon sådan förändring. För det första är det endast ett fåtal stora affärsbanker som kommer att beröras av ett skärpt kapitalkrav. Dessa banker har en sådan finansiell styrka att de väl kan bära skärpta krav. För det andra kommer Cooke-kommitténs förslag att utgöra underlag för en överenskommelse inom IO-gruppen någon gång under år 1988. Det är därför inte lämpligt att denna punkt föregripa överenskommelsen och det lagstiftningsarbete som denna kan föranleda.
Kommittén vill anmärka att möjligheten att i kapitalbasen inräkna värderegleringsreserver är av stor betydelse för att bankerna skall kunna klara kapitalkraven även enligt det konsoliderade kapitaltäckningsförfarandet. Detta förhållande bör beaktas i samband med den Översyn av företagsbeskattningen som kommer att ske med anledning av resultatet av det arbete som görs av Utredningen om reformerad företagsbeskattning Fi 1985:06.
7.3.4 i
Garantikapital Sparbank
7.3.4.1¶Sparbankernas kapitaltäckningskrav
Kommittén har redan behandlat kapitaltäckningsproblematiken för banker i allmänhet. Som har framgått åläggs genom banklagstiftningens kapitaltäckningsbestämmelser alla banker ett krav på eget kapital, för sparbanker egna fonder, av viss storlek beräknat med utgångspunkt i bankens placeringar, dvs. dess tillgångar, ingångna garantiförpliktelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden. De olika placeringarna har indelats i olika riksklasser med olika krav på täckning av eget kapital. Det sammanräknade kapitalkravet måste täckas av det egna kapitalet de egna fonderna, som i detta sammanhang får beräknas på ett särskilt sätt, den s. kapitalbasen. I kapitalbasen för en Sparbank inräknas grundfond, reservfond och garantifond. Dessa utgör sparbankens egna fonder. Därtill får inräknas 40 % av värderegleringskontot för utlåning och valutor samt 40 °o av skillnaden mellan högsta tillåtna nettobokvärde och faktiskt nettobokvärde på obligationsportföljen. Också upptagna förlagslån får inräknas i kapitalbasen. Beloppen i kapitalbasen i form av förlagslån och summa värdereglerings-
Bank 267
konton för obligationer, utlåning och valutor får dock var för sig maximalt de fonderna. Kapitalbasen kan således inte bli uppgå till summan av egna större än tre gånger de egna fonderna. Genom en tillfällig regel, som tillkommit på initiativ av kommittén, kan förlagslånen undantagsvis få medräknas i kapitalbasen upp till en och en halv gånger de egna fonderna. Sparbankerna har redan nu möjlighet att ge ut garantifondsbevis. Detta kan emellertid endast ske om det är påkallat för att upprätthålla en sparbanks verksamhet. Syftet härmed är att en sparbank vid tillfällig kapitalbrist skall kunna tillföras med egna fonder likställt kapital. De tillförda medlen skall dock tillfällig karaktär, vilket innebär att insatsen skall återbevara av talas då den akuta bristen avhjälpts och utvecklingen vänt i önskad riktning. En sparbank saknar alltså i dag egentlig möjlighet att komplettera sin egen kapitalgenerering med kapital utifrån. Under nuvarande skede, med en stark expansion av hela kreditmarknaden, har detta visat sig vara ett stort problem för sparbankerna redan om de skall kunna behålla sin marknadsandel. Kapitalsituation har, särskilt för de största sparbankerna, blivit mycket ansträngd.
7.3.4.2 Internationell jämförelse
Innan kommittén går vidare till en diskussion om problemets lösning för de svenska sparbankernas del skall en internationell jämförelse göras för att se hur frågan lösts eller föreslås bli löst i andra länder.
Danmark Genom den samordnade banklagstiftningen som trädde i kraft år 1975, bank- sparekasseloven, uppkom en harmonisering av reglerna för og sparbanker och affärsbanker. Endast organisationsformen har därefter åtskilt de båda bankgrupperna juridiskt sett. Affärsbankerna är aktiebolag aktieselskabsloven medan sparbankerna är självägande och omfattas av organisationer, i vilka ingen äger del i eventuellt överskott. Banklagstiftningens soliditetskrav medför att storleken av det egna kapitalet bestämmer omfattningen av de förpliktelser som en bank kan påta sig. Egenkapitalet och tillgången till nytt kapital sätter således en faktisk gräns för bankernas aktivitetsmöjligheter. kapitalet räknas för sparbankernas del garantikapitalet och Till det egna det ansvarlige inskudskapital. Sistnämnda kapital får till 40 % likställas med eget kapital. Härtill kommer eventuella reserver. Affärsbankernas motsvarande kapital består aktiekapitalet och det ansvarlige inskudsav kapital. För sistnämnda kapital gäller samma procentuella begränsning för sparbankerna. Till det egna kapitalet hör vidare eventuella resersom ver. I kapitaltäckningshänseende gäller för såväl sparbanker som affärsbanker, att det kapitalet skall utgöra minst 8 procent av förpliktelserna. egna Den största skillnaden mellan och affärsbankernas möjligheter till spar-
268 Bank
extern kapitaltillförsel är att sparbankerna kan uppta garantkapital medan affärsbankerna kan anskaffa aktiekapital via aktiemarknaden. En ytterligare skillnad är att affärsbankerna kan ut konvertibla obligationer, ge som aktieägarna har företrädesrätt att teckna. Detta betraktas allmänt som en fördel för affärsbankerna. Till skillnad från affärsbankernas aktiekapital får inte de placerar som pengar i sparbankerna i form av garantkapital, garanterna, andel i sparbankernas förmögenhet eller överskott. För aktiernas vidkommande finns dessutom en organiserad marknad, något som saknas för de med garantkapital förknippade värdehandlingarna, garantbevisen. De ekonomiska rättigheter som är knutna till ett garantbevis inskränks till möjligheten att uppbära ränta. Garanten har dock andra rättigheter, nämligen rätt till inflytande vid val till representantskapet, som är sparbankens högsta beslutande organ. Mot bakgrund av bl. a. föreliggande skillnader mellan garantbevis och aktier och det förhållandet att aktier från placeringssynpunkt varit mera attraktiva än garantbevisen har på danskt sparbankshåll diskuterats olika möjligheter att förbättra garantbevisens attraktionsförmåga och göra garantkapitalet konkurrenskraftigt i förhållande till aktiekapitalet. Slutsatsen blev att man måste förändra garantsystemet i så stor omfattning att skillnaden jämfört med aktiesystemet begränsade sig till frågan om aktiens egenskap av deläganderätt i aktiebolaget som sådant. Härtill kommer tveksamheten inför möjligheterna i konkurrens med aktiemarknaden åstadatt - komma en effektiv och fungerande marknad för garantbevisen. Man har vidare ansett det tveksamt huruvida garantbevisen skulle kunna avsättas på den internationella kapitalmarknaden, något bedömts önskvärt. som Danmarks Sparkasseforening har lagt fram ett förslag i kapitalförsörjningsfrågan som innebär att de danska sparbanker så önskar kan som omvandlas till sparckasseaktieselskaber. Föreningens förslag har efter vederbörlig myndighetsbehandling resulterat i att den danska regeringen framlagt ett lagförslag som i allt väsentligt överensstämmer med det ursprungliga förslaget. Huvuddragen i det framlagda lagförslaget är följande. Lagförslaget utgör i princip en ändring bank- sparekasseloven av og av innebörd att sparkasserne får möjlighet att ändra Organisationsform från självägande institutioner till aktieselskaber. Beslut härom fattas av sparbankens högsta styrande organ representantskabet med samma majoritet som krävs för sparbankens upplösning, dvs. 23 av representanterna. Rent praktiskt skall förändringen ske så att en fusion görs mellan sparbanken och ett av sparbanken bildat aktiebolag. Härvid används samma fusionsregler som gäller enligt aktiebolagslagstiftningen. Sedan fusionen genomförts inträder det nybildade °sparekasseaktieselskabet helt och fullt i sparbankens rättigheter och skyldigheter. De danska sparbankerna är som ovan sagts självägande institutioner, vilket bl. a. innebär att ingen, varken garanter eller insättare, har rätt till sparbankens förmögenhet eller överskott. För att säkra att inte heller de kommande aktieägarna skall få del av dessa reserver skall det nybildade aktiebolaget utställa aktier till en särskilt bildad fond i den omfattning som
Bank 269
svarar mot reservernas storlek. Aktierna utgör vederlag för de reserver, som alltså det nybildade bolaget övertar genom fusionen. Fonden skall ha stiftats av sparbanken före fusionens genomförande enligt lagstiftningen om rörelsedrivande fonder. Genom tillkomsten av denna fond skapas garantier för att bankens reserver ställs till förfogande för den kommande bankverksamheten.
Skulle sparekasseaktieselskabet träda i likvidation skall fondförmögenheten till allmännyttiga och välgörande ändamål i enlighet med vad som i dag gäller enligt sparbankens stadgar. Fonden skall ha till ändamål att tillsammans med aktiebolaget utveckla den av sparekassen tidigare bedrivna bankverksamheten. Utdelning på fondens aktier i bolaget skall kunna återinvesteras i bolaget. Fonden utgör uppenbarligen en formellt sett självständig juridisk person. Enligt lagstiftningen om rörelsedrivande fonder skall den, för att omfattas av lagstiftningen, i princip inneha såstor del av aktiekapitalet i aktiebolaget, att den har röstmajoritet. Under alla förhållanden måste fonden ha ett bestämmande inflytande i bolaget och äga del i dess driftsresultat i betydande omfattning. Emellertid vill man på danskt sparbankshåll undvika en ledningsstruktur som innebär att fonden får majoriteten av röstetalet i bolaget. Skälet härtill är att den etablerade kund- och garantdemokratin då skulle riskera att förlorad. Att vidareutveckla denna form av demokrati har angivits vara en avgörande förutsättning för den föreslagna lagstiftningen. Avsikten är att det skall ske en vidareutveckling mot en aktieägardemokrati med stor ägarspridning. Tanken är att det skall kunna föreligga en nära samhörighet mellan aktieselskabet och fonden, såväl ändamålsmässigt som verksamhetsmässigt. Det är då naturligt att styrelserna för dessa två juridiska personer kan sammanfalla personellt sett, i vart fall delvis. I den mån så inte blir fallet, kommer man att kunna ha en ordning av innebörd att aktieägarna väljer medlemmar i fondstyrelsen.
Vad gäller de nuvarande garanterna skall enligt lagförslaget sparbanken erbjuda dessa att välja mellan utbyte av garantbevisen mot aktier eller kontant inlösen. Det öppnas dock möjlighet för garanterna att ha garantkapitalet innestående i aktiebolaget under en övergångstid av högst fem år. Under denna övergångstid kan garanterna inte kräva inlösen av garantbevisen.
Med vissa mindre justeringar kommer det att bli möjligt att i stort sett ha kvar den nuvarande ledningstrukturen i sparbankerna, trots omvandlingen till aktiebolag. Enligt nuvarande ordning är representantskabet sparbankens högsta styrande organ. Detta väljs av sparbankens garanter ocheller insättare allt beroende vad som gäller för den enskilda sparbanken. Representantskabef utser sparbankens styrelse. Representantskabets beslutskompetens motsvarar vad som gäller för generalforsamlingen, dvs. bolagsstämman, i ett aktiebolag. Det kommer alltså att bli generalforsamlingen som utser styrelsen i det nybildade sparekasseaktieselskabet. Det kommer dock att bli möjligt att mellan generalforsamlingen och styrelsen ha ett organ, representantskab, som väljs av generalforsamlingen och
270 Bank
som i sin tur utser bankens styrelse. Det kommer också att bli möjligt att dela upp sparekasseaktieselskabets verksamhetsområde i kretsar eller regioner för att på så sätt i princip kunna ha kvar den existerande kunddemokratin. I sådana kretsar eller regioner kommer att kunna hållas lokala möten med aktieägarna. Vid dessa möten kan, om finanstilsynet så medger, väljas delegerade, som därefter utövar aktieägarnas rösträtt i generalforsamlingen. I dag har vissa sparbanker lokala tilsynsråd. Dessa kommer i fortsättningen att kunna väljas på de lokala mötena med aktieägarna.
Det kommer att bli möjligt att i bolagsordningen för ett sparekasseaktieselskab införa regler om rösträttsbegränsning så att enskilda aktieägare eller grupper av aktieägare inte får ett dominerande inflytande i aktiebolaget. Även bestämmelser om maximalt aktieinnehav kan införas.
Det framlagda lagförslaget har vållat politisk strid och har därför ännu inte genomförts. Det är f.n. oklart när ett genomförande kommer till stånd.
Finland Enligt gällande lagstiftning är det egna kapitalet nödvändigt för att trygga en sparbanks soliditet. Den viktigaste delen av detta kapital utgörs av grundfonden, reservfonden och en eventuell uppskrivningsfond. Till det egna kapitalet kan också enligt bankinspektionens balansräkningsschema räknas tillskottsfonden.
Varje sparbank skall ha en grundfond, som uppgår till minst 500 000 mark. Grundfonden skall till fullo inbetalas i pengar innan banken inleder sin verksamhet.
Varje sparbank skall även ha en reservfond, som endast får användas för täckande av bankens förluster i den mån vinsten inte förslår därtill. Sparbankerna har en i lag stadgad skyldighet att förkovra reservfonden ur vinstmedlen.
Det är vidare möjligt för en sparbank att öka det egna kapitalet genom att skriva upp anläggnings- och placeringstillgångar.
I en sparbank kan inrättas en tillskottsfond för utvecklande av bankens verksamhet. Sparbankens högsta ledning, principalerna, fastställer den ränta, som skall erläggas på placering i tillskottsfond samt övriga placeringsvillkor. Placeringar i tillskottsfonden utgör under vissa förutsättningar riskkapital och räknas därmed till det egna kapitalet. Tillskottsfonder förekommer endast i ett begränsat antal sparbanker.
En sparbanks soliditet kan även stärkas med olika reserveringar, som kan göras i bokslutet med tanke på förestående utgifter eller förluster. Sådana reserveringar likställs under vissa förutsättningar med det egna kapitalet. De är dessutom i viss utsträckning avdragsgilla i skattehänseende.
Bestämmelser om kreditförlustreserverings likställighet med det egna kapitalet vid beråknandet av soliditetsrelationen intogs i banklagama år 1978. Det stod då klart att sparbankerna hade svårt att öka det egna kapitalet i behövlig utsträckning, särskilt i situationer då sparbankernas
Bank 271
förbindelser ökat snabbt till följd av rådande inflation. En Sparbank kan förbättra sin Soliditet inte enbart genom att anskaffa eget kapital utan också genom att emittera anvarsdebenturer, vilka har mer sämre preferens än bankens övriga förbindelser. Bankinspektionen har möjlighet att för viss tid bevilja tillstånd att likställa ansvarsdebenturerna med kapital. Sådant tillstånd kan beviljas till högst halva bankens egna beloppet av det egna kapitalet. För affärsbankerna är det betydligt lättare än för sparbankerna att utöka det kapitalet. Detta kan ske genom en höjning av aktiekapitalet. egna Även affärsbank har reservfond, som hör till bolagets egna kapital. en en En affärsbank är under vissa förutsättningar skyldig att öka sin reservfond med vinstmedel. Vid sidan överföring av vinstmedel skall en affärsbank av till reservfonden överföra det belopp, som erhållits vid höjningen av aktiekapitalet och som överskrider aktiernas nominella värde. Andelsbankernas grundkapital utgörs av andelskapitalet. Dessa banker är under vissa förutsättningar skyldiga att öka reservfonden med medel ur den årliga vinsten. Affärs- och andelsbankernas möjligheter att göra reserveringar är degäller för sparbankerna. l Finland är en totalreform av banksamma som lagstiftningen aktuell. I detta sammanhang behandlas frågan om sparbankernas kapitalförsörjning. Det anses att sparbankernas möjligheter att anskaffa eget kapital inte kommer att räcka till i framtiden för att göra det möjligt för sparbankerna att konkurrera med affärsbankerna på lika villkor. På grund härav bedöms det nödvändigt att öka sparbankernas möjligvara heter att anskaffa eget kapital. Från sparbankshåll är i detta sammanhang utgångspunkten att sparbankernas särprägel skall bibehållas och utvecklas så att den bättre motsvarar kraven på modern företagsverksamhet. Sålunda bör sparbanken forten sättningsvis ett särpräglat företag, vars syfte inte bara är att idka vara bankverksamhet utan också att främja sparandet. Sparbanken bör också bibehållas som ett ägarlöst företag. Ingen skall helt eller delvis kunna ägaen sparbank. Däremot skall placerare kunna äga en separat fond, som hör till kapital. Dessa placerare skall också kunna bli delaktiga i sparbankens egna den vinst, rörelsen Avsikten är att det skall bli intressant och som ger. lönsamt att placera riskkapital i Sparbanken så att till en sådan placering ansluter sig vinstmöjlighet både i form av direkt avkastning och genom en värdeökning placeringen. Placeringen bör också kunna överlåtas. av I enlighet med dessa utgångspunkter har Sparbanksförbundet i Finland upprättat ett förslag anskaffande av eget kapital för sparbankerna. om Enligt detta förslag förvandlas sparbankernas nuvarande grundfonder till grundkapital. Vidare bildas en ny grundfond i anslutning till sparbankens kapital. Inrättandet av en sådan fond är frivilligt. Enligt förslaget kan egna bestämmelser härom finns i sparbankens stadgar en grundfond inrättas om och bankens kapital uppgår till minst en miljon mark. egna I grundfonden samlas riskkapital från allmänheten i form av grundfondsaktier. Grundfonden kan jämföras med ett aktiebolags aktiekapital
272 Bank
och placeringarna med aktieplaceringar. Karaktäristiskt för placeringarna är sålunda att de är slutgiltiga, har karaktären riskplaceringar, är möjliga av att transportera till marknadspris och ger en avkastning, är beroende som av sparbankens resultat. En sparbanks samtliga grundfondsaktier skall i princip grunda samma rättigheter i banken. l stadgarna kan dock införas avvikande bestämmelser. För att trygga insättarnas ställning och bibehålla strukturen i sparbankernas egna kapital föreslås att grundfonden skall kunna ökas så att den blir högst lika stor som sparbankens övriga kapital, såvida inte bankinegna spektionen av särskilda skäl beviljar dispens. Av förmögenhetsrättigheterna är de viktigaste, utöver rätten till avkastning, rätten att vid fondemission få nya aktier samt rätten till andel i sparbankens grundfond då banken avvecklas. Grundfondens avkastning kan enligt förslaget fast, föränderlig eller vara bunden till vinsten. Då det hör till det egna kapitalets natur att för detta inte garanteras någon avkastning av räntenatur, bedöms det sista alternativet, bundenheten till vinsten, vara det bästa. Det gör att grundfonden kan förväntas bli ett intressant placeringsalternativ. Beslut om utdelning på grundfondsaktier fattas principalerna, på förav slag av styrelsen. Utdelning skall inte äga sparbanken inte uppfyller rum om i lagen stipulerat soliditetskrav. Ägarna aktier i grundfonden föreslås även få vissa förvaltningsmässiga av rättigheter. Av dessaär de mest centrala rätten att delta i valet principaav ler, rätten att få ett principalmöte sammankallat samt rätten att klandra av bankens principaler fattade beslut i vissa fall. I sparbankens stadgar kan intas bestämmelser om vilka förvaltningsrättigheter grundfondsaktierna skall vara förknippade med. Utgångspunkten är därvid att sparbanken som huvudregel bör underkastad sina vara stadigvarande kunders beslutanderätt. Den bör fortsättningsvis i främsta rummet vara en av insättarna, deponenterna, styrd bank. Deponenterna har enligt nuvarande regler rösträtt vid val av principaler. I stadgarna kan föreskrivas visst minsta belopp i depositionen som förutsättning för rösträtt. I genomsnitt krävs 2 500 mark. ca Vid varje principalmöte väljs 13 av principalerna. Rösträtt har, utöver deponenterna, de återstående 23 av principalerna. Enligt det framlagda förslaget ges rösträtt till i princip alla som deponerat eller placerat pengar i sparbanken. Undantag gäller för debenturer. Deposition och grundfondsaktie ger dock rösträtt. En förutsättning för rösträtt för grundfondsaktie är att stadgarna innehåller föreskrift härom. Röstetalet skall i princip vara en röst oberoende av placeringens art och belopp. I stadgarna kan dock en minimigräns uppställas för erhållande av rösträtt. I sparbankens stadgar skall även kunna bestämmas att grundfondsplacerarna har större rösträtt än deponenterna, dock högst tio gånger såstor. För att man skall kunna trygga en tillräcklig influensmöjlighet för deponenterna, bör dock majoriteten av principalerna vara deponenter. Under arbetet med förslaget har särskilt beaktats nödvändigheten att
Bank 273
bibehålla sparbankernas särprägel. Samtidigt har man försökt åstadkomma ett system, som skall trygga sparbankernas förutsättningar att utveckla sin rörelse.
Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning. Det är f.n. oklart när ett genomförande kommer till stånd och hur lagstiftningen närmare kommer att utformas. Det har dock upplysts att man från myndighetshåll inte
accepterar benämningen grundfondsaktie som beteckning på det föreslagna värdepappret.
Norge Det egna kapitalet i en sparbank utgörs av grundfonden. Varje sparbank skall vid stiftandet ha en sådan fond på minst 500 000 kr. Ursprungligen tillskapades sparbankernas grundfonder genom inbetalning från kommuner eller privatpersoner. De som tillskjutit medel till grundfonden har inget inflytande sparbankens styrande organ på sätt som är fallet beträffande aktieägare i affärsbankerna.
Sparbankerna kan inte öka det egna kapitalet på samma sätt som affärsbankerna genom nyemission av aktier. Sparbankerna har dock möjlighet att vidga kapitalbasen genom att ta upp s. k. ansvarligt lånekapital. Detta kan för övrigt även affärsbankema göra. Ansvarligt lånekapital skall emellertid i normalfallet återbetalas och förräntas, oberoende av sparbankens driftsresultat.
Formellt gäller inte för de norska sparbankerna något lagstadgat kapitaltäckningskrav. Motsatsen är fallet beträffande affärsbankerna. Det har dock ansetts önskvärt att sparbankerna har en kapitaltäckning som motsvarar det krav som gäller för affärsbankerna. För dessa banker gäller att det egna kapitalet skall utgöra minst 6,5 procent av förpliktelsema.
Den norska regeringen har emellertid föreslagit att sparbankerna skall i formell mening vara underkastade samma kapitaltäckningskrav som affärsbankerna. En proposition härom har lagts fram och det förutsätts att en lag träder i kraft senast vid utgången av år 1990. Saken är dock ännu inte avgjord.
Under senare år har sparbankernas genomsnittliga egenkapitalprocent sjunkit. Orsakerna härtill har varit att sparbankerna expanderat starkt och att driftsresultaten inte varit tillräckliga för att möjliggöra avsättning till det egna kapitalet. Den genomsnittliga egenkapitaltäckningen för de 50 största sparbankerna var vid utgången av år 1986 4,8 %.
Affärsbankerna har motsvarande kapitaltäckningsbehov men har genom bl. a. aktieemissioner kunnat förstärka kapitalbasen.
Genom denna möjlighet till extern riskkapitaltillförsel anses affärsbankerna ha en konkurrensmässig fördel i förhållande till sparbankerna, som endast genom driftsavsättningar kan öka sitt egna kapital. Visserligen finns möjlighet att ta upp ansvarligt lånekapital, men sparbankerna har endast i begränsad omfattning utnyttjat denna möjlighet.
I syfte att uppnå en konkurrensmässigt sett lika ställning i förhållande till
274 Bank
affärsbankerna har Sparebankforeningen i Norge föreslagit att sparbankerna skall kunna tillföras externt riskkapital genom att utge grunnfondsbevis. Detta kapital skall utgöra ett permanent riskkapitaltillskott till sparbankens egna kapital.
Förslaget har lett till en proposition som antagits av stortinget. Det är ännu inte bestämt när lagen träder i kraft.
Beslut om utställande av grunnfondsbevis skall fattas av sparbankens högsta ledning, forstanderskapet. Ordningen med grunnfondsbevis är frivillig för Sparbanken.
Det anses viktigt för att säkerställa riskkapitaltillförsel genom grunnfondsbevis att det etableras en marknad för dessa värdepapper. En väl fungerande andrahandsmarknad bedöms angelägen. Av detta skäl ansesdet naturligt att grunnfondsbevisen börsnoteras. Det uppställs dock inte något krav i lagen att börsintroduktion sker.
För att grunnfondsbevisen skall kunna räknas som eget kapital uppställs kravet att innehavare av dessa värdepapper endast kan få dem inlösta efter regeringens tillstånd. I detta avseende jämställs grunnfondsbevisen med aktier i affärsbankerna.
Beträffande bevisens juridiska status förutsätts utgångspunkten vara att de utformas som navnepapirer, dvs. som enkla skuldebrev eller orderskuldebrev. Detta sammanhänger med att innehavarna av grunnfondsbevis får representationsrätt i sparbanken. Det anses då nödvändigt att registrering sker så att sparbankerna skall kunna få överblick över värdepappersinnehavet.
När det gäller den närmare utformningen av de villkor som skall vara knutna till grunnfondsbevisen förutsätts en hög grad av standardisering, bl. a. för att kunna åstadkomma en väl fungerande andrahandsmarknad. Regeringen har därför möjlighet att fastställa regler för hur bevisen skall utformas.
Reglerna avkastning på grunnfondsbevisen utformas efter mot-
om svarande regler för aktier. I huvudsak innebär det att avkastningen, räntan, knyts till sparbankens årsöverskott. Beslut härom fattas av sparbankens forstanderskap. Endast överskott i förhållande till sistförflutna räkenskapsårs fastställda resultat får utdelas. Vidare gäller att det inte får fastställas en högre ränta än vad som är förenligt med god banksed och med beaktande av senare inträffade och förväntade förluster. Den norska tillsynsmyndigheten, kredittilsynet, skall kunna föreskriva att en sparbank inte får betala ränta på grunnfondsbevis om detta inte kan anses försvarligt.
I likhet med vad som gäller aktier i affärsbankerna är huvudregeln att nedsättning av grundfondskapitalet inte får ske utan regeringens tillstånd. Sådant tillstånd kommer att lämnas endast i extraordinära fall.
Vid höjning av grundfondskapitalet är det möjligt att ge ägarna av grunnfondsbevis företrädesrätt till nyteckning enligt principer som motsvarar vad som gäller för aktieägare i affärsbank.
Innehav av grunnfondsbevis ger röst- och representationsrätt i sparbankens styrande organ, forstanderskapet. Redan idag har olika gruppe-
Bank 275
ringar ett inflytande i detta avseende. De grupper som enligt hittills gällande regler har ett sådant inflytande är tre, nämligen kommunalt valda, representanter för insättarna och arbetstagarrepresentanter. Innehavarna av grunnfondsbevis blir alltså en fjärde gruppering med röst- och representationsrätt. Denna grupp skall ha 14 av platserna i forstanderskapet i likhet med de övriga grupperna.
I skattehänseende gäller att investeringar i grunnfondsbevis skall likställas med aktieinvesteringar. Detta anses nödvändigt för att upprätthålla en konkurrens lika villkor mellan sparbanker och övriga banker.
Möjlighet finns i princip att införa äganderätts- och rösträttsbegränsningar. Beslut härom fattas av respektive sparbank. De regler som skall gälla i detta avseende är ännu inte fastställda av regeringen. De begränsningar som kan bli aktuella är ex. utländska medborgares och andra grupperspersoners rätt att förvärva grunnfondsbevis. Avsikten är att reglerna så långt det är möjligt skall överensstämma med vad som gäller för aktier.
Förbundsrepubliken Tyskland I Tyskland har bankerna således inte endast sparbanker möjlighet att
- utöka det egna kapitalet genom emission av konvertibla skuldebrev. Avkastningen består av ränta samt bonus som är baserad på bankens resultat.
De konvertibla skuldebreven är skattemässigt sett fördelaktiga för bankerna genom att de betraktas som driftsutgift och därför avdragsgilla.
Förenta Staterna Genom lagstiftning som infördes år 1974 kan motsvarigheten till sparbankerna i Förenta Staterna omvandlas till aktiebolag. Primärt utbjuds aktierna till insättare och anställda i form av icke omsättningsbara teckningsrättigheter. Regler har införts som hindrar aktieägarna att få del av det ackumulerade egenkapitalet i sparbankerna vid en likvidation.
En förutsättning för omvandling till aktiebolag är normalt att sparbanken i fråga är i finansiellt hänseende solid. Under senare år har emellertid sparbanker konverterats till aktiebolag i sådana situationer då de varit förlustbringande. En omvandling till aktiebolag har då motiverats med bl. a. möjligheten till kostnadsbesparingar och avsikten att ändra verksamhetsinriktning.
Italien Sparbankerna i Italien har vissa möjligheter att emittera aktieliknande värdepapper som har betydelse i kapitaltäckningshänseende. Avkastningen är beroende av sparbankens resultat och värdehandlingarna är omsättningsbara på börsen. Dessa medelstillskott får inte överstiga sparbankens ackumulerade reserver.
276 Bank
Innehavet av nämnda värdepapper ger visst rösträttsmässigt inflytande i sparbankens ledningsorgan. De medlemmar i dessa organ som utses på detta sätt skall dock alltid vara i minoritet.
Endast en sparbank har företagit emission av skuldebrev av ifrågavarande slag. De italienska erfarenheterna, såvitt avser marknadsföring och börsreaktioner, är därför sparsamma.
Storbritannien Sparbankerna i Storbritannien har sedan mitten av 1970-talet genomgått en kraftig strukturförändring. Antalet sparbanker har sedan denna tidpunkt minskat från över 20 till Sparbankerna har allvar börjat konkurrera med övriga banker. Detta har rättsligt sett inneburit problem eftersom en sparbank såsom självägande institution enligt engelsk lagstiftning endast får bedriva verksamhet av allmännyttig ändamålskaraktär. Det är därför inte tillåtit för en självägande institution att i större utsträckning ägna sig åt förvärvsmässig verksamhet.
I syfte att göra det möjligt för sparbankema att bedriva en professionell bankverksamhet har med stöd av ny lagstiftning dessa omvandlats till aktiebolag, vilka inordnats i en koncern. Genom denna lagstiftning har sparbankerna underkastats lagstiftningen för övriga banker och deras tidigare rättsliga särställning har därigenom upphört.
Avsikten med lagstiftningen har varit att för sparbankema skapa klarare ägar- och ansvarsförhållanden. Vidare ges större möjligheter än tidigare att utöka det egna kapitalet för att täcka kommande behov. Detta kan i fortsättningen ske genom nyemission av aktier.
Omvandlingen till aktiebolag skedde under år 1986. I samband därmed introducerades sparbankema börsen. Intresset från placeramas sida har varit stort.
Genom omvandlingen till aktiebolag enligt den nya lagstiftningen får aktietecknarna del av sparbankernas samlade reserver. Aktiekapitalet skall stärka den nya sparbankskoncernens finansiella ställning och ge den ökade kapitalresurser för kommande expansion. Sparbankernas kunder och anställda har haft företrädesrätt vid aktieteckningen. Stor vikt har lagts vid att försöka nå största möjliga spridning av aktierna. Man har därför bestämt att ingen aktieägare under de första fem åren får äga mer än 5 % av aktiema. Efter dessa fem år är gränsen 15 %.
Österrike l Österrike har framlagts ett lagförslag skall göra det möjligt för
som sparbanker att omvandlas till aktiebolag. Från sparbankshåll har dock uttryckts önskemålet att i första hand hålla fast vid den självägande organisationsformen. Sparbankerna har därför föreslagit att de skall ges möjlighet att utställa en form av bevis som skall ge rätt till andel i vinst.
Bank 277
Sammanfattning I många länder är kapitalförsörjningsfrågan ett mer eller mindre akut problem för sparbankerna. I nära nog samtliga utvecklade länder har man, såvitt känt, valt en lösning som gör det möjligt för sparbankerna att bevara sin Organisationsform och unika ställning i övrigt. Endast två stater, Förenta Staterna och Storbritannien, har övergått till en renodlad aktiebolagskonstruktion. Sparbankerna i dessa länder var dock redan tidigare särpräglade och uppvisade få likheter med sparbankerna i Norden.
I Norden har i Danmark föreslagits en form av aktiebolagsbildning. Det bör dock noteras att det inte är fråga om aktiebolag i vedertagen mening, eftersom det inte skall uppkomma någon rätt till del i sparbankens samlade reserver. I Finland och Norge har valts lösningar som ger ett visst inflytande i Sparbanken. Därvid måste dock noteras att i sparbankerna i Finland och Norge olika grupper sedan tidigare har haft ett inflytande. Det ligger således i linje härmed att också placerarna i grundfondsaktier respektive grunnfondsbevis ges en möjlighet till visst inflytande.
7.3.4.3 Behovet extra kapitalförsöijning i dag och i
av
framtiden.
En sparbank är en särskild typ av association vid sidan av ex. aktiebolag, handelsbolag och ekonomisk förening. En sparbank har inga ägare och ingen äger rätt att få del av sparbankens vinst. I 1 kap. 1 § andra stycket SBL föreskrivs:
En sparbank har till ändamål att, utan rätt för dess stiftare eller andra
att få del av den vinst som kan uppkomma i rörelsen, främja sparsamhet
genom att driva bankverksamhet i enlighet med de bestämmelser som
meddelas i denna lag och bankrörelselagen. Sparbankerna har valt att under de senaste årens snabba expansion kreditmarknaden söka behålla sin marknadsandel. Detta har inneburit att problem har uppstått för sparbankerna att uppfylla de krav på egna fonder som lagen ställer. Bankernas expansion har främst avsett person- och företagskrediter för vilka kapitaltäckningskravet är 8 %. Denna expansion och medföljande omstrukturering har flera förklaringar. En är att 1969 års samordnade banklagstiftning öppnade möjligheter för sparbankerna att expandera på samma villkor som affärsbankerna avseende person- och företagskrediter. En annan är att sparbankerna under 1970- och 1980-talens kreditrestriktioner valde att lyfta bort betydande summor långa lån till centrala sparbanksföretag för att möjliggöra för sparbankerna att konkurrera de nya marknaderna. Att problemet nu blivit akut grundar sig dock i huvudsak på att den snabba expansionen på den svenska kreditmarknaden efter de kreditpolitiska avregleringarna givit ett ytterligare incitament för bankerna till omstrukturering mot kortare och mer kapitalkrävande placeringar.
Frågan om en ökning av fondkapitalet har inte varit aktuell för sparban-
278 Bank
kerna tidigare, dels därför att man inte haft några problem med kapitaltäckningen, dels därför att sparbankerna -till skillnad från affärsbankerna -inte haft något krav från ägare att visa upp en hög soliditet. Sparbankernas policy har varit att se till att så mycket som möjligt av de skapade resurserna har stannat kvar för att arbeta i banken. Vid sidan av ökning av reservfonderna har detta kunnat ske genom avsättningar till värderegleringskonton enligt skattelagstiftningens regler.
Avsättningarna till värderegleringskonto har dock inte lett till att sparbankerna har en lägre andel beskattat kapital i förhållande till balansomslutningen än affärsbankerna. Av officiell statistik från SCB framgår att sparbankernas balansomslutning mellan åren 1981 och 1986 har stigit från drygt 106 till 160 miljarder kr. Samtidigt har storleken av sparbankernas beskattade kapital vuxit från nära 1,7 till 2,6 miljarder kr. Beräknas andelen av det beskattade kapitalet i förhållande till balansomslutningen för vart och ett av åren, erhålles en serie med följande värden 1981-1986: 1,56, 1,65, 1,56, 1,56, 1,59, 1,63 %. Motsvarande serie för affärsbankerna ger följande tal: 1,46, 1,37, 1,41, 1,51, 1,52, 1,46 %.
Balansomslutningen hos affärsbankerna för de aktuella åren har vuxit från drygt 367 till 595 miljarder kr., och det beskattade kapitalet från 5,4 till 8,7 miljarder kr. I de sistnämnda siffrorna ingår aktiekapital med 3,0 resp 4,4 miljarder kr.
Härtill kan läggas att sparbankerna också har en större andel obeskattade reserver i förhållande till balansomslutningen än affärsbankerna, vilket naturligtvis kan användas som argument för att sparbankerna skulle haft möjlighet att skatta fram mer av resultaten för avsättning till egna fonder. I sådant fall hade dock resultatutvecklingen blivit sämre genom att andelen arbetande eget kapital i sparbankerna därmed hade varit lägre.
Flertalet av de stora sparbankerna står dock nu inför ett akut behov att öka det egna kapitalet för att kunna fortsätta expansionen. Beräkningar som gjorts av Svenska Sparbanksföreningen visar att kapitalutnyttjandet för Sparbankernas statistikgrupp från år 1982 till år 1986 har ökat från 70 till 103 % av kapitalbasen, exklusive förlagslån. Tar man hänsyn till förlagslånen är ökningen något mindre, från 67 till 82 %. Denna mindre ökning beror uteslutande på en mycket kraftig ökning av förlagslånen under dessa ar.
Den genomsnittliga kapitalutnyttjandegraden för de 20 största sparbankerna uppgick vid utgången av december 1987 till 96 % före bokslut. Häri inkluderas en sparbank som genom dispens utnyttjat möjligheten till extra förlagslåneutrymme. Undantas upptagna förlagslån blir relationen mellan kapitalkrav och kapitalbas 132 %. Jämfört med utfallet i december 1986, vilket inte inkluderade 1986 års vinstavsättningar, innebär det ett oförändrat läge inklusive förlagslånen men ett fem procentenheter sämre resultat om förlagslånen undantas. Av de 20 sparbanker, som volymmässigt svarar för ca 80 °o av samtliga sparbankers balansomslutning, redovisar nio stycken en kapitalutnyttjanderelation som överstiger 90 °o och endast tre stycken ligger under 80 %. Reduceras kapitalbasen för förlagslån hamnar
Bank 279
19 över 100 °o. Tio dessa ligger mellan 120 och 164 %. Med maximalt
av utnyttjande förlagslånemöjligheten 100 °o hamnar gruppen på 88 °o.
av Den förlagslåneupplåning därvid skulle sänka gruppens kapitalkrav
som med åtta procentenheter motsvarar ett belopp på ca 520 milj. kr.
I diagram 7.1 visas utvecklingen de senaste åren. Här åskådliggörs relationen mellan kravet egna fonder och faktiskt fondkapital kapitalut-
nyttjandegraden -i sparbankerna under åren 1980 till 1986. Ser man framåt i tiden kommer kapitalutnyttjandet med samma affärsinriktning som för närvarande att fortsätta att öka i snabb takt. Utvecklingen är ännu allvarligare för många enskilda sparbanker, eftersom spridningen kring nämnda genomsnitt också är stor. För att ha en tillfredsställande marginal mellan krav på och tillgång till eget kapital bör sparbank enligt sparbanks-
en rörelsens interna bedömning lång sikt inte överskrida en kapitalutnyttjandegrad på 80 %.
Av det sagda framgår att sparbankernas behov av externt kapitaltillskott för att i framtiden klara kapitaltäckningskravet är stort. Sparbanksföreningen har gjort över behov av externt riskkapital för de
en prognos närmaste tio åren. Med antagande om en något försiktigare förskjutning
kapitalkrävande placeringar den närmaste tioårsperioden och med mot mer hänsyn tagen till Sparbankernas Banks kommande behov av kapitaltillskott
utan hänsyn till och tillkommande bestämmelsers eventuella effekmen nya ter på kravets storlek i framtiden, har sparbankernas behov av externt
Diagram 7.1 Kapitalutnyttjandegraden i statistikgruppen 1980-1986
Exkl förlagslån 100.0
Inkl förlagslån
.||IIIIIIlIIIIlIIII
80 0
60.0 e
,
20.0 l l l l l
1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986
280 Bank
kapitaltillskott under framförliggande tioårsperiod beräknats till 7-9 miljarder kr. fördelat på förlagslån och garantikapital. Prognosen är naturligtvis tillkommen under betydande osäkerhet men torde ändå enligt Sparbanksföreningen ge en någorlunda god bild av det aktuella behovet.
7.3.4.4¶Sparbanksföreningens förslagz
Sparbanksföreningen hemställde i en skrivelse till finansdepartementet den 22 mars 1985 om en sådan ändring av SBL att Sparbank kunde tillföras riskkapital utifrån, även då det erfordras för att upprätthålla sparbanks verksamhet. Bakgrunden till denna framställning var enligt föreningen i korthet följande.
Sparbanksföreningen konstaterar att det är omöjligt för sparbankerna
att upprätthålla nuvarande tillväxt och marknadsambitioner såvida inte
sparbankerna i likhet med andra bankinstitut får möjlighet att erhålla
kapitaltillskott utifrån. En fortsatt expansion och konkurrens på lika
villkor med övriga banker och med finansbolag ställer krav på många
sparbanker att öka kapitalbasen. Genom de begränsade möjligheterna
att öka kapitalbasen med egna vinstmedel inte minst efter avsättning
-
till vinstdelningsskatt krävs det således externa tillskott av eget kapital
-
för att sparbank ett godtagbart sätt skall kunna fullgöra sin samhälls-
nyttiga funktion. Enligt sparbanksföreningens uppfattning beror inte
sparbankernas situation på egen bristande aktivitet och lönsamhet utan
sparbanksresultaten är numera väl i nivå med affärsbankernas. Vidare
är det enligt föreningens mening en ekonomisk realitet i all öppen
marknadsekonomi att effektiva och framgångsrika företag, i synnerhet
under expansion, måste komplettera sin egen kapitalgenerering med
kapital utifrån. Önskar bibehålla sparbankerna oberoende
man som
företagsform måste följaktligen möjligheter till kapitaltillförsel utifrån
skapas.
Möjligheten för en sparbank att öka sitt eget kapital genom bildande av garantifond finns som redan sagts i SBL. Sparbanksföreningens förslag innebär ett borttagande av det i lagens nuvarande utformning föreskrivna kravet på att garantifond får inrättas om det är påkallat för att upprätthålla en sparbanks verksamhet. För övrigt innehåller förslaget praktiska regler om hur en sparbank skall tillväga när man önskar använda sig av denna möjlighet.
Tillskott av kapital skall enligt förslaget ske genom särskilda insatser till garantifond. Beslut om tillskott skall fattas sparbanksstämma. För varje
av tillskott skall sparbanken utfärda ett garantifondsbevis. På en garantifondsinsats utgår enligt förslaget ränta enligt de villkor sparbanksstämman
som beslutar. Innehav av garantifondsbevis innebär inte någon rätt till inflytande i Sparbanken, inte heller medför ett innehav någon del i sparbanks vinst. Ränta skall inte betalas ut om vinsten till följd härav inte skulle räcka till för att täcka de belopp till vilka grundfond eller garantifond skall uppgå.
:Förslaget finns i sin helhet intaget sombilaga nr
Bank 281
Sparbanksstämman kan vidare besluta om ytterligare begränsning i skyldigheten att utbetala ränta om utbetalningen med hänsyn till sparbankens resultat skulle strida mot god affärssed. Garantifondsbeviset är i princip ett evigt dvs. det kan inte sägas upp. I förslaget har dock intagits en papper, regel om att garantifondsbevis kan sägas upp och lösas in från sparbankens sida. Garantifondsbeviset har formen av ett skuldebrev. Beviset är överlåtbart. Det står sparbanken fritt att bestämma om garantifondsbeviset skall ställas till viss man, till innehavaren eller till viss man eller order. Sparbank eller sparbanksanknutet företag kan enligt förslaget inte förvärva garantifondsbevis. Undantag föreslås gälla för företag som skall uppträda som s. k. market maker för garantifondsbevis. Ett sådant företag skall enligt förslaget kunna erhålla särskilt tillstånd att hålla marknad för garantifondsbevisen. l föreningens förslag ingick också ett komplett förslag till omarbetning av lagtexten i 5 kap SBL.
7.3.4.5 Kreditmarknadskommitténs hittillsvarande
behandling av frågan
Sparbanksföreningens framställning remissbehandlades. I beslut den 12 december 1985 överlämnade regeringen framställningen jämte remissvaren till kreditmarknadskommittén för behandling. Kreditmarknadskommittén fann det inte möjligt och lämpligt att separera denna fråga från kommitténs överväganden i huvudsak. Emellertid var situationen för flera sparbanker så akut att kommittén fann en tillfällig lösning nödvändig. I en promemoria den 20 november 1986 till finansdepartementet föreslog kommittén därför att bankinspektionen efter prövning i varje särskilt fall skulle kunna medge att en bank i kapitalbasen fick medräkna förlagslån upp till 150 % av de egna fonderna. Tillstånd skulle enligt förslaget endast få ges om synnerliga skäl ansågs föreligga. Sådana synnerliga skäl förelåg enligt kommittén, om banken ingående prövat övriga möjligheter till kapitalanskaffning och i rimlig grad utnyttjat dessa och andra möjligheter för att uppfylla lagens krav på kapitaltäckning. En sparbank skulle i detta hänseende inte behöva vidta extraordinära åtgärder i förhållande till andra bankinstitut. Bankinspektionen borde pröva att ge en sparbank rätt att i kapitaltäckningshänseende endast delvis få utnyttja den ytterligare förlagsupplåningen. Tillståndet borde således inte automatiskt innebära att förlagsupplåning upp till 150 °o av egna fonder skulle få inräknas i kapitalbasen. Hänsyn borde ex. tas till om sparbanksstämma skulle komma att hållas inom kort tid, då beslut om vinstdisposition skall fattas. Kommitténs förslag föranledde en proposition prop 198687:142 som antogs av riksdagen. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1987. Den nya bestämmelsen infördes som ett tillägg i 2 kap. 9 § BRL. I anledning den nyssnämnda propositionen väcktes några motioner i av riksdagen. I motion 198687:N172 påpekades att den föreslagna lösningen omgärdades onödiga restriktioner. Det föreslogs att den nya regeln av
282 Bank
borde göras generellt tillämplig. De i propositionen uppställda kraven på bankinspektionens medgivande och synnerliga skäl som förutsättning för tillämpningen av den nya regeln borde enligt motionen utgå.
Motion l98687:N173 behandlade samma förhållande. Motionärerna framhöll att sparbankerna genom vinstdispositioner kan planera för
en långsiktig uppbyggnad av kapitalbasen. Det föreslagna dispensförfarandet kunde medföra en risk för att bankinspektionen skulle komma att styra eller i vart fall påverka sparbankernas kreditgivning, vinstdispositioner
och expansion. Förslaget i propositionen kunde också, enligt motionärerna, medföra orättvisa gentemot de sparbanker som har fört en mer försiktig politik och därför inte nu skulle kunna påräkna dispens. För att lagstiftningen skulle bli konkurrensneutral yrkades att den föreslagna regeln skulle utformas som ett generellt medgivande.
Näringsutskottet avstyrkte motionerna. Förslagen i de båda motionerna ansågs innebära en mycket betydande reduktion av de kapitaltäckningskrav som nu gäller. Några utredningsresultat som skulle kunna tas till intäkt för en sådan åtgärd förelåg enligt utskottet inte. En sådan minskning av kapitaltäckningskravet som motionärerna yrkade skulle påverka konkurrensförhållandena på kreditmarknaden, eftersom finansbolagen inte omfattades av den föreslagna regeln. Utskottet fann därför ett dispenssystem i dagens läge vara den enda lösningen, om man ville bereda en lättnad för de sparbanker, som hade en ansträngd kapitalsituation.
l ytterligare tre motioner har frågan om sparbankernas kapitaltäckningsproblem tagits upp. I motion 198586:N250 krävdes Sparbanksförening-
att ens förslag till lösning av frågan inte skulle behandlas av kreditmarknadskommittén utan i särskild ordning. Utskottet avstyrkte motionen men påpekade att man förutsatte att kommittén behandlade frågan med största skyndsamhet. I motion 198586:23 föreslogs en sådan ändring av SBL att externt riskkapital kunde tillföras en sparbanks garantifond och i motion 198687:N279 begärdes ett uttalande av riksdagen om att sparbankernas kapitalförsörjning borde ordnas så att sparbankskonstruktionen kunde bibehållas. Utskottet ansåg i sin behandling motionerna att de frågor
av motionerna rörde tillgodosågs genom det utredningsarbete som pågick samt föreslog att motionerna skulle lämnas utan åtgärd.
7.3.4.6 Redan framförda invändningar mot förslaget
Svenska sparbanksföreningens framställning remitterades av finansdepartementet till 28, instanser varav 9 instanser tillstyrkte och 10 avstyrkte förslaget. De 10 avstyrkande instanserna utgjordes av Hovrätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Stockholm, Sveriges Riksbank, Näringsfñhetsombudsmannen, Svenska Bankföreningen i samråd med PKbanken, Sveriges Föreningsbankers Förbund, Sveriges Industriförbund, Svenska Handelskammarförbundet samt Finansbolagens Förening.
Invändningarna mot förslaget anknöt främst till att det ansågs strida mot sparbanks associationsform och ändamålsbestämmelse och att garantifonds-
Bank 283
tillskott hade formen av ett lån än eget äkta kapital. Vidare ifrågasattes mer förslaget från konkurrensneutralitetssynpunkt.
Sparbanks associationsform och ändamålsbestämmelse Hovrätten ansåg bl. följande. Förslaget är ett radikalt avsteg från princia. att sparbank skall växa av egen kraft. Har sparbank gett ut garantipen fondsbevis måste sparbank bedriva sin rörelse med hänsyn till att utomstående ställer krav på vinst. De som förvärvat garantifondsbevis vill ha hög avkastning och försöker påverka bankens rörelseinriktning. De kan indirekt få inflytande över sparbanker. Hovrätten ifrågasatte vidare om det kunde ett samhällsintresse att avsteg görs från grundläggande anses vara sparbanksidéer varigenom gränserna mellan affärsbank och sparbank suddas ut. Kammarrätten ansåg att förslaget i praktiken var ett frångående av princiatt sparbank skall drivas utan enskilt vinstintresse. Kammarrätten ställpen de frågan om ändamålsbestämmelsen skulle få rubbas. Riksbanken påpekade att skillnaderna beträffande möjlighet att erhålla eget kapital förklarades sparbankernas associationsrättsliga form. av NO ställde indirekt frågan om förslaget stod i överensstämmelse med dåvarande 1 § i lagen 1955:416 om sparbanker ej enskilt vinstintresse. Bankföreningen och PKbanken ansåg att sparbank genom förslaget ges nya associationsrättsliga inslag genom att överskott av verksamheten tillförs externa intressenter i form av avdragsgill ränta. Med hänsyn till sparbankergrundidé, deras verksamhetsområde och deras associationsform syntes nas det mindre lämpligt att införa marknadspapper liknande aktier. Det ansågs lämpligare att söka en annan lösning ex. genom att sparbankerna byter associationsform. Industriförbundet ansåg bl. a. att analogin i förslaget med aktier talade för att någon form av inflytande borde medges dem som genom tillskott till garantifond bidrar med riskkapital. Alternativt borde garantifondskapitalet fullt ut få betraktas eget kapital och således i sin helhet få utgöra som kapitaltäckningsgrundande fond. Handelskammarförbundet ansåg att förslaget var främmande för sparbank som bankform.
Frågan tillskott till garantifond enligt förslaget utgör lån eller eget om kapital Bankföreningen och PKbanken ansåg följande. En viktig skillnad föreligger mellan emission av aktier och garantifondsbevis. Huvudmännen beslutar om emissionen, dvs. till skillnad från aktiebolaget kan de som tillskjutit kapital delta i beslutet. Garantikapital är en hybrid mellan aktiekapital och lån. Så länge den verkliga innebörden är att garantifondstillskotten behandlas som utlånat kapital till Sparbanken kan det inte accepteras att sådant kapital i sin helhet skall vara kapitaltäckningsgrundande. Sveriges Föreningsbankers Förbund anförde följande. Från avkastnings-
284 Bank
synpunkt är garantifondstillskott att jämställa med lånat kapital, till skillnad från såväl medlemsinsatser som förlagsinsatser, på vilka garanterad ränta aldrig kan utgå. För förbundet är denna skillnad avgörande. Om avkastning på kapital garanteras kan kapitalet svårligen betraktas annat än lånat som kapital. Finansbolagens Förening anförde följande. Sparbank skulle få ge ut garantifondsbevis på ungefär samma sätt som affärsbanker tillämpar vid utgivning av aktier, dock med bl. a. den skillnaden att innehavare garantiav fondsinsatser inte kan delta i beslut vid sparbanksstämma på samma sätt som aktieägare i bl. a. bankaktiebolag. Garantifondsinsatserna förefaller därför i praktiken utgöra sedvanligt lån till sparbank. Förslaget kan tillstyrkas utan modifieringar. Avkastning på garantifondstillskott kan inte vara garanterad utan måste göras beroende av resultatet.
Frågan om lönsamhet
Bankföreningen och PKbanken påpekade att det lönsamhetskrav, som idag åvilar sparbank, kommer att sänkas om ränta på garantifondsbevis är avdragsgill. Endast om skattemässigt avdrag medges behålls kravet på att sparbank skall vara vinstgivande. Finansbolagens Förening ansåg att förslaget minskar sparbankens vinst. Vidare sänks enligt föreningen det lönsamhetskrav som genom de nuvarande fonderingskraven åvilar en sparbank.
Frågan om konkurrensneutralitet Kammarrätten ansåg bl. a. att förslagets skatterättsliga konsekvenser borde utredas. Riksbanken anförde att det för sparbank är absolut nödvändigt enligt gällande lagstiftning att avkastning på garantifondsbevisen är skattemässigt avdragsgill. Om sparbank skall få riskkapital enligt förslaget aktualiseras frågan om de andra två bankgrupperna också bör beredas likartade möjligheter. NO ansåg att frågan om konkurrensneutralitet mellan bankgrupperna behövde en bredare belysning. Bankföreningen och PKbanken anförde följande. Föranleder förslaget lagstiftning måste beaktas den konkurrenssnedvridning uppkommer som genom den skattemässiga behandlingen av räntan på garantifondsinsatser. Lika behandling skall föreligga. Antingen skall avdrag inte medges sparbank för räntan eller också bör bankaktiebolags utdelning avdragsgill. vara Godtas förslaget bör också affärsbank få ge ut lån på villkor motsvarande dem som föreslås för sparbankerna och med behandling fullt kapitalsom täckningsgrundande kapital. Industriförbundet anförde bl. a. följande. De villkor föreningen föresom slår framstår inte som konkurrensneutrala. Det är inte rimligt att räntan skall vara avdragsgill när tillskott till garantifond får ske i syfte att möjliggöra expansion. Likheten mellan å ena sidan garantifondstillskott och å
Bank 285
andra sidan aktieemission talar för att rätten att dra av kostnader för garantifondsränta begränsas till s. k. Annell-avdrag.
Handelskammarförbundet anförde som skäl för avstyrkande bl. a. att förslaget inrymde nya skillnader i konkurrensbetingelserna bl. a. därigenom att en sparbank skulle få finansiera riskkapitaltillskott genom avdragsgilla räntor, en möjlighet som inte står andra banker till buds.
7.3.4.7 överväganden
Ett de främsta målen för kommitténs arbete är att skapa så konkurrens-
av neutrala förutsättningar som möjligt för de olika instituten på kreditmarknaden. Alltsedan 1969 års samordnade banklagstiftning har lagstiftaren inriktat regleringen de olika bankinstituten på att skapa lika arbetsförut-
av sättningar. 1987 års banklagstiftning, med i största möjliga utsträckning gemensamma rörelseregler, är också ett uttryck för denna strävan.
Kreditmarknadskommittén anser att sparbankerna utgör ett väsentligt inslag en alltmer koncentrerad svensk bankmarknad. Som tidigare har framgått har kreditmarknadens expansiva utvecklingsskede medfört en situation där det uppstår stora svårigheter för sparbankerna att konkurrera med övriga institut om de inte tillåts att tillföra riskkapital utifrån. Enligt kommitténs mening är det angeläget att sparbankerna nu ges en möjlighet att erhålla externt riskkapital, som i kapitaltäckningshänseende skall utgöra eget kapital.
Den internationella genomgången visar att flera olika lösningar står till buds när det gäller frågan om hur detta externa riskkapitaltillskott skall åstadkommas. Kommitténs utgångspunkt härvidlag är att den svenska sparbanksrörelsen i första hand själv skall anvisa formerna för erhållande av riskkapital. Svenska sparbanksföreningens modell för lösningen av denna fråga bör därför enligt kommitténs mening accepteras såvida inte allmänna överväganden i fråga om ex. skyddsintressen eller konkurrensneutralitet talar däremot. Föreningens förslag bör alltså granskas från denna utgångspunkt.
En viktig invändning mot förslaget tar sikte att det föreslagna tillskottet utgör lån och därför inte kan utgöra eget kapital. Enligt förslaget har garantifondsbeviset formen ett skuldebrev. Garantifondsbeviset är dock i
av princip ett evigt papper, dvs. det kan inte sägasupp. Tanken bakom garantifondsbeviset är dock enligt föreningens förslag att det skall vara förenat med en utfäst ränta.
De väsentliga egenskaperna i begreppet eget kapital är enligt kommitténs mening rent generellt att det från företagssynpunkt utgör den fullständiga företagarrisken, att det är ouppsägbart från placerarens sida och att avkastningen inte är garanterad. En sådan definition står i god överensstämmelse med de internationella överväganden som ägt rum inom den s. k. 10-gruppen.
Sparbanksföreningen föreslagna konstruktionen är garanti-
Enligt den av fondsbevis ouppsägbara från placerarnas sida. Garantifonden skall emeller-
286 Bank
tid kunna nedsättas efter beslut av banken. Detta förutsätter dock i
motsvarighet till vad som gäller aktier att förbehåll om detta intas i
reglementet.
Möjligheten att emittera inlösningsbara aktier regleras i 6 kap 8 § ABL och i 6 kap 8 § BAL. Denna möjlighet förutsätter särskilda bestämmelser i bolagsordningen. Det föreskrivs att i bolagsordningen kan tas in förbehåll att aktiekapitalet kan sättas ned genom inlösen av aktier, dock inte under minimikapitalet. Förbehållet skall ange ordningen för inlösningen och inlösningsbeloppet eller grunderna för dess beräkning. I aktiebreven skall anges förbehåll om inlösen. Genom den publicitet som sker i samband med bolagsbildning och nyemission anses förbehållet bli känt för allmänheten och bolagets blivande borgenärer kan pröva risken för att de till följd av förbehållet kan få en otillräcklig säkerhet för sina fordringar. Av hänsyn till borgenärerna kan ett inlösningsförbehåll som införs genom ändring i bolagsordningen inte ges tillbakaverkande kraft. Det kan alltså inte gälla beträffande tidigare tecknade eller utgivna aktier.
Dessa regler i ABL har alltså överförts till BAL, vilket innebär att affärsbankerna har en möjlighet att emittera aktier som redan från början är avsedda att inlösas vid en viss senare tidpunkt. Detta anses inte utgöra något hinder mot att aktiekapitalet i fråga räknas som eget kapital.
Som redan angetts bör tillskott av kapital inte få vara uppsägningsbart från placerarens sida om det skall anses som eget kapital. Det är enligt Sparbanksföreningens förslag fråga om uppsägningsbarhet enbart från bankens sida. Kommittén har ansett det rimligt att sparbankerna härvidlag skall ha samma möjlighet som affärsbankerna.
Möjligheten att sätta ned garantifonden bör liksom för närvarande
gäller för nedsättning av aktiekapitalet vara kringgärdad av noggrant
angivna restriktioner. Nedsättning skall sålunda endast få komma i fråga om den kan ske utan för bankens kapitaltäckning. Ordningen för in-
men lösningen måste anges redan när garantifondsbevisen emitteras. Denna ordning skall framgå reglementet. Inlösningeni kan tänkas ske enligt
av en fullständig amorteringsplan ex. genom att garantikapitalet nedsätts årligen genom inlösen av garantifondsbevis intill visst belopp. Ordningen för inlösningen kan också bestämmas på annat sätt än genom en amorteringsplan och där sparbanksstämman i stället tillerkänns viss beslutanderätt om nedsättning som föreskrivs i reglementet. Förbehållet i reglementet måste ange inlösningsbeloppet eller grunderna för dess beräkning. Det får förutsättas att sparbanken i emissionsprospektet anger de tänkta förutsättningarna för inlösen.
En ytterligare viktig förutsättning är som redan angetts att avkastningen inte bör vara garanterad. Mot denna bakgrund framstår det som mindre lämpligt att som tanken synes vara bakom förslaget i garantifondsbevis
- på förhand utfästa viss ränta som alltid skall utgå, såvida vinstmedel över huvud taget finns tillgängliga. Lämpligare synes vara att avkastningen på garantifondsbeviset bestäms av sparbanksstämman i efterhand. Denna konstruktion hindrar givetvis inte att sparbank i emissionsprospekt avger en
Bank 287
avsiktsförklaring om avkastningens storlek på motsvarande sätt som sker vid aktieemissioner.
1 detta sammanhang kan det vara intressant att göra en jämförelse med de indexaktier som har utgivits av Svenska Handelsbanken. Dessa är konstruerade pâ följande sätt. Indexaktierna bildar en särskild aktieserie och har en fast grundutdelning, vilken år för år förändras i takt med konsumentprisindex.
Inbetalning av aktierna ägde rum under hösten 1977 och utdelning utgick första gången år 1978. Redan i emissionsprospektet utfäste sig därvid banken att betala en grundutdelning på 6,25 °o. Kursen vid nyemissionen var 125 kr. innehavarna av indexaktier äger rätt till sin indexreglerade utdelning före stamaktieägarna. Utdelningen till ägarna av indexaktier kan alltså komma i fara först den dag, då banken inte längre har möjlighet att betala någon utdelning alls till sina stamaktieägare. Detta har ännu aldrig inträffat. Ägarna till indexaktier kan därför betrakta sin utdelning som säker. Det är dessutom så, att om utdelningen något år skulle utebli har ägarna av indexaktier rätt att ett senare år retroaktivt få ut utdelningen före stamaktieägarna. Denna företrädesrätt till utdelning anses motivera att varje indexaktie endast medför 110 röst.
Jämförelsen mellan avkastningen på de beskrivna indexaktierna och garantifondsbevisen för sparbank ger vid handen att avkastningen i båda fallen inte kan anses som garanterad men ändå framstår som relativt säker. Detta bör dock inte medföra att det satsade kapitalet inte anses som eget kapital. I sammanhanget kan också noteras att aktiekapital som bildats genom utgivande av redan från början inlösningsbara aktier i sin helhet räknas som aktiekapital, dvs. eget kapital.
En annan invändning mot Sparbanksföreningens förslag är att det i grunden förändrar sparbankernas associationsform och därför inte står i överensstämmelse med 1 kap. 1 § SBL, där det stadgas att ingen har rätt att del av den vinst som uppkommer i sparbanks rörelse.
Till skillnad från utländska lösningar, ex. den norska, får innehavare av garantifondsbevis enligt det framlagda förslaget inget inflytande över sparbankens rörelse. I den tidigare diskussionen har framförts att de som förvärvat garantifondsbevis vill ha hög avkastning och därför försöker påverka bankens rörelseinriktning. Till detta bör sägasatt förvärvaren av ett garantifondsbevis enligt kommitténs mening endast skall erhålla avkastning i efterhand enligt sparbanksstämmans beslut. Det sätt på vilket deltagarna på en sparbanksstämma utses innebär en garanti för att innehavarna av garantifondsbevis får en korrekt behandling. Att stämmodeltagarna inte
till skillnad från aktieägare har något eget ekonomiskt intresse i saken
torde göra dem väl skickade att bestämma en marknadsmässig avkastning på garantifondsinsatsen.
Den nu diskuterade lösningen innebär inte någon ovillkorlig rätt för ägare av garantifondsbevis att få del av sparbankens vinst. Deras rätt inskränks till att få avkastning på sin insats efter de kriterier som sparbanksstämman bestämmer. Sparbanken bör vid fastställandet av avkastningen inte vara
288 Bank
bunden av någon särskild formel. Vad sagts rätt att få ta del ovan om av sparbankens vinst kan inte anses hindra att avkastningen bestäms som bonus satt i förhållande till sparbankens vinst. Det kan noteras att det inte ansetts strida mot 1 kap. 1 § SBL att resultatandelssystem för anställda införts för sparbankerna jfr prop. 198687:12, s. 1. En ytterligare invändning i detta sammanhang innebär att eftersom innehavare av garantifondsbevis inte har något inflytande över bankens rörelse borde garantifondskapitalet inte fullt ut betraktas som eget kapital. Som framgår av kommitténs nämnda utgångspunkt för bestämmande beav greppet eget kapital anses detta kriterum inte behöva uppfyllas. Invändningen utgår från en förutsättning att insats eget kapital sker från ägare, av som därigenom ges rätt att utöva inflytande över associationen. En sparbank saknar ägare. Inflytandefrågorna har därför lösts på annat sätt. Med den utgångspunkt som ifrågavarande kritiker har skulle egentligt riskkapital aldrig kunna tillföras den typ av associationer som saknar ägare. Sparbanks grundfond skulle då inte heller utgöra eget kapital. Det kan påpekas att garantifond som eget kapital inte innebär någon nyordning den utan att redan existerar i gällande lag. Det nya med Sparbanksföreningens förslag ligger i att garantifondsinsatsen inte skall begränsad kravet att vara av insatsen skall vara påkallad för att upprätthålla sparbanks verksamhet. en En tredje invändning mot förslaget innebär att lönsamhetskravet sänks genom förslaget. Bakgrunden till sparbankernas begäran att få möjlighet att ta upp garantikapital är att det skall ge sparbankerna samma möjlighet som övriga banker att expandera sin verksamhet utan hinder i kapitalhänseende. För att detta skall ske med lånat kapital måste sparbankerna, i likhet med alla andra företag, se till att den verksamhet bedrivs tillsom ger en fredsställande avkastning. Om så inte blir fallet kommer naturligtvis omedelbara svårigheter att uppstå vid placeringen av garantifondsbevisen på marknaden. Köparna måste vara förvissade att den verksamhet de om placerar pengar i utvecklas positivt. Om en sparbank skulle, antyds som från vissa remissinstanser, söka expansion enbart genom externa medel och därigenom tillåta sig att minska kravet på vinster och avsättningar till egna fonder, får det förutsättas att marknaden snabbt kommer att rätta till förhållandet genom att inte fortsätta att tillskjuta garantikapital. Självklart kan det hävdas att vinstkravet blir lägre i det fall avkastningen för utdelningen på garantikapital är avdragsgill -jämfört med det omvända förhållandet. Jämförelsen synes dock inte helt adekvat i sammanhanget utan borde i stället göras gentemot den kostnad som ex. affärsbankerna har vid nyemission av aktiekapital och den kostnad för dessa uppstår som efter beskattning med hänsyn tagen till möjligheten av Annell-avdrag. Av vad som framgår nedan skulle en icke avdragsgill kostnad för garantikapitalet bli vida högre än vad som för närvarande gäller för affärsbankernas aktiekapital. Invändningarna i fråga om lönsamhetskravet implicerar att Sparbanksföreningens förslag skulle ge sparbankerna konkurrensfördelar framför andra institut på marknaden. Sparbanksrörelsen har hävdat att den är missgynnad
Bank 289
i konkurrenshänseende genom att sparbankerna helt saknar möjligheter att bygga en expansion av rörelsen på externt tillfört kapital. Affärsbankerna har möjligheter att göra nyemissioner och utfärda konvertibler. Föreningsbankerna har i motsvarande fall medlems- och förlagsinsatser. Till föreningsbankernas möjlighet att ge ut förlagsandelsbevis återkommer kommittén nedan. Sparbanksföreningen har vidare i olika sammanhang påtalat den bristande konkurrensneutralitet som den anser ligga i att sparbank omfattas av vinstdelningsskatten men att medel som inbetalats som vinstdelningsskatt över huvud taget inte kan komma sparbank till del.
Redan i dag förekommer det att utdelad avkastning på eget kapital behandlas som en avdragsgill kostnad vid beskattningen. Detta gäller utdelning på medlemsinsatser för ekonomiska föreningar, däribland föreningsbankerna.
Ställer man de villkor som gäller för nyemission av aktiekapital i relation till de föreslagna garantifondsbevisens villkor framstår avdragsmöjligheten inte som någon konkurrensfördel för sparbank. Snarare är det så att i ett visst ekonomiskt läge kommer affärsbankerna att vara gynnade på grund av möjligheten till s. k. Annell-avdrag medan i andra lägen en fördel kommer att uppstå för sparbankerna. Detta kommer alltså att växla från tid till annan, och det är inte möjligt att en gång för alla säga att garantifondsmöjligheten för sparbankerna kommer att framstå som en konkurrensfördel.
Beräkning av kostnaderna för sparbankers och affärsbankers kapitalförsörjning genom garantikapital respektive nyemission av aktier har gjorts med hjälp av en metod som jämför nuvärdet av under en framförliggande tidsperiod tänkta betalningar för respektive kapitalanskaffningsform. Beräkningarna framgår av tabellerna 7.1-4. Förutsättningarna är följande. Kostnaderna för anskaffande av garantikapital antas i genomsnitt ligga på en nivå av ca 12 %. Dessa kostnader är skattemässigt avdragsgilla. Den faktiska kostnadsbelastningen för garantilåntagaren blir därigenom ca 6 °o. Direktavkastningen på en nyemission i aktier har antagits vara mellan 3,2 och 11,4 °o. Siffrorna har valts eftersom de motsvarar faktiska nyemissioner av S-E-Banken åren 1975, 1976, 1983 och 1986. Hänsyn har tagits till Annellreglerna och utdelningsökningen har antagits vara 10 % per år. Det införskaffade kapitalet, garantikapital och aktiekapital, förutsätts ge samma avkastning i rörelsen hos låntagaren. I nuvarande marknad har denna diskonteringsfaktor antagits vara 13 °o. Med dessa utgångspunkter har beräkningar gjorts över nuvärdet av de betalningar ocheller kurstillväxt som blir konsekvensen av kapitalanskaffningen. Vidare har effekten av alternativa antaganden bedömts genom stegvis förändring av variablema. Nuvärdet av framtida betalningar för de två aktuella upplåningsformerna visar enligt tabell 7.1, där direktavkastningen antagits vara 3,2 % för aktien, att garantikapitalets villkor blir förmånligare än aktiens, dvs. att nuvärdet är lägre, först efter 34 år. Fördelarna för aktien under detta tidsperspektiv beror helt på Annellagstiftningens effekter. Avdragsreglerna upphör att gälla efter 15-16 år, men fördelarna av reglerna under de åren ger aktieupplåningen ett försteg under ytterligare ca 20 år.
290 Bank
Tabell 7.1 Utbetalning och nuvärde efter skatt och Annellavdrag
Garantikapital Aktie Nuvärde
Skillnad skillnad Utbetal- Summa Utdel- Summa cash- cash
År ning nuvärde ning nuvärde flow flow
| l 6 | 5.31 1.60 1.42 -4.40 -3.89 emissionsvolym 100 | |
| 2 6 | 10.01 1.76 2.79 -2.24 -7.21 garantiränta | 12.0% |
| 3 6 | 14.17 1.94 4.14 -4.06 -10.03 direktavkastning 3.2% | |
| 4 6 | 17.85 2.13 5.44 -3.87 -12.40 skattesats | 50.0% |
| 5 6 | 21.10 2.34 6.71 -3.66 -14.39 utdelningstillväxt 10.0% | |
| 6 6 | 23.99 2.58 7.95 -3.42 -16.03 diskonteringsfaktor 13.0% | |
| 7 6 | 26.54 2.83 9.16 -3.17 -17.38 | |
| 8 6 | 28.79 3.12 10.33 -2.88 -18.46 | |
| 9 6 | 30.79 3.43 11.47 -2.57 -19.32 | |
| 10 6 | 32.56 3.77 12.58 -2.23 -19.98 | |
| 11 6 | 34.12 4.15 13.66 -1.85 -20.46 | |
| 12 6 | 35.51 4.56 14.72 -1.44 -20.79 | |
| 13 6 | 36.73 5.04 15.75 -O.96 -20.98 | |
| 14 6 | 37.81 6.05 16.84 0.05 -20.98 | |
| 15 6 | 38.77 7.15 17.98 1.15 -20.79 | |
| 16 6 | 39.62 12.58 19.76 6.58 -19.86 | |
| 17 6 | 40.37 14.70 21.60 8.70 -18.77 | |
| 18 6 | 41.04 16.17 23.40 10.17 -17.64 | |
| 19 6 | 41.63 17.79 25.14 11.79 -16.49 | |
| 20 6 | 42.15 19.57 26.84 13.57 -15.31 | |
| 21 6 | 42.61 21.53 28.49 15.53 -14.12 | |
| 22 6 | 43.02 23.68 30.10 17.68 -12.91 | |
| 23 6 | 43.38 26.05 31.67 20.05 -11.71 | |
| 24 6 | 43.70 28.65 33.19 22.65 -10.50 | |
| 25 6 | 43.98 31.52 34.68 25.52 -9.30 | |
| 26 6 | 44.23 34.67 36.12 28.67 -8.11 | |
| 27 6 | 44.45 38.14 37.53 32.14 -6.92 | |
| 28 6 | 44.65 41.95 38.90 35.95 -5.75 | |
| 29 6 | 44.82 46.15 40.23 40.15 -4.59 | |
| 30 6 | 44.97 50.76 41.53 44.76 -3.44 | |
| 31 6 | 45.11 55.84 42.79 49.84 -2.32 | |
| 32 6 | 45.23 61.42 44.02 55.42 -1.21 | |
| 33 6 | 45.34 67.56 45.22 61.56 -0.11 | |
| 34 6 | 45.43 74.32 46.39 68.32 0.96 | |
| 35 6 | 45.51 81.75 47.52 75.75 2.01 | |
| 36 6 | 45.59 89.93 48.63 83.93 3.04 | |
| 37 6 | 45.65 98.92 49.70 92.92 4.05 | |
| 38 6 | 45.71 108.81 50.75 102.81 5.04 | |
| 39 6 | 45.76 119.69 51.77 113.69 6.00 | |
| 40 6 | 45.81 131.66 52.76 125.66 6.95 | |
| 41 6 | 45.85 144.83 53.72 138.83 7.88 | |
| 42 6 | 45.88 159.31 54.66 153.31 8.78 | |
| 43 6 | 45.91 175.24 55.58 169.24 9.66 | |
| 44 6 | 45.94 192.77 56.47 186.77 10.53 | |
| 45 6 | 45.97 212.05 57.33 206.05 11.37 | |
| 46 6 | 45.99 233.25 58.18 227.25 12.19 | |
| 47 6 | 46.01 256.57 59.00 250.57 12.99 | |
| 48 6 | 46.02 282.23 59.80 276.23 13.78 | |
| 49 6 | 46.04 310.46 60.58 304.46 14.54 |
Bank 291
Tabell 7.2 Utbetalning och nuvärdeefter skatt och Annellavdrag
Garantikapital Aktie Nuvärde
Skillnad skillnad Utbetal- Summa Uldel- Summa cash- cash År ning nuvärde ning nuvärde flow flow
| 1 6 | 5.31 2.00 1.77 -4.00 -3.54 emissionsvolym 100 | |
| 2 6 | 10.01 2.20 3.49 -3.80 -6.52 garantiränta | 12.0% |
| 3 6 | 14.17 2.42 5.17 -3.58 -9.00 direktavkastning 4.0% | |
| 4 6 | 17.85 2.66 6.80 -3.34 -11.04 skattesats | 50.0% |
| 5 6 | 21.10 2.93 8.39 -3.07 -12.71 utdelningstillväxt 10.0% | |
| 6 6 | 23.99 3.22 9.94 -2.78 -14.05 diskonteringsfaktor 13.0% | |
| 7 6 | 26.54 3.54 11.45 -2.46 -15.09 | |
| 8 6 | 28.79 3.90 12.91 -2.10 -15.88 | |
| 9 6 | 30.79 4.29 14.34 -1.71 -16.45 | |
| 10 6 | 32.56 4.72 15.73 -1.28 -16.83 | |
| 11 6 | 34.12 5.37 17.13 -0.63 -16.99 | |
| 12 6 | 35.51 6.41 18.61 0.41 -16.90 | |
| 13 6 | 36.73 7.55 20.15 1.55 -16.58 | |
| 14 6 | 37.81 10.68 22.08 4.68 -15.73 | |
| 15 6 | 38.77 15.19 24.51 9.19 -14.26 | |
| 16 6 | 39.62 16.71 26.87 10.71 -12.75 | |
| 17 6 | 40.37 18.38 29.18 12.38 -11.20 | |
| 18 6 | 41.04 20.22 31.42 14.22 -9.62 | |
| 19 6 | 41.63 22.24 33.60 16.24 -8.03 | |
| 20 6 | 42.15 24.46 35.72 18.46 -6.43 | |
| 21 6 | 42.61 26.91 37.79 20.91 -4.82 | |
| 22 6 | 43.02 29.60 39.80 23.60 -3.22 | |
| 23 6 | 43.38 32.56 41.76 26.56 -1.62 | |
| 24 6 | 43.70 35.82 43.66 29.82 -0.03 | |
| 25 6 | 43.98 39.40 45.52 33.40 1.54 | |
| 26 6 | 44.23 43.34 47.33 37.34 3.10 | |
| 27 6 | 44.45 47.67 49.08 41.67 4.63 | |
| 28 6 | 44.65 52.44 50.80 46.44 6.15 | |
| 29 6 | 44.82 57.68 52.46 51.68 7.64 | |
| 30 6 | 44.97 63.45 54.08 57.45 9.11 | |
| 31 6 | 45.11 69.80 55.66 63.80 10.55 | |
| 32 6 | 45.23 76.78 57.20 70.78 11.97 | |
| 33 6 | 45.34 84.46 58.70 78.46 13.36 | |
| 34 6 | 45.43 92.90 60.15 86.90 14.72 | |
| 35 6 | 45.51 102.19 61.57 96.19 16.06 | |
| 36 6 | 45.59 112.41 62.95 106.41 17.36 | |
| 37 6 | 45.65 123.65 64.30 117.65 18.64 | |
| 38 6 | 45.71 136.02 65.60 130.02 19.89 | |
| 39 6 | 45.76 149.62 66.88 143.62 21.12 | |
| 40 6 | 45.81 164.58 68.12 158.58 22.31 | |
| 41 6 | 45.85 181.04 69.32 175.04 23.48 | |
| 42 6 | 45.88 199.14 70.50 193.14 24.62 | |
| 43 6 | 45.91 219.05 71.64 213.05 25.73 | |
| 44 6 | 45.94 240.96 72.75 234.96 26.81 | |
| 45 6 | 45.97 265.06 73.84 259.06 27.87 | |
| 46 6 | 45.99 291.56 74.89 285.56 28.90 | |
| 47 6 | 46.01 320.72 75.92 314.72 29.91 | |
| 48 6 | 46.02 352.79 76.92 346.79 30.89 | |
| 49 6 | 46.04 388.07 77.89 382.07 31.85 |
292 Bank
Tabell 7.3 Utbetalning och nuvärde efter skatt och Annellavdrag
Garantikapital Aktie Nuvärde
Skillnad skillnad Utbetal- Summa Utdel- Summa cash- cash
År ning nuvärde ning nuvärde flow flow
| 1 6 | 5.31 4.05 3.58 -1.95 -1.73 emissionsvolym 100 | |
| 2 6 | 10.01 4.46 7.07 -1.55 -2.94 garantiränta | 12.0% |
| 3 6 | 14.17 4.90 10.47 -1.10 -3.70 direktavkastning 8.1% | |
| 4 6 | 17.85 5.78 14.01 -0.22 -3.83 skattesats | 50.0% |
| 5 6 | 21.10 6.86 17.74 0.86 -3.37 utdelningstillväxt 10.0% | |
| 6 6 | 23.99 8.05 21.60 2.05 -2.38 diskonteringsfaktor13.0% | |
| 7 6 | 26.54 9.35 25.58 3.35 -0.96 | |
| 8 6 | 28.79 10.78 29.63 4.78 0.84 | |
| 9 6 | 30.79 12.36 33.75 6.36 2.96 | |
| 10 6 | 32.56 14.10 37.90 8.10 5.34 | |
| 11 6 | 34.12 19.41 42.96 13.41 8.84 | |
| 12 6 | 35.51 23.11 48.29 17.11 12.79 | |
| 13 6 | 36.73 25.42 53.49 19.42 16.75 | |
| 14 6 | 37.81 27.96 58.54 21.96 20.72 | |
| 15 6 | 38.77 30.76 63.46 24.76 24.68 | |
| 16 6 | 39.62 33.84 68.24 27.84 28.62 | |
| 17 6 | 40.37 37.22 72.90 31.22 32.53 | |
| 18 6 | 41.04 40.94 77.44 34.94 36.40 | |
| 19 6 | 41.63 45.04 81.86 39.04 40.23 | |
| 20 6 | 42.15 49.54 86.16 43.54 44.01 | |
| 21 6 | 42.61 54.49 90.34 48.49 47.73 | |
| 22 6 | 43.02 59.94 94.41 53.94 51.40 | |
| 23 6 | 43.38 65.94 98.38 59.94 55.00 | |
| 24 6 | 43.70 72.53 102.24 66.53 58.54 | |
| 25 6 | 43.98 79.78 106.00 73.78 62.02 | |
| 26 6 | 44.23 87.76 109.66 81.76 65.43 | |
| 27 6 | 44.45 96.54 113.22 90.54 68.77 | |
| 28 6 | 44.65 106.19 116.68 100.19 72.04 | |
| 29 6 | 44.82 116.81 120.06 110.81 75.24 | |
| 30 6 | 44.97 128.49 123.34 122.49 78.37 | |
| 31 6 | 45.11 141.34 126.54 135.34 81.43 | |
| 32 6 | 45.23 155.47 129.65 149.47 84.42 | |
| 33 6 | 45.34 171.02 132.68 165.02 87.35 | |
| 34 6 | 45.43 188.12 135.63 182.12 90.20 | |
| 35 6 | 45.51 206.94 138.51 200.94 92.99 | |
| 36 6 | 45.59 227.63 141.30 221.63 95.71 | |
| 37 6 | 45.65 250.39 144.02 244.39 98.37 | |
| 38 6 | 45.71 275.43 146.67 269.43 100.96 | |
| 39 6 | 45.76 302.98 149.25 296.98 103.49 | |
| 40 6 | 45.81 333.27 151.76 327.27 105.95 | |
| 41 6 | 45.85 366.60 154.20 360.60 108.36 | |
| 42 6 | 45.88 403.26 156.58 397.26 110.70 | |
| 43 6 | 45.91 443.59 158.90 437.59 112.98 | |
| 44 6 | 45.94 487.94 161.15 481.94 115.21 | |
| 45 6 | 45.97 536.74 163.34 530.74 117.38 | |
| 46 6 | 45.99 590.41 165.48 584.41 119.49 | |
| 47 6 | 46.01 649.45 167.56 643.45 121.55 | |
| 48 6 | 46.02 714.40 169.58 708.40 123.56 | |
| 49 6 | 46.04 785.84 171.55 799.84 125.51 |
Bank 293
Tabell 7.4 Utbetalning och nuvärde efter skatt och Annellavdrag
Garantikapital Aktie Nuvärde
Skillnad skillnad Utbetal- Summa Utdel- Summa cash- cash
År ning nuvärde ning nuvärde flow flow
| l 6 | 5.31 6.40 5.66 0.40 0.35 emissionsvolym 100 | |
| 2 6 | 10.01 7.54 11.57 1.54 1.56 garantiränta | 12.0% |
| 3 6 | 14.17 8.79 17.66 2.79 3.50 direktavkastning 11.4% | |
| 4 6 | 17.85 10.17 23.90 4.17 6.06 skattesats | 50.0% |
| 5 6 | 21.10 11.69 30.25 5.69 9.14 utdelningstillväxt 10.0% | |
| 6 6 | 23.99 13.36 36.67 7.36 12.68 diskonteringsfaktor 13.0% | |
| 7 6 | 26.54 15.20 43.12 9.20 16.59 | |
| 8 6 | 28.79 17.22 49.60 11.22 20.81 | |
| 9 6 | 30.79 19.44 56.07 13.44 25.28 | |
| 10 6 | 32.56 21.88 62.52 15.88 29.96 | |
| 11 6 | 34.12 29.57 70.22 23.57 36.10 | |
| 12 6 | 35.51 32.53 77.73 26.53 42.22 | |
| 13 6 | 36.73 35.78 85.03 29.78 48.30 | |
| 14 6 | 37.81 39.36 92.14 33.36 54.33 | |
| 15 6 | 38.77 43.29 99.07 37.29 60.29 | |
| 16 6 | 39.62 47.62 105.80 41.62 66.18 | |
| 17 6 | 40.37 52.38 112.36 46.38 71.99 | |
| 18 6 | 41.04 57.62 118.75 51.62 77.71 | |
| 19 6 | 41.63 63.38 124.96 57.38 83.34 | |
| 20 6 | 42.15 69.72 131.01 63.72 88.87 | |
| 21 6 | 42.61 76.69 136.90 70.69 94.29 | |
| 22 6 | 43.02 84.36 142.64 78.36 99.62 | |
| 23 6 | 43.38 92.80 148.22 86.80 104.84 | |
| 24 6 | 43.70 102.08 153.65 96.08 109.95 | |
| 25 6 | 43.98 112.29 158.94 106.29 114.96 | |
| 26 6 | 44.23 123.52 164.09 117.52 119.86 | |
| 27 6 | 44.45 135.87 169.10 129.87 124.65 | |
| 28 6 | 44.65 149.45 173.98 143.45 129.33 | |
| 29 6 | 44.82 164.40 178.73 158.40 133.91 | |
| 30 6 | 44.97 180.84 183.35 174.84 138.38 | |
| 31 6 | 45.11 198.92 187.85 192.92 142.74 | |
| 32 6 | 45.23 218.82 192.23 212.82 147.00 | |
| 33 6 | 45.34 240.70 196.50 234.70 151.16 | |
| 34 6 | 45.43 264.77 200.65 258.77 155.22 | |
| 35 6 | 45.51 291.24 204.69 285.24 159.18 | |
| 36 6 | 45.59 320.37 208.63 314.37 163.04 | |
| 37 6 | 45.65 352.40 212.45 346.40 166.80 | |
| 38 6 | 45.71 387.65 216.18 381.65 170.47 | |
| 39 6 | 45.76 426.41 219.81 420.41 174.05 | |
| 40 6 | 45.81 469.05 223.34 463.05 177.54 | |
| 41 6 | 45.85 515.96 226.78 509.96 180.94 | |
| 42 6 | 45.88 567.55 230.13 561.55 184.25 | |
| 43 6 | 45.91 624.31 233.39 618.31 187.48 | |
| 44 6 | 45.94 686.74 236.56 680.74 190.62 | |
| 45 6 | 45.97 755.41 239.65 749.41 193.68 | |
| 46 6 | 45.99 830.95 242.65 824.95 196.67 | |
| 47 6 | 46.01 914.05 245.58 908.05 199.57 | |
| 48 6 | 46.02 1005.45 248.43 999.45 202.41 | |
| 49 6 | 46.04 1106.00 251.20 1100.00 205.16 |
294 Bank
En högre kalkylränta ger en ytterligare förskjutning av tidpunkten för garantikapitalets fördel plus en procentenhet betyder 3-4 år. Om den årliga utdelningsökningen för aktien sjunker till en lägre nivå än antagna 10 % per år, ex. 9 %, blir garantikapitalet fördelaktigare först efter drygt 40 år. Höjs direktavkastningen för aktierna med procentenhet till 4 %
en visar tabell 7.2 att garantikapitalet blir fördelaktigare ur kostnadssynpunkt efter drygt 24 år. Vid en antagen direktavkastning på 8,1 % visar tabell 7.3 att garantikapitalet blir fördelaktigare efter drygt sju år. Vid en så hög direktavkastning som 11,4 °o är garantikapitalet alltid förmånligare. Från sparbankshåll har det emellertid hävdats att vid en så hög direktavkastning kommer garantiräntan att vara väsentligt högre än antagna 12 %. Fördelen för garantikapitalet är därför inte heller vid ett sådant marknadsläge uppenbar. Mot bakgrund av det sagda framstår det inte som om någon konkurrensförmån i kostnadshänseende tillerkänns sparbank genom förslaget. I stället innebär det att sparbank -i likhet med de andra bankgrupperna -får möjlighet att knyta till sig eget kapital utifrån, och att en del av de egna fondmedlen blir föremål för samma skattemässiga behandling som i vissa fall gäller för de andra bankinstituten. De relativa kostnaderna för garantikapitalet i förhållande till aktiekapitalet kommer att växla och det är inte möjligt att säga vilken kapitalanskaffningsform som generellt framstår som förmånligast.
En invändning mot förslaget som inte framkommit under remissbehandlingen utan som framförts vid kommitténs behandling av frågan innebär att garantifondsbevisen saknar marknadsmässiga förutsättningar. Garantifondsbevisens marknadsmässighet är beroende av om de kan introduceras med villkor som är anpassade efter de tilltänkta köparnas krav och preferenser.
Fyra väsentliga faktorer måste, som tidigare nämnts, styra villkoren vid värdepapperets introduktion på marknaden:
Garantifondsbeviset får inte i någon form ge dess innehavare inflytande på sparbankens verksamhet.
Garantifondsbeviset får inte ge någon ovillkorlig rätt till andel i sparban-
kens vinst.
Avkastning på garantifondsbevis får inte lämnas eller måste reduceras då
sparbankens rörelseresultat är negativt eller skulle bli negativt om av-
kastning lämnades. Anledning att inte ge avkastning kan härutöver vara
att sparbanken inte uppfyller lagens krav på kapitaltäckning. Garantifondsbeviset skall vara ouppsägbart från placerarens sida.
Den gottgörelse som lämnas innehavaren av sparbankernas garantifondsbevis har formen av avkastning. För att vara intressant bör sannolikt denna avkastning minst ligga i paritet med avkastningen på förlagsbevis. Sättet att bestämma avkastningen bör dock kunna varieras. Som redan har framgått anser kommittén att någon på förhand bestämd ränteutfästelse i garanti-
Bank 295
fondsbeviset inte bör komma i fråga. En avsiktsförklaring i emissionsprospektet i likhet med vad som nu förekommer i samband med aktieemissioner kan dock tillåtas.
De konstruktioner för beräkningen av avkastningen som kan komma att användas kan varieras mellan olika emissioner, beroende på emissionsstorleken, vilken sparbank som står som emittent samt vilken köparkategon banken främst vänder sig till. Gemensamt för samtliga emissioner är dock att de skall löpa under mycket lång tid. Garantifondsbevisen bör därför kunna omsättas på en andrahandsmarknad. Andrahandsmarknadens uppgift torde därvid främst bli att tillgodose likviditetsaspekterna hos garantifondsbevisen, medan kursutvecklingsaspekten blir av underordnad betydelse. Kursutvecklingen påverkas naturligtvis i stor utsträckning av valet av avkastningskonstruktion. Kravet relativt stora emissioner begränsar möjligheten för mindre sparbanker att självständigt genomföra sådana. Detta kan innebära att en gemensam institution kan behöva träda in som market maker för en grupp sparbankers räkning. Mot bakgrund av de ovan nämnda restriktionerna som måste vidhäfta sparbankernas garantifondsbevis och de tänkbara avkastningskonstruktioner som kan bli aktuella, kan de av marknaden godtagna emissionerna komma att definieras som ett mellanting mellan obligations- eller förlagslån och aktier. Jämförelsen med de förra avser förutsägbarheten beträffande den maximala avkastningen, medan den senare jämförelsen avser möjligheten att avkastning utbetalas över huvud taget. Efterhand som statens budgetunderskott minskar blir utbudet av nya räntebärande papper mindre. De placerare på marknaden som främst kan väntas ha intresse av sparbankernas garantifondsbevis utgörs av två större grupper. Den ena är större eller mindre institutionella placerare, ex. AP-fonderna, försäkringsbolag och stiftelser, vilka härigenom får ett alternativ till obligationsköp och liknande placeringar. Den andra gruppen är sparbankernas egna kunder, dvs. hushållskunderna på hemmamarknaden, som kan vara motiverade att genom dessa placeringar setill att sparbanken kan fungera som ett konkurrenskraftigt hemortsalternativ samtidigt som man tillgodoser det egna kravet på ett lönsamt sparande.
Marknadsundersökningar som Sparbanksföreningen har utfört har sagts tyda på att flera större placerare har ett stort intresse för garantifondsbevisen.
Sparbanksföreningen har beräknat att behovet av externt riskkapital under de närmaste 10 åren uppgår till 7-9 miljarder kr., fördelat på förlagslån och garantikapital. Sparbankernas beskattade kapital har som tidigare redovisats ökat från 1,7 till 2,6 miljarder under åren 1981-1986, eller 8,8 % per år. Med antagande om en motsvarande ökning under de närmaste tio åren skulle det beskattade kapitalet uppgå till 4,9 miljarder kr. år 1996. Förutsatt att garantikapital och förlagslån fördelas lika skulle ökningen av garantikapitalet enligt beräkningen bli omkring 4 miljarder kr. Detta skulle i sin tur generera en möjlighet att öka i kapitalbasen ingående förlagsupplåning och värderegleringskonton med sammanlagt 8 miljarder kr. Totalt skulle kapitalbasen därmed kunna ökas till 26,7 miljarder kr., eller med 242 °o. Om
296 Bank
garantikapitalmöjligheten begränsas till 50 % av beskattat eget kapital kan kapitalbasen höjas till 22 miljarder kr., motsvarande en ökning med 181,5 %.
Sparbanksföreningen har i sitt förslag maximerat garantifondsinsatsen till högst så stort belopp som svarar mot reservfondens storlek. Med det
antagande om det beskattade kapitalets tillväxt som ovan gjorts, innebär det att kapitalbasen maximalt kan uppgå till 29,3 miljarder kr. år 1996 eller motsvarande en ökning med 275 %.
Det är här fråga om en för svensk marknad helt ny form av värdepapper. Även Sparbanksföreningens marknadsundersökning har tyda på
om sagts att det för närvarande finns en marknad för ifrågavarande slag av papper är det svårt att förutse marknadens reaktioner på längre sikt. Det finns skäl att vid introduktionen av ett nytt värdepapper försiktigt fram. Mot denna bakgrund och då även en mindre ram än den av föreningen föreslagna torde täcka det beräknade behovet finner kommittén att garantifondsinsatser i en Sparbank tills vidare inte bör tillskjutas med sammanlagt högre belopp än som motsvarar hälften av reservfonden. Sedan erfarenhet vunnits kan förutsättningarna för utgivande av garantifondsbevis omprövas.
Med de modifieringar som kommittén föreslagit föreligger inga sådana bärande invändingar mot förslaget att det måste förkastas. Det ligger väl i linje med de lösningar som föreslagits i Norge och Finland med de modifieringar som erfordras med hänsyn till den specifikt svenska inriktningen av sparbankslagstiftningen. Kommittén finner förslaget ägnat att lösa de problem som sparbankerna nu står inför. Beträffande de enskilda reglerna i förslaget har utöver de nu redovisade större förändringarna endast marginella ändringar gjorts. Dessa framgår av specialmotiveringen.
7.3.5 i
Förlagskapital föreningsbank
7.3.5.1¶Bakgrund
Föreningsbankerna är ekonomiska föreningar. Bestämmelserna om sådana föreningar gäller för föreningsbankerna om inte annat följer av FBL eller annan lag, ex. BRL. En ny lag om ekonomiska föreningar 1987:667 trädde i kraft den 1 januari 1988. Denna lag innebär en modernisering och förenkling av den tidigare lagen om ekonomiska föreningar från år 1951.
En ekonomisk förenings eget kapital utgörs av obligatoriska och frivilliga insatser från medlemmarna, reservfond, uppskrivningsfond och balanserade vinstmedel. Till dessa kommer förlagsinsatser, som genom ändringar år 1984 infördes i lagen om ekonomiska föreningar och lagen om jordbrukskasserörelsen efter förslag av kooperationsutredningen. Ändringama syftade till att göra det möjligt för ekonomiska föreningar att ta till sig riskbärande kapital även från andra än medlemmarna. Förlagsinsatserna räknas till det bundna egna kapitalet och intar en mellanställning mellan medlemskapitalet och det lånade kapitalet. Insatserna är inte förenade med
Bank 297
någon rösträtt men medför en viss insyn i föreningen. Insatserna skall vara bunda i minst fem år. För föreningsbankerna är huvudprincipen att ett belopp som motsvarar inbetalda medlemsinsatser skall hållas kvar i föreningen. Under vissa förutsättningar har emellertid en medlem som avgått ur föreningen rätt att sex månader efter avgången få tillbaka inbetalda medlemsinsatser. En sådan rätt föreligger dock endast, om bankens eget kapital räcker till utan att reservfonden, uppskrivningsfonden eller förlagsinsatserna behöver tas an-i språk och utan att medlemmarnas lika rätt träds för när. Inom föreningsbanksrörelsen är det inte ovanligt att en medlem deltar med större insats än han är skyldig till överinsats. Medlemmens insatskonto ökas enligt stadgarna med erhållna återbäringar intill dess insatsen nått en viss angiven storlek. Insatskontot kan även därefter ökas på samma sätt efter överenskommelse mellan medlemmen och föreningsbanken. En medlem i föreningsbank har rätt att, utan att utträda ur föreningsbanken, få en ut överinsatserna. Emellertid är denna rätt inte ovillkorlig. Insatskapitalets storlek utgör ett mått på föreningsbankens Soliditet och för föreningsbankens borgenärer är det av betydelse att insatskapitalet inte minskar. En sådan minskning kan inträda bl. a. på grund av att medlemmarna i föreningsbanken kräver att få ut sina överinsatser. En medlem har därför rätt att få ut och behålla en överinsats endast under de förutsättningar som gäller för en avgången medlems rätt att få ut och behålla en insats. Härtill kommer att utbetalning inte får äga rum om detta skulle medföra att kapitalkravet enligt 2 kap. 8 och 9 §§ BRL inte kan uppfyllas. Medlemmen måste i sådant fall vänta, eftersom föreningsbanken inte får verkställa utbetalningen, om denna inte kan med hänsyn till kapitaltäckningsäga rum bestämmelserna. Medlemmen står dock i princip kvar vid sitt krav att erhålla överinsatsen, i motsats till vad som annars gäller om medlems rätt att återfå insats. Den som har en förlagsandel har rätt att få förlagsinsatsen inlöst tidigast efter fem år från tillskottet under förutsättning att han skriftligen säger upp beloppet minst två år förväg. Innehavaren behöveri inte sägaupp beloppet just till femårsperiodens utgång. Någon ny femårsperiod börjar nämligen inte löpa om inte uppsägning sker utan beloppet kan därefter när som helst sägas upp till betalning två år efter uppsägningen. För den centrala föreningsbankens del gäller att inlösen får ske sex månader efter skriftlig uppsägning, dock tidigast efter fem år från tillskottet. Inlösen skall ske med förlagsinsatsens belopp. Beloppet får dock inte den centrala föreningsbankens och anslutna lokala överstiga vad som av föreningsbankers tillgångar, utan anlitande av deras reservfonder eller uppskrivningsfonder, belöper på andelen i förhållande till övriga förlagsinsatser. Den centrala föreningsbanken kan härvid infordra tillskott från de anslutna lokala föreningsbankerna. Från föreningsbankens synpunkt är avkastning på förlagsinsatsen inte en vanlig rörelsekostnad utan är att betrakta som utdelning och därmed beroende rörelseresultatet. Detta innebär alltså att avkastningen inte kan av
298 Bank
garanteras på förhand. Inget hindrar emellertid att föreningen avger en avsiktsförklaring om avsedd avkastning på viss nivå. Utdelningen på förlagsinsatser kan ges förtur framför utdelning i form av återbäring eller ränta på medlemsinsatser. Förlagsinsatserna står från risksynpunkt mellan övrigt egenkapital och lånat kapital, varav förlagslån kommer närmast. Enligt 4 kap. 7 § sista stycket BRL skall förlagsinsatserna i balansräkningen redovisas under bundet eget kapital, varvid medlemsinsatser och förlagsinsatser skall redovisas var för sig. Från föreningens synpunkt jämställs utdelning på förlagsinsatser med annan utdelning till medlemmarna, återbäring och ränta medlemsinsats. Avdragsrätt föreligger därför vid beskattningen. Innehavaren åtnjuter inte skattefrihet för erhållen utdelning.
7.3.5.2¶Förlagsinsatserna från kapitaltäckningssynpunkt
Som redan framgått infördes förlagsinsatserna genom lagstiftning år 1984. I prop. 198384:84, s. 191 behandlades frågan om hur förlagsinsatserna skulle betraktas från kapitaltäckningssynpunkt. Departementschefen hänvisade härvid till att förlagsinsatserna intar mellanställning mellan det lånade en kapitalet och insatskapitalet. Han ansåg dock att dessa insatser från kapitaltäckningssynpunkt närmast var att jämställa med förlagslån. Summan de av nominella värdena av förlagslån och förlagsandelsbevis skulle därvid få jämställas med eget kapital. Under beredningen av banklagutredningens förslag till banklagstiftny ning aktualiserade Sveriges Föreningsbankers Förbund frågan om en förändring av reglerna för beräkning av kapitalbasen för föreningsbankerna. Denna ändring skulle innebära att förlagsinsatserna liksom medlemsinsatserna räknades in i det egna kapitalet i kapitaltäckningssammanhang, bl. a. eftersom förlagsinsatserna ingår i det bundna kapitalet och kan anses vara fastare knutna till föreningsbanken än vad de extra medlemsinsatserna överinsatserna är. Föredragande statsrådet anförde för egen del att fördelningen placeav ringarna i olika klasser och reglerna för beräkning kapitalbasen är av utformade bl. a. med beaktande av att en rimlig kapitaltäckning skall uppnås totalt sett för varje bankkategori. Med hänsyn härtill måste förändringar av reglerna föregås ingående analys deras effekter och av en av endast vidtas om de är mycket angelägna. Hänsyn måste också tas till att bestämmelserna redan nu är väldigt omfattande. Han förutsatte dessutom att kreditmarknadskommitténs förslag kunde komma att aktualisera ändringar i dessa bestämmelser. Detta och andra förslag om ändringar av kapitaltäckningsbestämmelserna fick därför övervägas och i ett störsenare re sammanhang. Vid kreditmarknadskommitténs behandling kapitaltäckningsfrågorna av har Sveriges Föreningsbankers Förbund på nytt tagit upp frågan om förlagsinsatsernas ställning från kapitaltäckningssynpunkt. Förbundet har därvid på nytt framfört att förlagsinsatser bör äkta eget kapital. anses som Förbundet har anfört:
Bank 299
Huvudskälet till förbundets förslag är att förlagsinsatser i nuläget är helt ointressanta för centrala föreningsbanker och därmed inte bidrar till föreningsbankernas riskkapitalförsörjning. Detta ligger i sakens natur. Eftersom förlagsinsatser ur placerarsynpunkt innebär en mer riskfylld placering än förlagslån bör avkastningskravet vara högre på förlagsinsat-
än på förlagslån. Det finns givetvis därför ingen anledning för en ser central föreningsbank att emittera förlagsinsatser istället för förlagslån.
Förlagsinsatser intar en mellanställning mellan eget och lånat kapital. Till skillnad mot aktier är förlagsinsatser tidsbundna, dock minimum 5 år. 1likhet med aktier är avkastningen på förlagsinsatser utdelning. Ett karaktäristiskt särdrag för förlagsinsatser och medlemsinsatser är att utdelningen är en avdragsgill kostnad, därvid dock bör observeras att utdelningen är resultatberoende. En olikhet mellan aktier och förlagsinsatser är att innehavare av förlagsinsatser inte har något inflytande, utan endast ges viss rätt till insyn.
Vid diskussioner huruvida förlagsinsatser bör räknas som äkta eget kapital i kapitaltäckningssammanhang har anförts att huvudskälet mot att så skall få ske är att förlagsinsatser är tidsbundna till skillnad mot annat äkta eget kapital. I en banks kapitalbas borde inte ingå kapital av så kortfristig karaktär har det sagts. Förbundet vill inte bestrida att det ligger något i detta men menar att man därvid inte tar hänsyn till de olika bankinstitutens speciella associationsformer och de särdrag som är karaktäristiska för dessa. Föreningsbankerna är ekonomiska föreningar. Det äkta egna kapitalet i föreningsbankerna består i dag av insatser obligatoriska och frivilliga, reservfonder och balanserade vinstmedel. Medlemmarnas bidrag till föreningsbankernas kapitalförsörjning är insatserna. Den obligatoriska insatsen kvarstår i banken så länge medlemmen kvarstår som medlem och utbetalas först vid utträdet. Insatsen är således rörlig till sin natur men i praktiken långfristig. Frivillig eller extra insats kan medlem däremot återfå utan att avgå ur föreningsbanken. Om inte hinder kapitaltäckningssynpunkt kan banken
möter ur medge återbetalning frivillig insats, dock med rätt att fördela återbe-
av talningen med 15 per år under en femårsperiod. Någon skillnad ur kapitaltäckningssynpunkt görs inte i lagen mellan obligatoriska och frivilliga insatser. Förbundet hävdar att förlagsinsatser bör anses vara minst lika hårt bundna till en central föreningsbank som frivilliga insatser. Eftersom de betraktas som äkta eget kapital bör det-
senare samma gälla även för förlagsinsatser. I propositionen om ny banklagstiftning prop. 198687:12, sid 230 har departementschefen uttalat att det kan finnas skäl att överväga att behandla medlems- och förlagsinsat-
på sätt. Förbundet föreslår att kreditmarknadskommittén nu ser samma framlägger förslag i enlighet med förbundets önskemål.
Eftersom erforderlig lagtext med tillhörande motiveringar redan finns i FBL:s femte kapitel erfordras ingen annan lagändring än i BRL. Därvid bör i 2 kap. 9 § tredje stycket de två sista meningarna utgå. Förbundet att ett genomförande av här framfört förslag inte skulle
anser innebära någon särbehandling av föreningsbankerna utan endast en logisk konsekvensändring av redan införd lagstiftning om förlagsinsat-
Förslaget bör kunna genomföras oavsett vad kommitténs behandser. ling sparbanksföreningens förslag om sparbankernas riskkapitalför-
av sörjning leder till.
300 Bank
7.3.5.3 överväganden
Kommittén har vid sin behandling av sparbanksföreningens förslag
om garantifondsbevis karaktäriserat begreppet eget kapital, närmast från kapitaltäckningssynpunkt. De väsentliga egenskaperna för det kapita-
egna let har därvid sagts vara att det från företagssynpunkt utgör den fullständiga företagarrisken, att det är ouppsägbart från placerarens sida och
att avkastningen inte är garanterad. En sådan definition ligger också väl i linje med de internationella överväganden angående bankers kapitaltäckning som för närvarande pågår.
Föreningsrättsligt har förlagsinsatsen accepterats som eget kapital. Detta synes stämma väl in i den systematik som råder beträffande de ekonomiska föreningarna. I dessa finns som redovisningen gett vid handen -inget
— ovan kapital som är ouppsägbart. Frågan om hur förlagsinsatsen skall betraktas från kapitaltäckningssynpunkt måste emellertid sesmed utgångspunkt i de skyddsintressen som banklagstiftningen vilar på.
Den ovan nämnda definitionen av eget kapital synes därvid god
vara en utgångspunkt. Det förefaller nämligen betänkligt att ge möjlighet för föreningsbankerna, att intill ett belopp motsvarar obligatoris-
som summan av ka och frivilliga medlemsinsatser, få medräkna förlagsinsatser från kapitaltäckningssynpunkt som egentligt eget kapital. Som redan påpekats är nämligen förlagsinsats endast bunden i fem år och kan därefter sägas upp med en tvåårig uppsägningstid. Även med de begränsningar uppställts i
som nuvarande lagstiftning framstår detta som alltför lösligt bundet till banken. Att redan allt det nuvarande äkta egna kapitalet i föreningsbankerna är uppsägningsbart innebär inte något skäl att nu vidare efter linje.
samma Enligt kommitténs mening är det mot denna bakgrund uteslutet att inräkna förlagsinsatsen i det äkta egna kapitalet.
Kommittén har därför övervägt andra lösningar för förenings-
att ge bankerna en möjlighet, att från andra än medlemmar få tillskott till kapitalbasen av egentligt eget kapital i likhet med den möjlighet sparban-
som ges kerna i form av garantifondsbevis. En möjlighet att förändra de
vore nuvarande förlagsandelsbevisen så att dessa inte blir uppsägningsbara från placerarens sida. Detta framstår emellertid som mindre lämpligt mot bakgrund av att förlagsinsatserna ingår i systemet för ekonomiska föreningar i gemen. Av det skälet skulle det framstå som ett brott mot systematiken för dessa föreningar om föreningsbankernas förlagsandelsbevis särbehandlades.
Ett annat alternativ vore att ha två typer förlagsandelsbevis, den
av varav ena typen vore ouppsägbar. Inte heller detta alternativ förefaller lämpligt eftersom det lätt kunde skapa förvirring på marknaden att två så artskilda värdepapper går under samma namn.
Kommittén har i stället stannat för den lösningen att även föreningsbankerna medges rätt att inrätta en garantifond efter mönster i SBL och som för övrigt även föreslås finnas kvar för kreditmarknadsbolagen. Garantifonden föreslås bli uppbyggd på samma sätt som för sparbankerna och
Bank 301
reglerna denna fond föreslås bli införda i 5 kap. FBL som behandlar om förlagsinsatserna. garantifond innebär för föreningsbankernas del att Uppbyggnaden av en kapitalbasen blir förstärkt. Vid sidan av det uppsägningsbara kapitalet kommer man, om förslaget genomförs, att ha tillgång till kapital som är ouppsägbart från placerarens sida. Flera av de svårigheter som kommittén ställts inför när det gäller uppbyggnaden av sparbankernas garantifond föreligger inte för föreningsbankernas vidkommande. Det finns således inte något hinder mot att relatera avkastningen föreningsbankernas garantifond till bankens vinst. Eftersom redan nuvarande utdelning utgör en för banken avdragsgill kostnad kan inte gärna samma diskussion om skattefråuppstå för föreningsbankerna som blev fallet då sparbankernas garangorna tifondsförslag remissbehandlades. När det gäller garantifondens storlek kommittén att motsvarande anser gjorts för sparbankernas vidkommande är giltiga också överväganden som för föreningsbankerna. Fondens storlek bör därför begränsas till ett belopp motsvarar hälften det Övriga egentliga egenkapitalet. som av Den närmare utformningen reglerna för garantifond i föreningsbank av framgår av specialmotiveringen.
7.4 och rösträttsregler
Ägande-
7.4.1¶Direktiven
Integritetsfrågorna berörs uttryckligen i kommitténs direktiv. Det slås fast att en viktig princip är att ägande och traditionell kreditgivning inte skall blandas. Motivet för detta anges vara behovet av insättarskydd och låntagarskydd. Vidare framhäver direktiven som en viktig princip att ägarinflytandet över i synnerhet bankaktiebolagen inte koncentreras så långt att en liten grupp bland ägarna i praktiken bestämmer över verksamheten. Enligt departementschefen är det ett viktigt samhällsintresse att fullvärdiga banker inte blir föremål för en stark ägarkoncentration och därmed kommer att anknytas till vissa ågarkonstellationer inom näringslivet. Departementschefen erinrar i detta sammanhang om den begränsning som sedan länge gäller för bankerna i fråga om att äga dotterbolag. De får aldrig inneha andelar i företag som ägnar sig bankfrämmande verksamhet. Om emellertid ett bankaktiebolag genom att aktier i detta förvärvas kommer att ingå i ex. en industrikoncem kan den bankfrämmande industriverksamheten bli överordnad bankens egen verksamhet. Enligt departementschefens mening bör i princip gälla att en bank inte får vara dotterbolag i en koncern, åtminstone inte där moderbolaget är annan än en bank. Kommittén har därför fått till uppgift att undersöka de problem som kan sammanhänga med att enstaka juridiska eller fysiska personer själva eller i fast intressegemenskap har ett dominerande inflytande i en bank. Målet bör därvid enligt departementschefen vara att säkerställa ett spritt ägande.
302 Bank
Bankinspektionens förslag om
förvärv och innehav
begränsning av av
bankaktier
I en skrivelse till regeringen den 19 september 1985 föreslog bankinspektionen en provisorisk lagstiftning om begränsning av förvärv och innehav av bankaktier. Skälen för inspektionens förslag angavs vara följande.
Sedan början av innevarande år har en livlig handel ägt rum i bankakti-
er. Omsättningen har varit särskilt stor aktier i Götabanken, Öst-
av
götabanken, Skaraborgsbanken och Wermlandsbanken. Ca 25 procent
av Götabankens aktier har omsatts sedan den 20 augusti ca 45 procent
—
sedan årsskiftet. Under tiden 3-18 september har handeln varit så livlig,
att man utan överdrift kan tala om turbulens. Då omsattes ca 15 procent
av aktierna. Samtidigt har mycket stora poster bankaktier samlats på
samma händer eller hos ägare som anses samarbeta med varandra.
Utvecklingen innebär, att sådana aktieägare kommer att förfoga över
maktmedel att inverka på bankernas skötsel. Oavsett om dessa makt-
medel användes bortsett från att krav på styrelserepresentation till-
-
godosetts har ännu inte framkommit något som tyder på att såskett- är
det oroande att sådana möjligheter finns. Bankens och dess kunders
intressen liksom det allmännas intressen kan komma att under-
- -
ordnas vissa ägares intressen. Det är inte utan vidare givet, att dessa
olika intressen i allo sammanfaller. Möjligheterna för banken att arbeta
i enlighet med sitt ansvar enligt banklagstiftningen kan, åtminstone i
vissa hänseenden, komma i fara. I detta läge har bankinspektionen
-
ansett som sin skyldighet att för regeringen anmäla vad som förevarit
och föreslå en provisorisk lagstiftning på området. Det får, om förslaget
genomföres, ankomma på kreditmarknadskommittén att närmare över-
väga frågan inom ramen för sitt uppdrag att göra en allmän översyn
av
kreditmarknaden.
I sina fortsatta överväganden pekade bankinspektionen på bankernas särställning bland aktiebolagen. Bankerna är i vissa avseenden att betrakta som halvofficiella organ med särskilda rättigheter och särskilda skyldigheter. De har en strategisk roll i näringslivet och är i viss utsträckning verkställare av statsmakternas ekonomiska politik. I valutahandeln och i några andra hänseenden har de offentligrättsliga uppgifter. Kunderna och deras anställda är, enligt inspektionen, på ett helt annat sätt beroende av sin banks säkerhet och sunda utveckling än vad gäller andra bolag med vilka de har affärsförbindelser. Därför har särskilda banklagar införts, i vilka rörelsen ingående regleras för att tillgodose säkerhets- och sundhetskraven. Häri ingår bl. a. att en bank, särskilt vid kreditgivningen, skall iaktta objektivitet. Såsom exempel på missförhållanden redan i ett tidigt skede av de svenska affärsbankernas historia angav bankinspektionen att det förekommit att en bank ensidigt gynnat styrelseledamöter, stora aktieägare och dem närstående. I förlängningen ligger, enligt inspektionen, att ledande befattningshavare, styrelseledamöter och stora aktieägare inte skall ha faktiska möjligheter att i eget intresse påverka bankens skötsel. I fråga
om styrelseledamöter och ledande befattningshavare i bankerna är detta in-
Bank 303
tresse väl tillgodosett genom banklagstiftningen. Däremot finns det inte några särskilda inskränkningar i stora enskilda aktieägares legala möjligheter att själva eller i samarbete med andra stora ägare utöva ett faktiskt inflytande i banken för att främja egna intressen. Sådana inskränkningar kunde enligt inspektionen bara åstadkommas genom regler som motverkar alltför stora ägarkoncentrationer. Samtidigt konstaterade inspektionen att stora och dominerande ägarkonstellationer sedan gammalt funnits i några affärsbanker. Ett par banker har haft karaktär av familjebanker eller varit nära nog helägda av varandra närstående investmentbolag. I dessa fall hade ägandet enligt inspektionens mening dittills utövats på ett ansvarsfullt sätt. Det kunde inte påstås, att ägarkoncentrationen i dessa fall varit till men för banken, dess kunder och anställda eller det allmänna. De rösträttsbegränsningar som bankernas bolagsordningar vanligen innehåller utgjorde också enligt inspektionen ett visst skydd för banken själv och andra aktieägare. Men inspektionen pekade också på de oroande händelser som hade inträffat i det förgångna. En person inköpte i början av 1970-talet en större post aktier i en provinsbank i det offentligt uttalade syftet, att han skulle kunna få de krediter han önskade. Något liknande hände, när en utländsk medborgare i början av detta årtionde via ett antal holdingbolag med
— utlänningsförbehåll som han behärskade försökte kringgå rösträttsbe-
gränsningen i liten affärsbank och skaffa sig inflytande i denna. Även
en om dessa aktioner inte ledde till något resultat, visade de enligt bankinspektionen hur sårbara särskilt de mindre bankerna kan vara för kupper av olika slag. Inspektionen underströk dock att de stora affärer i bankaktier som gjorts under 1985 dittills inte hade haft några negativa verkningar i form av försök att utnyttja ägarmakten i strid med banklagstiftningen eller eljest med allmänna intressen. Det faktum att möjligheter därtill kan föreligga fann emellertid inspektionen djupt oroande. Därtill kom, att turbulensen i ägandet jämte därmed förenad ryktesspridning kunde skapa osäkerhet och oro bland anställda och kunder. Något slut på de stora aktieaffärerna kunde inspektionen inte skönja. Med de tendenser som hade framkommit kunde man enligt inspektionen komma att stå inför en situation som är oförenlig med intresset av säkerhet och sundhet inom bankväsendet. Den skulle därmed också vara oacceptabel från allmän synpunkt. I detta läge fann
bankinspektionen det nödvändigt att föreslå regeringen en omedelbar lagstiftning, som begränsade innehavet av aktier i en bank hos en och samma ägare eller hos ägare med intressegemenskap. Vid beräkningen av ägarens andel skulle därför hänsyn tas till aktier ägda av företag i samma koncern, företag över vilka ägaren hade bestämmande inflytande, make, barn, föräldrar eller syskon och av företag över vilket en sådan anhörig hade ett bestämmande inflytande. Lagstiftningen borde enligt inspektionen i första hand ta sikte på att hindra att någon genom köp eller teckning ökade sitt innehav över viss nivå. Möjlighet borde emellertid också finnas att förmå en storägare att minska sitt innehav, om han brukat detta innehav på ett sätt som kom i konflikt med säkerhets- och sundhetskraven eller det föreligger en påtaglig risk för att så skulle komma att ske, ex. genom att storägaren
304 Bank
under hänvisning uttryckligen eller underförstått till sin ställning be-
- gärde påfallande stora krediter i banken eller krävde en styrelserepresentation som skulle ge honom ett dominerande inflytande i styrelsen.
Till frågan om vilken gräns som skulle sättas menade inspektionen att åtskilliga skäl talade för att denna skulle vid fem procent. Enligt inspektionen borde därför ett sådant alternativ övervägas av kreditmarknadskommittén. Med hänsyn till den föreslagna lagstiftningens provisoriska karaktär borde man emellertid enligt inspektionen fram försiktigt. Ett viktigt intresse var då att lagstiftningen inte lade hinder i vägen för en normal omsättning av bankaktier och att dessa gjordes mindre likvida. Utan undersökningar i detta avseende borde gränsen inte sättas vid fem procent utan inspektionen föreslog i stället att gränsen sattes vid tio procent.
Bankinspektionens förslag remissbehandlades i finansdepartementet. De flesta remissinstanserna ansåg att någon lagstiftning inte borde ske på grundval av bankinspektionens framställning. Kreditmarknadskommitténs arbete borde i stället avvaktas. Nedan sammanfattas några av de viktigaste invändningarna mot förslaget.
Även andra företag än banker kan anses ha en speciell ställning
Risken för en smittoeffekt när staten vill in och påverka ägarstrukturen också i andra typer av företag kan enligt Industrtförbundet inte underskattas. Även Kammarrätten i Stockholm ansåg att de allmänna intressen som bankinspektionen åberopade kunde göras gällande beträffande företag inom andra branscher, ex. försäkringsbolagen eller massmediaföretagen eller t.o.m. när det gäller enstaka stora företag. Inspektionens förslag ansågs därför långt mera vittgående än vad det formellt gav vid handen.
Balansen mellan ägare och ledning i bankerna skulle rubbas Resultatet av bankinspektionens förslag skulle enligt hovrätten för Västra Sverige knappast bli annat än att inflytandet över bankens verksamhet i allt väsentligt kom att flyttas över på bankens ledning. Härmed skulle längre föreligga den balans mellan olika bolagsorgan som aktiebolagslagstiftningen torde förutsätta. Avsaknaden av en möjlighet till ägaringripanden i form av
ex. ändringar i företagsledningen samt en vaksam aktiemarknads reaktioner skulle, menade hovrätten, under längre tid kunna konservera en inkompetent företagsledning till men inte endast för aktievärdet och lönsamheten utan ytterst för bankens säkerhet och sundhet. Sveriges Föreningsbankers Förbund erinrade för sin del om att det fanns situationer när det inte var oroande att ledningen byts ut genom aktieägares försorg utan detta tvärtom var en nödvändig åtgärd för att tillvarata insättarnas intressen. Svenska Arbetsgivareföreningen SAF anförde att åtgärder för att begränsa eller sätta ägarfunktionen ur spel med motiveringen att ägarna skulle kunna inverka på verksamhetens skötsel var synnerligen anmärkningsvärda och stod i strid med grunderna för marknadsekonomi och privat företagsamhet. Att basera ett principiellt så långtgående generellt ingrepp på en misstanke
Bank 305
mot nya ägare om framtida maktmissbruk fann SAF främmande för ett rättssamhälle.
Omsättningen bankaktier på Stockholms fondbörs skulle försvåras
av Styrelsen för Stockholms fondbörs framhöll att en effektiv börshandel kunde motverkas och därmed möjligheterna att via börsen generera erforderligt riskkapital. Hovrätten för Västra Sverige erinrade om att i debatten kring förslaget bestickande argument anförts om riskerna för att bankaktiema vid ett genomförande av lagförslaget måste avföras från börsen, vilket skulle försvåra nyemissioner och möjligheterna att få till stånd erforderliga kapitaltillskott. Sveriges Aktiesparares Riksförbund anförde att mindre aktieägare rikerar att få sitt sparande reducerat till följd av kursnedgång. Sveriges Föreningsbankers Förbund påpekade att bankaktier från placerarens synpunkt kunde bli en mindre likvid tillgång än för närvarande.
Tillståndsgränsens utformning Hovrätten för Västra Sverige uttalade att en andelsgräns naturligtvis inte kan säga något om förvärvarens seriositet. För en oförvitlig ägare kunde det framstå som oförståeligt att ett obetydligt förvärv kunde leda till en granskning av hela aktieinnehavet bara för att procentgränsen passerats. Som skydd mot oseriösa ägare under denna gräns erbjöd procentgränsen och de till gränsen knutna sammanräkningsreglema för koncern- och frändskapsförhållanden uppenbart ett bräckligt värn. Kreditmarknadskommittén menade att en ingående utredning krävdes om andra, mer differentierade begränsningar än de föreslagna borde införas, vilka i stället skulle ta fasta aktiekapital, röstetal eller bankernas skilda storleksordningar. Fullmäktige i Sveriges Riksbank framhöll att det även med de föreslagna begränsningsreglerna skulle bli svårt att hindra kringgående genom gemensamt agerande av sinsemellan oberoende aktieägare, var och en med aktieposter under tioprocentgränsen.
Kriterier för tillståndsgivning saknades Kammarrätten i Stockholm anförde att det inte var godtagbart att kriterier inte angetts vare sig i lagtext eller motiv och framhöll att den enskilde måste ges en rimlig ledning om vad som kommer att ligga till grund för bedömningen, såatt han vet var han står. Kreditmarknadskommittén ansåg att den föreslagna tillståndsbestämmelsen var mindre väl utformad och gav utrymme för ett alltför stort godtycke från regeringens eller bankinspektionens sida vid tillämpningen. Kommittén ifrågasatte om en lämplighetsprövning över huvud borde äga rum. Om en begränsning lades kunde det övervägas en fast gräns som inte fick överskridas.
Försäliningsföreläggande mot stora aktieägare strider mot rättssäkerheten Hovrätten för Västra Sverige fann att förslaget om ett föreläggande att sälja
306 Bank
aktier inte endast kunde leda till ekonomisk förlust på grund av en snabb realisation utan också få den betydligt svårare konsekvensen att den enskilde aktieägaren genom ett föreläggande skulle defameras. Från rättsäkerhetssynpunkt var det otillfredsställande att frågor av detta slag skulle handläggas av en administrativ myndighet, särskilt som bankinspektionen inte ens antytt hur det tillämpliga procederet skulle utformas och då prövningen skulle ske enligt ett vagt och allmänt hållet tema. Kammarrätten i Stockholm menade att försäljningsföreläggande med dess retroaktiva karaktär var ett mycket allvarligt ingrepp i den enskilda äganderätten och skulle stå i strid med svensk rättstradition. Särskilt allvarligt var det att det lades i den beslutandes fria skön att avgöra om den enskilde skulle tvingas avhända sig aktierna över procentgränsen. Den enskilde kunde bli nödsakad att sälja aktierna utan att awakta en lämplig tidpunkt. Några föreskrifter om kompensation gavs dock inte, vilket enligt kammarrätten inte var godtagbart.
Begrånsningsregeln skulle försvåra nyetablering Landsorganisationen LO anförde att om motsvarande regler för ägarmässig spridning skulle föreligga vid nyetablering, torde det vara ett effektivt hinder mot nyetableringar av bankaktiebolag.
Begränsning av rösträtten vid bolagsstämma bättre alternativ Näringsfrihetsombudsmannen och LO anförde att en begränsning av rösträtten vid bolagsstämma vore ett bättre alternativ vid en provisorisk lagstiftning. Kreditmarknadskommittén menade att en ingående utredning krävdes om ex. en rösträttsbegränsning borde prioriteras före en begränsning av ägarkvoten. Sveriges Föreningsbankers Förbund framhöll att en tvingande begränsning av rösträtten vid bolagsstämma var en fullt tillräcklig åtgärd.
Regeringen beslutade den 17 oktober 1985 att bankinspektionens framställning jämte remissvaren skulle överlämnas till kreditmarknadskommittén.
FÖrsäkringsverksamhetskommitténs förslag om begränsningar i rätten att
förvärva aktier i svenska
försäkringsaktiebolag
Försäkringsverksamhetskommittén FVK har i sitt betänkande Försäkringsväsendet i framtiden SOU 1987:58 föreslagit att rätten att förvärva aktier i ett försäkringsaktiebolag skall begränsas. FVK har funnit att ett samlat innehav motsvarande 15 % av röstetalet för samtliga aktier och 20 % av aktiekapitalet bör gälla som översta gräns. Begränsningen föreslås gälla lika för såväl svenska som utländska ägare. Vid beräkningen av innehavet skall hänsyn tas till varje aktie som tillhör ett företag som ingår i
Bank 307
samma koncern, företag över vilket förvärvaren har ett bestämmande inflytande, förvärvarens make, sambo, barn, föräldrar eller syskon eller ett företag över vilket en sådan anhörig har ett bestämmande inflytande.
FVK har anfört att det inte skulle vara förenligt med en sund utveckling av det svenska försäkringsväsendet om ett antal försäkringsbolag skulle domineras av industrikoncerner. Bakgrunden till detta sägs vara att när en större företagskoncern med sig införlivar ett försäkringsbolag torde detta inte bygga på någon särskild åstundan att driva försäkringsrörelse utan kanske framför allt på en önskan att i koncernen kunna tillgodogöra sig den finansiella styrka ett försäkringsbolag måste ha. Vissa svenska för-
som säkringsbolag är redan för närvarande dotterbolag i industrikoncerner och liknande företagskonstellationer. En fortsatt utveckling i denna riktning skulle enligt FVK oavsett det nämnda finansiella motivet för utomstående
koncerners förvärv av svenska försäkringsbolag leda till en inte önskvärd
— uppsplittring försäkringsmarknaden och medföra svårigheter att uppnå
av erforderlig riskspridning för de traditionella försäkringsbolagen. I den mån industrikoncernanknutna bolag inriktar sig på speciellt goda risker inom
företagsförsäkring, skulle en sådan utveckling inte stå i överensstäm-
ex. melse med solidaritetstanken inom försäkringsväsendet. Mindre goda risker skulle då enligt FVK få sämre möjligheter att ordna sitt försäkringsskydd på ett lika tillfredsställande sätt som eljest. Möjligheten att koncembidrag kanaliseras till övriga koncernbolag så att dessa gynnas på bekostnad av försäkringsbolagets försäkringstagare är också en oönskad effekt av att försäkringsbolag ingår industrikoncern. En ytterligare oönskad effekt
i en är att en industrikoncern som äger ett försäkringsaktiebolag har möjlighet att överlåta försäkringsbeståndet till ett annat försäkringsbolag och samtidigt behålla det i försäkringsrörelsen uppsamlade konsolideringskapitalet. Bortsett från dessa möjligheter till transaktioner kan också vid ett koncernförhållande eller med eljest dominerande ägargrupper försäkringsbolagets kapitalförvaltning bli inriktad på placeringar inom ramen för ägarnas speciella intressesfär. Rent allmänt måste enligt FVK ett självständigt försäkringsbolag, som är oberoende av dominerande ägargrupper, innebära en större garanti för att bolagets hela verksamhet, dvs. såväl försäkringsrörelsen finansförvaltningen, drivs med sikte på de egna försäkrings-
som
tagarnas intressen.
Försäkringsaktiebolagen utgör en väsentlig maktfaktor på den svenska kreditmarknaden och därmed indirekt inom näringslivet. En tilltagande dominans av starka ägargrupper som verkar genom försäkringsaktiebolag skulle kunna medföra att sådana ägargrupper indirekt kommer att förstärka sitt inflytande inom olika delar av det svenska näringslivet. Särskilt gäller detta enligt FVK om försäkringsaktiebolag blir dotterbolag till industrieller handelskoncerner, investmentbolag och andra finansiella företagsbildningar. Det är enligt FVK ett samhällsintresse att försäkringsaktiebola-
med sin sociala grundfunktion att sörja för ett betryggande riskskydd gen och med sin speciella ställning som förvaltare av försäkringstagarnas trygghetskapital, har karaktären av oberoende institutioner gentemot de stora
308 Bank
ägargrupperna i samhället. De ömsesidiga försäkringsbolagen har i allmänhet genom sin konstruktion med direktförsäkringstagare som enda delägare en sådan självständighet. Det skulle vara otillfredsställande om de försäkringsbolag som är aktiebolag i detta hänseende skulle hamna i en särställning i förhållande till de ömsesidiga bolagen. FVK anser det i stället vara önskvärt med en ökad ägarspridning i försäkringsaktiebolagen. Denna principiella inställning i fråga om dominerande ägarkonstellationer och värdet av ägarspridning i försäkringsaktiebolagen ligger helt i linje med den princip som sedan lång tid gällt både vårti land och i de flesta andra länder, nämligen att försäkringsbolagen, med hänsyn till försäkringsverksamhetens speciella natur, i stort sett inte får bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse.
Försäkringsaktiebolagen bör således inte vara dotterbolag till företag med annan Verksamhetsinriktning eller i övrigt vara föremål för ett faktiskt dominerande inflytande från olika ägargrupper. Ett relativt spritt ägande bör i stället vara målsättningen. FVK understryker att denna målsättning ingalunda får uppfattas som ett hinder för försäkringsaktiebolagens intresse av en fast ägarförankring som ger stadga åt styrelsens långsiktiga ansvar för bolagens ledning, liksom av starka ägare som har förutsättningar att tillskjuta riskvilligt kapital när så erfordras. Dessa väl motiverade strävanden får dock inte drivas så långt att det leder till helt dominerande ägargrupper i försäkringsaktiebolagen. En avvägning måste göras mellan å ena sidan nu nämnda intresse av en fast ägarförankring och starka ägare och å den andra, önskemålet att uppnå en lämplig ägarspridning och motverka dominerande ägarinflytande. I enlighet härmed föreslår FVK att rätten för såväl svenska som utländska rättssubjekt att förvärva aktier i svenska försäkringsaktiebolag regleras i lagstiftningen. Syftet bör i första hand vara att skapa en ordning som ger möjlighet att förhindra innehav av sådan storlek att de ger ett inflytande som inte kan ansesförenligt med samhällsintresset av en sund utveckling av försäkringsväsendet.
När det gäller konstruktionen av aktieförvärvsregeln och storleken av det maximala aktieinnehav som ett och samma rättssubjekts förvärv får leda till anser FVK till en början, att gränsen inte får vara så låg att handeln i aktierna på ett icke godtagbart sätt hämmas. En mycket låg gräns skulle heller inte ge utrymme för aktieinnehav av en sådan storlek som utgör grunden för ett aktivt ägaransvar. En annan fråga som aktualiseras i detta sammanhang är om begränsningsregeln skall avse enbart en procentuell andel av röstetalet för samtliga aktier eller dessutom även av aktiekapitalet. En låg andel av röstetalet för samtliga aktier kan vara förenad med en väsentligt större andel av aktiekapitalet. Exempelvis kan, när det är fråga om B-aktier med en tiondels röst, där övriga aktieägare har en röst per aktie, en B-aktieägare med ett röstetal av fem procent inneha aktier nästan ända upp till 35 34,48 % av aktiekapitalet och därigenom, trots rösträttsbegränsningen, få ett avsevärt inflytande inom styrelsen. FVK finner därför att en begränsningsregel för aktieförvärv i försäkringsbolagen bör gälla både röstetal och andel i aktiekapital.
Bank 309
På grundval av detta ställningstagande har FVK diskuterat om samma procentuella gräns skall uppställas för både andel av röstetalet och aktiekapitalet. En enhetlig procentgräns kan synas vara att föredra för enkelhetens skull. Emellertid har FVK, efter att ha prövat konsekvenserna av en sådan lösning, kommit fram till att om gränsen för andelen av aktiekapitalet skulle sättas lika lågt som den procentuella gränsen för röstetalet, skulle detta medföra en onödigt hård reglering av möjligheterna till aktieförvärv, som kan vara till men för en väl fungerande marknad för försäkringsaktier och i vissa situationer försvåra möjligheterna för försäkringsaktiebolagen att i önskvärd omfattning genom nyemission öka sitt riskvilliga kapital, särskilt från utlandet. Detta talar för att en begränsningsregel för aktieförvärv i försäkringsaktiebolagen bör kunna utformas på sådant sätt att skilda procentsatser gäller för andel av röstetalet för samtliga aktier och för andel av aktiekapitalet.
Under övervägandena beträffande vilken gräns som bör sättas för röstetalet har kommittén till en början diskuterat gränsen tio procent. Emellertid har kommittén ansett att hänsyn bör tas till att hittills fullständig frihet rått för både utländska och svenska rättssubjekts förvärv av försäkringsaktier. Det finns därför för närvarande flera aktieägare som i olika försäkringsaktiebolag innehar poster som ger ett högre röstetal än tio procent bortsett
— från två av industrikoncerner helägda försäkringsaktiebolag samt captivebolagen och arbetsmarknadsförsäkringsbolagen. En gräns som läggs väsentligt lägre än nu rådande faktiska innehav hos dessa aktieägare kan vålla störningar på aktiemarknaden med inte önskvärda kursreaktioner och spekulativa transaktioner följd. Å andra sidan kan syftet att emå till-
som en fredsställande ägarspridning och motverka en dominans av starka ägargrupper förfelas om gränsen sätts så högt att samtliga nu existerande aktieinnehav bortsett från helägda försäkringsaktiebolag faller under
- gränsen. Som resultat av sådana överväganden har FVK funnit att som övre gräns för rätten att förvärva aktier i försäkringsaktiebolag ett samlat innehav motsvarande 15 % av röstetalet för samtliga aktier representerar en lämplig avvägning mellan å ena sidan intresset av största möjliga frihet och flexibilitet aktiemarknaden och å andra sidan syftet att genom en tillfredsställande aktiespridning motverka koncentrationstendenser och icke önskvärd ägardominans inom försäkringsväsendet. Beträffande den begränsning som anknyts till förvärvarens samlade andel av aktiekapitalet anser FVK, efter en awägning mellan motsvarande synpunkter, att 20 % av aktiekapitalet bör gälla som översta gräns. Härigenom har FVK också i detta avseende, utan att ge avkall på huvudsyftet med begränsningen, sökt att i största möjliga utsträckning undvika allvarliga rubbningar av rådande förhållanden aktiemarknaden och icke önskvärda kursreaktioner under den fortsatta utvecklingen. Vid bedömningen huruvida förvärv leder till innehav som överskrider den tillåtna gränsen bör hänsyn tas inte bara till förvärvarens eget innehav utan även till det samlade innehav som kan föreligga grund av koncernförhållanden. När det gäller fysiska personer anser FVK att motsvarande hänsyn skall tas till släktskap eller andra in-
310 Bank
tressegemenskaper.
FVK anser att regeringen bör erhålla rätt att när synnerligen starka skäl föreligger meddela dispens från förbudet att förvärva aktier utöver de i lagen fastställda gränserna. Denna dispensrätt bör endast avse sådana fall då det bedöms ändamålsenligt att genom undantag från begränsningsregeln förbättra förutsättningarna för en sund utveckling av försäkringsväsendet. Inom ramen för detta kriterium faller enligt FVK:s mening en situation, exempelvis i krislägen och i övrigt vid behov av förbättrad konsolidering, då inträdet av en stark ägare med en betydande aktiepost kan bedömas få en stabiliserande inverkan på bolaget och innebära en förstärkning av grundvalen för dess fortsatta verksamhet och tillväxtmöjligheter. Även i andra fall kan behovet av ett starkare ägaransvar motivera en dispens för ett större aktieförvärv än vad begränsningsregeln medger. Ett större aktieförvärv vid en allmän nyemission eller vid en riktad emission för att tillföra ökat riskvilligt kapital kan ibland visa sig vara nödvändigt för att säkra försäkringsbolagets fortbestånd. I speciella fall kan det framstå som ett direkt samhällsintresse att aktieöverlåtelser överstigande i lagen uppställda gränser sker som ett led i en önskvärd utveckling mot fusionering. Sammanfattningsvis bör motiv för en dispensgivning endast anses föreligga då andra möjligheter inte står till buds för att skydda försäkringstagarnas intressen eller för att ernå en ändamålsenlig struktur inom försäkringsväsendet. Härutöver kan internationella hänsynstaganden tänkas motivera dispens för förvärv leder till innehav utöver de uppställda gränserna. Även inom
som återförsäkringsbranschen kan under vissa förhållanden finnas motiv för att medge undantag från den av FVK föreslagna begränsningsregeln.
7.4.4¶Utländska rättsförhållanden
Belgien De belgiska bankreglerna om fusioner anses omfatta också förvärv eller försäljning av stora aktieandelar i en bank. Enligt en överenskommelse år 1974 åtog sig de största aktieägarna i de tre största bankerna att till tillsynsmyndigheten eller banken rapportera alla betydelsefulla förändringar i deras aktieinnehav. Den belgiska tillsynsmyndigheten har ansett att en av dess främsta uppgifter är att se till att bankernas ledning är oberoende av inflytande från industriella eller eljest kommersiella grupper. Den nämnda överenskommelsen tillkom av det skälet. Tillsynsmyndigheten verkar för att alla belgiska banker skall följa samma intentioner. I början av 1980-talet hade ett trettiotal banker slutit avtal med tillsynsmyndigheten av ovan nämnd innebörd. Syftet med avtalet är att försäkra att alla beslut av bankens ledning fattas utan påtryckningar från stora aktieägar ñkema. Det är myndighetens uppfattning att sådana beslut skall fattas endast på rent bankmässiga grunder.
Bank 311
Kanada I Kanada indelas bankerna i två kategorier. Banker med spritt ägande, vilket betyder att ingen aktieägare eller grupp av samverkande ägare får inneha mer än tio procent av aktierna, klassas som tillhörande kategori A. Banker med större ägarkoncentration eller med utländskt ägande tillhör kategori B.
Frankrike Vissa förändringar i ägandet av en bank kräver tillstånd av tillsynsmyndigheten. Dessa förändringar är dels sådana som ger kontroll över banken, direkt eller indirekt, för en aktieägare eller flera som samarbetar, dels sådana som ger en aktieägare 20 °o av bankens kapital och dels om en aktieägare förvärvar en andel vars värde överstiger tio milj. franc. Sådant tillstånd måste sökas genom den franska bankföreningen som skall överlämna ansökan med eget yttrande. Tillståndsansökan måste behandlas inom tre månader från ansökan.
Tillsättning av de ledande funtionärerna i banken förutsätter tillstånd av tillsynsmyndigheten. Deras duglighet granskas därvid ingående. Vissa per-
är därvid uteslutna, nämligen de som dömts för vissa brott, är i soner konkurstillstånd eller om vederbörande tidigare, som direktör eller eljest i ledningen för ett företag, varit ansvarig för att företaget kommit på obestånd. Ingen får utan uttryckligt tillstånd av tillsynsmyndigheten samtidigt inneha en ledande post i banken och i ett företag som banken är delägare Det finns strikta regler som förbjuder bankens ledning och tjänstemän att upprätthålla anställningar utanför banken. Vissa undantag kan emellertid tillåtas.
Holland Den holländska banklagen stadgar att större förändringar i ägarkretsen förutsätter tillstånd av centralbanken. Lagen stipulerar också att ingen utan särskilt tillstånd av centralbanken får utöva rösträtt för mer än fem procent av antalet röster.
Irland Ingen aktieägare, eller de som enligt centralbanken bedöms vara en samverkande grupp av aktieägare, får äga mer än 20 % av aktierna i en bank utan centralbankens tillstånd.
Italien Utan särskild föreskrift i lag övervakar tillsynsmyndigheten att inte alltför stora aktieposter samlas på en hand.
312 Bank
Luxemburg Ansvaret för en effektiv ledning och för beslut om bankens inriktning måste ligga i händerna på åtminstone två personer som har ett utomordentligt gott rykte och dessutom har erforderliga kunskaper för sina uppgifter. Anseendet måste också prövas beträffande styrelseledamöter, revisorer och de aktieägare som har en position som medger att de kan påverka bankens affärer på ett märkbart sätt genom sin aktieandel eller sitt kapitaltillskott. Varje förändring i den nämnda personkretsen måste prövas på förhand av regeringen. En förändring beträffande de kontrollerande aktieägarna måste anmälas inom 15 dagar från det att den blev känd för banken. Om ingen invändning därefter sker inom två månader måste förändringen godkännas.
Storbritannien
Utan direkt stöd i lag utövar Bank of England en omfattande kontroll över fusioner och andra koncentrationstendenser inom bankväsendet. För att utöva denna kontroll förväntar sig Bank of England att bankerna meddelar alla förändringar som berör deras större ägare controllers, som anses omfatta alla som äger 15 °o eller mer av andelarna. Vid sådant meddelande anser sig Bank of England ha befogenhet att dra in oktrojen. Emellertid har Bank of England nyligen väckt frågan om att få även andra maktbefogenheter till sitt förfogande.
Förenta Staterna Bankerna har rapporteringsplikt till tillsynsmyndigheterna angående förändringar i ägarstrukturen som innebär att en aktieägare eller grupp av aktieägare direkt eller indirekt kommer att äga tio procent av rösterna eller mer. Federal Reserv har befogenhet att utöva tillsyn och reglera varje företag som har direkt eller indirekt kontroll över en amerikansk bank. Tillsynsmyndigheten skall tillse att förändringar i ägandet inte motverkar konkurrensen på marknaden.
Förbundsrepubliken Tyskland Ledningen för en västtysk bank måste informera tillsynsmyndigheten om tillsättningar eller andra förändringar på de ledande posterna i banken. Man måste också rapportera om förändringar i bankens aktieägande om det överstiger 25 % av aktiekapitalet i ett enskilt företag. Däremot finns inga regler om ägandet av banken. Det förhållandet att bankledningen har ett personligt ansvar för bankens skötsel anses göra sådana regler onödiga.
7.4.5 av ägandet m.m. i de
Kartläggning
svenska affärsbankerna
Banklagsutredningen lät under år 1981 göra en sammanställning över de större ägarna i affärsbankerna. Kommittén har jämfört resultatet i den
Bank 313
sammanställningen med de uppgifter som Sven-Ivan Sundqvist redovisat i boken Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1988. Dessa uppgifter hänför sig till förhållandena vid tiden augustiseptember 1987. Vidare redovisas de nu gällande rösträttsbegränsningarna som finns i affärsbankerna enligt respektive bolagsordning.
Affärsbanker Större ägares andel av
aktiekapital röster
1981 1987
Bohusbanken
| Investor | 49,0 | 49,0 |
| J S Saba | 26,0 | — |
| Providentia med dotterbolag | 15,2 | 42,4 |
| Broströms | 3,0 |
- I Bohusbanken må envar röstberättigad utöva rösträtt för fulla antalet av honom såväl ägda som företrädda aktier.
Jämtlands Folkbank
| Föreningsbankernas Bank | - | 22,6 |
| Länsförsäkring Jämtland | 5,0 | 5,0 |
| Götabankens pensionsstiftelse | 4,9 | - |
| Sven Persson-gruppen | 4,3 | 14,4 |
På bolagsstämman gäller den rösträttsbegränsningen att inte någon för egna eller andras aktier får föra talan eller utöva rösträtt för mer än det antal aktier som svarar mot 11200 av det registrerade aktiekapitalet i banken dvs. för närvarande 300 aktier. Enligt Sundqvist innehar 25 ägare 53,6 °o av aktierna.
Skandinaviska Enskilda Banken
| S-E-Bankens vinstandel | 5,4 | 2,3 |
| Skandia | 5,0 | 5,0 |
| Wallenberg-fonder | 5,0 | 5,7 |
| SPP | 4,8 | 5,6 |
| Trygg-Hansa | 2,8 | 3,8 |
| Custos | - | 5,1 |
| Aktiv Placering | 3,8 |
-
På S-E-Bankens bolagsstämma får inte någon för egna och andras aktier föra talan eller utöva rösträtt för mer än sammanlagt 2 % av aktierna i banken. Enligt Sundqvist har 25 ägare 45,2 % av såväl aktiekapital som röster. S-E-B-sfärens stiftelser, Aktiv Placering och Wallenbergsfären 9,6 innehade år 1987 17,5 % av aktiekapitalet.
314 Bank
Skaraborgsbanken
| Lundberg-sfären | 49,9 | |
| Hufvudstaden | 25,6 | - |
| Skandia | 5,0 | - |
| SPP | 3,0 | - |
| Skaraborgsbankens aktiefond | 2,9 | 0,2 |
| Trygg-Hansa | 2,3 | - |
| Skaraborgsbankens pensionsstiftelse | — | 2,0 |
| Ankaret Aktiekonsortiet | 4,2 |
-
Enligt Sundqvist har 25 ägare 67,0 °o av såväl aktiekapital som röster. Ej må någon för egen och andras aktier föra talan eller utöva rösträtt för sammanlagt mer än 110 av det på stämman företrädda antalet aktier. Stamaktie medför en röst, under det att preferensaktie medför allenast en tiondels röst.
Skånska Banken
| Malmö Intressenter AB | 8,0 10,3 8,5 10,9 | |
| Sydsvenska Intressenter AB | 8,0 10,3 8,5 10,9 | |
| Trälleborg Intressenter AB | - | 8,5 10,9 |
| Helsingborgs Intressenter AB | 8,0 10,3 8,5 10,9 | |
| Skåneintressenter AB | 8,8 12,6 6,910,3 | |
| Banco Aktiefonder | - | 5,9 3,5 |
| Skandia | 6,5 4,6 10,1 6,8 | |
| SAF | 4,4 2,3 |
-
Enligt Sundqvist innehar 25 ägare 74,7 % av aktiekapitalet och 75,0 % av rösterna. I Skånska Banken må någon för egna och andras aktier föra talan och utöva rösträtt för mer än 110 av det på stämman företrädda antalet A-aktier och 1100 av det på stämman företrädda antalet B-aktier. Roos-sfären innehade år 1987 totalt 46,4 % aktiekapitalet och 57,5 %
av av rösterna.
Svenska Handelsbanken
| SPP | 7,5 5,0 6,4 4,9 |
| Oktogonen | 4,2 3,8 4,5 5,2 |
| Skandia | 5,1 4,9 5,2 6,0 |
| Trygg-Hansa | 3,6 2,9 4,3 5,0 |
| Industrivärden | 2,5 2,3 2,8 3,2 |
| Sparbankernas aktiefond | 4,0 4,6 |
-
Enligt Sundqvists redovisning har 25 ägare 45,8 % av aktiekapitalet och 43,9 % av rösterna. I Svenska Handelsbanken må någon föra talan och utöva rösträtt med högre röstetal än som motsvarar summan av dels 120 av det på stämman företrädda antalet stamaktier, dels ock 1200 av det där
sou 1988:29 Bank 315
företrädda antalet preferens aktier. Stamaktie medför en röst och indexaktie, preferensaktie serie A och preferensaktie serie B vardera en tiondels röst. SHB-sfären innehar totalt 9,4 °o av aktiekapitalet och 10,6 o av rösterna.
Wermlandsbanken
| GotaGruppen AB | - | 67,0 |
| B B Invest | 11,8 12,7 | — |
| Säfveån | 9,9 l0,7 | - |
| Skandia | 4,6 5,0 | - |
| Trygg-Hansa | 4,5 4,9 | - |
| SPP | 2,0 2,2 | — |
| Wevas stiftelse | - | 3,2 |
| Nya Wermlandstidningen | 2,4 |
- 23 ägare har enligt Sundqvist 81,1 % av aktiekapitalet. I Wermlandsbanken må någon för egna och andras aktier föra talan och utöva rösträtt för mer än sammanlagt 110 av det på stämman företrädda antalet aktier. Östgöta Enskilda Bank
| Custos | 19,1 | - |
| Lundberg-sfären | - | 51,9 |
| Skandia | 5 | 1 |
| Westman-Wernerska fonden | - | 2,2 |
| Östgöta Brandstodsbolag | 2,6 |
- Enligt Sundqvist har de 25 största ägarna 66,9 % av aktiekapital och röster. I banken må någon för egna och andras aktier utöva rösträtt för sammanlagt mer än 110 av det på stämman företrädda aktiekapitalet.
Götabanken
| GotaGruppen AB | - | 82,6 |
| Beijerinvest | 6,8 7,5 | - |
| Proventus | - | 0,4 |
| SPP | 4,9 5,4 | - |
| Wasa Försäkringar | - | 4,4 |
| Skandia | 4,6 5,6 | — |
| Götabankens pensionsstiftelse | 0,6 |
-
Sundqvist redovisar att de 18 största ägarna innehar 91,2 % av aktierna. I Götabanken må någon föra talan och utöva rösträtt för mer än 110 av det på stämman företrädda antalet aktier. Weil-sfären innehade är 1987 totalt 85,2 °o av aktiekapitalet.
316 Bank
Nordbanken
| Custos | 14,1 |
| Oobab-gruppen | 10,5 |
| Trygg Hansa | 5,0 |
| Skandia | 5,0 |
| SPP | 4,4 |
| LKAB | 4,1 |
| Grema HB | 2,1 |
| Riksäpplet stiftelse | 1,8 |
De 22 största ägarna innehar 55,8 % aktierna. I Nordbanken må
av någon för egna och andras aktier föra talan och utöva rösträtt för
sammanlagt mer än tio procent av det vid stämman företrädda antalet aktier.
Sveabanken
| Mikael Östlund Holding AB | 47,2 33,5 |
| Möller Persson | 8,3 4,6 |
| Bertel Nathorst | 3,0 16,7 |
| Stiftelsen Tornspiran | 3,0 1,7 |
| Jan Ramen | 4,6 8,3 |
| Arne Frödén | 3,4 5,6 |
| Banken har totalt ca 175 ägare. I Sveabanken må | röstberättigad |
envar rösta för fulla antalet av honom ägda och företrädda aktier. Vid röstning på bolagsstämma medför aktie av serie A tio röster och aktie serie B
av en röst.
7.4.6¶Behovet i
av en reglering lag
Bankerna skiljer sig i flera väsentliga avseenden från andra företag. De intar en central ställning i det ekonomiska systemet och har utöver sin huvudsakliga roll som sparuppsamlare och kreditgivare givits uppgifter som verkställare av statsmakternas ekonomiska politik och som myndighetsutövare.
Bankernas rörelsekapital härrör till väsentlig del från allmänheten. Omkring 90 % av balansomslutningen i en bank består av in- och upplånade medel. Bankens eget kapital uppgår i regel till endast 1,5 °o av balansomslutningen. En jämförelse mellan den i banklagstiftningen definierade kapitalbasen och balansomslutningen ger visserligen en större procentuell andel men ger å andra sidan en mindre rättvisande bild av ägarinsatsens relativa betydelse för banken. Bankernas kunder -framför allt insättarna är ett
helt annat sätt beroende av sin banks säkerhet och sunda utveckling än vad som är fallet för kunder i näringslivsföretag i allmänhet. En insättare anförtror bankerna medel utan någon säkerhet. Det är därför ett oeftergivligt krav att insättarna bereds trygghet mot förlust av insatta medel. En insättare skall inte behöva ta ställning till bankens förmåga att förränta och
Bank 317
återbetala de insatta medlen. Bankens roll är snarare att ombesörja och ansvara för de insatta medlens placering. Det är härvid av vikt för kreditväsendets funktionsduglighet och därmed även ett samhällsintresse, att insättare har ett absolut förtroende för bankernas förmåga att fullgöra sina förpliktelser.
Banklagarnas regelsystem har alltså byggts upp för att tillgodose olika säkerhets- och sundhetskrav i bankverksamheten. Härigenom har samhället tagit sig ett ansvar för bankernas solvens och därmed i viss mening utfäst sig att svara för att insättarnas medel inte utsätts för risker i okontrollerad omfattning. Detta innebär i sin tur att bankerna själva åtnjuter ett avsevärt förtroende från allmänhetens sida.
Svensk banklagstiftning bygger sedan 1930-talet på principen att ägande och kreditgivning inte skall blandas. Detta tar sig uttryck i förbud för bank att förvärva aktier i näringsföretag eller att eljest engagera sig på ett sätt som medför risk för sammanblandning mellan bankens intresse och bankfrämmande verksamhet. Bank kan sålunda inte heller ge förlagslån eller vinstandelslån. Emellertid har saknats uttryckliga regler som förhindrat att en bank till följd av ägarstrukturen i denna integreras med bankfrämmande verksamhet. Detta korn att medföra att industriföretag i några fall direkt eller indirekt förvärvade aktiemajoriteten i en bank. Det förelåg därigenom en inte obetydlig risk för att bankfrämmande intressen kunde komma att styra bankens verksamhet. Detta var inte förenligt med de principer som låg till grund för banklagstiftningen. Först genom BAL, som trädde i kraft den 1juli 1987, infördes regler varigenom industri- och andra näringslivsföretag kunde hindras från att förvärva aktiemajoriteten i en bank. Dessa regler utgör emellertid inte något hinder mot att ex. en industriell koncern förvärvar en betydande aktiepost och därmed skaffar sig ett avsevärt inflytande i en bank.
I koncentrationsutredningens betänkande SOU 1968:7 gjordes en kartläggning av ägandet och inflytandet inom det privata näringslivet i landet. Olika kriterier användes därvid för att fastslå ägarinflytandets styrka. Ett företag betraktades som majoritetsägt när en ägareägargrupp innehade absolut röstmajoritet. När aktierna hade samma röstvårde överensstämde därvid andelen röster med andelen av aktiekapitalet. För det fall aktieägandet var spritt på många händer och stämmodeltagandet lågt räckte, enligt utredningen, betydligt lägre ägarandel än 50 % för att ge en ägare eller
en en grupp av ägare s. k. working control över ett företag. Det traditionella motargumentet häremot angavs vara att denna kontroll ingenting betydde, eftersom den förlorades vid det ökade stämmodeltagande som dåliga resultat för företaget kunde ge upphov till. Enligt utredningen utgick dock detta argument endast från en av många aspekter på inflytandet och bilden blev därför mycket ofullständig i synnerhet som det bedömdes vara ytterst ovanligt i Sverige att stämman detta sätt trädde i funktion.
Från den allmänna utgångspunkten att working control kunde förekomma, ansågs även större ägarintressen vid sidan av majoritetsintresse vara av värde att studera. Därvid ansågsvissa kriterier särskilt betydelsefulla. Krite-
318 Bank
rierna anknöt till den formella beslutsordningen och ansågs ge en tämligen god bild av inflytande sett från denna synpunkt. Det reella inflytandet bestämdes, enligt utredningens mening, emellertid även av andra faktorer, varför den åstadkomna klassificeringen av företagen inte utan vidare kunde översättas till en skala utvisande kontroll av viss bestämd styrka. Ett dominerande minoritetsintresse ansågs föreligga när störste ägarenägargruppen innehade mer än fem procent av totala röstetalet, hade absolut majoritet på stämman samt var representerad i företagets styrelse. Uppfylldes alla dessa tre villkor var förutsättningarna stora för att ägarenägargruppen i fråga skulle ha working control över företaget. Ett starkt minoritetsintresse ansågs föreligga när störste ägarenågargruppen visserligen innehade mer än fem procent av totala röstetalet men antingen inte var representerad i företagets styrelse eller inte hade absolut majoritet på stämman. De två största ägarna ägargrupperna ansågs ha majoritetsintressen eller dominerande minoritetsintressen tillsammans när båda innehade mer än fem procent totala röstetaav let. båda var representerade i styrelsen och de tillsammans hade absolut majoritet på stämman. Ett begränsat minoritetsintresse slutligen ansågs föreligga i övriga företag där en ägareägargrupp hade mer än fem procent av röstetalet oavsett om aktieposten var den största eller ej. En mängd av de företag som koncentrationsutredningen studerade var stora börsnoterade bolag, där en minoritetspost på mer än fem procent representerade ett betydande kapital såväl i absoluta tal i förhållande som till alla eller flertalet andra aktieägare i bolaget. För den verkställande företagsledningen i dessa företag ansågs knappast en aktieägare med mer än fem procent kunna negligeras vid fattande viktiga beslut, aktieägaren av om i fråga företrädde en bestämd linje. I betänkandet presenterades även en undersökning utförd år 1963, enligt vilken det vid 75 % av de börsnoterade företagens stämmor förekom att en till tre tillsammans hade röstpersoner majoritet. Enligt samma undersökning erfordrades det inte vid något börsnoterat företags bolagsstämma mer än tio personer för att uppnå röstmajoritet. Det kan sålunda konstateras att i de stora företag som det här fråga var om fordrades relativt begränsade andelar för att utöva ett reellt inflytande över bolaget. Det finns anledning anta att detta förhållande äger giltighet även i dag. Den särställning som bankerna har förutsätter att de förblir fria och oberoende. Denna uppfattning stöds också av den uppbyggnad som banklagstiftningen har. Regelsystemet har tillkommit för att garantera att de många skyddsintressena i bankverksamheten tas tillvara. Bankerna har givits ett begränsat verksamhetsområde och förhindras att ägna sig riskfyllda eller spekulativa verksamheter. Ingen har ifrågasatt den för bankerna fundamentala principen att ägande och kreditgivning skall hållas i sär. Den särställning som bankerna har i samhället medför även att de inte bör bli föremål för sådana spekulativa överlåtelser som tidvis förekommer inom andra branscher. En bank bör inte vara en handelsvara. Bankerna och de koncerner vari banker ingår måste vara oberoende i
Bank 319
förhållande till enskilda, stora kunder. Inte minst därför att den svenska kreditmarknaden ofrånkomligen kommer att domineras av ett begränsat antal institut på varje delmarknad är det betydelsefullt att särskilt bankerna kan agera fritt från påverkan från ex. de icke-finansiella storföretagen. Önskemålen att vid kreditallokering eller prissättning företag inom
gynna en egen s. sfär bör i största utsträckning undvikas. Först då kan kreditmarknaden fungera effektivt och utan att skapa konkurrensbegrånsningar i näringslivet. Bankinspektionen har som central förvaltningsmyndighet i uppgift att utöva tillsyn över bankerna. I sin tillsynsverksamhet skall inspektionen värna om bankens säkerhet och i övrigt tillse att bankverksamheten utvecklas på ett sunt sätt. Då industriföretag och andra bankfrämmande företag i vissa fall utövar ett betydande inflytande över bankerna kan de instrument som bankinspektionen förfogar över visa sig vara otillräckliga för att säkerställa det viktiga samhällsintresse som består däri, att bankerna även fortsättningsvis förmår behålla karaktären av oberoende institutioner gentemot de stora ägargrupperingarna i samhället. I den situationen bör undvikas att de intressen som kan tänkas vilja påverka banken till fördel för egna eller närstående inte ges möjlighet att styra banken.
I samhället torde det inte finnas några företag som är så beroende av allmänhetens förtroende som bankerna. För den händelse allmänhetens förtroende för en bank skulle förlorad kan detta medföra allvarliga störningar, som i värsta fall kan utlösa en s. bankpanik där insättare tömmer banken på dess kapital. Det ligger i sakens natur att förtroendet för en bank inte alltid är oberoende av vilket förtroende allmänheten har för en ägare som dominerar banken. Om således allmänheten av någon anledning skulle komma att misstro en sådan ägare kan det inte uteslutas att detta skulle kunna vara det frö som utvecklar den nyss beskrivna situationen. Möjligheterna till en sådan utveckling måste förhindras.
Den av kommittén gjorda genomgången av utländsk rätt visar att frågan om ägande av bankinstitut fått uppmärksamhet också i andra jämförbara industriländer. Genomgången visar att problemet fått skilda lösningar i olika länder. Ägande- och rösträttsbegränsningsregler förekommer i ett fåtal länder medan anmälningsförfaranden i kombination med tillståndsgivning används i flera fall.
Flertalet svenska affärsbanker har i sina bolagsordningar intagit regler som begränsar de större aktieägarnas rösträtt vid bolagsstämman. Dessa begränsningsregler har bankerna själva beslutat om och uppenbarligen har det från bankernas sida gjorts den bedömningen att enskilda aktieägares inflytande över banken måste begränsas. Som en metod för att förhindra en alltför stark maktposition för en aktieägare har diskuterats möjligheten att lagfästa de sålunda antagna rösträttsbegränsningarna, möjligen i kombination med en sambandsregel som förhindrar samverkande intressen att utöva rösträtt utöver viss nivå. Därvid är emellertid att notera att även en låg andel av röstetalet för samtliga aktier kan vara förenad med en väsentligt större andel av aktiekapitalet. En röstandel på exempelvis fem procent kan, genom användning av röstsvaga aktier, medge ett ägande som över-
320 Bank
stiger en tredjedel av aktiekapitalet. Kommittén gör den bedömningen att ett stort aktieinnehav i praktiken ger en sådan maktställning i ett bolag att aktieägaren oavsett hur rösträttsreglerna vid stämman är utformade kan
- få ett dominerande inflytande på verksamheten.
Om det vidare i bank med rösträttsbegränsning endast finns ett fåtal
en ägare, samtliga med relativt stor ägarandel, innebär detta att begränsningsregeln sätts funktion och att ägarna i realiteten röstar efter sitt verkliga
ur aktieinnehav. En rösträttsbegränsning får således i praktiken effekt endast om ägandet är förhållandevis spritt. En annan omständighet som också måste beaktas är att rösträttsreglerna får effekt endast beträffande sådana beslut som ställs direkt under bolagsstämmans prövning. I flertalet börsnoterade företag har emellertid stämman fått ett allt mindre inflytande och den saknar i många fall praktisk betydelse såvitt avser beslut som på ett mera påtagligt sätt påverkar bankens Verksamhetsinriktning. När det gäller inflytandet över den verkställande ledningen torde det obestridligen vara så att stor ägare utövar ett starkt inflytande oavsett om en rösträttsbe-
en gränsning föreligger vid bolagsstämman. Nu anförda omständigheter ger vid handen att enbart rösträttsbegränsningar är otillräckliga instrument för att begränsa ett alltför dominerande inflytande från stora aktieägare.
Kommitténs överväganden leder på grund av det sagda fram till att det föreligger ett behov av ytterligare garantier för att banker skall ha förmåga att behålla karaktären av oberoende institutioner gentemot stora ägargrupperingar i samhället. Det grundläggande syftet därvidlag måste vara att eliminera risken för att ett ägarinflytande kan utnyttjas ett sätt som inte är förenligt med banklagstiftningens strävan att sörja för en sund utveckling av det svenska bankväsendet. Det finns enligt kommitténs mening starka skäl som talar för att en lagreglering är nödvändig för att förhindra en koncentration av ägandet i affärsbankerna.
Några grundlagsfrågor
En lagreglering som innebär att ingen får äga mer än en i lagen angiven andel av aktiekapitalet i en bank, kan komma att medföra att aktieägare som innehar aktier utöver den angivna gränsen kan tvingas att under en övergångsperiod avyttra en del av aktierna för att anpassa sig till den nya regleringen. Fråga uppkommer därvid huruvida en sådan lagstiftning är förenlig med grundlagens bestämmelser till skydd för äganderätten.
I 2 kap. 18 § RF stadgas att varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i lag.
I 1809 års RF stadgades i 16 § att Konungen bör ingen fördärva eller fördärva låta, till välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända eller avhända låta någon gods, löst eller fast, utan rannsak-
Innebörden av detta stadgande var omtvistad. Stadgandet utgjorde emeller-
Bank 321
tid inte något hinder mot införande av exempelvis expropriations- och förfogandelagstiftningen med de ersättningsregler som finns där. Grundlagsberedningen föreslog regel följande lydelse: Om en av egendom någon har förvärvat tages från honom genom expropriation eller som annat sådan förfogande, skall ersättning utgå enligt grunder som bestämmes i lag. Bestämmelsen kommenterades av departementschefen prop. 1973:90 s. 194 på bl. a. följande sätt.
Beredningen har föreslagit att grundlagen skall innehålla en bestämmelskydd för enskilds egendom innebörd, att egendom som någon se om av har förvärvat får tagas från honom genom expropriation eller annat sådant förfogande endast om ersättning utgår enligt grunder som bestämmes i lag. Jag är inte främmande för beredningens tanke att RF bör innehålla en bestämmelse om den enskildes egendoms trygghet. Regeln bör emellertid ges en mer allmänt hållen utformning än i beredningens förslag för att bättre mot den sakliga innebörd som beredningen svara torde ha avsett att bestämmelsen skulle ha.
I specialmotiveringen 236 anförde departementschefen vidare:
Den grundlagberedningen föreslagna bestämmelsen innebär att erav sättning alltid skall utgå vid expropriation eller annat sådant förfogande. Uppenbarligen har beredningen härvid förbisett att gällande lag i vissa fall medger ianspråktagande mark utan kontant ersättning. I 70 och av 113 §§ byggnadslagen 1947:385 sålunda bestämmelser av innebörd ges att mark kan tas i anspråk utan ersättning, om markägaren kan anses kompenserad för ingreppet på annat sätt. Det kan också erinras om att 4 kap. 1 § första stycket expropriationslagen 1972:719 innehåller regler beträffande k. delexpropriation som, i likhet med motsvarande bes. stämmelser i äldre lagstiftning, meför att sådan expropriation i vissa fall kan ske utan att kontant ersättning utgår jfr prop. 1971:122 s. 190. - Det är enligt min mening angeläget att grundlagsföreskriften om expropriation inte får en utformning som gör att den utesluter bem.m. stämmelser det slag som jag nu har pekat på och därmed kommer i av konflikt med gällande lag. I enlighet med vad jag uttalade i den allmänmotiveringen har föreskriften därför i departementsförslaget getts en na allmänt hållen utformning än i beredningens förslag. Den bör mer liksom föreskrifterna i närmast föregående paragraf ha rekommendationskaraktär. I tydlighetens intresse vill jag framhålla det i och för sig ganska självklara att föreskriften i förevarande paragraf tar sikte endast på sådana ingripanden i egendomsrätten som avses exempelvis i expropriationslagen eller i rekvisitions- och förfogandelagstiftningen. Den omfattar däremot inte ex. bestämmelser i planlagstiftningen eller naturvårds- och miljöskyddslagstiftning om begränsning i möjligheterna att använda fast egendom.
Konstitutionsutskottet anförde i sitt betänkande 1973:76 s. 52 bl. a. följande.
Den föreslagna regeln i 2 kap. 3 § rätt till ersättning enligt grunder om bestämmas i lag för det fall all enskilds egendom tages i anspråk som genom expropriation eller annat sådant förfogande godtages med den ändringen att den görs tvingande genom att ordet bör ersätts med
322 Bank
skall. Ändringen innebär inte att krav upställs på att ersättning alltid
skall utgå i kontant form. Vad bestämmelsen däremot garanterar är att
ersättning i någon form alltid skall förekomma vid sådana ingrepp som
med bestämmelsen. Även i sitt ändrade skick skall således be-
avses
stämmelsen inte utgöra hinder för eller kräva ändring i ex. de regler i
70 och 113 §§ byggnadslagen 1947:385 och 4 kap. 1 § första stycket
expropriationslagen 1972:719 som berörs i propositionen 236.
Bestämmelsen bör inte ingå i 2 kap. RF utan i stället infogas i 8 kap. RF
som avser lagar och andra föreskrifter. Bestämmelsen i den av ut-
-
skottet förordade utformningen har nämligen enligt utskottets mening
ett naturligare sammanhang med föreskrifterna i detta senare kapitel än
med föreskrifterna om grundläggande fri- och rättigheter. Den bör intas
som ett sista stycke i 8 kap. 1
Riksdagen beslutade sedermera i enlighet med konstitutionsutskottets förslag.
Efter förslag av 1973 års fri- och rättighetsutredning behölls paragrafen oförändrad men flyttades till 2 kap. RF. I en uttolkning av lagrummet anförde utredningen följande SOU 1975:75, bilaga 16, s. 430
Innebörden av 8 kap. 1 § fjärde stycket RF torde vara ett därunder bara
faller tvångsavhändanden av förmögenhetsrätt äganderätt eller annan
särskild rätt med ekonomiskt värde, och strängt taget inte alla tvångs-
avhändelser utan bara tvångsövertaganden dock även temporära. För-
störing av egendom ex. av smittskyddsskäl torde falla utanför. Skatt
faller också utanför, liksom för övrigt självfallet ekonomiska brottspå-
följder och exekutiva åtgärder. Vidare framgår uttryckligen av för-
arbetena att all användningsreglering alltså fall där rätten får behållas
-
men dess utnyttjande begränsas -faller utanför 8 kap. 1 § fjärde stycket
RF, oavsett hur värdenedsättande regleringen är. I åtskilliga sådana fall
utgår nu åtminstone viss ersättning men detta är alltså inte något som
grundlagen kräver. Med användningsreglering avses här givetvis inte det
fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastighet exproprieras. Med
-
tvång torde i detta sammanhang avses bara rättsligt tvång, däri inbe-
gripna de fall där det bara är ersättningen som man inte kunnat komma
överens om.
Det principiella förbudet för banker att förvärva aktier infördes genom beslut i riksdagen år 1933 och trädde i kraft den 1januari 1934. Övergångsbestämmelserna stadgade att om bankbolag med stöd av äldre lag förvärvat aktie eller förlagsbevis, som bolaget genom de nya bestämmelserna inte fick förvärva, var bolaget inte berättigat att inneha aktien eller förlagsbeviset längre än till den l januari 1938. Om aktien eller förlagsbeviset emellertid inte hade kunnat avyttras utan förlust före detta datum fick banken inneha aktien eller förlagsbeviset tills så kunnat ske.
Departementschefen yttrade prop. 1933:167, s. 47 att han inte kunde dela de betänkligheter som Svenska Bankföreningen och vissa handelskammare under remissbehandlingen hade framfört mot att ålägga bankerna att inom ett mindre antal år avveckla sitt aktieinnehav. Särskilt med hänsyn till stadgandet om rätt för bank att under alla omständigheter låta avyttringen anstå till dess denna kunde ske utan förlust för banken hade
Bank 323
departementschefen ingen erinran mot att fristen för avyttringen i princip begränsades till fyra år efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande.
I den nyligen antagna lagstiftningen om finansiella koncerner har principen ytterligare befästs prop. 198687:148. Lagens införande innebar att moderbolag till bank i vissa fall kunde tvingas att avyttra bankaktier. Lagrådet hade inte någon erinran häremot.
1973 års fri- och rättighetsutredning har i sin tolkning av dåvarande 8 kap. 1 § 4 stycket RF anfört att endast tvångsövertaganden omfattas av grundlagens egendomsskydd. Att hinder inte tidigare ansetts föreligga mot att förelägga bank att avyttra aktier framgår av 1933 års lagstiftningsärende. Att hinder inte heller ansetts föreligga att på motsvarande sätt förelägga ägare av banken framgår av den senast antagna lagändringen. Kommittén har på grund av det anförda funnit att det inte föreligger något grundlagshinder mot att begränsa ägandet i bankerna.
7.4.8¶Överväganden
7.4.8.1¶Allmänna begränsningsregler
I den allmänna debatten har utöver grundlagsfrågan flera argument mot
- en ägarreglering framförts. Dessa har sammanfattats ovan i samband med redovisningen av bankinspektionens förslag till ägarbegränsning. En del av kritiken mot bankinspektionens nämnda förslag innebar att något missbruk inte påvisats, varför behov av ägarbegränsning i lag inte ansågs föreligga. Utvecklingen av ägarförhållandena i provinsbankerna visar dock att det nu kan finnas skäl att ingripa, eftersom principen om integritet mellan bankverksamheten och annat företagande i några fall kommit att sättas i fråga. Enligt kommitténs mening är denna integritet sågrundläggande att den inte får komma i fara.
Som tidigare nämnts har ett flertal banker i sina bolagsordningar regler som begränsar rösträttens utövande vid bolagsstämman. Från en del håll har framförts att en sådan reglering är tillräcklig för att begränsa inflytandet från starka ägargrupper. En låg röstandel kan emellertid vara förenad med en väsentligt större andel av aktiekapitalet. Ett sådant ägande kan naturligtvis inte frikopplas från ett styrintresse oavsett att det är förenat med en begränsad rösträtt. Som kommittén redan anfört sker den normala styrningen av företaget inte via bolagsstämman. Den sker i stället via styrelsen och den verkställande ledningen. En stor ägare har betydande möjligheter att påverka detta arbete. Som också påpekats får en rösträttsbegränsning över huvud taget effekt först när ägandet är förhållandevis spritt. Om få ägare har ungefär lika stora ägarandelar i banken får rösträttsbegränsningen en ganska ringa betydelse. Det är därför såsom kommittén tidigare funnit uppenbart att föreskrifterna i bankernas bolagsordningar om begränsning av rösträtten inte är tillräckliga för att begränsa ett alltför dominerande inflytande från stora aktieägare.
324 Bank
Ett annat de argument som framförts mot en ägandebegränsning har
av varit att en sådan skulle försvåra för bankerna att genom nyemissioner knyta nytt kapital till sig. Vid en allmän nyemission finns, enligt kommitténs mening, inte någon anledning anta att en sådan skulle försvåras genom en begränsningsregel. För det fall banken kommit i ekonomiska svårigheter och därför önskar företa en riktad nyemission kan däremot en begränsningsregel vålla del problem. I en sådan situation bör det därför vara
en möjligt att under en begränsad tidsperiod medge dispens från begränsningsregeln.
En befarad negativ effekt av en begränsningsregel är att börshan-
annan deln med det aktuella aktieslaget skulle kunna försvåras om en sådan regel införs. Som stöd härför har anförts att varje form av begränsning är ägnad att försvåra kurssättningen av aktieslaget ifråga. Detta argument skulle kunna ha ett visst fog för sig under en kort övergångstid om gränsen för det tillåtna ägandet sätts alltför lågt. Befarade störningar i börshandeln bör dock enligt kommitténs mening kunna i allt väsentligt undvikas dels genom
väl avvägd gräns för det tillåtna ägandet, dels genom särskilda överen gångsregler för avveckling av övertaligt aktieinnehav. De fåtaliga aktieägare som kan komma att beröras av en begränsningsregel måste gesmöjlighet att under relativt lång övergångsperiod anpassa sitt aktieinnehav efter de
en nya reglerna. Därmed kommer en mjuk övergång att vara möjlig och börsstörningar av befarat slag torde förhindras även under övergångsperioden.
Någon av kritikerna mot bankinspektionens förslag pekade på att även andra företag än banker kan anses ha en sådan speciell ställning att staten kan tänkas vilja in och påverka ägarstrukturen också i dessa. Risken för dylika smittoeffekter bör enligt dessa kritiker inte underskattas. Som tidigare framhållits intar bankerna i flera hänseenden en särställning i samhället. De utövar bl. a. genom statusen av valutabank myndighetsfunktioner. Mot bakgrund bl. a. härav är det ett viktigt samhällsintresse att bankerna förmår behålla karaktären av oberoende institutioner gentemot de stora ägargrupperingarna i samhället. Det torde under alla förhållanden vara så att det huvudsakligen är politiska överväganden som avgör vilka områden av det samhällsekonomiska livet som från tid till annan skall vara föremål för särskild uppmärksamhet. Som framgått tidigare har FVK redan framlagt förslag om begränsningar i ägandet av försäkringsbolagen.
Enligt direktiven åligger det kommittén att komma med förslag till hur ett spritt ägande i bankerna skall kunna säkerställas. Det främsta skälet härför är, som tidigare redovisats, att bankerna får ansesinta en sådan särställning i samhället, att det bör ankomma på lagstiftaren att tillse att enstaka ägare eller ägargrupperingar inte tillåts ett dominerande inflytande över en bank. På så sätt skall alltså förhindras att ägande och kreditgivning blandas samman.
Direktiven tar alltså sikte på att ett koncentrerat ägande i bank skall förhindras. Detta har kommit att uttryckas i krav på spritt ägande. Kommittén har diskuterat att direkt i lag införa ett krav på spritt ägande. Till
Bank 325
ledning för tolkningen av ett sådant begrepp skulle man ex. kunna anknyta till det spridningskriterium som uppställs som villkor för introduktion
börsposter vid Stockholms fondbörs. För registrering på A 1-listan uppav ställs för närvarande som krav minst 1 000 börspostägare, varvid börspostens värde skall uppgå till minst ett basbelopp. Flertalet affärsbanker är i dag börsintroducerade och uppfyller alltså ett sådant krav på spridning av ägandet. Undantag utgör Bohusbanken och Sveabanken.
Ett sådant spridningskriterium som nu diskuterats säger emellertid ingenting hur koncentrerat ägandet är i företaget. Inget hindrar sålunda
om
stor ägare att vara majoritetsägare. Ett bättre sätt att förhindra ett en koncentrerat inflytande i termer av working control är att direkt i lag ange hur stort ägandet i banken får Med en sådan lösning skulle också
vara. uppnås att problem i samband med nybildning av bank undviks. Det ligger i sakens natur att det kan svårt att redan vid etableringen av en bank
vara tillförsäkra en sådan ägarspridning som krävs för börsintroduktion. Med en sådan regel hade det därför varit nödvändigt med en lång övergångsperiod, kanske upp till tio år. En bank under utveckling kommer förr eller senare att behöva tillgång till kapital i sådan utsträckning att det kräver tillgång till
större marknad. Kommittén har i annat sammanhang tagit ställning för en att det bör möjligt att bilda finansiella holdingbolag där bank ingår som
vara dotterbolag. Det förefaller osannolikt att sådana koncerner skulle kunna bildas utan tillskott av kapital från aktiemarknaden.
Med hänsyn till att flertalet banker redan nu uppfyller krav på spritt ägande i den diskuterade bemärkelsen och till vad som i övrigt anförts
nu har kommittén inte funnit det ändamålsenligt att i lag införa krav på spritt ägande. Kommittén har i stället ansett det vara riktigast -för att förhindra
stark ägarkoncentration att direkt i lag ange de gränser vartill ägandet i en — en enskild bank högst får uppgå.
Gränsen för enskilt ägande bör sättas betydligt lägre än 50 %. Detta gäller i synnerhet stora banker där aktieägande redan är förhållandevis spritt. Banksektorn är för närvarande föremål för en omstrukturering. Kommitténs förslag innebär att det är möjligt att genom holdingbolag äga banker. För att styra denna omstrukturering är det nödvändigt att även låta reglerna för ägandet av banker bli tillämpliga i fråga om företag som har ett bestämmande inflytande över en eller flera banker. När det gäller att bestämma storleken av det maximala aktieinnehav som en aktieägare eller flera aktieägare i väsentlig ekonomisk intressegemenskap får förvärva har bankinspektionen i det tidigare redovisade förslaget till ägarbegränsning ansett att åtskilliga skäl talar för att denna skall ligga vid fem procent. Med hänsyn till att den då föreslagna lagstiftningen endast var av provisorisk karaktär manade dock inspektionen till en viss försiktighet och föreslog i stället att gränsen borde sättas vid tio procent. I den kartläggning av ägarinflytandet som koncentrationsutredningen företog, och vars resultat presenterats ovan, konstaterades att redan ett aktieinnehav motsvarande ett röstetal på fem procent kunde vara tillräckligt för att ge ett förhållandevis starkt ägarinflytande. Det finns således skäl som talar för att de av bankin-
326 Bank
spektionen angivna procentsatserna är väl avvägda därest vill förhindra man ett starkt ägandeinflytande i bankerna. Ägandestrukturen i de svenska bankerna uppvisar variationer. I de stora allra största bankerna är ägandet såspritt att redan några procents aktieinnehav medför att ägarandelen framstår väsentlig. Motsvarande innehav som i exempelvis någon av provinsbankerna ger dock inte något betydande inflytande. En enhetlig procentgräns för samtliga banker kunde att vara föredra för enkelhets skull. Å andra sidan är ägandestrukturen så olika pass i större och mindre banker att det kan vara svårt att finna det procenttal som bevarar det fria ägarutrymmet i största möjliga mån samtidigt som den genom lagstiftningen eftersträvade effekten kan uppnås. Utgående från möjligheten för en ägare eller en grupp av ägare att erhålla working control över en bank, är det uppenbart att det krävs en betydligt mindre ägarandel i någon av storbankerna än i en av de mindre bankerna. Syftet med kommitténs förslag är att förhindra en ägarkoncentration skulle kunna till som vara skada för banken och dess insättare. Detta syfte bör uppnås utan att åstadkomma så skadliga bieffekter att ändamålet motverkas. Det kan inte bortses ifrån att en stark ägare eller en stark ägarkonstellation ibland kan vara till gagn för ett företag. En alltför otydlig ägarroll kan medföra att företaget utåt sett framstår som mer eller mindre herrelöst. Även de i företaget anställda kan bibringas den uppfattningen att det saknas någon som tar det yttersta ansvaret för företaget och dess personal. En icke önskvärd effekt i ett sådant företag kan ibland bli att en stark företagsledning i stället tillåts bli alltför dominerande. Resultatet av en ägandebegränsning i bankerna får inte bli att utrymme saknas för ägare att agera för att byta ut en inkompetent verkställande ledning och att korrigera negativ en utveckling eller tendenser härtill. Riskerna för att en ågarbegränsning skulle föranleda en alltför stor uttunning av ägarrollen och det därmed förenade ansvaret för bankens sunda utveckling bör visserligen inte överdrivas. Det gäller dock enligt kommitténs mening att finna de balanspunkter som å ena sidan förhindrar en ägare eller en grupp av ägare att utöva ett negativt inflytande över banken och å andra sidan medger samverkande ägare eller ägargrupper att agera för att vända en utveckling som är till skada för banken. Det är enligt kommitténs mening uppenbart att dessa balanspunkter ligger olika i å ena sidan de större bankerna och å andra sidan i de små och medelstora. En ägandereglering anpassad efter bankens storlek är därför den lämpligaste lösningen. Vid övervägande av vad som nu anförts har kommittén funnit att en adekvat ägandebegränsning bör för de allra största bankerna innebära att högst tio procent av aktiekapitalet i banken vid en och samma tidpunkt får ligga i händerna på en enskild aktieägare eller flera ägare i väsentlig ekonomisk intressegemenskap. När det gäller de mindre bankerna bör procenttalet ligga vid 20 °o. Ett så stort ägande i de större bankerna medför visserligen som redan bankinspektionen i sitt förslag konstaterat ett inte ~ oväsentligt ägarinflytande. För uppnående av den önskvärda effekten är det därför nödvändigt att kombinera äganderegeln med rösträttsbegränsen
Bank 327
ning. Även för de mindre bankerna framstår det som önskvärt med en sådan begränsning.
Kommittén har diskuterat olika kriterier för att särskilja de större bankerna från de mindre. Det kan sålunda övervägas i vad mån exempelvis bankens aktiekapital kunde vara en lämplig måttstock för en sådan gränsdragning. För banker med ett aktiekapital som inte överstiger ett visst angivet belopp skulle alltså kunna tillåtas större ägarandelar. En sådan regel kan dock komma att medföra svårigheter vid fondemissioner. Vid en ren fondemission förutsätts den enskildes andel av aktiekapitalet vara lika stort före som efter emissionen. Att i samband med en sådan emission förändra ägarstrukturen skulle alltså strida mot en av de grundläggande reglerna i ABL. Den måttstock som används som gränsvärde mellan större och mindre banker bör i största möjliga utsträckning medföra att oönskade tröskeleffekter inte uppstår vid passerandet av denna gräns. Kommittén har därför slutligen stannat för en reglering utgående från bankens eget kapital sådant det definieras i BRL. Mot denna lösning kan visserligen invändas att den motverkar ett allmänt intresse av att banken tar fram reserver till beskattning. Bortsett från att det inte är kommitténs uppgift att överväga eventuella skatteeffekter av lagda förslag anser kommittén att ett sådant argument saknar bärkraft. Med hänsyn till kapitaltäckningsreglernas konstruktion är det nämligen av största vikt för banken att för ett optimalt utnyttjande av tillgängliga kapitalresurser tillse att det föreligger balans mellan beskattade och obeskattade reserver.
Vid avgörande om var gränsen skall läggas har kommitténs utgångspunkt varit att de största bankkoncernerna skall träffas av de hårdare kraven på ägarspridning. Följande sammanställning utvisar storleken bankernas respektive GotaGruppen AB:s eget kapital vid utgången av år 1987.
Eget kapital, Mkr
| GotaGruppen AB | 4 017 |
| S-E-Banken | 3 071 |
| PKbanken | 2 596 |
| Svenska Handelsbanken | 2 014 |
| Nordbanken | 679 |
| Skånska Banken | 259 |
| Östgöta Enskilda Bank | 201 |
| Skaraborgsbanken | 191 |
| Sveabanken | 48 |
| Bohusbanken | 38 |
| Jämtlands Folkbank | 28 |
Som framgår av sammanställningen översteg det egna kapitalet i GotaGruppen AB, S-E-Banken, PKbanken och Svenska Handelsbanken klart en miljard kronor vid årsskiftet 198788. För Nordbanken uppgick det egna kapitalet vid samma tidpunkt efter en större nyemission under år 1987
- -
328 Bank
till 679 milj. kr. Nästa bank i storleksordning, Skånska Banken, hade ett eget kapital om drygt 250 milj. kr. Vid gränsdragningen bör också hänsyn tas till att gränsöverskridanden om möjligt inte bör ske inom en snar framtid. Med hänsyn till de nu redovisade Synpunkterna har kommittén funnit att en rimlig gräns bör ligga vid en miljard kronor i eget kapital.
Om en bank skulle passera gränsen bör ägarna ges god tid att anpassa sig efter den hårdare ägarreglering som följer av gränsöverskridandet. Kommittén återkommer senare till dessa övergångsfrågor.
Som tidigare anförts bör vid tillämpning av ägarbegränsningen inte endast storleken av enskilda ägares innehav utan i vissa fall även flera ägares sammanlagda innehav tillmätas betydelse, nämligen då väsentlig ekonomisk intressegemenskap föreligger mellan aktieägare. Begreppet väsentlig ekonomisk intressegemenskap och likartade lokutioner återfinns inom flera områden i svensk lagstiftning, bl. a. i 2 kap. 16 och 17 §§ BRL och i 22 § FkL. Vid tillämpning av ägarbegränsningen bör begreppet ges samma innebörd som i nämnda lagrum. Ytterligare ledning för tolkning av begreppet kan hämtas från obeståndsjuridiken, där en fast praxis utvecklats rörande tolkningen av närståendebegreppet och pä detta grundat väsentlig intressegemenskap enligt konkurslagen och förmånsrättslagen.
Som tidigare redovisats medför ett tillåtande av ägarandelar om tio procent i de större bankerna att den enskildes inflytande över banken alltjämt är förhållandevis stort. Begränsningsregeln bör därför användas tillsammans med en regel som även tar sikte på rösträttsutövandet i banken.
En sådan rösträttsbegränsningsregel finns redan i nuvarande lagstiftning. Enligt 8 kap. 3 § BAL kan nämligen ingen rösta för egna eller andras aktier för sammanlagt mer än en femtedel av de aktier som företräds på stämman, om inte något annat följer av bolagsordningen. Regeln är direkt Överförd från 9 kap. 3 § ABL. Avsikten med regeln är att öka möjligheterna för aktieägare med mindre aktieinnehav att på stämman göra sig gällande gentemot de större aktieägarna. Avvikelse från den s. röstmaximumeller 20-procentregeln är tillåten. Bolagsordningen kan innehålla bestämmelse om att röstmaximum inte skall finnas eller att röstmaximum skall sättas högre eller lägre än vad lagen föreskriver. I flertalet företag är klausulen att envar äger rösta för fulla antalet av honom ägda aktier vanlig. Enligt en undersökning utförd i januari 1981 av 123 bolag med aktier noterade på Stockholms fondbörs A1- och AII-lista tillämpade endast 23 bolag, dvs. 19 % av de undersökta bolagen, den lagstadgade röstmaximumregeln. I 20 bolag tillämpades annan begränsning av rösträtten än den i lagen angivna. Som regel innebar begränsningen i dessa fall ett lägre röstmaximum än 20 %. I resterande 80 bolag, motsvarande 65 %, gällde inga begränsningar av rösträtten. Flertalet banker har i sina respektive bolagsordningar intagit bestämmelser som ytterligare begränsar rösträttens utövande. Hur dessa begränsningsregler är utformade i de olika bankerna framgår av den ovan redovisade kartläggningen av ägandet m.m. i svenska banker. Som kommittén redovisat är emellertid utformningen av lagstiftningen på detta område inte tillräcklig för att motverka ett koncentrerat
Bank 329
inflytande i bankerna.
Det är nämligen kommitténs uppfattning med beaktande av den sär-
ställning som bankerna har att rösträttsutövandets yttersta gräns måste
-
i lag. För det fall banken önskar begränsa rösträtten ytterligare möter anges detta naturligtvis inte något hinder. Liksom beträffande ägandet vore det i och för sig naturligt att ge rösträttsregeln den ytterligare begränsningen att samverkande intressentgrupper inte får utöva rösträtt utöver en viss gräns. Kommittén har också övervägt att införa en sådan sambandsregel. Denna skulle emellertid kunna ge upphov till komplicerade tolkningsproblem vid bolagsstämman och avsevärt försvåra röstandet där. Den skulle också kun-
innebära att beslut på bolagsstämman i flera fall blev beroende av na domstols efterföljande prövning av rösträtten. Tanken på att tillskapa en sådan regel har därför avskrivits. I gengäld bör det tillåtna röstetalet sättas lägre än om modellen med sambandsregel valts. Alltför låga röstetal kan dock medföra att risken för kupper vid bankernas bolagsstämmor ökar.
Det är ett välkänt faktum att närvarofrekvensen på de medelstora och stora bolagens stämmor är låg om man ser till antalet aktieägare. De personer som besöker stämman representerar dock en betydligt större andel
aktiekapitalet. Den på stämman i de stora bolagen representerade anav delen av totala röstetalet är enligt utförda undersökningar dock endast 40-50 %. För bankernas vidkommande kan i detta avseende dras en ganska klar skiljelinje mellan de två största affärsbankerna och de övriga. Vid de förstnämndas bolagsstämmor under de senaste åren har 35-40 % av aktiekapitalet varit representerat. För det stora flertalet av de övriga affärsbankerna är motsvarande siffra omkring 60 °o. Vid tillskapandet av en ny rösträttsregel för bankerna bör nämnda förhållande utgöra utgångspunkt. Det måste därjämte klarläggas att syftet med regeln är att motverka ett koncentrerat inflytande i banken. Efter noggranna överväganden har kommittén därför slutligen stannat för att föreslå en rösträttsbegränsningsregel med innebörd att ingen i de större bankerna får utöva rösträtt för mer än fem procent av det på stämman företrädda antalet aktier i banken. Motsvarande överväganden innebär att gränsen för de mindre bankerna bör ligga vid tio procent av det stämman företrädda antalet aktier. Det bör noteras att en sådan regel i stor utsträckning ansluter sig till vad som redan gäller enligt bankernas bolagsordningar.
Undantag från huvudregeln om ägarbegränsning bör göras för statens och svensk banks aktieinnehav. Bankers organisationsförvärv prövas alltid av bankinspektionen. Tillstånd till sådant förvärv skall inte ges om hinder möter från allmän synpunkt. Ett sådant fall kan vara om förvärvet bedöms vara till skada för konkurrensen inom branschen. Fall som här avses bör såsom hittills skett prövas från bankpolitiska utgångspunkter. Likaså bör bankers förvärv genom bransch- eller Centralorganisation undantas från ägarbegränsningsregeln. Dessa organisationer skall enligt vad kommittén föreslår i avsnitt 7.5.4 inte få ägna sig åt verksamhet som strider mot reglerna banks rörelse i BRL. Regeln om ägarbegränsning bör inte
om heller gälla för utländskt bankföretags innehav av aktier i bankaktiebolag
330 Bank
bildat av utländsk bank. För det fall en bank är dotterbolag i koncern en skall begränsningsregeln i stället gälla för moderföretaget. Kommittén har diskuterat olika alternativ beträffande vad skall ske som med aktieförvärv utöver den tillåtna gränsen. En viss vägledning för kommittén har därvid varit lagstiftningen om utländska förvärv av svenska företag m.m. I analogi därmed borde otillåtna aktieförvärv förklaras ogiltiga. Detta skulle i sin tur innebära att ingendera parten skulle bli skyldig att fullgöra sina åligganden på grund avtalet aktieöverlåtelse till den del av om avtalet sträckte sig utöver den i lagen uppställda gränsen. I sådant fall skulle parterna återlämna vad de erhållit enligt den ogiltiga delen av avtalet, och för det fall någon av parterna begärde det skulle hela transaktionen återgå. Om förvärvet av aktier skett Stockholms fondbörs eller på exekutiv auktion skulle i stället förvärvaren föreläggas att inom sex månader avyttra de aktier som översteg den tillåtna gränsen. Kommittén har emellertid ansett att ogiltighetspåföljden ibland kan te sig alltför sträng för en person som i god tro överlåter en aktiepost till någon som genom förvärvet kommer att överskrida den uppställda gränsen. Ett föreläggande om avyttring är en tillräckligt ingripande sanktion, i synnerhet ett sådant föreläggande kan som förenas med ett kännbart vite. Kommitténs huvudregel medför alltså att aktieförvärvaren i denna situation föreläggs att inom sex månader eller den tid bankinspektiosenare som nen bestämmer avyttra de aktier som överstiger den tillåtna gränsen. Avyttringsföreläggandena kan ges avsedd effekt att möjlighet alltid genom finns att förena föreläggande med vite. Möjligheten för bankinspektionen att kontrollera efterlevnaden av ägarregleringen skulle avsevärt förbättras om det beträffande aktieförvärv i banker fanns någon form av anmälningsskyldighet. Enligt kommitténs mening bör därför en sådan skyldighet införasför den som förvärvar aktier i ett bankaktiebolag i sådan omfattning att hans totala aktieinnehav i bolaget till följd av förvärvet kommer att överstiga ett visst procenttal. För att inspektionen skall kunna kontrollera efterlevnaden av ägarbegränsningen bland flera aktieägare i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, bör anmälningsskyldigheten inträda redan vid ett innehav om två procent av bankens aktiekapital. Som redan har anförts framstår det som nödvändigt att styra den utveckling beträffande finansiella koncerner som redan inletts och som temporärt accepterats genom provisorisk lagstiftning prop. 1986872148. Kommitténs förslag innebär också att det även framgent kommer att bli möjligt för holdingbolag att äga banker. Den omstrukturering alltså förestår som får inte medföra att ägandet av bankerna blir mer koncentrerat. De regler om direkt ägande av banker som kommittén föreslår måste alltså i nu konsekvens härmed gälla också för finansiella holdingbolag. Kommitténs förslag om ägarbegränsning torde komma att föranleda att några ägare tvingas avyttra aktier för att kunna uppfylla de fastlagda gränserna. Förslaget kommer med utgångspunkt från aktuella förhållanden nu att träffa några ägare i Bohusbanken, Skaraborgsbanken, Skånska Banken, Östgöta Enskilda Bank samt GotaGruppen AB. Det är väsentligt att ägarna
Bank 331
bereds möjlighet att avyttra aktierna under lugna och ordnade former utan att behöva drabbas av ekonomisk skada. Det är vidare väsentligt att aktiemarknaden inte utsätts för störningar. Kommittén anser att dessa krav bäst blir tillgodosedda genom att reglerna om ägarbegränsning träder i kraft för bestående ägarförhållanden först fem år efter det att den av kommittén föreslagna lagstiftningsreformen trätt i kraft. Under förutsättning att kommitténs förslag träder i kraft den 1januari 1990får ägarna därmed möjlighet att anpassa sig till de nya reglerna fram till den 1januari 1995.
Därutöver bör möjlighet finnas att efter särskild framställning till regeringen erhålla dispens. En sådan dispensmöjlighet bör emellertid användas med restriktivitet. Dispens bör således kunna lämnas endast om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl bör anses föreligga exempelvis då en förbättrad konsolidering bedöms nödvändig för att trygga en banks fortbestånd och andra möjligheter att erhålla riskvilligt kapital än genom tillskott från stora ägare inte står till buds. Dispens bör även kunna lämnas för att möjliggöra en önskvärd rekonstruktion av bank eller i samband med att en ny bank bildas.
En särskild fråga är vad som skall inträffa med en stor ägares aktieinnehav i en mindre bank om banken utvecklas och med tiden får ett eget kapital som överskrider den fastlagda gränsen om en miljard kronor. Med hänsyn till att storleken på de mindre bankernas eget kapital ligger långt under den angivna gränsen torde det dröja lång tid innan en sådan situation kan inträffa. Vidare bör regeringen noggrant följa utvecklingen på bankmarknaden och från tid till annan pröva om det finns skäl att höja gränsen. Ett sådant skäl skulle ex. kunna vara om bankernas egna kapital ökat huvudsakligen till följd av en inflatorisk försämring av penningvärdet. Om det likväl skulle inträffa att det egna kapitalet passerar den i lag angivna gränsen bör enligt kommitténs mening en ägare som innehar mer än tio procent av aktiekapitalet inte tvingas att avyttra några aktier. Dispens bör regelmässigt beviljas för bestående innehav. Med hänsyn till att en sådan aktieägare kommer att vara förhindrad att förvärva ytterligare aktier kommer hans andel i banken automatiskt att sikt minska till den i lagen angivna nivån och i takt med att bankens aktiekapital ökas genom nyemissioner. Vid en ren fondemission förutsätts den enskildes andel av aktiekapitalet vara lika stor före som efter emissionen. Att i samband med en sådan emission förändra ägarstrukturen skulle strida mot en av de grundläggande reglerna i aktiebolagslagen. Dispens bör således regelmässigt beviljas för förvärv av aktier vid fondemission.
7.4.8.2 Särskilt om utländskt ägande i svensk bank
Enligt 3 kap. 3 § BAL får aktier i bankaktiebolag inte genom teckning eller överlåtelse förvärvas av utländska medborgare och andra utländska rättssubjekt eller av svenska bolag och föreningar som är kontrollsubjekt enligt lagen 1982:617 om utländska förvärv av svenska företag m.m. Detta förbud gäller inte aktier i ett bankaktiebolag som är bildat av utländsk
332 Bank
bank. I ett sådant bolag får aktier förvärvas endast av utländsk bank som fått regeringens tillstånd till förvärvet.
I flertalet andra länder finns särskilda begränsningar för utländska förvärv av andel i en bank. I Norge kan tio procent av aktierna i en bank ägas av utländskt intresse utan tillstånd. Efter regeringens dispens kan utlänning få äga upp till 25 % av aktiekapitalet. I Finland får utländska rättssubjekt generellt förvärva upp till 20 °o av aktiekapitalet i en affärsbank. Efter tillstånd av regeringen får en större andel förvärvas. Danmark har som medlem i EG förbundit sig att behandla rättssubjekt från EG-området på samma sätt som danska medborgare eller danska företag. Formellt gäller denna likabehandling även för länder utanför EG men här underkastas bildandet av dotterbanker, filialer eller annan etablering en mera allsidig prövning där bl. a. reciprocitetshänsyn vägs in.
I Förenta Staterna måste en utländsk bank som planerar att förvärva en bestående inhemsk bank först erhålla tillstånd av the Federal Reserve Board. Emellertid får vem som helst förvärva upp till fem procent av en amerikansk bank utan att tillstånd krävs. I vissa fall kan förvärvet avse så stor del som 25 % utan att tillstånd krävs. För förvärv av större participationer erfordras dock alltid tillstånd. Det finns i Storbritannien inga regler som utestänger utländska rättssubjekt från att förvärva andelar i inhemska banker. Generellt gäller emellertid där att inget enskilt institut eller enskild person ensam eller tillsammans med andra med vilka denne har starka gemensamma ekonomiska intressen får förvärva 15 °o eller mer utan särskild prövning. I Västtyskland finns inga principiella inskränkningar såvitt gäller rätten för utländska rättssubjekt att förvärva andelar i banker. I Schweiz gäller att utländska förvärv i banker inte är tillståndspliktiga så länge det är fråga om minoritetsinnehav. För ett förvärv som medför att de utländska intressena tillsammans får majoritet i banken måste tillstånd erhållas.
Frågan om utländskt ägande i de bestående svenska bankerna behandlas uttryckligen i kreditmarknadskommitténs direktiv. Departementschefen uttalar sålunda att utländska etableringar av finansinstitut skall begränsas till nyetableringar. Enligt departementschefen är det ett samhällsintresse, att det internationellt sett begränsade antalet banker i vårt land stannar under inhemsk kontroll. Någon ändring i sak borde därför inte försläs i fråga om de regler, som hindrar utländskt ägande i de befintliga svenska affärsbankerna, även om etableringsfrihet i princip råder i övrigt.
I kreditmarknadskommitténs delbetänkande om utländska banketableringar i Sverige togs frågan om andra etableringsmöjligheter upp. Kommittén pekade därvid på att andra länder, däribland Norge och Finland, hade valt att låta utländsk bank få förvärva aktier i inhemsk bank. En av kommitténs sakkunniga föreslog att kommittén, med frångående av direktiven, i delbetänkandet skulle föreslå regler med innebörd att regeringen skulle kunna godkänna att viss angiven utländsk bank fick förvärva aktier i svenskt bankbolag motsvarande 20 °o av aktiekapitalet. Kommittén utgick emellertid med hänsyn till direktivens utformning från att något utländskt delägar-
Bank 333
skap inte skulle förekomma i svenska bankbolag. I konsekvens härmed ansåg kommittén att även de utlandsägda banker som skulle bildas i landet tills vidare borde helt fristående så sätt att svenskt rättssubjekt inte vara borde ha några ägarintressen i dessa nyetablerade banker. Därest regeringvid sin fortsatta beredning av ärendet skulle finna, att kommittén skulle en pröva eller borde vara oförhindrad om den finner skäl härtill att pröva - frågan utländskt delägarskap i ett existerande svenskt bankbolag, var om det enligt kommitténs mening angeläget att ett sådant ställningstagande från regeringens sida snarast möjligt kom kommittén till del. I 1984852191 med anledning av kommitténs delbetänkande anprop. förde departementschefen att han inte motsatte sig att frågan om ett begränsat utländskt ägande i svenska banker blev föremål för övervägande av kreditmarknadskommittén och att han under hand försäkrat sig om att kommittén var beredd att göra detta och i sitt huvudbetänkande framlägga de förslag i denna del som kommittén kunde finna motiverade. Kommittén har i enlighet med detta funnit att den bör ta upp frågan om och i vad mån utländska intressen skall få äga svenska banker. Utländska banker finns sedan år 1986 på den svenska marknaden i form dotterbolag. Genom den lagstiftning som möjliggjorde dessaetableringar av lämnade Sverige den protektionistiska linje som inneburit att utländska intressen varit helt utestängda från den svenska bankmarknaden. Det är otvivelaktigt så att konkurrensen för de svenska bankerna har skärpts det utländska inträdet. För de svenska bankerna skulle det uppengenom barligen fördel de kunde bredda sin kapitalbas genom utvara en om nyttjande jämväl utländska aktiemarknader. Genom införandet av en av möjlighet för utländska rättssubjekt att äga andel i svensk bank borde det i framtiden bli lättare för svenska banker att etablera sig på utländska marknader, eftersom svenska banker då bättre motsvarar utländska reciprocitetskrav. Ytterligare fördelar för en enskild bank torde stå att finna i att den ges internationell prägel och att den marknadsföringsstrategiskt genom det en utländska ägandet i banken kan nå fördelar i den utländske ägarens hemland. En betydande fördel torde också ligga däri att svenska banker med större framgång kan få tillgång till utländska kapitalmarknader. Den internationella genomgången visar att flertalet med Sverige jämförbara industriländer tillåter ett begränsat utländskt ägande i de numera inhemska bankerna. En utveckling mot större enhetlighet också på detta område skulle stå i god samklang med de internationella åtaganden som Sverige gjort bl. genom OECDzs kapitalliberaliseringsstadga. a. Skälet till att utländskt ägande inte ansetts böra komma ifråga på bankväsendets område är att detta ansetts särskilt känsligt för utländsk påverkan. Att bankväsendet har ett särskilt vitalt intresse för ett lands näringsliv är otvivelaktigt. För ett litet land Sverige med sin begränsade kreditmarksom nad är integritet på detta område utomordentlig vikt. Ett utländskt av ägande i våra svenska banker kan därför endast komma ifråga om det kan ske med bibehållande inhemsk kontroll över stommen i svenskt bankväav sende.
334 Bank
Nordiska erfarenheter på detta område kan vara av särskilt intresse. I Norge och Finland har det nu i ungefär tio år varit möjligt för utlänning att äga en mindre del av en inhemsk affärsbank. De erfarenheter där som vunnits visar att detta inte medfört några olägenheter. Det finns skäl anta att dessa erfarenheter är giltiga även för svenskt vidkommande. Vid en samlad bedömning har kommittén funnit att utvecklingen mot en större internationalisering på bankområdet bör kunna fortsätta ett genom begränsat utländskt ägande i de svenska bankerna. Begränsningen av det utländska inflytandet bör ske i första hand genom de rösträttsbegränsningar som redan diskuterats. Dessutom bör det sammanlagda ägandet för utländska intressen begränsas. Kommittén har funnit att sammanlagt högst tjugo procent av aktiekapitalet och högst tio procent röstetalet i av en svensk bank bör ligga i utländska händer. De tidigare nämnda reglerna om ägarspridning och rösträttsbegränsning som främst tagit sikte på svenska förhållanden skall som nämnts gälla också för utländska ägare. För att utan en besvärande kontrollapparat möjliggöra en handel med svenska bankaktier utomlands bör enligt kommittén endast högst så stor andel aktier som motsvarar ägares jämte närståendes en innehav i de större bankerna tio aktiekapitalet fritt kunna - procent av förvärvas av utländska intressen. En begränsning bör också göras till fem procent av röstetalet för samtliga aktier. I fråga om ytterligare utländska förvärv av aktier upp till de nyss nämnda gränserna tjugo procent av aktiekapitalet och tio procent av röstetalet bör emellertid krävas särskilt tillstånd av regeringen eller bankinspektionen. av Enligt kommittén bör varje enskild bank bestämma om bankens aktier till viss del skall kunna ägas av utländska intressen. Bankerna bör därför i förekommande fall ta bestämmelser i bolagsordningen innebörd att av högst de nu nämnda procentandelarna av aktierna och röstetalet kan ligga i annat än svenska händer och att viss del därav också kan fritt förvärvas genom teckning eller överlåtelse. Bankaktiebolagen bör sålunda ges möjlighet att fullt ut eller med inskränkningar införa den lagenliga rätten för utländska intressen att förvärva aktier i bolaget. ABL:s bestämmelser om bundna och fria aktier bör kunna tjäna som förebild för att möjliggöra en öronmärkning av aktier som en bank utan särskilt tillstånd vill placera i utländsk ägo. För att åstadkomma spridning av aktier till utländska intressen synes lämpligast att bankerna med avvikelse från aktieägarnas företrädesrätt till nyteckning riktar en emission av aktier till bestämd krets utländska en intressenter eller till den utländska kapitalmarknaden. Möjlighet finns också att genom en fondemission till aktieägarna ut fria aktier, vilka på den ge öppna marknaden kan förvärvas av utlänningar. Att vid utgivande fria av aktier använda den i ABL anvisade metoden att stämpla om redan utgivna bundna aktier anser kommittén vara olämplig i detta sammanhang. Övriga bestämmelser i ABL:s kapitel om bundna och fria aktier bör emellertid vara tillämpliga bl. a. vid klargörande förfarandet vid konvertering uteav av löpande förlagslån. Med kommitténs förslag att högst tio procent av aktie-
sou 1988:29 Bank 335
kapitalet och fem procent av röstetalet fritt får finnas i utländska händer kan det finnas skäl att banken i sin bolagsordning tar in bestämmelser om lägre röstvärde.
7.5 i bank
Några intressefrågor
7.5.1¶Direktiven
I tilläggsdirektiv till banklagsutredningen konstaterades att det inom sparbanks- och föreningsbankssektorn finns ett antal bolag som ägs av den centrala bankorganisationen och att detta medför att samma regler som för de direkt bankägda bolagen inte gäller i sådana fall. Till följd av att bankerna indirekt engagerar sig i ren företagsverksamhet genom branschorganisationer eller pensions- och personalstiftelser menar departementschefen att det principiella förbudet mot företagsverksamhet delvis har genombrutits i praktiken. Det ingick i banklagsutredningens uppdrag såväl att kartlägga och utvärdera bankernas och även bankorganisationernas engagemang i svenska och utländska bolag och andra företag som att lägga fram förslag till de regler eller riktlinjer som anses behövliga. Ett betydande förberedande arbete nedlades också inom utredningen i denna del. På grund av sambandet med strukturfrågan i stort ansåg departementschefen dock att det fortsatta arbetet skulle ankomma på kreditmarknadskommittén.
Det är inte ovanligt att en representant för den bank som beviljat företag stora krediter ges plats i företagets styrelse. Detta är enligt direktiven i många fall till fördel för företaget. Om företaget har svårigheter, kan det sålunda för banken vara ett viktigt intresse att genom styrelserepresentation övervaka att situationen inte snabbt förvärras och att överenskomna saneringsåtgärder kommer till stånd. Å andra departementschefen
sidan menar att det kan finnas en risk för att samma intresse som skyddas genom förbudet för bank att ägna sig företagsverksamhet kan åsidosättas och att bankens styrelseledamot i praktiken söker skydda den egna banken från konkurrens. Kommittén har därför fått till uppgift att också överväga denna fråga.
7.5.2¶Bankernas och
pensionspersonalstiftelser
7.5.2.1 Nuvarande reglering
I 7 kap. 17 § BRL återfinns bestämmelser om pensionsstiftelser och personalstiftelser som hör till bank. Reglerna har, med endast smärre redaktionella förändringar, överförts från 1955 års banklagstiftning. I den mån stiftelsens förmögenhet huvudsakligen härrör från medel som tillskjutits av
336 Bank
banken har bankinspektionen tillsyn över stiftelsens placeringar. Placeringarna får inte göras ett sätt som strider mot grunderna för banklagstiftningens placeringsregler. Bankinspektionens tillsyn omfattar samtliga bankers pensions- och personalstiftelser. Inom föreningsbankrörelsen finns dock endast några enstaka stiftelser av nu aktuellt slag. Bankinspektionens tillsyn över bankernas pensionsstiftelser infördes genom 1955års banklagstiftning efter förslag av 1949års banklagssakkunniga, som i sitt betänkande SOU 1952:2 s. 196 ff framhöll bl. a. följande.
Bankaktiebolagen har under senare år i växande omfattning skapat reserver för tryggande av de anställdas pensionering. Detta hade ofta skett genom inrättandet av särskilda pensionsstiftelser. Förvaltningen av detta kapital hade skapat problem, som borde bli föremål för prövning. Vad som särskilt torde övervägas var huruvida bankbolagens pensionsstiftelser borde i motsats till vad som gällde bankbolagen själva få en
- obegränsad frihet vid placeringen av sina tillgångar. De sakkunniga erinrade om att flertalet av dessa stiftelser inte var underkastade myndighets tillsyn eller, även om så var fallet, inte lydde under betryggande regler i fråga om placeringar av tillgångarna. Då det därtill kom att vederbörande bank antingen tillsatte stiftelsens styrelse eller hade ett dominerande inflytande på valet av styrelseledamöter och då vidare frågan om ansvarsfrihet för förvaltningen av Stiftelsens angelägenheter enligt stiftelseurkunden avgjordes av bankens styrelse eller bolagsstämman, fick man med fog göra gällande, att medelsplaceringen i realiteten skedde i enlighet med bankledningens instruktioner. Frånvaron av
uttryckliga lagföreskrifter rörande placeringen av pensionsstiftelsernas tillgångar hade i och för sig lämnat öppet för bankerna att i stiftelserna placera tillgångar, som de grund av banklagens bestämmelser själva inte fick förvärva men som de av olika anledningar ansett vara av betydelse för sin verksamhet. Det hade också förekommit att bank önskat hos sin pensionsstiftelse placera tillgångar, som banken själv varit skyldig avveckla, såsom aktier, utgörande hela eller en väsentlig del av aktiekapitalet i ett bolag. En sådan placering av tillgångar i en pensionsstiftelse kunde komma att på en omväg i bankernas verksamhet införa ett riskmoment, som BL velat förebygga. Banklagssakkunniga påminde ytterligare om att bankbolag genom att avsätta en del av sina tillgångar till en pensionsstiftelse inte frigjort sig från sina pensionsförpliktelser. I den mån stiftelsens tillgångar inte förslog till att täcka dessa förpliktelser, hade bankbolaget att av sina egna tillgångar sörja för pensioneringen. Förluster, som uppkom vid placeringen av stiftelsens tillgångar, kunde därför i extrema fall ut över bankbolagets borgenärer, däribland insättarna. Med hänsyn till det nära sambandet mellan ett bankbolag och dess pensionsstiftelse borde för den skull enligt de sakkunnigas mening stiftelsen inte få utnyttja sin större placeringsfrihet på ett sätt som stod i strid med grunderna för banklagstiftningens placeringsregler. Härvid borde dock beaktas att pensionsstiftelsernas och bankbolagens förpliktelser var till sin karaktär olika. Bankbolagens förpliktelser avsåg sålunda till övervägande del återbetalning av gjorda insättningar och var därför till sin natur kortfristiga, medan de förpliktelser, som skulle fullgöras i första hand genom pensionsstiftelsernas medel var långfristiga. En pensionsstiftelse borde på grund därav ha rätt att placera en avpassad del av sin förmögenhet i tillgångar, vilka såvitt möjligt vore undandragna verkningarna av en penningvärdeförsämring.
Bank 337
Genom 1967 års lagstiftning om tryggande av pensionsutfästelser m.m. 1967:531 kom även vissa personalstiftelser att föras in under bankinspektionernas tillsyn. Tryggandelagens regler om tillsyn över pensions- och personalstiftelserna kom samtidigt att gälla jämväl för bankernas stiftelser. Tillsynen enligt nämnda lag åvilar länsstyrelsen i det län där arbetsgivaren har sitt hemvist. Bankernas stiftelser kom alltså därigenom att stå under tillsyn av såväl bankinspektionen som länsstyrelsen.
Bankernas pensionsstiftelser har tillskapats för att trygga pensionsutfästelser för de i banken anställda. Stiftelserna är, som redan framhållits, i allmänhet underkastade tryggandelagens reglering. Enligt normalstadgarna handhas stiftelsernas angelägenheter av en styrelse bestående av sex ledamöter. Tre ledamöterna utses av bankstyrelsen och de resterande tre av
av stiftelsens destinatärer. Ordförande i styrelsen utses i allmänhet av styrelseledamöterna. Kan de enas om vem som skall vara ordförande, utses denne tillsynsmyndigheten. Styrelsen är beslutsför när de vid samman-
av trädet närvarandes antal utgör minst hälften av hela antalet styrelseledamöter. Av ledamöterna skall lika många närvara från vardera sidan. Som styrelsens beslut gäller den mening om vilka de flesta röstande enar sig. Vid lika röstetal förordnar tillsynsmyndigheten på styrelsens begäran utomstående att delta i ärendets avgörande.
Som jämförelse skall här även lämnas en kortfattad redogörelse för
en reglerna om hur beslut fattas i aktiefonder enligt aktiefondslagen 1974:931. En sådan aktiefond är enligt definitionen en huvudsakligen av aktier eller andra värdepapper bestående fond, som uppkommit genom kapitaltillskott från allmänheten och som ägs av dem som tillskjutit kapital. Aktiefondsverksamhet får drivas i Sverige endast av svenskt fondbolag, som skall ett aktiebolag. Bankinspektionen lämnar tillstånd till och utövar
vara tillsynen över fondverksamheten. Med hänsyn till aktiefondsverksamhetens art bl. det förhållandet att ett fondbolag kan komma att förvalta
- a.
uppsamlats från allmänheten finns det, enligt betydande belopp som lagstiftarens mening, anledning ställa särskilda krav i fråga om företagets ledning. För att intresset av allsidig fackkunskap skall tillgodoses har föreskrivits att antalet styrelseledamöter i ett fondbolag alltid skall vara minst fem. Med tillämpning ABL:s regler innebär detta att det alltid skall
av finnas verkställande direktör i ett fondbolag. Det har i förarbetena
en framhållits att det är väsentligt att fondandelsägarnas representation i fondbolagens styrelser är av sådan omfattning att fondandelsägarna ges erforderlig möjlighet till insyn och medbestämmande. Det föreskrivs därför
ledamot för varje påbörjat tretal ledamöter i styrelsen skall ingå i att en denna representanter för andelsägarna. Med tillämpning av denna
som regel kommer sålunda i mindre styrelser, dvs. där antalet ledamöter uppgår till fem eller att ingå två sådana representanter. Överstiger antalet
sex, ledamöter sex men inte nio kommer tre fondandelsägarrepresentanter att ingå i styrelsen Övriga styrelseledamöter, de s. k. särskilda ledamöter-
osv.
har liksom de styrelseledamöter som företräder andelsägama, att tillvana, rata bolagets angelägenheter med tillämpning av bestämmelserna i ABL
338 Bank
och aktiefondslagen. De särskilda ledamöterna utses i första hand av fondandelsägarna själva. Kan ledamot utses på detta sätt, föreskrivs att ledamoten utses av länsstyrelsen i det län där fondbolagets styrelse har sitt säte.
I aktiefond får inte ingå mer än fem procent av röstetalet för samtliga aktier i ett och samma aktiebolag. Om ett fondbolag förvaltar flera fonder, gäller vad nu sagts det sammanlagda aktieinnehavet i fonderna.
Vid bedömningen av om bankstiftelsernas placeringar erbjuder skälig säkerhet föreskrivs att banklagstiftningens regler om placering av banks medel skall beaktas. Detta förhindrar inte att placering sker i aktier om säkerhetskriteriet är uppfyllt. Sådana placeringar bör dock ske med försiktighet och med en spridning av de risker som i allmänhet är förenade med placering i aktier. Det finns däremot inte någon direkt reglering av hur stort aktieinnehav stiftelsen får ha i ett enskilt bolag. Bankinspektionen har emellertid utfärdat en rekommendation, vilken efterlevs av stiftelsema, av innebörd att gränsen sätts vid en andel som svarar mot ett röstetal om högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier.
7.5.2.2 Sammanställning över aktieinnehav
Bankernas pensions- och personalstiftelser förfogar över stora tillgångar i form av aktier. Nedanstående sammanställning har upprättas för att ge en bild av aktieinnehavet per den 31 december 1985.
Beträffande de mindre affärsbankerna samt Sparbankernas Bank bör inledningsvis nämnas att innehållet i deras aktieportföljer i allmänhet inte redovisats särskilt.
Uplandsbankens pensionsstifteL9e redovisade tillgångar på 83,6 milj. kr., varav 5,7 milj. kr. i form av aktier och 68,7 milj. kr. i form av reversfordringar. Bohusbankens pensionsstiftelse hade tillgångar 0,5 milj. kr. och Jämtlandsbankens pensionsstiftelse tillgångar 1,5 milj. kr.
Tillgångarna i Sparbankernas Banks pensionsstiftelse uppgick till 7,7 milj. kr.
Wermlandsbankens pensionsstiftelse redovisade 98,8 milj. kr. på tillgångssidan, varav 82 milj. kr. som reversfordringar och 6 milj. kr. som aktier. Aktiebeståndet utgjordes av 12 000 aktier i Uplandsbanken och lika många i Skaraborgsbanken, och upptogs i bokföringen till 3,1 milj. kr. respektive 2,9 milj. kr.
Östgötabankens pensionsstiftelse redovisade tillgångar på 84,7 milj. kr., varav 13,3 milj. kr. utgjorde aktier och 35,1 milj. kr. reversfordringar. I aktieportföljen fanns aktier för 1,1 milj. kr. i Svenska Handelsbanken, för 1,9 milj. kr. i Marininvest och för 9,3 milj. kr. i Östgöta Holding bokförda värden.
Nordbankens pensionsstiftelse hade tillgångar på 133 milj. kr., varav 54,7 milj. kr. avsåg aktier, 12,8 milj. kr. fastigheter och 31,1 milj. kr. reversfordringar. Stiftelsen innehade bl. a. 156 000 aktier i Siab och 608 380 aktier i Nisses. Aktiernas värde upptogs i bokföringen till 22 milj. kr.
Bank 339
respektive 18 milj. kr.
Skaraborgsbankens pensionsstiftelse redovisade tillgångar på 77 milj. kr.
, varav 8 milj. kr. som aktier och 62 milj. kr. som reverser. De största aktieposterna var 18 700 aktier i Skaraborgsbanken, 6 000 aktier i Uplandsbanken och 10 000 aktier i Östgöta
Holding. Aktiernas bokförda värden var 4 milj. kr., 1,6 milj. kr. respektive 1,2 milj. kr.
Skånska Bankens allmänna pensionsstiftelse hade tillgångar på 172 milj. kr., varav aktier för 24 milj. kr. och reverser för 50 milj. kr. I aktiestocken ingick 62 000 aktier i Aritmus 4,4 milj. kr., 101 000 aktier i Hexagon 6,2 milj. kr., 66 000 aktier i Scansped 6,6 milj. kr. och 50 000 aktier i Skånska Banken 10,2 milj. kr..
Skånska Bankens pensionssttftelse redovisade tillgångar på 5,5 milj. kr., varav aktier för 1,6 milj. kr. De största aktieposterna var 4 000 aktier i Sonessons, 1 500 aktier i Östgötabanken och 3 000 aktier i Östgöta Holding.
PKbankens pensionsfond hade tillgångar på 486 milj. kr. Av tillgångarna var 256 milj. kr. placerade i aktier och 101 milj. kr. i fastigheter. De största aktieposterna samt börsvärden och röstvärden framgår av följande tablå.
| Aritmos | 115 000 aktier | 13,4 Mkr 1,3 % | |
| Avesta Kraft AB | 10 135 | 1,3 | 3,2 |
| Balken Invest | 342 000 | 8,9 | 1,8 |
| Fabege | 400 000 | 13,0 | 1 |
| Götabanken | 170 000 | 32,0 | 1,9 |
| Lindab | 100 000 | 8,2 | 1,6 |
| NPL | 100 000 | 5,6 | 1,8 |
| Njordkraft | 69 800 | 8,7 | 4,7 |
| Siab | 100 000 | 14,5 | 3,2 |
| Sonesson | 197 000 | 26,6 | 1,2 |
| Tetron Invest AB | 30 000 | 4,6 | 4,7 |
| Volvo | 325 000 | 89,6 | 1,1 |
Götabankens pensionsstiftelse hade en balansomslutning på 496 milj. kr. Av tillgångarna utgjordes 320 milj. kr. av reverser, 90 milj. kr. av aktier och 33 milj. kr. av statsskuldväxlar. Hela fastighetsbeståndet avyttrades under år 1985. Börsvärdet på aktierna uppgick till 305 milj. kr. De största aktieposternas börsvärden var följande.
| Active | 139 600 aktier | 33 Mkr |
| Ahlsell | 186 700 | 17 |
| Fermenta | 400 000 | 85 |
| Iggesund | 92 600 | 23 |
| Mods Data | 645 240 | 13 |
| Munksjö | 1 793 900 | 34 |
| Proventus | 800 000 | 17 |
340 Bank
Götabanken.: personalstiftelse hade en balansomslutning på 7,9 milj. kr. Drygt hälften av tillgångarna utgjordes av fastigheter. Götabankens Välfärdsfond hade tillgångar på 1,8 milj. kr. De största aktieinnehaven fanns i Elektrolux, Götabanken och S-E-Banken.
Svenska Handelsbankens pensionsstiftelse hade en balansomslutning på 504 milj. kr. På tillgångssidan upptogs aktier till 183 milj. kr. och korta reverser till 279 milj. kr. Aktiernas börsvärde uppgick till 2 635 milj. kr. De största aktieposterna samt börsvärden och röstvärden redovisas nedan.
| AGA A | B | 1 380 000 aktier 175 000 | 229 Mkr 4,95 % 28 | |
| Argentus A | B C | 9 666 60 500 56 475 | 9 | 4,02 |
| Beijer | 450 000 | 65 | 3,31 | |
| Cardo | 210 000 | 55 | 1,51 | |
| Custos | 300 000 | 38 | 1,19 | |
| DN | 70 000 | 12 | 4,07 | |
| Ericsson | 187 000 | 4 | 4,99 | |
| Esselte | 271 000 | 122 | 5,00 | |
| Fermenta | 795 000 | 170 | 0,90 | |
| Gorthon Invest | 25 000 | 9 | 4,41 | |
| Iggesund | 240 000 | 59 | 5,00 | |
| Industrivärden | 1 300 00 | 155 | 5,00 | |
| MoDo | 219 000 | 44 | 5,00 | |
| Monitor | 1 000 00 | 4 | 5,00 | |
| Pharmacia | 600 000 | 93 | 5,00 | |
| Philipson | 374 00 | 43 | 4,87 | |
| PLM | 282 000 | 39 | 4,94 | |
| Promotion | 101 000 | 25 | 4,31 | |
| Rang | 320 00 | 16 | 4,33 | |
| Sandvik | 400 000 | 250 | 4,89 | |
| SCA | 1 040 000 | 182 | 4,79 | |
| Skanska | 307 700 | 38 | 3,35 | |
| Sonesson | 714 000 | 96 | 4,87 | |
| Volvo | 1 410 000 | 395 | 4,62 |
Svenska Handelsbankens personaLstiftelse hade tillgångar på 57 milj. kr., varav 30 milj. kr. i värdepapper. De största aktieposterna fanns i AGA, Munksjö och Volvo.
Stockholms Enskilda Banks pensionsstiftelse i Skandinaviska Enskilda Banken hade en balansomslutning på 630 milj. kr. Bland tillgångarna fanns statspapper för 167 milj. kr. och aktier för 411 milj. kr. Börsvärdet på aktierna uppgick till 1 542 milj. kr. Uppgift saknas om innehållet i aktieportföljen.
sou 1933:29 Bank 341
Skandinaviska Bankens pensionsstiftelse i Skandinaviska Enskilda Banken redovisade balansomslutning på 1 677 kr. Bland tillgångarna fanns
en 1 466 milj. kr. i svenska aktier, 2 milj. kr. i utländska aktier och 7,8 milj. kr. i fastigheter. De svenska aktiernas börsvärde uppgick till 2 623 milj. kr. De största aktieposternas börsvärden och röstvärden framgår av följande tablå.
| AGA | 575 000 aktier | 92 Mkr 2,0 °o | |
| Asea | 475 000 | 136 | 1,3 |
| Aritmos | 400 000 | 44 | 4,6 |
| Boliden | 340 000 | 57 | 4,0 |
| Catena | 600 000 | 36 | 4,0 |
| Custos | 1 250 000 | 156 | 5,0 |
| Esselte | 270 000 | 121 | 5,0 |
| Euroc | 300 000 | 34 | 3,5 |
| Forsinvest | 190 000 | 22 | 4,6 |
| Höganäs | 90 000 | 34 | 3,8 |
| Lundbergs | 1 450 000 | 84 | 0,8 |
| Nobel | 200 000 | 64 | 3,9 |
| Pharmacia | 562 000 | 77 | 0,5 |
| Perstorp | 590 000 | 76 | 1,5 |
| Providentia | 500 000 | 60 | 2,0 |
| Ratos | 180 000 | 30 | 2,5 |
| Saab-Scania | 300 000 | 130 | 1,2 |
| Sandvik | 210 000 | 130 | 2,6 |
| S-E-Banken | 1 500 000 | 117 | 1,3 |
| Skanska | 800 00 | 95 | 4,9 |
| SKF | 175 000 | 49 | 1,4 |
| Skrinet | 200 000 | 21 | 4,4 |
| Skåne Gripen | 200 000 | 6 | 2,1 |
| Swedish Match | 75 00 | 22 | 5,0 |
| Säfveån | 12 500 | 2 | 3,9 |
| Volvo | 1 340 000 | 368 | 4,1 |
| Öresund | 100 000 | 28 | 4,2 |
Skandinaviska Enskilda Bankens perzsionsstiftelse hade tillgångar på 89 milj.
63 milj. kr. i svenska aktier börsvärde 109 milj. kr. och 2,4 milj. kr., varav kr. i fordringar. De största aktieposternas börsvärden var följande.
revers
| Asea | 35 000 aktier | 10 Mkr |
| Astra | 25 000 | 10 |
| Custos | 70 000 | 9 |
| Pharmacia | 50 000 | 7 |
| Lundbergs | 100 000 | 6 |
| S-E-Banken | 100 000 | 8 |
| Skanska | 50 000 | 6 |
342 Bank
Skandinaviska Enskilda Bankens personalstiftelse för rekreationsändamâl hade tillgångar på 15,7 milj. kr. Av dessavar 1,5 milj. kr. placerade i aktier, 3,0 milj. kr. i reversfordringar och 8,4 milj. kr. i fastigheter. De största aktieposterna fanns i Atlas Copco, SKF, Ericsson och Saab-Scania. Övriga stiftelser med anknytning till Skandinaviska Enskilda Banken var stiftelsen för bistånd personalen, personalstiftelsen för utbildningsända mål, utvecklingsstiftelsen samt Lars-Erik Thunholms personalstiftelse. I de två sistnämnda stiftelserna fanns aktieinnehav på 3,5 milj. kr. respektive 5,8 milj. kr.
7.5.2.3 överväganden
Såväl den gällande som den föreslagna regleringen av bankernas pensionsoch personalstiftelser innebär, som berörts ovan, att bankernas stiftelser står under dubbel tillsyn. Bankinspektionen har endast tillsyn över placeringen av stiftelsens tillgångar, medan tillsynen i övrigt ankommer på länsstyrelsen. I remissyttrande över banklagsutredningens betänkande riktade bankföreningen kritik mot nämnda förhållande. Föreningen menade att tryggandelagens bestämmelser alltjämt borde gälla för bankernas stiftelser men att även tillsynen enligt tryggandelagens bestämmelser borde ankomma på bankinsspektionen. Departementschefen uttalade prop. 198687:12 s. 324 att han hade förståelse för de synpunkter bankföreningen anfört som samt hänvisade till kreditmarknadskommitténs pågående arbete. Den särskilda tillsyn som bankinspektionen utövar beträffande placeringen av stiftelsens tillgångar torde i praktiken vara svår att avgränsa från länsstyrelsens allmänna tillsyn. Den dubbla tillsynsfunktionen över bankernas stiftelser är redan på grund härav inte lämplig. Den av bankinspektionen utövade tillsynen torde vara av mera ingripande karaktär än den som utövas av länsstyrelsen. Med hänsyn härtill och till att den allmänna tillsyn som länsstyrelsen har lika gärna kan handhas av bankinspektionen, bör nämnda tillsyn föras över till inspektionen, som därvid blir ensam tillsynsmyndighet över bankernas pensions- och personalstiftelser. I tryggandelagens tillsynsbestämmelser bör därför undantag göras beträffande sådan stiftelse som står under bankinspektionens tillsyn. Tillsynsregeln i 7 kap. 17 § BRL bör ändras motsvarande sätt. Bankinspektionen skall vid sin tillsyn setill att Stiftelsens tillgångar placeras på ett sätt som bereder skälig säkerhet, och särskild hänyn bör därvid tas till vad som i övrigt föreskrivs i BRL om placering av banks medel. Som framgår av sammanställningen över bankernas pensions- och personalstiftelsers aktieinnehav förfogar de större affärsbankemas stiftelser över betydande aktieposter i olika industriföretag och investmentbolag. Dessa aktieplaceringar ligger till väsentlig del påfallande ofta inom respektive banks intressesfär. Orsaken till att så blivit fallet kan vara flera. Det är obestridligen så att bankerna genom att deras verkställande ledning sitter i stiftelsernas styrelser utövar en stark styrning över stiftelserna. Det är klart att stiftelsernas olika inriktning av aktieportföljen inte kan ha sin grund
Bank 343
enbart i olika värderingar i fråga om aktieportföljens utveckling ur för stiftelsen strikt affärsmässig synvinkel. I stället torde det sällan vara såatt det från bankens synpunkt har ansetts betydelsefullt att stiftelsens aktieportfölj anknytning till den sfär banken tillhör. Stiftelsen har här-
har en igenom kommit att bli ett affärsmässigt instrument för banken när det gällt att tillförsäkra banken en ömsesidig anknytning till vissa ägargrupperingar i näringslivet. Som framgår nästa avsnitt om personunioner används bank-
av representanters sittande i företagsstyrelser i samma syfte.
För banken är det från risksynpunkt inte helt utan betydelse hur dess pensionsstiftelse placerar sina tillgångar. En bank har nämligen inte frigjort sig från sina pensionsutfästelser genom att avsätta tillgångar till en pensionsstiftelse. I den mån stiftelsens tillgångar inte förslår måste därför banken
för pensionsförpliktelserna med sina egna tillgångar. Allför riskfyllda svara placeringar i stiftelsen kan sålunda ytterst ut över banken och dess insättare. Bankstiftelsernas aktieplaceringar är vidare från näringspolitisk synpunkt stor principiell betydelse. Det finns anledning erinra om vad
av kommittén tidigare anfört beträffande ägandet av bankerna, nämligen att det med hänsyn till bankernas särställning är ett viktigt samhällsintresse att bankerna inte får alltför nära bindningar till de stora ägargrupperingama i näringslivet.
Bankinspektionen har, som redan framgått, föreskrivit att aktieplaceringarna skall ske med försiktighet och med erforderlig spridning av riskerna. En rekommendation som innebär att gränsen för innehav i ett enskilt företag sätts vid fem procent av röstetalet iakttas av stiftelserna. Den rekommenderade gränsen ansluter alltså till vad som enligt den nuvarande lagstiftningen gäller för försäkringsbolagen. Denna gräns hindrar emellertid inte att stiftelserna kan inneha upp till drygt en tredjedel av aktiekapitalet i ett enskilt bolag. Det förekommer således att stiftelserna äger upp till 25 °o
aktiekapitalet i enskilda företag. Den nu diskuterade gränsen har för av försäkringsbolagen tillkommit bl. a. av näringspolitiska skäl för att förhindra ett försäkringsbolag att engagera sig i verksamhet som är främmande i förhållande till försäkringsrörelsen. Kommittén har beträffande försäkringsbolagen föreslagit att en begränsning också i förhållande till aktiekapitalet skall införas. Kommittén har funnit lämpligt att sätta denna gräns vid tio procent aktiekapitalet. Kommittén anser att de skäl som har åbe-
av ropats för den föreslagna begränsningen för försäkringsbolagen också är giltiga för stiftelserna. Kommittén föreslår därför att en stiftelses engagemang i ett enskilt företag får motsvara högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier, dock aldrig mer än tio procent av aktiekapitalet. En sådan regel bör intas i lagen.
En fråga av särskilt intresse är huruvida de bankanknutna stiftelsernas placeringsverksamhet utnyttjas för att tillgodose bankens operativa verksamhet. Mycket tyder på att detta är fallet. Inom exempelvis fastighetsrentingområdet har flera banker tillsammans med försäkringsbolag och
byggnadsföretag genom sina stiftelser betydande intressen i fastighets-
rentingbolag. Det förekommer att sådana stiftelser äger upp till 25 % av
344 Bank
aktiekapitalet givetvis inom ramen för fem procent av röstvärdet i
- sådana bolag. Det är svårt att frigöra sig från tanken att dessa placeringar har ett direkt samband med bankens operativa verksamhet samt att placeringarna är ett uttryck för ett kringgående av den nu gällande bankrörelselagens förvärvsregler. Möjligheterna till sådant kringgående kommer att kraftigt minska till följd av kommitténs nyss redovisade förslag om att begränsa stiftelsernas rätt att placera i enskilda företag till högst tio procent av aktiekapitalet. Denna begränsning utesluter emellertid inte att stiftelserna i vissa fall kan komma att användas för att kringgå BRL:s regler. Det ankommer på bankinspektionen att inom ramen för dess tillsynsverksamhet vaka över att sådant inte förekommer.
7.5.3¶Personunioner
7.5.3.1 Bakgrund och nuvarande reglering
I 7 kap. 9 § BAL, 3 kap. 8 §SBL och 6 kap. 8 §FBL stadgas att verkställande direktör eller annan delegat som är anställd i banken får inte vara styrelseledamot i sådana företag vars huvudsakliga verksamhet består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som driver emissionsrörelse. I andra företag får de vara styrelseledamöter, om bankens styrelse i varje särskilt fall ger sitt tillstånd. Den som tillståndet avser får inte delta i styrelsens beslut i frågan.
En bestämmelse av motsvarande innebörd infördes år 1933 i den då gällande bankrörelselagen. Initiativet kom ursprungligen från 1924 års bankkommitté, SOU 1927:11. Kommittén gjorde i sin diskussion av frågan en åtskillnad mellan å ena sidan direktörer i banken och å andra sidan övriga styrelseledamöter. För de senare menade man utan närmare diskussioner att det skulle medföra betänkliga konsekvenser för bankstyrelsernas sammansättning om de skulle hindras att vara ledamöter av styrelser i andra bolag. Bankerna skulle då bli förhindrade att för sin verksamhet tillgodogöra sig erfarenheten hos utövande näringsidkare. Bankkommittén avvisade också en modell som då användes i Norge som innebar att en
- styrelseledamot i bank inte skulle få vara ledamot av styrelsen i något bolag som har lån i banken.
När det sedan gällde direktörer i banken ansåg bankkommittén frågan vara något annorlunda och pekade på att det år verkställande direktören i banken, som har det närmaste ansvaret för bankens ledning. Den allmänna inriktning, som bankens verksamhet får, beror i hög grad på honom; hans omdöme och beslut blir i allmänhet avgörande vid behandlingen av föreliggande frågor. Vad nu sagts gällde, enligt kommittén, om än i mindre grad, även andra direktörer i banken. Bankkommittén pekade på att de som yrkade på införande av förbud eller vissa restriktioner i fråga om rätten att som styrelseledamot delta i ledningen av andra företag, närmast avsåg själva bankledningen, direktörerna i banken. Till stöd för dessa förslag hade
Bank 345
framhållits, att bankdirektörernas styrelseledamotskap i andra bolag var ägnade att inleda bankverksamheten på olämpliga vågar och äventyra bankledningens objektivitet vid bedömnade av föreliggande kreditfrågor.
Bankkommittén ville inte förneka att det förhållandet att en banks direktör sitter i andra bolags styrelser, kunde innebära faror av nu antydd art för bankverksamheten. Kommittén menade att särskilt den nära anknytning mellan banker och emissionsföretag, som fanns genom att bankens direktör också satt i emissionsbolagets styrelse, hade visat sig olycksbringande. Även i andra fall kunde kreditgivningen till sådana företag, vari en bankens direktör varit styrelseledamot, lämna rum för anmärkningar. Kommittén ansåg dock att det inte var riktigt att av detta sluta sig till att bankdirektörs styrelseledamotskap i industriella företag under alla förhållanden var av ondo. För en bankman är det av synnerlig vikt att han är väl förtrogen med industriella förhållanden. I sin verksamhet blir han ständigt ställd inför frågor som kräver sådan förtrogenhet; han skall kunna bedöma de ekonomiska förutsättningarna för en beräknad produktion, en planerad utvidgning eller annan förändring. Bristande erfarenhet i sådana frågor kan leda till att krediter beviljas utan nödvändig kritik från bankens sida varigenom förlust kan förorsakas banken. Kommittén menade också att olägenheter kunde uppkomma på det sättet att ett företag, som i och för sig var förtjänt av kredit, på grund av bankledningens bristande förmåga att bedöma förhållandena vägrades kredit eller fick denna indragen. Det var enligt kommittén uppenbart att kunskap och praktisk erfarenhet i industriella problem bäst förvärvades genom att vederbörande på nära håll fick följa industriella företag, genom ledamotskap i företagens styrelser. Det borde även tas i betraktande att det kunde inträffa, att en bank på grund av omfattningen av lämnade krediter tvingades Öva kontroll över skötseln av ett industriellt företag, i vilket fall bankens representerande i styrelsen för företaget var fullt naturligt.
På grund av de anförda skälen ansåg bankkommittén att ett förbud för bankdirektörer att vara ledamöter i andra bolag och föreningars styrelser inte att förorda. Å andra sidan ansågsinte heller den fulla friheten
var vara lämplig. Kommittén föreslog därför att tillstånd i samtliga fall skulle lämnas av bankens styrelse.
1932 års banksakkunniga granskade i SOU 1932:30 bankkommitténs förslag i denna fråga och gjorde ett tillägg till kommitténs föreslagna bestämmelse, nämligen beträffande styrelseledamotskap i förvaltnings- eller emissionsbolag som förvaltar eller driver handel med aktier. Beträffande sådana uppdrag, som ansågs ha visat sig särskilt olycksbringande, föreslog de sakkunniga att ett förbud skulle införas.
Departementschefen tillstyrkte i propositionen 1933:167 de sakkunnigas förslag och uttalade bl. a. att det var av vikt att banks direktörer och med dem jämställda befattningshavare endast i vissa särskilda fall skulle få tillstånd att vara styrelseledamöter i andra bolag. I propositionen avsågs med ifrågavarande bestämmelse, förutom verkställande direktören, tjänsteman på vilken styrelsebefogenheter delegerats. Med tjänsteman torde en-
346 Bank
dast ha åsyftats en befattningshavare i verklig tjänstemannaställning. Delegat utanför kategorin tjänsteman torde därför inte ha medräknats. Banklagsutredningen diskuterade i sitt betänkande SOU 1984:27 den ifrågavarande bestämmelsen. Utredningen ansåg emellertid att denna fråga borde bli föremål för bedömning av kreditmarknadskommittén. Utredningen förde därför över bestämmelsen till sitt förslag till BAL med endast smärre justeringar i förhållande till den tidigare gällande regeln.
7.5.3.2¶Överväganden
Kommittén har gjort en kartläggning av bankernas representation i olika kundföretags styrelser. Kartläggningen har givit vid handen att sådan representation förekommer, särskilt i vissa banker, i stor utsträckning. Styrelseuppdragen synes förekomma i första hand i sådana företag tillhör som respektive banks intressesfär. Kartläggningen har också visat banks att styrelseordförande och vice ordförande i hög grad finns representerade i styrelsen för sådana företag som avses med förbudet i de inledningsvis nämnda paragraferna. Den kritik som under senare år framförts mot bankers styrelserepresentation i olika företag dock ha medfört att antalet synes sådana uppdrag tenderat att minska. Kommitténs kartläggning visar därjämte att styrelserepresentationen för ett flertal banker begränsats till att avse företag med en förhållandevis låg riskprofil. Bankerna har flera instrument till sitt förfogande när det gäller att binda samman banken med en viss krets av företag, den k. sfär banken s. som anses tillhöra. Pensions- och personalstiftelserna är, kommittén i ett som tidigare sammanhang påvisat, ett sådant instrument. styrelseuppdrag i företagen är ett annat. Det är främst tre skäl som ansetts bära tanken bankernas upp om representation i olika kundföretags styrelser. Dessa kan sammanfattas i följande begrepp, nämligen kontrollaspekten, kunskapsaspekten och den näringspolitiska aspekten. Vad först gäller kontrollaspekten har framhållits att banken skall beredas möjlighet att genom styrelserepresentation övervaka utvecklingen i ett kundföretag. Därigenom skulle kunna uppnås att ett företag med begynnande ekonomiska svårigheter i tid försöker reda upp situationen eller att beslutade saneringsåtgärder verkligen kommer till stånd. Av naturliga skäl kan en bank inte engagera sig i samtliga kundföretags styrelser. Den kontroll eller övervakning av ett företag som banken anser erforderlig bör redan grund härav ske utifrån andra utgångspunkter. Som redan påtalats finns det därjämte en uppenbar risk för att ett i företagsstyrelse engagemang en kan ge upphov till besvärande intressekonflikter för det fall företaget råkar i ekonomiska svårigheter. Anförda skäl talar för att enbart kontrollaspekten inte är någon lämplig utgångspunkt då det gäller att bedöma värdet av en banks styrelserepresenatation. Det intresse banken har att få fullgod av information om ett företag bör därför i första hand bli tillgodosett på annat sätt.
Bank 347
Vad sedan gäller kunskapsaspekten och den näringspolitiska aspekten förhåller det sig av naturliga skäl på det sättet att såväl banken som näringslivet i övrigt berikas genom bankrepresentanternas deltagande i företagens styrelser. Ett alltför starkt engagemang från bankens sida är emellertid ägnat att försvåra en strikt tillämpning av principen om att ägande och kreditgivning skall hållas isär. Liksom beträffande bankernas pensions- och personalstiftelser synes det nämligen vara såatt bankerna är representerade huvudsakligen i de företags styrelser som ingår i respektive banks s. k. intressesfär.
Kommittén delar den uppfattning som kommer till uttryck i nuvarande lagreglering, varigenom såväl verkställande direktör som annan delegat som är anställd i banken förbjuds att vara styrelseledamot i företag vars huvudsakliga verksamhet består bl. a. i att förvalta aktier. Det framstår för kommittén som klart olämpligt att bankrepresentation förekommer i bl. a. investmentbolag, vilka från strategisk synpunkt kan ha en stor betydelse i det svenska näringslivet. Mot bakgrund av det allt mer koncentrerade ägandet i svenskt näringsliv torde förbudet vara av än större betydelse i dag än då det genomfördes. En brist i lagregleringen är emellertid att förbudet är begränsat till att avse endast verkställande direktör eller annan delegat som är anställd i banken. Enligt lagtextens ordalydelse omfattas inte styrelseordförande av förbudet, även om denne erhåller delegatsuppdrag och även om denne tar del i bankens löpande förvaltning.
Bankverksamhet har liksom många andra verksamheter med tiden blivit alltmer komplicerad. Det torde därför vara svårt att utan någon förankring i den praktiska verksamheten kunna leda arbetet i styrelsen och fatta de för banken riktiga besluten. Ett uppdrag som styrelseordförande inskränker sig därför inte alltid till att enbart leda och övervaka det egentliga styrelsearbetet. I stället förutsätts att denne utan att vara anställd i banken
- därutöver tar en mer eller mindre aktiv del i bankens förvaltning och i det löpande arbetet i denna. En styrelseordförande i bank intar därjämte i vissa fall en framträdande roll både utåt som representant för banken och internt som policyskapare, inte bara för banken utan för hela bankkoncernen. De skäl som ligger till grund för förbudet för verkställande direktör och annan delegat som är anställd i banken att mottaga vissa styrelseuppdrag, gör sig mot bakgrund härav i lika hög grad gällande också för sådana s. k. arbetande styrelseordförande i bank. Lagtexten bör därför kompletteras så att även styrelseordförande omfattas av förbudet, under förutsättning att denne fullgör även annat arbete för banken i inte oväsentlig omfattning. Med annat arbete avses arbetsuppgifter som inte har något omedelbart samband med uppdraget som ordförande, ex. olika delegatsuppdrag. Till följd av kravet, att sådant arbete fullgörs i inte oväsentlig omfattning, torde styrelseordförande som tjänstgör i banken på hel- eller halvtid regelmässigt komma att omfattas av förbudet. Motsvarande bör gälla vice ordförande i bank.
Kommittén vill härutöver särskilt framhålla, att det inom ramen för bankinspektionens allmänna sundhetsprövning uppmärksammas att bankrepresentation inte lämpligen bör förekomma i utpräglade högriskföretag.
348 Bank
Som redan angetts förbjuder den nuvarande regleringen verkställande direktör och annan delegat i banken att vara styrelseledamot i företag, vars huvudsakliga verksamhet består bl. a. i att förvalta eller driva handel med aktier. Regeln innebär alltså att sådan styrelserepresentation inte får förekomma i exempelvis bankernas egna fondkommissionsbolag. Enligt kommitténs mening är ägandeförhållandena en viktig utgångspunkt då det gäller att bedöma lämpligheten av bankrepresentation i denna typ av bolag. Kommittén föreslår därför att undantag från förbudet görs för styrelseuppdrag i bolag som ingår i samma koncern som banken.
7.5.4¶Svenska bankers i engagemang
sidoföretag bransch- eller
genom
Centralorganisation för bank
7.5.4.1¶Bransch- och centralorganisationema
Flertalet banker i Sverige är anslutna till någon bransch- eller centralorganisation, som tillhandahåller service de anslutna bankerna, som företräder dem utåt i vissa gemensamma frågor och som är ett samarbetsorgan för medlemsbankerna eller liknande. De organisationer som härvid avses är i första hand Svenska Bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges Föreningsbankers Förbund.
Svenska Bankföreningen är en ideell förening, vars anor sträcker sig till år 1880, då De Enskilda Bankernas Syndikat grundades. Föreningen, som fick sin nuvarande firma år 1910, har enligt stadgarna till ändamål att verka för en sund utveckling av det svenska bankväsendet. Föreningen är de privatägda affärsbankernas branschorganisation med uppgift att tillvarata medlemsbankernas gemensamma intressen. De viktigaste arbetsuppgifterna för föreningen är att vara ett samarbetsorgan för medlemsbankerna, att samarbeta och förhandla med andra bankgrupper, organisationer och myndigheter samt medverka som remissinstans i ärenden av betydelse för bankerna, att informera medlemsbankerna om förändringar som påverkar deras verksamhet samt att informera utåt om bankernas verksamhet och om förhållanden på kreditmarknaden. Medlemmar i föreningen är samtliga affärsbanker utom PKbanken, Sparbankernas bank och Föreningsbankernas Bank.
Svenska sparbanksföreningen är en ideell förening som stiftades år 1900. Föreningen har enligt stadgarna till ändamål att främja Sparbankernas gemensamma bästa. Föreningen är sparbankernas centrala huvudorgan och företräder sparbanksrörelsen i gemensamma angelägenheter. Föreningens främsta uppgift är att i samverkan med sparbankerna utforma en gemensam sparbankspolitik och med den som grund svara för en övervägande långsiktig planering för sparbanksrörelsen. Föreningen handlägger också frågor rörande samordning och planering av gemensam marknadsföring samt sam-
Bank 349
ordning, planering och genomförande av gemensamt utvecklingsarbete. Sveriges Föreningsbankers Förbund, ek för, är föreningsbanksrörelsens riksorganisation. Förbundet bildades år 1958, då under firma Sveriges .lordbrukskasseförbund. Föreningen, som fick sin nu varande firma år 1974, har enligt stadgarna till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska inatt dels företräda rörelsen inför myndigheter och organisatiotressen genom på riksplanet, dels själv eller genom hel- eller delägda dotterföretag ner producera och tillhandahålla tjänster och produkter som efterfrågas av medlemmarna för deras verksamhet samt dels verka för samordning och enhetlighet i fråga föreningsbanksrörelsens verksamhet. Medlemmar i om förbundet är föreningsbanksrörelsen tolv centrala föreningsbanker. Nu nämnda bransch- eller centralorganisationer bedriver i vissa fall en omfattande och mångfasetterad verksamhet såväl i egen regi som genom särskilda dotterbolag. Nedan följer kortfattad sammanställning över en några av organisationernas olika engagemang.
7.5.4.2¶Bransch- och centralorganisationemas olika
engagemang
Svenska Bankföreningen Svenska Bankföreningen har ett helägt serviceaktiebolag, Affärsbankernas Serviceaktiebolag. Bolagets huvudsakliga verksamhet är att handha de ekonomiska angelägenheterna i föreningens verksamhet.
Svenska sparbanksföreningen Svenska sparbanksföreningen har två helägda dotterbolag, Svenska Sparbanksföreningen AB och Sparbankernas Förvaltnings AB. Svenska Sparbanksföreningen AB har ett helägt dotterbolag, Svenska Sparbanksföreningen Service AB. Sistnämnda bolag och Sparbankernas Förvaltnings AB är i sin tur moderföretag i var sin koncern. Svenska sparbanksföreningen AB har enligt bolagsordningen till föremål för sin verksamhet att såsom sammanslutning av svenska sparbanker - en för tillgodoseende intressen genom sin personal och med av gemensamma — ekonomisk, teknisk och juridisk expertis mot vederlag utföra anlitande av uppdrag och tjänster i ekonomiskt, tekniskt och juridiskt hänseende i form informationer, konsultationer, utredningar och därmed jämförlig service av medlemmarna i Svenska sparbanksföreningen. Till fullföljande av sin uppgift får bolaget förvärva aktie i sådant aktiebolag som uteslutande har till ändamål att lämna svenska sparbanker sådan service som nu nämnts. Bolagets dotterbolag, Svenska Sparbanksföreningens Service AB, är moderföretag i den k. servicekoncernen, som organiserar den sparbankss. stödjande affärsverksamhet som inte är av direkt bankkarakgemensamma tär. I denna koncern ingår ett flertal olika företag, däribland Sparbankernas Datacentraler AB, Fastighets AB Eko, Sparbankernas Arkitektkontor och
350 Bank
Centralupphandling AB, Sparfrämjandet Förlags AB, Svenska Sparbankernas Fastighetsbyrå AB, SparevGruppen AB, som i sin tur har tio regionala revisionsbolag som dotterföretag, SparbanksUniversitet AB och Spara Nova AB. Sparbankernas Förvaltnings AB har till föremål för sin verksamhet att äga och förvalta dels värdepapper och annan därmed likartad lös egendom, dels fast egendom och tomträtt, samt att driva annan verksamhet som har samband med bolagets angivna huvudverksamhet. Bolaget äger samtliga aktier i Sparbankernas Utvecklings AB och Sparbankernas Tillväxtinvest AB samt. tillsammans med det förstnämnda bolaget, 46,4 % röstvärdet i av Investment AB Eken och 49,7 % av röstvärdet i Utvecklings AB Robustus. Förvaltnings AB äger vidare aktier eller andelar i bl. a. BPA, Riksbyggen, Kooperationsinvest AB, Glenwood Ventures, Bothnia Invest AB, Contorta AB och Malmfälten Finans AB. Sparbankernas Utvecklings AB har till föremål för sin verksamhet att bedriva handel med värdepapper samt handel inom kontorsbranschen. Bolaget bedriver även företagsekonomisk konsultverksamhet samt äger och förvaltar aktier och fast egendom. Dotterbolag till Sparbankernas Utvecklings AB är Sydost Tillväxt AB, Mellan Tillväxt AB och Café Eken AB. Sparbankernas Utvecklings AB äger dessutom aktier förutom ovan nämnda Investment AB Eken och Utvecklings AB Robustus, Ventura Norr ACY AB, Utvecklings AB Kranen, Svedbergs i Dalstorp AB, Kabe Husvagnar AB, Storfors Invest AB och Finanshuset Finnveden AB. Investment AB Eken är ett börsnoterat investmentbolag, huvudinvars riktning är att förvärva och utveckla mindre och medelstora företag. Bolaget förvaltar dessutom en börsaktieportfölj. Eken-Gruppen med intressebolag har en årlig omsättning på omkring miljard kronor. Utvecklings AB en Robustus, som har ett bundet eget kapital på 185 milj. kr., har till föremål för sin verksamhet att äga och förvalta fast och lös egendom, särskilt värdepapper, samt att driva annan därmed förenlig verksamhet. Bolagets placeringar avser företrädesvis aktier i regionala utvecklingsbolag, däribland de s. k. intressebolagen Alma Invest, Blekinge Invest, Finnveden Invest, Gävleborgs Invest, T-län Invest och Ventura Norr.
Sveriges Föreningsbankers Förbund Sveriges Föreningsbankers Förbund är moderföretag i en koncern med flera dotterbolag, däribland Sverigefastigheters Förmedlings AB, som är ett servicebolag för de centrala föreningsbankernas olika fastighetsförmedlingsbolag, och FB Invest AB. sistnämnda bolag är ett investmentbolag som enligt bolagsordningen har till föremål för sin verksamhet att äga och förvalta fast och lös egendom samt att driva annan därmed förenlig verksamhet. Bolaget har i sin tur som dotterbolag Agrofilia AB och Creo Fastighetsrenting AB. Sveriges Föreningsbankers Förbund har, förutom i nu nämnda dotterbolag, ägarintressen i några ytterligare företag. Bland sådana företag märks
Bank 351
AB STK Svensk Tillväxtkapital, som är ett s. venture capitalbolag, och Bioinvest Holding AB, som är ett biotekniskt utvecklingsföretag. I dessa bolag äger förbundet aktier med ett röstetal som svarar mot omkring 40 respektive 45 % av röstetalen för samtliga aktier. Förbundet har vidare inte obetydliga ägarandelar i bl. a. de regionala investmentbolagen Sydvästen AB, Ginsten Invest AB, Bothnia Invest AB och Blekinge Invest AB.
7.5.4.3 överväganden
Banklagstiftningens regelsystem bygger på den förutsättningen att bankerna i sin verksamhet skall stå fria och obundna från andra intressen än sådana som motiveras av själva bankverksamheten. Skälet härtill är att bankerna intar en central ställning i samhällsekonomin, där bankväsendet genom lagstiftning och kreditmarknadens utformning i övrigt anförtrotts nyckelrollen att samla upp sparmedel och ge krediter. Att bankerna fullgör denna grundläggande funktion på ett rationellt och effektivt sätt är en huvudförutsättning, för att näringslivet och andra sektorer i samhället skall kunna utvecklas i positiv riktning. Mot denna bakgrund är det från samhällsekonomisk synpunkt av största vikt att bankerna i sin kreditgivande verksamhet iakttar objektivitet och inte står under inflytande av för kreditmarknaden ovidkommande intressen. Det är viktigt med tanke på intresset av en ändamålsenlig allokering av samhällets resurser, att bankerna så opartiskt som möjligt disponerar tillgängliga medel för kreditgivning till olika investeringsobjekt och andra ändamål. Det är också viktigt att bankerna vid sin kreditgivning inte utsätter sig för större riskexponering än vad som i varje enskilt fall kan anses motiverat av strikt företagsekonomiska skäl. Det är således av flera skäl angeläget att bankerna står fria vid sin prövning av förekommande kreditfrågor så att risk inte uppstår för att bankerna andras bekostnad favoriserar närstående intressen. Det är vidare ett samhällsekonomiskt intresse att bankerna, med hänsyn till de mycket omfattande kapitalresurser som samlas i bankverksamheten, inte skaffar sig betydande ägarintressen i det privata näringslivet och därmed skapar en oönskad maktkoncentration. Det är bl. a. nu nämnda skäl som ligger till grund för principen att ägande och kreditgivning får blandas.
Principen om att ägande och kreditgivning får blandas kommer bl. a. till uttryck genom den nu gällande bestämmelsen i 2 kap. 6§ BRL där förutsättningarna för banks möjlighet att efter särskilt tillstånd förvärva aktier eller andelar i företag regleras. l princip råder ett förbud för bank att förvärva placeringsaktier. Detta aktieförvärvsförbud motiveras av behovet att tillgodose bl. a. de nyss nämnda skyddsintressena i bankverksamheten. Den angivna bestämmelsen i 2 kap. 6 §BRL har emellertid inte ansetts vara tillämplig på en ideell eller en ekonomisk förening såsom de nu ifrågavarande bransch- eller centralorganisationerna för banker med viss institutionell karaktär.
Eftersom medlemskap i en sådan bransch- eller centralorganisation inte ansetts förutsätta regeringens eller bankinspektionenstillstånd, har möjlig-
352 Bank
het öppnats för bankerna att kringgå det principiella aktieförvärvsförbudet och andra regler som begränsar bankrörelsen genom att låta organisationen, i vilken medlemsbankerna har ett helt avgörande inflytande, driva sådan verksamhet som är förbjuden för bank. I detta sammanhang bör erinras om att berörda organisationer är slutna föreningar i den meningen att inga andra subjekt än banker tillhörande en viss grupp av sådana institut äger rätt att vara medlem i respektive organisation. Detta innebär att organisationernas Verksamhetsinriktning styrs uteslutande av sådana intressen som dikteras av medlemsbankerna. Organisationernas olika engagemang får därmed en stark indirekt anknytning till den bankverksamhet som drivs av medlemmarna, avsevärt starkare än om föreningarna vore öppna för ett stort antal och sinsemellan olikartade medlemskategorier.
Exempel på utnyttjande av den möjlighet utgör vissa de
som nu avses av verksamheter som drivs Svenska sparbanksföreningen och Sveriges
genom Föreningsbankers Förbund. Därvid är den Sparbanksföreningen
av bedrivna verksamheten särskilt framträdande. Dessa organisationers
engagemang i ex. olika investmentbolag har bl. till syfte att ägarin-
a. genom satser främst i investment- och utvecklingsbolag knyta industri- och andra näringslivsföretag
till sparbanks- respektive föreningsbanksrörelsens strategiska intressesfärer. Flera lokala sparbanker har fått en stark anknytning till sådana investment- och utvecklingsbolag. Bankerna har själva i många fall aktivt medverkat vid tillkomsten av dessa bolag. Frågan om ägandet
av aktier i bolagen har i en del fall lösts på det sättet att aktierna förvärvats
av något dotter- eller intresseföretag till Svenska sparbanksföreningen. Det bör anmärkas att detta sätt att lösa aktieägandet inte något
representerar generellt tillvägagångssätt. Dotter- och intresseföretagen har i sin tagit
tur upp krediter, bl. a. genom konvertibla förlagslån, hos lokala sparbanker för
att finansiera verksamheten. Dessa krediter synes i regel ha beviljats på marknadsmässiga villkor. Av redogörelsen framgår att sparbankerna och i viss mån även föreningsbankerna kunnat vid sidan lagstiftningen
om och härigenom skaffat sig sådana engagemang i enskilda näringslivsföretag
som kan jämställas med direkta ägarintressen och somstrider mot grunderna för bankrörelselagens principiella aktieförvärvsförbud.
I diskussioner inom kommittén har som skäl för att sparbanksföreningens nu angivna verksamhet skulle anses vara förenlig med bestämmelserna i BRL anförts bl. a., att sparbanksrörelsens sett i ett vidare
engagemang perspektiv skulle, jämte andra åtgärder, kunna betraktas som ett inslag
inom ramen för sparbanksväsendets sparfrämjande verksamhet enligt 1 § SBL. Ett annat skäl som anförts är att sparbanksrörelsen bör vara en motvikt till bl. a. de stora affärsbankssfärerna. För att sparbanksrörelsen skall kunna vara en sådan motvikt skulle krävas att rörelsen eftersom
denna saknar ägare tillåts ha egna ägarintressen i näringslivet. Ett tredje
skäl som anförts är att det inte skulle vara konkurrensneutralt i förhållande till övriga bankgrupper om rörelsen skulle tvingas avveckla dess närstående näringslivsintressen.
Kommittén kan för sin del inte godta de ovan återgivna skälen för att
Bank 353
sparbanksrörelsen skulle äga rätt att genom engagemang i investment- och utvecklingsbolag driva verksamhet som är oförenlig med BRL:s regler om banks rörelse. Hänvisningen till 1 § SBL kommittén således inte anser bärande. En sådan tolkning, som skulle innebära att sparbankema gavs större frihet och färre restriktioner än övriga bankgrupper, strider mot den grundläggande tanken bakom 1969års översyn av banklagstiftning, nämligen att banklagstiftningen så långt möjligt skall vara konkurrensneutral mellan olika slag av bankinstitut. De två i övrigt anförda skälen grundar sig ytterst på att ett par stora affärsbanker till följd av ägarstrukturen i dessa anses knutna till vissa närstående intressen i näringslivet. Den analogisering, som härvid utgör ett inslag i argumentationen, saknar stöd i gällande lagstiftning och kan enligt kommitténs uppfattning inte åberopas som skäl för att åsidosätta de väsentliga skyddsintressen som ligger till grund för det principiella aktieförvärvsförbudet i BRL. Det finns vidare anledning erinra om kommitténs förslag om ägarbegränsning i bank, om begränsningar i bankanknutna stiftelsers aktieförvärvsrätt och förbud i vissa fall för om styrelseordförande och vice styrelseordförande i bank att vara styrelseledamot i investmentbolag eller emissionsinstitut, vilka samtliga syftar till att förhindra att banks verksamhet ställs under inflytande andra intressen än av sådana som motiveras av själva bankverksamheten. Sparbanksrörelsen inledde sitt engagemang på riskkapitalmarknaden i blygsam skala någon gång under mitten av 1970-talet. Den omständigheten att lagstiftaren inte reagerat mot denna verksamhet genom att i banklagstiftningen införa ett uttryckligt förbud mot denna, kan inte tas som intäkt för att verksamheten nu kan betraktas som accepterad. Redan i tilläggsdirektiv Dir 1980:58 till banklagsutredningen uppdrog nämligen regeringen åt denna att pröva lämpligheten av att central bankorganisation förvärvar aktier eller andelar i företag. Regeringen har därefter överlämnat uppdraget till kreditmarknadskommittén. Sparbanksrörelsens på olika engagemang riskkapitalmarknaden har utvecklats ytterligare under de senaste åren. En fortsatt utveckling på detta områdê kommer enligt kommitténs mening att successivt ett mer framträdande sätt än hittills stå i strid med flera av de skyddsintressen som ligger till grund för banklagstiftningen. Såvitt kommittén kan bedöma är inte heller fortsatt utveckling i angiven riktning en förenlig med den fria och obundna ställning, enligt lagstiftning och som tradition är utmärkande för sparbanksrörelsen. Det är enligt kommitténs mening förenat med en påtaglig fara för en osund utveckling av bankväsendet om vissa banker eller grupper av banker kringgår banklagstiftningens regler och sålunda åsidosätter väsentliga skyddsintressen i bankverksamheten. Om sparbanks- och föreningsbanksrörelserna skulle tillåtas att med lagstiftarens goda minne driva verksamhet som är förbjuden för bank, kan det inte uteslutas att utvecklingen skulle kunna leda till förutom att sparbanks- och föreningsbanksrörelsema låter nämnda verksamheter expandera att även andra banker eller grupper av — banker söker liknande möjligheter att kringgå den centrala regel i banklagstiftningen, som aktieförvärvsförbudet utgör. En sådan utveckling kan i
354 Bank
förlängningen leda till en allmänt minskad respekt för och en mindre nogräknad inställning till banklagstiftningens viktiga skyddsregler.
De motiv som ligger till grund för BRL:s principiella förbud mot förvärv av aktier eller andelar i företag som ägnar sig bankfrämmande verksamhet, gör sig enligt kommitténs mening i hög grad gällande också de bransch- och centralorganisationer varom nu är ifråga. Enligt vad som anförts ovan styrs verksamheten i dessa föreningar intressen dikteras
av som av respektive medlemsbanker. Det finns under sådant förhållande inte något sakligt bärande motiv för att undanta dessa bransch- eller centralorganisationer från det principiella aktie- och andelsförvärvsförbudet.
l detta sammanhang bör anmärkas att enligt de regler som kommittén föreslagit i KML skall en mindre s. k. fri sektor öppnas för bank genom ett kreditmarknadsbolag förvärva aktier och andelar i finansieringssyfte. Denna fria sektor skall inte kunna användas för placeringsförvärv, utan de förvärvade aktierna och andelarna måste avyttras så snart finansieringssyftet blivit uppnått. Om bank tillåts att, vid sidan om den fria sektorn, engagera sig på riskkapitalmarknaden genom den egna organisationen eller genom bolag eller institutioner som ingår i denna, kommer syftet med den fria sektorn och den begränsning av denna sektor som föreslås att
- förfelas. De med hänsyn till olika skyddsintressen strikta regler som uppställs beträffande den fria sektorn skulle lätt kunna kringgås otillåten
om verksamhet kunde förläggas i den egna medlemsorganisationen.
Kommittén har grund av det anförda kommit till den slutsatsen, att BRL bör kompletteras med en bestämmelse av innebörd att bransch-
en eller centralorganisation för bank inte får bedriva sådan verksamhet som står i strid med BRL:s bestämmelser om banks rörelse. Det bör ankomma
bankinspektionen att övervaka att bestämmelsen efterlevs.
8¶Andra institut som bedriver
finansieringsverksamhet
8.1 F
inansbolagen
8.1.1¶Direktiven
m.m.
Finansbolagen utgör en betydelsefull grupp kreditinstitut på den svenska kreditmarknaden. Även bolagens roll intermediärer inte är såstor
om som om man ser till de totala kreditströmmama, spelar bolagen en betydande roll när det gäller vissa typer av finansieringsverksamhet.
Benämningen finansbolag infördes år 1980 i samband med att bolagen blev föremål för särskild lagreglering; lagen 198022 om finansbolag FiL. Dessförinnan gick bolagen under benämningen finansieringsföretag. Samtidigt som FiL trädde i kraft inordnades bolagen i den kreditpolitiska lagstiftningen.
En översyn av regleringen av finansbolagen utgör en viktig del av kommitténs uppdrag. I direktiven anför departementschefen i denna del bl. a. följande.
Eftersom lagen om finansbolag i det närmaste saknar rörelseregler och
inte uppställer några kvalitativa krav på verksamheten, ger den ett
bristfälligt underlag för bankinspektionens tillsyn och ett dåligt stöd för
ingripanden t.0.m. i flagranta fall. Därför förekommer i dag bland
finansbolagen institut som har dålig standard på kreditportföljen och
som ägs av mindre välrenommerade företag och enskilda personer. Det
hindrar inte att bankinspektionens tillsyn kan användas även av sådana
institut som ett marknadsföringsargument för att inge långivare och
kunder förtroende.
En viktig uppgift för kommittén bör vara att utforma regler för ett
auktorisationssystem för finansbolag. Det innebär att kommittén bör
överväga vilka kvalitativa krav som bör ställas på ett finansinstitut och
dess ledning för att institutet skall få räknas som finansbolag. Den
nuvarande ordningen som i stort sett bara tar fasta på värdet av till-
gångarna är således inte tillfredsställande. Denna fråga bör övervägas i
anknytning till reglerna för rätten att bedriva yrkesmässig finansiell verksamhet som jag berört i det föregående.
Avgränsningen av finansbolagens rörelse mot bankernas verksam-
hetsområde kan som jag tidigare framhållit anses vara ett centralt pro-
blem kreditmarknaden. Mer preciserade regler än de nuvarande om
verksamhetsinriktningen bör övervägas. Därvid bör kommittén bedöma
356 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
om olika regler bör gälla för bankägda och icke bankägda finansbolag. En fråga som särskilt bör uppmärksammas är liknande skäl för om ett aktieförvärvsförbud föreligger för finansbolagen för bankerna eller som åtminstone för att finansbolagens rätt att förvärva aktier begränsas. Det bör övervägas om strängare regler bör gälla i fråga om rätten att driva rörelse som är fristående från ñnansieringsverksamheten. Kommittén bör vid sidan av en precisering av rörelsereglerna i lagen, överväga bestämmelser liknande dem som nu gäller för bankerna om kapitaltäckning, kassareservskrav m.m. Enligt min mening är finansbolagens nuvarande regler om upplåningsbegränsning otillräckliga för att värna om finansbolagens soliditet. Kreditjävsregler motsvarande dem gäller som för bankerna bör införas för att begränsa kreditgivningen till ledningen och anställda i finansbolag.
Finansbolagssektoms utveckling
Finansbolagens äldsta föregångare introducerades på 1920- och 1930-talen och var specialiserade på avbetalningsfinansiering. I början 1960-talet av etablerades också finansieringsformema kontokorts- och reversfinansiering som viktiga delar av finansieringsföretagens verksamhet avbetalningsmen finansieringen kom att dominera ända fram till de första åren in på 1970talet då kontokorts- och reversfinansiering tillsammans med factoring och leasing blev de dominerande verksamheterna. Sedan början av 1970-talet har snabb ökning skett såväl antalet en av finansieringsföretag deras utlåning. År 1970 uppgick antalet verksom samma finansieringsföretag till 67 stycken och utlåningen till allmänheten dvs. företag och hushåll till 2,8 miljarder kr. Värdet företagens tillav gångar uppgick till en procent av finanssektoms totala tillgångar och två procent av bankernas tillgångar. Till följd det finansiella systemets kraftiav ga expansion under 1970-talet tillsammans med bl. a. avsaknaden av kreditpolitisk reglering avseende finansieringsföretagen, kom dessa företags andel av den finansiella marknaden att öka dramatiskt. Vid årsskiftet 1979-80 uppgick sålunda antalet verksamma finansieringsföretag till 112 stycken och deras utlåning till allmänheten till 27 miljarder kr. Värdet av tillgångarna hade ökat till fyra procent av finanssektoms totala tillgångar och till sju procent av bankernas tillgångar. Finansbolagens andel i jämförelse med bankernas respektive den totala finanssektoms samlade tillgångar har fortsatt att öka under 1980-talet och andelarna uppgick vid utgången år 1987 av till 16 resp. 6 °o. Vid utgången av år 1987 uppgick antalet verksamma finansbolag till 278 stycken och deras utlåning till allmänheten till drygt 109 miljarder kr. Under 1980-talet har finansieringsformerna leasing och reverslån fortsatt att öka i andel av finansbolagens totala krediter medan andelen för factoring och kontokortskrediter har stagnerat och t.o.m. minskat något. I fråga om kontokortskrediterna gäller detta för den utestående kreditvolymen. Omsättningen på korten har dock ökat betydligt. Detsamma gäller för antalet kontokort, där ökningen dock främst ligger på betalkort, uttagskort och
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 357
bankkort. Andelen avbetalningskrediter har minskat alltsedan 1970-talet. Vid utgången av år 1987 var nu nämnda kreditforrners respektive andel
av de totala utestående krediterna följande:
| Leasing | 26 °o |
| Reverser | 43 % |
| Factoring | 3 % |
| Kontokort | 6 % |
| Avbetalning | 9 °o |
| Kontrakt | 7 % |
| Övriga | 6 °o |
Källa: Finansbolagens Förening Till följd av att finansbolagsbranschen är bransch, genomgått
en ung som en mycket snabb utveckling, har branschstrukturen präglats av föränderlighet. Ändå har branschen hela tiden dominerats av ett antal stora finansbolag av vilka de flesta var etablerade redan i början på 1970-talet. Vid utgången av år 1987 svarade sålunda de 20 största finansbolagen
för omkring 80 °o av bolagens totala balansomslutning.
Utförliga beskrivningar av finansieringsföretagens framväxt och utveckling återfinns i Finansieringsbolagskommitténs betänkande SOU 1977:97, Finansieringsbolag och i SNS-studien Kreditmarknadens spelregler 1987. Tabell 8.1 visar utvecklingen när det gäller antalet finansbolag och deras utestående krediter inklusive leasing samt fördelningen mellan bankägda och icke bankägda finansbolag vid utgången av år 1987. Utlåningsökningen år 1987 jämfört med kreditaktiebolagens och bankernas framgår tabell
av 8.2. Tabell 8.3 visar fördelningen av aktiekapital och tabell 8.4 balansomslutning vid utgången av år 1987. En fullständig förteckning de vid denna
av tidpunkt verksamma finansbolagen och deras aktiekapital och kapitalbas återfinns i bilaga
Tabell 8.1 Antalet finansbolag ñnansieringsföretag
1970 1980 1987 Antal finansbolag 67 112 278 varav bankägda 6 10 15
| Utestående krediter inkl. leasing Mkr | 2 800 27 000 109 175 | |
| varav hushållskrediterz | 2 000 10 000 55 00 | |
| bankägda bolag | 32 823 | |
| icke bankägda bolag | 76 352 |
Källa: Riksbanken
Siffrorna för år 1970avser de finansieringsföretag som var finansbolagens föregångare. Termen finansbolag infördes först genomFiL år 1980. 2Gränsdragningen mellan företags-och hushållskrediter är svår att göra. Till den senare kategorin har här förts de s. k. trepartskrediterna, som hos finansbolagen redovisas som företagskrediter men som i sista hand oftast finansiering
avser av konsumentersköp hos finansbolagenskundföretag.
| 358 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet | SOU 1988:29 | |
| Tabell 8.2 Finansbolagens utlåning | ||
| Utlåning, miljarder kr. | 3112-86 3112-87 ökning % | |
| Kreditaktiebolagen | 481 536 55 | 11,4 |
| varav bostadsinstituten | 393 447 54 | 13,7 |
| - | ||
| Bankerna exkl. utl. valuta | 305 353 48 | 15,7 |
| varav hushållskrediter | 137 170 33 | 24,1 |
— exkl. personliga företagare Finansbolageninkl. leasing 84 109 25 29,8
varav hushållskrediter 35 55 20 57,1 - Källa: Riksbanken
Tabell 8.3 Finansbolagensaktiekapital 1987-12-31
| Aktiekapitalkkr | Antal bolag |
| 50 | 30 |
| - 1 000 | 68 |
| - 5 000 | 67 |
| 10 000 | 44 |
-
| -20 000 | 27 |
| -30 000 | 10 |
| -40 000 | 9 |
| -50 000 | 8 |
| 50 00 | 15 |
Källa: Bankinspektionen Tabell 8.4 Finansbolagensbalansomslutning1987-12-31 BalansomslutningMkr Antal bolag
| 10 | 45 |
| 10- 20 | 20 |
| 21- 30 | 22 |
| 31- 40 | 12 |
| 41- 50 | 9 |
| 51-100 | 36 |
| 100-150 | 19 |
| 150-200 | 17 |
| 200 | 99 |
Källa: Bankinspektionen
8.1.3¶Gällande lag
Definitionsmässigt är finansbolag aktiebolag för vilka FiL är tillämplig. Så är enligt 2 § FiL fallet om bolaget utan att driva bankrörelse driver finansieringsverksamhet, dvs. lämnar kredit eller medverkar till finansiering i form factoring eller leasing av lös egendom 1 §, samt bolaget helt eller
av delvis är bankägt eller nettovärdet bolagets tillgångar uppgår till minst 10
av milj. kr. Om det finns ett nära samband mellan ett eller flera företag skall
därvid hänsyn tas till det sammanlagda nettovärdet av tillgångarna.
FiL gäller således för vissaföretag. Detta innebär att myndigheter, stiftel-
och organisationer inte omfattas av lagen. Enligt lagens 3 § undantas ser därutöver från lagens tillämpningsområde vissa icke bankägda företag, om företagets finansieringsverksamhet avser
finansiering endast i samband med avsättning av företagets egna varor
och tjänster eller
finansiering endast i samband med ett annat företags avsättning av dess
och tjänster, förutsatt att företagen ingår i samma koncern och
varor
finansieringen inte sker med medel som anskaffats från allmänheten eller
finansieringen sker endast inom en grupp näringsidkare med ekonomisk
intressegemenskap och medel för verksamheten inte anskaffats från all-
mänheten.
Från lagens tillämpningsområde undantas vidare företag som omfattas av annan lagstiftning om särskild tillsyn.
Enligt gällande lag behövs inte något särskilt tillstånd för att driva finansieringsverksamhet i finansbolagsform. FiL uppställer endast krav på att bolag som omfattas av lagen är aktiebolag. Därmed följer enligt ABL ett krav på registrering hos patent- och registreringsverket. En förutsättning för att ett företag skall kunna registreras som ett finansbolag är att bankinspektionen godkänt bolagsordningen. Sådant godkännande skall enligt 10 § andra stycket FiL vägras om bolagsordningen strider mot FiL eller annan författning reglerar finansbolagens verksamhet eller om bolagsord-
som ningen innehåller en bestämmelse eller har sådan brist som innebär att en sund utveckling av bolagets finansieringsverksamhet kan äventyras.
Bankinspektionens godkännande av bolagsordningen sker genom ett särskilt beslut, som är bindande för patent- och registreringsverket. Endast de företag som är registrerade som finansbolag får kalla sig finansbolag.
Finansbolagen skall införas i en särskild förteckning hos bankinspektionen 5 §. I och med att så skett står bolaget under inspektionens tillsyn 9 Om förutsättningarna ändras, så att ett bolag inte längre uppfyller kraven för att vara ett finansbolag, skall bolaget genom beslut av bankinspektionen avföras ur förteckningen. Intill dess så skett är bolaget att anse som ett finansbolag 5 §.
Om det kan antas att ett företag omfattas av FiL får bankinspektionen förelägga företaget att lämna upplysningar till inspektionen för att denna skall kunna bedöma lagen är tilllämplig 20 §. Föreläggandet får för-
om
med vite. Även övriga förelägganden samt förbud som bankinspektioenas nen meddelar med stöd av FiL får förenas med vite 21 §.
Utöver bestämmelse enligt vilken finansbolagen måste ha ett visst
en lägsta eget kapital i förhållande till upplåningen, innehåller inte FiL några närmare regler och utlåningsverksamheten eller finansierings-
om uppverksamheten i övrigt. De bankägda finansbolagen anses dock smittade av flera av rörelsereglerna för banker.
Av 1 § KAL har emellertid ansetts följa att ñnansbolagen är förhindrade att utge löpande skuldebrev eftersom bolagen då definitionsmässigt skulle
360 Andra institut bedriver finansieringsverksamhet som
bli kreditaktiebolag. Finansbolagen får således inte emittera obligationer utan är hänvisade till att ge ut finansbolagsreverser, marknadsbevis, finansväxlar och att utnyttja checkräkningskredit hos bank. Som inledningsvis framgått inordnades finansbolagen år 1980 i den kreditpolitiska regleringen och lagen 1974:922 kreditpolitiska medel är om tillämplig på finansbolagen. Lagstiftningen effektueras riksbanken och av de medel som står till buds är utlåningsreglering, emissionskontroll och fr. 0. m. den 1juli 1987 även kassakrav. Det skall anmärkas att regeringen i prop. 1987882149 om auktorisation av finansbolag har föreslagit en ny finansbolagslag Lagförslaget har utformats i sånära anknytning till den nuvarande lagen möjligt. Ändringsom arna innebär att det skall uppställas krav på auktorisation för företag som driver finansieringsverksamhet om verksamheten har sådan omfattning en att nettovärdet av tillgångarna i denna överstiger 50 milj.kr. Oavsett verksamhetens omfattning skall det krävas auktorisation för de företag som ägnar sig åt finansieringsverksamhet riktad mot konsumenter eller ägs som av bank. För auktorisation skall det krävas att vissa formella och kvalitativa krav uppfylls, bl. a. ett aktiekapital på minst 5 milj.kr. Definitionen av vad som förstås med finansieringsverksamhet utvidgas så att den även omfattar förmedling av kredit till konsument och ställande garanti för kredit. av Vidare ändras upplåningsregeln så att ett finansbolag från eget kapital skall avräkna vad bolaget tillskjutit som aktiekapital eller i annan form till annat företag som driver finansieringsverksamhet. Slutligen föreslås vissa ändringar i nuvarande tillsynsbestämmelser straffbestämmelse. Straffbesamt en ny stämmelsen innebär att finansieringsverksamhet drivs utan tillstånd, som där sådant krävs enligt förslaget om auktorisation, kriminaliseras. De ändrade bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1988. Övergångsbestämmelsema medger en succesiv anpassning till de bestämmelserna. nya Propositionen innebär att regeringen redan i flera avseenden har anslutit sig till de förslag som kommittén framför i avsnitt 8.3.1 och 8.3.2.
8.1.4 nuvarande
Finansbolagens verksamheter
Som framgått är finansbolagens verksamhet inte bestämd på annat sätt än att verksamheten helt eller delvis skall bestå av finansieringsverksamhet. Verksamheten kan därför vara blandad, dvs. bestå av finansieringsverksamhet och ex. industriell verksamhet. I FiL begränsas således inte finansbolagens möjligheter att förvärva fast eller lös egendom, fastigheter ex. eller aktier. Finansbolagens verksamheter, som kan sägas utgöra ett komplement till bankernas kreditgivning, består till stor del i att finansiera expansiva mindre
l Propositionen har numeragodtagits riksdagen. Den finansbolagslagen av nya träder l kraft den 1juli 1988
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 361
och medelstora företag. Finansbolagen lämnar då kredit eller medverkar till finansieringen genom att överta kundfordringar eller uthyrning
genom av produktionsutrustning. Som komplement till kreditgivningen erbjuder finansbolagen också administrativa tjänster. Till stor del består således verksamheten av olika Servicetjänster och rådgivning, likvidmottagning,
ex. betalningspåminnelser, reskontraföring, försäljningsstatistik, solvensbevakning och inkassering.
Factoring och leasing av lös egendom är de finansieringsformer som ansetts mest särpräglade för finansbolagen. Nedan följer en beskrivning
av dessa finansieringsformer. Det bör dock framhållas att factoring för närvarande spelar en ganska liten roll i finansbolagens verksamhet jämfört med leasing och ex. reverskreditgivning.
Leasing Det finns två huvudtyper av leasing; finansiell och operationell leasing. Med finansiell leasing brukar avses uthyrning av lös egendom för viss bestämd tid, i regel understigande tre år. Efter hyrestidens utgång har leasetagaren hyresmannen i allmänhet rätt att förvärva objektet till ett förutbestämt pris. Den principiella skillnaden mellan finansiell och operationell leasing är att vid finansiell leasing finansieringsmomentet är den centrala delen medan operationell leasing avser korttidshyra av lös egendom, som regel i förening med ett åtagande om service eller underhåll från uthyrarens sida. När det i fortsättningen talas om leasing avses, om annat sägs, finansiell leasing som är den produkt som tillhandahålls av finansbolagen i Sverige.
I Sverige kom leasing inledningsvis till användning framför allt vid upplåtelse av nyttjanderätt till fordon och till produktionsutrustning för industri och kontor. Under senare år har leasing i ökad omfattning kommit till användning vid upplåtelse av nyttjanderätt till byggnader, fartyg, flygplan m.m.
Leasing förekommer i en rad olika former, vilka åsätts mer eller mindre vedertagna benämningar såsom restvärdeleasing, sale and lease-back, säljleasing, investorleasing etc. Från tid till annan uppstår nya former av leasing, ex. föranledda av förändringar i skattelagstiftningen.
Finansiell leasing är i dag näringslivets största externa finansieringskälla för investeringar och förekommer vid alla slag av utrustning, exempelvis fordon och andra transportmedel, verktygsmaskiner, datorer, kontorsmaskiner, inventarier, hotell-och restaurangutrustning och lant- och skogsbruksmaskiner. Leasegivaren är i allmänhet ett finansbolag och leasetagaren i regel en näringsidkare. Särskilt inom bilhandeln förekommer det dock att leasetagaren hyr bilen från en leverantör eller återförsäljare.
Finansiell leasing bygger på ett regelsystem som i allt väsentligt är internationellt vedertaget. Tjänsten innebär att finansbolaget inköpet utrustning som anvisats av leasetagaren. Utrustningen ägs av finansbolaget medan nyttjanderätten genom ett leasingavtal upplåts till leasetagaren under en
362 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
första leasingperiod basperiod om mellan tre och sju år. Såväl kortare som längre basperioder förekommer dock. Leasingavtalet är i princip ouppsägbart från leasetagarens sida och kan inte heller sägas upp av finansbolaget så länge kunden fullgör sina skyldigheter enligt avtalet. Summan av de leasingavgifter leasetagaren erlägger under basperioden ger finansbolaget ersättning för räntekostnader, administration, risk och vinst samt medger avskrivning av hela eller större delen av leasingobjektets anskaffningskostnad. På leasingavgiften utgår mervärdeskatt. Efter basperiodens utgång skall leasingobjektet i princip återlämnas till leasegivaren. I regel har emellertid leasetagaren en rätt att begära förhandling om eller en option att köpa objektet eller att förlänga hyrestiden mot en reducerad leasingavgift, ofta 112 av den tidigare årsavgiften. De två sistnämnda rättigheterna regleras vanligtvis genom ett särskilt avtal, muntligt eller skriftligt.
Finansbolagens rutiner vid finansiell leasing kan beskrivas på följande sätt.
Leasetagaren och finansbolaget avtalar genom leasingavtalet att bo-
-
laget skall förvärva viss bestämd egendom
Finansbolaget beställer eller övertar beställningen av den utrustning
-
leasetagaren anvisat
Leasetagaren mottar leasingobjektet från leverantören för finans-
-
bolagets räkning
Leasetagaren lämnar ett skriftligt leveransgodkännande till finans-
-
bolaget - Finansbolaget betalar leverantören
Leasetagaren svarar för installation av leasingobjektet. -
Finansiell leasing anses ge leasetagaren flera fördelar jämfört med andra finansieringsformer eller med köp: Leasetagaren kan behålla sitt investeringskapital ograverat, eftersom leasing innebär en IOO-procentig finansiering. Några särskilda säkerheter krävs normalt inte, varför leasetagaren kan använda sina säkerheter för andra ändamål. Leasetagarens finansiella planering och budgetering underlättas genom att kostnaderna vid leasing är kända på förhand. Eftersom leasingavtalet ur leverantörens synvinkel är en kontantaffär, förändras inte rabatter och garantier avseende leasingobjektet. Vidare påverkas inte leasetagarens balansräkning och leasingavgiften är i sin helhet avdragsgill vid beskattning.
Leasingobjektet anvisas som framgått av leasetagaren. Finansbolaget som åtagit sig att köpa och leasa ut objektet har inga förutsättningar att för leasetagarens räkning bedöma objektets kvalitet, prestanda, skick, lämplighet m.m. Denna bedömning överlämnas helt till leasetagaren i dennes egenskap av nyttjare och den som valt såväl objekt som leverantör. Motsvarar inte leasingobjektet leasetagarens förväntningar är detta en sak mellan leasetagaren och leverantören.
Det ligger i sakens natur att finansbolag vanligtvis inte har några praktiska möjligheter att skaffa sig särskilda kunskaper om alla de slag av objekt som kan omfattas av deras leasingverksamhet. En förutsättning för att
Andra institut bedriver finansieringsverksdmhet 363
som
denna skall fungera är därför att finansbolagen kan friskriva sig från ansvar för leasingobjektets fel eller brist, funktion, prestanda och lämplighet.
Från tid till annan har diskuterats huruvida leasing är att hänföra till någon av de erkända kontraktstyperna i svensk rätt eller om leasingavtalet utgör en ny kontraktstyp. Av de gamla kontraktstyperna är det nyttjanderätten i form av lös egendom saklega som finansiell leasing kommer närmast. Varken finansiell leasing eller saklega är reglerad i lag. Gällande rätt inom dessa institut följer sålunda av sedvana, praxis och doktrin. Regeringen har nyligen tillsatt en särskild utredning Dir 1988:15 som skall utreda dessa frågor. Enligt direktiven skall utredningen i huvuddrag undersöka under vilka former och i vilken omfattning leasing av fast och lös egendom förekommer i Sverige, varvid arbetet särskilt bör inriktas på att belysa leasingens framväxt som finansieringsform och orsakerna härtill. Utredningen skall vidare analysera de rättsliga förutsättningar som gäller i fråga om leasing samt belysa de samhällsekonomiska, företagsekonomiska och privatekonomiska fördelar och nackdelar som är förenade med sådana avtal samt ta ställning till och i vilken utsträckning lagstiftningsåtgärder
om behöver vidtas och lämna förslag till sådan lagstiftning.
I det följande diskuteras några begrepp som används i samband med leasing.
Inom finansiell leasing förekommer bl. a. beteckningen direkt och indirekt leasing. Benämningarna indikerar de skillnader som föreligger mellan avtal som ingås direkt mellan en upplåtare och en leasetagare av ett leasingobjekt och avtalskonstruktioner där tre eller flera parter är inblandade. Vid indirekt leasing brukar man skilja på leverantörsleasing säljleasing och kundleasing. Leverantörsleasing innebär att det är leverantören som initierar leasingaffären. Detta kan ske genom att leverantören tecknar avtalet med leasetagaren och därefter överlåter detta till ett samarbetande finansbolag. Alternativt kan finansbolaget självt efter leverantörens förmedling ingå leasingavtalet med leasetagaren. Vid kundorienterad leasing är det leasetagaren som tar initiativ till avtalet avseende investeringar som denne gjort eller planerar att göra.
Restvärdeleasing avser den situationen att avtalstiden inte motsvarar leasingobjektets ekonomiska livslängd. Detta påverkar givetvis de leasingavgifter som leasetagaren har att betala. När avtalstiden löper ut återstår ett icke avskrivet restvärde som finansbolaget skall ha betalt för i en eller annan form. Detta kan ske olika sätt, ex. genom att tredje man köper objektet eller att restvärdet beaktas när det gäller att fastställa leasingavgiften i samband med ett nytt leasingavtal med leasetagaren.
Sale and lease-back innebär att en anläggningstillgång säljs till ett finansbolag som därefter upplåter rätten till objektet till den tidigare ägaren genom ett leasingavtal, vanligen med option för denne att återköpa egendomen. Transaktionen svarar närmast mot en säkerhetsöverlåtelse och vid lösöre följs lösöreköpslagen. Vid visst slag av sale and lease-back av fast egendom används numera ofta benämningen fastighetsrenting jfr nedan.
I investorleasing är finansbolaget mellanhand mellan en eller flera finans-
364 Andra institut bedriver finansieringsverksamhet som
iärer och leasetagaren. Finansiärerna tillskjuter erforderligt kapital mot att de blir ägare till leasingobjektet eller erhåller säkerhet i detta. Metoannan den kan förekomma i syfte att förränta ledigt kapital, att tillföra finansieringen ett kapital för vilket finansiärerna kräver avkastning samma som finansbolaget, att finansiera mycket stora projekt möjliggöra för samt att lönsamma företag att utöka sitt avskrivningsunderlag, vilket skatteger mässiga fördelar. Ovanstående leasingformer är hänförliga till finansiell leasing. Som redan nämnts skiljer sig operationell leasing från finansiell leasing på det sättet att avtalstiden är kort och understiger hyresobjektets ekonomiska livslängd. Avtalet kan i regel sägas upp när som helst. Till skillnad från vad är som fallet vid finansiell leasing svarar uthyraren vid operationell leasing för uthyrningsobjektets kvalitet, fel eller brist etc. Leasegivaren är underhållsskyldig med avseende på objektet och detta kan också bytas ut efter en viss angiven tidsperiod. En följd härav är att hyran per tidsenhet blir högre än leasingavgiften vid finansiell leasing. Leasegivaren har i regel god kunskap om produkten, reparationsmöjligheter Leasetagare vid operationell m.m. leasing kan vara såväl företag som privatpersoner.
Fastighetsleasing
Leasing av fastigheterbyggnader kan ske i två former, nämligen byggsom nadsleasing eller som fastighetsleasing. Byggnadsleasing omfattar endast leasing av byggnader på ofri grund lös egendom och förhållandevis är av liten betydelse. Från denna finansieringsform bortses i fortsättningen. Finansiell leasing av fast egendom förekom inte i Sverige förrän mot slutet av 1970-talet. En av anledningarna härtill är att den rättsliga giltigheten av fastighetsleasingavtal har ifrågasätts. Vid leasing lös egendom av fastställs i regel redan vid leasingavtalets ingående att leasetagaren har rätt, men skyldighet, att köpa leasingobjektet vid hyrestidens utgång till ett ofta i förväg bestämt pris option. En sådan option anses emellertid inte sakrättsligt bindande om den utställs i samband med leasing fastighet. av Optionen betraktas som en utfästelse att sälja och sådana utfästelser är inte bindande när det gäller fast egendom NJA 1971:516 och 1974:314. Inte heller har skadeståndsskyldighet ansetts inträda sådan utfästelse inte om en uppfylls. För finansbolagens vidkommande skulle det med nuvarande lagstiftning ställa sig ekonomiskt ofördelaktigt att inneha fastigheter detta slag av som anläggningstillgång, vilket är fallet i fråga leasingobjekt. Härtill bör om läggas att banklagstiftningen hittills ansetts lägga hinder i vägen för bankägda finansbolag att äga fast egendom. Under de senaste tio åren har emellertid särskild form fastigen av hetsleasing, ofta benämnd fastighetsrenting, utvecklats i Sverige. Denna form introducerades år 1978 av SPP i egenskap av fastighetsägare. Tekniskt består fastighetsrenting av tre moment:
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 365
Ett köpavtal varigenom rentingbolaget köper en fastighet ex. en
-
industrifastighet eller ett kraftverk av säljaren. Rentingbolaget erhåller
—
lagfart fastigheten.
Ett hyresavtal enligt vilket hyresmannen hyr fastigheten av renting-
bolaget. Hyresavtalet avser oftast s. k. kallhyra, innebärande att hyres-
tagaren svarar för fastighetens underhåll och drift. Hyran beräknas med
utgångspunkt i det krav förräntning av köpeskillingen som renting-
bolaget har. I hyran ingår i vissa fall också en avskrivningsdel.
En utfästelse av rentingbolaget att sälja tillbaka fastigheten till hyres-
mannen. Eftersom återköpsavtalet inte är formellt bindande grundas
återköpsrätten i praktiken ett gentlemens agreement mellan parterna.
Hyresperiod och utköpspris bestäms i hyreskontraktet. Hyrestiden un-
derstiger som regel inte tio år. Återköpspriset motsvarar ofta renting-
bolagets inköpspris med avdrag för erhållna avskrivningar. Värdesteg-
ringen tillfaller därmed den presumtive köparen. Fastighetsleasing kan också ske på det sättet att fastigheten säljs till ett av rentingbolaget för ändamålet speciellt bildat dotterföretag, ex. ett handelsbolag. Hyresavtalet träffas då med dotterföretaget och optionen gäller inte fastigheten utan andelarna eller aktierna i dotterföretaget. Återköpsavtalet blir därigenom formellt bindande.
Rentingbolagen ägnar sig också åt nyproduktion av fastigheter. En rentingaffär som avser en sådan fastighet skiljer sig från den tekniska beskrivningen ovan endast på det sättet att det första momentet inte finns med i avtalskonstruktionen.
Beskrivningen ovan av fastighetsrenting avser verksamheten i dess renodlade form. Det skall emellertid framhållas att rentingavtalen oftast skäddarsys efter kundens behov och därför företer stora variationer bl. a. när det gäller ansvaret för fastighetens förvaltning och optionernas konstruktion.
Det kan tilläggas att fastighetsrenting av rentingbolagen själva inte ses som en leasingtransaktion utan som fastighetsköp i kombination med fastighetsförvaltning med möjlighet för hyresgästen att köpa egendomen efter viss tid.
Under de senaste åren har flera företag bildats för att bedriva fastighetsrenting. Som ägare eller intressenter i dessa bolag återfinns stora företag som SPP och andra försäkringsbolag, banker och byggnadsföretag. Även på leasetagarsidan återfinns så gott som enbart större företag eller kommuner.
Som ovan nämnts har leasingutredningen Dir 1988:15 fått i uppdrag att kartlägga fastighetsrentingmarknaden i Sverige.
För att ge en bild av fastighetsrentingbolagens ägar- och kapitalförhållanden lämnas i det följande en kortfattad beskrivning av fem utav de nu verksamma bolagen; FastighetsRenting AB, Nordisk Renting AB, Skandinavisk Fastighetsrenting AB, Svensk Fastighetsleasing AB samt Granit Beton Fastighetsrenting AB.
366 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
FastighetsRenting AB Bolaget bildades år 1984 och ägs av AB Finans Vendor 21 %, L E Lundbergföretagen AB 19 %, Reinholds Fastighets- och Byggnads AB 18 %, AMF drygt 8 %, SPP drygt 8 °o och Rapp Fastighetsförvaltning AB drygt 8 °o. På återstående aktier drygt 16 °o har S-E-Banken en option. För dessa aktier utövar AB Finans Vendor rösträtten.
Vid utgången av år 1987 uppgick bolagets aktiekapital till 40 milj. kr. Kapitalbasen, dvs. eget kapital och vad därmed får likställas enligt 2 kap. 9 § BRL, uppgick till ca 153 milj. kr. Två nyemissioner på sammanlagt 64 milj. kr. var beslutade men ännu inte inbetalade. Vidare hade beslut fattats om ett förlagslån 50 milj. kr. När inbetalning skett kommer kapitalbasen att uppgå till 267 milj. kr. Bolagets balansomslutning var 4 400 milj. kr.
I sin rentingverksamhet vänder sig bolaget till företag och kommuner. Fastigheterna utgörs både av industri- och kontorsfastigheter.
Den totala upplåningen för verksamheten uppgick vid utgången av år 1987 till drygt 4 miljarder kr., varav merparten av finanseringen sker genom utgivande av företagscertifikat.
Nordisk Renting AB Bolaget, startade sin nuvarande verksamhet hösten 1986, ägs av SIAB
som AB 25 %, WASA Livförsäkring, Ömsesidigt 10 %, Montagu Co 10 % Custodia AB 22,5 %, AB Curt Enström 7,5 % och PKfonder 25 °°.
Aktiekapitalet. uppgick Vld. . utgången av år 1987 till. 36 milj. kr. och den totala kapitalbasen till 72 milj. kr. En nyemission 12 milj. kr. och ett förlagslån på 12 milj. kr. hade beslutats men inbetalats. Balansomslutningen var 800 milj. kr.
Av bolagets leasingverksamhet hänförde sig värdemässigt 75 % till kontorsfastigheter och återstoden till lager- och industrilokaler.
Refinansieringen sker till största delen rullande tre månader och motsvaras av räntebasen i respektive hyresavtal.
Skandinavisk Fastighetsrenting AB Skandrenting Bolaget bildades våren 1987 och ägs till lika delar av BPA AB, Arcona Fastighetsutveckling AB, Utvecklings AB Robustus och Sparfinans SPA- FIN AB. De två sistnämnda bolagen ägs direkt eller indirekt av Fjärde AP-fonden, Folksam, SPP och Sparbankernas Förvaltnings AB. Vid 1987 års utgång hade delägarna tillförsäkrat Skandrenting en kapitalbas på 140 milj. kr., varav 40 milj. kr. hade inbetalats som aktiekapital.
Bolagets verksamhet skall avse kontors- och industrifastigheter. Fördelningen mellan dessa typer av fastigheter skall på längre sikt vara 5050. Samtliga hittills förvärvade fastigheter ca 100 milj. kr. är emellertid taxerade som industrifastigheter.
Refinansieringen av verksamheten sker på penningsmarknaden genom ett företagscertifikatprogram. Förändringar i refinansieringskostnaden får
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 367
genomslag på de rentingavtal som belöper på fastigheterna.
Förvaltningen sker antingen via avtal med kunden eller av förvaltningsföretag anlitas bolaget. Även i de fall kunden själv för
som av ansvarar förvaltningen utövar bolaget tillsyn och kontroll av denna.
Svensk Fastighetsleasing AB SFL Bolaget, som startade sin nuvarande verksamhet våren 1987, ägs till lika delar av Trygg-Hansa, Sveriges Investeringsbank AB, Fastighetsaktiebolaget Hufvudstaden, Fabege AB och Skanska AB.
Vid utgången av år 1987 uppgick bolagets aktiekapital till 100 milj. kr. och den totala kapitalbasen till 125 milj. kr. Balansomslutningen uppgick till 676 milj. kr.
Bolagets verksamhet avser industri- och kontorsfastigheter med en ungefärlig ytmässig fördelning 6040.
Refinansieringen sker via ett företagscertifikatprogram på högst 500 milj. kr. samt direkt mot reverser.
SFL:s rentingavtgal innehåller olika grader av åtaganden utöver det rena finansieringsåtagandet.
r Granit Beton Fastighetsrenting AB Bolaget, som har sitt ursprung i byggentreprenadföretaget Granit Beton AB, påbörjade sin fastighetsrentingverksamhet den 4 januari 1988. Från nämnda tidpunkt utgörs ägarkretsen av JCC, AB Probo, Svenska Kredit AB och Riksbyggen AB.
Bolagets eget kapital uppgår till drygt 67 milj. kr. Genom ett konsortialavtal har ägarna förbundit sig att öka detta till 135 milj. kr. fr. 0. m. slutet av år 1988.
Granit Beton har endast en rentingaffär som är helt genomförd, varför balansomslutningen är lika med det egna kapitalet. Bolaget räknar med att rentingverksamheten i framtiden skall till 13 avse kommunala anläggningar, till 13 kontorsbyggnader och 13 industrianläggningar. Mer än 50 % av verksamheten kommer att avse nyproduktion.
Upplåningen för verksamheten avses ske dels genom ägarna, dels direkt
kapitalmarknaden.
I sina rentingavtal friskriver bolaget sig från såväl underhållsfrågor som ansvarighetsfrågor gällande fastigheten.
Factoring Factoring förekommer i tre olika former; fakturabelåning, fakturaköp och fakturagarantier. Factoringformerna innefattar i huvudsak en eller flera av huvudfunktionerna finansiering, kreditriskberäkning och administrativ service. Ofta ingår även cashmanagement-hantering. Reskontraservicen, som ingår i den adminstrativa servicen, kombineras då med utbetalningsservice till vilken kan knytas en kredit. Därigenom kan de kassarabatter eller tillgodoräntor som leverantören erbjuder utnyttjas och betalningsförseningar kan undvikas. Krediten möjliggör betalning även om säljarens egen
368 Andra institut bedriver finansieringsverksamhet som
likviditet för tillfället är dålig. Till nämnda tjänster kommer rådgivande
en funktion om hur factoringsamarbetet skall läggas Häri kan även ingå
upp. rådgivning om hur säljarens totala finansiella situation bör lösas.
Finansieringsfunktionen innebär att det säljande företaget mot säkerhet i sina fakturor erhåller en kredit av finansbolaget factorn -inom för
- ramen en limit. Krediten uppgår vid fakturabelåning till 70-80 % och vid fakturaköp till 80-90 % av de överlåtna fakturornas värde. Resterande del utgör dels ersättning till factorn dels säkerhet för reklamationsrisker. När köparen betalat sker en avräkning mellan factorn och säljaren. Kreditlimiten får inte överskridas även om belåningsunderlaget skulle medge detta.
Kreditrisktäckning innebär att factorn övertar kreditrisken och kostnaden för indrivning av säljarens fakturor genom att factorn betalar säljaren senast en viss tid efter förfallotiden även om köparen inte har betalat. Förutom att överta kreditrisken lämnar factorn vanligen också en finansiering på det sätt som beskrivits under finansieringsfunktionen
ovan.
Administrativ service kan bl. a. bestå reskontrabokföring, likvidhante-
av ring med likviditetsrapporter, statistiktjänster såsom försäljningstatistik, solvenskontroll av kunderna, betalningspåminnelser och kravverk-
annan samhet samt utbetalningsservice. En effektiv administrativ service förutsätter en hög grad av datorisering.
Av de olika formerna av factoring är fakturabelåning den vanligaste formen i Sverige. Till säkerhet för den kredit factorn lämnar pantförskriver säljaren samtliga sina fakturor. Alla dessa granskas och bedöms av factorn för avgörande av om den enskilda fordringen är belåningsbar eller inte. Tvist, kvittningsrätt, lång förfallotid och insolvens hos betalaren är exempel på omständigheter som medför att fordringens belåningsvärde minskar.
Fakturaköp och fakturagaranti fungerar i huvudsak på sätt
samma som fakturabelåning med den redan nämnda skillnaden att factorn övertar kreditrisken. Fakturaköp kombineras ofta med finansiering. Fakturagaranti är ett fakturaköp utan förskottslikvid och således utan någon finansieringsfunktion. Säljaren erhåller här inte betalning factorn förrän köparen
av betalat eller inom viss tid, ex. tre månader, efter den för fakturan gällande sista betalningsdagen.
Fakturaköp och fakturagaranti har sin största betydelse vid exportaffärer då det kan vara svårt för ett företag att bedöma risken för kundförluster. Vid exportfactoring kompletteras den administrativa servicen med att factorn övertar kreditrisken för exportfordringen och vid behov dessutom lämnar exportören kredit. Tekniskt sett sker en samverkan mellan ett finansbolag i exportlandet exportfact om och ett finansbolag i importlandet importfactorn. Att importfactorn förklarar sig beredd att överta kreditrisken är därvid en förutsättning för att affären skall komma till stånd.
Övriga ñnanstjänster
Som framgått har finansbolagssektorn vuxit mycket snabbt och varit präglad av stor kreativitet. Branschen har hela tiden fått inslag. Även
nya om
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 369
factoring, avbetalningskrediter och kontokortskrediter fortfarande är viktiga inslag i bolagens verksamhet, har en mängd andra tillkommande aktiviteter fått allt större betydelse.
Som ofta nämnts är finansbolagen en heterogen grupp av företag. Många finansbolag är specialiserade på en eller några få finanstjänster. De arbetar ofta inom olika nischer och har därför skilda uppfattningar om den adekvata beteckningen ett affärsområde. Därtill kommer den skillnad som före den 1 juli 1987 förelåg mellan bankägda och icke bankägda finansbolags möjligheter att ge direktkrediter. Att beskriva finansbolagens finanstjänster i en särskild förteckning är därför en vansklig uppgift. Finansbolagen har ett mycket nära samarbete med kunden och finanstjänstema är som nämnts föremål för snabba förändringar och nya tjänster tillkommer fortlöpande. Den förteckning som nedan följer omfattar därför endast olika huvudformer av tjänster och gör inte anspråk på att vara fullständig. Den kan ändå sägas ge en god bild av den verksamhet som idag drivs av de olika bolagen.
FINANSTJÄNSTER
Finanstjänster till företag
Garantigivning 1.1 Investeringskrediter
Finansiell leasing av produktionsutrustning
Avbetalning
Reverslån
1.2 Finanstjänster för rörelsen 1.2.1 Factoring
Fakturabelåning
Finansiering -
Reskontraservice —
Rådgivning -
Fakturaköp
Med eller utan finansiering -
Kreditrisktäckning -
Reskontraservice -
Rådgivning -
Export- och importfactoring
Med eller utan finansiering -
Kreditrisktäckning -
Reskontraservice och övrig administration -
Rådgivning -
Betalningsmottagning
Reskontraservice och övrig administration -
Fakturering
370 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
1.2.2 Confirming Mot säkerhet Utan säkerhet Betalningsbekräftelse utan finansiering
1.2.3 Lagerfinansiering 1.2.4 Kort utlåning
1.3 Säljstödande finanstjänster Kredit för finansiering belåning, köp, diskontering av olika handelsfordringar ingångna mellan säljföretag och kund, ex. avbetalningskontrakt, reverser, hyreskontrakt kontrakt betr finansiell leasing, operationell leasing och rental.I huvudsak är indelningen här densamma som under 1.2.1 ovan. Kontokrediter Finansiering samt reskontraservice och övrig administration Övertagande kreditrisk
av Belåning samt reskontraservice Reskontraservice och övrig administration Viss postorderförsäljning Betalkort Fakturering Reskontraservice och övrig administration Marknadsföring i större omfattning än vid andra finanstjänster Viss postorderförsäljning Lunchkupongverksamhet
Fastigheter Finansiell leasing av byggnader på annans mark Finansiell leasing av fast egendom tv endast genom delägda bolag Lån mot pantbrev eller annan säkerhet Överbryggningskrediter Reskontraservice med eller utan belåning av hyresfordringar samt övrig administration
Corporate Finance Börsintroduktion Rådgivning och finansiell medverkan direkt eller indirekt till företag i samband med aktieemissioner och genom penning- och kapitalmarknadsinstrument samt riskkapital Fusioner Take-overs Förmedling av krediter Finansiell planering Generationsskiftesplanering Skatteplanering
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 371
Företagsanalys Företagsvärdering Köp och prissättning av företag eller delar därav Projektfinansiering
1.6 Utlandet
Förmedling av finanstjänster enligt ovan till partners i intemationella samarbetskedjor Hänvisning av finanstjänster enligt ovan till utländska dotterbolag eller intressebolag Finanstjänster till privatpersoner
2.1 Kontokort
Kontokrediter se ovan under 1.3
Betalkort se ovan under 1.3
Räkningsservice
Redovisning av gjorda köp 2.2 Fastighetslån till villor och fritidshus 2.3 Bostadsrättslån 2.4 Belåning av värdepapper samt förvaltning 2.4 Reverslån 2.6 Försäkringsrådgivning
Diverse Viss handel med penning- och kapitalmarknadsinstrument Inkassoverksamhet Fastighetsmäkleri Äga och förvalta fastigheter
Upplåningen Finansbolagens upplåning sker till två tredjedelar från allmänheten och till en tredjedel från finaninstitut. Viss upplåning från utlandet förekommer också. Som tidigare framgått är finansbolagen för sin upplåning hänvisade till att utge finansbolagsreverser, marknadsbevis, finansväxlar och genom att utnyttja checkräkningskredit hos bank.
8.1.5¶En beskrivning fem
av finansbolag
I syfte att ge en tydligare bild av finansbolagens verksamheter, lämnas i det följande en kortfattad beskrivning av fem finansbolag, varav två bankägda och tre icke bankägda: Svenska Finans AB, FinansSkandic AB, Independent Finans AB, Saab—ScaniaFinans AB och AB Probo Koncernen.
Svenska Finans AB Bolaget ägs till 95 % av Svenska Handelsbanken och till 5 °o av Stiftelsen Oktogonen. Vid utgången av år 1987 uppgick bolagets aktiekapital till 155
372 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
milj. kr. och kapitalbasen till 428 milj. kr. Balansomslutningen uppgick till 8 308 milj. kr.
Svenska Finans lånar upp medel för sin verksamhet mot marknadsbevis eller reverser.
Utlåningen uppgick vid utgången av år 1987 till 6 896 milj. kr. varav 781
, milj. kr. avsåg utlåning till finansinstitut, 5 242 milj. kr. utlåning till allmänheten och 873 milj. kr. leasingobjekt. Av utlåningen till allmänheten utgjorde 2 900 milj. kr. hushållskrediter; dels direktutlåning dels annan konsumentfinansiering.
Bolagets verksamheter företagsmarknaden utgörs av leasing, avbetalningsfinansiering, fakturabelåning, lagerfinansiering och confirming. På privatmarknaden är det fråga om säljstödfinansiering genom avbetalning, kontokrediter, och hyrköp. Även inkassoverksamhet förekommer.
reverser Bolaget är också verksamt på utlandsmarknaden med bl. a. export- och importservice.
FinansSkandic AB FinansSkandic är ett helägt dotterbolag till S-E-Banken. Bolagets aktiekapital uppgick vid utgången år 1987 till 150 milj. kr. och kapitalbasen till
av 428 milj. kr. Bolagets balansomslutning uppgick till 9 milj. kr.
Bolagets upplåning för verksamheten sker genom utfärdande av marknadsbevis, 50 °o emitteras via S-E-Bankens penning- och kapital-
varav ca marknadsavdelningar.
Verksamheten bedrivs, förutom i moderbolaget, i ett flertal svenska och utländska dotterbolag. Moderbolagets verksamhet är emellertid den dominerande i koncernen. Denna verksamhet är uppdelad i fyra affärsområden; kontokort, säljstödjande finansiering, investeringsfinansiering och rörelsefinansiering. Verksamheterna inom affärsområdena kontokort och säljstödjande finansiering vänder sig i huvudsak till privatmarknaden och erbjuder förutom kontokortsfinansiering även lån och avbetalningskrediter via detaljhandeln eller direkt till privatpersoner. Inom affärsområdena investeringsfinansiering och rörelsefinansiering erbjuds olika finansieringstjänster till företagsmarknaden, ex. leasing, fakturabelåning och företagskonto.
Vid utgången av år 1987 uppgick bolagets utestående krediter och leasingobjekt till 10 455 milj. kr. Av de utestående krediterna utgjordes 3 770 milj. kr. av hushållskrediter.
Independent Finans AB
Mobilia AB 57,6 %, Barkman AB 23,2 %, Trygg—Hansa Bolaget ägs av 3,6 % och privatpersoner 2,3 %.
Aktiekapitalet uppgick vid utgången av år 1987till 111 milj. kr. Bolagets kapitalbas uppgick till 622 milj. kr. Balansomslutningen var drygt 11 177 milj. kr.
Independent Finans är ett exempel ett finansbolag med ett brett
Andra institut bedriver finansieringsverksamhet 373 som
finansiella specialtjänster. Produktprogrammet innefattar näsortiment av ringslivskrediter, hushållskrediter, privatekonomisk rådgivning, värdepapperskrediter, penning- och kapitalmarknadshandel, data- och utbildningsinternationell verksamhet. Verksamheterna är fördelade ett tjänster samt antal dotterbolag. De större är Independent Leasing AB, Independent Corporate Finance AB, Independent Credit AB, Independent Software AB, Independent Management Training AB, Finans AB Cartos och Finax Finans AB. Upplåningen för verksamheten sker genom en för koncernen gemensam finansavdelning internbank, inrättades år 1987. Refinansieringskällor som bolaget utfärdade marknadsbevis, mäklade reverslån, egna reserver är av och dagslån. Utlåningen uppgick vid utgången av år 1987 till 11 300 milj. kr. varav 5 400 milj. kr. avsåg näringslivskrediter, 3 400 milj. kr. värdepapper, 400 milj. kr. boendekrediter och 2 100 milj. kr. övriga personkrediter.
Saab-Scania Finans AB Bolaget ägs till 40 °o Saab-Scania, till 30 °o av Förvaltnings AB Proav videntia och till 30 % av AB Investor. Vid utgången år 1987 uppgick aktiekapitalet till 40 milj. kr. och av kapitalbasen till drygt 87 milj. kr. Balansomslutningen var 444 milj. kr. Bolagets Verksamhetsinriktning är refinansiering av avbetalningskontrakt och leasingavtal avseende lastvagnar och bussar för Saab-Scanias återförsäljare i Sverige. Vid utgången år 1987uppgick de utestående kontrakten av och leasingavtalen till drygt 436 milj. kr. Upplåning för verksamheten sker hos Saab-Scania mot reverser samt genom placering av finansväxlar på penningmarknaden.
AB Probo koncernen Bolaget ägstill 100 % AB Catena. Aktiekapitalet uppgick vid utgången av år 1987 till 176 milj. kr. och kapitalbasen till 679 milj. kr. Balansomslutav ningen var 9 217 milj. kr. Probo riktar sig med sina tjänster och produkter dels till privatpersoner med affärsområdet fond- och kapitalförvaltning, dels till medelstora och stora företag med affärsområdena finansförvaltning, företagsfinansiering och leasing. Hushållskreditgivning förekommer inte. Vid utgången av år 1987 uppgick utlåningen till 8 657 milj. kr. Av beloppet avsåg 8 279 milj. kr. reverskreditgivning, 231 milj. kr. leasing, 18 milj. kr. avbetalningsfinansiering och 129 milj. kr. värdepapper. Bolaget lånar medel för sin verksamhet mot enkla skuldebrev samt upp med användande på marknaden förekommande instrument. Bolaget har av inte något marknadsbevisprogram med bank eller annan part. Inte heller förekommer finansiering någon omfattning genom moderbolaget. av
374 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
8.2¶Mellanshandsinstituten
8.2.1¶Direktiven
m.m. De s. k. mellanhandsinstituten har stor betydelse svensk kreditmarken nad. Under år 1986 lånade mellanhandsinstituten ut dubbelt så mycket som bankerna och svarade för största delen av den stora volymökningen kreditmarknaden. Beteckningen mellanhandsinstitut att dessa inanger stituts huvudsakliga funktion är att förmedla krediter från andra kreditinstitut framför allt från de kapitalplacerande instituten till den slutlige - låntagaren. Härigenom utjämnas de trögheter som uppstår till följd av olika uppfattning beträffande likviditetskrav och värdering av risk hos de kapitalplacerade instituten contra den slutlige låntagaren. Detta är visserligen en funktion hos samtliga kreditinstitut men den blir särskilt påfallande hos mellanhandsinstituten eftersom de kapitalplacerande instituten ställer höga krav på säkerhet i placeringarna. Mellanhandsinstituten har antingen formen av kreditaktiebolag eller hypoteksinstitut. Kreditaktiebolagen behandlas uttryckligen i kommitténs direktiv. Enligt direktiven bör kommittén
undersöka i vad mån det är förenligt med kreditaktiebolagens uppgift som förmedlare av långfristiga krediter, om bolagen i större utsträckning börjar uppträda på penningmarknaden, pröva frågan om koncession för kreditaktiebolagen, pröva om det bör specificeras vilka ändamål kreditaktiebolagen bör tjäna. I direktiven sägs inte något uttryckligt om hypoteksinstituten. Kommittén har emellertid funnit att det är nära nog omöjligt att föra diskussion en om kreditmarknadens strukturfrågor utan att alls beröra dessa institut. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och stadshypoteksföreningarna Stadshypotek, Sveriges allmänna hypoteksbank och landshypoteksföreningarna Landshypotek samt Svenska skeppshypotekskassan hade vid utgången av år 1987 tillsammans 205,7 miljarder kr. 184 miljarder kr., 20 miljarder kr. respektive 1,7 miljarder kr. i utestående lån och är således mycket betydande i ekonomiska termer. Det förefaller bl. a. mot bakgrund härav svårt att avgöra strukturfrågorna utan att överväga vilken ställning hypoteksinstituten skall ha i framtiden. Därtill kommer att styrelsen för Stadshypotekskassan i skrivelser den 11 juni 1986, den 5 februari och den 18 februari 1987 gjort framställningar till regeringen om ändringar i stadshypotekslagen 1968:576 innebärande att grundfondsbeloppet ökas till 17,5 miljarder kr., att formerna för sådan ökning ändras så att regeringen inom vissa ramar kan fastställa beloppet, att kravet på fullständig överensstämmelse mellan villkoren för kassans upplåning och utlåningen till föreningarna slopas och att kassan själv får
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 375
fastställa räntesatsen och återbetalningsvillkoren för lån som lämnas till föreningarna,
att kassan får möjlighet att göra medel som inte utlånas till föreningarna räntebärande genom placering på betryggande sätt,
att kravet på att kassans likvida placeringar enligt 11 § inte får ha större volym än de egna fondmedlen slopas,
att reglerna för kassans och föreningarnas vinstdisposition och egna fonder förändras, bl. a. så att beskattade och obeskattade medel inte blandas i en och samma fond och att kassan och föreningarna själva får bedöma hur stora avsättningar som utöver minimikravet skall göras till fonderna,
att beskrivningen av belåningsändamålen tar sin utgångspunkt i att det är bebyggelse av visst slag som skall belånas utan hänsyn till den fastighetsrättliga karaktären och att rätten att finansiera lokaler för allmänna ändamål inte behöver vara knuten till förekomsten av ett statligt lån samt
att statshypoteksförening får möjlighet att lämna lån mot säkerhet i andel i bostadsförening och aktie i bostadsaktiebolag där en utan begränsning i tiden upplåten nyttjanderätt till en lägenhet är oskiljaktigt förenad med andelen eller aktien. Vidare har styrelsen för hypoteksbanken i skrivelse den 11 februari 1986 gjort framställning till regeringen om ändringar i landshypotekslagen 1970:65 innebärande
att banken får möjlighet att lämna lån till Lantbrukskredit AB,
att banken får möjlighet att avsätta medel till en kapitalfond och inräkna denna fond i den kapitalgrundande basen,
att banken får möjlighet att låna upp medel för kortfristig utlåning samt 4. att föreningarna får möjlighet att godta annan säkerhet än panträtt i fast egendom för att kunna ge lån till arrendatorer. Framställningarna låg till grund för proposition 198687:145. I propositionen anförde chefen för finansdepartementet bl. a.:
Åt kreditmarknadskommittén Dir 1983:38 har givits uppdrag att ut-
reda olika strukturfrågor kreditmarknaden. En av uppgifterna är att
se över vilka ändamål kreditaktiebolagen bör tjäna. Med hypoteksin-
stitutens betydande ställning på kreditmarknaden måste översynen
komma att beröra även dessa. Översynen kan komma att leda till
en
förändring i grunden av de nuvarande verksamhetsförutsättningarna för
mellanhandsinstituten. Såväl kreditaktiebolagslagen som hypotekslag-
stiftningen är i flera avseenden föråldrad och i behov av en genom-
gripande översyn. Mot denna bakgrund finner jag inte skäl att nu föreslå
andra ändringar i hypotekslagstiftningen än sådana som framstår som
nödvändiga med hänsyn till kreditmarknadens utveckling och sådana
som jag bedömer inte direkt inverka på konkurrensförhållandena mel-
lan instituten. I propositionen föreslog departementschefen sålunda att stadshypotekskassans framställningar såvitt avser frågorna under 3 och 8 ovan samt hypoteksbankens framställning såvitt avser frågorna under 3-4 ovan skulle
376 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
bifallas medan framställningarna i övrigt skulle lämnas utan åtgärd. Därutöver föreslog departementschefen att hypoteksbanken i likhet med stadshypotekskassan skulle få fastställa räntesatsen och återbetalningsvillkoren för lån som lämnas till förening samt att hypoteksbankens obligationsmonopol skulle avskaffas. Riksdagen antog propositionen och lagändringarna trädde i kraft den 1juli 1987.
8.2.2¶Mellanhandsinstitutens karaktäristika
Mellanhandsinstituten har rent allmänt ansetts ha vissa särdrag; specialdestinerad utlåning, särskild kapitalanskaffning, särskilda samägandeformer och typisk företagsform.
Specialdestinerad utlåning Varje institut har en specialisering i sin utlåning som för hypoteksinstitutens del framgår av lag och för kreditaktiebolagens del av bolagsordningarna. Förutom kapitalanskaffningssättet är det framför allt detta som har ansetts ge mellanhandsinstituten deras karaktär. Specialiseringen sker inte främst genom typen av kredit utan är närmast beroende av att varje institut har sina begränsade områden för kreditgivning. I enlighet med detta synsätt brukar instituten indelas i följande grupper
Bostadsinstitut
-
Näringslivsinstitut innefattande jordbruks-, sjöfarts- och exportfi-
-
nansieringsinstitut
Kommuninstitut
-
Kapitalanskaffningen Det andra särdraget som har ansetts ge mellanhandsinstituten deras karaktär är kapitalanskaffningssättet. Upplåningen sker företrädesvis genom utgivande av obligationer och kapitalmarknadsreverser men även viss förlagsupplåning förekommer. Tidigare har upplåning främst skett hos APfonden, försäkringsbolagen och bankerna. I och med kapitalmarknadens tillväxt har emellertid upplåning utanför kredidtinstituten, från exempelvis företag och stiftelser, fått en allt större betydelse. Sedan mitten av 1970-talet har dessutom några av mellanhandsinstituten kunnat utnyttja de internationella kapitalmarknaderna för sin kapitalanskaffning. Under de senaste åren har upplåning i allt större utsträckning skett den korta marknaden.
Ãgandet
Flera av instituten samägs av staten och bankerna men även rent ägande av stat respektive banker förekommer. Kommunförbundet och Landstingsförbundet är tillsammans med bankerna ägare av kommuninstituten. Hypoteksinstituten är låntagarassociationer som drivs utan vinstsyfte. Bland de institut som bildades under 1960- och 1970-talen har samägande mellan
Andra institut bedriver finansieringsverksamhet 377
som
staten och bankerna blivit den vanligaste formen. Särskilt gäller detta näringslivsinstituten. Samägandeformen kan sägas tillfredsställa statens respektive kommunförbundens intresse av inflytande och ligger dessutom i linje med det faktum att utlåningen hos dessa institut oftast är ett komplement till bankernas eget tjänstesortiment. De banker som deltar i samägandet år affärsbankerna. Liksom på andra områden representeras sparbankerna och föreningsbankerna Sparbankernas Bank resp. Förenings-
av bankernas Bank.
Typisk företagsform Som inledningsvis nämnts har mellanhandsinstituten antingen formen av kreditaktiebolag eller hypoteksinstitut. Vid utgången av år 1987 fanns 22 kreditaktiebolag och tre hypoteksinstitut på marknaden. Stadshypotekskassan är Centralorganisation för stadshypoteksföreningarna och hypoteksbanken är centralorganisation för landshypoteksföreningarna. Den tredje hypoteksinstitutionen är Svenska skeppshypotekskassan. Övriga mellanhandsinstitut tillhör gruppen kreditaktiebolag.
8.2.3¶Lagregleringen av kreditaktiebolagen
Med kreditaktiebolag sådana aktiebolag som har till ändamål att driva
avses lånerörelse och att genom utgivande av obligationer eller andra för den allmäna rörelsen avsedda förskrivningar upplåna för verksamheten erforderliga medel i verksamhet bankrörelse inte ingår. Denna defini-
men vars tion följer av 1 § KAL.
Historik Den äldsta föregångaren till KAL anses vara lagen den 27 maj 1898 innefattande särskilda bestämmmelser om vissa aktiebolag, som driva lånerörel-
I lagen meddelades föreskrift om skyldighet för sådana aktiebolag se. utom bankaktiebolag att söka Kungl. Majzts stadfästelse av bolagsord-
ningen. Eftersom bankaktiebolagen redan var underkastade sådan skyldighet, kom efter 1898 års lag alla aktiebolag med ändamål att driva lånerörelse att lyda under lagstiftning byggd sanktionssystem. Det främsta skälet för införandet av skyldigheten att söka stadfästelse av bolagsordningen
ha varit bolagens rätt att utge obligationer jfr prop. 1946:109, bil. A synes
41. 1898 års lag ersattes av lagen den 22 juni 1911 om vissa aktiebolag, s.
driva lånerörelse. 1911 års lag var främst föranledd av att en ny som aktiebolagslag antagits föregående år. Den fick emellertid sådan avfattning, att den blev tillämplig endast på aktiebolag som uteslutande hade till ändamål att idka fastighetsbelåning eller pantlånerörelse. Aktiebolag, som vid sidan av fastighetsbelåning eller pantlånerörelse drev annan rörelse, kom sålunda att falla utanför tillämpningsområdet för 1911 års lag. Eftersom denna ordning ansågs otillfredsställande, vidtogs genom lag den 4 april 1930 den ändringen, att ordet uteslutande utgick ur bestämningen av till-
378 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
ämpningsområdet. Samtidigt vidgades detta till att omfatta även aktiebolag som belånade tomträtter.
l förhållande till banklagen avgränsades tillämpningsområdet genom ett stadgande att bolagen hänfördes under lagen endast om bankrörelse inte ingick i deras verksamhet. Tillkomsten av lagen den 14 juni 1946 om hypoteksaktiebolag, vilken ersatte 1911 års lag, berodde till en del att en ny aktiebolagslag antogs år 1944. Den nya aktiebolagslagen innehöll nämligen skärpta bestämmelser i åtskilliga avseenden, exempelvis i fråga om bildande av aktiebolag och fondering av vinstmedel. Härav föranleddes vissa ändringar i annan associationsrättslig lagstiftning, däribland den här ifrågavarande. Samtidigt hade emellertid även från andra utgångspunkter aktualiserats ändringar i 1911 års lag. I en av särskild utredningsman framlagd promemoria rörande behovet av statlig tillsyn över aktiebolag som har till ändamål att bedriva fastighetsbelåning och över därmed likartade bolag, föreslogs bestämmelser, enligt vilka sådana bolag skulle kunna ställas under tillsyn av bank- och fondinspektionen. Lagen om hypoteksaktiebolag, vilken inte avsåg pantlånebolagen men i övrigt hade samma tillämpningsområde som den äldre lagen, trädde i kraft den 1 juli 1946.
Tillämpningsområdet för lagen om hypoteksaktiebolag var bestämt så, att lagen gällde endast för aktiebolag som hade till ändamål att belåna fast egendom eller tomträtt men i vars verksamhet bankrörelse inte ingick. Pantlånebolagen, vilka som tidigare nämnts hänfördes under 1911 års lag, omfattades inte av hypoteksaktiebolagslagen. Numera faller de under lagen den 29 december 1949 om pantlånerörelse. Liksom banklagstiftningen syftade lagen om hypoteksaktiebolag till att bereda det allmänna viss kontroll över bolagens verksamhet. De flesta bolag som omfattades av lagen finansierade sin utlåningsverksamhet genom upptagande av obligations- och reverslån på den allmänna marknaden.
Som ett led i kanaliseringen av AP-fondens medel nybildades eller aktiverades i början av 1960-talet ett antal aktiebolag som i likhet med hypoteksaktiebolagen hade till syfte att ge långfristiga krediter och som anskaffade medel för utlåningen genom utgivande av obligationer eller liknande förskrivningar avsedda för den allmänna rörelsen. Till skillnad från hypoteksaktiebolagen hade dessa bolag enligt sin bolagsordning inte till ändamål att idka belåning av fast egendom eller tomträtt och de omfattades därför inte heller av hypoteksaktiebolagslagens regler. På framställning av bankinspektionen ersattes därför hypoteksaktiebolagslagen med KAL, avsedd att under vissa villkor gälla både hypoteksaktiebolagen och senare tillkomna aktiebolag som bedrev långfristig kreditgivning.
Tillämpningsområdet för KAL bestämdes sålunda annorlunda än för lagen om hypoteksaktiebolag. Departementschefen framhöll emellertid i propositionen prop. 1963:43, s. 23 att någon allmän kontroll från samhällets sida utöver den som äger rum på grund av aktiebolagslagen
- dittills inte ansetts erforderlig vare sig beträffande bolag, som finansierar utlåningsverksamhet på annat sätt än genom lån från allmänheten, eller beträffande bolag, som för annat ändamål än utlåning upptar lån mot
Andra institut bedriver finansieringsverksamhet 379
som
obligationer eller andra för den allmänna marknaden avsedda förskrivningar. Departementschefen anförde vidare:
Jag vill särskilt framhålla, att den föreslagna lagstiftningen om kreditak-
tiebolag blir tilämplig ett aktiebolag endast under förutsättning att
bolaget har till ändamål att driva sådan utlåningsrörelse och sådan
upplåning som jag nyss angivit. Om ett aktiebolag, utan att detta fram-
går av bolagsordningen, faktiskt ägnar sig åt verksamhet av den i lagen
beskrivna karaktären, blir lagen alltså inte tillämplig. Bolaget är då inte
heller att betrakta som kreditaktiebolag. Detta är av betydelse i de
sammanhang, där obligationer eller andra förskrivningar utfärdade av
kreditaktiebolag kan komma att ges en särskild ställning, såsom nu är
fallet beträffande hypoteksaktiebolagens obligationer och andra för-
skrivningar. I åtskilliga fall har nämligen särskilt värde ansetts kunna
tillmätas dessafordringsbevis den grund att det utfärdande aktiebola-
get stått under det allmännas tillsyn. Departementschefen underströk vidare att, liksom dittills, lagstiftningens bolagsrättsliga bestämmelser avsåg föreskriva att förslag till bolagsordning för nytt aktiebolag skall godkännas av Kungl. Majzt innan godkännande av förslaget ges enligt aktiebolagslagen. Genom stadfästelser av bolagsordningen har Kungl. Majzt tillförsäkrat bolaget en rätt att låna upp medel mot obligationer ställda till innehavaren.
Gällande lag
ramlag och innehåller utöver definitionen i 1 § endast bolags- KAL är en rättsliga regler och regler tillsyn. Samtliga kreditaktiebolag utom Sveri-
om
Investeringsbank AB står under bankinspektionens tillsyn. Rörelseregges lerna finns intagna i respektive kreditaktiebolags bolagsordning. I bolagsordningen den specialisering i utlåningsverksamheten som respektive
anges kreditaktiebolag har. Verksamhetsinriktningen beskrivs för ett vart av bolagen i avsnitt 8.2.6.
Beträffande upp- och utlåningsverksamheterna gäller enligt bolagsordningarna i huvuddrag följande. Utlåning får endast ske mot betryggande säkerhet. Undantag görs dock för vissa säkra kredittagare, såsom staten, kommuner och banker. För flertalet kreditaktiebolag specificeras säkerheternas art beroende på Verksamhetsinriktningen. För bostadsinstituten gäller således som huvudregel att säkerheten skall utgöras av panträtt i fast egendom eller tomträtt eller av säkerhet i bostadsrätt. För vissa fall godtas även borgen. När det gäller näringslivsinstituten tillkommer säkerhet i annan lös egendom.
För flertalet kreditaktiebolag innehåller bolagsordningen en matchningsbestämmelse, innebärande att bolagen som huvudregel är förhindrade att lämna lån för längre tid än som följer av bolagets upplåning.
Kreditaktiebolagen får upplåna medel för sin verksamhet genom att utge obligationer, reverser och förlagsbevis samt för tillfälligt penningbehov
— — uppta kortfristig kredit. Bolagens upplåningsrätt är maximerad i förhållande till det egna kapitalet och garantifonden. Med undantag för Sveriges
380 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
Investeringsbank AB har samtliga bolag rätt att bilda garantifond. Bolagens egna kapital utgörs av aktiekapital, lagstadgade fonder och fastställd vinstbalans. Med eget kapital får, intill ett belopp motsvarande det egna kapitalet, likställas 40 % av reserveringar samt det nominella värdet av förlagsbevis, utställda av bolaget. För flertalet bostadsinstitut är upplåningsrätten maximerad till ett belopp som motsvarar 50 gånger det egna kapitalet och garantifonden. För näringslivsinstituten varierar multipeln mellan 3 och 40.
Beträffande aktie- och andelsförvärv gäller i huvuddrag att inte något annat kreditaktiebolag än Företagskapital AB och Sveriges Investeringsbank AB får göra sådana förvärv annat än då det är fråga om aktier i s. k. organisationsbolag, i bolag som förvaltar fast egendom eller tomträtt som förvärvats för att bereda kreditaktiebolaget lokaler m.m. för verksamheten eller aktieförvärv för att skydda fordran. De två nämnda bolagen får därutöver förvärva aktier och andelar som ett led i sin finansieringsverksamhet.
Lagregleringen av hypoteksinstituten
8.2.4.1¶Landshypotek
Landshypoteksinstitutionen är en kooperativ kreditinrättning med huvudsaklig uppgift att tillgodose jordbrukets behov av långfristiga krediter till fast ränta. Institutionen, som tillkom år 1861, består av ett centralt
organ - Sveriges allmänna hypoteksbank och tio regionalt verksamma landshypo-
teksföreningar, vilka också är bankens formella ägare. Hypoteksbankens uppgift är att anskaffa medel och lämna lån till landshypoteksföreningarna. Dessa skall i sin tur lämna dels långfristiga lån till fast ränta mot säkerhet i jordegendom eller mot annan betryggande säkerhet, dels andra lån för jordbruks-, skogsbruks- och trädgårdsändamål för vilkas fulla betalning staten svarar garantilån. De slutliga låntagarna blir automatiskt medlemmar i föreningarna. Bankens och föreningarnas verksamhet regleras av lagen 1970:65 om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar.
Historik Redan år 1836 bildades den första landshypoteksföreningen, Skånska hypoteksföreningen. Under åren 1845-1851 tillkom successivt ytterligare sex hypoteksföreningar. Föreningarna, som var privata kreditanstalter utan några statliga garantier, konkurrerade inbördes när det gällde upplåningen. De saknade enhetliga bestämmelser och sköttes på varierande sätt. Behovet av centralisering av rörelsen växte sig allt starkare och år 1858 tillsattes en kommitté med uppgift att undersöka landets ekonomiska och finansiella ställning samt lägga fram förslag till sådana förändringar i penning- och kreditväsendet som kunde anses nödvändiga. Kommittén föreslog en förändrad organisation av hypoteksinrättningarna. Som en följd av kommit-
Andra institut bedriver finansieringsverksamhet 381 som
téns arbete utfärdades den 26 april 1861 dels en förordning angående en allmän hypoteksbank för riket, dels förordning om hypoteksföreningars en bildande och framtida verksamhet. I samband härmed bildades ytterligare hypoteksföreningar. Antalet föreningar därmed tio och organisatiotre var nen täckte hela landet. Enligt 1861 års bankförordning inrättades hypoteksbanken för att anskaffa utlåningsmedel till hypoteksföreningarna. Hypoteksbankens styrelse skulle bestå fem ledamöter, vilka ordföranden skulle utses av Kungl. av av Majzt, vice ordföranden riksgäldsfullmäktige och de övriga av hypoteksav föreningarna. Delägare i banken skulle föreningarna. Varje förening vara fick bestämma beloppet för sin delaktighet, dock minst en miljon riksdaler. Pådelaktighetsbeloppet skulle betalas ränta till banken. Som grundfond för hypoteksbanken skulle riksgäldskontoret överlämnas räntebärande genom statsobligationer till ett värde åtta miljoner riksdaler. Hypoteksbanken av fick monopol på upplåning utgivande obligationer mot säkerhet i genom av jordegendom landet och ålades att tillse att tillräcklig säkerhet ställdes för upplåningen och bibehölls under hela lånetiden. Säkerhetshandlingarna skulle ställas under offentlig vård. Hypoteksföreningarna skulle svara för förbindelser efter sin delaktighet. Vidare reglerades den ordning i bankens vilken säkerheterna skulle kunna tas i anspråk. Den sålunda skapade organisationen visade sig vara hållfast. De organisatoriska bestämmelserna gäller i stort sett oförändrade ännu i dag. Under 1870-talet blev landshypoteksorganisationen den utan jämförelse kreditgivaren till svenskt jordbruk. Mycket kritik riktades dock mot största hypoteksbelåningen, bl. att det inte möjligt att välja mellan olika a. mot var låneformer avsaknaden uppsågningsrätt. Kritiken ledde till utsamt av redningar i olika avseenden. I april 1889 tillsattes en kommitté som i november år framlade ett förslag som innebar en relativt omfattande samma reformering hypoteksväsendet. Kommitténs förslag låg till grund för av 1890 årsförordningar angående Sveriges allmänna hypoteksutfärdandet av bank och hypoteksföreningarna, vilka ersatte 1861 års förordningar och kom gälla ända till år 1955, dock med en lång rad förändringar: Hypoatt teksföreningarnas belåningsgräns, alltsedan starten år 1861 varit 50 % som belâningsvärdet, höjdes successivt till 60 %. Grundfonden höjdes succesav år 1949 75 milj. kr. Vidare begränsades hypoteksbankens sivt och var upplåning obligationer till belopp motsvarade tio gånger grundmot ett som fondens belopp. Hypoteksföreningarna fick också möjlighet att belåna väx-
ande skog. Den 1 juli 1955 ersattes 1890 års förordningar med en förordning om Sveriges allmänna hypoteksbank och landshypoteksföreningar. Genom om 1955 års förordning fick hypoteksföreningarna rätt att belåna även egendom taxerad fastighet och som var direkt anknuten till som var som annan jordbruksfastighet. I övrigt innebar förordningen väsentligen en modernise-
1890 års förordningar. ring av I proposition till 1970 års riksdag föreslogs att 1955 års förordning skulle lag Sveriges allmänna hypoteksbank och om landsersättas av en om
382 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
hypoteksföreningar. Till grund för lagförslaget låg dels en framställning från hypoteksbanken dels en promemoria från en år 1969 tillsatt utredning med uppdrag att se över stadshypoteks- och landshypoteksorganisationen. Den nya lagen, som antogs av riksdagen och som fortfarande gäller med vissa ändringar, trädde i kraft den 1juli 1970. De viktigaste förändringarna var följande. Beträffande belåningsobjekten och värderingen slopades den tidigare läsningen till taxeringsnormerna. I stället skulle den faktiska användningen av objekten vara avgörande. Primärlånegränsen fastställdes till 75 °o av belåningsvärdet. För fastigheter vilka bedrevs trädgårds- och specialodlingar skulle gränsen dock vara 50 °o belåningsvärdet. Vidare av avskaffades låntagarnas solidariska ansvar för föreningarnas förbindelser och hypoteksinstituten ställdes under tillsyn av bankinspektionen. I juni 1979 tillsattes en kommitté med uppgift att över jordbrukets se kapitalförsörjning. På grundval av kommitténs betänkande vidtogs rad en ändringar i 1970 års lag. Ändringarna innebar dels att ett prioriteringssystem, som utgick från de för jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen mest angelägna lånebehoven skulle tillämpas vid landshypoteksföreningarnas kreditgivning, dels att hypoteksbanken för kreditgivning till främjande av jordbrukssektorns långsiktiga utveckling skulle kunna låna medel upp mot prioriterade obligationer, dels ock att hypoteksbankens obligationsmonopol skulle begränsas till obligationer avseende sådan kreditgiving. I samband med författningsändringarna, som trädde i kraft den 1 januari 1984, omtrycktes 1970 års lag i dess helhet.
Gällande lag Som ovan nämnts är de organisatoriska bestämmelserna i stort sett oförändrade sedan hypoteksbanken bildades, år 1861. När det gäller styrelsen har denna utökats med en ledamot, verkställande direktören, som utses av de fem övriga ledamöterna. Beträffande villkoren för upp- och utlåning gäller i huvuddrag följande. Hypoteksbanken anskaffar medel för sin verksamhet genom lån mot obligationer och andra skuldförbindelser. Sådan upplåning är begränsad till ett belopp som motsvarar tio gånger summan av bankens fonder, dvs. den statliga grundfonden, som vid utgången år 1987 uppgick till 2 300 milj. av kr., samt reservfonden som vid samma tidpunkt uppgick till 417 milj. kr. Utöver nu nämnd upplåning får banken ta upp lån mot säkerhet i form av panträtt i fastighet som ägs av banken. För tillfälligt behov får banken även ta upp lån på annat sätt. När det gäller utlåningen till landshypoteksföreningarna fastställer banken själv räntesats och återbetalningsvillkor. Banken har därvid att tillse att förfallotiden för lånen är förenlig med villkoren för bankens förbindelser, dvs. att matchning föreligger mellan bankens uppoch utlåningsverksamheter. Föreningarna, som inte har rätt att för sin lånerörelse låna upp medel hos annan än hypoteksbanken, är ansvariga för bankens förbindelser i förhållande till sin delaktighet i banken eller med andra 0rd i förhållande till obetalda kapitalbeloppet av föreningens lån från
Andra institut bedriver finansieringsverksamhet 383
som
banken. Uppsägning lån får ske förening tio år efter det att lånet
av av utlämnats till föreningen. Banken kan medge att lån betalas tidigare om det kan ske med hänsyn till bankens förbindelser.
Med undantag för statliga garantilån får landshypoteksförening bevilja lån endast mot säkerhet i form av panträtt i fast egendom eller annan betryggande säkerhet. Lån får beviljas till högst 75 °o av belåningsvärdet, vilket fastställs på grundval särskild värdering. När det gäller villkoren i
av övrigt för lämnade -lån, återbetalning av lån och uppsägningsrätt skall dessa
för landshypoteksföreningarnas motsvarande lån hos vara desamma som hypoteksbanken.
8.2.4.2¶Stadshypotek
Stadshypoteksinstitutionen består ett centralt organ Konungariket
av — Sveriges stadshypotekskassa och 20 regionala stadshypoteksföreningar.
- Institutionen tillkom år 1909 för att erbjuda långfristiga primärlån till fastigheter i städer och stadsliknande samhällen. Stadshypotekskassan har till
ombesörja medelanskaffning till stadshypoteksföreningarna, viluppgift att ka lämnar lån till den slutlige låntagaren för finansiering av i huvudsak bostäder och affärslokaler. Verksamheten regleras av lagen 1968:576 om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar.
Historik Stadshypoteksföreningarnas och stadshypotekskassans tillkomsthistoria och utveckling återspeglar de finansieringsproblem som måste lösas när Sveriges befolkning under 1800- och 1900-talen växte snabbt och i hastig takt flyttade till städer och tätorter. Tillväxten i städernas näringsliv var stark och industrin krävde fabriker också bostäder de anställda. I mitten av
nya men 1800-talet, när tanken först aktualiserades att för stadsfastigheternas räk-
motsvarighet till jordbrukets hypoteksföreningar, möttes ning skapa en
betydande skepsis och motstånd. Det blev särskilt tydligt i denna strävan av samband med riksdagens beslut år 1860 att inrätta en central hypoteksbank med statsgaranti för landets hypoteksföreningar. Inom den kommitté som föreslog den organisationen hade minoritet förgäves försökt få gehör
nya en för den också skulle omfatta städernas fastigheter. Ett nytt försök i en
att motion till 1863 års riksdag att få staten att garantera en särskild för stadsfastigheter avsedd kassa, ägd stadshypoteksföreningar, misslycka-
av des också. Efter misslyckandena att engagera staten arbetade städernas fastighetsägare sitt förslag från motionen år 1863 och fick det stadfäst av
om Kungl. Majzt år 1865 såsom reglemente för Allmänna hypotekskassan för Sveriges städer. De stadshypoteksföreningar som började bildas och som uppfyllde reglementets villkor blev delägare i den nya kassan.
Den egentliga Iåneverksamheten påbörjades år 1871. Den nya organisationen hade vissa framgångar under 1870-talet men bl. a. avsaknaden av en
384 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
verklig kapitalmarknad inom landet gjorde det svårt för föreningarna att erbjuda lån till konkurrenskraftiga villkor. Den totala låneomslutningen förblev ända in på 1900-talet liten. I de största städerna saknades dessutom stadshypoteksföreningar.
Vid 1908 års riksdag väcktes flera motioner med krav utredning av fastighetsfinansieringens ordnande i städerna genom en förbättrad hypoteksorgansiation. En kommitté tillsattes som utarbetade förslag till hur låneverksamheten skulle organiseras. En proposition lades fram till 1909 års riksdag och samma år utfärdades en författning. Det är från detta år den moderna stadshypotekskassan räknar sin tillblivelse. Den nya stadshypoteksinstitutionen var delvis en kopia av landshypotekets organisation. Långivningen skulle ske genom stadshypoteksföreningarna, vars medlemmar utgjordes av låntagarna. En central kassa skulle anskaffa medel genom emission av obligationer. Staten bidrog med en garanti, en statlig grundfond, vilken utåt skulle ge organisationen finansiell styrka. Den grundläggande tanken med att staten bidrog vara att göra kassans obligationer guldkantade på de utländska kapitalmarknaderna, där de skulle likställas med statsobligationer och kunna säljas till låg ränta och med långa löptider. Under åren närmast före första världskriget började emellertid den svenska kapitalmarknaden att växa till. I och med att försäkringsbolag och pensionsfonder blev bättre organiserade och fick medel att placera, kunde hypoteksinstituten utvecklas snabbt på basis av inhemsk upplåning.
För att komma till rätta med den stora bristen på långfristiga sekundärkrediter som rådde Stadshypotek fick endast lämna bottenlån inom 50- 60 % av fastighetens värde beslutade 1929 års riksdag att inrätta Svenska bostadskreditkassan. Den nya institutionen fick möjlighet att lämna krediter upp till 75 % av fastigheternas värde i tätorter. Institutionen fick organisatoriskt samma uppbyggnad som Stadshypotek. Efter andra världskriget integrerades de båda institutionernas verksamheter alltmer och år 1969 uppgick Svenska bostadskreditkassan i stadshypotekskassan, då också nu gällande lagreglering tillkom. Lagen omtrycktes genom lag 1983:578.
Gällande lag Stadshypotekskassan förvaltas av en styrelse som består av tio ledamöter; verkställande direktören, två ledamöter utsedda av regeringen, varav en ledamot utses till ordförande, en ledamot utsedd av riksgäldskontoret och sex ledamöter som väljs av ombud för hypoteksföreningarna. För ledamöterna utses i samma ordning suppleanter.
Beträffande upp- och utlåningsverksamheten gäller i huvudsak följande. Kassan anskaffar medel för sin verksamhet genom lån mot obligationer eller genom annan upplåning. Sammanlagda beloppet av låneskulden får inte uppgå till mera än tio gånger summan av kassans fonder, dvs. den statliga grundfonden, reservfonden och kapitaltäckningsfonden. Vid utgången av år 1987 uppgick fonderna till 17 500 milj. kr. resp. 3 669 milj. kr. och 50 milj. kr. På motsvarande sätt som gäller för Landshypotek fastställer kassan
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 385
ränte- och återbetalningsvillkoren för lån som lämnas till föreningarna, varvid skall iakttas att det föreligger matchning mellan kassans upp- och utlåningsverksamhet.
Också när det gäller föreningarnas utlåningsverksamhet motsvarar reglerna för Stadshypotek i huvudsak dem som gäller för Landshypotek. Beträffande säkerheter för lån krävs dock enligt stadshypotekslagen alltid inteckningssäkerhet om det inte är fråga om fall där staten, kommuner, banker, riksgäldskontoret eller riksbanken svarar som låntagare eller på grund av borgen. För lån i form av byggnadskreditiv krävs därutöver annan betryggande säkerhet. Pantbrev i fast egendom skall lyda på minst det belopp till vilket lån beviljas och ligga inom 85 % av objektets uppskattningsvärde, vilket fastställs av den långivande föreningen på grundval av särskild värdering. Stadshypoteksförening har också möjlighet att lämna lån mot säkerhet i bostadsrätt och, sedan den 1juli 1987, mot säkerhet i andel i bostadsförening och aktie i bostadsaktiebolag under förutsättning att en icke tidsbegränsad nyttjanderätt till en lägenhet är oskiljaktigt förenad med andelen eller aktien.
8.2.4.3¶Skeppshypotek
Svenska skeppshypotekskassan inrättades år 1929 för att förbättra rederiernas möjligheter att anskaffa långfristiga krediter. Verksamheten regleras av lagen 1980:1097 om Svenska skeppshypotekskassan.
Historik Skeppshypotekskassans tillkomst år 1929 bör sesmot bakgrund av att det då i Sverige pågick en intensiv sjöfartsdebatt.
Redan år 1898 hade regeringen tillsatt den s. k. Handels- och Sjöfartskommittén, som avgav sitt betänkande i slutet av år 1900. I betänkandet konstaterades att den svenska handelsflottan var i trängande behov av tonnageförnyelse och det föreslogs vissa stödåtgärder för att uppmuntra etablerandet av transocean linjetrafik. Det föreslogs också att en lånefond skulle inrättas för att underlätta rederiernas fartygsfinansiering. Denna fond gavs en blygsam omfattning eftersom kommittén konstaterade att den tidens sjöförsäkrings- och inteckningspraxis inte gav långivarna tillräckligt skydd. Kommerskollegium konstaterade samtidigt att kollegiet hade betänkligheter beträffande fackkunskap och yrkesskicklighet hos den tidens svenska redare.
År 1929 granskades Handels- och Sjöfartskommitténs betänkande nytt och sjöfartsdebatten i press och riksdag utgick många gånger från de förändringar, som inträffat sedan sekelskiftet. Det kunde allmänt konstateras att de betänkligheter, som hystes vid sekelskiftet beträffande redarnas yrkesskicklighet och erfarenhet, inte kunde appliceras på förhållandena år 1929. Vidare hade då sjöförsäkringspraxis förändrats så att fullgott försäkringsskydd kunde erhållas och Sverige hade genom att underteckna
386 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
konventionen om sjöpanträtt och fartygshypotek möjliggjort en väsentlig förbättring av fartygsinteckningarnas ställning. Till bilden hör också att en teknisk förnyelse hade påbörjats inom svensk rederinäring under andra hälften av 1920-talet.
Den svenska sjöfartsdebatten handlade i stor utsträckning om det omedelbara behovet av ett speciellt finansieringsinstitut för rederinäringen. För att underlätta den svenska handelsflottans förnyelse och expansion, framfördes önskemål att inrätta en skeppshypoteksbank, som skulle ersätta den existerande rederilånefonden. Mot denna bakgrund beslutade riksdagen att Svenska skeppshypotekskassan skulle inrättas och förordningen 1929:129 angående Svenska skeppshypotekskassan utfärdades den 6 juni 1929.
I förordningen stadgades inte någon begränsning av storleken på de fartyg som kunde belånas. Staten tillsköt en grundfond på 10 milj. kr. och upplåningsrätten bestämdes till tio gånger grundfondens storlek. I samband med att låneefterfrågan markant ökade i början av 1950-talet, höjdes grundfonden till 15 milj. kr. samtidigt som storleken på de fartyg som kunde belånas begränsades till 3 000 bruttoton. Denna gräns höjdes år 1963 till 7 000 bruttoton.
År 1964 inleddes förhandlingar mellan en statlig delegation och företrädare för rederinäringen om inrättande av ett nytt kreditinstitut. Vid slutet av året lämnade delegationen förslag till omorganisation skepps-
av hypotekskassan och inrättande av ett institut för sekundärkreditgivning. Delegationen föreslog att tonnagegränsen helt skulle slopas.
Sedan år 1953, då den övre gränsen 3 00 bruttoton fastställdes för skeppshypotekskassan, hade det affärsbankägda Svensk fartygskredit lämnat lån mot säkerhet i fartyg över denna storleksklass. Svensk fartygskredit skulle nu avvecklas. Sekundärlånekassan avsågs också ersätta Statens sekundärlånefond för rederinäringen som förvaltades av riksgäldskontoret.
Skeppshypotekskassan omorganiserades och Skeppsfartens sekundärlånekassa bildades år 1965 i enlighet med delegationens förslag prop. 1965:99.
Kassornas organisation behandlades av varvskreditutredningen i betänkandet SOU 1975:101 Fartygsfinansiering. Utredningen föreslog bl. a. att kassorna skulle avvecklas och att ett nytt skeppshypoteksinstitut Svensk skeppskredit skulle inrättas. Departementschefen förklarade emellertid att han i avvaktan på en analys av de svenska rederiernas ekonomiska
situation och utsikter under de närmaste åren inte var beredd att ta
ställning till förslaget utan ansåg att kassornas organisation tills vidare borde bibehållas. Vissa analyser rörande rederinäringen gjordes därefter prop. 7677:146.
Organisationen av kassorna behandlades också av kapitalmarknadsutredningen. I betänkandet SOU 1978:11 Kapitalmarknaden i svensk ekonomi, föreslog utredningen att kassornas verksamhet skulle sammanföras. Genom lagen 1980:1079 om Svenska skeppshypotekskassan uppgick Skeppsfartens sekundärlånekassa den 1januari 1981 i Svenska skeppshypotekskassan på så sätt att sekundärlånekassan upplöstes utan likvidation och alla dess
1988:29 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 387 SOU
tillgångar och skulder övertogs av skeppshypotekskassan. Vid remissbehandlingen hade bankinspektionen i sitt yttrande erinrat om att inspektionen tidigare anfört att skeppshypotekskassan liksom andra kreditinstitut borde stå under inspektionens tillsyn. Departmentschefen ansåg emellertid inte detta nödvändigt, varvid han påpekade att kassans samtliga styrelseledamöter utses av regeringen.
Gällande lag Skeppshypotekskassan förvaltas av en styrelse, bestående av sju ledamöter och lika många suppleanter. Ledamöterna och suppleanterna utses av regeringen för tid högst år. Regeringen också årligen två revisorer en av tre utser och suppleanter för dem. Styrelsen prövar frågor om upptagande och beviljande av lån och om ställande av garanti samt beslutar om besiktning och värdering av fartyg. Som garantifond för kassans förbindelser ställer staten garantiförbindelser 167 milj. kr. till förfogande. Kassans behållna årsvinst avsätts till en reservfond som skall användas för att täcka förluster i rörelsen. Fonden uppgick vid utgången av år 1987 till 205 milj. kr. Som ytterligare säkerhet för kassans förbindelser föreligger ett visst kollektivt ansvar för låntagama. Detta ansvar aktualiseras i händelse av likvidation sedan kassans egna medel tagits i anspråk. Beträffande och utlåningsverksamheten gäller i huvuddrag följande. upp- Medel för verksamheten anskaffas genom obligationslån eller genom annan upplåning. Upplåningsrätten är maximerad till tio gånger sammanlagda beloppet av kassans garanti- och reservfonder. Lån lämnas på bestämd tid, överstigande 15 år. Säkerhet förlån från kassan skall utgöras av panträtt i svenskt fartyg, som inte får vara äldre än 20 år, inom 70 % fartygets värde, eller av tillgodohavande hos eller av borgen av staten eller bank. Fr. o. m. år 1988 har skeppshypotekskassan möjlighet att belåna skepp som registrerats i utlandet och som ägarmässigt domineras av svenska intressen samt i vissa fall lämna lån mot säkerhet av pantbrev inom 80 °o av skeppets uppskattningsvärde.
8.2.5¶Den styrningen av kreditpolitiska
mellanhandsinstituten
Kreditpolitiska medel har under åren tillämpats för att styra inriktning och omfattning på mellanhandsinstitutens låneverksamhet. Basen för styrningär lagen 1974:922 om kreditpolitiska medel. Enligt denna lag kan en förordnande emissionskontroll, räntereglering och sedan den 1 juli om — 1987 även kassakrav, tillämpas direkt på mellanhandsinstituten. Inte något de nämnda medlen har dock hittills använts avseende dessa inav stitut. Däremot har riksbanken genom rekommendationer och överenskommelser styrt mellanhandsinstituten, i synnerhet bostadsinstituten. Andra kreditpolitiska medel kan dock användas för att påverka institu-
388 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
tens verksamhet. Mellanhandsinstitutens upplåningsmöjligheter kan påverkas genom förordnande om allmän eller särskild placeringsplikt för banker och försäkringsinstitut, vilka kan åläggas innehav eller köp av bl. a. bostadsinstitutens låneinstrument. Även likviditetskrav
för banker kan utformas så att mellanhandsinstitutens upplåningsmöjligheter påverkas.
8.2.6¶De olika instituten
8.2.6.1 Bostadsinstituten
Bostadsinstituten utgör den största gruppen mellanhandsinstitut och svarade år 1987 för omkring 75 % av institutens sammanlagda balansomslutning. Vid utgången av år 1987var tolv bostadsinstitut verksamma på marknaden, nämligen Stadshypotek samt kreditaktiebolagen Sparbankernas inteckningsaktiebolag SPINTAB, Sparbankernas fastighetsfinansieringsaktiebolag SPAFI, Sparbankernas Bostadsfinasiering Aktiebolag BOFAB BO- FAB, Banco Fastighetsfinansiering AB tidigare Tomträttskassan Aktiebolag, Svenska Intecknings Garanti Aktiebolaget Sigab SIGAB, Göteborgs InteckningsGaranti Aktiebolag Gigab GIGAB, Svensk Fastighetskredit Aktiebolag SFK, PKkredit Aktiebolag, Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag SBAB och Agro Kredit Aktiebolag.
Finansieringen av krediter till bostadssektorn har sedan länge intagit en särställning kreditmarknaden, vilket bl. a. får sesmot bakgrund av det stora kreditbehovet inom denna sektor.
Bostadsinstitutens kreditverksamhet har fram till den 1 december 1986 delats upp i prioriterad och oprioriterad verksamhet. Den prioriterade verksamheten omfattade finansiering av nyproduktion av bostäder men också ombyggnad av bostäder samt ny- och ombyggnad av affärs- eller kontorsbyggnader under förutsättning att statligt lånestöd beviljats.
Den oprioriterade verksamheten omfattade finansiering av icke statsbelånad ombyggnad av bostäder, ny- och ombyggnad av affärs- och kontorsbyggnader samt överlåtelser av äldre fastigheter.
Tre av bostadsinstituten, SPINTAB, BOFAB och SBAB, ägnade sig huvudsakligen prioriterad kreditgivning. Stadshypotek och Stockholms Tomträttskassa nuvarande Banco Fastighetsfinansiering AB bedrev både prioriterad och oprioriterad kreditverksamhet. Övriga bostadsinstitut lämnade endast oprioriterade lån.
Med hänsyn till aktuella bostadsbyggnadsprogram fastställde riksbanken tidigare årliga ramar för bostadsinstitutens prioriterade obligationsupplåning. För att tillgodose dessa instituts behov av långfristigt kapital till bostadsfinansieringen styrde riksbanken bl. a. genom s. placeringsplikt AP-fondens och försäkringsbolagens placeringar i prioriterade obligationer. Överenskommelse träffades också mellan bankerna och delegationen för bostadsfinansiering DFB om bankernas placeringar i prioriterade obligationer. Genom att räntan dessa låg under marknadsräntan var bostads-
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 389
institutens upplåningsmöjligheter helt avhängiga av riksbankens nämnda styrning. Placeringsplikten ändrades år 1984 från att ha avsett ett visst nettoinnehav av prioriterade obligationer till att avse ett visst bruttoförvärv direkt från det emitterande institutet. Kravet på bruttoförvärv innebar en frihet att efter förvärvet sälja obligationerna, vilket öppnade möjlighet till en andrahandsmarknad. Krav på bruttoförvärv gällde även för år 1985 och för januari november år 1986. Riksbanken skapade också utrymme på
kapitalmarknaden för de prioriterade lånebehoven genom att styra obligationskön. Riksbankens prövning avsåg såväl lånevillkoren som tidpunkten och turordningen för lånen. Någon emissinskontroll enligt den kreditpolitiska lagstiftningen var det dock inte fråga om utan snarare en informell prövning.
Mot bakgrund av bl. a. kreditmarknadens utveckling med avregleringar som lett till ett stort utbud på långfristigt kapital och av expansionen av den oprioriterade kreditverksamheten se nedan, avskaffades placeringsplikten fr. o. m. den 1 december 1986. Bl. a. för att motverka att räntan bostadsobligationer stiger kraftigt i förhållande till statens obligationer, fastställs varje vecka en högsta godtagbar utlåningsränta för statligt subventionerade bostadslån. Över den fastställda räntan utgår inte statligt räntebidrag.
Tidigare den prioriterade upp- och utlåningen dominerande. Fram till
var halvårsskiftet 1980 gällde enligt riksbankens rekommendationer att de institut som bedrev prioriterad upp- och utlåning skulle använda 90 % av den prioriterade upplåningen för prioriterad utlåning medan återstående 10 % fick avse oprioriterade objekt. Kapitalmarknadsutredningen föreslog i sitt betänkande SOU 1978:11 förändringar i detta system. Enligt utredningen innebar kvoteringen en belastning för kreditpolitiken, eftersom den medförde att den volym bostadsobligationer som med stöd av överenskommelser och olika kreditpolitiska åtgärder måste fördelas bland kreditinstituten blev drygt 10 % större än som annars vore nödvändigt. Systemet innebar också att kreditpolitiska åtgärder sattes in för att främja långivning till oprioriterade ändamål. I prop. 197879:65, Den svenska kapitalmarknaden, delade departementschefen utredningens uppfattning att endast sådant byggande som är föremål för real planering skall få sin finansiering säkerställd genom prioritering kreditmarknaden. Departmentschefen förordade därför att kvoteringssystemet skulle avskaffas och att bostadsinstituten i stället skulle emittera två obligationsserier; en avseende prioriterad och en avseende oprioriterad kreditgivning. Riksdagen beslutade i enlighet härmed och det nya systemet trädde i kraft den 1 juli 1980.
I syfte att sanera den grå reversmarknaden, som hade sin bakgrund i finansieringsbehov i samband med fastighetsöverlåtelser, vidtog riksbanken år 1980 åtgärder för att i ökad utsträckning och i mer välordnade former tillgodose efterfrågan oprioriterade fastighetskrediter. Riktlinjer för den oprioriterade fastighetsfinansieringen fastställdes. Dessa innebar i huvuddrag följande.
Bostadsinstitutens utrymme för upplåning den organiserade mark-
390 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
naden angavs genom en för varje institut fastställd basram. Instituten fick fylla basramen med förlagslån och reverser, placerade hos försäkringsinstitut och banker. Stadshypotek, SPINTAB och BOFAB fick även fylla sin respektive basram med obligationer. Utöver vad basramen angav fick instituten mot revers upplåna minst lika mycket på den icke organiserade marknaden. Den del av basramen som inte utnyttjades på den organiserade marknaden kunde utnyttjas till ett dubbelt belopp på den icke organiserade marknaden.
Detta gällde t.o.m. år 1983. För år 1984 gällde endast begränsningar för upplåningen på den organiserade marknaden medan begränsningen för upplåning på den icke organiserade marknaden togs bort. Detta medförde att den oprioriterade upplåningen expanderade kraftigt. Den tredubblades under år 1984jämfört med de föregående åren. De vidtagna åtgärderna från år 1980 och framåt innebar särskilt för SIGAB, GIGAB och SFK vilka
fört en slumrande tillvaro alltsedan BOFAB i mitten 1970-talet övertog
av den övervägande delen av deras prioriterade finansieringsverksamhet en
— uppryckning.
Bostadsinstitutens utlåningsvolym har under åren styrts via upplåningssidan. Efter den kraftiga expansionen av den oprioriterade utlåningen år 1984 och i samband med en allmän åtstramning år 1985 infördes utlåningstak för banker, finansbolag och bostadsinstitut. Riksbanken utfärdade då en rekommendation för bostadsinstitutens oprioriterade utlåning, vilken innebar att utlåningen högst fick uppgå till 80 % av motsvarande utlåning föregående år.
I samband med utlåningstakens slopande i november 1985 släpptes bostadsinstitutens oprioriterade upplåning helt fri. För institutens upplåning skulle gälla de villkor som riksbanken i varje särskilt fall bestämde vid emissionstillfället. Då placeringsplikten avskaffades fr. o. m. den 1 december 1986 blev även upplåningsräntan för de tidigare prioriterade ändamålen bestämd av marknadsräntan.
Under våren 1987 tog några bostadsinstitut för första gången upp lån i utländsk valuta. Riksbanken lät då i särskild skrivelse meddela att sådan upplåning inte bör förekomma.
Bostadsinstitutens oprioriterade utlåning finansierades således tidigare dels med kapitalmarknadsreverser, dels med obligationslån. I samband med tillkomsten av en andrahandsmarknad för obligationer konstruerade Stadshypotek i slutet av år 1984 en ny obligationstyp Caisse-obligationen med en löptid av fem år och fast kupongränta. De övriga bostadsinstituten följde efter och den oprioriterade utlåningen finansieras i allt större utsträckning med sådana obligationer. Obligationerna emitteras med auktionsförfarande och har en garanterad andrahandsmarknad. Under de senare åren har bostadsinstituten också börjat utge certifikat för finansiering bl. a. av interimslångivning.
Under hösten 1985 uppgick bostadsinstitutens oprioriterade nettoutlåning till mellan 500 och 900 milj. kr. i månaden. Efter avregleringen i november 1985 steg den snabbt och uppgick under större delen av 1986 till
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 391
fyra miljarder kr. varje månad. Den 30 juni 1986 uppgick den mer än sammanlagda oprioriterade utlåningen till nära 90 miljarder kr. Sedan slutet
år 1986 har expansionen emellertid varit betydligt långsammare. av
BOSTADSlNSTlTUTENS UPPLÅNING fördelad på finansiärer. Ställningsuppgiftervid utgångenavår 1987
Obligationer och Kapitalmarknads- Certifikat Övrigt Miljarder kr
förlagslån reserver
Banker 83,8 2,2 x x AP-fonder 126,3 16,9 x x
| Försäkringsbolag | 101,0 | 4,9 | x | x |
| Finansbolag | 2,7 | 0,6 | x | x |
| Summa finansinstitut 313,8 | 24,6 | x | x | |
| Ovrigt | 64,0 | 22,0 | x | x |
| Totalt | 377,8 | 46,6 | 18,7 | 17,4 |
x Går att fördela
BOSTADSINSTITUTENS UTLÅNING
Stockförändring Ställning Miljarder kr. 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1985- 1986- 1987-
12-31 12-31 12-31
25,0 20,0 26,9 38,7 39,2 76,3 48,4 306,4 392,8 431,2
prioriterad 19,5 13,6 19,1 17,8 24,9 243,3 varav - - — oprioriterad 5,5 6,4 7,8 20,9 14,3 63,1 - -
- -
BOSTADSINSTITUTENS UTLÅNING 1987 Belopp i miljarder kronor
| Utestående lån totalt 3112 1987 | Förändring under året 1987 | |
| Stadshypotek | 184,4 | + 20,1 |
| Spintab, Spafi, Spabo 112,1 | + 12,4 | |
| BOFAB | 44,9 | - 10,2 |
| Svensk Fastighetskredit 27,3 | + 6,1 | |
| Sigab | 16,4 | + 2,5 |
| Gigab | 14,2 | + 6,7 |
| Tomträttskassan Banco 12,9 | + 5,4 | |
| PKkredit | 10,8 | + 3,2 |
| Agro Kredit | 8,5 | + 4,1 |
| SBAB | 20,5 452,0 | + 8,9 + 59,2 |
Anm. Under 1987har Gigab, Tomträttskassanoch Agro tagit över låneandelarfrån BOFAB. ResterandeBOFAB-lån skall delas med ca 20 miljarder till SFK, 18 till Sigab och ytterligare 6 till Gigab.
392 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
Nedan följer en genomgång av de enskilda bostadsinstitutens och upputlåningsverksamheter. Samtliga belopp i tabellerna är angivna i milj. kr.
Stadshypotek Som framgått under avsnitt 8.2.4.2 är organisationen uppbyggd så att stadshypotekskassan svarar för anskaffande av medel genom att sälja obligationer och kapitalmarknadsreverser medan utlåningen ombesörjs av stadshypoteksföreningarna. Stadshypotek är störst av samtliga bostadsinstitut om man ser till stocken utestående lån. Den dominerande ställningen hänger framför allt samman med att Stadshypotek har betydligt flera verksamhetsår bakom sig än flertalet övriga bostadsinstitut. Upplåningen har tidigare främst skett hos AP-fonden, försäkringsbolagen och bankerna. Numera förekommer även en växande upplåning på öppna marknaden. Upplåningen sker i huvudsak genom obligationslân. Under år 1985 upphörde reversupplåningen helt och ersattes med upplåning mot den i slutet av år 1984 introducerade Caisseobligationen. För byggnadskreditgivning förekommer också certifikatsupplåning i allt större utsträckning. Under år 1986 började Stadshypotek lämna s. k. bygglån med löptid upp till 360 dagar. Lånen betalas ut i takt med byggets färdigställande och är ett alternativ till vanliga byggnadskreditiv. Vid utgången av år 1987 uppgick kassans egna fonder till 3 719 milj. kr., varav 3 669 milj. kr. avsåg reservfonden och återstoden kapitaltäckningsfonden. Föreningarnas egna fonder reservfonder och säkerhetsfonder uppgick sammanlagt till 8 268 milj. kr.
1985-12-31 1986-12-31 1987-12-31 UPPLÅNINGEN Långfristig obligationslån 125328 148730 165 005 . reverslån 5 582 4 816 4 092 . Kortfristig certifikatsupplåning 400 4 000 9 320 . tillfällig upplåning 901 3 157 700 . Total upplåning 132211 160703 179 117 UTLÅNINGEN Långfristig nyutlåning 15 300 23 594 20 089 . uteståendekreditstock 134055 164287 184 376 .
SPINTABGRUPPEN SpintabGruppen är sparbankernas gemensamma institut för främst långsiktig kreditgivning till bostads-, kommun- och lantbrukssektorn. I gruppen ingår Sparbankernas Inteckningsaktiebolag SPINTAB, Sparbankernas Fastighetsfinansierings AB SPAFI, Sparbankernas Bostadsfinansierings
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 393
AB SPABO. Kommunkredit AB och Sparbankernas Jordbrukskredit AB. Instituten samförvaltas av SPINTAB. Av instituten är de tre förstnämnda att hänföra till gruppen bostadsinstitut. SPINTAB SPINTAB bildades i sin nuvarande form år 1961 och är ett helägt dotterbolag till Sparbankernas Bank. SPINTAB har inte någon lokal organisation men en del av låneadministrationen får lokal förankring genom att sparbankerna svarar för den. Aktiekapitalet uppgick vid utgången av år 1987 till 255 milj. kr. och reservfonden till 51 milj. kr.
SPINTABs huvudsakliga uppgift är att lämna bottenlån genom avlyft av byggnadskrediter som lämnas av sparbankerna för finansiering av nya bostäder samt andra statligt belånade objekt. SPINTAB lämnar också direkta byggnadskrediter. Vid utgången av 1987 uppgick dessa till 1 522 milj. kr. fr. o. m. december 1986 betalar bolaget ut s. k. Spintab-interimslån, som är tillfälliga krediter i avvaktan på bindning till villkor som marknaden medger upp till räntebidragstaket.
Upplåningen sker i huvudsak genom obligationslån hos AP-fonden, försäkringsbolagen och sparbankerna. Obligationsupplåningen finansierar i huvudsak nyproduktion av bostäder medan upplåningen mot revers finansierar SPINTABs byggnadkreditverksamhet i avvaktan på bundna obligationsmedel och att krediterna blir avlyftsfärdiga. Reverslånen erhålls från en vid krets långivare, bl. a. från företag och stiftelser.
1985-12-31 1986-12-31 1987-12-31 UPPLÅNINGEN Långfristig
obligationslån 59 580 64 196 63 530 . reverslån 36 35 7 136 .
förlagslån 25 20 16 . garantifondbevis 750 795 630 . Kortfristig reverslån 670 951 1 690 . Total upplåning 61 061 65 997 73 002 UTLÅNINGEN Långfristig nyutlåning 6 560 6 179 6 516 . uteståendekreditstock 59 946 65 460 71 122 .
SPAFI SPAFI bildades år 1885och är numera ett helägt dotterbolag till SPINTAB. Bolaget ombildades år 1980 till sin nuvarande form. Som ovan framgått förvaltas också bolaget av SPINTAB. Liksom beträffande SPINTAB får SPAFI lokal förankring genom sparbankerna. Aktiekapitalet uppgick vid utgången av år 1987 till 245 milj. kr. och reservfonden till 49 milj. kr.
SPAFI:s uppgift är att lämna långfristiga krediter avseende äldre bostadsfastigheter i samband med ägarbyten eller vid reparation och ombyggnad.
394 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
Bolaget belånar även kontors- och affärsfastigheter.
SPAFI har också till uppgift att låna upp medel till de i SpintabGruppen ingående kreditaktiebolagen.
Upplåningen sker genom obligationslån, mot reverser och garantifondsbevis såväl från kreditinstitut AP-fonden, banker och försäkringsbolag som från den öppna marknaden företag, privatpersoner, fonder stiftelser m. fl..
1985-12-31 1986-12-31 1987-12-31 UPPLÅNINGEN Långfristig obligationslån 793 9 373 18349 . reverslån 17664 24986 27 833 . förlagslån 312 200 200 . garantifondbevis 375 357 . Kortfristig revcrslån 105 78 249 . certifikat 740 3 633 . Total upplåning 18874 35 734 50 625
UTLÅNINGEN Långfristig nyutlåning 4 389 14627 5 075 . uteståendekreditstock 17962 32 005 36 107 .
SPABO
Från att ha varit ett finansbolag ombildades SPABO år 1985 till ett kreditaktiebolag. Bolaget är dotterbolag till Sparbankernas Bank och förvaltas som ovan framgått av SPINTAB. Också för SPABO sker den lokala förankringen genom sparbankerna. Aktiekapitalet uppgick vid utgången av år 1987 till 15 milj. kr. och reservfonden till 3 milj. kr.
SPABO har till uppgift att lämna långfristiga krediter till finansiering av bostadsrätter i samband med köp och försäljning samt ombildande av hyresrätt till bostadsrätt.
Upplåningen sker öppna marknaden och i huvudsak mot revers. Obligationsupplåning förekommer inte.
1985-12-31 1986-12-31 1987-12-31 UPPLÅNINGEN Långfristig reverslån 844 1 829 2 299 .
förlagslån 15 15 15 .
garantifondsbevis 50 50 50 . Total upplåning 909 l 894 2 364
UTLÅNINGEN Långfristig nyutlåning 292 l 067 664 .
uteståendekreditstock 952 l 948 2 510 .
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 395
Svensk Bostadsfinansiering Aktiebolag BOFAB BOFAB BOFAB bildades år 1971 av dåvarande postbanken och Sveriges kreditbank. Redan år 1973 ombildades bolaget, då samtliga affärsbanker utom Sparbankernas Bank gick in som delägare. I slutet av år 1987 överlät PKbanken sina aktier till S-E-Banken, Handelsbanken, Götabanken och Wermlandsbanken. BOFAB har under år 1988 avvecklat verksamheten på så sätt att lånestocken delat mellan kvarvarande aktieägare men bolaget finns kvar som juridisk person.
Banco Fastighetsfinansiering AB Bolaget grundades år 1909 med Stockholms stad som ägare. Bolagets firma var AB Stockhoms Tomträttskassa. Under år 1987 har ägarförhållandena ändrats och kassan ägs numera av Nordbanken 51 %, Skånska Banken 25 % och Skaraborgsbanken 24 % . I samband härmed ändrades firman till Tomträttskassan AB. Sedan år 1988 heter företaget Banco Fastighetsfinansiering AB.
Aktiekapitalet uppgick vid utgången av år 1987 till 75 milj. kr. och reservfonden till 17,7 milj. kr.
Bolagets uppgift var fram till år 1987 att lämna lån för finansiering av ändamål som Stockholms kommun fick tillgodose. Verksamheten var begränsad till Storstockholmsområdet. Numera har bolaget till huvudsaklig uppgift att utan någon geografisk begränsning lämna krediter till finansiering av bostads-, kontors- och affärsbyggnader samt bostadsrätter.
Upplåningen har skett genom obligations-, revers- och förlagslån på den öppna marknaden.
1985-12-31 1986-12-31 1987-12-31 UPPLÅNINGEN Långfristig
obligationslån 2 548 4 192 5 314 .
reverslån 1 997 1 481 3 674 .
förlagslån 28 28 178 Kortfristig
reverslån 69 1 373 3 553 . Total upplåning 4 642 7 074 12 719 UTLÅNINGEN
nyutlåning 1258 1745 1973 .
utestående kreditstock 5 121 7 431 12 887 .
Svenska Intecknings Garanti AB Sigab SIGAB SIGAB bildades år 1869 och är sedan år 1955 ett dotterbolag till Svenska Handelsbanken. Aktiekapitalet uppgick vid utgången av år 1987 till 51 milj. kr. och reservfonden till 18 milj. kr.
SIGAB bedriver långfristig fastighetsbelåning för finansiering av småhus
396 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
och flerbostadshus samt kontors- och affärsfastigheter. Sedan år 1986 belånar bolaget även bostadsrätter. Upplåningen sker genom utgivande av obligationer och mot revers. Sedan SIGAB i februari 1985 började emittera löpande femåriga bostadsobligationer, har upplåning mot revers i stort sett upphört. Under år 1986 började SIGAB anskaffa medel genom utgivning av certifikat för finansiering av byggnadskreditgivning.
1985-12-31 1986-12-31 1987-12-31 UPPLÅNINGEN Långfristig obligationslån 6 048 10 124 12 173 . reverslån 3 804 3 293 2 858 . förlagslån 11 7 4 . Kortfristig certifikat 206 493 . Total upplåning 9 863 13630 15 528
UTLÅNINGEN Långfristig nyutlåning 1 162 4 432 2 786 . uteståendekreditstock 10298 14 136 16 414 .
Göteborgs Inteckningsgaranti AB Gigab GIGAB
GIGAB grundades år 1869 och ingår nu i G0taGruppen. Aktiekapitalet uppgick vid utgången av år 1987 till 22 milj. kr. och reservfonden till 7 milj. kr. GIGAB har som huvudsaklig uppgift att ge långfristiga krediter till finansiering av bostads-, kontors- och affärsbyggnader samt bostadsrätter och jordbruksfastigheter. Upplåningen sker huvudsakligen genom obligationslân på den öppna marknaden.
1985-12-31 1986-12-31 1987-12-31 UPPLÅNINGEN Långfristig obligationslån 2 440 5 002 6 815 , reverslån 2 387 1 844 5 163 . förlagslån 6 5 5 . Kortfristig certifikat 200 165 1 813 . tillfällig upplåning 75 340 . - Total upplåning 5 108 7 356 13 796
UTLÅNINGEN nyutlåning 806 2 365 2 285 . uteståendekreditstock 5 265 7 504 14 221 .
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 397
Svensk Fastighetskredit AB SFK
SFK bildades år 1961. Bolaget är ett helägt dotterbolag till Skandinaviska Enskilda Banken. Bolaget har samarbetsavtal med Bohusbanken och Östgöta Enskilda Bank. Aktiekapitalet uppgick vid utgången av år 1987 till 140 milj. kr. och reservfonden till 28 milj. kr.
SFK har som uppgift att lämna långfristiga krediter för finansiering av bostads-, kontors- och affärsfastigheter. Fr. o. m. år 1986 beviljar SFK också bostadsrättslån. SFK har två helägda numera vilande dotterbolag,
— — Svensk bostadsråttsfinansiering och Svensk Villakredit. Siffrorna nedan avser koncernen.
Upplåningen sker huvudsakligen genom utgivande av obligationer men även reverslån och förlagslån förekommer.
1985-12-31 1986-12-31 1987-12-31 UPPLÅNINGEN Långfristig
obligationslån 7 843 13 682 17 371 . reverslån 6 125 5 565 5 080 .
förlagslån 25 18 15 . Kortfristig certifikat 962 2950 . Total upplåning 13993 20 227 25 416
UTLÅNINGEN nyutlåning 2 220 7 422 7 466 .
uteståendekreditstock 14 742 21 188 27 359 .
PKkredit AB
PKkredit bildades år 1978 och är ett helägt dotterbolag till PKbanken. Aktiekapitalet uppgick vid utgången av år 1987 till 70 milj. kr. och reservfonden till 200 milj. kr.
PKkredit har som uppgift att ge långfristiga krediter för finansiering av bostads-, kontors—, affärs- och jordbruksfastigheter samt bostadsrätter.
Upplåningen sker fr. o. m. april 1986 helt genom löpande emissioner av femåriga bostadsobligationer.
1985-12-31 1986-12-31 1987-12-31 UPPLÅNINGEN Långfristig obligationslån 1044 5 230 8 398 . reverslån 2 292 2 419 2 070 . Kortfristig certifikat 90 . - - Total upplåning 3 336 7 649 10 468
UTLÅNINGEN Långfristig nyutlåning 949 3 912 3 393 . uteståendekreditstock 3 908 7 663 10 835 .
398 Andra institut bedriver finansieringsverksamhet som
Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag SBAB SBAB biladades i december 1984 och är helägt av staten. Aktiekapitalet uppgick vid utgången av år 1987till 50 milj. kr. och reservfonden värderegleringsreserven till 166 milj. kr.
SBAB har som uppgift att med hjälp av bostadsverkets organ tillhandahålla statliga lån för ny- eller ombyggnad av hus som innehåller bostadslägenheter och sådana lokaler för boendeservice som betjänar ett bostadsområde samt för förvärv av sådana hus i vissa fall.
Upplåningen sker främst genom obligationslån. Bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnden handhar utlåningen. I prop. 198788:115 har emellertid föreslagits bl. a. att SBAB i fortsättningen självt skall handha utbetalning och avisering av SBAB-lån samt överta förvaltningen av de utestående lånestockarna.
1985-12-31 1986-12-31 1987-12-31 UPPLÅNINGEN Långfristig
obligationslån 7 066 14990 21 897 . Kortfristig
obligationslân 36 39 . Total upplåning 7 066 15026 21 936 UTLÅNING Långfristig nyutlåning 3 241 8 494 9 045 . uteståendekreditstock 3 241 11 604 20 445 .
Agro Kredit AB Agro Kredit bildades år 1981 och är ett helägt dotterbolag till Agro Finans AB som i sin tur ägs av Föreningsbankernas Bank. Aktiekapitalet uppgick vid utgången av år 1987 till 25 milj. kr. och reservfonden till 0,65 milj. kr. Bolaget förvaltas av Agro Finans AB.
Agro Kredits verksamhet är huvudsakligen inriktad på att lämna långfristiga krediter för finansiering av bostadsfastigheter även kontors-
men av och affärsfastigheter samt bostadsrätter.
Bolagets upplåning har tidigare skett mot revers men sedan år 1985 även genom löpande obligationsemissioner. Obligationsupplåningen svarade vid utgången av år 1986 för drygt 60 % av den totala upplåningen.
Utlåningen hänförde sig tidigare främst till finansiering av ägarbyten och ombyggnationer i äldre fastigheter utan statlig kreditgivning, sedan
men den prioriterade obligationsmarknaden upphört lämnar bolaget även lån till nya hus med statliga lån.
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 399
1985-12-31 1986-12-31 1987-12-31 UPPLÅNINGEN Långfristig
obligationslån 449 2 723 4 588 . reverslån l 595 l 229 991 .
förlagslån 26 25 24 . Kortfristig
obligationslån 1 1 1 . reverslån 139 341 223 .
förlagslån l 1 1 . certifikat 361 . - - Total upplåning 2 211 4 320 6 189 UTLÅNINGEN nyutlåning 524 2 472 1911 .
uteståendekreditstock 2 196 4 408 8 470 .
8.2.6.2¶Näringslivsinstituten
AP-fondens tillkomst och starka tillväxt från början av 1960-talet medförde att mellanhandsinstituten särskilt inom näringslivssektorn fick en ökad betydelse den svenska kreditmarknaden. Flera av institutens bildande har ett direkt samband med AP-fondens tillkomst. Utlåningen från AP-fonden till företag, vilkas kapitalbehov är för litet för att obligationsemissioner skall komma ifråga, sker sålunda i stor utsträckning genom förmedling av dessa institut. Några av instituten ger lån för speciella ändamål, exempelvis för refinansiering av exportkrediter eller för toppfinansiering av investeringsobjekt. Även AP-fonden varit den dominerande långivaren till in-
om stituten har under senare år institutens upplåning utanför AP-fonden ökat i omfattning.
Mellanhandsinstituten inom näringslivssektorn bedriver en omfattande verksamhet. Institutens sammanlagda utestående krediter år 1987 uppgick till drygt 80 miljarder kr. Verksamhetsområdena är i stor utsträckning olika för instituten.
Kapitalmarknadsutredningen tog i sitt huvudbetänkande Kapitalmarknaden i svensk ekonomi SOU 1978:11 upp bl. a. näringslivsinstitutens verksamhet och funktion. Vad gäller institutens verksamhetsområden konstaterade utredningen att instituten tilldelats relativt specialiserade uppgifter och att därför konkurrens mellan instituten förekom endast i ringa omfattning. En konsekvent genomförd decentralisering av kreditbesluten på kapitalmarknaden förutsatte enligt utredningen, att institutens verksamhetsområden sammanföll så att instituten kunde konkurrera. Inrättandet av mellanhandsinstituten hade därför medfört att besluten decentraliserats från AP-fonden, men inte att låntagarna fått flera alternativ vid valet av finansiärer. Utredningen pekade särskilt på frånvaron av konkurrens mellan de institut, som förmedlade långfristiga krediter av konventionell natur, nämligen Industrikredit och Lantbrukskredit. Lantbrukskredits kreditgivning
400 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet SOU 1988229
föranledde kritik av utredningen. Det framhölls att institutet i betydande utsträckning gett lån till företag som bort vara i stånd att själva ta län på
upp obligationsmarknaden. Vidare framstod institutets specialisering på enda
en bransch för utredningen som mindre funktionell. Mot bakgrund av det sagda övervägde utredningen för att skapa bättre
v förutsättningar för konkurrens att föreslå inrättande institut och att
— av nya vidga Lantbrukskredits kreditgivning även till andra låntagarkategorier än dem som har anknytning till skogs- och jordbrukssektorn. Utredningen stannade emellertid för att endast förorda att instituten skulle sträva efter en minskad specialisering och att Lantbrukskredits verksamhetsområde skulle breddas längre sikt. l anledning av utredningens synpunkter anförde departementschefen i prop. 1978792165 följande.
De särdrag som ger mellanhandsinstituten deras karaktär är framför allt kapitalanskaffningssättet och kreditgivningens natur. Till skillnad från bankerna skaffar instituten inte kapital genom inlåning. Den huvudsakliga kapitalkällan är i stället de övriga kreditinstituten och då framför allt AP-fonden. AP-fondens organisation förutsätter bortsett från
- AP-fondens möjlighet att placera direkt i industriobligationer att
fondens kapitalutbud kanaliseras genom mellanhandsinstituten. Beteckningen mellanhandsinstitut har valts med hänsyn till den viktiga uppgift instituten sålunda har. Viss kritik har riktats mot denna beteckning men jag har inte funnit någon lämpligare. Mellanhandsinstitutens kreditgivning är huvudsakligen inriktad att ge näringslivetsärskilt de företag som inte själva kan utnyttja obligationsmarknaden
långfristiga tidsbundna lån med fast ränta. Lånen har ofta karaktär av avlyft av bankkrediter. Bankernas kreditgivning är däremot, i varje fall formellt sett, av kortfristig natur. Enligt min mening saknas anledning att förändra mellanhandinstitutens allmänna karaktär och funktion. Jag kan inte dela utredningens uppfattning att mellanhandsinstituten bör öka sitt risktagande. Gränsen mot bankernas verksamhet bör upprätthållas även i framtiden. Detta hindrar dock inte att mellanhandsinstituten. såsom nu är fallet, även i viss utsträckning skall kunna uppträda på den mer kortfristiga kapitalmarknaden. Jag delar utredningens uppfattning att instituten såvitt möjligt bör ha ett brett verksamhetsområde. Av bl. a. effektivitetshänsyn är det angeläget att låntagarna även på denna del av kapitalmarknaden har möjligheter att få sina investeringsprojekt prövade av flera av varandra oberoende kreditbedömare. Emellertid har, som utredningen påpekat, specialisering visat sig ändamålsenlig i fråga om vissa former av långsiktig kreditgivning.
Som exempel på ändamålsenlig specialisering nämnde departementschefen exportkreditfinansieringen, fartygsfinansieringen och den långfristiga kreditgivningen till enskilda jordbrukare. På marknaden fanns vid utgången av år 1987 tio verksamma näringslivsinstitut, nämligen Landshypotek och Svenska Skeppshypotekskassan samt kreditaktiebolagen Lantbrukskredit AB. Sparbankernas Jordbrukskreditaktiebolag. Agro Jordbrukskredit AB, AB Industrikredit, Företag-
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 401
skapital AB, Sveriges Investeringsbank AB, Svensk Exportkredit AB och Näringslivskredit AB.
I likhet med bostadssektorn har jordbrukets tillgång på kapital haft hög prioritet. Obligationer utgivna av hypoteksbanken har sålunda räknats
som prioriterade placeringar. Hypoteksbankens obligationsemissioner styrdes t.o.m. år 1985 av årliga ramar som sattes riksbanken.
av
Ramar för upplåning på den inhemska kapitalmarknaden sattes för andra företags- och kommunfinansierande institut efter informella kontakter med riksbanken. Av betalningsbalansskäl ställde riksbanken från år 1974 i Ökande utsträckning krav på upplåning utomlands, som villkor för lån på den svenska marknaden i samband med utövandet av emissionkontrollen. I samband med avregleringen år 1985 har även dessa institut fått friare
en ställning.
Det företagsfinansierande institutet Svensk Exportkredit AB SEK har varit hänvisat att finansiera sin verksamhet huvudsakligen upplåning
genom på de utländska kapitalmarknaderna. Riksbanken har dock medgivit SEK att emittera förlagslån på den svenska marknaden i den utsträckning som erfordrades för kapitaltäckningskravet.
Nedan följer en genomgång av institutens och utlåningsverksam-
uppheter.
Landshypotek Som framgått under avsnitt 8.2.4.1 bildades landshypoteksorganisationen redan år 1861 och består av ett centralt hypoteksbanken, och lands-
organ, hypoteksföreningar, vilka tillsammans äger hypoteksbanken. Vidare har framgått att hypoteksbankens uppgift är att genom långfristig upplåning anskaffa medel för utlåning till föreningarna, vilka i sin tur, var och en inom sitt geografiskt avgränsade område, lämnar långfristiga lån för jordbruks-, skogsbruks- och trädgårdsnäringsändamål. Hypoteksbanken har ett nära samarbete med Lantbrukskredit AB.
Vid utgången av år 1987 uppgick bankens fonder reservfond till
egna 417 milj. kr. Föreningarnas reservfonder uppgick sammanlagt till 423 milj. kr. Hypoteksbankens upplåning har tidigare skett huvudsakligen
genom obligationslån från kreditmarknadsinstitut. Sedan år 1984 sker upplåningen mot obligationer på öppna marknaden och, om än i obetydlig utsträckning, mot kapitalmarknadsreverser. Upplåning mot revers upphörde emellertid i början av år 1985 och ersattes av upplåning löpande emissioner
genom av femåriga obligationer. De upplånade medlen fördelas bland hypoteksföreningarna efter ett visst kvotförhållande.
402 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
1985-12-31 1986-12-31 1987-12-31 UPPLÅNINGEN Långfristig
obligationslån 15 856 17822 17691 . reverslån 1 100 1002 1039 . Kortfristig
tillfällig upplåning 17,7 0,1 1 . Total upplåning 16973,7 18 824,1 18731
UTLÅNINGEN Långfristig nyutlânig 2 227 2 411 1369 .
uteståendekreditstock 16922 18 855 19 596 . till föreningarna
Lantbrukskredit AB
Bolaget fick sin nuvarande organisation år 1980, då Lantbruksnâringarnas Primärkredit AB och Lantbruksnäringarnas Sekundärkredit AB fusionerades. Dessa institut tillkom år 1964.
Aktiekapitalet i Lantbrukskredit AB uppgick vid utgången av år 1987 till 20 milj. kr. och reservfonden till 5,5 milj. kr. Aktierna ägs till 50 % av staten, 30 % av Lantbrukarnas Riksförbund, 10 % av Kooperativa Förbundet och 10 % av enskild handel och industri.
Administrationen av bolaget handhas av hypoteksbanken. Bolaget har till huvudsaklig uppgift att ge långfristiga lån till finansiering
av näringsföretag vilkas verksamhet avser förädling eller distribution av produkter från jordbruket, skogsbruket och binäringar.
Upplåningen har i huvudsak skett mot revers hos AP-fonden men även förlagslån förekommer.
1985-12-31 1986-12-31 1987-12-31 UPPLÅNINGEN Långfristig reverslån 2 386 2 171 1 867 .
förlagslån 22 16 13 . Kortfristig 7
- Total upplåning 2 408 2 194 1880
UTLÅNINGEN Långfristig nyutlåning 287 142 13 .
uteståendekreditstock 2 529 2 350 2 000 .
Sparbankernas Jordbrukskreditaktiebolag
Sparbankernas Jordbrukskreditaktiebolag bildades år 1954 och är ett helägt
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 403
dotterbolag till Sparbankernas Bank. Som ovan framgått förvaltas bolaget av SPINTAB. Aktiekapitalet uppgick vid utgången år 1987 till 20 milj.
av kr. och reservfonden till 4 milj. kr.
Bolaget har till uppgift att lämna långfristiga krediter till finansiering
av lantbruk samt förädlingsindustri med nära anknytning till lantbrukssektorn.
Upplåningen sker i huvudsak mot revers på den öppna marknaden.
1985-12-31 1986-12-31 1987-12-31 UPPLÅNINGEN Långfristig
obligationslån 115 113 110 .
revcrslån 1091 1572 1 799 .
garantifondbevis 25 25 25 . Total upplåning 1231 1 710 1934
UTLÅNINGEN
nyutlåning 551 571 234 .
uteståendekreditstock 1257 1 784 1 909 .
Agro Jordbrukskredit AB
Agro Jordbrukskredit AB började sin verksamhet i oktober 1985 och är ett helägt dotterbolag till Agro Finans AB. Aktiekapitalet uppgick vid utgången av år 1987 till 15 milj. kr. och reservfonden till 12 milj. kr. Bolaget förvaltas av Agro Finans.
Agro Jordbrukskredit AB har till uppgift att lämna långfristiga krediter till jordbruksnäringen. Krediterna ges som lån med bunden ränta och lång amorteringstid.
Upplåningen
sker huvudsakligen mot revers.
1985-12-31 1986-12-31 1987-12-31 UPPLÅNINGEN Långfristig reverslån 270 788 808 . förlagslån 5 5 10 . Kortfristig reverslån 15 42 . Total upplåning 275 808 860
UTLÅNINGEN nyutlåning 205 609 207 . uteståendekreditstock 205 814 1021 .
AB Industrikredit
AB Industrikredit bildades år 1934 och ägs till hälften staten och till
av hälften av affärsbankerna.
404 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
Aktiekapitalet uppgick vid utgången av år 1987 till 80 milj. kr. och reservfonden till 16 milj. kr.
AB Industrikredit har till uppgift att ge långfristiga lån för finansiering av små och medelstora företag.
Upplåningen skedde tidigare mot revers- och förlagslån i huvudsak hos AP-fonden. Från våren 1986 har upplåningen nästan helt skett genom utgivande av obligationer och företagscertifikat.
Utlåningen sker i huvudsak mot pantbrev i fastigheter icke bostadsfastigheter och mot företagshypoteksbrev. Tidigare förekom främst utlåning till den renodlade industrin. På senare år har verksamheten även inriktats på handels- och servicenäringarna samt förvaltning av kommersiella fastigheter, främst industrifastigheter.
1985-12-31 1986-12-31 1987-12-31 UPPLÃNINGEN Långfristig
obligationslån 2 290 3 479 . reverslån 13 701 12 319 10 572 .
förlagslån 381 342 319 . Kortfristig certifikat 525 638 . Total upplåning 14 082 15 476 15 008 UTLÅNINGEN nyutlåning 2 628 3 248 2 094 . utståendekreditstock 14430 16 068 15939 .
Företagskapital AB Företagskapital AB inledde sin verksamhet år 1973. Aktiekapitalet uppgick vid utgången av år 1987 till 20 milj. kr. av vilket staten och affärsbankerna satsat vardera hälften. Reservfonden uppgick till 4 milj. kr.
Verksamheten bedrevs ursprungligen med hjälp av ledning och personal i Industrikredit AB. Sedan år 1978 har Företagskapital AB egen förvaltning.
Bolagets uppgift är att medverka vid finansiering av mindre och medelstora företag. Detta sker genom att institutet förvärvar minoritetsposter av aktier eller liknande rättigheter. Institutet kan även lämna krediter eller ikläda sig garantiförbindelser. Företagskapital AB är jämte Sveriges Investeringsbank AB det enda kreditaktiebolag som får förvärva aktier och andelar i finansieringssyfte.
Vid utgången av år 1986 uppgick bolagets totala inklusive
engagemang aktier och konvertibla skuldebrev till 36,6 milj. kr. All finansiering är i princip av riskkapitaltyp. Bolagets engagemang omfattar också s. k. ven cap-satsningar i högteknologiska företag, s. k. högrisksatsningar.
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 405
1985-12-31 1986-12-31 1987-12-31 UPPLÅNINGEN Långfristig
| upplåning i SEK | 6,0 | |
| . | - | |
| uppl. i utl. valuta | 1,5 | 1,4 1,1 |
. Total upplåning 7,5 1,4 1,1
PLACERINGAR Långfristiga
aktier 13 12,4 15,2 .
konvertibla lån 7,7 10,0 5,7 .
övriga lån 8,6 10.0 7,1 .
Sveriges Investeringsbank AB
Som ett komplement till redan existerande institut bildades år 1967 Sveriges Investeringsbank AB, som är ett av staten helägt kreditaktiebolag prop. 1967:56. Aktiekapitalet uppgick vid utgången av år 1987 till 1 170 milj. kr. och reservfonden till 315 milj. kr.
Investeringsbankens huvudsakliga uppgift är att ge krediter och garantier till relativt stora och riskbetonade projekt inom näringslivet. Även exportfinansiering ingår sedan början av 1970-talet i bankens verksamhet. Under de senare åren har Investeringsbanken ökat sina engagemang i större och mer etablerade företag jämfört med tidigare, då banken företrädesvis gjorde risksatsningar i högteknologiska företag. Vid utgången av år 1987 var banken delägare i 27 företag och potentiell delägare i 6 bolag genom konvertibla lån.
Bankens förvärv av aktier och andelar uppgick år 1987 till 238 milj. kr. mot 26 milj. kr. år 1985. Bankens sammanlagda engagemang uppgick vid utgången av 1987 till 410 milj. kr.
1985-12-31 1986-12-31 1987-12-31 UPPLÅNINGEN Långfristig upplåning i SEK 2 881 2 999 2 470 . upplåning i utl valuta 1329 1 105 403 . Kortfristig upplåning i SEK 747 1353 . upplåning i utl valuta 905 1779 . Total upplåning 4 210 5 756 6 005
UTLÅNINGEN nyutlåning 2 001 2 992 2 700 . uteståendekreditstock 5 847 7 467 7 753 .
AB Svensk exportkredit SEK
SEK, som bildades år 1962, ägs till hälften av staten och till hälften av affärsbankerna. Aktiekapitalet uppgick vid utgången år 1987till 700 milj.
av
406 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
kr. och reservfonden till 52,5 milj. kr.
SEK är ett specialinstitut med uppgift att lämna exportkrediter. Krediterna uppgår till stora belopp och är relativt få till antalet.
Upplåningen inleddes år 1965 och begränsades t.0.m. år 1971 i huvudsak till reverslån i AP-fonden. Från år 1972 har även andra institutioner lämnat lån mot revers. Till följd av Sveriges betalningsbalansläge introducerades år 1975 nya finansieringsformer för SEK. Då inleddes en omfattande upplåning i utlandet.
SEK:s kreditgivning utgörs till större delen av refinansiering av svenka exportörers krediter till utländska köpare. När SEK bildades bedrevs verksamheten helt kommersiella villkor. År 1977 tillsattes den
s. k. exportkreditutredningen med uppgift att pröva om finansieringssystemet vid export kunde förbättras för att ge svenska företag ökade möjligheter att konkurrera på i huvudsak samma villkor som utländska företag i fråga om krediter vid export. Ett resultat av utredningens arbete var att SEK år 1978 fick i uppdrag att handha det svenska exportkreditstödet. I samband därmed delades SEK:s verksamhet upp i en marknadssektor den ursprungliga verksamheten och en statsstödd sektor. I slutet av 1970-talet och börjani av 1980-talet låg räntenivån för de statsstödda krediterna långt under nivån på marknadsräntorna, vilket fick till följd att den statsstödda sektorn drastiskt expanderade medan marknadssektorn praktiskt taget inte existerade. I takt med att räntorna för de statsstödda krediterna kommit i takt med marknadsräntorna har man kunnat expandera marknadssektorn medan statssektorn minskat.
Krediterna har ofta karaktären av avlyft av bankkrediter. Bland låntagarna dominerade tidigare varven. Sedan år 1986 minskar denna del snabbt och krediterna avser nu vanlig kapitalvaruexport.
1985-12-31 1986-12-31 1987-12-31 UPPLÅNINGEN Långfristig
upplåning marknads sektor 3 151 8 186 11 915 . upplåning statsstödd sektor 25 602 23 120 21 527 . förlagslån marknads sektor 200 200 200 . förlagslån statsstödd sektor 600 506 371 . Kortfristig upplåning markads sektor 1763 2 997 7 827 . upplåning statsstödd sektor 4 567 4610 3 796 . förlagslån marknads sektor . - - förlagslån statsstödd sektor 10 94 134 . Total upplåning 35 893 39 713 45 770 UTLÅNINGEN nyutlåning .
utestående kreditstock mark- . nadssektor 4 093 7 847 12 513
utestående kreditstock statsstödd sektor 28 838 25 161 20 938
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 407
Svenska skeppshypotekskassan Som ovan framgått tillkom Svenska skeppshypotekskassan år 1929 för att förbättra rederiernas möjligheter att anskaffa långfristiga krediter. Som också framgått utgörs kassans eget kapital av en reservfond, som vid utgången av år 1987 uppgick till 202 milj. kr.
Kassans uppgift är att lämna lån, huvudsakligen av långfristig karaktär, till svenska rederiföretag eller lämna garanti för sådana lån. Fr.0.m år 1988 har kassan övertagit Lånenämndens för den mindre skeppsfarten utestående lån och Lånenämndens långivning har upphört.
Upplåningen sker främst genom utgivning av obligationer men även reversuppläning förekommer.
Upplåningen och utlåningen sker i princip lika villkor vad avser löptid och räntesättning.
1985-12-31 1986-12-31 1987-12-31 UPPLÅNlNGEN Långfristig
obligationslån 1396 1082 880 . reverslån 96 507 459 . Kortfristig
tillfällig upplåning 99 75 300 . Total upplåning l 591 1664 1639 UTLÅNINGEN nyutlåning 490 307 .
uteståendekreditstock 1716 1 661 1719 .
8.2.6.3 Kommuninstituten
Medan de större kommunerna till stor del själva ombesörjer sin långfristiga upplåning, saknar de mindre kommunerna möjligheter att låna upp medel på obligationsmarknaden. För långfristig kreditgivning till kommuner var vid utgången av år 1987 tre kommuninstitut verksamma; Kommunkredit AB, Kommunlåneinstitut AB och Föreningsbankens kommunfinansierings AB.
Efter att ha haft relativt svag utlåningsökning fram till år 1982, ex-
en panderade kommuninstitutens utlåning kraftigt under åren 1983-1984 i samband med att instituten gavs vidgade ramar för upplåning på den organiserade marknaden. Utlåningen fortsatte att öka under år 1985. Sedan det året får kommuninstituten fritt upplåna medel på såväl den organiserade som icke organiserade marknaden.
Kommunkredit AB Kommunkredit AB bildades är 1962som ett helägt dotterbolag till Sparbankernas Bank. År 1963 vidgades ägarkretsen så att Svenska kommunför-
408 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
bundet förvärvade fyra procent och Landstingsförbundet två procent av aktierna. Aktiekapitalet uppgick vid utgången 1987 till 50 milj. kr. av Bolaget har till uppgift att lämna och förmedla oprioriterade lån till kommuner, kommunalförbund och andra kommunala samfälligheter samt mot borgen av sådan samfällighet till juridiska - personer. Som ovan sagts ingår Kommunkredit AB i SpintabGruppen och bolagets administration handhas av SPINTAB. Den lokala kontakten med låntagarna sköts i stor utsträckning av sparbankerna. Upplåningen sker genom utgivning obligationer och mot på av revers öppna marknaden. Även viss förlagsupplåning förekommer.
1985-12-31 1986-12-31 1987-12-31 UPPLÅNINGEN Långfristig obligationslån 1917 1 729 1623 . reverslån 4 003 5 895 5 731 . förlagslån 4 3 3 . utl. valuta 504 419 334 . Kortfristig reverslån 900 1 176 . Total upplåning 6 428 8 946 7244
UTLÅNINGEN nyutlåning 1 864 3 597 1558 . uteståendekreditstock 5 73 7 285 7 305 .
Kommunlåneinstitutet AB
Kommunlåneinstitutet AB bildades år 1964. Aktiekapitalet uppgick vid utgången av år 1987 till 25 milj. kr. och reservfonden till 5 milj. kr. PKbanken äger sedan slutet av år 1987 aktierna till 100 °o. Bolaget är uppbyggt på i huvudsak samma sätt som Kommunkredit AB. De lokala kontakterna med låntagarna handhas till övervägande delen av ägarbanken. Kommunlåneinstitutets huvudsakliga uppgift är att lämna krediter dels till kommuner och dels mot kommunborgen till juridiska personer. — — Upplåningen sker främst genom obligationslån på den öppna marknaden. Även reversupplåning förekommer.
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 409
1985-12-31 1986-12-31 1987-12-31 UPPLÅNINGEN Långfristig obligationslån SEK 3 949 6046 6 001 .
reverslån SEK 690 627 598 .
utl. valuta 375 303 342 . Kortfristig reverslån 267 1 021 467 . Total upplåning 5 281 7 997 7 408
UTLÅNINGEN Långfristig nyutlåning 1 642 2 796 101 . utestående kreditstock 5 042 7 357 6 972 . Kortfristig uteståendekreditstock 263 561 441 .
Föreningsbankens kommunfinansierings AB
Bolaget ägsav Föreningsbankernas Bank och har ett aktiekapital på 20 milj. kr. Verksamheten startade hösten 1986. Under första året utlånades 15milj. kr.
8.3 och
överväganden förslagl
Finansieringsverksamhet
Kännetecknande för alla de företag som nu beskrivits är att de ägnar sig någon form av finansieringsverksamhet. KML, som översiktligt beskrivits i kap. kommer att definiera alla de olika verksamheter som skall omfattas av lagen. Finansieringsverksamheten kommer av naturliga skäl att vara den mest centrala. Kommittén avser att i detta avsnitt diskutera hur en ny finansieringsverksamhetsdefinition bör vara utformad.
8.3.1.1 Nu gällande definition
I finansieringsbolagskommitténs FBK betänkande Finansieringsbolag SOU 1977:97, bestämdes den föreslagna lagens tillämpningsområde på följande sätt:
Det skall anmärkasatt regeringen i prop. 198788:149 redan föreslagit att flera av kommitténs förslag i denna del skall genomförasmed förtur, seavsnitt 8.1.3. Riksdagen har antagitpropositionen och dennya ñnansbolagslagenträdde i kraft
numera den 1juli 1988.
410 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
Denna lag äger tillämpning pä näringsverksamhet om verksamheten
helt eller huvudsakligen består i att lämna kredit eller att, i syfte att
medverka till finansiering, förvärva fordringar eller upplåta egendom
till nyttjande,
är av mera betydande omfattning eller bedrives av aktiebolag i vilket
bank eller banks dotterbolag äger aktier.
Lagen är dock inte tillämplig sådan verksamhet som
tillgodoser finansieringsbehov endast inom en mindre eller särskild
grupp näringsidkare och för vilken medel anskaffas från allmänheten,
grund av annan lag är föremål för bankinspektionens tillsyn eller
med stöd av särskild föreskrift i sådan lag är befriad från inspektionens
tillsyn, eller
avses i lagen 1949:722 om pantlånerörelse. FBK föreslog alltså att en förutsättning för tillämpningen var att verksamheten hell eller huvudsakligen bestod i att lämna krediter eller
av annan finansieringsverksamhet. När det gällde att bestämma om verksamheten
var den huvudsakliga borde enligt FBK verksamhetens andel i företagets ba- Iansomslutning tillmätas avgörande betydelse. När utestående krediter, förvärvade fordringar och leasingobjekt utgjorde mer än 50 % av företagets totala tillgångar borde verksamheten betraktas som huvudsaklig för företaget och lagen således vara tillämplig. Man sade sig vara medveten om att besvärliga problem sannolikt kunde uppkomma med blandade företag, där kreditgivning var kombinerad med kreditförmedling, förvaltning värde-
av papper eller fastigheter. FBK underströk att riksbanken och bankinspektionen noga borde följa utvecklingen. Om kreditgivning mellan företag fortsatte att växa eller en serie finansinstitut utanför lagens tillämpningsområde blev av betydelse fick enligt FBK ny ställning tas till den av kommittén valda avgränsningen.
Två av FBK:s experter framförde i ett särskilt yttrande kritik bl. mot
a. begränsningen att kreditgivningsverksamheten skulle företagets hu-
vara vudsakliga verksamhet. Detta möjliggjorde enligt experterna att omfattande finansieringsverksamhet kunde ställas utanför lagen genom att den kombinerades med annan verksamhet av ännu större omfattning. Det borde enligt yttrandet vara tillräckligt att finansieringsverksamheten utgjorde
en väsentlig del av den totala verksamheten.
FBK diskuterade också frågan om varje finansieringsföretag, oberoende av dess storlek, skulle omfattas av en särskild lagstiftnings bestämmelser. Man fann därvid det väsentligt att göra en åtskillnad mellan bankägda och icke bankägda företag. Men hänsyn till det speciella koncernförhållande, som uppstår när en bank är ägare till ett finansieringsföretag fann FBK det vara lämpligt att varje finansieringsföretag, där bank helt eller delvis
- ingår som ägare, skulle omfattas av lagstiftningen. Om däremot den rörelse, som ett icke bankägt finansieringsföretag bedrev var obetydlig, tjänade det enligt FBK inte nämnvärt vare sig någon konkurrensneutralitet eller något kreditpolitiskt intresse att tvinga ett sådant företag under lagstiftningen. Det skulle även bli betungande för tillsynsmyndigheten och inkräkta mer väsentliga uppgifter att öva tillsyn över en mängd mycket små företag.
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 411
Eftersom nyttan av tillsynen måste, bli begränsad, borde det enligt FBK undvikas att belasta tillsynsmyndigheten med denna uppgift. Som en kompromiss mellan önskemålet att lagen borde omfatta alla finansieringsföretag och önskemålet att undvika en alltför omfattande regleringsapparat ville FBK föreslå att lagen skulle omfatta finansieringsföretag vars balansomslutning översteg 10 milj. kr. Företag med en mindre balansomslutning skulle således få fortsätta att bedriva finansieringsverksamhet oberoende av lagstiftningens bestämmelser. FBK ville dock samtidigt betona att denna storleksgräns inte fick användas något stelt sätt. Möjligheter måste finnas både att låta lagen omfatta företag med en mindre balansomslutning och undanta företag med större omslutning. Det kunde nämligen inte uteslutas att vissa företag, just med hänsyn till en fixerad storleksgräns, skulle välja att splittra upp verksamheten i flera mindre delar. Tillsynsmyndigheten borde därför ha möjlighet att vid sin prövning av om ett företag föll inom lagens bestämmelser även beakta koncernförhållanden eller liknande. Mot denna bakgrund ville FBK inte föreslå att någon absolut storleksgräns skulle införas i lagtexten. Under remissbehandlingen riktades viss kritik mot FBKzs avgränsning av tillämpningsområdet. Riksbanksfullmäktige befarade att besvärliga gränsfall kunde uppstå tillstyrkte ändå kommitténs förslag. Bankinspektiomen nen ansåg att det borde övervägas om inte begränsningen att finansieringsverksamheten skulle vara företagets hela eller huvudsakliga verksamhet borde utgå. Inspektionen ansåg att lagen skulle äga tillämpning när finansieringsverksamheten hade ett självständigt syfte vid sidan av företagets övriga verksamhet. I likhet med FBK ansåg inspektionen att finansieringsverksamhet mindre betydande omfattning borde hållas utanför lagen. av Som riktmärkte för gränsdragningen borde enligt inspektionen tas en balansomslutning 25 milj. kr. Finansieringsföretagens förening framförde samma kritik som de två experterna inom FBK. Föreningen befarade att den föreslagna bestämmelkunde leda till att företag, som vid sidan av annan huvudsaklig verksamsen het ägnade sig åt kreditgivning, i stället för att kanalisera denna genom finansbolag valde att sköta den själva med den sämre effektivitet som detta enligt föreningen skulle innebära. Kritik riktades också mot att tillämpningsområdet inte var tillräckligt tydligt avgränsat i förslaget. Några remissinstanser ansåg att tillämpningsområdet skulle bestämmas så att vissa verksamhetsgrenar eller branscher undantogs. Mot FBK:s beskrivning riktades också den anmärkningen att uppräkningen verksamhetsformer inte var fullständig, vilket borde framav av lagtexten. Departementschefen menade i prop. 197879:170 att det var viktigt att lagens tillämpningsområde angavs såklart som möjligt. Han anförde vidare: Jag att kommitténs beskrivning i huvudsak lämpar sig som en anser definition verksamheten. Denna bör betecknas som finansieringsav verksamhet. I beskrivningen av finansieringsverksamhet bör i enlighet med kommitténs förslag anges att det är fråga om näringsverksamhet.
412 Andra institut bedriver finansieringsverksamhet som
Därav följer enligt bokföringslagen 1976:125 att företag som driver finansieringsverksamhet är bokföringsskyldigt. I likhet med finansie-
ringsbolagskommittén anser jag att endast finansieringsverksamhet av betydande omfattning i princip skall falla inom det lagreglerade området. För detta talar bl. a. att en tillsyn av praktiska skäl inte med
fullgod effektivitet kan ske över alla de företag i eller mindre som mer begränsad utsträckning ägnar sig åt extern finansiering.
Departementschefen delade FBK:s uppfattning att bankägda finansbolag
oberoende av storlek skulle omfattas lagen. I fråga värdegränsen av om anförde han följande:
Till skillnad från kommittén anser jag att bestämd värdegräns bör en finnas i lagen i fråga om andra än bankägda finansföretag. Detta är av betydelse inte minst från rättssäkerhetssynpunkt. En värdegräns gör det
möjligt för de berörda finansföretagen själva bedöma att när deras verksamhet är av sådan omfattning att den faller inom lagen. Med en sådan regel bör vidare ett mindre finansföretag, verksamhet vars storleksmässigt närmar sig den satta gränsen, ha bättre möjlighet än enligt
kommitténs förslag att i tid anpassa sig till lagen. Kommittén diskuterar i motiven efter vilken måttstock det skall avgöras, om verksamheten har
betydande omfattning. I likhet med kommittén jag anser att finansieringsverksamhetens balansomslutning kan användas för sådant ändamål. Med balansomslutning jag då värdet på tillgångarna menar i ñnansieringsverksamheten. Värdet bestäms med ledning av företagets balansräkning. För att undvika att tillfälliga förändringar i balansomslut-
ningen avgör om lagen skall tillämpas på visst företag ett förordar jag att värdegränsen relateras till den genomsnittliga balansomslutningen för
en längre tid, förslagsvis tre år. Om ett företag inte har drivit finansie-
ringsverksamhet så länge, bör balansomslutningen för tiden när verksamheten har förekommit bli avgörande. Bankinspektionen har före- slagit att balansomslutningen avseende finansieringsverksamheten skall uppgå till 25 milj. kr. för att verksamheten skall omfattas lagen. De av motiv, på vilka den av mig förordade lagstiftningen bygger, talar emellertid för att lagen skall omfatta sådan finansieringsverksamhet som av praktiska skäl kan ställas under tillsyn och inte av andra skäl bör undantas. Kommitténs förslag med riktmärket vid balansomslutningen
10 milj. kr. är enligt min mening väl avvägt. Jag förordar därför att en genomsnittlig balansomslutning för finansieringsverksamheten på minst 10 milj. kr. utgör en förutsättning för att lagen blir tillämplig i fråga om andra än bankägda finansföretag. Lagens tillämpningsområde bör i fråga om värdegränsen bestämmas så enskilt företag att ett inte genom organisatoriska åtgärder kan bestämma, om dess verksamhet skall ligga inom eller utom tillämpningsområdet. För förhindra att att organisatoriska förändringar får sådana effekter bör värderegeln kompletteras med en bestämmelse om att hänsyn skall tas till sammanlagda balansomslutningen av finansieringsverksamheten i företag mellan vilka det finns nära samband. Detta kan vara fallet i koncernförhållanden eller
när företagen leds av samma eller i huvudsak samma personer eller om vinsten av företagens verksamhet helt eller till betydande del skall tillfalla samma eller i huvudsak samma personer.
Departementschefen diskuterade också frågan finansbolag vid sidan om av
Andra institut bedriver finansieringsverksamhet 413
som
finansieringsverksamheten också skulle kunna ägna sig annan verksamhet. Något generellt förbud att bedriva annan rörelse ville han därvid inte se. FBK:s förslag fann han emellertid mindre lämpligt.
Om jämsides med finansieringsverksamheten drivs annan minst lika omfattande verksamhet, skulle med kommitténs förslag lagen inte gälla annat än i de fall finansieringsverksamheten drivs av ett särskilt subjekt, exempelvis ett dotterbolag. Att på detta sätt göra lagens tillämplighet beroende på hur verksamheten organisatoriskt fördelas mellan bolag i samma koncern måste betraktas som olämpligt. Jag anser därför i likhet med några remissinstanser, att det inte bör vara en förutsättning för lagens tillämplighet att finansieringsverksamheten är företagets huvudsakliga verksamhet. Det betyder att all finansieringsverksamhet med större balansomslutning än som tidigare har nämnts faller under lagen, om den inte ryms i de särskilda undantagen.
I avsnittet om lagens tillämpningsområde anförde departementschefen
avslutningsvis:
Med det tillämpningsområde somjag nu har förordat kommer enligt vad nu kan beräknas ca 30 finansföretag att omfattas av lagen. Dessa utgörs till stor del av bankägda finansföretag och sådana bolag som kan betecknas som fristående, egentliga finansföretag. Såvitt jag nu kan bedöma kommer lagstiftningen inte att sådana effekter att konkurrensen inom branschen påverkas så att det leder till någon större omstrukturering eller andra avsedda förändringar. Med hänsyn till att lagstiftningen är ny detta område kan det finnas skäl att grundval av vunna erfarenheter efter någon tid ompröva vilka företag som bör omfattas av lagen. Det är därför viktigt att noga följa utvecklingen av finansföretagen och de effekter som lagstiftningen kan ha på dem.
Lagrådet ansåg i sitt yttrande att begreppet finansieringsverksamhet fått en för vid definition i lagförslaget eftersom under begreppet skulle falla även den verksamhet som bedrivs av företag som står under bankinspektionens tillsyn på grund av annan lag samt även företag som grund särskild lag
av står under annan statlig tillsyn. På grund av detta undantogs därför från lagförslaget företag som omfattades av annan lagstiftning om särskild tillsyn. Lagrådet anförde: Oavsett vilken innebörd ordet finansieringsverksamhet kan anses ha i allmänt språkbruk torde det i denna lag böra ges en så begränsad betydelse, att därunder inte kommer att inbegripas den verksamhet som bedrivs av banker och liknande kreditinstitut. Sådan verksamhet avses
skola omfattas av den nya tillsynslagen. heller bör lagen omfatta verksamhet ifrågavarande slag, som utövas av riksbanken eller
av nu annan statlig myndighet.
Departementschefen menade i anledning av vad lagrådet anfört att han inte ansåg att det var förknippat med några nackdelar att begreppet finansieringsverksamhet i lagen ett vidsträckt innehåll utan att det tvärtom var
gavs en fördel om begreppet i lagen stod i överensstämmelse med sin allmänna innebörd. Genom en senare bestämmelse i förslaget undantogs från lagens tillämpningsområde verksamhet som drevs av banker och kreditinsti-
414 Andra institut bedriver finansieringsverksamhet som
tut som redan var ställda under tillsyn. Departementschefen ville därför inte förorda någon ändring i fråga om definitionen finansieringsverksamhet. av När det gällde verksamhet som drevs av myndigheter menade departementschefen att det redan genom att lagen enligt 2§ endast gällde för företag framgick att statliga myndigheter var undantagna. Något behov att i lagtexten närmare ange detta förelåg därför enligt hans mening inte. Inför riksdagens behandling av propositionen om FiL hade i flera motioner yrkats förändringar av det framlagda lagförslaget. I framställningar till näringsutskottet hade bl. finansföretagens förening framfört sitt a. som primära önskemål att riksdagen skulle avvisa lagförslaget. Enligt en av motionerna borde lagen om finansbolag omfatta alla finansieringsföretag med en viss minimistorlek. Gränsen borde därvid enligt motionärerna sättas vid en balansomslutning på 5 milj. kr. Utskottet fann inte en sådan sänkning av beloppsgränsen motiverad.
8.3.1.2¶Kommitténs ställningstagande
Finansbolagens utveckling och verksamhet har beskrivits i avsnitt 8.1.4-5. FiL:s finansieringsverksamhetsdefinition tillkom i tid då finansieringsen företagens snabba utveckling stod i focus för lagstiftarens uppmärksamhet. Företagens huvudsakliga verksamhet factoring och leasing. Det var var därför naturligt att exemplifiera medverkan till finansiering att särgenom skilt nämna förvärv av fordringar och upplåtelse av lös egendom till nyttjande. Utvecklingen finansbolagens område har efter FiL:s tillkomst varit mycket kraftig. I maj 1988 uppgick antalet registrerade finansbolag till över 280 bolag, vari ingick ett antal som registrerats efter den 1 januari 1988. Även factoring och leasing fortfarande viktiga om är inslag i bolagens verksamhet har dessa verksamheter fått en relativt sett minskad betydelse. Vid sidan av factoring och leasing förekommer mängd olika finansienu en ringsformer. Mot den bakgrunden har det varit naturligt att söka finna en mera generell och heltäckande finansieringsverksamhetsdefinition. Den nuvarande definitionen utgår från kreditgivningen den grundläggande som uppgiften. Även definition bör utgå från kreditgivningen en ny som den centrala verksamheten. Ställande av garanti bör träffas finansieringsverkav samhetsdefinitionen. Liksom idag bör också medverkan till finansiering omfattas, dock utan någon exemplifiering. Definitionen kommer härigenom att vidgas i förhållande till idag. Kommittén diskuterar nedan de praktiska konsekvenserna av borttagandet exemplen. av Tidigare har redogjorts för de motiv och syften som låg bakom införandet av FiL. Dessa är alltjämt bärande. Det är emellertid varken önskvärt eller lämpligt att utifrån dessa syften reglera all verksamhet enligt allmänt som språkbruk innefattas i begreppet finansieringsverksamhet. Från den heltäckande definition som föreslås är det därför nödvändigt att göra flera vittomfattande undantag. Endast yrkesmässig verksamhet bör omfattas av
Andra institut bedriver finansieringsverksamhet 415 som
definitionen. Detta innebär att enstaka krediter inte bör omfattas annat än då verksamheten sker inom ramen för näringsverksamhet. Redan här bör sägas att lagen inte bör gälla företag som står under särskild tillsyn med stöd annan lag. Företag som lämnar normala leveranav törskrediter bör också särskilt undantas. Kommittén har i detta hänseende inte gjort någon annan bedömning än den nuvarande lagen ger uttryck för. När det gäller vanliga näringslivsföretags verksamhet det finansiella området föreslog FBK att sådan verksamhet skulle undantas eftersom den inte utgjorde företagets huvudsakliga verksamhet. Detta krav kom sederaldrig med i lagen. Det har föranlett tillämpningssvårigheter. Kommitmera tén i stort delar FBK:s bedömning i detta hänseende föreslår att - som bankinspektionen särskild möjlighet att från lagens tillämpning unges en danta företag finansieringsverksamhet inte kan anses ha ett självvars ständigt syfte vid sidan av företagets huvudsakliga verksamhet och i förhållande till denna år av mindre betydelse. Det år inte kommitténs avsikt att den kreditgivning som i sig ligger i insättning av medel i bank skall omfattas av finansieringsverksamhetsdefinitionen. Bankerna och de andra intermediärerna på marknaden måste kunna fullgöra sin funktion. Lån till kreditinstitut bör alltså inte anses som finansieringsverksamhet enligt lagen. Detta har emellertid ansetts så självklart att det inte behöver utsägas i lagtext. Ett förvärv fondpapper innebär givetvis en finansiering i förhållande av till det företag som givit ut pappret. Det ligger emellertid i sakens natur att sådana förvärv inte bör omfattas av finansieringsverksamhetsdefinitionen. Ett så viktigt undantag bör tas in redan i samband med definitionen. Definitionen skall alltså aldrig komma att omfatta sådana förvärv oavsett gjort förvärvet. Marknaden för sådana papper regleras i stället vem som enligt de särskilda regler behandlas i kapitlet om värdepappersmarknasom den.
Särskilt om kreditförmedling För att de lånetransaktioner som äger rum utanför det reguljära kreditväsendet skall komma till stånd behövs det ofta någon som kan förmedla kontakt mellan långivare och låntagare. FBK diskuterade huruvida förmedlingsverksamheten skulle ingå i den av FBK föreslagna finansieringsverksamhetsdefinitionen. FBK fann sig emellertid förhindrad att ta upp frågan. Skälen angavs enligt följande.
En motsvarande kreditförmedling och antagligen av betydligt större omfattning bedrivs av bankerna. Det framstår därför som mindre ändamålsenligt att behandla kreditförmedlingsverksamhet utan att samtidigt inkludera motsvarande verksamhet hos bankerna. En sådan utredning fordrar emellertid, enligt kommitténs mening, en väsentlig utvidgning av kommittén, där bl. a. kanske representanter för bankerna deltar. I viss mån torde även en komplettering av de för kommittén gällande direktiven erfordras. Enligt kommitténs mening kan det finnas skäl att närmare studera denna kreditförmedlingsverksamhet. Det kan
416 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
ligga nära till hands att bankinspektionen, har den erforderliga som sakkunskapen och möjligheten till insyn, initierar en kartläggning av bankernas kreditförmedlingsverksamhet.
Inom ramen för den k. Ekokommissionens arbete s. utgavs en rapport betitlad Kreditgivning och ekonomisk brottslighet. I rapporten redovisades en undersökning av bankernas kreditförmedling. Uppgifterna hänförde sig till av bankerna förmedlade lån den 31 oktober 1983. Arbetet per att infordra och sammanställa materialet utfördes bankinspektionen. Inav spektionen vände sig till samtliga affärsbanker, de femton största sparbankerna och samtliga föreningsbanker och centralkassor för jordbrukskredit. Den totala summan av utestående förmedlade krediter uppgick angivet per datum till 17 442 milj. kr. Av denna summa svarade affärsbankerna utom - Sparbankernas Bank och Föreningsbankernas Bank ensamma för hela - 16 219 milj. kr. l redovisningen indelades de förmedlade lånen i fyra huvudgrupper: Lån för vilka ställts säkerhet i form av bankgaranti, förmedling av lån för vilka ställts säkerheter eller ingen säkerhet lämnats, förmedling typ mäklarverksamhet och cash management.
När det gällde privata kreditförmedlare vid sidan bankerna menade av kommissionen att dessa utgjordes både företag och enskilda av personer. Det rörde sig enligt kommissionens bedömning om ett hundratal, ofta fastighetsmäklare. Enligt kommissionen det inte närmare känt i vilken var omfattning enskilda personer uppträdde kreditförmedlare i yrkesmässisom ga former. Att det existerade s. kreditraggare hade enligt kommissionen visat sig bl. a. i samband med olika lånehärvor åklagare och som utretts av polis. Enligt kommissionens bedömning hade det under år blivit allt senare vanligare att vissa firmor och privatpersoner också bedrev låneverksamhet. Denna bestod i att företrädesvis mindre belopp lånades ut oftast kort tid. Det nya med denna verksamhet skulle enligt kommissionen bestå i att denna typ av låneverksamhet skedde helt öppet och i organiserade former som en ren näringsverksamhet. De lånefirmor det här fråga som var om vände sig genom annonsering i dagspressen direkt till allmänheten med sina erbjudanden. Många av firmorna hade drivit sin verksamhet i flera år och kunde betraktas som etablerade på marknaden. Ett typiskt drag var att dessa företag eller privatpersoner ofta använde sig av beteckningar som var ägnade att inge visst förtroende. I deras firma ingick sådana ord bankir, som finans, invest eller kapital. Verksamheten hos dessa företag kunde enligt kommissionen vara av olika slag. Det kunde röra sig om ren utlåningsverksamhet. Det kunde också vara fråga om kreditförmedling. En verksamhet hade dykt under annan som upp senare år var den som bestod i handel med företrädesvis k. reverser, s. säljarreverser som utfärdats i samband med fastighetsaffärer. Samhället saknar princip kontroll över den finansieringsverksamhet som bedrivs av bankirfirmor och liknande företag privatpersoner. Det samt saknas därför uppgifter om storleken av denna marknad. Enligt den be-
Andra institut bedriver finansieringsverksamhet 417 som
dömning kommissionen gjorde torde omfattningen i förhållande till den reglerade marknaden och till bankernas låneförmedlande verksamhet med all sannolikhet vara ringa. Vid de överläggningar kommissionen hade med företrädare för banker, försäkringsbolag, bankinspektionen och försäkringsinspektionen yppades stor skepsis mot den roll som de privata låneförmedlarna spelar på kreditmarknaden. Kommissionen delade denna tveksamhet. Eftersom det uppenbarligen fanns marknad för de privata låneförmedlarnas tjänster ansåg en dock kommissionen att det inte fanns skäl att föreslå förbud mot privat låneförmedling. Enligt kommissionen fanns det dock anledning att överväga någon form av kontroll eller tillsyn från samhällets sida över den verksamhet bedrivs privata låneförmedlare. Kommissionen ansåg som av att det borde tillsättas särskild utredning med uppgift att föreslå åtgärder en i syfte att förhindra att yrkesmässig kreditgivning främjar eller underlättar ekonomisk brottslighet. En flera uppgifter för denna utredning skulle av att överväga auktorisation borde införas för privata låneförmedvara om Iare. När det gällde bankernas låneförmedlande verksamhet ansåg kommissioatt bankinspektionens tillsyn borde kunna förbättras. Förutsättningarnen för dessa krediter borde enligt kommissionens mening prövas på samma na sätt som för de krediter som bankerna tar i egen portfölj. I 198485:32 om riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk prop. brottslighet behandlades rapporten från kommissionen. Departem.m. mentschefen uttalade där att han delade kommissionens uppfattning att det kunde finnas anledning att utreda frågan om åtgärder för att förhindra att yrkesmässig kreditgivning främjar eller underlättar ekonomisk brottslighet. Han angav samtidigt att han avsåg att återkomma till frågan när rapporten remissbehandlats. Vid remissbehandlingen av kommissionens rapport yttrades bl. a. följande i fråga om privata låneförmedlare.
Bankinspektionen Beträffande privata låneförmedlare har inspektionen enbart negativa erfarenheter. De kan enligt inspektionens mening helt undvaras. Något förbud mot sådan verksamhet kan självfallet inte ifrågakomma. Den av kommissionen ifrågasatta offentliga kontrollen utgör emellertid inte någon lämplig lösning. Att utöva sådan kontroll på ett meningsfullt sätt skulle en praktiskt taget ogörligt. Kontrollen skulle dessutom få den oönskade vara effekten att verksamheten skulle få oförtjänt auktorisation av samhället. en
Riksskatteverket När det gäller privata låneförmedlare torde redan utan någon särskild utredning kunna konstateras, att någon meningsfull kontroll svårligen är praktiskt genomförbar. Såsom kommissionen själv påpekat kan komma i fråga att förbjuda sådan låneförmedling.
418 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
Svenska sparbanksföreningen
Vad gäller kommissionens ståndpunkt att det behövs någon form av kontroll av eller tillsyn över privata låneförmedlares verksamhet, är det
sparbanksföreningens uppfattning att det bör övervägas utlåningsverksam-
om het och låneförmedling skall, på samma sätt som inlåningsverksamhet, vara oktrojskyddad. Sparbanksföreningen anser det föreligga goda skäl för ståndpunkten att utlåning och låneförmedling till i vart fall privatpersoner endast bör få bedrivas av den som erhållit oktroj.
Svenska fondhandlareföreningen
En annan sektor som kommissionen anser bör bli föremål för utredning är möjligheten av någon form för offentlig kontroll av i första hand privat låneförmedling som sker från företag, stiftelser och intresseorganisationer. Föreningen finner det utomordentligt tveksamt om det är möjligt att med erforderlig begränsning definiera dessa mycket omfattande kategorier. Det förefaller i det närmaste utopiskt att föreställa sig att man med statliga bestämmelser och kontrollorgan skulle kunna få grepp om ekonomisk aktivitet av detta slag. Också denna punkt får föreningen alltså avstyrka tanken på någon ny utredning.
Svenska Bankföreningen och PKbanken När det härefter gäller frågan om kontroll av privata låneförmedlare förefaller det Bankföreningen i det närmaste ogörligt att få till stånd effektiv
en kontrollverksamhet. Kan effektiviteten av en sådan kontroll inte garanteras bör enligt Bankföreningens uppfattning ett kontrollsystem över huvud taget inte införas. Bankföreningen avstyrker således förslaget. I beslut vid regeringssammanträde den 28 1985 fann regeringen att
mars någon särskild utredning inte behövde tillsättas för att behandla de av kommissionen upptagna frågorna. I stället skulle kreditmarknadskommittén och försäkringsverksamhetskommittén behandla vissa av frågorna. Rapporten överlämnades sålunda till kreditmarknadskommittén bl. såvitt
a. den avsåg frågan om de privata låneförmedlarna borde ställas under offentlig tillsyn och kontroll och om åtgärder borde vidtas för att förstärka bankinspektionens kontroll över bankernas kreditförmedlingsverksamhet.
Den norska lagstiftningen I den norska lov om finansieringsvirksomhet omfattas förmedling
av krediter i och för sig av finansieringsverksamhetsdefinitionen. Vid förmedling av lån gäller emellertid ändå särskilda regler. För annan finansieringsverksamhet gäller att ingen annan än den som erhållit tillstånd får bedriva sådan verksamhet. Den som driver verksamhet bestående i yrkesmässig förmedling av lån behöver emellertid inte tillstånd. Det räcker att vederbörande underrättat bankinspektionen. Affärsbanker, sparbanker och auk-
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 419
toriserade finansieringsföretag är undantagna från underrättelseskyldigheten. Lagen anger att den som förmedlar lån på ett betryggande sätt skall tillvarata både låntagarnas och långivarnas intressen. Parterna i avtalsförhållandet skall ges upplysningar om den effektiva räntan och andra förhållanden av betydelse, ex. återbetalningsvillkor och eventuella möjligheter att reglera räntan.
Uttalanden av bankirtspektionen Bankinspektionen har i flera s. k. etikmeddelanden gjort uttalanden med anknytning till kreditförmedlingen. I uttalande nr 12 den 27 januari 1977 behandlades frågan om kreditgivning i samband med överlåtelse av flerfamiljs- och affärsfastigheter. I uttalandet relaterar bankinspektionen vad som förekommit i anledning av en omfattande handel med hyresfastigheter, som hade starkt spekulativa inslag. Det nämns att bankerna i den allmänna debatten utsatts för kritik såväl för direkta krediter ur egen portfölj som för medverkan vid förmedling av krediter, ex. notariatlån, och rådgivning i samband därmed. Vad som hade förekommit gav inspektionen anledning att understryka vikten av en noggrann prövning av ansökningar om medverkan med krediter i samband med överlåtelser av flerfamiljshus och affärsfastigheter. Motsvarande prövning borde enligt inspektionen göras när fråga uppkommer att i sådana sammanhang medverka med förmedling av krediter.
I etikmeddelande nr 13 den 14 december 1977 tas frågan om verksamhet vid sidan av banktjånsten upp. Efter att ha behandlat vissa oegentligheter av tre banktjänstemän uttalar inspektionen att bankernas kreditförmedling måste handläggas en tillräckligt hög nivå i banken, så att krediter inte förmedlas till personer och ändamål, som banken inte skulle ha tillgodosett genom kreditgivning i egen portfölj.
I ett etikmeddelande från den 5 november 1981, nr 33, behandlas förskottsränta. Bankinspektionen rekommenderar där de som är ställda under inspektionens tillsyn att normalt avstå från att ta emot förskottsränta för längre tid än två år. Självfallet, säger inspektionen. kan omständigheterna i enskilda fall vara sådana att förskottsbetalning av ränta för något längre tid vid en samlad bedömning framstår som naturlig och förenlig med sunda kreditgivningsprinciper. Fråga härom bör enligt inspektionens uppfattning avgöras på hög nivå, av verkställande direktör eller vice verkställande direktör. Rekommendationen avser även förmedlade krediter, s. k. notariatlån.
I uttalande nr 44 den 16juni 1983angående samarbete mellan finansbolag och låneförmedlare anförs följande.
Låneförmedling är en relativt ny företeelse. Inspektionen har under
senare år fått kännedom om några låneförmedlares verksamhet. Det
intryck inspektionen härvid fått har inte alltid varit positivt. Verksam-
heten har många gånger varit mindre seriös. Även om så inte har varit
fallet, har låneförmedlingen framstått som en onödig och för låntagaren
420 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
starkt fördyrande mellanhand. Låneförmedlarna står inte under någon
offentlig tillsyn. Å andra sidan är verksamheten sådan inte olaglig.
som
Det kan givetvis också förekomma seriösa låneförmedlare. Under alla
förhållanden finns det all anledning för finansbolag och andra kreditinstitut att noga överväga om de bör träda i förbindelse med låneförmed-
lare. Om så skall ske, synes följande vara att förorda. Vad gäller
samarbete med olika låneförmedlare bör det enligt bankinspektionens
mening inledas först efter det att en noggrann undersökning gjorts av
resp. låneförmedlare, bl. a. dennes ekonomiska ställning, organisation
och ledning. Ett ovillkorligt krav är att låneförmedlaren bedriver verk-
samheten på ett seriöst sätt och att sundheten i verksamheten inte kan
ifrågasättas. Det är av vikt att låneförmedlarens marknadsföring och
reklam är saklig och korrekt, så att allmänheten inte får felaktig in-
formation. Finansbolaget bör kontrollera att så är förhållandet och
avbryta förbindelsen om tveksamhet råder om förmedlarens marknads-
föringsmetoder. En låneförmedlare bör göra ev. låntagare uppmärksam
på att han endast har en förmedlande uppgift och att beslut i kredit-
frågan fattas endast av långivaren. Låneförmedling innebär alltid en
kostnadsfördyring för låntagaren. Finansbolaget bör därför bevaka att
förmedlarens provisionsuttag inte år såstort att den effektiva räntan blir
anmärkningsvärt hög. Ett samarbetsavtal med låneförmedlare bör alltid
upprättas skriftligen och utformas så att det relativt omgående kan
ändras eller annulleras. Av det anförda följer helt naturligt att låneför-
-
medlaren inte får driva sin verksamhet på ett sådant sätt att ekonomisk
brottslighet kan föreligga. Skulle sakliga grunder sådana förhållan-
den misstänkas bör samarbetet omedelbart avbrytas av finansbolaget.
I etikmeddelande nr 46 den 29 november 1983 angående stora lån till privatpersoner för skatteplaneringsändamål m.m. uttalar inspektionen att s. förmedlade krediter inte utan vidare kan jämställas med krediter i egen portfölj, eftersom de inte bankens eller finansbolagets i
tar egna resurser anspråk. Även i fråga sådana krediter måste enligt inspektionen emel-
om lertid ihågkommas att de i meddelandet diskuterade ändamålen spekula-
tion i värdepapper eller fastigheter eller skatteplanering framstår som
mindre angelägna och att påfallande stora krediter för sådana ändamål därför inte bör förekomma.
Kommitténs ställningstagande
Av den lämnade redovisningen har framgått att man på många håll är skeptisk till en reglering av kreditförmedlingsverksamhet främst det
av skälet att det är svårt att utöva någon meningsfull kontroll denna verk-
av samhet. Som framgår längre fram anser kommittén att kreditgivning till konsument i princip bör förbehållas de auktoriserade instituten. Om förmedling av kredit till konsument fritt fick bedrivas skulle denna princip emellertid lätt kunna kringgås. Kommittén har därför stannat vid samma ställningstagande i detta hänseende som intagits i konsumentkreditlagen. Denna lag omfattar sålunda inte endast kredit som lämnas till konsument av näringsidkare utan också kredit av annan än näringsidkare, om krediten
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 421
förmedlas näringsidkare som ombud för kreditgivaren. Kommittén
av anser sålunda att dylik kreditförmedling skall omfattas av lagen. Härav följer att från lagens tillämpningsområde undantas förmedling till annan än konsument. Detta bör framgå av ett särskilt undantag i lagen. Kontrollen av kreditförmedling till konsument torde inte medföra lika stora problem som beträffande förmedling i allmänhet. Oftast förutsätter förmedlingsverksamheten i dagspressen. Även eljest är verksamhet riktad mot konsu-
annonser ment svårare att dölja än annan verksamhet.
Konsumentkreditlagen gäller enligt l § andra stycket även i fråga om köp från annan än näringsidkare, om köpet förmedlas av näringsidkare som ombud för säljaren. Enligt förarbetena SOU 1972:28, s. 90 innebär kravet till en början att lagen blir tillämplig, om näringsidkaren handlar som fullmäktig för säljaren, dvs. i dennes namn och för dennes räkning. Handlar näringsidkaren som kommissionär blir lagen tillämplig redan på grund av huvudregeln. Undantagsbestämmelsen är emellertid avsedd att omfatta också fall då en privatperson själv formellt uppträder som part, ex. genom att underteckna avtalet som säljare, men en förmedlande näringsidkare aktivt medverkar vid köpet och exempelvis ställer sitt kontraktsformulär till förfogande. Att en näringsidkare i egenskap av mäklare gett säljaren anvisning om en spekulant varan medför däremot i och för sig inte att han som ombud förmedlat köpet.
När det gäller gränsdragningen för vad som skall anses vara medverkan till finansiering menar kommittén att den utveckling av förmedling som ovan redovisats beträffande konsumentköpkredit är användbar även i detta sammanhang. En kreditgivning som sker i eget namn men som uppges vara en förmedlad kredit skall anses vara en normal kreditgivning enligt huvudregeln. I det fallet är det därför inte fråga om kreditförmedling. Om däremot någon på grund av uttrycklig fullmakt eller ställningsfullmakt uppträder som ombud för kreditgivaren föreligger en kreditförmedling. Ställningen som ombud medför att ombudet kan förhandla och sluta avtal om krediten. Gränsen mot en ren anvisning torde inte bli särdeles svår att dra. Om en mäklare bara förmedlat kontakten mellan kreditgivaren och kredittagaren föreligger inte kreditförmedling i lagens mening. Endast om mäklaren aktivt medverkat vid förhandlingarna eller på annat sätt uppträtt så att kredittagaren hade anledning att uppfatta mäklaren som handlande enligt en ställningsfullmakt föreligger en kreditförmedlingssituation. Att en bank eller annan ex. endast ställer formulär till förfogande men alls inte deltar i avtalsförhandlingarna bör dock inte anses tillräckligt för att konstituera kreditförmedling.
Som redan anförts omfattar finansieringsverkssamhet endast yrkesmässig verksamhet. Enstaka kreditförmedlingar av annan än näringsidkare faller redan på denna grund utanför definitionen. En fastighetsmäklares medverkan vid kreditgivning torde för övrigt endast undantagsvis falla under begreppet kreditförmedling. I normalfallet är det fråga om en ren anvisning. Även då fråga är enstaka fall kreditförmedling torde emellertid
om av verksamheten inte kunna anses ha ett självständigt syfte vid sidan av den
422 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
huvudsakliga verksamheten. En möjlighet att undanta verksamheten från tillståndskrav finns därför enligt den tidigare relaterade regeln.
Särskilt om s. k. fastighetsleasing
Kommitténs definition av begreppet finansieringsverksamhet utan särskild specificering av vad som avses med medverkan till finansiering innebär att samtliga existerande finansieringsformer kommer att träffas. För närvarande anger FiL att medverkan till finansiering sker genom förvärv av fordringar eller upplåtelse av lös egendom till nyttjande. Leasing av fast egendom har därmed redan till följd av definitionen av begreppet finansieringsverksamhet fallit utanför FiL:s tillämpningsområde.
Kommittén har i avsnitt 8.1.4 beskrivit fastighetsleasingfastighetsrenting. Fråga har alltså nu uppkommit om den verksamhet som bedrivs under namn av fastighetsleasingfastighetsrenting är att anse som medverkan till finansiering. Denna verksamhet bedrivs så att fastigheten köps av leasingbolaget med option för säljaren att köpa tillbaka fastigheten. Säljaren hyr därefter fastigheten av köparen. Eftersom avtal innebärande utfästelse att sälja fast egendom inte är giltigt är optionsavtalet inte civilrättsligt bindande. Samtliga inblandade parter betraktar emellertid avtalet som bindande och hela marknaden utgår från att avtalet som ett s. k. gentlemens agreement är förpliktande. För hela marknadens funktion torde det för övrigt vara av största vikt att ingen part undandrar sig uppfyllandet av optionsavtalet. Å andra sidan förekommer att fastigheten överlåts till köparen
ett av för ändamålet bildat dotterföretag. Hyresavtalet träffas i detta fall med dotterföretaget och optionen gäller inte fastigheten utan aktierna eller andelarna i företaget. En sådan option är civilrättsligt bindande. Ett ytterligare alternativ är att överlåtelsen av fastigheten sker indirekt via ett av säljaren ägt företag, där fastigheten i princip utgör bolagets enda tillgång. Hyresavtalet träffas med företaget och optionen avser aktierna eller andelarna i företaget. Även i detta fall är optionen civilrättsligt bindande.
Det har framförts att frågan om fastighetsleasing borde anstå till dess att leasingutredningen har avslutat sitt arbete. Skälet skulle vara den osäkerhet som råder kring de civilrättsliga frågorna. Av redovisningen framgår att metoder redan finns för att göra optionsavtalet rättsligt giltigt. Marknaden utgår från att optionsavtalet även då det avser en fastighet förpliktar
- parterna. Enligt kommitténs mening finns det därför inte skäl att för att avgöra om det här är fråga om finansieringsverksamhet avbida lösningen av strikt civilrättsliga problem kring avtalets formella natur.
Det är uppenbart att syftet med leasingavtalet är finansiering, särskilt som det förenas med en option för säljaren att köpa tillbaka fastigheten. Det kan därför inte råda någon tvekan om att det skall anses som medverkan till finansiering. Därmed träffas verksamheten av kommitténs definition av finansieringsverksamhet. En del svåra gränsdragningsproblem kan uppkomma när det gäller att skilja avtal innebärande finansiering från andra. Det förekommer att byggföretag säljer producerade fastigheter med
Andra institut bedriver finansieringsverksamhet 423 som
option att köpa tillbaka fastigheten. Att närmare in i detaljerna kring gränsdragningen begreppet fastighetsleasing torde emellertid inte låta sig av göras. En kreditmarknadskommitténs utgångspunkter är att skapa en så av flexibel lagstiftning som möjligt. Det bör därför vara en uppgift för bankinspektionen att närmare följa utvecklingen av leasingverksamheten och avgöra när ett avtal faller inom eller utom ramen för begreppet finansieringsverksamhet. Kommittén anser dock för sin del att avtalet bör vara förenat med ett optionsavtal för att det skall anses som medverkan till finansiering. Med fastighetsleasingfastighetsrenting i vid bemärkelse bör i detta fall likställas upplåtelser av byggnad ofri grund och de nyss beskrivna avtalen som formellt avser aktierna i ett fastighetsbolag. En särskild fråga är denna verksamhet generellt skall vara tillåten för om bank ingår. Kommittén har i avsnitt 7.2.3.5 konstaterat koncerner vari en att verksamheten inte bör vara tillåten för banker. Detta får till följd att kreditmarknadsbolag i koncern vari bank ingår inte fritt kan ägna sig denna verksamhet. Den får alltså förläggas i den ram som står dessaföretag till buds enligt 4 kap. 12 § KML. Detta gäller oavsett om avtalet verkligen fast egendom eller om det gäller aktier i fastighetsbolag eller byggnad avser på ofri grund och alltså formellt är att betrakta som leasing av lös egendom. Det blir en uppgift för bankinspektionen att tillse att sistnämnda verksamhet inte utövas fritt i en bankkoncern.
8.3.2¶Auktorisation
8.3.2.1 Historiskt perspektiv
Genom lagen den 27 maj 1898 innefattande särskilda bestämmelser om vissa aktiebolag, driva lånerörelse meddelades föreskrifter om att som sådana aktiebolag utom bankaktiebolag var skyldiga att söka stad- - fästelse av bolagsordningen hos Kungl. Majzt. Eftersom bankaktiebolagen redan underkastade en sådan skyldighet kom efter lagens tillkomst alla var aktiebolag med ändamål att driva lånerörelse att lyda under en lagstiftning byggd ett sanktionssystem. gällande kreditaktiebolagslagen från år 1963 gäller alla aktiebolag Den nu har till ändamål att driva lånerörelse och att genom utgivande av som obligationer eller andra förskrivningar avsedda för den allmänna rörelsen upplåna för verksamheten erforderliga medel men i vars verksamhet bankrörelse inte ingår. Utanför lagens tillämpningsområde faller alltså de bolag har till ändamål att upplåna för verksamheten erforderliga medel på som annat sätt än genom utgivande av obligationer eller andra förskrivningar i den allmänna rörelsen. Genom FiL inordnades alla företag som driver en beskriven finansieringsverksamhet under en lagstiftning som innefattar kontroll och tillsyn. Med vissa undantag omfattas alltså företag som har till ändamål att lämna kredit eller att medverka till finansiering genom att förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande. Lagen bygger emellertid på en frizon för
424 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
företag där nettovärdet av tillgångarna i den finansiella verksamheten understiger 10 miljoner kronor. Som tidigare redogjorts för görs också undantag för finansiering i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företaget självt, av vissa närstående företag om medel för finansieringsverksamheten inte anskaffas från allmänheten samt för finansiering inom en grupp av näringsidkare med ekonomisk intressegemenskap också under förutsättning att medel inte anskaffas från allmänheten.
I själva verket torde framväxten av finansieringsföretagen under 1960 och 70-talen ha inneburit det första praktiskt viktiga steget till en utveckling av finansieringsverksamhet
utanför samhällets kontroll. Genom tillkomsten av FiL år 1980 och de därav föranledda ändringarna i lagen kreditpolitiska
om medel bröts till dels denna utveckling.
8.3.2.2¶Tidigare lagstiftningsarbeten
Finansieringsbolagskommittén FBK I sitt betänkande Finansieringsbolag anförde kommittén att den stora betydelse som kreditmarknaden har för samhällsekonomin har lett till att samhället skaffat sig ett relativt stort mått av insyn i och kontroll över de institut, som verkar på denna marknad. FBK framhöll att för att samhället skulle kunna erhålla behövliga möjligheter till kontroll av och insyn i finansieringsföretagens verksamhet borde dessa inordnas i ett regelsystem liknande det som redan gällde för övriga kreditinstitut. FBK noterade att ett sätt att nå samhällelig kontroll av och insyn i den kreditverksamhet som sker skulle vara att låta all kreditgivning omfattas av en samhällelig kontroll. Man hänvisade här till lagstiftningen i Norge och anförde vidare:
Kommittén har diskuterat ett sådant tillvägagångssätt och är helt med-
veten om det konsekventa i denna lösning. Kommittén vill likväl
föreslå en sådan konstruktion. Den skulle innebära ett ingrepp i vanliga
företags verksamhet ett sätt som hittills varit främmande för svensk
lagstiftning. Inte heller framstår det för kommittén som motiverat med
en så långtgående lagstiftning. Den kreditgivningsverksamhet som sker
ex. hos större produktionsföretag är normalt avhängig deras lik-
viditetssituation. Denna påverkas emellertid av den allmänna kredit-
politiken såväl via dess effekter kreditinstituten som via de mer
-
generella kreditpolitiska åtgärderna. Kommittén har därför funnit det
vara tillfyllest att låta sina förslag enbart omfatta företag som kan
betraktas som kreditinstitut. FBK:s ställningstagande fick till följd att deras förslag endast kom att omfatta företag vilkas verksamhet helt eller huvudsakligen bestod i att lämna kredit. Som har framgått under avsnitt 8.3.1.1 kom emellertid förslaget i denna del att bli kritiserat under remissbehandlingen. Detta resulterade i att lagens tilämpningsområde inte avgränsades med hjälp av något huvudsaklighetskriterium utan att i stället finansieringsverksamhet under viss omfattning skulle undantas från reglering.
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 425
Lagens huvudsakliga innebörd
Konsumentkreditlagen trädde i kraft den l januari 1979. Den gäller kredit betalningsanstånd eller lån som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Med konsument avses enskild medborgare i egenskap av privatperson. Termen näringsidkare skall, i överensstämmelse med vad som är fallet enligt marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen och konsumentköplagen, fattas i vidsträckt mening. Den omfattar varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Som en ytterligare förutsättning för lagens tillämplighet i nu berörda fall gäller emellertid att krediten erbjuds eller lämnas i denna yrkesmässiga verksamhet. Denna behöver inte vara särskilt inriktad kreditgivning. Om en näringsidkare vars yrkesmässiga verksamhet avser försäljning av varor endast i enstaka undantagsfall beviljar köpare kredit är lagen likväl tilllämplig i dessa fall. Däremot äger lagen enligt huvudregeln inte tillämpning om näringsidkare erbjuder eller lämnar kredit utanför sin yrkesmässiga verksamhet. Lagen har dock ansetts böra omfatta också vissa fall där kreditgivaren inte är näringsidkare eller väl är näringsidkare men lämnar krediten utanför sin yrkesmässiga verksamhet. Efter förebild i konsumentköplagen har konsumentkreditlagen därför gjorts tillämplig även på kredit som lämnas av annan än näringsidkare i yrkesmässig verksamhet, under förutsättning att krediten förmedlas av näringsidkare som därvid i sin yrkesmässiga verksamhet handlar såsom ombud för kreditgivaren.
Reglerna om marknadsföringen innebär närmare att information måste lämnas om den effektiva räntan för krediten och i förekommande fall också om kreditkostnad och kontantpris. Innan kreditavtal sluts skall också skriftlig information med motsvarande innehåll lämnas. Om näringsidkaren underlåter att fullgöra dessa skyldigheter kan han enligt en hänvisning till marknadsföringslagen åläggas att lämna den ifrågavarande informationen. En ekonomisk sanktion kan således utkrävas först om ett föreläggande eller åläggande överträds, dvs. i praktiken om näringsidkaren upprepar sin underlåtelse.
Med stöd av hänvisningen till regeln i marknadsföringslagen kan de övervakande myndigheterna tillse att näringsidkare vid marknadsföring lämnar tillräcklig och saklig information rörande innebörden av krediterbjudanden. Med hänsyn till den vida omfattningen av begreppet marknadsföring ges här utrymme för att uppställa krav på information såväl vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring där kredit erbjuds som vid tillfälle då parterna står i begrepp att träffa avtal om kredit.
Under remissbehandlingen ifrågasattes om inte skyldigheten att inför slutande av kreditavtal lämna information om effektiv ränta och kreditkostnad m.m. borde förenas även med viss civilrättslig sanktion. Konsumenten skulle exempelvis inte vara bunden av ett kreditavtal med mindre
426 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
han innan avtalet ingåtts hade kvitterat mottagandet handling
av en som innehöll den föreskrivna informationen. Departementschefen anförde till detta att han inte var beredd att föreslå införandet någon särskild
av civilrättslig sanktion i detta sammanhang.
Lagen som gäller alla former av krediter är dock i huvudsak inriktad på kreditköp. Krediter som är fristående från kreditköp, dvs. vanliga banklån, checkräkningskrediter m.m., berörs sålunda endast av bestämmelserna
om marknadsföring av kredit. Enligt departementschefen får reglerna i bl.
a. 11 § marknadsföringslagen som omfattar även banker och finansbolag
- anses ge konsumentmyndigheterna tillräckliga möjligheter till kontroll
av bankers och finansbolags marknadsföring beträffande kredit. Verksamhet som står under bankinspektionens tillsyn undantas därför från konsumentverkets tillsyn enligt konsumentkreditlagen.
Närmare om de konsumentpolitiska diskussionerna i förarbetena I sitt betänkande Konsumentkreditlag m m, SOU 1975:63, kom kreditköpskommittén KKK på vissa frågor som berörde kreditmarknaden. I en diskussion om behovet av konsumentskydd behandlade KKK de nackdelar för enskilda konsumenter som är förenade med kreditköp. En undersökning som KKK lät utföra visade att kreditköp medförde påfallande höga kreditkostnader för konsumenten. Skillnaden mellan det pris konsumenten fick betala för en avbetalningskredit och för andra krediter kunde enligt KKK endast till liten del förklaras under hänvisning till större kreditrisker. KKK menade i stället att förklaringen till huvuddelen av kostnadsskillnaden torde ligga i själva systemet. Det var KKK:s uppfattning att avbetalningshandeln med dess sammanblandning av kredit och försäljning inte på samma sätt som bankverksamhet fyllde kraven på en rationell kreditgivning.
Systemet förutsatte enligt KKK i regel att säljaren i sin tur anlitar olika kreditgivare med åtföljande hanterings- och refinansieringskostnader. KKK hänvisade till att avbetalningssäljaren många gånger förutom sin försäljningsvinst även tillgodogör sig vinst på den kredit lämnas till konsu-
som menterna.
Enligt KKK bestyrkte också deras material den uppfattningen att ekonomiskt sämre ställda grupper i större omfattning använder sig kreditköp
av än mera gynnade. Därför, menade KKK, drabbar de höga merkostnaderna vid avbetalningsköp de konsumenter som inte kommer sig för att göra anspråk de billigare finansieringsalternativen
och framför allt dem som av ekonomiska skäl är utestängda från de förmånligare krediterna. KKK konstaterade att de minst gynnade i samhället i regel får betala det högsta priset för konsumentkrediterna. Detta innebär enligt KKK att kreditmarknaden avviker från flertalet andra marknader där alla konsumenter möter samma priser. De berörda negativa verkningarna av kreditköpssystemet drabbade enligt KKK inte bara dem som har ett särskilt utsatt läge utan även i varierande grad konsumenterna i allmänhet. Olägenheterna motiverade enligt KKK en betydande utbyggnad av den rättsliga regleringen på
Andra institut bedriver finansieringsverksamhet 427
som
området. Ur samhällsekonomisk synvinkel borde en sådan ordning eftersträvas att de enskilda medborgarna kunde tillgodogöra sig krediternas fördelar med ett minimum av risk för negativa konsekvenser.
Huvuddelen av de krediter som lämnas för enskilt bruk hänför sig primärt till andra ändamål än köp av varor. Störst betydelse bland dessa krediter har de lån som lämnas för investeringar i egna hem, bostadslägenheter och fritidshus. Konsumenterna använder sig i allt större utsträckning av lån även vid anskaffande av dyrare varor. Lånen är i regel inte förbundna med samma olägenheter för konsumenterna som de direkta inköpskrediterna. Ramen för den blivande konsumentkreditlagstiftningen borde enligt KKK i princip vara så vid att alla krediter för enskilt bruk omfattades, låt vara att regleringen huvudsakligen borde inriktas de kreditformer där olägenheterna var störst. Det var enligt KKK främst två skäl som talade för att lagstiftningen borde ha denna bredd. För det första krävdes en långtgående enhetlighet beträffande begrepp och normer för att konsumenterna skall kunna överblicka och jämföra kreditmarknadens olika alternativ. För det andra var marknaden så flexibel att en reglering inte lämpligen borde inskränkas till de typer av konsumentkredit som i lagstiftningsögonblicket var mest aktuella. KKK konstaterade att det redan pågick en förskjutning från traditionella kreditköp mot fristående lån. För att stärka konsumenternas ställning på kreditmarknaden i stort erfordrades enligt KKK till en början en grundläggande förbättring av det informationsunderlag som står till buds. KKK föreslog därför regler om upplysningsplikt för hela konsumentkreditfältet.
l sina diskussioner gick KKK emellertid ett steg längre. Skulle avbetalningskrediter över huvud taget komma ifråga Man anförde:
Olägenheterna vid kreditköp har enligt kommitténs mening sin grund
huvudsakligen just i kombinationen kredit och köp. Kommittén anser
det nödvändigt att göra klarare åtskillnad mellan dessa båda trans-
en
aktioner. Det kan starkt ifrågasättas om inte de traditionella avbe-
talningskrediterna och andra krediter som lämnas i samband med för-
säljning bör i framtiden avskaffas och kreditgivningen i stället helt
överlåtas på banker eller andra kreditinrättningar utan direkt försälj-
ningsintresse. De bestämmelser som kommittén för köpkrediternas del
föreslår om kreditbelopp, kredittid, trepartsförhållanden och återtagan-
derätt avser ytterst att påverka utvecklingen i den riktningen. Kommit-
tén har emellertid inte ansett tiden mogen att avskaffa köpkrediterna.
Dessa representerar såsom tidigare påpekats ibland den enda möjlig-
heten att få kredit. Förslagets bestämmelser om kreditköp är därför i
övrigt huvudsakligen inriktade på att skydda konsumenterna mot alltför
betungande åtaganden i samband med köp och mot alltför kännbara
påföljder om de likväl råkar i svårigheter. KKK avslutade sina allmänna överväganden i denna del med att det enligt dess mening inte fanns skäl att införa någon mera omfattande särskild reglering beträffande de konsumentlån som var fristående från försäljning av varor. Samtidigt menade emellertid kommittén att all kreditgivning till konsumenter var av sådan allmän betydelse att den borde stå under sam-
428 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
hällets tillsyn SOU 1975:63, s 153 ff.
Konsumentkreditlagen bygger alltså tanken att åtgärder för en förbättrad konsumentupplysning utgör ett viktigt inslag i arbetet med att stärka konsumenternas ställning på kreditmarknaden och att öka deras möjligheter till ett i egentlig mening fritt val. Grundtanken är här densamma som ligger bakom ex. den amerikanska lagstiftningen på detta område. nämligen att den upplyste konsumenten själv kan ta till vara sina intressen. I propositionen anförde departementschefen att utbudet kon-
av sumentkrediter tenderade att bli alltmer svåröverskådligt efterhand
som nya kreditformer introducerades marknaden. Det ansågsdärför många gånger svårt för konsumenten att få ett riktigt begrepp om den egentliga kostnaden för olika slag av krediter och att göra jämförelser mellan olika krediterbjudanden. Samtidigt pekade departementschefen att ingående ett
av kreditavtal kunde vara av ingripande betydelse för den enskilde. Kreditmarknaden var enligt departementschefen ett område där det väsent-
var av lig betydelse för konsumenten att få tillgång till klar och saklig information. Departementschefen ansåg därför -i likhet med KKK och en bred remissopinion att de dåvarande förhållandena borde förbättras.
-
Brottsförebyggande rådet, PM 1983:1; Ocker I denna promemoria diskuterade BRÅ olika möjligheter komma till
att rätta med avarter i de grå lånefirmornas verksamhet främst genom en förändring av ockerbestämmelserna i 9 kap. 5 § brottsbalken, som vid den tidpunkten hade följande lydelse.
Den som vid avtal eller annan rättshandling begagnar sig någons
av
trångmål, oförstånd. lättsinne eller beroendeställning i förhållande till
honom till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande
till vederlaget eller för vilken vederlag icke skall utgå, dömes för ocker
till böter eller fängelse i högst två år.
Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra
ar. BrB reglerar ocker i omedelbart samband med bedrägeri och utpressning. I likhet med dessa brott är ocker ett vinningsbrott som består i att någon med psykiska medel åstadkommer en förmögenhetsöverföring. Ocker skiljer sig från bedrägeri och utpressning i huvudsak genom att bedragaren och utpressaren i typiska fall själva skapar den situation som de drar fördel av, medan ockraren utnyttjar en redan föreliggande situation.
Vid kreditgivning kan det uppstå särskilda svårigheter att avgöra
om uppenbart missförhållande mellan förmån och vederlag föreligger. Svårigheten hänför sig till hur beräkningen av prestationerna skall göras. Är fordringen någorlunda säker det kanske finns borgen eller annan säkerhet föreligger uppenbart missförhållande, om den betingade räntan är orimligt hög. Är fordringen osäker kan vederlaget sägasbestå i låna på
att ut pengar viss tid under osäkra omständigheter. En rimlig förmån som väger upp denna prestation består då inte bara i skälig ränta utan även i en riskpremie.
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 429
När viss obetydlig förlustrisk har förelegat har årsräntor på 100 % och därutöver ansetts innebära uppenbart missförhållande. När förlustrisken har varit mycket stor har 120 °o i årsränta tolererats av HD NJA 1963 s. 195.
I sin diskussion om åtgärder för att komma till rätta med lånefirmornas verksamhet BRÅ först frågan förbud. För att tillgripa så
tog upp om en drastisk åtgärd måste enligt BRÅ antingen ha klara belägg för att den
man verksamhet lånefirmorna bedriver genomgående utgör ett så allvarligt samhällsproblem att den inte kan accepteras eller att anse att verksamheten i sig strider mot grundläggande värderingar i samhället. Att införa ett generellt förbud mot utlåning av pengar utanför de institutionaliserade kreditinstitu-
ansåg BRÅ dock uteslutet. En möjlig väg skulle däremot tens ram som kanske vara att utforma en förbudsbestämmelse så att den bara omfattade den typ av låneverksamhet som här diskuteras, dvs. sådan som drivs som näringsverksamhet. Ett sådant förbund skulle förmodligen få till effekt att verksamheten fick mindre omfattning. Även om verksamhetens omfattning gick ner till följd av ett förbud, skulle det dock vara alltför optimistiskt att tro att den helt skulle upphöra. För att ett förbud av vad slag det vara må skall framstå som allvarligt menat fordras att det finns en kontroll av att förbudet inte överträds. Dessutom måste överträdelser av förbudet leda till någon form påföljd. Det finns anledning befara att det blir svårt att
av kontrollera att sådant förbud som här nämns verkligen efterlevs. Utan anmälningar eller tips från allmänheten blir det svårt att komma åt en illegal låneverksamhet. Fördelen med dagens situation är att de som i yrkesmässiga former sysslar med utlåning av pengar agerar öppet. Därigenom finns åtminstone vissa möjligheter att hålla ögonen på verksamheten. Denna fördel skulle man miste om vid ett förbud. Den allvarligaste invändningen förbud enligt BRÅ dock sådan åtgärd skulle
mot ett var att en
alltför ingripande. Man borde angripa problemet med andra och mindvara re drastiska metoder.
Även möjligheten att kräva särskilt tillstånd för att få bedriva låneverksamhet avvisades. Om lånefirmornas verksamhet skulle vara beroende av tillstånd, kunde detta inte ske annat än i form av en särskild lag som då också måste innehålla kontroll och tillsyn. Alldeles bortsett frän
regler om att det skulle komma att kosta pengar kunde det ifrågasättas om det fanns tillräckliga skäl för en så långtgående åtgärd även om kontrollnivån skulle sättas lägre och endast innefatta ett krav registrering.
BRÅ diskuterade vidare möjligheten att få kontroll på låneverksamheten genom att meddela föreskrifter om vilken avgift som högst fick tas ut. En sådan bestämmelse kunde eventuellt kombineras med en bestämmelse om en högsta tillåtna ränta, en maximiränta. Båda möjligheterna avvisades dock som orealistiska. Den avgörande invändingen mot en maximiränta var att det inte låter sig göra att fastställa en för alla olika låneförhållanden avpassad maximal räntesats.
Under åren 1977-1981 lagfördes i Sverige endast 12 personer för ocker. En orsakerna enligt BRÅ svårigheten att tillämpa den dåvarande
av var
430 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
ockerparagrafen och vidare att anmälningsbenägenheten beträffande ocker
låg. BRÅ förordade utvidgning ockerbestämmelsens tillämpningsvar en av område genom att kravet på uppsåt slopas, när långivning sker i näringsverksamhet eller som led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning.
l promemorian föreslogs därför följande tillägg till den gällande lydelsen av ockerparagrafen.
Om gäringsmannen insåg men hade skälig anledning antaga att om-
ständigheterna vid avtalet eller rättshandlingen var sådana som i första
stycket sägs, döms likaledes för ocker, såframt gärningen begås i nä-
ringsverksamhet, eller såsom led i en verksamhet som bedrivs van-
emässigt eller annars i större omfattning. Helt allmänt menade man i promemorian att det inte är orimligt att i olika avseenden ställa högre krav den som är näringsidkare än på gemene man. bl. a. i fråga om att undersöka de förhållanden som ligger bakom en viss transaktion. Vidare menade BRÅ från konsumentsynpunkt har
att man anledning att understryka att näringsidkare måste iaktta försiktighet i handel och vandel, självfallet även i samband med kreditgivning.
Genom att göra tillåggsbestämmelsen om ocker tillämplig endast på sådan utlåning som har formen av näringsverksamhet eller sker som led i
en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller i större omfattning ansåg man sig ha nått en rimlig begränsning av bestämmelsens räckvidd och samtidigt fått en återhållande och sanerande verkan på denna del av lånebranschen.
Förmögenhetsbrottsutredningen BRÅzs PM överlämnades till förmögenhetsbrottsutredningen. I betänkandet Översyn lagstiftningen förmögenhetsbrott SOU 1983:50 dela-
av om de utredningen den BRÅ framförda uppfattningen det angeläget
av att var att mera effektivt än dittills komma till rätta med ocker i samband med långivning. främst på den s. k. grå lånemarknaden.
Förmögenhetsbrottsutredningen valde dock en annan metod än den
som föreslagits i BRÅ-promemorian och föreslog i stället följande tillägg till den gällande lydelsen av ockerbestämmelsen.
För ocker döms också den som i samband med utlåning av pengar
bereder sig eller annan ränta eller annan ekonomisk förmån, som är
uppenbart oskälig, om gärningen begåssom ett led i en låneverksamhet. Utredningen föreslog alltså att den som i samband med utlåning av pengar bereder sig eller någon annan en uppenbart oskälig ränta eller
annan uppenbart oskälig ekonomisk förmån skulle drabbas av straff för ocker, oberoende av om långivaren utnyttjat ett underläge hos motparten på det sätt som gällande ockerbestämmelse förutsätter.
Enligt utredningen innebar dess förslag i förhållande till förslaget i BRÅpromemorian större lättnader i utredningshänseende, eftersom utredningen kan koncentreras på förhållandet mellan parternas prestationer. Man mena-
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 431
de också att utredningens förslag bättre än promemorieförslaget möjliggjorde effektiva ingripanden mot finansiärer av ockerverksamheten.
Ny ockerparagraf I regeringsförslag prop. 198586:65 om ocker lades ett andra stycke till ockerparagrafen med följande lydelse.
För ocker döms också den som vid kreditgivning i näringsverksamhet
eller annan verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större
omfattning, bereder sig ränta eller annan ekonomisk förmån, som står i
uppenbart missförhållande till motprestationen.
Departementschefen anförde som skäl för förslaget att det förekommer kreditgivning som varken omfattas av den kreditpolitiska lagstiftningen eller är föremål för någon särskild insyn eller kontroll från samhällets sida och att i anledning av detta ockerparagrafen borde utvidgas eftersom den för närvarande inte fungerar tillfredsställande. Särskilt viktigt ansåg han det vara att komma åt de avarter som förekommer mer eller mindre öppet som närmast yrkesmässig verksamhet utanför insyn och kontroll från samhällets sida.
När det gäller bedömningen av om ett uppenbart missförhållande råder mellan de båda prestationerna anförde departementschefen att en naturlig utgångspunkt bör kunna vara att jämföra hur kreditvillkoren i fråga förhåller sig till de tänkbara villkoren för ett motsvarande lån i en bank eller något annat kreditinstitut på den reglerade kreditmarknaden oberoende av om det grund av kreditpolitiska åtgärder kan vara svårt för privatpersoner att låna pengar för opioriterade ändamål. Därvid borde beaktas bl. a. att ex. finansbolagen på grund av sin upplåningssituation regelmässigt håller en räntenivå som överstiger bankernas utlåningsränta. Lånets löptid måste också vägas in i bedömningen. I den mån låntagaren medvetet väljer utvägen att anlita en grå lånefirma, ex. för att kunna anta ett tillfälligt erbjudande om att göra en förmånlig affär, bör detta givietvis också inverka på bedömningen av förhållandet mellan parternas prestationer. En borgenär som lånar ut pengar till en kreditsvag gäldenär måste rimligen ha rätt att sätta räntan högre än eljest på grund av den risk som är förenad med krediten. Även borgenärens risktagande framstår som
om betydande, borde dock inte en hur hög riskpremie som helst godtas. Visserligen kunde det i praxis vara lämpligt att falla tillbaka på vissa riktlinjer för skälighetsbedömningen men ytterst är det en uppgift för domstolarna att i det enskilda fallet avgöra när gränsen mot ocker är överskriden. Att ange absoluta gränser lät sig inte göra prop. 198586:65, s. 41
Lagrådet hade ingen erinran mot ändringsförslaget och riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag Ju U 198586:17, rskr 121, SFS 1986:123.
432 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
Möjligheterna att ogiltigförklara eller jämka ett oskäligt kreditavtal I det föregående avsnittet har redovisats en diskussion om krav som kan ställas en näringsidkare i förhållande till en konsument. Dessa krav har resulterat i att principer om marknadsföring och information antagits konsumentkreditlagen och att brottsbalkens ockerparagraf har skärpts. Det finns emellertid också andra remedier mot oskäliga kreditavtal. Ett av dessa är att få avtalet ogiltigförklarat eller jämkat av domstol.
Allmänt om problemet Den nuvarande förmögenhetsrättsliga lagstiftningen bygger i stor utsträckning på lagar tillkom under 1900-talets första decennier. Äldre rätt
som präglades av stor restriktivitet när det gällde att inskränka avtalsfriheten. Motståndet mot sådana inskränkningar har emellertid brutits successivt. Det har ansetts nödvändigt att införa särskilda regler till skydd för den svagare parten i ett avtalsförhållande. Inte minst betydelsefull är den konsumentpolitiska lagstiftningen som har kommit till under mitten av 1980-talet.
I avtalslagen 1915:218 finns dels ogiltighetsregler 28-33 §§, dels vissa regler om jämkning av avtal grund av innehållet 36-38 §§. Efter avtalslagens tillkomst har mer vittgående bestämmelser om jämkning av avtal på grund av innehållet införts i ett flertal lagar främst på det näringsrättsliga området. Till den näringsrättsliga lagstiftningen hör lagen 1970:412 om otillbörlig marknadsföring och lagen 1971:112 om förbud mot oskäliga avtalsvillkor. Marknadsföringslagen ger möjlighet till ingripanden mot reklam som är ohederlig eller skadlig och mot andra otillbörliga marknadsföringsmetoder. Syftet med avtalsvillkorslagen är framför allt att skydda konsumenterna mot oskäliga bestämmelser i standardkontrakt. Konsumentkreditlagen 1977:981 har redan behandlats.
Avralslagen 3 kap. avtalslagen innehåller allmänna bestämmelser om vilka omständigheter som kan göra en rättshandling ogiltig. l 28 och 29 §§ föreskrivs ogiltighet av rättshandlingar som har kommit till genom rättsstridigt tvång. 30 § behandlar svek och 31 § ocker. I 32 § föreskrivs att en viljeförklaring som i följd av felskrivning eller annat misstag har fått annat innehåll än som varit avsett inte är bindande för den som avgett viljeförklaringen, om motparten insåg eller borde ha insett misstaget.
Bestämmelserna i 28-32 §§ kompletteras med den mer allmänt hållna bestämmelsen i 33 som gör det möjligt att ta hänsyn också till andra omständigheter än sådana som särskilt har nämnts i de föregående paragraferna. I 33 § föreskrivs att en rättshandling inte får göras gällande, om omständigheterna vid dess tillkomst var sådana att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa rättshandlingen och den gentemot vilken rättshandlingen företogs måste antas ha haft sådan vetskap.
Som exempel på situationer där 33 § kan vara tillämplig anförs i för-
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 433
arbetena att den som företar en rättshandling är ut stånd att bedöma handlingens innebörd och följder på grund av kroppslig sjukdom, ålderdomssvaghet, berusning eller andra omständigheter. Vidare anges att bestämmelsen kan tillämpas, om en person utan att direkt handla svikligt på ett ohederligt sätt begagnar sig av att motparten inte känner till vissa faktiska förhållanden.
Särskilt om 36 § avtalslagen Generalklausulen i 36 § avtalslagen infördes den 1 juli 1976. Regeln ger domstol möjlighet att jämka eller lämna utan avseende alla slag av avtalsvillkor, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Av lagtexten framgår att vid prövningen särskild hänsyn skall tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Regeln är tvingande.
Generalklausulen i 36 § avtalslagen är tillämplig inom hela förmögenhetsrätten. Införandet av regeln innebar att tidigare civilrättsliga generalklausuler i andra lagar än avtalslagen blev onödiga och för den skull upphävdes.
36 § avtalslagen är avsedd att kunna tillämpas på alla typer av förmögenhetsrättsliga avtal. Den kan också användas på andra rättshandlingar än avtal, såsom betalningsutfästelser, fullmakter och gåvor. Prövningen enligt generalklausulen bör i första hand inriktas det villkor vars skälighet har ifrågasätts. Hänsyn skall emellertid tas också till bl. a. avtalets innehåll i övrigt.
Rättsverkningarna av att ett villkor bedöms som oskäligt är i första hand att villkoret jämkas eller lämnas utan avseende. Domstolen har emellertid också möjlighet att jämka ett avtal även i annat hänseende eller att lämna avtalet utan avseende i dess helhet.
Regeln föreskriver att särskild hänsyn skall tas till om part i egenskap av konsument eller eljest intar en underlägsen ställning i förhållande till motparten. Under begreppet konsument faller i första hand privatpersoner som förvärvar vara eller tjänst för enskilt bruk efter mönster från 1 § avtalsvillkorslagen. Vid tillämpningen av den aktuella bestämmelsen kan emellertid ett konsumentförhållande föreligga även i situationer som faller utanför avtalsvillkorslagen, ex. när en enskild person förvärvar fastighet, tecknar försäkring eller tar upp ett banklån. Det avgörande för om särskild hänsyn skall tas är inte om en part tillhör en viss kategori utan om han intar en underlägsen ställning till motparten.
I specialmotiveringen tog föredragande statsrådet särskilt upp vissa typer
avtalsklausuler bl. a. de s. k. förfalloklausulerna prop. 197576:81 s. 139 av ff. Dessa innebär att ett lån under vissa förhållanden skall ansesförfallet till betalning före den avtalade förfallodagen. Bankernas låneformulär innehåller regelmässigt förfalloklausuler som ger kreditgivaren möjlighet att
434 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
kräva betalning i förtid, bl. a. om låntagaren inte fullgör sina förpliktelser i behörig ordning. Förfalloklausuler är endast i mycket ringa utsträckning föremål för lagreglering. I konsumentkreditlagen finns dock vissa bestämmelser som har till syfte att skydda kredittagare mot alltför hård tillämpning av förfalloklausuler i avbetalningskontrakt. Bestämmelserna innebär framför allt att sådana klausuler inte får göras gällande annat än om ett be talningsdröjsmål avser en viss del av köpeskillingen och om det har varat en viss angiven tid.
Föredraganden påpekade att generalklausulen har en viktig uppgift att fylla för att skydda låntagare mot en alltför hård tillämpning av förfalloklausuler men anförde vidare att i praktiken är behovet av att åberopa generalklausulen för att komma till rätta med oskäliga verkningar av förfalloklausuler förhållandevis begränsat, eftersom banker och andra kreditinrättningar i den praktiska tillämpningen torde fästa avsevärd vikt vid sådana omständigheter som orsaken till betalningsdröjsmål, dröjsmålets längd m.m. Vad departementschefen anförde om förfalloklausuler var i princip tillämpligt också villkor som ger kreditgivaren rätt att sägaupp ett lån till betalning i förtid. Det borde emellertid beaktas att det finns särskilda förskrifter om sådana villkor i banklagstiftningen.
Enligt den utredning som låg till grund för propositonen bör tillämpningen av villkor som krävs enligt banklagstiftningen inte kunna betecknas som otillbörlig utom under extraordinära omständigheter.
Andra lagar av intresse i sammanhanget
A vtalsvillkorslagen Avtalsvillkorslagen har till huvudsyfte att ta till vara konsumenternas intresse vid utformningen av kontraktsformulär inom olika branscher. I detta syfte innehåller lagen en generalklausul 1 §, enligt vilken marknadsdomstolen kan förbjuda en näringsidkare att i fortsättningen använda avtalsvillkor som med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter är att anse som oskäliga mot konsumenten.
Lagen är enligt 2 § inte tillämplig sådan verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen. Däremot torde det inte vara något hinder att tillämpa lagen på annan yrkesmässig utlåningsverksamhet.
Avtalsvillkorslagen bygger på tanken att KO skall övervaka marknaden och ta upp förhandlingar med företrädare för näringsidkarna i syfte att få till stånd ändring i sådana avtalsvillkor som kan ansesoskäliga. KO skall härvid i första hand försöka uppnå ändringar på frivillig väg, men om förhandlingarna blir resultatlösa kan KO föra talan inför marknadsdomstolen om förbud enligt generalklausulen. Beslutar KO för visst fall att inte ansöka om förbud, får enligt 3 § ansökan göras av en sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare. Handläggningen av ärenden hos domstolen regleras i lagen 1970:417 om marknadsdomstol. Fall som inte är av
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 435
större vikt får prövas av KO och kan avgöras genom förbudsföreläggande. Sådant föreläggande innebär att den som antas ha använt oskäligt
avtalsvillkor av KO föreläggs förbud vid vite att fortsätta med det. Godkänns föreläggandet, gäller det som om förbudet meddelats marknadsdom-
av stolen. Näringsidkare är skyldig att på KO:s anmaning komma in med j yttrande eller upplysningar i ett förbudsärende. KO kan förelägga vite,
om anmaningen inte åtlyds.
Marknadsföringslagen har till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att motverka marknadsföring är otllbörlig mot konsu-
som menter eller näringsidkare 1 §. Uttrycket nyttighet har i lagen vid-
en sträckt innebörd och omfattar bl. a. krediter prop. 197576:34 s. 125 Lagens centrala bestämmelser utgörs av tre generalklausuler som i allmänna ordalag anger vad en näringsidkare har att iaktta vid sin marknadsföring. Generalklausulerna behandlar otillbörlig marknadsföring 2 §, informationsskyldighet 3 § och produktsäkerhet 4 §. Reglerna gör det möjligt att förbjuda vissa marknadsföringsåtgärder och att ålägga marknadsföraren att lämna viss information.
8.3.2.3 Bankinspektionens erfarenheter
av
finansbolagens verksamhet
Enligt de erfarenheter som bankinspektionen har finansbolagen före-
av ligger betydande skillnader i standard mellan olika bolag. Detta gäller alla områden av företagens verksamhet.
Finansbolagen har en omfattande kreditgivning som riktar sig mot hushållen. Denna kreditgivning har formen av kontokortskrediter, reverskrediter och avbetalningskrediter. Omfattande kritik riktades tidigare mot kontokortsföretagens marknadsföring. Numera har på detta område utarbetats regler vilka företagen har åtagit sig att följa. När det gäller den indirekta utlåningen, dvs. krediter till hushåll som säljföretag beviljar och som säljföretagen refinansierar hos finansbolag, är kritiken den att dessa krediter ofta medför höga kreditkostnader för kredittagaren. Vanligen är det säljföretagen som bestämmer kreditkostnadernas storlek. Beträffande direkta krediter har bankinspektionen riktat kritik mot såväl finansbolag som banker avseende de sätt på vilka krediterna marknadsförts genom direktreklam. Genom direktreklam har, enligt inspektionen, privatpersoner uppmanats att skuldsätta sig i en utsträckning som de vid närmare eftertanke kanske inte avsett.
I början av år 1984 genomförde bankinspektionen en undersökning av finansbolagens krediter mot säkerhet av värdepapper. I åtskilliga fall ledde denna till kritik från inspektionens sida, bl. a. för en alltför summarisk kreditprövning.
436 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
Det finns vidare problem för bankinspektionen att få in alla sådana företag under tillsyn som skall stå under tillsyn. Företag som bedriver finansieringsverksamhet långt över tiomiljonersgränsen anmäler sig inte självmant till inspektionen när de rätteligen borde göra det. I en del fall har refinansieringen skett hos finansbolag som står under inspektionens tillsyn. Problemet med företag som driver verksamhet strax under tiomiljonersgränsen kvarstår. I många fall sker sådan verksamhet i mer eller mindre nära samarbete med finansbolag som står under bankinspektionens tillsyn. Verksamheten har i en del fall varit sådan att bankinspektionen sett sig föranlåten att i generell skriftlig rekommendation etikmeddelande nr 53 avråda finansbolag från att överta krediter som varit förenade med sådana villkor räntor, avgifter, uppsägning att det skulle strida mot god sed
- o. a. om finansbolaget självt skulle ha beviljat krediten.
Det finns problem också med de finansbolag som står under bankinspektionens tillsyn. Flera bolag kan inte uppfylla de lagstadgade kraven på kapitaltäckning. Ett antal bolag underlåter att sända in rapporter som skall utgöra underlag för bedömning bolagen. Kvaliteten på kreditportföljerna
av skiftar ibland i en oroväckande grad. Av de rapporter om engagemang på en hand som ñnansbolagen sänder in till bankinspektionen kan utläsas att vissa finansbolag får allt större enhandsengagemang mot ett generellt sett osäkrare belåningsunderlagobjekt som är svårare att bedöma det långsiktiga värdet av. Kreditportföljerna har fått ett allt mindre inslag av den traditionella factoringen och leasingen och ett allt större inslag av värdepapperskrediter. För mindre kapitalstarka finansbolag kan enstaka kreditförluster slå hårt.
8.3.2.4 rådet BRÅ, PM 1985:6;
Brottsförebyggande
Den grå lånemarknaden.
BRÅ:s undersökning syftade till att kartlägga vilka former utlånings-
av verksamhet som förekommer på den grå lånemarknaden, vilken utlåningsränta, provision och andra lånevillkor som tillämpas och vilken omfattning verksamheten har. Undersökningen omfattade privata lånefirmor och låneförmedlare verksamma i Stockholms kommun som fanns upptagna i telefonkatalogens yrkesregister för år 198l samt de firmor som annonserade i Dagens Nyheter under december månad 1981. Samtliga företag stod utanför bankinspektionens tillsyn. Undersökningen genomfördes under år 1982 i samband med en kontrollaktion utförd av revisionsenheten vid länsstyrelsen i Stockholms län.
Av företagen ägnade hälften sig åt korta smålån, ungefär 14 bedrev förmedling av större lån medan återstoden ägnade sig åt vitvarubelåning, belåning av bilar eller premieobligationer, köp och försäljning av reverser eller factoring.
En närmare analys av verksamheten för dem som ägnade sig åt korta smålån visade att lånen oftast avsåg 1 000 2 000 kr. och löpte på tre
månader. Den effektiva räntan varierade från ungefär 26 °o ända upp till
Andra institut bedriver finansieringsverksamhet 437 som
270 %. Som säkerhet för lånen lämnade låntagarna ofta växlar som löstes månad för månad. I vissa fall krävdes borgen utöver växeln. I ett fall förekom tecken att firman använde antedaterade checkar. Vitvarubelåningen kunde allmänt karaktäriseras på följande sätt. Vid inköp hushållsmaskiner har kunden vanligen möjlighet att finansisera av köpet med avbetalningslån. Om kunden ex. köper spis, kyl och frys för 25 000 kr. kan han i vissa företag få låna ytterligare 25 000 kr. till installationskostnaden. Ett sådant lån löper i regel på tio år. De olika grossisterna är vanligtvis anslutna till ett fåmansbolag. Detaljisterna är anslutna samarbetsavtal. Skuldebrevet som upprättas skrivs direkt mellan genom låntagaren och finansieringsföretaget och det är detta bolag som står kreditrisken. Någon säkerhet krävs inte för lånet. Krav finns dock på att kunden skall ha haft fast anställning de senaste åren. Vidare skall kunden inte ha haft någon betalningsanmärkning. Låntagarenkunden bekräftar på skuldebrevet att varorna har mottagits. Detta enkla sätt att låna pengar har medfört att oseriösa låneförmedlare har inlett samarbete med vitvaruföretag. Lånehandlingar har upprättats utan att några har överlämnats till låntagarna. Dessa har i stället fått varor avstå 30 °o av totala lånebeloppet till förmedlaren och vitvaruföretaget som slags förmedlingsavgift. Lånet hos finansieringsföretaget löpte med 20en 22 % ränta. Om räknar in det belopp kunden fick avstå i förmedman lingssprovision till låneförmedlaren och vitvaruföretaget blev räntan nästan 40 %. Det förekom också att sådana falska hushållslån förmedlades affärerna utan att kunderna först hade varit i kontakt med en låneförav medlare. Låntagarna behövde då endast avstå 20 °o av lånebeloppet. Bilbelåningen gick till följande sätt. Den blivande låntagaren sålde sin bil kontant till bolaget för ex. 20 000 kr. Företaget sålde sedan tillbaka bilen till pris, eller i vissa fall med ett pålägg på 500 1 000 kr. Bilen samma såldes då på avbetalning. Kunden erlade 40 °o av priset i kontant betalning, dvs. 8 000 kr. Detta stämde överens med lagstiftningen om kontant delbetalning vid avbetalningsköp. På så sätt fick låntagaren låna mellanskillnaden mellan det pris han sålde bilen för till bolaget samt den del han erlade kontant när han köpte tillbaka bilen på avbetalning, dvs. 12 000 kr. 20 000 8 000. På det utlånade beloppet, 12 000 kr., betalade kunden - 40-55 °o i effektiv årsränta. Lånefirman diskonterade avbetalningskontrakten hos ett finansbolag. Något de undersökta företagen belånade obligationer. Bolaget lånade av ut pengar till låntagare som använde dessa till inköp av premieobligationer. Obligationerna lämnades som säkerhet och belånades till ett värde av 90 %. Låntagarna spelade därefter dragningarna. Den effektiva räntan var 25 %. En viss belåning av aktier förekom också. Lånen var på lägst 75 000 kr. och löpte på 1-4 månader. Av de företag ingick i undersökningen förelåg brottsmisstanke besom träffande 45 %. Brotten var i första hand försvårande av skattekontroll och bokföringsbrott men även grovt skattebedrägeri, oredlighet mot borgenärer och brott mot ABL:s låneförbud förekom.
438 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
8.3.2.5¶En undersökning den grå
annan av lånemarknaden
Av en arbetsgrupp inom Spintab gjordes under år 1986 kartläggning en av den grå lånemarknaden. Rapporten över undersökningen publicerades den 24 juni 1986 och innehöll bl. a. en redogörelse för telefonkontakter som arbetsgruppen hade haft med företag den grå marknaden. Bland de undersökta företagen fanns både sådana som arbetade med säkerheter och sådana som inte alls krävde någon säkerhet. Personlånen bedömdes utgöra den större delen låneverksamheten för av företagen. De mindre långivarna regel enpersonsbemannade. Låvar som nen var där maximerade till 3 000 kronor och med 1 00 kronor som undre lånegräns. Enstaka långivare i denna grupp medgav emellertid lån till upp 5 000 kronor. Lån av denna typ och storlek beviljades regel dagen. som Denna snabbhet i lånebehandlingen ansågs av företagen mycket vara en stor fördel för låntagarna och ansågs motivera kostnader låg som snarare över än under 40 % i räntor och avgifter. Vad utgjorde avdrag från som lånebeloppet redan vid utbetalningen i form förskottsränta och andra av former av ersättning det enligt arbetsgruppen svårt En var att grepp om. sannolik gissning från arbetsgruppen var att denna del av långivarens ersättning uppgick till omkring hälften av den totala kostnaden för lånet. På frågor om varför denna form låneverksamhet förekom i regel av gavs två standardsvar. Verksamheten är nödvändig för att hjälpa människor som inte på annat sätt kan lösa sitt akuta lånebehov. Det är fel det att tro att generellt sett är billigare att låna på den organiserade kreditmarknaden. Detta angavs av de tillfrågade företagen bero på att administrationskostnaderna är högre i bankerna. En förklaring de bankpalatsen annan var stora som bankkunderna fick vara med och betala. På frågor om hur företagens upplåning gick till svarade att det alltid man finns god tillgång på pengar som söker placering på goda villkor och där långivaren har möjlighet att diskutera och påverka lånekostnader och lånevillkor. Det bestreds inte att den grå lånemarknadens upplåningskostnader generellt sett var högre. Något som den grå marknadens företrädare angelägna framhålla var att var möjligheten att få personlån även om vederbörande hade ett eller flera lån i bank eller deras egen marknad. Ett av landsortsföretagen berättade att lånestocken uppgick till drygt 600 milj. kr. uppdelad på i runt tal 10 000 låntagare. Bland dessa fanns enligt företaget åtskilliga som till egen ekonomisk fördel utnyttjat möjligheten att byta ut tidigare banklån. Förutsättningarna för att få större lån än 10 000 kr. till maximerade upp lånegränsen 70 000 kr. och i vissa fall upp till 80 000 kr. varierade något, men var i stort likartade. Det krävdes anställning med uppgift arbetsgiom vare, sysselsättningens art, årsinkomst och familjeförhållanden. Var en manlig låntagare gift borde även makan skriva på lånekontraktet. I övrigt inhämtades upplysningar. Länets storlek och villkor avgjordes från fall till fall.
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 439
8.3.2.6¶Allmänt om näringsfriheten i Sverige
Svensk ekonomi bygger allmänt sett näringsfrihet. I förarbetena till konkurrenslagen prop. 198182: 165 underströk departementschefen att en av de bärande tankarna beträffande en ekonomi med marknadshushållning är att det finns näringsfrihet och etableringsfrihet. Här gäller det alltså att det finns fritt marknadstillträde för såväl nya företag som för varor och tjänster från andra marknader. Att nya företag kan etableras, framhöll departementschefen, driver utvecklingen framåt och utövar ett tryck de befintliga företagen att inte stelna till utan att vara effektiva och hålla rimliga priser. Departementschefen anförde vidare:
Min bedömning är därför att man måste iaktta stor restriktivitet med
etableringskontroll, privat såväl som offentlig auktorisation samt olika
former av tillståndstvång, där villkor ställs upp för att etablering skall ske i viss verksamhet. Beslut och regler, som framstår som motiverade sett mot bakgrund av sitt syfte, kan allvarligt inverka på konkurrensförutsättningarna, ex. mellan olika företag i en bransch, eller på förut-
sättningarna för att det över huvud skall förekomma konkurrens inom
en viss samhällssektor eller på en viss marknad. I de fall etablerings
—
friheten begränsas genom lagstiftning är det i regel fråga om enskilda
branscher, där speciella skäl såsom hälso- och säkerhetsrisker, behov av
integritetsskydd eller skydd för stora ekonomiska värden anses före-
ligga. Även i dessa fall bör emellertid återhållsamhet iakttas med att
ställa andra vilkor, än sådana som hänför sig till kompetensen hos dem
utövar verksamheten. Villkoren bör alltså i princip inte innefatta en
som
bedömning behovet antalet företag i en bransch eller på en ort.
av av Viktiga principiella ställningstaganden i fråga om näringsfriheten gjordes också i prop. 198586:126 med förslag till lag om näringsförbud m.m. Näringsfriheten betecknades där som en av grundstenarna i det ekonomiska systemet. Vidare påpekades inskränkningar i näringsfriheten mot denna bakgrund har varit mycket sparsamma och haft speciella bevekelsegrunder. Föredragande statsrådet uttalade att man bör värna om den vidsträckta näringsfriheten och att det generellt sett bör krävas starka skäl för att göra ytterligare inskränkningar i denna.
I sammanhanget kan också hänvisas till konsumentverkets rapport Auktorisation och konsumentskydd KOV 1978:8-01 bl. a. för en utvärdering av olika auktorisationssystems för- och nackdelar. I promemorian redovisades som exempel finansmarknaderna med deras etableringskontroll för banker, försäkringsbolag och fondkommissionsbolag. Gemensamt för dessa områden sades vara att ett väsentligt motiv för etableringskontrollen var konsumentskyddet. Det rör för konsumenten stora ekonomiska värden i den meningen att den som sätter in pengar i banken, tecknar en försäkring mot viss premie eller anlitar en fondkommissionär för att förvärva, sälja eller förvara värdepapper skall vara säker på att den som erhållit ett sådant ekonomiskt förtroende skall kunna stå för sina förpliktelser.
440 Andra institut bedriver finansieringsverksamhet som
Nuvarande krav på tillstånd eller auktorisation i svensk rätt Nedanstående sammanställning är inte avsedd att vara fullständig men har ändå upprättats för bild av de begränsningar näringsfriheten
att ge en av som samhället känt sig föranlåtet att göra oaktat den restriktiva inställning till sådana begränsningar som ovan redovisats. Skyddsintressena är flera och indelningen har gjorts med utgångspunkt från dessa.
Konsumentskydd
Krav på viss kompetens Läkare Tandläkare Veterinärer Elinstallatörer Byggarbetsledare Skeppsklarerare
Auktorisation Advokater Revisorer Fastighetsmäklare Tolkar och översättare
Andra former av konsumentskydd Sällskapsresor Tillfällig handel
Hänsyn till den personliga integriteten Inkassoverksamhet Kreditupplysningsverksamhet
Stora ekonomiska intressen Bankrörelse Försäkringsrörelse Fondkommissionsrörelse
Samhällsintressen Brevbefordran Radio- och TV-sändningar Teleförbindelser Skorstensfej are
Andra institut bedriver finansieringsverksamhet 441 som
Säkerhet m.m. Hantering av explosiva och brandfarliga varor Handel med skjutvapen Distribution av elektrisk ström Tillverkning och försäljning av läkemedel Tillverkning och försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat Införsel och handel med injektionssprutor och kanyler
Ordning Servering av alkoholhaltiga drycker Hotell- och pensionatsrörelse
Brottsrisker Bevakningsföretag Handel med skrot och begagnade varor Bilskrotning
Kontroll över vissa tjänster Yrkesmässig trafik Godstransporter i beställningstrafik Persontransporter i beställningstrafik Transportförmedling Biluthyrning Trafikskolor
Kontroll över utlänningars näringsverksamhet Näringstillstånd Filialtillstând Förvärvstillstånd
8.3.2.7¶Kommitténs ställningstagande
Som redan tidigare har framhållits har kreditmarknaden i modern tid alltid varit föremål för regleringar olika slag. Någon fri marknad i gängse av betydelse har aldrig förekommit. Kommittén har konstaterat att 1960-talets utveckling på finansieringsföretagens område var det första större steget utanför tillsyn och kontroll. Denna utveckling avbröts genom FiL:s tillkomst. Någon helt fri marknad på kreditmarknaden kan och bör inte skapas. Starka skyddsintressen ställer hinder i vägen för en sådan utveckling. De allmänna argumenten om näringsfrihet uppvägs här av skyddsintressena. När FiL antogs förutsattes det att utvärdering av lagstiftningen kunde en komma behövas inom ett antal år. Lagen har varit i kraft i åtta år. att nu
442 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
Utvecklingen av finansbolagsmarknaden har varit långt kraftigare än vad som kunnat förutses. Som har framgått av redovisningen av bankinspektionens erfarenheter från tillsynsarbetet har funnits och finns fortfarande ett flertal brister när det gäller bolagens efterlevnad av gällande regler. Detta torde mera kunna förklaras av att kvaliteten på del bolagen har varit
en av för låg än av att inspektionens för tillsyn och kontroll har varit
resurser begränsade.
På de institut som skall få vara verksamma på kreditmarknaden bör ställas höga krav. De bör i sitt handlande naturligtvis följa lagar och andra författningar men också i övrigt uppträda så att anmärkningar inte kan riktas mot dem. För kreditväsendets funktionsduglighet är det av vikt att instituten verkar så att allmänheten har fullt förtroende för deras förmåga att fullgöra sina förpliktelser. Konsumentskyddsintressena har fram-
en skjuten plats vid all verksamhet på kreditmarknaden.
För att driva verksamhet på kreditmarknaden uppställs i lag för flertalet kreditinstitut ett krav särskilt tillstånd. Övervägande skäl talar enligt kommitténs uppfattning för att detta i princip bör bli förhållandet för samtliga aktörer på marknaden. Att bankinspektionen har legala möjligheter att agera mot missförhållanden hos finansbolag, uppenbart åsido-
som sätter kundernas berättigade intressen eller på annat sätt visar sig olämpligt att utöva finansieringsverksamhet, har inte visat sig vara tillräckligt. Det finns i dag finansbolag som inte kan uppfylla de lagstadgade kraven kapitaltäckning. Ett antal bolag underlåter att sända in rapporter som skall utgöra underlag för bedömningen av bolagen. Kvaliteten på kreditportföljerna skiftar ibland i oroväckande grad. Vissa finansbolag får allt större enhandsengagemang mot ett generellt sett osäkrare belåningsunderlag. Det nuvarande registreringsförfarandet har visat sig vara otillräckligt för att motverka uppkomsten av icke seriösa företag. Det bör därför ersättas med ett auktorisationssystem. Kravet tillstånd bör gälla samtliga som utövar finansieringsverksamhet i en större omfattning. Beträffande konsumentkrediter bör som nedan kommer att utvecklas auktorisationskravet gälla
- alla som lämnar sådana krediter.
Riksskatteverkets rapport 1985:8 som behandlar leasing utgår ifrån skatteförvaltningens erfarenheter och beskriver olika möjligheter att styra finansieringsformens utveckling. I rapporten framhålls att det finns tendenser att leasingformen används för att uppnå skattekrediter, för att undgå skatt eller för att annat sätt otillbörligt utnyttja olika regler skatteområdet. Rapporten finner en ökad styrning av marknaden påkallad. Detta förutsätter, menar rapporten, en lagstiftning som skärper tillsynen och kontrollen av finansieringsverksamhet och därvid starkare betonar samhällsintresset. men som också fångar upp alla yrkesmässigt bedrivna finansieringsverksamheter. Man pekar därvid på att ett annat kriterium än 10 milj. kr. i nettovärde av tillgångarna är nödvändigt när det gäller att välja ut dem som skall ställas under tillsyn. Rapporten förespråkar någon form av auktorisation av alla som bedriver yrkesmässig finansieringsverksamhet.
Kommittén har tvingats konstatera att en del finansbolag är av mindre
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 443
god kvalitet. För tillsynsmyndigheten har detta blivit en stor belastning, särskilt som antalet finansbolag nu blivit så stort. Av praktiska skäl är det dock nödvändigt att- i likhet med den nu gällande ordningen ha frizon
- en för finansieringsverksamhet som är av mindre betydande omfattning. Enligt kommittén står man här inför en svår avvägning. Samtidigt erfaren-
som heten visat att de största bristerna förekommer i mindre finansieringsföretag där ingen tillsyn utövas tvingas likväl att i viss utsträckning lämna dessa
man utanför regleringen. Redan vid tidpunkten för FiL:s tillkomst hävdade bankinspektionen att gränsen på 10 milj. kr. i balansomslutning för låg.
var Vid lagens utarbetande förväntade man sig att ett relativt begränsat antal företag skulle komma att stå under tillsyn. Utvecklingen har därefter fortsatt i snabbare takt än väntat och antalet finansbolag uppgår för närvarande till drygt 280 bolag. Det säger sig självt att en marknad med ett såstort antal aktörer måste innehålla också sådana som inte uppfyller kraven på en sunt bedriven finansieringsverksamhet. Från branschens sida har också hävdats att en auktorisation nu är nödvändig för att upprätthålla kvaliteten på företagen. Seriösa företag tar skada av att sammanblandas med sådana
som sköts mindre seriöst.
Intresset av att skapa en marknad med uteslutande seriösa aktörer talar för att ingen frizon att bedriva yrkesmässig finansieringsverksamhet utan tillstånd borde förekomma. Å andra sidan förekommer finansieringsverksamhet i näringslivsföretag, stiftelser och organisationer. Att helt förbjuda denna verksamhet har kommittén funnit inte vara vare sig möjligt eller önskvärt. För att lösa den här uppkommande konflikten mellan motstridiga intressen har kommittén av praktiska och andra skäl tvingats att göra
en differentiering. En avvägning mellan skyddsintressena och motstående intressen har inneburit att finansieringsverksamhet sådan omfattning att
av tillgångarna i verksamheten inte uppgår till 50 milj. kr. lämnas oreglerad. Utöver detta bör som utvecklas längre fram möjlighet att
- mera - ges en från regleringen undanta finansieringsverksamhet som trots att den har
en stor omfattning inte har en självständig inriktning. Härigenom sig
anser kommittén ha åstadkommit en reglering medför rimlig frihet för
som en finansieringsverksamhet inom för normal likviditetsförvaltning
ramen samtidigt som förutsättningar skapats för yrkesmässigt bedriven finansie-
en ringsverksamhet i seriösa former.
På den oorganiserade kreditmarknaden förekommer ett stort antal finansieringsföretag som ägnar sig finansieringsverksamhet riktad mot konsumenter. Det är som har framgått av den tidigare redovisningen uppenbart att det bland dessa förekommer företag inte uppfyller de krav
som som man från samhällelig och konsumentpolitisk synpunkt har anledning att ställa. Den nuvarande lagstiftningen ger inte möjlighet att effektivt ingripa mot de företag som missköter sig. Ett auktorisationsförfarande framstår därför som ett betydelsefullt och nödvändigt inslag även för dessa företag. Detta innebär att alla företag som driver finansieringsverksamhet riktad
en mot konsumenter bör vara auktoriserade.
l 444 Andra institut bedriver finansieringsverksamhet som i
i
I Särskilt om konsumentkrediter Begreppet konsumentkredit är som redan framgått av redovisningen av
konsumentkreditlagen definierat i lag. Denna lag gäller nämligen kredit,
dvs. betalningsanstånd eller lån, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Med konsument avses enskild medborgare i egenskap av privatperson. Termen näringsidkare skall, i överensstämmelse med vad som är fallet enligt marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen och konsumentköplagen, fattas i vidsträckt mening. Den omfattar varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Som en ytterligare förutsättning för konsumentkreditlagens tillämplighet gäller att krediten erbjuds eller lämnas i den yrkesmässiga verksamheten. Den beskrivna definitionen passar också väl för de intressen som kommittén vill skydda. På grund av kravet att ändamålet med krediten huvudsakligen skall vara enskilt bruk faller krediter till privatpersoner utanför begreppet konsumentkredit då krediten är avsedd att användas i samband med företagsöverlåtelse, generationsväxling i företag, kapitaltillskott till företag e.d. Inte ens alla konsumentkrediter bör emellertid falla inom ramen för tillståndskravet. Här kan hänvisas till den diskussion om leverantörskrediterna som tidigare förts. KKK menade att det starkt kunde ifrågasättas om inte de traditionella avbetalningskrediterna och andra krediter som lämnas i samband med försäljning i framtiden borde avskaffas och kreditgivningen i stället helt överlåtas banker och andra kreditinrättningar utan direkt försäljningsintresse. Skälet till KKK:s ifrågasättande var uppenbarligen att leverantörskrediterna från konsumentskyddspunkt fungerade mindre väl. KKK fann emellertid inte då tiden mogen att avskaffa köpkrediterna. Den såg emellertid sitt förslag som ett första steg mot en sådan ordning.
De överväganden som gjorts inom kreditmarknadskommittén beträffande köpkrediterna har lett till ställningstagandet att dessa inte heller i fortsättningen bör omfattas av tillståndskrav. Sålunda undantas leverantörskrediterna helt från kravet på tillstånd. Med leverantörskredit eller köpkredit avses en kredit eller ett betalningsanstånd i direkt samband med försäljning av en vara eller tjänst. Liksom enligt gällande 3 § FiL bör sådana krediter undantas från lagens tillämpning. Övrig finansieringsverksamhet
riktad mot konsumenter bör däremot träffas av lagens krav på tillstånd. Någon som helst frizon bör inte ges för sådan finansieringsverksamhet.
Tillståndsprövningen Det är naturligt att endast svenska juridiska personer skall få bedriva den verksamhet varom det här är fråga. Detta betyder inte att utlänning är förhindrad att delta i verksamheten. Som kommittén utvecklar i annat sammanhang bör emellertid detta ske inom ramen för ett svenskt bolag. Detta ställningstagande står i överensstämmelse med den inställning kommittén tidigare intagit beträffande bankverksamhet. De utländska banketableringar, som nyligen medgetts i Sverige, kan sålunda endast ske formi av dotterbolag.
Andra institut bedriver finansieringsverksamhet 445 som
När det gäller företagsformen år följande att märka. Den verksamhet, finansieringsföretagen bedrev innan FiL tillkom, kunde ske i olika som associationsrättsliga aktiebolag, ekonomiska föreningar, enskild former firma Enligt FBK det vikt att de företag, som inordnades under etc. var av lagstiftning. drevs i form aktiebolag. Endast aktiebolagsformen torde av sålunda enligt FBK rörelsen sådan stadga som är önskvärd hos ett ge en kreditinstitut. FBK pekade här på de krav som gällde för fondbolag och som då nyligen hade föreslagits för fondkommissionärer. FBK:s krav innebar att de existerande finansieringsföretag inte var aktiebolag skulle åläggas som ombilda sin bolagsform. FBK föreslog emellertid en dispensmöjlighet att för att ekonomisk förening möjlighet att driva finansieringsverkex. ge en samhet. 1specialmotiveringen anförde FBK att undantag temporärt borde medges såatt ett företag under övergångstid fick drivas vidare ex. som en enskild firma, tills det hade omvandlats till aktiebolag, men också definitivt i de särskilda fall då aktiebolagsformen mindre lämplig. Denna möjligvar het medge undantag utan tidsbegränsning var närmast avsedd för ekonoatt miska föreningar SOU 1977:97, s. 153 och 159. Departementschefen anslöt sig till uppfattningen att de finansföretag som omfattades lagen borde drivas i form av aktiebolag. Enligt departementsav chefen förekom det endast undantagsvis annan form. Mot undantag från aktiebolagsformen talade enligt honom bl. a. att besvärliga tillämpningsproblem kunde uppstå, i fråga om kapitaltäckning och andra krav ex. enligt lagförslaget. Han ansåg därför undantag inte påkallat från kravet aktiebolagsform. De företag vid lagens ikraftträdande drev finansiesom ringsverksamhet i form än aktiebolag borde dock under en lämplig annan övergångstid få fortsätta verksamheten och ges möjlighet att ändra företagsform. Detta tog sig uttryck i att företag som vid lagens ikraftträdande drev finansieringsverksamhet och inte aktiebolag enligt en övergångsregel var fick fortsätta verksamheten till utgången av år 1982 utan hinder av lagens
krav i fråga om företagsformen. När det gällde tillstånd att bedriva fondkommissionsrörelse kunde sådant tidigare meddelas fysisk handelsbolag inklusive kommanditbolag person, aktiebolag och bankaktiebolag. I praktiken medförde utvecklingen att i mitten 1970-talet endast bankaktiebolag och kommanditbolag var repreav senterade bland fondkommissionärerna. Fondbörsutredningen föreslog i sitt betänkande Om fondkommissionsrörelse m.m., SOU 1976:54, att den enda tillåtna företagsformen utanför bankinstituten borde vara aktiebo- - lag. Skälen härför att aktiebolagen underkastade den mest ingående var var regleringen och skyldiga offentlig redovisning. Förslaget mötte inga att avge erinringar under remissbehandlingen och stöddes av departementschefen. I
FkL finns därför ifrågavarande krav. Kommittén det inte finns skäl att avvika från gällande krav på anser att nu företagsform för ifrågavarande verksamheter. Endast svenskt aktiebolag skall därför kunna erhålla tillstånd att bedriva sådan verksamhet. För stifteloch organisationer för närvarande driver finansieringsverksamhet ser som inom för juridisk enligt vad som utvecklas ramen annan person men som
446 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
nedan kan komma att behöva förlägga denna verksamhet till ett kreditmarknadsbolag krävs en övergångsperiod under vilken verksamheten kan föras över till ett sådant bolag. Detta gäller givetvis endast för det fall verksamheten har sådan omfattning och form att den är tillståndspliktig. Kommittén föreslår att övergångstiden skall två år.
vara
Frågan om vilka krav som skall ställas på aktörerna kapitalmarknaden har diskuterats i olika sammanhang. Här skall endast kort behandlas några fall då frågan tidigare varit uppe till behandling.
Fandkommissionslagstiftningens förarbeten
Fondbörsutredningen SOU 1976:54 föreslog att tillstånd att bedriva fondkommissionsrörelse endast fick meddelas om rörelsen kunde antas bli till nytta för det allmänna. Stort avseende borde därvid enligt utredningen fästas vid nödvändigheten av att endast seriöst arbetande personer engagerar sig i fondkommissionsverksamhet. De organisatoriska förhållanden under vilka fondkommissionsrörelsen avsågs att bedrivas borde ägnas
uppmärksamhet vid tillståndsprövningen. Olika krav måste enligt utredningen kunna ställas beroende på om avsikten är att endast bedriva kommissionshandel eller att därmed förena även andra verksamhetsgrenar. I den mån värdepappersrörelsen hos ett fondkommissionsbolag omfattar olika specialiteter, såsom depåförvaltning, placeringsrådgivning
eller handel för egen räkning, måste enligt utredningen krävas att ansvaret för de olika funktionerna blir klart definierat och anförtros kompetenta tjänstemän.
Vidare borde enligt utredningen tillståndsprövningen inriktas på en prövning av den personliga lämpligheten hos den verkställande ledningen och, när det gällde aktiebolag som ansöker om tillstånd, även ägarna. Såsom villkor för tillstånd måste, menade utredningen, krävas att fondkommissionsverksamheten kan antas bli bedriven ett korrekt och omdömesgillt sätt. När det gällde ansökan från ett aktiebolags sida kunde det naturligtvis vålla vissa svårigheter att grunda tillståndssprövningen på bedömning
en av samtliga aktieägares personliga kvalifikationer. Prövningens omfattning fick därför, enligt utredningen, bli beroende av den ägarstruktur som föreligger i det enskilda fallet. Utredningen tänkte sig följande lösning. Är aktierna i bolaget spridda ett flertal händer, blir det naturligt att främst
uppmärksamma den eller de aktieägare som grund av eget eller närståendes aktieinnehav har ett majoritetsintresse och utövar ett bestämmande inflytande över verksamheten. Rör det sig å andra sidan ett fåmansbolag, i
om vilket det bestämmande inflytandet med stöd av aktieinnehavet utövas av endast en eller ett fåtal delägare, blir det lättare att begränsa den
personkrets som kommer i fråga för bedömning av tillsynsmyndigheten. Men inte heller i dylika fall syntesdet utredningen möjligt under alla förhållanden
att ställa kraven samtliga aktieägare lika högt. Särskilda omständigheter kan nämligen föreligga i det enskilda ärendet. Någon av delägarna kan ägaen så blygsam andel av aktiekapitalet att hans inflytande kan karaktäriseras såsom bestämmande.
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 447
När det gäller fondkommissionsverksamheten var det enligt utredningen självklart att den ställer krav på speciellt yrkeskunnande. För att erforderlig yrkeserfarenhet skulle föreligga föreslog utredningen därför att förutom verkställande direktören en av styrelseledamöterna skulle genom tjänstgöring hos fondkommissionsfirma eller på annat sätt ha vunnit för verksamheten tillräcklig erfarenhet. När verkställande direktören ingår i styrelsen, vilket han enligt utredningens mening regelmässigt borde göra, skulle sålunda två styrelseledamöter komma att ha branscherfarenhet. Några formella krav på examen av visst slag ansåg utredningen inte nödvändigt att uppställa. Det fick i stället ankomma på tillståndsmyndigheten att bedöma om tillfredsställande utbildning och sakkunskap är företrädd i den organisation som presenteras i tillståndsärendet.
Utredningens förslag om att tillstånd fick meddelas endast om det kunde antas att rörelsen blev till nytta för det allmänna utsattes för kritik under remissbehandlingen. NO ställde sig tveksam till om det behövdes en lika långtgående nyetableringskontroll för fondkommissionärer som den som tillämpades för bankerna. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhöll att lagen hade tillkommit för att skydda den aktieägande allmänheten och föreslog att tillståndskravet formulerades så att tillstånd fick meddelas endast om rörelsen kunde antas bli till nytta för en väl fungerande aktiemarknad. Föreningen Auktoriserade Revisorer ifrågasatte hur det skulle styrkas att en fondkommissionsrörelse var till nytta för det allmänna. Föreningen föreslog att den som i övrigt fyllde villkoren borde få tillstånd om verksamheten inte bedömdes bli till skada för det allmänna. Fondkommissionsfirmorna var starkt kritiska till utredningens tolkning av nyttorekvisitet. Enligt firmorna kunde nämligen frågan huruvida endast seriöst arbetande personer deltar i verksamheten knappast ha med frågan om rörelsens nyttighet att göra. Denna fråga hörde i stället enligt firmorna till den prövning av ledningens lämplighet som tillståndsmyndigheten skulle företa i samband med tillståndets beviljande. Firmorna var också starkt kritiska till vad utredningen hade anfört om att företaget som sådant skulle vara lämpligt för verksamheten. Prövningen borde endast omfatta VD, ordföranden i styrelsen och den styrelseledamot som det krävdes särskild erfarenhet av. Kommerskollegium delade utredningens uppfattning att prövningen bl. a. borde inriktas på den personliga lämpligheten hos den verkställande ledningen och för fondkommissionsbolagen även hos aktieägare med majoritetsintresse. I de fall aktiebolaget har majoritetsintresse förutsatte kollegiet att prövningen inriktades på bolagets seriösa natur. Lagtexten borde emellertid preciseras så att prövningens innebörd, inriktning och omfattning kom till mera klart uttryck. Vidare borde det framgå att en prövning skulle ske även vid förändringar i bolagets ledning och ägarförhållanden.
Departementschefen ansåg också att bärande kritik kunde riktas mot utredningens förslag i denna del. Enligt honom förelåg inte de risker för överetablering som hysts i fråga om bankrörelse för fondkommissionshandelns del. Denna var vid tidpunkten starkt koncentrerad till ett fåtal företag förutom affärsbankerna. Det saknades därför, enligt departements-
448 Andra institut bedriver finansieringsverksamhet som
chefen, anledning att skärpa dåvarande krav. Han förordade i stället att kraven i den dåvarande lagen av fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet om att rörelsen inte kunde antas leda till skada för det allmänna skulle föras över till den nya fondkommissionslagen.
De övriga förslag, som här behandlats, godtogs av departementschefen. Han uttryckte därvid att han ansåg det angeläget att de nya reglerna
liksom de dåvarande innehöll en uttrycklig bestämmelse om att tillstånd
fick meddelas endast om bolaget inte är olämpligt för uppgiften.
Försäkringslagstiftningens förarbeten
Försäkringsverksamhetskommittén FVK behandlade i sitt delbetänkande Koncession för försäkringsrörelse, SOU 1983:5, frågan om den materiella koncessionsprövningen. FVK ansåg att statsmakterna borde behålla möjligheten att genom en materiell prövning av koncessioner på försäkringsområdet kunna utöva inflytande utvecklingen. FVK:s förslag till en ny materiell koncessionsprövning syftade ytterst till att en beviljad koncession inte skulle bedömas innebära risk för att en sund utveckling av det svenska försäkringsväsendet äventyras. Förutom den sidan av prövningen som avser den planerade verksamhetens sundhet i det konkreta tillståndsärendet måste prövningen enligt FVK också avse den sökta koncessionens förenlighet med det långsiktiga kravet på en sund utveckling av försäkringsväsendet. Däremot skulle prövningen, till skillnad mot dittills, inte innefatta en behovsprövning i betydelsen av prövning knuten till antalet försäkringsbolag och dessas möjligheter att täcka försäkringstagarnas behov av försäkringsskydd.
Koncessionsbedömningen borde enligt FVK ses mot bakgrund av försäkringsväsendets allmänna betydelse i dagens samhälle. FVK pekade på att försäkringsverksamheten påverkas förutom av försäkringsinspektio-
nens tillsyn bl. a. av konsumentskyddslagstiftning, handels-, skatte- och
kreditpolitiska åtgärder och valutalagstiftning. Det är uppenbarligen genom speciallagstiftning som försäkringsverksamheten liksom annan närings-
verksamhet i huvudsak skall styras inom dessa områden. Det borde dock
enligt kommittén eftersträvas att koncessionsprövningen försäkringsområdet överensstämmer med målsättningar inom andra väsentliga samhällssektorer. Det får därför anses ligga i sakens natur att koncessionsärenden måste bedömas delvis mot bakgrund av försäkringsväsendets roll i samhället i stort.
Enligt FVK borde de koncessionsbeviljande myndigheterna redan vid koncessionsprövningen i möjligaste mån försöka bedöma den planerade verksamhetens inriktning för att så sätt sålla bort osunda och oseriösa sökande. En sida av den materiella koncessionsprövningen föreslogs därför avse en bedömning av den planerade verksamheten inte minst från soliditetssynpunkt. Förutom en prövning av den tilltänkta rörelsens kvalitet borde den materiella bedömningen enligt FVK ha ett vidare inslag. För att en koncessionsansökan skall kunna avslås måste den koncessionsprövande
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 449
myndigheten finna att den begärda koncessionen vid en allsidig bedömning är oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Detta innebar enligt FVK att varken koncessionsmyndigheten eller sökanden skulle behöva påvisa att en ny koncession behövdes eller främjade en allmänt sund utveckling eftersom detta i praktiken var en omöjlig uppgift. FVK menade därför att koncessionsprövningen i stället borde vara inriktad på att bedöma om ett beviljande av en koncession i något avseende kunde antas vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Vid koncessionsbedömningen borde myndigheten ta hänsyn inte endast till den rådande situationen utan även till de överblickbara utvecklingstendenserna. I det senare avseendet måste det enligt FVK för att en koncessionsansökan
-— skall avslås föreligga påtagliga tecken som tyder att det skulle vara
— oförenligt med försäkringsväsendets sunda utveckling att bevilja ansökningen.
FVK diskuterade huruvida det skulle vara möjligt att definiera begreppet sund utveckling av försäkringsväsendet eller ange vissa principiella kriterier för att närmare bestämma dess innebörd. FVK konstaterade att begreppet hade hävd och återfanns i den nu gällande försäkringslagstiftningen som huvudgrund för den materiella koncessionsprövningen vid sidan av behovsprincipen, utan att innebörden närmare hade preciserats. Enligt FVK:s uppfattning lät sig en precisering svårligen göras, eftersom innebörden kunde växla beroende på speciella förhållanden och utvecklingen inom försäkringsområdet. Tillståndsgivningen måste kunna flexibelt anpassas till de förhållanden som kan skönjas i ett långsiktigt framtidsperspektiv. Vidare måste viss differentiering ske i bedömningen av olika försäkringsom-
en råden och försäkringsformer. Slutligen måste det finnas möjlighet för regeringen att ta hänsyn till reciprocitetsproblem, då utländskt försäkringsföretag söker koncession i Sverige. FVK fann det därför inte möjligt att närmare definiera begreppet men angav i motiven några faktorer som borde beaktas vid bedömningen av om koncessionsbeviljandet kunde antas vara oförenligt med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Uppmärksamhet borde sålunda enligt FVK bl. a. ägnas åt faran för en alltför stor uppsplittring av den svenska försäkringsmarknaden och följderna härav för ex. bolagens kostnadsutveckling och soliditet. Tendenser till bildande av specialbolag som enbart eller i huvudsak avser att vända sig till extremt goda risker inom ett försäkringstagarkollektiv borde också uppmärksammas.
Departementschefen underströk i prop. 198485:77 att näringspolitiken här i landet vilar på principerna om fri etablering och fri konkurrens. Med hänsyn till försäkringsverksamhetens särart och särskilt till de starka krav på skydd för försäkringstagarna som måste ställas och den därav motiverade offentliga tillsynen fann han emellertid det vara uteslutet att helt avstå från tillståndsprövning. Han anförde därefter:
Frågan är dock om denna prövning kan inskränkas till en kontroll av att
de i försäkringslagarna och i annan ordning föreskrivna formella och
kvalitativa villkoren för den tilltänkta verksamheten är uppfyllda. Detta
450 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
skulle bl. a. innebära att koncessionsprövningen fick grundas de för
dagen rådande förhållandena på den svenska försäkringsmarknaden.
Enligt min mening är det nödvändigt att koncessionsreglerna utfonnas
såatt de ger möjlighet också att styra utvecklingen inom försäkringsområdet på lång sikt. Vidare måste man kunna beakta frågeställningar
som
hänger samman med den internationella utvecklingen inom försäkrings-
området. Jag menar alltså att en materiell koncessionsprövning behövs
även i fortsättningen. Den prövningen bör vara inriktad på en allsidig
bedömning huruvida den planerade verksamheten kan antas vara för-
enlig med en lång sikt sund utveckling av det svenska försäkrings-
väsendet. Hänsyn bör därvid tas både till de blivande försäkringstagarna
i sökandebolaget och till utvecklingen av försäkringsväsendet i allmän-
het. Vidare kan det inte gärna förutsättas bli en sund utveckling i
försäkringsväsendet om verksamheten skulle tendera att få en inriktning
stick i stäv mot väsentliga allmänna intressen. Det blir därför ett natur-
ligt led i koncessionsprövningen att ta hänsyn till om den planerade
verksamheten kan antas komma att allvarligt motverka strävanden på
andra väsentliga samhällsområden. Som exempel kan nämnas konsu-
ment-, kredit-, valuta-, skatte- och handelspolitikens områden. Prop.
198485:77, s. 49. Även när det gällde vilka faktorer borde beaktas vid bedömningen
som huruvida den avsedda verksamheten kunde anses vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet delade departementschefen den uppfattning FVK gett uttryck för.
Bankinspektionens framställning om behovsprövning för fondkommissionsbolag
Bankinspektionen gjorde den 16 februari 1984en framställning till regeringen om förändring av tillståndskriterierna för fondkommissionsbolag. I stället för rekvisitet att rörelsen kan antagas bli till skada för det allmänna önskade inspektionen rörelsen kan antagas bli till nytta för det allmänna. Av redogörelsen ovan för FkL:s tillkomst har framgått den diskussion som förekom då. Bankinspektionen uttryckte nu sin oro för en fortsatt ökning av antalet fondkommissionsbolag. Inspektionen framhöll att tillståndsprövningen inte gav utrymme för någon behovsprövning annat än i det extrema fallet att antalet fondkommissionsbolag skulle bli mycket stort och därmed innebära en uppenbar överetablering. Inspektionen pekade på att det rådde en påtaglig brist erfaren personal och att etablerandet av ett väsentligt större antal fondkommissionärer kunde leda till en bristande lönsamhet vilken kunde innebära risker för kundernas säkerhet. Inspektionen ifrågasatte också om en stark ökning av antalet tillståndsbundna företag inom denna speciella sektor borde ske så länge kreditmarknadskommittén arbetar.
I en skrivelse den 28 februari 1984 hemställde Svenska Bankmannaförbundet att fondkommissionslagstiftningen skulle sesöver och att i avvaktan härpå möjligheterna att starta fondkommissionsverksamhet skulle begränsasför att undvika en skadlig överetablering.
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 451
I beslut den 28 juni 1984 yttrade regeringen bl. a. att de nuvarande bestämmelserna om prövning av ansökan att driva fondkommissionsrörelse i första hand tar sikte på en kvalitativ bedömning av bolagets eller bankens förutsättningar att driva sådan rörelse. Vidare gäller, utöver vissa villkor av formell karaktär, att tillstånd får meddelas endast om rörelsen kan antagas
bli till skada för det allmänna. Det sistnämnda rekvisitet innefattar enligt regeringen, förutom en lämplighetsbedömning från allmänna utgångspunkter också ett visst hänsynstagande till om behov av rörelsen föreligger.
Regeringen redogjorde vidare för de diskussioner som förevarit i frågan vid FkL:s tillkomst samt hänvisade till att behovskriterierna såväl i banklagen som i försäkringslagstiftningen var föremål för översyn. Mot den bakgrunden fann regeringen inte de skäl som bankinspektionen och Bankmannaförbundet anfört tillräckliga för att motivera den föreslagna behovsprövningen. Regeringen företog därför ingen åtgärd i anledning av framställningarna.
Kommitténs ställningstagande Tillståndsprövningen bör vara av såväl formell som materiell natur. En formell tillståndsprövning innebär att den tillståndsbeviljande myndigheten har att konstatera huvudvida vissa i lagstiftningen preciserade krav är uppfyllda eller ej. Det kan ex. vara fråga om att riktiga handlingar fogats till ansökningen, att bolagsordningen överensstämmer med lag m.m. En materiell tillståndsprövning innebär att den tillståndsbeviljande myndigheten har att göra en bedömning huruvida i lagstiftningen angivna allmänna kriterier för verksamhetens innehåll och inriktning kan anses uppfyllda. Exempel sådana kriterier är att den tillämnade verksamheten inte kan antas bli till skada för allmämnna intressen eller om den tillämnade rörelsen är behövlig behovsprincipen.
På bankområdet gäller behovsprincipen. När det gäller fondkommissionsbolag har departementschefen vid två tillfällen uttalat sig emot en s. k. rak behovsprövning, dvs. att bevisbördan läggs på sökanden att visa att den tillämnade rörelsen är nyttig eller behövlig. Kreditmarknadskommittén har inte funnit skäl att för de bolag som det här är fråga om införa en behovsprövning. Kommittén anser alltså inte att någon kvantitativ begränsning skall ligga i tillståndsprövningen. Den skall i stället helt inriktas en kvalitativ prövning. Den närmare innebörden av denna prövning skall nu behandlas.
Den materiella prövningen förutsätts bli ett väsentligt inslag i tillståndsgivningen. Prövningen bör spänna över ett vitt område. De organisatoriska förhållanden under vilka verksamheten skall drivas bör också noga uppmärksammas. l sakens natur ligger att en prövning även skall ske av den personliga lämpligheten hos den verkställande ledningen och hos ägarna. Det måste därvid finnas rimliga garantier för att verksamheten blir bedriven på ett korrekt och omdömesgillt sätt. Även några krav beträffande
om formell utbildning eller motsvarande kunskaper inte skrivs in i lag, bör det
452 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
vara ett inslag i tillståndsprövningen att se till att verkställande ledningen motsvarar högt ställda krav beträffande den personliga kompetensen och egenskaper i Övrigt.
En tillståndsprövning föreslås bl. a. för att tillse att samhällsintresset beaktas i verksamheten. Det är en förutsättning att bolag som erhållit auktorisation inte bryter mot KML eller annan lagstiftning. Det kan gälla skattelagstiftning, konsumentskyddslagstiftning, kreditpolitisk lagstiftning eller valutalagstiftning. Det bör därvid eftersträvas att tillståndsprövningen blir en rimlig garanti för att målsättningen inom andra väsentliga samhällsområden inte motverkas. En grund för bedömningen blir den kunskap om verkställande ledning och ägare som bankinspektionen skaffat sig.
Enligt banklagstiftningen ges oktroj för bestämd tid, högst tio år. Det finns emellertid inte i detta sammanhang något behov av att tidsbegränsa tillståndet. Omprövning av givna tillstånd kan givetvis ske utan hinder av att de lämnats tills vidare. I praktiken innebär det därför ingen väsentlig skillnad om tillståndet är tidsbegränsat eller ej.
Undantag från tillståndskravet Förutom den redan behandlade frizonen upp till 50 milj. kr. bör ett antal ytterligare undantag från tillståndskravet diskuteras, bl. a. gäller detta för finansieringsverksamhet som bedrivs inom ett företag eller en organisation som i sig har ett annat syfte än att bedriva finansieringsverksamhet.
Som har framgått av den tidigare redogörelsen för finansieringsverksamhetsdefinitionen diskuterades i FiL:s förarbeten en definition med krav att näringsverksamheten helt eller huvudsakligen skulle bestå i att bedriva finansieringsverksamhet. Diskussionen ägnades främst produktionsföretagen vars kreditgivningsverksamhet konstaterades sammanhänga med deras likviditetssituation. Resultatet blev emellertid att all finansieringsverksamhet omfattas av lagen om nettovärdet av tillgångarna i verksamheten uppgår till 10 milj. kr. Lagen omfattar alltså även näringslivsföretag vars finansieringsverksamhet överskrider värdegränsen 10 milj. kr. Av olika anledningar synes emellertid lagen inte ha kommit att tillämpas på all den finansieringsverksamhet som bedrivs av de större industriföretagen
Det har för kommittén framstått som en angelägen uppgift att- når en ny lagstiftning nu utformas det görs klart i vad mån näringslivsförstagens
finansieringsverksamheter skall regleras. Allmänt kan sägasatt det årkommitténs uppfattning att näringslivsföretagen bör ha möjlighet att ägnasig en likviditetsförvaltning, som till art och omfattning är naturlig i förhållande till företagets verksamhet och storlek. Genom det redan diskuterade generella undantaget ges alla en fri sektor att bedriva finansieringsverksamhet upp till ett nettovärde av 50 milj. kr. av tillgångarna i verksamheten, allt under förutsättning att verksamheten inte riktas mot konsument. F.nansieringsverksamhet gentemot konsument föreslås som redan har framgått endast vara undantagen då den har direkt samband med avsättningen av en vara eller en tjänst. Kommittén har emellertid funnit att det utöver andra
Andra institut bedriver finansieringsverksamhet 453
som
undantag bör finnas ett område där bankinspektionen efter en särskild prövning kan finna skäl att undanta finansieringsverksamhet som annars skulle falla under lagens tillämpning, men där verksamheten inte kan sägas ha ett självständigt syfte vid sidan om företagets huvudsakliga verksamhet. Tanken bakom denna formulering är att företagens likviditetsförvaltning skall hållas utanför reglering så länge som det rör sig om en naturlig sådan. Aktiveras emellertid förvaltningen av likviditeten inom ett företag på ett sådant sätt att verksamheten i stort blir att jämställa med ett kreditinstituts finansieringsverksamhet finns inget skäl att hålla denna verksamhet utanför tillsyn och kontroll.
Förutsättningen för att hålla den nu diskuterade likviditetshanteringen utanför regleringen bör vara att bankinspektionen funnit att verksamheten kan bedrivas utan tillstånd. Det har ansetts naturligt att inte överlämna prövningen syftet med verksamheten helt till företaget. Detta är också
av rimligt mot bakgrund av den straffsanktion som föreslås drabba den som utan tillstånd driver finansieringsverksamhet.
När det gäller bankinspektionens prövning bör presumtionen i de här avsedda fallen vara att finansieringsverksamheten inte är av självständig natur. Endast när omständigheterna pekar på att det är fråga om en självständig finansieringsrörelse skall verksamheten ställas under tillsyn. Sådana omständigheter kan vara att verksamheten är relativt sett stor i förhållande till företagets övriga verksamhet, att den marknadsförs gentemot allmänheten samt att den har självständig ledning och egen kreditprövning.
Förfarandet i de här avsedda fallen torde normalt bli att företaget på grund av egen anmälan blir föremål för granskning av tillsynsmyndigheten som därvid efter utredning i varje särskilt fall har att fatta ett beslut om att undanta finansieringsverksamheten i fråga från lagens tillämpning. Detta gäller självfallet endast de fall där verksamhetens omfattning överskrider frizonen på 50 milj. kr. Att bankinspektionen föreslås kunna förelägga ett företag att inkomma med uppgifter för utredning av här behandlade förhållanden framgår av tillsynskapitlet. Inget hindrar givetvis bankinspektionen att själv ta initiativ till granskning av ett företags finansieringsverksamhet. Ett starkt incitament för företaget att självt ta initiativ till ifrågavarande prövning är dock att verksamheten eljest kan komma att drabbas av straffsanktion. För den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bedriver finansieringsverksamhet utan erforderligt tillstånd föreslås en bestämmelse som stadgar böter eller fängelse i högst ett år. För att ett enskilt företag skall undgå straff fordras sålunda att företaget i de berörda undantagsfallen så
snart det bort inse att verksamhetens omfattning varit större än den generellt undantagna agerat för att erhålla ett beslut från tillsynsmyndigheten
~ av innebörd att verksamheten befrias från lagens tillämpning.
Redan i diskussionen om finansieringsverksamhetsdefinitionen har kommittén berört Ekokommissionens rapport Kreditgivning och ekonomisk brottslighet. Kommissionen framförde i rapporten att det kunde finnas skäl att överväga om delar av den oreglerade kreditmarknaden borde ställas under offentlig tillsyn. Kommissionen avsåg i första hand den kreditgivning,
454 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
som sker från företag, stiftelser och intresseorganisationer. Kommissionen föreslog därför att kreditmarknadskommittén skulle tilläggsdirektiv att
ges behandla denna fråga.
Regeringen beslutade att till kreditmarknadskommittén överlämna kommissionens rapport såvitt den avsåg bl. a. frågan delar den oreglerade
om av kreditmarknaden som företag, stiftelser, intresseorganisationer och privata låneförmedlare borde ställas under offentlig tillsyn och kontroll.
Frågan om de privata låneförmedlarna har kommittén redan behandlat i samband med utformningen av finansieringsverksamhetsdefinitionen. Frågan om företagens finansieringsverksamhet har nyssgenomgåtts och förslag har framlagts.
Stiftelserna står enligt lagen 1929:116 om tillsyn över stiftelser under tillsyn av länsstyrelsen i det län, där stiftelsens förvaltning huvudsakligen skall utövas. Pensions- och personalstiftelserna står under tillsyn länssty-
av relsen i det län, där arbetsgivaren har sitt hemvist. För banks pensions- eller personalstiftelse gäller, enligt en särskild regel i banklagen, att bankinspektionen utövar tillsynen.
För kommittén har det inte varit möjligt att genomföra någon större undersökning av den finansieringsverksamhet i dag bedrivs inom
som ramen för stiftelser och intresseorganisationer. Nedan följer
en sammanställning över reverslångivningen i vissa organisationer och stiftelser för att ge en bild av dess omfattning. Siffran inom reverslångiv-
parentes anger ningen i procent av de sammanlagda tillgångarna. Beloppen i milj. kr.
anges
1984-12-31 1985-12-31 Organisationer LandsorganisationenLO
| Reverslån | 258 20.7 | 178 16.2 |
| Obligationer och förlagslån | 44 | 39 |
| Kassa, bank, postgiro | 243 | 295 |
| Summa tillgångar | l 248 | 1 098 |
SvenskaArbetsgivareföreningenSAF
| Reverslån | 732 31.2 | 807 29.7 |
| Obligationer och förlagslån | 86 | 88 |
| Bankmedel och kortfristig utlåning | 620 | 751 |
| Summa tillgångar | 2 349 | 2 717 |
Tjt1nstem¢‘1'nnensCentralorganisationTCO
| Reverslån | 7 9.8 | 5 5.6 |
| Kassa,bank | 25 | 22 |
| Summa tillgångar | i 71 | 89 |
SvenskaIndustritjänstemannaförbunderSIF
| Reverslån | 926 72.3 | 943 67.0 |
| Obligationer | 12 | 38 |
| Kassa,bank | 60 | 44 |
| Summa tillgångar | l 280 | l 408 |
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 455
1984-12-31 1985-12-31 Organisationer SvenskaKommunaltjänstemannaförbundetSKTF
| Reverslån | 47 18.9 | 48 17.5 |
| Bankmedel | 64 | 54 |
| Obligationer | 44 | 77 |
| Summa tillgångar | 249 | 274 |
SvenskaMetalinduslriarbetareförbundel
| Reverslån | 355 26.4 | 362 25 |
| Kassa, bank, postgiro | 389 | 302 |
| Summa tillgångar | l 344 | 1 443 |
Stiftelser Nobelstiflelsen
| Reverslån | 48 13.8 | 81 21.3 |
| Inteckningslån | 17 | 18 |
| Konvertibla skuldebrev | 23 | 17 |
| Förlagslån | 9 | 9 |
| Summa tillgångar | 349 | 380 |
Wallenbergstiftelsen Bedriver enligt uppgift ingen finansieringsverksamhet.
Med den modell som kommittén har valt är stiftelserna inte generellt undantagna från lagens tillämpning på grund av att de står under tillsyn enligt annan lag. Endast den som enligt annan lag erhållit särskilt tillstånd att bedriva finansieringsverksamhet bör enligt kommitténs bedömning vara undantagen. Med hänsyn till att inte heller begreppet företag används för att beskriva de aktörer som omfattas av lagen sker i motsats till FiL -inte
någon utgallring av vare sig stiftelserna eller organisationerna.
l motsats till FiL omfattas alltså den finansieringsverksamhet som ligger inom en stiftelses eller en ideell förenings organisatoriska ram av lagen, för det fall dess omfattning överstiger storlekskriteriet 50 milj. kr. Det finns flera goda skäl för denna lösning. Enligt kommitténs uppfattning skall all finansieringsverksamhet ske i trygga och seriösa former. Detta gäller särskilt sådan som riktar sig gentemot konsument. Det har varit kommitténs uppfattning att det avgörande bör vara verksamhetens art och karaktär. Det har därför framstått som mindre betydelsefullt inom vilken organisatorisk ram verksamheten förläggs. En skyddsvärd finansieringsverksamhet skall sålunda träffas av lagstiftningens krav tillsyn och kontroll oavsett om den bedrivs inom ett företag, en stiftelse eller en ideell förening. Att undanta verksamhet som förlagts till stiftelser eller organisationer skulle bara skapa möjligheter att kringgå kravet på auktorisation för verksamheten. Även
av effektivitetsskäl är det rimligt att behandla all skyddsvärd finansieringsverksamhet samma sätt. Härigenom kommer verksamheten att stå under enhetlig kontroll och tillsyn. En grund läggs också för en konkurrensneutral behandling av finansieringsverksamhet var helst den bedrivs.
456 Andra institut bedriver finansieringsverksamhet som
En annan fråga är att det nu torde vara mycket sällan som skyddsvärd finansieringsverksamhet bedrivs inom stiftelser och organisationer. Kommittén har därför valt att behandla dessa samma sätt som näringslivsföretagen. Bankinspektionen har alltså enligt förslaget att i varje särskilt fall fatta beslut om undantag från tillståndskravet enligt förevarande punkt. Även här bör presumtionen vara att verksamheten inte har självständig betydelse utan framstår som en naturlig del av likviditetsförvaltningen. Presumtionen kan brytas vid sådana förhållanden som nämndes när näringslivsföretagens likviditetsförvaltning behandlades.
Om inget undantag görs betyder det att verksamheten måste brytas ut och bedrivas i aktiebolagets form. Tillstånd att bedriva finansieringsverksamheter i form av kreditmarknadsbolag blir sålunda erforderligt. Regeln kommer inte i konflikt med den tillsyn över stiftelserna som länsstyrelsen utövar. Denna tillsyn är endast säkerhetsmässig och garanterar att stiftelsens medel är placerade på betryggande sätt. En mera omfattande finansieringsverksamhet är därför inte ägnad att ligga under denna form av tillsyn. Det är därför naturligt att en sådan bryts ut från stiftelsen och förläggs till ett kreditmarknadsbolag.
I motiven till bankdefinitionen har kommittén redogjort för den diskussion som tidigare förevarit om den inlåning från de egna medlemmarna som förekommer i Kooperativa förbundet ekonomisk förening KF och Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförbund HSB. Eftersom här inte är fråga om inlåning från allmänheten trots de högst avsevärda med-
lemskadrarna har verksamheten inte ansetts strida mot nu gällande bank-
rörelsedefinition. En fråga som nu inställer sig är hur dessa organisationer skall behandlas i förevarande sammanhang. Konstruktionen vad gäller KF:s sparkassor är följande. KF har till uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att i nära och fortlöpande samverkan med dessa samordna rörelsens resurser och härvid bedriva sådan verksamhet som anges i stadgarna. Förbundet skall därvid bl. a. verka för en samordning av rörelsens kapitalanskaffning och investeringar samt uppsamla sparmedel. KF :s verksamhet skall bedrivas så, att en sådan kapitalbildning äger rum att förbundets och rörelsens utveckling och oberoende säkras. Vid kapitalanskaffningen skall eftersträvas att verksamheten i största möjliga utsträckning finansieras med medel som tillskjutits av anslutna föreningar och organisationer samt deras medlemmar enskilt eller kollektivt. För att uppsamla sparmedel har KF sparkassor vilka enligt sina ordningsregler har till ändamål att av till förbundet anslutna föreningar och deras medlemmar till förräntning motta pengar och efter uppsägning åter utbetala dem. KF står som mottagare till alla en sparkasseavdelning verkställda insättningar, varför sparkasseavdelningen endast förmedlar insättning och uttag i KF :s sparkassa. Detta betyder att någon finansieringsverksamhet inte sker inom ramen för sparkassorna utan att de uppsamlade sparmedlen direkt kanaliseras till KF. Sparkassorna träffas därför inte av finansieringsverksamhetsdefinitionen.
I den mån KF bedriver någon finansieringsverksamhet med de sålunda
Andra institut bedriver finansieringsverksamhet 457
som
uppsamlade medlen faller denna verksamhet redan under FiL:s reglering, eftersom förbundet i egenskap av ekonomisk förening träffas av beskrivningen företag. Kommitténs val av lösning innebär sålunda för KF ingen förändring av verksamhetsförutsättningarna.
När det gäller HSB är förhållandena motsvarande. Kommitténs föreslagna modell innebär alltså inte heller här någon förändring av den ordning som nu gäller.
Undantag från tillståndskravet bör ytterligare ges för sådana föreningar
drivs utan vinstsyfte och vars syfte endast är att tillgodose medlemmarsom
finansieringsbehov. Exempel sådana föreningar är kreditkassorna nas inom Studentkårerna och föreningar med sparlåneverksamhet där insättar-
inte erhåller någon ränta på insatta medel men i gengäld kan låna till låga na kostnader. Exempel på sådana föreningar är JAK Riksförening för ekonomisk frigörelse, Fria Kulturfonden och liknande organisationer.
Aktiekapitalets storlek Som framgår av avsnitt 8.3.4 föreslår kommittén att de nuvarande finansbolagen och kreditaktiebolagen i framtiden skall integreras i en företagsform kallad kreditmarknadsbolag. Med hänsyn till den verksamhet som kreditmarknadsbolagen kommer att driva bör dessa ha en hög standard både kvalitets- och soliditetsmässigt. Ett sätt att höja i vart fall de nuvarande finansbolagens standard är att ställa krav på att dessa skall ha ett aktiekapital viss minsta storlek. Härigenom garanteras en stabilitet i bolaget. I den
av materiella tillståndsprövningen bör naturligtvis ingå att bedöma om det i bolagsordningen angivna aktiekapitalet framstår som väl avvägt i förhållande till den planerade verksamheten. Det kan härvid mycket väl tänkas att det i lag föreskrivna minimikapitalet inte framstår som adekvat med hänsyn till den verksamhet som bolaget planerar att driva.
Den i avsnitt 8.1.2 tabell 3 redovisade uppställningen över aktiekapitalets fördelning för de 278 finansbolag som var registrerade vid årsskiftet 1987, visar att ett stort antal finansbolag arbetar med ett mycket litet aktiekapital. dessa bolag uppgår inte aktiekapitalet till 1 milj. kr.
I 100 av
Ett krav ett visst minsta aktiekapital bör utgöra en väsentlig förutsättning för att få driva finansieringsverksamhet i kreditmarknadsbolagets form. Av denna anledning bör bestämmandet av aktiekapitalets storlek inte enbart ingå som ett led i den kvalitativa prövning som auktorisationen skall utgöra. I stället bör detta krav lyftas fram så att det i KML tas in en särskild bestämmelse, det lägsta belopp som aktiekapitalet skall uppgå
som anger till. Eftersom endast företag med ett relativt stort aktiekapital kan anses ha förutsättningar att driva finansieringsverksamhet på ett självständigt och förtroendeingivande sätt, bör kreditmarknadsbolagen ha ett aktiekapital
uppgår till minst 10 milj. kr. Ett krav på minst 10 milj. kr. betyder att som ungefär 75 % de nuvarande finansbolagen måste höja sitt aktiekapital för
av att få tillstånd att driva finansieringsverksamhet.
Kommittén har övervägt att ha differentierade krav när det gäller aktie-
458 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
kapitalet beträffande kreditmarknadsbolag motsvarar de nuvarande som finansbolagen och de som driver en långfristigt inriktad finansieringsverksamhet liknande den som bedrivs de nuvarande kreditaktiebolagen. av Kommittén har emellertid funnit att något differentierat krav i lag inte är erforderligt. Kapitaltäckningsreglerna har här ansetts tillräckligt styrande. Bankinspektionen bör för dotterbolag ingår i koncern ha möjligsom en het att medge ett lägre aktiekapital. Detta bör dock endast ske då synnerliga skäl föreligger. Ett sådant skäl kan vara att ett mindre bolag under lagens övergångsperiod införlivas i koncern för att åstadkomma en en strukturrationalisering av marknaden. Dispensen bör tidsbegränsad. vara
8.3.3¶Utländskt
ägande
8.3.3.1 1982 års lag utländska förvärv svenska om av
företag m.m.
Kommittén har redan behandlat utländskt ägande i svensk bank och föreslagit att sammanlagt 20 % av aktiekapitalet motsvarande högst 10 % av rösterna i en bank bör få ägas av utländska rättssubjekt. För utländska förvärv av svenska företag i allmänhet gäller lagen 1982:617, trädde i som kraft den 1 januari 1983. Enligt denna lag fordras förvärvstillstånd för s. k. kontrollsubjekt, när förvärvarens andel röstetalet för samtliga aktier i av bolaget eller av antalet aktier överskrider vissa gränsvärden. Kontrollsubjekt enligt denna lag är framför allt utländska rättssubjekt men också svenska aktiebolag som inte har något s. k. utlänningsförbehåll i sin bolagsordning. Med utlänningsförbehåll enligt lagen ett i bolagsavses ordningen för ett svenskt aktiebolag intaget förbehåll enligt vilket kontrollsubjekt genom teckning eller överlåtelse endast får förvärva viss del av aktierna i bolaget, vid varje tidpunkt motsvarande mindre än 40 °o av hela aktiekapitalet och mindre än 20 % av röstetalet för samtliga aktier i bolaget. Utlänningsförbehåll kan också innebära strängare föreskrifter i dessa hänseenden. Sådant förbehåll får inte ändras eller upphävas utan tillstånd, Regeringen kan också genom särskilt tillstånd medge att även andra typer av förbehåll i bolagsordningen skall anses likställda med utlänningsförbehåll. I lagen föreskrivs att ett kontrollsubjekt inte utan förvärvstillstånd får förvärva så många aktier i ett aktiebolag att dess andel aktiekapitalet av eller röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger vissa gränsvärden, 10, 20, 40 och 50 %. Detta innebär att tillstånd måste sökas om ett kontrollsubjekt vill förvärva exempelvis 15 °o av aktiekapitalet i ett bolag, där alla aktier har samma röstvärde. Har sådant tillstånd erhållits, behövs inte något nytt tillstånd för ytterligare förvärv aktier i bolaget så länge det av sammanlagda innehavet av aktiekapitalet inte överskrider nästa gränsvärde, dvs. 20 °o osv. Vid procentregelns tillämpning skall inräknas aktier ägda , av företag som ingår i koncern förvärvaren och, förvärvaren är samma som om
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 459
en fysisk person, av företag som förvärvaren eller dennes närmaste anhöriga äger, liksom aktier i företag över vilka de har ett bestämmande inflytande. Sedan våren 1984 är sådana aktieförvärv från utländska bolags sida som avser transaktioner inom en och samma koncern tillståndspliktiga 1984:284.
Ett kontrollsubjekt kan också förvärva aktier på indirekt väg, ex. genom fusion med ett annat företag som redan äger sådana aktier. Förvärv genom fusion och företagssammanslagningar i allmänhet år underkastade reglerna förvärvstillstånd. Även när fusion inte äger kan vid
om rum, kontrollsubjektets förvärv av företag, som i sin tur äger aktier, själva förvärvet av företaget bli tillståndspliktigt. När vid tillståndsgivning det förvärvade företagets aktieinnehav ingått i underlaget för prövningen synes lagen inte kräva något särskilt tillstånd för de medföljande aktierna.
Det bör tilläggas, att fusion enligt 14 kap. 8 § ABL, som avser ett helägt dotterbolags uppgående i moderbolaget, enligt 9 § andra punkten i 1982års lag är uttryckligen undantagen från kravet på förvärvstillstånd.
Tillståndsplikten enligt 1982 års lag gäller inte vid förvärv av konvertibla skuldebrev eller skuldebrev med optionsrätt till nyteckning av aktier. Detta är enligt föredragande departementschefen i och för sig naturligt, eftersom innehavarna av sådana skuldebrev i princip inte kan utöva något inflytande över företaget. När skuldebreven byts mot aktier uppkommer emellertid ett förvärv som omfattas av lagens bestämmelser, om förvärvaren är kontrollsubjekt och någon av kontrollgränserna passeras.
Förvärvsansökan enligt 1982 års lag prövas av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer, dvs. i normalfallet av länsstyrelsen. Tillstånd skall meddelas om det inte strider mot något väsentligt allmänt inresse. Regeringen prövar frågan om förvärvstillstånd i vissa i förordningen 1982:878 om utländska förvärv av svenska företag m.m. angivna fall, bl. a. om antalet anställda överstiger 100 eller om tillgångarnas nettovärde enligt senaste balansräkning överstiger 1 000 basbelopp enligt lagen om allmän försäkring, dvs. för närvarande 25,8 milj. kr.
Som en allmän bakgrund till lagstiftningen anförde föredragande departementschefen att ett omfattande utländskt inflytande över vårt näringsliv, liksom utländska förvärv av våra viktigaste naturtillgångar, kunde innebära risker i olika avseenden. Som exempel nämndes försämrade möjligheter till insyn i och påverkan på beslutsprocesser, risk för flyttning till utlandet av produktions-, forsknings- och utvecklingsfunktioner, etc. Vidare pekade departementschefen på behovet av skydd för jämväl andra tillgångar än naturtillgångar, såsom teknik, know-how, dyrbara maskiner, patent och varumärken. Att upprätthålla ett sådant skydd var enligt departementschefen angeläget, i synnerhet när det är fråga om företag som på grund av sin storlek eller produktionsinriktning hade särskild betydelse för landets försörjning eller ekonomi i stort. Det kunde också, menade departementschefen, finnas skäl att hindra uppköp av svenska företag i en bransch som redan förut har ett mycket starkt inslag av utländskt ägande.
460 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
I den praxis som utvecklats vid tillståndsprövningen har följande skyddsintressen åberopats industri- och regionalpolitiska intressen företag med betydande forskning och utveckling, produktion eller sysselsättning m.m. säkerhets- och beredskapspolitiska intressen företag av betydelse för totalförsvaret intresse av nationellt självbestämmande och oberoende företag eller — branscher, i vilka ett dominerande utländskt inflytande skulle kunna innebära svårigheter att hävda en oberoende svensk politik kulturella och liknande intressen företag inom informations- och — massmediaområdet. Beträffande nyetableringar anförde departementschefen i propositionen, att utländska företagsetableringar här i landet kan ske, dels i form av övertaganden, helt eller delvis, av svenska företag, dels nyetablegenom ringar, antingen det sättet att helt nya företag upprättas eller att genom utländska företag som redan är etablerade utvidgar sin verksamhet till nya områden. Departementschefen framhöll att flera skäl motiverade en samhällskontroll av utländska företagsinvesteringar i Sverige tillade att men dessa skäl dock mest gjorde sig gällande när det var frågan om förvärv av inhemska företag. bl. a. kunde då viktiga intressen som gällde vår försörjning eller sysselsättningspolitik sättas på spel. I fråga om upprättande av helt nya företag eller utvidgning av befintlig verksamhet menade departementschefen däremot att fördelarna med etableringen ofta torde dominera. I varje fall var skälen för en kontroll här mindre starka. Det nya kontrollsystemet i fråga om utländska etableringar borde därför begränsas till övertagandefallen prop. 1981822135 s. 28. Enligt lagändring som trätt i kraft den 1 juli 1987 undantas också uttryckligen teckning av aktier i samband med stiftandet av ett aktiebolag från lagens tillämpning. De vanliga förvärvsreglerna skall dock gälla i de fall apportegendom tillskjuts i samband med nybildning aktiebolag prop. av 198687:74 s. 238. Inte heller skall bestämmelserna tillämpas såvitt gäller förvärv av aktier i bolag som aldrig har bedrivit verksamhet och saknar som anställda eller förvärv av aktier i bolag där nettotillgångarna enligt den senast fastställda balansräkningen inte överstiger 100 basbelopp eller antalet anställda inte överstiger 10 personer. Ett tillståndspliktigt förvärv blir ogiltigt om förvärvstillstånd inte söks inom föreskriven tid eller om förvärvstillstånd vägras. I förarbetena till de nu genomförda lagändringarna väcktes frågan om denna ogiltighetsregel borde ersättas med sanktionsregler av straffrättslig art. Föredragande departementschef fann emellertid att det inte fanns tillräckliga skäl att ta upp frågan om ändring i detta hänseende prop. 198687:74 239. s. Lagen tillämpas inte på svenska bankaktiebolag eller på aktierna i sådana bolag. Undantaget innebär att en bank aldrig är kontrollsubjekt. Ett utländskt bankföretag som äger aktier i ett bankaktiebolag häri landet får inte förvärva aktier i svenska aktiebolag, andelar i svenska handelsbolag eller
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 461
rörelser drivs här i landet. Detta hindrar emellertid inte ett sådant
som företag som erhållit fondkommissionstillstånd att som ett led i rörelsen förvärva aktier i svenska aktiebolag. ifrågavarande förbud är inte avsett att träffa organisationsförvärv av aktier, vilka enligt 2 kap. 6 § BRL kan ske efter tillstånd av regeringen eller bankinspektionen. Enligt prop 198485: 191 med förslag om utländska banketableringar i Sverige fanns det anledning att i avbidan på kreditmarknadskommitténs förslag se restriktivt på de utlandsägda bankernas möjligheter till organisationsförvärv. I motsats till kommittén ansåg emellertid departementschefen att det inte var nödvändigt att helt utesluta möjligheten för de utländska bankerna att förvärva aktier av ifrågavarande slag.
8.3.3.2 Nuvarande reglering utländska förvärv i
av
finansbolag
Ursprungligen innehöll FiL och FkL inga särskilda regler om utländska förvärv i sådana bolag. Detta fick till följd att lagen om utländska förvärv eller dess föregångare blev tillämplig. Genom prop 198283:154 föreslogs emellertid införandet av ett förbud för utländska rättssubjekt att förvärva aktier i dessa bolag. Propositionen antogs av riksdagen och ändringen trädde i kraft den 11 juli 1983.
Bakgrunden till lagändringen var att frågan om utländska bankers och andra utländska finansinstituts etablering i Sverige skulle övervägas. Departementschefen angav att han inom kort skulle föreslå regeringen att tillsätta en ny utredning för att se över strukturen inom kreditväsendet. Direktiven till kreditmarknadskommittén skrevs senare samma år. Departementschefen anförde att det ett viktigt led i lösningen av strukturfrågorna på
som kreditmarknaden ingick att överväga utländska bankers och andra utländska rättssubjekts möjlighet att här i landet etablera sig i form av finansbolag. Han hänvisade till att finansbolagsformen för de utländska bankerna inte medförde någon väsentlig begränsning av den verksamhet som dessa kunde förväntas vilja driva i Sverige. En av de mera väsentliga inskränkningarna som är förenad med finansbolagsformen är att den utländske ägaren därigenom inte kan driva valutahandel. Enligt 2 § valutaförordningen 1959:264 kan sådant tillstånd inte beviljas ett finansbolag. Enligt departementschefen det emellertid klart att konkurrensfördelar stod att vinna
var för ett utlandsägt finansbolag i förhållande till såväl svenska banker som de finansbolag som ägs av svenska banker. Etablering av finansbolag kunde därför framstå som ett fullgott alternativ till banketablering. Dittills hade etableringen i Sverige av finansbolag där utländska banker eller andra rättssubjekt hade intressen visserligen varit begränsad. Dessa bolag hade inte heller förorsakat några problem vid tillsynen. Det fanns dock enligt departementschefen anledning anta att intresset för sådana etableringar kunde öka i awaktan på att frågan om utländsk banketablering fått sin lösning. Om utlänningar i stor utsträckning etablerade sig i form av finansbolag här i landet, skulle de rådande struktur- och konkurrensproblemen
462 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
fördjupas och möjligheterna att finna tillfredsställande lösning skulle
en försvåras. Mot bakgrund härav ansåg departementschefen att ett förbud mot att utlänningar etablerar finansbolag borde införas. Förbudet borde gälla till dess frågan om utlandsägda bankers och andra ñnansinstituts rätt att etablera sig här i landet hade fått en varaktig lösning. Utländska förvärv av fondkommissionsbolag reglerades på motsvarande sätt.
Departementschefen pekade i sammanhanget på ett viktigt fall de
som föreslagna förbuden borde omfatta, nämligen att en utländsk bank själv stiftar ett bolag som skall driva finansieringsverksamhet i Sverige. Bankens förvärv av aktier i ett sådant bolag skulle normalt ha skett, innan nettovärdet av bolagets tillgångar uppgår till 10 milj. kr. och följaktligen innan bolaget hunnit bli finansbolag i lagens mening. Den supplerande regel som finns i lagen om finansbolag och som innebär att ett bolag oavsett
- om tillgångarnas värde uppnått gränsvärdet är finansbolag, om det helt eller
delvis ägs av en svensk bank bankaktiebolag, sparbank och föreningsbank eller dotterbolag till banken borde därför egentligen utvidgas till att omfatta även utländskt bankinstituts och dess dotterbolags ägande. Departementschefen var visserligen medveten om att de föreslagna förbuden inte kom att träffa alla utländska rättssubjekts eller andra kontrollsubjekts förvärv av aktier i bolag som driver finansieringsverksamhet av samma slag som finansbolag men som inte är finansbolag, därför att värdet tillgångarna inte når
av upp till gränsvärdet 10 milj. kr. Inte heller träffade förslaget fall där kontrollsubjekt förvärvar aktierna i ett vanligt aktiebolag, vars ändamål från början inte behöver vara att syssla med finansieringsverksamhet, och kontrollsubjektet senare omvandlar bolaget till ett finansbolag. Ett sådant förfaringssätt skulle kunna förekomma, även om 1982 års lag utländska
om förvärv av svenska företag m.m. i och för sig tillämplig på förvärvet.
var Med hänsyn till att de föreslagna reglerna var avsedda att gälla endast under en begränsad tid och till att det skulle krävas relativt komplicerade regler för att förhindra de nu berörda förvärven samtidigt det praktiska
som behovet syntes vara ringa avstod han dock från att föreslå några sådana regler.
8.3.3.3¶Kommitténs ställningstagande
Kreditmarknadskommittén föreslog i delbetänkande 1984 Ds Fi 1984:20 att utländska banker skulle få etablera dotterbanker i Sverige. Förslaget ledde till de lagändringar som möjliggjorde för de utländska bankerna att bilda dotterbolag i Sverige fr. o. m. år 1986. Regeringen har beviljat oktroj för tolv utländska dotterbanker i Sverige, av vilka några banker sedermera har lagt ner sin verksamhet här. Skälen bakom kommitténs ställningstagande var den ökande internationaliseringen gjort det svårt att längre
som motivera den protektionistiska inställningen i fråga om utländska banketableringar. Det hade också visat sig förenat med svårigheter för svenska banker, att verka utomlands att de i flera länder mötts krav på
genom av reciprocitet.
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 463
Som redan har framgått motiverades de införda förbuden för utländska rättssubjekt att förvärva andelar i finansbolag och fondkommissionsbolag av att utländska rättssubjekt. särskilt banker, inte skulle kunna kringgå förbudet att verka bankområdet och därigenom försvåra en lösning av strukturfrågorna den svenska kreditmarknaden. I propositionen pekade departementschefen på att ett finansbolag med undantag av bankinlåning
och valutahandel kunde driva samma slags verksamhet som bankerna. För
finansbolag ägda av svenska banker innebär praxis att ett sådant bolag i princip inte kan driva annan verksamhet än sådan som faller under en banks område. Bl. a. kan sådana bolag inte göra aktieplaceringar eller låna ut medel utan att ta hänsyn till banklagarnas förbud mot vinstandelslån och lån av förlagskaraktär. Vidare fick en svensk bank då inte i dotterbolag lägga ut s. central bankverksamhet som bedömdes böra drivas i bank. En utländsk bank hade alltså möjlighet att i finansbolagsform häri landet driva så gott som alla viktiga former av finansieringsverksamhet som banker kunde driva om man bortsåg från inlåning från allmänheten på vanliga bankräkningar. De inskränkningar som gällde för finansbolag ägda av svenska banker drabbade inte finansbolag ägda av en utländsk bank.
Kreditmarknadskommitténs prövning av utländska rättssubjekts ägande av kreditmarknadsbolag sker mot bakgrund av den principiella uppfattning som kommittén haft i fråga om sitt arbete i övrigt. Det innebär att sådant ägande bör tillåtas efter samma mönster som gäller för företag i gemen om inte särskilda skyddsintressen talar emot en sådan lösning. Lagen om utländska förvärv av svenska företag bör därför kunna vara utgångspunkten för prövningen av sådana förvärv även när det gäller de företag som det här är fråga om. En sådan lösning ligger också i linje med Sveriges internationella åtaganden beträffande utländska rättssubjekts företagsförvärv. Lagen om utländska förvärv av svenska företag innebär att ett utländskt rättssubjekt i och för sig kan äga 100 o av ett svenskt företag, dock att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall pröva lämpligheten av förvärvet redan när andelen första gången passerar 10 % av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier i bolaget. En sådan prövning skall sedan ske varje gång andelen kommer att överskrida 20, 40 eller 50 o. Prövningen åligger regeringen bl. a. i de fall då nettovärdet av tillgångarna överstiger 1 000 gånger basbeloppet, eller för närvarande 25,8 milj. kr. Det betyder att prövningen av förvärv i kreditmarknadsbolag normalt skulle komma att åvila regeringen. Det förefaller dock naturligt att för de företag som står under bankinspektionens tillsyn lägga prövningen enligt den ifrågavarande lagen inspektionen. Vid prövningen bör beaktas att de stora svenska intressen som ligger i de nuvarande bostadsfinansierande kreditaktiebolagen inte kommer under utländsk kontroll.
När det gäller nyetablerade företag sker prövningen av ägandet i samband med tillståndsprövningen.
Kommitténs överväganden om försäkringsbolagens finansförvaltning innebär som framgår av kapitel 10 att kommittén ansluter sig till försäkringsverksamhetskommitténs bedömning att försäkringsbolag i dotterbolag, inte
464 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
bör få bedriva annan verksamhet än sådan som är tillåten för bolaget. Således bör det vara uteslutet för ett kreditmarknadsbolag som är ägt av ett försäkringsbolag att ägna sig åt ex. factoring och leasing.
Mot denna bakgrund är det ytterst otillfredsställande att utländska försäkringsbolag bildat finansbolag i landet. Bildandet av dessa bolag har i något fall tillgått så som departementschefen redogjorde för i motiven till 1983års ändringar i FiL nämligen att det utländska försäkringsbolaget först bildat ett finansieringsföretag, vars verksamhetsomfattning varit mindre än vad som stadgas för krav på registrering enligt FiL. När sedan omfattningen av rörelsen ökat har bolaget automatiskt blivit finansbolag och utlänningsförbudet i lagen har därigenom kringgåtts. l fortsättningen kommer det beskrivna förfarandet inte att vara möjligt eftersom kreditmarknadsbolag alltid skall genomgå auktorisationsprövning, varvid ägarförhållandena
en blir föremål för prövning. Ett bolag vari ett utländskt försäkringsbolag har större intressen än vad som är tillåtet för ett svensk försäkringsbolag bör inte få auktorisation. I enlighet med detta bör tillstånd till förvärv av andel i kreditmarknadsbolag inte heller tills vidare medges utländskt försäkringsbolag eftersom detta kan anses strida mot ett väsentligt allmänt intresse. Kommittén föreslår som framgår av avsnitt 6.2.5 att frågan om integration av bank- och försäkringsrörelse skall utredas. Ifrågavarande problem bör tas upp inom ramen för den föreslagna utredningen.
8.3.4¶Kreditaktiebolagen
Kreditmarknadskommittén har till uppgift att se över hela strukturen på kreditmarknaden. Därför bör kommitten, innan ställning tas till de i direkti-
uppställda frågorna beträffande kreditaktiebolagen, överväga om det ven finns tillräckliga skäl att ha kvar dessa bolag som särskild associationsform eller om dessa bör och med enkla medel kan inordnas i den struktur som kommittén föreslår för de nuvarande finansbolagen. I vart fall bör, enligt vad kommittén utvecklat i avsnitt 6.2, den tillståndskrävande finansiella verksamheten kreditmarknaden vid sidan av bankverksamheten och hypoteksinstitutens verksamhet regleras i en övergripande lag, KML.
För att kreditaktiebolag som associationsform i framtiden skall ha en given plats kreditmarknaden, bör krävas att dessa bolag på ett meningsfullt sätt kan särskiljas från andra kreditinstitut. Kreditaktiebolagen är i dag en heterogen grupp av företag med verksamheter och regleringar som sinsemellan företer klara särdrag. Bolagen definieras i lag som aktiebolag som har till ändamål att driva lånerörelse och att genom utgivande av obligationer eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar upplåna erforderliga medel utan att bedriva bankrörelse. Enligt gällande lagdefinition är det således enbart kapitalanskaffningssåttet som utgör det särdrag som ger kreditaktiebolagen deras karaktär.
Lämpligheten av att i lag definiera ett kreditinstitut med utgångspunkt i dess upplåning kan ifrågasättas. Gränsen mellan lång och kort marknad har
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 465
visat en tendens att suddas ut i takt med homogenisering kreditmarken av naden. Sortimentet instrument på kreditmarknaden av har kraftigt ökat men instrumenten har samtidigt blivit alltmer lika med avseende på effektiv löptid och förräntning. I dag kan formerna för upplåningen knappast sägas
utgöra ett särdrag hos kreditaktiebolagen. Flera bolagens upplåning av skiljer sig inte på ett avgörande sätt från andra kreditinstituts. Kreditaktiebolagen lånar således i allt större utsträckning upp medel på den korta
marknaden. En bärande tanke bakom kommitténs överväganden och förslag är att lagreglerna på kreditmarknadens område inte skall cementera fast rådande
förhållanden utan att reglerna bör medge anpassning till ändrade fören hållanden i takt med utvecklingen. Även önskar upprätthålla om man en distinktion mellan lång och kort kreditmarknad framstår det därför som olämpligt att formellt genom definition typ institut utestänga en av en av vissa andra från en del kreditmarknaden. Institutens verksamhetsförutav sättningar från tid till annan bör i stället avgöras andra styrmedel, genom såsom regler om auktorisation, kapitaltäckning eller regler uppställs för som kanaliseringen av statliga subventioner.
Kreditaktiebolagen bör således enligt kommitténs mening inte formellt definieras utifrån kapitalanskaffningssättet. Det bör då undersökas det om finns behov av och det över huvud taget är möjligt finna om att ett annat kriterium som på ett meningsfullt sätt särskiljer kreditaktiebolagen från andra kreditinstitut. Möjligheten att genom en ändring definitionen begreppet kreditakav av tiebolag inordna finansbolagen under KAL:s bestämmelser övervägdes av FBK i betänkandet Finansieringsbolag, SOU 1977:97. En sådan lösning förkastades emellertid av FBK som anförde bl. följande. a.
Kreditaktiebolagens och finansieringsföretagens upplåning har helt olika karaktär. Kreditaktiebolagens upplåning sker emission genom av obligationer att detta ingår i ändamålsangivelsen tillhör vad - som definierar ett kreditaktiebolag eller reverslån främst från all- — genom männa pensionsfonden. Finansieringsföretagens medelanskaffning är av en helt annan karaktär. Vid bedömandet vilka kreditpolitiska medel av som bör kunna utnyttjas ligger analogin med banker närmare till hands. I ett tidigare kapitel, där en kreditpolitisk reglering finansieringsföreav tagen diskuterades framhölls att det lämpligt att låta finansieringsvore företagen omfattas bl. likviditetskrav och utlåningstak. Något av a. motsvarande behov vad gäller kreditaktiebolagen finns ej. En annan invändning mot att låta och lagstiftning omfatta både krediten samma aktiebolag och finansieringsföretag sammanhänger med den särställning kreditaktiebolagen har fått på den svenska kreditmarknaden —en särställning som dock inte avspeglas i lagstiftnigen kreditaktiebolag. De om i dag existerande kreditaktiebolagen har grundats för att tillgodose vissa speciella, av samhället särskilt angelägna betraktade ändamål. Två som av de största kreditaktiebolagen är nästan helt inriktade på att ge långfristiga krediter till bostadsbyggandet. Två andra av kreditaktiebolagen ger uteslutande krediter till kommunerna. Av de övriga har de flesta tillkommit för att ge långfristiga krediter till små- och medelstora
466 Andra institut bedriver finansieringsverksamhet som
företag eller för särskilda ändamål Investeringsbanken, Export- - som kredit och Lantbrukskredit. Den speciella ställning som kreditaktiebolagen har framgår också därav att i flertalet fall staten ingår som deläga- De existerande kreditaktiebolagen kan således med några få unre. dantag sägas ha eller mindre offentlig prägel. — en mer
Flera remissinstanser yttrade sig i frågan. Bankinspektionen menade att den
finansieringsverksamhet då låg inom ramen för finansieringsföretagen som i finansbolagen inte lämpligen kunde inordnas i den för kreditoch numera aktiebolagen gällande lagstiftningen. Fullmäktige i riksbanken anförde
bl. kreditaktiebolagens rörelse var av en helt annan karaktär än a. att finansieringsbolagens och att de inte borde inordnas i lagen om senare kreditpolitiska medel på sätt. Departementschefen anförde i prop. samma 197879:170 21 han delade kommitténs uppfattning i denna fråga. s. att kreditaktiebolag tradition bedrivit sin verksamhet i Det kan sägas att av särskild associationsform. De skäl ursprungligen legat bakom kreditaksom specialisering har, framgått, prövats för tiotalet år tiebolagens som ovan sedan och då befunnits fortfarande äga giltighet. För FBK hade framför allt faktorer betydelse när tanken på att finansieringsbolagen skulle antre till KAL avvisades; kapitalanskaffningen, den kreditpolitiska regleknytas och kreditaktiebolagens eller mindre offentliga prägel. ringen mer det gäller kapitalanskaffningen har konstaterats det olämpliga När ovan slå fast denna för institut. Att i definition utgå att i lag på sätt skett ett en från detta kriterium bör sålunda undvikas. bakgrund den sedan tid pågående avregleringen på kredit- Mot av en den kreditpolitiska regleringen för närvarande inte något marknaden utgör hålla företagsformerna finansbolag och kreditaktiebolag argument för att åtskilda. Behovet styrning är för närvarande lika litet beträffande båda av Även den kreditpolitiska regleringen åter får aktualiföretagsformerna. om inte komma utgöra ett skäl mot integrering. Kraven på tet, synes den att nämligen instituten bör omfattas samma krav på likformighet gör att av styrning och insyn. När det gäller den offentliga prägeln har kreditaktiebolagen ansetts ha en sådan prägel att stat eller kommun är delägare och genom att genom bolagen grundats för att tillgodose vissa samhället som särskilt angelägna av betraktade ändamål. Mot bakgrund av att flertalet kreditaktiebolag svarar ett krav på spritt ägande och att befinner oss eni situation där nya mot kreditaktiebolag utan statligt eller kommunalt ägande bildas, är den offentliga prägeln i betydelsen statligt eller kommunalt ägande numera inte ett
avgörande skäl att behålla kreditaktiebolagen som särskild associations-
form. När det gäller den offentliga prägeln i betydelsen att kreditaktiebolagen grundats för tillgodose vissa för samhället särskilt angelägna ändamål att kan konstateras att så inte är fallet beträffande alla kreditaktiebolag. Vissa bolag ha fått tillstånd att driva sin verksamhet i kreditaktiebolagets synes form i brist på lämplig associationsform. Ett tydligt exempel på detta annan är Företagskapital AB. Dessutom tillgodoser även andra kreditinstitut i sin
Andra institut bedriver finansieringsverksamhet 467 son
kreditgivning vad samhället särskilt angelägna ändamål. som av ansetts vara Vilka dessa ändamål är kan också tänkas skifta i takt med utvecklingen. Liksom konstaterats beträffande kapitalanskaffningssättet framstår ovan det därför olämpligt, att i en lagstiftning som skall vara lätt att anpassa som till utvecklingen, slå fast vilka ändamål som vid varje tidpunkt skall anses
särskilt angelägna för samhället. vara Det anförda vid handen att det inte är meningsfullt att definitionsger mässigt utskilja viss finansieringsverksamhet för att denna skall bedrivas i specialinstitut. Utvecklingen mot gränsöverskridande finansieringsformer, talar i stället för att all tillståndskrävande som beskrivs i bilaga nr finansieringsverksamhet vid sidan den som bedrivs av bankerna och av hypoteksinstituten, lagtekniskt bör kunna bedrivas i samma associationsform och att tillgodoseendet de intressen samhället särskilt vill värna om av bättre bör kunna ske med andra styrmedel än genom en definition i lag. inordna all tillståndskrävande finansieringsverksamhet vid sidan Genom att bankrörelse och hypoteksinstitutens rörelse under samma associationsav form uppnås också en önskvärd förenkling av lagstiftningen. Även kreditaktiebolagen lagtekniskt samordnas med finansbolagen om och får benämningen kreditmarknadsbolag, återstår frågan om det finns skäl att särskilja instituten genom att vid auktorisationsprövningen uppställa särskilda krav beträffande ett kreditmarknadsbolags långfristiga finansiering för att bolaget skall få ta obligationsmarknaden i anspråk. Som framgått är finansbolagen i dag förhindrade att utge obligationer och andra löpande eftersom bolagen därigenom definitionsmässigt masspapper skulle bli kreditaktiebolag. Ett sammanförande av kreditaktiebolag och finansbolag under lag innebär att finansbolagen inte längre på en gemensam nämnda grund kan utestängas från obligationsmarknaden för att finansiera sin verksamhet. Under förutsättning att bolagen har den storlek och finansiella styrka krävs för obligationsfähiga finns det således inte som att vara något hinder för dem att låna medel mot obligationer. De nuvarande upp kreditaktiebolagen skulle då bli konkurrenskraftiga enbart om de kan utnyttja sina relativa fördelar, stora volymer och hög likex. att genom viditet i sina obligationer hålla låga upplåningskostnader. Från andra utgångspunkter har emellertid anförts att man bör slå vakt om obligationen finansieringsinstrument och om den långfristiga finansom sieringen. Det har hävdats att det vid utsträckt rätt att emittera obligationer finns risk marknaden försämras att obligationer med been att genom tydande kredit- och ränterisk börjar emitteras. En väsentlig, om än avkreditaktiebolagens utlåning går alltjämt till finansiering av tagande, del av viktiga långsiktiga investeringsprojekt. Det skulle därför finnas skäl att även fortsättningsvis särskilt dessa bolags finansieringsverksamhet. värna om Kommittén har mot denna bakgrund övervägt en lösning, som innebär att även kreditaktiebolagen inordnas under samma associationsform som om finansbolagen, sådan långfristig finansieringsverksamhet och därmed förknippad obligationsupplåning i dag bedrivs i kreditaktiebolagen även i som fortsättningen skulle hållas åtskild från annan finansieringsverksamhet samt
468 Andra institut bedriver finansieringsverksamhet som
att långfristig finansiering avseende olika ändamål med sinsemellan artskilda säkerheter inte skulle få blandas i samma institut. Styrmedlet för att åstadkomma detta skulle kunna ligga i den auktorisationsprövning som bankinspektionen enligt kommitténs förslag skall göra. En förutsättning för att ett kreditmarknadsbolag skulle få tillstånd till långfristig utlåning och emission av obligationer skulle då vara att bolagets verksamhet i allt väsentligt var koncentrerad till långfristig finansiering och att finansieringsändamål med artskilda säkerheter inte blandades. Det skuldärmed finnas två typer av kreditmarknadsbolag, motsvarande dagens finans- respektive kreditaktiebolag. Mot en sådan lösning kan emellertid anföras följande. För det första kan ifrågasättas om den åsyftade avskärmningen långfristig finansieringsverkav samhet verkligen uppnås. Det torde vara svårt att förhindra något institut att bedriva långfristig utlåning finansierad med reverslån. Däremot kunde obligationsmarknaden avskärmas så att den fick tas i anspråk endast av sådana institut som ägnade sig sågott som uteslutande åt lång kreditgivning. Mycket talar emellertid för att en sådan avgränsning vid auktorisationsprövningen blir av mer formell art och kommer att sakna någon större reell betydelse. Auktorisationsprövningen avseende de långfristiga kreditmarknadsbolagen skulle liksom för närvarande gäller för kreditaktiebolagen - inte komma att innefatta någon behovsprövning. De bolag uppfyller de som uppställda kvalitetskraven skulle komma att auktorisation. Antalet institut för långfristig finansiering kan därför komma att fortsätta öka. att Hinder mot att blanda kort och lång finansiering i ett och institut, samma liksom kravet att hålla isär verksamheter med artskilda säkerheter, kan därför mer eller mindre komma att bli chimär. Syftet bakom dessa krav en kan också komma att kringgås genom att man bildar finansiell koncern i en vilken lång och kort finansiering är uppdelad i moderbolagdotterbolag eller i sidoordnade bolag. Oavsett om en avskärmning lång finansiering med auktorisationsav prövningen som styrmedel genomförs eller ej, kommer således lång och kort finansiering att kunna fritt blandas på koncernbasis. Sådana koncerner kan bildas utan andra restriktioner än att i koncernen ingående kreditmarknadsbolag uppfyller de allmänna kvalitativa kraven för auktorisation. För det andra kan diskuteras om en avskärmning av den långa finansieringen under alla förhållanden är önskvärd. Sålunda kan ifrågasättas om den traditionella administrativa uppspjälkningen efter instrument och löptider innebär några fördelar från allmän stabilitetssynpunkt. Marknadsinriktningen har väsentligt skärpt kraven på flexibilitet för kreditinstitutens vidkommande med allt gränsöverskridande finansieringsformer mer av som följd. Dagens begränsningsregler och konkurrenshinder försvårar framför allt de långfristiga institutens planering och anpassning av kreditutbudet, vilket bl. a. tagit sig uttryck i förhållandevis stora svängningar i utlåningsverksamheterna. Matchningen av villkor och bindningstider i balanserna försvåras. Det kan befaras att ingreppen därför fördyrar den långfristiga rörelsen.
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 469
Inte minst inom bostadsfinansieringens område har de senaste årens fria kreditmarknad medfört förändringar. l det tidigare prioriteringssystemet hölls ex. bostadsfinansieringens olika faser dvs. byggnadskreditgiv- A ningen med efterföljande avlyft till den slutliga, långfristiga finansieringen väl separerade i skilda institut. Kreditregleringarna ledde tidvis till avlyftsproblem och köbildningar. Avprioriteringen har här skapat marknya nadsförutsåittningar för bostadsfinansieringen, där kreditgivningens olika delar bättre kan samordnas och fungera smidigare med hjälp av varierande lánekonstruktioner. Ur låntagarnas synvinkel kan det i denna situation hävdas att dessa bör ges bättre, tidsenliga förutsättningar mer att - utan byte av långivare villkoren på eller förfallande krediter efter - anpassa nya egna förväntningar om framtiden. Mot angivna bakgrund föreslår kommittén att bankinspektionens auktorisationsprövning inte skall innefatta denna närmast administrativa uppspjälkning av verksamheten på lång och kort finansiering. Det bör i stället ankomma på varje kreditmarknadsbolag att självt avgöra vilken organisationslösning bolaget finner vara lämpligast för sitt vidkommande. En sådan valfrihet förutsätter att den föreslagna rätten att bilda organisationsbolag genomförs. Härigenom kommer nya uppdelningar och kombinationer av lång och kort finansiering i moder-dotterbolagsrelationer att bli möjliga. Rätten att på koncernbasis blanda inriktning förändras således inte ex. för en bankkoncern där såväl finansbolag kreditaktiebolag ingår. som Det kan emellertid hävdas, att en vidsträckt rätt för en heterogen grupp finansinstitut att emittera obligationer tillför den långa marknaden större ett riskinnehåll, vilket i sin tur driver upp obligationsköparnas avkastningskrav. Resonemanget tar då främst sikte på obligationernas kredit- och Iikviditetsrisker. Utgångspunkten är att eventuella blandningar ändamål och nya av säkerhetsarrangemang i marknadsprogrammen ställer större krav på obligationsköparnas kreditprövning och uppföljning i enskilda fall. Förhållandevis små volymer för varje program ger ett begränsat likviditetsinnehåll. Sofistikeringsgraden växer och därmed kostnaderna. Den blandning lång och kort finansiering diskuterats bör av som ovan däremot inte ge motsvarande negativa återverkningar, då väl utvecklade matchningstekniker för tillgångar och skulder finns att tillgå. Institutens egna riskexponeringar torde alltså snarast kunna minskas. Den avgörande frågan blir därmed i vilken utsträckning det kan accepteras att skilda verksamhetersäkerheter blandas och samfinansieras på den långa marknaden, exempelvis inteckningslån till bostäder i kombination med industrilån. Nuvarande regelsystem utesluter sådan blandning för mellanhandsinstitutens vidkommande. I princip är det dock tillåtet för vilket industriföretag som helst att finansiera sin verksamhet genom att emittera obligationer. Variationer i riskinnehåll och säkerhetsarrangemang är alltså inget okänt fenomen för svensk obligationsmarknad. Industriföretagens upplåning sker antingen mot formella säkerheter fastighets- och företagsinteckningar eller, om låntagaren är tillräckligt stor, utan att direkta säkerheter uppställs indu-
470 Andra institut bedriver finansieringsverksamhet som
strilån med k. negativ klausul. I det senare fallet är det i praktiken fråga s. upplåning med stöd av företagets storlek och namn. om På utländska marknader spelar ofta ratinginstitut en betydande roll när det gäller att vägledning för värderingen av kredit- och likviditetsrisker i ge emitterade obligationer detta slag. I Sverige har nyligen bildats ett av ratinginstitut Svensk Rating AB SRAB. Det kan antas att sådana institut inom framtid kommer att få större betydelse för värderingen en snar av utgivna marknadspapper även på den svenska marknaden. För kreditaktiebolagens och även hypoteksinstitutens vidkommande - har upplåningsformerna genomgående renodlats såatt emissionerna sker nu mot namnsäkerheter. Varje institut är auktoriserat för en avgränsad verksamhetsinriktning och har att tillgodose upplåningsrättsregler och krav på matchning villkoren för tillgångar och skulder. Realsäkerheterna bakom av utlåning bildar indirekta säkerheter för emissionerna och institutens egen skall i sista hand minimera placerarnas förlustrisker. För bostadsinstituten är detta mönster tydligt. Utlåningen sker ex. genomgående mot inteckningar i bostadsfastigheter, kontors- och affärshus, jordbruksfastigheter eller i vissa fall mot kommunal borgen. Storskalig hantering i förening med en koncentration på praktiskt taget försumbara kreditrisker framstår helt avgörande konkurrensmedel. Volymerna, som villkoren, handeln avista och på termin samt sättet att standardiseringen av ställa marknad är faktorer sammantaget medverkar till förhållandevis som låga upplåningskostnader. Kommittén det ett väsentligt allmänt intresse och ett markanser vara nadsintresse att det också i fortsättningen finns förutsättningar för inslag specialisering angivet slag bland gruppen kreditmarknadsbolag. av av ovan Kommittén specialiseringen ett led i en nödvändig marknadsser som anpassning för vissa bolagen, vilka att frekvent agera på den av avser mer långa marknaden i kraft stora volymer med förhållandevis små av men kostnadstäckning. Sinsemellan artskilda säkerheter bör marginaler för egen då inte blandas inom ett och samma institut. Gränsen för vad är att betrakta artskilda säkerheter bör i som som huvudsak dras så, att bostadslån, jordbrukets finansiering samt kommunlångivning särskiljs från näringslivskrediter och utlåning till allmänheten i övrigt. En sådan generell gränsdragning efter säkerheternas art utesluter i och för sig inte att därutöver, av strukturskäl, överväger ytterligare man uppdelningar inom det avsnitt där bostadslånen, kommunlånen samt lånen
till jordbruksnäringen återfinns. Styrmedlet för att särskilja de specialiserade resp. de blandade kreditmarknadsbolagen blir bankinspektionens auktorisationsförfarande. Ett nybildat kreditmarknadsbolag kan härvid fritt välja bolagsordning med eller utan begränsningar vad gäller verksamhetsområdet. Om begränsningar införs förutsätts att bankinspektionen utövar en fortlöpande kontroll av att bolagsordningen efterlevs. Vidare måste eventuella anpassningar i syfte att vidga gällande Verksamhetsinriktning resultera i förnyad auktorisationsprövning från inspektionens sida. Utgångspunkten bör härvid vara att valet
Andra institut bedriver finansieringsverksamhet 471 som
inriktning och organisation alltid skall ske med beaktande av utfästelser av gjorts på marknaden, i första hand för utgivna obligationslån. som tidigare från vad kommittén betecknat specialiserad verksamhet En övergång som blandad verksamhet, med högre riskinnehåll, får således inte ske till obligationsköparnas intressen. bekostnad av ändrad Verksamhetsinriktning inte med Det bör dock noteras att en nödvändighet försämrar långivarnas ställning eller skärper avkastningskra-
nyplaceringar. Effekter högre risknivåer i institutens portföljer ven vid av till del uppvägas att adekvat, riskrelaterad kan åtminstone en - av en till stånd. Därutöver kan olika anpassningar ske i fonduppbyggnad kommer direkt för långivarnas räkning kompletterande säkerhetsarrangemangen garantiförbindelser osv.. Säkerheter kan också skiljas ut tilläggssäkerheter, formellt knytas till utelöpande stock obligationslån, vilket i sin tur och en av till k. subordinering nyutgivna lån till gamla. öppnar möjligheter s. av i någon mån praktiserats och återfinns ex. i vissa Sådana lösningar har äldre kreditaktiebolags bolagsordningar för obligationer och reverser ut-
1970. Kreditmarknadskommittén föreslår att bankinspektiogivna före år får uppgiften pröva förfaranden detta slag i anslutning till nen att noga av ändringar i gällande bolagsordningar och utfärda de framställningar om föreskrifter i säkerhetssituation kan vara påkallade. som resp. redan verksamma bolag dagens kreditaktiebolag måste följakt- För - det gäller ändra Verksamhetsinriktning och blanda ligen valfriheten när att skilda säkerheter begränsas på ett motsvarande sätt. Styrmedlet blir som
framgått själva auktorisationsförfarandet. Bankinspektionen kan härvid av-
framställning ändrad bolagsordning, man bedömer att risknislå en om om såkerhetsbilden kommer förändras ett genomgripande sätt vån och att tidigare utfästelser för utestående obligationslån. Beslutet som strider mot överklagas till regeringen och inspektionen bör för egen del kunna kan principiellt viktiga fall till regeringen för avgörande. Vidare bör hänskjuta bankinspektionen tillse specialiserade institut inte genom utformningen att bolagsordningar eller organisationslösningar kan svara för finansieringen av blandade verksamheter i andra institut. av organisationsaktier påverkas de här föreslagna Rätten att förvärva av gränsdragningarna. Kommittén föreslår att kreditmarknadsbolagen ges rätt
organisationsbolag, under förutsättning att dessa inte agerar att bilda egna verksamhetsområden än moderbolaget. Ett dotterbolag till ett inom vidare bostadsinstitut skall exempelvis inte tillåtas ha en bolagsordspecialiserat för kreditgivning till näringslivet. Syftet är att även i ning som ger utrymme sålångt möjligt de blandade verksamheterna att uppträda framtiden som på koncernbasis, mellan oberoende syskonföretag. Diskussionen olika former specialisering knyter också an till frågan om av särskilda författningar och bestämmelser vid sidan av den egentliga huruvida kreditmarknadslagstiftningen skall kunna reglera angelägna finansierings-
verksamheter. Även själva auktorisationprövningen enbart sker på kvalitativa grunom inte medger bolag erhåller speciella rättigheter i utbyte mot der och att ett
472 Andra institut bedriver finansieringsverksamhet som SOU 1988129
att det uppfyller vissa krav, kan ändå verksamhetsinriktningen och begränsningarna i denna bestämmas externa förhållanden. Exempelvis kan av staten ange särskilda villkor som skall uppfyllda för kreditmarkvara att ett nadsbolag skall få delta i bostadsbyggandets finansiering genom att ge lån med räntegaranti. Det kan ex. innebära att bolaget i fråga inte får vara auktoriserat att syssla med finansiering utlåning annan än mot säkerhet i bostadsfastighet. Även för institut som handhar statsstödda exportkrediter kan särskilda villkor uppställas externt. Det förefaller konsekvent och logiskt knyta mer att villkoren till de författningar och bestämmelser som reglerar den speciella finansieringsverksamhet det är fråga om än att ha generella regler för alla de bolag som bedriver långfristig finansieringsverksamhet.
Med hänsyn till obligationsköparna ligger det ett värde i institut att som uppträder på obligationsmarknaden tillämpar matchning i sin upp- och utlåningsverksamhet. Enligt nuvarande ordning återfinns matchningsregler i flertalet kreditaktiebolags bolagsordningar. Reglerna utformade är så att bolagen huvudsakligen inte får lämna krediter för längre tid än som svarar
mot upplåningen och de tillkom främst i syfte att säkerställa institutens likviditet. Reglerna har emellertid därjämte kommit fylla funktionen att att nedbringa institutens ränterisker. I dag, när tillgången på kapital endast är
en prisfråga, har den sistnämnda funktionen alltmer kommit i förgrunden.
Även i fortsättningen bör huvudregel gälla som att institut som driver långfristig finansieringsverksamhet och obligationsmarknaden tar i anspråk har en matchningsregel i sin bolagsordning. En sådan regel bör emellertid inte vara en absolut förutsättning för att ett kreditmarknadsbolag skall få tillträde till obligationsmarknaden bankinspektionen utan bör i det enskilda fallet kunna medge undantag från kravet på matchning om de ändamål
kreditmarknadsbolaget skall tillgodose i sin finansieringsverksamhet föranleder detta. Någon förändring vad gäller för de av som nuvarande kreditaktiebolagen är alltså inte avsedd.
Sammanfattningsvis föreslår kommittén således att den nuvarande heterogena gruppen kreditaktiebolag lagtekniskt inordnas i det regelsystem som föreslås bli gällande för de nuvarande finansbolagen och liksom dessa blir kreditmarknadsbolag. Förslaget får till följd att KAL upphävs. Motsvarande bestämmelser kommer i stället att finnas i den KML:s kapitel nya om gemensamma bestämmelser, tillsyn, straff och vite. De sakliga förändringarna i dessa avseenden ligger främst i auktorisationsprövningen och i det förhållandet att Sveriges Investeringsbank AB, i likhet med vad som gäller för andra kreditinstitut, ställs under bankinspektionens tillsyn. Vidare innebär kommitténs förslag att bolagens rörelseregler kommer att framgå av lag 4 kap. KML i stället för av institutens bolagsordningar, dock med undantag för matchningsregler, även fortsättningsvis som skall finnas i bolagsordningarna. De föreslagna rörelsereglerna i KML jfr avsnitt 8.3.5 är inte avsedda att
leda till några drastiska sakliga förändringar i förhållande till vad som gäller enligt nuvarande rörelseregler. Den största förändringen blir att upplånings-
Andra institut bedriver finansieringsverksamhet som 473
rättsreglerna ersätts med kapitaltäckningsregler sikte på tillgångssom tar sidan. Av konkurrensneutralitetsskäl förutsätter ett system med kapital-
täckningsregler att bestämmelserna rörande institutens kapitalbaser likär formiga. För att uppnå detta bör den skattemässiga särbehandlingen av SBAB enligt 2§ 8 8 st. lagen 1947:576 statlig inkomstskatt mom. om upphöra. I stället bör SBAB liksom övriga kreditaktiebolag möjlighet ges att göra avsättningar till värderegleringskonto. För kreditaktiebolagen finns idag inte några anvisningar för hur stora avsättningar som får ske utan detta
avgörs av skattemyndigheterna från fall till fall. Det kan i och för sig ifrågasättas om inte på sätt är fallet beträffande - samma som banker, finansbolag och fondkommissionsbolag generella anvisningar i detta hän- seende borde fastställas. Detta är emellertid närmast en fråga för riksskatteverket som kommittén inte sig ha anledning anser att ta ställning till. Utöver kapitaltäckningsreglerna 8-10 §§ upptar 4 kap KML regler om bl. a. aktie- och andelsförvärvsrätt 2-6 §§, förvärv för skyddande fordav ran 7 §, formellt säkerhetskrav 11 § samt om bankägda kreditmarknadsbolags rätt att ägna sig åt vissa riskaktiviteter 12 §. Sistnämnda bestäm-
melse torde endast komma att beröra ett utav de nuvarande kreditaktiebolagen, nämligen Företagskapital AB. Den ram som bestämmelsen för anger ifrågavarande riskaktiviteter innebär emellertid för närvarande inte någon begränsning bolagets verksamhet. av Inte heller övriga rörelseregler innebär någon begränsning i verksamhetsförutsättningarna i förhållande till vad gäller för kreditaktiebolagen. som nu Beträffande den närmare innebörden av bestämmelserna hänvisas till följande avsnitt och till specialmotiveringen.
8.3.5 för
Rörelseregler kreditmarknadsbolag
Som framgått i det föregående samlas enligt kommitténs förslag finans-
bolagen, kreditaktiebolagen samt vissa allmänna aktiebolag bedriver som fastighetsrenting eller finansieringsverksamhet under associationsannan formen kreditmarknadsbolag. Den föreslagna definitionen sådant av ett bolag innebär att all tillståndskrävande finansieringsverksamhet vid sidan av bankverksamhet och hypoteksinstitutens verksamhet måste bedrivas i kreditmarknadsbolag.
Enligt kommitténs direktiv bör rörelsereglerna för bank stå som förebild
när nya och mer preciserade rörelseregler för finansbolagen övervägs. Vid utformningen av det kapitel i KML skall uppta rörelseregler för kreditsom marknadsbolagen har kommittén haft de föreslagna rörelsereglerna för bank i avsnitt 7.2 som utgångspunkt. De skillnader föreslås är följd som en av att skyddsintressena i kreditmarknadsbolagen inte är lika starka i som bankerna.
8.3.5.1 Verksamhetsområdet
Kreditmarknadsbolagen bör liksom finansbolagen ha möjlighet verka att
474 Andra institut bedriver finansieringsverksamhet som
över hela kreditmarknaden. Inget bör emellertid hindra att de, såsom de nuvarande kreditaktiebolagen, koncentrerar sin verksamhet och därmed får karaktären specialinstitut. Genom möjligheten till specialisering
av rena skiljer sig kreditmarknadsbolagen från bankerna, som inte kan tillåtas att
specialinstitut, utan på vilka ställs krav ett allsidigt utbud av tjänster vara för den breda allmänheten. Kommittén anser det vara betydelsefullt att kreditmarknadsbolagen kan välja att ha ett vittomfattande verksamhetsfält utan allför detaljrik reglering kan försvåra bolagens utveckling.
en som
Kreditmarknadsbolagen bör i princip endast driva finansiell verksamhet. De bör således inrikta verksamheten finansieringsverksamhet och på att utveckla ändamålsenliga finansieringsformer. Till denna verksamhet bör emellertid kunna kopplas andra finansiella tjänster och andra aktiviteter
är förenliga med finansiell verksamhet. l likhet med kreditaktiebolagen som
till skillnad från finansbolagen och de allmänna aktiebolag som bemen driver finansieringsverksamhet, bör dock kreditmarknadsbolagen inte få blanda sin verksamhet med industriell verksamhet eller med andra verksamheter ligger utanför det finansiella området. På samma sätt som
som gäller för bankerna bör i princip inte kreditgivning och ägande få blandas
se närmare avsnitt 7.2. Även om skyddsintressena inte är lika samman starka i kreditmarknadsbolagens verksamhet som i bankernas, har kommittén ändå funnit skäl att upprätthålla denna princip jfr kap 6. Kreditmarknadsbolagen bör således inte få förvärva aktier helt fritt. Aktieinnehav kan föranleda bolaget till kreditgivning som innebär en betydligt större förlustrisk än själva aktieinnehavet. Den risk som föreligger i bolagets finansiella verksamhet kan också i sig så avsevärd att bolaget därutöver inte
vara bör ta företagarrisker, vilket ett större aktieinnehav kan betyda. Inte heller bör kreditmarknadsbolagen få förvärva fast eller lös egendom för egen räkning, förvärvet utgör ett led i verksamhet som inte är förenlig med
om en finansiell verksamhet. Kommittén anser således att kreditmarknadsbola-
tillåtna verksamhetsområde bör avgränsas enligt samma konstruktion gens
den kommittén föreslår i avsnitt 7.2.3 för avgränsning av bankverksamsom het. Kreditmarknadsbolagens verksamhetsområde behöver dock inte generellt begränsas i samma utsträckning som bankernas.
Mot bakgrund härav föreslås att det tillåtna verksamhetsområdet anges så att kreditmarknadsbolagen får driva verksamhet som består i att lämna kredit, ställa garanti för kredit eller på annat sätt medverka till finansiering samt därutöver utföra tjänster som är förenliga med nämnda verksamhet. Det är alltså fråga finansieringsverksamhet och annan finansiell verk-
om samhet samt vissa serviceverksamheter som kan sägas ha ett samband med och även i övrigt går att förena med den finansiella verksamheten i
som betydelsen att tjänsten inte står konflikti med de skyddsintressen som ligger i denna verksamhet. Den angivna ramen för tillåtet verksamhetsområde innebär att kreditmarknadsbolagen kommer att kunna bedriva i stort sett
finansbolagen och kreditaktiebolagen gör idag. I samma verksamhet som förhållande till finansbolagen och de allmänna aktiebolag som driver tillståndskrävande finansieringsverksamhet föreligger dock vissa skillnader,
Andra institut bedriver finansieringsverksamhet 475 som
vilka framgått av föregående stycke. I FiL uppställs inte några förvärvsregler för finansbolagen. Eftersom inte heller finansbolagens verksamhetsområde är begränsat i lagen, kan bolagen fritt förvärva såväl fast lös egendom. För de bankägda finansbolagen som och för kreditaktiebolagen gäller däremot vissa begränsningar i möjligheten till förvärv bl. aktier och fast egendom. Med undantag för förvärv av av a. aktier och vissa därmed jämförbara handlingar innehåller inte förslaget till kreditmarknadsbolagen några förvärvsregler. En begränsning reglering av kreditmarknadsbolagens förvärvsmöjligheter ligger emellertid i att förav värven skall inom det angivna verksamhetsområdet. Detta rymmas ovan innebär, liksom redan gäller beträffande bankägda finansbolag och nu kreditaktiebolag, att förvärv i placeringssyfte inte blir tillåtna. Vid genomgång den i avsnitt 8.1.4 intagna förteckningen över de en av nuvarande finansbolagens olika finanstjänster, kan diskuteras om följande aktiviteter kommer att ligga utanför det tillåtna verksamhetsområdet. Lunchkupongsverksamhet får än med viss tvekan anses utgöra en - om verksamhet är förenlig med finansiell verksamhet. I begreppet corporasom finance ingår verksamheter kan bli än mer tveksamma, eftersom te som aktieförvärv för placering i portfölj endast i avkastningssyfte inte bör egen kreditmarknadsbolag. Enligt vad kommittén nedan föreslår tillåts tillåtas ett dock kreditmarknadsbolag att göra vissa aktieförvärv. Om aktieförvärv i samband med takeovers eller vid köp av hela eller delar av företag enbart sker i finansieringssyfte är dessa verksamheter tillåtna. I annat fall bör de det. I förteckningen nämns också att äga fastigheter. Eftersom det inte vara för kreditmarknadsbolagen beskrivna verksamhetsområdet inte rymmer förvärv i placeringssyfte, får ett kreditmarknadsbolag endast äga sådana fastigheter förvärvats i finansieringssyfte, exempelvis som ett led i som fastighetsleasing, eller för att tillgodose bolagets egna behov av lokaler eller därmed sammanhängande behov.
8.3.5.2 Förvärvsförbud
Som framgått finns enligt nuvarande reglering inte någon bestämmelse som förhindrar de icke bankägda finansbolagen att förvärva viss egendom medan däremot de bankägda finansbolagen och kreditaktiebolagen är begränsade i detta avseende. Enligt kommitténs förslag blir kreditmarknadsbolagens verksamhet be gränsad till finansiell verksamhet och vissa därtill hörande Servicetjänster. Liksom gäller för bankerna bör i princip inte kreditgivning och ägande få Som tidigare nämnts är ägarrollen förenad med stora blandas samman. risker och kreditmarknadsbolaget kan, bolaget som kreditgivare även om påtar sig rollen ägare, komma i konflikt med sina kunders intressen. som Ägarrollen kräver dessutom ett betydligt högre kapital jämfört med det som bolaget väsentligen är kreditgivare. Kommittén anser därför att krävs om aktie- och andelsförvärvsförbud bör införas för kreditmarknadsbolagen ett
476 Andra institut bedriver finansieringsverksamhet som
på sätt gäller för bankerna. Undantagen till detta förbud bör emellertid vara
mer omfattande för kreditmarknadsbolagen än för bankerna.
Med aktie- och andelsförvärvsförbudet följer enligt kommitténs mening, i likhet med vad som föreslagits gälla för bankerna, ett förbud att förvärva emissionsbevis, depåbevis och andel i aktiefond.
För att förhindra kringgåenden förvärvsförbudet av bör också uppställas ett förbud att för räkning inneha egen den ifrågavarande egendomen. Visserligen föregås innehav eget av egendom normalt förvärv av ett av densamma, förvärvet kan ha men skett i annan juridisk person, exempelvis i ett allmänt aktiebolag som efter förvärvet får tillstånd att bedriva finansieringsverksamhet och därmed blir ett kreditmarknadsbolag. Ett allmänt aktiebolag som att ombildas till avses ett kreditmarknadsbolag måste sålunda dessförinnan avyttra eventuella egna innehav sådan av egendom som omfattas av förbudet.
Om inte förvärv av rörelse omfattades av förvärvsförbudet skulle aktieförvärvsförbudet lätt kunna kringgås genom förvärv bolags hela av ett rörelse. Ett sådant förvärv måste därför jämställas med förvärv av aktie
eller andel i företag.
I syfte att förhindra att banker för risker tar stora omfattar förslaget till förvärvsförbud i BRL även förvärv och innehav för egen räkning av fordringsbevis med efterställd betalningsrätt och likartade bevis om tillskott av riskkapital, vilka inte är avsedda för den allmänna marknaden. Eftersom
skyddsintressena inte är lika starka i kreditmarknadsbolagens verksamhet
skall dessa bolag enligt kommitténs förslag kunna välja att ägna sig åt rena riskverksamheter. Bl.a. föreslås nedan att bolagen ges möjlighet att uppträda på venture capitalmarknaden. Kommittén finner därför inte skäl att förhindra bolagen att förvärva eller inneha nu ifrågavarande bevis. Frånvaron av ett sådant förbud medför bl. att kreditmarknadsbolagen a. kan lämna förlagslån till varandra. Bolagen får emellertid inte finansiera varandra genom att låta kapital utgöra del samma av bolagens kapitalbaser och därmed grunden för bolagens verksamheter. För de fall syftet med ett
sådant förfarande inte motverkas av de regler konsoliderad kapitaltäckom ning som kommittén föreslår, bör bankinspektionen med stöd av den föreslagna sundhetsparagrafen 6 kap. 13 § KML kunna förhindra förfarandet.
Som nedan skall framgå avsnitt 8.3.5.8 föreslås i detta avseende ytter-
ligare begränsningar för de bankägda kreditmarknadsbolagen.
8.3.5.3 Undantag från förvärvsförbudet
Förvärv av aktier och andelar i vissa fastighetsfiirvaltande bolag
Liksom för bankerna bör för kreditmarknadsbolagen undantag från för-
värvsförbudet göras beträffande aktie- och andelsförvärv i företag som förvaltar fast egendom eller tomträtt som förvärvats för att bereda kredit-
marknadsbolaget lokaler för verksamheten eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov.
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 477
Förvärv av aktier och andelar i s. k. organisationsföretag
Ett kreditmarknadsbolag bör också kunna göra aktie- och andelsförvärv i s. organisationsföretag. Kommittén att den princip enligt 2
anser som kap. 4 § BRL föreslås gälla för bankernas förvärv aktier och andelar bör
av vara vägledande även för kreditmarknadsbolagens motsvarande förvärvsmöjlighet, dvs. förvärv får endast ske i företag driver verksamhet
som en som kreditmarknadsbolaget självt får bedriva jfr avsnitt 7.2. På
samma sätt som i BRL bör detta komma till uttryck i lagtexten att företagets
genom verksamhet skall ha en nära anknytning till kreditmarknadsbolagets verksamhet. Ramen för denna verksamhet dras upp i 4 kap. 1 § KML enligt vad som ovan föreslagits jfr avsnitt 8.3.5.1. Rätten att förvärva organisationsaktier ger bolagen möjlighet att indirekt dotterbolag eller intressebo-
genom lag driva denna eller näraliggande verksamhet.
Organisationsförvärv bör få ske endast efter bankinspektionens tillstånd om förvärvet innebär ett kapitaltillskott eller en ändring ägarförhållande-
av na i företaget. Liksom för bankers motsvarande förvärv föreslår kommittén att sådant tillstånd skall ges om hinder inte möter från allmän synpunkt.
Kreditmarknadsbolaget avgör självt om organisationsförändringen ef-
av fektivitets- eller andra skäl gynnar bolaget. Bankinspektionen kan motsätta sig denna förändring om en uppdelning rörelsen på olika juridiska
av personer innebär eller medför risk för att regler i KML eller annan lagstiftning inte får avsedd verkan. En sådan risk kan uppstå om kreditmarknadsbolaget endast äger en mindre del i organisationsföretaget och detta är
ett allmänt aktiebolag. För att verksamheten i detta bolag skall kunna bedrivas i överensstämmelse med de regler som uppställts för kreditmarknadsbolaget bör därför som huvudregel gälla att bolaget aktie- eller andelsför-
genom värvet får ett bestämmande inflytande i organisationsbolaget. År däremot detta bolag ett kreditmarknadsbolag behöver något krav på bestämmande inflytande inte uppställas, eftersom rörelsereglerna för kreditmarknadsbolag blir direkt tillämpliga. För det fall det kreditmarknadsbolag
som avser att förvärva aktier eller andelar ingår i en bankkoncern bör däremot för
att inte riskera att BRL:s regler åsidosätts krävas att bolaget
- genom förvärvet får ett bestämmande inflytande i organisationsföretaget oavsett om detta är kreditmarknadsbolag eller allmänt aktiebolag. Beroende samarbetspartner och andra faktorer bör dock undantagsvis kunna godtas att kreditmarknadsbolaget äger en minoritetspost i ett organisationsföretag. Nu berörda frågor har närmare behandlats i avsnitt 7.2.3.7.2.
När det gäller att avgöra om ett kreditmarknadsbolag skall få tillstånd till organisationsförvärv, bör bankinspektionen också kunna ta andra hänsyn av samhällsekonomisk natur eller för kreditmarknaden i sin helhet
av mer övergripande karaktär. Mot bakgrund kreditmarknadens uppbyggnad
av torde exempelvis ett kreditmarknadsbolags förvärv av bankaktier normalt möta hinder från allmän synpunkt.
Dotterbolag till ett kreditmarknadsbolag bör endast få förvärva aktier och andelar under samma förutsättningar som gäller för moderbolaget. För
478 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
det fall dotterbolaget år ett kreditmarknadsbolag kommer det att omfattas
tillståndskravet. När det gäller andra dotterbolag kan bankinspektionen i av samband med tillståndsprövningen för moderbolagetkreditmarknadsbolaget ett villkor för tillstånd ålägga bolaget en anmälningsskyldighet om
som dess dotterbolag att förvärva aktier och andelar i organisationsföre-
avser
Bankinspektionen kan på så sätt kontinuerligt få information om förtag. värven och, för det fall dessa enligt inspektionens bedömande möter hinder från allmän synpunkt, ompröva moderbolagetskreditmarknadsbolagets förvårvstillstånd.
Förvärv ett företags rörelse helt eller delvis har av kommittén jäm-
av ställts med förvärv aktier eller andelar i företaget. Sådana förvärv om-
av fattas därför det generella aktieförvärvsförbudet. Kommittén anser dock
av att det bör möjligt för kreditmarknadsbolag att förvärva rörelsen i ett
vara organisationsföretag. Om detta förvärv avser företagets hela rörelse eller en inte obetydlig del denna bör dock tillstånd krävas som för förvärv av
av aktier eller andelar. Om förvärvet endast en obetydlig del av rörelsen i
avser ett sådant företag krävs dock inget tillstånd.
När det gäller förvärv aktier och andelar i utländska företag bör för
av tillstånd krävas att det huvudsakliga syftet med förvärvet är att främja svenska ekonomiska intressen. Vid tillståndsprövningen måste vidare beaktas att etableringar marknader utomlands kan innebära ett betydligt större risktagande än etableringar på den svenska marknaden. För att ett kreditmarknadsbolag skall få tillstånd att etablera sig utomlands bör därför, för hinder från allmän synpunkt inte skall anses föreligga, ställas sär-
att skilda krav när det gäller kunnande och andra förutsättningar att klara de risker är förenade med internationell finansieringsverksamhet. Vid
som bedömningen huruvida dessa förutsättningar föreligger bör bankinspektio-
regelmässigt samråda med riksbanken. nen
Tillståndsprövningen skall således huvudregel göras av bankinspek-
som tionen. Om ett tillståndsärende är principiell vikt bör emellertid in-
av spektionen, liksom föreslås gälla vid prövning bankernas motsvarande
av förvärv, ha skyldighet att hänskjuta ärendet till regeringen för prövning.
en
Förvärv av emissionsaktier
Kreditmarknadsbolagen bör kunna uppträda som emissionsinstitut. För vissa av dessa bolag kommer en betydelsefull del av verksamheten att vara emissionsverksamhet. Bolagen bör således kunna medverka vid andra företags emissioner av lång- och kortfristiga värdepapper och har därvid att vända sig till riksbanken samma sätt som bankerna.
Kommittén har inte funnit skäl att införa ett krav särskilt tillstånd att bedriva emissionsverksamhet. I stället bör bankinspektionen i samband med auktorisationsprövningen och i samband med prövning av framställning om ändring av ett kreditmarknadsbolags bolagsordning i nu nämnt avseende, pröva bl. a. om bolaget har de personella och tekniska resurser som krävs för emissionsverksamhet.
Andra institut bedriver finansieringsverksamhet 479 som
Ett kreditmarknadsbolag medverkar vid emission av aktier på den som en allmänna marknaden bör också få förvärva aktier som ingår i emissionen. Denna förvärvsmöjlighet är nödvändig för att bolaget skall kunna garantera emissionen och därmed bidra till att förbättra näringslivets kapitalförsörjning och minska företagens kostnader för kapitalanskaffning. Med uttrycket emission aktier på den allmänna marknaden avses utgivning av nya av aktier eller teckningsrätter spridning ett befintligt aktieinnehav i men en av bolag bör även, såsom redan sker i praxis, intolkas i begreppet. ett förvärva aktier ingår i emissionen kommer att utgöra Rätten att som ytterligare undantag till det generella aktieförvärvsförbudet. För att ett aktierna skall ingå i emission bör, när det gäller spridning av anses en aktieinnehavet i ett bolag i samband med introduktion på den allmänna marknaden, krävas introduktionen är omedelbart eller nära förestående. att Rätten att förvärva emissionsaktier bör emellertid samma sätt som gäller för bankerna tidsmässigt begränsas för att förhindra mer långsiktiga placeringar. Kommittén förordar här innehavstid som uppställts för samma bankerna. Emissionsaktierna skall således avyttras så snart det lämpligen kan ske och ett år efter förvärvet. Innehar kreditmarknadsbolaget senast aktierna utöver ettårsfristen, exempelvis på grund av att emissionen misslyckats, bör den ökade risken mötas med ett högre kapitaltäckningskrav. Som nedan skall framgå föreslår kommittén att efter ettårsfristen aktierna förvärvade i finansieringssyfte och därmed kräva kapitaltäckning skall anses med 24 %. Detta innebär att ett bankägt kreditmarknadsbolag efter ettårsfristen måste medräkna emissionsaktierna vid tillämpningen av de begränsföreslås för sådana bolag. Beträffande innebörden härav ningsregler som hänvisas till avsnitt 8.3.5.8. bank enligt förslaget till 2 kap. 5 § BRL har förvärvat emissions- Om en aktier, har banken möjlighet att överföra innehavet till ett av banken ägt kreditmarknadsbolag. Det är således inte något krav att en emission som i själva banken också skall avslutas i banken. Vid en sådan garanterats överföring aktieinnehav blir emellertid kreditmarknadsbolagets förvärv av bedöma enligt reglerna för aktieförvärv i finansieringssyfte enligt vad att som sägs i det följande.
aktier och andelar i finansieringssyfte Förvärv av
Som framgått skall kreditmarknadsbolag, liksom nuvarande finansbolag, kunna breddinstitut. Vissa kreditmarknadsbolagen kommer att ha vara av i huvudsak är inriktad på att lämna näringslivet olika en verksamhet som finansiella tjänster. Därvid bör bolaget medges en stor flexibilitet vid val av och utformning kreditvillkor m.m., så att verksamheten engagemang av aktuella eller kommande finansieringsbehov. Vidare bör anpassas till nu verksamheten kunna uttalad riskprofil än vad som är möjligt för ges en mer bank. Således bör högre risktagande än i sedvanlig kreditgivning en ett kunna ingå i verksamheten. Kreditmarknadsbolaget bör aktivt kunna medverka till näringslivets finansieringsbehov, ex. i samband med omstruktu-
480 Andra institut bedriver finansieringsverksamhet som
rering av företag, företagsgrupper eller branscher och rekonstruktion av enskilda företag samt delta i kredit- och garantigivning för export och andra projekt. Ett kreditmarknadsbolag valt som att bedriva sådan verksamhet bör ha möjlighet att arbeta med okonventionella finansieringslösningar
beträffande företagens investeringar i anläggningar, maskiner, forskningsoch utvecklingsverksamhet m.m. Företagens finansieringsbehov härvidlag kan leda till att speciella lösningar krävs med hänsyn till säkerhetsbild, bindning av räntan, särskilda amorteringsvillkor I finansieringsverketc. samheten skall därutöver, till skillnad från vad som gäller för bankernas verksamhet, kunna ingå ett inte obetydligt inslag risktagande av bl. a. genom förlags- och vinstandelslån. Utrymme bör kunna delta i ges att projektfinansiering, där återbetalning lån beroende av ett görs av projektets framgång.
För att ha så stor frihet möjligt vid valet som av olika finansieringslösningar, bör kreditmarknadsbolaget ha möjlighet att i finansieringssyfte kunna tillskjuta riskkapital till företag såväl svenska - som utländska i — form av aktier, andelar eller andra rättigheter. Denna möjlighet bör tillkomma såväl bankägda som icke bankägda kreditmarknadsbolag. Vissa begränsningar för deltagandet i nämnda verksamhet bör dock gälla. Sålunda bör för ifrågavarande riskengagemang uppställas högre krav på kapital-
täckning än vad som för närvarande gäller för finansbolagen. Därutöver bör särskilda begränsningar uppställas för de bankägda kreditmarknadsbolagen se avsnitt 8.3.5.8.
Förvärv av aktier och andelar i syfte att placera dessa i egen portfölj för avkastning bör som tidigare nämnts förbjudna. Vidare bör de tillåtna vara förvärven transaktionsförvärven endast få ske - - som ett led i en total lösning av ett företags finansieringsproblem, dvs. komplement som ett till annan kreditgivning. Förvärven av aktier och andelar bör endast få ske i företag som kan antas vara utvcklingsbara. Kreditmarknadsbolaget bör således bakgrund mot av omständigheterna kunna förutse att det riskkapital lämnas kundföresom tag, ex. genom aktieförvärv, inom rimlig tid kan återföras till bolaget. en Genom förvärven bör kundföretagen som huvudregel tillföras ett nettotillskott av riskkapital. Så kan ske vid företags ett etablering eller vid en rekonstruktion av ett företag, koncern eller bransch. Vidare kan ett företag som står inför en snabb expansion ha stort behov riskkapital. Ett av externt annat fall är att ett företags eget kapital kan behöva stärkas inför en introduktion börsen. Kreditmarknadsbolaget bör också i vissa fall få förvärva aktier och andelar i andra sammanhang, ex. vid utlösen av delägare.
Gränsen mellan transaktionsförvärv som nu tillåts och placeringsförvärv
som skall vara förbjudna är emellertid flytande. I själva syftet med de tillåtna förvärven ligger dock att innehavstiden inte får för lång. Några vara fasta placeringar får det som nämnts inte vara fråga Aktierna eller om. andelarna skall därför avyttras såsnart finansieringssyftet med förvärvet är uppnått, dvs. när ett sådant klart finansieringsbehov år förutsättning som en
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 481
för förvärvet inte längre föreligger. Eftersom det i vissa fall kan tänkas bli problematiskt att dra gränsen för när finansieringssyftet är uppnått och förvärvet skall anses övergå till att bli att betrakta som en placering, har kommittén övervägt om, på samma sätt som föreslagits för emissionsaktier, en längsta innehavstid bör fastställas.
Undersökningar av venture capitalmarknaden utvisar att det finns behov av ägarinsatser när det gäller företagens tidiga utvecklingsstadier medan de senare utvecklingsstadierna är väl tillgodosedda. Detta torde ha sin förklaring i att tidiga satsningar innebär stora risker och svårigheter. Det krävs därför investerare som är tillräckligt långsiktiga i sin bedömning av företaget och har tillräckligt med resurser och tålamod för att vänta åtskilliga år på resultat. Erfarenheten har visat att- främst när det gäller högteknologiska företag det kan ta 10-15 år för ett nystartat företag att nå fram till
- CTC-registrering.
Avsikten är att kreditmarknadsbolagen skall kunna medverka vid finansiering i nystartade företag där kostnaderna inledningsvis är höga och finansieringsbehovet föreligger under en relativt lång tid, ex. på grund av att företaget måste utföra betydande forsknings- och utvecklingsinsatser för att få fram en produkt som kan introduceras och vinna framgång på marknaden. Å andra sidan skall kreditmarknadsbolagen också kunna in i ett senare stadium, där finansieringsbehovet föreligger under en betydligt kortare tid.
Om längsta innehavstid skall fastställas, behöver denna vara så väl
en tilltagen att de tidiga satsningarna täcks, dvs. ca 15 år. Många engagemang skulle emellertid kunna awecklas betydligt tidigare och en längsta innehavstid skulle därför inte bidra till att underlätta gränsdragningen mellan finansiering och placering. Om å andra sidan en snäv ram för längsta innehavstid fastställs med möjlighet till dispens om finansieringssyftet uppnåtts, skulle dispensmöjligheten behöva utnyttjas som regel snarare än undantag. Kommittén har därför stannat för att avstå från att föreslå en längsta innehavstid. För att kreditmarknadsbolagen inte skall frestas till alltför långa innehav föreslår kommittén i stället att, om aktierna eller andelarna inte avyttras inom fem år från förvärvet, innehavet därefter skall kräva kapitaltäckning med 100 °o.
Genom aktie- och andelsförvärven skall kreditmarknadsbolaget bistå företag långsiktigt med anskaffande av eget kapital. Syftet får som nämnts inte vara att ta över ansvaret för verksamheten. Aktieförvärven skall därför företrädesvis utgöra förvärv av minoritetsposter. Ett kreditmarknadsbolags innehav aktier bör därför begränsas dels såatt röstetalet för aktierna i ett
av kundföretag aldrig får överstiga tredjedel rösterna för samtliga aktier i
en av företaget, dels såatt innehavet aldrig får överstiga en tredjedel av företagets aktiekapital. Från denna begränsningsregel bör bankinspektionen kunna ge dispens om det är uppenbart att kreditmarknadsbolaget annars skulle lida förlust eller om det av annan orsak föreligger synnerliga skäl.
Begränsningarna i rätten att förvärva aktier i finansieringssyfte bör gälla för hela den koncern i vilken kreditmarknadsbolaget ingår.
482 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
Förvärv för skyddande av fordran Liksom bankerna bör kreditmarknadsbolagen få förvärva aktier och andelar för att ge bolagen möjlighet att på ett okomplicerat sätt skydda sina fordringar i obeståndssituationer. Reglerna härom föreslås få samma innebörd och utformning som motsvarande regler för bankerna jfr avsnitt 7.2.3.7.4. Som ovan framgått kan emellertid ett kreditmarknadsbolag utöver vad som svarar mot bolagets fordran förvärva aktier och andelar i finansieringssyfte, ex. i samband med rekonstruktion av ett företag. Dylika förvärv sker dock i fall av en riktad emission alltid med stöd av 4 kap. 6 § KML och inte enligt reglerna om skyddande av fordran.
8.3.5.4¶Kapitaltäckning
Ett grundläggande mål för kommitténs förslag i sin helhet är att skapa så konkurrensneutrala regler som möjligt. Detta framstår som särskilt viktigt när det gäller reglerna om kapitaltäckning. Kommitténs förslag innebär att i princip samtliga institutgrupper kommer att ha regler om kapitaltäckning efter mönster i BRL. Detta gör förutsättningarna bättre för att skapa neutralitet i regelsystemet. Det betyder alltså att de nuvarande finansbolagen och kreditaktiebolagen inte längre får regler som begränsar upplåningen i förhållande till deras kapitalbas, utan i stället tas hänsyn till deras placeringar och därmed till deras riskprofil. Kommitten har också varit inriktad på att denna i sig tekniska förändring inte skall få medföra någon drastisk förändring av bolagens nuvarande villkor. Detta gäller även de allmänna aktiebolag som enligt kommitténs förslag blir kreditmarknadsbolag och som i dag inte har några kapitaltäckningskrav alls.
Bakom kommitténs förslag till kapitaltäckning för kreditmarknadsbolagen ligger dels en undersökning av utfallet för fjorton kreditaktiebolag, varav åtta bostadsinstitut och sex näringslivsinstitut, dels en undersökning av utfallet för tolv finansbolag, därav sju bankägda och fem icke bankägda. Beräkningarna visar att bolagen i stort sett kommer att ha samma rörelseutrymme med förslagets kapitaltäckningsregler som med nuvarande uppläningsrättsregler.
Den nuvarande generella upplåningsrättsregeln i FiL innebär en högsta uppläningsrätt på 12,5 gånger det egna kapitalet och motsvarar ett krav på kapitaltäckning med ungefär 8 %, eller för att vara mera exakt 7,4 %, eftersom även det egna kapitalet kan användas för placeringar. Detta krav gäller för samtliga de skiftande verksamheter som finansbolagen idag driver. För kreditaktiebolagen regleras upplåningsrätten i respektive instituts bolagsordning. Högsta upplåningsrätt varierar mellan 3 och 50 gånger det egna kapitalet. Institutens genomsnittliga krav på kapitaltäckning varierar mellan 1,3 och 33 °o. För såväl kreditaktiebolagen som finansbolagen ställs således hela upplåningen i relation till bolagens respektive kapitalbas oavsett för vilken verksamhet upplåningen sker. Detta har inte ansetts vara tillfredsställande. Som ovan framgått har kommittén därför funnit att de
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 483
nuvarande upplåningsrättsreglerna inte bör överföras till KML. I stället bör för kreditmarknadsbolagen liksom för övriga bolag införas kapitaltäck-
- ningsbestämmelser som tar hänsyn till placeringar och därmed till bolagens riskprofil.
De nya reglerna om kapitaltäckning bör så långt möjligt utformas i överensstämmelse med vad som gäller för bankerna.
När det gäller graden av kapitaltäckning är det risken i placeringarna som skall vara avgörande. Därför bör samma krav på kapitaltäckning uppställas som gäller för bankernas motsvarande placeringar. Kreditmarknadsbolagen skall emellertid kunna bedriva vissa riskfyllda verksamheter som inte är tillåtna för bankerna. Sålunda skall bolagen bl. a. kunna förvärva aktier och andelar i finansieringssyfte, förvärva fordringar med villkorad återbetalningsskyldighet och fordringar med efterställd betalningsrätt, även om dessa inte är avsedda för den allmänna marknaden. För dessa mer riskfyllda placeringar bör krävas högre kapitaltäckning än 8 % som nu är den högsta
, kapitaltäckningsgraden för banker. Kommittén anser att kreditmarknadsbolagens nämnda riskverksamheter bör kräva täckning i eget kapital med 24 °o och föreslår således att en sådan riskklass införs. När det gäller fordringar med efterställd betalningsrätt på aktiemarknadsbolag, dvs. börsbolag och CTC-bolag, anser kommittén emellertid att risken i placeringen är lägre än som motsvarar ett kapitaltäckningskrav på 24 °o. Dessa placeringar bör därför hänföras till 8-procentsklassen.
Enligt vad kommittén tidigare anfört skall kreditmarknadsbolagen kunna utveckla och ägna sig nya verksamheter, även mer riskfyllda sådana. Därför bör den föreslagna 24-procentsklassen inte begränsas till placeringar i aktier, andelar och fordringar med villkorad återbetalningsskyldighet. Den bör i stället utformas som en uppsamlingsklass för sådana placeringar som inte särskilt angivits vara hänförliga till någon av de andra riskklasserna, dvs. motsvarande sätt som 8-procentsklassen har utformats i BRL.
I 2 kap. 9 § fjärde stycket BRL finns en regel som förenklat innebär att banks tillskott till företag som bedriver någon form av bankverksamhet skall avräknas från bankens eget kapital eller egna fonder. Kommittén har i avsnitt 7.3 föreslagit att det nuvarande kravet på konsoliderad kapitaltäckning i 2 kap. 11 § BRL utvidgas till att omfatta även svenska företag och i samband därmed att den nämnda avräkningsregeln avskaffas. De skäl som anförts för dessa förslag talar enligt kommitténs mening med samma styrka när det gäller kreditmarknadsbolag. Kommittén föreslår därför att krav konsoliderad kapitaltäckning skall uppställas även för dessa bolag och utformas så att någon avräkningsregel för tillskott till vissa företag inte behöver införas.
Av skäl som angivits i avsnitt 8.3.5.3 har kommittén emellertid funnit att innehav av aktier och andelar i finansieringssyfte utöver fem år från förvärvet skall kräva full täckning i eget kapital. I stället för att införa en särskild avräkningsregel för sådana placeringar anser kommittén att kapitalkravet bör utformas som en riskklass på 100 %.
Med utgångspunkt i det sagda föreslås tre paragrafer rörande kapitaltäck-
484 Andra institut bedriver finansieringsverksamhet som
ning, nämligen 4 kap. 8-10 §§ KML. I 8 § behandlas kapitalkravet för olika placeringar medan 9 § upptar bestämmelser om kapitalbasen. 10 § innehåller reglerna om konsoliderad kapitaltäckning. För en närmare kommentar till bestämmelserna hänvisas till specialmotiveringen.
8.3.5.5 Formellt säkerhetskrav
FiL innehåller inte några regler om säkerheter i ñnansbolagens verksamhet. Däremot finns bestämmelser om säkerhetskrav upptagna i flertalet av de nuvarande kreditaktiebolagens bolagsordningar.
Enligt kommitténs mening bör på motsvarande sätt som i BRL den yttre ramen för kravet säkerhet i kreditmarknadsbolagens verksamhet framgå av lag. Avsikten härmed är inte att förändra de nu gällande säkerhetskraven för finansbolag respektive kreditaktiebolag. För de sistnämnda är således avsikten att de närmare säkerhetskraven även fortsättningsvis skall framgå av bolagsordningama. Det är därvid kommitténs mening att de nuvarande säkerhetskraven inte skall lindras. Exempelvis bör bostadsinstituten också i fortsättningen som huvudregel endast ge kredit mot säkerhet i panträtt i fast egendom. Att valfriheten när det gäller blandning av olika säkerheter i viss mån måste bli begränsad för de nuvarande kreditaktiebolagen har framgått i avsnitt 8.3.4.
8.3.5.6 Enhandskrediter
För att minska de risker som ett kreditmarknadsbolag utsätts för bör bolaget inte få ha fordringar på samma låntagare eller på låntagare, som är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap i sådan omfattning att fara kan uppkomma för kreditmarknadsbolagets solvens.
En i storlekshänseende ojämnt sammansatt kreditportfölj kan vara oförenlig med ett kreditmarknadsbolags sunda utveckling. Bolaget kan i hög grad bli beroende av kredittagarens ekonomiska utveckling och dennes ekonomiska svårigheter kan drabba bolaget i sådan utsträckning att dess säkerhet kommer i fara. Stora krediter till en och samma låntagare kan även medföra risk för att kreditmarknadsbolaget lockas eller anser sig tvingat att bevilja ytterligare krediter till denne för att på såsätt försöka undgå hotande förluster avseende den tidigare kreditgivningen.
Största tillåtna engagemang bör inte fixeras till något bestämt belopp, viss andel av omslutningen eller liknande utan på samma sätt som i BRL ges en allmänt hållen beskrivning.
Vid tillämpningen av enhandskreditbestämmelsen i BRL har bankinspektionen rekommenderat bankerna att begränsa engagemangen med en kund till 15 % av bankens riskbärande kapital. I detta kapital inräknas förutom eget kapital även utelöpande förlagslån samt värderegleringskonto för utlåning till fullt belopp. Dessa 15 % utgör emellertid inte någon absolut gräns. Hänsyn har således i viss utsträckning kunnat tas till exempelvis säkerhetens art och kredittagarens person.
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 485
För att bankinspektionen skall kunna följa bankernas riskexponering tas frågor om enhandsengagemang alltid upp vid undersökningar hos banker-
Dessutom lämnar bankerna varje år per den 30 juni en specifikation na. över alla engagemang som uppgår till mer än 15 % av det riskbärande kapitalet och engagemang överstigande vissa belopp rapporteras varje år per den 31 december. Bankinspektionen har sålunda vissa möjligheter att följa kreditgivningen i nu ifrågavarande avseende.
Som framgår i avsnitt 12.6.2.4 föreslår kommittén att inspektionen får möjlighet att utfärda bindande föreskrifter så att reella ingripandemöjligheter föreligger om ett institut bryter mot de regler som ansetts böra gälla för efterlevnaden av bl. a. enhandskreditbestämmelsen.
Enligt kommitténs mening bör tillämpningen av enhandskreditbestämmelsen i BRL vara vägledande vid tillämpningen av en motsvarande bestämmelse för kreditmarknadsbolagen. Liksom gäller för bankerna bör enhandskreditbestämmelsen vara tillämplig även kreditmarknadsbolagens fordringsförvärv och på garantiförbindelser som bolaget ikläder sig. Beträffande garantier innebär detta att kreditmarknadsbolaget måste ägna uppmärksamhet åt att bolaget inte i sådan omfattning att fara kan uppkomma för dess säkerhet lämnar garantier för annans åtaganden. Detta skall tolkas såatt bolagets garantigivning avseende en och samma låntagare måste sammanställas med dennes direkta åtaganden gentemot bolaget såväl som låntagare som garant för annan låntagares åtaganden. För att uppnå syftet med en enhandskreditbestämmelse bör den även tillämpas på förvärv av emissionsaktier samt aktie- och andelsförvärv i finansieringssyfte.
Vid beräkningen av en kredittagares sammanlagda åtaganden gentemot kreditmarknadsbolaget bör medräknas de borgensförbindelser och garantiåtaganden som kredittagaren ingått för annan kredittagares åtaganden gentemot kreditmarknadsbolaget.
8.3.5.7¶Kreditjäv
Som framgår av förslaget till 2 kap. 4 § KML gäller om inte annat följer av
- KML vad som är föreskrivet om aktiebolag i allmänhet. Detta innebär att
om inget sägsi KML kommer kreditmarknadsbolagen att träffas av låneförbudet i 12 kap. 7 § ABL.
ABL:s låneförbud Innebörden av ABL:s låneförbud är i korthet följande. Enligt 12 kap. 7 § första stycket ABL får ett aktiebolag inte lämna penninglån vare sig till aktieägare oavsett om denne är fysisk eller juridisk person, styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget eller i annat bolag inom den koncern bolaget tillhör. Som en följd av 8 kap. 1 § fjärde stycket och 8 kap. 3 § andra stycket ABL gäller förbudet även penninglån till styrelsesuppleant och vice verkställande direktör i bolag inom koncernen. För att hindra ett kringgående av förbudet har lagstiftaren utsträckt det till att gälla också
486 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
penninglån till fysiska eller juridiska är närstående till
personer som en person i den nyss angivna primärkretsen. I paragrafens andra stycke finns vissa undantag från låneförbudet. Sålunda får lån bl. till rörelseid-
ges a. kare, om lånet betingas av affärsmässiga skäl och är avsett uteslutande för gäldenärens rörelse. Det är också tillåtet att ge lån till aktieägare
om innehavet av aktier i bolaget inte uppgår till procent aktiekapitalet.
en av Vid sidan av det nu beskrivna låneförbudet finns i paragrafens tredje stycke ett särskilt förbud mot penninglån i syfte att förvärva aktier i det långivande bolaget. Detta förbud gäller i princip envar. I fjärde stycket finns dock ett undantag även från detta senare förbud. Penninglån kan sålunda lämnas till anställd i bolaget bl. a. om lånebeloppet inte överstiger två basbelopp
per anställd. Då ett aktiebolag grund de nämnda förbuden är förhindrat
av att lämna penninglån får det inte heller ställa pant, borgen eller
annan säkerhet för förbindelse.
Såväl finansbolagen som kreditaktiebolagen träffas enligt gällande lag
av ABL:s låneförbudsbestämmelse. Som nämnts blir så även fallet med kreditmarknadsbolagen om frågan inte regleras i KML.
Kommitténs förslag Kreditgivning är ett normalt inslag i kreditmarknadsbolagens verksamhet och det bör vara naturligt att utgå från att erhållande lån från det
av egna bolaget är ett fullt legitimt och naturligt utnyttjande bolagets tjänster. I
av normalfallet finns således knappast anledning att misstänka att lån från dessa bolag skulle utgöra orättmätiga förmåner för låntagaren. Redan det anförda förhållandet gör det rimligt att kreditmarknadsbolagen i
nu avsett hänseende behandlas annorlunda än aktiebolag i allmänhet. Härtill kommer att bolagen har svårt att förebygga att låneförbudet överträds, vilket är följden dels av mängden kreditärenden och dels den vittomfattande krets som enligt 12 kap. 7 § ABL år utestängd från lån. En ytterligare väsentlig aspekt är att det inte finns anledning att för kreditmarknadsbolagens kreditgivning uppställa längre gående restriktioner än som gäller för bankerna. Med hänsyn till likheterna och beröringspunkterna mellan bolagens och bankernas verksamhet är det tvärtom naturligt att en sådan reglering
av bolagens kreditgivningsrätt väljs, som står i nära överensstämmelse med banklagstiftningen.
De ovannämnda ställningstagandena gjorde värdepappersmarknadsutredningen beträffande finansbolagen i sitt betänkande Värdepappersmarknaden SOU 1984:2. Mot bakgrund av det anförda föreslog utredningen att finansbolagen skulle undantas från bestämmelsen i 12 kap. 7 § första stycket ABL. Utredningen lämnade förslag till en kreditjävsbestämmelse som till stora delar överensstämmer med den som finns intagen i 2 kap. 16 § BRL. Dock begränsas förbudet i utredningens förslag i likhet med ABL:s bestämmelse till förbud mot penninglån.
Kommittén delar i stort värdepappersmarknadsutredningens ställningstagande. Med hänsyn till de föreliggande likheterna i kreditmarknads-
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 487
bolagens och bankernas verksamheter synes det naturligt att för dessa företag ha ett likalydande kreditjävsförbud, i vilket personkretsen så långt som möjligt är densamma. Till skillnad från värdepappersmarknadsutredningen anser således kommittén att ifrågavarande bestämmelse inte enbart skall reglera förbud mot penninglån. Det vidare begreppet lämna kredit bör i stället användas. Kommittén anser vidare att kreditmarknadsbolagen bör undantas från tillämpning av 12 kap. 7 § ABL i dess helhet, dvs. även från det särskilda förbudet mot lämnande av penninglån i syfte att gäldenären eller honom närstående skall förvärva aktier i bolaget.
8.3.5.8 Behovet särskilda rörelseregler för bankägda
av
kreditmarknadsbolag
För närvarande begränsas de bankägda finansbolagen i sin verksamhet i förhållande till de icke bankägda finansbolagen. Medan de senare bolagen får driva verksamhet i princip utan begränsning får de bankägda finansbolagen driva endast sådan verksamhet som är tillåten för moderbolaget banken. Som tidigare framgått har kommittén för avsikt att i så stor ut-
möjligt de bankägda och de övriga kreditmarknadssträckning som ge bolagen samma verksamhetsförutsättningar.
För bank gäller sedan lång tid tillbaka det principiella aktieförvärvsförbudet. De skäl ligger till grund för detta förbud har beskrivits i avsnitt
som 7.2.3.6. De kan kort sammanfattas med risk för spekulation med insättarnas medel och risk för osund kreditgivning, bl. a. genom bristande objektivitet vid bedömningen kreditansökningar. Även befarade risker för makt-
av koncentration och utnyttjande ägarinflytande för att i första hand främja
av bankens affärer undviks genom detta förbud. Bankerna får inte heller enligt 2 kap. 14 § BRL vid avtal om kredit eller i övrigt för sin rörelse förbehålla sig andel i vinst på affär som bankerna inte själva får avsluta. Vidare råder enligt 2 kap. 13 § BRL i princip förbud för bank att lämna förlagslån, vilket utgör den kreditform som ligger mycket nära tillskott av egentligt aktiekapital. Kännetecknande för den typ av förlagslån som här avses är att skuldebrevet inte är ett masspapper med standardiserade villkor utan en revers utfärdad enkom för den aktuella kreditgivningen. För bankerna gäller även andra begränsande regler i fråga om kreditgivningen, ex. bestämmelserna om kortfristighet i kreditgivningen 2 kap. 18 § BRL. Dessa regler har beskrivits i avsnitt 7.2.2.
Enligt kommitténs mening finns det en rad starka motiv för den restriktivitet i BRL som ovan beskrivits. Dessa motiv får alltjämt anses tala med sådan styrka att det inte kan vara befogat att föreslå förändringar i nämnda rörelseregler. Samtidigt bör framhållas att dessa regler i sin nuvarande utformning blockerar ett antal möjligheter för bankernas aktiva medverkan i industriell utveckling och strukturomvandling.
488 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
Nya riskverksamheter för bankägt kreditmarknadsbolag En förutsättning för nyföretagande är bl. a. att kapital kan tillhandahållas på villkor som ofta avviker från sedvanliga villkor på kreditmarkanden. Kombinationer av tillskott av ägarkapital och krediter kan i sådana fall utgöra en lösning på såväl företagets som finansiärens problem. Den strikta gränsdragningen mellan ägarkapital och lånekapital gör det svårare att utveckla nya finansieringsformer som bättre stämmer med företagens olika utvecklingsskeden och finansieringssituationer. Med tanke på de resurser som bankerna besitter är det angeläget att vidta åtgärder för att bl. a. underlätta bankernas medverkan i vissa företags långsiktiga anskaffande av eget kapital. En sådan öppning för bankerna till aktiv medverkan i en företagens kapitalanskaffning bör naturliga skäl förenad med olika av vara restriktioner, ex. vad gäller omfattningen av aktieägandet, aktieinnehavets längd m.m. Dessa restriktioner bör avvägasså att de nuvarande skyddsreglerna i banklagstiftningen inte urholkas på ett oacceptabelt sätt samtidigt som ett tillräckligt utrymme ges för erforderliga finansiella lösningar för näringslivets utveckling. Förutom vissa typer av aktieförvärv bör också öppnas möjlighet för en bank att förvärva andelar i företag. För att bankerna aktivt skall kunna möta företagens finansieringsbehov bör även andra finansieringsformer komma iñåga. Bankerna bör kunna erbjuda krediter med krav på amortering och säkerheter som kan anpassas till enskilda företag och projekt. Andra tänkbara finansieringsformer är vinstandelslån och lån med eller utan förlagskaraktär mot skuldebrev, eventuellt medförande rätt till kon- vertering av aktier. Vidare bör för framtida behov öppnas möjlighet för en bankerna till andra finansieringsformer som nu inte är tillåtna för dem. Flertalet av de nämnda finansieringsformerna ligger i ett fält mellan aktieförvärven, som får anses utgöra den mest riskfyllda formen, och bankens traditionella kreditgivning. En möjlighet till de nya finansieringsformerna tillsammans med en rätt att förvärva aktier och andelar även om dessa förvärv bör ha ett speciellt syfte och en begränsad omfattning utgör väsentliga genombrott av de skyddsregler som nu finns intagna i banklagstiftningen. Genom dessa nya verksamheter kan banken ikläda sig betydande risker. Skyddet för insättarnas medel måste dock hållas intakt. Kommittén har diskuterat flera lösningar frågan bank skall förvar lägga dessa verksamheter och hur de skall begränsas. Den lösning, som kommittén stannat för, finner kommittén fylla kravet på ett tillfredsställande skydd för bl. a. insättarmedlen i banken, varför bank bör rätt att ges driva ovan nämnda riskfyllda eller från den traditionella bankverksamheten avvikande finansieringsformer. Förslaget innebär att verksamheterna skall avskiljas från bankens egen verksamhet och förläggas ut etti av banken heleller delägt kreditmarknadsbolag. I detta bolag skall för verksamheten gälla vissa begränsningar.
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 489
Nödvändiga begränsningar av riskengagemang och andra engagemang som avviker från traditionell bankverksamhet Avser ett bankägt kreditmarknadsbolag att engagera sig i de ovan nämnda verksamheterna bör omfattningen av dessa engagemang begränsas med hänsyn till bolagets nära koppling till bank. Förluster i dessa verksamheter bör inte få smitta av sig på banken, såatt bankens förmåga att fullgöra sina förpliktelser kan ifrågasättas. Insättarskyddet i banken måste som ovan framhållits alltid hållas intakt. Det bankägda kreditmarknadsbolaget skall således bl. a. utgöra en kanal, genom vilken banken under kontrollerade former skall få ägna sig åt i själva banken förbjuden finansieringsverksamhet.
Som tidigare nämnts strävar kommittén efter en så enhetlig reglering som möjligt av bankägda och icke bankägda kreditmarknadsbolag. Kapitaltäckningsbestämmelserna skall således gälla för samtliga kreditmarknadsbolag. På nu ifrågavarande risk bör ställas ett förhållandevis högt kapitalkrav. Så blir också fallet enligt de föreslagna kapitaltäckningsbestämmelserna. För samtliga kreditmarknadsbolags mer riskfyllda placeringar krävs täckning i eget kapital på 24 °o. För aktieinnehav utöver fem år uppställs vidare ett kapitalkrav på 100 %. För förlagslån till aktiemarknadsbolag börsbolag och CTC-bolag har emellertid endast uppställts ett kapitaltäckningskrav åtta procent.
Kommittén anser det inte vara tillfyllest att enbart genom kapitaltäckningsbestämmelser reglera de bankägda kreditmarknadsbolagens riskverksamheter. I såfall skulle för dessa placeringar krävas betydligt högre krav på kapitaltäckning, vilket troligtvis helt skulle förta bolagets intresse att driva dessa verksamheter. Kapitaltäckningsregler kan vidare endast sägas styra bolaget i sitt val av verksamheter och sätter inte någon absolut gräns för bolagets engagemang i en speciell verksamhet.
Som ytterligare en begränsning har kommittén diskuterat två olika konstruktioner, som har det gemensamt att de uppställer en övre gräns för de riskfyllda placeringar som det bankägda kreditmarknadsbolaget skall ges rätt till. Begränsningen läggs således endast på de riskverksamheter som bolaget driver. Övrig verksamhet såsom kreditgivning med ett sedvanligt risktagande, factoring och leasing av lös egendom m.m. berörs således inte av denna begränsning. Införandet av en sådan övre gräns möjliggör ett kapitalkrav på de bankägda kreditmarknadsbolagens riskplaceringar, som kan ligga i nivå med det krav som uppställs för de icke bankägda kreditmarknadsbolagens motsvarande placeringar. Vidare har de båda konstruktionerna det gemensamt att den övre gränsen, dvs. den största möjliga omfattningen av riskverksamheterna, sätts i relation till bankens eller, om annat företag är moderbolag i en bankkoncern, moderföretagets konsoliderade kapitalbas.
En av konstruktionerna som övervägts innebär följande. Det bankägda kreditmarknadsbolaget ges en bestämd ram, inom vilken bolagets riskplaceringar alltid skall rymmas. Det sammanlagda värdet av förvärvade
490 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet SOU 1938:29
aktier och andelar samt det nominella beloppet av utestående krediter i form av vinstandels- och förlagslän m.m. får således inte vid något tillfälle överstiga ett visst belopp. Detta belopp bestäms som en viss procentuell andel av bankens eller moderföretagets konsoliderade kapitalbas. Kommittén har inte förordat denna konstruktion, eftersom den har den nackdelen att ramen för de riskfyllda placeringarna alltid är lika stor oavsett graden av risktagande vid de olika placeringarna. Teoretiskt skulle man kunna tänka sig att hela det tillåtna utrymmet fylls enbart med de mest riskfyllda placeringarna, samtidigt som ramens storlek är bestämd mot bakgrund av att det skall föreligga en jämn spridning av riskaktiviteterna.
Kommittén förordar i stället en begränsningsregel, som innebär att varje ifrågavarande verksamhet vid varje tillfälle begränsas förhållandei till bankens eller moderföretagets konsoliderade kapitalbas. Genom de olika kapitalkraven i 4 kap 8 § KML kan framläsas hur stort risktagandet är vid nämnda verksamheter. Eftersom denna regel begränsar bolagets riskexponering beträffande dessa verksamheter, kan bolaget i kronor räknat ex. lämna förlagslån till aktiemarknadsbolag i större omfattning än förvärva aktier. Bestämmelsen kan sägas innebära att den tilltåna ramen för riskverksamheter varierar beroende på graden av risktagande vid de placeringar som görs.
När det gäller att bestämma omfattningen av den tillåtna riskverksamheten i de bankägda kreditmarknadsbolagen måste en awägning ske mellan olika intressen. För det första bör bolagen på ett effektivt och konkurrensmässigt sätt kunna ägna sig åt dessa verksamheter. Ett bankägt kreditmarknadsbolag bör således inte endast undantagsvis få använda sig av en finansieringsform med nu ifrågavarande riskinslag. Tanken är i stället att detta bolag av moderbanken bör kunna ges en merchantbankkaraktär. För detta krävs att bolaget ges ett väl tilltaget utrymme att driva riskverksamheter. Banken skall finna det meningsfullt att till sitt kreditmarknadsbolag tillskjuta nödvändiga resurser i form av kapital och personal med specialistkunnande för att bygga upp en merchantbankfunktion inom bolaget. Samtidigt bör den tillåtna omfattningen av riskverksamheten inte få vara större än att banken har möjlighet att bära det fulla ansvaret för verksamheten. Banken skall alltså via sitt kreditmarknadsbolag driva ifrågavarande riskverksamheter under kontrollerade former. Även bankerna måste för-
om lägga riskverksamheterna ut till särskilda bolag, innebär förslaget ett inte obetydligt avsteg från det principiella aktieförvärvsförbudet. Motiven bakom detta är som nämnts inte enbart att värna om bankernas soliditet och därmed om insättarnas medel. Förbudet avser även att förhindra de risker som är förenade med en sammanblandning av ägande och kreditgivning. Det får även ansesha tillkommit för att från maktsynpunkt förhindra alltför stora ägarintressen i det privata näringslivet från bankvâsendets sida.
Mot bakgrund av de kapitalkrav som i kapitaltäckningsbestämmelserna föreslagits gälla för kreditmarknadsbolagens riskfyllda verksamheter föreslår kommittén som en lämplig avvägning av de i föregående stycket nämnda intressena, att det sammanlagda kapitalkravet enligt 4 kap. 8 § KML för
Andra institut bedriver finansieringsverksamhet 491
som
ifrågavarande verksamheter aldrig får överstiga tre procent av bankens eller moderföretagets konsoliderade kapitalbas eller om kreditmarknadsbola-
get helt eller delvis ägs av flera banker eller moderföretag till bank
bankernas eller moderföretagens sammanlagda konsoliderade kapitalbaser.
Inom sparbanksrörelsen och föreningsbanksrörelsen finns många banker som är alltför små för att bilda egna kreditmarknadsbolag. De aktiviteter av riskkaraktär som det här är fråga om bör för dessas vidkommande kanaliseras genom Sparbankernas Bank eller Föreningsbankernas Bank. Det är därvid logiskt om sparbankernas resp. föreningsbankernas sammanlagda konsoliderade kapitalbaser utgör grunden för verksamheten. Om någon enhet emellertid väljer att efter tillstånd bilda ett eget kreditmarknadsbolag bör givetvis denna banks konsoliderade kapitalbas inte komma det gemensamma kreditmarknadsbolaget till godo. Även från ansvarssynpunkt är denna lösning den följdriktigaste eftersom det finns anledning att utgå ifrån att respektive rörelse tar ett gemensamt ansvar för det under den centrala banken bedrivna kreditmarknadsbolaget.
I detta sammanhang skall även erinras om den bestämmelse som kommittén föreslagit beträffande förvärv av emissionsaktier. Medverkar ett bankägt kreditmarknadsbolag vid en emission av aktier på den allmänna marknaden, får bolaget förvärva aktier som ingår i emissionen. Dessa aktier får bolaget inneha under ett år. Om bolaget inte lyckas avyttra aktierna inom ettårsfristen skall bestämmelserna om aktieförvârv i finansieringssyfte gälla för aktierna. Sedan ettårsfristen utgått kommer således emissionsaktierna att falla inom den föreslagna riskramen. Det bankägda kreditmarknadsbolaget måste således beakta innehavet av dessa emissionsaktier vid beräkningen av bolagets sammanlagda kapitalkrav. Innehavet av emissionsaktier, som kräver 24 % kapitaltäckning, skall således medräknas så att även detta innehav ryms inom den ovan beskrivna övre gränsen för riskfyllda placeringar.
8.3.6¶Hypoteksinstituten
Som framgått under avsnitt 8.2.4-8.2.6 har hypoteksinstituten gamla anor. I prop. 198687:145 konstaterade chefen för finansdepartementet att institutens Organisationsform nu framstår som föråldrad och är i behov av en genomgripande översyn. Kommittén delar denna uppfattning. En organisatorisk översyn skulle emellertid förutsätta en omfattande utredning och förmodligen utmynna i en i det närmaste total omarbetning av hypotekslagstiftningen. Mot bakgrund av den tidspress kreditmarknadskommittén arbetar under är det inte möjligt för kommittén att åta sig ett sådant omfattande arbete. En organisatorisk översyn berör inte heller direkt de strukturfrågor kommittén har att utreda. Översynen såvitt hypoteksinstitutens
avser organisation bör därför göras i en särskild utredning.
Kommittén har för sin del dock funnit starka skäl tala för att en omarbetning av hypotekslagstiftningen inte helt skjuts framåt i tiden. Enligt
492 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
kommitténs uppfattning kan vägande skäl anföras för att en modernisering av lagstiftningen nu genomförs i de delar som har omedelbart samband med eller nära anknytning till kommitténs reformförslag avseende närmast likartade kreditinstitut. Denna modernisering bör ta sikte på att för hypoteksinstituten införa regler som är så långt möjligt likformiga med dem som föreslås gälla för dessa andra institut. Härutöver bör en modernisering nu också ske på vissa andra punkter, där en anpassning till utvecklingen enligt institutens ledning är angelägen och där ändringar kan göras utan att den kommande översynen föregrips.
Med hänvisning till det anförda föreslår kommittén att de för hypoteksinstituten gällande upplåningsrättsreglerna nu ersätts med kapitaltäckningsregler som tar sikte på utlåningssidan. Vidare bör för Stadshypotek och Landshypotek aktieförvärvsrätten, säkerhetskraven, likviditetshållningen och för Stadshypotek även belåningsändamålen sesöver.
8.3.6.1¶Kapitaltåckning
Enligt nuvarande ordning grundas hypoteksinstitutens upplåningsrätt en statlig grundfond och en reservfond samt för stadshypoteks del även en kapitaltäckningsfond. Upplåningsrätten är maximerad till tio gånger summan av fonderna.
Utöver begränsning i upplåningsrättshänseende har Stadshypotek ett kapitaltäckningskrav i relation till viss del av utlåningen. Sålunda skall kassans och föreningarnas kapitaltäckningsfonder tillsammans uppgå till lägst ett belopp som motsvarar sammanlagt fyra procent av föreningarnas fordringar med inteckningssäkerhet som ligger mellan 75 och 85 °o av egendomens uppskattningsvärde samt åtta procent av föreningens fordringar med pantsäkerhet i bostadsrätt.
Kapitalbasen Hypoteksinstitutens fonder bör enligt kommitténs uppfattning även ligga till grund för beräkning av institutens kapitaltäckningskrav hela utlåningssidan. Vid en sådan beräkning bör stadshypotekskassan och stadshypoteksföreningarna betraktas som en koncern. Detsamma bör gälla för landshypoteksorganisationen.
Stadshypotekskassan, hypoteksbanken och skeppshypotekskassan skall enligt lag avsätta sina behållna årsvinster till reservfonder. För stadshypotekskassan och hypoteksbanken gäller att reservfonden skall uppgå till lägst ett belopp som motsvarar en procent av institutets skulder. När detta krav är uppfyllt får kassan och banken ur sin årsvinst bevilja sina resp. föreningar bidrag utan återbetalningsskyldighet. Kassan får under samma förutsättning göra avsättning till en kapitaltäckningsfond. Uppgår reservfonden till två procent av kassans skulder, kan kassan välja att använda vinstmedel för syfte som sammanhänger med kassans ändamål.
För stads- och landshypoteksföreningarna gäller på motsvarande sätt som
Andra institut bedriver finansieringsverksamhet 493
som
för kassan och hypoteksbanken att den behållna årsvinsten skall avsättas, för stadshypoteksföreningarnas del till säkerhetsfonder och för landshypoteksföreningarnas del till reservfonder. Fonderna skall uppgå till ett belopp
motsvarar föreningens skulder.I likhet med stadshyposom en procent av tekskassan får stadshypoteksförening göra avsättning till en kapitaltäckningsfond minimikravet på avsättning till säkerhetsfonden är uppfyllt.
om
Stadshypoteksföreningarnas säkerhetsfonder är således uppbyggda på
sätt som kassans, bankens och landshypoteksföreningarnas reservsamma fonder. Enligt kommitténs mening framstår det som omotiverat att ha olika
på typ fonder. Stadshypoteksföreningarnas ifrågavarande namn samma av fonder bör därför också benämnas reservfonder.
De olika fondavsättnningarna behandlas skattemässigt på olika sätt. Vid
historisk tillbakablick framgår att hypoteksinstituten var helt skattebefrien ade fram till år 1942. Därefter föreligger en principiell skattskyldighet för Stads- och Landshypotek. Enligt 2§ 8 mom. 8 st. lagen 1947:576 om statlig inkomstskatt har emellertid stadshypotekskassan och hypoteksbanken rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för belopp som avsätts till reservfond intill dess denna motsvarar två procent av kassans resp. bankens skulder. På motsvarande sätt har hypoteksföreningarna enligt nämnda lag-
rätt till avdrag för avsättning till säkerhetsfond resp. reservfond intill rum dess fonden motsvarar två och en halv procent av föreningens skulder. Däremot ger stadshypotekskassans och stadshypoteksföreningarnas avsättningar till kapitaltäckningsfond inte rätt till avdrag.
Stads- och Landshypoteks rätt till avdrag inom viss gräns för avsättning till reservfondsäkerhetsfond kan sägas motsvara andra kreditinstituts möjlighet att göra avsättning till värderegleringskonto. Liksom gäller för sådan
fr. o. m. 1986 års taxering hypoteksinstitutens avdragsgilla avsättning ger avsättningar till reservfondsäkerhetsfond upphov till skattekrediter. En minskning fonderna hänför sig till avsättning som gjorts år 1985eller
av som senare och för vilken avdrag medgivits utlöser sålunda beskattning jfr prop. 1984851150 bil. Tidigare gällde att avsättningarna var definitiva och de avsatta medlen ansågs formellt beskattade.
Reservfondernasäkerhetsfonderna består således av vinstmedel och, till den del skattekredit inte föreligger, av kapital som kan betecknas som äkta eget kapital. Fonderna bör därför utgöra stommen i hypoteksinstitutens kapitalbaser. En förutsättning härför och för att över huvud taget skapa kapitaltäckningsregler, vilka är närmast möjligt likformiga med dem som föreslås gälla för jämförliga kreditinstitut, är att fonderna renodlas och att fondavsättningarna skattemässigt behandlas på samma sätt som för dessa andra. Något separat minimikrav bör således inte uppställas för reservfondernasäkerhetsfonderna dvs. att dessa fonder skall uppgå till minst en
instituts skulder och den särskilda avdragsrätten enligt procent av resp.
statlig inkomstskatt för dessa fondavsättningar bör avskaffas. lagen om Reservfonderna skall således renodlas till att bestå av enbart beskattat kapital. Hypoteksinstituten bör istället ha motsvarande möjlighet som andra kreditinstitut att i form bokslutsdispositioner göra avsättningar till värde-
av
494 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
regleringskonto. Hur stora avsättningar kan göras får, liksom gäller för
som de nuvarande kreditaktiebolagen, avgöras av Skattemyndigheten från fall till fall. Eftersom värderegleringskonton består av obeskattade reserver får i kapitaltäckningshänseende endast 40 % av reserverna inräknas i kapitalbasen. En kapitaltäckningsbestämmelse för hypoteksinstituten bör innehålla motsvarande begränsning.
En renodling av reservfonderna till att bestå enbart av beskattade medel förutsätter när det gäller Stads- och Landshypotek också övergångsregel
en beträffande sådana redan gjorda avsättningar är behäftade med
som en skatteskuld, dvs. avsättningar fr. 0. m. år 1985 för vilka medgivits avdrag vid inkomsttaxeringen. Dessa avsättningar
kan med fog betecknas som obeskattade reserver eftersom varje minskning dem utlöser beskattning.
av De skiljer sig emellertid i väsentliga hänseenden från värderegleringskonton och andra obeskattade reserver. Ett finansföretag kan när helst upplösa
som sitt värderegleringskonto och därigenom förbättra resultatet och höja utdelningskapaciteten. Om lagret av värdepapper minskar återförs vidare ett värderegleringskonto tvångsvis till beskattning. Hypoteksinstitutens
reservfondersäkerhetsfonder kan däremot tas i anspråk endast i två situationer; dels i form av bidrag till en förening som drabbats av förlust av viss omfattning, dels om förlust uppkommit på rörelsen i dess helhet. I båda fallen torde det finnas goda möjligheter att kvitta bort återföringen och därigenom åstadkomma ett skattemässigt nollresultat. Det kan nämnas att stadshypotekskassan och hypoteksbanken har rätt till avdrag för belopp som överförs till en stads- respektive landshypoteksförening SFS 1976:225.
Skillnaderna i förhållande till andra kreditinstituts
obeskattade reserver avser således möjligheterna att förfoga över reserverna. Enligt kommitténs mening bör något hinder inte föreligga mot att hypoteksinstituten får rätt att transformera ifrågavarande avsättningar till värderegleringskonto. Intill dess så skett bör inte någon del ifrågavarande avsättningar få inräknas i
av kapitalbasen. Kommittén föreslår Övergångsbestämmelser med sådan innebörd. Om överföringen inte genomförs på ett korrekt sätt bör bankinspektionen med stöd av tillsynsreglerna i stads- resp. landshypotekslagen kunna ingripa.
Reservfonderna kommer således enligt kommitténs förslag att bestå enbart av beskattade vinstmedel som i sin helhet skall ingå det äkta
som egna kapitalet i hypoteksinstitutens kapitalbaser.
Kommitténs förslag i detta avseende innebär att några särskilda kapitaltäckningsfonder inte behövs. Kommittén föreslår därför att bestämmelserna i stadshypotekslagen
om dessa fonder utgår. De medel som finns i fonderna, vilka består av beskattade avsättningar, kan lämpligen överföras till reservfonderna.
För skeppshypotekskassan är situationen annorlunda. Enligt 7 §
4 mom. lagen 1947:576 om statlig inkomstskatt är kassan befriad från skattskyldighet för all inkomst utom inkomst av fastighet. Avdrag för reservfondsavsättningar har således varit obehövliga. Detta innebär att reservfonden inte innehåller någon latent skatteskuld utan fondmedlen är formellt beskatta-
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 495
de. Kassan är därför inte i behov av särskilda reserver för obeskattade medel.
Den skattemässiga särbehandlingen av hypoteksinstitutens reservfonder säkerhetsfonder, dvs. skeppshypotekskassans nyss nämnda skattebefrielse och Stads- och Landshypoteks avdragsgilla avsättningar före år 1985, innebär emellertid att instituten i dessa delar kunnat bygga upp sina kapitalbaser med obeskattade medel. Detta har hävdats utgöra en otillbörlig förmån som inte tillkommit något av de institut med vilka hypoteksinstituten konkurrerar. Härtill kommer har det sagts vid diskussionerna inom kommitfn att
- det numera avskaffade systemet med prioriterade obligationer inneburit ett gynnande av hypoteksinstituten i förhållande till vissa andra kreditinstitut.
Vid överläggningarna inom kommittén har det mot ovanstående bakgrund ifrågasatts det berättigade i att de ifrågavarande fondmedlen i kapitaltäckningshänseende fullt ut skall få räknas som äkta eget kapital. Kommittén har ingående övervägt denna fråga och dessutom låtit göra en särskild utredning för att närmare belysa de här aktuella frågeställningarna.
När det gäller skeppshypotekskassan kan först konstateras att någon favorisering knappast inte föreligger eftersom kassan inte direkt konkurrerar med något annat kreditinstitut. Från konkurrenssynpunkt finns således inte något skäl att inte låta skeppshypotekskassans reservfond fullt ut få ingå i kapitalbasen.
Sådana skäl finns däremot när det gäller Stads- och Landshypoteks reservfondersäkerhetsfonder. Kommittén har övervägt olika teoretiska möjligheter att eliminera den påstådda konkurrensolikheten i förhållande till andra kreditinstitut, särskilt de bostads- och jordbruksfinansierande kreditaktiebolagen. Ett alternativ som därvid diskuterats är en avskattning av reservfondsavsättningar som gjorts t.o.m. år 1984 och för vilka avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen. Om en sådan avskattning kan följande anföras.
Stadshypotekskassans reservfond och stadshypoteksföreningarnas säkerhetsfonder uppgick vid utgången av år 1984 sammanlagt till omkring 5,4 miljarder kr. Motsvarande siffra för hypoteksbankens och landshypoteksföreningarnas reservfonder var omkring 0,6 miljarder kr. Hur stor del av fonderna som vid denna tidpunkt hade byggts upp med avdragsrätt är inte känt och torde vara ytterst svårt att fastställa. En i efterhand företagen taxering förutsätter nämligen kännedom om utfallet vid 1943-1985 års taxeringar. Även om det skulle möjligt att fastställa hur stor del fonder-
vara av na som skall bli föremål för beskattning, kan ifrågasättas om en bestämmelse om en engångsskatt av det nu diskuterade slaget är grundlagsenlig. Eftersom statens anspråk riktar sig mot ett fåtal rättssubjekt vid ett enda tillfälle kan hävdas att det närmast är fråga om ett statligt förfogande enligt 2 kap. 18 § RF. Finner man likväl att regler om avskattning av fonderna kan införas i den ordning som gäller för skattelagstiftning, uppkommer frågan om avskattningen strider mot förbudet i 2 kap. 10 § andra stycket RF mot retroaktiv beskattning. Det kan nämligen hävdas att avskattningen i realite-
496 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
ten innebär att inkomster som intjänats under tidigare år tas till beskattning i efterhand.
Med hänvisning till ovannämda grundlagsbestämmelser har kommittén ansett sig förhindrad föreslå beskattningsåtgärder avseende de reservfondsavsättningar som gjorts 0. m. 1984. I detta sammanhang måste också särskilt beaktas att riksdagen som framgått det föregående beslutat
- av att en minskning av reservfondsåkerhetsfond skall föranleda beskattning endast om avsättningen gjorts år 1985 eller senare SkU 198485:64.
Ett annat alternativ som kommittén ingående diskuterat är en övergångsbestämmelse med innebörd att de avsättningar till reservfondsäkerhetsfond som gjorts t.o.m. år 1984 i kapitaltäckningshänseende reduceras och åsätts ett ingångsvärde. Detta värde skulle kunna bestämmas till 50 % utav avsättningarna för att ungefär motsvara det belopp reservfondenlsäkerhetsfonden skulle uppgått till om beskattning hade skett. Även andra under kommitténs överläggningar väckta förslag har ingående övervägts. För att i stora drag kontrollera effekterna av förändringar i kapitalbasen, som här diskuterade åtgärder skulle medföra, har kommittén utfört beräkningar utifrån olika förutsättningar och antaganden beträffande bl. a. genomsnittlig ökning av kapitalkravet. Under åren 1984-1986 var den genomsnittliga ökningen av kapitalkravet ca 14 % för Stadshypotek och 10 % för Landshypotek. Siffrorna är höga beroende på den kraftiga utlåningsexpansionen under år 1986. Men även om man antar att kapitalkravet varje år faktiskt ökar med 14 resp. 10 % kommer institutens resp. kapitalbas inte att vara fullt utnyttjad förrän tidigast in på ZOOO-talet.Hänsyn har då inte tagits till att även kapitalbasen rimligen bör öka. Även konstruktionen med ett
om ingångsvärde reservfonden i kapitaltäckningshänseende kan vara av ett teoretiskt värde, får den således verkan först på längre sikt.
Resultatet av de gjorda beräkningarna visar alltså att lagstiftningens konstruktion i nu nämnda hänseenden hittills varit sådan att den tvingat de berörda hypoteksinstituten till en högre soliditet än vad som har gällt för de jämsides på marknaden arbetande kreditaktiebolagen. Följden av detta blir att en omläggning av kapitaltäckningssystemet i vart fall övergångsvis
- kommer att gynna hypoteksinstituten. Relevant är också att en på grundval av en fiktiv beskattning framräknad kapitalbas inte får någon effekt i praktiken förrän in på ZOOO-talet.
Som redan framgått har kommittén föreslagit särskild utredning
att en tillsätts för att se över hypoteksinstitutens organisation. Med hänsyn till hypoteksinstitutens starkt föråldrade organisation kan denna utredning förutsättas bli djupgående och komma att omfatta för dessa institut grundläggande frågor, bl. a. deras ställning i olika avseenden. Med denna utgångspunkt för utredningens arbete bör denna även om man nu i likhet
med kommittén finner fondavsättningama
före år 1985 böra betraktas som eget kapital vara oförhindrad att i detta vidare sammanhang beakta dessa
fondavsättningars förutsättningar vid regleringen institutens kapitalbas
av enligt en ny lagstiftning. Likaså bör utredningen, framgår det
som av följande, överväga frågan och i vad mån den statliga grundfonden i
om
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 497
framtiden skall beaktas vid beräkningen av kapitalbasen. Med hänvisning till det anförda föreslår kommittén, att regleringen av kapitalbasen för hypoteksinstituten nu utformas på grundval av de regler som föreslås gälla för övriga institut på kreditmarknaden.
Hypoteksinstitutens grundfonder utgörs enbart av utfärdade statliga garantiförbindelser och är således rena garantifonder. För skeppshypotekskassan benämns fonden också garantifond. För att undvika sammanblandning av begreppen bör även stadshypotekskassans och hypoteksbankens statliga fonder benämnas garantifonder.
De statliga fonderna ligger som en garanti för hypoteksinstitutens upplåning. För fonderna betalar instituten avgifter som för stadshypotekskassan och hypoteksbanken uppgår till 0,33 % av grundfondsbeloppet och för skeppshypotekskassan till 1 % av grundfondsbeloppet. Statens garantiåtaganden kan ses som ett sätt att åstadkomma ett stort eget kapital utan att statsmakterna behöver skjuta till några egna medel.
Kommittén har i annat sammanhang konstaterat det olyckliga i en utveckling innebärande uttunning av kapitalbasen genom att i densamma inräknats garantier som inte svarat mot inbetalade belopp. Internationellt pågår en utveckling som innebär att garantifonder som inte inbetalats inte skall beaktas som kapitaltäckningsgrundande. Emellertid bygger i dag flertalet kreditaktiebolag sina kapitalbaser på sådana fonder. Kommittén har därför vid uniformeringen av kapitaltäckningssystemet tvingats konstatera att det nu inte är möjligt att helt ta bort dessa fonder. Det är emellertid kommitténs mening att den utveckling mot en uttunning av kapitalbasen som skett nu bör brytas och kommittén föreslår som ett steg i denna riktning att fondhandlarbolagen inte ges möjlighet att bilda garantifonder och att i kapitaltâckningshänseende garantifonderna för de nuvarande kreditaktiebolagen begränsas till fem gånger aktiekapitalet i enlighet med vad som gäller för finansbolagen. I övrigt har kommittén konstaterat att frågan måste uppmärksammas då det internationella arbetet på kapitaltäckningens område skall transformeras till svenska förhållanden.
Mot bakgrund av det sagda och när nu dessutom hypoteksinstitutens upplåningsrättsregler enligt kommitténs förslag ersätts med kapitaltäckningsregler som tar sikte på tillgångssidan, kan ifrågasättas om inte hypoteksinstitutens statliga garantifonder borde avvecklas i takt med att utestående obligationslån förfaller till inlösen. En större del av den utestående obligationsstocken förfaller emellertid inte förrän de första åren in på 200-talet. Det betyder att en avveckling av fonderna inte får effekt i kapitaltäckningshänseende förrän om drygt 15år. Dessutom skulle en sådan avveckling kunna komma att aktualisera grundläggande frågor avseende institutens ställning och organisation. Frågan om ett avskaffande av de statliga fonderna bör därför övervägas i samband med den av kommittén förordade organisatoriska översynen av hypoteksinstituten.
För det fall ett system med garantifonder kommer att finnas kvar i framtiden bör hypoteksinstituten, liksom andra kreditinstitut, själva kunna bestämma om institutet är i behov av garantiförbindelser. Om så är fallet
498 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
bör en marknadsmässig garantiavgift utgå. Denna avgift bör fastställas genom förhandlingar mellan respektive institut och regeringen. Hypoteksinstituten bör under sådana framtida förhållanden också ha möjlighet att vända sig till annan än staten för erhållande av garantiförbindelser.
I avvaktan på resultatet av en organisatorisk översyn av hypoteksinstituten föreslår kommittén således inte någon förändring när det gäller de statliga fonderna. Som ovan framgått föreslår kommittén att kreditmarknadsbolagens garantifonder endast skall inräknas i den kapitalgrundande basen intill ett belopp som motsvarar fem gånger bolagets aktiekapital. Denna begränsning har uppställts för att bolagens garantifonder till stor del består garantiförbindelser inbetalt kapital. Även hypoteksin-
av och inte av stitutens möjlighet att inräkna garantifonden i kapitalbasen bör därför begränsas, varvid en maximering till fem gånger reservfonden bör införas.
Liksom föreslås gälla för kreditmarknadsbolagen bör hypoteksinstituten i sina kapitalbasen också inräkna det nominella värdet av förlagsbevis och andra skuldförbindelser med efterställd betalningsrätt intill ett belopp som motsvarar institutens eget äkta kapital, dvs. reservfonderna.
Sammanfattningsvis skall således i hypoteksinstitutens kapitalgrundande baser få inräknas reservfond, garantifond intill ett belopp motsvarande fem gånger reservfonden, förlagslån och andra skuldförbindelser med efterställd betalningsrätt intill ett belopp motsvarande reservfonderna och för stadsoch landshypoteks del även 40 °o av värderegleringskonto intill ett belopp motsvarande reservfonderna. Vid beräkningen skall Stads- och Landshypotek betraktas som koncerner. Detta förutsätter bestämmelser om koncernredovisning för hypoteksinstituten.
Kapitalkravet Eftersom det är institutens placeringar som skall vara styrande för kapitaltäckningskravet bör den indelning i riskklasser som föreslagits för kreditmarknadsbolagen kunna gälla även för hypoteksinstituten. 24-procentsklassen kan dock undvaras eftersom instituten inte kan ha sådana placeringar. För skeppshypotekskassan kan av samma skäl därutöver riskklasserna en respektive fyra procent undvaras.
Hypoteksföreningarna svarar för att deras skuld till stadshypotekskassan resp. hypoteksbanken ständigt motsvaras av lånefordringar med föreskriven säkerhet eller av tillgodohavanden hos bank eller av kontanta medel. Vidare svarar föreningarna, intill lånat obetalt kapitalbelopp, för kassans respektive bankens förbindelser. Utlåningen till föreningarna bör därför inte kräva kapitaltäckning utan kapitalkravet bör läggas på föreningarnas utlåning. I den mån kassan respektive banken har andra placeringar skall dessagivetvis kräva täckning i eget kapital i förhållande till risken i placeringen.
Till skillnad från förslaget till kapitaltäckningsbestämmelser för banker och kreditmarknadsbolag föreslås för hypoteksinstituten inte några regler om konsoliderad kapitaltäckning. Kommittén har ansett att den möjlighet till dotterbolagsbildning förslaget innebär för hypoteksinstituten inte
som
Andra institut sr l bedriver finansieringsverksamhet 499
motiverar att man inför så komplicerade regler som de konsoliderade kapitaltäckningsreglerna utgör. I stället föreslås en avräkningsregel motsvarande den som enligt nuvarande BRL gäller för bankerna.
8.3.6.2¶Stadshypoteks belåningsändamål
Stadshypotekskassan har till ändamål att driva lånerörelse genom att lämna lån till stadshypoteksföreningar samt driva annan verksamhet som står i samband därmed. Inriktningen för organisationens totala verksamhet kommer till uttryck genom beskrivningen av föreningarnas belåningsändamål. Stadshypoteksförening skall således inom sitt verksamhetsområde utöva låneverksamhet avseende 1 fast egendom eller med tomträtt upplåten fastighet som bebyggs för att användas huvudsakligen till bostäder eller affärslokaler, 2 annan bebyggelse om den finansieras med stöd av statligt bostadslån eller statligt lån för anordnande av allmän samlingslokal och 3 bostadsrätt i bebyggelse som avses under 1 eller 2 samt driva annan verksamhet som har samband med långivningen.
Som framgått under avsnitt 8.2.1 har stadshypotekskassans styrelse i skrivelse till regeringen hemställt att stadshypoteksföreningamas belåningsändamål beskrivs på samma sätt som för de bostadsfinansierande kreditaktiebolagen. I skrivelsen redovisar kassastyrelsen den nuvarande beskrivningen av belåningsändamålen och anför därefter följande.
Som framgår av det redovisade tar beskrivningen av belåningsända-
målen för Stadshypotek i första punkten sin utgångspunkt i att det är
fast egendom eller med tomträtt upplåtna fastigheter som skall kunna
belånas. Detta har under senare tid i några sammanhang visat sig vara
en besvärande inskränkning, eftersom det förekommit fall där lånesö-
kanden avsett att uppföra en byggnad av ett slag som i och för sig faller
inom belåningsändamålen, men endast disponerat marken genom nytt-
janderättsavtal arrende. Det har då i formell mening inte varit fråga
om fast egendom och trots att Säkerhetsfrågan varit möjlig att lösa
genom kommunal borgen har lån inte kunnat lämnas av Stadshypotek.
Antalet fall av den angivna arten är inte stort. Likväl menar kassasty-
relsen att det är motiverat att söka undanröja det formella hindret för
belåning. En möjlighet synes därvid vara att följa den metod som
utnyttjas i bolagsordningarna för de bostadsfinansierande kreditaktie-
bolagen. Beskrivningen av belåningsändamålen tar nämligen där sin
utgångspunkt i att det är bebyggelse av visst slag som skall avses med
långivningen. Därmed blir frågan om den fastighetsrättsliga karaktären
betydelselös för själva tillåtligheten, även om den givetvis fortfarande påverkar möjligheten att en godtagbar säkerhet.
Kassastyrelsen vill betona att framhävandet av bebyggelsen som låne-
verksamhetens ändamål inte skall tolkas så att endast själva byggnader-
na får belånas. När frågan är om fast egendom, dvs. när också mark
ingår, skall lånen givetvis på samma sätt som hittills avse hela fastig-
heten. Också lån för att finansiera enbart mark avsedd att upplåtas med
tomträtt för bebyggelse av tillåtligt slag bör kunna lämnas, om detta i
enstaka fall blir aktuellt. Att byggnaderna och marken har skilda ägare
bör inte ändra bedömningen av låneändamålets tillåtlighet.
500 Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet
I framställningen till regeringen har stadshypotek vidare hemställt att rätten att bidra till finansiering av lokaler för allmänna ändamål inte skall vara knuten till förekomsten av ett statligt lån.
Som framgått i avsnitt 8.3.5.1 har kommittén valt att inte i lag ange belåningsändamålen för kreditmarknadsbolagen, däribland de bostadsfinansierande kreditaktiebolagen, utan dessa ändamål skall även fortsättningsvis framgå av institutens bolagsordningar. Detta innebär att de bostadsñnansierande kreditmarknadsbolagen även fortsättningsvis kommer att kunna låta belåningsändamålen ta sin utgångspunkt i viss bebyggelse och inte i den fastighetsrättsliga karaktären, under förutsättning att säkerhetskravet kan upprätthållas. Vidare innebär förslaget att instituten kommer att vara oförhindrade att lämna lån till lokaler för allmänna ändamål oberoende av förekomsten av ett statligt lån. Av konkurrensneutralitetsskäl bör dessa möjligheter även finnas för stadshypoteksföreningarna. Kommittén föreslår därför att 19 § stadshypotekslagen ändras i dessa avseenden.
8.3.6.3 Aktieförvärvsrätten
I avsnitt 8.3.4 har kommittén framhållit att varje kreditmaknadsbolag självt skall ha möjlighet att avgöra vilken organisationslösning det finner lämpligast för sitt vidkommande och konstaterat att denna valfrihet förutsätter att den föreslagna rätten att bilda organisationsbolag genomförs. Hypoteksinstituten bör av konkurrensneutralitetsskäl ha samma möjlihet att lägga ut viss verksamhet i ett organisationsbolag.
Kommittén föreslår därför att 39 a § stadshypotekslagen resp. 30 a § landshypotekslagen ändras så att stadshypotekskassan och hypoteksbanken liksom andra kreditinstitut får möjlighet att efter tillstånd av bankinspektionen förvärva aktier och andelar i organisationsföretag, dvs. i företag som bedriver verksamhet som faller inom ramen för hypoteksinstitutens resp. ändamål. En förutsättning för tillstånd bör, liksom för kreditmarknadsbolag och banker, vara att hinder inte möter från allmän synpunkt.
Stadshypotekskassan och hypoteksbanken kommer således att kunna spela rollen som koncernmoderföretag med kreditmarknadsbolag som dotterbolag. Som följd härav bör kassan och banken också ges möjlighet att svara för dotterbolagens upplåning och sedan låna ut de upplånade medlen till bolagen. Principen att ett företag i en koncern sköter upplåningen för alla de i koncernen ingående företagens räkning tillämpas redan nu i SpintabGruppen, där Spafi svarar för all marknadsupplåning för de i koncernen ingående kreditaktiebolagens räkning. Detta medför betydande administrativa skalfördelar och lägre upplåningskostnader. Av konkurrensneutralitetsskäl bör motsvarande möjlighet öppnas för stadshypotekskassan och hypoteksbanken.
För att den möjlighet till koncernbildning som kommittén föreslår skall fungera tillfredsställande måste vinstöverföringar kunna ske mellan koncernföretagen. Kommittén föreslår därför att stadshypotekskassan och hypoteksbanken inom ramen för årets resultat får lämna bidrag utan återbe-
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 501
talningsskyldighet till sina organisationsbolag. En förutsättning härför bör emellertid vara att kassan resp. banken har ett bestämmande inflytande i bolaget. För att överföringar av vinstmedel skall kunna ske med skatterättslig verkan föreslås också ändringar i 2 § 3 mom. och 7 § 8 mom. lagen om statlig inkomstskatt.
I detta sammanhang skall också beröras möjligheten för kassan och banken att lämna bidrag utan återbetalningsskyldighet till sina resp. föreningar. Som ovan framgått får enligt gällande lag sådant bidrag endast lämnas om kassans resp. bankens reservfond uppfyller det minimikrav som ställs på fonden, dvs. att den skall uppgå till lägst ett belopp som motsvarar en procent av kassans resp. bankens skulder. Kommittén har ovan föreslagit att det separata minimikravet på reservfonden upphävs som ett led i systemet med kapitaltäckningsregler. Med hänsyn härtill kommittén att
anser det inte längre finns skäl att bibehålla den nuvarande begränsningen för rätten att lämna bidrag till föreningarna. På samma sätt som beträffande organisationsbolag föreslås därför att bidragsrätten skall vara obegränsad inom ramen för kassans resp. bankens årsresultat.
Den föreslagna möjligheten till koncernbildning förutsätter också regler om koncernredovisning. Stads- och landshypotekslagarna upptar överhuvudtaget inte några regler om redovisning. Den 1januari 1981 trädde lagen 1980:1103 om årsredovisning m.m. i vissa företag i kraft. Lagen innehåller bestämmelser om årsredovisning, koncernredovisning och revision. Uttryckligen undantagna från lagens tillämpningsområde är aktiebolag, ekonomiska föreningar och stiftelser. Av lagens förarbeten SOU
1978:67 s. 160 torde emellertid kunna utläsas att avsikten var att inte heller hypoteksinstituten skulle omfattas av lagens bestämmelser. Det angavs i förarbetena att det finns särskilda regler om årsredovisning och revision för dessa institut. Som ovan framgått finns emellertid inte några särskilda regler
om årsredovisning för hypoteksinstituten. När nu dessutom regler om koncernredovisning blir nödvändiga för Stads- och Landshypotek har kommittén funnit det vara mest ändamålsenligt att låta instituten omfattas nämnda
av lags regler om redovisning. Kommittén föreslår därför att i stads- och landshypotekslagen införs en bestämmelse med innebörd att, ifråga
om årsredovisning och koncernredovisning, lagen årsredovisning i
om m.m. vissa företag i tillämpliga delar skall gälla för dessa hypoteksinstitut. Bestämmelserna om koncernredovisning i denna lag bör också kunna appliceras den koncernredovisning som måste ske med anledning av de ovan föreslagna kapitaltäckningsreglerna.
8.3.6.4 säkerhetskraven
Enligt 28 och 30 §§ stadshypotekslagen är huvudregeln att stadshypoteksförening får lämna lån endast mot betryggande inteckningssäkerhet och att pantbrev skall ligga inom 85 °o av fastighetens uppskattningsvärde. För byggnadskreditgivning krävs därutöver annan betryggande säkerhet.
För landshypoteksföreningarna gäller enligt 41 § landshypotekslagen att
502 Andra institut som bedriver finansierirzgsverksamhet
andra lån än statliga garantilån får lämnas endast mot säkerhet i form av panträtt i fast egendom eller annan betryggande säkerhet. Av 44 och 48 §§ samma lag framgår att lån får beviljas till högst 75 o av fastighetens belåningsvärde och att pantbrev skall ligga inom detta värde.
Dessa säkerhetskrav innebär en konkurrensskillnad i förhållande till andra kreditinstitut som bedriver likartad verksamhet som hypoteksinstituten. Sålunda har de nuvarande kreditaktiebolagen inte någon absolut gräns för belåningen Vidare finns inget hinder för att dessa bolag säkerhet
som godtar pan. vrev upp till 100 % med förstärkning av ex. borgen eller kreditförsåkring. Begränsningar i dessa avseenden kommer inte heller att uppställas enligt kommitténs förslag till rörelseregler för kreditmarknadsbolagen.
För att i nämnda avseenden uppnå största möjliga konkurrenslikhet föreslår kommittén att säkerhetskraven för hypoteksinstitutens kreditgivning. liksom för kreditmarknadsbolagens. skall ta sin utgångspunkt i att säkerheterna skall vara betryggande. Avsikten är inte att säkerhetskraven skall lindras men förslaget innebär att instituten ges större frihet att kombinera olika former av säkerheter.
Kravet på obligatorisk tilläggssäkerhet för byggnadskreditiv infördes i stadshypotekslagen av det skälet att man befarade att lönefordringar från byggherrens anställda skulle kunna reducera värdet av långivarens pantbrev. Sedan denna fråga lösts genom lönegarantilagen 1970:741 finns inte längre något skäl att bibehålla kravet på tilläggssäkerhet. Något sådant krav uppställs inte heller för de bostadsfinansierande kreditaktiebolagen. Eftersom tilläggssäkerhet fördyrar kreditiv för låntagaren innebär bestämmelsen också en konkurrensnackdel för Stadshypotek. Mot bakgrund av vad nu sagts föreslås att bestämmelsen ändras så att tilläggssäkerhet endast behöver ställas om det krävs för att betryggande säkerhet skall ansesföreligga.
8.3.6.5¶Likviditetshållningen
I ll § stadshypotekslagen regleras stadshypotekskassans placering av likvida medel. Genom en uppräkning anges på vilka sätt kassan får placera medel som inte omedelbart används för att infria kassans förbindelser eller för utlåning till stadshypoteksföreningarna. Placeringsalternativen utgörs av insättning hos riksgäldskontoret eller bank, placering i statsobligationer, andra statspapper eller i hypoteksbankens obligationer, utlåning mot betryggande säkerhet av sådana obligationer eller i form av panträtt i fast egendom eller i tomträtt samt utlåning samfällighetsförening.
Som framgått i avsnitt 8.2.1 har styrelsen för stadshypotekskassan i framställning till regeringen den ll juni 1986, hemställt att uppräkningen av de till buds stående placeringsalternativen ersätts med ett generellt krav på att placeringarna skall vara betryggande. I framställningen, som finns intagen som bilaga 2 i regeringens proposition 198687: 145, beskriver kassastyrelsen
22 f utgångspunkten för bestämmelsen och den utveckling som föranlett styrelsen att hemställa om nämnda ändring.
Andra institut som bedriver finansieringsverksamhet 503
Kommittén delar kassastyrelsens uppfattning att bestämmelsen om kassans likviditetshållning bör ta sin utgångspunkt i att kassans likvida medel skall göras räntebärande genom placering på betryggande sätt och att de snabba förändringarna på kreditmarknaden och i de till buds stående placeringsformerna gör att en exakt uppräkning av placeringsalternativen blir opraktiskt bindande.
Kommitténs förslag till rörelseregler för kreditmarknadsbolagen, däribland de nuvarande bostadsfinansierande kreditaktiebolagen, innehåller inte någon bestämmelse som konkret anger på vilka sätt bolagen får placera likvida medel. Inte heller uppställs som villkor för auktorisation att de tillåtna placeringsalternativen skall anges i institutens bolagsordningar. Även konkurrensneutralitetsskäl talar därför för att uppräkningen av placeringsalternativ i 11 § stadshypotekslagen bör slopas. Kommittén föreslår att paragrafen ändras i enlighet med vad kassastyrelsen föreslagit.
När det gäller frågan vilka placeringar, utöver de uppräknade, som skall anses betryggande, delar kommittén kassastyrelsens uppfattning att andra värdepapper av bästa kvalitet och god likviditet bör kunna ifrågakomma.
Landshypotekslagen upptar överhuvudtaget inte någon bestämmelse om hypoteksbankens likviditetshållning. Även ett krav på betryggande
om placering av likvida medel ändå gäller, bör detta uttryckligen framgå av lagtexten. Kommittén föreslår därför att motsvarande bestämmelse som föreslås för stadshypotekskassan införs i landshypotekslagen för hypoteksbanken.
I sin framställning till regeringen hemställde styrelsen för stadshypotekskassan också att bestämmelsen i 8 § sista stycket stadshypotekslagen,enligt vilken kassan ansvarar för att den vid varje tidpunkt har fordringar på stadshypoteksföreningarna som motsvarar minst beloppet av samtliga utelöpande obligationer, modifieras.
Bestämmelsen är att betrakta mot bakgrund av skyddet för obligationsköparna. Syftet med bestämmelsen angavs vid dess tillkomst år 1970 vara att göra klart att kassans obligationsskuld skulle vara täckt av fordringar med författningsenlig säkerhet prop. 1969:171, s. 95.
När kassan nu föreslås få rätt att bilda organisationsföretag och lämna lån till sådana företag, kan bestämmelsen inte kvarstå oförändrad. Beteckningen obligation torde i sammanhanget omfatta även certifikat och andra marknadspapper, vilket innebär att även kortfristig låneverksamhet träffas av bestämmelsen. En lösning skulle i och för sig kunna vara att i lagtexten efter ordet föreningarna lägga till eller hos dotterbolag.
Som kassastyrelsen gjort i sin framställning till regeringen kan emellertid ifrågasättas om det från obligationsköparnas synpunkt finns något behov av bestämmelsen. Kommittén delar därvid kassastyrelsens uppfattning att en tillfällig placering av upplånade medel ex. i bank eller fullgoda värdepapper knappast kan anses ge obligationsköparna sämre säkerhet än om medlen omedelbart lånas ut till föreningar eller dotterbolag. Därtill kommer att kassan, för att kunna garantera omsättningen, liksom de nuvarande kreditaktiebolagen, bör ha möjlighet att genomföra upplåning och hålla de upp-
504 Andra institut bedriver finansieringsverksamhet som
lånade medlen i likvida placeringar enligt 11 § i avvaktan på stora koncentrerade utbetalningstillfällen, inlösen stora volymer äldre för-
ex. av fallande obligationslån. Mot bakgrund härav bör bestämmelsen utgå. Som kassastyrelsen själv framhöll i sin framställning innebär ändringen inte att kassan får rätt att driva någon form allmän finansieringsverksamhet med
av upplånade medel. Placeringen av medlen måste alltid kunna motiveras
som ett led i den egentliga låneverksamheten.
En bestämmelse med motsvarande innebörd som den nu behandlade återfinns i 25 § landshypotekslagen. Av skäl angivits för Stads-
samma som hypoteks del bör även bestämmelsen i landshypotekslagen utgå.
Statens 1988
offentliga utredningar
Kronologisk förteckning
Översynavutlllnningslagsstiltningen.A. Kortareväntan.A. Arbetsolyeka olycka eller arbetsmiljöbrott A- Kunskapsöverföringgenomföretagsutveckling. UD. Samcrattoch sameting.Ju. Provningoch kontroll i internationellsamverkan. Frihet frånansvar.Ju. Ennyskyddslag.Fö. Sverigeinformationoch kulturutbyte.UD. Rätt adress.Fi. öppenhetoch minne.U. Civil personali försvaret.Fö. Handelmedoptioneroch terminer.Fi. Översynavbostadsrâlttslagen.Bo.
V
Medborgarkommissionensrapportomsvensk vapenexport.SB. . SÃPO-Sllkerhctspolisensinriktningochorganisation. Ju. Reklamskatten.Fi. Rapportavden parlamentariskakommissionen medanledningavmordet Olof Palme.Ju. U-lands-ochbiståndsinformaüon.UD. Enförändradansvarsfördelningochstyrning skolområdet.U. Ny taxeringslag Reformeradskatteproeess.Del
- Fi N taxeringslag Reformeradskatteproeess.Del
- Fi N SIIESTA Ett internationelltinstitut för värdering
avmiljöriktig teknik. UD. Lotteri i radio och TV. U. Förnyelseoch utveckling.C. Frikommunförsöket.C. Lönegarantinoch förmansrättsordningenomlönegarantinsbetydelseför det ökadeantalet företagskonkurser.A. 28. Vidcovald förslag till atgärder.U.
- 29. Förnyelseavkreditmarknaden.Fi.
Statens 1988
offentliga utredningar
Systematisk förteckning
Statsrådsberedningen Industridepartementet
Provningoch kontroll i internationellsamverkan.[6] MedborgarkommissionensrapportomSvenskvapen export.[15]
Civildepartementet Justitiedepartementet Förnyelse°° ’°‘“‘“8- [251
Frikommunförsöket.[26] Samara och Samcung.[S] Frihetfrånansvar.[7] SÄPO-Säkerhetspolisensinriktning och organisation. [16] Rapportavdenparlamentariskakommissionenmed anledningav mordet Olof Palme.[18]
Utrikesdepartementet
Kunskapsöverföringgenomföretagsutveckling.[4] Sverigeinformationoch kultursamarbete.[9] U-lands-ochbistándsittfortnation.[19] SllESTA Ett internationelltinstitut för värderingavmiljöriktig teknik. [23]
Försvarsdepartementet Ennyskyddslag.[8] Civil personali försvaret.[12]
Finansdepartementet Rätt adress.[10] Handelmedoptionerochtcrmincr.[13] Reklamskatten.[17] Ny taxeringslag Reformeradskatteprocess.Del [21]
- Ny taxcringslag Reformeradskatteproccss.Del [22]
- Fömyelseavkreditmarknaden.[29]
Utbildningsdepartementet
öppenhetoch minne. [11] Enförändradansvarsfördelningochstyrning skolområdet.[20] Lottcri i radio och TV. [24] Videovâld förslagtill åtgärder.[28]
-
Arbetsmarknadsdepartementct Översynavutlanningslagstiftningen.[l] Kortareväntan.[2] Arbetsolycka olycka eller arbetsmiljöbrott[3]
- Lönegarantinoch förmánsrâlttsordningcnomlone-
garantinsbetydelsefördet ökadeantaletföretagskonkurser.[27]
Bostadsdepartementet Översynavbostadsrättslagenm.m.[14]
KU NG L. alB L. 1988 -H 5
STOCK
ALLMÄNNA FÖRLAGET
BESTÄLLNINGARZALLMÄNNAFÖRLAGET,KUNDTJÄNST,106 STOCKHOLM,47
TEL:08-7399630.FAX:08-739 48.95 INFORMATIONSBOKHANDELN,MALMTORGSGATAN5VID BRUNKEBERGSTORG,STOCKHOLM.
Del 2 s. 2Forkortmngar
ABL aktiebolagslagen 1975:1385 BAL bankaktiebolagslagen 1987:618 BrB brottsbalken BRL bankrörelselagen 1987:617 BRÅ Brottsförebyggande rådet FBK Finansieringsbolagskommittén FBL föreningsbankslagen 1987:620 FiL lagen 1980:2 om finansbolag FkL fondkommissionslagen 1979:748 FRL försäkringsrörelselagen 1982:713 FVK Försäkringsverksamhetskommittén HD högsta domstolen KAL lagen 1963:76 om kreditaktiebolag KKK Kreditköpskommittén KMK Kreditmarknadskommittén KML förslag till kapitalmarknadslag 1989:00 NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avd. I NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avd. RF regeringsformen SBL sparbankslagen 1987:619
Del 2 s. 3Innehållsförteckning 5
Innehållsförteckning
9 Värdepappersmarknaden 11 . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.1 Gällande rätt m.m 11 . . . . . .. . . . . . . . .. . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . 9.1.1 Fondkommissionslagen 11 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.1.1.1 Lagens bakgrund, förarbeten 11 m.m . . . . . . 9.1.1.2 Tillstånd, företagsform, kapital- och kom-
petenskrav 12 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . 9.1.1.3 Fondkommissionsbolags verksamhet 12
9.1.1.4 Sambandsparagrafen 13 . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.1.1.5 Tillsyn och sanktioner 14 . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1.2 Fondbörslagstiftningen m.m 14 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1.2.1 Stockholms fondbörs 14 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1.2.2 SAX-systemet 16 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . 9.1.3 Andra författningar 17 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2 Utvecklingen 19 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2.1 Inledning 19 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2.2 Aktiemarknaden 20 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2.3 Obligationsmarknaden 24 . . . .. . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . 9.2.4 Penningmarknaden 24 . . . . . . . . . . . . . .. . . . . .. . . . . . . . . 9.2.5 Nya instrument och marknader 27 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2.5.1 Terminsmarknaden 27 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2.5.2 Optionsmarknaden 27 . . . . . . . . . . . . . . . .. . . 9.2.5.3 Den svenska optionsmarknaden 29 . . . . . . .. 9.3 Fondkommissionsrörelse 30 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3.1 Inledning 30 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . 9.3.2 Handel för egen räkning och självinträde 33 . . . . . . . . . . 9.3.3 Banks fondkommissionsrörelse 34 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3.4 Fondkommissionsbolagen 35 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3.5 Aktörernas olika roller 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3.5.1 Handlarrollen m.m. på penningmarkna-
den 42 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3.5.2 Market maker rollen 45 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3.5.3 Interbankmäklarrollen . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4 Internationell översikt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4.1 USA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4.2 Storbritannien . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..
Del 2 s. 46 Innehållsförteckning sou 1988:29
9.4.3 Norge 50 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.5 Utredningsuppdraget 51 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . 9.5.1 Direktiven 51 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . .. . . . . 9.5.2 Till kommittén överlämnade frågor m.m 52 . . . . . . . . . . 9.5.3 Övriga kommittéer på värdepappersområdet 53 . . . . . . . 9.6 Överväganden 54 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . 9.6.1 Framtida marknader 54 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.6.1.1 Aktiemarknaden 56 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.6.1.2 Penningmarknaden 57 . . . . . . . . . . . . . . .. . . . 9.6.1.3 Definitioner 58 m.m . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . .
9.6.2 Utländskt ägande 60 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . .. 9.6.3 Inlåning på konto 60 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.6.4 Rebelåning av pantsatta värdepapper 65 . .. . . . . . .. . . . 9.6.5 Kreditgivning 71 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . 9.6.5.1 Inledning 71 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.6.5.2 Fondbörsutredningen 72 . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.6.5.3 Bankföreningens belåningsvärden 73 . . . . . . . 9.6.5.4 överväganden 76 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.6.6 Upplåning 76 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.6.7 Intressekonflikter 77 . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.6.7.1 Inledning 77 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.6.7.2 Självinträde 78 . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . 9.6.7.3 Upplysningsplikt 81 . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . 9.6.7.4 Sambandsparagrafen 82 . . . . . . . . . . . . . . . .. . 9.6.8 Yrkesetiska regler 84 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.6.9 Handelslagrets storlek 86 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.6.10 Kapitaltäckning 90 . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.6.10.1 Inledning 90 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.6.10.2 Gällande bestämmelser 91 . . . . . .. . . . . . . . .. 9.6.10.3 Förslag 93 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. .
10 Försäkringsbolagens finansförvaltning 97 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.1 Direktiven m.m 97 . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2 Försäkringsverksamheten i Sverige 98 . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2.1 Allmänt 98 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2.2 Företagsstrukturen 99 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2.3 Företagskoncentrationen 100 . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . 10.3 Försäkringsbolagens finansförvaltning 102 . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . 10.3.1 Regler som begränsar försäkringsbolagens fria finans-
förvaltning 102 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . 10.3.1.1 Förbudet att driva annan rörelse än för-
säkringsrörelse 102 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.3.1.2 Försäkringsrörelselagens placeringsregler 105
10.3.2 Försäkringsbolagens kapitalförvaltning och place-
ringsinriktning 108 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.3.2.1 Allmänt 108 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..
Del 2 s. 5Innehållsförteckning 7
10.3.2.2 Försäkringsbolagens finansieringsverk-
samhet 111
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
10.3.2.3 Försäkringsbolagens placeringar på pen-
ningmarknaden 113
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.4 Behovet av ytterligare reglering av försäkringsbolagens finans-
förvaltning 116
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.4.1 Bakgrund 116
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.4.2 Ägande och kreditgivning 117
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.4.3 Konkurrensneutralitet 118
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.5 Alternativa åtgärder 120
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.5.1 Utvidgat aktieförvärvsförbud 120
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.5.2 Begränsning av försäkringsbolagens ñnansieringsverk-
samhet 122
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . 10.5.3 Finansieringsverksamhet genom ett kreditmarknads-
bolag 123
. . . . . . .. . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . 10.6 överväganden 126
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.6.1 Finansieringsverksamhet genom ett kreditmarknads-
bolag 126
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.6.2 Ägande och kreditgivning 130
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 10.6.3 Placeringar på penningmarknaden 136
. . . . . . . . . . . . . . . . 10.6.4 Övergångsbestämmelser 137
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
11 Finansiella koncerner 139
11.1 Allmänt om den strukturella utvecklingen på den svenska
kapitalmarknaden 139
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.2 Kommittédirektiven m.m. 141
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.3 Bankkoncerner 142
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.3.1 Skyddsintressen i bankverksamheten 143
. . . . . . . . . . . . .. 11.3.2 Skyddsregleribanklagstiftningen m.m 144
. . . . . . . . . . .. 11.3.3 Lex Gota 145
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ... . 11.3.4 överväganden 149
. . . . . . . . . .. . . . .. . . . . . . . . . . . . . . ... .
11.3.4.1 Allmänt om bankholdingkoncemen som
teoretisk strukturmodell 149
. . . . . . . . . . . . . . .
11.3.4.2 Kommitténs förslag 152
. . . . . . . . . . . . . . . . . .. 11.4 Andra slag av finansiella koncerner 159
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
12 Tillsyn, straff och vite 163
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 12.1 Inledning 163
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . 12.2 Bankinspektionens tillsynsområde och organisation 163
. . . . . . .. 12.3 Tillsynsreglemas huvudsakliga innehåll 166
. . . . . . . . . . . . . .. . . . . 12.4 Erfarenheter från tillsynsarbetet 167
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 12.5 Bankinspektionens förslag till ändringar 168
. . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6 överväganden 168
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.1 Tillsynsreglemas uppbyggnad och bankinspektionens
tillsynsområde 168
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.2 Normgivning 170
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Del 2 s. 68 Innehållsförteckning
12.6.2.1 Inledning 170 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.2.2 Bankinspektionens föreskriftsrätt 173 . . . . . . . 12.6.2.3 Bankinspektionens författningssamling
175 m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.2.4 Förslag 176 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . .. 12.6.3 Rättställande åtgärder 178 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . 12.6.4 Förhandsbesked 181 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 12.6.5 Straff och vite 184 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.5.1 Inledning 184 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 12.6.5.2 Förslag 185 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 12.6.6 Andra sanktioner m.m. 186 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.6.1 Inledning 186 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.6.2 Företagsbot 187 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.6.3 Rådgivningsförbud 188 . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . 12.6.6.4 Riksskatteverkets rapport 1985:8 188 . . . . .. . 12.6.7 Resursfrågan 190 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . 12.6.7.1 Inledning 190 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.7.2 Institutens bidrag 191 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.7.3 Utvecklingen m.m. 192 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.7.4 Bankinspektionens interna översyn 193 . . . . . 12.6.7.5 Intemationaliseringen 193 . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.7.6 Förslag 194 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
13 Specialmotivering 197 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 13.1 Förslaget till kapitalmarknadslag 1989:1970 197 . . . . . . . . .. . . . . 13.2 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen 1987:617 249 . . 13.3 Förslaget till lag om ändring i lagen 1967:531 om tryggande
av pensionsutfästelser 271 m.m . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 13.4 Förslaget till lag om ändring i bankaktiebolagslagen
1987:618 272 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.5 Förslaget till lag om ändring i sparbankslagen 1987:619 289 . . . 13.6 Förslaget till lag om ändring i föreningsbankslagen 1987:620 303
13.7 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
1982:713 313 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . ... 13.8 Förslaget till lag om ändring i lagen 1979:750 om rätt att
förfoga över annan tillhöriga fondpapper 315 . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.9 Förslaget till ändring i förordningen 1982:878 om utländska
förvärv av svenska företag m.m 316 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . 13.10 Förslaget till lag om ändring i lagen 1968:576 om Konungari-
ket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksför-
eningar 317 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . .. . . . 13.11 Förslaget till lag om ändring i lagen 1970:65 om Sveriges
allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar 326 . . . 13.12 Förslaget till lag om ändring i lagen 1980:1097 om svenska
skeppshypotekskassan 332 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..
Del 2 s. 7Innehållsförteckning 9
13.13 Förslaget till lag om ändring i lagen 1947:576 om statlig inkomstskatt 334 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . ..
Reservationer och särskilda yttranden 335 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Del 2 s. 9Värdepappersmarknaden
9.1¶Gällande rätt m.m.
Del 2 s. 9Inledningsvis redogör kommittén för central lagstiftning som reglerar fondkommissionshandeln. De i första hand berörda bestämmelserna finns i 1979 års fondkommissionslag och i fondbörslagstiftningen. I de två närmast följande avsnitten lämnas en kortfattad redogörelse för innehållet i denna lagstiftning varvid även Stockholms fondbörs planer att införa ett ADBbaserat handelssystem redovisas. Avslutningsvis lämnas en beskrivning av vissa bestämmelser i lagen 1914:45 om kommission, handelsagentur och handelsresande, lagen 1979:750 om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper, lagen 1970:596 om förenklad aktiehantering och lagen 1985:571 om värdepappersmarknaden.
9.1.1¶Fondkommissionslagen 1979:748
Del 2 s. 99.1.1.1 Lagens bakgrund, förarbeten m.m.
Lagen 1919 fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet var FkL:s
om föregångare. 1966 års fondbörsutredning fick i tillläggsdirektiv i uppdrag att
över 1919 års lag. Centrala bestämmelser ansågs vara föråldrade och i se direktiven konkreta förslag till förändringar som utredningen skulle
angavs överväga. Utredningen avlämnade sitt slutbetänkande SOU 1976:54 i september 1976. Regeringens proposition prop. 197879:9 framlades hösten 1978 och FkL trädde i kraft den 1 januari 1980.
Huvudsyftet med de reglerna angavs i förarbetena vara att ge allmän-
nya heten ett förstärkt skydd i samband med fondkommissionsuppdrag samt att skapa bättre förutsättningar för att fondkommissionsverksamhet skulle kun-
bedrivas med allmänhetens förtroende och så långt möjligt på samma na villkor samtliga fondkommissionärer. Lagstiftarens avsikt att förstärka
av allmänhetens skydd förklarades med att allmänheten vid handel med värdepapper inte skulle behöva riskera att anförtro vissa uppdrag åt personer som på grund okunnighet eller vårdslöshet kunde komma att handla i strid
av mot uppdragsgivarens intresse eller som på grund av sådana nämnda omständigheter, dålig ekonomi eller osund spekulation kunde åsamka upp-
Del 2 s. 1012 Värdepappersmarknaden
dragsgivaren förlust. För att tillgodose uppställda syften infördes i lagen bestämmelser om bl. a. tillståndsplikt för fondkommissionsverksamhet, prövning av ägarens och företagsledningens erfarenhet och lämplighet, krav på särskild företagsform, kapitaltäckningskrav och regler om offentlig tillsyn. I förarbetena uttalades att dessa krav inte fick innebära att onödiga band lades fondkommissionshandeln och att välskötta fondkommissionsbolag löpte risk att slås ut.
9.1.1.2¶Tillstånd, företagsform, kapital- och kompetenskrav
Del 2 s. 10Det krävs tillstånd av bankinspektionen för att få driva fondkommissionsrörelse. Tillstånd kan endast meddelas svenskt aktiebolag och svenskt bankinstitut. För att tillstånd skall få meddelas uppställs även ett flertal andra krav. Bankinspektionen granskar och godkänner bolagets bolagsordning i samband med att tillstånd meddelas. Ändringar i bolagsordningen måste därefter alltid godkännas av bankinspektionen. För tillstånd krävs dessutom att bankinspektionen vid sin prövning finner att bolaget är olämpligt att driva fondkommissionsrörelse och att det kan antas att rörelsen blir till skada för det allmänna. För att bankaktiebolag skall ha rätt att driva fondkommissionsrörelse krävs att detta anges i bolagets bolagsordning och att bankinspektionen gett sitt tillstånd härtill. Härutöver gäller att ett bankaktiebolags bolagsordning skall ha stadfästs av regeringen. För andra bankinstitut finns liknande villkor. Ett fondkommissionsbolags aktiekapital skall uppgå till minst 500 000 kr. Lagen uppställer dessutom krav på kompetens och skicklighet hos bolagsledningen. Bolagets verkställande direktör och minst en av styrelseledamöterna skall tjänstgöring hos fond-
genom kommissionär eller annat sätt ha vunnit den erfarenhet som behövs för verksamheten. Vid tillståndsprövningen uppmärksammas under vilka organisatoriska förhållanden rörelsen skall bedrivas och i fråga ägaren är
om prövningens omfattning beroende av bolagets ägarstruktur.
9.1.1.3¶Fondkommissionsbolags verksamhet
Del 2 s. 10Fondkommissionsbolagens huvudsakliga uppgift är kommissionshandel, dvs. att bedriva handel med värdepapper för annans räkning men i eget namn. Det uppdrag fondkommissionären vanligen får kund gäller
av en sålunda att för dennes räkning köpa eller sälja värdepapper. Det finns ett flertal intressekonflikter inbyggda i fondkommissionsrörelsen. Den främsta är fondkommissionärens rätt att förena handel i kommission med handel för egen räkning. I 1919 års lag fanns ingen begränsning i fondkommissionsbolags rätt att handla för egen räkning. Denna rätt begränsades i FkL samtidigt som bank med fondkommissionstillstånd fick rätt att handla för egen räkning i samma utsträckning som fondkommissionsbolag. Lagen fäster stor vikt vid företeelser som kan negativt påverka fondkommissionä-
Del 2 s. 11Vârdepappersmarknaden 13
rens vilja och förmåga att tillvarata kundernas intressen. Lagreglerna har utformats så att fondkommissionärernas möjligheter att bedriva ekonomisk verksamhet vid sidan av kommissionshandel finns uppräknad i lagen. Bankinspektionen kan om särskilda skäl föreligger ge tillstånd till annan verksamhet än den uppräknade. Grundläggande krav för att få driva någon av de angivna s. k. sidoverksamheterna är att denna drivs i samband med kommissionsrörelsen och för att underlätta denna rörelse.
Som tidigare nämnts får alltså ett fondkommissionsbolag bedriva egen handel. Denna rätt att för egen räkning förvärva aktier, emissionsbevis och andelar i aktiefonder begränsas till ett handelslager, vars anskaffningsvärde för närvarande högst får uppgå till 50 milj. kr. Därutöver kan en fondkommissionär i samband med att denne lämnar garanti eller på annat sätt medverkar vid emission av fondpapper på den allmänna marknaden, under vissa förhållanden och efter tillstånd från bankinspektionen, förvärva och inneha aktier.
Den kreditgivning fondkommissionsbolag har rätt att bedriva är bolagets möjlighet att lämna kredit mot säkerhet i fondpapper. En annan tillåten sidoverksamhet är fondkommissionärens rätt att mottaga medel konto under förutsättning att skriftligt avtal härom träffats med uppdragsgivaren. Huvudregeln är emellertid att medel som fondkommissionsbolag mottar med redovisningsskyldighet genast skall avskiljas och insättas på räkning i bank. Andra tillåtna sidoverksamheter är bolagets rätt att mottaga värdehandlingar till förvaring eller förvaltning samt lämna råd om placering av medel i värdepapper.
1 1 Sambandsparagrafen
Del 2 s. 11. I 25 § FkL föreskrivs att bestämmelserna om fondkommissionsbolags rörelseoch om tillsyn över sådant bolag i princip skall gälla för vissa sidoföretag som har nära samband med fondkommissionsbolag. Endast sådana företag vars huvudsakliga verksamhet består i att förvalta, handla med eller biträda vid handel med fondpapper eller lämna kredit mot säkerhet i fondpapper omfattas av regeln. Nära samband skall ansesföreligga, om båda företagen leds av samma eller i huvudsak samma personer eller om vinsten av företagets verksamhet helt eller till betydande del skall, direkt eller indirekt, tillfalla samma eller i huvudsak samma personer.
Syftet med denna bestämmelse är att förhindra att lagens bestämmelser sätts ur spel genom organisatoriska arrangemang. En fondkommissionär skulle kunna kringgå lagen genom att driva fondkommissionshandeln i ett företag och annan verksamhet som har samband därmed i ett annat företag.
Genom bestämmelsen begränsas de närstående företagens verksamhet
sätt ett fondkommissionsbolags. Vidare får företagen inte på samma som sätt gäller för fondkommissionsbolag utfärda för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar. Egendomsförvärven begränsas liksom för fondkommissionsbolagen. Ett eller flera närstående företag får tillsammans med fondkommissionsbolaget endast inneha ett handelslager av aktier begränsat
Del 2 s. 1214 Värdepappersmarknaden
till högst 50 milj. kr. Förslag föreligger i proposition 1987881123 att högsta gränsen skall höjas till 100 milj. kr.
Bankinspektionen kan om särskilda skäl föreligger medge undantag från sambandsregeln. Undantag har medgetts framför allt för redan bestående men även för nya företagsgrupper. Besluten om undantag har förenats med villkor bl. a. om att sambandsföretaget endast får bedriva sådan handel med fondpapper som kan betecknas som långsiktig förmögenhetsförvaltning och att en klar administrativ åtskillnad föreligger mellan sambandsföretagen samt att företagen har mot varandra självständiga ledningar.
9.1.1.5 Tillsyn och sanktioner
Fondkommissionsbolag står under tillsyn av bankinspektionen. Bankinstituts fondkommissionsrörelse omfattas av den tillsyn bankinspektionen har enligt banklagarna. Bankinspektionen skall övervaka att fondkommissionärerna följer FkL och annan författning som reglerar fondkommissionärernas verksamhet. Det som åsyftas är exempelvis 1914 års kommissionslag, aktiebolagslagen, lag om rätt att förfoga över annan tillhöriga värdepapper samt sådana generella föreskrifter som inspektionen utfärdar. Dessutom åligger det inspektionen att uppmärksamt följa hela utvecklingen av fondkommissionsverksamheten.
I praktiken utövar inspektionen sin tillsyn dels grundval av de rapporter som fondkommissionärerna enligt lag eller efter anmodan regelbundet insänder och dels genom undersökningar hos företagen. Tillstånd att driva fondkommissionsrörelse kan återkallas av bankinspektionen om bolagets eget kapital understiger en viss lägsta gräns, om bolaget överträtt FkL eller uppenbart åsidosatt sin uppdragsgivares intresse och därigenom eller på annat sätt visat sig olämplig att utöva fondkommissionsrörelse. Tillståndet kan slutligen återkallas om rörelsen prövas vara till skada för det allmänna. l stället för återkallande av tillstånd kan bankinspektionen meddela skriftlig erinran eller anmärkning. För det fall någon driver fondkommissionsrörelse utan tillstånd kan denne dömas till böter eller fängelse högst ett år.
Fondbörslagstiftningen m.m.
9.1.2.1 Stockholms fondbörs
De grundläggande bestämmelserna som reglerar verksamheten vid Stockholms fondbörs finns i lagen 1979:749 om Stockholms fondbörs och förordningen 1979:996 om Stockholms fondbörs. Fondbörsverksamheten får i landet utövas endast av fondbörsen och härigenom har fondbörsen fått karaktären av riksbörs. Med fondbörsverksamhet förstås att köp- och säljanbud beträffande fondpapper regelbundet vid offentliga upprop eller på liknande sätt sammanförs för handel och notering av kurs. Fondbörsen står liksom fondkommissionärerna under tillsyn av bankinspektionen. Verksam-
Del 2 s. 13Värdepappersmarknaden 15
heten leds av en styrelse bestående av elva ledamöter. Styrelsen tillsätter en börschef som handhar den dagliga ledningen av fondbörsen. Endast den som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse och i övrigt är lämplig kan av börsstyrelsen antas till medlem av fondbörsen. Börsmedlem kan i sin tur efter godkännande av styrelsen utse ett eller flera ombud, börsombud, som företräder medlemmen på börsgolvet. Börsstyrelsen kan besluta att medlemskapet skall upphöra om medlem visar sig olämplig. I stället för att besluta om medlemskapets upphörande kan börsstyrelsen meddela medlemmen skriftlig erinran.
När det gäller handel vid fondbörsen får denna endast ske genom börsombud och avse fondpapper som är inregistrerade vid fondbörsen. Mellan börsstyrelsen och det bolag som ansöker om inregistrering av aktier vid fondbörsen upprättas ett inregistreringskontrakt. Enligt kontraktet skall bolaget åtaga sig att följa vissa normer i fråga om redovisning och information till allmänheten och börsstyrelsen. Inregistreringskontraktets tvingande regler härom har under 1986 kompletterats med skriftliga rekommendationer från börsstyrelsen och börschefen riktade till bolagen. Till ansökan om registrering av aktier skall fogas handlingar av olika slag vilka skall ge en beskrivning av bolaget. Vidare skall bolaget, om börsstyrelsen finner skäl föreligga, i samband med ansökan offentliggöra en särskild redogörelse för bolagets förhållanden s. k. introduktionsprospekt. Handel och notering av kurser vid fondbörsen sker varje helgfri dag utom lördag. Handel äger rum vid upprop och får avse endast köp eller försäljning som verkställs utan uppskov, s. kassaaffär. För närvarande stänger fondbörsen handeln kl. 14.30 varvid den s. efterhandeln vidtar. En börsmedlem skall anmäla alla avslut i börspapper som medlemmen vid eller utanför fondbörsen har gjort för egen eller någon annans räkning. Denna anmälningsskyldighet gäller också avslut som gjorts av en fondkommissionär som inte är börsmedlem.
På fondbörsen handlas det även med andra fondpapper än aktier och andra bevis om delaktighet i bolag. Sålunda bedrivs handel med obligationer, förlagsbevis och liknande skuldebrev avsett för allmän omsättning samt andel i aktiefond.
Börsstyrelsen får besluta om avregistrering av fondpapper om marknadsförhållandena eller annan omständighet föranleder det och det inte är olämpligt från allmän synpunkt. Vanligare är dock att börsstyrelsen utnyttjar sin rätt att besluta om börsstopp, innebärande beslut om tillfälligt inställande av handeln och noteringen vid fondbörsen i fråga om fondpapper av visst slag. Särskild underrättelse härom skall ges till dem som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse och dessa får under den tid börsstoppet varar inte vid eller utanför fondbörsen medverka till handel i med stoppet avsedda fondpapper. Börsstopp kan användas dels för att utöva påtryckning på ett börsbolag, sanktionsfallet, och dels för att undanröja eller förebygga en väsentlig snedvridning av kursbildningen, kursstörningsfallet. Under utomordentliga förhållanden får regeringen besluta att all handel och notering vid fondbörsen skall avbrytas.
Del 2 s. 1416 Värdepappersmarknaden
9.1.2.2¶SAX-systemet
Del 2 s. 14De traditionella fondbörserna runt om i världen satsar i ökad utsträckning på elektroniskt baserad handel. Internationellt växer nya handelsplatser fram med hjälp av modern teknik. Tekniken möjliggör bättre kommunikation och de handelsplatserna konkurrerar i allt större utsträckning med
nya de golvbaserade fondbörserna. De mest välkända elektroniska handelssystemen är det amerikanska NASDAQ, National Association of Securities Dealers Automated Quotations, och det engelska SEAQ, Stock Exchange Automated Quotations System samt det kanadensiska CATS, Computer Assistent Trading System.
Stockholms fondbörs har fattat ett principbeslut om att fondbörsen skall införa ADB-baserade handelssystem som möjliggör automatiskt sammanförande köp- och säljanbud till avslut, decentraliserad handel och nya
av former för handelns bedrivande som möjliggör ett vidgat utnyttjande av fondkommissionärernas kompetens ex. som market makers. Fondbörsen har inköpt ett automatiskt handelssystem, Stockholms Automated Exchange, även kallat SAX. Tidsplanen är att mot slutet av år 1988 inleda de första proven med handelssystemet.
ske från arbetsstationer börsgolvet eller
Handel i systemet avses
plats eller genom anslutning av medlemsföretagens datorer direkt till annan SAX. Avsikten är att all handel skall via systemet och för det fall avslut görs utanför systemet skall skyldighet föreligga att inom några minuter anmäla detta till systemet. Den nuvarande efterhandeln kommer således att försvinna och marknaden får snabbt information om prissättning och volym. En övergripande tanke är att minska det informationsövertag någon eller några aktörer i dag kan ha. Informationsflödet skall kraftigt byggas ut i det
systemet. Det kommer att medge omedelbar tillgång till all tillgänglig nya information om de instrument som handlas i systemet.
SAX-systemet har tre grundläggande funktioner, handlarfunktioner, kommunikationsfunktioner och administrativa funktioner. Handlarfunktioner syftar till att möjliggöra handel och används av börsombud medan kommunikationsfunktioner syftar till att medge snabb sändning, förmedling och mottagning data. De administrativa funktionerna syftar till styrning,
av registerunderhåll och övervakning och används av börsens administration.
SAX avses medge handel i främst aktier men konstruktionen kan inrymma även andra instrument såsom konvertibler, premieobligationer aktieoptioner, räntebärande obligationer och penningmarknadsinstrument. I systemet finns marknad för börsposter, småposter och blockorder. Systemet är förberett för market making. Fondbörsens datorer arbetar i dag med i huvudsak börsposter. För småposter finns ett separat system. En stor del av handeln i småposter är dock manuell vilket är både arbetskrävande och kostsamt. På blockordermarknaden görs avslut i de riktigt stora affärerna och dessa sker i dag efterbörsen eller utanför börsen och blir s. k. efteranmälda affärer.
Del 2 s. 15Värdepappersmarknaden 17
Det nya systemet kan på sikt komma att till viss del avfolka börsgolvet på fondbörsen. Vidare kommer transaktionskostnaderna att sänkas vilket kommer den enskilde placeraren till godo. På grund av utbyggt informationsflöde kommer den enskilde placeraren att få en starkare ställning genom att möjlighet skapas för denne att i varje ögonblick kontrollera att hans intressen tillvaratas bästa sätt. Systemet skapar möjlighet att reducera risken för misstag i olika led av ett avslut. I dag kan det antagas att minst tio procent av samtliga avslut i något led är behäftade med någon felaktighet.
9.1.3¶Andra
Del 2 s. 15författningar
Av grundläggande betydelse för fondkommissionshandeln är vissa bestämmelser i lagen 1914:45 om kommission, handelsagentur och handelsresande, den s. k. kommissionslagen. Exempel härpå är vad där föreskrivs om kommissionärens skyldigheter och rättigheter, självinträde, upphörande av kommissionärs uppdrag och om rättsförhållande till tredje I FkL
man. infördes en uttrycklig hänvisning till kommissionslagen även de reglerna
om redan tidigare ansågs tillämpliga på fondkommissionsverksamhet. Förutom möjligheten att i bank bedriva fondkommissionsverksamhet är aktiebolag den enda tillåtna företagsformen för bedrivande av fondkommissionsrörelse. I FkL finns även en hänvisning till vad som är föreskrivet om aktiebolag, varvid FkL har företräde. Detta innebär att den aktiebolagsrättsliga lagstiftningen supplerar den lagstiftning som enligt FkL specifikt gäller för fondkommissionsrörelsen.
I 1979 års lag om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper regleras ett av flera möjliga finansieringsalternativ för fondkommissionärerna nämligen rätten att återbelåna fondpapper vilka kunder pantsatt hos kommissionären i samband med kreditgivning. Lagen har tillkommit för att skydda ägaren av fondpapper och för att söka skapa ett effektivt skydd mot vidarepantsâttning på strängare villkor än den ursprungliga pantsättningen. Lagen är generellt tillämplig på panthavare, dvs. även utanför kretsen av fondkommissionärer. I lagen stadgas bl. a. att avtal om rätt för den som innehar fondpapper som pant att förfoga över fondpapperen för
annans räkning än ägarens skall slutas skriftligen i särskild för ändamålet upprättad handling, där det förfogande som avses noggrant anges. Vidare uppställer lagen krav på specifikation av pantsatta värdepapper så att dessa kan särskiljas från andra. Detta krav på specifikation gäller inte om panthavaren står under bankinspektionens tillsyn. För pantsatta värdepapper gäller att de inte får återpantsättas av panthavaren annat än i förening med den fordran som panten utgör säkerhet för, om inte avtal träffas om det i sådan skriftlig handling som nyss nämnts, dvs. innefattande noggrann be-
en skrivning fondpapperen. Även här undantas panthavare står under
av som bankinspektionens tillsyn från specifikationskravet. Inte i något fall får pantsatta fondpapper återbelånas för högre belopp eller på strängare villkor
Del 2 s. 1618 Värdepappersmarknaden
än de för vilka de häftar hos panthavaren. Förfogande i strid med nyssnämnda bestämmelser bestraffas som olovligt förfogande om det inte innefattar grövre brott. För fondkommissionsbolag har denna lag sin största betydelse i samband med att bolaget använder kunders pantsatta fondpapper som pant när bolaget i sin tur lånar upp kapital marknaden. Bestämmelserna till skydd för av allmänheten pantsatta fondpapper komplicerat således fondkommissionärernas möjligheter till återfinansiering.
Vårdepapperscentralens verksamhet regleras i lagen 1987:623 om förenklad aktiehantering. Aktiebolag kan i sin bolagsordning inta ett förbehåll, att den som på en fastställd avstämningsdag är införd i aktieboken skall anses behörig att mottaga utdelning samt annat som tillkommer aktieägare. Bolag i vars bolagsordning finns sådant förbehåll, kallas avstämningsbolag och för den typen av bolag ombesörjer värdepapperscentralen, VPC, vissa i lagstiftningen närmare angivna uppgifter. VPC:s verksamhet bygger på samverkan mellan staten och fondkommissionärerna. Staten och ett stort antal banker och fondkommissionsbolag äger VPC. Lagstiftningen är tilllämplig endast aktiehanteringen men VPC administrerar även andra värdepapper än aktier såsom ex. konvertibla förlagslån. Bank eller annan fondkommissionär som fått i uppdrag att förvalta aktier har enligt lagen rätt att införas i aktiebrev och i aktiebok i stället för ägaren till de aktier som omfattas av förvaltningsuppdraget. Aktiebrevslös hantering möjliggjordes år 1982 inom förvaltarregistreringens ram genom att förvaltaren under vissa förutsättningar tilläts medge att aktiebrev inte behövde utfärdas. För närvarande föreligger ett förslag från VPC, VP-projektet, om införande av ett kontobaserat värdepapperssystem. I ett sådant system skulle VPC befrias från skyldigheten att i samband med direktregistrering utge aktiebrev samt i vissa situationer även befrias från att utge andra aktierättsliga dokument såsom exempelvis emissionsbevis och optionsbevis. VPC har bedömt att ett kontobaserat värdepapperssystem behövs för att möta den påfrestning obligations- och aktiemarknaden numera medför och för att motsvara kravet på säkerhet. Det nya systemet beräknas efter en viss tids produktion medge tre dagars likvidtid, att jämföras med det femdagars likvidschema VPC arbetat efter de senaste åren.
En arbetsgrupp med representanter för aktörerna penningmarknaden har under hösten 1987 arbetat fram ett principförslag om hur en svensk penningmarknadscentral skall se ut. Penningmarknadscentralen, PmC, skall bli penningmarknadens motsvarighet till aktiemarknadens VPC ,och centralen beräknas starta under hösten 1989.
Den centrala delen av lagen 1985:571 om värdepappersmarknaden utgör bestämmelser som har till syfte att motverka s. k. insiderspekulation. Insiderspekulation är ett förfarande som innebär att personer med särskild anknytning till ett företag köper eller säljer aktier i företaget med utnyttjande av sådan information om företaget som inte är tillgänglig för allmänheten. I lagen regleras vidare fondkommissionärens skyldighet att upprätta avräkningsnota. Främsta anledningen till att denna skyldighet, som är en kvarleva från den tid då särskild stämpelavgift uttogs vid köp och byte av fondpapper, alltjämt kvarstår, är avräkningsnotornas betydelse som
Del 2 s. 17Värdepappersmarknaden 19
kontrollinstrument i samband med insiderspekulationer. Fondkommissionären skall upprätta avräkningsnota samma dag som denne för egen eller för räkning slutit avtal köp, försäljning eller byte av fondpapper. annans om Kopia avräkningsnotan skall inom tre dagar sändas till motparten och till av uppdragsgivaren. Notan skall innehålla detaljerade uppgifter om bl. a. köoch säljare, vilken dag avtalet skett, det antal och det slag av fondpare omsatts och köpeskillingen. Fondkommissionären skall på bepapper som gäran lämna bankinspektionen uppgift innehållet i upprättade avräkom ningsnotor. Vidare kan nämnas att den värdepappershandel som har anknytning till utlandet omfattas valutaregleringen. Grundläggande bestämmelser härav finns i valutalagen 1939:350 och den med stöd därav utfärdade valutaom förordningen 1959:264.
9.2¶Utvecklingen
9.2.1¶Inledning
Del 2 s. 17Kommittén vill i detta avsnitt bakgrund till den följande framställsom ningen kortfattat beskriva utvecklingen av de marknader som fondkommissionärerna arbetar på. Efter inledningen kommer de senaste årens utveckling på aktie- och obligationsmarknaden att belysas och därefter redogörs för den svenska penningmarknaden tillskapats främst under som 1980-talet. Avslutningsvis beskrivs några av de på svenska marknaden ny-
introducerade värdepapperen. Den handel förekommer på värdepappersmarknaden avser värdesom olika slag. En viktig huvudgrupp utgörs av aktier som representepapper av andelsrätt i bolag och utgör riskkapital. En annan huvudgrupp består av rar de värdepapper representerar olika fordringsrätter såsom exempelvis som obligationer och förlagsbevis. En mellanform av nu nämnda huvudgrupper utgör skuldebrev olika villkor kan utbytas mot eller ger rätt till som teckning aktier i emitterande företag, konvertibla skuldebrev och av ex. skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. Alltefter arten av de värdepapper med vilka handel bedrivs, talar man om olika marknader såsom aktiemarknad och obligationsmarknad. Värdepappersmarknaden kan också indelas i olika marknader alltefter handeln bedrivs på eller som vid sidan fondbörsen eller inregistrerade värdepapper eller samt av avser handeln sker förmedling fondkommissionär eller direkt melom genom av lan köpare och säljare. Av tradition har i Sverige övervägande del av en aktiehandeln skett på Stockholms fondbörs på år har det vid men senare sidan fondbörsen utvecklats betydande handel med såväl registrerade av en oregistrerade värdepapper samt värdepappersliknande instrument. som Som exempel kan nämnas penningmarknadshandeln samt termins- och
optionshandeln.
Del 2 s. 1820 Värdepappersmarknaden
Utgivning av värdepapper emission är ett sätt att möta behov - — av långfristiga krediter och riskvilligt kapital. Dessa funktioner brukar benämnas värdepappersmarknadens finansieringsfunktion. När det gäller behovet av långfristiga krediter är obligationsupplåningen den viktigaste finansieringsformen i Sverige. Till en början denna möjlighet att uppta var lån förbehållen staten och låntagare inom bostadssektorn allteftersom men obligationsmarknaden utvecklats har nya låntagare trätt in på marknaden. Nyemission av aktier är ett sätt för företag att erhålla riskkapital för exempelvis investeringar. För att marknaden för nyemitterade värdepapper, den s. primärmarknaden, skall kunna bestå och möjlighet till utges veckling, är det nödvändigt att en väl fungerande marknad för utelöpande värdepapper, en s. andrahandsmarknad eller sekundärmarknad, finns. En sådan funktionsduglig andrahandsmarknad utmärks att omsättningen av sker regelbundet och utan hinder samt att marknaden därigenom har en likviditetsfrämjande effekt. Fondkommissionärernas huvudsakliga uppgift är att vara specialister på andrahandsmarknaderna, dvs. se till att marknaderna fungerar.
9.2.2¶Aktiemarknaden
Del 2 s. 18Aktiemarknaden är en marknad för riskkapital. I Sverige sker handel med aktier till övervägande delen genom fondbörsverksamheten. Denna får endast bedrivas av Stockholms fondbörs. Verksamheten regleras främst genom lagen 1979:748 om Stockholms fondbörs och genom förordningen 1979:996 om Stockholms fondbörs, fastställs regeringen. En som av av lagstiftarens grundtankar var att fondbörsens verksamhet utvecklades på sådant sätt att allmänhetens förtroende för börsen bevarades. Fondbörsens verksamhet har närmare beskrivits i avsnitt 9.1.2.1. Fondbörsverksamheten är ett oumbärligt inslag på den k. andrahandss. marknaden. Förutom att verksamheten främjar omsättningen på värdepappersmarknaden och skapar likviditet de börsnoterade utgör papperen, den prisbildning värdepapper som sker börshandeln värdefull genom information för beslutsfattare av olika slag, alltifrån placerare till de som ansvarar för penningpolitiken. Sedan den nya börslagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1980, har aktiemarknaden genomgått betydande förändringar. Den registrerade aktieomsättningen på Stockholms fondbörs har ökat rekordartat. Omsättningen uppgick år 1980 till 7 598 milj. kr. och år 1986 till 141 660 milj. kr. vilket innebär en ökning med ca 20 gånger under perioden. Under år 1987 sjönk aktieomsättningen i jämförelse med omsättningssiffrorna för år 1986 med ca 17 100 milj. kr. Även kursutvecklingen under de åren har senaste varit rekordmässig. Från slutet av år 1979 till årsslutet 1987 steg marknadsvärdet av de börsregistrerade aktierna från 44 000 milj. kr. till 412 000 milj. kr. Under år 1987 fick aktiemarknaden uppleva ett kursras som var större än
Del 2 s. 19Värdepappersmarknaden 21
det som ledde till kraschen år 1929. Raset inleddes måndagen den 19 oktober och utlösande faktor var meddelandet att USA:s handels-
om underskott var mycket sämre än väntat. Det blev en kedjereaktion innebärande ett kraftigt kursras på alla världens börser. Totalindex på Stockholms fondbörs föll drygt 13 °o på två dagar. Hela börsraset i Stockholm slutade en nedgång med 38 °o. Vid årets slut hade kurserna stigit och
en stor del av nedgången återhämtats. Aktiekurserna på Stockholms fondbörs sjönk under år 1987 i genomsnitt med ca 7 %.
När det gäller väsentliga förändringar på den svenska aktiemarknaden kan noteras tillskapandet år 1982 av en aktiemarknad för aktier i små och medelstora företag, den s. k. OTC-marknaden. Marknadens huvudsakliga syfte är att för bolag, vars aktier icke är börsnoterade, på detta sätt möjliggöra tillträde till riskkapitalmarknaden. Verksamheten, att
som genom endast fondkommissionärer får vara s. k. market makers, står under bankinspektionens tillsyn och sker under friare former än börsverksamheten. Det bolag som vill ha sina aktier introducerade på marknaden skall träffa
en överenskommelse med en fondkommissionâr att denne skall hålla mark-
en nad i bolagets aktier och på så sätt fungera som en s. k. market maker. I september 1983 fanns 17 bolag på CTC-marknaden och vid årsslutet 1987 var 73 bolag registrerade denna marknad. Vid slutet av år 1987 uppgick marknadsvärdet på dessa aktier till ca 9 600 milj. kr. och under året omsatte marknaden knappt 2 700 milj. kr. CTC-handeln svarade år 1987 vårdemässigt för omkring 2,2 % av den totala handeln i aktier.
Till följd av kursuppgången under 1980-talet och det stigande intresset för aktieplaceringar har aktiemarknadens betydelse finansieringskälla
som kapitalbehövande företag vuxit. Företag vars aktier är börsregistrerade genomförde under år 1986 nyemissioner av aktier till ett belopp av 1 106 milj. kr. och nyemissionerna på OTC-marknaden uppgick till 229 milj. kr. Motsvarande siffror för år 1987 var 3 805 milj. kr. respektive 70 milj. kr. Därtill kommer betydande belopp i form av riktade nyemissioner olika
av slag, huvudsakligen i samband med företagsförvärv. Inga uppgifter
om exakta belopp föreligger beträffande den totala volymen. Emissionerna av konvertibla skuldebrev har också ökat kraftigt under år. Under år
senare 1987 emitterade ett trettiotal börsbolag konvertibla skuldebrev till anställda i respektive bolag för omkring 4 000 milj. kr.
Totalt tillfördes börsföretagen jämte CTC-bolagen under år 1987 nytt riskkapital på drygt 11 miljarder kronor exkl. riktade nyemissioner inom landet. Motsvarande siffra för år 1986 var 7 miljarder kronor. Härutöver genomförde börsbolagen nyemissioner till utländska aktiemarknader för drygt 2 miljarder kronor under år 1986 och för 42 milj. kr. under år 1987.
Den internationella handeln med värdepapper har utvecklats snabbt de Senaste åren. En av anledningarna till detta är den liberaliseringsprocess som de flesta finansiella marknader för närvarande genomgår. Det är främst den successiva avvecklingen av valutaregleringen i olika länder och borttagande av andra hinder för fria kapitalrörelser över gränserna som möjliggjort denna utveckling. Även värdepappersmarknadens datorisering har
Del 2 s. 2022 Vârdepappersmarknaden
bidragit till den växande handeln över gränserna. Det har dessutom blivit allt vanligare att utländska banker och värdepappershandlare etablerat sig på olika marknader i världen. Även de svenska marknaderna och
runt om de på dessa aktiva aktörerna har påverkats av denna internationalisering.
På Stockholms fondbörs utgör affärer med utländska placerare en allt större andel den totala börsomsättningen. Under år 1986 svarade ut-
av ländska kunder för 11,6 °o omsättningen. Motsvarande siffra för de tre
av föregående åren i genomsnitt 8,7 %. Om även de riktade emissionerna,
var
inte ingår i börsomsättningen, inräknas blir motsvarande siffror 12,4 °o som respektive 9,8 °o. Under år 1987 sjönk utländska placerares andel av den totala börsomsättningen exkl. riktade emissioner till 9,0 °. Denna statistik
ingen fullständig bild utlandets intresse för svenska aktier. Sammanger av lagt finns nämligen 22 svenska bolag registrerade på en eller flera utländska börser. Till detta kommer att utländska fondhandlare i ett flertal fall genom att ställa tvåvägskurser för ett antal svenska bolags aktier som inte är registrerade på den lokala börsen, skapar marknad i dessa. Värdepappershandeln med utlandet har också ökat kraftigt. Den totala försäljningen av värdepapper till utlandet 11,4 miljarder kronor år 1984, 19 miljarder
var kronor år 1985 och 28,7 miljarder kronor år 1986. Köp av värdepapper från utlandet ökade också mycket starkt- från ca 9 miljarder kronor år 1984 till 29,5 miljarder kronor år 1986. När det gäller svenskars affärer i utländska aktier noterades stark ökning under 1986. Svenska placerare köpte och
en sålde utländska aktier för sammanlagt 5,6 miljarder kronor, vilket mot-
ökning med 80 % från föregående år. svarar en Tabell 9.1 Börsomsåttningenpå Stockholmsfondbörs, åren 1975och 1980-1987,mdr kr.
1975 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 Aktier 2,1 7,6 18,6 29,1 75,8 70,7 83,4 141,7 124,6 Obligationer 0,8 9,4 6,7 7,5 10,6 10,0 14,6 31,0 23,0 Totalt 2,9 17,0 25,3 36,6 86,4 80,7 98,0 172,7 147,6
Källa: Statistik från Stockholmsfondbörs
Tabell 9.2 Börsvärdetsutveckling m. m. Stockholmsfondbörs
| År | Börsvärde Kursutveckling Antal Nya Avreg. 3112 mdr kr i procent | bolag bolag bolag | |||
| 1975 | 43 | - | 101 | - | 4 |
| 1980 | 56 | + 23 | 103 | 7 | - |
| 1981 | 96 | + 57 | 130 33 | 6 | |
| 1982 | 136 | + 35 | 139 11 | 2 | |
| 1983 | 242 | + 66 | 150 16 | 5 | |
| 1984 | 231 | 11 - | 165 20 | 5 | |
| 1985 | 286 | + 25 | 171 15 | 9 | |
| 1986 | 433 | + 51 | 161 14 | 24 | |
| 1987 | 412 | 7 | 157 | 8 | 12 |
-
Den s. k. Fondhandlarlistan blev A2-listan Källa: Statistik från Stockholmsfondbörs
Del 2 s. 21Värdepappersmarknaden 23
Diagram 9.1 Omsättningenpå Stockholmsfondbörs 1980-1987,mdr kr 180 170 - 160 - 150 - 140 130 - 120 - 110- 100-
Totalt 90 80 70 - 60 - 50 -
40 - 30 -
z Obligationer o0
|..
I I l l l l
1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 Källa: SOSBankaktiebolagen, Fondkommissionärerna,Fondbörsen ochVPC
Tabell 9.3 Någraaktiebörsersomsättningoch kursutveckling åren 1986och 1987samt börsvärde vid respektiveårs utgång.
| Fondbörs | Omsättning mdr USD 1986 1987 1986 1987 1986 1987 | Kursutveckling Börsvärde i procent | mdr USD | ||
| New York | 1 373 1 889 + 23 + 2 2 203 2 132 | ||||
| London | 133 317 + 16 + 2 439 680 | ||||
| Paris | 56 87 + 52 - 29 | 149 156 | |||
| Stockholm | 20 20 + 51 | 7 - | 63 70 | ||
| Oslo | 4 | 4 — 10 - 12 | 10 12 | ||
| Köpenhamn | 2 | 2 | 20 - | 6 - | 17 20 |
Källa: Statistik från Stockholms fondbörs
Del 2 s. 2224 Värdepappersmarknaden
Obligationsmarknaden
Obligationsmarknaden är den del av kreditmarknaden på vilken det handlas instrument med lång löptid. Det är endast ett mindre antal låntagare som kan utnyttja obligationsmarknaden. Marknaden omfattar förhållandevis få lån och den genomsnittliga lånesumman är mycket stor. Den höga genomsnittliga lånevolymen kan till viss del förklaras med statens och bostadsinstitutens omfattande upplåning. Om man undantar premie- och sparobligationer har obligationsmarknaden även ett relativt lågt antal placerare. Detta beror till viss del de stora beloppen som omsätts. Beloppsmässigt är obligationsupplåningen en mycket viktig finansieringsform i Sverige. Av nettoupplåningen på den organiserade svenska kreditmarknaden svarar lång- och kortfristiga obligationer jämte förlagslån för en tredjedel
av upplåningen. Obligationsupplåningens betydelse framgår också vid en jämförelse med bankernas utlåningsstock. Utelöpande obligationslån uppgick vid utgången av år 1987 till 798 miljarder kronor medan bankernas utestående lån i svenska kronor var 3 161 miljarder. Dominerande ställning bland låntagarna intar staten och bostadssektorn men på år har
senare marknaden även fått stor betydelse för andra intressenter såsom exempelvis större industriföretag och kommuner.
Beträffande obligationsmarknaden gäller att endast en mycket liten del av omsättningen sker på Stockholms fondbörs och den handel som bedrivs där avser så gott som uteslutande premieobligationer. Förklaringen härtill är att räntebärande obligationer huvudsakligen innehas av ett fåtal institutionella placerare, vilka handlar utanför fondbörsen. Mot bakgrund av att handel med räntebärande obligationer ökat så kraftigt de senaste åren, och att denna handel bedrivs vid sidan av fondbörsen, startade börsen från årsskiftet 198586 en registrering av avslut utanför börsen. Härigenom har informationen och överblicken över den totala marknaden förbättrats.
Den sammanlagda omsättningen av räntebärande obligationer på obligationsmarknaden uppgick år 1987 till 1 350 miljarder kronor, vilket motsvarar 5,4 miljarder kronor per dag. Vid årsslutet 1987 var antalet obligationslån 1 616. Under året upptogs 105nya lån med totalt nominalvärde om 110 miljarder kronor varav statens andel utgjorde 26,5 miljarder kronor fördelade sex räntebärande obligationslån och två premielån. Fondbörsomsättningen vad gäller premieobligationer ökade under år 1986 med 215 % till 29,2 miljarder kronor men minskade år 1987 med 30 % till 20,5 miljarder kronor.
Penningmarknaden
Under 1970-talet skedde betydande strukturella förändringar i den svenska ekonomin och på den inhemska kreditmarknaden vilka är viktiga faktorer bakom tillkomsten svensk penningmarknad under 1980-talet. Även
av en internationella förändringar, bl. a. sammanbrottet för systemet med fasta växelkurser i början på 1970-talet, har haft betydelse för denna utveckling.
Del 2 s. 23Värdepappersmarknaden 25
På den del av kreditmarknaden som benämns penningmarknaden hanteras instrument med kort löptid. Den svenska penningmarknaden kom till i början av 1980-talet. Dess tidigare motsvarighet företagens kortfristiga var sparande i bank specialinlåning och andra kortfristiga placeringar i allmänhet på den svenska kreditmarknaden. En expanderande grå kreditmarknad hade ökat konkurrensen om företagssektorn och bankerna hade tvingats att förbättra villkoren för företagsinlåning. Den viktigaste placeringsform som bankerna erbjöd specialinlåningen hade expanderat var som kraftigt under 1970-talet. Det var en typ kontoinlåning. Finansbolagen, av och i viss mån även företagen själva, finansierade sig reversupplågenom ning. Någon fungerande marknad för dessa reverser fanns i princip inte och de hade således en låg likviditet. Det första viktiga steget mot en fungerande penningmarknad kan sägas ha tagits i mars 1980 då bankcertifikat för första gången emitterades på den svenska marknaden. Bankcertifikat är kortfristiga innehavarpapper och löper med fast ränta. Det är det viktigaste instrumentet för bankernas upplåning på penningmarknaden. Löptiden för certifikaten är i allmänhet väsentligt kortare än för statsskuldsväxlarna och huvuddelen av den utestående volymen torde normalt vara på 90 dagar eller mindre. Bankcertifikaten blev omgående en stor framgång och växte under första året till 20 ca miljarder kronor och har sedan dess varierat i omfattning. Variationerna beror på att bankerna ser certifikaten finansieringskälla på marginasom en len och därför ökar och minskar den utestående volymen efter det egna likviditetsläget och upplåningsbehovet. Vid introduktionen av bankcertifikat fanns i Sverige inga penningmarknadshandlare, s. k. dealers, som kunde hålla en marknad i dessa papper. Bankerna fick därför själva svara för likviditeten i certifikaten att genom löpande ställa köpräntor och därmed erbjuda sig att köpa tillbaka certifikaten. Informationssystem för räntesättningen utvecklades efterhand och i början av år 1981 introducerades via Reuter ett särskilt bildskärmssystem för en effektiv informationsspridning. En fungerande primärmarknad hade därigenom etablerats. Först i och med att staten i juli 1982 började emittera korta statspapper, statsskuldväxlar, började en mer omfattande andrahandsmarknad att utvecklas. introduktionen av statsskuldväxlar blev framgångsrik. Emissionsvillkoren uppfattades av marknaden mycket förmånliga och intresset som var stort. Redan under år 1982 emitterades närmare 40 miljarder kronor, vilket då motsvarade hälften av statens årliga lånebehov. Statsskuldväxeln har därefter utvecklats till det helt dominerande värdepapperet på penningmarknaden. Detta förklaras av de stora volymer kontinuerligt emittesom ras. Marknaden förses därigenom löpande med vilket ökar nya papper, förutsättningarna för att den skall fungera effektivt. De stora volymerna statspapper som löpande emitteras skapade redan från början ett behov av en fungerande försäljnings- och handlarorganisation. Staten medverkade också till att en sådan organisation snabbt etablerades. En effektiv handlarfunktion är av vital betydelse för en fungerande
Del 2 s. 2426 Värdepappersmarknaden
andrahandsmarknad. Genom ett effektivt handlarsystem tillgodoses både låntagarens krav på bunden finansiering och placerarens önskemål om tillgång på värdepapper med hög likviditet. Fram till hösten 1982 var det endast bankerna som upprätthöll en andrahandsmarknad. I september 1982 bildades emellertid det första fondkommissionsbolaget som specialiserade sig på handel i penningmarknadsinstrument och därefter har ytterligare ett antal penningmarknadshandlare etablerat sig.
Den svenska modellen på penningmarknaden med s. k. dealers värdepappershandlare innebär att dessa köper och säljer värdepapper för egen räkning. Genom att dessutom kontinuerligt ställa både köp- och säljräntor, som de är beredda att handla till, fungerar bankerna och fondkommissionsbolagen som market makers, dvs. de svarar för att en marknad i värdepapper upprätthålls och skapar därmed en likviditet i papperen. Dessutom förekommer det företag som fungerar som s. broker, dvs. rena mäklare vilka inte tar några egna positioner.
Genom att en fungerande andrahandsmarknad nu har skapats har förutsättningar funnits för en breddning av marknaden, dels med avseende låntagarkategorier, dels vad gäller instrument och löptider. Nya låntagargrupper började snart att aktivera sig. Emissionskontrollen lättades påtagligt under år 1983 som ett led i en ökad marknadsmässighet på kreditmarknaden. Företag och kommuner som tidigare i allt högre grad fått tillgodose sitt kreditbehov på den grå marknaden kunde nu i stället frekventera den snabbt expanderande penningmarknaden. Företags- och kommuncertifikat introducerades. Televerket emitterade särskilda telecertifikat och Stadshypotekskassan s. k. Caissecertifikat. Dessa värdepapper är i allt väsentligt en motsvarighet till bankcertifikaten. Emissionerna sker via bank eller fondkommissionsbolag. Kommissionären åtar sig därvid att placera låntagarens certifikat, upp till ett bestämt belopp, på primärmarknaden samt att dessutom vara s. k. market maker. Det senare innebär att man svarar för att marknaden är likvid genom att vid anmodan köpa tillbaka papper från olika placerare och sälja certifikat ur det egna innehavet till officiellt noterade räntesatser.
Omsättningen penningmarknaden i Sverige uppskattas till ca 10 000 miljarder kronor under år 1986 och 22 500 miljarder kronor under år 1987 och utelöpande stocken exkl. öppna terminer, optioner, swaps m. fl. till ca 250 miljarder kronor. Den snabba utvecklingen penningmarknaden har medfört att en s. k. futuremarknad i finansiella instrument börjat växa fram i Sverige. Hösten 1985 presenterades två nya instrument den svenska marknaden, terminskontrakt i statsskuldväxlar och i riksobligationer.
Under år 1985introducerades också s. k. standardiserade köp- respektive säljoptioner i aktier. Under första året förekom dock endast köpoptioner påmarknaden. Sedan mars 1986 förekommer också såväl köp- som säljoptioner för obligationer, s. k. ränteoptioner. Optionsmarknaden behandlas utförligare i avsnitt 9.2.5.2.
Del 2 s. 25Vârdepappersmarknaden 27
9.2.5 instrument och marknader
Del 2 s. 25Nya
Under de senaste åren har ett antal nya intrument introducerats på den svenska värdepappersmarknaden. Utvecklingen har på detta område skett efter starkt inflytande från utlandet. l USA framstår tillkomsten av marknader för optioner och terminer som de stora finansiella nyheterna under efterkrigstiden. Mot bakgrund av att det i Sverige sedan sommaren 1985 finns med fondbörsen parallella marknader för standardiserade optioner och terminer baserade på aktier, aktieindex och obligationer, skall dessa båda marknader beskrivas nedan. De genom Stockholms Optionsmarknad OM Fondkommission AB, OM och Swedens Options and Futures Exchange AB,SOFE tillhandahållna marknadsplatserna är integrerade med risk- och betalningsclearing i särskilda clearingfunktioner, som närmare berörs i avsnitt 9.2.5.3.
9.2.5.1 Terminsmarknaden
På den svenska marknaden introducerades hösten 1985 terminskontrakt i statsskuldväxlar och i riksobligationer. Ett terminskontrakt innebär en skyldighet att sälja eller köpa det underliggande värdepapperet vid en bestämd tidpunkt i framtiden och till ett visst pris som fastställs när affären görs upp. Instrumenten är standardiserade och löper vad gäller statsskuldväxlar på tre månader och för statsobligationer fem år. Marknaden upprätthålls likför övriga penningmarknadsinstrument av banker och andra fondsom kommissionärer som kontinuerligt ställer köp- och säljkurser. Terminsmarknadens huvudsakliga funktion är att ge en ökad möjlighet till ränteriskspridning. Genom terminshandeln sker en överföring av risker mellan olika aktörer på marknaden på ett sådant sätt att den individuella ränteriskexponeringen kan minska. Såväl låntagare som långivare har ofta intresse att förutsättningar föreligger att under en bestämd period kunna av hålla viss räntenivå. Detta underlättas genom en terminsmarknad som en ökar valmöjligheterna för marknadens aktörer.
9.2.5.2¶Optionsmarknaden
Del 2 s. 25Optionsmarknadens huvudsakliga syfte är likartad terminsmarknadens, nämligen att skapa förutsättningar för att risker skall kunna tas eller minskas. En option på de finansiella marknaderna är ett civilrättsligt avtal mellan två parter, där den parten ges en rätt till något som inskränker ena motpartens handlingsfrihet, samt en valfrihet att utnyttja sig av denna rätt. I Sverige har sedan en längre tid tillbaka funnits en form av optioner, s. teckningsoptioner eller optionsrätter. Dessa ger innehavaren rätt att teckna nya aktier i det bolag som gett ut optionerna. Denna rätt kan utnyttjas, säljas eller förfalla outnyttjad. Som ovan nämnts har ett flertal andra typer optioner introducerats på den svenska marknaden under de senaste åren. av Innehavaren av en option har rätten, men inte skyldigheten, att av eller
Del 2 s. 2628 Värdepappersmarknaden
till utfärdaren köpa eller sälja det underliggande värdepapperet på de i optionsavtalet angivna villkoren. Utfärdaren av en option ikläder sig följaktligen en skyldighet att vid anfordran sälja eller köpa det underliggande värdepapperet.
Standardiserade aktieoptioner är en typ av optioner. En aktieoption ger innehavaren rätt men inte skyldighet att när som helst under en bestämd löptid köpa eller sälja aktier till ett i förhand bestämt pris. En option som ger innehavaren rätten att köpa aktier kallas köpoption. Om en investerare som är intresserad av en aktie och tror på en kursstegring köper en köpoption i stället för en aktie begränsar han förlustrisken väsentligt. Han kan inte förlora mer än vad optionen kostat, optionens premie, vilket är avsevärt mindre än vad aktien kostar samtidigt som optionen får del av kursstegringen på den underliggande aktien. Köparen gör samma vinst som aktieägaren om aktiepriset blir högre än lösenpriset och han slipper förlusten om den blir lägre. Den andra sidan av affären är att någon som äger en aktie ställt ut optionen. Denne har avstått från chansen att göra en vinst då aktiens värde ökar över lösenpriset för att få en högre avkastning vid de utfall då aktiens värde sjunker under lösenpriset. Ett annat sätt för en aktieägare att gardera sig mot förlustrisk är att köpa en säljoption. Om aktien får en bra utveckling så förlorar han den premie han betalat för optionen. Går aktien dåligt kan förlustrisken begränsas genom säljoptionens utnyttjande. Detta fall överensstämmer direkt med en vanlig försäkring där försäkringstagaren självrisk. Övrig
betalar premie och tar en risk övertas av försäkringsgivaren, dvs. utställaren av säljoptionen. Genom att kombinera olika optioner och kanske även inkludera andra instrument kan en placerare erhålla önskad riskfördelning.
Ränteoptioner är en annan typ av Standardiserad option och avser för närvarande ett underliggande obligationslån på nominellt 1 milj.kr. Innehavaren av en ränteoption har rätt men skyldighet att på en i förhand bestämd dag, lösendagen, köpa eller sälja obligationer till ett belopp som bestäms av en i förväg bestämd ränta, lösenräntan. Utnyttjas optionen kan den i princip sägas ha fungerat som ett terminskontrakt. Utnyttjande är sällan något mål vid köp av ränteoptioner. Optionsinnehavaren brukar i stället vidareförsälja optionen på andrahandsmarknaden. Ränteoptioner möjliggör en effektiv hantering av ränterisker och kräver mindre kapital än motsvarande investering i underliggande obligationer, vilket medför att obligationsmarknaden görs tillgänglig för mindre placerare.
Förutom nämnda optioner finns olika slag av s. indexoptioner. Dessa är inte beroende av en kursutveckling på ett visst värdepapper utan tar på olika sätt hänsyn till utvecklingen av en hel marknad. Denna typ av option innebär bl. a. att en investerare kan avlägga eller ta risker som beror på förändringar i hela marknaden. Med hjälp av indexoptioner kan ex. portföljförvaltare välja risknivå på hela sin portfölj utan att behöva göra stora värdepapperstransaktioner.
Del 2 s. 27Värdepappersmarknaden 29
9.2.5.3 Den svenska optionsmarknaden
Initiativtagare till marknaden för handel med optioner i Sverige har varit OM. Bolaget är ett fondkommissionsbolag och står därmed under bankinspektionens tillsyn. Optionshandeln sker med OM som ena parten i varje transaktion, dvs. bolaget agerar som köpare mot säljaren och säljare mot köparen. Genom denna s. k. clearingfunktion garanterar bolaget att samtliga optioner uppfylls. Den andra funktionen OM tillhandahåller är en elektronisk marknadsplats. Datatekniken söker tillgodose marknadens krav på bl. a. likviditet, snabbhet, neutralitet och låga transaktionskostnader. Handeln sker dels genom tvåvägs kommunicerande dataterminaler, med automatiskt avslut i datorn, dels per telefon i en blockordermarknad. Marknadsplatsens huvuduppgifter är att med så liten tidsfördröjning möjligt som sammanföra köp- och säljorder efter givna kriterier, bekräfta avslut när förutsättningar föreligger och att utan dröjsmål sprida information till marknaden om bästa köp- och säljkurser, betalkurser, volym m.m. Den 12 juni 1985 startade handeln med standardiserade köpoptioneri sex börsnoterade aktier. Under hösten 1986 utökades antalet optionsklasser för aktier till tio. Genomsnittliga aktieoptionsomsättningen under sista kvartalet 1986var 16 500 optioner dag. Motsvarande siffra för sista kvartalet per 1985var 1 800 optioner dag. Den 17 1986 introducerade OM såväl per mars köp- som säljoptioner avseende femåriga statsobligationer, k. ränteoptios. ner. Omsättningen under sista kvartalet 1986 i genomsnitt 4 100 optiovar ner per dag. Bolagets totala omsättning uppgick år 1985 till 676 milj. kr. och för år 1986 till ca 7 200 milj. kr. För år 1987 kan omsättningen uppskattas till ca 28 000 milj. kr. Omsättningen placerar OM i absoluta tal bland världens största börser vad avser såväl aktieoptioner ränteoptioner. Under år som 1987 har OM introducerat säljoptioner avseende aktier, terminskontrakt och nya typer av ränteoptioner. Vid årsslutet 1987 37 banker och andra var fondkommissionärer anslutna till handeln, i stort sett alla direkt varav var länkade till OM via dataterminaler. I början av år 1987 öppnades alternativ marknad till OM nämligen en SOFE. Initiativtagarna till denna marknad ansåg att optionshandeln kunde drivas effektivare och på annat sätt än vad OM gjorde. SOFE är delvis uppbyggd efter en annan modell än OM. All handel på SOFE sker antingen på SOFE:s börsgolv eller via ett elektroniskt avslutssystem. De första instrumenten som introducerades aktieindexoptioner och aktieindextervar miner. SOFE bygger på principen att om möjligt alla avslut i former av volym och pris skall delges samtliga parter vid samma tidpunkt. Genom OM:s och SOFE:s konkurrerande verksamheter har på kort tid den svenska optionsmarknaden vuxit kraftigt. Båda organisationerna har deklarerat att de successivt kommer att introducera instrument på den nya svenska marknaden.
Del 2 s. 2830 Värdepappersmarknaden
9.3¶Fondkommissionsrörelse
9.3.1¶Inledning
Del 2 s. 28Med fondkommissionsrörelse förstås yrkesmässigt utövad verksamhet som handel med värdepapper för räkning i eget namn, och med avser annans fondkommissionär den bankinspektionen beviljats tillstånd att avses som av driva fondkommissionsrörelse. Fondkommissionärerna är mellanhänder på de olika värdepappersmarknaderna för köpare och säljare. De kan även på vissa marknader uppträda market makers dvs. upprätthålla en marksom nad i värdepapper genom att ställa köp- och säljkurser. Fondkommissionärens centrala uppgift är fondkomissionshandel. Det uppdrag fondkommissionär får kunden kommittenten gäller en av - sålunda att för dennes räkning köpa eller sälja värdepapper. 1914 års kommissionslag innehåller bestämmelser om kommissionshandel, vilka grundläggande betydelse även för fondkommissionsrörelse. är av Kommissionärsförhållandet uppkommer kommissionsavtal, vilket genom inte kräver någon särskild form och kan såväl en enstaka affär som ett avse långvarigt och omfattande affärsförhållande. Reglerna om kommissiomer skyldigheter har till syfte att denne olika sätt skall iakttaga närens kommittentens intressen. Han skall bl. följa kommittentens föreskrifter, a. avlägga redovisning, lämna meddelanden ingångna avtal, följa föreom prisgränser och vårda gods han mottar. Om kommissonären visat skrivna har kommittenten möjlighet att avvisa avtalet och kan också försumlighet vid överskridande prisgräns kräva skadestånd kommissionären. Huav av vudregeln enligt kommissionslagen är att kommissionären inte är ansvarig kommittenten för tredje är solvent och kan fullfölja gentemot att man avtalet. Avstegen från denna huvudregel är så många att regeln har mindre betydelse. Undantag gäller således för det fall kommissionären enligt handelsbruk eller särskilt avtal står del credere, dvs. garanterar avtalets ansvar fullgörande. Om kommissionären inträder part, och för egen räkning som ingår avtalet med kommittenten, talar man om kommissionärens självinträde. Självinträde är bara tillåtet så föreskrivs i kommissionsavtalet eller om inträda följer handelsbruk. För fondkommissionärer gäller om en rätt att av handelsbruk de har delcredereansvar samt att de har rätt till enligt att självinträde detta måste meddelas kommittenten när uppdraget även om slutförts. Den livliga handeln de finansiella marknaderna har lett till att antalet fondkommissionärer nästan fördubblats 1980-talet. Bland bankerna har under 1980-talet fondkommissionärer tillkommit ett flertal sparbanker som under år 1986 två utlandsägda banker med fondkommissionstillstånd. samt Antalet fondkommissionsbolag har ökat från 7 till 22 under perioden 1980- 1986. Under 1987 återkallades tillståndet för ett bolag och två bolag fusionerades. Det är endast fondkommissionärer som kan bli medlemmar av
Del 2 s. 29sou 198329 Värdepappersmarknaden 31
Stockholms fondbörs. År 1986 16 22 fondkommissionsbolag börs-
var av medlemmar medan motsvarande siffror för bankerna var 14 börsmedlemmar av tillhopa 20 fondkommissionärer.
Tabell 9.4 Antal fondkommissionärer med fördelning på banker och fondkommissionsbolag
Fondkommissionâr 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 Banker 15 16 16 15 16 18 20 20 Fondkommissionsbolag 7 8 11 14 19 20 22 20 Summa 22 24 27 29 35 38 42 40 Källa: SOS Bankaktiebolagcn, Fondkommissionärerna, Fondbörsen och VPC.
För sina tjänster i form av förmedling av köp och försäljning värdepapper
av tar fondkommissionärer ersättning, s. k. courtage. Courtage tas ut oavsett om förmedling skett via fondbörsen eller vid sidan börsen. Tidigare
om var storleken på courtaget noga reglerat i börsordningen och i Svenska Fondhandlareföreningens rekommendationer. Courtageregleringen
är numera borttagen. Detta skedde bl. i syfte att sänka transaktionskostnaderna,
a. vilka i jämförelse med utländska marknader är höga i Sverige, och för att öka konkurrensen mellan fondkommissionärerna. Courtageintäkterna
som utgör en stor andel av fondkommissionärernas totala intäkter har utvecklats gynnsammare för fondkommissionsbolagen än för bankerna under 1980talet. Möjligen kan fördelningen år 1986 antyda ett trendbrott. Bankernas andel av den samlade courtageintäkten sjönk successivt fram till år 1985från 61 % till 43 % för att under åren 1986 och 1987 stiga till 46 respektive 47 °.
Tabell 9.5 Fondkommissionärernasaktiecourtage, Mkr
| Courtage | 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 |
| Samlad intäkt | 90 231 353 755 683 711 1 238 1 218 |
| Banker | 55 125 176 365 321 306 564 566 |
Fondkommissionsbolag 35 106 177 390 362 405 674 651 Andel % Banker 61 54 50 48 47 43 46 47 Fondkommissionsbolag 39 46 50 52 53 57 54 53
Källa: Bankinspektionens interna statistik
Bankernas position gentemot fondkommissionsbolagen är däremot stark när det gäller förvaltning av börsaktier. Bankerna förvaltar betydligt
mer börsaktier än fondkommissionsbolagen. Denna depåförvaltning kan för bankernas del uppväga det i jämförelse
med bolagen mindre gynnsamma courtaget.
Del 2 s. 3032 Värdepappersmarknaden Diagram 9.2 Aktiecourtagetsutvecklingjämfört med aktieom sättningen
Index 800 r 700 r- 6OO- S00 - 400 - 300 - 200 100 -
l l l l 1 l
1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 Aktieomsättning j Courtageintäkter Fondkomm.bolag u Banker — i Källa: SOSBankaktiebolagen,Fondkommissionärerna, Fondbörsenoch VPC.
Del 2 s. 31Värdepappersmarknaden 33
Tabell 9.6 Depåforvaltning
Förvaltade aktier, 1983 1984 1985 1986 A-listorna
mdkr Do mdkr °o mdkr % mdkr Oo marknadsvärdet Banker 59 82 59 80 76 83 118 80 Fondkommissionsbolag 13 18 15 20 16 17 30 20 Summa 72 100 74 100 92 100 148 100
Källa: SOS Bankaktiebolagen, Fondkommissionärerna, Fondbörsen och VPC
9.3.2¶Handel för och
Del 2 s. 31egen räkning självinträde
Vid sidan av sin centrala roll som förmedlare av värdepapper, och för att underlätta denna verksamhet, bedriver fondkommissionärerna viss handel med värdepapper för egen räkning. Detta sker med hjälp av handelslagret. FkL tillåter fondkommissionären att ha eget lager med värdepapper. Den begränsning lagen föreskriver avser endast innehavet av aktier. Storleken
aktielagret är till viss del beroende av rörelsens omfattning men får för närvarande högst vara 50 milj. kr. Med aktie likställs i detta sammanhang emissionsbevis, andel i aktiefond och andel i ekonomisk förening. För innehav av andra värdepapper finns inga begränsningar. Begränsningsregelns huvudsakliga syfte är att motverka den intressekonflikt som ligger i att fondkommissionären har möjlighet att handla både för egen och för kunds räkning. Fondkommissionärens rätt att hålla ett handelslager, och handla för egen räkning, har ett nära samband med dennes rätt att själv träda in som part i kommissionsaffärer. Tillsammans anses dessa bestämmelser underlätta fondkommissionshandeln genom att göra marknaden mera likvid och bidra till en kursutjämnande effekt. Egenhandeln rationaliserar även hanteringen av små värdepappersposter.
Fondkommissionärernas handel för egen räkning har ökat kraftigt under de senaste åren. Deras intäkter från den egna värdepappershandeln har fått en allt större andel av deras totala intäkter. Flertalet fondkommissionärer har i dag ett aktielager som uppgår till maximala 50 milj. kr. Innehavet av värdepapper hos fondkommissionsbolagen är som högst kring årsskiftena, vilket till viss del beror på att de skaffar sig avskrivningsunderlag inför bokslutet. Som tidigare omnämnts föreligger en proposition med förslag om att nuvarande högsta gräns skall höjas från 50 milj. kr. till 100 milj. kr.
Tabell 9.7 Fondkommissionsbolagensinnehavav värdepapper, Mkr
mars juni sept dec
| 1985 | 2 039 1 787 2 932 8 981 |
| 1986 | 3 454 4 388 7 419 15 346 |
| 1987 | 8 879 8 032 7 383 17 876 |
| 1988 | 5 821 8 012 |
Källa: Månadsrapport hos bankinspektionen.
Del 2 s. 3234 Värdepappersmarknaden
9.3.3 Banks fondkommissionsrörelse
Det mest särskiljande för banks fondkommissionsrörelse jämfört med fondkommissionsbolag är att denna rörelse för bank så gott som undantagslöst endast utgör en mindre del av en omfattande och differentierad verksamhet medan fondkommissionsrörelse för fondkommissionsbolag utgör den huvudsakliga delen av verksamheten. Verksamhetsgrenen fondkommissionsrörelse i en bank är i allmänhet en särskild enhet med egen chef.
Banks fondkommissionsrörelse har visst samband med andra verksamhetsgrenar i banken. Det är främst bankernas rådgivning angående värdepappersplaceringar och bankernas förvaltning av kunders värdepapper. Fondkommissionsrörelsen har även visst samband med bankens kreditgivning mot säkerhet i aktier och andra värdepapper. Denna typ av kreditgivning utgör endast en liten andel av bankernas totala utlåning. Belåningen har dock en viktig funktion för värdepappershandeln.
Tabell 9.8 Bankaktiebolagensutlåning till allmänhetenmotsäkerheti obligationer och börsnoteradeaktier vid respektiveårs utgångMkr
| År | Obligationer Aktier | Summa 0bl och aktier | |
| 1975 | 532 | 1 558 | 2 090 |
| 1980 | 990 | 1 666 | 2 656 |
| 1981 | 952 | 1 918 | 2 870 |
| 1982 | 1 097 | 2 929 | 4 026 |
| 1983 | 2 492 | 5 448 | 7 940 |
| 1984 | 6 473 | 7 143 | 13 616 |
| 1985 | 7 173 | 8 885 | 16 058 |
| 1986 | 23 393 | 15 715 | 39 108 |
| 1987 | 26 615 | 21 838 | 48 453 |
Källa: SOS Bankaktiebolagen, Fondkommissionärerna, Fondbörsen och VPC.
Bank har tidigare endast ägt rätt att driva fondkommissionsrörelse inom banken. Anledningen till att bank inte tillåtits förlägga sin fondkommissionsrörelse i ett dotterföretag, i form av ett fondkommissionsbolag, har varit att fondkommissionsrörelsen har ansetts utgöra en så central och betydelsefull verksamhet för banken att den bör hållas inom denna.
Genom ny lagstiftning, som trädde i kraft den 1 juli 1987, har bank fått möjlighet att driva fondkommissionsrörelse i helägt fondkommissionsbolag, och om bank så önskar, parallellt med fondkommissionsrörelse inom banken.
Som exempel på fondkommissionsrörelse i bank skall kort redogöras för hur denna rörelse organiserats i S-E-Banken och i GotaGruppen AB.
S-E-Banken är organiserad i sju huvudenheter. Tre enheter, under ledning av var sin enhetsstyrelse, är geografiskt betingade, Stockholms-, Göteborgs- och Malmögruppen. De fyra övriga enheterna är huvudkontoret, SEB International, SEB Data och Enskilda Fondkommission. Banken har sålunda bildat en självständig enhet som har huvudansvaret för bankens fondkommissionsrörelse. Enskilda Fondkommissions verksamhet består av institutionell aktiehandel, medverkan i näringslivets finansiering med risk- kapital, börs- och OTC-introduktioner samt företagsöverlåtelser. Stor del av
Del 2 s. 33Värdepappersmarknaden 35
den löpande fondkommissionsverksamheten sköts självständigt de
av enskilda bankkontorens fondavdelningar och de tre geografiska enheterna.
av Var och en av dessa tre enheter disponerar över en viss mindre andel
av bankens totala handelslager av värdepapper. Det övergripande ansvaret och de större åtagandena handläggs direkt Enskilda Fondkommission. S-E-
av Banken har ett flertal svenska och utländska dotterbolag bedriver
som skilda finansiella verksamheter. Dessutom är banken delägare i ett flertal intressebolag, dvs. bolag där banken inte har bestämmande inflytande. Banken har därjämte ett omfattande samarbete med utländska banker. Enskilda Fondkommission har ett mycket nära samarbete med Enskilda Securities som är ett av S-E-Banken helägd företag i London. Enskilda Securities grundades år 1982 och bedriver liknande verksamhet En-
som skilda Fondkommission men med internationell inriktning. Enskilda Fondkommission och Enskilda Securities har analysverksamhet
en gemensam under namnet Enskilda Research. Enskilda Research gör analyser
av nordiska och europeiska företag samt bevakar den ekonomiska utvecklingen i olika länder. Under slutet av år 1985 startade Enskilda Securities Enskilda Acquisition Services, är självständig enhet med uppgift assistera
som en att kunder vid företagsförvärv och fusioner över gränserna, i första hand inom Europa. Enskilda Securities har utvidgat sin verksamhet under år 1987 bl. a. genom att bilda bank i Paris med uppgift att arbeta sig in på den
en franska marknaden och med samma inriktning som Enskilda Securities.
Under år 1987 har i Sverige en finansiell holdingbolagskoncern bildats vari ingår bl. a. fondkommissionsbolag, banker och finansbolag. Holdingbolaget är GotaGruppen AB, endast är ett förvaltande företag och
som under sig i koncernen har ett antal olika finansiella institut. Av dotterbolagen utgör Götabanken och Wermlandsbanken, tillsammans med fondkommissionsbolaget Hägglöf Ponsbach Fondkommissions AB, basen för koncernens fondkommissionsrörelse och investmentbanking.
9.3.4¶Fondkommissionsbolagen
Del 2 s. 33Fondkommissionsbolagen är i allmänhet mindre företag med förhållandevis få anställda. Bolagens huvudsakliga verksamhet är kommissionshandel. Detta framgår av courtageintäkternas stora andel bolagens totala in-
av täkter. Vissa skillnader föreligger dock mellan fondkommissionsbolagen bl. a. vad avser ägarstruktur, allmän inriktning verksamheten och verk-
av samhetens omfattning.
Vissa fondkommissionsbolag är helägda dotterbolag till några landets
av största industriföretag och ingår således i stora koncerner. Andra fondkommissionsbolag har ett spritt ägande. En tendens de senaste åren är att bolagen allt oftare ingår i koncerner som ett av flera dotterbolag under ett moderbolag. Fondkommissionsbolagen skiljer sig också att de
genom riktar sig till olika kundkategorier. En del bolag har kunder k.
som s. institutionella placerare och utländska placerare medan andra bolag till
Del 2 s. 3436 Värdepappersmarknaden
övervägande delen har privatpersoner som kunder.
De senaste årens utveckling av nya marknader och instrument medförde till en början att några fondkommissionsbolag specialiserade sig viss marknad eller vissa instrument. Denna utveckling har i vissa fall avstannat och på grund av den hårdnande konkurrensen och internationaliseringen försöker numera flera bolag att i stället bredda sitt utbud finansiella
av tjänster.
Vid sidan av kommissionsrörelsen bedriver således fondkommissionsbolagen omfattande verksamheter. Som ovan nämnts innehåller fondkommissionslagen en uppräkning av tillåtna sidoverksamheter. En verksamhet som av tradition ingått i de svenska fondkommissionärernas verksamhet är kreditgivning. Dess viktigaste syfte är att underlätta kundens förvärv
av värdepapper. Denna verksamhet har vuxit kraftigt de senaste åren. Genom att belåna värdepapper kan kundens egna kapitalinsats begränsas till exempelvis 20-40 % och härigenom vidgas möjligheterna att placera kapital på värdepappersmarknaden. Under en tid av ständigt stigande omsättning och kurser är det ekonomiskt fördelaktigt att belåna värdepapper och satsa ytterligare kapital medan det motsatta gäller vid sjunkande kurser. Kreditgivningens omfattning varierar under året.
Tabell 9.9 Fondkommissionsbolagensutlåning till allmänhetena conto Mkr
1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988
| 311 | - | - | - | 3 642 3 891 6 854 6174 |
| 304 | - | - | - | 3 677 4 207 5 899 6 764 |
| 318 | - | - | - | 2 999 7 552 6 758 |
| 3112 | 1 811 3 797 4 519 4 389 9 233 7 049 |
Källa: Bankinspektionens interna statistik. Fondkommissionsbolagen anskaffar erforderligt rörelsekapital genom inlåning och upplåning i olika former. Bolagens främsta finansieringskälla har traditionellt varit, och är fortfarande, banker, varvid upplåning sker mot säkerhet av bl. a. egna och kunders värdepapper. En del kan anskaffa rörelsekapital genom lån från moderbolag eller närstående företag där vanligen inte någon säkerhet krävs.
När det gäller fondkommissionsbolagens mottagande av kundmedel är huvudregeln att dessa skall avskiljas och insättas i bank. Denna regel kan skriftligen avtalas bort. Såsker så gott som genomgående. Den inlåning det i praktiken är fråga om är förskottsbetalningar för beordrade värdepappersinköp, likvider för redan sålda värdepapper, utdelningsbelopp eller belopp kunden vill hålla i beredskap för eventuella framtida förvärv. Det förekommer också att bolag betalar ränta på de medel de äger förfoga över och då kan kunden i rent förräntningssyfte låna ut pengar till bolaget. Liksom kreditgivning mot säkerhet i värdepapper varierar omfattningen av denna sidoverksamhet under året.
Del 2 s. 35193329 Värdepappersmarknaden 37 sou
Tabell 9.10 Fondkommissionsbolagensinlåning från allmänhetena como Mkr
1975 1979 1985 1986 1987 1988 311 2 207 3031 6 088 5 595 306 2 026 3592 4 844 4982 3112 195 220 2 350 4301 6 018 Källa: Månadsrapport hos bankinspektionen Som tidigare omtalats kan fondkommissionsbolagen belåna kunder tillhöriga fondpapper. Denna belåning sker med hjälp av fondpapper som kunderna gentemot bolaget pantsatt i samband med upptagande av lån. Denna form av vidarepantsättning rebelåning är emellertid alltmer
- ovanlig och endast ett mindre antal fondkommissionsbolag utnyttjar denna möjlighet att anskaffa rörelsekapital.
Tabell 9.11 Fondkommissionsbolagensrebelåningavaktier och obligationer, tillhöriga kunder, samt andelen bolagsomrebelånar fondpapper.
| År | Värdet rebelånade Andelen bolag av fondpapper Mkr | rebelånar fondpapper | som |
| 1980 | 362 | 67 | 86 % |
| 1981 | 433 | 68 | 75 % |
| 1982 | 396 | 5 11 | 46 % |
| 1983 | 249 | 414 | 29 % |
| 1984 | 336 | 519 | 26 % |
| 1985 | 791 | 920 | 45 % |
| 1986 | 851 | 722 | 32 % |
| 1987 | 1 195 | 720 | 35 % |
Källa: Månadsrapport hosbankinspektionen Härefter lämnas en mer detaljerad redovisning av fondkommissionsbolagen. I avsnitt 9.2.5.3 har fondkommissionsbolaget Stockholms Optionsmarknad OM Fondkommission AB, OM beskrivits. Redan av namnet framgår att bolagets huvudsakliga verksamhet är av annat slag än traditionell fondkommissionsverksamhet. Till en början ansåg OM att ett visst begränsat mått av fondkommissionsverksamhet i anslutning till optionshandel var nödvändig. På grund härav erhöll OM tillstånd att bedriva en fondkommissionsrörelse begränsad till vad som var nödvändig för optionshandeln. Bolaget kom därmed också under bankinspektionens tillsyn.
Nedan beskrivs ett annat bolag vilket likt flertalet andra organiserats som dotterbolag i koncern. I tabell 9.12 redovisas vissa uppgifter om fondkommissionsbolagen. Uppgifterna är huvudsakligen hämtade från respektive bolags årsredovisning. Av bolagens årsredovisningar framgår att det år 1986 1985 var sammanlagt 834 653 personer anställda i de 22 20 bolagen samt att för nämnda år storleken på aktiekapitalet i bolagen varierade mellan 500 000 kr. och 150 milj. kr. och uppgick i genomsnitt till 31 28 milj. kr.
Alfred Berg Fondkommission AB är ett fondkommissionsbolag som ingår i en stor industrikoncern och har som ägare ett stort börsnoterat företag.
Del 2 s. 3638 Värdepappersmarknaden
w E ä
n v 3
3 3
Del 2 s. 36i å 3
i n
n å E E
5 o o E v u
m s - m 8 o e o u
S o m
n R D S 3 8 S ä v m ä
m
.0
a m
m E a. a.
m
m § m m
mm m
m m m
m a m m Mu m
Del 2 s. 37Värdepappersmarknaden 39
u m NV
3 3
Del 2 s. 37n
I
ä
n
E v 5 8 V. m H
a
v s e m o
E 5
R 2
m 8 m E D
J m
a. m å
m
a ma. E
8 m
Del 2 s. 37ä m
e
a m
å å
m
a m m
.w
Del 2 s. 3840 Värdepappersmarknaden
I c V
2 3 I
I
3 I u I
ä m
å o å u z
ä R å 8 Ä
S a a
S S 5 O E S
ä a
n m
d.
m
ä
m m a. m mm
s
m m
a m
m m m
u n
Del 2 s. 39Värdepappersmarknaden 41
Bolaget är ett bland de större fondkommissionsbolagen och år 1987 var bolagets 124:e verksamhetsår. År 1987 hade bolaget 93 anställda och totala intäkter 276 milj. kr. Sedan år 1985är bolaget ett helägt dotterbolag till om AB Fortos, f.d. STC Finansholding AB, och ingår i Volvokoncernen. Fondkommissionsbolaget har i sin tur dotterbolagen Kapitalförvaltnings AB Berg, Alfred Berg Holding AS och AB Mons. Bolaget har initierat bildandet Alfred Berg Fond AB, också är ett dotterbolag till AB Fortos av som och har till uppgift att förvalta dels en utlandsfond och dels en avkastningsfond samt Alfred Berg Svenska Fond AB har till uppgift att förvalta en som tillväxtfond och utdelningsfond. AB Fortos bildades i början av år 1985 en när Volvo beslutade att samla de bolag som bedrev finansiell verksamhet inom koncernen i ett särskilt affärsområde, Finans, och i denna nybildade företagsgrupp blev AB Fortos moderbolag. AB Fortos har bl. a. till uppgift att förvalta del AB Volvos likvida medel genom placeringar och handel av på den svenska penning- och kapitalmarknaden.
9.3.5¶Aktöremas olika roller
Del 2 s. 39I detta avsnitt beskrivs ingående än tidigare de olika funktionerna som mer aktörerna på marknaden utövar såsom kommissionär, handlare, market maker och interbankmäklare. Av den tidigare redovisningen har framgått att fondkommissionärens centrala funktion är kommissionshandel dvs. bedriva handel med värdepapför räkning i På den svenska aktiemarknaden per annans men eget namn. tradition kommissionärsrollen varit den i särklass viktigaste rollen. har av Teoretiskt är aktiemarknaden tänkt att fungera som en renodlad försett medlarmarknad där fondkommissionärer uppträder uteslutande som kommissionär. I sådan marknad finns inga intressekonflikter mellan kunden en och fondkommissionären. I praktiken har emellertid steg tagits mot en handlarmarknad fondkommissionärerna getts möjlighet att innegenom att ha värdepapper i handelslager, och därmed ta positioner och handla i egna portfölj, i likhet med de handlare finns på vissa utländska markegen som nader. Huvudsakliga syftet med de svenska bestämmelserna om handelslager däremot endast att kommissionshandeln skall underlättas. Den är intressekonflikt uppstår har ansetts kunna lösas genom att handelssom lagret begränsats. Den svenska penningmarknaden är till skillnad mot aktiemarknaden till sin funktion handlarmarknad, innebärande att aktörerna så gott som en uteslutande uppträder handlare och bedriver handel med värdepapper som för räkning eget lager. Däremot finns inget förbud mot kommisegen mot sionshandel för det fall aktörerna erhållit fondkommissionstillstånd. En vidareutveckling handlarmarknaden är när aktörer dessutom ser av marknaden hela tiden är öppen och att därmed både köp- och till att säljkurser alltid ställs tvåvägspriser. Denna vidareutveckling benämns ofta market making, vilket skall betonas inte är ett entydigt begrepp.
Del 2 s. 4042 Värdepappersmarknaden
På marknaden agerar även aktörer är uteslutande mäklare och som som inte alls tar några egna positioner utan endast sammanför två Dessa parter. fungerar främst som s. k. interbankmäklare. Mot bakgrund av att aktiemarknaden, och den kommissionshandel som aktörerna på den marknaden bedriver, i jämförelse med penningmarknaden. är relativt välkänd, har kommittén inte funnit det nödvändigt i att detta sammanhang ytterligare beskriva kommissionsärsrollen. I stället skall i detta avsnitt mer ingående redovisas hur den svenska penningmarknaden fungerar med betoning på aktörernas funktioner. Även med beaktande av de förslag till reglering av den svenska penningmarknaden, redovisas i som avsnitt 9.6.1, har kommittén ansett det lämpligt att redan här beskriva bl. a. handlarfunktionen denna marknad. Avslutningsvis beskrivs kortfattat, under särskilda avsnitt, market maker rollen och interbankmäklarrollen.
9.3.5.1 Handlarrollen
m.m. penningmarknaden
Del 2 s. 40Den svenska penningmarknaden fungerar i hög grad telefonmarksom en nad, dvs. handlare och placerare i olika delar av landet står i kontakt med varandra via telefon. Här skiljer sig penningmarknaden från aktiemarknaden som är uppbyggd kring den direkta kontakten mellan kommissionärerna vid Stockholms fondbörs. Till en början använde penningmarknaden krittavla börsen där en bankcertifikatsräntorna noterades. Tanken att bankcertifikatshandeln var också skulle ha ett centrum på börsen. Det visade sig emellertid snabbt vara en opraktisk lösning, och redan i mars 1981 introducerades ett bildskärmssystem, Reutersystemet, som informationssystem för handeln i bankcertifikat. I dag är detta system det centrala prisinformationssystemet på den svenska penningmarknaden, liksom det sedan länge varit det i den internationella valutahandeln och andra utvecklade penningmarknader. Bildskärmssystemet tjänar syftet att snabbt sprida information rådanom de räntor alla värdepapper på marknaden till en stor krets intressenav ter, inte bara handlare utan också många stora placerare. Varje aktör som deltar aktivt marknaden har en eller flera bilder för att visa de räntor till vilka företaget köper och säljer. Informationen på bilderna kan snabbt ändras från penningmarknadsborden, och ändringarna genast hos alla syns mottagare. Genom att bläddra mellan de olika bilderna skaffar sig man en överblick över de aktuella marknadsräntorna. På en handlarmarknad aktualiseras begreppet genomlysning. Härmed avsesjust det ovan beskrivna nämligen ett informationssystem bereder som alla placerare möjlighet att samma information och möjlighet att i en efterhand kunna kontrollera att utförda affärer vid varje tidpunkt skett efter marknadens bästa kurser. I Sverige har penningmarknaden utvecklats så att aktörerna normalt är beredda att köpa eller sälja handelspost på minst 10 milj.kr. till de räntor en som visas i bildskärmssystemet. De svenska bankerna kom i samband med introduktionen av bankcertifikat år 1980 överens att betrakta de om notera-
Del 2 s. 41Vdrdepappersmarknaden 43 SOU 1988229
de räntorna som bindande för att ge stadga handeln och skapa incitament
fortlöpande uppdatering med rättvisare räntor. Våren 1985 övergick för en man emellertid till s. indikativa räntor, vilket är vanligast förekommande på utländska penningmarknader. Indikativa räntor lämnas som information utan förpliktelse, vilket hänger samman med att marknadshandeln är så snabb att bilderna inte alltid hinner uppdateras kontinuerligt. Incitament till korrekt information finns ändå, eftersom den handlare som inte fortlöpande daterar sina räntor och inte är beredd att stå för sina räntenoteringar
upp inte kan räkna med att få göra några affärer. Därför är de indikativa räntorna normalt de räntor till vilka avslut görs.
Handeln på penningmarknaden är redan i dag mycket snabb ijämförelse med aktiehandeln. Det är inte nödvändigt att lämna några order som senare effektureras vid upprop på en börs utan alla avslut sker direkt. Marknaden är öppen mellan kl. 09.30 och kl. 15.00 varje dag. Aktörerna tar inget courtage från köpare och säljare det sätt som sker i aktiehandeln,
på penningmarknaden normalt inte handlar i kommission. eftersom man Aktörerna handlar i stället för egen räkning och för en förtjänst på skillnaden mellan köp- och säljkurs. Marknaden påminner till sitt funktionssätt om valutamarknaden.
De snabba transaktionerna på marknaden ställer höga krav på organisation och personal hos de inblandade aktörerna. Ofta visar det sig att värdepapper kan byta ägare flera gånger samma dag inte kan
- som levereras eftersom säljaren inte disponerar över instrumentet då leverans skall ske. Det har blivit vanligt att i sådana fall utfärda s. k. leveransförbindelser, dvs. förbindelser att leverera värdepapper vid en senare tidpunkt. Enligt undersökning kommittén låtit utföra har sådana leveransför-
en som bindelser förekommit i avsevärd utsträckning på marknaden. Förbindelser-
är i regel mycket kortfristiga 1-3 dagar. Den efter kommitténs underna sökning tillkomna manuella penningmarknadscentralen, sägs dock högst påtagligt ha minskat behovet av leveransförbindelser.
Hos svenska penningmarknadshandlare finns dels interbankhandlare traders dels kundhandlare sales people. Interbankhandlarna handhar företagets positioner, bestämmer de räntor som man handlar till på
egna marknaden, genomför värdepappersaffärer med interbankkretsen, dvs. övriga på marknaden aktiva handlare, och ansvarar för att information om räntorna sprids via de informationssystem som används. Kundhandlarna svarar för kontakter med slutkunder bland placerarna utanför interbankkretsen. Gentemot placerarna fullgör kundhandlarna viktiga informationsuppgifter och har fortlöpande kontakt med sina stora kunder och ger dem information från marknaden. Kundhandlarna har vidare en viktig funktion när det gäller att finansiera det egna företagets portfölj genom att göra äterköpsavtal med placerare. De får genom sina kundkontakter värdefull information marknadens ränteförväntningar. En av kundhandlarens
om viktigaste uppgifter är att fungera som en kanal till de stora placerarna, när det egna företaget vill köpa eller sälja för att ändra strukturen på det egna portföljinnehavet. Hos de aktörer vilka har en omfattande verksamhet som
Del 2 s. 4244 Viirdepappersmarknaden
emissionsinstitut för ex. penningmarknadslån och certifikatprogram
spelar kundhandlarna en särskilt betydelsefull roll. Förutsättningarna att snabbt kunna avsätta stora volymer företagscertifikat och liknande instrument, och därmed tillgodogöra emissionsinstitutet förmedlingsprovisioner enligt låneavtalen, är direkt bestämda vilken placeringskapacitet eller
av distributionsförmåga kundhandlarna tillhandahåller, dvs. hur väl de kan sälja instrumenten till placerare av olika slag. Den rådgivningsfunktion som därvid utövas har fått allt större betydelse. Särskilda enheter arbetar med att analysera marknader och företag. Analytiker kommenterar där ekonomiska och politiska händelser som kan påverka rånteutvecklingen.
Mest aktiva på penningmarknaden är de stora bankerna och de specialiserade penningmarknadshandlarna. Flertalet aktörer har att i
genom ansökan till bankinspektionen ange att de avser att bedriva viss kommissionshandel erhållit fondkommissionstillstånd och ställts under tillsyn.
En penningmarknadshandlare tjänar pengar på i huvudsak fyra olika sätt. För det första tillgodogör han sig förmedlingsprovision när han säljer
papper för annans räkning. Detta är normalt uttryck för handlarens roll
som emissionsinstitut för olika låntagare, inom för penningmark-
ex. ramen nadslån eller certifikatprogram. En andra intäktskälla utgör finansieringsnettot, dvs. skillnaden mellan förräntningen på de placeringar hand-
som laren gör i egen portfölj och räntekostnaden för att finansiera dessa innehav. Vidare tillgodogör sig handlaren rena handelsvinster i form av spread, dvs. skillnaden mellan köp- och säljpris, vid försäljning av ett papper som köpts i samma ränteläge.
Storleksordningen på de tre nu nämnda intäktskällorna är svår att uppskatta och kan också variera mellan olika penningmarknader. I andra länder anses de nämnda intäktskällorna ungefär täcka penningmarknadshandlarens fasta kostnader. De stora pengarna tjänas eller förloras på en fjärde väg, nämligen positioner i den egna portföljen. Penningmarknadshandlaren strävar efter kursvinster genom att köpa värdepapper ta
en lång position respektive sälja värdepapper som han inte har ta kort
en position allt eftersom han tror att räntorna kommer att sjunka eller stiga.
En lång position är helt enkelt att bygga upp ett värdepapperslager. Att ta en kort position är egentligen att bygga upp ett negativt lager. Det sker enklast terminsmarknaden eller via s. omvända repor. Med omvänd repa avses avtal om lån av värdepapper i utbyte mot utlåning av kapital. Tidigare var det i praktiken svårt att bygga upp stora korta positioner den svenska marknaden, vilket innebar att handlarna ofta fick nöja sig med att minimera sina långa positioner när de trodde att räntorna var på väg upp. Därför tenderade också handlarna att tjäna pengar i nedåtgående räntelägen och förlora när räntorna steg. Genom utvecklingen den
av svenska terminsmarknaden och möjligheten att därigenom minska riskerna är det i dag lättare att bygga stora korta positioner.
upp
En handlares position bestäms i allt väsentligt av vilken risk han är villig att ta i varje givet marknadsläge. Men positionstagande kan också förekomma när en penningmarknadshandlare fullgör uppgiften market
som maker.
Del 2 s. 43Värdepappersmarknaden 45
9.3.5.2 Market maker rollen
När aktörerna marknad till att den hela tiden är öppen och att en ser alltså både köp- och säljkurser alltid ställs tvåvägspriser är detta rent generellt vidareutveckling av handlarrollen. Genom att kontinuerligt en ställa tvåvägspriser upprätthåller handlarna på en sådan marknad market maker marknad hög likviditet och omsättningsbarhet. - Som framgår det internationella avsnittet 9.4 har en market maker av marknad i aktier utvecklats i USA och Storbritannien. Även i Norge har
vissa steg mot sådan marknad tagits. Det förtjänar påpekas att market en making inte är ett entydigt begrepp. Olika handelsregler har sålunda utvecklats de olika marknader där market making i praktiken uppträtt. Dels är det fråga definierad roll i systemet varigenom en market om en maker förpliktelser att upprätthålla en marknad i visst papper jfr ges OTC-marknaden i Sverige, dels används termen för att beteckna en funktion inte är formaliserad dylikt sätt utan mer framvuxen ur handsom larens faktiska hantering och ibland som den svenska penningmark- naden grundad på affärsbruk och överenskommelser inom marknaden usance. Det har blivit allt vanligare att aktörerna på den svenska penningmark-
naden agerar som market makers. Av de handlare som anger räntorna statsskuldväxlar över bildskärmssystemet är det flera som regelbundet ställer marknad med både köp- och säljräntor. Det finns i och för sig inga en fasta regler för market making ens på de amerikanska och brittiska penningmarknaderna market maker bör dock alltid på anmodan vara men en beredd att ställa ett tvåvägspris, sig han innehar det efterfrågade vare värdepapperet eller ej. l praktiken förutsätter därför market maker uppgiften normalt att handlaren i fråga innehar värdepapperet i sitt handels-
lager. En market maker marknad innebär i förhållande till förmedlarmarknaden viss egenhandel finns där att likviditeten i de handlade —även om en instrumenten blir högre. Placerarna behöver inte heller, med hänsyn tagen likviditet och affärsvolymen i sig, riskera att bli låsta i till deras egen oönskade positioner.
9.3.5.3 Interbankmäklarrollen
beskrivits i avsnitt 9.3.5.1 hänför sig främst till handlarfunktionen Vad som på penningmarknaden, dvs. där aktörerna tar egna positioner. Emellertid finns på den marknaden också rena mäklare som aldrig gör affärer i eget Dessa fungerar främst som s. k. interbankmäklare. Flera sådana namn. aktörer arbetar den svenska marknaden. Ett bolag är svenskt, Nordic Broker AB, även utländska bolag som Astley and Pearce Scandinamen via AIS, arbetar från Köpenhamn, och Fulton Prebon S A, som som arbetar från Luxemburg, är aktiva på den svenska marknaden. Dessa aktörer arbetar ungefär följande sätt. Andra institut på mark-
Del 2 s. 4446 Värdepappersmarknaden
naden, i princip endast banker och fondkommissionsbolag, meddelar mäklaren att de har köp- eller säljintressen och uppgifter instrument, anger om volym och pris. Mäklarens uppgift är att matcha ihop dessa bud på ett sådant sätt att avslut kan ske mellan två aktörer. När möjlighet till avslut en föreligger, dvs. matchande köp- och säljintressen anmälts, bekräftar mäklaren avslut till de i affären ingående parterna. Det är sålunda först när avslut ansetts ha kommit till stånd som mäklaren meddelar respektive part med vem vederbörande har slutit avtal. Mäklarens förmedling affären är av därmed avslutad och parterna fullföljer sina åligganden gentemot varandra genom att på var sitt håll skriva ut köp- säljnota, sedan bekräftas resp som på sedvanligt sätt. Mäklaren handlar alltså inte i sig för eget namn vare egen eller annans räkning. Genom denna uppläggning affären inte av anses mäklaren omfattad av FkL. Något tillstånd att bedriva verksamheten fordras därför inte.
9.4¶Internationell översikt
Del 2 s. 44Som bakgrund till de ställningstaganden kommittén redovisar i efterföljande avsnitt redogörs här kortfattat för marknaderna i tre länder, USA, Storbritannien och Norge. I redovisningen har tyngdpunkten lagts på skilda förhållanden de tre marknaderna.
9.4.1 USA
Den amerikanska aktiemarknaden är uppdelad i två klart skilda delar. Det finns dels ett antal organiserade aktiebörser och dels CTC-marknad. I en USA är New York-börsen, den största det dryga tiotal organiserade av aktiebörserna. New York-börsen är världens största börs. År 1986 omsattes 1 374 miljarder USD vilket kan jämföras med omsättningen på Stockholms fondbörs som var 20 miljarder USD. Av den totala aktieomsättningen i USA svarar New York-börsen för 80 %. ca En ny medlem på New York-börsen måste vanligen köpa plats från en en redan existerande medlem. På denna börs har mäklarna specialiserat sig i större utsträckning än vad som är möjligt vid Stockholms-börsen och det finns flera olika mäklarkategorier som bedriver handel på olika sätt. Medlemmarna New York-börsen kan delas i flera kategorier. Här nämns upp de fyra vanligaste. Commission broker är den till antalet största kategorin medlemmar. Dessa genomför affärer kunder till ett i förhand bestämt courtage. Floor brokers är en annan kategori. Dessa har till uppgift handla andra att börsmedlemmar vilka inte har möjlighet att själva handha så stora volymer. Med registered trader avses enskild köper och säljer värdeperson som papper endast för egen räkning. Den mäklarkategori närmast kan som jämföras med de svenska fondkommissionsbolagen är the specialist. En sådan uppträder både som mäklare och handlare och han för ansvarar ett
Del 2 s. 45Värdepappersmarknaden 47
begränsat antal aktier. Som mäklare genomför han för kunders räkning köp- och säljorder i de aktier vilka han av börsstyrelsen blivit tilldelad. Specialisten uppträder som handlare när han i de tilldelade aktierna tar egna positioner dvs. köper och säljer för egen räkning. Börsstyrelsen bestämmer således i vilka papper Specialisten skall bedriva handel och i dessa aktier måste han alltid vara beredd att handla. Specialisten måste alltid uppge både köp- och säljkurs om en kund begär det och detta även om han inte vet om kunden vill köpa eller sälja.
Handeln på New York-börsen är kringgärdad med många detaljerade regler. För Specialisten gäller ex. att han inte själv får träda in i en affär där han själv eller till honom närstående har intressen, om detta inte kan anses nödvändigt för att upprätthålla en fungerande marknad. Specialisten får som huvudregel aldrig konkurrera med sina kunder. En annan regel förbjuder Specialisten eller dennes medarbetare att ha direkt eller indirekt intresse i konsortium som handlar med aktie för vilken Specialisten är registrerad.
OTC-marknaden i USA är till skillnad från den svenska OTC-marknaden inte någon småföretags marknad. Den är världens tredje största och snabbast växande aktiebörs efter New York-börsen och Tokyobörsen. Omkring 80 °o av alla aktier i USA är inte listade på någon av de organiserade aktiebörserna utan handlas over the counter. På denna marknad uppträder nästan uteslutande professionella aktörer varför skyddsreglerna inte är lika detaljerade och stränga som på New York- börsen. Sedan år 1971är handlarna sammanlänkade i ett kommunikationssystem kallat NASDAQ, National Association of Security Dealers Automated Quotation System. NASDAQ är således en datoriserad handel och saknar geografisk adress. I stället finns 156 000 sammanlänkade dataterminaler i USA och världen runt. Det har sagts att OTC inte längre står för over the counter utan för over the computer. 4 400 företag är registrerade i NASDAQ-systemet varav sju stycken är svenska företag. I systemet har varje aktie i snitt åtta market makers. Kunderna får i systemet omedelbart uppgift om priser, volymer m.m. via sina terminaler. Handeln med mindre poster kan skötas helt elektroniskt från terminal till terminal, utan att någon av parterna behöver använda telefonen. Marknadsaktörerna anser att de största fördelarna med NASDAQ är att anslutningsavgiften är betydligt lägre än till de organiserade börserna och handelsreglerna inte är så strikta. Det tekniska systemet möjliggör snabbare och fullständigare informationsflöde och är flexiblare än traditionella börser vilket ökar marknadens likviditet.
9.4.2¶Storbritannien
Del 2 s. 45London utgör tillsammans med New York och Tokyo en av de tre stora värdepappersmarknaderna i världen. För att bibehålla denna sin ställning som ett av världens finansiella centra har den brittiska regeringen och Londonbörsen vidtagit ett flertal åtgärder för att göra marknaden än mer
Del 2 s. 4648 Värdepappersmarknaden
attraktiv för såväl inhemska som utländska placerare. Bl.a. har kontrollen av främmande valuta avskaffats, kursvinster gjorts skattefria och stämpelavgiften vid omsättning av värdepapper kraftigt reducerats.
Londonbörsen är marknadsplats för handel med ca 70 000 värdepapper. Börsen är uppdelad i fyra marknadsplatser. Handel med inhemska aktier, statspapper, optioner och utländska aktier har således egna marknadsplatser.
Som ett led i den förändringsprocess som den brittiska värdepappersmarknaden genomgått genomfördes den 27 oktober 1986 den s. k. finansiella revolutionen, Big Bang, vilken innebar ytterligare väsentliga förändringar för handeln med värdepapper. Bl.a. slopades de fasta courtagen, utländska aktörer tilläts agera börsen och en förändring av mäklarrollerna påbörjades.
En följd av slopandet av fasta courtage har varit att transaktionskostnaderna för kunderna minskat kraftigt. Förutom slopandet av fasta courtage kom ytterligare avregleringar att kraftigt omskapa handeln på börsen. Reglerna ändrades så att det blev lättare att bli medlem i börsen. Medlemskap kan erhållas antingen direkt eller vid uppköp av existerande medlemmar. Till följd av detta har antalet mäklarfirmor som handlar börsen ökat från ca 200 i oktober 1986 till omkring 360 vid årsskiftet 198687. Flera av de nya medlemmarna är stora utländska finanshus. Konkurrensen har ökat mellan mäklarfirmorna och detta anses på sikt innebära att flera mindre firmor kommer att försvinna från marknaden. Detta har också inträffat samtidigt som även större firmor och banker fått känna av den hårdnande konkurrensen. Aktiviteter av utländska kapitalstarka mäklarfirmor har skapat en oro hos de inhemska mäklarna att de utländska skulle bli för dominanta. Denna fruktan har givit upphov till en bestämmelse om att utländska aktieköp i brittiska finanshus som överstiger 15 % av aktiekapitalet kräver centralbankens tillstånd.
När det gäller de olika mäklarfunktionerna innebar som tidigare nämnts Big Bang att gränserna mellan dessa förändrades. Tidigare var en medlem av Londonbörsen antingen broker eller jobber. Brokern men inte jobbern fick handla med allmänheten. Brokern var detaljhandlare och jobbern var grossisthandlare. Brokerns viktigaste funktion var att utföra kundens order till bästa möjliga villkor och han fick provision för utfört uppdrag. Jobbern fick handla uteslutande för egen räkning och med brokers eller andra jobbers. I detta system garanterades den enskilde kundens intressen genom att brokern fullgjorde sitt uppdrag på så sätt att flera jobbers tillfrågades innan avslut gjordes med den som erbjöd de bästa villkoren. Det sätt på vilken handeln vid Londonbörsen var organiserad var ett försök att eliminera intressekonflikter genom att fördela handel i kommission och handel för egen räkning på olika händer. Genom Big Bang kom mäklarfunktionerna att ändras. Det tidigare s. single capacity system ersattes med det s- k. dual capacity system. Single capacity innebar den stränga uppdelningen mellan brokers som handlade på uppdrag av placerare och jobbers som handlade med värdepapper på börsgolvet i eget namn. I samband med Big
Del 2 s. 47Värdepappersmarknaden 49
Bang börsmedlemmama möjligheten att uppträda i båda egenskaperna
gavs dual capacity. Detta innebar en rationalisering men samtidigt ökades kraftigt behovet skyddsregler för placerarna genom att risken för in-
av tressekonflikter ökade genom det förändrade systemet.
Antalet aktörer på marknaden har minskat efter Big Bang. Det är svårt att härleda hur stor del av aktörerna som genom sammanslagningar och andra rationaliseringsåtgärder skulle ha försvunnit även utan Big Bang. Personellt har också börskraschen den 19 oktober 1987 inneburit neddragningar.
Efter Big Bang fram till den 19 oktober 1987 Ökade omsättningen på Londonbörsen mycket kraftigt. Därefter har den fram till maj 1988 sjunkit med 35 %. Efter Big Bang intresset för market making stort. Den
ca var funktionen drabbades speciellt hårt av börskraschen eftersom flera aktörer med ofördelaktiga positioner förlorade stora belopp. Hela market maker marknaden har stagnerat och aktörerna som upprätthåller denna funktion håller regelmässigt marknad i färre papper än tidigare.
I syfte att bl. skydda placerarna har Londonbörsen liksom många
a. andra börser runt om i världen investerat mycket stora belopp i nya system för handel och informationsspridning. Detta system har inneburit att handeln på börsgolvet upphört eftersom all relevant information finns att tillgå på terminaler som finns mäklarnas kontor runt om i landet. Handeln sker uteslutande telefon direkt mellan börsmäklarna med stöd avden
nu per information som det elektroniska informationssystemet lämnar. Genom att de tidigare åtskilda mäklar- och handlarrollerna numera uppluckrats är det
tekniska systemet och dess information om marknaden som skall sänya kerställa att den enskildes intressen inte åsidosätts. Ramarna för marknadsaktörerna har således vidgats. Detta har varit möjligt genom det nya systemet för information men även på grund av den helt nya tillsynsorganisation är under uppbyggnad. I denna kommer branschorganisationerna
som själva att utföra viktig del arbetet med att auktorisera aktörer och
en av utöva tillsyn.
l Storbritannien ställs höga krav på lämplighet och erfarenhet för att någon skall få tillstånd att uppträda på marknaden. För den som fått sådant tillstånd krävs att han uppträder i enlighet med detaljerade handelsregler
gäller för aktörerna. Här skall endast anges några etikregler. Know som
customer innebär att kunderna delas in i olika kategorier beroende på your hur stort behov de har skyddsregler. Tanken är att handlaren skall
av behandla kunder individuellt. Han skall föreslå åtgärder som passar kundens personliga och finansiella omständigheter. Om kunden är en privat investerare skall kunden få grundlig information om de risker och kost-
en nader eventuella åtgärder innebär. Kunden skall alltid vara informerad och godkänna åtgärder vidtas. Detta kallas customer agreements. I vissa
som fall finns krav på skriftliga avtal för att försäkra kunden en rättvis och riktig behandling. Customers relations kundens intresse i första hand. Hand-
laren klargör sin oberoende och självständiga ställning. Det finns detaljera-
reklam, telefonsamtal, prospekt och andra säljåtde och strikta regler om
Del 2 s. 4850 Vârdepappersmarknaden SOU 1983:29
gärder. De nyskapade tekniska systemen möjliggör för kunden att i efterhand kontrollera att hans intressen tillvaratas. När det gäller handlarens rätt till självinträde skall vanligen denne ha ett godkännande från kunden innan han kan genomföra självinträdet. För att mellan avdelningarna i ett företag tillskapa och upprätthålla murar för informationsflöde finns regler om s. Chinese Walls. Slutligen skall nämnas något om compliance procedures. Detta system innebär bl. a. att inom varje handlarbolag en person, compliance officer, skall vara utsedd att ansvara för att bolaget följer de etiska reglerna och även i övrigt upprätthåller en hög standard. Varje bolag har dessutom en regelbok som löpande uppdateras och vars innehåll samtliga anställda skall äga kännedom om.
Norge
Den norska värdepappersmarknaden företer stora likheter med den svenska. Det finns liksom i Sverige två slag av fondkommissionärer, dels aktiebolag som bedriver fondkommissionsverksamhet och dels fondkommissionsverksamhet som bedrivs av bank. En gemensam beteckning de norska fondkommissionärerna är fondsmeglerforetak. Deras verksamhet regleras främst i lov 14 juni 1985 nr 61 om verdipapirhandel. De norska fondsmeglerforetaken äger inte rätt att bedriva någon form av kreditgivning eller inlåning på konto av kundmedel. Som namnet anger är de i första hand mäklare, och i den tidigare lagstiftningen var de förbjudna att handla med värdepapper för egen räkning och därmed förelåg också förbud mot självinträde.
Fondsmeglerforetak kan numera, med den begränsning kravet god meglerskikk medför, köpa, sälja och teckna värdepapper för egen räkning om det sker som ett led i fondkommissionsverksamheten och för att underlätta denna verksamhet. Handel för egen räkning får med vissa undantag endast ske med annat fondsmeglerforetak. För att äga rätt till handel för egen räkning krävs att fondsmeglerforetaket anskaffar en säkerhet 50 milj. kr. för det risktagande denna handel innebär. Ett fondsmeglerforetak har rätt att bedriva egenhandel med annan motpart än annat fondsmeglerforetak om handel sker med börsnoterade aktier och avser mindre än en börspost. Motsvarande regel gäller om handel sker med aktier som till antalet understiger en börspost men som tillsammans med andra aktier omfattas av samma uppdrag. Fondsmeglerforetak har däremot rätt att bedriva egenhandel med obligationer med annan motpart än annat fondsmeglerforetak. Om så sker skall det särskilt upplysas att fondsmeglerforetaket är motpart.
Aktiebolag som är fondsmeglerforetak kan ha ett handelslager av börsnoterade norska aktier till ett anskaffningsvärde som motsvarar högst tre gånger bolagets bokförda kapital och ett handelslager av icke börsnoterade aktier till ett anskaffningsvärde som motsvarar högst bolagets bokförda egna kapital. Värdet av ett fondkommissionsbolags handelslager av obligationer kan högst uppgå till 20 gånger eget kapital för obligationer med
Del 2 s. 49Värdepappersmarknaden 51
löptid över tolv månader och 40 gånger eget kapital för obligationer med löptid under tolv månader.
Om ett fondsmeglerforetak uppträder som market maker, dvs. officiellt ställer förpliktande köp- och säljkurser för ett visst antal aktier eller obligationer, har det rätt att bedriva egenhandel även mot annan än annat fondsmeglerforetak. Foretak som ställer officiella kurser skall på förhand lämna meddelande härom till myndigheterna och fondbörsen. Egenhandel är förbjudet att bedriva med värdepapper som gesut av det egna bolaget eller av moderbolag. Åtagandet att uppträda market maker innebär att fonds-
som meglerforetaket ställer tvåvägspriser för en viss tidsperiod och åtagandet avser ett visst minsta antal aktier eller obligationer. Minimigränserna för antalet värdepapper en market maker åtagit sig att handla med per transaktion är relaterade till värdepapperenas likviditetsgrad. Vidare anges maximala gränser för avvikelse mellan köp- och säljkursen till skydd för kunderna.
Etiska normer för fondsmeglerforetak utarbetas av Norges Fondsmeglerförbund. Syftet med normerna är att bidra till en välordnad värdepappershandel. Det är tradition i Norge att lagstiftningen kompletteras med etiska normer och detta gäller speciellt branscher där lagstiftningen uppställer krav. De etiska normerna är detaljerade rekommendationer vilka reglerar en fondsmegleres samtliga uppdrag och transaktioner. För att upprätthålla en hög etisk standard och för att tillse att marknaden reagerar mot avarter i handeln väljer Norges Fondsmeglerförbund ett etiskt råd som har befogenhet och skyldighet att ingripa och till förbundet föreslå sanktioner.
9.5
Del 2 s. 49Utredningsuppdraget
9.5.1¶Direktiven
Del 2 s. 49Kreditmarknadskommitténs direktiv slår fast vissa principer för strukturen på kreditmarknaden som anses vara allmänt omfattade.
Ägande och traditionell kreditgivning skall inte blandas.
Vissa typer av verksamhet skall bedrivas i särskilda institut. Här nämns uttryckligen försäkringsverksamhet och fondkommissionsverksamhet. Motiven för att bedriva fondkommissionsverksamheten avskild från annan finansiell verksamhet anges vara behovet av att skydda värdepappersmarknaden från störningar.
Finansiell verksamhet i övrigt kan behöva drivas i olika former.
Kreditsystemet måste skyddas från icke seriösa utövare av finansiell verksamhet. Direktiven diskuterar vidare de förändrade förhållanden som inträtt på kreditmarknaden. Till den förändrade bilden hör bl. a. den växande be-
Del 2 s. 5052 Värdepappersmarknaden
tydelse som penningsmarknadsoperationer fått för andra institut än banker och finansbolag. Det gäller framför allt fondkommissionsbolag som vid sidan av sin ordinarie verksamhet som värdepappersförmedlare bedriver en allt aktivare handel för egen räkning i kortfristiga värdepapper och annan finansförvaltning.
I direktiven hänvisas dock till den begränsningsregel som infördes genom FkL och som innebär att fondkomissionärerna från och med år 1985 har begränsade möjligheter att inneha värdepapper i eget lager.
Vid den särskilda behandlingen av fondkommissionsbolagens problem anförs att dessa bolag efter hand expanderat sin verksamhet på
nya områden, bl. a. genom kraftigt ökad handel för räkning i kortfristiga
egen obligationer, bankcertifikat och statsskuldväxlar. När det gäller kreditgivning anmärks att denna, som visserligen sker mot säkerhet i värdepapper, synes ha ökat så att den i praktiken närmar sig företagsfinansiering. Det är kommitténs uppgift att bedöma om denna vidgning verksamheten kan
av komma i konflikt med fondkommissionsbolagens uppgift som förmedlare
av värdepapper för annans räkning. Kommittén bör också, det behövs,
om utarbeta mer preciserade regler för vilka slags verksamheter är för-
som enliga med fondkommissionsbolagens primära uppgift.
9.5.2¶Till kommittén överlämnade
Del 2 s. 50frågor m.m.
I en framställning till regeringen den 7 december 1983 hemställde Säfveåns AB och BB Independent Investment AB att 25 § FkL, den k.
s. sambandsparagrafen, skulle ändras så att den tidigare lagstiftningens regel om att tillståndet att bedriva fondkommissionsrörelse kunde återkallas det
om inte kunde antas att sambandet skulle medföra menliga verkningar för kunderna eller det allmänna, skulle återinföras. I andra hand önskades en förändring av dispensinstitutet så att permanenta lösningar kunde uppnås i stället för dispenser under högst två år, som dittills hade givits.
Bankinspektionen avstyrkte bifall till framställningen, och konstaterade att bestämmelserna i 25 § FkL är ett oundgängligt komplement till inskränkningarna av lagrets storlek i 16 Dessa inskränkningar skulle eljest kunna kringgås genom att lager aktier och egenhandel förlades till ett
av närstående företag. Det sätt att lösa intressekonflikten, som förslagsställarna önskade, skulle enligt inspektionens uppfattning medföra att intressekonflikten i praktiken inte beaktades. Inspektionen menade att erfarenheterna och utvecklingen inom börshandeln i Sverige under senare år inte visade att intressekonflikterna minskat utan snarare att det fanns anledning till skärpt tillsyn på detta område.
I regeringsbeslut den 30 maj 1984 hänvisade regeringen till att frågan om hur förhållandet mellan ett fondkommissionsbolag och närstående bolag skulle regleras ingående övervägdes så sent som år 1979 i samband med tillkomsten av FkL. Eftersom frågan också kunde komma att beröras i det arbete med en allmän översyn av kreditmarknadens struktur som då nyligen
Del 2 s. 51Värdepappersmarknaden 53
hade inletts av kreditmarknadskommittén fann regeringen inte skäl att ta upp frågan om ändring i 25 § FkL. I propositionen till de lagändringar angående finansiella koncerner som trädde i kraft den 1 juli 1987 behandlas reglerna som begränsar fondkommissionärernas handelslager, prop. 198687: 148. Härvid anfördes bl. a. följande:
Begränsningsregeln har efter hand förändrats så att det maximala innefår uppgå till 50 milj. kr. Det kan finnas skäl med hänsyn till havet nu den stora ökningen kommissionshandeln att överväga en höjning av av gränsen för handelslagret. Flertalet fondkommissionärer har i dag ett uppgår till 50 milj. kr. Således har mindre banker och handelslager som fondkommissionsbolag möjlighet att ha ett lika stort handelslager som de största bankerna och fondkommissionsbolagen. Särskilda problem med begränsningsregeln uppstår när fondkommissionsrörelse skall dni finansiell koncern dotterbolag i form av såväl bank som vas en av fondkommissionsbolag. Begränsningsregeln bör bl. a. mot bakgrund av vad nämnts över i ett annat sammanhang. En ny konstruktion för nu ses handelslager begränsning bör då sökas.
Under år 1982 hemställde ett antal fondkommissionsbolag om ändringar i kapitaltäckningsreglerna såatt kapital ett bolag lånat mot reverser med som efterställd betalningsrätt skulle räknas in i bolagets kapitalbas samt att kapitaltäckning inte skulle erfordras för fordringar för vilka säkerheten statsobligationer eller motsvarande. utgörs av I beslut den 4 november 1982 vidtog regeringen ingen åtgärd med anledning av framställningen.
9.5.3¶Övriga kommittéer på
Del 2 s. 51värdepappersområdet
Under våren 1987 tillsatte regeringen en kommitté med uppgift att göra en översyn av förhållandena på värdepappersmarknaden värdepappersmarknadskommittén. I kommittédirektiven anges att centrala delar av fondkommissionslagstiftningen bör tas under förnyat övervägande. Kommittén bör bl. utreda reglerna handelslager i värdepapper, självintrâde och a. om blankning. I denna del föreskrivs att samråd bör ske med kreditmarknadskommittén gör allmän översyn av fondkommissionslagstiftningen. som en Värdepappersmarknadskommittén räknar med att avsluta sitt arbete under 1989. Regeringen beslutade den 15januari 1987 att tillkalla en särskild utredare för att utreda frågor rör optioner avseende bl. a. aktier och andra som finansiella instrument. Utredningen sitt slutbetänkande under våren avgav 1988, varvid vissa delar uppdraget överlämnades till värdepappersmarkav nadskommittén.
Del 2 s. 5254 Värdepappersmarknaden
9.6
Del 2 s. 52Överväganden
I detta avsnitt redovisar kommittén sina överväganden och förslag såvitt avser värdepappersmarknaden. Inledningsvis under avsnitt 9.6.1, utvecklar kommittén sin syn på i vilken riktning den framtida svenska värdepappersmarknaden kan komma att utvecklas varvid även bl. a. en ny term fondhandlarbolag föreslås för de bolag är aktiva handlare på - som som penningmarknaden. Termen fondkommissionsbolag förbehålls dels de aktörer på penningmarknaden uteslutande bedriver kommissionshandel, som dels bolagen på aktiemarknaden. Distinktionen mellan dessa bolag upprätthålls inte i avsnitt 9.6 utan termen fondkommissionsbolag omfattar även fondhandlarbolag när annat inte sägs. I avsnitten 9.6.2-10 redovisar kommittén övriga frågeställningar som övervägts och i förekommande fall förslag till förändringar.
9.6.1¶Framtida marknader
Del 2 s. 52Vid sina överväganden utgår kommittén från den uppdelning olika av funktioner kreditmarknaden och aktiemarknaden, som beskrivits under avsnitt 2.2. De olika verksamheterna på värdepappersmarknaden skulle kunna sammanfattas med följande fyra beteckningar; kommissionshandel på aktiemarknaden, kommissionshandel på kreditmarknaden, handel i egen räkning på aktiemarknaden och handel i räkning på kreditmarkegen naden. Kreditmarknadens värdepappershandel benämns i anslutning till gängse språkbruk fortsättningsvis penningmarknaden, oavsett att där bedrivs handel även med obligationer. Kommittén har redan i 8 kap. behandlat begreppet finansieringsverksamhet. I det följande skall kommittén diskutera hur de övriga funktionerna på marknaden bör organiseras. Det betyder att frågor kommer att ställas hur aktiemarknaden med upprätthållande skyddsintressena kan av anpassas till utvecklingen liksom i vad mån penningmarknaden behöver regleras. Funktionerna marknaderna kan tidigare nämnts indelas i kommissom sion och handel i egen räkning. Kommissionsfunktionerna på aktie- och penningmarknaden är i Sverige reglerade genom FkL medan handlarfunktionen på penningmarknaden är oreglerad. Handel för egen räkning i aktier är för fondkommissionärer endast tillåten i mindre utsträckning genom att deras möjlighet att inneha aktier i handelslager är begränsad. Någon handlarmarknad i egentlig mening för aktier har därför inte kunnat utvecklas inom landet. Sedan länge finns i utlandet en handlarmarknad, och i vissa fall även en s. k. market maker marknad, i svenska aktier. Detta och andra omständigheter medför konkurrenssnedvridning en till nackdel för de inhemska aktörerna på den svenska aktiemarknaden. Det finns bl. mot a. denna bakgrund anledning att pröva förutsättningarna för svensk handen larmarknad i aktier. Den svenska penningmarknaden fungerar i dag utan styrning genom lagstiftningen i den meningen att det inte finns något krav på auktorisation
Del 2 s. 53Värdepappersmarknaden 55
eller på att institut och handel denna marknad skall stå under bankinspektionens tillsyn. Tillstånd krävs dock alltid om kommissionshandel förekommer i företaget. Marknaden har dock noga följts av riksbanken, som aktivt för den skulle komma till stånd. Som framgått av även agerat att tidigare avsnitt har aktörerna i flertalet fall själva valt att komma under bankinspektionens tillsyn och erhålla auktorisation även om de endast i mycket begränsad utsträckning fungerat som kommissionärer. Bankinspektionens tillsyn har i enlighet med FkL inriktats på kommissionärsrollen och mindre på handlarrollen. I avsaknad lagregler och clearing med säkerav hetssystem, har aktörernas positioner endast styrts av interna risklimiegna Bankinspektionen företar dock regelbunden uppföljning av företer. en tagens riskexponering och administrativa rutiner. En jämförelse mellan genuin handlarmarknad och den kombination av en kommission och handel dagens svenska aktiemarknad, och i vissa som avseenden även penningmarknaden, är exempel på, ger vid handen följande. Utgångspunkten för den svenska modellen är en fondkommissionär som i princip uteslutande skall kommissionär. Fondkommissionärens agera som uppgift är att alltid i kundens intresse. Som tidigare har framgått har agera vissa praktiska hänsyn gjort att kommissionärsrollen modifierats genom att kommissionärerna tillåtits att hålla ett handelslager och att genom detta lager göra affärer för räkning. Lagrets storlek har dock begränsats egen såvitt innehav aktier för penningmarknadsinstrument finns avser av men ingen lagerbegränsning. Genom rätten till eget lager har en potentiell
intressekonflikt byggts in i systemet eftersom fondkommissionären samtidigt han har att utföra sin primära uppgift att i varje situation som tillvarata kundens bästa kan göra affärer för egen räkning. Genom att genomlysningen affärerna hittills inte har varit fullständig, har möjligav heterna varit begränsade att i efterhand kontrollera gjorda affärer.
handlarmarknad får kunden bättre möjligheter än vid kommissions- I en omedelbart ställning till ett givet pris, och avslut kan i en sådan handel att ta marknad komma till stånd genast, eftersom affären inte är beroende av att
kommissionären måste finna en motpart. Fondkommissionslagstiftningen har alltsedan dess tillkomst- burits upp skyddsintressen. En grundtanke har varit att allmänheten vid av väsentliga köp och försäljning värdepapper inte skall behöva riskera att anförtro av uppdrag åt handlar i strid med uppdragsgivarens insina personer, som dålig ekonomisk ställning åsamkar uppdragsgivaren tressen eller genom en förluster. En bärande tanke bakom kreditmarknadskommitténs förslagi stort är att reglerna för de olika instituten skall så flexibla att de medger en vara anpassning till nyheter på de olika delmarknaderna. När nu ifrågavarande skall till utvecklingen är det angeläget att de enskilda lagstiftning anpassas skyddsintressena inte träds för när. handlarmarknad renodlas åtminstone teoretiskt de intressekon- I en - föreligga mellan kunden och handlaren genom att kunden flikter som kan
Del 2 s. 5456 Vârdepappersmarknaden
alltid har att utgå från att handlaren i eget intresse. Som ttidgare agerar redovisats är det i dagens system förenat med stora besvär för enskilda kunder att kontrollera att kommissionär inte eller närståendes en satt egna intressen före kundens. Denna intressekonflikt minskar i en genomlyst marknad genom att kunden inte blir utlämnad till prissättning sker en som utan hans insyn eller kontroll. Kommittén anser att det med hänsyn till önskemålet på tillatt ett fredsställande sätt lösa problematiken kring intressekonflikterna inte finns skäl att i en framtida modell tillåta den väljer att marknadsföra sig som som kommissionär att också göra affärer för räkning. En sådan möjlighet egen för kommissionärer bör alltså i princip inte ges. För handlare bör dock inte uppställas hinder mot att göra kommissionsaffärer. Kunden utgår ändå från att handlaren alltid agerar i eget intresse. Som redan har framgått kan det dessutom ibland finnas ett behov även för ett företag uppträder som som handlare att utföra affärer i kommission.
9.6.1.1¶Aktiemarknaden
Del 2 s. 54Enligt kommitténs mening är det angeläget att förutsättningar skapas för en så effektiv aktiemarknad som möjligt. Ett sätt är att efter utländsk förebild möjliggöra en handlarmarknad även i aktier. En sådan möjlighet skulle ligga i linje med kommitténs önskan att skapa ett så flexibelt system som möjligt med större valfrihet såväl för kunderna som för aktörerna själva. Förutsättningar för en bättre lösning än för närvarande intressekonav fliktsproblematiken skulle också föreligga. När det gäller introduktionen i Sverige av en handlarfunktion på aktiemarknaden, och vidareutvecklingen denna funktion möjav genom att liggöra market making, kan följande anföras. Svårigheter föreligger att genom lagstiftning tillskapa handlarfunktionen och market maker rollen. Dessa bör enligt kommitténs mening i stället växa fram inom ramen för den existerande aktiemarknaden. Då skapas de bästa förutsättningarna för att nödvändiga handelsregler successivt etableras marknaden. Den existerande lagstiftningen uppställer emellertid vissa hinder för en sådan utveckling. Vad som fordras för att dylik handel skall kunna uppkomma är en för det första att handlarnas lager tillåts vara större än i dag. En ytterligare förutsättning är att blankning, innebärande rätt sälja värdepapper att som inte finns i lager, tillåts samt att efterhandel föranleder efteranmälan så som långt möjligt begränsas med hänsyn till kravet på full och omedelbar insyn i samtliga affärer. För att underlätta introduktionen sådan marknad bör också ett av en centralt registrerings- och avslutssystem finnas tillgängligt. Risken för felaktig prissättning torde kunna effektivt motverkas genom ett sådant system, till vilket alla gjorda affärer omgående rapporteras och från vilket all affärsinformation löpande offentliggörs. Bland de uppgifter som bör rapporteras till systemet kan nämnas kommissionärhandlare, pris, kvantitet motpart, och affärstidpunkt. Därigenom åstadkoms vad brukar kallas som en genom-
Värdepappersmarknaden 57
Del 2 s. 55lyst marknad. Detta skapar betydligt bättre förutsättningar för att undvika intressekonflikter. Genom strikta regler om hur rapportering och offentliggörande affärer skall till kan det centrala informationssystemet om effektiv marknadsövervakning. En effektiv handlarmarkmedverka till en nad i aktier, eventuellt inkluderande en möjlighet till market making, förutsätter enligt kommitténs mening att alla avslut kan rapporteras och offentliggöras via ett centralt datasystem. Stockholms fondbörs förbereder införandet ett sådant system SAX-systemet. Systemet beräknas dock av fullt utbyggt förrän tidigast år 1990 jfr avsnitt 9.1.2.2. inte vara Kommittén mot bakgrund av nämnda förhållanden att tiden ännu anser inte är att för den svenska aktiemarknaden föreslå så genomgripanmogen de förändring införandet av handlarfunktionen skulle innebära. Komsom mittén överlämnar frågan till värdepappersmarknadskommittén att om den finner tillräckliga skäl härtill föreligga skapa lagtekniska förutsätt- ningar för att fullfölja tankegångarna genom att enligt sina direktiv överväga och föreslå sådana förändringar beträffande bl. a. handelslager, blankning och efterhandel, att handlarfunktionen möjliggörs på den svenska aktiemarknaden. Sådana regler kan inlemmas i 5 kap. KML som enligt kreditmarknadskommitténs förslag reglerar värdepappersmarknaden, eller
i ett särskilt kapitel i KML. Kommittén sålunda att ett eventuellt införande av handlarfunktioanser på den svenska aktiemarknaden bör anstå till dess de ovan redovisade nen förutsättningarna är för handen. Som framgår längre fram i detta kapitel gör kommittén FkL och föreslår att den med vissa förändringar, en översyn av diskuterade hänseenden, inarbetas huvudsakligen i 5 kap. dock inte i nu KML. Utöver dessa förslag till förändringar för aktiemarknaden föreslår kommittén att det nuvarande kravet på minsta aktiekapital för fondkommissionsbolagen kraftigt höjs från 500 000 kr. till 10 milj. kr. Denna lägsta gräns är anpassad till de krav på aktiekapital kommittén föreslår för andra institut på kapitalmarknaden. Höjningen kommer inte att innebära några problem för de fondkommissionärer som i dag är aktiva på aktiemarknaden eftersom flertalet redan i dag har aktiekapital som klart överstiger denna
grans.
9.6.1.2¶Penningmarknaden
Del 2 s. 55Det affärssystem byggts på den svenska penningmarknaden ställer som upp höga krav på aktörerna. Det krävs hög kompetens för att fatta de snabba beslut är förutsättning för att marknaden skall fungera. Det har som en därför från olika håll bl. från de nuvarande aktörerna på marknaden - a. krav på tillstånd för dem skall verka på denna marknad. Redan nu rests som fungerar det så att vissa de fondkommissionärer som tar aktiv del på av marknaden har givits ett begränsat tillstånd innefattande rätt att verka
endast denna marknad. Som tidigare framhållits är det från kommitténs utgångspunkt viktigt att grund läggs för så konkurrensneutral reglering som möjligt. Kommiten en
Del 2 s. 5658 Värdepappersmarknaden
tén har i annat sammanhang framlagt förslag att vissa kapitaltäckningsom krav skall ställas placeringar utanför balansräkningen. Till sådana placeringar hänförs ett antal av de instrument förekommer på penningmarksom naden. Det är viktigt att samma typ av placering eller transaktion träffas av ett lika stort kapitalkrav oberoende av vilket institut innehar placeringsom en eller utför transaktionen. Detta vore inte möjligt om någon aktör helt eller delvis skulle stå utanför tillsyn och kontroll. Det finns även andra skäl som talar för auktorisationsprövning och kontinuerlig tillsyn över samtliga penningmarknadsaktörer. För de institutioner och företag som lånar mycket kapital på penningmarknaden är det upp ett oavvisligt krav att emissionsinstituten fungerar väl. För instituten själva är det dessutom av stor vikt att de uppnår viss status. De bör bl. ha en a. en betryggande kapitalbas. Sammantaget finner kommittén att det är nödvändigt att ställa samtliga penningmarknadsinstitut under tillsyn. Kommittén föreslår därför krav att på tillstånd införs för dessa, att krav på minsta aktiekapital uppställs och att företagen underställs motsvarande regler i fråga om kapitaltäckning och tillsyn som gäller för andra institut på kapitalmarknaden. Detta gäller såväl institut vilka fungerar som kommissionärer de vilka bedriver som egenhandel. Kommissionärerna på penningmarknaden bör enligt kommittén, i likhet med kommissionärerna på aktiemarknaden, ha ett aktiekapital på minst 10 milj. kr. Om en penningmarknadsaktör vill äga rätt att inneha instrument i lager och dessutom utöva handlarfunktionen på penningmarknaden, dvs. ta egna positioner i penningmarknadsinstrument och ha möjlighet att uppträda market maker, föreslår kommittén kravet på som att aktiekapital skall vara minst 25 milj. kr. På grund detta krav kommer av några av de fondkommissionärer i dag arbetar på marknaden och som önskar erhålla tillstånd att bedriva penningmarknadshandel, att tvingas öka sitt aktiekapital.
9.6.1.3 Definitioner m.m. Av vad som ovan redovisats framgår att kommittén inte lägger fram något lagförslag beträffande handlarfunktionen på aktiemarknaden, aktiemarknadshandel, eller market maker rollen på denna marknad. Avsikten är att värdepappersmarknadskommittén i enlighet med sina direktiv meri detalj skall utreda och överväga om, och i såfall hur, dessa funktioner kan införas på den svenska aktiemarknaden. När det gäller de övriga tre funktionerna nämligen aktie- och penningmarknadskommission samt penningmarknadshandel föreslår kommittén att följande tre definitioner införs i KML:
Aktiemarknadskommission nu fondkømmissionsrörelse Med aktiemarknadskommission i denna lag yrkesmässigt utövad verkavses samhet som avser handel i eget namn för annans räkning med aktie, annat bevis om delaktighet i bolag, samt andel i aktiefond.
Del 2 s. 57Värdepappersmarknaden 59
Penningmarknadskommission Med penningsmarknadskommission avses i denna lag yrkesmässigt utövad verksamhet som avser handel i eget namn för annans räkning med fond-
utgör aktie, annat bevis om delaktighet i bolag eller andel i papper, som aktiefond.
Penningmarknadshandel Med penningmarknadshandel avses i denna lag yrkesmässigt utövad verksamhet som avser handel för egen räkning med fondpapper, som utgör aktie, annat bevis om delaktighet i bolag eller andel i aktiefond.
Genom de nu föreslagna definitionerna för värdepappershandeln har kommittén sökt träffa de verksamheter som tidigare beskrivits och åsatt dem beteckningar som syftar till att öka förståelsen för innebörden av respektive verksamhet. Härigenom blir även strukturen på marknaderna lättare att överblicka. Beträffande definitionerna skall i detta sammanhang endast påpekas att kommissionärsfunktionerna, som de utformats, inte träffar de interbankmäklare som tidigare beskrivits under avsnitt 9.3.5.3. Lagtekniskt föreslår kommittén att reglerna om aktiemarknadskommission, vars definition alltså sakligt sett överensstämmer med den nuvarande definitionen av fondkommissionsrörelse, i tillämpliga delar förs över från FkL till KML. Förslaget innebär också att reglerna i KML utformas så att de omfattar penningmarknadskommission och penningmarknadshandel.
Vid överläggningar som kommittén haft med företrädare för instituten, och annan expertis på det branschområde det här gäller, har vissa bedömare ansett det troligt att i den framtida marknaden de effektivare handlarfunktionerna kommer att få försteg framför de, i vart fall teoretiskt sett, mindre effektiva kornmissionärsfunktionerna. Att nu göra mer bestämda förutsägelser om marknadernas utveckling torde dock inte vara möjligt särskilt som inverkan av skatter och avgifter snabbt kan påverka fördelningen mellan egenhandel och kommissionsrörelse. Emellertid saknas det anledning för lagstiftaren att för framtiden prioritera någon av verksamhetsformerna. Enligt kommitténs mening bör de i stället få förutsättningar att verka vid sidan av varandra under så konkurrensneutrala förutsättningar som möjligt.
Fråga uppstår om det krävs att särskilda institut bildas för att upprätthålla var och en av de beskrivna funktionerna. Här har emellertid kommittén funnit att den redan inslagna vägen är den mest ändamålsenliga. Ingenting hindrar nämligen att man som i dag inom ett företag integrerar de båda penningmarknadsfunktionerna med aktiemarknadskommission. En annan sak är att det kan vara viktigt att inom företaget särskilja de olika funktionerna. Kommitténs lösning innebär att man genom en flexibel lagstiftning skapar möjlighet för instituten att vara verksamma på marknaden oavsett om ett institut endast sysslar med en funktion eller blandar två eller flera funktioner.
Del 2 s. 5860 Värdepappersmarknaden SOU l9§8:29
Kommittén föreslår att det skall krävas tillstånd bankinspektioren i av varje särskilt fall för att utöva de olika definierade verksamheterna. För dem som väljer att uppträda endast penningmarknadskommissionär som bör ingen möjlighet finnas att utan särskilt tillstånd inspektionen utöva av någon av de båda andra verksamheterna. Däremot bör det möjligt för vara den som fått tillstånd att uppträda som handlare penningmarknaden att utan något särskilt tillstånd också bedriva penningmarknadskommission. För aktiemarknadskommission bör tills vidare de nuvarande reglerna om fondkommissionsverksamhet gälla med kommittén föreslagna ändringar. av Kommittén har inte funnit det lämpligt att behålla termen fondkommissionsbolag för de bolag som erhållit tillstånd att bedriva penningmarknadshandel. Kommission är nämligen för dessa bolag en missvisande benämning. Kommitténs förslag innebär i denna del att dessa bolag kallas fondhandlarbolag. Benämningen fondkommissionsbolag behålls för de bolag som uteslutande bedriver kommissionshandel på penningmarknaden samt för de bolag som är kommissionärer aktiemarknaden, de har trots att möjlighet att hålla ett visst handelslager. Som tidigare redovisats föreslår kommittén att skillnad i krav aktiekapital skall införas för bolagen. För kommissionshandel skall krävas ett aktiekapital minst 10 milj. kr. om medan för handlarfunktionen, grund av den högre risknivån i verksamheten, kravet bör vara större, förslagsvis 25 milj. kr. lägsta aktiekapital. som
9.6.2¶Utländskt
Del 2 s. 58ägande
Kommittén har i avsnitt 8.3.3 behandlat utländskt ägande i kreditmarknadsbolag. Som framgår av detta avsnitt infördes år 1983 förbud för utländska rättssubjekt att förvärva aktier i finansbolag och fondkommissionsbolag. Skälet till förbudet var att frågan om utländska bankers etablering i Sverige skulle kunna övervägas utan risk för störande konkurrenssnedvridningar under mellantiden. Kommittén har nu ansett tiden att upphäva det rådande vara mogen utlänningsförbudet eftersom frågan om utländska bankers etableringi Sverige numera blivit löst. Det saknas enligt kommitténs bedömning skäl att behandla förevarande bolag på annat sätt än företag i allmänhet. Det betyder att lagen 1982:617 utländska förvärv svenska företag bör bli om av tillämplig. Kontrollsubjekt enligt denna lag kommer alltså att efter tillstånd kunna förvärva samtliga aktier i ett sådant företag. Liksom beträffande kreditmarknadsbolagen bör prövningen tillståndsfrågan ankomma på av bankinspektionen.
9.6.3 konto
Del 2 s. 58Inlåning
Ingen annan än bank får ha inlåning på sådant konto bankerna allmänt som använder sig av. Fondkommissionsbolags inlåning skulle därför den - om inte uttryckligen sanktionerades i lag inte anses vara tillåten. Inlåningen -
Del 2 s. 59Värdepappersmarknaden 61
kommer huvudsakligen från bolagens fasta kunder och utgörs företrädesvis för beordrade värdepappersinköp, likvider för av förskottsinbetalningar av redan försålda värdepapper och utdelningsbelopp, som kunderna vill av hålla i beredskap för eventuella framtida förvärv eller låta stå inne i rent förräntningssyfte. Fondbörsutredningen redovisade av bankinspektionen vid utgången en år 1973 verkställd undersökning. Enligt denna undersökning hade det av förekommit, att inlåning mottagits conto även från personer och ina stitutioner utanför den fasta kundkretsen. För inlåningen tillämpade firmorsinsemellan något olika villkor. Även för kunderna till en och samma na firma kunde villkoren variera. Vid berörda undersökning konstaterades, att kunderna då i allmänhet disponerade sina tillgodohavanden avista men för del inlåningen den som utgjordes av stora poster gällde vanligen en av - speciella uppsägningsvillkor. Uttag fick i sådana fall endast göras med iakttagande viss uppsägningstid varierade mellan ett par dagar och av som någon månad. I fråga om den ränta som gottgjordes insättarna förekom också betydande variationer. l del fall motsvarade räntan den som en tillämpades bankerna på sparkasseräkning. I andra fall var räntan högre av och kunde t.o.m. överstiga räntan på s. k. specialinlåning i bank. I något fall lämnades avista tillgodohavanden inte någon ränta alls. På det övervägande antalet konton var behållningen under 100 000 kr. 91 °o. En behållning på 100 000- 500 000 kr. fanns 8 °o av kontona. På25 konton, eller på 1 %, behållningen större än 1 milj. kr. Enligt fondbörsutredvar ningens redovisning hade inlåningen i fondkommissionsfirmorna ökat markant under de närmaste åren före undersökningen. Ökningen har, som framgått det kommittén redovisade materialet, fortsatt sedan fondav av kommissionslagen trädde i kraft. Fondkommissionsbolagens inlåning har gammal tradition och internationella motsvarigheter. Det huvudsakliga syftet är att underlätta kommissionshandeln. Fondbördsutredningen konstaterade att kundkontot fyllde en funktion i kommissionshandeln. Utredningen ville emellertid inte medverka till utveckling kunde uppfattas som en inbrytning i bankernas en som ensamrätt att ta emot inlåning från allmänheten på bankräkning. Däremot ansåg utredningen att kundkonto i och för sig borde tillåtas när det hade ett omedelbart samband med kommissionshandeln. Utredningen pekade emellertid på den risk som insättaren löper i händelfondkommissionärens konkurs. Insättarens fordran har där endast se av karaktären oprioriterad fordran. Utredningen diskuterade därför att av införa krav att de kundmedel som en fondkommissionsfirma mottar omedelbart avskiljs från medel genom insättning på räkning i bank. egna Härigenom skulle, menade utredningen, så långt det är möjligt, kommissionskunden säkerställas. Utredningen jämförde härvidlag med vissa andra kategorier också arbetar på uppdragsbasis och med någon form av som auktorisation, där principen om avskiljande eller rent av förbud att över huvud taget mottaga klientmedel gäller. För advokater gäller ex. enligt stadgarna för Sveriges Advokatsamfund skyldighet att hålla penningmedel
Del 2 s. 6062 Värdepappersmarknaden
som tillhör advokatens huvudman avskilda från egna medel. Vidare är auktoriserade revisorer förbjudna att handha medelsförvaltning för företag i
vilka de är revisorer. Ytterligare exempel utgör fastighetsmäklare är som auktoriserade av handelskammare. För dem gäller handelskammarens rekommendation att mäklaren skall hålla de penningmedel som han mottar av klient avskilda från egna eller i rörelsen ingående medel.
Den minskade risk som kunden insättaren i fondkommissionsfirma - en — skulle löpa, om regel insättning kundmedel på en om av bankräkning infördes talade enligt utredningens mening för att fondkommissionsfirmor-
na skulle åläggas att hålla sina kundmedel avskilda från egna medel. Den vanlige kommissionskunden skulle med sådan lösning så långt en vara möjligt skyddad när han vände sig till auktoriserad fondkommissionsen firma. Enligt utredningens uppfattning skulle ett arrangemang, där fondkommissionsfirman skyldig att hålla klientmedelskonto var ett i bank, inte nämnvärt försvåra regleringen av ett kundförhållande. På kontot skulle samtliga de medel uppsamlas som en fondkommissionsfirmas kunder läm-
nade för värdepappersaffärer. Fondkommissionsfirmans rörelse skulle få finansieras på annat sätt än med kommissionskundens kontomedel. Det skulle självfallet stå kunden fritt att mot revers låna ut till fondpengar kommissionsfirman. Utredningen konstaterade kunden i sådant att fall skulle bli mer benägen att beakta att risken med kreditgivningen är en annan än den som föreligger när deponerar sina på en person pengar inlåningsräkning i bank. en Utredningen ansåg emellertid att kundkontot på ett smidigt sätt reglerade det löpande betalningsförhållandet mellan fondkommissionsfirma och en dess kunder och därigenom underlättade kommissionshandeln, och stanna-
de därför för en kompromiss som ansågs ägnad att dels göra kunden insättaren medveten sin risksituation, dels slå vakt - om om bankernas ensamrätt till inlåning. Utredningen föreslog sålunda som en huvudregel att fondkommissionsfirmorna skulle åläggas avskilja att genast och på räkning i bank insätta de medel som fondkommissionsfirmorna mottog med redovisningsskyldighet, dvs. alla medel fondkommissionsfirma i egenskap som en av kommissionär mottar från uppdragsgivare. Emellertid borde det enligt utredningen öppnas möjlighet för fondkommissionsfirmorna träffa att ett sådant avtal med sina kunder att de inte behövde avskilja mottagna medel. Avtalet gavs den innebörden att fondkommissionsfirma en tills vidare befriades från skyldigheten att avskilja mottagna medel insättning på genom bankräkning. Om avtal har träffats, får fondkommissionsfirmorna motta medel på kundkonto och använda dem i den rörelsen. Även egna om ett dylikt avtal föreligger, får kundkontot användas enbart för att motta förskott på värdepappersaffärer och försäljnings- och utdelningsbelopp, avsedda att utbetalas eller tämligen omgående reinvesteras. Avtal får alltså endast slutas beträffande sådana medel som står i ett nära samband med
kundens värdepappersaffärer. De medel står inne på kontot får inte som användas för andra utbetalningar än sådana värdepapperstranssom avser aktioner. Medel får sålunda inte användas till verkställa periodiskt att
Del 2 s. 61Värdepappersmarknaden 63
återkommande utbetalningar såsom skatter och dylikt. Utredningen ansåg det angeläget att avtalet mellan kund och fondkommissionsfirma klarlade kontots funktioner. Enligt utredningens mening var det därför ett krav att avtalet skall upprättas skriftligen. Inlåningens betydelse i förhållande till fondkommissionsbolagens omsättning är i stort sett oförändrad sedan år 1975, även om andelen har fluktuerat åren. Den lagen valda huvudregeln, att kundmedel genom av skall avskiljas och insättas på räkning i bank, avtalas regelmässigt bort. De ifrågavarande medlen används alltså som rörelsemedel i bolagen. Kommittén föreslår kapitaltäckningsregler för fondkommissionsverknya samhet. Dessa regler syftar emellertid endast till att i huvudsak anpassa kapitaltäckningen i fondkommissionsbolag efter vad som gäller för andra institut på marknaden. Även Soliditeten i bolagen genom denna åtgärd i om viss utsträckning kommer att stärkas, är sådana regler på intet sätt en garanti för att bolagen inte kan i konkurs. För den enskilda kunden torde det avtal varigenom han medger bolaget att mottaga och använda medlen på kundkontot som rörelsemedel, vanrutinåtgärd. Då kunden får kontakt med bolaget ligtvis framstå som en föreläggs han sålunda regelmässigt ett sådant avtal men ofta även andra, däribland ett rebelåningsavtal, varigenom bolaget medges rätt att vidarepantsätta kunden eventuellt pantsatta aktier. Det torde för flertalet av de av små aktiesparare som är kunder hos fondkommissionsbolagen inte vara fullt klart att medlen kundkontot kommer att användas som rörelsemedel och att kunderna i fall konkurs endast har en oprioriterad fordran på - av — bolaget. Om i stället huvudregeln tillämpades, dvs. att kundernas medel var avskilda och insatta på bank, skulle vid en konkurs i fondkommissionsbolaget kunderna ha separationsrätt och därmed inte drabbas av några förluster. Kommittén har diskuterat olika möjligheter att förstärka skyddet för kundernas medel vilka används av fondkommissionsbolagen som rörelsemedel. Ett alternativ att frånta bolagen möjligheten att avtala bort vore huvudregeln, så att kundmedlen alltid hålls avskilda och är säkrade vid eventuell konkurs. Denna lösning skulle dock innebära att kundkontona skulle försvinna och därmed även kontonas funktion att underlätta kommissionshandeln genom att som ovan nämnts på ett smidigt och enkelt sätt reglera det löpande betalningsförhållandet mellan fondkommissionsbolaget och dess kunder. Således skulle denna lösning till viss del i praktiken försvåra regleringen kundförhållandet samtidigt som den skulle frånta av fondkommissionsbolagen möjligheten att använda kundmedlen som rörelsekapital. Ett annat alternativ tillgodoser kraven på att dels stärka kundskyddet som och dels behålla kundkontots viktiga funktion vore att söka införa möjligheten att försäkra insättarmedlen. Om sådan försäkring tecknats, innebärande skydd för insatta medel kundkonto, skulle hinder att använda medlen som rörelsemedel föreligga. Av redovisningen framgår att kundkontot har flera funktioner. Kommit-
Del 2 s. 6264 Värdepappersmarknaden
téns uppfattning är att det tyngsta skälet för att bibehålla någon form av inlåning är fondkommissionärernas behov att på ett smidigt och effektivt av sätt kunna motta och i vissa fall kräva förskottsinbetalningar för beordrade värdepappersinköp. Det är sålunda inte fråga uppdrag från mindre om placerare utan affärer med stora belopp. I möjligheten till förskottsinbetalning ligger även en garanti för kommissionären, att betalning inte uteblir utan sker i rätt tid. Kommittén har övervägt frågeställningarna och sökt finna ett praktiskt fungerande förfaringssätt. Huvudregeln bör enligt kommittén alltjämt vara, att de medel som kunderna olika skäl har innestående hos fondkommisav sionsbolaget genast skall avskiljas och insättas på räkning i bank. Kommittén har i annat sammanhang på anförda skäl avvisat tanken på att införa en s. k. insättarförsäkring inom banksektorn för att därigenom trygga på bankkonton insatta medel. Vad beträffar kundkonto hos fondkommissionsbolag föreligger enligt kommitténs mening delvis andra syften och förutsättningar. Kommittén har funnit att ett sådant försäkringssystem med fördel bör kunna införas när det gäller skydd för kundmedel hos fondkommissionsbolag. Härigenom skulle kundens medel alltid vara säkrade vid konkurs och kundkontots betydelsefulla funktion för handeln skulle finnas kvar. Kommittén föreslår därför att huvudregeln kompletteras med en möjlighet för fondkommissionsbolag att teckna försäkring för kundmedlen och därmed ha möjligheten att tillhandahålla kundkonton i bolaget. Rätten att avtala bort huvudregeln ersätts således med ett krav på försäkring för samtliga på konto insatta medel. För det fall ett fondkommissionsbolag alternativ i som stället väljer att anskaffa bankgaranti bör inget hinder häremot resas om därigenom samma skydd för kundmedlen skapas. Denna försäkring eller garanti skall vara godkänd av bankinspektionen och utformad så att ersättningen tillfaller kunden om fondkommissionsbolaget försätts i konkurs. Fondkommissionsbolag som inte tecknat försäkring eller anskaffat en garanti av nämnt slag, skall enligt huvudregeln hålla kundmedlen avskilda i bank. För det fall avsteg gjorts från lagens huvudregel och försäkring tecknats eller garanti anskaffats bör kunden i varje särskilt fall underrättas härom. Detta kan ex. göras genom att kunden på kontoutdraget upplyses om att pengarna kontot placerats i bank eller försäkratsgaranterats genom av bankinspektionen godkänd försäkringgaranti. Liksom tidigare utredningar har kommittén funnit att begreppet inlåning i möjligaste mån bör reserveras för bankinlåning. Kommittén förutsätter att den framtida inlåningen hos fondkommissionsbolag får så gott utesom slutande karaktären av förskottsinbetalningar för beordrade värdepappersaffärer. Medel på dylikt konto kommer att innestå längst någon månad eftersom inbetalningarna i första hand syftar till att underlätta likviditetshanteringen och garantera avslut och betalning vid större kommissionsaffärer. Något hinder mot att liksom i dag betala ränta på förskottsinbetalningar bör inte uppställas. I avsikt att alltmer särskilja begreppet inlåning och reservera detta för bank föreslår kommittén att fondkommissionsbolagens förfogande över kundmedel i framtiden bör benämnas förskottsmedel och inte, som för närvarande, inlåning på konto.
Del 2 s. 63Värdepappersmarknaden 65 sou 1933;29
9.6.4¶Rebelåning avpantsatta värdepapper
Del 2 s. 63Samtidigt med 1919 års lagstiftning om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet tillkom lagen 1919:242 med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper. Motivet för den senare lagstiftningen var bl. a. en rådande uppfattning hos fondhandlare att de kunde företa praktiskt taget vilka förfoganden som helst ex. för egna spekula-
tioner eller för att fullgöra egna likvider förutsatt att de på utsatt tid till
ägarens disposition ställde ett lika antal papper av samma slag som de mottagna. Lagstiftaren ställde därför krav på att medgivandet av ägaren att förfoga över papperen skulle ske formbundet. Vidare ville man ge ett effektivt skydd mot pantsättning av en ursprunglig panthavare på strängare villkor än de för vilka panten häftade hos denne. Lagen gjordes generellt tillämplig på panthavare, dvs. även utanför kretsen av fondkommissionärer. I övrigt, dvs. vid innehav av annan tillhörigt fondpapper för försäljning i kommission, inköp i kommission eller för förvaring gjordes lagen tillämplig på fondkommissionärer. I lagen stadgades att avtal genom vilken en fondkommissionär eller panthavare erhållit rätt att för annans räkning än ägarens förfoga över fondpapper var utan verkan om inte särskild överenskommelse hade träffats. Överenskommelsen skulle skriftlig och endast
vara innehålla överenskommelsen. Vidare skulle fondpapperen beskrivas såtydligt att de kunde skiljas från andra. Slutligen skulle det förfogande som avsågs noggrant anges. Som redan tidigare redovisats gällde för pantsatta fondpapper att de inte fick återbelånas av panthavaren annat än i förening med den fordran som panten utgjorde säkerhet för, om inte överenskommelse hade träffats om detta i sådan skriftlig handling som nyssnämnts, dvs. innefattande en noggrann beskrivning av värdepapperen. Inte i något fall fick återpantsättning eller överlåtelse ske av fondpapperen för högre belopp eller på strängare villkor än hos panthavaren. Förfogande i strid med nyssnämnda bestämmelser var straffbart som olovligt förfogande om det inte innefattade grövre brott.
Fondbörsutredningen konstaterade att de återgivna bestämmelserna till skydd för de av allmänheten pantsatta fondpapperen onekligen komplicerade en fondkommissionärs möjligheter till återfinansiering. En aktiv förvaltning av värdepapper medför att innehållet i de värdepappersposter som rebelånas kan växla väsentligt med korta intervall. Detta medförde enligt utredningen naturligtvis avsevärt besvär både för banker och fondkommissionsbolag. De senare måste ex. vid varje förändring införskaffa medgivande till belåningen med specifik angivelse av värdepapperen.
Utredningen övervägde att föreslå att lagen, med hänsyn till de komplikationer den medförde för fondkommissionsfirmorna, skulle avskaffas. Lagen gällde emellertid inte enbart fondkommissionärer. Den träffade en vidare krets av personer som mottog fondpapper som pant. De som gav kredit mot säkerhet av fondpapper hade enligt utredningen på senare tid ökat i antal. Utredningen konstaterade att fondkommissionsfirrnorna inte alltid på ett tillfredsställande sätt hade iakttagit lagens bestämmelser. Ut-
Del 2 s. 6466 Vârdepappersmarknaden
redningen ansåg att hänsyn till den olägenhet lagens bestämmelser medförde för fondkommissionärer och panthavare fick vika för det skydd som den gav personer vilka investerar i sådana värdepapper som avsågs i lagen. Utredningen föreslog därför att lagen borde bibehållas. Emellertid beaktades olägenheten av den dåvarande lagen på det sättet att specifikationen av de papper som avsågs föreslogs utgå till viss del.
Inom kommittén har diskuterats innebörden av lagbestämmelsens ordalydelse att återpantsättning eller Överlåtelse inte får ske för högre belopp eller på strängare villkor än hos panthavaren. Följande exempel har använts för att belysa problemet.
Aktieportfölj Kund A Kund B Kund B
Marknadsvärde 100 000 100 000 - 40 000 Belåningsvärde 70 000 70 000 70 000
—— Fondkommissionsbolaget förvaltar kunderna A:s och B:s aktieportföljer om vardera 100 000 kr. Såväl A som B har i bolaget pantsatt sina aktier som säkerhet för krediter upp till aktiernas belåningsvärde. Bolaget rebelånar de på detta sätt pantsatta aktierna i bank. Eftersom återbelåning inte få ske för högre belopp eller på strängare villkor än de för vilka de häftar hos bolaget, pantsätter bolaget aktier värderade till 200 000 kr. för en fordran om 140 000 kr. Efter någon tid minskar värdet på från
B:s aktier kraftigt - 100 000 kr. till 40 000 kr. Samtidigt går bolaget i konkurs och banken utnyttjar panten för att reglera krediten till bolaget. För att täcka sin fordran på bolaget om 140 000 kr. ianspråktar banken A:s aktier om 100 000 kr. och B:s aktier om 40 00 kr. Genom att de pantsatta aktierna av bolaget skiljs från fordringsbeviset och utan samband med detta återbelånas i banken, har inte banken kännedom om rättsförhållandet mellan bolaget och dess kunder och kan därför i god tro som i förevarande exempel ta i anspråk samtliga A:s aktier. När bolaget återbelånar A:s och B:s pantsatta aktieri en enhet utan samband med fordringsbevisen, kan således inträffa att A går förlustig äganderätten till de aktier som motsvarar skillnaden mellan marknadsvärdet och belåningsvärdet. A ges i stället en oprioriterad fordran om 30 000 kr. i bolagets konkurs.
Om det i praktiken kan till på det sätt som ovan beskrivits bör ifrågasättas om inte en annan lösning på rebelåningsproblematiken bör sökas. Den första frågan som kan ställas är om inte bolaget rebelånat A:s aktier på strängare villkor än som avtalats vid den ursprungliga pantsättningen. Dessa strängare villkor skulle bestå i att A:s aktier tillsammans med B:s aktier rebelånas i bank och att A:s aktier därmed svarar med sitt fulla värde för bolagets hela skuld till banken.
En genomgång av förarbetena till lagen 1979:750 om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper ger inget svar på frågan om det beskrivna förfarandet skulle utgöra en återbelåning på strängare villkor än de för vilka de häftar hos panthavaren. Lagregleringen, som alltså ursprungligen tillkom är 1919, kan sägas utgöra en påbyggnad på den bestämmelse som finns
Del 2 s. 65Värdepappersmarknaden 67
intagen i 10 kap. 6 § handelsbalken. Av uttalandena i förarbetena till 1919 års lag skulle kunna utläsas att återbelåning samtliga gäldenärers fondpapper utan samband med fordav ringsbevisen skulle tillåten. Även de fondpapper som pantsatts av vara om särskild gäldenär därmed svarar för fondkommissionsbolagets hela envar skuldsättning, utgör denna återbelåning ingen belåning på strängare villkor. Skälet till att särskild lag rätt att förfoga över annan tillhöriga en om fondpapper tillkom att det ansågs viktigt att i lag uppställa krav en var viljeförklaring från pantägarens sida för att panthavaren över huvud taget skulle ha rätt att återbelåna fondpapperen. Samtycke från pantägarens sida förelåg vid tiden före lagens tillkomst endast på såsätt att i det till panthavautfärdade skuldebrevet fanns bland övriga kontraktsbestämmelser ren - intaget ett i allmänna ordalag hållet medgivande för panthavaren att dispanten säkerhet för egna krediter. Ett undertecknande av ponera som skuldebrevet kunde knappast innefatta ett medgivande i det preciseraanses de hänseende som lagen sedermera förutsatte. Det borde starkt kunna ifrågasättas om inte en rebelåning, på sätt tidigare exempel visar, innebär rebelåning strängare villkor. Enligt förarbeteen torde emellertid bestämmelsen inte böra tolkas på detta sätt. Panthavana skall i stället informeras om de risker en dylik rebelåning innebär och ren ett klart samtycke till att panthavaren får förfoga över panten på dylikt avge sätt. Flertalet fondkommissionsbolag har emellertid i dag rutiner som minskar de risker kunden A i exemplet utsätts för. Genom datorbaserade kundregister håller bolagen löpande kontroll över varje enskild kund. Visar det sig en att värdet på kundens fondpappersinnehav minskar och inte täcker den fordran kunden har i bolaget, uppmanas kunden att reglera sin skuld till bolaget att tillskjuta visst ytterligare kapital. Kan inte kunden genom ex. utnyttjat kundens fondpapper för rebelåning i bank, detta och har bolaget kan bolaget byta ut kundens fondpapper från pantsättningen i bank och ersätta dessa med andra säkrare papper. Kundens fondpapper försäljer bolaget för att därmed få sin fordran hos kunden täckt. Att rebelåningsproblematiken är svår och uppmärksammas även av fondkommissionsbolagen framgår av en mall till de rebelåningsavtal som nu allmänt används, fig. 9.1. Fig 9.2 är ett exempel på ett avtal om rebelåning. Problematiken har även behandlats i debattartiklar och juridisk doktrin
varvid sakkunniga redovisat skilda ståndpunkter. Av det material kommittén framtagit framgår att rebelåningen av pantsatta fondpapper relativt sett fått allt mindre betydelse för fondkommisen sionsbolagen. En orsak till detta torde att flera av dem numera ingår i vara större koncerner, gjort bolagen mindre beroende av denna typ av som pantsäkerhet för sin upplåning. Kommitténs anser att fondkommissionsbolagen generellt inte skall beroende av denna form av säkerheter. Det vara bör allmänt så att dessa bolag skall klara sin upplåning med hjälp av vara sina tillgångar och rörelsens utveckling eller i annat fall med stöd av egna sina ägare. Det har ifrågasätts det på den svenska värdepappersmarknaom
Del 2 s. 6668 Värdepappersmarknaden
Fig. 9.1 Utdragur avtal om rebelåningavpantsattaaktier
§ X Såsom säkerhet för sina åtaganden enligt i § 1 angiven revers skall A pantförskriva och till B överlämna aktier till med belåningsvärde svarande mot låneskulden. Härvid skall beaktas att aktierna endast kan godkännas såsom pant till de belopp för vilket aktierna häftar hos A. Detta belopp, nedan kallat belåningsvärde, skall vid varje tid kunna utläsas ur A:s bokföring. A förbinder sig att noggrant iakttaga denna begränsning. Sker förändring i det belopp för vilket aktierna häftar hos A är A skyldig att förstärka panten i motsvarande mån.
Förskrivning av pant omfattar även pantens avkastning och varje annan av panten hårflytande rättighet.
Med pant avses i det följande allt som sålunda omfattas av pantförskrivning.
Vid pantförskrivning skall A försäkra, att A på grund av med ägarna till de pantsatta aktierna träffade skriftliga överenskommelser, upprättade enligt formföreskrifterna i 1919 års lag med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper, äger rätt att pantförskriva aktierna till B för belopp och på villkor som skett.
§ Y I de fall då någon av A:s låntagare reglerar hela sin skuld till A, skall A äga rätt att ur de pantsatta aktierna utfå det antal, som motsvarar låntagarens hela innehav, dock endast under förutsättning att det sammanlagda belåningsvärdet, bestämt enligt bestämmelserna i § X ovan, av de kvarvarande pantsatta aktierna icke understiger A:s skuld till B. Skulle värdet av kvarvarande pantsatta aktier understiga nämnda skulder, skall A såsom säkerhet pantsätta kontanta medel med så stort belopp att detsamma jämte belåningsvärdet å kvarvarande aktier svarar mot skulderna.
A skall jämväl äga rätt att ur de pantsatta aktierna uttaga aktier representerande endast en del av resp. låntagares hela innehav. Dylika uttag får ske endast under samma förutsättning som i föregående stycke.
I stället för att uttaga pantsatta aktier då låntagare hos A enligt ovan helt eller delvis reglerar sin skuld till A äger A att till låntagaren leverera andra aktier än de som rebelånats hos B. De sistnämnda aktierna skall alltjämt ingå såsom säkerhet för lånet hos B.
§ Z A skall vid pantförskrivning tillställa B en förteckning upptagande de olika låntagarnas namn, skuldbelopp och antalet låntagaren tillhöriga aktier. Förteckningen, som skall vara bestyrkt av bolagets revisor, skall vara summerad så att därav framgår summan av A:s fordringar och sammanlagda antalet aktier.
Vid uttag av aktier enligt bestämmelserna i §Y första och andra styckena skall A lämna B anvisning om vilken låntagare uttagen avser och låntagarens återstående skuld och kvarliggande aktier.
Vid förfarandet enligt § Y sista stycket skall A lämna B anvisning om vilken låntagare som avsesmed förfarandet och låntagarens återstående skuld och kvarliggande aktier.
Del 2 s. 67Värdepappersmarknaden 69
§ Å Uttag aktier sker mot avlämnande av kvitto i ett exemplar. Å kvittot skall förtecknas de aktier ocheller de kontanta medel, som samtidigt med uttaget pantförskrivs och överlämnas till B.
§ A A förbinder sig att i sina avtal med låntagarna intaga bestämmelser, som möjliggör för A att utan iakttagande av uppsägningstid uppsäga avtalen med skyldighet för kunden att återbetala sin skuld inom sex månader, samt att på Bzs anfordran uppsäga avtalet till omedelbart upphörande dels för den händelse de pantsatta aktierna enligt B25 bedömande icke längre utgör fullgod säkerhet för det belopp för vilket de häftar hos B och dels för den händelse lånet förfaller på grund av bestämmelserna i §A nedan.
§ Ö Panten skall förvaras för Bzs räkning i depå hos bankens notariatavdelning enligt de för öppet förvar vid varje tid gällande allmänna bestämmelserna.
den bör finnas institut är beroende av allmänhetens värdepapperssom depåer för sin upplåning. Till detta kommer att allmänheten liksom när det gäller kontoinlåningen utsätts för beaktansvärd risk genom rebelå- - en ningen. Det torde ofta såatt avtal om rätt för bolaget att vidarepantsätvara ta kundaktier är förutsättning för kundens kredit från bolaget. Även här en gäller att den enskilde har svårt att de fulla konsekvenserna av rebelåse ningsavtalet. På de anförda skälen har kommittén övervägt att helt grund av ta bort den möjlighet till rebelåning som den nu diskuterade lagstiftningen En dylik lösning skulle emellertid komplicera det pågående arbetet ger. med att tillskapa penningmarknadscentral och kanske även ha en dämen pande effekt på arbetet att i framtiden bygga upp liknande affärssystem. När det gäller arbetet med en penningmarknadscentral kan följande anföras. Registrering i den planerade databaserade penningmarknadscentralen PmC skall endast ett fåtal stora penningmarknadsaktörer. avse Övriga aktörer hänvisas i förslaget till att förvaltarregistrera sina värdepapbank eller fondkommissionsbolag. Medlemmarna i per i systemet genom centralen skall drivas i aktiebolagsform skall stå i ständig kontakt - som med denna och insända affärer matchas omedelbart. Likvid och äganderättsöverföring skall ske samtidigt nästa dag. Tanken är att medlemmarnas värdepapper inte skall finnas på marknaden utan i stället förvaras i en depå i PmC. För att garantera systemets stabilitet krävs en gemensam lender of last resort. Avsikten är att PmC-bolaget skall fylla denna funktion och att bolaget för sina lån till medlemmarna skall ha säkerhet i form pant i medlemmarnas värdepappersinnehav deponerade hos PmC. av Dessa lån föreslås bli refinansierade i riksbanken varvid rebelåning av medlemmarnas värdepappersinnehav aktualiseras. Tanken är att PmC skall
Del 2 s. 6870 Värdepappersmarknaden
Fig. 9.2
REBELÅNINGSAVTAL
Mellan FONDKOMMISSION AB, nedan kallad panthavaren, å ena sidan och
Kund PersonnrOrganisationsnr
Postutdelningsadress
Ortsadress Tel bostad Tel kontor
nedan kallad kunden, å andra sidan, träffas härmed följande överenskommelse avseende de värdepapper, som kunden har överlämnat till panthavaren och som panthavaren för kundens räkning mottagit. Enligt lagen 1979:750 om rätt att förfoga över annan tillhöriga värdepapper medgiver kunden härmed uttryckligen, att panthavaren äger förfoga över ovannämnda pantsatta värdepapper sålunda, att panthavaren äger skilja panten från fordringen, för vilken den häftar, och i sin tur hos annan pantsätta de pantförskrivna värdepapperen, eller överlåta panträtten till dem, dock under inga förhållanden för högre belopp eller på strängare villkor än hos panthavaren. Vidare medgives panthavaren rätt att vid förekommande växlingar av värdepapper, vid fondlikvider eller eljest vid liknande behov förfoga över panten och därvid utbyta de pantsatta värdepapperen mot andra av samma slag och värde.
Ort Datum
FONDKOMMISSIONAB Kundensunderskrift
tillse att en medlem alltid har möjlighet att få tillgång till de medel som behövs för att likvidavräkning skall kunna genomföras i PmC-systemet och till säkerhet för denna kredit skall alltså PmC ha panträtt i värdepapper. Om medlemmen inte skulle kunna lösa lånet kommer PmC att behöva realisera panten. För mindre krediter kommer PmC att ha ett eget kapital som gör att PmC själv kan låna ut felande medel till medlemmen. Om en PmC-medlem däremot inte kan finansiera en större inbetalning är avsikten att PmC skall ha ett kreditlöfte från riksbanken att erhålla lån för vidare utlåning till medlemmen. För detta löfte kommer riksbanken att av PmC kräva pant i värdepapper vilka medlemmen pantsatt hos PmC.
Kommitténs arbete med rebelåningsproblematiken grundar sig på det skydd systemet måste tillförsäkra den enskilde kunden så att denne inte drabbas av oförutsedda förluster på grund av rebelåningen. Som framgått av redovisningen finns det många oklarheter i tillämpningen av lagstiftningen på detta område som gör att kundens ställning vid ett fallissemang
Del 2 s. 69Värdepappersmarknaden 71
hos panthavaren är osäker. Av redovisningen framgår också att rebelåningen i vissa sammanhang kan vara en förutsättning för uppbyggnaden av affärssystem typ PmC där rebelåningen har ett annat syfte än att anskaffa rörelsekapital med hjälp enskilda kunders värdepappersdepåer. av Kommittén föreslår att huvudregeln i gällande lagstiftning, förbud mot rebelåning, skall gälla undantagslöst, och att till följd härav de nuvarande reglerna med möjlighet till undantag från huvudregeln med hjälp av skriftligt avtal, skall tas bort. Däremot anser kommittén att utvecklingsarbetet med affärssystem inte bör hämmas genom förbud mot rebelåning där nya denna kan ha teknisk funktion att fylla. Därför bör bankinspektionen få en möjlighet att i samband med godkännande av dylika system, typ PmC eller liknande, medge undantag från lagens förbud mot rebelåning. Av konkurrensneutralitetsskäl jämte ovan redovisade skäl skall förbud mot rebelåning av värdepapper omfatta även kreditmarknadsbolag.
Kreditgivning
9.6.5.1¶Inledning
Del 2 s. 69Kreditgivning ingår sedan gammalt i fondkommissionsbolagens verksamhet och dess huvudsakliga syfte är att underlätta kunders förvärv av värdepapper. 1919års fondkommissionslag innehöll inte några bestämmelser om den verksamhet fondkommissionär fick driva vid sidan av fondkommissionsen handel medan bankernas verksamhet noga var reglerad i banklagstiftningen. Således fanns i lag ingen begränsning av omfattningen av fondkommissionsbolagens kreditgivning eller något krav dess anknytning till fondkommissionshandeln. Genom FkL begränsades bolagens möjligheter att driva sidoverksamhet genom att tillåtna sidoverksamheter uppräknades och definierades i lagen samt begränsades till vad som var erforderligt för att underlätta fondkommissionshandeln. Fondkommissionsbolagens rätt till kreditgivning enligt FkL regleras i 13 och 21 §§. Här stadgas att fondkommissionsbolag får, för att underlätta fondkommissionsrörelsen, i samband med denna, lämna kredit mot betryggande säkerhet i fondpapper. Lagstiftaren har genom kravet på att som säkerhet får godtas endast fondpapper, fastslagit ändamålet med att tillåta fondkommissionsbolagen att bedriva kreditgivning, nämligen för att underlätta fondkommissionsrörelsen. Med betryggande säkerhet i fondpapper avses i första hand fondpapper som inregistrerats vid fondbörs. Omfattningen denna sidoverksamhet har under de senaste åren stigit påtagligt av och i samband med årskiften sker en kraftig ökning. Detta framgår av tabell 9.9. För bankernas del kan utvecklingen belysas genom kreditavdelningarutlåning mot säkerhet i värdepapper vilken ofta har ett samband med nas bankernas fondkommissionsrörelse, se tabell 9.8.
Del 2 s. 7072 Värdepappersmarknaden SOU 198829
Fondbörsutredningen
En av huvudfrågorna för fondbörsutredningen den ekonomiska var om verksamhet som fondkommissionärerna traditionellt brukar utöva vid sidan av den egentliga kommissionshandeln, inverkade menligt på förtroendet för branschen. När det gällde kreditgivningen, var det frågan om att ta ställning till om kommissionshandel skulle få förenas med kreditgivning eller om detta medförde några risker eller rubbade tilltron till att kommissionären hade vilja och förmåga att i varje situation tillvarata kommittenternas intresse på bästa sätt. Utredningen redovisade efter gjorda undersökningar att huvuddelen av fondkommissionsbolagens krediter lämnades till kunder vilka regelmässigt anlitade bolagen för sina värdepappersaffärer och som stod i ett kontokurantförehållande till dessa. Säkerheten för krediterna utgjordes vid utgången av åren 1974 och 1975 nästan enbart aktier och i begränsad av utsträckning av premieobligationer. Syftet med kreditgivningen i - var första hand att underlätta förvärv värdepapper anmärkningsvärt av men var även om det vid den tidpunkten var tillåtet- att bolagen bedrev relativt - en omfattande kreditgivning även för andra ändamål. Undersökningarna visa de också att bolagen i vissa fall ställde garantier på sätt samma som var brukligt i banker. Fondkommissionsbolagens kreditgivning nämnts inte bevar som ovan gränsad i 1919 års fondkommissionslag. Däremot redovisade utredningen att det i praxis utvecklats vissa begränsningar. Liksom för bankerna krävdes i princip att betryggande säkerhet skulle ställd för krediterna. Vid vara belåning av aktier fick krediterna inte överstiga den gräns, markerades som av bankföreningens belåningsvärden, nedan under avsnitt varom mera 9.6.5.3 Dessutom var fondkommissionsbolagen i praktiken tvungna att beakta banklagens bestämmelse som varnar för alltför stora krediter en hand. För aktiebelåningen i bank gällde helt naturligt banklagens bestämmelser om kreditgivning. En förutsättning för att bank skulle erhålla tillstånd att driva fondkommissionsrörelse var redan enligt 1919 års lag att rörelsen kunde antas bli till skada för det allmänna. Skälet till regeln var de risker som man ansåg ligga i att banken uppträdde både kreditgivare och fondkommissionär. som Bakom detta låg tidigare erfarenheter av bankers frikostighet då det gällde krediter kunder, som genom dem tillhandlat sig värdepapper, och farhågor för att denna frikostighet skulle ge upphov till överdriven och en osund spekulation. Enligt utredningen torde bakgrunden till att betänkligheterna då riktades främst mot bank ha varit att det på den tiden fanns åtskilliga mindre banker. Utredningen anförde att numera har verksamhetsgrenen fondkommissionsrörelse i bank i allmänhet en särskild chef direkt underställd verkställande direktören. Den som svarar för verksamhetsgrenen kreditgivning är också i allmänhet direkt underställd den verkställande direktören. Risken för en sammanblandning av de båda verksamhetsgrenarna på det sättet att kredit-
Del 2 s. 71givningen användes till att på ett från allmän synpunkt icke önskvärt sätt stödja fondkommissionsrörelsen tedde sig därför enligt utredningen inte längre särskilt påtagligt.
Utredningen ansåg att det i viss mån var diskutabelt att medge fondkommissionsbolagen rätt att jämte fondkommissionsrörelsen bedriva kreditgivning. Detta på grund av att de krediter som beviljades kunde vara betydande belopp och väsentligen överstiga vad låntagarna skulle ha kunnat erhålla i bank där kreditprövningen sker utan organisatoriskt samband med fondkommissionsrörelsen och där kredit för placering i värdepapper vägs mot kredit för andra ändamål. Utredningen konstaterade att fondkommissionsbolagens möjlighet att ge kredit hade stor betydelse från konkurrenssynpunkt. Utredningens avsikt var att skapa konkurrensneutral lagstiftning och den uttalade att den redan på grund härav var benägen att föreslå att fondkommissionsbolagen skulle äga rätt att ge kredit. Avgörande för utredningens ställningstagande, att i princip låta bolagen behålla sin rätt att med kommissionshandel förena kreditgivning, var att tillgång till kredit i enkla former hos bolagen medverkade till att göra kundernas placeringar i värdepapper likvida och hela marknaden därmed smidigare än annars.
Utredningen föreslog således att fondkommissionsbolagen skulle få behålla rätten att ge kredit men för att bolagen inte skulle få karaktären av kreditinstitut föreslogs att kreditgivningen uttryckligen skulle begränsas till att avse sådan utlåning som är erforderlig för att underlätta handel i kommission. Fondkommissionsbolagen ålades inte att i varje enskilt fall undersöka huruvida krediten användes för att förvärva värdepapper eller utan kreditgivningens anknytning till fondkommissionshandel borde i stället dokumenteras genom den form av säkerhet som krävdes. Som en följd härav ansåg utredningen att bolagen såsom säkerhet endast borde få mottaga värdepapper som inregistrerats på fondbörs eller att det förelåg sannolika skäl att mottaget värdepapper skulle komma att inregistreras inom ett år från avtalet.
Utredningen uttalade vidare att den praxis beträffande belåningen av börsnoterade värdepapper som bankinspektionen upprätthållit borde bibehållas. Belåningsvärdena borde därvid tjäna som riktmärke och utgöra en högsta gräns för den kredit som kan ges mot ett visst slag av säkerhet. Den del av en kredit som överstiger säkerhetens belåningsvärde borde enligt utredningen jämställas med en blancokredit och i princip inte vara tillåten för fondkommissionsfirmorna.
9.6.5.3¶Bankföreningens belåningsvärden
Del 2 s. 71Som tidigare redovisats var fondkommissionsbolagens rätt till kreditgivning inte reglerad i 1919 års fondkommissionslag men denna rätt var i praktiken begränsad. En av de i praxis utvecklade begränsningarna är fastställande av ett värdepappers maximala belåningsvärde.
I fråga om kravet på säkerhet har inom bankerna utbildats en enhetlig praxis i det att de i princip tillämpar av Svenska Bankföreningen rekom-
Del 2 s. 7274 Värdepappersmarknaden SOU 1988129
menderade belåningskurser. Denna praxis har sina rötter långt tillbaka i tiden och växte fram ur förhållandena på aktiemarknaden under första världskriget. Spekulationen i aktier hade då fått en sådan omfattning och inriktning att den ansågs innebära betydande risker för bankerna. Enligt bankinspektionen hade den osunda utvecklingen sin främsta orsak i den alltför liberala kreditgivning för spekulationsändamål som åtskilliga banker praktiserade. För att råda bot på missförhållandena antog Svenska Bankföreningen på sitt årsmöte år 1918 regler för medlemsbankernas aktiebelåning, innebärande bl. a. att av föreningen fastställda belåningskurser i regel icke skulle få överskridas, att belåning av aktier med tillämpning av högre kurser och fyllnadsborgen en metod som tidigare flitigt kommit till - användning fick medges endast undantagsvis och att s. k. marginalväxlar — icke under några omständigheter skulle få diskonteras. Svenska Bankföreningens belåningskurser fastställs fortlöpande av en kommitté, med representanter för inte bara medlemsbankerna också utan PKbanken samt fondkommissionsbolagen. Belåningskurserna som anpassas efter utvecklingen på aktiemarknaden ligger mellan 40 och 80 % av börskurserna med flertalet mellan 55 och 70 %. Enligt vad kommittén inhämtat har bankinspektionen vid sina kreditundersökningar funnit att bankföreningens rekommendationer beträffande belåningskurser i huvudsak följs såväl banker fondkommissionsav som bolag. Detta har även representanter för bolagen bekräftat till kommittén. Däremot är det inte ovanligt att andra institut avviker från rekommendatio-
nerna.
9.6.5.4 överväganden
Del 2 s. 72Två av de fastslagna principerna för kreditmarknaden fondkommisär att sionsrörelse bör drivas avskild från annan finansiell verksamhet och att ägande och kreditgivning inte skall blandas. När det gäller värdepappersmarknaden krävs att denna inte störs och påverkas andra verksamheter i av allt för stor utsträckning. Nämnda principer tillgodoser detta krav samt även kravet på att allmänheten skall kunna hysa förtroende för fondkommissionärerna genom att dessa har så fri och oberoende ställning en som möjligt. Kommittén anser till följd härav att fondkommissionsbolagens huvudsakliga uppgift skall att förmedla värdepapper och deras vara att verksamhet vid sidan härav liksom nu skall vara begränsad. Det kan sättas i fråga om de angivna principerna och riktlinjerna upprätthålls av dem som i dag bedriver fondkommissionsrörelse. Vad gäller bankerna har principen brutits genom att dessa vid sidan sin övriga av verksamhet bedriver fondkommissionsverksamhet kan integsom vara mer rerad än tidigare, även om det finns exempel på motsatsen. Flertalet fondkommissionsbolag är nu starkt knutna till stora investmentbolag eller industriföretag. Stora aktieägare kan i dag använda sig fondkommissionsav bolagen som plattform för handel med värdepapper. egen Fondkommissionsbolagsformen kan i vissa avseenden medföra skattemässi-
Del 2 s. 73Värdepappersmarknaden 75
fördelar att nedskrivningsmöjligheterna handelslagret är förga genom månliga. Några finansbolag har förvärvat fondkommissionsbolag och härigenom bildat något kan jämställas med en merchant bank. Vidare förekommer som i flera fall att fondkommissionsbolag och finansbolag är systerbolag eller på annat sätt finns inom samma koncern. Dessutom driver bankerna och till bankerna närstående verksamhet i finansbolag, fondkommissionsbolag och kreditaktiebolag. Det kan därför ifrågasättas om inte lagstiftarens intentioner om integritet i verksamheterna efter hand allt mer kommit att bli en chimär. När det gäller den viktiga frågan om sambandet mellan ägande av fondkommissionsbolag och kreditgivning och närstående frågor hänvisas till vad kommittén anfört om andra slag av finansiella koncerner under avsnitt 11.4. Som framgår av redogörelsen begränsades fondkommissionsbolagens möjligheter att bedriva kreditgivning genom att det i FkL infördes bestämmelser om samband med fondkommissionsrörelsen. Trots detta har omfattningen av denna form av sidoverksamhet efter lagens ikraftträdande ökat kraftigt. Kommittén har övervägt om bärande skäl föreligger att tillåta kreditgivning enligt nuvarande regler eller om omfattningen av verksamheten medför att den måste begränsas ytterligare för att inte komma i strid med fastslagna principer för kreditmarknadens struktur. En kommitténs målsättningar är att skapa så konkurrensneutral lagav stiftning som möjligt. För att fondkommissionsbolagen skall kunna konkurmed bankernas fondkommissionsrörelser, som har viss anknytning till rera kreditavdelningarna, måste bolagen ha rätt att bedriva någon form av kreditgivning. Dessutom är det kommitténs uppfattning att denna kreditgivning har stor betydelse för värdepappersmarknaden bl. a. genom att likvida medel placeras, kundernas placeringar i värdepapper blir likvida och genom att handeln blir enklare och smidigare. För det fall fondkommissionsbolagen fråntas möjligheten att låna ut medel till sina kunder skulle dessa i större utsträckning än för närvarande vända sig till andra långivare för att finansiera sina värdepappersaffärer. Det är kommitténs uppfattning, att det finns uppenbara nackdelar med en sådan utveckling, speciellt mot bakgrund att de bankföreningen rekommenderade belåningsvärdena av av samtliga långivare. Kommittén föreslår därför att fondinte tillämpas av kommissionsbolagen får behålla sin rätt att med kommissionshandel förena kreditgivning i enlighet med nu gällande regler. Kommittén anser sålunda att sambandet mellan fondkommissionsverksamhet och kreditgivning, som skapas genom kravet att kreditgivning skall ske mot säkerhet i värdepaphar klara fördelar. Kommittén har undersökt även andra lösningar på per, detta sambandsproblem ment funnit dessa mindre lämpliga. Vidare har kommittén diskuterat skärpning av sambandskravet genom att ålägga en bolagen att kontrollera vad medlen används till. Sammanfattningsvis har kommittén kommit fram till att övervägande skäl talar för att den nuvarande regeln, som i praktiken är enkel att tillämpa, bör gälla också i fortsättningen.
Del 2 s. 7476 Värdepappersmarknaden
I kommittédirektiven anförs att fondkommissionsbolagens kreditgivning har ökat och i praktiken närmat sig företagsfinansiering. Kommittén anser att kreditgivningsverksamhetens volymökning de senaste åren till stor del kan förklaras av marknadens totala expansion. Däremot har inte kommittén funnit att kreditgivningen, som uteslutande sker mot säkerhet i värdepapper, har karaktären av företagsfinansiering och att verksamheten kan komma i konflikt med fondkommissionärernas huvuduppgift att förmedla värdepapper för annans räkning.
Upplåning
För att anskaffa rörelsekapital använder fondkommissionsbolagen i dag, utöver det egna kapitalet, kunders medel på konto och kunders pantsatta värdepapper. Det är främst handeln med värdepapper för egen räkning och den kreditgivning fondkommissionärerna ägnar sig åt kräver rörelseka-
som pital. För sin upplåning utanför kretsen av fasta kunder vänder sig fondkommissionsbolagen till olika långivare. Den upplåning det här är fråga
om äger i allt väsentligt rum mot revers eller i form av checkräkningskredit i bank. Den främsta finansieringskällan är bank även om denna på senare år minskat något i betydelse. Bankkrediterna är formellt kortfristiga men i praktiken tillåts fondkommissionsbolagen vanligen att år efter år omsätta dem. Upplåning utanför banksystemet har oftast formen av reverslån. För flera av fondkommissionsbolagen har det blivit allt vanligare att upplåningen kommer från moderbolag eller andra närstående företag. Denna typ av upplåning är i allmänhet långfristig och vanligen ställs inte något krav på säkerhet.
Fondbörsutredningen ansåg att fondkommissionsbolagen borde ha möjlighet att alltfort finansiera sig såväl i bank som utanför banksystemet. När det gällde kreditgivning tog utredningen avstånd från tanken att tillåta så
en omfattande kreditgivning att fondkommissionsbolagen fick karaktären
av kreditinstitut. Utredningen föreslog därför ett förbud för fondkommissionsbolagen att verkställa sin upplåning att utfärda för den allmänna
genom rörelsen avsedda förskrivningar. Förbudet att upplåna medel detta sätt föreslogs omfatta även vissa till fondkommissionsbolaget närstående.
I 14 § FkL stadgas att fondkommissionsbolag får utfärda obligationer, förlagbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar.
Fondkommissionsbolagen har möjlighet att anskaffa rörelsekapital
genom upptagande av förlagslån. Kommittén föreslår i avsnitt 9.6.10
om kapitaltäckning, att fondkommissionsbolagen i framtiden i sin kapitalbas skall äga rätt att tillgodoräkna sig förlagslån intill ett belopp motsvarande bolagets eget kapital. Kommittén har strävat efter att så långt möjligt utforma konkurrensneutrala regler för olika institut. Mot denna bakgrund och med beaktande av de skärpta kapitalkrav kommittén föreslår, bör det enligt kommitténs mening öppnas en möjlighet även för fondkommissionsbolagen att kunna finansiera sig marknaden. Bolagen bör därvid äga rätt att utfärda förlagsbevis eller vissa andra för den allmänna rörelsen avsedda
Del 2 s. 75Värdepappersmarknaden 77
förskrivningar. Förslaget får till följd att ett fondkommissionsbolag för det
fall det framgår av bolagsordningen -i likhet med kreditmarknadsbolag inte är avstängda från att låna upp mot obligationer eller andra marknadspapper.
9.6.7¶Intressekonflikter
9.6.7.1¶Inledning
Del 2 s. 75Alltsedan tillkomsten av 1919 års lag om fondkommissionsrörelse har lagstiftaren varit medveten om den intressekonflikt som ligger i att uppträda
kommissionär samtidigt man handlar med värdepapper för egen som som räkning. Av förarbetena till den lagen framgår att man konstaterade att sådan handel kunde få till följd att kommissionärer inte fullgjorde ett kommissionsuppdrag på det för kunden fördelaktigaste sättet. Då ansåg
dock att ett direkt förbud mot sådan handel skulle innebära ett alltför man hårt ingrepp i utvecklingen. I stället trodde man sig kunna på frivillighetens väg begränsa denna handel och införde i detta syfte en bestämmelse enligt vilken enskild som ville driva fondkommissionsrörelse, bereddes
person, viss lättnad i fråga anskaffandet av kapital för rörelsen, om han förband
om sig att inte handla för räkning eller göra självinträde. Det visade sig
egen snart i praktiken att denna möjlighet inte alls utnyttjades. I FkL fick därför frågan en annan lösning.
Fondbörsutredningen anlade i huvudsak följande synpunkter på frågan. Branschrepresentanternas egna möjligheter, att genom frivilliga etikkoder bereda kundkretsen ett kontinuerligt och effektivt skydd mot misstag, fel eller övergrepp i fall intressekonflikt mellan kommissionären och upp-
av
enligt utredningens mening inte tillräckliga. Kunder måste dragsgivaren, var sålunda vid varje enskilt uppdrag kunna lita på att kommissionären fullgör sina åligganden på det för kunden mest fördelaktiga sättet. Konkurrensen
därvid enligt utredningen inte tillräckligt skydd, särskilt inte för mindre gav uppdragsgivare, mot medvetet missbruk under kortare perioder. De skäl som talade för en särskild reglering övervägde enligt utredningens mening. Därför föreslog utredningen regler som tog sikte att skydda fondkommissionärernas kunder för det fall en intressekonflikt kunde uppstå dvs. situationer när kommissionären och kunden har motstående intressen.
Den beskrivna intressekonflikten har internationellt lösts olika sätt. En metod är att helt förbjuda fondkommissionär att inneha aktier eller andra värdepapper och därigenom förhindra handel för egen räkning. En annan är att som i flera länder ha detaljerade regler för denna handel.
- - Man kan tänka sig en kombination av dessa två metoder så att möjligheterna till handel för räkning begränsas samtidigt som vissa inte
egen alltför detaljerade regler införs. Slutligen har utvecklingen på dataområdet öppnat möjligheter till en effektiv genomlysning av marknaden genom att alla gjorda affärer rapporteras till ett centralt registrerings- och avslutssys-
Del 2 s. 7678 Värdepappersmarknaden sou 193329
tem från vilket all affärsinformation löpande offentliggörs. Av de nu uppräknade modellerna valde fondbörsutredningen att i begränsad utsträckning tillåta fondkommissionär bedriva handel för egen räkning.
Intressekonflikt av något annorlunda slag föreligger när fondkommissionären som uppdragsgivare har någon som är till honom närstående. Det kan vara fondkommissionårens ägare eller annan närstående som handlar genom kommissionären, använder kommissionären för att få information eller för att kunna uppträda anonymt på marknaden.
De s. sambandsproblemen liksom intressekonflikten i egenhandeln kan lösas på olika sätt.
9.6.7.2¶Självinträde
Del 2 s. 76Handel i kommission innebär att en uppdragstagare, kommissionär, åtar sig att för annans räkning, kommittenten, men i eget namn, sälja eller köpa varor, värdepapper eller annat. Rättsregler om sådana uppdrag finns i lagen 1914 om kommission, handelsagentur och handelresande. Till skillnad från 1919 års fondkommissionslag innehåller FkL en erinran om att bestämmelserna om handelskommission i 1914 års kommissionslag gäller i den mån särskilda bestämmelser inte ges i FkL. Syftet med införandet av denna uttryckliga hänvisning till kommissionslagen var att inskärpa att fondkommissionärernas verksamhet även regleras av kommissionslagen.
Rätt till sjålvinträde kan kommissionären ha på grund av avtal, handelsbruk eller annan sedvänja. Bestämmelserna om sjålvinträde, som återfinns i 40-45 §§ 1914 års kommissionslag, är av tvingande natur. Regeln innebär att kommissionären, när han meddelar att ett uppdrag utförts, uttryckligen skall tala om för kommittenten att kommissionären själv är köpare eller säljare. Kommissionären är alltid skyldig informera kommittenten att s. k. sjålvinträde ägt rum. Vill kommittenten göra gällande att kommissionären inte är berättigad till sjålvinträde, skall han utan oskäligt uppehåll efter det att meddelandet om sjålvinträde kommit kommittenten tillhanda meddela kommissionären detta. I annat fall får han inte avvisa självinträdet. Kommissionären är skyldig att vid sjålvinträde tillvarata kommittentens intresse med samma omsorg, som när han utför sitt uppdrag genom att sluta avtal med tredje man. I fråga om det pris, till vilket sjålvinträde sker, får detta inte i något fall sättas mindre fördelaktigt för kommittenten än det som var gängse vid den tidpunkt då kommissionären avsände meddelandet om sjålvinträde eller muntligen gav detta tillkänna. Om en kommissionär i strid med det verkliga förhållandet och mot bättre vetande uppgivit för kommittenten, att uppdraget är utfört, är han, om kommittenten yrkar det, skyldig att fullgöra avtalet som om sjålvinträde skett då uppgiften lämnades och redovisa det pris som skulle beräknats vid sjålvinträde.
Vid sidan av sin centrala roll som förmedlare av värdepapper mellan köpare och säljare, bedriver fondkommissionären som tidigare nämnts, handel för egen räkning med hjälp av sitt handelslager. Fondkommissionärens rätt till sjålvinträde i kommissionsaffärer har ett nära samband med
Del 2 s. 77SOU l988:29 Värdepappersmarknaden 79
dennes rätt att hålla ett handelslager och handla för egen räkning. När det gäller att redogöra för vilken funktion rätten till självinträde har kan detta enklast belysas med följande exempel. Om en fondkommissionär har en köporder från en kund i fråga om ett visst antal aktier och utbudet på marknaden inte uppgår till motsvarande antal, kan en affär komma till stånd om fondkommissionären själv inträder genom att utfyllnad sker med papper ur dennes eget lager. Självinträde kan även ske i motsatt fall, dvs. om en säljorder avser ett större antal papper än som vid tillfället efterfrågas i marknaden, genom att kommissionären själv tar upp överskottet och behåller det i sitt lager till dess ett försäljningstillfälle yppas. En liknande situation föreligger då en kund vill göra en s. k. paketaffär, dvs. samtidigt sälja ett visst papper och köpa ett annat. Finns då i marknaden inte efterfrågan respektive tillgång på det ifrågavarande papperet till angiven kurs kan fondkommissionären själv träda in som köpare respektive säljare och därigenom slutföra den beordrade affären.
Det föreligger alltid en latent intressekonflikt mellan kommissionären och kommittenten när kommissionären utnyttjar sin rätt till självinträde i kommissionsuppdraget och handel sker med papper ur det egna lagret. Den i kommissionslagen fastslagna principen, att anmälan om självinträde skall ske efter att uppdraget slutförts, innebär att eventuell intressekonflikt uppdagas först när kommissionären efter avslutat uppdrag tvingas anmäla att han själv är köpare eller säljare och att det då är upp till kommittenten att handla aktivt för att avvisa självinträdet.
Fondbörsutredningen övervägde att, som komplement till reglerna om handel för egen räkning, utforma särskilda regler för självinträde och föreslå att de införlivades i FkL. Utredningen ansåg att det inte fanns skäl att föreslå dylika specialregler för fondkommissionärer utan fann att de för alla kommissionärskategorier gällande reglerna i 1914 års kommissionslag var tillräckliga om de efterlevdes.
Fondbörsutredningen redovisade i särskild bilaga resultaten av en statistisk undersökning avseende bl. a. i vilken utsträckning fondkommissionärerna utnyttjat möjligheter till självinträde i kommissionsaffärer. Statistiken grundade sig ett slumpmässigt urval om 10 000 avräkningsnotor avseende aktieaffärer under kalenderåret 1973. Vid tidpunkten för undersökningen det endast fondkommissionsbolagen och inte bankerna som
var ägde rätt att ha handelslager och bedriva handel för egen räkning. Av de totala aktieköpeskillingarna uppgick de egna affärerna till 10 °o. Självinträde till någon del förekom i 22 % av antalet affärer. Omsättningen i de affärer där självinträde förekom till någon del uppgick till 38 % av bolagens totala omsättning. Bolagens genomsnittliga egna andel av dessaaffärer var 24 °o av omsatt belopp.
Statistiska uppgifter som utvisar i vilken utsträckning självinträdet förekommer i dag har inte framtagits. Däremot har reglerna som sätter gränser för omfattningen förändrats sedan år 1973. Således har nu alla fondkommissionärer, alltså även bank med fondkommissionstillstånd, rätt att ha handelslager och utnyttja rätten till självinträde och dessutom har handels-
Del 2 s. 7880 Värdepappersmarknaden
lagerbegränsningen avsevärt vidgats. Kommittén har av tillsynsmyndigheten och intressenterna marknaden fått den uppfattningen att betydelsen och omfattningen av rätten till självinträde i vart fall är lika stor i dag som tidigare.
En av kommitténs huvudtankar har varit att i möjligaste mån skapa regler som minskar risken för menliga intressekonflikter och regler som har likformig tillämpning oberoende av kundkategori men som samtidigt inte skall verka hämmande värdepappersmarknaden. Kommittén har diskuterat om vägande skäl föreligger att för fondkommissionärerna utforma särskilda regler avseende självinträde. För att eliminera den latenta intressekonflikt rätten till självinträde medför, har kommittén som förslag till reglering övervägt att med förebild från regler i andra länder, införa en regel som förpliktar fondkommissionärerna att alltid i förväg underrätta kunden om att fondhandlaren själv avser att träda in som motpart i affären och därmed bereda kunden möjlighet att lämna sitt samtycke eller avvisa självinträde. Härigenom skulle den osäkerhet kommittenten kan uppleva, att som motpart ha sin egen uppdragstagare, minimeras.
I dagens system underrättas kommittenten via avräkningsnotan att kommissionären trätt in som köpare eller säljare i kommissionsaffären. Vid tillsynsmyndighetens inspektioner har det framkommit att det inte är
ovanligt att fondkommissionärer försummar att meddela kommittenten att självinträde skett. I dag använder emellertid flertalet av de värdepappersmarknaden aktiva bankerna och fondkommissionsbolagen tekniska system där det på avräkningsnotan automatiskt markeras om självinträde skett och i så fall i vilken utsträckning. Även det torde ytterst ovanligt att
om vara kommittenter utnyttjar möjligheten att avvisa självinträde har genom denna tekniska lösning risken för att kommissionären underlåter att upplysa om självinträde avsevärt minskat.
I de förslag till framtida modeller av marknaden, vilka beskrivits under avsnitt 9.6.1, kommer de nu behandlade frågeställningarna att i viss mån bli lösta. För det fall fondkommissionärernas roll renodlas på såsätt att denne inte tillåts ha något eget handelslager utan uteslutande förmedlar värdepapper mellan två parter kommer självinträdesproblematiken att försvinna. För en eventuell framtida handlarfunktion även på aktiemarknaden har frågan om självinträde ingen relevans eftersom denne ställer kurser och alltid är kundens motpart genom att handel sker endast mot eget lager. I detta sammanhang bör också anmärkas den stärkta ställning kunden erhåller på grund av den framtida genomlysningen av marknaden.
Genom att det tillämpade tekniska systemet näst intill garanterar att kunden alltid upplyses om att självinträde skett, och genom att självinträdesproblematiken får en tillfredsställande lösning i de förslag till modeller kommittén diskuterat, finns inga bärande skäl att för fondkommissionärerna nu tillskapa från kommissionslagen avvikande regler avseende självinträde. Kommittén föreslår således att kommissionslagens regler om självinträde alltjämt skall gälla även för fondkommissionärerna och att den uttryckliga bestämmelsen härom i FkL överförs till KML.
Del 2 s. 79Värdepappersmarknaden 81
9.6.7.3¶Upplysningsplikt
Del 2 s. 79l flera fondkommissionsbolag har börsnoterade bolag stor andel av ägandet och inflytandet och i några fall är fondkommissionsbolaget ett helägt dotterbolag och ingår i stora industrikoncerner. Det förekommer att fondkommissionärer förmedlar värdepappersposter där fondkommissionsbolagets moderbolag eller majoritetsägare är köpare eller säljare eller att annan form av intressegemenskap föreligger såsom förmedling av aktier för närstående bolags räkning. Vid kommissionsaffärer av nämnt slag är det uppenbart att intressekonflikter kan föreligga. Kommissionären har ingen formell skyldighet att upplysa kommittenten vem som är tredje man i kommissionsom affären. Således kan ex. fondkommissionsbolagets ägare agera genom sitt fondkommissionsbolag. Den beskrivna situationen har flera likheter med den nämnda kommissionärens rätt till självinträde men i detta fall ovan om finns för närvarande ingen teknisk lösning att tillgå och inte heller får frågan sin lösning i de framtida modellerna vilka beskrivits ovan. Kommittén att även dessa latenta intressekonflikter bör minskas anser att fondkommissionären åläggs någon form av upplysningsplikt gentgenom emot kunden när dennes motpart har nära samband med fondkommissionä- Reglerna i kommissionslagen om självinträde kan utgöra förebild för ren. den behandlade upplysningsplikten. En grundtankarna i kommisnu av sionslagen är att kommissionären skall dölja parternas identitet för varand- Regeln att i efterhand upplysa om att självinträde skett är i viss mån ra. om ett undantag härifrån. Denna princip om anonymitet bör gälla även värdepappersmarknaden vilket innebär att även en till fondkommissionären närstående måste garanteras anonymitet när handel sker via fondkommissionären. Mot detta talar dock tredje mans intresse att få information om att det kan föreligga bakomliggande egna intressen i det enskilda uppdraget. Den intressekonflikt kan uppkomma i denna situation är av motsom svarande slag när fondkommissionären handlar mot eget lager. Komsom mittén att det i förevarande situation är tillräckligt om fondkommisanser sionären på avräkningsnotan att självinträde skett eller att en med anger självinträde liknande situation föreligger, ex. ide fall då en av parterna är till fondkommissionären närstående. Härigenom uppmärksammas part på förhållandet att fondkommissionären eller till denne närstående är motpart i affärsförhållandet och att det kan föreligga skäl att i efterhand kontrollera intressen tillvaratagits på bästa sätt. Det får ankomma på bankatt partens inspektionen att i samråd med branschorganisationerna utarbeta en avräkningsnota mot lagens krav på upplysningsplikt. som svarar Förslaget upplysningsplikt således att minska den intressekonom avser flikt kan föreligga att fondkommissionärens ägare eller närståsom genom ende har direkt intresse i kommissionsuppdraget. Genom regeln betonas vikten fondkommissionären är oberoende och självständig. Regeln av att innebär företag har nära samband med en fondkommissionär att ett som inte kan helt företaget bedriver handel via sin fondvara anonym om kommissionär. Fondkommissionären har skyldighet att på avräkningsen upplysa kunden att de aktier denne önskar sälja kommer att notan ex. om
Del 2 s. 8082 Värdepappersmarknaden sou 193329
köpas av fondkommissionären själv eller en till fondkommissionären närstående. Nära samband skall liksom i den nuvarande sambandsparagrafen anses föreligga, om båda företagen leds av samma eller i huvudsak samma personer eller om vinsten av företagets verksamhet helt eller till betydande del skall, direkt eller indirekt, tillfalla samma eller i huvudsak samma personer.
9.6.7.4¶Sambandsparagrafen
Del 2 s. 80FkL innehåller liksom 1919 års lag en s. k. sambandsparagraf. Syftet med denna paragraf är att markera vikten av att fondkommissionsbolag skall ha en fri och oberoende ställning gentemot andra företag. Föreligger samband mellan fondkommissionsbolag och annat företag, på sätt som beskrivs i lagen, drabbas företaget av vissa av FkL:s begränsningsregler på såsätt, att fondkommissionsbolaget och företaget i vissa sammanhang betraktas som en enhet och företagets verksamhet kommer på grund av sambandet till viss del att regleras av FkL.
I 1919 års fondkommissionslag fanns regler som gav tillsynsmyndigheten möjlighet att få insyn i företag som var närstående till fondkommissionsbolag och som sysslade med finansiell verksamhet. Fondbörsutredningen föreslog att den aktuella regeln även skulle omfatta också närstående företag som biträdde vid köp och försäljning av värdepapper.
Vid utformningen av sitt förslag till regler om samband mellan bolag vägde fondbörsutredningen intresset av att fondkommissionsbolag har en oberoende ställning mot betydelsen av att det bland ägarna till dessa bolag fanns finansiellt starka företag. Utredningen föreslog att om ett närmare samband mellan fondkommissionsbolag och annat företag ansågs föreligga, skulle fondkommissionsbolagets tillstånd kunna återkallas om det inte kunde antas att sambandet inte föranledde menliga verkningar för fondkommissionsbolagets kunder eller det allmänna. Vidare föreslogs att några av de regler som föreslogs för fondkommissionsbolag skulle gälla även vissa juridiska personer som hade ägarintresse i sådana bolag. De föreslagna reglerna skulle gälla annan juridisk person än dödsbo som ägde mer än en femtedel av aktierna eller aktier med mer än en femtedel av röstvärdet i fondkommissionsbolaget.
I 25 § FkL har en annan lösning sambandsproblemet valts än den fondbörsutredningen föreslog. FkL:s regler om fondkommissionsbolags verksamhet och om tillsyn gäller i tillämpliga delar också för företag som har nära samband med fondkommissionsbolag och vars huvudsakliga verksamhet består i att förvalta, handla med eller biträda vid handel med värdepapper eller lämna kredit mot säkerhet i värdepapper. När det gäller i lagen tillämpliga regler som drabbar närstående företag tar dessa bestämmelser sikte vissa verksamhetsgrenar. Såvitt gäller handelslagrets storlek föreskrivs att företagen skall behandlas gemensamt. Vad beträffar tillämpningen av FkL i här berörda delar på närstående företag har en begränsning skett till vad som anses erforderligt för att tillgodose syftet med bestämmel-
Del 2 s. 81Värdepappersmarknaden 83
dvs. att sidoföretaget inte skall kunna användas för att kringgå serna, bestämmelserna för fondkommissionsrörelsen och att företaget inte innebär risker för fondkommissionsbolagets kunder. Fondbörsutredningens förslag till koncernregel, att även juridiska personer som äger en femtedel av aktierna i fondkommissionsbolag skall omfattas av FkL, ledde inte till lagstiftning. I stället infördes en kompletterande regel till sambandsparagrafen med innebörden att företag, som har inslag finansiell verksamhet och har annat väsentligt samband med fondav som kommissionsbolag än som avses i huvudregeln, har en upplysningsplikt bl. a. om sitt samröre med fondkommissionsbolaget. Många fondkommissionsbolagen är helt eller delvis ägda av andra av företag som för egen del i större eller mindre utsträckning är aktiva samma värdepappersmarknader som fondkommissionsbolagen. Genom det huvudsaklighetskriterium infördes i sambandsparagrafen 1979 är det som möjligt för företag som har samband med fondkommissionsbolag att trots sambandsbestämmelsen driva viss värdepappersrörelse genom att företagets huvudsakliga verksamhet består av annat än vad som anges i paragrafen. Härigenom har syftet med sambandsparagrafen, att tillförsäkra att fondkommissionsbolagen är fria och oberoende samt att minimera kundernas risker, förringats. Den enda lagliga möjligheten i nämnda fall att upprätthålla tanken bakom reglerna om samband är den upplysningsskyldighet till bankinspektionen som företag med väsentligt samband till ett fondkommissionsbolag har om företaget bedriver finansiell verksamhet. Kommittén har liksom tidigare utredningar övervägt mot bakgrund att vad ovan redovisats finna andra lösningar sambandsproblematiav som ken. Kommittén delar den i lagstiftningen fastslagna principen att fondkommissionbolagen så långt det är möjligt skall vara fria och oberoende. Vikten av att upprätthålla denna princip, som även kommit till uttryck i kommittédirektiven, har ökat i takt med den senaste tidens utveckling och med beaktande de juridiska konstruktioner som tillskapats, med bl. a. av förändrade ägarförhållande som följd. En naturlig lösning vore att skärpa sambandsparagrafen genom att ta bort huvudsaklighetskriteriet. Kommittén anser dock att det ligga en styrka i att fondkommissionsbolagen har stabila ägarförhållanden och att det kan vara fördel fondkommissionsbolagen i framtiden alltjämt har olika ägaren om strukturer. En konsekvens skärpning av sambandsparagrafen i nu av en nämnd riktning skulle troligen vara att större företags intresse att äga eller ha del i fondkommissionsbolag skulle upphöra eller minska, eftersom ägarföretaget självt därmed skulle tvingas ålägga sig inskränkningar i sin värdepappershandel. Genom införandet den i föregående avsnitt föreslagna upplysningsav plikten, har de intressekonflikter är förknippade med sambandsproblesom matiken till viss del fått sin lösning. Upplysningsplikten förhindrar att en till fondkommissionären närstående kan vara anonym när handel sker via fondkommissionären. Härigenom och genom den genomlysning av marknaden de framtida tekniska systemen kommer att medföra, stärks som
Del 2 s. 8284 Värdepappersmarknaden SOU 1938:29
kundens ställning avsevärt och kunden får möjlighet att liksom vid sjálvinträdessituationen avstå från att träffa en affärsuppgörelse om vissa firutsättningar är för handen och samband föreligger mellan fondkommissonären och kundens motpart.
Mot bakgrund av förslaget om upplysningsplikt och betydelsen av att fondkommissionsbolagen även i framtiden bör ha olika ägarstrukturer, har kommittén inte funnit skäl föreligga att nu i skärpande riktning föreslå någon genomgripande ändring i utformningen av sambandsparagrafen.
För det fall ett fondkommissionsbolag ingår i en finansiell koncern träffar den nuvarande sambandsparagrafen enligt sin ordalydelse kreditgivningen i hela koncernen bl. a. så sätt att alla krediter från i koncernen ingående bolag måste ges mot säkerhet i värdepapper. Paragrafen har aldrig tilllämpats på nämnda sätt och troligen var det inte heller lagstiftarens ursprungliga avsikt.
Kommittén anser att allmänhetens skyddsintresse vad avser fondkommissionsbolagens kreditgivning är tillgodosett genom de särskilda bestämmelser som reglerar denna verksamhet. Sambandsparagrafens ordalydelse bör därför ändras på så sätt att den inte träffar kreditgivning i andra institut som har i paragrafen föreskrivet samband med fondkommissionsbolag.
9.6.8¶Yrkesetiska
Del 2 s. 82regler
För att främja utveckling av god affärssed och motverka avarter inom fondhandeln angavs i 1919 års fondkommissionslag vissa förfaranden som kommissionär inte fick ägna sig åt. Reglerna som begränsade fondkommissionärs rätt att åta sig kommissionsuppdrag tog särskilt sikte på att skydda vissa rättssubjekt. En fondkommissionär fick sålunda i vissa fall inte åta sig att förmedla affär i fondpapper om affären uppenbarligen hade karaktär av spekulation. De personer som skyddades genom förbudet var sådana som inte uppnått myndig ålder eller som, enligt vad kommissionären visste eller borde veta, av oerfarenhet eller lättsinne ägnade sig åt spekulationsaffärer i större utsträckning än som med tanke deras tillgångar kunde anses rimligt. En fondkommissionär fick inte heller uppmuntra personer som uppenbarligen saknade nödvändig erfarenhet i ekonomiska förhållanden att spekulera i fondpapper. Enligt förarbetena till 1919 års lag var orsaken till bestämmelserna att fondkommissionärernas uppfattning om vad som skall anses rätt och riktigt inte sällan visat sig mindre tillfredsställande. Därför ansåg man att en erinran om vad som borde åligga en fondkommissionär vara på sin plats. Meningen med stadgandet var inte att uppräkna alla de beteenden som en fondkommissionär borde avhålla sig från för att kunna ansespå ett tillfredsställande sätt sköta sin verksamhet. Genom att man valt uttrycket uppenbarligen i fråga om spekulationsaffärer ansågs alla tveksamma fall förda åt sidan. En fondkommissionärs undersökningsplikt i nu ifrågavarande hänseende gick i första hand ut på att förvissa sig om att uppdragsgivaren uppnått myndig ålder. Däremot behövde inte kommissionären göra en särskild undersökning för att konstatera om en uppdrags-
Del 2 s. 83Värdepappersmarknaden 85
givare av oerfarenhet eller lättsinne ägnade sig spekulationsaffärer i en omfattning som inte stod i rimligt förhållande till hans tillgångar. Kommissionären var endast skyldig att ta hänsyn till vad han på förhand kände till eller de upplysningar uppdragsgivaren självmant lämnat. I sådana fall då kommissionären med vanlig uppmärksamhet fann anledning till misstanke beträffande den spekulativa karaktären av en kunds affär borde han dock inte kunna urskulda sig med att han ingenting visste. Han ansågs vara skyldig att höra sig för. En annan bestämmelse i 1919 års lag, som hade med fondkommissionärernas yrkesetik att göra, var den som innehöll förbud för kommissionär att obehörigen yppa vad han i denna sin egenskap fått veta om sin uppdragsgivares affärsförhållanden. Inte heller fick fondkommissionären i strid med uppdragsgivarens intresse utnyttja sin kännedom därom.
Som tidigare framhållits fanns i 1919 års lag ingen hänvisning till 1914 års kommissionslag. Denna ansågs dock gälla även för fondkommissionsrörel-
På förslag fondbörsutredningen infördes i FkL en uttrycklig hänse. av visning till kommissionslagen. När det gällde de yrkesetiska reglerna i 1919 års lag uttalade fondbörsutredningen att dessa hade visat sig fylla en inte obetydlig funktion och att det därför kunde ifrågasättas om de inte borde överföras fondkommissionslagen. Utredningen ansåg att de
till den nya bakomliggande principerna alltjämt borde vara gällande men att det föreföll överflödigt att i själva lagtexten fastslå så grundläggande och självklara ting. Till följd härav innehåller FkL inga konkreta yrkesetiska regler av den art
tidigare fanns. Däremot finns i samband med beviljande av tillstånd som krav på att det endast får meddelas om bolaget är olämpligt att driva fondkommissionsrörelse eller rörelsen kan antagas bli till skada för det allmänna. Dessutom kan bankinspektionen i samband med sin tillsynsuppgift återkalla tillståndet eller skriftligen erinra bolaget om förhållanden som visat att bolaget överträtt FkL eller uppenbart åsidosatt uppdragsgivarens intresse eller annat sätt visat sig olämpligt att utöva fondkommissionsrörelse.
Kommittén har med utgångspunkt i 1919 års lag övervägt att återinföra konkreta yrkesetiska regler i FkL. Den snabbt växande handeln över gränserna och intresset från utländska företag att stadigvarande etablera sig på den svenska marknaden har ökat betydelsen av konforma regler med omvärlden. På senare år har aktualiserats betydelsen av att värdepappershandeln bedrivs av omdömesgilla aktörer.
För vissa grupper av yrkesutövare finns författningsbestämmelser som uppställer normer och etiska regler för deras yrkesutövning. Här kan nämnas två exempel. För advokater gäller regeln i 8 kap. 4§ första stycket rättegångsbalken. Den föreskriver att advokat vid utövandet av sin verksamhet skall redbart och nitiskt utföra honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttaga god advokatsed. I 9 § första stycket lag 1984281 om fastighetsmäklare stadgas att fastighetsmäklare skall utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god fastighetsmäklarsed. Vid sidan om uttryckliga författningsbestämmelser är det vanligt att yrkesgrupper, branschorganisationer e.d. på frivillighetens väg utarbetat och uppställer etiska regler.
Del 2 s. 8486 Värdepappersmarknaden
Vid en jämförelse med vissa utländska värdepappersmarknader har kommittén funnit att de svenska yrkesetiska reglerna bör systematiseras och skärpas. Det är främst reglerna i kommissionslagen, till vilka FkL hänvisar, som bär upp de svenska bestämmelserna på detta område. För att ytterligare markera betydelsen av dylika regler för såväl aktörerna den svenska marknaden som för omvärlden, och för att upprätthålla internationell standard, föreslår kommittén att den direkta hänvisningen till kommissionslagen och därmed till den lagens bakomliggande principer
- bör kompletteras med en uttrycklig regel i KML av innebörd att fondkommissionär skall utöva sin verksamhet med iakttagande av god fondkommissionssed.
Genom införande av begreppet god fondkommissionssed, vilket har sin förebild i annan lagstiftning, markeras betydelsen av att de på den svenska marknaden aktiva fondkommissionärerna iakttar en hög etisk standard. Det skall inte råda någon tvekan om att en fondkommissionär är självständig och oberoende samt att kundens intresse alltid kommer i första hand. När det gäller god fondkommissionssed är dess innebörd inte statisk utan får bero av utvecklingen. Innebörden av begreppet får bestämmas utifrån vad som i allmänhet anses som god sed i affärsförhållanden. Härvidlag bör bankinspektionens allmänna råd och praxis samt fondhandlareföreningens och andra organisationers rekommendationer, ha en avgörande betydelse. Som exempel kan nämnas BFFS 1988:7 som avser bankinspektionens allmänna råd angående handel med standardiserade optioner och aktieterminer samt vissa rutiner inom aktiehandelsrörelse. Det får anses åligga bankinspektionen att i samband med sedvanlig inspektion, och i samråd med fondhandlareföreningen och bankföreningarna, tillse att marknaden upprätthåller höga etiska krav. För att få en försäkran om att kraven når ut till dem som dagligen är yrkesverksamma inom branschen, är det angeläget att en sammanställning av etiska regler sker i form av ett normverk som fondkommissionärerna rekommenderas att rätta sig efter. Denna regelbok förutsätts utarbetas av fondkommissionärernas egna organisationer, för närvarande fondhandlareföreningen och bankföreningarna, i samråd med bankinspektionen. Det ligger i organisationernas intresse att tillse att reglerna uppdateras liksom att informera medlemmarna och deras anställda om etikreglerna samt tillse att medlemmarna iakttar dem.
9.6.9 storlek
Del 2 s. 84Handelslagrets
Som tidigare har nämnts innehöll 1919 års fondkommissionslag be-
.ngen gränsning vad avsåg fondkommissionsbolagens möjlighet att handla med värdepapper för egen räkning. Av förarbetena till lagen framgår att man var väl medveten om att en sådan handel kunde medföra intressemotsättningar och få till följd att kommissionären inte fullgjorde ett kommissionsuppdrag på det för kunden fördelaktigaste sättet. I stället för att i 1919 års lag reglera egenhandeln eller införa ett förbud mot denna verksamhet valde lagstiftaren att söka lösa problemet på frivillighetens väg. Detta misslyckades och
Del 2 s. 85Värdepappersmarknaden 87
fondkommissionsbolagens egenhandel fortsatte att oreglerad öka i omfattning. Till skillnad mot fondkommissionsbolagens s. k. sidoverksamheter var bankernas verksamheter ingående reglerad i banklagstiftningen. När det gällde banks egenhandel fanns i lagstiftningen ett principiellt förbud för bankerna att förvärva aktier, förlagsbevis m.m. för egen räkning, det s. aktieförvärvsförbudet. På grund av detta förbud kunde en bank i sin fondkommissionsrörelse inte inneha några aktier i lager och var därmed betagen möjligheten att driva egenhandel. Det förelåg således en stor skillnad i förutsättningarna mellan banks fondkommissionsrörelse och övriga fondkommissionärer när det gällde möjligheten att bedriva en effektiv fondkommissionsverksamhet med hjälp av handelslager i aktier m.m.
Bakom de förslag fondbörsutredningen föreslog låg en strävan att begränsa den växande egenhandeln till vad som kunde anses vara förenligt med en verksamhet där kommissionshandeln utgjorde det väsentliga. Förslagen syftade till att minska riskerna för den intressekonflikt som kan uppkomma om den som köper och säljer i kommission, dvs. handlar på annans uppdrag, samtidigt handlar för egen räkning. Vidare sökte utredningen att så långt möjligt utjämna konkurrensvillkoren mellan banker och andra fondkommissionärer. Övervägandena föranledde utredningen att föreslå att alla fondkommissionärer skulle få rätt att för egen räkning handla med aktier och vissa andra värdepapper i den utsträckning som behövdes för att underlätta kundernas affärer. Syftet med förslagen var att underlätta fondkommissionshandeln genom att göra marknaden mera likvid och bidra till kursutjämning samt att öppna möjligheter till kostnadsbesparande rationaliseringar inom handeln med små värdepappersposter. Rätten till handel för egen räkning med aktier och dylika värdepapper begränsades till ett handelslager, vars anskaffningsvärde inte fick överstiga 2 milj. kr. Obligationsmarknaden lämnades med hänsyn till sin speciella karaktär utanför begränsningsreglerna.
Enligt den nu gällande lagerregeln i 16 §FkL som infördes på förslag av
fondbörsutredningen får ett fondkommissionsbolag ha ett handelslager av
aktier, emissionsbevis, andelar i aktiefond och ekonomisk förening till ett anskaffningsvärde som uppgår till högst 4milj. kr. eller som svarar mot 4 % av den genomsnittliga årsomsättningen i bolagets kommissionshandel under de fem närmast föregående kalenderåren, dock högst 50 milj. kr. Regeln angav ursprungligen att lagret fick vara högst 10 milj. kr. och innebar en ökning för bankerna men en minskning för fondkommissionsbolagen. Begränsningen för fondkommissionsbolagen trädde inte i kraft förrän den 1 januari 1985. I två omgångar har regeln sedermera ändrats så att största tillåtna lager ökat till i dag medgivna 50 milj. kr. Motsvarande lagerbegränsningsregel gäller för fondkommissionsrörelse som bedrivs av bank.
I propositionen om finansiella koncerner prop. 198687:148 diskuterades storleken av handelslagret. Ett av skälen till att överväga en höjning av gränsen för handelslagret var den kraftiga ökningen av kommissionshandeln. I remissarbetet över den departementspromemoria DsFi 1987:3 som föregick propositionen föreslog riksbanksfullmäktige i sitt remissvar att det
Del 2 s. 8688 Värdepappersmarknaden
maximala beloppet för handelslager provisoriskt skulle höjas till 100 milj. kr. och att man beträffande en koncern lät detta belopp gälla koncernen i dess helhet. Bakgrunden var att de nuvarande reglerna ansågsmedföra en konkurrensnackdel för de större bankerna och fondkommissionsbolagen. Förslaget skulle enligt fullmäktige öka dessa nackdelar genom att exempelvis GotaGruppen skulle kunna ha ett sammanlagt handelslager av 100 milj. kr. eftersom två banker ingår i gruppen, medan de tre största bankerna alltjämt skulle ligga vid en maximigräns på 50 milj. kr.
Föredragande statsrådet anförde i propositionen att förbudet för en bank att förvärva aktier har utgjort en av grundpelarna i banklagstiftningen sedan början av 1930-talet. En höjning av det maximala beloppet för handelslager till 100 milj. kr. kunde därför enligt hans mening innebära ett alltför stort avsteg från de tankar som bär upp detta förbud. Eftersom frågan också inrymmer andra komplikationer ville han inte utan ytterligare utredning lägga fram ett sådant förslag som fullmäktige hade förordat. Han hänvisade härvid till kreditmarknadskommitténs översyn. Samtidigt nämndes också den kommitté som nyligen hade tillkallats för att göra en översyn av värdepappersmarknaden värdepappersmarknadskommittén och som också
- —— fått i uppdrag att ta bl. a. reglerna om handelslager i värdepapper under förnyat övervägande Dir 1987:11.
Diskussionen om handelslagrets begränsning har samband med hur strukturen på den framtida marknaden löses. Enligt den uppfattning kommittén redovisat i avsnitt 9.6.1 bör den renodlade kommissionärsrollen å ena sidan och handlarrollen å den andra separeras. Den fondkommissionär som uteslutande bedriver aktiemarknadskommission bör i den framtida modellen i princip inte tillåtas ha något handelslager. När det gäller fondkommissionärer som eni framtid eventuellt kan komma att bedriva aktiemarknadshandel skall dessa ha möjlighet att ha ett större handelslager än vad som i dag är möjligt för fondkommissionärerna. I ett framtida system där fondkommissionärer tillåtas inneha stora aktiehandelslager måste någon form av begränsning införas i de rättigheter som följer av aktieinnehav. Kommittén tänker här främst risken att handlarna använder lagret för innehav av placeringsaktier. Därför bör fondkommissionären i ett dylikt system åtminstone inte kunna utöva rösträtt bolagsstämma för de aktier denne har i sitt handelslager, en ordning som i praktiken redan tillämpas i dag. Som kommittén tidigare har utvecklat minskas intressekonflikterna i vart fall teoretiskt genom den framtida renodlingen av rollerna och den effektivare genomlysning av marknaden. Den slutliga lösningen av frågan om handlarfunktionen på aktiemarknaden bör dock enligt kommitténs
mening, som tidigare redovisats, ankomma på vårdepappersmarknadskommittén att överväga.
De nuvarande reglerna beträffande handelslager grundar sig på bruttoinnehav och beaktar inte de nya möjligheter som tillskapats på senare tid att med hjälp av options- och terminskontrakt minska riskpositionstagande i handelslager. Reglerna innebär dessutom att de olika kommissionärernas lagerpositioner är oberoende av kapitalbasens storlek och verksamhetens
Del 2 s. 87Värdepappersmarknaden 89
omfattning annat än den rena omsättningen i kommissionshandeln. Kommittén har mot bakgrund bl. dessaomständigheter övervägt att föreslå av a. bygger nettolagerberäkningar kombinerade med detaljenya regler som rade föreskrifter om hedging, dvs. olika sätt att begränsa risker. I ett dylikt system, där man bortser från bruttoinnehavets storlek, utom eventuellt ett högsta tak, och i stället koncentrerar sig på att beräkna nettorisker, borde parallellt möjligheten till blankning tillåtas. FkL 23 § andra stycket förbjuder fondkommissionsbolag att för egen räkning sälja fondpapper bolaget mottagit som lån eller att medverka som vid blankning för räkning. De situationer som beskrivs i paragrafen annans brukar benämnas äkta blankning. Denna form av blankning innebär således att säljare till köpare överlåter värdepapper som han har lånat av en en tredje Avsikten är att säljaren senare skall kunna återgälda förman. sträckningen till tredje efter att ha täckt in sig genom att köpa samma man slags aktier till förhoppningsvis lägre kurs. Förbudet mot denna form av en blanking bör även fortsättningsvis finnas kvar. Det bör däremot i ett framtida system med aktiemarknadshandel vara tillåtet att sälja aktier som inte innehas men som man avser att omgående skaffa marknaden. Denna form blankning benämns oäkta blankning eller att gå kort. När komav mittén diskuterar blankning är det den senare formen som avses vilket även är den form i dagligt tal I ett system med nettolagerberäkning man avser. och där blankning tillåts är det troligt att fondkommissionärerna kommer att på grund kostnads- och riskskäl sträva efter att ha ett så litet handelsav lager möjligt och söka begränsa det lager de innehar med hjälp av de som instrumenten. I dag upprätthålls blankningförbudet dels genom 23 § nya FkL, äkta blankning, och dels genom att bankinspektionen anser att oäkta blankning strider mot sund utveckling av fondkommissionsverksamheten. Ett annat alternativ vore att ta bort det absoluta taket för handelslagrets storlek och i stället relatera lagerstorleken till storleken av det egna kapitalet. Detta skulle dock innebära införandet av en ny kapitaltäckningsregel där handelslagret skulle jämställas med andra placeringar. En sådan regel skulle troligen innebära höjning av kapitaltäckningskravet jämfört med en nuvarande reglering. Eftersom fondkommissionärernas aktiehandelslager till sin storlek är begränsade har kommissionärerna för närvarande ingen större anledning att riskförsäkra sina handelslager med hjälp av de riskbegränsande instrument skapats på år. Denna nya teknik är mycket komplex och det som senare krävs stor kunskap och erfarenhet för att nå syftet, att minska risken i ett handelslager. Det är vidare endast teoretiskt möjligt att med denna metod helt eliminera riskerna med att ha värdepapper i lager. Kommittén har funnit att tiden ännu inte är mogen att föreslå så genomgripande förändringar i reglerna om handelslager som de två ovan skisserade lösningarna nettolagerberäkning eller ny kapitaltäckningsregel skulle - innebära. Vidare har omtalats den under våren 1987 tillsatta som ovan värdepappersmarknadskommittén i sina direktiv fått i uppdrag att bl. a. utreda reglerna handelslager och därvid söka en ny konstruktion för om
Del 2 s. 8890 Värdepappersmarkrzaden
handelslagerbegränsning. Mot denna bakgrund har kommittén valt föreatt slå en modifiering av de gällande bruttolagerbegränsningsreglerna. Den nuvarande aktielagerbegränsningen trädde i kraft den 1 januari 1985. Efter regelns ikraftträdande har aktiemarknaden utvecklats kraftigt. Bl.a. har omsättningen på Stockholms fondbörs liksom börsvärdet mer än fördubblats. Redan med beaktande härav kommittén det finns anser att ett behov av att höja handelslagrets storlek för inte handelslagrets grundatt läggande funktioner skall hämmas. Dessutom har under period samma fondkommissionsbolagens totala kapital jämte obeskattade egna reserver ökat kraftigt. kommittén föreslår därför att lagerbegränsingen höjs till 100 milj. kr. samt att den lägre begränsningen höjs från 4 milj. kr. till 25 milj. kr. bl. a. i syfte att underlätta nyetableringar. Däremot bör 4-procentsregeln alltjämt kvarstå, eftersom kommittén anser att handelslagrets funktion och syfte inte skall förändras genom dessa höjningar. De föreslagna förändringarna kan inte anses strida mot banks aktieförvärvsförbud. Det maximala beloppet för handelslagret 100 milj. kr. skall gälla koncern i dess - - en helhet, dvs. oavsett hur många banker och andra fondkommissionärer som finns i samma koncern får dessagemensamt inte ha rätt till handelslager ett som överstiger 100 milj. kr.
Sedan Svenska Bankföreningen i framställning till finansdepartementet hemställt om en höjning den beloppsmässiga gränsen för handelslagret av till 200 milj. kr. har regeringen i proposition 198788: 123om handelslager av värdepapper i fondkommissionsrörelse föreslagit att gränsen skall höjas till 100 milj. kr. Kreditmarknadskommittén har i remissvar ställt sig positiv till en sådan höjning samt anfört att saken inte har sådan koppling till kommitténs arbete att lösningen på frågan behöver avvaktas fram till dess att kommittén lämnar sitt betänkande.
Kapitaltäckning
9.6.l0.1 Inledning
Del 2 s. 88Allmänhetens förtroende för fondkommissionärerna är av stor betydelse för värdepappersmarknadens funktion och utveckling. Syftet med vissa bestämmelser i FkL är just att hos allmänheten skapa och upprätthålla förtroendet för fondkommissionärerna och deras verksamhet. Det i första är hand lagens regler om auktorisation, tillsyn och kapitaltäckning som fyller detta syfte. De kapitalkrav krav på eget kapital ställs på fondkommissionä- ~ - som rerna skall primärt skydda kommissionärernas kunder och långivare så att de inte åsamkas förluster. Avsikten med skyddsregler om kapitaltäckning kan uppnådd de förluster fondkommissionären anses vara om som kan förorsakas i sin rörelse inte drabbar nämnda intressenter.
Del 2 s. 89Värdepappersmarknaden 91
9.6.10.2 Gällande bestämmelser
För bankernas fondkommissionsverksamhet finns inga särskilda kapital-
täckningsbestämmelser. Det har ansetts tillräckligt med de kapitaltäck-
finns i 2 kap. 9-11 §§ BRL. ningsbeståimmelser som När det gäller FkL finns kapitaltäckningsregel i 18 Denna regel en utgår från bolagens tillgångssida i balansräkningarna och ställer olika kapi-
taltäckningskrav beroende på den risk anses förknippad med bolagens som placeringar. Paragrafen lyder:
Fondkommissionsbolag skall till uppdragsgivarnas skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp är betryggande i förhållande till bolagets som tillgångar ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden samt kapitalmarknaden innebär kreditrisk för bolaget placeringar. som en Det kapitalet betryggande, om det uppgår till lägst ett egna anses belopp sammanlagt tjugo procent av värdet av aktier, som motsvarar emissionsbevis och andelar i aktiefonder med undantag av sådana aktier
innehas ett led i organisationen av bolagets verksamhet samt som som procent värdet övriga placeringar med de undantag som anges sex av av stycket. Placeringar, för vilka avses i tredje stycket i andra reserver som har skall såvitt aktier tas upp till sitt marknadsvärde och avsatts, avser utlåning, garantiförbindelser, utländska valutor och obligasåvitt avser till sitt bruttovärde. Övriga placeringar skall tas upp till sitt tioner nettovärde. Åtaganden på kapitalmarknaden skall dock tas upp till sitt nominella belopp, inte regeringen, eller efter regeringens bemyndiom gande, bankinspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp. Eget kapital krävs för inneliggande kassa, checkar och postremissväxlar, hypoteksinstitut eller för obligationer och andra fordringar för vilka kommun, bankinstitut, kreditaktiebolag, hypotekssvarar staten, institut eller försäkringsbolag. Eget kapital krävs heller för fordran fondkommissionsbolag likvid för utförd värdepappershos annat affär. Som kapital skall vid tillämpning första stycket anses vad som eget av enligt 2 kap. 9 § bankrörelselagen 1987:617 gäller som eget kapital. I fråga fondkommissionsbolags reserver för aktier får vidare med eget om kapital likställas fyrtio skillnaden mellan aktiernas markprocent av nadsvärde och deras nettovärde. Från det egna kapitalet skall avräknas nettovärdet sådana aktier eller andelar i ekonomisk förening som av fondkommissionsbolaget har förvärvat med stöd av tillstånd enligt 15 §
andra stycket. Om särskilda skäl föreligger, kan bankinspektionen för viss tid medge
att fondkommissionsbolags eget kapital får uppgå till ett lägre belopp än
som anges i första stycket.
Fondkommissionsbolagens placeringar är således grupperade i olika risk-
klasser. För k. organisationsaktier aktier innehas som ett led i s. - som bolagets verksamhet krävs kapitaltäckning med 100 °o. organisationen av - När det gäller handelslager aktier, emissionsbevis och andelar i aktiefonav der krävs täckning med 20 °o eget kapital samt för övriga placeringar och
lämnade garantiförbindelser krävs 6 %. Eget kapital krävs inte för vissa
placeringar enligt paragrafens andra stycke.
Vid beräkningen fondkommissionsbolagens kapitalbas äger BRL:s av bestämmelser motsvarande tillämpning. Eftersom fondkommissionsbola-
inte får förlagslån kan dock sådana tillgångar inte räknas in i gen ta upp
Del 2 s. 9092 Vdrdepappersmarknaden
kapitalbasen. En specialbestämmelse för fondkommissionsbolagens handelslager av aktier är att 40 % skillnaden mellan aktiernas marknadsav värde och nettovärde får räknas in i kapitalbasen. Hur kapitaltäckningsregeln tillämpas i praxis framgår den blankett av som bankinspektionen tillhandahåller för de regelbundna kapitaltäckningsrapporterna, fig.
Fig. 9.3
nndkomnissionsbolag KAPIIALIÄCKNINGSRAPPORT enligt föreskrifternai 18 FL§ Mnad
BERÃKNINGAV KAPITALBASEN Beloppi kkr
510Eçt kmital 511 Aktiekapital 512 Reservfond 513 Uispositionsfønd 5124Fastställdvinstbalans
520 nedegetkaoitai likstållt kapital S21Värderegleringsreservför aktier
530 bildegetkaaital likstållt lamm intill ett beloppmtsvamtwbolaçts egt kaaltal 531 Värderegleringsreservför obligationer 532 utlåning 533 valutor
540Avfir: Aktier eller andelari ekonomisk föreningsomFondkoamissionsbolagetförvärvatmedstödavtillstånd enligt 15§ andrastycketFL
500 Kmitallxn
BERÃKNINGAV KAPTÅLKRAVET
61DAktier
620 Amraplareringnrmd demdntagsa wags1 18§mdrastydetFL xsx ____________ Dverskottuthrskott
SÄRSKILDAUPPGIFTER
710 utlåningtotalt 7101 däravoverbeláningsvärdet 7102 däravutansäkerhet
Riktigmetm långt uppgifterintygasav
Itnfléirnzre lnhráaift Naimtexta Ort ochdatan
Chefstjänstemansnarmteckning Telefonriktnr ochabonnentnr Handläggarnatjänstemansnamnteckning
alankettutgivare Postadress Gatuadress Telefon axx16096 RiktnrAbonnentnr BANKINSPEKTIDNEN 103ü STOCKHOLMDrottnlrrtal 50-52 [B 2A212D ~
Del 2 s. 91Värdepappersmarknaden 93
9.6.10.3 Förslag
Enligt nuvarande ordning utgörs kapitalkravet för exempelvis kreditaktiebolagen och finansbolagen av s. upplåningsrättsregler. Detta innebär att kapitalkravet för dessa institut blir detsamma oavsett för vilken verksamhet upplåning sker. Däremot har fondkommissionsbolagen en kapitaltäckningsregel efter mönster i BRL. Ett grundläggande mål för kommitténs förslag i dess helhet är att skapa så konkurrensneutrala regler som möjligt. Detta framstår särskilt viktigt när det gäller reglerna om kapitaltäckning. som Kommitténs förslag i denna del innebär att samtliga institutgrupper kommer att ha regler om kapitaltäckning efter mönster i BRL. Detta ökar förutsättningarna för att skapa bättre neutralitet i regelsystemet. Kommittén har också varit inriktad på att eventuella förändringar inte skall få medföra alltför drastisk förändring av institutens nuvarande villkor. Kommittén har utarbetat ett förslag till ny kapitaltäckningsregel för fondkommissionsbolag som i stort överensstämmer med de föreslagna reglerna för övriga institut. Denna kapitaltäckningsregel innebär att innehav av aktier och andelar där för närvarande 20 °o kapitaltäckning tillämpas - kräver 24 % kapitaltäckning. Motsvarande förändring föreslås för bankeraktieförvärv motsvarande slag. Denna förändring innebär alltså en nas av skärpning i förhållande till nuvarande regler. För fondkommissionsbolags övriga placeringar innebär förslaget ett kapitaltäckningskrav på 8 °o jämfört med 6 °o enligt gällande bestämmelse. För bankernas del medför skärpning från 4 °o vilket för närvarande gäller för förslaget i denna del en banks lån mot säkerhet i aktie är inregistrerad Stockholms fondbörs. som Förslaget tillåter fondkommissionsbolag att med eget kapital likställa förlagslån intill belopp motsvarar bolagets eget kapital. Som framgår ett som redovisningen under avsnitt 9.6.6 föreslår kommittén att fondkommisav sionsbolagen i framtiden skall kunna finansiera sin verksamhet genom att på marknaden utfärda förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar. år har det blivit allt vanligare att institut bildar garantifon- Under senare der. Utfärdande garantiförbindelser innebär en uttunning av kapitalav basen. Kommittén vill därför bryta denna utveckling och har redan tagit ett steg i den riktningen ett förslag om begränsning av garantifonderna genom för de existerande kreditaktiebolagen som blir kreditmarknadsbolag nu - till fem gånger aktiekapitalet i enlighet med vad som nu gäller för finansbolagen. Mot denna bakgrund och eftersom inriktningen inte minst för att eftersträva internationell likformighet skall vara att en urholkning av en kapitalbasen inte skall fortsätta bör det inte införas en möjlighet för fondkommissionsbolagen att bilda garantifonder. Det kan anmärkas att eget kapital inte kommer att krävas för fordringar för vilka -förutom de i 2 kap. 9 § A BRL uppräknade svarar kreditmark- nadsbolag och fondkommissionsbolag. Under år 1982 hemställde ett antal fondkommissionsbolag om ändring i kapitaltäckningsreglerna såatt kapital ett bolag lånat mot reverser med som efterställd betalningsrätt skulle räknas in i bolagets kapitalbas samt att
Del 2 s. 9294 Värdepappersmarknaden
kapitaltäckning inte skulle krävas för fordringar för vilka säkerheten utgörs av statsobligationer eller motsvarande.
I remissyttrandet angav bankinspektionen att den inte hade någon erinran mot att ett fondkommissionsbolag för sin kapitaltäckning fick möjlighet att på samma sätt som ett finansbolag tillgodoräkna sig förlagslån intill ett belopp som svarar mot bolagets eget kapital. När det gällde den andra frågan hänvisade inspektionen till att bankerna inte behöver kapitaltäckning för kredit som ges mot säkerhet i statspapper. Samtidigt menade emellertid inspektionen att det för fondkommissionsbolagen var fondkommissionsrörelsen som enligt lagstiftningen skulle träda i förgrunden För att underlätta rörelsen har ett fondkommissionsbolag givits möjlighet att i samband med denna lämna kredit mot vissa säkerheter som anses markera sambandet. För bank, som i motsats till fondkommissionsbolag är kreditinstitut, är kreditgivningen huvudverksamheten. Bankinspektionen pekade på att bankerna också driver en avsevärt mer diversifierad rörelse än fondkommissionsbolagen, vars kapitaltäckningsgrundande kapital till inte obetydlig del utgörs av värderegleringsreserven i aktieportföljen. Enligt inspektionens uppfattning var det riktigare att även under denna punkt göra en jämförelse med den kapitaltäckning som krävs enligt FiL. Det var väl känt att finansbolagen lämnade betydande krediter mot säkerhet ipremieobligationer. För finansbolagen med sin upplåningsmultipel på tolv och en halv gånger det egna kapitalet finns ingen möjlighet att ta hänsyn till säkerheter för vissa krediter. Inspektionen ansåg att konkurrensneutraliteten i förhållande till finansbolagen vägde tyngre än den i förhållande till bank. En sammanvägning av riskerna i ett fondkommissionsbolag medförde nämligen att jämförelsen med ett finansbolag enligt inspektionens uppfattning var rimligare än en jämförelse med bank. Inspektionen avstyrkte därför bifall till framställningen i den sist behandlade delen.
Bankföreningen ansåg i sitt remissyttrande att konkurrensneutraltet borde råda mellan bank och fondkommissionsbolag. Genom den yrkade ändringen avseende förlagslån skulle en bättre konkurrensneutralitet uppstå även i förhållande till finansbolagen. Föreningen tillstyrkte därför ändringen. Vad gällde den yrkade ändringen i fråga om kredit mot säkerhet i statspapper ansåg bankföreningen i likhet med vad som hade utalats i framställningen att det var naturligt att dra paralleller mellan fondkommissionsbolagen och bankerna när det gäller att bedöma kravet på kaptaltäckning. Detta hängde enligt föreningen samman med att reglerna om kapitaltäckning i dessa båda fall är konstruerade på likartat sätt med krav på eget kapital i förhållande till placeringarna. Bankföreningen instämde således i att det var rimligt att samma krav borde ställas på banker och fondkommissionsbolag i det aktuella hänseendet. Detta förutsatte ock att fondkommissionsbolagen vid belåning av statsobligationer och lknande fordringsbevis inte överskred den belåningsgrad som bankerna iakttar. Skulle detta ske, eller andra olikheter konstateras mellan bankernas och bolagens kreditgivning, kunde bankföreningen inte tillstyrka att fcndkommissionsbolagen undgick krav på kapitaltäckning. I så fall bordei stället
Del 2 s. 93Värdepappersmarknaden 95
ledning kunna hämtas i vad som i detta fall ansetts böra gälla för finansbolagen.
I beslut den 4 november 1982 vidtog regeringen ingen åtgärd i anledning av framställningen.
En tillämpning av den av kommittén föreslagna kapitaltäckningsregeln skulle i båda de nu behandlade fallen innebära ett tillmötesgående av de krav som fondkommissionsbolagen ställde år 1982. Detta innebär att bolagen kan i sin kapitalbas tillgodoräkna sig förlagslån intill ett belopp motsvarande bolagets eget kapital. När det gäller värderegleringsreserverna kommer dessa att föras samman till en grupp som får medräknas till 40 %, dock högst intill ett belopp som motsvarar bolagets eget kapital. Vidare innebär förslaget att någon kapitaltäckning inte fordras för placeringar i statsobligationer och motsvarande värdepapper.
Kommittén har undersökt hur utfallet av de föreslagna reglerna skulle bli för fondkommissionsbolagen. Till grund för undersökningen har legat material som bolagen inrapporterat till bankinspektionen. Materialet avser förhållandena i maj 1987 och omfattar samtliga då verksamma 22 fondkommissionsbolag. Den nu gällande kapitaltäckningsregeln för samtliga bolag
gav under maj 1987 ett totalt kapitaltäckningskrav om 933 milj. kr. Genom införandet av den föreslagna regeln skulle kapitalkravet öka till totalt 1 227 milj. kr. Med hänsyn till den struktur på placeringarna som fondkommissionsbolagen har torde således den föreslagna kapitaltäckningsregeln innebära en skärpning av kapitalkravet med cirka 30 %. Samtliga bolag har liknande placeringar varför regeln inte påverkar konkurrensförhållandena inbördes mellan bolagen. Skärpningen i kapitaltäckningskravet för bolagen varierar endast mellan 27,8 och 33,2 °o. När det gäller den nya möjligheten, att få uppta och med bolagets eget kapital likställa förlagslån skulle den i maj 1987 för fondkommissionsbolagen ha inneburit ett teoretiskt utrymme för förlagslån om 1 209 milj. kr. Storleken på detta utrymme är således jämförbart med den föreslagna regelns totala kapitaltäckningskrav.
Bankernas fondkommissionsverksamhet utgör endast en mindre del av den omfattande och differentierade verksamhet som bankerna bedriver. Denna omständighet kan å ena sidan användas som argument för att bankerna inte borde behöva ha lika höga kapitaltäckningskrav på sina placeringar i fondkommissionsrörelsen som uppställs för fondkommissionsbolagen, medan åandra sidan konkurrensneutralitetsskäl talar för att kostnaden i form av eget kapital borde vara densamma oavsett verksamheten
om bedrivs i bank eller fondkommissionsbolag. Kommittén har genomgående strävat efter att så långt möjligt skapa konkurrensneutralitet mellan olika institut och verksamheter. Mot denna bakgrund har kapitaltäckningsreglerna för fondkommissionsverksamhet utformats så att denna verksamhet åsamkas lika stor kostnad för eget kapital oavsett om den bedrivs i bank eller fondkommissionsbolag.
Av tabell 9.8 framgår att bankaktiebolagens utlåning mot säkerhet i börsnoterade aktier var år 1985, 8 885 milj. kr., och år 1986, 15 715 milj. kr. Den föreslagna fördubblingen av kapitaltäckningskravet från fyra till åtta
Del 2 s. 9496 Värdepappersmarknaden
procent skulle således i det tänkta fallet ha inneburit en höjning av kapitaltäckningskravet för respektive år med 350 och 600 milj. kr. Dessa siffror skall jämföras med bankaktiebolagens kapitalbas som för år 1986 uppgick till 24 000 milj. kr. Sparbanksrörelsen hade är 1986 en kapitalbas 8 000 milj. kr. och utlåning mot säkerhet i börsnoterade aktier om drygt 3 000
en milj. kr. För sparbankernas del skulle höjningen inneburit ett skärpt kapitaltäckningskrav med omkring 140 milj. kr. När det gäller höjningen av kapitaltäckningskravet för aktiehandelslager från 8 % till 24 °o innebär det för bank ett maximalt kapitalkrav 24 milj. kr. eftersom kommittén föreslår
om att handelslagret begränsas till 100 milj. kr.
Det är kommitténs uppfattning att den föreslagna höjningen för banker-
del inte medför någon dramatisk förändring i det totala kapitaltäcknas
uppställs för bankernas olika verksamheter. Den möjlighet ningskrav som bank fått, att från den 1 juli 1987 driva fondkommissionsrörelse i helägt fondkommissionsbolag, och om bank så önskar, parallellt med fondkommissionsrörelse inom banken, har även beaktats när kommittén försökt utarbeta konkurrensneutrala kapitaltäckningsregler.
I likhet med vad som föreslås beträffande bankerna och kreditmarknadsbolagen föreslår kommittén att krav på konsoliderad kapitaltäckning införs för fondkommissionsbolagen, för dessas innehav av ägarandelar i svenska eller utländska företag driver någon form av verksamhet som avses i
som KML. Reglerna om beräkning av konsoliderat kapitalkrav och om konsoliderad kapitalbas bör därvid utformas i överensstämmelse med de som föreslås för bankerna.
10 Försäkringsbolagens finansförvaltning
10.1¶Direktiven m.m.
Del 2 s. 95Kreditmarknadskommittén har i uppdrag att utreda den svenska kreditmarknadens struktur i syfte att skapa rationella rörelseregler för skilda slag finansinstitut. I kommitténs direktiv påpekar departementschefen att av finansinstitutens verksamhetsbetingelser under de senaste åren förändrats ett genomgripande sätt med en snabb tillväxt av kreditmarknaden utanför banksystemet. Den likviditetstillväxt som uppkommit inom företagssektorn har kraftigt påverkat omfattningen och inriktningen av finansinstitutens verksamhet, vilket utlöst spänningar mellan olika grupper av finanstidigare bara i begränsad utsträckning konkurrerat inbördes. institut som Enligt departementschefen kan de sålunda urskiljbara tendenserna till upplösning hittills vedertagna gränser mellan olika institutgruppers verksamav hetsområden till stor del förklaras att den befintliga lagstiftningen inte är av utformad med hänsyn till den nya situationen på kreditmarknaden. I direktiven erinras härefter om vissa principer för strukturen kreditmarknaden kan allmänt omfattade, bl. a. att ägande och traditiosom anses nell kreditgivning skall blandas samman samt att vissa typer av verksamhet, däribland försäkringsverksamhet. bör drivas i särskilda institut. Vad särskilt gäller försäkringsbolagen anmärker departementschefen att kreditmarknadsutvecklingen initierat breddning av bolagens verksamhet, dels en ett allt aktivt deltagande på penningmarknaden genom köp och genom mer försäljning kortfristiga skuldförbindelser, dels genom placeringar som av leda till ett aktivt deltagande i driften av främmande rörelse. I sådana synes fall kan enligt departementschefen ifrågasättas gränsen mellan finansiell om placering och industriell verksamhet kan bli utsuddad. Departementschefen också för att kraftig relativ ökning av den andel av kreditvarnar en givningen sker utanför banksystemet inte kan undgå att påverka pensom ningpolitiken. Mot bakgrund härav i direktiven bl. följande riktlinjer för komanges a. mitténs arbete beträffande försäkringsbolagen.
Kommittén bör granska utvecklingen av försäkringsbolagens finansförvaltning och vid behov föreslå regler i fråga om försäkringsbolagens kapitalplaceringar, i första hand sådana som sker på penningmarknaden. Försäkringsverksamhetskommittén, som i sitt uppdrag skall
Del 2 s. 9698 Försäkringsbolagens finansférvaltning
iaktta principen att försäkringsbolag inte utan särskilda skäl får bedriva
annan rörelse än försäkringsrörelse, torde från sina utgångspunkter också få anledning ta upp frågor som sammanhänger med försäkrings-
bolagens finansförvaltning. Förutom finansförvaltningens bärande roll
för försäkringsverksamheten torde sålunda försäkringsverksamhetskommittén komma att behandla frågor som gäller gränsdragningen mellan forsäkringsrörelse och aktivt deltagande i annan företagsverk-
samhet. En sådan fråga aktualiseras bl. a. när ett försäkringsbolag har
en större aktiepost i ett annat företag där det också medverkar genom
en omfattande lånefinansiering. När kommittén inom ramen för sitt
uppdrag tar upp försäkringsbolagens finansförvaltning bör därför sam-
råd ske med försäkringsverksamhetskommittén. Mot bakgrund av vad som sålunda anförts i direktiven lämnas i detta kapitel
allmän översikt försäkringsbolagens finansförvaltning. Översikten en av inleds med en redogörelse för försåkringsverksamheten i Sverige, dess struktur och koncentration, och för de bestämmelser i FRL som reglerar försäkringsbolagens kapitalförvaltning. Med utgångspunkt från den av departementschefen anförda principen, att ägande och traditionell kreditgivning skall blandas, diskuteras därefter olika alternativa åtgärder för hur principen skall kunna upprätthållas i försäkringsbolagens Finansförvaltning. Vidare diskuteras frågan om försäkringsbolag bör få äga kreditmarknadsbolag. I kapitlet lämnas härutöver en kartläggning av försäkringsbolagens kapitalplaceringar på penningmarknaden.
De redovisade statistiska uppgifterna har i huvudsak hämtats från Försäkringsinspektionens ännu tryckta publikation Enskilda försäkringsföretag 1986 samt från Statistiska meddelanden, utgivna av Statistiska centralbyrån åren 1980-1987. De faktauppgifter som lämnas i avsnittet om försäkringsbolagens placeringar på penningmarknaden grundar sig delvis på en av förre finanschefen Knut Anderson, Försäkrings AB Skandia, upprättad promemoria, vilken fogas som bilaga till betänkandet.
10.2 i
Del 2 s. 96Försäkringsverksamheten Sverige
10.2.1 Allmänt
De svenska försäkringsbolagens verksamhet regleras främst i FRL. För att få driva försäkringsrörelse fordras tillstånd. Sådant tillstånd, koncession, meddelas av regeringen och kan medges försäkringsbolag, som är antingen ett aktiebolag eller ett ömsesidigt bolag. Ett försäkringsbolag får i princip inte driva annan rörelse än försäkringsrörelse.
Ett försäkringsaktiebolag är till sin rättsliga struktur likställt med ett allmänt aktiebolag. Det ägs således av sina aktieägare och för bolagets förpliktelser svarar endast dess tillgångar. Ett ömsesidigt försäkringsbolag ägs däremot av sina försäkringstagare, vilka utom såvitt avser återför-
säkrings- och personförsäkringstagare är ömsesidigt ansvariga för bolagets
förpliktelser. Den personliga ansvarigheten är emellertid subsidär i för-
Del 2 s. 97Försäkringsbolagens finansförvaltning 99
hållande till bolaget och genom bestämmelser i bolagsordningen oftast begränsad, t. ex. till ett belopp motsvarande några årspremier. Även utländska försäkringsföretag kan beviljas koncession för försäkringsrörelse i Sverige. Enligt lagen 1950:272 om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige skall rörelsen bedrivas generalagent. Denne kan vara fysisk person, svenskt aktiebolag, genom en ömsesidigt försäkringsbolag eller svenskt handelsbolag och skall vara godkänd av regeringen.
10.2.2¶Företagsstrukturen
Del 2 s. 97Enligt 1 kap. 3 § andra stycket FRL får direkt livförsäkring inte förenas med försäkringsrörelse avser annat än personförsäkring separationsprincisom pen. Med livförsäkringsbolag förstås bolag vilkas försäkringsrörelse uteslutande eller sågott som uteslutande avser personförsäkring livförsäkring, sjuk- och olycksfallsförsäkring, avgångsbidragsförsäkring och arbetslöshetsförsäkring. Andra bolag är enligt 1 kap. 4 § FRL skadeförsäkringsbolag. Försäkringsbolag som ägnar sig åt att mottaga återförsäkring brukar hänföras till en särskild grupp, återförsäkringsbolag. Med utgångspunkt från försäkringsbolagens geografiska verksamhetsområde brukar bolagen även indelas i riksbolag och lokala bolag. Med riksbolag bolag vilkas verksamhetsområde omfattar mer än ett län. Det avses stora flertalet i denna får dock driva verksamhet i hela landet. Med grupp lokala bolag läns- och häradsbolag samt sockenbolag. avses Försâkringsbranschen har liksom näringslivet i övrigt under de senaste decennierna undergått stora förändringar, som bl. a. inneburit en fortgående företagskoncentration och en tilltagande internationalisering. Av tabell 10.1 framgår hur antalet svenska försäkringsbolag förändrats från år 1950 till år 1986.
Tabell 10.1 Antal svenskaförsäkringsbolag 1950-1986 Bolagstyp 1950 1960 1970 1980 1986 RIKSBOLAG 124 103 65 56 64 Härav: A. Liv- och sjukförsäkringsbolag Aktiebolag 7 7 5 6 7 Ömsesidigabolag 28 12 10 9 12 B. Skadeförsäkringsbolag
| Aktiebolag | 34 31 16 16 23 |
| ömsesidiga bolag | 47 41 29 18 15 |
| C. Återförsäkringsbolag aktiebolag | 8 12 5 7 7 |
LOKALA BOLAG ömsesidiga 1259 982 729 523 460 SUMMA BOLAG 1383 1085 794 579 524 Härav: Aktiebolag 49 50 25 29 37 Ömsesidigabolag 1334 1 035 768 550 487
Del 2 s. 98100 Försäkringsbolagens finansförvaltning
Som framgår av tabellen fanns det 524 svenska försäkringsbolag under år 1986, varav 64 utgjorde riksbolag. Riksbolagen är den bolagstyp som premiemässigt dominerar den svenska försäkringsmarknaden. Antalet aktiebolag är mycket begränsat. Det kan emellertid i realiteten sägas vara ännu lägre, eftersom flertalet aktiebolagen är dotterbolag till andra av försäkringsbolag, därav flera ömsesidiga. För närvarande finns det endast nio försäkringsaktiebolag som inte är dotterbolag till annat försäkringsbolag, nämligen Skandia Sak, Skandia Inernational Insurance Corporation, Sirius, Svenska kredit, Atlantica, Volvia, Holmia, Victoria och Njord. I detta sammanhang bortses från captivebolagen och arbetsmarknadförsäkringsbolagen. Antalet utländska företag som drev försäkringsrörelse i Sverige under år 1986 uppgick till 13 stycken. Samtliga drev skadeförsäkringsrörelse.
Företagskoncentrationen
Försäkringsväsendet har under de senaste decennierna genomgått kraftig en koncentration. Bland försäkringsbolagen finns åtskilliga sammanslutningar, antingen i form av koncerner i FRL:s mening, varvid de ingående bolagen är genom innehav av aktier förenade med varandra dotter- och modersom bolag, eller i form av överenskommelser rörande visst samarbete. Den senare formen av samarbete är från kapitalmarknadssynpunkt nästan av lika stor betydelse som de egentliga koncernema, eftersom de samarbetande bolagen i vissa fall har gemensam finansförvaltning och placeringspolitik. De i början av år 1987 förefintliga sammanslutningarna följande. Ömvar sesidiga bolag är kursiverade.
ANSVARS GRUPP Ansvar sak, Ansvar Liv och Ansvar International
FOLKSAM Folksam Liv, Folksam sak och Folksam International LÄNSFÖRSÅKRINGSBOLAGEN Riksbolagen LF-AB, LF-Liv, Stockholm och Brandförsäkringverket samt vissa lokala bolag. SIRIUS GRUPPEN
SKANDIA Skandia Sak och Skandia Liv
SKANDIA INTERNATIONAL
TRYGG-HANSA Trygg, Hansa Sak, Hansa Företag, Hansa Trafik, Hansa Sjö och Hansa International WASA FÖRSÄKRING Wasa Liv, Wasa Nord, Wasa Göta, Wasa Skåne, Wasa Europeiska, Wasa Industri, Wasa International, Wasa Kredit och Wasa Sjö
Del 2 s. 99Försäkringsbolagens finansförvaltning 101 I tabell 10.2 anges i storleksordning de 20 koncerner bolagsgrupper eller fristående bolag som vid utgången av år 1986 redovisade de största beloppen i förvaltade tillgångar. Tabell 10.2 Förvaltadetillgångar i svenskaförsäkringsbolagår 1986milj. kr.
| Koncern eller bolag | Tillgångar Totalt | I direkt teckn liv- försäkringsbolag | Procentuell för- delning totalt |
| SPP | 81 703 | 81 703 | 25,9 |
| Skandia | 55 286 | 43 789 | 17,5 |
| Trygg-Hansa | 40 677 | 29 677 | 12,9 |
| AMF-pension | 29 306 | 29 306 | 9,3 |
| Skandia International | 25 930 | - | 8,2 |
| Folksam | 20 877 | 7 313 | 6,6 |
| AMF-sjuk | 16 781 | 16 781 | 5,3 |
| Länsförsäkringsbolagen 10 285 | 480 | 3,3 | |
| Valand | 9 676 | 9 676 | 3,1 |
| Vegete | 7 138 | 4 532 | 2,3 |
| Sirius | 2 431 | - | 0,8 |
| AFA | 1 895 | 1 895 | 0,6 |
| RKA | 1 758 | 1 758 | 0,6 |
| Förenadeliv | 1 677 | 1 677 | 0,5 |
| Ansvars grupp | 1 405 | 134 | 0,4 |
| PensionsgarantiFPG | 1 339 | - | 0,4 |
| Allmänna Brand konc | 1 300 | - | 0,4 |
| Skånska Brand | 844 | - | 0,3 |
| Assuransföreningen | 795 | - | 0,3 |
| SvenskaKredit | 758 | 0,2 |
- Summa för de 20 största
| enheterna | 311 861 | 228 721 | 98,9 |
| Övriga riksbolag | 3 314 | 1 062 | 1,0 |
| Övriga lokala bolag | 292 | - | 0,1 |
| Totalsumma | 315 467 | 229 783 | 100,0 |
Enligt vad som framgår av tabell 10.2 omhänderhade de 20 enheter som redovisade de största beloppen i förvaltade tillgångar, 98,9 % av samtliga svenska försäkringsbolags tillgångar. Enbart de sex största SPP, Skandia, Trygg-Hansa, AMF-pension, Skandia International och Folksam svarade enligt tabellen för ca 80 % av de förvaltade tillgångarna. Dessa siffror visar att den svenska försäkringsverksamheten har en mycket koncentrerad struktur. Till följd av samgåendet årsskiftet 198687 mellan Allmänna Brand, Skånska Brand, Valand och Vegete till Wasa Försäkring har koncentrationen ökat ytterligare.
De 13 utländska företag som under år 1986 drev försäkringsrörelse i Sverige hade under året en sammanlagd premieinkomst om 226 milj. kr., vilket motsvarade ca 0,5 % av de svenska försäkringsbolagens totala premieinkomst för direkt försäkring i Sverige samma år.
Del 2 s. 100102 Försäkringsbolagens finansförvaltning
10.3
Del 2 s. 100Försäkringsbolagens finansförvaltning
I detta avsnitt skall omfattningen av försäkringsbolagens finansförvaltning och bolagens allmänna placeringsinriktning närmare undersökas. Dessförinnan skall emellertid lämnas en sammanfattning av olika bestämmelser i FRL som begränsar bolagens frihet rörande finansförvaltningen.
Regler som begränsar försäkringsbolagens fria finansförvaltning
De bestämmelser i FRL som här avsesär dels 1kap. 3 varigenom stadgas ett principiellt förbud för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse, dels 7 kap. 17 som i sakligt hänseende sammanhänger med nämnda förbud och begränsar försäkringsbolagens rätt att förvärva aktier eller andelar i andra juridiska personer än försäkringsbolag, dels ock 7 kap. 9 och 10 §§, varigenom försäkringsbolag åläggs att placera tillgångar i vissa slag av värdehandlingar.
10.3.1.1 Förbudet att driva rörelse än
annan
försäkringsrörelse
Del 2 s. 100Enligt 1 kap. 3 § FRL får ett försäkringsbolag inte driva annan rörelse än försäkringsrörelse, om det inte finns särskilda skäl för det. Detta stadgande kompletteras av bestämmelsen i 7 kap. 17 varigenom försäkringsbolag förbjuds att utan försäkringsinspektionens medgivande äga större andel av aktierna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag än som svarar mot ett röstetal om högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier. Ett försäkringsbolag får enligt samma bestämmelse inte heller utan inspektionens medgivande äga andelar i en aktiefond eller i en annan juridisk person än aktiebolag. Från förbudet undantas aktier i andra försäkringsbolag och vissa andra bolag med nära anknytning till försäkringsbolag.
Innebörden av dessa stadganden är att försäkringsbolagen är principiellt förbjudna dels att, vare sig i egen regi eller i dotterbolag, driva annan verksamhet än egentlig försäkringsrörelse, dels att vid kapitalförvaltningen genom placering av tillgångar engagera sig i andra verksamheter i en sådan omfattning som är oförenlig med förbudet mot annan rörelse. Om särskilda skäl föreligger kan försäkringsinspektionen medge undantag från förbudet.
Det främsta motivet för förbudet mot annan rörelse är att försäkringstagares och skadelidandes intressen inte får äventyras genom aktiviteter och engagemang utanför ramen för den egentliga försäkringsrörelsen trygghetsmotivet. Således får försäkringsbolagens soliditet inte äventyras genom att de förvaltade tillgångarna placeras i riskfyllda objekt eller används i andra verksamheter, ex. industri- eller handelsrörelse, som kan utsätta försäkringsbolagen för ökad konjunkturkänslighet.
Del 2 s. 101Försäkringsbolagens finansförvaltning 103
Ett annat motiv för förbudet knyter till försäkringsbolagens specifika an uppgift inom samhället. Försäkringsbolagen har status av samhällsinstitutioner med sociala funktioner, vilket förutsätter en integritet och självständighet utan sådana för försäkringsrörelsen ovidkommande hänsynstaganden ägarintressen och aktiva engagemang i affärsrörelse skulle som kunna medföra. Försäkringsbolagens rörelse bör därför inte blandas sammed verksamhet i näringslivet, utan bör vara fristående och man annan avskild därifrån enligt motsvarande princip gäller för bankerna segresom gationsmotivet. Ett tredje motiv för förbudet mot annan rörelse hänför sig till försäkringsbolagens starka ställning på kapital- och kreditmarknaden och i näringslivet i stort det niiringspolitiska motivet. De av försäkringsbolagen förvaltade medlen representerar den största kapitalkoncentrationen i samhället. Försäkringsbolagen har sin omfattande finansförvaltning möjlighet att genom skaffa sig ett dominerande inflytande över utvecklingen av aktiemarknaden och fastighetsmarknaden. Försäkringsbolagen ägnar sig även i betydande utsträckning åt kreditgivning. Det samlade inflytande som försäkringsboladärigenom får på kapitalmarknaden gör dem till en väsentlig maktgen faktor i näringslivet. Det är bl. a. detta motiv som ligger bakom den i 7 kap. 17 § FRL uppställda begränsningen av försäkringsbolagens rätt att förvärva aktier. Som anförts kan försäkringsinspektionen om särskilda skäl föreovan ligger medge undantag från förbudet mot annan rörelse. För dispens krävs i allmänhet att rörelsen har ett naturligt samband med den egentliga försäkringsrörelsen. Vidare krävs att rörelsen främjar försäkringstagarnas intressen samt att verksamheten i fråga inte får bli av en omfattning som innebär långtgående sammankoppling den egentliga försäkringsrörelen av sen med annan rörelse. I praxis har försäkringsbolag erhållit tillstånd att driva sådan rörelse som utgör ett naturligt utflöde försäkringsverksamheten, såsom skadeföreav byggande verksamhet samt skadereparationer av försäkrade objekt, exempelvis bilar och brandskadade fastigheter. Försäkringsbolag har vidare tillåtits utföra databehandling eller hyra ut maskintid i datoranläggningar för att kunna utnyttja sin personal och sina maskiner på ett ändamålsenligt sätt. På kapitalförvaltningens område har försäkringsbolag erhållit rätt att uppföra bostads-, kontors- och affärsfastigheter avsedda för varaktig kapitalplacering. Försäkringsverksamhetskommittén FVK har i sitt betänkande Försäkringsväsendet i framtiden SOU 1987:58 behandlat frågor som gäller gränsdragningen mellan försäkringsrörelse och aktivt deltagande i annan företagsverksamhet. Av betänkandet framgår att FVK övervägt, om det skulle möjligt att bygga ut det principiella förbudsstadgandet i FRL mot vara annan rörelse med vissa detaljbestämmelser i syfte att för olika verksamhetsområden konkret ange gränsen mellan försäkringsrörelse och annan rörelse. FVK:s överväganden på denna punkt har emellertid givit vid handen, att en sådan detaljreglering av annan rörelse i lagen skulle innebära en
Del 2 s. 102,
104 Försâkringsbolagens finansförvaltning
byråkratisk och orimligt krånglig lösning, inte skulle fungera i den som praktiska tillämpningen. Det skulle nämligen krävas ideliga ändringar av lagregler under utvecklingens gång för att anpassa dem till de skiftande förhållandena i en dynamisk ekonomi där investeringsområden öppnar nya sig och där den finansiella kreativiteten skapar nya konstruktioner för optimal placering av kapital. FV K har därför inte velat föreslå utbyggnad en av det principiella förbudsstadgandet i FRL beträffande rörelse. annan FVK har i stället valt att på grundval av en analys av de ovan redovisade bakomliggande motiven för förbudet rörelse framlägga sina mot annan synpunkter på tolkningen av begreppet annan rörelse, vilka enligt FV K bör kunna tjäna som vägledning i den praktiska tillämpningen såväl för försäkringsbolagen som för försäkringsinspektionen. Bland de mera övergripande synpunkter FVK lagt fram märks bl. som a. följande. Försäkringstagarnas trygghet, och en betryggande förvaltning av deras i försäkringsbolagen uppsamlade kapital, är det övergripande motivet för förbudet mot annan rörelse. Vid förvaltningen försäkringstagamas av trygghetskapital ställs försäkringsbolagen ständigt inför uppgiften att göra en avvägning mellan önskemålet om hög avkastning på tillgångarna och kravet på hög säkerhet i enlighet med soliditetsprincipen. I det långsiktiga perspektivet växlar riskbilden allt efter det ekonomiska lägets skiftningar. Från tid till annan ändras som följd härav bedömningen av vilka placeringsområden som vid avvägningen risker och avkastningsutsikter ter sig av förmånligast för försäkringsbolagen. Ur synvinkeln trygghetsmotivet och av soliditetsprincipen är det väsentligt att det rådande placeringsintresset inte leder till en alltför ensidig koncentration av försäkringsbolagens förvaltade medel till en viss sektor. Tyngdpunktsförskjutningar inom ett försäkringsbolags kapitalförvaltning får inte så långt, att kraven på en i den långsiktiga utvecklingen betryggande spridning och fördelning av kapitalplaceringarna inte alltid är tillgodosett. FVK har heller vid sin genomgång av den hittillsvarande faktiska utvecklingen kunnat finna, att försäkringsbolagen i allmänhet skulle ha brustit i denna nödvändiga omsorg om en betryggande fördelning av sina medelsplaceringar olika tillgångsslag. Kravet på betryggande kapitalplaceringar måste givetvis också gälla riskbedömningen beträffande de olika placeringsområdena. FVK har vidare särskilt understrykt, att det står i strid med trygghetsmotivet för förbudet mot annan verksamhet att investera försäkringstagarnas trygghetskapital i enskilda projekt av markerat riskfylld natur. Vad härefter gäller FVK:s överväganden beträffande den del av försäkringsbolagens finansförvaltning som avser kapitalplaceringar på kreditgivningens område, direktutlåning har FV K funnit att dessa i princip m.m. , är förenliga med trygghetsmotivet i lagstiftningen och att dessa även i framtiden bör utgöra en avsevärd del av bolagens medelsförvaltning. FVK har emellertid varnat för en utveckling varigenom försäkringsbolagen koncentrerar verksamheten på penning- och kreditväsendets område i särskilda dotterbolag eller på annat sätt ägnar området ett omfattande engagemang. En sådan utveckling kan i princip inte förenlig med lagstiftarens anses
Del 2 s. 103Försäkringsbolagens finansförvaltning 105
bakomliggande motiv för det övergripande förbudet mot annan rörelse. Lagstiftarens syfte är nämligen att sätta en spärr mot att kapitalförvaltningen leder till sammanblandning försäkringsverksamhet och en på en av finansiella dispositioner direkt inriktad affärsrörelse. Följaktligen kan FRL inte tillåta försäkringsbolagen att genom dotterbolag eller andra störanses aktieinnehav organisera en samordning av verksamheten med sådan re rörelse bedrivs av banker eller andra institut på penning- och kreditsom marknaden eller på marknaden för riskvilligt kapital. Försäkringsbolagen bör enligt FVK givetvis i sin kapitalförvaltning utnyttja de placeringsmöjligheter för att få så god avkastning som marknaden erbjuder, men inte en dotterbolag i kraft av sina väldiga kapitalresurser söka spela en genom egna initiativtagare och huvudagerande vid finansiella operatioledande roll som på kapitalmarknaden och strukturella ingripanden i företagarvärlden. ner
10.3.1.2¶FRL:s placeringsregler
Del 2 s. 103Livbolagens placeringar regleras i 7 kap. 9 §FRL. Enligt denna bestämmelskall ett belopp motsvarande bolags försäkringstekniska skulder för se livförsäkring alltid redovisas i vissa angivna slag av värdehandlingar. Belopp motsvarande försäkringstekniska skulder för icke grundbunden försäkring, dvs. försäkring än livförsäkring, berörs dock inte av nämnda beannan stämmelse. Eftersom de icke grundbundna försäkringarna saknar praktisk betydelse i detta sammanhang bortses från dessa i förevarande redovisning. Med försäkringstekniska skulder i huvudsak ett försäkringsbolags avses på visst sätt beräknade skulder till försäkringstagarna. Enligt 7 kap. 1 § FRL utgörs de försäkringstekniska skulderna av värdet på balansdagen av bolagets ansvarighet för löpande försäkringar premiereserv. Premiereserven utgörs i huvudsak skillnaden mellan förväntat kapitalvärde av bolagets framtida utgifter av för löpande försäkringar och förväntat kapitalvärde av framtida premier. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfall ersättningsreserv. utgifterna för reglering av inträffade försäkringsfall skadebehandlingsreserv. sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelse som inte har förfallit till betalning.
För att trygga försäkringsbolagens förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal skall enligt 2 kap. 6 § FRL särskilda regler grunder upprättas för bl. beräkning av premier och premiereserv och a. för återbäring till försäkringstagarna. Grunderna skall stadfästas av regeringen. Grunderna för beräkning av premie och premiereserv skall innedödlighet och andra riskmått, räntefot samt driftskosthålla antaganden om nader. Antagandena skall betryggande, vilket normalt innebär att både vara premien och premiereserven blir beräknade med säkerhetsmarginal. Ett exempel härpå utgör ränteantagandet, som i livbolagens gemensamma premiegrunder alltsedan år 1964 inte satts högre än fyra procent. Den under
Del 2 s. 104106 Försäkringsbolagens finansfärvaltning
det senaste decenniet höga räntenivån har medfört skillnaden att mellan antagen räntenivå och den av livbolagen faktiskt uppnådda har varit betydande. Detta förhållande har lett till avsevärda överskott. Dessa överskott
uppsamlas i huvudsak i återbäringsfonden. Förutom överskott från avkastningen på premierna och premiereserven tillförs återbäringsfonden överskott i form avkastning på de medel av som redan tidigare fanns i fonden. Återbäringsfonden får i princip, förutom för
eventuell förlusttäckning, endast användas för återbäring till försäkringstagarna. Sådan återbäring kan ske på olika sätt. Den kan ex. tilldelas och betalas ut omedelbart eller den kan tilldelas och betalas ut senare då försäkringen förfaller. En betydande del av återbäringen samlas emellertid i återbäringsfonden för tilldelning och utbetalning. senare Hur återbäringsmedlen behandlas, och då framför allt i vilken utsträckning som tilldelning sker, har stor betydelse för hur de får användas.
Tilldelad återbäring, som skall utbetalas redovisas inte längre i senare, återbäringsfonden, utan som en skuld till försäkringstagarna under rubriken försäkringstekniska skulder. Medel innestår i återbäringsfonden som och som följaktligen ännu inte tilldelats försäkringstagarna behandlas således inte som en försäkringsteknisk skuld och berörs därför inte reglerna av om placering i vissa slag av värdehandlingar.
Vid utgången av år 1986 uppgick livbolagens försäkringstekniska skulder för livförsäkring till sammanlagt 141 miljarder kronor. Återbäringsmedca len, som alltså inte berörs reglerna placering i vissa slag tillgångar, av om av uppgick vid samma tid, efter vinstdisposition, till 67 miljarder kronor. ca Livbolagens samlade tillgångar uppgick till ett bokfört värde 237 om ca miljarder kronor.
För skadebolagen har reglerna om placering i vissa slag tillgångar av en endast marginell betydelse. Reglerna tillämpas enligt 7 kap. 10 § FRL endast på sådana försäkringar som meddelas under längre tid än tio år, i
praktiken främst brandförsäkringar. För sådana försäkringar skall skadebolagen redovisa ett belopp motsvarande den del de försäkringstekniska av skulderna som avser premiereserven i vissa angivna slag värdehandav lingar. Redovisningsskyldigheten gäller således inte de delar de förav säkringstekniska skulderna ersättnings- och skadebehandlingssom avser reserverna. Skadebolagens samlade tillgångar uppgick vid utgången år av 1986 till ett bokfört värde 86 miljarder kronor. Av dessa tillgångar om ca berördes endast omkring 3 miljarder kronor av reglerna om placering i vissa
slag av tillgångar. De slag av värdehandlingar försäkringsbolagen sålunda enligt reglersom na om försäkringstekniska skulder i 7 kap. 9 och 10 §§ FRL skall redovisa
utgörs av följande. obligationer och andra skuldförbindelser utfärdats eller som garanterats av staten; obligationer och andra skuldförbindelser dock förlagsbevis som utfärdats av hypoteksinstitut och kreditaktiebolag; obligationer som utfärdats eller garanterats svenskt bankinstitut av samt
Del 2 s. 105Försäkringsbolagens finansförvaltning 107
andra fordringsbevis dock förlagsbevis som utfärdats av sådant bank-
institut eller av riksbanken; 4. obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdats eller garanterats
av svensk kommun; obligationer utfärdats svenskt näringsföretag och som bjudits ut som av offentligt svenskt bankaktiebolag, Sveriges investeringsbank aktieboav lag eller Nordiska investeringsbanken; skuldförbindelser för vilka bolaget äger säkerhet genom panträtt i jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastighet eller panträtt i tomträtt, till vilken hör byggnad avsedd för bostads-, kontors- eller affärsändamål, inom 70 % uppskattat värde eller, om särskilt pantvärde fastställts, av inom 75 °o pantvärdet, samt skuldförbindelser mot panträtt i induav strifastighet eller tomträtt, till vilken hör byggnad inrättad för sådant
ändamål, inom 60 °o av uppskattat värde; 7. inhemska eller utländska värdehandlingar som till sin art eller säkerhet kan jämförliga med de handlingar avses under punkterna 1-6 anses som utländska statsobligationer; ex. lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet; samt värdet återförsäkringsgivares ansvarighet på grund av i återförsäkring av övertagna livförsäkringar.
FVK har i betänkandet Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten SOU 1986:8 föreslagit tillgång under punkten 6 även får redovisas att som försäkringsbolagens fastigheter och tomträtter upptill det högsta beegna lopp för uppskattat värde för fastigheter och tomträtter i denna som anges punkt i den utsträckning pantbrev inte uttagits. Om förslaget genomförs kommer försäkringsbolagen i fortsättningen inte att behöva ta ut pantbrev i fastigheter för den del som är obelånad. egna Från nämnda regler placeringsplikt görs för livbolagen ett undannu om tag i 7 kap. 9§ tredje stycket FRL, varigenom stadgas att ett belopp motsvarande högst 20 °o de försäkringstekniska skulderna för egen av räkning varmed förstås försäkringstekniska skulder med avdrag för värdet återförsäkringsgivares ansvarighet får redovisas i andra värdehandlingar av än de nämnda, dock inte i aktier. Denna sektor om 20 % av de ovan försäkringstekniska skulderna brukar benämnas den fria sektorn. Det sagda innebär sålunda att livbolagens vid utgången av år 1986 av samlade bokförda tillgångar 237 miljarder kronor utgjordes ca 141 om ca miljarder kronor tillgångar motsvarade värdet av bolagens förav som säkringstekniska skulder för livförsäkring. Utrymmet för den fria sektorn uppgick till 20 % därav, eller till drygt 28 miljarder kronor. För denna sektor gällde i fråga bolagens finansförvaltning endast den begränsom ningen bolagen förhindrade att köpa aktier. Storleken den s. k. att var bundna sektorn, till följd FRL:s regler om placeringsplikt i vissa som av angivna slag värdehandlingar fullt ut begränsade bolagens frihet rörande av finansförvaltningen, uppgick alltså till knappt 113 miljarder kronor, eller till 48 % de samlade tillgångarna. Härav följer att det helt obundna ca av
Del 2 s. 106108 Försäkringsbolagens finansförvaltning
utrymmet, för vilket inte begränsningar av nu ifrågavarande slag gällde i placeringsfriheten, uppgick till 237-141 96 miljarder kronor eller till ca drygt 40 % av livbolagens samlade tillgångar. Eftersom de redovisade tillgångarna avser bokförda värden andelen i realiteten var väsentligt större. Andelen har under det senaste decenniet ökat kraftigt. År 1980 uppgick den till ca 24,5 miljarder kronor eller till drygt 23 % livbolagens samlade av tillgångar. Som tidigare nämnts har reglerna placering i vissa slag om av värdehandlingar en endast marginell betydelse för skadebolagen. Av dessa bolags samlade bokförda tillgångar, 86 miljarder kronor vid utgången ca av år 1986, omfattades i storleksordning endast ca 3 miljarder kronor reglerna av om placering i vissa slag av tillgångar. Det sagda innebär samtliga att av försäkringsbolags vid utgången av år 1986 bokförda tillgångar, totalt 323 miljarder kronor, var ca 179 miljarder kronor eller drygt 55 °o tillgängliga för placering utan någon begränsning reglerna av om placering i vissa slag av värdehandlingar. I 7 kap. ll § FRL föreskrivs att de värdehandlingar, används för som nu ifrågavarande redovisning, skall pantsättas till förmån för försäkringstagarna. Pantsättningen innebär att värdehandlingarna i fråga förvaras avskilda från bolagets övriga tillgångar och under minst två lås med olika nycklar. Ett av försäkringsinspektionen förordnat ombud omhänderhar nycklarna till det ena låset. Av tillgänglig statistik över försäkringsbolagens placeringar av pantsatta tillgångar framgår att livbolagen vid utgången år 1986 hade av pantsatt tillgångar för ca 152 miljarder kronor. Motsvarande belopp för skadebolagen var 3,7 miljarder kronor. Då de sammanlagda försäkringstekniska skulderna för livbolagen nämnda år uppgick till 141 miljarder kronor hade således en viss överpantsättning skett för bolagen totalt. Detta sammanhängde bl. a. med de föreskrifter om allmän placeringsplikt för försäkrings bolag som riksbanksfullmäktige meddelat sedan maj 1980 med stöd av 5 § lagen om kreditpolitiska medel. Placeringskvoten, dvs. ett lägsta värde för en kvot mellan ökningen av försäkringsbolagets prioriterade placeringar och ökningen av dess totala placeringar, uppgick år 1984 till lägst 73 % för livbolag och lägst 62 % för skadebolag. Genom placeringskvoterna tvingades försäkringsbolagen till vissa bestämda placeringar, främst obligationer, vilka regelmässigt var av den arten att de kunde användas för pantsättning i bunden sektor. Riksbanksfullmäktiges föreskrifter allmän placeringsom plikt upphörde den 1 december 1986.
Försäkringsbolagens kapitalförvaltning
och
Del 2 s. 106placeringsinriktning
10.3.2.1 Allmänt
De svenska försäkringsbolagens samlade nominella tillgångar vid utgången av år 1986 uppgick till omkring 264 miljarder kronor. Riksbolagens andel av
Del 2 s. 107Försäkringsbolagens finansförvaltning 109
dessa tillgångar uppgick till omkring 98 % eller till nära 259 miljarder kronor.
Livbolagens andel riksbolagens nominella tillgångar utgjorde 82 °o
av eller ca 213 miljarder kronor.
I tabell 10.3 redovisas de svenska försäkringsbolagens förutom mindre
lokala bolag förvaltade tillgångar vid utgången av åren 1985 och 1986.
-
Tabell 10.3 Försäkringsbolagensförvaltadetillgångar åren 1985-1986.Bokförda wirden Mkr
Samtliga bolag Livbolag
1985 1986 1985 1986 Finansiella tillgångar Kassaoch banktillgodohavanden 6 996 6 346 3 613 2 402 Placeringstillgångar
| Penningmarknadslån | 4 579 5 330 3 105 3 135 |
| Obligationer | 131035 151 586 110 710 128580 |
| Staten | 53 670 54 185 47 701 47 738 |
| Kommuner | 359 393 271 292 |
| Bostadsinstitut | 65 791 83 547 57 269 73 101 |
| Kommuninstitut | 889 1 360 687 1 044 |
| Företagsinstitut | 3 499 4 513 2 802 3 820 |
| Icke-finansiella företag | 3 392 3 532 1 967 2 553 |
| Övriga | 3 434 4 056 12 32 |
| Förlagsbevis | 1 600 2 186 1 101 1 562 |
| Aktier och andelar | 18 628 32 894 11 246 21 975 |
| Konverteringslån | 1 818 3 283 1 611 2 842 |
| Kommunlån | 6 438 5 912 5 276 4 889 |
| Inteckningslån | 18 305 17 534 12 631 12 492 |
| Andra värdehandlingar | 27 405 34 595 23 185 29 759 |
| Fastigheter | 15 665 17 530 12 074 14 087 |
| Livförsäkringslån | l 156 1 174 1 156 1 174 |
Anläggningstillgângar
| Aktier och andelar | 4 413 5 401 947 596 |
| Fastigheter | 1 567 1 913 470 473 |
| Summa | 239 602 285 684 187 126 223 966 |
exkl. mindre lokala bolag samt fordringar på koncernföretag, återförsäkringsbolag och andra försäkringsbolag
Som framgår av tabellen dominerades placeringsobjekten av obligationer, vilkas andel av de samlade tillgångarna vid utgången av år 1986uppgick till
53 %. Huvuddelen obligationsstocken utgjordes av stats- och bostadsca av obligationer. Att obligationerna utgjorde en så stor andel av de samlade tillgångarna torde väsentligen kunna förklaras av dels FRL:s regler om placering i vissa slag tillgångar, dels riksbankens föreskrifter om place-
av ringskvoter. Försäkringsbolagens andel av i Sverige utelöpande obligationslån är betydande. Av tabell 10.4 framgår emellertid att andelen minskat under de senaste decennierna.
Del 2 s. 108, 1
110 Férsdkringsbolagens finansférvaltning sou 1988:29
Tabell 10.4 Försäkringsbolagensandelavi Sverigeutelöpandesvenskaobligationslán ultimo 1952, 1966och 1986.Nominella belopp
| Låntagare | I Sverige utelöpande svenska Därav hos försäkringsbolagen obligationslån Mkr 1952 1966 1986 1952 1966 1986 | procent | |
| Staten | 7 286 16 342 350 392 20 | 18 | 16 |
| Hypoteksinstitut 4 019 22 987 363 150 34 | 23 | 26 | |
| Kommuner | 1 534 2 849 5 526 43 | 22 | 7 |
| Övriga | 1 054 4 674 69 808 59 | 19 |
11 Summa 13 893 46 852 788 876 29 20 20
Det bokförda värdet av försäkringsbolagens innehav av aktier och andelar uppgick vid utgången av år 1986 till sammanlagt drygt 38 miljarder kronor, varav ca 33 miljarder utgjorde placeringstillgångar och drygt 5 miljarder utgjorde anläggningstillgångar.
Under tillgångsposten kommunlån i tabell 10.3 förutom lån till
ryms kommuner även lån till tomträttskassor och andra låntagare för vilka kommunal borgen lämnats. Tillgångsposten Andra värdehandlingar i tabell 10.3 uppgick vid utgången av år 1986 till närmare 35 miljarder kronor. Av detta belopp torde drygt hälften avse lån till näringslivet, 15 % lån till finans-
ca bolag, drygt 19 °o lån till bostadsfinansierande institut och knappt 5 °o lån till hushåll.
Av tabell 10.5 framgår hur den relativa fördelningen försäkrings-
av bolagens placeringsobjekt förändrats sedan år 1952. Tabellen ger vid handen att bolagens placeringar i framför allt fastigheter och aktier ökat medan placeringar i inteckningslån minskat.
Tabell 10.5 Försåkringsbolagens förvaltade tillgångar och placeringsinriktning 1952-1986 bokförda värden
1952 1975 1980 1986
Mkr % Mkr °o Mkr % Mkr % Fastigheterz 394 4,3 3 110 6,0 5 304 4,9 19 443 6,8 Aktier och andelar: 244 2,7 2693 5,2 4512 4,2 38 295 13,4 Förlagsbevisoch konverteringslän 145 1,6 365 0,7 995 1,0 5 469 1,9 Obligationer 4 070 44,8 24 997 48,1 53 343 49,7 151586 53,1 Penningmarknadslån 2 754 2,6 5 330 1,9
- - - - Inteckningslån 2 588 28,5 10 812 20,8 15 826 14,8 17 534 6,1 Annan finansies ringsverksamhet3 1359 14,9 8 357 16,0 21 555 20,1 41 681 14,6 Övrigt 291 3,2 1661 3,2 2 960 2,7 6 346 2,2
Totalt 9 091 100 51 995 100 107249 100 285 684 100
exkl. mindre bolag 2placeringstillgångar och anläggningstillgångar;placeririgsaktiernas
bokförda värde uppgick år 1986till 32 894 milj. kr. eller till 11,5 % av samtligatillgångar. 3 kommunlån, livförsäkringslån och andra värdehandlingar kassaoch banktillgodohavanden
Del 2 s. 109Försäkringsbolagens finansförvaltning 111
De i tabell 10.5 angivna värdena avser bokförda värden. En genomgång av årsredovisningarna från de, i fråga om under år 1986 förvaltade tillgångar, sex största försäkringsbolagen SPP, Skandia, Trygg-Hansa, Skandia International, AMF-pension och Folksam ger vid handen, att dessa bolag redovisade ett innehav av placeringsaktier till ett bokfört värde om ca 27 miljarder kronor och att dessa aktier hade ett marknadsvärde om ca 58 miljarder kronor.
Försäkringsbolagens sammanlagda placeringstillgångar uppgick vid utgången av år 1985 till ett bokfört värde om drygt 225 miljarder kronor. Placeringarnas fördelning på staten, kommunerna, bostadssektorn, utlandet respektive näringslivet i övrigt framgår av tabell 10.6.
Tabell 10.6 Försäkringsbolagensplaceringsinriktning åren 1973och 1985-1986
Mkr procent
1973 1985 1986 1973 1985 1986 Staten 3 617 57 593 56 446 9,5 25,6 20,3 Kommunerna 3 033 7 285 7 629 7,9 3,2 2,8 Bostadssektorn 18342 79 468 98 841 48,0 35,2 35,5 Näringslivet 12 599 77 105 107730 33,0 34,2 38,7 Utlandet 593 4 021 7 518 1,6 1,8 2,7 Summa 38 184 225 472 278 164 100 100 100
Som framgår av tabell 10.6 placerades tämligen konstant under 10-årsperioden ungefär en tredjedel av försäkringsbolagens placeringstillgångar i näringslivet. Placeringar i statspapper har ökat markant, medan kommunernas och bostadssektorns andel av placeringarna minskat.
10.3.2.2¶Försäkringsbolagens finansieringsverksamhet
Del 2 s. 109Med finansieringsverksamhet förstås enligt kreditmarknadskommitténs förslag till 1 kap. 1 § första stycket KML, att yrkesmässigt lämna eller ställa garanti för kredit eller annat sätt medverka till finansiering av annat än egen verksamhet. I paragrafens andra stycke undantas från finansieringsverksamhetsdefinitionen säljfinansiering, förvärv av fondpapper och förmedling av kredit till annan än konsument.
En betydande del av försäkringsbolagens placeringar avser kreditgivning. Den i definitionen angivna begränsningen, att verksamheten skall vara yrkesmässig, avser att från tillämpningsområdet undanta enstaka krediter. Det ligger i sakens natur att den mycket omfattande kreditgivning som förekommer bland försäkringsbolagen är yrkesmässig och således omfattas av definitionen av finansieringsverksamhet.
I paragrafens andra stycke undantas från tillämpningsområdet bl. a. förvärv av fondpapper. Begreppet fondpapper är avsett att ha samma innebörd som det har i FkL. Med fondpapper förstås aktie, annat bevis om delaktighet i bolag, obligation, förlagsbevis och liknande skuldebrev för allmän omsättning samt andel i aktiefond. Aktie utgör fondpapper oavsett om
Del 2 s. 110112 Försäkringsbolagens finansförvaltning
aktierna är svenska eller utländska. Uttrycket annat bevis delaktighet i
om bolag avser även emissionsbevis, som är en gemensam benämning för teckningsrättsbevis vid nyteckning och delbevis vid fondemission. Även s. k. depåbevis, som utfärdas av värdepapperscentralen VPC för utlandska aktier i bolag som fått riksbankens tillstånd till försäljning av aktierna i Sverige, innefattas i uttrycket. Med uttrycket liknande skuldebrev avsett för allmän omsättning förstås exempelvis konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning samt bank- och företagscertifikat.
Med ledning av uppgifterna i tabell 10.3 kan en grov uppskattning göras beträffande omfattningen av den del av försäkringsbolagens verksamhet som under år 1986var att hänföra till finansieringsverksamhet enligt definitionen i KML. Av placeringstillgångama torde posterna Kommunlån, 5 912 milj. kr., Inteckningslân, 17 534 milj. kr., Andra värdehandlingar, 34 595 milj. kr. och Livförsäkringslån, l 174 milj. kr. eller sammanlagt 59 215 milj. kr. i allt väsentligt vara att hänföra till finansieringsverksamhet. Detta innebär att av försäkringsbolagens samtliga placeringstillgångar, som vid utgången av år 1986 hade ett bokfört värde 272 miljarder kronor,
om ca hänförde sig ca 22 % till finansieringsverksamhet. Av försäkringsbolagens samtliga tillgångar, dvs. förutom placeringstillgångar även finansiella tillgångar och anläggningtillgångar, hänförde sig ca 21 % av tillgångarna till finansieringsverksamhet.
I avsnitt 10.2.3 konstaterades att den svenska försäkringsverksamheten har en mycket koncentrerad struktur. Det har därför varit intresse att
av göra en uppskattning av finansieringsverksamheten hos några av de största försäkringsbolagen. En granskning av några av de största försäkringsbolagenskoncernernas årsredovisningar för verksamhetsåret 1986 har givit vid handen att bolagen i stor utsträckning ägnat sig finansieringsverksamhet men att omfattningen av denna verksamhet i förhållande till de sammanlagda tillgångarna respektive placeringstillgångama varierat kraftigt. Resultatet av granskningen framgår av tabell 10.7
Tabell 10.7Omfattningen avnågra férsfikringsbolagskoncernersplaceringar i finansieringsverksamhet förhållandei till sammanlagdatillgångar respektiveplaceringstillgångar ultimo 1986Mdkr Bolagkoncern Tillgångar
totalt placerings- därav i Finansieringsverk-
tillgångar finansie- samhet i procent av
ringsverk- totala placerings-
samhet tillgångar tillgångar
| SPP | 84,3 | 81,4 | 19,3 | 23 | 24 |
| Skandia | 59,2 | 47,5 | 8,8 | 15 | 19 |
| Trygg-Hansa 42,3 | 34,8 | 4,7 | 11 | 14 | |
| Folksam | 20,8 | 17,9 | 5,6 | 27 | 31 |
| Vegete | 7,6 | 6,5 | 1,9 | 25 | 29 |
| Allmänna Brand 1,6 | 1,1 | 0,4 | 26 | 38 | |
| Ansvar | 1,4 | 0,8 | 0,1 | 10 | 18 |
| Skånska Brand 0,9 | 0,6 | 0,2 | 23 | 35 |
Försäkringsbolagens finansférvaltning 113
10.3.2.3¶Försäkringsbolagens placeringar på penningmarknaden
Del 2 s. 111Försäkringsbolagens engagemang på penningmarknaden har avsett huvudsakligen handel med bank- och företagscertifikat samt med statsskuldväxlar. Av tabell 10.8 framgår riksbolagens innehav av olika certifikat och växlar vid utgången av åren 1980-1986.
Tabell 10.8Riksbolagensinnehavavbank-,kommun- ochförelagscertifikat samtskattkammarväxlar och statsskuldväxlaråren 1980-1986.Nominella belopp Mkr
1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 Bankcertifikat 1800 1046 726 401 347 93 242
| Kommuncertifikat 0 | 0 0 | 0 | 0 24 0 |
| Företagscertifikat 0 | 0 | 0 0 152 1 617 2 229 | |
| Skattkammarväxlar 118 0 | 0 0 | 0 0 0 | |
| Statsskuldväxlar 0 | 0 2 793‘ 4 191‘ 6 619 3 949 2 304 | ||
| Totalt | l 918 1 046 3 519 4 592 7 118 5 683 4 775 |
Procentav bolagens totala placeringar 1,8 0,8 2,4 2,6 3,5 2,5 1,8
‘ inkl skattkammarväxlar
Som framgår tabellen försäkringsbolagens engagemang på pen-
av synes ningmarknaden under åren fram till och med 1984 ha ökat efterhand som marknaden utvecklats. Bolagens innehav av certifikat och statsskuldväxlar m.m. visar därefter en nedåtgående trend. Innehavet av certifikat och statsskuldväxlar håller sig enligt tabellen sedan år 1982 kring 2-3 % av de samlade kapitalplaceringama. Andelen varierar dock kraftigt under loppet av respektive verksamhetsår. Således uppgick bolagens innehav av certifikat och statsskuldväxlar vid ex. utgången av tredje kvartalet år 1983 till 13 223 milj. kr. eller till 7,7 % av de samlade kapitalplaceringama. En liknande koncentration av bolagens engagemang penningmarknaden inträffade under andra kvartalet 1984.
Försäkringsbolagens handel på penningmarknaden belyses ytterligare av diagram 10.1. Den heldragna linjen i diagrammet anger riksbolagens samlade innehav av kassamedel, banktillgodohavanden, bank-, kommun- och företagscertifikat samt statsskuldväxlar vid varje kvartalsslut under tiden från och med sista kvartalet 1981 till och med sista kvartalet 1986. Staplarna anger de kvartalsmässiga bruttoförändringama av innehavet. De vita staplarna anger ökningen och de streckade minskningen av de nämnda tillgångsslagen. Skillnaderna mellan staplarna återspeglas av förändringarna i den heldragna linjen, som alltså utvisar det samlade innehavet. Detta stämmer emellertid inte exakt beroende på att statistiken över innehavet grundar sig på nominella belopp medan redovisade förändringar av innehavet avser kontantbelopp. Under diagrammet redovisas ifrågavarande tillgångars procentuella andel av riksbolagens totala kapitalplaceringar. Till grund för statistiken över bolagens totala placeringar har som värde på aktier tagits
Del 2 s. 112114 Försäkringsbolagens finansförvaltning
upp dessas nominella värden. Om dessa tillgångar i stället hade tagits upp till exempelvis bokförda värden skulle procenttalen ha blivit något lägre. Enligt diagrammet synes försäkringsbolagens engagemang på den korta marknaden ha kraftigt ökat under tiden 1982 till mitten av år 1984 för att därefter ha kraftigt minskat.
Diagram 10.1 Riksbolagensinnehavav kassamedel,bankrillgødohavanden,certifikat och stalsskuldväxlaråren 1982-1986 milj. kr.
Riksbolagens korta placeringar 1982-1986 Mkr. Mkr A 20-000 ‘ 19.207
15.000 -
10.000-
1932 1933 1984 1985 1986
4,2 5.4 4,8 9.1 4,4 9,9 6.5 5,2 4,3 2.1 3.9
5,1 6,0 8.9 10,4 7.2 8,4 5,0 4,4 2,3 2.0
Innehav i procent av totala placeringar
De trendmässiga variationer i försäkringsbolagens engagemang på den korta marknaden som avspeglas i diagram 10.1 torde i allt väsentligt sammanfalla med bolagens bedömningar vid skilda tidpunkter av den framtida ränteutvecklingen. Under periodens första år förväntades att marknadsräntorna på sikt skulle komma att stiga. Det var därför naturligt att bolagen i ökad utsträckning placerade medel i värdepapper med kort räntebind-
Del 2 s. 113Försäkringsbolagens finansförvaltning 115
ningstid, i synnerhet som de korta marknadsräntorna låg högre än de långa. I samband med att den allmänna räntenivån från mitten av år 1985 förväntades sjunka var det lika naturligt för bolagen att minska sina engagemang på penningmarknaden för att i stället söka placera kapital i värdepapper med ling räntebindningstid. beskrivna placeringsmönstret sedan år 1982 skiljer sig inte princi- Det nu piellt från försäkringsbolagens sätt att under tidigare perioder placera kapital på den korta respektive långa marknaden. Bolagen har alltid -i den mån utrymme därtill funnits med hänsyn till riksbankens placeringskvoter och reglerna om placering i vissa slag av värdehandlingar sökt optimera — avkastningen på det förvaltade kapitalet med utgångspunkt i olika bedömningar av den kommande ränteutvecklingen. Sålunda har bolagen, när den allmänna räntenivån tenderat att på sikt stiga, försökt hålla en hög likviditet och lämna krediter med kort räntebindningstid. När den allmänna räntenivån tenderat att på sikt sjunka har bolagen i stället strävat efter att placera kapitalet på den långa marknaden. Utvecklingen under 1980-talet har inneburit att försäkringsbolagen, i stället för att behöva föra förhandlingar med en motpart inför varje enskild affärstransaktion, i allt större utsträckning kunnat vända sig till en väl fungerande penningmarknad där ett stort antal och ett rikt urval av olika instrument dagligen noteras och omsätts. Försäkringsbolagens inträde på penningmarknaden är mot den bakgrunden ett rationellt och naturligt led i utvecklingen av bolagens kapitalförvaltning. Försäkringsbolagens engagemang på options- och terminsmarknaderna har hittills varit av mycket begränsad omfattning. Som exempel kan nämnas att de största försäkringsbolagenskoncernernas SPP-AMF, Skandia, Trygg-Hansa, Folksam och Wasa sammanlagda omsättning av options- och terminsaffärer avseende räntebärande marknadspapper under de fyra första månaderna 1987 uppgick till 22 370 milj. kr., därav 17 820 milj. kr. avseende terminer och 4 550 milj. kr. avseende optioner. Den totala omsättningen av sådana papper på marknaden uppgick till omkring 15 miljarder kronor dagen. De nämnda försäkringsbolagen omsatte således om under fyra månader vad som i storleksordning motsvarade en och en halv dags omsättning på marknaden. Försäkringsbolagens benägenhet att engagera sig på options- och terminsmarknaderna torde till viss del grunda sig på intresset av att kunna visa ett bra årsresultat. Genom att förvärva eller ställa ut köp- respektive upp säljoptioner eller genom att köpa eller sälja värdepapper på termin kan bolagen om de lyckas med sina bedömningar över den framtida ränte- — eller kursutvecklingen tidigarelägga ränte- och kursvinster och därigenom höja totalavkastningsprocenten det förvaltade kapitalet. Ett annat skäl för försäkringsbolagen att handla med optioner och terminer är att bolagen därigenom bereds möjlighet att täcka sina positioner och därmed säkra ränte- och kursvinster redan ingångna kapitalplaceringar. Om exempelvis ett bolag innehar ett stort antal obligationer löpande med viss ränta, kan bolaget, för att gardera sig mot de ränte- och kursförluster som kan uppstå
Del 2 s. 114116 Försäkringsbolagens finansförvaltning SOU 1938:29
om marknadsräntan på sikt skulle komma att stiga, antingen sälja en del av obligationerna på termin eller förvärva säljoptioner på dessa. Ett ytterligare skäl för försäkringsbolagen att engagera sig på dessa marknader är att de därigenom får värdefulla kunskaper om olika indikationer på ränte- och kursförändringar, vilket kan vara av stor betydelse för bolagens mer Långsiktiga placeringsstrategi på kapitalmarknaden i övrigt.
Deltagande på options- och terminsmarknaderna kan innebära et: betydande risktagande, i synnerhet då handeln avser terminsköp eller utställande av köp- eller säljoptioner. I de nämnda fallen får bolagen bära hela risken för en eventuell ränte- eller kursförändring. De större försäkringsbolagen torde emellertid med sin tillgång kvalificerad expertis det finansiella området vara väl skickade för handel på dessa marknader. Med hänsyn till förlustrisken är det dock nödvändigt med en noggrann kontroll och uppföljning av riskexponeringen. I de bolag som tar del i handeln på options- och terminsmarknaderna bör därför finnas interna instruktioner härom till ledning för tjänstemännen på bolagens finansavdelningar. Det finns slutligen anledning erinra om att ett alltför stort engagemang på dessa marknader från försäkringsbolagens sida kan komma i konflikt med det grundläggande trygghetsmotivet för FRL:s förbud mot annan rörelse.
10.4¶Behovet av av
Del 2 s. 114ytterligare reglering
försäkringsbolagens finansförvaltning
Bakgrund
Utvecklingen på kreditmarknaden har under det senaste decenniet kännetecknats av att olika finansinstitut i allt större omfattning kommit att konkurrera med varandra och att gränserna för de olika institutens verksamhetsområden kommit att lösas upp och glida in i varandra. Utvecklingen har medfört bl. a. att en allt större andel av kreditgivningen kommit att ske utanför banksystemet. Denna utveckling har berört inte bara bankerna och finansbolagen utan även i hög grad bl. a. försäkringsbolagen. Det senaste decenniets höga ränteläge har kraftigt ökat de disponibla belopp som står till bolagens förfogande, vilket väsentligt påverkat deras placeringsinriktning. Försäkringsbolagen är i dag de största enskilda ägarna i samhället av såväl fastigheter som aktier. Därjämte har försäkringsbolagen en icke oväsentlig andel av utlåningen den organiserade kreditmarknaden. Försäkringsbolagen har vidare under senare år breddat sin finansiella verksamhet bl. a. genom ett aktivt deltagande på penningmarknaden genom köp och försäljning av kortfristiga skuldförbindelser.
Försäkringsbolagens kapitalplaceringar har hittills skett inom de ramar som utgiorts av dels FRL:s regler om placering i vissa slag av värdehandlingar, dels riksbankens placeringskvoter. Föreskrifterna om placeringskvoter upphörde att gälla den 1 december 1986. Som framgått av den
Del 2 s. 115Försâkringsbolagens ñnansförvaltning 117
tidigare redogörelsen har reglerna placering i vissa slag av värdehandom förhållandevis liten betydelse för försäkringsbolagens placelingar i dag en ringsinriktning. Det finns därför anledning tro att, sedan placeringskvotema upphört, försäkringsbolagen i dag står inför en väsentlig förändring av placeringspolitiken. Hur placeringsinriktningen kommer att förändras kommer i hög grad att bero på utvecklingen de olika marknadskraftema. Försäkringsbolagens av primära uppgift är att bästa sätt förvalta försäkringstagamas medel. Det är därvid i och för sig naturligt försäkringsbolagens ñnansförvaltning om inriktas på att placera försäkringstagamas medel på ett från avkastningssynpunkt optimalt sätt. Detta innebär att om vid en viss tidpunkt ex. aktiemarknaden är den marknad den högsta avkastningen kommer som ger försäkringsbolagens placeringar i aktier att öka. Om vid en annan tidpunkt finansieringsverksamhet är den från avkastningssynpunkt mest attraktiva placeringsinriktningen kommer försäkringsbolagen att koncentrera kapitalplaceringarna till den verksamheten. Kommitténs förslag till KML har utgångspunkt att bankerna skall ha som den centrala funktionen på kreditmarknaden. Genom regleringen i KML har vissa grundläggande principer slagits fast i fråga om den finansieringsverksamhet förekommer vid sidan bankerna. Bland dessa principer som av märks den för kreditmarknaden grundläggande principen att ägande och traditionell kreditgivning skall blandas. En annan bärande princip är att all organiserad finansieringsverksamhet skall bedrivas under sålångt möjligt konkurrensneutrala villkor.
10.4.2 och kreditgivning
Del 2 s. 115Ägande
En banks verksamhet, liksom ett kreditmarknadsbolags enligt KML, skall i huvudsak bestå i kreditgivning och annan medverkan till finansiering samt därtill hörande servicetjänster. Denna verksamhet har av hävd ansetts oförenlig med ägarrollen. Ägarrollen är ofta förenad med stora risker. För de nämnda kreditinstituten skall enligt kommitténs förslag gälla ett principiellt förbud mot förvärv av aktier och andelar. Principen att ägarintressen och traditionell kreditgivning skall blanom das syftar bl. till att kreditgivningen skall drivas utan inflytande av starka a. ägarintressen eller andra liknande obehöriga hänsynstaganden. Principen utgör ett viktigt skydd för såväl insättare som låntagare. Att principen upprätthålls är förutsättning för väl fungerande kreditmarknad. en en Försäkringsbolagen ägnar sig enligt vad som tidigare anförts i betydande omfattning åt kreditgivning. De största bolagens andel av den organiserade kreditmarknaden torde vara väl jämförbar med flera bankers. Med hänsyn till kreditmarknadens funktion är det därför väsentligt att principen om åtskillnad mellan ägande och traditionell kreditgivning så långt möjligt upprätthålls också i försäkringsbolagens verksamhet. I försäkringsrörelselagstiftningen finns inte någon bestämmelse som uttryckligen tar sikte på att ifrågavarande princip upprätthålls. FRL:s regler
Del 2 s. 116118 Försäkringsbolagens finansförvaltning
om placering av försäkringsbolagens tillgångar syftar i första hand till att skydda försäkringstagarnas intressen. Någon åtskillnad görs därvid inte mellan försäkringsbolagens kreditgivande verksamhet och kapitalannan placerande verksamhet. Reglerna om förbud mot rörelse och beannan gränsningar av aktieförvärvsrätten visserligen hindra försäkringsavser att bolagen från att genom ägarengagemang eller på sätt sig åt annat ägna försäkringsfrämmande verksamhet, följer försäkringsbolagens varav att ägarintressen i näringslivet begränsas. Motiven för dessa regler hänför sig emellertid inte till kreditmarknadens funktion utan till skyddet för försäkringstagarna, så att deras intressen inte åsidosätts på grund obehöriga av ägarintressen eller liknande.
Utvecklingen av försäkringsbolagens finansiella verksamhet har givit vid handen att försäkringsbolagen sina kapitalplaceringar kommit bli genom att de största enskilda ägarna samhälleti bl. fastigheter och aktier. Enbart av a. de tre största försäkringsbolagen Skandia, SPP och Trygg-Hansa förvaltade vid utgången av år 1986 aktier med ett sammanlagt börsvärde om ca 46 miljarder kronor, vilket motsvarade mer än tio procent det samlade av börsvärdet. Försäkringsbolagen har därigenom faktiskt kommit få att avsevärda ägarintressen i näringslivet. Samtidigt bör man alltså hålla i minnet den omfattande verksamhet som bolagen driver på kreditmarknaden.
För att motverka att kreditgivningen i försäkringsbolagens verksamhet ställs under inflytande för kreditmarknaden oönskade ägarintressen av torde de nuvarande reglerna om förbud mot rörelse och begränsannan ningarna av aktieförvärvsrätten inte tillräckliga. Om försäkringsbolavara gen på ett meningsfullt sätt skall kunna upprätthålla principen åtskillnad om mellan ägarintressen och traditionell kreditgivning krävs att bolagens finansiella verksamhet regleras ytterligare. De åtgärder som därvid på kon sikt bör övervägas är dels skärpta begränsningar i fråga försäkringsom bolagens aktieförvärvsrätt, dels särskild reglering bolagens finansieringsav verksamhet. I ett vidare perspektiv måste dock formerna för försäkringsbolagens finansförvaltning, bl. a. med hänsyn till den internationella utvecklingen, bli föremål för en förnyad och grundläggande översyn. mera
10.4.3¶Konkurrensneutralitet
Del 2 s. 116Principen att all organiserad finansieringsverksamhet skall bedrivas under så långt möjligt konkurrensneutrala villkor är hörnpelarna i förslaget en av till KML. Förslaget innebär i korthet att för yrkesmässigt bedriven finansieringsverksamhet fordras tillstånd bankinspektionen. Verksamheten av skall drivas i ett särskilt bolag, kreditmarknadsbolag, skall stå under som tillsyn av inspektionen. Från kravet på tillstånd stadgas undantag i vissa fall, bl. a. för den som erhållit särskilt tillstånd att bedriva finansieringsverksam-
het enligt annan lag, ex. banker och pantlånerörelser, och för den vars finansieringsverksamhet år sådan omfattning nettovärdet tillav att av gångarna understiger 50 milj. kr. Sistnämnda undantag gäller dock inte den
som driver finansieringsverksamhet riktad mot konsument. Vidare undan-
Del 2 s. 117Försäkringsbolagens finansförvaltning 119
tas från tillståndskravet bl. a. den vars finansieringsverksamhet inte kan
ha ett självständigt syfte vid sidan av den huvudsakliga verksamheten anses och i förhållande till denna mindre betydelse samt bankinspektionen
är av funnit verksamheten kunna bedrivas utan tillstånd. Inte heller detta undantag är tillämpligt på den som driver finansieringsverksamhet riktad mot konsument.
Det anförda ger vid handen att KML givits ett mycket brett tillämpningsområde. De strukturella problem som i dag föreligger på kreditmarknaden grundar sig dels på att marknaden är uppdelad i en reglerad och en oreglerad sektor, dels på att den reglerade sektorn utgörs av olika verksamhetsområden, såsom bankrörelse och försäkringsrörelse, vilkas lagstiftning inte är anpassade till varandra. Avsikten är att KML såsom ett komplement till banklagstiftningen i övrigt skall träffa i princip all yrkesmässigt bedriven finansieringsverksamhet. Härigenom skapas ökade förutsättningar för att de olika instituten på kreditmarknaden skall kunna driva verksamheten under konkurrensneutrala villkor.
KML innehåller ett antal rörelseregler som skall äga tillämpning på samtliga kreditmarknadsbolag. Därvid föreskrivs till en början att ett kreditmarknadsbolag får endast driva verksamhet som består i att lämna kredit eller ställa garanti för kredit eller på annat sätt medverka till finansiering samt att utföra andra tjänster som är förenliga med nämnda verksamhet. Bland de följande rörelsereglerna märks bestämmelser om kapitaltäckning,
efter mönster BRL delar bolagens placeringar i olika riskklasser som av upp och föreskriver krav på att bolagen skall ha ett i förhållande till placeringar-
visst lägsta eget kapital. KML innehåller vidare regler om bl. a. enhandsna krediter och om kreditjäv.
FRL innehåller inte några bestämmelser om vare sig kapitalkrav eller enhandskrediter. Förbudet mot annan rörelse innebär visserligen att bola-
skall avhålla sig från kapitalplaceringar som är så riskfyllda att de strider gen mot det grundläggande trygghetsmotivet. Detta mycket allmänt hållna förbud är emellertid alltför oprecist för att kunna betraktas som en reell motsvarighet till banklagstiftningens och KML:s bestämmelser om kapitalkrav och enhandskrediter. Som tidigare anförts ägnar sig försäkringsbola-
i betydande omfattning åt finansieringsverksamhet. Bolagen lämnar gen kredit inte bara till staten, kommunerna och näringslivet utan också låt
-
i mindre omfattning till hushållen. Mot bakgrund av försäkringsvara bolagens ställning på kreditmarknaden kan det förefalla egendomligt att försäkringsbolagen inte omfattas av samma begränsande regler som andra stora aktörer på marknaden. Med hänsyn till kreditmarknadens funktion är det angeläget att samtliga på kreditmarknaden verksamma aktörer regleras på likartat sätt. Förutom de tidigare angivna skälen för att ägarintressen och kreditgivning skall hållas isär, talar således även starka konkurrensneutralitetsskäl för att försäkringsbolagens finansieringsverksamhet regleras särskilt.
Del 2 s. 118120 Försäkringsbolagens finansförvaltning
10.5¶Alternativa
Del 2 s. 118åtgärder
I detta avsnitt diskuteras några alternativa åtgärder som skulle kunna stärka upprätthållandet av principen om att ägarintressen och traditionell kreditgivning skall blandas samt några tänkbara lösningar på hur försäkringsbolagens finansieringsverksamhet skall kunna regleras. Härefter redovisas i avsnitt 10.6 kommitténs slutsatser.
10.5.1 aktieförvärvsförbud
Del 2 s. 118Utvidgat
De regler i F RL som begränsar försäkringsbolagens aktieförvärvsrätt utgörs dels av reglerna om placering i vissa slag värdehandlingar, dels den av av s. k. femprocentsregeln. Enligt reglerna om placering i vissa slag värdehandlingar får förav säkringsbolag inte placera tillgångar intill ett belopp motsvarar de som försäkringstekniska skulderna för livförsäkring i aktier. Viss motsvarande begränsning av aktieförvärvsrätten gäller även för andra försäkringar som meddelas för längre tid än tio år. Eftersom de sistnämnda försäkringarna har en relativt sett obetydlig omfattning har reglerna placering i vissa om slag av värdehandlingar betydelse som begränsning aktieförvärvsrätten i av huvudsak endast för livbolagen. . Livbolagens utrymme för aktieförvärv är således sedan placerings- pliktens upphörande den 1 december 1986 begränsat till storleken av de fria fonderna, främst återbäringsfonden. Dessa fonder har under det senaste decenniet fått en kraftigt ökad relativ betydelse, framför allt på grund av en kombination av hög inflation och högt ränteläge samt ett i bolagens grunder anmärkningsvärt lågt ränteantagande. Av redogörelsen i avsnitt 10.3.1.2 har framgått att av livbolagens vid utgången av år 1986 samlade bokförda tillgångar om ca 237 miljarder kronor utgjordes 141 miljarder kronor ca av tillgångar som motsvarade värdet av bolagens försäkringstekniska skulder för livförsäkring. Detta innebär teoretiskt att ca 96 miljarder kronor, eller drygt 40 % av de samlade tillgångarna, utgjorde utrymme för livbolagens aktieförvärvsrätt. Eftersom angivna tillgångar bokförda värden avser var utrymmet i realiteten väsentligt högre. Som också framgått av den tidigare redogörelsen visar utvecklingen under det senaste decenniet att denna andel tenderar att öka dramatiskt. För skadebolagen, vars samlade tillgångar vid utgången av år 1986 uppgick till ett bokfört värde 86 miljarder om ca kronor, torde det teoretiska utrymmet för aktieplaceringar nämnda år ha uppgått till i storleksordning 83 miljarder kronor. Försäkringsbolagen har emellertid inte på långa vägar utnyttjat hela detta utrymme för förvärv av aktier. Tillgänglig statistik vid handen att drygt ger 13 % bokförda värden av försäkringsbolagens samlade tillgångar vid utgången av år 1986 hade placerats i aktier och andelar, drygt elva varav procent utgjorde placeringstillgångar och knappt två procent anläggningstillgångar. Med utgångspunkt i aktiernas marknadsvärden torde andelen ha uppgått till drygt 20 % av de samlade tillgångarna. Aktiernas andel av
Del 2 s. 119Försäkringsbolagens finansförvalming 121
tillgångarna visar klar tendens att öka. Det finns vidare anledning tro att, en sedan placeringplikten upphört, ökningen kommer att accelerera. Femprocentsregeln innebär att ett försäkringsbolag inte utan försäkringsinspektionens medgivande får äga större andel av aktierna i ett aktiebolag än mot ett röstetal om högst fem procent av röstetalet för som svarar samtliga aktier. Begränsningsregeln tar alltså endast fasta på röstetalet. En låg andel röstetalet hindrar emellertid inte en väsentligt större andel av av aktiekapitalet. Exempelvis kan ett försäkringsbolag, som förvärvat endast B-aktier med en tiondels röst teoretiskt inneha 34,48 °o, eller drygt en tredjedel aktiekapitalet, utan att överskrida rösträttsbegränsningen om av fem procent. I praktiken torde dock företag i vilka röstsvaga aktier förekommer normalt ha en sådan fördelning av A- och B-aktier att ett försäkringsbolags andel av aktiekapitalet inte kan uppgå till mer än tio-tolv procent. Konstruktionen med röstsvaga aktier möjliggör dock att försäkringbolagen i enstaka fall kan göra omfattande aktieförvärv i enskilda företag. I verkligheten är det än så länge ovanligt att försäkringsbolag äger en så stor andel av aktiekapitalet i enskilda företag som 20 %. Efter hand som försäkringsbolag i allt större utsträckning har kommit att nå taket för möjligheterna att inom ramen för femprocentsregeln förvärva aktier i enskilda företag, har allt kraftigare röster hörts från försäkringsbolagen att gränsen måste höjas. Det sagda ger vid handen att nu gällande regler om begränsning av försäkringsbolagens aktieförvärvsrätt inte hindrar bolagen att placera avsevärda belopp i aktier i allmänhet eller förvärva avsevärda ägarandelar i enskilda näringslivsföretag. Den faktiska utvecklingen har såsom framhållits ovan också inneburit att försäkringsbolagen kommit att bli de största enskilda aktieägarna i samhället. Ett sätt att begränsa sammanblandningen av ägande och kreditgivning skulle kunna vara att komplettera de nu gällande begränsningarna i aktieförvärvsrätten, dels genom att ett generellt tak införs för aktieförvärv i allmänhet, dels att en begränsning av storleken andelen av genom aktiekapitalet införs i enskilda företag. Det generella utrymmet för förvärv av aktier är enligt vad som anförts ovan begränsat endast till storleken av de fria fonderna. Det innebär att utrymmet förändras likformigt med storleken på dessa. Om således räntenivån stiger tenderar återbäringsmedlens andel av livbolagens samlade tillgångar att öka. Därmed ökas också utrymmet för aktieförvärv. Detta är inte någon lämplig ordning. En mera lämplig ordning vore att komplettera den nu gällande begränsningen med ett generellt tak för aktieportföljens storlek. Taket bör därvid sättas i relation till det enskilda bolagets samlade tillgångar, dvs. till en viss kvotdel av tillgångarna. Vad härefter gäller femprocentsregeln skulle denna kunna stramas upp till att omfatta även en kvotdel av aktiekapitalet. För enkelhetens skull synes en enhetlig procentgräns för både andel av röstetalet och aktiekapitalet vara att föredra. Olika skäl talar emellertid för att en sådan reglering
Del 2 s. 120122 Försäkringsbolagens fimmsférvaltning
skulle vara onödigt hård. Lämpligen torde en högsta nivå på andelen av aktiekapitalet böra sättas något högre än fem procent.
Begränsning av försäkringsbolagens finansieringsverksamhet
Ett sätt att reglera försäkringsbolagens finansieringsverksamhet skulle kunna vara att förbjuda bolagen att ägna sig sådan verksamhet annat än i starkt begränsad omfattning. Begränsningen kunde ske på det sättet ex. att i FRL infördes en bestämmelse av innebörd att ett försäkringsbolag får ägna sig åt finansieringsverksamhet i omfattning motsvarar viss en som en högsta kvotdel av bolagets sammanlagda tillgångar. Genom sådan regleen ring kunde risken för missbruk av den maktkoncentration som uppkommer genom en sammanblandning av ägande och kreditgivning kraftigt kunna motverkas. Denna fråga har av FVK tagits upp till behandling i ett vidare perspektiv. I syfte att säkerställa en från soliditetssynpunkt godtagbar sammansättning av försäkringsbolagens kapitalportföljer har kommittén övervägt frågan om lämpligheten av att ställa upp bestämda regler för fördelningen bolagens av medel på olika tillgångsslag, vilket skulle kunna ske genom någon form av relationsnormer, kvoter eller gränser. FVK har emellertid funnit att en sådan detaljreglering skulle betyda styrning försäkringsbolagens kapien av talförvaltning som kan sätta hämsko den nödvändiga flexibiliteten i en en verksamhet som fortlöpande måste anpassas till de snabba utslagen av föränderligheten i samhällsekonomin. Nya placeringsformer och placeringsområden kan skapas under utvecklingens gång och i så fall erfordra täta ändringar av reglerna eller tillägg till dem. Regleringen skulle dessutom enligt FVK ge samhället ett betydande och inte helt överblickbart för ansvar förvaltningen av försäkringstagarnas trygghetskapital. Enligt FVK kan det visserligen hävdas, att en reglering kapitalplaceringarnas fördelning skulav göra det möjligt att förhindra att ett försäkringsbolag inflytelserik av en ägargrupp utnyttjas i ett för försäkringsrörelsen främmande syfte på så sätt att bolaget genom en ensidig inriktning kapitalförvaltningen medvetet av etablerar en inte önskvärd dominans i någon sektor landets ekonomi, av vilket skulle strida mot det näringspolitiska motivet för FRL:s förbud mot annan rörelse. FVK förutsätter emellertid, att försäkringsinspektionen noga följer utvecklingen och vid behov ingriper med stöd av soliditetsprincipen och trygghetsmotivet för förbudet mot annan rörelse. I enlighet med sin genomgående strävan att undvika onödig detaljreglering och byråkratisk stelbenthet i fråga om försäkringsbolagens verksamhet avstyrker alltså FVK ett införande av särskilda regler för den relativa fördelningen placeringav arna inom den totala ramen för kapitalförvaltningen. Kreditmarknadskommittén kan i allt väsentligt instämma i de FVK av angivna skälen mot en särskild reglering den relativa fördelningen av av försäkringsbolagens kapitalplaceringar. De angivna skälen har bärsamma
Del 2 s. 121Försäkringsbolagens finansförvaltning 123
kraft även om det endast blir fråga om att begränsa de placeringar som avser finansieringsverksamhet. En sådan begränsning skulle dessutom få till följd att bolagen tvingas avsevärt ändra sin placeringsinriktning och i större utsträckning än för närvarande placera sina tillgångar i obligationer, aktier och andra värdehandlingar som inte avser finansieringsverksamhet. En sådan utveckling kan knappast anses förenlig med försäkringstagamas intressen. Den skulle sannolikt också motverka en från samhällsekonomisk synpunkt önskvärd resursallokering.
10.5.3¶Finansieringsverksamhet ett
genom
Del 2 s. 121kreditmarknadsbolag
Ett av skälen för en särskild reglering av försäkringsbolagens finansieringsverksamhet är, enligt vad som framgått av.den tidigare redogörelsen, att det med hänsyn till kreditmarknadens struktur är nödvändigt att skapa regler medger de olika instituten på marknaden att konkurrera på så långt som möjligt lika villkor. Förutom möjligheten att i avsevärd omfattning kunna förvärva aktier har försäkringsbolagen sagtsvara gynnade av den nuvarande lagstiftningen genom att de kan verka kreditmarknaden utan att vara sådana för banker och andra finansinstitut viktiga begränsningar bundna av som kapitaltäckningsregler, bestämmelser om enhandskrediter m.m. FRL:s bestämmelser om förbud mot annan rörelse och om placering i vissa slag av värdehandlingar har inte hindrat försäkringsbolagen att skaffa sig ett avsevärt inflytande på kreditmarknaden. Att skapa konkurrensneutralitet geinförande av särskilda kapitaltäckningsregler för den del av försäknom ringsbolagens kapitalplaceringar som avser finansieringsverksamhet torde inte vara någon framkomlig väg för en lösning av problemet. En lösning, kunde övervägas för att i någon mån tillgodose annan som nämnda krav om konkurrensneutralitet och önskemålet om åtskillnad av ägarintressen och traditionell kreditgivning, är att låta försäkringsbolagen driva finansieringsverksamheten i ett kreditmarknadsbolag. Lösningen skulle förutsätta, i likhet med vad som anförts under avsnitt 10.5.2, att försäkringsbolagens möjlighet att i bolaget driva finansieringsverksamhet starkt begränsades, men innebära den skillnaden att försäkringsbolagen tilläts driva verksamheten i ett särskilt organisationsföretag. Genom att organisationsföretagets kreditmarknadsbolagets verksamhet regleras i - h KML skulle de i och för sig betydelsefulla konsekvenserna uppnås att finansieringsverksamheten kom att bedrivas på samma villkor som för övriga kreditinstitut samt att all sådan verksamhet kom att stå under tillsyn av bankinspektionen. Lösningen skulle också innebära att försäkringsbolagens aktier, varmed med nödvändighet följer starka ägarinplaceringar i bl. a. tressen, och verksamheten på kreditmarknaden kom att skiljas åt och förläggas i olika bolag. Därmed skulle skapas i vart fall organisatoriska förutsättningar för åtskillnad av ägarintressena och den traditionella krediten givningen.
Del 2 s. 122124 Försäkringsbolagens finansförvaltning
En sådan lösning skulle i och för sig vara väl förenlig med den föreslagna KML:s systematik i fråga om krav på auktorisation. Enligt förslaget skall ingen tillåtas att yrkesmässigt ägna sig åt finansieringsverksamhet utan att först ha erhållit tillstånd därtill. Från tillståndskravet föreslås vissa undantag, bl. a. för den som erhållit tillstånd att driva sådan verksamhet enligt annan lag, för den vars finansieringsverksamhet är av sådan omfattning att nettovärdet av tillgångarna understiger 50 milj. kr., samt för den vars finansieringsverksamhet inte kan anses ha ett självständigt syfte vid sidan av den huvudsakliga verksamheten och i förhållande till denna är av mindre betydelse samt bankinspektionen funnit verksamheten kunna bedrivas utan tillstånd.
Vad först gäller undantaget för den som erhållit tillstånd att driva finansieringsverksamhet enligt annan lag avses därmed i första hand banker, som beviljas oktroj för bankverksamhet enligt BRL, och pantlåneföretag, som enligt lagen 1949:722 om pantlånerörelse beviljas tillstånd och står under tillsyn av länsstyrelsen i det län rörelsen bedrivs. För att bedriva försäkringsrörelse krävs koncession. Försäkringsbolagens kapitalplaceringar utgör ett naturligt utflöde av bolagens förvaltning av försäkringstagarnas medel och kan i den meningen sägas vara en del av försäkringsrörelsen. Detta innebär emellertid inte att de enskilda kapitalplaceringarna definitionsmässigt är att betrakta som försäkringsrörelse.
Koncessionsprövningen inriktas endast på en bedömning huruvida den planerade försäkringsrörelsen kan antas vara förenlig med en på lång sikt sund utveckling av försäkringsväsendet. Det är således inte utan vidare givet att beviljad koncession skall anses innefatta tillstånd till finans;eringsverksamhet. De två övriga undantagen från tillståndskravet skulle innebära att försäkringsbolag med en förhållandevis ringa kapitalförvaltning eller med en kapitalförvaltning som endast obetydligt är inriktad på placeringar i finansieringsverksamhet även i fortsättningen kunde driva sådan verksamhet utan att omfattas av KML:s bestämmelser.
Om försäkringsbolag tilläts att enligt den nu skisserade lösningen äga kreditmarknadsbolag, skulle emellertid skapas organisatoriska ffirutsättningar för försäkringsbolagen att bredda verksamheten till att omfatta samtliga de verksamhetsområden som det är avsett att ett kreditmarknadsbolag skall kunna ägna sig åt, ex. även leasing, factoring, riskkapitalförärjning m. m., vilka verksamhetsområden försäkringsbolagen i dag är utestängda från på grund av förbudet mot annan rörelse. Om finansieringsvcrksamheten skulle förläggas i ett kreditmarknadsbolag skulle också möjligheterna att finansiera verksamheten med på allmänna marknaden upplånade medel vidgas. För försäkringsbolagen gäller nämligen vissa inskränkningari möjligheterna att ta upp lån. Således är försäkringsbolagen förbjudna at ge ut konvertibla skuldebrev eller skuldebrev som är förenade med optionsrätt till nyteckning. För livbolag är det vidare förbjudet att ta upp lån mot oUigationer eller andra skuldebrev med rätt till ränta, vara storlek är helt elle delvis beroende av utdelningen till aktieägare i bolaget eller av bolages vinst vinstandelsbevis. Genom vidgade möjligheter att ta upp lån på en all-
Del 2 s. 123Försäkringsbolagens finansförvaltning 125
männa marknaden skulle också skapas förutsättningar att avsevärt öka omfattningen av finansieringsverksamheten.
En sådan förändring av försäkringsbolagens verksamhet torde i väsentliga hänseenden komma i konflikt med motiven för förbudet mot annan rörelse, framför allt segregationsmotivet och det näringspolitiska motivet. Om försäkringsbolagen skulle tillåtas driva kreditmarknadsbolag talar således starka skäl för att dessa i så fall bör smittas av de begränsningar som gäller för försäkringsbolagen och således inte tillåtas engagera sig i verksamhet som inte är tillåten för försäkringsbolaget.
Om den av försäkringsbolagen bedrivna ñnansieringsverksamheten skul-
överföras till ett särskilt kreditmarknadsbolag uppstår ett problem som i första hand berör livbolagen och som sammanhänger med FRLzs bestämmelser redovisning i vissa slag av värdehandlingar, dvs. placeringar i
om bunden sektor. En avsevärd del av försäkringsbolagens bundna placeringar utgörs nämligen av sådan kreditgivning främst inteckningslån som avses
- med finansieringsverksamhet enligt KML. Om livbolagen förhindrades att driva sådan verksamhet i bolaget skulle de tvingas göra en radikal förändring av placeringsinriktningen i första hand genom att kraftigt öka
obligationsportföljen för att kunna uppfylla kravet på att ett belopp
motsvarande 80 °o av försäkringstekniska skulder alltid skall redovisas i vissa slag av tillgångar. En sådan tvångsvis förändring av placeringsinriktningen skulle på motsvarande sätt som beskrivits under avsnitt 10.5.1 komma i konflikt med såväl försäkringstagarnas intressen som en från samhällsekonomisk synpunkt önskvärd resursallokering.
Nu nämnda problem skulle emellertid kunna lösas på olika sätt. Nedan följer en kort redogörelse för några alternativa metoder som för den
händelse försäkringsbolagens finansieringsverksamhet skulle föras över till ett kreditmarknadsbolag närmare skulle kunna övervägas för att uppnå en
tekniskt godtagbar lösning.
En sådan metod skulle kunna vara att, i strid med det tidigare anförda, låta försäkringsbolagen fortsätta att i bolaget driva sådan finansieringsverksamhet som redovisas i den bundna sektorn och att till kreditmarknadsbolaget överföra endast den del av ñnansieringsverksamheten som avser placeringar i de fria fonderna. En sådan lösning fordrar inte något ingrepp i nuvarande regler om placering i vissa slag av värdehandlingar. Eftersom en avsevärd del av försäkringsbolagens finansieringsverksamhet utgörs av placeringar i bunden sektor skulle emellertid lösningen innebära att konkurrensneutralitet kreditmarknaden inte kunde uppnås. Frågan om en åtskillnad mellan ägandeintressen och traditionell kreditgivning skulle heller inte få någon tillfredsställande lösning. Därutöver kan starkt ifrågasättas om det är lämpligt att arten av säkerhet på en kredit skall vara avgörande för vilka regler som skall gälla för ñnansieringsverksamheten. Lösningen torde även komma att innebära att tillsynen över ñnansieringsverksamheten delas
mellan försäkringsinspektionen och bankinspektionen beroende på upp valet av säkerhet.
En metod kunde vara att låta försäkringsbolagen, vid redovisning
annan
Del 2 s. 124126 Försäkringsbolagens finansförvaltning
av de värdehandlingar som skall anses placerade i bunden sektor, tillgodoräkna sig de placeringar som förekommit i kreditmarknadsbolaget och som uppfyller FRLzs krav i fråga om placering i vissa slag av värdehandlingar. Genom en sådan metod skulle försäkringsbolagen inte tvingas att företa någon förändring av placeringsportföljen. Metoden förutsätter emellertid för att skyddet för försäkringstagarna inte skall undergå någon
försämring att kreditmarknadsbolaget pantsätter värdehandlingarna hos
försäkringsbolaget till säkerhet för försäkringstagarnas fordringar på försäkringsbolagen jfr 7 kap. 11 § FRL‘. En sådan pantsättning innebär i realiteten en form av garantigivning och föranleder därför för kreditmarknadsbolaget den konsekvensen att även pantsättningen räknas som en placering för vilken fordras täckning i eget kapital.
En tredje och enklare metod som kunde övervägas är att låta försäkringsbolagen redovisa fordringsbevis utfärdade av kreditmarknadsbolag som en sådan säker värdehandling som avses i 7 kap. 9 § FRL. Därigenom skulle försäkringsbolagen kunna redovisa de medel som överförs till kreditmarknadsbolaget som en placering i bunden sektor. Därvid skulle försäkringsbolagen också kunna använda fordringsbeviset för pantsättning till säkerhet för försäkringstagarnas fordringar på försäkringsbolagen. Enligt nu gällande bestämmelser räknas fordringsbevis utfärdade av bank eller kreditaktiebolag sådana säkra värdehandlingar. Även andra värdehandlingar, som
som till sin art och till den säkerhet de erbjuder kan anses jämförliga med av bank eller kreditaktiebolag utgivna fordringsbevis, räknas som sådana säkra värdehandlingar. Som tidigare anförts kommer kreditmarknadsbolagen att ha en betryggande soliditet. Garantier för denna soliditet är de höga krav på eget kapital som kommer att ställas i KML och den ingående granskning av bolagen som kommer att ske genom bankinspektionens tillsynsverksamhet. Även om kreditmarknadsbolagen således kommer att ha betryggande
en soliditet kan de emellertid inte utan vidare i detta hänseende jämställas med bankerna och kreditaktiebolagen. Det är därför tveksamt om fordringsbevis utfärdade av kreditmarknadsbolag kan anses tillräckligt säkra för att tillgodose försäkringstagarnas anspråk trygghetskapital i bunden sektor.
10.6
Del 2 s. 124överväganden
10.6.1 ett
Finansieringsverksamhet genom kreditmarknadsbolag
Ett övergripande motiv för den föreslagna regleringen i KML är att undanröja vissa väsentliga strukturella olikheter på kreditmarknaden. Som ovan anförts är avsikten att KML såsom ett komplement till banklagstiftningen
Seäven FVK:s förslag i betänkandet Soliditet och skälighet i försäkringsverksamhet, SOU 1968:8,som innebär att försäkringstagarnaspantsäkerhet byts ut mot en allmän förmånsrätt.
Del 2 s. 125Försäkringsbolagens finansförvaltning 127
skall träffa i princip all yrkesmässigt bedriven finansieringsverksamhet. Därigenom skapas vidgade förutsättningar för att de olika instituten på kreditmarknaden skall kunna driva verksamheten under konkurrensneutra-
villkor. Det har särskilt från företrädare för banksektorn gjorts gällande att de nuvarande strukturella olikheterna ger försäkringsbolagen konkurrensfördelar, bl. a. genom att dessa tillåts verka på kreditmarknaden utan att som bankerna vara begränsade av att det för olika placeringar skall finnas täckning i eget kapital. Ett sätt att undanröja denna konkurrensolikhet kunde enligt vad ovan anförts vara att tvinga försäkringsbolagen att driva sin finansieringsverksamhet i ett kreditmarknadsbolag. Därigenom skulle även den av försäkringsbolagen bedrivna finansieringsverksamheten omfattas av KML:s bestämmelser om bl. a. kapitalkrav, enhandskrediter och kreditjäv. Ett annat skäl för att låta försäkringsbolagen driva finansieringsverksamheten i ett kreditmarknadsbolag skulle vara att skapa organisatoriska förutsättningar för en åtskillnad mellan de ägarintressen som följer av bolagens omfattande placeringar i aktier och den traditionella kreditgivningen.
Syftet med banklagstiftningens bestämmelser om kapitalkrav, liksom motsvarande bestämmelser i KML, är att tillgodose kravet på att instituten har en betryggande soliditet. Om försäkringsbolagen anses åtnjuta konkurrensfördelar genom att inte vara bundna av några kapitalkrav måste detta innefatta påstående om att försäkringsbolagen tillåts driva finansieringsverksamhet utan att behöva uppfylla de stränga krav på täckning i eget kapital som gäller för andra institut på marknaden. Detta innebär följaktligen, om en konkurrensfördel skall anses vara för handen, att försäkringsbolagen inte skulle klara att uppfylla banklagstiftningens krav på betryggande soliditet.
I syfte att pröva riktigheten av ett sådant påstående har kommittén beräknat de krav på eget kapital som livbolagens placeringar skulle fordra med tillämpning av banklagstiftningens kapitaltäckningsregler. Beräkningarna har gjorts med utgångspunkt i bolagens placeringar vid utgången av år 1986. Beräkningarna har utförts utan någon särskild uppdelning mellan ömsesidiga bolag och aktiebolag. Beräkningarna har visat att livbolagens samlade tillgångar, som då uppgick till ett bokfört värde om 223 966 milj. kr., skulle ha fordrat ett kapitaltäckningskrav om drygt tre miljarder kronor. Livbolagens aktie- och garantikapital uppgick till sammanlagt ca 269 milj. kr. Kapitalbasen beräknad enligt banklagstiftningens bestämmelser uppgick således till 269 milj. kr. jämte ett lika stort belopp avseende obeskattade reserver, eller sammanlagt 538 milj. kr.
Beräkningarna har sålunda visat att livbolagens kapitalbas inte på långa vägar når upp till de belopp som krävs med tillämpning av banklagstiftningens kapitaltäckningsregler. Livbolagen har emellertid oaktat dessa beräkningar en mycket betryggande soliditet. Den huvudsakliga anledningen härtill är att livbolagen som konsolideringskapital inräknar bl. a. de medel som redovisas i återbäringsfonderna år 1986 uppgick dessa efter vinstdis-
position till omkring 67 miljarder kronor vilket alltså innebär att en
-
Del 2 s. 126128 Försäkringsbolagens finansförvaltning
avsevärd del försäkringstagarnas trygghetskapital samtidigt tas i anspråk
av
konsolideringskapital i försäkringsrörelsen. Att återbäringsmedlen kan som tas i anspråk på detta sätt beror enligt vad som tidigare framgått på att de medel som samlas upp i återbäringsfonden betraktas enligt FRL som en skuld till försäkringstagarna först sedan medlen tilldelats dem, vilket bola-
regelmässigt väljer att göra i samband med att försäkringarna faller ut. gen
Det anförda vid handen att livbolagen trots att de inte uppfyller
ger banklagstiftningens krav på täckning i eget kapital har en utomordentligt
hög soliditet. Det förhållandet att försäkringsbolagen till skillnad från andra institut kreditmarknaden i praktiken är fria från bestämmelser om kapitaltäckning kan inte på något sätt läggas till rätta genom att bolagen tvingas driva finansieringsverksamheten i ett kreditmarknadsbolag. Försäkringsbolagen skulle nämligen utan vidare kunna placera så mycket eget kapital i sina kreditmarknadsbolag att dessa kunde klara ett IOO-procentigt kapitaltäckningskrav på samtliga placeringar inom finansieringsverksamheten utan att den nuvarande placeringsinriktningen behövde förändras. Den konkurrensolikhet i förevarande hänseende föreligger mellan livbolag och
som andra kreditinstitut grundar sig således inte på att försäkringsbolagen är fria från bestämmelser kapitaltäckningskrav utan på FRL:s systematik i
om fråga beräkning försäkringsbolagens konsolideringskapital. Kommit-
om av
enligt sina direktiv såvitt gäller försäkringsbolagen endast skall tén, som granska bolagens finansförvaltning, anser att det ligger utanför kommitténs uppdrag att närmare utreda och överväga frågan om en ändring av denna systematik.
Inte heller de två andra bestämmelserna i KML om enhandskrediter och kreditjäv utgör tillräckliga skäl för att inlemma försäkringsbolagens finansieringsverksamhet i KML:s regelsystem. Även FRL saknar uttrycklig
om bestämmelse om enhandsengagemang torde ändock vissa om än mindre
långtgående garantier för att försäkringsbolag inte alltför kraftigt inriktar
finansrörelsen på enskilda företag finnas genom bestämmelsen om förbud mot rörelse. Eftersom försäkringsbolagen bedriver en omfattande
annan finansieringsverksamhet får det förutsättas att försäkringsinspektionen i sin tillsynsverksamhet beaktar och ställer krav på att försäkringsbolagen uppfyller KML:s bestämmelser om enhandskrediter. Enligt kommitténs mening
det emellertid styrka om i FRL infördes en uttrycklig bestämmelse vore en om enhandsengagemang efter mönster från KML. Vad härefter gäller be-
kreditjäv har FVK i betänkandet Försäkringsväsendet i stämmelser om framtiden SOU 1987:58 föreslagit att den nu gällande bestämmelsen i FRL om låneförbud ändras efter mönster från banklagstiftningens kreditjävsbestämmelser.
Vad slutligen gäller frågan om försäkringsbolagens finansieringsverksamhet bör tvingas ut i ett kreditmarknadsbolag i syfte att skapa en åtskillnad mellan de ägarintressen, som med nödvändighet följer av bolagens aktieplaceringar, och bolagens verksamhet på kreditgivningens område, skulle de organisatoriska förutsättningar som därmed skapas för en sådan åtskillnad onekligen visst värde. Betydelsen av en dylik organisatorisk för.-
vara av
Del 2 s. 127Försäkringsbolagens finansförvaltning 129
ändring skall emellertid inte överskattas. Det kan nämligen antas att en inflytelserik grupp i ett försäkringsbolag kommer att få ett betydande inflytande också över kreditmarknadsbolagets verksamhet om detta bolag är dotterföretag till försäkringsbolaget. Övervägande skäl talar enligt kommitténs mening för att detta önskemål inte är tillräckligt starkt för att låta försäkringsbolagens finansieringsverksamhet drivas i kreditmarknadsbolagets form.
Kommittén har således kommit till den slutsatsen att vare sig de angivna konkurrensneutralitetsskälen eller önskemålet om en åtskillnad mellan ägarintressen och traditionell kreditgivning utgör tillräckligt starka motiv för att införa en tvingande bestämmelse om att försäkringsbolagens finansieringsverksamhet skall föras över till ett kreditmarknadsbolag. Övervägande skäl talar i stället för att försäkringsbolagen även framdeles bör driva ifrågavarande verksamhet som en integrerad del i försäkringsrörelsen. Koncessionen för försäkringsrörelse får därvid anses innefatta även tillstånd att bedriva finansieringsverksamhet.
Utgångspunkten för det hittills anförda har varit frågan om försäkringsbolagen bör tvingas driva finansieringsverksamheten i ett kreditmarknadsbolag. En näraliggande fråga försäkringsbolagen bör tillåtas
annan är om att frivilligt driva verksamheten i ett sådant bolag.
En väsentlig fördel med en sådan ordning skulle vara att försäkringsbolagen själva fick avgöra under vilka former de vill driva finansieringsverksamheten. Denna frihet blir emellertid begränsad eftersom det även i sådant fall måste ankomma på försäkringsinspektionen att, med utgångspunkt i de olika motiven för FRL:s förbud mot annan rörelse, bestämma ramarna för kreditmarknadsbolagets verksamhet. Det finns också flera nackdelar med en sådan ordning. En nackdel är att försäkringsbolagen får en fördel gentemot andra finansinstitut genom att fritt kunna välja den verksamhetsform och därmed det regelsystem som försäkringsbolagen finner mest konkurrenskraftigt. En annan olägenhet är att tillsynen över försäkringsbolagens finansieringsverksamhet kommer att splittras mellan olika tillsynsmyndigheter, bankinspektionen och försäkringsinspektionen, beroende på om försäkringsbolagen väljer att förlägga verksamheten i försäkringsbolaget eller i ett kreditmarknadsbolag.
Den mest väsentliga olägenheten torde dock ligga på ett annat plan. FVK har i sitt betänkande Försäkringsväsendet i framtiden SOU 1987:58 varnat för en utveckling varigenom försäkringsbolagen koncentrerar verksamheten på penning- och kreditväsendets område i särskilda dotterbolag eller på annat sätt ägnar området ett omfattande engagemang. En sådan utveckling kan enligt FVK leda till en sammanblandning av försäkringsverksamheten och en på finansiella dispositioner direkt inriktad affärsrörelse, vilket skulle stå i strid med förbudet mot annan rörelse. Ett ytterligare problem, som hänger samman med det som FV K har berört, är att försäkringsbolagen till följd sina mycket stora kapitalresurser kan komma att få ett helt domine-
av rande inflytande över kapitalmarknaden om de tillåts driva kreditmarknadsbolag, i synnerhet om kreditmarknadsbolagen jämväl får en formellt obe-
Del 2 s. 128130 Försäkringsbolagens finansförvaltning
gränsad upplåningsrätt.
Kreditmarknadskommittén anser sig för egen del med utgångspunkt i
~ de intressen som kommittén har att företräda inte böra motsätta sig att
försäkringsbolagen av strikt organisatoriska skäl flyttar ut den finansieringsverksamhet som bolagen i dag bedriver till ett särskilt dotterbolag, givetvis under förutsättning att försäkringsinspektionen finner en sådan organisatorisk förändring förenlig med bestämmelserna i F RL. Kommittén förutsätter därvid att dessa kreditmarknadsbolag inte ges möjlighet driva annan verksamhet än sådan som är tillåten för försäkringsbolagen själva. Således bör det vara uteslutet för ett kreditmarknadsbolag som är ägt av ett försäkringsbolag att ägna sig åt ex. factoring och leasing samt att finansiera sin verksamhet genom upptagande av lån på den allmänna marknaden. Det bör ankomma på försäkringsinspektionen att utöva tillsyn över att verksamheten i dessa kreditmarknadsbolag håller sig inom ramen för vad som är tillåten enligt försäkringsrörelselagstiftningen.
Den för försäkringsbolaget beviljade koncessionen bör inte ges en så vidsträckt innebörd att den innefattar tillstånd jämväl för kreditmarknadsbolagets finansieringsverksamhet. Övervägande skäl talar i stället för att, om försäkringsbolag önskar driva finansieringsverksamhet genom ett kreditmarknadsbolag, sistnämnda bolag bör omfattas av KML:s regelverk. Därav följer bl. a. att för bolagets verksamhet krävs auktorisation samt att KML:s bestämmelser i övrigt rörande aktieinnehav, enhandskrediter och kreditjäv blir tillämpliga kreditmarknadsbolagets verksamhet.
10.6.2 och
Ägande kreditgivning
Principen om att ägande och traditionell kreditgivning skall blandas är en på kreditmarknaden sedan mycket lång tid tillbaka hävdvunnen princip, vars upprätthållande är nödvändig med hänsyn till en väl fungerande kreditmarknad. Principen tar sig för bankerna uttryck genom ett absolut förbud mot förvärv av aktier i placeringssyfte. Kommittén har inte funnit skäl att överväga ett avskaffande av detta förbud. Kommittén har i stället funnit det nödvändigt att utvidga förbudet till att även gälla samtliga kreditmarknadsbolag, dvs. även de nuvarande finansbolagen. För fondkommissionsbolag, som också i viss omfattning driver finansieringsverksamhet, gäller sedan tidigare vissa begränsningar i fråga om rätten att inneha aktier i lager.
Av den tidigare framställningen har framgått att försäkringsbolagen i betydande omfattning ägnar sig finansieringsverksamhet. De största försäkringsbolagens engagemang på kreditmarknaden är i storleksordning väl jämförbar med många bankers. Samtidigt innebär gällande lagstiftning en rätt för försäkringsbolagen att förvärva aktier i en sådan omfattning att de kommit att bli de största enskilda ägarna av aktier i samhället. Det kan visserligen hävdas att frågan om sammanblandning mellan ägande och traditionell kreditgivning i försäkringsbolagens verksamhet inte ställs sin spets på samma sätt som för bankerna, eftersom den kreditgivning som försäkringsbolagen ägnar sig är till övervägande del av långfristig natur
Del 2 s. 129Försäkringsbolagens finansförvaltning 131
och ofta mot bottensäkerhet i fast egendom. Att kreditgivningen är långfristig innebär emellertid inte någon garanti för att en skadlig sammanblandning kan uteslutas. Härtill kommer att försäkringsbolagens kreditgivning ingalunda är begränsad till enbart långfristiga krediter.
Det har aldrig varit avsett att försäkringsbolagen i någon omfattning av betydelse skulle förvärva aktier. Detta framgår med särskild tydlighet
beträffande bolag som meddelar livförsäkring eller annan grundbunden försäkring av reglerna om placering i vissa slag av värdehandlingar. Enligt
dessa regler får inte heller belopp som motsvaras av den fria sektorn av de försäkringstekniska skulderna för grundbunden försäkring användas för placering i aktier. Anledningen till att försäkringsbolagen likväl kunnat placera i aktier i den omfattning som skett står väsentligen att finna i konstruktionen för beräkning av de försäkringstekniska skulderna. Det i bolagens grunder sedan årtionden fastställda ränteantagandet om högst fyra procent i kombination med ett verkligt, avsevärt högre ränteläge och hög inflation har medfört att de fria fonderna, främst återbäringsmedlen, vilka inte betraktas som en försäkringsteknisk skuld, har fått en kraftig ökad betydelse bland bolagens samlade tillgångar. Om försäkringsbolagen i stället hade tillämpat ett mera marknadsanpassat ränteantagande skulle utrymmet för aktieförvärv och andra mindre säkra placeringar ha legat på en avsevärt lägre nivå. Det kan således med fog hävdas att försäkringsbolagens omfattande aktieförvärv är resultatet av en för lagstiftaren oplanerad och inte förutsedd samhällsekonomisk utveckling.
Kapitalmarknadsutredningen föreslog i sitt betänkande Kapitalmarknaden i svensk ekonomi SOU 1978:11 s. 539 f att försäkringsbolagens möjligheter till placering i aktier borde vidgas genom att gränsen fem procent av röstetalet höjdes till tio procent. Förslaget motiverades med att en önskvärd expansion av industrins investeringar förutsatte att försäkringsbolagens reserver togs i anspråk som riskvilligt kapital. Utredningen, som inte var enig om förslaget, förutsatte därvid att försäkringsbolagen förenade ett ökat aktieinnehav med ett aktivt ägaransvar. I prop. 197879:165 s. 133 f om den svenska kapitalmarknaden anförde departementschefen att man får räkna med att kraven på försäkringsbolagen att ta på sig ett aktivt ägaransvar stiger om bolagens aktieinnehav ökas till tio procent. Han anförde vidare att om ett försäkringsbolag tar ett aktivt ägaransvar vid driften av andra företag kan det uppstå risk för att själva försäkringsrörelsen och med den förenade utlåningsrörelsen påverkas negativt. Det undantag från principen att försäkringsbolag inte får driva annan rörelse än försäkringsrörelse, som en ändring av femprocentsregeln kan innebära, framstod därför enligt departementschefens mening som olämpligt från både principiella och andra utgångspunkter. Han hänvisade därvid till det för bankerna motsvarande principiella förbudet att äga och driva annan rörelse än bankrörelse. Departementschefen ville därför inte förorda någon ändring av femprocentsregeln. Vid riksdagens behandling av propositionen godtogs vad departementschefen anfört i nu berört avseende.
Försäkringsbolagen har sedan tiden för kapitalmarknadsutredningens
Del 2 s. 130132 Försäkringsbolagens finansförvaltning
förslag avsevärt Ökat storleken på sina aktieportföljer. De argument som departmentschefen anförde mot en utvidgning av försäkringsbolagens aktieförvärvsrätt äger därför i minst lika stor utsträckning bärkraft i dag. Härtill kommer att industrin i motsats till vad som då gällde inte längre är beroende av försåkringsbolagens resurser för att få tillgång till riskvilligt kapital. Kapitalmarknadsutredningens motiv för en ökning av aktieförvärvsrätten är således i dag inte lika aktuellt.
De regler som hittills begränsat försäkringsbolagens möjligheter att placera i aktier har inte hindrat bolagen från att placera en avsevärd andel av bolagens samlade tillgångar i aktier. Andelen, som tenderar att öka, torde i dag med utgångspunkt från aktiernas marknadsvärden ligga omkring 20 %. Det teoretiska utrymmet för livbolagens möjligheter att förvärva aktier torde med utgångspunkt i bokförda värden uppgå till omkring 40 °o av bolagens samlade tillgångar. Skadebolagens motsvarande utrymme är nära nog obegränsat. Det teoretiska utrymmet för skade- och livförsäkringsbolagens samlade möjligheter att förvärva aktier uppgick med utgångspunkt i bokförda värden enligt vad som utvecklats i avsnitt 10.3.1.2 år 1986 till omkring 179 miljarder kronor, om man bortser från den begränsning som femprocentsregeln utgör. Detta belopp motsvarade då ca 41 % av det samlade börsvärdet. Som också framgått av den tidigare redogörelsen ger utvecklingen under det senaste decenniet vid handen att försäkringsbolagens samlade förmögenhetsinnehav ökar kraftigt samtidigt som det angivna utrymmet för möjligheterna att placera i aktier växer högst avsevärt. Exempelvis har det för livbolagen tillgängliga utrymmet ökat från ca 24,5 miljarder kronor år 1980 till ca 96 miljarder kronor år 1986, eller med ca 300 %. Eftersom de angivna beloppen avser bokförda värden är utrymmet i realiteten väsentligt större. Denna utveckling har också avspeglats på bolagens alltmer intensiva placeringsinriktning på aktier. Mot bakgrund av att riksbankens placeringskvoter upphört att gälla den 1 december 1986 och med beaktande jämväl av att olika företrädare för försäkringsbolagen sedan lång tid tillbaka uttalat en stark önskan om att få vidgade möjligheter att placera i aktier, torde det finnas en väl grundad anledning tro att den föreliggande tendensen till ökade placeringar i aktier kommer att ytterligare stärkas. Det är därför nödvändigt att nu överväga i vilken utsträckning försäkringsbolagen skall tillåtas placera i aktier.
Försäkringsbolagens potentiella möjligheter att placera i aktier kan inrymma ett flertal olika risker, som inte kan bli föremål för en närmare analys i detta sammanhang. I den tidigare framställningen har emellertid pekats på riskerna för maktkoncentration och för att skilda ägarintressen kan komma att få ett för kreditmarknaden oönskat inflytande över kreditgivningen. En annan och därmed i viss mån sammanhängande risk är att
sedan allt fler försäkringsbolag förvärvat ägarandelar i flertalet börsbolag
enskilda näringslivsföretag, banker, andra finansinstitut liksom näringslivet i övrigt kan komma att i allt större utsträckning styras av försäkringsmtressen. Det finns vidare anledning ifrågasätta lämpligheten av den tilltagande institutionaliseringen av näringslivet. En viktig förutsättning för att
Del 2 s. 131Försâkringsbolagens finansförvaltning 133
försäkringsbolagen kunnat samla upp sitt utomordentligt stora kapital har varit och är de stora skattefördelarna, såväl i försäkringsrörelsen som hos de enskilda försäkringstagarna. Det kan slutligen diskuteras om det är lämpligt att en allt större del av försäkringstagarnas trygghetskapital i strid med grunderna för den nu gällande lagstiftningen används för riskkapitalförsörjning. I detta sammanhang bör anmärkas att försäkringsbolagens tilltagande ägarintressen i näringslivet utgör i och för sig endast en del av de mycket komplicerade och övergripande frågorna angående ägarstrukturens förändring i näringslivet. Dessa frågor kan emellertid inte tas upp till behandling i detta sammanhang.
Kommittén har funnit att det med hänsyn till kreditmarknadens funktion är nödvändigt att principen om åtskillnad mellan ägande och traditionell kreditgivning så långt möjligt upprätthålls också försäkringsbolagensi verksamhet. Att principen bör gälla även försäkringsbolagen motiveras också av starka konkurrensneutralitetsskäl, inte minst mot bakgrund av den ställning som försäkringsbolagen har på kreditmarknaden. Det sagda leder alltså till den slutsatsen att försäkringbolagen inte bör tillåtas att på sätt nu sker samtidigt ägna sig åt såväl omfattande aktieplaceringar som finansieringsverksamhet.
Företrädare inom kommittén för bl. a. försäkringsbolag och banker har, mot bakgrund av de överväganden som ägt rum inom kommittén, framfört den tanken att försäkringsbolagen bör ges frihet att själva välja den placeringsinriktning finansieringsverksamhet eller aktieplaceringar som de
- finner mest lämplig. De har därvid anfört bl. a. att aktieplaceringar på lång sikt är det från avkastningssynpunkt klart överlägsna placeringsaltemativet samt att sådana placeringar inte är mer riskfyllda än placeringar i finansieringsverksamhet under förutsättning att placeringama sprids mellan ett tillräckligt stort antal aktieslag.
Flera skäl talar emellertid enligt kommitténs mening mot en sådan lösning. Till en början måste med hänsyn till segregationsmotivet och det näringspolitiska motivet för FRL:s förbud mot annan rörelse försäkringsbolagens placeringar i aktier under alla förhållanden vara begränsade. Placeringar i form av direkta krediter har vidare tradition betraktats
av som en stor och betydelsefull del av försäkringsbolagens finansförvaltning. Oaktat denna del av finansförvaltningen har minskat i betydelse under det senaste decenniet uppgick försäkringsbolagens placeringar i finansieringsverksamhet vid utgången av år 1986 till drygt 59 miljarder kronor, vilket motsvarade nästan en fjärdedel av det bokförda värdet av bolagens samlade placeringstillgångar. En sådan omfattande omplacering försäkringsbolagens till-
av gångar, som skulle bli följden samtliga bolag skulle upphöra med sin
om finansieringsverksamhet och därvid valde att så långt möjligt placera i aktier, kan knappast ske utan betydande återverkningar på de finansiella marknaderna. Det bör därvid understrykas att den framförda lösningen skulle komma i konflikt med vad FVK funnit, nämligen att placeringar i form av direkta krediter även i framtiden bör utgöra avsevärd del
en av försäkringsbolagens medelsförvaltning.
Del 2 s. 132134 Försäkringsbolagens finansförvaltning
i
Icke-sammanblandningsproblemet i försäkringsbolagens finansförvaltning skulle i och för sig inom ramen för FRL:s systematik kunna kraftigt begränsas genom några åtgärder av teknisk art. En sådan åtgärd kunde vara att livbolagen till grund för sina utfästelser gentemot försäkringstagarna tillämpade ett mera marknadsanpassat ränteantagande. En ytterligare åtgärd kunde vara att återbäringsmedlen tilldelades försäkringstagarna löpande efter hand som de årliga resultaten av kapitalförvaltningen fastställdes. Genom dessa åtgärder skulle livbolagens försäkringstekniska skulder öka och därmed utrymmet för bolagens möjligheter att förvärva aktier och andra tillgångar som inte omfattas av reglerna om placering i vissa slag av tillgångar automatiskt kraftigt minska.
Nu nämnda åtgärder skulle emellertid få stor betydelse långt utöver icke-sammanblandningsproblemet och torde inte kunna genomföras utan en djupgående undersökning av de centrala delarna av försäkringsrörelselagstiftningen. Därvid måste de långsiktiga ekonomiska konsekvenserna för livbolagen och deras försäkringstagare utredas. Det skulle vidare finnas risk för, om dessa genomförs isolerat utan andra ändringar i FRL, att en sådan reform skulle kunna konservera det svenska försäkringsväsendet och förhindra en nödvändig internationell anpassning av livbolagens verksamhetsförutsättningar. I flera av våra viktigaste konkurrentländer tillåts försäkringsbolagen att i betydande omfattning placera i aktier, antingen direkt inom ramen för finansförvaltningen eller indirekt genom placeringar hos fristående fondförvaltare. Det är möjligt att icke-sammanblandningsproblemet i de svenska försäkringsbolagens finansförvaltning skulle kunna delvis lösas genom att placeringar i aktier tillåts ske endast eller så gott som uteslutande genom sådana från bolaget fristående fondförvaltare, vilka eventuellt skulle kunna ställas under viss samhällelig tillsyn.
Ett annat viktigt förhållande som måste beaktas den pågående utvecklingen varigenom bl. a. bank- och försäkringsverksamhet i allt större utsträckning integreras med varandra. Det är därvid inte bara försäkringsbolagen som på olika sätt är aktivt verksamma på kreditmarknaden. Banker och finansbolag har börjat att inom ramen för sina verksamhetsområden erbjuda sina kunder olika försäkringstjänster. Sålunda förekommer det exempelvis numera att kreditgivning och fondförvaltning kombineras med erbjudanden om olika livförsäkringar. Vidare förekommer finansiella koncernbildningar vari försäkringsbolag ingår.
Härtill kommer att inom EG pågår arbetet med att skapa en fri kapitalmarknad, vilket sannolikt kommer att inte obetydligt påverka verksamhetsförutsättningarna i såväl bank- som försäkringsväsendet. Den sedan länge upprätthållna rågången mellan bank- och försäkringsverksamhet torde mot bakgrund bl. a. härav i framtiden komma att bli allt svårare att upprätthålla.
Kommittén är medveten om de väsentliga struktureffekter som försäkringsbolagens finansiella verksamhet innebär. Det ligger emellertid utanför kommitténs utredningsuppdrag att överväga alternativa former för försäkringsbolagens aktieplaceringar. Det ligger vidare utanför uppdraget att
Del 2 s. 133Försäkringsbolagens finansförvaltning 135
granska den internationella utvecklingen av försäkringsväsendet. Kommittén har av naturliga skäl inte heller haft möjlighet att bedöma den framtida utvecklingen av den inledda integrationsprocessen inom bank- och försäkringsområdet, än mindre analysera de närmare konsekvenserna av denna utveckling. Kommittén förutsätter dock att regeringen snarast tar initiativ till att här angivna problem närmare utreds, vilket är en grundläggande förutsättning för att ett enhetligt och därmed så långt möjligt konkurrensneutralt regelsystem skall kunna genomföras på kreditmarknaden. Kommittén utgår härvid från att samtidigt också övervägs med dessa problem sammanhängande frågor, som aktualiseras under utredningsarbetet. Kommittén förutsätter alltså att en samlad översyn görs av försäkringsrörelselagstiftningen i hithörande delar.
För att hejda den alltmer tilltagande sammanblandningen av ägande och kreditgivning i försäkringsbolagens verksamhet finner kommittén det nödvändigt att i avvaktan på resultatet av det nyss föreslagna utredningsarbetet föreslå en viss skärpning av reglerna om bolagens möjligheter att inneha placeringsaktier. Eftersom det här gäller en provisorisk lösning anser sig kommittén inte böra föreslå någon radikal skärpning. Kommittén finner således att den nuvarande femprocentsbegränsningen såvitt gäller röstetal bör kunna tills vidare bibehållas. Däremot bör denna begränsning i aktieförvärvsrätten kompletteras på sätt skisserats under avsnitt 10.5.1. Om ägarintressena och den traditionella kreditgivningen skall på ett meningsfullt sätt kunna skiljas åt i försäkringsbolagens finansförvaltning är det enligt kommitténs mening nödvändigt att både införa ett generellt tak för enskilda försäkringsbolags möjlighet att inneha placeringsaktier och strama upp den nuvarande femprocentsregeln i 7 kap. 17 § FRL till att omfatta även en kvotdel av aktiekapitalet.
Vid övervägandena om vid vilken nivå det generella taket bör sättas har kommittén stannat för att provisoriskt föreslå en nivå som med knapp marginal överstiger nivån hos de riksbolagkoncerner som har den största andelen aktier i sina placeringsportföljer. Därigenom undviks att försäkringsbolagen tvingas göra väsentliga förändringar av sina aktieinnehav. Av redovisningstekniska skäl och för att underlätta försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet bör nivån bestämmas till en kvotdel av värdet på bolagens samlade tillgångar enligt den senast fastställda balansräkningen. Enligt de undersökningar som kommittén företagit hade försäkringsbolagens innehav av placeringsaktier vid utgången av år 1986 ett bokfört värde motsvarande omkring tio procent av bolagens samlade bokförda tillgångar. Andelen varierade dock kraftigt mellan olika bolagkoncerner. SPP + AMF-P hade den lägsta andelen, som uppgick till 6,4 %. Övriga riksbolag koncerner hade en andel på mellan ca 10 och 17 %. Försäkringsbolagens innehav av placeringsaktier torde emellertid ha ökat under år 1987. Kommittén har mot bakgrund härav funnit att den generella nivån lämpligen bör bestämmas till 20%. Skulle det under tiden för behandlingen av kommitténs förslag visa sig att det allmänna marknadsvärdet på aktier ökat väsentligt, får det ankomma på statsmakterna att överväga om det finns skäl att höja
Del 2 s. 134136 Försäkringsbolagens finansförvaltning
mvan.
Genom att relatera placeringsaktierna till dessas bokförda värden i stället för till marknadsvärden undviks att tillfälliga fluktuationer i det allmänna börsvärdet får en direkt och omotiverad inverkan på storleken och inriktningen av försäkringsbolagens aktieportföljer. En sådan ordning skapar emellertid å andra sidan stora möjligheter att genom nedskrivningar av aktiernas värde i betydande omfattning öka utrymmet för placeringar i aktier. Enligt kommitténs mening bör syftet med lagstiftningen tillgodoses genom en särskild regel som innebär, att vid bestämmande av aktieportföljens värde någon hänsyn inte tas till bokföringsmässiga värdenedskrivningar. Således bör placeringsaktierna tagas upp till det lägsta värdet av antingen anskaffningsvärdet eller det verkliga värdet.
Vad härefter gäller komplettering av den nu gällande femprocentsregeln har kommittén funnit att en motsvarande andel av aktiekapitalet vore med flera olika utgångspunkter att föredra. En så långtgående skärpning av möjligheterna att inneha aktier i enskilda bolag skulle emellertid föranleda att vissa försäkringsbolag tvingades att i betydande omfattning avhända sig aktier i vissa bolag. Mot bakgrund bl. a. härav har kommittén stannat för att provisoriskt föreslå tio procent som högsta nivå på andelen av aktiekapitalet i ett enskilt aktiebolag.
10.6.3¶Placeringar på penningmarknaden
Del 2 s. 134Försäkringsbolagen har efterhand som penningmarknaden utvecklats under 1980-talet tagit en aktiv del i handeln på denna marknad. Placeringsvolymen, som huvudsakligen avsett bank- och företagscertifikat samt statsskuldväxlar, har emellertid varit av förhållandevis begränsad omfattning. Kommittén har funnit att den handel som försäkringsbolagen bedrivit på penningmarknaden under 1980-talet principiellt inte skiljer sig från den placeringspolitik bolagen haft sedan flera decennier tillbaka på den korta kreditmarknaden. Det har alltid varit nödvändigt för bolagen att placera en viss del av det förvaltade kapitalet den korta marknaden och därigenom hålla en betryggande likviditetsberedskap, dels för att kunna möta stora och oväntade skadefall, dels för att från tid till annan då tillfälle bjuds kunna välja de långsiktigt mest ändamålsenliga placeringsaltemativen. De senaste årens utveckling på penningmarknaden har för försäkringsbolagen inneburit att väsentligt ändrade förutsättningar skapats för bolagens kapitalförvaltning, vilket medgivit en mer lönsam och rationell hantering av finansförvaltningen. Trots att utrymmet för försåkringsbolagens möjligheter att placera kapital på den korta marknaden ökat väsentligt under de senaste åren till följd av bl. a. att den bundna sektorn av bolagens placeringar fått en relativt mindre betydelse, ger kommitténs undersökningar vid handen att bolagens placeringspolitik på den korta marknaden inte nämnvärt förändrats. Enligt kommitténs uppfattning finns för närvarande inte någon anledning att föreslå särskilda bestämmelser som reglerar försäkringsbolagens placeringar på penningmarknaden.
Del 2 s. 135Försäkringsbolagens finansfärvaltning 137
Kommittén vill dock påpeka att försäkringsbolagens handel på den del av penningmarknaden som avser options- och terminsaffärer ännu befinner sig i ett introduktionsskede. Det torde hittills endast ha varit de största bolagen
inlett handel av någon omfattning med sådana marknadspapper. Det som finns anledning tro att allt fler försäkringsbolag i framtiden kommer att ta ett aktivt på dessa marknader, som utgör värdefulla kom-
engagemang plement till kapitalmarknaden i övrigt. De större bolagen torde med sin tillgång till kvalificerad expertis på det finansiella området i och för sig vara väl skickade att driva options- och terminshandel. Denna handel kan emellertid vara extremt riskfylld. Ett alltför stort engagemang på dessa marknader skulle enligt kommitténs mening strida mot det grundläggande trygghetsmotivet för förbudet mot annan rörelse. Likaså skulle ett engagemang på dessa marknader stå i strid med nämnda motiv om handeln inte tjänade något annat syfte än att genom ökat risktagande försöka maximera vinsterna. Försäkringsbolagens engagemang bör därför vara begränsade till att
i huvudsak endast täckande av redan ingångna positioner och gardeavse ring mot eventuella framtida ränte- och kursförluster på sätt beskrivits i avsnitt 10.3.2.3. Med hänsyn till options- och terminshandelns extremt riskfyllda natur är det nödvändigt att de försäkringsbolag som avser att introducera sig på detta finansiella område upprättar interna instruktioner för kontroll och uppföljning av riskexponering i verksamheten. Kommittén förutsätter att, om bolagen inte självmant gör detta, försäkringsinspektionen tar initiativ till att sådana instruktioner upprättas.
10.6.4¶Övergångsbestämmelser
Del 2 s. 135De kommittén föreslagna reglerna om begränsning av försäkringsbola-
av
möjligheter att inneha placeringsaktier bör träda i kraft så snart som gens möjligt. Kommitténs förslag innebär i allt väsentligt att försäkringsbolagens möjlighet att inneha placeringsaktier fryses till en nivå motsvarande strax över de stora försäkringsbolagens och koncernernas nuvarande innehav av
Övergångsbestämmelser för bestående aktieinnehav vid aktier. Behovet av lagens ikraftträdande bör därför inte vara alltför stort. I vissa fall kan emellertid aktieinnehavet vid lagens ikraftträdande komma att överstiga någon av de gränser som kommittén föreslagit, ex. genom att andelen av aktiekapitalet i ett enskilt bolag överstiger tio procent. Det är väsentligt att bolagen i sådana fall bereds möjligheter att nedbringa sina aktieengage-
i takt och under former som är förenliga med bolagens och mang en marknadens intressen. Med hänsyn härtill föreslår kommittén en övergångstid om tre år från den dag lagändringarna trätt i kraft.
Del 2 s. 136ä
i
iáuüxwøa
11 Finansiella koncerner
11.1¶Allmänt om den strukturella
Del 2 s. 139utvecklingen på den svenska kapitalmarknaden
Den svenska kapitalmarknaden har under de senaste åren genomgått stora förändringar. Samtidigt som penningpolitiken under 1980-talet i väsentliga hänseenden avreglerats och likviditeten i samhällsekonomin kraftigt ökat har nya finansiella marknader vuxit fram. Det har utvecklats en väl fungerande penningmarknad, på vilken ett stort antal nya finansiella instrument dagligen noteras och omsätts. Obligationsmarknaden har aktiverats, bl. a. genom introduktionen av riksobligationer. Aktiemarknaden har genomgått en kraftig utveckling. Parallellt med denna utveckling har nya marknader för finansiella tjänster vuxit fram. Exempel härpå är finansiering på marknaden utanför banksystemet och avancerad finansiell rådgivning, s. k. corporate finance.
Den angivna utvecklingen har lett till att finansinstituten, framför allt utanför banksektorn, kunnat kraftigt öka och bredda sin verksamhet. De icke bankägda finansbolagen, som med undantag för bl. a. kontoin-
låningen och valutahandeln i allt väsentligt kan erbjuda samma finansiella
tjänster som bankkoncernerna, har kunnat tillgodogöra sig den ekonomiska utvecklingen bl. a. genom att förvärva ägarandelar i andra företag och erbjuda olika produktsortiment för riskkapital som inte står bankerna till buds. Flera finansbolag har därigenom utvecklats till vad som skulle kunna betecknas som merchant-bankinstitut. De liberala rörelsereglema för finansbolagen och de senaste årens goda lönsamhet i bolagens finansiella verksamhet har resulterat i en betydande ökning av antalet sådana bolag. Antalet finansbolag ökade således från 112 år 1980 till 244 vid utgången av år 1986.
Den livliga handeln på de finansiella marknaderna har lett till att antalet fondkommissionsbolag under 1980-talet tredubblats. Sålunda ökade antalet sådana bolag från 7 år 1980 till 22 år 1986. Vid sidan om den huvudsakliga verksamheten, att i kommission bedriva handel med värdepapper, ägnar sig bolagen även åt andra finansiella verksamheter i betydande omfattning. Exempel på sådana verksamheter är handel med värdepapper för egen
Del 2 s. 140140 Finansiella koncerner
räkning, inlåning och kreditgivning i samband med kommissionshandeln, emissionsverksamhet, värdepappersförvaltning och finansiell rådgivning. Försäkringsbolagen, som inom ramen för sin kapitalförvaltning tidigare placerat medel i huvudsakligen obligationer och långfristiga krediter, har under senare år i allt större utsträckning valt att placera i aktier och fastigheter. Detta har resulterat i att de största ägarna av aktier och fastigheter utgörs av de stora försäkringsbolagen. Dessa har därigenom förvärvat avsevärda näringslivsintressen utanför försäkriñgsområdet. Samtidigt som de olika finansinstituten sålunda på de växande marknaderna ökat och breddat sin verksamhet har instituten under de senaste åren genomgått en omfattande strukturomvandling. En tendens i denna strukturomvandling år att skilda slag av institut genom köp eller på annat sätt går samman i nya slag av koncernbildningar. Det kan fråga vara om finansiella koncerner eller om koncerner förutom finansiella institut som även omfattar industri- eller andra näringslivsföretag, s. k. blandade koncerner. Exempel på ett nytt slag av finansiell koncern utgör GotaGruppen Aktiebolag, som bildades under hösten 1986. Bolaget är att betrakta ett som holdingbolag som endast har till uppgift att förvalta, administrera och lämna service till ett antal finansiella institut som utgör dotterbolag i koncernen. I denna koncern ingår som dotterbolag bl. a. två affärsbanker Götabanken och Wermlandsbanken, ett fondkommissonsbolag Hägglöf Ponsbach Fondkommission AB, flera finansbolag Gota Finans AB i sin tur har som ett stort antal finansbolag som dotterbolag, ett kreditaktiebolag Gigab, samt flera bolag för fond- och kapitalförvaltning Gota Kapitalförvaltning AB med dotterbolag. Genom GotaGruppen har således skapats en koncern med verksamheter som spänner över stora delar av fältet finansiella av tjänster, från affärsbanks- och fondkommissionsrörelse till investmentbanking, finansbolagsrörelse och långsiktig fastighets- och industrifinansieringsrörelse. GotaGruppen innebär en form för samverkan mellan olika ägargrupper. Koncernen skiljer sig från traditionella bankkoncerner framför allt genom att de i koncernen ingående bankerna inte är moderbolag utan två bland flera i koncernen rörelsedrivande dotterbolag. Andra exempel på nyligen bildade finansiella koncerner är Cabanco AB och Nyckeln Holding AB. Båda bolagen är holdingbolag som förvaltar och under sig samlar ett antal finansiella institut som dotterbolag. I Cabanco AB ingår som dotterbolag ett fondkommissionsbolag Persson Co Fondkommisson AB, ett finansbolag Mainab Finans AB, ett bolag driver som pantlånerörelse AB Pantbelåning och ett fondförvaltande bolag Concita Fondförvaltning AB. I Nyckeln Holding AB ingår ett flertal olika finansoch kapitalförvaltande bolag, vilkas verksamheter är inriktade på kreditgivning, leasing, kapital- och värdepappersförmedling, kapitalförvaltning och corporate finance. Exempel på blandade koncerner som driver såväl finansiell som industriell verksamhet är Volvo-koncernen och Asea Brown Boveri-koncernen. Inom Volvo-koncernen har bildats en särskild företagsgrupp med uppgift att
Del 2 s. 141Finansiella koncerner 141
förvalta del av AB Volvos likvida medel genom placeringar och handel på penning- och kapitalmarknaden. Moderbolag i företagsgruppen är AB Fortos. Som dotterbolag i gruppen ingår bl. a. Alfred Berg Fondkommission AB, Kapitalförvaltnings AB Berg, Alfred Berg Holding AS, Alfred Berg Fond AB, Alfred Berg Svenska Fond AB samt Volvo Finance SA. Fortos har vidare väsentligt ekonomiskt engagemang i en mängd olika intressebolag, däribland Näringslivskredit NLK AB, som främst är inriktat pâ krediter av kort- och långsiktig karaktär till mindre och medelstora företag. I Volvo-koncernen ingår dessutom försäkringsbolagen Volvia och Cardo Re. Inom Asea Brown Boveri-koncernen ingår som dotterbolag bl. a. Aros Fondkommission AB, som driver fondkommissionsrörelse, ABB Kapitalförvaltning AB, som har till uppgift att maximera avkastningen koncernens likvida medel och valutaaffärer i Sverige, ABB Capital Corp BV, som är ett internationellt bolag med uppgift bl. a. att sköta koncernens internationella upplåning, ABB Trading Sweden AB som ägnar sig trading och motköp, ett finansbolag som huvudsakligen driver leasingverksamhet såväl inom som utanför koncernen samt slutligen två försäkringsbolag, varav Sirius är ett av Nordens största återförsäkringsbolag och ABB Reinsurance är koncernens captivebolag.
Den finansiella verksamheten i nu åsyftade blandade koncerner är ingalunda begränsad enbart till en förvaltning av koncernens likvida medel. Verksamheten riktar sig numera i väsentlig omfattning till allmänheten och finansieras helt eller delvis genom upplåning på marknaden. Det finns anledning anta att denna utveckling kommer att fortsätta.
11.2¶Kommittédirektiven m.m.
Del 2 s. 141Kreditmarknadskommittén har bl. a. till uppgift att lösa gränsdragningsproblem mellan olika institut på marknaden, att överväga de legala förutsättningarna för nya institut samt att skapa rationella rörelseregler för skilda slag av finansinstitut.
Bland de principer för strukturen på kreditmarknaden som kan anses allmänt omfattade anges uttryckligen i direktiven att ägande och traditionell kreditgivning skall blandas samt att vissa typer av verksamheter bör bedrivas i särskilda institut. Motiven för att vissa verksamheter bör bedrivas avskilda från andra verksamheter är enligt direktiven att säkerställa integriteten i de olika finansiella instituten för att på detta sätt tillgodose olika skyddsintressen i skilda slag av finansiella verksamheter.
I direktiven sägs vidare att kommittén bör ta som utgångspunkt att bankerna även i framtiden skall behålla den centrala funktionen på kreditmarknaden. För att ett företag skall få kallas bank bör vissa kriterier vara uppfyllda. Ett av dessa kriterier, som enbart gäller bankaktiebolag, är att fullvärdiga banker inte skall vara föremål för en stark ägarkoncentration. Beträffande detta kriterium anför departementschefen i direktiven följande.
Enligt min mening är det ett viktigt samhällsintresse att fullvärdiga
banker inte blir föremål för en stark ägarkoncentration och därmed
Del 2 s. 142142 Finansiella koncerner
kommer att anknytas till vissa ägarkonstellationer inom näringslivet.
Jag vill i sammanhanget erinra om den begränsning som sedan länge
gäller för bankerna i fråga om att äga dotterbolag. De får aldrig inneha
andelar i företag som ägnar sig åt bankfrämmande verksamhet. Om
emellertid ett bankaktiebolag genom att aktier i detta förvärvas kom-
mer att ingå i ex. en industrikoncern, kan den bankfrämmande indu-
striverksamheten bli överordnad bankens egen verksamhet. Enligt min
mening bör i princip gälla att en bank inte får vara dotterbolag i en
koncern, åtminstone inte där moderbolaget är annat än en bank. Kom-
mittén bör undersöka de problem som kan sammanhänga med att
enstaka juridiska eller fysiska personer själva eller i fast intressegemen-
skap har ett dominerande inflytande i en bank. Målet bör vara att
säkerställa ett spritt ägande. I sammanhanget bör kommittén bedöma
om undantagsregler behövs övergångsvis. Den 1 juli 1987 trädde BAL i kraft. Lagen innehåller vissa bestämmelser angående finansiella koncerner i vilka bank ingår som dotterbolag. Dessa bestämmelser är enligt vad som framgår av prop. 198687:148 av provisorisk karaktär. Föredragande statsrådet anför där att frågan om vilka organisatoriska former utöver den traditionella bankkoncernen som är lämpliga för finansiell verksamhet inrymmer många svåra problem. Ett accepterande av ex. en koncern med ett holdingbolag som moderbolag och med bankverksamhet som en av flera verksamhetsgrenar i dotterbolag inverkar högst betydligt på den nuvarande strukturen på kreditmarknaden. Någon definitiv ställning till frågan om hur bankverksamhet och annan finansiell verksamhet organisatoriskt skall få bedrivas kan därför enligt föredragande statsrådet inte tas utan en ingående analys. Denna uppgift har lagts på kreditmarknadskommittén. En definitiv lösning av frågan bör därför enligt honom lämpligen ske med utgångspunkt i kommitténs förslag. Föredragande statsrådet erinrade härefter om den tidigare nämnda frågan om ägarbegränsning i bank och anförde, att om kommittén anser att andra finansiella koncerner än den traditionella bankkoncernen bör tillåtas, bör kommittén också pröva frågan om ägarbegränsning i koncernens moderbolag.
I den följande framställningen tar kommittén i första hand ställning till frågan om och, i sådant fall, under vilka förutsättningar bankverksamhet och annan finansiell verksamhet bör få förenas under andra organisatoriska former än i den traditionella bankkoncernen. Kommittén går därefter över till frågan om det finns behov av särskilda regler för andra slag av finansiella koncerner som inte omfattar bankverksamhet i syfte att skapa garantier för att en tillfredsställande grad av integritet kan upprätthållas mellan de i skilda koncernbildningar ingående instituten.
11.3¶Bankkoncerner
Del 2 s. 142Den traditionella bankkoncernen utgörs av en bank som moderföretag med ett större eller mindre antal dotterbolag. Den egentliga bankverksamheten drivs i moderföretaget. I dotterbolagen drivs annan verksamhet, dock en-
Del 2 s. 143Finansiella koncerner
dast sådan som kan anses förenlig med bankverksamheten. Dotterbolagen kan vara ex. finansbolag, kreditaktiebolag, fondkommissionsbolag eller allmänna aktiebolag. Dotterbolagen behärskas av moderföretaget främst genom dess aktieinnehav i dotterbolagen. l en koncern av detta slag behåller banken sin självständighet. Bildande av en traditionell bankkoncem förutsätter regeringens godkännande, eftersom det för bankens förvärv av aktier i dotterbolagen krävs tillstånd av regeringen. Att en bank som ingår i en finansiell koncern förutsätts normalt vara moderföretag framgår numera av en uttrycklig bestämmelse i BAL, enligt vilken föreskrivs att, om dispens medges, ett bankaktiebolag får ingå som dotterbolag i en koncern endast om ett annat bankbolag är moderbolag.
För att kunna ta ställning till frågan om bankverksamhet och annan finansiell verksamhet bör få förenas under andra organisatoriska former än i den traditionella bankkoncemen är det nödvändigt att först klarlägga vilka skyddsintressen som förekommer i bankverksamheten och lämna en sammanfattande redogörelse för de regler som uppställs i lagstiftningen för att tillgodose de olika skyddsintressena. Vidare skall lämnas en sammanfattande redogörelse för de bestämmelser som finns i BAL angående finansiella koncerner vari bank ingår som dotterbolag, vilka bestämmelser trädde i kraft den l juli 1987, den s. k. Lex Gota.
11.3.1 i bankverksamheten
Del 2 s. 143Skyddsintressen
Banklagstiftningens regelsystem bygger på den förutsättningen att bankerna i sin verksamhet skall stå fria och obundna från andra intressen än sådana som motiveras av själva bankverksamheten. Skälet härtill är att bankerna intar en central ställning i det samhällsekonomiska systemet. Bankernas huvudsakliga funktion i detta system är att samla upp sparrnedel från allmänheten och att lämna krediter. För att bankerna skall kunna klara denna funktion krävs att allmänhetens förtroende för bankernas förmåga att förvalta och förränta insättamas medel är orubbligt. En insättare anförtror banken medel utan någon säkerhet och skall inte behöva ta ställning till bankens förmåga att fullgöra sina förpliktelser. Bankens roll härvidlag är i stället att avlyfta prövningen av de insatta medlens placering från insättarna.
Det är vidare ett väsentligt samhällsekonomiskt intresse att bankerna i sin kreditgivande verksamhet iakttar objektivitet och inte står under inflytande av intressen som är ovidkommande eller skadliga för kreditmarknaden. Det är viktigt med tanke på intresset av en ändamålsenlig allokering av samhällets resurser, att bankerna så objektivt som möjligt fördelar kreditresurserna mellan olika investeringsobjekt. Bankerna skall således stå fria vid sin prövning av förekommande kreditfrågor så att risker inte uppstår att dessa ensidigt gynnar närstående intressen.
Det är vidare ett samhällsekonomiskt intresse att bankerna, med hänsyn till de väldiga kapitalresurser som samlas i bankverksamheten, inte skaffar
Del 2 s. 144144 Finansiella koncerner
sig ägarintressen i det privata näringslivet som kan skapa en oönskad maktkoncentration. Bankerna har härutöver fått status som officiellt organ med uppgift att bl. a. handha valutabanksfunktioner. I bankernas verksamhet förekommer således ett flertal skyddsintressen som motiverar ett särskilt regelsystem för att tillgodose olika säkerhets- och sundhetskrav i bankverksamheten. Nedan följer en sammanfattning av de viktigaste reglerna i banklagstiftningen som avser att tillgodose nämnda krav.
11.3.2 i
Skyddsregler banklagstiftningen m.m.
I syfte att motverka att bankerna utsätter sig själva och därmed insättarnas medel för sådana risker som inte ansesförenliga med en sund bankverksamhet innehåller BRL särskilda rörelseregler som kraftigt begränsar det verksamhetsområde inom vilket en bank får verka. Det tillåtna verksamhetsområdet begränsas till en början generellt till in- och utlåning av pengar och annan verksamhet som har samband därmed. Genom särskilda förvärvsregler begränsas vidare utrymmet för bankernas möjlighet att förvärva såväl fast som lös egendom. En bank får således ex. inte förvärva vare sig fastigheter eller aktier i placeringssyfte.
Den princip som kommer till uttryck genom dessa regler, att ägande och kreditgivning inte får blandas, är en hörnpelare i regelsystemet som tjänar flera viktiga syften. För det första tillgodoser den det nämnda behovet av skydd för insättarnas medel. För det andra är principen en väsentlig förutsättning för kreditväsendets funktionsduglighet och effektivitet genom att bankernas verksamhet på kreditgivningens område förhindras komma under alltför starkt inflytande av obehöriga ägar- eller företagsintressen. Därmed skapas förutsättningar för banken att driva kreditgivningen objektiva och strikt företagsekonomiska grunder. Slutligen motverkas genom principens upprätthållande riskerna för uppkomsten av alltför stor maktkoncentration i näringslivet.
Tanken att bankerna inte skall utsätta sig för andra företagarrisker än sådana som följer av själva bankverksamheten är ett utflöde av principen om icke-sammanblandning av ägande och kreditgivning. Den har föranlett förbud mot vinstandelslån och förbud för bank att på annat sätt tillgodogöra sig andel i vinst i rörelse med bankfrämmande verksamhet.
Andra bestämmelser av särskild vikt är kapitaltåckningsbestämmelserna. Dessa föreskriver att bankerna skall ha eget kapital av viss betryggande omfattning i förhållande till placeringarna. De utgör därmed den yttersta garantin för att bankers verksamhet främst i vad den avser att ta emot
allmänhetens medel baseras på ett tillräckligt eget kapital. Rörelseregler-
na föreskriver vidare att bankerna skall ha en betryggande säkerhet för lämnade krediter. Vidare finns bestämmelser om s. k. enhandskrediter. Genom andra regler åläggs bankerna att bevaka att bindningstiderna för inoch utlåning är förenliga med villkoren för bankens utlåning. Vidare är bankernas rätt att emittera obligationer begränsad till såväl omfattning som löptid.
Del 2 s. 145Finansiella koncerner 145
I banklagstiftningen finns även regler, bl. a. om jäv, som motverkar att ledande befattningshavare, styrelseledamöter m. fl. i eget intresse påverkar bankens verksamhet. Vad särskilt gäller BAL skall regeringen vidare godkänna styrelsens val av ordförande och regeringen har också möjlighet att utse högst fem s. k. offentliga styrelseledamöter med uppgift att särskilt verka för att samhällets intressen beaktas i bolagets verksamhet.
Bankerna står slutligen under tillsyn av bankinspektionen. Inspektionen skall bl. a. förordna en eller flera revisorer att med övriga revisorer delta i granskningen av styrelsens förvaltning och bankens räkenskaper. Inspektionen har befogenhet att bl. a. förbjuda verkställighet av styrelsebeslut i vissa fall, meddela erinringar, sammankalla styrelsen och närvara vid bolagsstämma. Om verksamheten i en bank till följd av allvarliga missförhållanden i bankens ledning kan befaras komma till skada för det allmänna, får inspektionen förelägga bankens styrelse att vidta erforderliga åtgärder. I sista hand kan, efter framställning av.inspektionen, regeringen förklara oktrojen förverkad.
Nu nämnda skyddsregler är inte automatiskt tillämpliga på den verksamhet som bank bedriver i dotterbolag eller delägda bolag.
Som en följd av bland annat uttalanden i förarbetena till FiL har banklagsbestämmelsema emellertid i praktiken på olika sätt kommit att analogt tillämpas verksamheten i de bankägda finansbolagen. Detta kan sessom ett utflöde av att bankens utveckling inte kan anses vara sund om banklagstiftningens skyddsregler sätts ur spel genom olika organisatoriska förändringar av bankens verksamhet. En sådan tillämpning av banklagsbestämmelsema har också föreskrivits av regeringen i samband med att regeringen lämnat tillstånd till aktieförvärv. All verksamhet som ett dotterbolag till bank bedriver, får därför anses bygga på de i praxis utvecklade, grundläggande principerna att dotterbolaget endast får ägna sig åt sådan verksamhet som är tillåten för bank.
Avvikelser från principen att en bank i dotterbolag inte får driva annan verksamhet än sådan som är tillåten i banken har skett i ett begränsat antal fall, bl. a. vad gäller factoring och leasing. Dessa avvikelser har vuxit fram i praxis, i det att leasing och köp av fordringar i det bankägda ñnansbolaget inte har ansetts innebära skäl till omprövning av de tillstånd, på vilka bankerna grundar sina innehav av aktier i olika finansbolag. Konkurrensen
inte minst i den internationella finansieringsverksamheten har medfört - att avvikelserna har ansetts böra accepteras.
11.3.3¶Lex Gota
Del 2 s. 145Den 1 juli 1987 trädde BAL i kraft. Lagen innehåller vissa bestämmelser angående finansiella koncerner i vilka bank ingår som dotterbolag. Dessa bestämmelser är föranledda av bl. a. tillkomsten av GotaGruppen, i vilken Götabanken och Wermlandsbanken ingår bland andra ñnansinstitut som dotterbolag. Även ägarförhållandena i Östgöta Enskilda Bank och Skaraborgsbanken, där aktiemajoriteten hade samlats i en koncern, som bedriver
Del 2 s. 146146 Finansiella koncerner
byggnadsverksamhet samt fastighets- och aktieförvaltning, var av intresse i detta sammanhang. De nya bestämmelserna om finansiella koncerner är av följande huvudsakliga innebörd.
Strukturen i en bankkoncern Ett bankaktiebolag får som dotterbolag ingå i en koncern endast om ett annat bankbolag är moderbolag. Om det finns särskilda skäl får dock regeringen medge undantag från denna regel.
Motiven för denna bestämmelse är enligt vad som anförs i propositionen, att det föreligger sådana risker med att en bank ingår som dotterbolag i en koncern att detta i princip inte bör tillåtas. De risker som anges är att vissa banklagsbestämmelser skulle kunna sättas ur spel. Genom medverkan av moderbolaget kunde en bank ex. utnyttja andra koncernbolag för verksamheter som är förbjudna för banker. Andra koncernbolag skulle för egen del eller i sin affärsverksamhet kunna dra fördel av att banken ingår i koncernen. Även detta skulle ske på normala villkor kan allmänhetens
om förtroende för banken ändå rubbas med hänsyn till det nära organisatoriska sambandet. Föredragande statsrådet såg det också som en allvarlig brist om det allmänna inte gavs möjlighet att påverka en sådan koncerns sammansättning och verksamhet. En koncern som på detta sätt inrymmer en bank måste präglas av stabilitet, säkerhet och sundhet i verksamheten. Dessa förhållanden bör enligt vad som anförs i propositionen det allmänna kunna påverka och kontrollera genom attställa krav på koncernen i dess helhet och genom att man ges rätt till insyn i koncernen.
Enligt bestämmelserna kan emellertid regeringen medge undantag från förbudet för bank att vara dotterbolag till en annan juridisk person än bank. Förutsättningen härför är att det föreligger särskilda skäl. Vad som avses med särskilda skäl utvecklas inte närmare i motiven. Däremot anges i propositionen olika fall då undantag inte bör medges.
Sålunda bör undantag inte kunna medges om det i andra företag inom koncernen drivs verksamhet som inte går att förena med banks. En förutsättning för att en bank skall kunna ingå i en koncern som dotterbolag är alltså att samtliga koncernföretag driver sådan finansiell verksamhet en
som bank äger rätt att driva eller i övrigt utgör sådana företag som en bank själv skulle kunna äga. Således bör enligt föredragande statsrådet varken industri- eller handelsföretag kunna ingå i en koncern som moder- eller systerföretag till bank. Eftersom försäkringsrörelse enligt nuvarande regler inte anses förenlig med banks verksamhet bör förhållandet vara detsamma med ett försäkringsbolag.
Om moderföretaget har intressen i andra företag, utanför koncernen, som driver finansiell verksamhet är också detta enligt vad som anförs i propositionen en omständighet som bör kunna leda till att regeringen inte medger något undantag från huvudregeln. En förutsättning för undantag från huvudregeln bör vidare vara att bankens moderföretag inte i sin tur är dotterföretag.
Del 2 s. 147Finansiella koncerner 147
Undantag från huvudregeln bör inte heller medges om bildandet av en koncern med bank som dotterbolag innebär, totalt sett, en större ägarkoncentration. Vid prövningen av om undantag skall medges, bör också andra hänsyn kunna tas, såsom att den nya organisationen skall vara enhetlig och överskådlig för såväl kunder som myndigheter. Bildandet av en ny koncern bör inte heller inverka menligt på en lämplig struktur av bankväsendet i stort, vare sig storleks- eller antalsmässigt.
Särskilda regler för koncernföretagen Om regeringen medgivit att ett bankaktiebolag får ingåi en koncern, där moderbolaget inte är en bank, skall BRL:s bestämmelser om en banks rörelse och om tillsyn av bank samt BAL:s regler om en banks ledning gälla för moderbolaget i tillämpliga delar och för övriga företag, som om de vore dotterföretag till bank. Begränsningarna i fråga om banks rörelse skall avse företagen gemensamt.
De huvudsakliga motiven för denna bestämmelse är att det har ansetts nödvändigt att vissa av banklagstiftningens skyddsregler, dvs. reglerna om banks rörelse, om tillsyn över bank och om banks ledning, till vissa delar utsträcks till att omfatta samtliga företag i konoemen, moderbolaget inbegripet. Ett syfte med en sådan bestämmelse, som delvis har sin förebild i 25 § FkL, är att få garantier för att väsentliga banklagsbestämmelser inte kringgås eller blir mindre verkningsfulla vid en omorganisation av bankverksamheten. Ett annat syfte med bestämmelsen är att skapa så lika förutsättningar som möjligt för finansiell verksamhet vare sig denna drivs i en traditionell bankkonoem eller i en annan koncembildning, i vilken bank ingår. Därigenom förhindras en allmän övergång till nya former av finansiella koncerner innan förutsättningarna för deras verksamhet grundligt utretts.
Bestämmelsen innebär att banklagstiftningens regler om rörelsen, tillsyn och ledning skall tillämpas på bankens moder- och systerföretag på i princip samma sätt och i samma omfattning som dessa regler tillämpas på bankens dotterbolag i den traditionella bankkoncemen. Företagen i den nya koncernbildningen skall alltså behandlas som om de vore dotterbolag till banken.
Eftersom i praxis för de bankägda ñnansbolagen vissa avvikelser har orts från principen att en banks dotterbolag inte får driva annan verksamhet än banken, skall enligt vad som anförs i propositionen samma avvikelser accepteras för ett finansbolag som är moder- eller systerbolag till bank. Dessa avvikelser avser bl. a. rätten att driva factoring och leasing. Ett finansbolag som är moder- eller systerbolag till en bank får emellertid inte förvärva ex. placeringsaktier eller andra fastigheter än sådana som används i bolagets egen verksamhet. De får inte heller lämna förlagslån eller vinstandelslån, eftersom detta är förbjudet för bank och därmed också för bankägt finansbolag. Bestämmelsen i 2 kap. 16 § BRL om enhandskrediter tillämpas i praxis på koncembasis i den traditionella bankkoncemen. Det-
Del 2 s. 148148 Finansiella koncerner
skall därför gälla i andra konoembildningar, i vilka bank ingår. samma
BRL:s rörelseregler berör främst de koncernföretag som driver finansiell verksamhet. Dessa finansinstitut har egen lagstiftning som skall tillämpas i första hand. I FiL, FkL och i kreditaktiebolagens bolagsordningar finns oftast motsvarigheter till BRL:s regler om kapitaltäckning, kreditgivning och upplåning. I nämnda lagar liksom i KAL finns även tillsynsbestämmel-
och nödvändiga bestämmelser om bolagens ledning. I nu nämnda avser seenden behöver därför inte banks regler om rörelsen, tillsyn och ledning tillämpas på dessa företag.
Vad beträffar moderbolaget i en koncern finns det dock enligt vad som anförs i propositionen skäl att behandla detta något annorlunda än dotterbolagen i koncemen. I detta bolag fattas nämligen beslut som är viktiga för hela koncernen. För att få kontroll över att samtliga företag inom koncer-
kommer att driva en verksamhet som är förenlig med bankverksamhet nen krävs att moderbolaget skall ansöka om tillstånd att förvärva aktier och andelar på sätt som gäller för bank. Vidare skall moderbolaget stå under bankinspektionens tillsyn. Inspektionen ges därvid samma tillsynsbefogenheter över moderbolaget över en bank. BAL:s regler om banks ledning
som skall också gälla, vilket bl. a. innebär att regeringen skall godkänna valet av styrelseordförande och kunna utse offentliga ledamöter i moderbolaget. Vidare skall BAL:s regler om styrelsearbetet vara tillämpliga på moderbolaget.
Koncernbidrag Koncembidrag mellan koncembolagen får lämnas endast efter medgivande
bankinspektionen. Det huvudsakliga motivet härtill är att det har ansetts av angeläget att de olika företagen i koncernen avskärmas från varandra i syfte att förhindra ex. att medel förs över från banken för att täcka förluster i ett annat koncemföretag. Bankens resurser bör således inte få tas i anspråk till förmån för systerföretagen på ett sätt som menligt kan inverka på en sund utveckling bankens verksamhet. Med hänsyn till den försiktighet
av som enligt vad som anförs i propositionen bör krävas vid tillåtande av nya finansiella koncerner på marknaden, bör bankinspektionens tillstånd först inhämtas innan koncembidrag lämnas mellan de företag som ingår i koncernen.
Kapitaltâckningsregler I en koncern där ett bankaktiebolag ingår utan att vara moderbolag skall moderbolagets eget kapital motsvara minst det bokförda värdet av moderbolagets aktier i dotterbolag driver någon form av bankverksamhet.
som Vid denna beräkning skall hänsyn dock inte tas till kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i panträtt i bostads-, kontors- eller affärsfastighet eller att lämna lån till kommuner.
De huvudsakliga skälen för denna bestämmelse om kapitaltäckning för moderbolaget är att koncern av nu ifrågavarande slag måste ha en
en
Del 2 s. 149Finansiella koncerner 149
tillfredsställande stabilitet och därför bör förhindras att via moderbolaget lånefinansiera köp av aktier i dotterbolag samt att en sådan koncern inte bör ha gynnsamma förutsättningar för sin verksamhet än en traditionell
mer bankkoncern. Med dotterbolag som driver någon form av bankverksamhet
bl. bank, finansbolag, kreditaktiebolag och fondkommissionsbolag. avses a.
Övrigt
I BAL har även införts regel som innebär att de i lagen stadgade
en begränsningarna för vissa utländska rättssubjekt och vissa svenska företag att förvärva aktier i bankaktiebolag även skall gälla beträffande förvärv av aktier i ett moderbolag inte är bank. Slutligen stadgas att om synnerliga
som skäl föreligger får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen medge undantag från bestämmelserna om koncernbolagens rörelse, tillsyn och ledning, om koncernbidrag samt om moderbolagets eget kapital.
Vad särskilt gäller möjligheten till undantag från kapitalkravet motiveras detta i propositionen bl. a. med att det uppställda kravet inte bör hindra eller onödigt försvåra ett bildande eller drivande av finansiella koncerner av
avkall på olika skyddsintressen eller andra ifrågavarande slag. Utan att ge samhälleliga intressen fann föredragande statsrådet det motiverat att moderbolaget vid bestämmande av kapitalkravet i viss omfattning skulle kunna få likställa förlagslån med eget kapital. Möjligheten att räkna in förlagskapital i kapitalbasen skall dock vara begränsad till ett belopp som mot-
högst 25 % det egna kapitalet. Undantaget bör dock inte vara av svarar av permanent karaktär. Krav bör enligt föredragande statsrådet ställas på moderbolaget att så snart det kan ske, ex. genom nyemission, öka det
kapitalet och därmed nå upp till det lagstadgade kapitalkravet. egna
11.3.4 överväganden
Del 2 s. 14911.3.4.1 Allmänt om bankholdingkoncemen som
teoretisk strukturmodell
I diskussionen om den framtida strukturen inom bankväsendet har i skilda sammanhang såsom alternativ till den traditionella bankkoncemen förts fram några olika strukturmodeller. En sådan modell är bankholdingkoncernen. Kännetecknande för en sådan koncern är att banken organiseras, eventuellt tillsammans med andra rörelsedrivande företag, som dotterföretag till ett holdingbolag. Holdingbolagets främsta uppgift skulle vara att äga och förvalta aktier i dotterföretagen samt att samordna företagens olika verksamhetsgrenar. Det är denna strukturmodell som, till vissa delar, tjänat som förebild för GotaGruppen AB.
I Förenta Staterna finns bankholdingkoncerner etablerade sedan flera decennier tillbaka. Där har de vuxit fram i första hand som ett resultat av strävanden att i praktiken undgå de ofta mycket stränga restriktionerna i
Del 2 s. 150150 Finansiella koncerner
den amerikanska banklagstiftningen. Bankholdingkoncernerna regleras numera bl. a. genom The Bank Holding Company Act, som ger Federal Reserve makt att utöva tillsyn och närmare reglera varje bolag som direkt eller indirekt kontrollerar en amerikansk bank. Koncernförhållande i lagens mening anses föreligga om ett bolag äger andelar i en bank som svarar mot 25 °o av det samlade röstetalet i banken. Under vissa speciella förhållanden anses koncernförhållande vara för handen redan vid ett sålitet innehav som fem procent av rösterna.
Den i detta sammanhang viktigaste bestämmelsen i The Bank Holding Company Act är att i koncernen inte får bedrivas någon verksamhet som inte är closely related to banking. Från denna bestämmelse undantas vissa i lagen angivna verksamheter som, efter särskilt tillstånd av Federal Reserve, kan få bedrivas i koncernen. Exempel på sådana verksamheter är lämnande av hypotekslån och kontokrediter, leasing- och factoringtjänster, rådgivning vid investering och finansiering samt bokförings- och datatjänster. En annan viktig bestämmelse, som har till syfte att skydda banken från missbruk av ägarna, begränsar de krediter en bank kan lämna till sitt moderbolag eller till annat koncernbolag. Genom andra lagar regleras de avgifter och utdelningar som en bank får betala ut till koncernföretag.
Bankholdingmodellen har sagts innebära vissa regleringsmässiga fördelar. Genom att organisera de rörelsedrivande bolagen som systerföretag i en koncern och således skjuta in holdingbolaget som ett led mellan banken och övriga dotterföretag, skulle enligt modellen skapas en effektiv separation mellan den skyddsvärda bankverksamheten och övriga verksamheter inom koncernen. Modellen bygger på förutsättningen att systerföretagen, som är juridiskt åtskilda enheter, inte behöver ta ansvar för varandras verksamheter. Eftersom banken alltså inte har något ansvar för Övriga systerföretags eller moderföretagets eventuella riskaktiviteter och förpliktelser, skulle någon särskild lagreglering av verksamheterna vid sidan av banken inte vara nödvändig, i vart fall inte sådan som motiveras av de olika skyddsintressena i bankverksamheten. Enligt modellen skulle i koncernen kunna bedrivas i stort sett vilka verksamheter som helst vid sidan om bankverksamheten, utan risk för att de olika skyddsintressena i banken träds för när.
Den separation som enligt modellen förutsätts mellan bankverksamheten och övriga verksamhetsgrenar i en koncern torde emellertid i praktiken vara mycket svår att upprätthålla. För att bankverksamheten fullt ut skal hållas skyddad från andra riskfyllda engagemang i koncernen torde krävas att stränga regler införs i fråga om vinstutdelning och andra medelsöverlöringar från banken. Vidare måste garantier skapas för att olönsamma verksamhetsgrenar i koncernen inte förs över till banken, liksom för att banken inte dräneras lönsamma verksamhetsgrenar till förmån för andra kmcernföretag. En sådan lagstiftning skulle bli tekniskt mycket komplicerad och fordra en kraftigt utbyggd kontrollapparat. En fullständig separation förutsätter i princip vattentäta skott mellan, inte bara banken och de övriga i koncernen ingående systerföretagen, utan även mellan banken och noderföretaget. Man kan under sådant förhållande fråga sig om konccrnbild-
Del 2 s. 151Finansiella koncerner 151
ningen tjänar något egentligt syfte.
Den nuvarande svenska banklagstiftningen bygger på grundsatsen att banken tar för de verksamheter som banken lägger ut i organisa-
ansvar tionsbolag. Denna grundsats är en förutsättning för att allmänhetens förtroende för banken skall hållas intakt. En bank som ingår som dotterföretag i bankholdingkoncern är på samma sätt som traditionella banker be-
en roende allmänhetens förtroende. Ett fallissemang hos ett systerföretag i
av en bankholdingkoncern kan rubba allmänhetens förtroende för banken likaväl ett fallissemang hos ett dotterföretag i den traditionella bank-
som koncemen kan undergräva förtroendet för moderbanken. Det finns därför anledning anta att en bank i en bankholdingkoncern kan tvingas att av bl. a. marknadsmässiga skäl ta ett inte obetydligt ansvar för systerföretagens verksamhet.
Det sagda vid handen att bankholdingmodellen i realiteten inte föran-
ger leder några väsentliga regleringsmässiga fördelar. Även denna modell förutsätter med hänsyn till de olika skyddsintressena i bankverksamheten en
- särskild reglering av de engagemang i koncernen som kan förekomma hos
banks syster- eller moderföretag. övervägande skäl talar för att verksamen heter i dessa företag regleras på motsvarande sätt som dotterföretagens verksamhet i den traditionella bankkoncemen. Företagen bör således inte tillåtas driva verksamhet än sådan som är tillåten för en bank eller
annan dess dotterföretag. En sådan reglering är lagtekniskt inte särskilt komplicerad och den fordrar inte någon nämnvärd utbyggnad av samhällets tillsynsfunktioner. För en sådan reglering talar vidare att förutsättningar skapas för en konkurrensneutral lagstiftning mellan traditionella bankkoncerner och andra slag av bankkoncerner. Därmed motverkas också att de nuvarande bankkoncernema företar ändringar i organisationsformen enbart i syfte att komma i åtnjutande av regleringsmässiga fördelar på sätt utvecklingen varit i Förenta Staterna.
Även bankholdingmodellen några väsentliga regleringsmässi-
om inte ger
fördelar jämfört med den traditionella bankkoncemen, kan modellen ha ga vissa andra fördelar som motiverar att den i framtiden bör accepteras som Organisationsform. I den traditionella bankkoncemen -liksom i motsvarande industri- och handelsföretagskoncemer kan det ibland ligga nära till
hands att i situationer, där moder- och dotterföretagen har motstående intressen, moderföretagets får väga tyngst och dotter-företagets vika. Förklaringen härtill kan vara att bankens ledning och därmed koncernens kan ha benägenhet att i svårbedömda situationer prioritera bankens intressen
en framför dotterföretagets. I en bankholdingkoncern får en bank och dess systerföretag en mer jämbördig ställning och det är eni sådan företagskonstellation lättare för moderföretaget att neutralt göra avvägningar mellan dotterföretagen i frågor, där de har motstående intressen. Detta kan leda till att i en holdingbolagskoncern en banks systerföretag på grund av koncernorganisatoriska, psykologiska och andra skäl anser sig ha en starkare ställning och bättre arbetsvillkor än ett motsvarande dotterföretag i en traditionell bankkoncern.
Del 2 s. 152152 Finansiella koncerner sou 193329
Bankholdingmodellen kan också ha fördelar i andra avseenden. Modellen skapar nämligen vidgade förutsättningar för banker -i realiteten främst mindre banker att genom samgående i en koncern med andra slag av
finansinstitut få tillgång till ökade kapitalresurser och större specialistkompetens. Bankerna skulle därigenom kunna stärka sin konkurrensförmaga.
11.3.4.2 Kommitténs förslag
Som inledningsvis konstaterades har de olika finansinstituten i Sverige till följd av de gynnsamma marknadsförutsättningar som varit för handen under senare år kraftigt ökat och breddat sin verksamhet. Instituten har därvid genomgått en omfattande strukturomvandling som bl. a. inneburit att flera nya koncernbildningar mellan skilda slag av finansinstitut skapats. En för klaring till denna utveckling torde vara den starkt ökande konkurrensen mellan skilda slag av finansinstitut såväl inom landet som internationellt. Ett sätt att möta den allt mer hårdnande konkurrensen har därvid varit att genom koncernbildningar samla kapitalresurser och specialistkompetens inom flera olika marknadsområden.
Bankernas möjligheter att bredda sina verksamheter har varit begränsade av regleringen i banklagstiftningen. De har inte kunnat anpassa sina verksamheter efter den expansion som ägt rum på de skilda finansmarknaderna på samma sätt som andra slag av finansinstitut, vilka i sin rörelse inte är lika mycket reglerade. Bankerna har visserligen tillåtits att i dotterbolag delvis driva sådan verksamhet som inte är tillåten inom banken, ex. factoring och leasing. Bankkoncernema har emellertid på grund av banksmittan inte som andra slag av finansinstitut kunnat erbjuda sådana finansiella tjänster som är förenade med andel av vinst eller förvärv av ägarandelar i näringslivet och liknande.
Kommitténs förslag till kapitalmarknadslag löser delvis detta problem. Dels ges bankerna i den föreslagna lagen vidgade ramar att genom dotterbolag erbjuda ett brett sortiment av finansiella tjänster. Dels utsträcks principen om att ägande och traditionell kreditgivning skall blandas till att gälla för i princip samtliga institut kreditmarknaden. Genom dessa åtgärder kommer den diskrepans som hittills gällt i fråga om olika institutgruppers rörelseregler och därmed verksamhetsförutsättningar att i väsentliga avseenden elimineras. Behovet för banker att bilda eller ingå i nya slag av finansiella koncerner för att på det sättet vidga sitt verksamhetsområde torde därför komma att minska.
Kommittén anser det likväl värdefullt, att det i lagstiftningen ges möjlighet att bilda nya slag av finansiella bankkoncemer, exempelvis av det slag GotaGruppen representerar. Det kan vara av värde bl. a. för de mindre affärsbankema att de får nya möjligheter att skaffa sig erforderliga kapitaloch personalresurser. Ett sådant sätt bör kunna vara att banken söker samarbetspartners bland andra slag av finansinstitut och att dessa sluts samman i en finansiell koncern utan att banken är moderbolag. Ett annat
Del 2 s. 153Finansiella koncerner 153
skäl till att nya slag av bankkoncerner bör tillåtas är att detta kan komma att
ett gynnsamt sätt öka konkurrensförutsättningarna mellan bankkoncernerna i Sverige.
Vad nyss anförts får emellertid inte tolkas som en allmän rekommendation från kommitténs sida. Ett samgående kan även vara förenat med nackdelar, sett från såväl bankens som samhällets synpunkt. Strukturfrågan av det slag det här gäller måste i de fall de aktualiseras noga analyseras samt förutsättningar och verkningar ingående prövas.
En självklar förutsättning för att nya slag av bankkoncerner skall tillåtas måste dock vara att de skyddsintressen som tillgodoses genom banklagstiftningens skyddsregler också kan tillgodoses i den icke traditionellt uppbyggda bankkoncernen. En annan förutsättning måste vara att olika slag av bankkoncerner ges likartade verksamhetsförutsättningar. Bankerna skall således kunna konkurrera på så långt möjligt lika villkor oberoende av det sätt vilket de är organiserade i en koncern. En ytterligare förutsättning måste vara att kommitténs förslag om ägarbegränsning av bank skall gälla för ett moderföretag i en bankkoncern, om detta inte är bank.
Strukturen i en bankkoncern m.m. Kommittén har funnit att de ovan återgivna reglerna i BAL angående finansiella koncerner är i allt väsentligt väl anpassade till de nu nämnda förutsättningarna för tillåtande av nya slag av bankkoncerner. Genom att reglerna om banks rörelse, om tillsyn över bank och om banks ledning i tillämpliga delar gäller för moderbolaget i en bankkoncern, vare sig detta bolag är en bank eller ett holdingbolag, och genom att övriga företag i en koncern behandlas lika oavsett huruvida dessa är syster- eller dotterföretag till den bank eller de banker som ingår i koncernen, föreligger enligt kommitténs mening tillräckliga garantier för att de skyddsintressen som förekommer i bankverksamheten blir tillgodosedda även i en koncern där moderbolaget inte är bank. Genom denna reglering skapas dessutom förutsättningar för konkurrensneutralitet mellan olika slag av bankkoncerner. Kommittén anser mot bakgrund härav att det principiella förbudet i BAL mot att en bank ingår som dotterbolag i en koncern, där moderbolaget inte är ett bankbolag, bör upphävas.
I stället bör gälla att regeringen, i samband med prövning av frågan huruvida dispens skall lämnas från den av kommittén föreslagna begränsningen i rätten att förvärva aktier i ett bankaktiebolag, har att ta ställning till om ändamålet med koncernbildningen kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna. Om ändamålet med förvärvet av en majoritetspost aktier i en bank är att skapa en finansiell koncern, varigenom till banken knyts ex. nya kapitalresurser, vidgad specialistkompetens, breddat kundunderlag, en effektiv administration eller något annat som kan stärka bankens konkurrensförmåga, bör dispens regelmässigt beviljas.
Vid denna prövning måste emellertid också tillses att koncernen i dess helhet kommer att präglas av stabilitet, säkerhet och sundhet i verksam-
Del 2 s. 154154 Finansiella koncerner
heten. Annars kan allmänhetens förtroende för banken och därmed bankväsendet rubbas. Dispens bör givetvis inte meddelas om det i koncernen kommer att ingå företag som ägnar sig åt bankfrämmande verksamhet. Försäkringsrörelse har hittills betraktats som bankfrämmande verksamhet. Kommittén har inte ansett sig ha möjlighet att inom ramen för sitt utredningsuppdrag närmare in på denna fråga och överväga huruvida detta också bör gälla i fortsättningen. Kommittén förutsätter emellertid enligt — vad som framgår av kap. 10 att frågan blir föremål för förnyade över- väganden i annat sammanhang. Enligt kommitténs mening är detta angeläget och bör därför ske så snart som möjligt. Vid den ovan nämnda dispensprövningen bör hänsyn också tas till andra förhållanden, såsom att koncernens organisation skall vara enhetlig och överskådlig för såväl kunder som myndigheter. En ny bankkoncern bör inte heller inverka menligt en lämplig struktur av bankväsendet i stort, vare sig storleks- eller antalsmässigt. Som moderföretag i koncernen bör accepteras endast ett holdingföretag. Om moderföretaget tillåts att motsvarande sätt som dotterföretagen vara rörelsedrivande skulle detta enligt kommitténs mening kunna föranleda en oönskad och svåröverskådlig struktur inom bankväsendet. Det skulle också från principiella utgångspunkter vara betänkligt att låta ett specialinstitut, som ex. ett fondkommissionsbolag, vara moderföretag för en bank, som skall ett breddinstitut. Även kontrollsynpunkter talar för att modervara företaget bör vara ett holdingföretag. Vad särskilt gäller ägarstrukturen i koncernen bör beaktas att moderföretaget har ett tillräckligt stort inflytande över dotterföretaget. Om moderföretaget inte har tillräckligt starka ägarintressen i dotterföretag kan detta ex. på grund av rösträttsbegränsningar i bolagsordningen försvåra en effektiv organisatorisk styrning från moderföretagets sida. Det torde emellertid inte vara möjligt kräva att samtliga dotterföretag redan inledningsvis vid koncernbildningen skall vara helägda av moderföretaget. Ett sådant långtgående krav skulle nämligen kunna förhindra eller onödigt försvåra en i övrigt önskvärd strukturomvandling på kreditmarknaden. En i detta sammanhang näraliggande fråga är i vad mån de begränsningar av rösträtten vid bolagsstämman som är vanligt förekommande i bankaktiebolagens bolagsordningar bör utgöra hinder mot att bank ingår som dotterbolag i en finansiell koncern. Förekomsten av sådana rösträttsbegränsningar innebär en avsevärd förstärkning av minoritetsägarnas inflytande och en motsvarande begränsning av moderföretagets. Enligt kommitténs mening vore det emellertid olyckligt om varje rösträttsbegränsning skulle utgöra hinder mot en koncernbildning med banken som dotterföretag. Ett sådant krav skulle i praktiken kunna omöjliggöra bildande av nya bankholdingkoncerner. I samband med att nya koncerner bildas måste i stället accepteras att det i några av dotterföretagen förekommer ett inte obetydligt inflytande från olika minoritetsägare. Dessa bör emellertid inte var för sig eller tillsammans ha ett såstort inflytande att moderföretagets möjligheter att utöva en effektiv organisatorisk styrning av koncernen i dess helhet kan
Del 2 s. 155Finansiella koncerner 155
komma att äventyras.
Kommittén vill i detta sammanhang peka på att det åligger bankinspektionen att löpande följa såväl bankens som hela koncernens verksamhet för att hålla sig underrättad om förhållanden som kan inverka på bankens säkerhet eller i övrigt är av betydelse för en sund utveckling av bankverksamheten. Inspektionen har för detta ändamål fått vittgående tillsynsbefogenheter. Om det i framtiden skulle visa sig att en banks verksamhet eller resurser utarmas till fördel för verksamheten i andra koncernföretag kan inspektionen bl. a. meddela erinringar, förbjuda verkställighet av styrelsebeslut eller förelägga styrelsen att vidta nödvändiga åtgärder. Det finns även anledning att erinra om att ordförandena i såväl banken som koncernens moderföretag skall godkännas av regeringen samt att regeringen har möjlighet att utse högst fem styrelseledamöter i de nämnda bolagen. Om rättelse inte sker kan regeringen i sista hand förklara oktrojen förverkad. De vittgående tillsynsbefogenheter som således står till samhällets förfogande utgör enligt kommitténs mening tillräckliga garantier för att en bank som är dotterföretag i en finansiell koncern även efter meddelad dispens kommer att ledas på ett sätt som är förenlig med en säker och sund utveckling av bankverksamheten.
Kommitténs förslag avser endast koncerner där bankaktiebolag ingår som dotterföretag. Det torde i praktiken inte vara möjligt att organisatoriskt inordna en föreningsbank som dotterföretag i en bankholdingkoncern. En sparbank kan inte ägas annan och kan därför inte heller ingå i en koncern på annat sätt än som moderföretag. Kommittén har på grund härav avstått från att utsträcka förslaget till att gälla andra banker än bankaktiebolag.
Kommittén vill härutöver föreslå vissa ändringar i BAL:s regler rörande koncernbidrag mellan de i koncernen ingående företagen samt rörande kapitaltäckning i bankholdingkoncerner.
Koncernbidrag Det är ett väsentligt samhällsintresse att en banks resurser inte tas i anspråk till förmån för de i koncernen ingående systerföretagen på ett sätt som menligt skulle kunna inverka en säker och sund utveckling av bankens verksamhet. Det är därför naturligt att det i lagstiftningen uppställs regler som avskärmar koncernföretagen från varandra i syfte att därmed skydda bankverksamheten. Det ligger emellertid en fara i att denna separation drivs alltför långt. Om bolagen alltför kraftigt avskärmas från varandra kan detta nämligen allvarligt minska intresset för olika finansinstitut att vilja ingå i en koncernbildning med bank. Därmed hindras eller försvåras sådana koncernbildningar som kan vara önskvärda för att i framtiden skall få en lämplig struktur inom bankväsendet och kreditmarknaden över huvud taget.
BAL:s bestämmelse om att koncernbidrag mellan företag i en koncern där moderbolaget inte är bank endast får lämnas efter medgivande av bankinspektionen, syftar till att hindra att bankens resurser tas i anspråk för
Del 2 s. 156156 Finansiella koncerner
att täcka förluster i ett annat koncernföretag. Det är emellertid väsentligt att hela koncernen betraktas som en enhet. Om ett koncernföretag som inte är bank kommer i betalningssvårigheter kan detta rubba förtroendet för koncernen i dess helhet och därmed även för banken. Det måste därför ligga i bankens intresse att, i den mån det befinnes nödvändigt, understödja övriga företag inom koncernen, liksom det måste ligga i koncernföretagens intresse att understödja banken om denna skulle komma i ekonomiska svårigheter. Även i övrigt måste det vara ett angeläget intresse för koncernen och därmed även för banken att medel skall kunna kanaliseras mellan koncernföretagen för att kunna användas i den eller de verksamheter där de gör mest nytta. Det är endast om medelsöverföring från banken till annat koncernföretag är stridande mot en sund utveckling av bankverksamheten som det finns anledning inskrida med åtgärder från samhällets sida. Härtill kommer att bestämmelsen lätt kan kringgås genom att medel förs över i mer dolda former, ex. vid avgiftssättning för olika slag av tjänster koncernföretagen emellan eller eljest genom internfakturering.
Egentliga koncernbidrag från dotter- till moderföretag, dvs. medelsöverföringar som inte utgör vederlag för utförda prestationer, innebär i själva verket en vinstutdelning, även om transaktionen inte sker i vinstutdelningens fomier. Även det i praxis har godtagits att vinstöverföring
om mellan dotterbolag och moderföretag sker genom koncernbidrag får BAL:s materiella vinstutdelning därigenom inte kringgås Det sagda
regler om gäller även koncernbidrag från moder- till dotterföretag. Ett bankaktiebolag får inte dela ut större vinst än enligt fastställd balansräkning. Banken får sålunda inte lämna så stort koncernbidrag att bidraget inkräktar på det bundna kapitalet och än mindre så stort att balansräkningen visar
egna förlust. Vidare måste koncernbidraget ingå i det belopp som utgör underlag för bankens avsättning till reservfonden. Slutligen får koncernbidrag inte lämnas med så stort belopp att detta med hänsyn till bankens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid med god affärssed den s. k. allmänna försiktighetsregeln.
Eftersom lagstiftningen inte hindrar en bank från att dela ut vinst till moderföretaget innebär den nuvarande provisoriska bestämmelsen om koncernbidrag i 1 kap. 5 § BAL i realiteten endast en hämsko på koncemföretagens möjligheter att vidta vissa skattemässiga dispositioner. För den traditionella bankkoncernen finns inte någon motsvarande begränsning. Det är angeläget att lagstiftningen inte onödigt gynnar vare sig den ena eller den andra bankkoncernen beroende på vilken Organisationsform den har.
Samhället har dessutom genom de ovan redovisade långtgående tillsynsbefogenheterna möjlighet att förhindra eventuella medelsöverföringar som skulle kunna äventyra en sund utveckling av en banks verksamhet, vare sig
Jfr Knut Rohde, Aktiebolagsrätt, 13:e uppl., 82 f samt Kedner, Roos, Aktiebo-
s. lagslagendel II, 2 uppl., s. 82 f och 199
Del 2 s. 157Finansiella koncerner 157
dessa skulle förekomma i en traditionell bankkoncem eller i en annan koncern där moderbolaget inte är bank. I bankerna förekommer regelmässigt underhandskontakter mellan styrelsen i banken och bankinspektioinnan styrelsens förslag till bokslutsdispositioner, däribland vinstutnen delning och eventuella koncernbidrag, presenteras för bolagsstämman. Kommittén förutsätter att sådana informella kontakter kommer att upprätthållas också med moderföretagen i nya slag av bankkoncemer. Kommittén finner på grund det anförda att den nu provisoriska beav stämmelsen att koncernbidrag får lämnas endast efter medgivande av om bankinspektionen bör upphävas. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att genom kommitténs förslag i avsnitt 7.2 undanröjs de nu upprätthållna hindren för sparbanker och föreningsbanker att bilda finansiella koncerner med banken som moderföretag. Det är därvid av konkurrensneutralitetsskäl angeläget att reglerna i 2 § 3 lagen 1928:370 om statlig inkomstskatt ses över och mom. så att koncernbidrag till och från en sparbank kan lämnas på anpassas motsvarande sätt som till och från ett aktiebolag eller en ekonomisk för-
enmg.
Kapitaltâckning
I den traditionellt uppbyggda bankkoncernen gäller, att det bokförda värdet moderbankens innehav aktier i hel- och delägda företag som driver av av bankverksamhet skall i sin helhet avräknas från bankens eget någon form av kapital eller fonder. Undantag görs dock ifråga om företag där staten egna är delägare eller i fråga kreditaktiebolag som har till huvudsakligt om ändamål att lämna lån mot säkerhet i panträtt i bostads-, kontors- eller affärsfastighet eller att lämna lån till kommuner. För tillskott i sistnämnda slag företag uppställs i stället ett kapitaltäckningskrav om åtta procent. av Grunden för bestämmelsen avräkning är att det kapital som skall hållas om till skydd för bankens insättare inte samtidigt får utgöra riskkapital i ett annat kreditinstitut. Till kapital i bankaktiebolag räknas aktiekapital, reservfond, uppeget skrivningsfond, dispositionsfond och av bolagsstämma fastställd vinstbalans. Med eget kapital får vid beräkning av kapitalbasen likställas dels 40 % belopp mot bankens för utlåning, garantiförbinav ett som svarar reserver delser och utländska valutor samt mot en på visst sätt beräknad reserv för obligationer, dels det nominella värdet förlagsbevis och andra skuldförav bindelser med efterställd betalningsrätt. Beloppen i kapitalbasen från förvärderegleringsreservema får dock med bortlagslån och summan av seende från provisorisk bestämmelse beträffande förlagslån som torde en sakna reell betydelse i detta sammanhang för sig beräknas till maxi- - var malt det kapitalet. Den sålunda beräknade kapitalbasen kan således egna normalt uppgå till högst tre gånger det kapitalet. Bestämmelsen om egna avräkning för innehav aktier i dotterbolag tillämpas i praxis på det sättet av att avräkning görs inte från enbart det egna kapitalet utan från den beräknade kapitalbasen.
Del 2 s. 158158 Finansiella koncerner
I finansiella koncerner där moderbolaget inte är bank gäller enligt den provisoriska regleringen att det bokförda värdet av moderbolagets aktier eller andelar i dotterföretag som driver någon form av bankverksamhet inte får överstiga moderbolagets eget kapital. Undantag görs dock för tillskott i kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i panträtt i bostads-, kontors- eller affärsfastighet eller att lämna lån till kommuner. För sådana tillskott fordras över huvud taget ingen kapitaltäckning hos moderbolaget. Vid det avräkningsförfarande som sker beträffande bankholdingkoncerner lämnas emellertid i motsats till vad som gäller för
traditionella bankkoncerner inte något utrymme för att med eget kapital
likställa vare sig värderegleringsreserver eller förlagskapital.
Kapitalkravet för koncerner där moderbolaget inte är bank är sålunda avsevärt större än för traditionella bankkoncerner. Eftersom de skilda bankkoncemema är underkastade samma regler i fråga om rörelsens begränsning och i övrigt står under likartade bestämmelser rörande ledning och tillsyn ter sig skillnaden på kapitalkravet som omotiverad.
Det är, som tidigare påpekats, angeläget från framför allt konkurrenssynpunkt att lagstiftaren inte missgynnar den ena eller den andra organisationsformen. Det är vidare angeläget att de för insättarskyddet och även för andra skyddsintressen grundläggande reglerna om kapitalkrav får en om möjligt enhetlig utformning.
I avsnitt 7.3 angående kapitalkrav i bank har redovisats kommitténs förslag rörande konsoliderad kapitaltäckning. Förslaget tar sikte på en banks innehav av ägarandelar i andra finansinstitut och innebär att det för hela finansgruppen beräknas ett gemensamt kapitalkrav. Denna enligt kommitténs mening mera realistiska metod för beräkning av kapitalkrav för en bankkoncern bör tillämpas också på en koncern vari en bank ingår som dotterföretag. Därigenom kommer alltså för samtliga i koncernen förekommande placeringar att beräknas ett gemensamt kapitalkrav som vid varje tid måste kunna täckas av koncernens samlade eget kapital jämte i viss begränsad omfattning eventuella värderegleringsreserver och förlagslån.
För att metoden skall kunna tillämpas på bankholdingkoncemer fordras emellertid att koncernen ges möjlighet att -i analogi med vad som gäller för en traditionell bankkoncern med eget kapital likställa värdereglerings-
reserver och förlagskapital. För bankholdingkoncernen måste alltså kunna beräknas en kapitalbas som skall svara mot det på grundval av placeringarna beräknade kapitalkravet.
För beräkning av moderföretagets kapitalbas bör reglerna i nuvarande 2 kap. 9§ BRL gälla i tillämpliga delar. Eftersom moderföretaget enligt kommitténs förslag bör vara ett holdingföretag torde det normalt inte vara aktuellt att beräkna några reserver för utlåning eller garantiförbindelser. Däremot bör reserver för obligationer kunna komma ifråga. Vidare bör förlagsbevis och andra skuldförbindelser med efterställd betalningsrätt kunna likställas med eget kapital på motsvarande sätt som gäller för banker och andra finansinstitut.
Med hänsyn till att möjligheterna att i kapitalbasen tillgodoräkna sig
Del 2 s. 159Finansiella koncerner 159
värderegleringsreserver kommer att vara sämre för ett holdingföretag än för en bank, skulle det kunna hävdas att kapitaltäckningsbestämmelserna blir något strängare för bankholdingkoncerner än för traditionella bankkoncerner. Det bör emellertid därvid beaktas att i det konsoliderade kapitaltäckningsförfarandet skall vid beräkning av koncernens samlade kapitalbas hänsyn också tas till eventuella värderegleringsreserver hos dotterföretagen som tillkommit efter förvärvet av detta. Det torde med hänsyn härtill i realiteten inte komma att vara någon skillnad på kapitalkrav mellan de olika organisationsformerna se närmare om detta de räkneexempel som finns i avsnitt 7.3.3.
Kommittén föreslår på grund av det anförda att de särskilda reglerna i BAL om kapitalkrav för bankholdingkoncerner upphävs och att i stället de i avsnitt 7.3 föreslagna reglerna om utvidgad konsoliderad kapitaltäckning blir tillämpliga på moderföretaget i en sådan koncern. En konsekvens härav blir att det för moderföretaget kommer att till skillnad från vad som nu
gäller uppställas ett kapitalkrav dess placeringar i kreditaktiebolag som
har till huvudsakligt ändamål att lämna fastighetskrediter eller att lämna lån till kommuner. Det samlade kapitalkrav som beräknas enligt konsolideringsförfarandet kommer emellertid likväl att bli betydligt lägre än enligt de nuvarande kapitaltäckningsreglerna för bankholdingkoncerner.
11.4. Andra av finansiella koncerner
slag
Som inledningsvis konstaterats har de olika finansinstituten under de senaste årens gynnsamma marknadsförutsättningar kraftigt ökat och breddat sin verksamhet. De har därvid genomgått en betydande strukturomvandling som bl. a. inneburit att skilda slag av institut slutits samman i olika koncerner. Genom att i dessafinansiella koncerner samlas betydande kapitalresurser och stor specialistkompetens inom skilda områden kan dessa erbjuda ett brett sortiment av finansiella tjänster. Denna utveckling har varit särskilt markant utanför banksektorn, bl. a. till följd av den särskilt stränga regleringen av bankrörelsen och den därmed förenliga verksamheten. Finansiella koncerner som inte omfattar bankverksamhet är en heterogen grupp av sammanslutningar, som uppvisar betydande olikheter i fråga om såväl verksamhetsinriktning som ägarstruktur. Härvid åsyftas i första hand koncerner, som driver enbart finansiell verksamhet, dvs. renodlade finansiella koncerner. Men det finns också koncerner, som vid sidan om industri- eller handelsverksamhet driver en omfattande finansiell verksamhet, blandade koncerner.
Stora industriella- och andra näringslivsföretag har börjat engagera sig på penning- och kapitalmarknaderna genom att till koncernen knyta bl. a. fondkommissionsbolag och finansbolag. Syftet härmed torde vara dels ett önskemål om att skapa förutsättningar för en professionell hantering av de egna likvida medlen, dels den för närvarande förhållandevis höga lönsamheten i finansiella placeringar jämfört med reala investeringar, samt dels en
Del 2 s. 160160 Finansiella koncerner
strävan efter att dra fördel av de kommersiella möjligheterna inom en snabbt expanderande bransch. Kommittén är väl medveten om att den här beskrivna utvecklingen utgör ett väsentligt inslag i strukturförändringama på kreditmarknaden.
Att stora näringslivsföretag eller andra kapitalstarka intressen förvärvar olika finansinstitut eller eljest skaffar sig dominerande inflytande över finansiella företag eller finansiella koncerner kan vara förenat med vissa potentiella risker. En sådan risk skulle kunna vara att enskilda ägare skaffar sig ett alltför stort inflytande över vissa delar av kapitalmarknaden. En annan risk skulle kunna vara att den finansiella verksamheten eller delar av denna underordnas och drivs enbart för att tillgodose andra intressen utan hänsynstagande till de olika skyddsintressen som finns på kapitalmarknaden. En ytterligare risk, som delvis sammanhänger med den sistnämnda, skulle kunna vara att stabiliteten i den finansiella verksamheten snabbt kan försämras om ägaren kommer i ekonomiska svårigheter, varvid låntagare och andra kunder i den finansiella verksamheten kan drabbas av förluster.
Kommittén har övervägt risken, att ett fåtal ägare eller ägargrupper skulle kunna skaffa sig ett alltför stort inflytande över vissa delar av kapitalmarknaden. För bankerna, som svarar för en avsevärd del av verksamheten på kapitalmarknaden, motverkas risken för uppkomsten av ett dylikt inflytande bl. a. genom kommitténs förslag om ägarbegränsning i bank. Detsamma gäller för försäkringsbolag enligt FV Kzs förslag om ägarbegränsning i sådana bolag. Vad särskilt gäller försäkringsbolagen finns det anledning erinra om kreditmarknadskommitténs tidigare redovisade förslag angående begränsningarna för dem att äga finansiella institut. Försäkringsbolag bör kunna inneha kreditmarknadsbolag som dotterföretag endast under förutsättning av att detta inte bedriver någon försäkringsfrämmande verksamhet. I andra kreditmarknadsbolag liksom i fondkommissionsbolag skall enligt kreditmarknadskommitténs förslag försäkringsbolagens rätt att förvärva ägarandelar vara begränsad till bl. a. högst tio procent av aktiekapitalet. Motsvarande begränsning bör gälla företag som ingår i en koncern tillsammans med ett försäkringsbolag. Nu nämnda begränsningar bör givetvis gälla för såväl svenska som utländska försäkringsbolag eller koncerner omfattande sådana bolag.
De finansinstitut och de finansiella koncerner som vid sidan om bank- och försäkringssektorn svarar för den återstående delen av verksamheten på kapitalmarknaden utgörs av ett mycket stort antal sinsemellan heterogena företag med olikartad Verksamhetsinriktning och ägarstruktur. Även det
om inte kan uteslutas att en viss maktkoncentration kan uppkomma inom något eller några områden utanför bank- och försäkringssektorn, torde det inte vara sannolikt att detta skulle kunna föranleda några skadliga effekter på kreditmarknaden i dess helhet inom överskådlig tid. Kommittén har därför inte funnit anledning att närmare överväga regler om ägarbegränsning eller liknande i dessa institut eller i koncerner av sådana institut.
De i Övrigt nämnda riskerna är nära sammankopplade med frågan om den integritet med vilken verksamheten i olika slag av finansiella institut
Del 2 s. 161Finansiella koncerner 161
bedrivs. Kommitténs förslag rörande reglering av finansieringsverksamhet
fondkommissionsverksamhet i KML innebär i korthet följande. För i och av huvudsak alla slag finansieringsverksamhet av betydelse liksom för fond-
av kommissionsverksamhet skall krävas auktorisation. Lagen innehåller särskilda rörelseregler för de olika slagen av institut. Dessa begränsar varje instituts verksamhetsområde. Principen om att ägande och traditionell kreditgivning får blandas utsträcks till samtliga institut som närmare regleras i KML. Detta innebär bl. att såväl kreditmarknadsbolag som fond-
a. kommissionsbolag kommer att vara förhindrade att inneha placeringsaktier. Efter mönster från BRL gäller för varje institut särskilda regler om kapitalkrav, kreditgivning och upplåning, vilka avser att trygga att instituten drivs under säkra och sunda former. Lagen innehåller också bestämmelser om bolagens ledning samt tillsyn. sistnämnda bestämmelser ger som
om -
bankinspektionen mycket långtgående tillsynsbefogenheter. Om nämnts -
kreditmarknadsbolag eller ett fondkommissionsbolag uppenbart åsidoett sätter kunds intresse eller ett bolag visar sig på annat sätt olämpligt att
om utöva verksamheten i fråga, kan inspektionen förelägga bolaget att inom viss tid göra rättelse. Inspektionen kan även meddela erinringar och i vissa fall också förbjuda bolag att verkställa beslut. I sista hand kan tillståndet att bedriva verksamheten auktorisationen återkallas.
Genom KML:s olika regler angående rörelse, tillsyn och ledning kommer bolagen att tvingas uppfylla högt ställda krav på att verksamheten drivs under ordnade, sunda och säkra former. Genom dessa regler har skapats tillräckliga garantier för att verksamheten i de olika bolagen kommer att drivas med stor integritet och med tillgodoseende av de olika skyddsintres-
är förenade med skilda slag av verksamheter. De skyddsintressen sen som
förekommer vid sidan om bankverksamheten är för övrigt inte heller av som sådan avgörande betydelse för kreditmarknadens funktion att det kan anses motiverat med särskilda bestämmelser motsvarande dem som föreslagits i föregående avsnitt beträffande bankkoncerner. Kommittén har därför avstått från att föreslå några särskilda regler rörande finansiella koncerner
inte omfattar bankverksamhet utöver de bestämmelser som finns i som KML för respektive institutgrupp.
Del 2 s. 162M
. -M
{mm mi i:atis4::%3-2:’;-‘:4egt.v;ara%‘i;n‘r1s:,:;g,;
Del 2 s. 162, M I
4%
Wâñáäzâfâiââêfxwêä
3%
u 131,1‘
Del 2 s. 163sou 1988:29 163
.
12 straff och vite
Del 2 s. 163Tillsyn,
12.1¶Inledning
Del 2 s. 163Kreditmarknadskommittén avser att i detta kapitel redogöra för hur bestämmelserna offentlig tillsyn över finansinstituten bör utformas. I kom-
om mitténs direktiv behandlas inte uttryckligen frågan om tillsyn. Vad som anförs är att strukturen av finansinstitut och deras verksamhet bör vara sådan att erforderlig tillsyn kan ske effektivt och enkelt. Kommittén redovi-
i kapitlet resultatet av en allmän genomgång av tillsynsreglerna för bank, sar kreditaktiebolag, finansbolag och fondkommissionsbolag. I de avslutande avsnitten i kapitlet under rubriken överväganden redovisas kommitténs ställningstagande vad gäller reglerna om tillsyn av dessa institut samt straff och vite.
Det huvudsakliga syftet bakom reglerna om offentlig tillsyn är liksom vad gäller andra skyddsregler, såsom exempelvis reglerna om auktorisation och kapitaltäckning, att med hjälp av olika slags bestämmelser skapa garantier och skydd för såväl enskilda kunder som institut och samhälle. Denna form av reglering skapar även förtroende och stabilitet som har stor betydelse på många områden. För att på ett riktigt sätt förstå tillsynsreglemas syfte och funktion bör dessa regler således sättas in i ett vidare sammanhang. Härvid hänvisas till övriga kapitel där andra former av skyddsregler behandlas.
12.2 tillsynsområde Bankinspektionens och organisation
Del 2 s. 163Bankinspektionen är tillsynsmyndighet över bankaktiebolag, sparbanker, föreningsbanker, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, kreditaktiebolag, finansbolag, fondkommissionsbolag, Stockholms fondbörs, fondbolag, värdepapperscentralen, upplysningscentralen och penningmarknadscentralen. Av de uppräknade instituten omfattas de fem sistnämnda inte av kreditmarknadskommitténs direktiv.
I inspektionens uppgifter ingår även att vara registreringsmyndighet för bankaktiebolagen, sparbankerna och föreningsbankema. Inspektionen skall enligt särskild förordning dessutom utöva tillsyn enligt konsument-
Del 2 s. 164164 Tillsyn, straff och vite sou 1988:29
kreditlagen över de instiut som står under dess tillsyn, följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden i fråga om bankväsendet och annan företagsverksamhet över vilken inspektionen har tillsyn samt föra kartellregister.
Bankinspektionen inrättades som självständig myndighet år 1907 och dess chef är en generaldirektör. Denne är ordförande i inspektionens styrelse vilken har till uppgift att leda verksamheten. Styrelsen består utöver generaldirektören av sex ledamöter som regeringen utser särskilt. Ersättare för generaldirektören är dennes ställföreträdare.
Bankinspektionen har ett 60-tal anställda, varav flertalet har s. k. specialistfunktioner. I mån av behov och tillgång på medel får inspektionen anlita utomstående för särskilda uppdrag. Inom inspektionen finns en allmän avdelning, en kreditavdelning, en redovisningsavdelning samt en byrå för administrativa ärenden, se fig. 12.1. Inspektionens organisation är således funktionsinriktad och inte objektsrelaterad. Varje avdelning förestås av en bankinspektör och byrån av en byråchef. En av bankinspektörema är generaldirektörens ställföreträdare.
Den allmänna avdelningen handlägger ärenden om lagstiftning och andra grundläggande regler för verksamhet under inspektionens tillsyn, svarar för inspektionens uppgifter såsom remissinstans, i den mån remissärende ankommer på annan avdelning, handhar pris- och konsumentskyddsfrågor och följer utvecklingen i olika avseenden inom kreditväsendet och värdepappersmarknaden. Allmänna avdelningen svarar för de delar av tillsynsverksamheten som inte omfattas av de fackinriktade enheterna.
Kreditavdelningen svarar för tillsynen såvitt gäller institutens kreditgivning och utlandsrörelse.
Redovisningsavdelningen handhar tillsynen över institutens redovisning och ekonomi, organisation, inre kontroll och säkerhet samt revision. Avdelningen fullgör dessutom de uppgifter som har avseende institutens rapportering till inspektionen och publicering av statistik, handlägger ärenden om ADB och teknisk utrustning samt följer utvecklingen i dessa avseenden inom tillsynsområdet.
Den administrativa byrån svarar för inspektionens interna administration och inspektionens uppgifter som registreringsmyndighet.
Avdelningarna har att verkställa undersökningar hos instituten inom sina respektive verksamhetsområden o.d.
Den efter olika tillsynsfunktioner uppbyggda organisationen kräver oberoende av den gjorda gränsdragningen ett betydande mått av samarbete mellan de skilda enheterna. Därför sker planeringen av undersökningsverksamheten och fastställandet av undersökningsplaner i samråd mellan avdelningarna.
Verksamheten vid bankinspektionen är till största delen lagbunden och regleras främst i förordning 1979:740 med instruktion för bankinspektionen. När det gäller regler för tillsyn av de olika instituten finns dessa i den lagstiftning reglerar varje särskilt institut. Även dessa bestämmelser
som har stor betydelse för inspektionens verksamhet. Tillsynsreglerna för bank-
Del 2 s. 165Tillsyn, straff och vite 165 Fig. 12.1
å
E
E
Del 2 s. 166166 Tillsyn, straff och vite
aktiebolag, sparbanker och föreningsbanker har samlats 7 kap. BRL. Vadi beträffar hypoteksinstituten dvs. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa med tillhörande stadshypoteksföreningar och Sveriges allmänna hypoteksbank med tillhörande landshypoteksföreningarna har kompletterande tillsynsregler givits i särskild kungörelse 1970:68 om tillsyn över landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna. Tillsynen kreditaktiebolag regle-
av ras i lagen om kreditaktiebolag 1963:76, finansbolag i lagen
av om finansbolag 198022 och av fondkommissionsbolag fondkommissions-
av lagen 1979:748.
12.3
Del 2 s. 166Ti-llsynsreglernas huvudsaklig
innehåll
Tillsynsreglema för de olika instituten är till sitt materiella innehåll mycket likartade. De få skillnader som förekommer hänför sig till institutens olika särart. Reglerna om tillsyn i de olika lagarna kan indelas i fyra huvudgrupper.
En grupp av bestämmelser reglerar tillsynens syfte. Enligt dessa skall inspektionen tillse att institut under tillsyn följer de lagar reglerar
som institutets verksamhet men även andra författningar som berör institutet i fråga. Inspektionen skall också se till att institutet följer stadgar och bestäm melser som meddelats av stämma, styrelse eller motsvarande organ. Det åligger inspektionen att följa institutens verksamhet för att hålla sig underrättad om förhållanden som kan inverka på ett instituts säkerhet eller i övrigt är av betydelse för en sund utveckling verksamheten.
av
En annan grupp av bestämmelser reglerar tillsynens utövande. Den sker formellt med ledning av till inspektionen insända handlingar eller genom att undersökningar verkställs hos instituten. Tillsynen utövas också grundval av ett stort antal underhandskontakter mellan inspektionen och instituten. Vidare kan till denna grupp av regler hänföras bankinspektionens rätt att utse revisorer hos instituten.
En tredje grupp av bestämmelser reglerar åtgärder av olika slag
som inspektionen kan vidta. Hit hör inspektionens möjlighet att sammankalla styrelse och stämma och delta i överläggningama. Inspektionen kan också förbjuda verkställighet av beslut som strider mot lag eller institutets bolagsordning eller stadgar. Har beslut gått i verkställighet får inspektionen förelägga styrelse att vidta rättställande åtgärder. Inspektionen får också i andra fall av avvikelser vidta åtgärder mot institut. I lindrigare fall kan detta ske genom att påpekanden i olika former framföres till institutet. Är missförhållandena så allvarliga att de kan innebära skada för det allmänna får inspektionen förelägga styrelsen att vidta erforderliga åtgärder. I denna grupp av bestämmelser regleras också inspektionens rätt att utfärda föreskrifter om förvaring och inventering av värdehandlingar samt om brottsförebyggande åtgärder. Inspektionens rätt att utfärda föreskrifter i fråga om bokföring och redovisning har såvitt avser bankerna meddelats i ett särskilt
Del 2 s. 167Tillsyn, straff och vite 167
kapitel om redovisning. En fjärde grupp av bestämmelser reglerar institutens skyldighet att till inspektionen insända vissa handlingar och i övrigt meddela inspektionen de uppgifter om verksamheten som inspektionen begär. I särskild ordning meddelas straffbestämmelser som kan tillämpas vid vissa överträdelser av reglerna för ett instituts verksamhet. Här regleras också inspektionens möjlighet att i vissa fall förelägga vite.
12.4¶Erfarenheter från
Del 2 s. 167tillsynsarbetet
Bankinspektionen har till kreditmarknadskommittén redovisat några erfarenheter från tillsynsarbetet och har därvid konstaterat följande:
Vid tillsynens utövande uppkommer emellanåt ett behov av att rikta kritik mot visst institut eller söka framtvinga viss åtgärd. Anledning till kritik kan vara att rutinerna, den interna kontrollen eller ordningen i övrigt är bristfällig, att kredit givits till ändamål som ur allmänna synpunkter är tveksamt eller att institutet givit sig in i engagemang som innebär alltför stora risker. Det är alltså i regel fråga om avvikelser som avses i ex. 7 kap. 9 § BRL eller förhållanden som kan anses vara i strid mot sund utveckling av verksamheten. Missförhållandena be-
en höver inte så allvarliga att fara kan befaras uppkomma för det
vara allmänna, i vilket fall inspektionen kan tvinga en styrelse att vidta erforderliga åtgärder. Det bör här framhållas att behovet av ingripanden inte varit så påtagligt gentemot institut som sedan länge är verksamma på marknaden. Dessa har av tradition väl fungerande relationer till inspektionen. När det gäller institut som är relativt nystartade har det visat sig behövligt att kunna göra ingripanden inom områden som ovan nämnts. De möjligheter som inspektionen har att sammankalla instituts styrelse eller kalla till extra stämma eller att inhibera av styrelse eller stämma fattat beslut kommer sällan till användning. Dessa möjligheter bör dock alltjämt finnas. Emellertid föreligger enligt inspektionens uppfattning ett behov av att kunna framföra kritik mot institut i samma former som enligt FkL och FiL genom att meddela skriftlig erinran eller anmärkning. Inspektionen har enligt 7 kap. 5§ BRL i ett par fall möjlighet att utfärda bindande föreskrifter för viss verksamhet. I andra fall har inspektionen inte sådan möjlighet utan får begränsa sig till att utfärda allmänna råd. Sådana kan avse ex. storleken av krediter till en och samma kredittagare som inte reglerats i detalj i lagstiftningen. Ett annat exempel gäller belåningsnormer för värdepapper. Ett problem som under senare år blivit alltmer framträdande är att kunna anpassa kapitaltäckningsreglema till de instrument som kommit till användning särskilt på penningmarknaden. På grund av att i kapitaltäckningsregler-
de olika placeringarna räknats upp kan tveksamhet uppstå om var na nya typer av instrument skall inplaceras. Det föreligger alltså ett behov
att kunna utfärda bindande föreskrifter även i andra närmare angivna av avseenden än de som redan nu reglerats i tillsynsavsnittet.
Kommittén anser att det i detta sammanhang bör tilläggas att det av inspektionen anförda önskemålet att kunna anpassa kapitaltäckningsreglema till nya instrument till viss del har fått sin lösning genom den av kommittén
Del 2 s. 168168 Tillsyn, straff och vite
initierade lagstiftningen om aktiviteter utanför balansräkningen, prop. 198788:45. Frågan behandlas utförligare under avsnitt 12.6.2.4.
12.5 till
Del 2 s. 168Bankinspektionens förslag ändringar
Bankinspektionen har till kreditmarknadskommittén även redovisat några förslag till ändringar i BRL:s tillsynsbestämmelser. I denna fråga har inspektionen anfört följande.
Tillsynsreglernas innehåll i de olika lagrummen är stort setti detsamma
för samtliga institut under tillsyn. I den mån olikheter förekommer är de
till största delen hänförliga till olika instituts speciella förhållanden.
Enligt inspektionens uppfattning bör en strävan vara att göra tillsyns-
reglerna i olika lagar identiska så långt detta är möjligt. Som utgångs-
punkt bör härvid 7 kap. BRL kunna tjäna. I detta kapitel bör inarbetas
bestämmelser som tillgodoser vad bankinspektionen tidigare anfört.
Detta innebär att paragraferna 1-4, 6-8 och 10-17 i 7 kap. BRL kan
kvarstå oförändrade. 5 § bör kompletteras med ett bemyndigande för
inspektionen att även i andra närmare angivna fall än de nuvarande
utfärda föreskrifter som komplement till olika lagrum. I 9§ bör in-
arbetas de båda sanktionsformema skriftlig erinran och anmärkning.
Inspektionen har också pekat på behovet av ett klarläggande av inne-
börden av 9 kap. 3 § 1 BRL. I denna paragraf bör hänvisning göras till
de handlingar som anges i 7 kap. 6 § samma lag.
12.6
Del 2 s. 168överväganden
12.6.1¶Tillsynsreglernas uppbyggnad och bankinspektionens tillsynsomrâde
Del 2 s. 168Kreditmarknadskommitténs förslag vad avser strukturen den framtida kreditmarknaden bygger på att samtliga reglerade institut skall stå under offentlig tillsyn av bankinspektionen och att den lagstiftning som tillskapas skall för de olika instituten vara så enhetlig som möjligt. Detta gäller särskilt de regler som behandlar tillsynsfrågor. Kommittén har som utgångspunkt vid utformningen av förslaget till regler i KML om tillsyn, straff och vite, ansett lämpligt att använda bestämmelserna i den nu gällande BRL. Vad beträffar bestämmelserna för banker föreslår kommittén endast ett fåtal förändringar medan mer genomgripande åtgärder föreslås för andra institut.
Som ovan nämnts står redan i dag flertalet av instituten på den svenska kreditmarknaden under tillsyn av bankinspektionen. Kommittén har den principiella uppfattningen att samtliga de i lagstiftningen reglerade instituten bör stå under inspektionens tillsyn.
Enligt 1kap. 4 § första stycket BAL får bankaktiebolag ingå som dotter-
Del 2 s. 169Tillsyn, straff och vite 169
bolag i en koncern endast om ett annat bankbolag är moderbolag. Regeringen får dock enligt paragrafens andra stycke medge undantag om det föreligger särskilda skäl. Frågor rörande finansiella koncerner har behandlats i kapitel 11 jfr prop. 198687:148. För det fall regeringen medgivit undantag från huvudregeln skall enligt 1 kap. 5 §BAL bl. a. bestämmelserna i BRL om tillsyn av bank och i BAL om ledning av bank gälla för moderbolaget i tillämpliga delar och för övriga företag i koncernen som om de vore dotterföretag till en bank. Härigenom och även genom de s. k. sambandsparagrafema i FkL och FiL, har bankinspektionens tillsynsområde under senare år väsentligen utvidgats i takt med bildandet av koncerner av olika slag och s. k. sambandsföretags engagemang i finansiella institut.
Svenska skeppshypotekskassan är ett exempel på kreditinstitut som inte står under bankinspektionens tillsyn. Inspektionen har vid ett par tillfällen
senast vid remissbehandlingen av kapitalmarknadsutredningens förslag till fusion mellan skeppshypotekskassan och sjöfartens sekundärlånekassa
tagit upp tillsynsfrågan och därvid anfört att kassan borde stå under inspektionens tillsyn. I prop. 198081:58 ansågdepartementschefen emellertid att sådan tillsyn inte var nödvändig med hänsyn till att kassans samtliga styrelseledamöter utses av regeringen.
Sveriges Investeringsbank AB vilken till sin juridiska form är ett statligt kreditaktiebolag står inte heller under tillsyn av inspektionen. Kommitténs förslag innebär för Investeringsbankens del liksom för övriga kreditaktiebolag att de skall ombildas till kreditmarknadsbolag. För närvarande gäller att regeringen skall pröva och godkänna samtliga kreditaktiebolags bolagsordningar och att dessa inte får ändras utan regeringens godkännande.
Den av kommittén föreslagna strukturen på kreditmarknaden innebär att ett mer flexibelt och mindre detaljreglerat system införs. Kommitténs förslag syftar vidare till att institut som verkar på samma marknader skall kunna arbeta på så långt möjligt konkurrensneutrala och även i övrigt lika villkor. Med dessa utgångspunkter är en enhetlig tillämpning av de delar av lagstiftningen som bygger gemensamma grunder av stor betydelse för den framtida kreditmarknaden. För att uppnå en sådan enhetlig tillämpning och likabehandling i här berört hänseende är det enligt kommitténs mening en förutsättning att samtliga institut ställs under bankinspektionens tillsyn. Kommittén föreslår därför att den nuvarande särställningen för skeppshypotekskassan och Investeringsbanken upphör.
När det i övrigt gäller inspektionens framtida tillsynsområde föreslår kommittén att auktorisationskrav införs för kreditaktiebolag och finansbolag. Kommitténs förslag innebär att dessa bolag skall ombildas till kreditmarknadsbolag. Tillståndsprövningen skall handhas av inspektionen. Detta innebär en avsevärd utvidgning av inspektionens arbetsuppgifter.
Del 2 s. 170170 Tillsyn, straff och vite sou 1988:29
12.6.2¶Normgivning
12.6.2.1¶Inledning
Del 2 s. 170I 8 kap. RF regleras normgivningsmakten. Kapitlet har rubriken Lagar och andra föreskrifter och här finns grundläggande bestämmelser om rätten att besluta föreskrifter. I RF används termen föreskrifter för att beteckna rättsregler. Sådana regler kännetecknas enligt förarbetena till RF i princip av att de är bindande för myndigheter och enskilda, samtidigt som de är generellt tillämpbara prop. 1973:90 s. 203 och 204. I RF ges rätt åt riksdagen och regeringen att meddela föreskrifter. Riksdagens föreskrifter kallas lag och de föreskrifter som beslutas av regeringen betecknas förordning. Bestämmelser rörande kungörandet av rättsregler finns i lagen 1976:633 om kungörande av lagar och andra författningar, kungörandelagen. Lagen kompletteras av författningssamlingsförordningen 1976:725.
På de för medborgarna viktigaste ämnesområdena tillkommer normgivningsmakten riksdagen. Detta kommer till uttryck genom en uppräkning av olika viktiga ämnen, beträffande vilka normgivningen uteslutande eller i princip skall ske genom lag. Till riksdagens normgivningskompetens hör först och främst grundlagarna RF, tryckfrihetsförordningen och succes-
sionsordningen som kan ändras bara genom två likalydande beslut av
— riksdagen med mellanliggande val samt riksdagsordningen. Som ytterligare exempel ämnen som tillkommer riksdagen kan nämnas den civilrättsliga normgivningen och typer av föreskrifter som brukar betecknas som för den enskilde betungande offentligrättsliga föreskrifter 8 kap. 3 och 5 §§. RF slår således fast att lag stiftas av riksdagen men även att riksdagens lagstiftningsbefogenhet inte är begränsad till de ämnen beträffande vilka lagform är föreskriven utan att riksdagen är oförhindrad att själv meddela föreskrifter inom regeringens kompetensområde 8 kap. 14 § RF.
Riksdagen kan enligt RF i angiven utsträckning bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter i ämnen som tillhör lagområdet 8 kap. 7-10 §§ RF. Som exempel kan anges föreskrifter avseende näringsverksamhet, om det avser annat än skatt. Riksdagens bemyndiganden skall lämnas i lag medan de föreskrifter regeringen i sin tur meddelar med stöd av erhållet bemyndigande beslutas genom förordning. Enligt RF har regeringen också en direkt grundlagen vilande normgivningsbefogenhet, nämligen befogenhet med vissa begränsningar att meddela föreskrifter om verkställig-
- heten av lag, verkställighetsföreskrifter tidigare benämnda tillämpnings-
föreskrifter och föreskrifter som enligt grundlag skall meddelas av
riksdagen. Bestämmelserna härom finns i 8 kap. 13§ RF. Även dessa normer skall beslutas genom förordning. Med verkställighetsföreskrifter avses dels tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär, dels föreskrifter som fyller ut en lag utan att tillföra den något väsentligt nytt. Till verkställighetsföreskrifter får däremot inte hänföras sådant som kan uppfattas som ett nytt åliggande för enskilda eller som ett tidigare föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden
Del 2 s. 171Tillsyn, straff och vite 171
prop. 1973:90 s. 211. På det civilrättsliga området är utrymmet för verkställighetsföreskrifter i praktiken litet.
Normgivningskompetensen kan enligt RF även tilldelas underordnad myndighet. Bemyndigar riksdagen regeringen att meddela föreskrifter i visst ämne kan riksdagen medge att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet eller åt en kommun att meddela bestämmelser i ämnet 8 kap. 1 § RF. I fall som nu sagts kan riksdagen också uppdra åt förvaltningsmyndighet under riksdagen att meddela sådana bestämmelser. Riksdagen är betagen möjlighet att direkt i lag delegera författningsmakt till myndighet under regeringen. Dock kan myndighet direkt i lag utpekas och åläggas viss uppgift. För regeringen är det emellertid möjligt att i en av regeringen beslutad förordning med föreskrifter om verkställighet av lag eller med föreskrifter som inte enligt grundlag skall meddelas riksdagen, överlåta underordnad myndighet att meddela bestämmelser 8 kap. 13§ tredje stycket RF. Myndigheter under regeringen är sålunda enligt RF behöriga att besluta föreskrifter endast efter uttryckligt bemyndigande av regeringen. När det k. betungande föreskrifter måste regeringens bemyndigan-
gäller s. de i sin tur ha stöd i ett bemyndigande av riksdagen.
Regeringen har i enstaka fall genom instruktionsbestämmelser och dylikt uppdragit åt myndigheter att meddela allmänna råd. Detta har blivit alltmer ovanligt eftersom varje myndighet inom sitt ansvarsområde kan utfärda allmänna råd utan något uttryckligt bemyndigande.
Myndigheter har av regeringen i åtskilliga äldre bestämmelser ålagts att även meddela anvisningar. Enligt förarbetena till kungörandelagen, prop. 1975762112, skulle sådana anvisningar som avsåg att främja en enhetlig tillämpning av en viss författning eller bidra till utvecklingen i viss riktning av praxis behandlas som en bindande föreskrift. Slutsatsen härav skulle vara att myndighet under regeringen är behörig att besluta anvisningar av detta slag bara efter uttryckligt bemyndigande.
Med stöd av regeringens delegationsbeslut meddelar sålunda myndigheter föreskrifter, råd och andra direktiv. Även benämningen på dessa
om ofta ansluter sig till terminologin i delegationsbeslutet är detta inte alltid fallet. Det förekom tidigare att en myndighet utfärdade föreskrifter med stöd ett delegationsbeslut som avsåg anvisningar eller råd, eller också
av gjorde den tvärtom. Innebörden av de olika begreppen, framför allt ordet anvisning, var oklar. För myndighetens egen del kunde detta innebära en tveksamhet om vilken befogenhet som kunde grundas på delegationsbeslutet i fråga och för underlydande myndigheter, och eventuellt också för allmänhetens del, kunde oklarheten föranleda tveksamhet om i vad mån de var skyldiga att följa innehållet i anvisningarna. Ibland uppfattades anvisningen som bindande, något man skulle rätta sig efter, och i andra fall endast som en rekommendation, något som man borde följa.
Efter att kritik framförts från olika håll mot den ökade omfattningen av regler vilka meddelats av myndigheter under regeringen utredde justitiedepartementet frågor angående regelgivning och lämnade förslag till förändringar DsJu 1982:11. En av huvudpunktema i kritiken var de ovan
Del 2 s. 172172 Tillsyn, straff och vite
nämnda tenninologiproblemen. Det hävdades att såväl allmänheten
som tillämpande myndigheter kunde ha svårt att veta om syftet med en regel var att den skulle vara bindande eller om den endast skulle vara ett råd.
Departementspromemorian utmynnade i propositionen 198384:119 om förenkling av myndigheternas föreskrifter, anvisningar och råd, vari förordas en rad åtgärder för att myndigheternas föreskrifter och övriga regler skulle bli enklare och klarare och för att regelbeståndet i samhället inte skulle bli alltför omfattande. I propositionen redovisas även de positiva effekterna av regelgivningen såsom dess funktion som medel för förändring och förnyelse av samhället, att reglerna tjänar rättssäkerheten genom ökad förutsebarhet och vägledning vid tillämpningen och genom dess bidrag till en enhetlig praxis.
I propositionen anges vidare att förslaget syftade till att en klarare gräns bör dras mellan bindande och icke-bindande regler. För detta ändamål föreslogs en ändring i kungörandelagen som klargör att begreppet författning endast skall omfatta lagar, förordningar och andra bindande regler föreskrifter. Härigenom bortföll kravet på kungörande i författningssamling för sådana icke-bindande regler som kallades anvisningar. Termen föreskrifter reserverades sålunda för regler som är bindande för myndigheter och enskilda. Vidare föreslogs införandet av ett förbud att använda termen anvisningar som beteckning på bindande regler föreskrifter.
När det gäller olika typer av icke-bindande regler föreslogs inte någon enhetlig term. I förslaget betonades att termen anvisning skulle undvikas som beteckning även på icke-bindande regler, i synnerhet sådana som riktar sig till allmänheten eller till kommuner. Den tenn som förordades för icke bindande regler var allmänna råd. Beteckningen allmänna råd icke bindande regler torde kunna omfatta regler som i syfte att främja en enhetlig rättstillämpning förordar ett bestämt handlingssätt rekommendationer och regler som anger hur någon lämpligen kan handla i vissa hänseenden utan att syftet är att utesluta andra handlingssätt exempel.
Riksdagen beslutade i enlighet med propositionens förslag. Första paragrafen andra stycket i kungörandelagen ändrades så att begreppet författning inte längre omfattar sådana rekommendationer om tillämpningen av föreskrifter som har till syfte att styra praxis e.d. Stycket erhöll följande lydelse: Med författning i denna lag förstås lagar, förordningar och andra rättsregler som i 8 kap. regeringsformen betecknas som föreskrifter. Lagändringen trädde i kraft den 1juli 1984.
I konsekvens härmed företogs vissa förändringar i författningssamlingsförordningen. Första paragrafen behandlar författningar, varmed avses bindande nonner, samt allmänna råd, som är rekommendationer. Enligt 18 b § får termen anvisningar inte användas i rubriken till författning, dvs. inte
en för bindande föreskrifter. I samma paragraf åläggs myndighet beslutar
som en författning, dvs. bindande föreskrifter, att i ingressen lämna uppgift
om det bemyndigande på vilket myndighetens beslutanderätt grundar sig.
I propositionen 198384:119 betonas även att regeringen ska restrik-
vara tiv med bemyndiganden för underlydande myndigheter att besluta om
Del 2 s. 173Tillsyn, straff och vite 173
föreskrifter. Detta borde även omfatta uppdrag till myndigheterna att ge generella råd.
Liknande tankegångar finns i regeringens kungörelse 1970:64 om begränsning i myndigheters rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd begränsningskungörelsen. Häri föreskrivs att myndighet med föreskriftsrätt inte får ge ändrade eller nya föreskrifter som i mer än oväsentlig grad kan leda till direkta eller indirekta kostnadsökningar i den av föreskrifterna berörda verksamheten utan att först underställa regeringen frågan. Till grund för prövning av om frågan bör underställas regeringen skall myndigheten utreda förslagets kostnadsmässiga konsekvenser samt höra företrädare för dem som kan förutses slutligt få bära ökade kostnader till följd av ändringen. Riksrevisionsverket skall tillställas avskrift av myndighets föreskrift samt av den utredning om föreskriftemas kostnadsmässiga konsekvenser har utförts myndigheten. Även när myndighet utövar sin
som av tillsyns- eller inspektionsverksamhet eller utarbetar information av annat slag än föreskrifter ex. allmänna råd, skall verksamheten bedrivas på sådant sätt att kostnadshöjande effekter begränsas.
I fråga om bl. a. kreditinstituts uppgiftlämnande i olika sammanhang till statliga myndigheter finns anledning att erinra om förordningen 1982:668 om statliga myndigheters inhämtande av uppgifter från näringsidkare och kommuner. Enligt förordningen är den myndighet som beslutar om ett formulär till blankett för näringsidkares uppgiftlämnande till myndigheten i princip skyldig att i förväg samråda med organisation företrädande de näringsidkare som skall lämna uppgifterna. De uppgifter som skall lämnas skall enligt förordningen vara utvalda och definierade så att uppgiftslämnandet begränsas till den information som behövs med hänsyn till ändamålet och så att uppgiftslämnandet underlättas så långt möjligt.
12.6.2.2 Bankinspektionens föreskriftsrätt
Bankinspektionen är en central förvaltningsmyndighet och har därmed dei föregående avsnitt angivna möjligheterna att utöva viss normgivning inom inspektionens tillsynsområde. Befogenhet för inspektionen, liksom för andra myndigheter, att meddela föreskrifter, dvs. generellt tillämpbara rättsregler, regleras som tidigare nämnts bl. a. i 8 kap. 11 och 13 §§ RF. I 11 § stadgas som förutsättning att riksdagen i lag dels bemyndigat regeringen att meddela föreskrifter, dels därvid i lag medgivit att regeringen överlåter förvaltningsmyndighet att meddela bestämmelser. Det krävs således ett bemyndigande för att bankinspektionen skall kunna få föreskriftsrätt inom ett visst område. I 13 vilken reglerar regeringens egen norrngivningskompetens, föreskrivs att regeringen i vissa fall kan överlåta åt underordnad myndighet att meddela bestämmelser.
Den föreskriftsrätt som tillkommer bankinspektionen grundar sig normalt på 8 kap. 11 §RF. Vanligen används i lagtext formuleringen regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får meddela föreskrifter för attmarkera att riksdagen delegerat del av sin normgiv-
Del 2 s. 174174 Tillsyn, straff och vite
ningsmakt till regeringen samt även bemyndigat regeringen att, för det fall den önskar, subdelegera vidare, i detta fall till bankinspektionen. I banklagstiftningen finns endast ett fåtal dylika bestämmelser. De avser följande situationer:
vilka tillgångar som får inräknas i en banks kassareserv, 2 kap. 12 § BRL, -
vilka uppgifter som skall antecknas i förteckningen enligt 2 kap. 17 § -
fjärde stycket BRL om de krediter som beviljats subjekt nämnda i para-
grafens första stycke, bankernas löpande bokföring m.m. och avvikelser från bokföringslagen
—
enligt 4 kap. 1 § tredje stycket BRL, förvaring och inventering av värdehandlingar samt brottsförebyggande
—
åtgärder hos bank enligt 7 kap. 5 § första stycket BRL,
vilka begränsningar som ska gälla i fråga om rätten enligt 6 kap. 9 § tredje —
stycket BAL att ta emot egna aktier som pant samt
en bankstyrelses uppdrag enskild styrelseledamot eller annan att ensam -
eller i förening med annan bevilja kredit till vissa anställda och delegater
enligt 7 kap. 7 § fjärde stycket BAL, 3 kap. 7 § fjärde stycket SBL eller 6
kap. 7 § fjärde stycket FBL. Med stöd av dessa bemyndiganden har regeringen i 56 § bankrörelseförordningen 1987:647 delegerat vidare till bankinspektionen att meddela föreskrifter som reglerar nämnda sex situationer samt därutöver tillagt en rätt för inspektionen att meddela föreskrifter om anmälan till inspektionen av förvärv som skett för att skydda fordran enligt 2 kap. 8 § BAL. Enligt en nyligen antagen lagändring i 2 kap. 10§ BRL ges regeringen eller, efter bemyndigande, bankinspektionen rätt att meddela föreskrifter om värdering av banks åtagande på kapitalmarknaden. De nu nämnda bestämmelserna i banklagstiftningen är uttömmande såvitt avser inspektionens befogenhet att för bank meddela föreskrifter. Någon föreskriftsrätt härutöver föreligger sålunda inte.
När det gäller bankinspektionens rätt att besluta föreskrifter för andra institut än bank är den än mer begränsad. Enligt FiL och FkL kan regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela föreskrifter om hur finansbolags och fondkommissionsbolags räkenskaper skall föras och hur värdehandlingar skall förvaras och inventeras. Regeringen har i förordning bemyndigat inspektionen att för finansbolag utfärda dylika föreskrifter medan såvitt avser fondkommissionsbolag regeringen har behållit föreskriftsrätten i dessa avseenden. Den enda föreskriftsrätt inspektionen har som berör fondkommissionsverksamheten är regeringens bemyndigande att meddela föreskrifter om fondkommissionärs provision vid vissa värdepappersaffärer. I KAL har inspektionen direkt i lag erhållit bemyndigande att meddela föreskrifter om sättet för förande av räkenskaper, om förvaring av värdehandlingar och om inventering av dessa.
Som tidigare redovisats kompletteras bankinspektionens föreskriftsrätt med befogenheten att utfärda allmänna råd. En sådan befogenhet har inspektionen inom sitt ansvarsområde utan uttryckligt bemyndigande i lag.
Del 2 s. 175Tillsyn, straff och vite 175
12.6.2.3¶Bankinspektionens författningssamling
Del 2 s. 175m.m. Bankinspektionen ger tillsammans med försäkringsinspektionen ut en gemensam författningssamling, Bankinspektionens och försäkringsinspektionens författningssamling, BFFS. Författningssamlingen innehåller bl. a. de bindande föreskrifter bankinspektionen beslutat på grund av uttryckligt stöd i en viss författningsbestämmelse. Som exempel härpå kan nämnas BFFS 1987:12 angående bl. a. vilka uppgifter som enligt 2 kap. 17 § BRL skall antecknas i bankens förteckning över de krediter som beviljats i paragrafen uppräknade personer och företag.
Tidigare utfärdade inspektionen löpande under året även flera s. k. cirkulärskrivelser. Dessa numrerades i en särskild serie. De hade i det övervägande antalet fall bestämda adressater. Dessa skrivelser kunde till sitt innehåll vara antingen bindande föreskrifter eller allmänna råd vilka endast var rekommendationer. Som exempel på föreskrift meddelad i cirkulärskrivelse kan nämnas inspektionens skrivelse 1975-07-03 och 1977-07-15 angående värdevalv och värdevalvs dörrar medan cirkulärskrivelse 1985:4 till samtliga fondkommissionärer angående deras medverkan som market maker m.m. för CTC-bolag är ett exempel på en rekommendation meddelad i form av en skrivelse.
I början av 1970-talet tog bankinspektionen initiativ till överläggningar med ledande bankmän för att finna normer för bankernas agerande när det rörde sig om förfaranden som visserligen inte var direkt brottsliga eller lagstridiga, men som stod i strid med vad som ansågs utgöra god banksed. Till en början undersöktes möjligheten att fastställa banketiska normer för olika situationer. Vägande invändningar framfördes emellertid emot att på detta sätt skapa en särskild banketisk kodbok vid sidan av lagstiftningen. Kodsamlingen skulle aldrig kunna bli fullständig. Den skulle också på grund av den ständigt pågående utvecklingen fort bli inaktuell och få kompletteras, och därmed bli svårhanterlig. I stället träffades en överenskommelse med bankorganisationerna, enligt vilken bankinspektionen genom särskilda etikmeddelanden skulle ge bankerna del av sina ståndpunktstaganden i viktigare banketiska frågor som kom under bedömning, alltså en slags prejudikatsamling.
Bankinspektionens etikmeddelanden vilade på inspektionens skyldighet att med uppmärksamhet följa bland annat bankinstitutens verksamhet i den mån så erfordrades för kännedom om de förhållanden som påverkade institutens säkerhet eller annars var av betydelse för en sund utveckling av bankinstitutens verksamhet. Etikmeddelandena var att sesom allmänna råd från bankinspektionen. De första meddelandena i etikserien utkom år 1974. Varje år utgavs upp till sex meddelanden. Meddelandena distribuerades till alla institut som stod under inspektionens tillsyn. I dessa meddelanden gjorde bankinspektionen uttalanden ex. om att bankerna inte genom kreditgivning eller på annat sätt borde medverka i skattebrott eller skatteflykt, och att kreditinstitut som avsåg att inleda samarbete med låneförmedlare först borde göra en noggrann undersökning av bl. a. låneför-
Del 2 s. 176176 Tillsyn, straff och vite sou 19$:29
medlarens ekonomiska ställning, organisation och ledning. I ett uppmärksammat uttalande under hösten 1983 uttalade inspektionen bl. a. att krediter för spekulation i värdepapper eller fastigheter eller för skatteplanering framstod som mindre angelägna. Banker och finansbolag borde enligt inspektionens mening visa återhållsamhet med stora värdepapperskrediter till privatpersoner, i den mån ändamålet var i huvudsak privatekonomiskt och inte avsåg att finansiera ex. rörelse. Detta gällde särskilt om låntagaren genom sin ledande ställning i kundföretag, inom det ekonomiska livet överhuvudtaget eller med hänsyn till anknytning till bank eller försäkringsbolag intog en ömtålig ställning. Miljonkrediter borde normalt undvikas. Det senaste etikmeddelandet nr 57, meddelades den 16 juli 1986 och avser förmåner till anställda.
Genom den ovan redovisade lagändringen i kungörandelagen och dess förarbeten framgår att termen föreskrift numera reserverats för bindande föreskrifter medan rekommendationer bör benämnas allmänna råd eller dylikt samt att begreppet anvisning har utmönstrats.
Bankinspektionen har nyligen upphört att meddela allmänna råd i form av cirkulärskrivelser och etikmeddelanden. I stället har inspektionen valt att i den med försäkringsinspektionen gemensamma författningssamlingen offentliggöra såväl föreskrifter som allmänna råd. Den enda publikation vari bankinspektionen för närvarande, och enligt egen utsago troligen även framgent, offentliggör sina föreskrifter och allmänna råd är sålunda författningssamlingen. När inspektionen i författningssamlingen publicerar en föreskrift hänvisas numera regelmässigt till en uttrycklig författningsbestämmelse med bemyndigande för inspektionen att meddela aktuell föreskrift. Även själva författningstextens ordalydelse det är fråga
anger om om en föreskrift eller endast en rekommendation.
Bankinspektionens författningssamling innehåller ett flertal föreskrifter vari inledningsvis hänvisning sker till andra lagstadganden än de i avsnitt 12.6.2.2 nämnda. Som exempel kan nämnas föreskrifter om ränteoch likviditetsexponering samt diverse föreskrifter om statistik och rapporter. Eftersom dessa bestämmelser inte grundas på uttryckligt bemyndigande är denna typ av regler inte formellt bindande för instituten och är alltså egentligen inte föreskrifter. Som inspektionen i avsnitt 12.4 anfört har de institut som sedan länge varit verksamma marknaden haft ett väl fungerande samarbete med inspektionen och efterlevt dess föreskrifter och råd medan situationen under senare år förändrats i takt med bl. a. det ökade antalet nystartade institut, de finansiella marknademas kraftiga expansion och den tilltagande internationaliseringen. Kommittén har därför övervägt att föreslå att utvidga inspektionens rätt att meddela föreskrifter på för tillsynsfunktionen viktiga områden.
12.6.2.4 Förslag
Bankinspektionen har ansett att möjlighet bör ges för bindande föreskrifter i tre fall utöver vad som i dag är möjligt. Dessa gäller enhandskrediter,
Del 2 s. 177Tillsyn, straff och vite 177
belåningsnormer för värdepapper och möjlighet för inspektionen att föreskriva lämpligt kapitalkrav för nya placeringsformer icke förutsedda i kapitaltäckningsreglerna.
Vad först gäller enhandskreditema stadgas i 2 kap. 16 § BRL att en bank skall ägna särskild uppmärksamhet att banken inte i sådan omfattning, att fara kan uppkomma för dess säkerhet, har fordringar på samma låntagare eller låntagare som har intressegemenskap. Regeln har tillkommit för att minska de risker som en bank utsätts för. En i storlekshänseende ojämnt sammansatt kreditportfölj kan vara oförenlig med en banks sunda utveckling. Banken kan i hög grad bli beroende av Kredittagarens ekonomiska utveckling och dennes ekonomiska svårigheter kan drabba banken i sådan utsträckning att dess säkerhet kommer i fara. Stora krediter till en och samma låntagare kan även medföra risk för att banken lockas eller anser sig tvingad att bevilja ytterligare krediter till denne för att på så sätt försöka undgå hotande förluster avseende den tidigare kreditgivningen. Största tillåtna engagemang har inte fixerats till något bestämt belopp, viss andel av omslutningen eller liknande utan regeln innehåller en allmänt hållen beskrivning.
Vid tillämpningen av enhandskreditbestämmelsen har bankinspektionen rekommenderat bankerna att begränsa engagemangen med en kund till 15 % av bankens riskbärande kapital. För det fall banken ingår i en koncern har rekommendationen inneburit att koncernen som helhet skall begränsa sitt engagemang till 15 °o. I bankens riskbärande kapital inräknas förutom eget kapital även utelöpande förlagslån samt värderegleringskonto för utlåning till fullt belopp. Dessa 15 % utgör emellertid inte någon absolut gräns. Hänsyn har således i viss utsträckningkunnat tas till exemplelvis säkerhetens art och kredittagarens person.
För att bankinspektionen skall kunna följa bankernas riskexponering tas frågor om enhandsengagemang alltid upp vid undersökningar hos bankerna. Dessutom lämnar bankerna till inspektionen varje år per den 30 juni en specifikation över alla engagemang som uppgår till mer än 15 % av det riskbärande kapitalet och engagemang överstigande vissa belopp rapporteras varje år per den 31 december. Bankinspektionen har sålunda vissa möjligheter att följa kreditgivningen i nu ifrågavarande avseende.
De av bankinspektionen utfärdade rekommendationerna är att se som allmänna råd. De är alltså inte formellt bindande för bankerna. Detta har visat sig förenat med problem eftersom en bank i enstaka fall vägrat rätta sig efter påpekande från bankinspektionen att följa de utfärdade rekommendationerna. Möjlighet att jämlikt 7 kap. 9 § andra stycket BRL ingripa mot banken har inte ansetts föreligga.
Enhandskreditbestämmelsen är av central betydelse när det gäller att upprätthålla en sund affärsrörelse i en bank. Kommittén delar bankinspektionens uppfattning att det i detta avseende bör finnas en möjlighet för inspektionen att utfärda bindande föreskrifter så att reella möjligheter att ingripa föreligger när en bank brutit mot de tumregler som ansetts böra gälla för efterlevnaden av denna bestämmelse. För att så skall kunna ske
Del 2 s. 178178 Tillsyn, straff och vite
krävs således att bankinspektionens utfyllnad av regeln får formen av bindande föreskrifter. Det kan visserligen inte antas att det kommer att bli vanligt förekommande att banker bryter mot inspektionens intentioner på förevarande område men för de sällsynta fall det kan tänkas ifrågakomma bör maktmedel finnas för att tvinga banken att träda tillbaka från en alltför riskfylld placering.
De allmänna råd inspektionen nu utfärdat på detta område innehåller en möjlighet att avvika från tumregeln för enskilda fall. Även bindande föreskrifter bör ge en sådan möjlighet. Det är sålunda enligt kommitténs mening lämpligt att de föreskrifter inspektionen i detta avseende kommer att meddela utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de allmänna råd som inspektionen utfärdat.
Bankinspektionen har vidare hemställt att den till ledning för tillämpningen av säkerhetsbestämmelsen i 2 kap. 13 § BRL bör ha rätt att utfärda föreskrifter för fastställandet av belåningsnormer för värdepapper. Inspektionen har redan nu utfärdat allmänna råd som gäller belåningen av bl. a. premieobligationer samt har anslutit sig till de av Svenska Bankföreningen utfärdade belåningsvärdena för aktier. Det har inte påvisats några särskilda problem med nu gällande ordning, som för övrigt till stor del härrör från de säkerhetsbedömningar som instituten själva ort. På denna punkt anser kommittén därför att den nuvarande formen med allmänna råd bör behållas.
När det slutligen gäller kapitaltäckningsreglema har inspektionen genom en nyligen företagen lagändring i 2 kap. 10 § BRL getts möjlighet att sänka kapitalkravet när det gäller vissa åtaganden på kapitalmarknaden. Detta ger alltså inspektionen en möjlighet att placera in nya instrument i en lägre kapitaltäckningsklass än vad som motsvarar en generell placering i klassen för övriga placeringar, som annars skulle bli följden av att placeringen inte omnämnts i någon av de lägre kapitaltäckningsklasserna.
Nu gäller att placering i bank aldrig åsätts en högre kapitaltäckning än vad som motsvarar åtta procent av bankens kapitalbas. Kommittén föreslår att handelslager för aktier skall åsättas 24 % kapitaltäckning. Alla andra placeringar som i ett kreditmarknadsbolag får 24 % kapitaltäckning är att anse som oförenliga med insättarskyddet för bank. För sådana placeringar har kommittén föreslagit en riskram, se närmare härom under avsnitt 8.3.5.8. Dessa kan alltså inte förekomma i banken utan skall placeras i ett dotterbolag till banken. Något behov av att genom föreskrift förordna om högre kapitaltäckning i bank än vad som motsvarar åtta procent föreligger därför inte.
12.6.3 Rättställande
åtgärder
I de lagar som för närvarande reglerar de olika instituten på kapitalmarknaden föreligger väsentliga olikheter vad avser bankinspektionens möjligheter och befogenheter att ingripa och rikta kritik när inspektionen såanser vara
Del 2 s. 179Tillsyn, strafi och vite 179
nödvändigt. Kommitténs intentioner har även i denna del varit att i förenhetligande syfte för inspektionen tillskapa identiska ingripandemöjligheter för olika institutformer. Härigenom och genom att terminologin bearbetas blir bestämmelserna för samtliga berörda lättare att förstå, överblicka och tillämpa.
Inspektionens yttersta maktmedel i tillsynsverksamheten är rätten att vid allvarliga överträdelser och missförhållanden återkalla tillstånd. För banks del gäller att tillståndet, oktrojen, återkallas av regeringen efter anmälan
av inspektionen. Vad gäller fondkommissionsverksamhet, oavsett om denna bedrivs av fondkommissionsbolag eller bank, kan inspektionen be-
ensam sluta om återkallande av tillstånd att driva sådan verksamhet. Beslutet kan överklagas till regeringen. I den nu gällande lagstiftningen som reglerar kreditaktiebolag och finansbolag finns inget krav på tillstånd liknande
av slag som för bank- och fondkommissionsverksamhet. Däremot stadgas i FiL att inspektionen kan förbjuda bolag att driva viss typ av finansieringsverksamhet om bolaget efter påpekande från inspektionen inte gjort rättelse och det alltjämt föreligger missförhållanden av så allvarlig beskaffenhet att det kan äventyra en sund utveckling av bolagets finansieringsverksamhet.
I 8 kap. har kommittén föreslagit att auktorisationskrav införs för kreditaktiebolag och finansbolag kreditmarknadsbolag. Till följd härav bör bankinspektionen i KML få rätt att även för dessa bolag återkalla tillstånd under samma förutsättningar som i dag gäller för fondkommissionsrörelse.
Kommittén föreslår vidare att inspektionen bibehålls rätten att under vissa förutsättningar sammankalla instituts styrelse, kalla till extra stämma, inhibera av styrelse eller stämma fattat beslut och utfärda föreläggande
om rättelse. Dessa möjligheter bör sålunda införas i KML och omfatta de institut som däri regleras.
Enligt FkL och FiL har inspektionen dessutom rätt att vid missförhållande meddela skriftlig erinran, och i FkL, vid mindre allvarliga missförhållanden, även anmärkning. Den kritik som inspektionen framför i denna form är meddelade i särskilda beslut och dessa kan därmed berörd part
av överklagas till regeringen.
BRL saknar bestämmelser om skriftlig erinran och anmärkning. Inspektionen kan genom anmälan till regeringen aktualisera förverkande oktroj
av när bank fattat beslut avviker från lag, författning eller bankens stadgar
som och avvikelsen är av allvarlig beskaffenhet. Reglerna härom finns i 7 kap. 8 § BRL. För det fall annan avvikelse än i 8 § föreligger, dvs.
som avses annan avvikelse än från lag, författning eller stadgar, har inspektionen enligt 9 § första stycket möjlighet att meddela de erinringar inspektio-
som nen finner påkallade. Dessa erinringar är inte överklagbara beslut utan endast icke förpliktande påpekanden banken inte behöver rätta sig
som efter. I 9 § andra stycket öppnas däremot möjlighet för inspektionen att
en förelägga bankens styrelse att vidta erforderliga åtgärder om verksamheten i banken till följd av allvarliga missförhållanden i bankens ledning kan komma att bli till skada för det allmänna. Om bankstyrelsen inte rättar sig efter ett sådant föreläggande är inspektionens enda möjlighet att tillämpa 8 §
Del 2 s. 180180 Tillsyn, straff och vite
andra stycket dvs. anmälan till regeringen om förverkande av oktrojen.
I propositionen 198687:12 s. 319 om ny banklagstiftning anförs:
Liksom 7 kap. 9 § första stycket hänför sig bestämmelserna i para-
grafens andra stycke till situationer då lag eller stadgar inte kränkts och
8 § därför inte kan tillämpas. Som exempel på missförhållanden som
kunde medföra en tillämpning av ifrågavarande bestämmelse angavs i
förarbetena till lagen 1955:183 om bankrörelse bl. a. att bankbolagets
medel i oproportionerligt stor utsträckning användes för ensidigt till-
godoseende av bankbolaget närstående personers intressen under såda-
na omständigheter att fara kunde anses föreligga för att bolagets solidi-
tet skulle rubbas. Vidare nämndes att bankbolaget genom alltför vid-
sträckt kreditgivning medverkade till spridning av osund spekulation i
aktier och fastigheter NJA 1921 s. 829. En central bestämmelse i banklagstiftningen är den s. k. sundhetsparagrafen. Denna har fått sin efterföljare i nyare lagstiftning såsom FiL och FkL. 7 kap. 1 § andra stycket BRL, 11 § andra stycket FiL och 27 § andra stycket FkL har således nästintill identiska lydelser. Där stadgas att bankinspektionen, utöver vad som tidigare uttryckligen nämnts, uppmärksamt skall följa institutens verksamheter för att hålla sig underrättad om förhållanden som kan inverka på en banks eller ett bolags säkerhet eller i övrigt är av betydelse för en sund utveckling av bank-, finansierings- och fondkommissionsverksamheterna. l KAL används inte begreppet sund utveckling men väl att inspektionen skall följa kreditaktiebolagets verksamhet i den mån så erfordras för kännedom om de förhållanden, som kan inverka på bolagets säkerhet.
I FiL och FkL föreligger ett klart samband mellan sundhetsparagrafema och bankinspektionens möjlighet att i särskilt beslut rikta kritik mot institut i syfte att upprätthålla en sund utveckling av verksamheten. Inspektionen får enligt FiL meddela finansbolag skriftlig erinran, om inspektionen anser det påkallat för att avhjälpa allvarligt missförhållande i bolagets finansieringsveksamhet eller för att annars säkerställa en sund utveckling av denna. l FkL föreskrivs att inspektionen får meddela fondkommissionsbolag skriftlig erinran bl. a. för det fall förhållande föreligger som menligt inverkar på bolagets säkerhet eller motverkar en sund utveckling av fondkommissionsverksamheten. Ett viktigt komplement till beslut om skriftlig erinran är i detta sammanhang möjligheten att förena beslutet med föreläggande om rättelse.
I BRL och KAL saknas ett motsvarande uttryckligt samband mellan sundhetsparagrafema och inspektionens ingripandemöjligheter. Den möjlighet som inspektionen i första hand har att reagera mot osund utveckling i dessa institut är som tidigare nämnts rätten att meddela erinringar enligt 7 kap. 9 §första stycket BRL och 7 § andra stycket KAL. Dessa erinringar är inte bindande och resulterar nödvändigtvis inte i att institutet vidtar några åtgärder för att ändra den verksamhet som enligt inspektionen är osund. För att inspektionen skall kunna med kraft och bindande verkan reagera mot osund verksamhet krävs enligt 7 kap. 9§ andra stycket BRL att
Del 2 s. 181sou 1988:29 Tillsyn, straff och vite 181
allvarliga missförhållanden finns i bankens ledning och att detta kan skada allmänheten samt att rättelse vidtagits. Då kan inspektionen göra anmälan till regeringen. Detta är den enda möjligheten som i dag finns för inspektionen att komma tillrätta med osund utveckling av bankverksamheten i den mån denna alltså inte strider mot lag eller författning.
Kommittén har funnit att behov föreligger att inspektionens befogenheter klarläggs och att de nu vagt formulerade bestämmelserna omarbetas. Därmed är inte sagt att befogenheterna behöver vidgas jämfört med dag.i Även om inspektionens maktbefogenheter har varit något oklara och sällan tilllämpats har trots detta instituten på marknaden ofta varit lyhörda för inspektionens synpunkter och efterlevt dess erinringar och rekommendationer. De senaste årens stora förändringar på kapitalmarknaden samt bankinspektionens erfarenheter i tillsynsarbetet ligger till grund för kommitténs ställningstagande att i den nya lagstiftningen tillskapa enhetliga, klargörande och reella befogenheter för inspektionen i syfte att bl. a. ingripa mot osund verksamhet.
Enligt kommitténs mening är det lämpligt att i denna del utforma reglerna i BRL och KML med FkL:s bestämmelser som förebild. Härigenom tillskapas ytterligare befogenheter som ligger mellan de icke-förpliktande erinringarna och den kraftigaste åtgärden, återkallande av tillstånd.
Mot bakgrund av det anförda föreslår kommittén att det i BRL införs en möjlighet för inspektionen att i särskilt beslut meddela skriftlig erinran och anmärkning vilket även skall kunna ske i samband med tillämpningen av sundhetsparagrafen. BRL:s nuvarande regler om erinringar bör finnas kvar men i framtiden benämnas påpekanden för att särskiljas från skriftlig erinran. Påpekande i denna form är inget särskilt beslut utan endast ett råd som inspektionen kan ge till institut i samband med tillsynens utövande.
Motsvarande bestämmelser som föreslås införda i BRL bör inarbetas i KML. Förutom återkallande av tillstånd tillskapas således följande instrument för inspektionen: skriftlig erinran, anmärkning och påpekande.
12.6.4¶Förhandsbesked
Del 2 s. 181Av de tidigare kapitlen framgår att kommittén föreslår att nya definitioner och begrepp införs i den lagstiftning som reglerar kapitalmarknaden. I 1 kap. KML behandlas sålunda de s. k. verksamhetsdefinitionerna, dvs. innebörden av begreppen finansieringsverksamhet, aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission och penningmarknadshandel. De olika instituten på kapitalmarknaden bank, kreditmarknadsbolag, fondkommis-
sionsbolag, fondhandlarbolag och försäkringsbolag definieras i 2 kap.
- KML. Vad som avsesmed bankverksamhet i BRL medan hypoteksin-
anges stitutens verksamhet behandlas i den lagstiftning som gäller för dessa institut. Ett av syftena bakom kommitténs förslag i denna del har varit att försöka skapa enkla och tydliga bestämmelser som för såväl myndigheter som allmänheten klargör innebörden av olika begrepp.
Det förekommer i dag förfrågningar hos bankinspektionen
av de mest
Del 2 s. 182182 Tillsyn, straff och vite
skilda slag. Allmänheten ställer allt högre krav på service i olika frågor och inspektionens konsumentinriktade verksamhet blir alltmer omfattande, bl. a. ökar telefonförfrågningama kraftigt. Det är även vanligt att marknadsaktörer framlägger kvalificerade frågeställningar, ex. huruvida viss verksamhet är tillståndspliktig eller ej. Denna typ av förfrågningar kommer dels från sådana fysiska och juridiska personer som avser att starta en verksamhet och dels från sådana som redan driver viss verksamhet men avser att förändra dess inriktning. Som exempel på frågeställningar kan nämnas om viss verksamhet i ett finansbolag utgör bankverksamhet eller om en interbankmäklares värdepappersförmedling skall bedömas som tillståndspliktig fondkommissionsrörelse. Trots att viss ledning står att finna i nuvarande och av kommittén modifierade definitioner samt i kommitténs motiveringar kan beträffande viss verksamhet i det konkreta fallet tvekan råda huruvida verksamheten kräver någon form av tillstånd.
Det normala förfarandet när ett bolag har för avsikt att starta en ny finansiell verksamhet eller ändra Verksamhetsinriktning som eventuellt kan kräva tillstånd av inspektionen är att bolaget initierar ett Sammanträffande med företrädare för inspektionen varvid ett förutsättningslöst samråd mellan parterna sker. Samrådet syftar till att klargöra för inspektionen den planerade verksamhetens art och omfattning samtidigt som inspektionen redovisar de eventuella krav för tillstånd som uppställs. Det vanliga är att inspektionen redan under samrådet kan uttala sig om planerad verksamhet kräver tillstånd eller ej. För det fall tillstånd krävs upprättar bolaget därefter en fullständig ansökan vilken inges till inspektionen som efter prövning meddelar beslut. Det beskrivna förloppet vari samrådet har en central betydelse är av tradition det sätt på vilket inspektionen löst även andra frågeställningar och problem. Förhållandet mellan inspektionen och marknadsaktörerna har under åren genomgående varit mycket gott delvis beroende på det sätt inspektionen valt att agera. Trots detta kan det föreligga fall då inspektionen och en aktör har skilda uppfattningar i en sakfråga. Det kan ex. vara den beskrivna situationen med nystartad rörelse där frågan gäller huruvida tillstånd krävs eller ej. Innan ett bolag investerar stora resurser i en verksamhet kan det för bolaget vara av väsentligt intresse att inspektionen avger ett formellt bindande besked i fråga om verksamhetens tillåtlighet.
Kommittén har mot bakgrund av det ovan anförda övervägt att som komplement till det i dag fungerande systemet med informella samråd
med förebild från FRL föreslå införandet av en skyldighet för bankinspek-
tionen efter ansökan meddela förhandsbesked. Vid sina överväganden
att har kommittén beaktat marknadens krav på förutsebarhet vad gäller gränsdragningen mellan tillåten och otillåten verksamhet marknadens be-
samt hov av bindande och överklagbara besked av inspektionen.
Redan i dag ankommer det i första hand på de enskilda instituten på marknaden att med stöd lagtext och motiv tolka gränsen går mellan
av var tillåten och otillåten verksamhet. Det är därvid, som tidigare nämnts, brukligt att samråd i dessafrågor förekommer mellan instituten och bankinspek-
Del 2 s. 183Tillsyn, straff och vite 183
tionen. Inspektionen har vid dylikt samråd ingen formell skyldighet eller rättighet att avge bindande utlåtande utan kan endast lämna synpunkter och rekommendationer. Dessa synpunkter är givetvis inte bindande vid en senare auktorisationsprövning. Av det nämnda framgår att det föreligger ett behov för den enskilde att kunna erhålla bindande besked i fråga om viss verksamhet är tillståndspliktig eller ej. Under arbetet i kommittén har också företrädare för instituten understrukit behovet av att bestämmelser om förhandsbesked införs i lagstiftningen. Det är även av värde för bankinspektionen att i vissa situationer kunna lämna ett sådant besked.
Med hänvisning till det anförda föreslår kommittén att det nu öppnas en möjlighet för enskilda personer och institut att efter ansökan få förhandsbesked huruvida viss verksamhet kan bedrivas utan tillstånd eller om den är tillståndspliktig. Denna rättighet bör begränsas till en krets av personer, enskilda såväl som juridiska, som har berättigat intresse i saken. Kommittén har bedömt efter samråd med inspektionen att ett relativt begränsat
— antal besked kommer att meddelas varje år. De kostnader arbetet med dessa besked åsamkar bankinspektionen skall betalas via en avgift inspektionen uttar av sökanden.
Kommittén föreslår således att det skall ankomma på bankinspektionen att lämna här avsett förhandsbesked. Om förhandsbeskedet avser ett ärende, där avgörandet är av principiell vikt, skall inspektionen i likhet med
vad som föreslagits beträffande instituts förvärv av aktier i s. k. organisationsföretag dock ha en skyldighet att hänskjuta även det till regeringen
för dess prövning. I överensstämmelse med vad som allmänt gäller skall inspektionens beslut i ärende om förhandsbesked kunna överklagas genom besvär till regeringen. Kommitténs förslag innebär bl. a. att det är bankinspektionen som i första instans meddelar förhandsbesked i frågor som rör bankdefinitionen, trots att det är regeringen som beviljar bankoktroj. Härav följer givetvis inte en rätt eller skyldighet för inspektionen att lämna besked huruvida oktroj kan påräknas. Den typen av frågor, som även innefattar en lämplighetsbedömning av sökanden, kan aldrig anhängiggöras genom begäran om förhandsbesked. En av förutsättningarna för att förhandsbesked skall meddelas skall vara att den enskilde till inspektionen ingivit en utförlig skriftlig ansökan. De av inspektionen eller, efter hänskjutande eller besvär, regeringen meddelade förhandsbeskeden bör för att undanröja missförstånd vara motiverade. Beskeden bör vara bindande för bankinspektionen men också samtidigt vägledande för myndigheter och enskilda vid bedömningen av liknande situationer. Som exempel kan detta i praktiken innebära att för det fall bankinspektionen i ett förhandsbesked har uttalat att viss verksamhet inte är bankverksamhet, inspektionen inte senare kan förelägga den berörde att upphöra med verksamheten eller förelägga honom att ansöka om oktroj. En förutsättning för att förhandsbesked skall vara bindande är givetvis att verksamheten bedrivs helt i överensstämmelse med vad som angivits i ansökan om förhandsbesked.
Kommittén är i denna del medveten om det väl fungerande samråd inspektionen i dag har och tidigare haft med såväl nya som etablerade
Del 2 s. 184184 Tillsyn, straff och vite
institut på marknaden. Detta samråd innefattande rådgivning, planering och ömsesidigt utbytande av synpunkter kommer enligt kommittén även i framtiden att i övervägande antal fall vara tillämpligt. Den möjlighet kommittén öppnar genom förslaget om förhandsbesked skall således endast ses som en sista utväg när samrådsmodellen inte fungerat.
Begreppen bankrörelse och fondkommissionsrörelse kan i dag även bli föremål för prövning av allmän domstol. Detta kan ske i samband med att åtal för olaga bank- eller fondkommissionsrörelse prövas. I avsnitt 12.6.5 behandlar kommittén komplikationen med bindande förhandsbesked och prövning av hithörande fråga i allmän domstol.
12.6.5¶Straff och vite
12.6.5.1¶Inledning
Del 2 s. 184I BRL finns ett fåtal straffbestämmelser vilka kompletteras med andra sanktionsformer. Vid allvarliga brott mot BRL aktualiseras även ansvar enligt brottsbalken eller annan lagstiftning. Här avses främst reglerna om straff för osant intygande, bedrägeri, trolöshet mot huvudman och oredlighet mot borgernärer.
BRL straffbelägger ett ringa antal överträdelser. Straff stadgas för den som uppsåtligen driver bankrörelse i Sverige utan att vara berättigad till detta och för den som för ett utländskt bankföretags räkning förestår en verksamhet som utan tillstånd drivs från ett kontor eller något fast driftställe i Sverige. Straffet är böter eller fängelse i högst ett år. Samma påföljder kan den dömas till som uppsåtligen eller av oaktsamhet meddelar oriktiga eller vilseledande uppgifter till bankinspektionen eller bryter mot skyldigheten att föra aktiebok eller medlemsförteckning. Straffsanktioner finns för styrelseledamot i syfte bl. a. att skapa garantier för att samtliga styrelseledamöter och vid förfall för ledamot dennes suppleant bereds möjlighet att
- delta i styrelsearbetet. Slutligen kan till böter den dömas som utan att äga rätt till det uppsåtligen eller av oaktsamhet använder ordet bank i sin firma eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelse.
Den som driver fondkommissionsrörelse utan tillstånd döms till böter eller fängelse i högst ett år. Straffbestämmelser finns i FkL med motsvarande innehåll som i BRL.
När det gäller kreditaktiebolag och ñnansbolag stadgas att den som lämnar oriktig upplysning till bankinspektionen kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år.
Vid sidan av straffbestämmelser finns i olika lagar regler om viten. Bankinspektionen kan i samband med föreläggande och förbud utsätta vite och i vissa fall även pröva frågan om utdömande av vite. Den 1 juli 1985 trädde lagen 1985:206 om viten i kraft. Lagen är tillämplig på viten som enligt lag eller annan författning får föreläggas av myndigheter men tilllämpas inte i den mån annat följer av vad som är särskilt föreskrivet ex. i BRL och FkL.
Del 2 s. 185Tillsyn, straff och vite 185
Genom en ändring i FRL som trädde i kraft den 1 juli 1985 har straffbestämmelsen om olaga försäkringsrörelse upphävts. I samband härmed infördes en möjlighet för den enskilde att erhålla förhandsbesked huvudvida en viss verksamhet är att bedöma som försäkringsrörelse. Vidare ersattes den straffrättsliga påföljden med ett vitesförfarande. Till följd härav är det enligt den nya lagstiftningen inte straffbart att bedriva försäkringsrörelse utan koncession.
I propositionen 198687:12 om ny banklagstiftning diskuterades frågan om avkriminalisering med förebild från FRL. Bl. med hänsyn till att BRL
a. till skillnad mot FRL innehåller definition på den rörelse lagen
en som reglerar stannade departementschefen för att behålla straffstadgandet.
12.6.5.2 Förslag
Kommittén har inte funnit skäl att förändra de nu gällande straff och vitesbestämmelserna. Till följd av förslaget om införande av auktorisationskrav för finans och kreditaktiebolag kreditmarknadsbolag skall i KML tillskapas en straffbestämmelse för den som uppsåtligen driver finansieringsverksamhet utan tillstånd där sådant krävs. Straffet skall motsvara reglerna i BRL och FkL, dvs. böter eller fängelse i högst ett år.
En fråga som kommittén övervägt är möjligheten att ersätta straffbestämmelserna med vitesföreläggande för den som utan tillstånd driver bankverksamhet eller annan tillståndspliktig rörelse. Frågeställningen har nära samband med kommitténs förslag att bankinspektionen i bindande förhandsbesked skall uttala sig om vilken verksamhet som är tillståndspliktig.
Denna lösning finns som ovan nämnts i FRL. I förarbetena till denna lag angavs skälen härtill vara ett behov av att förenkla sanktionssystemet och möjliggöra snabbare ingripanden. Dessutom ansågs en rättsosäkerhet föreligga genom att olika myndigheter såsom ex. regeringen, försäkringsinspektionen och allmän domstol, vid sina tolkningar av begreppet försäkringsrörelse kunde komma till skilda uppfattningar.
Enligt kommitténs förslag om förhandsbesked öppnas en möjlighet för den enskilde som önskar starta en verksamhet att få bindande besked huruvida en viss typ av verksamhet kräver tillstånd. Härigenom kan rättsosäkerheten nästintill elimineras. För det fall tillståndspliktig verksamhet bedrivs utan tillstånd straffas i dag överträdaren med böter eller fängelse. Enligt en allmän princip, som kommit till uttryck i 9 kap. 8 § rättegångsbalken, får vite inte föreläggas, då straff är utsatt. Undantag från denna princip förekommer i vissa författningar, ex. firmalagen 1974:156. Det kan noteras att i de fall möjlighet till vitesförbud tillskapats trots uttrycklig straffregel bestämmelserna konstruerats så att straff aldrig kan komma i fråga för handling som omfattas av vitesförbudet. Genom att som i FRL ta bort straffsanktionen och ersätta den med vite kan aldrig en överträdelse straffas utan enda möjligheten att komma till rätta med ett missförhållande blir ett föreläggande från försäkringsinspektionen till den enskilde att denne vid vite skall upphöra med verksamheten och först om så sker, upp-
Del 2 s. 186186 Tillsyn, straff och vite sou 1988:29
kommer frågan om vitet skall utdömas. Enligt kommitténs mening är detta av skäl som närmare redovisas i det följande inte en tillfredsställande lösning som bör införas i BRL eller KML.
Kommittén är också av den uppfattningen att det i praktiken inte torde vara något problem att bankinspektionen eller regeringen kan meddela bindande förhandsbesked samtidigt som allmän domstol vid åtal för
ex. olaga bankrörelse prövar bankdefinitionen. Den i förarbetena till FRL åberopade rättsosäkerheten i ett system där flera myndigheter prövar samma rekvisit och kan komma till olika uppfattning är inte av reellt slag på nu aktuella rättsomrâden. Exempel på den otillfredsställande situationen att myndigheter gör olika bedömningar och att detta drabbar den enskilde, är att bankinspektionen i förhandsbesked meddelat att viss bestämd verksamhet inte är tillståndspliktig samtidigt som en åklagare har motsatt uppfattning och väcker åtal för brott mot tillståndspliktig aktivitet. De brott det kan bli fråga om är s. k. uppsåtsbrott. Exemplet är hypotetisktoch det är än mer osannolikt att en domstol skulle bifalla ett dylikt ansvarsyrkande när inspektionen uttalat att tillstånd för verksamheten inte krävs. Något uppsåt torde inte anses föreligga. Om däremot inspektionen meddelat att aktuell verksamhet kräver tillstånd men verksamheten trots detta drivs vidare kan det aldrig hävdas att det föreligger någon rättsosäkerhet när saken eventuellt prövas i en efterkommande rättegång. Det troliga är att den enskilde döms och för det fall domstolen gör en annan bedömning än inspektionen och frikänner den åtalade, är det för denne endast positivt. Kommittén har även övervägt argumentet att ett systern med vite är effektivare än straff och möjliggör snabbare ingripanden men har gjort den bedömningen att de befogenheter inspektionen får genom kommitténs förslag i övrigt väl tillgodoser dessa krav samtidigt som det finns uppenbara nackdelar med ett system utan straffsanktioner.
Mot bakgrund härav anser kommittén sålunda att straff alltjämt bör vara den sanktionsform som skall tillämpas på dem som bedriver otillåten verksamhet. Utöver tidigare nämnda argument bör påpekas att risken att ådömas fängelse generellt torde avhålla från överträdelse i större mån än vite. Dessutom finns i dag möjligheter att straffrättsligt kombinera fängelse och böter med andra sanktioner bl. a. företagsbot, näringsförbud och rådgivningsförbud. En kortfattad redogörelse härför lämnas i nästkommande avsnitt.
12.6.6¶Andra sanktioner
Del 2 s. 186m.m.
12.6.6.1¶Inledning
Del 2 s. 186Kommittén har vid översynen av bankinspektionens roll och uppgifter kommit till ställningstagandet att det för alla allmänheten, aktörerna,
parter samhället och inspektionen är motiverat att inspektionens befogenheter
utökas och att resurser ställs till dess förfogande så att ett effektivt till-
Del 2 s. 187Tillsyn, straff och vite 187
synsarbete kan bedrivas. Utöver de maktbefogenheter och ingripandemöjligheter som tillkommer inspektionen finns det bakomliggande straffrättsliga systemet där samhället ytterst genom sanktioner reagerar mot handlingar som anses straffvärda. I detta avsnitt lämnas inte någon redovisning över traditionell strafflagstiftning som kan aktualiseras gentemot de institut och personer inspektionen har tillsyn över utan avsikten är att redovisa en del åtgärder som på senare år vidtagits för att markera den vikt det allmänna lägger vid att finansiella verksamheter bedrivs seriöst. Avsnittet avslutas med en sammanfattning av en rapport från riksskatteverket som kommittén i annat sammanhang yttrat sig över.
12.6.6.2¶Företagsbot
Del 2 s. 187Den 1juli 1986 infördes i 36 kap. brottsbalken bestämmelser om företagsbot. Lagstiftningen utgör ett resultat av diskussionen om behovet av nya effektiva straffrättsliga sanktioner mot lagöverträdelser som äger rum inom ramen för företagsverksamhet och frågan om man i Sverige bör införa någon form av straffrättsligt ansvar för juridiska personer. Bakgrunden till införandet av företagsbot var att den straffrättsliga ordningen företedde betydande brister såvitt avsåg möjligheten att ingripa mot brott som begås i utövningen av företags verksamhet. Vad som åsyftades var brister i tre hänseenden. För det första ansågsde brottspâföljder som ådömdes enskilda befattningshavare i företag många gånger inte stå i rimlig proportion till de ekonomiska eller andra intressen som berörs eller till de skador som en brottslig handling kan åstadkomma. För det andra ansågs det otillräckligt med en ordning som gentemot företag enbart medger konfiskation av värdet av de ekonomiska fördelar som ett brott gett upphov till och för det tredje fanns ett behov av en ekonomisk kännbar reaktion mot företag även i fall där brotten är sådana att varning över huvud taget inte kan bli aktuell.
Företagsboten är konstruerad som en särskild rättsverkan av brott, dvs. en första förutsättning för att sanktionen skall komma i fråga är att det förekommit en överträdelse av en straffbestämmelse. Av företagsbotens karaktär av företagssanktion följer vidare att överträdelsen skall ha ägt rum i utövningen av en näringsidkares verksamhet. Ytterligare förutsättning för företagsbot är att brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars är av allvarligt slag samt att näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Näringsidkaren kan inte åläggas företagsbot om brottet varit riktat mot näringsidkaren själv. Det är fråga om fall där näringsidkaren som regel intar ställning som målsägande i brottmålet. Som exempel nämns det fallet att anställda begår stöld eller bedrägeri mot näringsidkaren. Vidare kan näringsidkare undgå bot om det skulle anses vara uppenbart obilligt. Exempelvis kan nämnas det fallet att brottet är av den arten att det inte rimligen kan krävas av företagsledningen att man vidtagit åtgärder för att förebygga det, ex. på grund av att det varit omöjligt att förutse. Ett annat exempel är när det blir fråga om brott
Del 2 s. 188188 Tillsyn, straff och vite
som visserligen är begångna i näringsverksamhet men där brottet ändå är av den arten att det inte finns någon naturlig koppling mellan brottet som sådant och denna verksamhet.
Företagsboten bestäms direkt i pengar till maximalt tre milj.kr. Minimibeloppet är 10 000 kr. l konkreta fall skall företagsboten bestämmas med hänsyn tagen till alla omständigheter i målet. Brottslighetens art och omfattning samt brottslighetens förhållande till näringsverksamheten bör tjäna som utgångspunkt för bedömningarna. Boten får jämkas eller efterges, om det finns särskilda skäl för en sådan åtgärd.
12.6.6.3¶Rådgivningsförbud
Del 2 s. 188Som ett komplement till de straffrättsliga medverkansreglerna som finns i brottsbalken infördes den 1 juli 1985 efter förslag av kommissionen mot ekonomisk brottslighet lagen 1985:354 om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall m.m. Det speciella för rådgivningsverksamhet är att en rådgivare biträder någon. Den riktar sig alltså utåt mot allmänheten. När
en rådgivare begår brott i sin verksamhet blir det ofta fråga om medhjälp till annans brottsliga gärning. Huvudregeln vid medverkan till brott är att varje medverkande är självständigt ansvarig och skall straffas. I brottsbalken 23 kap. 4 § uttrycks det så att straffbar är inte bara den som utfört gärningen utan också den som främjat den med råd eller dåd, dvs. med psykiska eller fysiska medel.
I lagen avses med rådgivningsverksamhet en verksamhet där någon yrkesmässigt går andra tillhanda med råd eller annat biträde i juridiska eller ekonomiska angelägenheter. Ett av syftena med 1985 års lag är att komma tillrätta med olika former av oseriös rådgivning. En möjlighet hade varit att utvidga och förändra de allmänna straffrättsliga medverkansreglerna. I stället har lagstiftaren funnit lämpligt att i en särskild lag kriminalisera yrkesmässig rådgivningsverksamhet som främjar straffbelagd gärning. Den som i sin verksamhet av grov oaktsamhet gör sig skyldig till detta skall dömas för vårdslös rådgivning till böter eller fängelse i högst två år. I ringa fall skall ansvar inte ådömas.
Jämte straffregeln avseende vårdslös rådgivning är möjligheten att meddela förbud att utöva rådgivningsverksamhet den viktigaste nyheten i lagen. Förbud får meddelas den som i sin rådgivningsverksamhet gjort sig skyldig till brott som inte är ringa. Alla slags juridiska och ekonomiska rådgivare
även sådana som står under bankinspektionens tillsyn omfattas be-
- av stämmelserna. Förbudet får meddelas för en tid av högst fem år men kan om det överträds förlängas.
12.6.6.4 Riksskatteverkets rapport 1985:8
Riksskatteverket RSV konstaterade i det löpande arbetet att det förelåg ett behov av en inventering av vissa transaktioner som förekommer på kreditmarknaden. Mot den bakgrunden beslutade RSV att utarbeta en
Del 2 s. 189Tillsyn, straff och vite
rapport om leasing som under senare år blivit alltmer vanlig på kreditmarknaden. Rapporten beskriver ett antal avtalskonstruktioner och behandlar Skatteregler och rättsfrågor främst utifrån skatteförvaltningens erfarenheter. RSV anser i rapporten att det finns risk för att leasingverksamheten utvecklas i sådan riktning att alltfler inblandade endast, eller huvudsakligen, åsyftar att skaffa sig skattekrediter, möjligheter att undgå skatt eller på annat sätt otillbörligt utnyttja olika regler området. Avsikten med rapporten var att klargöra behovet av åtgärder och anvisa möjligheter för att motverka skatteflyktsmotivens inverkan på leasingverksamhetens utveckling.
I rapporten hänvisas inledningsvis till utredningen Kreditgivning och ekonomisk brottslighet av kommissionen mot ekonomisk brottslighet vari konstateras att brottslig och icke-seriös verksamhet i stor utsträckning finansieras genom den kreditgivning som passerar banker och andra finansinstitut på den reglerade kreditmarknaden. Vidare omnämns i rapporten att det i kreditmarknadskommitténs direktiv sägsatt det är ett viktigt samhällsintresse att instituten på kreditmarknaden har förmåga att snabbt anpassa sig till ändrade förhållanden och att de besitter erforderlig kreativitet för att möta olika kundkategoriers skiftande behov. RSV anför i rapporten att det torde vara en balansgång mellan å ena sidan samhällets kontrollmöjligheter i stort och å andra sidan förutsättningarna för en positiv ekonomisk utveckling.
I övervägandekapitlet under rubriken Närmare om tillsyn m.m. redovisar RSV något om förarbetena till finansbolagslagen för att därefter under rubriken Utvidgning av bankinspektionens kompetensområde konstatera bl. a. att det får anses vara en brist i regelsystemet att iakttagandet av allmänintresset i olika avseenden inte uttryckligen, varken i lag eller motiv, angivits som en förutsättning vare sig för tillåtelsen att bedriva finansieringsverksamhet eller som en väsentlig grund för tillsynens inriktning. Därefter följer en redogörelse för leasingverksamhetens utveckling och avsnittet avslutas med följande slutsatser:
En ökad styrning av marknaden synes påkallad. Detta förutsätter en
lagstiftning som skärper tillsynen och kontrollen av verksamheten och
därvid starkare betonar samhällsintresset, men som också fångar upp
alla yrkesmässigt bedrivna finansieringsverksamheter. Fråga uppkom-
mer emellertid om man inte med en strikt tillämpning av nu gällande
finansbolagslag redan i dag skulle kunna fånga upp en stor del av de
företag som bedriver finansiell verksamhet, ex. den som vissa pro-
duktionsdrivande företag bedriver. Andra väsentliga förutsättningar för
en ökad styrning av marknaden torde bl. a. vara dels ett annat kriterium än tio milj. kr. i nettovärde av tillgångarna för att ställas under tillsyn
eller någon form av auktorisation av alla som bedriver yrkesmässig
finansieringsverksamhet. Det anförda skulle öppna möjligheter för ett
vidgat samarbete mellan skattemyndigheterna och tillsynsorganet, dvs.
bankinspektionen. Om man ex. i samband med revisioner eller andra
skattekontroller observerar oegentligheter eller i vart fall tveksamheter i
olika förfaranden som beskrivs i denna rapport, borde ärendet under-
ställas bankinspektionen för synpunkter eller eventuella åtgärder.
Del 2 s. 190190 Tillsyn, straff och vite
Kreditmarknadskommittén har haft RSV:s rapport på remiss och i kommitténs yttrande angavs att kommittén i sitt kommande betänkande avsåg att beakta rapportens frågeställningar. I betänkandet tas rapportens frågeställningar framför allt i de avsnitt upp där auktorisation av institut på kreditmarknaden och diskussionerna om kreditmarknadsbolagens s. k. frizoner behandlas. I samband med redovisningen av grunderna för den föreslagna principen auktorisation för all om yrkesmässigt bedriven finansieringsverksamhet fastslår kommittén vikten av att garantier tillskapas så att samhällsintresset beaktas i verksamheten. Kommittén har betonat att det är förutsättning att ett kreditmarknadsen bolag som erhållit tillstånd inte bryter mot KML, ABL eller lagstiftannan ning. Det kan gälla skattelagstiftning, konsumentlagstiftning, kreditpolitisk lagstiftning eller valutalagstiftning. Det bör därvid eftersträvas att bankinspektionens tillståndsprövning och tillsyn blir en rimlig garanti för att andra väsentliga samhällsintressen inte motverkas. Kommittén finner det även naturligt att bankinspektionen, i enlighet med vad rapporten förordar, i större utsträckning än för närvarande underställs ärenden från andra myndigheterna för synpunkter och förfrågningar i fall där specialistkompetensen inom inspektionen kan utnyttjas andra myndigheter. Detta öppnar av nya vägar för samarbete. Kommittén instämmer således i allt väsentligt i rapportens huvuddrag.
Resursfrågan
12.6.7.1¶Inledning
Del 2 s. 190Bankinspektionen har sedan länge haft en mycket viktig funktion på den svenska kreditmarknaden. Som övergripande mål för verksamheten gäller att inspektionen skall se till att laglighet, säkerhet och sundhet råder inom tillsynsområdet, samt främja en ändamålsenlig struktur och inriktning på kredit- och värdepappersmarknadema. Inspektionens arbetsuppgifter har ökat i takt med de finansiella marknadernas utveckling och i dag har inspektionen ålagts ett flertal nya och arbetskrävande uppgifter. Utöver dessa innebär kommitténs förslag att ytterligare väsentliga arbetsuppgifter kommer att åläggas inspektionen. Dessa kommer att påverka inspektionens framtida tillsynsarbete. Nedan följer en kort uppräkning av några av de förslag kommittén framlägger vilka i betydande grad inverkar på det framtida arbetet: tillståndsprövningen för kreditmarknadsbolag, förhandsbesked, nya institut under tillsyn, — vidgad föreskriftsrätt, undantagsmöjlighet för näringslivsverksamhet, branschorganisationernas finansiella aktiviteter, fondkommissionäremas etikhandbok samt flertal dispensprövningar. -
Del 2 s. 191Tillsyn, straff och vite 191
En av kommitténs grundtankar, att skapa en mer flexibel lagstiftning än den i dag gällande, har bl. a. lett till att tillsynsmyndigheten föreslås få vidgade befogenheter men samtidigt bli ålagd nya skyldigheter och arbetsuppgifter. En av de principiellt viktigaste nyheterna är att bankinspektionen i större utsträckning än för närvarande skall svara för gränsdragningarna i olika avseenden. Det kan gälla att avgöra vad som faller inom ramen för bankverksamhet, finansieringsverksamhet eller vad som är tillåtliga aktiviteter för fondkommissionsbolagen. Kommittén har i denna del föreslagit nya definitioner som innebär att allt som faller inom en relativt vitt hållen definition blir tillåtlig verksamhet. Vissa i lag uttryckta förbud bidrar till att konkretisera gränsdragningen. Vidare görs uttalanden i förarbetena till lagstiftningen, som tjänar till ledning för tolkning av olika begrepp. Det sagda innebär att de nuvarande definitionerna, där allt annat än uppräknad verksamhet är förbjuden, försvinner. Gränsdragningen blir därför i många och viktiga avseenden en fråga för bankinspektionen efter samråd med berörda institut och branschorganisationer. Bankinspektionens arbete med utredningar samt överläggningar med intressenter och beslutsfattare kommer att öka, vilket ställer krav på vidgade resurser.
12.6.7.2 Institutens bidrag
Varje institut kapitalmarknaden som står under tillsyn av bankinspektionen skall årligen utge ett bidrag för att täcka kostnaderna för inspektionens organisation och verksamhet. Bestämmelser härom finns dels i de olika lagar som reglerar respektive institut och dels i av regeringen meddelade förordningar vari närmare regleras hur bidragen skall beräknas. I de företagskategorier som omfattar mer än en betalningsskyldig skall bidraget betalas enligt en procentschablon. Normalt beräknas bidragen på grundval av balansomslutningen. Procentsatsen är enhetlig för företagen i samma kategori. I förordningen 1975:3 om vissa kreditinstituts bidrag till bestridande av kostnaden för bankinspektionens verksamhet stadgas att inspektionen årligen före utgången av mars till varje institut skall lämna uppgift om beloppet av det bidrag som institutet skall erlägga samt att bidraget skall före utgången av april insättas på inspektionens konto. För vissa institut finns från huvudregeln avvikande bestämmelser såvitt avser tidpunkten och perioden för uppbörd. Nybildat institut skall för första kalenderåret av sin verksamhet erlägga bidraget i efterskott. Bidraget beräknas för dessa institut med hänsyn till den tid som tillsynen har krävt och fastställs med utgångspunkt i förhållandena vid utgången av det första året.
Bankinspektionens verksamhet finansieras sålunda uteslutande av de på marknaden aktiva institut som står under tillsyn. För år 1987 lämnade nedanstående institut följande bidrag för inspektionens organisation och verksamhet, tkr:
Del 2 s. 192192 Tillsyn, straff och vite
| Bankaktiebolagen | 5 965 |
| Sparbankerna | 4 505 |
| Föreningsbankerna | 1 626 |
| Kreditaktiebolagen | 3 |
| Finansbolagen | 9 688 |
| Fondkommissionsbolagen | 10 641 |
| Hypoteksinstituten | 2 |
| Fondbörsen | 250 |
| Värdepapperscentralen | 300 |
12.6.7.3¶Utvecklingen
Del 2 s. 192m.m. Bankinspektionens tillsynsområde genomgår för närvarande snabba och omfattande förändringar. Nya finansiella instrument, nya spelregler och nya aktörer är viktiga inslag i dessa förändringar.
Kapitalmarknaden har vad gäller både kreditmarknads- och värdepappersmarknadsdelen vuxit rekordartat beträffande såväl omsättning som omsättningshastighet. Avregleringar ökar konkurrensmöjligheterna och ändrar aktörernas förutsättningar. Dessa påverkas också av nya och ändrade spelregler. Under senare år har viktiga nya regler tillkommit bl. a. rörande bank, finansiella koncerner och insiderhandel. Internationaliseringen tilltar, inte bara genom att utländska banker bildar dotterbolag på den svenska marknaden, utan också genom att svenska banker, fondkommissionsbolag och finansbolag i växande omfattning etablerar sig även i utlandet. En allt intensivare värdepappershandel över gränserna är ett annat tecken på den fortgående internationaliseringen av kapitalmarknaden. Internationaliseringen beskrivs utförligare under avsnitt l2.6.7.5. Vidare inriktar sig de större marknadsaktörerna alltmer på att i sin organisation inrymma olika resultatenheter med väl avgränsade affärsområden men med stor frihet i fråga om aktiviteternas inriktning och utformning.
De nu antydda utvecklingstendenserna avreglering, internationalisering
och organisation av resultatenheter liksom det snabbt tilltagande antalet
nya finansiella instrument i förening med ständiga innovationer också på den tekniska sidan ökar riskerna och vikten av att korrekt värdera dessa. Det gäller såväl kreditrisker, likviditetsrisker och andra affärsrisker, bl. a. av politiskt slag, som ränte- och valutarisker och administrativa risker. Dessutom ökar allmänt sett även riskerna för osäkerhet och osunda inslag i utvecklingen av verksamheten.
För att inspektionen på ett tillfredsställande sätt skall kunna nå och upprätthålla målsättningen med sin verksamhet krävs ökade prestationer från inspektionens sida liksom en marknadsanpassning av inspektionens inriktning, organisation och arbetssätt, dvs. en anpassning till de förändringar inom tillsynsområdet som successivt sker beträffande instrument, spelregler och aktörer och som naturligtvis hela tiden påverkar innebörden av de i detta sammanhang kända begreppen säkerhet och sundhet.
Del 2 s. 193Tillsyn, straff och vite 193
12.6.7.4¶Bankinspektionens interna översyn
Del 2 s. 193Mot bakgrund den beskrivna utvecklingen och dess krav har bankinspekav tionen nyligen gjort intern översyn av sin verksamhet i syfte att få fram en underlag för att rationalisera, effektivisera och ompröva verksamheten. I översynen har inspektionen i avvaktan på ett flertal statliga ut- redningar kommit till den ståndpunkten att nuvarande grundorganisation bör bibehållas under de närmaste åren. Det innebär en tills vidare fortsatt huvudorganisation fördelad på tre avdelningar, allmänna, kredit- och redovisningsavdelningen, samt en administrativ byrå. Däremot fann inspektioatt när det gäller verksamheten inom de olika enheterna, ändringar nen borde genomföras i angelägenhetsgradeñng, arbetsorganisation och arbetssätt. Ökade insatser borde göras vad gäller insidersbevakningen och vissa andra avsnitt värdepappersmarknaden, tillsynen av fondkommissionärer av och finansbolag. Likaså borde metoderna för riskvärdering intensifieras och utvecklas, inte minst med tanke på de växande riskerna med engagemang utanför balansräkningen. Till de i översynen högt prioriterade arbetsuppgifterna ansågs vidare höra funktionsorienterade undersökningar av storbankers och andra större instituts lednings- och revisionsverksamhet samt penning- och kapitalmarknadsverksamhet, utlandsrörelundersökningar av och ADB-säkerhetsverksamhet. Beträffande undersökningsverksamhese ten konstaterades att denna i allmänhet borde organiseras så att det blev bättre beredskap och vidgat utrymme för sådana mera omfattande platsundersökningar, med hänsyn till oförutsedda händelser måste ske som utanför det planerade schemat och med relativt stora insatser av högt mera kvalificerad personal. Trots ett antal rationaliseringsåtgärder rörande inspektionens arbetssättbl. mera långtgående delegering av ansvar och beslutanderätt, en mer a. en flexibel bemanningsplan, fortsatt datorisering och en ökad personalforten bildning ledde översynen fram till den slutsatsen att inspektionen hade ett stort behov resursförstärkning på olika områden. av
12.6.7.5¶Internationalisering
Del 2 s. 193Under 1960-talet inleddes en tilltagande internationalisering av bankernas verksamhet. Internationaliseringen innebar en betydelsefull utveckling av den traditionella bankverksamheten. Nya finansinstitut tillskapades och på de internationella marknaderna skapades nya regler och ny teknik. Den förändrade situationen förde emellertid också med sig nya typer risker. När det gäller tillsynsfrågor innebar utvecklingen att nya och för tillsynsmyndighetema i de olika länderna dittills okända problem uppkom. För att bl. tillskapa bättre samordning av tillsynen över bankernas verka. en samhet bildades den k. 10-gruppskommittén Cooke-kommittén bestås. ende representanter för tillsynsmyndighetema ocheller centralbankema av i de olika länderna. Bankinspektionen i Sverige har en representant i kommittén. Kommitténs arbete har varit framgångsrikt och numera finns
Del 2 s. 194194 Tillsyn, straff och vite
ett välutvecklat samarbete mellan tillsynsmyndigheterna i de från banksynpunkt mest betydelsefulla länderna.
Den fortsatta internationaliseringen av kapitalmarknaden på senare år har av naturliga skäl medfört att inspektionen successivt ålagts nya och arbetskrävande uppgifter. Förutom ökat antal transaktioner över gränserna mellan institut i olika länder har i allt större utsträckning svenska institut sökt sig ut på den internationella marknaden. Den svenska marknaden har i sin tur gradvis öppnats för utländska institut. Denna utveckling torde komma att fortsätta och ytterligare ålägga inspektionen nya arbetsuppgifter som kräver ökade resurser.
Mellan bankinspektionen och de svenska institut som varit verksamma på marknaden lång tid har utvecklats ett förtroendefullt samarbete. Dessa institut har tagit för vana att på ett mycket tidigt stadium kontakta inspektionen och efterfråga dess uppfattning om ex. en tilltänkt produktutveckling eller förändrad Verksamhetsinriktning. Det är sällsynt att dessa institut driver en fråga vidare om institutet fått klart för sig att inspektionen inte delar institutets ståndpunkt.
Bankinspektionen har till kommittén framfört att detta förtroendefulla samarbete inte föreligger i samma utsträckning med nya institut på marknaden. Detta är naturligt med tanke
det snabbt ökade antal institut som tillskapats på senare år. Liknande förhållande föreligger gentemot utländska institut som etablerats på svenska marknaden. Dessa saknar ofta kunskap om svensk praxis och etik samt vidare förekommer att de inte alltid i sitt hemland av tradition har liknande förtroendefulla samarbete med tillsynsmyndigheten som de svenska instituten har med bankinspektionen.
Dessa omständigheter som sammanhänger med internationaliserngen, har medfört och kommer framgent alltmer att medföra, att ökade resurser måste ställas till bankinspektionens förfogande för att inspektionen skall ha möjlighet att följa utvecklingen på detta område. Vidare är vid en internationell jämförelse de resurser som står till bankinspektionens förfogande mycket begränsade.
12.6.7.6 Förslag
Av de föregående avsnitten framgår att bankinspektionens tillsynsonråde och tillsynsuppgifter under senare år väsentligen utvidgats. Kreditnarknaden, aktiemarknaden och penningmarknaden har under 1980-talet varit föremål för snabb utveckling. Även antalet tillsynsobjekt har ökat kraf-
en tigt. Exempelvis fanns per den 31 december 1986 26 svenska och utandsägda affärsbanker, 119 sparbanker, 12 föreningsbanker, 230 finansbolzg och 22 fondkommissionsbolag. Denna utveckling tillsammans med den bskrivna internationaliseringen har lagt en ökad arbetsbörda på inspektionen.
Till belysning av expansionen inom tillsynsområdet och av inspektionens ökade arbetsuppgifter och resursbehov kan följande jämförelse göras. Under den senaste tioårsperioden har den sammanlagda totala balansonslut-
Del 2 s. 195Tillsyn, straff och vite 195
ningen för de institut som står under bankinspektionens tillsyn, ökat med 85 °o fasta priser, dvs. i det närmaste fördubblats medan antalet anställda vid inspektionen i stort sett varit oförändrat under samma period. Beräknat i fasta priser har inspektionens kostnader under perioden t.0.m. minskat med fem procent. Jämförelsen blir än mer slående om man utöver balansomslutningens tillväxt också beaktar den omfattande verksamhet som under senare år växt upp vid sidan av balansräkningen.
I avsnitt 12.6.7.1 har några av bankinspektionens viktigaste föreslagna nya tillsynsuppgifter i fråga om kapitalmarknaden uppräknats. Härav framgår att kommitténs förslag i olika avseenden väsentligen påverkar inspektionens framtida arbete. Mot bakgrund av att tillgängliga resurser i dag är hårt ansträngda är det enligt kommitténs uppfattning omöjligt för inspektionen att i framtiden utan kraftigt ökade resurser fullgöra de uppgifter som kommer att vila på inspektionen. Kommittén förutsätter att tillsynsbidragen från instituten höjs till en nivå som skapar förutsättningar för en betydande resursförstärkning så att en effektiv tillsyn kan utövas. Höjningen bör i första hand fördelas på de institutkategorier som förorsakar inspektionen mest arbete. Resursförstärkning är även angelägen för att inspektionen skall ges möjlighet verka så att statens, näringslivets och allmänhetens liksom utländska intressenters förtroende för den svenska kapitalmarknaden och dess aktörer upprätthålls. Den föreslagna resursförstärkningen bör genomföras så snart som möjligt. Detta är ett krav som under senare tid framställts offentligt såväl från myndigheter som från representanter för instituten och marknaden. Att beakta i detta sammanhang är som tidigare nämnts att inspektionens verksamhet uteslutande finansieras med tillsynsbidrag från instituten. Kommittén har inte funnit det vara dess uppgift att i detalj föreslå förändringar i ex. personalorganisationens utbyggnad och beräkningen av tillsynsavgifterna utan har i detta avsnitt stannat vid att på olika sätt peka bankinspektionens aktuella och tillkommande behov av resursförstärkning.
Del 2 s. 197sou 1988:29 197
13 Specialmotivering
13.1 till
Del 2 s. 197Förslaget kapitalmarknadslag 1989:000
1 kap. Definitioner
Kreditmarknadskommitténs förslag till ny reglering av kapitalmarknaden innebär att olika verksamheter i största möjliga utsträckning skall träffas av regler oavsett i vilken institutionell form verksamheten bedrivs. samma Reglerna är därför inte som de nuvarande i första hand inriktade på instituten utan de i stället att träffa verksamheter. I förevarande kapitel avser definieras därför de olika verksamheter som kommittén behandlar i KML: finansieringsverksamhet, aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission och penningmarknadshandel. Av skäl som utvecklas i den allmänna motiveringen, kapitel föreslår kommittén nu ingen definition av aktiemarknadshandel, kommittén tänker sig att en sådan definition i men sinom tid skall komplettera detta kapitel.
I§ Med finansieringsverksamhet avses i denna lag, med de undantag som i andra stycket, yrkesmässigt utövad verksamhet som har till ändaanges mål att lämna kredit eller ställa garanti för kredit eller på annat sätt medverka till finansiering. Förvärv fondpapper eller förmedling av kredit till annan än konsuav ment är inte finansieringsverksamhet enligt denna lag. Kommitténs förslag till och mera generell definition av finanseringsny verksamhet har motiverats i avsnitt 8.3.1. Nu behöver endast påpekas att medverkan till finansiering enligt förslaget kommer att innefatta kreditförmedling och k. fastighetsleasingfastighetsrenting. På grund av undantas. get i andra stycket kommer annan kreditförrnedling än sådan som avser undantagen från lagens tillämpningsområde. konsument att vara Det är inte kommitténs avsikt att den kreditgivning som ligger i insättning i bank skall omfattas av finansieringsverksamhetsdefinitionen. Bankerna och de andra intermediärerna på marknaden måste kunna fullgöra sin
Del 2 s. 198198 Specialmotivering
funktion. Lån till kreditinstitut bör alltså inte anses som finansieringsverksamhet enligt lagen. Detta har emellertid ansetts så självklart att det inte behöver utsägas i lagtext.
Ett förvärv av ett fondpapper innebär i praktiken ett lån till det företag som emitterat papperet och som alltså lånar upp på marknaden. Det är naturligt att denna typ av kreditgivning som sker genom förvärv av obligationer, företagscertifikat
och liknande värdepapper inte skall omfattas av finansieringsverksamhetsdefinitionen.
Med fondpapper avses här detsamma som i lagen 1985:517 värde-
om pappersmarknaden. Med fondpapper förstås alltså aktie, annat bevis om delaktighet i bolag, obligation, förlagsbevis och liknande skuldebrev avsett för allmän omsättning samt andel i aktiefond. Denna definition har delvis mist sin aktualitet på grund av marknadens utveckling och är i behov
av komplettering. Värdepappersbegreppet bör sålunda bl. innefatta också
a. sådana registrerade rättigheter för vilka papper inte utfärdats, men vilka är avsedda för allmän omsättning. Kompletteringen av den legala definitionen av begreppet fondpapper är dock ett arbete som ankommer på värdepapperskommittén.
Enligt förarbetena till lagen om värdepappersmarknaden utgör aktie fondpapper oavsett om aktierna är svenska eller utländska. Uttrycket annat bevis om delaktighet i bolag avses innefatta även emissionsbevis, som är en gemensam benämning för teckningsrättsbevis vid nyteckning och delbevis vid fondemission. Även depåbevis, utfärdas värde-
s. som av papperscentralen VPC för utländska aktier i bolag som fått riksbankens tillstånd till försäljning av aktierna i Sverige, avses innefattas i uttrycket. Depåbeviset gäller som rätt till ett angivet antal aktier.
Med uttrycket liknande skuldebrev avsett för allmän omsättning avses exempelvis konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning, bankcertifikat certificates of deposit dvs. sådana
- av bank utfärdade kortfristiga skuldebrev till fast ränta, som utgör en form av inlåning samt fordringsbevis utfärdade exempelvis börsregistrerade indu-
av striföretag commercial paper.
Aktiefond är enligt aktiefondslagen 1974:931 en huvudsakligen akti-
av er eller andra värdepapper bestående fond som uppkommit genom kapitaltillskott från allmänheten och som ägs den tillskjutit kapitalet. En
av som aktiefond kan således också bestå exempelvis av obligationer. Andel i sådan fond utgör enligt definitionen fondpapper.
2§
Med aktiemarknadskommission avses i denna lag yrkesmässigt utövad
verksamhet som avser handel i eget namn för annans räkning med aktie,
annat bevis om delaktighet i bolag samt andel i aktiefond. Kommittén har i den allmänna motiveringen, avsnitt 9.6.1.3, utvecklat skälen till de definitioner som föreslås för värdepappersmarknadens olika aktiviteter.
Del 2 s. 199sou 198329 Specialmotivering 199
Definitionen överensstämmer med nuvarande definition av fondkommissionsrörelse i FkL med undantag för att de s. k. penningmarknadsinstrumenten inte omfattas av denna paragraf. Kommissionshandel med sådana instrument behandlas i 3 Att aktiemarknadskommission kan förenas med hållande av handelslager i aktier följer 5 kap. 2 Som framgår
av av motiveringen till 1 § avser uttrycket annat bevis om delaktighet i bolag även emissionsbevis och depåbevis. Den här ifrågavarande definitionen skall också träffa handel med konvertibla skuldebrev, eftersom dessa är avsedda att konverteras till aktier. Även k. optionsskuldebrev att
s. avses innefattas. Det är naturligt att handeln med dessa sker på aktiemarknaden även sedan optionen är frigjord från skuldebrevet. I paragrafen har uttryckligen nämnts andel i aktiefond.
3§
Med penningmarknadskommission avses i denna lag yrkesmässigt ut-
övad verksamhet som avser handel i eget namn för annans räkning med
fondpapper, som utgör aktie eller annat bevis som åsyftas i 2 Definitionen har allmänt motiverats i avsnitt 9.6.1.3. Den har utformats efter mönster i FkLzs definition av fondkommissionsrörelse. Här behandlas alltså kommissionshandel med s. k. penningmarknadsinstrument.
4§
Med penningmarknadshandel avses i denna lag yrkesmässigt utövad
verksamhet som avser handel för egen räkning med fondpapper, som utgör aktie eller annat bevis som åsyftas i 2
Penningmarknadshandel har beskrivits i avsnitt 9.6.1.3. Avsikten är inte att träffa näringslivsföretag som placerar likviditet i penningmarknadsinstrument utan endast de professionella marknadsaktörer som uppträder som handlare på penningmarknaden. En möjlighet att undanta näringslivsföretagens likviditetshantering ges därför i 3 kap. 2 Av 3 kap. 7 § framgår att högre krav kommer att ställas på handlama än på kommissionärema när det gäller aktiekapitalet. Som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen anses penningmarknadshandel och penningmarknadskommission förenliga med varandra. Den som erhållit tillstånd att bedriva penningmarknadshandel behöver inte särskilt tillstånd för att bedriva penningmarknadskommission.
Det är också möjligt att kombinera verksamhet på penningmarknaden med aktiemarknadskommission. För att få göra detta fordras emellertid ett särskilt tillstånd för verksamheten på respektive marknad. Kommitténs lösning innebär att ett fondhandlarbolag med tillstånd att bedriva penningmarknadshandel utan särskilt tillstånd äger rätt att driva penningmarknadskommission. Bolaget kan också ges tillstånd att driva aktiemarknadskommission. Enligt 3 kap. 7 § måste aktiekapitalet för ett sådant bolag
- som innefattar en handlarfunktion vara minst 25 milj. kr.
-
Del 2 s. 200200 Specialmotivering
2 kap. Institut på kapitalmarknaden
Del 2 s. 200I§
Bank är ett företag som fått regeringens tillstånd oktroj att driva sådan
verksamhet som avsesi 2 kap. I § bankrörelselagen 1987:617.
Vissa gemensamma bestämmelser för banker finns i bankrörelselagen.
Bestämmelser om hur bank bildas och om dessorganisation m.m. finns i
bankaktiebolagslagen 1987:618, sparbankslagen 1987:619 och för-
eningsbankslagen 1987:620. Som framgått i den allmänna motiveringen avsnitt 7.1 har kommittén inte funnit det meningsfullt att utforma en bankrörelsedefinition utan ansett att de ändamålssynpunkter som borde ligga till grund för en tillfredsställande bankrörelsedefinition i stället kan tillgodoses genom tillskapande av en särskild bankdefinition, en utvidgad bankverksamhetsdefinition och införande av särskilda bestämmelser om ägarbegränsning i bank samt genom en precisering av den i 9 kap. 1 § 1 p. straffskyddade verksamheten i bank.
Förevarande paragrafs första stycke innehåller definitionen av bank. Enligt definitionen, som är heltäckande, är bank ett företag som fått regeringens tillstånd oktroj att driva sådan verksamhet som avsesi 2 kap. 1 §BRL. Av nämnda bestämmelse följer att bank skall driva en mångskiftande verksamhet som omfattar flertalet av de finansiella tjänster som efterfrågas bland allmänheten. Detta innebär emellertid inte en skyldighet för bank att ägna sig samtliga verksamhetsgrenar som är tillåtna enligt BRL. Arten och omfattningen av den verksamhet som en bank skall ägna sig åt utvecklas närmare i kommentaren till 2 kap. 1 § BRL. Bestämmelsen i förevarande stycke korresponderar med det i 1 kap. 5 § BRL stadgade förbudet för annan än bank att använda ordet bank. Detta innebär att, förutom de i sistnämnda bestämmelse uppräknade undantagen, endast de företag som erhållit vederbörligt tillstånd att driva bankverksamhet får i sin firma eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelse använda ordet bank.
I paragrafens andra stycke hänvisas till BRL:s, BAL:s, SBL:s och FBL:s bestämmelser i fråga om den rörelse som bank får bedriva, hur bank bildas och om dess organisation samt vissa andra för banker gemensamma bestämmelser.
2§
Kreditmarknadsbolag är aktiebolag som fått tillstånd enligt denna lag att
driva finansieringsverksamhet.
I den allmänna motiveringen, kapitel har kommittén beskrivit de bolag som utan att vara bank bedriver finansieringsverksamhet. Som har framgått sammanför kommittén de nuvarande finansbolagen och kreditaktiebolagen till en ny bolagsform som kommittén benämner kreditmarknadsbolag. Finansieringsverksamhet i lagens mening beskrivs i 1 kap. 1 Att viss finansieringsverksamhet kan bedrivas utan tillstånd framgår av 3 kap. 2
Rörelsereglerna för kreditmarknadsbolag återfinns i 4 kap.
Del 2 s. 201Specialmotivering 201
3§ Fondkommissionsbolag är aktiebolag fått tillstånd enligt denna lag som att driva aktiemarknadskommission eller penningmarknadskommission. Av kommitténs allmänna motivering, kapitel framgår att kommittén vill tillhandahålla företagsform för de bolag som inskränker sin verksamhet en till kommissionshandel på värdepappersmarknaden. För fondkommissionsbolag med tillstånd att bedriva aktiemarknadskommission kommer enligt 5 kap. 2 § möjlighet att hålla handelslager att finnas. Någon sådan möjligen het finns inte för kommissionärerna med tillstånd att bedriva penningmarknadskommission. Med hänsyn till arten av den verksamhet som bedrivs av fondkommissionsbolagen anser kommittén att de bör ha ett lägsta aktiekapital 10 milj. kr. Detta framgår av 3 kap. 7 På fondhandlarbolagen bör av enligt kommitténs mening ställas ett väsentligt högre krav på aktiekapital. För dessaföreslår kommittén därför ett minimikrav på 25 milj. kr. Av 3 kap. 4 § framgår att bank kan ges tillstånd att bedriva aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission och penningmarknadshandel. Det har inte ansetts erforderligt att särskilt undanta bankerna från kretsen av de aktiebolag här nämns. Det är uppenbart att bankaktiebolagen inte som avses med förevarande definition. Rörelsereglerna för fondkommissionsbolag finns i 5 kap.
4§ Fondhandlarbolag är aktiebolag som fått tillstånd enligt denna lag att driva penningmarknadshandel. Kommittén har i den allmänna motiveringen, kapitel utvecklat sin syn på handlarfunktionen på såväl penningmarknaden som aktiemarknaden. Fondhandlarbolag blir enligt paragrafen namnet på de företag som har getts tillstånd att bedriva handel för räkning på penningmarknaden med en egen möjlighet att också upprätthålla funktionen som s. k. market makers. Kommittén tänker sig att fondhandlarbolag i framtiden skall ges möjlighet att upprätthålla handlarfunktion också på aktiemarknaden. Som redan anen under 1 kap. 4 § behövs inget särskilt tillstånd till penningmarknadsgetts kommission för ett bolag erhållit tillstånd att bedriva penningmarksom nadshandel. Kommissionshandel på penningmarknaden anses vara innefattad i tillståndet till penningmarknadshandel. Som redan har framgått ställs högre krav fondhandlarbolaget än på fondkommissionsbolaget när det gäller aktiekapital. Inget hindrar att ett fondhandlarbolag genom tillstånd till aktiemarknadskommission också ges en möjlighet att vara verksamt på aktiemarknaden. Rörelsereglerna för fondhandlarbolag finns i 5 kap.
5§ Försäkringsbolag är bolag fått regeringens tillstånd koncession att som driva försäkringsrörelse. Sådant tillstånd kan endast till försäkringsges aktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag.
Del 2 s. 202202 Specialmotivering
Bestämmelser om försäkringsbolag och dess rörelse finns iförsäkringsrörelselagen I 982: 713. Paragrafen har utformats efter mönster i bankdefinitionen. Kommittén har i den allmänna motiveringen, kapitel 10, behandlat försäkringsbolagens verksamheter, såvitt de berör kommitténs arbete.
3 kap. Gemensamma bestämmelser
I detta kapitel har de regler samlats som avser att ge så stor gemensam bas som möjligt för regleringen av instituten. I syfte att uppnå en förenkling av regelsystemet har särreglerna i respektive specialkapitel gjorts så få som det över huvud taget varit möjligt. Kommittén har redan slagit fast att ingen i princip skall få verka på kapitalmarknaden utan att dessförinnan ha erhållit tillstånd. I detta kapitel ges det kravet sin legala utformning. Även de undantag föreslås från som tillståndskravet behandlas. Vidare innehåller kapitlet regler flyttats hit som från de nu existerande lagarna för kreditmarknadsinstituten, FiL, KAL och FkL.
Tillståndskravet
I§
Finansieringsverksamhet, aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission och penningmarknadshandel får med de undantag som nedan stadgas drivas endast efter tillstånd av bankinspektionen. I denna paragraf fastslås i lagtext den princip kommittén redan tidigare som utvecklat och som i fortsättningen avses gälla på den svenska kapitalmarknaden; ingen skall där kunna bedriva yrkesmässig verksamhet utan att först ha erhållit vederbörligt tillstånd. Innebörden de olika verksamheterna av har definierats i 1 kap. I 2 kap. utvecklas de olika bolagsformer, som erfordras för att bedriva de olika verksamheterna. Det har under senare år funnits en strävan att avlasta regeringskansliet från alltför många ärenden. Sålunda har bankinspektionen anförtrotts prövningen av fondkommissionstillstånd. Det finns enligt kommittén inga skäl att behandla den här förutsatta prövningen på annat sätt. Det bör därför anförtros åt inspektionen att ge samtliga de tillstånd som avsesi förevarande paragraf.
Undantag från tillståndskravet
2§ Tillstånd enligt 1 § att driva sådan verksamhet där krävs inte som avses för statlig myndighet eller den som enligt annan lag erhållit rätt att driva samma slag av verksamhet. Sådant tillstånd krävs inte heller för finansieringsverksamhet
Del 2 s. 203Specialmotivering 203
som avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster
erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företaget, eller
som
som avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster
som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av annat företag isamma
koncern eller med annat nära samband som anges i 12 § andra stycket
och medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten, eller
som tillgodoser finansieringsbehov endast inom en grupp näringsid-
kare med ekonomisk intressegemenskap och medel för verksamheten inte
anskaffas från allmänheten, eller
i de fall där nettovärdet av tillgångarna i verksamheten enligt en
fastställd balansräkning för det senaste räkenskapsåret uppgår till högst
femtio miljoner kronor och det inte finns anledning anta att värdet där-
efter har stigit över detta belopp, därvid i nettovärdet inte skall inräknas
värdet av tillgångarna i sådan finansieringsverksamhet som anges i 1-3.
Sådant tillstånd krävs inte heller för finansieringsverksamhet och pen-
ningmarknadshandel om bankinspektionen efter särskild prövning finner
att verksamheten utgör en normal likviditetsförvaltning och inte kan anses
ha ett självständigt syfte vid sidan av den huvudsakliga verksamheten.
Sådant tillstånd krävs inte heller för finansieringsverksamhet om bank-
inspektionen efter prövning som sägs i tredje stycket finner att verksam-
heten drivs utan vinstsyfte av en förening vars uppgift endast är att
tillgodose finansieringsbehov hos föreningens medlemmar.
I första stycket behandlas i och för sig tillståndspliktig verksamhet som drivs
statlig myndighet. Då förslaget till FiL behandlades av lagrådet påav pekades att begreppet finansieringsverksamhet i lagen borde ges en så begränsad betydelse, att därunder inte skulle komma att inbegripas den verksamhet som bedrivs av banker och liknande kreditinstitut och inte heller verksamhet av ifrågavarande slag, som utövas av riksbanken eller annan statlig myndighet. Lagrådet föreslog därefter ett tillägg i definitionsparagrafen enligt följande: . och som omfattas av annan lagstiftning om
.. särskild tillsyn eller utövas av statlig myndighet.
Departementschefen ville inte förorda någon ändring i fråga om definitionen av finansieringsverksamhet. Av lagrådsremissen framgick enligt hans mening klart att lagen inte var avsedd att gälla verksamhet som drivs av statliga myndigheter. Det fanns därför enligt departementschefens mening inget behov att i lagtexten närmare ange detta, eftersom förslaget ut-
av tryckligen angavs gälla endast för företag och således inte för statliga myndigheter.
Enligt kommitténs förslag finns inte längre begränsningen till begreppet företag. Den som ägnar sig åt tillståndspliktig verksamhet och inte uttryckligen undantagits omfattas av lagen. Det betyder att ex. stiftelser och organisationer omfattas till skillnad från vad som gäller enligt FiL. Att viss likviditetsförvaltning hos dessa likväl undantas framgår av tredje stycket. Kommittén har därför funnit det vara på sin plats att i lagtexten föra in ett uttryckligt undantag för statliga myndigheter. Undantaget får samma innebörd som i FiL. Det betyder att från tillämpningsområdet utesluts olika offentliga institutioner som ex. riksbanken, fonder och liknande som lämnar lån i varierande former och för särskilda ändamål.
Del 2 s. 204204 Specialmotivering
l första stycket behandlas också den som med uttryckligt stöd av annan lag erhållit rätt att bedriva rörelse som innefattar finansieringsverksamhet, aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission eller penningmarknadshandel. Det måste vara fråga om en uttrycklig rätt att bedriva viss verksamhet. Sådana regler som exempelvis finns i ABL och har till syfte att begränsa aktiebolags rätt att låna till närstående och liknande regler kan
ex. inte anses ge någon rätt att bedriva finansieringsverksamhet. Här avses ex. bankerna som enligt BRL kan ges oktroj att bedriva bankverksamhet. Bankdefinitionen behandlas i 2 kap. 1 där också en hänvisning görs till de särskilda regelverk som styr de olika bankinstituten. Undantaget gäller också för försäkringsbolagen eftersom koncessionen för försäkringsrörelse får anses innefatta också den finansieringsverksamhet som får bedrivas inom dessa bolag. Annorlunda förhåller det sig om försäkringsbolaget önskar flytta ut den finansieringsverksamhet som bolaget äger rätt att bedriva till ett särskilt bolag. I sådant fall erfordras tillstånd som för kreditmarknadsbolag i allmänhet. Andra som omfattas av undantaget är
ex. de som driver pantlånerörelse enligt lagen 1949:722 om pantlånerörelse. Dessa ges tillstånd av länsstyrelsen i det län, där rörelsen skall bedrivas. Rörelsen står också under tillsyn av länsstyrelsen.
Andra stycket 1-2 motsvaras av regler i nu gällande FiL. Leverantörsoch köpkrediterna är av stor betydelse för samhällsekonomin. Kommittén har under de allmänna övervägandena diskuterat dessa krediter. Även
om det skulle vara motiverat att förbjuda dessa av rent konsumentpolitiska hänsyn, vore detta en alltför drastisk åtgärd att ta till. KML bör därför liksom för närvarande FiL inte gälla företag med finansieringsverksamhet som avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företaget eller av annat företag i samma koncern, om medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten.
Undantaget i andra stycket 3 motsvarar också gällande rätt. Kreditmarknadskommittén har ansett att den nuvarande ordningen på detta område bör bestå.
Andra stycket 4 anger den frizon för finansieringsverksamhet som kommittén redan berört i avsnitt 8.3.2.7 där det slås fast att tillstånd i princip skall krävas för all yrkesmässig finansieringsverksamhet. Kommittén har där funnit att en avvägning mellan de olika intressena på marknaden har inneburit att finansieringsverksamhet av sådan omfattning att tillgångarna i verksamheten uppgår till högst 50 milj. kr. lämnas oreglerad, dock med undantag, som framgår av 3 att konsumentfinansiering inte ges någon frizon. Någon frizon ges heller, som framgår av samma paragraf, för företag ägda av auktoriserade institut.
Tredje stycket avser företag, stiftelser och organisationer som i sig har annat syfte än att bedriva finansieringsverksamhet. Detta undantag från tillståndskravet har med avseende på finansieringsverksamhet behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt 8.3.2.7. Det är alltså här fråga om att medge en möjlighet för likviditetshanteringen att omfatta även finansie-
Del 2 s. 205Specialmotivering 205
ringsverksamhet. Förutsättningen för undantaget är att bankinspektionen funnit att verksamheten lämpligen kan bedrivas utan tillstånd. Här skall ånyo påpekas att presumtionen i förevarande fall bör vara att verksamheten inte är självständig natur. Endast när omständigheterna pekar på att det
av är fråga självständig finansieringsrörelse skall verksamheten ställas
om en under tillsyn. Sådana omständigheter kan vara att verksamheten är relativt sett stor i förhållande till den huvudsakliga verksamheten, att den marknadsförs gentemot allmänheten samt att den har självständig ledning och
kreditprövning. Den närmare gränsdragningen får överlämnas åt egen bankinspektionen.
fondpapper undantas från finansieringsverksamhetsdefinitio-
Förvärv av
Emellertid skulle det kunna tänkas att vissa storföretags handel särskilt nen. med penningmarknadsinstrument i mycket sällsynta fall skulle kunna få en omfattning och inriktning som allvarligt skulle kunna störa de ordinarie professionella marknadsaktörernas aktiviteter och komma i strid med de krav på tillstånd och därmed följande regler om kapitalkrav m.m. som ställs på fondhandlarna enligt kommitténs strukturmodell. Bankinspektionen har därför möjlighet att undanta storföretagens likviditetshantering
getts en även när det gäller deras aktiviteter på penningmarknaden. Endast de sällsynta undantagsfall som nyss berörts bör föranleda att verksamheten tvingas till separation i särskilt bolag.
I fjärde stycket möjlighet för bankinspektionen att undanta sådana
ges en föreningar som utan vinstsyfte lånar ut pengar till sina medlemmar. Exempel på sådana föreningar är kreditkassorna inom studentkårerna eller föreningar med sparlåneverksamhet där insättama inte erhåller ränta på
i gengäld kan låna till låga kostnader. Exempel insatta medel men sistnämnda typ av förening är JAK Riksförening för ekonomisk frigörelse. Vid undantag enligt detta stycke har bankinspektionen att tillse att några konsumentintressen inte åsidosätts.
3§
Tillstånd enligt 1 § krävs alltid
för företag driver sådan verksamhet som avsesi I § och som helt
som
svensk eller utländsk bank, kreditmarknadsbolag,
eller delvis ägs av
fondkommissionsbolag, fondhandlarbolag eller dotterbolag till sådant
institut, eller
för finansieringsverksamhet riktad mot konsument och som avsesi
2 § andra stycket 1-2 och fjärde stycket.
Paragrafen behandlar två generella undantag från de i 2 § angivna undanta-
från tillståndskravet. Här slås fast att företag vari bank eller annat gen auktoriserat institut är delägare alltid skall omfattas av regleringen, för det fall de bedriver någon de tillståndspliktiga verksamheterna. Detta gäller
av alltså oavsett vilken omfattning denna verksamhet har. Förutsättningarna för bank att driva rörelse i form av dotterbolag behandlas ingående i motiven till 2 kap. 4 § BRL. Att undantag från kravet på aktiekapital kan medges för dotterbolag i en koncern framgår av 7
Del 2 s. 206206 Specialmotivering
En jämförelse med gällande rätt ger vid handen att nuvarande undantag i 2 § första stycket l FiL omfattar såväl svenskt som utländskt bankinstitut och dotterbolag till sådant institut. I kommitténs förslag har tillkommit de övriga auktoriserade instituten och dotterbolag till dessa.
Paragrafen behandlar också konsumentkreditgivningen. Kommittén har redan fastslagit att all yrkesmässig kreditgivning gentemot konsument skall stå under tillsyn och kräva tillstånd. Av detta skäl kan flertalet av de tidigare behandlade undantagen i första stycket inte gälla för sådan finansieringsverksamhet. Undantag från kravet på auktorisation för konsumentkrediter bör gälla endast för leverantörskrediter och för föreningar som drivs utan vinstsyfte och vars syfte endast är att tillgodose medlemmarnas finansieringsbehov. Bankinspektionen har att i sistnämnda fall vid beslut
om undantag från tillståndskravet tillse att konsumenters rätt inte åsidosätts i de angivna föreningarnas verksamhet.
När det gäller att bestämma begreppet finansieringsverksamhet riktad mot konsument, bör den i konsumentkreditlagen intagna definitionen på konsumentkredit passa väl. Med konsumentkredit i 1 § konsumentkreditlagen avses kredit, dvs. betalningsanstånd eller lån, är avsedd huvud-
som sakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Med konsument förstås enligt konsumentkreditlagen enskild medborgare i egenskap privatper-
av son. Termen näringsidkare skall i överensstämmelse med vad som är fallet enligt marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen och konsumentköplagen fattas i vidsträckt mening. Den omfattar varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Som en ytterligare förutsättning för konsumentkreditlagens tillämplighet i berörda
nu fall gäller emellertid att krediten erbjuds eller lämnas i denna yrkesmässiga verksamhet som dock inte behöver vara särskilt inriktad på kreditgivning.
Konsumentkreditlagen omfattar alla typer av krediter. Som nyss konstaterats bör emellertid i KML leverantörs- eller köpkrediterna inte regleras. Kreditbeloppets storlek, kredittidens längd och liknande faktorer saknar i och för sig betydelse för lagens tillämplighet. Även k. fortlöpande
s. krediter omfattas, dvs. kreditavtal enligt vilka kreditgivaren beviljar ett visst kreditutrymme som sedan får disponeras efter gottfinnande.
Med konsumentkredit förstås en kredit vare sig denna är avsedd att användas för investering av mer värdebeständig natur eller för utpräglat förbrukningsändamål. Krediten skall emellertid vara avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. På grund av detta krav faller sådana krediter till privatpersoner utanför, där krediten är avsedd att användas i samband med företagsöverlåtelse, generationsväxling i företag, kapitaltillskott till företag eller dylikt.
Sådan konsumentkredit som nu beskrivits bör således ingå i begreppet finansieringsverksamhet riktad mot konsument. Hit bör även räknas att ställa garanti för sådan kredit. Även inte leverantörskrediter och köp-
om krediter omfattas av KML, bör när det gäller refinansiering dylik kredit
av även förvärv av en fordran gentemot konsument ingå i begreppet finansie-
Del 2 s. 207Specialmotivering 207
ringsverksamhet riktad mot konsument. Ingen bör således kunna förvärva en fordran gentemot konsument, om man inte själv hade kunnat lämna krediten.
Den formella och materiella prövningen
4§
Tillstånd enligt 1 § får meddelas svenskt aktiebolag.
Tillstånd skall ges om
bolagsordningen inte strider mot denna lag eller författning,
annan
bolaget inte är olämpligt att driva verksamheten,
verksamheten kan antas inte bli till skada för väsentliga allmänna
intressen och
bolaget uppfyller de villkor som i övrigt i denna lag.
anges
Ansökan om tillstånd får göras innan bolaget har registrerats iaktiebo-
lagsregistret. Har ansökan gjorts inom sex månader från stiftelseurkun-
dens undertecknande räknas den i 2 kap. 9 § första stycket aktiebo-
lagslagen 1975:1385 föreskrivna tiden från tillståndsbeslutet.
Tillstånd att bedriva aktiemarknadskommission, penningmarknads-
kommission och penningmarknadshandelfär även meddelas svensk bank
som inte är olämplig att driva sådan verksamhet, det kan antas att
om
verksamheten inte blir till skada för väsentliga allmänna intressen. En
bank får driva dessa verksamheter och samtidigt äga fondkommissionsbolag eller fondhandlarbolag.
Paragrafen behandlar såväl de formella som de materiella reglerna för tillståndsprövningen. Paragrafen överensstämmer i stora drag med reglerna för prövning av fondkommissionstillstånd.
Enligt gällande banklag ges oktroj för bestämd tid, högst tio år. Det har inte i detta sammanhang ansetts finnas något behov av att ge tidsbegränsat tillstånd. Omprövning av givna tillstånd kan givetvis ske utan hinder att
av de lämnats att gälla tills vidare. I praktiken innebär det därför ingen skillnad om tillståndet är tidsbegränsat eller inte.
Det är naturligt att endast svenska juridiska personer skall få bedriva de verksamheter som det här är fråga om. I avsnitt 8.3.2.7 under rubriken Tillståndsprövningew har kommittén tagit ställning för att det bör
vara fråga om aktiebolag.
Tillståndsprövningen bör vara av såväl formell materiell natur. En
som formell tillståndsprövning innebär att den tillståndsbeviljande myndigheten har att konstatera huruvida vissa i lagstiftningen
preciserade krav är uppfyllda. Det kan ex. vara fråga om att formellt riktiga handlingar fogats till ansökningen, att bolagsordningen överensstämmer med lag En mate-
m.m. riell tillståndsprövning innebär att den tillståndsbeviljande myndigheten har att göra en bedömning huruvida i lagstiftningen angivna allmänna kriterier för verksamhetens innehåll och inriktning kan anses uppfyllda. Exempel sådana allmänna kriterier kan vara att den tillämnade verksamheten inte kan antas bli till skada för allmänna intressen eller den tillämnade
om rörelsen är behövlig behovsprincipen. Kommittén
har inte funnit skäl att
Del 2 s. 208208 Specialmotivering
införa någon form behovsprövning för de verksamheter det här är fråga
av om. Någon kvantitativ begränsning skall alltså inte ligga i tillståndsprövningen. Den skall i stället helt inriktas på en kvalitativ prövning. Den närmare innebörden av denna prövning skall nu behandlas.
Regeln i andra stycket 1 har sin förebild i banklagstiftningen och förekommer också i FkL. Det är angeläget att bolagsordningen granskas i tillståndsärendet. Lagstiftningen innehåller vissa tvingande regler som måste beaktas vid denna granskning. Som exempel dessa kan nämnas bolagets firma, föremålet för bolagets verksamhet, aktiekapitalets storlek och styrelsens sammansättning. Det skall därvid noteras att dessa regler inte är enhetliga för de olika typerna av bolag som omfattas av lagen.
Andra stycket 2 och 3 innehåller prövning av bolaget som blir ett
en väsentligt inslag i tillståndsprövningen. Prövningen förutsätts spänna över ett vitt område. De organisatoriska förhållanden under vilka verksamheten skall drivas bör uppmärksammas. I sakens natur ligger också att en
noga prövning skall ske av den personliga lämpligheten hos den verkställande ledningen och hos ägarna. Det måste därvid finnas förutsättningar för att verksamheten blir bedriven på ett korrekt och omdömesgillt sätt. Tillståndsmyndighetens tidigare erfarenheter av de inblandade personerna blir därvid stor vikt. Även några krav beträffande formell utbildning eller
av om motsvarande kunskaper inte skrivits in i lag bör det vara ett inslag i tillståndsprövningen att se till att verkställande ledning motsvarar högt ställda krav beträffande den personliga kompetensen. I dag gäller enligt FkL att verkställande direktören och en ytterligare ledamot av styrelsen skall ha särskild erfarenhet fondkommissionsrörelse. Även någon regel av
av om motsvarande innehåll inte föreslagits ingå i KML har någon saklig förändring alltså inte avsetts. För aktiemarknadskommission liksom för
-
verksamhet inom lagens område åvilar det tillståndsmyndigheten annan att vid auktorisationsprövningen se till att kraven sakkunskap tillgodosetts i bolaget. Det räcker emellertid inte att pröva sakkunskapen. Stort avseende måste också fästas vid att endast seriöst arbetande personer får
sig i verksamhet som samhället anser skyddsvärd. engagera
Inte endast den verkställande ledningen i bolaget bör bli föremål för prövning. Det är lika viktigt att pröva ägarnas personliga kvalifikationer. Det kan naturligtvis vålla svårigheter att grunda tillståndsprövningen på bedömning av samtliga aktieägare. Omfattningen av prövningen får givetvis bli beroende ägarstrukturen i det enskilda fallet. Ägare som ensamma
av eller tillsammans med närstående har ett bestämmande inflytande över bolaget bör därvid främst bli föremål för prövning.
Tillståndsprövningen har tillkommit bl. a. för att garantera att samhällsintresset beaktas i verksamheten. Det är en förutsättning att bolag som erhållit samhällelig auktorisation inte bryter mot lagstiftningen utanför kreditmarknadsregleringen. Det kan gälla skattelagstiftning, konsumentskyddslagstiftning, kreditpolitisk lagstiftning eller valutalagstiftning. Det bör därvid eftersträvas att tillståndsprövningen blir en garanti för att mål-
Del 2 s. 209Specialmotivering 209
sättningen inom andra väsentliga samhällsområden inte motverkas. En grund för bedömningen blir den kunskap om verkställande ledning och ägare som tillståndsmyndigheten skaffat sig. Andra stycket 4 har införts för att övriga i lagen uppställda villkor skall uppfyllas av ett bolag som ansöker om tillstånd. Det åligger tillståndsmyndigheten att förvissa sig om att så sker. Det kan här anmärkas att bankinspektionen i samband med tillståndet kan föreskriva de villkor som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet. Tillståndsprövningen förhållandena vid den tidpunkt då prövningen avser sker. Sedermera inträffade förändringar kan enligt 6 kap. 11 § föranleda att tillståndet återkallas. Om ex. sedan tillstånd getts, ägandeförhållandena ändrats så att förutsättningarna för tillstånd skulle ha brustit om de förelegat vid auktorisationstillfället, kan tillståndet återkallas med stöd av 6 kap. 11 § första stycket Tredje stycket motsvarar gällande lag och innebär att möjlighet öppnas för bankinspektionen att meddela tillstånd innan bolaget har registrerats hos patent- och registreringsverket. Fjärde stycket motsvarar i sak gällande rätt. Regeln har överflyttats från 37 § FkL.
5§ Bankinspektionen godkänner bolagets bolagsordning isamband med att tillstånd meddelas för bolaget. Till bolagsordningen skall vara fogad en plan för den tilltänkta verksamheten. Beslut ändring bolagets bolagsordning skall bankinom av prövas av spektionen och får registreras innan det har godkänts av inspektionen. Första stycket, som återfinns i FkL, har sin förebild i banklagstiftningen. Motsvarande regel finns också FiL och KAL.i Den tillhör de regler som bör gälla samtliga de bolag som omfattas av KML. ledning vid tillståndsprövningen har också, efter förebild i För att ge en banklagarna, föreskrivits att en verksamhetsplan skall fogas till ansökan om tillstånd. I dessa lagar BAL, SBL och FBL stadgas sålunda att bank till ansökan om oktroj skall foga en verksamhetsplan. Enligt bankrörelseförordningen skall en sådan plan innehålla: en beskrivning av den tilltänkta verksamheten, . en redogörelse för bankens organisation, . uppgift om bankens verksamhetsområde, . en analys av det förväntade kapitalkravet fördelat på olika riskklasser, . en prognos över det förväntade utfallet under det inledande skedet, . de uppgifter i övrigt som bankinspektionen bestämmer. . När det gäller att avgöra frågan om tillstånd för ett bolag enligt KML synes samtliga de uppgifter relevanta som krävs av en banks verksamhetsplan. För kreditmarknadsbolagen är det därvid, mot bakgrund av diskussionen i bl. a. avsnitt 8.3.4, nödvändigt att vid beskrivningen av den tilltänkta verksam-
Del 2 s. 210210 Specialmotivering
heten det anges hur upplåningen avses ske och vilka säkerhetskrav som skall gälla i verksamheten. Dessa uppgifter skall också framgå av bolagsordningen.
Enligt andra stycket skall beslut om ändring av bolagsordningen prövas av bankinspektionen och får inte registreras innan det har godkänts av inspektionen. Sådana beslut bör alltså fattas av bolagsstämman med uttryckligt förbehåll för bankinspektionens godkännande.
6§ För kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag och fondhandlarbo-
lag gäller vad som ärföreskrivet om aktiebolag i allmänhet om inte annat
följer av denna lag. Denna regel motsvaras i gällande rätt av bestämmelser i såväl FkL som FiL. Det är naturligt att ABL blir subsidiär också i förhållande till denna lag. Detta bör gälla alla de bolag som omfattas av lagen.
7§
Aktiekapitalet skall uppgå till ett med hänsyn till arten och omfattningen
av bolagets verksamhet lämpligt belopp. Detta får dock aldrig understiga
för kreditmarknadsbolag och fondkommissionsbolag tio miljoner
kronor och
för fondhandlarbolag tjugofem miljoner kronor.
Ingår bolag som avsesiförsta stycket som dotterbolag i en koncern kan
bankinspektionen om synnerliga skäl föreligger medge ett lägre aktiekapital.
De bolag som erhållit tillstånd att uppträda på kapitalmarknaden skall ha hög status. I avsnitt 8.3.2.7 har kommittén behandlat aktiekapitalets storlek för kreditmarknadsbolagens vidkommande.
FkL föreskriver idag ett så lågt minsta aktiekapital som 500 000 kr. Flertalet fondkommissionsbolag har ett aktiekapital som väsentligt överstiger detta belopp. Enligt kommitténs uppfattning bör nivån flyttas upp så att den bättre stämmer överens med rådande förhållanden. I samma riktning talar också att dessa bolag av stabilitetsskäl bör arbeta med ett betydligt högre grundkapital än det nu lagfästa minimikravet. För aktiemarknadskommission som motsvarar den nuvarande fondkommissionsrörelsen
-
skall aktiekapitalet vara minst 10 milj. kr. För fondhandlarbolagen, som upprätthåller handlarfunktionen på penningmarknaden, måste aktiekapitalet vara minst 25 milj. kr.
I andra stycket har bankinspektionen getts en möjlighet att dispensera från de angivna kraven minsta aktiekapital. För dispens krävs att synnerliga skäl föreligger. Ett sådant skäl kan vara att ett mindre bolag införlivas i en koncern för att åstadkomma en strukturrationalisering av marknaden. Dispensen bör vara tidsbegränsad.
Del 2 s. 211Specialmotivering 211
8§
Bolagets firma skall innehålla ordet kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag respektive fondhandlarbolag. Ingen annan får isin firma eller i övrigt vid beteckning affärsrörelse använda något av dessa 0rd. av För registrering firma gäller i övrigt vad som föreskrivs ifirmalagen av 1974:156.
Paragrafen har sin motsvarighet i nuvarande lagstiftning. För att inte missleda allmänheten är det vikt att de auktoriserade bolagen får ensamrätt av på sin beteckning samt dessutom skyldighet att i firman ha en riktig en klassificering av verksamheten. I BRL föreskrivs att ingen annan än bank, Sveriges riksbank, Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges investeringsbank AB och dotterbank till utländsk bank får i sin firma eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelse använda ordet bank. Förbudet anses enligt motiven gälla även sammansättningar där ordet bank ingår, ex. Mäklarbanken och Fastighetsbanken. Förbudet kan även gälla användandet av avledningar eller utländska former ordet. I dessafall bestämmelserna i 10 § tredje punkten ñrmalagen av anses 1974:156 och 14 § andra punkten varumärkeslagen 1960:644, som föreskiver att firma eller varumärke inte bör registreras om firman eller märket vilseleda allmänheten, utgöra ett komplement till regeln. är ägnat att Inte heller i förevarande paragraf har det ansetts erforderligt att uttryckligen stadga förbud mot användande av avledningar eller förväxlingsbara uttryck. Reglerna i firmalagen och varumärkeslagen har ansetts tillräckliga för att förhindra vilseledande. Detta innebär ex. att firma med ordet kredit i fall förväxlingsrisk i fortsättningen regelmässigt får anses av utesluten för än kreditmarknadsbolag eller annat institut som erhållit annan tillstånd till verksamheten. För de många företag som redan idag använder ordet kredit i sin firma, bl. a. inkassoföretag och kreditförsäkringsbolag, innebär förslaget ingen ändring. De får även fortsättningsvis behålla sin firmabeteckning. I FkL finns för närvarande intaget ett förbud för fondkommissionsbolag att vid beteckning sin verksamhet använda ordet bankir, avledning därav av eller utländsk form sådant 0rd. Regeln har här ansetts kunna undvaras. av Förbudet i BRL och de övriga nämnda lagarna har bedömts vara tillräckligt för att skydda ordet bank och avledningar av detta ord. Överträdelse föreskriften i paragrafen straffbeläggs i 7 kap. av Här kan anmärkas att ordet finansbolag, som nu avskaffas, enligt en övergångsbestämmelse skyddas i 10 år. Detta har ansetts vara av värde för att allmänheten inte skall missledas under den tid som krävs för att det nya bolagsnamnet kreditmarknadsbolag skall kunna arbetas in.
9§
Ett bolag fått tillstånd enligt denna lag skall ägna särskild uppsom märksamhet åt att bolaget inte i sådan omfattning, att fara kan uppkomma för dess säkerhet, har fordringar på samma låntagare eller på
Del 2 s. 212212 Specialmotivering
låntagare, som är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk in-
tressegemenskap. Detsamma gäller kredit mot säkerhet i aktier eller för-
lagsbevis som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som är för-
enade i sådan gemenskap. Med fordran jämställs säkerhet i form av
borgen eller annan garantiförbindelse till kreditmarknadsbolaget, fond-
kommissionsbolaget eller fondhandlarbolaget.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen
får utfärda närmare föreskrifter om vilka begränsningar som i dessafall
skall gälla.
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om enhandskrediter, har sin förebild i nu gällande 2 kap. 16 § BRL och är avsedd att tolkas och tillämpas på samma sätt som detta lagrum jfr avsnitt 8.3.5.6. En liknande bestämmelse återfinns i 22 § FkL. FiL innehåller inte någon enhandskreditbestämmelse men finansbolagen torde i praktiken ändå iaktta de principer som ligger till grund för nämnda bestämmelser. För de kreditaktiebolag som inte uteslutande bedriver objektfinansiering med säkerhet i det belånade objektet, upptar bolagsordningama motsvarande bestämmelser om enhandskrediter.
För att minska de risker som ett kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag eller fondhandlarbolag utsätts för stadgas att bolaget inte får ha fordringar på samma låntagare eller på låntagare, som är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap i sådan omfattning att fara kan uppkomma för bolagets solvens.
Största tillåtna engagemang har inte fixerats till något bestämt belopp, viss andel av omslutningen eller liknande utan har på samma sätt som i BRL givits en allmänt hållen beskrivning. Som nämnts bör tillämpningen av enhandskreditbestämmelsen i BRL vara vägledande vid tillämpningen av nu ifrågavarande paragraf. Liksom gäller för bankerna är enhandskreditbestämmelsen avsedd att vara tillämplig även på bolagens fordringsförvärv.
Av 11 § framgår att bestämmelsen också skall tillämpas garantiförbindelser som bolaget ikläder sig samt på aktie- och andelsförvärv som kreditmarknadsbolag gör enligt 4 kap. 6 Beträffande garantier innebär detta att bolaget måste ägna uppmärksamhet att det inte i sådan omfattning att fara kan uppkomma för dess säkerhet lämnar garantier för annans åtaganden. Detta skall tolkas så att bolagets garantigivning avseende en och samma låntagare måste sammanställas med dennes direkta åtaganden gentemot bolaget såväl som låntagare som garant för annan låntagares åtaganden.
I första stycket sista meningen ges uttryck för att man vid beräkningen av en kredittagares sammanlagda åtaganden gentemot krcditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag eller fondhandlarbolag skall medräkna de borgensförbindelser och garantiåtaganden som kredittagaren ingått för annan kredittagares åtaganden gentemot bolaget.
Bankinspektionens föreskriftsrätt enligt andra stycket har närmare behandlats under avsnitt 12.6.2.
Del 2 s. 213Specialmotivering 213
I0§
Ett bolag som fått tillstånd enligt denna lag får inte på andra villkor än bolaget normalt ställer upp lämna kredit till som verkställande direktören eller dennes ställföreträdare, 2. styrelseledamot eller styrelsesuppleant, den som ensam eller föreningi med annan får avgöra kreditârenden för bolagets räkning, 4. anställd som innehar en ledande ställning inom bolaget, 5. annan aktieägare än staten med ett aktieinnehav som motsvarar minst tre procent av hela aktiekapitalet, make eller sambo till person som avses under 1-5 eller juridisk person i vilken sådan person som avses under I-6 har ett väsentligt ekonomiskt intresse i egenskap av delägare eller medlem. Bankinspektionen prövar fråga om anställd skall anses ha en sådan ledande ställning som avses i första stycket Bolagets styrelse skall avgöra kreditårenden som avses i första stycket och skall i förteckning föra in uppgifter om beviljade krediter. Regeen ringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får utfärda föreskrifter om vilka uppgifter som skall antecknas förteckningen.i tredje styckena tillämpas på motsvarande sätt beträffande Första krediter som beviljats mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis som utfärdats någon som avses i första stycket. Detsamma gäller för en av fordran bolaget förvärvar och för vilken någon som avses i första som stycket är betalningsskyldig.
Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 16 § BRL, innehåller kreditjävsbestämmelser. I första stycket läggs den grundläggande principen fast att ett kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag eller fondhandlarbolag inte får bevilja kredit till någon de i punkterna 1-7 upptagna fysiska eller juridiska av personerna på andra villkor än de som bolaget normalt uppställer. Den närmare innebörden av denna princip framgår av motiven till BRL:s motsvarande bestämmelse. Revisor i bolaget omfattas inte av ifrågavarande bestämmelse. I 10 kap. 4 § första stycket ABL sägs nämligen att den kan inte vara revisor som står i låneskuld till bolaget eller annat bolag i samma koncern eller har förpliktelser för vilka sådant bolag ställt säkerhet. Inskränkningen i lånemöjligheten avser den som i bolaget är verkställande direktör eller vice verkställande direktör, styrelseledamot eller styrelsesuppleant, den eller i förening med annan får avgöra kreditärensom ensam den samt anställd med ledande ställning inom bolaget. Vidare avser bestämmelsen annan aktieägare än staten som har minst tre procent av bolagets hela aktiekapital. Slutligen gäller bestämmelsen även den som är gift eller sambo med person som nu nämnts samt juridisk person i vilken någon av här uppräknade personer har ett väsentligt ekonomiskt intresse. Enligt andra stycket skall bankinspektionen pröva fråga om anställd skall anses ha sådan ledande ställning som avses i första stycket I likhet med motsvarande bestämmelse i BRL har bolagets styrelse givits det direkta ansvaret för att bestämmelsen tillämpas avsett sätt. Beslut om kredit till nämnda personer skall således alltid fattas av bolagets styrelse. En
Del 2 s. 214214 Specialmotivering
bestämmelse härom har intagits i tredje stycket liksom en bestämmelse om att de kreditärenden som här avses skall upptas i en av styrelsen upprättad förteckning. Alla villkor som gäller en kredit är emellertid inte av intresse. Efter regeringens bemyndigande bör därför banknspektionen ges befogenhet att i föreskrifter närmare ange vilka villkor och andra uppgifter förteckningen skall innehålla.
I fjärde stycket sägs att vad som gäller enligt första -tredje styckena skall tillämpas också ifråga om krediter som beviljats mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis som utfärdats av person som avses i första stycket.
I1§ Bestämmelserna i 9 och 10 §§ skall tillämpas också på garantiförbindelse
som bolaget ikläder sig samt på förvärv av aktier och andelar enligt 4 kap.
6§. Beträffande garantiförbindelser överensstämmer paragrafen med 2 kap 17 § BRL. Sedan lång tid har bankernas garantigivning i banklagstiftningen jämställts med kreditgivning. De risker som är förenade med kreditgivningen föreligger i lika stor utsträckning vid garantigivning. Samma förhållanden bör gälla de här avsedda bolagen. I paragrafen stadgas därför att bestämmelserna om enhandsengagemang 9 § och kreditjäv 10 § skall tillämpas också på garantiförbindelser som bolaget ikläder sig. Vidare framgår att nämnda bestämmelser skall tillämpas även på den finansiering som består i förvärv av aktier och andelar som ett kreditmarknadsbolag gör med stöd av 4 kap. 6
12§
Finns nära samband mellan två eller flera företag, skall vid tillämpning av
2 § andra stycket 4 hänsyn tas till det sammanlagda nettovärdet av till-
gångarna i finansieringsverksamheten.
Nära samband skall ansesföreligga om företagen leds av samma eller i
huvudsak samma personer eller om vinsten avföretagets verksamhet helt
eller till betydande del skall, direkt eller indirekt, tillfalla samma eller i
huvudsak samma personer. Paragrafen motsvaras i gällande rätt av4 §FiL. Bestämmelsen har sin grund i ABL:s koncernregler. Nära samband föreligger enligt bestämmelsens förarbeten alltid mellan företag i samma koncern. Nära samband föreligger också mellan företag som exempelvis på grund av samarbetsavtal förvaltas under en gemensam ledning. Detta blir fallet oavsett om företagen ägs av olika personer, vilka uppbär vinsten var och en endast från sitt företag. Även företag som leds av olika personer men vars vinst till betydande del tillfaller i huvudsak samma personkrets har sådant nära samband som avses i paragrafen. Det räcker att vinsten indirekt tillfaller i huvudsak samma personer. Detta kan vara fallet exempelvis om vinsten av två företag från det ena tillfaller ett underårigt barn och från det andra tillfaller barnets föräldrar.
Del 2 s. 215Specialmotivering 215
Frågan om nära samband enligt andra stycket föreligger eller får prövas av bankinspektionen, som har frågerätt i bl. a. detta avseende.
13§
Enskildas förhållanden till bolag som fått tillstånd enligt denna lag får
inte obehörigen röjas. I det allmännas verksamhet tillämpas i stället
bestämmelserna i sekretesslagen 1980:100. Regeln motsvaras i dag av sekretessbestämmelser i 23 § FiL och 44 § FkL. Den har utformats efter mönster i 1 kap. 6 § BRL. Kretsen av dem som omfattas av regeln har inte angivits. Kommittén har emellertid inte avsett någon ändring i förhållandena för finansbolag eller fondkommissionsbolag såtillvida att de som nu uppräknas i angivna paragrafer också träffas av den föreslagna lydelsen, som är något vidare. Den omfattar alltså inte bara nu angivna styrelseledamot, befattningshavare eller annan som är eller har varit verksam i bolaget utan också den som på annat sätt fått kännedom om förhållanden som omfattas av tystnadsplikt, ex. revisor. Regeln är sanktionerad enligt 20 kap. 3 § BrB.
Den som hos bankinspektionen har tagit befattning med ärende enligt KML omfattas av sekretesslagen.
4 kap. Kreditmarknadsbolag
Del 2 s. 215Kreditmarknadsbolagen har definierats i 2 kap. 2 § som aktiebolag vilka, fått bankinspektionens tillstånd enligt KML att bedriva finansieringsverksamhet. Definitionen innebär att all tillståndskrävande finansieringsverksamhet enligt KML måste bedrivas i kreditmarknadsbolag. Denna företagsform kommer således att innefatta de nuvarande finansbolagen och kreditaktiebolagen. Dessa instituts verksamheter har beskrivits i avsnitt 8.1 resp. 8.2.
Eftersom all finansieringsverksamhet, med de undantag som följer av 3 kap. 2 § KML, skall kräva tillstånd oberoende av om verksamheten avser fast eller lös egendom, kommer även vissa allmänna aktiebolag att falla in under företagsformen kreditmarknadsbolag. Sålunda kommer bolag som driver finansieringsverksamhet men som inte omfattas av FiL eftersom de uteslutande finansierar fast egendom, ex. vissa fastighetsrentingbolag, att behöva tillstånd till verksamheten och därmed definitionsmässigt bli kreditmarknadsbolag.
Förevarande kapitel upptar rörelseregler för kreditmarknadsbolagen. Kapitlet, som i stora delar har sin förebild i kommitténs förslag till 2 kap. BRL, har delats upp i följande underrubriker. Verksamhet 1-7 §§ Kapitaltäckning 8-10 §§ Särskilda bestämmelser 11-12 §§
Del 2 s. 216216 Specialmotivering
Verksamhet
I§
Ett kreditmarknadsbolag får bedriva verksamhet som består i att lämna
kredit eller ställa garanti för kredit eller på annat sätt medverka till
finansiering samt därutöver utföra tjänster som är förenliga med nämnda
verksamhet. I paragrafen anges den yttre ramen för kreditmarknadsbolagens tillåtna verksamhet.
Kreditmarknadsbolagens verksamhet får endast bestå i att lämna kredit, ställa garanti för kredit eller på annat sätt medverka till finansiering samt utföra andra tjänster som är förenliga med denna verksamhet. Verksamhetsområdet, som närmare har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 8.3.5.1, är så beskrivet att det ger bolagen möjlighet att driva i stort sett samma verksamhet som finansbolagen resp. kreditaktiebolagen gör i dag. Som framgått av den allmänna motiveringen föreligger dock vissa skillnader i förhållande till finansbolagen och de allmänna aktiebolag som bedriver finansieringsverksamhet.
Verksamhetsramen ger kreditmarknadsbolagen möjlighet att verka över hela kreditmarknaden men som framhållits i den allmänna motiveringen är det inte något som hindrar att bolagen koncentrerar sin verksamhet och blir specialinstitut. Tvärtom är det för vissa verksamheter närmast en förutsättning att så sker.
Vilka tjänster som skall anses förenliga med finansiell verksamhet kan skifta från tid till annan. För att förenlighet skall anses föreligga är det emellertid inte tillräckligt att tjänsten har ett samband med den finansiella verksamheten. Det krävs dessutom att tjänsten inte står i konflikt med de skyddsintressen kreditmarknadsbolagen har att iaktta i sin verksamhet. Det ankommer ytterst på bankinspektionen att vid varje tidpunkt bedöma huruvida kreditmarknadsbolagets verksamhet faller inom ramen för vad som enligt paragrafen är tillåtet.
Att det inte anses förenligt med ett kreditmarknadsbolags verksamhet att göra s. placeringsförvärv av fastigheter framgår av den allmänna motiveringen. Fastigheten får endast förvärvas som ett led i rörelsen ex. inom ramen för s. k. fastighetsleasinyfastighetsrenting.
2§
Ett kreditmarknadsbolag får inte i andra fall än som sägs i 3-6 §§ för-
värva eller för egen räkning inneha
aktie eller andel i företag,
emissionsbevis,
depåbevis eller
andel i aktiefond.
Med förvärv av aktie eller andel i företag jämställs förvärv av rörelse,
om förvärvet avser hela eller en inte obetydlig del av rörelsen.
Del 2 s. 217Specialmotivering 217
I paragrafen räknas den egendom upp som är förbjuden att förvärva för ett kreditmarknadsbolag. Som framgått av den allmänna motiveringen finns enligt nuvarande reglering inte någon bestämmelse som förhindrar finansbolagen att förvärva sådan egendom medan däremot de bankägda finansbolagen och kreditaktiebolagen är begränsade i detta avseende. I de följande paragraferna stadgas dock vissa undantag från aktie- och andelsförbudet i punkten 1 som är det viktigaste förbudet och vilket förbud ingående diskuterats i den allmänna motiveringen. Punkterna 2-4 upptar egendom som förbjuds som en följd av förbudet att förvärva aktier och andelar. Angående innebörden av emissionsbevis, depåbevis och andel i aktiefond hänvisas till kommentaren till 2 kap. 2 § BRL.
Aktieförvärvsförbudet skulle lätt kunna kringgås om det vore möjligt att fritt förvärva ett annat företags rörelse. I andra stycket jämställs därför förvärv av aktie eller andel i företag med förvärv av rörelse, om förvärvet
hela eller inte obetydlig del av rörelsen. Att det i vissa fall är avser en möjligt för kreditmarknadsbolag att förvärva rörelse i s. k. organisationsföretag framgår av 4 Med organisationsföretag avses därvid företag som driver en verksamhet som har nära anknytning till kreditmarknadsbolagets verksamhet.
3§
Ett kreditmarknadsbolag får förvärva aktier och andelar i företag, vilka
uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt som
förvärvats för att bereda bolaget lokaler för verksamheten eller för att
tillgodose därmed sammanhängande behov. Detta undantag från aktie- och andelsförbudet överensstämmer helt med det som finns intaget i 2 kap. 3 § BRL. Den angivna förvärvsmöjligheten finns enligt gällande reglering för samtliga finansbolag och för flertalet kreditaktiebolag.
4§
Efter tillstånd av bankinspektionen fär ett kreditmarknadsbolag förvärva aktie eller andel i svenskt eller utländskt företag med en verksamhet
som
har en nära anknytning till bolagets verksamhet. Tillstånd skall ges om
hinder inte möter från allmän synpunkt. Är förvärvet principiell
av
betydelse skall inspektionen överlämna ärendet till regeringen för pröv-
ning.
För förvärv av aktie på grund av fondemission krävs inget tillstånd.
Med förvärv av aktie eller andel i företag som avses i första stycket
jämställs förvärv av rörelse, om förvärvet avser hela eller en inte obetydlig
del av rörelsen.
Paragrafen, som utgör ytterligare ett undantag från förvärvsförbudet i 2 reglerar kreditmarknadsbolagens rätt att förvärva aktier och andelar i s. k. organisationsföretag, dvs. företag som driver en verksamhet som har en nära anknytning till kreditmarknadsbolagets verksamhet.
Del 2 s. 218218 Specialmotivering
Som framgått av kommentaren till 2 kap. 4 § skall den verksamhet som ett kreditmarknadsbolag fått tillstånd att driva framgå av bolagsordningen, vilken skall godkännas av bankinspektionen i samband med tillståndsprövningen. Om den i bolagsordningen angivna verksamheten är mer begränsad än vad som följer av l § blir bolagets möjligheter till förvärv av organisationsföretag i motsvarande mån begränsad.
Förvärv enligt paragrafen förutsätter bankinspektionens tillstånd. Av 6 kap 18 § följer att inspektionens beslut kan överklagas till regeringen. Om ett tillståndsärende är av principiell vikt har bankinspektionen emellertid enligt förevarande paragraf en skyldighet att hänskjuta ärendet till regeringen för prövning. Rekvisiten för tillstånd har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 8.3.5.3 att jämföras med avsnitt 7.2.
Paragrafen likställer förvärv av aktie eller andel med förvärv av rörelse. Tillstånd till förvärv av rörelse i organisationsföretag fordras om förvärvet avser hela eller inte obetydlig del av denna. Om förvärvet enbart gäller en obetydlig del och avser organisationsföretags rörelse har kommittén ansett att någon skada från allmän synpunkt aldrig kan uppstå. Tillstånd erfordras därför inte i sådana fall. Förvärv av rörelse i andra fall än här anges är inte tillåtna. Detta följer av 2
5§
Ett kreditmarknadsbolag, som medverkar vid en emission av aktier på
den allmänna marknaden, får efter tillstånd av bankinspektionen för-
värva aktierna. Bolaget skall dock avyttra dessa aktier såsnart det lämp-
ligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om så sker skall 6 § äga
motsvarande tillämpning. Därvid skall dock 6 § tredje stycket inte gälla.
Vad i första stycket sägs om aktier som inte avyttrats ett år efter
förvärvet gäller även om ett kreditmarknadsbolag, som är dotterbolag till
en bank, övertar aktier som banken förvärvat med stöd av 2 kap. 5 §
bankrörelselagen I 987:617. Paragrafen reglerar kreditmarknadsbolagens möjligheter till förvärv av emissionsaktier. Denna förvärvsmöjlighet utgör ytterligare ett undantag till förvärvsförbudet i 2 En motsvarande möjlighet för fondkommissionsbolagen behandlas i 5 kap. 4
Tillstånd kan ges generellt eller för särskilt fall. Eftersom dessa bolag är nya aktörer när det gäller att medverka vid emissioner får dock förutsättas en viss restriktivitet när det gäller att ge generella tillstånd.
En förutsättning för tillstånd till förvärv av aktier enligt paragrafen är att aktierna ingår i en emission av aktier på den allmänna marknaden. Vilka olika situationer det kan vara fråga om framgår av kommentaren till 5 kap. 4 Att aktierna skall ingå i en emission innebär, när det gäller spridning av aktier i ett bolag i samband med introduktion på den allmänna marknaden, att introduktionen måste vara omedelbart eller nära förestående.
Liksom gäller för bankerna skall kreditmarknadsbolagens innehav av emissionsaktier avyttras inom ett år från förvärvet. Till skillnad från vad som gäller för bankerna finns ingen dispensmöjlighet från denna begräns-
Del 2 s. 219Specialmotivering 219
ningsregel. l stället stadgas att, om aktierna inte har avyttrats inom den angivna tiden, aktierna blir att betrakta som om de vore förvärvade i finansieringssyfte enligt 6 Av andra stycket framgår att detsamma gäller emissionsaktier som överförs från en moderbank till ett kreditmarknadsbolag jfr avsnitt 8.3.5.3. Innehavstiden beräknas då med utgångspunkt från den tidpunkt då moderbanken förvärvade aktierna.
Konsekvensen av att ifrågavarande innehav av emissionsaktier blir att betrakta som förvärvade enligt 6 § är att kapitaltäckningskravet ökar från 8 till 24 o samt att innehavet måste beaktas vid tillämpning 12
av
6§
Ett kreditmarknadsbolag får även i andra fall än sägs i 5 §förvärva
som
aktier och andelar i svenskt eller utländskt företag i syfte att medverka till
företagets långsiktiga anskaffande av eget kapital.
Aktie eller andel som ett kreditmarknadsbolag förvärvat enligt första
stycket skall avyttras när finansieringssyftet är uppnått.
Ett kreditmarknadsbolags innehav av aktier enligt första stycket får inte
vara av sådan omfattning att genom förvärvet bolagets andel uppgår till
mer än en tredjedel av rösterna för samtliga aktier i ett bolag eller
av
aktiekapitalet. Om det är uppenbart att kreditmarknadsbolaget
annars
skulle lida förlust eller eljest synnerliga skäl föreligger, får bolaget efter
medgivande av bankinspektionen förvärva ytterligare aktier.
För ett bankägt kreditmarknadsbolags aktie- och andelsförvärv enligt
första stycket finns särskilda bestämmelser i 12 Enligt paragrafens första stycke ges kreditmarknadsbolagen möjlighet till förvärv av aktier och andelar i såväl svenska som utländska företag under
en särskilt angiven förutsättning. Denna förvärvsmöjlighet utgör ytterligare ett undantag till förvärvsförbudet i 2 Förutsättningen för förvärvet är att det sker i finansieringssyfte. Ett kreditmarknadsbolag skall på detta sätt kunna medverka till ett företags långsiktiga anskaffande av eget kapital. Gränsen mellan transaktionsförvärv som tillåts enligt paragrafen och placeringsförvärv är emellertid flytande. I själva syftet med transaktionsförvärvet ligger dock att innehavstiden inte får vara för lång. I paragrafens andra stycke stadgas därför att aktierna eller andelarna skall avyttras när finansieringssyftet med fövärvet är uppnått. Så får anses vara fallet när företagets finansiering lämpligen kan ske på annat sätt. Kreditmarknadsbolaget bör emellertid inte behöva avyttra innehavet av aktier eller andelar förrän bolaget erhållit rimlig kompensation för sitt risktagande. Av skäl som angivits i den allmänna motiveringen avsnitt 8.3.5.3 har kommittén inte föreslagit någon längsta innehavstid. Om aktierna eller andelarna inte har avyttrats inom fem år från förvärvet höjs emellertid kapitaltäckningskravet för placeringen från 24 till 100 °o jfr 8 §.
Eftersom syftet med förvärven inte får vara att ta över ansvaret för verksamheten, begränsas enligt tredje stycket bolagens innehav av aktier i ett företag till en tredjedel av dels rösterna för samtliga aktier i företaget,
Del 2 s. 220220 Specialmotivering
dels aktiekapitalet. Bankinspektionen kan emellertid ge dispens från dessa begränsningsregler om det är uppenbart att bolaget annars skulle lida förlust eller om det av annan anledning föreligger synnerliga skäl. I paragrafens sista stycke erinras om att det för bankägda kreditmarknadsbolag finns ytterligare begränsningsregler vid förvärv av aktier och andelar. Dessa regler finns intagna i 12 Inte minst för den interna kontrollens skull är det av vikt att kreditmarknadsbolagen förtecknar de företag i vilka bolaget förvärvat aktier eller andelar, tidpunkten för förvärvet, storleken på innehavet samt det röstetal i företaget som är förenat med innehavet.
7§
Oavsett vad som föreskrivs i 1-6 §§ får ett kreditmarknadsbolag för att skydda fordran på offentlig auktion, fondbörs eller sådan marknad som avsesi 2 § andra stycket lagen 1979:749 om Stockholms fondbörs eller vid exekutiv försäljning köpa egendom som är utmätt eller utgör säkerhet för fordringen och om det finns anledning att anta att bolaget annars skulle lida avsevärd förlust, som betalning för fordran överta egendom som utgör säkerhet för fordringen eller annan egendom. Vad nu sagtsgäller inte egen aktie. I utbyte mot egendom som har köpts eller övertagits enligt första stycket får ett kreditmarknadsbolag förvärva aktier i ett bolag som bildats för förvaltning av egendomen eller för fortsättande av en med denna bedriven verksamhet. Om aktier har förvärvats enligt första eller tredje stycket får kreditmarknadsbolaget, om uppenbar fara föreligger för att kreditmarknadsbolaget annars lider förlust, förvärva ytterligare aktier i samma bolag. Har aktier förvärvats enligt första, tredje eller fjärde stycket får kreditmarknadsbolaget, om aktiebolaget överlåter sina tillgångar till ett annat aktiebolag, byta ut dessa aktier mot aktier i det andra bolaget. Den egendom som kreditmarknadsbolaget förvärvat enligt denna paragraf skall avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust för bolaget. Har egendomen inte avyttrats inom tre år från förvärvet, krävs bankinspektionens tillstånd för fortsatt innehav. Förvärv enligt denna paragraf skall anmälas till bankinspektionen.
Bestämmelsen motsvarar 2 kap. 7 § BRL och har samma innebörd i som BRL jfr avsnitt 7.2.3.7.4. Oavsett om ett förvärv fast eller lös egendom av får anses ligga utanför det i 1 § tillåtna verksamhetsområdet och utan hinder av de följande begränsningsreglema får ett kreditmarknadsbolag enligt första stycket under samma förutsättning som gäller för bank förvärva egendom av varje slag för att skydda fordran. Dock gäller enligt andra stycket att egen aktie inte får förvärvas. Egendom som har förvärvats enligt första stycket får enligt tredje stycket bytas ut mot aktier i ett bolag som bildats för förvaltning av den förvärvade egendomen eller för att fortsätta en med egendomen bedriven verksamhet. Av fjärde stycket framgår att ett kreditmarknadsbolag som har förvärvat
Del 2 s. 221Specialmotivering 221
aktier enligt första eller tredje stycket får förvärva ytterligare aktier i samma bolag om det finns fara att bolaget annars lider förlust.
Om det aktiebolag i vilket kreditmarknadsbolaget enligt förevarande paragraf förvärvat aktier överlåter sina tillgångar på ett annat aktiebolag får kreditmarknadsbolagen enligt femte stycket byta ut sina aktier mot aktier i det Övertagande aktiebolaget.
Egendom som bolaget förvärvat med stöd av förevarande paragraf skall bolaget avyttra så snart det lämpligen kan ske och senast när en avyttring kan äga rum utan förlust för bolaget. För innehav över tre år krävs bankinspektionens medgivande.
Liksom när det gäller bankverksamhet förutsätts att bankinspektionen ägnar särskild uppmärksamhet åt förvärv med stöd av denna bestämmelse. I likhet med vad som gäller för bankerna skall kreditmarknadsbolagen till inspektionen anmäla de förvärv som görs med stöd av paragrafen. Enligt nuvarande praxis skall bankerna rapportera ifrågavarande förvärv en gång om året.
Kapitaltâckning I den allmänna motiveringen har slagits fast att kapitalkravet för i princip samtliga institut på kapitalmarknaden skall utformas som kapitaltäckningsregler som tar sikte på tillgångssidan.
Mot bakgrund av diskussionen i avsnitt 8.3.5 föreslås tre paragrafer rörande kapitaltäckning för kreditmarknadsbolagen, nämligen 8-10 §§. I 8 § regleras kapitalkravet för olika placeringar medan 9 § innehåller bestämmelser om kapitalbasens beräkning. 10 § innehåller regler om konsoliderad kapitaltäckning.
8§
Ett kreditmarknadsbolag skall ha eget kapital till visst lägsta belopp som
är betryggande i förhållande till bolagets tillgångar, ingångna garantiför-
bindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden som innebär en
kreditrisk för bolaget placeringar.
Det egna kapitalet anses betryggande om den enligt 9 § beräknade
kapitalbasen uppgår till lägst ett belopp som motsvarar sammanlagt
en procent av värdet av placeringar som utgörs av fordringar eller
-
garantiförbindelser för vilka har ställts säkerhet som avsesi2 kap. 9 § B
bankrörelselagen 1 987:61 7,
fyra procent av värdet av placeringar som utgörs av fordringar eller
—
garantiförbindelser för vilka har ställts säkerhet som avses i2 kap. 9 § C
bankrörelselagen och därmed jämförbar säkerhet, eller av lös egendom
som bolaget upplåtit till nyttjande,
åtta procent av värdet av fordringar med efterställd betalningsrätt på
-
aktiemarknadsbolag och placeringar som enligt bankrörelselagen hänförs
till 2 kap. 9 § E,
etthundra procent av värdet av placeringar som utgörs av aktier och
-
andelar som förvärvats enligt 6 § och inte avyttrats inom fem år från
förvärvet samt
Del 2 s. 222222 Specialmotivering
tjugofyra procent av värdet av övriga placeringar utom sådana som
avses i fjärde stycket.
Placeringar skall tas upp till följande värden, nämligen
fordringar för vilka reserver som avses i 9 § 2 har avsatts, till sitt
bruttovärde,
övriga tillgångar till sitt nettovärde,
garantiförbindelser, är knutna till kreditgivning, till sitt nomi-
som
nella belopp,
övriga garantiförbindelser till halva sitt nominella belopp samt
andra åtaganden på kapitalmarknaden till sitt nominella belopp, om
inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen i
föreskrift angivit ett lägre belopp.
Eget kapital krävs för sådana placeringar som avses i 2 kap. 9 § A
bankrörelselagen eller som omfattas av bestämmelserna i 10 §
.
Vid tillämpningen av denna paragraf skall placeringar som utgörs av
fast egendom som bolaget upplåtit till nyttjande jämställas med fordringar för vilka säkerheten utgörs av panträtt i fast egendom.
Paragrafen har utformats delvis efter förebild i BRL och FkL.
I första stycket att ett kreditmarknadsbolag skall ha eget kapital till
anges visst lägsta belopp som är betryggande i förhållande till bolagets tillgångar, ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden som innebär en kreditrisk för bolaget placeringar.
När det egna kapitalet skall anses betryggande och vilket kapitalkrav som sålunda uppställs för olika placeringar framgår av paragrafens andra stycke. Härvid har placeringarna delats in i fem riskklasser. De två lägsta klasserna 1 resp. 4 % omfattar placeringar med liten förlustrisk. De högsta klasserna 24 resp. 100 % omfattar de mest riskbetonade placeringarna. 8-procentsklassen slutligen utgör normalriskklassen och omfattar förlagslån till aktiemarknadsbolag och sådana placeringar som i BRL 2 kap. 9 § E BRL hänförs till 8-procentsklassen. Beteckningen aktiemarknadsbolag avses ha samma innebörd som i lagen 1985:571 om värdepappersmarknaden. I den lagens 4 § definieras aktiemarknadsbolag som svenskt aktiebolag som utgivit aktier som är inregistrerade vid Stockholms fondbörs eller som trätt i stället för utgivare av sådana aktier börsbolag eller svenskt aktiebolag som träffat avtal med fondkommissionär om att denne på begäran skall ange kurser på aktier i bolaget och till dessa kurser köpa och sälja aktier i bolaget OTC-bolag. Förlagslån till andra företag än aktiemarknadsbolag har ansetts betydligt mera riskfyllda och därför hänförts till 24-procentsklassen.
l-procents- och 4-procentsklasserna omfattar placeringar för vilka säkerhet har ställts. Sådan säkerhet förutsätts därvid vara av viss kvalificerad art. De säkerheter som avsesär för l-procentsklassen sådana som räknas upp i 2 kap. 9 § BRL, däribland panträtt i jordbruks-, affärs- och bostadsfastighet inom 75 °o av egendomens uppskattningsvärde. För 4-procentsklassen av-
sådana säkerheter som räknas upp i 2 kap. 9 § C 1 BRL och därmed ses jämförbara säkerheter.
Till 4-procentsklassen har också hänförts lös egendom som kreditmarknadsbolaget upplåtit till nyttjande, dvs. leasingobjekt. Som närmare ut-
Del 2 s. 223Specialmotivering 223
vecklats i avsnitt 7.2.3.8 har säkerheten vid sådan leasing, eller snarare äganderätten till leasingobjektet, ansetts vara av samma kvalificerade art som ovan sagts. När det gäller leasing av fast egendom har denna verksamhet i kapitaltäckningssammanhang ansetts böra jämställas med belåning
av fast egendom mot inteckningssäkerhet, vilket innebär fastighet
att typen av blir avgörande för graden av kapitaltäckning.
Av skäl som angivits i avsnitt 7.2.3.8 har factoring hänförts till 8-procentsklassen. 24-procentsklassen har utformats som en uppsamlingsklass för alla placeringar som inte hänförts till någon annan riskklass. Dit hänförs sålunda aktie- och andelsförvärv enligt 6 § under förutsättning att aktierna och andelarna inte innehafts längre tid än fem år. I annat fall hänförs placeringen till 100-procentsklassen. 24-procentsklassen omfattar också fordringar med villkorad återbetalningsskyldighet. Vad härmed
som avses framgår av kommentaren till 12
I tredje stycket anges till vilka värden olika placeringar skall tas upp.
I fjärde stycket anges genom en hänvisning till 2 kap. 9 § BRL de placeringar som är förenade med ingen eller mycket liten förlustrisk och för vilka därför inte uppställts något kapitalkrav. I de placeringar som för närvarande enligt motsvarande bestämmelser inte kräver täckning i eget kapital ingår bl. a. fordringar och garantier för vilka ett kreditaktiebolag Enligt
svarar. kommitténs förslag till ändring i BRL skall detta gälla även fordringar och garantier för vilka kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag och fondhandlarbolag svarar. Mot bakgrund bl. det auktorisationskrav och det
a. av regelverk som i övrigt uppställts för dessa bolag får de även de som inte
motsvarar de nuvarande kreditaktiebolagen anses så säkra att en fordran
eller garanti som ett sådant bolag svarar för innebär mycket liten för-
en lustrisk.
Femte stycket innehåller en bestämmelse om kapitaltäckning för placeringar i fastigheter som leasas ut genom s. k. fastighetsleasinglfastighetsrenting. Bestämmelsen innebär att fastighetens bokförda värde skall utgöra utgångspunkt för beräkningen och att kapitaltäckning skall ske i förhållande till fastighetens beskaffenhet. Kapitaltäckning skall alltså ske med 1 % i affärs- och kontorsfastighet upp till 75 % av det uppskattade värdet, med 4 °o mellan 75 % och 100 % av nämnda värde i sådana fastigheter samt upp till 50 °o av värdet i industrifastighet samt med 8 % i övrigt.
9§
Med bolagets kapitalbas avses eget kapital samt
garantifond, som bildats genom tillskott av aktieägare i bolaget eller
förbindelser utfärdade bank eller bankinspektionen god-
av annan som
känt, intill ett belopp som svarar mot fem gånger bolagets aktiekapital,
fyrtio procent av ett belopp, mot sådana bolagets
som svarar reserver
som avses i 2 kap. 8 § andra stycket bankrörelselagen 1987:617 och
reserver för aktier intill ett belopp som sammanlagt svarar mot bolagets
eget kapital, samt
Del 2 s. 224224 Specialmotivering
det nominella värdet av upptagna förlagslån och andra skuldför-
bindelser som medför rätt till betalning först efter bolagets övriga borge-
närer intill ett belopp som svarar mot bolagets eget kapital. I paragrafen definieras begreppet kapitalbas. Kapitalbasen utgörs av bolagets eget kapital och vad som därmed får likställas enligt 1-3. Vad som avses med eget kapital framgår av ABL.
I 7 § FiL stadgas att med eget kapital får likställas garantifond, som bildats genom tillskott av aktieägare i finansbolaget eller förbindelser utfärdade i bankaktiebolag, Sparbank, central föreningsbank eller annan som bankinspektionen godkänt, intill ett belopp motsvarande fem gånger bolagets aktiekapital. För flertalet kreditaktiebolag gäller att garantifond utan begränsning får likställas med eget kapital. Eftersom garantifonderna inte endast består av inbetalat kapital utan också av garantiförbindelser, bör garantifond inte fullt ut få jämställas med eget kapital. Den begränsning som därvidlag uppställts för finansbolagen bör kunna godtas. I punkten I stadgas således att garantifond får jämställas med eget kapital intill ett belopp som motsvarar fem gånger aktiekapitalet.
FiLzs nuvarande upplåningsrättsregel medger också att med eget kapital får likställas 40 % av reserveringar med motsvarighet i den nu gällande bestämmelsen i 2 kap. 9 § BRL reserver för utlåning, garantiförbindelser,
utländska valutor och obligationer samt förlagslån, i båda fallen dock
högst intill ett belopp som motsvarar bolagets eget kapital. Motsvarande gäller för flertalet kreditaktiebolag. Reserver för utländska valutor och obligationer förekommer dock inte. Utöver reserveringar som omfattas av gällande 2 kap. 9 § BRL, har i förslaget också upptagits reserveringar för aktier och överavskrivningar på leasingobjekt. punkten 2. Reserveringar för överavskrivningar på leasingobjekt har tagits med också i förslaget till ändring i BRL.
Reserveringar för aktieförvärv, som alltså avser venture capitalförvärv enligt 6 får förutsättas regelbundet komma att ske. I förslaget har samtliga förekommande reserveringar medtagits, alltså även de nu behandlade. Inom kommittén har möjligheten att inräkna någon del av reserveringarna för venture capitalförvärv som kapitalbas ifrågasätts. Kapitalbasen måste utgöras av kapital som är relativt fast knutet till bolaget. Detta innebär att reserverna för aktier inte bör ingå i kapitalbasen för det fall risken i verksamheten bedöms vara sådan att reserverna regelmässigt kan beräknas åtgå för täckning av uppkommande förluster. Normalt sker emellertid förlusttäckning genom att disponibla vinstmedel används. Endast i särskilda undantagsfall förbrukas obeskattade reserver. Det förutsätts här vara fråga
reserveringar, inte normalt kommer att tas i anspråk för förom som lusttäckning. Kommittén har därför inte funnit anledning behandla dessapå annat sätt än gängse reserveringar.
Enligt punkten 2 får även 40 °o av reserver i följd av kreditmarknadsbolagets avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjande inräknas i kapitalbasen intill ett belopp som svarar mot det egna kapitalet.
Del 2 s. 225Specialmotivering 225
Möjligheten att i kapitalbasen inräkna reserveringar för överavskrivningar på leasingobjekt föreslogs av bankinspektionen redan år 1982, sedan inspektionen av ekonomidepartementet fått i uppdrag att närmare utreda bl. a. denna fråga. Förslaget ledde inte till lagstiftning utan frågan överlämnades till kreditmarknadskommittén.
I sin utredning konstaterade bankinspektionen att överavskrivningar på leasingobjekt åtminstone till en del utgör konsolidering. En svårighet i sammanhanget är emellertid att avgöra vad som är reellt riskkapital. Risken är nämligen, såsom bankinspektionen också konstaterade, att leasingobjektets värde kan kraftigt reduceras och t.o.m. bli lägre än det värde som beräknats enligt avskrivningsplanen. När det gäller avskrivning av nya leasingobjekt, sjunker nämligen objektets värde i allmänhet kraftigt under de första åren och är lägre än som beräknats enligt avskrivningsmetoden. Senare inträffar det motsatta förhållandet. För kreditmarknadsbolag som bedrivit leasingverksamhet under en följd av år bör underskott i de nya objekten uppvägas av överskott i de gamla objekten och ett reellt riskkapital kan anses föreligga. För nya kreditmarknadsbolag kan det däremot ifrågasättas om överavskrivningama till någon del utgör konsolidering.
En förutsättning för att en del av överavskrivningar på leasingobjekt ska kunna accepteras som konsolideringskapital bör vara att medel som redovisas på överavskrivningars konto inte erfordras för täckning av befarade förluster.
Vid tillämpning av den föreslagna bestämmelsen måste, mot bakgrund av vad ovan anförts, en utgångspunkt vara att bolagen följer de allmänna råd för värdering och redovisning som bankinspektionen utfärdar.
10§
Om ett kreditmarknadsbolag genom aktieinnehav eller på annat sätt har
andel i ett svenskt eller utländskt företag som driver någon form av
verksamhet som avses i denna lag och andelen uppgår till lägst tjugo
procent av företagets aktiekapital eller motsvarande eller till motsvarande
lägst tjugo procent av röstetalet för samtliga aktier eller andelar företageti
skall, utöver vad som föreskrivs i fråga om kapitaltäckning i 8 och 9 §§
eller i annan lag, gälla följande.
Kreditmarknadsbolaget skall vid varje tidpunkt uppfylla dels kapital-
kravet för bolaget, dels den del av kapitalkravet iföretaget som svarar mot
bolagets andel av kapitalet. För fordringar som bolaget eller företag som
avsesi första stycket har på varandra krävs inget egetkapital. Detsamma
gäller fordringar för vilka ett sådant företag svarar. Det sålunda be-
räknade kravet utgör bolagets konsoliderade kapitalkrav.
Vid beräkningen av bolagets egetkapital får bolaget även tillgodoräkna
vad som efter förvärvet av aktierna eller andelarna i företaget avsatts till
fritt eller bundet eget kapital, dock till högre belopp än som svarar mot
bolagets andel kapitalet i företaget. Är företaget ett dotterföretag till
av
bolaget skall det egna kapitalet minskas med värdet av eventuell goodwill
som uppkommit vid förvärvet. Det sålunda beräknade kapitalet utgör
bolagets konsoliderade eget kapital.
Del 2 s. 226226 Specialmotivering
Med konsoliderat eget kapital får i motsvarande omfattning enligt
som
9 § likställas reserver för utlåning m.m., garanttfond och förlagsbevis
m.m. Reserver för utlåning m.m. iföretaget får dock likställas endast till
den del dessa uppkommit efter förvärvet av aktierna eller andelarna i
företaget. Garantifond får inte likställas till den del denna utgörs av
förbindelse som utfärdats av bolaget eller företag som avses i första
stycket. Förlagsbevis m.m. som utgivits av bolaget eller företaget får inte
likställas om dessa innehas av bolaget eller av företag som avses i första
stycket. Reserver för utlåning m.m., garantifond och avföretaget utgivna
förlagsbevis m.m. får inte heller likställas till högre belopp än som svarar
mot bolagets andel av kapitalet i företaget. Bolagets konsoliderade eget
kapital och vad som därmed får likställas utgör bolagets konsoliderade
kapitalbas.
1 fråga om utländska företag beslutar bankinspektionen om beräk-
ningen av kapitalkrav och kapitalbas.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen
får, i samband med att tillstånd lämnas enligt 4 besluta att vad i
som
denna paragraf stadgas skall äga tillämpning även i fråga om andel som
är mindre än som anges i första stycket.
Paragrafen innehåller regler om konsoliderad kapitaltäckning och har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med 2 kap. 10 §BRL. Innebörden av det konsoliderade kapitaltäckningsförfarandet har beskrivits i kommentaren till nämnda lagrum.
Särskilda bestämmelser
I1§
Ett kreditmarknadsbolag får bevilja kredit och lämna garantiförbindelse
endast mot säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen.
Bolaget får dock avstå från sådan säkerhet om den kan anses obehövlig
eller om det annars föreligger särskilda skäl att avstå från säkerhet.
Paragrafen, som har sin förebild i 2 kap. 12 § BRL, reglerar det formella säkerhetskravet för kreditmarknadsbolagens finansieringsverksamhet. Kommittén har emellertid inte funnit erforderligt att särskilt ange att kredit endast får beviljas om kredittagaren goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen. Säkerhetskravet ingår som ett led i skyddet för placerarnas medel. Enligt paragrafen får ett kreditmarknadsbolag bevilja krediter och lämna garantiförbindelser endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Endast om bolaget bedömer att säkerhet är obehövlig eller om det finns särskilda skäl att avstå från säkerhet, får bolaget ge blanco-krediter. Exempel fall där säkerheter normalt är obehövliga utgör kreditgivning till vissa säkra kredittagare, såsom staten, kommuner, riksbanken, riksgäldskontoret och banker. Även vid kortfristig kreditgivning till näringsidkare i och för deras rörelse är formella säkerheter ofta obehövliga. Exempel på fall där det finns särskilda skäl att avstå från säkerheter utgör kontokortskrediter och andra s. masskrediter.
Bestämmelser om formellt säkerhetskrav återfinns enligt nuvarande 0rd-
Del 2 s. 227Specialmotivering 227
ning i flertalet kreditaktiebolags bolagsordningar. Förevarande bestämmel-
endast den yttre ramen för kravet på säkerhet och avsikten är att de se anger närmare säkerhetskraven även fortsättningsvis skall framgå av institutens bolagsordningar. Med hänsyn till skyddet för obligationsköpama kan för de institut som finansierar sin verksamhet genom upplåning mot obligationer, sådana särskilda skäl att avstå från säkerhet som avsesi paragrafen föreligga endast i ett fåtal fall.
För de nuvarande finansbolagen innebär säkerhetskravet formellt en nyhet men inte någon förändring i praktiken.
I2§
Ett kreditmarknadsbolag är helt eller delvis ägt av en bank eller av ett
som
moderföretag till bank får endast under de förutsättningar som nedan
sags
förvärva aktier och andelar enligt 6
2. bevilja kredit med förbehåll om andel i vinst eller med efterställd
betalningsrätt samt
bedriva annan finansiell verksamhet än sådan som får bedrivas i
bank.
Det sammanlagda kapitalkravet enligt 8 §för verksamheter som avsesi
första stycket får inte vid någon tidpunkt överstiga tre procent av bankens
eller moderföretagets konsoliderade kapitalbas. Ägs kreditmarknadsbo-
laget helt eller delvis av flera banker eller moderföretag till bank, skall
företagens konsoliderade kapitalbaser läggas samman, i den mån dessa
inte tagits i anspråk enligt denna paragraf.
Är kreditmarknadsbolaget ett dotterföretag till Sparbankernas Bank
eller Föreningsbankernas Bank, får sammanläggning enligt andra stycket
ske med sparbankernas respektive de centrala föreningsbankernas konso-
liderade kapitalbaser, i den mån dessa inte tagits i anspråk enligt denna
paragraf. Paragrafen behandlar rätten för de kreditmarknadsbolag som ingår i bankkoncerner att ägna sig vissa aktiviteter som inte är tillåtna för bank.
I första stycket beskrivs de verksamheter som en bank själv inte får driva
under vissa förutsättningar är tillåtna för bankkoncemens kreditmen som marknadsbolag. Detta bolag får således enligt första punkten, på de villkor som gäller enligt 6 förvärva aktier och andelar i svenska och utländska företag i syfte att medverka till företagets långsiktiga anskaffande av eget kapital. Som nämnts i kommentaren till 6 § skall förvärven endast få ske i finansieringssyfte och inte placering. Innehavet av aktier är också
som en begränsat till sådan omfattning att röstetalet för aktierna inte får över-
en stiga en tredjedel av samtliga aktier i kundbolaget eller av aktiekapitalet. Enligt andra punkten skall det av bankkoncemen ägda kreditmarknadsbolaget vidare få bevilja kredit med förbehåll om andel i vinst eller med efterställd betalningsrätt. Kredit med efterställd betalningsrätt avses därvid inte innefatta förlagsbevis och andra masspapper. Slutligen framgår av tredje punkten att dessa kreditmarknadsbolag också skall ges rätt att bedriva annan finansiell verksamhet som inte får bedrivas i bank. Det kan
Del 2 s. 228228 Specialmotivering
ex. vara fråga om att förvärva papper som inte är avsedda för den allmänna marknaden och som har en ställning mellan ett förlagslån och ett aktieförvärv. Vidare kan det röra sig om en viss typ av projektfinansiering eller snarare villkorslån, där kreditgivaren inte bara avstår från rätt till ränta utan även från själva lånebeloppet, om projektet slår fel. Här kan det också vara fråga om finansieringsverksamhet i form av fastighetsleasing som inte är tillåten i banken. Bestämmelsen är även avsedd att fånga upp framtida riskverksamheter, som inte tillåts en bank men som under de förutsättningar som i paragrafen ges bör vara tillåtna för ett kreditmarknadsbolag som ingår i en bankkonoem.
För att förhindra att förluster i kreditmarknadsbolagets mera riskfyllda verksamheter smittar av sig på bankenmodern, så att dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser kan sättas ifråga, har i andra stycket intagits en regel som begränsar möjligheten att delta i de verksamheter som anges i första stycket. Sålunda stadgas att det sammanlagda kapitalkravet enligt 8 § för ifrågavarande verksamheter aldrig får överstiga tre procent av bankens eller moderföretagets konsoliderade kapitalbas. Om kreditmarknadsbolaget ägs av flera banker eller moderföretag till bank skall därvid sammanläggning av bankemasmoderföretagens konsoliderade kapitalbaser ske i den mån dessa inte redan tagits i anspråk enligt paragrafen. Innebörden av bestämmelsen har närmare förklarats i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.3.5.8. Av skäl som där angetts stadgas i tredje stycket att, om moderbanken är Sparbankernas Bank eller Föreningsbankernas Bank, vid beräkningen av riskramen enligt andra stycket, sammanläggning får ske med sparbankernas de centrala föreningsbankernas konsoliderade kapital-
resp. baser i den mån dessa inte tagits i anspråk enligt paragrafen.
5 kap. Fondkommissionsbolag och fondhandlarbolag
Del 2 s. 228Fondkommissionsbolag och fondhandlarbolag har definierats i 2 kap. 3 och 4 §§, fondkommissionsbolag som ett aktiebolag vilket fått tillstånd att bedriva aktiemarknadskommission eller penningmarknadskommission och fondhandlarbolag som ett aktiebolag vilket fått tillstånd att bedriva penningmarknadshandel. De olika verksamheterna har definierats i 1 kap. 2-4 medan bestämmelserna om tillstånd m.m. finns i 3 kap.
Av den allmänna motiveringen i kapitel 9 har framgått att kommittén i 5 kap. KML samlat rörelsereglema beträffande nämnda bolag. Bestämmelserna i kapitlet har i huvudsak överförts från FkL och utformats så att de är tillämpliga samtliga de verksamheter dessa bolag kan beviljas tillstånd att utöva. De föreslagna bestämmelserna omfattar således även de penningmarknadsaktörer som inte omfattas av den gällande lagstiftningen.
I den allmänna motiveringen har kommittén även redovisat förutsättningarna för införandet av en handlarmarknad i aktier, aktiemarknadshandel, och därvid funnit att den svenska marknaden ännu inte är tillräckligt förberedd för en så genomgripande förändring. För det fall denna handlarfunktion kommer att återfinnas på den svenska marknaden i framtiden är
Del 2 s. 229Specialmotivering 229
det möjligt att komplettera detta kapitel med regler även för den verksamheten.
Kapitlet har indelats i följande underrubriker. Verksamhet 1-11 §§ Kapitaltäckning 12-14 §§ Särskilda bestämmelser 15-21 §§
Verksamhet
l§
Ett fondkommmissionsbolag och ettfondhandlarbolag får bedriva yrkes-
mässig handel med fondpapper samt därutöver utföra tjänster som är
förenliga med nämnda verksamhet.
Vad som i detta kapitel föreskrivs om fondkommissionsbolag skall äga
motsvarande tillämpning för fondhandlarbolag. I 13 § FkL stadgas följande.
Fondkommissionsbolag får, för att underlätta fondkommissionsrörelsen, i samband med denna
lämna kredit mot säkerhet enligt 21 §
mottaga medel konto under förutsättning att avtal enligt 20 §
har träffats
köpa, sälja och byta värdepapper för egen räkning med den be-
gränsning som anges i 15 och 16 §§
genom att lämna garanti eller annat sätt medverka vid emission
av fondpapper på den allmänna marknaden
mottaga fondpapper och andra värdehandlingar till förvaring eller
förvaltning
lämna råd om placering av medel i värdepapper.
Om särskilda skäl föreligger, får fondkommissionsbolag efter tillstånd
av bankinspektionen utöva även annan verksamhet än som anges i
första stycket. När det gäller bankernas verksamhet har kommittén inte funnit det nödvändigt att längre ange exakt vad som är tillåtet för bank. I stället har kommittén valt att försöka konkretisera bankverksamheten i en definition med relativt generellt innehåll, och till ledning för tolkningen av begreppet
bankverksamhet därefter angett vilka verksamheter som i princip är
förbjudna för bank. Genom detta har kommittén försökt uppnå en större flexibilitet i lagstiftningen. Nya verksamheter kan sålunda anses ligga inom banks verksamhetsområde utan att detta direkt angetts i lagen. Det blir nu i sista hand bankinspektionen som har att avgöra var gränsen går mellan tillåten och otillåten verksamhet för en bank.
Kommittén föreslår motsvarande förändring för fondkommissionsbolagen. I stället för den uppräkning av verksamheter som vid sidan om kommissionsrörelsen skall anses tillåten har kommittén ansett lämpligt att i en generell Verksamhetsbeskrivning söka fånga in de tillåtna verksamheterna för ett fondkommissionsbolag.
Del 2 s. 230230 Specialmotivering
I 3 kap. denna lag har kommittén angett förutsättningarna för erhållande av bankinspektionens tillstånd att bedriva de olika verksamheter som beskrivs i lagens första kapitel. I 2 kap. behandlas de olika instituten på kapitalmarknaden. Ett kommissionsbolag kan utföra aktiemarknadskommission dvs. den nuvarande fondkommissionsrörelsen och penningmarknadskommission. Ett bolag som därjämte, eller uteslutande, avser att bedriva penningmarknadshandel skall benämnas fondhandlarbolag. Framdeles kan ställning tas till om, och i så fall i vilken utsträckning, aktiemarknadshandel skall kunna förenas med sådana verksamheter.
De verksamheter som i dag får förenas med fondkommissionsrörelsen har uppräknats i den återgivna 13 § FkL. När kommittén föreslår denna
nu att uppräkning tas bort avser kommittén ingen ändring i sak. Fondkommissionsbolagen skall, liksom givetvis fondhandlarbolagen, sålunda även i fortsättningen kunna bedriva de uppräknade verksamheterna.
När det gäller att närmare ange gränserna för fondkommissionsbolagens verksamhet har kommittén i likhet med vad som föreslås för banker och
kreditmarknadsbolag föreslagit vissa hjälpregler för att konkretisera
gränsdragningen. För banker och kreditmarknadsbolag får placeringsförvärv av aktier inte får förekomma. En särskild regel med sådant innehåll har därför föreslagits från vilken sedan ett antal undantag föreslås gälla. Inte heller för fondkommissionsbolagen bör placeringsförvärv av fastigheter, aktier och andelar vara tillåtna. Kommittén anser att förbudet avseende fastigheter inte uttryckligen behöver anges i lagtext. Aktier och andelar kan förvärvas som ett led i rörelsen inom en särskild ram, det s. k. handelslagret. Detta behandlas i 2 När det gäller de andra förvärv, som anges i 15 § FkL, anser kommittén att dessa ligger inom ramen för fondkommissionsbolagets verksamhet utan att det särskilt behöver anges. Det gäller
ex. obligationer, förlagsbevis och andra värdepapper avsedda för den allmänna marknaden. Organisationsförvärv av aktier behandlas dock särskilt i 3
Fondkommissionsbolagets möjligheter att ge krediter begränsas av regeln i 7 Sådana krediter måste som närmare utvecklats under avsnitt 9.6.5
- alltid ges mot säkerhet i värdepapper och får inte ha ett självständigt syfte utan skall endast ges för att underlätta fondkommissionsverksamheten. I detta avseende avser inte kommittén att göra någon förändring i förhållande till vad som nu gäller.
Frågan om bolagens möjligheter att mottaga medel konto har kommittén behandlat under avsnitt 9.6.3. Här föreslås förändringar såtillvida att medlen enligt huvudregeln måste avskiljas och att undantag från huvudregeln endast får göras om medlen är skyddade av garanti eller försäkring, som godkänts av bankinspektionen. De förändrade förutsättningarna framgår av förslagets 6
Fondkommissionsbolagen har enligt 13 § FkL möjlighet att medverka vid emissioner på den allmänna marknaden. Om ett bolag i samband därmed har lämnat en garanti krävs tillstånd för förvärv av aktier på grund av garantiåtagandet. Kommittén har inte funnit anledning ändra detta krav
Del 2 s. 231Specialmotivering 231
vilket framgår av 4
En viktig del av fondkommissionsbolagens verksamhet är att mottaga värdepapper för förvaring eller förvaltning och att lämna råd om placering i värdepapper. Kommittén förutser att detta även fortsättningsvis kommer att vara en väsentlig uppgift för bolagen utan att detta särskilt behöver framgå av definitionen. Denna uppgift blir liksom flertalet andra verksamheter föremål för bankinspektionens granskning i vad mån bolagens verksamhet faller inom ramen för beviljat tillstånd. Här skall endast anmärkas att åtaganden i samband med värdepappersförvaltning kan bli föremål för kapitaltäckningskrav.
Liksom för närvarande bör det i första hand ankomma på bolagen själva att med hjälp av lagtext och motiv tolka var gränsen går mellan tillåten och otillåten verksamhet. Uppstår osäkerhet bör samråd ske med bankinspektionen. Om bolaget så önskar kan det också, innan en ny verksamhet påbörjas, från inspektionen erhålla ett förhandsbesked om den tilltänkta verksamheten faller inom ramen för det tillåtna området.
Den av kommittén föreslagna ordningen med vidare verksamhetsbegrepp
flera områden bygger emellertid i stor utsträckning på bankinspektionens tillsynsverksamhet. Liksom på bankområdet krävs det här att inspektionen ingående följer bolagens utveckling och vakar över att verksamheten i allt är förenlig med den föreslagna lagstiftningen och de grundtankar som ligger bakom denna.
I 14 § FkL anges att fondkommissionsbolag inte får utfärda obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar. I den allmänna motiveringen, avsnitt 9.6.6, har upplåningsmöjligheten för ett fondkommissionsbolag behandlats. Kommittén har därvid konstaterat att ett fondkommissionsbolag inte i lag bör vara avskuret från upplåning på den allmänna marknaden. Därvid har jämförelse gjorts med kreditmarknadsbolagen, som enligt vad kommittén under avsnitt 8.3 närmare utvecklat föreslås kunna låna upp på marknaden. Motsvarande bör alltså gälla för fondkommissionsbolagen. Av deras bolagsordning bör framgå om de avser att utnyttja denna möjlighet. Bolagsordningen fastställs i samband med tillståndsprövningen. Inom ramen för riksbankens emissionskontroll har riksbanken möjlighet att återkommande pröva om sådan upplåning bör komma till stånd av kreditpolitiska hänsyn.
Vad som här sägs om värdepapper innefattar också sådana registrerade rättigheter för vilka papper inte utfärdats, men vilka är avsedda för allmän omsättning.
2§
Ett fondkommissionsbolag med tillstånd att bedriva aktiemarknadskom-
mission får inneha aktie, emissionsbevis, andel i aktiefond och ekono-
misk förening som ett led rörelsen. Anskajfningsvärdeti av sådana värde-
papper får uppgå till högst tjugofem miljoner kronor eller till vad som
svarar mot fyra procent av den genomsnittliga årsomsättningen i bolagets
kommissionshandel under de fem närmast föregående kalenderåren,
Del 2 s. 232232 Specialmotivering
dock högst etthundra miljoner kronor. Om ett sådant fondkommissionsbolag ingår i en koncern, i vilken ingår ytterligare fondkommissionsbolag eller bank med tillstånd att bedriva aktiemarknadskommission gäller dessa begränsningar för koncernen i dess helhet. l sådant fall skall moderbolaget till bankinspektionen anmäla vilka värdegränser besom stämts för de olika företagens innehav av värdepapper. I fråga bolag om som har varit verksamt under fem kalenderår skall den genomsnittliga årsomsättningen i stället avse den tid bolaget har varit verksamt. Ett fondkommissionsbolag får, för att underlätta verksamheten förvärva egna aktier i moderbolag utan hinder av bestämmelsen i 7 kap. 1 § första stycket aktiebolagslagen 1975:1385. Detta gäller dock endast om aktierna är av det slag som sägs i 7 §första stycket. Anskaffningsvärdet av det sammanlagda innehavet av egna aktier och aktier i annat bolag i den koncern som bolaget tillhör får inte vid något tillfälle överstiga ett belopp som svarar mot tre procent av det för bolaget högsta tillåtna värdet enligt första stycket. Vid tillämpningen av första stycket skall medräknas innehav av sådan aktie eller andel som avses i3 § första stycket och 4 Om synnerliga skäl föreligger, kan bankinspektionen medge att ett fondkommissionsbolag får inneha värdepapper som avsesiförsta stycket i större omfattning än som anges där.
I 16 § FkL behandlas den ram inom vilken ett fondkommissionsbolag kan inneha aktier, emissionsbevis, andel i aktiefond och ekonomisk förening. Detta utgör det s. k. handelslagret. Fondkommissionsbolag kan ha tillstånd att bedriva aktiemarknadskommission ocheller penningmarknadskommission. För de bolag som bedriver penningmarknadskommission kan inget handelslager förekomma. Dessa fungerar endast som kommissionärer och tar inga affärer i egen portfölj. Förevarande paragraf behandlar sålunda endast handelslagret för aktier. Den berör därför inte heller fondhandlarbolagen som getts tillstånd att bedriva penningmarknadshandel såvida dessa inte också getts tillstånd att bedriva aktiemarknadskommission. För eget lager i penningmarknadsinstrument finns ingen begränsning. Kommittén har behandlat frågan om handelslagret för aktier närmare i den allmänna motiveringen under avsnitt 9.6.9. Den nu föreslagna regeln innebär att minimigränsen oavsett omsättning i kommissionshandeln - höjs från 4 till 25 milj.kr. för att bl. a. underlätta nyetableringar. Att det alltid måste vara fråga om värdepapper för omsättning framgår av att innehavet skall vara ett led i bolagets rörelse. Det kommer alltså liksom för närvarande att vara förbjudet för ett fondkommissionsbolag att göra placeringsförvärv av aktier. Av regeln framgår att det endast är de i paragrafen uppräknade värdepapperen som omfattas av begränsningen.
3§
Efter tillstånd av bankinspektionen får ett fondkommissionsbolag förvärva aktie eller andel i svenskt eller utländskt företag som har en nära anknytning till bolagets verksamhet. Tillstånd skall ges om hinder inte möter från allmän synpunkt. Är förvärvet principiell betydelse skall av
Del 2 s. 2331988:29 Specialmotivering 233 SOU
inspektionen överlämna ärendet till regeringen för prövning.
För förvärv av aktie på grund av fondemission krävs inget tillstånd.
Med förvärv aktie eller andel i företag som avses i första stycket
av
jämställs förvärv av rörelse om förvärvet avser hela eller en inte obetydlig
del av rörelsen. Av 15 § andra stycket FkL framgår att ett fondkommissionsbolag inte får förvärva aktie eller andel i ekonomisk förening utan tillstånd av bankinspektionen, om förvärvet ingår som ett led i organisationen av bolagets verksamhet. I den föreslagna paragrafen har kommittén inte gjort någon ändring i detta krav. Regeln har liksom den i 4 kap. 4 §om kreditmarknadsbolagen utformats efter mönster i BAL.
I begreppet organisationsförvärv ligger att aktieförvärvet endast får ske i företag som driver en verksamhet som fondkommissionsbolaget självt får bedriva. Detta har i lagtexten uttryckts genom att ett krav på nära anknytning till bolagets verksamhet. Ramen för fondkommissionsbolagets verksamhet framgår av 1 § och det blir från tid till annan en uppgift för bankinspektionen att följa bolagens verksamhet och i praktiken dra upp gränsen. Det är därför naturligt att prövningen av organisationsförvärvens tillåtlighet ligger på bankinspektionen.
I betänkandets allmänna avsnitt om finansiella koncerner, kapitel 11, framgår att kommittén anser det stridande mot allmänna intressen att fondkommissionsbolag äger banker. En bankkoncern bör enligt vad där närmare utvecklas antingen ägas av en bank eller av ett holdingbolag. När det gäller andra finansiella koncerner än sådana i vilka banker ingår har kommittén inte bundit sig för vad som kan anses vara en optimal struktur. Det blir därför föremål för en framtida prövning hur en sådan koncern bör vara uppbyggd. Bankinspektionen kan själv avgöra tillståndsfrågan eller välja att i de fall då tillståndsfrågan är av principiell vikt- hänskjuta den
till regeringen.
Tillståndsprövningen innefattar inte endast en prövning av om det förvärvade företagets verksamhet ligger inom ramen för fondkommissionsbolagets verksamhet eller är förenligt med denna verksamhet. Det kan också ha betydelse om bolaget genom aktie- eller andelsförvärvet får ett bestämmande inflytande över organisationsbolaget. Det kan ha betydelse för upprätthållandet av de skyddsintressen som ligger bakom reglerna i KML att fondkommissionsbolaget kan styra utveckligen i organisationsbolaget.
Med organisationsförvärv likställs i tredje stycket förvärv av rörelse i de företag som här Tillstånd krävs sålunda för förvärv av ett sådant
avses. företags rörelse om förvärvet avser hela eller en inte obetydlig del av denna.
Dotterbolag till ett fondkommissionsbolag bör endast få göra organisationsförvärv under de förutsättningar som gäller för ett fondkommissionsbolag. Om dotterbolaget är ett fondkommissionsbolag eller ett kreditmarknadsbolag, framgår detta direkt av lagen. Om det i stället utgör ett vanligt aktiebolag kan bankinspektionen i samband med tillståndgivningen uppställa villkor som medger möjlighet för inspektionen att kontinuerligt få
Del 2 s. 234234 Specialmotivering
information om förvärv av aktier för att, om skäl därtill föreligger, kunna ompröva givna förvärvstillstånd.
4§
Ett fondkommissionsbolag, som medverkar vid en emission av aktier på
den allmänna marknaden, får efter tillstånd av bankinspektionen för-
värva aktierna. Bolaget skall dock avyttra dessaaktier så snart det lämp-
ligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om särskilda skäl före-
ligger, kan bankinspektionen förlänga denna frist. Regeln motsvarar 15 § tredje stycket FkL.
Fondbörsutredningen föreslog att fondkommissionsbolag i motsats till
— vad som då gällde inte skulle ha rätt att lämna garantier i samband med att
aktier introducerades på fondbörsen. Utredningen menade att det var alltför riskabelt för fondkommissionsbolag att lämna sådana garantier. Eftersom bankerna ansågs ha fullt tillräckliga resurser för att fånga upp en misslyckad emission menade utredningen att sådana garantiåtagande var ett naturligt inslag i rörelsen för en bank. Några begränsningsregler för bankerna föreslogs därför inte.
Under remissbehandlingen riktades kritik mot förslaget. Departementschefen ansåg i propositionen att tillräckliga skål att helt utesluta fondkommissionsbolagen från möjlighet att lämna garantier i samband med emissioner inte förelåg. Med förebild i lagstiftningen för sparbanker och föreningsbanker föreslogs därför i propositionen att fondkommissionsbolag efter medgivande av bankinspektionen skulle få förvärva aktier som ingick i emissionen.
Det är och kommer även fortsättningsvis att vara en viktig del av fondkommissionsbolagens verksamhet att de kan medverka vid emissioner av fondpapper på den allmänna marknaden. Kommittén har inte funnit skäl att införa krav på särskilt tillstånd att bedriva emissionsverksamhet. Det blir i stället bankinspektionens uppgift att i samband med auktorisationsprövningen eller vid prövning av ändring av bolagsordning pröva bl. a. om bolaget har de personella och tekniska resurser som krävs att bedriva emissionsverksamhet. Tillstånd krävs i stället för att förvärva aktier som ingår i emissionen. Sådant tillstånd kan vara generellt eller ges för särskilt fall. Kommittén har i fråga om innehavstiden funnit det lämpligt att ansluta till vad som gäller för banker. Om särskilda skäl föreligger kan bankinspektionen medge en längre innehavstid än ett år.
När det i förevarande paragraf talas om emission av aktier på den allmänna marknaden avses några olika situationer innefattande såväl utgivning av nya aktier eller teckningsrätter primäremission som spridning av befintligt aktieinnehav i ett bolag sekundäremission. Det kan vara fråga om
kontantemission,
-
försäljning av ett stort antal aktier en gång blockutförsäljning,
-
introduktion på marknaden av aktier som tidigare inte haft någon
-
större spridning,
Del 2 s. 235e l
Specialmotivering 235
utbyteserbjudande, — försäljning av ett betydande antal teckningsrätter i bolag med få — aktieägare i syfte att få bolaget introducerat på marknaden. Fondkommissionärens medverkan grundas normalt på uppdrag från bolaget respektive säljaren. Emissionen riktar sig till den allmänna marknaden med eller utan prospekttvång enligt enhetliga villkor som normalt bestäms bolaget respektive säljaren i samråd med medverkande fondkommissioav när. Denne tecknar respektive övertar emissionen för placering enligt dessa villkor eller garanterar att ett genomförande kan ske. I alla dessa fall kan, villkoren är för oförmånliga eller förhållandena ändrats negativt under om exponeringstiden, fondkommissionären bli tvungen att själv behålla eller förvärva aktierna eller en del av dem. Flera fondkommissionärer kan tillsammans medverka vid en emission. En fondkommissionär kan dessutom i sin tur begränsa sin risk genom att anskaffa garanter för hela eller viss del av det belopp som fondkommissionären bundit sig för. Att dra upp gränsen mellan erbjudande till en vidare krets enligt prospekttvång och placeringar i allmänna marknaden bestämmelserna om låter sig inte med lätthet göra. En placering på enhetliga villkor och baserad på viss information kan ske även så att man vänder sig till en begränsad krets placerare. Även mycket liten krets kan härvid anses falla in av en under begreppet allmänna marknaden. I fråga om fondkommissionärs rätt att medverka som tecknare, övertagare eller garant är det emellertid främst formerna för inbjudan som är avgörande. Ett offentliggörande av en inbjudan behövs inte alltid. En skriftlig eller muntlig hänvändelse till ett inte alltför litet antal aktörer på marknaden med samma erbjudande baserat viss information refererar till kan vara tillräckligt. Vad som är som man väsentligt är att ett Övertagande till visst pris inte sker för fondkommissionäegen räkning i den meningen att fondkommissionären skall kunna efter rens eget skön bestämma tid och villkor för en inbjudan till marknaden. Risktagandet och gränsdragningsproblemet är principiellt inte annorlunda vid en sekundäremission än vid en primäremission. Det torde snarare förhålla sig så att det finns större flexibilitet beträffande villkoren vid en sekundäremission och därmed bättre möjligheter att minska risktagandet. Det väsentliga är emellertid generellt sett att fondkommissionären rätt kan bedöma marknadsläget och att exponeringstiden begränsas så mycket som möjligt.
5§ För att skydda fordran får ett fondkommissionsbolag förvärva egendom skulle falla utanför ramen för bolagets verksamhet. Bolaget som annars får sålunda dels på offentlig auktion eller fondbörs eller vid exekuktiv försäljning köpa egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen, dels betalning överta för fordringen pantsatt egendom eller annan som egendom, det är uppenbart att bolaget skulle lida avsevärd om annars förlust. Sådan egendom skall avyttras så snart det lämpligen kan ske och
Del 2 s. 236236 Specialmotivering
senast när det kan äga rum utan förlust för bolaget. Sådana förvärv skall anmälas till bankinspektionen. Regeln motsvarar 17§ FkL. I konsekvens med att kommittén ansett att uppräkning av den egendom ett fondkommissionsbolag får förvärva är obehövlig har hänvisning till förvärvsreglerna borttagits. Egendom av nu ifrågavarande slag skall liksom förvärv av emissionsaktier inte inräknas i handelslagret enligt 2
6§
Medel som ettfondkommissionsbolag mottagit med redovisningsskyldighet skall genast avskiljas och insättas på räkning i bank, inte medlen om omfattas av garanti eller försäkring godkänts bankinspektionen. som av Regeln har behandlats under avsnitt 9.6.3. Huvudregeln är liksom för närvarande att kundens medel skall insättas i bank för säkrade vid att vara fall av konkurs. Därutöver medger kommitténs förslag att kunders medel kan användas som rörelsemedel endast om fondkommissionsbolaget försäkrat dessa medel och försäkringen har godkänts av bankinspektionen. Motsvarande gäller om det föreligger bankinspektionen godkänd en av garanti. Fondkommissionsbolag, som inte har garanti eller försäkring, skall således enligt huvudregeln hålla kundmedlen avskilda i bank.
7§ För kredit som ettfondkommissionsbolag lämnar skall finnas betryggande säkerhet i fondpapper som har inregistrerats vid fondbörs eller som har utbjudits till försäljning under sådana förhållanden att det är sannolikt att de inom ett år från kreditens beviljande kommer att inregistreras vid fondbörs. Om säkerhet som har ställts vid kreditens beviljande nedgår i värde under kredittiden, får även annan egendom eller borgen godtas som tilläggssäkerhet. Paragrafen överensstämmer med 21 § FkL. Fondkommissionsbolagens kreditgivning har behandlats under avsnitt 9.6.5 varvid kommittén har konstaterat att det saknas skäl att nu ändra förutsättningarna för denna verksamhet. Kredit kan således även i fortsättningen ges endast för att underlätta fondkommissionsverksamheten. Sambandet visar sig genom att säkerheten måste utgöras av fondpapper. 8§
Ett fondkommissionsbolag skall hälla med hänsyn till verksamhetens en art och omfattning tillfredsställande betalningsberedskap. Paragrafen överensstämmer med 19 § FkL. Den har tillräcklig ansetts vara för att uppmärksamma bolagens likviditetssituation. Bestämmelsen innebär krav på att bolagen planerar sin likviditet såväl på kort lång sikt. Som som riktpunkt bör på kort sikt gälla att tillgångarnas bindningstid i huvudsak överensstämmer med skuldernas.
Del 2 s. 237Specialmotivering 237
9§
Ett fondkommissionsbolag får inte förbehålla sig andel i vinst på affär
som bolaget avslutar i sin verksamhet.
Ett fondkommissionsbolag får inte heller för egen räkning sälja fond-
bolaget mottagit som lån eller medverka vid blankning för
papper som
annans affär.
Paragrafen överensstämmer med 23§ FkL. Den har sin grund i att ett fondkommissionsbolag endast får driva sådan verksamhet som bolaget getts särskilt tillstånd till. Om ett bolag förbehåller sig andel i vinst på en viss affär, kan bolaget förbehållet ansesbli delaktigt i affären och bolaget
genom kan därför anses komma i konflikt med förbudet mot annan rörelse.
Andra stycket handlar om en form av blankning som innebär att säljaren inte äger de värdepapper han överlåter utan har lånat dem av tredje man, s. k. äkta blankning. En annan form av blankning, s. k. oäkta blankning, innebär att man säljer värdepapper som man inte har men som man avser att skaffa marknaden. Man talar i detta sammanhang om att företaget tar en kort position.
Kommittén har i avsnitt 9.6.1 diskuterat ett framtida system med en svensk handlarmarknad i aktier där blankning i den senare beskrivna formen bör vara tillåten.
Den blankning innebär att bolaget säljer tredje man tillhöriga aktier
som förutsätter ett generellt tillstånd att förfoga över värdepapperen. I annat fall blir det fråga om i 10 kap. BrB straffbelagda förfaranden beträffande förfogande över tillhörig egendom. Kommittén anser inte att fond-
annan kommissionsbolaget skall kunna förfoga över annan tillhöriga värdepapper på här avsett sätt. Kommittén föreslår därför att förbudet överförs från FkL till KML.
l0§
Under tid, då sådant beslut om avbrytande av handel och notering som
i 25 § lagen 1979:749 Stockholms fondbörs gäller, får fond-
avses om
kommissionsbolag inte vid eller utanför fondbörsen avtala eller medverka
till avtal köp eller försäljning fondpapper som beslutet avser.
om av
Uppgörelse får dock ske redan avslutad affär.
av
Första stycket skall tillämpas också under tid, då beslut enligt 26 §
lagen Stockholms fondbörs gäller, om regeringen föreskriver an-
om
nat.
Fondkommissionsbolag skall till Stockholms fondbörs anmäla avslut i
fondpapper, som är inregistrerade vid fondbörsen, enligt de närmare
föreskrifter som meddelas av regeringen.
Paragrafen överensstämmer med 24 § FkL. Den fanns även i tidigare lagstiftning. Enligt andra stycket gäller förbudet också vid s. börsstängning,
regeringen inte förordnar annat. Bestämmelsen innebär att regeringen om under utomordentliga förhållanden kan besluta att all handel och notering vid fondbörsen skall avbrytas.
Del 2 s. 238238 Specialmotivering
1I§ Finns nära samband mellan fondkommissionsbolag och annat företag,
vars huvudsakliga verksamhet består i att förvalta, handla med eller
biträda vid handel med fondpapper gäller bestämmelserna om fondkommissionsbolags verksamhet och om tillsyn över fondkommissions-
bolag i tillämpliga delar i fråga om sådant företag. Därvid skall i 2 §
angivna begränsningar av verksamheten avseföretagen gemensamt. Nära
samband skall ansesföreligga i de fall som avses i 3 kap. 12
Om särskilda skäl föreligger, får bankinspektionen medge undantag
från första stycket i fråga om visst företag. Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 25 § FkL. Som framgår av den allmänna motiveringen avsnitt 9.6.7.4 anser kommittén att ifrågavarande paragraf, den s. k. sambandsparagrafen, alltjämt fyller ett viktigt syfte för att begränsa intressekonflikterna. Frågan om hur sambandsfrågorna skall lösas måste på nytt övervägas om och när handlarfunktionen introduceras på den svenska aktiemarknaden.
Sambandsparagrafens syfte är att hindra att lagstiftningen genom organisatoriska arrangemang kan sättas ur spel. En lagstiftning som syftar till att ge den aktiesparande allmänheten ett skydd som så långt möjligt är likvärdigt med andra sparares, får inte sättas ur kraft genom dylika arrangemang. Inte heller får bankinspektionens tillsynsbefogenheter begränsas genom sådana åtgärder. Regleringen träffar investmentbolag och förvaltningsbolag och andra fondkommissionsbolag inom en och samma koncern. Begränsningarna i fråga om aktieinnehavet skall avse företagen gemensamt. Tillämpningen bör begränsas till vad som är erforderligt för att tillgodose syftet med bestämmelsen, dvs. att sidoföretag inte används för att kringgå bestämmelserna för fondkommissionsverksamheten och att företaget inte innebär risker för fondkommissionsbolagets kunder.
Den nuvarande sambandsregeln träffar -i motsats till den nu föreslagna
även kreditgivningen i hela den koncern vari fondkommissionsbolaget ingår. Strikt tillämpat innebär regeln att alla krediter från koncernbolag måste ges mot säkerhet i värdepapper.
I finansiella koncerner kan enligt kommitténs modell ingå såväl fondkommissions- som kreditmarknadsbolag. Skyddsintresset för den aktiesparande allmänheten tillgodoses när det gäller kreditgivningen genom att fondkommissionsbolaget begränsas till sin huvudsakliga verksamhet och endast som stödfunktion äger rätt att ge krediter. Om ett annat bolag i koncernen t.ex ett kreditmarknadsbolag ger andra former av krediter
- torde detta inte störa fondkommissionsbolagets verksamhet eller träda för när de skyddsintressen som ligger bakom reglerna om fondkommissionsverksamheten. Kommittén utgår från att de bolag som ger krediter är kreditmarknadsbolag.
Del 2 s. 239Specialmotivering 239
Kapitaltäckning
12§
Ett fondkommissionsbolag skall till uppdragsgivares skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp som är betryggande i förhållande till bolagets tillgångar, ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden som innebär en kreditrisk för bolaget placeringar.
Det egna kapitalet anses betryggande om den enligt 13 § beräknade kapitalbasen uppgår till lägst ett belopp som motsvarar sammanlagt
tjugofyra procent av värdet av placeringar som avsesi 2 § samt ~
åtta procent av värdet av övriga placeringar utom sådana som avsesi fjärde stycket.
Placeringar, för vilka reserver som avses i 13 § första stycket 1 har avsatts, skall tas till sitt bruttovärde. Övriga tillgångar skall tas
upp upp till sitt nettovärde. Åtaganden på kapitalmarknaden skall till sitt
tas upp nominella belopp om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp.
Eget kapital krävs inte för sådana placeringar som avsesi2 kap. 9 § A bankrörelselagen 1987:617 eller som omfattas av bestämmelserna i 14
I3§
Med bolagets kapitalbas avses eget kapital samt
fyrtio procent av ett belopp, som svarar mot sådana bolagets reserver, som avsesi2 kap. 8 § bankrörelselagen 1987:617, och reserver för aktier intill ett belopp som sammanlagt svarar mot bolagets eget kapital samt
2. det nominella värdet av upptagna förlagslån och andra skuldförbindelser som medför rätt till betalning först efter bolagets övriga borgenärer intill ett belopp som svarar mot bolagets eget kapital.
14§
Om ettfondkommissionsbolag genom aktieinnehav eller på annat sätt har andel i ett svenskt eller utländskt företag som driver någon form av verksamhet som avsesi denna lag skall, utöver vad som föreskrivs i fråga om kapitaltäckning i 12 och 13 §§, 4 kap. 10 § äga motsvarande tilllämpning.
Som kommittén i flera olika sammanhang påpekat är ett övergripande mål för kommitténs arbete att söka skapa så konkurrensneutrala regler som möjligt. Ett särskilt viktigt inslag i skapandet av lika arbetsförutsättningar mellan olika institut är kapitaltäckningsreglerna. Kommittén har särskilt behandlat omarbetningen av kapitaltäckningsreglerna för fondkommissionsbolagen under avsnitt 9.6.10. I sak betyder förändringarna att kapitaltäckningskravet på fondkommissionsbolagen höjs. För närvarande är kravet på kapitaltäckning för aktieplaceringar 20 % och för övriga placeringar 6 % med undantag för sådana som inte fordrar någon täckning alls.
Del 2 s. 240240 Specialmotivering
Omarbetningen av reglerna har nu skett med förebild i BRL samt 4 kap. 8 och 9 §§ i detta lagförslag. Genom hänvisningen i 14§ blir 4 kap. 10§ tillämplig även för fondkommissionsbolagen.
Till den högre riskklassen, 24-procentsklassen, hänförs aktie- och andelsförvärv inom ramen för det s. handelslagret. Denna klass motsvarar den högre riskklassen också för kreditmarknadsbolagen. Aktieinnehav i bankernas handelslager har också flyttats upp till denna risknivå. För krediter mot säkerhet i aktier har kapitaltäckningskravet höjts till 8 % oavsett om säkerheten utgörs av börsnoterade eller andra aktier. Motsvarande förändring har gjorts för bankerna. I 12 § har också föreskrivits till vilka värden olika placeringar skall tas upp.
Eget kapital kommer enligt förslaget inte att krävas för placeringar som anges i 2 kap. 9 § A BRL. Enligt kommitténs förslag till ändring i BRL skall detta också gälla för fordringar och garantier för vilka kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag och fondhandlarbolag svarar. Mot bakgrund av det auktorisationskrav och det regelverk som i övrigt uppställts för dessa bolag får de ansessåsäkra att en fordran eller garanti som bolaget svarar för innebär en mycket liten förlustrisk.
13 § motsvarar bestämmelsen i 4 kap. 9 § om kreditmarknadsbolagen, dock att fondkommissionsbolag enligt vad som utvecklas under avsnitt 9.6.10 inte bör få tillgång till garantifond.
Enligt 14 § skall reglerna i 4 kap. 10 § om konsoliderad kapitaltäckning äga motsvarande tillämpning på fondkommissionsbolag.
Särskilda bestämmelser
I5§
Ett fondkommissionsbolag skall utöva sin verksamhet med iakttagande
av god fondkommissionssed. Regeln saknar motsvarighet i gällande rätt. Den har kommenterats i allmänna motiveringen under avsnitt 9.6.8.
I6§ Om annat följer av detta kapitel, gäller för fondkommissionsverksamhet bestämmelserna om handelskommission i lagen 1914:45 om kom mission, handelsagentur och handelsresande.
Vad som gäller i fråga om självinträde äger motsvarande tillämpning
när handel sker på uppdrag av eller annars med företag som har sådant
samband med fondkommissionsbolag, som anges i 3 kap. 12 § eller 6
kap. 18 Paragrafens första stycke överensstämmer med 2 § FkL. Regeln i andra stycket har närmare kommenterats i den allmänna motiveringen avsnitt 9.6.7.3. Som framgår där har kommittén funnit erforderligt att ge kunden ett incitament till reaktion när handel sker med en tredje man som har samband med fondkommissionären. Detta kan exempelvis ske genom att
Del 2 s. 241Specialmotivering 241
fondkommissionären på avräkningsnotan markerar att situationen kan jämställas med självinträde.
17§
Den som på grund av befattning eller annars har anknytning till ett fondkommissionsbolag får för egen räkning genom köp, byte eller därmed jämförligt fång förvärva fondpapper annat än för långsiktig förmögenhetsförvaltning, om han normalt har insyn i uppdragsgivares värdepappersaffärer, som har sådan omfattning att det allmänna försäljningsvärdet kan påverkas. Utan hinder avförsta stycket får förvärv ske av sådana obligationer och förlagsbevis som inte är konvertibla.
Paragrafen överensstämmer med 39 § FkL.
18§
Den i 17 § skall till fondkommissionsbolaget ofördröjligen som avses anmäla innehav fondpapper och ändring i innehavet. Anmälningsav skyldigheten gäller inte sådana obligationer och förlagsbevis som inte är konvertibla. Fondkommissionsbolaget skall föra förteckning över anmälningarna och hålla den tillgänglig för bankinspektionen. Anmälningsskyldighet enligt första stycket omfattar fondpapper som ägs den anmälningsskyldige, hans make eller omyndig barn som står av under hans vårdnad. Har någon av dem eller flera av dem tillsammans sådan väsentlig ekonomisk gemenskap med annan juridisk person än fondkommissionsbolaget .somgrundas på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse, omfattar anmälningsskyldigheten även den juridiska personens innehav av fondpapper, om den anmälningsskyldige har väsentligt inflytande över den juridiska personens verksamhet. Vid tillämpningen denna paragraf likställs äktenskapsliknande samav de sammanlevande tidigare har varit gifta med levnad med äktenskap, om varandra eller har eller har haft barn gemensamt.
Paragrafen överensstämmer med 40 § FkL.
19§
Styrelsen för eller verkställande direktör hos ett fondkommissionsbolag skall skyndsamt skriftligen erinra den som avses i 17 § om hans anmälningsskyldighet enligt denna lag.
Paragrafen överensstämmer med 41 § FkL.
20§
Om det behövs med hänsyn till allmänhetens intressefår regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela föreskrifter om den som provision courtage ett fondkommissionsbolag får uppbära med som anledning ett kommissionsuppdrag som avser en värdepappersaffär till av ett belopp av högst tio tusen kr.
Paragrafen överensstämmer med 42 § FkL.
Del 2 s. 242242 Specialmotivering
2I§
1fråga om en bank bedriver aktiemarknadskommission, penningsom marknadskommission eller penningmarknadshandel gäller 9 § andra stycket, 10 och 15-20 §§.
Paragrafen motsvarar nu gällande 38 § FkL. Enligt 3 kap. 4 § fjärde stycket kan bank ges tillstånd att bedriva aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission och penningmarknadshandel. Paragrafen de beanger stämmelser i 5 kap. KML som är avsedda att reglera bankernas verksamheter. Även i 6 kap. ll och 12 §§ KML finns bestämmelser som reglerar banks verksamhet. Dessutom finns regler i banklagarna som behandlar fondkommissionsverksamhet som bedrivs bank. av
6 kap. Tillsyn
Del 2 s. 242Av den allmänna motiveringen i kapitel 12 framgår att förslaget till lagbestämmelserna om tillsyn följer i stort de nuvarande reglerna i KAL, FiL och FkL samt att vid samordningen av reglerna, dessa utformats med BRL:s tillsynsbestämmelser som förebild. Kommitténs avsikt har varit beatt stämmelserna av bl. a. konkurrensneutrala skäl skall så likalydande vara som möjligt för de institut som omfattas av KML och banklagarna. Efter varje paragraf finns i förekommande fall en hänvisning till motsvarande lagbestämmelser i den nu gällande lagstiftningen.
1§
Ett bolag som fått tillstånd enligt denna lag skall stå under tillsyn av bankinspektionen.
Paragrafen motsvarar 5 § KAL, 9 § FiL och 26 § FkL
2§
Bolag skall genom särskilt beslut bankinspektionen införas i särav en skild förteckning hos inspektionen.
Paragrafen överensstämmer med 5 § tredje stycket FiL. För närvarande saknas en dylik förteckning över fondkommissionsbolagen.
3§
Bankinspektionen skall setill att ett bolag följer dels de lagar som reglerar bolagets verksamhet, dels andra författningar såvitt de särskilt avser bolaget, dels bolagets bolagsordning och de beslut som med stöd av lag eller bolagsordningen meddelats av bolagsstämma eller styrelse. Bankinspektionen skall även i övrigt med uppmärksamhet följa bolagens verksamhet för att hålla sig underrättad förhållanden kan om som inverka på ett bolags säkerhet eller i övrigt är betydelse för sund av en utveckling av verksamheten. Bankinspektionen är inte på grund vad här föreskrivits av skyldig att
Del 2 s. 243Specialmotivering 243
övervaka att sådana bestämmelser iakttas som avser aktieägares rättigheter eller skyldigheter i förhållande till bolaget eller till någon annan aktieägare eller som angår bolagets inre angelägenheter.
Paragrafen överensstämmer i sak med 7 kap. 1 § BRL vilken till viss del motsvaras av 6 § KAL första-tredje styckena, 11 § FiL och 27 § FkL.
4§
Bankinspektionens tillsyn utövas med ledning av de handlingar som enligt denna lag skall sändas in till bankinspektionen samt de upplysningar som inhämtas vid undersökningar eller på annat sätt. Undersökning skall genomföras så ofta som inspektionen anser det nödvändigt eller när regeringen beslutar att sådan skall ske.
Paragrafen motsvarar 7 kap. 2 § BRL, 12 § FiL och 28 § FkL.
5§
Bankinspektionen skall, inte särskilda skäl talar däremot, för varje om bolag förordna eller flera revisorer att med övriga revisorer delta i en revisionen bolaget. Inspektionen kan när som helst återkalla sådant av förordnande och i stället utse ny revisor. Om tillstånd för bolag att driva verksamhet har återkallats, gäller förordnandet för den bankinspektionen utsedde revisorn till dess att av verksamheten avvecklats och revisorn till inspektionen har lämnat en berättelse över avvecklingen. Bolag skall till revisor som har förordnande enligt första stycket betala ersättning med belopp som bankinspektionen bestämmer.
Paragrafen motsvaras i huvudsak av 6 § fjärde stycket KAL, 13 § FiL och 32 § FkL. Den bankinspektionen utsedde revisorn har en viktig del i av inspektionens tillsyn över bolaget. Det bör i enlighet med FiL vara möjligt för inspektionen att i vissa undantagsfall göra avkall på regeln att varje bolag alltid skall ha minst en revisor som utsetts av inspektionen speciellt med beaktande av det ökade antal bolag som skall auktoriseras.
6§
Bankinspektionen får kalla till sammanträde med ett bolags styrelse eller begära att styrelsen kallar till extra bolagsstämma. Har styrelsen inte följt sådan begäran, får inspektionen kalla till extra bolagsstämma. Föreen trädare för inspektionen får närvara vid styrelsesammanträde som inspektionen har utlyst och vid bolagsstämma samt delta i överläggningarna. Paragrafen motsvarar 8 § KAL, 14 § FiL och 33 § FkL.
7§
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får utfärda närmare föreskrifter om förvaring och inventering av värdehandlingar samt om brottsförebyggande åtgärder hos bolagen.
Del 2 s. 244244 Specialmotivering
sou 193329
Vad som föreskrivs i 4 kap. 1 § tredje stycket bankrörelselagen
1987:617 om rätt för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
bankinspektionen att utfärda föreskrifter i fråga om bokföring och redo-
visning skall gälla även för bolag som fått tillstånd enligt denna lag. Paragrafen motsvarar 7 § tredje stycket KAL, 15 § FiL och 34 § FkL. Se allmänna motiveringen avsnitt 12.6.2.
8§
Ett bolag skall på tid och sätt som bankinspektionen bestämmer
hålla bolagets kassa och övriga tillgångar, räkenskapsmaterial och
andra handlingar tillgängliga för granskning av inspektionen
upprätta och till inspektionen lämna översikt som visar bolagets
tillgångar och skulder
till inspektionen lämna årsredovisning och i förekommande fall
koncernredovisning samt revisionsberättelse och protokoll vid ordinarie bolagsstämma
till inspektionen anmäla vem som har utsetts till styrelseledamot,
verkställande direktör eller suppleant samt ändringar i förhållande som
har anmälts
5. i övrigt lämna inspektionen alla de upplysningar och uppgifter som
inspektionen anser behövliga för tillämpningen av denna lag. Paragrafen motsvarar 9 § KAL, 16 § FiL och 35 § första stycket FkL.
9§
Ett bolag är skyldigt att genast låta upprätta en särskild balansräkning,
om det finns anledning att anta att bolagets eget kapital understiger nio
tiondelar av det registrerade aktiekapitalet.
Balansräkningen skall granskas av revisorerna. Om antagandet be-
kräftas skall bolaget genast underrätta bankinspektionen.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 9 § sista punkten KAL och 35 § andra stycket FkL. I KAL föreskrivs att bokslut skall upprättas där inspektionen finner anledning antaga att bolaget gjort sådana förluster att tio procent av aktiekapitalet förlorats. 7 kap. 7 § första stycket första punkten BRL ålägger styrelsen i ett bankaktiebolag att upprätta särskild balansräkning om det kan antagas att banken gjort förluster innebärande att eget kapital understiger nio tiondelar av det registrerade aktiekapitalet. För fondkommissionsbolag gäller att balansräkning skall upprättas först om förlusterna leder till antagandet att en tredjedel av aktiekapitalet förlorats. I FiL finns ingen motsvarande regel utan här inträder som Supplement ABL:s bestämmelse. I 13 kap. 2 § ABL åläggas styrelsen i ett aktiebolag att ofördröjligen upprätta särskild balansräkning så snart det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet. Enligt kommitténs uppfattning bör de bolag som regleras i KML, i här berört hänseende, behandlas på samma sätt som bank. En motsvarighet till BRL:s bestämmelse, som i sak överensstämmer med KAL:s, bör därför införas i KML.
Del 2 s. 245Specialmotivering 245
10§ Har bolag fattat ett beslut strider mot denna lag eller annan försom fattning reglerar bolagets verksamhet, mot föreskrift som meddelats som med stöd denna lag eller mot bolagsordningen, får bankinspektionen av förbjuda verkställighet beslutet. Har beslutet gått i verkställighet får av inspektionen förelägga bolaget att göra rättelse, om det kan ske. Driver ett bolag verksamhet i strid mot de i första stycket angivna reglerna för verksamheten eller åsidosätter bolaget uppenbart kunds ineller visar det sig på annat sätt olämpligt att utöva verksamhet, får tresse bankinspektionen förelägga bolaget att inom viss tid göra rätteLse,om det kan ske. Ett sådant föreläggande får dock inte meddelas i fråga om sådana föreskrifter i lag, som det är straffbart att överträda.
Paragrafen överensstämmer i sak med 7 § första stycket KAL och 17 § FiL. Motsvarande bestämmelse ñnns i 7 kap. 8 § första stycket BRL.
1I§
Tillstånd för bolag att driva finansieringsverksamhet, aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission eller penningmarknadshandel kan återkallas av bankinspektionen om 1 bolags eget kapital understiger två tredjedelar av det registrerade . det aktiekapitalet och bristen inte har blivit fylld inom tre månader efter den blev känd för bolaget bolag har överträtt denna lag, annan författning som reglerar bolaverksamhet eller föreskrift meddelats med stöd av denna lag eller gets som bolagsordning bolag har åsidosatt uppdragsgivares intresse eller på annat sätt visat sig olämpligt att driva sådan verksamhet förutsättningar för tillstånd enligt denna lag inte längre föreligger bolag prövas vara till skada för det allmänna. annars Första stycket 2-5 gäller även ifråga bank somfått tillstånd att driva om verksamhet enligt 3 kap. 4
Paragrafen motsvarar 29 § och del av 38 § FkL.
12§
Återkallar bankinspektionen ett bolags tillstånd att driva viss verksamhet kan inspektionen förelägga bolaget att intill dess denna rörelse har avvecklats upphöra med verksamhet för viss tid eller tills vidare. annan Har tillstånd återkallats, får dock bolaget vidta de åtgärder som behövs för att fullgöra ingångna avtal eller för att skydda uppdragsgivare mot förlust. Första och andra styckena gäller även ifråga om bank som fått tillstånd att driva verksamhet enligt 3 kap. 4
Paragrafen motsvarar i sak 30 § första och tredje styckena samt del av 38 § FkL. Genom att tillståndskrav föreslås för olika funktioner på värdepappersmarknaden kan paragrafen nu få större aktualitet genom att bankinspektionen har möjlighet att återkalla ett bland flera tillstånd.
246 Specialmotivering
Del 2 s. 24613§
Föreligger förhållande som anges i 11 § 2-5, får bankinspektionen meddela bolag skriftlig erinran istället för att återkalla bolagets tillstånd, om det kan antas att bolaget låter sig rättas därav. Inspektionen får även meddela bolag skriftlig erinran, om bolaget inte följer i 3 §första annars stycket angivna stadganden och beslut eller om annat förhållande föreligger som allvarligt inverkar på bolagets säkerhet eller motverkar en sund utveckling av bolagets verksamhet. Föreligger missförhållande hos bolag i annat fall får bankinspektionen i särskilt beslut göra anmärkning det. om Skriftlig erinran och anmärkning får förenas med föreläggande om rättelse. Bankinspektionen äger även rätt att meddela de påpekanden i fråga om ett bolags verksamhet, som inspektionen finner påkallade.
Paragrafens första tre stycken överensstämmer i sak med 31 § FkL och
motsvarar till viss del 7 § andra stycket KAL och 18 § FiL. I paragrafen erhåller bankinspektionen rätt att i särskilt beslut meddela institut skriftlig erinran och anmärkning. Fjärde stycket motsvarar i sak 7 kap. 9 § första
stycket BRL samt innebär att inspektionen även kan rikta kritik i form av påpekande. Ett påpekande är inte ett särskilt meddelat beslut som kan överklagas utan endast en form av rekommendation. Paragrafens innebörd i övrigt har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 12.6.3.
14§
Träder ett bolag i likvidation har bankinspektionen befogenheter i samma fråga om likvidatorerna enligt denna lag tillkommer inspektionen som beträffande bolaget.
Paragrafen motsvarar till viss del 10§ KAL. När det gäller likvidation i bank finns i banklagarna utförliga bestämmelser. För aktiebolag finns reg-
lema om likvidation i 13 kap. ABL. Paragrafen bankinspektionen ger befogenhet att sätta likvidatorerna i styrelsens och bolagsstämmans ställe.
15§
Har ett bolag försatts i konkurs, skall bankinspektionen förordna ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet skall konkursförvaltare som delta i konkursboets förvaltning tillsammans med den eller de förvaltare som utsesenligt konkurslagen 1987:672. Det allmänna ombudet kan beträffande medförvaltare göra en sådan framställning i 7 kap. 5 § konkurslagen. som avses Även beslut delning om om av konkursboets förvaltning har fattats, får det allmänna ombudet delta förvaltningeni i dess helhet. Bestämmelserna i konkurslagen arvode till konkursförvaltare gälom ler också det allmänna ombudet.
Paragrafen överensstämmer med 7 kap. 13 § BRL.
Del 2 s. 247Specialmotivering 247
16§ Bankinspektionen skall efter skriftlig ansökan meddela bindande förhandsbesked huruvida viss verksamhet är tillståndspliktig eller annars förenlig med tillståndspliktig verksamhet, förhandsbesked kan antas om vikt med hänsyn till sökandens intressen. Vid frågor avprincipiell vara av betydelse skall inspektionen överlämna ärendet till regeringen.
Paragrafen saknar motsvarighet i gällande lag och har motiverats i den allmänna motiveringen avsnitt 12.6.4.
17§ Om någon driver sådan verksamhet, att denna lag kan antas vara till- Iämplig, får bankinspektionen förelägga denne att till inspektionen lämna de upplysningar verksamheten behövs för att bedöma om lagen om som är tillämplig. Paragrafen överensstämmer med 20 § FiL. Här öppnas en möjlighet för bankinspektionen att rikta formell förfrågan till företag som eventuellt en sig åt tillståndspliktig verksamhet. Sådan förfrågan kan förenas med ägnar vite.
18§ Finns i fall än i 3 kap. 12 § väsentligt samband mellan annat som anges fondkommissionsbolag eller fondhandlarbolag och annat företag, får bankinspektionen besluta att företaget skall till inspektionen lämna upplysningar förhållandet till bolaget och om sådan verksamhet som om anknyter till bolagets verksamhet.
Paragrafen överensstämmer med 36 § FkL. Jfr 5 kap. 11 § och allmänna motiveringen under avsnitt 9.6.7.4.
19§
Bankinspektionens beslut enligt denna lag överklagas hos regeringen. Inspektionens beslut får verkställas utan hinder av att det överklagas, om inte regeringen förordnar något annat. Om överklagande besluti vissafall finns bestämmelsen 7kap. 3 av Paragrafens första stycke överensstämmer i sak med 12 § KAL, 22 § FiL och 46 §FkL. Andra stycket hänvisar till de särskilda besvärsbestämmelserna angående vite.
20§ täcka kostnaden för bankinspektionens verksamhet skall bolag För att fått tillstånd enligt denna lag årligen betala bidrag enligt de närmare som föreskrifter regeringen meddelar. För tillsyn över verksamhet bedrivs av en bank betalas bidrag som enligt bestämmelserna i bankröreLselagen 1987:617.
Paragrafen motsvarar i sak 14 § KAL, 19 § FiL och 43 § FkL.
Del 2 s. 248248 Specialmotivering
7 kap. Straff och vite
Förslaget till bestämmelser om straff och vite behandlas i den allmänna motiveringen,
kapitel 12. Bestämmelserna överensstämmer liksom reglerna om tillsyn i 6 kap. med de straff- och vitesstadganden finns i de lagar
som vilka i dag reglerar de institut som omfattas KML. Straff- och vitesbe-
av stämmelserna har vid samordningen utformats med BRL:s regler som förebild. Efter varje paragraf finns i förekommande fall
en hänvisning till motsvarande lagbestämmelser i den nu gällande lagstiftningen.
1§
Den som uppsåtligen driver verksamhet utan tillstånd där sådant krävs enligt denna lag, döms till böter eller fängelse i högst ett år.
Den som bryter mot förbudet i 3 kap. 8 § döms till böter.
Paragrafen motsvarar 47 § FkL.
2§
En styrelseledamot eller befattningshavare hos ett bolag som uppsåtligen eller av oaktsamhet genom oriktig bokföring eller på sätt lämnar
annat bankinspektionen felaktiga upplysningar verksamheten döms,
om om gärningen inte är ringa, till böter eller fängelse i högst ett år.
Paragrafen motsvarar 13 § KAL, 24 § FiL och 48 § FkL.
3§
Bankinspektionen kan vid vite förelägga bolag att fullgöra skyldighet enligt denna lag eller andra författningar att till inspektionen sända in de handlingar som anges i 6 kap. 8 Bankinspektionen kan förena även annat föreläggande enligt denna lag med vite.
Bankinspektionen skall pröva frågan om utdömande ett vite
av som har förelagts enligt första stycket. I övriga fall prövas frågan av länsrätten enligt lagen 1985:206 om viten.
Bankinspektionens beslut varigenom vite som avses i första stycket förelagts eller dömts ut får överklagas hos kammarrätten besvär.
genom Paragrafen överensstämmer i sak med 9 kap. 3 § BRL och motsvarar till viss del 11 § KAL, 21 § FiL och 45 § FkL.
Del 2 s. 249Specialmotivering 249 sou 1988:29
13.2 till om ändring i Förslaget lag bankrörelselagen 1987:617
Del 2 s. 2491 kap. Allmänna bestämmelser
2§ Postverket får utan hinder 2 kap. 1 § tredje stycket för sin postav girorörelse hålla konton för allmänheten. Den nuvarande bankrörelsedefinitionen i förevarande paragrafs första stycke föreslås bli upphävd och ersatt av en bankverksamhetsdefiniton i 2 kap. 1 Av den paragrafens tredje stycke följer att ingen annan än bank får motta inlåning från allmänheten utan särskilt medgivande i lag. Postverket har redan enligt förevarande paragrafs tredje stycke erhållit ett sådant medgivande för att upprätthålla postgirorörelsen. Detta medgivande skall bestå.
.4§ Ett utländskt bankföretag får efter tillstånd av regeringen driva verksamhet från kontor eller annat fast driftställe här i riket. Sådan verksamhet får inte omfatta inlånings- eller utlåningsrörelse. Ett bankaktiebolag får efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen inrätta filial i utlandet. Sådant tillstånd skall lämnas ändamålet kan anses vara till nytta för om bankväsendet eller det allmänna. Bestämmelser om bankaktiebolags aktie eller andel i utländskt bankföretag finns i 2 kap. 4 förvärv av Ändringarna i paragrafen är av redaktionell art.
2 kap. Rörelsen Förevarande kapitel upptar rörelseregler för bankerna. 1-7 §§ innehåller verksamhetsreglerna. I den inledande paragrafen anges den yttre ramen för bankernas verksamhet. 2-6 §§ innehåller regler som kompletterar 1 § och därmed närmare bestämmer bankernas verksamhet. I 2 §anges de för bank förbjudna egendomsförvärven. Från dessa förbud görs ett flertal undantag, vilka beskrivs i 3-6 §§. 7 § är i och för sig en verksamhetsregel men skiljer sig från övriga verksamhetsregler på det sättet att den inte hjälper till att för bankernas verksamhet. De förvärv som tillåts enligt denna ange ramen paragraf kan inte sägas ingå i egentlig bankverksamhet. Här beskrivs och regleras den extraordinära verksamhet som bank finner skäl att driva för att skydda fordran. Reglerna kapitaltäckning finns intagna i 8-10 §§. I egen om kassareserv, kreditgivning, upplåning 11-19 §§ och i bestämmelserna om de särskilda bestämmelserna 20-23 §§ har, med undantag för enhandskreditbestämmelsen i 15 inte vidtagits några ändringar.
250 Specialmotivering
Del 2 s. 250Verksamhet
I§
Med bankverksamhet med iakttagande jämväl vad föreavses av som skrivs i 2-6 §§ inlåning på räkning från allmänheten, finansieringsverksamhet och finansiell verksamhet annan som är förenlig med inlåning som avsesi I samt om särskilda skäl föreligger, annan verksamhet som har ett nära samband med dem som avses i I och 2. En bank skall erbjuda allmänheten ett allsidigt utbud finansiella av tjänster, däribland möjlighet till in- och utlåning av pengar. Annan än bank får inte utan särskilt medgivande i lag inlåning motta på räkning från allmänheten. Av I kap. 5 § föreningsbankslagen 1987:620 följer lokal föratt en eningsbanks rätt att bedriva inlåning är begränsad. I 3 kap. 4 § kapitalmarknadslagen 1989:000 finns bestämmelser om rätt för bank att bedriva aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission och penningmarknadshandel.
Den föreslagna bankverksamhetsdefinitionen företer i sak stora likheter med den gällande definitionen i 2 kap. 1 § BRL. Definitionen skall utgöra den grundläggande verksamhetsregeln i det att den drar den yttre upp ramen för bankernas verksamhet. Det tillåtna verksamhetsområdet konkretiseras i viss utsträckning genom verksamhetsreglerna i 2-6 §§. Vad som skall anses utgöra bankverksamhet måste dock till stor del bestämmas genom en tolkning av bankverksamhetsdefinitionen. I den allmänna motiveringen, avsnitt 7.2.3.5, har en genomgång bankverksamhetsdefinitioav nen gjorts. Till denna hänvisas. Här skall därför endast några tillägg göras. I paragrafens första stycke räknas i tre punkter de verksamheter upp som ryms i bankverksamhetsdefinitionen och således bank skall tillåtas som en bedriva. I punkten 1 anges först att inlåning på räkning från allmänheten utgör bankverksamhet. Sådan inlåning, som konstituerar det grundläggande skyddsintresset för insättarnas medel, skall tillsammans med utlåning alltjämt vara bankernas centrala verksamhet. Bankernas utlåning har inte explicit angivits i lagtexten. Utlåningen utgör finansieringsverksamhet i dess mest renodlade form och faller således in under punkten Där anges att finansieringsverksamhet är förenlig med som bankinlåning utgör bankverksamhet. Begreppet finansieringsverksamhet har definierats i 1 kap 1 § KML. Utöver kreditgivning innefattar finansieringsverksamhet ställande av garanti för kredit och medverkan till annan finansiering. Under begreppet faller dock inte säljfinansiering, förvärv av fondpapper eller förmedling av kredit till än konsument. Dessa annan verksamheter är i stället att hänföra till finansiell verksamhet. annan För att finansieringsverksamhet skall rymmas i bankverksamhetsdefinitionen bör krävas att verksamheten inte äventyrar de skyddsintressen, som ligger i bankens inlåningsverksamhet. I paragrafen har därför angivits att finansieringsverksamheten för att den skall utgöra tillåten verksamhet - -
Del 2 s. 251sou 1988:29 Specialmotivering 251
skall vara förenlig med inlåningen. I uttrycket förenlig ligger, förutom att finansieringsverksamheten skall ha ett samband med inlåningen, att verksamheten är av sådan art att den inte äventyrar de skyddsintressen som bankerna är skyldiga att tillvarata i sin inlåningsverksamhet, främst insättarintressen. Finansieringsformer som innefattar ett risktagande som gör att banken inte fullt ut kan trygga insättarnas medel, utgör således inte tillåten bankverksamhet. En annan typ av verksamhet som inte är tillåten för bank utgör det slag av finansieringsverksamhet som består av s. k. fastighetsleasingfastighetsrenting. Däremot kan sådan verksamhet i begränsad utsträckning bedrivas av ett kreditmarknadsbolag, som ingår i en bankkoncern. Den får därvid förläggas till den ram för fri sektor som angesi 4 kap. 12 § KML.
Som framgått av den allmänna motiveringen bör bankerna också få ägna sig åt andra finansiella tjänster än finansieringsverksamhet och även vissa serviceinriktade tjänster som inte alltid kan anses vara av finansiell natur, under förutsättning att skyddsintressena inte åsidosätts. I punkten 2 anges sålunda att annan finansiell verksamhet är tillåten för bank om verksamheten är förenlig med inlåningen. Samma krav på förenlighet som uppställts för finansieringsverksamheten gäller således. En exemplifiering av vilka tjänster som det kan vara fråga om har lämnats i den allmänna motiveringen avsnitt 7.2.3.5.
Av punkten 3 framgår vidare att vissa icke finansiella verksamheter ingår i bankverksamhetsbegreppet, om verksamheten av särskilda skäl har ett nära samband med de övriga i pargrafen angivna verksamheterna. Vad som kan vara särskilda skäl framgår av avsnitt 7.2.3.5.
I paragrafens andra stycke anges arten av den verksamhet som ett finansinstitut måste bedriva för att få oktroj som bank. Enligt bestämmelsen skall bank erbjuda allmänheten ett allsidigt utbud av finansiella tjänster. Härigenom lagfästs den princip som sedan gammalt ansetts gälla för bankerna, nämligen att bank skall vara ett s. k. breddinstitut. Som exempel på den art av verksamhet som bank skall bedriva har i lagtexten ansetts speciellt böra markeras in- och utlåning av pengar eftersom detta utgör en för bank fundamental uppgift. Bestämmelsen har närmare kommenterats i den allmänna motiveringen avsnitt 7.1 vartill hänvisas.
I tredje stycket förbjuds annan än bank att motta inlåning på räkning från allmänheten. Denna bestämmelse riktar sig följaktligen inte till bankerna utan till andra aktörer på marknaden. Från förbudet undantas den som enligt särskilt medgivande i lag äger rätt att driva ifrågavarande slag av inlåningsverksamhet. Sådant medgivande finns för närvarande för fondkommissionsbolag, Postgirot, riksgäldskontoret och Sveriges riksbank. I 9 kap. 1 § stadgas straff för den som i strid med bestämmelsen i förevarande stycke tar emot inlåning på räkning från allmänheten. Detta monopol korresponderar med den skyldighet som bankerna åläggs enligt andra stycket, nämligen att ta emot inlåning på räkning från allmänheten. Uttrycket inlåning på räkning från allmänheten är avsett att ha samma tillämpnings-
Del 2 s. 252252 Specialmotivering
område som det motsvarande uttrycket i den nu gällande bankrörelsedefinitionen jfr. avsnitt 7.1.
Paragrafens fjärde stycke innehåller en erinran om de begränsningar som enligt FBL gäller för lokala föreningsbankers rätt att bedriva inlåning.
FkL innehåller bestämmelser om att bankinspektionen kan lämna bank tillstånd att bedriva fondkommissionsrörelse och vad som gäller för sådan rörelse. l förevarande paragrafs femte stycke erinras om dessa bestämmelser, vilka nu föreslås bli intagna i 3 kap. KML.
2§
En bank får inte i andra fall än som sägs i 3-6 §§förvärva eller för egen
räkning inneha
aktie eller andel i företag,
emissionsbevis,
depåbevis,
andel i aktiefond eller
fordringsbevis
med efterställd betalningsrätt eller likartat bevis om
tillskott av riskkapital, om beviset har utfärdats företag i 4 §
av som avses
eller, om beviset har utfärdats av annat företag och inte är avsett för den
allmänna marknaden.
Med förvärv av aktie eller andel i företag jämstälLs förvärv av rörelse
om förvärvet avser hela eller en inte obetydlig del av rörelsen. I paragrafen räknas den egendom bank är förbjuden att förvärva
upp som och för egen räkning inneha. Den egendom som nämns är redan enligt gällande lag förbjuden egendom för bank, eftersom den är förenad med särskilda risker som kan äventyra de skyddsintressen som bank har att värna om. All egendom som inte omnämns i paragrafen får bank fritt förvärva under förutsättning att förvärvet ryms i bankverksamhetsdefinitionen.
Det viktigaste förbudet i paragrafen är aktieförvärvsförbudet. Även andra förbud att förvärva egendom som motsvarar aktie eller har anknytning till aktie har medtagits. Det är fråga om andel i företag, emissionsbevis, depåbevis och andel i aktiefond. Emissionsbevis är en gemensam benämning för teckningsrättsbevis vid nyemission och delbevis vid fondemission. Depåbevis är bevis om rätt till ett angivet antal utländska aktier i bolag som fått riksbankens tillstånd till försäljning av aktierna i Sverige. Begreppet aktiefond omfattar även s. k. obligationsfond jfr 1 § 1 aktiefondslagen 1974:931.
Eftersom bank med hänsyn till olika skyddsintressen inte bör driva verksamhet som gränsar till riskkapitalverksamhet förbjuds bank dessutom att förvärva och inneha fordringsbevis med efterställd betalningsrätt eller likartat bevis om tillskott av riskkapital om de inte är avsedda för den allmänna marknaden. Uttrycket likartat bevis om tillskott av riskkapital är avsett att fånga upp med de nämnda fordringsbevisen likartade, redan befintliga eller nytillkommande värdepapper.
Som framgår av 4 § får bank efter tillstånd av bankinspektionen förvärva aktier och andelar i s. k. organisationsföretag. Med organisationsföretag
Del 2 s. 253Specialmotivering 253
företag driver verksamhet som utgör bankverksamhet eller har avses som en nära anknytning till bankverksamhet. För att detta tillståndskrav inte en skall kunna kringgås genom att banken i stället för aktier förvärvar av
organisationsföretaget utfärdade bevis, i förevarande paragrafs som avses punkt gäller förvärvsförbudet sådana bevis oberoende av om de är
avsedda för den allmänna marknaden eller ej. Samma möjlighet till förvärv
enligt 4 § gäller för aktier, gäller för ifrågavarande bevis. Har bevisen som utfärdats företag förbudet däremot endast sådana bevis som av annat avser inte är avsedda för den allmänna marknaden.
inte aktieförvärvsförbudet lätt skall kunna kringgås har i andra För att stycket jämställts förvärv ett företags rörelse med förvärv av aktier eller av andelar i företaget. Av 4§ framgår att tillstånd kan ges till förvärv av
rörelsen i ett organisationsföretag.
3§
En bank får förvärva aktie eller andel företag,i vilket uteslutande har till
syfte förvalta fast egendom eller tomträtt som förvärvats för att bereda att banken lokaler för verksamheten eller för att tillgodose därmed samman-
hängande behov.
Paragrafen, utgör ett undantag till förvärvsförbudet i 2 överensstämsom mer i sak med gällande lag.
4§
Efter tillstånd bankinspektionen får bank förvärva aktie eller andel i av en svenskt eller utländskt företag med verksamhet som utgör eller har en en anknytning till bankverksamhet. Tillstånd skall lämnas, om hinder nära från allmän synpunkt. Är förvärvet principiell betydelse inte möter av skall inspektionen överlämna ärendet till regeringen för prövning. Vad sägs iförsta stycket gäller även fordringsbevis med efterställd som betalningsrätt och likartat bevis tillskott riskkapital, om beviset har om av utfärdats företag avsesi första stycket. av som För banks förvärv aktier på grund enfondemission i ettföretag en av av i första stycket krävs inget tillstånd. Detsamma gäller för en som avses sparbanks förvärv aktier i Sparbankernas Bank och en central förav aktier i Föreningsbankernas Bank. eningsbanks förvärv av Med bank förstai och tredje styckena för föreningsbankernas del avses central föreningsbank. Med förvärv aktie eller andel i företag som avses i första stycket av jämstälLsförvärv rörelse förvärvet hela eller inte obetydlig av om avser en del av rörelsen.
Paragrafen, reglerar förvärv aktier och andelar i s. k. organisationssom av företag, utgör ytterligare ett undantag till förvärvsförbudet i 2 Bestäm-
melsen har utförligt diskuterats i den allmänna motiveringen avsnitt
7.2.3.7.2. I första stycket stadgas att bank efter tillstånd av bankinspektionen får en förvärva aktier och andelar i företag med verksamhet som utgör banken
254 Specialmotivering
Del 2 s. 254verksamhet eller har en nära anknytning till sådan verksamhet, dvs. i s. organisationsföretag och att tillstånd skall ges om inte hinder möter från allmän synpunkt. Riktlinjer för bedömningen när hinder från allmän synpunkt skall anses föreligga har givits i avsnitt 7.2.3.7.2. Av andra stycket framgår att samma tillståndskrav enligt paragrafens som första stycke gäller förvärv av aktier och andelar, även gäller förvärv av sådana bevis som avses i 2§ dvs. fordringsbevis med efterställd betalningsrätt och likartade bevis om tillskott av riskkapital, garantiex. fondsbevis, vilka utfärdats av ett organisationsföretag. Krav på tillstånd gäller oavsett om beviset är avsett för den allmänna marknaden eller ej. Tillståndskravet för dessa bevis överenstämmer med gällande lag. För de att skyddsintressen som tillgodoses genom kapitaltäckningsreglerna inte skall trädas för när, bör tillstånd till förvärv av bevis utfärdats annat som av kreditinstitut lämnas med stor restriktivitet. Det bör därvid uteslutet vara att exempelvis en sparbank eller en föreningsbank tillstånd till att ges förvärva förlagsbevis eller garantifondsbevis som utfärdats av en bank inom den egna institutgruppen. Med stöd 5 kap. 30 § SBL och 5 kap. 26 §FBL av är det möjligt för företag vari sparbank eller föreningsbank äger del att uppträda som s. k. market maker för garantifondsbevisen. Som slagits fast i den allmänna motiveringen är det endast aktie- och andelsförvärv som innebär ett kapitaltillskott eller förändring ägarfören av hållandena som bör kräva tillstånd. I paragrafens tredje stycke har därför från tillståndskravet undantagits förvärv aktier på grund fondemisav av en sion i ett organisationsföretag. Liksom enligt nuvarande reglering krävs inget tillstånd för sparbankemas förvärv av aktier i Sparbankernas Bank eller för central föreningsbanks en förvärv av aktier i Föreningsbankernas Bank. Med förvärv av organisationsföretag helt eller delvis jämställs i femte stycket förvärv av rörelse om förvärvet avser hela eller inte obetydlig del en av rörelsen. Rörelseförvärv är ofta ett alternativ till förvärv bolaget. För av att hindra kringgåenden av tillståndskravet i första stycket är regeln nödvändig. Den motsvarar 4 kap. 4 § och 5 kap. 3 § KML.
5§
En bank som medverkar vid emission aktier på den allmänna markav naden får förvärva aktier som ingår i emissionen men skall avyttra dessa så snart det lämpligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om särskilda skäl föreligger, kan bankinspektionen medge att aktierna får innehas längre tid. En sparbank och en central föreningsbank får dock endast efter bankinspektionens tillstånd medverka vid verksamhet som avsesiförsta stycket.
Detta undantag från förvärvsförbudet avser förvärv av emissionsaktier och överensstämmer i sak med gällande lag. Enligt första stycket får en bank utan särskilt tillstånd förvärva aktier som ingår i en emission av aktier på den allmänna marknaden, banken om
Del 2 s. 255Specialmotivering 255
medverkar i emissionen. Uttrycket emission av aktier på den allmänna marknaden avser några olika situationer, innefattande såväl utgivning av nya aktier eller teckningsrätter primäremission som spridning av befintligt aktieinnehav i ett bolag sekundäremission. Det kan vara fråga om kontantemission, försäljning av ett stort antal aktier på en gång bl0ckutförsäljning, introduktion på marknaden av aktier som tidigare inte haft någon större spridning, utbyteserbjudande eller försäljning av ett betydande antal teckningsrätter i bolag med få aktieägare i syfte att få bolaget introducerat på marknaden.
På samma sätt som när det gäller fondkommissionärers medverkan i emissionsverksamhet grundar sig bankens medverkan normalt på ett uppdrag från bolaget resp. säljaren. Verksamheten har närmare beskrivits i kommentaren till 5 kap. 4 § KML.
Av första stycket framgår också att en bank endast under en begränsad tid får inneha aktier som förvärvats med stöd av ifrågavarande bestämmelse. Från denna begränsning av innehavet till ett år från förvärvet kan bankinspektionen medge undantag om särskilda skäl föreligger. En bank har emellertid också möjlighet att överföra innehavet av aktier till ett av banken ägt kredtimarknadsbolag. Det är således inte något krav att emissionen skall avslutas i själva banken jfr. avsnitt 8.3.5.3.
Av andra stycket framgår att ett bankaktiebolag får bedriva emissionsverksamhet utan tillstånd medan en sparbanks och en central föreningsbanks emissionsverksamhet förutsätter tillstånd av bankinspektionen.
6§
En bank som har tillstånd att driva aktiemarknadskommission får, för
att underlätta rörelsen, i samband med denna förvärva aktier, emis-
sionsbevis samt andelar i aktiefonder och ekonomiska föreningar. Ban-
ken får inte inneha sådana värdepapper till högre anskaffningsvärde än
som anges i 5 kap. 2 § kapitalmarknadslagen 1989:000. Om en bank
som driver aktiemarknadskommission ingår i en koncern, i vilken också
ingår fondkommissionsbolag, fondhandlarbolag eller annan bank vilka
har tillstånd att driva aktiemarknadskommission, gäller dessa begräns-
ningar för koncernen i dess helhet. l sådant fall skall banken till bankin-
spektionen anmäla vilka värdegränser som bestämts för de olika före-
tagens innehav av värdepapper. Om synnerliga skäl föreligger kan
bankinspektionen medge att banken får inneha värdepapper i större
omfattning än vad som anges i nämnda paragraf. Undantagen i denna paragraf från förbuden i 2 § överensstämmer med gällande rätt.
7§ Oavsett vad som föreskrivs i 1-6 §§ får en bank för att skydda fordran
offentlig auktion, fondbörs eller sådan marknad som avsesi 2 §
andra stycket lagen 1979:749 om Stockholms fondbörs eller vid ex-
ekutiv försäljning köpa egendom som är utmätt eller utgör säkerhet för
fordringen, och
Del 2 s. 256256 Specialmotivering
2. om det finns anledning att anta att banken annars skulle lida
avsevärd förlust, som betalning för fordran överta egendom som utgör
säkerhet för fordringen eller annan egendom.
Första stycket gäller inte egen aktie. I fråga om bevis om tillskott till
garantifond eller grundfond i sparbank och bevis om andel i eller tillskott
till garantifond i föreningsbank gäller bestämmelserna i 5 kap. 30 §
första stycket sparbankslagen 1987:619 respektive 5 kap 26 § första
stycket föreningsbankslagen 1987:620.
I utbyte mot egendom som har köpts eller övertagits enligt första
stycket får en bank förvärva aktier i ett bolag, som bildats för för-
valtning av egendomen eller för fortsättande av en med denna driven
verksamhet.
Har aktier förvärvats enligt första eller tredje stycket får banken, om
uppenbar fara föreligger för att banken annars lider förlust, förvärva
ytterligare aktier i samma bolag.
Har aktier förvärvats enligt första, tredje eller fjärde stycket får
banken, om aktiebolaget överlåter sina tillgångar på ett annat aktiebo-
lag, byta ut dessa aktier mot aktier i det andra bolaget.
Den egendom som banken förvärvat enligt denna paragraf skall av-
yttras så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum
utan förlust för banken. Har egendomen inte avyttrats inom tre år från
förvärvet krävs bankinspektionens tillstånd för fortsatt innehav.
Paragrafen överensstämmer i huvudsak med gällande lag. För att skydda fordran ges bank rätt att förvärva inte enbart den egendom, som bank förbjuds förvärva enligt 2 Bank ges därutöver rätt till egendomsförvärv som inte ryms inom bankverksamhetsbegreppet. Förvärven behöver således inte vara förenliga med inlåningsverksamhet men tillåts ändå under vissa förutsättningar för att bank skall kunna skydda egen nödlidande fordran. Innebörden av uttrycket annan egendom har diskuterats i den allmänna motiveringen avsnitt 7.2.3.7.4, vartill hänvisas.
Ändringarna i andra stycket är endast föranledda att garantifond
av en inrättas för föreningsbank.
Den egendom som banken förvärvat enligt denna paragraf får endast innehas under viss i sista stycket angiven tid. Av 21 § framgår att förvärv enligt 7 § skall anmälas till bankinspektionen.
8§
Till insättamas skydd skall en bank ha ett visst lägsta kapital i form av
eget kapital i bankaktiebolag, egna fonder i sparbank samt eget kapital i
central föreningsbank tillsammans med anslutna lokala föreningsbanker kapitalkrav.
Med eget kapital respektive egna fonder får likställas dels fyrtio pro-
cent av ett belopp som svarar mot bankens reserver för utlåning, garan-
tiförbindelser och utländska valutor, mot bankens reserv för obligatio-
ner, varmed avses det belopp med vilket obligationernas värde beräknat
enligt 4 kap. 4 § 1överstiger nettovärdet, samt mot bankens reserv iföljd
av avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjande, dels det nominel-
värdet av förlagsbevis och andra skuldförbindelser som medför rätt
till betalning först efter bankens övriga borgenärer. I båda fallen får
Del 2 s. 257Specialmotivering 257
medräknas högst belopp mot det egna kapitalet respektive ett som svarar de egna fonderna. kapital och i central föreningsbank med anslut- Med eget reserver en lokala föreningsbanker summorna av eget kapital och reserver i na avses dessa föreningsbanker. Förlagsinsatserna räknas därvid inte in i det kapitalet. Det nominella värdet dessainsatser får dock likställas egna av med kapital intill ett belopp tillsammans med det nominella eget som förlagsbevis och andra skuldförbindelser enligt andra stycket värdet av mot det egna kapitalet. svarar Eget kapital respektive fonder och vad som därmed får likställas egna enligt andra och tredje styckena utgör bankens kapitalbas. Har bank ett väsentlig ekonomiskt intresse i ett aktiebolag, som en uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som har förvärvats för att bereda banken lokaler för dess verksamhet eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från bankens kapital-
bas avräknas åtta procent av det bokförda värdet av aktierav summan i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av na dessa mot bankens innehav av aktier i fastighetsbolag. som svarar
Första stycket överensstämmer med gällande rätt. I andra stycket har tillagts att med eget kapital resp. egna fonder får
likställas 40 % belopp mot bankens reserv i följd av av ett som svarar avskrivning på egendom upplåtits till nyttjande. Därmed avses överavsom skrivningar på leasingobjekt. Tillägget motiveras av att bank enligt kommit-
téns förslag skall kunna driva leasingverksamhet i banken, och inte som
hittills endast ett dotter- eller intressebolag. Motsvarande bestämgenom melse rörande beräkning kapitalbas för kreditmarknadsbolag återfinns i av
KML. I fjärde stycket fanns tidigare bestämmelse om avräkning från eget en kapital fonder för tillskott i andra företag som driver någon form resp. egna bankverksamhet. Denna bestämmelse har utgått och ersatts bl. a. av de av föreslagna bestämmelserna i 10§ utvidgad konsoliderad kapitaltäckom
ning. I det föreslagna fjärde stycket har redaktionell nyhet införts nu som en begreppet kapitalbas, bl. för att underlätta hänvisningar. Med kapitalbas a. bankens kapital fonder och vad som därmed får avses eget resp. egna likställas enligt de två närmast föregående styckena i paragrafen.
I femte stycket har ändring gjorts innebörd att avräkning skall ske en av från enbart kapital fonder utan från kapitalbasen. I inte eget resp. egna praxis har ordalydelsen avräkningen alltid gjorts från kapitalbasen. -trots innebär alltså ingen ändring i sak utan endast en i förtydligande Tillägget syfte tillkommen redaktionell ändring. Paragrafen innehöll tidigare i sista stycket bestämmelse om att bankinen spektionen kunde, synnerliga skäl förelåg, tillåta en bank att med eget om kapital och fonder likställa det nominella värdet av bl. a. förlagsbevis egna intill belopp motsvarade och halv gånger det egna kapitalet ett som en en fonderna. Bestämmelsen infördes år 1987 för att provisoriskt eller de egna lösa vissa bankers i realiteten några sparbankers kapitaltäckningspro- - -
Del 2 s. 258258 Specialmotivering
blem. Sparbankernas problem med försörjning av riskkapital har fått en lösning genom kommitténs förslag dessa möjlighet att garantisom ger ge ut fondsbevis. Det finns därför inte längre behov bestämmelse av en varigenom dispens från gängse regler om beräkning av kapitalbas kan medges. Bestämmelsen har på grund härav utgått.
9§
Kapitalkravet bestäms i förhållande till bankens tillgångar insamt gångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden som innebär en kreditrisk för banken placeringar. För central en föreningsbank med anslutna lokala föreningsbanker bestäms kapitalkravet gemensamt. Vid beräkningen av kapitalkravet indelas placeringarna i följande fem grupper, nämligen A1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret, skattkammarväxlar och obligationer utfärdats staten, som av kommun eller därmed jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, Sparbank, central föreningsbank, allmän kassa eller inrättning vars reglemente fastställts av regeringen, kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag, fondhandlarbolag, hypoteksinstitut eller Nordiska investeringsbanken, andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämför- . lig samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, central föreningsbank eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag, fondhandlarbolag, hypoteksinstitut eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar, fordringar för vilka säkerheten utgörs värdehandling eller . av fordran, som anges under A 1-3, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden . för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandlig eller fordran, som anges under A 1-4. andra fullgoda obligationer än de som anges under A . fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkringsföretag än som avses under A 3 eller samfällighetsförening svarar, därvid fordringar för vilka utländskt bankföretag svarar skall tas upp till en och en halv gånger fordringarnas belopp, fordringar för vilka säkerheten utgörs värdehandling eller . av fordran, som anges under B 1 eller eller panträtt i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet den fasta av egendomen eller, i fråga om tomträtt, byggnad hör till av som tomträtten, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden . för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som anges under B 1-3. fordringar . för vilka säkerheten utgörs av a panträtt i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med eller entvåfamiljshus eller med flerfamiljshus för vilket bostadslån enligt statliga bestämmelser utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om pantvärdet ligger mellan sjuttiofem och etthundra procent av
Del 2 s. 259Specialmotivering 259
det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten, b panträtt i fastighet helt eller delvis är inrättad för indust-
som riell verksamhet eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller,
av i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten. garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden för vilka banken erhållit säkerhet i form av värdehandling eller fordran, som anges under C lös egendom som banken upplåtit till nyttjande. aktier, emissionsbevis och andelar i aktiefonder som utgör handelslager enligt 6 övriga tillgångar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden utom sådana som enligt 8 § femte stycket skall avräknas från kapitalbasen eller som omfattas av bestämmelserna i 10
För placeringar som anges under A gäller inte något kapitalkrav. I övrigt uppgår kapitalkravet vid varje tidpunkt till lägst ett belopp som motsvarar sammanlagt procent av summan av placeringar som anges under B, en fyra procent av summan av placeringar som anges under C, tjugofyra procent av summan av placeringar som anges under D och åtta procent av summan av placeringar som anges under E. Placeringar skall tas upp till följande värden, nämligen fordringar, för vilka reserver som avses i 8 § andra stycket avsatts, till sitt bruttovärde, övriga tillgångar till sitt nettovärde, garantiförbindelser, som är knutna till kreditgivning, till sitt nominella belopp, 4. övriga garantiförbindelser till halva sitt nominella belopp samt andra åtaganden på kapitalmarknaden till sitt nominella belopp, om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp. Med uppskattat värde i första stycket B 3 och C 1 avses det värde, som banken bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gällande statliga bestämmelser om bostadslån till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet där denna uppförs om inte särskilda skäl föranleder annat.
Enligt paragrafens nuvarande lydelse hänförs till grupp A 3 fordringar för vilka svarar kreditaktiebolag och sådant bankägt aktiebolag som enligt regeringens medgivande får jämställas med kreditaktiebolag vid tillämpningen paragrafens första stycke, dvs. bankägda finansbolag. Enligt av kommitténs förslag skärps kraven på de nuvarande finansbolagen och dessa inordnas tillsammans med de nuvarande kreditaktiebolagen under företagsformen kreditmarknadsbolag. Likaså skärps kraven på de nuvarande fondkommissionsbolagen. Fordringar för vilka sådana bolag svarar skall anses lika säkra fordringar för vilka de nuvarande kreditaktiebolagen svarar. som
Del 2 s. 260260 Specialmotivering
I grupp A 3 har därför uttrycket kreditaktiebolag och sådant bankägt aktiebolag som enligt regeringens medgivande får jämställas med kreditaktiebolag vid tillämpningen detta stycke ersatts med kreditmarknadsav bolag. Vidare har bland de uppräknade instituten tillagts fondkommissionsbolag och fondhandlarbolag. Motsvarande ändringar har gjorts i grupp A 2. Ändringama i C är föranledda grupp av den föreslagna bankverksamhetsdefinitionen och de förändrade förvärvsreglerna bankerna möjligsom ger het att i banken fullt ut bedriva leasingverksamhet. Utan ändring i kapitaltäckningsbestämmelserna skulle placeringar avseende leasing komma att hänföras till övriga tillgångar under nuvarande D, dvs. med ett grupp kapitaltäckningskrav på åtta procent. Som närmare redovisats i den allmänna motiveringen avsnitt 7.2.3.5 har säkerheten vid leasing av lös egendom eller snarare äganderätten till objektet ansetts vara av samma kvalificerade art som säkerheterna som räknas upp i paragrafen under C. Leasing av lös egendom har därför förts till denna grupp genom en ny p. Utöver leasingverksamhet kommer bankerna också att fullt ut i banken kunna bedriva factoring. Eftersom säkerheten vid factoring ansetts böra jämställas med borgen och verksamheten därför böra hänföras till 8-procentsklassen, krävs emellertid inte någon ändring i kapitaltäckningsbestämmelsema. I den allmänna motiveringen, avsnitt 9.6.10, och i specialmotiveringen till 5 kap. 6 § KML, har motiven för införandet den riskklassen av nya grupp D, för fondkommissionsrörelsens handelslager, redovisats. Grupp E motsvarar nuvarande D. Ändringen i denna är grupp grupp föranledd av att den nu gällande avräkningsregeln i 9§ fjärde stycket avseende tillskott i företag som driver någon form bankverksamhet, av föreslås bli upphävd se kommentaren till 8 och 10 §§. Eftersom reglerna i 10 §om konsoliderad kapitaltäckning normalt inte skall tillämpliga på vara participationer som understiger 20 % kapitalet och motsvarande andel av av röstetalet för samtliga aktier eller andelar i ett finansinstitut, innebär ändringen att sådana placeringar belastas med ett kapitalkrav på åtta procent.
10§
Om en svensk bank genom aktieinnehav eller på annat sätt har andel i ett svenskt eller utländskt företag som driver någon form bankverkav samhet och andelen uppgår till lägst tjugo procent av företagets aktiekapital eller motsvarande eller till motsvarande lägst tjugo procent av röstetalet för samtliga aktier eller andelar företageti skall, utöver vad som föreskrivs i fråga om kapitaltäckning i 8 och 9 §§ eller i lag, gälla annan följande. Banken skall vid varje tidpunkt uppfylla dels kapitalkravet för banken, dels den del av kapitalkravet i företaget mot bankens andel som svarar av kapitalet. För fordringar som banken eller företag som avses i första
Del 2 s. 2611988:29 Specialmotivering 261 SOU
stycket har på varandra krävs inget eget kapital. Detsamma gäller fordringar för vilka ett sådant företag svarar. Det sålunda beräknade kravet utgör bankens konsoliderade kapitalkrav. Vid beräkningen bankens eget kapital respektive egna fonder får av denna även tillgodoräkna vad som efter förvärvet av aktierna eller andelarna i företaget avsatts till fritt eller bundet eget kapital, dock till högre belopp än svarar mot bankens andel av kapitalet i företaget. som Är företaget ett dotterföretag till banken skall det egna kapitalet eller de fonderna minskas med värdet av eventuell goodwill som uppkommit egna vid förvärvet. Det sålunda beräknade kapitalet utgör bankens konsoliderade eget kapital. Med konsoliderat eget kapital får i motsvarande omfattning som enligt 8 § andra stycket likställas reserver för utlåning och förlagsbevis m.m. Reserverför utlåning iföretaget får dock likställas endast till den del m.m. dessa uppkommit efter förvärvet av aktierna eller andelarna i företaget. Förlagsbevis utgivits banken eller företaget får inte likställas m.m. som av dessa innehas banken eller företag som avses i första stycket. om av av Reserverför utlåning och avföretaget utgivna förlagsbevis m.m. får m.m. inte heller likställas till högre belopp än som svarar mot bankens andel av kapitalet i företaget. Bankens konsoliderade eget kapital och vad som därmed får likställas utgör bankens konsoliderade kapitalbas. l fråga utländska företag beslutar bankinspektionen om beräkom kapitalkrav och kapitalbas. ningen av Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får, i samband med att tillstånd lämnas enligt 4 besluta att vad som i denna paragraf stadgas skall äga tillämpning även i fråga om andel som är mindre än anges i första stycket. som Regler konsoliderad kapitaltäckning infördes genom BRL och trädde i om kraft den 1 januari 1988. Reglerna, som i nu gällande lagstiftning finns i detta kapitels 11 har med vissa ändringar och tillägg förts över till 10 Det konsoliderade kapitaltäckningsförfarandet innebär i korthet att ett särskilt kapitalkrav beräknas för koncern eller en grupp av intresseföreen tag driver någon form av bankverksamhet. Vid beräkningen av kapitalsom kravet beaktas samtliga i koncernen eller företagsgruppen förekommande placeringar och vid beräkningen kapitalbasen sammanräknas på visst sätt av företagens kapital samt värderegleringsreserver och förlagslån. egna Det konsoliderade kapitaltäckningsförfarandet har som framgått avförsta stycket utvidgats till att omfatta samtliga etableringar i svenska och utländska dotter- eller intresseföretag, som driver någon form av bankverksamhet, bankens andel uppgår till lägst 20 °o av aktiekapitalet eller motsvarande om eller andelen motsvarar lägst 20 % av röstetalet för samtliga aktier eller om andelar. Ändringen syftar till att skapa en mera realistisk beräkningsmetod av kapitalkravet än vad som är möjligt enligt nuvarande regler om avräkning tillskjutet aktiekapital från bankens kapitalbas. De nya reglerna av kommer att förhindra att bankerna i framtiden utan tillskott av nytt riskkapital skulle kunna öka rörelsevolymen genom att föra över delar av verksamheten i banken till särskilda dotter- eller intressebolag och samtidigt öka andelen lånefinansierat kapital.
Del 2 s. 262262 Specialmotivering
Med företag som driver någon form av bankverksamhet slag avses samma av finansiella institut som enligt den nuvarande lagstiftningen, alltså enligt kommitténs förslag bank, kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag och fondhandlarbolag. Företag utgör stödfunktion till bank, såsom som data- eller transportföretag och liknande, omfattas inte av den nu ifrågavarande definitionen. Den utvidgade konsoliderade kapitaltäckningen ersätter inte bestämmelserna om beräkning av kapitalkrav i 8 och 9 §§. Det är avsett att kapitaltäckningskravet för moderbanken å sidan och för konsolideringsgrupena pen som helhet å andra sidan skall beräknas i två skilda förfaranden. Samtliga företag i gruppen måste var för sig uppfylla de kapitalkrav som uppställs för respektive institutgrupp i BRL och KML. Denna princip kommer till uttryck i första stycket. I konsolideringsförfarandet skall enligt andra stycket moderbanken vid varje tidpunkt uppfylla, förutom det egna kapitalkravet beräknats som enligt 8 och 9 §§, den del av kapitalkravet i dotter- eller intresseföretaget som svarar mot bankens andel i företagets aktiekapital eller motsvarande. Enligt denna kvotkonsolideringsprincip skall alltså moderbanken, denom na exempelvis innehar 60 °o av aktiekapitalet i ett kreditmarknadsbolag, uppfylla motsvarande andel av detta bolags kapitalkrav på sätt detta beräknats enligt KML. Vid beräkningen av kapitalkravet skall emellertid liksom enligt gällannu de regler samtliga interna fordringar mellan företagen i konsolideringsgruppen elimineras. Detta kommer till uttryck i lagtexten för genom att fordringar som banken eller företag i konsolideringsgruppen har på varandra krävs inget eget kapital. Likaså skall fordringar för vilka något företag i konsolideringsgruppen ingått garantiförbindelse undantas vid beräkningen av kapitalkravet. Tredje stycket innehåller bestämmelser om beräkning det kapitaav egna let resp. de egna fonderna. Utgångspunkten för beräkningen är moderbankens eget kapital eller fonder på sätt detta definieras i BRL. Härutöver egna får banken tillgodoräkna fritt och bundet eget kapital upparbetats i som dotter- och intresseföretagen efter tidpunkten för bankens förvärv av aktierna eller andelarna i dessa. I enlighet med kvotkonsolideringsprincipen får dock endast så stor del nämnda kapital tillgodoräknas av som svarar mot bankens andel av aktiekapitalet eller motsvarande i företaget. Från summan av det sålunda beräknade egna kapitalet och fonderna skall därefter egna avdrag ske för eventuell goodwill som uppkommit vid förvärvstillfället. Sådant avdrag skall endast ske beträffande företag som är dotterföretag till banken. Vad som förstås med dotterföretag framgår 1 kap. 3 av Fjärde stycket innehåller bestämmelser om i vilken utsträckning värderegleringsreserver och förlagslån får likställas med eget kapital resp. egna fonder. Utgångspunkten är härvid det kapital och de fonder egna egna som beräknats för hela konsolideringsgruppen enligt tredje stycket. Med det egna kapitalet och de egna fonderna får likställas och förlagslån reserver m.m. i den utsträckning som följer av 8 §.andra stycket. Dock får endast
Del 2 s. 263Specialmotivering 263
sådana i dotter- och intresseföretagen som upparbetats efter banreserver aktierna eller andelarna i dessa likställas med eget kapital kens förvärv av fonder. Förlagslån och liknande skuldförbindelser mellan konsoeller egna lideringsföretagen får inte likställas med eget kapital och egna fonder. Reserver och förlagslån får heller medräknas till högre belopp än m.m. mot bankens andel av kapitalet i företaget, vilket följer av som svarar kvotkonsolideringsprincipen. Femte stycket överensstämmer i sak med gällande rätt. Enligt bestämmelbeslutar bankinspektionen om beräkningen av kapitalkrav och kapitalsen bas för utländska dotter- och intresseföretag. Bestämmelsen tjänar till syfte att speciella utländska förhållanden saknar motsvarighet i svensk kresom ditlagstiftning skall kunna beaktas. I sjätte stycket har tillkommit bestämmelse som medger regeringen en eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen att, i samband med att tillstånd till förvärv aktier eller andelar lämnas enligt 4 som av villkor för förvärvet besluta att innehavet skall omfattas av den konsoliderade kapitaltäckningen, oaktat ägande- eller röstandelen inte uppgår till 20 °o. Ett sådant villkor kan alltså inte föreskrivas i efterhand för redan bestående innehav utan enbart i samband med att tillstånd för förvärv lämnas.
15§ En bank skall ägna särskild uppmärksamhet åt att banken inte i sådan omfattning, att fara kan uppkomma för dess säkerhet, har fordringar på låntagare eller på låntagare, som är förbundna med varandra i samma väsentlig ekonomisk intressegemenskap. Detsamma gäller kredit mot säkerhet aktier eller förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag av eller aktiebolag är förenade i sådan gemenskap. Med fordran som jämställs säkerhet i form av borgen eller annan garantiförbindelse till banken. En central föreningsbank skall dessutom bevaka att inte banken tillsammans med anslutna lokala föreningsbanker har fordringar som i första stycket i sådan omfattning att fordringarna sammantagna avses kan medföra fara för föreningsbankernas säkerhet. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får utfärda närmare föreskrifter om vilka begränsningar som i dessafall skall gälla.
Denna bestämmelse motsvarar nuvarande 16 Bankinspektionens förskriftsrätt har behandlats i allmänna motiveringen under avsnitt 12.6.2. Denna rätt föreslås omfatta även enhandskreditbestämmelser vilket innebär möjlighet för regeringen att bemyndiga banken inspektionen att utfärda generellt tillämpbara föreskrifter. Avsikten är att föreskrifterna skall utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de allmänna råd inspektionen för närvarande utfärdat avseende enhandssom krediter.
Del 2 s. 264264 Specialmativering
4 kap. Redovisning
Del 2 s. 2647§
I balansräkningen skall aktier i dotterbolag tas upp som en särskild post bland tillgångarna. Utgifter för bankens bildande och för dess förvaltning får inte tas upp som tillgångar. Detsamma gäller utgifter för ökning aktiekapital och av bildande av garantifond. Inbördes fordrings- och skuldförhållanden mellan dotterföretag och moderföretag i koncern skall redovisas. Detta får ske inom linjen. Detsamma gäller för panter och därmed jämförliga säkerheter eller ansvarsförbindelser till förmån för ett dotterföretag eller ett moderföretag. Redovisningen skall utformas enligt de föreskrifter utfärdas som med stöd av 1 §tredje stycket samt i enlighet med god redovisningssed. Ett bankaktiebolags eget kapital skall delas i bundet eget kapital upp och fritt eget kapital eller ansamlad förlust. Under bundet eget kapital skall tas upp aktiekapital, reservfond och uppskrivningsfond. Under fritt eget kapital eller ansamlad förlust skall fria fonder, för tas upp var sig, balanserad vinst eller förlust samt nettovinst eller förlust för räkenskapsåret. Balanserad förlust och förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som avdragsposter. I ett bankaktiebolag skall vid aktiekapitalet antalet aktier och anges akties nominella belopp. En sparbanks egna fonder skall delas i fonder och nettovinst eller upp förlust för räkenskapsåret. Som fonder redovisas var för sig grundfond, reservfond, garantifond och uppskrivningsfond. Benämningen fond får inte användas för annat belopp i balansräkningen. Förlust för räkenskapsåret tas upp som avdragspost. En föreningsbanks eget kapital skall delas i bundet eget kapital upp och fritt eget kapital eller ansamlad förlust. Under bundet eget kapital skall tas upp insatskapital, reservfond, garantifond och uppskrivningsfond. Medlemsinsatser och förlagsinsatser skall redovisas för sig. var Under fritt eget kapital eller ansamlad förlust skall fria fonder, tas upp var för sig, balanserad vinst eller förlust samt nettovinst eller förlust för räkenskapsåret. Balanserad förlust och förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som avdragsposter.
Ändringen i paragrafen är föranledd att garantifond inrättas för av en föreningsbankerna.
7 kap. Tillsyn
Del 2 s. 2648§
Om styrelsen eller stämman har fattat ett beslut som avviker från sådan lag eller författning som avses i 1 § första stycket eller från bankens stadgar, får bankinspektionen förbjuda verkställighet beslutet. Har av beslutet gått i verkställighet får inspektionen förelägga styrelsen att göra rättelse där så kan ske samt att fullgöra vad åligger styrelsen. Ett som sådant föreläggande får dock inte meddelas i fråga om sådana föreskrifter i lag, som det är straffbart att överträda.
Del 2 s. 2651988:29 Specialmotivering 265 SOU
Om avvikelsen enligt första stycket är av allvarlig beskaffenhet, skall inspektionen göra anmälan om detta till regeringen, som kan förklara oktrojen förverkad. Kan det antas att banken låter sig rättas därav får bankinspektionen i stället för att göra anmälan enligt andra stycket, meddela banken skriftlig erinran. Bankinspektionen får även meddela banken skriftlig erinran om annat förhållande föreligger som allvarligt inverkar på bankens säkerhet eller i övrigt är betydelse för en sund utveckling av bankverksamheten. av Föreligger missförhållanden hos bank i annat fall får bankinspektionen i särskilt beslut göra anmärkning om det. Skriftlig erinran och anmärkning får förenas med föreläggande om rättelse.
Paragrafens första och andra stycken överensstämmer med 8 § BRL. Efter förebild från 31 § FkL har i paragrafen möjlighet öppnats för bankinspektionen att meddela skriftlig erinran och anmärkning. I fjärde stycket har uttryckligt samband skapats mellan den s. k. sundhetsparagrafen och inspektionens möjligheter att framföra kritik. Paragrafen har kommenterats i allmänna motiveringen under avsnitt 12.6.3.
9§
Bankinspektionen äger även rätt att meddela de påpekanden i fråga om verksamheten i en bank, som inspektionen finner påkallade. Om verksamheten i bank till följd av allvarliga missförhållanden i en bankens ledning kan befaras komma att bli till skada för det allmänna, får bankinspektionen förelägga bankens styrelse att vidta erforderliga åtgärder. Om styrelsen inte rättar sig efter ett sådant föreläggande tillämpas 8 § andra stycket.
Den enda sakliga förändring som görs i paragrafen är att den nuvarande termen erinringar i första stycket ändras till påpekande i syfte att särskilja begreppet från skriftlig erinran enligt 8 Påpekande är, liksom tidigare erinringar, endast en form av rekommendation inte förpliktande åtgärd - inspektionen meddelar bank i samband med det löpande tillsynssom arbetet. Denna typ av kritik meddelas inte i särskilt överklagbara beslut. Se allmänna motiveringen 12.6.3.
17§
Om pensionsstiftelse eller en personalstiftelse hör till en bank och en stiftelsens förmögenhet huvudsakligen härrör från medel som tillskjutits banken, skall stiftelsen stå under bankinspektionens tillsyn. Därvid av skall stiftelsens ändamål beaktas och särskild hänsyn tas till vad som föreskrivs i denna lag om placering av banks medel. Har stiftelsens tillgångar inte placerats på ett tillfredsställande sätt, får inspektionen förelägga stiftelsen att vidta rättelse. En pensionsstiftelse eller en personalstiftelse som avses i första stycket får inte utan bankinspektionens medgivande äga större andel av aktierna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag än svarar mot ett röstetal om som
Del 2 s. 266266 Specialmotivering
högst fem procent för samtliga aktier. Om det finns aktier med olika röstvärde får andelen dock inte uppgå till mer än tio procent avaktiekapitalet. Den som företräder stiftelsen skall på bankinspektionens begäran hålla stiftelsens kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning. Han skall även lämna inspektionen alla de upplysninger rörande stiftelsen inspektionen som begär.
Ändringen i första stycket föranleds bankanslutna av att pensions- och personalstiftelser i fortsättningen skall stå under tillsyn endast bankinav spektionen. Detta innebär att den allmänna tillsyn hittills utövats som av länsstyrelserna enligt tryggandelagen skall flyttas över till bankinspektio-
nen. Paragrafen har tillförts ett nytt andra stycke, vari föreskrivs att ifrågavarande stiftelser inte utan bankinspektionens medgivande får äga större andel av aktierna i ett bolag än mot ett röstetal högst fem som svarar om procent av röstetalet för samtliga aktier. Denna föreskrift är endast en kodifiering av nu gällande praxis. Femprocentsregeln har emellertid inneburit att bankstiftelserna att förvärva röstsvaga aktier kunnat inneha genom avsevärda andelar av aktiekapitalet i enskilda bolag. För hindra att att bankerna indirekt genom stiftelserna får alltför stora näringslivsintressen har föreskriften kompletterats med regel innebär stiftelses en som att en andel i ett enskilt bolag inte får överstiga tio aktiekapitalet. procent av
I8§
En bransch- eller Centralorganisation för banker får inte driva verksamhetsom strider mot bestämmelserna i denna lag banks rörelse. Om om en sådan organisation driver verksamhet strider nämnda bestämsom mot melser, får bankinspektionen förelägga organisationen att vidta rättelse.
Paragrafen saknar motsvarighet i gällande lag. Bestämmelsen har till syfte att förhindra att banker kringgående banklagstiftningens regler genom av om banks rörelse låter bransch- eller Centralorganisation för banker driva verksamhet som är oförenlig med den bankerna bedrivna rörelsen. Med av bransch- eller Centralorganisation för banker avses en förening, ideel eller ekonomisk, som har till ändamål att ett samarbetsorgan för medlemsvara bankerna, att företräda dem utåt i vissa frågor, att tillhandagemensamma hålla service de anslutna bankerna eller liknande. För att det skall vara fråga om en sådan organisation krävs vidare att föreningen är Öppen för medlemskap av uteslutande eller till övervägande del banker och banatt .kerna har det helt avgörande inflytandet över föreningens verksamhetsinriktning. För närvarande uppfylls dessa kriterier Svenska Bankföreningav en, Svenska sparbanksföreingen och Sveriges Föreningsbankers Förbund. Bestämmelsen får till följd att de åsyftade bransch- eller Centralorganisationer som driver verksamhet som strider mot lagens bestämmelser om banks rörelse måste avyttra eller på annat sätt upphöra med att driva sådana
Del 2 s. 267Specialmotivering 267
verksamhetsgrenar. Det ankommer på bankinspektionen att pröva vilka verksamheter kan stå i strid med bestämmelserna om banks som anses rörelse. Kommittén för sin del utan att ha gjort en i detalj gående anser granskning att de verksamheter som för närvarande bedrivs inom ex- empelvis sparbankernas servicekoncern torde kunna betraktas som en för bransch- eller Centralorganisation tillåten verksamhet, medan de verksambedrivs i Sparbankernas Förvaltning AB och dess dotterbolag i heter som allt väsentligt kan stridande mot bestämmelserna om banks rörelse. anses Inspektionen ges enligt bestämmelsen befogenhet att i förekommande fall förelägga bransch- eller Centralorganisation att vidta rättelse. Föreläggandet kan förenas med vite. Längre gående tillsynsbefogenheter, exempelvis av sådant slag i 17 torde enligt kommitténs mening inte vara som anges erforderliga. Skyldigheten för de organisationer driver förbjuden verksamhet att som upphöra med denna inträder då lagen träder i kraft. I vissa fall kan verksamheten behöva avvecklas under längre period, ex. då det är fråga om att en avveckla eller att förändra inriktningen av ett betydande engagemang. Detta bör kunna beaktas bankinspektionen på det sättet att inspektionen av awaktar tid med att förelägga rättelse eller alternativt i föreläggandet en relativt lång tid inom vilken rättelse skall ha skett. Icke bestämmer en tillåten verksamhet bör dock helt avvecklad senast fem år efter lagens vara ikraftträdande.
19§
Bankinspektionen skall efter skriftlig ansökan meddela bindande förhandsbesked huruvida viss verksamhet är bankverksamhet om förhandsvikt med hänsyn till sökandens intressen. Vid besked kan antas vara av principiell betydelse skall inspektionen överlämna ärendet till frågor av regeringen.
Paragrafen saknar motsvarighet i gällande lag och har beskrivits i den allmänna motiveringen 12.6.4.
20§
Om någon driver sådan verksamhet, att denna lag kan antas vara tilllämplig, får bankinspektionen förelägga denne att till inspektionen lämna de upplysningar verksamheten behövs för att bedöma om lagen om som är tillämplig.
Paragrafen, är ny, överensstämmer med 20§ FiL. Här öppnas en som möjlighet för bankinspektionen att rikta en formell förfrågan till företag eventuellt ägnar sig åt tillståndspliktig verksamhet. Sådan förfrågan som kan förenas med vite.
Del 2 s. 268268 Specialmotivering
8 kap. Registrering m.m.
Del 2 s. 2685§
Bankinspektionen skall genast skriftligen underrätta banken när inspektionen
nedsatt aktiekapitalet enligt 4 kap. 14 § andra stycket bankaktiebolagslagen 1987:618,
förklarat beslut om nedsättning av aktiekapitalet förfallet enligt 6 kap. 7 § tredje stycket bankaktiebolagslagen,
förklarat fråga om fusion förfallen enligt 11 kap. 6 § tredje stycket bankaktiebolagslagen, 7 kap. 7 § tredje stycket sparbankslagen 1987:619 eller 10 kap. 5 § tredje stycket föreningsbankslagen 1987:620,
förklarat frågan om ändring av bolagsordningen förfallen enligt 12 kap. 8 § första stycket bankaktiebolagslagen, eller
förelagt eller dömt ut vite enligt 9 kap. 3 § denna lag.
Den nu gällande bestämmelsen i p. 4 har förts över till p. 5. Den nya bestämmelsen i p. 4 är föranledd av den bestämmelse som föreslås i 12 kap. 8 § BAL.
8§
Ett beslut av bankinspektionen som innebär att anmälan avskrivits eller registrering har vägrats enligt 4 § andra stycket överklagas till kammarrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag. Detsamma gäller ett beslut av bankinspektionen som avses i 5 § 1-4.
Ändringen i denna paragraf är följd den bestämmelsen i 5 § 4
en av nya p.
9 kap. Straff och vite
I §
Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen
istrid med 2 kap. l § tredje stycket tar emot inlåning på räkning från allmänheten,
för ett utländskt bankföretags räkning förestår en verksamhet som utan tillstånd enligt 1 kap. 4 § drivs från ett kontor eller något annat fast driftställe i Sverige.
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelsen i 1 kap. 5 § om förbud att i firma eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelse använda ordet bank.
Den som har åsidosatt vitesföreläggande som avses i 3§ får inte dömas till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.
Straffbestämmelsen i första stycket 1 har fått lydelse. Ändringen är
p. en ny en följd av att den nu gällande bankrörelsedefinitionen i 1 kap. 2 § första stycket BRL utgått och ersatts med en bankverksamhetsdefinition i 2 kap. 1 Uttrycket inlåning på räkning från allmänheten har samma innebörd som motsvarande uttryck i den nu gällande bankrörelsedefinitionen jfr avsnitt 7.1.
Del 2 s. 269Specialmotivering 269
I FiL och FkL finns för närvarande sekretessbestämmelser som sanktioneras enligt 20 kap. 3 §BrB. I 3 kap. 13 § KML har för bolag som regleras i nämnda lag föreslagits en sekretessregel efter mönster från l kap. 6 § BRL. På grund av undantagsregeln i tredje stycket i den nuvarande lydelsen av 9 kap. 1 § BRL följer inte något straffansvar för brott mot 1 kap. 6 § BRL. Kommittén har ansett det vara av betydelse att bibehålla straffsanktionen för de bolag som omfattas av KML. Det saknas skäl att i detta hänseende särbehandla bankerna. För en enhetlig reglering av instituten på kapitalmarknaden talar i stället att man avskaffar undantaget i förevarande paragraf.
2§
Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
till bankinspektionen meddelar oriktiga eller vilseledande uppgifter om sådana omständigheter som han är skyldig att lämna uppgift om enligt denna lag, bankaktiebolagslagen 1987:618, sparbankslagen 1987:619 eller föreningsbankslagen 1987:620,
underlåter att enligt bankaktiebolagslagen föra aktiebok, aktiebrevsregister eller förteckning enligt 3 kap. 13 § eller att hålla aktiebok tillgänglig eller bryter mot förbudet i 3 kap. 13 § tredje stycket att utan samtycke lämna uppgifter ur där avsedd förteckning,
underlåter att enligt föreningsbankslagen föra medlemsförteckning eller lämna skriftlig uppgift enligt 3 kap. 6 § fjärde stycket samma lag,
underlåter att enligt 7 kap. 12 § första stycket andra meningen bankaktiebolagslagen, 3 kap. 11 § första stycket andra meningen sparbankslagen eller 6 kap. 11 § första stycket andra meningen föreningsbankslagen sammankalla styrelsen på begäran av styrelseledamot eller underlåter att iaktta vad som enligt 7 kap. 13 § första stycket andra eller tredje meningen bankaktiebolagslagen, 3 kap. 12 § första stycket andra eller tredje meningen sparbankslagen eller 6 kap. 12 § första stycket andra eller tredje meningen föreningsbankslagen gäller för styrelsens beslut,
5. underlåter att iaktta vad som föreskrivs i 12 kap. 4 § första eller andra stycket, 7 § tredje stycket eller 9 § bankaktiebolagslagen,
underlåter att i emissionsbeslut som avses i 4 kap. 6 § andra stycket och 5 kap. 4 § andra stycket bankaktiebolagslagen erinra om förbehåll enligt 3 kap. 3 § nämnda lag.
I paragrafen har tillkommit nya straffbestämmelser i p. 5 och Dessa är föranledda av de nämnda bestämmelserna som föreslås i 12 kap. BAL om bundna och fria aktier. Straffbestämmelserna överensstämmer med motsvarande bestämmelser i 19 kap. 1 § 4 och 5 p. ABL.
3§
Bankinspektionen kan vid vite förelägga en eller flera styrelseledamöter att fullgöra skyldighet enligt denna lag eller andra författningar att
till inspektionen sända in behöriga redovisningshandlingar, revisionsberättelser, delårsrapporter, övriga handlingar som anges i 7 kap.
Del 2 s. 270270 Specialmotivering
6 § och registreringshandlingar, samt
hos inspektionen göra föreskriven anmälan för registrering.
Ett föreläggande enligt första stycket 2 får inte meddelas, om under-
låtenheten att göra anmälan medför att stämmans eller styrelsens beslut
förfaller eller att banken blir skyldig att träda i likvidation.
Bankinspektionen kan förena även annat föreläggande enligt denna
i första stycket med vite.
lag än som avses
Bankinspektionen skall pröva frågan om utdömande av ett vite som
har förelagts enligt första stycket. I övriga fall prövas frågan av läns-
rätten enligt lagen 1985:206 om viten.
Bankinspektionens beslut varigenom vite som avses i första stycket
förelagts eller dömts ut får överklagas hos kammarrätten genom besvär.
Punkt 1 i paragrafens första stycke har kompletterats med en uttrycklig hänvisning till 7 kap. 6 § BRL i syfte att möjliggöra för bankinspektionen att sista möjlighet förena föreläggande om infordrande av i paragrafen
som nämnda handlingar med vite. I övrigt överensstämmer paragrafen med gällande lag.
Del 2 s. 271Specialmotivering 271
13.3 om i
Del 2 s. 271Förslaget lag ändring lagen 1967:531 om tryggande av pensionsutfästelser m.m.
31§
Tillsynsmyndighet är länsstyrelsen i det län där arbetsgivaren har sitt
hemvist. Undantag gäller dock för sådan stiftelse som står under bankin-
spektiønens tillsyn. Enligt tryggandelagen är länsstyrelse allmän tillsynsmyndighet över svenska pensions- och personalstiftelser. Bankanknutna pensions- och personalstiftelser står därjämte enligt 7 kap. 17 § BRL under tillsyn av bankinspektionen. Tillägget av andra mening i förevarande paragraf innebär att bankstiftelserna inte längre skall stå under dubbel tillsyn, utan de skall endast stå under tillsyn av bankinspektionen. Tryggandelagen skall givetvis även i fortsättningen vara tillämplig på bankstiftelserna. Inspektionens granskning av stiftelserna kommer därigenom att vidgas till att även omfatta de kontrollsynpunkter som föranleds av tryggandelagen.
Del 2 s. 272272 Specialmotivering
13.4 till lag om ändring i Förslaget bankaktiebolagslagen 1987:618
Del 2 s. 2721 kap. Inledande bestämmelser
2§
I ett bankaktiebolag delägarna inte personligen för bolagets svarar förpliktelser. Bankaktiebolagets aktiekapital skall bestämmas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten den planerade rörelsen, dock till lägst av femtio miljoner kronor. Är aktiekapitalet fördelat på flera aktier, skall dessa lyda på lika belopp.
I andra stycket denna paragraf har tillagts ett nytt kriterium som måste av uppfyllt för att ett bankaktiebolag skall kunna få oktroj, nämligen att vara aktiekapitalet uppgår till minst 50 milj. kr. Med hänsyn till den ställning som bankaktiebolagen har i det samhällsekonomiska systemet och till de viktiga skyddsintressen som finns i bolagens verksamhet är det motiverat att uppställa sådant minimikrav på dessa bolag. Därmed skapas en garanti för ett att bankbolagen har viss lägsta kapitalstyrka, vilken torde vara en en nödvändig förutsättning för att bankerna även i framtiden skall kunna framträdande position på kreditmarknaden. Att bankbolagen behålla en har tillräcklig kapitalstyrka är vidare motiverat av kravet att dessa bolag en breddinstitut och således skall erbjuda allmänheten ett brett skall vara sortiment finansiella tjänster. Genom den föreslagna gränsen om 50 milj. av kr. skapas viss garanti för att ett bankaktiebolag har ekonomiska förut-
sättningar att driva en sådan verksamhet.
4§
bankaktiebolag i koncern, där moderföretaget inte är bank, Ingår ett en skall bestämmelserna i bankrörelselagen 1987:617 om banks rörelse och tillsyn bank samt bestämmelserna i denna lag om banks om av ledning gälla för moderföretaget i tillämpliga delar och för övriga förede dotterföretag till bank. Begränsningarna i fråga om tag, som om vore banks rörelse skall avse företagen gemensamt. 3 kap. 2 3 och 3 b §§ innehav och förvärv av aktier i a, a om bankaktiebolag gäller även beträffande förvärv av aktier i ett sådant moderföretag i första stycket. Vad nu sagts äger motsvarande som avses tillämpning i fråga anmälningsskyldighet enligt 19 § samt om rösträtt om vid bolagsstämma enligt 8 kap. 3 Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen medge undantag från bestämmelsen i första stycket.
Denna paragraf innehöll tidigare en bestämmelse om att ett bankaktiebolag fick ingå dotterbolag i en koncern endast om ett annat bankbolag var som moderbolag samt regel möjlighet att erhålla dispens från bestärnmelen om
Del 2 s. 273sou 1988:29 Specialmotivering 273
sen. Dessa bestämmelser har utgått och i stället ersatts av de föreslagna bestämmelserna i 3 kap. om ägandebegränsning i bank. Bestämmelserna i den tidigare 5 § har därvid med vissa ändringar överförts till denna paragraf.
I paragrafen har uttrycket moderbolag ersatts med uttrycket moderföretag. Skälet härtill är att moderföretaget i koncernen inte nödvändigtvis måste vara ett bolag.
Av skäl som utvecklats i avsnitt 11.3.5 har den tidigare bestämmelsen i paragrafens första stycke, att koncembidrag får ges endast efter medgivande av bankinspektionen, utgått. Likaså har de tidigare bestämmelserna i andra stycket, som innehöll särskilda regler om kapitalkrav för moderföretag i finansiella koncerner, upphävts. Härigenom kommer BAL att inte innehålla några särskilda kapitaltäckningsregler. I stället kommer genom hänvisningen i första stycket de bestämmelser om kapitaltäckning som finns intagna i BRL:s 2 kap. om rörelsen att gälla i tillämpliga delar. Detta innebär att de av kommittén föreslagna reglerna i 2 kap. 10§ BRL om konsoliderad kapitaltäckning kommer att vara tillämpliga också på moderföretag i bankholdingkoncerner. Reglerna om kapitalkrav kommer således att vara helt konkurrensneutrala mellan skilda slag av bankkoncerner.
Ändringen i det föreslagna andra stycket är följd de nya be-
en av stämmelserna i 3 kap. om ägandebegränsning i bank och om anmälningsskyldighet m.m. samt i 8 kap. 3 § om rösträtt vid bolagsstämma. Nu nämnda bestämmelser skall enligt hänvisningen i detta stycke gälla även beträffande ett moderföretag i en bankholdingkoncern.
Ändringen i tredje stycket föranleds att den tidigare bestämmelsen i
av andra stycket har utgått.
3 kap. Aktier, aktiebrev, aktiebok m.m.
Del 2 s. 2732§ Aktier kan fritt överlåtas och förvärvas om något annat inte följer av2 a, 3 eller 3 a eller i övrigt av lag.
Åndringarna i denna paragraf är föranledda de bestämmelserna
av nya om ägandebegränsning i bank enligt 2 3 a §§.
a -
2a§
I ett bankaktiebolag får en aktieägare eller flera aktieägare i väsentlig
ekonomisk intressegemenskap inneha aktier motsvarande högst tjugo
procent av aktiekapitalet eller, om bankens eget kapital överstiger en
miljard kronor, högst tio procent av aktiekapitalet.
Första stycket gäller inte bank som är dotterföretag i en koncern. 1
sådant fall gäller bestämmelsen i stället moderföretaget i koncernen.
Vad som föreskrivs i första och andra styckena gäller inte
Del 2 s. 274274 Specialmotivering
statens och svensk banks aktieinnehav,
aktier som innehas av bransch- eller Centralorganisation för banker,
samt
utländskt bankföretags innehav av aktier i bankaktiebolag som är
bildat av utländsk bank. I denna paragraf föreslås ytterligare ett kriterium på bankaktiebolag, nämligen att ägandet skall vara spritt på flera händer utan väsentlig ekonomisk intressegemenskap. En aktieägare eller flera aktieägare med sådan intressegemenskap får inneha aktier motsvarande högst tjugo procent av bankens aktiekapital. För de allra största bankerna, vilkas egna kapital överstiger en miljard kronor, gäller dock att aktieägare med väsentlig ekonomisk intressegemenskap får inneha aktier motsvarande högst tio procent av bankens aktiekapital. Begreppet väsentlig ekonomisk intressegemenskap ansluter sig till och har samma innebörd som motsvarande lokutioner i 2 kap. 16 och 17 §§ BRL samt i 22§ FkL. Det bör här påpekas att begränsningen till tio procent avser också det fall om en svensk medborgare innehar såväl bundna som fria aktier jfr 3 § och 12 kap..
Som framgår av 2 b § skall regeringen i vissa fall kunna meddela dispens från de ägandebegränsningar som föreskrivs i denna paragraf, bl. a. om banken genom aktieförvärvet kommer att bli ett dotterbolag i en finansiell koncern. I sådant fall gäller enligt andra stycket bestämmelserna om ägandebegränsning inte för innehav av aktier i banken utan i stället för aktieinnehav i koncernens moderföretag.
I tredje stycket undantas vissa aktieinnehav från ägandebegränsning. Det gäller statens och svensk banks aktieinnehav, aktier som innehas av bransch- eller Centralorganisation för banker samt utländskt bankföretags innehav av aktier i bankaktiebolag som är bildat av utländsk bank. Skälen till dessa undantag har redovisats i avsnitt 7.4.8.1. Uttrycket bransch- eller Centralorganisation för bank har här samma innebörd som i den föreslagna bestämmelsen i 7 kap. 18 § BRL, varom närmare utvecklas i avsnitt 7.5.4. Till följd av sistnämnda undantag kommer Sveriges Föreningsbankers Förbunds innehav av aktier i Föreningsbankernas Bank inte att träffas av någon ägandebegränsning. Eftersom en bransch- eller centralorganisation för banker enligt den föreslagna bestämmelsen i BRL endast får driva verksamhet som inte strider mot bestämmelserna i nämnda lag om bankrörelse, saknas anledning att låta reglerna om ägandebegränsning omfatta sådana organisationer.
Som framgår av övergångsbestämmelserna träder reglerna om ägandebegränsning i kraft för bestående ägarförhållanden först fem år efter det att den av kommittén föreslagna lagstiftningsreformen trätt i kraft. De aktieägare vars innehav överstiger gränsen för vad som är tillåtet enligt ägandebegränsningama, får därmed möjlighet att fram till den 1 januari 1995
sig till de nya reglerna om den nya lagstiftningen, som föreslås, anpassa träder i kraft den 1januari 1990.
Del 2 s. 2752b§
Regeringen får meddela dispens för innehav av aktier utöver den gräns
som anges i 2 a §
om genom innehavet banken kommer att bli ett dotterbolag i en
koncern ändamål kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det
vars
allmänna, eller
eljest särskilda skäl föreligger.
om Dispens enligt första punkten skall kunna meddelas om banken till följd av förvärv aktier i denna kommer att ingå som dotterföretag i en koncern
av vars ändamål kan ansesvara till nytta för bankväsendet eller det allmänna. Genom denna dispensmöjlighet skapas förutsättningar, exempelvis för en mindre affärsbank att om detta bedöms lämpligt genom samgående med
—- annan bank eller med andra slag av finansinstitut bilda finansiella koncer-
utan att banken behöver organiseras som moderföretag i koncernen. ner, Som förutsättning för meddelande av dispens skall, enligt vad som närmare utvecklats i avsnitt 11.3.5, gälla att regeringen finner den nya koncernbildningen vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna. Dispens bör regelmässigt beviljas om ändamålet med förvärvet av en majoritetspost aktier i en bank är att skapa en finansiell koncern, varigenom till banken knyts ökade kapitalresurser, vidgad specialistkompetens, breddat kundunderlag, en mer effektiv administration eller annat som kan stärka bankens konkurrensförmåga. Vid dispensprövningen måste emellertid också beaktas att koncernen i desshelhet kommer att präglas av stabilitet, säkerhet och sundhet i verksamheten. Samtliga företag som ingår i koncernen måste således ha en betryggande Soliditet och inget företag får bedriva bankfrämmande verksamhet. Vid dispensprövningen bör vidare beaktas att koncernens organisation är enhetlig och överskådlig för såväl kunder som myndigheter. En ny bankkoncern bör vidare bedömas vara förenlig med en lämplig struktur av bankväsendet i stort, såväl storleks- som antalsmässigt.
Enligt andra punkten i paragrafen skall dispens kunna meddelas om eljest särskilda skäl föreligger. Denna dispensmöjlighet bör användas med restriktivitet. Särskilda skäl kan anses föreligga exempelvis då en förbättrad konsolidering bedöms nödvändig för att trygga en banks fortbestånd och andra möjligheter att erhålla riskvilligt kapital än genom tillskott från stora ägare inte står till buds. Dispens bör även kunna lämnas för att möjliggöra en önskvärd rekonstruktion bank eller i samband med att en ny bank bildas.
av Särskilda skäl för dispens får vidare, enligt vad som närmare utvecklas i avsnitt 7.4.8.1, regelmässigt anses föreligga om värdet av en mindre banks eget kapital skulle öka och passera den i 2 a § angivna gränsen om en miljard kronor, och en aktieägares innehav till följd därav kommer att överskrida den nya, lägre gränsen för tillåtet innehav. Dispens enligt andra punkten bör slutligen kunna meddelas övergångsvis i sådana mycket speciella situationer då tungt vägande skäl föreligger för att inte tvinga ägare att avyttra aktie.
Del 2 s. 276276 Specialmotivering
3§
Aktier i ett bankaktiebolag får inte i andra fall än i andra som anges stycket eller 3 a § förvärvas av utländska medborgare och andra utländska rättssubjekt eller av svenska bolag och föreningar är konsom trollsubjekt enligt lagen 1982:617 utländska förvärv svenska om av företag m.m. I bolagsordningen kan bestämmas att aktierna i ett bankaktiebolag av får vid varje tidpunkt motsvarande högst tio procent av hela aktiekapitalet och högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier i bolaget genom teckning eller överlåtelse fritt förvärvas av den som avsesi första stycket. Bestämmelser om bundna och fria aktier finns i 12 kap.
Banklagstiftningen har av tradition innehållit förbud för utländska rättssubjekt eller andra företag som är kontrollssubjekt enligt 1982års företagsförvärvslag att förvärva aktier i svenska bankaktiebolag. Denna princip kommer till uttryck som en huvudregel i första stycket. Genom den nu föreslagna bestämmelsen öppnas emellertid möjlighet för ett begränsat utländskt ägande i svenska banker. Skälen härför har utvecklats i avsnitt 7.4.8.2. En bank får enligt andra stycket ge ut fria aktier som utan särskilt tillstånd får förvärvas av utländska rättssubjekt eller av andra personer som är kontrollsubjekt enligt 1982 års lag. Sådana aktier får dock ges ut i en omfattning motsvarande högst tio aktiekapitalet procent av och fem procent av röstetalet för samtliga aktier i banken. Den angivna gränsen för aktiekapitalet motsvarar storleken det innehav är tillåtet som i en större bank enligt 2 a Eftersom särskilt tillstånd inte krävs för förvärv av aktierna är banken oförhindrad att emittera dem den internationella aktiemarknaden. Genom föreskrift i bolagsordningen kan bankens aktieägare inom den angivna ramen bestämma omfattningen ett fritt utländskt av ägande. I paragrafen hänvisas vidare till 12 kap., som innehåller särskilda bestämmelser om bundna och fria aktier.
3a§
I bolagsordningen kan bestämmas att den som är kontrollsubjekt enligt lagen 1982:617 om utländska förvärv av svenska företag utan m.m. hinder av 3 §får förvärva andra aktier än där Sådant förvärv som avses. får ske endast efter tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd skall lämnas förvärvet inte strider om mot2 a och 2 b §§ och om efter förvärvet högst tjugo bankens procent av aktiekapital och motsvarande högst tio procent av röstetalet för samtliga aktier i banken kommer att innehas ett eller flera kontrollsubjekt. av TilLståndet får förenas med villkor. Första stycket gäller inte aktier i ett bankaktiebolag som är bildat av utländskt bankföretag. Beträffande sådant bolag gäller ställeti att aktier i bolaget får förvärvas endast av utländskt bankföretag som fått regeringens tillstånd till förvärvet. Har någon som inte är kontrollsubjekt förvärvat aktier och blir han kontrollsubjekt efter förvärvet skall han ha tillstånd enligt första stycket
Del 2 s. 277Specialmotivering 277
för att behålla aktierna. Detsamma gäller kontrollsubjekt som för-
värvat aktier på annat sätt än genom teckning och överlåtelse.
Tillstånd enligt tredje stycket skall sökas av ägaren inom tre månader
från det denne blev kontrollsubjekt eller, om tillståndspliktigt förvärv
skett på annat sätt än genom teckning och överlåtelse, från förvärvet. Om
tillstånd inte söks inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller
om
tillstånd vägras, skall han föreläggas att avyttra aktierna enligt vad
som
föreskrivs i 3 b
Förvärv av aktier, som skett i strid med första och andra styckena, år
ogiltligt. Undantag från huvudregeln i 3 § kan medges enligt första stycket, där det föreskrivs att, om så medges enligt bankens bolagsordning, ett kontrollsubjekt efter särskilt tillstånd får förvärva även andra aktier än fria. Sådant tillstånd, som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, får lämnas för så stor del av aktiekapitalet som motsvarar skillnaden mellan, å ena sidan, högst 20 % av aktiekapitalet och högst 10 %
av röstetalet för samtliga aktier och, å andra sidan, den andel av aktiekapitalet och röstetalet som motsvaras av de fria aktier som bolaget enligt bestämmelse i bolagsordningen givit ut med stöd av 3 § andra stycket. Sammanlagt får således högst motsvarande 20 % av aktiekapitalet och 10 % av röstetalet för samtliga aktier innehas av utländska rättssubjekt eller
av andra personer som är kontrollsubjekt enligt 1982 års lag. Om banken inte givit ut fria aktier kan tillstånd enligt denna paragraf lämnas för hela det antal aktier som får ligga i utländska händer. I sådant fall blir dock banken förhindrad att efter tillståndet emittera aktier med stöd av 3 § andra stycket. Vid tillståndsgivningen måste beaktas att en enskild förvärvare eller flera förvärvare i väsentlig ekonomisk intressegemenskap inte öveskrider de gränser för tillåtet innehav som följer av bestämmelserna i 2 b och 2 c §§.
I syfte att skapa garanti för att ingen enskild ägare eller flera ägare i väsentlig ekonomisk intressegemenskap i framtiden kan komma att inneha aktier i större omfattning än vad som är tillåtet enligt 2 och 2 b §§,
a föreskrivs att tillståndet får förenas med villkor. Ett sådant villkor kan
vara att ägaren inte får förvärva ytterligare aktier, dvs. sådana som avses i 3 § andra stycket. Ett annat villkor kan vara att ägaren måste avyttra aktierna om han efter förvärvet får väsentlig ekonomisk intressegemenskap med annan som innehar aktier i samma bank.
Andra stycket överensstämmer i sak med gällande rätt.
l tredje stycket föreskrivs, efter mönster av 14 § i 1982 års lag, krav på tillstånd för den som efter förvärv av bankaktier blir ett kontrollsubjekt. Svensk medborgare som byter medborgarskap måste således ansöka
om tillstånd för att få behålla de bundna aktier han dessförinnan förvärvat.
som Likaså fordras tillstånd för den som är kontrollsubjekt om denne förvärvat aktier på annat sätt än genom teckning och överlåtelse,
ex. genom arv, bodelning eller testamente. Syftet med dessa bestämmelser är att skapa garantier för att inte en större andel av aktierna i en bank än som anges i andra stycket övergår i utländsk ägo.
Del 2 s. 278278 Specialmotivering
Enligt fjärde stycket skall ägare, som måste ha tillstånd för att få behålla aktierna, ansöka om tillstånd inom tre månader. Tillstånd skall sökas hos regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Om tillstånd inte söks inom den föreskrivna tiden eller på föreskrivet sätt eller om tillstånd vägras, skall ägaren föreläggas att avyttra aktierna. Därvid tillämpas bestämmelserna i 3 b
Enligt femte stycket är ett kontrollsubjekts förvärv genom teckning och överlåtelse av annan aktie än som avses i 3 § andra stycket ogiltligt om tillstånd till förvärvet inte lämnats.
3b§
Om förvärv av aktier i ett bankaktiebolag skett stridi med 2 a § skall, om
dispens inte meddelats enligt 2 b bankinspektionen förelägga för-
värvaren att avyttra aktierna inom sex månader eller den längre tid som
inspektionen bestämmer.
Föreläggande enligt första stycket får förenas med vite. Paragrafen korresponderar med bestämmelserna om ägandebegränsning i 2 a § och om dispens i 2 b Om någon förvärvat fler aktier än vad som är tillåtet enligt dessa bestämmelser skall han enligt första stycket föreläggas att inom sex månader från förvärvet avyttra det antal aktier varmed innehavet överstiger den angivna gränsen. Föreläggande, som får förenas med vite, meddelas av bankinspektionen.
Paragrafen är tillämplig även på aktieförvärv som skett före lagens ikraftträdande. En aktieägare som inte inom den femåriga övergångstiden anpassat storleken av sitt aktieinnehav till de tillåtna gränserna skall således, om dispens inte meddelats, föreläggas att avyttra såstor del av aktieinnehavet varmed gränsen överskrids. Om gränsen överskrids till följd av att flera aktieägare har väsentlig ekonomisk intressegemenskap, skall ägarna föreläggas att var för sig avyttra ett så stort antal aktier som motsvarar deras andel av det samlade antalet aktier varmed gränsen överskrids.
4§
Aktiebrev skall ställas till viss man. Det får lämnas ut endast till sådan
aktieägare som är införd i aktieboken och först när den eller de aktier
brevet lyder på har betalts. Vidare fordras
att bankaktiebolaget har registrerats, om aktien har tecknats vid
bolagets bildande,
att nyemission eller fondemission har registrerats, om aktien till-
kommit på grund av emissionen, eller
att registrering har skett enligt 5 kap. 14 om aktien har till-
kommit på grund av utbyte eller nyteckning enligt 5 kap.
Aktiebrev skall undertecknas av styrelsen. Namnteckningarna får
återges genom tryckning eller på något annat liknande sätt. Brevet skall
ange bolagets firma, ordningsnummer på den eller de aktier varpå
brevet lyder, aktiens nominella belopp och dagen för utfärdandet. Varje
aktiebrev skall ange den inskränkning i rätten att förvärva aktier som
föreskrivs i 3 §första stycket. Kan, när aktiebrevet gesut, aktier av olika
Del 2 s. 279Specialmotivering 279
slag finnas enligt bolagsordningen, skall aktieslaget anges i brevet. Om bolagsordningen innehåller förbehåll enligt 1 § fjärde stycket, 3 § andra stycket, 8 § eller 6 kap. 8 § skall detta tydligt anges i brevet på sådan aktie som avses med förbehållet. Uppgiften kan ges i förkortad form. Förkortningsforrnerna fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
När utbetalning görs vid inlösen av en aktie eller vid minskning av dess nominella belopp eller vid skifte av bolagets tillgångar, skall aktiebrevet förses med påskrift om utbetalningen. Har utan återbetalning en aktie dragits in eller det nominella beloppet ändrats, skall så snart som möjligt en påskrift om detta göras på aktiebrevet.
Ett aktiebrev, som i samband med dödning eller vid utbyte ges ut i stället för ett annat, skall innehålla uppgift om detta. Byts ett aktiebrev ut mot ett eller flera andra aktiebrev skall det äldre aktiebrevet och de därtill hörande kupongarken makuleras på betryggande sätt.
Emissionsbevis samt de skuldebrev och optionsbevis som avses i 5 kap. skall undertecknas på det sätt som anges i andra stycket.
I paragrafens andra stycke har tillagts en hänvisning till 3 § andra stycket, som innehåller bestämmelser om förbehåll i bolagsordningen beträffande fria aktier. Detta innebär att i förekommande fall nyutgivna, fria aktier skall förses med påskrift att de är fria.
II§
Har aktier i ett avstämningsbolag lämnats till förvaltning hos en bank eller fondkommissionär, som är auktoriserad som förvaltare av aktier, kan, i stället för aktieägaren, banken eller fondkommissionären föras in i aktiebrevet och i aktieboken. Är aktier i avstämningsbolag föremål för handel vid utländsk fondbörs, kan, efter särskilt tillstånd, i bolagets aktiebrev och aktiebok, i stället för aktieägare som är bosatt utomlands, införas den som fått uppdrag att i utlandet förvalta hans aktier.
I aktiebrevet och i aktieboken skall anmärkas att aktien innehas för
räkning. Detsamma gäller emissionsbevis som utfärdas på grund annans av förvaltarregistrerad aktie och som är ställt till viss man. Beträffande förvaltaren antecknas i aktieboken samma uppgifter som enligt l0§ skall föras in om aktieägaren.
För rätt till registrering som förvaltare krävs, utöver vad som sägs i första stycket, att förvaltaren uppfyller de villkor som gäller för införande av ägaren i aktieboken. Om auktorisation, förvaltares åligganden samt skyldighet för bolaget och värdepapperscentralen att för var och en hålla tillgänglig en sammanställning av uppgifter från förvaltare om de aktieägare som har mer än femhundra aktier i bolaget registrerade i förvaltarens namn, finns bestämmelser i lagen 1987:623 om förenklad aktiehantering.
Med hänsyn till att bankaktiebolag ges möjlighet att emittera aktier till utländska kapitalmarknader har i första stycket tillagts en bestämmelse om utländsk förvaltarregistrering. Bestämmelsen motsvarar 3 kap. 10 § ABL.
Del 2 s. 280280 Specialmotivering SOU 1988229
I9§
Den som har förvärvat aktier i ert bankaktiebolag i sådan omfattning att hans innehav överstiger två procent av samtliga aktier i bankbolaget är skyldig att anmäla förvärvet till bankinspektionen. Det åligger aktieägare att lämna de upplysningar till bankinspektionen som denna finner vara av betydelse för bedömningen huruvida väsentlig ekonomisk intressegemenskap föreligger mellan en eller flera aktieägare.
Som utvecklats i den allmänna motiveringen, avsnitt 7.4.8.1, är det av vikt för bankinspektionen att kunna följa förändringen ägarförhållandena i av affärsbankerna. Detta är nödvändigt för att bankinspektionen skall kunna ingripa mot förvärv av bankaktier i strid mot de gränser angivits i 2 § som a och där dispens inte har lämnats enligt 2 b Ingripande skall i sådana fall ske genom föreläggande att avyttra aktier utöver tillåtet innehav, för det fall frivillig avyttring inte kommer till stånd. För att ge bankinspektionen bättre möjligheter att kontrollera ägarregleringen har kommittén funnit det nödvändigt att föreskriva anmälningsskyldighet för alla förvärv som medför att ägares innehav kommer att en överstiga två procent av samtliga aktier. Denna skyldighet framgår första av stycket. Regeln om väsentlig ekonomisk intressegemenskap förutsätter att bankinspektionen har kännedom om förhållanden rör ägarsamband eller som andra närstående samband mellan aktieägare i bank som kan vara svåra att genomlysa. Det bör därför finnas en möjlighet för bankinspektionen att inhämta sådana upplysningar från aktieägare som är nödvändiga för att belysa intressegemenskapen. Denna möjlighet har tillskapats det genom andra stycket.
4 kap. Ökning aktiekapitalet nyemission eller
Del 2 s. 280av genom fondemission.
6§
Beslutet om nyemission skall ange det belopp eller det högsta belopp, varmed aktiekapitalet skall kunna ökas, eller det lägsta och högsta beloppet för ökningen, det aktieslag vartill de nya aktierna skall höra, i de fall aktier av olika slag finns eller kan utges, den rätt till utdelning som tillkommer de nya aktierna samt det räkenskapsår för vilket rätten till utdelning inträder, den företrädesrätt att teckna aktier som aktieägarna eller andra har eller vem som annars får teckna aktier, den tid inom vilken aktier kan tecknas, när ett visst belopp eller ett lägsta belopp har fastställts för aktiekapitalets ökning, den tid, inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt, 7. den tid inom vilken tecknade aktier skall betalas,
Del 2 s. 281Specialmotivering 281
den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning de aktier som inte har tecknats med företrädesrätt skall fördelas, om det inte föreskrivs att fördelningen skall bestämmas av styrelsen, samt aktiernas mominella belopp och det belopp som skall betalas för varje tecknad aktie. Den tid inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt enligt första stycket 6 får inte vara kortare än en månad. Tiden räknas från det att kungörelse enligt 8 § skedde, emissionsbeslutet, om samtliga aktieägare har varit företrädda vid den bolagsstämma som har fattat beslutet, eller avstämningsdagen, när det gäller avstämningsbolag. Om ett förbehåll enligt 3 kap. 1 § fjärde stycket, 3 § andra stycket eller 6 kap. 8 § skall gälla för de nya aktierna, skall emissionsbeslutet innehålla en erinran om detta. I emissionsbeslutet skall också erinras om den inskränkning i rätten att förvärva aktier som föreskrivs i 3 kap. 3 §första stycket. Om aktieägare skall ha företrädesrätt att delta i emissionen gäller för avstämningsbolag att avstämningsdagen skall anges i emissionsbeslutet. Avstämningsdagen får inte sättas tidigare än tre veckor från det att kungörelse enligt 8 § skedde. Om de kuponger som hör till aktiebreven skall användas emissom sionsbevis, skall detta anges i beslutet.
I tredje stycket har på motsvarande sätt som i 3 kap. 4§ andra stycket tillagts en hänvisning till 3 kap. 3 § andra stycket.
5 kap. Konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med
optionsrätt till nyteckning
Del 2 s. 281m.m.
4§
Beslutet om emission skall ange emissionens belopp eller det högsta beloppet eller det lägsta och högsta beloppet för emissionen, den företrädesrätt att delta i emissionen tillkommer aktieägare som eller någon annan eller vem som annars får delta i emissionen, den tid inom vilken teckning av skuldebrev kan ske, när ett visst belopp eller ett lägsta belopp har bestämts för emissionen, 4. den tid inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt till teckning, skuldebrevens nominella belopp, emissionskursen och räntefoten, den tid inom vilken tecknade skuldebrev skall betalas samt den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning de skuldebrev inte som tecknats med företrädesrätt skall fördelas, det inte föreskrivs att om fördelningen skall bestämmas av styrelsen, 7. tiden och villkoren för utbytet eller nyteckningen, 8. den rätt som skall tillkomma borgenären eller innehavaren av optionsbevis för den händelse aktiekapitalet före utbytet eller nyteckningen ökas eller sätts ned eller nya konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning ges ut eller bolaget upplöses eller upphör genom fusion,
Del 2 s. 282282 Specialmotivering
det belopp, varmed aktiekapitalet skall kunna ökas genom utbyte eller nyteckning, 10. det aktieslag vartill de nya aktierna skall höra, i de fall aktier av olika slag finns eller kan utges, samt 11. den rätt till utdelning som tillkommer de nya aktierna samt det räkenskapsår för vilket rätten till utdelning inträder. Den tid inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt enligt första stycket 4 får inte kortare månad. Tiden räknas från vara än en det kungörelse enligt 6 § första stycket första meningen skedde, beslutet, när det gäller sådana fall som avses i 6 § fjärde stycket, eller avstämningsdagen, när det gäller avstämningsbolag. Om ett förbehåll enligt 3 kap. 1 §fjärde stycket, 3 § andra stycket eller 6 kap. 8 § skall gälla för de nya aktierna, skall emissionsbeslutet innehålla detta. I emissionsbeslutet skall också erinras en erinran om om den inskränkning i rätten att förvärva aktier som föreskrivs i 3 kap. 3 §första stycket. Om aktieägare skall ha företrädesrätt att delta i emissionen, gäller en för avstämningsbolag att avstämningsdagen skall anges i emissionsbeslutet. Avstämningsdagen får inte sättas tidigare än tre veckor från det kungörelse enligt 6 § första stycket första meningen skedde. Om ett skuldebrev skall bli föremål för handel vid Stockholms fondbörs, kan det i emissionsbeslutet tas upp ett bemyndigande för styrelsen eller den styrelsen inom sig förordnar att innan teckning påbörjas som bestämma emissionens belopp, emissionskursen, räntefoten och villkoför utbyte eller nyteckning. I fråga om avstämningsbolag skall dock ren nämnda villkor bestämmas senast på avstämningsdagen, om aktieägarna skall ha företrädesrätt att delta i emissionen.
Paragrafens tredje stycke har ändrats på motsvarande sätt som i 4 kap. 6
7 kap. Bankaktiebolagets ledning
Del 2 s. 2829§
Verkställande direktör eller annan delegat som är anställd i banken samt ordförande eller vice ordförande istyrelsen, om denne fullgör även annat arbete för banken i icke oväsentlig omfattning, får inte vara styrelseledamot i sådana företag vars huvudsakliga verksamhet består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som driver emissionsrörelse. I andra företag får de vara styrelseledamöter, om bankaktiebolagets styrelse i varje särskilt fall sitt tillstånd. Den tillståndet avser får ger som inte delta i styrelsens beslut i frågan. Första stycket gäller inte för sådant företag som ingår i samma koncern som banken.
Ändringen i första stycket innebär att förbudet för vissa i bank anställda att styrelseledamot i förvaltnings- och emissionsföretag utsträcks :ill att vara
Del 2 s. 283även omfatta ordförande eller vice ordförande i bankens styrelse. En förutsättning för att nämnda personer skall omfattas av förbudet är dock att dessa fullgör även annat arbete för banken i icke oväsentlig omfattning. Med annat arbete avses arbetsuppgifter som inte har något omedelbart samband med uppdraget som ordförande, ex. olika delegatsuppdrag. Genom kravet, att sådant arbete fullgörs i inte oväsentlig omfattning, avses att endast s. k. arbetande styrelseordförande eller arbetande vice ordförande skall kunna träffas av förbudet. En ordförande eller en vice ordförande som tjänstgör i banken på hel- eller halvtid torde regelmässigt komma att omfattas av förbudet.
Det i första stycket stadgade förbudet bör inte gälla förvaltnings- eller emissionsföretag som ingår i samma koncern som banken. I paragrafen har därför tillagts ett andra stycket som möjliggör för den i första stycket avsedda personkretsen att vara styrelseledamot i ex. ett fondhandlarbolag som är dotter- eller systerföretag till banken.
8 kap. Bolagsstämma
Del 2 s. 2833§
Ingen kan rösta för egna och andras aktier för sammanlagt mer än en
tiondel eller, om bankens eget kapital överstiger en miljard kronor, en
tjugonde av de aktier som företräds på stämman.
Första stycket gäller inte bank som är dotterföretag i en koncern. I
sådant fall gäller bestämmelsen i stället moderföretaget i koncernen.
Vad som föreskrivs i första och andra styckena gäller inte
statens och svensk banks aktieinnehav,
aktier som innehas av bransch- eller Centralorganisation för banker,
samt
utländskt bankföretags innehav av aktier i bankföretag som är bildat
av utländsk bank.
En aktieägare får inte själv eller genom ombud rösta i fråga om
talan mot honom,
hans befrielse från skadeståndsansvar eller annan förpliktelse gent-
emot bolaget, eller
talan eller befrielse som avses i 1 eller 2 beträffande annan, om
aktieägaren i frågan har ett väsentligt intresse som kan strida mot
bolagets.
Bestämmelserna i första och fjärde styckena om aktieägare gäller
även ombud för aktieägare.
Om två eller flera styrelser i allmänna pensionsfonden förvaltar aktier
i ett visst bankaktiebolag, anses varje styrelse för sig som aktieägare vid
tillämpning av första och femte styckena. I nuvarande lydelse finns i första stycket den s. k. femtedelsregeln som innebär att ingen för egna eller andras aktier kan rösta för sammanlagt mer än en femtedel av de aktier som företräds på bolagsstämman. Regeln är dispositiv och i bolagsordningen kan därför förordnas att ingen rösträttsbegränsning skall föreligga på stämman.
284 Specialmotivering
Del 2 s. 284l denna paragraf har införts en tvingande bestämmelse om rösträttsbegränsning i ett bankaktiebolag. Skälen härför har utvecklats i avsnitt 7.4.8.1. Vid bestämmande av rösträtten skall hänsyn inte tas till eventuell intressegemenskap mellan aktieägare. Liksom beträffande ägandebegränsning i bank skall från rösträttsbegränsningen undantag göras i vissa fall. Dessa undantag framgår av andra och tredje styckena. I dessa fall skall ingen rösträttsbegränsning alls gälla. För staten, annan bank eller bankernas branschorganisationer har det således inte ansetts lämpligt att ha någon rösträttsbegränsning. Det anses snarare vara en fördel att ex. en bank som är moderföretag kan utöva en effektiv organisatorisk styrning kon-
av cernen i dess helhet. Paragrafen är i övrigt i sak oförändrad.
12 kap. Bundna och fria aktier i bankaktiebolag
Som framgått av den allmänna motiveringen, se avsnitt 7.4.8.2, öppnas möjlighet för ett begränsat utländskt ägande i svenska banker. Enligt 3 kap. 3 a § får högst tjugo procent av bankens aktiekapital och motsvarande högst tio procent av röstetalet för samtliga aktier innehas av sådana personer som är kontrollsubjekt enligt 1982 års företagsförvärvslag. De föreslagna bestämmelserna i 2 a och 3 §§ samma kapitel medger vidare att till tio
upp procent av aktiekapitalet och motsvarande fem procent av röstetalet för samtliga aktier fritt får överlåtas och förvärvas, även av utländska rättssubjekt. Det ankommer på varje bank att själv genom föreskrift i bolagsordningen ta ställning till om och i vilken utsträckning de i lag medgivna möjligheterna skall utnyttjas. Efter mönster av 17 kap. ABL införs särskilda bestämmelser om bundna och fria aktier. En väsentlig skillnad i det
nu föreslagna 12 kap. finns emellertid. ABL, liksom BAL, utgår från att alla aktier i ett aktiebolag är fria. 17 kap. ABL tar emellertid sikte möjligheten att utesluta inte bara kontrollsubjekt utan också andra svenska juridiska personer från aktieägande. Aktierna i bolaget blir gentemot de sålunda uteslutna bundna. Om de uppräknade kategorierna får lov att förvärva del av aktierna skall dessa aktier vara fria. För bankaktiebolagens vidkommande gäller att någon möjlighet att föreskriva inskränkningar i svenska juridiska personers ägande aldrig har förekommit. Utländskt ägande har hittills varit förbjudet. När nu nödvändiga bestämmelser om bundna och fria aktier införs är det därför naturligt att ändra på den i 17 kap. ABL angivna ordningen. I stället bör föreskrivas att, för det fall del av bankens aktier utan särskilt tillstånd skall kunna förvärvas av kontrollsubjekt, dessa aktier skall benämnas fria. Alla nu utestående aktier i bankaktiebolagen är gentemot utländska intressen att betrakta som bundna. Anledning finns inte att i övrigt ändra gällande ordning och alltså medge också banker möjlighet att inskränka ägarkretsen i enlighet med vad som kan tillämpas i vanliga aktiebolag.
Del 2 s. 2851§
Av 3 kap. 3 § andra stycket och 3 a § framgår att det i bolagsordningen kan intas förbehåll att aktier i bolaget får förvärvas den är av som kontrollsubjekt enligt lagen 1982:617 utländska förvärv svenska om av företag m.m. Aktier som avsesi3 kap. 3 § andra stycket kallas fria aktier. Övriga aktier i bolaget kallas bundna aktier. På den konstituerande stämman kan ändring bolagsordningen i av fråga om förbehåll enligt första stycket inte ske utan samtycke de av aktietecknare som berörs av ändringen. Har en aktieägare, som enligt förbehåll inte teckning eller genom överlåtelse får förvärva bundna aktier, på något annat sätt förvärvat en sådan aktie, hindrar förbehållet honom inte att vid ökning av aktiekapitalet utöva den företrädesrätt till nya bundna aktier är förenad med som aktier enligt denna lag eller den vid förvärvet gällande bolagsordningen.
Paragrafen motsvarar med de inledningsvis angivna skillnaderna 17 kap. 1 § ABL. Smärre språkliga justeringar har dessutom gjorts efter mönster av 18 kap. 1 § FRL. Enligt tredje stycket utgör förbehåll, enligt vilket aktieägare inte genom teckning eller överlåtelse får förvärva bundna aktier, inte hinder mot att en ägare, som förvärvat bundna aktier annat sätt, vid ökning aktiekapiav talet utövar den företrädesrätt till bundna aktier kan förenad nya som vara med aktierna. Som framgår av 3 kap. 3 a§ krävs emellertid i vissa fall tillstånd till aktieförvärv. Även det i bolagsordningen intagna förbeom hållet inte hindrar aktieägaren från att utnyttja sin teckningsrätt, kan han sålunda likväl vara förhindrad till detta på grund av reglerna om ägandebegränsning i bank.
2§
En aktietecknare med rätt att förvärva endast fria aktier skall att ange hans teckning avser fria aktier. Andra aktietecknare skall om det belopp som skall inbetalas för aktierna bestäms högre för fria aktier än för bundna vid sin teckning ange det högsta antalet fria aktier de är som beredda att förvärva. Den företrädesrätt som vid ökning aktiekapitalet ärförenad med fria av aktier skall avse nya fria aktier. Vid ökning eller nedsättning av aktiekapitalet får förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier inte ändras i strid med förbehållet. Om på grund av detta vid nyemission hela antalet fria aktier, har som tecknats med företrädesrätt, inte kan ges ut, skall de fria aktierna fördelas mellan tecknarna i förhållande till det tecknade antalet och, i den mån detta inte kan ske, genom lottning. Om flera nya fria aktier ut än ges som tecknats med företrädesrätt, skall överskottet på samma sätt fördelas bland dem som tecknat med företrädesrätt på grund bundna aktier, i av den mån det kan ske utan rubbning avförhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier.
Paragrafen motsvarar 17 kap. 2 § ABL. Smärre språkliga justeringar har gjorts efter mönster av 18 kap. 2 § FRL.
Del 2 s. 286286 Specialmotivering
3§
Vid emission enligt 5 kap. skall iakttas att förhållandet mellan antalet
bundna och antalet fria aktier inte ändras i strid med förbehållet, om den i
emissionsvillkoren medgivna utbytes- eller teckningsrätten skulle helt ut-
nyttjas.
Emissionskursen, utbyteskursen eller kursen vid nyteckning får be
stämmas högre i fråga om skuldebrev där utbytes- eller teckningsrätten
avser fri aktie än i fråga om annat skuldebrev.
Vid utbyte eller nyteckning utfärdas bundna och fria aktier i enlighet
med vad i skuldebrevet eller optionsbeviset. Den som endast
som anges
har rätt att förvärva fri aktie får inte tilldelas bunden aktie.
Paragrafen motsvarar med några smärre redaktionella ändringar 17 kap. 3 § ABL.
4§
I varje aktiebrev eller interimsbevis skall anges om aktien är bunden eller
fn.
I emissionsbevis skall anges om rätten till ny aktie tillkommer aktieäga-
på grund bunden eller fri aktie. I konvertibelt skuldebrev, i skul-
re av
debrev förenat med optionsrätt till nyteckning och i optionsbevis skall
anges om utbytes- eller teckningsrätten avser bunden eller fri aktie.
I aktieboken skall för varje aktie anmärkas om den är bunden eller fri.
Paragrafen motsvarar i allt väsentligt 17 kap. 4§ ABL, dock med den ändringen att i första stycket har föreskrivits att det i aktiebrev eller interimsbevis skall anges huruvida aktien är bunden eller fri, och sålunda inte endast om den är bunden såsom föreskrivs i ABL. Vid tillämpning av denna bestämmelse skall den erinran om inskränkningarna i rätten att förvärva aktier enligt den nu gällande bestämmelsen i 3 kap. 3 som i dag finns på samtliga utelöpande aktier och interimsbevis, betraktas såsom en uppgift om att aktien är bunden.
5§
Om antalet fria aktier har kommit att överstiga det enligt förbehållet
medgivna antalet sedan aktier av ett visst slag omvandlats till aktier av ett
annat slag eller genom att bundna aktier blivit ogiltiga eller i samband
med nedsättning av aktiekapitalet har blivit inlösta eller indragna, skall
bolaget inom tre månader därefter för registrering anmäla och visa att det
tillåtna förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier åter-
ställts. Om detta inte görs skall bankinspektionen förelägga bolaget att
inom en månad inkomma med anmälan samt bevis. Om inte bolaget
rättar sig efter föreläggandet, skall inspektionen göra anmälan till rätten
för bolagets försättande i likvidation och underrätta bolaget om detta.
Paragrafen motsvarar 17 kap. 5 § ABL. Smärre språkliga justeringar har gjorts efter mönster av 18 kap. 4 § FRL.
Del 2 s. 287Specialmotivering 287
6§
Om antalet fria aktier efter registrering kommit att överstiga det enligt förbehållet medgivna antalet sedan tiden för utbyte eller nyteckning enligt 5 kap. utgått, skall bankinspektionen förelägga bolaget att inom
sex månader för registrering anmäla och visa att det tillåtna förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier återställts. Om inte bolaget rättar sig efter föreläggandet, skall inspektionen göra anmälan till rätten för bolagets försättande i likvidation och underrätta bolaget detta.
om
Har bolaget mottagit föreläggande i första stycket, får styrel-
som avses sen inom ramen för bolagsordningens bestämmelser aktiekapitalets
om storlek besluta om sådan ökning aktiekapitalet utgivande
av genom av nya bundna aktier mot betalning i behövs för det tillåtna
pengar som att förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier skall återställas. Styrelsen får därvid besluta om avvikelse från den företrädesrätt till teckning av nya aktier som annars tillkommer förutvarande aktieägare. Full betalning för aktierna skall erläggas inom sådan tid att den förstai stycket angivna tidsfristen kan iakttas. När full betalning erlagts, skall styrelsen anmäla nyemissionen för registrering.
Overstiger tiden för utbyte eller nyteckning tre år, skall bankinspektionen efter utgången av varje treårsperiod under nämnda tid iaktta vad i första stycket sägs. Bestämmelserna i andra stycket skall därvid äga motsvarande tillämpning.
Paragrafen motsvarar med några smärre redaktionell ändringar 17 kap. 6 § ABL.
7§
Bolagsstämmobeslut, som innebär att förbehåll enligt 3 kap. 3 § andra stycket eller 3 a § tas in i bolagsordningen, fattas enligt 8 kap. 13 § första stycket. Sedan beslutet har registrerats, skall styrelsen genast verkställa detta.
Om fördelning på fria och bundna aktier enligt förbehållet inte kan ske genom emission av nya aktier eller eljest genom överenskommelse skall styrelsen inför notarius publicus bestämma vilka aktier som skall varafria och vilka som skall vara bundna. Tillhör därvid en aktie när registreringen av bolagsstämmobeslutet kungörs någon som på grund av förbehållet inte får förvärva bundna aktier, är aktien fri, om ägaren inte genom överlåtelse har förvärvat den med vetskap om beslutet. Har ägarna av övriga aktier inte kommit överens om något annat, skall det genom lottning bestämmas vilka övriga aktier som skall vara fria. En skriftlig redogörelse för vad som sålunda bestämts skall upprättas och bestyrkas av notarius publicus.
Styrelsen skall genast, genom anmaning till aktieägarna på det sätt som föreskrivs i 8 kap. 8 § andra stycket när det gäller kallelse till bolagsstämma, infordra breven på de aktier som skall vara bundna. Styrelsen skall se till att det på dessa aktiebrev görs en anteckning om att aktierna är bundna. Vidare skall styrelsen se till att det i aktieboken för varje aktie anmärks om aktien är bunden eller fri. Om den aktieägare som senast antecknats i aktieboken på grund avförbehållet inte kan förvärva bundna aktier, får anteckningen på brevet inte göras utan att det i aktieboken införs en sådan ägare till aktien som får förvärva bundna aktier utan hinder avförbehållet.
Del 2 s. 288288 Specialmotivering sou 1988:29
Paragrafen motsvarar 17 kap. 7 § ABL. Smärre språkliga justeringar har gjorts efter mönster av 18 kap. 5 § FRL. Dessutom har i andra stycket tillagts en erinran om att en uppdelning på fria och bundna aktier normalt torde kunna åstadkommas genom ex. en riktad emission i stället för utnyttjande av det mer omständliga förfarandet inför notarius publicus om enighet eljest inte kan nås.
Eftersom samtliga idag utelöpande aktier i ett bankaktiebolag är att betrakta som bundna, blir det inte aktuellt att tillämpa bestämmelsen i tredje stycket för de fall då en bank emitterar fria aktier eller omvandlar befintliga aktier till fria. Bestämmelsen kan bli tillämplig först sedan banken givit ut fria aktier och därefter omvandlar dessa till bundna aktier.
8§
Inom ett år efter att ett beslut har fattats om att ta in förbehåll enligt 3 kap.
3 § andra stycket eller 3 a § i bolagsordningen eller talan om klander av
beslutet genom lagakraftvunnen dom har ogillats, skall det för regi-
strering anmälas att beslutet har verkställts. Om en sådan anmälan inte
har gjorts inom den föreskrivna tiden eller om bankinspektionen genom
lagakraftägande beslut har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat regi-
strering, skall inspektionen förklara att frågan om ändring av bolagsord-
ningen har fallit.
Innan registrering har skett på grund av anmälan enligt första stycket,
kan bolagsstämman i den ordning som anges i 8 kap. 12 §första stycket
första meningen besluta att frågan om att ta in förbehållet i bolagsord-
ningen skall falla. Beslutet skall genast anmälas för registrering. Paragrafen motsvarar 17 kap. 8 § ABL. Smärre språkliga justeringar har gjorts efter mönster av 18 kap. 6 § FRL.
9§
På en bunden aktie får utdelning inte äga rum innan det i aktiebrevet eller
interimsbeviset har angivits att aktien är bunden. Paragrafen motsvarar 17 kap. 9 § ABL. Smärre språkliga justeringar har gjorts efter mönster av 18 kap. 7 § FRL.
Bestämmelsen syftar till att göra det möjligt för styrelsen att tvinga fram aktiebrev eller bevis för att förse dem med anteckning om att aktien är bunden. Som tidigare anförts är samtliga i dag utelöpande aktier i bankaktiebolag att betrakta som bundna. Det kan därför inte bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen förrän fria aktier givits ut och dessa därefter omvandlas till bundna aktier.
Del 2 s. 289Specialmotivering 289
13.5 till om ändring i Förslaget lag sparbankslagen 1987:619
3 kap. Sparbankens ledning
Del 2 s. 2898§
Verkställande direktör eller annan delegat som är anställd i Sparbanken samt ordförande eller vice ordförande i styrelsen, om denne fullgör även annat arbete för banken i icke oväsentlig omfattning, får inte vara styrelseledamot i sådana företag vars huvudsakliga verksamhet består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som driver emissionsrörelse. I andra företag får de vara styrelseledamöter, om bankens styrelse i varje särskilt fall ger sitt tillstånd. Den som tillståndet avser får inte delta i styrelsens beslut i frågan.
Första stycket gäller inte för sådant företag som ingår i samma koncern som banken.
Ändringar och tillägg i förvarande paragraf motsvaras de förslag som
av lämnats beträffande 7 kap. 9 § BAL.
5 Kap. Fonder och vinstdisposition m.m.
Del 2 s. 289Kapitlet motsvarar gällande 5 kap. i SBL men har omarbetats med
nu hänsyn till att en garantifond enligt kommitténs förslag kan inrättas utan att det är påkallat för att upprätthålla en sparbanks verksamhet. Kapitlet har utformats i nära överensstämmelse med Sparbanksföreningens förslag. Föreningens förslag finns i sin helhet intaget i bilaga nr 6.
Allmänna bestämmelser angående tillskott till garantifond
I§
Kapital får tillskjutas sparbank genom särskilda insatser till garantifond garantifondsinsatser. Garantifondsinsatser får tillskjutas med sammanlagt högst såstort belopp som svarar mot halva reservfondens storlek. För varje tillskott till garantifond skall Sparbanken utfärda ett garantifondsbe- Vis.
Innehavare av garantifondsbevis erhåller avkastning efter beslut av sparbanksstämman.
Skall garantifond kunna nedsättas genom inlösen av garantifondsbevis skall förbehåll härom intas i reglementet enligt 24
Garantifondsbevis får inlösas endast om det kan ske med hänsyn till bestämmelserna i 2 kap. 8-10 §§ bankrörelselagen 1987:617. I övrigt skall beträffande återbetalningen gälla vad som beslutats enligt förbehåll i reglementet.
I nu gällande lydelse av 5 kap. l § SBL föreskrivs att sparbanksstämman
-
Del 2 s. 290290 Specialmotivering
det är påkallat för att upprätthålla sparbanks verksamhet får om en besluta att bilda garantifond genom bidrag från huvudmän eller andra.
en Det stadgas vidare att garantifonden får återbetalas endast om det kan ske med hänsyn till bestämmelserna i 2 kap. 9 och 10 §§ BRL samt att i övrigt skall gälla vad bestäms vid garantifondens bildande.
som
Förebild till den föreslagna regleringen av garantifondinsatserna är storai drag reglerna om förlagsinsatser i de ekonomiska föreningarna, däribland föreningsbankerna. Reglerna om dessa återfinns i 5 kap. lagen om ekonomiska föreningar 1987:667 och 5 kap. FBL.
Den föreslagna regeln i första stycket innebär att garantifond kan tillskapas utan att det erfordras för att upprätthålla en sparbanks verksamhet. Vidare anges att garantifondinsatserna får uppgå till högst ett belopp som motsvarar halva reservfondens storlek. I enlighet med vad som gäller för förlagsinsatskapital i föreningsbank har sparbanksföreningen i sitt förslag begränsat garantifonden till vad som motsvarar reservfondens storlek. När det gällde förlagsinsatserna i föreningar anförde departementschefen prop. 198384:84, s. 47 att det inte borde komma i fråga att förlagsinsatskapitalet tillåts bli så stort att det blir det huvudsakliga insatskapitalet i föreningen. Ett skäl som angavs var att de som gjort förlagsinsatser inte har rätt till medlemsinflytande i form av rösträtt.
Kommittén har i den allmänna motiveringen anslutit sig till bedömningen att också garantifondsinsatsen i sparbank bör vara begränsad. Det är här fråga om introduktion av ett för svensk marknad helt nytt värdepapper. Det är därför svårt att förutse marknadens reaktioner på längre sikt. Det finns därför skäl att vid introduktionen försiktigt fram. En utvärdering av garantifondsinsatsema en tid efter introduktionen kan innebära en omprövning den här föreslagna restriktionen. Tills vidare bör dock garanti-
av fondens storlek inte vara större än vad som motsvarar halva reservfondens storlek.
I andra stycket anges att avkastningen på garantifondsinsats skall be-
sparbanksstämman. Kommittén har här frångått sparbanksförestämmas av ningens förslag som innebar att garantifondsinsatsen skulle vara förenad med av sparbanken utfäst ränta. Kommittén har i den allmänna motiveringen utvecklat skälen för att ränta inte bör utfästas i garantifondsbeviset. Här skall emellertid understrykas att inget hindrar Sparbanken att i prospektet avge en avsiktsförklaring beträffande avkastningsnivån och olika former för beräkningen av avkastningen. En jämförelse har här gjorts med de indexaktier som utgivits av Svenska Handelsbanken. Någon ovillkorlig rätt att få del av sparbankens vinst föreligger här inte. Innehavare av garantifondsbevis skall få avkastning sin insats efter de kriterier som sparbanksstämman bestämmer. Stämman bör vid fastställandet inte vara bunden av någon särskild formel. Det finns emellertid inget hinder mot att avkastningen bestäms som bonus satt i förhållande till sparbankens vinst.
I tredje stycket behandlas möjligheten att sätta ner garantifonden. Här har en jämförelse gjorts med regleringen av inlösningsbara aktier.
Möjligheten att emittera inlösningsbara aktier regleras i 6 kap. 8 § ABL.
Del 2 s. 291Denna möjlighet förutsätter särskilda bestämmelser i bolagsordningen. I ABL föreskrivs att i bolagsordningen kan tas in förbehåll att aktiekapitalet kan sättas ned genom inlösen av aktier, dock inte under minimikravet. Förbehållet ordningen för inlösningen och inlösningsbeloppet
skall ange eller grunderna för dess beräkning. I aktiebreven skall anges förbehåll om inlösen. Genom den publicitet sker i samband med bolagsbildning och
som
förbehållet bli känt för allmänheten och bolagets blivande nyemission anses borgenärer kan pröva risken för att de till följd av förbehållet kan få en otillräckllig säkerhet för sina fordringar. Av hänsyn till borgenärema kan ett inlösningsförbehåll som införs genom ändring i bolagsordningen inte ges tillbakaverkande kraft. Det kan alltså inte gälla beträffande tidigare tecknade eller utgivna aktier.
Dessa regler har överförts till BAL, vilket alltså innebär att affärsbanker-
har möjlighet att emittera aktier som redan från början är avsedda att na en inlösas vid viss senare tidpunkt. Detta anses inte utgöra något hinder mot att aktiekapitalet ifråga räknas som eget kapital.
Kommitténs utgångspunkt har här varit att tillskott av eget kapital inte bör vara uppsägningsbart från placerarens sida om det skall anses som eget kapital. Här är det fråga om uppsägningsbarhet från bankens sida. Kommittén har ansett att sparbankerna härvidlag skall ha samma möjlighet som affärsbankerna.
Fjärde stycket anger den begränsning som gäller för möjligheten att lösa in garantifondsbevis. Den närmare ordningen för inlösen av garantifondsbevis behandlas i 24 Här skall emellertid slås fast att sparbanksstämman inte godtyckligt kan bestämma om inlösningen.
Ordningen kan i reglementet bestämmas så att förbehållet innehåller en fullständig amorteringsplan, exempelvis att garantikapitalet får nedsättas årligen inlösen garantifondsbevis intill visst belopp. Ordningen
genom av för inlösen kan också bestämmas på annat sätt än genom en amorteringsplan ex. så att sparbanksstämman tillerkänns viss beslutanderätt om nedsättning som föreskrivs i reglementet. Förbehållet skall ange inlösningsbeloppet eller grunderna för dess beräkning. Det får här förutsättas att sparbanken i emissionprospektet de tänkta förutsättningarna för in-
anger
garantifondsbevisen. I nuvarande 5 kap. 1 § tredje stycket stadgas lösen av redan begränsning för återbetalning av garantifonden i förhållande till
en kapitaltäckningsreglerna i BRL. Denna begränsning kvarstår enligt kommitténs förslag. I övrigt gäller de förbehåll som enligt vad som ovan sagts skall intas i reglementet.
2§
Beslut om tillskott till garantifond fattas av sparbanksstämman.
Tillskott till garantifond skall betalas med pengar. Betalningen för
garantifondsbevis får inte understiga det belopp på vilket beviset lyder.
Om garantifondsbevis tecknas med villkor som strider mot andra styck-
et, skall det nominella beloppet ändå betalas.
Del 2 s. 292292 Specialmotivering
sou 193339
Första stycket innebär att beslut om tillskott till garantifond liksom nu skall fattas av sparbanksstämman jfr 5 kap. 1 § första stycket SBL. Andra stycket motsvarar regeln om aktieemission i 4 kap. 2§ BAL. Reglerna om apport bör inte gälla för betalningen av garantifondsbevis. Tredje stycket motsvarar helt regeln i 4 kap. 2 § tredje stycket BAL.
3§
I reglementet kan tas in föreskrifter om begränsningar i fråga om vem som har rätt att göra tillskott till garantifond eller genom överlåtelse förvärva de rättigheter som är förenade med garantifondsbevis. För redan gjorda tillskott får inte införas strängare begränsningar än vad som gällde när tillskottet gjordes.
Förvärv av garantifondsbevis i strid mot föreskrift som avsesi första stycket är ogiltigt.
Regeln, som återfinns i sparbanksföreningens förslag, har sin förebild i 5 kap. 2 § FBL som behandlar förlagsinsatserna. Det kan te sig naturligt att sparbank liksom föreningsbank ges en möjlighet att ställa upp be-
- gränsningar i fråga om vilka som får tillskjuta garantikapital och genom överlåtelse förvärva den rätt som ett garantifondsbevis är förenat med. Första stycket första meningen innehåller en bestämmelse som tillåter sådana begränsande föreskrifter i reglementet. Införs nya regler eller ändrade sådana föreskrifter får de givetvis inte medföra längre gående begränsningar för redan orda tillskott än de som gällde vid tillskottet. Förvärv i strid mot en begränsande föreskrift i reglementet blir enligt andra stycket ogiltigt.
4§
Förslag till beslut om tillskott skall sändas till huvudmännen minst en vecka före den sparbanksstämma vid vilken beslut skall fattas. Förslaget skall läggas fram på stämman. Om årsredovisningen inte skall behandlas på sparbanksstämman skall även följande handlingar hållas tillgängliga och läggas fram på stämman:
avskrift av den senasteårsredovisningen försedd med anteckning om sparbankstämmans beslut rörande sparbankens vinst eller förlust samt avskrift av revisionsberättelsen för det år årsredovisningen avser,
en av styrelsen undertecknad redogörelse för händelser av väsentlig betydelse för sparbankens ställning vilka inträffat efter årsredovisningens avgivande, och
ett av revisorerna avgivet yttrande över redogörelsen. Regeln har sin förebild i 4 kap. 5 § BAL, ur vilken regel har hämtats det som ansetts relevant för beslut om emission av garantifondsbevis.
5§ Beslut om tillskott till garantifond skall ange
det högsta belopp varmed tillskott till garantifond kan ske, den tid inom vilken teckning av garantifondsbevis kan ske,
Del 2 s. 293Specialmotivering 293
den tid inom vilken tecknade garantifondsbevis skall betalas, den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning garantifondsbevis skall fördelas, om inte föreskrift meddelas att fördelningen skall bestämmas av styrelsen, samt 5. garantifondsbevisens nominella belopp och det belopp skall som betalas för varje tecknat garantifondsbevis. Sparbanksstämman kan uppdra åt styrelsen att fatta beslut i de hänseenden som anges i första stycket 2-3 och Om föreskrift som avsesi 3 §första stycket skall gälla för garantzfondsbevisen, skall erinran därom intas i emissionsbeslutet.
Regeln har sin förebild i 4 kap. 6 §BAL, varur har hämtats vad som ansetts erforderligt vid beslut om tillskott till garantifonden. Vissa besluten har av ansetts kunna delegeras till styrelsen.
6§
Beslut om utfärdande av garantifondsbevis eller redogörelse för det en väsentliga innehållet i beslutet skall genast kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar styrelsen bestämmer.
Regeln har sin motsvarighet i 4 kap. 8 § BAL. Offentliggörandet kan vara av betydelse för ägarna av redan utgivna garantifondsbevis.
7§
För att vara bindande skall teckning av garantifondsbevis ske på teckningslista som innehåller beslutet om utfärdande garanttfondsbevis. av Avskrift av de enligt 4 § framlagda handlingarna skall fogade till vara teckningslistan eller hållas tillgängliga på plats som anges i listan. Skall garantifondsbevisen kunna inlösas får teckning inte ske förrän förbehåll enligt 24 § registrerats. Om teckningen har skett stridi mot denna paragraf eller om ett garantifondsbevis har tecknats med villkor som inte stämmer överens med de i emissionsbeslutet angivna villkoren, är teckningen av garantifondsbevis ogiltig, under förutsättning att ogiltigheten har anmälts hos bankinspektionen innan anmälan enligt 12 § har registrerats.
Första stycket motsvarar nu gällande rätt i 5 kap. 1 § andra stycket SBL. Andra stycket innebär en anpassning efter vad som gäller för inlösningsbara aktier enligt 6 kap. 8 § BAL. Tredje stycket motsvarar 4 kap. 9 § tredje stycket BAL.
8§
När teckningen avslutats skall styrelsen besluta om tilldelning av garantifondsbevis till dem som tecknat sig härför. Anses därvid att teckning av garantifondsbevisen är ogiltig, skall den som tecknat sigför beviset genast underrättas härom. Garantifondsbevisen skall genom styrelsens försorg genast upptas i den i 22 § angivna förteckningen.
Regeln motsvarar 4 kap. 10 § BAL.
Del 2 s. 294294 Specialmotivering
9§
Kvittning av skuld på grund av teckning mot fordran hos sparbanken får inte ske.
Sparbanken kan inte överlåta eller pantsätta fordran på tecknat belopp avseende garantifondsbevis.
Den som genom överlåtelse har förvärvat garantifondsbevis som inte är helt betalat är tillsammans med överlåtaren ansvarig för betalningen, sedan han anmält sitt namn för införande i den i 22 § angivna förteckningen.
Stadgandet motsvaras av regeln i 2 kap. 13 § BAL till vilken 4 kap. 12 § BAL hänvisar.
10§
Om garantifondsbevis inte betalas i rätt tid, kan styrelsen en månad efter betalningsanmaning förklara beviset förverkat för den betalningsskyldige. Anmaningen skall innehålla meddelande att garantifondsbeviset kan förklaras förverkat. Anmaningen skall ske genom avsändande av rekommenderat brev, om den betalningsskyldiges adress är angiven vid teckningen eller annars anmäld till sparbanken, och i annat fall genom kungörelse i den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer.
Styrelsen kan innan förverkat garantifondsbevis blivit ogiltigt låta annan överta beviset och betalningsansvaret för det tecknade beloppet.
Om ett garanttfondsbevis förklarats förverkat och inte övertagits av någon annan som erlagt full betalning, skall den, för vilken beviset förverkats, gentemot sparbanken svara för en femtedel av full betalning för beviset.
Regeln har sin materiella motsvarighet i 2 kap. 14 §BAL, vartill 4 kap. 12 § BAL hänvisar.
11§
Beslut om tillskott till garantifond skall anmälas för registrering inom sex månader efter beslutet. Hinder mot registrering föreligger om inte hälften av det sammanlagda belopp, som skall betalas för de tecknade och tilldelade garantifondsbevisen, har inbetalats och om inte yttrande företes från auktoriserad revisor av vilket framgår att detta har iakttagits.
Har anmälan om registrering av beslutet inte gjorts inom den i första stycket angivna tiden eller har registreringsmyndigheten genom lagakraftägande beslut avskrivit sådan anmälan eller vägrat registrering är beslutet om tillskott till garantifond förfallet.
Garantifond skall inte ansesbildad eller ökad förrän registrering skett. Garantifondsbevis som förklarats förverkade och inte övertagits av annan blir därmed ogiltiga. De utfärdade garantifondsbevisen medför rätt till avkastning enligt vad därom bestämts i beslutet om tillskott till garantifond. Beslutet får dock inte innebära att sådan rätt inträder senare än för räkenskapsåret efter det år under vilket garantifondsbevisen skall ha slutligt betalats.
Del 2 s. 295Specialmotivering 295
Förebild för regeln är 4 kap. 13§ BAL. Kommittén har ansett att registrering av beslut om tillskott till garantifond kan vara av värde. Man erhåller genom registreringen en bestämd tidpunkt från vilken garantifondens belopp får rättsföljd. Detta får betydelse särskilt för sparbankens kapitaltäckning. Slutligen erhåller beslutet publicitet. I detta sammanhang kan erinras den möjlighet till kontroll bankinspektionen har genom den
om eller de revisorer som utsetts för varje sparbank.
När det gäller villkoren för registrering har kommittén anslutit sig till Sparbanksföreningens förslag att de förutsättningar som föreskrivs i BAL skall gälla, dvs. att hälften det belopp som skall betalas för garantifonds-
av bevisen skall ha inbetalats.
12§
De garantifondsbevis har tecknats vid en emission skall vara helt
som
betalda inom sex månader från registreringen av emissionen. Senast en
månad efter utgången av denna tid skall Sparbanken för registrering
anmäla hur många de i det registrerade tillskottet till garantifond
av ingående garantifondsbevisen som har blivit helt betalda. Anmälningen skall bestyrkas av en auktoriserad revisor.
Om det inte enligt första stycket har anmälts att garantifondsbevisen
har helt betalats, skall bankinspektionen, efter sparbankens hörande,
registrera att garantifonden har satts ned med det sammanlagda nominel-
beloppet betalda garantifondsbevis. De garantifondsbevis som
av
inte har betalats blir ogiltiga när nedsättningen har registrerats.
Regelns förebild finns i 4 kap. 14 § BAL.
Emissionsprospekt för tillskott till garantifond
I3§
När sparbank till vidare krets riktar en inbjudan att förvärva
en en
garantifondsbevis isparbartken, skall styrelsen upprätta en särskild redo-
görelse för sparbankens förhållanden emissionprospekt enligt 14-18 §§.
Emissionsprospekt skall dock upprättas endast om summan av de belopp
som till följd av inbjudan kan komma att betalas uppgår till minst en
miljon kronor.
En förutsättning som ligger bakom förslaget om inrättande av garantifond är att sparbank skall kunna vända sig till en vidare krets. I sådant fall är
en det väsentligt att ett emissionsprospekt upprättas. Regeln i förevarande paragraf har sin förebild i 4 kap. 19 § BAL och innebär i enlighet med vad
där gäller att emissionsprospekt inte behöver upprättas om tillskottet som till garantifonden inte sammanlagt överstiger en milj. kr. När det gäller emissioner i aktiebolag har utfyllande praxis tillkommit utöver lagreglerna. En analog tillämpning av denna praxis bör ske när det gäller utformningen av emissionprospekt för sparbank.
Del 2 s. 296296 Specialmotivering
14§
Emissionsprospektet skall innehålla
balansräkningar avseende utgången av de tre senaste räkenskapsåren, för vilka årsredovisning och revisionberättelse har avgivits,
2. resultaträkningar för dessa tre räkenskapsår, och
ett sammandrag av de uppgifter som det ålegat sparbanken att ta in i förvaltningsberättelserna för de tre räkenskapsåren.
Fyller handlingarna inte de krav som framgår av bestämmelserna i 4 kap. 9 §fjärde stycket bankrörelselagen 1987:617 skall defullständigas i enlighet med dessa bestämmelser.
Bestämmelserna i 4 kap. 2 §första stycket andra meningen bankrörelselagen skall tillämpas på emissionsprospektet.
Till redovisningen för de tre senasteräkenskapsåren enligt första stycket skall uppgifter lämnas om utvecklingen av in- och utlåning samt likviditet.
Om sparbanken är moderföretag, skall sparbanken i emissionsprospektet ta in koncernresultaträkningarna för de tre senaste räkenskapsåren. När redovisningshandlingarna och andra uppgifter för en koncern tas in i prospektet får de uppgifter för sparbanken som svarar mot uppgifter i dessa handlingar utelämnas i den mån de kan anses sakna väsentlig betydelse för bedömningen av sparbankens garantifondsbevis. Dock får sparbankens resultaträkning och balansräkning för det senaste räkenskapsåret enligt första stycket inte utelämnas.
Regeln är uppbyggd helt efter modell i 4 kap. 21 § BAL.
15§
Upplysning skall lämnas i emissionsprospektet om sådana förhållanden och händelser som hänför sig till tiden efter den period, omfattas
som av de i 14 § angivna handlingarna, och som är viktiga för bedömningen
av sparbankens verksamhetsresultat och ställning eller i övrigt är av väsentlig betydelse för sparbanken.
Om emissionsprospektet läggs fram senare än åtta månader efter utgången av det senaste räkenskapsår, för vilken årsredovisning och revisionsberâttelse har avgetts, skall prospektet innehålla uppgifter motsvarande delårsrapport enligt 4 kap. 13 och 14 §§ bankrörelselagen 1987:617. Dessa uppgifter skall tiden från utgången nämnda
avse av räkenskapsår till en dag tidigare än tre månader före emissionsprospektets tillhandahållande.
Paragrafen överensstämmer materiellt med 4 kap. 22 § BAL. Även vid en emission av garantifondsbevis har det ansetts särskilt nödvändigt att resultatuppgifter och andra upplysningar om sparbanken svarar mot den aktuella situationen.
16§
I emissionsprospektet skall följande uppgifter lämnas, nämligen
en kortfattad historik över sparbanken och dess verksamhet,
2. en redogörelse för sparbankens och om det finns dotterföretag, koncernens verksamhet, samt för sparbankens del uppgifter som är av betydelse för bedömningen av rörelsens karaktär och utveckling,
Del 2 s. 297Specialmotivering 297
en redogörelse för kapitaltäckningen enligt 2 kap. 8-10 §§ bankrö-
relselagen 1987:617 och dess betydelse för Sparbanken, samt
uppgifter om sparbankens styrelseledamöter, revisorer samt anställ-
da och delegater i ledande ställning. I paragrafen, som i stort överensstämmer med 4 kap. 23 §BAL, angesvissa uppgifter som skall tas in i emissionsprospektet i syfte att, vid sidan om redovisningshandlingarna enligt 15 ge en tillfredsställande presentation av sparbanken.
I7§
Uppgifterna i emissionsprospektet enligt 14 15 § första stycket samt
16 § skall granskas av sparbankens revisorer. Deras berättelse över
granskningen skall tas in i emissionsprospektet. Paragrafen överensstämmer med 4 kap. 24 § BAL.
I8§
Emissionsprospektet skall tillhandahållas på de platser där teckning eller
inköpsanmälan tas emot senast tre dagar före den dag då teckning eller
inköp tidigast kan ske. Vid tidens bestämmande skall inte söndagar,
andra allmänna helgdagar, lördagar, midsommarafton, julafton och ny-
årsafton räknas in. Paragrafen överensstämmer med 4 kap. 25 §BAL. Här anges att emissionsprospektet skall tillhandahållas senast tre dagar före den dag då teckning eller inköp tidigast kan ske. Tryckt eller på annat sätt mångfaldigat prospekt skall finnas i tillräckligt antal exemplar för att kunna överlämnas till var och en som önskar erhålla det. Emissionen bör utannonseras senast den dag prospekt finns tillgängligt. Den dag som kungjorts som första anmälningsdag skall det också hållas öppet för att ta emot alla då inkommande, eller eventuellt även dessförinnan inkomna, anmälningar. Alla anmälningar som inkommit senast första dagen av den i inbjudan angivna tecknings- eller inköpsperioden skall anses ha skett vid affärstidens slut nämnda dag och samtliga under och eventuellt före första dagen inkomna anmälningar
- bör ges lika rätt.
Garantifondsbevis samt förteckning däröver m.m.
19§ För varje garantifondsinsats skall sparbanken utfärda ett garantifondsbe-
vis. Det får lämnas ut endast till den som är införd iförteckning, angiven i
22 och först när beviset betalats samt tillskottet till garantifonden
registrerats. När det gäller utformningen av garantifondsbeviset har dels aktien, dels förlagsandelsbeviset utgjort förebilder. Regeln i denna paragraf har närmast sin förebild i 3 kap. 4 § BAL.
Del 2 s. 298298 Specialmotivering
20§
Garantifondsbevis skall ställas till viss man, till innehavaren eller till viss
man eller order och innehålla uppgift om
sparbankens firma,
.
ordningsnummer eller annan beteckning för beviset,
.
bevisets nominella belopp,
.
dagen för utfärdandet,
.
den rätt till avkastning som beviset medför,
.
det sätt på vilket avkastning skall betalas,
.
föreskrifter avses i 3 § första stycket samt erinran enligt 3 §
som
.
andra stycket, samt
förbehåll enligt 24 § om inlösen av garantifondsbevis.
Garantifondsbeviset skall undertecknas av sparbanken. Styrelseleda-
möters eller firmatecknares namnteckning får återges genom tryckning eller på liknande sätt.
När utbetalning görs vid inlösen av garantifondsbevis skall detta förses
med påskrift om utbetalningen.
Ett garantifondsbevis som i samband med dödning ges ut i stället för ett
annat, skall innehålla uppgift om detta.
Första och andra styckena motsvaras i det närmaste helt av vad som föreskrivs för förlagsandelsbevis i 5 kap. 4 § FBL. Tredje och fjärde styckena har sin förebild i 3 kap. 4 § tredje och fjärde styckena BAL.
En sparbank bör liksom en central föreningsbank i fråga om förlagsandelsbevis äga frihet att bestämma om garantifondsbevis skall ställas till viss man, till innehavaren eller till viss man eller order. Garantifondsbevis föreslås i princip vara fritt överlåtbara och får således förvärvas av vem som helst. Enda undantaget är att sparbank som regel inte får förvärva egna bevis. Värdepapperet bör därför kunna vara löpande om emittenten så önskar. Å andra sidan kan knappast anföras skäl mot den motsatta lösningen, nämligen att ställa bevisen till viss man, om sparbanken finner detta lämpligare.
21§
I fråga om garantifondsbevis gäller, om annat följer av denna lag, i
tillämpliga delar vad som föreskrivs i lagen I936:81 om skuldebrev.
Härvid jämställs bevis som har ställts till viss man med enkelt skuldebrev
och bevis till innehavaren eller till eller order med löpande
viss man
skuldebrev. Den innehar garanttfondsbevis ställt till viss man eller
som
order och enligt sparbankens påskrift på beviset är ägare till garanti-
som
fondsbeviset är likställd med den som enligt 13 § andra stycket samma lag
förmodas äga rätt att göra skuldebrevet gällande. Påskrift på beviset skall
göras endast innehavaren styrkt sitt förvärv av garantifondsbeviset.
om Denna regel motsvaras helt 5 kap. 5 § FBL med tillägg för garantifonds-
av bevis och likställer i detta hänseende helt garantifondsbevisen med förlagsandelsbevis.
Del 2 s. 299Specialmotivering 299
22§
Styrelsen skall föra en förteckning över samtliga garantifondsbevis. Den-
na kan bestå av betryggande lösblads- eller kortsystem eller föras med
automatisk databehandling eller på annat liknande sätt. Förteckningen
skall innehålla uppgift om storleken på varje garantifondsbevis, om tid-
punkten för varje insats och om den rätt till avkastning som insatsen
medför. Förteckningen skall hållas tillgänglig för var och en som vill ta
del av den. Paragrafen överensstämmer helt med 5 kap. 6 § FBL. För den som överväger att skjuta till garantifondsinsats eller förvärva ett garantifondsbevis
en är det givetvis av vikt att få reda på vilka övriga garantifondsbevis som finns.
23§
Ingår garantifondsbevis i en aktiefond enligt aktiefondslagen 1974:931,
skall i stället för fondandelsägarna det fondbolag som förvaltar fonden
samt fondens beteckning föras in i garantifondsbeviset och i förteck-
ningen. Bestämmelsen motsvarar 3 kap. 17 § BAL.
Nedsättning av garantifond
24 §
Skall garanttfond kunna nedsättas genom inlösen av garantifondsbevis
skall i reglementet intas förbehåll härom. Förbehållet skall ange ord-
ningen för inlösningen och inlösningsbeloppet eller grunderna för dess
beräkning.
Ändras förbehållet i reglementet inlösen garantzfondsbevis får
om av
det ändrade förbehållet avse endast garantifondsbevis som tecknas efter
det att ändringen registrerats.
När det enligt förbehållet har blivit bestämt att vissa garantifondsbevis skall lösas in, skall det genast anmälas för registrering att garantifonden
sätts ned med sammanlagda nominella beloppet av dessagarantifondsbe-
vis. När registreringen har skett är garantifonden nedsatt. Möjligheten att sätta ned garantifond genom inlösen av garantifondsbevis har behandlats redan under 5 kap. 1 Det har inte ansetts föreligga något hinder mot att bereda en sparbank motsvarande möjlighet som föreligger för bankaktiebolag ifråga om aktier. Som redan angetts vid 1 § skall förbehåll om inlösen av garantifondsbevis ange ordningen för inlösningen och inlösningsbeloppet eller grunderna för dess beräkning. Förbehållet i reglementet blir allmänt känt bland bankens borgenärer och några särskilda skyddsregler är därför inte erforderliga.
Regeln får till följd att sparbanken redan vid emissionstillfället måste ange om inlösen skall ske och med vilket belopp inlösen då sker eller i annat fall de närmare grunderna för beräkningen av inlösenbeloppet. Som framgår av regeln i 1 § fjärde stycket får inlösen inte ske om kapitalbasen inte skulle uppfylla kraven på kapitaltäckning i 2 kap. 8-10 §§ BRL.
Del 2 s. 300300 Specialmotivering
Vinstdisposition samt övriga bestämmelser om fonder
Reglerna i 25-29 §§ motsvarar 5 kap. 2-6 §§ SBL.
25§
Sparbankens vinst skall, i den mån grundfonden eller om en garantifond bildats, denna gått förlorad, i första hand användas för att uppbringa sådan fond till det belopp, vartill den skall uppgå.
Den del av vinsten som inte tas i anspråk för det i första stycket nämnda ändamålet skall avsättas till en reservfond.
Utan hinder av andra stycket får sparbanksstämman besluta gåvor
om till allmännyttiga eller därmed jämförliga ändamål, om det med hänsyn till ändamålet, sparbankens ställning och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Styrelsen får för sådana ändamål endast använda tillgångar som med hänsyn till sparbankens ställning är ringa betydelse.
av Regeln motsvarar 5 kap. 2 § SBL.
26§
Finns det i reglementet ett förbehåll om återbäring av grundfonden eller del därav, får sådan återbäring inte ske om inte reservfonden uppgår till belopp som motsvarar tio gånger grundfonden. Inte heller får återbäring ske, så länge garantifond, där sådan
bildats, inte återbetalts eller om Sparbanken till följd av återbäringen inte skulle kunna uppfylla det i 2 kap. 8-10 §§ bankrörelselagen 1987:617 föreskrivna kravet på
egna fonder.
Regeln motsvarar 5 kap. 3 § SBL.
27§
Utfäst ränta på grundfonden eller avkastning på garantifonden skall inte betalas ut, om till följd av detta vinsten på rörelsen inte skulle räcka till att få upp grundfonden eller garantifonden till det i 25 § första stycket angivna beloppet. Avkastningen på garantifonden skall inte heller betalas ut, om genom utbetalningen en sådan förlust skulle uppkomma på rörelsen, att sparbanken inte skulle kunna uppfylla det i 2 kap. 8-10 §§ bankrörelselagen 1987:617 föreskrivna kravet på fonder. Grund-
egna fondsräntan skall inte i något fall betalas ut om till följd av detta förlust skulle uppkomma.
Huvudmännen kan besluta om ytterligare begränsning i skyldigheten att utbetala utfdst ränta på grundfonden eller avkastning på garantifonden om utbetalningen med hänsyn till sparbankens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid mot god añärsed. För beslut härom krävs att de på stämman närvarande huvudmannens antal är minst 23 av hela antalet huvudmän och att av de närvarande huvudmännen minst 23 är ense om beslutet.
Paragrafens första stycke motsvarar 5 kap. 4 § SBL. I andra stycket föreslås en begränsning motsvarande den som finns i 9 kap. 2 § tredje stycket BAL. Det har ansetts att viss kvalificerad majoritet skall krävas för ett sådant beslut.
Del 2 s. 301Specialmotivering 301
28§
Om Sparbanken försätts i konkurs på en ansökan som gjorts inom ett år från det att beslut fattades om återbetalning av garantifonden eller om återbäring av grundfonden, skall uppburna belopp betalas tillbaka i den mån det krävs för att sparbankens skulder skall kunna betalas.
På det belopp som till följd av första stycket skall erläggas till konkursboet skall ränta betalas. Räntan beräknas enligt 5§ räntelagen 1976:635 från den dag beloppet betalades ut av sparbanken till och med den dag återbetalning eller återbäring till konkursboet skall ske och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.
Paragrafen motsvarar 5 kap. 5 § SBL.
29§
Om inte annat följer av bestämmelserna i 1 och 26 §§ får grundfond, garantifond och reservfond inte minskas, om det inte behövs för att täcka en förlust som uppstått i rörelsen.
Paragrafen motsvarar 5 kap. 6 § SBL.
30§
En sparbank får förvärva bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken endast om förutsättningar för återbetalning av fonden föreligger enligt 24 eller 26 Sparbank får inte heller som pant mottaga egna garantifondsbevis. Avtal i strid mot dessaförbud är ogiltiga.
Har en sparbank tillstånd att driva aktiemarknadskommission, får sparbanken utan hinder av första stycket, för att underlätta sådan verksamhet, förvärva egnagarantifondsbevis. Anskaffningsvärdet av det sammanlagda innehavet av egna garantifondsbevis får inte vid något tillfälle överstiga ett belopp som svarar mot tre procent av det för sparbanken högsta tillåtna värdet enligt5 kap. 2 § kapitalmarknadslagen 1989:000.
Lämnas värdepapper som säkerhet för kredit och ingår som en mindre del bland dessaäven garantifondsbevis isparbanken, utgör första stycket inte hinder för sparbanken att som pant motta även de egna garantifondsbevisen. Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen skall utfärda närmare föreskrifter om vilka begränsningar som i detta fall skall gälla.
En juridisk person i vilken en sparbank ensam eller tillsammans med andra sparbanker har ett dominerande inflytande får inte förvärva bevis om tillskott till garantifond eller grundfond utgivet av sparbanken. Utan hinder härav får sådant företag efter tillstånd av bankinspektionen förvärva och driva handel med garantifondsbevis.
Första stycket motsvarar 5 kap. 7 § första stycket SBL. Beträffande mottagandet av garantifondsbevis som pant har parallell dragits med 6 kap. 9 § första stycket BAL. Andra och tredje styckena motsvarar 6 kap. 9 § andra och tredje styckena BAL.
Del 2 s. 302302 Specialmotivering
Fjdrde stycket motsvarar nu gällande 5 kap. 7 § andra stycket SBL men anvisar samtidigt en möjlighet för ett sparbanksnära företag ex. ett
dotterbolag till Sparbankernas Bank att få tillstånd att vara market maker
för garantifondsbevisen. Ett sådant företag är inte bundet av lagerrestriktionen i andra stycket.
Del 2 s. 303Specialmotivering 303
13.6 till om i
Del 2 s. 303Förslaget lag ändring föreningsbankslagen 1987:620
5 Kap. Garantifond och förlagsinsatser.
Del 2 s. 303Ändringarna i kapitlet är föranledda att garantifond föreslås bli
av en inrättad för föreningsbank. Uppbyggnaden av garantifonden har skett efter mönster i förslaget till ändringar i SBL.
Allmänna bestämmelser om garantifond och fdrlagsinsatser.
I§
En central föreningsbank kan i stadgarna föreskriva att, utöver vad som
följer av 2 kap. 4 § första stycket kapital får tillskjutas genom sär-
skilda insatser, garantifondsinsatser eller förlagsinsatser, och att sådana
insatser får tillskjutas även av andra än medlemmar.
Förlagsinsatser får tillskjutas med högst ett så stort belopp att sum-
man av gjorda förlagsinsatser efter tillskottet uppgår till högst det be-
lopp som svarar mot summan av andra då inbetalda insatser än för-
lagsinsatser i den centrala föreningsbanken och i anslutna lokala för-
eningsbanker.
Garantifondsinsatser får tillskjutas med högst ett så stort belopp som
svarar mot halva det övriga egna kapitalet den centrala föreningsbanken
tillsammans med anslutna lokala föreningsbanker. Férlagsinsatserna räk-
nas därvid inte in i det egna kapitalet. För varje tillskott till garantifond
skall den centrala föreningsbanken utfärda ett garantifondsbevis.
Skall garantifond kunna nedsättas genom inlösen av garantifondsbevis
skall förbehåll härom intas i stadgarna enligt 24
Garantifondsbevis får inlösas endast om det kan ske med hänsyn till
bestämmelserna i 2 kap. 8-10 §§ bankrörelselagen 1987:617. I övrigt
skall beträffande återbetalningen gälla vad som beslutas enligt förbehåll i
stadgarna. I den allmänna motiveringen avsnitt 7.3.5.3 har kommittén motiverat inrättandet av en garantifond för föreningsbankernas del. Mönster för garantifonden i föreningsbank är vad som föreslås gälla för sparbankerna.
Första och andra styckena motsvarar gällande rätt. Garantifondsinsatsen i såväl sparbank som föreningsbank bör, i vart fall inledningsvis, vara begränsad. Kommittén har valt att relatera den till det övriga egentliga egenkapitalet i banken och föreskrivit att garantifonden inte får vara större än vad som svarar mot halva reservfonden i en sparbank eller det övriga egna kapitalet i en central föreningsbank som därvid får tillgodoräkna sig egenkapitalet i anslutna lokala föreningsbanker.
I SBL har intagits en uttrycklig regel om avkastningen. En sådan regel är inte erforderlig för föreningsbankernas del. Dessa har rätt att bestämma utdelning i enlighet med vad som gäller för övriga insatser i föreningsbanken. Detta framgår av 5 kap. 4§ 4 p. Liksom föreslagits gälla för sparbankerna får dock avkastningen på garantifondsbevisen inte vara ga-
Del 2 s. 304304 Specialmotivering
ranterad. Den bör därför fastställas av föreningsbanksstämman för ett år i taget.
För rätten att sätta ned garantifonden bör samma regler gälla i Sparbank och föreningsbank. Dessa regler framgår av fjärde och femte styckena.
2§
Beslut om tillskott till garantifond fattas avföreningsbanksstämman.
Tillskott till garantifond skall betalas med pengar. Betalningen för
garantifondsbevis får inte understiga det belopp på vilket garantifondsbe-
viset lyder.
Om garantifondsbevis tecknas med villkor som strider mot andra styck-
et, skall det nominella beloppet ändå betalas.
Regeln motsvarar 5 kap. 2 § i förslaget till ändring av SBL.
3§
I stadgarna kan tas in föreskrifter om begränsningar i fråga om vem som
har rätt att tillskjuta förlagsinsatser eller att göra tillskott till garantifond
och genom överlåtelse förvärva de rättigheter som är förenade med
förlagsinsatser förlagsandelar eller garantifondsbevis. För redan gjorda
insatser får inte införas strängare begränsningar än vad som gällde när
insatsen gjordes.
Förvärv av förlagsandelar eller garantifondsbevis i strid mot före-
skrifter som avses i första stycket är ogiltiga.
Regeln motsvarar gällande rätt i 5 kap. 2 § FBL med det tillägget att de begränsande föreskrifterna får gälla också för garantifondsbevisen. Regeln återfinns också i 5 kap. 3 § förslaget till ändring av SBL.
Regeln har sin grund i att insatserna är förenade med viss insyn och visst inflytande över den centrala föreningsbanken. Det är därför naturligt att banken möjlighet att ställa upp begränsningar i fråga om vilken som
ges en får göra tillskott till garantifond eller förlagsinsatskapital och genom överlåtelse förvärva den rätt som är förenad med förlagsandelarna eller garantifondsbevisen. Första stycket reglerar dessa begränsade föreskrifter.
begränsande föreskrift blir enligt andra stycket
Förvärv i strid mot en ogiltiga.
4§
Förslag till beslut om tillskott skall sändas till medlemmarna minst en
vecka före den föreningsbanksstämma vid vilken beslut skall fattas. För-
slaget skall läggas fram på stämman. Om årsredovisningen inte skall
behandlas på föreningsbanksstämman skall även följande handlingar
hållas tillgängliga och läggas fram på stämman:
1 avskrift den senasteårsredovisningen försedd med anteckning om
av
.
föreningsbanksstämmans beslut rörande den centrala föreningsbankens
vinst eller förlust samt avskrift av revisionsberättelsen för det år års-
redovisningen avser,
Del 2 s. 305Specialmotivering 305
en av styrelsen undertecknad redogörelse för händelser av väsentlig betydelse för föreningsbankens ställning vilka inträffat efter årsredovisningens avgivande, och
ett av revisorerna avgivet yttrande över redogörelsen.
Regeln motsvarar 5 kap. 4 § i förslaget till ändring av SBL.
5§
Beslut om tillskott till garantifond skall ange
det högsta belopp varmed tillskott till garantifond kan ske,
den tid inom vilken teckning av garanfondsbevis kan ske,
den tid inom vilken tecknade garantifondsbevis skall betalas,
den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning garantifondsbevis skall fördelas, om inte föreskrift meddelas att fördelningen skall bestämmas av styrelsen, samt
garantifondsbevisens nominella belopp och det belopp som skall betalas för varje tecknat garantifondsbevis.
Föreningsbanksstämma kan uppdra åt styrelsen att fatta beslut i de hänseenden som anges i första stycket 2-3 och
Om förbehåll enligt 3 § 1 st. skall gälla garantifondsbevisen, skall erinran därom intas i emissionsbeslutet.
Regeln motsvarar 5 kap. 5 § i förslaget till ändring av SBL.
6§
Beslut om utfärdande av garantifondsbevis eller en redogörelse för det väsentliga innehållet i beslutet skall genast kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar styrelsen bestämmer.
Regeln motsvarar 5 kap. 6 § i förslaget till ändring av SBL.
7§
För att bindande skall teckning av garantifondsbevis ske på teck-
vara ningslista som innehåller beslutet om utfärdande av garantifondsbevis. Avskrift de enligt 4 § framlagda handlingarna skall vara fogade vid
av teckningslistan eller hållas tillgängliga på plats som anges i listan.
Skall garantifondsbevisen kunna inlösas får teckning inte ske förrän förbehåll enligt 24 § registrerats.
Om teckningen har skett i strid mot denna paragraf eller om ett garantifondsbevis har tecknats med villkor som inte stämmer överens med de i emissionsbeslutet angivna villkoren, är teckningen av garantifondsbevis ogiltig, under förutsättning att ogiltigheten har anmälts hos bankinspektionen innan anmälan enligt 12 § har registrerats.
Regeln motsvarar 5 kap. 7 § i förslaget till ändring av SBL.
8§
När teckningen avslutats skall styrelsen besluta om tilldelning av garantifondsbevis till dem som tecknat sig härför. Anses därvid att teckning av garantifondsbevis är ogiltig, skall den som tecknat sig för beviset genast
Del 2 s. 306306 Specialmotivering
underrättas härom. Garantifondsbevisen skall genom styrelsen försorg genast upptas i den i 22 § angivna förteckningen.
Regeln motsvarar 5 kap. 8 § i förslaget till ändring av SBL.
9§ Kvittning av skuld på grund av teckning mot fordran hos den centrala föreningsbanken eller till denna ansluten lokal föreningsbank får inte ske.
Den centrala föreningsbanken kan inte överlåta eller pantsätta fordran på tecknat belopp avseende garantifondsbevis.
Den som genom överlåtelse har förvärvat garantifondsbevis som inte är helt betalat är tillsammans med överlåtaren ansvarig för betalning, sedan han anmält sitt namn för införande i den i 22 § angivna förteckningen.
Stadgandet motsvarar regeln i 5 kap. 9 § i förslaget ändring av SBL.
10§ Om garantifondsbevis inte betalas i rätt tid, kan styrelsen en månad efter betalningsanmaning förklara beviset förverkat för den betalningsskyldige. Anmaningen skall innehålla meddelande att garantifondsbeviset kan förklaras förverkat. Anmaningen skall ske genom avsändande av rekommenderat brev, om den betalningsskyldiges adress är angiven vid teckningen eller annars anmäld till bolaget, och i annat fall genom kungörelse i den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer.
Styrelsen kan innan förverkat garantifondsbevis blivit ogiltigt låta annan överta beviset och betalningsansvaret för det tecknade beloppet.
Om ett garantifondsbevis förklarats förverkat och inte övertagits av någon annan som erlagt full betalning, skall den, för vilken beviset förverkats, gentemot den centrala föreningsbanken för femtedel
svara en av full betalning för beviset.
Regeln motsvarar 5 kap. 10 § i förslaget ändring av SBL.
I1§ Beslut om tillskott till garantifond skall anmälas för registrering inom sex månader efter beslutet. Hinder mot registrering föreligger om inte hälften av det sammanlagda belopp, som skall betalas för de tecknade och tilldelade garantifondsbevisen, har inbetalats och om inte yttrande företes från auktoriserad revisor av vilket framgår att detta har iakttagits.
Har anmälan om registrering av beslutet inte gjorts inom den i första stycket angivna tiden eller har registreringsmyndigheten genom lagakraftägande beslut avskrivit sådan anmälan eller vägrat registrering är beslutet om tillskott till garantifond förfallet.
Garantifond skall inte ansesbildad eller ökad förrän registrering skett. Garantifondsbevis som förklarats förverkade och inte övertagits av annan blir därmed ogiltiga. De utfärdade garantifondsbevisen medför rätt till avkastning enligt vad därom bestämts i beslutet om tillskott till garantifond. Beslutet får dock inte innebära att sådan rätt inträder senare än för räkenskapsåret efter det år under vilket garantifondsbevisen skall ha slutligt betalats.
Regeln motsvarar 5 kap. 11 § i förslaget ändring av SBL.
Del 2 s. 307sou 193329 Specialmotivering 307
I2§
De garantifondsbevis som har tecknats vid emission skall vara helt betalda inom sex månader från registreringen av emissionen. Senast en månad efter utgången av denna tid skall den centrala föreningsbanken för registrering anmäla hur många av de i det registrerade tillskottet till garantifond ingående garantifondsbevisen som har blivit helt betalda. Anmälningen skall bestyrkas av en auktoriserad revisor.
Om det inte enligt första stycket har anmälts att garantifondsbevisen har helt betalats, skall bankinspektionen, efter den centrala föreningsbankens hörande, registrera att garantzfonden har satts ned med det sammanlagda nominella beloppet av betalda garantifondsbevis. De garantifondsbevis som inte har betalats blir ogiltiga när nedsättningen har registrerats.
Regeln motsvarar 5 kap. 12 § i förslaget ändring av SBL.
Emissionsprospekt för tillskott till garantifond
13§
När en central färeningsbank till en vidare krets riktar en inbjudan att förvärva garantifondsbevis i banken, skall styrelsen upprätta en särskild redogörelse för den centrala föreningsbankens förhållanden emissionsprospekt enligt 14-18 §§. Emissionsprospekt skall dock upprättas endast om summan av de belopp som till följd av inbjudan kan komma att betalas uppgår till minst en miljon kronor.
Regeln motsvarar 5 kap. 13 § i förslaget till ändring SBL.
av
14§
Emissionsprospektet skall innehålla
balansräkningar avseende utgången av de tre senaste räkenskapsåren, för vilka årsredovisning och revisionsberättelse har avgivits,
resultaträkningar för dessa tre räkenskapsår, och
ett sammandrag av de uppgifter som det ålegat den centrala föreningsbanken att ta in i förvaltningsberättelserna för de tre räkenskapsåren.
Fyller handlingarna inte de krav framgår bestämmelserna i 4
som av kap. 9 §fjärde stycket bankrörelselagen 1987:617 skall de fullständigas i enlighet med dessa bestämmelser.
Bestämmelserna i 4 kap. 2 §första stycket andra meningen bankrörelselagen skall tillämpas på emissionsprospektet.
Till redovisningen för de tre senasteräkenskapsåren enligt första stycket skall uppgifter lämnas om utvecklingen av in- och utlåning samt likviditet.
Om den centrala föreningsbanken är moderföretag, skall banken i emissionsprospektet ta in koncernresultaträkningarna och koncernbalansräkningarna för de tre senaste räkenskapsåren. När redovisningshandlingarna och andra uppgifter för en koncern tas in i prospektet får de uppgifter för den centrala föreningsbanken som svarar mot uppgifter i dessa handlingar utelämnas i den mån de kan anses sakna väsentlig
Del 2 s. 308308 Specialmotivering
betydelse för bedömningen av den centrala föreningsbankens garantifondsbevis. Dock får den centrala föreningsbankens resultaträkning och balansräkning för det senaste räkenskapsåret enligt första stycket inte utelämnas.
Regeln motsvarar 5 kap. 14 § i förslaget till SBL.
15§
Upplysning skall lämnas i emissionsprospektet om sådana förhållanden och händelser hänför sig till tiden efter den period, som omfattas av som de i 14 § angivna handlingarna, och som är viktiga för bedömningen av den centrala föreningsbankens verksamhetsresultat och ställning eller i väsentlig betydelse för den centrala föreningsbanken. övrigt är av Om emissionsprospektet läggs fram senare än åtta månader efter utgången det senaste räkenskapsår, för vilken årsredovisning och reviav sionsberättelse har avgetts, skall prospektet innehålla uppgifter motsvarande delårsrapport enligt 4 kap. 13 och 14 §§ bankrörelselagen 1987:617. Dessa uppgifter skall avse tiden från utgången av nämnda räkenskapsår till dag tidigare än tre månader före emissionsproen spektets tillhandahållande.
Regeln motsvarar 5 kap. 15 § i förslaget till SBL.
16§
1 emissionsprospektet skall följande uppgifter lämnas, nämligen kortfattad historik över den centrala föreningsbanken och dess en verksamhet, redogörelse för den centrala föreningsbankens och om det finns en dotterföretag, koncernens verksamhet samt för den centrala föreningsbankens del uppgifter är betydelse för bedömningen av rörelsens som av karaktär och utveckling, redogörelse för kapitaltäckningen enligt2 kap. 8-10 §§ bankrörelen selagen 1987:617 och dess betydelse för den centrala föreningsbanken, samt uppgifter den centrala föreningsbankens styrelseledamöter, reviom samt anställda och delegater i ledande ställning. sorer Regeln motsvarar 5 kap. 16 § i förslaget till SBL.
17§
Uppgifterna i emissionsprospektet enligt 14 15 § första stycket samt 16 § skall granskas den centrala föreningsbankens revisorer. Deras av berättelse över granskningen skall tas in i emissionsprospektet.
Regeln motsvarar 5 kap. 17 § i förslaget till SBL.
l8§ Emissionsprospektet skall tillhandahållas på de platser där teckning eller inköpsanmälan tas emot senast tre dagar före den dag då teckning eller inköp tidigast kan ske. Vid tidens bestämmande skall inte söndagar,
Del 2 s. 309Specialmotivering 309 sou 193329
andra allmänna helgdagar, lördagar, midsommarafton, julafton och nyårsafton räknas in.
Regeln motsvarar 5 kap. 18 § i förslaget till SBL.
Förteckning m.m.
I9§
För varje garantifondsinsats skall den centrala föreningsbanken utfärda
garantifondsbevis. Det får lämnas ut endast till den som är införd i ett förteckning, angiven i 22 och först när beviset betalats samt tillskottet till garantifonden registrerats.
För varje förlagsinsats skall den centrala föreningsbanken utfärda ett förlagsandelsbevis.
Regeln motsvarar 5 kap. I9§ i förslaget till SBL och 5 kap. 4§ första stycket, första meningen FBL.
20§
Garantifondsbevis eller förlagsandelsbevis skall ställas till viss man, till innehavaren eller till viss man eller order och innehålla uppgift om
föreningsbankens firma,
.
nummer eller annan beteckning för beviset,
.
bevisets nominella belopp,
.
dagen för utfärdandet,
.
den rätt till utdelning som beviset medför,
.
det sätt på vilket utdelning skall betalas,
.
föreskrifter som avses i 2 § första stycket samt erinran enligt 2 §
. andra stycket, samt
förbehåll om inlösen.
Garantifondsbevis eller förlagsandelsbevis skall undertecknas av banken. Styrelseledamöters eller firmatecknares namnteckning får återges genom tryckning eller på liknande sätt.
När utbetalning görs vid inlösen av garantifondsbevis skall detta förses med påskrift om utbetalningen.
Ett garantifondsbevis eller ett förlagsandelsbevis som i samband med dödning ges ut i stället för ett annat, skall innehålla uppgift om detta.
Första och andra styckena motsvaras i det närmaste helt av vad som för närvarande föreskrivs för förlagsandelsbevis 5 kap. 4 § FBL. Tredje och fjärde styckena har sin förebild i 5 kap. 20 § förslaget till ändringar i SBL.
2I§
I fråga om garantzfondsbevis eller förlagsandelsbevis gäller, annat
om följer av denna lag, i tillämpliga delar vad som föreskrivs i lagen 1936:81 om skuldebrev. Härvid jämställs bevis har ställts till viss ’
som man med enkelt skuldebrev och bevis till innehavaren eller till viss man eller order med löpande skuldebrev. Den som innehar ett garantifondsbevis eller förlagsandelsbevis ställt till viss man eller order och
som
Del 2 s. 310310 Specialmotivering
enligt den centrala föreningsbankens påskrift på beviset är ägare är likställd med den som enligt 13 § andra stycket samma lag förmodas äga rätt att göra skuldebrevet gällande. Påskrift på beviset skall göras endast om innehavaren styrker sitt förvärv av garanttfondsbeviset eller förlagsandelsbeviset.
Denna regel motsvarar nuvarande 5 kap. 5 § FBL med tillägg för garantifondsbevis och likställer i detta hänseende helt garantifondsbevisen med förlagsandelsbevis. Regeln har också intagits i 5 kap. 21 § förslaget till ändringar i SBL.
22 §
Styrelsen skall föra en förteckning över samtliga garantifonds- och förlagsinsatser. Denna kan bestå av betryggande lösblads- eller kortsystem eller föras med automatisk databehandling eller på annat liknande sätt. Förteckningen skall innehålla uppgift om storleken på varje insats, om tidpunkten för varje insats och om den rätt till utdelning som insatsen medför. Förteckningen skall hållas tillgänglig för var och en som vill ta del av den.
Paragrafen överensstämmer helt med nuvarande 5 kap. 6 § FBL med det tillägg som föranleds av införandet av garantifondsinsatserna.
23§
Ingår garantifondsbevis i en aktiefond enligt aktiefondslagen 1974:931, skall i stället för fondandelsågarna det fondbolag som förvaltar fonden samt fondens beteckning föras in i garantifondsbeviset och i förteckningen. Bestämmelsen 5 kap. 23 § förslaget till ändringar i SBL.
motsvarar
Nedsättning av garantifond
24§
Skall garantifond kunna nedsättas genom inlösen av garantifondsbevis skall i stadgarna intas förbehåll härom. Förbehållet skall ange ordningen för inlösningen och inlösningsbeloppet eller grunderna för dess beräkning.
Ändras förbehållet istadgarna inlösen garantifondsbevis får det
om av ändrade förbehållet avse endast garantifondsbevis som tecknas efter det att ändringen registrerats.
När det enligt förbehållet har blivit bestämt att vissa garantifondsbevis skall lösas in, skall det genast anmälas för registrering att garantifonden sätts ned med sammanlagda nominella beloppet av dessagarantifondsbevis. När registreringen har skett är garantifonden nedsatt.
Regeln motsvarar den i 5 kap. 24 § förslagen till ändringar i SBL.
Del 2 s. 311Specialmotivering 31 1
Övriga bestämmelser
25§
Om en central föreningsbank försätts i konkurs på en ansökan som gjorts inom ett år från det att beslut fattades om återbetalning av garantifonden, skall vad som föreskrivs i 4 kap. 2 § äga motsvarande tillämpning.
På det belopp som på grund av första stycket skall erläggas till konkursboet skall ränta betalas. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen 1976:635 från den dag beloppet betalades ut av banken till och med den dag återbetalning eller återbäring till konkursboet skall ske och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.
Regeln motsvarar 5 kap. 29 § i förslaget till ändringar av SBL.
26§
En central föreningsbank får förvärva bevis om tillskott till garantifond i banken endast om förutsättningar för återbetalning av fonden föreligger enligt I eller 24 En föreningsbank får inte heller som pant mottaga egna garantifondsbevis. Avtal i strid mot dessaförbud är ogiltiga.
Har en föreningsbank tillstånd att driva aktiemarknadskommission, får banken utan hinder av första stycket, för att underlätta sådan verksamhet, förvärva egnagarantifondsbevis. Anskaffningsvärdet av det sammanlagda innehavet av egna garanttfondsbevis får inte vid något tillfälle överstiga ett belopp som svarar mot tre procent av det för banken högsta tillåtna värdet enligt 5 kap. 2 § kapitalmarknadslagen 1989:000.
Lämnas värdepapper som säkerhet för kredit och ingår som en mindre del bland dessa även garanttfondsbevis i föreningsbanken, utgör första stycket inte hinder för banken att som pant mottaga även de egna garantifondsbevisen. Regeringen eller efter regeringens bemyndigande bankinspektionen skall utfärda närmare föreskrifter om vilka begränsningar som i detta fall skall gälla.
En juridisk person i vilken en central föreningsbank ensam eller tillsammans med andra färeningsbanker har ett dominerande inflytande får inte förvärva bevis om tillskott till garantifond eller grundfond utgivet av föreningsbanken. Utan hinder härav får sådant företag efter tillstånd av bankinspektionen förvärva och driva handel med garantifondsbevis.
Paragrafen motsvarar 5 kap. 30 § i förslaget till ändring av SBL.
Särskilt om förlagsinsatser
27 §
Den som innehar en förlagsandel har rätt att få förlagsinsatsen inlöst tidigast efter fem år från tillskottet under förutsättning att han skriftligen säger upp beloppet minst två år i förväg.
Den centrala föreningsbanken får inlösa en förlagsinsats tidigast efter fem år från tillskottet under förutsättning att banken skriftligen säger upp beloppet minst sex månader i förväg.
Inlösen enligt denna paragraf sker till det belopp som utgör insatsens storlek enligt förlagsandelsbeviset. Beloppet får dock inte överstiga vad som av den centrala föreningsbankens och anslutna lokala föreningsbankers egna kapital enligt de senast fastställda balansräkningarna, utan
Del 2 s. 312312 Specialmotivering
anlitande av reservfond eller uppskrivningsfond, belöper på andelen i förhållande till övriga förlagsinsatser. Om den centrala föreningsbanken försätts i konkurs på en ansökan som görs inom ett år efter inlösen, skall vad som föreskrivs i 4 kap. 2 § beträffande återbetalning tillämpas i fråga om förlagsinsatsen.
Regeln har överförts från nu gällande 5 kap. 7 § FBL.
28§
Om den centrala föreningsbanken upplöses och det vid upplösningen finns överskott, har innehavarna av förlagsandelar rätt att så långt överskottet räcker förlagsinsatserna inlösta med belopp motsvarande insatsernas storlek, innan utbetalning sker för andra ändamål. Finns flera förlagsinsatser och förslår inte överskottet till full betalning av samtliga, har den centrala föreningsbanken rätt till tillskott från de anslutna lokala föreningsbankerna enligt 1 kap. 7 § andra stycket. Förslår inte överskottet till full betalning efter sådana tillskott skall överskottet fördelas på insatserna i förhållande till deras storlek.
Regeln överensstämmer helt med gällande 5 kap. 3 § FBL.
6 kap. Föreningsbankens ledning
Del 2 s. 3128§
Verkställande direktör eller annan delegat som är anställd i en föreningsbank samt ordförande eller vice ordförande i styrelsen, om denne fullgör även annat arbete för banken i icke oväsentlig omfattning, får inte vara styrelseledamot i sådana företag vars huvudsakliga verksamhet består i att förvalta eller driva handel med aktier eller driver
som emissionsrörelse. I andra företag får de vara styrelseledamöter, om bankens styrelse i varje särskilt fall ger sitt tillstånd. Den som tillståndet avser får inte delta i styrelsens beslut i frågan.
Första stycket gäller inte för sådantföretag som ingår i samma koncern som banken.
Ändringar och tillägg i förevarande paragraf de förslag
motsvaras av som lämnats beträffande 7 kap. 9 § BAL.
Del 2 s. 313Specialmotivering 313
13.7 till lag om ändring i Förslaget
Del 2 s. 313försäkringsrörelselagen 1982:713
7 kap. Rörelsen
17§ Ett försäkringsbolag får inte utan försäkringsinspektionens medgivande äga större andel aktierna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag än av mot ett röstetal högst fem procent av röstetalet för som svarar om samtliga aktier. Om det finns aktier med olika röstvärden får andelen dock inte uppgå till än tio procent av aktiekapitalet. Tillhör förmer säkringsbolaget en koncern, skall bestämmelsen gälla koncernen. Ett försäkringsbolag får inte utan försäkringsinspektionens medgivande äga andelar i aktiefond eller i annan juridisk person än aktiebolag. en Första stycket skall inte tillämpas på aktier eller andelar i försäkringsbolag eller i juridiska personer vars verksamhet uteslutande har till föremål att äga aktier i försäkringsbolag, att tillskjuta garantikapital i ömsesidiga försäkringsbolag, att förvalta försäkringsbolagens fastigheter eller att biträda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande. Ett försäkringsbolags samlade innehav av sådana aktier som inte är anläggningstillgångar får i intet fall uppgå till högre värde än vad som tjugo procent bolagets samtliga tillgångar. Därvid skall som motsvarar av värde på aktierna aktiernas anskaffningsvärde eller, om det tagas upp verkliga värdet är lägre, det verkliga värdet, och som värde på bolagets samtliga tillgångar det värde till vilket tillgångarna tagits upp i den senast fastställda balansräkningen. Tillhör försäkringsbolaget en koncern skall bestämmelsen gälla koncernen.
Motiven till de föreslagna ändringarna i denna paragraf har närmare utvecklats i kap. 10. I första stycket föreslås att den gällande femprocentsregeln, som innenu bär att ett försäkringsbolag inte utan försäkringsinspektionens medgivande får äga större andel av aktierna i ett aktiebolag än som svarar mot ett röstetal högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier, kompletteras om med liknande begränsning avseende andelen av aktiekapitalet. Denna en andel har bestämts till högst tio procent. Ändringen får betydelse i de fall då försäkringsbolag äger röstsvaga aktier. Det skall härvid förtydligas att med uttrycket röstetal i förevarande stycke det röstvärde som är förenat avses med aktieslaget i fråga. Hänsyn skall inte tas till sådana speciella rösträttsbegränsningar kan finnas i del bolagsordningar, innebärande att en som en aktieägare får utöva rösträtt för exempelvis högst en viss procent av de vid stämman företrädda aktierna. Det föreslagna fjärde stycket innebär att de i första stycket angivna begränsningarna att äga aktier i enskilda bolag kompletteras med ett generellt tak för ett försäkringsbolags möjligheter att inneha placeringsaktier över huvud taget. Taket är konstruerat på det sättet att värdet av ett försäkringsbolags innehav placeringsaktier aldrig får överstiga en viss av
Del 2 s. 314314 Specialmotivering
kvotdel av värdet på bolagets samlade tillgångar enligt den senast fastställda balansräkningen. Kvoten, som bestämts till 20 %, överstiger nivån hos de riksbolagkoncerner som har den största andelen aktier i sina placeringsportföljer, räknat med utgångspunkt i aktiernas bokförda värden vid utgången av år 1986.
Genom den föreslagna konstruktionen, enligt vilken aktierna skall värderas efter anskaffningsvärdet eller, om det verkliga värdet är lägre, sistnämnda värde, undviks att försäkringsbolag nödgas avyttra aktier enbart till följd av stigande börskurser. Den angivna regeln för aktievärderingen innebär inte att ett försäkringsbolags hela aktieportfölj måste värderas enbart efter någon av de två nämnda värderingsprinciperna, utan regeln medger
att vissa aktieposter tas upp till anskaffningsvärdet medan andra tas till
upp marknadsvärdet. Bestämmelsen medger inte att hänsyn tas till bokföringsmässiga nedskrivningar av aktiernas värde. Om ett försäkringsbolag tillhör en koncern skall bestämmelsen tillämpas på koncernen. Bestämmelsen avser emellertid att träffa endast svenska försäkringsbolag. Om det i
en svensk försäkringskoncern ingår ett eller flera utländska företag skall bestämmelsen således tillämpas enbart de i koncernen ingående svenska företagen. På motsvarande sätt skall i fråga utländska försäkrings-
om koncerner bestämmelsen äga tillämpning enbart på de svenska försäkringsföretag som ingår i koncernen.
Enligt övergângsbestämmelsema måste försäkringsbolag eller en koncern av sådana bolag, som vid tiden för lagens ikraftträdande innehar aktier i större omfattning än vad som är tillåten enligt bestämmelserna i första och fjärde styckena, vidta dispositioner för att senast inom tre år från ikraftträdandet uppfylla de i bestämmelserna angivna kraven.
13.8 till om om i
Del 2 s. 315Förslaget lag ändring
om rätt att
lagen 1979:750 förfoga
över annan
tillhöriga fondpapper
2§
Avtal om rätt för den som innehar fondpapper som pant att förfoga över
fondpapperen för annans räkning än ägarens skall slutas skriftligen i
särskild för ändamålet upprättad handling, där det förfogande som
avses noggrant anges. Fondpapperen skall specificeras i handlingen
genom uppgift om nummer eller på annat lämpligt sätt. Avtal som inte
uppfyller de angivna formföreskrifterna är ogiltigt.
Avtal enligt första stycket som innebär rätt för bolag, som fått tillstånd
enligt kapitalmarknadslagen 1989:000, att förfoga över fondpapper för
annans räkning än ägarens är ogiltigt.
Om synnerliga skäl föreligger, får bankinspektionen medge undantag
från bestämmelsen i andra stycket.
Rebelåning av pantsatta fondpapper har behandlats i den allmänna
motiveringen under avsnitt 9.6.4. Kommittén har därvid föreslagit ett förbud för fondkommissionsbolag, fondhandlarbolag och kreditmarknadsbolag att rebelåna kunder tillhöriga fondpapper. För att inte hindra tillskapandet av nya affärssystem typ penningmarknadscentralen, PmC, där rebelåning har en teknisk funktion vid likvidhanteringen, bör bankinspektionen ha möjlighet att, om synnerliga skäl föreligger, medge undantag från förbudet.
Del 2 s. 316316 Specialmotivering
13.9 till i förordningen Förslaget ändring
om utländska förvärv av
Del 2 s. 3161982:878
svenska företag m.m.
7§
Frågor om tillstånd enligt lagen 1982:617 om utländska förvärv av svenska företag m.m. skall, om annat följer av andra och tredje styckena, prövas av länsstyrelsen.
I följande fall skall frågan om tillstånd prövas av regeringen
om antalet anställda hos det bolag eller den rörelse ärendet gäller under det senaste räkenskapsåret har överstigit 100,
om tillgångarnas nettovärde enligt den fastställda balansräkningen för det senaste räkenskapsåret överstiger ett gränsbelopp som motsvarar 1000 gånger det basbelopp enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring som gällde under den sista månaden av räkenskapsåret,
om ärendet har samband med ett ärende enligt lagen 1982:618 om utländska förvärv av fast egendom m.m. om detta ärende skall prövas av regeringen,
4. om ärendet gäller bolag eller rörelse för vars verksamhet fordras tillstånd enligt 2 § lagen 1983:1034 om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m., eller
om ärendet i annat fall kan ansessärskilt betydelsefullt från allmän synpunkt.
Om förvärvet gäller företag som står under bankinspektionens tillsyn prövar inspektionen frågan om tillstånd.
Om ett ärende enligt andra stycket punkt 1 gäller ett bolag som är moderbolag inom en koncern skall i antalet anställda inräknas också de som är anställda i dotterbolag inom koncernen.
Om en ansökan om tillstånd enligt lagen om utländska förvärv av svenska företag m.m. skall göras hos länsstyrelsen men ärendet skall prövas av regeringen, skall länsstyrelsen med eget yttrande överlämna handlingarna till regeringen.
Kommittén förslår att nu rådande utlänningsförbud i finansbolag och fondkommissionsbolag skall upphävas. Det betyder att utländska förvärv i kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag och fondhandlarbolag skall prövas enligt lagen 1982:617 om utländska förvärv av svenska företag m.m. Denna ordning gällde för övrigt även innan utlänningsförbudet infördes år 1983. Kommittén har dock funnit att prövningen av frågor om tillstånd enligt denna lag för de nu angivna bolagen skall ankomma på bankinspektionen. Regeringen äger med stöd av bemyndigande i lagens 15 § delegera sin rätt att pröva frågor tillstånd till myndighet. Ändringsförslaget
om innebär att bankinspektionen skall ges rätt att pröva frågor om tillstånd i de här avsedda fallen.
Del 2 s. 317Specialmotivering 317
13.10 till lag om ändring i Förslaget lagen 1968:576 om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och
Del 2 s. 317om stadshypoteksföreningar
I§
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa har till ändamål att driva
lånerörelse genom att lämna lån till stadshypoteksföreningar och att
driva annan verksamhet som har samband därmed.
Kassan får även lämna lån till företag som avses i39 a §första stycket
om kassan har ett bestämmande inflytande i företaget. Kommitténs förslag till ändring i 39 a § innebär att kassan under vissa förutsättningar får möjlighet att förvärva aktier och andelar i organisationsföretag. Med en sådan möjlighet bör, enligt vad som utvecklats i den allmänna motiveringen avsnitt 8.3.6.3, följa en möjlighet för kassan att svara för upplåningen åt sina organisationsföretag. I förevarande paragraf, som anger ändamålen för kassans verksamhet, har därför införts ett nytt andra stycke enligt vilket kassan får lämna lån till organisationsföretag under förutsättning att kassan har ett bestämmande inflytande i företaget.
7§ Kassan anskaffar medel för sin verksamhet genom lån mot obligationer eller genom annan upplåning.
I paragrafen anges hur kassan får finansiera sin verksamhet. Liksom enligt gällande lag skall medelanskaffningen ske genom lån mot obligationer eller annan upplåning. Någon begränsning i upplåningsrätten uppställs emellertid inte. Som utvecklats i den allmänna motiveringen har kommittén funnit att nu gällande upplåningsrättsbegränsningar bör ersättas med kapitaltäckningsregler. Dessa regler finns intagna i 39 b och 39 c §§.
De i gällande 7 § uppställda bestämmelserna om nedgång av grundfonden har av redaktionella skäl flyttats till 14 §
8§
Skuldförbindelse med tillhörande säkerhet, som lämnats till förening för
utlämnat lån, skall, om annat beslutats enligt andra stycket, snarast
ställas under offentlig vård.
Förening kan besluta att första stycket icke skall tillämpas av för-
eningen. Sådant beslut skall godkännas av kassan.
Förening ansvarar för att dess skuld till kassan ständigt motsvaras av
lånefordringar för vilka finns säkerhet enligt denna lag eller av till-
godohavande hos bank eller av kontanta medel. Kassan övervakar att
föreningen uppfyller detta ansvar. Av skäl som angivits i den allmänna motiveringen avsnitt 8.3.6.5, har
Del 2 s. 318318 Specialmotivering
paragrafens sista stycke, med innebörd att kassan aldrig får ha större obligationsskuld än som motsvaras av utlåningen till föreningarna, utgått.
11§
Medel som inflyter till kassan och som denna inte omedelbart använder
för att infria sina förbindelser eller för att lämna lån till föreningarna
eller till företag som avsesi39 a § första stycket 3 skall göras räntebäran-
de genom placering på betryggande sätt.
Vid tillämpningen av första stycket skall kassan tillse att den vid varje
tidpunkt kan upprätthålla en tillfredsställande betalningsberedskap.
Paragrafen innehåller bestämmelser om kassans likviditetshållning. Enligt gällande lag anges genom en uppräkning på vilka sätt tillfällig likviditet får placeras. Av skäl som angivits i avsnitt 8.3.6.5 har en sådan exakt uppräkning av placeringsmöjligheterna befunnits mindre lämplig.
I paragrafens första stycke har därför uppräkningen av placeringsalternativen ersatts med ett krav på att tillfällig likviditet skall göras räntebärande genom placering på betryggande sätt. Det skall understrykas att förvaltningen av kassans likviditet aldrig får bli ett självändamål utan måste ingå som ett led i strävandena att uppnå bästa möjliga villkor för låntagarna.
När kassan väljer mellan olika placeringsalternativ måste självfallet alltid tillses att kassan vid varje tidpunkt kan upprätthålla en tillfredsställande betalningsberedskap. Detta har uttryckligen angivits i andra stycket.
I3§
Som garanttfond för kassan ställer staten till förfogande en av riksgälds-
fullmäktige utfärdad garantiförbindelse på sjutton och en halv miljarder kronor.
l4§
Efter anmälan till riksgäldskontoret får kassan ta garantifonden i an-
språk till fullgörande av sina förbindelser, när kassan för tillfället saknar
tillgängliga medel till detta och när kassan trätt i likvidation.
Vid likvidation får garantifonden dock tas i anspråk endast i den mån
annan tillgång saknas som svarar för kassans förbindelser.
När garantifonden tagits i anspråk i annat fall än vid kassans lik-
vidation, skall kassan ersätta staten den ränta som staten med anledning
härav kan ha utgivit och snarast möjligt återbetala vad som tagits i
anspråk.
Nedgår garantifonden genom förluster som uppkommit på kassans
rörelse i dess helhet med mer än fem procent, får kassan uppta nytt lån
utan regeringens medgivande. Är nedgången större än tio ford-
procent, ras för upptagande av nytt lån även riksdagens medgivande.
Tas garanttfonden i anspråk för att täcka förlust, skall kassan anmäla
detta hos regeringen. I 13 och 14 §§ har endast vidtagits redaktionella ändringar. Bl.a. har benämningen på den statliga fonden ändrats från grundfond till garantifond.
Del 2 s. 319Specialmotivering 319
15§
Kassans nettovinst skall avsättas till en reservfond om annat följer av
andra stycket.
Uppgår reservfonden till en procent av kassans skulder, får vinstme-
del användas för syfte som hänger samman med kassans ändamål.
Om det krav som ställs på kassans och föreningarnas reservfonder
gemensamt är stadgat i 39 b Mot bakgrund av de föreslagna kapitaltäckningsbestämmelserna har det separata minimikravet på reservfonden utgått. Som framgår av förslaget till 15 a § har därmed inte heller ansetts motiverat att bibehålla den nuvarande begränsningen för kassans rätt att lämna bidrag till förening. Däremot finns det skäl att ha kvar ett minimikrav på reservfonden som en förutsättning för att kassan skall få använda vinstmedel för syfte som hänger samman med kassans ändamål. Detta krav bör dock anpassas till det förhållandet att reservfonden endast kommer att bestå av beskattade medel. Minimikravet på reservfonden har därför sänkts från två till en procent av kassans skulder.
Paragrafens sista stycke innehåller en hänvisning till det gemensamma krav som enligt kapitaltäckningsreglerna uppställs på kassans och föreningarnas reservfonder.
15a§
Inom ramen för årets resultat får kassan bevilja förening bidrag utan
återbetalningsskyldighet. Sådant bidrag får även lämnas till företag som
avses i 39 a §första stycket om kassan har ett bestämmande inflytande i
företaget. För att den möjlighet till koncernbildning som kommittén föreslår skall fungera tillfredsställande måste vinstöverföringar kunna ske mellan koncernföretagen. I förevarande paragraf föreslås därför att kassan inom ramen för årets resultat får lämna bidrag utan återbetalningsskyldighet till sina organisationsföretag. En förutsättning härför är att kassan har det bestämmande inflytandet i företaget.
l paragrafen behandlas också kassans rätt att lämna bidrag utan återbetalningsskyldighet till stadshypoteksförening. Mot bakgrund av att något separat minimikrav enligt kommitténs förslag inte uppställs på kassans reservfond, finns inte skäl att bibehålla den nuvarande gränsen för rätten att lämna sådant bidrag.
För att överföringar av vinstmedel mellan kassan och dotterbolag skall kunna ske med skattemässig verkan förslås också ändringar i 2 § 3 mom. och 7 § 8 mom. lagen om statlig inkomstskatt.
I6§
Har förening lidit förlust som den kan täcka med sina reserver, får
kassan bevilja föreningen bidrag ur sin reservfond utan återbetalnings-
skyldighet med belopp som svarar mot högst hälften av reservfonden.
Sådant bidrag får dock lämnas utan ombudsstämmans hörande.
Del 2 s. 320320 Specialmotivering
I övrigt får kassans reservfond användas endast till att täcka förlust som uppkommit på kassans rörelse i dess helhet.
17§ Om det behövs för att täcka förvaltningskostnad eller reservuppbyggnad
hos kassan, skall förening erlägga bidrag till denna. Kassan beslutar
närmare om sådant bidrag. Ändringarna i 16 och 17 §§ utgör följdändringar med anledning av det föreslagna systemet med kapitaltäckningsregler samt de därav föranledda förslagen till renodling fonderna och till möjligheten att genom boksluts-
av dispositioner göra avsättningar till reserver för obeskattade medel.
I 16 § första stycket har sålunda orden sin säkerhetsfond ersatts med orden sina reserver som avsesinnefatta såväl föreningarnas reservfonder, dvs. de nuvarande säkerhetsfonderna, som föreningarnas obeskattade reserver. På motsvarande sätt avses med ordet reservuppbyggnad i 17 § såväl uppbyggnad av kassans reservfond som obeskattade reserver.
I9§ Stadshypoteksförening har till ändamål att inom sitt verksamhetsområde utöva låneverksamhet avseende
bebyggelse är avsedd att användas huvudsakligen till bostäder,
som
affärs- och kontorslokaler eller lokaler för allmänna ändamål och
bostadsrätt i bebyggelse som avses under
Vad i denna lag sägs om bostadsrätt skall även gälla andel i bostads-
förening eller aktie i bostadsaktiebolag där en utan begränsning i tiden
upplåten nyttjanderätt till en lägenhet är oskiljaktigt förenad med an-
delen eller aktien.
Förening får även driva annan verksamhet som har samband med
långivningen. Paragrafen anger stadshypoteksföreningarnas belåningsändamål. I första stycket 1och 2 slås fast att låneverksamheten skall ta sin utgångspunkt i att det är bebyggelse av visst slag som skall avses med långivningen. Den fastighetsrättsliga karaktären blir således inte längre helt avgörande, vilket innebär att lån kan beviljas för finansiering byggnad också i fall då
av lånesökanden inte äger utan endast arrenderar marken som byggnaden står på eller skall uppföras på. En förutsättning härför är dock att säkerhetsfrågan ändå kan lösas. Oftast torde därför krävas att något av de subjekt
i 31 § svarar för lånet som låntagare eller på grund av borgen. som anges
Vidare uppställs inte längre krav på statligt lån för rätt att bidra till finansiering av lokaler för allmänna ändamål.
Paragrafens andra och tredje stycken överensstämmer helt med gällande lag.
28§
För de ändamål som anges i 19 § 1 får förening, om annat följer av
Del 2 s. 321Specialmotivering 321
denna lag, lämna lån endast mot betryggande säkerhet i form av panträtt i fastighet eller tomträtt inteckningssäkerhet. Om det krävs för att säkerhet för ett lån i form av byggnadskreditiv skall anses betryggande, skall låntagaren även ställa annan säkerhet.
För de ändamål som anges i 19 § 2 får förening lämna lån mot pantsäkerhet i bostadsrätten. Om det krävs för att betryggande säkerhet för lånet skall anses föreligga, skall låntagaren även ställa annan säkerhet.
30§
Pantbrev i fast egendom eller tomträtt skall lyda på minst det belopp, till vilket lån beviljas.
Pantbrev, som utgör bevis om säkerhet för byggnadskreditiv, skall lyda på minst det belopp med vilket kreditivet tas i anspråk.
31§
Utan pantsäkerhet får en förening lämna lån för vilket någon av följande svarar som låntagare eller på grund av borgen: staten, kommun, landstingskommun, sådan församling eller kyrklig samfällighet som avses i församlingslagen 1988:180, riksbanken, riksgäldskontoret, bankaktiebolag, sparbank, central föreningsbank, kreditmarknadsbalag, fondkommissionsbolag, fondhandlarbolag eller försäkringsföretag med svensk koncession.
28, 30 och 31 §§ upptar bestämmelser om säkerheter för föreningarnas utlåning. Förslagen till ändringar i 28 och 30 §§ har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 8.3.6.4, vartill hänvisas. Av redaktionella skäl har bestämmelserna om uppskattningsvärde i 30 § flyttats till 39 b I 31 § anges genom en uppräkning undantagen från huvudregeln att lån endast får lämnas mot inteckningssäkerhet. Det är fråga om vissa subjekt ansetts så säkra att inteckningssäkerhet kan undvaras. Åndringsförsom slaget innebär att de uppräknade subjekten utökas med instituten som omfattas av KML samt försäkringsbolag med svensk koncession. Detta medför bl. a. att Stadshypotek kan utnyttja kreditförsäkring som ett alternativ till bankgaranti.
33§
Förenings nettovinst skall avsättas till en reservfond.
Om det krav som ställs på kassans och föreningarnas reservfonder gemensamt är stadgat i 39 b
I den mån förenings medel behövs i rörelsen får de göras räntebärande på betryggande sätt.
Som en följd av det föreslagna systemet med kapitaltäckningsregler har det separata minimikravet på reservfonden nuvarande säkerhetsfonden samt bestämmelsen om avsättning till kapitaltäckningsfond utgått.
Del 2 s. 322322 Specialmotivering
36§
I samband med beslut, varigenom del av förenings verksamhetsområde överförs till annan förenings område, kan regeringen efter hörande av kassan och de berörda föreningarna bestämma om överförande av medel som tillhör reservfonden.
37§
Låntagare skall erlägga bidrag till sin förening. Bidraget utgår med belopp som fordras för föreningens förvaltningskostnader och för reservuppbyggnad.
Paragraferna överensstämmer i sak med gällande lag. Beträffande ändringarna i 37 § hänvisas till kommentaren till 17
39a§
Kassan får förvärva
aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt, som har förvärvats för att bereda kassan eller en förening lokaler för verksamheten eller tillgodose därmed sammanhängande behov,
2. efter tillstånd av bankinspektionen, aktie i sådant bolag eller andel i sådan ekonomisk förening som tillgodoser intressen som är gemensamma för kassan och föreningarna eller för dessa och andra kreditinstitut,
efter tillstånd av bankinspektionen, aktie eller andel företag medi en verksamhet som har en nära anknytning till kassans och föreningarnas verksamhet. Tillstånd skall lämnas om hinder inte möter från allmän synpunkt.
Ar förvärv enligt första stycket 2 eller 3 av principiell betydelse skall bankinspektionen överlämna ärendet till regeringen för prövning.
En förening får förvärva aktier enligt första stycket om kassan har medgett förvärvet samt aktier och andelar enligt första stycket om kassan har medgett det och bankinspektionen lämnat tillstånd.
Vad som ovan sägsgäller även ifråga om garantifondsbevis, förlagsbevis eller förlagsandelsbevis utfärdat av företag som avsesi första stycket.
Paragrafen reglerar kassans och föreningarnas aktie- och andelsförvärvsrätt. Ändringsförslaget innebär att denna rätt för kassans del utvidgas till att gälla även förvärv i s. k. organisationsföretag, dvs. företag med en verksamhet som har en nära anknytning till kassans och föreningarnas verksamhet. Bestämmelsen finns intagen i första stycket 3 och har utformats i överensstämmelse med förslaget till 2 kap. 4§ BRL och 4 kap. 4§ KML. Beträffande den närmare innebörden av bestämmelsen hänvisas till kommentaren till sistnämnda lagrum. Förvärv av aktier och andelar i organisationsföretag förutsätter tillstånd av bankinspektionen. Sådant tillstånd skall ges om hinder inte möter från allmän synpunkt. Riktlinjer för tillståndsprövningen har uppställts i kommentaren till 2 kap. 4 § BRL. I kommitténs förslag till struktur på kreditmarknaden ingår att det är
Del 2 s. 323Specialmotivering 323
bankinspektionen som i första hand skall vara tillsyns- och tillståndsmyndighet. I linje härmed har i första stycket 2 regeringens tillstånd ersatts med bankinspektionens tillstånd. Liksom beträffande förvärv enligt första stycket 3och organisationsförvärv enligt 2 kap. 4 § BRL och 4 kap. 4 §KML bör emellertid principiellt viktiga ärenden även i fortsättningen avgöras av regeringen. Att så skall ske utsägs i andra stycket. Tredje stycket reglerar föreningarnas förvärvsmöjligheter och överensstämmer i sak med gällande lag. Av sista stycket framgår att förvärvsmöjlighetema enligt första stycket skall gälla även beträffande garantifondsbevis, förlagsbevis och förlagsandelsbevis som har utfärdats av företag som avses i första stycket.
39b§
Kassan och föreningarna skall tillsammans ha egna fonder till ett visst lägsta belopp är betryggande i förhållande till kassans och försom eningarnas tillgångar, ingångna garanttförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden innebär kreditrisk för kassan eller försom en eningarna placeringar. Vad i detta avseendeansessom egnafonder som följer av 39 c De fonderna betryggande om de uppgår till lägst ett belopp egna anses motsvarar sammanlagt som procent värdet placeringar som utgörs av fordringar, garanti- - en av av förbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden för vilka har ställts säkerhet i 2 kap. 9 § B bankrörelselagen 1987:617, som avses -fyra procent värdet placeringar som utgörs avfordringar, garantiav av förbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden för vilka har ställts säkerhet avses i 2 kap. 9 § C bankrörelselagen samt som åtta procent värdet av övriga placeringar utom sådana som avses i - av fjärde stycket och sådana enligt 39 c § tredje stycket skall avräknas som från de egna fonderna. Placeringar skall tas upp till följande värden, nämligen fordringar, för vilka som avsesi39 c § andra stycket avsatts, reserver till sitt bruttovärde, övriga tillgångar till sitt nettovärde, garantiförbindelser, är knutna till kreditgivning, till sitt nomisom nella belopp, övriga garanttförbindelser till halva sitt nominella belopp samt andra åtaganden på kapitalmarknaden till sitt nominella belopp, om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp. Egna fonder krävs för sådana placeringar avses i2 kap. 9 § A som bankrörelselagen eller för kassans placeringar hos förening. Kassan meddelar anvisningar till föreningarna om tillämpningen av dessa bestämmelser. Vad i2 kap. 9 §fjärde stycket bankrörelselagen stadgas om uppskattat värde gäller även denna lag, varvid den långivande föreningen bestämmer det uppskattade värdet. Åtnjuter samfällighetsförening, som förvaltar gemensamhetsanläggning, förmånsrätt för fordran i lånesökandens fasta egendom eller tomträtt, skall vid beviljande av lån mot inteckningssäkerhet anses som om lånesökanden till belopp, motsvarande den del av
Del 2 s. 324324 Specialmotivering
kostnaden för utförande av anläggningen som belöper på hans fasta egendom eller tomträtt, erhållit lån mot säkerhet i form panträtt på av grund av inteckning med bästa förmånsrätt.
39c§
Med egnafonder avses kassans och föreningarnas reservfonder. Med egnafonder får vid tillämpningen 39 b § likställas av kassans garantifond, intill ett belopp som motsvarar fem gånger summan av de egnafonderna, 2. fyrtio procent av ett belopp som avsatts till värderegleringskonto, intill ett belopp som motsvarar de fonderna samt summan av egna det nominella värdet avförlagslån och andra skuldförbindelser, som medför rätt till betalning först efter kassans och föreningarnas övriga borgenärer, intill ett belopp motsvarar de fonderna. som egna Från de egna fonderna skall avräknas vad kassan såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag enligt 39 §första stycket a Paragrafema, som saknar motsvarighet i gällande lag, upptar bestämmelser om kapitaltäckning. Som tidigare framgått ersätter bestämmelserna den nuvarande upplåningsrättsregeln, det särskilda kapitalkravct på kassans och föreningarnas reservfonder samt reglerna om kapitaltäckningsfond. 39 b § reglerar kapitalkravet medan 39 c § innehåller bestämmelser om kapitalbasen. Paragraferna har utformats i största möjliga överensstämmelse med motsvarande paragrafer i KML. Beträffande den närmare innebörden av 39 b § hänvisas till kommentaren till 4 kap 8 § KML. Förslaget till regler om kapitalbasen 39 c § har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 8.3.6.1.
39d§
[fråga om årsredovisning och koncernredovisning gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i lagen I 980:I103 om årsredovisning i vissa m.m. företag. Fullgörande av skyldighet enligt nämnda lag gentemot viss länsstyrelse skall avse länsstyrelsen i det län där kassan respektive föreningarna har sitt huvudkontor.
Paragrafen är ny och har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 8.3.6.3. Den innebär att de bestämmelser gäller redovisning i lagen som om årsredovisning m.m. i vissa företag blir tillämpliga för Stadshypotek. Däremot har det inte ansetts motiverat att låta Stadshypotek omfattas av lagens bestämmelser om revision, eftersom stadshypotekslagen innehåller sådana bestämmelser. Enligt lagen om årsredovisning m.m. har de företag omfattas som av lagen vissa skyldigheter mot länsstyrelsen. Bl.a. skall avskrift av årsredovisning och koncernredovisning sändas in till länsstyrelsen i det län där företaget är registrerat. Någon registrering förekommer inte av kassan eller föreningarna. Kommittén föreslår därför att Stadshypoteks fullgörande av skyldighet enligt lagen gentemot länsstyrelse skall avse länsstyrelsen i det
Del 2 s. 325sou 193339 Specialmotivering 325
län där respektive huvudkontor ligger. Detta framgår av paragrafens andra stycke.
Förslaget till övergångsbestämmelse
Intill dess kassan och föreningarna visat, att intäkt tagits
som upp ett belopp som motsvarar avsättningar för vilka avdrag enligt 2 § 8
mom. åttonde stycket lagen 1947:576 om statlig inkomstskatt medgetts vid 1986 och senare års taxeringar, skall i kapitaltäckningshänseende dessa avsättningar inte anses ingå i de fonderna.
egna Bestämmelsen har kommenterats i den allmänna motiveringen, vartill hänvisas.
Del 2 s. 326326 Specialmotivering SOU 1198829
13.11 till om ändring i Förslaget lag lagen 1970:65 om Sveriges
allmänna och om
Del 2 s. 326hypoteksbank
landshypoteksföreningar
I den mån de föreslagna ändringarna har sin motsvarighet i stadshypotekslagen har endast gjorts en hänvisning till den lagen.
I§ Sveriges allmänna hypoteksbank har till ändamål att driva lånerörelse genom att lämna lån till landshypoteksföreningar och att driva annan verksamhet som har samband därmed.
Banken får även lämna lån till företag som avsesi30 a §första stycket 3 om banken har ett bestämmande inflytande i företaget. Jfr kommentaren till 1 § stadshypotekslagen.
18§ Banken anskaffar medel för sin verksamhet genom lån mot obligationer och andra skuldförbindelser. Bestämmelserna i gällande 18 § om nedgång av grundfonden har redak-
av tionella skäl flyttats till 28 Jfri övrigt kommentaren till 7 §stadshypotekslagen.
20§ Medel som inflyter till banken och som denna inte omedelbart använder för att infria sina förbindelser eller för att lämna lån till föreningarna eller till företag som avses i 30 a § skall göras räntebärande genom placering på betryggande sätt.
Vid tillämpningen avförsta stycket skall banken tillse att den vid varje tidpunkt kan upprätthålla en tillfredsställande betalningsberedskap. Bestämmelsen saknar motsvarighet i gällande lag. Jfr kommentaren till 11 § stadshypotekslagen.
24 § Om det behövs för att täcka förvaltningskostnad eller reservuppbyggnad hos banken, skall förening erlägga bidrag härtill. Banken beslutar närmare om sådant bidrag. Jfr kommentaren till 17 § stadshypotekslagen.
25§ Förening ansvarar för att dess skuld till banken ständigt motsvaras av lånefordringar för vilka finns säkerhet enligt denna lag eller av till-
Del 2 s. 327sou 1988:29 Specialmotivering 327
godohavande hos bank eller av kontanta medel. Banken övervakar att föreningen uppfyller detta ansvar.
angivits i den allmänna motiveringen avsnitt 8.3.6.5 har Av skäl som paragrafens andra stycke, med innebörd att banken aldrig får ha större upplåningsskuld än som motsvaras av utlåningen till föreningarna, utgått.
27§
Som garantifond för banken ställer staten till förfogande en av riksgäldsfullmäktige utfärdad garantiförbindelse på tvåtusentrehundra miljoner kronor.
28§
Efter anmälan till riksgäldskontoret får banken ta garantifonden i anspråk till fullgörande av sina förbindelser när banken för tillfället saknar tillgängliga medel till detta eller när banken trätt i likvidation.
När garantifonden tagits i anspråk i annat fall än vid bankens likvidation, skall banken ersätta staten den ränta som staten med anledning härav har utgivit och snarast möjligt återbetala vad som tagits i anspråk. Om banken kan anskaffa medel för återbetalningen på annat sätt, får banken ta ut det behövliga beloppet från föreningarna i förhållande till deras delaktighet i banken.
Nedgår garantifonden genom förluster med tio procent eller mera, får banken uppta nytt lån förrän garantifonden återställts till sitt ursprungliga belopp. Om ordinarie delägarsammankomst skall hållas inom en månad från det sådan nedgång skedde, skall föreningarna kallas till extra sammankomst för att besluta om de åtgärder som påkallas av omständigheterna.
l 27 och 28 §§ har endast vidtagits redaktionella ändringar.
29§
Bankens nettovinst skall avsättas till en reservfond.
Om det krav som ställs på bankens och föreningarnas reservfonder gemensamt är stadgar i 60
Mot bakgrund av det föreslagna systemet med kapitaltäckningsregler har det separata minimikravet på reservfonden utgått. Som framgår av förslaget till 29 § har därmed inte heller ansetts motiverat att bibehålla den nuva-
a rande begränsningen för bankens möjlighet att lämna bidrag till förening. I paragrafens andra stycke har intagits en hänvisning till kapitalkravet enligt kapitaltäckningsreglema.
29a§
Inom ramen för årets resultat får banken bevilja förening bidrag utan återbetalningsskyldighet. Sådant bidrag får även lämnas till företag som avses i30 a §första stycket, om banken har ett bestämmande inflytande i företaget.
Jfr kommentaren till 15 a § stadshypotekslagen.
Del 2 s. 328328 Specialmotivering
30§
Har förening lidit förlust som den kan täcka med sina får
reserver, banken bevilja föreningen bidrag ur bankens reservfond utan återbetalningsskyldighet med belopp som svarar mot högst hälften
av reservfonden. Sådant bidrag får dock lämnas utan delägarsammankomstens hörande.
I övrigt får bankens reservfond användas endast till att täcka förlust som uppkommit på bankens rörelse i dess helhet.
Bankens fondmedel skall placeras på ett betryggande sätt.
De i paragrafen föreslagna ändringarna utgör följdändringar med anledning av det föreslagna systemet med kapitaltäckningsregler samt de därav föranledda förslagen till renodling av reservfonderna och till möjligheten att genom bokslutsdispositioner göra avsättningar till för obeskattade
reserver medel. I första stycket har sin säkerhetsfond ersatts med sina reserver som avses innefatta såväl föreningarnas reservfonder som obeskattade reserver.
30a§
Banken får förvärva
aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt, som har förvärvats för att bereda banken eller en förening lokaler för verksamheten eller tillgodose därmed sammanhängande behov,
efter tillstånd av bankinspektionen, aktie i sådant bolag eller andel i sådan ekonomisk förening som tillgodoser intressen som är
gemensamma för banken och föreningarna eller för dessa och andra kreditinstitut,
efter tillstånd av bankinspektionen, aktie eller andel företag medi
en verksamhet som har en nära anknytning till bankens och föreningarnas verksamhet. Tillstånd skall lämnas om hinder inte möter från allmän synpunkt.
Är förvärv enligt första stycket 2 eller 3 av principiell betydelse skall bankinspektionen överlämna ärendet till regeringen för prövning.
En förening får förvärva aktier enligt första stycket banken har
om medgett förvärvet samt aktier och andelar enligt första stycket
om banken har medgett det och bankinspektionen lämnat tillstånd.
Vad som ovan sägsgäller även ifråga garantzfondsbevis, förlagsbe-
om vis och förlagsandelsbevis utfärdat företag i första stycket.
av som avses Jfr kommentaren till 39 a § stadshypotekslagen.
31§
Om förfarandet vid likvidation av banken förordnar regeringen.
Vid likvidation får garantifonden tasi anspråk endast i den mån annan tillgång saknas som svarar för bankens förbindelser.
I paragrafen har endast vidtagits en redaktionell ändring.
Del 2 s. 329Specialmotivering 329
48§
Pantbrev skall lyda på minst det belopp till vilket lån beviljas. Tillhandahåller lånesökanden pantbrev med bästa förmånsrätt, får lån beviljas endast under förutsättning att lån, som lämnats mot inteckningssäkerhet med bättre förmånsrätt, är ordnat på betryggande sätt och att även ifrågavarande pantbrev pantsätts för lån försom eningen beviljar. Inskrivning som avser annat än fordran och har avsevärd som betydelse för egendomens värde, får stå kvar med bättre förmånsrätt än inteckning för lån från förening utan att lånebeloppet nedsätts.
Paragrafen upptar vissa bestämmelser om säkerheter vid föreningarnas långivning. Den föreslagna ändringen innebär att bestämmelsen i första stycket, att inteckning skall ligga inom 75 % av fastighetens belåningsvärde, har utgått. Ändringsförslaget har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 8.3.6.4, vartill hänvisas. Andra och tredje styckena överensstämmer helt med gällande lag.
55§
Låntagare skall i efterskott till föreningen erlägga årsavgift, som omfattar ränta, kapitalavbetalning enligt amorteringsplan samt bidrag med det belopp som enligt föreningsstämmans beslut skall utgå för föreningens förvaltningskostnader och för reservuppbyggnad.
Jfr 24 § och kommentaren till 17 § stadshypotekslagen.
58§
I fråga om lån till lânesökande som erhållit statlig lånegaranti gäller i stället för 42, 43 och 48 §§ vad den statliga myndigheten föreskriver om garantilåns storlek och om skyldighet att ställa och underhålla säkerhet för lånet. Övergår egendom, som avses med garantilån, till ägare eller bruny kare gäller utöver 53 § att lånet får övertas den ägaren eller av nye brukaren endast om den statliga myndigheten medgivit, att lånegarantin skall avse den nye ägarens eller brukarens förpliktelser.
Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1987 framgår redan av 41 § att lånesökande med statlig lånegaranti kan beviljas lån han även om inte äger fast egendom. Första stycket i 58 § har därför utgått
59§
Förenings nettovinst skall avsättas till en reservfond. Om det krav som ställs på bankens och föreningarnas fonder gemensamt är stadgar i 60 I den mån förenings medel behövs i rörelsen får de göras räntebärande på ett betryggande sätt.
Som en följd av det föreslagna systemet med kapitaltäckningsregler har det separata minimikravet på reservfonden utgått. Vidare har i paragrafen
Del 2 s. 330330 Specialmotivering
införts en hänvisning till det gemensamma krav som enligt de nya kapitaltäckningsreglerna uppställs på banken och föreningarna.
60§
Banken och föreningarna skall tillsammans ha egna fonder som är betryggande i förhållande till bankens och föreningarnas tillgångar, ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden som innebär en kreditrisk för banken eller föreningarna placeringar. Vad som i detta avseende anses som egnafonder följer av 60 a
De egnafonderna ansesbetryggande om de uppgår till lägst ett belopp som motsvarar sammanlagt
en procent av värdet av placeringar som utgörs av fordringar, garanti- förbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden för vilka har ställts säkerhet som avsesi 2 kap. 9 § B bankrörelselagen 1987:617, -fyra procent av värdet avplaceringar som utgörs avfordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden för vilka har ställts säkerhet som avsesi 2 kap. 9 § C bankrörelselagen samt 1
åtta procent av värdet av övriga placeringar utom sådana som avses i fjärde stycket och sådana som enligt 60 a § tredje stycket skall avräknas från de egna fonderna.
Placeringar skall tas upp till följande värden, nämligen 1 fordringar, för vilka reserver som avsesi 60 a §andra stycket avsatts, .
till sitt bruttovärde,
övriga tillgångar till sitt nettovärde,
garantiförbindelser, som är knutna till kreditgivning, till sitt nominella belopp,
övriga garantiförbindelser till halva sitt nominella belopp samt
andra åtaganden på kapitalmarknaden till sitt nominella belopp, om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp.
Egna fonder krävs för sådana placeringar som avsesi2 kap. 9 § A bankrörelselagen eller för bankens placeringar hos förening.
Banken meddelar anvisningar till föreningarna om tillämpningen av dessa bestämmelser.
60a§
Med egnafonder avses bankens och föreningarnas reservfonder.
Med egnafonder får vid tillämpningen av 60 § likställas
bankens garantifond, intill ett belopp som motsvarar fem gånger summan av de egnafonderna,
fyrtio procent av ett belopp som avsatts till värderegleringskonto, intill ett belopp som motsvarar de egnafonderna samt
det nominella värdet avförlagslån och andra skuldförbindelser, som medför rätt till betalning först efter bankens och föreningarnas övriga borgenårer, intill ett belopp som motsvarar de egna fonderna.
Från de egnafonderna skall avräknas vad banken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag enligt 30 a §första stycket
Jfr kommentaren till 39 b och 39 c §§ stadshypotekslagen.
Del 2 s. 331Specialmotivering 331
Gemensamma bestämmelser
61a§
[fråga om årsredovisning och koncernredovisning gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i lagen I 980:II03 om årsredovisning m.m. i vissa företag.
Fullgörande av skyldighet enligt nämnda lag gentemot viss länsstyrelse skall avse länsstyrelsen i det län där banken respektive föreningarna har sitt huvudkontor.
Jfr kommentaren till 39 d § stadshypotekslagen.
Förslaget till Övergångsbestämmelse
Intill dess banken och föreningarna visat, att som intäkt tagits upp ett belopp som motsvarar avsättningar för vilka avdrag enligt 2 § 8 mom. åttonde stycket lagen 1947:576 om statlig inkomstskatt medgetts vid 1986 och senare års taxeringar, skall i kapitaltäckningshänseende dessa avsättningar inte anses ingå i de egna fonderna.
Bestämmelsen har kommenterats i den allmänna motiveringen, vartill hänvisas.
Del 2 s. 332332 Specialmotivering
13.12 till om i
Del 2 s. 332Förslaget lag ändring
lagen 1980:1097 om Svenska
skeppshypotekskassan
3a§
Kassans reservfond skall vara betryggande i förhållande till kassans
tillgångar, ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapital-
marknaden som innebär en kreditrisk för kassan placeringar.
Reservfonden anses betryggande om den uppgår till lägst ett belopp
som motsvarar åtta procent av värdet av kassans placeringar utom sådana
som avsesi 2 kap. 9 § A bankrörelselagen 1987:617.
Garantiförbindelser, som är knutna till kreditgivning, skall tas upp till
sitt nominella belopp och övriga garantiförbindelser till halva sitt belopp.
Placeringar i utländsk valuta skall tas upp till trefjärdedelar av motvärdet
i svenska kronor på grundval av den vid berdkningstillffillet på den
svenska valutamarknaden noterade säljkursen för valutan ifråga. Övriga
placeringar skall tas upp till sitt nettovärde. Andra åtaganden på kapital-
marknaden som innebär en kreditrisk för kassan skall dock tas upp till sitt
nominella belopp om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigan-
de, bankinspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp.
Med reservfond får vid tillämpningen av denna paragraf likställas
garantifond intill ett belopp som motsvarar fem gånger reservfonden
samt
det nominella värdet avförlagslån och andra skuldförbindelser, som
medför rätt till betalning först efter kassans övriga borgenärer, intill ett
belopp som motsvarar reservfonden.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande lag, innehåller bestämmelser om kapitaltäckning, vilka ersätter nuvarande upplåningsrättsregel i 4
Reglerna om kapitalbas och kapitalkrav har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 8.3.6.1, vartill hänvisas.
Bestämmelsen i tredje stycket, om det belopp till vilket placeringar i utländsk valuta skall tas upp, ersätter 19§ första stycket i gällande lag. Enligt sistnämnda lagrum får summan av kassans låneskuld och garantiförpliktelser i utländsk valuta inte överstiga 75 % av skillnaden mellan högsta tillåtna beloppet för kassans låneskuld och garantiförpliktelser enligt upplåningsrättsregeln och det belopp till vilket låneskulden och garantiförpliktelsen de facto uppgår. Eftersom upplåningsbegränsningen ersätts med kapitaltäckningsregler tillgångssidan har bestämmelsen arbetats om med utgångspunkt i till vilket belopp placeringen får tas upp.
4 §
Kassan anskaffar medel för sin verksamhet genom lån mot obligationer
eller genom annan upplåning. Paragrafen anger hur kassan får finansiera sin verksamhet. Liksom enligt gällande lag skall detta ske genom lån mot obligationer eller genom annan upplåning. Till följd av systemet med kapitaltäckningsregler på tillgångssidan 3 a § har begränsningen i upplåningsrätten utgått.
Del 2 s. 33319§
Om kassan har tagit upp lån i utländsk valuta, skall styrelsen besluta om lån från kassan i den valuta vari upplåning skett. Om inteckning utgör säkerhet för lån eller garanti kassan har som lämnat, skall styrelsen tillse att inteckningen lyder på belopp i den valuta vari lånet eller garantin har lämnats och uppskatta värdet det av intecknade fartyget i samma valuta.
Paragrafen upptar vissa bestämmelser och utlåning i utländsk om uppvaluta. Ändringsförslaget innebär att paragrafens första stycke har utgått och ersatts med en bestämmelse i 3 § tredje stycket jfr kommentaren till a detta lagrum. De kvarvarande bestämmelserna i 19 § överensstämmer helt med gällande lag.
38 §
Kassan står under tillsyn av bankinspektionen. Vid meddelande avföreskrift eller förbud isamband med tillsynen kan bankinspektiønen förelägga vite. Talan mot inspektionens beslut enligt denna lag förs hos regeringen genom besvär. Beslut i fråga om tillsynen länder omedelbart till efterrättelse om inte regeringen förordnar annat. Regeringen meddelar närmare föreskrifter tillsynsverksamheten. om
39§
Till bestridande av bankinspektionens tillsynsverksamhet skall kassan årligen erlägga bidrag. Närmare föreskrifter om bidragets storlek och dess fastställande om och erläggande meddelas av regeringen.
Paragraferna, som saknar motsvarighet i gällande lag, innebär skeppsatt hypotekskassan liksom andra institut ställs under bankinspektionens tillsyn. Bestämmelserna har utformats efter mönster av motsvarande bestämmelser i stads- och landshypotekslagarna.
Del 2 s. 334334 Specialmotivering
13.13 till om i
Del 2 s. 334Förslaget lag ändring lagen 1947:576 om statlig
inkomstskatt
2 § 3 mom. första stycket
Äger svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk förening, svensk ömsesidig skadeförsäkringsanstalt, svensk bank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa eller Sveriges allmänna hypoteksbank moderföretag mer än nio tiondelar av aktierna i ett eller flera svenska aktiebolag helägda dotterbolag, skall koncernbidrag som moderföretaget lämnar till helägt dotterbolag eller sådant bolag lämnar till moderföretaget eller till annat helägt dotterbolag hos moderföretaget anses som avdragsgill omkostnad för givaren och skattepliktig intäkt för mottagaren, även om bidraget inte för givaren utgör omkostnad för intäkternas förvärvande eller bibehållande. Som förutsättning för detta gäller
a att den huvudsakliga verksamheten för såväl givare som mottagare
jordbruksfastighet, annan fastighet eller annan rörelse än föravser säkringsrörelse som bedrivs av livförsäkringsanstalt,
b att såväl givare som mottagare redovisar bidraget till samma års taxering öppet i självdeklaration eller därvid bifogad bilaga,
c att dotterbolag lämnar eller mottar bidrag har varit helägt
som under hela beskattningsåret för både givare och mottagare eller sedan dotterbolaget började driva verksamhet av något slag,
d att, om bidrag lämnas från dotterbolag till moderföretag, moder- n företaget skulle vara frikallat från skattskyldighet för utdelning som under beskattningsåret hade uppburits från dotterbolaget, samt
e att, om bidrag lämnas från dotterbolag till annat dotterbolag, moderföretaget är förvaltingsföretag som avses i 7§ 8 mom. tredje stycket eller moderföretaget i annat fall skulle vara antingen frikallat från skattskyldighet för utdelning som under beskattningsåret hade uppburits från det givande dotterbolaget eller skattskyldighet för utdelning som under beskattningsåret hade uppburits från det mottagande dotterbolaget.
7 § 8 mom. fjärde stycket
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Sveriges allmänna hypoteksbank samt företag som bedriver bank- eller annan penningrörelse eller sådan rörelse vid sidan av annan verksamhet, är frikallat från skattskyldighet för utdelning på sådan aktie eller andel som innehas som ett led i organisationen av kassans, bankens respektive företagets verksamhet till den del denna avser annat än förvaltning av fastighet, värdepapper och därmed likartad lös egendom.
Ändringarna i paragraferna är föranledda av att sparbanker, föreningsbanker, stadshypotekskassan och hypoteksbanken skall kunna förvärva aktier i organisationsbolag och med skatterättslig verkan lämna koncernbidrag till sina dotterbolag.
Del 2 s. 335sou 1988:29 335
Reservationer och särskilda
yttranden
Reservation av ledamöterna Kurt Malmgren och Anders Sahlén
Del 2 s. 335När det gäller frågan om ägande- och rösträttsbegränsning i bank och finansiell koncern, vari bank ingår, är vi skiljaktiga såtill vida att vi anser att samma begränsning bör gälla i alla banker oavsett storlek. Gränsen för ägande bör lämpligen bestämmas så, att högst tio procent av aktiekapitalet får innehas av en enskild ägare eller flera ägare i väsentlig ekonomisk intressegemenskap. Vad avser rösträttsbegränsningen bör generellt gälla att ingen får utöva rösträtt för mer än fem procent av det på bolagsstämman företrädda antalet aktier.
Enligt vår mening bör alla banker behandlas lika i den lagstiftning som reglerar bankerna. Så är också förhållandet i gällande rätt. Vi vidare
anser att de skäl, som anförts för en begränsning av ägande och rösträtt, talar med samma styrka vare sig det gäller en stor eller liten bank. Vi befarar dessutom svårlösta övergångsproblem när en i ägandehänseende liberalt behandlad bank bryter genom miljardgränsen för eget kapital.
Särskilt yttrande av ledamoten Kurt Malmgren
med instämmande av ledamoten Anders Sahlén
Jag ifrågasätter om det verkligen finns ett behov förhandsbesked
av banklagsstiftningens område. Det samrådsförfarande som nu sker mellan bankinspektionen och sökanden är föredömligt och torde lösa de flesta praktiskt förekommande fallen. Institutet med förhandsbesked skulle därför troligen komma till användning endast i de fall inspektionen och sökanden i samrådsförfaranden stannat i skiljaktiga meningar i tillåtlighetsfrågor. Sökanden skulle då redan på detta tidiga stadium ha möjlighet att begära förhandsbesked och sedan föra frågan till regeringen som ett besvärsärende. Ett förhandsbeskedsinstitut använt på detta sätt skulle ha likhet med det förhållandet att riksdagen med stöd av 8 kap. 7§ första stycket tredje punkten bemyndigade regeringen att meddela kompletterande föreskrifter till vissa oklara lagrum.
Jag anser att oklar lagstiftning i första hand bör förtydligas genom lagändringar och vägledande motivuttalanden. I andra hand får frågorna lösas
Del 2 s. 336336 Reservationer och särskilda yttranden
genom praxisbildning genom att de rättstillämpande myndigheterna avgör
— enskilda, verkliga fall.
Jag anser slutligen att behandlingen av rättegångsutredningens förslag om förbättrad prejudikatbildning i domstol borde avvaktas innan ett förhandsbeskedsinstitut övervägs på bankområdet.
Särskilt Gösta Fischer
yttrande av sakkunnige
i
Namnfrågan
Del 2 s. 336I betänkandet föreslås att den typ av bolag som skall ersätta de nuvarande ñnansbolagen och kreditaktiebolagen skall benämnas kreditmarknadsbo- g lag. Jag finner denna nyskapelse på flera sätt otillfredsställande ur språklig u
i synvinkel. Dels ger konstruktionen ett byråkratiskt intryck, dels är den så till vida inkorrekt att bolagen ifråga skall kunna erbjuda även annat än krediter, ex. leasingtjänster. Den nuvarande beteckningen finansbolag framstår som mest adekvat även för de nya bolagen och jag föreslår därför att den behålls, oaktat den skulle komma att avse även de nuvarande kreditaktiebolagen.
Ägande och rösträttsregler i bank
Del 2 s. 336Jag instämmer i vad sakkunnige Curt G. Olsson har anfört om kommitténs förslag att begränsa rätten att äga aktier i bank.
l
l
Kapitalkrav för dotterbolag l
Del 2 s. 336i I betänkandet uppställs vissa förutsättningar för att ett bolag som bedriver finansieringsverksamhet skall kunna auktoriseras. Ett sådant krav är att bolaget skall ha ett aktiekapital på minst 10 milj.kr., en höjning med 5 milj.kr. i förhållande till den nivå som riksdagen nyligen fastställt för auktoriserade finansbolag. Om synnerliga skäl föreligger skall bankinspektionen ha möjlighet att medge ett lägre aktiekapital för dotterbolag som ingår i en finansbolagskoncern. I betänkandet anförs att ett sådant skäl kan vara att ett mindre bolag under lagens övergångstid införlivas i en koncern för att
l åstadkomma en strukturrationalisering av marknaden och att dispensen bör vara tidsbegränsad.
Jag delar uppfattningen att kapitalkravet kan sättas till 10 milj.kr. och att bankinspektionen bör ha möjlighet att ge dispens från kravet, men anser att dispensmöjligheten i kommitténs skrivning har definierats alltför snävt. å
Det är givetvis betydelsefullt att bolag som bedriver finansieringsverk-
u samhet är tillräckligt kapitaliserade. I en finansbolagskoncern bör det emellertid vara tillräckligt att kapitalkravet ställs på koncernen som sådan. Att fordra att varje dotterbolag i en koncern skall ha ett aktiekapital på minst 10 milj.kr. är överdrivet och kan antas medföra negativa konsekvenser för en
Del 2 s. 337Reservationer och särskilda yttranden 337
rad finansbolagskoncemer. Det är inte heller nödvändigt för att syftet med bestämmelsen skall uppnås.
Det kan finnas flera anledningar att lägga olika delar av en finansiell koncerns verksamhet i dotterbolag. Skälen kan vara av ex. administrativ eller redovisningsmässig natur. Effektiviteten inom en koncern kan främjas genom en uppdelning i profit centers, olika produkter fordrar olika kompetens hos de anställda, regionala önskemål kan tillgodoses genom en uppdelning av koncernen efter geografiska grunder, en önskvärd strukturomvandling underlättas om man inte behöver blåsa upp övertagna bolags aktiekapital i samband med övertagandet etc. Det är vidare ingalunda alltid säkert att verksamheten i dylika dotterbolag är tänkt att nå en sådan omfattning att den kan förränta en aktiekapitalinsats på 10 milj.kr.
Kapitalkravet motiveras i betänkandet ytterst med att endast företag med ett relativt stort aktiekapital kan anses ha förutsättningar att driva finansieringsverksamhet på ett självständigt och förtroendeingivande sätt. I en finansbolagskoncern kommer dessaförväntningar i sista hand ställas på moderbolaget som ytterst ansvarar för dotterbolagens verksamhet och förbindelser.
Mot bakgrund av det anförda finner jag att alla rimliga skyddsaspekter tillgodoses om det föreskrivs att bankinspektionen kan medge undantag från kapitalkravsbestämmelsen för dotterbolag i finansbolagskoncemer när särskilda skäl föreligger av den natur som beskrivits i det föregående. Undantagsmöjligheten bör finnas inte endast under lagens övergångsperiod. Något i lag uppställt krav på tidsbegränsning bör finnas.
Det får ankomma inspektionen att bedöma huruvida koncernens samlade aktiekapital är tillräckligt för den verksamhet som bedrivs eller avses att bedrivas.
Förlagslån m.m.
Del 2 s. 337Kommittén föreslår att kreditmarknadsbolagens krediter med efterställd betalningsrätt skall kräva täckning i eget kapital med 24 %. I den mån fordringarna avser börsbolag och CTC-bolag skall placeringarna dock hänföras till 8 %-klassen.
Kreditmarknadsbolagens primära uppgift företagssektorn är att bistå de små och medelstora industri- och handelsbolagen med kapital och krediter. Utvecklingen har inte visat att förlagslånen till sådana bolag skulle vara så riskfyllda att en kapitaltäckning på 24 °o är motiverad. Fordringar med efterställd betalningsrätt bör därför i sin helhet placeras i 8 %-klassen. I andra hand föreslår jag att en ny 12 %-klass inrättas för denna typ av kapitalinsats.
Del 2 s. 338338 Reservationer och särskilda yttranden
Särskilt Rune Jansson
yttrande av sakkunnige
Föreslagna ägarbegrânsningar i bank
Del 2 s. 338Härmed får jag som mitt särskilda yttrande anföra att jag inte kan finna att de hittillsvarande erfarenheterna av bankägande motiverar de kommitav tén föreslagna begränsningarna.
Särskilt yttrande Curt G. Olsson
Del 2 s. 338av sakkunnige
Allmänt
Kommittén har vägletts av en strävan att utforma strukturen kreditmarknaden så att i framtiden ändrad lagstiftning inte skall behövas för att de där verksamma företagen i konkurrens på lika villkor skall kunna anpassa sig till förändringar och tillgodogöra sig fördelarna ständigt verksamheter. av nya Denna strävan har tagit sig uttryck bl. a. i övergång till den på detta område nya, men eljest vedertagna, lagtekniska principen att allt som inte är förbjudet är tillåtet. Denna förändrade syn på kreditmarknadens struktur är förtjänstfull. Emellertid innebär kommitténs förslag ett försök att genomföra den nya mera anpassningsbara ordningen med bibehållande i stort sett av de befintliga företagstyperna på kreditmarknaden. Detta har väl också varit den enda möjliga reformvägen. Det måste emellertid enligt min mening bedömas som ovisst om kommittén därigenom verkligen förmått genomföra sina ambitioner avseende den önskvärda konkurrensen på lika villkor inom hela det finansiella området. Denna ovisshet hänger med olika samman förhållanden. För de svenska bankerna är det med den fortgående internationaliseringen nu än mera viktigt att konkurrensen kan bedrivas på, såvitt möjligt, lika villkor med utländska kreditinstitutioner. Detta betyder anpassning att en till de regler som gäller och kommer att gälla inom EG är ofrånkomlig för instituten på den svenska kreditmarknaden. Kommittén har här mött svårigheter att anpassa sina förslag, eftersom det just för närvarande pågår ett intensivt lagstiftningsarbete inom EG. Enligt min mening är det därför j riktigt att nu genomföra den nya lagstiftningen utan detaljanpassning till
l
EG-reglerna; i stället får man räkna med att senare, i takt med utvecklingen l inom EG, ändra de svenska lagreglerna. Kommittén anser att i bankkoncerner inte får ingå företag ägnar sig som bankfrämmande verksamhet. Det framhålls att försäkringsrörelse hittills har betraktats som bankfrämmande verksamhet och att kommittén inte funnit skäl till omprövning av detta ställningstagande. Jag vill erinra om att finansiella koncerner, i vilka bedrivs både finans- och försäkringsverksamhet, finns i flera främmande länder. Sådana utländska koncerner är redan verksamma i Sverige med åtminstone någon av sina verksamhetsgrenar; de kan till följd härav, genom koncernen, erbjuda svenska kunder samordnade
Del 2 s. 339Reservationer och särskilda yttranden 339
tjänster inom koncernens alla verksamhetsområden. Svenska banker, försäkringsbolag och andra kreditinstitut missgynnas i konkurrensen om de inte bereds samma möjligheter.
Vid en jämförelse mellan kreditmarknadskommitténs och försäkringsverksamhetskommitténs betänkanden och förslag framkommer motstridiga och enligt min mening oförenliga uppfattningar om skillnaden mellan bankers och försäkringsbolags finansiella verksamhet. Försäkringsverksamhetskommitténs syn härpå äventyrar uppenbarligen konkurrensen på lika villkor mellan dessa båda viktiga typer av institut på kreditmarknaden. Att det här gäller viktiga struktur- och konkurrensfrågor framgår bl. a. av olika aktuella företagsbildningar inom försäkringsbranschen, varigenom gränserna mellan bank- och försäkringsrörelse blir alltmer flytande; ett annat exempel är att kreditförsäkring förekommer i båda rörelserna med olika krav kapitaltäckning. Viktiga frågor rörande denna konkurrens har nu förblivit olösta till följd av att de båda kommittéema arbetat från olika utgångspunkter och med en tidsmässig fasförskjutning.
Inte heller har kreditmarknadskommittén till fullo förmått lösa problemen med den bristande konkurrenslikställigheten mellan Stadshypotek och andra kreditinstitut som bedriver likartad verksamhet; en konkurrensfråga som fått allt större betydelse och som jag återkommer till.
Kommitténs förslag i vissa strukturfrågor innebär enligt min mening så avsevärda förbättringar att de bör genomföras utan dröjsmål. Det är beklagligt om de båda nämnda inhemska konkurrensfrågorna inte kan anses vara utredda så att de kan lösas definitivt i samband härmed. Erforderligt utredningsunderlag måste skyndsamt framskaffas och det bör redan nu klargöras att den nya lagstiftningen kan komma att modifieras i dessa hänseenden.
Jag ansluter mig alltså till kommitténs grundsyn i förslaget till nya strukturregler. På vissa i det följande angivna punkter vill jag emellertid framföra en från majoriteten avvikande mening; därvid gör jag också den reservationen att det därutöver kan finnas en del frågor, där jag inte biträder majoritetens uppfattning men som jag inte funnit anledning att särskilt behandla.
7.2.3. 7.2 Samhällsrepresentanter i dotterbolagsstyrelser
Del 2 s. 339Kommittén föreslår ökade möjligheter för bank att av organisatoriska och företagsekonomiska skål förlägga vissa verksamheter i dotterbolag organisationsbolag. Bankinspektionens tillsyn skall omfatta hela koncernen. Därutöver förutsätts att systemet med samhällsrepresentanter efter beslut av regeringen skall kunna breddas till att omfatta styrelserna i vissa av en banks större och mer betydelsefulla dotterbolag.
Enligt min mening innebär statliga styrelseledamöter i dessa bolag en administrativ merbelastning, som inte behövs för tillgodoseende av kontrolländamålet. De dotterbolag, som här kan komma i fråga, torde främst vara finansbolag och fastighetskreditbolag, dvs. de föreslagna kreditmark-
Del 2 s. 340340 Reservationer och särskilda yttranden
nadsbolagen, samt fondkommissionsbolag. Dessa blir alla underkastade särskilda lagregler för tillgodoseende av kundernas och det allmännas intressen; de ställs också under bankinspektionens tillsyn. Kommittén framhåller också i detta sammanhang att en uppdelning av en banks verksamhet får inte innebära att koncemledningens inflytande och ansvar minskar.
Det är enligt min mening vidare omöjligt att som villkor för svensk banks förvärv av dotterbolag i utlandet föreskriva en rätt för svenska regeringen att utse ledamöter av detta bolags styrelse. Dotterbolaget lyder under utländsk lag och villkoret skulle kunna omöjliggöra etableringen eller skapa besvärliga problem i förhållande till utländska myndigheter.
I den mån samhällsrepresentanter erfordras anser jag det därför tillfyllest med den nuvarande ordningen att dessa kan insättas i moderbankens styrelse; under alla förhållanden förutsätter jag att de inte kan komma ifråga i utländska dotterbolags styrelser.
7.3.4¶Garantikapital i sparbank
Del 2 s. 340Kommittén föreslår att sparbanker gesmöjlighet att utge garantifondsbevis. Som framgår av betänkandet finns flera invändningar av principiell art att rikta mot ett sådant förslag. Garantifonder och garantifondsbevis anknyter i sin uppbyggnad närmast till aktiekapital och aktier i bankaktiebolag och är därför i sin grundläggande funktion stridande mot sparbankers associationsform och ändamålsbestämmelse. Härtill kommer att garantifondstillskott som skall jämställas med kapitalbasgrundande eget kapital i stället närmast är att se som lån till sparbanken, vilket medför att på bevisen belöpande ränta blir avdragsgill.
Jag vill erinra om att sparbankema som associationsforrn tillkom under en tid och under förhållanden då bankverksamheten var annorlunda än vad den sedermera blivit och då sparbankemas verksamhet var underkastad begränsningar, vilka avskaffades genom 1969 års reform. Behovet av extemt kapitaltillskott i sparbankema är i själva verket ett uttryck för att dessa alltmera kommit att bedriva verksamhet av samma slag som affärsbankerna.
Sparbankernas nu aktuella kapitalproblem kräver därför enligt min mening mera vittgående principiella överväganden, innefattande även organisatoriska frågor.
Emellertid står det klart att många sparbanker nu befinner sig i en prekär kapitalsituation. Enligt kommitténs redovisningar skulle, med vissa antaganden, införandet av garantifondsbevis med avdragsgill ränta inte innebära bristande konkurrensneutralitet. Med andra antaganden kan utfallet bli det motsatta. Underlag för bestämda slutsatser saknas således i detta hänseende.
I princip finner jag det felaktigt att upplånat kapital får likställas med ägarinsats. Med hänsyn till den rådande situationen för sparbankema kan jag emellertid såsom ett provisorium intill dess mera principiella över-
-
Del 2 s. 341Reservationer och särskilda yttranden 341
väganden kunnat ske i annat sammanhang acceptera den av kommittén
föreslagna ordningen med garantifondsbevis, under förutsättning att de av kommittén angivna olika restriktionerna iakttas och att dessa bevis skattehänseende blir neutrala i förhållande till aktier i bank.
7.4¶Ägande- och rösträttsregler
Del 2 s. 341Kommitténs argumentering i avsnitt 7.4.8 till förmån för ägandebegränsning bygger på att samhällsintresset framhålls som det avgörande medan ägarrollen och dess värde framställs som något extraordinärt som man möjligen dispensvägen nödgas ta hänsyn till.
Bankerna intar en viss särställning i samhället. Enligt kommittén är det därför ett viktigt samhällsintresse att bankerna är oberoende gentemot de stora ägargrupperingarna i samhället. Bankernas särställning medför enligt kommittén att de inte bör bli föremål för spekulativa överlåtelser; en bank bör inte vara en handelsvara.
Bankernas särställning är till viss del en effekt av rådande regleringar och restriktioner, men kan enligt min mening inte utgöra ett självständigt motiv för nya sådana. Det saknas en analys av vilka de s. k. stora ägargrupperingarna i samhället är och vilket negativt inflytande dessa skulle utöva; finns de inom näringslivet, inom folkrörelserna, fackföreningsrörelsen eller hos statsmakten Inte heller är de värdeladdade uttrycken spekulativa överlåtelser och banker som handelsvara av majoriteten utsatta för några försök till konkretisering. Enligt min uppfattning måste bankaktier få handlas på börsen på samma sätt som andra bolags aktier; hur seriös en köpare är avgörs inte av hur stor andel han har rätt att förvärva.
Kommitténs synsätt kommer till uttryck i formuleringen att det inte kan bortses från att en stark ägare eller en stark ägarkonstellation ibland kan vara till gagn för ett företag. Jag anser att ägarrollen är viktigare än så. De av kommittén anförda olägenheterna med en alltför svag ägarroll och de föreslagna dispensförutsättningarna är i och för sig riktiga. Jag vill emellertid betona att det många gånger kan vara för sent att försöka vända ett hotande eller inträtt krisläge med att först då tillåta ett mera koncentrerat ägande. Det affärsmässigt riktiga är givetvis att hålla en sådan ägarkonstellation att krisläget inte uppstår.
Enligt min mening tillgodoser såväl förefintliga självregleringsincitament som lagbestämmelser och myndighetstillsyn de syften som man vill tillgodose medelst ägandebegränsning.
Om en dominerande ägare skulle använda sitt inflytande i banken på ett sätt som missgynnar kunder utanför ägarens intresseområde skulle detta få omedelbara negativa följder för bankens hela verksamhet och utvecklingsmöjligheter. Den av kommittén eftersökta balanspunkten mellan storägande med negativa och positiva effekter torde bättre framkomma genom denna affärsmässiga bedömning än genom lagbestämda procenttal.
Som kommittén framhåller har bankerna självmant, i sina bolagsordningar, regelmässigt ålagt sig bestämmelser om rösträttsbegränsningar.
Del 2 s. 342342 Reservationer och särskilda yttranden
Kommittén anför att dessa saknar betydelse för de syften ägandebegränsning är avsedd att tillgodose. I motsats till kommittén anser jag att rösträttsbegränsning, liksom f.n., är ett ändamålsenligt medel. Denna behöver enligt min mening emellertid inte regleras i lag.
Att en dominerande ägare och av denne utsedda ledande personer i en bank skulle utnyttja ägardominansen för egen vinning förhindras effektivt av BRL:s stränga regler för krediter till såväl styrelseledamöter som aktieägare med 3 % eller mer av aktiekapitalet och till med dem förbundna juridiska personer och närstående samt reglerna om enhandskrediter. Myndighetstillsyn utövas genom att bankinspektionen fortlöpande håller sig underrättad om bankens kreditgivning och har befogenheter att inskrida vid upptäckta missförhållanden; inspektionen skall också utse revisorer i banken.
På grund av vad jag anfört anser jag att de av kommittén föreslagna ägandebegränsningarna inte är av behovet påkallade och detta så mycket mindre som några olägenheter av det slag som kommittén befarar inte kunnat påvisas.
7.4.8.2 Utländskt ägande i svensk bank
Jag instämmer i kommitténs argumentering att ett begränsat utländskt ägande av de svenska bankaktiebolagen nu bör möjliggöras.
Den av kommittén föreslagna regleringen blir emellertid tekniskt och praktiskt krånglig vilket sammanhänger med den föreslagna generella ägandebegränsningen. Om en sådan begränsning likväl skall införas, bör den anknytas till röstvärdet för samtliga aktier i stället för till aktiekapitalet. Begränsningen bör då för alla banker oavsett storlek sättas vid 10 °o av röstetalet. Därigenom skulle i fråga om utländskt ägande uppnås den förenklingen att bankerna kunde utge fria aktier motsvarande 20 % av aktiekapitalet och 10 % av röstetalet. Man skulle därmed utan olägenhet för
syftet att begränsa såväl ägandet på en hand som det sammanlagda utländska inflytandet i en svensk bank undvara det av kommittén föreslagna
systemet med tillståndsprövning. Vidare bortfaller det praktiska problemet med två slags aktier i utländska händer, nämligen dels fria aktier och dels bundna tillståndsaktier; svenska myndigheter behöver inte kontrollera hur de i utlandet befintliga aktierna överlåts.
8.3.5.8¶Bankägda kreditmarknadsbolag
Del 2 s. 342Kommittén föreslår att bank i viss utsträckning får engagera sig i kreditmarknadsbolag i syfte att möjliggöra ett större risktagande i finansieringsverksamheten än vad som kan tillåtas i själva banken. Jag anser detta tillfredsställande. Emellertid har kommittén till den riskfyllda verksamheten, enligt min mening felaktigt, hänfört dels förvärv av aktier vid riktad emission för skyddande av fordran, dels fastighetsrenting.
Del 2 s. 343SOU 193319 Reservationer och särskilda yttranden 343
l fråga om nämnda aktieförvärv finns över huvud taget ingen risk; det bokförda värdet av aktierna torde vid emissionen i stort sett vara lika med noll. En förlust är alltså redan gjord, varför utvecklingen i stället enbart kan
mot tillväxt och utdelning. Det borde gagna insättarskyddet i bank mera om sådan tillväxt får tillgodogöras av banken i stället för att föras till ett dotterbolag.
Fastighetsrenting är en i praktiken väl etablerad finansieringsverksamhet. Sådana riskinslag som för bankernas vidkommande kunde motivera att verksamheten jämställs med aktiekapitaltillskott och annan mer riskfylld finansiering finns inte enligt min mening. Fastigheter anses på andra områden av kreditgivning som goda säkerheter.
Jag anser därför tillräckliga skäl inte finnas för förbud för bank att engagera sig dessa områden.
8.3.6¶H ypoteksinstituten
Del 2 s. 343De nuvarande finansbolagen och kreditaktiebolagen skall enligt kommitténs förslag inordnas under en gemensam associationsform. Till skillnad mot kommittén anser jag att även vad som av kommittén benämns hypoteksrörelse dvs. Stadshypotek och Landshypotek bör hänföras till
- denna nya associationsform. Skälet för denna min uppfattning är att dessa två hypoteksinstitut konkurrerar och skall konkurrera med de övriga instituten och att detta f.n. inte sker på lika villkor.
Stadshypotek har sålunda avsevärda konkurrensfördelar. Dess kostnader för grundfonden att jämföra med kreditaktiebolagens kostnader för aktie-
kapitalet är obetydlig; endast 0,33 % per år, en avgift som dessutom är
skattemässigt avdragsgill. Inte heller betalar Stadshypotek vinstdelningsskatt. När det gäller kapitaltäckning har Stadshypotek större möjlighet att göra avdragsgilla avsättningar till reserv- och säkerhetsfond, dvs. till eget kapital.
Kommittén ifrågasätter om inte Stadshypoteks grundfond bör avvecklas i takt med att utestående lån förfaller till inlösen. Vidare föreslår den att alla bostadsinstituts upplåningsregler ersätts med kapitaltäckningsregler likartade med bankernas. Dessa ställningstaganden biträder jag. Emellertid har kommittén inte lämnat några närmare förslag rörande Stadshypotek och Landshypotek; det föreslås att en särskild utredning görs härom.
Jag anser att de berörda, av kommittén inte slutbehandlade frågorna om konkurrensen mellan de båda nämnda instituten och övriga bostadsinstitut är så viktiga för hela kreditmarknaden att de bör lösas snarast. Erforderligt utredningsunderlag bör därför framskaffas så att dessa frågor kan lösas inom ramen för statsmakternas vidare beredning av kommitténs övriga förslag. Innan så skett bör enligt min mening inte ytterligare förbättringar av Stadshypoteks konkurrensförutsättningar komma i fråga; inte någon ytterligare ökning av grundfonden och inte, som kommittén föreslår, införande av möjlighet för Stadshypotekskassan och Hypoteksbanken att förvärva aktier eller andelar i organisationsbolag. Eftersom Stadshypotek med
Del 2 s. 344344 Reservationer och särskilda yttranden
statens medverkan kunnat bygga upp ett avsevärt eget kapital under skattemässigt gynnade former bör vidare enligt min mening Stadshypoteks grundfond snarast belastas med kostnader motsvarande bankernas och övriga instituts kostnader för det egna kapitalet.
9.6.10¶Kapitaltäckning i fondkommissionsbolag och
Del 2 s. 344banker
I fråga om kapitaltäckning i fondkommissionsbolag har kommittén utarbetat ett förslag i stort överensstämmer med de regler som föreslås
som för andra institut på marknaden. I likhet med vad som föreslås för dessa i fråga om kapitaltäckning för aktie- och andra innehav ej organisationsaktier skall 24 °o täckning krävas såväl i fondkommissionsbolag som i banker; i dag krävs 20% i fondkommissionsbolag och 8 % i banker handelslagret. Eftersom det här gäller institutioner med olika finansiell styrka och någon helt rättvisande gradering inte är möjlig beträffande kapitalkravet kan jag så länge det högsta tillåtna handelslagret är maximerat till 100 milj.kr. acceptera kommitténs förslag i denna del.
För övriga placeringar kredit mot säkerhet av fondpapper inregistrerade vid fondbörsen föreslår kommittén 8 °o kapitaltäckning mot i dag 6 % för fondkommissionsbolag och 4 % för banker, för bankerna alltså en fördubbling. Det är enligt min mening inte rimligt eller eljest motiverat att
kapitaltäckningskrav skall gälla för lån som är säkerställda på detta samma
för blancokrediter. Såsom kommittén redovisat skulle denna försätt som dubbling av kapitaltäckningskravet för bankaktiebolagens del, räknat på 1986 års siffror, medföra ett ökat kapitaltäckningskrav med sammanlagt 600 milj.kr. Detta är en alltför kraftig effekt av kommitténs grundläggande synsätt att kapitalkraven skall vara lika för alla institut på marknaden. Enligt min mening bör i stället det nuvarande kapitaltäckningskravet om 6 % för fondkommissionsbolagen sänkas till 4 % eller 6 % gälla för alla.
12.6.2.4¶Bankinspektionens föreskriftsrätt avseende
Del 2 s. 344enhandskrediter
Enhandskreditbestämmelsen är, som kommittén framhåller, av central betydelse när det gäller att upprätthålla en sund affärsrörelse i en bank. Kommittén föreslår nu den ändringen att bankinspektionen skall ges befogenheter att i detta ämne meddela bindande föreskrifter i stället för allmänna råd.
Det ligger självfallet i bankens eget intresse att rätt avväga enhandskreditema. I många fall är därvid inte enhandsengagemangets andel av det riskbärande kapitalet det avgörande utan fastmer vem som är låntagare och de säkerheter som ställs. Jämfört med förhållandena i flera andra länder är många svenska företag mycket stora i relation till de svenska bankerna. De svenska bankerna ställs av detta och andra skäl ibland inför stora kreditöns-
Del 2 s. 345Reservationer och särskilda yttranden 345
kemål från svenska företag; alternativet för dessa är att placera krediter hos utländsk bank som inte är underkastad samma begränsningar i fråga om enhandskrediter. Inom ramen för vad som får anses vara godtagbara enhandskrediter erfordras därför möjlighet till anpassning efter skiftande förhållanden, bl. a. så att inte kreditgivningen till företag onödigtvis går de svenska bankerna förbi.
Kommittén synes också förutse behovet av avvikelse i enskilda fall från en tänkt föreskrift i form av en procentuell regel för enhandskrediter.
Med hänsyn till det noggranna sätt på vilket bankinspektionen redan nu följer bankernas kreditengagemang, med därav följande möjligheter till ingripande, finns det enligt min mening inte något behov att införa en ordning med bindande föreskrift jämte avvikelsemöjlighet vilken under
alla förhållanden måste vara generös -i stället för den nuvarande ordningen med allmänna råd i ämnet.
Särskilt sakkunnige Jan Rydh yttrande av
Kreditmarknadskommitténs KMK arbete har pågått under en period som präglats av omfattande strukturella förändringar av den svenska kreditmarknaden. Flera av dessa förändringar har inneburit att lagstiftning och praxis fått anpassa sig till vad som redan skett. Ett exempel härpå är den form av finansiell koncernbildning som tillskapats genom att GotaGruppen bildades. Utländska banker har under utredningsarbetet fått möjlighet att verka i Sverige. Internationella och svenska företagssfärer har etablerat sig på den finansiella marknaden.
Gränsdragningen mellan försäkringsbolag och banker har vid åtskilliga tillfällen visat sig inte längre följa traditionella fåror. Det senaste exemplet härpå är uppbyggandet av en stor finansiell koncern med Trygg-Hansa som en av huvudintressenterna.
Det senaste året har diskussionen om den kommande europeiska integrationen och de därav följande konsekvenserna för det svenska banksystemet fått en påtaglig aktualitet.
En förutsättning för de förändringar som ägt rum den svenska kreditmarknaden har varit den samtidigt pågående liberaliseringen av den svenska kreditmarknaden. KMK har emellertid arbetat efter direktiv som för behandlingen av dessa stora strukturfrågor visat sig vara förâldrade. Kommitténs slutsatser har därför på flera områden kommit att tvärtemot de av kommittén själv uppställda önskemålen att bankerna bör få ökade möjligheter att konkurrera.
KMK har i de strukturella frågorna enbart sett till vissa formella förhållanden. Kommittén har bortsett ifrån att konkurrensen på bankområdet i Sverige sedan lång tid tillbaka sker mellan olika banksfärer. I detta sammanhang räcker det med att hänvisa till den under flera år publicerade sammanställningen Ägarna och makten i Sveriges börsföretag. På den internationella marknaden är dessa tendenser än mer påtagliga. Detta gäller särskilt inom EG-området.
Del 2 s. 346346 Reservationer och särskilda yttranden
KMK:s slutsatser vad gäller de centrala strukturfrågorna lämpar sig därför mindre väl som underlag för lagstiftning på området. En vidare analys bör ske och ligga som underlag för de förhandlingar som Sverige har att föra inom ramen för den fortsatta anpassningen till EG. I denna analys bör ingå också politiska bedömningar och avvägningar av bl. a. den roll som de olika intressesfärerna har i det svenska och internationella systemet. Utgångspunkten bör därvid vara att förstärka de olika bankgruppernas konkurrensförmåga inom och utom landet.
Mot denna principiella bakgrund vill jag därtill i följande frågor anmäla avvikande uppfattning mot KMK:s förslag.
Garantikapital i sparbank
Del 2 s. 346Kommitténs förslag till garantikapital i Sparbank ansluter sig väl till de synpunkter som tidigare framförts av Svenska sparbanksföreningen. Som KMK också framhåller är heller inte garantifond någon för Sparbanken ny form för kapitalanskaffning. KMK:s förslag modernisering och an-
är en passning av nuvarande bestämmelser. Jag tillstyrker därför att förslaget omgående blir föremål för lagstiftning.
Efter det att kommittén avslutat sin behandling av denna fråga har emellertid den s. Cooke-kommittén avgivit sin rapport. Cooke-kommitténs definition på eget kapital svarar helt mot de av KMK föreslagna bestämmelserna om garantikapital för sparbank. De internationella reglerna ökar dock ytterligare kraven på eget kapital. Det finns därför inte anledning att begränsa en sparbanks möjligheter att anskaffa externt riskkapital till 50 % av sparbankens egna fonder. Någon sådan begränsning finns l
inte när det gäller affärsbankemas möjligheter att nyemittera aktier. l Tvärtom anses en nyemission många gånger vara en styrkedemonstration på
marknaden. Jag anser därför att den av KMK angivna begränsningen för j sparbank och föreningsbank bör utgå.
I detta sammanhang vill jag också anmäla att jag ansluter mig till sakkun-
, nige Per Schierbecks synpunkter förlagsinsats i föreningsbank. Detta kan
l
i och för sig sägasinnebära en konkurrensfördel för föreningsbankerna. Jag är dock beredd att acceptera detta förhållande eftersom jag i övrigt delar
j den principiella utgångspunkten att varje associationsform skall få utnyttja sin egen företagsforms möjligheter.
Vissa fördelar följer med att vara aktiebank. Börsnoteringen och tillgången till riskkapital och aktieemission är exempel härpå. Motsvarande möjligheter står inte föreningsbankerna till buds. I stället bygger dess verksamhet på det kooperativa medlemsintresset och man bör då få utnyttja den företagsformens möjligheter till kapitalanskaffning. Sparbankens företagsform bygger på oberoende och integritet. Sparbankens anskaffning av eget kapital löses genom KMK:s förslag till garantikapital. Ingen kan heller i fortsättningen köpa en sparbank eller på annat sätt skaffa sig eget intresse i sparbanken.
Del 2 s. 347Reservationer och särskilda yttranden 347
Ägarbegränsning i bankaktiebolag
KMK föreslår ett omfattande regelsystem som begränsar ägandet i svenska bankaktiebolag. Jag har förståelse för den oro som KMK redovisar för det svenska banksystemets integritet. De av kommittén föreslagna reglerna träffar emellertid endast i ringa utsträckning de avsedda målen. KMK:s formella synsätt har på detta område uppenbara brister. Den debatt som under det senaste året pågått om ägandet av affärsbankema har i själva verket bidragit till att öka koncentrationen av ägande och makt i svenska banker. De tidigare självständiga affärsbankema Wermlandsbanken och Skaraborgsbanken ingår numera i GotaGruppen. Med kommitténs förslag står Östgöta Enskilda Bank och Skånska
Banken på tur.
KMK:s förslag påverkar över huvud taget inte de verkliga maktsfärerna S-E-Banken och Handelsbanken med sina närstående intressen. För den alltmer privatiserade PKbanken görs därtill ett särskilt undantag. KMK bortser ifrån att genom ett formellt spritt ägande och med hjälp korsvisa
av konstruktioner senast påtagligt demonstrerat av GCFA-banken, Pro-
ventus och den finska Kansallis Osaki Pankki behåller samverkande
intressegrupper sitt engagemang i de svenska storbankerna.
Det är heller inte självklart att ett sådant ägandesamband och motsvarande affärsmässiga samarbete är i sig något negativt. Uppbyggnaden
av det effektiva svenska näringslivet hade sannolikt inte kunna komma till stånd utan det nära samarbete som skedde mellan svenska bank- och industriintressen.
Samhällets kontrollmöjligheter är omfattande. Den svenska bankinspektionen är effektiv. Informationen till allmänheten och marknaden kan däremot förbättras. Det borde ex. införas en skyldighet för svenska affärsbanker att tertialvis rapportera vilka intressen som ägarmässigt står bakom resp. bank.
KMK:s förslag strider mot viktiga principer om äganderätt, kan troligen komma i konflikt med den internationella lagstiftningen och tenderar att sudda ut skillnaden mellan olika företagsformer bankmarknaden.
Jag avstyrker därför KMK:s förslag i denna del.
Svenska bankers engagemang i sidoföretag
genom
bransch- eller Centralorganisation för bank
Del 2 s. 347KMK:s förslag i detta avsnitt bygger en hastig och ytterst förenklad analys. Konkurrensen på den svenska kreditmarknaden har som jag tidigare framfört präglats av ett nära samarbete mellan de privata affärsbankema och deras sfärer av investmentbolag. Formellt äger ingen affärsbank något investmentbolag eller industriföretag. Omvänt gäller att stiftelser, investmentbolag och industriföretag har betydande gemensamma intressen i olika bankaktiebolag. En av bankinspektionens viktigaste uppgifter har varit och är att kontrollera att beviljning av krediter och andra affärsuppgörelser sker så att inte insättarskyddet kommer i fara. Denna kontroll har fungerat bra
Del 2 s. 348348 Reservationer och särskilda yttranden
och har tillsammans med bankernas eget intresse av integritet gjort att det svenska banksystemet präglas av stor stabilitet. Under 1970-talet har sparbanksrörelsen och i viss utsträckning också föreningsbankerna genom sina intresseorganisationer på motsvarande sätt engagerat sig i det svenska näringslivet. Till skillnad från de traditionellt storindustribetonade affärsbankerna har Sparbanksföreningen genom sitt dotterbolag, Sparbankernas Förvaltnings AB, koncentrerat sig på uppbyggnaden av den regionala företagsamheten. Några företagare har fått ett alternativ till storbankssfärerna. Uppbyggnaden av Sparbankernas Förvaltnings AB SFAB har skett genom medel som Svenska sparbanksföreningen erhållit och förräntat under sin nu nära 90-åriga verksamhet. Aktiekapitalet som satsats utgör 35 milj.kr. Följande förutsättningar gäller: Ingen sparbank har tillskjutit riskkapital eller är i Övrigt med sina medel ansvarig för verksamheten. Ingen verkställande tjänsteman eller någon anställd i sparbank ingår i - SFAB:s styrelse. Ingen enskild sparbank kan lika litet som S-E-Banken eller SHB - beordrar sina investmentbolag beordra affärer i SFAB. - SFAB:s styrelse tillsätts av Svenska sparbanksföreningen styrelse. I sparbanksföreningens styrelse på 28 ledamöter ingår en majoritet ledamöter av förtroendevalda representanter från samhällets olika delar. Svenska sparbanksföreningens styrelse och dess integritet har tidigare aldrig ifrågasatts och kommittén har heller inte visat att SFAB:s engagemang skulle innebära ett risktagande för någon sparbank. KMK:s förslag träffar huvudsakligen sparbanksrörelsen. De privata intressesfärerna lämnas opåverkade. Föreningsbankerna kan ordna sin verksamhet via LRF. KMK:s argument att om sparbanksföreningens insatser tillåts skulle affärsbanker hitta på motsvarande konstruktioner, är enbart en konstruktion. Poängen är att affärsbanker genom sin företagsform inte behöver någon sådan konstruktion. KMK:s förslag är särskilt anmärkningsvärt att det inte berör de genom privata affärsbankerna och deras stiftelser se diagram 1-3. Däremot underkänner KMK den ideella föreningen, Svenska sparbanksföreningen och dess i relation till de stora maktblocken mycket marginella insatser. KMK:s förslag reser därtill en principiellt viktig fråga. Är det förenligt med svensk föreningsrätt att förbjuda viss slags förening att äga aktier År det möjligt att förbjuda bank att vara medlem i viss slags förening Om KMK:s förslag genomförs skulle Svenska sparbanksföreningen tvingas överlåta sina investeringar till privata intressen. Är Proventus, Anders Wall eller Erik Penser bättre och mer obeoende ägare Jag avstyrker KMK:s förslag till särskild lagstiftning avseende branschoch Centralorganisation för bank.
Del 2 s. 349Reservationer och särskilda yttranden 349
Diagram I
SHB-sfären
Siffrorna i diagrammet anger röstprocent. The numbers represent vote percentages.
SHB:s SHB:s SHB:s pensionsstiftelse pensionskassa personaistifteise
Tore Browaldhs Jan Wallanders Okt°9°e stiftelse stiftelse
SHB:s aktiefonder, aktiesparfonder och allelhansfonder
Trygg-Hansa 5 Skandia 5 SPP 4,9 SCA Volvo SHB Aga 20-2Foksam 21 WasaFörs 1,6 24 18 6 32 ‘ Skandia int. 1 M5555 RN05 Länsförsbol. 0.6
14.9 T25 £123
Del 2 s. 34913,5 14,9 -- Industrivärden 5,7 31,3 Bahco 4—. 1-—-—-— 46,7 54,1 37.2 Dacke Fermenta _.. 7,8 Aktiv Placering 53,1 Thorsman 4613
S-E-B-sfären Wallenberg-sfären Fyra Kempe Matts stiftelser Carl
39 72° 26,3 9,2 Beijer Industries f d Argentus Mono 46
36,1 10,3 l 10° 10° 26.2 Y 6. Anders wa Munksjö Duni 461. Holmen Iggesund medstiftelser Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och Makten i Sveriges Börsföretag 1988, Uppdaterat per 880630
Del 2 s. 350350 Reservationer och särskilda yttranden sou 193329
Diagram 2
Wallenberg-sfaren
Siffrorna i diagrammet anger röstgrocent. numbers reEresentvote gercentages.
Del 2 s. 350;The
35:7 Investor 0.7 ’ ‘ inkl Duba
Wallenberg-fonder ‘ och stiftelser 50 l 50 Peter : 100 Wallenberg C310’ Pamcla. Thisbe med Knut Alice Wallenbergs stiftelse Marianne Marcus familj o. släkt Wallenberg stiftelse 5° och
Wallenbergs minnesfond MOA bolagen
Ovriga Wallenberg-stiftelser 31,9 1,3 Eskla, Nitton providemia —:’ 4-- m inkl Vectura
22 Export-Invest 0.5 I 4-inkl Extoria
j —
ä; 14.3_p LN
Stockholm-Saltsjön Astra Bohusbanken
40,8 8,3 32,1 Ö Atlas CODCO S.E-Banken AaLaVa| .
Pohola 25-4 Maneberg- f Skanska-sfaren Kansjams
Lundberg-sfaren
WW W513
§29
6,3 Samhälls- 92 $332 39, --——- Skandia- SKF 4 sfären 25 i lncentive 18 7 Saab-Scania ç 94A 42 3 LM Ericsson + 8A Orrefors
8 9 4 18 3 T --- Sila
581 ç m 132 SHB 31543 Hasselblad 35 . sfaren sfaren —p Stora 55 7 6 2,7 5,7 2 ’ SPP 6,2 I 213 Garphyttan 9,7 A I 91 Se — Industrier Skandia 3,5
. +485
+50 +49 145,3
g A Asea Brown Boveri Esab Electrolux
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och Makten i Sveriges Börslöretag 1988, Uppdaterat per 880630
Del 2 s. 351Reservationer och särskilda yttranden 351
Diagram 3
Weil-sfären
l Siffrorna i diagrammet anger röstprocent. The numbers represent vote percentages.
Robert Weil med familj och bolag
Gablie M‘°
SPP AMF 5 9 Ummz Kamms lnvesteringsbanken 5,1
L
78.2 12.2 9.6 Wasa Förs 5,1 W99 Hansa 4 5 Well Invest -
54,1 14.9% av kapitalet Prove ntus äger3,7% röster och 7.0% kapital i sig själv
47.5 Kansallns- Kansallis Mats parator banken narstáende Gabrielsson T 49,5
{59,5 77
Datatronic Pehr Lagerman
5,2
Wermlands- Skaraborgs-
Hagglöf.. . Ponsbach Gotabanken banken banken iVeST‘9mb3"k aa’5ba" affärsbank iaftärsbank 100 100 via option 10D 100 Gota Kapital- i Bjurfors. AB Gota . AB förvaltning AB finans Glgab gktiefonder fastighetsmäklare leasing mm bostadstinansienng
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och Makten Sverigesi Börsföretag 1988, Uppdaterat 880630 per
Del 2 s. 352352 Reservationer och särskilda yttranden
Förbud för ordförande, vice ordförande, VD och annan delegat att vara ledamot i företag vars huvudsakliga
Del 2 s. 352verksamhet består bl. a. i att förvalta aktier
Jag delar KMK:s uppfattning om att det ofta är direkt olämpligt att VD eller delegat i en bank samtidigt är engagerad som ledamot i styrelsen för ett företag i vilket banken har omfattande engagemang. KMK har emellertid begränsat sin analys. Förbudet gäller enbart investment- och förvaltningsföretag. I rörelsedrivande företag som ex. Volvo är det fullt tillåtet för en VD eller annan delegat att ingå i styrelsen. KMK:s förslag till utökat förbud för jämväl heltidsarbetande ordförande och vice ordförande träffar därigenom ett mycket marginellt område. Flera av de stora svenska börsnoterade och rörelsedrivande företagen är i sin investmentdel större än många rena investmentbolag.
Sparbankernas ordförande och vice ordförande väljs vid sparbanksstämman. Uppdraget är ett förtroendeuppdrag, även om det i några av de större sparbankerna i dag har kommit att bli en nära nog heltidssysselsättning. KMK:s förslag innebär att restriktioner kommer att läggas på vem som kan vara ordförande i sparbank. Enligt min uppfattning utgör förslaget en icke önskvärd begränsning i det demokratiska systemet.
Med hänsyn till vad som ovan anförts avstyrker jag KMK:s förslag i denna del och föreslår i stället att bankinspektionen får möjlighet att i sak påtala olämpliga styrelseuppdrag. Under alla omständigheter bör hinder inte resas för sparbanker och föreningsbanker att som ordförande välja representanter bland allmänheten om dessa bland sina övriga uppdrag är ledamöter i investment- ocheller förvaltningsföretag.
I fråga om hypoteksinstitut, försäkringsbolagens finansförvaltning och kreditmarknadsbolagens rätt att utge obligationer instämmer jag med vad som framförs av sakkunnige Per Schierbeck.
Särskilt sakkunnige Per Schierbeck yttrande av
KMK är enligt sina direktiv att betrakta som en strukturutredning för den svenska kreditmarknaden. Det är därför enligt min mening en stor brist att KMK på flera viktiga områden lämnar utvecklingen därhän ex. beträffande näringslivsföretagens finansrörelser,försäkringsbolagens finansverksamhet och hypoteksinstitutens inriktning. I dessa avsnitt har KMK visserligen gjort goda analyser men tyvärr lämnat överväganden och åtgärder till andra utredningar.
KMK säger sig önska slå vakt om de olika bankgruppernas position högst upp i den finansiella hierarkin med hänvisning bl. a. till deras samhälleliga uppgifter. Bankernas intressen avsesbli tillgodosedda dels genom regler om liberalisering för bankverksamheten dels genom tillämpning av likvärdiga konkurrensförutsättningar. Enligt min uppfattning uppfyller KMK:s förslag inte till alla delar sagda målsättningar. Ökande andelar av de finansiella marknaderna torde komma att fortsätta att utvecklas utanför banksyste-
Del 2 s. 353Reservationer och särskilda yttranden 353
i icke bankägda kreditmarknadsbolag, i livförsäkringsbolag och i men, ex. Det pris bankerna har att betala för ensamrätten till industrikoncerner. som inlåningen från allmänheten och den exklusiva upplåningsrätten i riksbanken tenderar därmed bli för högt. Kostnaderna för ansvaret att hålla att kontorsnät och service rikstäckande framför allt i glesbygd kompenseras — tillräckligt den begränsade friheten för bankerna att agera på nya av finansiella marknader. Jag således att för stor del av de centrala anser en strukturproblemen har lämnats åsido utan förslag till lösningar. Med hänvisning till det anförda får jag anmäla mot KMK:s majoriovan tetsförslag avvikande uppfattning i nedanstående avsnitt.
Föreningsbankernas förlagsinsatser
Del 2 s. 353till kommitténs majoritet jag att förlagsinsatser i centrala I motsats anser föreningsbanker bör äkta eget kapital ur kapitaltäckningssynanses som Skälen härför har utvecklats Sveriges Föreningsbankers Förbund punkt. av SFF och återges i avsnitt 7.3.5.2 i betänkandet. Därutöver vill jag säga
följande. Huvudskälet för kommittémajoritetens ställningstagande är att förlagsinär tidsbundna och formellt kan uppsägas av såväl banken som innesatser havaren efter fem år. Detta innebär hävdar kommittén att förlagsinsat- - alltför löslig bindning till banken, till skillnad från såväl aktier i ser får en bankaktiebolag och garantifondskapital i sparbank enligt sparbanksför-
eningens förslag. Jag har respekt för detta argument inte att det är ett tillräckligt men anser skäl till avstyrkan SFFs förslag. Jag vill anföra följande. av Medlemmarnas kapitaltillskott i ekonomiska föreningar sker i form av dels obligatoriska insatser, kvarstår i föreningen så länge medlemmen som kvarstår, dels frivilliga insatser, kan utbetalas utan att medlemmen som lämnar föreningen. Detta system har accepterats av lagstiftaren. Några farhågor för insatskapitalets stabilitet har hittills aldrig förekommit. Det understrykas utbetalning frivilliga insatser en möjlighet som skall att av introducerades lagändring 1974 inte får ske om hinder ur genom en kapitaltäckningssynpunkt skulle uppstå. Förlagsinsatsinstitutet, som introkooperationsutredningen utgör, enligt min mening, ett naturducerades av komplement till vanliga insatser och väl in i regelsystemet för de ligt passar ekonomiska föreningarna. Även dessa kan från tid till ha behov kapitaltillskott från andra annan av medlemmar. Förlagsinsatsinstitutet har tillkommit just för detta ändaän mål. De centrala föreningsbankerna, hittills själva klarat sin kapitalförsom sörjning på tillfredsställande sätt, kommer med de ökade kapitalkraven i ett framtiden troligen behöva anlita även de stora institutionerna på kreditatt marknaden för sin kapitalförsörjning. Att detta inte skulle kunna ske egen med det instrument anpassats just för de ekonomiska föreningarna är som märkligt och innebär indirekt underkännande från kommitténs sida av ett den ekonomiska föreningens lämplighet att bedriva bankverksamhet. Detta
kan jag inte acceptera.
Del 2 s. 354354 Reservationer och särskilda yttranden
Rent formellt kan förlagsinsatser lösligt knutna till anses vara mer centrala föreningsbanker än aktiekapital till bankaktiebolag och garantifondskapital till Sparbank eftersom förlagsinsats till skillnad från aktier och
garantifondskapital kan sägas innehavaren. I praktiken behöver upp av dock inte skillnaden vara så stor eftersom det inte finns något legalt hinder
enligt förslaget mot att Sparbank uteslutande emitterar garantifondskapital
som är inlösningsbart. Med ett sådant förfarande skulle garantifondskapitalet ur placerarens synpunkt i praktiken kunna betraktas som uppsägningsbart, vilket skulle kunna vara av betydelse om likviditeten i placeringen vore dålig, dvs. om en fungerande andrahandsmarknad inte etablerades. Mot-
svarande synpunkter skulle kunna anföras beträffande inlösningsbara akti-
er. Med detta vill jag naturligtvis inte säga att jag tror att någon sparbank
uteslutande skulle ge ut inlösningsbart garantifondskapital. Inte heller tror jag att detta skulle erforderligt för skapa garanti för vara att att placeraren kan komma ur placeringen. Jag är nämligen övertygad funom att en gerande andrahandsmarknad kan och måste - - etableras. Detta är nämligen av avgörande betydelse för de banker blir beroende insom av stitutionerna på kreditmarknaden för sin kapitalförsörjning.
Jag hävdar att förlagsinsatskapitalet i realiteten är lika bundet till banken som aktiekapital och garantifondskapital även det formellt om är uppsägningsbart. Om en central föreningsbank, är beroende försom av lagsinsatskapitalet, drabbas uppsägning har banken all anledning av en att söka övertyga innehavaren eller annan potentiell placerare det - - om affärsmässigt kloka i att behålla placeringen alternativt gå in i placeringen. I en sådan situation finns naturligtvis risken sett ur bankens synpunkt att kostnaden för förlagsinsatsen blir relativt hög. Detta saknar emellertid betydelse för den här diskuterade frågan. Jag menar således att banken om det är nödvändigt alltid kan behålla, eller skaffa förlagsinsats- - nytt kapital, om banken är beredd betala det pris marknaden kräver för kapitalet. Jag medger att det finns en situation där mitt inte häller resonemang fullt ut, nämligen om banken befinner sig i ett renodlat krisläge och är praktiskt taget konkursmässig. I en sådan situation är det troligen inte fråga om att skaffa nytt förlagsinsatskapital utan att behålla det redan snarare om ‘ satsade.
i
Detta problem kan emellertid lagtekniskt lösas mycket enkelt på samma
i
sätt som redan gäller beträffande k. överinsatser frivilliga insatser, s. nämligen föreskrift om att utbetalning får göras endast detta kan ske om utan att banken får svårigheter med kapitaltäckningen. Med sådan en konstruktion blir förlagsinsatskapitalet inlåst banken verkligen beom höver det. Sett ur placerarens synvinkel blir uppsägningsrätten, än inte om helt värdelös så i vart fall helt villkorad bankens kapitaltäckningssituaav tion.
Mitt förslag anser jag vara bättre än de kommittén diskuterade av men förkastade alternativen om att förlagsinsatser skulle - vara ouppsägbara från placerarens sida, eller att man skulle ha två typer förav
Del 2 s. 355Reservationer och särskilda yttranden 355
lagsinsatser, typ skulle ouppsägbar från placerarna. Förvarav en vara lagsinsatsen enligt min modell är jag ett mer flexibelt och mark- - anser nadsorienterat instrument. Det ger placerarna större möjligheter att sätta på banken och att tvinga banken utbetala sådant förlagsinsatskapital press inte är oundgängligen nödvändigt för den fortsatta verksamheten. som Som ett andrahandsalternativ om mitt förslag inte godtas skulle jag — dock godta ett system med förlagsinsatser som är uppsägningsbara endast från bankens sida. Kommitténs argument mot en sådan lösning att det skulle framstå ett brott mot systematiken i regeluppbyggnaden för de som ekonomiska föreningarna har jag svårt att förstå, eftersom det redan finns — ett regelsystem för inlösningsbara aktier i aktiebolag. Min ståndpunkt beträffande förlagsinsatser innebär naturligtvis inte att jag motsätter mig att lagstiftaren följer kommittémajoritetens förslag - om centrala föreningsbanker får samma möjligheter som sparbanker att inrätta garantifonder. Jag vill dock reservera mig för att det av sparbanksföreningen föreslagna och kommittén i stort godtagna regelkomplexet inte i av alla avseenden passar för föreningsbankerna. Det har emellertid inte funnits tillräcklig tid att göra erforderliga detaljanalyser och anpassningar av regelkomplexet till föreningsbankernas speciella förhållanden. Jag förutsätter att dessa anpassningar kan göras såväl under remissen av kommitténs förslag i samråd mellan departementet och SFF under propositionsarbetet, om som det erfordras. På punkt ansluter jag mig inte till majoritetsförslaget i denna del. Jag en i likhet med sakkunnige Jan Rydh att den föreslagna begränsanser - ningen vad gäller rätten att inrätta garantifonder högst 50 % av reserv- fonden är för restriktiv. Särskilt om kapitaltäckningsreglema i framtiden kommer att skärpas på sätt som framgått av en nyligen presenterad och till bankorganisationerna remitterad rapport från den s. k. Cooke-kommittén finns det anledning att öppna möjligheter för ytterligare förstärkning av de centrala föreningsbankernas kapitalbaser.
Ägarbegränsning i bankaktiebolag
KMK föreslår införande lagregler i BAL som begränsar ägandet av av aktier i de svenska bankaktiebolagen. Motiveringen är bankers särställning och angelägenheten att ingen bör tillåtas få dominerande inflytande i en av bank genom ägarkoncentration. Enligt min uppfattning har dokumentationen av missförhållanden inte den styrka att den kan motivera ett principiellt såviktigt steg som ingrepp i äganderätten innebär. De maktargument som KMK-majoriteten åberopat såsom motiv för ägarbegränsningsreglema i bankaktiebolag synes dessutom möjliga att använda jämväl på andra näring livsområden, vilket är vara ägnat att väcka starka betänkligheter. Därtill stor varsamhet med rättsprinciperna avseende äganderätten vara ange äget att iaktta även ur internationell synpunkt. Under remissbehandlingen av bankinspektionens förslag om ägarbe-
Del 2 s. 356356 Reservationer och särskilda yttranden
gränsning framfördes som ett argument mot förslaget att starka ägare ibland kan vara av värde för en bank, bl. korrektiv mot ineffektiva bankleda. som ningar. Även KMK har för sin del anfört starka i vissa situationer att ägare kan vara till nytta men ansett att andra aspekter väger tyngre och därför i enlighet med sina direktiv kommit till uppfattningen att ägarbegränsning bör införas. Jag finner inte den bedömningen självklar. vara På den svenska bankmarknaden verkar vid sidan av bankaktiebolagen även banker i andra verksamhetsformer föreningsbanker medlemsägda och sparbanker stiftelser som erbjuder alternativa ägarformer i konkur- rens på marknaden för de bankkunder som söker alternativ till aktiebanker. Jag anser att regelsystemet för de svenska bankerna redan med nuvarande lagstiftning är tillräckligt för att garantera samhället och bankkunderna fullgod insyn och kontroll. Exempel härpå utgör oktrojprövningar, de restriktiva rörelsereglerna inkluderande kapitaltäckningsbestämmelserna, offentlig tillsyn, samhällelig styrelserepresentation och krav på regeringsgodkännande av styrelseordförande. Enär jag bedömer nuvarande regler i vara huvudsak tillfyllest avstyrker jag kommittéförslaget generella ägarbeom gränsningar i bankaktiebolagen. Även jag i princip är ägarbegränsning om emot kan jag acceptera den ägarbegränsning som innebär att ingen utom staten, bank eller - annan moderföretaget i en finansiell koncern -får äga 50 % aktiekapitalet eller av mer i en bank. Detta innebär att jag ansluter mig till tanken att bank om en inte skall kunna ingå i en koncern som styrs av andra intressen än bankens. Jag delar uppfattningen att en bank inte skall kunna ingå dotterbolag i som ex. en industrikoncern. För att undanröja varje möjlighet att sådan sak skulle kunna inträffa är en det emellertid fullt tillräckligt att reglera just detta och inget annat. Omvänt skulle det betyda att en person eller företag skulle kunna äga 49,9 °o av aktiekapitalet i en bank. Mot detta har jag inga principiella betänkligheter.
Svenska bankers i sidoföretag engagemang genom
bransch- eller Centralorganisation bank för
Del 2 s. 356Bakom SFF:s ifrågavarande verksamhet ligger de konkurrensförhållanden som råder på marknaden och andra bankgruppers motsvarande aktiviteter på affärsbankssidan indirekt genom de s. k. intressesfärerna, stiftelser ex. vilka har stor betydelse för affärsbankernas marknadskontakter och utvecklingsmöjligheter. Eftersom dessa intressesfärer måste antas komma att bestå även efter lagens ikraftträdande och väg för affärsbankerna att vara en bevaka sina affärsmöjligheter så hade jag önskat i likhet med sakkunnige - Jan Rydh att KMK skulle ha visat förståelse för och - godtagit behovet av motsvarande möjligheter på förenings- och sparbankssidan. Jag vill därjämte understryka att SFF:s engagemang i sidoföretag har av SFF bedömts som stridande mot lagen, har igångsatts relativt sent och närmast haft karaktären av försöksverksamhet i avsikt att försvara rörelsens marknadsintressen. Verksamheten har hela tiden varit av mycket blygsam
Del 2 s. 357Reservationer och särskilda yttranden 357
Därav följer avveckling engagemangen i enlighet med omfattning. att en av KMK:s förslag troligen kan genomföras utan alltför stora svårigheter om övergångstiden är tillräckligt lång. Jag kan därför lämna förslaget utan vill samtidigt understryka att övergångstiden inte bör sättas erinran men kortare än den KMK föreslagit dvs. 5 år efter ikraftträdandet. som
H ypoteksinstituten
Del 2 s. 357väsentligt kan jag ansluta mig till vad kommittén anfört angående I allt hypoteksinstituten. Jag dock att kommittén borde ha fullföljt sina anser analyser rörande hypoteksinstituten och lagt fram förslag som ett mera reglerar hypoteksinstitutens framtida verksamhet. Kommitfullständigt sätt har gjort förtjänstfull analys den utomordentligt förmånliga skattetén en av behandling hypoteksinstituten fått tidigare, i en situation som var som annorlunda, då instituten ägnade sig åt k. prioriterad kreditradikalt s. givning. finner det dock mycket otillfredsställande att kommittémajorite- Jag vara nödgats avstå från föreslå avskattning hypotekens reservfondsavten att av gjorts år 1984 och för vilka avdrag medgivits vid sättningar som t.o.m. inkomsttaxeringen. En sådan beskattningsåtgärd hade varit önskvärd för att
eliminera konkurrensolikheterna särskilt i förhållande till de bostads- och
jordbruksfinansierade kreditaktiebolagen. inte kommittén enbart konstaterar att kommitténs Jag kan acceptera att kapitaltäckningsregler -inklusive förslagen vad som får ingå förslag rörande kapitalbasen leder till att hypoteksinstituten kommer att under en lång i bit in på 2 000-talet få starkare position ur kapitaltäckningstid en en övriga på marknaden. Denna kommitténs slutsats borde synpunkt än parter ha föranlett kommittén att redan lägga fram förslag syftande till en rimlig nu konkurrensneutralitet marknaden. Till exempel borde föreslås att hypofonder, under tiden från början 40-talet till och med teksinstitutens som av i realiteten beskattades, kapitaltäckningssynpunkt endast till 1985 ur betraktas äkta kapital. Vidare borde redan nu före- 50 % finge som eget hypoteksinstituten skall betala marknadsmässig ersättning för skrivas att grundfonder i instituten, eftersom det står helt klart att den nuvaranstatens de ersättningen 0,33 % avgiftår inte är marknadsmässig. - kommittén föreslagna specialutredningen angående hypoteksin- Den av i och för sig angelägen borde enligt vad jag ovan anfört stituten är men angående struktureffekterna ha gjorts kommittén själv. Effekten av - av kommitténs förslag i övrigt blir främst att hypoteksinstituten får en rad nu lättnader och möjligheter i verksamheten bedrivs i direkt konkurnya som med andra parter marknad, däribland bankerna. rens samma framstår enligt min mening ytterst angeläget att utredningen Det nu som bedrivs med största skyndsamhet, och att de av KMK framförda synoch analyserna till både i direktiven och av utredningen. punkterna tas vara också mycket betydelsefullt att denna utredning koordineras med Det är den KMK önskade utredningen försäkringsbolagens finansverksamav om het.
Del 2 s. 358358 Reservationer och särskilda yttranden
Försäkringsbolagens finansförvaltning
Som jag berört inledningsvis hade jag önskat att KMK kunnat gå längre i frågan om främst livförsäkringsbolagens finansförvaltning, även om jag måste acceptera att direktiven inte lämnar stora möjligheter till genomgripande förändringar. Eftersom jag att försäkringsbolagens anser möjligheter att agera på kreditmarknaden - utan de restriktioner och begränsningar som åläggs andra aktörer har direkt konkurrenssnedvridande - effekter och därmed succesivt strukturomvandlande konsekvenser borde KMK ha begärt kompletterande direktiv för att kunna fullfölja sitt struktur-
uppdrag. Jag finner KMKs analys av försäkringsbolagens finansverksamhet vara korrekt. För egen del vill jag understryka de uppenbara konkurrensfördelar gentemot alla Övriga institut på kreditmarknaden som försäkringsbolagen har beträffande ex. avsaknad kapitaltäckningskrav, av rätt att förvärva aktier och fastigheter, förmånliga Skatteregler, undantag från vissa kreditpolitiska åtgärder Sammantaget m.m. ger detta försäkringsbolagen en starkt gynnad ställning på kreditmarknaden. Bankerna å sin sida är däremot förhindrade att verka på försäkringsbolagens primära marknad. Dessa förhållanden har även utvecklats av SFF i remissyttrande den 29 april 1988
över försäkringsverksamhetskommitténs FVK betänkande Försäkringsväsendet i framtiden SOU 1987:58. Enligt min mening är det nu mycket angeläget den KMK föreslagna att av specialutredningen rörande försäkringsbolagens finansförvaltning bedrives med största skyndsamhet och att de av KMK gjorda analyserna och framförda synpunktema tas till vara i utredningsarbetet. Det är naturligtvis nödvändigt att därvid undersöka i vilken mån man kan ta tillvara synpunkter i försäkringsverksamhetskommitténs betänkande. För egen del anser jag dock att FVKs betänkande i detta sammanhang enbart har ett begränsat värde. Behovet av samordning med specialutredningen för hypoteken har ovan berörts.
En viktig fråga för utredningen bör vara att behandla den k. branschs. glidningsfrågan, dvs. möjligheterna integrera bankatt och försäkringsverksamhet. Jag anser att det bör prövas sådan integrering om en skulle kunna ske i former till fördel för de kunder som vore som utnyttjar såväl banker som försäkringsbolag för sitt sparande.
Kreditmarknadsbolagens obligationsutgivningsrätt
KMK föreslår att auktoriserade kreditmarknadsbolag skall kunna finansiera sin utlåning genom att kunna obligationslån. Det innebär ge att de nuvarande kreditaktiebolagens och hypoteksinstitutens ensamrätt på området försvinner och att de nuvarande finansbolagen, som för närvarande definitionsmässigt är förbjudna att emittera obligationer, likställs med kreditaktiebolagen. KMK har anfört en rad starka skäl för förslaget jag men anser att det finns en aspekt KMK borde ha tagit som upp, nämligen följande. I nuläget är det således endast kreditaktiebolagen och hypoteksinstituten
som emitterar obligationer. De emitterande instituten är samtliga stora och
Del 2 s. 359Reservationer och särskilda yttranden 359
de är bankägda eller fristående såsom hypoteksinsolventa, oavsett om stituten. Av tradition har obligationerna förvärvats i princip endast av ett fåtal professionella placerare, såsom AP-fonden, försäkringsbolagen och banker. Under 1987 har denna situation förändrats såtillvida att Stadshypotekskassan börjat emittera obligationer även riktade mot hushållen. Såvitt jag erfarit har detta varit framgångsrikt. Troligen kommer s. k. hushållsobligationer att bli ett allt vanligare inslag på marknaden. Andra institut följer troligen Stadshypotekskassans exempel. Jag att förekomsten hushållsobligationer kan innebära anser av s. komplikationer KMK föreslår lämnar möjligheter för alla om man som kreditmarknadsbolag att emittera obligationer. Jag tänker närmast på konsumentskyddsaspekten. Det är självfallet inget problem när Stadshypotekskassan eller motsvarande institut utger obligationer på hushållsmarknaden. förvärvar obligationer i mindre valörer har naturligtvis Privatpersoner som ingen anledning sig för dessa instituts förmåga och vilja att återbeatt oroa tala lånebeloppet. Pengarna är i princip att betrakta som lika säkra som bankmedel. Jag är emellertid inte lika övertygad att hushållen skulle kunna vara lika obligationsutgivningsråtten utsträcktes till samtliga auktoriserade trygga om kreditmarknadsbolag. Visserligen innebär själva auktorisationsprövningen garanti för att verksamheten i dessa bolag kommer att bedrivas på ett en seriöst sätt. Detta hindrar emellertid inte att vissa kreditmarknadsbolag kan få bekymmer och därmed få svårigheter att fullfölja sina åtaganden. Jag hävdar i vart fall att det finns och måste finnas en klar gradskillnad mellan banker, å sidan, och övriga institut på kreditmarknaden, i fråga om ena risker för fallissemang. Lagstiftarens utgångspunkt är att bankernas verksamhet måste kringgärdas med sådana restriktioner och kontrollsystem att det inte får uppstå någon risk för konkurser och därmed risk för att ens hushållens bankinsättningar kan förlorade. Regleringen för övriga institut präglas visserligen också restriktivitet men är inte fullt så rigorös av som banksidan. Jag därför att KMK borde ha tagit upp den här nämnda konsuanser mentskyddsaspekten och närmare utvecklat de konsekvenser en allmän obligationsutgivningsrätt kan innebära. KMK har perifert tangerat frågan i möjligheterna ett ökat riskinnehåll i obligationer, ett resonemang om av driver obligationsköparnas avkastningskrav. KMK berör vilket i sin tur upp även vilken betydelse förekomsten av det nyligen bildade ratinginstitutet, Svensk Rating AB SRAB, kan få. För egen del är jag tveksam till SRABs rating kan konstituera ett fullgott skydd för privatpersoner som förvärvar hushållsobligati0ner. Jag vill också erinra om att man från riksbankens sida under kommittéarbetet framhållit att riksbanken knappast kan ta något i denna fråga inom ramen för sin emissionskontroll. ansvar Mot bakgrund vad jag anfört anser jag mig inte kunna tillstyrka en av allmän obligationsutgivningsrätt för kreditmarknadsbolagen, i vart fall inte vad hushållsobligationer. Huruvida det skulle vara möjligt att konavser struera och tillämpa regel som gör åtskillnad mellan hushållsobligatioen
Del 2 s. 360360 Reservationer och särskilda yttranden
ner och vanliga obligationer som förvärvas professionella placerare kan av jag inte bedöma. En sådan ordning skulle jag naturligtvis acceptera. De professionella placerarna måste förutsättas ha kompetens att bedöma risken med obligationer utgivna av kreditmarknadsbolag. Jag vill betona mina att invändningar inte riktar sig mot hushållsobligationer utgivna av nuvarande kreditaktiebolag eller hypoteksinstitut.
Särskilt Jansson
yttrande av experten Per-Ola
Ägande och rösträttsregler i bank 4
Del 2 s. 360Jag instämmer i vad sakkunnige Curt G. Olsson anfört om kommitténs förslag att begränsa rätten att äga aktier i bank.
Värdepappersmarknaden 9
Allmänna synpunkter
Del 2 s. 360När jag i det följande talar om värdepapper innefattar jag i detta också sådana registrerade rättigheter för vilka papper inte utfärdats, men vilka är avsedda för allmän omsättning. Såsom kommittén utförligt beskrivit har den svenska värdepappersmarknaden genomgått en intensiv utveckling under 1980-talet. Vi har fått en aktiemarknad som bättre än tidigare kunnat hjälpa det svenska näringslivet att få erforderligt kapital. Utvecklingen på penningmarknaden har bidragit till att stora kreditbehov har kunnat tillgodoses effektivt och med god anpassning till kredittagarnas behov. Vid sidan dessa båda marknader av har fått marknader för k. derivativa instrument, främst optioner och s. terminer, vilka bl. a. att möjliggöra omfördelning och kontroll genom av risker bidrar till att upprätthålla en fungerande värdepappersmarknad. Den utveckling sett under 1980-talet har kunnat äga inom rum ramen för gällande lagstiftning och genom medverkan av såväl banker fondsom kommissionsbolag. Vi har därigenom fått värdepappersmarknad präglad en av mångfald; olika typer av aktörer små och stora, anknutna till andra företagsgrupper och fristående etc. har kunnat konkurrera på marknaden. - För att värdepappersmarknaden skall så effektivt möjligt medverka till som den svenska samhällsekonomins utveckling är det stor vikt förutav att sättningarna för denna mångfald på marknaden inte inskränks. Mot denna bakgrund vill jag närmare ta upp dels fondkommissionsbolags inlåning, dels fondkommissionärs rätt att rebelåna värdepapper, dels kapitaltäckning i visst avseende. Slutligen tar jag upp en fråga upplysningsom plikt i visst fall.
Inlåning på konto 9. 6.3
Kommittén har slagit fast att inlåningsverksamhet skall få förekomma endast i bank. Jag instämmer i detta ställningstagande.
Del 2 s. 361Reservationer och särskilda yttranden 361
värdepappersrörelsen det emellertid nödvändigt att kombinera han- I är själva värdepapperen med hantering av likvida medel. Det teringen av en likvider för försålda värdepapper, förskott för planerade värdekan gälla räntor och utdelningar eller likvider i samband med pappersköp, mottagna Sådana likvida medel måste kunna tas om hand emissioner, utbyten m.m. fondkommissionärerna. En bank är fondkommissionär kan göra av som medlen placeras på ett inlåningskonto. Om ett fondkomdetta genom att missionsbolag på motsvarande sätt hanterar kunders likvider, dvs. utan att dem till bank, förutsätts dock enligt kommitténs förslag att föra över en skall ha medlen försäkrade eller att de skall vara garanterade av bolaget åstadkommer kommittén den konkurrensskillnaden att bank. Härigenom fondkommissionsbolags rörelse till skillnad från banks belastas med kostnaförsäkring eller bankgaranti. Man bör samtidigt ha med i derna för sådan kommittén med avseende på kapitaltäckning vill bedömningen att ex. banker och fondkommissionsbolag på så sätt att likartade risker jämställa med kapital i motsvarande grad oavsett rörelseform. skall vara täckta eget förutsättningar för rörelserna har så långt möjligt lik- Också andra legala Härigenom föreligger ett skydd för den som står i affärsförbindelse ställts. fondkommissionsbolag motsvarande det gäller för den som står med ett som i förbindelse med en bank. främja nyttig konkurrens och för att åstadkomma konkurrens- För att en neutralitet mellan banker och fondkommissionsbolag anser jag att nuvaranbehållas. Enligt den kan fondkommissionsbolag med kunds de ordning bör hand sådana likvida medel nämnts utan krav på medgivande ta om som nu eller försäkring. Nuvarande ordning har inte medfört några bankgaranti olägenheter för kunderna utan gagnat dem.
Rebelåning pantsatta värdepapper 9.6.4
Del 2 s. 361av
beskrivits i kap. 9 utnyttjar allt färre fondkommissionärer möjlig- Såsom rebelåna kunders värdepapper. De kommissionärer som begagnat heten att denna möjlighet är företrädesvis fondkommissionsbolag, vilka är sig av från kapitalstarka ägare. För att finansiera sin verksamhet befristående kapital på marknaden och behöver därvid ställa säkerheter. höver de skaffa hindra dem från rebelåna kunders värdepapper begränsas Genom att att dessa företags rörelser ett allvarligt sätt. mångfalden aktörer bör enligt min mening rebelåning För att värna om av alltjämt tillåtas. Nuvarande begränsningar bör av kunders värdepapper till rebelåning endast skall omfatta värdedock gälla. Det innebär att rätten kund och villkoren för rebelåningen får inte vara papper som pantsatts av på vilka kunden pantsatt värdepapperen. Kunden måste strängare än de på klart och entydigt sätt medge att rebelåning får ske. Det kan också ett den gällande ordningen såvitt känt inte medfört några nackframhållas att delar för kundkretsen.
Del 2 s. 362362 Reservationer och särskilda yttranden
Kapitaltäckning i fondkommissionsbolag och banker
9.6.10
Del 2 s. 362Jag instämmer i vad sakkunnige Curt G. Olsson anfört i detta avseende.
Upplysningsplikt 9.6.3
l
För att komma till rätta med den risk för intressekonflikt som kan råda i det fall fondkommissionär gör kommissionsaffär med motpart som står kommissionären nära, föreslår kommittén kommissionären att i sådant fall på avräkningsnotan skall att självinträde skett. Härigenom ange skapas emellertid en osäkerhet vilka civilrättsliga regler om som skall tillämpas. Transaktionen med den närstående är rättsligt kommissionsaffär, sett en men skall alltså uppges vara ett självinträde, för vilket andra regler skulle gälla än för en kommissionsaffär. På grund den rättsliga osäkerhet av som sålunda skapas med kommitténs förslag anser jag att denna nyordning inte bör införas. Något behov att nu göra ändring i gällande ordning finns inte, eftersom den eventuella risken för intressekonflikter minskar med de effektivare handelssystem fortlöpande utvecklas. som
Särskilt
yttrande av experten Magnus Neuberg
I specialmotiveringen till 9 kap. BRL föreslår kommittén ett borttagande av den nuvarande bestämmelsen innebär enligt som att ansvar 20 kap. 3 § BrB inte skall följa för den som bryter mot banksekretessen. Iakttagande av banksekretess är självklarhet för bankanställda. Överen trädelse av sekretessbestämmelsen är mycket ovanlig och några missbruk har inte påvisats. Att därför utan någon utredning eller anvisning i direktiv föreslå ändring av gällande ordning finner jag omotiverat. Jag avstyrker därför den föreslagna förändringen.
Särskilt
yttrande av experten Björn Wolrath
Försäkringsbolagens finansförvaltning
Den ur försäkringsbolagens synvinkel slående bristen mest i kreditmarknadskommitténs resonemang är dess provinsiella karaktär, dess avsaknad av förståelse för den snabba internationalisering pågår på det finansielsom området liksom för att de svenska försäkringsbolagen de skall - om kunna bevaka sina försäkringstagares långsiktiga intressen i den framtida konkurrensen med större och starkare utländska försäkringsgivare måste ges samma möjligheter att maximera avkastning och värdetillväxt hos försäkringstagarnas medel som de utländska konkurrentbolagen har. Detta provinsiella resonemang förs till yttermera visso samtidigt som lagstiftaren genom den k. behovsprincipens avskaffande s. och slopandet av förbudet mot mäklare öppnat landet för konkurrens från utländska för-
Del 2 s. 3631988:29 Reservationer och särskilda yttranden 363 SOU
säkringsbolag, enligt sina respektive hemmalagstiftningar
dvs. bolag som inte är insnörda i de placeringsrestriktioner som redan gäller för de svenska försäkringsbolagen och som hotar att bli ännu snävare om kommitténs förslag genomförs.
Samtidigt som alltså de svenska bolagen på sin hemmamarknad riskerar att få en allt hårdare konkurrens från utländska företag inte minst från
financial service-koncerner löper de risken att både företag och livför-
säkringstagare finner det ekonomiskt allt fördelaktigare att vända sig till utländska försäkringsbolag med större frihet att förvalta anförtrodda medel på ett ur kundernas synvinkel maximalt sätt.
Lagstiftare och myndigheter vill tvinga försäkringsbolagen att möta framtiden med minst ena armen bakbunden i stället för att underlätta för dem att i alltmer internationaliserad värld på serviceområdet göra landet så bra
en tjänster som möjligt också under nästa sekel.
Kommittén föreslår en provisorisk ändring av reglerna för bolagens möjligheter att inneha placeringsaktier och framhåller att man -just med tanke på lösningens provisoriska karaktär inte vill föreslå någon radikal skärp-
ning. Därpå framläggs tre förslag av vilka två innebär en kraftig skärpning av försäkringsverksamhetskommitténs i sig nog så kraftiga ingrepp.
Jag har i annat sammangang vänt mig mot de av FVK föreslagna procentsatserna 8 20 % som gränser för ett försäkringsbolags innehav av
resp. aktier i ett annat bolag och är därmed naturligt nog ån mer kritisk mot kreditmarknadskommitténs lägre gränser på 5 resp. 10 %.
Om möjligt ännu mera kritisk är jag mot kreditmarknadskommitténs förslag om en absolut gräns för ett försäkringsbolags placering i aktier, som mätt i bokförda värden inte skulle få överstiga 20 °o av bolagets samlade tillgångar. Framför allt därför att en blint verkande regel av detta slag i ett så komplicerat sammanhang som det här gäller är ett alldeles för trubbigt instrument, som dels kan få olika, icke avsedda effekter, dels direkt inbjuder till allehanda redovisningstekniska manipulationer och försök till kringgång.
Om man till skillnad från i de flesta länder nödvändigtvis ska begränsa
- den relativa storleken av ett försäkringsbolags aktieinnehav är enligt min mening den FVK föreslagna signalkvoten klart att föredraga, eftersom
av den inte verkar blint och inbjuder till manipulationer utan av en klok tillsynsmyndighet kan tillämpas med sunt förnuft.
Kreditmarknadskommittén baserar mycket av sitt resonemang om restriktioner för försäkringsbolagen på den av kommittén hyllade, grundläggande principen om att kreditgivning till och ägande av aktier i ett och
företag inte får förenas hos en och samma juridiska person. Det är samma denna princip som ligger bakom lagstiftningens förbud för banker att äga aktier.
I sin överordnade stävan att, trots deras olikartade uppgifter och inneboende olikheter, behandla alla slags finansinstitut lika söker kommittén efter vägar att tillämpa principen i fråga också på försäkringsbolagen.
Man glömmer dock härvid följande:
Del 2 s. 364364 Reservationer och särskilda yttranden
Bankerna har som huvuduppgift att med hjälp från allmänhet och av företag uppsamlade sparmedel fungera just som kreditgivare. För försäkringsbolagen däremot är kreditgivningen inte någon huvuduppgift utan bara en bland flera metoder att lönsamt placera försäkringstagarnas medel. Att försäkringsbolagen i sin viktiga uppgift att väl förvalta försäkringstagarnas medel måste spela över hela registret, dvs. ha rätt att välja mellan samtliga tillgängliga placeringsalternativ däribland också aktier ligger i öppen dag och bestrids mig veterligen inte i något land. En konsekvens av punkterna 1 och 2 blir att det ibland inte kan undvikas att ett försäkringsbolag också blir kreditgivare till ett företag i vilket det äger aktier. Härtill kommer dels att försäkringsbolagen till skillnad från bankerna i huvudsak lämnar bottenlån, dels att ingen av kommittéerna givit något exempel på att ett försäkringsbolag till nackdel för låntagaren skulle ha utnyttjat sitt aktieinnehav till att försämra lånevillkoren. Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till det resonemang i samma fråga som FVK för i sitt slutbetänkande SOU 1987:58 267-269 och s. som utmynnar i att sagda kommitté på grunder nära överensstäm- - som mer med dem som jag anfört härovan inte det påkallat att - anser vara för närvarande föreslå någon begränsningsregel för ett försäkringsbolags totala kapitalengagemang i ett och samma företag. Jag kan mot denna bakgrund inte finna annat än att kreditmarknadskommittén här går för långt i sin symmetristrävan och underkänner därmed denna som ett av argumenten för att begränsa försäkringsbolagens rätt att placera i aktier.
Ägarbegränsningi bankaktiebolag
Utvecklingen för en bank liksom för andra företag kan bli mindre lyckosam eller rent av olycklig genom att den verkställande ledningen missköter banken dålig administration, släpphänt kreditprövning etc. också men genom att sagda ledning har en för bankens framtida utveckling olycklig inställning till de problem som banken möter. Här kommer bankstyrelsens ansvar in. Det är dess uppgift att ingripanden olika slag i görgenom av ligaste mån se till att händelser det skisserade slaget inte inträffar. av Visserligen är bankinspektionens kontrollmöjligheter redan att de genom finns av värde i förevarande sammanhang de kan inte ersätta styrelsens men ansvar. Styrelsen bör ha möjlighet att ingripa redan då eventuella missförhållanden är under utveckling medan bankinspektionen kommer in då de redan inträffat. Bl. a. annat det nu anförda gör det önskvärt att bank har kraftfull en en och vid behov handlingskraftig styrelse. Det sagda motiverar också att bankstyrelser bör innefatta inte endast representanter med olika sakkunskap och intressen utan även representan-
Del 2 s. 365Reservationer och särskilda yttranden 365
starkt ägarintresse i banken. Att ett dominerande ägarintresse är ter för ett i styrelsen förstärker inte minst i det långa loppet möjligrepresenterat heterna till lyckosam utveckling för banken. en föreliggande förslagen till begränsning äganderätt resp. rösträtt i Då de av 10 5 % i storbank och 20 10 °o i provinsbank kan banken resp. resp. komma förhindra att dominerande aktieägare uppstår i banken motatt sätter jag mig kommitténs förslag i denna del. dominerande aktieägare i bank skulle söka gynna egna Risken att en intressen på bankens bekostnad får anses mycket liten. Dels skulle en tendens i den riktningen med mycket stor sannolikhet redan möta motstånd på olika nivåer inom banken, dels måste det stå klart för vederbörande att bankinspektionen kommer att ingripa.
Finansiella koncerner
Aktiviteten hos de västliga ländernas försäkringsbolag på det finansiella området har varierat med lagstiftning och praxis i respektive land. Under år har emellertid kunnat iakttaga tämligen enhetlig tendens senare man en hos försäkringsgivarna i riktning mot breddning av det finansiella verken samhetsområdet. Bl.a. söker i Ökande utsträckning erbjuda kundman nu finansiella tjänster tidigare icke förekom eller var mindre kretsen även som försäkringsområdet. Det sagda gäller inom flertalet länder, så frekventa inom Västtyskland finansmarknad karaktäriseras av traditionsex. vars bundenhet. försäkringsbolagen strävar efter att utvidga området för den finansiel- Att verksamheten sammanhänger förutom med att man funnit det gynna utvecklingen själva försäkringsrörelsen naturligtvis också med att man av hos kundkretsen noterat efterfrågan på finansiella tjänster av mera varierat Bolagen har mött i varje fall delvis marknad vars tillkomst i slag. en - - ny torde sammanhänga med den samhällsekonomiska utvecklingen sin tur det finansiella området i västvärlden. skisserade bilden utvecklingen gäller även för vårt land. Att i Den av lagstiftningen eller i praxis starkt begränsa området för försäkringsbolagens placeringsverksamhet och övriga finansiella tjänster skulle därför dels vara skada för utvecklingen på det interna finansiella området, bl. a. för till dels försämra de svenska försäkringsbolagens konkurrenssikonkurrensen, tuation gentemot utländska bolag såväl på hemmamarknaden som utomlands. vill därför förorda för försäkringsverksamheten liberal inställning i Jag en såväl lagstiftning praxis till frågan vad som det finansiella området som förenligt med försäkringsrörelse. Så bör försäkringsbolag få kan anses ex. möjlighet att äga och driva kreditmarknadsbolag.
Del 2 s. 367Statens 1988
offentligautredningar
Kronologisk förteckning
Översynavutlänningslagsstiltningcn.A. KortareväntanA. Arbetsolycka olycka ellerarbetsmiljöbrott A
- Kunskapsöverföringgenomföretagsutveckling. UD. Samerättochsameting.Ju. Provningochkontroll i internationellsamverkan. Frihetfrånansvar.Ju. En ny skyddslag.Fö. Sverigcinformationochkulturutbyte.UD. Rätt adress.Fi. Öppenhetoch minne.U. Civil personali försvaret.Fö. Handelmedoptionerochterminer.Fi. Översynavbostadsrüttslagcn.Bo. Medborgarkommissionensrapportomsvensk vapenexport.SB. 3 SÄPO-Sllkerheuspolisettsinriktningochorganisation. Ju. Reklamskatten.Fi. Rapportavdcnparlamentariskakommissionen medanledningavmordet Olof Palme.Ju. U~Iands-ochbistándsinformation.UD. En förändradansvarsfördelningochstyrning skolområdet.U. b- Ny taxcringslag Reformeradskatteproccss.Del
- Fi 22. Ny taxeringslag Reformeradskatteprocess.Del
- Fi. 23. SIlESTA Ett internationelltinstitut för värdering
avmiljöriktig teknik. UD. 24. Lotteri i radio ochTV. U. 25. Förnyelseochutveckling.C. 26. Frikommunförsöket.C. 27. Lönegarantinochförmánsrättsordningenom
lönegarantinsbetydelsefördet ökadeantalet företagskonkurser.A. 28. Videováld förslagtill åtgärder.U.
- 29. Förnyelseavkrcditmarknadcn.Fi.
Del 2 s. 368Statens 1988
offentliga utredningar
Systematisk förteckning
Industridepartementet
Statsrådsberedningen
Provningoch kontroll i internationellsamverkan.[6] McdborgarkommissionensrapportomSvenskvapen export.[15]
Civildepartementet Justitiedepartementet Förnyelseoch utveckling.[25]
Fnkommunförsöket.[26] Samara Summing.[S] Frihetfrånansvar.[7] SAPO-Säkerhetspolisensinriktning och organisation. [16] Rapportavdenparlamentariskakommissionenmed anledningavmordet Olof Palme.[18]
Utrikesdepartementet
Kunskapsövcrföringgenomiörctagsutvcckling.[4] Sverigeinformationoch kultursamarbete.[9] U-lands-och biståndsinfonnation.[19] SllESTA Ett internationellt institutför värderingav
miljöriktig teknik. [23]
Försvarsdepartementet Ennyskyddslag.[8] Civil personali försvaret.[12]
Finansdepartementet Rätt adress.[10] Handelmedoptioneroch terminer. [13] Reklamskatten.[17] Ny taxeringslag Reformeradskatteprocess.Del [21]
- Ny taxeringslag Reformeradskatteprocess.Del [22]
- Förnyelseavkreditmarknaden.[29]
Utbildningsdepartementet öppenhetochminne.[11] Enförändradansvarsfördelningochstyrning skolområdet.[20] Lotteri i radio ochTV. [24] Videováld förslag till åtgärder.[28]
-
Arbetsmarknadsdepartementet
Översyn utlanningslagstiftningen.[l]
av Kortareväntan.[2] Arbétsolycka olycka eller arbetsmi1jöbrott[3]- Lönegarantinochförmånsrättsordningenom löne-
garantinsbetydelsefördet ökadeantaletföretagskonkurser.[27]
Bostadsdepartementet Översynavbostadsrättslagenm.m.[14]
1988 2
s
STOCKHOLM
Del 2 s. 370ALLMÄNNA FÖRLAGET
BESTÄLLNINGAKZALLMÄNNAFÖRLAGET,KUNDTJÄNST10647STOCKHOLM,
TEL:08-7399630.FAX:08-7399548. INFORMATIONSBOKHANDELN,MALMTORGSGATAN5vn BRUNKEBERGSTORG.STOCKHOLM.
Bilaga s. 2Forkortmngar
ABL aktiebolagslagen 1975:1385 BAL bankaktiebolagslagen 1987:618 BrB brottsbalken BRL bankrörelselagen 1987:617 BRÅ Brottsförebyggande rådet FBK Finansieringsbolagskommittén FBL föreningsbankslagen 1987:620 FiL lagen 1980:2 om finansbolag FkL fondkommissionslagen 1979:748 FRL försäkringsrörelselagen 1982:713 FVK Försäkringsverksamhetskommittén HD högsta domstolen KAL lagen 1963:76 om kreditaktiebolag KKK Kreditköpskommittén KMK Kreditmarknadskommittén KML förslag till kapitalmarknadslag 1989:00 NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avd. I NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avd. RF regeringsformen SBL sparbankslagen 1987:619
Bilaga s. 3Innehållsförteckning 5
Innehållsförteckning
9 Värdepappersmarknaden 11 . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.1 Gällande rätt m.m 11 . . . . . .. . . . . . . . .. . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . 9.1.1 Fondkommissionslagen 11 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.1.1.1 Lagens bakgrund, förarbeten 11 m.m . . . . . . 9.1.1.2 Tillstånd, företagsform, kapital- och kom-
petenskrav 12 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . 9.1.1.3 Fondkommissionsbolags verksamhet 12
9.1.1.4 Sambandsparagrafen 13 . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.1.1.5 Tillsyn och sanktioner 14 . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1.2 Fondbörslagstiftningen m.m 14 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1.2.1 Stockholms fondbörs 14 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1.2.2 SAX-systemet 16 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . 9.1.3 Andra författningar 17 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2 Utvecklingen 19 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2.1 Inledning 19 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2.2 Aktiemarknaden 20 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2.3 Obligationsmarknaden 24 . . . .. . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . 9.2.4 Penningmarknaden 24 . . . . . . . . . . . . . .. . . . . .. . . . . . . . . 9.2.5 Nya instrument och marknader 27 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2.5.1 Terminsmarknaden 27 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2.5.2 Optionsmarknaden 27 . . . . . . . . . . . . . . . .. . . 9.2.5.3 Den svenska optionsmarknaden 29 . . . . . . .. 9.3 Fondkommissionsrörelse 30 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3.1 Inledning 30 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . 9.3.2 Handel för egen räkning och självinträde 33 . . . . . . . . . . 9.3.3 Banks fondkommissionsrörelse 34 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3.4 Fondkommissionsbolagen 35 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3.5 Aktörernas olika roller 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3.5.1 Handlarrollen m.m. på penningmarkna-
den 42 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3.5.2 Market maker rollen 45 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3.5.3 Interbankmäklarrollen . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4 Internationell översikt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4.1 USA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4.2 Storbritannien . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..
Bilaga s. 46 Innehållsförteckning sou 1988:29
9.4.3 Norge 50 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.5 Utredningsuppdraget 51 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . 9.5.1 Direktiven 51 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . .. . . . . 9.5.2 Till kommittén överlämnade frågor m.m 52 . . . . . . . . . . 9.5.3 Övriga kommittéer på värdepappersområdet 53 . . . . . . . 9.6 Överväganden 54 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . 9.6.1 Framtida marknader 54 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.6.1.1 Aktiemarknaden 56 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.6.1.2 Penningmarknaden 57 . . . . . . . . . . . . . . .. . . . 9.6.1.3 Definitioner 58 m.m . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . .
9.6.2 Utländskt ägande 60 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . .. 9.6.3 Inlåning på konto 60 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.6.4 Rebelåning av pantsatta värdepapper 65 . .. . . . . . .. . . . 9.6.5 Kreditgivning 71 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . 9.6.5.1 Inledning 71 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.6.5.2 Fondbörsutredningen 72 . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.6.5.3 Bankföreningens belåningsvärden 73 . . . . . . . 9.6.5.4 överväganden 76 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.6.6 Upplåning 76 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.6.7 Intressekonflikter 77 . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.6.7.1 Inledning 77 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.6.7.2 Självinträde 78 . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . 9.6.7.3 Upplysningsplikt 81 . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . 9.6.7.4 Sambandsparagrafen 82 . . . . . . . . . . . . . . . .. . 9.6.8 Yrkesetiska regler 84 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.6.9 Handelslagrets storlek 86 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9.6.10 Kapitaltäckning 90 . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.6.10.1 Inledning 90 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.6.10.2 Gällande bestämmelser 91 . . . . . .. . . . . . . . .. 9.6.10.3 Förslag 93 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. .
10 Försäkringsbolagens finansförvaltning 97 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.1 Direktiven m.m 97 . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2 Försäkringsverksamheten i Sverige 98 . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2.1 Allmänt 98 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2.2 Företagsstrukturen 99 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2.3 Företagskoncentrationen 100 . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . 10.3 Försäkringsbolagens finansförvaltning 102 . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . 10.3.1 Regler som begränsar försäkringsbolagens fria finans-
förvaltning 102 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . 10.3.1.1 Förbudet att driva annan rörelse än för-
säkringsrörelse 102 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.3.1.2 Försäkringsrörelselagens placeringsregler 105
10.3.2 Försäkringsbolagens kapitalförvaltning och place-
ringsinriktning 108 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.3.2.1 Allmänt 108 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..
Bilaga s. 5Innehållsförteckning 7
10.3.2.2 Försäkringsbolagens finansieringsverk-
samhet 111
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
10.3.2.3 Försäkringsbolagens placeringar på pen-
ningmarknaden 113
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.4 Behovet av ytterligare reglering av försäkringsbolagens finans-
förvaltning 116
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.4.1 Bakgrund 116
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.4.2 Ägande och kreditgivning 117
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.4.3 Konkurrensneutralitet 118
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.5 Alternativa åtgärder 120
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.5.1 Utvidgat aktieförvärvsförbud 120
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.5.2 Begränsning av försäkringsbolagens ñnansieringsverk-
samhet 122
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . 10.5.3 Finansieringsverksamhet genom ett kreditmarknads-
bolag 123
. . . . . . .. . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . 10.6 överväganden 126
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.6.1 Finansieringsverksamhet genom ett kreditmarknads-
bolag 126
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.6.2 Ägande och kreditgivning 130
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 10.6.3 Placeringar på penningmarknaden 136
. . . . . . . . . . . . . . . . 10.6.4 Övergångsbestämmelser 137
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
11 Finansiella koncerner 139
11.1 Allmänt om den strukturella utvecklingen på den svenska
kapitalmarknaden 139
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.2 Kommittédirektiven m.m. 141
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.3 Bankkoncerner 142
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.3.1 Skyddsintressen i bankverksamheten 143
. . . . . . . . . . . . .. 11.3.2 Skyddsregleribanklagstiftningen m.m 144
. . . . . . . . . . .. 11.3.3 Lex Gota 145
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ... . 11.3.4 överväganden 149
. . . . . . . . . .. . . . .. . . . . . . . . . . . . . . ... .
11.3.4.1 Allmänt om bankholdingkoncemen som
teoretisk strukturmodell 149
. . . . . . . . . . . . . . .
11.3.4.2 Kommitténs förslag 152
. . . . . . . . . . . . . . . . . .. 11.4 Andra slag av finansiella koncerner 159
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
12 Tillsyn, straff och vite 163
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 12.1 Inledning 163
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . 12.2 Bankinspektionens tillsynsområde och organisation 163
. . . . . . .. 12.3 Tillsynsreglemas huvudsakliga innehåll 166
. . . . . . . . . . . . . .. . . . . 12.4 Erfarenheter från tillsynsarbetet 167
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 12.5 Bankinspektionens förslag till ändringar 168
. . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6 överväganden 168
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.1 Tillsynsreglemas uppbyggnad och bankinspektionens
tillsynsområde 168
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.2 Normgivning 170
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Bilaga s. 68 Innehållsförteckning
12.6.2.1 Inledning 170 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.2.2 Bankinspektionens föreskriftsrätt 173 . . . . . . . 12.6.2.3 Bankinspektionens författningssamling
175 m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.2.4 Förslag 176 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . .. 12.6.3 Rättställande åtgärder 178 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . 12.6.4 Förhandsbesked 181 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 12.6.5 Straff och vite 184 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.5.1 Inledning 184 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 12.6.5.2 Förslag 185 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 12.6.6 Andra sanktioner m.m. 186 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.6.1 Inledning 186 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.6.2 Företagsbot 187 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.6.3 Rådgivningsförbud 188 . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . 12.6.6.4 Riksskatteverkets rapport 1985:8 188 . . . . .. . 12.6.7 Resursfrågan 190 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . 12.6.7.1 Inledning 190 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.7.2 Institutens bidrag 191 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.7.3 Utvecklingen m.m. 192 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.7.4 Bankinspektionens interna översyn 193 . . . . . 12.6.7.5 Intemationaliseringen 193 . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6.7.6 Förslag 194 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
13 Specialmotivering 197 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 13.1 Förslaget till kapitalmarknadslag 1989:1970 197 . . . . . . . . .. . . . . 13.2 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen 1987:617 249 . . 13.3 Förslaget till lag om ändring i lagen 1967:531 om tryggande
av pensionsutfästelser 271 m.m . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 13.4 Förslaget till lag om ändring i bankaktiebolagslagen
1987:618 272 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.5 Förslaget till lag om ändring i sparbankslagen 1987:619 289 . . . 13.6 Förslaget till lag om ändring i föreningsbankslagen 1987:620 303
13.7 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
1982:713 313 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . ... 13.8 Förslaget till lag om ändring i lagen 1979:750 om rätt att
förfoga över annan tillhöriga fondpapper 315 . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.9 Förslaget till ändring i förordningen 1982:878 om utländska
förvärv av svenska företag m.m 316 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . 13.10 Förslaget till lag om ändring i lagen 1968:576 om Konungari-
ket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksför-
eningar 317 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . .. . . . 13.11 Förslaget till lag om ändring i lagen 1970:65 om Sveriges
allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar 326 . . . 13.12 Förslaget till lag om ändring i lagen 1980:1097 om svenska
skeppshypotekskassan 332 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..
Bilaga s. 7Innehållsförteckning 9
13.13 Förslaget till lag om ändring i lagen 1947:576 om statlig inkomstskatt 334 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . ..
Reservationer och särskilda yttranden 335 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Bilaga s. 9Värdepappersmarknaden
9.1¶Gällande rätt m.m.
Bilaga s. 9Inledningsvis redogör kommittén för central lagstiftning som reglerar fondkommissionshandeln. De i första hand berörda bestämmelserna finns i 1979 års fondkommissionslag och i fondbörslagstiftningen. I de två närmast följande avsnitten lämnas en kortfattad redogörelse för innehållet i denna lagstiftning varvid även Stockholms fondbörs planer att införa ett ADBbaserat handelssystem redovisas. Avslutningsvis lämnas en beskrivning av vissa bestämmelser i lagen 1914:45 om kommission, handelsagentur och handelsresande, lagen 1979:750 om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper, lagen 1970:596 om förenklad aktiehantering och lagen 1985:571 om värdepappersmarknaden.
9.1.1¶Fondkommissionslagen 1979:748
Bilaga s. 99.1.1.1 Lagens bakgrund, förarbeten m.m.
Lagen 1919 fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet var FkL:s
om föregångare. 1966 års fondbörsutredning fick i tillläggsdirektiv i uppdrag att
över 1919 års lag. Centrala bestämmelser ansågs vara föråldrade och i se direktiven konkreta förslag till förändringar som utredningen skulle
angavs överväga. Utredningen avlämnade sitt slutbetänkande SOU 1976:54 i september 1976. Regeringens proposition prop. 197879:9 framlades hösten 1978 och FkL trädde i kraft den 1 januari 1980.
Huvudsyftet med de reglerna angavs i förarbetena vara att ge allmän-
nya heten ett förstärkt skydd i samband med fondkommissionsuppdrag samt att skapa bättre förutsättningar för att fondkommissionsverksamhet skulle kun-
bedrivas med allmänhetens förtroende och så långt möjligt på samma na villkor samtliga fondkommissionärer. Lagstiftarens avsikt att förstärka
av allmänhetens skydd förklarades med att allmänheten vid handel med värdepapper inte skulle behöva riskera att anförtro vissa uppdrag åt personer som på grund okunnighet eller vårdslöshet kunde komma att handla i strid
av mot uppdragsgivarens intresse eller som på grund av sådana nämnda omständigheter, dålig ekonomi eller osund spekulation kunde åsamka upp-
Bilaga s. 1012 Värdepappersmarknaden
dragsgivaren förlust. För att tillgodose uppställda syften infördes i lagen bestämmelser om bl. a. tillståndsplikt för fondkommissionsverksamhet, prövning av ägarens och företagsledningens erfarenhet och lämplighet, krav på särskild företagsform, kapitaltäckningskrav och regler om offentlig tillsyn. I förarbetena uttalades att dessa krav inte fick innebära att onödiga band lades fondkommissionshandeln och att välskötta fondkommissionsbolag löpte risk att slås ut.
9.1.1.2¶Tillstånd, företagsform, kapital- och kompetenskrav
Bilaga s. 10Det krävs tillstånd av bankinspektionen för att få driva fondkommissionsrörelse. Tillstånd kan endast meddelas svenskt aktiebolag och svenskt bankinstitut. För att tillstånd skall få meddelas uppställs även ett flertal andra krav. Bankinspektionen granskar och godkänner bolagets bolagsordning i samband med att tillstånd meddelas. Ändringar i bolagsordningen måste därefter alltid godkännas av bankinspektionen. För tillstånd krävs dessutom att bankinspektionen vid sin prövning finner att bolaget är olämpligt att driva fondkommissionsrörelse och att det kan antas att rörelsen blir till skada för det allmänna. För att bankaktiebolag skall ha rätt att driva fondkommissionsrörelse krävs att detta anges i bolagets bolagsordning och att bankinspektionen gett sitt tillstånd härtill. Härutöver gäller att ett bankaktiebolags bolagsordning skall ha stadfästs av regeringen. För andra bankinstitut finns liknande villkor. Ett fondkommissionsbolags aktiekapital skall uppgå till minst 500 000 kr. Lagen uppställer dessutom krav på kompetens och skicklighet hos bolagsledningen. Bolagets verkställande direktör och minst en av styrelseledamöterna skall tjänstgöring hos fond-
genom kommissionär eller annat sätt ha vunnit den erfarenhet som behövs för verksamheten. Vid tillståndsprövningen uppmärksammas under vilka organisatoriska förhållanden rörelsen skall bedrivas och i fråga ägaren är
om prövningens omfattning beroende av bolagets ägarstruktur.
9.1.1.3¶Fondkommissionsbolags verksamhet
Bilaga s. 10Fondkommissionsbolagens huvudsakliga uppgift är kommissionshandel, dvs. att bedriva handel med värdepapper för annans räkning men i eget namn. Det uppdrag fondkommissionären vanligen får kund gäller
av en sålunda att för dennes räkning köpa eller sälja värdepapper. Det finns ett flertal intressekonflikter inbyggda i fondkommissionsrörelsen. Den främsta är fondkommissionärens rätt att förena handel i kommission med handel för egen räkning. I 1919 års lag fanns ingen begränsning i fondkommissionsbolags rätt att handla för egen räkning. Denna rätt begränsades i FkL samtidigt som bank med fondkommissionstillstånd fick rätt att handla för egen räkning i samma utsträckning som fondkommissionsbolag. Lagen fäster stor vikt vid företeelser som kan negativt påverka fondkommissionä-
Bilaga s. 11Vârdepappersmarknaden 13
rens vilja och förmåga att tillvarata kundernas intressen. Lagreglerna har utformats så att fondkommissionärernas möjligheter att bedriva ekonomisk verksamhet vid sidan av kommissionshandel finns uppräknad i lagen. Bankinspektionen kan om särskilda skäl föreligger ge tillstånd till annan verksamhet än den uppräknade. Grundläggande krav för att få driva någon av de angivna s. k. sidoverksamheterna är att denna drivs i samband med kommissionsrörelsen och för att underlätta denna rörelse.
Som tidigare nämnts får alltså ett fondkommissionsbolag bedriva egen handel. Denna rätt att för egen räkning förvärva aktier, emissionsbevis och andelar i aktiefonder begränsas till ett handelslager, vars anskaffningsvärde för närvarande högst får uppgå till 50 milj. kr. Därutöver kan en fondkommissionär i samband med att denne lämnar garanti eller på annat sätt medverkar vid emission av fondpapper på den allmänna marknaden, under vissa förhållanden och efter tillstånd från bankinspektionen, förvärva och inneha aktier.
Den kreditgivning fondkommissionsbolag har rätt att bedriva är bolagets möjlighet att lämna kredit mot säkerhet i fondpapper. En annan tillåten sidoverksamhet är fondkommissionärens rätt att mottaga medel konto under förutsättning att skriftligt avtal härom träffats med uppdragsgivaren. Huvudregeln är emellertid att medel som fondkommissionsbolag mottar med redovisningsskyldighet genast skall avskiljas och insättas på räkning i bank. Andra tillåtna sidoverksamheter är bolagets rätt att mottaga värdehandlingar till förvaring eller förvaltning samt lämna råd om placering av medel i värdepapper.
1 1 Sambandsparagrafen
Bilaga s. 11. I 25 § FkL föreskrivs att bestämmelserna om fondkommissionsbolags rörelseoch om tillsyn över sådant bolag i princip skall gälla för vissa sidoföretag som har nära samband med fondkommissionsbolag. Endast sådana företag vars huvudsakliga verksamhet består i att förvalta, handla med eller biträda vid handel med fondpapper eller lämna kredit mot säkerhet i fondpapper omfattas av regeln. Nära samband skall ansesföreligga, om båda företagen leds av samma eller i huvudsak samma personer eller om vinsten av företagets verksamhet helt eller till betydande del skall, direkt eller indirekt, tillfalla samma eller i huvudsak samma personer.
Syftet med denna bestämmelse är att förhindra att lagens bestämmelser sätts ur spel genom organisatoriska arrangemang. En fondkommissionär skulle kunna kringgå lagen genom att driva fondkommissionshandeln i ett företag och annan verksamhet som har samband därmed i ett annat företag.
Genom bestämmelsen begränsas de närstående företagens verksamhet
sätt ett fondkommissionsbolags. Vidare får företagen inte på samma som sätt gäller för fondkommissionsbolag utfärda för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar. Egendomsförvärven begränsas liksom för fondkommissionsbolagen. Ett eller flera närstående företag får tillsammans med fondkommissionsbolaget endast inneha ett handelslager av aktier begränsat
Bilaga s. 1214 Värdepappersmarknaden
till högst 50 milj. kr. Förslag föreligger i proposition 1987881123 att högsta gränsen skall höjas till 100 milj. kr.
Bankinspektionen kan om särskilda skäl föreligger medge undantag från sambandsregeln. Undantag har medgetts framför allt för redan bestående men även för nya företagsgrupper. Besluten om undantag har förenats med villkor bl. a. om att sambandsföretaget endast får bedriva sådan handel med fondpapper som kan betecknas som långsiktig förmögenhetsförvaltning och att en klar administrativ åtskillnad föreligger mellan sambandsföretagen samt att företagen har mot varandra självständiga ledningar.
9.1.1.5 Tillsyn och sanktioner
Fondkommissionsbolag står under tillsyn av bankinspektionen. Bankinstituts fondkommissionsrörelse omfattas av den tillsyn bankinspektionen har enligt banklagarna. Bankinspektionen skall övervaka att fondkommissionärerna följer FkL och annan författning som reglerar fondkommissionärernas verksamhet. Det som åsyftas är exempelvis 1914 års kommissionslag, aktiebolagslagen, lag om rätt att förfoga över annan tillhöriga värdepapper samt sådana generella föreskrifter som inspektionen utfärdar. Dessutom åligger det inspektionen att uppmärksamt följa hela utvecklingen av fondkommissionsverksamheten.
I praktiken utövar inspektionen sin tillsyn dels grundval av de rapporter som fondkommissionärerna enligt lag eller efter anmodan regelbundet insänder och dels genom undersökningar hos företagen. Tillstånd att driva fondkommissionsrörelse kan återkallas av bankinspektionen om bolagets eget kapital understiger en viss lägsta gräns, om bolaget överträtt FkL eller uppenbart åsidosatt sin uppdragsgivares intresse och därigenom eller på annat sätt visat sig olämplig att utöva fondkommissionsrörelse. Tillståndet kan slutligen återkallas om rörelsen prövas vara till skada för det allmänna. l stället för återkallande av tillstånd kan bankinspektionen meddela skriftlig erinran eller anmärkning. För det fall någon driver fondkommissionsrörelse utan tillstånd kan denne dömas till böter eller fängelse högst ett år.
Fondbörslagstiftningen m.m.
9.1.2.1 Stockholms fondbörs
De grundläggande bestämmelserna som reglerar verksamheten vid Stockholms fondbörs finns i lagen 1979:749 om Stockholms fondbörs och förordningen 1979:996 om Stockholms fondbörs. Fondbörsverksamheten får i landet utövas endast av fondbörsen och härigenom har fondbörsen fått karaktären av riksbörs. Med fondbörsverksamhet förstås att köp- och säljanbud beträffande fondpapper regelbundet vid offentliga upprop eller på liknande sätt sammanförs för handel och notering av kurs. Fondbörsen står liksom fondkommissionärerna under tillsyn av bankinspektionen. Verksam-
Bilaga s. 13Värdepappersmarknaden 15
heten leds av en styrelse bestående av elva ledamöter. Styrelsen tillsätter en börschef som handhar den dagliga ledningen av fondbörsen. Endast den som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse och i övrigt är lämplig kan av börsstyrelsen antas till medlem av fondbörsen. Börsmedlem kan i sin tur efter godkännande av styrelsen utse ett eller flera ombud, börsombud, som företräder medlemmen på börsgolvet. Börsstyrelsen kan besluta att medlemskapet skall upphöra om medlem visar sig olämplig. I stället för att besluta om medlemskapets upphörande kan börsstyrelsen meddela medlemmen skriftlig erinran.
När det gäller handel vid fondbörsen får denna endast ske genom börsombud och avse fondpapper som är inregistrerade vid fondbörsen. Mellan börsstyrelsen och det bolag som ansöker om inregistrering av aktier vid fondbörsen upprättas ett inregistreringskontrakt. Enligt kontraktet skall bolaget åtaga sig att följa vissa normer i fråga om redovisning och information till allmänheten och börsstyrelsen. Inregistreringskontraktets tvingande regler härom har under 1986 kompletterats med skriftliga rekommendationer från börsstyrelsen och börschefen riktade till bolagen. Till ansökan om registrering av aktier skall fogas handlingar av olika slag vilka skall ge en beskrivning av bolaget. Vidare skall bolaget, om börsstyrelsen finner skäl föreligga, i samband med ansökan offentliggöra en särskild redogörelse för bolagets förhållanden s. k. introduktionsprospekt. Handel och notering av kurser vid fondbörsen sker varje helgfri dag utom lördag. Handel äger rum vid upprop och får avse endast köp eller försäljning som verkställs utan uppskov, s. kassaaffär. För närvarande stänger fondbörsen handeln kl. 14.30 varvid den s. efterhandeln vidtar. En börsmedlem skall anmäla alla avslut i börspapper som medlemmen vid eller utanför fondbörsen har gjort för egen eller någon annans räkning. Denna anmälningsskyldighet gäller också avslut som gjorts av en fondkommissionär som inte är börsmedlem.
På fondbörsen handlas det även med andra fondpapper än aktier och andra bevis om delaktighet i bolag. Sålunda bedrivs handel med obligationer, förlagsbevis och liknande skuldebrev avsett för allmän omsättning samt andel i aktiefond.
Börsstyrelsen får besluta om avregistrering av fondpapper om marknadsförhållandena eller annan omständighet föranleder det och det inte är olämpligt från allmän synpunkt. Vanligare är dock att börsstyrelsen utnyttjar sin rätt att besluta om börsstopp, innebärande beslut om tillfälligt inställande av handeln och noteringen vid fondbörsen i fråga om fondpapper av visst slag. Särskild underrättelse härom skall ges till dem som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse och dessa får under den tid börsstoppet varar inte vid eller utanför fondbörsen medverka till handel i med stoppet avsedda fondpapper. Börsstopp kan användas dels för att utöva påtryckning på ett börsbolag, sanktionsfallet, och dels för att undanröja eller förebygga en väsentlig snedvridning av kursbildningen, kursstörningsfallet. Under utomordentliga förhållanden får regeringen besluta att all handel och notering vid fondbörsen skall avbrytas.
Bilaga s. 1416 Värdepappersmarknaden
9.1.2.2¶SAX-systemet
Bilaga s. 14De traditionella fondbörserna runt om i världen satsar i ökad utsträckning på elektroniskt baserad handel. Internationellt växer nya handelsplatser fram med hjälp av modern teknik. Tekniken möjliggör bättre kommunikation och de handelsplatserna konkurrerar i allt större utsträckning med
nya de golvbaserade fondbörserna. De mest välkända elektroniska handelssystemen är det amerikanska NASDAQ, National Association of Securities Dealers Automated Quotations, och det engelska SEAQ, Stock Exchange Automated Quotations System samt det kanadensiska CATS, Computer Assistent Trading System.
Stockholms fondbörs har fattat ett principbeslut om att fondbörsen skall införa ADB-baserade handelssystem som möjliggör automatiskt sammanförande köp- och säljanbud till avslut, decentraliserad handel och nya
av former för handelns bedrivande som möjliggör ett vidgat utnyttjande av fondkommissionärernas kompetens ex. som market makers. Fondbörsen har inköpt ett automatiskt handelssystem, Stockholms Automated Exchange, även kallat SAX. Tidsplanen är att mot slutet av år 1988 inleda de första proven med handelssystemet.
ske från arbetsstationer börsgolvet eller
Handel i systemet avses
plats eller genom anslutning av medlemsföretagens datorer direkt till annan SAX. Avsikten är att all handel skall via systemet och för det fall avslut görs utanför systemet skall skyldighet föreligga att inom några minuter anmäla detta till systemet. Den nuvarande efterhandeln kommer således att försvinna och marknaden får snabbt information om prissättning och volym. En övergripande tanke är att minska det informationsövertag någon eller några aktörer i dag kan ha. Informationsflödet skall kraftigt byggas ut i det
systemet. Det kommer att medge omedelbar tillgång till all tillgänglig nya information om de instrument som handlas i systemet.
SAX-systemet har tre grundläggande funktioner, handlarfunktioner, kommunikationsfunktioner och administrativa funktioner. Handlarfunktioner syftar till att möjliggöra handel och används av börsombud medan kommunikationsfunktioner syftar till att medge snabb sändning, förmedling och mottagning data. De administrativa funktionerna syftar till styrning,
av registerunderhåll och övervakning och används av börsens administration.
SAX avses medge handel i främst aktier men konstruktionen kan inrymma även andra instrument såsom konvertibler, premieobligationer aktieoptioner, räntebärande obligationer och penningmarknadsinstrument. I systemet finns marknad för börsposter, småposter och blockorder. Systemet är förberett för market making. Fondbörsens datorer arbetar i dag med i huvudsak börsposter. För småposter finns ett separat system. En stor del av handeln i småposter är dock manuell vilket är både arbetskrävande och kostsamt. På blockordermarknaden görs avslut i de riktigt stora affärerna och dessa sker i dag efterbörsen eller utanför börsen och blir s. k. efteranmälda affärer.
Bilaga s. 15Värdepappersmarknaden 17
Det nya systemet kan på sikt komma att till viss del avfolka börsgolvet på fondbörsen. Vidare kommer transaktionskostnaderna att sänkas vilket kommer den enskilde placeraren till godo. På grund av utbyggt informationsflöde kommer den enskilde placeraren att få en starkare ställning genom att möjlighet skapas för denne att i varje ögonblick kontrollera att hans intressen tillvaratas bästa sätt. Systemet skapar möjlighet att reducera risken för misstag i olika led av ett avslut. I dag kan det antagas att minst tio procent av samtliga avslut i något led är behäftade med någon felaktighet.
9.1.3¶Andra
Bilaga s. 15författningar
Av grundläggande betydelse för fondkommissionshandeln är vissa bestämmelser i lagen 1914:45 om kommission, handelsagentur och handelsresande, den s. k. kommissionslagen. Exempel härpå är vad där föreskrivs om kommissionärens skyldigheter och rättigheter, självinträde, upphörande av kommissionärs uppdrag och om rättsförhållande till tredje I FkL
man. infördes en uttrycklig hänvisning till kommissionslagen även de reglerna
om redan tidigare ansågs tillämpliga på fondkommissionsverksamhet. Förutom möjligheten att i bank bedriva fondkommissionsverksamhet är aktiebolag den enda tillåtna företagsformen för bedrivande av fondkommissionsrörelse. I FkL finns även en hänvisning till vad som är föreskrivet om aktiebolag, varvid FkL har företräde. Detta innebär att den aktiebolagsrättsliga lagstiftningen supplerar den lagstiftning som enligt FkL specifikt gäller för fondkommissionsrörelsen.
I 1979 års lag om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper regleras ett av flera möjliga finansieringsalternativ för fondkommissionärerna nämligen rätten att återbelåna fondpapper vilka kunder pantsatt hos kommissionären i samband med kreditgivning. Lagen har tillkommit för att skydda ägaren av fondpapper och för att söka skapa ett effektivt skydd mot vidarepantsâttning på strängare villkor än den ursprungliga pantsättningen. Lagen är generellt tillämplig på panthavare, dvs. även utanför kretsen av fondkommissionärer. I lagen stadgas bl. a. att avtal om rätt för den som innehar fondpapper som pant att förfoga över fondpapperen för
annans räkning än ägarens skall slutas skriftligen i särskild för ändamålet upprättad handling, där det förfogande som avses noggrant anges. Vidare uppställer lagen krav på specifikation av pantsatta värdepapper så att dessa kan särskiljas från andra. Detta krav på specifikation gäller inte om panthavaren står under bankinspektionens tillsyn. För pantsatta värdepapper gäller att de inte får återpantsättas av panthavaren annat än i förening med den fordran som panten utgör säkerhet för, om inte avtal träffas om det i sådan skriftlig handling som nyss nämnts, dvs. innefattande noggrann be-
en skrivning fondpapperen. Även här undantas panthavare står under
av som bankinspektionens tillsyn från specifikationskravet. Inte i något fall får pantsatta fondpapper återbelånas för högre belopp eller på strängare villkor
Bilaga s. 1618 Värdepappersmarknaden
än de för vilka de häftar hos panthavaren. Förfogande i strid med nyssnämnda bestämmelser bestraffas som olovligt förfogande om det inte innefattar grövre brott. För fondkommissionsbolag har denna lag sin största betydelse i samband med att bolaget använder kunders pantsatta fondpapper som pant när bolaget i sin tur lånar upp kapital marknaden. Bestämmelserna till skydd för av allmänheten pantsatta fondpapper komplicerat således fondkommissionärernas möjligheter till återfinansiering.
Vårdepapperscentralens verksamhet regleras i lagen 1987:623 om förenklad aktiehantering. Aktiebolag kan i sin bolagsordning inta ett förbehåll, att den som på en fastställd avstämningsdag är införd i aktieboken skall anses behörig att mottaga utdelning samt annat som tillkommer aktieägare. Bolag i vars bolagsordning finns sådant förbehåll, kallas avstämningsbolag och för den typen av bolag ombesörjer värdepapperscentralen, VPC, vissa i lagstiftningen närmare angivna uppgifter. VPC:s verksamhet bygger på samverkan mellan staten och fondkommissionärerna. Staten och ett stort antal banker och fondkommissionsbolag äger VPC. Lagstiftningen är tilllämplig endast aktiehanteringen men VPC administrerar även andra värdepapper än aktier såsom ex. konvertibla förlagslån. Bank eller annan fondkommissionär som fått i uppdrag att förvalta aktier har enligt lagen rätt att införas i aktiebrev och i aktiebok i stället för ägaren till de aktier som omfattas av förvaltningsuppdraget. Aktiebrevslös hantering möjliggjordes år 1982 inom förvaltarregistreringens ram genom att förvaltaren under vissa förutsättningar tilläts medge att aktiebrev inte behövde utfärdas. För närvarande föreligger ett förslag från VPC, VP-projektet, om införande av ett kontobaserat värdepapperssystem. I ett sådant system skulle VPC befrias från skyldigheten att i samband med direktregistrering utge aktiebrev samt i vissa situationer även befrias från att utge andra aktierättsliga dokument såsom exempelvis emissionsbevis och optionsbevis. VPC har bedömt att ett kontobaserat värdepapperssystem behövs för att möta den påfrestning obligations- och aktiemarknaden numera medför och för att motsvara kravet på säkerhet. Det nya systemet beräknas efter en viss tids produktion medge tre dagars likvidtid, att jämföras med det femdagars likvidschema VPC arbetat efter de senaste åren.
En arbetsgrupp med representanter för aktörerna penningmarknaden har under hösten 1987 arbetat fram ett principförslag om hur en svensk penningmarknadscentral skall se ut. Penningmarknadscentralen, PmC, skall bli penningmarknadens motsvarighet till aktiemarknadens VPC ,och centralen beräknas starta under hösten 1989.
Den centrala delen av lagen 1985:571 om värdepappersmarknaden utgör bestämmelser som har till syfte att motverka s. k. insiderspekulation. Insiderspekulation är ett förfarande som innebär att personer med särskild anknytning till ett företag köper eller säljer aktier i företaget med utnyttjande av sådan information om företaget som inte är tillgänglig för allmänheten. I lagen regleras vidare fondkommissionärens skyldighet att upprätta avräkningsnota. Främsta anledningen till att denna skyldighet, som är en kvarleva från den tid då särskild stämpelavgift uttogs vid köp och byte av fondpapper, alltjämt kvarstår, är avräkningsnotornas betydelse som
Bilaga s. 17Värdepappersmarknaden 19
kontrollinstrument i samband med insiderspekulationer. Fondkommissionären skall upprätta avräkningsnota samma dag som denne för egen eller för räkning slutit avtal köp, försäljning eller byte av fondpapper. annans om Kopia avräkningsnotan skall inom tre dagar sändas till motparten och till av uppdragsgivaren. Notan skall innehålla detaljerade uppgifter om bl. a. köoch säljare, vilken dag avtalet skett, det antal och det slag av fondpare omsatts och köpeskillingen. Fondkommissionären skall på bepapper som gäran lämna bankinspektionen uppgift innehållet i upprättade avräkom ningsnotor. Vidare kan nämnas att den värdepappershandel som har anknytning till utlandet omfattas valutaregleringen. Grundläggande bestämmelser härav finns i valutalagen 1939:350 och den med stöd därav utfärdade valutaom förordningen 1959:264.
9.2¶Utvecklingen
9.2.1¶Inledning
Bilaga s. 17Kommittén vill i detta avsnitt bakgrund till den följande framställsom ningen kortfattat beskriva utvecklingen av de marknader som fondkommissionärerna arbetar på. Efter inledningen kommer de senaste årens utveckling på aktie- och obligationsmarknaden att belysas och därefter redogörs för den svenska penningmarknaden tillskapats främst under som 1980-talet. Avslutningsvis beskrivs några av de på svenska marknaden ny-
introducerade värdepapperen. Den handel förekommer på värdepappersmarknaden avser värdesom olika slag. En viktig huvudgrupp utgörs av aktier som representepapper av andelsrätt i bolag och utgör riskkapital. En annan huvudgrupp består av rar de värdepapper representerar olika fordringsrätter såsom exempelvis som obligationer och förlagsbevis. En mellanform av nu nämnda huvudgrupper utgör skuldebrev olika villkor kan utbytas mot eller ger rätt till som teckning aktier i emitterande företag, konvertibla skuldebrev och av ex. skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. Alltefter arten av de värdepapper med vilka handel bedrivs, talar man om olika marknader såsom aktiemarknad och obligationsmarknad. Värdepappersmarknaden kan också indelas i olika marknader alltefter handeln bedrivs på eller som vid sidan fondbörsen eller inregistrerade värdepapper eller samt av avser handeln sker förmedling fondkommissionär eller direkt melom genom av lan köpare och säljare. Av tradition har i Sverige övervägande del av en aktiehandeln skett på Stockholms fondbörs på år har det vid men senare sidan fondbörsen utvecklats betydande handel med såväl registrerade av en oregistrerade värdepapper samt värdepappersliknande instrument. som Som exempel kan nämnas penningmarknadshandeln samt termins- och
optionshandeln.
Bilaga s. 1820 Värdepappersmarknaden
Utgivning av värdepapper emission är ett sätt att möta behov - — av långfristiga krediter och riskvilligt kapital. Dessa funktioner brukar benämnas värdepappersmarknadens finansieringsfunktion. När det gäller behovet av långfristiga krediter är obligationsupplåningen den viktigaste finansieringsformen i Sverige. Till en början denna möjlighet att uppta var lån förbehållen staten och låntagare inom bostadssektorn allteftersom men obligationsmarknaden utvecklats har nya låntagare trätt in på marknaden. Nyemission av aktier är ett sätt för företag att erhålla riskkapital för exempelvis investeringar. För att marknaden för nyemitterade värdepapper, den s. primärmarknaden, skall kunna bestå och möjlighet till utges veckling, är det nödvändigt att en väl fungerande marknad för utelöpande värdepapper, en s. andrahandsmarknad eller sekundärmarknad, finns. En sådan funktionsduglig andrahandsmarknad utmärks att omsättningen av sker regelbundet och utan hinder samt att marknaden därigenom har en likviditetsfrämjande effekt. Fondkommissionärernas huvudsakliga uppgift är att vara specialister på andrahandsmarknaderna, dvs. se till att marknaderna fungerar.
9.2.2¶Aktiemarknaden
Bilaga s. 18Aktiemarknaden är en marknad för riskkapital. I Sverige sker handel med aktier till övervägande delen genom fondbörsverksamheten. Denna får endast bedrivas av Stockholms fondbörs. Verksamheten regleras främst genom lagen 1979:748 om Stockholms fondbörs och genom förordningen 1979:996 om Stockholms fondbörs, fastställs regeringen. En som av av lagstiftarens grundtankar var att fondbörsens verksamhet utvecklades på sådant sätt att allmänhetens förtroende för börsen bevarades. Fondbörsens verksamhet har närmare beskrivits i avsnitt 9.1.2.1. Fondbörsverksamheten är ett oumbärligt inslag på den k. andrahandss. marknaden. Förutom att verksamheten främjar omsättningen på värdepappersmarknaden och skapar likviditet de börsnoterade utgör papperen, den prisbildning värdepapper som sker börshandeln värdefull genom information för beslutsfattare av olika slag, alltifrån placerare till de som ansvarar för penningpolitiken. Sedan den nya börslagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1980, har aktiemarknaden genomgått betydande förändringar. Den registrerade aktieomsättningen på Stockholms fondbörs har ökat rekordartat. Omsättningen uppgick år 1980 till 7 598 milj. kr. och år 1986 till 141 660 milj. kr. vilket innebär en ökning med ca 20 gånger under perioden. Under år 1987 sjönk aktieomsättningen i jämförelse med omsättningssiffrorna för år 1986 med ca 17 100 milj. kr. Även kursutvecklingen under de åren har senaste varit rekordmässig. Från slutet av år 1979 till årsslutet 1987 steg marknadsvärdet av de börsregistrerade aktierna från 44 000 milj. kr. till 412 000 milj. kr. Under år 1987 fick aktiemarknaden uppleva ett kursras som var större än
Bilaga s. 19Värdepappersmarknaden 21
det som ledde till kraschen år 1929. Raset inleddes måndagen den 19 oktober och utlösande faktor var meddelandet att USA:s handels-
om underskott var mycket sämre än väntat. Det blev en kedjereaktion innebärande ett kraftigt kursras på alla världens börser. Totalindex på Stockholms fondbörs föll drygt 13 °o på två dagar. Hela börsraset i Stockholm slutade en nedgång med 38 °o. Vid årets slut hade kurserna stigit och
en stor del av nedgången återhämtats. Aktiekurserna på Stockholms fondbörs sjönk under år 1987 i genomsnitt med ca 7 %.
När det gäller väsentliga förändringar på den svenska aktiemarknaden kan noteras tillskapandet år 1982 av en aktiemarknad för aktier i små och medelstora företag, den s. k. OTC-marknaden. Marknadens huvudsakliga syfte är att för bolag, vars aktier icke är börsnoterade, på detta sätt möjliggöra tillträde till riskkapitalmarknaden. Verksamheten, att
som genom endast fondkommissionärer får vara s. k. market makers, står under bankinspektionens tillsyn och sker under friare former än börsverksamheten. Det bolag som vill ha sina aktier introducerade på marknaden skall träffa
en överenskommelse med en fondkommissionâr att denne skall hålla mark-
en nad i bolagets aktier och på så sätt fungera som en s. k. market maker. I september 1983 fanns 17 bolag på CTC-marknaden och vid årsslutet 1987 var 73 bolag registrerade denna marknad. Vid slutet av år 1987 uppgick marknadsvärdet på dessa aktier till ca 9 600 milj. kr. och under året omsatte marknaden knappt 2 700 milj. kr. CTC-handeln svarade år 1987 vårdemässigt för omkring 2,2 % av den totala handeln i aktier.
Till följd av kursuppgången under 1980-talet och det stigande intresset för aktieplaceringar har aktiemarknadens betydelse finansieringskälla
som kapitalbehövande företag vuxit. Företag vars aktier är börsregistrerade genomförde under år 1986 nyemissioner av aktier till ett belopp av 1 106 milj. kr. och nyemissionerna på OTC-marknaden uppgick till 229 milj. kr. Motsvarande siffror för år 1987 var 3 805 milj. kr. respektive 70 milj. kr. Därtill kommer betydande belopp i form av riktade nyemissioner olika
av slag, huvudsakligen i samband med företagsförvärv. Inga uppgifter
om exakta belopp föreligger beträffande den totala volymen. Emissionerna av konvertibla skuldebrev har också ökat kraftigt under år. Under år
senare 1987 emitterade ett trettiotal börsbolag konvertibla skuldebrev till anställda i respektive bolag för omkring 4 000 milj. kr.
Totalt tillfördes börsföretagen jämte CTC-bolagen under år 1987 nytt riskkapital på drygt 11 miljarder kronor exkl. riktade nyemissioner inom landet. Motsvarande siffra för år 1986 var 7 miljarder kronor. Härutöver genomförde börsbolagen nyemissioner till utländska aktiemarknader för drygt 2 miljarder kronor under år 1986 och för 42 milj. kr. under år 1987.
Den internationella handeln med värdepapper har utvecklats snabbt de Senaste åren. En av anledningarna till detta är den liberaliseringsprocess som de flesta finansiella marknader för närvarande genomgår. Det är främst den successiva avvecklingen av valutaregleringen i olika länder och borttagande av andra hinder för fria kapitalrörelser över gränserna som möjliggjort denna utveckling. Även värdepappersmarknadens datorisering har
Bilaga s. 2022 Vârdepappersmarknaden
bidragit till den växande handeln över gränserna. Det har dessutom blivit allt vanligare att utländska banker och värdepappershandlare etablerat sig på olika marknader i världen. Även de svenska marknaderna och
runt om de på dessa aktiva aktörerna har påverkats av denna internationalisering.
På Stockholms fondbörs utgör affärer med utländska placerare en allt större andel den totala börsomsättningen. Under år 1986 svarade ut-
av ländska kunder för 11,6 °o omsättningen. Motsvarande siffra för de tre
av föregående åren i genomsnitt 8,7 %. Om även de riktade emissionerna,
var
inte ingår i börsomsättningen, inräknas blir motsvarande siffror 12,4 °o som respektive 9,8 °o. Under år 1987 sjönk utländska placerares andel av den totala börsomsättningen exkl. riktade emissioner till 9,0 °. Denna statistik
ingen fullständig bild utlandets intresse för svenska aktier. Sammanger av lagt finns nämligen 22 svenska bolag registrerade på en eller flera utländska börser. Till detta kommer att utländska fondhandlare i ett flertal fall genom att ställa tvåvägskurser för ett antal svenska bolags aktier som inte är registrerade på den lokala börsen, skapar marknad i dessa. Värdepappershandeln med utlandet har också ökat kraftigt. Den totala försäljningen av värdepapper till utlandet 11,4 miljarder kronor år 1984, 19 miljarder
var kronor år 1985 och 28,7 miljarder kronor år 1986. Köp av värdepapper från utlandet ökade också mycket starkt- från ca 9 miljarder kronor år 1984 till 29,5 miljarder kronor år 1986. När det gäller svenskars affärer i utländska aktier noterades stark ökning under 1986. Svenska placerare köpte och
en sålde utländska aktier för sammanlagt 5,6 miljarder kronor, vilket mot-
ökning med 80 % från föregående år. svarar en Tabell 9.1 Börsomsåttningenpå Stockholmsfondbörs, åren 1975och 1980-1987,mdr kr.
1975 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 Aktier 2,1 7,6 18,6 29,1 75,8 70,7 83,4 141,7 124,6 Obligationer 0,8 9,4 6,7 7,5 10,6 10,0 14,6 31,0 23,0 Totalt 2,9 17,0 25,3 36,6 86,4 80,7 98,0 172,7 147,6
Källa: Statistik från Stockholmsfondbörs
Tabell 9.2 Börsvärdetsutveckling m. m. Stockholmsfondbörs
| År | Börsvärde Kursutveckling Antal Nya Avreg. 3112 mdr kr i procent | bolag bolag bolag | |||
| 1975 | 43 | - | 101 | - | 4 |
| 1980 | 56 | + 23 | 103 | 7 | - |
| 1981 | 96 | + 57 | 130 33 | 6 | |
| 1982 | 136 | + 35 | 139 11 | 2 | |
| 1983 | 242 | + 66 | 150 16 | 5 | |
| 1984 | 231 | 11 - | 165 20 | 5 | |
| 1985 | 286 | + 25 | 171 15 | 9 | |
| 1986 | 433 | + 51 | 161 14 | 24 | |
| 1987 | 412 | 7 | 157 | 8 | 12 |
-
Den s. k. Fondhandlarlistan blev A2-listan Källa: Statistik från Stockholmsfondbörs
Bilaga s. 21Värdepappersmarknaden 23
Diagram 9.1 Omsättningenpå Stockholmsfondbörs 1980-1987,mdr kr 180 170 - 160 - 150 - 140 130 - 120 - 110- 100-
Totalt 90 80 70 - 60 - 50 -
40 - 30 -
z Obligationer o0
|..
I I l l l l
1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 Källa: SOSBankaktiebolagen, Fondkommissionärerna,Fondbörsen ochVPC
Tabell 9.3 Någraaktiebörsersomsättningoch kursutveckling åren 1986och 1987samt börsvärde vid respektiveårs utgång.
| Fondbörs | Omsättning mdr USD 1986 1987 1986 1987 1986 1987 | Kursutveckling Börsvärde i procent | mdr USD | ||
| New York | 1 373 1 889 + 23 + 2 2 203 2 132 | ||||
| London | 133 317 + 16 + 2 439 680 | ||||
| Paris | 56 87 + 52 - 29 | 149 156 | |||
| Stockholm | 20 20 + 51 | 7 - | 63 70 | ||
| Oslo | 4 | 4 — 10 - 12 | 10 12 | ||
| Köpenhamn | 2 | 2 | 20 - | 6 - | 17 20 |
Källa: Statistik från Stockholms fondbörs
Bilaga s. 2224 Värdepappersmarknaden
Obligationsmarknaden
Obligationsmarknaden är den del av kreditmarknaden på vilken det handlas instrument med lång löptid. Det är endast ett mindre antal låntagare som kan utnyttja obligationsmarknaden. Marknaden omfattar förhållandevis få lån och den genomsnittliga lånesumman är mycket stor. Den höga genomsnittliga lånevolymen kan till viss del förklaras med statens och bostadsinstitutens omfattande upplåning. Om man undantar premie- och sparobligationer har obligationsmarknaden även ett relativt lågt antal placerare. Detta beror till viss del de stora beloppen som omsätts. Beloppsmässigt är obligationsupplåningen en mycket viktig finansieringsform i Sverige. Av nettoupplåningen på den organiserade svenska kreditmarknaden svarar lång- och kortfristiga obligationer jämte förlagslån för en tredjedel
av upplåningen. Obligationsupplåningens betydelse framgår också vid en jämförelse med bankernas utlåningsstock. Utelöpande obligationslån uppgick vid utgången av år 1987 till 798 miljarder kronor medan bankernas utestående lån i svenska kronor var 3 161 miljarder. Dominerande ställning bland låntagarna intar staten och bostadssektorn men på år har
senare marknaden även fått stor betydelse för andra intressenter såsom exempelvis större industriföretag och kommuner.
Beträffande obligationsmarknaden gäller att endast en mycket liten del av omsättningen sker på Stockholms fondbörs och den handel som bedrivs där avser så gott som uteslutande premieobligationer. Förklaringen härtill är att räntebärande obligationer huvudsakligen innehas av ett fåtal institutionella placerare, vilka handlar utanför fondbörsen. Mot bakgrund av att handel med räntebärande obligationer ökat så kraftigt de senaste åren, och att denna handel bedrivs vid sidan av fondbörsen, startade börsen från årsskiftet 198586 en registrering av avslut utanför börsen. Härigenom har informationen och överblicken över den totala marknaden förbättrats.
Den sammanlagda omsättningen av räntebärande obligationer på obligationsmarknaden uppgick år 1987 till 1 350 miljarder kronor, vilket motsvarar 5,4 miljarder kronor per dag. Vid årsslutet 1987 var antalet obligationslån 1 616. Under året upptogs 105nya lån med totalt nominalvärde om 110 miljarder kronor varav statens andel utgjorde 26,5 miljarder kronor fördelade sex räntebärande obligationslån och två premielån. Fondbörsomsättningen vad gäller premieobligationer ökade under år 1986 med 215 % till 29,2 miljarder kronor men minskade år 1987 med 30 % till 20,5 miljarder kronor.
Penningmarknaden
Under 1970-talet skedde betydande strukturella förändringar i den svenska ekonomin och på den inhemska kreditmarknaden vilka är viktiga faktorer bakom tillkomsten svensk penningmarknad under 1980-talet. Även
av en internationella förändringar, bl. a. sammanbrottet för systemet med fasta växelkurser i början på 1970-talet, har haft betydelse för denna utveckling.
Bilaga s. 23Värdepappersmarknaden 25
På den del av kreditmarknaden som benämns penningmarknaden hanteras instrument med kort löptid. Den svenska penningmarknaden kom till i början av 1980-talet. Dess tidigare motsvarighet företagens kortfristiga var sparande i bank specialinlåning och andra kortfristiga placeringar i allmänhet på den svenska kreditmarknaden. En expanderande grå kreditmarknad hade ökat konkurrensen om företagssektorn och bankerna hade tvingats att förbättra villkoren för företagsinlåning. Den viktigaste placeringsform som bankerna erbjöd specialinlåningen hade expanderat var som kraftigt under 1970-talet. Det var en typ kontoinlåning. Finansbolagen, av och i viss mån även företagen själva, finansierade sig reversupplågenom ning. Någon fungerande marknad för dessa reverser fanns i princip inte och de hade således en låg likviditet. Det första viktiga steget mot en fungerande penningmarknad kan sägas ha tagits i mars 1980 då bankcertifikat för första gången emitterades på den svenska marknaden. Bankcertifikat är kortfristiga innehavarpapper och löper med fast ränta. Det är det viktigaste instrumentet för bankernas upplåning på penningmarknaden. Löptiden för certifikaten är i allmänhet väsentligt kortare än för statsskuldsväxlarna och huvuddelen av den utestående volymen torde normalt vara på 90 dagar eller mindre. Bankcertifikaten blev omgående en stor framgång och växte under första året till 20 ca miljarder kronor och har sedan dess varierat i omfattning. Variationerna beror på att bankerna ser certifikaten finansieringskälla på marginasom en len och därför ökar och minskar den utestående volymen efter det egna likviditetsläget och upplåningsbehovet. Vid introduktionen av bankcertifikat fanns i Sverige inga penningmarknadshandlare, s. k. dealers, som kunde hålla en marknad i dessa papper. Bankerna fick därför själva svara för likviditeten i certifikaten att genom löpande ställa köpräntor och därmed erbjuda sig att köpa tillbaka certifikaten. Informationssystem för räntesättningen utvecklades efterhand och i början av år 1981 introducerades via Reuter ett särskilt bildskärmssystem för en effektiv informationsspridning. En fungerande primärmarknad hade därigenom etablerats. Först i och med att staten i juli 1982 började emittera korta statspapper, statsskuldväxlar, började en mer omfattande andrahandsmarknad att utvecklas. introduktionen av statsskuldväxlar blev framgångsrik. Emissionsvillkoren uppfattades av marknaden mycket förmånliga och intresset som var stort. Redan under år 1982 emitterades närmare 40 miljarder kronor, vilket då motsvarade hälften av statens årliga lånebehov. Statsskuldväxeln har därefter utvecklats till det helt dominerande värdepapperet på penningmarknaden. Detta förklaras av de stora volymer kontinuerligt emittesom ras. Marknaden förses därigenom löpande med vilket ökar nya papper, förutsättningarna för att den skall fungera effektivt. De stora volymerna statspapper som löpande emitteras skapade redan från början ett behov av en fungerande försäljnings- och handlarorganisation. Staten medverkade också till att en sådan organisation snabbt etablerades. En effektiv handlarfunktion är av vital betydelse för en fungerande
Bilaga s. 2426 Värdepappersmarknaden
andrahandsmarknad. Genom ett effektivt handlarsystem tillgodoses både låntagarens krav på bunden finansiering och placerarens önskemål om tillgång på värdepapper med hög likviditet. Fram till hösten 1982 var det endast bankerna som upprätthöll en andrahandsmarknad. I september 1982 bildades emellertid det första fondkommissionsbolaget som specialiserade sig på handel i penningmarknadsinstrument och därefter har ytterligare ett antal penningmarknadshandlare etablerat sig.
Den svenska modellen på penningmarknaden med s. k. dealers värdepappershandlare innebär att dessa köper och säljer värdepapper för egen räkning. Genom att dessutom kontinuerligt ställa både köp- och säljräntor, som de är beredda att handla till, fungerar bankerna och fondkommissionsbolagen som market makers, dvs. de svarar för att en marknad i värdepapper upprätthålls och skapar därmed en likviditet i papperen. Dessutom förekommer det företag som fungerar som s. broker, dvs. rena mäklare vilka inte tar några egna positioner.
Genom att en fungerande andrahandsmarknad nu har skapats har förutsättningar funnits för en breddning av marknaden, dels med avseende låntagarkategorier, dels vad gäller instrument och löptider. Nya låntagargrupper började snart att aktivera sig. Emissionskontrollen lättades påtagligt under år 1983 som ett led i en ökad marknadsmässighet på kreditmarknaden. Företag och kommuner som tidigare i allt högre grad fått tillgodose sitt kreditbehov på den grå marknaden kunde nu i stället frekventera den snabbt expanderande penningmarknaden. Företags- och kommuncertifikat introducerades. Televerket emitterade särskilda telecertifikat och Stadshypotekskassan s. k. Caissecertifikat. Dessa värdepapper är i allt väsentligt en motsvarighet till bankcertifikaten. Emissionerna sker via bank eller fondkommissionsbolag. Kommissionären åtar sig därvid att placera låntagarens certifikat, upp till ett bestämt belopp, på primärmarknaden samt att dessutom vara s. k. market maker. Det senare innebär att man svarar för att marknaden är likvid genom att vid anmodan köpa tillbaka papper från olika placerare och sälja certifikat ur det egna innehavet till officiellt noterade räntesatser.
Omsättningen penningmarknaden i Sverige uppskattas till ca 10 000 miljarder kronor under år 1986 och 22 500 miljarder kronor under år 1987 och utelöpande stocken exkl. öppna terminer, optioner, swaps m. fl. till ca 250 miljarder kronor. Den snabba utvecklingen penningmarknaden har medfört att en s. k. futuremarknad i finansiella instrument börjat växa fram i Sverige. Hösten 1985 presenterades två nya instrument den svenska marknaden, terminskontrakt i statsskuldväxlar och i riksobligationer.
Under år 1985introducerades också s. k. standardiserade köp- respektive säljoptioner i aktier. Under första året förekom dock endast köpoptioner påmarknaden. Sedan mars 1986 förekommer också såväl köp- som säljoptioner för obligationer, s. k. ränteoptioner. Optionsmarknaden behandlas utförligare i avsnitt 9.2.5.2.
Bilaga s. 25Vârdepappersmarknaden 27
9.2.5 instrument och marknader
Bilaga s. 25Nya
Under de senaste åren har ett antal nya intrument introducerats på den svenska värdepappersmarknaden. Utvecklingen har på detta område skett efter starkt inflytande från utlandet. l USA framstår tillkomsten av marknader för optioner och terminer som de stora finansiella nyheterna under efterkrigstiden. Mot bakgrund av att det i Sverige sedan sommaren 1985 finns med fondbörsen parallella marknader för standardiserade optioner och terminer baserade på aktier, aktieindex och obligationer, skall dessa båda marknader beskrivas nedan. De genom Stockholms Optionsmarknad OM Fondkommission AB, OM och Swedens Options and Futures Exchange AB,SOFE tillhandahållna marknadsplatserna är integrerade med risk- och betalningsclearing i särskilda clearingfunktioner, som närmare berörs i avsnitt 9.2.5.3.
9.2.5.1 Terminsmarknaden
På den svenska marknaden introducerades hösten 1985 terminskontrakt i statsskuldväxlar och i riksobligationer. Ett terminskontrakt innebär en skyldighet att sälja eller köpa det underliggande värdepapperet vid en bestämd tidpunkt i framtiden och till ett visst pris som fastställs när affären görs upp. Instrumenten är standardiserade och löper vad gäller statsskuldväxlar på tre månader och för statsobligationer fem år. Marknaden upprätthålls likför övriga penningmarknadsinstrument av banker och andra fondsom kommissionärer som kontinuerligt ställer köp- och säljkurser. Terminsmarknadens huvudsakliga funktion är att ge en ökad möjlighet till ränteriskspridning. Genom terminshandeln sker en överföring av risker mellan olika aktörer på marknaden på ett sådant sätt att den individuella ränteriskexponeringen kan minska. Såväl låntagare som långivare har ofta intresse att förutsättningar föreligger att under en bestämd period kunna av hålla viss räntenivå. Detta underlättas genom en terminsmarknad som en ökar valmöjligheterna för marknadens aktörer.
9.2.5.2¶Optionsmarknaden
Bilaga s. 25Optionsmarknadens huvudsakliga syfte är likartad terminsmarknadens, nämligen att skapa förutsättningar för att risker skall kunna tas eller minskas. En option på de finansiella marknaderna är ett civilrättsligt avtal mellan två parter, där den parten ges en rätt till något som inskränker ena motpartens handlingsfrihet, samt en valfrihet att utnyttja sig av denna rätt. I Sverige har sedan en längre tid tillbaka funnits en form av optioner, s. teckningsoptioner eller optionsrätter. Dessa ger innehavaren rätt att teckna nya aktier i det bolag som gett ut optionerna. Denna rätt kan utnyttjas, säljas eller förfalla outnyttjad. Som ovan nämnts har ett flertal andra typer optioner introducerats på den svenska marknaden under de senaste åren. av Innehavaren av en option har rätten, men inte skyldigheten, att av eller
Bilaga s. 2628 Värdepappersmarknaden
till utfärdaren köpa eller sälja det underliggande värdepapperet på de i optionsavtalet angivna villkoren. Utfärdaren av en option ikläder sig följaktligen en skyldighet att vid anfordran sälja eller köpa det underliggande värdepapperet.
Standardiserade aktieoptioner är en typ av optioner. En aktieoption ger innehavaren rätt men inte skyldighet att när som helst under en bestämd löptid köpa eller sälja aktier till ett i förhand bestämt pris. En option som ger innehavaren rätten att köpa aktier kallas köpoption. Om en investerare som är intresserad av en aktie och tror på en kursstegring köper en köpoption i stället för en aktie begränsar han förlustrisken väsentligt. Han kan inte förlora mer än vad optionen kostat, optionens premie, vilket är avsevärt mindre än vad aktien kostar samtidigt som optionen får del av kursstegringen på den underliggande aktien. Köparen gör samma vinst som aktieägaren om aktiepriset blir högre än lösenpriset och han slipper förlusten om den blir lägre. Den andra sidan av affären är att någon som äger en aktie ställt ut optionen. Denne har avstått från chansen att göra en vinst då aktiens värde ökar över lösenpriset för att få en högre avkastning vid de utfall då aktiens värde sjunker under lösenpriset. Ett annat sätt för en aktieägare att gardera sig mot förlustrisk är att köpa en säljoption. Om aktien får en bra utveckling så förlorar han den premie han betalat för optionen. Går aktien dåligt kan förlustrisken begränsas genom säljoptionens utnyttjande. Detta fall överensstämmer direkt med en vanlig försäkring där försäkringstagaren självrisk. Övrig
betalar premie och tar en risk övertas av försäkringsgivaren, dvs. utställaren av säljoptionen. Genom att kombinera olika optioner och kanske även inkludera andra instrument kan en placerare erhålla önskad riskfördelning.
Ränteoptioner är en annan typ av Standardiserad option och avser för närvarande ett underliggande obligationslån på nominellt 1 milj.kr. Innehavaren av en ränteoption har rätt men skyldighet att på en i förhand bestämd dag, lösendagen, köpa eller sälja obligationer till ett belopp som bestäms av en i förväg bestämd ränta, lösenräntan. Utnyttjas optionen kan den i princip sägas ha fungerat som ett terminskontrakt. Utnyttjande är sällan något mål vid köp av ränteoptioner. Optionsinnehavaren brukar i stället vidareförsälja optionen på andrahandsmarknaden. Ränteoptioner möjliggör en effektiv hantering av ränterisker och kräver mindre kapital än motsvarande investering i underliggande obligationer, vilket medför att obligationsmarknaden görs tillgänglig för mindre placerare.
Förutom nämnda optioner finns olika slag av s. indexoptioner. Dessa är inte beroende av en kursutveckling på ett visst värdepapper utan tar på olika sätt hänsyn till utvecklingen av en hel marknad. Denna typ av option innebär bl. a. att en investerare kan avlägga eller ta risker som beror på förändringar i hela marknaden. Med hjälp av indexoptioner kan ex. portföljförvaltare välja risknivå på hela sin portfölj utan att behöva göra stora värdepapperstransaktioner.
Bilaga s. 27Värdepappersmarknaden 29
9.2.5.3 Den svenska optionsmarknaden
Initiativtagare till marknaden för handel med optioner i Sverige har varit OM. Bolaget är ett fondkommissionsbolag och står därmed under bankinspektionens tillsyn. Optionshandeln sker med OM som ena parten i varje transaktion, dvs. bolaget agerar som köpare mot säljaren och säljare mot köparen. Genom denna s. k. clearingfunktion garanterar bolaget att samtliga optioner uppfylls. Den andra funktionen OM tillhandahåller är en elektronisk marknadsplats. Datatekniken söker tillgodose marknadens krav på bl. a. likviditet, snabbhet, neutralitet och låga transaktionskostnader. Handeln sker dels genom tvåvägs kommunicerande dataterminaler, med automatiskt avslut i datorn, dels per telefon i en blockordermarknad. Marknadsplatsens huvuduppgifter är att med så liten tidsfördröjning möjligt som sammanföra köp- och säljorder efter givna kriterier, bekräfta avslut när förutsättningar föreligger och att utan dröjsmål sprida information till marknaden om bästa köp- och säljkurser, betalkurser, volym m.m. Den 12 juni 1985 startade handeln med standardiserade köpoptioneri sex börsnoterade aktier. Under hösten 1986 utökades antalet optionsklasser för aktier till tio. Genomsnittliga aktieoptionsomsättningen under sista kvartalet 1986var 16 500 optioner dag. Motsvarande siffra för sista kvartalet per 1985var 1 800 optioner dag. Den 17 1986 introducerade OM såväl per mars köp- som säljoptioner avseende femåriga statsobligationer, k. ränteoptios. ner. Omsättningen under sista kvartalet 1986 i genomsnitt 4 100 optiovar ner per dag. Bolagets totala omsättning uppgick år 1985 till 676 milj. kr. och för år 1986 till ca 7 200 milj. kr. För år 1987 kan omsättningen uppskattas till ca 28 000 milj. kr. Omsättningen placerar OM i absoluta tal bland världens största börser vad avser såväl aktieoptioner ränteoptioner. Under år som 1987 har OM introducerat säljoptioner avseende aktier, terminskontrakt och nya typer av ränteoptioner. Vid årsslutet 1987 37 banker och andra var fondkommissionärer anslutna till handeln, i stort sett alla direkt varav var länkade till OM via dataterminaler. I början av år 1987 öppnades alternativ marknad till OM nämligen en SOFE. Initiativtagarna till denna marknad ansåg att optionshandeln kunde drivas effektivare och på annat sätt än vad OM gjorde. SOFE är delvis uppbyggd efter en annan modell än OM. All handel på SOFE sker antingen på SOFE:s börsgolv eller via ett elektroniskt avslutssystem. De första instrumenten som introducerades aktieindexoptioner och aktieindextervar miner. SOFE bygger på principen att om möjligt alla avslut i former av volym och pris skall delges samtliga parter vid samma tidpunkt. Genom OM:s och SOFE:s konkurrerande verksamheter har på kort tid den svenska optionsmarknaden vuxit kraftigt. Båda organisationerna har deklarerat att de successivt kommer att introducera instrument på den nya svenska marknaden.
Bilaga s. 2830 Värdepappersmarknaden
9.3¶Fondkommissionsrörelse
9.3.1¶Inledning
Bilaga s. 28Med fondkommissionsrörelse förstås yrkesmässigt utövad verksamhet som handel med värdepapper för räkning i eget namn, och med avser annans fondkommissionär den bankinspektionen beviljats tillstånd att avses som av driva fondkommissionsrörelse. Fondkommissionärerna är mellanhänder på de olika värdepappersmarknaderna för köpare och säljare. De kan även på vissa marknader uppträda market makers dvs. upprätthålla en marksom nad i värdepapper genom att ställa köp- och säljkurser. Fondkommissionärens centrala uppgift är fondkomissionshandel. Det uppdrag fondkommissionär får kunden kommittenten gäller en av - sålunda att för dennes räkning köpa eller sälja värdepapper. 1914 års kommissionslag innehåller bestämmelser om kommissionshandel, vilka grundläggande betydelse även för fondkommissionsrörelse. är av Kommissionärsförhållandet uppkommer kommissionsavtal, vilket genom inte kräver någon särskild form och kan såväl en enstaka affär som ett avse långvarigt och omfattande affärsförhållande. Reglerna om kommissiomer skyldigheter har till syfte att denne olika sätt skall iakttaga närens kommittentens intressen. Han skall bl. följa kommittentens föreskrifter, a. avlägga redovisning, lämna meddelanden ingångna avtal, följa föreom prisgränser och vårda gods han mottar. Om kommissonären visat skrivna har kommittenten möjlighet att avvisa avtalet och kan också försumlighet vid överskridande prisgräns kräva skadestånd kommissionären. Huav av vudregeln enligt kommissionslagen är att kommissionären inte är ansvarig kommittenten för tredje är solvent och kan fullfölja gentemot att man avtalet. Avstegen från denna huvudregel är så många att regeln har mindre betydelse. Undantag gäller således för det fall kommissionären enligt handelsbruk eller särskilt avtal står del credere, dvs. garanterar avtalets ansvar fullgörande. Om kommissionären inträder part, och för egen räkning som ingår avtalet med kommittenten, talar man om kommissionärens självinträde. Självinträde är bara tillåtet så föreskrivs i kommissionsavtalet eller om inträda följer handelsbruk. För fondkommissionärer gäller om en rätt att av handelsbruk de har delcredereansvar samt att de har rätt till enligt att självinträde detta måste meddelas kommittenten när uppdraget även om slutförts. Den livliga handeln de finansiella marknaderna har lett till att antalet fondkommissionärer nästan fördubblats 1980-talet. Bland bankerna har under 1980-talet fondkommissionärer tillkommit ett flertal sparbanker som under år 1986 två utlandsägda banker med fondkommissionstillstånd. samt Antalet fondkommissionsbolag har ökat från 7 till 22 under perioden 1980- 1986. Under 1987 återkallades tillståndet för ett bolag och två bolag fusionerades. Det är endast fondkommissionärer som kan bli medlemmar av
Bilaga s. 29sou 198329 Värdepappersmarknaden 31
Stockholms fondbörs. År 1986 16 22 fondkommissionsbolag börs-
var av medlemmar medan motsvarande siffror för bankerna var 14 börsmedlemmar av tillhopa 20 fondkommissionärer.
Tabell 9.4 Antal fondkommissionärer med fördelning på banker och fondkommissionsbolag
Fondkommissionâr 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 Banker 15 16 16 15 16 18 20 20 Fondkommissionsbolag 7 8 11 14 19 20 22 20 Summa 22 24 27 29 35 38 42 40 Källa: SOS Bankaktiebolagcn, Fondkommissionärerna, Fondbörsen och VPC.
För sina tjänster i form av förmedling av köp och försäljning värdepapper
av tar fondkommissionärer ersättning, s. k. courtage. Courtage tas ut oavsett om förmedling skett via fondbörsen eller vid sidan börsen. Tidigare
om var storleken på courtaget noga reglerat i börsordningen och i Svenska Fondhandlareföreningens rekommendationer. Courtageregleringen
är numera borttagen. Detta skedde bl. i syfte att sänka transaktionskostnaderna,
a. vilka i jämförelse med utländska marknader är höga i Sverige, och för att öka konkurrensen mellan fondkommissionärerna. Courtageintäkterna
som utgör en stor andel av fondkommissionärernas totala intäkter har utvecklats gynnsammare för fondkommissionsbolagen än för bankerna under 1980talet. Möjligen kan fördelningen år 1986 antyda ett trendbrott. Bankernas andel av den samlade courtageintäkten sjönk successivt fram till år 1985från 61 % till 43 % för att under åren 1986 och 1987 stiga till 46 respektive 47 °.
Tabell 9.5 Fondkommissionärernasaktiecourtage, Mkr
| Courtage | 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 |
| Samlad intäkt | 90 231 353 755 683 711 1 238 1 218 |
| Banker | 55 125 176 365 321 306 564 566 |
Fondkommissionsbolag 35 106 177 390 362 405 674 651 Andel % Banker 61 54 50 48 47 43 46 47 Fondkommissionsbolag 39 46 50 52 53 57 54 53
Källa: Bankinspektionens interna statistik
Bankernas position gentemot fondkommissionsbolagen är däremot stark när det gäller förvaltning av börsaktier. Bankerna förvaltar betydligt
mer börsaktier än fondkommissionsbolagen. Denna depåförvaltning kan för bankernas del uppväga det i jämförelse
med bolagen mindre gynnsamma courtaget.
Bilaga s. 3032 Värdepappersmarknaden Diagram 9.2 Aktiecourtagetsutvecklingjämfört med aktieom sättningen
Index 800 r 700 r- 6OO- S00 - 400 - 300 - 200 100 -
l l l l 1 l
1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 Aktieomsättning j Courtageintäkter Fondkomm.bolag u Banker — i Källa: SOSBankaktiebolagen,Fondkommissionärerna, Fondbörsenoch VPC.
Bilaga s. 31Värdepappersmarknaden 33
Tabell 9.6 Depåforvaltning
Förvaltade aktier, 1983 1984 1985 1986 A-listorna
mdkr Do mdkr °o mdkr % mdkr Oo marknadsvärdet Banker 59 82 59 80 76 83 118 80 Fondkommissionsbolag 13 18 15 20 16 17 30 20 Summa 72 100 74 100 92 100 148 100
Källa: SOS Bankaktiebolagen, Fondkommissionärerna, Fondbörsen och VPC
9.3.2¶Handel för och
Bilaga s. 31egen räkning självinträde
Vid sidan av sin centrala roll som förmedlare av värdepapper, och för att underlätta denna verksamhet, bedriver fondkommissionärerna viss handel med värdepapper för egen räkning. Detta sker med hjälp av handelslagret. FkL tillåter fondkommissionären att ha eget lager med värdepapper. Den begränsning lagen föreskriver avser endast innehavet av aktier. Storleken
aktielagret är till viss del beroende av rörelsens omfattning men får för närvarande högst vara 50 milj. kr. Med aktie likställs i detta sammanhang emissionsbevis, andel i aktiefond och andel i ekonomisk förening. För innehav av andra värdepapper finns inga begränsningar. Begränsningsregelns huvudsakliga syfte är att motverka den intressekonflikt som ligger i att fondkommissionären har möjlighet att handla både för egen och för kunds räkning. Fondkommissionärens rätt att hålla ett handelslager, och handla för egen räkning, har ett nära samband med dennes rätt att själv träda in som part i kommissionsaffärer. Tillsammans anses dessa bestämmelser underlätta fondkommissionshandeln genom att göra marknaden mera likvid och bidra till en kursutjämnande effekt. Egenhandeln rationaliserar även hanteringen av små värdepappersposter.
Fondkommissionärernas handel för egen räkning har ökat kraftigt under de senaste åren. Deras intäkter från den egna värdepappershandeln har fått en allt större andel av deras totala intäkter. Flertalet fondkommissionärer har i dag ett aktielager som uppgår till maximala 50 milj. kr. Innehavet av värdepapper hos fondkommissionsbolagen är som högst kring årsskiftena, vilket till viss del beror på att de skaffar sig avskrivningsunderlag inför bokslutet. Som tidigare omnämnts föreligger en proposition med förslag om att nuvarande högsta gräns skall höjas från 50 milj. kr. till 100 milj. kr.
Tabell 9.7 Fondkommissionsbolagensinnehavav värdepapper, Mkr
mars juni sept dec
| 1985 | 2 039 1 787 2 932 8 981 |
| 1986 | 3 454 4 388 7 419 15 346 |
| 1987 | 8 879 8 032 7 383 17 876 |
| 1988 | 5 821 8 012 |
Källa: Månadsrapport hos bankinspektionen.
Bilaga s. 3234 Värdepappersmarknaden
9.3.3 Banks fondkommissionsrörelse
Det mest särskiljande för banks fondkommissionsrörelse jämfört med fondkommissionsbolag är att denna rörelse för bank så gott som undantagslöst endast utgör en mindre del av en omfattande och differentierad verksamhet medan fondkommissionsrörelse för fondkommissionsbolag utgör den huvudsakliga delen av verksamheten. Verksamhetsgrenen fondkommissionsrörelse i en bank är i allmänhet en särskild enhet med egen chef.
Banks fondkommissionsrörelse har visst samband med andra verksamhetsgrenar i banken. Det är främst bankernas rådgivning angående värdepappersplaceringar och bankernas förvaltning av kunders värdepapper. Fondkommissionsrörelsen har även visst samband med bankens kreditgivning mot säkerhet i aktier och andra värdepapper. Denna typ av kreditgivning utgör endast en liten andel av bankernas totala utlåning. Belåningen har dock en viktig funktion för värdepappershandeln.
Tabell 9.8 Bankaktiebolagensutlåning till allmänhetenmotsäkerheti obligationer och börsnoteradeaktier vid respektiveårs utgångMkr
| År | Obligationer Aktier | Summa 0bl och aktier | |
| 1975 | 532 | 1 558 | 2 090 |
| 1980 | 990 | 1 666 | 2 656 |
| 1981 | 952 | 1 918 | 2 870 |
| 1982 | 1 097 | 2 929 | 4 026 |
| 1983 | 2 492 | 5 448 | 7 940 |
| 1984 | 6 473 | 7 143 | 13 616 |
| 1985 | 7 173 | 8 885 | 16 058 |
| 1986 | 23 393 | 15 715 | 39 108 |
| 1987 | 26 615 | 21 838 | 48 453 |
Källa: SOS Bankaktiebolagen, Fondkommissionärerna, Fondbörsen och VPC.
Bank har tidigare endast ägt rätt att driva fondkommissionsrörelse inom banken. Anledningen till att bank inte tillåtits förlägga sin fondkommissionsrörelse i ett dotterföretag, i form av ett fondkommissionsbolag, har varit att fondkommissionsrörelsen har ansetts utgöra en så central och betydelsefull verksamhet för banken att den bör hållas inom denna.
Genom ny lagstiftning, som trädde i kraft den 1 juli 1987, har bank fått möjlighet att driva fondkommissionsrörelse i helägt fondkommissionsbolag, och om bank så önskar, parallellt med fondkommissionsrörelse inom banken.
Som exempel på fondkommissionsrörelse i bank skall kort redogöras för hur denna rörelse organiserats i S-E-Banken och i GotaGruppen AB.
S-E-Banken är organiserad i sju huvudenheter. Tre enheter, under ledning av var sin enhetsstyrelse, är geografiskt betingade, Stockholms-, Göteborgs- och Malmögruppen. De fyra övriga enheterna är huvudkontoret, SEB International, SEB Data och Enskilda Fondkommission. Banken har sålunda bildat en självständig enhet som har huvudansvaret för bankens fondkommissionsrörelse. Enskilda Fondkommissions verksamhet består av institutionell aktiehandel, medverkan i näringslivets finansiering med risk- kapital, börs- och OTC-introduktioner samt företagsöverlåtelser. Stor del av
Bilaga s. 33Värdepappersmarknaden 35
den löpande fondkommissionsverksamheten sköts självständigt de
av enskilda bankkontorens fondavdelningar och de tre geografiska enheterna.
av Var och en av dessa tre enheter disponerar över en viss mindre andel
av bankens totala handelslager av värdepapper. Det övergripande ansvaret och de större åtagandena handläggs direkt Enskilda Fondkommission. S-E-
av Banken har ett flertal svenska och utländska dotterbolag bedriver
som skilda finansiella verksamheter. Dessutom är banken delägare i ett flertal intressebolag, dvs. bolag där banken inte har bestämmande inflytande. Banken har därjämte ett omfattande samarbete med utländska banker. Enskilda Fondkommission har ett mycket nära samarbete med Enskilda Securities som är ett av S-E-Banken helägd företag i London. Enskilda Securities grundades år 1982 och bedriver liknande verksamhet En-
som skilda Fondkommission men med internationell inriktning. Enskilda Fondkommission och Enskilda Securities har analysverksamhet
en gemensam under namnet Enskilda Research. Enskilda Research gör analyser
av nordiska och europeiska företag samt bevakar den ekonomiska utvecklingen i olika länder. Under slutet av år 1985 startade Enskilda Securities Enskilda Acquisition Services, är självständig enhet med uppgift assistera
som en att kunder vid företagsförvärv och fusioner över gränserna, i första hand inom Europa. Enskilda Securities har utvidgat sin verksamhet under år 1987 bl. a. genom att bilda bank i Paris med uppgift att arbeta sig in på den
en franska marknaden och med samma inriktning som Enskilda Securities.
Under år 1987 har i Sverige en finansiell holdingbolagskoncern bildats vari ingår bl. a. fondkommissionsbolag, banker och finansbolag. Holdingbolaget är GotaGruppen AB, endast är ett förvaltande företag och
som under sig i koncernen har ett antal olika finansiella institut. Av dotterbolagen utgör Götabanken och Wermlandsbanken, tillsammans med fondkommissionsbolaget Hägglöf Ponsbach Fondkommissions AB, basen för koncernens fondkommissionsrörelse och investmentbanking.
9.3.4¶Fondkommissionsbolagen
Bilaga s. 33Fondkommissionsbolagen är i allmänhet mindre företag med förhållandevis få anställda. Bolagens huvudsakliga verksamhet är kommissionshandel. Detta framgår av courtageintäkternas stora andel bolagens totala in-
av täkter. Vissa skillnader föreligger dock mellan fondkommissionsbolagen bl. a. vad avser ägarstruktur, allmän inriktning verksamheten och verk-
av samhetens omfattning.
Vissa fondkommissionsbolag är helägda dotterbolag till några landets
av största industriföretag och ingår således i stora koncerner. Andra fondkommissionsbolag har ett spritt ägande. En tendens de senaste åren är att bolagen allt oftare ingår i koncerner som ett av flera dotterbolag under ett moderbolag. Fondkommissionsbolagen skiljer sig också att de
genom riktar sig till olika kundkategorier. En del bolag har kunder k.
som s. institutionella placerare och utländska placerare medan andra bolag till
Bilaga s. 3436 Värdepappersmarknaden
övervägande delen har privatpersoner som kunder.
De senaste årens utveckling av nya marknader och instrument medförde till en början att några fondkommissionsbolag specialiserade sig viss marknad eller vissa instrument. Denna utveckling har i vissa fall avstannat och på grund av den hårdnande konkurrensen och internationaliseringen försöker numera flera bolag att i stället bredda sitt utbud finansiella
av tjänster.
Vid sidan av kommissionsrörelsen bedriver således fondkommissionsbolagen omfattande verksamheter. Som ovan nämnts innehåller fondkommissionslagen en uppräkning av tillåtna sidoverksamheter. En verksamhet som av tradition ingått i de svenska fondkommissionärernas verksamhet är kreditgivning. Dess viktigaste syfte är att underlätta kundens förvärv
av värdepapper. Denna verksamhet har vuxit kraftigt de senaste åren. Genom att belåna värdepapper kan kundens egna kapitalinsats begränsas till exempelvis 20-40 % och härigenom vidgas möjligheterna att placera kapital på värdepappersmarknaden. Under en tid av ständigt stigande omsättning och kurser är det ekonomiskt fördelaktigt att belåna värdepapper och satsa ytterligare kapital medan det motsatta gäller vid sjunkande kurser. Kreditgivningens omfattning varierar under året.
Tabell 9.9 Fondkommissionsbolagensutlåning till allmänhetena conto Mkr
1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988
| 311 | - | - | - | 3 642 3 891 6 854 6174 |
| 304 | - | - | - | 3 677 4 207 5 899 6 764 |
| 318 | - | - | - | 2 999 7 552 6 758 |
| 3112 | 1 811 3 797 4 519 4 389 9 233 7 049 |
Källa: Bankinspektionens interna statistik. Fondkommissionsbolagen anskaffar erforderligt rörelsekapital genom inlåning och upplåning i olika former. Bolagens främsta finansieringskälla har traditionellt varit, och är fortfarande, banker, varvid upplåning sker mot säkerhet av bl. a. egna och kunders värdepapper. En del kan anskaffa rörelsekapital genom lån från moderbolag eller närstående företag där vanligen inte någon säkerhet krävs.
När det gäller fondkommissionsbolagens mottagande av kundmedel är huvudregeln att dessa skall avskiljas och insättas i bank. Denna regel kan skriftligen avtalas bort. Såsker så gott som genomgående. Den inlåning det i praktiken är fråga om är förskottsbetalningar för beordrade värdepappersinköp, likvider för redan sålda värdepapper, utdelningsbelopp eller belopp kunden vill hålla i beredskap för eventuella framtida förvärv. Det förekommer också att bolag betalar ränta på de medel de äger förfoga över och då kan kunden i rent förräntningssyfte låna ut pengar till bolaget. Liksom kreditgivning mot säkerhet i värdepapper varierar omfattningen av denna sidoverksamhet under året.
Bilaga s. 35193329 Värdepappersmarknaden 37 sou
Tabell 9.10 Fondkommissionsbolagensinlåning från allmänhetena como Mkr
1975 1979 1985 1986 1987 1988 311 2 207 3031 6 088 5 595 306 2 026 3592 4 844 4982 3112 195 220 2 350 4301 6 018 Källa: Månadsrapport hos bankinspektionen Som tidigare omtalats kan fondkommissionsbolagen belåna kunder tillhöriga fondpapper. Denna belåning sker med hjälp av fondpapper som kunderna gentemot bolaget pantsatt i samband med upptagande av lån. Denna form av vidarepantsättning rebelåning är emellertid alltmer
- ovanlig och endast ett mindre antal fondkommissionsbolag utnyttjar denna möjlighet att anskaffa rörelsekapital.
Tabell 9.11 Fondkommissionsbolagensrebelåningavaktier och obligationer, tillhöriga kunder, samt andelen bolagsomrebelånar fondpapper.
| År | Värdet rebelånade Andelen bolag av fondpapper Mkr | rebelånar fondpapper | som |
| 1980 | 362 | 67 | 86 % |
| 1981 | 433 | 68 | 75 % |
| 1982 | 396 | 5 11 | 46 % |
| 1983 | 249 | 414 | 29 % |
| 1984 | 336 | 519 | 26 % |
| 1985 | 791 | 920 | 45 % |
| 1986 | 851 | 722 | 32 % |
| 1987 | 1 195 | 720 | 35 % |
Källa: Månadsrapport hosbankinspektionen Härefter lämnas en mer detaljerad redovisning av fondkommissionsbolagen. I avsnitt 9.2.5.3 har fondkommissionsbolaget Stockholms Optionsmarknad OM Fondkommission AB, OM beskrivits. Redan av namnet framgår att bolagets huvudsakliga verksamhet är av annat slag än traditionell fondkommissionsverksamhet. Till en början ansåg OM att ett visst begränsat mått av fondkommissionsverksamhet i anslutning till optionshandel var nödvändig. På grund härav erhöll OM tillstånd att bedriva en fondkommissionsrörelse begränsad till vad som var nödvändig för optionshandeln. Bolaget kom därmed också under bankinspektionens tillsyn.
Nedan beskrivs ett annat bolag vilket likt flertalet andra organiserats som dotterbolag i koncern. I tabell 9.12 redovisas vissa uppgifter om fondkommissionsbolagen. Uppgifterna är huvudsakligen hämtade från respektive bolags årsredovisning. Av bolagens årsredovisningar framgår att det år 1986 1985 var sammanlagt 834 653 personer anställda i de 22 20 bolagen samt att för nämnda år storleken på aktiekapitalet i bolagen varierade mellan 500 000 kr. och 150 milj. kr. och uppgick i genomsnitt till 31 28 milj. kr.
Alfred Berg Fondkommission AB är ett fondkommissionsbolag som ingår i en stor industrikoncern och har som ägare ett stort börsnoterat företag.
Bilaga s. 3638 Värdepappersmarknaden
w E ä
n v 3
3 3
Bilaga s. 36i å 3
i n
n å E E
5 o o E v u
m s - m 8 o e o u
S o m
n R D S 3 8 S ä v m ä
m
.0
a m
m E a. a.
m
m § m m
mm m
m m m
m a m m Mu m
Bilaga s. 37Värdepappersmarknaden 39
u m NV
3 3
Bilaga s. 37n
I
ä
n
E v 5 8 V. m H
a
v s e m o
E 5
R 2
m 8 m E D
J m
a. m å
m
a ma. E
8 m
Bilaga s. 37ä m
e
a m
å å
m
a m m
.w
Bilaga s. 3840 Värdepappersmarknaden
I c V
2 3 I
I
3 I u I
ä m
å o å u z
ä R å 8 Ä
S a a
S S 5 O E S
ä a
n m
d.
m
ä
m m a. m mm
s
m m
a m
m m m
u n
Bilaga s. 39Värdepappersmarknaden 41
Bolaget är ett bland de större fondkommissionsbolagen och år 1987 var bolagets 124:e verksamhetsår. År 1987 hade bolaget 93 anställda och totala intäkter 276 milj. kr. Sedan år 1985är bolaget ett helägt dotterbolag till om AB Fortos, f.d. STC Finansholding AB, och ingår i Volvokoncernen. Fondkommissionsbolaget har i sin tur dotterbolagen Kapitalförvaltnings AB Berg, Alfred Berg Holding AS och AB Mons. Bolaget har initierat bildandet Alfred Berg Fond AB, också är ett dotterbolag till AB Fortos av som och har till uppgift att förvalta dels en utlandsfond och dels en avkastningsfond samt Alfred Berg Svenska Fond AB har till uppgift att förvalta en som tillväxtfond och utdelningsfond. AB Fortos bildades i början av år 1985 en när Volvo beslutade att samla de bolag som bedrev finansiell verksamhet inom koncernen i ett särskilt affärsområde, Finans, och i denna nybildade företagsgrupp blev AB Fortos moderbolag. AB Fortos har bl. a. till uppgift att förvalta del AB Volvos likvida medel genom placeringar och handel av på den svenska penning- och kapitalmarknaden.
9.3.5¶Aktöremas olika roller
Bilaga s. 39I detta avsnitt beskrivs ingående än tidigare de olika funktionerna som mer aktörerna på marknaden utövar såsom kommissionär, handlare, market maker och interbankmäklare. Av den tidigare redovisningen har framgått att fondkommissionärens centrala funktion är kommissionshandel dvs. bedriva handel med värdepapför räkning i På den svenska aktiemarknaden per annans men eget namn. tradition kommissionärsrollen varit den i särklass viktigaste rollen. har av Teoretiskt är aktiemarknaden tänkt att fungera som en renodlad försett medlarmarknad där fondkommissionärer uppträder uteslutande som kommissionär. I sådan marknad finns inga intressekonflikter mellan kunden en och fondkommissionären. I praktiken har emellertid steg tagits mot en handlarmarknad fondkommissionärerna getts möjlighet att innegenom att ha värdepapper i handelslager, och därmed ta positioner och handla i egna portfölj, i likhet med de handlare finns på vissa utländska markegen som nader. Huvudsakliga syftet med de svenska bestämmelserna om handelslager däremot endast att kommissionshandeln skall underlättas. Den är intressekonflikt uppstår har ansetts kunna lösas genom att handelssom lagret begränsats. Den svenska penningmarknaden är till skillnad mot aktiemarknaden till sin funktion handlarmarknad, innebärande att aktörerna så gott som en uteslutande uppträder handlare och bedriver handel med värdepapper som för räkning eget lager. Däremot finns inget förbud mot kommisegen mot sionshandel för det fall aktörerna erhållit fondkommissionstillstånd. En vidareutveckling handlarmarknaden är när aktörer dessutom ser av marknaden hela tiden är öppen och att därmed både köp- och till att säljkurser alltid ställs tvåvägspriser. Denna vidareutveckling benämns ofta market making, vilket skall betonas inte är ett entydigt begrepp.
Bilaga s. 4042 Värdepappersmarknaden
På marknaden agerar även aktörer är uteslutande mäklare och som som inte alls tar några egna positioner utan endast sammanför två Dessa parter. fungerar främst som s. k. interbankmäklare. Mot bakgrund av att aktiemarknaden, och den kommissionshandel som aktörerna på den marknaden bedriver, i jämförelse med penningmarknaden. är relativt välkänd, har kommittén inte funnit det nödvändigt i att detta sammanhang ytterligare beskriva kommissionsärsrollen. I stället skall i detta avsnitt mer ingående redovisas hur den svenska penningmarknaden fungerar med betoning på aktörernas funktioner. Även med beaktande av de förslag till reglering av den svenska penningmarknaden, redovisas i som avsnitt 9.6.1, har kommittén ansett det lämpligt att redan här beskriva bl. a. handlarfunktionen denna marknad. Avslutningsvis beskrivs kortfattat, under särskilda avsnitt, market maker rollen och interbankmäklarrollen.
9.3.5.1 Handlarrollen
m.m. penningmarknaden
Bilaga s. 40Den svenska penningmarknaden fungerar i hög grad telefonmarksom en nad, dvs. handlare och placerare i olika delar av landet står i kontakt med varandra via telefon. Här skiljer sig penningmarknaden från aktiemarknaden som är uppbyggd kring den direkta kontakten mellan kommissionärerna vid Stockholms fondbörs. Till en början använde penningmarknaden krittavla börsen där en bankcertifikatsräntorna noterades. Tanken att bankcertifikatshandeln var också skulle ha ett centrum på börsen. Det visade sig emellertid snabbt vara en opraktisk lösning, och redan i mars 1981 introducerades ett bildskärmssystem, Reutersystemet, som informationssystem för handeln i bankcertifikat. I dag är detta system det centrala prisinformationssystemet på den svenska penningmarknaden, liksom det sedan länge varit det i den internationella valutahandeln och andra utvecklade penningmarknader. Bildskärmssystemet tjänar syftet att snabbt sprida information rådanom de räntor alla värdepapper på marknaden till en stor krets intressenav ter, inte bara handlare utan också många stora placerare. Varje aktör som deltar aktivt marknaden har en eller flera bilder för att visa de räntor till vilka företaget köper och säljer. Informationen på bilderna kan snabbt ändras från penningmarknadsborden, och ändringarna genast hos alla syns mottagare. Genom att bläddra mellan de olika bilderna skaffar sig man en överblick över de aktuella marknadsräntorna. På en handlarmarknad aktualiseras begreppet genomlysning. Härmed avsesjust det ovan beskrivna nämligen ett informationssystem bereder som alla placerare möjlighet att samma information och möjlighet att i en efterhand kunna kontrollera att utförda affärer vid varje tidpunkt skett efter marknadens bästa kurser. I Sverige har penningmarknaden utvecklats så att aktörerna normalt är beredda att köpa eller sälja handelspost på minst 10 milj.kr. till de räntor en som visas i bildskärmssystemet. De svenska bankerna kom i samband med introduktionen av bankcertifikat år 1980 överens att betrakta de om notera-
Bilaga s. 41Vdrdepappersmarknaden 43 SOU 1988229
de räntorna som bindande för att ge stadga handeln och skapa incitament
fortlöpande uppdatering med rättvisare räntor. Våren 1985 övergick för en man emellertid till s. indikativa räntor, vilket är vanligast förekommande på utländska penningmarknader. Indikativa räntor lämnas som information utan förpliktelse, vilket hänger samman med att marknadshandeln är så snabb att bilderna inte alltid hinner uppdateras kontinuerligt. Incitament till korrekt information finns ändå, eftersom den handlare som inte fortlöpande daterar sina räntor och inte är beredd att stå för sina räntenoteringar
upp inte kan räkna med att få göra några affärer. Därför är de indikativa räntorna normalt de räntor till vilka avslut görs.
Handeln på penningmarknaden är redan i dag mycket snabb ijämförelse med aktiehandeln. Det är inte nödvändigt att lämna några order som senare effektureras vid upprop på en börs utan alla avslut sker direkt. Marknaden är öppen mellan kl. 09.30 och kl. 15.00 varje dag. Aktörerna tar inget courtage från köpare och säljare det sätt som sker i aktiehandeln,
på penningmarknaden normalt inte handlar i kommission. eftersom man Aktörerna handlar i stället för egen räkning och för en förtjänst på skillnaden mellan köp- och säljkurs. Marknaden påminner till sitt funktionssätt om valutamarknaden.
De snabba transaktionerna på marknaden ställer höga krav på organisation och personal hos de inblandade aktörerna. Ofta visar det sig att värdepapper kan byta ägare flera gånger samma dag inte kan
- som levereras eftersom säljaren inte disponerar över instrumentet då leverans skall ske. Det har blivit vanligt att i sådana fall utfärda s. k. leveransförbindelser, dvs. förbindelser att leverera värdepapper vid en senare tidpunkt. Enligt undersökning kommittén låtit utföra har sådana leveransför-
en som bindelser förekommit i avsevärd utsträckning på marknaden. Förbindelser-
är i regel mycket kortfristiga 1-3 dagar. Den efter kommitténs underna sökning tillkomna manuella penningmarknadscentralen, sägs dock högst påtagligt ha minskat behovet av leveransförbindelser.
Hos svenska penningmarknadshandlare finns dels interbankhandlare traders dels kundhandlare sales people. Interbankhandlarna handhar företagets positioner, bestämmer de räntor som man handlar till på
egna marknaden, genomför värdepappersaffärer med interbankkretsen, dvs. övriga på marknaden aktiva handlare, och ansvarar för att information om räntorna sprids via de informationssystem som används. Kundhandlarna svarar för kontakter med slutkunder bland placerarna utanför interbankkretsen. Gentemot placerarna fullgör kundhandlarna viktiga informationsuppgifter och har fortlöpande kontakt med sina stora kunder och ger dem information från marknaden. Kundhandlarna har vidare en viktig funktion när det gäller att finansiera det egna företagets portfölj genom att göra äterköpsavtal med placerare. De får genom sina kundkontakter värdefull information marknadens ränteförväntningar. En av kundhandlarens
om viktigaste uppgifter är att fungera som en kanal till de stora placerarna, när det egna företaget vill köpa eller sälja för att ändra strukturen på det egna portföljinnehavet. Hos de aktörer vilka har en omfattande verksamhet som
Bilaga s. 4244 Viirdepappersmarknaden
emissionsinstitut för ex. penningmarknadslån och certifikatprogram
spelar kundhandlarna en särskilt betydelsefull roll. Förutsättningarna att snabbt kunna avsätta stora volymer företagscertifikat och liknande instrument, och därmed tillgodogöra emissionsinstitutet förmedlingsprovisioner enligt låneavtalen, är direkt bestämda vilken placeringskapacitet eller
av distributionsförmåga kundhandlarna tillhandahåller, dvs. hur väl de kan sälja instrumenten till placerare av olika slag. Den rådgivningsfunktion som därvid utövas har fått allt större betydelse. Särskilda enheter arbetar med att analysera marknader och företag. Analytiker kommenterar där ekonomiska och politiska händelser som kan påverka rånteutvecklingen.
Mest aktiva på penningmarknaden är de stora bankerna och de specialiserade penningmarknadshandlarna. Flertalet aktörer har att i
genom ansökan till bankinspektionen ange att de avser att bedriva viss kommissionshandel erhållit fondkommissionstillstånd och ställts under tillsyn.
En penningmarknadshandlare tjänar pengar på i huvudsak fyra olika sätt. För det första tillgodogör han sig förmedlingsprovision när han säljer
papper för annans räkning. Detta är normalt uttryck för handlarens roll
som emissionsinstitut för olika låntagare, inom för penningmark-
ex. ramen nadslån eller certifikatprogram. En andra intäktskälla utgör finansieringsnettot, dvs. skillnaden mellan förräntningen på de placeringar hand-
som laren gör i egen portfölj och räntekostnaden för att finansiera dessa innehav. Vidare tillgodogör sig handlaren rena handelsvinster i form av spread, dvs. skillnaden mellan köp- och säljpris, vid försäljning av ett papper som köpts i samma ränteläge.
Storleksordningen på de tre nu nämnda intäktskällorna är svår att uppskatta och kan också variera mellan olika penningmarknader. I andra länder anses de nämnda intäktskällorna ungefär täcka penningmarknadshandlarens fasta kostnader. De stora pengarna tjänas eller förloras på en fjärde väg, nämligen positioner i den egna portföljen. Penningmarknadshandlaren strävar efter kursvinster genom att köpa värdepapper ta
en lång position respektive sälja värdepapper som han inte har ta kort
en position allt eftersom han tror att räntorna kommer att sjunka eller stiga.
En lång position är helt enkelt att bygga upp ett värdepapperslager. Att ta en kort position är egentligen att bygga upp ett negativt lager. Det sker enklast terminsmarknaden eller via s. omvända repor. Med omvänd repa avses avtal om lån av värdepapper i utbyte mot utlåning av kapital. Tidigare var det i praktiken svårt att bygga upp stora korta positioner den svenska marknaden, vilket innebar att handlarna ofta fick nöja sig med att minimera sina långa positioner när de trodde att räntorna var på väg upp. Därför tenderade också handlarna att tjäna pengar i nedåtgående räntelägen och förlora när räntorna steg. Genom utvecklingen den
av svenska terminsmarknaden och möjligheten att därigenom minska riskerna är det i dag lättare att bygga stora korta positioner.
upp
En handlares position bestäms i allt väsentligt av vilken risk han är villig att ta i varje givet marknadsläge. Men positionstagande kan också förekomma när en penningmarknadshandlare fullgör uppgiften market
som maker.
Bilaga s. 43Värdepappersmarknaden 45
9.3.5.2 Market maker rollen
När aktörerna marknad till att den hela tiden är öppen och att en ser alltså både köp- och säljkurser alltid ställs tvåvägspriser är detta rent generellt vidareutveckling av handlarrollen. Genom att kontinuerligt en ställa tvåvägspriser upprätthåller handlarna på en sådan marknad market maker marknad hög likviditet och omsättningsbarhet. - Som framgår det internationella avsnittet 9.4 har en market maker av marknad i aktier utvecklats i USA och Storbritannien. Även i Norge har
vissa steg mot sådan marknad tagits. Det förtjänar påpekas att market en making inte är ett entydigt begrepp. Olika handelsregler har sålunda utvecklats de olika marknader där market making i praktiken uppträtt. Dels är det fråga definierad roll i systemet varigenom en market om en maker förpliktelser att upprätthålla en marknad i visst papper jfr ges OTC-marknaden i Sverige, dels används termen för att beteckna en funktion inte är formaliserad dylikt sätt utan mer framvuxen ur handsom larens faktiska hantering och ibland som den svenska penningmark- naden grundad på affärsbruk och överenskommelser inom marknaden usance. Det har blivit allt vanligare att aktörerna på den svenska penningmark-
naden agerar som market makers. Av de handlare som anger räntorna statsskuldväxlar över bildskärmssystemet är det flera som regelbundet ställer marknad med både köp- och säljräntor. Det finns i och för sig inga en fasta regler för market making ens på de amerikanska och brittiska penningmarknaderna market maker bör dock alltid på anmodan vara men en beredd att ställa ett tvåvägspris, sig han innehar det efterfrågade vare värdepapperet eller ej. l praktiken förutsätter därför market maker uppgiften normalt att handlaren i fråga innehar värdepapperet i sitt handels-
lager. En market maker marknad innebär i förhållande till förmedlarmarknaden viss egenhandel finns där att likviditeten i de handlade —även om en instrumenten blir högre. Placerarna behöver inte heller, med hänsyn tagen likviditet och affärsvolymen i sig, riskera att bli låsta i till deras egen oönskade positioner.
9.3.5.3 Interbankmäklarrollen
beskrivits i avsnitt 9.3.5.1 hänför sig främst till handlarfunktionen Vad som på penningmarknaden, dvs. där aktörerna tar egna positioner. Emellertid finns på den marknaden också rena mäklare som aldrig gör affärer i eget Dessa fungerar främst som s. k. interbankmäklare. Flera sådana namn. aktörer arbetar den svenska marknaden. Ett bolag är svenskt, Nordic Broker AB, även utländska bolag som Astley and Pearce Scandinamen via AIS, arbetar från Köpenhamn, och Fulton Prebon S A, som som arbetar från Luxemburg, är aktiva på den svenska marknaden. Dessa aktörer arbetar ungefär följande sätt. Andra institut på mark-
Bilaga s. 4446 Värdepappersmarknaden
naden, i princip endast banker och fondkommissionsbolag, meddelar mäklaren att de har köp- eller säljintressen och uppgifter instrument, anger om volym och pris. Mäklarens uppgift är att matcha ihop dessa bud på ett sådant sätt att avslut kan ske mellan två aktörer. När möjlighet till avslut en föreligger, dvs. matchande köp- och säljintressen anmälts, bekräftar mäklaren avslut till de i affären ingående parterna. Det är sålunda först när avslut ansetts ha kommit till stånd som mäklaren meddelar respektive part med vem vederbörande har slutit avtal. Mäklarens förmedling affären är av därmed avslutad och parterna fullföljer sina åligganden gentemot varandra genom att på var sitt håll skriva ut köp- säljnota, sedan bekräftas resp som på sedvanligt sätt. Mäklaren handlar alltså inte i sig för eget namn vare egen eller annans räkning. Genom denna uppläggning affären inte av anses mäklaren omfattad av FkL. Något tillstånd att bedriva verksamheten fordras därför inte.
9.4¶Internationell översikt
Bilaga s. 44Som bakgrund till de ställningstaganden kommittén redovisar i efterföljande avsnitt redogörs här kortfattat för marknaderna i tre länder, USA, Storbritannien och Norge. I redovisningen har tyngdpunkten lagts på skilda förhållanden de tre marknaderna.
9.4.1 USA
Den amerikanska aktiemarknaden är uppdelad i två klart skilda delar. Det finns dels ett antal organiserade aktiebörser och dels CTC-marknad. I en USA är New York-börsen, den största det dryga tiotal organiserade av aktiebörserna. New York-börsen är världens största börs. År 1986 omsattes 1 374 miljarder USD vilket kan jämföras med omsättningen på Stockholms fondbörs som var 20 miljarder USD. Av den totala aktieomsättningen i USA svarar New York-börsen för 80 %. ca En ny medlem på New York-börsen måste vanligen köpa plats från en en redan existerande medlem. På denna börs har mäklarna specialiserat sig i större utsträckning än vad som är möjligt vid Stockholms-börsen och det finns flera olika mäklarkategorier som bedriver handel på olika sätt. Medlemmarna New York-börsen kan delas i flera kategorier. Här nämns upp de fyra vanligaste. Commission broker är den till antalet största kategorin medlemmar. Dessa genomför affärer kunder till ett i förhand bestämt courtage. Floor brokers är en annan kategori. Dessa har till uppgift handla andra att börsmedlemmar vilka inte har möjlighet att själva handha så stora volymer. Med registered trader avses enskild köper och säljer värdeperson som papper endast för egen räkning. Den mäklarkategori närmast kan som jämföras med de svenska fondkommissionsbolagen är the specialist. En sådan uppträder både som mäklare och handlare och han för ansvarar ett
Bilaga s. 45Värdepappersmarknaden 47
begränsat antal aktier. Som mäklare genomför han för kunders räkning köp- och säljorder i de aktier vilka han av börsstyrelsen blivit tilldelad. Specialisten uppträder som handlare när han i de tilldelade aktierna tar egna positioner dvs. köper och säljer för egen räkning. Börsstyrelsen bestämmer således i vilka papper Specialisten skall bedriva handel och i dessa aktier måste han alltid vara beredd att handla. Specialisten måste alltid uppge både köp- och säljkurs om en kund begär det och detta även om han inte vet om kunden vill köpa eller sälja.
Handeln på New York-börsen är kringgärdad med många detaljerade regler. För Specialisten gäller ex. att han inte själv får träda in i en affär där han själv eller till honom närstående har intressen, om detta inte kan anses nödvändigt för att upprätthålla en fungerande marknad. Specialisten får som huvudregel aldrig konkurrera med sina kunder. En annan regel förbjuder Specialisten eller dennes medarbetare att ha direkt eller indirekt intresse i konsortium som handlar med aktie för vilken Specialisten är registrerad.
OTC-marknaden i USA är till skillnad från den svenska OTC-marknaden inte någon småföretags marknad. Den är världens tredje största och snabbast växande aktiebörs efter New York-börsen och Tokyobörsen. Omkring 80 °o av alla aktier i USA är inte listade på någon av de organiserade aktiebörserna utan handlas over the counter. På denna marknad uppträder nästan uteslutande professionella aktörer varför skyddsreglerna inte är lika detaljerade och stränga som på New York- börsen. Sedan år 1971är handlarna sammanlänkade i ett kommunikationssystem kallat NASDAQ, National Association of Security Dealers Automated Quotation System. NASDAQ är således en datoriserad handel och saknar geografisk adress. I stället finns 156 000 sammanlänkade dataterminaler i USA och världen runt. Det har sagts att OTC inte längre står för over the counter utan för over the computer. 4 400 företag är registrerade i NASDAQ-systemet varav sju stycken är svenska företag. I systemet har varje aktie i snitt åtta market makers. Kunderna får i systemet omedelbart uppgift om priser, volymer m.m. via sina terminaler. Handeln med mindre poster kan skötas helt elektroniskt från terminal till terminal, utan att någon av parterna behöver använda telefonen. Marknadsaktörerna anser att de största fördelarna med NASDAQ är att anslutningsavgiften är betydligt lägre än till de organiserade börserna och handelsreglerna inte är så strikta. Det tekniska systemet möjliggör snabbare och fullständigare informationsflöde och är flexiblare än traditionella börser vilket ökar marknadens likviditet.
9.4.2¶Storbritannien
Bilaga s. 45London utgör tillsammans med New York och Tokyo en av de tre stora värdepappersmarknaderna i världen. För att bibehålla denna sin ställning som ett av världens finansiella centra har den brittiska regeringen och Londonbörsen vidtagit ett flertal åtgärder för att göra marknaden än mer
Bilaga s. 4648 Värdepappersmarknaden
attraktiv för såväl inhemska som utländska placerare. Bl.a. har kontrollen av främmande valuta avskaffats, kursvinster gjorts skattefria och stämpelavgiften vid omsättning av värdepapper kraftigt reducerats.
Londonbörsen är marknadsplats för handel med ca 70 000 värdepapper. Börsen är uppdelad i fyra marknadsplatser. Handel med inhemska aktier, statspapper, optioner och utländska aktier har således egna marknadsplatser.
Som ett led i den förändringsprocess som den brittiska värdepappersmarknaden genomgått genomfördes den 27 oktober 1986 den s. k. finansiella revolutionen, Big Bang, vilken innebar ytterligare väsentliga förändringar för handeln med värdepapper. Bl.a. slopades de fasta courtagen, utländska aktörer tilläts agera börsen och en förändring av mäklarrollerna påbörjades.
En följd av slopandet av fasta courtage har varit att transaktionskostnaderna för kunderna minskat kraftigt. Förutom slopandet av fasta courtage kom ytterligare avregleringar att kraftigt omskapa handeln på börsen. Reglerna ändrades så att det blev lättare att bli medlem i börsen. Medlemskap kan erhållas antingen direkt eller vid uppköp av existerande medlemmar. Till följd av detta har antalet mäklarfirmor som handlar börsen ökat från ca 200 i oktober 1986 till omkring 360 vid årsskiftet 198687. Flera av de nya medlemmarna är stora utländska finanshus. Konkurrensen har ökat mellan mäklarfirmorna och detta anses på sikt innebära att flera mindre firmor kommer att försvinna från marknaden. Detta har också inträffat samtidigt som även större firmor och banker fått känna av den hårdnande konkurrensen. Aktiviteter av utländska kapitalstarka mäklarfirmor har skapat en oro hos de inhemska mäklarna att de utländska skulle bli för dominanta. Denna fruktan har givit upphov till en bestämmelse om att utländska aktieköp i brittiska finanshus som överstiger 15 % av aktiekapitalet kräver centralbankens tillstånd.
När det gäller de olika mäklarfunktionerna innebar som tidigare nämnts Big Bang att gränserna mellan dessa förändrades. Tidigare var en medlem av Londonbörsen antingen broker eller jobber. Brokern men inte jobbern fick handla med allmänheten. Brokern var detaljhandlare och jobbern var grossisthandlare. Brokerns viktigaste funktion var att utföra kundens order till bästa möjliga villkor och han fick provision för utfört uppdrag. Jobbern fick handla uteslutande för egen räkning och med brokers eller andra jobbers. I detta system garanterades den enskilde kundens intressen genom att brokern fullgjorde sitt uppdrag på så sätt att flera jobbers tillfrågades innan avslut gjordes med den som erbjöd de bästa villkoren. Det sätt på vilken handeln vid Londonbörsen var organiserad var ett försök att eliminera intressekonflikter genom att fördela handel i kommission och handel för egen räkning på olika händer. Genom Big Bang kom mäklarfunktionerna att ändras. Det tidigare s. single capacity system ersattes med det s- k. dual capacity system. Single capacity innebar den stränga uppdelningen mellan brokers som handlade på uppdrag av placerare och jobbers som handlade med värdepapper på börsgolvet i eget namn. I samband med Big
Bilaga s. 47Värdepappersmarknaden 49
Bang börsmedlemmama möjligheten att uppträda i båda egenskaperna
gavs dual capacity. Detta innebar en rationalisering men samtidigt ökades kraftigt behovet skyddsregler för placerarna genom att risken för in-
av tressekonflikter ökade genom det förändrade systemet.
Antalet aktörer på marknaden har minskat efter Big Bang. Det är svårt att härleda hur stor del av aktörerna som genom sammanslagningar och andra rationaliseringsåtgärder skulle ha försvunnit även utan Big Bang. Personellt har också börskraschen den 19 oktober 1987 inneburit neddragningar.
Efter Big Bang fram till den 19 oktober 1987 Ökade omsättningen på Londonbörsen mycket kraftigt. Därefter har den fram till maj 1988 sjunkit med 35 %. Efter Big Bang intresset för market making stort. Den
ca var funktionen drabbades speciellt hårt av börskraschen eftersom flera aktörer med ofördelaktiga positioner förlorade stora belopp. Hela market maker marknaden har stagnerat och aktörerna som upprätthåller denna funktion håller regelmässigt marknad i färre papper än tidigare.
I syfte att bl. skydda placerarna har Londonbörsen liksom många
a. andra börser runt om i världen investerat mycket stora belopp i nya system för handel och informationsspridning. Detta system har inneburit att handeln på börsgolvet upphört eftersom all relevant information finns att tillgå på terminaler som finns mäklarnas kontor runt om i landet. Handeln sker uteslutande telefon direkt mellan börsmäklarna med stöd avden
nu per information som det elektroniska informationssystemet lämnar. Genom att de tidigare åtskilda mäklar- och handlarrollerna numera uppluckrats är det
tekniska systemet och dess information om marknaden som skall sänya kerställa att den enskildes intressen inte åsidosätts. Ramarna för marknadsaktörerna har således vidgats. Detta har varit möjligt genom det nya systemet för information men även på grund av den helt nya tillsynsorganisation är under uppbyggnad. I denna kommer branschorganisationerna
som själva att utföra viktig del arbetet med att auktorisera aktörer och
en av utöva tillsyn.
l Storbritannien ställs höga krav på lämplighet och erfarenhet för att någon skall få tillstånd att uppträda på marknaden. För den som fått sådant tillstånd krävs att han uppträder i enlighet med detaljerade handelsregler
gäller för aktörerna. Här skall endast anges några etikregler. Know som
customer innebär att kunderna delas in i olika kategorier beroende på your hur stort behov de har skyddsregler. Tanken är att handlaren skall
av behandla kunder individuellt. Han skall föreslå åtgärder som passar kundens personliga och finansiella omständigheter. Om kunden är en privat investerare skall kunden få grundlig information om de risker och kost-
en nader eventuella åtgärder innebär. Kunden skall alltid vara informerad och godkänna åtgärder vidtas. Detta kallas customer agreements. I vissa
som fall finns krav på skriftliga avtal för att försäkra kunden en rättvis och riktig behandling. Customers relations kundens intresse i första hand. Hand-
laren klargör sin oberoende och självständiga ställning. Det finns detaljera-
reklam, telefonsamtal, prospekt och andra säljåtde och strikta regler om
Bilaga s. 4850 Vârdepappersmarknaden SOU 1983:29
gärder. De nyskapade tekniska systemen möjliggör för kunden att i efterhand kontrollera att hans intressen tillvaratas. När det gäller handlarens rätt till självinträde skall vanligen denne ha ett godkännande från kunden innan han kan genomföra självinträdet. För att mellan avdelningarna i ett företag tillskapa och upprätthålla murar för informationsflöde finns regler om s. Chinese Walls. Slutligen skall nämnas något om compliance procedures. Detta system innebär bl. a. att inom varje handlarbolag en person, compliance officer, skall vara utsedd att ansvara för att bolaget följer de etiska reglerna och även i övrigt upprätthåller en hög standard. Varje bolag har dessutom en regelbok som löpande uppdateras och vars innehåll samtliga anställda skall äga kännedom om.
Norge
Den norska värdepappersmarknaden företer stora likheter med den svenska. Det finns liksom i Sverige två slag av fondkommissionärer, dels aktiebolag som bedriver fondkommissionsverksamhet och dels fondkommissionsverksamhet som bedrivs av bank. En gemensam beteckning de norska fondkommissionärerna är fondsmeglerforetak. Deras verksamhet regleras främst i lov 14 juni 1985 nr 61 om verdipapirhandel. De norska fondsmeglerforetaken äger inte rätt att bedriva någon form av kreditgivning eller inlåning på konto av kundmedel. Som namnet anger är de i första hand mäklare, och i den tidigare lagstiftningen var de förbjudna att handla med värdepapper för egen räkning och därmed förelåg också förbud mot självinträde.
Fondsmeglerforetak kan numera, med den begränsning kravet god meglerskikk medför, köpa, sälja och teckna värdepapper för egen räkning om det sker som ett led i fondkommissionsverksamheten och för att underlätta denna verksamhet. Handel för egen räkning får med vissa undantag endast ske med annat fondsmeglerforetak. För att äga rätt till handel för egen räkning krävs att fondsmeglerforetaket anskaffar en säkerhet 50 milj. kr. för det risktagande denna handel innebär. Ett fondsmeglerforetak har rätt att bedriva egenhandel med annan motpart än annat fondsmeglerforetak om handel sker med börsnoterade aktier och avser mindre än en börspost. Motsvarande regel gäller om handel sker med aktier som till antalet understiger en börspost men som tillsammans med andra aktier omfattas av samma uppdrag. Fondsmeglerforetak har däremot rätt att bedriva egenhandel med obligationer med annan motpart än annat fondsmeglerforetak. Om så sker skall det särskilt upplysas att fondsmeglerforetaket är motpart.
Aktiebolag som är fondsmeglerforetak kan ha ett handelslager av börsnoterade norska aktier till ett anskaffningsvärde som motsvarar högst tre gånger bolagets bokförda kapital och ett handelslager av icke börsnoterade aktier till ett anskaffningsvärde som motsvarar högst bolagets bokförda egna kapital. Värdet av ett fondkommissionsbolags handelslager av obligationer kan högst uppgå till 20 gånger eget kapital för obligationer med
Bilaga s. 49Värdepappersmarknaden 51
löptid över tolv månader och 40 gånger eget kapital för obligationer med löptid under tolv månader.
Om ett fondsmeglerforetak uppträder som market maker, dvs. officiellt ställer förpliktande köp- och säljkurser för ett visst antal aktier eller obligationer, har det rätt att bedriva egenhandel även mot annan än annat fondsmeglerforetak. Foretak som ställer officiella kurser skall på förhand lämna meddelande härom till myndigheterna och fondbörsen. Egenhandel är förbjudet att bedriva med värdepapper som gesut av det egna bolaget eller av moderbolag. Åtagandet att uppträda market maker innebär att fonds-
som meglerforetaket ställer tvåvägspriser för en viss tidsperiod och åtagandet avser ett visst minsta antal aktier eller obligationer. Minimigränserna för antalet värdepapper en market maker åtagit sig att handla med per transaktion är relaterade till värdepapperenas likviditetsgrad. Vidare anges maximala gränser för avvikelse mellan köp- och säljkursen till skydd för kunderna.
Etiska normer för fondsmeglerforetak utarbetas av Norges Fondsmeglerförbund. Syftet med normerna är att bidra till en välordnad värdepappershandel. Det är tradition i Norge att lagstiftningen kompletteras med etiska normer och detta gäller speciellt branscher där lagstiftningen uppställer krav. De etiska normerna är detaljerade rekommendationer vilka reglerar en fondsmegleres samtliga uppdrag och transaktioner. För att upprätthålla en hög etisk standard och för att tillse att marknaden reagerar mot avarter i handeln väljer Norges Fondsmeglerförbund ett etiskt råd som har befogenhet och skyldighet att ingripa och till förbundet föreslå sanktioner.
9.5
Bilaga s. 49Utredningsuppdraget
9.5.1¶Direktiven
Bilaga s. 49Kreditmarknadskommitténs direktiv slår fast vissa principer för strukturen på kreditmarknaden som anses vara allmänt omfattade.
Ägande och traditionell kreditgivning skall inte blandas.
Vissa typer av verksamhet skall bedrivas i särskilda institut. Här nämns uttryckligen försäkringsverksamhet och fondkommissionsverksamhet. Motiven för att bedriva fondkommissionsverksamheten avskild från annan finansiell verksamhet anges vara behovet av att skydda värdepappersmarknaden från störningar.
Finansiell verksamhet i övrigt kan behöva drivas i olika former.
Kreditsystemet måste skyddas från icke seriösa utövare av finansiell verksamhet. Direktiven diskuterar vidare de förändrade förhållanden som inträtt på kreditmarknaden. Till den förändrade bilden hör bl. a. den växande be-
Bilaga s. 5052 Värdepappersmarknaden
tydelse som penningsmarknadsoperationer fått för andra institut än banker och finansbolag. Det gäller framför allt fondkommissionsbolag som vid sidan av sin ordinarie verksamhet som värdepappersförmedlare bedriver en allt aktivare handel för egen räkning i kortfristiga värdepapper och annan finansförvaltning.
I direktiven hänvisas dock till den begränsningsregel som infördes genom FkL och som innebär att fondkomissionärerna från och med år 1985 har begränsade möjligheter att inneha värdepapper i eget lager.
Vid den särskilda behandlingen av fondkommissionsbolagens problem anförs att dessa bolag efter hand expanderat sin verksamhet på
nya områden, bl. a. genom kraftigt ökad handel för räkning i kortfristiga
egen obligationer, bankcertifikat och statsskuldväxlar. När det gäller kreditgivning anmärks att denna, som visserligen sker mot säkerhet i värdepapper, synes ha ökat så att den i praktiken närmar sig företagsfinansiering. Det är kommitténs uppgift att bedöma om denna vidgning verksamheten kan
av komma i konflikt med fondkommissionsbolagens uppgift som förmedlare
av värdepapper för annans räkning. Kommittén bör också, det behövs,
om utarbeta mer preciserade regler för vilka slags verksamheter är för-
som enliga med fondkommissionsbolagens primära uppgift.
9.5.2¶Till kommittén överlämnade
Bilaga s. 50frågor m.m.
I en framställning till regeringen den 7 december 1983 hemställde Säfveåns AB och BB Independent Investment AB att 25 § FkL, den k.
s. sambandsparagrafen, skulle ändras så att den tidigare lagstiftningens regel om att tillståndet att bedriva fondkommissionsrörelse kunde återkallas det
om inte kunde antas att sambandet skulle medföra menliga verkningar för kunderna eller det allmänna, skulle återinföras. I andra hand önskades en förändring av dispensinstitutet så att permanenta lösningar kunde uppnås i stället för dispenser under högst två år, som dittills hade givits.
Bankinspektionen avstyrkte bifall till framställningen, och konstaterade att bestämmelserna i 25 § FkL är ett oundgängligt komplement till inskränkningarna av lagrets storlek i 16 Dessa inskränkningar skulle eljest kunna kringgås genom att lager aktier och egenhandel förlades till ett
av närstående företag. Det sätt att lösa intressekonflikten, som förslagsställarna önskade, skulle enligt inspektionens uppfattning medföra att intressekonflikten i praktiken inte beaktades. Inspektionen menade att erfarenheterna och utvecklingen inom börshandeln i Sverige under senare år inte visade att intressekonflikterna minskat utan snarare att det fanns anledning till skärpt tillsyn på detta område.
I regeringsbeslut den 30 maj 1984 hänvisade regeringen till att frågan om hur förhållandet mellan ett fondkommissionsbolag och närstående bolag skulle regleras ingående övervägdes så sent som år 1979 i samband med tillkomsten av FkL. Eftersom frågan också kunde komma att beröras i det arbete med en allmän översyn av kreditmarknadens struktur som då nyligen
Bilaga s. 51Värdepappersmarknaden 53
hade inletts av kreditmarknadskommittén fann regeringen inte skäl att ta upp frågan om ändring i 25 § FkL. I propositionen till de lagändringar angående finansiella koncerner som trädde i kraft den 1 juli 1987 behandlas reglerna som begränsar fondkommissionärernas handelslager, prop. 198687: 148. Härvid anfördes bl. a. följande:
Begränsningsregeln har efter hand förändrats så att det maximala innefår uppgå till 50 milj. kr. Det kan finnas skäl med hänsyn till havet nu den stora ökningen kommissionshandeln att överväga en höjning av av gränsen för handelslagret. Flertalet fondkommissionärer har i dag ett uppgår till 50 milj. kr. Således har mindre banker och handelslager som fondkommissionsbolag möjlighet att ha ett lika stort handelslager som de största bankerna och fondkommissionsbolagen. Särskilda problem med begränsningsregeln uppstår när fondkommissionsrörelse skall dni finansiell koncern dotterbolag i form av såväl bank som vas en av fondkommissionsbolag. Begränsningsregeln bör bl. a. mot bakgrund av vad nämnts över i ett annat sammanhang. En ny konstruktion för nu ses handelslager begränsning bör då sökas.
Under år 1982 hemställde ett antal fondkommissionsbolag om ändringar i kapitaltäckningsreglerna såatt kapital ett bolag lånat mot reverser med som efterställd betalningsrätt skulle räknas in i bolagets kapitalbas samt att kapitaltäckning inte skulle erfordras för fordringar för vilka säkerheten statsobligationer eller motsvarande. utgörs av I beslut den 4 november 1982 vidtog regeringen ingen åtgärd med anledning av framställningen.
9.5.3¶Övriga kommittéer på
Bilaga s. 51värdepappersområdet
Under våren 1987 tillsatte regeringen en kommitté med uppgift att göra en översyn av förhållandena på värdepappersmarknaden värdepappersmarknadskommittén. I kommittédirektiven anges att centrala delar av fondkommissionslagstiftningen bör tas under förnyat övervägande. Kommittén bör bl. utreda reglerna handelslager i värdepapper, självintrâde och a. om blankning. I denna del föreskrivs att samråd bör ske med kreditmarknadskommittén gör allmän översyn av fondkommissionslagstiftningen. som en Värdepappersmarknadskommittén räknar med att avsluta sitt arbete under 1989. Regeringen beslutade den 15januari 1987 att tillkalla en särskild utredare för att utreda frågor rör optioner avseende bl. a. aktier och andra som finansiella instrument. Utredningen sitt slutbetänkande under våren avgav 1988, varvid vissa delar uppdraget överlämnades till värdepappersmarkav nadskommittén.
Bilaga s. 5254 Värdepappersmarknaden
9.6
Bilaga s. 52Överväganden
I detta avsnitt redovisar kommittén sina överväganden och förslag såvitt avser värdepappersmarknaden. Inledningsvis under avsnitt 9.6.1, utvecklar kommittén sin syn på i vilken riktning den framtida svenska värdepappersmarknaden kan komma att utvecklas varvid även bl. a. en ny term fondhandlarbolag föreslås för de bolag är aktiva handlare på - som som penningmarknaden. Termen fondkommissionsbolag förbehålls dels de aktörer på penningmarknaden uteslutande bedriver kommissionshandel, som dels bolagen på aktiemarknaden. Distinktionen mellan dessa bolag upprätthålls inte i avsnitt 9.6 utan termen fondkommissionsbolag omfattar även fondhandlarbolag när annat inte sägs. I avsnitten 9.6.2-10 redovisar kommittén övriga frågeställningar som övervägts och i förekommande fall förslag till förändringar.
9.6.1¶Framtida marknader
Bilaga s. 52Vid sina överväganden utgår kommittén från den uppdelning olika av funktioner kreditmarknaden och aktiemarknaden, som beskrivits under avsnitt 2.2. De olika verksamheterna på värdepappersmarknaden skulle kunna sammanfattas med följande fyra beteckningar; kommissionshandel på aktiemarknaden, kommissionshandel på kreditmarknaden, handel i egen räkning på aktiemarknaden och handel i räkning på kreditmarkegen naden. Kreditmarknadens värdepappershandel benämns i anslutning till gängse språkbruk fortsättningsvis penningmarknaden, oavsett att där bedrivs handel även med obligationer. Kommittén har redan i 8 kap. behandlat begreppet finansieringsverksamhet. I det följande skall kommittén diskutera hur de övriga funktionerna på marknaden bör organiseras. Det betyder att frågor kommer att ställas hur aktiemarknaden med upprätthållande skyddsintressena kan av anpassas till utvecklingen liksom i vad mån penningmarknaden behöver regleras. Funktionerna marknaderna kan tidigare nämnts indelas i kommissom sion och handel i egen räkning. Kommissionsfunktionerna på aktie- och penningmarknaden är i Sverige reglerade genom FkL medan handlarfunktionen på penningmarknaden är oreglerad. Handel för egen räkning i aktier är för fondkommissionärer endast tillåten i mindre utsträckning genom att deras möjlighet att inneha aktier i handelslager är begränsad. Någon handlarmarknad i egentlig mening för aktier har därför inte kunnat utvecklas inom landet. Sedan länge finns i utlandet en handlarmarknad, och i vissa fall även en s. k. market maker marknad, i svenska aktier. Detta och andra omständigheter medför konkurrenssnedvridning en till nackdel för de inhemska aktörerna på den svenska aktiemarknaden. Det finns bl. mot a. denna bakgrund anledning att pröva förutsättningarna för svensk handen larmarknad i aktier. Den svenska penningmarknaden fungerar i dag utan styrning genom lagstiftningen i den meningen att det inte finns något krav på auktorisation
Bilaga s. 53Värdepappersmarknaden 55
eller på att institut och handel denna marknad skall stå under bankinspektionens tillsyn. Tillstånd krävs dock alltid om kommissionshandel förekommer i företaget. Marknaden har dock noga följts av riksbanken, som aktivt för den skulle komma till stånd. Som framgått av även agerat att tidigare avsnitt har aktörerna i flertalet fall själva valt att komma under bankinspektionens tillsyn och erhålla auktorisation även om de endast i mycket begränsad utsträckning fungerat som kommissionärer. Bankinspektionens tillsyn har i enlighet med FkL inriktats på kommissionärsrollen och mindre på handlarrollen. I avsaknad lagregler och clearing med säkerav hetssystem, har aktörernas positioner endast styrts av interna risklimiegna Bankinspektionen företar dock regelbunden uppföljning av företer. en tagens riskexponering och administrativa rutiner. En jämförelse mellan genuin handlarmarknad och den kombination av en kommission och handel dagens svenska aktiemarknad, och i vissa som avseenden även penningmarknaden, är exempel på, ger vid handen följande. Utgångspunkten för den svenska modellen är en fondkommissionär som i princip uteslutande skall kommissionär. Fondkommissionärens agera som uppgift är att alltid i kundens intresse. Som tidigare har framgått har agera vissa praktiska hänsyn gjort att kommissionärsrollen modifierats genom att kommissionärerna tillåtits att hålla ett handelslager och att genom detta lager göra affärer för räkning. Lagrets storlek har dock begränsats egen såvitt innehav aktier för penningmarknadsinstrument finns avser av men ingen lagerbegränsning. Genom rätten till eget lager har en potentiell
intressekonflikt byggts in i systemet eftersom fondkommissionären samtidigt han har att utföra sin primära uppgift att i varje situation som tillvarata kundens bästa kan göra affärer för egen räkning. Genom att genomlysningen affärerna hittills inte har varit fullständig, har möjligav heterna varit begränsade att i efterhand kontrollera gjorda affärer.
handlarmarknad får kunden bättre möjligheter än vid kommissions- I en omedelbart ställning till ett givet pris, och avslut kan i en sådan handel att ta marknad komma till stånd genast, eftersom affären inte är beroende av att
kommissionären måste finna en motpart. Fondkommissionslagstiftningen har alltsedan dess tillkomst- burits upp skyddsintressen. En grundtanke har varit att allmänheten vid av väsentliga köp och försäljning värdepapper inte skall behöva riskera att anförtro av uppdrag åt handlar i strid med uppdragsgivarens insina personer, som dålig ekonomisk ställning åsamkar uppdragsgivaren tressen eller genom en förluster. En bärande tanke bakom kreditmarknadskommitténs förslagi stort är att reglerna för de olika instituten skall så flexibla att de medger en vara anpassning till nyheter på de olika delmarknaderna. När nu ifrågavarande skall till utvecklingen är det angeläget att de enskilda lagstiftning anpassas skyddsintressena inte träds för när. handlarmarknad renodlas åtminstone teoretiskt de intressekon- I en - föreligga mellan kunden och handlaren genom att kunden flikter som kan
Bilaga s. 5456 Vârdepappersmarknaden
alltid har att utgå från att handlaren i eget intresse. Som ttidgare agerar redovisats är det i dagens system förenat med stora besvär för enskilda kunder att kontrollera att kommissionär inte eller närståendes en satt egna intressen före kundens. Denna intressekonflikt minskar i en genomlyst marknad genom att kunden inte blir utlämnad till prissättning sker en som utan hans insyn eller kontroll. Kommittén anser att det med hänsyn till önskemålet på tillatt ett fredsställande sätt lösa problematiken kring intressekonflikterna inte finns skäl att i en framtida modell tillåta den väljer att marknadsföra sig som som kommissionär att också göra affärer för räkning. En sådan möjlighet egen för kommissionärer bör alltså i princip inte ges. För handlare bör dock inte uppställas hinder mot att göra kommissionsaffärer. Kunden utgår ändå från att handlaren alltid agerar i eget intresse. Som redan har framgått kan det dessutom ibland finnas ett behov även för ett företag uppträder som som handlare att utföra affärer i kommission.
9.6.1.1¶Aktiemarknaden
Bilaga s. 54Enligt kommitténs mening är det angeläget att förutsättningar skapas för en så effektiv aktiemarknad som möjligt. Ett sätt är att efter utländsk förebild möjliggöra en handlarmarknad även i aktier. En sådan möjlighet skulle ligga i linje med kommitténs önskan att skapa ett så flexibelt system som möjligt med större valfrihet såväl för kunderna som för aktörerna själva. Förutsättningar för en bättre lösning än för närvarande intressekonav fliktsproblematiken skulle också föreligga. När det gäller introduktionen i Sverige av en handlarfunktion på aktiemarknaden, och vidareutvecklingen denna funktion möjav genom att liggöra market making, kan följande anföras. Svårigheter föreligger att genom lagstiftning tillskapa handlarfunktionen och market maker rollen. Dessa bör enligt kommitténs mening i stället växa fram inom ramen för den existerande aktiemarknaden. Då skapas de bästa förutsättningarna för att nödvändiga handelsregler successivt etableras marknaden. Den existerande lagstiftningen uppställer emellertid vissa hinder för en sådan utveckling. Vad som fordras för att dylik handel skall kunna uppkomma är en för det första att handlarnas lager tillåts vara större än i dag. En ytterligare förutsättning är att blankning, innebärande rätt sälja värdepapper att som inte finns i lager, tillåts samt att efterhandel föranleder efteranmälan så som långt möjligt begränsas med hänsyn till kravet på full och omedelbar insyn i samtliga affärer. För att underlätta introduktionen sådan marknad bör också ett av en centralt registrerings- och avslutssystem finnas tillgängligt. Risken för felaktig prissättning torde kunna effektivt motverkas genom ett sådant system, till vilket alla gjorda affärer omgående rapporteras och från vilket all affärsinformation löpande offentliggörs. Bland de uppgifter som bör rapporteras till systemet kan nämnas kommissionärhandlare, pris, kvantitet motpart, och affärstidpunkt. Därigenom åstadkoms vad brukar kallas som en genom-
Värdepappersmarknaden 57
Bilaga s. 55lyst marknad. Detta skapar betydligt bättre förutsättningar för att undvika intressekonflikter. Genom strikta regler om hur rapportering och offentliggörande affärer skall till kan det centrala informationssystemet om effektiv marknadsövervakning. En effektiv handlarmarkmedverka till en nad i aktier, eventuellt inkluderande en möjlighet till market making, förutsätter enligt kommitténs mening att alla avslut kan rapporteras och offentliggöras via ett centralt datasystem. Stockholms fondbörs förbereder införandet ett sådant system SAX-systemet. Systemet beräknas dock av fullt utbyggt förrän tidigast år 1990 jfr avsnitt 9.1.2.2. inte vara Kommittén mot bakgrund av nämnda förhållanden att tiden ännu anser inte är att för den svenska aktiemarknaden föreslå så genomgripanmogen de förändring införandet av handlarfunktionen skulle innebära. Komsom mittén överlämnar frågan till värdepappersmarknadskommittén att om den finner tillräckliga skäl härtill föreligga skapa lagtekniska förutsätt- ningar för att fullfölja tankegångarna genom att enligt sina direktiv överväga och föreslå sådana förändringar beträffande bl. a. handelslager, blankning och efterhandel, att handlarfunktionen möjliggörs på den svenska aktiemarknaden. Sådana regler kan inlemmas i 5 kap. KML som enligt kreditmarknadskommitténs förslag reglerar värdepappersmarknaden, eller
i ett särskilt kapitel i KML. Kommittén sålunda att ett eventuellt införande av handlarfunktioanser på den svenska aktiemarknaden bör anstå till dess de ovan redovisade nen förutsättningarna är för handen. Som framgår längre fram i detta kapitel gör kommittén FkL och föreslår att den med vissa förändringar, en översyn av diskuterade hänseenden, inarbetas huvudsakligen i 5 kap. dock inte i nu KML. Utöver dessa förslag till förändringar för aktiemarknaden föreslår kommittén att det nuvarande kravet på minsta aktiekapital för fondkommissionsbolagen kraftigt höjs från 500 000 kr. till 10 milj. kr. Denna lägsta gräns är anpassad till de krav på aktiekapital kommittén föreslår för andra institut på kapitalmarknaden. Höjningen kommer inte att innebära några problem för de fondkommissionärer som i dag är aktiva på aktiemarknaden eftersom flertalet redan i dag har aktiekapital som klart överstiger denna
grans.
9.6.1.2¶Penningmarknaden
Bilaga s. 55Det affärssystem byggts på den svenska penningmarknaden ställer som upp höga krav på aktörerna. Det krävs hög kompetens för att fatta de snabba beslut är förutsättning för att marknaden skall fungera. Det har som en därför från olika håll bl. från de nuvarande aktörerna på marknaden - a. krav på tillstånd för dem skall verka på denna marknad. Redan nu rests som fungerar det så att vissa de fondkommissionärer som tar aktiv del på av marknaden har givits ett begränsat tillstånd innefattande rätt att verka
endast denna marknad. Som tidigare framhållits är det från kommitténs utgångspunkt viktigt att grund läggs för så konkurrensneutral reglering som möjligt. Kommiten en
Bilaga s. 5658 Värdepappersmarknaden
tén har i annat sammanhang framlagt förslag att vissa kapitaltäckningsom krav skall ställas placeringar utanför balansräkningen. Till sådana placeringar hänförs ett antal av de instrument förekommer på penningmarksom naden. Det är viktigt att samma typ av placering eller transaktion träffas av ett lika stort kapitalkrav oberoende av vilket institut innehar placeringsom en eller utför transaktionen. Detta vore inte möjligt om någon aktör helt eller delvis skulle stå utanför tillsyn och kontroll. Det finns även andra skäl som talar för auktorisationsprövning och kontinuerlig tillsyn över samtliga penningmarknadsaktörer. För de institutioner och företag som lånar mycket kapital på penningmarknaden är det upp ett oavvisligt krav att emissionsinstituten fungerar väl. För instituten själva är det dessutom av stor vikt att de uppnår viss status. De bör bl. ha en a. en betryggande kapitalbas. Sammantaget finner kommittén att det är nödvändigt att ställa samtliga penningmarknadsinstitut under tillsyn. Kommittén föreslår därför krav att på tillstånd införs för dessa, att krav på minsta aktiekapital uppställs och att företagen underställs motsvarande regler i fråga om kapitaltäckning och tillsyn som gäller för andra institut på kapitalmarknaden. Detta gäller såväl institut vilka fungerar som kommissionärer de vilka bedriver som egenhandel. Kommissionärerna på penningmarknaden bör enligt kommittén, i likhet med kommissionärerna på aktiemarknaden, ha ett aktiekapital på minst 10 milj. kr. Om en penningmarknadsaktör vill äga rätt att inneha instrument i lager och dessutom utöva handlarfunktionen på penningmarknaden, dvs. ta egna positioner i penningmarknadsinstrument och ha möjlighet att uppträda market maker, föreslår kommittén kravet på som att aktiekapital skall vara minst 25 milj. kr. På grund detta krav kommer av några av de fondkommissionärer i dag arbetar på marknaden och som önskar erhålla tillstånd att bedriva penningmarknadshandel, att tvingas öka sitt aktiekapital.
9.6.1.3 Definitioner m.m. Av vad som ovan redovisats framgår att kommittén inte lägger fram något lagförslag beträffande handlarfunktionen på aktiemarknaden, aktiemarknadshandel, eller market maker rollen på denna marknad. Avsikten är att värdepappersmarknadskommittén i enlighet med sina direktiv meri detalj skall utreda och överväga om, och i såfall hur, dessa funktioner kan införas på den svenska aktiemarknaden. När det gäller de övriga tre funktionerna nämligen aktie- och penningmarknadskommission samt penningmarknadshandel föreslår kommittén att följande tre definitioner införs i KML:
Aktiemarknadskommission nu fondkømmissionsrörelse Med aktiemarknadskommission i denna lag yrkesmässigt utövad verkavses samhet som avser handel i eget namn för annans räkning med aktie, annat bevis om delaktighet i bolag, samt andel i aktiefond.
Bilaga s. 57Värdepappersmarknaden 59
Penningmarknadskommission Med penningsmarknadskommission avses i denna lag yrkesmässigt utövad verksamhet som avser handel i eget namn för annans räkning med fond-
utgör aktie, annat bevis om delaktighet i bolag eller andel i papper, som aktiefond.
Penningmarknadshandel Med penningmarknadshandel avses i denna lag yrkesmässigt utövad verksamhet som avser handel för egen räkning med fondpapper, som utgör aktie, annat bevis om delaktighet i bolag eller andel i aktiefond.
Genom de nu föreslagna definitionerna för värdepappershandeln har kommittén sökt träffa de verksamheter som tidigare beskrivits och åsatt dem beteckningar som syftar till att öka förståelsen för innebörden av respektive verksamhet. Härigenom blir även strukturen på marknaderna lättare att överblicka. Beträffande definitionerna skall i detta sammanhang endast påpekas att kommissionärsfunktionerna, som de utformats, inte träffar de interbankmäklare som tidigare beskrivits under avsnitt 9.3.5.3. Lagtekniskt föreslår kommittén att reglerna om aktiemarknadskommission, vars definition alltså sakligt sett överensstämmer med den nuvarande definitionen av fondkommissionsrörelse, i tillämpliga delar förs över från FkL till KML. Förslaget innebär också att reglerna i KML utformas så att de omfattar penningmarknadskommission och penningmarknadshandel.
Vid överläggningar som kommittén haft med företrädare för instituten, och annan expertis på det branschområde det här gäller, har vissa bedömare ansett det troligt att i den framtida marknaden de effektivare handlarfunktionerna kommer att få försteg framför de, i vart fall teoretiskt sett, mindre effektiva kornmissionärsfunktionerna. Att nu göra mer bestämda förutsägelser om marknadernas utveckling torde dock inte vara möjligt särskilt som inverkan av skatter och avgifter snabbt kan påverka fördelningen mellan egenhandel och kommissionsrörelse. Emellertid saknas det anledning för lagstiftaren att för framtiden prioritera någon av verksamhetsformerna. Enligt kommitténs mening bör de i stället få förutsättningar att verka vid sidan av varandra under så konkurrensneutrala förutsättningar som möjligt.
Fråga uppstår om det krävs att särskilda institut bildas för att upprätthålla var och en av de beskrivna funktionerna. Här har emellertid kommittén funnit att den redan inslagna vägen är den mest ändamålsenliga. Ingenting hindrar nämligen att man som i dag inom ett företag integrerar de båda penningmarknadsfunktionerna med aktiemarknadskommission. En annan sak är att det kan vara viktigt att inom företaget särskilja de olika funktionerna. Kommitténs lösning innebär att man genom en flexibel lagstiftning skapar möjlighet för instituten att vara verksamma på marknaden oavsett om ett institut endast sysslar med en funktion eller blandar två eller flera funktioner.
Bilaga s. 5860 Värdepappersmarknaden SOU l9§8:29
Kommittén föreslår att det skall krävas tillstånd bankinspektioren i av varje särskilt fall för att utöva de olika definierade verksamheterna. För dem som väljer att uppträda endast penningmarknadskommissionär som bör ingen möjlighet finnas att utan särskilt tillstånd inspektionen utöva av någon av de båda andra verksamheterna. Däremot bör det möjligt för vara den som fått tillstånd att uppträda som handlare penningmarknaden att utan något särskilt tillstånd också bedriva penningmarknadskommission. För aktiemarknadskommission bör tills vidare de nuvarande reglerna om fondkommissionsverksamhet gälla med kommittén föreslagna ändringar. av Kommittén har inte funnit det lämpligt att behålla termen fondkommissionsbolag för de bolag som erhållit tillstånd att bedriva penningmarknadshandel. Kommission är nämligen för dessa bolag en missvisande benämning. Kommitténs förslag innebär i denna del att dessa bolag kallas fondhandlarbolag. Benämningen fondkommissionsbolag behålls för de bolag som uteslutande bedriver kommissionshandel på penningmarknaden samt för de bolag som är kommissionärer aktiemarknaden, de har trots att möjlighet att hålla ett visst handelslager. Som tidigare redovisats föreslår kommittén att skillnad i krav aktiekapital skall införas för bolagen. För kommissionshandel skall krävas ett aktiekapital minst 10 milj. kr. om medan för handlarfunktionen, grund av den högre risknivån i verksamheten, kravet bör vara större, förslagsvis 25 milj. kr. lägsta aktiekapital. som
9.6.2¶Utländskt
Bilaga s. 58ägande
Kommittén har i avsnitt 8.3.3 behandlat utländskt ägande i kreditmarknadsbolag. Som framgår av detta avsnitt infördes år 1983 förbud för utländska rättssubjekt att förvärva aktier i finansbolag och fondkommissionsbolag. Skälet till förbudet var att frågan om utländska bankers etablering i Sverige skulle kunna övervägas utan risk för störande konkurrenssnedvridningar under mellantiden. Kommittén har nu ansett tiden att upphäva det rådande vara mogen utlänningsförbudet eftersom frågan om utländska bankers etableringi Sverige numera blivit löst. Det saknas enligt kommitténs bedömning skäl att behandla förevarande bolag på annat sätt än företag i allmänhet. Det betyder att lagen 1982:617 utländska förvärv svenska företag bör bli om av tillämplig. Kontrollsubjekt enligt denna lag kommer alltså att efter tillstånd kunna förvärva samtliga aktier i ett sådant företag. Liksom beträffande kreditmarknadsbolagen bör prövningen tillståndsfrågan ankomma på av bankinspektionen.
9.6.3 konto
Bilaga s. 58Inlåning
Ingen annan än bank får ha inlåning på sådant konto bankerna allmänt som använder sig av. Fondkommissionsbolags inlåning skulle därför den - om inte uttryckligen sanktionerades i lag inte anses vara tillåten. Inlåningen -
Bilaga s. 59Värdepappersmarknaden 61
kommer huvudsakligen från bolagens fasta kunder och utgörs företrädesvis för beordrade värdepappersinköp, likvider för av förskottsinbetalningar av redan försålda värdepapper och utdelningsbelopp, som kunderna vill av hålla i beredskap för eventuella framtida förvärv eller låta stå inne i rent förräntningssyfte. Fondbörsutredningen redovisade av bankinspektionen vid utgången en år 1973 verkställd undersökning. Enligt denna undersökning hade det av förekommit, att inlåning mottagits conto även från personer och ina stitutioner utanför den fasta kundkretsen. För inlåningen tillämpade firmorsinsemellan något olika villkor. Även för kunderna till en och samma na firma kunde villkoren variera. Vid berörda undersökning konstaterades, att kunderna då i allmänhet disponerade sina tillgodohavanden avista men för del inlåningen den som utgjordes av stora poster gällde vanligen en av - speciella uppsägningsvillkor. Uttag fick i sådana fall endast göras med iakttagande viss uppsägningstid varierade mellan ett par dagar och av som någon månad. I fråga om den ränta som gottgjordes insättarna förekom också betydande variationer. l del fall motsvarade räntan den som en tillämpades bankerna på sparkasseräkning. I andra fall var räntan högre av och kunde t.o.m. överstiga räntan på s. k. specialinlåning i bank. I något fall lämnades avista tillgodohavanden inte någon ränta alls. På det övervägande antalet konton var behållningen under 100 000 kr. 91 °o. En behållning på 100 000- 500 000 kr. fanns 8 °o av kontona. På25 konton, eller på 1 %, behållningen större än 1 milj. kr. Enligt fondbörsutredvar ningens redovisning hade inlåningen i fondkommissionsfirmorna ökat markant under de närmaste åren före undersökningen. Ökningen har, som framgått det kommittén redovisade materialet, fortsatt sedan fondav av kommissionslagen trädde i kraft. Fondkommissionsbolagens inlåning har gammal tradition och internationella motsvarigheter. Det huvudsakliga syftet är att underlätta kommissionshandeln. Fondbördsutredningen konstaterade att kundkontot fyllde en funktion i kommissionshandeln. Utredningen ville emellertid inte medverka till utveckling kunde uppfattas som en inbrytning i bankernas en som ensamrätt att ta emot inlåning från allmänheten på bankräkning. Däremot ansåg utredningen att kundkonto i och för sig borde tillåtas när det hade ett omedelbart samband med kommissionshandeln. Utredningen pekade emellertid på den risk som insättaren löper i händelfondkommissionärens konkurs. Insättarens fordran har där endast se av karaktären oprioriterad fordran. Utredningen diskuterade därför att av införa krav att de kundmedel som en fondkommissionsfirma mottar omedelbart avskiljs från medel genom insättning på räkning i bank. egna Härigenom skulle, menade utredningen, så långt det är möjligt, kommissionskunden säkerställas. Utredningen jämförde härvidlag med vissa andra kategorier också arbetar på uppdragsbasis och med någon form av som auktorisation, där principen om avskiljande eller rent av förbud att över huvud taget mottaga klientmedel gäller. För advokater gäller ex. enligt stadgarna för Sveriges Advokatsamfund skyldighet att hålla penningmedel
Bilaga s. 6062 Värdepappersmarknaden
som tillhör advokatens huvudman avskilda från egna medel. Vidare är auktoriserade revisorer förbjudna att handha medelsförvaltning för företag i
vilka de är revisorer. Ytterligare exempel utgör fastighetsmäklare är som auktoriserade av handelskammare. För dem gäller handelskammarens rekommendation att mäklaren skall hålla de penningmedel som han mottar av klient avskilda från egna eller i rörelsen ingående medel.
Den minskade risk som kunden insättaren i fondkommissionsfirma - en — skulle löpa, om regel insättning kundmedel på en om av bankräkning infördes talade enligt utredningens mening för att fondkommissionsfirmor-
na skulle åläggas att hålla sina kundmedel avskilda från egna medel. Den vanlige kommissionskunden skulle med sådan lösning så långt en vara möjligt skyddad när han vände sig till auktoriserad fondkommissionsen firma. Enligt utredningens uppfattning skulle ett arrangemang, där fondkommissionsfirman skyldig att hålla klientmedelskonto var ett i bank, inte nämnvärt försvåra regleringen av ett kundförhållande. På kontot skulle samtliga de medel uppsamlas som en fondkommissionsfirmas kunder läm-
nade för värdepappersaffärer. Fondkommissionsfirmans rörelse skulle få finansieras på annat sätt än med kommissionskundens kontomedel. Det skulle självfallet stå kunden fritt att mot revers låna ut till fondpengar kommissionsfirman. Utredningen konstaterade kunden i sådant att fall skulle bli mer benägen att beakta att risken med kreditgivningen är en annan än den som föreligger när deponerar sina på en person pengar inlåningsräkning i bank. en Utredningen ansåg emellertid att kundkontot på ett smidigt sätt reglerade det löpande betalningsförhållandet mellan fondkommissionsfirma och en dess kunder och därigenom underlättade kommissionshandeln, och stanna-
de därför för en kompromiss som ansågs ägnad att dels göra kunden insättaren medveten sin risksituation, dels slå vakt - om om bankernas ensamrätt till inlåning. Utredningen föreslog sålunda som en huvudregel att fondkommissionsfirmorna skulle åläggas avskilja att genast och på räkning i bank insätta de medel som fondkommissionsfirmorna mottog med redovisningsskyldighet, dvs. alla medel fondkommissionsfirma i egenskap som en av kommissionär mottar från uppdragsgivare. Emellertid borde det enligt utredningen öppnas möjlighet för fondkommissionsfirmorna träffa att ett sådant avtal med sina kunder att de inte behövde avskilja mottagna medel. Avtalet gavs den innebörden att fondkommissionsfirma en tills vidare befriades från skyldigheten att avskilja mottagna medel insättning på genom bankräkning. Om avtal har träffats, får fondkommissionsfirmorna motta medel på kundkonto och använda dem i den rörelsen. Även egna om ett dylikt avtal föreligger, får kundkontot användas enbart för att motta förskott på värdepappersaffärer och försäljnings- och utdelningsbelopp, avsedda att utbetalas eller tämligen omgående reinvesteras. Avtal får alltså endast slutas beträffande sådana medel som står i ett nära samband med
kundens värdepappersaffärer. De medel står inne på kontot får inte som användas för andra utbetalningar än sådana värdepapperstranssom avser aktioner. Medel får sålunda inte användas till verkställa periodiskt att
Bilaga s. 61Värdepappersmarknaden 63
återkommande utbetalningar såsom skatter och dylikt. Utredningen ansåg det angeläget att avtalet mellan kund och fondkommissionsfirma klarlade kontots funktioner. Enligt utredningens mening var det därför ett krav att avtalet skall upprättas skriftligen. Inlåningens betydelse i förhållande till fondkommissionsbolagens omsättning är i stort sett oförändrad sedan år 1975, även om andelen har fluktuerat åren. Den lagen valda huvudregeln, att kundmedel genom av skall avskiljas och insättas på räkning i bank, avtalas regelmässigt bort. De ifrågavarande medlen används alltså som rörelsemedel i bolagen. Kommittén föreslår kapitaltäckningsregler för fondkommissionsverknya samhet. Dessa regler syftar emellertid endast till att i huvudsak anpassa kapitaltäckningen i fondkommissionsbolag efter vad som gäller för andra institut på marknaden. Även Soliditeten i bolagen genom denna åtgärd i om viss utsträckning kommer att stärkas, är sådana regler på intet sätt en garanti för att bolagen inte kan i konkurs. För den enskilda kunden torde det avtal varigenom han medger bolaget att mottaga och använda medlen på kundkontot som rörelsemedel, vanrutinåtgärd. Då kunden får kontakt med bolaget ligtvis framstå som en föreläggs han sålunda regelmässigt ett sådant avtal men ofta även andra, däribland ett rebelåningsavtal, varigenom bolaget medges rätt att vidarepantsätta kunden eventuellt pantsatta aktier. Det torde för flertalet av de av små aktiesparare som är kunder hos fondkommissionsbolagen inte vara fullt klart att medlen kundkontot kommer att användas som rörelsemedel och att kunderna i fall konkurs endast har en oprioriterad fordran på - av — bolaget. Om i stället huvudregeln tillämpades, dvs. att kundernas medel var avskilda och insatta på bank, skulle vid en konkurs i fondkommissionsbolaget kunderna ha separationsrätt och därmed inte drabbas av några förluster. Kommittén har diskuterat olika möjligheter att förstärka skyddet för kundernas medel vilka används av fondkommissionsbolagen som rörelsemedel. Ett alternativ att frånta bolagen möjligheten att avtala bort vore huvudregeln, så att kundmedlen alltid hålls avskilda och är säkrade vid eventuell konkurs. Denna lösning skulle dock innebära att kundkontona skulle försvinna och därmed även kontonas funktion att underlätta kommissionshandeln genom att som ovan nämnts på ett smidigt och enkelt sätt reglera det löpande betalningsförhållandet mellan fondkommissionsbolaget och dess kunder. Således skulle denna lösning till viss del i praktiken försvåra regleringen kundförhållandet samtidigt som den skulle frånta av fondkommissionsbolagen möjligheten att använda kundmedlen som rörelsekapital. Ett annat alternativ tillgodoser kraven på att dels stärka kundskyddet som och dels behålla kundkontots viktiga funktion vore att söka införa möjligheten att försäkra insättarmedlen. Om sådan försäkring tecknats, innebärande skydd för insatta medel kundkonto, skulle hinder att använda medlen som rörelsemedel föreligga. Av redovisningen framgår att kundkontot har flera funktioner. Kommit-
Bilaga s. 6264 Värdepappersmarknaden
téns uppfattning är att det tyngsta skälet för att bibehålla någon form av inlåning är fondkommissionärernas behov att på ett smidigt och effektivt av sätt kunna motta och i vissa fall kräva förskottsinbetalningar för beordrade värdepappersinköp. Det är sålunda inte fråga uppdrag från mindre om placerare utan affärer med stora belopp. I möjligheten till förskottsinbetalning ligger även en garanti för kommissionären, att betalning inte uteblir utan sker i rätt tid. Kommittén har övervägt frågeställningarna och sökt finna ett praktiskt fungerande förfaringssätt. Huvudregeln bör enligt kommittén alltjämt vara, att de medel som kunderna olika skäl har innestående hos fondkommisav sionsbolaget genast skall avskiljas och insättas på räkning i bank. Kommittén har i annat sammanhang på anförda skäl avvisat tanken på att införa en s. k. insättarförsäkring inom banksektorn för att därigenom trygga på bankkonton insatta medel. Vad beträffar kundkonto hos fondkommissionsbolag föreligger enligt kommitténs mening delvis andra syften och förutsättningar. Kommittén har funnit att ett sådant försäkringssystem med fördel bör kunna införas när det gäller skydd för kundmedel hos fondkommissionsbolag. Härigenom skulle kundens medel alltid vara säkrade vid konkurs och kundkontots betydelsefulla funktion för handeln skulle finnas kvar. Kommittén föreslår därför att huvudregeln kompletteras med en möjlighet för fondkommissionsbolag att teckna försäkring för kundmedlen och därmed ha möjligheten att tillhandahålla kundkonton i bolaget. Rätten att avtala bort huvudregeln ersätts således med ett krav på försäkring för samtliga på konto insatta medel. För det fall ett fondkommissionsbolag alternativ i som stället väljer att anskaffa bankgaranti bör inget hinder häremot resas om därigenom samma skydd för kundmedlen skapas. Denna försäkring eller garanti skall vara godkänd av bankinspektionen och utformad så att ersättningen tillfaller kunden om fondkommissionsbolaget försätts i konkurs. Fondkommissionsbolag som inte tecknat försäkring eller anskaffat en garanti av nämnt slag, skall enligt huvudregeln hålla kundmedlen avskilda i bank. För det fall avsteg gjorts från lagens huvudregel och försäkring tecknats eller garanti anskaffats bör kunden i varje särskilt fall underrättas härom. Detta kan ex. göras genom att kunden på kontoutdraget upplyses om att pengarna kontot placerats i bank eller försäkratsgaranterats genom av bankinspektionen godkänd försäkringgaranti. Liksom tidigare utredningar har kommittén funnit att begreppet inlåning i möjligaste mån bör reserveras för bankinlåning. Kommittén förutsätter att den framtida inlåningen hos fondkommissionsbolag får så gott utesom slutande karaktären av förskottsinbetalningar för beordrade värdepappersaffärer. Medel på dylikt konto kommer att innestå längst någon månad eftersom inbetalningarna i första hand syftar till att underlätta likviditetshanteringen och garantera avslut och betalning vid större kommissionsaffärer. Något hinder mot att liksom i dag betala ränta på förskottsinbetalningar bör inte uppställas. I avsikt att alltmer särskilja begreppet inlåning och reservera detta för bank föreslår kommittén att fondkommissionsbolagens förfogande över kundmedel i framtiden bör benämnas förskottsmedel och inte, som för närvarande, inlåning på konto.
Bilaga s. 63Värdepappersmarknaden 65 sou 1933;29
9.6.4¶Rebelåning avpantsatta värdepapper
Bilaga s. 63Samtidigt med 1919 års lagstiftning om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet tillkom lagen 1919:242 med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper. Motivet för den senare lagstiftningen var bl. a. en rådande uppfattning hos fondhandlare att de kunde företa praktiskt taget vilka förfoganden som helst ex. för egna spekula-
tioner eller för att fullgöra egna likvider förutsatt att de på utsatt tid till
ägarens disposition ställde ett lika antal papper av samma slag som de mottagna. Lagstiftaren ställde därför krav på att medgivandet av ägaren att förfoga över papperen skulle ske formbundet. Vidare ville man ge ett effektivt skydd mot pantsättning av en ursprunglig panthavare på strängare villkor än de för vilka panten häftade hos denne. Lagen gjordes generellt tillämplig på panthavare, dvs. även utanför kretsen av fondkommissionärer. I övrigt, dvs. vid innehav av annan tillhörigt fondpapper för försäljning i kommission, inköp i kommission eller för förvaring gjordes lagen tillämplig på fondkommissionärer. I lagen stadgades att avtal genom vilken en fondkommissionär eller panthavare erhållit rätt att för annans räkning än ägarens förfoga över fondpapper var utan verkan om inte särskild överenskommelse hade träffats. Överenskommelsen skulle skriftlig och endast
vara innehålla överenskommelsen. Vidare skulle fondpapperen beskrivas såtydligt att de kunde skiljas från andra. Slutligen skulle det förfogande som avsågs noggrant anges. Som redan tidigare redovisats gällde för pantsatta fondpapper att de inte fick återbelånas av panthavaren annat än i förening med den fordran som panten utgjorde säkerhet för, om inte överenskommelse hade träffats om detta i sådan skriftlig handling som nyssnämnts, dvs. innefattande en noggrann beskrivning av värdepapperen. Inte i något fall fick återpantsättning eller överlåtelse ske av fondpapperen för högre belopp eller på strängare villkor än hos panthavaren. Förfogande i strid med nyssnämnda bestämmelser var straffbart som olovligt förfogande om det inte innefattade grövre brott.
Fondbörsutredningen konstaterade att de återgivna bestämmelserna till skydd för de av allmänheten pantsatta fondpapperen onekligen komplicerade en fondkommissionärs möjligheter till återfinansiering. En aktiv förvaltning av värdepapper medför att innehållet i de värdepappersposter som rebelånas kan växla väsentligt med korta intervall. Detta medförde enligt utredningen naturligtvis avsevärt besvär både för banker och fondkommissionsbolag. De senare måste ex. vid varje förändring införskaffa medgivande till belåningen med specifik angivelse av värdepapperen.
Utredningen övervägde att föreslå att lagen, med hänsyn till de komplikationer den medförde för fondkommissionsfirmorna, skulle avskaffas. Lagen gällde emellertid inte enbart fondkommissionärer. Den träffade en vidare krets av personer som mottog fondpapper som pant. De som gav kredit mot säkerhet av fondpapper hade enligt utredningen på senare tid ökat i antal. Utredningen konstaterade att fondkommissionsfirrnorna inte alltid på ett tillfredsställande sätt hade iakttagit lagens bestämmelser. Ut-
Bilaga s. 6466 Vârdepappersmarknaden
redningen ansåg att hänsyn till den olägenhet lagens bestämmelser medförde för fondkommissionärer och panthavare fick vika för det skydd som den gav personer vilka investerar i sådana värdepapper som avsågs i lagen. Utredningen föreslog därför att lagen borde bibehållas. Emellertid beaktades olägenheten av den dåvarande lagen på det sättet att specifikationen av de papper som avsågs föreslogs utgå till viss del.
Inom kommittén har diskuterats innebörden av lagbestämmelsens ordalydelse att återpantsättning eller Överlåtelse inte får ske för högre belopp eller på strängare villkor än hos panthavaren. Följande exempel har använts för att belysa problemet.
Aktieportfölj Kund A Kund B Kund B
Marknadsvärde 100 000 100 000 - 40 000 Belåningsvärde 70 000 70 000 70 000
—— Fondkommissionsbolaget förvaltar kunderna A:s och B:s aktieportföljer om vardera 100 000 kr. Såväl A som B har i bolaget pantsatt sina aktier som säkerhet för krediter upp till aktiernas belåningsvärde. Bolaget rebelånar de på detta sätt pantsatta aktierna i bank. Eftersom återbelåning inte få ske för högre belopp eller på strängare villkor än de för vilka de häftar hos bolaget, pantsätter bolaget aktier värderade till 200 000 kr. för en fordran om 140 000 kr. Efter någon tid minskar värdet på från
B:s aktier kraftigt - 100 000 kr. till 40 000 kr. Samtidigt går bolaget i konkurs och banken utnyttjar panten för att reglera krediten till bolaget. För att täcka sin fordran på bolaget om 140 000 kr. ianspråktar banken A:s aktier om 100 000 kr. och B:s aktier om 40 00 kr. Genom att de pantsatta aktierna av bolaget skiljs från fordringsbeviset och utan samband med detta återbelånas i banken, har inte banken kännedom om rättsförhållandet mellan bolaget och dess kunder och kan därför i god tro som i förevarande exempel ta i anspråk samtliga A:s aktier. När bolaget återbelånar A:s och B:s pantsatta aktieri en enhet utan samband med fordringsbevisen, kan således inträffa att A går förlustig äganderätten till de aktier som motsvarar skillnaden mellan marknadsvärdet och belåningsvärdet. A ges i stället en oprioriterad fordran om 30 000 kr. i bolagets konkurs.
Om det i praktiken kan till på det sätt som ovan beskrivits bör ifrågasättas om inte en annan lösning på rebelåningsproblematiken bör sökas. Den första frågan som kan ställas är om inte bolaget rebelånat A:s aktier på strängare villkor än som avtalats vid den ursprungliga pantsättningen. Dessa strängare villkor skulle bestå i att A:s aktier tillsammans med B:s aktier rebelånas i bank och att A:s aktier därmed svarar med sitt fulla värde för bolagets hela skuld till banken.
En genomgång av förarbetena till lagen 1979:750 om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper ger inget svar på frågan om det beskrivna förfarandet skulle utgöra en återbelåning på strängare villkor än de för vilka de häftar hos panthavaren. Lagregleringen, som alltså ursprungligen tillkom är 1919, kan sägas utgöra en påbyggnad på den bestämmelse som finns
Bilaga s. 65Värdepappersmarknaden 67
intagen i 10 kap. 6 § handelsbalken. Av uttalandena i förarbetena till 1919 års lag skulle kunna utläsas att återbelåning samtliga gäldenärers fondpapper utan samband med fordav ringsbevisen skulle tillåten. Även de fondpapper som pantsatts av vara om särskild gäldenär därmed svarar för fondkommissionsbolagets hela envar skuldsättning, utgör denna återbelåning ingen belåning på strängare villkor. Skälet till att särskild lag rätt att förfoga över annan tillhöriga en om fondpapper tillkom att det ansågs viktigt att i lag uppställa krav en var viljeförklaring från pantägarens sida för att panthavaren över huvud taget skulle ha rätt att återbelåna fondpapperen. Samtycke från pantägarens sida förelåg vid tiden före lagens tillkomst endast på såsätt att i det till panthavautfärdade skuldebrevet fanns bland övriga kontraktsbestämmelser ren - intaget ett i allmänna ordalag hållet medgivande för panthavaren att dispanten säkerhet för egna krediter. Ett undertecknande av ponera som skuldebrevet kunde knappast innefatta ett medgivande i det preciseraanses de hänseende som lagen sedermera förutsatte. Det borde starkt kunna ifrågasättas om inte en rebelåning, på sätt tidigare exempel visar, innebär rebelåning strängare villkor. Enligt förarbeteen torde emellertid bestämmelsen inte böra tolkas på detta sätt. Panthavana skall i stället informeras om de risker en dylik rebelåning innebär och ren ett klart samtycke till att panthavaren får förfoga över panten på dylikt avge sätt. Flertalet fondkommissionsbolag har emellertid i dag rutiner som minskar de risker kunden A i exemplet utsätts för. Genom datorbaserade kundregister håller bolagen löpande kontroll över varje enskild kund. Visar det sig en att värdet på kundens fondpappersinnehav minskar och inte täcker den fordran kunden har i bolaget, uppmanas kunden att reglera sin skuld till bolaget att tillskjuta visst ytterligare kapital. Kan inte kunden genom ex. utnyttjat kundens fondpapper för rebelåning i bank, detta och har bolaget kan bolaget byta ut kundens fondpapper från pantsättningen i bank och ersätta dessa med andra säkrare papper. Kundens fondpapper försäljer bolaget för att därmed få sin fordran hos kunden täckt. Att rebelåningsproblematiken är svår och uppmärksammas även av fondkommissionsbolagen framgår av en mall till de rebelåningsavtal som nu allmänt används, fig. 9.1. Fig 9.2 är ett exempel på ett avtal om rebelåning. Problematiken har även behandlats i debattartiklar och juridisk doktrin
varvid sakkunniga redovisat skilda ståndpunkter. Av det material kommittén framtagit framgår att rebelåningen av pantsatta fondpapper relativt sett fått allt mindre betydelse för fondkommisen sionsbolagen. En orsak till detta torde att flera av dem numera ingår i vara större koncerner, gjort bolagen mindre beroende av denna typ av som pantsäkerhet för sin upplåning. Kommitténs anser att fondkommissionsbolagen generellt inte skall beroende av denna form av säkerheter. Det vara bör allmänt så att dessa bolag skall klara sin upplåning med hjälp av vara sina tillgångar och rörelsens utveckling eller i annat fall med stöd av egna sina ägare. Det har ifrågasätts det på den svenska värdepappersmarknaom
Bilaga s. 6668 Värdepappersmarknaden
Fig. 9.1 Utdragur avtal om rebelåningavpantsattaaktier
§ X Såsom säkerhet för sina åtaganden enligt i § 1 angiven revers skall A pantförskriva och till B överlämna aktier till med belåningsvärde svarande mot låneskulden. Härvid skall beaktas att aktierna endast kan godkännas såsom pant till de belopp för vilket aktierna häftar hos A. Detta belopp, nedan kallat belåningsvärde, skall vid varje tid kunna utläsas ur A:s bokföring. A förbinder sig att noggrant iakttaga denna begränsning. Sker förändring i det belopp för vilket aktierna häftar hos A är A skyldig att förstärka panten i motsvarande mån.
Förskrivning av pant omfattar även pantens avkastning och varje annan av panten hårflytande rättighet.
Med pant avses i det följande allt som sålunda omfattas av pantförskrivning.
Vid pantförskrivning skall A försäkra, att A på grund av med ägarna till de pantsatta aktierna träffade skriftliga överenskommelser, upprättade enligt formföreskrifterna i 1919 års lag med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper, äger rätt att pantförskriva aktierna till B för belopp och på villkor som skett.
§ Y I de fall då någon av A:s låntagare reglerar hela sin skuld till A, skall A äga rätt att ur de pantsatta aktierna utfå det antal, som motsvarar låntagarens hela innehav, dock endast under förutsättning att det sammanlagda belåningsvärdet, bestämt enligt bestämmelserna i § X ovan, av de kvarvarande pantsatta aktierna icke understiger A:s skuld till B. Skulle värdet av kvarvarande pantsatta aktier understiga nämnda skulder, skall A såsom säkerhet pantsätta kontanta medel med så stort belopp att detsamma jämte belåningsvärdet å kvarvarande aktier svarar mot skulderna.
A skall jämväl äga rätt att ur de pantsatta aktierna uttaga aktier representerande endast en del av resp. låntagares hela innehav. Dylika uttag får ske endast under samma förutsättning som i föregående stycke.
I stället för att uttaga pantsatta aktier då låntagare hos A enligt ovan helt eller delvis reglerar sin skuld till A äger A att till låntagaren leverera andra aktier än de som rebelånats hos B. De sistnämnda aktierna skall alltjämt ingå såsom säkerhet för lånet hos B.
§ Z A skall vid pantförskrivning tillställa B en förteckning upptagande de olika låntagarnas namn, skuldbelopp och antalet låntagaren tillhöriga aktier. Förteckningen, som skall vara bestyrkt av bolagets revisor, skall vara summerad så att därav framgår summan av A:s fordringar och sammanlagda antalet aktier.
Vid uttag av aktier enligt bestämmelserna i §Y första och andra styckena skall A lämna B anvisning om vilken låntagare uttagen avser och låntagarens återstående skuld och kvarliggande aktier.
Vid förfarandet enligt § Y sista stycket skall A lämna B anvisning om vilken låntagare som avsesmed förfarandet och låntagarens återstående skuld och kvarliggande aktier.
Bilaga s. 67Värdepappersmarknaden 69
§ Å Uttag aktier sker mot avlämnande av kvitto i ett exemplar. Å kvittot skall förtecknas de aktier ocheller de kontanta medel, som samtidigt med uttaget pantförskrivs och överlämnas till B.
§ A A förbinder sig att i sina avtal med låntagarna intaga bestämmelser, som möjliggör för A att utan iakttagande av uppsägningstid uppsäga avtalen med skyldighet för kunden att återbetala sin skuld inom sex månader, samt att på Bzs anfordran uppsäga avtalet till omedelbart upphörande dels för den händelse de pantsatta aktierna enligt B25 bedömande icke längre utgör fullgod säkerhet för det belopp för vilket de häftar hos B och dels för den händelse lånet förfaller på grund av bestämmelserna i §A nedan.
§ Ö Panten skall förvaras för Bzs räkning i depå hos bankens notariatavdelning enligt de för öppet förvar vid varje tid gällande allmänna bestämmelserna.
den bör finnas institut är beroende av allmänhetens värdepapperssom depåer för sin upplåning. Till detta kommer att allmänheten liksom när det gäller kontoinlåningen utsätts för beaktansvärd risk genom rebelå- - en ningen. Det torde ofta såatt avtal om rätt för bolaget att vidarepantsätvara ta kundaktier är förutsättning för kundens kredit från bolaget. Även här en gäller att den enskilde har svårt att de fulla konsekvenserna av rebelåse ningsavtalet. På de anförda skälen har kommittén övervägt att helt grund av ta bort den möjlighet till rebelåning som den nu diskuterade lagstiftningen En dylik lösning skulle emellertid komplicera det pågående arbetet ger. med att tillskapa penningmarknadscentral och kanske även ha en dämen pande effekt på arbetet att i framtiden bygga upp liknande affärssystem. När det gäller arbetet med en penningmarknadscentral kan följande anföras. Registrering i den planerade databaserade penningmarknadscentralen PmC skall endast ett fåtal stora penningmarknadsaktörer. avse Övriga aktörer hänvisas i förslaget till att förvaltarregistrera sina värdepapbank eller fondkommissionsbolag. Medlemmarna i per i systemet genom centralen skall drivas i aktiebolagsform skall stå i ständig kontakt - som med denna och insända affärer matchas omedelbart. Likvid och äganderättsöverföring skall ske samtidigt nästa dag. Tanken är att medlemmarnas värdepapper inte skall finnas på marknaden utan i stället förvaras i en depå i PmC. För att garantera systemets stabilitet krävs en gemensam lender of last resort. Avsikten är att PmC-bolaget skall fylla denna funktion och att bolaget för sina lån till medlemmarna skall ha säkerhet i form pant i medlemmarnas värdepappersinnehav deponerade hos PmC. av Dessa lån föreslås bli refinansierade i riksbanken varvid rebelåning av medlemmarnas värdepappersinnehav aktualiseras. Tanken är att PmC skall
Bilaga s. 6870 Värdepappersmarknaden
Fig. 9.2
REBELÅNINGSAVTAL
Mellan FONDKOMMISSION AB, nedan kallad panthavaren, å ena sidan och
Kund PersonnrOrganisationsnr
Postutdelningsadress
Ortsadress Tel bostad Tel kontor
nedan kallad kunden, å andra sidan, träffas härmed följande överenskommelse avseende de värdepapper, som kunden har överlämnat till panthavaren och som panthavaren för kundens räkning mottagit. Enligt lagen 1979:750 om rätt att förfoga över annan tillhöriga värdepapper medgiver kunden härmed uttryckligen, att panthavaren äger förfoga över ovannämnda pantsatta värdepapper sålunda, att panthavaren äger skilja panten från fordringen, för vilken den häftar, och i sin tur hos annan pantsätta de pantförskrivna värdepapperen, eller överlåta panträtten till dem, dock under inga förhållanden för högre belopp eller på strängare villkor än hos panthavaren. Vidare medgives panthavaren rätt att vid förekommande växlingar av värdepapper, vid fondlikvider eller eljest vid liknande behov förfoga över panten och därvid utbyta de pantsatta värdepapperen mot andra av samma slag och värde.
Ort Datum
FONDKOMMISSIONAB Kundensunderskrift
tillse att en medlem alltid har möjlighet att få tillgång till de medel som behövs för att likvidavräkning skall kunna genomföras i PmC-systemet och till säkerhet för denna kredit skall alltså PmC ha panträtt i värdepapper. Om medlemmen inte skulle kunna lösa lånet kommer PmC att behöva realisera panten. För mindre krediter kommer PmC att ha ett eget kapital som gör att PmC själv kan låna ut felande medel till medlemmen. Om en PmC-medlem däremot inte kan finansiera en större inbetalning är avsikten att PmC skall ha ett kreditlöfte från riksbanken att erhålla lån för vidare utlåning till medlemmen. För detta löfte kommer riksbanken att av PmC kräva pant i värdepapper vilka medlemmen pantsatt hos PmC.
Kommitténs arbete med rebelåningsproblematiken grundar sig på det skydd systemet måste tillförsäkra den enskilde kunden så att denne inte drabbas av oförutsedda förluster på grund av rebelåningen. Som framgått av redovisningen finns det många oklarheter i tillämpningen av lagstiftningen på detta område som gör att kundens ställning vid ett fallissemang
Bilaga s. 69Värdepappersmarknaden 71
hos panthavaren är osäker. Av redovisningen framgår också att rebelåningen i vissa sammanhang kan vara en förutsättning för uppbyggnaden av affärssystem typ PmC där rebelåningen har ett annat syfte än att anskaffa rörelsekapital med hjälp enskilda kunders värdepappersdepåer. av Kommittén föreslår att huvudregeln i gällande lagstiftning, förbud mot rebelåning, skall gälla undantagslöst, och att till följd härav de nuvarande reglerna med möjlighet till undantag från huvudregeln med hjälp av skriftligt avtal, skall tas bort. Däremot anser kommittén att utvecklingsarbetet med affärssystem inte bör hämmas genom förbud mot rebelåning där nya denna kan ha teknisk funktion att fylla. Därför bör bankinspektionen få en möjlighet att i samband med godkännande av dylika system, typ PmC eller liknande, medge undantag från lagens förbud mot rebelåning. Av konkurrensneutralitetsskäl jämte ovan redovisade skäl skall förbud mot rebelåning av värdepapper omfatta även kreditmarknadsbolag.
Kreditgivning
9.6.5.1¶Inledning
Bilaga s. 69Kreditgivning ingår sedan gammalt i fondkommissionsbolagens verksamhet och dess huvudsakliga syfte är att underlätta kunders förvärv av värdepapper. 1919års fondkommissionslag innehöll inte några bestämmelser om den verksamhet fondkommissionär fick driva vid sidan av fondkommissionsen handel medan bankernas verksamhet noga var reglerad i banklagstiftningen. Således fanns i lag ingen begränsning av omfattningen av fondkommissionsbolagens kreditgivning eller något krav dess anknytning till fondkommissionshandeln. Genom FkL begränsades bolagens möjligheter att driva sidoverksamhet genom att tillåtna sidoverksamheter uppräknades och definierades i lagen samt begränsades till vad som var erforderligt för att underlätta fondkommissionshandeln. Fondkommissionsbolagens rätt till kreditgivning enligt FkL regleras i 13 och 21 §§. Här stadgas att fondkommissionsbolag får, för att underlätta fondkommissionsrörelsen, i samband med denna, lämna kredit mot betryggande säkerhet i fondpapper. Lagstiftaren har genom kravet på att som säkerhet får godtas endast fondpapper, fastslagit ändamålet med att tillåta fondkommissionsbolagen att bedriva kreditgivning, nämligen för att underlätta fondkommissionsrörelsen. Med betryggande säkerhet i fondpapper avses i första hand fondpapper som inregistrerats vid fondbörs. Omfattningen denna sidoverksamhet har under de senaste åren stigit påtagligt av och i samband med årskiften sker en kraftig ökning. Detta framgår av tabell 9.9. För bankernas del kan utvecklingen belysas genom kreditavdelningarutlåning mot säkerhet i värdepapper vilken ofta har ett samband med nas bankernas fondkommissionsrörelse, se tabell 9.8.
Bilaga s. 7072 Värdepappersmarknaden SOU 198829
Fondbörsutredningen
En av huvudfrågorna för fondbörsutredningen den ekonomiska var om verksamhet som fondkommissionärerna traditionellt brukar utöva vid sidan av den egentliga kommissionshandeln, inverkade menligt på förtroendet för branschen. När det gällde kreditgivningen, var det frågan om att ta ställning till om kommissionshandel skulle få förenas med kreditgivning eller om detta medförde några risker eller rubbade tilltron till att kommissionären hade vilja och förmåga att i varje situation tillvarata kommittenternas intresse på bästa sätt. Utredningen redovisade efter gjorda undersökningar att huvuddelen av fondkommissionsbolagens krediter lämnades till kunder vilka regelmässigt anlitade bolagen för sina värdepappersaffärer och som stod i ett kontokurantförehållande till dessa. Säkerheten för krediterna utgjordes vid utgången av åren 1974 och 1975 nästan enbart aktier och i begränsad av utsträckning av premieobligationer. Syftet med kreditgivningen i - var första hand att underlätta förvärv värdepapper anmärkningsvärt av men var även om det vid den tidpunkten var tillåtet- att bolagen bedrev relativt - en omfattande kreditgivning även för andra ändamål. Undersökningarna visa de också att bolagen i vissa fall ställde garantier på sätt samma som var brukligt i banker. Fondkommissionsbolagens kreditgivning nämnts inte bevar som ovan gränsad i 1919 års fondkommissionslag. Däremot redovisade utredningen att det i praxis utvecklats vissa begränsningar. Liksom för bankerna krävdes i princip att betryggande säkerhet skulle ställd för krediterna. Vid vara belåning av aktier fick krediterna inte överstiga den gräns, markerades som av bankföreningens belåningsvärden, nedan under avsnitt varom mera 9.6.5.3 Dessutom var fondkommissionsbolagen i praktiken tvungna att beakta banklagens bestämmelse som varnar för alltför stora krediter en hand. För aktiebelåningen i bank gällde helt naturligt banklagens bestämmelser om kreditgivning. En förutsättning för att bank skulle erhålla tillstånd att driva fondkommissionsrörelse var redan enligt 1919 års lag att rörelsen kunde antas bli till skada för det allmänna. Skälet till regeln var de risker som man ansåg ligga i att banken uppträdde både kreditgivare och fondkommissionär. som Bakom detta låg tidigare erfarenheter av bankers frikostighet då det gällde krediter kunder, som genom dem tillhandlat sig värdepapper, och farhågor för att denna frikostighet skulle ge upphov till överdriven och en osund spekulation. Enligt utredningen torde bakgrunden till att betänkligheterna då riktades främst mot bank ha varit att det på den tiden fanns åtskilliga mindre banker. Utredningen anförde att numera har verksamhetsgrenen fondkommissionsrörelse i bank i allmänhet en särskild chef direkt underställd verkställande direktören. Den som svarar för verksamhetsgrenen kreditgivning är också i allmänhet direkt underställd den verkställande direktören. Risken för en sammanblandning av de båda verksamhetsgrenarna på det sättet att kredit-
Bilaga s. 71givningen användes till att på ett från allmän synpunkt icke önskvärt sätt stödja fondkommissionsrörelsen tedde sig därför enligt utredningen inte längre särskilt påtagligt.
Utredningen ansåg att det i viss mån var diskutabelt att medge fondkommissionsbolagen rätt att jämte fondkommissionsrörelsen bedriva kreditgivning. Detta på grund av att de krediter som beviljades kunde vara betydande belopp och väsentligen överstiga vad låntagarna skulle ha kunnat erhålla i bank där kreditprövningen sker utan organisatoriskt samband med fondkommissionsrörelsen och där kredit för placering i värdepapper vägs mot kredit för andra ändamål. Utredningen konstaterade att fondkommissionsbolagens möjlighet att ge kredit hade stor betydelse från konkurrenssynpunkt. Utredningens avsikt var att skapa konkurrensneutral lagstiftning och den uttalade att den redan på grund härav var benägen att föreslå att fondkommissionsbolagen skulle äga rätt att ge kredit. Avgörande för utredningens ställningstagande, att i princip låta bolagen behålla sin rätt att med kommissionshandel förena kreditgivning, var att tillgång till kredit i enkla former hos bolagen medverkade till att göra kundernas placeringar i värdepapper likvida och hela marknaden därmed smidigare än annars.
Utredningen föreslog således att fondkommissionsbolagen skulle få behålla rätten att ge kredit men för att bolagen inte skulle få karaktären av kreditinstitut föreslogs att kreditgivningen uttryckligen skulle begränsas till att avse sådan utlåning som är erforderlig för att underlätta handel i kommission. Fondkommissionsbolagen ålades inte att i varje enskilt fall undersöka huruvida krediten användes för att förvärva värdepapper eller utan kreditgivningens anknytning till fondkommissionshandel borde i stället dokumenteras genom den form av säkerhet som krävdes. Som en följd härav ansåg utredningen att bolagen såsom säkerhet endast borde få mottaga värdepapper som inregistrerats på fondbörs eller att det förelåg sannolika skäl att mottaget värdepapper skulle komma att inregistreras inom ett år från avtalet.
Utredningen uttalade vidare att den praxis beträffande belåningen av börsnoterade värdepapper som bankinspektionen upprätthållit borde bibehållas. Belåningsvärdena borde därvid tjäna som riktmärke och utgöra en högsta gräns för den kredit som kan ges mot ett visst slag av säkerhet. Den del av en kredit som överstiger säkerhetens belåningsvärde borde enligt utredningen jämställas med en blancokredit och i princip inte vara tillåten för fondkommissionsfirmorna.
9.6.5.3¶Bankföreningens belåningsvärden
Bilaga s. 71Som tidigare redovisats var fondkommissionsbolagens rätt till kreditgivning inte reglerad i 1919 års fondkommissionslag men denna rätt var i praktiken begränsad. En av de i praxis utvecklade begränsningarna är fastställande av ett värdepappers maximala belåningsvärde.
I fråga om kravet på säkerhet har inom bankerna utbildats en enhetlig praxis i det att de i princip tillämpar av Svenska Bankföreningen rekom-
Bilaga s. 7274 Värdepappersmarknaden SOU 1988129
menderade belåningskurser. Denna praxis har sina rötter långt tillbaka i tiden och växte fram ur förhållandena på aktiemarknaden under första världskriget. Spekulationen i aktier hade då fått en sådan omfattning och inriktning att den ansågs innebära betydande risker för bankerna. Enligt bankinspektionen hade den osunda utvecklingen sin främsta orsak i den alltför liberala kreditgivning för spekulationsändamål som åtskilliga banker praktiserade. För att råda bot på missförhållandena antog Svenska Bankföreningen på sitt årsmöte år 1918 regler för medlemsbankernas aktiebelåning, innebärande bl. a. att av föreningen fastställda belåningskurser i regel icke skulle få överskridas, att belåning av aktier med tillämpning av högre kurser och fyllnadsborgen en metod som tidigare flitigt kommit till - användning fick medges endast undantagsvis och att s. k. marginalväxlar — icke under några omständigheter skulle få diskonteras. Svenska Bankföreningens belåningskurser fastställs fortlöpande av en kommitté, med representanter för inte bara medlemsbankerna också utan PKbanken samt fondkommissionsbolagen. Belåningskurserna som anpassas efter utvecklingen på aktiemarknaden ligger mellan 40 och 80 % av börskurserna med flertalet mellan 55 och 70 %. Enligt vad kommittén inhämtat har bankinspektionen vid sina kreditundersökningar funnit att bankföreningens rekommendationer beträffande belåningskurser i huvudsak följs såväl banker fondkommissionsav som bolag. Detta har även representanter för bolagen bekräftat till kommittén. Däremot är det inte ovanligt att andra institut avviker från rekommendatio-
nerna.
9.6.5.4 överväganden
Bilaga s. 72Två av de fastslagna principerna för kreditmarknaden fondkommisär att sionsrörelse bör drivas avskild från annan finansiell verksamhet och att ägande och kreditgivning inte skall blandas. När det gäller värdepappersmarknaden krävs att denna inte störs och påverkas andra verksamheter i av allt för stor utsträckning. Nämnda principer tillgodoser detta krav samt även kravet på att allmänheten skall kunna hysa förtroende för fondkommissionärerna genom att dessa har så fri och oberoende ställning en som möjligt. Kommittén anser till följd härav att fondkommissionsbolagens huvudsakliga uppgift skall att förmedla värdepapper och deras vara att verksamhet vid sidan härav liksom nu skall vara begränsad. Det kan sättas i fråga om de angivna principerna och riktlinjerna upprätthålls av dem som i dag bedriver fondkommissionsrörelse. Vad gäller bankerna har principen brutits genom att dessa vid sidan sin övriga av verksamhet bedriver fondkommissionsverksamhet kan integsom vara mer rerad än tidigare, även om det finns exempel på motsatsen. Flertalet fondkommissionsbolag är nu starkt knutna till stora investmentbolag eller industriföretag. Stora aktieägare kan i dag använda sig fondkommissionsav bolagen som plattform för handel med värdepapper. egen Fondkommissionsbolagsformen kan i vissa avseenden medföra skattemässi-
Bilaga s. 73Värdepappersmarknaden 75
fördelar att nedskrivningsmöjligheterna handelslagret är förga genom månliga. Några finansbolag har förvärvat fondkommissionsbolag och härigenom bildat något kan jämställas med en merchant bank. Vidare förekommer som i flera fall att fondkommissionsbolag och finansbolag är systerbolag eller på annat sätt finns inom samma koncern. Dessutom driver bankerna och till bankerna närstående verksamhet i finansbolag, fondkommissionsbolag och kreditaktiebolag. Det kan därför ifrågasättas om inte lagstiftarens intentioner om integritet i verksamheterna efter hand allt mer kommit att bli en chimär. När det gäller den viktiga frågan om sambandet mellan ägande av fondkommissionsbolag och kreditgivning och närstående frågor hänvisas till vad kommittén anfört om andra slag av finansiella koncerner under avsnitt 11.4. Som framgår av redogörelsen begränsades fondkommissionsbolagens möjligheter att bedriva kreditgivning genom att det i FkL infördes bestämmelser om samband med fondkommissionsrörelsen. Trots detta har omfattningen av denna form av sidoverksamhet efter lagens ikraftträdande ökat kraftigt. Kommittén har övervägt om bärande skäl föreligger att tillåta kreditgivning enligt nuvarande regler eller om omfattningen av verksamheten medför att den måste begränsas ytterligare för att inte komma i strid med fastslagna principer för kreditmarknadens struktur. En kommitténs målsättningar är att skapa så konkurrensneutral lagav stiftning som möjligt. För att fondkommissionsbolagen skall kunna konkurmed bankernas fondkommissionsrörelser, som har viss anknytning till rera kreditavdelningarna, måste bolagen ha rätt att bedriva någon form av kreditgivning. Dessutom är det kommitténs uppfattning att denna kreditgivning har stor betydelse för värdepappersmarknaden bl. a. genom att likvida medel placeras, kundernas placeringar i värdepapper blir likvida och genom att handeln blir enklare och smidigare. För det fall fondkommissionsbolagen fråntas möjligheten att låna ut medel till sina kunder skulle dessa i större utsträckning än för närvarande vända sig till andra långivare för att finansiera sina värdepappersaffärer. Det är kommitténs uppfattning, att det finns uppenbara nackdelar med en sådan utveckling, speciellt mot bakgrund att de bankföreningen rekommenderade belåningsvärdena av av samtliga långivare. Kommittén föreslår därför att fondinte tillämpas av kommissionsbolagen får behålla sin rätt att med kommissionshandel förena kreditgivning i enlighet med nu gällande regler. Kommittén anser sålunda att sambandet mellan fondkommissionsverksamhet och kreditgivning, som skapas genom kravet att kreditgivning skall ske mot säkerhet i värdepaphar klara fördelar. Kommittén har undersökt även andra lösningar på per, detta sambandsproblem ment funnit dessa mindre lämpliga. Vidare har kommittén diskuterat skärpning av sambandskravet genom att ålägga en bolagen att kontrollera vad medlen används till. Sammanfattningsvis har kommittén kommit fram till att övervägande skäl talar för att den nuvarande regeln, som i praktiken är enkel att tillämpa, bör gälla också i fortsättningen.
Bilaga s. 7476 Värdepappersmarknaden
I kommittédirektiven anförs att fondkommissionsbolagens kreditgivning har ökat och i praktiken närmat sig företagsfinansiering. Kommittén anser att kreditgivningsverksamhetens volymökning de senaste åren till stor del kan förklaras av marknadens totala expansion. Däremot har inte kommittén funnit att kreditgivningen, som uteslutande sker mot säkerhet i värdepapper, har karaktären av företagsfinansiering och att verksamheten kan komma i konflikt med fondkommissionärernas huvuduppgift att förmedla värdepapper för annans räkning.
Upplåning
För att anskaffa rörelsekapital använder fondkommissionsbolagen i dag, utöver det egna kapitalet, kunders medel på konto och kunders pantsatta värdepapper. Det är främst handeln med värdepapper för egen räkning och den kreditgivning fondkommissionärerna ägnar sig åt kräver rörelseka-
som pital. För sin upplåning utanför kretsen av fasta kunder vänder sig fondkommissionsbolagen till olika långivare. Den upplåning det här är fråga
om äger i allt väsentligt rum mot revers eller i form av checkräkningskredit i bank. Den främsta finansieringskällan är bank även om denna på senare år minskat något i betydelse. Bankkrediterna är formellt kortfristiga men i praktiken tillåts fondkommissionsbolagen vanligen att år efter år omsätta dem. Upplåning utanför banksystemet har oftast formen av reverslån. För flera av fondkommissionsbolagen har det blivit allt vanligare att upplåningen kommer från moderbolag eller andra närstående företag. Denna typ av upplåning är i allmänhet långfristig och vanligen ställs inte något krav på säkerhet.
Fondbörsutredningen ansåg att fondkommissionsbolagen borde ha möjlighet att alltfort finansiera sig såväl i bank som utanför banksystemet. När det gällde kreditgivning tog utredningen avstånd från tanken att tillåta så
en omfattande kreditgivning att fondkommissionsbolagen fick karaktären
av kreditinstitut. Utredningen föreslog därför ett förbud för fondkommissionsbolagen att verkställa sin upplåning att utfärda för den allmänna
genom rörelsen avsedda förskrivningar. Förbudet att upplåna medel detta sätt föreslogs omfatta även vissa till fondkommissionsbolaget närstående.
I 14 § FkL stadgas att fondkommissionsbolag får utfärda obligationer, förlagbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar.
Fondkommissionsbolagen har möjlighet att anskaffa rörelsekapital
genom upptagande av förlagslån. Kommittén föreslår i avsnitt 9.6.10
om kapitaltäckning, att fondkommissionsbolagen i framtiden i sin kapitalbas skall äga rätt att tillgodoräkna sig förlagslån intill ett belopp motsvarande bolagets eget kapital. Kommittén har strävat efter att så långt möjligt utforma konkurrensneutrala regler för olika institut. Mot denna bakgrund och med beaktande av de skärpta kapitalkrav kommittén föreslår, bör det enligt kommitténs mening öppnas en möjlighet även för fondkommissionsbolagen att kunna finansiera sig marknaden. Bolagen bör därvid äga rätt att utfärda förlagsbevis eller vissa andra för den allmänna rörelsen avsedda
Bilaga s. 75Värdepappersmarknaden 77
förskrivningar. Förslaget får till följd att ett fondkommissionsbolag för det
fall det framgår av bolagsordningen -i likhet med kreditmarknadsbolag inte är avstängda från att låna upp mot obligationer eller andra marknadspapper.
9.6.7¶Intressekonflikter
9.6.7.1¶Inledning
Bilaga s. 75Alltsedan tillkomsten av 1919 års lag om fondkommissionsrörelse har lagstiftaren varit medveten om den intressekonflikt som ligger i att uppträda
kommissionär samtidigt man handlar med värdepapper för egen som som räkning. Av förarbetena till den lagen framgår att man konstaterade att sådan handel kunde få till följd att kommissionärer inte fullgjorde ett kommissionsuppdrag på det för kunden fördelaktigaste sättet. Då ansåg
dock att ett direkt förbud mot sådan handel skulle innebära ett alltför man hårt ingrepp i utvecklingen. I stället trodde man sig kunna på frivillighetens väg begränsa denna handel och införde i detta syfte en bestämmelse enligt vilken enskild som ville driva fondkommissionsrörelse, bereddes
person, viss lättnad i fråga anskaffandet av kapital för rörelsen, om han förband
om sig att inte handla för räkning eller göra självinträde. Det visade sig
egen snart i praktiken att denna möjlighet inte alls utnyttjades. I FkL fick därför frågan en annan lösning.
Fondbörsutredningen anlade i huvudsak följande synpunkter på frågan. Branschrepresentanternas egna möjligheter, att genom frivilliga etikkoder bereda kundkretsen ett kontinuerligt och effektivt skydd mot misstag, fel eller övergrepp i fall intressekonflikt mellan kommissionären och upp-
av
enligt utredningens mening inte tillräckliga. Kunder måste dragsgivaren, var sålunda vid varje enskilt uppdrag kunna lita på att kommissionären fullgör sina åligganden på det för kunden mest fördelaktiga sättet. Konkurrensen
därvid enligt utredningen inte tillräckligt skydd, särskilt inte för mindre gav uppdragsgivare, mot medvetet missbruk under kortare perioder. De skäl som talade för en särskild reglering övervägde enligt utredningens mening. Därför föreslog utredningen regler som tog sikte att skydda fondkommissionärernas kunder för det fall en intressekonflikt kunde uppstå dvs. situationer när kommissionären och kunden har motstående intressen.
Den beskrivna intressekonflikten har internationellt lösts olika sätt. En metod är att helt förbjuda fondkommissionär att inneha aktier eller andra värdepapper och därigenom förhindra handel för egen räkning. En annan är att som i flera länder ha detaljerade regler för denna handel.
- - Man kan tänka sig en kombination av dessa två metoder så att möjligheterna till handel för räkning begränsas samtidigt som vissa inte
egen alltför detaljerade regler införs. Slutligen har utvecklingen på dataområdet öppnat möjligheter till en effektiv genomlysning av marknaden genom att alla gjorda affärer rapporteras till ett centralt registrerings- och avslutssys-
Bilaga s. 7678 Värdepappersmarknaden sou 193329
tem från vilket all affärsinformation löpande offentliggörs. Av de nu uppräknade modellerna valde fondbörsutredningen att i begränsad utsträckning tillåta fondkommissionär bedriva handel för egen räkning.
Intressekonflikt av något annorlunda slag föreligger när fondkommissionären som uppdragsgivare har någon som är till honom närstående. Det kan vara fondkommissionårens ägare eller annan närstående som handlar genom kommissionären, använder kommissionären för att få information eller för att kunna uppträda anonymt på marknaden.
De s. sambandsproblemen liksom intressekonflikten i egenhandeln kan lösas på olika sätt.
9.6.7.2¶Självinträde
Bilaga s. 76Handel i kommission innebär att en uppdragstagare, kommissionär, åtar sig att för annans räkning, kommittenten, men i eget namn, sälja eller köpa varor, värdepapper eller annat. Rättsregler om sådana uppdrag finns i lagen 1914 om kommission, handelsagentur och handelresande. Till skillnad från 1919 års fondkommissionslag innehåller FkL en erinran om att bestämmelserna om handelskommission i 1914 års kommissionslag gäller i den mån särskilda bestämmelser inte ges i FkL. Syftet med införandet av denna uttryckliga hänvisning till kommissionslagen var att inskärpa att fondkommissionärernas verksamhet även regleras av kommissionslagen.
Rätt till sjålvinträde kan kommissionären ha på grund av avtal, handelsbruk eller annan sedvänja. Bestämmelserna om sjålvinträde, som återfinns i 40-45 §§ 1914 års kommissionslag, är av tvingande natur. Regeln innebär att kommissionären, när han meddelar att ett uppdrag utförts, uttryckligen skall tala om för kommittenten att kommissionären själv är köpare eller säljare. Kommissionären är alltid skyldig informera kommittenten att s. k. sjålvinträde ägt rum. Vill kommittenten göra gällande att kommissionären inte är berättigad till sjålvinträde, skall han utan oskäligt uppehåll efter det att meddelandet om sjålvinträde kommit kommittenten tillhanda meddela kommissionären detta. I annat fall får han inte avvisa självinträdet. Kommissionären är skyldig att vid sjålvinträde tillvarata kommittentens intresse med samma omsorg, som när han utför sitt uppdrag genom att sluta avtal med tredje man. I fråga om det pris, till vilket sjålvinträde sker, får detta inte i något fall sättas mindre fördelaktigt för kommittenten än det som var gängse vid den tidpunkt då kommissionären avsände meddelandet om sjålvinträde eller muntligen gav detta tillkänna. Om en kommissionär i strid med det verkliga förhållandet och mot bättre vetande uppgivit för kommittenten, att uppdraget är utfört, är han, om kommittenten yrkar det, skyldig att fullgöra avtalet som om sjålvinträde skett då uppgiften lämnades och redovisa det pris som skulle beräknats vid sjålvinträde.
Vid sidan av sin centrala roll som förmedlare av värdepapper mellan köpare och säljare, bedriver fondkommissionären som tidigare nämnts, handel för egen räkning med hjälp av sitt handelslager. Fondkommissionärens rätt till sjålvinträde i kommissionsaffärer har ett nära samband med
Bilaga s. 77SOU l988:29 Värdepappersmarknaden 79
dennes rätt att hålla ett handelslager och handla för egen räkning. När det gäller att redogöra för vilken funktion rätten till självinträde har kan detta enklast belysas med följande exempel. Om en fondkommissionär har en köporder från en kund i fråga om ett visst antal aktier och utbudet på marknaden inte uppgår till motsvarande antal, kan en affär komma till stånd om fondkommissionären själv inträder genom att utfyllnad sker med papper ur dennes eget lager. Självinträde kan även ske i motsatt fall, dvs. om en säljorder avser ett större antal papper än som vid tillfället efterfrågas i marknaden, genom att kommissionären själv tar upp överskottet och behåller det i sitt lager till dess ett försäljningstillfälle yppas. En liknande situation föreligger då en kund vill göra en s. k. paketaffär, dvs. samtidigt sälja ett visst papper och köpa ett annat. Finns då i marknaden inte efterfrågan respektive tillgång på det ifrågavarande papperet till angiven kurs kan fondkommissionären själv träda in som köpare respektive säljare och därigenom slutföra den beordrade affären.
Det föreligger alltid en latent intressekonflikt mellan kommissionären och kommittenten när kommissionären utnyttjar sin rätt till självinträde i kommissionsuppdraget och handel sker med papper ur det egna lagret. Den i kommissionslagen fastslagna principen, att anmälan om självinträde skall ske efter att uppdraget slutförts, innebär att eventuell intressekonflikt uppdagas först när kommissionären efter avslutat uppdrag tvingas anmäla att han själv är köpare eller säljare och att det då är upp till kommittenten att handla aktivt för att avvisa självinträdet.
Fondbörsutredningen övervägde att, som komplement till reglerna om handel för egen räkning, utforma särskilda regler för självinträde och föreslå att de införlivades i FkL. Utredningen ansåg att det inte fanns skäl att föreslå dylika specialregler för fondkommissionärer utan fann att de för alla kommissionärskategorier gällande reglerna i 1914 års kommissionslag var tillräckliga om de efterlevdes.
Fondbörsutredningen redovisade i särskild bilaga resultaten av en statistisk undersökning avseende bl. a. i vilken utsträckning fondkommissionärerna utnyttjat möjligheter till självinträde i kommissionsaffärer. Statistiken grundade sig ett slumpmässigt urval om 10 000 avräkningsnotor avseende aktieaffärer under kalenderåret 1973. Vid tidpunkten för undersökningen det endast fondkommissionsbolagen och inte bankerna som
var ägde rätt att ha handelslager och bedriva handel för egen räkning. Av de totala aktieköpeskillingarna uppgick de egna affärerna till 10 °o. Självinträde till någon del förekom i 22 % av antalet affärer. Omsättningen i de affärer där självinträde förekom till någon del uppgick till 38 % av bolagens totala omsättning. Bolagens genomsnittliga egna andel av dessaaffärer var 24 °o av omsatt belopp.
Statistiska uppgifter som utvisar i vilken utsträckning självinträdet förekommer i dag har inte framtagits. Däremot har reglerna som sätter gränser för omfattningen förändrats sedan år 1973. Således har nu alla fondkommissionärer, alltså även bank med fondkommissionstillstånd, rätt att ha handelslager och utnyttja rätten till självinträde och dessutom har handels-
Bilaga s. 7880 Värdepappersmarknaden
lagerbegränsningen avsevärt vidgats. Kommittén har av tillsynsmyndigheten och intressenterna marknaden fått den uppfattningen att betydelsen och omfattningen av rätten till självinträde i vart fall är lika stor i dag som tidigare.
En av kommitténs huvudtankar har varit att i möjligaste mån skapa regler som minskar risken för menliga intressekonflikter och regler som har likformig tillämpning oberoende av kundkategori men som samtidigt inte skall verka hämmande värdepappersmarknaden. Kommittén har diskuterat om vägande skäl föreligger att för fondkommissionärerna utforma särskilda regler avseende självinträde. För att eliminera den latenta intressekonflikt rätten till självinträde medför, har kommittén som förslag till reglering övervägt att med förebild från regler i andra länder, införa en regel som förpliktar fondkommissionärerna att alltid i förväg underrätta kunden om att fondhandlaren själv avser att träda in som motpart i affären och därmed bereda kunden möjlighet att lämna sitt samtycke eller avvisa självinträde. Härigenom skulle den osäkerhet kommittenten kan uppleva, att som motpart ha sin egen uppdragstagare, minimeras.
I dagens system underrättas kommittenten via avräkningsnotan att kommissionären trätt in som köpare eller säljare i kommissionsaffären. Vid tillsynsmyndighetens inspektioner har det framkommit att det inte är
ovanligt att fondkommissionärer försummar att meddela kommittenten att självinträde skett. I dag använder emellertid flertalet av de värdepappersmarknaden aktiva bankerna och fondkommissionsbolagen tekniska system där det på avräkningsnotan automatiskt markeras om självinträde skett och i så fall i vilken utsträckning. Även det torde ytterst ovanligt att
om vara kommittenter utnyttjar möjligheten att avvisa självinträde har genom denna tekniska lösning risken för att kommissionären underlåter att upplysa om självinträde avsevärt minskat.
I de förslag till framtida modeller av marknaden, vilka beskrivits under avsnitt 9.6.1, kommer de nu behandlade frågeställningarna att i viss mån bli lösta. För det fall fondkommissionärernas roll renodlas på såsätt att denne inte tillåts ha något eget handelslager utan uteslutande förmedlar värdepapper mellan två parter kommer självinträdesproblematiken att försvinna. För en eventuell framtida handlarfunktion även på aktiemarknaden har frågan om självinträde ingen relevans eftersom denne ställer kurser och alltid är kundens motpart genom att handel sker endast mot eget lager. I detta sammanhang bör också anmärkas den stärkta ställning kunden erhåller på grund av den framtida genomlysningen av marknaden.
Genom att det tillämpade tekniska systemet näst intill garanterar att kunden alltid upplyses om att självinträde skett, och genom att självinträdesproblematiken får en tillfredsställande lösning i de förslag till modeller kommittén diskuterat, finns inga bärande skäl att för fondkommissionärerna nu tillskapa från kommissionslagen avvikande regler avseende självinträde. Kommittén föreslår således att kommissionslagens regler om självinträde alltjämt skall gälla även för fondkommissionärerna och att den uttryckliga bestämmelsen härom i FkL överförs till KML.
Bilaga s. 79Värdepappersmarknaden 81
9.6.7.3¶Upplysningsplikt
Bilaga s. 79l flera fondkommissionsbolag har börsnoterade bolag stor andel av ägandet och inflytandet och i några fall är fondkommissionsbolaget ett helägt dotterbolag och ingår i stora industrikoncerner. Det förekommer att fondkommissionärer förmedlar värdepappersposter där fondkommissionsbolagets moderbolag eller majoritetsägare är köpare eller säljare eller att annan form av intressegemenskap föreligger såsom förmedling av aktier för närstående bolags räkning. Vid kommissionsaffärer av nämnt slag är det uppenbart att intressekonflikter kan föreligga. Kommissionären har ingen formell skyldighet att upplysa kommittenten vem som är tredje man i kommissionsom affären. Således kan ex. fondkommissionsbolagets ägare agera genom sitt fondkommissionsbolag. Den beskrivna situationen har flera likheter med den nämnda kommissionärens rätt till självinträde men i detta fall ovan om finns för närvarande ingen teknisk lösning att tillgå och inte heller får frågan sin lösning i de framtida modellerna vilka beskrivits ovan. Kommittén att även dessa latenta intressekonflikter bör minskas anser att fondkommissionären åläggs någon form av upplysningsplikt gentgenom emot kunden när dennes motpart har nära samband med fondkommissionä- Reglerna i kommissionslagen om självinträde kan utgöra förebild för ren. den behandlade upplysningsplikten. En grundtankarna i kommisnu av sionslagen är att kommissionären skall dölja parternas identitet för varand- Regeln att i efterhand upplysa om att självinträde skett är i viss mån ra. om ett undantag härifrån. Denna princip om anonymitet bör gälla även värdepappersmarknaden vilket innebär att även en till fondkommissionären närstående måste garanteras anonymitet när handel sker via fondkommissionären. Mot detta talar dock tredje mans intresse att få information om att det kan föreligga bakomliggande egna intressen i det enskilda uppdraget. Den intressekonflikt kan uppkomma i denna situation är av motsom svarande slag när fondkommissionären handlar mot eget lager. Komsom mittén att det i förevarande situation är tillräckligt om fondkommisanser sionären på avräkningsnotan att självinträde skett eller att en med anger självinträde liknande situation föreligger, ex. ide fall då en av parterna är till fondkommissionären närstående. Härigenom uppmärksammas part på förhållandet att fondkommissionären eller till denne närstående är motpart i affärsförhållandet och att det kan föreligga skäl att i efterhand kontrollera intressen tillvaratagits på bästa sätt. Det får ankomma på bankatt partens inspektionen att i samråd med branschorganisationerna utarbeta en avräkningsnota mot lagens krav på upplysningsplikt. som svarar Förslaget upplysningsplikt således att minska den intressekonom avser flikt kan föreligga att fondkommissionärens ägare eller närståsom genom ende har direkt intresse i kommissionsuppdraget. Genom regeln betonas vikten fondkommissionären är oberoende och självständig. Regeln av att innebär företag har nära samband med en fondkommissionär att ett som inte kan helt företaget bedriver handel via sin fondvara anonym om kommissionär. Fondkommissionären har skyldighet att på avräkningsen upplysa kunden att de aktier denne önskar sälja kommer att notan ex. om
Bilaga s. 8082 Värdepappersmarknaden sou 193329
köpas av fondkommissionären själv eller en till fondkommissionären närstående. Nära samband skall liksom i den nuvarande sambandsparagrafen anses föreligga, om båda företagen leds av samma eller i huvudsak samma personer eller om vinsten av företagets verksamhet helt eller till betydande del skall, direkt eller indirekt, tillfalla samma eller i huvudsak samma personer.
9.6.7.4¶Sambandsparagrafen
Bilaga s. 80FkL innehåller liksom 1919 års lag en s. k. sambandsparagraf. Syftet med denna paragraf är att markera vikten av att fondkommissionsbolag skall ha en fri och oberoende ställning gentemot andra företag. Föreligger samband mellan fondkommissionsbolag och annat företag, på sätt som beskrivs i lagen, drabbas företaget av vissa av FkL:s begränsningsregler på såsätt, att fondkommissionsbolaget och företaget i vissa sammanhang betraktas som en enhet och företagets verksamhet kommer på grund av sambandet till viss del att regleras av FkL.
I 1919 års fondkommissionslag fanns regler som gav tillsynsmyndigheten möjlighet att få insyn i företag som var närstående till fondkommissionsbolag och som sysslade med finansiell verksamhet. Fondbörsutredningen föreslog att den aktuella regeln även skulle omfatta också närstående företag som biträdde vid köp och försäljning av värdepapper.
Vid utformningen av sitt förslag till regler om samband mellan bolag vägde fondbörsutredningen intresset av att fondkommissionsbolag har en oberoende ställning mot betydelsen av att det bland ägarna till dessa bolag fanns finansiellt starka företag. Utredningen föreslog att om ett närmare samband mellan fondkommissionsbolag och annat företag ansågs föreligga, skulle fondkommissionsbolagets tillstånd kunna återkallas om det inte kunde antas att sambandet inte föranledde menliga verkningar för fondkommissionsbolagets kunder eller det allmänna. Vidare föreslogs att några av de regler som föreslogs för fondkommissionsbolag skulle gälla även vissa juridiska personer som hade ägarintresse i sådana bolag. De föreslagna reglerna skulle gälla annan juridisk person än dödsbo som ägde mer än en femtedel av aktierna eller aktier med mer än en femtedel av röstvärdet i fondkommissionsbolaget.
I 25 § FkL har en annan lösning sambandsproblemet valts än den fondbörsutredningen föreslog. FkL:s regler om fondkommissionsbolags verksamhet och om tillsyn gäller i tillämpliga delar också för företag som har nära samband med fondkommissionsbolag och vars huvudsakliga verksamhet består i att förvalta, handla med eller biträda vid handel med värdepapper eller lämna kredit mot säkerhet i värdepapper. När det gäller i lagen tillämpliga regler som drabbar närstående företag tar dessa bestämmelser sikte vissa verksamhetsgrenar. Såvitt gäller handelslagrets storlek föreskrivs att företagen skall behandlas gemensamt. Vad beträffar tillämpningen av FkL i här berörda delar på närstående företag har en begränsning skett till vad som anses erforderligt för att tillgodose syftet med bestämmel-
Bilaga s. 81Värdepappersmarknaden 83
dvs. att sidoföretaget inte skall kunna användas för att kringgå serna, bestämmelserna för fondkommissionsrörelsen och att företaget inte innebär risker för fondkommissionsbolagets kunder. Fondbörsutredningens förslag till koncernregel, att även juridiska personer som äger en femtedel av aktierna i fondkommissionsbolag skall omfattas av FkL, ledde inte till lagstiftning. I stället infördes en kompletterande regel till sambandsparagrafen med innebörden att företag, som har inslag finansiell verksamhet och har annat väsentligt samband med fondav som kommissionsbolag än som avses i huvudregeln, har en upplysningsplikt bl. a. om sitt samröre med fondkommissionsbolaget. Många fondkommissionsbolagen är helt eller delvis ägda av andra av företag som för egen del i större eller mindre utsträckning är aktiva samma värdepappersmarknader som fondkommissionsbolagen. Genom det huvudsaklighetskriterium infördes i sambandsparagrafen 1979 är det som möjligt för företag som har samband med fondkommissionsbolag att trots sambandsbestämmelsen driva viss värdepappersrörelse genom att företagets huvudsakliga verksamhet består av annat än vad som anges i paragrafen. Härigenom har syftet med sambandsparagrafen, att tillförsäkra att fondkommissionsbolagen är fria och oberoende samt att minimera kundernas risker, förringats. Den enda lagliga möjligheten i nämnda fall att upprätthålla tanken bakom reglerna om samband är den upplysningsskyldighet till bankinspektionen som företag med väsentligt samband till ett fondkommissionsbolag har om företaget bedriver finansiell verksamhet. Kommittén har liksom tidigare utredningar övervägt mot bakgrund att vad ovan redovisats finna andra lösningar sambandsproblematiav som ken. Kommittén delar den i lagstiftningen fastslagna principen att fondkommissionbolagen så långt det är möjligt skall vara fria och oberoende. Vikten av att upprätthålla denna princip, som även kommit till uttryck i kommittédirektiven, har ökat i takt med den senaste tidens utveckling och med beaktande de juridiska konstruktioner som tillskapats, med bl. a. av förändrade ägarförhållande som följd. En naturlig lösning vore att skärpa sambandsparagrafen genom att ta bort huvudsaklighetskriteriet. Kommittén anser dock att det ligga en styrka i att fondkommissionsbolagen har stabila ägarförhållanden och att det kan vara fördel fondkommissionsbolagen i framtiden alltjämt har olika ägaren om strukturer. En konsekvens skärpning av sambandsparagrafen i nu av en nämnd riktning skulle troligen vara att större företags intresse att äga eller ha del i fondkommissionsbolag skulle upphöra eller minska, eftersom ägarföretaget självt därmed skulle tvingas ålägga sig inskränkningar i sin värdepappershandel. Genom införandet den i föregående avsnitt föreslagna upplysningsav plikten, har de intressekonflikter är förknippade med sambandsproblesom matiken till viss del fått sin lösning. Upplysningsplikten förhindrar att en till fondkommissionären närstående kan vara anonym när handel sker via fondkommissionären. Härigenom och genom den genomlysning av marknaden de framtida tekniska systemen kommer att medföra, stärks som
Bilaga s. 8284 Värdepappersmarknaden SOU 1938:29
kundens ställning avsevärt och kunden får möjlighet att liksom vid sjálvinträdessituationen avstå från att träffa en affärsuppgörelse om vissa firutsättningar är för handen och samband föreligger mellan fondkommissonären och kundens motpart.
Mot bakgrund av förslaget om upplysningsplikt och betydelsen av att fondkommissionsbolagen även i framtiden bör ha olika ägarstrukturer, har kommittén inte funnit skäl föreligga att nu i skärpande riktning föreslå någon genomgripande ändring i utformningen av sambandsparagrafen.
För det fall ett fondkommissionsbolag ingår i en finansiell koncern träffar den nuvarande sambandsparagrafen enligt sin ordalydelse kreditgivningen i hela koncernen bl. a. så sätt att alla krediter från i koncernen ingående bolag måste ges mot säkerhet i värdepapper. Paragrafen har aldrig tilllämpats på nämnda sätt och troligen var det inte heller lagstiftarens ursprungliga avsikt.
Kommittén anser att allmänhetens skyddsintresse vad avser fondkommissionsbolagens kreditgivning är tillgodosett genom de särskilda bestämmelser som reglerar denna verksamhet. Sambandsparagrafens ordalydelse bör därför ändras på så sätt att den inte träffar kreditgivning i andra institut som har i paragrafen föreskrivet samband med fondkommissionsbolag.
9.6.8¶Yrkesetiska
Bilaga s. 82regler
För att främja utveckling av god affärssed och motverka avarter inom fondhandeln angavs i 1919 års fondkommissionslag vissa förfaranden som kommissionär inte fick ägna sig åt. Reglerna som begränsade fondkommissionärs rätt att åta sig kommissionsuppdrag tog särskilt sikte på att skydda vissa rättssubjekt. En fondkommissionär fick sålunda i vissa fall inte åta sig att förmedla affär i fondpapper om affären uppenbarligen hade karaktär av spekulation. De personer som skyddades genom förbudet var sådana som inte uppnått myndig ålder eller som, enligt vad kommissionären visste eller borde veta, av oerfarenhet eller lättsinne ägnade sig åt spekulationsaffärer i större utsträckning än som med tanke deras tillgångar kunde anses rimligt. En fondkommissionär fick inte heller uppmuntra personer som uppenbarligen saknade nödvändig erfarenhet i ekonomiska förhållanden att spekulera i fondpapper. Enligt förarbetena till 1919 års lag var orsaken till bestämmelserna att fondkommissionärernas uppfattning om vad som skall anses rätt och riktigt inte sällan visat sig mindre tillfredsställande. Därför ansåg man att en erinran om vad som borde åligga en fondkommissionär vara på sin plats. Meningen med stadgandet var inte att uppräkna alla de beteenden som en fondkommissionär borde avhålla sig från för att kunna ansespå ett tillfredsställande sätt sköta sin verksamhet. Genom att man valt uttrycket uppenbarligen i fråga om spekulationsaffärer ansågs alla tveksamma fall förda åt sidan. En fondkommissionärs undersökningsplikt i nu ifrågavarande hänseende gick i första hand ut på att förvissa sig om att uppdragsgivaren uppnått myndig ålder. Däremot behövde inte kommissionären göra en särskild undersökning för att konstatera om en uppdrags-
Bilaga s. 83Värdepappersmarknaden 85
givare av oerfarenhet eller lättsinne ägnade sig spekulationsaffärer i en omfattning som inte stod i rimligt förhållande till hans tillgångar. Kommissionären var endast skyldig att ta hänsyn till vad han på förhand kände till eller de upplysningar uppdragsgivaren självmant lämnat. I sådana fall då kommissionären med vanlig uppmärksamhet fann anledning till misstanke beträffande den spekulativa karaktären av en kunds affär borde han dock inte kunna urskulda sig med att han ingenting visste. Han ansågs vara skyldig att höra sig för. En annan bestämmelse i 1919 års lag, som hade med fondkommissionärernas yrkesetik att göra, var den som innehöll förbud för kommissionär att obehörigen yppa vad han i denna sin egenskap fått veta om sin uppdragsgivares affärsförhållanden. Inte heller fick fondkommissionären i strid med uppdragsgivarens intresse utnyttja sin kännedom därom.
Som tidigare framhållits fanns i 1919 års lag ingen hänvisning till 1914 års kommissionslag. Denna ansågs dock gälla även för fondkommissionsrörel-
På förslag fondbörsutredningen infördes i FkL en uttrycklig hänse. av visning till kommissionslagen. När det gällde de yrkesetiska reglerna i 1919 års lag uttalade fondbörsutredningen att dessa hade visat sig fylla en inte obetydlig funktion och att det därför kunde ifrågasättas om de inte borde överföras fondkommissionslagen. Utredningen ansåg att de
till den nya bakomliggande principerna alltjämt borde vara gällande men att det föreföll överflödigt att i själva lagtexten fastslå så grundläggande och självklara ting. Till följd härav innehåller FkL inga konkreta yrkesetiska regler av den art
tidigare fanns. Däremot finns i samband med beviljande av tillstånd som krav på att det endast får meddelas om bolaget är olämpligt att driva fondkommissionsrörelse eller rörelsen kan antagas bli till skada för det allmänna. Dessutom kan bankinspektionen i samband med sin tillsynsuppgift återkalla tillståndet eller skriftligen erinra bolaget om förhållanden som visat att bolaget överträtt FkL eller uppenbart åsidosatt uppdragsgivarens intresse eller annat sätt visat sig olämpligt att utöva fondkommissionsrörelse.
Kommittén har med utgångspunkt i 1919 års lag övervägt att återinföra konkreta yrkesetiska regler i FkL. Den snabbt växande handeln över gränserna och intresset från utländska företag att stadigvarande etablera sig på den svenska marknaden har ökat betydelsen av konforma regler med omvärlden. På senare år har aktualiserats betydelsen av att värdepappershandeln bedrivs av omdömesgilla aktörer.
För vissa grupper av yrkesutövare finns författningsbestämmelser som uppställer normer och etiska regler för deras yrkesutövning. Här kan nämnas två exempel. För advokater gäller regeln i 8 kap. 4§ första stycket rättegångsbalken. Den föreskriver att advokat vid utövandet av sin verksamhet skall redbart och nitiskt utföra honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttaga god advokatsed. I 9 § första stycket lag 1984281 om fastighetsmäklare stadgas att fastighetsmäklare skall utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god fastighetsmäklarsed. Vid sidan om uttryckliga författningsbestämmelser är det vanligt att yrkesgrupper, branschorganisationer e.d. på frivillighetens väg utarbetat och uppställer etiska regler.
Bilaga s. 8486 Värdepappersmarknaden
Vid en jämförelse med vissa utländska värdepappersmarknader har kommittén funnit att de svenska yrkesetiska reglerna bör systematiseras och skärpas. Det är främst reglerna i kommissionslagen, till vilka FkL hänvisar, som bär upp de svenska bestämmelserna på detta område. För att ytterligare markera betydelsen av dylika regler för såväl aktörerna den svenska marknaden som för omvärlden, och för att upprätthålla internationell standard, föreslår kommittén att den direkta hänvisningen till kommissionslagen och därmed till den lagens bakomliggande principer
- bör kompletteras med en uttrycklig regel i KML av innebörd att fondkommissionär skall utöva sin verksamhet med iakttagande av god fondkommissionssed.
Genom införande av begreppet god fondkommissionssed, vilket har sin förebild i annan lagstiftning, markeras betydelsen av att de på den svenska marknaden aktiva fondkommissionärerna iakttar en hög etisk standard. Det skall inte råda någon tvekan om att en fondkommissionär är självständig och oberoende samt att kundens intresse alltid kommer i första hand. När det gäller god fondkommissionssed är dess innebörd inte statisk utan får bero av utvecklingen. Innebörden av begreppet får bestämmas utifrån vad som i allmänhet anses som god sed i affärsförhållanden. Härvidlag bör bankinspektionens allmänna råd och praxis samt fondhandlareföreningens och andra organisationers rekommendationer, ha en avgörande betydelse. Som exempel kan nämnas BFFS 1988:7 som avser bankinspektionens allmänna råd angående handel med standardiserade optioner och aktieterminer samt vissa rutiner inom aktiehandelsrörelse. Det får anses åligga bankinspektionen att i samband med sedvanlig inspektion, och i samråd med fondhandlareföreningen och bankföreningarna, tillse att marknaden upprätthåller höga etiska krav. För att få en försäkran om att kraven når ut till dem som dagligen är yrkesverksamma inom branschen, är det angeläget att en sammanställning av etiska regler sker i form av ett normverk som fondkommissionärerna rekommenderas att rätta sig efter. Denna regelbok förutsätts utarbetas av fondkommissionärernas egna organisationer, för närvarande fondhandlareföreningen och bankföreningarna, i samråd med bankinspektionen. Det ligger i organisationernas intresse att tillse att reglerna uppdateras liksom att informera medlemmarna och deras anställda om etikreglerna samt tillse att medlemmarna iakttar dem.
9.6.9 storlek
Bilaga s. 84Handelslagrets
Som tidigare har nämnts innehöll 1919 års fondkommissionslag be-
.ngen gränsning vad avsåg fondkommissionsbolagens möjlighet att handla med värdepapper för egen räkning. Av förarbetena till lagen framgår att man var väl medveten om att en sådan handel kunde medföra intressemotsättningar och få till följd att kommissionären inte fullgjorde ett kommissionsuppdrag på det för kunden fördelaktigaste sättet. I stället för att i 1919 års lag reglera egenhandeln eller införa ett förbud mot denna verksamhet valde lagstiftaren att söka lösa problemet på frivillighetens väg. Detta misslyckades och
Bilaga s. 85Värdepappersmarknaden 87
fondkommissionsbolagens egenhandel fortsatte att oreglerad öka i omfattning. Till skillnad mot fondkommissionsbolagens s. k. sidoverksamheter var bankernas verksamheter ingående reglerad i banklagstiftningen. När det gällde banks egenhandel fanns i lagstiftningen ett principiellt förbud för bankerna att förvärva aktier, förlagsbevis m.m. för egen räkning, det s. aktieförvärvsförbudet. På grund av detta förbud kunde en bank i sin fondkommissionsrörelse inte inneha några aktier i lager och var därmed betagen möjligheten att driva egenhandel. Det förelåg således en stor skillnad i förutsättningarna mellan banks fondkommissionsrörelse och övriga fondkommissionärer när det gällde möjligheten att bedriva en effektiv fondkommissionsverksamhet med hjälp av handelslager i aktier m.m.
Bakom de förslag fondbörsutredningen föreslog låg en strävan att begränsa den växande egenhandeln till vad som kunde anses vara förenligt med en verksamhet där kommissionshandeln utgjorde det väsentliga. Förslagen syftade till att minska riskerna för den intressekonflikt som kan uppkomma om den som köper och säljer i kommission, dvs. handlar på annans uppdrag, samtidigt handlar för egen räkning. Vidare sökte utredningen att så långt möjligt utjämna konkurrensvillkoren mellan banker och andra fondkommissionärer. Övervägandena föranledde utredningen att föreslå att alla fondkommissionärer skulle få rätt att för egen räkning handla med aktier och vissa andra värdepapper i den utsträckning som behövdes för att underlätta kundernas affärer. Syftet med förslagen var att underlätta fondkommissionshandeln genom att göra marknaden mera likvid och bidra till kursutjämning samt att öppna möjligheter till kostnadsbesparande rationaliseringar inom handeln med små värdepappersposter. Rätten till handel för egen räkning med aktier och dylika värdepapper begränsades till ett handelslager, vars anskaffningsvärde inte fick överstiga 2 milj. kr. Obligationsmarknaden lämnades med hänsyn till sin speciella karaktär utanför begränsningsreglerna.
Enligt den nu gällande lagerregeln i 16 §FkL som infördes på förslag av
fondbörsutredningen får ett fondkommissionsbolag ha ett handelslager av
aktier, emissionsbevis, andelar i aktiefond och ekonomisk förening till ett anskaffningsvärde som uppgår till högst 4milj. kr. eller som svarar mot 4 % av den genomsnittliga årsomsättningen i bolagets kommissionshandel under de fem närmast föregående kalenderåren, dock högst 50 milj. kr. Regeln angav ursprungligen att lagret fick vara högst 10 milj. kr. och innebar en ökning för bankerna men en minskning för fondkommissionsbolagen. Begränsningen för fondkommissionsbolagen trädde inte i kraft förrän den 1 januari 1985. I två omgångar har regeln sedermera ändrats så att största tillåtna lager ökat till i dag medgivna 50 milj. kr. Motsvarande lagerbegränsningsregel gäller för fondkommissionsrörelse som bedrivs av bank.
I propositionen om finansiella koncerner prop. 198687:148 diskuterades storleken av handelslagret. Ett av skälen till att överväga en höjning av gränsen för handelslagret var den kraftiga ökningen av kommissionshandeln. I remissarbetet över den departementspromemoria DsFi 1987:3 som föregick propositionen föreslog riksbanksfullmäktige i sitt remissvar att det
Bilaga s. 8688 Värdepappersmarknaden
maximala beloppet för handelslager provisoriskt skulle höjas till 100 milj. kr. och att man beträffande en koncern lät detta belopp gälla koncernen i dess helhet. Bakgrunden var att de nuvarande reglerna ansågsmedföra en konkurrensnackdel för de större bankerna och fondkommissionsbolagen. Förslaget skulle enligt fullmäktige öka dessa nackdelar genom att exempelvis GotaGruppen skulle kunna ha ett sammanlagt handelslager av 100 milj. kr. eftersom två banker ingår i gruppen, medan de tre största bankerna alltjämt skulle ligga vid en maximigräns på 50 milj. kr.
Föredragande statsrådet anförde i propositionen att förbudet för en bank att förvärva aktier har utgjort en av grundpelarna i banklagstiftningen sedan början av 1930-talet. En höjning av det maximala beloppet för handelslager till 100 milj. kr. kunde därför enligt hans mening innebära ett alltför stort avsteg från de tankar som bär upp detta förbud. Eftersom frågan också inrymmer andra komplikationer ville han inte utan ytterligare utredning lägga fram ett sådant förslag som fullmäktige hade förordat. Han hänvisade härvid till kreditmarknadskommitténs översyn. Samtidigt nämndes också den kommitté som nyligen hade tillkallats för att göra en översyn av värdepappersmarknaden värdepappersmarknadskommittén och som också
- —— fått i uppdrag att ta bl. a. reglerna om handelslager i värdepapper under förnyat övervägande Dir 1987:11.
Diskussionen om handelslagrets begränsning har samband med hur strukturen på den framtida marknaden löses. Enligt den uppfattning kommittén redovisat i avsnitt 9.6.1 bör den renodlade kommissionärsrollen å ena sidan och handlarrollen å den andra separeras. Den fondkommissionär som uteslutande bedriver aktiemarknadskommission bör i den framtida modellen i princip inte tillåtas ha något handelslager. När det gäller fondkommissionärer som eni framtid eventuellt kan komma att bedriva aktiemarknadshandel skall dessa ha möjlighet att ha ett större handelslager än vad som i dag är möjligt för fondkommissionärerna. I ett framtida system där fondkommissionärer tillåtas inneha stora aktiehandelslager måste någon form av begränsning införas i de rättigheter som följer av aktieinnehav. Kommittén tänker här främst risken att handlarna använder lagret för innehav av placeringsaktier. Därför bör fondkommissionären i ett dylikt system åtminstone inte kunna utöva rösträtt bolagsstämma för de aktier denne har i sitt handelslager, en ordning som i praktiken redan tillämpas i dag. Som kommittén tidigare har utvecklat minskas intressekonflikterna i vart fall teoretiskt genom den framtida renodlingen av rollerna och den effektivare genomlysning av marknaden. Den slutliga lösningen av frågan om handlarfunktionen på aktiemarknaden bör dock enligt kommitténs
mening, som tidigare redovisats, ankomma på vårdepappersmarknadskommittén att överväga.
De nuvarande reglerna beträffande handelslager grundar sig på bruttoinnehav och beaktar inte de nya möjligheter som tillskapats på senare tid att med hjälp av options- och terminskontrakt minska riskpositionstagande i handelslager. Reglerna innebär dessutom att de olika kommissionärernas lagerpositioner är oberoende av kapitalbasens storlek och verksamhetens
Bilaga s. 87Värdepappersmarknaden 89
omfattning annat än den rena omsättningen i kommissionshandeln. Kommittén har mot bakgrund bl. dessaomständigheter övervägt att föreslå av a. bygger nettolagerberäkningar kombinerade med detaljenya regler som rade föreskrifter om hedging, dvs. olika sätt att begränsa risker. I ett dylikt system, där man bortser från bruttoinnehavets storlek, utom eventuellt ett högsta tak, och i stället koncentrerar sig på att beräkna nettorisker, borde parallellt möjligheten till blankning tillåtas. FkL 23 § andra stycket förbjuder fondkommissionsbolag att för egen räkning sälja fondpapper bolaget mottagit som lån eller att medverka som vid blankning för räkning. De situationer som beskrivs i paragrafen annans brukar benämnas äkta blankning. Denna form av blankning innebär således att säljare till köpare överlåter värdepapper som han har lånat av en en tredje Avsikten är att säljaren senare skall kunna återgälda förman. sträckningen till tredje efter att ha täckt in sig genom att köpa samma man slags aktier till förhoppningsvis lägre kurs. Förbudet mot denna form av en blanking bör även fortsättningsvis finnas kvar. Det bör däremot i ett framtida system med aktiemarknadshandel vara tillåtet att sälja aktier som inte innehas men som man avser att omgående skaffa marknaden. Denna form blankning benämns oäkta blankning eller att gå kort. När komav mittén diskuterar blankning är det den senare formen som avses vilket även är den form i dagligt tal I ett system med nettolagerberäkning man avser. och där blankning tillåts är det troligt att fondkommissionärerna kommer att på grund kostnads- och riskskäl sträva efter att ha ett så litet handelsav lager möjligt och söka begränsa det lager de innehar med hjälp av de som instrumenten. I dag upprätthålls blankningförbudet dels genom 23 § nya FkL, äkta blankning, och dels genom att bankinspektionen anser att oäkta blankning strider mot sund utveckling av fondkommissionsverksamheten. Ett annat alternativ vore att ta bort det absoluta taket för handelslagrets storlek och i stället relatera lagerstorleken till storleken av det egna kapitalet. Detta skulle dock innebära införandet av en ny kapitaltäckningsregel där handelslagret skulle jämställas med andra placeringar. En sådan regel skulle troligen innebära höjning av kapitaltäckningskravet jämfört med en nuvarande reglering. Eftersom fondkommissionärernas aktiehandelslager till sin storlek är begränsade har kommissionärerna för närvarande ingen större anledning att riskförsäkra sina handelslager med hjälp av de riskbegränsande instrument skapats på år. Denna nya teknik är mycket komplex och det som senare krävs stor kunskap och erfarenhet för att nå syftet, att minska risken i ett handelslager. Det är vidare endast teoretiskt möjligt att med denna metod helt eliminera riskerna med att ha värdepapper i lager. Kommittén har funnit att tiden ännu inte är mogen att föreslå så genomgripande förändringar i reglerna om handelslager som de två ovan skisserade lösningarna nettolagerberäkning eller ny kapitaltäckningsregel skulle - innebära. Vidare har omtalats den under våren 1987 tillsatta som ovan värdepappersmarknadskommittén i sina direktiv fått i uppdrag att bl. a. utreda reglerna handelslager och därvid söka en ny konstruktion för om
Bilaga s. 8890 Värdepappersmarkrzaden
handelslagerbegränsning. Mot denna bakgrund har kommittén valt föreatt slå en modifiering av de gällande bruttolagerbegränsningsreglerna. Den nuvarande aktielagerbegränsningen trädde i kraft den 1 januari 1985. Efter regelns ikraftträdande har aktiemarknaden utvecklats kraftigt. Bl.a. har omsättningen på Stockholms fondbörs liksom börsvärdet mer än fördubblats. Redan med beaktande härav kommittén det finns anser att ett behov av att höja handelslagrets storlek för inte handelslagrets grundatt läggande funktioner skall hämmas. Dessutom har under period samma fondkommissionsbolagens totala kapital jämte obeskattade egna reserver ökat kraftigt. kommittén föreslår därför att lagerbegränsingen höjs till 100 milj. kr. samt att den lägre begränsningen höjs från 4 milj. kr. till 25 milj. kr. bl. a. i syfte att underlätta nyetableringar. Däremot bör 4-procentsregeln alltjämt kvarstå, eftersom kommittén anser att handelslagrets funktion och syfte inte skall förändras genom dessa höjningar. De föreslagna förändringarna kan inte anses strida mot banks aktieförvärvsförbud. Det maximala beloppet för handelslagret 100 milj. kr. skall gälla koncern i dess - - en helhet, dvs. oavsett hur många banker och andra fondkommissionärer som finns i samma koncern får dessagemensamt inte ha rätt till handelslager ett som överstiger 100 milj. kr.
Sedan Svenska Bankföreningen i framställning till finansdepartementet hemställt om en höjning den beloppsmässiga gränsen för handelslagret av till 200 milj. kr. har regeringen i proposition 198788: 123om handelslager av värdepapper i fondkommissionsrörelse föreslagit att gränsen skall höjas till 100 milj. kr. Kreditmarknadskommittén har i remissvar ställt sig positiv till en sådan höjning samt anfört att saken inte har sådan koppling till kommitténs arbete att lösningen på frågan behöver avvaktas fram till dess att kommittén lämnar sitt betänkande.
Kapitaltäckning
9.6.l0.1 Inledning
Bilaga s. 88Allmänhetens förtroende för fondkommissionärerna är av stor betydelse för värdepappersmarknadens funktion och utveckling. Syftet med vissa bestämmelser i FkL är just att hos allmänheten skapa och upprätthålla förtroendet för fondkommissionärerna och deras verksamhet. Det i första är hand lagens regler om auktorisation, tillsyn och kapitaltäckning som fyller detta syfte. De kapitalkrav krav på eget kapital ställs på fondkommissionä- ~ - som rerna skall primärt skydda kommissionärernas kunder och långivare så att de inte åsamkas förluster. Avsikten med skyddsregler om kapitaltäckning kan uppnådd de förluster fondkommissionären anses vara om som kan förorsakas i sin rörelse inte drabbar nämnda intressenter.
Bilaga s. 89Värdepappersmarknaden 91
9.6.10.2 Gällande bestämmelser
För bankernas fondkommissionsverksamhet finns inga särskilda kapital-
täckningsbestämmelser. Det har ansetts tillräckligt med de kapitaltäck-
finns i 2 kap. 9-11 §§ BRL. ningsbeståimmelser som När det gäller FkL finns kapitaltäckningsregel i 18 Denna regel en utgår från bolagens tillgångssida i balansräkningarna och ställer olika kapi-
taltäckningskrav beroende på den risk anses förknippad med bolagens som placeringar. Paragrafen lyder:
Fondkommissionsbolag skall till uppdragsgivarnas skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp är betryggande i förhållande till bolagets som tillgångar ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden samt kapitalmarknaden innebär kreditrisk för bolaget placeringar. som en Det kapitalet betryggande, om det uppgår till lägst ett egna anses belopp sammanlagt tjugo procent av värdet av aktier, som motsvarar emissionsbevis och andelar i aktiefonder med undantag av sådana aktier
innehas ett led i organisationen av bolagets verksamhet samt som som procent värdet övriga placeringar med de undantag som anges sex av av stycket. Placeringar, för vilka avses i tredje stycket i andra reserver som har skall såvitt aktier tas upp till sitt marknadsvärde och avsatts, avser utlåning, garantiförbindelser, utländska valutor och obligasåvitt avser till sitt bruttovärde. Övriga placeringar skall tas upp till sitt tioner nettovärde. Åtaganden på kapitalmarknaden skall dock tas upp till sitt nominella belopp, inte regeringen, eller efter regeringens bemyndiom gande, bankinspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp. Eget kapital krävs för inneliggande kassa, checkar och postremissväxlar, hypoteksinstitut eller för obligationer och andra fordringar för vilka kommun, bankinstitut, kreditaktiebolag, hypotekssvarar staten, institut eller försäkringsbolag. Eget kapital krävs heller för fordran fondkommissionsbolag likvid för utförd värdepappershos annat affär. Som kapital skall vid tillämpning första stycket anses vad som eget av enligt 2 kap. 9 § bankrörelselagen 1987:617 gäller som eget kapital. I fråga fondkommissionsbolags reserver för aktier får vidare med eget om kapital likställas fyrtio skillnaden mellan aktiernas markprocent av nadsvärde och deras nettovärde. Från det egna kapitalet skall avräknas nettovärdet sådana aktier eller andelar i ekonomisk förening som av fondkommissionsbolaget har förvärvat med stöd av tillstånd enligt 15 §
andra stycket. Om särskilda skäl föreligger, kan bankinspektionen för viss tid medge
att fondkommissionsbolags eget kapital får uppgå till ett lägre belopp än
som anges i första stycket.
Fondkommissionsbolagens placeringar är således grupperade i olika risk-
klasser. För k. organisationsaktier aktier innehas som ett led i s. - som bolagets verksamhet krävs kapitaltäckning med 100 °o. organisationen av - När det gäller handelslager aktier, emissionsbevis och andelar i aktiefonav der krävs täckning med 20 °o eget kapital samt för övriga placeringar och
lämnade garantiförbindelser krävs 6 %. Eget kapital krävs inte för vissa
placeringar enligt paragrafens andra stycke.
Vid beräkningen fondkommissionsbolagens kapitalbas äger BRL:s av bestämmelser motsvarande tillämpning. Eftersom fondkommissionsbola-
inte får förlagslån kan dock sådana tillgångar inte räknas in i gen ta upp
Bilaga s. 9092 Vdrdepappersmarknaden
kapitalbasen. En specialbestämmelse för fondkommissionsbolagens handelslager av aktier är att 40 % skillnaden mellan aktiernas marknadsav värde och nettovärde får räknas in i kapitalbasen. Hur kapitaltäckningsregeln tillämpas i praxis framgår den blankett av som bankinspektionen tillhandahåller för de regelbundna kapitaltäckningsrapporterna, fig.
Fig. 9.3
nndkomnissionsbolag KAPIIALIÄCKNINGSRAPPORT enligt föreskrifternai 18 FL§ Mnad
BERÃKNINGAV KAPITALBASEN Beloppi kkr
510Eçt kmital 511 Aktiekapital 512 Reservfond 513 Uispositionsfønd 5124Fastställdvinstbalans
520 nedegetkaoitai likstållt kapital S21Värderegleringsreservför aktier
530 bildegetkaaital likstållt lamm intill ett beloppmtsvamtwbolaçts egt kaaltal 531 Värderegleringsreservför obligationer 532 utlåning 533 valutor
540Avfir: Aktier eller andelari ekonomisk föreningsomFondkoamissionsbolagetförvärvatmedstödavtillstånd enligt 15§ andrastycketFL
500 Kmitallxn
BERÃKNINGAV KAPTÅLKRAVET
61DAktier
620 Amraplareringnrmd demdntagsa wags1 18§mdrastydetFL xsx ____________ Dverskottuthrskott
SÄRSKILDAUPPGIFTER
710 utlåningtotalt 7101 däravoverbeláningsvärdet 7102 däravutansäkerhet
Riktigmetm långt uppgifterintygasav
Itnfléirnzre lnhráaift Naimtexta Ort ochdatan
Chefstjänstemansnarmteckning Telefonriktnr ochabonnentnr Handläggarnatjänstemansnamnteckning
alankettutgivare Postadress Gatuadress Telefon axx16096 RiktnrAbonnentnr BANKINSPEKTIDNEN 103ü STOCKHOLMDrottnlrrtal 50-52 [B 2A212D ~
Bilaga s. 91Värdepappersmarknaden 93
9.6.10.3 Förslag
Enligt nuvarande ordning utgörs kapitalkravet för exempelvis kreditaktiebolagen och finansbolagen av s. upplåningsrättsregler. Detta innebär att kapitalkravet för dessa institut blir detsamma oavsett för vilken verksamhet upplåning sker. Däremot har fondkommissionsbolagen en kapitaltäckningsregel efter mönster i BRL. Ett grundläggande mål för kommitténs förslag i dess helhet är att skapa så konkurrensneutrala regler som möjligt. Detta framstår särskilt viktigt när det gäller reglerna om kapitaltäckning. som Kommitténs förslag i denna del innebär att samtliga institutgrupper kommer att ha regler om kapitaltäckning efter mönster i BRL. Detta ökar förutsättningarna för att skapa bättre neutralitet i regelsystemet. Kommittén har också varit inriktad på att eventuella förändringar inte skall få medföra alltför drastisk förändring av institutens nuvarande villkor. Kommittén har utarbetat ett förslag till ny kapitaltäckningsregel för fondkommissionsbolag som i stort överensstämmer med de föreslagna reglerna för övriga institut. Denna kapitaltäckningsregel innebär att innehav av aktier och andelar där för närvarande 20 °o kapitaltäckning tillämpas - kräver 24 % kapitaltäckning. Motsvarande förändring föreslås för bankeraktieförvärv motsvarande slag. Denna förändring innebär alltså en nas av skärpning i förhållande till nuvarande regler. För fondkommissionsbolags övriga placeringar innebär förslaget ett kapitaltäckningskrav på 8 °o jämfört med 6 °o enligt gällande bestämmelse. För bankernas del medför skärpning från 4 °o vilket för närvarande gäller för förslaget i denna del en banks lån mot säkerhet i aktie är inregistrerad Stockholms fondbörs. som Förslaget tillåter fondkommissionsbolag att med eget kapital likställa förlagslån intill belopp motsvarar bolagets eget kapital. Som framgår ett som redovisningen under avsnitt 9.6.6 föreslår kommittén att fondkommisav sionsbolagen i framtiden skall kunna finansiera sin verksamhet genom att på marknaden utfärda förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar. år har det blivit allt vanligare att institut bildar garantifon- Under senare der. Utfärdande garantiförbindelser innebär en uttunning av kapitalav basen. Kommittén vill därför bryta denna utveckling och har redan tagit ett steg i den riktningen ett förslag om begränsning av garantifonderna genom för de existerande kreditaktiebolagen som blir kreditmarknadsbolag nu - till fem gånger aktiekapitalet i enlighet med vad som nu gäller för finansbolagen. Mot denna bakgrund och eftersom inriktningen inte minst för att eftersträva internationell likformighet skall vara att en urholkning av en kapitalbasen inte skall fortsätta bör det inte införas en möjlighet för fondkommissionsbolagen att bilda garantifonder. Det kan anmärkas att eget kapital inte kommer att krävas för fordringar för vilka -förutom de i 2 kap. 9 § A BRL uppräknade svarar kreditmark- nadsbolag och fondkommissionsbolag. Under år 1982 hemställde ett antal fondkommissionsbolag om ändring i kapitaltäckningsreglerna såatt kapital ett bolag lånat mot reverser med som efterställd betalningsrätt skulle räknas in i bolagets kapitalbas samt att
Bilaga s. 9294 Värdepappersmarknaden
kapitaltäckning inte skulle krävas för fordringar för vilka säkerheten utgörs av statsobligationer eller motsvarande.
I remissyttrandet angav bankinspektionen att den inte hade någon erinran mot att ett fondkommissionsbolag för sin kapitaltäckning fick möjlighet att på samma sätt som ett finansbolag tillgodoräkna sig förlagslån intill ett belopp som svarar mot bolagets eget kapital. När det gällde den andra frågan hänvisade inspektionen till att bankerna inte behöver kapitaltäckning för kredit som ges mot säkerhet i statspapper. Samtidigt menade emellertid inspektionen att det för fondkommissionsbolagen var fondkommissionsrörelsen som enligt lagstiftningen skulle träda i förgrunden För att underlätta rörelsen har ett fondkommissionsbolag givits möjlighet att i samband med denna lämna kredit mot vissa säkerheter som anses markera sambandet. För bank, som i motsats till fondkommissionsbolag är kreditinstitut, är kreditgivningen huvudverksamheten. Bankinspektionen pekade på att bankerna också driver en avsevärt mer diversifierad rörelse än fondkommissionsbolagen, vars kapitaltäckningsgrundande kapital till inte obetydlig del utgörs av värderegleringsreserven i aktieportföljen. Enligt inspektionens uppfattning var det riktigare att även under denna punkt göra en jämförelse med den kapitaltäckning som krävs enligt FiL. Det var väl känt att finansbolagen lämnade betydande krediter mot säkerhet ipremieobligationer. För finansbolagen med sin upplåningsmultipel på tolv och en halv gånger det egna kapitalet finns ingen möjlighet att ta hänsyn till säkerheter för vissa krediter. Inspektionen ansåg att konkurrensneutraliteten i förhållande till finansbolagen vägde tyngre än den i förhållande till bank. En sammanvägning av riskerna i ett fondkommissionsbolag medförde nämligen att jämförelsen med ett finansbolag enligt inspektionens uppfattning var rimligare än en jämförelse med bank. Inspektionen avstyrkte därför bifall till framställningen i den sist behandlade delen.
Bankföreningen ansåg i sitt remissyttrande att konkurrensneutraltet borde råda mellan bank och fondkommissionsbolag. Genom den yrkade ändringen avseende förlagslån skulle en bättre konkurrensneutralitet uppstå även i förhållande till finansbolagen. Föreningen tillstyrkte därför ändringen. Vad gällde den yrkade ändringen i fråga om kredit mot säkerhet i statspapper ansåg bankföreningen i likhet med vad som hade utalats i framställningen att det var naturligt att dra paralleller mellan fondkommissionsbolagen och bankerna när det gäller att bedöma kravet på kaptaltäckning. Detta hängde enligt föreningen samman med att reglerna om kapitaltäckning i dessa båda fall är konstruerade på likartat sätt med krav på eget kapital i förhållande till placeringarna. Bankföreningen instämde således i att det var rimligt att samma krav borde ställas på banker och fondkommissionsbolag i det aktuella hänseendet. Detta förutsatte ock att fondkommissionsbolagen vid belåning av statsobligationer och lknande fordringsbevis inte överskred den belåningsgrad som bankerna iakttar. Skulle detta ske, eller andra olikheter konstateras mellan bankernas och bolagens kreditgivning, kunde bankföreningen inte tillstyrka att fcndkommissionsbolagen undgick krav på kapitaltäckning. I så fall bordei stället
Bilaga s. 93Värdepappersmarknaden 95
ledning kunna hämtas i vad som i detta fall ansetts böra gälla för finansbolagen.
I beslut den 4 november 1982 vidtog regeringen ingen åtgärd i anledning av framställningen.
En tillämpning av den av kommittén föreslagna kapitaltäckningsregeln skulle i båda de nu behandlade fallen innebära ett tillmötesgående av de krav som fondkommissionsbolagen ställde år 1982. Detta innebär att bolagen kan i sin kapitalbas tillgodoräkna sig förlagslån intill ett belopp motsvarande bolagets eget kapital. När det gäller värderegleringsreserverna kommer dessa att föras samman till en grupp som får medräknas till 40 %, dock högst intill ett belopp som motsvarar bolagets eget kapital. Vidare innebär förslaget att någon kapitaltäckning inte fordras för placeringar i statsobligationer och motsvarande värdepapper.
Kommittén har undersökt hur utfallet av de föreslagna reglerna skulle bli för fondkommissionsbolagen. Till grund för undersökningen har legat material som bolagen inrapporterat till bankinspektionen. Materialet avser förhållandena i maj 1987 och omfattar samtliga då verksamma 22 fondkommissionsbolag. Den nu gällande kapitaltäckningsregeln för samtliga bolag
gav under maj 1987 ett totalt kapitaltäckningskrav om 933 milj. kr. Genom införandet av den föreslagna regeln skulle kapitalkravet öka till totalt 1 227 milj. kr. Med hänsyn till den struktur på placeringarna som fondkommissionsbolagen har torde således den föreslagna kapitaltäckningsregeln innebära en skärpning av kapitalkravet med cirka 30 %. Samtliga bolag har liknande placeringar varför regeln inte påverkar konkurrensförhållandena inbördes mellan bolagen. Skärpningen i kapitaltäckningskravet för bolagen varierar endast mellan 27,8 och 33,2 °o. När det gäller den nya möjligheten, att få uppta och med bolagets eget kapital likställa förlagslån skulle den i maj 1987 för fondkommissionsbolagen ha inneburit ett teoretiskt utrymme för förlagslån om 1 209 milj. kr. Storleken på detta utrymme är således jämförbart med den föreslagna regelns totala kapitaltäckningskrav.
Bankernas fondkommissionsverksamhet utgör endast en mindre del av den omfattande och differentierade verksamhet som bankerna bedriver. Denna omständighet kan å ena sidan användas som argument för att bankerna inte borde behöva ha lika höga kapitaltäckningskrav på sina placeringar i fondkommissionsrörelsen som uppställs för fondkommissionsbolagen, medan åandra sidan konkurrensneutralitetsskäl talar för att kostnaden i form av eget kapital borde vara densamma oavsett verksamheten
om bedrivs i bank eller fondkommissionsbolag. Kommittén har genomgående strävat efter att så långt möjligt skapa konkurrensneutralitet mellan olika institut och verksamheter. Mot denna bakgrund har kapitaltäckningsreglerna för fondkommissionsverksamhet utformats så att denna verksamhet åsamkas lika stor kostnad för eget kapital oavsett om den bedrivs i bank eller fondkommissionsbolag.
Av tabell 9.8 framgår att bankaktiebolagens utlåning mot säkerhet i börsnoterade aktier var år 1985, 8 885 milj. kr., och år 1986, 15 715 milj. kr. Den föreslagna fördubblingen av kapitaltäckningskravet från fyra till åtta
Bilaga s. 9496 Värdepappersmarknaden
procent skulle således i det tänkta fallet ha inneburit en höjning av kapitaltäckningskravet för respektive år med 350 och 600 milj. kr. Dessa siffror skall jämföras med bankaktiebolagens kapitalbas som för år 1986 uppgick till 24 000 milj. kr. Sparbanksrörelsen hade är 1986 en kapitalbas 8 000 milj. kr. och utlåning mot säkerhet i börsnoterade aktier om drygt 3 000
en milj. kr. För sparbankernas del skulle höjningen inneburit ett skärpt kapitaltäckningskrav med omkring 140 milj. kr. När det gäller höjningen av kapitaltäckningskravet för aktiehandelslager från 8 % till 24 °o innebär det för bank ett maximalt kapitalkrav 24 milj. kr. eftersom kommittén föreslår
om att handelslagret begränsas till 100 milj. kr.
Det är kommitténs uppfattning att den föreslagna höjningen för banker-
del inte medför någon dramatisk förändring i det totala kapitaltäcknas
uppställs för bankernas olika verksamheter. Den möjlighet ningskrav som bank fått, att från den 1 juli 1987 driva fondkommissionsrörelse i helägt fondkommissionsbolag, och om bank så önskar, parallellt med fondkommissionsrörelse inom banken, har även beaktats när kommittén försökt utarbeta konkurrensneutrala kapitaltäckningsregler.
I likhet med vad som föreslås beträffande bankerna och kreditmarknadsbolagen föreslår kommittén att krav på konsoliderad kapitaltäckning införs för fondkommissionsbolagen, för dessas innehav av ägarandelar i svenska eller utländska företag driver någon form av verksamhet som avses i
som KML. Reglerna om beräkning av konsoliderat kapitalkrav och om konsoliderad kapitalbas bör därvid utformas i överensstämmelse med de som föreslås för bankerna.
10 Försäkringsbolagens finansförvaltning
10.1¶Direktiven m.m.
Bilaga s. 95Kreditmarknadskommittén har i uppdrag att utreda den svenska kreditmarknadens struktur i syfte att skapa rationella rörelseregler för skilda slag finansinstitut. I kommitténs direktiv påpekar departementschefen att av finansinstitutens verksamhetsbetingelser under de senaste åren förändrats ett genomgripande sätt med en snabb tillväxt av kreditmarknaden utanför banksystemet. Den likviditetstillväxt som uppkommit inom företagssektorn har kraftigt påverkat omfattningen och inriktningen av finansinstitutens verksamhet, vilket utlöst spänningar mellan olika grupper av finanstidigare bara i begränsad utsträckning konkurrerat inbördes. institut som Enligt departementschefen kan de sålunda urskiljbara tendenserna till upplösning hittills vedertagna gränser mellan olika institutgruppers verksamav hetsområden till stor del förklaras att den befintliga lagstiftningen inte är av utformad med hänsyn till den nya situationen på kreditmarknaden. I direktiven erinras härefter om vissa principer för strukturen kreditmarknaden kan allmänt omfattade, bl. a. att ägande och traditiosom anses nell kreditgivning skall blandas samman samt att vissa typer av verksamhet, däribland försäkringsverksamhet. bör drivas i särskilda institut. Vad särskilt gäller försäkringsbolagen anmärker departementschefen att kreditmarknadsutvecklingen initierat breddning av bolagens verksamhet, dels en ett allt aktivt deltagande på penningmarknaden genom köp och genom mer försäljning kortfristiga skuldförbindelser, dels genom placeringar som av leda till ett aktivt deltagande i driften av främmande rörelse. I sådana synes fall kan enligt departementschefen ifrågasättas gränsen mellan finansiell om placering och industriell verksamhet kan bli utsuddad. Departementschefen också för att kraftig relativ ökning av den andel av kreditvarnar en givningen sker utanför banksystemet inte kan undgå att påverka pensom ningpolitiken. Mot bakgrund härav i direktiven bl. följande riktlinjer för komanges a. mitténs arbete beträffande försäkringsbolagen.
Kommittén bör granska utvecklingen av försäkringsbolagens finansförvaltning och vid behov föreslå regler i fråga om försäkringsbolagens kapitalplaceringar, i första hand sådana som sker på penningmarknaden. Försäkringsverksamhetskommittén, som i sitt uppdrag skall
Bilaga s. 9698 Försäkringsbolagens finansférvaltning
iaktta principen att försäkringsbolag inte utan särskilda skäl får bedriva
annan rörelse än försäkringsrörelse, torde från sina utgångspunkter också få anledning ta upp frågor som sammanhänger med försäkrings-
bolagens finansförvaltning. Förutom finansförvaltningens bärande roll
för försäkringsverksamheten torde sålunda försäkringsverksamhetskommittén komma att behandla frågor som gäller gränsdragningen mellan forsäkringsrörelse och aktivt deltagande i annan företagsverk-
samhet. En sådan fråga aktualiseras bl. a. när ett försäkringsbolag har
en större aktiepost i ett annat företag där det också medverkar genom
en omfattande lånefinansiering. När kommittén inom ramen för sitt
uppdrag tar upp försäkringsbolagens finansförvaltning bör därför sam-
råd ske med försäkringsverksamhetskommittén. Mot bakgrund av vad som sålunda anförts i direktiven lämnas i detta kapitel
allmän översikt försäkringsbolagens finansförvaltning. Översikten en av inleds med en redogörelse för försåkringsverksamheten i Sverige, dess struktur och koncentration, och för de bestämmelser i FRL som reglerar försäkringsbolagens kapitalförvaltning. Med utgångspunkt från den av departementschefen anförda principen, att ägande och traditionell kreditgivning skall blandas, diskuteras därefter olika alternativa åtgärder för hur principen skall kunna upprätthållas i försäkringsbolagens Finansförvaltning. Vidare diskuteras frågan om försäkringsbolag bör få äga kreditmarknadsbolag. I kapitlet lämnas härutöver en kartläggning av försäkringsbolagens kapitalplaceringar på penningmarknaden.
De redovisade statistiska uppgifterna har i huvudsak hämtats från Försäkringsinspektionens ännu tryckta publikation Enskilda försäkringsföretag 1986 samt från Statistiska meddelanden, utgivna av Statistiska centralbyrån åren 1980-1987. De faktauppgifter som lämnas i avsnittet om försäkringsbolagens placeringar på penningmarknaden grundar sig delvis på en av förre finanschefen Knut Anderson, Försäkrings AB Skandia, upprättad promemoria, vilken fogas som bilaga till betänkandet.
10.2 i
Bilaga s. 96Försäkringsverksamheten Sverige
10.2.1 Allmänt
De svenska försäkringsbolagens verksamhet regleras främst i FRL. För att få driva försäkringsrörelse fordras tillstånd. Sådant tillstånd, koncession, meddelas av regeringen och kan medges försäkringsbolag, som är antingen ett aktiebolag eller ett ömsesidigt bolag. Ett försäkringsbolag får i princip inte driva annan rörelse än försäkringsrörelse.
Ett försäkringsaktiebolag är till sin rättsliga struktur likställt med ett allmänt aktiebolag. Det ägs således av sina aktieägare och för bolagets förpliktelser svarar endast dess tillgångar. Ett ömsesidigt försäkringsbolag ägs däremot av sina försäkringstagare, vilka utom såvitt avser återför-
säkrings- och personförsäkringstagare är ömsesidigt ansvariga för bolagets
förpliktelser. Den personliga ansvarigheten är emellertid subsidär i för-
Bilaga s. 97Försäkringsbolagens finansförvaltning 99
hållande till bolaget och genom bestämmelser i bolagsordningen oftast begränsad, t. ex. till ett belopp motsvarande några årspremier. Även utländska försäkringsföretag kan beviljas koncession för försäkringsrörelse i Sverige. Enligt lagen 1950:272 om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige skall rörelsen bedrivas generalagent. Denne kan vara fysisk person, svenskt aktiebolag, genom en ömsesidigt försäkringsbolag eller svenskt handelsbolag och skall vara godkänd av regeringen.
10.2.2¶Företagsstrukturen
Bilaga s. 97Enligt 1 kap. 3 § andra stycket FRL får direkt livförsäkring inte förenas med försäkringsrörelse avser annat än personförsäkring separationsprincisom pen. Med livförsäkringsbolag förstås bolag vilkas försäkringsrörelse uteslutande eller sågott som uteslutande avser personförsäkring livförsäkring, sjuk- och olycksfallsförsäkring, avgångsbidragsförsäkring och arbetslöshetsförsäkring. Andra bolag är enligt 1 kap. 4 § FRL skadeförsäkringsbolag. Försäkringsbolag som ägnar sig åt att mottaga återförsäkring brukar hänföras till en särskild grupp, återförsäkringsbolag. Med utgångspunkt från försäkringsbolagens geografiska verksamhetsområde brukar bolagen även indelas i riksbolag och lokala bolag. Med riksbolag bolag vilkas verksamhetsområde omfattar mer än ett län. Det avses stora flertalet i denna får dock driva verksamhet i hela landet. Med grupp lokala bolag läns- och häradsbolag samt sockenbolag. avses Försâkringsbranschen har liksom näringslivet i övrigt under de senaste decennierna undergått stora förändringar, som bl. a. inneburit en fortgående företagskoncentration och en tilltagande internationalisering. Av tabell 10.1 framgår hur antalet svenska försäkringsbolag förändrats från år 1950 till år 1986.
Tabell 10.1 Antal svenskaförsäkringsbolag 1950-1986 Bolagstyp 1950 1960 1970 1980 1986 RIKSBOLAG 124 103 65 56 64 Härav: A. Liv- och sjukförsäkringsbolag Aktiebolag 7 7 5 6 7 Ömsesidigabolag 28 12 10 9 12 B. Skadeförsäkringsbolag
| Aktiebolag | 34 31 16 16 23 |
| ömsesidiga bolag | 47 41 29 18 15 |
| C. Återförsäkringsbolag aktiebolag | 8 12 5 7 7 |
LOKALA BOLAG ömsesidiga 1259 982 729 523 460 SUMMA BOLAG 1383 1085 794 579 524 Härav: Aktiebolag 49 50 25 29 37 Ömsesidigabolag 1334 1 035 768 550 487
Bilaga s. 98100 Försäkringsbolagens finansförvaltning
Som framgår av tabellen fanns det 524 svenska försäkringsbolag under år 1986, varav 64 utgjorde riksbolag. Riksbolagen är den bolagstyp som premiemässigt dominerar den svenska försäkringsmarknaden. Antalet aktiebolag är mycket begränsat. Det kan emellertid i realiteten sägas vara ännu lägre, eftersom flertalet aktiebolagen är dotterbolag till andra av försäkringsbolag, därav flera ömsesidiga. För närvarande finns det endast nio försäkringsaktiebolag som inte är dotterbolag till annat försäkringsbolag, nämligen Skandia Sak, Skandia Inernational Insurance Corporation, Sirius, Svenska kredit, Atlantica, Volvia, Holmia, Victoria och Njord. I detta sammanhang bortses från captivebolagen och arbetsmarknadförsäkringsbolagen. Antalet utländska företag som drev försäkringsrörelse i Sverige under år 1986 uppgick till 13 stycken. Samtliga drev skadeförsäkringsrörelse.
Företagskoncentrationen
Försäkringsväsendet har under de senaste decennierna genomgått kraftig en koncentration. Bland försäkringsbolagen finns åtskilliga sammanslutningar, antingen i form av koncerner i FRL:s mening, varvid de ingående bolagen är genom innehav av aktier förenade med varandra dotter- och modersom bolag, eller i form av överenskommelser rörande visst samarbete. Den senare formen av samarbete är från kapitalmarknadssynpunkt nästan av lika stor betydelse som de egentliga koncernema, eftersom de samarbetande bolagen i vissa fall har gemensam finansförvaltning och placeringspolitik. De i början av år 1987 förefintliga sammanslutningarna följande. Ömvar sesidiga bolag är kursiverade.
ANSVARS GRUPP Ansvar sak, Ansvar Liv och Ansvar International
FOLKSAM Folksam Liv, Folksam sak och Folksam International LÄNSFÖRSÅKRINGSBOLAGEN Riksbolagen LF-AB, LF-Liv, Stockholm och Brandförsäkringverket samt vissa lokala bolag. SIRIUS GRUPPEN
SKANDIA Skandia Sak och Skandia Liv
SKANDIA INTERNATIONAL
TRYGG-HANSA Trygg, Hansa Sak, Hansa Företag, Hansa Trafik, Hansa Sjö och Hansa International WASA FÖRSÄKRING Wasa Liv, Wasa Nord, Wasa Göta, Wasa Skåne, Wasa Europeiska, Wasa Industri, Wasa International, Wasa Kredit och Wasa Sjö
Bilaga s. 99Försäkringsbolagens finansförvaltning 101 I tabell 10.2 anges i storleksordning de 20 koncerner bolagsgrupper eller fristående bolag som vid utgången av år 1986 redovisade de största beloppen i förvaltade tillgångar. Tabell 10.2 Förvaltadetillgångar i svenskaförsäkringsbolagår 1986milj. kr.
| Koncern eller bolag | Tillgångar Totalt | I direkt teckn liv- försäkringsbolag | Procentuell för- delning totalt |
| SPP | 81 703 | 81 703 | 25,9 |
| Skandia | 55 286 | 43 789 | 17,5 |
| Trygg-Hansa | 40 677 | 29 677 | 12,9 |
| AMF-pension | 29 306 | 29 306 | 9,3 |
| Skandia International | 25 930 | - | 8,2 |
| Folksam | 20 877 | 7 313 | 6,6 |
| AMF-sjuk | 16 781 | 16 781 | 5,3 |
| Länsförsäkringsbolagen 10 285 | 480 | 3,3 | |
| Valand | 9 676 | 9 676 | 3,1 |
| Vegete | 7 138 | 4 532 | 2,3 |
| Sirius | 2 431 | - | 0,8 |
| AFA | 1 895 | 1 895 | 0,6 |
| RKA | 1 758 | 1 758 | 0,6 |
| Förenadeliv | 1 677 | 1 677 | 0,5 |
| Ansvars grupp | 1 405 | 134 | 0,4 |
| PensionsgarantiFPG | 1 339 | - | 0,4 |
| Allmänna Brand konc | 1 300 | - | 0,4 |
| Skånska Brand | 844 | - | 0,3 |
| Assuransföreningen | 795 | - | 0,3 |
| SvenskaKredit | 758 | 0,2 |
- Summa för de 20 största
| enheterna | 311 861 | 228 721 | 98,9 |
| Övriga riksbolag | 3 314 | 1 062 | 1,0 |
| Övriga lokala bolag | 292 | - | 0,1 |
| Totalsumma | 315 467 | 229 783 | 100,0 |
Enligt vad som framgår av tabell 10.2 omhänderhade de 20 enheter som redovisade de största beloppen i förvaltade tillgångar, 98,9 % av samtliga svenska försäkringsbolags tillgångar. Enbart de sex största SPP, Skandia, Trygg-Hansa, AMF-pension, Skandia International och Folksam svarade enligt tabellen för ca 80 % av de förvaltade tillgångarna. Dessa siffror visar att den svenska försäkringsverksamheten har en mycket koncentrerad struktur. Till följd av samgåendet årsskiftet 198687 mellan Allmänna Brand, Skånska Brand, Valand och Vegete till Wasa Försäkring har koncentrationen ökat ytterligare.
De 13 utländska företag som under år 1986 drev försäkringsrörelse i Sverige hade under året en sammanlagd premieinkomst om 226 milj. kr., vilket motsvarade ca 0,5 % av de svenska försäkringsbolagens totala premieinkomst för direkt försäkring i Sverige samma år.
Bilaga s. 100102 Försäkringsbolagens finansförvaltning
10.3
Bilaga s. 100Försäkringsbolagens finansförvaltning
I detta avsnitt skall omfattningen av försäkringsbolagens finansförvaltning och bolagens allmänna placeringsinriktning närmare undersökas. Dessförinnan skall emellertid lämnas en sammanfattning av olika bestämmelser i FRL som begränsar bolagens frihet rörande finansförvaltningen.
Regler som begränsar försäkringsbolagens fria finansförvaltning
De bestämmelser i FRL som här avsesär dels 1kap. 3 varigenom stadgas ett principiellt förbud för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse, dels 7 kap. 17 som i sakligt hänseende sammanhänger med nämnda förbud och begränsar försäkringsbolagens rätt att förvärva aktier eller andelar i andra juridiska personer än försäkringsbolag, dels ock 7 kap. 9 och 10 §§, varigenom försäkringsbolag åläggs att placera tillgångar i vissa slag av värdehandlingar.
10.3.1.1 Förbudet att driva rörelse än
annan
försäkringsrörelse
Bilaga s. 100Enligt 1 kap. 3 § FRL får ett försäkringsbolag inte driva annan rörelse än försäkringsrörelse, om det inte finns särskilda skäl för det. Detta stadgande kompletteras av bestämmelsen i 7 kap. 17 varigenom försäkringsbolag förbjuds att utan försäkringsinspektionens medgivande äga större andel av aktierna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag än som svarar mot ett röstetal om högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier. Ett försäkringsbolag får enligt samma bestämmelse inte heller utan inspektionens medgivande äga andelar i en aktiefond eller i en annan juridisk person än aktiebolag. Från förbudet undantas aktier i andra försäkringsbolag och vissa andra bolag med nära anknytning till försäkringsbolag.
Innebörden av dessa stadganden är att försäkringsbolagen är principiellt förbjudna dels att, vare sig i egen regi eller i dotterbolag, driva annan verksamhet än egentlig försäkringsrörelse, dels att vid kapitalförvaltningen genom placering av tillgångar engagera sig i andra verksamheter i en sådan omfattning som är oförenlig med förbudet mot annan rörelse. Om särskilda skäl föreligger kan försäkringsinspektionen medge undantag från förbudet.
Det främsta motivet för förbudet mot annan rörelse är att försäkringstagares och skadelidandes intressen inte får äventyras genom aktiviteter och engagemang utanför ramen för den egentliga försäkringsrörelsen trygghetsmotivet. Således får försäkringsbolagens soliditet inte äventyras genom att de förvaltade tillgångarna placeras i riskfyllda objekt eller används i andra verksamheter, ex. industri- eller handelsrörelse, som kan utsätta försäkringsbolagen för ökad konjunkturkänslighet.
Bilaga s. 101Försäkringsbolagens finansförvaltning 103
Ett annat motiv för förbudet knyter till försäkringsbolagens specifika an uppgift inom samhället. Försäkringsbolagen har status av samhällsinstitutioner med sociala funktioner, vilket förutsätter en integritet och självständighet utan sådana för försäkringsrörelsen ovidkommande hänsynstaganden ägarintressen och aktiva engagemang i affärsrörelse skulle som kunna medföra. Försäkringsbolagens rörelse bör därför inte blandas sammed verksamhet i näringslivet, utan bör vara fristående och man annan avskild därifrån enligt motsvarande princip gäller för bankerna segresom gationsmotivet. Ett tredje motiv för förbudet mot annan rörelse hänför sig till försäkringsbolagens starka ställning på kapital- och kreditmarknaden och i näringslivet i stort det niiringspolitiska motivet. De av försäkringsbolagen förvaltade medlen representerar den största kapitalkoncentrationen i samhället. Försäkringsbolagen har sin omfattande finansförvaltning möjlighet att genom skaffa sig ett dominerande inflytande över utvecklingen av aktiemarknaden och fastighetsmarknaden. Försäkringsbolagen ägnar sig även i betydande utsträckning åt kreditgivning. Det samlade inflytande som försäkringsboladärigenom får på kapitalmarknaden gör dem till en väsentlig maktgen faktor i näringslivet. Det är bl. a. detta motiv som ligger bakom den i 7 kap. 17 § FRL uppställda begränsningen av försäkringsbolagens rätt att förvärva aktier. Som anförts kan försäkringsinspektionen om särskilda skäl föreovan ligger medge undantag från förbudet mot annan rörelse. För dispens krävs i allmänhet att rörelsen har ett naturligt samband med den egentliga försäkringsrörelsen. Vidare krävs att rörelsen främjar försäkringstagarnas intressen samt att verksamheten i fråga inte får bli av en omfattning som innebär långtgående sammankoppling den egentliga försäkringsrörelen av sen med annan rörelse. I praxis har försäkringsbolag erhållit tillstånd att driva sådan rörelse som utgör ett naturligt utflöde försäkringsverksamheten, såsom skadeföreav byggande verksamhet samt skadereparationer av försäkrade objekt, exempelvis bilar och brandskadade fastigheter. Försäkringsbolag har vidare tillåtits utföra databehandling eller hyra ut maskintid i datoranläggningar för att kunna utnyttja sin personal och sina maskiner på ett ändamålsenligt sätt. På kapitalförvaltningens område har försäkringsbolag erhållit rätt att uppföra bostads-, kontors- och affärsfastigheter avsedda för varaktig kapitalplacering. Försäkringsverksamhetskommittén FVK har i sitt betänkande Försäkringsväsendet i framtiden SOU 1987:58 behandlat frågor som gäller gränsdragningen mellan försäkringsrörelse och aktivt deltagande i annan företagsverksamhet. Av betänkandet framgår att FVK övervägt, om det skulle möjligt att bygga ut det principiella förbudsstadgandet i FRL mot vara annan rörelse med vissa detaljbestämmelser i syfte att för olika verksamhetsområden konkret ange gränsen mellan försäkringsrörelse och annan rörelse. FVK:s överväganden på denna punkt har emellertid givit vid handen, att en sådan detaljreglering av annan rörelse i lagen skulle innebära en
Bilaga s. 102,
104 Försâkringsbolagens finansförvaltning
byråkratisk och orimligt krånglig lösning, inte skulle fungera i den som praktiska tillämpningen. Det skulle nämligen krävas ideliga ändringar av lagregler under utvecklingens gång för att anpassa dem till de skiftande förhållandena i en dynamisk ekonomi där investeringsområden öppnar nya sig och där den finansiella kreativiteten skapar nya konstruktioner för optimal placering av kapital. FV K har därför inte velat föreslå utbyggnad en av det principiella förbudsstadgandet i FRL beträffande rörelse. annan FVK har i stället valt att på grundval av en analys av de ovan redovisade bakomliggande motiven för förbudet rörelse framlägga sina mot annan synpunkter på tolkningen av begreppet annan rörelse, vilka enligt FV K bör kunna tjäna som vägledning i den praktiska tillämpningen såväl för försäkringsbolagen som för försäkringsinspektionen. Bland de mera övergripande synpunkter FVK lagt fram märks bl. som a. följande. Försäkringstagarnas trygghet, och en betryggande förvaltning av deras i försäkringsbolagen uppsamlade kapital, är det övergripande motivet för förbudet mot annan rörelse. Vid förvaltningen försäkringstagamas av trygghetskapital ställs försäkringsbolagen ständigt inför uppgiften att göra en avvägning mellan önskemålet om hög avkastning på tillgångarna och kravet på hög säkerhet i enlighet med soliditetsprincipen. I det långsiktiga perspektivet växlar riskbilden allt efter det ekonomiska lägets skiftningar. Från tid till annan ändras som följd härav bedömningen av vilka placeringsområden som vid avvägningen risker och avkastningsutsikter ter sig av förmånligast för försäkringsbolagen. Ur synvinkeln trygghetsmotivet och av soliditetsprincipen är det väsentligt att det rådande placeringsintresset inte leder till en alltför ensidig koncentration av försäkringsbolagens förvaltade medel till en viss sektor. Tyngdpunktsförskjutningar inom ett försäkringsbolags kapitalförvaltning får inte så långt, att kraven på en i den långsiktiga utvecklingen betryggande spridning och fördelning av kapitalplaceringarna inte alltid är tillgodosett. FVK har heller vid sin genomgång av den hittillsvarande faktiska utvecklingen kunnat finna, att försäkringsbolagen i allmänhet skulle ha brustit i denna nödvändiga omsorg om en betryggande fördelning av sina medelsplaceringar olika tillgångsslag. Kravet på betryggande kapitalplaceringar måste givetvis också gälla riskbedömningen beträffande de olika placeringsområdena. FVK har vidare särskilt understrykt, att det står i strid med trygghetsmotivet för förbudet mot annan verksamhet att investera försäkringstagarnas trygghetskapital i enskilda projekt av markerat riskfylld natur. Vad härefter gäller FVK:s överväganden beträffande den del av försäkringsbolagens finansförvaltning som avser kapitalplaceringar på kreditgivningens område, direktutlåning har FV K funnit att dessa i princip m.m. , är förenliga med trygghetsmotivet i lagstiftningen och att dessa även i framtiden bör utgöra en avsevärd del av bolagens medelsförvaltning. FVK har emellertid varnat för en utveckling varigenom försäkringsbolagen koncentrerar verksamheten på penning- och kreditväsendets område i särskilda dotterbolag eller på annat sätt ägnar området ett omfattande engagemang. En sådan utveckling kan i princip inte förenlig med lagstiftarens anses
Bilaga s. 103Försäkringsbolagens finansförvaltning 105
bakomliggande motiv för det övergripande förbudet mot annan rörelse. Lagstiftarens syfte är nämligen att sätta en spärr mot att kapitalförvaltningen leder till sammanblandning försäkringsverksamhet och en på en av finansiella dispositioner direkt inriktad affärsrörelse. Följaktligen kan FRL inte tillåta försäkringsbolagen att genom dotterbolag eller andra störanses aktieinnehav organisera en samordning av verksamheten med sådan re rörelse bedrivs av banker eller andra institut på penning- och kreditsom marknaden eller på marknaden för riskvilligt kapital. Försäkringsbolagen bör enligt FVK givetvis i sin kapitalförvaltning utnyttja de placeringsmöjligheter för att få så god avkastning som marknaden erbjuder, men inte en dotterbolag i kraft av sina väldiga kapitalresurser söka spela en genom egna initiativtagare och huvudagerande vid finansiella operatioledande roll som på kapitalmarknaden och strukturella ingripanden i företagarvärlden. ner
10.3.1.2¶FRL:s placeringsregler
Bilaga s. 103Livbolagens placeringar regleras i 7 kap. 9 §FRL. Enligt denna bestämmelskall ett belopp motsvarande bolags försäkringstekniska skulder för se livförsäkring alltid redovisas i vissa angivna slag av värdehandlingar. Belopp motsvarande försäkringstekniska skulder för icke grundbunden försäkring, dvs. försäkring än livförsäkring, berörs dock inte av nämnda beannan stämmelse. Eftersom de icke grundbundna försäkringarna saknar praktisk betydelse i detta sammanhang bortses från dessa i förevarande redovisning. Med försäkringstekniska skulder i huvudsak ett försäkringsbolags avses på visst sätt beräknade skulder till försäkringstagarna. Enligt 7 kap. 1 § FRL utgörs de försäkringstekniska skulderna av värdet på balansdagen av bolagets ansvarighet för löpande försäkringar premiereserv. Premiereserven utgörs i huvudsak skillnaden mellan förväntat kapitalvärde av bolagets framtida utgifter av för löpande försäkringar och förväntat kapitalvärde av framtida premier. försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfall ersättningsreserv. utgifterna för reglering av inträffade försäkringsfall skadebehandlingsreserv. sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelse som inte har förfallit till betalning.
För att trygga försäkringsbolagens förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal skall enligt 2 kap. 6 § FRL särskilda regler grunder upprättas för bl. beräkning av premier och premiereserv och a. för återbäring till försäkringstagarna. Grunderna skall stadfästas av regeringen. Grunderna för beräkning av premie och premiereserv skall innedödlighet och andra riskmått, räntefot samt driftskosthålla antaganden om nader. Antagandena skall betryggande, vilket normalt innebär att både vara premien och premiereserven blir beräknade med säkerhetsmarginal. Ett exempel härpå utgör ränteantagandet, som i livbolagens gemensamma premiegrunder alltsedan år 1964 inte satts högre än fyra procent. Den under
Bilaga s. 104106 Försäkringsbolagens finansfärvaltning
det senaste decenniet höga räntenivån har medfört skillnaden att mellan antagen räntenivå och den av livbolagen faktiskt uppnådda har varit betydande. Detta förhållande har lett till avsevärda överskott. Dessa överskott
uppsamlas i huvudsak i återbäringsfonden. Förutom överskott från avkastningen på premierna och premiereserven tillförs återbäringsfonden överskott i form avkastning på de medel av som redan tidigare fanns i fonden. Återbäringsfonden får i princip, förutom för
eventuell förlusttäckning, endast användas för återbäring till försäkringstagarna. Sådan återbäring kan ske på olika sätt. Den kan ex. tilldelas och betalas ut omedelbart eller den kan tilldelas och betalas ut senare då försäkringen förfaller. En betydande del av återbäringen samlas emellertid i återbäringsfonden för tilldelning och utbetalning. senare Hur återbäringsmedlen behandlas, och då framför allt i vilken utsträckning som tilldelning sker, har stor betydelse för hur de får användas.
Tilldelad återbäring, som skall utbetalas redovisas inte längre i senare, återbäringsfonden, utan som en skuld till försäkringstagarna under rubriken försäkringstekniska skulder. Medel innestår i återbäringsfonden som och som följaktligen ännu inte tilldelats försäkringstagarna behandlas således inte som en försäkringsteknisk skuld och berörs därför inte reglerna av om placering i vissa slag av värdehandlingar.
Vid utgången av år 1986 uppgick livbolagens försäkringstekniska skulder för livförsäkring till sammanlagt 141 miljarder kronor. Återbäringsmedca len, som alltså inte berörs reglerna placering i vissa slag tillgångar, av om av uppgick vid samma tid, efter vinstdisposition, till 67 miljarder kronor. ca Livbolagens samlade tillgångar uppgick till ett bokfört värde 237 om ca miljarder kronor.
För skadebolagen har reglerna om placering i vissa slag tillgångar av en endast marginell betydelse. Reglerna tillämpas enligt 7 kap. 10 § FRL endast på sådana försäkringar som meddelas under längre tid än tio år, i
praktiken främst brandförsäkringar. För sådana försäkringar skall skadebolagen redovisa ett belopp motsvarande den del de försäkringstekniska av skulderna som avser premiereserven i vissa angivna slag värdehandav lingar. Redovisningsskyldigheten gäller således inte de delar de förav säkringstekniska skulderna ersättnings- och skadebehandlingssom avser reserverna. Skadebolagens samlade tillgångar uppgick vid utgången år av 1986 till ett bokfört värde 86 miljarder kronor. Av dessa tillgångar om ca berördes endast omkring 3 miljarder kronor av reglerna om placering i vissa
slag av tillgångar. De slag av värdehandlingar försäkringsbolagen sålunda enligt reglersom na om försäkringstekniska skulder i 7 kap. 9 och 10 §§ FRL skall redovisa
utgörs av följande. obligationer och andra skuldförbindelser utfärdats eller som garanterats av staten; obligationer och andra skuldförbindelser dock förlagsbevis som utfärdats av hypoteksinstitut och kreditaktiebolag; obligationer som utfärdats eller garanterats svenskt bankinstitut av samt
Bilaga s. 105Försäkringsbolagens finansförvaltning 107
andra fordringsbevis dock förlagsbevis som utfärdats av sådant bank-
institut eller av riksbanken; 4. obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdats eller garanterats
av svensk kommun; obligationer utfärdats svenskt näringsföretag och som bjudits ut som av offentligt svenskt bankaktiebolag, Sveriges investeringsbank aktieboav lag eller Nordiska investeringsbanken; skuldförbindelser för vilka bolaget äger säkerhet genom panträtt i jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastighet eller panträtt i tomträtt, till vilken hör byggnad avsedd för bostads-, kontors- eller affärsändamål, inom 70 % uppskattat värde eller, om särskilt pantvärde fastställts, av inom 75 °o pantvärdet, samt skuldförbindelser mot panträtt i induav strifastighet eller tomträtt, till vilken hör byggnad inrättad för sådant
ändamål, inom 60 °o av uppskattat värde; 7. inhemska eller utländska värdehandlingar som till sin art eller säkerhet kan jämförliga med de handlingar avses under punkterna 1-6 anses som utländska statsobligationer; ex. lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet; samt värdet återförsäkringsgivares ansvarighet på grund av i återförsäkring av övertagna livförsäkringar.
FVK har i betänkandet Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten SOU 1986:8 föreslagit tillgång under punkten 6 även får redovisas att som försäkringsbolagens fastigheter och tomträtter upptill det högsta beegna lopp för uppskattat värde för fastigheter och tomträtter i denna som anges punkt i den utsträckning pantbrev inte uttagits. Om förslaget genomförs kommer försäkringsbolagen i fortsättningen inte att behöva ta ut pantbrev i fastigheter för den del som är obelånad. egna Från nämnda regler placeringsplikt görs för livbolagen ett undannu om tag i 7 kap. 9§ tredje stycket FRL, varigenom stadgas att ett belopp motsvarande högst 20 °o de försäkringstekniska skulderna för egen av räkning varmed förstås försäkringstekniska skulder med avdrag för värdet återförsäkringsgivares ansvarighet får redovisas i andra värdehandlingar av än de nämnda, dock inte i aktier. Denna sektor om 20 % av de ovan försäkringstekniska skulderna brukar benämnas den fria sektorn. Det sagda innebär sålunda att livbolagens vid utgången av år 1986 av samlade bokförda tillgångar 237 miljarder kronor utgjordes ca 141 om ca miljarder kronor tillgångar motsvarade värdet av bolagens förav som säkringstekniska skulder för livförsäkring. Utrymmet för den fria sektorn uppgick till 20 % därav, eller till drygt 28 miljarder kronor. För denna sektor gällde i fråga bolagens finansförvaltning endast den begränsom ningen bolagen förhindrade att köpa aktier. Storleken den s. k. att var bundna sektorn, till följd FRL:s regler om placeringsplikt i vissa som av angivna slag värdehandlingar fullt ut begränsade bolagens frihet rörande av finansförvaltningen, uppgick alltså till knappt 113 miljarder kronor, eller till 48 % de samlade tillgångarna. Härav följer att det helt obundna ca av
Bilaga s. 106108 Försäkringsbolagens finansförvaltning
utrymmet, för vilket inte begränsningar av nu ifrågavarande slag gällde i placeringsfriheten, uppgick till 237-141 96 miljarder kronor eller till ca drygt 40 % av livbolagens samlade tillgångar. Eftersom de redovisade tillgångarna avser bokförda värden andelen i realiteten var väsentligt större. Andelen har under det senaste decenniet ökat kraftigt. År 1980 uppgick den till ca 24,5 miljarder kronor eller till drygt 23 % livbolagens samlade av tillgångar. Som tidigare nämnts har reglerna placering i vissa slag om av värdehandlingar en endast marginell betydelse för skadebolagen. Av dessa bolags samlade bokförda tillgångar, 86 miljarder kronor vid utgången ca av år 1986, omfattades i storleksordning endast ca 3 miljarder kronor reglerna av om placering i vissa slag av tillgångar. Det sagda innebär samtliga att av försäkringsbolags vid utgången av år 1986 bokförda tillgångar, totalt 323 miljarder kronor, var ca 179 miljarder kronor eller drygt 55 °o tillgängliga för placering utan någon begränsning reglerna av om placering i vissa slag av värdehandlingar. I 7 kap. ll § FRL föreskrivs att de värdehandlingar, används för som nu ifrågavarande redovisning, skall pantsättas till förmån för försäkringstagarna. Pantsättningen innebär att värdehandlingarna i fråga förvaras avskilda från bolagets övriga tillgångar och under minst två lås med olika nycklar. Ett av försäkringsinspektionen förordnat ombud omhänderhar nycklarna till det ena låset. Av tillgänglig statistik över försäkringsbolagens placeringar av pantsatta tillgångar framgår att livbolagen vid utgången år 1986 hade av pantsatt tillgångar för ca 152 miljarder kronor. Motsvarande belopp för skadebolagen var 3,7 miljarder kronor. Då de sammanlagda försäkringstekniska skulderna för livbolagen nämnda år uppgick till 141 miljarder kronor hade således en viss överpantsättning skett för bolagen totalt. Detta sammanhängde bl. a. med de föreskrifter om allmän placeringsplikt för försäkrings bolag som riksbanksfullmäktige meddelat sedan maj 1980 med stöd av 5 § lagen om kreditpolitiska medel. Placeringskvoten, dvs. ett lägsta värde för en kvot mellan ökningen av försäkringsbolagets prioriterade placeringar och ökningen av dess totala placeringar, uppgick år 1984 till lägst 73 % för livbolag och lägst 62 % för skadebolag. Genom placeringskvoterna tvingades försäkringsbolagen till vissa bestämda placeringar, främst obligationer, vilka regelmässigt var av den arten att de kunde användas för pantsättning i bunden sektor. Riksbanksfullmäktiges föreskrifter allmän placeringsom plikt upphörde den 1 december 1986.
Försäkringsbolagens kapitalförvaltning
och
Bilaga s. 106placeringsinriktning
10.3.2.1 Allmänt
De svenska försäkringsbolagens samlade nominella tillgångar vid utgången av år 1986 uppgick till omkring 264 miljarder kronor. Riksbolagens andel av
Bilaga s. 107Försäkringsbolagens finansförvaltning 109
dessa tillgångar uppgick till omkring 98 % eller till nära 259 miljarder kronor.
Livbolagens andel riksbolagens nominella tillgångar utgjorde 82 °o
av eller ca 213 miljarder kronor.
I tabell 10.3 redovisas de svenska försäkringsbolagens förutom mindre
lokala bolag förvaltade tillgångar vid utgången av åren 1985 och 1986.
-
Tabell 10.3 Försäkringsbolagensförvaltadetillgångar åren 1985-1986.Bokförda wirden Mkr
Samtliga bolag Livbolag
1985 1986 1985 1986 Finansiella tillgångar Kassaoch banktillgodohavanden 6 996 6 346 3 613 2 402 Placeringstillgångar
| Penningmarknadslån | 4 579 5 330 3 105 3 135 |
| Obligationer | 131035 151 586 110 710 128580 |
| Staten | 53 670 54 185 47 701 47 738 |
| Kommuner | 359 393 271 292 |
| Bostadsinstitut | 65 791 83 547 57 269 73 101 |
| Kommuninstitut | 889 1 360 687 1 044 |
| Företagsinstitut | 3 499 4 513 2 802 3 820 |
| Icke-finansiella företag | 3 392 3 532 1 967 2 553 |
| Övriga | 3 434 4 056 12 32 |
| Förlagsbevis | 1 600 2 186 1 101 1 562 |
| Aktier och andelar | 18 628 32 894 11 246 21 975 |
| Konverteringslån | 1 818 3 283 1 611 2 842 |
| Kommunlån | 6 438 5 912 5 276 4 889 |
| Inteckningslån | 18 305 17 534 12 631 12 492 |
| Andra värdehandlingar | 27 405 34 595 23 185 29 759 |
| Fastigheter | 15 665 17 530 12 074 14 087 |
| Livförsäkringslån | l 156 1 174 1 156 1 174 |
Anläggningstillgângar
| Aktier och andelar | 4 413 5 401 947 596 |
| Fastigheter | 1 567 1 913 470 473 |
| Summa | 239 602 285 684 187 126 223 966 |
exkl. mindre lokala bolag samt fordringar på koncernföretag, återförsäkringsbolag och andra försäkringsbolag
Som framgår av tabellen dominerades placeringsobjekten av obligationer, vilkas andel av de samlade tillgångarna vid utgången av år 1986uppgick till
53 %. Huvuddelen obligationsstocken utgjordes av stats- och bostadsca av obligationer. Att obligationerna utgjorde en så stor andel av de samlade tillgångarna torde väsentligen kunna förklaras av dels FRL:s regler om placering i vissa slag tillgångar, dels riksbankens föreskrifter om place-
av ringskvoter. Försäkringsbolagens andel av i Sverige utelöpande obligationslån är betydande. Av tabell 10.4 framgår emellertid att andelen minskat under de senaste decennierna.
Bilaga s. 108, 1
110 Férsdkringsbolagens finansférvaltning sou 1988:29
Tabell 10.4 Försäkringsbolagensandelavi Sverigeutelöpandesvenskaobligationslán ultimo 1952, 1966och 1986.Nominella belopp
| Låntagare | I Sverige utelöpande svenska Därav hos försäkringsbolagen obligationslån Mkr 1952 1966 1986 1952 1966 1986 | procent | |
| Staten | 7 286 16 342 350 392 20 | 18 | 16 |
| Hypoteksinstitut 4 019 22 987 363 150 34 | 23 | 26 | |
| Kommuner | 1 534 2 849 5 526 43 | 22 | 7 |
| Övriga | 1 054 4 674 69 808 59 | 19 |
11 Summa 13 893 46 852 788 876 29 20 20
Det bokförda värdet av försäkringsbolagens innehav av aktier och andelar uppgick vid utgången av år 1986 till sammanlagt drygt 38 miljarder kronor, varav ca 33 miljarder utgjorde placeringstillgångar och drygt 5 miljarder utgjorde anläggningstillgångar.
Under tillgångsposten kommunlån i tabell 10.3 förutom lån till
ryms kommuner även lån till tomträttskassor och andra låntagare för vilka kommunal borgen lämnats. Tillgångsposten Andra värdehandlingar i tabell 10.3 uppgick vid utgången av år 1986 till närmare 35 miljarder kronor. Av detta belopp torde drygt hälften avse lån till näringslivet, 15 % lån till finans-
ca bolag, drygt 19 °o lån till bostadsfinansierande institut och knappt 5 °o lån till hushåll.
Av tabell 10.5 framgår hur den relativa fördelningen försäkrings-
av bolagens placeringsobjekt förändrats sedan år 1952. Tabellen ger vid handen att bolagens placeringar i framför allt fastigheter och aktier ökat medan placeringar i inteckningslån minskat.
Tabell 10.5 Försåkringsbolagens förvaltade tillgångar och placeringsinriktning 1952-1986 bokförda värden
1952 1975 1980 1986
Mkr % Mkr °o Mkr % Mkr % Fastigheterz 394 4,3 3 110 6,0 5 304 4,9 19 443 6,8 Aktier och andelar: 244 2,7 2693 5,2 4512 4,2 38 295 13,4 Förlagsbevisoch konverteringslän 145 1,6 365 0,7 995 1,0 5 469 1,9 Obligationer 4 070 44,8 24 997 48,1 53 343 49,7 151586 53,1 Penningmarknadslån 2 754 2,6 5 330 1,9
- - - - Inteckningslån 2 588 28,5 10 812 20,8 15 826 14,8 17 534 6,1 Annan finansies ringsverksamhet3 1359 14,9 8 357 16,0 21 555 20,1 41 681 14,6 Övrigt 291 3,2 1661 3,2 2 960 2,7 6 346 2,2
Totalt 9 091 100 51 995 100 107249 100 285 684 100
exkl. mindre bolag 2placeringstillgångar och anläggningstillgångar;placeririgsaktiernas
bokförda värde uppgick år 1986till 32 894 milj. kr. eller till 11,5 % av samtligatillgångar. 3 kommunlån, livförsäkringslån och andra värdehandlingar kassaoch banktillgodohavanden
Bilaga s. 109Försäkringsbolagens finansförvaltning 111
De i tabell 10.5 angivna värdena avser bokförda värden. En genomgång av årsredovisningarna från de, i fråga om under år 1986 förvaltade tillgångar, sex största försäkringsbolagen SPP, Skandia, Trygg-Hansa, Skandia International, AMF-pension och Folksam ger vid handen, att dessa bolag redovisade ett innehav av placeringsaktier till ett bokfört värde om ca 27 miljarder kronor och att dessa aktier hade ett marknadsvärde om ca 58 miljarder kronor.
Försäkringsbolagens sammanlagda placeringstillgångar uppgick vid utgången av år 1985 till ett bokfört värde om drygt 225 miljarder kronor. Placeringarnas fördelning på staten, kommunerna, bostadssektorn, utlandet respektive näringslivet i övrigt framgår av tabell 10.6.
Tabell 10.6 Försäkringsbolagensplaceringsinriktning åren 1973och 1985-1986
Mkr procent
1973 1985 1986 1973 1985 1986 Staten 3 617 57 593 56 446 9,5 25,6 20,3 Kommunerna 3 033 7 285 7 629 7,9 3,2 2,8 Bostadssektorn 18342 79 468 98 841 48,0 35,2 35,5 Näringslivet 12 599 77 105 107730 33,0 34,2 38,7 Utlandet 593 4 021 7 518 1,6 1,8 2,7 Summa 38 184 225 472 278 164 100 100 100
Som framgår av tabell 10.6 placerades tämligen konstant under 10-årsperioden ungefär en tredjedel av försäkringsbolagens placeringstillgångar i näringslivet. Placeringar i statspapper har ökat markant, medan kommunernas och bostadssektorns andel av placeringarna minskat.
10.3.2.2¶Försäkringsbolagens finansieringsverksamhet
Bilaga s. 109Med finansieringsverksamhet förstås enligt kreditmarknadskommitténs förslag till 1 kap. 1 § första stycket KML, att yrkesmässigt lämna eller ställa garanti för kredit eller annat sätt medverka till finansiering av annat än egen verksamhet. I paragrafens andra stycke undantas från finansieringsverksamhetsdefinitionen säljfinansiering, förvärv av fondpapper och förmedling av kredit till annan än konsument.
En betydande del av försäkringsbolagens placeringar avser kreditgivning. Den i definitionen angivna begränsningen, att verksamheten skall vara yrkesmässig, avser att från tillämpningsområdet undanta enstaka krediter. Det ligger i sakens natur att den mycket omfattande kreditgivning som förekommer bland försäkringsbolagen är yrkesmässig och således omfattas av definitionen av finansieringsverksamhet.
I paragrafens andra stycke undantas från tillämpningsområdet bl. a. förvärv av fondpapper. Begreppet fondpapper är avsett att ha samma innebörd som det har i FkL. Med fondpapper förstås aktie, annat bevis om delaktighet i bolag, obligation, förlagsbevis och liknande skuldebrev för allmän omsättning samt andel i aktiefond. Aktie utgör fondpapper oavsett om
Bilaga s. 110112 Försäkringsbolagens finansförvaltning
aktierna är svenska eller utländska. Uttrycket annat bevis delaktighet i
om bolag avser även emissionsbevis, som är en gemensam benämning för teckningsrättsbevis vid nyteckning och delbevis vid fondemission. Även s. k. depåbevis, som utfärdas av värdepapperscentralen VPC för utlandska aktier i bolag som fått riksbankens tillstånd till försäljning av aktierna i Sverige, innefattas i uttrycket. Med uttrycket liknande skuldebrev avsett för allmän omsättning förstås exempelvis konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning samt bank- och företagscertifikat.
Med ledning av uppgifterna i tabell 10.3 kan en grov uppskattning göras beträffande omfattningen av den del av försäkringsbolagens verksamhet som under år 1986var att hänföra till finansieringsverksamhet enligt definitionen i KML. Av placeringstillgångama torde posterna Kommunlån, 5 912 milj. kr., Inteckningslân, 17 534 milj. kr., Andra värdehandlingar, 34 595 milj. kr. och Livförsäkringslån, l 174 milj. kr. eller sammanlagt 59 215 milj. kr. i allt väsentligt vara att hänföra till finansieringsverksamhet. Detta innebär att av försäkringsbolagens samtliga placeringstillgångar, som vid utgången av år 1986 hade ett bokfört värde 272 miljarder kronor,
om ca hänförde sig ca 22 % till finansieringsverksamhet. Av försäkringsbolagens samtliga tillgångar, dvs. förutom placeringstillgångar även finansiella tillgångar och anläggningtillgångar, hänförde sig ca 21 % av tillgångarna till finansieringsverksamhet.
I avsnitt 10.2.3 konstaterades att den svenska försäkringsverksamheten har en mycket koncentrerad struktur. Det har därför varit intresse att
av göra en uppskattning av finansieringsverksamheten hos några av de största försäkringsbolagen. En granskning av några av de största försäkringsbolagenskoncernernas årsredovisningar för verksamhetsåret 1986 har givit vid handen att bolagen i stor utsträckning ägnat sig finansieringsverksamhet men att omfattningen av denna verksamhet i förhållande till de sammanlagda tillgångarna respektive placeringstillgångama varierat kraftigt. Resultatet av granskningen framgår av tabell 10.7
Tabell 10.7Omfattningen avnågra férsfikringsbolagskoncernersplaceringar i finansieringsverksamhet förhållandei till sammanlagdatillgångar respektiveplaceringstillgångar ultimo 1986Mdkr Bolagkoncern Tillgångar
totalt placerings- därav i Finansieringsverk-
tillgångar finansie- samhet i procent av
ringsverk- totala placerings-
samhet tillgångar tillgångar
| SPP | 84,3 | 81,4 | 19,3 | 23 | 24 |
| Skandia | 59,2 | 47,5 | 8,8 | 15 | 19 |
| Trygg-Hansa 42,3 | 34,8 | 4,7 | 11 | 14 | |
| Folksam | 20,8 | 17,9 | 5,6 | 27 | 31 |
| Vegete | 7,6 | 6,5 | 1,9 | 25 | 29 |
| Allmänna Brand 1,6 | 1,1 | 0,4 | 26 | 38 | |
| Ansvar | 1,4 | 0,8 | 0,1 | 10 | 18 |
| Skånska Brand 0,9 | 0,6 | 0,2 | 23 | 35 |
Försäkringsbolagens finansférvaltning 113
10.3.2.3¶Försäkringsbolagens placeringar på penningmarknaden
Bilaga s. 111Försäkringsbolagens engagemang på penningmarknaden har avsett huvudsakligen handel med bank- och företagscertifikat samt med statsskuldväxlar. Av tabell 10.8 framgår riksbolagens innehav av olika certifikat och växlar vid utgången av åren 1980-1986.
Tabell 10.8Riksbolagensinnehavavbank-,kommun- ochförelagscertifikat samtskattkammarväxlar och statsskuldväxlaråren 1980-1986.Nominella belopp Mkr
1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 Bankcertifikat 1800 1046 726 401 347 93 242
| Kommuncertifikat 0 | 0 0 | 0 | 0 24 0 |
| Företagscertifikat 0 | 0 | 0 0 152 1 617 2 229 | |
| Skattkammarväxlar 118 0 | 0 0 | 0 0 0 | |
| Statsskuldväxlar 0 | 0 2 793‘ 4 191‘ 6 619 3 949 2 304 | ||
| Totalt | l 918 1 046 3 519 4 592 7 118 5 683 4 775 |
Procentav bolagens totala placeringar 1,8 0,8 2,4 2,6 3,5 2,5 1,8
‘ inkl skattkammarväxlar
Som framgår tabellen försäkringsbolagens engagemang på pen-
av synes ningmarknaden under åren fram till och med 1984 ha ökat efterhand som marknaden utvecklats. Bolagens innehav av certifikat och statsskuldväxlar m.m. visar därefter en nedåtgående trend. Innehavet av certifikat och statsskuldväxlar håller sig enligt tabellen sedan år 1982 kring 2-3 % av de samlade kapitalplaceringama. Andelen varierar dock kraftigt under loppet av respektive verksamhetsår. Således uppgick bolagens innehav av certifikat och statsskuldväxlar vid ex. utgången av tredje kvartalet år 1983 till 13 223 milj. kr. eller till 7,7 % av de samlade kapitalplaceringama. En liknande koncentration av bolagens engagemang penningmarknaden inträffade under andra kvartalet 1984.
Försäkringsbolagens handel på penningmarknaden belyses ytterligare av diagram 10.1. Den heldragna linjen i diagrammet anger riksbolagens samlade innehav av kassamedel, banktillgodohavanden, bank-, kommun- och företagscertifikat samt statsskuldväxlar vid varje kvartalsslut under tiden från och med sista kvartalet 1981 till och med sista kvartalet 1986. Staplarna anger de kvartalsmässiga bruttoförändringama av innehavet. De vita staplarna anger ökningen och de streckade minskningen av de nämnda tillgångsslagen. Skillnaderna mellan staplarna återspeglas av förändringarna i den heldragna linjen, som alltså utvisar det samlade innehavet. Detta stämmer emellertid inte exakt beroende på att statistiken över innehavet grundar sig på nominella belopp medan redovisade förändringar av innehavet avser kontantbelopp. Under diagrammet redovisas ifrågavarande tillgångars procentuella andel av riksbolagens totala kapitalplaceringar. Till grund för statistiken över bolagens totala placeringar har som värde på aktier tagits
Bilaga s. 112114 Försäkringsbolagens finansförvaltning
upp dessas nominella värden. Om dessa tillgångar i stället hade tagits upp till exempelvis bokförda värden skulle procenttalen ha blivit något lägre. Enligt diagrammet synes försäkringsbolagens engagemang på den korta marknaden ha kraftigt ökat under tiden 1982 till mitten av år 1984 för att därefter ha kraftigt minskat.
Diagram 10.1 Riksbolagensinnehavav kassamedel,bankrillgødohavanden,certifikat och stalsskuldväxlaråren 1982-1986 milj. kr.
Riksbolagens korta placeringar 1982-1986 Mkr. Mkr A 20-000 ‘ 19.207
15.000 -
10.000-
1932 1933 1984 1985 1986
4,2 5.4 4,8 9.1 4,4 9,9 6.5 5,2 4,3 2.1 3.9
5,1 6,0 8.9 10,4 7.2 8,4 5,0 4,4 2,3 2.0
Innehav i procent av totala placeringar
De trendmässiga variationer i försäkringsbolagens engagemang på den korta marknaden som avspeglas i diagram 10.1 torde i allt väsentligt sammanfalla med bolagens bedömningar vid skilda tidpunkter av den framtida ränteutvecklingen. Under periodens första år förväntades att marknadsräntorna på sikt skulle komma att stiga. Det var därför naturligt att bolagen i ökad utsträckning placerade medel i värdepapper med kort räntebind-
Bilaga s. 113Försäkringsbolagens finansförvaltning 115
ningstid, i synnerhet som de korta marknadsräntorna låg högre än de långa. I samband med att den allmänna räntenivån från mitten av år 1985 förväntades sjunka var det lika naturligt för bolagen att minska sina engagemang på penningmarknaden för att i stället söka placera kapital i värdepapper med ling räntebindningstid. beskrivna placeringsmönstret sedan år 1982 skiljer sig inte princi- Det nu piellt från försäkringsbolagens sätt att under tidigare perioder placera kapital på den korta respektive långa marknaden. Bolagen har alltid -i den mån utrymme därtill funnits med hänsyn till riksbankens placeringskvoter och reglerna om placering i vissa slag av värdehandlingar sökt optimera — avkastningen på det förvaltade kapitalet med utgångspunkt i olika bedömningar av den kommande ränteutvecklingen. Sålunda har bolagen, när den allmänna räntenivån tenderat att på sikt stiga, försökt hålla en hög likviditet och lämna krediter med kort räntebindningstid. När den allmänna räntenivån tenderat att på sikt sjunka har bolagen i stället strävat efter att placera kapitalet på den långa marknaden. Utvecklingen under 1980-talet har inneburit att försäkringsbolagen, i stället för att behöva föra förhandlingar med en motpart inför varje enskild affärstransaktion, i allt större utsträckning kunnat vända sig till en väl fungerande penningmarknad där ett stort antal och ett rikt urval av olika instrument dagligen noteras och omsätts. Försäkringsbolagens inträde på penningmarknaden är mot den bakgrunden ett rationellt och naturligt led i utvecklingen av bolagens kapitalförvaltning. Försäkringsbolagens engagemang på options- och terminsmarknaderna har hittills varit av mycket begränsad omfattning. Som exempel kan nämnas att de största försäkringsbolagenskoncernernas SPP-AMF, Skandia, Trygg-Hansa, Folksam och Wasa sammanlagda omsättning av options- och terminsaffärer avseende räntebärande marknadspapper under de fyra första månaderna 1987 uppgick till 22 370 milj. kr., därav 17 820 milj. kr. avseende terminer och 4 550 milj. kr. avseende optioner. Den totala omsättningen av sådana papper på marknaden uppgick till omkring 15 miljarder kronor dagen. De nämnda försäkringsbolagen omsatte således om under fyra månader vad som i storleksordning motsvarade en och en halv dags omsättning på marknaden. Försäkringsbolagens benägenhet att engagera sig på options- och terminsmarknaderna torde till viss del grunda sig på intresset av att kunna visa ett bra årsresultat. Genom att förvärva eller ställa ut köp- respektive upp säljoptioner eller genom att köpa eller sälja värdepapper på termin kan bolagen om de lyckas med sina bedömningar över den framtida ränte- — eller kursutvecklingen tidigarelägga ränte- och kursvinster och därigenom höja totalavkastningsprocenten det förvaltade kapitalet. Ett annat skäl för försäkringsbolagen att handla med optioner och terminer är att bolagen därigenom bereds möjlighet att täcka sina positioner och därmed säkra ränte- och kursvinster redan ingångna kapitalplaceringar. Om exempelvis ett bolag innehar ett stort antal obligationer löpande med viss ränta, kan bolaget, för att gardera sig mot de ränte- och kursförluster som kan uppstå
Bilaga s. 114116 Försäkringsbolagens finansförvaltning SOU 1938:29
om marknadsräntan på sikt skulle komma att stiga, antingen sälja en del av obligationerna på termin eller förvärva säljoptioner på dessa. Ett ytterligare skäl för försäkringsbolagen att engagera sig på dessa marknader är att de därigenom får värdefulla kunskaper om olika indikationer på ränte- och kursförändringar, vilket kan vara av stor betydelse för bolagens mer Långsiktiga placeringsstrategi på kapitalmarknaden i övrigt.
Deltagande på options- och terminsmarknaderna kan innebära et: betydande risktagande, i synnerhet då handeln avser terminsköp eller utställande av köp- eller säljoptioner. I de nämnda fallen får bolagen bära hela risken för en eventuell ränte- eller kursförändring. De större försäkringsbolagen torde emellertid med sin tillgång kvalificerad expertis det finansiella området vara väl skickade för handel på dessa marknader. Med hänsyn till förlustrisken är det dock nödvändigt med en noggrann kontroll och uppföljning av riskexponeringen. I de bolag som tar del i handeln på options- och terminsmarknaderna bör därför finnas interna instruktioner härom till ledning för tjänstemännen på bolagens finansavdelningar. Det finns slutligen anledning erinra om att ett alltför stort engagemang på dessa marknader från försäkringsbolagens sida kan komma i konflikt med det grundläggande trygghetsmotivet för FRL:s förbud mot annan rörelse.
10.4¶Behovet av av
Bilaga s. 114ytterligare reglering
försäkringsbolagens finansförvaltning
Bakgrund
Utvecklingen på kreditmarknaden har under det senaste decenniet kännetecknats av att olika finansinstitut i allt större omfattning kommit att konkurrera med varandra och att gränserna för de olika institutens verksamhetsområden kommit att lösas upp och glida in i varandra. Utvecklingen har medfört bl. a. att en allt större andel av kreditgivningen kommit att ske utanför banksystemet. Denna utveckling har berört inte bara bankerna och finansbolagen utan även i hög grad bl. a. försäkringsbolagen. Det senaste decenniets höga ränteläge har kraftigt ökat de disponibla belopp som står till bolagens förfogande, vilket väsentligt påverkat deras placeringsinriktning. Försäkringsbolagen är i dag de största enskilda ägarna i samhället av såväl fastigheter som aktier. Därjämte har försäkringsbolagen en icke oväsentlig andel av utlåningen den organiserade kreditmarknaden. Försäkringsbolagen har vidare under senare år breddat sin finansiella verksamhet bl. a. genom ett aktivt deltagande på penningmarknaden genom köp och försäljning av kortfristiga skuldförbindelser.
Försäkringsbolagens kapitalplaceringar har hittills skett inom de ramar som utgiorts av dels FRL:s regler om placering i vissa slag av värdehandlingar, dels riksbankens placeringskvoter. Föreskrifterna om placeringskvoter upphörde att gälla den 1 december 1986. Som framgått av den
Bilaga s. 115Försâkringsbolagens ñnansförvaltning 117
tidigare redogörelsen har reglerna placering i vissa slag av värdehandom förhållandevis liten betydelse för försäkringsbolagens placelingar i dag en ringsinriktning. Det finns därför anledning tro att, sedan placeringskvotema upphört, försäkringsbolagen i dag står inför en väsentlig förändring av placeringspolitiken. Hur placeringsinriktningen kommer att förändras kommer i hög grad att bero på utvecklingen de olika marknadskraftema. Försäkringsbolagens av primära uppgift är att bästa sätt förvalta försäkringstagamas medel. Det är därvid i och för sig naturligt försäkringsbolagens ñnansförvaltning om inriktas på att placera försäkringstagamas medel på ett från avkastningssynpunkt optimalt sätt. Detta innebär att om vid en viss tidpunkt ex. aktiemarknaden är den marknad den högsta avkastningen kommer som ger försäkringsbolagens placeringar i aktier att öka. Om vid en annan tidpunkt finansieringsverksamhet är den från avkastningssynpunkt mest attraktiva placeringsinriktningen kommer försäkringsbolagen att koncentrera kapitalplaceringarna till den verksamheten. Kommitténs förslag till KML har utgångspunkt att bankerna skall ha som den centrala funktionen på kreditmarknaden. Genom regleringen i KML har vissa grundläggande principer slagits fast i fråga om den finansieringsverksamhet förekommer vid sidan bankerna. Bland dessa principer som av märks den för kreditmarknaden grundläggande principen att ägande och traditionell kreditgivning skall blandas. En annan bärande princip är att all organiserad finansieringsverksamhet skall bedrivas under sålångt möjligt konkurrensneutrala villkor.
10.4.2 och kreditgivning
Bilaga s. 115Ägande
En banks verksamhet, liksom ett kreditmarknadsbolags enligt KML, skall i huvudsak bestå i kreditgivning och annan medverkan till finansiering samt därtill hörande servicetjänster. Denna verksamhet har av hävd ansetts oförenlig med ägarrollen. Ägarrollen är ofta förenad med stora risker. För de nämnda kreditinstituten skall enligt kommitténs förslag gälla ett principiellt förbud mot förvärv av aktier och andelar. Principen att ägarintressen och traditionell kreditgivning skall blanom das syftar bl. till att kreditgivningen skall drivas utan inflytande av starka a. ägarintressen eller andra liknande obehöriga hänsynstaganden. Principen utgör ett viktigt skydd för såväl insättare som låntagare. Att principen upprätthålls är förutsättning för väl fungerande kreditmarknad. en en Försäkringsbolagen ägnar sig enligt vad som tidigare anförts i betydande omfattning åt kreditgivning. De största bolagens andel av den organiserade kreditmarknaden torde vara väl jämförbar med flera bankers. Med hänsyn till kreditmarknadens funktion är det därför väsentligt att principen om åtskillnad mellan ägande och traditionell kreditgivning så långt möjligt upprätthålls också i försäkringsbolagens verksamhet. I försäkringsrörelselagstiftningen finns inte någon bestämmelse som uttryckligen tar sikte på att ifrågavarande princip upprätthålls. FRL:s regler
Bilaga s. 116118 Försäkringsbolagens finansförvaltning
om placering av försäkringsbolagens tillgångar syftar i första hand till att skydda försäkringstagarnas intressen. Någon åtskillnad görs därvid inte mellan försäkringsbolagens kreditgivande verksamhet och kapitalannan placerande verksamhet. Reglerna om förbud mot rörelse och beannan gränsningar av aktieförvärvsrätten visserligen hindra försäkringsavser att bolagen från att genom ägarengagemang eller på sätt sig åt annat ägna försäkringsfrämmande verksamhet, följer försäkringsbolagens varav att ägarintressen i näringslivet begränsas. Motiven för dessa regler hänför sig emellertid inte till kreditmarknadens funktion utan till skyddet för försäkringstagarna, så att deras intressen inte åsidosätts på grund obehöriga av ägarintressen eller liknande.
Utvecklingen av försäkringsbolagens finansiella verksamhet har givit vid handen att försäkringsbolagen sina kapitalplaceringar kommit bli genom att de största enskilda ägarna samhälleti bl. fastigheter och aktier. Enbart av a. de tre största försäkringsbolagen Skandia, SPP och Trygg-Hansa förvaltade vid utgången av år 1986 aktier med ett sammanlagt börsvärde om ca 46 miljarder kronor, vilket motsvarade mer än tio procent det samlade av börsvärdet. Försäkringsbolagen har därigenom faktiskt kommit få att avsevärda ägarintressen i näringslivet. Samtidigt bör man alltså hålla i minnet den omfattande verksamhet som bolagen driver på kreditmarknaden.
För att motverka att kreditgivningen i försäkringsbolagens verksamhet ställs under inflytande för kreditmarknaden oönskade ägarintressen av torde de nuvarande reglerna om förbud mot rörelse och begränsannan ningarna av aktieförvärvsrätten inte tillräckliga. Om försäkringsbolavara gen på ett meningsfullt sätt skall kunna upprätthålla principen åtskillnad om mellan ägarintressen och traditionell kreditgivning krävs att bolagens finansiella verksamhet regleras ytterligare. De åtgärder som därvid på kon sikt bör övervägas är dels skärpta begränsningar i fråga försäkringsom bolagens aktieförvärvsrätt, dels särskild reglering bolagens finansieringsav verksamhet. I ett vidare perspektiv måste dock formerna för försäkringsbolagens finansförvaltning, bl. a. med hänsyn till den internationella utvecklingen, bli föremål för en förnyad och grundläggande översyn. mera
10.4.3¶Konkurrensneutralitet
Bilaga s. 116Principen att all organiserad finansieringsverksamhet skall bedrivas under så långt möjligt konkurrensneutrala villkor är hörnpelarna i förslaget en av till KML. Förslaget innebär i korthet att för yrkesmässigt bedriven finansieringsverksamhet fordras tillstånd bankinspektionen. Verksamheten av skall drivas i ett särskilt bolag, kreditmarknadsbolag, skall stå under som tillsyn av inspektionen. Från kravet på tillstånd stadgas undantag i vissa fall, bl. a. för den som erhållit särskilt tillstånd att bedriva finansieringsverksam-
het enligt annan lag, ex. banker och pantlånerörelser, och för den vars finansieringsverksamhet år sådan omfattning nettovärdet tillav att av gångarna understiger 50 milj. kr. Sistnämnda undantag gäller dock inte den
som driver finansieringsverksamhet riktad mot konsument. Vidare undan-
Bilaga s. 117Försäkringsbolagens finansförvaltning 119
tas från tillståndskravet bl. a. den vars finansieringsverksamhet inte kan
ha ett självständigt syfte vid sidan av den huvudsakliga verksamheten anses och i förhållande till denna mindre betydelse samt bankinspektionen
är av funnit verksamheten kunna bedrivas utan tillstånd. Inte heller detta undantag är tillämpligt på den som driver finansieringsverksamhet riktad mot konsument.
Det anförda ger vid handen att KML givits ett mycket brett tillämpningsområde. De strukturella problem som i dag föreligger på kreditmarknaden grundar sig dels på att marknaden är uppdelad i en reglerad och en oreglerad sektor, dels på att den reglerade sektorn utgörs av olika verksamhetsområden, såsom bankrörelse och försäkringsrörelse, vilkas lagstiftning inte är anpassade till varandra. Avsikten är att KML såsom ett komplement till banklagstiftningen i övrigt skall träffa i princip all yrkesmässigt bedriven finansieringsverksamhet. Härigenom skapas ökade förutsättningar för att de olika instituten på kreditmarknaden skall kunna driva verksamheten under konkurrensneutrala villkor.
KML innehåller ett antal rörelseregler som skall äga tillämpning på samtliga kreditmarknadsbolag. Därvid föreskrivs till en början att ett kreditmarknadsbolag får endast driva verksamhet som består i att lämna kredit eller ställa garanti för kredit eller på annat sätt medverka till finansiering samt att utföra andra tjänster som är förenliga med nämnda verksamhet. Bland de följande rörelsereglerna märks bestämmelser om kapitaltäckning,
efter mönster BRL delar bolagens placeringar i olika riskklasser som av upp och föreskriver krav på att bolagen skall ha ett i förhållande till placeringar-
visst lägsta eget kapital. KML innehåller vidare regler om bl. a. enhandsna krediter och om kreditjäv.
FRL innehåller inte några bestämmelser om vare sig kapitalkrav eller enhandskrediter. Förbudet mot annan rörelse innebär visserligen att bola-
skall avhålla sig från kapitalplaceringar som är så riskfyllda att de strider gen mot det grundläggande trygghetsmotivet. Detta mycket allmänt hållna förbud är emellertid alltför oprecist för att kunna betraktas som en reell motsvarighet till banklagstiftningens och KML:s bestämmelser om kapitalkrav och enhandskrediter. Som tidigare anförts ägnar sig försäkringsbola-
i betydande omfattning åt finansieringsverksamhet. Bolagen lämnar gen kredit inte bara till staten, kommunerna och näringslivet utan också låt
-
i mindre omfattning till hushållen. Mot bakgrund av försäkringsvara bolagens ställning på kreditmarknaden kan det förefalla egendomligt att försäkringsbolagen inte omfattas av samma begränsande regler som andra stora aktörer på marknaden. Med hänsyn till kreditmarknadens funktion är det angeläget att samtliga på kreditmarknaden verksamma aktörer regleras på likartat sätt. Förutom de tidigare angivna skälen för att ägarintressen och kreditgivning skall hållas isär, talar således även starka konkurrensneutralitetsskäl för att försäkringsbolagens finansieringsverksamhet regleras särskilt.
Bilaga s. 118120 Försäkringsbolagens finansförvaltning
10.5¶Alternativa
Bilaga s. 118åtgärder
I detta avsnitt diskuteras några alternativa åtgärder som skulle kunna stärka upprätthållandet av principen om att ägarintressen och traditionell kreditgivning skall blandas samt några tänkbara lösningar på hur försäkringsbolagens finansieringsverksamhet skall kunna regleras. Härefter redovisas i avsnitt 10.6 kommitténs slutsatser.
10.5.1 aktieförvärvsförbud
Bilaga s. 118Utvidgat
De regler i F RL som begränsar försäkringsbolagens aktieförvärvsrätt utgörs dels av reglerna om placering i vissa slag värdehandlingar, dels den av av s. k. femprocentsregeln. Enligt reglerna om placering i vissa slag värdehandlingar får förav säkringsbolag inte placera tillgångar intill ett belopp motsvarar de som försäkringstekniska skulderna för livförsäkring i aktier. Viss motsvarande begränsning av aktieförvärvsrätten gäller även för andra försäkringar som meddelas för längre tid än tio år. Eftersom de sistnämnda försäkringarna har en relativt sett obetydlig omfattning har reglerna placering i vissa om slag av värdehandlingar betydelse som begränsning aktieförvärvsrätten i av huvudsak endast för livbolagen. . Livbolagens utrymme för aktieförvärv är således sedan placerings- pliktens upphörande den 1 december 1986 begränsat till storleken av de fria fonderna, främst återbäringsfonden. Dessa fonder har under det senaste decenniet fått en kraftigt ökad relativ betydelse, framför allt på grund av en kombination av hög inflation och högt ränteläge samt ett i bolagens grunder anmärkningsvärt lågt ränteantagande. Av redogörelsen i avsnitt 10.3.1.2 har framgått att av livbolagens vid utgången av år 1986 samlade bokförda tillgångar om ca 237 miljarder kronor utgjordes 141 miljarder kronor ca av tillgångar som motsvarade värdet av bolagens försäkringstekniska skulder för livförsäkring. Detta innebär teoretiskt att ca 96 miljarder kronor, eller drygt 40 % av de samlade tillgångarna, utgjorde utrymme för livbolagens aktieförvärvsrätt. Eftersom angivna tillgångar bokförda värden avser var utrymmet i realiteten väsentligt högre. Som också framgått av den tidigare redogörelsen visar utvecklingen under det senaste decenniet att denna andel tenderar att öka dramatiskt. För skadebolagen, vars samlade tillgångar vid utgången av år 1986 uppgick till ett bokfört värde 86 miljarder om ca kronor, torde det teoretiska utrymmet för aktieplaceringar nämnda år ha uppgått till i storleksordning 83 miljarder kronor. Försäkringsbolagen har emellertid inte på långa vägar utnyttjat hela detta utrymme för förvärv av aktier. Tillgänglig statistik vid handen att drygt ger 13 % bokförda värden av försäkringsbolagens samlade tillgångar vid utgången av år 1986 hade placerats i aktier och andelar, drygt elva varav procent utgjorde placeringstillgångar och knappt två procent anläggningstillgångar. Med utgångspunkt i aktiernas marknadsvärden torde andelen ha uppgått till drygt 20 % av de samlade tillgångarna. Aktiernas andel av
Bilaga s. 119Försäkringsbolagens finansförvalming 121
tillgångarna visar klar tendens att öka. Det finns vidare anledning tro att, en sedan placeringplikten upphört, ökningen kommer att accelerera. Femprocentsregeln innebär att ett försäkringsbolag inte utan försäkringsinspektionens medgivande får äga större andel av aktierna i ett aktiebolag än mot ett röstetal om högst fem procent av röstetalet för som svarar samtliga aktier. Begränsningsregeln tar alltså endast fasta på röstetalet. En låg andel röstetalet hindrar emellertid inte en väsentligt större andel av av aktiekapitalet. Exempelvis kan ett försäkringsbolag, som förvärvat endast B-aktier med en tiondels röst teoretiskt inneha 34,48 °o, eller drygt en tredjedel aktiekapitalet, utan att överskrida rösträttsbegränsningen om av fem procent. I praktiken torde dock företag i vilka röstsvaga aktier förekommer normalt ha en sådan fördelning av A- och B-aktier att ett försäkringsbolags andel av aktiekapitalet inte kan uppgå till mer än tio-tolv procent. Konstruktionen med röstsvaga aktier möjliggör dock att försäkringbolagen i enstaka fall kan göra omfattande aktieförvärv i enskilda företag. I verkligheten är det än så länge ovanligt att försäkringsbolag äger en så stor andel av aktiekapitalet i enskilda företag som 20 %. Efter hand som försäkringsbolag i allt större utsträckning har kommit att nå taket för möjligheterna att inom ramen för femprocentsregeln förvärva aktier i enskilda företag, har allt kraftigare röster hörts från försäkringsbolagen att gränsen måste höjas. Det sagda ger vid handen att nu gällande regler om begränsning av försäkringsbolagens aktieförvärvsrätt inte hindrar bolagen att placera avsevärda belopp i aktier i allmänhet eller förvärva avsevärda ägarandelar i enskilda näringslivsföretag. Den faktiska utvecklingen har såsom framhållits ovan också inneburit att försäkringsbolagen kommit att bli de största enskilda aktieägarna i samhället. Ett sätt att begränsa sammanblandningen av ägande och kreditgivning skulle kunna vara att komplettera de nu gällande begränsningarna i aktieförvärvsrätten, dels genom att ett generellt tak införs för aktieförvärv i allmänhet, dels att en begränsning av storleken andelen av genom aktiekapitalet införs i enskilda företag. Det generella utrymmet för förvärv av aktier är enligt vad som anförts ovan begränsat endast till storleken av de fria fonderna. Det innebär att utrymmet förändras likformigt med storleken på dessa. Om således räntenivån stiger tenderar återbäringsmedlens andel av livbolagens samlade tillgångar att öka. Därmed ökas också utrymmet för aktieförvärv. Detta är inte någon lämplig ordning. En mera lämplig ordning vore att komplettera den nu gällande begränsningen med ett generellt tak för aktieportföljens storlek. Taket bör därvid sättas i relation till det enskilda bolagets samlade tillgångar, dvs. till en viss kvotdel av tillgångarna. Vad härefter gäller femprocentsregeln skulle denna kunna stramas upp till att omfatta även en kvotdel av aktiekapitalet. För enkelhetens skull synes en enhetlig procentgräns för både andel av röstetalet och aktiekapitalet vara att föredra. Olika skäl talar emellertid för att en sådan reglering
Bilaga s. 120122 Försäkringsbolagens fimmsférvaltning
skulle vara onödigt hård. Lämpligen torde en högsta nivå på andelen av aktiekapitalet böra sättas något högre än fem procent.
Begränsning av försäkringsbolagens finansieringsverksamhet
Ett sätt att reglera försäkringsbolagens finansieringsverksamhet skulle kunna vara att förbjuda bolagen att ägna sig sådan verksamhet annat än i starkt begränsad omfattning. Begränsningen kunde ske på det sättet ex. att i FRL infördes en bestämmelse av innebörd att ett försäkringsbolag får ägna sig åt finansieringsverksamhet i omfattning motsvarar viss en som en högsta kvotdel av bolagets sammanlagda tillgångar. Genom sådan regleen ring kunde risken för missbruk av den maktkoncentration som uppkommer genom en sammanblandning av ägande och kreditgivning kraftigt kunna motverkas. Denna fråga har av FVK tagits upp till behandling i ett vidare perspektiv. I syfte att säkerställa en från soliditetssynpunkt godtagbar sammansättning av försäkringsbolagens kapitalportföljer har kommittén övervägt frågan om lämpligheten av att ställa upp bestämda regler för fördelningen bolagens av medel på olika tillgångsslag, vilket skulle kunna ske genom någon form av relationsnormer, kvoter eller gränser. FVK har emellertid funnit att en sådan detaljreglering skulle betyda styrning försäkringsbolagens kapien av talförvaltning som kan sätta hämsko den nödvändiga flexibiliteten i en en verksamhet som fortlöpande måste anpassas till de snabba utslagen av föränderligheten i samhällsekonomin. Nya placeringsformer och placeringsområden kan skapas under utvecklingens gång och i så fall erfordra täta ändringar av reglerna eller tillägg till dem. Regleringen skulle dessutom enligt FVK ge samhället ett betydande och inte helt överblickbart för ansvar förvaltningen av försäkringstagarnas trygghetskapital. Enligt FVK kan det visserligen hävdas, att en reglering kapitalplaceringarnas fördelning skulav göra det möjligt att förhindra att ett försäkringsbolag inflytelserik av en ägargrupp utnyttjas i ett för försäkringsrörelsen främmande syfte på så sätt att bolaget genom en ensidig inriktning kapitalförvaltningen medvetet av etablerar en inte önskvärd dominans i någon sektor landets ekonomi, av vilket skulle strida mot det näringspolitiska motivet för FRL:s förbud mot annan rörelse. FVK förutsätter emellertid, att försäkringsinspektionen noga följer utvecklingen och vid behov ingriper med stöd av soliditetsprincipen och trygghetsmotivet för förbudet mot annan rörelse. I enlighet med sin genomgående strävan att undvika onödig detaljreglering och byråkratisk stelbenthet i fråga om försäkringsbolagens verksamhet avstyrker alltså FVK ett införande av särskilda regler för den relativa fördelningen placeringav arna inom den totala ramen för kapitalförvaltningen. Kreditmarknadskommittén kan i allt väsentligt instämma i de FVK av angivna skälen mot en särskild reglering den relativa fördelningen av av försäkringsbolagens kapitalplaceringar. De angivna skälen har bärsamma
Bilaga s. 121Försäkringsbolagens finansförvaltning 123
kraft även om det endast blir fråga om att begränsa de placeringar som avser finansieringsverksamhet. En sådan begränsning skulle dessutom få till följd att bolagen tvingas avsevärt ändra sin placeringsinriktning och i större utsträckning än för närvarande placera sina tillgångar i obligationer, aktier och andra värdehandlingar som inte avser finansieringsverksamhet. En sådan utveckling kan knappast anses förenlig med försäkringstagamas intressen. Den skulle sannolikt också motverka en från samhällsekonomisk synpunkt önskvärd resursallokering.
10.5.3¶Finansieringsverksamhet ett
genom
Bilaga s. 121kreditmarknadsbolag
Ett av skälen för en särskild reglering av försäkringsbolagens finansieringsverksamhet är, enligt vad som framgått av.den tidigare redogörelsen, att det med hänsyn till kreditmarknadens struktur är nödvändigt att skapa regler medger de olika instituten på marknaden att konkurrera på så långt som möjligt lika villkor. Förutom möjligheten att i avsevärd omfattning kunna förvärva aktier har försäkringsbolagen sagtsvara gynnade av den nuvarande lagstiftningen genom att de kan verka kreditmarknaden utan att vara sådana för banker och andra finansinstitut viktiga begränsningar bundna av som kapitaltäckningsregler, bestämmelser om enhandskrediter m.m. FRL:s bestämmelser om förbud mot annan rörelse och om placering i vissa slag av värdehandlingar har inte hindrat försäkringsbolagen att skaffa sig ett avsevärt inflytande på kreditmarknaden. Att skapa konkurrensneutralitet geinförande av särskilda kapitaltäckningsregler för den del av försäknom ringsbolagens kapitalplaceringar som avser finansieringsverksamhet torde inte vara någon framkomlig väg för en lösning av problemet. En lösning, kunde övervägas för att i någon mån tillgodose annan som nämnda krav om konkurrensneutralitet och önskemålet om åtskillnad av ägarintressen och traditionell kreditgivning, är att låta försäkringsbolagen driva finansieringsverksamheten i ett kreditmarknadsbolag. Lösningen skulle förutsätta, i likhet med vad som anförts under avsnitt 10.5.2, att försäkringsbolagens möjlighet att i bolaget driva finansieringsverksamhet starkt begränsades, men innebära den skillnaden att försäkringsbolagen tilläts driva verksamheten i ett särskilt organisationsföretag. Genom att organisationsföretagets kreditmarknadsbolagets verksamhet regleras i - h KML skulle de i och för sig betydelsefulla konsekvenserna uppnås att finansieringsverksamheten kom att bedrivas på samma villkor som för övriga kreditinstitut samt att all sådan verksamhet kom att stå under tillsyn av bankinspektionen. Lösningen skulle också innebära att försäkringsbolagens aktier, varmed med nödvändighet följer starka ägarinplaceringar i bl. a. tressen, och verksamheten på kreditmarknaden kom att skiljas åt och förläggas i olika bolag. Därmed skulle skapas i vart fall organisatoriska förutsättningar för åtskillnad av ägarintressena och den traditionella krediten givningen.
Bilaga s. 122124 Försäkringsbolagens finansförvaltning
En sådan lösning skulle i och för sig vara väl förenlig med den föreslagna KML:s systematik i fråga om krav på auktorisation. Enligt förslaget skall ingen tillåtas att yrkesmässigt ägna sig åt finansieringsverksamhet utan att först ha erhållit tillstånd därtill. Från tillståndskravet föreslås vissa undantag, bl. a. för den som erhållit tillstånd att driva sådan verksamhet enligt annan lag, för den vars finansieringsverksamhet är av sådan omfattning att nettovärdet av tillgångarna understiger 50 milj. kr., samt för den vars finansieringsverksamhet inte kan anses ha ett självständigt syfte vid sidan av den huvudsakliga verksamheten och i förhållande till denna är av mindre betydelse samt bankinspektionen funnit verksamheten kunna bedrivas utan tillstånd.
Vad först gäller undantaget för den som erhållit tillstånd att driva finansieringsverksamhet enligt annan lag avses därmed i första hand banker, som beviljas oktroj för bankverksamhet enligt BRL, och pantlåneföretag, som enligt lagen 1949:722 om pantlånerörelse beviljas tillstånd och står under tillsyn av länsstyrelsen i det län rörelsen bedrivs. För att bedriva försäkringsrörelse krävs koncession. Försäkringsbolagens kapitalplaceringar utgör ett naturligt utflöde av bolagens förvaltning av försäkringstagarnas medel och kan i den meningen sägas vara en del av försäkringsrörelsen. Detta innebär emellertid inte att de enskilda kapitalplaceringarna definitionsmässigt är att betrakta som försäkringsrörelse.
Koncessionsprövningen inriktas endast på en bedömning huruvida den planerade försäkringsrörelsen kan antas vara förenlig med en på lång sikt sund utveckling av försäkringsväsendet. Det är således inte utan vidare givet att beviljad koncession skall anses innefatta tillstånd till finans;eringsverksamhet. De två övriga undantagen från tillståndskravet skulle innebära att försäkringsbolag med en förhållandevis ringa kapitalförvaltning eller med en kapitalförvaltning som endast obetydligt är inriktad på placeringar i finansieringsverksamhet även i fortsättningen kunde driva sådan verksamhet utan att omfattas av KML:s bestämmelser.
Om försäkringsbolag tilläts att enligt den nu skisserade lösningen äga kreditmarknadsbolag, skulle emellertid skapas organisatoriska ffirutsättningar för försäkringsbolagen att bredda verksamheten till att omfatta samtliga de verksamhetsområden som det är avsett att ett kreditmarknadsbolag skall kunna ägna sig åt, ex. även leasing, factoring, riskkapitalförärjning m. m., vilka verksamhetsområden försäkringsbolagen i dag är utestängda från på grund av förbudet mot annan rörelse. Om finansieringsvcrksamheten skulle förläggas i ett kreditmarknadsbolag skulle också möjligheterna att finansiera verksamheten med på allmänna marknaden upplånade medel vidgas. För försäkringsbolagen gäller nämligen vissa inskränkningari möjligheterna att ta upp lån. Således är försäkringsbolagen förbjudna at ge ut konvertibla skuldebrev eller skuldebrev som är förenade med optionsrätt till nyteckning. För livbolag är det vidare förbjudet att ta upp lån mot oUigationer eller andra skuldebrev med rätt till ränta, vara storlek är helt elle delvis beroende av utdelningen till aktieägare i bolaget eller av bolages vinst vinstandelsbevis. Genom vidgade möjligheter att ta upp lån på en all-
Bilaga s. 123Försäkringsbolagens finansförvaltning 125
männa marknaden skulle också skapas förutsättningar att avsevärt öka omfattningen av finansieringsverksamheten.
En sådan förändring av försäkringsbolagens verksamhet torde i väsentliga hänseenden komma i konflikt med motiven för förbudet mot annan rörelse, framför allt segregationsmotivet och det näringspolitiska motivet. Om försäkringsbolagen skulle tillåtas driva kreditmarknadsbolag talar således starka skäl för att dessa i så fall bör smittas av de begränsningar som gäller för försäkringsbolagen och således inte tillåtas engagera sig i verksamhet som inte är tillåten för försäkringsbolaget.
Om den av försäkringsbolagen bedrivna ñnansieringsverksamheten skul-
överföras till ett särskilt kreditmarknadsbolag uppstår ett problem som i första hand berör livbolagen och som sammanhänger med FRLzs bestämmelser redovisning i vissa slag av värdehandlingar, dvs. placeringar i
om bunden sektor. En avsevärd del av försäkringsbolagens bundna placeringar utgörs nämligen av sådan kreditgivning främst inteckningslån som avses
- med finansieringsverksamhet enligt KML. Om livbolagen förhindrades att driva sådan verksamhet i bolaget skulle de tvingas göra en radikal förändring av placeringsinriktningen i första hand genom att kraftigt öka
obligationsportföljen för att kunna uppfylla kravet på att ett belopp
motsvarande 80 °o av försäkringstekniska skulder alltid skall redovisas i vissa slag av tillgångar. En sådan tvångsvis förändring av placeringsinriktningen skulle på motsvarande sätt som beskrivits under avsnitt 10.5.1 komma i konflikt med såväl försäkringstagarnas intressen som en från samhällsekonomisk synpunkt önskvärd resursallokering.
Nu nämnda problem skulle emellertid kunna lösas på olika sätt. Nedan följer en kort redogörelse för några alternativa metoder som för den
händelse försäkringsbolagens finansieringsverksamhet skulle föras över till ett kreditmarknadsbolag närmare skulle kunna övervägas för att uppnå en
tekniskt godtagbar lösning.
En sådan metod skulle kunna vara att, i strid med det tidigare anförda, låta försäkringsbolagen fortsätta att i bolaget driva sådan finansieringsverksamhet som redovisas i den bundna sektorn och att till kreditmarknadsbolaget överföra endast den del av ñnansieringsverksamheten som avser placeringar i de fria fonderna. En sådan lösning fordrar inte något ingrepp i nuvarande regler om placering i vissa slag av värdehandlingar. Eftersom en avsevärd del av försäkringsbolagens finansieringsverksamhet utgörs av placeringar i bunden sektor skulle emellertid lösningen innebära att konkurrensneutralitet kreditmarknaden inte kunde uppnås. Frågan om en åtskillnad mellan ägandeintressen och traditionell kreditgivning skulle heller inte få någon tillfredsställande lösning. Därutöver kan starkt ifrågasättas om det är lämpligt att arten av säkerhet på en kredit skall vara avgörande för vilka regler som skall gälla för ñnansieringsverksamheten. Lösningen torde även komma att innebära att tillsynen över ñnansieringsverksamheten delas
mellan försäkringsinspektionen och bankinspektionen beroende på upp valet av säkerhet.
En metod kunde vara att låta försäkringsbolagen, vid redovisning
annan
Bilaga s. 124126 Försäkringsbolagens finansförvaltning
av de värdehandlingar som skall anses placerade i bunden sektor, tillgodoräkna sig de placeringar som förekommit i kreditmarknadsbolaget och som uppfyller FRLzs krav i fråga om placering i vissa slag av värdehandlingar. Genom en sådan metod skulle försäkringsbolagen inte tvingas att företa någon förändring av placeringsportföljen. Metoden förutsätter emellertid för att skyddet för försäkringstagarna inte skall undergå någon
försämring att kreditmarknadsbolaget pantsätter värdehandlingarna hos
försäkringsbolaget till säkerhet för försäkringstagarnas fordringar på försäkringsbolagen jfr 7 kap. 11 § FRL‘. En sådan pantsättning innebär i realiteten en form av garantigivning och föranleder därför för kreditmarknadsbolaget den konsekvensen att även pantsättningen räknas som en placering för vilken fordras täckning i eget kapital.
En tredje och enklare metod som kunde övervägas är att låta försäkringsbolagen redovisa fordringsbevis utfärdade av kreditmarknadsbolag som en sådan säker värdehandling som avses i 7 kap. 9 § FRL. Därigenom skulle försäkringsbolagen kunna redovisa de medel som överförs till kreditmarknadsbolaget som en placering i bunden sektor. Därvid skulle försäkringsbolagen också kunna använda fordringsbeviset för pantsättning till säkerhet för försäkringstagarnas fordringar på försäkringsbolagen. Enligt nu gällande bestämmelser räknas fordringsbevis utfärdade av bank eller kreditaktiebolag sådana säkra värdehandlingar. Även andra värdehandlingar, som
som till sin art och till den säkerhet de erbjuder kan anses jämförliga med av bank eller kreditaktiebolag utgivna fordringsbevis, räknas som sådana säkra värdehandlingar. Som tidigare anförts kommer kreditmarknadsbolagen att ha en betryggande soliditet. Garantier för denna soliditet är de höga krav på eget kapital som kommer att ställas i KML och den ingående granskning av bolagen som kommer att ske genom bankinspektionens tillsynsverksamhet. Även om kreditmarknadsbolagen således kommer att ha betryggande
en soliditet kan de emellertid inte utan vidare i detta hänseende jämställas med bankerna och kreditaktiebolagen. Det är därför tveksamt om fordringsbevis utfärdade av kreditmarknadsbolag kan anses tillräckligt säkra för att tillgodose försäkringstagarnas anspråk trygghetskapital i bunden sektor.
10.6
Bilaga s. 124överväganden
10.6.1 ett
Finansieringsverksamhet genom kreditmarknadsbolag
Ett övergripande motiv för den föreslagna regleringen i KML är att undanröja vissa väsentliga strukturella olikheter på kreditmarknaden. Som ovan anförts är avsikten att KML såsom ett komplement till banklagstiftningen
Seäven FVK:s förslag i betänkandet Soliditet och skälighet i försäkringsverksamhet, SOU 1968:8,som innebär att försäkringstagarnaspantsäkerhet byts ut mot en allmän förmånsrätt.
Bilaga s. 125Försäkringsbolagens finansförvaltning 127
skall träffa i princip all yrkesmässigt bedriven finansieringsverksamhet. Därigenom skapas vidgade förutsättningar för att de olika instituten på kreditmarknaden skall kunna driva verksamheten under konkurrensneutra-
villkor. Det har särskilt från företrädare för banksektorn gjorts gällande att de nuvarande strukturella olikheterna ger försäkringsbolagen konkurrensfördelar, bl. a. genom att dessa tillåts verka på kreditmarknaden utan att som bankerna vara begränsade av att det för olika placeringar skall finnas täckning i eget kapital. Ett sätt att undanröja denna konkurrensolikhet kunde enligt vad ovan anförts vara att tvinga försäkringsbolagen att driva sin finansieringsverksamhet i ett kreditmarknadsbolag. Därigenom skulle även den av försäkringsbolagen bedrivna finansieringsverksamheten omfattas av KML:s bestämmelser om bl. a. kapitalkrav, enhandskrediter och kreditjäv. Ett annat skäl för att låta försäkringsbolagen driva finansieringsverksamheten i ett kreditmarknadsbolag skulle vara att skapa organisatoriska förutsättningar för en åtskillnad mellan de ägarintressen som följer av bolagens omfattande placeringar i aktier och den traditionella kreditgivningen.
Syftet med banklagstiftningens bestämmelser om kapitalkrav, liksom motsvarande bestämmelser i KML, är att tillgodose kravet på att instituten har en betryggande soliditet. Om försäkringsbolagen anses åtnjuta konkurrensfördelar genom att inte vara bundna av några kapitalkrav måste detta innefatta påstående om att försäkringsbolagen tillåts driva finansieringsverksamhet utan att behöva uppfylla de stränga krav på täckning i eget kapital som gäller för andra institut på marknaden. Detta innebär följaktligen, om en konkurrensfördel skall anses vara för handen, att försäkringsbolagen inte skulle klara att uppfylla banklagstiftningens krav på betryggande soliditet.
I syfte att pröva riktigheten av ett sådant påstående har kommittén beräknat de krav på eget kapital som livbolagens placeringar skulle fordra med tillämpning av banklagstiftningens kapitaltäckningsregler. Beräkningarna har gjorts med utgångspunkt i bolagens placeringar vid utgången av år 1986. Beräkningarna har utförts utan någon särskild uppdelning mellan ömsesidiga bolag och aktiebolag. Beräkningarna har visat att livbolagens samlade tillgångar, som då uppgick till ett bokfört värde om 223 966 milj. kr., skulle ha fordrat ett kapitaltäckningskrav om drygt tre miljarder kronor. Livbolagens aktie- och garantikapital uppgick till sammanlagt ca 269 milj. kr. Kapitalbasen beräknad enligt banklagstiftningens bestämmelser uppgick således till 269 milj. kr. jämte ett lika stort belopp avseende obeskattade reserver, eller sammanlagt 538 milj. kr.
Beräkningarna har sålunda visat att livbolagens kapitalbas inte på långa vägar når upp till de belopp som krävs med tillämpning av banklagstiftningens kapitaltäckningsregler. Livbolagen har emellertid oaktat dessa beräkningar en mycket betryggande soliditet. Den huvudsakliga anledningen härtill är att livbolagen som konsolideringskapital inräknar bl. a. de medel som redovisas i återbäringsfonderna år 1986 uppgick dessa efter vinstdis-
position till omkring 67 miljarder kronor vilket alltså innebär att en
-
Bilaga s. 126128 Försäkringsbolagens finansförvaltning
avsevärd del försäkringstagarnas trygghetskapital samtidigt tas i anspråk
av
konsolideringskapital i försäkringsrörelsen. Att återbäringsmedlen kan som tas i anspråk på detta sätt beror enligt vad som tidigare framgått på att de medel som samlas upp i återbäringsfonden betraktas enligt FRL som en skuld till försäkringstagarna först sedan medlen tilldelats dem, vilket bola-
regelmässigt väljer att göra i samband med att försäkringarna faller ut. gen
Det anförda vid handen att livbolagen trots att de inte uppfyller
ger banklagstiftningens krav på täckning i eget kapital har en utomordentligt
hög soliditet. Det förhållandet att försäkringsbolagen till skillnad från andra institut kreditmarknaden i praktiken är fria från bestämmelser om kapitaltäckning kan inte på något sätt läggas till rätta genom att bolagen tvingas driva finansieringsverksamheten i ett kreditmarknadsbolag. Försäkringsbolagen skulle nämligen utan vidare kunna placera så mycket eget kapital i sina kreditmarknadsbolag att dessa kunde klara ett IOO-procentigt kapitaltäckningskrav på samtliga placeringar inom finansieringsverksamheten utan att den nuvarande placeringsinriktningen behövde förändras. Den konkurrensolikhet i förevarande hänseende föreligger mellan livbolag och
som andra kreditinstitut grundar sig således inte på att försäkringsbolagen är fria från bestämmelser kapitaltäckningskrav utan på FRL:s systematik i
om fråga beräkning försäkringsbolagens konsolideringskapital. Kommit-
om av
enligt sina direktiv såvitt gäller försäkringsbolagen endast skall tén, som granska bolagens finansförvaltning, anser att det ligger utanför kommitténs uppdrag att närmare utreda och överväga frågan om en ändring av denna systematik.
Inte heller de två andra bestämmelserna i KML om enhandskrediter och kreditjäv utgör tillräckliga skäl för att inlemma försäkringsbolagens finansieringsverksamhet i KML:s regelsystem. Även FRL saknar uttrycklig
om bestämmelse om enhandsengagemang torde ändock vissa om än mindre
långtgående garantier för att försäkringsbolag inte alltför kraftigt inriktar
finansrörelsen på enskilda företag finnas genom bestämmelsen om förbud mot rörelse. Eftersom försäkringsbolagen bedriver en omfattande
annan finansieringsverksamhet får det förutsättas att försäkringsinspektionen i sin tillsynsverksamhet beaktar och ställer krav på att försäkringsbolagen uppfyller KML:s bestämmelser om enhandskrediter. Enligt kommitténs mening
det emellertid styrka om i FRL infördes en uttrycklig bestämmelse vore en om enhandsengagemang efter mönster från KML. Vad härefter gäller be-
kreditjäv har FVK i betänkandet Försäkringsväsendet i stämmelser om framtiden SOU 1987:58 föreslagit att den nu gällande bestämmelsen i FRL om låneförbud ändras efter mönster från banklagstiftningens kreditjävsbestämmelser.
Vad slutligen gäller frågan om försäkringsbolagens finansieringsverksamhet bör tvingas ut i ett kreditmarknadsbolag i syfte att skapa en åtskillnad mellan de ägarintressen, som med nödvändighet följer av bolagens aktieplaceringar, och bolagens verksamhet på kreditgivningens område, skulle de organisatoriska förutsättningar som därmed skapas för en sådan åtskillnad onekligen visst värde. Betydelsen av en dylik organisatorisk för.-
vara av
Bilaga s. 127Försäkringsbolagens finansförvaltning 129
ändring skall emellertid inte överskattas. Det kan nämligen antas att en inflytelserik grupp i ett försäkringsbolag kommer att få ett betydande inflytande också över kreditmarknadsbolagets verksamhet om detta bolag är dotterföretag till försäkringsbolaget. Övervägande skäl talar enligt kommitténs mening för att detta önskemål inte är tillräckligt starkt för att låta försäkringsbolagens finansieringsverksamhet drivas i kreditmarknadsbolagets form.
Kommittén har således kommit till den slutsatsen att vare sig de angivna konkurrensneutralitetsskälen eller önskemålet om en åtskillnad mellan ägarintressen och traditionell kreditgivning utgör tillräckligt starka motiv för att införa en tvingande bestämmelse om att försäkringsbolagens finansieringsverksamhet skall föras över till ett kreditmarknadsbolag. Övervägande skäl talar i stället för att försäkringsbolagen även framdeles bör driva ifrågavarande verksamhet som en integrerad del i försäkringsrörelsen. Koncessionen för försäkringsrörelse får därvid anses innefatta även tillstånd att bedriva finansieringsverksamhet.
Utgångspunkten för det hittills anförda har varit frågan om försäkringsbolagen bör tvingas driva finansieringsverksamheten i ett kreditmarknadsbolag. En näraliggande fråga försäkringsbolagen bör tillåtas
annan är om att frivilligt driva verksamheten i ett sådant bolag.
En väsentlig fördel med en sådan ordning skulle vara att försäkringsbolagen själva fick avgöra under vilka former de vill driva finansieringsverksamheten. Denna frihet blir emellertid begränsad eftersom det även i sådant fall måste ankomma på försäkringsinspektionen att, med utgångspunkt i de olika motiven för FRL:s förbud mot annan rörelse, bestämma ramarna för kreditmarknadsbolagets verksamhet. Det finns också flera nackdelar med en sådan ordning. En nackdel är att försäkringsbolagen får en fördel gentemot andra finansinstitut genom att fritt kunna välja den verksamhetsform och därmed det regelsystem som försäkringsbolagen finner mest konkurrenskraftigt. En annan olägenhet är att tillsynen över försäkringsbolagens finansieringsverksamhet kommer att splittras mellan olika tillsynsmyndigheter, bankinspektionen och försäkringsinspektionen, beroende på om försäkringsbolagen väljer att förlägga verksamheten i försäkringsbolaget eller i ett kreditmarknadsbolag.
Den mest väsentliga olägenheten torde dock ligga på ett annat plan. FVK har i sitt betänkande Försäkringsväsendet i framtiden SOU 1987:58 varnat för en utveckling varigenom försäkringsbolagen koncentrerar verksamheten på penning- och kreditväsendets område i särskilda dotterbolag eller på annat sätt ägnar området ett omfattande engagemang. En sådan utveckling kan enligt FVK leda till en sammanblandning av försäkringsverksamheten och en på finansiella dispositioner direkt inriktad affärsrörelse, vilket skulle stå i strid med förbudet mot annan rörelse. Ett ytterligare problem, som hänger samman med det som FV K har berört, är att försäkringsbolagen till följd sina mycket stora kapitalresurser kan komma att få ett helt domine-
av rande inflytande över kapitalmarknaden om de tillåts driva kreditmarknadsbolag, i synnerhet om kreditmarknadsbolagen jämväl får en formellt obe-
Bilaga s. 128130 Försäkringsbolagens finansförvaltning
gränsad upplåningsrätt.
Kreditmarknadskommittén anser sig för egen del med utgångspunkt i
~ de intressen som kommittén har att företräda inte böra motsätta sig att
försäkringsbolagen av strikt organisatoriska skäl flyttar ut den finansieringsverksamhet som bolagen i dag bedriver till ett särskilt dotterbolag, givetvis under förutsättning att försäkringsinspektionen finner en sådan organisatorisk förändring förenlig med bestämmelserna i F RL. Kommittén förutsätter därvid att dessa kreditmarknadsbolag inte ges möjlighet driva annan verksamhet än sådan som är tillåten för försäkringsbolagen själva. Således bör det vara uteslutet för ett kreditmarknadsbolag som är ägt av ett försäkringsbolag att ägna sig åt ex. factoring och leasing samt att finansiera sin verksamhet genom upptagande av lån på den allmänna marknaden. Det bör ankomma på försäkringsinspektionen att utöva tillsyn över att verksamheten i dessa kreditmarknadsbolag håller sig inom ramen för vad som är tillåten enligt försäkringsrörelselagstiftningen.
Den för försäkringsbolaget beviljade koncessionen bör inte ges en så vidsträckt innebörd att den innefattar tillstånd jämväl för kreditmarknadsbolagets finansieringsverksamhet. Övervägande skäl talar i stället för att, om försäkringsbolag önskar driva finansieringsverksamhet genom ett kreditmarknadsbolag, sistnämnda bolag bör omfattas av KML:s regelverk. Därav följer bl. a. att för bolagets verksamhet krävs auktorisation samt att KML:s bestämmelser i övrigt rörande aktieinnehav, enhandskrediter och kreditjäv blir tillämpliga kreditmarknadsbolagets verksamhet.
10.6.2 och
Ägande kreditgivning
Principen om att ägande och traditionell kreditgivning skall blandas är en på kreditmarknaden sedan mycket lång tid tillbaka hävdvunnen princip, vars upprätthållande är nödvändig med hänsyn till en väl fungerande kreditmarknad. Principen tar sig för bankerna uttryck genom ett absolut förbud mot förvärv av aktier i placeringssyfte. Kommittén har inte funnit skäl att överväga ett avskaffande av detta förbud. Kommittén har i stället funnit det nödvändigt att utvidga förbudet till att även gälla samtliga kreditmarknadsbolag, dvs. även de nuvarande finansbolagen. För fondkommissionsbolag, som också i viss omfattning driver finansieringsverksamhet, gäller sedan tidigare vissa begränsningar i fråga om rätten att inneha aktier i lager.
Av den tidigare framställningen har framgått att försäkringsbolagen i betydande omfattning ägnar sig finansieringsverksamhet. De största försäkringsbolagens engagemang på kreditmarknaden är i storleksordning väl jämförbar med många bankers. Samtidigt innebär gällande lagstiftning en rätt för försäkringsbolagen att förvärva aktier i en sådan omfattning att de kommit att bli de största enskilda ägarna av aktier i samhället. Det kan visserligen hävdas att frågan om sammanblandning mellan ägande och traditionell kreditgivning i försäkringsbolagens verksamhet inte ställs sin spets på samma sätt som för bankerna, eftersom den kreditgivning som försäkringsbolagen ägnar sig är till övervägande del av långfristig natur
Bilaga s. 129Försäkringsbolagens finansförvaltning 131
och ofta mot bottensäkerhet i fast egendom. Att kreditgivningen är långfristig innebär emellertid inte någon garanti för att en skadlig sammanblandning kan uteslutas. Härtill kommer att försäkringsbolagens kreditgivning ingalunda är begränsad till enbart långfristiga krediter.
Det har aldrig varit avsett att försäkringsbolagen i någon omfattning av betydelse skulle förvärva aktier. Detta framgår med särskild tydlighet
beträffande bolag som meddelar livförsäkring eller annan grundbunden försäkring av reglerna om placering i vissa slag av värdehandlingar. Enligt
dessa regler får inte heller belopp som motsvaras av den fria sektorn av de försäkringstekniska skulderna för grundbunden försäkring användas för placering i aktier. Anledningen till att försäkringsbolagen likväl kunnat placera i aktier i den omfattning som skett står väsentligen att finna i konstruktionen för beräkning av de försäkringstekniska skulderna. Det i bolagens grunder sedan årtionden fastställda ränteantagandet om högst fyra procent i kombination med ett verkligt, avsevärt högre ränteläge och hög inflation har medfört att de fria fonderna, främst återbäringsmedlen, vilka inte betraktas som en försäkringsteknisk skuld, har fått en kraftig ökad betydelse bland bolagens samlade tillgångar. Om försäkringsbolagen i stället hade tillämpat ett mera marknadsanpassat ränteantagande skulle utrymmet för aktieförvärv och andra mindre säkra placeringar ha legat på en avsevärt lägre nivå. Det kan således med fog hävdas att försäkringsbolagens omfattande aktieförvärv är resultatet av en för lagstiftaren oplanerad och inte förutsedd samhällsekonomisk utveckling.
Kapitalmarknadsutredningen föreslog i sitt betänkande Kapitalmarknaden i svensk ekonomi SOU 1978:11 s. 539 f att försäkringsbolagens möjligheter till placering i aktier borde vidgas genom att gränsen fem procent av röstetalet höjdes till tio procent. Förslaget motiverades med att en önskvärd expansion av industrins investeringar förutsatte att försäkringsbolagens reserver togs i anspråk som riskvilligt kapital. Utredningen, som inte var enig om förslaget, förutsatte därvid att försäkringsbolagen förenade ett ökat aktieinnehav med ett aktivt ägaransvar. I prop. 197879:165 s. 133 f om den svenska kapitalmarknaden anförde departementschefen att man får räkna med att kraven på försäkringsbolagen att ta på sig ett aktivt ägaransvar stiger om bolagens aktieinnehav ökas till tio procent. Han anförde vidare att om ett försäkringsbolag tar ett aktivt ägaransvar vid driften av andra företag kan det uppstå risk för att själva försäkringsrörelsen och med den förenade utlåningsrörelsen påverkas negativt. Det undantag från principen att försäkringsbolag inte får driva annan rörelse än försäkringsrörelse, som en ändring av femprocentsregeln kan innebära, framstod därför enligt departementschefens mening som olämpligt från både principiella och andra utgångspunkter. Han hänvisade därvid till det för bankerna motsvarande principiella förbudet att äga och driva annan rörelse än bankrörelse. Departementschefen ville därför inte förorda någon ändring av femprocentsregeln. Vid riksdagens behandling av propositionen godtogs vad departementschefen anfört i nu berört avseende.
Försäkringsbolagen har sedan tiden för kapitalmarknadsutredningens
Bilaga s. 130132 Försäkringsbolagens finansförvaltning
förslag avsevärt Ökat storleken på sina aktieportföljer. De argument som departmentschefen anförde mot en utvidgning av försäkringsbolagens aktieförvärvsrätt äger därför i minst lika stor utsträckning bärkraft i dag. Härtill kommer att industrin i motsats till vad som då gällde inte längre är beroende av försåkringsbolagens resurser för att få tillgång till riskvilligt kapital. Kapitalmarknadsutredningens motiv för en ökning av aktieförvärvsrätten är således i dag inte lika aktuellt.
De regler som hittills begränsat försäkringsbolagens möjligheter att placera i aktier har inte hindrat bolagen från att placera en avsevärd andel av bolagens samlade tillgångar i aktier. Andelen, som tenderar att öka, torde i dag med utgångspunkt från aktiernas marknadsvärden ligga omkring 20 %. Det teoretiska utrymmet för livbolagens möjligheter att förvärva aktier torde med utgångspunkt i bokförda värden uppgå till omkring 40 °o av bolagens samlade tillgångar. Skadebolagens motsvarande utrymme är nära nog obegränsat. Det teoretiska utrymmet för skade- och livförsäkringsbolagens samlade möjligheter att förvärva aktier uppgick med utgångspunkt i bokförda värden enligt vad som utvecklats i avsnitt 10.3.1.2 år 1986 till omkring 179 miljarder kronor, om man bortser från den begränsning som femprocentsregeln utgör. Detta belopp motsvarade då ca 41 % av det samlade börsvärdet. Som också framgått av den tidigare redogörelsen ger utvecklingen under det senaste decenniet vid handen att försäkringsbolagens samlade förmögenhetsinnehav ökar kraftigt samtidigt som det angivna utrymmet för möjligheterna att placera i aktier växer högst avsevärt. Exempelvis har det för livbolagen tillgängliga utrymmet ökat från ca 24,5 miljarder kronor år 1980 till ca 96 miljarder kronor år 1986, eller med ca 300 %. Eftersom de angivna beloppen avser bokförda värden är utrymmet i realiteten väsentligt större. Denna utveckling har också avspeglats på bolagens alltmer intensiva placeringsinriktning på aktier. Mot bakgrund av att riksbankens placeringskvoter upphört att gälla den 1 december 1986 och med beaktande jämväl av att olika företrädare för försäkringsbolagen sedan lång tid tillbaka uttalat en stark önskan om att få vidgade möjligheter att placera i aktier, torde det finnas en väl grundad anledning tro att den föreliggande tendensen till ökade placeringar i aktier kommer att ytterligare stärkas. Det är därför nödvändigt att nu överväga i vilken utsträckning försäkringsbolagen skall tillåtas placera i aktier.
Försäkringsbolagens potentiella möjligheter att placera i aktier kan inrymma ett flertal olika risker, som inte kan bli föremål för en närmare analys i detta sammanhang. I den tidigare framställningen har emellertid pekats på riskerna för maktkoncentration och för att skilda ägarintressen kan komma att få ett för kreditmarknaden oönskat inflytande över kreditgivningen. En annan och därmed i viss mån sammanhängande risk är att
sedan allt fler försäkringsbolag förvärvat ägarandelar i flertalet börsbolag
enskilda näringslivsföretag, banker, andra finansinstitut liksom näringslivet i övrigt kan komma att i allt större utsträckning styras av försäkringsmtressen. Det finns vidare anledning ifrågasätta lämpligheten av den tilltagande institutionaliseringen av näringslivet. En viktig förutsättning för att
Bilaga s. 131Försâkringsbolagens finansförvaltning 133
försäkringsbolagen kunnat samla upp sitt utomordentligt stora kapital har varit och är de stora skattefördelarna, såväl i försäkringsrörelsen som hos de enskilda försäkringstagarna. Det kan slutligen diskuteras om det är lämpligt att en allt större del av försäkringstagarnas trygghetskapital i strid med grunderna för den nu gällande lagstiftningen används för riskkapitalförsörjning. I detta sammanhang bör anmärkas att försäkringsbolagens tilltagande ägarintressen i näringslivet utgör i och för sig endast en del av de mycket komplicerade och övergripande frågorna angående ägarstrukturens förändring i näringslivet. Dessa frågor kan emellertid inte tas upp till behandling i detta sammanhang.
Kommittén har funnit att det med hänsyn till kreditmarknadens funktion är nödvändigt att principen om åtskillnad mellan ägande och traditionell kreditgivning så långt möjligt upprätthålls också försäkringsbolagensi verksamhet. Att principen bör gälla även försäkringsbolagen motiveras också av starka konkurrensneutralitetsskäl, inte minst mot bakgrund av den ställning som försäkringsbolagen har på kreditmarknaden. Det sagda leder alltså till den slutsatsen att försäkringbolagen inte bör tillåtas att på sätt nu sker samtidigt ägna sig åt såväl omfattande aktieplaceringar som finansieringsverksamhet.
Företrädare inom kommittén för bl. a. försäkringsbolag och banker har, mot bakgrund av de överväganden som ägt rum inom kommittén, framfört den tanken att försäkringsbolagen bör ges frihet att själva välja den placeringsinriktning finansieringsverksamhet eller aktieplaceringar som de
- finner mest lämplig. De har därvid anfört bl. a. att aktieplaceringar på lång sikt är det från avkastningssynpunkt klart överlägsna placeringsaltemativet samt att sådana placeringar inte är mer riskfyllda än placeringar i finansieringsverksamhet under förutsättning att placeringama sprids mellan ett tillräckligt stort antal aktieslag.
Flera skäl talar emellertid enligt kommitténs mening mot en sådan lösning. Till en början måste med hänsyn till segregationsmotivet och det näringspolitiska motivet för FRL:s förbud mot annan rörelse försäkringsbolagens placeringar i aktier under alla förhållanden vara begränsade. Placeringar i form av direkta krediter har vidare tradition betraktats
av som en stor och betydelsefull del av försäkringsbolagens finansförvaltning. Oaktat denna del av finansförvaltningen har minskat i betydelse under det senaste decenniet uppgick försäkringsbolagens placeringar i finansieringsverksamhet vid utgången av år 1986 till drygt 59 miljarder kronor, vilket motsvarade nästan en fjärdedel av det bokförda värdet av bolagens samlade placeringstillgångar. En sådan omfattande omplacering försäkringsbolagens till-
av gångar, som skulle bli följden samtliga bolag skulle upphöra med sin
om finansieringsverksamhet och därvid valde att så långt möjligt placera i aktier, kan knappast ske utan betydande återverkningar på de finansiella marknaderna. Det bör därvid understrykas att den framförda lösningen skulle komma i konflikt med vad FVK funnit, nämligen att placeringar i form av direkta krediter även i framtiden bör utgöra avsevärd del
en av försäkringsbolagens medelsförvaltning.
Bilaga s. 132134 Försäkringsbolagens finansförvaltning
i
Icke-sammanblandningsproblemet i försäkringsbolagens finansförvaltning skulle i och för sig inom ramen för FRL:s systematik kunna kraftigt begränsas genom några åtgärder av teknisk art. En sådan åtgärd kunde vara att livbolagen till grund för sina utfästelser gentemot försäkringstagarna tillämpade ett mera marknadsanpassat ränteantagande. En ytterligare åtgärd kunde vara att återbäringsmedlen tilldelades försäkringstagarna löpande efter hand som de årliga resultaten av kapitalförvaltningen fastställdes. Genom dessa åtgärder skulle livbolagens försäkringstekniska skulder öka och därmed utrymmet för bolagens möjligheter att förvärva aktier och andra tillgångar som inte omfattas av reglerna om placering i vissa slag av tillgångar automatiskt kraftigt minska.
Nu nämnda åtgärder skulle emellertid få stor betydelse långt utöver icke-sammanblandningsproblemet och torde inte kunna genomföras utan en djupgående undersökning av de centrala delarna av försäkringsrörelselagstiftningen. Därvid måste de långsiktiga ekonomiska konsekvenserna för livbolagen och deras försäkringstagare utredas. Det skulle vidare finnas risk för, om dessa genomförs isolerat utan andra ändringar i FRL, att en sådan reform skulle kunna konservera det svenska försäkringsväsendet och förhindra en nödvändig internationell anpassning av livbolagens verksamhetsförutsättningar. I flera av våra viktigaste konkurrentländer tillåts försäkringsbolagen att i betydande omfattning placera i aktier, antingen direkt inom ramen för finansförvaltningen eller indirekt genom placeringar hos fristående fondförvaltare. Det är möjligt att icke-sammanblandningsproblemet i de svenska försäkringsbolagens finansförvaltning skulle kunna delvis lösas genom att placeringar i aktier tillåts ske endast eller så gott som uteslutande genom sådana från bolaget fristående fondförvaltare, vilka eventuellt skulle kunna ställas under viss samhällelig tillsyn.
Ett annat viktigt förhållande som måste beaktas den pågående utvecklingen varigenom bl. a. bank- och försäkringsverksamhet i allt större utsträckning integreras med varandra. Det är därvid inte bara försäkringsbolagen som på olika sätt är aktivt verksamma på kreditmarknaden. Banker och finansbolag har börjat att inom ramen för sina verksamhetsområden erbjuda sina kunder olika försäkringstjänster. Sålunda förekommer det exempelvis numera att kreditgivning och fondförvaltning kombineras med erbjudanden om olika livförsäkringar. Vidare förekommer finansiella koncernbildningar vari försäkringsbolag ingår.
Härtill kommer att inom EG pågår arbetet med att skapa en fri kapitalmarknad, vilket sannolikt kommer att inte obetydligt påverka verksamhetsförutsättningarna i såväl bank- som försäkringsväsendet. Den sedan länge upprätthållna rågången mellan bank- och försäkringsverksamhet torde mot bakgrund bl. a. härav i framtiden komma att bli allt svårare att upprätthålla.
Kommittén är medveten om de väsentliga struktureffekter som försäkringsbolagens finansiella verksamhet innebär. Det ligger emellertid utanför kommitténs utredningsuppdrag att överväga alternativa former för försäkringsbolagens aktieplaceringar. Det ligger vidare utanför uppdraget att
Bilaga s. 133Försäkringsbolagens finansförvaltning 135
granska den internationella utvecklingen av försäkringsväsendet. Kommittén har av naturliga skäl inte heller haft möjlighet att bedöma den framtida utvecklingen av den inledda integrationsprocessen inom bank- och försäkringsområdet, än mindre analysera de närmare konsekvenserna av denna utveckling. Kommittén förutsätter dock att regeringen snarast tar initiativ till att här angivna problem närmare utreds, vilket är en grundläggande förutsättning för att ett enhetligt och därmed så långt möjligt konkurrensneutralt regelsystem skall kunna genomföras på kreditmarknaden. Kommittén utgår härvid från att samtidigt också övervägs med dessa problem sammanhängande frågor, som aktualiseras under utredningsarbetet. Kommittén förutsätter alltså att en samlad översyn görs av försäkringsrörelselagstiftningen i hithörande delar.
För att hejda den alltmer tilltagande sammanblandningen av ägande och kreditgivning i försäkringsbolagens verksamhet finner kommittén det nödvändigt att i avvaktan på resultatet av det nyss föreslagna utredningsarbetet föreslå en viss skärpning av reglerna om bolagens möjligheter att inneha placeringsaktier. Eftersom det här gäller en provisorisk lösning anser sig kommittén inte böra föreslå någon radikal skärpning. Kommittén finner således att den nuvarande femprocentsbegränsningen såvitt gäller röstetal bör kunna tills vidare bibehållas. Däremot bör denna begränsning i aktieförvärvsrätten kompletteras på sätt skisserats under avsnitt 10.5.1. Om ägarintressena och den traditionella kreditgivningen skall på ett meningsfullt sätt kunna skiljas åt i försäkringsbolagens finansförvaltning är det enligt kommitténs mening nödvändigt att både införa ett generellt tak för enskilda försäkringsbolags möjlighet att inneha placeringsaktier och strama upp den nuvarande femprocentsregeln i 7 kap. 17 § FRL till att omfatta även en kvotdel av aktiekapitalet.
Vid övervägandena om vid vilken nivå det generella taket bör sättas har kommittén stannat för att provisoriskt föreslå en nivå som med knapp marginal överstiger nivån hos de riksbolagkoncerner som har den största andelen aktier i sina placeringsportföljer. Därigenom undviks att försäkringsbolagen tvingas göra väsentliga förändringar av sina aktieinnehav. Av redovisningstekniska skäl och för att underlätta försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet bör nivån bestämmas till en kvotdel av värdet på bolagens samlade tillgångar enligt den senast fastställda balansräkningen. Enligt de undersökningar som kommittén företagit hade försäkringsbolagens innehav av placeringsaktier vid utgången av år 1986 ett bokfört värde motsvarande omkring tio procent av bolagens samlade bokförda tillgångar. Andelen varierade dock kraftigt mellan olika bolagkoncerner. SPP + AMF-P hade den lägsta andelen, som uppgick till 6,4 %. Övriga riksbolag koncerner hade en andel på mellan ca 10 och 17 %. Försäkringsbolagens innehav av placeringsaktier torde emellertid ha ökat under år 1987. Kommittén har mot bakgrund härav funnit att den generella nivån lämpligen bör bestämmas till 20%. Skulle det under tiden för behandlingen av kommitténs förslag visa sig att det allmänna marknadsvärdet på aktier ökat väsentligt, får det ankomma på statsmakterna att överväga om det finns skäl att höja
Bilaga s. 134136 Försäkringsbolagens finansförvaltning
mvan.
Genom att relatera placeringsaktierna till dessas bokförda värden i stället för till marknadsvärden undviks att tillfälliga fluktuationer i det allmänna börsvärdet får en direkt och omotiverad inverkan på storleken och inriktningen av försäkringsbolagens aktieportföljer. En sådan ordning skapar emellertid å andra sidan stora möjligheter att genom nedskrivningar av aktiernas värde i betydande omfattning öka utrymmet för placeringar i aktier. Enligt kommitténs mening bör syftet med lagstiftningen tillgodoses genom en särskild regel som innebär, att vid bestämmande av aktieportföljens värde någon hänsyn inte tas till bokföringsmässiga värdenedskrivningar. Således bör placeringsaktierna tagas upp till det lägsta värdet av antingen anskaffningsvärdet eller det verkliga värdet.
Vad härefter gäller komplettering av den nu gällande femprocentsregeln har kommittén funnit att en motsvarande andel av aktiekapitalet vore med flera olika utgångspunkter att föredra. En så långtgående skärpning av möjligheterna att inneha aktier i enskilda bolag skulle emellertid föranleda att vissa försäkringsbolag tvingades att i betydande omfattning avhända sig aktier i vissa bolag. Mot bakgrund bl. a. härav har kommittén stannat för att provisoriskt föreslå tio procent som högsta nivå på andelen av aktiekapitalet i ett enskilt aktiebolag.
10.6.3¶Placeringar på penningmarknaden
Bilaga s. 134Försäkringsbolagen har efterhand som penningmarknaden utvecklats under 1980-talet tagit en aktiv del i handeln på denna marknad. Placeringsvolymen, som huvudsakligen avsett bank- och företagscertifikat samt statsskuldväxlar, har emellertid varit av förhållandevis begränsad omfattning. Kommittén har funnit att den handel som försäkringsbolagen bedrivit på penningmarknaden under 1980-talet principiellt inte skiljer sig från den placeringspolitik bolagen haft sedan flera decennier tillbaka på den korta kreditmarknaden. Det har alltid varit nödvändigt för bolagen att placera en viss del av det förvaltade kapitalet den korta marknaden och därigenom hålla en betryggande likviditetsberedskap, dels för att kunna möta stora och oväntade skadefall, dels för att från tid till annan då tillfälle bjuds kunna välja de långsiktigt mest ändamålsenliga placeringsaltemativen. De senaste årens utveckling på penningmarknaden har för försäkringsbolagen inneburit att väsentligt ändrade förutsättningar skapats för bolagens kapitalförvaltning, vilket medgivit en mer lönsam och rationell hantering av finansförvaltningen. Trots att utrymmet för försåkringsbolagens möjligheter att placera kapital på den korta marknaden ökat väsentligt under de senaste åren till följd av bl. a. att den bundna sektorn av bolagens placeringar fått en relativt mindre betydelse, ger kommitténs undersökningar vid handen att bolagens placeringspolitik på den korta marknaden inte nämnvärt förändrats. Enligt kommitténs uppfattning finns för närvarande inte någon anledning att föreslå särskilda bestämmelser som reglerar försäkringsbolagens placeringar på penningmarknaden.
Bilaga s. 135Försäkringsbolagens finansfärvaltning 137
Kommittén vill dock påpeka att försäkringsbolagens handel på den del av penningmarknaden som avser options- och terminsaffärer ännu befinner sig i ett introduktionsskede. Det torde hittills endast ha varit de största bolagen
inlett handel av någon omfattning med sådana marknadspapper. Det som finns anledning tro att allt fler försäkringsbolag i framtiden kommer att ta ett aktivt på dessa marknader, som utgör värdefulla kom-
engagemang plement till kapitalmarknaden i övrigt. De större bolagen torde med sin tillgång till kvalificerad expertis på det finansiella området i och för sig vara väl skickade att driva options- och terminshandel. Denna handel kan emellertid vara extremt riskfylld. Ett alltför stort engagemang på dessa marknader skulle enligt kommitténs mening strida mot det grundläggande trygghetsmotivet för förbudet mot annan rörelse. Likaså skulle ett engagemang på dessa marknader stå i strid med nämnda motiv om handeln inte tjänade något annat syfte än att genom ökat risktagande försöka maximera vinsterna. Försäkringsbolagens engagemang bör därför vara begränsade till att
i huvudsak endast täckande av redan ingångna positioner och gardeavse ring mot eventuella framtida ränte- och kursförluster på sätt beskrivits i avsnitt 10.3.2.3. Med hänsyn till options- och terminshandelns extremt riskfyllda natur är det nödvändigt att de försäkringsbolag som avser att introducera sig på detta finansiella område upprättar interna instruktioner för kontroll och uppföljning av riskexponering i verksamheten. Kommittén förutsätter att, om bolagen inte självmant gör detta, försäkringsinspektionen tar initiativ till att sådana instruktioner upprättas.
10.6.4¶Övergångsbestämmelser
Bilaga s. 135De kommittén föreslagna reglerna om begränsning av försäkringsbola-
av
möjligheter att inneha placeringsaktier bör träda i kraft så snart som gens möjligt. Kommitténs förslag innebär i allt väsentligt att försäkringsbolagens möjlighet att inneha placeringsaktier fryses till en nivå motsvarande strax över de stora försäkringsbolagens och koncernernas nuvarande innehav av
Övergångsbestämmelser för bestående aktieinnehav vid aktier. Behovet av lagens ikraftträdande bör därför inte vara alltför stort. I vissa fall kan emellertid aktieinnehavet vid lagens ikraftträdande komma att överstiga någon av de gränser som kommittén föreslagit, ex. genom att andelen av aktiekapitalet i ett enskilt bolag överstiger tio procent. Det är väsentligt att bolagen i sådana fall bereds möjligheter att nedbringa sina aktieengage-
i takt och under former som är förenliga med bolagens och mang en marknadens intressen. Med hänsyn härtill föreslår kommittén en övergångstid om tre år från den dag lagändringarna trätt i kraft.
Bilaga s. 136ä
i
iáuüxwøa
11 Finansiella koncerner
11.1¶Allmänt om den strukturella
Bilaga s. 139utvecklingen på den svenska kapitalmarknaden
Den svenska kapitalmarknaden har under de senaste åren genomgått stora förändringar. Samtidigt som penningpolitiken under 1980-talet i väsentliga hänseenden avreglerats och likviditeten i samhällsekonomin kraftigt ökat har nya finansiella marknader vuxit fram. Det har utvecklats en väl fungerande penningmarknad, på vilken ett stort antal nya finansiella instrument dagligen noteras och omsätts. Obligationsmarknaden har aktiverats, bl. a. genom introduktionen av riksobligationer. Aktiemarknaden har genomgått en kraftig utveckling. Parallellt med denna utveckling har nya marknader för finansiella tjänster vuxit fram. Exempel härpå är finansiering på marknaden utanför banksystemet och avancerad finansiell rådgivning, s. k. corporate finance.
Den angivna utvecklingen har lett till att finansinstituten, framför allt utanför banksektorn, kunnat kraftigt öka och bredda sin verksamhet. De icke bankägda finansbolagen, som med undantag för bl. a. kontoin-
låningen och valutahandeln i allt väsentligt kan erbjuda samma finansiella
tjänster som bankkoncernerna, har kunnat tillgodogöra sig den ekonomiska utvecklingen bl. a. genom att förvärva ägarandelar i andra företag och erbjuda olika produktsortiment för riskkapital som inte står bankerna till buds. Flera finansbolag har därigenom utvecklats till vad som skulle kunna betecknas som merchant-bankinstitut. De liberala rörelsereglema för finansbolagen och de senaste årens goda lönsamhet i bolagens finansiella verksamhet har resulterat i en betydande ökning av antalet sådana bolag. Antalet finansbolag ökade således från 112 år 1980 till 244 vid utgången av år 1986.
Den livliga handeln på de finansiella marknaderna har lett till att antalet fondkommissionsbolag under 1980-talet tredubblats. Sålunda ökade antalet sådana bolag från 7 år 1980 till 22 år 1986. Vid sidan om den huvudsakliga verksamheten, att i kommission bedriva handel med värdepapper, ägnar sig bolagen även åt andra finansiella verksamheter i betydande omfattning. Exempel på sådana verksamheter är handel med värdepapper för egen
Bilaga s. 140140 Finansiella koncerner
räkning, inlåning och kreditgivning i samband med kommissionshandeln, emissionsverksamhet, värdepappersförvaltning och finansiell rådgivning. Försäkringsbolagen, som inom ramen för sin kapitalförvaltning tidigare placerat medel i huvudsakligen obligationer och långfristiga krediter, har under senare år i allt större utsträckning valt att placera i aktier och fastigheter. Detta har resulterat i att de största ägarna av aktier och fastigheter utgörs av de stora försäkringsbolagen. Dessa har därigenom förvärvat avsevärda näringslivsintressen utanför försäkriñgsområdet. Samtidigt som de olika finansinstituten sålunda på de växande marknaderna ökat och breddat sin verksamhet har instituten under de senaste åren genomgått en omfattande strukturomvandling. En tendens i denna strukturomvandling år att skilda slag av institut genom köp eller på annat sätt går samman i nya slag av koncernbildningar. Det kan fråga vara om finansiella koncerner eller om koncerner förutom finansiella institut som även omfattar industri- eller andra näringslivsföretag, s. k. blandade koncerner. Exempel på ett nytt slag av finansiell koncern utgör GotaGruppen Aktiebolag, som bildades under hösten 1986. Bolaget är att betrakta ett som holdingbolag som endast har till uppgift att förvalta, administrera och lämna service till ett antal finansiella institut som utgör dotterbolag i koncernen. I denna koncern ingår som dotterbolag bl. a. två affärsbanker Götabanken och Wermlandsbanken, ett fondkommissonsbolag Hägglöf Ponsbach Fondkommission AB, flera finansbolag Gota Finans AB i sin tur har som ett stort antal finansbolag som dotterbolag, ett kreditaktiebolag Gigab, samt flera bolag för fond- och kapitalförvaltning Gota Kapitalförvaltning AB med dotterbolag. Genom GotaGruppen har således skapats en koncern med verksamheter som spänner över stora delar av fältet finansiella av tjänster, från affärsbanks- och fondkommissionsrörelse till investmentbanking, finansbolagsrörelse och långsiktig fastighets- och industrifinansieringsrörelse. GotaGruppen innebär en form för samverkan mellan olika ägargrupper. Koncernen skiljer sig från traditionella bankkoncerner framför allt genom att de i koncernen ingående bankerna inte är moderbolag utan två bland flera i koncernen rörelsedrivande dotterbolag. Andra exempel på nyligen bildade finansiella koncerner är Cabanco AB och Nyckeln Holding AB. Båda bolagen är holdingbolag som förvaltar och under sig samlar ett antal finansiella institut som dotterbolag. I Cabanco AB ingår som dotterbolag ett fondkommissionsbolag Persson Co Fondkommisson AB, ett finansbolag Mainab Finans AB, ett bolag driver som pantlånerörelse AB Pantbelåning och ett fondförvaltande bolag Concita Fondförvaltning AB. I Nyckeln Holding AB ingår ett flertal olika finansoch kapitalförvaltande bolag, vilkas verksamheter är inriktade på kreditgivning, leasing, kapital- och värdepappersförmedling, kapitalförvaltning och corporate finance. Exempel på blandade koncerner som driver såväl finansiell som industriell verksamhet är Volvo-koncernen och Asea Brown Boveri-koncernen. Inom Volvo-koncernen har bildats en särskild företagsgrupp med uppgift att
Bilaga s. 141Finansiella koncerner 141
förvalta del av AB Volvos likvida medel genom placeringar och handel på penning- och kapitalmarknaden. Moderbolag i företagsgruppen är AB Fortos. Som dotterbolag i gruppen ingår bl. a. Alfred Berg Fondkommission AB, Kapitalförvaltnings AB Berg, Alfred Berg Holding AS, Alfred Berg Fond AB, Alfred Berg Svenska Fond AB samt Volvo Finance SA. Fortos har vidare väsentligt ekonomiskt engagemang i en mängd olika intressebolag, däribland Näringslivskredit NLK AB, som främst är inriktat pâ krediter av kort- och långsiktig karaktär till mindre och medelstora företag. I Volvo-koncernen ingår dessutom försäkringsbolagen Volvia och Cardo Re. Inom Asea Brown Boveri-koncernen ingår som dotterbolag bl. a. Aros Fondkommission AB, som driver fondkommissionsrörelse, ABB Kapitalförvaltning AB, som har till uppgift att maximera avkastningen koncernens likvida medel och valutaaffärer i Sverige, ABB Capital Corp BV, som är ett internationellt bolag med uppgift bl. a. att sköta koncernens internationella upplåning, ABB Trading Sweden AB som ägnar sig trading och motköp, ett finansbolag som huvudsakligen driver leasingverksamhet såväl inom som utanför koncernen samt slutligen två försäkringsbolag, varav Sirius är ett av Nordens största återförsäkringsbolag och ABB Reinsurance är koncernens captivebolag.
Den finansiella verksamheten i nu åsyftade blandade koncerner är ingalunda begränsad enbart till en förvaltning av koncernens likvida medel. Verksamheten riktar sig numera i väsentlig omfattning till allmänheten och finansieras helt eller delvis genom upplåning på marknaden. Det finns anledning anta att denna utveckling kommer att fortsätta.
11.2¶Kommittédirektiven m.m.
Bilaga s. 141Kreditmarknadskommittén har bl. a. till uppgift att lösa gränsdragningsproblem mellan olika institut på marknaden, att överväga de legala förutsättningarna för nya institut samt att skapa rationella rörelseregler för skilda slag av finansinstitut.
Bland de principer för strukturen på kreditmarknaden som kan anses allmänt omfattade anges uttryckligen i direktiven att ägande och traditionell kreditgivning skall blandas samt att vissa typer av verksamheter bör bedrivas i särskilda institut. Motiven för att vissa verksamheter bör bedrivas avskilda från andra verksamheter är enligt direktiven att säkerställa integriteten i de olika finansiella instituten för att på detta sätt tillgodose olika skyddsintressen i skilda slag av finansiella verksamheter.
I direktiven sägs vidare att kommittén bör ta som utgångspunkt att bankerna även i framtiden skall behålla den centrala funktionen på kreditmarknaden. För att ett företag skall få kallas bank bör vissa kriterier vara uppfyllda. Ett av dessa kriterier, som enbart gäller bankaktiebolag, är att fullvärdiga banker inte skall vara föremål för en stark ägarkoncentration. Beträffande detta kriterium anför departementschefen i direktiven följande.
Enligt min mening är det ett viktigt samhällsintresse att fullvärdiga
banker inte blir föremål för en stark ägarkoncentration och därmed
Bilaga s. 142142 Finansiella koncerner
kommer att anknytas till vissa ägarkonstellationer inom näringslivet.
Jag vill i sammanhanget erinra om den begränsning som sedan länge
gäller för bankerna i fråga om att äga dotterbolag. De får aldrig inneha
andelar i företag som ägnar sig åt bankfrämmande verksamhet. Om
emellertid ett bankaktiebolag genom att aktier i detta förvärvas kom-
mer att ingå i ex. en industrikoncern, kan den bankfrämmande indu-
striverksamheten bli överordnad bankens egen verksamhet. Enligt min
mening bör i princip gälla att en bank inte får vara dotterbolag i en
koncern, åtminstone inte där moderbolaget är annat än en bank. Kom-
mittén bör undersöka de problem som kan sammanhänga med att
enstaka juridiska eller fysiska personer själva eller i fast intressegemen-
skap har ett dominerande inflytande i en bank. Målet bör vara att
säkerställa ett spritt ägande. I sammanhanget bör kommittén bedöma
om undantagsregler behövs övergångsvis. Den 1 juli 1987 trädde BAL i kraft. Lagen innehåller vissa bestämmelser angående finansiella koncerner i vilka bank ingår som dotterbolag. Dessa bestämmelser är enligt vad som framgår av prop. 198687:148 av provisorisk karaktär. Föredragande statsrådet anför där att frågan om vilka organisatoriska former utöver den traditionella bankkoncernen som är lämpliga för finansiell verksamhet inrymmer många svåra problem. Ett accepterande av ex. en koncern med ett holdingbolag som moderbolag och med bankverksamhet som en av flera verksamhetsgrenar i dotterbolag inverkar högst betydligt på den nuvarande strukturen på kreditmarknaden. Någon definitiv ställning till frågan om hur bankverksamhet och annan finansiell verksamhet organisatoriskt skall få bedrivas kan därför enligt föredragande statsrådet inte tas utan en ingående analys. Denna uppgift har lagts på kreditmarknadskommittén. En definitiv lösning av frågan bör därför enligt honom lämpligen ske med utgångspunkt i kommitténs förslag. Föredragande statsrådet erinrade härefter om den tidigare nämnda frågan om ägarbegränsning i bank och anförde, att om kommittén anser att andra finansiella koncerner än den traditionella bankkoncernen bör tillåtas, bör kommittén också pröva frågan om ägarbegränsning i koncernens moderbolag.
I den följande framställningen tar kommittén i första hand ställning till frågan om och, i sådant fall, under vilka förutsättningar bankverksamhet och annan finansiell verksamhet bör få förenas under andra organisatoriska former än i den traditionella bankkoncernen. Kommittén går därefter över till frågan om det finns behov av särskilda regler för andra slag av finansiella koncerner som inte omfattar bankverksamhet i syfte att skapa garantier för att en tillfredsställande grad av integritet kan upprätthållas mellan de i skilda koncernbildningar ingående instituten.
11.3¶Bankkoncerner
Bilaga s. 142Den traditionella bankkoncernen utgörs av en bank som moderföretag med ett större eller mindre antal dotterbolag. Den egentliga bankverksamheten drivs i moderföretaget. I dotterbolagen drivs annan verksamhet, dock en-
Bilaga s. 143Finansiella koncerner
dast sådan som kan anses förenlig med bankverksamheten. Dotterbolagen kan vara ex. finansbolag, kreditaktiebolag, fondkommissionsbolag eller allmänna aktiebolag. Dotterbolagen behärskas av moderföretaget främst genom dess aktieinnehav i dotterbolagen. l en koncern av detta slag behåller banken sin självständighet. Bildande av en traditionell bankkoncem förutsätter regeringens godkännande, eftersom det för bankens förvärv av aktier i dotterbolagen krävs tillstånd av regeringen. Att en bank som ingår i en finansiell koncern förutsätts normalt vara moderföretag framgår numera av en uttrycklig bestämmelse i BAL, enligt vilken föreskrivs att, om dispens medges, ett bankaktiebolag får ingå som dotterbolag i en koncern endast om ett annat bankbolag är moderbolag.
För att kunna ta ställning till frågan om bankverksamhet och annan finansiell verksamhet bör få förenas under andra organisatoriska former än i den traditionella bankkoncemen är det nödvändigt att först klarlägga vilka skyddsintressen som förekommer i bankverksamheten och lämna en sammanfattande redogörelse för de regler som uppställs i lagstiftningen för att tillgodose de olika skyddsintressena. Vidare skall lämnas en sammanfattande redogörelse för de bestämmelser som finns i BAL angående finansiella koncerner vari bank ingår som dotterbolag, vilka bestämmelser trädde i kraft den l juli 1987, den s. k. Lex Gota.
11.3.1 i bankverksamheten
Bilaga s. 143Skyddsintressen
Banklagstiftningens regelsystem bygger på den förutsättningen att bankerna i sin verksamhet skall stå fria och obundna från andra intressen än sådana som motiveras av själva bankverksamheten. Skälet härtill är att bankerna intar en central ställning i det samhällsekonomiska systemet. Bankernas huvudsakliga funktion i detta system är att samla upp sparrnedel från allmänheten och att lämna krediter. För att bankerna skall kunna klara denna funktion krävs att allmänhetens förtroende för bankernas förmåga att förvalta och förränta insättamas medel är orubbligt. En insättare anförtror banken medel utan någon säkerhet och skall inte behöva ta ställning till bankens förmåga att fullgöra sina förpliktelser. Bankens roll härvidlag är i stället att avlyfta prövningen av de insatta medlens placering från insättarna.
Det är vidare ett väsentligt samhällsekonomiskt intresse att bankerna i sin kreditgivande verksamhet iakttar objektivitet och inte står under inflytande av intressen som är ovidkommande eller skadliga för kreditmarknaden. Det är viktigt med tanke på intresset av en ändamålsenlig allokering av samhällets resurser, att bankerna så objektivt som möjligt fördelar kreditresurserna mellan olika investeringsobjekt. Bankerna skall således stå fria vid sin prövning av förekommande kreditfrågor så att risker inte uppstår att dessa ensidigt gynnar närstående intressen.
Det är vidare ett samhällsekonomiskt intresse att bankerna, med hänsyn till de väldiga kapitalresurser som samlas i bankverksamheten, inte skaffar
Bilaga s. 144144 Finansiella koncerner
sig ägarintressen i det privata näringslivet som kan skapa en oönskad maktkoncentration. Bankerna har härutöver fått status som officiellt organ med uppgift att bl. a. handha valutabanksfunktioner. I bankernas verksamhet förekommer således ett flertal skyddsintressen som motiverar ett särskilt regelsystem för att tillgodose olika säkerhets- och sundhetskrav i bankverksamheten. Nedan följer en sammanfattning av de viktigaste reglerna i banklagstiftningen som avser att tillgodose nämnda krav.
11.3.2 i
Skyddsregler banklagstiftningen m.m.
I syfte att motverka att bankerna utsätter sig själva och därmed insättarnas medel för sådana risker som inte ansesförenliga med en sund bankverksamhet innehåller BRL särskilda rörelseregler som kraftigt begränsar det verksamhetsområde inom vilket en bank får verka. Det tillåtna verksamhetsområdet begränsas till en början generellt till in- och utlåning av pengar och annan verksamhet som har samband därmed. Genom särskilda förvärvsregler begränsas vidare utrymmet för bankernas möjlighet att förvärva såväl fast som lös egendom. En bank får således ex. inte förvärva vare sig fastigheter eller aktier i placeringssyfte.
Den princip som kommer till uttryck genom dessa regler, att ägande och kreditgivning inte får blandas, är en hörnpelare i regelsystemet som tjänar flera viktiga syften. För det första tillgodoser den det nämnda behovet av skydd för insättarnas medel. För det andra är principen en väsentlig förutsättning för kreditväsendets funktionsduglighet och effektivitet genom att bankernas verksamhet på kreditgivningens område förhindras komma under alltför starkt inflytande av obehöriga ägar- eller företagsintressen. Därmed skapas förutsättningar för banken att driva kreditgivningen objektiva och strikt företagsekonomiska grunder. Slutligen motverkas genom principens upprätthållande riskerna för uppkomsten av alltför stor maktkoncentration i näringslivet.
Tanken att bankerna inte skall utsätta sig för andra företagarrisker än sådana som följer av själva bankverksamheten är ett utflöde av principen om icke-sammanblandning av ägande och kreditgivning. Den har föranlett förbud mot vinstandelslån och förbud för bank att på annat sätt tillgodogöra sig andel i vinst i rörelse med bankfrämmande verksamhet.
Andra bestämmelser av särskild vikt är kapitaltåckningsbestämmelserna. Dessa föreskriver att bankerna skall ha eget kapital av viss betryggande omfattning i förhållande till placeringarna. De utgör därmed den yttersta garantin för att bankers verksamhet främst i vad den avser att ta emot
allmänhetens medel baseras på ett tillräckligt eget kapital. Rörelseregler-
na föreskriver vidare att bankerna skall ha en betryggande säkerhet för lämnade krediter. Vidare finns bestämmelser om s. k. enhandskrediter. Genom andra regler åläggs bankerna att bevaka att bindningstiderna för inoch utlåning är förenliga med villkoren för bankens utlåning. Vidare är bankernas rätt att emittera obligationer begränsad till såväl omfattning som löptid.
Bilaga s. 145Finansiella koncerner 145
I banklagstiftningen finns även regler, bl. a. om jäv, som motverkar att ledande befattningshavare, styrelseledamöter m. fl. i eget intresse påverkar bankens verksamhet. Vad särskilt gäller BAL skall regeringen vidare godkänna styrelsens val av ordförande och regeringen har också möjlighet att utse högst fem s. k. offentliga styrelseledamöter med uppgift att särskilt verka för att samhällets intressen beaktas i bolagets verksamhet.
Bankerna står slutligen under tillsyn av bankinspektionen. Inspektionen skall bl. a. förordna en eller flera revisorer att med övriga revisorer delta i granskningen av styrelsens förvaltning och bankens räkenskaper. Inspektionen har befogenhet att bl. a. förbjuda verkställighet av styrelsebeslut i vissa fall, meddela erinringar, sammankalla styrelsen och närvara vid bolagsstämma. Om verksamheten i en bank till följd av allvarliga missförhållanden i bankens ledning kan befaras komma till skada för det allmänna, får inspektionen förelägga bankens styrelse att vidta erforderliga åtgärder. I sista hand kan, efter framställning av.inspektionen, regeringen förklara oktrojen förverkad.
Nu nämnda skyddsregler är inte automatiskt tillämpliga på den verksamhet som bank bedriver i dotterbolag eller delägda bolag.
Som en följd av bland annat uttalanden i förarbetena till FiL har banklagsbestämmelsema emellertid i praktiken på olika sätt kommit att analogt tillämpas verksamheten i de bankägda finansbolagen. Detta kan sessom ett utflöde av att bankens utveckling inte kan anses vara sund om banklagstiftningens skyddsregler sätts ur spel genom olika organisatoriska förändringar av bankens verksamhet. En sådan tillämpning av banklagsbestämmelsema har också föreskrivits av regeringen i samband med att regeringen lämnat tillstånd till aktieförvärv. All verksamhet som ett dotterbolag till bank bedriver, får därför anses bygga på de i praxis utvecklade, grundläggande principerna att dotterbolaget endast får ägna sig åt sådan verksamhet som är tillåten för bank.
Avvikelser från principen att en bank i dotterbolag inte får driva annan verksamhet än sådan som är tillåten i banken har skett i ett begränsat antal fall, bl. a. vad gäller factoring och leasing. Dessa avvikelser har vuxit fram i praxis, i det att leasing och köp av fordringar i det bankägda ñnansbolaget inte har ansetts innebära skäl till omprövning av de tillstånd, på vilka bankerna grundar sina innehav av aktier i olika finansbolag. Konkurrensen
inte minst i den internationella finansieringsverksamheten har medfört - att avvikelserna har ansetts böra accepteras.
11.3.3¶Lex Gota
Bilaga s. 145Den 1 juli 1987 trädde BAL i kraft. Lagen innehåller vissa bestämmelser angående finansiella koncerner i vilka bank ingår som dotterbolag. Dessa bestämmelser är föranledda av bl. a. tillkomsten av GotaGruppen, i vilken Götabanken och Wermlandsbanken ingår bland andra ñnansinstitut som dotterbolag. Även ägarförhållandena i Östgöta Enskilda Bank och Skaraborgsbanken, där aktiemajoriteten hade samlats i en koncern, som bedriver
Bilaga s. 146146 Finansiella koncerner
byggnadsverksamhet samt fastighets- och aktieförvaltning, var av intresse i detta sammanhang. De nya bestämmelserna om finansiella koncerner är av följande huvudsakliga innebörd.
Strukturen i en bankkoncern Ett bankaktiebolag får som dotterbolag ingå i en koncern endast om ett annat bankbolag är moderbolag. Om det finns särskilda skäl får dock regeringen medge undantag från denna regel.
Motiven för denna bestämmelse är enligt vad som anförs i propositionen, att det föreligger sådana risker med att en bank ingår som dotterbolag i en koncern att detta i princip inte bör tillåtas. De risker som anges är att vissa banklagsbestämmelser skulle kunna sättas ur spel. Genom medverkan av moderbolaget kunde en bank ex. utnyttja andra koncernbolag för verksamheter som är förbjudna för banker. Andra koncernbolag skulle för egen del eller i sin affärsverksamhet kunna dra fördel av att banken ingår i koncernen. Även detta skulle ske på normala villkor kan allmänhetens
om förtroende för banken ändå rubbas med hänsyn till det nära organisatoriska sambandet. Föredragande statsrådet såg det också som en allvarlig brist om det allmänna inte gavs möjlighet att påverka en sådan koncerns sammansättning och verksamhet. En koncern som på detta sätt inrymmer en bank måste präglas av stabilitet, säkerhet och sundhet i verksamheten. Dessa förhållanden bör enligt vad som anförs i propositionen det allmänna kunna påverka och kontrollera genom attställa krav på koncernen i dess helhet och genom att man ges rätt till insyn i koncernen.
Enligt bestämmelserna kan emellertid regeringen medge undantag från förbudet för bank att vara dotterbolag till en annan juridisk person än bank. Förutsättningen härför är att det föreligger särskilda skäl. Vad som avses med särskilda skäl utvecklas inte närmare i motiven. Däremot anges i propositionen olika fall då undantag inte bör medges.
Sålunda bör undantag inte kunna medges om det i andra företag inom koncernen drivs verksamhet som inte går att förena med banks. En förutsättning för att en bank skall kunna ingå i en koncern som dotterbolag är alltså att samtliga koncernföretag driver sådan finansiell verksamhet en
som bank äger rätt att driva eller i övrigt utgör sådana företag som en bank själv skulle kunna äga. Således bör enligt föredragande statsrådet varken industri- eller handelsföretag kunna ingå i en koncern som moder- eller systerföretag till bank. Eftersom försäkringsrörelse enligt nuvarande regler inte anses förenlig med banks verksamhet bör förhållandet vara detsamma med ett försäkringsbolag.
Om moderföretaget har intressen i andra företag, utanför koncernen, som driver finansiell verksamhet är också detta enligt vad som anförs i propositionen en omständighet som bör kunna leda till att regeringen inte medger något undantag från huvudregeln. En förutsättning för undantag från huvudregeln bör vidare vara att bankens moderföretag inte i sin tur är dotterföretag.
Bilaga s. 147Finansiella koncerner 147
Undantag från huvudregeln bör inte heller medges om bildandet av en koncern med bank som dotterbolag innebär, totalt sett, en större ägarkoncentration. Vid prövningen av om undantag skall medges, bör också andra hänsyn kunna tas, såsom att den nya organisationen skall vara enhetlig och överskådlig för såväl kunder som myndigheter. Bildandet av en ny koncern bör inte heller inverka menligt på en lämplig struktur av bankväsendet i stort, vare sig storleks- eller antalsmässigt.
Särskilda regler för koncernföretagen Om regeringen medgivit att ett bankaktiebolag får ingåi en koncern, där moderbolaget inte är en bank, skall BRL:s bestämmelser om en banks rörelse och om tillsyn av bank samt BAL:s regler om en banks ledning gälla för moderbolaget i tillämpliga delar och för övriga företag, som om de vore dotterföretag till bank. Begränsningarna i fråga om banks rörelse skall avse företagen gemensamt.
De huvudsakliga motiven för denna bestämmelse är att det har ansetts nödvändigt att vissa av banklagstiftningens skyddsregler, dvs. reglerna om banks rörelse, om tillsyn över bank och om banks ledning, till vissa delar utsträcks till att omfatta samtliga företag i konoemen, moderbolaget inbegripet. Ett syfte med en sådan bestämmelse, som delvis har sin förebild i 25 § FkL, är att få garantier för att väsentliga banklagsbestämmelser inte kringgås eller blir mindre verkningsfulla vid en omorganisation av bankverksamheten. Ett annat syfte med bestämmelsen är att skapa så lika förutsättningar som möjligt för finansiell verksamhet vare sig denna drivs i en traditionell bankkonoem eller i en annan koncembildning, i vilken bank ingår. Därigenom förhindras en allmän övergång till nya former av finansiella koncerner innan förutsättningarna för deras verksamhet grundligt utretts.
Bestämmelsen innebär att banklagstiftningens regler om rörelsen, tillsyn och ledning skall tillämpas på bankens moder- och systerföretag på i princip samma sätt och i samma omfattning som dessa regler tillämpas på bankens dotterbolag i den traditionella bankkoncemen. Företagen i den nya koncernbildningen skall alltså behandlas som om de vore dotterbolag till banken.
Eftersom i praxis för de bankägda ñnansbolagen vissa avvikelser har orts från principen att en banks dotterbolag inte får driva annan verksamhet än banken, skall enligt vad som anförs i propositionen samma avvikelser accepteras för ett finansbolag som är moder- eller systerbolag till bank. Dessa avvikelser avser bl. a. rätten att driva factoring och leasing. Ett finansbolag som är moder- eller systerbolag till en bank får emellertid inte förvärva ex. placeringsaktier eller andra fastigheter än sådana som används i bolagets egen verksamhet. De får inte heller lämna förlagslån eller vinstandelslån, eftersom detta är förbjudet för bank och därmed också för bankägt finansbolag. Bestämmelsen i 2 kap. 16 § BRL om enhandskrediter tillämpas i praxis på koncembasis i den traditionella bankkoncemen. Det-
Bilaga s. 148148 Finansiella koncerner
skall därför gälla i andra konoembildningar, i vilka bank ingår. samma
BRL:s rörelseregler berör främst de koncernföretag som driver finansiell verksamhet. Dessa finansinstitut har egen lagstiftning som skall tillämpas i första hand. I FiL, FkL och i kreditaktiebolagens bolagsordningar finns oftast motsvarigheter till BRL:s regler om kapitaltäckning, kreditgivning och upplåning. I nämnda lagar liksom i KAL finns även tillsynsbestämmel-
och nödvändiga bestämmelser om bolagens ledning. I nu nämnda avser seenden behöver därför inte banks regler om rörelsen, tillsyn och ledning tillämpas på dessa företag.
Vad beträffar moderbolaget i en koncern finns det dock enligt vad som anförs i propositionen skäl att behandla detta något annorlunda än dotterbolagen i koncemen. I detta bolag fattas nämligen beslut som är viktiga för hela koncernen. För att få kontroll över att samtliga företag inom koncer-
kommer att driva en verksamhet som är förenlig med bankverksamhet nen krävs att moderbolaget skall ansöka om tillstånd att förvärva aktier och andelar på sätt som gäller för bank. Vidare skall moderbolaget stå under bankinspektionens tillsyn. Inspektionen ges därvid samma tillsynsbefogenheter över moderbolaget över en bank. BAL:s regler om banks ledning
som skall också gälla, vilket bl. a. innebär att regeringen skall godkänna valet av styrelseordförande och kunna utse offentliga ledamöter i moderbolaget. Vidare skall BAL:s regler om styrelsearbetet vara tillämpliga på moderbolaget.
Koncernbidrag Koncembidrag mellan koncembolagen får lämnas endast efter medgivande
bankinspektionen. Det huvudsakliga motivet härtill är att det har ansetts av angeläget att de olika företagen i koncernen avskärmas från varandra i syfte att förhindra ex. att medel förs över från banken för att täcka förluster i ett annat koncemföretag. Bankens resurser bör således inte få tas i anspråk till förmån för systerföretagen på ett sätt som menligt kan inverka på en sund utveckling bankens verksamhet. Med hänsyn till den försiktighet
av som enligt vad som anförs i propositionen bör krävas vid tillåtande av nya finansiella koncerner på marknaden, bör bankinspektionens tillstånd först inhämtas innan koncembidrag lämnas mellan de företag som ingår i koncernen.
Kapitaltâckningsregler I en koncern där ett bankaktiebolag ingår utan att vara moderbolag skall moderbolagets eget kapital motsvara minst det bokförda värdet av moderbolagets aktier i dotterbolag driver någon form av bankverksamhet.
som Vid denna beräkning skall hänsyn dock inte tas till kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i panträtt i bostads-, kontors- eller affärsfastighet eller att lämna lån till kommuner.
De huvudsakliga skälen för denna bestämmelse om kapitaltäckning för moderbolaget är att koncern av nu ifrågavarande slag måste ha en
en
Bilaga s. 149Finansiella koncerner 149
tillfredsställande stabilitet och därför bör förhindras att via moderbolaget lånefinansiera köp av aktier i dotterbolag samt att en sådan koncern inte bör ha gynnsamma förutsättningar för sin verksamhet än en traditionell
mer bankkoncern. Med dotterbolag som driver någon form av bankverksamhet
bl. bank, finansbolag, kreditaktiebolag och fondkommissionsbolag. avses a.
Övrigt
I BAL har även införts regel som innebär att de i lagen stadgade
en begränsningarna för vissa utländska rättssubjekt och vissa svenska företag att förvärva aktier i bankaktiebolag även skall gälla beträffande förvärv av aktier i ett moderbolag inte är bank. Slutligen stadgas att om synnerliga
som skäl föreligger får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen medge undantag från bestämmelserna om koncernbolagens rörelse, tillsyn och ledning, om koncernbidrag samt om moderbolagets eget kapital.
Vad särskilt gäller möjligheten till undantag från kapitalkravet motiveras detta i propositionen bl. a. med att det uppställda kravet inte bör hindra eller onödigt försvåra ett bildande eller drivande av finansiella koncerner av
avkall på olika skyddsintressen eller andra ifrågavarande slag. Utan att ge samhälleliga intressen fann föredragande statsrådet det motiverat att moderbolaget vid bestämmande av kapitalkravet i viss omfattning skulle kunna få likställa förlagslån med eget kapital. Möjligheten att räkna in förlagskapital i kapitalbasen skall dock vara begränsad till ett belopp som mot-
högst 25 % det egna kapitalet. Undantaget bör dock inte vara av svarar av permanent karaktär. Krav bör enligt föredragande statsrådet ställas på moderbolaget att så snart det kan ske, ex. genom nyemission, öka det
kapitalet och därmed nå upp till det lagstadgade kapitalkravet. egna
11.3.4 överväganden
Bilaga s. 14911.3.4.1 Allmänt om bankholdingkoncemen som
teoretisk strukturmodell
I diskussionen om den framtida strukturen inom bankväsendet har i skilda sammanhang såsom alternativ till den traditionella bankkoncemen förts fram några olika strukturmodeller. En sådan modell är bankholdingkoncernen. Kännetecknande för en sådan koncern är att banken organiseras, eventuellt tillsammans med andra rörelsedrivande företag, som dotterföretag till ett holdingbolag. Holdingbolagets främsta uppgift skulle vara att äga och förvalta aktier i dotterföretagen samt att samordna företagens olika verksamhetsgrenar. Det är denna strukturmodell som, till vissa delar, tjänat som förebild för GotaGruppen AB.
I Förenta Staterna finns bankholdingkoncerner etablerade sedan flera decennier tillbaka. Där har de vuxit fram i första hand som ett resultat av strävanden att i praktiken undgå de ofta mycket stränga restriktionerna i
Bilaga s. 150150 Finansiella koncerner
den amerikanska banklagstiftningen. Bankholdingkoncernerna regleras numera bl. a. genom The Bank Holding Company Act, som ger Federal Reserve makt att utöva tillsyn och närmare reglera varje bolag som direkt eller indirekt kontrollerar en amerikansk bank. Koncernförhållande i lagens mening anses föreligga om ett bolag äger andelar i en bank som svarar mot 25 °o av det samlade röstetalet i banken. Under vissa speciella förhållanden anses koncernförhållande vara för handen redan vid ett sålitet innehav som fem procent av rösterna.
Den i detta sammanhang viktigaste bestämmelsen i The Bank Holding Company Act är att i koncernen inte får bedrivas någon verksamhet som inte är closely related to banking. Från denna bestämmelse undantas vissa i lagen angivna verksamheter som, efter särskilt tillstånd av Federal Reserve, kan få bedrivas i koncernen. Exempel på sådana verksamheter är lämnande av hypotekslån och kontokrediter, leasing- och factoringtjänster, rådgivning vid investering och finansiering samt bokförings- och datatjänster. En annan viktig bestämmelse, som har till syfte att skydda banken från missbruk av ägarna, begränsar de krediter en bank kan lämna till sitt moderbolag eller till annat koncernbolag. Genom andra lagar regleras de avgifter och utdelningar som en bank får betala ut till koncernföretag.
Bankholdingmodellen har sagts innebära vissa regleringsmässiga fördelar. Genom att organisera de rörelsedrivande bolagen som systerföretag i en koncern och således skjuta in holdingbolaget som ett led mellan banken och övriga dotterföretag, skulle enligt modellen skapas en effektiv separation mellan den skyddsvärda bankverksamheten och övriga verksamheter inom koncernen. Modellen bygger på förutsättningen att systerföretagen, som är juridiskt åtskilda enheter, inte behöver ta ansvar för varandras verksamheter. Eftersom banken alltså inte har något ansvar för Övriga systerföretags eller moderföretagets eventuella riskaktiviteter och förpliktelser, skulle någon särskild lagreglering av verksamheterna vid sidan av banken inte vara nödvändig, i vart fall inte sådan som motiveras av de olika skyddsintressena i bankverksamheten. Enligt modellen skulle i koncernen kunna bedrivas i stort sett vilka verksamheter som helst vid sidan om bankverksamheten, utan risk för att de olika skyddsintressena i banken träds för när.
Den separation som enligt modellen förutsätts mellan bankverksamheten och övriga verksamhetsgrenar i en koncern torde emellertid i praktiken vara mycket svår att upprätthålla. För att bankverksamheten fullt ut skal hållas skyddad från andra riskfyllda engagemang i koncernen torde krävas att stränga regler införs i fråga om vinstutdelning och andra medelsöverlöringar från banken. Vidare måste garantier skapas för att olönsamma verksamhetsgrenar i koncernen inte förs över till banken, liksom för att banken inte dräneras lönsamma verksamhetsgrenar till förmån för andra kmcernföretag. En sådan lagstiftning skulle bli tekniskt mycket komplicerad och fordra en kraftigt utbyggd kontrollapparat. En fullständig separation förutsätter i princip vattentäta skott mellan, inte bara banken och de övriga i koncernen ingående systerföretagen, utan även mellan banken och noderföretaget. Man kan under sådant förhållande fråga sig om konccrnbild-
Bilaga s. 151Finansiella koncerner 151
ningen tjänar något egentligt syfte.
Den nuvarande svenska banklagstiftningen bygger på grundsatsen att banken tar för de verksamheter som banken lägger ut i organisa-
ansvar tionsbolag. Denna grundsats är en förutsättning för att allmänhetens förtroende för banken skall hållas intakt. En bank som ingår som dotterföretag i bankholdingkoncern är på samma sätt som traditionella banker be-
en roende allmänhetens förtroende. Ett fallissemang hos ett systerföretag i
av en bankholdingkoncern kan rubba allmänhetens förtroende för banken likaväl ett fallissemang hos ett dotterföretag i den traditionella bank-
som koncemen kan undergräva förtroendet för moderbanken. Det finns därför anledning anta att en bank i en bankholdingkoncern kan tvingas att av bl. a. marknadsmässiga skäl ta ett inte obetydligt ansvar för systerföretagens verksamhet.
Det sagda vid handen att bankholdingmodellen i realiteten inte föran-
ger leder några väsentliga regleringsmässiga fördelar. Även denna modell förutsätter med hänsyn till de olika skyddsintressena i bankverksamheten en
- särskild reglering av de engagemang i koncernen som kan förekomma hos
banks syster- eller moderföretag. övervägande skäl talar för att verksamen heter i dessa företag regleras på motsvarande sätt som dotterföretagens verksamhet i den traditionella bankkoncemen. Företagen bör således inte tillåtas driva verksamhet än sådan som är tillåten för en bank eller
annan dess dotterföretag. En sådan reglering är lagtekniskt inte särskilt komplicerad och den fordrar inte någon nämnvärd utbyggnad av samhällets tillsynsfunktioner. För en sådan reglering talar vidare att förutsättningar skapas för en konkurrensneutral lagstiftning mellan traditionella bankkoncerner och andra slag av bankkoncerner. Därmed motverkas också att de nuvarande bankkoncernema företar ändringar i organisationsformen enbart i syfte att komma i åtnjutande av regleringsmässiga fördelar på sätt utvecklingen varit i Förenta Staterna.
Även bankholdingmodellen några väsentliga regleringsmässi-
om inte ger
fördelar jämfört med den traditionella bankkoncemen, kan modellen ha ga vissa andra fördelar som motiverar att den i framtiden bör accepteras som Organisationsform. I den traditionella bankkoncemen -liksom i motsvarande industri- och handelsföretagskoncemer kan det ibland ligga nära till
hands att i situationer, där moder- och dotterföretagen har motstående intressen, moderföretagets får väga tyngst och dotter-företagets vika. Förklaringen härtill kan vara att bankens ledning och därmed koncernens kan ha benägenhet att i svårbedömda situationer prioritera bankens intressen
en framför dotterföretagets. I en bankholdingkoncern får en bank och dess systerföretag en mer jämbördig ställning och det är eni sådan företagskonstellation lättare för moderföretaget att neutralt göra avvägningar mellan dotterföretagen i frågor, där de har motstående intressen. Detta kan leda till att i en holdingbolagskoncern en banks systerföretag på grund av koncernorganisatoriska, psykologiska och andra skäl anser sig ha en starkare ställning och bättre arbetsvillkor än ett motsvarande dotterföretag i en traditionell bankkoncern.
Bilaga s. 152152 Finansiella koncerner sou 193329
Bankholdingmodellen kan också ha fördelar i andra avseenden. Modellen skapar nämligen vidgade förutsättningar för banker -i realiteten främst mindre banker att genom samgående i en koncern med andra slag av
finansinstitut få tillgång till ökade kapitalresurser och större specialistkompetens. Bankerna skulle därigenom kunna stärka sin konkurrensförmaga.
11.3.4.2 Kommitténs förslag
Som inledningsvis konstaterades har de olika finansinstituten i Sverige till följd av de gynnsamma marknadsförutsättningar som varit för handen under senare år kraftigt ökat och breddat sin verksamhet. Instituten har därvid genomgått en omfattande strukturomvandling som bl. a. inneburit att flera nya koncernbildningar mellan skilda slag av finansinstitut skapats. En för klaring till denna utveckling torde vara den starkt ökande konkurrensen mellan skilda slag av finansinstitut såväl inom landet som internationellt. Ett sätt att möta den allt mer hårdnande konkurrensen har därvid varit att genom koncernbildningar samla kapitalresurser och specialistkompetens inom flera olika marknadsområden.
Bankernas möjligheter att bredda sina verksamheter har varit begränsade av regleringen i banklagstiftningen. De har inte kunnat anpassa sina verksamheter efter den expansion som ägt rum på de skilda finansmarknaderna på samma sätt som andra slag av finansinstitut, vilka i sin rörelse inte är lika mycket reglerade. Bankerna har visserligen tillåtits att i dotterbolag delvis driva sådan verksamhet som inte är tillåten inom banken, ex. factoring och leasing. Bankkoncernema har emellertid på grund av banksmittan inte som andra slag av finansinstitut kunnat erbjuda sådana finansiella tjänster som är förenade med andel av vinst eller förvärv av ägarandelar i näringslivet och liknande.
Kommitténs förslag till kapitalmarknadslag löser delvis detta problem. Dels ges bankerna i den föreslagna lagen vidgade ramar att genom dotterbolag erbjuda ett brett sortiment av finansiella tjänster. Dels utsträcks principen om att ägande och traditionell kreditgivning skall blandas till att gälla för i princip samtliga institut kreditmarknaden. Genom dessa åtgärder kommer den diskrepans som hittills gällt i fråga om olika institutgruppers rörelseregler och därmed verksamhetsförutsättningar att i väsentliga avseenden elimineras. Behovet för banker att bilda eller ingå i nya slag av finansiella koncerner för att på det sättet vidga sitt verksamhetsområde torde därför komma att minska.
Kommittén anser det likväl värdefullt, att det i lagstiftningen ges möjlighet att bilda nya slag av finansiella bankkoncemer, exempelvis av det slag GotaGruppen representerar. Det kan vara av värde bl. a. för de mindre affärsbankema att de får nya möjligheter att skaffa sig erforderliga kapitaloch personalresurser. Ett sådant sätt bör kunna vara att banken söker samarbetspartners bland andra slag av finansinstitut och att dessa sluts samman i en finansiell koncern utan att banken är moderbolag. Ett annat
Bilaga s. 153Finansiella koncerner 153
skäl till att nya slag av bankkoncerner bör tillåtas är att detta kan komma att
ett gynnsamt sätt öka konkurrensförutsättningarna mellan bankkoncernerna i Sverige.
Vad nyss anförts får emellertid inte tolkas som en allmän rekommendation från kommitténs sida. Ett samgående kan även vara förenat med nackdelar, sett från såväl bankens som samhällets synpunkt. Strukturfrågan av det slag det här gäller måste i de fall de aktualiseras noga analyseras samt förutsättningar och verkningar ingående prövas.
En självklar förutsättning för att nya slag av bankkoncerner skall tillåtas måste dock vara att de skyddsintressen som tillgodoses genom banklagstiftningens skyddsregler också kan tillgodoses i den icke traditionellt uppbyggda bankkoncernen. En annan förutsättning måste vara att olika slag av bankkoncerner ges likartade verksamhetsförutsättningar. Bankerna skall således kunna konkurrera på så långt möjligt lika villkor oberoende av det sätt vilket de är organiserade i en koncern. En ytterligare förutsättning måste vara att kommitténs förslag om ägarbegränsning av bank skall gälla för ett moderföretag i en bankkoncern, om detta inte är bank.
Strukturen i en bankkoncern m.m. Kommittén har funnit att de ovan återgivna reglerna i BAL angående finansiella koncerner är i allt väsentligt väl anpassade till de nu nämnda förutsättningarna för tillåtande av nya slag av bankkoncerner. Genom att reglerna om banks rörelse, om tillsyn över bank och om banks ledning i tillämpliga delar gäller för moderbolaget i en bankkoncern, vare sig detta bolag är en bank eller ett holdingbolag, och genom att övriga företag i en koncern behandlas lika oavsett huruvida dessa är syster- eller dotterföretag till den bank eller de banker som ingår i koncernen, föreligger enligt kommitténs mening tillräckliga garantier för att de skyddsintressen som förekommer i bankverksamheten blir tillgodosedda även i en koncern där moderbolaget inte är bank. Genom denna reglering skapas dessutom förutsättningar för konkurrensneutralitet mellan olika slag av bankkoncerner. Kommittén anser mot bakgrund härav att det principiella förbudet i BAL mot att en bank ingår som dotterbolag i en koncern, där moderbolaget inte är ett bankbolag, bör upphävas.
I stället bör gälla att regeringen, i samband med prövning av frågan huruvida dispens skall lämnas från den av kommittén föreslagna begränsningen i rätten att förvärva aktier i ett bankaktiebolag, har att ta ställning till om ändamålet med koncernbildningen kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna. Om ändamålet med förvärvet av en majoritetspost aktier i en bank är att skapa en finansiell koncern, varigenom till banken knyts ex. nya kapitalresurser, vidgad specialistkompetens, breddat kundunderlag, en effektiv administration eller något annat som kan stärka bankens konkurrensförmåga, bör dispens regelmässigt beviljas.
Vid denna prövning måste emellertid också tillses att koncernen i dess helhet kommer att präglas av stabilitet, säkerhet och sundhet i verksam-
Bilaga s. 154154 Finansiella koncerner
heten. Annars kan allmänhetens förtroende för banken och därmed bankväsendet rubbas. Dispens bör givetvis inte meddelas om det i koncernen kommer att ingå företag som ägnar sig åt bankfrämmande verksamhet. Försäkringsrörelse har hittills betraktats som bankfrämmande verksamhet. Kommittén har inte ansett sig ha möjlighet att inom ramen för sitt utredningsuppdrag närmare in på denna fråga och överväga huruvida detta också bör gälla i fortsättningen. Kommittén förutsätter emellertid enligt — vad som framgår av kap. 10 att frågan blir föremål för förnyade över- väganden i annat sammanhang. Enligt kommitténs mening är detta angeläget och bör därför ske så snart som möjligt. Vid den ovan nämnda dispensprövningen bör hänsyn också tas till andra förhållanden, såsom att koncernens organisation skall vara enhetlig och överskådlig för såväl kunder som myndigheter. En ny bankkoncern bör inte heller inverka menligt en lämplig struktur av bankväsendet i stort, vare sig storleks- eller antalsmässigt. Som moderföretag i koncernen bör accepteras endast ett holdingföretag. Om moderföretaget tillåts att motsvarande sätt som dotterföretagen vara rörelsedrivande skulle detta enligt kommitténs mening kunna föranleda en oönskad och svåröverskådlig struktur inom bankväsendet. Det skulle också från principiella utgångspunkter vara betänkligt att låta ett specialinstitut, som ex. ett fondkommissionsbolag, vara moderföretag för en bank, som skall ett breddinstitut. Även kontrollsynpunkter talar för att modervara företaget bör vara ett holdingföretag. Vad särskilt gäller ägarstrukturen i koncernen bör beaktas att moderföretaget har ett tillräckligt stort inflytande över dotterföretaget. Om moderföretaget inte har tillräckligt starka ägarintressen i dotterföretag kan detta ex. på grund av rösträttsbegränsningar i bolagsordningen försvåra en effektiv organisatorisk styrning från moderföretagets sida. Det torde emellertid inte vara möjligt kräva att samtliga dotterföretag redan inledningsvis vid koncernbildningen skall vara helägda av moderföretaget. Ett sådant långtgående krav skulle nämligen kunna förhindra eller onödigt försvåra en i övrigt önskvärd strukturomvandling på kreditmarknaden. En i detta sammanhang näraliggande fråga är i vad mån de begränsningar av rösträtten vid bolagsstämman som är vanligt förekommande i bankaktiebolagens bolagsordningar bör utgöra hinder mot att bank ingår som dotterbolag i en finansiell koncern. Förekomsten av sådana rösträttsbegränsningar innebär en avsevärd förstärkning av minoritetsägarnas inflytande och en motsvarande begränsning av moderföretagets. Enligt kommitténs mening vore det emellertid olyckligt om varje rösträttsbegränsning skulle utgöra hinder mot en koncernbildning med banken som dotterföretag. Ett sådant krav skulle i praktiken kunna omöjliggöra bildande av nya bankholdingkoncerner. I samband med att nya koncerner bildas måste i stället accepteras att det i några av dotterföretagen förekommer ett inte obetydligt inflytande från olika minoritetsägare. Dessa bör emellertid inte var för sig eller tillsammans ha ett såstort inflytande att moderföretagets möjligheter att utöva en effektiv organisatorisk styrning av koncernen i dess helhet kan
Bilaga s. 155Finansiella koncerner 155
komma att äventyras.
Kommittén vill i detta sammanhang peka på att det åligger bankinspektionen att löpande följa såväl bankens som hela koncernens verksamhet för att hålla sig underrättad om förhållanden som kan inverka på bankens säkerhet eller i övrigt är av betydelse för en sund utveckling av bankverksamheten. Inspektionen har för detta ändamål fått vittgående tillsynsbefogenheter. Om det i framtiden skulle visa sig att en banks verksamhet eller resurser utarmas till fördel för verksamheten i andra koncernföretag kan inspektionen bl. a. meddela erinringar, förbjuda verkställighet av styrelsebeslut eller förelägga styrelsen att vidta nödvändiga åtgärder. Det finns även anledning att erinra om att ordförandena i såväl banken som koncernens moderföretag skall godkännas av regeringen samt att regeringen har möjlighet att utse högst fem styrelseledamöter i de nämnda bolagen. Om rättelse inte sker kan regeringen i sista hand förklara oktrojen förverkad. De vittgående tillsynsbefogenheter som således står till samhällets förfogande utgör enligt kommitténs mening tillräckliga garantier för att en bank som är dotterföretag i en finansiell koncern även efter meddelad dispens kommer att ledas på ett sätt som är förenlig med en säker och sund utveckling av bankverksamheten.
Kommitténs förslag avser endast koncerner där bankaktiebolag ingår som dotterföretag. Det torde i praktiken inte vara möjligt att organisatoriskt inordna en föreningsbank som dotterföretag i en bankholdingkoncern. En sparbank kan inte ägas annan och kan därför inte heller ingå i en koncern på annat sätt än som moderföretag. Kommittén har på grund härav avstått från att utsträcka förslaget till att gälla andra banker än bankaktiebolag.
Kommittén vill härutöver föreslå vissa ändringar i BAL:s regler rörande koncernbidrag mellan de i koncernen ingående företagen samt rörande kapitaltäckning i bankholdingkoncerner.
Koncernbidrag Det är ett väsentligt samhällsintresse att en banks resurser inte tas i anspråk till förmån för de i koncernen ingående systerföretagen på ett sätt som menligt skulle kunna inverka en säker och sund utveckling av bankens verksamhet. Det är därför naturligt att det i lagstiftningen uppställs regler som avskärmar koncernföretagen från varandra i syfte att därmed skydda bankverksamheten. Det ligger emellertid en fara i att denna separation drivs alltför långt. Om bolagen alltför kraftigt avskärmas från varandra kan detta nämligen allvarligt minska intresset för olika finansinstitut att vilja ingå i en koncernbildning med bank. Därmed hindras eller försvåras sådana koncernbildningar som kan vara önskvärda för att i framtiden skall få en lämplig struktur inom bankväsendet och kreditmarknaden över huvud taget.
BAL:s bestämmelse om att koncernbidrag mellan företag i en koncern där moderbolaget inte är bank endast får lämnas efter medgivande av bankinspektionen, syftar till att hindra att bankens resurser tas i anspråk för
Bilaga s. 156156 Finansiella koncerner
att täcka förluster i ett annat koncernföretag. Det är emellertid väsentligt att hela koncernen betraktas som en enhet. Om ett koncernföretag som inte är bank kommer i betalningssvårigheter kan detta rubba förtroendet för koncernen i dess helhet och därmed även för banken. Det måste därför ligga i bankens intresse att, i den mån det befinnes nödvändigt, understödja övriga företag inom koncernen, liksom det måste ligga i koncernföretagens intresse att understödja banken om denna skulle komma i ekonomiska svårigheter. Även i övrigt måste det vara ett angeläget intresse för koncernen och därmed även för banken att medel skall kunna kanaliseras mellan koncernföretagen för att kunna användas i den eller de verksamheter där de gör mest nytta. Det är endast om medelsöverföring från banken till annat koncernföretag är stridande mot en sund utveckling av bankverksamheten som det finns anledning inskrida med åtgärder från samhällets sida. Härtill kommer att bestämmelsen lätt kan kringgås genom att medel förs över i mer dolda former, ex. vid avgiftssättning för olika slag av tjänster koncernföretagen emellan eller eljest genom internfakturering.
Egentliga koncernbidrag från dotter- till moderföretag, dvs. medelsöverföringar som inte utgör vederlag för utförda prestationer, innebär i själva verket en vinstutdelning, även om transaktionen inte sker i vinstutdelningens fomier. Även det i praxis har godtagits att vinstöverföring
om mellan dotterbolag och moderföretag sker genom koncernbidrag får BAL:s materiella vinstutdelning därigenom inte kringgås Det sagda
regler om gäller även koncernbidrag från moder- till dotterföretag. Ett bankaktiebolag får inte dela ut större vinst än enligt fastställd balansräkning. Banken får sålunda inte lämna så stort koncernbidrag att bidraget inkräktar på det bundna kapitalet och än mindre så stort att balansräkningen visar
egna förlust. Vidare måste koncernbidraget ingå i det belopp som utgör underlag för bankens avsättning till reservfonden. Slutligen får koncernbidrag inte lämnas med så stort belopp att detta med hänsyn till bankens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid med god affärssed den s. k. allmänna försiktighetsregeln.
Eftersom lagstiftningen inte hindrar en bank från att dela ut vinst till moderföretaget innebär den nuvarande provisoriska bestämmelsen om koncernbidrag i 1 kap. 5 § BAL i realiteten endast en hämsko på koncemföretagens möjligheter att vidta vissa skattemässiga dispositioner. För den traditionella bankkoncernen finns inte någon motsvarande begränsning. Det är angeläget att lagstiftningen inte onödigt gynnar vare sig den ena eller den andra bankkoncernen beroende på vilken Organisationsform den har.
Samhället har dessutom genom de ovan redovisade långtgående tillsynsbefogenheterna möjlighet att förhindra eventuella medelsöverföringar som skulle kunna äventyra en sund utveckling av en banks verksamhet, vare sig
Jfr Knut Rohde, Aktiebolagsrätt, 13:e uppl., 82 f samt Kedner, Roos, Aktiebo-
s. lagslagendel II, 2 uppl., s. 82 f och 199
Bilaga s. 157Finansiella koncerner 157
dessa skulle förekomma i en traditionell bankkoncem eller i en annan koncern där moderbolaget inte är bank. I bankerna förekommer regelmässigt underhandskontakter mellan styrelsen i banken och bankinspektioinnan styrelsens förslag till bokslutsdispositioner, däribland vinstutnen delning och eventuella koncernbidrag, presenteras för bolagsstämman. Kommittén förutsätter att sådana informella kontakter kommer att upprätthållas också med moderföretagen i nya slag av bankkoncemer. Kommittén finner på grund det anförda att den nu provisoriska beav stämmelsen att koncernbidrag får lämnas endast efter medgivande av om bankinspektionen bör upphävas. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att genom kommitténs förslag i avsnitt 7.2 undanröjs de nu upprätthållna hindren för sparbanker och föreningsbanker att bilda finansiella koncerner med banken som moderföretag. Det är därvid av konkurrensneutralitetsskäl angeläget att reglerna i 2 § 3 lagen 1928:370 om statlig inkomstskatt ses över och mom. så att koncernbidrag till och från en sparbank kan lämnas på anpassas motsvarande sätt som till och från ett aktiebolag eller en ekonomisk för-
enmg.
Kapitaltâckning
I den traditionellt uppbyggda bankkoncernen gäller, att det bokförda värdet moderbankens innehav aktier i hel- och delägda företag som driver av av bankverksamhet skall i sin helhet avräknas från bankens eget någon form av kapital eller fonder. Undantag görs dock ifråga om företag där staten egna är delägare eller i fråga kreditaktiebolag som har till huvudsakligt om ändamål att lämna lån mot säkerhet i panträtt i bostads-, kontors- eller affärsfastighet eller att lämna lån till kommuner. För tillskott i sistnämnda slag företag uppställs i stället ett kapitaltäckningskrav om åtta procent. av Grunden för bestämmelsen avräkning är att det kapital som skall hållas om till skydd för bankens insättare inte samtidigt får utgöra riskkapital i ett annat kreditinstitut. Till kapital i bankaktiebolag räknas aktiekapital, reservfond, uppeget skrivningsfond, dispositionsfond och av bolagsstämma fastställd vinstbalans. Med eget kapital får vid beräkning av kapitalbasen likställas dels 40 % belopp mot bankens för utlåning, garantiförbinav ett som svarar reserver delser och utländska valutor samt mot en på visst sätt beräknad reserv för obligationer, dels det nominella värdet förlagsbevis och andra skuldförav bindelser med efterställd betalningsrätt. Beloppen i kapitalbasen från förvärderegleringsreservema får dock med bortlagslån och summan av seende från provisorisk bestämmelse beträffande förlagslån som torde en sakna reell betydelse i detta sammanhang för sig beräknas till maxi- - var malt det kapitalet. Den sålunda beräknade kapitalbasen kan således egna normalt uppgå till högst tre gånger det kapitalet. Bestämmelsen om egna avräkning för innehav aktier i dotterbolag tillämpas i praxis på det sättet av att avräkning görs inte från enbart det egna kapitalet utan från den beräknade kapitalbasen.
Bilaga s. 158158 Finansiella koncerner
I finansiella koncerner där moderbolaget inte är bank gäller enligt den provisoriska regleringen att det bokförda värdet av moderbolagets aktier eller andelar i dotterföretag som driver någon form av bankverksamhet inte får överstiga moderbolagets eget kapital. Undantag görs dock för tillskott i kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i panträtt i bostads-, kontors- eller affärsfastighet eller att lämna lån till kommuner. För sådana tillskott fordras över huvud taget ingen kapitaltäckning hos moderbolaget. Vid det avräkningsförfarande som sker beträffande bankholdingkoncerner lämnas emellertid i motsats till vad som gäller för
traditionella bankkoncerner inte något utrymme för att med eget kapital
likställa vare sig värderegleringsreserver eller förlagskapital.
Kapitalkravet för koncerner där moderbolaget inte är bank är sålunda avsevärt större än för traditionella bankkoncerner. Eftersom de skilda bankkoncemema är underkastade samma regler i fråga om rörelsens begränsning och i övrigt står under likartade bestämmelser rörande ledning och tillsyn ter sig skillnaden på kapitalkravet som omotiverad.
Det är, som tidigare påpekats, angeläget från framför allt konkurrenssynpunkt att lagstiftaren inte missgynnar den ena eller den andra organisationsformen. Det är vidare angeläget att de för insättarskyddet och även för andra skyddsintressen grundläggande reglerna om kapitalkrav får en om möjligt enhetlig utformning.
I avsnitt 7.3 angående kapitalkrav i bank har redovisats kommitténs förslag rörande konsoliderad kapitaltäckning. Förslaget tar sikte på en banks innehav av ägarandelar i andra finansinstitut och innebär att det för hela finansgruppen beräknas ett gemensamt kapitalkrav. Denna enligt kommitténs mening mera realistiska metod för beräkning av kapitalkrav för en bankkoncern bör tillämpas också på en koncern vari en bank ingår som dotterföretag. Därigenom kommer alltså för samtliga i koncernen förekommande placeringar att beräknas ett gemensamt kapitalkrav som vid varje tid måste kunna täckas av koncernens samlade eget kapital jämte i viss begränsad omfattning eventuella värderegleringsreserver och förlagslån.
För att metoden skall kunna tillämpas på bankholdingkoncemer fordras emellertid att koncernen ges möjlighet att -i analogi med vad som gäller för en traditionell bankkoncern med eget kapital likställa värdereglerings-
reserver och förlagskapital. För bankholdingkoncernen måste alltså kunna beräknas en kapitalbas som skall svara mot det på grundval av placeringarna beräknade kapitalkravet.
För beräkning av moderföretagets kapitalbas bör reglerna i nuvarande 2 kap. 9§ BRL gälla i tillämpliga delar. Eftersom moderföretaget enligt kommitténs förslag bör vara ett holdingföretag torde det normalt inte vara aktuellt att beräkna några reserver för utlåning eller garantiförbindelser. Däremot bör reserver för obligationer kunna komma ifråga. Vidare bör förlagsbevis och andra skuldförbindelser med efterställd betalningsrätt kunna likställas med eget kapital på motsvarande sätt som gäller för banker och andra finansinstitut.
Med hänsyn till att möjligheterna att i kapitalbasen tillgodoräkna sig
Bilaga s. 159Finansiella koncerner 159
värderegleringsreserver kommer att vara sämre för ett holdingföretag än för en bank, skulle det kunna hävdas att kapitaltäckningsbestämmelserna blir något strängare för bankholdingkoncerner än för traditionella bankkoncerner. Det bör emellertid därvid beaktas att i det konsoliderade kapitaltäckningsförfarandet skall vid beräkning av koncernens samlade kapitalbas hänsyn också tas till eventuella värderegleringsreserver hos dotterföretagen som tillkommit efter förvärvet av detta. Det torde med hänsyn härtill i realiteten inte komma att vara någon skillnad på kapitalkrav mellan de olika organisationsformerna se närmare om detta de räkneexempel som finns i avsnitt 7.3.3.
Kommittén föreslår på grund av det anförda att de särskilda reglerna i BAL om kapitalkrav för bankholdingkoncerner upphävs och att i stället de i avsnitt 7.3 föreslagna reglerna om utvidgad konsoliderad kapitaltäckning blir tillämpliga på moderföretaget i en sådan koncern. En konsekvens härav blir att det för moderföretaget kommer att till skillnad från vad som nu
gäller uppställas ett kapitalkrav dess placeringar i kreditaktiebolag som
har till huvudsakligt ändamål att lämna fastighetskrediter eller att lämna lån till kommuner. Det samlade kapitalkrav som beräknas enligt konsolideringsförfarandet kommer emellertid likväl att bli betydligt lägre än enligt de nuvarande kapitaltäckningsreglerna för bankholdingkoncerner.
11.4. Andra av finansiella koncerner
slag
Som inledningsvis konstaterats har de olika finansinstituten under de senaste årens gynnsamma marknadsförutsättningar kraftigt ökat och breddat sin verksamhet. De har därvid genomgått en betydande strukturomvandling som bl. a. inneburit att skilda slag av institut slutits samman i olika koncerner. Genom att i dessafinansiella koncerner samlas betydande kapitalresurser och stor specialistkompetens inom skilda områden kan dessa erbjuda ett brett sortiment av finansiella tjänster. Denna utveckling har varit särskilt markant utanför banksektorn, bl. a. till följd av den särskilt stränga regleringen av bankrörelsen och den därmed förenliga verksamheten. Finansiella koncerner som inte omfattar bankverksamhet är en heterogen grupp av sammanslutningar, som uppvisar betydande olikheter i fråga om såväl verksamhetsinriktning som ägarstruktur. Härvid åsyftas i första hand koncerner, som driver enbart finansiell verksamhet, dvs. renodlade finansiella koncerner. Men det finns också koncerner, som vid sidan om industri- eller handelsverksamhet driver en omfattande finansiell verksamhet, blandade koncerner.
Stora industriella- och andra näringslivsföretag har börjat engagera sig på penning- och kapitalmarknaderna genom att till koncernen knyta bl. a. fondkommissionsbolag och finansbolag. Syftet härmed torde vara dels ett önskemål om att skapa förutsättningar för en professionell hantering av de egna likvida medlen, dels den för närvarande förhållandevis höga lönsamheten i finansiella placeringar jämfört med reala investeringar, samt dels en
Bilaga s. 160160 Finansiella koncerner
strävan efter att dra fördel av de kommersiella möjligheterna inom en snabbt expanderande bransch. Kommittén är väl medveten om att den här beskrivna utvecklingen utgör ett väsentligt inslag i strukturförändringama på kreditmarknaden.
Att stora näringslivsföretag eller andra kapitalstarka intressen förvärvar olika finansinstitut eller eljest skaffar sig dominerande inflytande över finansiella företag eller finansiella koncerner kan vara förenat med vissa potentiella risker. En sådan risk skulle kunna vara att enskilda ägare skaffar sig ett alltför stort inflytande över vissa delar av kapitalmarknaden. En annan risk skulle kunna vara att den finansiella verksamheten eller delar av denna underordnas och drivs enbart för att tillgodose andra intressen utan hänsynstagande till de olika skyddsintressen som finns på kapitalmarknaden. En ytterligare risk, som delvis sammanhänger med den sistnämnda, skulle kunna vara att stabiliteten i den finansiella verksamheten snabbt kan försämras om ägaren kommer i ekonomiska svårigheter, varvid låntagare och andra kunder i den finansiella verksamheten kan drabbas av förluster.
Kommittén har övervägt risken, att ett fåtal ägare eller ägargrupper skulle kunna skaffa sig ett alltför stort inflytande över vissa delar av kapitalmarknaden. För bankerna, som svarar för en avsevärd del av verksamheten på kapitalmarknaden, motverkas risken för uppkomsten av ett dylikt inflytande bl. a. genom kommitténs förslag om ägarbegränsning i bank. Detsamma gäller för försäkringsbolag enligt FV Kzs förslag om ägarbegränsning i sådana bolag. Vad särskilt gäller försäkringsbolagen finns det anledning erinra om kreditmarknadskommitténs tidigare redovisade förslag angående begränsningarna för dem att äga finansiella institut. Försäkringsbolag bör kunna inneha kreditmarknadsbolag som dotterföretag endast under förutsättning av att detta inte bedriver någon försäkringsfrämmande verksamhet. I andra kreditmarknadsbolag liksom i fondkommissionsbolag skall enligt kreditmarknadskommitténs förslag försäkringsbolagens rätt att förvärva ägarandelar vara begränsad till bl. a. högst tio procent av aktiekapitalet. Motsvarande begränsning bör gälla företag som ingår i en koncern tillsammans med ett försäkringsbolag. Nu nämnda begränsningar bör givetvis gälla för såväl svenska som utländska försäkringsbolag eller koncerner omfattande sådana bolag.
De finansinstitut och de finansiella koncerner som vid sidan om bank- och försäkringssektorn svarar för den återstående delen av verksamheten på kapitalmarknaden utgörs av ett mycket stort antal sinsemellan heterogena företag med olikartad Verksamhetsinriktning och ägarstruktur. Även det
om inte kan uteslutas att en viss maktkoncentration kan uppkomma inom något eller några områden utanför bank- och försäkringssektorn, torde det inte vara sannolikt att detta skulle kunna föranleda några skadliga effekter på kreditmarknaden i dess helhet inom överskådlig tid. Kommittén har därför inte funnit anledning att närmare överväga regler om ägarbegränsning eller liknande i dessa institut eller i koncerner av sådana institut.
De i Övrigt nämnda riskerna är nära sammankopplade med frågan om den integritet med vilken verksamheten i olika slag av finansiella institut
Bilaga s. 161Finansiella koncerner 161
bedrivs. Kommitténs förslag rörande reglering av finansieringsverksamhet
fondkommissionsverksamhet i KML innebär i korthet följande. För i och av huvudsak alla slag finansieringsverksamhet av betydelse liksom för fond-
av kommissionsverksamhet skall krävas auktorisation. Lagen innehåller särskilda rörelseregler för de olika slagen av institut. Dessa begränsar varje instituts verksamhetsområde. Principen om att ägande och traditionell kreditgivning får blandas utsträcks till samtliga institut som närmare regleras i KML. Detta innebär bl. att såväl kreditmarknadsbolag som fond-
a. kommissionsbolag kommer att vara förhindrade att inneha placeringsaktier. Efter mönster från BRL gäller för varje institut särskilda regler om kapitalkrav, kreditgivning och upplåning, vilka avser att trygga att instituten drivs under säkra och sunda former. Lagen innehåller också bestämmelser om bolagens ledning samt tillsyn. sistnämnda bestämmelser ger som
om -
bankinspektionen mycket långtgående tillsynsbefogenheter. Om nämnts -
kreditmarknadsbolag eller ett fondkommissionsbolag uppenbart åsidoett sätter kunds intresse eller ett bolag visar sig på annat sätt olämpligt att
om utöva verksamheten i fråga, kan inspektionen förelägga bolaget att inom viss tid göra rättelse. Inspektionen kan även meddela erinringar och i vissa fall också förbjuda bolag att verkställa beslut. I sista hand kan tillståndet att bedriva verksamheten auktorisationen återkallas.
Genom KML:s olika regler angående rörelse, tillsyn och ledning kommer bolagen att tvingas uppfylla högt ställda krav på att verksamheten drivs under ordnade, sunda och säkra former. Genom dessa regler har skapats tillräckliga garantier för att verksamheten i de olika bolagen kommer att drivas med stor integritet och med tillgodoseende av de olika skyddsintres-
är förenade med skilda slag av verksamheter. De skyddsintressen sen som
förekommer vid sidan om bankverksamheten är för övrigt inte heller av som sådan avgörande betydelse för kreditmarknadens funktion att det kan anses motiverat med särskilda bestämmelser motsvarande dem som föreslagits i föregående avsnitt beträffande bankkoncerner. Kommittén har därför avstått från att föreslå några särskilda regler rörande finansiella koncerner
inte omfattar bankverksamhet utöver de bestämmelser som finns i som KML för respektive institutgrupp.
Bilaga s. 162M
. -M
{mm mi i:atis4::%3-2:’;-‘:4egt.v;ara%‘i;n‘r1s:,:;g,;
Bilaga s. 162, M I
4%
Wâñáäzâfâiââêfxwêä
3%
u 131,1‘
Bilaga s. 163sou 1988:29 163
.
12 straff och vite
Bilaga s. 163Tillsyn,
12.1¶Inledning
Bilaga s. 163Kreditmarknadskommittén avser att i detta kapitel redogöra för hur bestämmelserna offentlig tillsyn över finansinstituten bör utformas. I kom-
om mitténs direktiv behandlas inte uttryckligen frågan om tillsyn. Vad som anförs är att strukturen av finansinstitut och deras verksamhet bör vara sådan att erforderlig tillsyn kan ske effektivt och enkelt. Kommittén redovi-
i kapitlet resultatet av en allmän genomgång av tillsynsreglerna för bank, sar kreditaktiebolag, finansbolag och fondkommissionsbolag. I de avslutande avsnitten i kapitlet under rubriken överväganden redovisas kommitténs ställningstagande vad gäller reglerna om tillsyn av dessa institut samt straff och vite.
Det huvudsakliga syftet bakom reglerna om offentlig tillsyn är liksom vad gäller andra skyddsregler, såsom exempelvis reglerna om auktorisation och kapitaltäckning, att med hjälp av olika slags bestämmelser skapa garantier och skydd för såväl enskilda kunder som institut och samhälle. Denna form av reglering skapar även förtroende och stabilitet som har stor betydelse på många områden. För att på ett riktigt sätt förstå tillsynsreglemas syfte och funktion bör dessa regler således sättas in i ett vidare sammanhang. Härvid hänvisas till övriga kapitel där andra former av skyddsregler behandlas.
12.2 tillsynsområde Bankinspektionens och organisation
Bilaga s. 163Bankinspektionen är tillsynsmyndighet över bankaktiebolag, sparbanker, föreningsbanker, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, kreditaktiebolag, finansbolag, fondkommissionsbolag, Stockholms fondbörs, fondbolag, värdepapperscentralen, upplysningscentralen och penningmarknadscentralen. Av de uppräknade instituten omfattas de fem sistnämnda inte av kreditmarknadskommitténs direktiv.
I inspektionens uppgifter ingår även att vara registreringsmyndighet för bankaktiebolagen, sparbankerna och föreningsbankema. Inspektionen skall enligt särskild förordning dessutom utöva tillsyn enligt konsument-
Bilaga s. 164164 Tillsyn, straff och vite sou 1988:29
kreditlagen över de instiut som står under dess tillsyn, följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden i fråga om bankväsendet och annan företagsverksamhet över vilken inspektionen har tillsyn samt föra kartellregister.
Bankinspektionen inrättades som självständig myndighet år 1907 och dess chef är en generaldirektör. Denne är ordförande i inspektionens styrelse vilken har till uppgift att leda verksamheten. Styrelsen består utöver generaldirektören av sex ledamöter som regeringen utser särskilt. Ersättare för generaldirektören är dennes ställföreträdare.
Bankinspektionen har ett 60-tal anställda, varav flertalet har s. k. specialistfunktioner. I mån av behov och tillgång på medel får inspektionen anlita utomstående för särskilda uppdrag. Inom inspektionen finns en allmän avdelning, en kreditavdelning, en redovisningsavdelning samt en byrå för administrativa ärenden, se fig. 12.1. Inspektionens organisation är således funktionsinriktad och inte objektsrelaterad. Varje avdelning förestås av en bankinspektör och byrån av en byråchef. En av bankinspektörema är generaldirektörens ställföreträdare.
Den allmänna avdelningen handlägger ärenden om lagstiftning och andra grundläggande regler för verksamhet under inspektionens tillsyn, svarar för inspektionens uppgifter såsom remissinstans, i den mån remissärende ankommer på annan avdelning, handhar pris- och konsumentskyddsfrågor och följer utvecklingen i olika avseenden inom kreditväsendet och värdepappersmarknaden. Allmänna avdelningen svarar för de delar av tillsynsverksamheten som inte omfattas av de fackinriktade enheterna.
Kreditavdelningen svarar för tillsynen såvitt gäller institutens kreditgivning och utlandsrörelse.
Redovisningsavdelningen handhar tillsynen över institutens redovisning och ekonomi, organisation, inre kontroll och säkerhet samt revision. Avdelningen fullgör dessutom de uppgifter som har avseende institutens rapportering till inspektionen och publicering av statistik, handlägger ärenden om ADB och teknisk utrustning samt följer utvecklingen i dessa avseenden inom tillsynsområdet.
Den administrativa byrån svarar för inspektionens interna administration och inspektionens uppgifter som registreringsmyndighet.
Avdelningarna har att verkställa undersökningar hos instituten inom sina respektive verksamhetsområden o.d.
Den efter olika tillsynsfunktioner uppbyggda organisationen kräver oberoende av den gjorda gränsdragningen ett betydande mått av samarbete mellan de skilda enheterna. Därför sker planeringen av undersökningsverksamheten och fastställandet av undersökningsplaner i samråd mellan avdelningarna.
Verksamheten vid bankinspektionen är till största delen lagbunden och regleras främst i förordning 1979:740 med instruktion för bankinspektionen. När det gäller regler för tillsyn av de olika instituten finns dessa i den lagstiftning reglerar varje särskilt institut. Även dessa bestämmelser
som har stor betydelse för inspektionens verksamhet. Tillsynsreglerna för bank-
Bilaga s. 165Tillsyn, straff och vite 165 Fig. 12.1
å
E
E
Bilaga s. 166166 Tillsyn, straff och vite
aktiebolag, sparbanker och föreningsbanker har samlats 7 kap. BRL. Vadi beträffar hypoteksinstituten dvs. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa med tillhörande stadshypoteksföreningar och Sveriges allmänna hypoteksbank med tillhörande landshypoteksföreningarna har kompletterande tillsynsregler givits i särskild kungörelse 1970:68 om tillsyn över landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna. Tillsynen kreditaktiebolag regle-
av ras i lagen om kreditaktiebolag 1963:76, finansbolag i lagen
av om finansbolag 198022 och av fondkommissionsbolag fondkommissions-
av lagen 1979:748.
12.3
Bilaga s. 166Ti-llsynsreglernas huvudsaklig
innehåll
Tillsynsreglema för de olika instituten är till sitt materiella innehåll mycket likartade. De få skillnader som förekommer hänför sig till institutens olika särart. Reglerna om tillsyn i de olika lagarna kan indelas i fyra huvudgrupper.
En grupp av bestämmelser reglerar tillsynens syfte. Enligt dessa skall inspektionen tillse att institut under tillsyn följer de lagar reglerar
som institutets verksamhet men även andra författningar som berör institutet i fråga. Inspektionen skall också se till att institutet följer stadgar och bestäm melser som meddelats av stämma, styrelse eller motsvarande organ. Det åligger inspektionen att följa institutens verksamhet för att hålla sig underrättad om förhållanden som kan inverka på ett instituts säkerhet eller i övrigt är av betydelse för en sund utveckling verksamheten.
av
En annan grupp av bestämmelser reglerar tillsynens utövande. Den sker formellt med ledning av till inspektionen insända handlingar eller genom att undersökningar verkställs hos instituten. Tillsynen utövas också grundval av ett stort antal underhandskontakter mellan inspektionen och instituten. Vidare kan till denna grupp av regler hänföras bankinspektionens rätt att utse revisorer hos instituten.
En tredje grupp av bestämmelser reglerar åtgärder av olika slag
som inspektionen kan vidta. Hit hör inspektionens möjlighet att sammankalla styrelse och stämma och delta i överläggningama. Inspektionen kan också förbjuda verkställighet av beslut som strider mot lag eller institutets bolagsordning eller stadgar. Har beslut gått i verkställighet får inspektionen förelägga styrelse att vidta rättställande åtgärder. Inspektionen får också i andra fall av avvikelser vidta åtgärder mot institut. I lindrigare fall kan detta ske genom att påpekanden i olika former framföres till institutet. Är missförhållandena så allvarliga att de kan innebära skada för det allmänna får inspektionen förelägga styrelsen att vidta erforderliga åtgärder. I denna grupp av bestämmelser regleras också inspektionens rätt att utfärda föreskrifter om förvaring och inventering av värdehandlingar samt om brottsförebyggande åtgärder. Inspektionens rätt att utfärda föreskrifter i fråga om bokföring och redovisning har såvitt avser bankerna meddelats i ett särskilt
Bilaga s. 167Tillsyn, straff och vite 167
kapitel om redovisning. En fjärde grupp av bestämmelser reglerar institutens skyldighet att till inspektionen insända vissa handlingar och i övrigt meddela inspektionen de uppgifter om verksamheten som inspektionen begär. I särskild ordning meddelas straffbestämmelser som kan tillämpas vid vissa överträdelser av reglerna för ett instituts verksamhet. Här regleras också inspektionens möjlighet att i vissa fall förelägga vite.
12.4¶Erfarenheter från
Bilaga s. 167tillsynsarbetet
Bankinspektionen har till kreditmarknadskommittén redovisat några erfarenheter från tillsynsarbetet och har därvid konstaterat följande:
Vid tillsynens utövande uppkommer emellanåt ett behov av att rikta kritik mot visst institut eller söka framtvinga viss åtgärd. Anledning till kritik kan vara att rutinerna, den interna kontrollen eller ordningen i övrigt är bristfällig, att kredit givits till ändamål som ur allmänna synpunkter är tveksamt eller att institutet givit sig in i engagemang som innebär alltför stora risker. Det är alltså i regel fråga om avvikelser som avses i ex. 7 kap. 9 § BRL eller förhållanden som kan anses vara i strid mot sund utveckling av verksamheten. Missförhållandena be-
en höver inte så allvarliga att fara kan befaras uppkomma för det
vara allmänna, i vilket fall inspektionen kan tvinga en styrelse att vidta erforderliga åtgärder. Det bör här framhållas att behovet av ingripanden inte varit så påtagligt gentemot institut som sedan länge är verksamma på marknaden. Dessa har av tradition väl fungerande relationer till inspektionen. När det gäller institut som är relativt nystartade har det visat sig behövligt att kunna göra ingripanden inom områden som ovan nämnts. De möjligheter som inspektionen har att sammankalla instituts styrelse eller kalla till extra stämma eller att inhibera av styrelse eller stämma fattat beslut kommer sällan till användning. Dessa möjligheter bör dock alltjämt finnas. Emellertid föreligger enligt inspektionens uppfattning ett behov av att kunna framföra kritik mot institut i samma former som enligt FkL och FiL genom att meddela skriftlig erinran eller anmärkning. Inspektionen har enligt 7 kap. 5§ BRL i ett par fall möjlighet att utfärda bindande föreskrifter för viss verksamhet. I andra fall har inspektionen inte sådan möjlighet utan får begränsa sig till att utfärda allmänna råd. Sådana kan avse ex. storleken av krediter till en och samma kredittagare som inte reglerats i detalj i lagstiftningen. Ett annat exempel gäller belåningsnormer för värdepapper. Ett problem som under senare år blivit alltmer framträdande är att kunna anpassa kapitaltäckningsreglema till de instrument som kommit till användning särskilt på penningmarknaden. På grund av att i kapitaltäckningsregler-
de olika placeringarna räknats upp kan tveksamhet uppstå om var na nya typer av instrument skall inplaceras. Det föreligger alltså ett behov
att kunna utfärda bindande föreskrifter även i andra närmare angivna av avseenden än de som redan nu reglerats i tillsynsavsnittet.
Kommittén anser att det i detta sammanhang bör tilläggas att det av inspektionen anförda önskemålet att kunna anpassa kapitaltäckningsreglema till nya instrument till viss del har fått sin lösning genom den av kommittén
Bilaga s. 168168 Tillsyn, straff och vite
initierade lagstiftningen om aktiviteter utanför balansräkningen, prop. 198788:45. Frågan behandlas utförligare under avsnitt 12.6.2.4.
12.5 till
Bilaga s. 168Bankinspektionens förslag ändringar
Bankinspektionen har till kreditmarknadskommittén även redovisat några förslag till ändringar i BRL:s tillsynsbestämmelser. I denna fråga har inspektionen anfört följande.
Tillsynsreglernas innehåll i de olika lagrummen är stort setti detsamma
för samtliga institut under tillsyn. I den mån olikheter förekommer är de
till största delen hänförliga till olika instituts speciella förhållanden.
Enligt inspektionens uppfattning bör en strävan vara att göra tillsyns-
reglerna i olika lagar identiska så långt detta är möjligt. Som utgångs-
punkt bör härvid 7 kap. BRL kunna tjäna. I detta kapitel bör inarbetas
bestämmelser som tillgodoser vad bankinspektionen tidigare anfört.
Detta innebär att paragraferna 1-4, 6-8 och 10-17 i 7 kap. BRL kan
kvarstå oförändrade. 5 § bör kompletteras med ett bemyndigande för
inspektionen att även i andra närmare angivna fall än de nuvarande
utfärda föreskrifter som komplement till olika lagrum. I 9§ bör in-
arbetas de båda sanktionsformema skriftlig erinran och anmärkning.
Inspektionen har också pekat på behovet av ett klarläggande av inne-
börden av 9 kap. 3 § 1 BRL. I denna paragraf bör hänvisning göras till
de handlingar som anges i 7 kap. 6 § samma lag.
12.6
Bilaga s. 168överväganden
12.6.1¶Tillsynsreglernas uppbyggnad och bankinspektionens tillsynsomrâde
Bilaga s. 168Kreditmarknadskommitténs förslag vad avser strukturen den framtida kreditmarknaden bygger på att samtliga reglerade institut skall stå under offentlig tillsyn av bankinspektionen och att den lagstiftning som tillskapas skall för de olika instituten vara så enhetlig som möjligt. Detta gäller särskilt de regler som behandlar tillsynsfrågor. Kommittén har som utgångspunkt vid utformningen av förslaget till regler i KML om tillsyn, straff och vite, ansett lämpligt att använda bestämmelserna i den nu gällande BRL. Vad beträffar bestämmelserna för banker föreslår kommittén endast ett fåtal förändringar medan mer genomgripande åtgärder föreslås för andra institut.
Som ovan nämnts står redan i dag flertalet av instituten på den svenska kreditmarknaden under tillsyn av bankinspektionen. Kommittén har den principiella uppfattningen att samtliga de i lagstiftningen reglerade instituten bör stå under inspektionens tillsyn.
Enligt 1kap. 4 § första stycket BAL får bankaktiebolag ingå som dotter-
Bilaga s. 169Tillsyn, straff och vite 169
bolag i en koncern endast om ett annat bankbolag är moderbolag. Regeringen får dock enligt paragrafens andra stycke medge undantag om det föreligger särskilda skäl. Frågor rörande finansiella koncerner har behandlats i kapitel 11 jfr prop. 198687:148. För det fall regeringen medgivit undantag från huvudregeln skall enligt 1 kap. 5 §BAL bl. a. bestämmelserna i BRL om tillsyn av bank och i BAL om ledning av bank gälla för moderbolaget i tillämpliga delar och för övriga företag i koncernen som om de vore dotterföretag till en bank. Härigenom och även genom de s. k. sambandsparagrafema i FkL och FiL, har bankinspektionens tillsynsområde under senare år väsentligen utvidgats i takt med bildandet av koncerner av olika slag och s. k. sambandsföretags engagemang i finansiella institut.
Svenska skeppshypotekskassan är ett exempel på kreditinstitut som inte står under bankinspektionens tillsyn. Inspektionen har vid ett par tillfällen
senast vid remissbehandlingen av kapitalmarknadsutredningens förslag till fusion mellan skeppshypotekskassan och sjöfartens sekundärlånekassa
tagit upp tillsynsfrågan och därvid anfört att kassan borde stå under inspektionens tillsyn. I prop. 198081:58 ansågdepartementschefen emellertid att sådan tillsyn inte var nödvändig med hänsyn till att kassans samtliga styrelseledamöter utses av regeringen.
Sveriges Investeringsbank AB vilken till sin juridiska form är ett statligt kreditaktiebolag står inte heller under tillsyn av inspektionen. Kommitténs förslag innebär för Investeringsbankens del liksom för övriga kreditaktiebolag att de skall ombildas till kreditmarknadsbolag. För närvarande gäller att regeringen skall pröva och godkänna samtliga kreditaktiebolags bolagsordningar och att dessa inte får ändras utan regeringens godkännande.
Den av kommittén föreslagna strukturen på kreditmarknaden innebär att ett mer flexibelt och mindre detaljreglerat system införs. Kommitténs förslag syftar vidare till att institut som verkar på samma marknader skall kunna arbeta på så långt möjligt konkurrensneutrala och även i övrigt lika villkor. Med dessa utgångspunkter är en enhetlig tillämpning av de delar av lagstiftningen som bygger gemensamma grunder av stor betydelse för den framtida kreditmarknaden. För att uppnå en sådan enhetlig tillämpning och likabehandling i här berört hänseende är det enligt kommitténs mening en förutsättning att samtliga institut ställs under bankinspektionens tillsyn. Kommittén föreslår därför att den nuvarande särställningen för skeppshypotekskassan och Investeringsbanken upphör.
När det i övrigt gäller inspektionens framtida tillsynsområde föreslår kommittén att auktorisationskrav införs för kreditaktiebolag och finansbolag. Kommitténs förslag innebär att dessa bolag skall ombildas till kreditmarknadsbolag. Tillståndsprövningen skall handhas av inspektionen. Detta innebär en avsevärd utvidgning av inspektionens arbetsuppgifter.
Bilaga s. 170170 Tillsyn, straff och vite sou 1988:29
12.6.2¶Normgivning
12.6.2.1¶Inledning
Bilaga s. 170I 8 kap. RF regleras normgivningsmakten. Kapitlet har rubriken Lagar och andra föreskrifter och här finns grundläggande bestämmelser om rätten att besluta föreskrifter. I RF används termen föreskrifter för att beteckna rättsregler. Sådana regler kännetecknas enligt förarbetena till RF i princip av att de är bindande för myndigheter och enskilda, samtidigt som de är generellt tillämpbara prop. 1973:90 s. 203 och 204. I RF ges rätt åt riksdagen och regeringen att meddela föreskrifter. Riksdagens föreskrifter kallas lag och de föreskrifter som beslutas av regeringen betecknas förordning. Bestämmelser rörande kungörandet av rättsregler finns i lagen 1976:633 om kungörande av lagar och andra författningar, kungörandelagen. Lagen kompletteras av författningssamlingsförordningen 1976:725.
På de för medborgarna viktigaste ämnesområdena tillkommer normgivningsmakten riksdagen. Detta kommer till uttryck genom en uppräkning av olika viktiga ämnen, beträffande vilka normgivningen uteslutande eller i princip skall ske genom lag. Till riksdagens normgivningskompetens hör först och främst grundlagarna RF, tryckfrihetsförordningen och succes-
sionsordningen som kan ändras bara genom två likalydande beslut av
— riksdagen med mellanliggande val samt riksdagsordningen. Som ytterligare exempel ämnen som tillkommer riksdagen kan nämnas den civilrättsliga normgivningen och typer av föreskrifter som brukar betecknas som för den enskilde betungande offentligrättsliga föreskrifter 8 kap. 3 och 5 §§. RF slår således fast att lag stiftas av riksdagen men även att riksdagens lagstiftningsbefogenhet inte är begränsad till de ämnen beträffande vilka lagform är föreskriven utan att riksdagen är oförhindrad att själv meddela föreskrifter inom regeringens kompetensområde 8 kap. 14 § RF.
Riksdagen kan enligt RF i angiven utsträckning bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter i ämnen som tillhör lagområdet 8 kap. 7-10 §§ RF. Som exempel kan anges föreskrifter avseende näringsverksamhet, om det avser annat än skatt. Riksdagens bemyndiganden skall lämnas i lag medan de föreskrifter regeringen i sin tur meddelar med stöd av erhållet bemyndigande beslutas genom förordning. Enligt RF har regeringen också en direkt grundlagen vilande normgivningsbefogenhet, nämligen befogenhet med vissa begränsningar att meddela föreskrifter om verkställig-
- heten av lag, verkställighetsföreskrifter tidigare benämnda tillämpnings-
föreskrifter och föreskrifter som enligt grundlag skall meddelas av
riksdagen. Bestämmelserna härom finns i 8 kap. 13§ RF. Även dessa normer skall beslutas genom förordning. Med verkställighetsföreskrifter avses dels tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär, dels föreskrifter som fyller ut en lag utan att tillföra den något väsentligt nytt. Till verkställighetsföreskrifter får däremot inte hänföras sådant som kan uppfattas som ett nytt åliggande för enskilda eller som ett tidigare föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden
Bilaga s. 171Tillsyn, straff och vite 171
prop. 1973:90 s. 211. På det civilrättsliga området är utrymmet för verkställighetsföreskrifter i praktiken litet.
Normgivningskompetensen kan enligt RF även tilldelas underordnad myndighet. Bemyndigar riksdagen regeringen att meddela föreskrifter i visst ämne kan riksdagen medge att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet eller åt en kommun att meddela bestämmelser i ämnet 8 kap. 1 § RF. I fall som nu sagts kan riksdagen också uppdra åt förvaltningsmyndighet under riksdagen att meddela sådana bestämmelser. Riksdagen är betagen möjlighet att direkt i lag delegera författningsmakt till myndighet under regeringen. Dock kan myndighet direkt i lag utpekas och åläggas viss uppgift. För regeringen är det emellertid möjligt att i en av regeringen beslutad förordning med föreskrifter om verkställighet av lag eller med föreskrifter som inte enligt grundlag skall meddelas riksdagen, överlåta underordnad myndighet att meddela bestämmelser 8 kap. 13§ tredje stycket RF. Myndigheter under regeringen är sålunda enligt RF behöriga att besluta föreskrifter endast efter uttryckligt bemyndigande av regeringen. När det k. betungande föreskrifter måste regeringens bemyndigan-
gäller s. de i sin tur ha stöd i ett bemyndigande av riksdagen.
Regeringen har i enstaka fall genom instruktionsbestämmelser och dylikt uppdragit åt myndigheter att meddela allmänna råd. Detta har blivit alltmer ovanligt eftersom varje myndighet inom sitt ansvarsområde kan utfärda allmänna råd utan något uttryckligt bemyndigande.
Myndigheter har av regeringen i åtskilliga äldre bestämmelser ålagts att även meddela anvisningar. Enligt förarbetena till kungörandelagen, prop. 1975762112, skulle sådana anvisningar som avsåg att främja en enhetlig tillämpning av en viss författning eller bidra till utvecklingen i viss riktning av praxis behandlas som en bindande föreskrift. Slutsatsen härav skulle vara att myndighet under regeringen är behörig att besluta anvisningar av detta slag bara efter uttryckligt bemyndigande.
Med stöd av regeringens delegationsbeslut meddelar sålunda myndigheter föreskrifter, råd och andra direktiv. Även benämningen på dessa
om ofta ansluter sig till terminologin i delegationsbeslutet är detta inte alltid fallet. Det förekom tidigare att en myndighet utfärdade föreskrifter med stöd ett delegationsbeslut som avsåg anvisningar eller råd, eller också
av gjorde den tvärtom. Innebörden av de olika begreppen, framför allt ordet anvisning, var oklar. För myndighetens egen del kunde detta innebära en tveksamhet om vilken befogenhet som kunde grundas på delegationsbeslutet i fråga och för underlydande myndigheter, och eventuellt också för allmänhetens del, kunde oklarheten föranleda tveksamhet om i vad mån de var skyldiga att följa innehållet i anvisningarna. Ibland uppfattades anvisningen som bindande, något man skulle rätta sig efter, och i andra fall endast som en rekommendation, något som man borde följa.
Efter att kritik framförts från olika håll mot den ökade omfattningen av regler vilka meddelats av myndigheter under regeringen utredde justitiedepartementet frågor angående regelgivning och lämnade förslag till förändringar DsJu 1982:11. En av huvudpunktema i kritiken var de ovan
Bilaga s. 172172 Tillsyn, straff och vite
nämnda tenninologiproblemen. Det hävdades att såväl allmänheten
som tillämpande myndigheter kunde ha svårt att veta om syftet med en regel var att den skulle vara bindande eller om den endast skulle vara ett råd.
Departementspromemorian utmynnade i propositionen 198384:119 om förenkling av myndigheternas föreskrifter, anvisningar och råd, vari förordas en rad åtgärder för att myndigheternas föreskrifter och övriga regler skulle bli enklare och klarare och för att regelbeståndet i samhället inte skulle bli alltför omfattande. I propositionen redovisas även de positiva effekterna av regelgivningen såsom dess funktion som medel för förändring och förnyelse av samhället, att reglerna tjänar rättssäkerheten genom ökad förutsebarhet och vägledning vid tillämpningen och genom dess bidrag till en enhetlig praxis.
I propositionen anges vidare att förslaget syftade till att en klarare gräns bör dras mellan bindande och icke-bindande regler. För detta ändamål föreslogs en ändring i kungörandelagen som klargör att begreppet författning endast skall omfatta lagar, förordningar och andra bindande regler föreskrifter. Härigenom bortföll kravet på kungörande i författningssamling för sådana icke-bindande regler som kallades anvisningar. Termen föreskrifter reserverades sålunda för regler som är bindande för myndigheter och enskilda. Vidare föreslogs införandet av ett förbud att använda termen anvisningar som beteckning på bindande regler föreskrifter.
När det gäller olika typer av icke-bindande regler föreslogs inte någon enhetlig term. I förslaget betonades att termen anvisning skulle undvikas som beteckning även på icke-bindande regler, i synnerhet sådana som riktar sig till allmänheten eller till kommuner. Den tenn som förordades för icke bindande regler var allmänna råd. Beteckningen allmänna råd icke bindande regler torde kunna omfatta regler som i syfte att främja en enhetlig rättstillämpning förordar ett bestämt handlingssätt rekommendationer och regler som anger hur någon lämpligen kan handla i vissa hänseenden utan att syftet är att utesluta andra handlingssätt exempel.
Riksdagen beslutade i enlighet med propositionens förslag. Första paragrafen andra stycket i kungörandelagen ändrades så att begreppet författning inte längre omfattar sådana rekommendationer om tillämpningen av föreskrifter som har till syfte att styra praxis e.d. Stycket erhöll följande lydelse: Med författning i denna lag förstås lagar, förordningar och andra rättsregler som i 8 kap. regeringsformen betecknas som föreskrifter. Lagändringen trädde i kraft den 1juli 1984.
I konsekvens härmed företogs vissa förändringar i författningssamlingsförordningen. Första paragrafen behandlar författningar, varmed avses bindande nonner, samt allmänna råd, som är rekommendationer. Enligt 18 b § får termen anvisningar inte användas i rubriken till författning, dvs. inte
en för bindande föreskrifter. I samma paragraf åläggs myndighet beslutar
som en författning, dvs. bindande föreskrifter, att i ingressen lämna uppgift
om det bemyndigande på vilket myndighetens beslutanderätt grundar sig.
I propositionen 198384:119 betonas även att regeringen ska restrik-
vara tiv med bemyndiganden för underlydande myndigheter att besluta om
Bilaga s. 173Tillsyn, straff och vite 173
föreskrifter. Detta borde även omfatta uppdrag till myndigheterna att ge generella råd.
Liknande tankegångar finns i regeringens kungörelse 1970:64 om begränsning i myndigheters rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd begränsningskungörelsen. Häri föreskrivs att myndighet med föreskriftsrätt inte får ge ändrade eller nya föreskrifter som i mer än oväsentlig grad kan leda till direkta eller indirekta kostnadsökningar i den av föreskrifterna berörda verksamheten utan att först underställa regeringen frågan. Till grund för prövning av om frågan bör underställas regeringen skall myndigheten utreda förslagets kostnadsmässiga konsekvenser samt höra företrädare för dem som kan förutses slutligt få bära ökade kostnader till följd av ändringen. Riksrevisionsverket skall tillställas avskrift av myndighets föreskrift samt av den utredning om föreskriftemas kostnadsmässiga konsekvenser har utförts myndigheten. Även när myndighet utövar sin
som av tillsyns- eller inspektionsverksamhet eller utarbetar information av annat slag än föreskrifter ex. allmänna råd, skall verksamheten bedrivas på sådant sätt att kostnadshöjande effekter begränsas.
I fråga om bl. a. kreditinstituts uppgiftlämnande i olika sammanhang till statliga myndigheter finns anledning att erinra om förordningen 1982:668 om statliga myndigheters inhämtande av uppgifter från näringsidkare och kommuner. Enligt förordningen är den myndighet som beslutar om ett formulär till blankett för näringsidkares uppgiftlämnande till myndigheten i princip skyldig att i förväg samråda med organisation företrädande de näringsidkare som skall lämna uppgifterna. De uppgifter som skall lämnas skall enligt förordningen vara utvalda och definierade så att uppgiftslämnandet begränsas till den information som behövs med hänsyn till ändamålet och så att uppgiftslämnandet underlättas så långt möjligt.
12.6.2.2 Bankinspektionens föreskriftsrätt
Bankinspektionen är en central förvaltningsmyndighet och har därmed dei föregående avsnitt angivna möjligheterna att utöva viss normgivning inom inspektionens tillsynsområde. Befogenhet för inspektionen, liksom för andra myndigheter, att meddela föreskrifter, dvs. generellt tillämpbara rättsregler, regleras som tidigare nämnts bl. a. i 8 kap. 11 och 13 §§ RF. I 11 § stadgas som förutsättning att riksdagen i lag dels bemyndigat regeringen att meddela föreskrifter, dels därvid i lag medgivit att regeringen överlåter förvaltningsmyndighet att meddela bestämmelser. Det krävs således ett bemyndigande för att bankinspektionen skall kunna få föreskriftsrätt inom ett visst område. I 13 vilken reglerar regeringens egen norrngivningskompetens, föreskrivs att regeringen i vissa fall kan överlåta åt underordnad myndighet att meddela bestämmelser.
Den föreskriftsrätt som tillkommer bankinspektionen grundar sig normalt på 8 kap. 11 §RF. Vanligen används i lagtext formuleringen regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får meddela föreskrifter för attmarkera att riksdagen delegerat del av sin normgiv-
Bilaga s. 174174 Tillsyn, straff och vite
ningsmakt till regeringen samt även bemyndigat regeringen att, för det fall den önskar, subdelegera vidare, i detta fall till bankinspektionen. I banklagstiftningen finns endast ett fåtal dylika bestämmelser. De avser följande situationer:
vilka tillgångar som får inräknas i en banks kassareserv, 2 kap. 12 § BRL, -
vilka uppgifter som skall antecknas i förteckningen enligt 2 kap. 17 § -
fjärde stycket BRL om de krediter som beviljats subjekt nämnda i para-
grafens första stycke, bankernas löpande bokföring m.m. och avvikelser från bokföringslagen
—
enligt 4 kap. 1 § tredje stycket BRL, förvaring och inventering av värdehandlingar samt brottsförebyggande
—
åtgärder hos bank enligt 7 kap. 5 § första stycket BRL,
vilka begränsningar som ska gälla i fråga om rätten enligt 6 kap. 9 § tredje —
stycket BAL att ta emot egna aktier som pant samt
en bankstyrelses uppdrag enskild styrelseledamot eller annan att ensam -
eller i förening med annan bevilja kredit till vissa anställda och delegater
enligt 7 kap. 7 § fjärde stycket BAL, 3 kap. 7 § fjärde stycket SBL eller 6
kap. 7 § fjärde stycket FBL. Med stöd av dessa bemyndiganden har regeringen i 56 § bankrörelseförordningen 1987:647 delegerat vidare till bankinspektionen att meddela föreskrifter som reglerar nämnda sex situationer samt därutöver tillagt en rätt för inspektionen att meddela föreskrifter om anmälan till inspektionen av förvärv som skett för att skydda fordran enligt 2 kap. 8 § BAL. Enligt en nyligen antagen lagändring i 2 kap. 10§ BRL ges regeringen eller, efter bemyndigande, bankinspektionen rätt att meddela föreskrifter om värdering av banks åtagande på kapitalmarknaden. De nu nämnda bestämmelserna i banklagstiftningen är uttömmande såvitt avser inspektionens befogenhet att för bank meddela föreskrifter. Någon föreskriftsrätt härutöver föreligger sålunda inte.
När det gäller bankinspektionens rätt att besluta föreskrifter för andra institut än bank är den än mer begränsad. Enligt FiL och FkL kan regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela föreskrifter om hur finansbolags och fondkommissionsbolags räkenskaper skall föras och hur värdehandlingar skall förvaras och inventeras. Regeringen har i förordning bemyndigat inspektionen att för finansbolag utfärda dylika föreskrifter medan såvitt avser fondkommissionsbolag regeringen har behållit föreskriftsrätten i dessa avseenden. Den enda föreskriftsrätt inspektionen har som berör fondkommissionsverksamheten är regeringens bemyndigande att meddela föreskrifter om fondkommissionärs provision vid vissa värdepappersaffärer. I KAL har inspektionen direkt i lag erhållit bemyndigande att meddela föreskrifter om sättet för förande av räkenskaper, om förvaring av värdehandlingar och om inventering av dessa.
Som tidigare redovisats kompletteras bankinspektionens föreskriftsrätt med befogenheten att utfärda allmänna råd. En sådan befogenhet har inspektionen inom sitt ansvarsområde utan uttryckligt bemyndigande i lag.
Bilaga s. 175Tillsyn, straff och vite 175
12.6.2.3¶Bankinspektionens författningssamling
Bilaga s. 175m.m. Bankinspektionen ger tillsammans med försäkringsinspektionen ut en gemensam författningssamling, Bankinspektionens och försäkringsinspektionens författningssamling, BFFS. Författningssamlingen innehåller bl. a. de bindande föreskrifter bankinspektionen beslutat på grund av uttryckligt stöd i en viss författningsbestämmelse. Som exempel härpå kan nämnas BFFS 1987:12 angående bl. a. vilka uppgifter som enligt 2 kap. 17 § BRL skall antecknas i bankens förteckning över de krediter som beviljats i paragrafen uppräknade personer och företag.
Tidigare utfärdade inspektionen löpande under året även flera s. k. cirkulärskrivelser. Dessa numrerades i en särskild serie. De hade i det övervägande antalet fall bestämda adressater. Dessa skrivelser kunde till sitt innehåll vara antingen bindande föreskrifter eller allmänna råd vilka endast var rekommendationer. Som exempel på föreskrift meddelad i cirkulärskrivelse kan nämnas inspektionens skrivelse 1975-07-03 och 1977-07-15 angående värdevalv och värdevalvs dörrar medan cirkulärskrivelse 1985:4 till samtliga fondkommissionärer angående deras medverkan som market maker m.m. för CTC-bolag är ett exempel på en rekommendation meddelad i form av en skrivelse.
I början av 1970-talet tog bankinspektionen initiativ till överläggningar med ledande bankmän för att finna normer för bankernas agerande när det rörde sig om förfaranden som visserligen inte var direkt brottsliga eller lagstridiga, men som stod i strid med vad som ansågs utgöra god banksed. Till en början undersöktes möjligheten att fastställa banketiska normer för olika situationer. Vägande invändningar framfördes emellertid emot att på detta sätt skapa en särskild banketisk kodbok vid sidan av lagstiftningen. Kodsamlingen skulle aldrig kunna bli fullständig. Den skulle också på grund av den ständigt pågående utvecklingen fort bli inaktuell och få kompletteras, och därmed bli svårhanterlig. I stället träffades en överenskommelse med bankorganisationerna, enligt vilken bankinspektionen genom särskilda etikmeddelanden skulle ge bankerna del av sina ståndpunktstaganden i viktigare banketiska frågor som kom under bedömning, alltså en slags prejudikatsamling.
Bankinspektionens etikmeddelanden vilade på inspektionens skyldighet att med uppmärksamhet följa bland annat bankinstitutens verksamhet i den mån så erfordrades för kännedom om de förhållanden som påverkade institutens säkerhet eller annars var av betydelse för en sund utveckling av bankinstitutens verksamhet. Etikmeddelandena var att sesom allmänna råd från bankinspektionen. De första meddelandena i etikserien utkom år 1974. Varje år utgavs upp till sex meddelanden. Meddelandena distribuerades till alla institut som stod under inspektionens tillsyn. I dessa meddelanden gjorde bankinspektionen uttalanden ex. om att bankerna inte genom kreditgivning eller på annat sätt borde medverka i skattebrott eller skatteflykt, och att kreditinstitut som avsåg att inleda samarbete med låneförmedlare först borde göra en noggrann undersökning av bl. a. låneför-
Bilaga s. 176176 Tillsyn, straff och vite sou 19$:29
medlarens ekonomiska ställning, organisation och ledning. I ett uppmärksammat uttalande under hösten 1983 uttalade inspektionen bl. a. att krediter för spekulation i värdepapper eller fastigheter eller för skatteplanering framstod som mindre angelägna. Banker och finansbolag borde enligt inspektionens mening visa återhållsamhet med stora värdepapperskrediter till privatpersoner, i den mån ändamålet var i huvudsak privatekonomiskt och inte avsåg att finansiera ex. rörelse. Detta gällde särskilt om låntagaren genom sin ledande ställning i kundföretag, inom det ekonomiska livet överhuvudtaget eller med hänsyn till anknytning till bank eller försäkringsbolag intog en ömtålig ställning. Miljonkrediter borde normalt undvikas. Det senaste etikmeddelandet nr 57, meddelades den 16 juli 1986 och avser förmåner till anställda.
Genom den ovan redovisade lagändringen i kungörandelagen och dess förarbeten framgår att termen föreskrift numera reserverats för bindande föreskrifter medan rekommendationer bör benämnas allmänna råd eller dylikt samt att begreppet anvisning har utmönstrats.
Bankinspektionen har nyligen upphört att meddela allmänna råd i form av cirkulärskrivelser och etikmeddelanden. I stället har inspektionen valt att i den med försäkringsinspektionen gemensamma författningssamlingen offentliggöra såväl föreskrifter som allmänna råd. Den enda publikation vari bankinspektionen för närvarande, och enligt egen utsago troligen även framgent, offentliggör sina föreskrifter och allmänna råd är sålunda författningssamlingen. När inspektionen i författningssamlingen publicerar en föreskrift hänvisas numera regelmässigt till en uttrycklig författningsbestämmelse med bemyndigande för inspektionen att meddela aktuell föreskrift. Även själva författningstextens ordalydelse det är fråga
anger om om en föreskrift eller endast en rekommendation.
Bankinspektionens författningssamling innehåller ett flertal föreskrifter vari inledningsvis hänvisning sker till andra lagstadganden än de i avsnitt 12.6.2.2 nämnda. Som exempel kan nämnas föreskrifter om ränteoch likviditetsexponering samt diverse föreskrifter om statistik och rapporter. Eftersom dessa bestämmelser inte grundas på uttryckligt bemyndigande är denna typ av regler inte formellt bindande för instituten och är alltså egentligen inte föreskrifter. Som inspektionen i avsnitt 12.4 anfört har de institut som sedan länge varit verksamma marknaden haft ett väl fungerande samarbete med inspektionen och efterlevt dess föreskrifter och råd medan situationen under senare år förändrats i takt med bl. a. det ökade antalet nystartade institut, de finansiella marknademas kraftiga expansion och den tilltagande internationaliseringen. Kommittén har därför övervägt att föreslå att utvidga inspektionens rätt att meddela föreskrifter på för tillsynsfunktionen viktiga områden.
12.6.2.4 Förslag
Bankinspektionen har ansett att möjlighet bör ges för bindande föreskrifter i tre fall utöver vad som i dag är möjligt. Dessa gäller enhandskrediter,
Bilaga s. 177Tillsyn, straff och vite 177
belåningsnormer för värdepapper och möjlighet för inspektionen att föreskriva lämpligt kapitalkrav för nya placeringsformer icke förutsedda i kapitaltäckningsreglerna.
Vad först gäller enhandskreditema stadgas i 2 kap. 16 § BRL att en bank skall ägna särskild uppmärksamhet att banken inte i sådan omfattning, att fara kan uppkomma för dess säkerhet, har fordringar på samma låntagare eller låntagare som har intressegemenskap. Regeln har tillkommit för att minska de risker som en bank utsätts för. En i storlekshänseende ojämnt sammansatt kreditportfölj kan vara oförenlig med en banks sunda utveckling. Banken kan i hög grad bli beroende av Kredittagarens ekonomiska utveckling och dennes ekonomiska svårigheter kan drabba banken i sådan utsträckning att dess säkerhet kommer i fara. Stora krediter till en och samma låntagare kan även medföra risk för att banken lockas eller anser sig tvingad att bevilja ytterligare krediter till denne för att på så sätt försöka undgå hotande förluster avseende den tidigare kreditgivningen. Största tillåtna engagemang har inte fixerats till något bestämt belopp, viss andel av omslutningen eller liknande utan regeln innehåller en allmänt hållen beskrivning.
Vid tillämpningen av enhandskreditbestämmelsen har bankinspektionen rekommenderat bankerna att begränsa engagemangen med en kund till 15 % av bankens riskbärande kapital. För det fall banken ingår i en koncern har rekommendationen inneburit att koncernen som helhet skall begränsa sitt engagemang till 15 °o. I bankens riskbärande kapital inräknas förutom eget kapital även utelöpande förlagslån samt värderegleringskonto för utlåning till fullt belopp. Dessa 15 % utgör emellertid inte någon absolut gräns. Hänsyn har således i viss utsträckningkunnat tas till exemplelvis säkerhetens art och kredittagarens person.
För att bankinspektionen skall kunna följa bankernas riskexponering tas frågor om enhandsengagemang alltid upp vid undersökningar hos bankerna. Dessutom lämnar bankerna till inspektionen varje år per den 30 juni en specifikation över alla engagemang som uppgår till mer än 15 % av det riskbärande kapitalet och engagemang överstigande vissa belopp rapporteras varje år per den 31 december. Bankinspektionen har sålunda vissa möjligheter att följa kreditgivningen i nu ifrågavarande avseende.
De av bankinspektionen utfärdade rekommendationerna är att se som allmänna råd. De är alltså inte formellt bindande för bankerna. Detta har visat sig förenat med problem eftersom en bank i enstaka fall vägrat rätta sig efter påpekande från bankinspektionen att följa de utfärdade rekommendationerna. Möjlighet att jämlikt 7 kap. 9 § andra stycket BRL ingripa mot banken har inte ansetts föreligga.
Enhandskreditbestämmelsen är av central betydelse när det gäller att upprätthålla en sund affärsrörelse i en bank. Kommittén delar bankinspektionens uppfattning att det i detta avseende bör finnas en möjlighet för inspektionen att utfärda bindande föreskrifter så att reella möjligheter att ingripa föreligger när en bank brutit mot de tumregler som ansetts böra gälla för efterlevnaden av denna bestämmelse. För att så skall kunna ske
Bilaga s. 178178 Tillsyn, straff och vite
krävs således att bankinspektionens utfyllnad av regeln får formen av bindande föreskrifter. Det kan visserligen inte antas att det kommer att bli vanligt förekommande att banker bryter mot inspektionens intentioner på förevarande område men för de sällsynta fall det kan tänkas ifrågakomma bör maktmedel finnas för att tvinga banken att träda tillbaka från en alltför riskfylld placering.
De allmänna råd inspektionen nu utfärdat på detta område innehåller en möjlighet att avvika från tumregeln för enskilda fall. Även bindande föreskrifter bör ge en sådan möjlighet. Det är sålunda enligt kommitténs mening lämpligt att de föreskrifter inspektionen i detta avseende kommer att meddela utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de allmänna råd som inspektionen utfärdat.
Bankinspektionen har vidare hemställt att den till ledning för tillämpningen av säkerhetsbestämmelsen i 2 kap. 13 § BRL bör ha rätt att utfärda föreskrifter för fastställandet av belåningsnormer för värdepapper. Inspektionen har redan nu utfärdat allmänna råd som gäller belåningen av bl. a. premieobligationer samt har anslutit sig till de av Svenska Bankföreningen utfärdade belåningsvärdena för aktier. Det har inte påvisats några särskilda problem med nu gällande ordning, som för övrigt till stor del härrör från de säkerhetsbedömningar som instituten själva ort. På denna punkt anser kommittén därför att den nuvarande formen med allmänna råd bör behållas.
När det slutligen gäller kapitaltäckningsreglema har inspektionen genom en nyligen företagen lagändring i 2 kap. 10 § BRL getts möjlighet att sänka kapitalkravet när det gäller vissa åtaganden på kapitalmarknaden. Detta ger alltså inspektionen en möjlighet att placera in nya instrument i en lägre kapitaltäckningsklass än vad som motsvarar en generell placering i klassen för övriga placeringar, som annars skulle bli följden av att placeringen inte omnämnts i någon av de lägre kapitaltäckningsklasserna.
Nu gäller att placering i bank aldrig åsätts en högre kapitaltäckning än vad som motsvarar åtta procent av bankens kapitalbas. Kommittén föreslår att handelslager för aktier skall åsättas 24 % kapitaltäckning. Alla andra placeringar som i ett kreditmarknadsbolag får 24 % kapitaltäckning är att anse som oförenliga med insättarskyddet för bank. För sådana placeringar har kommittén föreslagit en riskram, se närmare härom under avsnitt 8.3.5.8. Dessa kan alltså inte förekomma i banken utan skall placeras i ett dotterbolag till banken. Något behov av att genom föreskrift förordna om högre kapitaltäckning i bank än vad som motsvarar åtta procent föreligger därför inte.
12.6.3 Rättställande
åtgärder
I de lagar som för närvarande reglerar de olika instituten på kapitalmarknaden föreligger väsentliga olikheter vad avser bankinspektionens möjligheter och befogenheter att ingripa och rikta kritik när inspektionen såanser vara
Bilaga s. 179Tillsyn, strafi och vite 179
nödvändigt. Kommitténs intentioner har även i denna del varit att i förenhetligande syfte för inspektionen tillskapa identiska ingripandemöjligheter för olika institutformer. Härigenom och genom att terminologin bearbetas blir bestämmelserna för samtliga berörda lättare att förstå, överblicka och tillämpa.
Inspektionens yttersta maktmedel i tillsynsverksamheten är rätten att vid allvarliga överträdelser och missförhållanden återkalla tillstånd. För banks del gäller att tillståndet, oktrojen, återkallas av regeringen efter anmälan
av inspektionen. Vad gäller fondkommissionsverksamhet, oavsett om denna bedrivs av fondkommissionsbolag eller bank, kan inspektionen be-
ensam sluta om återkallande av tillstånd att driva sådan verksamhet. Beslutet kan överklagas till regeringen. I den nu gällande lagstiftningen som reglerar kreditaktiebolag och finansbolag finns inget krav på tillstånd liknande
av slag som för bank- och fondkommissionsverksamhet. Däremot stadgas i FiL att inspektionen kan förbjuda bolag att driva viss typ av finansieringsverksamhet om bolaget efter påpekande från inspektionen inte gjort rättelse och det alltjämt föreligger missförhållanden av så allvarlig beskaffenhet att det kan äventyra en sund utveckling av bolagets finansieringsverksamhet.
I 8 kap. har kommittén föreslagit att auktorisationskrav införs för kreditaktiebolag och finansbolag kreditmarknadsbolag. Till följd härav bör bankinspektionen i KML få rätt att även för dessa bolag återkalla tillstånd under samma förutsättningar som i dag gäller för fondkommissionsrörelse.
Kommittén föreslår vidare att inspektionen bibehålls rätten att under vissa förutsättningar sammankalla instituts styrelse, kalla till extra stämma, inhibera av styrelse eller stämma fattat beslut och utfärda föreläggande
om rättelse. Dessa möjligheter bör sålunda införas i KML och omfatta de institut som däri regleras.
Enligt FkL och FiL har inspektionen dessutom rätt att vid missförhållande meddela skriftlig erinran, och i FkL, vid mindre allvarliga missförhållanden, även anmärkning. Den kritik som inspektionen framför i denna form är meddelade i särskilda beslut och dessa kan därmed berörd part
av överklagas till regeringen.
BRL saknar bestämmelser om skriftlig erinran och anmärkning. Inspektionen kan genom anmälan till regeringen aktualisera förverkande oktroj
av när bank fattat beslut avviker från lag, författning eller bankens stadgar
som och avvikelsen är av allvarlig beskaffenhet. Reglerna härom finns i 7 kap. 8 § BRL. För det fall annan avvikelse än i 8 § föreligger, dvs.
som avses annan avvikelse än från lag, författning eller stadgar, har inspektionen enligt 9 § första stycket möjlighet att meddela de erinringar inspektio-
som nen finner påkallade. Dessa erinringar är inte överklagbara beslut utan endast icke förpliktande påpekanden banken inte behöver rätta sig
som efter. I 9 § andra stycket öppnas däremot möjlighet för inspektionen att
en förelägga bankens styrelse att vidta erforderliga åtgärder om verksamheten i banken till följd av allvarliga missförhållanden i bankens ledning kan komma att bli till skada för det allmänna. Om bankstyrelsen inte rättar sig efter ett sådant föreläggande är inspektionens enda möjlighet att tillämpa 8 §
Bilaga s. 180180 Tillsyn, straff och vite
andra stycket dvs. anmälan till regeringen om förverkande av oktrojen.
I propositionen 198687:12 s. 319 om ny banklagstiftning anförs:
Liksom 7 kap. 9 § första stycket hänför sig bestämmelserna i para-
grafens andra stycke till situationer då lag eller stadgar inte kränkts och
8 § därför inte kan tillämpas. Som exempel på missförhållanden som
kunde medföra en tillämpning av ifrågavarande bestämmelse angavs i
förarbetena till lagen 1955:183 om bankrörelse bl. a. att bankbolagets
medel i oproportionerligt stor utsträckning användes för ensidigt till-
godoseende av bankbolaget närstående personers intressen under såda-
na omständigheter att fara kunde anses föreligga för att bolagets solidi-
tet skulle rubbas. Vidare nämndes att bankbolaget genom alltför vid-
sträckt kreditgivning medverkade till spridning av osund spekulation i
aktier och fastigheter NJA 1921 s. 829. En central bestämmelse i banklagstiftningen är den s. k. sundhetsparagrafen. Denna har fått sin efterföljare i nyare lagstiftning såsom FiL och FkL. 7 kap. 1 § andra stycket BRL, 11 § andra stycket FiL och 27 § andra stycket FkL har således nästintill identiska lydelser. Där stadgas att bankinspektionen, utöver vad som tidigare uttryckligen nämnts, uppmärksamt skall följa institutens verksamheter för att hålla sig underrättad om förhållanden som kan inverka på en banks eller ett bolags säkerhet eller i övrigt är av betydelse för en sund utveckling av bank-, finansierings- och fondkommissionsverksamheterna. l KAL används inte begreppet sund utveckling men väl att inspektionen skall följa kreditaktiebolagets verksamhet i den mån så erfordras för kännedom om de förhållanden, som kan inverka på bolagets säkerhet.
I FiL och FkL föreligger ett klart samband mellan sundhetsparagrafema och bankinspektionens möjlighet att i särskilt beslut rikta kritik mot institut i syfte att upprätthålla en sund utveckling av verksamheten. Inspektionen får enligt FiL meddela finansbolag skriftlig erinran, om inspektionen anser det påkallat för att avhjälpa allvarligt missförhållande i bolagets finansieringsveksamhet eller för att annars säkerställa en sund utveckling av denna. l FkL föreskrivs att inspektionen får meddela fondkommissionsbolag skriftlig erinran bl. a. för det fall förhållande föreligger som menligt inverkar på bolagets säkerhet eller motverkar en sund utveckling av fondkommissionsverksamheten. Ett viktigt komplement till beslut om skriftlig erinran är i detta sammanhang möjligheten att förena beslutet med föreläggande om rättelse.
I BRL och KAL saknas ett motsvarande uttryckligt samband mellan sundhetsparagrafema och inspektionens ingripandemöjligheter. Den möjlighet som inspektionen i första hand har att reagera mot osund utveckling i dessa institut är som tidigare nämnts rätten att meddela erinringar enligt 7 kap. 9 §första stycket BRL och 7 § andra stycket KAL. Dessa erinringar är inte bindande och resulterar nödvändigtvis inte i att institutet vidtar några åtgärder för att ändra den verksamhet som enligt inspektionen är osund. För att inspektionen skall kunna med kraft och bindande verkan reagera mot osund verksamhet krävs enligt 7 kap. 9§ andra stycket BRL att
Bilaga s. 181sou 1988:29 Tillsyn, straff och vite 181
allvarliga missförhållanden finns i bankens ledning och att detta kan skada allmänheten samt att rättelse vidtagits. Då kan inspektionen göra anmälan till regeringen. Detta är den enda möjligheten som i dag finns för inspektionen att komma tillrätta med osund utveckling av bankverksamheten i den mån denna alltså inte strider mot lag eller författning.
Kommittén har funnit att behov föreligger att inspektionens befogenheter klarläggs och att de nu vagt formulerade bestämmelserna omarbetas. Därmed är inte sagt att befogenheterna behöver vidgas jämfört med dag.i Även om inspektionens maktbefogenheter har varit något oklara och sällan tilllämpats har trots detta instituten på marknaden ofta varit lyhörda för inspektionens synpunkter och efterlevt dess erinringar och rekommendationer. De senaste årens stora förändringar på kapitalmarknaden samt bankinspektionens erfarenheter i tillsynsarbetet ligger till grund för kommitténs ställningstagande att i den nya lagstiftningen tillskapa enhetliga, klargörande och reella befogenheter för inspektionen i syfte att bl. a. ingripa mot osund verksamhet.
Enligt kommitténs mening är det lämpligt att i denna del utforma reglerna i BRL och KML med FkL:s bestämmelser som förebild. Härigenom tillskapas ytterligare befogenheter som ligger mellan de icke-förpliktande erinringarna och den kraftigaste åtgärden, återkallande av tillstånd.
Mot bakgrund av det anförda föreslår kommittén att det i BRL införs en möjlighet för inspektionen att i särskilt beslut meddela skriftlig erinran och anmärkning vilket även skall kunna ske i samband med tillämpningen av sundhetsparagrafen. BRL:s nuvarande regler om erinringar bör finnas kvar men i framtiden benämnas påpekanden för att särskiljas från skriftlig erinran. Påpekande i denna form är inget särskilt beslut utan endast ett råd som inspektionen kan ge till institut i samband med tillsynens utövande.
Motsvarande bestämmelser som föreslås införda i BRL bör inarbetas i KML. Förutom återkallande av tillstånd tillskapas således följande instrument för inspektionen: skriftlig erinran, anmärkning och påpekande.
12.6.4¶Förhandsbesked
Bilaga s. 181Av de tidigare kapitlen framgår att kommittén föreslår att nya definitioner och begrepp införs i den lagstiftning som reglerar kapitalmarknaden. I 1 kap. KML behandlas sålunda de s. k. verksamhetsdefinitionerna, dvs. innebörden av begreppen finansieringsverksamhet, aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission och penningmarknadshandel. De olika instituten på kapitalmarknaden bank, kreditmarknadsbolag, fondkommis-
sionsbolag, fondhandlarbolag och försäkringsbolag definieras i 2 kap.
- KML. Vad som avsesmed bankverksamhet i BRL medan hypoteksin-
anges stitutens verksamhet behandlas i den lagstiftning som gäller för dessa institut. Ett av syftena bakom kommitténs förslag i denna del har varit att försöka skapa enkla och tydliga bestämmelser som för såväl myndigheter som allmänheten klargör innebörden av olika begrepp.
Det förekommer i dag förfrågningar hos bankinspektionen
av de mest
Bilaga s. 182182 Tillsyn, straff och vite
skilda slag. Allmänheten ställer allt högre krav på service i olika frågor och inspektionens konsumentinriktade verksamhet blir alltmer omfattande, bl. a. ökar telefonförfrågningama kraftigt. Det är även vanligt att marknadsaktörer framlägger kvalificerade frågeställningar, ex. huruvida viss verksamhet är tillståndspliktig eller ej. Denna typ av förfrågningar kommer dels från sådana fysiska och juridiska personer som avser att starta en verksamhet och dels från sådana som redan driver viss verksamhet men avser att förändra dess inriktning. Som exempel på frågeställningar kan nämnas om viss verksamhet i ett finansbolag utgör bankverksamhet eller om en interbankmäklares värdepappersförmedling skall bedömas som tillståndspliktig fondkommissionsrörelse. Trots att viss ledning står att finna i nuvarande och av kommittén modifierade definitioner samt i kommitténs motiveringar kan beträffande viss verksamhet i det konkreta fallet tvekan råda huruvida verksamheten kräver någon form av tillstånd.
Det normala förfarandet när ett bolag har för avsikt att starta en ny finansiell verksamhet eller ändra Verksamhetsinriktning som eventuellt kan kräva tillstånd av inspektionen är att bolaget initierar ett Sammanträffande med företrädare för inspektionen varvid ett förutsättningslöst samråd mellan parterna sker. Samrådet syftar till att klargöra för inspektionen den planerade verksamhetens art och omfattning samtidigt som inspektionen redovisar de eventuella krav för tillstånd som uppställs. Det vanliga är att inspektionen redan under samrådet kan uttala sig om planerad verksamhet kräver tillstånd eller ej. För det fall tillstånd krävs upprättar bolaget därefter en fullständig ansökan vilken inges till inspektionen som efter prövning meddelar beslut. Det beskrivna förloppet vari samrådet har en central betydelse är av tradition det sätt på vilket inspektionen löst även andra frågeställningar och problem. Förhållandet mellan inspektionen och marknadsaktörerna har under åren genomgående varit mycket gott delvis beroende på det sätt inspektionen valt att agera. Trots detta kan det föreligga fall då inspektionen och en aktör har skilda uppfattningar i en sakfråga. Det kan ex. vara den beskrivna situationen med nystartad rörelse där frågan gäller huruvida tillstånd krävs eller ej. Innan ett bolag investerar stora resurser i en verksamhet kan det för bolaget vara av väsentligt intresse att inspektionen avger ett formellt bindande besked i fråga om verksamhetens tillåtlighet.
Kommittén har mot bakgrund av det ovan anförda övervägt att som komplement till det i dag fungerande systemet med informella samråd
med förebild från FRL föreslå införandet av en skyldighet för bankinspek-
tionen efter ansökan meddela förhandsbesked. Vid sina överväganden
att har kommittén beaktat marknadens krav på förutsebarhet vad gäller gränsdragningen mellan tillåten och otillåten verksamhet marknadens be-
samt hov av bindande och överklagbara besked av inspektionen.
Redan i dag ankommer det i första hand på de enskilda instituten på marknaden att med stöd lagtext och motiv tolka gränsen går mellan
av var tillåten och otillåten verksamhet. Det är därvid, som tidigare nämnts, brukligt att samråd i dessafrågor förekommer mellan instituten och bankinspek-
Bilaga s. 183Tillsyn, straff och vite 183
tionen. Inspektionen har vid dylikt samråd ingen formell skyldighet eller rättighet att avge bindande utlåtande utan kan endast lämna synpunkter och rekommendationer. Dessa synpunkter är givetvis inte bindande vid en senare auktorisationsprövning. Av det nämnda framgår att det föreligger ett behov för den enskilde att kunna erhålla bindande besked i fråga om viss verksamhet är tillståndspliktig eller ej. Under arbetet i kommittén har också företrädare för instituten understrukit behovet av att bestämmelser om förhandsbesked införs i lagstiftningen. Det är även av värde för bankinspektionen att i vissa situationer kunna lämna ett sådant besked.
Med hänvisning till det anförda föreslår kommittén att det nu öppnas en möjlighet för enskilda personer och institut att efter ansökan få förhandsbesked huruvida viss verksamhet kan bedrivas utan tillstånd eller om den är tillståndspliktig. Denna rättighet bör begränsas till en krets av personer, enskilda såväl som juridiska, som har berättigat intresse i saken. Kommittén har bedömt efter samråd med inspektionen att ett relativt begränsat
— antal besked kommer att meddelas varje år. De kostnader arbetet med dessa besked åsamkar bankinspektionen skall betalas via en avgift inspektionen uttar av sökanden.
Kommittén föreslår således att det skall ankomma på bankinspektionen att lämna här avsett förhandsbesked. Om förhandsbeskedet avser ett ärende, där avgörandet är av principiell vikt, skall inspektionen i likhet med
vad som föreslagits beträffande instituts förvärv av aktier i s. k. organisationsföretag dock ha en skyldighet att hänskjuta även det till regeringen
för dess prövning. I överensstämmelse med vad som allmänt gäller skall inspektionens beslut i ärende om förhandsbesked kunna överklagas genom besvär till regeringen. Kommitténs förslag innebär bl. a. att det är bankinspektionen som i första instans meddelar förhandsbesked i frågor som rör bankdefinitionen, trots att det är regeringen som beviljar bankoktroj. Härav följer givetvis inte en rätt eller skyldighet för inspektionen att lämna besked huruvida oktroj kan påräknas. Den typen av frågor, som även innefattar en lämplighetsbedömning av sökanden, kan aldrig anhängiggöras genom begäran om förhandsbesked. En av förutsättningarna för att förhandsbesked skall meddelas skall vara att den enskilde till inspektionen ingivit en utförlig skriftlig ansökan. De av inspektionen eller, efter hänskjutande eller besvär, regeringen meddelade förhandsbeskeden bör för att undanröja missförstånd vara motiverade. Beskeden bör vara bindande för bankinspektionen men också samtidigt vägledande för myndigheter och enskilda vid bedömningen av liknande situationer. Som exempel kan detta i praktiken innebära att för det fall bankinspektionen i ett förhandsbesked har uttalat att viss verksamhet inte är bankverksamhet, inspektionen inte senare kan förelägga den berörde att upphöra med verksamheten eller förelägga honom att ansöka om oktroj. En förutsättning för att förhandsbesked skall vara bindande är givetvis att verksamheten bedrivs helt i överensstämmelse med vad som angivits i ansökan om förhandsbesked.
Kommittén är i denna del medveten om det väl fungerande samråd inspektionen i dag har och tidigare haft med såväl nya som etablerade
Bilaga s. 184184 Tillsyn, straff och vite
institut på marknaden. Detta samråd innefattande rådgivning, planering och ömsesidigt utbytande av synpunkter kommer enligt kommittén även i framtiden att i övervägande antal fall vara tillämpligt. Den möjlighet kommittén öppnar genom förslaget om förhandsbesked skall således endast ses som en sista utväg när samrådsmodellen inte fungerat.
Begreppen bankrörelse och fondkommissionsrörelse kan i dag även bli föremål för prövning av allmän domstol. Detta kan ske i samband med att åtal för olaga bank- eller fondkommissionsrörelse prövas. I avsnitt 12.6.5 behandlar kommittén komplikationen med bindande förhandsbesked och prövning av hithörande fråga i allmän domstol.
12.6.5¶Straff och vite
12.6.5.1¶Inledning
Bilaga s. 184I BRL finns ett fåtal straffbestämmelser vilka kompletteras med andra sanktionsformer. Vid allvarliga brott mot BRL aktualiseras även ansvar enligt brottsbalken eller annan lagstiftning. Här avses främst reglerna om straff för osant intygande, bedrägeri, trolöshet mot huvudman och oredlighet mot borgernärer.
BRL straffbelägger ett ringa antal överträdelser. Straff stadgas för den som uppsåtligen driver bankrörelse i Sverige utan att vara berättigad till detta och för den som för ett utländskt bankföretags räkning förestår en verksamhet som utan tillstånd drivs från ett kontor eller något fast driftställe i Sverige. Straffet är böter eller fängelse i högst ett år. Samma påföljder kan den dömas till som uppsåtligen eller av oaktsamhet meddelar oriktiga eller vilseledande uppgifter till bankinspektionen eller bryter mot skyldigheten att föra aktiebok eller medlemsförteckning. Straffsanktioner finns för styrelseledamot i syfte bl. a. att skapa garantier för att samtliga styrelseledamöter och vid förfall för ledamot dennes suppleant bereds möjlighet att
- delta i styrelsearbetet. Slutligen kan till böter den dömas som utan att äga rätt till det uppsåtligen eller av oaktsamhet använder ordet bank i sin firma eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelse.
Den som driver fondkommissionsrörelse utan tillstånd döms till böter eller fängelse i högst ett år. Straffbestämmelser finns i FkL med motsvarande innehåll som i BRL.
När det gäller kreditaktiebolag och ñnansbolag stadgas att den som lämnar oriktig upplysning till bankinspektionen kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år.
Vid sidan av straffbestämmelser finns i olika lagar regler om viten. Bankinspektionen kan i samband med föreläggande och förbud utsätta vite och i vissa fall även pröva frågan om utdömande av vite. Den 1 juli 1985 trädde lagen 1985:206 om viten i kraft. Lagen är tillämplig på viten som enligt lag eller annan författning får föreläggas av myndigheter men tilllämpas inte i den mån annat följer av vad som är särskilt föreskrivet ex. i BRL och FkL.
Bilaga s. 185Tillsyn, straff och vite 185
Genom en ändring i FRL som trädde i kraft den 1 juli 1985 har straffbestämmelsen om olaga försäkringsrörelse upphävts. I samband härmed infördes en möjlighet för den enskilde att erhålla förhandsbesked huvudvida en viss verksamhet är att bedöma som försäkringsrörelse. Vidare ersattes den straffrättsliga påföljden med ett vitesförfarande. Till följd härav är det enligt den nya lagstiftningen inte straffbart att bedriva försäkringsrörelse utan koncession.
I propositionen 198687:12 om ny banklagstiftning diskuterades frågan om avkriminalisering med förebild från FRL. Bl. med hänsyn till att BRL
a. till skillnad mot FRL innehåller definition på den rörelse lagen
en som reglerar stannade departementschefen för att behålla straffstadgandet.
12.6.5.2 Förslag
Kommittén har inte funnit skäl att förändra de nu gällande straff och vitesbestämmelserna. Till följd av förslaget om införande av auktorisationskrav för finans och kreditaktiebolag kreditmarknadsbolag skall i KML tillskapas en straffbestämmelse för den som uppsåtligen driver finansieringsverksamhet utan tillstånd där sådant krävs. Straffet skall motsvara reglerna i BRL och FkL, dvs. böter eller fängelse i högst ett år.
En fråga som kommittén övervägt är möjligheten att ersätta straffbestämmelserna med vitesföreläggande för den som utan tillstånd driver bankverksamhet eller annan tillståndspliktig rörelse. Frågeställningen har nära samband med kommitténs förslag att bankinspektionen i bindande förhandsbesked skall uttala sig om vilken verksamhet som är tillståndspliktig.
Denna lösning finns som ovan nämnts i FRL. I förarbetena till denna lag angavs skälen härtill vara ett behov av att förenkla sanktionssystemet och möjliggöra snabbare ingripanden. Dessutom ansågs en rättsosäkerhet föreligga genom att olika myndigheter såsom ex. regeringen, försäkringsinspektionen och allmän domstol, vid sina tolkningar av begreppet försäkringsrörelse kunde komma till skilda uppfattningar.
Enligt kommitténs förslag om förhandsbesked öppnas en möjlighet för den enskilde som önskar starta en verksamhet att få bindande besked huruvida en viss typ av verksamhet kräver tillstånd. Härigenom kan rättsosäkerheten nästintill elimineras. För det fall tillståndspliktig verksamhet bedrivs utan tillstånd straffas i dag överträdaren med böter eller fängelse. Enligt en allmän princip, som kommit till uttryck i 9 kap. 8 § rättegångsbalken, får vite inte föreläggas, då straff är utsatt. Undantag från denna princip förekommer i vissa författningar, ex. firmalagen 1974:156. Det kan noteras att i de fall möjlighet till vitesförbud tillskapats trots uttrycklig straffregel bestämmelserna konstruerats så att straff aldrig kan komma i fråga för handling som omfattas av vitesförbudet. Genom att som i FRL ta bort straffsanktionen och ersätta den med vite kan aldrig en överträdelse straffas utan enda möjligheten att komma till rätta med ett missförhållande blir ett föreläggande från försäkringsinspektionen till den enskilde att denne vid vite skall upphöra med verksamheten och först om så sker, upp-
Bilaga s. 186186 Tillsyn, straff och vite sou 1988:29
kommer frågan om vitet skall utdömas. Enligt kommitténs mening är detta av skäl som närmare redovisas i det följande inte en tillfredsställande lösning som bör införas i BRL eller KML.
Kommittén är också av den uppfattningen att det i praktiken inte torde vara något problem att bankinspektionen eller regeringen kan meddela bindande förhandsbesked samtidigt som allmän domstol vid åtal för
ex. olaga bankrörelse prövar bankdefinitionen. Den i förarbetena till FRL åberopade rättsosäkerheten i ett system där flera myndigheter prövar samma rekvisit och kan komma till olika uppfattning är inte av reellt slag på nu aktuella rättsomrâden. Exempel på den otillfredsställande situationen att myndigheter gör olika bedömningar och att detta drabbar den enskilde, är att bankinspektionen i förhandsbesked meddelat att viss bestämd verksamhet inte är tillståndspliktig samtidigt som en åklagare har motsatt uppfattning och väcker åtal för brott mot tillståndspliktig aktivitet. De brott det kan bli fråga om är s. k. uppsåtsbrott. Exemplet är hypotetisktoch det är än mer osannolikt att en domstol skulle bifalla ett dylikt ansvarsyrkande när inspektionen uttalat att tillstånd för verksamheten inte krävs. Något uppsåt torde inte anses föreligga. Om däremot inspektionen meddelat att aktuell verksamhet kräver tillstånd men verksamheten trots detta drivs vidare kan det aldrig hävdas att det föreligger någon rättsosäkerhet när saken eventuellt prövas i en efterkommande rättegång. Det troliga är att den enskilde döms och för det fall domstolen gör en annan bedömning än inspektionen och frikänner den åtalade, är det för denne endast positivt. Kommittén har även övervägt argumentet att ett systern med vite är effektivare än straff och möjliggör snabbare ingripanden men har gjort den bedömningen att de befogenheter inspektionen får genom kommitténs förslag i övrigt väl tillgodoser dessa krav samtidigt som det finns uppenbara nackdelar med ett system utan straffsanktioner.
Mot bakgrund härav anser kommittén sålunda att straff alltjämt bör vara den sanktionsform som skall tillämpas på dem som bedriver otillåten verksamhet. Utöver tidigare nämnda argument bör påpekas att risken att ådömas fängelse generellt torde avhålla från överträdelse i större mån än vite. Dessutom finns i dag möjligheter att straffrättsligt kombinera fängelse och böter med andra sanktioner bl. a. företagsbot, näringsförbud och rådgivningsförbud. En kortfattad redogörelse härför lämnas i nästkommande avsnitt.
12.6.6¶Andra sanktioner
Bilaga s. 186m.m.
12.6.6.1¶Inledning
Bilaga s. 186Kommittén har vid översynen av bankinspektionens roll och uppgifter kommit till ställningstagandet att det för alla allmänheten, aktörerna,
parter samhället och inspektionen är motiverat att inspektionens befogenheter
utökas och att resurser ställs till dess förfogande så att ett effektivt till-
Bilaga s. 187Tillsyn, straff och vite 187
synsarbete kan bedrivas. Utöver de maktbefogenheter och ingripandemöjligheter som tillkommer inspektionen finns det bakomliggande straffrättsliga systemet där samhället ytterst genom sanktioner reagerar mot handlingar som anses straffvärda. I detta avsnitt lämnas inte någon redovisning över traditionell strafflagstiftning som kan aktualiseras gentemot de institut och personer inspektionen har tillsyn över utan avsikten är att redovisa en del åtgärder som på senare år vidtagits för att markera den vikt det allmänna lägger vid att finansiella verksamheter bedrivs seriöst. Avsnittet avslutas med en sammanfattning av en rapport från riksskatteverket som kommittén i annat sammanhang yttrat sig över.
12.6.6.2¶Företagsbot
Bilaga s. 187Den 1juli 1986 infördes i 36 kap. brottsbalken bestämmelser om företagsbot. Lagstiftningen utgör ett resultat av diskussionen om behovet av nya effektiva straffrättsliga sanktioner mot lagöverträdelser som äger rum inom ramen för företagsverksamhet och frågan om man i Sverige bör införa någon form av straffrättsligt ansvar för juridiska personer. Bakgrunden till införandet av företagsbot var att den straffrättsliga ordningen företedde betydande brister såvitt avsåg möjligheten att ingripa mot brott som begås i utövningen av företags verksamhet. Vad som åsyftades var brister i tre hänseenden. För det första ansågsde brottspâföljder som ådömdes enskilda befattningshavare i företag många gånger inte stå i rimlig proportion till de ekonomiska eller andra intressen som berörs eller till de skador som en brottslig handling kan åstadkomma. För det andra ansågs det otillräckligt med en ordning som gentemot företag enbart medger konfiskation av värdet av de ekonomiska fördelar som ett brott gett upphov till och för det tredje fanns ett behov av en ekonomisk kännbar reaktion mot företag även i fall där brotten är sådana att varning över huvud taget inte kan bli aktuell.
Företagsboten är konstruerad som en särskild rättsverkan av brott, dvs. en första förutsättning för att sanktionen skall komma i fråga är att det förekommit en överträdelse av en straffbestämmelse. Av företagsbotens karaktär av företagssanktion följer vidare att överträdelsen skall ha ägt rum i utövningen av en näringsidkares verksamhet. Ytterligare förutsättning för företagsbot är att brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars är av allvarligt slag samt att näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Näringsidkaren kan inte åläggas företagsbot om brottet varit riktat mot näringsidkaren själv. Det är fråga om fall där näringsidkaren som regel intar ställning som målsägande i brottmålet. Som exempel nämns det fallet att anställda begår stöld eller bedrägeri mot näringsidkaren. Vidare kan näringsidkare undgå bot om det skulle anses vara uppenbart obilligt. Exempelvis kan nämnas det fallet att brottet är av den arten att det inte rimligen kan krävas av företagsledningen att man vidtagit åtgärder för att förebygga det, ex. på grund av att det varit omöjligt att förutse. Ett annat exempel är när det blir fråga om brott
Bilaga s. 188188 Tillsyn, straff och vite
som visserligen är begångna i näringsverksamhet men där brottet ändå är av den arten att det inte finns någon naturlig koppling mellan brottet som sådant och denna verksamhet.
Företagsboten bestäms direkt i pengar till maximalt tre milj.kr. Minimibeloppet är 10 000 kr. l konkreta fall skall företagsboten bestämmas med hänsyn tagen till alla omständigheter i målet. Brottslighetens art och omfattning samt brottslighetens förhållande till näringsverksamheten bör tjäna som utgångspunkt för bedömningarna. Boten får jämkas eller efterges, om det finns särskilda skäl för en sådan åtgärd.
12.6.6.3¶Rådgivningsförbud
Bilaga s. 188Som ett komplement till de straffrättsliga medverkansreglerna som finns i brottsbalken infördes den 1 juli 1985 efter förslag av kommissionen mot ekonomisk brottslighet lagen 1985:354 om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall m.m. Det speciella för rådgivningsverksamhet är att en rådgivare biträder någon. Den riktar sig alltså utåt mot allmänheten. När
en rådgivare begår brott i sin verksamhet blir det ofta fråga om medhjälp till annans brottsliga gärning. Huvudregeln vid medverkan till brott är att varje medverkande är självständigt ansvarig och skall straffas. I brottsbalken 23 kap. 4 § uttrycks det så att straffbar är inte bara den som utfört gärningen utan också den som främjat den med råd eller dåd, dvs. med psykiska eller fysiska medel.
I lagen avses med rådgivningsverksamhet en verksamhet där någon yrkesmässigt går andra tillhanda med råd eller annat biträde i juridiska eller ekonomiska angelägenheter. Ett av syftena med 1985 års lag är att komma tillrätta med olika former av oseriös rådgivning. En möjlighet hade varit att utvidga och förändra de allmänna straffrättsliga medverkansreglerna. I stället har lagstiftaren funnit lämpligt att i en särskild lag kriminalisera yrkesmässig rådgivningsverksamhet som främjar straffbelagd gärning. Den som i sin verksamhet av grov oaktsamhet gör sig skyldig till detta skall dömas för vårdslös rådgivning till böter eller fängelse i högst två år. I ringa fall skall ansvar inte ådömas.
Jämte straffregeln avseende vårdslös rådgivning är möjligheten att meddela förbud att utöva rådgivningsverksamhet den viktigaste nyheten i lagen. Förbud får meddelas den som i sin rådgivningsverksamhet gjort sig skyldig till brott som inte är ringa. Alla slags juridiska och ekonomiska rådgivare
även sådana som står under bankinspektionens tillsyn omfattas be-
- av stämmelserna. Förbudet får meddelas för en tid av högst fem år men kan om det överträds förlängas.
12.6.6.4 Riksskatteverkets rapport 1985:8
Riksskatteverket RSV konstaterade i det löpande arbetet att det förelåg ett behov av en inventering av vissa transaktioner som förekommer på kreditmarknaden. Mot den bakgrunden beslutade RSV att utarbeta en
Bilaga s. 189Tillsyn, straff och vite
rapport om leasing som under senare år blivit alltmer vanlig på kreditmarknaden. Rapporten beskriver ett antal avtalskonstruktioner och behandlar Skatteregler och rättsfrågor främst utifrån skatteförvaltningens erfarenheter. RSV anser i rapporten att det finns risk för att leasingverksamheten utvecklas i sådan riktning att alltfler inblandade endast, eller huvudsakligen, åsyftar att skaffa sig skattekrediter, möjligheter att undgå skatt eller på annat sätt otillbörligt utnyttja olika regler området. Avsikten med rapporten var att klargöra behovet av åtgärder och anvisa möjligheter för att motverka skatteflyktsmotivens inverkan på leasingverksamhetens utveckling.
I rapporten hänvisas inledningsvis till utredningen Kreditgivning och ekonomisk brottslighet av kommissionen mot ekonomisk brottslighet vari konstateras att brottslig och icke-seriös verksamhet i stor utsträckning finansieras genom den kreditgivning som passerar banker och andra finansinstitut på den reglerade kreditmarknaden. Vidare omnämns i rapporten att det i kreditmarknadskommitténs direktiv sägsatt det är ett viktigt samhällsintresse att instituten på kreditmarknaden har förmåga att snabbt anpassa sig till ändrade förhållanden och att de besitter erforderlig kreativitet för att möta olika kundkategoriers skiftande behov. RSV anför i rapporten att det torde vara en balansgång mellan å ena sidan samhällets kontrollmöjligheter i stort och å andra sidan förutsättningarna för en positiv ekonomisk utveckling.
I övervägandekapitlet under rubriken Närmare om tillsyn m.m. redovisar RSV något om förarbetena till finansbolagslagen för att därefter under rubriken Utvidgning av bankinspektionens kompetensområde konstatera bl. a. att det får anses vara en brist i regelsystemet att iakttagandet av allmänintresset i olika avseenden inte uttryckligen, varken i lag eller motiv, angivits som en förutsättning vare sig för tillåtelsen att bedriva finansieringsverksamhet eller som en väsentlig grund för tillsynens inriktning. Därefter följer en redogörelse för leasingverksamhetens utveckling och avsnittet avslutas med följande slutsatser:
En ökad styrning av marknaden synes påkallad. Detta förutsätter en
lagstiftning som skärper tillsynen och kontrollen av verksamheten och
därvid starkare betonar samhällsintresset, men som också fångar upp
alla yrkesmässigt bedrivna finansieringsverksamheter. Fråga uppkom-
mer emellertid om man inte med en strikt tillämpning av nu gällande
finansbolagslag redan i dag skulle kunna fånga upp en stor del av de
företag som bedriver finansiell verksamhet, ex. den som vissa pro-
duktionsdrivande företag bedriver. Andra väsentliga förutsättningar för
en ökad styrning av marknaden torde bl. a. vara dels ett annat kriterium än tio milj. kr. i nettovärde av tillgångarna för att ställas under tillsyn
eller någon form av auktorisation av alla som bedriver yrkesmässig
finansieringsverksamhet. Det anförda skulle öppna möjligheter för ett
vidgat samarbete mellan skattemyndigheterna och tillsynsorganet, dvs.
bankinspektionen. Om man ex. i samband med revisioner eller andra
skattekontroller observerar oegentligheter eller i vart fall tveksamheter i
olika förfaranden som beskrivs i denna rapport, borde ärendet under-
ställas bankinspektionen för synpunkter eller eventuella åtgärder.
Bilaga s. 190190 Tillsyn, straff och vite
Kreditmarknadskommittén har haft RSV:s rapport på remiss och i kommitténs yttrande angavs att kommittén i sitt kommande betänkande avsåg att beakta rapportens frågeställningar. I betänkandet tas rapportens frågeställningar framför allt i de avsnitt upp där auktorisation av institut på kreditmarknaden och diskussionerna om kreditmarknadsbolagens s. k. frizoner behandlas. I samband med redovisningen av grunderna för den föreslagna principen auktorisation för all om yrkesmässigt bedriven finansieringsverksamhet fastslår kommittén vikten av att garantier tillskapas så att samhällsintresset beaktas i verksamheten. Kommittén har betonat att det är förutsättning att ett kreditmarknadsen bolag som erhållit tillstånd inte bryter mot KML, ABL eller lagstiftannan ning. Det kan gälla skattelagstiftning, konsumentlagstiftning, kreditpolitisk lagstiftning eller valutalagstiftning. Det bör därvid eftersträvas att bankinspektionens tillståndsprövning och tillsyn blir en rimlig garanti för att andra väsentliga samhällsintressen inte motverkas. Kommittén finner det även naturligt att bankinspektionen, i enlighet med vad rapporten förordar, i större utsträckning än för närvarande underställs ärenden från andra myndigheterna för synpunkter och förfrågningar i fall där specialistkompetensen inom inspektionen kan utnyttjas andra myndigheter. Detta öppnar av nya vägar för samarbete. Kommittén instämmer således i allt väsentligt i rapportens huvuddrag.
Resursfrågan
12.6.7.1¶Inledning
Bilaga s. 190Bankinspektionen har sedan länge haft en mycket viktig funktion på den svenska kreditmarknaden. Som övergripande mål för verksamheten gäller att inspektionen skall se till att laglighet, säkerhet och sundhet råder inom tillsynsområdet, samt främja en ändamålsenlig struktur och inriktning på kredit- och värdepappersmarknadema. Inspektionens arbetsuppgifter har ökat i takt med de finansiella marknadernas utveckling och i dag har inspektionen ålagts ett flertal nya och arbetskrävande uppgifter. Utöver dessa innebär kommitténs förslag att ytterligare väsentliga arbetsuppgifter kommer att åläggas inspektionen. Dessa kommer att påverka inspektionens framtida tillsynsarbete. Nedan följer en kort uppräkning av några av de förslag kommittén framlägger vilka i betydande grad inverkar på det framtida arbetet: tillståndsprövningen för kreditmarknadsbolag, förhandsbesked, nya institut under tillsyn, — vidgad föreskriftsrätt, undantagsmöjlighet för näringslivsverksamhet, branschorganisationernas finansiella aktiviteter, fondkommissionäremas etikhandbok samt flertal dispensprövningar. -
Bilaga s. 191Tillsyn, straff och vite 191
En av kommitténs grundtankar, att skapa en mer flexibel lagstiftning än den i dag gällande, har bl. a. lett till att tillsynsmyndigheten föreslås få vidgade befogenheter men samtidigt bli ålagd nya skyldigheter och arbetsuppgifter. En av de principiellt viktigaste nyheterna är att bankinspektionen i större utsträckning än för närvarande skall svara för gränsdragningarna i olika avseenden. Det kan gälla att avgöra vad som faller inom ramen för bankverksamhet, finansieringsverksamhet eller vad som är tillåtliga aktiviteter för fondkommissionsbolagen. Kommittén har i denna del föreslagit nya definitioner som innebär att allt som faller inom en relativt vitt hållen definition blir tillåtlig verksamhet. Vissa i lag uttryckta förbud bidrar till att konkretisera gränsdragningen. Vidare görs uttalanden i förarbetena till lagstiftningen, som tjänar till ledning för tolkning av olika begrepp. Det sagda innebär att de nuvarande definitionerna, där allt annat än uppräknad verksamhet är förbjuden, försvinner. Gränsdragningen blir därför i många och viktiga avseenden en fråga för bankinspektionen efter samråd med berörda institut och branschorganisationer. Bankinspektionens arbete med utredningar samt överläggningar med intressenter och beslutsfattare kommer att öka, vilket ställer krav på vidgade resurser.
12.6.7.2 Institutens bidrag
Varje institut kapitalmarknaden som står under tillsyn av bankinspektionen skall årligen utge ett bidrag för att täcka kostnaderna för inspektionens organisation och verksamhet. Bestämmelser härom finns dels i de olika lagar som reglerar respektive institut och dels i av regeringen meddelade förordningar vari närmare regleras hur bidragen skall beräknas. I de företagskategorier som omfattar mer än en betalningsskyldig skall bidraget betalas enligt en procentschablon. Normalt beräknas bidragen på grundval av balansomslutningen. Procentsatsen är enhetlig för företagen i samma kategori. I förordningen 1975:3 om vissa kreditinstituts bidrag till bestridande av kostnaden för bankinspektionens verksamhet stadgas att inspektionen årligen före utgången av mars till varje institut skall lämna uppgift om beloppet av det bidrag som institutet skall erlägga samt att bidraget skall före utgången av april insättas på inspektionens konto. För vissa institut finns från huvudregeln avvikande bestämmelser såvitt avser tidpunkten och perioden för uppbörd. Nybildat institut skall för första kalenderåret av sin verksamhet erlägga bidraget i efterskott. Bidraget beräknas för dessa institut med hänsyn till den tid som tillsynen har krävt och fastställs med utgångspunkt i förhållandena vid utgången av det första året.
Bankinspektionens verksamhet finansieras sålunda uteslutande av de på marknaden aktiva institut som står under tillsyn. För år 1987 lämnade nedanstående institut följande bidrag för inspektionens organisation och verksamhet, tkr:
Bilaga s. 192192 Tillsyn, straff och vite
| Bankaktiebolagen | 5 965 |
| Sparbankerna | 4 505 |
| Föreningsbankerna | 1 626 |
| Kreditaktiebolagen | 3 |
| Finansbolagen | 9 688 |
| Fondkommissionsbolagen | 10 641 |
| Hypoteksinstituten | 2 |
| Fondbörsen | 250 |
| Värdepapperscentralen | 300 |
12.6.7.3¶Utvecklingen
Bilaga s. 192m.m. Bankinspektionens tillsynsområde genomgår för närvarande snabba och omfattande förändringar. Nya finansiella instrument, nya spelregler och nya aktörer är viktiga inslag i dessa förändringar.
Kapitalmarknaden har vad gäller både kreditmarknads- och värdepappersmarknadsdelen vuxit rekordartat beträffande såväl omsättning som omsättningshastighet. Avregleringar ökar konkurrensmöjligheterna och ändrar aktörernas förutsättningar. Dessa påverkas också av nya och ändrade spelregler. Under senare år har viktiga nya regler tillkommit bl. a. rörande bank, finansiella koncerner och insiderhandel. Internationaliseringen tilltar, inte bara genom att utländska banker bildar dotterbolag på den svenska marknaden, utan också genom att svenska banker, fondkommissionsbolag och finansbolag i växande omfattning etablerar sig även i utlandet. En allt intensivare värdepappershandel över gränserna är ett annat tecken på den fortgående internationaliseringen av kapitalmarknaden. Internationaliseringen beskrivs utförligare under avsnitt l2.6.7.5. Vidare inriktar sig de större marknadsaktörerna alltmer på att i sin organisation inrymma olika resultatenheter med väl avgränsade affärsområden men med stor frihet i fråga om aktiviteternas inriktning och utformning.
De nu antydda utvecklingstendenserna avreglering, internationalisering
och organisation av resultatenheter liksom det snabbt tilltagande antalet
nya finansiella instrument i förening med ständiga innovationer också på den tekniska sidan ökar riskerna och vikten av att korrekt värdera dessa. Det gäller såväl kreditrisker, likviditetsrisker och andra affärsrisker, bl. a. av politiskt slag, som ränte- och valutarisker och administrativa risker. Dessutom ökar allmänt sett även riskerna för osäkerhet och osunda inslag i utvecklingen av verksamheten.
För att inspektionen på ett tillfredsställande sätt skall kunna nå och upprätthålla målsättningen med sin verksamhet krävs ökade prestationer från inspektionens sida liksom en marknadsanpassning av inspektionens inriktning, organisation och arbetssätt, dvs. en anpassning till de förändringar inom tillsynsområdet som successivt sker beträffande instrument, spelregler och aktörer och som naturligtvis hela tiden påverkar innebörden av de i detta sammanhang kända begreppen säkerhet och sundhet.
Bilaga s. 193Tillsyn, straff och vite 193
12.6.7.4¶Bankinspektionens interna översyn
Bilaga s. 193Mot bakgrund den beskrivna utvecklingen och dess krav har bankinspekav tionen nyligen gjort intern översyn av sin verksamhet i syfte att få fram en underlag för att rationalisera, effektivisera och ompröva verksamheten. I översynen har inspektionen i avvaktan på ett flertal statliga ut- redningar kommit till den ståndpunkten att nuvarande grundorganisation bör bibehållas under de närmaste åren. Det innebär en tills vidare fortsatt huvudorganisation fördelad på tre avdelningar, allmänna, kredit- och redovisningsavdelningen, samt en administrativ byrå. Däremot fann inspektioatt när det gäller verksamheten inom de olika enheterna, ändringar nen borde genomföras i angelägenhetsgradeñng, arbetsorganisation och arbetssätt. Ökade insatser borde göras vad gäller insidersbevakningen och vissa andra avsnitt värdepappersmarknaden, tillsynen av fondkommissionärer av och finansbolag. Likaså borde metoderna för riskvärdering intensifieras och utvecklas, inte minst med tanke på de växande riskerna med engagemang utanför balansräkningen. Till de i översynen högt prioriterade arbetsuppgifterna ansågs vidare höra funktionsorienterade undersökningar av storbankers och andra större instituts lednings- och revisionsverksamhet samt penning- och kapitalmarknadsverksamhet, utlandsrörelundersökningar av och ADB-säkerhetsverksamhet. Beträffande undersökningsverksamhese ten konstaterades att denna i allmänhet borde organiseras så att det blev bättre beredskap och vidgat utrymme för sådana mera omfattande platsundersökningar, med hänsyn till oförutsedda händelser måste ske som utanför det planerade schemat och med relativt stora insatser av högt mera kvalificerad personal. Trots ett antal rationaliseringsåtgärder rörande inspektionens arbetssättbl. mera långtgående delegering av ansvar och beslutanderätt, en mer a. en flexibel bemanningsplan, fortsatt datorisering och en ökad personalforten bildning ledde översynen fram till den slutsatsen att inspektionen hade ett stort behov resursförstärkning på olika områden. av
12.6.7.5¶Internationalisering
Bilaga s. 193Under 1960-talet inleddes en tilltagande internationalisering av bankernas verksamhet. Internationaliseringen innebar en betydelsefull utveckling av den traditionella bankverksamheten. Nya finansinstitut tillskapades och på de internationella marknaderna skapades nya regler och ny teknik. Den förändrade situationen förde emellertid också med sig nya typer risker. När det gäller tillsynsfrågor innebar utvecklingen att nya och för tillsynsmyndighetema i de olika länderna dittills okända problem uppkom. För att bl. tillskapa bättre samordning av tillsynen över bankernas verka. en samhet bildades den k. 10-gruppskommittén Cooke-kommittén bestås. ende representanter för tillsynsmyndighetema ocheller centralbankema av i de olika länderna. Bankinspektionen i Sverige har en representant i kommittén. Kommitténs arbete har varit framgångsrikt och numera finns
Bilaga s. 194194 Tillsyn, straff och vite
ett välutvecklat samarbete mellan tillsynsmyndigheterna i de från banksynpunkt mest betydelsefulla länderna.
Den fortsatta internationaliseringen av kapitalmarknaden på senare år har av naturliga skäl medfört att inspektionen successivt ålagts nya och arbetskrävande uppgifter. Förutom ökat antal transaktioner över gränserna mellan institut i olika länder har i allt större utsträckning svenska institut sökt sig ut på den internationella marknaden. Den svenska marknaden har i sin tur gradvis öppnats för utländska institut. Denna utveckling torde komma att fortsätta och ytterligare ålägga inspektionen nya arbetsuppgifter som kräver ökade resurser.
Mellan bankinspektionen och de svenska institut som varit verksamma på marknaden lång tid har utvecklats ett förtroendefullt samarbete. Dessa institut har tagit för vana att på ett mycket tidigt stadium kontakta inspektionen och efterfråga dess uppfattning om ex. en tilltänkt produktutveckling eller förändrad Verksamhetsinriktning. Det är sällsynt att dessa institut driver en fråga vidare om institutet fått klart för sig att inspektionen inte delar institutets ståndpunkt.
Bankinspektionen har till kommittén framfört att detta förtroendefulla samarbete inte föreligger i samma utsträckning med nya institut på marknaden. Detta är naturligt med tanke
det snabbt ökade antal institut som tillskapats på senare år. Liknande förhållande föreligger gentemot utländska institut som etablerats på svenska marknaden. Dessa saknar ofta kunskap om svensk praxis och etik samt vidare förekommer att de inte alltid i sitt hemland av tradition har liknande förtroendefulla samarbete med tillsynsmyndigheten som de svenska instituten har med bankinspektionen.
Dessa omständigheter som sammanhänger med internationaliserngen, har medfört och kommer framgent alltmer att medföra, att ökade resurser måste ställas till bankinspektionens förfogande för att inspektionen skall ha möjlighet att följa utvecklingen på detta område. Vidare är vid en internationell jämförelse de resurser som står till bankinspektionens förfogande mycket begränsade.
12.6.7.6 Förslag
Av de föregående avsnitten framgår att bankinspektionens tillsynsonråde och tillsynsuppgifter under senare år väsentligen utvidgats. Kreditnarknaden, aktiemarknaden och penningmarknaden har under 1980-talet varit föremål för snabb utveckling. Även antalet tillsynsobjekt har ökat kraf-
en tigt. Exempelvis fanns per den 31 december 1986 26 svenska och utandsägda affärsbanker, 119 sparbanker, 12 föreningsbanker, 230 finansbolzg och 22 fondkommissionsbolag. Denna utveckling tillsammans med den bskrivna internationaliseringen har lagt en ökad arbetsbörda på inspektionen.
Till belysning av expansionen inom tillsynsområdet och av inspektionens ökade arbetsuppgifter och resursbehov kan följande jämförelse göras. Under den senaste tioårsperioden har den sammanlagda totala balansonslut-
Bilaga s. 195Tillsyn, straff och vite 195
ningen för de institut som står under bankinspektionens tillsyn, ökat med 85 °o fasta priser, dvs. i det närmaste fördubblats medan antalet anställda vid inspektionen i stort sett varit oförändrat under samma period. Beräknat i fasta priser har inspektionens kostnader under perioden t.0.m. minskat med fem procent. Jämförelsen blir än mer slående om man utöver balansomslutningens tillväxt också beaktar den omfattande verksamhet som under senare år växt upp vid sidan av balansräkningen.
I avsnitt 12.6.7.1 har några av bankinspektionens viktigaste föreslagna nya tillsynsuppgifter i fråga om kapitalmarknaden uppräknats. Härav framgår att kommitténs förslag i olika avseenden väsentligen påverkar inspektionens framtida arbete. Mot bakgrund av att tillgängliga resurser i dag är hårt ansträngda är det enligt kommitténs uppfattning omöjligt för inspektionen att i framtiden utan kraftigt ökade resurser fullgöra de uppgifter som kommer att vila på inspektionen. Kommittén förutsätter att tillsynsbidragen från instituten höjs till en nivå som skapar förutsättningar för en betydande resursförstärkning så att en effektiv tillsyn kan utövas. Höjningen bör i första hand fördelas på de institutkategorier som förorsakar inspektionen mest arbete. Resursförstärkning är även angelägen för att inspektionen skall ges möjlighet verka så att statens, näringslivets och allmänhetens liksom utländska intressenters förtroende för den svenska kapitalmarknaden och dess aktörer upprätthålls. Den föreslagna resursförstärkningen bör genomföras så snart som möjligt. Detta är ett krav som under senare tid framställts offentligt såväl från myndigheter som från representanter för instituten och marknaden. Att beakta i detta sammanhang är som tidigare nämnts att inspektionens verksamhet uteslutande finansieras med tillsynsbidrag från instituten. Kommittén har inte funnit det vara dess uppgift att i detalj föreslå förändringar i ex. personalorganisationens utbyggnad och beräkningen av tillsynsavgifterna utan har i detta avsnitt stannat vid att på olika sätt peka bankinspektionens aktuella och tillkommande behov av resursförstärkning.
Bilaga s. 197sou 1988:29 197
13 Specialmotivering
13.1 till
Bilaga s. 197Förslaget kapitalmarknadslag 1989:000
1 kap. Definitioner
Kreditmarknadskommitténs förslag till ny reglering av kapitalmarknaden innebär att olika verksamheter i största möjliga utsträckning skall träffas av regler oavsett i vilken institutionell form verksamheten bedrivs. samma Reglerna är därför inte som de nuvarande i första hand inriktade på instituten utan de i stället att träffa verksamheter. I förevarande kapitel avser definieras därför de olika verksamheter som kommittén behandlar i KML: finansieringsverksamhet, aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission och penningmarknadshandel. Av skäl som utvecklas i den allmänna motiveringen, kapitel föreslår kommittén nu ingen definition av aktiemarknadshandel, kommittén tänker sig att en sådan definition i men sinom tid skall komplettera detta kapitel.
I§ Med finansieringsverksamhet avses i denna lag, med de undantag som i andra stycket, yrkesmässigt utövad verksamhet som har till ändaanges mål att lämna kredit eller ställa garanti för kredit eller på annat sätt medverka till finansiering. Förvärv fondpapper eller förmedling av kredit till annan än konsuav ment är inte finansieringsverksamhet enligt denna lag. Kommitténs förslag till och mera generell definition av finanseringsny verksamhet har motiverats i avsnitt 8.3.1. Nu behöver endast påpekas att medverkan till finansiering enligt förslaget kommer att innefatta kreditförmedling och k. fastighetsleasingfastighetsrenting. På grund av undantas. get i andra stycket kommer annan kreditförrnedling än sådan som avser undantagen från lagens tillämpningsområde. konsument att vara Det är inte kommitténs avsikt att den kreditgivning som ligger i insättning i bank skall omfattas av finansieringsverksamhetsdefinitionen. Bankerna och de andra intermediärerna på marknaden måste kunna fullgöra sin
Bilaga s. 198198 Specialmotivering
funktion. Lån till kreditinstitut bör alltså inte anses som finansieringsverksamhet enligt lagen. Detta har emellertid ansetts så självklart att det inte behöver utsägas i lagtext.
Ett förvärv av ett fondpapper innebär i praktiken ett lån till det företag som emitterat papperet och som alltså lånar upp på marknaden. Det är naturligt att denna typ av kreditgivning som sker genom förvärv av obligationer, företagscertifikat
och liknande värdepapper inte skall omfattas av finansieringsverksamhetsdefinitionen.
Med fondpapper avses här detsamma som i lagen 1985:517 värde-
om pappersmarknaden. Med fondpapper förstås alltså aktie, annat bevis om delaktighet i bolag, obligation, förlagsbevis och liknande skuldebrev avsett för allmän omsättning samt andel i aktiefond. Denna definition har delvis mist sin aktualitet på grund av marknadens utveckling och är i behov
av komplettering. Värdepappersbegreppet bör sålunda bl. innefatta också
a. sådana registrerade rättigheter för vilka papper inte utfärdats, men vilka är avsedda för allmän omsättning. Kompletteringen av den legala definitionen av begreppet fondpapper är dock ett arbete som ankommer på värdepapperskommittén.
Enligt förarbetena till lagen om värdepappersmarknaden utgör aktie fondpapper oavsett om aktierna är svenska eller utländska. Uttrycket annat bevis om delaktighet i bolag avses innefatta även emissionsbevis, som är en gemensam benämning för teckningsrättsbevis vid nyteckning och delbevis vid fondemission. Även depåbevis, utfärdas värde-
s. som av papperscentralen VPC för utländska aktier i bolag som fått riksbankens tillstånd till försäljning av aktierna i Sverige, avses innefattas i uttrycket. Depåbeviset gäller som rätt till ett angivet antal aktier.
Med uttrycket liknande skuldebrev avsett för allmän omsättning avses exempelvis konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning, bankcertifikat certificates of deposit dvs. sådana
- av bank utfärdade kortfristiga skuldebrev till fast ränta, som utgör en form av inlåning samt fordringsbevis utfärdade exempelvis börsregistrerade indu-
av striföretag commercial paper.
Aktiefond är enligt aktiefondslagen 1974:931 en huvudsakligen akti-
av er eller andra värdepapper bestående fond som uppkommit genom kapitaltillskott från allmänheten och som ägs den tillskjutit kapitalet. En
av som aktiefond kan således också bestå exempelvis av obligationer. Andel i sådan fond utgör enligt definitionen fondpapper.
2§
Med aktiemarknadskommission avses i denna lag yrkesmässigt utövad
verksamhet som avser handel i eget namn för annans räkning med aktie,
annat bevis om delaktighet i bolag samt andel i aktiefond. Kommittén har i den allmänna motiveringen, avsnitt 9.6.1.3, utvecklat skälen till de definitioner som föreslås för värdepappersmarknadens olika aktiviteter.
Bilaga s. 199sou 198329 Specialmotivering 199
Definitionen överensstämmer med nuvarande definition av fondkommissionsrörelse i FkL med undantag för att de s. k. penningmarknadsinstrumenten inte omfattas av denna paragraf. Kommissionshandel med sådana instrument behandlas i 3 Att aktiemarknadskommission kan förenas med hållande av handelslager i aktier följer 5 kap. 2 Som framgår
av av motiveringen till 1 § avser uttrycket annat bevis om delaktighet i bolag även emissionsbevis och depåbevis. Den här ifrågavarande definitionen skall också träffa handel med konvertibla skuldebrev, eftersom dessa är avsedda att konverteras till aktier. Även k. optionsskuldebrev att
s. avses innefattas. Det är naturligt att handeln med dessa sker på aktiemarknaden även sedan optionen är frigjord från skuldebrevet. I paragrafen har uttryckligen nämnts andel i aktiefond.
3§
Med penningmarknadskommission avses i denna lag yrkesmässigt ut-
övad verksamhet som avser handel i eget namn för annans räkning med
fondpapper, som utgör aktie eller annat bevis som åsyftas i 2 Definitionen har allmänt motiverats i avsnitt 9.6.1.3. Den har utformats efter mönster i FkLzs definition av fondkommissionsrörelse. Här behandlas alltså kommissionshandel med s. k. penningmarknadsinstrument.
4§
Med penningmarknadshandel avses i denna lag yrkesmässigt utövad
verksamhet som avser handel för egen räkning med fondpapper, som utgör aktie eller annat bevis som åsyftas i 2
Penningmarknadshandel har beskrivits i avsnitt 9.6.1.3. Avsikten är inte att träffa näringslivsföretag som placerar likviditet i penningmarknadsinstrument utan endast de professionella marknadsaktörer som uppträder som handlare på penningmarknaden. En möjlighet att undanta näringslivsföretagens likviditetshantering ges därför i 3 kap. 2 Av 3 kap. 7 § framgår att högre krav kommer att ställas på handlama än på kommissionärema när det gäller aktiekapitalet. Som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen anses penningmarknadshandel och penningmarknadskommission förenliga med varandra. Den som erhållit tillstånd att bedriva penningmarknadshandel behöver inte särskilt tillstånd för att bedriva penningmarknadskommission.
Det är också möjligt att kombinera verksamhet på penningmarknaden med aktiemarknadskommission. För att få göra detta fordras emellertid ett särskilt tillstånd för verksamheten på respektive marknad. Kommitténs lösning innebär att ett fondhandlarbolag med tillstånd att bedriva penningmarknadshandel utan särskilt tillstånd äger rätt att driva penningmarknadskommission. Bolaget kan också ges tillstånd att driva aktiemarknadskommission. Enligt 3 kap. 7 § måste aktiekapitalet för ett sådant bolag
- som innefattar en handlarfunktion vara minst 25 milj. kr.
-
Bilaga s. 200200 Specialmotivering
2 kap. Institut på kapitalmarknaden
Bilaga s. 200I§
Bank är ett företag som fått regeringens tillstånd oktroj att driva sådan
verksamhet som avsesi 2 kap. I § bankrörelselagen 1987:617.
Vissa gemensamma bestämmelser för banker finns i bankrörelselagen.
Bestämmelser om hur bank bildas och om dessorganisation m.m. finns i
bankaktiebolagslagen 1987:618, sparbankslagen 1987:619 och för-
eningsbankslagen 1987:620. Som framgått i den allmänna motiveringen avsnitt 7.1 har kommittén inte funnit det meningsfullt att utforma en bankrörelsedefinition utan ansett att de ändamålssynpunkter som borde ligga till grund för en tillfredsställande bankrörelsedefinition i stället kan tillgodoses genom tillskapande av en särskild bankdefinition, en utvidgad bankverksamhetsdefinition och införande av särskilda bestämmelser om ägarbegränsning i bank samt genom en precisering av den i 9 kap. 1 § 1 p. straffskyddade verksamheten i bank.
Förevarande paragrafs första stycke innehåller definitionen av bank. Enligt definitionen, som är heltäckande, är bank ett företag som fått regeringens tillstånd oktroj att driva sådan verksamhet som avsesi 2 kap. 1 §BRL. Av nämnda bestämmelse följer att bank skall driva en mångskiftande verksamhet som omfattar flertalet av de finansiella tjänster som efterfrågas bland allmänheten. Detta innebär emellertid inte en skyldighet för bank att ägna sig samtliga verksamhetsgrenar som är tillåtna enligt BRL. Arten och omfattningen av den verksamhet som en bank skall ägna sig åt utvecklas närmare i kommentaren till 2 kap. 1 § BRL. Bestämmelsen i förevarande stycke korresponderar med det i 1 kap. 5 § BRL stadgade förbudet för annan än bank att använda ordet bank. Detta innebär att, förutom de i sistnämnda bestämmelse uppräknade undantagen, endast de företag som erhållit vederbörligt tillstånd att driva bankverksamhet får i sin firma eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelse använda ordet bank.
I paragrafens andra stycke hänvisas till BRL:s, BAL:s, SBL:s och FBL:s bestämmelser i fråga om den rörelse som bank får bedriva, hur bank bildas och om dess organisation samt vissa andra för banker gemensamma bestämmelser.
2§
Kreditmarknadsbolag är aktiebolag som fått tillstånd enligt denna lag att
driva finansieringsverksamhet.
I den allmänna motiveringen, kapitel har kommittén beskrivit de bolag som utan att vara bank bedriver finansieringsverksamhet. Som har framgått sammanför kommittén de nuvarande finansbolagen och kreditaktiebolagen till en ny bolagsform som kommittén benämner kreditmarknadsbolag. Finansieringsverksamhet i lagens mening beskrivs i 1 kap. 1 Att viss finansieringsverksamhet kan bedrivas utan tillstånd framgår av 3 kap. 2
Rörelsereglerna för kreditmarknadsbolag återfinns i 4 kap.
Bilaga s. 201Specialmotivering 201
3§ Fondkommissionsbolag är aktiebolag fått tillstånd enligt denna lag som att driva aktiemarknadskommission eller penningmarknadskommission. Av kommitténs allmänna motivering, kapitel framgår att kommittén vill tillhandahålla företagsform för de bolag som inskränker sin verksamhet en till kommissionshandel på värdepappersmarknaden. För fondkommissionsbolag med tillstånd att bedriva aktiemarknadskommission kommer enligt 5 kap. 2 § möjlighet att hålla handelslager att finnas. Någon sådan möjligen het finns inte för kommissionärerna med tillstånd att bedriva penningmarknadskommission. Med hänsyn till arten av den verksamhet som bedrivs av fondkommissionsbolagen anser kommittén att de bör ha ett lägsta aktiekapital 10 milj. kr. Detta framgår av 3 kap. 7 På fondhandlarbolagen bör av enligt kommitténs mening ställas ett väsentligt högre krav på aktiekapital. För dessaföreslår kommittén därför ett minimikrav på 25 milj. kr. Av 3 kap. 4 § framgår att bank kan ges tillstånd att bedriva aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission och penningmarknadshandel. Det har inte ansetts erforderligt att särskilt undanta bankerna från kretsen av de aktiebolag här nämns. Det är uppenbart att bankaktiebolagen inte som avses med förevarande definition. Rörelsereglerna för fondkommissionsbolag finns i 5 kap.
4§ Fondhandlarbolag är aktiebolag som fått tillstånd enligt denna lag att driva penningmarknadshandel. Kommittén har i den allmänna motiveringen, kapitel utvecklat sin syn på handlarfunktionen på såväl penningmarknaden som aktiemarknaden. Fondhandlarbolag blir enligt paragrafen namnet på de företag som har getts tillstånd att bedriva handel för räkning på penningmarknaden med en egen möjlighet att också upprätthålla funktionen som s. k. market makers. Kommittén tänker sig att fondhandlarbolag i framtiden skall ges möjlighet att upprätthålla handlarfunktion också på aktiemarknaden. Som redan anen under 1 kap. 4 § behövs inget särskilt tillstånd till penningmarknadsgetts kommission för ett bolag erhållit tillstånd att bedriva penningmarksom nadshandel. Kommissionshandel på penningmarknaden anses vara innefattad i tillståndet till penningmarknadshandel. Som redan har framgått ställs högre krav fondhandlarbolaget än på fondkommissionsbolaget när det gäller aktiekapital. Inget hindrar att ett fondhandlarbolag genom tillstånd till aktiemarknadskommission också ges en möjlighet att vara verksamt på aktiemarknaden. Rörelsereglerna för fondhandlarbolag finns i 5 kap.
5§ Försäkringsbolag är bolag fått regeringens tillstånd koncession att som driva försäkringsrörelse. Sådant tillstånd kan endast till försäkringsges aktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag.
Bilaga s. 202202 Specialmotivering
Bestämmelser om försäkringsbolag och dess rörelse finns iförsäkringsrörelselagen I 982: 713. Paragrafen har utformats efter mönster i bankdefinitionen. Kommittén har i den allmänna motiveringen, kapitel 10, behandlat försäkringsbolagens verksamheter, såvitt de berör kommitténs arbete.
3 kap. Gemensamma bestämmelser
I detta kapitel har de regler samlats som avser att ge så stor gemensam bas som möjligt för regleringen av instituten. I syfte att uppnå en förenkling av regelsystemet har särreglerna i respektive specialkapitel gjorts så få som det över huvud taget varit möjligt. Kommittén har redan slagit fast att ingen i princip skall få verka på kapitalmarknaden utan att dessförinnan ha erhållit tillstånd. I detta kapitel ges det kravet sin legala utformning. Även de undantag föreslås från som tillståndskravet behandlas. Vidare innehåller kapitlet regler flyttats hit som från de nu existerande lagarna för kreditmarknadsinstituten, FiL, KAL och FkL.
Tillståndskravet
I§
Finansieringsverksamhet, aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission och penningmarknadshandel får med de undantag som nedan stadgas drivas endast efter tillstånd av bankinspektionen. I denna paragraf fastslås i lagtext den princip kommittén redan tidigare som utvecklat och som i fortsättningen avses gälla på den svenska kapitalmarknaden; ingen skall där kunna bedriva yrkesmässig verksamhet utan att först ha erhållit vederbörligt tillstånd. Innebörden de olika verksamheterna av har definierats i 1 kap. I 2 kap. utvecklas de olika bolagsformer, som erfordras för att bedriva de olika verksamheterna. Det har under senare år funnits en strävan att avlasta regeringskansliet från alltför många ärenden. Sålunda har bankinspektionen anförtrotts prövningen av fondkommissionstillstånd. Det finns enligt kommittén inga skäl att behandla den här förutsatta prövningen på annat sätt. Det bör därför anförtros åt inspektionen att ge samtliga de tillstånd som avsesi förevarande paragraf.
Undantag från tillståndskravet
2§ Tillstånd enligt 1 § att driva sådan verksamhet där krävs inte som avses för statlig myndighet eller den som enligt annan lag erhållit rätt att driva samma slag av verksamhet. Sådant tillstånd krävs inte heller för finansieringsverksamhet
Bilaga s. 203Specialmotivering 203
som avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster
erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företaget, eller
som
som avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster
som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av annat företag isamma
koncern eller med annat nära samband som anges i 12 § andra stycket
och medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten, eller
som tillgodoser finansieringsbehov endast inom en grupp näringsid-
kare med ekonomisk intressegemenskap och medel för verksamheten inte
anskaffas från allmänheten, eller
i de fall där nettovärdet av tillgångarna i verksamheten enligt en
fastställd balansräkning för det senaste räkenskapsåret uppgår till högst
femtio miljoner kronor och det inte finns anledning anta att värdet där-
efter har stigit över detta belopp, därvid i nettovärdet inte skall inräknas
värdet av tillgångarna i sådan finansieringsverksamhet som anges i 1-3.
Sådant tillstånd krävs inte heller för finansieringsverksamhet och pen-
ningmarknadshandel om bankinspektionen efter särskild prövning finner
att verksamheten utgör en normal likviditetsförvaltning och inte kan anses
ha ett självständigt syfte vid sidan av den huvudsakliga verksamheten.
Sådant tillstånd krävs inte heller för finansieringsverksamhet om bank-
inspektionen efter prövning som sägs i tredje stycket finner att verksam-
heten drivs utan vinstsyfte av en förening vars uppgift endast är att
tillgodose finansieringsbehov hos föreningens medlemmar.
I första stycket behandlas i och för sig tillståndspliktig verksamhet som drivs
statlig myndighet. Då förslaget till FiL behandlades av lagrådet påav pekades att begreppet finansieringsverksamhet i lagen borde ges en så begränsad betydelse, att därunder inte skulle komma att inbegripas den verksamhet som bedrivs av banker och liknande kreditinstitut och inte heller verksamhet av ifrågavarande slag, som utövas av riksbanken eller annan statlig myndighet. Lagrådet föreslog därefter ett tillägg i definitionsparagrafen enligt följande: . och som omfattas av annan lagstiftning om
.. särskild tillsyn eller utövas av statlig myndighet.
Departementschefen ville inte förorda någon ändring i fråga om definitionen av finansieringsverksamhet. Av lagrådsremissen framgick enligt hans mening klart att lagen inte var avsedd att gälla verksamhet som drivs av statliga myndigheter. Det fanns därför enligt departementschefens mening inget behov att i lagtexten närmare ange detta, eftersom förslaget ut-
av tryckligen angavs gälla endast för företag och således inte för statliga myndigheter.
Enligt kommitténs förslag finns inte längre begränsningen till begreppet företag. Den som ägnar sig åt tillståndspliktig verksamhet och inte uttryckligen undantagits omfattas av lagen. Det betyder att ex. stiftelser och organisationer omfattas till skillnad från vad som gäller enligt FiL. Att viss likviditetsförvaltning hos dessa likväl undantas framgår av tredje stycket. Kommittén har därför funnit det vara på sin plats att i lagtexten föra in ett uttryckligt undantag för statliga myndigheter. Undantaget får samma innebörd som i FiL. Det betyder att från tillämpningsområdet utesluts olika offentliga institutioner som ex. riksbanken, fonder och liknande som lämnar lån i varierande former och för särskilda ändamål.
Bilaga s. 204204 Specialmotivering
l första stycket behandlas också den som med uttryckligt stöd av annan lag erhållit rätt att bedriva rörelse som innefattar finansieringsverksamhet, aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission eller penningmarknadshandel. Det måste vara fråga om en uttrycklig rätt att bedriva viss verksamhet. Sådana regler som exempelvis finns i ABL och har till syfte att begränsa aktiebolags rätt att låna till närstående och liknande regler kan
ex. inte anses ge någon rätt att bedriva finansieringsverksamhet. Här avses ex. bankerna som enligt BRL kan ges oktroj att bedriva bankverksamhet. Bankdefinitionen behandlas i 2 kap. 1 där också en hänvisning görs till de särskilda regelverk som styr de olika bankinstituten. Undantaget gäller också för försäkringsbolagen eftersom koncessionen för försäkringsrörelse får anses innefatta också den finansieringsverksamhet som får bedrivas inom dessa bolag. Annorlunda förhåller det sig om försäkringsbolaget önskar flytta ut den finansieringsverksamhet som bolaget äger rätt att bedriva till ett särskilt bolag. I sådant fall erfordras tillstånd som för kreditmarknadsbolag i allmänhet. Andra som omfattas av undantaget är
ex. de som driver pantlånerörelse enligt lagen 1949:722 om pantlånerörelse. Dessa ges tillstånd av länsstyrelsen i det län, där rörelsen skall bedrivas. Rörelsen står också under tillsyn av länsstyrelsen.
Andra stycket 1-2 motsvaras av regler i nu gällande FiL. Leverantörsoch köpkrediterna är av stor betydelse för samhällsekonomin. Kommittén har under de allmänna övervägandena diskuterat dessa krediter. Även
om det skulle vara motiverat att förbjuda dessa av rent konsumentpolitiska hänsyn, vore detta en alltför drastisk åtgärd att ta till. KML bör därför liksom för närvarande FiL inte gälla företag med finansieringsverksamhet som avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företaget eller av annat företag i samma koncern, om medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten.
Undantaget i andra stycket 3 motsvarar också gällande rätt. Kreditmarknadskommittén har ansett att den nuvarande ordningen på detta område bör bestå.
Andra stycket 4 anger den frizon för finansieringsverksamhet som kommittén redan berört i avsnitt 8.3.2.7 där det slås fast att tillstånd i princip skall krävas för all yrkesmässig finansieringsverksamhet. Kommittén har där funnit att en avvägning mellan de olika intressena på marknaden har inneburit att finansieringsverksamhet av sådan omfattning att tillgångarna i verksamheten uppgår till högst 50 milj. kr. lämnas oreglerad, dock med undantag, som framgår av 3 att konsumentfinansiering inte ges någon frizon. Någon frizon ges heller, som framgår av samma paragraf, för företag ägda av auktoriserade institut.
Tredje stycket avser företag, stiftelser och organisationer som i sig har annat syfte än att bedriva finansieringsverksamhet. Detta undantag från tillståndskravet har med avseende på finansieringsverksamhet behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt 8.3.2.7. Det är alltså här fråga om att medge en möjlighet för likviditetshanteringen att omfatta även finansie-
Bilaga s. 205Specialmotivering 205
ringsverksamhet. Förutsättningen för undantaget är att bankinspektionen funnit att verksamheten lämpligen kan bedrivas utan tillstånd. Här skall ånyo påpekas att presumtionen i förevarande fall bör vara att verksamheten inte är självständig natur. Endast när omständigheterna pekar på att det
av är fråga självständig finansieringsrörelse skall verksamheten ställas
om en under tillsyn. Sådana omständigheter kan vara att verksamheten är relativt sett stor i förhållande till den huvudsakliga verksamheten, att den marknadsförs gentemot allmänheten samt att den har självständig ledning och
kreditprövning. Den närmare gränsdragningen får överlämnas åt egen bankinspektionen.
fondpapper undantas från finansieringsverksamhetsdefinitio-
Förvärv av
Emellertid skulle det kunna tänkas att vissa storföretags handel särskilt nen. med penningmarknadsinstrument i mycket sällsynta fall skulle kunna få en omfattning och inriktning som allvarligt skulle kunna störa de ordinarie professionella marknadsaktörernas aktiviteter och komma i strid med de krav på tillstånd och därmed följande regler om kapitalkrav m.m. som ställs på fondhandlarna enligt kommitténs strukturmodell. Bankinspektionen har därför möjlighet att undanta storföretagens likviditetshantering
getts en även när det gäller deras aktiviteter på penningmarknaden. Endast de sällsynta undantagsfall som nyss berörts bör föranleda att verksamheten tvingas till separation i särskilt bolag.
I fjärde stycket möjlighet för bankinspektionen att undanta sådana
ges en föreningar som utan vinstsyfte lånar ut pengar till sina medlemmar. Exempel på sådana föreningar är kreditkassorna inom studentkårerna eller föreningar med sparlåneverksamhet där insättama inte erhåller ränta på
i gengäld kan låna till låga kostnader. Exempel insatta medel men sistnämnda typ av förening är JAK Riksförening för ekonomisk frigörelse. Vid undantag enligt detta stycke har bankinspektionen att tillse att några konsumentintressen inte åsidosätts.
3§
Tillstånd enligt 1 § krävs alltid
för företag driver sådan verksamhet som avsesi I § och som helt
som
svensk eller utländsk bank, kreditmarknadsbolag,
eller delvis ägs av
fondkommissionsbolag, fondhandlarbolag eller dotterbolag till sådant
institut, eller
för finansieringsverksamhet riktad mot konsument och som avsesi
2 § andra stycket 1-2 och fjärde stycket.
Paragrafen behandlar två generella undantag från de i 2 § angivna undanta-
från tillståndskravet. Här slås fast att företag vari bank eller annat gen auktoriserat institut är delägare alltid skall omfattas av regleringen, för det fall de bedriver någon de tillståndspliktiga verksamheterna. Detta gäller
av alltså oavsett vilken omfattning denna verksamhet har. Förutsättningarna för bank att driva rörelse i form av dotterbolag behandlas ingående i motiven till 2 kap. 4 § BRL. Att undantag från kravet på aktiekapital kan medges för dotterbolag i en koncern framgår av 7
Bilaga s. 206206 Specialmotivering
En jämförelse med gällande rätt ger vid handen att nuvarande undantag i 2 § första stycket l FiL omfattar såväl svenskt som utländskt bankinstitut och dotterbolag till sådant institut. I kommitténs förslag har tillkommit de övriga auktoriserade instituten och dotterbolag till dessa.
Paragrafen behandlar också konsumentkreditgivningen. Kommittén har redan fastslagit att all yrkesmässig kreditgivning gentemot konsument skall stå under tillsyn och kräva tillstånd. Av detta skäl kan flertalet av de tidigare behandlade undantagen i första stycket inte gälla för sådan finansieringsverksamhet. Undantag från kravet på auktorisation för konsumentkrediter bör gälla endast för leverantörskrediter och för föreningar som drivs utan vinstsyfte och vars syfte endast är att tillgodose medlemmarnas finansieringsbehov. Bankinspektionen har att i sistnämnda fall vid beslut
om undantag från tillståndskravet tillse att konsumenters rätt inte åsidosätts i de angivna föreningarnas verksamhet.
När det gäller att bestämma begreppet finansieringsverksamhet riktad mot konsument, bör den i konsumentkreditlagen intagna definitionen på konsumentkredit passa väl. Med konsumentkredit i 1 § konsumentkreditlagen avses kredit, dvs. betalningsanstånd eller lån, är avsedd huvud-
som sakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Med konsument förstås enligt konsumentkreditlagen enskild medborgare i egenskap privatper-
av son. Termen näringsidkare skall i överensstämmelse med vad som är fallet enligt marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen och konsumentköplagen fattas i vidsträckt mening. Den omfattar varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Som en ytterligare förutsättning för konsumentkreditlagens tillämplighet i berörda
nu fall gäller emellertid att krediten erbjuds eller lämnas i denna yrkesmässiga verksamhet som dock inte behöver vara särskilt inriktad på kreditgivning.
Konsumentkreditlagen omfattar alla typer av krediter. Som nyss konstaterats bör emellertid i KML leverantörs- eller köpkrediterna inte regleras. Kreditbeloppets storlek, kredittidens längd och liknande faktorer saknar i och för sig betydelse för lagens tillämplighet. Även k. fortlöpande
s. krediter omfattas, dvs. kreditavtal enligt vilka kreditgivaren beviljar ett visst kreditutrymme som sedan får disponeras efter gottfinnande.
Med konsumentkredit förstås en kredit vare sig denna är avsedd att användas för investering av mer värdebeständig natur eller för utpräglat förbrukningsändamål. Krediten skall emellertid vara avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. På grund av detta krav faller sådana krediter till privatpersoner utanför, där krediten är avsedd att användas i samband med företagsöverlåtelse, generationsväxling i företag, kapitaltillskott till företag eller dylikt.
Sådan konsumentkredit som nu beskrivits bör således ingå i begreppet finansieringsverksamhet riktad mot konsument. Hit bör även räknas att ställa garanti för sådan kredit. Även inte leverantörskrediter och köp-
om krediter omfattas av KML, bör när det gäller refinansiering dylik kredit
av även förvärv av en fordran gentemot konsument ingå i begreppet finansie-
Bilaga s. 207Specialmotivering 207
ringsverksamhet riktad mot konsument. Ingen bör således kunna förvärva en fordran gentemot konsument, om man inte själv hade kunnat lämna krediten.
Den formella och materiella prövningen
4§
Tillstånd enligt 1 § får meddelas svenskt aktiebolag.
Tillstånd skall ges om
bolagsordningen inte strider mot denna lag eller författning,
annan
bolaget inte är olämpligt att driva verksamheten,
verksamheten kan antas inte bli till skada för väsentliga allmänna
intressen och
bolaget uppfyller de villkor som i övrigt i denna lag.
anges
Ansökan om tillstånd får göras innan bolaget har registrerats iaktiebo-
lagsregistret. Har ansökan gjorts inom sex månader från stiftelseurkun-
dens undertecknande räknas den i 2 kap. 9 § första stycket aktiebo-
lagslagen 1975:1385 föreskrivna tiden från tillståndsbeslutet.
Tillstånd att bedriva aktiemarknadskommission, penningmarknads-
kommission och penningmarknadshandelfär även meddelas svensk bank
som inte är olämplig att driva sådan verksamhet, det kan antas att
om
verksamheten inte blir till skada för väsentliga allmänna intressen. En
bank får driva dessa verksamheter och samtidigt äga fondkommissionsbolag eller fondhandlarbolag.
Paragrafen behandlar såväl de formella som de materiella reglerna för tillståndsprövningen. Paragrafen överensstämmer i stora drag med reglerna för prövning av fondkommissionstillstånd.
Enligt gällande banklag ges oktroj för bestämd tid, högst tio år. Det har inte i detta sammanhang ansetts finnas något behov av att ge tidsbegränsat tillstånd. Omprövning av givna tillstånd kan givetvis ske utan hinder att
av de lämnats att gälla tills vidare. I praktiken innebär det därför ingen skillnad om tillståndet är tidsbegränsat eller inte.
Det är naturligt att endast svenska juridiska personer skall få bedriva de verksamheter som det här är fråga om. I avsnitt 8.3.2.7 under rubriken Tillståndsprövningew har kommittén tagit ställning för att det bör
vara fråga om aktiebolag.
Tillståndsprövningen bör vara av såväl formell materiell natur. En
som formell tillståndsprövning innebär att den tillståndsbeviljande myndigheten har att konstatera huruvida vissa i lagstiftningen
preciserade krav är uppfyllda. Det kan ex. vara fråga om att formellt riktiga handlingar fogats till ansökningen, att bolagsordningen överensstämmer med lag En mate-
m.m. riell tillståndsprövning innebär att den tillståndsbeviljande myndigheten har att göra en bedömning huruvida i lagstiftningen angivna allmänna kriterier för verksamhetens innehåll och inriktning kan anses uppfyllda. Exempel sådana allmänna kriterier kan vara att den tillämnade verksamheten inte kan antas bli till skada för allmänna intressen eller den tillämnade
om rörelsen är behövlig behovsprincipen. Kommittén
har inte funnit skäl att
Bilaga s. 208208 Specialmotivering
införa någon form behovsprövning för de verksamheter det här är fråga
av om. Någon kvantitativ begränsning skall alltså inte ligga i tillståndsprövningen. Den skall i stället helt inriktas på en kvalitativ prövning. Den närmare innebörden av denna prövning skall nu behandlas.
Regeln i andra stycket 1 har sin förebild i banklagstiftningen och förekommer också i FkL. Det är angeläget att bolagsordningen granskas i tillståndsärendet. Lagstiftningen innehåller vissa tvingande regler som måste beaktas vid denna granskning. Som exempel dessa kan nämnas bolagets firma, föremålet för bolagets verksamhet, aktiekapitalets storlek och styrelsens sammansättning. Det skall därvid noteras att dessa regler inte är enhetliga för de olika typerna av bolag som omfattas av lagen.
Andra stycket 2 och 3 innehåller prövning av bolaget som blir ett
en väsentligt inslag i tillståndsprövningen. Prövningen förutsätts spänna över ett vitt område. De organisatoriska förhållanden under vilka verksamheten skall drivas bör uppmärksammas. I sakens natur ligger också att en
noga prövning skall ske av den personliga lämpligheten hos den verkställande ledningen och hos ägarna. Det måste därvid finnas förutsättningar för att verksamheten blir bedriven på ett korrekt och omdömesgillt sätt. Tillståndsmyndighetens tidigare erfarenheter av de inblandade personerna blir därvid stor vikt. Även några krav beträffande formell utbildning eller
av om motsvarande kunskaper inte skrivits in i lag bör det vara ett inslag i tillståndsprövningen att se till att verkställande ledning motsvarar högt ställda krav beträffande den personliga kompetensen. I dag gäller enligt FkL att verkställande direktören och en ytterligare ledamot av styrelsen skall ha särskild erfarenhet fondkommissionsrörelse. Även någon regel av
av om motsvarande innehåll inte föreslagits ingå i KML har någon saklig förändring alltså inte avsetts. För aktiemarknadskommission liksom för
-
verksamhet inom lagens område åvilar det tillståndsmyndigheten annan att vid auktorisationsprövningen se till att kraven sakkunskap tillgodosetts i bolaget. Det räcker emellertid inte att pröva sakkunskapen. Stort avseende måste också fästas vid att endast seriöst arbetande personer får
sig i verksamhet som samhället anser skyddsvärd. engagera
Inte endast den verkställande ledningen i bolaget bör bli föremål för prövning. Det är lika viktigt att pröva ägarnas personliga kvalifikationer. Det kan naturligtvis vålla svårigheter att grunda tillståndsprövningen på bedömning av samtliga aktieägare. Omfattningen av prövningen får givetvis bli beroende ägarstrukturen i det enskilda fallet. Ägare som ensamma
av eller tillsammans med närstående har ett bestämmande inflytande över bolaget bör därvid främst bli föremål för prövning.
Tillståndsprövningen har tillkommit bl. a. för att garantera att samhällsintresset beaktas i verksamheten. Det är en förutsättning att bolag som erhållit samhällelig auktorisation inte bryter mot lagstiftningen utanför kreditmarknadsregleringen. Det kan gälla skattelagstiftning, konsumentskyddslagstiftning, kreditpolitisk lagstiftning eller valutalagstiftning. Det bör därvid eftersträvas att tillståndsprövningen blir en garanti för att mål-
Bilaga s. 209Specialmotivering 209
sättningen inom andra väsentliga samhällsområden inte motverkas. En grund för bedömningen blir den kunskap om verkställande ledning och ägare som tillståndsmyndigheten skaffat sig. Andra stycket 4 har införts för att övriga i lagen uppställda villkor skall uppfyllas av ett bolag som ansöker om tillstånd. Det åligger tillståndsmyndigheten att förvissa sig om att så sker. Det kan här anmärkas att bankinspektionen i samband med tillståndet kan föreskriva de villkor som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet. Tillståndsprövningen förhållandena vid den tidpunkt då prövningen avser sker. Sedermera inträffade förändringar kan enligt 6 kap. 11 § föranleda att tillståndet återkallas. Om ex. sedan tillstånd getts, ägandeförhållandena ändrats så att förutsättningarna för tillstånd skulle ha brustit om de förelegat vid auktorisationstillfället, kan tillståndet återkallas med stöd av 6 kap. 11 § första stycket Tredje stycket motsvarar gällande lag och innebär att möjlighet öppnas för bankinspektionen att meddela tillstånd innan bolaget har registrerats hos patent- och registreringsverket. Fjärde stycket motsvarar i sak gällande rätt. Regeln har överflyttats från 37 § FkL.
5§ Bankinspektionen godkänner bolagets bolagsordning isamband med att tillstånd meddelas för bolaget. Till bolagsordningen skall vara fogad en plan för den tilltänkta verksamheten. Beslut ändring bolagets bolagsordning skall bankinom av prövas av spektionen och får registreras innan det har godkänts av inspektionen. Första stycket, som återfinns i FkL, har sin förebild i banklagstiftningen. Motsvarande regel finns också FiL och KAL.i Den tillhör de regler som bör gälla samtliga de bolag som omfattas av KML. ledning vid tillståndsprövningen har också, efter förebild i För att ge en banklagarna, föreskrivits att en verksamhetsplan skall fogas till ansökan om tillstånd. I dessa lagar BAL, SBL och FBL stadgas sålunda att bank till ansökan om oktroj skall foga en verksamhetsplan. Enligt bankrörelseförordningen skall en sådan plan innehålla: en beskrivning av den tilltänkta verksamheten, . en redogörelse för bankens organisation, . uppgift om bankens verksamhetsområde, . en analys av det förväntade kapitalkravet fördelat på olika riskklasser, . en prognos över det förväntade utfallet under det inledande skedet, . de uppgifter i övrigt som bankinspektionen bestämmer. . När det gäller att avgöra frågan om tillstånd för ett bolag enligt KML synes samtliga de uppgifter relevanta som krävs av en banks verksamhetsplan. För kreditmarknadsbolagen är det därvid, mot bakgrund av diskussionen i bl. a. avsnitt 8.3.4, nödvändigt att vid beskrivningen av den tilltänkta verksam-
Bilaga s. 210210 Specialmotivering
heten det anges hur upplåningen avses ske och vilka säkerhetskrav som skall gälla i verksamheten. Dessa uppgifter skall också framgå av bolagsordningen.
Enligt andra stycket skall beslut om ändring av bolagsordningen prövas av bankinspektionen och får inte registreras innan det har godkänts av inspektionen. Sådana beslut bör alltså fattas av bolagsstämman med uttryckligt förbehåll för bankinspektionens godkännande.
6§ För kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag och fondhandlarbo-
lag gäller vad som ärföreskrivet om aktiebolag i allmänhet om inte annat
följer av denna lag. Denna regel motsvaras i gällande rätt av bestämmelser i såväl FkL som FiL. Det är naturligt att ABL blir subsidiär också i förhållande till denna lag. Detta bör gälla alla de bolag som omfattas av lagen.
7§
Aktiekapitalet skall uppgå till ett med hänsyn till arten och omfattningen
av bolagets verksamhet lämpligt belopp. Detta får dock aldrig understiga
för kreditmarknadsbolag och fondkommissionsbolag tio miljoner
kronor och
för fondhandlarbolag tjugofem miljoner kronor.
Ingår bolag som avsesiförsta stycket som dotterbolag i en koncern kan
bankinspektionen om synnerliga skäl föreligger medge ett lägre aktiekapital.
De bolag som erhållit tillstånd att uppträda på kapitalmarknaden skall ha hög status. I avsnitt 8.3.2.7 har kommittén behandlat aktiekapitalets storlek för kreditmarknadsbolagens vidkommande.
FkL föreskriver idag ett så lågt minsta aktiekapital som 500 000 kr. Flertalet fondkommissionsbolag har ett aktiekapital som väsentligt överstiger detta belopp. Enligt kommitténs uppfattning bör nivån flyttas upp så att den bättre stämmer överens med rådande förhållanden. I samma riktning talar också att dessa bolag av stabilitetsskäl bör arbeta med ett betydligt högre grundkapital än det nu lagfästa minimikravet. För aktiemarknadskommission som motsvarar den nuvarande fondkommissionsrörelsen
-
skall aktiekapitalet vara minst 10 milj. kr. För fondhandlarbolagen, som upprätthåller handlarfunktionen på penningmarknaden, måste aktiekapitalet vara minst 25 milj. kr.
I andra stycket har bankinspektionen getts en möjlighet att dispensera från de angivna kraven minsta aktiekapital. För dispens krävs att synnerliga skäl föreligger. Ett sådant skäl kan vara att ett mindre bolag införlivas i en koncern för att åstadkomma en strukturrationalisering av marknaden. Dispensen bör vara tidsbegränsad.
Bilaga s. 211Specialmotivering 211
8§
Bolagets firma skall innehålla ordet kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag respektive fondhandlarbolag. Ingen annan får isin firma eller i övrigt vid beteckning affärsrörelse använda något av dessa 0rd. av För registrering firma gäller i övrigt vad som föreskrivs ifirmalagen av 1974:156.
Paragrafen har sin motsvarighet i nuvarande lagstiftning. För att inte missleda allmänheten är det vikt att de auktoriserade bolagen får ensamrätt av på sin beteckning samt dessutom skyldighet att i firman ha en riktig en klassificering av verksamheten. I BRL föreskrivs att ingen annan än bank, Sveriges riksbank, Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges investeringsbank AB och dotterbank till utländsk bank får i sin firma eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelse använda ordet bank. Förbudet anses enligt motiven gälla även sammansättningar där ordet bank ingår, ex. Mäklarbanken och Fastighetsbanken. Förbudet kan även gälla användandet av avledningar eller utländska former ordet. I dessafall bestämmelserna i 10 § tredje punkten ñrmalagen av anses 1974:156 och 14 § andra punkten varumärkeslagen 1960:644, som föreskiver att firma eller varumärke inte bör registreras om firman eller märket vilseleda allmänheten, utgöra ett komplement till regeln. är ägnat att Inte heller i förevarande paragraf har det ansetts erforderligt att uttryckligen stadga förbud mot användande av avledningar eller förväxlingsbara uttryck. Reglerna i firmalagen och varumärkeslagen har ansetts tillräckliga för att förhindra vilseledande. Detta innebär ex. att firma med ordet kredit i fall förväxlingsrisk i fortsättningen regelmässigt får anses av utesluten för än kreditmarknadsbolag eller annat institut som erhållit annan tillstånd till verksamheten. För de många företag som redan idag använder ordet kredit i sin firma, bl. a. inkassoföretag och kreditförsäkringsbolag, innebär förslaget ingen ändring. De får även fortsättningsvis behålla sin firmabeteckning. I FkL finns för närvarande intaget ett förbud för fondkommissionsbolag att vid beteckning sin verksamhet använda ordet bankir, avledning därav av eller utländsk form sådant 0rd. Regeln har här ansetts kunna undvaras. av Förbudet i BRL och de övriga nämnda lagarna har bedömts vara tillräckligt för att skydda ordet bank och avledningar av detta ord. Överträdelse föreskriften i paragrafen straffbeläggs i 7 kap. av Här kan anmärkas att ordet finansbolag, som nu avskaffas, enligt en övergångsbestämmelse skyddas i 10 år. Detta har ansetts vara av värde för att allmänheten inte skall missledas under den tid som krävs för att det nya bolagsnamnet kreditmarknadsbolag skall kunna arbetas in.
9§
Ett bolag fått tillstånd enligt denna lag skall ägna särskild uppsom märksamhet åt att bolaget inte i sådan omfattning, att fara kan uppkomma för dess säkerhet, har fordringar på samma låntagare eller på
Bilaga s. 212212 Specialmotivering
låntagare, som är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk in-
tressegemenskap. Detsamma gäller kredit mot säkerhet i aktier eller för-
lagsbevis som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som är för-
enade i sådan gemenskap. Med fordran jämställs säkerhet i form av
borgen eller annan garantiförbindelse till kreditmarknadsbolaget, fond-
kommissionsbolaget eller fondhandlarbolaget.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen
får utfärda närmare föreskrifter om vilka begränsningar som i dessafall
skall gälla.
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om enhandskrediter, har sin förebild i nu gällande 2 kap. 16 § BRL och är avsedd att tolkas och tillämpas på samma sätt som detta lagrum jfr avsnitt 8.3.5.6. En liknande bestämmelse återfinns i 22 § FkL. FiL innehåller inte någon enhandskreditbestämmelse men finansbolagen torde i praktiken ändå iaktta de principer som ligger till grund för nämnda bestämmelser. För de kreditaktiebolag som inte uteslutande bedriver objektfinansiering med säkerhet i det belånade objektet, upptar bolagsordningama motsvarande bestämmelser om enhandskrediter.
För att minska de risker som ett kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag eller fondhandlarbolag utsätts för stadgas att bolaget inte får ha fordringar på samma låntagare eller på låntagare, som är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap i sådan omfattning att fara kan uppkomma för bolagets solvens.
Största tillåtna engagemang har inte fixerats till något bestämt belopp, viss andel av omslutningen eller liknande utan har på samma sätt som i BRL givits en allmänt hållen beskrivning. Som nämnts bör tillämpningen av enhandskreditbestämmelsen i BRL vara vägledande vid tillämpningen av nu ifrågavarande paragraf. Liksom gäller för bankerna är enhandskreditbestämmelsen avsedd att vara tillämplig även på bolagens fordringsförvärv.
Av 11 § framgår att bestämmelsen också skall tillämpas garantiförbindelser som bolaget ikläder sig samt på aktie- och andelsförvärv som kreditmarknadsbolag gör enligt 4 kap. 6 Beträffande garantier innebär detta att bolaget måste ägna uppmärksamhet att det inte i sådan omfattning att fara kan uppkomma för dess säkerhet lämnar garantier för annans åtaganden. Detta skall tolkas så att bolagets garantigivning avseende en och samma låntagare måste sammanställas med dennes direkta åtaganden gentemot bolaget såväl som låntagare som garant för annan låntagares åtaganden.
I första stycket sista meningen ges uttryck för att man vid beräkningen av en kredittagares sammanlagda åtaganden gentemot krcditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag eller fondhandlarbolag skall medräkna de borgensförbindelser och garantiåtaganden som kredittagaren ingått för annan kredittagares åtaganden gentemot bolaget.
Bankinspektionens föreskriftsrätt enligt andra stycket har närmare behandlats under avsnitt 12.6.2.
Bilaga s. 213Specialmotivering 213
I0§
Ett bolag som fått tillstånd enligt denna lag får inte på andra villkor än bolaget normalt ställer upp lämna kredit till som verkställande direktören eller dennes ställföreträdare, 2. styrelseledamot eller styrelsesuppleant, den som ensam eller föreningi med annan får avgöra kreditârenden för bolagets räkning, 4. anställd som innehar en ledande ställning inom bolaget, 5. annan aktieägare än staten med ett aktieinnehav som motsvarar minst tre procent av hela aktiekapitalet, make eller sambo till person som avses under 1-5 eller juridisk person i vilken sådan person som avses under I-6 har ett väsentligt ekonomiskt intresse i egenskap av delägare eller medlem. Bankinspektionen prövar fråga om anställd skall anses ha en sådan ledande ställning som avses i första stycket Bolagets styrelse skall avgöra kreditårenden som avses i första stycket och skall i förteckning föra in uppgifter om beviljade krediter. Regeen ringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får utfärda föreskrifter om vilka uppgifter som skall antecknas förteckningen.i tredje styckena tillämpas på motsvarande sätt beträffande Första krediter som beviljats mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis som utfärdats någon som avses i första stycket. Detsamma gäller för en av fordran bolaget förvärvar och för vilken någon som avses i första som stycket är betalningsskyldig.
Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 16 § BRL, innehåller kreditjävsbestämmelser. I första stycket läggs den grundläggande principen fast att ett kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag eller fondhandlarbolag inte får bevilja kredit till någon de i punkterna 1-7 upptagna fysiska eller juridiska av personerna på andra villkor än de som bolaget normalt uppställer. Den närmare innebörden av denna princip framgår av motiven till BRL:s motsvarande bestämmelse. Revisor i bolaget omfattas inte av ifrågavarande bestämmelse. I 10 kap. 4 § första stycket ABL sägs nämligen att den kan inte vara revisor som står i låneskuld till bolaget eller annat bolag i samma koncern eller har förpliktelser för vilka sådant bolag ställt säkerhet. Inskränkningen i lånemöjligheten avser den som i bolaget är verkställande direktör eller vice verkställande direktör, styrelseledamot eller styrelsesuppleant, den eller i förening med annan får avgöra kreditärensom ensam den samt anställd med ledande ställning inom bolaget. Vidare avser bestämmelsen annan aktieägare än staten som har minst tre procent av bolagets hela aktiekapital. Slutligen gäller bestämmelsen även den som är gift eller sambo med person som nu nämnts samt juridisk person i vilken någon av här uppräknade personer har ett väsentligt ekonomiskt intresse. Enligt andra stycket skall bankinspektionen pröva fråga om anställd skall anses ha sådan ledande ställning som avses i första stycket I likhet med motsvarande bestämmelse i BRL har bolagets styrelse givits det direkta ansvaret för att bestämmelsen tillämpas avsett sätt. Beslut om kredit till nämnda personer skall således alltid fattas av bolagets styrelse. En
Bilaga s. 214214 Specialmotivering
bestämmelse härom har intagits i tredje stycket liksom en bestämmelse om att de kreditärenden som här avses skall upptas i en av styrelsen upprättad förteckning. Alla villkor som gäller en kredit är emellertid inte av intresse. Efter regeringens bemyndigande bör därför banknspektionen ges befogenhet att i föreskrifter närmare ange vilka villkor och andra uppgifter förteckningen skall innehålla.
I fjärde stycket sägs att vad som gäller enligt första -tredje styckena skall tillämpas också ifråga om krediter som beviljats mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis som utfärdats av person som avses i första stycket.
I1§ Bestämmelserna i 9 och 10 §§ skall tillämpas också på garantiförbindelse
som bolaget ikläder sig samt på förvärv av aktier och andelar enligt 4 kap.
6§. Beträffande garantiförbindelser överensstämmer paragrafen med 2 kap 17 § BRL. Sedan lång tid har bankernas garantigivning i banklagstiftningen jämställts med kreditgivning. De risker som är förenade med kreditgivningen föreligger i lika stor utsträckning vid garantigivning. Samma förhållanden bör gälla de här avsedda bolagen. I paragrafen stadgas därför att bestämmelserna om enhandsengagemang 9 § och kreditjäv 10 § skall tillämpas också på garantiförbindelser som bolaget ikläder sig. Vidare framgår att nämnda bestämmelser skall tillämpas även på den finansiering som består i förvärv av aktier och andelar som ett kreditmarknadsbolag gör med stöd av 4 kap. 6
12§
Finns nära samband mellan två eller flera företag, skall vid tillämpning av
2 § andra stycket 4 hänsyn tas till det sammanlagda nettovärdet av till-
gångarna i finansieringsverksamheten.
Nära samband skall ansesföreligga om företagen leds av samma eller i
huvudsak samma personer eller om vinsten avföretagets verksamhet helt
eller till betydande del skall, direkt eller indirekt, tillfalla samma eller i
huvudsak samma personer. Paragrafen motsvaras i gällande rätt av4 §FiL. Bestämmelsen har sin grund i ABL:s koncernregler. Nära samband föreligger enligt bestämmelsens förarbeten alltid mellan företag i samma koncern. Nära samband föreligger också mellan företag som exempelvis på grund av samarbetsavtal förvaltas under en gemensam ledning. Detta blir fallet oavsett om företagen ägs av olika personer, vilka uppbär vinsten var och en endast från sitt företag. Även företag som leds av olika personer men vars vinst till betydande del tillfaller i huvudsak samma personkrets har sådant nära samband som avses i paragrafen. Det räcker att vinsten indirekt tillfaller i huvudsak samma personer. Detta kan vara fallet exempelvis om vinsten av två företag från det ena tillfaller ett underårigt barn och från det andra tillfaller barnets föräldrar.
Bilaga s. 215Specialmotivering 215
Frågan om nära samband enligt andra stycket föreligger eller får prövas av bankinspektionen, som har frågerätt i bl. a. detta avseende.
13§
Enskildas förhållanden till bolag som fått tillstånd enligt denna lag får
inte obehörigen röjas. I det allmännas verksamhet tillämpas i stället
bestämmelserna i sekretesslagen 1980:100. Regeln motsvaras i dag av sekretessbestämmelser i 23 § FiL och 44 § FkL. Den har utformats efter mönster i 1 kap. 6 § BRL. Kretsen av dem som omfattas av regeln har inte angivits. Kommittén har emellertid inte avsett någon ändring i förhållandena för finansbolag eller fondkommissionsbolag såtillvida att de som nu uppräknas i angivna paragrafer också träffas av den föreslagna lydelsen, som är något vidare. Den omfattar alltså inte bara nu angivna styrelseledamot, befattningshavare eller annan som är eller har varit verksam i bolaget utan också den som på annat sätt fått kännedom om förhållanden som omfattas av tystnadsplikt, ex. revisor. Regeln är sanktionerad enligt 20 kap. 3 § BrB.
Den som hos bankinspektionen har tagit befattning med ärende enligt KML omfattas av sekretesslagen.
4 kap. Kreditmarknadsbolag
Bilaga s. 215Kreditmarknadsbolagen har definierats i 2 kap. 2 § som aktiebolag vilka, fått bankinspektionens tillstånd enligt KML att bedriva finansieringsverksamhet. Definitionen innebär att all tillståndskrävande finansieringsverksamhet enligt KML måste bedrivas i kreditmarknadsbolag. Denna företagsform kommer således att innefatta de nuvarande finansbolagen och kreditaktiebolagen. Dessa instituts verksamheter har beskrivits i avsnitt 8.1 resp. 8.2.
Eftersom all finansieringsverksamhet, med de undantag som följer av 3 kap. 2 § KML, skall kräva tillstånd oberoende av om verksamheten avser fast eller lös egendom, kommer även vissa allmänna aktiebolag att falla in under företagsformen kreditmarknadsbolag. Sålunda kommer bolag som driver finansieringsverksamhet men som inte omfattas av FiL eftersom de uteslutande finansierar fast egendom, ex. vissa fastighetsrentingbolag, att behöva tillstånd till verksamheten och därmed definitionsmässigt bli kreditmarknadsbolag.
Förevarande kapitel upptar rörelseregler för kreditmarknadsbolagen. Kapitlet, som i stora delar har sin förebild i kommitténs förslag till 2 kap. BRL, har delats upp i följande underrubriker. Verksamhet 1-7 §§ Kapitaltäckning 8-10 §§ Särskilda bestämmelser 11-12 §§
Bilaga s. 216216 Specialmotivering
Verksamhet
I§
Ett kreditmarknadsbolag får bedriva verksamhet som består i att lämna
kredit eller ställa garanti för kredit eller på annat sätt medverka till
finansiering samt därutöver utföra tjänster som är förenliga med nämnda
verksamhet. I paragrafen anges den yttre ramen för kreditmarknadsbolagens tillåtna verksamhet.
Kreditmarknadsbolagens verksamhet får endast bestå i att lämna kredit, ställa garanti för kredit eller på annat sätt medverka till finansiering samt utföra andra tjänster som är förenliga med denna verksamhet. Verksamhetsområdet, som närmare har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 8.3.5.1, är så beskrivet att det ger bolagen möjlighet att driva i stort sett samma verksamhet som finansbolagen resp. kreditaktiebolagen gör i dag. Som framgått av den allmänna motiveringen föreligger dock vissa skillnader i förhållande till finansbolagen och de allmänna aktiebolag som bedriver finansieringsverksamhet.
Verksamhetsramen ger kreditmarknadsbolagen möjlighet att verka över hela kreditmarknaden men som framhållits i den allmänna motiveringen är det inte något som hindrar att bolagen koncentrerar sin verksamhet och blir specialinstitut. Tvärtom är det för vissa verksamheter närmast en förutsättning att så sker.
Vilka tjänster som skall anses förenliga med finansiell verksamhet kan skifta från tid till annan. För att förenlighet skall anses föreligga är det emellertid inte tillräckligt att tjänsten har ett samband med den finansiella verksamheten. Det krävs dessutom att tjänsten inte står i konflikt med de skyddsintressen kreditmarknadsbolagen har att iaktta i sin verksamhet. Det ankommer ytterst på bankinspektionen att vid varje tidpunkt bedöma huruvida kreditmarknadsbolagets verksamhet faller inom ramen för vad som enligt paragrafen är tillåtet.
Att det inte anses förenligt med ett kreditmarknadsbolags verksamhet att göra s. placeringsförvärv av fastigheter framgår av den allmänna motiveringen. Fastigheten får endast förvärvas som ett led i rörelsen ex. inom ramen för s. k. fastighetsleasinyfastighetsrenting.
2§
Ett kreditmarknadsbolag får inte i andra fall än som sägs i 3-6 §§ för-
värva eller för egen räkning inneha
aktie eller andel i företag,
emissionsbevis,
depåbevis eller
andel i aktiefond.
Med förvärv av aktie eller andel i företag jämställs förvärv av rörelse,
om förvärvet avser hela eller en inte obetydlig del av rörelsen.
Bilaga s. 217Specialmotivering 217
I paragrafen räknas den egendom upp som är förbjuden att förvärva för ett kreditmarknadsbolag. Som framgått av den allmänna motiveringen finns enligt nuvarande reglering inte någon bestämmelse som förhindrar finansbolagen att förvärva sådan egendom medan däremot de bankägda finansbolagen och kreditaktiebolagen är begränsade i detta avseende. I de följande paragraferna stadgas dock vissa undantag från aktie- och andelsförbudet i punkten 1 som är det viktigaste förbudet och vilket förbud ingående diskuterats i den allmänna motiveringen. Punkterna 2-4 upptar egendom som förbjuds som en följd av förbudet att förvärva aktier och andelar. Angående innebörden av emissionsbevis, depåbevis och andel i aktiefond hänvisas till kommentaren till 2 kap. 2 § BRL.
Aktieförvärvsförbudet skulle lätt kunna kringgås om det vore möjligt att fritt förvärva ett annat företags rörelse. I andra stycket jämställs därför förvärv av aktie eller andel i företag med förvärv av rörelse, om förvärvet
hela eller inte obetydlig del av rörelsen. Att det i vissa fall är avser en möjligt för kreditmarknadsbolag att förvärva rörelse i s. k. organisationsföretag framgår av 4 Med organisationsföretag avses därvid företag som driver en verksamhet som har nära anknytning till kreditmarknadsbolagets verksamhet.
3§
Ett kreditmarknadsbolag får förvärva aktier och andelar i företag, vilka
uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt som
förvärvats för att bereda bolaget lokaler för verksamheten eller för att
tillgodose därmed sammanhängande behov. Detta undantag från aktie- och andelsförbudet överensstämmer helt med det som finns intaget i 2 kap. 3 § BRL. Den angivna förvärvsmöjligheten finns enligt gällande reglering för samtliga finansbolag och för flertalet kreditaktiebolag.
4§
Efter tillstånd av bankinspektionen fär ett kreditmarknadsbolag förvärva aktie eller andel i svenskt eller utländskt företag med en verksamhet
som
har en nära anknytning till bolagets verksamhet. Tillstånd skall ges om
hinder inte möter från allmän synpunkt. Är förvärvet principiell
av
betydelse skall inspektionen överlämna ärendet till regeringen för pröv-
ning.
För förvärv av aktie på grund av fondemission krävs inget tillstånd.
Med förvärv av aktie eller andel i företag som avses i första stycket
jämställs förvärv av rörelse, om förvärvet avser hela eller en inte obetydlig
del av rörelsen.
Paragrafen, som utgör ytterligare ett undantag från förvärvsförbudet i 2 reglerar kreditmarknadsbolagens rätt att förvärva aktier och andelar i s. k. organisationsföretag, dvs. företag som driver en verksamhet som har en nära anknytning till kreditmarknadsbolagets verksamhet.
Bilaga s. 218218 Specialmotivering
Som framgått av kommentaren till 2 kap. 4 § skall den verksamhet som ett kreditmarknadsbolag fått tillstånd att driva framgå av bolagsordningen, vilken skall godkännas av bankinspektionen i samband med tillståndsprövningen. Om den i bolagsordningen angivna verksamheten är mer begränsad än vad som följer av l § blir bolagets möjligheter till förvärv av organisationsföretag i motsvarande mån begränsad.
Förvärv enligt paragrafen förutsätter bankinspektionens tillstånd. Av 6 kap 18 § följer att inspektionens beslut kan överklagas till regeringen. Om ett tillståndsärende är av principiell vikt har bankinspektionen emellertid enligt förevarande paragraf en skyldighet att hänskjuta ärendet till regeringen för prövning. Rekvisiten för tillstånd har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 8.3.5.3 att jämföras med avsnitt 7.2.
Paragrafen likställer förvärv av aktie eller andel med förvärv av rörelse. Tillstånd till förvärv av rörelse i organisationsföretag fordras om förvärvet avser hela eller inte obetydlig del av denna. Om förvärvet enbart gäller en obetydlig del och avser organisationsföretags rörelse har kommittén ansett att någon skada från allmän synpunkt aldrig kan uppstå. Tillstånd erfordras därför inte i sådana fall. Förvärv av rörelse i andra fall än här anges är inte tillåtna. Detta följer av 2
5§
Ett kreditmarknadsbolag, som medverkar vid en emission av aktier på
den allmänna marknaden, får efter tillstånd av bankinspektionen för-
värva aktierna. Bolaget skall dock avyttra dessa aktier såsnart det lämp-
ligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om så sker skall 6 § äga
motsvarande tillämpning. Därvid skall dock 6 § tredje stycket inte gälla.
Vad i första stycket sägs om aktier som inte avyttrats ett år efter
förvärvet gäller även om ett kreditmarknadsbolag, som är dotterbolag till
en bank, övertar aktier som banken förvärvat med stöd av 2 kap. 5 §
bankrörelselagen I 987:617. Paragrafen reglerar kreditmarknadsbolagens möjligheter till förvärv av emissionsaktier. Denna förvärvsmöjlighet utgör ytterligare ett undantag till förvärvsförbudet i 2 En motsvarande möjlighet för fondkommissionsbolagen behandlas i 5 kap. 4
Tillstånd kan ges generellt eller för särskilt fall. Eftersom dessa bolag är nya aktörer när det gäller att medverka vid emissioner får dock förutsättas en viss restriktivitet när det gäller att ge generella tillstånd.
En förutsättning för tillstånd till förvärv av aktier enligt paragrafen är att aktierna ingår i en emission av aktier på den allmänna marknaden. Vilka olika situationer det kan vara fråga om framgår av kommentaren till 5 kap. 4 Att aktierna skall ingå i en emission innebär, när det gäller spridning av aktier i ett bolag i samband med introduktion på den allmänna marknaden, att introduktionen måste vara omedelbart eller nära förestående.
Liksom gäller för bankerna skall kreditmarknadsbolagens innehav av emissionsaktier avyttras inom ett år från förvärvet. Till skillnad från vad som gäller för bankerna finns ingen dispensmöjlighet från denna begräns-
Bilaga s. 219Specialmotivering 219
ningsregel. l stället stadgas att, om aktierna inte har avyttrats inom den angivna tiden, aktierna blir att betrakta som om de vore förvärvade i finansieringssyfte enligt 6 Av andra stycket framgår att detsamma gäller emissionsaktier som överförs från en moderbank till ett kreditmarknadsbolag jfr avsnitt 8.3.5.3. Innehavstiden beräknas då med utgångspunkt från den tidpunkt då moderbanken förvärvade aktierna.
Konsekvensen av att ifrågavarande innehav av emissionsaktier blir att betrakta som förvärvade enligt 6 § är att kapitaltäckningskravet ökar från 8 till 24 o samt att innehavet måste beaktas vid tillämpning 12
av
6§
Ett kreditmarknadsbolag får även i andra fall än sägs i 5 §förvärva
som
aktier och andelar i svenskt eller utländskt företag i syfte att medverka till
företagets långsiktiga anskaffande av eget kapital.
Aktie eller andel som ett kreditmarknadsbolag förvärvat enligt första
stycket skall avyttras när finansieringssyftet är uppnått.
Ett kreditmarknadsbolags innehav av aktier enligt första stycket får inte
vara av sådan omfattning att genom förvärvet bolagets andel uppgår till
mer än en tredjedel av rösterna för samtliga aktier i ett bolag eller
av
aktiekapitalet. Om det är uppenbart att kreditmarknadsbolaget
annars
skulle lida förlust eller eljest synnerliga skäl föreligger, får bolaget efter
medgivande av bankinspektionen förvärva ytterligare aktier.
För ett bankägt kreditmarknadsbolags aktie- och andelsförvärv enligt
första stycket finns särskilda bestämmelser i 12 Enligt paragrafens första stycke ges kreditmarknadsbolagen möjlighet till förvärv av aktier och andelar i såväl svenska som utländska företag under
en särskilt angiven förutsättning. Denna förvärvsmöjlighet utgör ytterligare ett undantag till förvärvsförbudet i 2 Förutsättningen för förvärvet är att det sker i finansieringssyfte. Ett kreditmarknadsbolag skall på detta sätt kunna medverka till ett företags långsiktiga anskaffande av eget kapital. Gränsen mellan transaktionsförvärv som tillåts enligt paragrafen och placeringsförvärv är emellertid flytande. I själva syftet med transaktionsförvärvet ligger dock att innehavstiden inte får vara för lång. I paragrafens andra stycke stadgas därför att aktierna eller andelarna skall avyttras när finansieringssyftet med fövärvet är uppnått. Så får anses vara fallet när företagets finansiering lämpligen kan ske på annat sätt. Kreditmarknadsbolaget bör emellertid inte behöva avyttra innehavet av aktier eller andelar förrän bolaget erhållit rimlig kompensation för sitt risktagande. Av skäl som angivits i den allmänna motiveringen avsnitt 8.3.5.3 har kommittén inte föreslagit någon längsta innehavstid. Om aktierna eller andelarna inte har avyttrats inom fem år från förvärvet höjs emellertid kapitaltäckningskravet för placeringen från 24 till 100 °o jfr 8 §.
Eftersom syftet med förvärven inte får vara att ta över ansvaret för verksamheten, begränsas enligt tredje stycket bolagens innehav av aktier i ett företag till en tredjedel av dels rösterna för samtliga aktier i företaget,
Bilaga s. 220220 Specialmotivering
dels aktiekapitalet. Bankinspektionen kan emellertid ge dispens från dessa begränsningsregler om det är uppenbart att bolaget annars skulle lida förlust eller om det av annan anledning föreligger synnerliga skäl. I paragrafens sista stycke erinras om att det för bankägda kreditmarknadsbolag finns ytterligare begränsningsregler vid förvärv av aktier och andelar. Dessa regler finns intagna i 12 Inte minst för den interna kontrollens skull är det av vikt att kreditmarknadsbolagen förtecknar de företag i vilka bolaget förvärvat aktier eller andelar, tidpunkten för förvärvet, storleken på innehavet samt det röstetal i företaget som är förenat med innehavet.
7§
Oavsett vad som föreskrivs i 1-6 §§ får ett kreditmarknadsbolag för att skydda fordran på offentlig auktion, fondbörs eller sådan marknad som avsesi 2 § andra stycket lagen 1979:749 om Stockholms fondbörs eller vid exekutiv försäljning köpa egendom som är utmätt eller utgör säkerhet för fordringen och om det finns anledning att anta att bolaget annars skulle lida avsevärd förlust, som betalning för fordran överta egendom som utgör säkerhet för fordringen eller annan egendom. Vad nu sagtsgäller inte egen aktie. I utbyte mot egendom som har köpts eller övertagits enligt första stycket får ett kreditmarknadsbolag förvärva aktier i ett bolag som bildats för förvaltning av egendomen eller för fortsättande av en med denna bedriven verksamhet. Om aktier har förvärvats enligt första eller tredje stycket får kreditmarknadsbolaget, om uppenbar fara föreligger för att kreditmarknadsbolaget annars lider förlust, förvärva ytterligare aktier i samma bolag. Har aktier förvärvats enligt första, tredje eller fjärde stycket får kreditmarknadsbolaget, om aktiebolaget överlåter sina tillgångar till ett annat aktiebolag, byta ut dessa aktier mot aktier i det andra bolaget. Den egendom som kreditmarknadsbolaget förvärvat enligt denna paragraf skall avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust för bolaget. Har egendomen inte avyttrats inom tre år från förvärvet, krävs bankinspektionens tillstånd för fortsatt innehav. Förvärv enligt denna paragraf skall anmälas till bankinspektionen.
Bestämmelsen motsvarar 2 kap. 7 § BRL och har samma innebörd i som BRL jfr avsnitt 7.2.3.7.4. Oavsett om ett förvärv fast eller lös egendom av får anses ligga utanför det i 1 § tillåtna verksamhetsområdet och utan hinder av de följande begränsningsreglema får ett kreditmarknadsbolag enligt första stycket under samma förutsättning som gäller för bank förvärva egendom av varje slag för att skydda fordran. Dock gäller enligt andra stycket att egen aktie inte får förvärvas. Egendom som har förvärvats enligt första stycket får enligt tredje stycket bytas ut mot aktier i ett bolag som bildats för förvaltning av den förvärvade egendomen eller för att fortsätta en med egendomen bedriven verksamhet. Av fjärde stycket framgår att ett kreditmarknadsbolag som har förvärvat
Bilaga s. 221Specialmotivering 221
aktier enligt första eller tredje stycket får förvärva ytterligare aktier i samma bolag om det finns fara att bolaget annars lider förlust.
Om det aktiebolag i vilket kreditmarknadsbolaget enligt förevarande paragraf förvärvat aktier överlåter sina tillgångar på ett annat aktiebolag får kreditmarknadsbolagen enligt femte stycket byta ut sina aktier mot aktier i det Övertagande aktiebolaget.
Egendom som bolaget förvärvat med stöd av förevarande paragraf skall bolaget avyttra så snart det lämpligen kan ske och senast när en avyttring kan äga rum utan förlust för bolaget. För innehav över tre år krävs bankinspektionens medgivande.
Liksom när det gäller bankverksamhet förutsätts att bankinspektionen ägnar särskild uppmärksamhet åt förvärv med stöd av denna bestämmelse. I likhet med vad som gäller för bankerna skall kreditmarknadsbolagen till inspektionen anmäla de förvärv som görs med stöd av paragrafen. Enligt nuvarande praxis skall bankerna rapportera ifrågavarande förvärv en gång om året.
Kapitaltâckning I den allmänna motiveringen har slagits fast att kapitalkravet för i princip samtliga institut på kapitalmarknaden skall utformas som kapitaltäckningsregler som tar sikte på tillgångssidan.
Mot bakgrund av diskussionen i avsnitt 8.3.5 föreslås tre paragrafer rörande kapitaltäckning för kreditmarknadsbolagen, nämligen 8-10 §§. I 8 § regleras kapitalkravet för olika placeringar medan 9 § innehåller bestämmelser om kapitalbasens beräkning. 10 § innehåller regler om konsoliderad kapitaltäckning.
8§
Ett kreditmarknadsbolag skall ha eget kapital till visst lägsta belopp som
är betryggande i förhållande till bolagets tillgångar, ingångna garantiför-
bindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden som innebär en
kreditrisk för bolaget placeringar.
Det egna kapitalet anses betryggande om den enligt 9 § beräknade
kapitalbasen uppgår till lägst ett belopp som motsvarar sammanlagt
en procent av värdet av placeringar som utgörs av fordringar eller
-
garantiförbindelser för vilka har ställts säkerhet som avsesi2 kap. 9 § B
bankrörelselagen 1 987:61 7,
fyra procent av värdet av placeringar som utgörs av fordringar eller
—
garantiförbindelser för vilka har ställts säkerhet som avses i2 kap. 9 § C
bankrörelselagen och därmed jämförbar säkerhet, eller av lös egendom
som bolaget upplåtit till nyttjande,
åtta procent av värdet av fordringar med efterställd betalningsrätt på
-
aktiemarknadsbolag och placeringar som enligt bankrörelselagen hänförs
till 2 kap. 9 § E,
etthundra procent av värdet av placeringar som utgörs av aktier och
-
andelar som förvärvats enligt 6 § och inte avyttrats inom fem år från
förvärvet samt
Bilaga s. 222222 Specialmotivering
tjugofyra procent av värdet av övriga placeringar utom sådana som
avses i fjärde stycket.
Placeringar skall tas upp till följande värden, nämligen
fordringar för vilka reserver som avses i 9 § 2 har avsatts, till sitt
bruttovärde,
övriga tillgångar till sitt nettovärde,
garantiförbindelser, är knutna till kreditgivning, till sitt nomi-
som
nella belopp,
övriga garantiförbindelser till halva sitt nominella belopp samt
andra åtaganden på kapitalmarknaden till sitt nominella belopp, om
inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen i
föreskrift angivit ett lägre belopp.
Eget kapital krävs för sådana placeringar som avses i 2 kap. 9 § A
bankrörelselagen eller som omfattas av bestämmelserna i 10 §
.
Vid tillämpningen av denna paragraf skall placeringar som utgörs av
fast egendom som bolaget upplåtit till nyttjande jämställas med fordringar för vilka säkerheten utgörs av panträtt i fast egendom.
Paragrafen har utformats delvis efter förebild i BRL och FkL.
I första stycket att ett kreditmarknadsbolag skall ha eget kapital till
anges visst lägsta belopp som är betryggande i förhållande till bolagets tillgångar, ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden som innebär en kreditrisk för bolaget placeringar.
När det egna kapitalet skall anses betryggande och vilket kapitalkrav som sålunda uppställs för olika placeringar framgår av paragrafens andra stycke. Härvid har placeringarna delats in i fem riskklasser. De två lägsta klasserna 1 resp. 4 % omfattar placeringar med liten förlustrisk. De högsta klasserna 24 resp. 100 % omfattar de mest riskbetonade placeringarna. 8-procentsklassen slutligen utgör normalriskklassen och omfattar förlagslån till aktiemarknadsbolag och sådana placeringar som i BRL 2 kap. 9 § E BRL hänförs till 8-procentsklassen. Beteckningen aktiemarknadsbolag avses ha samma innebörd som i lagen 1985:571 om värdepappersmarknaden. I den lagens 4 § definieras aktiemarknadsbolag som svenskt aktiebolag som utgivit aktier som är inregistrerade vid Stockholms fondbörs eller som trätt i stället för utgivare av sådana aktier börsbolag eller svenskt aktiebolag som träffat avtal med fondkommissionär om att denne på begäran skall ange kurser på aktier i bolaget och till dessa kurser köpa och sälja aktier i bolaget OTC-bolag. Förlagslån till andra företag än aktiemarknadsbolag har ansetts betydligt mera riskfyllda och därför hänförts till 24-procentsklassen.
l-procents- och 4-procentsklasserna omfattar placeringar för vilka säkerhet har ställts. Sådan säkerhet förutsätts därvid vara av viss kvalificerad art. De säkerheter som avsesär för l-procentsklassen sådana som räknas upp i 2 kap. 9 § BRL, däribland panträtt i jordbruks-, affärs- och bostadsfastighet inom 75 °o av egendomens uppskattningsvärde. För 4-procentsklassen av-
sådana säkerheter som räknas upp i 2 kap. 9 § C 1 BRL och därmed ses jämförbara säkerheter.
Till 4-procentsklassen har också hänförts lös egendom som kreditmarknadsbolaget upplåtit till nyttjande, dvs. leasingobjekt. Som närmare ut-
Bilaga s. 223Specialmotivering 223
vecklats i avsnitt 7.2.3.8 har säkerheten vid sådan leasing, eller snarare äganderätten till leasingobjektet, ansetts vara av samma kvalificerade art som ovan sagts. När det gäller leasing av fast egendom har denna verksamhet i kapitaltäckningssammanhang ansetts böra jämställas med belåning
av fast egendom mot inteckningssäkerhet, vilket innebär fastighet
att typen av blir avgörande för graden av kapitaltäckning.
Av skäl som angivits i avsnitt 7.2.3.8 har factoring hänförts till 8-procentsklassen. 24-procentsklassen har utformats som en uppsamlingsklass för alla placeringar som inte hänförts till någon annan riskklass. Dit hänförs sålunda aktie- och andelsförvärv enligt 6 § under förutsättning att aktierna och andelarna inte innehafts längre tid än fem år. I annat fall hänförs placeringen till 100-procentsklassen. 24-procentsklassen omfattar också fordringar med villkorad återbetalningsskyldighet. Vad härmed
som avses framgår av kommentaren till 12
I tredje stycket anges till vilka värden olika placeringar skall tas upp.
I fjärde stycket anges genom en hänvisning till 2 kap. 9 § BRL de placeringar som är förenade med ingen eller mycket liten förlustrisk och för vilka därför inte uppställts något kapitalkrav. I de placeringar som för närvarande enligt motsvarande bestämmelser inte kräver täckning i eget kapital ingår bl. a. fordringar och garantier för vilka ett kreditaktiebolag Enligt
svarar. kommitténs förslag till ändring i BRL skall detta gälla även fordringar och garantier för vilka kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag och fondhandlarbolag svarar. Mot bakgrund bl. det auktorisationskrav och det
a. av regelverk som i övrigt uppställts för dessa bolag får de även de som inte
motsvarar de nuvarande kreditaktiebolagen anses så säkra att en fordran
eller garanti som ett sådant bolag svarar för innebär mycket liten för-
en lustrisk.
Femte stycket innehåller en bestämmelse om kapitaltäckning för placeringar i fastigheter som leasas ut genom s. k. fastighetsleasinglfastighetsrenting. Bestämmelsen innebär att fastighetens bokförda värde skall utgöra utgångspunkt för beräkningen och att kapitaltäckning skall ske i förhållande till fastighetens beskaffenhet. Kapitaltäckning skall alltså ske med 1 % i affärs- och kontorsfastighet upp till 75 % av det uppskattade värdet, med 4 °o mellan 75 % och 100 % av nämnda värde i sådana fastigheter samt upp till 50 °o av värdet i industrifastighet samt med 8 % i övrigt.
9§
Med bolagets kapitalbas avses eget kapital samt
garantifond, som bildats genom tillskott av aktieägare i bolaget eller
förbindelser utfärdade bank eller bankinspektionen god-
av annan som
känt, intill ett belopp som svarar mot fem gånger bolagets aktiekapital,
fyrtio procent av ett belopp, mot sådana bolagets
som svarar reserver
som avses i 2 kap. 8 § andra stycket bankrörelselagen 1987:617 och
reserver för aktier intill ett belopp som sammanlagt svarar mot bolagets
eget kapital, samt
Bilaga s. 224224 Specialmotivering
det nominella värdet av upptagna förlagslån och andra skuldför-
bindelser som medför rätt till betalning först efter bolagets övriga borge-
närer intill ett belopp som svarar mot bolagets eget kapital. I paragrafen definieras begreppet kapitalbas. Kapitalbasen utgörs av bolagets eget kapital och vad som därmed får likställas enligt 1-3. Vad som avses med eget kapital framgår av ABL.
I 7 § FiL stadgas att med eget kapital får likställas garantifond, som bildats genom tillskott av aktieägare i finansbolaget eller förbindelser utfärdade i bankaktiebolag, Sparbank, central föreningsbank eller annan som bankinspektionen godkänt, intill ett belopp motsvarande fem gånger bolagets aktiekapital. För flertalet kreditaktiebolag gäller att garantifond utan begränsning får likställas med eget kapital. Eftersom garantifonderna inte endast består av inbetalat kapital utan också av garantiförbindelser, bör garantifond inte fullt ut få jämställas med eget kapital. Den begränsning som därvidlag uppställts för finansbolagen bör kunna godtas. I punkten I stadgas således att garantifond får jämställas med eget kapital intill ett belopp som motsvarar fem gånger aktiekapitalet.
FiLzs nuvarande upplåningsrättsregel medger också att med eget kapital får likställas 40 % av reserveringar med motsvarighet i den nu gällande bestämmelsen i 2 kap. 9 § BRL reserver för utlåning, garantiförbindelser,
utländska valutor och obligationer samt förlagslån, i båda fallen dock
högst intill ett belopp som motsvarar bolagets eget kapital. Motsvarande gäller för flertalet kreditaktiebolag. Reserver för utländska valutor och obligationer förekommer dock inte. Utöver reserveringar som omfattas av gällande 2 kap. 9 § BRL, har i förslaget också upptagits reserveringar för aktier och överavskrivningar på leasingobjekt. punkten 2. Reserveringar för överavskrivningar på leasingobjekt har tagits med också i förslaget till ändring i BRL.
Reserveringar för aktieförvärv, som alltså avser venture capitalförvärv enligt 6 får förutsättas regelbundet komma att ske. I förslaget har samtliga förekommande reserveringar medtagits, alltså även de nu behandlade. Inom kommittén har möjligheten att inräkna någon del av reserveringarna för venture capitalförvärv som kapitalbas ifrågasätts. Kapitalbasen måste utgöras av kapital som är relativt fast knutet till bolaget. Detta innebär att reserverna för aktier inte bör ingå i kapitalbasen för det fall risken i verksamheten bedöms vara sådan att reserverna regelmässigt kan beräknas åtgå för täckning av uppkommande förluster. Normalt sker emellertid förlusttäckning genom att disponibla vinstmedel används. Endast i särskilda undantagsfall förbrukas obeskattade reserver. Det förutsätts här vara fråga
reserveringar, inte normalt kommer att tas i anspråk för förom som lusttäckning. Kommittén har därför inte funnit anledning behandla dessapå annat sätt än gängse reserveringar.
Enligt punkten 2 får även 40 °o av reserver i följd av kreditmarknadsbolagets avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjande inräknas i kapitalbasen intill ett belopp som svarar mot det egna kapitalet.
Bilaga s. 225Specialmotivering 225
Möjligheten att i kapitalbasen inräkna reserveringar för överavskrivningar på leasingobjekt föreslogs av bankinspektionen redan år 1982, sedan inspektionen av ekonomidepartementet fått i uppdrag att närmare utreda bl. a. denna fråga. Förslaget ledde inte till lagstiftning utan frågan överlämnades till kreditmarknadskommittén.
I sin utredning konstaterade bankinspektionen att överavskrivningar på leasingobjekt åtminstone till en del utgör konsolidering. En svårighet i sammanhanget är emellertid att avgöra vad som är reellt riskkapital. Risken är nämligen, såsom bankinspektionen också konstaterade, att leasingobjektets värde kan kraftigt reduceras och t.o.m. bli lägre än det värde som beräknats enligt avskrivningsplanen. När det gäller avskrivning av nya leasingobjekt, sjunker nämligen objektets värde i allmänhet kraftigt under de första åren och är lägre än som beräknats enligt avskrivningsmetoden. Senare inträffar det motsatta förhållandet. För kreditmarknadsbolag som bedrivit leasingverksamhet under en följd av år bör underskott i de nya objekten uppvägas av överskott i de gamla objekten och ett reellt riskkapital kan anses föreligga. För nya kreditmarknadsbolag kan det däremot ifrågasättas om överavskrivningama till någon del utgör konsolidering.
En förutsättning för att en del av överavskrivningar på leasingobjekt ska kunna accepteras som konsolideringskapital bör vara att medel som redovisas på överavskrivningars konto inte erfordras för täckning av befarade förluster.
Vid tillämpning av den föreslagna bestämmelsen måste, mot bakgrund av vad ovan anförts, en utgångspunkt vara att bolagen följer de allmänna råd för värdering och redovisning som bankinspektionen utfärdar.
10§
Om ett kreditmarknadsbolag genom aktieinnehav eller på annat sätt har
andel i ett svenskt eller utländskt företag som driver någon form av
verksamhet som avses i denna lag och andelen uppgår till lägst tjugo
procent av företagets aktiekapital eller motsvarande eller till motsvarande
lägst tjugo procent av röstetalet för samtliga aktier eller andelar företageti
skall, utöver vad som föreskrivs i fråga om kapitaltäckning i 8 och 9 §§
eller i annan lag, gälla följande.
Kreditmarknadsbolaget skall vid varje tidpunkt uppfylla dels kapital-
kravet för bolaget, dels den del av kapitalkravet iföretaget som svarar mot
bolagets andel av kapitalet. För fordringar som bolaget eller företag som
avsesi första stycket har på varandra krävs inget egetkapital. Detsamma
gäller fordringar för vilka ett sådant företag svarar. Det sålunda be-
räknade kravet utgör bolagets konsoliderade kapitalkrav.
Vid beräkningen av bolagets egetkapital får bolaget även tillgodoräkna
vad som efter förvärvet av aktierna eller andelarna i företaget avsatts till
fritt eller bundet eget kapital, dock till högre belopp än som svarar mot
bolagets andel kapitalet i företaget. Är företaget ett dotterföretag till
av
bolaget skall det egna kapitalet minskas med värdet av eventuell goodwill
som uppkommit vid förvärvet. Det sålunda beräknade kapitalet utgör
bolagets konsoliderade eget kapital.
Bilaga s. 226226 Specialmotivering
Med konsoliderat eget kapital får i motsvarande omfattning enligt
som
9 § likställas reserver för utlåning m.m., garanttfond och förlagsbevis
m.m. Reserver för utlåning m.m. iföretaget får dock likställas endast till
den del dessa uppkommit efter förvärvet av aktierna eller andelarna i
företaget. Garantifond får inte likställas till den del denna utgörs av
förbindelse som utfärdats av bolaget eller företag som avses i första
stycket. Förlagsbevis m.m. som utgivits av bolaget eller företaget får inte
likställas om dessa innehas av bolaget eller av företag som avses i första
stycket. Reserver för utlåning m.m., garantifond och avföretaget utgivna
förlagsbevis m.m. får inte heller likställas till högre belopp än som svarar
mot bolagets andel av kapitalet i företaget. Bolagets konsoliderade eget
kapital och vad som därmed får likställas utgör bolagets konsoliderade
kapitalbas.
1 fråga om utländska företag beslutar bankinspektionen om beräk-
ningen av kapitalkrav och kapitalbas.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen
får, i samband med att tillstånd lämnas enligt 4 besluta att vad i
som
denna paragraf stadgas skall äga tillämpning även i fråga om andel som
är mindre än som anges i första stycket.
Paragrafen innehåller regler om konsoliderad kapitaltäckning och har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med 2 kap. 10 §BRL. Innebörden av det konsoliderade kapitaltäckningsförfarandet har beskrivits i kommentaren till nämnda lagrum.
Särskilda bestämmelser
I1§
Ett kreditmarknadsbolag får bevilja kredit och lämna garantiförbindelse
endast mot säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen.
Bolaget får dock avstå från sådan säkerhet om den kan anses obehövlig
eller om det annars föreligger särskilda skäl att avstå från säkerhet.
Paragrafen, som har sin förebild i 2 kap. 12 § BRL, reglerar det formella säkerhetskravet för kreditmarknadsbolagens finansieringsverksamhet. Kommittén har emellertid inte funnit erforderligt att särskilt ange att kredit endast får beviljas om kredittagaren goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen. Säkerhetskravet ingår som ett led i skyddet för placerarnas medel. Enligt paragrafen får ett kreditmarknadsbolag bevilja krediter och lämna garantiförbindelser endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Endast om bolaget bedömer att säkerhet är obehövlig eller om det finns särskilda skäl att avstå från säkerhet, får bolaget ge blanco-krediter. Exempel fall där säkerheter normalt är obehövliga utgör kreditgivning till vissa säkra kredittagare, såsom staten, kommuner, riksbanken, riksgäldskontoret och banker. Även vid kortfristig kreditgivning till näringsidkare i och för deras rörelse är formella säkerheter ofta obehövliga. Exempel på fall där det finns särskilda skäl att avstå från säkerheter utgör kontokortskrediter och andra s. masskrediter.
Bestämmelser om formellt säkerhetskrav återfinns enligt nuvarande 0rd-
Bilaga s. 227Specialmotivering 227
ning i flertalet kreditaktiebolags bolagsordningar. Förevarande bestämmel-
endast den yttre ramen för kravet på säkerhet och avsikten är att de se anger närmare säkerhetskraven även fortsättningsvis skall framgå av institutens bolagsordningar. Med hänsyn till skyddet för obligationsköpama kan för de institut som finansierar sin verksamhet genom upplåning mot obligationer, sådana särskilda skäl att avstå från säkerhet som avsesi paragrafen föreligga endast i ett fåtal fall.
För de nuvarande finansbolagen innebär säkerhetskravet formellt en nyhet men inte någon förändring i praktiken.
I2§
Ett kreditmarknadsbolag är helt eller delvis ägt av en bank eller av ett
som
moderföretag till bank får endast under de förutsättningar som nedan
sags
förvärva aktier och andelar enligt 6
2. bevilja kredit med förbehåll om andel i vinst eller med efterställd
betalningsrätt samt
bedriva annan finansiell verksamhet än sådan som får bedrivas i
bank.
Det sammanlagda kapitalkravet enligt 8 §för verksamheter som avsesi
första stycket får inte vid någon tidpunkt överstiga tre procent av bankens
eller moderföretagets konsoliderade kapitalbas. Ägs kreditmarknadsbo-
laget helt eller delvis av flera banker eller moderföretag till bank, skall
företagens konsoliderade kapitalbaser läggas samman, i den mån dessa
inte tagits i anspråk enligt denna paragraf.
Är kreditmarknadsbolaget ett dotterföretag till Sparbankernas Bank
eller Föreningsbankernas Bank, får sammanläggning enligt andra stycket
ske med sparbankernas respektive de centrala föreningsbankernas konso-
liderade kapitalbaser, i den mån dessa inte tagits i anspråk enligt denna
paragraf. Paragrafen behandlar rätten för de kreditmarknadsbolag som ingår i bankkoncerner att ägna sig vissa aktiviteter som inte är tillåtna för bank.
I första stycket beskrivs de verksamheter som en bank själv inte får driva
under vissa förutsättningar är tillåtna för bankkoncemens kreditmen som marknadsbolag. Detta bolag får således enligt första punkten, på de villkor som gäller enligt 6 förvärva aktier och andelar i svenska och utländska företag i syfte att medverka till företagets långsiktiga anskaffande av eget kapital. Som nämnts i kommentaren till 6 § skall förvärven endast få ske i finansieringssyfte och inte placering. Innehavet av aktier är också
som en begränsat till sådan omfattning att röstetalet för aktierna inte får över-
en stiga en tredjedel av samtliga aktier i kundbolaget eller av aktiekapitalet. Enligt andra punkten skall det av bankkoncemen ägda kreditmarknadsbolaget vidare få bevilja kredit med förbehåll om andel i vinst eller med efterställd betalningsrätt. Kredit med efterställd betalningsrätt avses därvid inte innefatta förlagsbevis och andra masspapper. Slutligen framgår av tredje punkten att dessa kreditmarknadsbolag också skall ges rätt att bedriva annan finansiell verksamhet som inte får bedrivas i bank. Det kan
Bilaga s. 228228 Specialmotivering
ex. vara fråga om att förvärva papper som inte är avsedda för den allmänna marknaden och som har en ställning mellan ett förlagslån och ett aktieförvärv. Vidare kan det röra sig om en viss typ av projektfinansiering eller snarare villkorslån, där kreditgivaren inte bara avstår från rätt till ränta utan även från själva lånebeloppet, om projektet slår fel. Här kan det också vara fråga om finansieringsverksamhet i form av fastighetsleasing som inte är tillåten i banken. Bestämmelsen är även avsedd att fånga upp framtida riskverksamheter, som inte tillåts en bank men som under de förutsättningar som i paragrafen ges bör vara tillåtna för ett kreditmarknadsbolag som ingår i en bankkonoem.
För att förhindra att förluster i kreditmarknadsbolagets mera riskfyllda verksamheter smittar av sig på bankenmodern, så att dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser kan sättas ifråga, har i andra stycket intagits en regel som begränsar möjligheten att delta i de verksamheter som anges i första stycket. Sålunda stadgas att det sammanlagda kapitalkravet enligt 8 § för ifrågavarande verksamheter aldrig får överstiga tre procent av bankens eller moderföretagets konsoliderade kapitalbas. Om kreditmarknadsbolaget ägs av flera banker eller moderföretag till bank skall därvid sammanläggning av bankemasmoderföretagens konsoliderade kapitalbaser ske i den mån dessa inte redan tagits i anspråk enligt paragrafen. Innebörden av bestämmelsen har närmare förklarats i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.3.5.8. Av skäl som där angetts stadgas i tredje stycket att, om moderbanken är Sparbankernas Bank eller Föreningsbankernas Bank, vid beräkningen av riskramen enligt andra stycket, sammanläggning får ske med sparbankernas de centrala föreningsbankernas konsoliderade kapital-
resp. baser i den mån dessa inte tagits i anspråk enligt paragrafen.
5 kap. Fondkommissionsbolag och fondhandlarbolag
Bilaga s. 228Fondkommissionsbolag och fondhandlarbolag har definierats i 2 kap. 3 och 4 §§, fondkommissionsbolag som ett aktiebolag vilket fått tillstånd att bedriva aktiemarknadskommission eller penningmarknadskommission och fondhandlarbolag som ett aktiebolag vilket fått tillstånd att bedriva penningmarknadshandel. De olika verksamheterna har definierats i 1 kap. 2-4 medan bestämmelserna om tillstånd m.m. finns i 3 kap.
Av den allmänna motiveringen i kapitel 9 har framgått att kommittén i 5 kap. KML samlat rörelsereglema beträffande nämnda bolag. Bestämmelserna i kapitlet har i huvudsak överförts från FkL och utformats så att de är tillämpliga samtliga de verksamheter dessa bolag kan beviljas tillstånd att utöva. De föreslagna bestämmelserna omfattar således även de penningmarknadsaktörer som inte omfattas av den gällande lagstiftningen.
I den allmänna motiveringen har kommittén även redovisat förutsättningarna för införandet av en handlarmarknad i aktier, aktiemarknadshandel, och därvid funnit att den svenska marknaden ännu inte är tillräckligt förberedd för en så genomgripande förändring. För det fall denna handlarfunktion kommer att återfinnas på den svenska marknaden i framtiden är
Bilaga s. 229Specialmotivering 229
det möjligt att komplettera detta kapitel med regler även för den verksamheten.
Kapitlet har indelats i följande underrubriker. Verksamhet 1-11 §§ Kapitaltäckning 12-14 §§ Särskilda bestämmelser 15-21 §§
Verksamhet
l§
Ett fondkommmissionsbolag och ettfondhandlarbolag får bedriva yrkes-
mässig handel med fondpapper samt därutöver utföra tjänster som är
förenliga med nämnda verksamhet.
Vad som i detta kapitel föreskrivs om fondkommissionsbolag skall äga
motsvarande tillämpning för fondhandlarbolag. I 13 § FkL stadgas följande.
Fondkommissionsbolag får, för att underlätta fondkommissionsrörelsen, i samband med denna
lämna kredit mot säkerhet enligt 21 §
mottaga medel konto under förutsättning att avtal enligt 20 §
har träffats
köpa, sälja och byta värdepapper för egen räkning med den be-
gränsning som anges i 15 och 16 §§
genom att lämna garanti eller annat sätt medverka vid emission
av fondpapper på den allmänna marknaden
mottaga fondpapper och andra värdehandlingar till förvaring eller
förvaltning
lämna råd om placering av medel i värdepapper.
Om särskilda skäl föreligger, får fondkommissionsbolag efter tillstånd
av bankinspektionen utöva även annan verksamhet än som anges i
första stycket. När det gäller bankernas verksamhet har kommittén inte funnit det nödvändigt att längre ange exakt vad som är tillåtet för bank. I stället har kommittén valt att försöka konkretisera bankverksamheten i en definition med relativt generellt innehåll, och till ledning för tolkningen av begreppet
bankverksamhet därefter angett vilka verksamheter som i princip är
förbjudna för bank. Genom detta har kommittén försökt uppnå en större flexibilitet i lagstiftningen. Nya verksamheter kan sålunda anses ligga inom banks verksamhetsområde utan att detta direkt angetts i lagen. Det blir nu i sista hand bankinspektionen som har att avgöra var gränsen går mellan tillåten och otillåten verksamhet för en bank.
Kommittén föreslår motsvarande förändring för fondkommissionsbolagen. I stället för den uppräkning av verksamheter som vid sidan om kommissionsrörelsen skall anses tillåten har kommittén ansett lämpligt att i en generell Verksamhetsbeskrivning söka fånga in de tillåtna verksamheterna för ett fondkommissionsbolag.
Bilaga s. 230230 Specialmotivering
I 3 kap. denna lag har kommittén angett förutsättningarna för erhållande av bankinspektionens tillstånd att bedriva de olika verksamheter som beskrivs i lagens första kapitel. I 2 kap. behandlas de olika instituten på kapitalmarknaden. Ett kommissionsbolag kan utföra aktiemarknadskommission dvs. den nuvarande fondkommissionsrörelsen och penningmarknadskommission. Ett bolag som därjämte, eller uteslutande, avser att bedriva penningmarknadshandel skall benämnas fondhandlarbolag. Framdeles kan ställning tas till om, och i så fall i vilken utsträckning, aktiemarknadshandel skall kunna förenas med sådana verksamheter.
De verksamheter som i dag får förenas med fondkommissionsrörelsen har uppräknats i den återgivna 13 § FkL. När kommittén föreslår denna
nu att uppräkning tas bort avser kommittén ingen ändring i sak. Fondkommissionsbolagen skall, liksom givetvis fondhandlarbolagen, sålunda även i fortsättningen kunna bedriva de uppräknade verksamheterna.
När det gäller att närmare ange gränserna för fondkommissionsbolagens verksamhet har kommittén i likhet med vad som föreslås för banker och
kreditmarknadsbolag föreslagit vissa hjälpregler för att konkretisera
gränsdragningen. För banker och kreditmarknadsbolag får placeringsförvärv av aktier inte får förekomma. En särskild regel med sådant innehåll har därför föreslagits från vilken sedan ett antal undantag föreslås gälla. Inte heller för fondkommissionsbolagen bör placeringsförvärv av fastigheter, aktier och andelar vara tillåtna. Kommittén anser att förbudet avseende fastigheter inte uttryckligen behöver anges i lagtext. Aktier och andelar kan förvärvas som ett led i rörelsen inom en särskild ram, det s. k. handelslagret. Detta behandlas i 2 När det gäller de andra förvärv, som anges i 15 § FkL, anser kommittén att dessa ligger inom ramen för fondkommissionsbolagets verksamhet utan att det särskilt behöver anges. Det gäller
ex. obligationer, förlagsbevis och andra värdepapper avsedda för den allmänna marknaden. Organisationsförvärv av aktier behandlas dock särskilt i 3
Fondkommissionsbolagets möjligheter att ge krediter begränsas av regeln i 7 Sådana krediter måste som närmare utvecklats under avsnitt 9.6.5
- alltid ges mot säkerhet i värdepapper och får inte ha ett självständigt syfte utan skall endast ges för att underlätta fondkommissionsverksamheten. I detta avseende avser inte kommittén att göra någon förändring i förhållande till vad som nu gäller.
Frågan om bolagens möjligheter att mottaga medel konto har kommittén behandlat under avsnitt 9.6.3. Här föreslås förändringar såtillvida att medlen enligt huvudregeln måste avskiljas och att undantag från huvudregeln endast får göras om medlen är skyddade av garanti eller försäkring, som godkänts av bankinspektionen. De förändrade förutsättningarna framgår av förslagets 6
Fondkommissionsbolagen har enligt 13 § FkL möjlighet att medverka vid emissioner på den allmänna marknaden. Om ett bolag i samband därmed har lämnat en garanti krävs tillstånd för förvärv av aktier på grund av garantiåtagandet. Kommittén har inte funnit anledning ändra detta krav
Bilaga s. 231Specialmotivering 231
vilket framgår av 4
En viktig del av fondkommissionsbolagens verksamhet är att mottaga värdepapper för förvaring eller förvaltning och att lämna råd om placering i värdepapper. Kommittén förutser att detta även fortsättningsvis kommer att vara en väsentlig uppgift för bolagen utan att detta särskilt behöver framgå av definitionen. Denna uppgift blir liksom flertalet andra verksamheter föremål för bankinspektionens granskning i vad mån bolagens verksamhet faller inom ramen för beviljat tillstånd. Här skall endast anmärkas att åtaganden i samband med värdepappersförvaltning kan bli föremål för kapitaltäckningskrav.
Liksom för närvarande bör det i första hand ankomma på bolagen själva att med hjälp av lagtext och motiv tolka var gränsen går mellan tillåten och otillåten verksamhet. Uppstår osäkerhet bör samråd ske med bankinspektionen. Om bolaget så önskar kan det också, innan en ny verksamhet påbörjas, från inspektionen erhålla ett förhandsbesked om den tilltänkta verksamheten faller inom ramen för det tillåtna området.
Den av kommittén föreslagna ordningen med vidare verksamhetsbegrepp
flera områden bygger emellertid i stor utsträckning på bankinspektionens tillsynsverksamhet. Liksom på bankområdet krävs det här att inspektionen ingående följer bolagens utveckling och vakar över att verksamheten i allt är förenlig med den föreslagna lagstiftningen och de grundtankar som ligger bakom denna.
I 14 § FkL anges att fondkommissionsbolag inte får utfärda obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar. I den allmänna motiveringen, avsnitt 9.6.6, har upplåningsmöjligheten för ett fondkommissionsbolag behandlats. Kommittén har därvid konstaterat att ett fondkommissionsbolag inte i lag bör vara avskuret från upplåning på den allmänna marknaden. Därvid har jämförelse gjorts med kreditmarknadsbolagen, som enligt vad kommittén under avsnitt 8.3 närmare utvecklat föreslås kunna låna upp på marknaden. Motsvarande bör alltså gälla för fondkommissionsbolagen. Av deras bolagsordning bör framgå om de avser att utnyttja denna möjlighet. Bolagsordningen fastställs i samband med tillståndsprövningen. Inom ramen för riksbankens emissionskontroll har riksbanken möjlighet att återkommande pröva om sådan upplåning bör komma till stånd av kreditpolitiska hänsyn.
Vad som här sägs om värdepapper innefattar också sådana registrerade rättigheter för vilka papper inte utfärdats, men vilka är avsedda för allmän omsättning.
2§
Ett fondkommissionsbolag med tillstånd att bedriva aktiemarknadskom-
mission får inneha aktie, emissionsbevis, andel i aktiefond och ekono-
misk förening som ett led rörelsen. Anskajfningsvärdeti av sådana värde-
papper får uppgå till högst tjugofem miljoner kronor eller till vad som
svarar mot fyra procent av den genomsnittliga årsomsättningen i bolagets
kommissionshandel under de fem närmast föregående kalenderåren,
Bilaga s. 232232 Specialmotivering
dock högst etthundra miljoner kronor. Om ett sådant fondkommissionsbolag ingår i en koncern, i vilken ingår ytterligare fondkommissionsbolag eller bank med tillstånd att bedriva aktiemarknadskommission gäller dessa begränsningar för koncernen i dess helhet. l sådant fall skall moderbolaget till bankinspektionen anmäla vilka värdegränser besom stämts för de olika företagens innehav av värdepapper. I fråga bolag om som har varit verksamt under fem kalenderår skall den genomsnittliga årsomsättningen i stället avse den tid bolaget har varit verksamt. Ett fondkommissionsbolag får, för att underlätta verksamheten förvärva egna aktier i moderbolag utan hinder av bestämmelsen i 7 kap. 1 § första stycket aktiebolagslagen 1975:1385. Detta gäller dock endast om aktierna är av det slag som sägs i 7 §första stycket. Anskaffningsvärdet av det sammanlagda innehavet av egna aktier och aktier i annat bolag i den koncern som bolaget tillhör får inte vid något tillfälle överstiga ett belopp som svarar mot tre procent av det för bolaget högsta tillåtna värdet enligt första stycket. Vid tillämpningen av första stycket skall medräknas innehav av sådan aktie eller andel som avses i3 § första stycket och 4 Om synnerliga skäl föreligger, kan bankinspektionen medge att ett fondkommissionsbolag får inneha värdepapper som avsesiförsta stycket i större omfattning än som anges där.
I 16 § FkL behandlas den ram inom vilken ett fondkommissionsbolag kan inneha aktier, emissionsbevis, andel i aktiefond och ekonomisk förening. Detta utgör det s. k. handelslagret. Fondkommissionsbolag kan ha tillstånd att bedriva aktiemarknadskommission ocheller penningmarknadskommission. För de bolag som bedriver penningmarknadskommission kan inget handelslager förekomma. Dessa fungerar endast som kommissionärer och tar inga affärer i egen portfölj. Förevarande paragraf behandlar sålunda endast handelslagret för aktier. Den berör därför inte heller fondhandlarbolagen som getts tillstånd att bedriva penningmarknadshandel såvida dessa inte också getts tillstånd att bedriva aktiemarknadskommission. För eget lager i penningmarknadsinstrument finns ingen begränsning. Kommittén har behandlat frågan om handelslagret för aktier närmare i den allmänna motiveringen under avsnitt 9.6.9. Den nu föreslagna regeln innebär att minimigränsen oavsett omsättning i kommissionshandeln - höjs från 4 till 25 milj.kr. för att bl. a. underlätta nyetableringar. Att det alltid måste vara fråga om värdepapper för omsättning framgår av att innehavet skall vara ett led i bolagets rörelse. Det kommer alltså liksom för närvarande att vara förbjudet för ett fondkommissionsbolag att göra placeringsförvärv av aktier. Av regeln framgår att det endast är de i paragrafen uppräknade värdepapperen som omfattas av begränsningen.
3§
Efter tillstånd av bankinspektionen får ett fondkommissionsbolag förvärva aktie eller andel i svenskt eller utländskt företag som har en nära anknytning till bolagets verksamhet. Tillstånd skall ges om hinder inte möter från allmän synpunkt. Är förvärvet principiell betydelse skall av
Bilaga s. 2331988:29 Specialmotivering 233 SOU
inspektionen överlämna ärendet till regeringen för prövning.
För förvärv av aktie på grund av fondemission krävs inget tillstånd.
Med förvärv aktie eller andel i företag som avses i första stycket
av
jämställs förvärv av rörelse om förvärvet avser hela eller en inte obetydlig
del av rörelsen. Av 15 § andra stycket FkL framgår att ett fondkommissionsbolag inte får förvärva aktie eller andel i ekonomisk förening utan tillstånd av bankinspektionen, om förvärvet ingår som ett led i organisationen av bolagets verksamhet. I den föreslagna paragrafen har kommittén inte gjort någon ändring i detta krav. Regeln har liksom den i 4 kap. 4 §om kreditmarknadsbolagen utformats efter mönster i BAL.
I begreppet organisationsförvärv ligger att aktieförvärvet endast får ske i företag som driver en verksamhet som fondkommissionsbolaget självt får bedriva. Detta har i lagtexten uttryckts genom att ett krav på nära anknytning till bolagets verksamhet. Ramen för fondkommissionsbolagets verksamhet framgår av 1 § och det blir från tid till annan en uppgift för bankinspektionen att följa bolagens verksamhet och i praktiken dra upp gränsen. Det är därför naturligt att prövningen av organisationsförvärvens tillåtlighet ligger på bankinspektionen.
I betänkandets allmänna avsnitt om finansiella koncerner, kapitel 11, framgår att kommittén anser det stridande mot allmänna intressen att fondkommissionsbolag äger banker. En bankkoncern bör enligt vad där närmare utvecklas antingen ägas av en bank eller av ett holdingbolag. När det gäller andra finansiella koncerner än sådana i vilka banker ingår har kommittén inte bundit sig för vad som kan anses vara en optimal struktur. Det blir därför föremål för en framtida prövning hur en sådan koncern bör vara uppbyggd. Bankinspektionen kan själv avgöra tillståndsfrågan eller välja att i de fall då tillståndsfrågan är av principiell vikt- hänskjuta den
till regeringen.
Tillståndsprövningen innefattar inte endast en prövning av om det förvärvade företagets verksamhet ligger inom ramen för fondkommissionsbolagets verksamhet eller är förenligt med denna verksamhet. Det kan också ha betydelse om bolaget genom aktie- eller andelsförvärvet får ett bestämmande inflytande över organisationsbolaget. Det kan ha betydelse för upprätthållandet av de skyddsintressen som ligger bakom reglerna i KML att fondkommissionsbolaget kan styra utveckligen i organisationsbolaget.
Med organisationsförvärv likställs i tredje stycket förvärv av rörelse i de företag som här Tillstånd krävs sålunda för förvärv av ett sådant
avses. företags rörelse om förvärvet avser hela eller en inte obetydlig del av denna.
Dotterbolag till ett fondkommissionsbolag bör endast få göra organisationsförvärv under de förutsättningar som gäller för ett fondkommissionsbolag. Om dotterbolaget är ett fondkommissionsbolag eller ett kreditmarknadsbolag, framgår detta direkt av lagen. Om det i stället utgör ett vanligt aktiebolag kan bankinspektionen i samband med tillståndgivningen uppställa villkor som medger möjlighet för inspektionen att kontinuerligt få
Bilaga s. 234234 Specialmotivering
information om förvärv av aktier för att, om skäl därtill föreligger, kunna ompröva givna förvärvstillstånd.
4§
Ett fondkommissionsbolag, som medverkar vid en emission av aktier på
den allmänna marknaden, får efter tillstånd av bankinspektionen för-
värva aktierna. Bolaget skall dock avyttra dessaaktier så snart det lämp-
ligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om särskilda skäl före-
ligger, kan bankinspektionen förlänga denna frist. Regeln motsvarar 15 § tredje stycket FkL.
Fondbörsutredningen föreslog att fondkommissionsbolag i motsats till
— vad som då gällde inte skulle ha rätt att lämna garantier i samband med att
aktier introducerades på fondbörsen. Utredningen menade att det var alltför riskabelt för fondkommissionsbolag att lämna sådana garantier. Eftersom bankerna ansågs ha fullt tillräckliga resurser för att fånga upp en misslyckad emission menade utredningen att sådana garantiåtagande var ett naturligt inslag i rörelsen för en bank. Några begränsningsregler för bankerna föreslogs därför inte.
Under remissbehandlingen riktades kritik mot förslaget. Departementschefen ansåg i propositionen att tillräckliga skål att helt utesluta fondkommissionsbolagen från möjlighet att lämna garantier i samband med emissioner inte förelåg. Med förebild i lagstiftningen för sparbanker och föreningsbanker föreslogs därför i propositionen att fondkommissionsbolag efter medgivande av bankinspektionen skulle få förvärva aktier som ingick i emissionen.
Det är och kommer även fortsättningsvis att vara en viktig del av fondkommissionsbolagens verksamhet att de kan medverka vid emissioner av fondpapper på den allmänna marknaden. Kommittén har inte funnit skäl att införa krav på särskilt tillstånd att bedriva emissionsverksamhet. Det blir i stället bankinspektionens uppgift att i samband med auktorisationsprövningen eller vid prövning av ändring av bolagsordning pröva bl. a. om bolaget har de personella och tekniska resurser som krävs att bedriva emissionsverksamhet. Tillstånd krävs i stället för att förvärva aktier som ingår i emissionen. Sådant tillstånd kan vara generellt eller ges för särskilt fall. Kommittén har i fråga om innehavstiden funnit det lämpligt att ansluta till vad som gäller för banker. Om särskilda skäl föreligger kan bankinspektionen medge en längre innehavstid än ett år.
När det i förevarande paragraf talas om emission av aktier på den allmänna marknaden avses några olika situationer innefattande såväl utgivning av nya aktier eller teckningsrätter primäremission som spridning av befintligt aktieinnehav i ett bolag sekundäremission. Det kan vara fråga om
kontantemission,
-
försäljning av ett stort antal aktier en gång blockutförsäljning,
-
introduktion på marknaden av aktier som tidigare inte haft någon
-
större spridning,
Bilaga s. 235e l
Specialmotivering 235
utbyteserbjudande, — försäljning av ett betydande antal teckningsrätter i bolag med få — aktieägare i syfte att få bolaget introducerat på marknaden. Fondkommissionärens medverkan grundas normalt på uppdrag från bolaget respektive säljaren. Emissionen riktar sig till den allmänna marknaden med eller utan prospekttvång enligt enhetliga villkor som normalt bestäms bolaget respektive säljaren i samråd med medverkande fondkommissioav när. Denne tecknar respektive övertar emissionen för placering enligt dessa villkor eller garanterar att ett genomförande kan ske. I alla dessa fall kan, villkoren är för oförmånliga eller förhållandena ändrats negativt under om exponeringstiden, fondkommissionären bli tvungen att själv behålla eller förvärva aktierna eller en del av dem. Flera fondkommissionärer kan tillsammans medverka vid en emission. En fondkommissionär kan dessutom i sin tur begränsa sin risk genom att anskaffa garanter för hela eller viss del av det belopp som fondkommissionären bundit sig för. Att dra upp gränsen mellan erbjudande till en vidare krets enligt prospekttvång och placeringar i allmänna marknaden bestämmelserna om låter sig inte med lätthet göra. En placering på enhetliga villkor och baserad på viss information kan ske även så att man vänder sig till en begränsad krets placerare. Även mycket liten krets kan härvid anses falla in av en under begreppet allmänna marknaden. I fråga om fondkommissionärs rätt att medverka som tecknare, övertagare eller garant är det emellertid främst formerna för inbjudan som är avgörande. Ett offentliggörande av en inbjudan behövs inte alltid. En skriftlig eller muntlig hänvändelse till ett inte alltför litet antal aktörer på marknaden med samma erbjudande baserat viss information refererar till kan vara tillräckligt. Vad som är som man väsentligt är att ett Övertagande till visst pris inte sker för fondkommissionäegen räkning i den meningen att fondkommissionären skall kunna efter rens eget skön bestämma tid och villkor för en inbjudan till marknaden. Risktagandet och gränsdragningsproblemet är principiellt inte annorlunda vid en sekundäremission än vid en primäremission. Det torde snarare förhålla sig så att det finns större flexibilitet beträffande villkoren vid en sekundäremission och därmed bättre möjligheter att minska risktagandet. Det väsentliga är emellertid generellt sett att fondkommissionären rätt kan bedöma marknadsläget och att exponeringstiden begränsas så mycket som möjligt.
5§ För att skydda fordran får ett fondkommissionsbolag förvärva egendom skulle falla utanför ramen för bolagets verksamhet. Bolaget som annars får sålunda dels på offentlig auktion eller fondbörs eller vid exekuktiv försäljning köpa egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen, dels betalning överta för fordringen pantsatt egendom eller annan som egendom, det är uppenbart att bolaget skulle lida avsevärd om annars förlust. Sådan egendom skall avyttras så snart det lämpligen kan ske och
Bilaga s. 236236 Specialmotivering
senast när det kan äga rum utan förlust för bolaget. Sådana förvärv skall anmälas till bankinspektionen. Regeln motsvarar 17§ FkL. I konsekvens med att kommittén ansett att uppräkning av den egendom ett fondkommissionsbolag får förvärva är obehövlig har hänvisning till förvärvsreglerna borttagits. Egendom av nu ifrågavarande slag skall liksom förvärv av emissionsaktier inte inräknas i handelslagret enligt 2
6§
Medel som ettfondkommissionsbolag mottagit med redovisningsskyldighet skall genast avskiljas och insättas på räkning i bank, inte medlen om omfattas av garanti eller försäkring godkänts bankinspektionen. som av Regeln har behandlats under avsnitt 9.6.3. Huvudregeln är liksom för närvarande att kundens medel skall insättas i bank för säkrade vid att vara fall av konkurs. Därutöver medger kommitténs förslag att kunders medel kan användas som rörelsemedel endast om fondkommissionsbolaget försäkrat dessa medel och försäkringen har godkänts av bankinspektionen. Motsvarande gäller om det föreligger bankinspektionen godkänd en av garanti. Fondkommissionsbolag, som inte har garanti eller försäkring, skall således enligt huvudregeln hålla kundmedlen avskilda i bank.
7§ För kredit som ettfondkommissionsbolag lämnar skall finnas betryggande säkerhet i fondpapper som har inregistrerats vid fondbörs eller som har utbjudits till försäljning under sådana förhållanden att det är sannolikt att de inom ett år från kreditens beviljande kommer att inregistreras vid fondbörs. Om säkerhet som har ställts vid kreditens beviljande nedgår i värde under kredittiden, får även annan egendom eller borgen godtas som tilläggssäkerhet. Paragrafen överensstämmer med 21 § FkL. Fondkommissionsbolagens kreditgivning har behandlats under avsnitt 9.6.5 varvid kommittén har konstaterat att det saknas skäl att nu ändra förutsättningarna för denna verksamhet. Kredit kan således även i fortsättningen ges endast för att underlätta fondkommissionsverksamheten. Sambandet visar sig genom att säkerheten måste utgöras av fondpapper. 8§
Ett fondkommissionsbolag skall hälla med hänsyn till verksamhetens en art och omfattning tillfredsställande betalningsberedskap. Paragrafen överensstämmer med 19 § FkL. Den har tillräcklig ansetts vara för att uppmärksamma bolagens likviditetssituation. Bestämmelsen innebär krav på att bolagen planerar sin likviditet såväl på kort lång sikt. Som som riktpunkt bör på kort sikt gälla att tillgångarnas bindningstid i huvudsak överensstämmer med skuldernas.
Bilaga s. 237Specialmotivering 237
9§
Ett fondkommissionsbolag får inte förbehålla sig andel i vinst på affär
som bolaget avslutar i sin verksamhet.
Ett fondkommissionsbolag får inte heller för egen räkning sälja fond-
bolaget mottagit som lån eller medverka vid blankning för
papper som
annans affär.
Paragrafen överensstämmer med 23§ FkL. Den har sin grund i att ett fondkommissionsbolag endast får driva sådan verksamhet som bolaget getts särskilt tillstånd till. Om ett bolag förbehåller sig andel i vinst på en viss affär, kan bolaget förbehållet ansesbli delaktigt i affären och bolaget
genom kan därför anses komma i konflikt med förbudet mot annan rörelse.
Andra stycket handlar om en form av blankning som innebär att säljaren inte äger de värdepapper han överlåter utan har lånat dem av tredje man, s. k. äkta blankning. En annan form av blankning, s. k. oäkta blankning, innebär att man säljer värdepapper som man inte har men som man avser att skaffa marknaden. Man talar i detta sammanhang om att företaget tar en kort position.
Kommittén har i avsnitt 9.6.1 diskuterat ett framtida system med en svensk handlarmarknad i aktier där blankning i den senare beskrivna formen bör vara tillåten.
Den blankning innebär att bolaget säljer tredje man tillhöriga aktier
som förutsätter ett generellt tillstånd att förfoga över värdepapperen. I annat fall blir det fråga om i 10 kap. BrB straffbelagda förfaranden beträffande förfogande över tillhörig egendom. Kommittén anser inte att fond-
annan kommissionsbolaget skall kunna förfoga över annan tillhöriga värdepapper på här avsett sätt. Kommittén föreslår därför att förbudet överförs från FkL till KML.
l0§
Under tid, då sådant beslut om avbrytande av handel och notering som
i 25 § lagen 1979:749 Stockholms fondbörs gäller, får fond-
avses om
kommissionsbolag inte vid eller utanför fondbörsen avtala eller medverka
till avtal köp eller försäljning fondpapper som beslutet avser.
om av
Uppgörelse får dock ske redan avslutad affär.
av
Första stycket skall tillämpas också under tid, då beslut enligt 26 §
lagen Stockholms fondbörs gäller, om regeringen föreskriver an-
om
nat.
Fondkommissionsbolag skall till Stockholms fondbörs anmäla avslut i
fondpapper, som är inregistrerade vid fondbörsen, enligt de närmare
föreskrifter som meddelas av regeringen.
Paragrafen överensstämmer med 24 § FkL. Den fanns även i tidigare lagstiftning. Enligt andra stycket gäller förbudet också vid s. börsstängning,
regeringen inte förordnar annat. Bestämmelsen innebär att regeringen om under utomordentliga förhållanden kan besluta att all handel och notering vid fondbörsen skall avbrytas.
Bilaga s. 238238 Specialmotivering
1I§ Finns nära samband mellan fondkommissionsbolag och annat företag,
vars huvudsakliga verksamhet består i att förvalta, handla med eller
biträda vid handel med fondpapper gäller bestämmelserna om fondkommissionsbolags verksamhet och om tillsyn över fondkommissions-
bolag i tillämpliga delar i fråga om sådant företag. Därvid skall i 2 §
angivna begränsningar av verksamheten avseföretagen gemensamt. Nära
samband skall ansesföreligga i de fall som avses i 3 kap. 12
Om särskilda skäl föreligger, får bankinspektionen medge undantag
från första stycket i fråga om visst företag. Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 25 § FkL. Som framgår av den allmänna motiveringen avsnitt 9.6.7.4 anser kommittén att ifrågavarande paragraf, den s. k. sambandsparagrafen, alltjämt fyller ett viktigt syfte för att begränsa intressekonflikterna. Frågan om hur sambandsfrågorna skall lösas måste på nytt övervägas om och när handlarfunktionen introduceras på den svenska aktiemarknaden.
Sambandsparagrafens syfte är att hindra att lagstiftningen genom organisatoriska arrangemang kan sättas ur spel. En lagstiftning som syftar till att ge den aktiesparande allmänheten ett skydd som så långt möjligt är likvärdigt med andra sparares, får inte sättas ur kraft genom dylika arrangemang. Inte heller får bankinspektionens tillsynsbefogenheter begränsas genom sådana åtgärder. Regleringen träffar investmentbolag och förvaltningsbolag och andra fondkommissionsbolag inom en och samma koncern. Begränsningarna i fråga om aktieinnehavet skall avse företagen gemensamt. Tillämpningen bör begränsas till vad som är erforderligt för att tillgodose syftet med bestämmelsen, dvs. att sidoföretag inte används för att kringgå bestämmelserna för fondkommissionsverksamheten och att företaget inte innebär risker för fondkommissionsbolagets kunder.
Den nuvarande sambandsregeln träffar -i motsats till den nu föreslagna
även kreditgivningen i hela den koncern vari fondkommissionsbolaget ingår. Strikt tillämpat innebär regeln att alla krediter från koncernbolag måste ges mot säkerhet i värdepapper.
I finansiella koncerner kan enligt kommitténs modell ingå såväl fondkommissions- som kreditmarknadsbolag. Skyddsintresset för den aktiesparande allmänheten tillgodoses när det gäller kreditgivningen genom att fondkommissionsbolaget begränsas till sin huvudsakliga verksamhet och endast som stödfunktion äger rätt att ge krediter. Om ett annat bolag i koncernen t.ex ett kreditmarknadsbolag ger andra former av krediter
- torde detta inte störa fondkommissionsbolagets verksamhet eller träda för när de skyddsintressen som ligger bakom reglerna om fondkommissionsverksamheten. Kommittén utgår från att de bolag som ger krediter är kreditmarknadsbolag.
Bilaga s. 239Specialmotivering 239
Kapitaltäckning
12§
Ett fondkommissionsbolag skall till uppdragsgivares skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp som är betryggande i förhållande till bolagets tillgångar, ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden som innebär en kreditrisk för bolaget placeringar.
Det egna kapitalet anses betryggande om den enligt 13 § beräknade kapitalbasen uppgår till lägst ett belopp som motsvarar sammanlagt
tjugofyra procent av värdet av placeringar som avsesi 2 § samt ~
åtta procent av värdet av övriga placeringar utom sådana som avsesi fjärde stycket.
Placeringar, för vilka reserver som avses i 13 § första stycket 1 har avsatts, skall tas till sitt bruttovärde. Övriga tillgångar skall tas
upp upp till sitt nettovärde. Åtaganden på kapitalmarknaden skall till sitt
tas upp nominella belopp om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp.
Eget kapital krävs inte för sådana placeringar som avsesi2 kap. 9 § A bankrörelselagen 1987:617 eller som omfattas av bestämmelserna i 14
I3§
Med bolagets kapitalbas avses eget kapital samt
fyrtio procent av ett belopp, som svarar mot sådana bolagets reserver, som avsesi2 kap. 8 § bankrörelselagen 1987:617, och reserver för aktier intill ett belopp som sammanlagt svarar mot bolagets eget kapital samt
2. det nominella värdet av upptagna förlagslån och andra skuldförbindelser som medför rätt till betalning först efter bolagets övriga borgenärer intill ett belopp som svarar mot bolagets eget kapital.
14§
Om ettfondkommissionsbolag genom aktieinnehav eller på annat sätt har andel i ett svenskt eller utländskt företag som driver någon form av verksamhet som avsesi denna lag skall, utöver vad som föreskrivs i fråga om kapitaltäckning i 12 och 13 §§, 4 kap. 10 § äga motsvarande tilllämpning.
Som kommittén i flera olika sammanhang påpekat är ett övergripande mål för kommitténs arbete att söka skapa så konkurrensneutrala regler som möjligt. Ett särskilt viktigt inslag i skapandet av lika arbetsförutsättningar mellan olika institut är kapitaltäckningsreglerna. Kommittén har särskilt behandlat omarbetningen av kapitaltäckningsreglerna för fondkommissionsbolagen under avsnitt 9.6.10. I sak betyder förändringarna att kapitaltäckningskravet på fondkommissionsbolagen höjs. För närvarande är kravet på kapitaltäckning för aktieplaceringar 20 % och för övriga placeringar 6 % med undantag för sådana som inte fordrar någon täckning alls.
Bilaga s. 240240 Specialmotivering
Omarbetningen av reglerna har nu skett med förebild i BRL samt 4 kap. 8 och 9 §§ i detta lagförslag. Genom hänvisningen i 14§ blir 4 kap. 10§ tillämplig även för fondkommissionsbolagen.
Till den högre riskklassen, 24-procentsklassen, hänförs aktie- och andelsförvärv inom ramen för det s. handelslagret. Denna klass motsvarar den högre riskklassen också för kreditmarknadsbolagen. Aktieinnehav i bankernas handelslager har också flyttats upp till denna risknivå. För krediter mot säkerhet i aktier har kapitaltäckningskravet höjts till 8 % oavsett om säkerheten utgörs av börsnoterade eller andra aktier. Motsvarande förändring har gjorts för bankerna. I 12 § har också föreskrivits till vilka värden olika placeringar skall tas upp.
Eget kapital kommer enligt förslaget inte att krävas för placeringar som anges i 2 kap. 9 § A BRL. Enligt kommitténs förslag till ändring i BRL skall detta också gälla för fordringar och garantier för vilka kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag och fondhandlarbolag svarar. Mot bakgrund av det auktorisationskrav och det regelverk som i övrigt uppställts för dessa bolag får de ansessåsäkra att en fordran eller garanti som bolaget svarar för innebär en mycket liten förlustrisk.
13 § motsvarar bestämmelsen i 4 kap. 9 § om kreditmarknadsbolagen, dock att fondkommissionsbolag enligt vad som utvecklas under avsnitt 9.6.10 inte bör få tillgång till garantifond.
Enligt 14 § skall reglerna i 4 kap. 10 § om konsoliderad kapitaltäckning äga motsvarande tillämpning på fondkommissionsbolag.
Särskilda bestämmelser
I5§
Ett fondkommissionsbolag skall utöva sin verksamhet med iakttagande
av god fondkommissionssed. Regeln saknar motsvarighet i gällande rätt. Den har kommenterats i allmänna motiveringen under avsnitt 9.6.8.
I6§ Om annat följer av detta kapitel, gäller för fondkommissionsverksamhet bestämmelserna om handelskommission i lagen 1914:45 om kom mission, handelsagentur och handelsresande.
Vad som gäller i fråga om självinträde äger motsvarande tillämpning
när handel sker på uppdrag av eller annars med företag som har sådant
samband med fondkommissionsbolag, som anges i 3 kap. 12 § eller 6
kap. 18 Paragrafens första stycke överensstämmer med 2 § FkL. Regeln i andra stycket har närmare kommenterats i den allmänna motiveringen avsnitt 9.6.7.3. Som framgår där har kommittén funnit erforderligt att ge kunden ett incitament till reaktion när handel sker med en tredje man som har samband med fondkommissionären. Detta kan exempelvis ske genom att
Bilaga s. 241Specialmotivering 241
fondkommissionären på avräkningsnotan markerar att situationen kan jämställas med självinträde.
17§
Den som på grund av befattning eller annars har anknytning till ett fondkommissionsbolag får för egen räkning genom köp, byte eller därmed jämförligt fång förvärva fondpapper annat än för långsiktig förmögenhetsförvaltning, om han normalt har insyn i uppdragsgivares värdepappersaffärer, som har sådan omfattning att det allmänna försäljningsvärdet kan påverkas. Utan hinder avförsta stycket får förvärv ske av sådana obligationer och förlagsbevis som inte är konvertibla.
Paragrafen överensstämmer med 39 § FkL.
18§
Den i 17 § skall till fondkommissionsbolaget ofördröjligen som avses anmäla innehav fondpapper och ändring i innehavet. Anmälningsav skyldigheten gäller inte sådana obligationer och förlagsbevis som inte är konvertibla. Fondkommissionsbolaget skall föra förteckning över anmälningarna och hålla den tillgänglig för bankinspektionen. Anmälningsskyldighet enligt första stycket omfattar fondpapper som ägs den anmälningsskyldige, hans make eller omyndig barn som står av under hans vårdnad. Har någon av dem eller flera av dem tillsammans sådan väsentlig ekonomisk gemenskap med annan juridisk person än fondkommissionsbolaget .somgrundas på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse, omfattar anmälningsskyldigheten även den juridiska personens innehav av fondpapper, om den anmälningsskyldige har väsentligt inflytande över den juridiska personens verksamhet. Vid tillämpningen denna paragraf likställs äktenskapsliknande samav de sammanlevande tidigare har varit gifta med levnad med äktenskap, om varandra eller har eller har haft barn gemensamt.
Paragrafen överensstämmer med 40 § FkL.
19§
Styrelsen för eller verkställande direktör hos ett fondkommissionsbolag skall skyndsamt skriftligen erinra den som avses i 17 § om hans anmälningsskyldighet enligt denna lag.
Paragrafen överensstämmer med 41 § FkL.
20§
Om det behövs med hänsyn till allmänhetens intressefår regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela föreskrifter om den som provision courtage ett fondkommissionsbolag får uppbära med som anledning ett kommissionsuppdrag som avser en värdepappersaffär till av ett belopp av högst tio tusen kr.
Paragrafen överensstämmer med 42 § FkL.
Bilaga s. 242242 Specialmotivering
2I§
1fråga om en bank bedriver aktiemarknadskommission, penningsom marknadskommission eller penningmarknadshandel gäller 9 § andra stycket, 10 och 15-20 §§.
Paragrafen motsvarar nu gällande 38 § FkL. Enligt 3 kap. 4 § fjärde stycket kan bank ges tillstånd att bedriva aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission och penningmarknadshandel. Paragrafen de beanger stämmelser i 5 kap. KML som är avsedda att reglera bankernas verksamheter. Även i 6 kap. ll och 12 §§ KML finns bestämmelser som reglerar banks verksamhet. Dessutom finns regler i banklagarna som behandlar fondkommissionsverksamhet som bedrivs bank. av
6 kap. Tillsyn
Bilaga s. 242Av den allmänna motiveringen i kapitel 12 framgår att förslaget till lagbestämmelserna om tillsyn följer i stort de nuvarande reglerna i KAL, FiL och FkL samt att vid samordningen av reglerna, dessa utformats med BRL:s tillsynsbestämmelser som förebild. Kommitténs avsikt har varit beatt stämmelserna av bl. a. konkurrensneutrala skäl skall så likalydande vara som möjligt för de institut som omfattas av KML och banklagarna. Efter varje paragraf finns i förekommande fall en hänvisning till motsvarande lagbestämmelser i den nu gällande lagstiftningen.
1§
Ett bolag som fått tillstånd enligt denna lag skall stå under tillsyn av bankinspektionen.
Paragrafen motsvarar 5 § KAL, 9 § FiL och 26 § FkL
2§
Bolag skall genom särskilt beslut bankinspektionen införas i särav en skild förteckning hos inspektionen.
Paragrafen överensstämmer med 5 § tredje stycket FiL. För närvarande saknas en dylik förteckning över fondkommissionsbolagen.
3§
Bankinspektionen skall setill att ett bolag följer dels de lagar som reglerar bolagets verksamhet, dels andra författningar såvitt de särskilt avser bolaget, dels bolagets bolagsordning och de beslut som med stöd av lag eller bolagsordningen meddelats av bolagsstämma eller styrelse. Bankinspektionen skall även i övrigt med uppmärksamhet följa bolagens verksamhet för att hålla sig underrättad förhållanden kan om som inverka på ett bolags säkerhet eller i övrigt är betydelse för sund av en utveckling av verksamheten. Bankinspektionen är inte på grund vad här föreskrivits av skyldig att
Bilaga s. 243Specialmotivering 243
övervaka att sådana bestämmelser iakttas som avser aktieägares rättigheter eller skyldigheter i förhållande till bolaget eller till någon annan aktieägare eller som angår bolagets inre angelägenheter.
Paragrafen överensstämmer i sak med 7 kap. 1 § BRL vilken till viss del motsvaras av 6 § KAL första-tredje styckena, 11 § FiL och 27 § FkL.
4§
Bankinspektionens tillsyn utövas med ledning av de handlingar som enligt denna lag skall sändas in till bankinspektionen samt de upplysningar som inhämtas vid undersökningar eller på annat sätt. Undersökning skall genomföras så ofta som inspektionen anser det nödvändigt eller när regeringen beslutar att sådan skall ske.
Paragrafen motsvarar 7 kap. 2 § BRL, 12 § FiL och 28 § FkL.
5§
Bankinspektionen skall, inte särskilda skäl talar däremot, för varje om bolag förordna eller flera revisorer att med övriga revisorer delta i en revisionen bolaget. Inspektionen kan när som helst återkalla sådant av förordnande och i stället utse ny revisor. Om tillstånd för bolag att driva verksamhet har återkallats, gäller förordnandet för den bankinspektionen utsedde revisorn till dess att av verksamheten avvecklats och revisorn till inspektionen har lämnat en berättelse över avvecklingen. Bolag skall till revisor som har förordnande enligt första stycket betala ersättning med belopp som bankinspektionen bestämmer.
Paragrafen motsvaras i huvudsak av 6 § fjärde stycket KAL, 13 § FiL och 32 § FkL. Den bankinspektionen utsedde revisorn har en viktig del i av inspektionens tillsyn över bolaget. Det bör i enlighet med FiL vara möjligt för inspektionen att i vissa undantagsfall göra avkall på regeln att varje bolag alltid skall ha minst en revisor som utsetts av inspektionen speciellt med beaktande av det ökade antal bolag som skall auktoriseras.
6§
Bankinspektionen får kalla till sammanträde med ett bolags styrelse eller begära att styrelsen kallar till extra bolagsstämma. Har styrelsen inte följt sådan begäran, får inspektionen kalla till extra bolagsstämma. Föreen trädare för inspektionen får närvara vid styrelsesammanträde som inspektionen har utlyst och vid bolagsstämma samt delta i överläggningarna. Paragrafen motsvarar 8 § KAL, 14 § FiL och 33 § FkL.
7§
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får utfärda närmare föreskrifter om förvaring och inventering av värdehandlingar samt om brottsförebyggande åtgärder hos bolagen.
Bilaga s. 244244 Specialmotivering
sou 193329
Vad som föreskrivs i 4 kap. 1 § tredje stycket bankrörelselagen
1987:617 om rätt för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
bankinspektionen att utfärda föreskrifter i fråga om bokföring och redo-
visning skall gälla även för bolag som fått tillstånd enligt denna lag. Paragrafen motsvarar 7 § tredje stycket KAL, 15 § FiL och 34 § FkL. Se allmänna motiveringen avsnitt 12.6.2.
8§
Ett bolag skall på tid och sätt som bankinspektionen bestämmer
hålla bolagets kassa och övriga tillgångar, räkenskapsmaterial och
andra handlingar tillgängliga för granskning av inspektionen
upprätta och till inspektionen lämna översikt som visar bolagets
tillgångar och skulder
till inspektionen lämna årsredovisning och i förekommande fall
koncernredovisning samt revisionsberättelse och protokoll vid ordinarie bolagsstämma
till inspektionen anmäla vem som har utsetts till styrelseledamot,
verkställande direktör eller suppleant samt ändringar i förhållande som
har anmälts
5. i övrigt lämna inspektionen alla de upplysningar och uppgifter som
inspektionen anser behövliga för tillämpningen av denna lag. Paragrafen motsvarar 9 § KAL, 16 § FiL och 35 § första stycket FkL.
9§
Ett bolag är skyldigt att genast låta upprätta en särskild balansräkning,
om det finns anledning att anta att bolagets eget kapital understiger nio
tiondelar av det registrerade aktiekapitalet.
Balansräkningen skall granskas av revisorerna. Om antagandet be-
kräftas skall bolaget genast underrätta bankinspektionen.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 9 § sista punkten KAL och 35 § andra stycket FkL. I KAL föreskrivs att bokslut skall upprättas där inspektionen finner anledning antaga att bolaget gjort sådana förluster att tio procent av aktiekapitalet förlorats. 7 kap. 7 § första stycket första punkten BRL ålägger styrelsen i ett bankaktiebolag att upprätta särskild balansräkning om det kan antagas att banken gjort förluster innebärande att eget kapital understiger nio tiondelar av det registrerade aktiekapitalet. För fondkommissionsbolag gäller att balansräkning skall upprättas först om förlusterna leder till antagandet att en tredjedel av aktiekapitalet förlorats. I FiL finns ingen motsvarande regel utan här inträder som Supplement ABL:s bestämmelse. I 13 kap. 2 § ABL åläggas styrelsen i ett aktiebolag att ofördröjligen upprätta särskild balansräkning så snart det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet. Enligt kommitténs uppfattning bör de bolag som regleras i KML, i här berört hänseende, behandlas på samma sätt som bank. En motsvarighet till BRL:s bestämmelse, som i sak överensstämmer med KAL:s, bör därför införas i KML.
Bilaga s. 245Specialmotivering 245
10§ Har bolag fattat ett beslut strider mot denna lag eller annan försom fattning reglerar bolagets verksamhet, mot föreskrift som meddelats som med stöd denna lag eller mot bolagsordningen, får bankinspektionen av förbjuda verkställighet beslutet. Har beslutet gått i verkställighet får av inspektionen förelägga bolaget att göra rättelse, om det kan ske. Driver ett bolag verksamhet i strid mot de i första stycket angivna reglerna för verksamheten eller åsidosätter bolaget uppenbart kunds ineller visar det sig på annat sätt olämpligt att utöva verksamhet, får tresse bankinspektionen förelägga bolaget att inom viss tid göra rätteLse,om det kan ske. Ett sådant föreläggande får dock inte meddelas i fråga om sådana föreskrifter i lag, som det är straffbart att överträda.
Paragrafen överensstämmer i sak med 7 § första stycket KAL och 17 § FiL. Motsvarande bestämmelse ñnns i 7 kap. 8 § första stycket BRL.
1I§
Tillstånd för bolag att driva finansieringsverksamhet, aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission eller penningmarknadshandel kan återkallas av bankinspektionen om 1 bolags eget kapital understiger två tredjedelar av det registrerade . det aktiekapitalet och bristen inte har blivit fylld inom tre månader efter den blev känd för bolaget bolag har överträtt denna lag, annan författning som reglerar bolaverksamhet eller föreskrift meddelats med stöd av denna lag eller gets som bolagsordning bolag har åsidosatt uppdragsgivares intresse eller på annat sätt visat sig olämpligt att driva sådan verksamhet förutsättningar för tillstånd enligt denna lag inte längre föreligger bolag prövas vara till skada för det allmänna. annars Första stycket 2-5 gäller även ifråga bank somfått tillstånd att driva om verksamhet enligt 3 kap. 4
Paragrafen motsvarar 29 § och del av 38 § FkL.
12§
Återkallar bankinspektionen ett bolags tillstånd att driva viss verksamhet kan inspektionen förelägga bolaget att intill dess denna rörelse har avvecklats upphöra med verksamhet för viss tid eller tills vidare. annan Har tillstånd återkallats, får dock bolaget vidta de åtgärder som behövs för att fullgöra ingångna avtal eller för att skydda uppdragsgivare mot förlust. Första och andra styckena gäller även ifråga om bank som fått tillstånd att driva verksamhet enligt 3 kap. 4
Paragrafen motsvarar i sak 30 § första och tredje styckena samt del av 38 § FkL. Genom att tillståndskrav föreslås för olika funktioner på värdepappersmarknaden kan paragrafen nu få större aktualitet genom att bankinspektionen har möjlighet att återkalla ett bland flera tillstånd.
246 Specialmotivering
Bilaga s. 24613§
Föreligger förhållande som anges i 11 § 2-5, får bankinspektionen meddela bolag skriftlig erinran istället för att återkalla bolagets tillstånd, om det kan antas att bolaget låter sig rättas därav. Inspektionen får även meddela bolag skriftlig erinran, om bolaget inte följer i 3 §första annars stycket angivna stadganden och beslut eller om annat förhållande föreligger som allvarligt inverkar på bolagets säkerhet eller motverkar en sund utveckling av bolagets verksamhet. Föreligger missförhållande hos bolag i annat fall får bankinspektionen i särskilt beslut göra anmärkning det. om Skriftlig erinran och anmärkning får förenas med föreläggande om rättelse. Bankinspektionen äger även rätt att meddela de påpekanden i fråga om ett bolags verksamhet, som inspektionen finner påkallade.
Paragrafens första tre stycken överensstämmer i sak med 31 § FkL och
motsvarar till viss del 7 § andra stycket KAL och 18 § FiL. I paragrafen erhåller bankinspektionen rätt att i särskilt beslut meddela institut skriftlig erinran och anmärkning. Fjärde stycket motsvarar i sak 7 kap. 9 § första
stycket BRL samt innebär att inspektionen även kan rikta kritik i form av påpekande. Ett påpekande är inte ett särskilt meddelat beslut som kan överklagas utan endast en form av rekommendation. Paragrafens innebörd i övrigt har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 12.6.3.
14§
Träder ett bolag i likvidation har bankinspektionen befogenheter i samma fråga om likvidatorerna enligt denna lag tillkommer inspektionen som beträffande bolaget.
Paragrafen motsvarar till viss del 10§ KAL. När det gäller likvidation i bank finns i banklagarna utförliga bestämmelser. För aktiebolag finns reg-
lema om likvidation i 13 kap. ABL. Paragrafen bankinspektionen ger befogenhet att sätta likvidatorerna i styrelsens och bolagsstämmans ställe.
15§
Har ett bolag försatts i konkurs, skall bankinspektionen förordna ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet skall konkursförvaltare som delta i konkursboets förvaltning tillsammans med den eller de förvaltare som utsesenligt konkurslagen 1987:672. Det allmänna ombudet kan beträffande medförvaltare göra en sådan framställning i 7 kap. 5 § konkurslagen. som avses Även beslut delning om om av konkursboets förvaltning har fattats, får det allmänna ombudet delta förvaltningeni i dess helhet. Bestämmelserna i konkurslagen arvode till konkursförvaltare gälom ler också det allmänna ombudet.
Paragrafen överensstämmer med 7 kap. 13 § BRL.
Bilaga s. 247Specialmotivering 247
16§ Bankinspektionen skall efter skriftlig ansökan meddela bindande förhandsbesked huruvida viss verksamhet är tillståndspliktig eller annars förenlig med tillståndspliktig verksamhet, förhandsbesked kan antas om vikt med hänsyn till sökandens intressen. Vid frågor avprincipiell vara av betydelse skall inspektionen överlämna ärendet till regeringen.
Paragrafen saknar motsvarighet i gällande lag och har motiverats i den allmänna motiveringen avsnitt 12.6.4.
17§ Om någon driver sådan verksamhet, att denna lag kan antas vara till- Iämplig, får bankinspektionen förelägga denne att till inspektionen lämna de upplysningar verksamheten behövs för att bedöma om lagen om som är tillämplig. Paragrafen överensstämmer med 20 § FiL. Här öppnas en möjlighet för bankinspektionen att rikta formell förfrågan till företag som eventuellt en sig åt tillståndspliktig verksamhet. Sådan förfrågan kan förenas med ägnar vite.
18§ Finns i fall än i 3 kap. 12 § väsentligt samband mellan annat som anges fondkommissionsbolag eller fondhandlarbolag och annat företag, får bankinspektionen besluta att företaget skall till inspektionen lämna upplysningar förhållandet till bolaget och om sådan verksamhet som om anknyter till bolagets verksamhet.
Paragrafen överensstämmer med 36 § FkL. Jfr 5 kap. 11 § och allmänna motiveringen under avsnitt 9.6.7.4.
19§
Bankinspektionens beslut enligt denna lag överklagas hos regeringen. Inspektionens beslut får verkställas utan hinder av att det överklagas, om inte regeringen förordnar något annat. Om överklagande besluti vissafall finns bestämmelsen 7kap. 3 av Paragrafens första stycke överensstämmer i sak med 12 § KAL, 22 § FiL och 46 §FkL. Andra stycket hänvisar till de särskilda besvärsbestämmelserna angående vite.
20§ täcka kostnaden för bankinspektionens verksamhet skall bolag För att fått tillstånd enligt denna lag årligen betala bidrag enligt de närmare som föreskrifter regeringen meddelar. För tillsyn över verksamhet bedrivs av en bank betalas bidrag som enligt bestämmelserna i bankröreLselagen 1987:617.
Paragrafen motsvarar i sak 14 § KAL, 19 § FiL och 43 § FkL.
Bilaga s. 248248 Specialmotivering
7 kap. Straff och vite
Förslaget till bestämmelser om straff och vite behandlas i den allmänna motiveringen,
kapitel 12. Bestämmelserna överensstämmer liksom reglerna om tillsyn i 6 kap. med de straff- och vitesstadganden finns i de lagar
som vilka i dag reglerar de institut som omfattas KML. Straff- och vitesbe-
av stämmelserna har vid samordningen utformats med BRL:s regler som förebild. Efter varje paragraf finns i förekommande fall
en hänvisning till motsvarande lagbestämmelser i den nu gällande lagstiftningen.
1§
Den som uppsåtligen driver verksamhet utan tillstånd där sådant krävs enligt denna lag, döms till böter eller fängelse i högst ett år.
Den som bryter mot förbudet i 3 kap. 8 § döms till böter.
Paragrafen motsvarar 47 § FkL.
2§
En styrelseledamot eller befattningshavare hos ett bolag som uppsåtligen eller av oaktsamhet genom oriktig bokföring eller på sätt lämnar
annat bankinspektionen felaktiga upplysningar verksamheten döms,
om om gärningen inte är ringa, till böter eller fängelse i högst ett år.
Paragrafen motsvarar 13 § KAL, 24 § FiL och 48 § FkL.
3§
Bankinspektionen kan vid vite förelägga bolag att fullgöra skyldighet enligt denna lag eller andra författningar att till inspektionen sända in de handlingar som anges i 6 kap. 8 Bankinspektionen kan förena även annat föreläggande enligt denna lag med vite.
Bankinspektionen skall pröva frågan om utdömande ett vite
av som har förelagts enligt första stycket. I övriga fall prövas frågan av länsrätten enligt lagen 1985:206 om viten.
Bankinspektionens beslut varigenom vite som avses i första stycket förelagts eller dömts ut får överklagas hos kammarrätten besvär.
genom Paragrafen överensstämmer i sak med 9 kap. 3 § BRL och motsvarar till viss del 11 § KAL, 21 § FiL och 45 § FkL.
Bilaga s. 249Specialmotivering 249 sou 1988:29
13.2 till om ändring i Förslaget lag bankrörelselagen 1987:617
Bilaga s. 2491 kap. Allmänna bestämmelser
2§ Postverket får utan hinder 2 kap. 1 § tredje stycket för sin postav girorörelse hålla konton för allmänheten. Den nuvarande bankrörelsedefinitionen i förevarande paragrafs första stycke föreslås bli upphävd och ersatt av en bankverksamhetsdefiniton i 2 kap. 1 Av den paragrafens tredje stycke följer att ingen annan än bank får motta inlåning från allmänheten utan särskilt medgivande i lag. Postverket har redan enligt förevarande paragrafs tredje stycke erhållit ett sådant medgivande för att upprätthålla postgirorörelsen. Detta medgivande skall bestå.
.4§ Ett utländskt bankföretag får efter tillstånd av regeringen driva verksamhet från kontor eller annat fast driftställe här i riket. Sådan verksamhet får inte omfatta inlånings- eller utlåningsrörelse. Ett bankaktiebolag får efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen inrätta filial i utlandet. Sådant tillstånd skall lämnas ändamålet kan anses vara till nytta för om bankväsendet eller det allmänna. Bestämmelser om bankaktiebolags aktie eller andel i utländskt bankföretag finns i 2 kap. 4 förvärv av Ändringarna i paragrafen är av redaktionell art.
2 kap. Rörelsen Förevarande kapitel upptar rörelseregler för bankerna. 1-7 §§ innehåller verksamhetsreglerna. I den inledande paragrafen anges den yttre ramen för bankernas verksamhet. 2-6 §§ innehåller regler som kompletterar 1 § och därmed närmare bestämmer bankernas verksamhet. I 2 §anges de för bank förbjudna egendomsförvärven. Från dessa förbud görs ett flertal undantag, vilka beskrivs i 3-6 §§. 7 § är i och för sig en verksamhetsregel men skiljer sig från övriga verksamhetsregler på det sättet att den inte hjälper till att för bankernas verksamhet. De förvärv som tillåts enligt denna ange ramen paragraf kan inte sägas ingå i egentlig bankverksamhet. Här beskrivs och regleras den extraordinära verksamhet som bank finner skäl att driva för att skydda fordran. Reglerna kapitaltäckning finns intagna i 8-10 §§. I egen om kassareserv, kreditgivning, upplåning 11-19 §§ och i bestämmelserna om de särskilda bestämmelserna 20-23 §§ har, med undantag för enhandskreditbestämmelsen i 15 inte vidtagits några ändringar.
250 Specialmotivering
Bilaga s. 250Verksamhet
I§
Med bankverksamhet med iakttagande jämväl vad föreavses av som skrivs i 2-6 §§ inlåning på räkning från allmänheten, finansieringsverksamhet och finansiell verksamhet annan som är förenlig med inlåning som avsesi I samt om särskilda skäl föreligger, annan verksamhet som har ett nära samband med dem som avses i I och 2. En bank skall erbjuda allmänheten ett allsidigt utbud finansiella av tjänster, däribland möjlighet till in- och utlåning av pengar. Annan än bank får inte utan särskilt medgivande i lag inlåning motta på räkning från allmänheten. Av I kap. 5 § föreningsbankslagen 1987:620 följer lokal föratt en eningsbanks rätt att bedriva inlåning är begränsad. I 3 kap. 4 § kapitalmarknadslagen 1989:000 finns bestämmelser om rätt för bank att bedriva aktiemarknadskommission, penningmarknadskommission och penningmarknadshandel.
Den föreslagna bankverksamhetsdefinitionen företer i sak stora likheter med den gällande definitionen i 2 kap. 1 § BRL. Definitionen skall utgöra den grundläggande verksamhetsregeln i det att den drar den yttre upp ramen för bankernas verksamhet. Det tillåtna verksamhetsområdet konkretiseras i viss utsträckning genom verksamhetsreglerna i 2-6 §§. Vad som skall anses utgöra bankverksamhet måste dock till stor del bestämmas genom en tolkning av bankverksamhetsdefinitionen. I den allmänna motiveringen, avsnitt 7.2.3.5, har en genomgång bankverksamhetsdefinitioav nen gjorts. Till denna hänvisas. Här skall därför endast några tillägg göras. I paragrafens första stycke räknas i tre punkter de verksamheter upp som ryms i bankverksamhetsdefinitionen och således bank skall tillåtas som en bedriva. I punkten 1 anges först att inlåning på räkning från allmänheten utgör bankverksamhet. Sådan inlåning, som konstituerar det grundläggande skyddsintresset för insättarnas medel, skall tillsammans med utlåning alltjämt vara bankernas centrala verksamhet. Bankernas utlåning har inte explicit angivits i lagtexten. Utlåningen utgör finansieringsverksamhet i dess mest renodlade form och faller således in under punkten Där anges att finansieringsverksamhet är förenlig med som bankinlåning utgör bankverksamhet. Begreppet finansieringsverksamhet har definierats i 1 kap 1 § KML. Utöver kreditgivning innefattar finansieringsverksamhet ställande av garanti för kredit och medverkan till annan finansiering. Under begreppet faller dock inte säljfinansiering, förvärv av fondpapper eller förmedling av kredit till än konsument. Dessa annan verksamheter är i stället att hänföra till finansiell verksamhet. annan För att finansieringsverksamhet skall rymmas i bankverksamhetsdefinitionen bör krävas att verksamheten inte äventyrar de skyddsintressen, som ligger i bankens inlåningsverksamhet. I paragrafen har därför angivits att finansieringsverksamheten för att den skall utgöra tillåten verksamhet - -
Bilaga s. 251sou 1988:29 Specialmotivering 251
skall vara förenlig med inlåningen. I uttrycket förenlig ligger, förutom att finansieringsverksamheten skall ha ett samband med inlåningen, att verksamheten är av sådan art att den inte äventyrar de skyddsintressen som bankerna är skyldiga att tillvarata i sin inlåningsverksamhet, främst insättarintressen. Finansieringsformer som innefattar ett risktagande som gör att banken inte fullt ut kan trygga insättarnas medel, utgör således inte tillåten bankverksamhet. En annan typ av verksamhet som inte är tillåten för bank utgör det slag av finansieringsverksamhet som består av s. k. fastighetsleasingfastighetsrenting. Däremot kan sådan verksamhet i begränsad utsträckning bedrivas av ett kreditmarknadsbolag, som ingår i en bankkoncern. Den får därvid förläggas till den ram för fri sektor som angesi 4 kap. 12 § KML.
Som framgått av den allmänna motiveringen bör bankerna också få ägna sig åt andra finansiella tjänster än finansieringsverksamhet och även vissa serviceinriktade tjänster som inte alltid kan anses vara av finansiell natur, under förutsättning att skyddsintressena inte åsidosätts. I punkten 2 anges sålunda att annan finansiell verksamhet är tillåten för bank om verksamheten är förenlig med inlåningen. Samma krav på förenlighet som uppställts för finansieringsverksamheten gäller således. En exemplifiering av vilka tjänster som det kan vara fråga om har lämnats i den allmänna motiveringen avsnitt 7.2.3.5.
Av punkten 3 framgår vidare att vissa icke finansiella verksamheter ingår i bankverksamhetsbegreppet, om verksamheten av särskilda skäl har ett nära samband med de övriga i pargrafen angivna verksamheterna. Vad som kan vara särskilda skäl framgår av avsnitt 7.2.3.5.
I paragrafens andra stycke anges arten av den verksamhet som ett finansinstitut måste bedriva för att få oktroj som bank. Enligt bestämmelsen skall bank erbjuda allmänheten ett allsidigt utbud av finansiella tjänster. Härigenom lagfästs den princip som sedan gammalt ansetts gälla för bankerna, nämligen att bank skall vara ett s. k. breddinstitut. Som exempel på den art av verksamhet som bank skall bedriva har i lagtexten ansetts speciellt böra markeras in- och utlåning av pengar eftersom detta utgör en för bank fundamental uppgift. Bestämmelsen har närmare kommenterats i den allmänna motiveringen avsnitt 7.1 vartill hänvisas.
I tredje stycket förbjuds annan än bank att motta inlåning på räkning från allmänheten. Denna bestämmelse riktar sig följaktligen inte till bankerna utan till andra aktörer på marknaden. Från förbudet undantas den som enligt särskilt medgivande i lag äger rätt att driva ifrågavarande slag av inlåningsverksamhet. Sådant medgivande finns för närvarande för fondkommissionsbolag, Postgirot, riksgäldskontoret och Sveriges riksbank. I 9 kap. 1 § stadgas straff för den som i strid med bestämmelsen i förevarande stycke tar emot inlåning på räkning från allmänheten. Detta monopol korresponderar med den skyldighet som bankerna åläggs enligt andra stycket, nämligen att ta emot inlåning på räkning från allmänheten. Uttrycket inlåning på räkning från allmänheten är avsett att ha samma tillämpnings-
Bilaga s. 252252 Specialmotivering
område som det motsvarande uttrycket i den nu gällande bankrörelsedefinitionen jfr. avsnitt 7.1.
Paragrafens fjärde stycke innehåller en erinran om de begränsningar som enligt FBL gäller för lokala föreningsbankers rätt att bedriva inlåning.
FkL innehåller bestämmelser om att bankinspektionen kan lämna bank tillstånd att bedriva fondkommissionsrörelse och vad som gäller för sådan rörelse. l förevarande paragrafs femte stycke erinras om dessa bestämmelser, vilka nu föreslås bli intagna i 3 kap. KML.
2§
En bank får inte i andra fall än som sägs i 3-6 §§förvärva eller för egen
räkning inneha
aktie eller andel i företag,
emissionsbevis,
depåbevis,
andel i aktiefond eller
fordringsbevis
med efterställd betalningsrätt eller likartat bevis om
tillskott av riskkapital, om beviset har utfärdats företag i 4 §
av som avses
eller, om beviset har utfärdats av annat företag och inte är avsett för den
allmänna marknaden.
Med förvärv av aktie eller andel i företag jämstälLs förvärv av rörelse
om förvärvet avser hela eller en inte obetydlig del av rörelsen. I paragrafen räknas den egendom bank är förbjuden att förvärva
upp som och för egen räkning inneha. Den egendom som nämns är redan enligt gällande lag förbjuden egendom för bank, eftersom den är förenad med särskilda risker som kan äventyra de skyddsintressen som bank har att värna om. All egendom som inte omnämns i paragrafen får bank fritt förvärva under förutsättning att förvärvet ryms i bankverksamhetsdefinitionen.
Det viktigaste förbudet i paragrafen är aktieförvärvsförbudet. Även andra förbud att förvärva egendom som motsvarar aktie eller har anknytning till aktie har medtagits. Det är fråga om andel i företag, emissionsbevis, depåbevis och andel i aktiefond. Emissionsbevis är en gemensam benämning för teckningsrättsbevis vid nyemission och delbevis vid fondemission. Depåbevis är bevis om rätt till ett angivet antal utländska aktier i bolag som fått riksbankens tillstånd till försäljning av aktierna i Sverige. Begreppet aktiefond omfattar även s. k. obligationsfond jfr 1 § 1 aktiefondslagen 1974:931.
Eftersom bank med hänsyn till olika skyddsintressen inte bör driva verksamhet som gränsar till riskkapitalverksamhet förbjuds bank dessutom att förvärva och inneha fordringsbevis med efterställd betalningsrätt eller likartat bevis om tillskott av riskkapital om de inte är avsedda för den allmänna marknaden. Uttrycket likartat bevis om tillskott av riskkapital är avsett att fånga upp med de nämnda fordringsbevisen likartade, redan befintliga eller nytillkommande värdepapper.
Som framgår av 4 § får bank efter tillstånd av bankinspektionen förvärva aktier och andelar i s. k. organisationsföretag. Med organisationsföretag
Bilaga s. 253Specialmotivering 253
företag driver verksamhet som utgör bankverksamhet eller har avses som en nära anknytning till bankverksamhet. För att detta tillståndskrav inte en skall kunna kringgås genom att banken i stället för aktier förvärvar av
organisationsföretaget utfärdade bevis, i förevarande paragrafs som avses punkt gäller förvärvsförbudet sådana bevis oberoende av om de är
avsedda för den allmänna marknaden eller ej. Samma möjlighet till förvärv
enligt 4 § gäller för aktier, gäller för ifrågavarande bevis. Har bevisen som utfärdats företag förbudet däremot endast sådana bevis som av annat avser inte är avsedda för den allmänna marknaden.
inte aktieförvärvsförbudet lätt skall kunna kringgås har i andra För att stycket jämställts förvärv ett företags rörelse med förvärv av aktier eller av andelar i företaget. Av 4§ framgår att tillstånd kan ges till förvärv av
rörelsen i ett organisationsföretag.
3§
En bank får förvärva aktie eller andel företag,i vilket uteslutande har till
syfte förvalta fast egendom eller tomträtt som förvärvats för att bereda att banken lokaler för verksamheten eller för att tillgodose därmed samman-
hängande behov.
Paragrafen, utgör ett undantag till förvärvsförbudet i 2 överensstämsom mer i sak med gällande lag.
4§
Efter tillstånd bankinspektionen får bank förvärva aktie eller andel i av en svenskt eller utländskt företag med verksamhet som utgör eller har en en anknytning till bankverksamhet. Tillstånd skall lämnas, om hinder nära från allmän synpunkt. Är förvärvet principiell betydelse inte möter av skall inspektionen överlämna ärendet till regeringen för prövning. Vad sägs iförsta stycket gäller även fordringsbevis med efterställd som betalningsrätt och likartat bevis tillskott riskkapital, om beviset har om av utfärdats företag avsesi första stycket. av som För banks förvärv aktier på grund enfondemission i ettföretag en av av i första stycket krävs inget tillstånd. Detsamma gäller för en som avses sparbanks förvärv aktier i Sparbankernas Bank och en central förav aktier i Föreningsbankernas Bank. eningsbanks förvärv av Med bank förstai och tredje styckena för föreningsbankernas del avses central föreningsbank. Med förvärv aktie eller andel i företag som avses i första stycket av jämstälLsförvärv rörelse förvärvet hela eller inte obetydlig av om avser en del av rörelsen.
Paragrafen, reglerar förvärv aktier och andelar i s. k. organisationssom av företag, utgör ytterligare ett undantag till förvärvsförbudet i 2 Bestäm-
melsen har utförligt diskuterats i den allmänna motiveringen avsnitt
7.2.3.7.2. I första stycket stadgas att bank efter tillstånd av bankinspektionen får en förvärva aktier och andelar i företag med verksamhet som utgör banken
254 Specialmotivering
Bilaga s. 254verksamhet eller har en nära anknytning till sådan verksamhet, dvs. i s. organisationsföretag och att tillstånd skall ges om inte hinder möter från allmän synpunkt. Riktlinjer för bedömningen när hinder från allmän synpunkt skall anses föreligga har givits i avsnitt 7.2.3.7.2. Av andra stycket framgår att samma tillståndskrav enligt paragrafens som första stycke gäller förvärv av aktier och andelar, även gäller förvärv av sådana bevis som avses i 2§ dvs. fordringsbevis med efterställd betalningsrätt och likartade bevis om tillskott av riskkapital, garantiex. fondsbevis, vilka utfärdats av ett organisationsföretag. Krav på tillstånd gäller oavsett om beviset är avsett för den allmänna marknaden eller ej. Tillståndskravet för dessa bevis överenstämmer med gällande lag. För de att skyddsintressen som tillgodoses genom kapitaltäckningsreglerna inte skall trädas för när, bör tillstånd till förvärv av bevis utfärdats annat som av kreditinstitut lämnas med stor restriktivitet. Det bör därvid uteslutet vara att exempelvis en sparbank eller en föreningsbank tillstånd till att ges förvärva förlagsbevis eller garantifondsbevis som utfärdats av en bank inom den egna institutgruppen. Med stöd 5 kap. 30 § SBL och 5 kap. 26 §FBL av är det möjligt för företag vari sparbank eller föreningsbank äger del att uppträda som s. k. market maker för garantifondsbevisen. Som slagits fast i den allmänna motiveringen är det endast aktie- och andelsförvärv som innebär ett kapitaltillskott eller förändring ägarfören av hållandena som bör kräva tillstånd. I paragrafens tredje stycke har därför från tillståndskravet undantagits förvärv aktier på grund fondemisav av en sion i ett organisationsföretag. Liksom enligt nuvarande reglering krävs inget tillstånd för sparbankemas förvärv av aktier i Sparbankernas Bank eller för central föreningsbanks en förvärv av aktier i Föreningsbankernas Bank. Med förvärv av organisationsföretag helt eller delvis jämställs i femte stycket förvärv av rörelse om förvärvet avser hela eller inte obetydlig del en av rörelsen. Rörelseförvärv är ofta ett alternativ till förvärv bolaget. För av att hindra kringgåenden av tillståndskravet i första stycket är regeln nödvändig. Den motsvarar 4 kap. 4 § och 5 kap. 3 § KML.
5§
En bank som medverkar vid emission aktier på den allmänna markav naden får förvärva aktier som ingår i emissionen men skall avyttra dessa så snart det lämpligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om särskilda skäl föreligger, kan bankinspektionen medge att aktierna får innehas längre tid. En sparbank och en central föreningsbank får dock endast efter bankinspektionens tillstånd medverka vid verksamhet som avsesiförsta stycket.
Detta undantag från förvärvsförbudet avser förvärv av emissionsaktier och överensstämmer i sak med gällande lag. Enligt första stycket får en bank utan särskilt tillstånd förvärva aktier som ingår i en emission av aktier på den allmänna marknaden, banken om
Bilaga s. 255Specialmotivering 255
medverkar i emissionen. Uttrycket emission av aktier på den allmänna marknaden avser några olika situationer, innefattande såväl utgivning av nya aktier eller teckningsrätter primäremission som spridning av befintligt aktieinnehav i ett bolag sekundäremission. Det kan vara fråga om kontantemission, försäljning av ett stort antal aktier på en gång bl0ckutförsäljning, introduktion på marknaden av aktier som tidigare inte haft någon större spridning, utbyteserbjudande eller försäljning av ett betydande antal teckningsrätter i bolag med få aktieägare i syfte att få bolaget introducerat på marknaden.
På samma sätt som när det gäller fondkommissionärers medverkan i emissionsverksamhet grundar sig bankens medverkan normalt på ett uppdrag från bolaget resp. säljaren. Verksamheten har närmare beskrivits i kommentaren till 5 kap. 4 § KML.
Av första stycket framgår också att en bank endast under en begränsad tid får inneha aktier som förvärvats med stöd av ifrågavarande bestämmelse. Från denna begränsning av innehavet till ett år från förvärvet kan bankinspektionen medge undantag om särskilda skäl föreligger. En bank har emellertid också möjlighet att överföra innehavet av aktier till ett av banken ägt kredtimarknadsbolag. Det är således inte något krav att emissionen skall avslutas i själva banken jfr. avsnitt 8.3.5.3.
Av andra stycket framgår att ett bankaktiebolag får bedriva emissionsverksamhet utan tillstånd medan en sparbanks och en central föreningsbanks emissionsverksamhet förutsätter tillstånd av bankinspektionen.
6§
En bank som har tillstånd att driva aktiemarknadskommission får, för
att underlätta rörelsen, i samband med denna förvärva aktier, emis-
sionsbevis samt andelar i aktiefonder och ekonomiska föreningar. Ban-
ken får inte inneha sådana värdepapper till högre anskaffningsvärde än
som anges i 5 kap. 2 § kapitalmarknadslagen 1989:000. Om en bank
som driver aktiemarknadskommission ingår i en koncern, i vilken också
ingår fondkommissionsbolag, fondhandlarbolag eller annan bank vilka
har tillstånd att driva aktiemarknadskommission, gäller dessa begräns-
ningar för koncernen i dess helhet. l sådant fall skall banken till bankin-
spektionen anmäla vilka värdegränser som bestämts för de olika före-
tagens innehav av värdepapper. Om synnerliga skäl föreligger kan
bankinspektionen medge att banken får inneha värdepapper i större
omfattning än vad som anges i nämnda paragraf. Undantagen i denna paragraf från förbuden i 2 § överensstämmer med gällande rätt.
7§ Oavsett vad som föreskrivs i 1-6 §§ får en bank för att skydda fordran
offentlig auktion, fondbörs eller sådan marknad som avsesi 2 §
andra stycket lagen 1979:749 om Stockholms fondbörs eller vid ex-
ekutiv försäljning köpa egendom som är utmätt eller utgör säkerhet för
fordringen, och
Bilaga s. 256256 Specialmotivering
2. om det finns anledning att anta att banken annars skulle lida
avsevärd förlust, som betalning för fordran överta egendom som utgör
säkerhet för fordringen eller annan egendom.
Första stycket gäller inte egen aktie. I fråga om bevis om tillskott till
garantifond eller grundfond i sparbank och bevis om andel i eller tillskott
till garantifond i föreningsbank gäller bestämmelserna i 5 kap. 30 §
första stycket sparbankslagen 1987:619 respektive 5 kap 26 § första
stycket föreningsbankslagen 1987:620.
I utbyte mot egendom som har köpts eller övertagits enligt första
stycket får en bank förvärva aktier i ett bolag, som bildats för för-
valtning av egendomen eller för fortsättande av en med denna driven
verksamhet.
Har aktier förvärvats enligt första eller tredje stycket får banken, om
uppenbar fara föreligger för att banken annars lider förlust, förvärva
ytterligare aktier i samma bolag.
Har aktier förvärvats enligt första, tredje eller fjärde stycket får
banken, om aktiebolaget överlåter sina tillgångar på ett annat aktiebo-
lag, byta ut dessa aktier mot aktier i det andra bolaget.
Den egendom som banken förvärvat enligt denna paragraf skall av-
yttras så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum
utan förlust för banken. Har egendomen inte avyttrats inom tre år från
förvärvet krävs bankinspektionens tillstånd för fortsatt innehav.
Paragrafen överensstämmer i huvudsak med gällande lag. För att skydda fordran ges bank rätt att förvärva inte enbart den egendom, som bank förbjuds förvärva enligt 2 Bank ges därutöver rätt till egendomsförvärv som inte ryms inom bankverksamhetsbegreppet. Förvärven behöver således inte vara förenliga med inlåningsverksamhet men tillåts ändå under vissa förutsättningar för att bank skall kunna skydda egen nödlidande fordran. Innebörden av uttrycket annan egendom har diskuterats i den allmänna motiveringen avsnitt 7.2.3.7.4, vartill hänvisas.
Ändringarna i andra stycket är endast föranledda att garantifond
av en inrättas för föreningsbank.
Den egendom som banken förvärvat enligt denna paragraf får endast innehas under viss i sista stycket angiven tid. Av 21 § framgår att förvärv enligt 7 § skall anmälas till bankinspektionen.
8§
Till insättamas skydd skall en bank ha ett visst lägsta kapital i form av
eget kapital i bankaktiebolag, egna fonder i sparbank samt eget kapital i
central föreningsbank tillsammans med anslutna lokala föreningsbanker kapitalkrav.
Med eget kapital respektive egna fonder får likställas dels fyrtio pro-
cent av ett belopp som svarar mot bankens reserver för utlåning, garan-
tiförbindelser och utländska valutor, mot bankens reserv för obligatio-
ner, varmed avses det belopp med vilket obligationernas värde beräknat
enligt 4 kap. 4 § 1överstiger nettovärdet, samt mot bankens reserv iföljd
av avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjande, dels det nominel-
värdet av förlagsbevis och andra skuldförbindelser som medför rätt
till betalning först efter bankens övriga borgenärer. I båda fallen får
Bilaga s. 257Specialmotivering 257
medräknas högst belopp mot det egna kapitalet respektive ett som svarar de egna fonderna. kapital och i central föreningsbank med anslut- Med eget reserver en lokala föreningsbanker summorna av eget kapital och reserver i na avses dessa föreningsbanker. Förlagsinsatserna räknas därvid inte in i det kapitalet. Det nominella värdet dessainsatser får dock likställas egna av med kapital intill ett belopp tillsammans med det nominella eget som förlagsbevis och andra skuldförbindelser enligt andra stycket värdet av mot det egna kapitalet. svarar Eget kapital respektive fonder och vad som därmed får likställas egna enligt andra och tredje styckena utgör bankens kapitalbas. Har bank ett väsentlig ekonomiskt intresse i ett aktiebolag, som en uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som har förvärvats för att bereda banken lokaler för dess verksamhet eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från bankens kapital-
bas avräknas åtta procent av det bokförda värdet av aktierav summan i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av na dessa mot bankens innehav av aktier i fastighetsbolag. som svarar
Första stycket överensstämmer med gällande rätt. I andra stycket har tillagts att med eget kapital resp. egna fonder får
likställas 40 % belopp mot bankens reserv i följd av av ett som svarar avskrivning på egendom upplåtits till nyttjande. Därmed avses överavsom skrivningar på leasingobjekt. Tillägget motiveras av att bank enligt kommit-
téns förslag skall kunna driva leasingverksamhet i banken, och inte som
hittills endast ett dotter- eller intressebolag. Motsvarande bestämgenom melse rörande beräkning kapitalbas för kreditmarknadsbolag återfinns i av
KML. I fjärde stycket fanns tidigare bestämmelse om avräkning från eget en kapital fonder för tillskott i andra företag som driver någon form resp. egna bankverksamhet. Denna bestämmelse har utgått och ersatts bl. a. av de av föreslagna bestämmelserna i 10§ utvidgad konsoliderad kapitaltäckom
ning. I det föreslagna fjärde stycket har redaktionell nyhet införts nu som en begreppet kapitalbas, bl. för att underlätta hänvisningar. Med kapitalbas a. bankens kapital fonder och vad som därmed får avses eget resp. egna likställas enligt de två närmast föregående styckena i paragrafen.
I femte stycket har ändring gjorts innebörd att avräkning skall ske en av från enbart kapital fonder utan från kapitalbasen. I inte eget resp. egna praxis har ordalydelsen avräkningen alltid gjorts från kapitalbasen. -trots innebär alltså ingen ändring i sak utan endast en i förtydligande Tillägget syfte tillkommen redaktionell ändring. Paragrafen innehöll tidigare i sista stycket bestämmelse om att bankinen spektionen kunde, synnerliga skäl förelåg, tillåta en bank att med eget om kapital och fonder likställa det nominella värdet av bl. a. förlagsbevis egna intill belopp motsvarade och halv gånger det egna kapitalet ett som en en fonderna. Bestämmelsen infördes år 1987 för att provisoriskt eller de egna lösa vissa bankers i realiteten några sparbankers kapitaltäckningspro- - -
Bilaga s. 258258 Specialmotivering
blem. Sparbankernas problem med försörjning av riskkapital har fått en lösning genom kommitténs förslag dessa möjlighet att garantisom ger ge ut fondsbevis. Det finns därför inte längre behov bestämmelse av en varigenom dispens från gängse regler om beräkning av kapitalbas kan medges. Bestämmelsen har på grund härav utgått.
9§
Kapitalkravet bestäms i förhållande till bankens tillgångar insamt gångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden som innebär en kreditrisk för banken placeringar. För central en föreningsbank med anslutna lokala föreningsbanker bestäms kapitalkravet gemensamt. Vid beräkningen av kapitalkravet indelas placeringarna i följande fem grupper, nämligen A1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret, skattkammarväxlar och obligationer utfärdats staten, som av kommun eller därmed jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, Sparbank, central föreningsbank, allmän kassa eller inrättning vars reglemente fastställts av regeringen, kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag, fondhandlarbolag, hypoteksinstitut eller Nordiska investeringsbanken, andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämför- . lig samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, central föreningsbank eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag, fondhandlarbolag, hypoteksinstitut eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar, fordringar för vilka säkerheten utgörs värdehandling eller . av fordran, som anges under A 1-3, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden . för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandlig eller fordran, som anges under A 1-4. andra fullgoda obligationer än de som anges under A . fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkringsföretag än som avses under A 3 eller samfällighetsförening svarar, därvid fordringar för vilka utländskt bankföretag svarar skall tas upp till en och en halv gånger fordringarnas belopp, fordringar för vilka säkerheten utgörs värdehandling eller . av fordran, som anges under B 1 eller eller panträtt i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet den fasta av egendomen eller, i fråga om tomträtt, byggnad hör till av som tomträtten, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden . för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som anges under B 1-3. fordringar . för vilka säkerheten utgörs av a panträtt i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med eller entvåfamiljshus eller med flerfamiljshus för vilket bostadslån enligt statliga bestämmelser utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om pantvärdet ligger mellan sjuttiofem och etthundra procent av
Bilaga s. 259Specialmotivering 259
det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten, b panträtt i fastighet helt eller delvis är inrättad för indust-
som riell verksamhet eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller,
av i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten. garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden för vilka banken erhållit säkerhet i form av värdehandling eller fordran, som anges under C lös egendom som banken upplåtit till nyttjande. aktier, emissionsbevis och andelar i aktiefonder som utgör handelslager enligt 6 övriga tillgångar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden utom sådana som enligt 8 § femte stycket skall avräknas från kapitalbasen eller som omfattas av bestämmelserna i 10
För placeringar som anges under A gäller inte något kapitalkrav. I övrigt uppgår kapitalkravet vid varje tidpunkt till lägst ett belopp som motsvarar sammanlagt procent av summan av placeringar som anges under B, en fyra procent av summan av placeringar som anges under C, tjugofyra procent av summan av placeringar som anges under D och åtta procent av summan av placeringar som anges under E. Placeringar skall tas upp till följande värden, nämligen fordringar, för vilka reserver som avses i 8 § andra stycket avsatts, till sitt bruttovärde, övriga tillgångar till sitt nettovärde, garantiförbindelser, som är knutna till kreditgivning, till sitt nominella belopp, 4. övriga garantiförbindelser till halva sitt nominella belopp samt andra åtaganden på kapitalmarknaden till sitt nominella belopp, om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp. Med uppskattat värde i första stycket B 3 och C 1 avses det värde, som banken bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gällande statliga bestämmelser om bostadslån till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet där denna uppförs om inte särskilda skäl föranleder annat.
Enligt paragrafens nuvarande lydelse hänförs till grupp A 3 fordringar för vilka svarar kreditaktiebolag och sådant bankägt aktiebolag som enligt regeringens medgivande får jämställas med kreditaktiebolag vid tillämpningen paragrafens första stycke, dvs. bankägda finansbolag. Enligt av kommitténs förslag skärps kraven på de nuvarande finansbolagen och dessa inordnas tillsammans med de nuvarande kreditaktiebolagen under företagsformen kreditmarknadsbolag. Likaså skärps kraven på de nuvarande fondkommissionsbolagen. Fordringar för vilka sådana bolag svarar skall anses lika säkra fordringar för vilka de nuvarande kreditaktiebolagen svarar. som
Bilaga s. 260260 Specialmotivering
I grupp A 3 har därför uttrycket kreditaktiebolag och sådant bankägt aktiebolag som enligt regeringens medgivande får jämställas med kreditaktiebolag vid tillämpningen detta stycke ersatts med kreditmarknadsav bolag. Vidare har bland de uppräknade instituten tillagts fondkommissionsbolag och fondhandlarbolag. Motsvarande ändringar har gjorts i grupp A 2. Ändringama i C är föranledda grupp av den föreslagna bankverksamhetsdefinitionen och de förändrade förvärvsreglerna bankerna möjligsom ger het att i banken fullt ut bedriva leasingverksamhet. Utan ändring i kapitaltäckningsbestämmelserna skulle placeringar avseende leasing komma att hänföras till övriga tillgångar under nuvarande D, dvs. med ett grupp kapitaltäckningskrav på åtta procent. Som närmare redovisats i den allmänna motiveringen avsnitt 7.2.3.5 har säkerheten vid leasing av lös egendom eller snarare äganderätten till objektet ansetts vara av samma kvalificerade art som säkerheterna som räknas upp i paragrafen under C. Leasing av lös egendom har därför förts till denna grupp genom en ny p. Utöver leasingverksamhet kommer bankerna också att fullt ut i banken kunna bedriva factoring. Eftersom säkerheten vid factoring ansetts böra jämställas med borgen och verksamheten därför böra hänföras till 8-procentsklassen, krävs emellertid inte någon ändring i kapitaltäckningsbestämmelsema. I den allmänna motiveringen, avsnitt 9.6.10, och i specialmotiveringen till 5 kap. 6 § KML, har motiven för införandet den riskklassen av nya grupp D, för fondkommissionsrörelsens handelslager, redovisats. Grupp E motsvarar nuvarande D. Ändringen i denna är grupp grupp föranledd av att den nu gällande avräkningsregeln i 9§ fjärde stycket avseende tillskott i företag som driver någon form bankverksamhet, av föreslås bli upphävd se kommentaren till 8 och 10 §§. Eftersom reglerna i 10 §om konsoliderad kapitaltäckning normalt inte skall tillämpliga på vara participationer som understiger 20 % kapitalet och motsvarande andel av av röstetalet för samtliga aktier eller andelar i ett finansinstitut, innebär ändringen att sådana placeringar belastas med ett kapitalkrav på åtta procent.
10§
Om en svensk bank genom aktieinnehav eller på annat sätt har andel i ett svenskt eller utländskt företag som driver någon form bankverkav samhet och andelen uppgår till lägst tjugo procent av företagets aktiekapital eller motsvarande eller till motsvarande lägst tjugo procent av röstetalet för samtliga aktier eller andelar företageti skall, utöver vad som föreskrivs i fråga om kapitaltäckning i 8 och 9 §§ eller i lag, gälla annan följande. Banken skall vid varje tidpunkt uppfylla dels kapitalkravet för banken, dels den del av kapitalkravet i företaget mot bankens andel som svarar av kapitalet. För fordringar som banken eller företag som avses i första
Bilaga s. 2611988:29 Specialmotivering 261 SOU
stycket har på varandra krävs inget eget kapital. Detsamma gäller fordringar för vilka ett sådant företag svarar. Det sålunda beräknade kravet utgör bankens konsoliderade kapitalkrav. Vid beräkningen bankens eget kapital respektive egna fonder får av denna även tillgodoräkna vad som efter förvärvet av aktierna eller andelarna i företaget avsatts till fritt eller bundet eget kapital, dock till högre belopp än svarar mot bankens andel av kapitalet i företaget. som Är företaget ett dotterföretag till banken skall det egna kapitalet eller de fonderna minskas med värdet av eventuell goodwill som uppkommit egna vid förvärvet. Det sålunda beräknade kapitalet utgör bankens konsoliderade eget kapital. Med konsoliderat eget kapital får i motsvarande omfattning som enligt 8 § andra stycket likställas reserver för utlåning och förlagsbevis m.m. Reserverför utlåning iföretaget får dock likställas endast till den del m.m. dessa uppkommit efter förvärvet av aktierna eller andelarna i företaget. Förlagsbevis utgivits banken eller företaget får inte likställas m.m. som av dessa innehas banken eller företag som avses i första stycket. om av av Reserverför utlåning och avföretaget utgivna förlagsbevis m.m. får m.m. inte heller likställas till högre belopp än som svarar mot bankens andel av kapitalet i företaget. Bankens konsoliderade eget kapital och vad som därmed får likställas utgör bankens konsoliderade kapitalbas. l fråga utländska företag beslutar bankinspektionen om beräkom kapitalkrav och kapitalbas. ningen av Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får, i samband med att tillstånd lämnas enligt 4 besluta att vad som i denna paragraf stadgas skall äga tillämpning även i fråga om andel som är mindre än anges i första stycket. som Regler konsoliderad kapitaltäckning infördes genom BRL och trädde i om kraft den 1 januari 1988. Reglerna, som i nu gällande lagstiftning finns i detta kapitels 11 har med vissa ändringar och tillägg förts över till 10 Det konsoliderade kapitaltäckningsförfarandet innebär i korthet att ett särskilt kapitalkrav beräknas för koncern eller en grupp av intresseföreen tag driver någon form av bankverksamhet. Vid beräkningen av kapitalsom kravet beaktas samtliga i koncernen eller företagsgruppen förekommande placeringar och vid beräkningen kapitalbasen sammanräknas på visst sätt av företagens kapital samt värderegleringsreserver och förlagslån. egna Det konsoliderade kapitaltäckningsförfarandet har som framgått avförsta stycket utvidgats till att omfatta samtliga etableringar i svenska och utländska dotter- eller intresseföretag, som driver någon form av bankverksamhet, bankens andel uppgår till lägst 20 °o av aktiekapitalet eller motsvarande om eller andelen motsvarar lägst 20 % av röstetalet för samtliga aktier eller om andelar. Ändringen syftar till att skapa en mera realistisk beräkningsmetod av kapitalkravet än vad som är möjligt enligt nuvarande regler om avräkning tillskjutet aktiekapital från bankens kapitalbas. De nya reglerna av kommer att förhindra att bankerna i framtiden utan tillskott av nytt riskkapital skulle kunna öka rörelsevolymen genom att föra över delar av verksamheten i banken till särskilda dotter- eller intressebolag och samtidigt öka andelen lånefinansierat kapital.
Bilaga s. 262262 Specialmotivering
Med företag som driver någon form av bankverksamhet slag avses samma av finansiella institut som enligt den nuvarande lagstiftningen, alltså enligt kommitténs förslag bank, kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag och fondhandlarbolag. Företag utgör stödfunktion till bank, såsom som data- eller transportföretag och liknande, omfattas inte av den nu ifrågavarande definitionen. Den utvidgade konsoliderade kapitaltäckningen ersätter inte bestämmelserna om beräkning av kapitalkrav i 8 och 9 §§. Det är avsett att kapitaltäckningskravet för moderbanken å sidan och för konsolideringsgrupena pen som helhet å andra sidan skall beräknas i två skilda förfaranden. Samtliga företag i gruppen måste var för sig uppfylla de kapitalkrav som uppställs för respektive institutgrupp i BRL och KML. Denna princip kommer till uttryck i första stycket. I konsolideringsförfarandet skall enligt andra stycket moderbanken vid varje tidpunkt uppfylla, förutom det egna kapitalkravet beräknats som enligt 8 och 9 §§, den del av kapitalkravet i dotter- eller intresseföretaget som svarar mot bankens andel i företagets aktiekapital eller motsvarande. Enligt denna kvotkonsolideringsprincip skall alltså moderbanken, denom na exempelvis innehar 60 °o av aktiekapitalet i ett kreditmarknadsbolag, uppfylla motsvarande andel av detta bolags kapitalkrav på sätt detta beräknats enligt KML. Vid beräkningen av kapitalkravet skall emellertid liksom enligt gällannu de regler samtliga interna fordringar mellan företagen i konsolideringsgruppen elimineras. Detta kommer till uttryck i lagtexten för genom att fordringar som banken eller företag i konsolideringsgruppen har på varandra krävs inget eget kapital. Likaså skall fordringar för vilka något företag i konsolideringsgruppen ingått garantiförbindelse undantas vid beräkningen av kapitalkravet. Tredje stycket innehåller bestämmelser om beräkning det kapitaav egna let resp. de egna fonderna. Utgångspunkten för beräkningen är moderbankens eget kapital eller fonder på sätt detta definieras i BRL. Härutöver egna får banken tillgodoräkna fritt och bundet eget kapital upparbetats i som dotter- och intresseföretagen efter tidpunkten för bankens förvärv av aktierna eller andelarna i dessa. I enlighet med kvotkonsolideringsprincipen får dock endast så stor del nämnda kapital tillgodoräknas av som svarar mot bankens andel av aktiekapitalet eller motsvarande i företaget. Från summan av det sålunda beräknade egna kapitalet och fonderna skall därefter egna avdrag ske för eventuell goodwill som uppkommit vid förvärvstillfället. Sådant avdrag skall endast ske beträffande företag som är dotterföretag till banken. Vad som förstås med dotterföretag framgår 1 kap. 3 av Fjärde stycket innehåller bestämmelser om i vilken utsträckning värderegleringsreserver och förlagslån får likställas med eget kapital resp. egna fonder. Utgångspunkten är härvid det kapital och de fonder egna egna som beräknats för hela konsolideringsgruppen enligt tredje stycket. Med det egna kapitalet och de egna fonderna får likställas och förlagslån reserver m.m. i den utsträckning som följer av 8 §.andra stycket. Dock får endast
Bilaga s. 263Specialmotivering 263
sådana i dotter- och intresseföretagen som upparbetats efter banreserver aktierna eller andelarna i dessa likställas med eget kapital kens förvärv av fonder. Förlagslån och liknande skuldförbindelser mellan konsoeller egna lideringsföretagen får inte likställas med eget kapital och egna fonder. Reserver och förlagslån får heller medräknas till högre belopp än m.m. mot bankens andel av kapitalet i företaget, vilket följer av som svarar kvotkonsolideringsprincipen. Femte stycket överensstämmer i sak med gällande rätt. Enligt bestämmelbeslutar bankinspektionen om beräkningen av kapitalkrav och kapitalsen bas för utländska dotter- och intresseföretag. Bestämmelsen tjänar till syfte att speciella utländska förhållanden saknar motsvarighet i svensk kresom ditlagstiftning skall kunna beaktas. I sjätte stycket har tillkommit bestämmelse som medger regeringen en eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen att, i samband med att tillstånd till förvärv aktier eller andelar lämnas enligt 4 som av villkor för förvärvet besluta att innehavet skall omfattas av den konsoliderade kapitaltäckningen, oaktat ägande- eller röstandelen inte uppgår till 20 °o. Ett sådant villkor kan alltså inte föreskrivas i efterhand för redan bestående innehav utan enbart i samband med att tillstånd för förvärv lämnas.
15§ En bank skall ägna särskild uppmärksamhet åt att banken inte i sådan omfattning, att fara kan uppkomma för dess säkerhet, har fordringar på låntagare eller på låntagare, som är förbundna med varandra i samma väsentlig ekonomisk intressegemenskap. Detsamma gäller kredit mot säkerhet aktier eller förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag av eller aktiebolag är förenade i sådan gemenskap. Med fordran som jämställs säkerhet i form av borgen eller annan garantiförbindelse till banken. En central föreningsbank skall dessutom bevaka att inte banken tillsammans med anslutna lokala föreningsbanker har fordringar som i första stycket i sådan omfattning att fordringarna sammantagna avses kan medföra fara för föreningsbankernas säkerhet. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får utfärda närmare föreskrifter om vilka begränsningar som i dessafall skall gälla.
Denna bestämmelse motsvarar nuvarande 16 Bankinspektionens förskriftsrätt har behandlats i allmänna motiveringen under avsnitt 12.6.2. Denna rätt föreslås omfatta även enhandskreditbestämmelser vilket innebär möjlighet för regeringen att bemyndiga banken inspektionen att utfärda generellt tillämpbara föreskrifter. Avsikten är att föreskrifterna skall utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de allmänna råd inspektionen för närvarande utfärdat avseende enhandssom krediter.
Bilaga s. 264264 Specialmativering
4 kap. Redovisning
Bilaga s. 2647§
I balansräkningen skall aktier i dotterbolag tas upp som en särskild post bland tillgångarna. Utgifter för bankens bildande och för dess förvaltning får inte tas upp som tillgångar. Detsamma gäller utgifter för ökning aktiekapital och av bildande av garantifond. Inbördes fordrings- och skuldförhållanden mellan dotterföretag och moderföretag i koncern skall redovisas. Detta får ske inom linjen. Detsamma gäller för panter och därmed jämförliga säkerheter eller ansvarsförbindelser till förmån för ett dotterföretag eller ett moderföretag. Redovisningen skall utformas enligt de föreskrifter utfärdas som med stöd av 1 §tredje stycket samt i enlighet med god redovisningssed. Ett bankaktiebolags eget kapital skall delas i bundet eget kapital upp och fritt eget kapital eller ansamlad förlust. Under bundet eget kapital skall tas upp aktiekapital, reservfond och uppskrivningsfond. Under fritt eget kapital eller ansamlad förlust skall fria fonder, för tas upp var sig, balanserad vinst eller förlust samt nettovinst eller förlust för räkenskapsåret. Balanserad förlust och förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som avdragsposter. I ett bankaktiebolag skall vid aktiekapitalet antalet aktier och anges akties nominella belopp. En sparbanks egna fonder skall delas i fonder och nettovinst eller upp förlust för räkenskapsåret. Som fonder redovisas var för sig grundfond, reservfond, garantifond och uppskrivningsfond. Benämningen fond får inte användas för annat belopp i balansräkningen. Förlust för räkenskapsåret tas upp som avdragspost. En föreningsbanks eget kapital skall delas i bundet eget kapital upp och fritt eget kapital eller ansamlad förlust. Under bundet eget kapital skall tas upp insatskapital, reservfond, garantifond och uppskrivningsfond. Medlemsinsatser och förlagsinsatser skall redovisas för sig. var Under fritt eget kapital eller ansamlad förlust skall fria fonder, tas upp var för sig, balanserad vinst eller förlust samt nettovinst eller förlust för räkenskapsåret. Balanserad förlust och förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som avdragsposter.
Ändringen i paragrafen är föranledd att garantifond inrättas för av en föreningsbankerna.
7 kap. Tillsyn
Bilaga s. 2648§
Om styrelsen eller stämman har fattat ett beslut som avviker från sådan lag eller författning som avses i 1 § första stycket eller från bankens stadgar, får bankinspektionen förbjuda verkställighet beslutet. Har av beslutet gått i verkställighet får inspektionen förelägga styrelsen att göra rättelse där så kan ske samt att fullgöra vad åligger styrelsen. Ett som sådant föreläggande får dock inte meddelas i fråga om sådana föreskrifter i lag, som det är straffbart att överträda.
Bilaga s. 2651988:29 Specialmotivering 265 SOU
Om avvikelsen enligt första stycket är av allvarlig beskaffenhet, skall inspektionen göra anmälan om detta till regeringen, som kan förklara oktrojen förverkad. Kan det antas att banken låter sig rättas därav får bankinspektionen i stället för att göra anmälan enligt andra stycket, meddela banken skriftlig erinran. Bankinspektionen får även meddela banken skriftlig erinran om annat förhållande föreligger som allvarligt inverkar på bankens säkerhet eller i övrigt är betydelse för en sund utveckling av bankverksamheten. av Föreligger missförhållanden hos bank i annat fall får bankinspektionen i särskilt beslut göra anmärkning om det. Skriftlig erinran och anmärkning får förenas med föreläggande om rättelse.
Paragrafens första och andra stycken överensstämmer med 8 § BRL. Efter förebild från 31 § FkL har i paragrafen möjlighet öppnats för bankinspektionen att meddela skriftlig erinran och anmärkning. I fjärde stycket har uttryckligt samband skapats mellan den s. k. sundhetsparagrafen och inspektionens möjligheter att framföra kritik. Paragrafen har kommenterats i allmänna motiveringen under avsnitt 12.6.3.
9§
Bankinspektionen äger även rätt att meddela de påpekanden i fråga om verksamheten i en bank, som inspektionen finner påkallade. Om verksamheten i bank till följd av allvarliga missförhållanden i en bankens ledning kan befaras komma att bli till skada för det allmänna, får bankinspektionen förelägga bankens styrelse att vidta erforderliga åtgärder. Om styrelsen inte rättar sig efter ett sådant föreläggande tillämpas 8 § andra stycket.
Den enda sakliga förändring som görs i paragrafen är att den nuvarande termen erinringar i första stycket ändras till påpekande i syfte att särskilja begreppet från skriftlig erinran enligt 8 Påpekande är, liksom tidigare erinringar, endast en form av rekommendation inte förpliktande åtgärd - inspektionen meddelar bank i samband med det löpande tillsynssom arbetet. Denna typ av kritik meddelas inte i särskilt överklagbara beslut. Se allmänna motiveringen 12.6.3.
17§
Om pensionsstiftelse eller en personalstiftelse hör till en bank och en stiftelsens förmögenhet huvudsakligen härrör från medel som tillskjutits banken, skall stiftelsen stå under bankinspektionens tillsyn. Därvid av skall stiftelsens ändamål beaktas och särskild hänsyn tas till vad som föreskrivs i denna lag om placering av banks medel. Har stiftelsens tillgångar inte placerats på ett tillfredsställande sätt, får inspektionen förelägga stiftelsen att vidta rättelse. En pensionsstiftelse eller en personalstiftelse som avses i första stycket får inte utan bankinspektionens medgivande äga större andel av aktierna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag än svarar mot ett röstetal om som
Bilaga s. 266266 Specialmotivering
högst fem procent för samtliga aktier. Om det finns aktier med olika röstvärde får andelen dock inte uppgå till mer än tio procent avaktiekapitalet. Den som företräder stiftelsen skall på bankinspektionens begäran hålla stiftelsens kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning. Han skall även lämna inspektionen alla de upplysninger rörande stiftelsen inspektionen som begär.
Ändringen i första stycket föranleds bankanslutna av att pensions- och personalstiftelser i fortsättningen skall stå under tillsyn endast bankinav spektionen. Detta innebär att den allmänna tillsyn hittills utövats som av länsstyrelserna enligt tryggandelagen skall flyttas över till bankinspektio-
nen. Paragrafen har tillförts ett nytt andra stycke, vari föreskrivs att ifrågavarande stiftelser inte utan bankinspektionens medgivande får äga större andel av aktierna i ett bolag än mot ett röstetal högst fem som svarar om procent av röstetalet för samtliga aktier. Denna föreskrift är endast en kodifiering av nu gällande praxis. Femprocentsregeln har emellertid inneburit att bankstiftelserna att förvärva röstsvaga aktier kunnat inneha genom avsevärda andelar av aktiekapitalet i enskilda bolag. För hindra att att bankerna indirekt genom stiftelserna får alltför stora näringslivsintressen har föreskriften kompletterats med regel innebär stiftelses en som att en andel i ett enskilt bolag inte får överstiga tio aktiekapitalet. procent av
I8§
En bransch- eller Centralorganisation för banker får inte driva verksamhetsom strider mot bestämmelserna i denna lag banks rörelse. Om om en sådan organisation driver verksamhet strider nämnda bestämsom mot melser, får bankinspektionen förelägga organisationen att vidta rättelse.
Paragrafen saknar motsvarighet i gällande lag. Bestämmelsen har till syfte att förhindra att banker kringgående banklagstiftningens regler genom av om banks rörelse låter bransch- eller Centralorganisation för banker driva verksamhet som är oförenlig med den bankerna bedrivna rörelsen. Med av bransch- eller Centralorganisation för banker avses en förening, ideel eller ekonomisk, som har till ändamål att ett samarbetsorgan för medlemsvara bankerna, att företräda dem utåt i vissa frågor, att tillhandagemensamma hålla service de anslutna bankerna eller liknande. För att det skall vara fråga om en sådan organisation krävs vidare att föreningen är Öppen för medlemskap av uteslutande eller till övervägande del banker och banatt .kerna har det helt avgörande inflytandet över föreningens verksamhetsinriktning. För närvarande uppfylls dessa kriterier Svenska Bankföreningav en, Svenska sparbanksföreingen och Sveriges Föreningsbankers Förbund. Bestämmelsen får till följd att de åsyftade bransch- eller Centralorganisationer som driver verksamhet som strider mot lagens bestämmelser om banks rörelse måste avyttra eller på annat sätt upphöra med att driva sådana
Bilaga s. 267Specialmotivering 267
verksamhetsgrenar. Det ankommer på bankinspektionen att pröva vilka verksamheter kan stå i strid med bestämmelserna om banks som anses rörelse. Kommittén för sin del utan att ha gjort en i detalj gående anser granskning att de verksamheter som för närvarande bedrivs inom ex- empelvis sparbankernas servicekoncern torde kunna betraktas som en för bransch- eller Centralorganisation tillåten verksamhet, medan de verksambedrivs i Sparbankernas Förvaltning AB och dess dotterbolag i heter som allt väsentligt kan stridande mot bestämmelserna om banks rörelse. anses Inspektionen ges enligt bestämmelsen befogenhet att i förekommande fall förelägga bransch- eller Centralorganisation att vidta rättelse. Föreläggandet kan förenas med vite. Längre gående tillsynsbefogenheter, exempelvis av sådant slag i 17 torde enligt kommitténs mening inte vara som anges erforderliga. Skyldigheten för de organisationer driver förbjuden verksamhet att som upphöra med denna inträder då lagen träder i kraft. I vissa fall kan verksamheten behöva avvecklas under längre period, ex. då det är fråga om att en avveckla eller att förändra inriktningen av ett betydande engagemang. Detta bör kunna beaktas bankinspektionen på det sättet att inspektionen av awaktar tid med att förelägga rättelse eller alternativt i föreläggandet en relativt lång tid inom vilken rättelse skall ha skett. Icke bestämmer en tillåten verksamhet bör dock helt avvecklad senast fem år efter lagens vara ikraftträdande.
19§
Bankinspektionen skall efter skriftlig ansökan meddela bindande förhandsbesked huruvida viss verksamhet är bankverksamhet om förhandsvikt med hänsyn till sökandens intressen. Vid besked kan antas vara av principiell betydelse skall inspektionen överlämna ärendet till frågor av regeringen.
Paragrafen saknar motsvarighet i gällande lag och har beskrivits i den allmänna motiveringen 12.6.4.
20§
Om någon driver sådan verksamhet, att denna lag kan antas vara tilllämplig, får bankinspektionen förelägga denne att till inspektionen lämna de upplysningar verksamheten behövs för att bedöma om lagen om som är tillämplig.
Paragrafen, är ny, överensstämmer med 20§ FiL. Här öppnas en som möjlighet för bankinspektionen att rikta en formell förfrågan till företag eventuellt ägnar sig åt tillståndspliktig verksamhet. Sådan förfrågan som kan förenas med vite.
Bilaga s. 268268 Specialmotivering
8 kap. Registrering m.m.
Bilaga s. 2685§
Bankinspektionen skall genast skriftligen underrätta banken när inspektionen
nedsatt aktiekapitalet enligt 4 kap. 14 § andra stycket bankaktiebolagslagen 1987:618,
förklarat beslut om nedsättning av aktiekapitalet förfallet enligt 6 kap. 7 § tredje stycket bankaktiebolagslagen,
förklarat fråga om fusion förfallen enligt 11 kap. 6 § tredje stycket bankaktiebolagslagen, 7 kap. 7 § tredje stycket sparbankslagen 1987:619 eller 10 kap. 5 § tredje stycket föreningsbankslagen 1987:620,
förklarat frågan om ändring av bolagsordningen förfallen enligt 12 kap. 8 § första stycket bankaktiebolagslagen, eller
förelagt eller dömt ut vite enligt 9 kap. 3 § denna lag.
Den nu gällande bestämmelsen i p. 4 har förts över till p. 5. Den nya bestämmelsen i p. 4 är föranledd av den bestämmelse som föreslås i 12 kap. 8 § BAL.
8§
Ett beslut av bankinspektionen som innebär att anmälan avskrivits eller registrering har vägrats enligt 4 § andra stycket överklagas till kammarrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag. Detsamma gäller ett beslut av bankinspektionen som avses i 5 § 1-4.
Ändringen i denna paragraf är följd den bestämmelsen i 5 § 4
en av nya p.
9 kap. Straff och vite
I §
Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen
istrid med 2 kap. l § tredje stycket tar emot inlåning på räkning från allmänheten,
för ett utländskt bankföretags räkning förestår en verksamhet som utan tillstånd enligt 1 kap. 4 § drivs från ett kontor eller något annat fast driftställe i Sverige.
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelsen i 1 kap. 5 § om förbud att i firma eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelse använda ordet bank.
Den som har åsidosatt vitesföreläggande som avses i 3§ får inte dömas till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.
Straffbestämmelsen i första stycket 1 har fått lydelse. Ändringen är
p. en ny en följd av att den nu gällande bankrörelsedefinitionen i 1 kap. 2 § första stycket BRL utgått och ersatts med en bankverksamhetsdefinition i 2 kap. 1 Uttrycket inlåning på räkning från allmänheten har samma innebörd som motsvarande uttryck i den nu gällande bankrörelsedefinitionen jfr avsnitt 7.1.
Bilaga s. 269Specialmotivering 269
I FiL och FkL finns för närvarande sekretessbestämmelser som sanktioneras enligt 20 kap. 3 §BrB. I 3 kap. 13 § KML har för bolag som regleras i nämnda lag föreslagits en sekretessregel efter mönster från l kap. 6 § BRL. På grund av undantagsregeln i tredje stycket i den nuvarande lydelsen av 9 kap. 1 § BRL följer inte något straffansvar för brott mot 1 kap. 6 § BRL. Kommittén har ansett det vara av betydelse att bibehålla straffsanktionen för de bolag som omfattas av KML. Det saknas skäl att i detta hänseende särbehandla bankerna. För en enhetlig reglering av instituten på kapitalmarknaden talar i stället att man avskaffar undantaget i förevarande paragraf.
2§
Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
till bankinspektionen meddelar oriktiga eller vilseledande uppgifter om sådana omständigheter som han är skyldig att lämna uppgift om enligt denna lag, bankaktiebolagslagen 1987:618, sparbankslagen 1987:619 eller föreningsbankslagen 1987:620,
underlåter att enligt bankaktiebolagslagen föra aktiebok, aktiebrevsregister eller förteckning enligt 3 kap. 13 § eller att hålla aktiebok tillgänglig eller bryter mot förbudet i 3 kap. 13 § tredje stycket att utan samtycke lämna uppgifter ur där avsedd förteckning,
underlåter att enligt föreningsbankslagen föra medlemsförteckning eller lämna skriftlig uppgift enligt 3 kap. 6 § fjärde stycket samma lag,
underlåter att enligt 7 kap. 12 § första stycket andra meningen bankaktiebolagslagen, 3 kap. 11 § första stycket andra meningen sparbankslagen eller 6 kap. 11 § första stycket andra meningen föreningsbankslagen sammankalla styrelsen på begäran av styrelseledamot eller underlåter att iaktta vad som enligt 7 kap. 13 § första stycket andra eller tredje meningen bankaktiebolagslagen, 3 kap. 12 § första stycket andra eller tredje meningen sparbankslagen eller 6 kap. 12 § första stycket andra eller tredje meningen föreningsbankslagen gäller för styrelsens beslut,
5. underlåter att iaktta vad som föreskrivs i 12 kap. 4 § första eller andra stycket, 7 § tredje stycket eller 9 § bankaktiebolagslagen,
underlåter att i emissionsbeslut som avses i 4 kap. 6 § andra stycket och 5 kap. 4 § andra stycket bankaktiebolagslagen erinra om förbehåll enligt 3 kap. 3 § nämnda lag.
I paragrafen har tillkommit nya straffbestämmelser i p. 5 och Dessa är föranledda av de nämnda bestämmelserna som föreslås i 12 kap. BAL om bundna och fria aktier. Straffbestämmelserna överensstämmer med motsvarande bestämmelser i 19 kap. 1 § 4 och 5 p. ABL.
3§
Bankinspektionen kan vid vite förelägga en eller flera styrelseledamöter att fullgöra skyldighet enligt denna lag eller andra författningar att
till inspektionen sända in behöriga redovisningshandlingar, revisionsberättelser, delårsrapporter, övriga handlingar som anges i 7 kap.
Bilaga s. 270270 Specialmotivering
6 § och registreringshandlingar, samt
hos inspektionen göra föreskriven anmälan för registrering.
Ett föreläggande enligt första stycket 2 får inte meddelas, om under-
låtenheten att göra anmälan medför att stämmans eller styrelsens beslut
förfaller eller att banken blir skyldig att träda i likvidation.
Bankinspektionen kan förena även annat föreläggande enligt denna
i första stycket med vite.
lag än som avses
Bankinspektionen skall pröva frågan om utdömande av ett vite som
har förelagts enligt första stycket. I övriga fall prövas frågan av läns-
rätten enligt lagen 1985:206 om viten.
Bankinspektionens beslut varigenom vite som avses i första stycket
förelagts eller dömts ut får överklagas hos kammarrätten genom besvär.
Punkt 1 i paragrafens första stycke har kompletterats med en uttrycklig hänvisning till 7 kap. 6 § BRL i syfte att möjliggöra för bankinspektionen att sista möjlighet förena föreläggande om infordrande av i paragrafen
som nämnda handlingar med vite. I övrigt överensstämmer paragrafen med gällande lag.
Bilaga s. 271Specialmotivering 271
13.3 om i
Bilaga s. 271Förslaget lag ändring lagen 1967:531 om tryggande av pensionsutfästelser m.m.
31§
Tillsynsmyndighet är länsstyrelsen i det län där arbetsgivaren har sitt
hemvist. Undantag gäller dock för sådan stiftelse som står under bankin-
spektiønens tillsyn. Enligt tryggandelagen är länsstyrelse allmän tillsynsmyndighet över svenska pensions- och personalstiftelser. Bankanknutna pensions- och personalstiftelser står därjämte enligt 7 kap. 17 § BRL under tillsyn av bankinspektionen. Tillägget av andra mening i förevarande paragraf innebär att bankstiftelserna inte längre skall stå under dubbel tillsyn, utan de skall endast stå under tillsyn av bankinspektionen. Tryggandelagen skall givetvis även i fortsättningen vara tillämplig på bankstiftelserna. Inspektionens granskning av stiftelserna kommer därigenom att vidgas till att även omfatta de kontrollsynpunkter som föranleds av tryggandelagen.
Bilaga s. 272272 Specialmotivering
13.4 till lag om ändring i Förslaget bankaktiebolagslagen 1987:618
Bilaga s. 2721 kap. Inledande bestämmelser
2§
I ett bankaktiebolag delägarna inte personligen för bolagets svarar förpliktelser. Bankaktiebolagets aktiekapital skall bestämmas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten den planerade rörelsen, dock till lägst av femtio miljoner kronor. Är aktiekapitalet fördelat på flera aktier, skall dessa lyda på lika belopp.
I andra stycket denna paragraf har tillagts ett nytt kriterium som måste av uppfyllt för att ett bankaktiebolag skall kunna få oktroj, nämligen att vara aktiekapitalet uppgår till minst 50 milj. kr. Med hänsyn till den ställning som bankaktiebolagen har i det samhällsekonomiska systemet och till de viktiga skyddsintressen som finns i bolagens verksamhet är det motiverat att uppställa sådant minimikrav på dessa bolag. Därmed skapas en garanti för ett att bankbolagen har viss lägsta kapitalstyrka, vilken torde vara en en nödvändig förutsättning för att bankerna även i framtiden skall kunna framträdande position på kreditmarknaden. Att bankbolagen behålla en har tillräcklig kapitalstyrka är vidare motiverat av kravet att dessa bolag en breddinstitut och således skall erbjuda allmänheten ett brett skall vara sortiment finansiella tjänster. Genom den föreslagna gränsen om 50 milj. av kr. skapas viss garanti för att ett bankaktiebolag har ekonomiska förut-
sättningar att driva en sådan verksamhet.
4§
bankaktiebolag i koncern, där moderföretaget inte är bank, Ingår ett en skall bestämmelserna i bankrörelselagen 1987:617 om banks rörelse och tillsyn bank samt bestämmelserna i denna lag om banks om av ledning gälla för moderföretaget i tillämpliga delar och för övriga förede dotterföretag till bank. Begränsningarna i fråga om tag, som om vore banks rörelse skall avse företagen gemensamt. 3 kap. 2 3 och 3 b §§ innehav och förvärv av aktier i a, a om bankaktiebolag gäller även beträffande förvärv av aktier i ett sådant moderföretag i första stycket. Vad nu sagts äger motsvarande som avses tillämpning i fråga anmälningsskyldighet enligt 19 § samt om rösträtt om vid bolagsstämma enligt 8 kap. 3 Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen medge undantag från bestämmelsen i första stycket.
Denna paragraf innehöll tidigare en bestämmelse om att ett bankaktiebolag fick ingå dotterbolag i en koncern endast om ett annat bankbolag var som moderbolag samt regel möjlighet att erhålla dispens från bestärnmelen om
Bilaga s. 273sou 1988:29 Specialmotivering 273
sen. Dessa bestämmelser har utgått och i stället ersatts av de föreslagna bestämmelserna i 3 kap. om ägandebegränsning i bank. Bestämmelserna i den tidigare 5 § har därvid med vissa ändringar överförts till denna paragraf.
I paragrafen har uttrycket moderbolag ersatts med uttrycket moderföretag. Skälet härtill är att moderföretaget i koncernen inte nödvändigtvis måste vara ett bolag.
Av skäl som utvecklats i avsnitt 11.3.5 har den tidigare bestämmelsen i paragrafens första stycke, att koncembidrag får ges endast efter medgivande av bankinspektionen, utgått. Likaså har de tidigare bestämmelserna i andra stycket, som innehöll särskilda regler om kapitalkrav för moderföretag i finansiella koncerner, upphävts. Härigenom kommer BAL att inte innehålla några särskilda kapitaltäckningsregler. I stället kommer genom hänvisningen i första stycket de bestämmelser om kapitaltäckning som finns intagna i BRL:s 2 kap. om rörelsen att gälla i tillämpliga delar. Detta innebär att de av kommittén föreslagna reglerna i 2 kap. 10§ BRL om konsoliderad kapitaltäckning kommer att vara tillämpliga också på moderföretag i bankholdingkoncerner. Reglerna om kapitalkrav kommer således att vara helt konkurrensneutrala mellan skilda slag av bankkoncerner.
Ändringen i det föreslagna andra stycket är följd de nya be-
en av stämmelserna i 3 kap. om ägandebegränsning i bank och om anmälningsskyldighet m.m. samt i 8 kap. 3 § om rösträtt vid bolagsstämma. Nu nämnda bestämmelser skall enligt hänvisningen i detta stycke gälla även beträffande ett moderföretag i en bankholdingkoncern.
Ändringen i tredje stycket föranleds att den tidigare bestämmelsen i
av andra stycket har utgått.
3 kap. Aktier, aktiebrev, aktiebok m.m.
Bilaga s. 2732§ Aktier kan fritt överlåtas och förvärvas om något annat inte följer av2 a, 3 eller 3 a eller i övrigt av lag.
Åndringarna i denna paragraf är föranledda de bestämmelserna
av nya om ägandebegränsning i bank enligt 2 3 a §§.
a -
2a§
I ett bankaktiebolag får en aktieägare eller flera aktieägare i väsentlig
ekonomisk intressegemenskap inneha aktier motsvarande högst tjugo
procent av aktiekapitalet eller, om bankens eget kapital överstiger en
miljard kronor, högst tio procent av aktiekapitalet.
Första stycket gäller inte bank som är dotterföretag i en koncern. 1
sådant fall gäller bestämmelsen i stället moderföretaget i koncernen.
Vad som föreskrivs i första och andra styckena gäller inte
Bilaga s. 274274 Specialmotivering
statens och svensk banks aktieinnehav,
aktier som innehas av bransch- eller Centralorganisation för banker,
samt
utländskt bankföretags innehav av aktier i bankaktiebolag som är
bildat av utländsk bank. I denna paragraf föreslås ytterligare ett kriterium på bankaktiebolag, nämligen att ägandet skall vara spritt på flera händer utan väsentlig ekonomisk intressegemenskap. En aktieägare eller flera aktieägare med sådan intressegemenskap får inneha aktier motsvarande högst tjugo procent av bankens aktiekapital. För de allra största bankerna, vilkas egna kapital överstiger en miljard kronor, gäller dock att aktieägare med väsentlig ekonomisk intressegemenskap får inneha aktier motsvarande högst tio procent av bankens aktiekapital. Begreppet väsentlig ekonomisk intressegemenskap ansluter sig till och har samma innebörd som motsvarande lokutioner i 2 kap. 16 och 17 §§ BRL samt i 22§ FkL. Det bör här påpekas att begränsningen till tio procent avser också det fall om en svensk medborgare innehar såväl bundna som fria aktier jfr 3 § och 12 kap..
Som framgår av 2 b § skall regeringen i vissa fall kunna meddela dispens från de ägandebegränsningar som föreskrivs i denna paragraf, bl. a. om banken genom aktieförvärvet kommer att bli ett dotterbolag i en finansiell koncern. I sådant fall gäller enligt andra stycket bestämmelserna om ägandebegränsning inte för innehav av aktier i banken utan i stället för aktieinnehav i koncernens moderföretag.
I tredje stycket undantas vissa aktieinnehav från ägandebegränsning. Det gäller statens och svensk banks aktieinnehav, aktier som innehas av bransch- eller Centralorganisation för banker samt utländskt bankföretags innehav av aktier i bankaktiebolag som är bildat av utländsk bank. Skälen till dessa undantag har redovisats i avsnitt 7.4.8.1. Uttrycket bransch- eller Centralorganisation för bank har här samma innebörd som i den föreslagna bestämmelsen i 7 kap. 18 § BRL, varom närmare utvecklas i avsnitt 7.5.4. Till följd av sistnämnda undantag kommer Sveriges Föreningsbankers Förbunds innehav av aktier i Föreningsbankernas Bank inte att träffas av någon ägandebegränsning. Eftersom en bransch- eller centralorganisation för banker enligt den föreslagna bestämmelsen i BRL endast får driva verksamhet som inte strider mot bestämmelserna i nämnda lag om bankrörelse, saknas anledning att låta reglerna om ägandebegränsning omfatta sådana organisationer.
Som framgår av övergångsbestämmelserna träder reglerna om ägandebegränsning i kraft för bestående ägarförhållanden först fem år efter det att den av kommittén föreslagna lagstiftningsreformen trätt i kraft. De aktieägare vars innehav överstiger gränsen för vad som är tillåtet enligt ägandebegränsningama, får därmed möjlighet att fram till den 1 januari 1995
sig till de nya reglerna om den nya lagstiftningen, som föreslås, anpassa träder i kraft den 1januari 1990.
Bilaga s. 2752b§
Regeringen får meddela dispens för innehav av aktier utöver den gräns
som anges i 2 a §
om genom innehavet banken kommer att bli ett dotterbolag i en
koncern ändamål kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det
vars
allmänna, eller
eljest särskilda skäl föreligger.
om Dispens enligt första punkten skall kunna meddelas om banken till följd av förvärv aktier i denna kommer att ingå som dotterföretag i en koncern
av vars ändamål kan ansesvara till nytta för bankväsendet eller det allmänna. Genom denna dispensmöjlighet skapas förutsättningar, exempelvis för en mindre affärsbank att om detta bedöms lämpligt genom samgående med
—- annan bank eller med andra slag av finansinstitut bilda finansiella koncer-
utan att banken behöver organiseras som moderföretag i koncernen. ner, Som förutsättning för meddelande av dispens skall, enligt vad som närmare utvecklats i avsnitt 11.3.5, gälla att regeringen finner den nya koncernbildningen vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna. Dispens bör regelmässigt beviljas om ändamålet med förvärvet av en majoritetspost aktier i en bank är att skapa en finansiell koncern, varigenom till banken knyts ökade kapitalresurser, vidgad specialistkompetens, breddat kundunderlag, en mer effektiv administration eller annat som kan stärka bankens konkurrensförmåga. Vid dispensprövningen måste emellertid också beaktas att koncernen i desshelhet kommer att präglas av stabilitet, säkerhet och sundhet i verksamheten. Samtliga företag som ingår i koncernen måste således ha en betryggande Soliditet och inget företag får bedriva bankfrämmande verksamhet. Vid dispensprövningen bör vidare beaktas att koncernens organisation är enhetlig och överskådlig för såväl kunder som myndigheter. En ny bankkoncern bör vidare bedömas vara förenlig med en lämplig struktur av bankväsendet i stort, såväl storleks- som antalsmässigt.
Enligt andra punkten i paragrafen skall dispens kunna meddelas om eljest särskilda skäl föreligger. Denna dispensmöjlighet bör användas med restriktivitet. Särskilda skäl kan anses föreligga exempelvis då en förbättrad konsolidering bedöms nödvändig för att trygga en banks fortbestånd och andra möjligheter att erhålla riskvilligt kapital än genom tillskott från stora ägare inte står till buds. Dispens bör även kunna lämnas för att möjliggöra en önskvärd rekonstruktion bank eller i samband med att en ny bank bildas.
av Särskilda skäl för dispens får vidare, enligt vad som närmare utvecklas i avsnitt 7.4.8.1, regelmässigt anses föreligga om värdet av en mindre banks eget kapital skulle öka och passera den i 2 a § angivna gränsen om en miljard kronor, och en aktieägares innehav till följd därav kommer att överskrida den nya, lägre gränsen för tillåtet innehav. Dispens enligt andra punkten bör slutligen kunna meddelas övergångsvis i sådana mycket speciella situationer då tungt vägande skäl föreligger för att inte tvinga ägare att avyttra aktie.
Bilaga s. 276276 Specialmotivering
3§
Aktier i ett bankaktiebolag får inte i andra fall än i andra som anges stycket eller 3 a § förvärvas av utländska medborgare och andra utländska rättssubjekt eller av svenska bolag och föreningar är konsom trollsubjekt enligt lagen 1982:617 utländska förvärv svenska om av företag m.m. I bolagsordningen kan bestämmas att aktierna i ett bankaktiebolag av får vid varje tidpunkt motsvarande högst tio procent av hela aktiekapitalet och högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier i bolaget genom teckning eller överlåtelse fritt förvärvas av den som avsesi första stycket. Bestämmelser om bundna och fria aktier finns i 12 kap.
Banklagstiftningen har av tradition innehållit förbud för utländska rättssubjekt eller andra företag som är kontrollssubjekt enligt 1982års företagsförvärvslag att förvärva aktier i svenska bankaktiebolag. Denna princip kommer till uttryck som en huvudregel i första stycket. Genom den nu föreslagna bestämmelsen öppnas emellertid möjlighet för ett begränsat utländskt ägande i svenska banker. Skälen härför har utvecklats i avsnitt 7.4.8.2. En bank får enligt andra stycket ge ut fria aktier som utan särskilt tillstånd får förvärvas av utländska rättssubjekt eller av andra personer som är kontrollsubjekt enligt 1982 års lag. Sådana aktier får dock ges ut i en omfattning motsvarande högst tio aktiekapitalet procent av och fem procent av röstetalet för samtliga aktier i banken. Den angivna gränsen för aktiekapitalet motsvarar storleken det innehav är tillåtet som i en större bank enligt 2 a Eftersom särskilt tillstånd inte krävs för förvärv av aktierna är banken oförhindrad att emittera dem den internationella aktiemarknaden. Genom föreskrift i bolagsordningen kan bankens aktieägare inom den angivna ramen bestämma omfattningen ett fritt utländskt av ägande. I paragrafen hänvisas vidare till 12 kap., som innehåller särskilda bestämmelser om bundna och fria aktier.
3a§
I bolagsordningen kan bestämmas att den som är kontrollsubjekt enligt lagen 1982:617 om utländska förvärv av svenska företag utan m.m. hinder av 3 §får förvärva andra aktier än där Sådant förvärv som avses. får ske endast efter tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd skall lämnas förvärvet inte strider om mot2 a och 2 b §§ och om efter förvärvet högst tjugo bankens procent av aktiekapital och motsvarande högst tio procent av röstetalet för samtliga aktier i banken kommer att innehas ett eller flera kontrollsubjekt. av TilLståndet får förenas med villkor. Första stycket gäller inte aktier i ett bankaktiebolag som är bildat av utländskt bankföretag. Beträffande sådant bolag gäller ställeti att aktier i bolaget får förvärvas endast av utländskt bankföretag som fått regeringens tillstånd till förvärvet. Har någon som inte är kontrollsubjekt förvärvat aktier och blir han kontrollsubjekt efter förvärvet skall han ha tillstånd enligt första stycket
Bilaga s. 277Specialmotivering 277
för att behålla aktierna. Detsamma gäller kontrollsubjekt som för-
värvat aktier på annat sätt än genom teckning och överlåtelse.
Tillstånd enligt tredje stycket skall sökas av ägaren inom tre månader
från det denne blev kontrollsubjekt eller, om tillståndspliktigt förvärv
skett på annat sätt än genom teckning och överlåtelse, från förvärvet. Om
tillstånd inte söks inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller
om
tillstånd vägras, skall han föreläggas att avyttra aktierna enligt vad
som
föreskrivs i 3 b
Förvärv av aktier, som skett i strid med första och andra styckena, år
ogiltligt. Undantag från huvudregeln i 3 § kan medges enligt första stycket, där det föreskrivs att, om så medges enligt bankens bolagsordning, ett kontrollsubjekt efter särskilt tillstånd får förvärva även andra aktier än fria. Sådant tillstånd, som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, får lämnas för så stor del av aktiekapitalet som motsvarar skillnaden mellan, å ena sidan, högst 20 % av aktiekapitalet och högst 10 %
av röstetalet för samtliga aktier och, å andra sidan, den andel av aktiekapitalet och röstetalet som motsvaras av de fria aktier som bolaget enligt bestämmelse i bolagsordningen givit ut med stöd av 3 § andra stycket. Sammanlagt får således högst motsvarande 20 % av aktiekapitalet och 10 % av röstetalet för samtliga aktier innehas av utländska rättssubjekt eller
av andra personer som är kontrollsubjekt enligt 1982 års lag. Om banken inte givit ut fria aktier kan tillstånd enligt denna paragraf lämnas för hela det antal aktier som får ligga i utländska händer. I sådant fall blir dock banken förhindrad att efter tillståndet emittera aktier med stöd av 3 § andra stycket. Vid tillståndsgivningen måste beaktas att en enskild förvärvare eller flera förvärvare i väsentlig ekonomisk intressegemenskap inte öveskrider de gränser för tillåtet innehav som följer av bestämmelserna i 2 b och 2 c §§.
I syfte att skapa garanti för att ingen enskild ägare eller flera ägare i väsentlig ekonomisk intressegemenskap i framtiden kan komma att inneha aktier i större omfattning än vad som är tillåtet enligt 2 och 2 b §§,
a föreskrivs att tillståndet får förenas med villkor. Ett sådant villkor kan
vara att ägaren inte får förvärva ytterligare aktier, dvs. sådana som avses i 3 § andra stycket. Ett annat villkor kan vara att ägaren måste avyttra aktierna om han efter förvärvet får väsentlig ekonomisk intressegemenskap med annan som innehar aktier i samma bank.
Andra stycket överensstämmer i sak med gällande rätt.
l tredje stycket föreskrivs, efter mönster av 14 § i 1982 års lag, krav på tillstånd för den som efter förvärv av bankaktier blir ett kontrollsubjekt. Svensk medborgare som byter medborgarskap måste således ansöka
om tillstånd för att få behålla de bundna aktier han dessförinnan förvärvat.
som Likaså fordras tillstånd för den som är kontrollsubjekt om denne förvärvat aktier på annat sätt än genom teckning och överlåtelse,
ex. genom arv, bodelning eller testamente. Syftet med dessa bestämmelser är att skapa garantier för att inte en större andel av aktierna i en bank än som anges i andra stycket övergår i utländsk ägo.
Bilaga s. 278278 Specialmotivering
Enligt fjärde stycket skall ägare, som måste ha tillstånd för att få behålla aktierna, ansöka om tillstånd inom tre månader. Tillstånd skall sökas hos regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Om tillstånd inte söks inom den föreskrivna tiden eller på föreskrivet sätt eller om tillstånd vägras, skall ägaren föreläggas att avyttra aktierna. Därvid tillämpas bestämmelserna i 3 b
Enligt femte stycket är ett kontrollsubjekts förvärv genom teckning och överlåtelse av annan aktie än som avses i 3 § andra stycket ogiltligt om tillstånd till förvärvet inte lämnats.
3b§
Om förvärv av aktier i ett bankaktiebolag skett stridi med 2 a § skall, om
dispens inte meddelats enligt 2 b bankinspektionen förelägga för-
värvaren att avyttra aktierna inom sex månader eller den längre tid som
inspektionen bestämmer.
Föreläggande enligt första stycket får förenas med vite. Paragrafen korresponderar med bestämmelserna om ägandebegränsning i 2 a § och om dispens i 2 b Om någon förvärvat fler aktier än vad som är tillåtet enligt dessa bestämmelser skall han enligt första stycket föreläggas att inom sex månader från förvärvet avyttra det antal aktier varmed innehavet överstiger den angivna gränsen. Föreläggande, som får förenas med vite, meddelas av bankinspektionen.
Paragrafen är tillämplig även på aktieförvärv som skett före lagens ikraftträdande. En aktieägare som inte inom den femåriga övergångstiden anpassat storleken av sitt aktieinnehav till de tillåtna gränserna skall således, om dispens inte meddelats, föreläggas att avyttra såstor del av aktieinnehavet varmed gränsen överskrids. Om gränsen överskrids till följd av att flera aktieägare har väsentlig ekonomisk intressegemenskap, skall ägarna föreläggas att var för sig avyttra ett så stort antal aktier som motsvarar deras andel av det samlade antalet aktier varmed gränsen överskrids.
4§
Aktiebrev skall ställas till viss man. Det får lämnas ut endast till sådan
aktieägare som är införd i aktieboken och först när den eller de aktier
brevet lyder på har betalts. Vidare fordras
att bankaktiebolaget har registrerats, om aktien har tecknats vid
bolagets bildande,
att nyemission eller fondemission har registrerats, om aktien till-
kommit på grund av emissionen, eller
att registrering har skett enligt 5 kap. 14 om aktien har till-
kommit på grund av utbyte eller nyteckning enligt 5 kap.
Aktiebrev skall undertecknas av styrelsen. Namnteckningarna får
återges genom tryckning eller på något annat liknande sätt. Brevet skall
ange bolagets firma, ordningsnummer på den eller de aktier varpå
brevet lyder, aktiens nominella belopp och dagen för utfärdandet. Varje
aktiebrev skall ange den inskränkning i rätten att förvärva aktier som
föreskrivs i 3 §första stycket. Kan, när aktiebrevet gesut, aktier av olika
Bilaga s. 279Specialmotivering 279
slag finnas enligt bolagsordningen, skall aktieslaget anges i brevet. Om bolagsordningen innehåller förbehåll enligt 1 § fjärde stycket, 3 § andra stycket, 8 § eller 6 kap. 8 § skall detta tydligt anges i brevet på sådan aktie som avses med förbehållet. Uppgiften kan ges i förkortad form. Förkortningsforrnerna fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
När utbetalning görs vid inlösen av en aktie eller vid minskning av dess nominella belopp eller vid skifte av bolagets tillgångar, skall aktiebrevet förses med påskrift om utbetalningen. Har utan återbetalning en aktie dragits in eller det nominella beloppet ändrats, skall så snart som möjligt en påskrift om detta göras på aktiebrevet.
Ett aktiebrev, som i samband med dödning eller vid utbyte ges ut i stället för ett annat, skall innehålla uppgift om detta. Byts ett aktiebrev ut mot ett eller flera andra aktiebrev skall det äldre aktiebrevet och de därtill hörande kupongarken makuleras på betryggande sätt.
Emissionsbevis samt de skuldebrev och optionsbevis som avses i 5 kap. skall undertecknas på det sätt som anges i andra stycket.
I paragrafens andra stycke har tillagts en hänvisning till 3 § andra stycket, som innehåller bestämmelser om förbehåll i bolagsordningen beträffande fria aktier. Detta innebär att i förekommande fall nyutgivna, fria aktier skall förses med påskrift att de är fria.
II§
Har aktier i ett avstämningsbolag lämnats till förvaltning hos en bank eller fondkommissionär, som är auktoriserad som förvaltare av aktier, kan, i stället för aktieägaren, banken eller fondkommissionären föras in i aktiebrevet och i aktieboken. Är aktier i avstämningsbolag föremål för handel vid utländsk fondbörs, kan, efter särskilt tillstånd, i bolagets aktiebrev och aktiebok, i stället för aktieägare som är bosatt utomlands, införas den som fått uppdrag att i utlandet förvalta hans aktier.
I aktiebrevet och i aktieboken skall anmärkas att aktien innehas för
räkning. Detsamma gäller emissionsbevis som utfärdas på grund annans av förvaltarregistrerad aktie och som är ställt till viss man. Beträffande förvaltaren antecknas i aktieboken samma uppgifter som enligt l0§ skall föras in om aktieägaren.
För rätt till registrering som förvaltare krävs, utöver vad som sägs i första stycket, att förvaltaren uppfyller de villkor som gäller för införande av ägaren i aktieboken. Om auktorisation, förvaltares åligganden samt skyldighet för bolaget och värdepapperscentralen att för var och en hålla tillgänglig en sammanställning av uppgifter från förvaltare om de aktieägare som har mer än femhundra aktier i bolaget registrerade i förvaltarens namn, finns bestämmelser i lagen 1987:623 om förenklad aktiehantering.
Med hänsyn till att bankaktiebolag ges möjlighet att emittera aktier till utländska kapitalmarknader har i första stycket tillagts en bestämmelse om utländsk förvaltarregistrering. Bestämmelsen motsvarar 3 kap. 10 § ABL.
Bilaga s. 280280 Specialmotivering SOU 1988229
I9§
Den som har förvärvat aktier i ert bankaktiebolag i sådan omfattning att hans innehav överstiger två procent av samtliga aktier i bankbolaget är skyldig att anmäla förvärvet till bankinspektionen. Det åligger aktieägare att lämna de upplysningar till bankinspektionen som denna finner vara av betydelse för bedömningen huruvida väsentlig ekonomisk intressegemenskap föreligger mellan en eller flera aktieägare.
Som utvecklats i den allmänna motiveringen, avsnitt 7.4.8.1, är det av vikt för bankinspektionen att kunna följa förändringen ägarförhållandena i av affärsbankerna. Detta är nödvändigt för att bankinspektionen skall kunna ingripa mot förvärv av bankaktier i strid mot de gränser angivits i 2 § som a och där dispens inte har lämnats enligt 2 b Ingripande skall i sådana fall ske genom föreläggande att avyttra aktier utöver tillåtet innehav, för det fall frivillig avyttring inte kommer till stånd. För att ge bankinspektionen bättre möjligheter att kontrollera ägarregleringen har kommittén funnit det nödvändigt att föreskriva anmälningsskyldighet för alla förvärv som medför att ägares innehav kommer att en överstiga två procent av samtliga aktier. Denna skyldighet framgår första av stycket. Regeln om väsentlig ekonomisk intressegemenskap förutsätter att bankinspektionen har kännedom om förhållanden rör ägarsamband eller som andra närstående samband mellan aktieägare i bank som kan vara svåra att genomlysa. Det bör därför finnas en möjlighet för bankinspektionen att inhämta sådana upplysningar från aktieägare som är nödvändiga för att belysa intressegemenskapen. Denna möjlighet har tillskapats det genom andra stycket.
4 kap. Ökning aktiekapitalet nyemission eller
Bilaga s. 280av genom fondemission.
6§
Beslutet om nyemission skall ange det belopp eller det högsta belopp, varmed aktiekapitalet skall kunna ökas, eller det lägsta och högsta beloppet för ökningen, det aktieslag vartill de nya aktierna skall höra, i de fall aktier av olika slag finns eller kan utges, den rätt till utdelning som tillkommer de nya aktierna samt det räkenskapsår för vilket rätten till utdelning inträder, den företrädesrätt att teckna aktier som aktieägarna eller andra har eller vem som annars får teckna aktier, den tid inom vilken aktier kan tecknas, när ett visst belopp eller ett lägsta belopp har fastställts för aktiekapitalets ökning, den tid, inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt, 7. den tid inom vilken tecknade aktier skall betalas,
Bilaga s. 281Specialmotivering 281
den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning de aktier som inte har tecknats med företrädesrätt skall fördelas, om det inte föreskrivs att fördelningen skall bestämmas av styrelsen, samt aktiernas mominella belopp och det belopp som skall betalas för varje tecknad aktie. Den tid inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt enligt första stycket 6 får inte vara kortare än en månad. Tiden räknas från det att kungörelse enligt 8 § skedde, emissionsbeslutet, om samtliga aktieägare har varit företrädda vid den bolagsstämma som har fattat beslutet, eller avstämningsdagen, när det gäller avstämningsbolag. Om ett förbehåll enligt 3 kap. 1 § fjärde stycket, 3 § andra stycket eller 6 kap. 8 § skall gälla för de nya aktierna, skall emissionsbeslutet innehålla en erinran om detta. I emissionsbeslutet skall också erinras om den inskränkning i rätten att förvärva aktier som föreskrivs i 3 kap. 3 §första stycket. Om aktieägare skall ha företrädesrätt att delta i emissionen gäller för avstämningsbolag att avstämningsdagen skall anges i emissionsbeslutet. Avstämningsdagen får inte sättas tidigare än tre veckor från det att kungörelse enligt 8 § skedde. Om de kuponger som hör till aktiebreven skall användas emissom sionsbevis, skall detta anges i beslutet.
I tredje stycket har på motsvarande sätt som i 3 kap. 4§ andra stycket tillagts en hänvisning till 3 kap. 3 § andra stycket.
5 kap. Konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med
optionsrätt till nyteckning
Bilaga s. 281m.m.
4§
Beslutet om emission skall ange emissionens belopp eller det högsta beloppet eller det lägsta och högsta beloppet för emissionen, den företrädesrätt att delta i emissionen tillkommer aktieägare som eller någon annan eller vem som annars får delta i emissionen, den tid inom vilken teckning av skuldebrev kan ske, när ett visst belopp eller ett lägsta belopp har bestämts för emissionen, 4. den tid inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt till teckning, skuldebrevens nominella belopp, emissionskursen och räntefoten, den tid inom vilken tecknade skuldebrev skall betalas samt den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning de skuldebrev inte som tecknats med företrädesrätt skall fördelas, det inte föreskrivs att om fördelningen skall bestämmas av styrelsen, 7. tiden och villkoren för utbytet eller nyteckningen, 8. den rätt som skall tillkomma borgenären eller innehavaren av optionsbevis för den händelse aktiekapitalet före utbytet eller nyteckningen ökas eller sätts ned eller nya konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning ges ut eller bolaget upplöses eller upphör genom fusion,
Bilaga s. 282282 Specialmotivering
det belopp, varmed aktiekapitalet skall kunna ökas genom utbyte eller nyteckning, 10. det aktieslag vartill de nya aktierna skall höra, i de fall aktier av olika slag finns eller kan utges, samt 11. den rätt till utdelning som tillkommer de nya aktierna samt det räkenskapsår för vilket rätten till utdelning inträder. Den tid inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt enligt första stycket 4 får inte kortare månad. Tiden räknas från vara än en det kungörelse enligt 6 § första stycket första meningen skedde, beslutet, när det gäller sådana fall som avses i 6 § fjärde stycket, eller avstämningsdagen, när det gäller avstämningsbolag. Om ett förbehåll enligt 3 kap. 1 §fjärde stycket, 3 § andra stycket eller 6 kap. 8 § skall gälla för de nya aktierna, skall emissionsbeslutet innehålla detta. I emissionsbeslutet skall också erinras en erinran om om den inskränkning i rätten att förvärva aktier som föreskrivs i 3 kap. 3 §första stycket. Om aktieägare skall ha företrädesrätt att delta i emissionen, gäller en för avstämningsbolag att avstämningsdagen skall anges i emissionsbeslutet. Avstämningsdagen får inte sättas tidigare än tre veckor från det kungörelse enligt 6 § första stycket första meningen skedde. Om ett skuldebrev skall bli föremål för handel vid Stockholms fondbörs, kan det i emissionsbeslutet tas upp ett bemyndigande för styrelsen eller den styrelsen inom sig förordnar att innan teckning påbörjas som bestämma emissionens belopp, emissionskursen, räntefoten och villkoför utbyte eller nyteckning. I fråga om avstämningsbolag skall dock ren nämnda villkor bestämmas senast på avstämningsdagen, om aktieägarna skall ha företrädesrätt att delta i emissionen.
Paragrafens tredje stycke har ändrats på motsvarande sätt som i 4 kap. 6
7 kap. Bankaktiebolagets ledning
Bilaga s. 2829§
Verkställande direktör eller annan delegat som är anställd i banken samt ordförande eller vice ordförande istyrelsen, om denne fullgör även annat arbete för banken i icke oväsentlig omfattning, får inte vara styrelseledamot i sådana företag vars huvudsakliga verksamhet består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som driver emissionsrörelse. I andra företag får de vara styrelseledamöter, om bankaktiebolagets styrelse i varje särskilt fall sitt tillstånd. Den tillståndet avser får ger som inte delta i styrelsens beslut i frågan. Första stycket gäller inte för sådant företag som ingår i samma koncern som banken.
Ändringen i första stycket innebär att förbudet för vissa i bank anställda att styrelseledamot i förvaltnings- och emissionsföretag utsträcks :ill att vara
Bilaga s. 283även omfatta ordförande eller vice ordförande i bankens styrelse. En förutsättning för att nämnda personer skall omfattas av förbudet är dock att dessa fullgör även annat arbete för banken i icke oväsentlig omfattning. Med annat arbete avses arbetsuppgifter som inte har något omedelbart samband med uppdraget som ordförande, ex. olika delegatsuppdrag. Genom kravet, att sådant arbete fullgörs i inte oväsentlig omfattning, avses att endast s. k. arbetande styrelseordförande eller arbetande vice ordförande skall kunna träffas av förbudet. En ordförande eller en vice ordförande som tjänstgör i banken på hel- eller halvtid torde regelmässigt komma att omfattas av förbudet.
Det i första stycket stadgade förbudet bör inte gälla förvaltnings- eller emissionsföretag som ingår i samma koncern som banken. I paragrafen har därför tillagts ett andra stycket som möjliggör för den i första stycket avsedda personkretsen att vara styrelseledamot i ex. ett fondhandlarbolag som är dotter- eller systerföretag till banken.
8 kap. Bolagsstämma
Bilaga s. 2833§
Ingen kan rösta för egna och andras aktier för sammanlagt mer än en
tiondel eller, om bankens eget kapital överstiger en miljard kronor, en
tjugonde av de aktier som företräds på stämman.
Första stycket gäller inte bank som är dotterföretag i en koncern. I
sådant fall gäller bestämmelsen i stället moderföretaget i koncernen.
Vad som föreskrivs i första och andra styckena gäller inte
statens och svensk banks aktieinnehav,
aktier som innehas av bransch- eller Centralorganisation för banker,
samt
utländskt bankföretags innehav av aktier i bankföretag som är bildat
av utländsk bank.
En aktieägare får inte själv eller genom ombud rösta i fråga om
talan mot honom,
hans befrielse från skadeståndsansvar eller annan förpliktelse gent-
emot bolaget, eller
talan eller befrielse som avses i 1 eller 2 beträffande annan, om
aktieägaren i frågan har ett väsentligt intresse som kan strida mot
bolagets.
Bestämmelserna i första och fjärde styckena om aktieägare gäller
även ombud för aktieägare.
Om två eller flera styrelser i allmänna pensionsfonden förvaltar aktier
i ett visst bankaktiebolag, anses varje styrelse för sig som aktieägare vid
tillämpning av första och femte styckena. I nuvarande lydelse finns i första stycket den s. k. femtedelsregeln som innebär att ingen för egna eller andras aktier kan rösta för sammanlagt mer än en femtedel av de aktier som företräds på bolagsstämman. Regeln är dispositiv och i bolagsordningen kan därför förordnas att ingen rösträttsbegränsning skall föreligga på stämman.
284 Specialmotivering
Bilaga s. 284l denna paragraf har införts en tvingande bestämmelse om rösträttsbegränsning i ett bankaktiebolag. Skälen härför har utvecklats i avsnitt 7.4.8.1. Vid bestämmande av rösträtten skall hänsyn inte tas till eventuell intressegemenskap mellan aktieägare. Liksom beträffande ägandebegränsning i bank skall från rösträttsbegränsningen undantag göras i vissa fall. Dessa undantag framgår av andra och tredje styckena. I dessa fall skall ingen rösträttsbegränsning alls gälla. För staten, annan bank eller bankernas branschorganisationer har det således inte ansetts lämpligt att ha någon rösträttsbegränsning. Det anses snarare vara en fördel att ex. en bank som är moderföretag kan utöva en effektiv organisatorisk styrning kon-
av cernen i dess helhet. Paragrafen är i övrigt i sak oförändrad.
12 kap. Bundna och fria aktier i bankaktiebolag
Som framgått av den allmänna motiveringen, se avsnitt 7.4.8.2, öppnas möjlighet för ett begränsat utländskt ägande i svenska banker. Enligt 3 kap. 3 a § får högst tjugo procent av bankens aktiekapital och motsvarande högst tio procent av röstetalet för samtliga aktier innehas av sådana personer som är kontrollsubjekt enligt 1982 års företagsförvärvslag. De föreslagna bestämmelserna i 2 a och 3 §§ samma kapitel medger vidare att till tio
upp procent av aktiekapitalet och motsvarande fem procent av röstetalet för samtliga aktier fritt får överlåtas och förvärvas, även av utländska rättssubjekt. Det ankommer på varje bank att själv genom föreskrift i bolagsordningen ta ställning till om och i vilken utsträckning de i lag medgivna möjligheterna skall utnyttjas. Efter mönster av 17 kap. ABL införs särskilda bestämmelser om bundna och fria aktier. En väsentlig skillnad i det
nu föreslagna 12 kap. finns emellertid. ABL, liksom BAL, utgår från att alla aktier i ett aktiebolag är fria. 17 kap. ABL tar emellertid sikte möjligheten att utesluta inte bara kontrollsubjekt utan också andra svenska juridiska personer från aktieägande. Aktierna i bolaget blir gentemot de sålunda uteslutna bundna. Om de uppräknade kategorierna får lov att förvärva del av aktierna skall dessa aktier vara fria. För bankaktiebolagens vidkommande gäller att någon möjlighet att föreskriva inskränkningar i svenska juridiska personers ägande aldrig har förekommit. Utländskt ägande har hittills varit förbjudet. När nu nödvändiga bestämmelser om bundna och fria aktier införs är det därför naturligt att ändra på den i 17 kap. ABL angivna ordningen. I stället bör föreskrivas att, för det fall del av bankens aktier utan särskilt tillstånd skall kunna förvärvas av kontrollsubjekt, dessa aktier skall benämnas fria. Alla nu utestående aktier i bankaktiebolagen är gentemot utländska intressen att betrakta som bundna. Anledning finns inte att i övrigt ändra gällande ordning och alltså medge också banker möjlighet att inskränka ägarkretsen i enlighet med vad som kan tillämpas i vanliga aktiebolag.
Bilaga s. 2851§
Av 3 kap. 3 § andra stycket och 3 a § framgår att det i bolagsordningen kan intas förbehåll att aktier i bolaget får förvärvas den är av som kontrollsubjekt enligt lagen 1982:617 utländska förvärv svenska om av företag m.m. Aktier som avsesi3 kap. 3 § andra stycket kallas fria aktier. Övriga aktier i bolaget kallas bundna aktier. På den konstituerande stämman kan ändring bolagsordningen i av fråga om förbehåll enligt första stycket inte ske utan samtycke de av aktietecknare som berörs av ändringen. Har en aktieägare, som enligt förbehåll inte teckning eller genom överlåtelse får förvärva bundna aktier, på något annat sätt förvärvat en sådan aktie, hindrar förbehållet honom inte att vid ökning av aktiekapitalet utöva den företrädesrätt till nya bundna aktier är förenad med som aktier enligt denna lag eller den vid förvärvet gällande bolagsordningen.
Paragrafen motsvarar med de inledningsvis angivna skillnaderna 17 kap. 1 § ABL. Smärre språkliga justeringar har dessutom gjorts efter mönster av 18 kap. 1 § FRL. Enligt tredje stycket utgör förbehåll, enligt vilket aktieägare inte genom teckning eller överlåtelse får förvärva bundna aktier, inte hinder mot att en ägare, som förvärvat bundna aktier annat sätt, vid ökning aktiekapiav talet utövar den företrädesrätt till bundna aktier kan förenad nya som vara med aktierna. Som framgår av 3 kap. 3 a§ krävs emellertid i vissa fall tillstånd till aktieförvärv. Även det i bolagsordningen intagna förbeom hållet inte hindrar aktieägaren från att utnyttja sin teckningsrätt, kan han sålunda likväl vara förhindrad till detta på grund av reglerna om ägandebegränsning i bank.
2§
En aktietecknare med rätt att förvärva endast fria aktier skall att ange hans teckning avser fria aktier. Andra aktietecknare skall om det belopp som skall inbetalas för aktierna bestäms högre för fria aktier än för bundna vid sin teckning ange det högsta antalet fria aktier de är som beredda att förvärva. Den företrädesrätt som vid ökning aktiekapitalet ärförenad med fria av aktier skall avse nya fria aktier. Vid ökning eller nedsättning av aktiekapitalet får förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier inte ändras i strid med förbehållet. Om på grund av detta vid nyemission hela antalet fria aktier, har som tecknats med företrädesrätt, inte kan ges ut, skall de fria aktierna fördelas mellan tecknarna i förhållande till det tecknade antalet och, i den mån detta inte kan ske, genom lottning. Om flera nya fria aktier ut än ges som tecknats med företrädesrätt, skall överskottet på samma sätt fördelas bland dem som tecknat med företrädesrätt på grund bundna aktier, i av den mån det kan ske utan rubbning avförhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier.
Paragrafen motsvarar 17 kap. 2 § ABL. Smärre språkliga justeringar har gjorts efter mönster av 18 kap. 2 § FRL.
Bilaga s. 286286 Specialmotivering
3§
Vid emission enligt 5 kap. skall iakttas att förhållandet mellan antalet
bundna och antalet fria aktier inte ändras i strid med förbehållet, om den i
emissionsvillkoren medgivna utbytes- eller teckningsrätten skulle helt ut-
nyttjas.
Emissionskursen, utbyteskursen eller kursen vid nyteckning får be
stämmas högre i fråga om skuldebrev där utbytes- eller teckningsrätten
avser fri aktie än i fråga om annat skuldebrev.
Vid utbyte eller nyteckning utfärdas bundna och fria aktier i enlighet
med vad i skuldebrevet eller optionsbeviset. Den som endast
som anges
har rätt att förvärva fri aktie får inte tilldelas bunden aktie.
Paragrafen motsvarar med några smärre redaktionella ändringar 17 kap. 3 § ABL.
4§
I varje aktiebrev eller interimsbevis skall anges om aktien är bunden eller
fn.
I emissionsbevis skall anges om rätten till ny aktie tillkommer aktieäga-
på grund bunden eller fri aktie. I konvertibelt skuldebrev, i skul-
re av
debrev förenat med optionsrätt till nyteckning och i optionsbevis skall
anges om utbytes- eller teckningsrätten avser bunden eller fri aktie.
I aktieboken skall för varje aktie anmärkas om den är bunden eller fri.
Paragrafen motsvarar i allt väsentligt 17 kap. 4§ ABL, dock med den ändringen att i första stycket har föreskrivits att det i aktiebrev eller interimsbevis skall anges huruvida aktien är bunden eller fri, och sålunda inte endast om den är bunden såsom föreskrivs i ABL. Vid tillämpning av denna bestämmelse skall den erinran om inskränkningarna i rätten att förvärva aktier enligt den nu gällande bestämmelsen i 3 kap. 3 som i dag finns på samtliga utelöpande aktier och interimsbevis, betraktas såsom en uppgift om att aktien är bunden.
5§
Om antalet fria aktier har kommit att överstiga det enligt förbehållet
medgivna antalet sedan aktier av ett visst slag omvandlats till aktier av ett
annat slag eller genom att bundna aktier blivit ogiltiga eller i samband
med nedsättning av aktiekapitalet har blivit inlösta eller indragna, skall
bolaget inom tre månader därefter för registrering anmäla och visa att det
tillåtna förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier åter-
ställts. Om detta inte görs skall bankinspektionen förelägga bolaget att
inom en månad inkomma med anmälan samt bevis. Om inte bolaget
rättar sig efter föreläggandet, skall inspektionen göra anmälan till rätten
för bolagets försättande i likvidation och underrätta bolaget om detta.
Paragrafen motsvarar 17 kap. 5 § ABL. Smärre språkliga justeringar har gjorts efter mönster av 18 kap. 4 § FRL.
Bilaga s. 287Specialmotivering 287
6§
Om antalet fria aktier efter registrering kommit att överstiga det enligt förbehållet medgivna antalet sedan tiden för utbyte eller nyteckning enligt 5 kap. utgått, skall bankinspektionen förelägga bolaget att inom
sex månader för registrering anmäla och visa att det tillåtna förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier återställts. Om inte bolaget rättar sig efter föreläggandet, skall inspektionen göra anmälan till rätten för bolagets försättande i likvidation och underrätta bolaget detta.
om
Har bolaget mottagit föreläggande i första stycket, får styrel-
som avses sen inom ramen för bolagsordningens bestämmelser aktiekapitalets
om storlek besluta om sådan ökning aktiekapitalet utgivande
av genom av nya bundna aktier mot betalning i behövs för det tillåtna
pengar som att förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier skall återställas. Styrelsen får därvid besluta om avvikelse från den företrädesrätt till teckning av nya aktier som annars tillkommer förutvarande aktieägare. Full betalning för aktierna skall erläggas inom sådan tid att den förstai stycket angivna tidsfristen kan iakttas. När full betalning erlagts, skall styrelsen anmäla nyemissionen för registrering.
Overstiger tiden för utbyte eller nyteckning tre år, skall bankinspektionen efter utgången av varje treårsperiod under nämnda tid iaktta vad i första stycket sägs. Bestämmelserna i andra stycket skall därvid äga motsvarande tillämpning.
Paragrafen motsvarar med några smärre redaktionell ändringar 17 kap. 6 § ABL.
7§
Bolagsstämmobeslut, som innebär att förbehåll enligt 3 kap. 3 § andra stycket eller 3 a § tas in i bolagsordningen, fattas enligt 8 kap. 13 § första stycket. Sedan beslutet har registrerats, skall styrelsen genast verkställa detta.
Om fördelning på fria och bundna aktier enligt förbehållet inte kan ske genom emission av nya aktier eller eljest genom överenskommelse skall styrelsen inför notarius publicus bestämma vilka aktier som skall varafria och vilka som skall vara bundna. Tillhör därvid en aktie när registreringen av bolagsstämmobeslutet kungörs någon som på grund av förbehållet inte får förvärva bundna aktier, är aktien fri, om ägaren inte genom överlåtelse har förvärvat den med vetskap om beslutet. Har ägarna av övriga aktier inte kommit överens om något annat, skall det genom lottning bestämmas vilka övriga aktier som skall vara fria. En skriftlig redogörelse för vad som sålunda bestämts skall upprättas och bestyrkas av notarius publicus.
Styrelsen skall genast, genom anmaning till aktieägarna på det sätt som föreskrivs i 8 kap. 8 § andra stycket när det gäller kallelse till bolagsstämma, infordra breven på de aktier som skall vara bundna. Styrelsen skall se till att det på dessa aktiebrev görs en anteckning om att aktierna är bundna. Vidare skall styrelsen se till att det i aktieboken för varje aktie anmärks om aktien är bunden eller fri. Om den aktieägare som senast antecknats i aktieboken på grund avförbehållet inte kan förvärva bundna aktier, får anteckningen på brevet inte göras utan att det i aktieboken införs en sådan ägare till aktien som får förvärva bundna aktier utan hinder avförbehållet.
Bilaga s. 288288 Specialmotivering sou 1988:29
Paragrafen motsvarar 17 kap. 7 § ABL. Smärre språkliga justeringar har gjorts efter mönster av 18 kap. 5 § FRL. Dessutom har i andra stycket tillagts en erinran om att en uppdelning på fria och bundna aktier normalt torde kunna åstadkommas genom ex. en riktad emission i stället för utnyttjande av det mer omständliga förfarandet inför notarius publicus om enighet eljest inte kan nås.
Eftersom samtliga idag utelöpande aktier i ett bankaktiebolag är att betrakta som bundna, blir det inte aktuellt att tillämpa bestämmelsen i tredje stycket för de fall då en bank emitterar fria aktier eller omvandlar befintliga aktier till fria. Bestämmelsen kan bli tillämplig först sedan banken givit ut fria aktier och därefter omvandlar dessa till bundna aktier.
8§
Inom ett år efter att ett beslut har fattats om att ta in förbehåll enligt 3 kap.
3 § andra stycket eller 3 a § i bolagsordningen eller talan om klander av
beslutet genom lagakraftvunnen dom har ogillats, skall det för regi-
strering anmälas att beslutet har verkställts. Om en sådan anmälan inte
har gjorts inom den föreskrivna tiden eller om bankinspektionen genom
lagakraftägande beslut har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat regi-
strering, skall inspektionen förklara att frågan om ändring av bolagsord-
ningen har fallit.
Innan registrering har skett på grund av anmälan enligt första stycket,
kan bolagsstämman i den ordning som anges i 8 kap. 12 §första stycket
första meningen besluta att frågan om att ta in förbehållet i bolagsord-
ningen skall falla. Beslutet skall genast anmälas för registrering. Paragrafen motsvarar 17 kap. 8 § ABL. Smärre språkliga justeringar har gjorts efter mönster av 18 kap. 6 § FRL.
9§
På en bunden aktie får utdelning inte äga rum innan det i aktiebrevet eller
interimsbeviset har angivits att aktien är bunden. Paragrafen motsvarar 17 kap. 9 § ABL. Smärre språkliga justeringar har gjorts efter mönster av 18 kap. 7 § FRL.
Bestämmelsen syftar till att göra det möjligt för styrelsen att tvinga fram aktiebrev eller bevis för att förse dem med anteckning om att aktien är bunden. Som tidigare anförts är samtliga i dag utelöpande aktier i bankaktiebolag att betrakta som bundna. Det kan därför inte bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen förrän fria aktier givits ut och dessa därefter omvandlas till bundna aktier.
Bilaga s. 289Specialmotivering 289
13.5 till om ändring i Förslaget lag sparbankslagen 1987:619
3 kap. Sparbankens ledning
Bilaga s. 2898§
Verkställande direktör eller annan delegat som är anställd i Sparbanken samt ordförande eller vice ordförande i styrelsen, om denne fullgör även annat arbete för banken i icke oväsentlig omfattning, får inte vara styrelseledamot i sådana företag vars huvudsakliga verksamhet består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som driver emissionsrörelse. I andra företag får de vara styrelseledamöter, om bankens styrelse i varje särskilt fall ger sitt tillstånd. Den som tillståndet avser får inte delta i styrelsens beslut i frågan.
Första stycket gäller inte för sådant företag som ingår i samma koncern som banken.
Ändringar och tillägg i förvarande paragraf motsvaras de förslag som
av lämnats beträffande 7 kap. 9 § BAL.
5 Kap. Fonder och vinstdisposition m.m.
Bilaga s. 289Kapitlet motsvarar gällande 5 kap. i SBL men har omarbetats med
nu hänsyn till att en garantifond enligt kommitténs förslag kan inrättas utan att det är påkallat för att upprätthålla en sparbanks verksamhet. Kapitlet har utformats i nära överensstämmelse med Sparbanksföreningens förslag. Föreningens förslag finns i sin helhet intaget i bilaga nr 6.
Allmänna bestämmelser angående tillskott till garantifond
I§
Kapital får tillskjutas sparbank genom särskilda insatser till garantifond garantifondsinsatser. Garantifondsinsatser får tillskjutas med sammanlagt högst såstort belopp som svarar mot halva reservfondens storlek. För varje tillskott till garantifond skall Sparbanken utfärda ett garantifondsbe- Vis.
Innehavare av garantifondsbevis erhåller avkastning efter beslut av sparbanksstämman.
Skall garantifond kunna nedsättas genom inlösen av garantifondsbevis skall förbehåll härom intas i reglementet enligt 24
Garantifondsbevis får inlösas endast om det kan ske med hänsyn till bestämmelserna i 2 kap. 8-10 §§ bankrörelselagen 1987:617. I övrigt skall beträffande återbetalningen gälla vad som beslutats enligt förbehåll i reglementet.
I nu gällande lydelse av 5 kap. l § SBL föreskrivs att sparbanksstämman
-
Bilaga s. 290290 Specialmotivering
det är påkallat för att upprätthålla sparbanks verksamhet får om en besluta att bilda garantifond genom bidrag från huvudmän eller andra.
en Det stadgas vidare att garantifonden får återbetalas endast om det kan ske med hänsyn till bestämmelserna i 2 kap. 9 och 10 §§ BRL samt att i övrigt skall gälla vad bestäms vid garantifondens bildande.
som
Förebild till den föreslagna regleringen av garantifondinsatserna är storai drag reglerna om förlagsinsatser i de ekonomiska föreningarna, däribland föreningsbankerna. Reglerna om dessa återfinns i 5 kap. lagen om ekonomiska föreningar 1987:667 och 5 kap. FBL.
Den föreslagna regeln i första stycket innebär att garantifond kan tillskapas utan att det erfordras för att upprätthålla en sparbanks verksamhet. Vidare anges att garantifondinsatserna får uppgå till högst ett belopp som motsvarar halva reservfondens storlek. I enlighet med vad som gäller för förlagsinsatskapital i föreningsbank har sparbanksföreningen i sitt förslag begränsat garantifonden till vad som motsvarar reservfondens storlek. När det gällde förlagsinsatserna i föreningar anförde departementschefen prop. 198384:84, s. 47 att det inte borde komma i fråga att förlagsinsatskapitalet tillåts bli så stort att det blir det huvudsakliga insatskapitalet i föreningen. Ett skäl som angavs var att de som gjort förlagsinsatser inte har rätt till medlemsinflytande i form av rösträtt.
Kommittén har i den allmänna motiveringen anslutit sig till bedömningen att också garantifondsinsatsen i sparbank bör vara begränsad. Det är här fråga om introduktion av ett för svensk marknad helt nytt värdepapper. Det är därför svårt att förutse marknadens reaktioner på längre sikt. Det finns därför skäl att vid introduktionen försiktigt fram. En utvärdering av garantifondsinsatsema en tid efter introduktionen kan innebära en omprövning den här föreslagna restriktionen. Tills vidare bör dock garanti-
av fondens storlek inte vara större än vad som motsvarar halva reservfondens storlek.
I andra stycket anges att avkastningen på garantifondsinsats skall be-
sparbanksstämman. Kommittén har här frångått sparbanksförestämmas av ningens förslag som innebar att garantifondsinsatsen skulle vara förenad med av sparbanken utfäst ränta. Kommittén har i den allmänna motiveringen utvecklat skälen för att ränta inte bör utfästas i garantifondsbeviset. Här skall emellertid understrykas att inget hindrar Sparbanken att i prospektet avge en avsiktsförklaring beträffande avkastningsnivån och olika former för beräkningen av avkastningen. En jämförelse har här gjorts med de indexaktier som utgivits av Svenska Handelsbanken. Någon ovillkorlig rätt att få del av sparbankens vinst föreligger här inte. Innehavare av garantifondsbevis skall få avkastning sin insats efter de kriterier som sparbanksstämman bestämmer. Stämman bör vid fastställandet inte vara bunden av någon särskild formel. Det finns emellertid inget hinder mot att avkastningen bestäms som bonus satt i förhållande till sparbankens vinst.
I tredje stycket behandlas möjligheten att sätta ner garantifonden. Här har en jämförelse gjorts med regleringen av inlösningsbara aktier.
Möjligheten att emittera inlösningsbara aktier regleras i 6 kap. 8 § ABL.
Bilaga s. 291Denna möjlighet förutsätter särskilda bestämmelser i bolagsordningen. I ABL föreskrivs att i bolagsordningen kan tas in förbehåll att aktiekapitalet kan sättas ned genom inlösen av aktier, dock inte under minimikravet. Förbehållet ordningen för inlösningen och inlösningsbeloppet
skall ange eller grunderna för dess beräkning. I aktiebreven skall anges förbehåll om inlösen. Genom den publicitet sker i samband med bolagsbildning och
som
förbehållet bli känt för allmänheten och bolagets blivande nyemission anses borgenärer kan pröva risken för att de till följd av förbehållet kan få en otillräckllig säkerhet för sina fordringar. Av hänsyn till borgenärema kan ett inlösningsförbehåll som införs genom ändring i bolagsordningen inte ges tillbakaverkande kraft. Det kan alltså inte gälla beträffande tidigare tecknade eller utgivna aktier.
Dessa regler har överförts till BAL, vilket alltså innebär att affärsbanker-
har möjlighet att emittera aktier som redan från början är avsedda att na en inlösas vid viss senare tidpunkt. Detta anses inte utgöra något hinder mot att aktiekapitalet ifråga räknas som eget kapital.
Kommitténs utgångspunkt har här varit att tillskott av eget kapital inte bör vara uppsägningsbart från placerarens sida om det skall anses som eget kapital. Här är det fråga om uppsägningsbarhet från bankens sida. Kommittén har ansett att sparbankerna härvidlag skall ha samma möjlighet som affärsbankerna.
Fjärde stycket anger den begränsning som gäller för möjligheten att lösa in garantifondsbevis. Den närmare ordningen för inlösen av garantifondsbevis behandlas i 24 Här skall emellertid slås fast att sparbanksstämman inte godtyckligt kan bestämma om inlösningen.
Ordningen kan i reglementet bestämmas så att förbehållet innehåller en fullständig amorteringsplan, exempelvis att garantikapitalet får nedsättas årligen inlösen garantifondsbevis intill visst belopp. Ordningen
genom av för inlösen kan också bestämmas på annat sätt än genom en amorteringsplan ex. så att sparbanksstämman tillerkänns viss beslutanderätt om nedsättning som föreskrivs i reglementet. Förbehållet skall ange inlösningsbeloppet eller grunderna för dess beräkning. Det får här förutsättas att sparbanken i emissionprospektet de tänkta förutsättningarna för in-
anger
garantifondsbevisen. I nuvarande 5 kap. 1 § tredje stycket stadgas lösen av redan begränsning för återbetalning av garantifonden i förhållande till
en kapitaltäckningsreglerna i BRL. Denna begränsning kvarstår enligt kommitténs förslag. I övrigt gäller de förbehåll som enligt vad som ovan sagts skall intas i reglementet.
2§
Beslut om tillskott till garantifond fattas av sparbanksstämman.
Tillskott till garantifond skall betalas med pengar. Betalningen för
garantifondsbevis får inte understiga det belopp på vilket beviset lyder.
Om garantifondsbevis tecknas med villkor som strider mot andra styck-
et, skall det nominella beloppet ändå betalas.
Bilaga s. 292292 Specialmotivering
sou 193339
Första stycket innebär att beslut om tillskott till garantifond liksom nu skall fattas av sparbanksstämman jfr 5 kap. 1 § första stycket SBL. Andra stycket motsvarar regeln om aktieemission i 4 kap. 2§ BAL. Reglerna om apport bör inte gälla för betalningen av garantifondsbevis. Tredje stycket motsvarar helt regeln i 4 kap. 2 § tredje stycket BAL.
3§
I reglementet kan tas in föreskrifter om begränsningar i fråga om vem som har rätt att göra tillskott till garantifond eller genom överlåtelse förvärva de rättigheter som är förenade med garantifondsbevis. För redan gjorda tillskott får inte införas strängare begränsningar än vad som gällde när tillskottet gjordes.
Förvärv av garantifondsbevis i strid mot föreskrift som avsesi första stycket är ogiltigt.
Regeln, som återfinns i sparbanksföreningens förslag, har sin förebild i 5 kap. 2 § FBL som behandlar förlagsinsatserna. Det kan te sig naturligt att sparbank liksom föreningsbank ges en möjlighet att ställa upp be-
- gränsningar i fråga om vilka som får tillskjuta garantikapital och genom överlåtelse förvärva den rätt som ett garantifondsbevis är förenat med. Första stycket första meningen innehåller en bestämmelse som tillåter sådana begränsande föreskrifter i reglementet. Införs nya regler eller ändrade sådana föreskrifter får de givetvis inte medföra längre gående begränsningar för redan orda tillskott än de som gällde vid tillskottet. Förvärv i strid mot en begränsande föreskrift i reglementet blir enligt andra stycket ogiltigt.
4§
Förslag till beslut om tillskott skall sändas till huvudmännen minst en vecka före den sparbanksstämma vid vilken beslut skall fattas. Förslaget skall läggas fram på stämman. Om årsredovisningen inte skall behandlas på sparbanksstämman skall även följande handlingar hållas tillgängliga och läggas fram på stämman:
avskrift av den senasteårsredovisningen försedd med anteckning om sparbankstämmans beslut rörande sparbankens vinst eller förlust samt avskrift av revisionsberättelsen för det år årsredovisningen avser,
en av styrelsen undertecknad redogörelse för händelser av väsentlig betydelse för sparbankens ställning vilka inträffat efter årsredovisningens avgivande, och
ett av revisorerna avgivet yttrande över redogörelsen. Regeln har sin förebild i 4 kap. 5 § BAL, ur vilken regel har hämtats det som ansetts relevant för beslut om emission av garantifondsbevis.
5§ Beslut om tillskott till garantifond skall ange
det högsta belopp varmed tillskott till garantifond kan ske, den tid inom vilken teckning av garantifondsbevis kan ske,
Bilaga s. 293Specialmotivering 293
den tid inom vilken tecknade garantifondsbevis skall betalas, den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning garantifondsbevis skall fördelas, om inte föreskrift meddelas att fördelningen skall bestämmas av styrelsen, samt 5. garantifondsbevisens nominella belopp och det belopp skall som betalas för varje tecknat garantifondsbevis. Sparbanksstämman kan uppdra åt styrelsen att fatta beslut i de hänseenden som anges i första stycket 2-3 och Om föreskrift som avsesi 3 §första stycket skall gälla för garantzfondsbevisen, skall erinran därom intas i emissionsbeslutet.
Regeln har sin förebild i 4 kap. 6 §BAL, varur har hämtats vad som ansetts erforderligt vid beslut om tillskott till garantifonden. Vissa besluten har av ansetts kunna delegeras till styrelsen.
6§
Beslut om utfärdande av garantifondsbevis eller redogörelse för det en väsentliga innehållet i beslutet skall genast kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar styrelsen bestämmer.
Regeln har sin motsvarighet i 4 kap. 8 § BAL. Offentliggörandet kan vara av betydelse för ägarna av redan utgivna garantifondsbevis.
7§
För att vara bindande skall teckning av garantifondsbevis ske på teckningslista som innehåller beslutet om utfärdande garanttfondsbevis. av Avskrift av de enligt 4 § framlagda handlingarna skall fogade till vara teckningslistan eller hållas tillgängliga på plats som anges i listan. Skall garantifondsbevisen kunna inlösas får teckning inte ske förrän förbehåll enligt 24 § registrerats. Om teckningen har skett stridi mot denna paragraf eller om ett garantifondsbevis har tecknats med villkor som inte stämmer överens med de i emissionsbeslutet angivna villkoren, är teckningen av garantifondsbevis ogiltig, under förutsättning att ogiltigheten har anmälts hos bankinspektionen innan anmälan enligt 12 § har registrerats.
Första stycket motsvarar nu gällande rätt i 5 kap. 1 § andra stycket SBL. Andra stycket innebär en anpassning efter vad som gäller för inlösningsbara aktier enligt 6 kap. 8 § BAL. Tredje stycket motsvarar 4 kap. 9 § tredje stycket BAL.
8§
När teckningen avslutats skall styrelsen besluta om tilldelning av garantifondsbevis till dem som tecknat sig härför. Anses därvid att teckning av garantifondsbevisen är ogiltig, skall den som tecknat sigför beviset genast underrättas härom. Garantifondsbevisen skall genom styrelsens försorg genast upptas i den i 22 § angivna förteckningen.
Regeln motsvarar 4 kap. 10 § BAL.
Bilaga s. 294294 Specialmotivering
9§
Kvittning av skuld på grund av teckning mot fordran hos sparbanken får inte ske.
Sparbanken kan inte överlåta eller pantsätta fordran på tecknat belopp avseende garantifondsbevis.
Den som genom överlåtelse har förvärvat garantifondsbevis som inte är helt betalat är tillsammans med överlåtaren ansvarig för betalningen, sedan han anmält sitt namn för införande i den i 22 § angivna förteckningen.
Stadgandet motsvaras av regeln i 2 kap. 13 § BAL till vilken 4 kap. 12 § BAL hänvisar.
10§
Om garantifondsbevis inte betalas i rätt tid, kan styrelsen en månad efter betalningsanmaning förklara beviset förverkat för den betalningsskyldige. Anmaningen skall innehålla meddelande att garantifondsbeviset kan förklaras förverkat. Anmaningen skall ske genom avsändande av rekommenderat brev, om den betalningsskyldiges adress är angiven vid teckningen eller annars anmäld till sparbanken, och i annat fall genom kungörelse i den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer.
Styrelsen kan innan förverkat garantifondsbevis blivit ogiltigt låta annan överta beviset och betalningsansvaret för det tecknade beloppet.
Om ett garanttfondsbevis förklarats förverkat och inte övertagits av någon annan som erlagt full betalning, skall den, för vilken beviset förverkats, gentemot sparbanken svara för en femtedel av full betalning för beviset.
Regeln har sin materiella motsvarighet i 2 kap. 14 §BAL, vartill 4 kap. 12 § BAL hänvisar.
11§
Beslut om tillskott till garantifond skall anmälas för registrering inom sex månader efter beslutet. Hinder mot registrering föreligger om inte hälften av det sammanlagda belopp, som skall betalas för de tecknade och tilldelade garantifondsbevisen, har inbetalats och om inte yttrande företes från auktoriserad revisor av vilket framgår att detta har iakttagits.
Har anmälan om registrering av beslutet inte gjorts inom den i första stycket angivna tiden eller har registreringsmyndigheten genom lagakraftägande beslut avskrivit sådan anmälan eller vägrat registrering är beslutet om tillskott till garantifond förfallet.
Garantifond skall inte ansesbildad eller ökad förrän registrering skett. Garantifondsbevis som förklarats förverkade och inte övertagits av annan blir därmed ogiltiga. De utfärdade garantifondsbevisen medför rätt till avkastning enligt vad därom bestämts i beslutet om tillskott till garantifond. Beslutet får dock inte innebära att sådan rätt inträder senare än för räkenskapsåret efter det år under vilket garantifondsbevisen skall ha slutligt betalats.
Bilaga s. 295Specialmotivering 295
Förebild för regeln är 4 kap. 13§ BAL. Kommittén har ansett att registrering av beslut om tillskott till garantifond kan vara av värde. Man erhåller genom registreringen en bestämd tidpunkt från vilken garantifondens belopp får rättsföljd. Detta får betydelse särskilt för sparbankens kapitaltäckning. Slutligen erhåller beslutet publicitet. I detta sammanhang kan erinras den möjlighet till kontroll bankinspektionen har genom den
om eller de revisorer som utsetts för varje sparbank.
När det gäller villkoren för registrering har kommittén anslutit sig till Sparbanksföreningens förslag att de förutsättningar som föreskrivs i BAL skall gälla, dvs. att hälften det belopp som skall betalas för garantifonds-
av bevisen skall ha inbetalats.
12§
De garantifondsbevis har tecknats vid en emission skall vara helt
som
betalda inom sex månader från registreringen av emissionen. Senast en
månad efter utgången av denna tid skall Sparbanken för registrering
anmäla hur många de i det registrerade tillskottet till garantifond
av ingående garantifondsbevisen som har blivit helt betalda. Anmälningen skall bestyrkas av en auktoriserad revisor.
Om det inte enligt första stycket har anmälts att garantifondsbevisen
har helt betalats, skall bankinspektionen, efter sparbankens hörande,
registrera att garantifonden har satts ned med det sammanlagda nominel-
beloppet betalda garantifondsbevis. De garantifondsbevis som
av
inte har betalats blir ogiltiga när nedsättningen har registrerats.
Regelns förebild finns i 4 kap. 14 § BAL.
Emissionsprospekt för tillskott till garantifond
I3§
När sparbank till vidare krets riktar en inbjudan att förvärva
en en
garantifondsbevis isparbartken, skall styrelsen upprätta en särskild redo-
görelse för sparbankens förhållanden emissionprospekt enligt 14-18 §§.
Emissionsprospekt skall dock upprättas endast om summan av de belopp
som till följd av inbjudan kan komma att betalas uppgår till minst en
miljon kronor.
En förutsättning som ligger bakom förslaget om inrättande av garantifond är att sparbank skall kunna vända sig till en vidare krets. I sådant fall är
en det väsentligt att ett emissionsprospekt upprättas. Regeln i förevarande paragraf har sin förebild i 4 kap. 19 § BAL och innebär i enlighet med vad
där gäller att emissionsprospekt inte behöver upprättas om tillskottet som till garantifonden inte sammanlagt överstiger en milj. kr. När det gäller emissioner i aktiebolag har utfyllande praxis tillkommit utöver lagreglerna. En analog tillämpning av denna praxis bör ske när det gäller utformningen av emissionprospekt för sparbank.
Bilaga s. 296296 Specialmotivering
14§
Emissionsprospektet skall innehålla
balansräkningar avseende utgången av de tre senaste räkenskapsåren, för vilka årsredovisning och revisionberättelse har avgivits,
2. resultaträkningar för dessa tre räkenskapsår, och
ett sammandrag av de uppgifter som det ålegat sparbanken att ta in i förvaltningsberättelserna för de tre räkenskapsåren.
Fyller handlingarna inte de krav som framgår av bestämmelserna i 4 kap. 9 §fjärde stycket bankrörelselagen 1987:617 skall defullständigas i enlighet med dessa bestämmelser.
Bestämmelserna i 4 kap. 2 §första stycket andra meningen bankrörelselagen skall tillämpas på emissionsprospektet.
Till redovisningen för de tre senasteräkenskapsåren enligt första stycket skall uppgifter lämnas om utvecklingen av in- och utlåning samt likviditet.
Om sparbanken är moderföretag, skall sparbanken i emissionsprospektet ta in koncernresultaträkningarna för de tre senaste räkenskapsåren. När redovisningshandlingarna och andra uppgifter för en koncern tas in i prospektet får de uppgifter för sparbanken som svarar mot uppgifter i dessa handlingar utelämnas i den mån de kan anses sakna väsentlig betydelse för bedömningen av sparbankens garantifondsbevis. Dock får sparbankens resultaträkning och balansräkning för det senaste räkenskapsåret enligt första stycket inte utelämnas.
Regeln är uppbyggd helt efter modell i 4 kap. 21 § BAL.
15§
Upplysning skall lämnas i emissionsprospektet om sådana förhållanden och händelser som hänför sig till tiden efter den period, omfattas
som av de i 14 § angivna handlingarna, och som är viktiga för bedömningen
av sparbankens verksamhetsresultat och ställning eller i övrigt är av väsentlig betydelse för sparbanken.
Om emissionsprospektet läggs fram senare än åtta månader efter utgången av det senaste räkenskapsår, för vilken årsredovisning och revisionsberâttelse har avgetts, skall prospektet innehålla uppgifter motsvarande delårsrapport enligt 4 kap. 13 och 14 §§ bankrörelselagen 1987:617. Dessa uppgifter skall tiden från utgången nämnda
avse av räkenskapsår till en dag tidigare än tre månader före emissionsprospektets tillhandahållande.
Paragrafen överensstämmer materiellt med 4 kap. 22 § BAL. Även vid en emission av garantifondsbevis har det ansetts särskilt nödvändigt att resultatuppgifter och andra upplysningar om sparbanken svarar mot den aktuella situationen.
16§
I emissionsprospektet skall följande uppgifter lämnas, nämligen
en kortfattad historik över sparbanken och dess verksamhet,
2. en redogörelse för sparbankens och om det finns dotterföretag, koncernens verksamhet, samt för sparbankens del uppgifter som är av betydelse för bedömningen av rörelsens karaktär och utveckling,
Bilaga s. 297Specialmotivering 297
en redogörelse för kapitaltäckningen enligt 2 kap. 8-10 §§ bankrö-
relselagen 1987:617 och dess betydelse för Sparbanken, samt
uppgifter om sparbankens styrelseledamöter, revisorer samt anställ-
da och delegater i ledande ställning. I paragrafen, som i stort överensstämmer med 4 kap. 23 §BAL, angesvissa uppgifter som skall tas in i emissionsprospektet i syfte att, vid sidan om redovisningshandlingarna enligt 15 ge en tillfredsställande presentation av sparbanken.
I7§
Uppgifterna i emissionsprospektet enligt 14 15 § första stycket samt
16 § skall granskas av sparbankens revisorer. Deras berättelse över
granskningen skall tas in i emissionsprospektet. Paragrafen överensstämmer med 4 kap. 24 § BAL.
I8§
Emissionsprospektet skall tillhandahållas på de platser där teckning eller
inköpsanmälan tas emot senast tre dagar före den dag då teckning eller
inköp tidigast kan ske. Vid tidens bestämmande skall inte söndagar,
andra allmänna helgdagar, lördagar, midsommarafton, julafton och ny-
årsafton räknas in. Paragrafen överensstämmer med 4 kap. 25 §BAL. Här anges att emissionsprospektet skall tillhandahållas senast tre dagar före den dag då teckning eller inköp tidigast kan ske. Tryckt eller på annat sätt mångfaldigat prospekt skall finnas i tillräckligt antal exemplar för att kunna överlämnas till var och en som önskar erhålla det. Emissionen bör utannonseras senast den dag prospekt finns tillgängligt. Den dag som kungjorts som första anmälningsdag skall det också hållas öppet för att ta emot alla då inkommande, eller eventuellt även dessförinnan inkomna, anmälningar. Alla anmälningar som inkommit senast första dagen av den i inbjudan angivna tecknings- eller inköpsperioden skall anses ha skett vid affärstidens slut nämnda dag och samtliga under och eventuellt före första dagen inkomna anmälningar
- bör ges lika rätt.
Garantifondsbevis samt förteckning däröver m.m.
19§ För varje garantifondsinsats skall sparbanken utfärda ett garantifondsbe-
vis. Det får lämnas ut endast till den som är införd iförteckning, angiven i
22 och först när beviset betalats samt tillskottet till garantifonden
registrerats. När det gäller utformningen av garantifondsbeviset har dels aktien, dels förlagsandelsbeviset utgjort förebilder. Regeln i denna paragraf har närmast sin förebild i 3 kap. 4 § BAL.
Bilaga s. 298298 Specialmotivering
20§
Garantifondsbevis skall ställas till viss man, till innehavaren eller till viss
man eller order och innehålla uppgift om
sparbankens firma,
.
ordningsnummer eller annan beteckning för beviset,
.
bevisets nominella belopp,
.
dagen för utfärdandet,
.
den rätt till avkastning som beviset medför,
.
det sätt på vilket avkastning skall betalas,
.
föreskrifter avses i 3 § första stycket samt erinran enligt 3 §
som
.
andra stycket, samt
förbehåll enligt 24 § om inlösen av garantifondsbevis.
Garantifondsbeviset skall undertecknas av sparbanken. Styrelseleda-
möters eller firmatecknares namnteckning får återges genom tryckning eller på liknande sätt.
När utbetalning görs vid inlösen av garantifondsbevis skall detta förses
med påskrift om utbetalningen.
Ett garantifondsbevis som i samband med dödning ges ut i stället för ett
annat, skall innehålla uppgift om detta.
Första och andra styckena motsvaras i det närmaste helt av vad som föreskrivs för förlagsandelsbevis i 5 kap. 4 § FBL. Tredje och fjärde styckena har sin förebild i 3 kap. 4 § tredje och fjärde styckena BAL.
En sparbank bör liksom en central föreningsbank i fråga om förlagsandelsbevis äga frihet att bestämma om garantifondsbevis skall ställas till viss man, till innehavaren eller till viss man eller order. Garantifondsbevis föreslås i princip vara fritt överlåtbara och får således förvärvas av vem som helst. Enda undantaget är att sparbank som regel inte får förvärva egna bevis. Värdepapperet bör därför kunna vara löpande om emittenten så önskar. Å andra sidan kan knappast anföras skäl mot den motsatta lösningen, nämligen att ställa bevisen till viss man, om sparbanken finner detta lämpligare.
21§
I fråga om garantifondsbevis gäller, om annat följer av denna lag, i
tillämpliga delar vad som föreskrivs i lagen I936:81 om skuldebrev.
Härvid jämställs bevis som har ställts till viss man med enkelt skuldebrev
och bevis till innehavaren eller till eller order med löpande
viss man
skuldebrev. Den innehar garanttfondsbevis ställt till viss man eller
som
order och enligt sparbankens påskrift på beviset är ägare till garanti-
som
fondsbeviset är likställd med den som enligt 13 § andra stycket samma lag
förmodas äga rätt att göra skuldebrevet gällande. Påskrift på beviset skall
göras endast innehavaren styrkt sitt förvärv av garantifondsbeviset.
om Denna regel motsvaras helt 5 kap. 5 § FBL med tillägg för garantifonds-
av bevis och likställer i detta hänseende helt garantifondsbevisen med förlagsandelsbevis.
Bilaga s. 299Specialmotivering 299
22§
Styrelsen skall föra en förteckning över samtliga garantifondsbevis. Den-
na kan bestå av betryggande lösblads- eller kortsystem eller föras med
automatisk databehandling eller på annat liknande sätt. Förteckningen
skall innehålla uppgift om storleken på varje garantifondsbevis, om tid-
punkten för varje insats och om den rätt till avkastning som insatsen
medför. Förteckningen skall hållas tillgänglig för var och en som vill ta
del av den. Paragrafen överensstämmer helt med 5 kap. 6 § FBL. För den som överväger att skjuta till garantifondsinsats eller förvärva ett garantifondsbevis
en är det givetvis av vikt att få reda på vilka övriga garantifondsbevis som finns.
23§
Ingår garantifondsbevis i en aktiefond enligt aktiefondslagen 1974:931,
skall i stället för fondandelsägarna det fondbolag som förvaltar fonden
samt fondens beteckning föras in i garantifondsbeviset och i förteck-
ningen. Bestämmelsen motsvarar 3 kap. 17 § BAL.
Nedsättning av garantifond
24 §
Skall garanttfond kunna nedsättas genom inlösen av garantifondsbevis
skall i reglementet intas förbehåll härom. Förbehållet skall ange ord-
ningen för inlösningen och inlösningsbeloppet eller grunderna för dess
beräkning.
Ändras förbehållet i reglementet inlösen garantzfondsbevis får
om av
det ändrade förbehållet avse endast garantifondsbevis som tecknas efter
det att ändringen registrerats.
När det enligt förbehållet har blivit bestämt att vissa garantifondsbevis skall lösas in, skall det genast anmälas för registrering att garantifonden
sätts ned med sammanlagda nominella beloppet av dessagarantifondsbe-
vis. När registreringen har skett är garantifonden nedsatt. Möjligheten att sätta ned garantifond genom inlösen av garantifondsbevis har behandlats redan under 5 kap. 1 Det har inte ansetts föreligga något hinder mot att bereda en sparbank motsvarande möjlighet som föreligger för bankaktiebolag ifråga om aktier. Som redan angetts vid 1 § skall förbehåll om inlösen av garantifondsbevis ange ordningen för inlösningen och inlösningsbeloppet eller grunderna för dess beräkning. Förbehållet i reglementet blir allmänt känt bland bankens borgenärer och några särskilda skyddsregler är därför inte erforderliga.
Regeln får till följd att sparbanken redan vid emissionstillfället måste ange om inlösen skall ske och med vilket belopp inlösen då sker eller i annat fall de närmare grunderna för beräkningen av inlösenbeloppet. Som framgår av regeln i 1 § fjärde stycket får inlösen inte ske om kapitalbasen inte skulle uppfylla kraven på kapitaltäckning i 2 kap. 8-10 §§ BRL.
Bilaga s. 300300 Specialmotivering
Vinstdisposition samt övriga bestämmelser om fonder
Reglerna i 25-29 §§ motsvarar 5 kap. 2-6 §§ SBL.
25§
Sparbankens vinst skall, i den mån grundfonden eller om en garantifond bildats, denna gått förlorad, i första hand användas för att uppbringa sådan fond till det belopp, vartill den skall uppgå.
Den del av vinsten som inte tas i anspråk för det i första stycket nämnda ändamålet skall avsättas till en reservfond.
Utan hinder av andra stycket får sparbanksstämman besluta gåvor
om till allmännyttiga eller därmed jämförliga ändamål, om det med hänsyn till ändamålet, sparbankens ställning och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Styrelsen får för sådana ändamål endast använda tillgångar som med hänsyn till sparbankens ställning är ringa betydelse.
av Regeln motsvarar 5 kap. 2 § SBL.
26§
Finns det i reglementet ett förbehåll om återbäring av grundfonden eller del därav, får sådan återbäring inte ske om inte reservfonden uppgår till belopp som motsvarar tio gånger grundfonden. Inte heller får återbäring ske, så länge garantifond, där sådan
bildats, inte återbetalts eller om Sparbanken till följd av återbäringen inte skulle kunna uppfylla det i 2 kap. 8-10 §§ bankrörelselagen 1987:617 föreskrivna kravet på
egna fonder.
Regeln motsvarar 5 kap. 3 § SBL.
27§
Utfäst ränta på grundfonden eller avkastning på garantifonden skall inte betalas ut, om till följd av detta vinsten på rörelsen inte skulle räcka till att få upp grundfonden eller garantifonden till det i 25 § första stycket angivna beloppet. Avkastningen på garantifonden skall inte heller betalas ut, om genom utbetalningen en sådan förlust skulle uppkomma på rörelsen, att sparbanken inte skulle kunna uppfylla det i 2 kap. 8-10 §§ bankrörelselagen 1987:617 föreskrivna kravet på fonder. Grund-
egna fondsräntan skall inte i något fall betalas ut om till följd av detta förlust skulle uppkomma.
Huvudmännen kan besluta om ytterligare begränsning i skyldigheten att utbetala utfdst ränta på grundfonden eller avkastning på garantifonden om utbetalningen med hänsyn till sparbankens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid mot god añärsed. För beslut härom krävs att de på stämman närvarande huvudmannens antal är minst 23 av hela antalet huvudmän och att av de närvarande huvudmännen minst 23 är ense om beslutet.
Paragrafens första stycke motsvarar 5 kap. 4 § SBL. I andra stycket föreslås en begränsning motsvarande den som finns i 9 kap. 2 § tredje stycket BAL. Det har ansetts att viss kvalificerad majoritet skall krävas för ett sådant beslut.
Bilaga s. 301Specialmotivering 301
28§
Om Sparbanken försätts i konkurs på en ansökan som gjorts inom ett år från det att beslut fattades om återbetalning av garantifonden eller om återbäring av grundfonden, skall uppburna belopp betalas tillbaka i den mån det krävs för att sparbankens skulder skall kunna betalas.
På det belopp som till följd av första stycket skall erläggas till konkursboet skall ränta betalas. Räntan beräknas enligt 5§ räntelagen 1976:635 från den dag beloppet betalades ut av sparbanken till och med den dag återbetalning eller återbäring till konkursboet skall ske och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.
Paragrafen motsvarar 5 kap. 5 § SBL.
29§
Om inte annat följer av bestämmelserna i 1 och 26 §§ får grundfond, garantifond och reservfond inte minskas, om det inte behövs för att täcka en förlust som uppstått i rörelsen.
Paragrafen motsvarar 5 kap. 6 § SBL.
30§
En sparbank får förvärva bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken endast om förutsättningar för återbetalning av fonden föreligger enligt 24 eller 26 Sparbank får inte heller som pant mottaga egna garantifondsbevis. Avtal i strid mot dessaförbud är ogiltiga.
Har en sparbank tillstånd att driva aktiemarknadskommission, får sparbanken utan hinder av första stycket, för att underlätta sådan verksamhet, förvärva egnagarantifondsbevis. Anskaffningsvärdet av det sammanlagda innehavet av egna garantifondsbevis får inte vid något tillfälle överstiga ett belopp som svarar mot tre procent av det för sparbanken högsta tillåtna värdet enligt5 kap. 2 § kapitalmarknadslagen 1989:000.
Lämnas värdepapper som säkerhet för kredit och ingår som en mindre del bland dessaäven garantifondsbevis isparbanken, utgör första stycket inte hinder för sparbanken att som pant motta även de egna garantifondsbevisen. Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen skall utfärda närmare föreskrifter om vilka begränsningar som i detta fall skall gälla.
En juridisk person i vilken en sparbank ensam eller tillsammans med andra sparbanker har ett dominerande inflytande får inte förvärva bevis om tillskott till garantifond eller grundfond utgivet av sparbanken. Utan hinder härav får sådant företag efter tillstånd av bankinspektionen förvärva och driva handel med garantifondsbevis.
Första stycket motsvarar 5 kap. 7 § första stycket SBL. Beträffande mottagandet av garantifondsbevis som pant har parallell dragits med 6 kap. 9 § första stycket BAL. Andra och tredje styckena motsvarar 6 kap. 9 § andra och tredje styckena BAL.
Bilaga s. 302302 Specialmotivering
Fjdrde stycket motsvarar nu gällande 5 kap. 7 § andra stycket SBL men anvisar samtidigt en möjlighet för ett sparbanksnära företag ex. ett
dotterbolag till Sparbankernas Bank att få tillstånd att vara market maker
för garantifondsbevisen. Ett sådant företag är inte bundet av lagerrestriktionen i andra stycket.
Bilaga s. 303Specialmotivering 303
13.6 till om i
Bilaga s. 303Förslaget lag ändring föreningsbankslagen 1987:620
5 Kap. Garantifond och förlagsinsatser.
Bilaga s. 303Ändringarna i kapitlet är föranledda att garantifond föreslås bli
av en inrättad för föreningsbank. Uppbyggnaden av garantifonden har skett efter mönster i förslaget till ändringar i SBL.
Allmänna bestämmelser om garantifond och fdrlagsinsatser.
I§
En central föreningsbank kan i stadgarna föreskriva att, utöver vad som
följer av 2 kap. 4 § första stycket kapital får tillskjutas genom sär-
skilda insatser, garantifondsinsatser eller förlagsinsatser, och att sådana
insatser får tillskjutas även av andra än medlemmar.
Förlagsinsatser får tillskjutas med högst ett så stort belopp att sum-
man av gjorda förlagsinsatser efter tillskottet uppgår till högst det be-
lopp som svarar mot summan av andra då inbetalda insatser än för-
lagsinsatser i den centrala föreningsbanken och i anslutna lokala för-
eningsbanker.
Garantifondsinsatser får tillskjutas med högst ett så stort belopp som
svarar mot halva det övriga egna kapitalet den centrala föreningsbanken
tillsammans med anslutna lokala föreningsbanker. Férlagsinsatserna räk-
nas därvid inte in i det egna kapitalet. För varje tillskott till garantifond
skall den centrala föreningsbanken utfärda ett garantifondsbevis.
Skall garantifond kunna nedsättas genom inlösen av garantifondsbevis
skall förbehåll härom intas i stadgarna enligt 24
Garantifondsbevis får inlösas endast om det kan ske med hänsyn till
bestämmelserna i 2 kap. 8-10 §§ bankrörelselagen 1987:617. I övrigt
skall beträffande återbetalningen gälla vad som beslutas enligt förbehåll i
stadgarna. I den allmänna motiveringen avsnitt 7.3.5.3 har kommittén motiverat inrättandet av en garantifond för föreningsbankernas del. Mönster för garantifonden i föreningsbank är vad som föreslås gälla för sparbankerna.
Första och andra styckena motsvarar gällande rätt. Garantifondsinsatsen i såväl sparbank som föreningsbank bör, i vart fall inledningsvis, vara begränsad. Kommittén har valt att relatera den till det övriga egentliga egenkapitalet i banken och föreskrivit att garantifonden inte får vara större än vad som svarar mot halva reservfonden i en sparbank eller det övriga egna kapitalet i en central föreningsbank som därvid får tillgodoräkna sig egenkapitalet i anslutna lokala föreningsbanker.
I SBL har intagits en uttrycklig regel om avkastningen. En sådan regel är inte erforderlig för föreningsbankernas del. Dessa har rätt att bestämma utdelning i enlighet med vad som gäller för övriga insatser i föreningsbanken. Detta framgår av 5 kap. 4§ 4 p. Liksom föreslagits gälla för sparbankerna får dock avkastningen på garantifondsbevisen inte vara ga-
Bilaga s. 304304 Specialmotivering
ranterad. Den bör därför fastställas av föreningsbanksstämman för ett år i taget.
För rätten att sätta ned garantifonden bör samma regler gälla i Sparbank och föreningsbank. Dessa regler framgår av fjärde och femte styckena.
2§
Beslut om tillskott till garantifond fattas avföreningsbanksstämman.
Tillskott till garantifond skall betalas med pengar. Betalningen för
garantifondsbevis får inte understiga det belopp på vilket garantifondsbe-
viset lyder.
Om garantifondsbevis tecknas med villkor som strider mot andra styck-
et, skall det nominella beloppet ändå betalas.
Regeln motsvarar 5 kap. 2 § i förslaget till ändring av SBL.
3§
I stadgarna kan tas in föreskrifter om begränsningar i fråga om vem som
har rätt att tillskjuta förlagsinsatser eller att göra tillskott till garantifond
och genom överlåtelse förvärva de rättigheter som är förenade med
förlagsinsatser förlagsandelar eller garantifondsbevis. För redan gjorda
insatser får inte införas strängare begränsningar än vad som gällde när
insatsen gjordes.
Förvärv av förlagsandelar eller garantifondsbevis i strid mot före-
skrifter som avses i första stycket är ogiltiga.
Regeln motsvarar gällande rätt i 5 kap. 2 § FBL med det tillägget att de begränsande föreskrifterna får gälla också för garantifondsbevisen. Regeln återfinns också i 5 kap. 3 § förslaget till ändring av SBL.
Regeln har sin grund i att insatserna är förenade med viss insyn och visst inflytande över den centrala föreningsbanken. Det är därför naturligt att banken möjlighet att ställa upp begränsningar i fråga om vilken som
ges en får göra tillskott till garantifond eller förlagsinsatskapital och genom överlåtelse förvärva den rätt som är förenad med förlagsandelarna eller garantifondsbevisen. Första stycket reglerar dessa begränsade föreskrifter.
begränsande föreskrift blir enligt andra stycket
Förvärv i strid mot en ogiltiga.
4§
Förslag till beslut om tillskott skall sändas till medlemmarna minst en
vecka före den föreningsbanksstämma vid vilken beslut skall fattas. För-
slaget skall läggas fram på stämman. Om årsredovisningen inte skall
behandlas på föreningsbanksstämman skall även följande handlingar
hållas tillgängliga och läggas fram på stämman:
1 avskrift den senasteårsredovisningen försedd med anteckning om
av
.
föreningsbanksstämmans beslut rörande den centrala föreningsbankens
vinst eller förlust samt avskrift av revisionsberättelsen för det år års-
redovisningen avser,
Bilaga s. 305Specialmotivering 305
en av styrelsen undertecknad redogörelse för händelser av väsentlig betydelse för föreningsbankens ställning vilka inträffat efter årsredovisningens avgivande, och
ett av revisorerna avgivet yttrande över redogörelsen.
Regeln motsvarar 5 kap. 4 § i förslaget till ändring av SBL.
5§
Beslut om tillskott till garantifond skall ange
det högsta belopp varmed tillskott till garantifond kan ske,
den tid inom vilken teckning av garanfondsbevis kan ske,
den tid inom vilken tecknade garantifondsbevis skall betalas,
den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning garantifondsbevis skall fördelas, om inte föreskrift meddelas att fördelningen skall bestämmas av styrelsen, samt
garantifondsbevisens nominella belopp och det belopp som skall betalas för varje tecknat garantifondsbevis.
Föreningsbanksstämma kan uppdra åt styrelsen att fatta beslut i de hänseenden som anges i första stycket 2-3 och
Om förbehåll enligt 3 § 1 st. skall gälla garantifondsbevisen, skall erinran därom intas i emissionsbeslutet.
Regeln motsvarar 5 kap. 5 § i förslaget till ändring av SBL.
6§
Beslut om utfärdande av garantifondsbevis eller en redogörelse för det väsentliga innehållet i beslutet skall genast kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar styrelsen bestämmer.
Regeln motsvarar 5 kap. 6 § i förslaget till ändring av SBL.
7§
För att bindande skall teckning av garantifondsbevis ske på teck-
vara ningslista som innehåller beslutet om utfärdande av garantifondsbevis. Avskrift de enligt 4 § framlagda handlingarna skall vara fogade vid
av teckningslistan eller hållas tillgängliga på plats som anges i listan.
Skall garantifondsbevisen kunna inlösas får teckning inte ske förrän förbehåll enligt 24 § registrerats.
Om teckningen har skett i strid mot denna paragraf eller om ett garantifondsbevis har tecknats med villkor som inte stämmer överens med de i emissionsbeslutet angivna villkoren, är teckningen av garantifondsbevis ogiltig, under förutsättning att ogiltigheten har anmälts hos bankinspektionen innan anmälan enligt 12 § har registrerats.
Regeln motsvarar 5 kap. 7 § i förslaget till ändring av SBL.
8§
När teckningen avslutats skall styrelsen besluta om tilldelning av garantifondsbevis till dem som tecknat sig härför. Anses därvid att teckning av garantifondsbevis är ogiltig, skall den som tecknat sig för beviset genast
Bilaga s. 306306 Specialmotivering
underrättas härom. Garantifondsbevisen skall genom styrelsen försorg genast upptas i den i 22 § angivna förteckningen.
Regeln motsvarar 5 kap. 8 § i förslaget till ändring av SBL.
9§ Kvittning av skuld på grund av teckning mot fordran hos den centrala föreningsbanken eller till denna ansluten lokal föreningsbank får inte ske.
Den centrala föreningsbanken kan inte överlåta eller pantsätta fordran på tecknat belopp avseende garantifondsbevis.
Den som genom överlåtelse har förvärvat garantifondsbevis som inte är helt betalat är tillsammans med överlåtaren ansvarig för betalning, sedan han anmält sitt namn för införande i den i 22 § angivna förteckningen.
Stadgandet motsvarar regeln i 5 kap. 9 § i förslaget ändring av SBL.
10§ Om garantifondsbevis inte betalas i rätt tid, kan styrelsen en månad efter betalningsanmaning förklara beviset förverkat för den betalningsskyldige. Anmaningen skall innehålla meddelande att garantifondsbeviset kan förklaras förverkat. Anmaningen skall ske genom avsändande av rekommenderat brev, om den betalningsskyldiges adress är angiven vid teckningen eller annars anmäld till bolaget, och i annat fall genom kungörelse i den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer.
Styrelsen kan innan förverkat garantifondsbevis blivit ogiltigt låta annan överta beviset och betalningsansvaret för det tecknade beloppet.
Om ett garantifondsbevis förklarats förverkat och inte övertagits av någon annan som erlagt full betalning, skall den, för vilken beviset förverkats, gentemot den centrala föreningsbanken för femtedel
svara en av full betalning för beviset.
Regeln motsvarar 5 kap. 10 § i förslaget ändring av SBL.
I1§ Beslut om tillskott till garantifond skall anmälas för registrering inom sex månader efter beslutet. Hinder mot registrering föreligger om inte hälften av det sammanlagda belopp, som skall betalas för de tecknade och tilldelade garantifondsbevisen, har inbetalats och om inte yttrande företes från auktoriserad revisor av vilket framgår att detta har iakttagits.
Har anmälan om registrering av beslutet inte gjorts inom den i första stycket angivna tiden eller har registreringsmyndigheten genom lagakraftägande beslut avskrivit sådan anmälan eller vägrat registrering är beslutet om tillskott till garantifond förfallet.
Garantifond skall inte ansesbildad eller ökad förrän registrering skett. Garantifondsbevis som förklarats förverkade och inte övertagits av annan blir därmed ogiltiga. De utfärdade garantifondsbevisen medför rätt till avkastning enligt vad därom bestämts i beslutet om tillskott till garantifond. Beslutet får dock inte innebära att sådan rätt inträder senare än för räkenskapsåret efter det år under vilket garantifondsbevisen skall ha slutligt betalats.
Regeln motsvarar 5 kap. 11 § i förslaget ändring av SBL.
Bilaga s. 307sou 193329 Specialmotivering 307
I2§
De garantifondsbevis som har tecknats vid emission skall vara helt betalda inom sex månader från registreringen av emissionen. Senast en månad efter utgången av denna tid skall den centrala föreningsbanken för registrering anmäla hur många av de i det registrerade tillskottet till garantifond ingående garantifondsbevisen som har blivit helt betalda. Anmälningen skall bestyrkas av en auktoriserad revisor.
Om det inte enligt första stycket har anmälts att garantifondsbevisen har helt betalats, skall bankinspektionen, efter den centrala föreningsbankens hörande, registrera att garantzfonden har satts ned med det sammanlagda nominella beloppet av betalda garantifondsbevis. De garantifondsbevis som inte har betalats blir ogiltiga när nedsättningen har registrerats.
Regeln motsvarar 5 kap. 12 § i förslaget ändring av SBL.
Emissionsprospekt för tillskott till garantifond
13§
När en central färeningsbank till en vidare krets riktar en inbjudan att förvärva garantifondsbevis i banken, skall styrelsen upprätta en särskild redogörelse för den centrala föreningsbankens förhållanden emissionsprospekt enligt 14-18 §§. Emissionsprospekt skall dock upprättas endast om summan av de belopp som till följd av inbjudan kan komma att betalas uppgår till minst en miljon kronor.
Regeln motsvarar 5 kap. 13 § i förslaget till ändring SBL.
av
14§
Emissionsprospektet skall innehålla
balansräkningar avseende utgången av de tre senaste räkenskapsåren, för vilka årsredovisning och revisionsberättelse har avgivits,
resultaträkningar för dessa tre räkenskapsår, och
ett sammandrag av de uppgifter som det ålegat den centrala föreningsbanken att ta in i förvaltningsberättelserna för de tre räkenskapsåren.
Fyller handlingarna inte de krav framgår bestämmelserna i 4
som av kap. 9 §fjärde stycket bankrörelselagen 1987:617 skall de fullständigas i enlighet med dessa bestämmelser.
Bestämmelserna i 4 kap. 2 §första stycket andra meningen bankrörelselagen skall tillämpas på emissionsprospektet.
Till redovisningen för de tre senasteräkenskapsåren enligt första stycket skall uppgifter lämnas om utvecklingen av in- och utlåning samt likviditet.
Om den centrala föreningsbanken är moderföretag, skall banken i emissionsprospektet ta in koncernresultaträkningarna och koncernbalansräkningarna för de tre senaste räkenskapsåren. När redovisningshandlingarna och andra uppgifter för en koncern tas in i prospektet får de uppgifter för den centrala föreningsbanken som svarar mot uppgifter i dessa handlingar utelämnas i den mån de kan anses sakna väsentlig
Bilaga s. 308308 Specialmotivering
betydelse för bedömningen av den centrala föreningsbankens garantifondsbevis. Dock får den centrala föreningsbankens resultaträkning och balansräkning för det senaste räkenskapsåret enligt första stycket inte utelämnas.
Regeln motsvarar 5 kap. 14 § i förslaget till SBL.
15§
Upplysning skall lämnas i emissionsprospektet om sådana förhållanden och händelser hänför sig till tiden efter den period, som omfattas av som de i 14 § angivna handlingarna, och som är viktiga för bedömningen av den centrala föreningsbankens verksamhetsresultat och ställning eller i väsentlig betydelse för den centrala föreningsbanken. övrigt är av Om emissionsprospektet läggs fram senare än åtta månader efter utgången det senaste räkenskapsår, för vilken årsredovisning och reviav sionsberättelse har avgetts, skall prospektet innehålla uppgifter motsvarande delårsrapport enligt 4 kap. 13 och 14 §§ bankrörelselagen 1987:617. Dessa uppgifter skall avse tiden från utgången av nämnda räkenskapsår till dag tidigare än tre månader före emissionsproen spektets tillhandahållande.
Regeln motsvarar 5 kap. 15 § i förslaget till SBL.
16§
1 emissionsprospektet skall följande uppgifter lämnas, nämligen kortfattad historik över den centrala föreningsbanken och dess en verksamhet, redogörelse för den centrala föreningsbankens och om det finns en dotterföretag, koncernens verksamhet samt för den centrala föreningsbankens del uppgifter är betydelse för bedömningen av rörelsens som av karaktär och utveckling, redogörelse för kapitaltäckningen enligt2 kap. 8-10 §§ bankrörelen selagen 1987:617 och dess betydelse för den centrala föreningsbanken, samt uppgifter den centrala föreningsbankens styrelseledamöter, reviom samt anställda och delegater i ledande ställning. sorer Regeln motsvarar 5 kap. 16 § i förslaget till SBL.
17§
Uppgifterna i emissionsprospektet enligt 14 15 § första stycket samt 16 § skall granskas den centrala föreningsbankens revisorer. Deras av berättelse över granskningen skall tas in i emissionsprospektet.
Regeln motsvarar 5 kap. 17 § i förslaget till SBL.
l8§ Emissionsprospektet skall tillhandahållas på de platser där teckning eller inköpsanmälan tas emot senast tre dagar före den dag då teckning eller inköp tidigast kan ske. Vid tidens bestämmande skall inte söndagar,
Bilaga s. 309Specialmotivering 309 sou 193329
andra allmänna helgdagar, lördagar, midsommarafton, julafton och nyårsafton räknas in.
Regeln motsvarar 5 kap. 18 § i förslaget till SBL.
Förteckning m.m.
I9§
För varje garantifondsinsats skall den centrala föreningsbanken utfärda
garantifondsbevis. Det får lämnas ut endast till den som är införd i ett förteckning, angiven i 22 och först när beviset betalats samt tillskottet till garantifonden registrerats.
För varje förlagsinsats skall den centrala föreningsbanken utfärda ett förlagsandelsbevis.
Regeln motsvarar 5 kap. I9§ i förslaget till SBL och 5 kap. 4§ första stycket, första meningen FBL.
20§
Garantifondsbevis eller förlagsandelsbevis skall ställas till viss man, till innehavaren eller till viss man eller order och innehålla uppgift om
föreningsbankens firma,
.
nummer eller annan beteckning för beviset,
.
bevisets nominella belopp,
.
dagen för utfärdandet,
.
den rätt till utdelning som beviset medför,
.
det sätt på vilket utdelning skall betalas,
.
föreskrifter som avses i 2 § första stycket samt erinran enligt 2 §
. andra stycket, samt
förbehåll om inlösen.
Garantifondsbevis eller förlagsandelsbevis skall undertecknas av banken. Styrelseledamöters eller firmatecknares namnteckning får återges genom tryckning eller på liknande sätt.
När utbetalning görs vid inlösen av garantifondsbevis skall detta förses med påskrift om utbetalningen.
Ett garantifondsbevis eller ett förlagsandelsbevis som i samband med dödning ges ut i stället för ett annat, skall innehålla uppgift om detta.
Första och andra styckena motsvaras i det närmaste helt av vad som för närvarande föreskrivs för förlagsandelsbevis 5 kap. 4 § FBL. Tredje och fjärde styckena har sin förebild i 5 kap. 20 § förslaget till ändringar i SBL.
2I§
I fråga om garantzfondsbevis eller förlagsandelsbevis gäller, annat
om följer av denna lag, i tillämpliga delar vad som föreskrivs i lagen 1936:81 om skuldebrev. Härvid jämställs bevis har ställts till viss ’
som man med enkelt skuldebrev och bevis till innehavaren eller till viss man eller order med löpande skuldebrev. Den som innehar ett garantifondsbevis eller förlagsandelsbevis ställt till viss man eller order och
som
Bilaga s. 310310 Specialmotivering
enligt den centrala föreningsbankens påskrift på beviset är ägare är likställd med den som enligt 13 § andra stycket samma lag förmodas äga rätt att göra skuldebrevet gällande. Påskrift på beviset skall göras endast om innehavaren styrker sitt förvärv av garanttfondsbeviset eller förlagsandelsbeviset.
Denna regel motsvarar nuvarande 5 kap. 5 § FBL med tillägg för garantifondsbevis och likställer i detta hänseende helt garantifondsbevisen med förlagsandelsbevis. Regeln har också intagits i 5 kap. 21 § förslaget till ändringar i SBL.
22 §
Styrelsen skall föra en förteckning över samtliga garantifonds- och förlagsinsatser. Denna kan bestå av betryggande lösblads- eller kortsystem eller föras med automatisk databehandling eller på annat liknande sätt. Förteckningen skall innehålla uppgift om storleken på varje insats, om tidpunkten för varje insats och om den rätt till utdelning som insatsen medför. Förteckningen skall hållas tillgänglig för var och en som vill ta del av den.
Paragrafen överensstämmer helt med nuvarande 5 kap. 6 § FBL med det tillägg som föranleds av införandet av garantifondsinsatserna.
23§
Ingår garantifondsbevis i en aktiefond enligt aktiefondslagen 1974:931, skall i stället för fondandelsågarna det fondbolag som förvaltar fonden samt fondens beteckning föras in i garantifondsbeviset och i förteckningen. Bestämmelsen 5 kap. 23 § förslaget till ändringar i SBL.
motsvarar
Nedsättning av garantifond
24§
Skall garantifond kunna nedsättas genom inlösen av garantifondsbevis skall i stadgarna intas förbehåll härom. Förbehållet skall ange ordningen för inlösningen och inlösningsbeloppet eller grunderna för dess beräkning.
Ändras förbehållet istadgarna inlösen garantifondsbevis får det
om av ändrade förbehållet avse endast garantifondsbevis som tecknas efter det att ändringen registrerats.
När det enligt förbehållet har blivit bestämt att vissa garantifondsbevis skall lösas in, skall det genast anmälas för registrering att garantifonden sätts ned med sammanlagda nominella beloppet av dessagarantifondsbevis. När registreringen har skett är garantifonden nedsatt.
Regeln motsvarar den i 5 kap. 24 § förslagen till ändringar i SBL.
Bilaga s. 311Specialmotivering 31 1
Övriga bestämmelser
25§
Om en central föreningsbank försätts i konkurs på en ansökan som gjorts inom ett år från det att beslut fattades om återbetalning av garantifonden, skall vad som föreskrivs i 4 kap. 2 § äga motsvarande tillämpning.
På det belopp som på grund av första stycket skall erläggas till konkursboet skall ränta betalas. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen 1976:635 från den dag beloppet betalades ut av banken till och med den dag återbetalning eller återbäring till konkursboet skall ske och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.
Regeln motsvarar 5 kap. 29 § i förslaget till ändringar av SBL.
26§
En central föreningsbank får förvärva bevis om tillskott till garantifond i banken endast om förutsättningar för återbetalning av fonden föreligger enligt I eller 24 En föreningsbank får inte heller som pant mottaga egna garantifondsbevis. Avtal i strid mot dessaförbud är ogiltiga.
Har en föreningsbank tillstånd att driva aktiemarknadskommission, får banken utan hinder av första stycket, för att underlätta sådan verksamhet, förvärva egnagarantifondsbevis. Anskaffningsvärdet av det sammanlagda innehavet av egna garanttfondsbevis får inte vid något tillfälle överstiga ett belopp som svarar mot tre procent av det för banken högsta tillåtna värdet enligt 5 kap. 2 § kapitalmarknadslagen 1989:000.
Lämnas värdepapper som säkerhet för kredit och ingår som en mindre del bland dessa även garanttfondsbevis i föreningsbanken, utgör första stycket inte hinder för banken att som pant mottaga även de egna garantifondsbevisen. Regeringen eller efter regeringens bemyndigande bankinspektionen skall utfärda närmare föreskrifter om vilka begränsningar som i detta fall skall gälla.
En juridisk person i vilken en central föreningsbank ensam eller tillsammans med andra färeningsbanker har ett dominerande inflytande får inte förvärva bevis om tillskott till garantifond eller grundfond utgivet av föreningsbanken. Utan hinder härav får sådant företag efter tillstånd av bankinspektionen förvärva och driva handel med garantifondsbevis.
Paragrafen motsvarar 5 kap. 30 § i förslaget till ändring av SBL.
Särskilt om förlagsinsatser
27 §
Den som innehar en förlagsandel har rätt att få förlagsinsatsen inlöst tidigast efter fem år från tillskottet under förutsättning att han skriftligen säger upp beloppet minst två år i förväg.
Den centrala föreningsbanken får inlösa en förlagsinsats tidigast efter fem år från tillskottet under förutsättning att banken skriftligen säger upp beloppet minst sex månader i förväg.
Inlösen enligt denna paragraf sker till det belopp som utgör insatsens storlek enligt förlagsandelsbeviset. Beloppet får dock inte överstiga vad som av den centrala föreningsbankens och anslutna lokala föreningsbankers egna kapital enligt de senast fastställda balansräkningarna, utan
Bilaga s. 312312 Specialmotivering
anlitande av reservfond eller uppskrivningsfond, belöper på andelen i förhållande till övriga förlagsinsatser. Om den centrala föreningsbanken försätts i konkurs på en ansökan som görs inom ett år efter inlösen, skall vad som föreskrivs i 4 kap. 2 § beträffande återbetalning tillämpas i fråga om förlagsinsatsen.
Regeln har överförts från nu gällande 5 kap. 7 § FBL.
28§
Om den centrala föreningsbanken upplöses och det vid upplösningen finns överskott, har innehavarna av förlagsandelar rätt att så långt överskottet räcker förlagsinsatserna inlösta med belopp motsvarande insatsernas storlek, innan utbetalning sker för andra ändamål. Finns flera förlagsinsatser och förslår inte överskottet till full betalning av samtliga, har den centrala föreningsbanken rätt till tillskott från de anslutna lokala föreningsbankerna enligt 1 kap. 7 § andra stycket. Förslår inte överskottet till full betalning efter sådana tillskott skall överskottet fördelas på insatserna i förhållande till deras storlek.
Regeln överensstämmer helt med gällande 5 kap. 3 § FBL.
6 kap. Föreningsbankens ledning
Bilaga s. 3128§
Verkställande direktör eller annan delegat som är anställd i en föreningsbank samt ordförande eller vice ordförande i styrelsen, om denne fullgör även annat arbete för banken i icke oväsentlig omfattning, får inte vara styrelseledamot i sådana företag vars huvudsakliga verksamhet består i att förvalta eller driva handel med aktier eller driver
som emissionsrörelse. I andra företag får de vara styrelseledamöter, om bankens styrelse i varje särskilt fall ger sitt tillstånd. Den som tillståndet avser får inte delta i styrelsens beslut i frågan.
Första stycket gäller inte för sådantföretag som ingår i samma koncern som banken.
Ändringar och tillägg i förevarande paragraf de förslag
motsvaras av som lämnats beträffande 7 kap. 9 § BAL.
Bilaga s. 313Specialmotivering 313
13.7 till lag om ändring i Förslaget
Bilaga s. 313försäkringsrörelselagen 1982:713
7 kap. Rörelsen
17§ Ett försäkringsbolag får inte utan försäkringsinspektionens medgivande äga större andel aktierna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag än av mot ett röstetal högst fem procent av röstetalet för som svarar om samtliga aktier. Om det finns aktier med olika röstvärden får andelen dock inte uppgå till än tio procent av aktiekapitalet. Tillhör förmer säkringsbolaget en koncern, skall bestämmelsen gälla koncernen. Ett försäkringsbolag får inte utan försäkringsinspektionens medgivande äga andelar i aktiefond eller i annan juridisk person än aktiebolag. en Första stycket skall inte tillämpas på aktier eller andelar i försäkringsbolag eller i juridiska personer vars verksamhet uteslutande har till föremål att äga aktier i försäkringsbolag, att tillskjuta garantikapital i ömsesidiga försäkringsbolag, att förvalta försäkringsbolagens fastigheter eller att biträda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande. Ett försäkringsbolags samlade innehav av sådana aktier som inte är anläggningstillgångar får i intet fall uppgå till högre värde än vad som tjugo procent bolagets samtliga tillgångar. Därvid skall som motsvarar av värde på aktierna aktiernas anskaffningsvärde eller, om det tagas upp verkliga värdet är lägre, det verkliga värdet, och som värde på bolagets samtliga tillgångar det värde till vilket tillgångarna tagits upp i den senast fastställda balansräkningen. Tillhör försäkringsbolaget en koncern skall bestämmelsen gälla koncernen.
Motiven till de föreslagna ändringarna i denna paragraf har närmare utvecklats i kap. 10. I första stycket föreslås att den gällande femprocentsregeln, som innenu bär att ett försäkringsbolag inte utan försäkringsinspektionens medgivande får äga större andel av aktierna i ett aktiebolag än som svarar mot ett röstetal högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier, kompletteras om med liknande begränsning avseende andelen av aktiekapitalet. Denna en andel har bestämts till högst tio procent. Ändringen får betydelse i de fall då försäkringsbolag äger röstsvaga aktier. Det skall härvid förtydligas att med uttrycket röstetal i förevarande stycke det röstvärde som är förenat avses med aktieslaget i fråga. Hänsyn skall inte tas till sådana speciella rösträttsbegränsningar kan finnas i del bolagsordningar, innebärande att en som en aktieägare får utöva rösträtt för exempelvis högst en viss procent av de vid stämman företrädda aktierna. Det föreslagna fjärde stycket innebär att de i första stycket angivna begränsningarna att äga aktier i enskilda bolag kompletteras med ett generellt tak för ett försäkringsbolags möjligheter att inneha placeringsaktier över huvud taget. Taket är konstruerat på det sättet att värdet av ett försäkringsbolags innehav placeringsaktier aldrig får överstiga en viss av
Bilaga s. 314314 Specialmotivering
kvotdel av värdet på bolagets samlade tillgångar enligt den senast fastställda balansräkningen. Kvoten, som bestämts till 20 %, överstiger nivån hos de riksbolagkoncerner som har den största andelen aktier i sina placeringsportföljer, räknat med utgångspunkt i aktiernas bokförda värden vid utgången av år 1986.
Genom den föreslagna konstruktionen, enligt vilken aktierna skall värderas efter anskaffningsvärdet eller, om det verkliga värdet är lägre, sistnämnda värde, undviks att försäkringsbolag nödgas avyttra aktier enbart till följd av stigande börskurser. Den angivna regeln för aktievärderingen innebär inte att ett försäkringsbolags hela aktieportfölj måste värderas enbart efter någon av de två nämnda värderingsprinciperna, utan regeln medger
att vissa aktieposter tas upp till anskaffningsvärdet medan andra tas till
upp marknadsvärdet. Bestämmelsen medger inte att hänsyn tas till bokföringsmässiga nedskrivningar av aktiernas värde. Om ett försäkringsbolag tillhör en koncern skall bestämmelsen tillämpas på koncernen. Bestämmelsen avser emellertid att träffa endast svenska försäkringsbolag. Om det i
en svensk försäkringskoncern ingår ett eller flera utländska företag skall bestämmelsen således tillämpas enbart de i koncernen ingående svenska företagen. På motsvarande sätt skall i fråga utländska försäkrings-
om koncerner bestämmelsen äga tillämpning enbart på de svenska försäkringsföretag som ingår i koncernen.
Enligt övergângsbestämmelsema måste försäkringsbolag eller en koncern av sådana bolag, som vid tiden för lagens ikraftträdande innehar aktier i större omfattning än vad som är tillåten enligt bestämmelserna i första och fjärde styckena, vidta dispositioner för att senast inom tre år från ikraftträdandet uppfylla de i bestämmelserna angivna kraven.
13.8 till om om i
Bilaga s. 315Förslaget lag ändring
om rätt att
lagen 1979:750 förfoga
över annan
tillhöriga fondpapper
2§
Avtal om rätt för den som innehar fondpapper som pant att förfoga över
fondpapperen för annans räkning än ägarens skall slutas skriftligen i
särskild för ändamålet upprättad handling, där det förfogande som
avses noggrant anges. Fondpapperen skall specificeras i handlingen
genom uppgift om nummer eller på annat lämpligt sätt. Avtal som inte
uppfyller de angivna formföreskrifterna är ogiltigt.
Avtal enligt första stycket som innebär rätt för bolag, som fått tillstånd
enligt kapitalmarknadslagen 1989:000, att förfoga över fondpapper för
annans räkning än ägarens är ogiltigt.
Om synnerliga skäl föreligger, får bankinspektionen medge undantag
från bestämmelsen i andra stycket.
Rebelåning av pantsatta fondpapper har behandlats i den allmänna
motiveringen under avsnitt 9.6.4. Kommittén har därvid föreslagit ett förbud för fondkommissionsbolag, fondhandlarbolag och kreditmarknadsbolag att rebelåna kunder tillhöriga fondpapper. För att inte hindra tillskapandet av nya affärssystem typ penningmarknadscentralen, PmC, där rebelåning har en teknisk funktion vid likvidhanteringen, bör bankinspektionen ha möjlighet att, om synnerliga skäl föreligger, medge undantag från förbudet.
Bilaga s. 316316 Specialmotivering
13.9 till i förordningen Förslaget ändring
om utländska förvärv av
Bilaga s. 3161982:878
svenska företag m.m.
7§
Frågor om tillstånd enligt lagen 1982:617 om utländska förvärv av svenska företag m.m. skall, om annat följer av andra och tredje styckena, prövas av länsstyrelsen.
I följande fall skall frågan om tillstånd prövas av regeringen
om antalet anställda hos det bolag eller den rörelse ärendet gäller under det senaste räkenskapsåret har överstigit 100,
om tillgångarnas nettovärde enligt den fastställda balansräkningen för det senaste räkenskapsåret överstiger ett gränsbelopp som motsvarar 1000 gånger det basbelopp enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring som gällde under den sista månaden av räkenskapsåret,
om ärendet har samband med ett ärende enligt lagen 1982:618 om utländska förvärv av fast egendom m.m. om detta ärende skall prövas av regeringen,
4. om ärendet gäller bolag eller rörelse för vars verksamhet fordras tillstånd enligt 2 § lagen 1983:1034 om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m., eller
om ärendet i annat fall kan ansessärskilt betydelsefullt från allmän synpunkt.
Om förvärvet gäller företag som står under bankinspektionens tillsyn prövar inspektionen frågan om tillstånd.
Om ett ärende enligt andra stycket punkt 1 gäller ett bolag som är moderbolag inom en koncern skall i antalet anställda inräknas också de som är anställda i dotterbolag inom koncernen.
Om en ansökan om tillstånd enligt lagen om utländska förvärv av svenska företag m.m. skall göras hos länsstyrelsen men ärendet skall prövas av regeringen, skall länsstyrelsen med eget yttrande överlämna handlingarna till regeringen.
Kommittén förslår att nu rådande utlänningsförbud i finansbolag och fondkommissionsbolag skall upphävas. Det betyder att utländska förvärv i kreditmarknadsbolag, fondkommissionsbolag och fondhandlarbolag skall prövas enligt lagen 1982:617 om utländska förvärv av svenska företag m.m. Denna ordning gällde för övrigt även innan utlänningsförbudet infördes år 1983. Kommittén har dock funnit att prövningen av frågor om tillstånd enligt denna lag för de nu angivna bolagen skall ankomma på bankinspektionen. Regeringen äger med stöd av bemyndigande i lagens 15 § delegera sin rätt att pröva frågor tillstånd till myndighet. Ändringsförslaget
om innebär att bankinspektionen skall ges rätt att pröva frågor om tillstånd i de här avsedda fallen.
Bilaga s. 317Specialmotivering 317
13.10 till lag om ändring i Förslaget lagen 1968:576 om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och
Bilaga s. 317om stadshypoteksföreningar
I§
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa har till ändamål att driva
lånerörelse genom att lämna lån till stadshypoteksföreningar och att
driva annan verksamhet som har samband därmed.
Kassan får även lämna lån till företag som avses i39 a §första stycket
om kassan har ett bestämmande inflytande i företaget. Kommitténs förslag till ändring i 39 a § innebär att kassan under vissa förutsättningar får möjlighet att förvärva aktier och andelar i organisationsföretag. Med en sådan möjlighet bör, enligt vad som utvecklats i den allmänna motiveringen avsnitt 8.3.6.3, följa en möjlighet för kassan att svara för upplåningen åt sina organisationsföretag. I förevarande paragraf, som anger ändamålen för kassans verksamhet, har därför införts ett nytt andra stycke enligt vilket kassan får lämna lån till organisationsföretag under förutsättning att kassan har ett bestämmande inflytande i företaget.
7§ Kassan anskaffar medel för sin verksamhet genom lån mot obligationer eller genom annan upplåning.
I paragrafen anges hur kassan får finansiera sin verksamhet. Liksom enligt gällande lag skall medelanskaffningen ske genom lån mot obligationer eller annan upplåning. Någon begränsning i upplåningsrätten uppställs emellertid inte. Som utvecklats i den allmänna motiveringen har kommittén funnit att nu gällande upplåningsrättsbegränsningar bör ersättas med kapitaltäckningsregler. Dessa regler finns intagna i 39 b och 39 c §§.
De i gällande 7 § uppställda bestämmelserna om nedgång av grundfonden har av redaktionella skäl flyttats till 14 §
8§
Skuldförbindelse med tillhörande säkerhet, som lämnats till förening för
utlämnat lån, skall, om annat beslutats enligt andra stycket, snarast
ställas under offentlig vård.
Förening kan besluta att första stycket icke skall tillämpas av för-
eningen. Sådant beslut skall godkännas av kassan.
Förening ansvarar för att dess skuld till kassan ständigt motsvaras av
lånefordringar för vilka finns säkerhet enligt denna lag eller av till-
godohavande hos bank eller av kontanta medel. Kassan övervakar att
föreningen uppfyller detta ansvar. Av skäl som angivits i den allmänna motiveringen avsnitt 8.3.6.5, har
Bilaga s. 318318 Specialmotivering
paragrafens sista stycke, med innebörd att kassan aldrig får ha större obligationsskuld än som motsvaras av utlåningen till föreningarna, utgått.
11§
Medel som inflyter till kassan och som denna inte omedelbart använder
för att infria sina förbindelser eller för att lämna lån till föreningarna
eller till företag som avsesi39 a § första stycket 3 skall göras räntebäran-
de genom placering på betryggande sätt.
Vid tillämpningen av första stycket skall kassan tillse att den vid varje
tidpunkt kan upprätthålla en tillfredsställande betalningsberedskap.
Paragrafen innehåller bestämmelser om kassans likviditetshållning. Enligt gällande lag anges genom en uppräkning på vilka sätt tillfällig likviditet får placeras. Av skäl som angivits i avsnitt 8.3.6.5 har en sådan exakt uppräkning av placeringsmöjligheterna befunnits mindre lämplig.
I paragrafens första stycke har därför uppräkningen av placeringsalternativen ersatts med ett krav på att tillfällig likviditet skall göras räntebärande genom placering på betryggande sätt. Det skall understrykas att förvaltningen av kassans likviditet aldrig får bli ett självändamål utan måste ingå som ett led i strävandena att uppnå bästa möjliga villkor för låntagarna.
När kassan väljer mellan olika placeringsalternativ måste självfallet alltid tillses att kassan vid varje tidpunkt kan upprätthålla en tillfredsställande betalningsberedskap. Detta har uttryckligen angivits i andra stycket.
I3§
Som garanttfond för kassan ställer staten till förfogande en av riksgälds-
fullmäktige utfärdad garantiförbindelse på sjutton och en halv miljarder kronor.
l4§
Efter anmälan till riksgäldskontoret får kassan ta garantifonden i an-
språk till fullgörande av sina förbindelser, när kassan för tillfället saknar
tillgängliga medel till detta och när kassan trätt i likvidation.
Vid likvidation får garantifonden dock tas i anspråk endast i den mån
annan tillgång saknas som svarar för kassans förbindelser.
När garantifonden tagits i anspråk i annat fall än vid kassans lik-
vidation, skall kassan ersätta staten den ränta som staten med anledning
härav kan ha utgivit och snarast möjligt återbetala vad som tagits i
anspråk.
Nedgår garantifonden genom förluster som uppkommit på kassans
rörelse i dess helhet med mer än fem procent, får kassan uppta nytt lån
utan regeringens medgivande. Är nedgången större än tio ford-
procent, ras för upptagande av nytt lån även riksdagens medgivande.
Tas garanttfonden i anspråk för att täcka förlust, skall kassan anmäla
detta hos regeringen. I 13 och 14 §§ har endast vidtagits redaktionella ändringar. Bl.a. har benämningen på den statliga fonden ändrats från grundfond till garantifond.
Bilaga s. 319Specialmotivering 319
15§
Kassans nettovinst skall avsättas till en reservfond om annat följer av
andra stycket.
Uppgår reservfonden till en procent av kassans skulder, får vinstme-
del användas för syfte som hänger samman med kassans ändamål.
Om det krav som ställs på kassans och föreningarnas reservfonder
gemensamt är stadgat i 39 b Mot bakgrund av de föreslagna kapitaltäckningsbestämmelserna har det separata minimikravet på reservfonden utgått. Som framgår av förslaget till 15 a § har därmed inte heller ansetts motiverat att bibehålla den nuvarande begränsningen för kassans rätt att lämna bidrag till förening. Däremot finns det skäl att ha kvar ett minimikrav på reservfonden som en förutsättning för att kassan skall få använda vinstmedel för syfte som hänger samman med kassans ändamål. Detta krav bör dock anpassas till det förhållandet att reservfonden endast kommer att bestå av beskattade medel. Minimikravet på reservfonden har därför sänkts från två till en procent av kassans skulder.
Paragrafens sista stycke innehåller en hänvisning till det gemensamma krav som enligt kapitaltäckningsreglerna uppställs på kassans och föreningarnas reservfonder.
15a§
Inom ramen för årets resultat får kassan bevilja förening bidrag utan
återbetalningsskyldighet. Sådant bidrag får även lämnas till företag som
avses i 39 a §första stycket om kassan har ett bestämmande inflytande i
företaget. För att den möjlighet till koncernbildning som kommittén föreslår skall fungera tillfredsställande måste vinstöverföringar kunna ske mellan koncernföretagen. I förevarande paragraf föreslås därför att kassan inom ramen för årets resultat får lämna bidrag utan återbetalningsskyldighet till sina organisationsföretag. En förutsättning härför är att kassan har det bestämmande inflytandet i företaget.
l paragrafen behandlas också kassans rätt att lämna bidrag utan återbetalningsskyldighet till stadshypoteksförening. Mot bakgrund av att något separat minimikrav enligt kommitténs förslag inte uppställs på kassans reservfond, finns inte skäl att bibehålla den nuvarande gränsen för rätten att lämna sådant bidrag.
För att överföringar av vinstmedel mellan kassan och dotterbolag skall kunna ske med skattemässig verkan förslås också ändringar i 2 § 3 mom. och 7 § 8 mom. lagen om statlig inkomstskatt.
I6§
Har förening lidit förlust som den kan täcka med sina reserver, får
kassan bevilja föreningen bidrag ur sin reservfond utan återbetalnings-
skyldighet med belopp som svarar mot högst hälften av reservfonden.
Sådant bidrag får dock lämnas utan ombudsstämmans hörande.
Bilaga s. 320320 Specialmotivering
I övrigt får kassans reservfond användas endast till att täcka förlust som uppkommit på kassans rörelse i dess helhet.
17§ Om det behövs för att täcka förvaltningskostnad eller reservuppbyggnad
hos kassan, skall förening erlägga bidrag till denna. Kassan beslutar
närmare om sådant bidrag. Ändringarna i 16 och 17 §§ utgör följdändringar med anledning av det föreslagna systemet med kapitaltäckningsregler samt de därav föranledda förslagen till renodling fonderna och till möjligheten att genom boksluts-
av dispositioner göra avsättningar till reserver för obeskattade medel.
I 16 § första stycket har sålunda orden sin säkerhetsfond ersatts med orden sina reserver som avsesinnefatta såväl föreningarnas reservfonder, dvs. de nuvarande säkerhetsfonderna, som föreningarnas obeskattade reserver. På motsvarande sätt avses med ordet reservuppbyggnad i 17 § såväl uppbyggnad av kassans reservfond som obeskattade reserver.
I9§ Stadshypoteksförening har till ändamål att inom sitt verksamhetsområde utöva låneverksamhet avseende
bebyggelse är avsedd att användas huvudsakligen till bostäder,
som
affärs- och kontorslokaler eller lokaler för allmänna ändamål och
bostadsrätt i bebyggelse som avses under
Vad i denna lag sägs om bostadsrätt skall även gälla andel i bostads-
förening eller aktie i bostadsaktiebolag där en utan begränsning i tiden
upplåten nyttjanderätt till en lägenhet är oskiljaktigt förenad med an-
delen eller aktien.
Förening får även driva annan verksamhet som har samband med
långivningen. Paragrafen anger stadshypoteksföreningarnas belåningsändamål. I första stycket 1och 2 slås fast att låneverksamheten skall ta sin utgångspunkt i att det är bebyggelse av visst slag som skall avses med långivningen. Den fastighetsrättsliga karaktären blir således inte längre helt avgörande, vilket innebär att lån kan beviljas för finansiering byggnad också i fall då
av lånesökanden inte äger utan endast arrenderar marken som byggnaden står på eller skall uppföras på. En förutsättning härför är dock att säkerhetsfrågan ändå kan lösas. Oftast torde därför krävas att något av de subjekt
i 31 § svarar för lånet som låntagare eller på grund av borgen. som anges
Vidare uppställs inte längre krav på statligt lån för rätt att bidra till finansiering av lokaler för allmänna ändamål.
Paragrafens andra och tredje stycken överensstämmer helt med gällande lag.
28§
För de ändamål som anges i 19 § 1 får förening, om annat följer av
Bilaga s. 321Specialmotivering 321
denna lag, lämna lån endast mot betryggande säkerhet i form av panträtt i fastighet eller tomträtt inteckningssäkerhet. Om det krävs för att säkerhet för ett lån i form av byggnadskreditiv skall anses betryggande, skall låntagaren även ställa annan säkerhet.
För de ändamål som anges i 19 § 2 får förening lämna lån mot pantsäkerhet i bostadsrätten. Om det krävs för att betryggande säkerhet för lånet skall anses föreligga, skall låntagaren även ställa annan säkerhet.
30§
Pantbrev i fast egendom eller tomträtt skall lyda på minst det belopp, till vilket lån beviljas.
Pantbrev, som utgör bevis om säkerhet för byggnadskreditiv, skall lyda på minst det belopp med vilket kreditivet tas i anspråk.
31§
Utan pantsäkerhet får en förening lämna lån för vilket någon av följande svarar som låntagare eller på grund av borgen: staten, kommun, landstingskommun, sådan församling eller kyrklig samfällighet som avses i församlingslagen 1988:180, riksbanken, riksgäldskontoret, bankaktiebolag, sparbank, central föreningsbank, kreditmarknadsbalag, fondkommissionsbolag, fondhandlarbolag eller försäkringsföretag med svensk koncession.
28, 30 och 31 §§ upptar bestämmelser om säkerheter för föreningarnas utlåning. Förslagen till ändringar i 28 och 30 §§ har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 8.3.6.4, vartill hänvisas. Av redaktionella skäl har bestämmelserna om uppskattningsvärde i 30 § flyttats till 39 b I 31 § anges genom en uppräkning undantagen från huvudregeln att lån endast får lämnas mot inteckningssäkerhet. Det är fråga om vissa subjekt ansetts så säkra att inteckningssäkerhet kan undvaras. Åndringsförsom slaget innebär att de uppräknade subjekten utökas med instituten som omfattas av KML samt försäkringsbolag med svensk koncession. Detta medför bl. a. att Stadshypotek kan utnyttja kreditförsäkring som ett alternativ till bankgaranti.
33§
Förenings nettovinst skall avsättas till en reservfond.
Om det krav som ställs på kassans och föreningarnas reservfonder gemensamt är stadgat i 39 b
I den mån förenings medel behövs i rörelsen får de göras räntebärande på betryggande sätt.
Som en följd av det föreslagna systemet med kapitaltäckningsregler har det separata minimikravet på reservfonden nuvarande säkerhetsfonden samt bestämmelsen om avsättning till kapitaltäckningsfond utgått.
Bilaga s. 322322 Specialmotivering
36§
I samband med beslut, varigenom del av förenings verksamhetsområde överförs till annan förenings område, kan regeringen efter hörande av kassan och de berörda föreningarna bestämma om överförande av medel som tillhör reservfonden.
37§
Låntagare skall erlägga bidrag till sin förening. Bidraget utgår med belopp som fordras för föreningens förvaltningskostnader och för reservuppbyggnad.
Paragraferna överensstämmer i sak med gällande lag. Beträffande ändringarna i 37 § hänvisas till kommentaren till 17
39a§
Kassan får förvärva
aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt, som har förvärvats för att bereda kassan eller en förening lokaler för verksamheten eller tillgodose därmed sammanhängande behov,
2. efter tillstånd av bankinspektionen, aktie i sådant bolag eller andel i sådan ekonomisk förening som tillgodoser intressen som är gemensamma för kassan och föreningarna eller för dessa och andra kreditinstitut,
efter tillstånd av bankinspektionen, aktie eller andel företag medi en verksamhet som har en nära anknytning till kassans och föreningarnas verksamhet. Tillstånd skall lämnas om hinder inte möter från allmän synpunkt.
Ar förvärv enligt första stycket 2 eller 3 av principiell betydelse skall bankinspektionen överlämna ärendet till regeringen för prövning.
En förening får förvärva aktier enligt första stycket om kassan har medgett förvärvet samt aktier och andelar enligt första stycket om kassan har medgett det och bankinspektionen lämnat tillstånd.
Vad som ovan sägsgäller även ifråga om garantifondsbevis, förlagsbevis eller förlagsandelsbevis utfärdat av företag som avsesi första stycket.
Paragrafen reglerar kassans och föreningarnas aktie- och andelsförvärvsrätt. Ändringsförslaget innebär att denna rätt för kassans del utvidgas till att gälla även förvärv i s. k. organisationsföretag, dvs. företag med en verksamhet som har en nära anknytning till kassans och föreningarnas verksamhet. Bestämmelsen finns intagen i första stycket 3 och har utformats i överensstämmelse med förslaget till 2 kap. 4§ BRL och 4 kap. 4§ KML. Beträffande den närmare innebörden av bestämmelsen hänvisas till kommentaren till sistnämnda lagrum. Förvärv av aktier och andelar i organisationsföretag förutsätter tillstånd av bankinspektionen. Sådant tillstånd skall ges om hinder inte möter från allmän synpunkt. Riktlinjer för tillståndsprövningen har uppställts i kommentaren till 2 kap. 4 § BRL. I kommitténs förslag till struktur på kreditmarknaden ingår att det är
Bilaga s. 323Specialmotivering 323
bankinspektionen som i första hand skall vara tillsyns- och tillståndsmyndighet. I linje härmed har i första stycket 2 regeringens tillstånd ersatts med bankinspektionens tillstånd. Liksom beträffande förvärv enligt första stycket 3och organisationsförvärv enligt 2 kap. 4 § BRL och 4 kap. 4 §KML bör emellertid principiellt viktiga ärenden även i fortsättningen avgöras av regeringen. Att så skall ske utsägs i andra stycket. Tredje stycket reglerar föreningarnas förvärvsmöjligheter och överensstämmer i sak med gällande lag. Av sista stycket framgår att förvärvsmöjlighetema enligt första stycket skall gälla även beträffande garantifondsbevis, förlagsbevis och förlagsandelsbevis som har utfärdats av företag som avses i första stycket.
39b§
Kassan och föreningarna skall tillsammans ha egna fonder till ett visst lägsta belopp är betryggande i förhållande till kassans och försom eningarnas tillgångar, ingångna garanttförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden innebär kreditrisk för kassan eller försom en eningarna placeringar. Vad i detta avseendeansessom egnafonder som följer av 39 c De fonderna betryggande om de uppgår till lägst ett belopp egna anses motsvarar sammanlagt som procent värdet placeringar som utgörs av fordringar, garanti- - en av av förbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden för vilka har ställts säkerhet i 2 kap. 9 § B bankrörelselagen 1987:617, som avses -fyra procent värdet placeringar som utgörs avfordringar, garantiav av förbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden för vilka har ställts säkerhet avses i 2 kap. 9 § C bankrörelselagen samt som åtta procent värdet av övriga placeringar utom sådana som avses i - av fjärde stycket och sådana enligt 39 c § tredje stycket skall avräknas som från de egna fonderna. Placeringar skall tas upp till följande värden, nämligen fordringar, för vilka som avsesi39 c § andra stycket avsatts, reserver till sitt bruttovärde, övriga tillgångar till sitt nettovärde, garantiförbindelser, är knutna till kreditgivning, till sitt nomisom nella belopp, övriga garanttförbindelser till halva sitt nominella belopp samt andra åtaganden på kapitalmarknaden till sitt nominella belopp, om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp. Egna fonder krävs för sådana placeringar avses i2 kap. 9 § A som bankrörelselagen eller för kassans placeringar hos förening. Kassan meddelar anvisningar till föreningarna om tillämpningen av dessa bestämmelser. Vad i2 kap. 9 §fjärde stycket bankrörelselagen stadgas om uppskattat värde gäller även denna lag, varvid den långivande föreningen bestämmer det uppskattade värdet. Åtnjuter samfällighetsförening, som förvaltar gemensamhetsanläggning, förmånsrätt för fordran i lånesökandens fasta egendom eller tomträtt, skall vid beviljande av lån mot inteckningssäkerhet anses som om lånesökanden till belopp, motsvarande den del av
Bilaga s. 324324 Specialmotivering
kostnaden för utförande av anläggningen som belöper på hans fasta egendom eller tomträtt, erhållit lån mot säkerhet i form panträtt på av grund av inteckning med bästa förmånsrätt.
39c§
Med egnafonder avses kassans och föreningarnas reservfonder. Med egnafonder får vid tillämpningen 39 b § likställas av kassans garantifond, intill ett belopp som motsvarar fem gånger summan av de egnafonderna, 2. fyrtio procent av ett belopp som avsatts till värderegleringskonto, intill ett belopp som motsvarar de fonderna samt summan av egna det nominella värdet avförlagslån och andra skuldförbindelser, som medför rätt till betalning först efter kassans och föreningarnas övriga borgenärer, intill ett belopp motsvarar de fonderna. som egna Från de egna fonderna skall avräknas vad kassan såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag enligt 39 §första stycket a Paragrafema, som saknar motsvarighet i gällande lag, upptar bestämmelser om kapitaltäckning. Som tidigare framgått ersätter bestämmelserna den nuvarande upplåningsrättsregeln, det särskilda kapitalkravct på kassans och föreningarnas reservfonder samt reglerna om kapitaltäckningsfond. 39 b § reglerar kapitalkravet medan 39 c § innehåller bestämmelser om kapitalbasen. Paragraferna har utformats i största möjliga överensstämmelse med motsvarande paragrafer i KML. Beträffande den närmare innebörden av 39 b § hänvisas till kommentaren till 4 kap 8 § KML. Förslaget till regler om kapitalbasen 39 c § har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 8.3.6.1.
39d§
[fråga om årsredovisning och koncernredovisning gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i lagen I 980:I103 om årsredovisning i vissa m.m. företag. Fullgörande av skyldighet enligt nämnda lag gentemot viss länsstyrelse skall avse länsstyrelsen i det län där kassan respektive föreningarna har sitt huvudkontor.
Paragrafen är ny och har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 8.3.6.3. Den innebär att de bestämmelser gäller redovisning i lagen som om årsredovisning m.m. i vissa företag blir tillämpliga för Stadshypotek. Däremot har det inte ansetts motiverat att låta Stadshypotek omfattas av lagens bestämmelser om revision, eftersom stadshypotekslagen innehåller sådana bestämmelser. Enligt lagen om årsredovisning m.m. har de företag omfattas som av lagen vissa skyldigheter mot länsstyrelsen. Bl.a. skall avskrift av årsredovisning och koncernredovisning sändas in till länsstyrelsen i det län där företaget är registrerat. Någon registrering förekommer inte av kassan eller föreningarna. Kommittén föreslår därför att Stadshypoteks fullgörande av skyldighet enligt lagen gentemot länsstyrelse skall avse länsstyrelsen i det
Bilaga s. 325sou 193339 Specialmotivering 325
län där respektive huvudkontor ligger. Detta framgår av paragrafens andra stycke.
Förslaget till övergångsbestämmelse
Intill dess kassan och föreningarna visat, att intäkt tagits
som upp ett belopp som motsvarar avsättningar för vilka avdrag enligt 2 § 8
mom. åttonde stycket lagen 1947:576 om statlig inkomstskatt medgetts vid 1986 och senare års taxeringar, skall i kapitaltäckningshänseende dessa avsättningar inte anses ingå i de fonderna.
egna Bestämmelsen har kommenterats i den allmänna motiveringen, vartill hänvisas.
Bilaga s. 326326 Specialmotivering SOU 1198829
13.11 till om ändring i Förslaget lag lagen 1970:65 om Sveriges
allmänna och om
Bilaga s. 326hypoteksbank
landshypoteksföreningar
I den mån de föreslagna ändringarna har sin motsvarighet i stadshypotekslagen har endast gjorts en hänvisning till den lagen.
I§ Sveriges allmänna hypoteksbank har till ändamål att driva lånerörelse genom att lämna lån till landshypoteksföreningar och att driva annan verksamhet som har samband därmed.
Banken får även lämna lån till företag som avsesi30 a §första stycket 3 om banken har ett bestämmande inflytande i företaget. Jfr kommentaren till 1 § stadshypotekslagen.
18§ Banken anskaffar medel för sin verksamhet genom lån mot obligationer och andra skuldförbindelser. Bestämmelserna i gällande 18 § om nedgång av grundfonden har redak-
av tionella skäl flyttats till 28 Jfri övrigt kommentaren till 7 §stadshypotekslagen.
20§ Medel som inflyter till banken och som denna inte omedelbart använder för att infria sina förbindelser eller för att lämna lån till föreningarna eller till företag som avses i 30 a § skall göras räntebärande genom placering på betryggande sätt.
Vid tillämpningen avförsta stycket skall banken tillse att den vid varje tidpunkt kan upprätthålla en tillfredsställande betalningsberedskap. Bestämmelsen saknar motsvarighet i gällande lag. Jfr kommentaren till 11 § stadshypotekslagen.
24 § Om det behövs för att täcka förvaltningskostnad eller reservuppbyggnad hos banken, skall förening erlägga bidrag härtill. Banken beslutar närmare om sådant bidrag. Jfr kommentaren till 17 § stadshypotekslagen.
25§ Förening ansvarar för att dess skuld till banken ständigt motsvaras av lånefordringar för vilka finns säkerhet enligt denna lag eller av till-
Bilaga s. 327sou 1988:29 Specialmotivering 327
godohavande hos bank eller av kontanta medel. Banken övervakar att föreningen uppfyller detta ansvar.
angivits i den allmänna motiveringen avsnitt 8.3.6.5 har Av skäl som paragrafens andra stycke, med innebörd att banken aldrig får ha större upplåningsskuld än som motsvaras av utlåningen till föreningarna, utgått.
27§
Som garantifond för banken ställer staten till förfogande en av riksgäldsfullmäktige utfärdad garantiförbindelse på tvåtusentrehundra miljoner kronor.
28§
Efter anmälan till riksgäldskontoret får banken ta garantifonden i anspråk till fullgörande av sina förbindelser när banken för tillfället saknar tillgängliga medel till detta eller när banken trätt i likvidation.
När garantifonden tagits i anspråk i annat fall än vid bankens likvidation, skall banken ersätta staten den ränta som staten med anledning härav har utgivit och snarast möjligt återbetala vad som tagits i anspråk. Om banken kan anskaffa medel för återbetalningen på annat sätt, får banken ta ut det behövliga beloppet från föreningarna i förhållande till deras delaktighet i banken.
Nedgår garantifonden genom förluster med tio procent eller mera, får banken uppta nytt lån förrän garantifonden återställts till sitt ursprungliga belopp. Om ordinarie delägarsammankomst skall hållas inom en månad från det sådan nedgång skedde, skall föreningarna kallas till extra sammankomst för att besluta om de åtgärder som påkallas av omständigheterna.
l 27 och 28 §§ har endast vidtagits redaktionella ändringar.
29§
Bankens nettovinst skall avsättas till en reservfond.
Om det krav som ställs på bankens och föreningarnas reservfonder gemensamt är stadgar i 60
Mot bakgrund av det föreslagna systemet med kapitaltäckningsregler har det separata minimikravet på reservfonden utgått. Som framgår av förslaget till 29 § har därmed inte heller ansetts motiverat att bibehålla den nuva-
a rande begränsningen för bankens möjlighet att lämna bidrag till förening. I paragrafens andra stycke har intagits en hänvisning till kapitalkravet enligt kapitaltäckningsreglema.
29a§
Inom ramen för årets resultat får banken bevilja förening bidrag utan återbetalningsskyldighet. Sådant bidrag får även lämnas till företag som avses i30 a §första stycket, om banken har ett bestämmande inflytande i företaget.
Jfr kommentaren till 15 a § stadshypotekslagen.
Bilaga s. 328328 Specialmotivering
30§
Har förening lidit förlust som den kan täcka med sina får
reserver, banken bevilja föreningen bidrag ur bankens reservfond utan återbetalningsskyldighet med belopp som svarar mot högst hälften
av reservfonden. Sådant bidrag får dock lämnas utan delägarsammankomstens hörande.
I övrigt får bankens reservfond användas endast till att täcka förlust som uppkommit på bankens rörelse i dess helhet.
Bankens fondmedel skall placeras på ett betryggande sätt.
De i paragrafen föreslagna ändringarna utgör följdändringar med anledning av det föreslagna systemet med kapitaltäckningsregler samt de därav föranledda förslagen till renodling av reservfonderna och till möjligheten att genom bokslutsdispositioner göra avsättningar till för obeskattade
reserver medel. I första stycket har sin säkerhetsfond ersatts med sina reserver som avses innefatta såväl föreningarnas reservfonder som obeskattade reserver.
30a§
Banken får förvärva
aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt, som har förvärvats för att bereda banken eller en förening lokaler för verksamheten eller tillgodose därmed sammanhängande behov,
efter tillstånd av bankinspektionen, aktie i sådant bolag eller andel i sådan ekonomisk förening som tillgodoser intressen som är
gemensamma för banken och föreningarna eller för dessa och andra kreditinstitut,
efter tillstånd av bankinspektionen, aktie eller andel företag medi
en verksamhet som har en nära anknytning till bankens och föreningarnas verksamhet. Tillstånd skall lämnas om hinder inte möter från allmän synpunkt.
Är förvärv enligt första stycket 2 eller 3 av principiell betydelse skall bankinspektionen överlämna ärendet till regeringen för prövning.
En förening får förvärva aktier enligt första stycket banken har
om medgett förvärvet samt aktier och andelar enligt första stycket
om banken har medgett det och bankinspektionen lämnat tillstånd.
Vad som ovan sägsgäller även ifråga garantzfondsbevis, förlagsbe-
om vis och förlagsandelsbevis utfärdat företag i första stycket.
av som avses Jfr kommentaren till 39 a § stadshypotekslagen.
31§
Om förfarandet vid likvidation av banken förordnar regeringen.
Vid likvidation får garantifonden tasi anspråk endast i den mån annan tillgång saknas som svarar för bankens förbindelser.
I paragrafen har endast vidtagits en redaktionell ändring.
Bilaga s. 329Specialmotivering 329
48§
Pantbrev skall lyda på minst det belopp till vilket lån beviljas. Tillhandahåller lånesökanden pantbrev med bästa förmånsrätt, får lån beviljas endast under förutsättning att lån, som lämnats mot inteckningssäkerhet med bättre förmånsrätt, är ordnat på betryggande sätt och att även ifrågavarande pantbrev pantsätts för lån försom eningen beviljar. Inskrivning som avser annat än fordran och har avsevärd som betydelse för egendomens värde, får stå kvar med bättre förmånsrätt än inteckning för lån från förening utan att lånebeloppet nedsätts.
Paragrafen upptar vissa bestämmelser om säkerheter vid föreningarnas långivning. Den föreslagna ändringen innebär att bestämmelsen i första stycket, att inteckning skall ligga inom 75 % av fastighetens belåningsvärde, har utgått. Ändringsförslaget har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 8.3.6.4, vartill hänvisas. Andra och tredje styckena överensstämmer helt med gällande lag.
55§
Låntagare skall i efterskott till föreningen erlägga årsavgift, som omfattar ränta, kapitalavbetalning enligt amorteringsplan samt bidrag med det belopp som enligt föreningsstämmans beslut skall utgå för föreningens förvaltningskostnader och för reservuppbyggnad.
Jfr 24 § och kommentaren till 17 § stadshypotekslagen.
58§
I fråga om lån till lânesökande som erhållit statlig lånegaranti gäller i stället för 42, 43 och 48 §§ vad den statliga myndigheten föreskriver om garantilåns storlek och om skyldighet att ställa och underhålla säkerhet för lånet. Övergår egendom, som avses med garantilån, till ägare eller bruny kare gäller utöver 53 § att lånet får övertas den ägaren eller av nye brukaren endast om den statliga myndigheten medgivit, att lånegarantin skall avse den nye ägarens eller brukarens förpliktelser.
Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1987 framgår redan av 41 § att lånesökande med statlig lånegaranti kan beviljas lån han även om inte äger fast egendom. Första stycket i 58 § har därför utgått
59§
Förenings nettovinst skall avsättas till en reservfond. Om det krav som ställs på bankens och föreningarnas fonder gemensamt är stadgar i 60 I den mån förenings medel behövs i rörelsen får de göras räntebärande på ett betryggande sätt.
Som en följd av det föreslagna systemet med kapitaltäckningsregler har det separata minimikravet på reservfonden utgått. Vidare har i paragrafen
Bilaga s. 330330 Specialmotivering
införts en hänvisning till det gemensamma krav som enligt de nya kapitaltäckningsreglerna uppställs på banken och föreningarna.
60§
Banken och föreningarna skall tillsammans ha egna fonder som är betryggande i förhållande till bankens och föreningarnas tillgångar, ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden som innebär en kreditrisk för banken eller föreningarna placeringar. Vad som i detta avseende anses som egnafonder följer av 60 a
De egnafonderna ansesbetryggande om de uppgår till lägst ett belopp som motsvarar sammanlagt
en procent av värdet av placeringar som utgörs av fordringar, garanti- förbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden för vilka har ställts säkerhet som avsesi 2 kap. 9 § B bankrörelselagen 1987:617, -fyra procent av värdet avplaceringar som utgörs avfordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden för vilka har ställts säkerhet som avsesi 2 kap. 9 § C bankrörelselagen samt 1
åtta procent av värdet av övriga placeringar utom sådana som avses i fjärde stycket och sådana som enligt 60 a § tredje stycket skall avräknas från de egna fonderna.
Placeringar skall tas upp till följande värden, nämligen 1 fordringar, för vilka reserver som avsesi 60 a §andra stycket avsatts, .
till sitt bruttovärde,
övriga tillgångar till sitt nettovärde,
garantiförbindelser, som är knutna till kreditgivning, till sitt nominella belopp,
övriga garantiförbindelser till halva sitt nominella belopp samt
andra åtaganden på kapitalmarknaden till sitt nominella belopp, om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp.
Egna fonder krävs för sådana placeringar som avsesi2 kap. 9 § A bankrörelselagen eller för bankens placeringar hos förening.
Banken meddelar anvisningar till föreningarna om tillämpningen av dessa bestämmelser.
60a§
Med egnafonder avses bankens och föreningarnas reservfonder.
Med egnafonder får vid tillämpningen av 60 § likställas
bankens garantifond, intill ett belopp som motsvarar fem gånger summan av de egnafonderna,
fyrtio procent av ett belopp som avsatts till värderegleringskonto, intill ett belopp som motsvarar de egnafonderna samt
det nominella värdet avförlagslån och andra skuldförbindelser, som medför rätt till betalning först efter bankens och föreningarnas övriga borgenårer, intill ett belopp som motsvarar de egna fonderna.
Från de egnafonderna skall avräknas vad banken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag enligt 30 a §första stycket
Jfr kommentaren till 39 b och 39 c §§ stadshypotekslagen.
Bilaga s. 331Specialmotivering 331
Gemensamma bestämmelser
61a§
[fråga om årsredovisning och koncernredovisning gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i lagen I 980:II03 om årsredovisning m.m. i vissa företag.
Fullgörande av skyldighet enligt nämnda lag gentemot viss länsstyrelse skall avse länsstyrelsen i det län där banken respektive föreningarna har sitt huvudkontor.
Jfr kommentaren till 39 d § stadshypotekslagen.
Förslaget till Övergångsbestämmelse
Intill dess banken och föreningarna visat, att som intäkt tagits upp ett belopp som motsvarar avsättningar för vilka avdrag enligt 2 § 8 mom. åttonde stycket lagen 1947:576 om statlig inkomstskatt medgetts vid 1986 och senare års taxeringar, skall i kapitaltäckningshänseende dessa avsättningar inte anses ingå i de egna fonderna.
Bestämmelsen har kommenterats i den allmänna motiveringen, vartill hänvisas.
Bilaga s. 332332 Specialmotivering
13.12 till om i
Bilaga s. 332Förslaget lag ändring
lagen 1980:1097 om Svenska
skeppshypotekskassan
3a§
Kassans reservfond skall vara betryggande i förhållande till kassans
tillgångar, ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapital-
marknaden som innebär en kreditrisk för kassan placeringar.
Reservfonden anses betryggande om den uppgår till lägst ett belopp
som motsvarar åtta procent av värdet av kassans placeringar utom sådana
som avsesi 2 kap. 9 § A bankrörelselagen 1987:617.
Garantiförbindelser, som är knutna till kreditgivning, skall tas upp till
sitt nominella belopp och övriga garantiförbindelser till halva sitt belopp.
Placeringar i utländsk valuta skall tas upp till trefjärdedelar av motvärdet
i svenska kronor på grundval av den vid berdkningstillffillet på den
svenska valutamarknaden noterade säljkursen för valutan ifråga. Övriga
placeringar skall tas upp till sitt nettovärde. Andra åtaganden på kapital-
marknaden som innebär en kreditrisk för kassan skall dock tas upp till sitt
nominella belopp om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigan-
de, bankinspektionen i föreskrift angivit ett lägre belopp.
Med reservfond får vid tillämpningen av denna paragraf likställas
garantifond intill ett belopp som motsvarar fem gånger reservfonden
samt
det nominella värdet avförlagslån och andra skuldförbindelser, som
medför rätt till betalning först efter kassans övriga borgenärer, intill ett
belopp som motsvarar reservfonden.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande lag, innehåller bestämmelser om kapitaltäckning, vilka ersätter nuvarande upplåningsrättsregel i 4
Reglerna om kapitalbas och kapitalkrav har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 8.3.6.1, vartill hänvisas.
Bestämmelsen i tredje stycket, om det belopp till vilket placeringar i utländsk valuta skall tas upp, ersätter 19§ första stycket i gällande lag. Enligt sistnämnda lagrum får summan av kassans låneskuld och garantiförpliktelser i utländsk valuta inte överstiga 75 % av skillnaden mellan högsta tillåtna beloppet för kassans låneskuld och garantiförpliktelser enligt upplåningsrättsregeln och det belopp till vilket låneskulden och garantiförpliktelsen de facto uppgår. Eftersom upplåningsbegränsningen ersätts med kapitaltäckningsregler tillgångssidan har bestämmelsen arbetats om med utgångspunkt i till vilket belopp placeringen får tas upp.
4 §
Kassan anskaffar medel för sin verksamhet genom lån mot obligationer
eller genom annan upplåning. Paragrafen anger hur kassan får finansiera sin verksamhet. Liksom enligt gällande lag skall detta ske genom lån mot obligationer eller genom annan upplåning. Till följd av systemet med kapitaltäckningsregler på tillgångssidan 3 a § har begränsningen i upplåningsrätten utgått.
Bilaga s. 33319§
Om kassan har tagit upp lån i utländsk valuta, skall styrelsen besluta om lån från kassan i den valuta vari upplåning skett. Om inteckning utgör säkerhet för lån eller garanti kassan har som lämnat, skall styrelsen tillse att inteckningen lyder på belopp i den valuta vari lånet eller garantin har lämnats och uppskatta värdet det av intecknade fartyget i samma valuta.
Paragrafen upptar vissa bestämmelser och utlåning i utländsk om uppvaluta. Ändringsförslaget innebär att paragrafens första stycke har utgått och ersatts med en bestämmelse i 3 § tredje stycket jfr kommentaren till a detta lagrum. De kvarvarande bestämmelserna i 19 § överensstämmer helt med gällande lag.
38 §
Kassan står under tillsyn av bankinspektionen. Vid meddelande avföreskrift eller förbud isamband med tillsynen kan bankinspektiønen förelägga vite. Talan mot inspektionens beslut enligt denna lag förs hos regeringen genom besvär. Beslut i fråga om tillsynen länder omedelbart till efterrättelse om inte regeringen förordnar annat. Regeringen meddelar närmare föreskrifter tillsynsverksamheten. om
39§
Till bestridande av bankinspektionens tillsynsverksamhet skall kassan årligen erlägga bidrag. Närmare föreskrifter om bidragets storlek och dess fastställande om och erläggande meddelas av regeringen.
Paragraferna, som saknar motsvarighet i gällande lag, innebär skeppsatt hypotekskassan liksom andra institut ställs under bankinspektionens tillsyn. Bestämmelserna har utformats efter mönster av motsvarande bestämmelser i stads- och landshypotekslagarna.
Bilaga s. 334334 Specialmotivering
13.13 till om i
Bilaga s. 334Förslaget lag ändring lagen 1947:576 om statlig
inkomstskatt
2 § 3 mom. första stycket
Äger svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk förening, svensk ömsesidig skadeförsäkringsanstalt, svensk bank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa eller Sveriges allmänna hypoteksbank moderföretag mer än nio tiondelar av aktierna i ett eller flera svenska aktiebolag helägda dotterbolag, skall koncernbidrag som moderföretaget lämnar till helägt dotterbolag eller sådant bolag lämnar till moderföretaget eller till annat helägt dotterbolag hos moderföretaget anses som avdragsgill omkostnad för givaren och skattepliktig intäkt för mottagaren, även om bidraget inte för givaren utgör omkostnad för intäkternas förvärvande eller bibehållande. Som förutsättning för detta gäller
a att den huvudsakliga verksamheten för såväl givare som mottagare
jordbruksfastighet, annan fastighet eller annan rörelse än föravser säkringsrörelse som bedrivs av livförsäkringsanstalt,
b att såväl givare som mottagare redovisar bidraget till samma års taxering öppet i självdeklaration eller därvid bifogad bilaga,
c att dotterbolag lämnar eller mottar bidrag har varit helägt
som under hela beskattningsåret för både givare och mottagare eller sedan dotterbolaget började driva verksamhet av något slag,
d att, om bidrag lämnas från dotterbolag till moderföretag, moder- n företaget skulle vara frikallat från skattskyldighet för utdelning som under beskattningsåret hade uppburits från dotterbolaget, samt
e att, om bidrag lämnas från dotterbolag till annat dotterbolag, moderföretaget är förvaltingsföretag som avses i 7§ 8 mom. tredje stycket eller moderföretaget i annat fall skulle vara antingen frikallat från skattskyldighet för utdelning som under beskattningsåret hade uppburits från det givande dotterbolaget eller skattskyldighet för utdelning som under beskattningsåret hade uppburits från det mottagande dotterbolaget.
7 § 8 mom. fjärde stycket
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Sveriges allmänna hypoteksbank samt företag som bedriver bank- eller annan penningrörelse eller sådan rörelse vid sidan av annan verksamhet, är frikallat från skattskyldighet för utdelning på sådan aktie eller andel som innehas som ett led i organisationen av kassans, bankens respektive företagets verksamhet till den del denna avser annat än förvaltning av fastighet, värdepapper och därmed likartad lös egendom.
Ändringarna i paragraferna är föranledda av att sparbanker, föreningsbanker, stadshypotekskassan och hypoteksbanken skall kunna förvärva aktier i organisationsbolag och med skatterättslig verkan lämna koncernbidrag till sina dotterbolag.
Bilaga s. 335sou 1988:29 335
Reservationer och särskilda
yttranden
Reservation av ledamöterna Kurt Malmgren och Anders Sahlén
Bilaga s. 335När det gäller frågan om ägande- och rösträttsbegränsning i bank och finansiell koncern, vari bank ingår, är vi skiljaktiga såtill vida att vi anser att samma begränsning bör gälla i alla banker oavsett storlek. Gränsen för ägande bör lämpligen bestämmas så, att högst tio procent av aktiekapitalet får innehas av en enskild ägare eller flera ägare i väsentlig ekonomisk intressegemenskap. Vad avser rösträttsbegränsningen bör generellt gälla att ingen får utöva rösträtt för mer än fem procent av det på bolagsstämman företrädda antalet aktier.
Enligt vår mening bör alla banker behandlas lika i den lagstiftning som reglerar bankerna. Så är också förhållandet i gällande rätt. Vi vidare
anser att de skäl, som anförts för en begränsning av ägande och rösträtt, talar med samma styrka vare sig det gäller en stor eller liten bank. Vi befarar dessutom svårlösta övergångsproblem när en i ägandehänseende liberalt behandlad bank bryter genom miljardgränsen för eget kapital.
Särskilt yttrande av ledamoten Kurt Malmgren
med instämmande av ledamoten Anders Sahlén
Jag ifrågasätter om det verkligen finns ett behov förhandsbesked
av banklagsstiftningens område. Det samrådsförfarande som nu sker mellan bankinspektionen och sökanden är föredömligt och torde lösa de flesta praktiskt förekommande fallen. Institutet med förhandsbesked skulle därför troligen komma till användning endast i de fall inspektionen och sökanden i samrådsförfaranden stannat i skiljaktiga meningar i tillåtlighetsfrågor. Sökanden skulle då redan på detta tidiga stadium ha möjlighet att begära förhandsbesked och sedan föra frågan till regeringen som ett besvärsärende. Ett förhandsbeskedsinstitut använt på detta sätt skulle ha likhet med det förhållandet att riksdagen med stöd av 8 kap. 7§ första stycket tredje punkten bemyndigade regeringen att meddela kompletterande föreskrifter till vissa oklara lagrum.
Jag anser att oklar lagstiftning i första hand bör förtydligas genom lagändringar och vägledande motivuttalanden. I andra hand får frågorna lösas
Bilaga s. 336336 Reservationer och särskilda yttranden
genom praxisbildning genom att de rättstillämpande myndigheterna avgör
— enskilda, verkliga fall.
Jag anser slutligen att behandlingen av rättegångsutredningens förslag om förbättrad prejudikatbildning i domstol borde avvaktas innan ett förhandsbeskedsinstitut övervägs på bankområdet.
Särskilt Gösta Fischer
yttrande av sakkunnige
i
Namnfrågan
Bilaga s. 336I betänkandet föreslås att den typ av bolag som skall ersätta de nuvarande ñnansbolagen och kreditaktiebolagen skall benämnas kreditmarknadsbo- g lag. Jag finner denna nyskapelse på flera sätt otillfredsställande ur språklig u
i synvinkel. Dels ger konstruktionen ett byråkratiskt intryck, dels är den så till vida inkorrekt att bolagen ifråga skall kunna erbjuda även annat än krediter, ex. leasingtjänster. Den nuvarande beteckningen finansbolag framstår som mest adekvat även för de nya bolagen och jag föreslår därför att den behålls, oaktat den skulle komma att avse även de nuvarande kreditaktiebolagen.
Ägande och rösträttsregler i bank
Bilaga s. 336Jag instämmer i vad sakkunnige Curt G. Olsson har anfört om kommitténs förslag att begränsa rätten att äga aktier i bank.
l
l
Kapitalkrav för dotterbolag l
Bilaga s. 336i I betänkandet uppställs vissa förutsättningar för att ett bolag som bedriver finansieringsverksamhet skall kunna auktoriseras. Ett sådant krav är att bolaget skall ha ett aktiekapital på minst 10 milj.kr., en höjning med 5 milj.kr. i förhållande till den nivå som riksdagen nyligen fastställt för auktoriserade finansbolag. Om synnerliga skäl föreligger skall bankinspektionen ha möjlighet att medge ett lägre aktiekapital för dotterbolag som ingår i en finansbolagskoncern. I betänkandet anförs att ett sådant skäl kan vara att ett mindre bolag under lagens övergångstid införlivas i en koncern för att
l åstadkomma en strukturrationalisering av marknaden och att dispensen bör vara tidsbegränsad.
Jag delar uppfattningen att kapitalkravet kan sättas till 10 milj.kr. och att bankinspektionen bör ha möjlighet att ge dispens från kravet, men anser att dispensmöjligheten i kommitténs skrivning har definierats alltför snävt. å
Det är givetvis betydelsefullt att bolag som bedriver finansieringsverk-
u samhet är tillräckligt kapitaliserade. I en finansbolagskoncern bör det emellertid vara tillräckligt att kapitalkravet ställs på koncernen som sådan. Att fordra att varje dotterbolag i en koncern skall ha ett aktiekapital på minst 10 milj.kr. är överdrivet och kan antas medföra negativa konsekvenser för en
Bilaga s. 337Reservationer och särskilda yttranden 337
rad finansbolagskoncemer. Det är inte heller nödvändigt för att syftet med bestämmelsen skall uppnås.
Det kan finnas flera anledningar att lägga olika delar av en finansiell koncerns verksamhet i dotterbolag. Skälen kan vara av ex. administrativ eller redovisningsmässig natur. Effektiviteten inom en koncern kan främjas genom en uppdelning i profit centers, olika produkter fordrar olika kompetens hos de anställda, regionala önskemål kan tillgodoses genom en uppdelning av koncernen efter geografiska grunder, en önskvärd strukturomvandling underlättas om man inte behöver blåsa upp övertagna bolags aktiekapital i samband med övertagandet etc. Det är vidare ingalunda alltid säkert att verksamheten i dylika dotterbolag är tänkt att nå en sådan omfattning att den kan förränta en aktiekapitalinsats på 10 milj.kr.
Kapitalkravet motiveras i betänkandet ytterst med att endast företag med ett relativt stort aktiekapital kan anses ha förutsättningar att driva finansieringsverksamhet på ett självständigt och förtroendeingivande sätt. I en finansbolagskoncern kommer dessaförväntningar i sista hand ställas på moderbolaget som ytterst ansvarar för dotterbolagens verksamhet och förbindelser.
Mot bakgrund av det anförda finner jag att alla rimliga skyddsaspekter tillgodoses om det föreskrivs att bankinspektionen kan medge undantag från kapitalkravsbestämmelsen för dotterbolag i finansbolagskoncemer när särskilda skäl föreligger av den natur som beskrivits i det föregående. Undantagsmöjligheten bör finnas inte endast under lagens övergångsperiod. Något i lag uppställt krav på tidsbegränsning bör finnas.
Det får ankomma inspektionen att bedöma huruvida koncernens samlade aktiekapital är tillräckligt för den verksamhet som bedrivs eller avses att bedrivas.
Förlagslån m.m.
Bilaga s. 337Kommittén föreslår att kreditmarknadsbolagens krediter med efterställd betalningsrätt skall kräva täckning i eget kapital med 24 %. I den mån fordringarna avser börsbolag och CTC-bolag skall placeringarna dock hänföras till 8 %-klassen.
Kreditmarknadsbolagens primära uppgift företagssektorn är att bistå de små och medelstora industri- och handelsbolagen med kapital och krediter. Utvecklingen har inte visat att förlagslånen till sådana bolag skulle vara så riskfyllda att en kapitaltäckning på 24 °o är motiverad. Fordringar med efterställd betalningsrätt bör därför i sin helhet placeras i 8 %-klassen. I andra hand föreslår jag att en ny 12 %-klass inrättas för denna typ av kapitalinsats.
Bilaga s. 338338 Reservationer och särskilda yttranden
Särskilt Rune Jansson
yttrande av sakkunnige
Föreslagna ägarbegrânsningar i bank
Bilaga s. 338Härmed får jag som mitt särskilda yttrande anföra att jag inte kan finna att de hittillsvarande erfarenheterna av bankägande motiverar de kommitav tén föreslagna begränsningarna.
Särskilt yttrande Curt G. Olsson
Bilaga s. 338av sakkunnige
Allmänt
Kommittén har vägletts av en strävan att utforma strukturen kreditmarknaden så att i framtiden ändrad lagstiftning inte skall behövas för att de där verksamma företagen i konkurrens på lika villkor skall kunna anpassa sig till förändringar och tillgodogöra sig fördelarna ständigt verksamheter. av nya Denna strävan har tagit sig uttryck bl. a. i övergång till den på detta område nya, men eljest vedertagna, lagtekniska principen att allt som inte är förbjudet är tillåtet. Denna förändrade syn på kreditmarknadens struktur är förtjänstfull. Emellertid innebär kommitténs förslag ett försök att genomföra den nya mera anpassningsbara ordningen med bibehållande i stort sett av de befintliga företagstyperna på kreditmarknaden. Detta har väl också varit den enda möjliga reformvägen. Det måste emellertid enligt min mening bedömas som ovisst om kommittén därigenom verkligen förmått genomföra sina ambitioner avseende den önskvärda konkurrensen på lika villkor inom hela det finansiella området. Denna ovisshet hänger med olika samman förhållanden. För de svenska bankerna är det med den fortgående internationaliseringen nu än mera viktigt att konkurrensen kan bedrivas på, såvitt möjligt, lika villkor med utländska kreditinstitutioner. Detta betyder anpassning att en till de regler som gäller och kommer att gälla inom EG är ofrånkomlig för instituten på den svenska kreditmarknaden. Kommittén har här mött svårigheter att anpassa sina förslag, eftersom det just för närvarande pågår ett intensivt lagstiftningsarbete inom EG. Enligt min mening är det därför j riktigt att nu genomföra den nya lagstiftningen utan detaljanpassning till
l
EG-reglerna; i stället får man räkna med att senare, i takt med utvecklingen l inom EG, ändra de svenska lagreglerna. Kommittén anser att i bankkoncerner inte får ingå företag ägnar sig som bankfrämmande verksamhet. Det framhålls att försäkringsrörelse hittills har betraktats som bankfrämmande verksamhet och att kommittén inte funnit skäl till omprövning av detta ställningstagande. Jag vill erinra om att finansiella koncerner, i vilka bedrivs både finans- och försäkringsverksamhet, finns i flera främmande länder. Sådana utländska koncerner är redan verksamma i Sverige med åtminstone någon av sina verksamhetsgrenar; de kan till följd härav, genom koncernen, erbjuda svenska kunder samordnade
Bilaga s. 339Reservationer och särskilda yttranden 339
tjänster inom koncernens alla verksamhetsområden. Svenska banker, försäkringsbolag och andra kreditinstitut missgynnas i konkurrensen om de inte bereds samma möjligheter.
Vid en jämförelse mellan kreditmarknadskommitténs och försäkringsverksamhetskommitténs betänkanden och förslag framkommer motstridiga och enligt min mening oförenliga uppfattningar om skillnaden mellan bankers och försäkringsbolags finansiella verksamhet. Försäkringsverksamhetskommitténs syn härpå äventyrar uppenbarligen konkurrensen på lika villkor mellan dessa båda viktiga typer av institut på kreditmarknaden. Att det här gäller viktiga struktur- och konkurrensfrågor framgår bl. a. av olika aktuella företagsbildningar inom försäkringsbranschen, varigenom gränserna mellan bank- och försäkringsrörelse blir alltmer flytande; ett annat exempel är att kreditförsäkring förekommer i båda rörelserna med olika krav kapitaltäckning. Viktiga frågor rörande denna konkurrens har nu förblivit olösta till följd av att de båda kommittéema arbetat från olika utgångspunkter och med en tidsmässig fasförskjutning.
Inte heller har kreditmarknadskommittén till fullo förmått lösa problemen med den bristande konkurrenslikställigheten mellan Stadshypotek och andra kreditinstitut som bedriver likartad verksamhet; en konkurrensfråga som fått allt större betydelse och som jag återkommer till.
Kommitténs förslag i vissa strukturfrågor innebär enligt min mening så avsevärda förbättringar att de bör genomföras utan dröjsmål. Det är beklagligt om de båda nämnda inhemska konkurrensfrågorna inte kan anses vara utredda så att de kan lösas definitivt i samband härmed. Erforderligt utredningsunderlag måste skyndsamt framskaffas och det bör redan nu klargöras att den nya lagstiftningen kan komma att modifieras i dessa hänseenden.
Jag ansluter mig alltså till kommitténs grundsyn i förslaget till nya strukturregler. På vissa i det följande angivna punkter vill jag emellertid framföra en från majoriteten avvikande mening; därvid gör jag också den reservationen att det därutöver kan finnas en del frågor, där jag inte biträder majoritetens uppfattning men som jag inte funnit anledning att särskilt behandla.
7.2.3. 7.2 Samhällsrepresentanter i dotterbolagsstyrelser
Bilaga s. 339Kommittén föreslår ökade möjligheter för bank att av organisatoriska och företagsekonomiska skål förlägga vissa verksamheter i dotterbolag organisationsbolag. Bankinspektionens tillsyn skall omfatta hela koncernen. Därutöver förutsätts att systemet med samhällsrepresentanter efter beslut av regeringen skall kunna breddas till att omfatta styrelserna i vissa av en banks större och mer betydelsefulla dotterbolag.
Enligt min mening innebär statliga styrelseledamöter i dessa bolag en administrativ merbelastning, som inte behövs för tillgodoseende av kontrolländamålet. De dotterbolag, som här kan komma i fråga, torde främst vara finansbolag och fastighetskreditbolag, dvs. de föreslagna kreditmark-
Bilaga s. 340340 Reservationer och särskilda yttranden
nadsbolagen, samt fondkommissionsbolag. Dessa blir alla underkastade särskilda lagregler för tillgodoseende av kundernas och det allmännas intressen; de ställs också under bankinspektionens tillsyn. Kommittén framhåller också i detta sammanhang att en uppdelning av en banks verksamhet får inte innebära att koncemledningens inflytande och ansvar minskar.
Det är enligt min mening vidare omöjligt att som villkor för svensk banks förvärv av dotterbolag i utlandet föreskriva en rätt för svenska regeringen att utse ledamöter av detta bolags styrelse. Dotterbolaget lyder under utländsk lag och villkoret skulle kunna omöjliggöra etableringen eller skapa besvärliga problem i förhållande till utländska myndigheter.
I den mån samhällsrepresentanter erfordras anser jag det därför tillfyllest med den nuvarande ordningen att dessa kan insättas i moderbankens styrelse; under alla förhållanden förutsätter jag att de inte kan komma ifråga i utländska dotterbolags styrelser.
7.3.4¶Garantikapital i sparbank
Bilaga s. 340Kommittén föreslår att sparbanker gesmöjlighet att utge garantifondsbevis. Som framgår av betänkandet finns flera invändningar av principiell art att rikta mot ett sådant förslag. Garantifonder och garantifondsbevis anknyter i sin uppbyggnad närmast till aktiekapital och aktier i bankaktiebolag och är därför i sin grundläggande funktion stridande mot sparbankers associationsform och ändamålsbestämmelse. Härtill kommer att garantifondstillskott som skall jämställas med kapitalbasgrundande eget kapital i stället närmast är att se som lån till sparbanken, vilket medför att på bevisen belöpande ränta blir avdragsgill.
Jag vill erinra om att sparbankema som associationsforrn tillkom under en tid och under förhållanden då bankverksamheten var annorlunda än vad den sedermera blivit och då sparbankemas verksamhet var underkastad begränsningar, vilka avskaffades genom 1969 års reform. Behovet av extemt kapitaltillskott i sparbankema är i själva verket ett uttryck för att dessa alltmera kommit att bedriva verksamhet av samma slag som affärsbankerna.
Sparbankernas nu aktuella kapitalproblem kräver därför enligt min mening mera vittgående principiella överväganden, innefattande även organisatoriska frågor.
Emellertid står det klart att många sparbanker nu befinner sig i en prekär kapitalsituation. Enligt kommitténs redovisningar skulle, med vissa antaganden, införandet av garantifondsbevis med avdragsgill ränta inte innebära bristande konkurrensneutralitet. Med andra antaganden kan utfallet bli det motsatta. Underlag för bestämda slutsatser saknas således i detta hänseende.
I princip finner jag det felaktigt att upplånat kapital får likställas med ägarinsats. Med hänsyn till den rådande situationen för sparbankema kan jag emellertid såsom ett provisorium intill dess mera principiella över-
-
Bilaga s. 341Reservationer och särskilda yttranden 341
väganden kunnat ske i annat sammanhang acceptera den av kommittén
föreslagna ordningen med garantifondsbevis, under förutsättning att de av kommittén angivna olika restriktionerna iakttas och att dessa bevis skattehänseende blir neutrala i förhållande till aktier i bank.
7.4¶Ägande- och rösträttsregler
Bilaga s. 341Kommitténs argumentering i avsnitt 7.4.8 till förmån för ägandebegränsning bygger på att samhällsintresset framhålls som det avgörande medan ägarrollen och dess värde framställs som något extraordinärt som man möjligen dispensvägen nödgas ta hänsyn till.
Bankerna intar en viss särställning i samhället. Enligt kommittén är det därför ett viktigt samhällsintresse att bankerna är oberoende gentemot de stora ägargrupperingarna i samhället. Bankernas särställning medför enligt kommittén att de inte bör bli föremål för spekulativa överlåtelser; en bank bör inte vara en handelsvara.
Bankernas särställning är till viss del en effekt av rådande regleringar och restriktioner, men kan enligt min mening inte utgöra ett självständigt motiv för nya sådana. Det saknas en analys av vilka de s. k. stora ägargrupperingarna i samhället är och vilket negativt inflytande dessa skulle utöva; finns de inom näringslivet, inom folkrörelserna, fackföreningsrörelsen eller hos statsmakten Inte heller är de värdeladdade uttrycken spekulativa överlåtelser och banker som handelsvara av majoriteten utsatta för några försök till konkretisering. Enligt min uppfattning måste bankaktier få handlas på börsen på samma sätt som andra bolags aktier; hur seriös en köpare är avgörs inte av hur stor andel han har rätt att förvärva.
Kommitténs synsätt kommer till uttryck i formuleringen att det inte kan bortses från att en stark ägare eller en stark ägarkonstellation ibland kan vara till gagn för ett företag. Jag anser att ägarrollen är viktigare än så. De av kommittén anförda olägenheterna med en alltför svag ägarroll och de föreslagna dispensförutsättningarna är i och för sig riktiga. Jag vill emellertid betona att det många gånger kan vara för sent att försöka vända ett hotande eller inträtt krisläge med att först då tillåta ett mera koncentrerat ägande. Det affärsmässigt riktiga är givetvis att hålla en sådan ägarkonstellation att krisläget inte uppstår.
Enligt min mening tillgodoser såväl förefintliga självregleringsincitament som lagbestämmelser och myndighetstillsyn de syften som man vill tillgodose medelst ägandebegränsning.
Om en dominerande ägare skulle använda sitt inflytande i banken på ett sätt som missgynnar kunder utanför ägarens intresseområde skulle detta få omedelbara negativa följder för bankens hela verksamhet och utvecklingsmöjligheter. Den av kommittén eftersökta balanspunkten mellan storägande med negativa och positiva effekter torde bättre framkomma genom denna affärsmässiga bedömning än genom lagbestämda procenttal.
Som kommittén framhåller har bankerna självmant, i sina bolagsordningar, regelmässigt ålagt sig bestämmelser om rösträttsbegränsningar.
Bilaga s. 342342 Reservationer och särskilda yttranden
Kommittén anför att dessa saknar betydelse för de syften ägandebegränsning är avsedd att tillgodose. I motsats till kommittén anser jag att rösträttsbegränsning, liksom f.n., är ett ändamålsenligt medel. Denna behöver enligt min mening emellertid inte regleras i lag.
Att en dominerande ägare och av denne utsedda ledande personer i en bank skulle utnyttja ägardominansen för egen vinning förhindras effektivt av BRL:s stränga regler för krediter till såväl styrelseledamöter som aktieägare med 3 % eller mer av aktiekapitalet och till med dem förbundna juridiska personer och närstående samt reglerna om enhandskrediter. Myndighetstillsyn utövas genom att bankinspektionen fortlöpande håller sig underrättad om bankens kreditgivning och har befogenheter att inskrida vid upptäckta missförhållanden; inspektionen skall också utse revisorer i banken.
På grund av vad jag anfört anser jag att de av kommittén föreslagna ägandebegränsningarna inte är av behovet påkallade och detta så mycket mindre som några olägenheter av det slag som kommittén befarar inte kunnat påvisas.
7.4.8.2 Utländskt ägande i svensk bank
Jag instämmer i kommitténs argumentering att ett begränsat utländskt ägande av de svenska bankaktiebolagen nu bör möjliggöras.
Den av kommittén föreslagna regleringen blir emellertid tekniskt och praktiskt krånglig vilket sammanhänger med den föreslagna generella ägandebegränsningen. Om en sådan begränsning likväl skall införas, bör den anknytas till röstvärdet för samtliga aktier i stället för till aktiekapitalet. Begränsningen bör då för alla banker oavsett storlek sättas vid 10 °o av röstetalet. Därigenom skulle i fråga om utländskt ägande uppnås den förenklingen att bankerna kunde utge fria aktier motsvarande 20 % av aktiekapitalet och 10 % av röstetalet. Man skulle därmed utan olägenhet för
syftet att begränsa såväl ägandet på en hand som det sammanlagda utländska inflytandet i en svensk bank undvara det av kommittén föreslagna
systemet med tillståndsprövning. Vidare bortfaller det praktiska problemet med två slags aktier i utländska händer, nämligen dels fria aktier och dels bundna tillståndsaktier; svenska myndigheter behöver inte kontrollera hur de i utlandet befintliga aktierna överlåts.
8.3.5.8¶Bankägda kreditmarknadsbolag
Bilaga s. 342Kommittén föreslår att bank i viss utsträckning får engagera sig i kreditmarknadsbolag i syfte att möjliggöra ett större risktagande i finansieringsverksamheten än vad som kan tillåtas i själva banken. Jag anser detta tillfredsställande. Emellertid har kommittén till den riskfyllda verksamheten, enligt min mening felaktigt, hänfört dels förvärv av aktier vid riktad emission för skyddande av fordran, dels fastighetsrenting.
Bilaga s. 343SOU 193319 Reservationer och särskilda yttranden 343
l fråga om nämnda aktieförvärv finns över huvud taget ingen risk; det bokförda värdet av aktierna torde vid emissionen i stort sett vara lika med noll. En förlust är alltså redan gjord, varför utvecklingen i stället enbart kan
mot tillväxt och utdelning. Det borde gagna insättarskyddet i bank mera om sådan tillväxt får tillgodogöras av banken i stället för att föras till ett dotterbolag.
Fastighetsrenting är en i praktiken väl etablerad finansieringsverksamhet. Sådana riskinslag som för bankernas vidkommande kunde motivera att verksamheten jämställs med aktiekapitaltillskott och annan mer riskfylld finansiering finns inte enligt min mening. Fastigheter anses på andra områden av kreditgivning som goda säkerheter.
Jag anser därför tillräckliga skäl inte finnas för förbud för bank att engagera sig dessa områden.
8.3.6¶H ypoteksinstituten
Bilaga s. 343De nuvarande finansbolagen och kreditaktiebolagen skall enligt kommitténs förslag inordnas under en gemensam associationsform. Till skillnad mot kommittén anser jag att även vad som av kommittén benämns hypoteksrörelse dvs. Stadshypotek och Landshypotek bör hänföras till
- denna nya associationsform. Skälet för denna min uppfattning är att dessa två hypoteksinstitut konkurrerar och skall konkurrera med de övriga instituten och att detta f.n. inte sker på lika villkor.
Stadshypotek har sålunda avsevärda konkurrensfördelar. Dess kostnader för grundfonden att jämföra med kreditaktiebolagens kostnader för aktie-
kapitalet är obetydlig; endast 0,33 % per år, en avgift som dessutom är
skattemässigt avdragsgill. Inte heller betalar Stadshypotek vinstdelningsskatt. När det gäller kapitaltäckning har Stadshypotek större möjlighet att göra avdragsgilla avsättningar till reserv- och säkerhetsfond, dvs. till eget kapital.
Kommittén ifrågasätter om inte Stadshypoteks grundfond bör avvecklas i takt med att utestående lån förfaller till inlösen. Vidare föreslår den att alla bostadsinstituts upplåningsregler ersätts med kapitaltäckningsregler likartade med bankernas. Dessa ställningstaganden biträder jag. Emellertid har kommittén inte lämnat några närmare förslag rörande Stadshypotek och Landshypotek; det föreslås att en särskild utredning görs härom.
Jag anser att de berörda, av kommittén inte slutbehandlade frågorna om konkurrensen mellan de båda nämnda instituten och övriga bostadsinstitut är så viktiga för hela kreditmarknaden att de bör lösas snarast. Erforderligt utredningsunderlag bör därför framskaffas så att dessa frågor kan lösas inom ramen för statsmakternas vidare beredning av kommitténs övriga förslag. Innan så skett bör enligt min mening inte ytterligare förbättringar av Stadshypoteks konkurrensförutsättningar komma i fråga; inte någon ytterligare ökning av grundfonden och inte, som kommittén föreslår, införande av möjlighet för Stadshypotekskassan och Hypoteksbanken att förvärva aktier eller andelar i organisationsbolag. Eftersom Stadshypotek med
Bilaga s. 344344 Reservationer och särskilda yttranden
statens medverkan kunnat bygga upp ett avsevärt eget kapital under skattemässigt gynnade former bör vidare enligt min mening Stadshypoteks grundfond snarast belastas med kostnader motsvarande bankernas och övriga instituts kostnader för det egna kapitalet.
9.6.10¶Kapitaltäckning i fondkommissionsbolag och
Bilaga s. 344banker
I fråga om kapitaltäckning i fondkommissionsbolag har kommittén utarbetat ett förslag i stort överensstämmer med de regler som föreslås
som för andra institut på marknaden. I likhet med vad som föreslås för dessa i fråga om kapitaltäckning för aktie- och andra innehav ej organisationsaktier skall 24 °o täckning krävas såväl i fondkommissionsbolag som i banker; i dag krävs 20% i fondkommissionsbolag och 8 % i banker handelslagret. Eftersom det här gäller institutioner med olika finansiell styrka och någon helt rättvisande gradering inte är möjlig beträffande kapitalkravet kan jag så länge det högsta tillåtna handelslagret är maximerat till 100 milj.kr. acceptera kommitténs förslag i denna del.
För övriga placeringar kredit mot säkerhet av fondpapper inregistrerade vid fondbörsen föreslår kommittén 8 °o kapitaltäckning mot i dag 6 % för fondkommissionsbolag och 4 % för banker, för bankerna alltså en fördubbling. Det är enligt min mening inte rimligt eller eljest motiverat att
kapitaltäckningskrav skall gälla för lån som är säkerställda på detta samma
för blancokrediter. Såsom kommittén redovisat skulle denna försätt som dubbling av kapitaltäckningskravet för bankaktiebolagens del, räknat på 1986 års siffror, medföra ett ökat kapitaltäckningskrav med sammanlagt 600 milj.kr. Detta är en alltför kraftig effekt av kommitténs grundläggande synsätt att kapitalkraven skall vara lika för alla institut på marknaden. Enligt min mening bör i stället det nuvarande kapitaltäckningskravet om 6 % för fondkommissionsbolagen sänkas till 4 % eller 6 % gälla för alla.
12.6.2.4¶Bankinspektionens föreskriftsrätt avseende
Bilaga s. 344enhandskrediter
Enhandskreditbestämmelsen är, som kommittén framhåller, av central betydelse när det gäller att upprätthålla en sund affärsrörelse i en bank. Kommittén föreslår nu den ändringen att bankinspektionen skall ges befogenheter att i detta ämne meddela bindande föreskrifter i stället för allmänna råd.
Det ligger självfallet i bankens eget intresse att rätt avväga enhandskreditema. I många fall är därvid inte enhandsengagemangets andel av det riskbärande kapitalet det avgörande utan fastmer vem som är låntagare och de säkerheter som ställs. Jämfört med förhållandena i flera andra länder är många svenska företag mycket stora i relation till de svenska bankerna. De svenska bankerna ställs av detta och andra skäl ibland inför stora kreditöns-
Bilaga s. 345Reservationer och särskilda yttranden 345
kemål från svenska företag; alternativet för dessa är att placera krediter hos utländsk bank som inte är underkastad samma begränsningar i fråga om enhandskrediter. Inom ramen för vad som får anses vara godtagbara enhandskrediter erfordras därför möjlighet till anpassning efter skiftande förhållanden, bl. a. så att inte kreditgivningen till företag onödigtvis går de svenska bankerna förbi.
Kommittén synes också förutse behovet av avvikelse i enskilda fall från en tänkt föreskrift i form av en procentuell regel för enhandskrediter.
Med hänsyn till det noggranna sätt på vilket bankinspektionen redan nu följer bankernas kreditengagemang, med därav följande möjligheter till ingripande, finns det enligt min mening inte något behov att införa en ordning med bindande föreskrift jämte avvikelsemöjlighet vilken under
alla förhållanden måste vara generös -i stället för den nuvarande ordningen med allmänna råd i ämnet.
Särskilt sakkunnige Jan Rydh yttrande av
Kreditmarknadskommitténs KMK arbete har pågått under en period som präglats av omfattande strukturella förändringar av den svenska kreditmarknaden. Flera av dessa förändringar har inneburit att lagstiftning och praxis fått anpassa sig till vad som redan skett. Ett exempel härpå är den form av finansiell koncernbildning som tillskapats genom att GotaGruppen bildades. Utländska banker har under utredningsarbetet fått möjlighet att verka i Sverige. Internationella och svenska företagssfärer har etablerat sig på den finansiella marknaden.
Gränsdragningen mellan försäkringsbolag och banker har vid åtskilliga tillfällen visat sig inte längre följa traditionella fåror. Det senaste exemplet härpå är uppbyggandet av en stor finansiell koncern med Trygg-Hansa som en av huvudintressenterna.
Det senaste året har diskussionen om den kommande europeiska integrationen och de därav följande konsekvenserna för det svenska banksystemet fått en påtaglig aktualitet.
En förutsättning för de förändringar som ägt rum den svenska kreditmarknaden har varit den samtidigt pågående liberaliseringen av den svenska kreditmarknaden. KMK har emellertid arbetat efter direktiv som för behandlingen av dessa stora strukturfrågor visat sig vara förâldrade. Kommitténs slutsatser har därför på flera områden kommit att tvärtemot de av kommittén själv uppställda önskemålen att bankerna bör få ökade möjligheter att konkurrera.
KMK har i de strukturella frågorna enbart sett till vissa formella förhållanden. Kommittén har bortsett ifrån att konkurrensen på bankområdet i Sverige sedan lång tid tillbaka sker mellan olika banksfärer. I detta sammanhang räcker det med att hänvisa till den under flera år publicerade sammanställningen Ägarna och makten i Sveriges börsföretag. På den internationella marknaden är dessa tendenser än mer påtagliga. Detta gäller särskilt inom EG-området.
Bilaga s. 346346 Reservationer och särskilda yttranden
KMK:s slutsatser vad gäller de centrala strukturfrågorna lämpar sig därför mindre väl som underlag för lagstiftning på området. En vidare analys bör ske och ligga som underlag för de förhandlingar som Sverige har att föra inom ramen för den fortsatta anpassningen till EG. I denna analys bör ingå också politiska bedömningar och avvägningar av bl. a. den roll som de olika intressesfärerna har i det svenska och internationella systemet. Utgångspunkten bör därvid vara att förstärka de olika bankgruppernas konkurrensförmåga inom och utom landet.
Mot denna principiella bakgrund vill jag därtill i följande frågor anmäla avvikande uppfattning mot KMK:s förslag.
Garantikapital i sparbank
Bilaga s. 346Kommitténs förslag till garantikapital i Sparbank ansluter sig väl till de synpunkter som tidigare framförts av Svenska sparbanksföreningen. Som KMK också framhåller är heller inte garantifond någon för Sparbanken ny form för kapitalanskaffning. KMK:s förslag modernisering och an-
är en passning av nuvarande bestämmelser. Jag tillstyrker därför att förslaget omgående blir föremål för lagstiftning.
Efter det att kommittén avslutat sin behandling av denna fråga har emellertid den s. Cooke-kommittén avgivit sin rapport. Cooke-kommitténs definition på eget kapital svarar helt mot de av KMK föreslagna bestämmelserna om garantikapital för sparbank. De internationella reglerna ökar dock ytterligare kraven på eget kapital. Det finns därför inte anledning att begränsa en sparbanks möjligheter att anskaffa externt riskkapital till 50 % av sparbankens egna fonder. Någon sådan begränsning finns l
inte när det gäller affärsbankemas möjligheter att nyemittera aktier. l Tvärtom anses en nyemission många gånger vara en styrkedemonstration på
marknaden. Jag anser därför att den av KMK angivna begränsningen för j sparbank och föreningsbank bör utgå.
I detta sammanhang vill jag också anmäla att jag ansluter mig till sakkun-
, nige Per Schierbecks synpunkter förlagsinsats i föreningsbank. Detta kan
l
i och för sig sägasinnebära en konkurrensfördel för föreningsbankerna. Jag är dock beredd att acceptera detta förhållande eftersom jag i övrigt delar
j den principiella utgångspunkten att varje associationsform skall få utnyttja sin egen företagsforms möjligheter.
Vissa fördelar följer med att vara aktiebank. Börsnoteringen och tillgången till riskkapital och aktieemission är exempel härpå. Motsvarande möjligheter står inte föreningsbankerna till buds. I stället bygger dess verksamhet på det kooperativa medlemsintresset och man bör då få utnyttja den företagsformens möjligheter till kapitalanskaffning. Sparbankens företagsform bygger på oberoende och integritet. Sparbankens anskaffning av eget kapital löses genom KMK:s förslag till garantikapital. Ingen kan heller i fortsättningen köpa en sparbank eller på annat sätt skaffa sig eget intresse i sparbanken.
Bilaga s. 347Reservationer och särskilda yttranden 347
Ägarbegränsning i bankaktiebolag
KMK föreslår ett omfattande regelsystem som begränsar ägandet i svenska bankaktiebolag. Jag har förståelse för den oro som KMK redovisar för det svenska banksystemets integritet. De av kommittén föreslagna reglerna träffar emellertid endast i ringa utsträckning de avsedda målen. KMK:s formella synsätt har på detta område uppenbara brister. Den debatt som under det senaste året pågått om ägandet av affärsbankema har i själva verket bidragit till att öka koncentrationen av ägande och makt i svenska banker. De tidigare självständiga affärsbankema Wermlandsbanken och Skaraborgsbanken ingår numera i GotaGruppen. Med kommitténs förslag står Östgöta Enskilda Bank och Skånska
Banken på tur.
KMK:s förslag påverkar över huvud taget inte de verkliga maktsfärerna S-E-Banken och Handelsbanken med sina närstående intressen. För den alltmer privatiserade PKbanken görs därtill ett särskilt undantag. KMK bortser ifrån att genom ett formellt spritt ägande och med hjälp korsvisa
av konstruktioner senast påtagligt demonstrerat av GCFA-banken, Pro-
ventus och den finska Kansallis Osaki Pankki behåller samverkande
intressegrupper sitt engagemang i de svenska storbankerna.
Det är heller inte självklart att ett sådant ägandesamband och motsvarande affärsmässiga samarbete är i sig något negativt. Uppbyggnaden
av det effektiva svenska näringslivet hade sannolikt inte kunna komma till stånd utan det nära samarbete som skedde mellan svenska bank- och industriintressen.
Samhällets kontrollmöjligheter är omfattande. Den svenska bankinspektionen är effektiv. Informationen till allmänheten och marknaden kan däremot förbättras. Det borde ex. införas en skyldighet för svenska affärsbanker att tertialvis rapportera vilka intressen som ägarmässigt står bakom resp. bank.
KMK:s förslag strider mot viktiga principer om äganderätt, kan troligen komma i konflikt med den internationella lagstiftningen och tenderar att sudda ut skillnaden mellan olika företagsformer bankmarknaden.
Jag avstyrker därför KMK:s förslag i denna del.
Svenska bankers engagemang i sidoföretag
genom
bransch- eller Centralorganisation för bank
Bilaga s. 347KMK:s förslag i detta avsnitt bygger en hastig och ytterst förenklad analys. Konkurrensen på den svenska kreditmarknaden har som jag tidigare framfört präglats av ett nära samarbete mellan de privata affärsbankema och deras sfärer av investmentbolag. Formellt äger ingen affärsbank något investmentbolag eller industriföretag. Omvänt gäller att stiftelser, investmentbolag och industriföretag har betydande gemensamma intressen i olika bankaktiebolag. En av bankinspektionens viktigaste uppgifter har varit och är att kontrollera att beviljning av krediter och andra affärsuppgörelser sker så att inte insättarskyddet kommer i fara. Denna kontroll har fungerat bra
Bilaga s. 348348 Reservationer och särskilda yttranden
och har tillsammans med bankernas eget intresse av integritet gjort att det svenska banksystemet präglas av stor stabilitet. Under 1970-talet har sparbanksrörelsen och i viss utsträckning också föreningsbankerna genom sina intresseorganisationer på motsvarande sätt engagerat sig i det svenska näringslivet. Till skillnad från de traditionellt storindustribetonade affärsbankerna har Sparbanksföreningen genom sitt dotterbolag, Sparbankernas Förvaltnings AB, koncentrerat sig på uppbyggnaden av den regionala företagsamheten. Några företagare har fått ett alternativ till storbankssfärerna. Uppbyggnaden av Sparbankernas Förvaltnings AB SFAB har skett genom medel som Svenska sparbanksföreningen erhållit och förräntat under sin nu nära 90-åriga verksamhet. Aktiekapitalet som satsats utgör 35 milj.kr. Följande förutsättningar gäller: Ingen sparbank har tillskjutit riskkapital eller är i Övrigt med sina medel ansvarig för verksamheten. Ingen verkställande tjänsteman eller någon anställd i sparbank ingår i - SFAB:s styrelse. Ingen enskild sparbank kan lika litet som S-E-Banken eller SHB - beordrar sina investmentbolag beordra affärer i SFAB. - SFAB:s styrelse tillsätts av Svenska sparbanksföreningen styrelse. I sparbanksföreningens styrelse på 28 ledamöter ingår en majoritet ledamöter av förtroendevalda representanter från samhällets olika delar. Svenska sparbanksföreningens styrelse och dess integritet har tidigare aldrig ifrågasatts och kommittén har heller inte visat att SFAB:s engagemang skulle innebära ett risktagande för någon sparbank. KMK:s förslag träffar huvudsakligen sparbanksrörelsen. De privata intressesfärerna lämnas opåverkade. Föreningsbankerna kan ordna sin verksamhet via LRF. KMK:s argument att om sparbanksföreningens insatser tillåts skulle affärsbanker hitta på motsvarande konstruktioner, är enbart en konstruktion. Poängen är att affärsbanker genom sin företagsform inte behöver någon sådan konstruktion. KMK:s förslag är särskilt anmärkningsvärt att det inte berör de genom privata affärsbankerna och deras stiftelser se diagram 1-3. Däremot underkänner KMK den ideella föreningen, Svenska sparbanksföreningen och dess i relation till de stora maktblocken mycket marginella insatser. KMK:s förslag reser därtill en principiellt viktig fråga. Är det förenligt med svensk föreningsrätt att förbjuda viss slags förening att äga aktier År det möjligt att förbjuda bank att vara medlem i viss slags förening Om KMK:s förslag genomförs skulle Svenska sparbanksföreningen tvingas överlåta sina investeringar till privata intressen. Är Proventus, Anders Wall eller Erik Penser bättre och mer obeoende ägare Jag avstyrker KMK:s förslag till särskild lagstiftning avseende branschoch Centralorganisation för bank.
Bilaga s. 349Reservationer och särskilda yttranden 349
Diagram I
SHB-sfären
Siffrorna i diagrammet anger röstprocent. The numbers represent vote percentages.
SHB:s SHB:s SHB:s pensionsstiftelse pensionskassa personaistifteise
Tore Browaldhs Jan Wallanders Okt°9°e stiftelse stiftelse
SHB:s aktiefonder, aktiesparfonder och allelhansfonder
Trygg-Hansa 5 Skandia 5 SPP 4,9 SCA Volvo SHB Aga 20-2Foksam 21 WasaFörs 1,6 24 18 6 32 ‘ Skandia int. 1 M5555 RN05 Länsförsbol. 0.6
14.9 T25 £123
Bilaga s. 34913,5 14,9 -- Industrivärden 5,7 31,3 Bahco 4—. 1-—-—-— 46,7 54,1 37.2 Dacke Fermenta _.. 7,8 Aktiv Placering 53,1 Thorsman 4613
S-E-B-sfären Wallenberg-sfären Fyra Kempe Matts stiftelser Carl
39 72° 26,3 9,2 Beijer Industries f d Argentus Mono 46
36,1 10,3 l 10° 10° 26.2 Y 6. Anders wa Munksjö Duni 461. Holmen Iggesund medstiftelser Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och Makten i Sveriges Börsföretag 1988, Uppdaterat per 880630
Bilaga s. 350350 Reservationer och särskilda yttranden sou 193329
Diagram 2
Wallenberg-sfaren
Siffrorna i diagrammet anger röstgrocent. numbers reEresentvote gercentages.
Bilaga s. 350;The
35:7 Investor 0.7 ’ ‘ inkl Duba
Wallenberg-fonder ‘ och stiftelser 50 l 50 Peter : 100 Wallenberg C310’ Pamcla. Thisbe med Knut Alice Wallenbergs stiftelse Marianne Marcus familj o. släkt Wallenberg stiftelse 5° och
Wallenbergs minnesfond MOA bolagen
Ovriga Wallenberg-stiftelser 31,9 1,3 Eskla, Nitton providemia —:’ 4-- m inkl Vectura
22 Export-Invest 0.5 I 4-inkl Extoria
j —
ä; 14.3_p LN
Stockholm-Saltsjön Astra Bohusbanken
40,8 8,3 32,1 Ö Atlas CODCO S.E-Banken AaLaVa| .
Pohola 25-4 Maneberg- f Skanska-sfaren Kansjams
Lundberg-sfaren
WW W513
§29
6,3 Samhälls- 92 $332 39, --——- Skandia- SKF 4 sfären 25 i lncentive 18 7 Saab-Scania ç 94A 42 3 LM Ericsson + 8A Orrefors
8 9 4 18 3 T --- Sila
581 ç m 132 SHB 31543 Hasselblad 35 . sfaren sfaren —p Stora 55 7 6 2,7 5,7 2 ’ SPP 6,2 I 213 Garphyttan 9,7 A I 91 Se — Industrier Skandia 3,5
. +485
+50 +49 145,3
g A Asea Brown Boveri Esab Electrolux
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och Makten i Sveriges Börslöretag 1988, Uppdaterat per 880630
Bilaga s. 351Reservationer och särskilda yttranden 351
Diagram 3
Weil-sfären
l Siffrorna i diagrammet anger röstprocent. The numbers represent vote percentages.
Robert Weil med familj och bolag
Gablie M‘°
SPP AMF 5 9 Ummz Kamms lnvesteringsbanken 5,1
L
78.2 12.2 9.6 Wasa Förs 5,1 W99 Hansa 4 5 Well Invest -
54,1 14.9% av kapitalet Prove ntus äger3,7% röster och 7.0% kapital i sig själv
47.5 Kansallns- Kansallis Mats parator banken narstáende Gabrielsson T 49,5
{59,5 77
Datatronic Pehr Lagerman
5,2
Wermlands- Skaraborgs-
Hagglöf.. . Ponsbach Gotabanken banken banken iVeST‘9mb3"k aa’5ba" affärsbank iaftärsbank 100 100 via option 10D 100 Gota Kapital- i Bjurfors. AB Gota . AB förvaltning AB finans Glgab gktiefonder fastighetsmäklare leasing mm bostadstinansienng
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och Makten Sverigesi Börsföretag 1988, Uppdaterat 880630 per
Bilaga s. 352352 Reservationer och särskilda yttranden
Förbud för ordförande, vice ordförande, VD och annan delegat att vara ledamot i företag vars huvudsakliga
Bilaga s. 352verksamhet består bl. a. i att förvalta aktier
Jag delar KMK:s uppfattning om att det ofta är direkt olämpligt att VD eller delegat i en bank samtidigt är engagerad som ledamot i styrelsen för ett företag i vilket banken har omfattande engagemang. KMK har emellertid begränsat sin analys. Förbudet gäller enbart investment- och förvaltningsföretag. I rörelsedrivande företag som ex. Volvo är det fullt tillåtet för en VD eller annan delegat att ingå i styrelsen. KMK:s förslag till utökat förbud för jämväl heltidsarbetande ordförande och vice ordförande träffar därigenom ett mycket marginellt område. Flera av de stora svenska börsnoterade och rörelsedrivande företagen är i sin investmentdel större än många rena investmentbolag.
Sparbankernas ordförande och vice ordförande väljs vid sparbanksstämman. Uppdraget är ett förtroendeuppdrag, även om det i några av de större sparbankerna i dag har kommit att bli en nära nog heltidssysselsättning. KMK:s förslag innebär att restriktioner kommer att läggas på vem som kan vara ordförande i sparbank. Enligt min uppfattning utgör förslaget en icke önskvärd begränsning i det demokratiska systemet.
Med hänsyn till vad som ovan anförts avstyrker jag KMK:s förslag i denna del och föreslår i stället att bankinspektionen får möjlighet att i sak påtala olämpliga styrelseuppdrag. Under alla omständigheter bör hinder inte resas för sparbanker och föreningsbanker att som ordförande välja representanter bland allmänheten om dessa bland sina övriga uppdrag är ledamöter i investment- ocheller förvaltningsföretag.
I fråga om hypoteksinstitut, försäkringsbolagens finansförvaltning och kreditmarknadsbolagens rätt att utge obligationer instämmer jag med vad som framförs av sakkunnige Per Schierbeck.
Särskilt sakkunnige Per Schierbeck yttrande av
KMK är enligt sina direktiv att betrakta som en strukturutredning för den svenska kreditmarknaden. Det är därför enligt min mening en stor brist att KMK på flera viktiga områden lämnar utvecklingen därhän ex. beträffande näringslivsföretagens finansrörelser,försäkringsbolagens finansverksamhet och hypoteksinstitutens inriktning. I dessa avsnitt har KMK visserligen gjort goda analyser men tyvärr lämnat överväganden och åtgärder till andra utredningar.
KMK säger sig önska slå vakt om de olika bankgruppernas position högst upp i den finansiella hierarkin med hänvisning bl. a. till deras samhälleliga uppgifter. Bankernas intressen avsesbli tillgodosedda dels genom regler om liberalisering för bankverksamheten dels genom tillämpning av likvärdiga konkurrensförutsättningar. Enligt min uppfattning uppfyller KMK:s förslag inte till alla delar sagda målsättningar. Ökande andelar av de finansiella marknaderna torde komma att fortsätta att utvecklas utanför banksyste-
Bilaga s. 353Reservationer och särskilda yttranden 353
i icke bankägda kreditmarknadsbolag, i livförsäkringsbolag och i men, ex. Det pris bankerna har att betala för ensamrätten till industrikoncerner. som inlåningen från allmänheten och den exklusiva upplåningsrätten i riksbanken tenderar därmed bli för högt. Kostnaderna för ansvaret att hålla att kontorsnät och service rikstäckande framför allt i glesbygd kompenseras — tillräckligt den begränsade friheten för bankerna att agera på nya av finansiella marknader. Jag således att för stor del av de centrala anser en strukturproblemen har lämnats åsido utan förslag till lösningar. Med hänvisning till det anförda får jag anmäla mot KMK:s majoriovan tetsförslag avvikande uppfattning i nedanstående avsnitt.
Föreningsbankernas förlagsinsatser
Bilaga s. 353till kommitténs majoritet jag att förlagsinsatser i centrala I motsats anser föreningsbanker bör äkta eget kapital ur kapitaltäckningssynanses som Skälen härför har utvecklats Sveriges Föreningsbankers Förbund punkt. av SFF och återges i avsnitt 7.3.5.2 i betänkandet. Därutöver vill jag säga
följande. Huvudskälet för kommittémajoritetens ställningstagande är att förlagsinär tidsbundna och formellt kan uppsägas av såväl banken som innesatser havaren efter fem år. Detta innebär hävdar kommittén att förlagsinsat- - alltför löslig bindning till banken, till skillnad från såväl aktier i ser får en bankaktiebolag och garantifondskapital i sparbank enligt sparbanksför-
eningens förslag. Jag har respekt för detta argument inte att det är ett tillräckligt men anser skäl till avstyrkan SFFs förslag. Jag vill anföra följande. av Medlemmarnas kapitaltillskott i ekonomiska föreningar sker i form av dels obligatoriska insatser, kvarstår i föreningen så länge medlemmen som kvarstår, dels frivilliga insatser, kan utbetalas utan att medlemmen som lämnar föreningen. Detta system har accepterats av lagstiftaren. Några farhågor för insatskapitalets stabilitet har hittills aldrig förekommit. Det understrykas utbetalning frivilliga insatser en möjlighet som skall att av introducerades lagändring 1974 inte får ske om hinder ur genom en kapitaltäckningssynpunkt skulle uppstå. Förlagsinsatsinstitutet, som introkooperationsutredningen utgör, enligt min mening, ett naturducerades av komplement till vanliga insatser och väl in i regelsystemet för de ligt passar ekonomiska föreningarna. Även dessa kan från tid till ha behov kapitaltillskott från andra annan av medlemmar. Förlagsinsatsinstitutet har tillkommit just för detta ändaän mål. De centrala föreningsbankerna, hittills själva klarat sin kapitalförsom sörjning på tillfredsställande sätt, kommer med de ökade kapitalkraven i ett framtiden troligen behöva anlita även de stora institutionerna på kreditatt marknaden för sin kapitalförsörjning. Att detta inte skulle kunna ske egen med det instrument anpassats just för de ekonomiska föreningarna är som märkligt och innebär indirekt underkännande från kommitténs sida av ett den ekonomiska föreningens lämplighet att bedriva bankverksamhet. Detta
kan jag inte acceptera.
Bilaga s. 354354 Reservationer och särskilda yttranden
Rent formellt kan förlagsinsatser lösligt knutna till anses vara mer centrala föreningsbanker än aktiekapital till bankaktiebolag och garantifondskapital till Sparbank eftersom förlagsinsats till skillnad från aktier och
garantifondskapital kan sägas innehavaren. I praktiken behöver upp av dock inte skillnaden vara så stor eftersom det inte finns något legalt hinder
enligt förslaget mot att Sparbank uteslutande emitterar garantifondskapital
som är inlösningsbart. Med ett sådant förfarande skulle garantifondskapitalet ur placerarens synpunkt i praktiken kunna betraktas som uppsägningsbart, vilket skulle kunna vara av betydelse om likviditeten i placeringen vore dålig, dvs. om en fungerande andrahandsmarknad inte etablerades. Mot-
svarande synpunkter skulle kunna anföras beträffande inlösningsbara akti-
er. Med detta vill jag naturligtvis inte säga att jag tror att någon sparbank
uteslutande skulle ge ut inlösningsbart garantifondskapital. Inte heller tror jag att detta skulle erforderligt för skapa garanti för vara att att placeraren kan komma ur placeringen. Jag är nämligen övertygad funom att en gerande andrahandsmarknad kan och måste - - etableras. Detta är nämligen av avgörande betydelse för de banker blir beroende insom av stitutionerna på kreditmarknaden för sin kapitalförsörjning.
Jag hävdar att förlagsinsatskapitalet i realiteten är lika bundet till banken som aktiekapital och garantifondskapital även det formellt om är uppsägningsbart. Om en central föreningsbank, är beroende försom av lagsinsatskapitalet, drabbas uppsägning har banken all anledning av en att söka övertyga innehavaren eller annan potentiell placerare det - - om affärsmässigt kloka i att behålla placeringen alternativt gå in i placeringen. I en sådan situation finns naturligtvis risken sett ur bankens synpunkt att kostnaden för förlagsinsatsen blir relativt hög. Detta saknar emellertid betydelse för den här diskuterade frågan. Jag menar således att banken om det är nödvändigt alltid kan behålla, eller skaffa förlagsinsats- - nytt kapital, om banken är beredd betala det pris marknaden kräver för kapitalet. Jag medger att det finns en situation där mitt inte häller resonemang fullt ut, nämligen om banken befinner sig i ett renodlat krisläge och är praktiskt taget konkursmässig. I en sådan situation är det troligen inte fråga om att skaffa nytt förlagsinsatskapital utan att behålla det redan snarare om ‘ satsade.
i
Detta problem kan emellertid lagtekniskt lösas mycket enkelt på samma
i
sätt som redan gäller beträffande k. överinsatser frivilliga insatser, s. nämligen föreskrift om att utbetalning får göras endast detta kan ske om utan att banken får svårigheter med kapitaltäckningen. Med sådan en konstruktion blir förlagsinsatskapitalet inlåst banken verkligen beom höver det. Sett ur placerarens synvinkel blir uppsägningsrätten, än inte om helt värdelös så i vart fall helt villkorad bankens kapitaltäckningssituaav tion.
Mitt förslag anser jag vara bättre än de kommittén diskuterade av men förkastade alternativen om att förlagsinsatser skulle - vara ouppsägbara från placerarens sida, eller att man skulle ha två typer förav
Bilaga s. 355Reservationer och särskilda yttranden 355
lagsinsatser, typ skulle ouppsägbar från placerarna. Förvarav en vara lagsinsatsen enligt min modell är jag ett mer flexibelt och mark- - anser nadsorienterat instrument. Det ger placerarna större möjligheter att sätta på banken och att tvinga banken utbetala sådant förlagsinsatskapital press inte är oundgängligen nödvändigt för den fortsatta verksamheten. som Som ett andrahandsalternativ om mitt förslag inte godtas skulle jag — dock godta ett system med förlagsinsatser som är uppsägningsbara endast från bankens sida. Kommitténs argument mot en sådan lösning att det skulle framstå ett brott mot systematiken i regeluppbyggnaden för de som ekonomiska föreningarna har jag svårt att förstå, eftersom det redan finns — ett regelsystem för inlösningsbara aktier i aktiebolag. Min ståndpunkt beträffande förlagsinsatser innebär naturligtvis inte att jag motsätter mig att lagstiftaren följer kommittémajoritetens förslag - om centrala föreningsbanker får samma möjligheter som sparbanker att inrätta garantifonder. Jag vill dock reservera mig för att det av sparbanksföreningen föreslagna och kommittén i stort godtagna regelkomplexet inte i av alla avseenden passar för föreningsbankerna. Det har emellertid inte funnits tillräcklig tid att göra erforderliga detaljanalyser och anpassningar av regelkomplexet till föreningsbankernas speciella förhållanden. Jag förutsätter att dessa anpassningar kan göras såväl under remissen av kommitténs förslag i samråd mellan departementet och SFF under propositionsarbetet, om som det erfordras. På punkt ansluter jag mig inte till majoritetsförslaget i denna del. Jag en i likhet med sakkunnige Jan Rydh att den föreslagna begränsanser - ningen vad gäller rätten att inrätta garantifonder högst 50 % av reserv- fonden är för restriktiv. Särskilt om kapitaltäckningsreglema i framtiden kommer att skärpas på sätt som framgått av en nyligen presenterad och till bankorganisationerna remitterad rapport från den s. k. Cooke-kommittén finns det anledning att öppna möjligheter för ytterligare förstärkning av de centrala föreningsbankernas kapitalbaser.
Ägarbegränsning i bankaktiebolag
KMK föreslår införande lagregler i BAL som begränsar ägandet av av aktier i de svenska bankaktiebolagen. Motiveringen är bankers särställning och angelägenheten att ingen bör tillåtas få dominerande inflytande i en av bank genom ägarkoncentration. Enligt min uppfattning har dokumentationen av missförhållanden inte den styrka att den kan motivera ett principiellt såviktigt steg som ingrepp i äganderätten innebär. De maktargument som KMK-majoriteten åberopat såsom motiv för ägarbegränsningsreglema i bankaktiebolag synes dessutom möjliga att använda jämväl på andra näring livsområden, vilket är vara ägnat att väcka starka betänkligheter. Därtill stor varsamhet med rättsprinciperna avseende äganderätten vara ange äget att iaktta även ur internationell synpunkt. Under remissbehandlingen av bankinspektionens förslag om ägarbe-
Bilaga s. 356356 Reservationer och särskilda yttranden
gränsning framfördes som ett argument mot förslaget att starka ägare ibland kan vara av värde för en bank, bl. korrektiv mot ineffektiva bankleda. som ningar. Även KMK har för sin del anfört starka i vissa situationer att ägare kan vara till nytta men ansett att andra aspekter väger tyngre och därför i enlighet med sina direktiv kommit till uppfattningen att ägarbegränsning bör införas. Jag finner inte den bedömningen självklar. vara På den svenska bankmarknaden verkar vid sidan av bankaktiebolagen även banker i andra verksamhetsformer föreningsbanker medlemsägda och sparbanker stiftelser som erbjuder alternativa ägarformer i konkur- rens på marknaden för de bankkunder som söker alternativ till aktiebanker. Jag anser att regelsystemet för de svenska bankerna redan med nuvarande lagstiftning är tillräckligt för att garantera samhället och bankkunderna fullgod insyn och kontroll. Exempel härpå utgör oktrojprövningar, de restriktiva rörelsereglerna inkluderande kapitaltäckningsbestämmelserna, offentlig tillsyn, samhällelig styrelserepresentation och krav på regeringsgodkännande av styrelseordförande. Enär jag bedömer nuvarande regler i vara huvudsak tillfyllest avstyrker jag kommittéförslaget generella ägarbeom gränsningar i bankaktiebolagen. Även jag i princip är ägarbegränsning om emot kan jag acceptera den ägarbegränsning som innebär att ingen utom staten, bank eller - annan moderföretaget i en finansiell koncern -får äga 50 % aktiekapitalet eller av mer i en bank. Detta innebär att jag ansluter mig till tanken att bank om en inte skall kunna ingå i en koncern som styrs av andra intressen än bankens. Jag delar uppfattningen att en bank inte skall kunna ingå dotterbolag i som ex. en industrikoncern. För att undanröja varje möjlighet att sådan sak skulle kunna inträffa är en det emellertid fullt tillräckligt att reglera just detta och inget annat. Omvänt skulle det betyda att en person eller företag skulle kunna äga 49,9 °o av aktiekapitalet i en bank. Mot detta har jag inga principiella betänkligheter.
Svenska bankers i sidoföretag engagemang genom
bransch- eller Centralorganisation bank för
Bilaga s. 356Bakom SFF:s ifrågavarande verksamhet ligger de konkurrensförhållanden som råder på marknaden och andra bankgruppers motsvarande aktiviteter på affärsbankssidan indirekt genom de s. k. intressesfärerna, stiftelser ex. vilka har stor betydelse för affärsbankernas marknadskontakter och utvecklingsmöjligheter. Eftersom dessa intressesfärer måste antas komma att bestå även efter lagens ikraftträdande och väg för affärsbankerna att vara en bevaka sina affärsmöjligheter så hade jag önskat i likhet med sakkunnige - Jan Rydh att KMK skulle ha visat förståelse för och - godtagit behovet av motsvarande möjligheter på förenings- och sparbankssidan. Jag vill därjämte understryka att SFF:s engagemang i sidoföretag har av SFF bedömts som stridande mot lagen, har igångsatts relativt sent och närmast haft karaktären av försöksverksamhet i avsikt att försvara rörelsens marknadsintressen. Verksamheten har hela tiden varit av mycket blygsam
Bilaga s. 357Reservationer och särskilda yttranden 357
Därav följer avveckling engagemangen i enlighet med omfattning. att en av KMK:s förslag troligen kan genomföras utan alltför stora svårigheter om övergångstiden är tillräckligt lång. Jag kan därför lämna förslaget utan vill samtidigt understryka att övergångstiden inte bör sättas erinran men kortare än den KMK föreslagit dvs. 5 år efter ikraftträdandet. som
H ypoteksinstituten
Bilaga s. 357väsentligt kan jag ansluta mig till vad kommittén anfört angående I allt hypoteksinstituten. Jag dock att kommittén borde ha fullföljt sina anser analyser rörande hypoteksinstituten och lagt fram förslag som ett mera reglerar hypoteksinstitutens framtida verksamhet. Kommitfullständigt sätt har gjort förtjänstfull analys den utomordentligt förmånliga skattetén en av behandling hypoteksinstituten fått tidigare, i en situation som var som annorlunda, då instituten ägnade sig åt k. prioriterad kreditradikalt s. givning. finner det dock mycket otillfredsställande att kommittémajorite- Jag vara nödgats avstå från föreslå avskattning hypotekens reservfondsavten att av gjorts år 1984 och för vilka avdrag medgivits vid sättningar som t.o.m. inkomsttaxeringen. En sådan beskattningsåtgärd hade varit önskvärd för att
eliminera konkurrensolikheterna särskilt i förhållande till de bostads- och
jordbruksfinansierade kreditaktiebolagen. inte kommittén enbart konstaterar att kommitténs Jag kan acceptera att kapitaltäckningsregler -inklusive förslagen vad som får ingå förslag rörande kapitalbasen leder till att hypoteksinstituten kommer att under en lång i bit in på 2 000-talet få starkare position ur kapitaltäckningstid en en övriga på marknaden. Denna kommitténs slutsats borde synpunkt än parter ha föranlett kommittén att redan lägga fram förslag syftande till en rimlig nu konkurrensneutralitet marknaden. Till exempel borde föreslås att hypofonder, under tiden från början 40-talet till och med teksinstitutens som av i realiteten beskattades, kapitaltäckningssynpunkt endast till 1985 ur betraktas äkta kapital. Vidare borde redan nu före- 50 % finge som eget hypoteksinstituten skall betala marknadsmässig ersättning för skrivas att grundfonder i instituten, eftersom det står helt klart att den nuvaranstatens de ersättningen 0,33 % avgiftår inte är marknadsmässig. - kommittén föreslagna specialutredningen angående hypoteksin- Den av i och för sig angelägen borde enligt vad jag ovan anfört stituten är men angående struktureffekterna ha gjorts kommittén själv. Effekten av - av kommitténs förslag i övrigt blir främst att hypoteksinstituten får en rad nu lättnader och möjligheter i verksamheten bedrivs i direkt konkurnya som med andra parter marknad, däribland bankerna. rens samma framstår enligt min mening ytterst angeläget att utredningen Det nu som bedrivs med största skyndsamhet, och att de av KMK framförda synoch analyserna till både i direktiven och av utredningen. punkterna tas vara också mycket betydelsefullt att denna utredning koordineras med Det är den KMK önskade utredningen försäkringsbolagens finansverksamav om het.
Bilaga s. 358358 Reservationer och särskilda yttranden
Försäkringsbolagens finansförvaltning
Som jag berört inledningsvis hade jag önskat att KMK kunnat gå längre i frågan om främst livförsäkringsbolagens finansförvaltning, även om jag måste acceptera att direktiven inte lämnar stora möjligheter till genomgripande förändringar. Eftersom jag att försäkringsbolagens anser möjligheter att agera på kreditmarknaden - utan de restriktioner och begränsningar som åläggs andra aktörer har direkt konkurrenssnedvridande - effekter och därmed succesivt strukturomvandlande konsekvenser borde KMK ha begärt kompletterande direktiv för att kunna fullfölja sitt struktur-
uppdrag. Jag finner KMKs analys av försäkringsbolagens finansverksamhet vara korrekt. För egen del vill jag understryka de uppenbara konkurrensfördelar gentemot alla Övriga institut på kreditmarknaden som försäkringsbolagen har beträffande ex. avsaknad kapitaltäckningskrav, av rätt att förvärva aktier och fastigheter, förmånliga Skatteregler, undantag från vissa kreditpolitiska åtgärder Sammantaget m.m. ger detta försäkringsbolagen en starkt gynnad ställning på kreditmarknaden. Bankerna å sin sida är däremot förhindrade att verka på försäkringsbolagens primära marknad. Dessa förhållanden har även utvecklats av SFF i remissyttrande den 29 april 1988
över försäkringsverksamhetskommitténs FVK betänkande Försäkringsväsendet i framtiden SOU 1987:58. Enligt min mening är det nu mycket angeläget den KMK föreslagna att av specialutredningen rörande försäkringsbolagens finansförvaltning bedrives med största skyndsamhet och att de av KMK gjorda analyserna och framförda synpunktema tas till vara i utredningsarbetet. Det är naturligtvis nödvändigt att därvid undersöka i vilken mån man kan ta tillvara synpunkter i försäkringsverksamhetskommitténs betänkande. För egen del anser jag dock att FVKs betänkande i detta sammanhang enbart har ett begränsat värde. Behovet av samordning med specialutredningen för hypoteken har ovan berörts.
En viktig fråga för utredningen bör vara att behandla den k. branschs. glidningsfrågan, dvs. möjligheterna integrera bankatt och försäkringsverksamhet. Jag anser att det bör prövas sådan integrering om en skulle kunna ske i former till fördel för de kunder som vore som utnyttjar såväl banker som försäkringsbolag för sitt sparande.
Kreditmarknadsbolagens obligationsutgivningsrätt
KMK föreslår att auktoriserade kreditmarknadsbolag skall kunna finansiera sin utlåning genom att kunna obligationslån. Det innebär ge att de nuvarande kreditaktiebolagens och hypoteksinstitutens ensamrätt på området försvinner och att de nuvarande finansbolagen, som för närvarande definitionsmässigt är förbjudna att emittera obligationer, likställs med kreditaktiebolagen. KMK har anfört en rad starka skäl för förslaget jag men anser att det finns en aspekt KMK borde ha tagit som upp, nämligen följande. I nuläget är det således endast kreditaktiebolagen och hypoteksinstituten
som emitterar obligationer. De emitterande instituten är samtliga stora och
Bilaga s. 359Reservationer och särskilda yttranden 359
de är bankägda eller fristående såsom hypoteksinsolventa, oavsett om stituten. Av tradition har obligationerna förvärvats i princip endast av ett fåtal professionella placerare, såsom AP-fonden, försäkringsbolagen och banker. Under 1987 har denna situation förändrats såtillvida att Stadshypotekskassan börjat emittera obligationer även riktade mot hushållen. Såvitt jag erfarit har detta varit framgångsrikt. Troligen kommer s. k. hushållsobligationer att bli ett allt vanligare inslag på marknaden. Andra institut följer troligen Stadshypotekskassans exempel. Jag att förekomsten hushållsobligationer kan innebära anser av s. komplikationer KMK föreslår lämnar möjligheter för alla om man som kreditmarknadsbolag att emittera obligationer. Jag tänker närmast på konsumentskyddsaspekten. Det är självfallet inget problem när Stadshypotekskassan eller motsvarande institut utger obligationer på hushållsmarknaden. förvärvar obligationer i mindre valörer har naturligtvis Privatpersoner som ingen anledning sig för dessa instituts förmåga och vilja att återbeatt oroa tala lånebeloppet. Pengarna är i princip att betrakta som lika säkra som bankmedel. Jag är emellertid inte lika övertygad att hushållen skulle kunna vara lika obligationsutgivningsråtten utsträcktes till samtliga auktoriserade trygga om kreditmarknadsbolag. Visserligen innebär själva auktorisationsprövningen garanti för att verksamheten i dessa bolag kommer att bedrivas på ett en seriöst sätt. Detta hindrar emellertid inte att vissa kreditmarknadsbolag kan få bekymmer och därmed få svårigheter att fullfölja sina åtaganden. Jag hävdar i vart fall att det finns och måste finnas en klar gradskillnad mellan banker, å sidan, och övriga institut på kreditmarknaden, i fråga om ena risker för fallissemang. Lagstiftarens utgångspunkt är att bankernas verksamhet måste kringgärdas med sådana restriktioner och kontrollsystem att det inte får uppstå någon risk för konkurser och därmed risk för att ens hushållens bankinsättningar kan förlorade. Regleringen för övriga institut präglas visserligen också restriktivitet men är inte fullt så rigorös av som banksidan. Jag därför att KMK borde ha tagit upp den här nämnda konsuanser mentskyddsaspekten och närmare utvecklat de konsekvenser en allmän obligationsutgivningsrätt kan innebära. KMK har perifert tangerat frågan i möjligheterna ett ökat riskinnehåll i obligationer, ett resonemang om av driver obligationsköparnas avkastningskrav. KMK berör vilket i sin tur upp även vilken betydelse förekomsten av det nyligen bildade ratinginstitutet, Svensk Rating AB SRAB, kan få. För egen del är jag tveksam till SRABs rating kan konstituera ett fullgott skydd för privatpersoner som förvärvar hushållsobligati0ner. Jag vill också erinra om att man från riksbankens sida under kommittéarbetet framhållit att riksbanken knappast kan ta något i denna fråga inom ramen för sin emissionskontroll. ansvar Mot bakgrund vad jag anfört anser jag mig inte kunna tillstyrka en av allmän obligationsutgivningsrätt för kreditmarknadsbolagen, i vart fall inte vad hushållsobligationer. Huruvida det skulle vara möjligt att konavser struera och tillämpa regel som gör åtskillnad mellan hushållsobligatioen
Bilaga s. 360360 Reservationer och särskilda yttranden
ner och vanliga obligationer som förvärvas professionella placerare kan av jag inte bedöma. En sådan ordning skulle jag naturligtvis acceptera. De professionella placerarna måste förutsättas ha kompetens att bedöma risken med obligationer utgivna av kreditmarknadsbolag. Jag vill betona mina att invändningar inte riktar sig mot hushållsobligationer utgivna av nuvarande kreditaktiebolag eller hypoteksinstitut.
Särskilt Jansson
yttrande av experten Per-Ola
Ägande och rösträttsregler i bank 4
Bilaga s. 360Jag instämmer i vad sakkunnige Curt G. Olsson anfört om kommitténs förslag att begränsa rätten att äga aktier i bank.
Värdepappersmarknaden 9
Allmänna synpunkter
Bilaga s. 360När jag i det följande talar om värdepapper innefattar jag i detta också sådana registrerade rättigheter för vilka papper inte utfärdats, men vilka är avsedda för allmän omsättning. Såsom kommittén utförligt beskrivit har den svenska värdepappersmarknaden genomgått en intensiv utveckling under 1980-talet. Vi har fått en aktiemarknad som bättre än tidigare kunnat hjälpa det svenska näringslivet att få erforderligt kapital. Utvecklingen på penningmarknaden har bidragit till att stora kreditbehov har kunnat tillgodoses effektivt och med god anpassning till kredittagarnas behov. Vid sidan dessa båda marknader av har fått marknader för k. derivativa instrument, främst optioner och s. terminer, vilka bl. a. att möjliggöra omfördelning och kontroll genom av risker bidrar till att upprätthålla en fungerande värdepappersmarknad. Den utveckling sett under 1980-talet har kunnat äga inom rum ramen för gällande lagstiftning och genom medverkan av såväl banker fondsom kommissionsbolag. Vi har därigenom fått värdepappersmarknad präglad en av mångfald; olika typer av aktörer små och stora, anknutna till andra företagsgrupper och fristående etc. har kunnat konkurrera på marknaden. - För att värdepappersmarknaden skall så effektivt möjligt medverka till som den svenska samhällsekonomins utveckling är det stor vikt förutav att sättningarna för denna mångfald på marknaden inte inskränks. Mot denna bakgrund vill jag närmare ta upp dels fondkommissionsbolags inlåning, dels fondkommissionärs rätt att rebelåna värdepapper, dels kapitaltäckning i visst avseende. Slutligen tar jag upp en fråga upplysningsom plikt i visst fall.
Inlåning på konto 9. 6.3
Kommittén har slagit fast att inlåningsverksamhet skall få förekomma endast i bank. Jag instämmer i detta ställningstagande.
Bilaga s. 361Reservationer och särskilda yttranden 361
värdepappersrörelsen det emellertid nödvändigt att kombinera han- I är själva värdepapperen med hantering av likvida medel. Det teringen av en likvider för försålda värdepapper, förskott för planerade värdekan gälla räntor och utdelningar eller likvider i samband med pappersköp, mottagna Sådana likvida medel måste kunna tas om hand emissioner, utbyten m.m. fondkommissionärerna. En bank är fondkommissionär kan göra av som medlen placeras på ett inlåningskonto. Om ett fondkomdetta genom att missionsbolag på motsvarande sätt hanterar kunders likvider, dvs. utan att dem till bank, förutsätts dock enligt kommitténs förslag att föra över en skall ha medlen försäkrade eller att de skall vara garanterade av bolaget åstadkommer kommittén den konkurrensskillnaden att bank. Härigenom fondkommissionsbolags rörelse till skillnad från banks belastas med kostnaförsäkring eller bankgaranti. Man bör samtidigt ha med i derna för sådan kommittén med avseende på kapitaltäckning vill bedömningen att ex. banker och fondkommissionsbolag på så sätt att likartade risker jämställa med kapital i motsvarande grad oavsett rörelseform. skall vara täckta eget förutsättningar för rörelserna har så långt möjligt lik- Också andra legala Härigenom föreligger ett skydd för den som står i affärsförbindelse ställts. fondkommissionsbolag motsvarande det gäller för den som står med ett som i förbindelse med en bank. främja nyttig konkurrens och för att åstadkomma konkurrens- För att en neutralitet mellan banker och fondkommissionsbolag anser jag att nuvaranbehållas. Enligt den kan fondkommissionsbolag med kunds de ordning bör hand sådana likvida medel nämnts utan krav på medgivande ta om som nu eller försäkring. Nuvarande ordning har inte medfört några bankgaranti olägenheter för kunderna utan gagnat dem.
Rebelåning pantsatta värdepapper 9.6.4
Bilaga s. 361av
beskrivits i kap. 9 utnyttjar allt färre fondkommissionärer möjlig- Såsom rebelåna kunders värdepapper. De kommissionärer som begagnat heten att denna möjlighet är företrädesvis fondkommissionsbolag, vilka är sig av från kapitalstarka ägare. För att finansiera sin verksamhet befristående kapital på marknaden och behöver därvid ställa säkerheter. höver de skaffa hindra dem från rebelåna kunders värdepapper begränsas Genom att att dessa företags rörelser ett allvarligt sätt. mångfalden aktörer bör enligt min mening rebelåning För att värna om av alltjämt tillåtas. Nuvarande begränsningar bör av kunders värdepapper till rebelåning endast skall omfatta värdedock gälla. Det innebär att rätten kund och villkoren för rebelåningen får inte vara papper som pantsatts av på vilka kunden pantsatt värdepapperen. Kunden måste strängare än de på klart och entydigt sätt medge att rebelåning får ske. Det kan också ett den gällande ordningen såvitt känt inte medfört några nackframhållas att delar för kundkretsen.
Bilaga s. 362362 Reservationer och särskilda yttranden
Kapitaltäckning i fondkommissionsbolag och banker
9.6.10
Bilaga s. 362Jag instämmer i vad sakkunnige Curt G. Olsson anfört i detta avseende.
Upplysningsplikt 9.6.3
l
För att komma till rätta med den risk för intressekonflikt som kan råda i det fall fondkommissionär gör kommissionsaffär med motpart som står kommissionären nära, föreslår kommittén kommissionären att i sådant fall på avräkningsnotan skall att självinträde skett. Härigenom ange skapas emellertid en osäkerhet vilka civilrättsliga regler om som skall tillämpas. Transaktionen med den närstående är rättsligt kommissionsaffär, sett en men skall alltså uppges vara ett självinträde, för vilket andra regler skulle gälla än för en kommissionsaffär. På grund den rättsliga osäkerhet av som sålunda skapas med kommitténs förslag anser jag att denna nyordning inte bör införas. Något behov att nu göra ändring i gällande ordning finns inte, eftersom den eventuella risken för intressekonflikter minskar med de effektivare handelssystem fortlöpande utvecklas. som
Särskilt
yttrande av experten Magnus Neuberg
I specialmotiveringen till 9 kap. BRL föreslår kommittén ett borttagande av den nuvarande bestämmelsen innebär enligt som att ansvar 20 kap. 3 § BrB inte skall följa för den som bryter mot banksekretessen. Iakttagande av banksekretess är självklarhet för bankanställda. Överen trädelse av sekretessbestämmelsen är mycket ovanlig och några missbruk har inte påvisats. Att därför utan någon utredning eller anvisning i direktiv föreslå ändring av gällande ordning finner jag omotiverat. Jag avstyrker därför den föreslagna förändringen.
Särskilt
yttrande av experten Björn Wolrath
Försäkringsbolagens finansförvaltning
Den ur försäkringsbolagens synvinkel slående bristen mest i kreditmarknadskommitténs resonemang är dess provinsiella karaktär, dess avsaknad av förståelse för den snabba internationalisering pågår på det finansielsom området liksom för att de svenska försäkringsbolagen de skall - om kunna bevaka sina försäkringstagares långsiktiga intressen i den framtida konkurrensen med större och starkare utländska försäkringsgivare måste ges samma möjligheter att maximera avkastning och värdetillväxt hos försäkringstagarnas medel som de utländska konkurrentbolagen har. Detta provinsiella resonemang förs till yttermera visso samtidigt som lagstiftaren genom den k. behovsprincipens avskaffande s. och slopandet av förbudet mot mäklare öppnat landet för konkurrens från utländska för-
Bilaga s. 3631988:29 Reservationer och särskilda yttranden 363 SOU
säkringsbolag, enligt sina respektive hemmalagstiftningar
dvs. bolag som inte är insnörda i de placeringsrestriktioner som redan gäller för de svenska försäkringsbolagen och som hotar att bli ännu snävare om kommitténs förslag genomförs.
Samtidigt som alltså de svenska bolagen på sin hemmamarknad riskerar att få en allt hårdare konkurrens från utländska företag inte minst från
financial service-koncerner löper de risken att både företag och livför-
säkringstagare finner det ekonomiskt allt fördelaktigare att vända sig till utländska försäkringsbolag med större frihet att förvalta anförtrodda medel på ett ur kundernas synvinkel maximalt sätt.
Lagstiftare och myndigheter vill tvinga försäkringsbolagen att möta framtiden med minst ena armen bakbunden i stället för att underlätta för dem att i alltmer internationaliserad värld på serviceområdet göra landet så bra
en tjänster som möjligt också under nästa sekel.
Kommittén föreslår en provisorisk ändring av reglerna för bolagens möjligheter att inneha placeringsaktier och framhåller att man -just med tanke på lösningens provisoriska karaktär inte vill föreslå någon radikal skärp-
ning. Därpå framläggs tre förslag av vilka två innebär en kraftig skärpning av försäkringsverksamhetskommitténs i sig nog så kraftiga ingrepp.
Jag har i annat sammangang vänt mig mot de av FVK föreslagna procentsatserna 8 20 % som gränser för ett försäkringsbolags innehav av
resp. aktier i ett annat bolag och är därmed naturligt nog ån mer kritisk mot kreditmarknadskommitténs lägre gränser på 5 resp. 10 %.
Om möjligt ännu mera kritisk är jag mot kreditmarknadskommitténs förslag om en absolut gräns för ett försäkringsbolags placering i aktier, som mätt i bokförda värden inte skulle få överstiga 20 °o av bolagets samlade tillgångar. Framför allt därför att en blint verkande regel av detta slag i ett så komplicerat sammanhang som det här gäller är ett alldeles för trubbigt instrument, som dels kan få olika, icke avsedda effekter, dels direkt inbjuder till allehanda redovisningstekniska manipulationer och försök till kringgång.
Om man till skillnad från i de flesta länder nödvändigtvis ska begränsa
- den relativa storleken av ett försäkringsbolags aktieinnehav är enligt min mening den FVK föreslagna signalkvoten klart att föredraga, eftersom
av den inte verkar blint och inbjuder till manipulationer utan av en klok tillsynsmyndighet kan tillämpas med sunt förnuft.
Kreditmarknadskommittén baserar mycket av sitt resonemang om restriktioner för försäkringsbolagen på den av kommittén hyllade, grundläggande principen om att kreditgivning till och ägande av aktier i ett och
företag inte får förenas hos en och samma juridiska person. Det är samma denna princip som ligger bakom lagstiftningens förbud för banker att äga aktier.
I sin överordnade stävan att, trots deras olikartade uppgifter och inneboende olikheter, behandla alla slags finansinstitut lika söker kommittén efter vägar att tillämpa principen i fråga också på försäkringsbolagen.
Man glömmer dock härvid följande:
Bilaga s. 364364 Reservationer och särskilda yttranden
Bankerna har som huvuduppgift att med hjälp från allmänhet och av företag uppsamlade sparmedel fungera just som kreditgivare. För försäkringsbolagen däremot är kreditgivningen inte någon huvuduppgift utan bara en bland flera metoder att lönsamt placera försäkringstagarnas medel. Att försäkringsbolagen i sin viktiga uppgift att väl förvalta försäkringstagarnas medel måste spela över hela registret, dvs. ha rätt att välja mellan samtliga tillgängliga placeringsalternativ däribland också aktier ligger i öppen dag och bestrids mig veterligen inte i något land. En konsekvens av punkterna 1 och 2 blir att det ibland inte kan undvikas att ett försäkringsbolag också blir kreditgivare till ett företag i vilket det äger aktier. Härtill kommer dels att försäkringsbolagen till skillnad från bankerna i huvudsak lämnar bottenlån, dels att ingen av kommittéerna givit något exempel på att ett försäkringsbolag till nackdel för låntagaren skulle ha utnyttjat sitt aktieinnehav till att försämra lånevillkoren. Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till det resonemang i samma fråga som FVK för i sitt slutbetänkande SOU 1987:58 267-269 och s. som utmynnar i att sagda kommitté på grunder nära överensstäm- - som mer med dem som jag anfört härovan inte det påkallat att - anser vara för närvarande föreslå någon begränsningsregel för ett försäkringsbolags totala kapitalengagemang i ett och samma företag. Jag kan mot denna bakgrund inte finna annat än att kreditmarknadskommittén här går för långt i sin symmetristrävan och underkänner därmed denna som ett av argumenten för att begränsa försäkringsbolagens rätt att placera i aktier.
Ägarbegränsningi bankaktiebolag
Utvecklingen för en bank liksom för andra företag kan bli mindre lyckosam eller rent av olycklig genom att den verkställande ledningen missköter banken dålig administration, släpphänt kreditprövning etc. också men genom att sagda ledning har en för bankens framtida utveckling olycklig inställning till de problem som banken möter. Här kommer bankstyrelsens ansvar in. Det är dess uppgift att ingripanden olika slag i görgenom av ligaste mån se till att händelser det skisserade slaget inte inträffar. av Visserligen är bankinspektionens kontrollmöjligheter redan att de genom finns av värde i förevarande sammanhang de kan inte ersätta styrelsens men ansvar. Styrelsen bör ha möjlighet att ingripa redan då eventuella missförhållanden är under utveckling medan bankinspektionen kommer in då de redan inträffat. Bl. a. annat det nu anförda gör det önskvärt att bank har kraftfull en en och vid behov handlingskraftig styrelse. Det sagda motiverar också att bankstyrelser bör innefatta inte endast representanter med olika sakkunskap och intressen utan även representan-
Bilaga s. 365Reservationer och särskilda yttranden 365
starkt ägarintresse i banken. Att ett dominerande ägarintresse är ter för ett i styrelsen förstärker inte minst i det långa loppet möjligrepresenterat heterna till lyckosam utveckling för banken. en föreliggande förslagen till begränsning äganderätt resp. rösträtt i Då de av 10 5 % i storbank och 20 10 °o i provinsbank kan banken resp. resp. komma förhindra att dominerande aktieägare uppstår i banken motatt sätter jag mig kommitténs förslag i denna del. dominerande aktieägare i bank skulle söka gynna egna Risken att en intressen på bankens bekostnad får anses mycket liten. Dels skulle en tendens i den riktningen med mycket stor sannolikhet redan möta motstånd på olika nivåer inom banken, dels måste det stå klart för vederbörande att bankinspektionen kommer att ingripa.
Finansiella koncerner
Aktiviteten hos de västliga ländernas försäkringsbolag på det finansiella området har varierat med lagstiftning och praxis i respektive land. Under år har emellertid kunnat iakttaga tämligen enhetlig tendens senare man en hos försäkringsgivarna i riktning mot breddning av det finansiella verken samhetsområdet. Bl.a. söker i Ökande utsträckning erbjuda kundman nu finansiella tjänster tidigare icke förekom eller var mindre kretsen även som försäkringsområdet. Det sagda gäller inom flertalet länder, så frekventa inom Västtyskland finansmarknad karaktäriseras av traditionsex. vars bundenhet. försäkringsbolagen strävar efter att utvidga området för den finansiel- Att verksamheten sammanhänger förutom med att man funnit det gynna utvecklingen själva försäkringsrörelsen naturligtvis också med att man av hos kundkretsen noterat efterfrågan på finansiella tjänster av mera varierat Bolagen har mött i varje fall delvis marknad vars tillkomst i slag. en - - ny torde sammanhänga med den samhällsekonomiska utvecklingen sin tur det finansiella området i västvärlden. skisserade bilden utvecklingen gäller även för vårt land. Att i Den av lagstiftningen eller i praxis starkt begränsa området för försäkringsbolagens placeringsverksamhet och övriga finansiella tjänster skulle därför dels vara skada för utvecklingen på det interna finansiella området, bl. a. för till dels försämra de svenska försäkringsbolagens konkurrenssikonkurrensen, tuation gentemot utländska bolag såväl på hemmamarknaden som utomlands. vill därför förorda för försäkringsverksamheten liberal inställning i Jag en såväl lagstiftning praxis till frågan vad som det finansiella området som förenligt med försäkringsrörelse. Så bör försäkringsbolag få kan anses ex. möjlighet att äga och driva kreditmarknadsbolag.
Bilaga s. 367Statens 1988
offentligautredningar
Kronologisk förteckning
Översynavutlänningslagsstiltningcn.A. KortareväntanA. Arbetsolycka olycka ellerarbetsmiljöbrott A
- Kunskapsöverföringgenomföretagsutveckling. UD. Samerättochsameting.Ju. Provningochkontroll i internationellsamverkan. Frihetfrånansvar.Ju. En ny skyddslag.Fö. Sverigcinformationochkulturutbyte.UD. Rätt adress.Fi. Öppenhetoch minne.U. Civil personali försvaret.Fö. Handelmedoptionerochterminer.Fi. Översynavbostadsrüttslagcn.Bo. Medborgarkommissionensrapportomsvensk vapenexport.SB. 3 SÄPO-Sllkerheuspolisettsinriktningochorganisation. Ju. Reklamskatten.Fi. Rapportavdcnparlamentariskakommissionen medanledningavmordet Olof Palme.Ju. U~Iands-ochbistándsinformation.UD. En förändradansvarsfördelningochstyrning skolområdet.U. b- Ny taxcringslag Reformeradskatteproccss.Del
- Fi 22. Ny taxeringslag Reformeradskatteprocess.Del
- Fi. 23. SIlESTA Ett internationelltinstitut för värdering
avmiljöriktig teknik. UD. 24. Lotteri i radio ochTV. U. 25. Förnyelseochutveckling.C. 26. Frikommunförsöket.C. 27. Lönegarantinochförmánsrättsordningenom
lönegarantinsbetydelsefördet ökadeantalet företagskonkurser.A. 28. Videováld förslagtill åtgärder.U.
- 29. Förnyelseavkrcditmarknadcn.Fi.
Bilaga s. 368Statens 1988
offentliga utredningar
Systematisk förteckning
Industridepartementet
Statsrådsberedningen
Provningoch kontroll i internationellsamverkan.[6] McdborgarkommissionensrapportomSvenskvapen export.[15]
Civildepartementet Justitiedepartementet Förnyelseoch utveckling.[25]
Fnkommunförsöket.[26] Samara Summing.[S] Frihetfrånansvar.[7] SAPO-Säkerhetspolisensinriktning och organisation. [16] Rapportavdenparlamentariskakommissionenmed anledningavmordet Olof Palme.[18]
Utrikesdepartementet
Kunskapsövcrföringgenomiörctagsutvcckling.[4] Sverigeinformationoch kultursamarbete.[9] U-lands-och biståndsinfonnation.[19] SllESTA Ett internationellt institutför värderingav
miljöriktig teknik. [23]
Försvarsdepartementet Ennyskyddslag.[8] Civil personali försvaret.[12]
Finansdepartementet Rätt adress.[10] Handelmedoptioneroch terminer. [13] Reklamskatten.[17] Ny taxeringslag Reformeradskatteprocess.Del [21]
- Ny taxeringslag Reformeradskatteprocess.Del [22]
- Förnyelseavkreditmarknaden.[29]
Utbildningsdepartementet öppenhetochminne.[11] Enförändradansvarsfördelningochstyrning skolområdet.[20] Lotteri i radio ochTV. [24] Videováld förslag till åtgärder.[28]
-
Arbetsmarknadsdepartementet
Översyn utlanningslagstiftningen.[l]
av Kortareväntan.[2] Arbétsolycka olycka eller arbetsmi1jöbrott[3]- Lönegarantinochförmånsrättsordningenom löne-
garantinsbetydelsefördet ökadeantaletföretagskonkurser.[27]
Bostadsdepartementet Översynavbostadsrättslagenm.m.[14]
1988 2
s
STOCKHOLM
Bilaga s. 370ALLMÄNNA FÖRLAGET
BESTÄLLNINGAKZALLMÄNNAFÖRLAGET,KUNDTJÄNST10647STOCKHOLM,
TEL:08-7399630.FAX:08-7399548. INFORMATIONSBOKHANDELN,MALMTORGSGATAN5vn BRUNKEBERGSTORG.STOCKHOLM.