SOU 2000:39

Välfärd och skola

Till statsrådet och chefen för Socialdepartementet

Genom regeringsbeslut den 4 februari 1999 bemyndigades chefen för Socialdepartementet, statsrådet Lars Engqvist, att tillkalla en kommitté bestående av forskare med uppdrag att göra ett välfärdsbokslut över 1990-talet (dir. 1999:7). Kommittén antog sedermera namnet ”Kommittén Välfärdsbokslut”. Ett första delbetänkande Välfärd vid vägskäl, utvecklingen under 1990-talet (SOU 2000:3) överlämnades den 18 januari år 2000.

En väsentlig grund för detta delbetänkande var de cirka 25 kunskapsunderlag som olika forskare och forskargrupper på kort tid skrev för kommittén. De uppdrag som, efter samråd, gavs till forskarna var ofta att sammanfatta det befintliga kunskapsläget inom ett forskningsfält, men i många fall också att ta fram ny kunskap via primära analyser. I kommitténs direktiv angavs identifierandet av kunskapsluckor som ett centralt mål. Detta uppdrag har därför också i tillämpliga fall vidarebefordrats till berörda forskare. Gemensamt för alla uppdrag var också det fokus på 1990-talsutvecklingen som slagits fast redan i kommitténs direktiv.

Föreliggande forskarvolym utgör den tredje i en serie av skrifter där dessa underlag presenteras. Vi hoppas och tror att dessa uppsatser skall bidra till en nyanserad diskussionen kring välfärdens utveckling i Sverige.

Kommitténs ledamöter har inte tagit ställning till innehållet i de enskilda uppsatserna. Det är med andra ord författarnas analyser, tolkningar och slutsatser som presenteras här och varje författare ansvarar själv för innehållet.

Stockholm i september 2000

Joakim Palme

Åke Bergmark Elisabet Näsman

Johan Fritzell Lena Sommestad

Olle Lundberg Marta Szebehely

/Martin Hörnqvist /Anna Öström

1. Skolan under 1990-talet

– sociala förutsättningar och utbildningsstrategier

Donald Broady, Mats B. Andersson, Mikael Börjesson, Jonas Gustafsson, Elisabeth Hultqvist, Mikael Palme

1.1. Inledning

1.1.1. Uppdraget

Det här kapitlet är skrivet på uppdrag av kommittén Välfärdsbokslut. Uppdraget bestod i att utifrån ett utbildningssociologiskt perspektiv redovisa utvecklingstendenser inom skolsektorn under 1990-talet med tonvikt vid följande problemområden:

  • olika sociala gruppers strategier för att utnyttja skolväsendet,
  • sociala och kulturella konsekvenser av skolans decentralisering från stat till kommun,
  • skolans differentiering; jämförelser mellan utbildningsvägar för resurssvaga grupper (med särskilt beaktande av gymnasieskolans individuella program) och för resursstarka grupper (såsom framväxten av nya elitinriktade skolor och utbildningsvägar),
  • den ökande vikten av internationalisering och IT-användning i skolan.

Kapitlet består av tre delar. Inledningen är författad av Donald Broady som också redigerat kapitlet. Avsnitt 1.2 behandlar översiktligt några ändrade betingelser för skolväsendet under 1990-talet: förändringar i skolpolitiken, tillväxten av antalet fristående skolor, tillkomsten av gymnasieskolans individuella program, samt genombrottet för modern informationsteknik i skolan. Delavsnitten är författade av Donald Broady och Jonas Gustafsson, Elisabeth Hultqvist samt av Mats B. Andersson. I kapitlets avsnitt 1.3 analyseras gymnasieskolans sociala struktur och gymnasieelevernas tillgångar och utbildningsstrategier.

För det ändamålet har vi med utgångspunkt i SCB-data på individnivå upprättat totalregister över vad samtliga svenska gymnasieelever i vissa årskurser har i bagaget (betyg från årskurs nio, kön, föräldrars yrke och inkomst, boende etc.) och hur de fördelar sig på olika slag av gymnasieutbildningar. Eftersom dessa registerdata avser tre tidpunkter, läsåren 1988/89, 1994/95 och 1998/99, tillåter de vissa slutsatser om utvecklingen under decenniet. Mikael Börjesson och Mikael Palme har genomfört den omfattande bearbetningen av registren och författat avsnitt 1.3.

1.1.2. Förändringar under 1990-talet

Åren kring 1990 inleddes en rad utbildningspolitiska förändringar som kan sammanfattas med stickorden mål- och resultatstyrning, kommunalisering, decentralisering, privatisering, marknadsanpassning och friare resursanvändning. Den statliga styrningen har minskat och ändrat karaktär. Kort sagt är det numer statens uppgift att ställa upp mål för skolan och att övervaka att dessa uppnås. På kommunal och lokal nivå har man att precisera målen, att finna vägar för deras förverkligande samt att fördela de statliga pengar man fått sig tilldelade i klump. 1990talet har således i många avseenden – pengarnas fördelning på olika ändamål, lärarnas anställningsvillkor och uppgifter, detaljutformningen av kurser, undervisningens fördelning på årskurser, ämnen och timmar m.m. – inneburit att det statliga regelverket ersatts av beslutsmakt på kommunal eller lokal nivå.

Till de viktiga förändringarna under 1990-talet hör ökade möjligheten att skapa profilerad utbildning inom den kommunala skolan och att inrätta fristående skolor. Visserligen är de sistnämnda, dvs. skolor med annan huvudman än stat, landsting eller kommun, ännu inte så många och främst ett storstadsfenomen. I början av hösten 1999 gick bara tre procent av landets elever i fristående skolor. Sådana fanns i 124 kommuner, tätast i storstäderna. Skolverket hade lämnat 434 tillstånd till fristående grundskolor och 87 tillstånd till fristående gymnasieskolor. Men även om de fristående skolorna har marginell omfattning har de betytt åtskilligt för debatten om skolan. I storstadsregionerna har de fungerat som reella alternativ för i synnerhet bättre bemedlade familjer och vissa invandrargrupper.

1991 års gymnasiereform skapade en organisatoriskt sammanhållen gymnasieskola med 16 program som alla är treåriga och som alla ger allmän behörighet för högskolestudier. Dessutom tillkom det individuella programmet som var avsett att slussa in svaga elever i något av de ordinära gymnasieprogrammen. Under loppet av 1990-talet har gymna-

sieskolan blivit en skola för alla, såtillvida att 98 procent av grundskoleeleverna numer går vidare till gymnasiet (att jämföras med mindre än 90 procent i slutet av 1980-talet). Samtidigt har den sociala differentieringen inom gymnasieskolan ökat. De elever som lyckats sämst i grundskolan samlas i det individuella programmet, där olika elevgrupper har synnerligen skiftande chanser att ta sig vidare till en ordinär gymnasieutbildning. De yrkesinriktade gymnasieprogrammen ger i praktiken sällan tillträde till högskolestudier eftersom högskolorna och universiteten ställer högre antagningskrav. Att de två studieförberedande programmen, det naturvetenskapliga och det samhällsvetenskapliga, mot slutet av 1990-talet expanderat kraftigt i omfattning har åtföljts av en ökad differentiering inom dessa program. Det naturvetenskapliga programmets naturvetenskapliga gren har befäst och förstärkt sin ställning som den främsta elitutbildningen till vilken elever med de högsta grundskolebetygen och ur de högsta samhällsklasserna rekryteras, medan dess tekniska gren tappat mark. Det samhällsvetenskapliga programmet har blivit synnerligen heterogent och inrymmer nu åtskilliga elever från grupper som tidigare brukade välja tvååriga yrkesförberedande linjer. I många avseenden har konkurrensen hårdnat om de utbildningsplatser som erbjuder de bästa utsikterna till fortsatta lyckosamma studier på högskolan och framgång i arbetslivet. Att fler olikartade utbildningsalternativ erbjuds inom gymnasieskolan kan utnyttjas av de högsta samhällsklasserna. Dels blir systemet allt mer svåröverblickbart, vilket gynnar dem som har bäst förutsättningar att orientera sig, dels kan skilda grupper bland de resursstarka föräldrarna – de med ekonomiska tillgångar, de med tungt utbildningskapital, de med olikartade kulturella tillgångar etc. – finna särskilda utbildningsvägar som passar just deras barn. Samtidigt existerar i det svenska systemet påtagliga meritokratiska inslag som förstärks av den ökande utbildningskonkurrensen. Kort sagt ges plugghästarna chans att springa förbi rikemansbarnen, vilket öppnar möjligheter till det som brukar kallas ”minskad social snedrekrytering” eller ”demokratisering”, med andra ord möjligheter till förnyelse av eliterna eller till framväxten av nya eliter som utmanar de etablerade.

En annan betydelsefull förändring under 1990-talet har varit att den moderna informationstekniken vunnit insteg i skolväsendet. Samtidigt som tillflödet av medel för andra ändamål i skolorna stagnerat eller minskat, har stora summor – uppskattningsvis sammanlagt en miljard kronor om året sedan 1990-talets mitt, lägre belopp dessförinnan – satsats på att förse skolor med datorer och annan utrustning samt ITkompetens. Den fördelningen har varit ojämn och effekterna på arbetssättet i skolorna är mycket varierande. På så vis har en omfattande ut-

bildningsreform genomförts som inte regisserats på sedvanligt politiskt sätt.

Huvudresultat i de undersökningar som redovisas nedan är att skillnaderna mellan skolor och mellan utbildningsinriktningar ökat i en rad avseenden under 1990-talet.

1.1.3. Konsekvenser för de tillbakasatta

De ökade skillnaderna inom den svenska skolan är ett trendbrott. Det goda hemmet känner ingen skillnad mellan privilegierade och tillbakasatta, sa Per Albin Hansson. Enligt ett dylikt recept hanterades klassfrågan länge inom efterkrigstidens svenska skolpolitik. Ståndpunkten att den offentliga skolan skall vara till för alla vilar på föreställningen att det är nyttigt att samhällsklasserna möts. Ett annat argument har varit att de underprivilegierade tjänar på en skola där även överklassen tvingas placera sina barn. En sådan skola kommer aldrig att tillåtas bli alltför usel.

Under 1990-talet har i formell mening den sammanhållna skolans idé ett stycke på väg realiserats inom gymnasieskolan, där efter 1991 års reform all utbildning – med undantag för det individuella programmet – blev treårig och ger allmän behörighet för högskolestudier. En avsikt var att minska klyftan mellan teoretisk och praktisk gymnasieutbildning. Vidare var avsikten att minska den s.k. sociala snedrekryteringen, vilket inte lyckats om vi beaktar utvecklingen under hela 1990talet (i mitten av decenniet förekom dock en övergående tendens till minskad ”social snedrekrytering”, se nedan). I synnerhet det naturvetenskapliga programmets naturvetenskapliga gren har mot slutet av 1990-talet befäst sin ställning som den i särklass viktigaste elitutbildningen inom svensk gymnasieskola där få elever med lägre socialt ursprung lyckas ta sig in. Det är intressant att notera att det naturvetenskapliga programmet tycks vara det program där traditionella gymnasiala undervisningsformer med katederundervisning, faktaplugg och läxförhör är mest dominerande (Skolverket 1998b). Det andra s.k. studieförberedande programmet, det samhällsvetenskapliga, har blivit allt mer heterogent och rekryterar nu åtskilliga elever som inte förbereder sig för fortsatta studier. Eftersom de två studieförberedande programmen, det naturvetenskapliga och det samhällsvetenskapliga, expanderat i omfattning sker i dag åtskilligt av den s.k. sociala snedrekryteringen inom dessa studieförberedande program. Där inrymmes å ena sidan plantskolor för framtidens eliter, exempelvis NVNA-klasser och det samhällsvetenskapliga programmets lokala grenar med internationell inriktning, å andra sidan elever utan särskilt mycket skolkapital eller

andra tillgångar, exempelvis inom det samhällsvetenskapliga programmet elever av den sort som tidigare läste vid tvåårig social linje –vilken för tio år sedan fungerade som en tillflykt särskilt för flickor vilkas familjer var förhållandevis väl rustade med sociala och kulturella tillgångar men som lyckats dåligt med studierna i grundskolan. Till den s.k. sociala snedrekryteringen bidrar även att elever ur lägre samhällsklasser mindre ofta söker till studieförberedande eller prestigefyllda utbildningar i jämförelse med elever som har samma betyg men med bakgrund i högre samhällsklasser.

Att de två studieförberedande programmen rekryterar så många elever innebär att de övriga fjorton programmen tappat mark. I den meningen har ambitionen att minska klyftan mellan studieförberedande och yrkesförberedande gymnasieutbildning misslyckats. Det har också visat sig att de övriga fjorton programmen inte fungerar så studieförberedande som avsett: de ger visserligen alla allmän behörighet för högskolestudier, men i den svenska högskolan existerar med något eller några undantag (fritidspedagoglinjen är det enda exempel vi känner till) inga utbildningar där det räcker med allmän behörighet. Därtill krävs särskild behörighet.

Ett annat kännemärke för de icke studieförberedande programmen är att det är där som klyftan mellan könen är mest framträdande. Somliga domineras av flickor, andra av pojkar, medan de studieförberedande programmen uppvisar jämnare könsfördelning.

Vidare har den traditionella idén om en sammanhållen skola givit vika i och med de nyss nämnda skolpolitiska och organisatoriska förändringarna som öppnat vägen för lokal variation, bl.a. genom profilering av den kommunala skolan, upprättandet av fristående skolor och på gymnasienivån fler möjligheter för eleverna att välja mellan alternativa kurser.

Att arbetsmarknaden för ungdomar nästan försvunnit, att de tillgängliga medlen för undervisning per elev minskat och att konkurrensen hårdnat om platser på åtråvärda utbildningar har skapat problem som inte härrör ur skolan men som blivit synliga i skolans värld. Större delen av 1990-talet präglades av hög arbetslöshet och minskad tillgång på offentliga medel. Enligt Riksdagens revisorer (1998:64) minskade åren 1991–1997 den genomsnittliga kostnaden per elev i grundskolan med drygt nio procent. Framför allt minskade kostnaderna för lärarlöner. Det uppföljningsansvar som kommunerna sedan 1976 hade för 16– 17-åringar är i dag utökat till att gälla alla ungdomar fram till det kalenderår de fyller 20. Eftersom de ungdomar som har svårigheter med skolan inte är välkomna i arbetslivet, återstår i stort sett bara att på ett eller annat sätt bereda dem plats i gymnasieskolan. Särskilt besvärlig är situation för många barn med invandrarbakgrund. Beträffande förhål-

landet mellan könen har lågpresterande pojkar förlorat på utvecklingen under 1990-talet.

Gymnasieskolans individuella program är det tydligaste exemplet på hur problem av det sistnämnda slaget blivit synliga i skolan. Till gymnasieskolans svårigheter hör att utforma undervisningen så att den passar elever som saknar förutsättningar eller motivation för ordinära gymnasiestudier. Det individuella programmet har fått ta emot en stor del av dessa elever. Det tillkom i och med 1991 års gymnasiereform och är i dag till sin omfattning det tredje största programmet, där runt var tionde gymnasieelev går (läsåret 1998/99 mellan sex procent och tretton procent, beroende på hur man räknar, se inledningens avsnitt 1.3.4 nedan). Avsikten var att det individuella programmet skulle utgöra ett slags preparandår som förbereder eleverna för att övergå till något av de sexton ordinära gymnasieprogrammen. Så har det inte fungerat för alla. Bland de elever som från grundskolan gått direkt till det individuella programmet återfinns 60 procent på ett ordinarie gymnasieprogram hösten därpå, men bland dem som inte kommer direkt från grundskolan är andelen lägre, 26 procent, och allra lägst, knappa elva procent, bland de invandrare som aldrig gått i svensk grundskola (avsnitt 1.3, tabell 12). Således är det individuella programmet synnerligen differentierat, och fungerar för vissa invandrargrupper inte alls som inkörsport till gymnasieskolan.

En orsak till att det individuella programmet inte lever upp till intentionerna torde vara en motsättning som finns inbyggd i den nya gymnasieskolan efter 1991 års reform. Å ena sidan skall den vara till för alla ungdomar. Å andra sidan skall samtliga sexton program ge allmän behörighet för högskolestudier, vilket innebär ökad tonvikt vid teoretiska inslag. Yrkesutbildning av traditionellt snitt existerar inte längre inom svensk offentlig sekundärskola, vilket möjligen kan vara motiverat eftersom de teoretiska studier – särskilt i kärnämnena svenska, matematik och engelska – som bereder svaga elever så stora svårigheter, anses behövliga med tanke på anställningskraven inom allt fler sektorer av arbetslivet. Men resultatet blir utslagning. När de skolmässiga kraven höjs, exempelvis i samband med tillämpningen av nu gällande betygssystem och antagningsregler, får somliga elever det svårt att ta sig över trösklarna. Kampen har hårdnat om de mest eftertraktade gymnasieplatserna – liksom om platserna i högskolan, som visserligen blivit fler under 1990-talet men söktrycket har ökat ännu mer. Förhållandena inom det individuella programmet illustrerar ett dilemma som är synligt i hela utbildningsväsendet: skolan har inte annat än skola att erbjuda de elever som har problem med just det skolmässiga.

1.1.4. Konsekvenser för eliterna

Många eliter har vunnit på att variationen inom skolväsendet ökat eftersom de har fått bättre möjligheter att välja en utbildningsbana som är skräddarsydd för de egna barnen.

Det naturvetenskapliga programmets naturvetenskapliga gren har blivit en än säkrare investering för bemedlade grupper. Hit sökte sig år 1998 41 procent av alla läkarbarn, 37 procent av alla universitetslärarbarn och 32 procent av alla civilingenjörsbarn, att jämföras med sju procent av barnen till okvalificerade arbetare i produktionen (avsnitt 1.3, tabell 22). Ett annat attraktivt alternativ för eliterna är fristående skolor och vissa profilerade utbildningar vid kommunala gymnasieskolor. I Stockholmsregionen rekryterar de flesta fristående gymnasieskolor en hög andel elever ur alla slags eliter. Ett undantag är waldorfskolorna som i synnerhet apellerar till de eliter som är särskilt välförsedda med kulturellt (till skillnad från ekonomiskt) kapital. I takt med tillkomsten av fristående skolor på alla stadier kan fler separata utbildningsvägar skapas genom hela den obligatoriska skolan. Uppskattningvis en fjärdedel av eleverna i fristående grundskolor fortsätter i fristående gymnasieskolor. Eliter med förhållandevis större mått av skolkapital visar en tendens att föredra profilerade utbildningsalternativ inom den kommunala skolan. Eliter bosatta i en omgivning dominerad av lägre sociala skikt, låt säga i Stockholms södra förorter, kan ändå utnyttja en närbelägen gymnasieskola genom att placera sina barn på någon socialt och undervisningsmässigt selektiv lokal gren. Se vidare 1.3.6 nedan.

Dessa nya tendenser ruckar inte på det generella mönster som kan påvisas från slutet av 1980-talet till slutet av 1990-talet, nämligen att en av de viktigaste polariteterna inom gymnasieskolan är den mellan ekonomiska eliter och eliter med förhållandevis större mått av kulturellt kapital. I Stockholmsregionen är de förra (barn till företagsledare, högre tjänstemän i privat sektor m.fl.) överrepresenterade i skolor i de norra och östra förorterna, de senare (barn till universitetslärare, läkare m.fl.) i de mest ansedda innerstadsgymnasierna. Denna motsättning mellan ekonomiskt och kulturellt bemedlade eliter är till stor del men inte enbart betingad av bostadssegregationen och återfinnes i många sammanhang, exempelvis i val av gymnasieprogram och- grenar. Den karaktäriserar även det svenska högskolefältet (Broady och Palme 1992).

Utbildningsväsendets differentiering gör att det i Sverige, liksom sedan länge i många andra länder, blir allt viktigare för (de nuvarande liksom de framväxande) eliterna att vara kräsna i valet av skola. För framtida framgångar i arbetslivet och det sociala livet kan det vara vik-

tigare att ha läst vid ansedda skolor, Viktor Rydbergs gymnasium i Djursholm eller KTH, än vilken examen man avlagt. I viss mån innebär utvecklingen att elitskolorna får ökade möjligheter att förse eliternas barn med sådant som familjerna förut ombesörjt i egen regi, såsom umgänge med jämbördiga kamrater, utlandskontakter, odlande av specialintressen och förberedelser för lyckosamma banor inom den högre utbildningen och i den sociala världen.

Samtidigt innebär variationen i skolväsendet även risker för de etablerade eliterna som kan råka ut för konkurrens från uppåtstigande sociala grupper. Höga betyg kan erövras av uppkomlingar. Vi kan förutse att vissa elitskolor kommer att arrangera intagningen så att inte enbart betygspoäng får styra rekryteringen. Att skolan tar över en del av familjernas traditionella inskolning i det sociala livet är förstås inte bara en avlastning för elitfamiljerna utan även ett hot mot deras monopolställning. Vissa inslag i striderna om skolans ”internationalisering” kan tolkas ur detta perspektiv. Kort sagt kan uppkomlingar försöka göra gällande att i det nya Europa smäller det högre att ha läst vid Collège d’Europe i Brügge än vid Handelshögskolan.

Mönster som de här skisserade är självfallet mest synlig i storstadsregioner med månghövdade och sinsemellan åtskilda eliter och med ett rikt utbud av utbildningsalternativ. Men mer eller mindre synliga torde dessa slags mönster sätta sin prägel på hela den svenska gymnasieskolan. Att höga betyg på NVNA-grenen allt tydligare definierar det yppersta skolkapitalet, att skilda eliter får ökande möjligheter att styra in sina barn på för dem särskilt anpassade banor genom utbildningsväsendet – allt sådant har betydelse för definitionen av skolmässig succé och påverkar även elever som läser på lägre rankade gymnasieprogram och på orter utan friskolor och prestigefyllda profilutbildningar. En kartläggning av gymnasieskolan som ett fält, med kraftlinjer, hierarkier och polariteter, ger en bild av dominansförhållanden som mer eller mindre direkt tvingar sig på alla som är verksamma i skolan. Ofta har rekryteringsstudier ett annat syfte, nämligen att konstatera statistiska sannolikheter för individer med olika egenskaper att beträda vissa vägar inom utbildningsväsendet. En vanlig fråga är i vilken grad högre utbildning är tillgänglig för folkflertalet. Vår primära avsikt med de studier som redovisas nedan är i stället att utforska skolan som ett kraftfält som familjer och elever har att förhålla sig till, där de attraheras av vissa poler och repelleras av andra, där vissa rörelseriktningar framstår som naturliga eller eftersträvansvärda och andra som mindervärdiga eller ouppnåeliga eller kanske förblir osynliga – allt beroende på vad eleverna och deras familjer har i bagaget. Decentraliseringen har givit skolorna nya vapen i kampen om en gynnsam position inom detta fält och om de åtråvärda eleverna.

1.1.5. Behov av ytterligare forskning

Som torde ha framgått, blir den traditionella frågan om ”social snedrekrytering” allt mindre meningsfull i takt med att skolsystemet blir allt mer heterogent. Ungefärligen lika stora andelar av barnen ur olika samhällsklasser söker sig till studieförberedande gymnasieutbildning 1998 som tio år tidigare. Elever ur de högre samhällsklasserna har nu som då minst dubbelt så stor chans att hamna på en studieförberedande gymnasieutbildning. Härvidlag har föga ändrats.1

De avgörande förändringarna förefaller inte ske i ”lodrät” led i form av social mobilitet. I stället sker avgörande strider i ”vågrät” led, mellan sociala grupper (och utbildningsinstitutioner) som kan besitta samma mått av tillgångar men av olika slag. Skolans selektionsmekanismer blir begripliga först när man gör åtskillnad mellan olika slag av eliter och inte buntar ihop dem i en och samma kategori (socialgrupp 1, högre tjänstemän). I konkurrensen eliterna emellan har de olika medel till sitt förfogande och gör skilda bruk av skolväsendet.

Undersökningar av strider och förändringar i ”vågrät” led förutsätter tillgång till ändamålsenliga data. De i avsnitt 1.3 nedan presenterade statistiska analyserna utnyttjar uppgifter om elevernas föräldrar hämtade ur folk- och bostadsräkningarna, varav den senaste är från 1990. Därmed har vi varit i stånd att skilja mellan upp till 111 (i de empiriska analyserna aggregerade till 34) sociala grupper: läkarbarn, civilingen-

1 Visserligen syntes i mitten av 1990-talet tendenser till minskad ”social snedrekrytering” såtillvida att en minskad andel barn ur högre samhällsklasser och en ökad andel ur lägre samhällsklasser började på studieförberedande gymnasieprogram, men av våra data att döma var detta en tillfällig avvikelse. Att snedrekryteringen minskade fram till mitten av 1990-talet framgår även av ett annat bidrag i denna skrift, Jan-Eric Gustafssons och hans medarbetares studie av utvecklingen under decenniets första hälft (Gustafsson, Andersson och Hansen 2000). Det är värdefullt att detta resultat kunnat konfirmeras med hjälp av skilda metoder och skilda datamaterial (Gustafsson et al utnyttjar longitudinella data och har år för år kunnat följa antagningen till gymnasiet fram till 1995 och avgången från gymnasiet fram till 1996/97, medan vi skapat register över svenska gymnasieelever vid tre tidpunkter, läsåren 1988/89, 1994/95 och 1998/99). Förklaringarna till den minskade snedrekryteringen torde vara flera. Viktigast är förmodligen demografiska förhållanden och gymnasieutbildningens expansion. Vidare kan man tänka sig att somliga familjer ur överklassen och medelklassen under en kort period efter genomförandet trodde på ambitionen med 1991 års gymnasiereform, dvs. räknade med att samtliga gymnasieprogram faktiskt skulle ge behörighet för högskolestudier, varför de tillät sig att placera sina barn på yrkesförberedande program. I så fall har sedan dess en realitetsanpassning skett. Våra resultat för läsåret 1998/1999 tyder på att den ”sociala snedrekryteringen” återigen är lika uttalad som tio år tidigare.

jörsbarn, grundskollärarbarn etc. Men för föräldrarna till nya generationer skolelever kommer uppgifter att saknas eller vara alltför föråldrade i Folk och bostadsräkningen 1990 (FoB-90). Ingen ny FoB av samma slag planeras för närvarande. I stället kommer eventuellt en s.k. register-FoB (dvs. befolkningsregister uppbyggda av data från andra befintliga register) att skapas. Risken är att denna kommer att sakna det slags jämförelsevis precis information om yrkespositioner (NYKkoderna) som ingick i FoB-90. Därmed kan man befara att utbildningsnivå blir nära nog det enda tillgängliga måttet på sociala skillnader. Det skulle i så fall bli svårt att kartlägga ”vågräta” avstånd, såsom den nämnda relationen mellan ekonomiska och kulturella eliter. Vidare skulle det bli svårare att fastställa vad utbildning betyder för uppnående av sociala positioner. Om utbildningsnivå opereras in redan i definitionen av sociala positioner blir det besvärligt att reda ut vad utbildningen betytt för de grupper som besätter dessa positioner. Det är synnerligen angeläget att forskningen i framtiden garanteras tillgång till ändamålsenliga offentliga registerdata. Här finns anledning till oro. Gymnasiereformen 1991 sjösattes ungefär samtidigt med att möjligheterna försämrades att i framtiden fastställa vad det blev av ambitionen att åstadkomma en jämnare social rekrytering. Problemet är inte bara att folkoch bostadsräkningarna eventuellt kan bli magrare i framtiden. SCB:s roll har omdefinierats så att verksamheten blivit allt mer beroende av olika intressenter och tillfälliga uppdrag, till förmån för den löpande insamlingen av data av allmänt intresse.

Vidare behövs, vid sidan av forskning om rekrytering och studerandeströmmar, mer kunskap om skolornas strategier. De ökade skillnaderna mellan gymnasieskolor och mellan utbildningsinriktningar betingas bl.a. av att eleverna ges avsevärd frihet att komponera sin egen utbildning. Program eller grenar som utåt kan framstå som enhetliga kan i själva verket vara synnerligen heterogena i fråga om rekrytering och undervisningens utformning. Denna differentiering är inte bara en följd av det friare regelverket och de sociala gruppernas preferenser. Den är även ett resultat av att skolor, med kommunpolitikers goda minne, utvecklar särskiljande strategier för att skapa sig en position i konkurrens med andra skolor. Undersökningar såsom de nedan redovisade (de mest detaljerade i avsnitt 1.3.6) av gymnasieskolans fält inom vilka elever och familjer med olika slags resurser orienterar sig på skilda sätt, bör kompletteras med analyser av utbildningsanordnarnas konkurrensfält. De bör också kompletteras med observationsstudier och med enkäter och intervjuer som ger ytterligare kunskap om familjer och elever som besitter olika slag av tillgångar och som besätter eller är på väg mot olika sociala positioner. Utan det slaget av närgångna studier blir resultaten av storskaliga statistiska undersökningar svårtolkade.

Till de intressanta skillnaderna hör också de regionala. Skolans profilering och åtföljande heterogenisering är mest uttalad i storstadsområdena, där det rika utbildningsutbudet, på senare år förstärkt med lokala profilprogram inom den kommunala skolan och allt fler fristående skolor, utgör en veritabel utbildningsmarknad. Val av skola har blivit en utomordentligt viktig fråga för i synnerhet storstädernas välsituerade familjer, vilket kan leda till ökade skillnader mellan storstads- och universitetsregionerna å ena sidan och riket i övrigt å den andra. En hypotes är att det slags utbildningstillfällen som är särskilt räntabla i fortsatta studier och yrkeskarriärer blir förhållandevis mer sällsynta i perifera regioner. Skolforskningen bör kunna bidra till att fastställa om likvärdigheten är på väg att minska i detta avseende.

I storstadsregionerna har den s.k. närhetsprincipen varit en viktig orsak till att skolväsendets profilering haft begränsade effekter på den sociala differentieringen. Närhetsprincipen gäller för de kommunala skolorna och leder till att rekryteringen till dessa i hög grad speglade den sociala sammansättningen inom skolornas upptagningsområde. Även om det existerat sätt för skolorna, och för familjerna, att kringgå närhetsprincipen – skolorna kan anordna en unik utbildning med riksintag, familjerna kan låta barnen välja en utbildning som enbart finns på någon åtråvärd skola eller låta dottern skriva sig hos en moster i innerstaden – har den ändå fungerat som en effektiv broms för differentieringen inom den kommunala skolan. Därför kan det få påtagliga konsekvenser att man i Stockholm planerar att avskaffa närhetsprincipen och låta alla elever fritt söka till kommunens och kanske även länets samtliga gymnasieskolor (Kommunförbundet i Stockholms län 2000). Möjligen kommer de sociala skillnaderna mellan skolor och mellan utbildningsinriktningar att öka, eftersom resursstarka familjer får fler alternativ att välja på. Men framför allt torde skillnaderna i betygsnivå komma att öka. Med goda betyg från grundskolan kommer elever från socialt mindre väletablerade förorter att kunna konkurrera om platserna på de mest prestigefulla gymnasieskolorna i innerstaden och de norra förorterna. En sådan meritokratisk ordning, där skolframgång och inte geografisk och social hemvist blir utslagsgivande, innebär självfallet ett hot mot de familjer som genom sitt boende tidigare haft förtursrätt till dessa skolor.

Ställda inför detta hot är det tänkbart att resursstarka grupper och skolor efter hand kommer att verka för att inte grundskolebetygen skall bli enda antagningskriteriet. En möjlighet, som förutsätter politiska aktioner, är att åstadkomma ett urvalsförfarande som delvis styrs av inträdesprov, intervjuer eller anlagstester. En annan möjlighet för elitskolorna är att åstadkomma informella hinder, exempelvis genom att låta skolan präglas av en särartad kultur och exklusiva umgängesformer

som avskräcker ett oönskat klientel. En tredje möjlighet är självfallet att vissa skolor och studieinriktningar renodlar den meritokratiska framtoningen och strävar efter att rekrytera de yppersta studiebegåvningarna oavsett socialt ursprung. Men gissningsvis kommer inte ens de sist nämnda ”meritokratiska” skolorna och studieinriktningarna att reservationslöst välkomna plugghästar som trots goda grundskolebetyg saknar de sociala och kulturella tillgångar och talanger som krävs för en fortsatt framgångsrik studie- och yrkeskarriär. Sätten är många att undvika att grundskolebetygen blir det allenarådande urvalskriteriet – en hård studietakt eller en nära samverkan med omsorgsfullt valda högre utbildningsinstitutioner eller företag kan skrämma bort de oönskade och attrahera de åtråvärda eleverna och bidra till att skapa elitutbildningar på gymnasienivå inom områden som matematik, naturvetenskap eller ekonomi. Det är angeläget att skolforskningen får tillfälle att samla in brukbara data om den pågående och förestående utvecklingen i Stockholmsregionen.

Mer kunskap behövs om sambanden mellan utbildningssystemets skilda nivåer. Av tradition har arbetsdelningen mellan forskare (och forskningsfinansiärer) inneburit att somliga studerat grundskolan, andra gymnasiet, åter andra den högre utbildningen eller näringslivets egna utbildningsarrangemang. I dag är det uppenbart att grundskolorna blir allt mer beroende av förändringar inom gymnasieskolan och att den ökade konkurrensen i gymnasieskolan sammanhänger med en hårdnande strid om åtråvärda högskoleplatser och ändrade konkurrensvillkor på arbetsmarknaden och i arbetslivet.

Studier av eliter är inte en så exklusiv forskningsuppgift som det i förstone kan förefalla. Även när vi vill förstå situationen för de sämre bemedlade, kommer vi inte ifrån att det är eliterna – både traditionella eliter och sådana som bland annat tack vare utbildningsväsendet erövrar nya positioner – som dominerar skolsystemet och som i hög grad dikterar spelreglerna som även de tillbakasatta har att följa.

Donald Broady Februari 2000

1.2. Nya betingelser för skolan under 1990talet

1.2.1. Skolpolitik

Åtskilliga fenomen i skolans värld är betingade av omständigheter utanför skolans kontroll och skolpolitikens räckvidd. Under 1990-talet har ungdomsarbetslösheten blivit permanent. Klassklyftorna och den geografiska segregeringen har skärpts. Att beroendet av utlandet i olika avseenden ökat har fått effekter för yrkeslivets krav, för arbetsmarknaden och för utbildningsmarknaden. Statsfinanserna har fram till senare delen av decenniet varit ansträngda, varför åtgärder på skolans område skett inom ramen för oförändrade eller krympande ekonomiska ramar. Även ideologin har förändrats. Kort sagt har traditionella välfärdsstatsideal givit vika för tilltro till marknadslösningar och till individens fria val.

Till dels har skolpolitiken ackompanjerat denna utveckling. Men den har också stretat emot eftersom reformer och administrativa lösningar förbereds och beslutas under andra betingelser än de som gäller då de skall genomföras. Åtskilligt av 1990-talets skolpolitik förbereddes under decennierna dessförinnan.

Den genomgripande omvandling av den statliga styrningen av skolan som inleddes åren kring 1990 brukar karaktäriseras som en övergång från regelstyrning till mål- och resultatstyrning. Andra nyckelord som beskriver skolpolitikens förändringar under 1990-talet är kommunalisering, decentralisering, privatisering, marknadsanpassning och friare resursanvändning.

Utvecklingen hade påbörjats långt tidigare. Kommunreformen 1962 – året för grundskolans införande – syftade till att skapa stora kommuner med tillräckligt ekonomiskt underlag för en högre grad av kommunalt självstyre, inte minst inom skolväsendet. Så var det tänkt. Ekonomiska och demografiska förändringar kom i vägen. Flyttlassen gick i riktning mot tätorterna och i synnerhet de större städerna. Olika landsdelar hade olikartade förutsättningar och skillnaderna mellan skolorna var påfallande. Tydligast syntes skillnaderna i tillväxten av specialundervisningen. Det blev allt mer ohållbart att fortsättningsvis tillämpa ett enhetligt detaljerat regelsystem för fördelning av statliga resurser till skolorna. Sådan var bakgrunden till utredningen om skolans inre arbete, vars förslag 1974 (SOU 1974:53) innebar ett visst mått av decentralisering: det lokala skolväsendet skulle knytas närmare till närsamhället och erhålla ökat ansvar (bl.a. för den kommunala fritidsverksamheten) och större frihet att använda de tilldelade resurserna. SIA-utredningens

förslag utarbetades under en period av ekonomisk expansion. Enbart delar därav kom att genomföras under de följande magrare åren.

Med 1980 års läroplan för grundskolan gavs något mer utrymme för målstyrning och lokal anpassning. De stora förändringarna inträffade mot slutet av 1980-talet. I propositionen om skolans styrning och utveckling 1989 anbefalldes mål- och resultatstyrning av skolan. Riksdag och regering skulle fastställa mål och riktlinjer medan kommunerna skulle ansvara för organisationen och genomförandet (Prop. 1988/89:4). Nyordningen genomfördes i tre steg. Först tilldelades kommunerna hela arbetsgivaransvaret för tjänster inom skolan (Prop. 1989/90:41). 1990 blev således lärarna kommunanställda. Därefter omformades statsbidraget till ett sektorsbidrag, dvs. en samlad påse pengar vars fördelning avgjordes lokalt. Till sist skapades ett nytt politiskt styrsystem (Prop. 1990/91:18) som innebar att ”riksdag och regering anger mål för skolan, att kommunerna i en kommunal skolplan anger de prioriteringar och den inriktning skolan skall ha kommunalt och att varje skolenhet utformar en lokal skolplan. Detta i sin tur ställer krav på att de av staten uppställda målen ger ett utrymme för en lokal precisering. Målstyrningen handlar om att skapa ett utrymme så att det på varje nivå går att aktivt delta i målformuleringen, med andra ord försöker modellen etablera en form av deltagande målstyrning. Den andra sidan av styrmodellen avser ansvaret för tillsyn, uppföljning och utvärdering. Staten har ett övergripande ansvar för att spelregler och elevers rätt inte åsidosätts genom att utöva tillsyn, staten har ett ansvar för en nationell statistik och uppföljning och för en nationell utvärdering. Kommunerna har ansvar för en tillsyn riktad mot att skollagen efterföljs, men också ansvar för en kommunal uppföljning och utvärdering. Och den lokala skolenheten har ett ansvar för att arbetsplanen utvärderas.” (Lundgren 1999:38. Beskrivningen av utvecklingen från 1962 års kommunreform bygger på Lundgrens framställning.)

1990-talets läroplaner (Lpo 94 och Lpf 94) har i en rad avseenden givit betydligt större utrymme för lokal anpassning av undervisningen. En ökad grad av målstyrning har ersatt tidigare läroplaners detaljerade anvisningar. Bland andra viktiga händelser var ett nytt arbetstidsavtal inom skolans område 1996.

I styrningshänseende kan skolsystemets enhetlighet brytas upp på två sätt. Dels kan skolorna få andra huvudmän än kommunerna. Tillkomsten av fristående skolor har betytt mycket för skolväsendet under 1990-talet (se nedan avsnitt 1.1.2, 1.3.1 et passim). Dels kan inflytandet från lokala intressenter öka. Ett exempel på det senare är nyordningen efter 1 juli 1996 som innebär att lokala styrelser för skolor eller delar av skolor kan inrättas efter beslut i kommunfullmäktige. Här har för första gången föräldrar i sin egenskap av föräldrar möjlighet att delta i

skolans styrning. Genomslaget har låtit vänta på sig. Bland Sveriges knappt 5 000 skolor på grundskolenivå hade i maj 1998 lokala styrelser inrättats för 175 skolor (Jönsson 1999:164).

Decentralisering och målstyrning är stickord som sammanfattar denna utveckling. Statens och kommunernas ansvar för skolan har delats upp på ett tydligare vis. På staten ankommer att fastställa övergripande mål för den svenska skolan och att fatta övergripande skolpolitiska och ekonomiska beslut. På kommunerna och skolorna ankommer att tolka och realisera dessa intentioner på det sätt som bäst motsvarar de lokala förutsättningarna.

Genom dessa reformer ges större utrymme för lokala initiativ och varierade arbetssätt. Den nya läroplanen ger betydligt friare ramar beträffande resursanvändningen än tidigare planer. Det anges inte längre i timplanen vilka ämnen som skall läsas i vilka årskurser, eller i vilken omfattning. Det enda som fastställts är det antal timmar vartill varje elev är berättigad i olika ämnen under sina nio skolår. Vidare rymmer timplanen ett utrymme för såväl skolans som elevens eget val. Detta har skapat bekymmer på sina håll, eftersom det har varit svårt att tillmötesgå elevernas önskemål.

För närvarande planeras även en försöksverksamhet med helt slopade timplaner (Utbildningsdepartementet 1999), vilket skulle innebära ett avskaffande av den nuvarande s.k. garantitiden. I dag är varje elev under sin skoltid garanterad ett bestämt antal timmars undervisning i varje ämne. Staten föreskriver inte hur undervisningen går till och till vilka årskurser den förläggas, men eleven är garanterad att efter avslutad skolgång ha erhållit ett lägsta antal undervisningstimmar i engelska, matematik etc. En nyordning med helt slopade timplaner skulle innebära att staten fastställer mål medan skolorna får avgöra hur mycket tid som behöver avsättas.

En annan aspekt av den friare resursanvändningen är frågan om skolklassers och gruppers storlek. I tidigare förordningar förekom centralt fastställda s.k. delningstal, dvs. resurserna till skolan baserades på givna gruppstorlekar. Så är inte längre fallet. Varje skola kan nu skapa utrymme för andra satsningar genom att göra större klasser och därmed minska lärarkostnaderna. Dessa möjligheter är till viss del fiktiva eftersom de inte låter sig genomföras fullt ut. Klassrummens utformning, materialtillgång, dygnets timmar och lärarnas arbetsvillkor sätter gränser. I synnerhet i gymnasieskolan, som mer och mer präglas av ett kursutbud varur eleverna väljer, tenderar klassen som sammanhållande princip att upplösas.

Varför genomförs då dessa förändringar, som har sina motsvarigheter i många andra länder? Ett vanligt förekommande svar är att de främjar effektiviteten. En centralt reglerad skola har genom sin innebo-

ende tröghet svårt att anpassa sig till samhällsförändringar, inte minst på arbetsmarknaden. Dessutom motsvarar inte de centrala direktiven alltid de lokala behoven. Om de operativa besluten fattas närmare dem det vederbör ökar möjligheten att anpassa skolans arbete till lokala förutsättningar, sägs det. Annorlunda uttryckt skulle alltså möjligheten till måluppfyllelse öka om man gjorde tydligare åtskillnad mellan uppdraget att fastställa generella mål och uppdraget att precisera och realisera dessa.

Det kan resas invändningar mot detta resonemang. Ulf Torper hävdar att utvecklingen mot mål- och resultatstyrning inte främst kan förklaras som en strävan efter ökad effektivitet i styrningen, utan som ett uttryck för en tvingande samhällsutveckling (Torper 1999:135). Denna utveckling kännetecknas bl.a. av att staten söker nya grunder för att legitimera sitt handlande. I stället för att utfärda auktoritativa anvisningar om hur undervisningen skall ordnas, har staten att ange de övergripande målen. Således sker en förskjutning i ansvarsfördelningen mellan olika grupper, dvs. mellan rikspolitiker, lokala politiker, lärare, forskare och administratörer. Denna nedflyttning av de operativa besluten från central till lokal nivå är nödvändig för en bibehållen tro på skolans möjlighet att fungera. Det är, fortfarande enligt Ulf Torper, i detta sammanhang man skall se det ökade intresset för utvärdering. Pedagogisk utvärdering blir ett sätt att skapa en brygga mellan, eller förståelse för, förhållandet mellan mål, arbetsprocess och resultat. Pedagogisk utvärdering kan därmed ses som vetenskaplig verksamhet i utbildningspolitikens tjänst.

Andra motiv för decentralisering och ökad målstyrning är ideologiska och ekonomiska: ståndpunkten att skolan i mindre utsträckning bör styras av staten men desto mer av lärarna, föräldrarna och eleverna, och förhoppningen att man med bättre resursanvändning kan få ut mer för pengarna, kanske rentav spara pengar. Även andra reformer syftande till decentralisering, som t.ex. kommundelsreformer, har förklarats på detta sätt (Johansson och Johansson 1994:42-45).

Som en konsekvens av de friare ramarna har ett antal skolutvecklingsprojekt genomförts runt om i landet. Timplaner har modulerats, arbetssätt och arbetssätt har omprövats och utvecklats, redovisningsformer har reviderats. Exempel på dokumentation finns hos Skolverket, där bl.a. följande erfarenheter har lyfts fram: Lärare kan i större utsträckning samarbeta kring gemensamma projekt. Genom att lösa upp det traditionella schemat kan man skapa nya gruppkonstellationer. Därmed får lärarna större möjligheter att samarbeta och komplettera varandra såväl i planeringen och genomförandet som i uppföljningen. Ytterligare en erfarenhet är att utvecklingen av arbetslag kan innebära att en skola i sig rymmer ett par, tre olika ”kulturer”. Därmed uppstår

skillnader inte bara mellan skolor utan även inom en och samma skola. Dessa nya konstellationer behöver inte innebära att skolämnesgränser konsolideras. Tvärtom tycks ett långsiktigt tematiskt arbete baserat på lärarlag ofta innebära ett uppbrott från ämnesstyrningen. Dessutom kan lokala erfarenheter visa att kombinationer av krävande tematiska arbetsperioder, varvade med lugnare ämnesbundna studier, utgör en god kombination för många elever. (Skolverket 1999c)

En erfarenhet av de förändrade styrformerna är att de tar lång tid att etablera. Exempelvis de kommunala skolplanerna, vilka skulle upprättas som en direkt följd av den i Lpo 94 föreskrivna friare resursanvändningen, har realiserats i synnerligen varierande grad och på skilda sätt i olika kommuner. E-M Vikström (refererad i Jönsson 1999:179) fann 1996 att kommunala skolplaner kunde delas in efter utvärderingsbarhet i kategorierna pliktgrupp (en skolplan för att lagen så kräver), poesigrupp (planer utan verklighetsförankring, rena avskrifter av läroplanen utan hänsyn till ekonomi eller organisation), ansatsgrupp (försöka att följa skollag och förarbetenas intentioner, men utan koppling till budget) och styrmedelsgrupp (där skolplaner kopplade till styrmedel utvecklats och kommit att användas som politiskt styrdokument).

Ytterligare en erfarenhet är att den lokala styrningen på kommunal nivå är instabil eftersom den inte funnit sina institutionella former (Torper 1999:155-156). Det tar tid att utveckla de samarbetsformer som så trögrörliga system som skolor kräver, och det lönar sig sällan att falla för frestelsen att förenkla styrningen i förhoppning om snabbare resultat.

1.2.2. Fristående grundskolor

Ett markant inslag i 1990-talets svenska skola är det ökade intresset för friskolor. Med fristående skola (i dagligt tal friskola) menas en skola som har annan huvudman än kommunen, landstinget eller staten. Enligt skollagen får en friskola drivas av enskilda fysiska och juridiska personer. För att bli godkänd krävs dock enligt skollagens kapitel 9 att den svarar mot de allmänna mål och den värdegrund som gäller för utbildningen inom det allmänna skolväsendet, samt att utbildningen ger kunskaper och färdigheter som till art och nivå i allt väsentligt motsvarar vad som meddelas inom den kommunala skolan.

Här skall de fristående grundskolorna beröras (om fristående gymnasieskolor se nedan, mest detaljerat i avsnitt 1.3.6). Antalet fristående grundskolor har ökat under hela nittiotalet. Totalt fanns på grundskolenivå under läsåret 1998/99 331 friskolor, fördelade på 124 kommuner

(Skolverket 1999f). Bland dessa låg 80, således en fjärdedel, i Stockholms, Göteborgs och Malmö kommuner.

Förekomsten av friskolor synes främst vara ett storstadsfenomen, även om den bilden håller på att förändras. I Stockholms kommun fanns 1998/99 41 skolor och i Göteborg 30 skolor. Även närbelägna kommuner tillhör de friskoletätaste, såsom i Stockholmsregionen Sollentuna (10), Södertälje (9), Uppsala (9), Nacka (6) och Haninge (5).

Enligt skollagen skall varje skola ha minst 20 elever. Drygt 40 procent av de fristående skolorna har färre än 50 elever. I genomsnitt gick det läsåret 1998/99 93 elever på varje friskola. Sammanlagt gick cirka 30 700 elever i friskolor, motsvarande cirka 3 procent av det totala elevantalet i landets grundskolor.

Intresset för att starta fristående skolor är alltjämt stort. 1992 fanns i landet 106 verksamma friskolor på grundskolenivå. År 1995 var antalet 238, vilket som nämnts vuxit till 331 är 1998. Varje år har minst 20 skolor tillkommit. Antalet elever har sedan läsåret 1990/91 ökat från 7 000 till drygt 30 000. Mellan åren 1992/93 och 1998/99 har antalet elever i fristående grundskolor i genomsnitt ökat med över 3 400 elever varje år.

Inriktningar

De fristående skolorna har olika inriktningar. Dessa brukar delas in i sex kategorier, nämligen allmän, speciell pedagogik, konfessionell, speciell ämnesinriktning, språklig/etnisk samt övriga. Med speciell pedagogik menas sådana inriktningar som exempelvis Montessori, Waldorf och Reggio Emilia. I kategorin övriga finner vi bl.a. skoldaghem, skolor för ungdomar med psykosociala problem och utbildningar med internatboende.

De vanligaste inriktningarna är speciell pedagogik (121 skolor, alltså cirka en tredjedel av samtliga 331 skolor), allmän (105) och konfessionell (56). Mindre grupper är språklig/etnisk (18), speciell ämnesprofil (13) samt övriga (18).

De kategorier som ökat mest de senaste åren är inriktningar mot speciell pedagogik, allmän inriktning och skolor med en viss ämnesprofil. Konfessionella skolor ökar relativt blygsamt, medan språkliga och etniska skolor ligger på samma nivå sedan 1995. Även om kategorin speciell pedagogik kan inrymma många olika arbetssätt förefaller det finnas ett betydligt större intresse av att starta skolor som utvecklar vissa arbetssätt än för skolor med språklig/etnisk inriktning eller med särskild ämnesprofilering.

Intressant att notera är vilka som är huvudmän för friskolorna. Under de första åren av nittiotalet var det vanligast att ideella föreningar var huvudmän. Åren 1991–1993 hade 39 procent av de beviljade skolorna en ideell förening som huvudman. 1998/99 var den vanligaste formen av huvudmannaskap aktiebolag, bland de 98 skolor som godkändes. Andelen skolor med ideell förening som huvudman var elva procent.

Det har också blivit vanligare att en och samma huvudman ansöker om att få starta fler skolor. Om detta fortsätter kan det tänkas att i framtiden ett mindre antal huvudmän står bakom ett större antal skolor.

Inte minst på gymnasienivå är denna tendens markant. Flera större företag har etablerat egna gymnasieskolor, såsom ABB i Västerås, KF i Stockholm och Volvo i Göteborg. I dessa ges självfallet möjlighet för huvudmannen att investera omfattande belopp i skolan, varför utrustningen kan kostas på och lärare kan ges högre lön. Inte minst genom sättet att rekrytera lärare kan man mycket medvetet skapa en profil i inriktning, arbetssätt och underliggande värderingar som sätter stor prägel på skolan.

Vilka problem kan etablerandet av fristående skolor föra med sig?

I kommunernas yttrande över påtänkta fristående skolor anförs ibland som skäl för att avstyrka en etablering argumentet att en friskola skulle få negativa följder för kommunens skolväsen. Mycket grovt räknat kan sägas att om en skola tappar sex eller sju elever tappar man även ekonomiskt underlag för en lärartjänst. Beräkningen bygger på att varje elev motsvarar ett anslag på cirka 50 000 kr. I glest befolkade kommuner innebär det att etablerandet av även relativt små skolor krymper de kommunala skolornas anslag på ett märkbart sätt. Detta i kombination med nya, kommunalt utvecklade modeller för att beräkna skolornas lokalkostnader kan innebära att även relativt små förändringar medför påtagliga konsekvenser för de kommunala skolorna. Det är dock svårt att säga något om huruvida reglerna för medeltilldelning eller friskolorna per se är det största problemet.

Ytterligare en aspekt som kan framhållas är att friskolorna förutsätter ett aktivt val av eleverna och deras föräldrar. Detta innebär att skolornas marknadsföring och informationsspridning spelar stor roll, liksom vilket rykte som kommer att omge en viss skola. Sett ur föräldrarnas perspektiv handlar det om att ha tillräckliga kunskaper om vilka skolor som finns, och vad som krävs för att en elev skall bli antagen. Om en kommun rymmer några enstaka fristående skolor utgör detta inget problem, men när antalet börjar stiga minskar överblickbarheten.

I synnerhet på gymnasienivå blir detta uppenbart, då möjligheten att söka sig utanför kommungränsen sammanhänger med vilka skolor med riksintag som hägrar.

Detta förhållande bottnar inte uteslutande i de fristående skolorna i sig, utan i den innehållsliga profileringen av olika skolor. Omfattande informationskampanjer genomförs varje år inför valen till gymnasieskolan, både riktade direkt till eleverna och genom annonseringar och aktiviteter som öppet hus och informationsmöten.

Val av skola och intresse för alternativa arbetssätt eller speciella ämnen förutsätter således att föräldrar och elever aktivt söker efter de möjligheter som står till förfogande. Det förekommer också att elever väljer en skola med viss profil för att undvika en mer näraliggande skola med sämre rykte. För att utnyttja de valmöjligheter som ges krävs således insikter i hur skolsystemet fungerar, såväl formellt beträffande antagningar, ansökningar och behörigheter, som informellt rörande vilka skolor och utbildningar som har bättre eller sämre rykte, och var man får reda vilka möjligheter som finns.

1.2.3. Gymnasieskolans individuella program

Förändringen av gymnasieskolan är framför allt en förändring av de tidigare tvååriga linjerna. Med 1991 års gymnasiereform har alla studievägar blivit treåriga och ger en allmän behörighet för universitet- och högskolestudier. Det tidigare linjesystemet har ersatts av 16 nationella program, varav två (NA och SP) är studieförberedande och 14 yrkesförberedande. En viktig del i reformen är att alla utbildningar innehåller en gemensam kärna av allmänna ämnen. För de ungdomar som inte antagits till ett nationellt program eller avbrutit en utbildning, liksom för dem som inte sökt till gymnasieskolan, har det skapats ett individuellt program (IV). Syftet med det individuella programmet är i första hand kompensatoriskt. Programmet avses fungera som ett förberedande år för gymnasieskolans nationella program.2

När det individuella programmet infördes 1992 upphörde det kommunala uppföljningsansvaret för de ungdomar som inte befann sig i gymnasieskolan och som saknade stadigvarande arbete. Kommunernas tidigare åtgärder, dvs. uppföljning och praktik- och kurserbjudanden, kom nu att inriktas mot utbildning på ett individuellt program. Med tillskapandet av det individuella programmet ålades nu kommunerna

2 Om det individuella programmet, se även avsnitt 1.2.4 som bygger på våra egna analyser av registerdata. Därför skiljer sig där vissa sifferuppgifter från dem i detta avsnitt som bygger på bearbetning av Skolverkets statistik.

skyldigheten att erbjuda alla ungdomar en fullständig gymnasieutbildning.

Det individuella programmets främsta målgrupp är alltså elever med otillräckliga kunskaper från grundskolan. En annan grupp är de s.k. IVIK-eleverna, dvs. elever med invandrarbakgrund som för att klara en gymnasieutbildning behöver förbättra sina kunskaper i svenska. Det individuella programmet inrymmer även lärlingsutbildningar. Antalet elever inom lärlingsutbildningen har sedan programstarten varit mycket lågt. I Skolverkets statistik från läsåret 1998/99 anges antalet lärlingar, s.k. IVLL-elever, till blott 14, samtliga manliga (Skolverket 1999b). Det främsta skälet anses vara arbetsmarknadsläget som givit föga utrymme för lärlingsanställningar.

Till skillnad från de nationella programmen, där utbildningens innehåll och omfattning fastställs i programmål och kursplaner, har de individuella programmen inga nationella mål utöver dem som framgår av skollagen. Vägledande för utformningen av programmet skall vara den enskilde elevens behov och förutsättningar. Samtidigt framhåller den s.k. Kunskapspropositionen (Prop. 1990/91:85) det som önskvärt att ”även det individuella programmet, så långt som möjligt, byggs upp kring gymnasieskolans kärna”. Kärnämnesundervisning i kombination med två eller tre dagars praktik är vad många IV-elever erbjuds. Eleverna kan även under kortare tid eller längre perioder ha enbart undervisning eller enbart praktik. Varje IV-elev förutsätts ha en individuell studieplan med uppgifter om utbildningens längd och innehåll. Studier och utvärderingar visar att dessa studieplaner snarast fått karaktären av ett formellt dokument, vilket sällan innehållit några konkreta mål för den enskilde eleven.

I ett nyligen utarbetat förslag från Utbildningsdepartementet föreslås att det individuella programmet skall få en tydligare karaktär av programinriktning mot ett nationellt program. En programinriktning av det individuella programmet (PRIV) innebär att eleven, vid sidan av studier i kärn- och grundskoleämnen, får ta del av kurser i yrkesämnen från ett nationellt program. Arbetsgruppen bakom förslaget framhåller: ”Syftet är att erbjuda eleverna en utbildning som så långt som möjligt överensstämmer med deras intresse och därmed underlätta övergången från ett individuellt program till ett nationellt program och ge goda förutsättningar för eleverna att fullfölja sina studier” (Utbildningsdepartementet 1998). Bakom förslaget ligger bl.a. det faktum att en mycket liten andel av f.d. IV-elever fullföljer en gymnasieutbildning inom fyra år (se nedan). I uppföljningar och utvärderingar av gymnasiereformens genomförande framhåller man de svårigheter elever på framför allt yrkesförberedande program har att nå upp till betyget godkänd i ämnen som svenska, engelska och matematik (SOU 1997:107).

Studieavbrott och övergång till ett individuellt program är betydligt vanligare bland elever från de yrkesförberedande programmen än från de studieförberedande programmen (Utbildningsdepartementet 1998).

Elevströmmarna till och från individuella program

Ser vi till gymnasieskolan i dess helhet är övergångsfrekvensen hög. Läsåret 1998/99 sökte 97 procent av grundskolans elever till gymnasieskolan. Av dessa började 92 procent på ett nationellt eller specialutformat program och åtta procent på ett individuellt program.3 Året dessförinnan var siffran 98 procent. Av dessa elever återfanns 92 procent på ett nationellt eller specialutformat program och sex procent på ett individuellt program (Utbildningsdepartementet 1998:24). Studerar vi elevströmmarna över tid, kan vi konstatera en ökning av antalet elever till det individuella programmet. I oktober 1992 beräknades ungefär 10 500 elever befinna sig på ett individuellt program, medan året därpå antalet stigit till 13 595 och läsåret 1998/99 till 17 741:4

3 Beräkningen av antalet IV-elever är förknippad med vissa svårigheter. T.ex. kan beräkningsgrunderna för elever vilkas individuella studieplaner innehåller studier på både ett individuellt och ett nationellt program variera på de enskilda skolorna. Formellt sett har dessa elever ett individuellt program men registreras inte alltid som så. Det finns alltså en risk för underrapportering. Likaså kan elever som befinner sig mer än ett år på IV komma att räknas flera gånger, vilket kan ge en missvisande bild i longitudinella studier.4 Sammanställningen av tabellen bygger på statistiskt material från Skolverket, hämtat ur skilda rapporter. Uppgifterna om antalet IV-elever åren 1992-95 härrör ur en utvärdering av den reformerade gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen, Skolverkets rapport nr 93, 1995, s. 13-15. Uppgifterna från åren 1995–1997 är hämtade ur Skolan i siffror del 2 1996, 1997, 1998, rapport nr 103 (tabell 4.3 B), nr 130 (tabell 1.15 A) och 148 (tabell 4.3.B), och uppgifterna om året 1998 från Barnomsorg och skola i siffror 1999, del 2, rapport nr 167 (tabell 6.3 B). Observera att uppgifter om antalet IV-elever avser det totala antalet i årskurs 1, 2 och 3

Tabell 1. Antalet IV-elever åren 1992-1998

År

IV

IVIK

IVLL

Totalt

1992

8 346

i

2 108

i

0 10 500

i

1993

11 218 2 236

141

i

13 595

1994

13 205 3 234

57

i

16 496

1995

15 165 2 900

46 17 233

1996

13 781 2 030

30 16 020

1997

13 406 1 355

15 15 669

1998

15 345 1 325

14 17 741

i

osäkra siffror

Tabellen visar att det under tidsperioden 1992–1998 skett en ökning av antalet IV-elever. Dock tyder siffrorna från åren 1996-1997 på en stagnation av elevströmmen. Förändrade behörighetsregler till gymnasieskolans nationella program infördes fr.o.m. hösten 1998 med krav på betyget godkänd från årskurs nio i svenska, engelska och matematik. Med dessa förändrade krav befarades att antalet elever på det individuella programmet skulle öka, vilket således har skett.5 Likaså visar en jämförelse mellan elevströmmarna till nationella och individuella program 1997 och 1998 på en procentuell minskning med 5,2 procent av andelen elever till de nationella programmen, medan det sker en ökning med 14,5 procent av andelen elever till individuellt program. Störst ökning, 29,5 procent, visar dock de specialutformade programmen. Antalet IVIK-elever, dvs. elever inom invandrarintroduktion, har minskat under senare år beroende på att de nyanlända invandrarna är färre. Det hindrar inte att elever med utländsk bakgrund är överrepresenterade på det individuella programmet. Dessa elever uppgick 1998 till 31 procent av det totala antalet elever på de individuella programmen, en andel som dock är lägre än 1996 då 38,3 procent av eleverna hade utländsk bakgrund (Utbildningsdepartementet 1998).

Inom det individuella programmet finner vi alltså två kategorier av elever. Dels dem som kommer direkt från grundskolan, dels dem som avbrutit ett nationellt program, gjort uppehåll i studierna mellan grundskolan och gymnasieskolan eller nyligen invandrat till Sverige. Av de 17 741 elever som hösten 1998 var inskrivna på det individuella programmet kom 44 procent direkt från grundskolan.6 Tidigare studier visar att det är för denna grupp som ett individuellt program visat sig

5 De förändrade behörighetsreglerna kom förmodligen inte i stort att påverka elevströmmarna till individuella program. Redan innan dessa regler trädde i kraft utgjordes elevgruppen till stor del av elever med svaga betyg från grundskolan i ämnena svenska, engelska och matematik.6 Resten utgjordes av gruppen avbrytare från nationella program, men också av de elever som stannar kvar på IV både ett och två år.

fungera bäst som en språngbräda till ett nationellt program. Statistik från Skolverket avseende oktober 1995 visar att 60 procent av dessa elever efter ett år på ett individuellt program går över till ett nationellt program (Skolverket 1995a:14). De elever som avbryter ett nationellt program kommer i flesta fall från ett yrkesförberedande program, flest är avbrotten på Fordons- och Omvårdnadsprogrammet. Det är studieavbrytarna som efter ett år på det individuella programmet tenderar att lämna gymnasieskolan.

Bland de 12 076 elever som hösten 1997 gick första året på ett individuellt program fanns 36,5 procent inte kvar i gymnasieskolan följande år, dvs. hösten 1998. Av dessa hade 36,7 procent utländsk bakgrund. Med de uppgifter statistiken ger är det alltså möjligt att följa elevströmmarna till och från det individuella programmet. Låt oss granska det totala antalet elever som hösten 1997 befann sig på det individuella programmet, dvs. sammanlagt 15 669 elever. Vad gjorde de senare hösten 1998? Statistiken visar att 36,2 procent gick över till ett nationellt program, 26,7 procent var kvar på det individuella programmet medan 36,5 procent lämnat gymnasieskolan. En studie av andelen studieavbrott mellan åren 1995 och 1997 visar på en viss ökning bland eleverna från såväl det individuella som de nationella programmen, och en stor ökning bland elever med utländsk bakgrund. Uppgifter från 1995–1997 visar inte på någon större förändring av antalet IV-elever som lämnat gymnasieskolan eller som går kvar ett andra år på det individuella programmet.

Av de cirka 36 procent av samtliga f.d. IV-elever, dvs. 4 435 elever, som höstterminen 1998 gått över till ett nationellt program gick 85 procent till ett yrkesförberedande program, tio procent till ett studieförberedande program och slutligen fyra procent till ett specialutformat program. Övervägande del av de f.d. IV-eleverna går alltså till ett yrkesförberedande program. Bland flickorna hör Barn- och fritids- och Hotell- och restaurangprogrammet till vanligaste programvalen, bland pojkarna Fordons- och Hotell- och restaurangprogrammet. På det individuella programmet i dess helhet går ungefär lika många pojkar som flickor. Några större skillnader mellan pojkars och flickors val av studie- respektive yrkesförberedande program kan inte noteras. Andelen pojkar och flickor är ungefär lika stor bland dem som är kvar på IV ett andra år som bland dem som lämnar gymnasieskolan.

Hur ser då möjligheterna ut för de f.d. IV-eleverna att fullfölja en gymnasieutbildning? Statistiken visar att bland dem som började ett individuellt program höstterminen 1994 gick 17 procent fyra år senare ut gymnasieskolan med slutbetyg. Här är återigen skillnaden mellan pojkar och flickor liten, endast en procent fler flickor fullföljde en gymnasieutbildning under fyra år. (Skolverket 1999b, tabell 6.9)

En analys av föräldrarnas utbildningsbakgrund hösten 1997 visar att IV-elevernas föräldrar har en lägre utbildningsnivå i jämförelse med andra gymnasieelevers. Drygt hälften har grundskola som högsta utbildningsnivå, medan en dryg tredjedel av samtliga gymnasieelevers föräldrar har grundskola som högsta nivå. Går vi ytterligare ett steg i analysen och studerar föräldrarnas utbildningsnivå för den grupp av IVelever som befinner sig i år 2 på det individuella programmet, dvs. 26,7 procent av samtliga IV-elever hösten 1997, finner vi skillnaderna än mer accentuerade. Av alla som gick kvar år 2 hade 58,9 procent av fäderna grundskola som högsta utbildningsnivå, av mödrarna 53,9 procent, att jämföra med 36,2 procent resp. 28,1 procent för alla som började gymnasieskolan hösten 1997. (Skolverket 1999b, tabell 6.9)

Sammanfattande kommentar

Med 1991 års gymnasiereform har alla utbildningar gjorts likvärdiga. De är alla treåriga och ger allmän behörighet till universitets- och högskolestudier. Undantaget är det individuella programmet som är ett förberedande år till gymnasieskolans nationella program. Elever som går det individuella programmet kommer följaktligen att gå en fyraårig gymnasieutbildning. Syftet med det individuella programmet är i första hand att kompensera de elever som saknar tillräckliga kunskaper för att övergå till ett nationellt program. För att förstå förutsättningarna för det individuella programmets tillkomst är det nödvändigt att gå tillbaka till 1991 års gymnasiereform.

Förändringen av gymnasieskolan gäller framför allt de tidigare yrkesinriktade linjerna. Dessa är nu, i likhet med de tidigare studieinriktade linjerna, treåriga. Den största förändringen för dessa yrkesförberedande program är den framskjutna plats de allmänna teoretiska ämnena fått. På de tidigare yrkeslinjerna hade de skoltrötta eleverna en möjlighet att välja en mer renodlad yrkesutbildning och de teoretiska ämnena intog en undanskymd plats. Det är framför allt skolämnen som svenska, engelska och matematik som dessa elever stupat på under sin grundskoletid. Med höjda teoretiska krav har kunskapsluckorna hos de svagpresterande eleverna blivit alltmer synliga. Förändrade behörighetsregler fr.o.m. hösten 1998 med krav på betyget godkänd från årskurs nio i just dessa ämnen har också inneburit att antalet elever till det individuella programmet ökat.

Reformeringen av gymnasieskolan har ställt skolledare, lärare och elever inför nya uppgifter. I följande ordalag beskriver en skolledare förändringen: ”Tillvaron var enklare förr, då fanns de skoltrötta och omotiverade eleverna på de yrkesinriktade linjerna. Nu finns de över-

allt.” Även om bilden av att de skoltrötta eleverna skulle finnas ”överallt” inte stämmer riktigt, så har gymnasiereformen bidragit till att luckra upp gränsen mellan de studie- och yrkesförberedande programmen. Den sociala och kulturella elevsammansättningen är på vissa program mer skiftande än vad som var fallet tidigare på motsvarande linjer (se avsnitt 1.3 nedan).

Har då en uppluckring av gränsen mellan de studie- och de yrkesförberedande programmen möjliggjorts genom tillkomsten av ett program för de svagaste eleverna? Dvs. har en integrering mellan tidigare åtskilda utbildningsvägar kunnat ske genom tillskapandet av en utbildning där de teoretiska kraven sänkts?

Kännetecknande för svensk utbildningspolitik har varit en strävan mot en ökad integrering mellan de längre studieförberedande och de kortare yrkesinriktade utbildningarna och därmed en utjämning av de sociala skillnaderna mellan dessa utbildningsvägar. Men denna strävan mot integration har likväl åtföljts av en motsatt strävan mot segregation. Grunden för det frivilliga skolväsendet ovanför grundskolan lades med 1963 års gymnasieutredning ”Ett nytt gymnasium”. Bredvid de tre- och fyraåriga gymnasierna byggdes en fackskola upp vars främsta uppgift var att dämpa efterfrågan på de studieinriktade gymnasieutbildningarna. Uppgiften var, med dåtida utredningsterminologi, att avlänka studerandeströmmarna. Fackskolan erbjöd kortare teoretiska utbildningar för en arbetsmarknad inom det sociala, ekonomiska och tekniska området. En integrering av tidigare åtskilda utbildningar hade samlats i ett nytt gymnasium samtidigt som en ny segregerande skolform, fackskolan, hade tillskapats.

Med 1970 års gymnasiereform byggdes den sammanhållna gymnasieskolan. De tidigare skolformerna – gymnasium, fackskola och yrkesskola samlades nu i en gemensam skola. Men reformen var framför allt organisatorisk. Utbildningarnas längd och innehåll berördes inte. Elevsammansättningen på de teoretiska och praktiska linjerna var en tydlig återspegling av utbildningsstrategierna hos olika sociala grupper. En övervägande del av barnen ur de högre samhällsklasserna gick vidare till de studieinriktade linjerna, medan barn ur lägre medelklass och arbetarklass sökte sig till de korta yrkesinriktade utbildningarna (Härnqvist och Svensson 1980, Palme 1994a). En integrering av tidigare skolformer hade skett men åtskillnaden mellan utbildningarna kvarstod.

Det centrala motivet till 1991 års gymnasiereform var att överbrygga dessa motsättningar mellan de tidigare teoretiska och praktiska linjerna och därmed utjämna de sociala skillnaderna mellan dessa båda studievägar. Men den utbildningspolitiska ambitionen att ge alla ungdomar en bred och allmän kompetens har i praktiken inneburit ett extra

studieår för cirka tio procent av gymnasieeleverna. Dessa samlas nu på det individuella programmet, som i dag är det tredje största programmet.

De höjda teoretiska kraven innefattar inte bara de obligatoriska kärnämnena. Även karaktärsämnena präglas av krav på abstrakt och teoretiskt tänkande. Barn- och fritidsprogrammet är ett av de yrkesförberedande program dit skoltrötta och studieomotiverade flickor söker sig. Det centrala ämnet på detta program är Barn- och fritidskunskap. Utvecklingen inom denna utbildning, vilken tidigare innefattade de tvååriga vård- och konsumtionslinjerna med inriktning mot barn och ungdom, har gått från ett vård- och omvårdnadsinriktat till ett pedagogiskt förhållningssätt i synen på barn och ungdom. Praktiska kunskaper som att vårda och sköta har fått stå tillbaka för ett mer teoretiskt reflekterande synsätt. Svårigheter med såväl kärn- som karaktärsämnena har fått en växande skara elever från Barn- och fritidsprogrammet att avbryta studierna och söka sig till det individuella programmet. En teoretisering eller snarare en ”abstraktifiering” av de tidigare praktiska linjerna har gjort att dessa utbildningar har upphört att fungera som tillflyktsort för skoltrötta elever. Genom en ökad integrering av olika utbildningstraditioner har det praktiska kunnandet kommit att underordnas det teoretiska. Därmed har det skapats ett underlag för det individuella programmets tillkomst och omfattning.

Det huvudsakliga motivet till ett extra år på det individuella programmet är att eleven ska förbättra sina kunskaper. Målet är att kunna övergå till ett nationellt program, att integreras i vad IV-elever ofta beskriver som en ”vanlig” klass. Vilka möjligheter ger då det individuella programmet för eleverna att skaffa sig en gymnasieutbildning?

Elisabeth Hultqvist har för ett pågående avhandlingsarbete under en längre tid följt några IV-klasser. Eleverna samlas i mindre grupper och erbjuds undervisning i framför allt kärnämnen. Vissa klasser varvar skolundervisning med någon eller några dagars praktik. Det individuella programmet är avsett att utformas efter elevens individuella behov, vilket kanske är något märkligt med tanke på att elevernas problem är tämligen likartade: läs- och skrivsvårigheter i kombination med stora kunskapsluckor. Klasserna på det individuella programmet har i allmänhet kortare skoldagar än klasser på nationella program. Eleverna ges sällan läxor eller prov. IV-elever får inte slutbetyg. Det individuella programmet beskrivs inte sällan av eleverna som ”slappt” (Hultqvist 1998), en inställning som kan tyckas något paradoxal eftersom dessa elever allmänt uppfattas som skoltrötta och svårmotiverade. Är detta en reaktion på vad som uppfattas som särbehandling? En reaktion på att de för lågt ställda kraven – korta skoldagar, knappast några läxor eller prov, etc. – skulle vara ett uttryck för hur lite som förväntas av dem?

Eller uttrycker elevernas omdöme att det individuella programmet är ”slappt” deras svårigheter att bli delaktiga i en undervisning som kräver större ansvar och engagemang från deras sida? När de igenkännbara tecknen på skola som läroböcker, läxor och prov saknas uppfattas skolan som ”slapp”.

Det är paradoxalt att de minst skolanpassade eleverna önskar sig en mer skolmässig skola. Är det individuella programmet ett ”kravlöst” program för skolans svagaste elever?

Några resultat från observationer av undervisningen i IV-klasser kan belysa saken. IV-klasser erbjuds i allmänhet ett ”eget” klassrum. I små klasser, sällan fler än tio elever, och med ett begränsat antal lärare skapas ofta ett personligt förhållande mellan lärare och elev. Införstådd med elevernas individuella svårigheter frånträder läraren alltmer rollen som klassens gemensamma lärare till förmån för rollen som ”handledare” och stöd för varje enskild elev. För att motivera till studier och undvika misslyckanden tycks kraven anpassas till den kunskapsnivå eleven förutsätts klara av. I klassen skapas ett förstående och hänsynstagande klimat som samtidigt riskerar att befästa bilden av eleven som svag. I intervjuer uttrycker eleverna en viss otillfredställelse över det individuella programmet:

I: Hur tycker du det är att gå här? Trivs du här? Io: I klassen? Jag trivs så... I: Så där? Io: I klassen trivs jag, det känns tryggt att ha... men jag skulle nog vilja ha det mer som i en vanlig klass. I: Vad menar du med det? En vanlig klass? Io: Att man läser samma sak och att man får lite hjälp, för det här känns lite för enkelt, man slöar för mycket ... man skulle kunna ha prov och läxor och så där. Fast enklare och inte det allra svåraste. Jag tror man lär sig väldigt mycket på det. I. Brukar ni ha läxor? Io: Nej, men Anna (en klasskamrat) och jag föreslog att vi skulle ha det. Men vår lärare sa att ni får välja om ni vill ha det. Men ingen annan i klassen ville ha det. Jag menar inte att vi ska ha massor av läxor, bara några stycken ord, att repetera. Jag tror det skulle hjälpa.

Lärarstyrda lektioner där alla gör samma sak uppfattar eleven som en ”vanlig” klass. Men den låga graden av lärarstyrning, vilket i motsvarande grad ger eleverna frihet och utrymme, skapar diffusa begrepp om vad som definieras som skolarbete. Utan läxor eller repetitionsuppgifter kan det vara svårt att erfara känslan av att erövra kunskap.

Anpassningen till elevernas skiftande förutsättningar har gjort läroböcker sällsynta. I avsaknad av gemensamma läroböcker utgörs undervisningsmaterialet till stor del av kopierade utdrag ur läromedel, tidskrifter och tidningar – en nödvändighet med tanke på elevernas skiftande kunskapsnivåer, men de får svårare att överblicka sin kun-

skapsutveckling. Stenciler, eller ”papper” som eleverna gärna säger, ger heller inte den ”tyngd” åt vad som räknas som kunskap i skolans värld. Det som ryms inom lärobokens pärmar räknas som kunskap och uppfattas som ”sant”. Förutom att ha en kunskapsgaranterande funktion, verkar läroboken även gemensamhetsskapande (Englund 1999). Eleverna får del av det som räknas som ”sant”. När undervisningsmaterialet i allt större utsträckning anpassas till de enskilda eleverna, när de inte tar gemensam del i det som skolan räknar som kunskap föreligger återigen risken att bilden av en grupp svaga elever befästs. Elevernas omdömen om det individuella programmet som ”slappt” kan tolkas som en reaktion på särbehandling. De korta skoldagarna frånvaron av läroböcker och läxor förutskickar indirekt deras framtida position. Är vi inte värda att satsa på?

Kvalitativa studier av klassrumsundervisningen i IV-klasser är en möjlig väg att undersöka IV-programmets effekter, en annan är att studera det statistiska utfallet av IV-elevernas studiegång. Har eleverna på IV-programmet reella möjligheter att gå över till ett nationellt program och därmed att fullfölja en gymnasieutbildning? Tillgänglig information talar för att möjligheterna är ganska begränsade. Av dem som hösten 1997 gick första året på det individuella programmet kom 36 procent att året därpå övergå till ett nationellt program, varav fyra procent till ett studieföreberedande program, 27 procent gick kvar ett andra år på det individuella programmet medan 36 procent kom att lämna gymnasieskolan.

Det torde ha framgått att det individuella programmet betingas av den nya gymnasiereformen, men att det även är ett resultat av en inbyggd historisk segregationstendens i svensk gymnasieskola. Såväl kvalitativa som kvantitativa studier tyder på att det individuella programmet inte ger de kompensatoriska effekter som åsyftas utan att snarare bidrar till att marginalisera gymnasieskolans svagaste grupper.

1.2.4. Informationsteknik

Det extraordinära intresset för informationsteknik har betytt mycket för skoldebatten och skolans inre liv under 1990-talet. Statsmakten, näringslivet och vissa andra institutioner, särskilt Stiftelsen för Kunskapsoch Kompetensutveckling (KK-stiftelsen) har satsat mycket stora resurser på datorisering och IT-teknisk kompetensuppbyggad i skolorna. I allt väsentligt är detta ett 1990-talsfenomen. Utbildningsdepartementet hävdade i början av decenniet, 1992, i ett regeringsbeslut att ”bruket av datorer i skolan inte utvecklats i samma takt som dessa används i samhället i övrigt. Som ett läromedel bland andra måste datorn fortfarande

betraktas som relativt ny.” (Regeringsbeslut 1992-08-20) Redan i slutet av 1960-talet formulerades den första riksdagsmotionen beträffande användning av datamaskiner i skolan (Bergman 1999:11), men som framhålls i en färsk rapport från Skolverket: ”Datorer har funnits i den svenska skolan i nästan 20 år men länge betydde de inte särskilt mycket för skolarbetet.” (Skolverket 1999e). Att stat och kommun under perioden 1984–1991 satsade nära en miljard kronor på datateknik i skolan (Ulla Riis et al. 1997) kan förefalla mycket, men på senare tid torde en jämförbar summa ha satsats årligen om KK-stiftelsens projekt inkluderas.

Omfattande satsningar

Skoldatanätet är Skolverkets viktigaste bidrag till IT-utvecklingen inom skolan. Projektet syftar till att hålla ”en informationsstruktur på Internet som ger goda förutsättningar för de svenska skolorna att hämta information, publicera eget material och kommunicera med skolor inom och utom landet. Stor vikt läggs på informationsinsatser och spridning av goda exempel på IT-användning inom undervisningen.” (Skolverket 1999g, bilaga p. 10). Skoldatanätet har på många sätt varit en framgångsrik satsning. ”90 000 sidor lästes på Skoldatanätet och de ingående tjänsterna under vardagar i november 1998. Att jämföra med 35 000 sidor under motsvarande tid 1997.”(op.cit. s. 2) En utvärdering genomförd 1998–1999 visade att ”vana Internetanvändare och de som ofta besöker webbplatsen överlag värderade Skoldatanätet mycket högt”. Däremot uppstod problem i informationsnavigering för ovana Internetanvändare. Skoldatanätet når 75 procent av målgruppen som utgörs av lärare från förskolan till gymnasieskola. Besökare är ungefär lika många män som kvinnor och medelåldern är 45 år.”(op.cit. s. 3) Det svenska skoldatanätet har inspirerat uppbyggnaden av liknande tjänster i en rad andra europeiska länder.

KK-stiftelsen är den främste enskilde finansiären för FoU-projekt om IT-användning i skolan. Denna stiftelse bildades 1994 och har som en av sina tre huvuduppgifter att främja informationsteknik. Medlen från KK-stiftelsen, ofta villkorade med motfinansiering av deltagande part, ”har inneburit att utvecklingsprocesser har kommit igång ute i de berörda kommunerna på ett sätt som knappast hade varit fallet utan dessa medel”. (Riis et al. 1997:iv) Vid bildandet förfogade stiftelsen över 3,6 miljarder kronor från löntagarfonderna. Under 1996–1999 satsade stiftelsen rejält på 27 skolutvecklingsprojekt. Tanken var att tilldela några få projekt tillräckligt med resurser, ofta upp till 15 miljoner kronor vardera. En revolution snarare än en evolution skulle äga rum.

Dessa stora projekt, vilkas storlek ingav förhoppning om framgång, kallades ”fyrtornsprojekt”. De var ämnade att lysa upp och vägleda andra skolor i användning av IT. I mindre sådana ”IT-kommuner” har tilldelningen kommit att motsvara upp till 19 000 kr per elev i ungdomsskolan. Under perioden 1996-1999 fördelade KK-stiftelsen 360 miljoner kronor på 27 kommunbaserade skolutvecklingsprojekt. Stiftelsen vill också bidra till utveckling av nya läromedel, totalt satsas 120 miljoner kronor. Dessutom planerar stiftelsen för ett ”nationellt forskningsprogram inom området IT och lärande. Forskningsprogrammet tar upp frågeställningar som berör hur kommunikations- och informationstekniker griper in i olika samhällssektorer och förändrar våra dagliga verksamheter.”(www.kks.se, 1999-07-27. Jämför även Kungl. Vetenskapsakademien och Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien 1999.)

Under 1999 inleds ett nationellt program kallat IT i skolan (ITiS) som under en treårsperiod kommer erbjuda lärare lånedatorer samt tillhörande utbildning. ”Man har beräknat att knappt hälften av landets lärare eller cirka 60 000 personer kommer att tacka ja till detta erbjudande.” (Skolverket 1999e:11) Två andra delar i projektet blir satsningar på egen e-postadress till varje svensk elev samt kostnadsersättning för Internetuppkoppling till svenska skolor.

Under 1990-talet har antalet datorer i skolan ökat dramatiskt, men utvecklingen är mycket ojämn. Inom grundskolan varierade 1997 datortätheten kommunerna emellan från 36 elever per dator i Fagersta till tre elever per dator i Ljusdal (Skolverket 1998e). Medeltalet för kommunal grundskola var 13 elever per dator. Att jämföra med tidigare mätningar: 19 (1995) och 38 (1993).

Datortätheten i gymnasieskolan är större men varierar kraftigt, från 27 elever per dator i Kumla till anmärkningsvärda 0,1 elever per dator (två elever och 23 undervisningsdatorer!) i Sorsele (Skolverket 1998e). Medeltalet för kommunal gymnasieskola var sex elever per dator. Tidigare mätningar gav åtta (1995) och tio (1993).

I ett ovan nämnt regeringsbeslut 1992 uppdrar regeringen åt Statens skolverk ”att ansvara för utvecklingen och genomförandet av den nationella datapolitiken för skolområdet”, vars övergripande mål är ”att stimulera användningen av datorn som ett redskap – ett läromedel – bland andra” (Regeringsbeslut 1992-08-20). Uppdraget har senare förnyats med vissa förändringar och tillägg, bl.a. 1994 med uppdrag om ett Skoldatanät. Skolverket har inom ramen för detta uppdrag regelbundet kartlagt tillgången på datorer i den svenska skolan. Resultaten, som presenterats i rapportserien Skolans datorer, visar att antalet datorer i skolan ökat kraftigt under perioden, både för lärarbruk och för undervisning. Skillnaden mellan kommuner är dock avsevärd. Måttet anges vanligtvis i antal individer per dator, vilket innebär att en lägre siff-

ra representerar en högre andel datorer. Här följer några av resultaten för åren 1993, 1995, 1997 och 1999 avseende kommunal grund- och gymnasieskola.

Tabell 2. Datortäthet för lärare och elever i grund- respektive gymnasieskolan

1993 1995 1997 1999

Elever per undervisningsdator i grundskolan

38 19 13 10

Elever per undervisningsdator i gymnasieskolan

10 8 6 5

Lärare per dator för lärarbruk i grundskolan

27 12 6 6

Lärare per dator för lärarbruk i gymnasieskolan

7 3 2 2

Andelen undervisningsdatorer placerade i datasalar har sjunkit vid varje mättillfälle. En skillnad mellan kommunala grund- och gymnasieskolor är att de sistnämnda fortfarande har fler än hälften av sina undervisningsdatorer i datasalar, att jämföras med en dryg fjärdedel i grundskolorna. Skolorna får allt bättre tillgång till Internet. I de kommunala grundskolorna ökade andelen undervisningsdatorer med Internetuppkoppling från 31 procent 1997 till 57 procent 1999, i de kommunala gymnasieskolorna från 66 procent 1997 till 87 procent 1999. (Skolverket 1999j)

Motiveringar och effekter

Redan språkbrukets förändringar vittnar om hur uppfattningarna om informationsteknikens roll i skolan utvecklats. Medan man för något decennium sedan oftast talade om datorer, används i dag hellre uttrycket IT. Under senare hälften av 1990-talet har benämningen ICT eller IKT blivit allt vanligare, vilken utläses ”informations- och kommunikationteknik” och således speglar ett ökat intresse för kommunikationsaspekterna.

I skolundervisningen betonades ursprungligen ”datorns uppbyggnad och funktionsprinciper”. Kring 1990 uppfattades undervisning om dator som ”ett led i den arbetslivsförberedelse som skolan skall ge eleverna”, och i mitten av decenniet motiverades ofta datorernas närvaro med en möjlighet till effektiviserad undervisning. Under slutet av 1990-talet uppfattas datorer och IT ofta främst som en katalysator för skolutveckling. Elevens egen aktivitet betonas i många dokument (t.ex. Regeringens skrivelse 1997/98:176 p. 7). Budskapet är att eleven skall ta till sig information och lära sig att lära.

Argumenten för att informationstekniken behövs i skolan är många och varierar över tiden. Ökad effektivitet, t.ex. bättre inlärning, har ti-

digare varit ett viktigt motiv som på senare tid minskat i betydelse. I regeringens skrivelse 1997/98:176 (Lärandets verktyg) framhålls fyra motiv: utveckling av undervisningen, förberedelse för ett kommande vuxenliv, rättvisa (alla skall ha tillgång till IT) samt skolans internationalisering.

”Den samlade nationella och internationella kunskapen om informationsteknikens (IT) effekter på undervisningen är liten”, hävdas i en färsk rapport från Skolverket (1999e:7). För att följa utvecklingen av IT-användningen i den svenska skolan har ett projekt ELOÏS (Elever, Lärare och Organisationer kring Informationstekniken i Skolan) skapats under ledning av professor Ulla Riis, Uppsala universitet. En avsevärd del av den tillgängliga kunskapen om IT-utvecklingen i svensk skola härrör från ELOÏS-projektet. Projektet finansieras dels av KKstiftelsen i syfte att följa stiftelsens satsning på 27 mycket stora kommun- och länsbaserade skolutvecklingsprojekt, dels av Skolverket i syfte att projektet under tre år skall studera ”utvecklingen i hela den svenska skolan när det gäller IT- och IKT-användning”.

ELOÏS-projektets medarbetare använder begreppen push och pull för att beskriva två olika modeller för implementering av IT i skolan: ”alla tidigare satsningar har handlat om push från aktörer utanför skolan och inte om pull från lärare som har önskat sig och efterfrågat datorer.” (Ulla Riis et al. 1997:ii). ”De satsningar som staten genomförde under 1980-talet var nästan läroboksexempel på teknologisk push; datorer ’trycktes ut’ till en skola och till lärare som inte hade efterfrågat den.” (Skolverket 1999e:24) Detta tros vara en förklaring till de magra resultaten av tidigare satsningar.

Det torde inte finnas vetenskapligt underlag för att besvara frågan om huruvida undervisningen och elevers inlärning blir bättre med datorer (Pedersen 1998). Däremot finns samstämmiga resultat (Skolverket 1999e:15-16) som tyder på att flickor och pojkar har olika inställning till IT. Flickor är mer intresserade av tekniken som medel medan pojkar i högre grad är intresserade av den som ett mål i sig. ”Teknik och teknologi är sätt för män att uttrycka manlighet och är därför en del av deras sociala och kulturella identitet” (Pedersen, 1998:34).”Gruppen ’hackers’ […] består så gott som uteslutande av pojkar.” (Pedersen 1998:33) ”Mycket tyder på att flickor och kvinnor har en pragmatisk inställning till datorer och informationsteknik: när arbete och studier så kräver lär de sig […] och blir snabbt förtrogna med tekniken.” (Pedersen 1998:34)

Även i andra avseende har skillnader mellan elevers förhållningssätt till informationstekniken konstaterats. Vissa elever, ofta pojkar, tar den till sig med stort engagemang, uppfattar många nya möjligheter och förstärker sin identitet med den. En annan grupp blir hämmad och kän-

ner osäkerhet. I Verktyg som förändrar, en rapport från Skolverket som bygger på studier av 48 skolors arbete med IT i undervisningen, påpekas att det fortfarande finns ”elever i gymnasiet som inte använt datorn i grundskolan.” (Skolverket 1999i:25) Samtidigt upplever många elever att det är ett outtalat krav att det material de lämnar från sig skall vara framställda på dator. De allra flesta elever är dock tillräckligt förtrogna med tekniken för att kunna använda den i skolarbetet. I rapporten uppges att mellan 60 och 90 procent av eleverna har dator hemma (Skolverket 1999i:28). Bland gymnasieklasser kan denna siffra ofta överskrida 90 procent medan den för grundskoleklasser i invandrarområden vanligtvis är avsevärt lägre.

I samma rapport framhålls att elevens tillgång till dator i hemmet är av betydelse för förhållningssättet. Elever med dator hemma känner större trygghet i samband med IT-användningen i skolan. ”För de elever som nästan dagligen använder datorn i sitt skolarbete är det ett problem att inte ha utrustningen hemma.” (Skolverket 1999i:28) Dessa elever tvingas uppsöka platser där de kan få tillgång till en dator, t.ex. bibliotek, föräldrars arbetsplats eller vänner. Vidare noterar rapportförfattarna att gymnasieelevens val av utbildningsprogram påverkar möjligheterna att använda IT i skolan. Elever på det samhällsvetenskapliga programmet gör oftare bruk av informationsteknik i skolan i jämförelse med elever på det naturvetenskapliga programmet vilkas ITanvändning främst sker i hemmet. Elever från yrkesförberedande program känner sig ofta missgynnade vad gäller tillgång till skolans datorer.Det är välbekant att tillgången till datorer i hemmet är relaterad till samhällsklass: ”LO-medlemmar har i mycket lägre grad datorer i hemmet än medlemmarna i TCO och SACO.” (Regeringens skrivelse 1997/98:176) Denna klassbetingade skillnad minskar dock. Se t.ex. LOs rapport Dator, klass och kön (Nelander et al. 1998) varav framgår att andelen LO-medlemmar med tillgång till dator i hemmet under åren 1994-1997 ökade från 15 procent till 36 procent, vilket är en betydligt större tillväxt än inom tjänstemannagrupperna. Dock har de klassmässiga klyftorna på intet sätt utjämnats, andelen 36 procent bland LOmedlemmarna år 1997 skall jämföras med 53 procent bland TCOmedlemmarna och 69 procent bland SACO-medlemmarna. I arbetslivet är skillnaderna ännu större: bland LO-medlemmarna använder 30 procent dator i sitt arbete, att jämföras med 79 procent bland TCO-medlemmarna och 83 procent bland SACO-medlemmarna. Även skillnaderna mellan mäns och kvinnors datoranvändning förefaller att minska, se t.ex. beträffande Internet-användningen Jacobsson, 1999, vars analys bygger på SOM-undersökningen 1997.Datoranvändningen blir allt mer spridd. Det särskiljande är oftast inte att ha tillgång till dator, utan vilket bruk man gör av den.

1.3. Skillnader, profilering och elevers utbildningsstrategier i gymnasieskolan under 1990-talet

1.3.1. Inledning

Gymnasieskolans utveckling under 1990-talet präglades av gymnasiereformen i decenniets början. Den tidigare klara åtskillnaden mellan längre utbildningar, som beredde vägen till högre studier, och kortare yrkesinriktade utbildningar, ersattes av en mindre absolut gränsdragning mellan studieförberedande och yrkesförberedande program vilka alla gjordes treåriga. Alla skulle ge behörighet att söka till högskolan. Samtidigt infördes ytterligare en studieväg, det s.k. individuella programmet, i första hand avsett att bereda plats för elever som saknade förutsättningar att gå de nationella programmen, i praktiken elever med de sämsta grundskolebetygen och lägst studiemotivation. Möjligheter öppnades också för enskilda gymnasieskolor att skapa särskilda lokala, ”profilerade” varianter av de 16 nationella studieprogram som inrättades. Målstyrning gav skolor och lärare ökad frihet att inom ramen för en lokalt utarbetad skolplan forma undervisningens innehåll och organisation i överensstämmelse med sin tolkning av läroplanens mål. När det gäller utbildningsplanering och ekonomi innebar samma målstyrning att kommunerna i hög grad själva kunde avgöra vilka studieprogram som skulle inrättas och var lärarresurserna skulle sättas in. Vidare öppnades nya möjligheter att bilda fristående skolor, dvs. skolor med en annan huvudman än kommun, landsting och stat. Parallellt med reformen har den närhetsprincip enligt vilken elever bara undantagsvis skulle gå i en annan gymnasieskola än den närmast bostaden luckrats upp och möjligheten till rörlighet i valet av gymnasieskola ökat. Kort sagt behöll reformen den organisatoriskt sammanhållna, till formen homogena gymnasieskolan, samtidigt som den skapade institutionella och politiska betingelser som tillät ökade skillnader mellan utbildningar och skolor. Förändringarna i det regelverk som påverkar differentieringen mellan skolor och mellan utbildningar har också skett parallellt med en förändring av förhållandet mellan utbildning och arbetsmarknad. 1990-talets lågkonjunktur gjorde det mindre möjligt att uppfatta ett tidigt inträde i yrkeslivet som ett alternativ till fortsatt utbildning i gymnasieskolan.

Vilken effekt har dessa förändringar haft för skillnader inom gymnasieskolan? Har avstånden mellan olika elevgrupper, mellan utbildningsprogram och mellan skolor ökat eller minskat och i så fall i vilket avseende? I det följande skall frågor av detta slag diskuteras mot bak-

grund av tillgänglig offentlig statistik över årskurs nio-elever och gymnasieelever vid i huvudsak tre tidpunkter – skolåren 1988/89, 1994/95 och 1998/99. Analysen grundas på register på individnivå som omfattar samtliga elever på de nämnda skolnivåerna de aktuella åren. Till dessa register har förts uppgifter om studier och, från Folk- och bostadsräkningen från 1985 och 1990, uppgifter om föräldrarna och det hushåll eleverna kommer från. Samtliga register kommer från Statistiska Centralbyrån (SCB).

Två parallella, med varandra sammanvävda perspektiv skall anläggas. Dels skall skillnaderna i rekrytering till olika utbildningar och skolor analyseras, dvs. olika utbildningars rekryteringsprofiler jämföras. Detta perspektiv ger en bild av vad som utmärker olika skolor och utbildningar i förhållande till varandra och vilket slags ”miljö” de representerar i avseende på de elever de tar emot. Dels skall olika elevgruppers utbildningsstrategier stå i fokus, dvs. hur elever av olika kön och med olika studiebakgrund och socialt ursprung väljer till gymnasieskolan. Eftersom det ovan nämnda registret i det närmaste är ett totalregister över alla ungdomar i landet i de aktuella ålderskohorterna, ger det en god möjlighet att undersöka skillnaderna i utbildningsval mellan olika grupper.

De tre skilda register på vilka analysen grundas har en liknande uppbyggnad. Uppgifter på individnivå om gymnasiestudierna har hämtats från registren över studerande i gymnasieskolan. För dessa elever har vidare information hämtats från det s.k. Årskurs nioregistret, vilket bland annat upplyser om medelbetyg och tillvalsämnen under det sista högstadieåret. Dessutom har uppgifter om socialt ursprung, väsentligen uppgifter om föräldrarna, lagts till genom en samkörning med Folk- och bostadsräkningen för åren 1985 (gymnasieeleverna 1988/89) och 1990 (gymnasieeleverna 1994/95 och 1998/99). De tre registren uppvisar dock vissa skillnader eftersom de skapats vid olika tillfällen och under olika förutsättningar. Det för 1988/89 omfattar alla elever i gymnasiets årskurs ett. Uppgifter från årskurs nioregistret är här hämtade från vårterminen samma år (1988). Registret för läsåret 1994/95 avser elever i årskurs två. Detta beror på att den gamla gymnasieskolans linjeindelning – mellan exempelvis naturvetenskaplig och teknisk linje eller mellan samhällsvetenskaplig, humanistisk och ekonomisk linje – efter 1991 års gymnasiereform motsvaras av en grenindelning som sker först i årskurs 2. Eftersom dessa grenar, dvs. de utbildningar som motsvarar de gamla gymnasielinjerna, tar emot en stor del av alla gymnasieelever, var det angeläget att behålla skillnaden mellan dem. Även den nya gymnasieskolans s.k. profilprogram, dvs. lokala varianter av de nationella programmen, är ofta synliga först i registreringen i årskurs två. Registret för läsåret 1998/99 är det mest

omfattande såtillvida att det utgör del av ett större register innefattande samtliga gymnasieelever i samtliga årskurser höstterminerna 1997 och 1998. I avsikt att minimera bortfallet har här uppgifter om högstadiestudierna också hämtats från årskurs nio-register från år 1995 och framåt. Detta senare register, som omfattar 425 000 elever, ger därför en möjlighet som saknades i de tidigare registren att för åtminstone en generation nybörjare i gymnasiet (år 1997) analysera vilken riktning gymnasiestudierna tagit året därefter. I synnerhet har detta varit en poäng i analysen av eleverna på Individuella programmet.

Fyra skilda – men med varandra sammanhängande – dimensioner av rekryteringen till gymnasieskolan har lyfts fram: skillnader mellan könen, mellan socio-ekonomiskt definierade grupper, mellan elever födda i Sverige och utomlands samt mellan elever med olika studiekarriär (bland annat varierande betygsframgång i högstadiet). De indikatorer som används för att på olika sätt mäta eller fånga in den andra och den tredje av dessa dimensioner – de nya variabler som definierats utifrån SCBs olika register – redovisas i Appendix.

Den följande diskussionen av rekryteringsmönster till gymnasieskolan och olika elevgruppers utbildningsstrategier är uppdelad i fem avsnitt, tre kortare och två längre. Först analyseras kortfattat aktuella polariteter inom grundskolans nionde årskurs. Därefter belyses övergången från högstadiet till gymnasiet i slutet av 1990-talet. Avsnitt 1.3.4 diskuterar IV-programmet, dels programmets rekryteringen av elever som gick direkt från grundskolan till gymnasieskolan 1998, dels vilka slags studier de IV-elever som 1997 gick i årskurs ett bedrev under sitt andra gymnasieår. I avsnitt 1.3.5 diskuteras sociala skillnader inom gymnasieskolan under 1990-talet mot bakgrund av en jämförelse mellan situationen före gymnasiereformen (1988/89), i decenniets mitt (1994/95) och i dess slut (1998/99). Här fokuseras de 16 nationella programmen och nationella grenar av dessa program. Med några undantag görs däremot ingen skillnad mellan lokala, profilerade varianter av dem. I avsnitt 1.3.6, slutligen, diskuteras effekterna av den s.k. ”profileringen” av gymnasieskolan. Denna profilering blir synlig i offentlig statistik huvudsakligen i form av lokala varianter av de nationella studieprogrammen och i etablerandet av fristående skolor. För att ge rättvisa åt relevanta skillnader mellan dessa lokala varianter och fristående skolor, har det därför varit nödvändigt att begränsa analysen till ett geografiskt område där de kan hållas isär. Detta avsnitt fokuserar på Stockholmsregionen, det område i landet där befolkningsunderlaget är störst och profileringen och etablerandet av friskolor har fått störst genomslag.

1.3.2. Grundskolan

I jämförelse med gymnasieskolan är grundskolan en mer sammanhållen utbildningsform. Med några få undantag läser alla elever samma ämnen och det finns inga åtskilda utbildningsprogram eller linjer att välja mellan. De valmöjligheter som står eleverna och deras föräldrar till buds är typ av skola, dvs. fristående eller kommunal skola, och därutöver kan eleven genomföra ett språkval och ett ämnesval.7 För att studera de sociala skillnaderna mellan elever har vi skapat ett dataregister baserat på samtliga elever födda 1981 som gick ut grundskolan mellan 1995 och 1998.8 Vi kommer främst att analysera hur eleverna fördelar sig på kommunala och fristående skolor samt betygsfördelningen. Som framgår av tabell 3 till tabell 5 finns det skillnader mellan olika elevkategorier i benägenhet att välja en fristående grundskola.9 Elever med ursprung i det som här kallats den högre klassen, elever för vilkas föräldrar det saknas yrkesuppgifter i Folk och bostadsräkningen 1990 (FoB-90) (internt bortfall) samt elever vilkas föräldrar inte alls finns med i FoB-90 (externt bortfall), är överrepresenterade inom friskolorna. De två sist nämnda kategorierna utgörs i hög grad av invandrarelever. Studerar vi andelarna elever som gått i friskolor utifrån föräldrarnas högsta utbildningsnivå ser vi att denna fördelning följer fördelningen för social klass. Vi kan notera att för gruppen elever vars föräldrar har genomgått forskarutbildning är andelen elever i friskolor betydligt högre än för andra grupper; närmare sju procent inom denna kategori har gått i en friskola medan knappa två procent av hela populationen har gått i en friskola. Om vi gör en mer detaljerad analys av föräldrarnas yrkespositioner, kan vi se att elever vilkas föräldrar är jurister, universitetslärare, läkare och konstproducenter är tydligt överrepresente-

7

Tidigare kunde eleverna från och med högstadiet välja mellan allmän och särskild kurs i matematik och engelska, en nivågruppering som numer är avskaffad.8 Populationen utgörs av 97 429 individer. Av dessa gick tio (0,0 procent) ut grundskolan 1995, 830 (0,9 procent) 1996, 92 888 (95,3 procent) 1997 och 3 701 (3,8 procent) 1998.9 Denna jämförelse på aggregerad nivå ger en något missvisande bild av fenomenet friskolor. För många elever utgör inte friskolorna någon reell valmöjlighet eftersom det saknas friskolor i ett stort antal kommuner. Friskolorna är också vanligare i storstadsområden, där högutbildade och invandrare är överrepresenterade, vilket avspeglas i tabellerna (därtill kommer att friskolorna är en viktig angelägenhet för just dessa grupper). En bättre förståelse för friskolornas funktion i de olika sociala gruppernas utbildningsstrategier kräver studier av utbildningsstrukturen inom ett mer begränsat geografiskt område, vilket vi nedan kommer att göra för gymnasieskolor i Stockholm.

rade i friskolorna i jämförelse med elever med föräldrar inom andra yrkesgrupper.10 Beträffande kön finns det en svag övervikt till flickornas fördel i val av fristående grundskola – 1,9 procent av flickorna har gått i en fristående skola och 1,7 procent av pojkarna.

Tabell 3. Typ av grundskola för elever födda 1981 efter föräldrarnas sociala klass

i

Intern bortfall

Högre

klass

Medel -klass

Lägre

medel-

klass

Högre

arbetar-

klass

Lägre

arbetar

-klass

Externt bortfall

Totalt

n 2 926 16 339 33 575 15 728 10 708 14 555 3 598 97 429

Kommunal skola 95 687 96,3 96,9

98,4 98,8 99,1 98,6

97,1 98,2

Fristående skola 1 742 3,7 3,1 1,6 1,2 0,9 1,4 2,9 1,8

97 429 100 100 100 100 100 100 100 100

i

Uppgift om föräldrarnas sociala klass baserad på yrkesuppgifter från FoB-90. Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterad.

Tabell 4. Typ av grundskola för elever födda 1981 efter föräldrarnas högsta utbildningsnivå i

Bort-

fall

Folkskola

Grund-

skola

Tvåårig gymn.

Treårig gymn.

Kort högsk.

utbild

Lång högsk.

utbild.

Forskar -utbild.

Totalt

n 3 288 3 010 7 730 31 163 12 981 17 734 19 920 1 603 97 429

Kommunal skola 95 687 96,8 99,2 99,1 99,3 98,6 98,3 96,4 93,1 98,2 Fristående skola 1 742

3,2

0,8 0,9 0,7 1,4 1,7

3,6 6,9

1,8

97 429 100 100 100 100 100 100 100 100 100

i

Uppgift om föräldrarnas utbildningsnivå från RTB-98. Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterade.

10 Andelarna för dessa grupper är i tur och ordning: 5,9, 5,0, 4,8, och 4,4.

Tabell 5. Typ av grundskola för elever födda 1981 efter familjens invandrarstatus

i

Elev och minst en förälder

född i

Sverige

Elev men

ingen förälder

född i Sverige

i i

Elev född utomlands och minst en förälder född

i Sverige

Elev född utomlands och ingen förälder född

i Sverige

i

Bortfall för elev

och föräldrar Totalt

n

83 301 5 289 1 905 6 510 424 97 429

Kommunal skola 95 687 98,4 96,5

96,7

97,8 88,2 98,2

Fristående skola 1 742 1,6 3,5

3,3

2,2 11,8 1,8

97 429 100 100

100

100 100 100

i Uppgifter om elevens och föräldrarnas invandrarstatus från RTB-98.ii Inklusive bortfall för föräldrarna. Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterade.

När det gäller betygen, det viktigaste instrumentet för differentiering och selektion inom skolan, kan vi se att fördelningen tydligt sammanhänger med andra variabler. Flickor har totalt sett högre medelbetyg än pojkar. 1989/90 hade flickorna ett genomsnittligt medelbetyg på 3,3 och pojkarna 3,0. Läsåret 1993/1994 var motsvarande siffrorna 3,4 och 3,1. Denna skillnad kvarstår efter införandet av det nya betygssystemet. 1997/98 hade flickorna ett genomsnittligt meritvärde på 212,0 och pojkarna 190,9 av maximala 320 poäng. (Skolverket 1999h:2) Samma förhållande återspeglas även i andelarna elever inom varje könskategori som befinner sig inom ett visst betygsintervall (tabell 6). Exempelvis har 22 procent av flickorna ett medelbetyg över 3,9 medan motsvarande andel för pojkarna är 11 procent. Pojkarna är däremot överrepresenterade i de lägre betygskategorierna. Närmare 40 procent av pojkarna har ett medelbetyg under 3,0, att jämföra med knappa 25 procent av flickorna. En nästan dubbelt så stor andel av pojkarna i jämförelse med flickorna återfinns i den lägsta betygskategorien, medelbetyg under 2,5.11 Delar vi in eleverna utifrån föräldrarnas högsta sociala klass är det också tydligt att medelbetygen varierar med elevernas sociala ursprung. Ju högre socialt ursprung, desto högre betyg. I den högre klassen erhåller vart tredje barn ett avgångsbetyg mellan 4,0 och 5,0, att jämföras med färre än vart tionde barn till föräldrar i den lägre medelklassen och arbetarklassen.12 Om vi studerar elevernas sociala ursprung

11 Studerar vi förhållandet mellan kön, social klass och medelbetyg har flickorna större andelar med höga betyg än pojkarna oavsett social klass, och vice versa gäller för låga betyg.12 Vi finner en likartad hierarki om vi i stället för social klass beaktar föräldrarnas inkomst. Ju högre sammanräknad inkomst desto större andel elever med höga betyg. En anledning därtill är naturligtvis att inkomst samvarierar med social klass.

på en mer detaljerad nivå och skiljer mellan 32 olika yrkeskategorier finner vi den största andelen med höga betyg bland läkarbarnen (42,6 procent med medelbetyg mellan 4,0 och 5,0). Därefter följer barn till universitetslärare (38,6 procent), barn till civilingenjörer (34,8 procent), barn till ämneslärare (32,6 procent) och barn till jurister (32,3 procent). Med andra ord tenderar de sociala grupper som är mest beroende av utbildningsväsendet för sin yrkesposition och som själva är bärare av ett starkt utbildningskapital att lyckas bäst i striden om det utbildningskapital som grundskolan tilldelar eleverna och som har avgörande betydelse för fördelningen av studiechanserna i gymnasieskolan. Detta blir även tydligt om vi studerar betygsframgång utifrån föräldrarnas högsta utbildningsnivå, där andelen elever med höga betyg ökar med föräldrarnas högsta utbildningsnivå.

Tabell 6 visar också hur elever med olika invandrarstatus fördelar sig på betygskategorier. Den största andelen elever med ett medelbetyg på över 3,9 – dryga 17 procent – återfinns bland dem som är födda i Sverige och har minst en förälder som också är född i Sverige, medan de elever som är födda utomlands och vilkas föräldrar likaså är födda utomlands har den lägsta andelen, 9,0 procent, inom denna betygskategori. Det motsatta förhållandet gäller för de lägre betygskategorierna. Vi kan dock konstatera att även om skillnaderna mellan elever födda i Sverige och elever födda utomlands är betydande, så är de mindre än skillnaderna mellan exempelvis barn till föräldrar med längre högskoleutbildning och barn till föräldrar med enbart grundskola. Av tabell 6 framgår också att de elever som gått i en fristående skola oftare än andra får höga betyg. Cirka fyra procent fler av eleverna där än på de kommunala skolorna får ett medelbetyg över 3,9.13 Sambanden mellan val av skola och betyg är dock komplicerade. Om vi kontrollerar för kön, socialt ursprung, föräldrarnas utbildningsnivå och familjens invandrarstatus finner vi att friskoleelever ibland men inte alltid har högre betyg än de elever som går i kommunal skola (ej redovisat i tabellform). Exempelvis finner vi bland elever som har invandrat och vilkas föräldrar också invandrat att de som gått i en friskola har högre betyg än de som gått i en kommunal skola, vilket också gäller för elever som är födda i Sverige och vilkas föräldrar är födda i Sverige. Flickor som gått i en friskola har också en större andel i den högsta betygskategorin än de som gått i en kommunal skola och för pojkarna har friskoleeleverna betydligt större andelar i båda de högsta betygskategorierna. Ser vi däremot till socialt ursprung är skillnaderna inte så tydliga inom re-

13 Den höga andelen som ej fått betyg bland friskoleelever beror på att många friskolor på grundskolenivå har en alternativ pedagogisk inriktning och ger andra former av betyg, vilka dock ger behörighet till gymnasiet.

spektive grupp. För elever vilkas föräldrar har en längre högskoleutbildning och vilkas föräldrar studerat på forskarutbildningsnivå är andelarna elever i de två högsta betygskategorierna större för dem som gått i kommunal skola. Motsvarande förhållande återfinns bland elever vilkas föräldrar tillhör den högre klassen. Att friskoleeleverna tenderar att ha högre grundskolebetyg än andra bör således förstås mot bakgrund av dels att friskolorna rekryterar större andelar elever ur grupper som generellt sett har höga betyg (elever från den högre klassen och vilkas föräldrar är högskoleutbildade), dels att elever i andra kategorier lyckas bättre betygsmässigt i friskolor än motsvarande grupper elever i kommunala skolor. Om vi antar att dessa betygsskillnader verkligen återspeglar skilda kunskapsnivåer och inte bara en annorlunda betygssättning, kan de sannolikt ses som ett utslag av att elever från studiemotiverade hem oftare än andra söker sig till friskolorna. I den mån friskolor skulle bli betydligt vanligare än vad som för närvarande är fallet och deras rekrytering mer blandad och därvidlag likna de kommunala skolornas, är det sannolikt att skillnaden i betygsfördelning skulle försvinna.

Elevernas val av tillvalsämnen följer en logik liknande den som styr fördelningen av medelbetygen. Det går här en skiljelinje mellan att läsa språk och att inte läsa språk. Flickor har i betydligt större omfattning än pojkar läst franska, tyska, andra språk eller hemspråk i grundskolan (61 procent mot 43 procent).14 Den högre klassens barn läser språk i högre grad än andra. 74 procent av alla elever med detta ursprung har läst något språk, vilket kan jämföras med mindre än 40 procent bland barn ur arbetarklassen. Fördelning mellan allmän och särskild engelska respektive matematik följer i stort sett samma mönster. Flickor läser i större utsträckning än pojkar särskild engelska (68 procent mot 58 procent), medan det däremot inte finns någon större skillnad mellan könen beträffande matematik (54 procent för flickorna och 52 procent för pojkarna). Bland den högre klassens barn återfinns den högsta andelen som har läst särskild kurs i engelska respektive matematik (78 procent och 73 procent), medan elever med ursprung i den lägre arbetarklassen har de lägsta andelarna (51 procent och 37 procent). Vi kan återigen notera att det finns skillnader inom den högre klassen där de grupper som besitter det högsta utbildningskapitalet (läkare, jurister, universitetslärare, civilingenjörer och ämneslärare) är de vilkas barn oftare läst

14 Även om de flesta flickor som läst språk valt tyska (34 procent, för pojkarna är andelen 30 procent) är flickornas dominans tydligast i franska som lästes av 23 procent flickorna, att jämföras med endast 9 procent bland pojkarna.

särskild kurs i såväl engelska som matematik än andra grupper och som även i störst utsträckning väljer att läsa språk.15

Tabell 6. Avgångsbetyg från grundskolan för elever födda år 1981 i

Inget

medel -betyg

0,0-2,4 2,5-2,9 3,0-3,4 3,5-3,9 4,0-4,4 4,5-5,0 4,0-5,0

Annat medel betyg

n 906 13 794 17 600 26 503 22 449 12 384 3 634 16 018 159

Kön

Pojkar 49 685 0,9 18,4 21,5 28,2 19,7 9,0 2,1 11,1 0,2 Flickor 47 744 0,9 9,7 14,5 26,2 26,6 16,6 5,4 22,0 0,1

Total 97 429 0,9 14,2 18,1 27,2 23,0 12,7 3,7 16,4 0,2

Socialt ursprung

Internt bortfall 2 926 2,2 25,2 21,8 24,9 16,0 7,4 2,2 9,6 0,3

Högre klass 16 339

1,1

4,3 9,7 23,0

29,7 22,8 9,4 32,1

0,0

Medelklass 33 575 0,7 9,3 15,7 28,3 27,1 14,9 4,0 18,9 0,1

Lägre medelklass 15 728 0,5 14,6 20,8 30,4 21,9 9,8 2,0 11,8 0,1 Högre arbetarklass 10 708 0,4 21,7 24,1 28,4 17,1 7,0 1,1 8,1 0,2 Lägre arbetarklass 14 555 0,8 25,4 23,7 26,3 15,5 6,4 1,4 7,9 0,4

Externt bortfall 3 598

5,6 26,2 21,7

24,2 14,2 6,3 1,2 7,5 0,7

Total 97 429 0,9 14,2 18,1 27,2 23,0 12,7 3,7 16,4 0,2

Föräldrarnas högsta utbild.nivå

Ingen uppgift 3 288 4,8 27,0 21,9 23,5 14,2 6,4 1,1 7,6 0,9

Folkskola 3 010 0,9 25,9 25,0 26,8 15,2 5,3 0,5 5,8 0,4 Grundskola 7 730 0,7 27,7 24,7 26,7 13,9 5,1 0,8 6,0 0,3

Gymnasium, högst

två år

31 163 0,5

20,0 23,4 29,1

18,7 6,9 1,4 8,3 0,2

Gymnasium, tre år 12 981 0,6 11,6 18,7 29,6 24,5 12,2 2,6 14,9 0,1

Universitetsutb.

kortare än 3år

17 734 0,7 7,7 14,7 28,6 28,2 15,8 4,2 19,9 0,1

Universitetsutb.

minst 3 år

19 920 1,4 4,3 9,1 23,1 30,0 23,3 8,8 32,1 0,1

Forskarutbildning 1 603

2,7

1,5 5,4 17,4

29,3 26,9 16,7 43,7

Total 97 429 0,9 14,2 18,1 27,2 23,0 12,7 3,7 16,4 0,2

Familjens invandrarstatus

Elev och minst en

förälder född i

Sverige

83 301 0,7 13,0 17,6

27,4 23,9 13,4 3,9 17,3

0,1

Elev men ingen

förälder född i

Sverige

i

5 289 1,9 19,2 19,2 26,0 19,8 10,3 3,4 13,7 0,3

Elev född utomlands och minst en förälder

född i Sverige

1 905 1,2 16,6 23,8 29,1 18,2 9,2 1,6 10,9 0,2

Elev född utomlands

och ingen förälder

född i Sverige

i

6 510 2,4 24,1 22,0 25,5 16,6 7,1 1,9 9,0 0,3

Ej svar för elev och

föräldrar

424 9,7 16,3 16,7 26,2 16,7 9,4 2,4 11,8 2,6

Total 97 429 0,9 14,2 18,1 27,2 23,0 12,7 3,7 16,4 0,2

Typ av grundskola

Kommunal 95 687 0,4 14,3 18,2 27,4 23,2 12,7 3,7 16,4 0,2

Fristående 1 742 32,8 4,5 8,3 18,3 15,7 13,4 6,9 20,3 0,1

Total 97 429 0,9 14,2 18,1 27,2 23,0 12,7 3,7 16,4 0,2

i Efter kön, socialt ursprung (FoB-90), familjens högsta utbildningsnivå (RTB-98) och familjens invandrarstatus (RTB-98); andelar av gruppen per betygskategori. i i Ej svar för föräldrarna inkluderade i denna kategori. Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterad.

15 Bland barn till jurister läser 85 procent språk, bland barn till läkare 79 procent samt bland barn till universitetslärare och ämneslärare 77 procent.

1.3.3. Övergången från grundskola till gymnasium

En målsättning med den nya gymnasieskolan är att den skall vara öppen för alla. Det slås fast i propositionen som låg till grund för den nya gymnasieskolan (Prop. 1990/91:85, s 49-53). Men riktigt alla går i dag inte vidare till gymnasieskolan. Det kan naturligtvis finnas ett flertal anledningar till detta. Vi skall här inte i första hand diskutera vilka faktiska orsaker som ligger bakom att vissa elever inte fortsätter till gymnasieskolan – det kan röra sig om allt från skoltrötthet till att familjen har flyttat utomlands – utan i stället med hjälp av tillgänglig statistik försöka karakterisera den grupp grundskoleelever som inte går vidare.16 Av de närmare 93 000 grundskoleelever födda 1981 som gick ut grundskolan 1997 var det en procent som inte gick i gymnasieskolan vare sig hösten 1997 eller hösten 1998. En annan grupp elever, en procent av populationen, dröjde ett år med att gå över till gymnasieskolan och återfanns där först hösten 1998, året efter att de slutat högstadiet. Ytterligare 2,7 procent gick visserligen vidare direkt till gymnasiet men gjorde uppehåll eller slutade efter ett år. Den totala andelen elever som inte direkt efter högstadiet utan avbrott fortsatte studera fram till och med årskurs två i gymnasiet uppgår med andra ord till 4,7 procent.

Dessa fyra olika delpopulationer av en ålderskohort som gick ut grundskolan ett visst år – nämligen 1) de som inte återfanns i gymnasieskolan följande höst eller nästkommande, 2) de som började gymnasieskolan ett år efter avslutad grundskola, 3) de som började gymnasieskolan direkt men som inte fortsatte studierna vare sig i årskurs ett eller två året efter, och slutligen 4) de som började gymnasieskolan direkt och som också återfanns i gymnasieskolan hösten därpå – skiljer sig åt i flera avseenden. Tabell 7 visar skillnaderna mellan de olika grupperna

16 För detta ändamål har ett delregister skapats där alla som är födda 1981 och gått ut grundskolan 1997 ingår. (Att vi utgår från ett dubbelt kriterium för att definiera population beror på att om man definierar populationen utifrån samtliga som gått ut grundskolan ett visst år är en del av denna population yngre än den modala åldern och en något större andel äldre. Dessa två grupper tenderar att skilja sig från den modala gruppen på så sätt att de som är yngre i större utsträckning söker sig till studieförberedande program medan de äldre gör detta i mindre utsträckning. Det alternativa tillvägagångssättet, att ta med alla som är födda ett visst år, skapar problem vad det gäller att studera övergångarna till gymnasiet eftersom inte hela populationen lämnar grundskolan vid samma tillfälle.) För den i detta sammanhang definierade populationen finns uppgifter om huruvida de gick någon gymnasieutbildning hösten 1997 och hösten 1998 och i så fall vilken/a utbildning/ar det varit frågan om. Totalt ingår 92 888 individer i registret.

i avseende på kön, medelbetyg i årskurs 9, socialt ursprung, föräldrarnas högsta utbildningsnivå och familjens invandrarstatus.

Beaktar vi betydelsen av kön, finner vi inga större skillnader. Det är något vanligare att pojkarna inte går vidare till gymnasiet, medan flickor något oftare börjar ett år senare eller gör avbrott efter ett år.

Medelbetyget i årskurs nio betyder mer för om en elev går vidare till gymnasiet eller inte. Av dem som saknar ett slutbetyg går hela tolv procent inte vidare till gymnasiet inom två år, vilket kan jämföras med 2,4 procent bland dem med lägst avgångsbetyg (<2,5) och 0,3 procent bland elever med högst betyg (>4,4). Om man saknar avgångsbetyg från grundskolan, är sannolikheten även högre att man börjar gymnasiet ett år senare. Inom den lilla grupp elever som fått ett annat grundskolebetyg än det vanliga återfinns också den högsta andelen elever som inte går vidare till gymnasiet, 21 procent. En stor andel av de elever inom denna grupp som går vidare börjar också i gymnasiet ett år senare eller avbryter studierna där. Vi bör dock tolka dessa resultat med stor försiktighet med tanke på gruppens litenhet och att det är något oklart vilket högstadiebetyg dessa elever fått.

Elevernas sociala ursprung och deras föräldrars utbildningsnivå har stor betydelse. Övergången till gymnasiet är som lägst bland elever vars föräldrar saknas i FoB-90 (externt bortfall) eller som återfinns där men utan uppgift om yrke eller utbildningsnivå (internt bortfall). I övrigt är tendensen att ju högre socialt ursprung och ju högre utbildningsnivå föräldrarna har, desto mindre är sannolikheten att en elev inte går vidare till gymnasiet under två år. Det finns dock två intressanta undantag. För barn till föräldrar med en längre högskoleutbildning och med forskarutbildning är sannolikheten att fortsätta till gymnasiet mindre än för den grupp elever vilkas föräldrar befinner sig på närmast lägre utbildningsnivå. Elever som har föräldrar där uppgift saknas om utbildning eller föräldrar vilkas högsta utbildning är folkskola börjar i större utsträckning än andra ett år senare i gymnasiet. Mönstret är detsamma om vi ser till social klass. Elever med föräldrar som inte finns i FoB-90 eller saknar uppgift om yrke samt elever med föräldrar i den lägre arbetarklassen är överrepresenterade i den grupp som börjar gymnasiet ett år senare. När det gäller studieavbrott efter ett års gymnasiestudier, framträder ett annat mönster. Visserligen är också här de sist nämnda grupperna överrepresenterade, men det är även de elever vars föräldrar har hög utbildning och elever med härkomst i de högsta samhällsskikten. Det är ett inte alltför vågat antagande att elever med särskilt lågt socialt ursprung och elever med särskilt högt sådant som regel avbryter påbörjade gymnasiestudier av helt skilda anledningar. Om vi analyserar övergången till gymnasieskolan i ljuset av både elevernas sociala ursprung (eller alternativt föräldrarnas utbildningsnivå) och

deras medelbetyg i årskurs nio, finner vi att det oftast inte sammanhänger med låga betyg att elever från högre sociala skikt eller med mycket välutbildade föräldrar gör avbrott efter ett år i gymnasiet, under det att just låga betyg från årskurs 9 tycks vara en avgörande faktor när elever från de lägre sociala skikten avbryter sina studier. För den förra gruppen innebär studieavbrotten vanligtvis att eleven studerar ett år utomlands.17

Familjens invandrarstatus har också betydelse för elevernas studiekarriär. De lägsta andelarna elever som inte går vidare till gymnasiet, som avbryter sina studier där efter ett år eller börjar i gymnasiet ett år senare, finner vi bland elever som är födda i Sverige och har minst en föräldrar som också är född i landet (0,5 procent, 2,4 procent respektive 0,9 procent). För elever födda i Sverige men med båda föräldrarna födda utomlands är motsvarande andelar högre (1,8 procent, 1,6 procent och 3,5 procent). Motsvarande skillnader återfinns bland elever som själva är födda utomlands. Intressant att notera är att sannolikheten för att gå vidare till gymnasiet och fortsätta sina studier där över huvud taget inte märkbart skiljer sig åt mellan elever som är födda i Sverige och elever som inte är det, när föräldrarnas invandrarstatus hålls konstant. Den i särklass högsta andelen elever som inte går vidare till gymnasiet utgörs av dem för vilka det saknas uppgift om födelseland för såväl dem själva som deras föräldrar – närmare 60 procent av dessa elever går inte vidare till gymnasiet och en anmärkningsvärt stor andel (33 procent) avbryter sina gymnasiestudier när de en gång börjat. En möjlig förklaring kan vara att många i denna elevkategori endast stannar en kort tid i Sverige, en annan förklaring är att många tillhör marginaliserade grupper invandrare som har svårt att få fotfäste i det svenska samhället.

17 I en undersökning om studieavbrott genomförd av Skolverket (1995b:23) visade det sig att en kommun där det enligt den officiella statistiken skulle finnas ett 50-tal elever som avbrutit sina studier hade skolan endast rapporterat fem fall av studieavbrott till kommunen, detta med anledning av att det i de övriga fallen uteslutande handlade om studier utomlands, vilket anses ingå i utbildningstraditionen i området. I rapporten diskuteras även (Skolverket (1995b:13-15) elevernas motiv för studieavbrott (de elever som studerat utomlands ingår inte i rapportens definition av studieavbrott) och det konstateras att eleverna anför studierelaterade skäl såsom att undervisningen inte är tillräckligt anpassad för deras behov, att den är för enformig och tråkig, att lärarna är dåliga eller att de kommer dåligt överens med läraren etc.

Tabell 7. Övergång från grundskolan till gymnasieskolan

i

Ej gymn.

Börjat ett år senare

Börjat

men avbrutit

Börjat och

fortsatt Total

n 790 902 2 489 88 707 92 888

Kön

Pojkar 47 024

1,0

0,8 2,5

95,6

100

Flickor 45 864 0,7 1,1 2,8 95,4 100

Total 92 888 0,9 1,0 2,7 95,5 100

Medelbetyg

Ej betyg 724 12,2 4,4 7,9 75,6 100

0,1-2,4 12 310

2,4 2,5 6,1

89,1 100

2,5-2,9 16 571 0,7 0,9 1,9 96,6 100 3,0-3,4 25 560 0,5 0,7 1,5

97,3

100

3,5-3,9 21 943 0,4 0,6 2,1 97,0 100 4,0-4,4 12 100 0,4 0,6 2,9 96,2 100 4,5-5,0 3 521 0,3 0,7 4,7 94,4 100

Annat betyg 159 20,8 11,3 12,6 55,3 100

Total 92 888 0,9 1,0 2,7 95,5 100

Social klass

Internt bortfall 2 481 2,1 1,9 5,6 90,3 100

Högre klass 15 805 0,4 0,8 3,6 95,1 100 Medelklass 32 700 0,4 0,7 2,1 96,8 100

Lägre medelklass 15 302 0,8 1,0 2,3 96,0 100 Högre arbetarklass 10 326 0,7 0,9 2,1 96,3 100 Lägre arbetarklass 13 737

1,2 1,5 3,2

94,2 100

Externt bortfall 2 537 6,8 2,1 4,4 86,6 100

Totalt 92 888 0,9 1,0 2,7 95,5 100

Högsta utbildning

Ingen uppgift 2 386 10,1 2,1 8,3 79,5 100

Folkskola 2 677

2,1 2,0 3,1

92,8 100

Grundskola 7 283 1,3 1,4 3,2 94,1 100

Gymnasium, högst två år 30 018 0,7 1,0 2,1 96,2 100

Gymnasium, tre år 12 539 0,5 0,8 2,0 96,7 100

Universitets- och högskoleutb., kortare än

tre år

17 286 0,3 0,7 1,8 97,2 100

Universitets- och högskoleutb., minst tre år 19 183 0,3 0,9 3,6 95,2 100

Forskarutbildning 1 516 0,5 1,0

6,6

91,9 100

Totalt 92 888 0,9 1,0 2,7 95,5 100

Familjens invandrarstatus

Elev och minst en förälder född i Sverige 80 899 0,5 0,9 2,4 96,2 100

Elev men ingen förälder född i Sverige

ii

4 989 1,8 1,6 3,5 93,1 100

Elev född utomlands och minst en förälder f.

i Sverige

1 725 0,6 1,3 2,6 95,5 100

Elev född utomlands och ingen förälder f. i

Sverige

ii

4 913

1,1 2,0 3,5

93,5 100

Ej svar för elev och föräldrar 362 58,8 0,6 32,9 7,7 100

Totalt 92 888 0,9 1,0 2,7 95,5 100

Typ av grundskola

Kommunal 91 340 0,8 1,0 2,6

95,6

100

Fristående 1 548 3,0 2,1 5,9 89,1 100

Totalt 92 888 0,9 1,0 2,7 95,5 100

i

Efter kön, medelbetyg, socialt ursprung (FoB-90), familjens högsta utbildningsnivå (RTB-98) och familjens invandrarstatus (RTB-98) och typ av grundskola; andelar av gruppen per betygskategori. ii Ej svar för föräldrarna inkluderade i denna kategori. Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterad.

Tabell 7 visar även att det finns skillnader mellan elever som gått i kommunal grundskola och de som gått i fristående grundskola. Den senare gruppen går i mindre utsträckning vidare till gymnasiet över huvud taget och en större andel påbörjar studierna ett år senare eller avbryter gymnasiestudier de påbörjat efter ett år. Totalt går 95,6 procent av eleverna i kommunal grundskola vidare till gymnasiet och återfinns där ett år senare, medan denna andel bland friskoleeleverna endast är 89,1 procent. Eftersom vi vet att friskolorna på grundskolenivå tar emot en större andel invandrarbarn än de kommunala skolorna (och dessutom en större andel barn ur de högsta samhällsskikten), är det sannolikt att denna skillnad beror på detta drag i deras rekrytering.

1.3.4. Det individuella programmet

Få program torde har varit föremål för så mycket debatt som det individuella programmet. Dess speciella karaktär tycks ha givit det status av allmän värdemätare för gymnasieskolans tillstånd – programmet är tänkt att erbjuda en individuellt anpassad studiegång för i första hand det slags elever som har svårt att hitta en plats inom de 16 nationella programmen. Debatten har fått näring av att programmets speciella utformning bidragit till att det kan beskrivas på flera olika sätt vad avser elevantal och genomströmning. Låt oss ta ett konkret exempel. Vi kan för läsåret 1998/99 konstatera att bland samtliga elever som läser i årskurs ett gick 13 procent på IV. Bland de elever som kommit direkt från årskurs nio till gymnasiet samma år, hamnade åtta procent på IV. Ser vi slutligen till samtliga elever i gymnasiet samma år, oavsett årskurs, utgör de som läser på IV-programmet bara 5,8 procent. Med andra ord varierar andelen elever på IV mellan sex procent och 13 procent beroende på vilken definition vi använder. För att återgå till den grupp elever som gick på IV i årskurs ett 1998/99 är dessa uppdelade på i huvudsak två varianter av IV. En knapp tiondel (1,1 procent av samtliga elever i årskurs ett) av de 13 procent som gick på IV detta läsår utgjordes av elever som gick introduktionskurser för invandrare (IVIK), under det att övriga IV-elever var registrerade på vad vi vanligtvis menar med IV-programmet.18

IV-programmet är heterogent även i andra avseenden, främst vad gäller elevernas tidigare skolgång (se tabell 8). Av eleverna på det egentliga IV-programmet hade knappt en tredjedel (29,5 procent) gått på gymnasiet året innan. De flesta i denna grupp (19,5 procent av IV-

18 Förutom dessa två elevgrupper läste 14 elever på lärlingsprogrammet inom IV-programmet.

eleverna) gick även detta tidigare år på IV19, åtta procent kom från ett yrkesförberedande program, och två procent från ett studieförberedande. Majoriteten av IV-eleverna i årskurs ett höstterminen 1998, drygt hälften (52,8 procent), kom direkt från grundskolan. Ytterligare nio procent hade gått i svensk grundskola men gjort uppehåll minst ett år utan att börja på gymnasiet och ungefär lika stor andel (8,4 procent) hade ej gått i svensk grundskola eller gymnasium tidigare.

Så ser sammansättningen av eleverna på IV-programmet i årskurs ett 1998 ut. Diskussionen om det individuella programmets storlek måste alltså för att vara meningsfull hålla isär olika grupper elever. Innan vi återkommer till denna fråga i samband med IV-elevernas fortsatta studiekarriär, skall något kort sägas om den generella rekryteringen till IV-programmet i relation till rekryteringen till de andra programmen i gymnasieskolan.

Tabell 8. Elever på IV årskurs ett 1998, fördelade efter olika elevkategorier baserade på tidigare utbildning. Andelar av gruppen och inom

IV- programmen

ej uppgift direkt från

åk 9

i

åk 9 95-97, men ej gymn.

IV yrkesförb.

prog.

studförb.

prog.

totalt

IV n

1 180 7 393 1 300 2 716 1 148 269 14 006

% inom rad

39,1 7,9 42,4 35,7 22,8 9,0 12,1

% inom kol.

8,4

52,8

9,3 19,4 8,2

1,9 100

IVLL n

9

2 3

14

% inom rad

0,0

0,1 0,0 0,0

% inom kol.

64,3

14,3 21,4

100

IVIK n

578 339

20 387 1

1 325

% inom rad

19,2

0,4 0,7

5,1

0,0

1,1

% inom kol.

43,6 25,6 1,5 29,2 0,1

100

Tot IVn

1 758 7 741 1 322 3 106 1 149 269 15 345

% inom rad

58,3 8,2 43,1 40,8 22,8 9,0 13,2

% inom kol.

11,5

50,4

8,6 20,2 7,5

1,8 100

Tot alla program 3 016 94 152 3 067 7 612 5 046 2 990 115 883 % inom kol. 2,6 81,2 2,6 6,6 4,4 2,6 100

i

För 38 elever i denna kategori gäller att de har slutat grundskolan tidigare än 1998 och börjat gymnasiet men sedan gått ut grundskolan igen 1998. Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterad.

19 Det är möjligt att vara registrerad på IV termin ett två år i rad.

Om vi ser till de elever som gick i årskurs ett i gymnasieskolan 1998 och som gått ut grundskolan samma år20 och jämför de andelar av alla elever i fem sociala grupper som gick på det individuella programmet (tabell 9), kan vi konstatera att i synnerhet elever för vilka uppgifter om föräldrarna saknas i Folk- och bostadsräkningen från 1990 sökte sig dit, med andra ord som regel elever vilkas föräldrar invandrat under 1990talet. Inom denna grupp var i själva verket IV-programmet den vanligaste utbildningen bland pojkarna och den tredje vanligaste utbildningen bland flickorna – nästan en fjärdedel av pojkarna (24,6 procent) och en knapp sjättedel av flickorna (16,4 procent) gick där. Det individuella programmet hade också mycket stor betydelse för både pojkar och flickor vilkas föräldrar återfinns i Folk- och bostadsräkningen 1990 men för vilka uppgifter om yrke saknas, dvs. som regel elever med härkomst i invandrarfamiljer eller i familjer med osäker eller marginaliserad ställning på arbetsmarknaden (18 procent respektive 14 procent).21Bland de elevgrupper vilkas sociala härkomst kan klassificeras utgör det individuella programmet med stor marginal det mest frekventa valet av studieprogram på gymnasiet bland pojkar med ursprung i lägre arbetarklassen (16 procent) och det näst mest frekventa bland flickorna med samma härkomst (13 procent). Den andel elever som kommit till det individuella programmet sjunker sedan ju högre upp i samhället vi rör oss och väljs inom de högsta sociala skikten av mindre än tre procent av pojkarna och mindre än två procent bland flickorna.

20 Det vill säga 7 393 elever på IV och nio elever på IVLL, se tabell 6. Vi har här uteslutit eleverna från IVIK eftersom dessa nästan per definition är nyligen invandrade och således uppgifter saknas om de variabler vi nedan önskar jämföra. Anledningen till att vi valt att jämföra just de elever som går direkt från grundskolan till gymnasiet är att denna grupp är den i särklass största om vi ser till samtliga elever i gymnasiets första årskurs (däremot gäller detta inte på IV som vi konstaterat ovan) och att den därför är mest lämplig som grundenhet för jämförelsen.21 För denna kategori utgör IV det andra mest frekventa valet bland pojkarna och det tredje mest frekventa valet för flickorna. För den högre klassens barn utgör IV det sjunde vanligaste valet bland pojkarna och det nionde mest valda programmet för flickorna.

Tabell 9. Andelar på IV-programmet av alla pojkar och flickor i fem sociala grupper i årskurs ett i gymnasieskolan 1998 som gått direkt från grundskolan

i

Uppgift om föräld-

rarnas yrkespos. saknas i FoB-90

Högre

klass

Medel-

klass

Lägre

medel -klass

Högre

arbetar-

klass

Lägre

arbetar

-klass

Föräldrarn

a saknas i

FoB-90

Totalt

Pojkar n

253 216 874 623 690 1 192 492 4 340

rad procent 17,8 2,7 5,3 8,2 12,8 16,1 24,6 9,0 kol. procent 5,8 5,0 20,1 14,4 15,9 27,5 11,3 100 rang 2 7 5 4 3 1 1 3 Totalt n 1 425 8 039 16 441 7 599 5 384 7 385 1 998 48 271 kol. procent 3,0 16,7 34,1 15,7 11,2 15,3 4,1 100 Flickor n 196 118 567 451 511 918 301 3 062 rad procent

14,3

1,6 3,7 6,2

9,6 13,0 16,4

6,7

kol. procent

6,4 3,9 18,5 14,7 16,7 30,0 9,8 100

rang

3 9 9 5 3 2

3 3

Totalt n

1 372 7 475 15 532 7 247 5 344 7 076 1 835 45 881

kol. procent

3,0 16,3 33,9 15,8 11,6 15,4 4,0 100

i

Siffrorna gäller för IV och IVLL; elever på IVIK är ej inräknade. Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterad.

Eleverna på det individuella programmet har med andra ord i allmänhet lågt socialt ursprung. De förenas också av att de misslyckats med sina studier i grundskolan. Om vi utgår från alla elever som studerade i årskurs ett i gymnasieskolan höstterminen 1998 (och som gått ut grundskolan 1998) och jämför den andel elever med olika genomsnittsbetyg i årskurs nio som gick på IV-programmet (tabell 10), ser vi att bland elever med de lägsta betygen återfinns nästan hälften av alla pojkar och mer än hälften av alla flickor (46 procent respektive 51 procent) på detta program. En ännu större andel (72 procent) finner vi bland de pojkar som saknar betyg från årskurs nio (motsvarande andel för flickor är 61 procent). Ett annat sätt att karakterisera IV-programmet är att se till andelarna elever inom programmet som befinner sig i vissa betygskategorier. För pojkarna som går på IV har 97 procent av samtliga pojkar på programmet ett medelbetyg från grundskola på under 3,0. För flickorna är motsvarande andel något lägre, 91 procent.

Tabell 10. Andelar på IV-programmet av alla pojkar och flickor i olika betygskategorier i årskurs ett i gymnasieskolan 1998 som gått direkt från grundskolan

i

Ej betyg 0,1-2,4 2,5-2,9 3,0-3,4 3,5-3,9 4,0-4,4 4,5-5,0 Totalt

Pojkar n 325 3 380 502 112 14

6 1 4340

Rad procent 71,7 46,3 4,4 0,8 0,2

0,1 0,1 9,0

kol. procent 7,5 77,9 11,6 2,6 0,3

0,1 0,0 100

rang 1 1 10 15 16

11 9 3

Totalt n 453 7 306 11 424 14 620 9 277 4 052 1 139 48 271 kol. procent 0,9 15,1 23,7 30,3 19,2 8,4 2,4 100

Flickor n 222 2 189 384 202 54

11

3 062

rad procent 61,0 50,9 5,8 1,6 0,4 0,2

6,7

kol. procent 7,3 71,5 12,5 6,6 1,8 0,4

rang 1 1 7 12 12 13

Total tn 364 4 297 6 566 12 791 12 341 6 816 2 706 45 881 kol. procent 0,8 9,4 14,3 27,9 26,9 14,9 5,9 100

iSiffrorna gäller för IV och IVLL; elever på IVIK är ej inräknade. Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterad.

Elever vilkas familjer har olika invandrarstatus tenderar att i olika stor omfattning prioritera eller, rättare sagt, vara hänvisade till IV. De lägsta andelarna elever på IV har den grupp elever som är födda i Sverige och vilkas föräldrar också är födda i landet, knappa åtta procent för pojkarna och under sex procent för flickorna. Därefter följer de elever som är födda utomlands men som har minst en förälder som är född i Sverige (nästan elva procent bland pojkarna och drygt åtta procent bland flickorna). Bland elever som är födda i Sverige men vars föräldrar inte är födda i landet går en något högre andel på IV (närmare 15 procent för pojkarna och nästan tio procent för flickorna). Om vi bortser från den mycket lilla grupp elever för vilka det saknas uppgift om födelseland både för dem själva och deras föräldrar, totalt tio personer, uppvisar elever som själva är födda utomlands och vilkas föräldrar också är födda där de högsta andelarna på IV, dryga 20 procent för pojkarna och strax över 14 procent för flickorna. IV är bland dessa pojkar det näst största programmet och för flickorna det tredje största programmet.

Tabell 11. Andelar på IV-programmet av alla pojkar och flickor i årskurs ett i gymnasieskolan 1998 som gått direkt från grundskolan efter familjens invandrarstatus

i

Elev och minst en förälder född

i Sverige

Elev men ingen förälder född i Sverige

ii

Elev född utomlands och

minst en förälder född i

Sverige

Elev född utomlands och ingen förälder född i Sverige

ii

Ej svar för elev

och föräldrar

Totalt

Pojkar n 3 166

362

88

717

7 4 340

rad %

7,6

14,7

10,9

20,3 21,2 9,0

kol. %

72,9

8,3

2,0

16,5 0,2 100

rang

4

3

3

2

1

3

Totalt n 41 424 2 468

806

3 540

33 48 271

kol. %

85,8

5,1

1,7

7,3 0,1 100

Flickor n 2 280

237

72

470

3 3 062

rad %

5,8

9,8

8,1

14,3 8,8

6,7

kol. %

74,5

7,7

2,4

15,3 0,1 100

rang

5

3

4

3

5

3

Totalt n 39 256 2 408

889

3 294

34 45 881

kol. %

85,6

5,2

1,9

7,2 0,1 100

iSiffrorna gäller för IV och IVLL; elever på IVIK är ej inräknade. Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterad.

Det individuella programmet var tänkt att erbjuda en möjlighet för svaga och mindre studiemotiverade elever att påbörja sina gymnasiestudier för att nästkommande år kunna söka sig till en ordinär gymnasieutbildning inom ramen för något av de 16 nationella programmen. Av alla elever i årskurs ett på IV-programmet hösten 1997 försvann totalt sett cirka en tredjedel (36,5 procent på IV och 27,7 procent på IVIK) helt från gymnasiet året därefter och ytterligare ungefär en tredjedel (26,8 procent på IV och 41,7 procent på IVIK) gick även det andra gymnasieåret kvar på IV. Med tanke på att en så blygsam andel av samtliga elever som befann sig på IV-programmet i årskurs ett 1997 gått vidare till ett nationellt program året därpå (34,9 procent på IV och 29,5 procent på IVIK), kan det individuella programmet knappast sägas fylla denna funktion. Men dessa siffror ger inte hela sanningen om IVprogrammet.22

Som påpekades i inledningen är det viktigt att i analysen av IVprogrammet göra skillnad mellan olika elevkategorier. En första grupp består av elever som kommer dit direkt efter årskurs nio. En andra grupp utgörs av dem som går om IV-programmet ett andra eller rentav tredje gymnasieår. En tredje grupp elever är de som under det andra gymnasieåret övergått till det individuella programmet från ett natio-

22 Här kan tilläggas att IB är det program som har den i särklass största andelen elever som inte fortsätter nästföljande år, hela 90,2 procent, medan övriga program befinner sig mellan ENs 2,9 procent och OPs 8,3 procent.

nellt program. En fjärde grupp, slutligen, består av elever som inte tidigare studerade vare sig på det svenska högstadiet eller i gymnasieskolan, alltså till allra största delen elever som nyligen invandrat till Sverige.23 I det följande skall vi inte göra skillnad mellan IV-elever som gjort uppehåll i skolstudierna efter högstadiet och dem som prövat på gymnasiestudier på andra program innan de kom till det individuella programmet. Vi rör oss alltså med tre grupper: elever som kommer direkt från årskurs nio, elever som gjort uppehåll efter grundskolan eller tidigare gått på ett nationellt program, och, slutligen, elever som inte gått ut en svensk grundskola.24 För denna senare grupp är invandrade elever tydligt överrepresenterade.25

Betraktar vi övergångsfrekvenserna för dessa kategorier finner vi tydliga skillnader (tabell 12). Knappt 60 procent av alla elever på IVprogrammet som kom direkt från årskurs nio gick under det andra studieåret över till ett nationellt program, främst yrkesförberedande sådana. Av de elever som gått i svensk grundskola men inte gått direkt från grundskolan till IV i årskurs ett 1997, var det dock endast en dryg fjärdedel som ett studieår senare åter gick på ett nationellt program. Knappt hälften hade slutat. Den lägsta andelen elever som gått vidare till nationella program – endast tolv procent – återfinns bland dem som inte har gått i svensk grundskola. Dessa elever avbryter eller gör uppehåll i sina studier i störst utsträckning (67,5 procent), vilket i synnerhet gäller flickorna bland vilka hela 73,5 procent inte återfinns på gymnasiet hösten 1998.

23 Sven Sundin, Skolverket, har påpekat att dessa grupper bör hållas isär i analysen.24 Åtminstone har de inte gått ut en svensk grundskola mellan åren 1995 och 1998.25 En korstabulering mellan denna grupp, som uppgår till närmare 3 000 elever, och variabeln socialt ursprung visar att för 35 procent saknas föräldrarna i FoB-90 (mot cirka åtta procent för de övriga grupperna) och för ytterligare sju procent av eleverna finns föräldrarna med i FoB-90 men uppgift om yrke saknas (här har de övriga två grupperna samma andelar). De som ej har gått i svensk grundskola är överrepresenterade inom kategorien elev och föräldrarna födda utomlands (35 procent mot 12 procent för de övriga två grupperna). För närmare fem procent finns varken uppgift om eleverna eller om föräldrarna, vilket tyder på att de nyligen invandrat. Vad som vidare utmärker denna grupp är att de är betydligt äldre än de andra eleverna, fler än hälften är födda 1978 och tidigare, medan motsvarande andel för övriga två grupper understiger fem procent.

Tabell 12. Olika IV-elevkategorier i årskurs ett 1997 och deras utbildningsvägar hösten 1998. Uppdelade efter kön; andelar av gruppen

n

slutat eller

gjort uppehåll

gick yrkesförb.

program

gick studieförb.

program

gick andra

program

gick kvar

på IV totalt

Pojkar

Direkt från årskurs 9 2 849 11,2

51,7 4,9 3,0 29,2

100

Ej direkt från årskurs 9 2 258 45,0 22,5 2,3 1,6 28,7 100

Ej svensk grundskola

i

1 475 62,0 11,1 1,6 0,4 24,9 100

Totalt 6 582 34,1 32,6 3,3 1,9 28,1 100

Flickor

Direkt från årskurs 9 2 213 11,8 52,0 6,4 2,3 27,4 100 Ej direkt från årskurs 9 1 984 47,9 20,6 3,3 1,2 27,0 100

Ej svensk grundskola

i

1 236

73,5

5,6 1,7 0,9 18,3 100

Totalt 5 433 39,0 30,0 4,2 1,6 25,2 100

Ej svar

Ej svensk grundskola

i

63 79,4

6,3

14,3 100

Totalt 63 79,4

6,3

14,3 100

Totalt

Direkt från årskurs 9 5 062 11,5 51,8 5,6 2,7 28,4 100 Ej direkt från årskurs 9 4 242 46,3 21,6 2,8 1,4 27,9 100

Ej svensk grundskola

i

2 774 67,5 8,4 1,7 0,6 21,7 100

Totalt 12 078 36,6 31,3 3,7 1,8 26,7 100

iKategori innehåller även elever som gått ut grundskolan i Sverige före 1995. Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterad.

Vi finner även skillnader mellan elever med olika socialt ursprung (tabell 13). Detta gäller framför allt de elever som gått direkt från grundskolan. Om vi inom denna grupp IV-elever jämför dem med särskilt högt socialt ursprung och dem med särskilt lågt, ser vi att bland både pojkar och flickor var det en större del av de senare som slutade helt eller gick kvar på IV-programmet ytterligare ett år, medan en betydligt mindre andel gick över till studieförberedande program nästa skolår. Det som till största delen förklarar övergångsfrekvensen från IV till andra program är dock vilken elevkategori en elev tillhör under sitt första IV-år. Sannolikheten att återfinnas på ett nationellt program är som vi kunnat konstatera i särklass högst för dem som kommer direkt till IV från grundskolan.

Tabell 13. Olika IV-elevkategorier med socialt ursprung i högre klass eller lägre arbetarklass i årskurs ett 1997 och deras utbildningsvägar hösten 1998 efter kön. Andelar av gruppen

n

Slutat eller gjort uppehåll

gick yrkesförb program

gick studieförb program

gick andra program

gick kvar på IV totalt

Högre klass Pojkar

direkt från årskurs 9 181 8,3 54,7 12,2 3,9

21,0 100

ej direkt från årskurs 9 131 43,5 15,3 3,8 3,8

33,6 100

ej svensk grundskola 77 80,5 3,9

1,3

14,3 100

totalt 389 34,4 31,4 6,9 3,3

23,9 100

Flickor

direkt från årskurs 9 107 5,6 58,9 14,0 1,9

19,6 100

ej direkt från årskurs 9 113 48,7 14,2 8,0

29,2 100

ej svensk grundskola

i

79 82,3 1,3 1,3

15,2 100

totalt 299 42,1 26,8 8,4 0,7

22,1 100

Lägre arbetarklass Pojkar

direkt från årskurs 9 763 12,8 50,9 3,1 2,5

30,7 100

ej direkt från årskurs 9 629 49,0 19,9 1,3 1,3

28,6 100

ej svensk grundskola

i

284 61,3 11,3 1,1

26,4 100

totalt 1 676

34,6 32,5 2,1 1,6

29,2 100

Flickor

direkt från årskurs 9 611 12,9 50,1 4,7 2,1

30,1 100

ej direkt från årskurs 9 597 49,6 19,8 1,7 1,0

28,0 100

ej svensk grundskola

i

231 79,7 4,3 0,9 1,7

13,4 100

totalt 1 439

38,8 30,2 2,8 1,6

26,5 100

iKategorin innehåller även elever som gått ut grundskolan i Sverige före 1995. Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterad.

1.3.5. Sociala och andra skillnader inom gymnasieskolan under 1990-talet

I det följande skall vi närmare granska vad skillnader mellan elever i avseende på kön, socialt ursprung och tidigare skolkarriär betytt för gymnasieskolan under 1990-talet. Hur stora är avstånden mellan olika grupper av elever och har de ökat, minskat eller på annat sätt förändrats under decenniets gång? Skillnader av detta slag är synliga i rekryteringen till utbildningar och skolor – effekterna av dem präglar den ”miljö” de olika utbildningarna och skolorna utgör och de villkor under vilka undervisningen där bedrivs. Samma skillnader kan emellertid också ses som uttryck för de skilda utbildningsstrategier som grupper av elever med olika tillgångar tenderar att utveckla och vilka utbildningsinvesteringar de gör och kan göra i gymnasieskolan – med andra ord deras objektiva chanser att orientera sig inom gymnasieskolans värld så som dessa chanser framträder som statistiska mönster. I det följande skall först och främst det senare perspektivet anläggas och vi

skall ge prioritet åt jämförelser mellan de andelar av alla elever med olika kön, med olika mått av betygsframgång i högstadiet och med olika socialt ursprung som valt – eller kunnat välja – att gå på gymnasieskolans olika utbildningsprogram.

Tre faktorer: skolframgång, kön och socialt ursprung

Låt oss ta utgångspunkt i gymnasieskolan i slutet av 1980-talet, före gymnasiereformen 1991. Huvudsakligen tre, statistiskt synliga, faktorer bestämde vad vi kan kalla för gymnasieskolans sociala struktur, nämligen elevernas kön, deras mått av betygsframgång i högstadiet och deras sociala ursprung.26 En första iögonenfallande motsatsställning var den mellan utbildningar dominerade av flickor och utbildningar huvudsakligen befolkade av pojkar, vilka utgjorde två skilda utbildningsvärldar. Denna polaritet var som mest synlig på de tvååriga praktiska eller yrkesinriktade linjerna, men återfanns också på de tre- och fyraåriga teoretiska och studieförberedande linjer, mest påfallande på den helt kvinnodominerade humanistiska linjen och den nästan lika mansdominerade tekniska. En annan iögonenfallande polaritet var den mellan å ena sidan linjer – nästan uteslutande de teoretiska – där de elever som erövrat de högsta betygen i högstadiet hamnade, och å andra sidan linjer som tog emot elever med medelmåttiga eller låga högstadiebetyg. Denna polaritet var i viss mån parallell med en tredje motsatsställning i gymnasieskolan, den mellan utbildningar som i högre grad än andra befolkades av elever med ursprung i de högre sociala skikten och linjer som främst tog emot elever ur lägre skikt. Chansen att en pojke eller en flicka ur de högsta sociala skikten skulle gå på en studieförberedande linje var exempelvis tre gånger större än chansen att söner och döttrar till familjer i lägre arbetarklassen skulle göra det. Att den rent sociala hierarkin bland utbildningslinjerna i hög grad – men inte fullständigt – sammanföll med den betygsmässiga hade att göra med att elever ur högre skikt överlag fick högre betyg i högstadiet än de ur lägre skikt.

Om vi tar i beaktande två av dessa tre dimensioner, elevernas kön och deras sociala ursprung, kan skillnaderna eller avstånden inom gymnasieskolan i slutet av 1980-talet i grova drag beskrivas rumsligt. Fältet av gymnasielinjer och de elever som befolkar dem bildade en triangel stående på sin bas. Ju längre ner mot basen man rörde sig, desto lägre socialt ursprung tenderade eleverna att ha. Det är också här, vid triangelns båda ben, som avstånden mellan könen var som störst,

26 Se Palme 1994a, 1994b, samt Berg, Broady och Palme 1995; Broady, Heyman och Palme 1997; Broady, Börjesson och Palme, 1998.

dvs. mellan linjer till vilka å ena sidan övervägande flickor och å den andra övervägande pojkar sökte sig. Detta strikt könsuppdelade område i gymnasieskolan bestod av dess tvååriga, yrkesinriktade linjer. Om man rörde sig uppåt i triangeln, minskade avståndet mellan de två världarna, flickornas respektive pojkarnas gymnasieutbildningar, samtidigt som elevernas sociala ursprung tenderade att bli högre (i likhet med deras medelbetyg från högstadiet). I triangelns övre del återfanns de treåriga teoretiska linjerna, alla med en förhållandevis hög social rekrytering och en, med visst undantag för humanistisk och teknisk linje, jämnare fördelning mellan pojkar och flickor. I triangelns topp, där elevernas sociala ursprung var som högst, möttes de två gymnasievärldarna och de gjorde det i elitlinjen framför andra, den naturvetenskapliga. I denna struktur intog vissa utbildningslinjer intressanta mellanpositioner. Bland de tvååriga, yrkesförberedande linjerna utmärktes exempelvis den sociala linjen och den estetiska av en jämförelsevis hög social rekrytering, vilket antydde att de fungerade som alternativa utbildningar för elever ur högre sociala skikt som på grund av låga betyg eller misstro mot gymnasieskolans hierarkier inte kunnat eller önskat söka sig till de treåriga studieförberedande linjerna. Bland de utpräglat yrkesorienterade tvååriga linjerna återfanns uppenbara hierarkier. Så hade exempelvis den el- och teletekniska linjen en högre rekryteringsprofil både i avseende på betyg och elevernas sociala härkomst än andra pojkdominerade yrkesorienterade linjer. Arbetarbarn av båda könen med låga betyg i bagaget från högstadiet var till stor del hänvisade till starkt könsuppdelade yrkesorienterade linjer som den verkstadstekniska eller konsumtionslinjen. Främst bland de treåriga studieförberedande linjerna kunde också skönjas en viss polaritet mellan å ena sidan utbildningar som var särskilt viktiga för sociala grupper eller fraktioner vilkas ställningar i hög grad vilade på kulturellt kapital och utbildningskapital och som tenderade att stå offentlig sektor nära, exempelvis läkare, högre tjänstemän i offentlig sektor och universitets- och gymnasielärare, och å andra sidan linjer som på motsvarande sätt prioriterades av sociala grupper som stod ekonomin som socialt fält nära och som regel relativt sett var mindre beroende av kulturellt kapital för de ställningar de upprätthöll, exempelvis företagsledare, tjänstemän på olika nivåer i privat sektor och handelsmän. En tredjedel av alla universitetslärar- och läkarbarn i gymnasiet gick exempelvis på naturvetenskaplig linje, att jämföra med en dryg tiondel av alla barn till företagsledare eller tjänstemän i privat sektor. För den ekonomiska linjen var förhållandet det motsatta – dit sökte sig en fjärdedel av alla barn till företagsledare och högre tjänstemän i privat sektor, men bara ungefär tiondel av universitetslärarbarnen och läkarbarnen.

Det kan vara svårt att direkt jämföra denna struktur från det sena 1980-talet med den vi återfinner i gymnasieskolan 1994/95 och 1998/99, tre respektive sju år efter gymnasiereformen, eftersom den nya gymnasieskolans program inte är identiska med den gamla gymnasieskolans linjer. En av ambitionerna med reformen var ju också att åtminstone försöka minska klyftorna mellan de gamla treåriga teoretiska linjerna och de tvååriga yrkesförberedande. Dock motsvarar i grova drag de 16 studieprogram som inrättades med reformen den linjeuppdelning som fanns i den gamla gymnasieskolan och boskillnaden mellan studieförberedande och yrkesförberedande inriktningar finns i praktiken fortfarande kvar, låt vara i en något annorlunda form. Även i den nya gymnasieskola som reformen skapade är det i första hand motsvarigheterna till de fem tidigare tre- och fyraåriga linjerna som ger direkt behörighet för fortsatta studier i högskolan. De tidigare ekonomiska och humanistiska linjerna existerar numer som grenvarianter av det samhällsvetenskapliga programmet från och med årskurs två och den tidigare fyraåriga tekniska linjen utgör på liknande sätt från och med årskurs två en gren av det naturvetenskapliga programmet (i de tabeller som skall hänvisas till nedan har dock dessa grenvarianter redovisats separat).

När det gäller studieinriktningar skiljer sig den nya gymnasieskolan på en viktig punkt från den gamla – införandet av det s.k. individuella programmet. Som vi redan sett samlar detta program det stora flertalet av de elever som inte lyckats alls i högstadiet eller av andra skäl inte är förberedda för gymnasieskolans krav, i hög grad elever vilkas föräldrar nyligen invandrat, som härstammar ur låga social skikt och som har låga eller inga betyg alls från högstadiet. Detta är en förändring i jämförelse med situationen före 1990-talets reform. Av alla elever som slutade högstadiet våren 1988 gick 13 procent av flickorna och drygt tio procent av pojkarna inte vidare direkt till gymnasiet (tabell 14). Dessa elever hade som regel gemensamt att de gått ut med låga medelbetyg och hade ett lågt socialt ursprung.

Tabell 14. Andelen högstadieelever i olika grupper som inte gick vidare direkt till gymnasiet år 198827

Medelbetyg % Social klass

% Kön

%

< 2,5

32,5 Lägre arbetarklass 15,5 Flickor 13,1

2,5-2,9

16,6 Högre arbetarklass 12,9 Pojkar 10,5

3,0-3,4

8,9 Lägre medelklass 11,9

3,5-3,9

4,0 Medelklass

8,8

4,0-4,4

2,2 Högre klass

6,4

4,5-

1,9

Som vi tidigare kunde konstatera var det 1997 bara två procent av alla högstadieelever28 som inte gick vidare direkt till gymnasiet, utan synbar skillnad mellan de två könen, låt vara att ytterligare knappt tre procent senare gjorde uppehåll i eller avbröt studierna. I likhet med 1988 kännetecknades dessa elever av att de oftast kom från invandrarfamiljer eller från lägre sociala skikt och av att deras högstadiebetyg var särskilt låga eller inte fullständiga. Det är dock värt att notera att andelen elever som inte fortsatte direkt från högstadiet till gymnasiet minskat från drygt tio procent till två procent! Bakom denna förändring ligger utan tvivel till en del en förändrad arbetsmarknad, dvs. att det under 1990talet blivit allt svårare för unga människor, och i synnerhet för dem utan utbildning, att få arbete. Men förändringen beror sannolikt också till viss del på inrättandet av det individuella programmet. De elevkategorier som detta program rekryterar är sannolikt till stor del detsamma som de som 1988 inte alls fortsatte till gymnasiet.

I det närmaste alla högstadieelever går nu vidare till gymnasiet. Om vi tar hänsyn till skillnader mellan olika grupper bland de elever som lämnar grundskolan, hur använder de – och kan använda – gymnasieskolan och kan några förändringar skönjas över åren? För att kunna göra rimliga jämförelser mellan åren skall vi i det följande hålla oss till årskurs 2-elever de två åren närmast efter reformen 1991, alltså elever som gjort valet mellan de grenar inom naturvetenskapligt och samhällsvetenskapligt program som efter reformen motsvarar den äldre gymnasieskolans teoretiska linjer. Det register som den föreliggande analysen bygger på innefattar för läsåret 1988/89 dock bara årskurs 1elever, vilka därför utgör jämförelsepunkt bakåt till tiden före 1991 års

27 De tabeller som här följer utgår från tre skilda register. För det första av dessa register har information hämtats från redan existerande tabeller vilka vare sig redovisade de totaler på vilka olika andelstal är grundade eller uppgifter om internt och externt bortfall. För skolåret 1988/89 saknas därför detta slags information.28 Populationen utgörs av alla högstadieelever som uppfyller kriterierna att vara född 1981 och ha gått ut 1997.

gymnasiereform. För åren 1994/95 och 1998/89 utgår vi med andra ord från elever som slutat grundskolan två skolår tidigare och därifrån gått vidare till årskurs två och för 1988/89 elever som gick direkt från högstadiet till gymnasiets första årskurs. Gruppen årskurs 1-elever 1988/89 kan sägas vara mindre selekterad än de senare grupperna i den meningen att den innehåller även elever som inte skulle gå vidare till årskurs två året därefter. Å andra sidan är den sannolikt mer selekterad i en annan mening. Som vi just konstaterat var det vid tiden före gymnasiereformen betydligt fler elever som inte fortsatte direkt från högstadiet till gymnasiet.

Vi konstaterade inledningsvis för läsåret 1988/89 att kön utgör en central dimension av hur eleverna fördelar sig på de olika utbildningarna. Om vi jämför hur elever av olika kön fördelar sig på olika program och grenar (tabell 15), finner vi att framför allt den tidigare fyraåriga tekniska linjen (nu teknisk gren av naturvetenskapsprogrammet) och i viss mån den tidigare ekonomiska (nu ekonomisk gren av samhällsvetenskapsprogrammet) förlorat mycket av sina ställningar, under det att de naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga grenarna ökat i numerär.

Tabell 15. De vanligaste utbildningarna per kön 1988–1998; andelar av samtliga elever inom varje könskategori. Procent av gruppen

1988

1994

1998

Pojkar

Flickor

Pojkar (n=39 746)

Flickor (n=38 654)

Pojkar (n=41 377)

Flickor (n=40 561)

Teknisk 19,7 Ekonomisk 17,7 NVNA 13,1 SPSA 20,7 NVNA 14,4 SPSA 17,6 Ekonomisk 10,0 Samhällsvet. 12,3 NVTE 11,5 NVNA 12,6 NVTE 10,3 NVNA 15,8 El- o teletekn 8,5 Handel- o kontor 9,2 SPSA 10,9 BF 12,3 SPEK 9,7 SPEK 10,8 Bygg, & anl tekn 8,1 Naturvet. 8,7 SPEK 10,1 SPEK 9,9 EC 8,8 BF 7,7 Naturvet. 7,5 Vård 8,4 EC 9,7 OP 7,6 SPSA 8,8 ES 7,0 Verkstadstekn 7,3 Humanistisk 6,9 FP 7,9 HP 6,4 FP 7,2 HR 5,2 Fordonstekn 6,2 Social 6,2 HP 5,7 ES 6,2 SM 6,4 OP 5,1 Samhällsvet. 4,5 Teknisk 6,0 BP 5,5 SPHU 6,1 HP 4,4 HP 4,9 Handel- o kontor 4,2 Konsumtion 5,5 IP 4,9 HR 4,4 IP 3,9 SPHU 4,8 Social 3,1 Livsmedelstekn 3,4 BF 3,2 MP 4,0 HR 3,9 SM 4,2 Drift/underh tekn 2,6 Social service 2,6 HR 3,2 NP 2,3 BP 3,6 MP 3,6 Livsmedelstekn 2,3 Distr o kontor 2,3 ES 2,7 NVTE 1,9 ES 2,9 SPE 3,4 Trätekn 1,3 Estetisk-praktisk 0,8 NP 2,4 HV 1,8 MP 2,9 NP 2,6 Humanistisk 0,9 Beklädnad 0,8 MP 2,2 SM 0,9 BF 2,4 NVTE 2,0 Distr & kontor 0,9 Jordbruk 0,6 EN 1,6 IV 0,8 NP 2,2 HV 1,8

Som framgår av tabellen har den tekniska grenen av naturvetenskapligt program tappat hälften av sina elever bland pojkarna och ännu fler bland flickorna, av vilka numer bara två procent söker sig dit. Sannolikt har detta att göra med att den tidigare fyraåriga linjen i det förhållande mellan arbetsmarknad och utbildningsexamina som då rådde också utgjorde en tämligen säker investering av både yrkesförberedande och studieförberedande karaktär, vilket inte är fallet för dess moderna mot-

svarighet.29 Det är vidare påfallande att den ekonomiska inriktningen av samhällsvetenskapligt program förlorat en betydande del av sina kvinnliga elever. En lika betydande strukturell förändring är den uppenbarligen kontinuerligt ökande andel pojkar och flickor som söker sig till naturvetenskapligt program (med naturvetenskaplig inriktning) och den tunga ställning samhällsvetenskapligt program (med samhällsvetenskaplig inriktning) fått, främst bland flickor.

En av de viktigaste strukturerande faktorerna i gymnasieskolan är elevernas tidigare erövrade skolkapital i form av medelbetyg från grundskolan. Vi har redan diskuterat hur medelbetygen är fördelade inom den årskohort elever som föddes 1981. För de elever vi här jämför över åren, de som fortsatt direkt från högstadiet till gymnasiet, var betygsfördelningen i årskurs nio under alla de tre jämförda åren likartad den som redovisades för denna kohort. Bland flickorna med ursprung i de högre sociala skikten fick under alla tre åren ungefär en tiondel medelbetyg under 3,0 (tabell 16). Denna andel stiger sedan bland flickor med ursprung i medelklassfamiljer, lägre medelklassfamiljer och arbetarfamiljer för att bland outbildade arbetares döttrar nå upp till 30 procent. När det gäller högre betyg – 4,0 och uppåt – var förhållandet det motsatta. Drygt en tredjedel av flickorna med bakgrund i högre sociala skikt fick ett medelbetyg på minst 4,0 under alla de tre åren, att jämföra med omkring en tiondel av flickor med föräldrar som var outbildade arbetare. Chansen att få ett högt medelbetyg var med andra ord tre gånger större för den första kategorin. Bland elever av manligt kön var relationen mellan socialt ursprung och medelbetyg närmast exakt densamma. Däremot fick pojkar överlag lägre betyg än flickor under alla de tre åren. 1988 gick exempelvis hälften av alla söner till outbildade arbetare ut högstadiet med ett medelbetyg under 3,0, en andel som 1994 hade stigit till 61 procent för att 1998 återgå till nivån för 1988. Chansen för en pojke med denna bakgrund att nå ett medelbetyg på minst 4,0 var både 1988 och 1998 ungefär en på tjugo (sex procent), att jämföra med chansen att erhålla samma betyg för söner i familjer tillhöriga de högsta sociala skikten, vilken var en fjärdedel (24–25 procent).

29 Den tekniska grenen av naturvetenskapsprogrammet är numer endast studieförberedande då det tidigare fjärde året nu är förlagt till högskolan och utökat till tre år.

Tabell 16. Sambandet mellan socialt ursprung och högstadiebetyg 1988–1998

i

högre klass

medelklass

lägre medelklass

högre arbetarklass

lägre arbetarklass

internt bortfall

externt bortfall

Totalt

Flickor 1988 < 3,0 9 15 20 25 30

>3,9 37 24 19 13 13

1994 < 3,0 11 20 27 36 44

>3,9 34 20 14 10 8

1998 < 3,0 7,7 13,9 20,5 27,7 32,1 31,4 33,1 18,9

>3,9 42,2 27,0 18,1 13,6 12,8 16,6 15,3 24,3

Pojkar 1988 < 3,0 15 27 38 45 50

>3,9 24 14 9 7 6

1994 < 3,0 20 35 48 57 61

>3,9 21 11 6 4 4

1998 < 3,0 16,1 27,8 40,0 50,1 50,6 44,6 48,6 34,3

>3,9 25,1 13,8 8,1 5,5 6,3 7,3 5,9 12,6

i Andelar av alla elever i fem sociala grupper som gick ut med medelbetyg under 3,0 och över 3,9 efter kön. Andel av gruppen.

Den ojämna fördelningen av det skolkapital som medelbetygen utgör förstärks också av att elever med olika socialt ursprung tenderar att tillmäta dem olika vikt när de avgör vilka gymnasieutbildningar de passar för. Vi kan få en uppfattning av vilken roll betygen spelar i utbildningsstrategierna bland elever av de två könen och med olika socialt ursprung om vi jämför andelen elever i olika grupper som gick vidare till studieförberedande program de tre år vi här diskuterar, givet deras betygsnivå. Men låt oss först se hur stor andel av pojkarna och flickorna ur fem sociala grupper som sökte sig till studieförberedande respektive yrkesförberedande utbildningar de tre åren.

Tabell 17. Val av studieförberedande program 1988–1998

i

1988

1994

1998

pojkar flickor pojkar

flickor

pojkar flickor

n= rad % n= rad % n= rad % n= rad %

Internt bortfall

2 923 30,1 2838 34,2 1 060 46,0 1 065 51,3

Högre klass 77 74 8 054 66,6 7 627 65,9 7 357 74,0 7 211 77,3 Medelklass 62 54 16 205 46,2 15 457 50,6 14 966 54,6 14 542

62,2

Lägre medelklass 51 39 7 963 31,7 7 841 39,4 6 755 38,8 6 687 51,2 Högre arbetarklass

40 29 4 898 22,9 4 649 29,5 4 458 28,2 4 324 40,1

Lägre arbetarklass

36 26 6 611 20,4 6 322 25,9 5 647 31,0 5 546 39,8

Externt bortfall

1 758 18,0 1 622 23,6 1 134 42,5 1 186 55,1

iAndel elever i fem sociala grupper som i årskurs två gick på studieförberedande utbildningar, efter kön. Andel av gruppen. ii För detta år är ej SM inräknat (vilket 3,7 procent av pojkarna läser och 2,4 procent av flickorna). Av dessa elever finns en viss andel som går en SM-utbildning som motsvarar ett studieförberedande program, vilket gör att andelarna som läser studieförberedande program är något underskattat för detta år.

Som framgår av tabellen liknade situationen 1998 den tio år tidigare. Nu som då är chansen minst dubbelt så stor för en elev med ursprung i de högre samhällsskikten att gå på ett studieförberedande gymnasieprogram i jämförelse med en elev vars föräldrar är outbildade arbetare. En förändring är att en allt större andel av flickorna i alla sociala skikt nu söker sig till de studieförberedande utbildningarna.

Men vilken är betygens roll? Skillnaderna mellan de sociala klasserna när det gäller valet av studieförberedande gymnasieprogram förklaras till en del, men inte fullständigt, av den socialt ojämna betygsfördelningen. Om vi jämför elever med samma mått av skolkapital från högstadiet, samma medelbetyg, men med olika socialt ursprung, blir det synligt att elever med högre socialt ursprung med låga eller medelmåttiga medelbetyg från högstadiet för sitt val av gymnasieutbildning är mindre beroende av skolans besked om deras kompetens och läggning. Som framgår av tabell 18 är det först när högstadieelever med ursprung inom den lägre arbetarklassen når fram till de allra högsta medelbetygen som de i lika hög grad som elever från de högsta samhällsskikten bedömer att de passar för studieförberedande gymnasieprogram. Tabellen gör också synlig en förändring som tycks ha inträffat under 1990-talet, nämligen att en väsentligt större andel av alla högstadieelever, på alla betygsnivåer, prioriterar de studieförberedande programmen än vad som var fallet 1988 och 1994.

Tabell 18. Medelbetyg i högstadiet och val av studieförberedande program 1988–1998

i

1988

1994

1998

Högre

klass

Lägre arbetarklas

s

Högre klass

Lägre arbetarklass Högre klass

Lägre arbetarklass

% rad % rad n= % rad n= % rad n= % rad n= % rad

Pojkar

Ej betyg

16 43,8 38 5,3 45 91,1 15 46,7

< 2,5 3 0 536 4,3 2 207 1,4 268 8,6 1 298 1,9 2,5-2,9 18 3 1 103 26,8 1 820 9,8 874 34,9 1 546 12,0 3,0-3,4 65 27 2 400 63,4 1 625 31,4 2 054 66,1 1 617 39,4 3,5-3,9 94 72 2 311 86,1 680 61,0 2 265 87,9 810 71,9 4,0-4,4 97 92 1 380 90,4 214 86,4 1 422 93,1 297 87,9

> 4,4 98 97 308 90,6 27 92,6 427 94,1 58 91,4 Annat

betyg

2

6

Totalt

8 054

6 611

7 357 74,0 5 647 31,0

Flickor

Ej betyg

24 41,7 25 12,0 52 88,5 18 77,8

< 2,5 3 0 235 4,3 1 216 2,1 94 9,6 569 3,5 2,5-2,9 10 2 629 20,5 1 550 7,5 408 27,2 1 196 11,9 3,0-3,4 56 25 1 771 51,6 1 845 25,5 1 373 60,7 1 755 36,3 3,5-3,9 88 64 2 374 73,3 1 184 53,9 2 242 79,4 1 294 62,2 4,0-4,4 95 86 1 981 84,9 443 75,4 2 042 90,4 583 81,0

> 4,4 98 94 613 87,9 59 86,4 1 000 94,6 129 92,2 Annat

betyg

2

Totalt

7 627

6 322

7211 77,3 5 546 39,8

iA

ndel elever i fem sociala grupper som i årskurs två gick på studieförberedande utbildningar, efter kön. Andel av gruppen.

Vi har flera gånger konstaterat att en betydande förskjutning tycks ha skett under 1990-talet när det gäller vissa studieinriktningars (linjers/programs) tyngd eller relativa storlek. Låt oss titta närmare på studievalen hos elever med olika socialt ursprung och olika kön. Som framgår av tabell 19 (uppgifter från 1988/89 saknas) är andelen flickor och pojkar inom de högre skikten som söker sig till NVNA åtskilliga gånger större än inom de lägsta sociala skikten. Skillnaderna är något mindre vad gäller SPSA men fortfarande betydande. I jämförelse med läsåret 1994/95 var det dock i slutet av decenniet en större andel av båda könen i båda de sociala grupperna som sökte sig till dessa inriktningar.

Tabell 19. Vanligaste val av gymnasieutbildning bland pojkar och flickor i högre klass respektive lägre arbetarklass, 1994 och 1998. Andelar av gruppen

1994

1998

Högre klass Högre klass

Pojkar (n=7 115) Flickor (n=6 754) Pojkar (n=7 357) Flickor (n=7 211)

Program n

andel av gruppen Program n

andel av gruppen Program n

andel av gruppen Program n

andel av gruppen

NVNA 1 937 27,2 SPSA 1 844 27,3 NVNA 2 085 28,3 NVNA 2 058 28,5 NVTE 1 157 16,3 NVNA 1 611 23,9 NVTE 1 015 13,8 SPSA 1 489 20,6 SPSA 1 107 15,6 SPEK 759 11,2 SPSA 912 12,4 SPEK 848 11,8 SPEK 1 002 14,1 SPHU 535 7,9 SPEK 826 11,2 ES 485 6,7 EC 345 4,8 ES 444 6,6 SM 474 6,4 SPHU 371 5,1 HP 257 3,6 BF 344 5,1 EC 323 4,4 SM 350 4,9 ES 212 3,0 MP 238 3,5 ES 252 3,4 SPE 273 3,8 FP 153 2,2 OP 216 3,2 NVE 226 3,1 NVTE 200 2,8 MP 135 1,9 TE 205 3,0 HR 181 2,5 BF 190 2,6 HR 131 1,8 HP 173 2,6 MP 177 2,4 MP 162 2,2

1994

1998

Lägre arbetarklass Lägre arbetarklass

Pojkar (n=5 066) Flickor (n=4 927) Pojkar (n=5 647) Flickor (n=5 546)

Program n

andel av gruppen Program n

andel av gruppen Program n

andel av gruppen Program n

andel av gruppen

FP 726 14,3 BF 930 18,9 FP 703 12,4 SPSA 767 13,8 EC 592 11,7 SPSA 686 13,9 EC 564 10,0 BF 703 12,7 IP 481 9,5 OP 657 13,3 NVNA 442 7,8 SPEK 468 8,4 BP 404 8,0 HP 501 10,2 IP 419 7,4 NVNA 463 8,3 HP 385 7,6 SPEK 354 7,2 SPEK 405 7,2 OP 454 8,2 SPEK 346 6,8 HR 312 6,3 SPSA 360 6,4 HP 437 7,9 SPSA 341 6,7 NVNA 303 6,1 NVTE 344 6,1 HR 420 7,6 NVTE 291 5,7 ES 265 5,4 BP 337 6,0 ES 395 7,1 NVNA 282 5,6 SPHU 195 4,0 SM 322 5,7 SPHU 234 4,2

BF 224 4,4 MP 155 3,1 HP 313 5,5 MP 218 3,9

Vi kunde för gymnasieskolan före gymnasiereformen konstatera att betygsframgång i högstadiet och kön var de viktigaste enskilda faktorer som bestämde rekryteringen till olika gymnasielinjer, men också att denna betygsframgång var starkt relaterad till elevernas sociala ursprung. 1988 återfanns exempelvis 98 procent respektive 97 procent av alla pojkar och flickor med ett medelbetyg från högstadiet på 4,4 eller högre på gymnasieskolans tre- eller fyraåriga linjer. Tio år senare, 1998, var förhållandena likartade (98 procent för pojkarna och 96 procent för flickorna). Däremot har intressanta förändringar skett när det gäller de gymnasiestudier som de mest framgångsrika eleverna i högstadiet prioriterade. Som vi kan se av nedanstående tabell 20 valde 1988 ungefär hälften av de mest framgångsrika eleverna, inom båda könen, att läsa på naturvetenskaplig linje. För pojkarna utgjorde den fyraåriga tekniska linjen ett viktigt alternativ och för flickorna i någon mån också den samhällsvetenskapliga. 1998 har det rent naturvetenskapliga programmets ställning stärkts och både dess tekniska gren och det samhällsvetenskapliga programmet som helhet minskat i betydelse.

Tabell 20. Prioriterade gymnasieutbildningar bland elever med högt skolkapital 1988–1998

i

1988

1994

1998

Pojkar

Flickor

Pojkar n=745

Flickor n=1 600

Pojkar n=980

Flickor n=2 407

Naturvet 53,0 Naturvet 47,6 NVNA 64,0 NA 60,9 NVNA 59,6 NVNA 59,4 Teknisk 36,3 Samh vet 16,5 NVTE 23,2 SA 16,1 NVTE 18,2 SPSA 9,5 Ekonomisk 4,9 Teknisk 15,1 SPSA 6,5 HU 7,4 NVE 6,7 NVE 4,7 Samh vet 3,5 Ekonomisk 11,9 SPEK 2,2 TE 4,7 SM 5,3 NVTE 4,7 Humanistisk 0,8 Humanistisk 5,2 SPHU 1,3 EK 3,8 SPSA 4,0 SPHU 4,4 Musik 2 år 0,7 Musik 2 år 0,8 SM 1,0 ES 2,9 SPEK 1,9 SPEK 4,2

ES 0,9 IB 1,3 ES 1,0 SM 4,0 IB 0,6 MP 1,2 IB 0,8 ES 3,3

i De vanligaste utbildningarna bland elever med medelbetyg över 4,4 i högstadiet per kön 1988– 1998. Andel av gruppen. Det bör observeras att NVNA för år 1994 skall jämföras med NVNA och NVE sammantagna för år 1998. NVE innefattar lokala profilprogram inom NV, oftast engelskspråkiga sådana.

Att elever med olika socialt ursprung tenderar att förvalta det skolkapital de byggt upp i högstadiet på olika sätt, är också synligt i valet av vilket studieförberedande program man väljer att läsa. Om vi nöjer oss med att analysera skillnaderna inom gruppen elever med de allra högsta avgångsbetygen, ser vi i tabell 21 att andelen som söker sig till NVNA är som störst bland dem som har ursprung i de högsta sociala skikten (65 procent) och sedan minskar successivt ju längre ner vi rör oss i de sociala hierarkierna (50 procent bland elever med ursprung i lägre arbetarklassen). SPSA ökar däremot sina andel ju lägre elevernas sociala ursprung är. Tabellen nedan pekar med stor tydlighet på hierarkierna mellan de olika studieförberedande grenarna av NV och SP och på det faktum att det samhällsvetenskapliga programmet i sin helhet intar en andrarangsställning bland alla elever med högt skolkapital i bagaget och i synnerhet bland dem som därtill också har ett högt socialt ursprung.

Tabell 21. Val av gymnasieprogram bland elever 1998 med ett medelbetyg från grundskolan mellan 4,5 och 5,0; andel av eleverna med olika socialt ursprung

i

n ES NVE NVNA NVTE SPE SPEK SPSA SPHU IB SM

Internt bortfall 56 5,4 16,1 53,6 8,9 1,8

1,8 7,1

3,6

Högre klass 1 427 2,3 5,0 65,3 6,0 2,0 2,6 2,4 8,2 1,6 3,6 Medelklass 1 265 3,4 5,4 55,8 10,0

2,8

4,7 3,3 8,0 0,9 4,3

Lägre medelklass 302 2,0 4,0 55,6 11,9 1,7 5,3 4,0 5,3 2,0 6,3 Högre arbetarklass 112 1,8 6,3 54,5 13,4 0,9 2,7 6,3 6,3 0,9 4,5 Lägre arbetarklass 187 1,6 5,9 50,3 11,2 1,6 2,1 8,0 10,7 1,6 5,9 Externt bortfall 38 5,3 57,9 5,3 2,6 7,9 10,5 10,5 Totalt 3 387 2,7 5,3 59,4 8,6 2,2 3,5 3,3 7,9 1,4 4,4

i Endast de utbildningar där den totala andelen överstiger 1,0 procent medtagna. Fet stil indikerar högsta andelen i kolumnen.

Vi konstaterade att det 1994/95, tre år efter gymnasiereformen, allmänt sett fanns en jämnare balans mellan studieförberedande och yrkesförberedande utbildningar när det gäller elevernas val, i jämförelse med slutet av decenniet, 1998/99. Att i synnerhet elever ur högre skikt fyra år senare återigen massivt sökte sig till de studieförberedande programmen kan med all sannolikhet tolkas som ett utslag av en ökad utbildningskonkurrens och en tilltagande misstro mot de treåriga yrkesförberedande program som när reformen sjösattes lanserades som mer likvärdiga de studieförberedande än vad deras motsvarigheter före reformen varit. Samma oro för att söka sig till utbildningar som inte ger säker avkastning på det skolkapital som goda betyg från högstadiet innebär, är synlig i den allt tydligare hierarkiseringen mellan NVNA och de olika grenvarianterna inom SP (SPSA, SPHU och SPEK). Elever med ambitioner bör numer gå på NVNA och där göra de nödvändiga studieinvesteringar som håller dörren öppen för fortsatta studier på högskolan.30 Antagligen bör man se den betydelse specialutformade

30 Den svenska högskolan har under 1990-talet genomgått en kraftig expansion. Det totala antalet registrerade studenter vid svenska högskolor var 1989/1990 193 200, varav cirka 67 500 var nybörjare (SCB 1995: 289, 301). Läsåret 1997 hade visserligen antalet nybörjare inte ökat utan minskat något – det var då 65 700 – medan det totala antalet registrerade studenter hade ökat med mer än 50 procent till cirka 300 500 (Högskoleverket 1998:15). Antalet individer som sökt till högskolan för första gången har också ökat. Till hösten 1991 sökte sig drygt 70 000 individer som tidigare inte läst på högskola. Ett år senare var motsvarande siffra närmare 100 000, vilket visar på den tydliga kopplingen mellan det nationella ekonomiska läget och benägenheten att söka till högre studier (SCB 1995:83). Söktrycket har sedan inte minskat under 1990-talet. Till högskolan sökte 1997 drygt 120 000 individer som tidigare inte sökt. Visserligen har ungdomskullarna minskat från 1993 till 1997 – antalet 19-åringar i befolkningen minskade från 115 000 till 99 000 – men nettoeffekten av att alltfler

program (SM) och profilprogram överlag fått för de i högstadiet mest högpresterande eleverna i ljuset av samma intensifierade utbildningskonkurrens. Av de högstadieelever som gick ut vårterminen 1998 och fortsatte direkt till gymnasiet sökte sig knapp fem procent av pojkarna och knappt fyra procent av flickorna till SM-utbildningar.

De två studieförberedande gymnasieprogrammen, NV och SP, har båda i antalet elever räknat stärkt sina ställningar i förhållande till andra program. Det är dock inte samma elevkategorier som ökat inom de två utbildningarna. För SP i sin helhet (dvs. SPSA, SPEK, SPHU) tycks sammansättningen av eleverna ha blivit mer heterogen, både betygsmässigt och socialt, än vad fallet var före gymnasiereformen. Ett skäl är antagligen att programmet kommit att fylla en roll motsvarande vad den tidigare tvååriga sociala linjen hade. Denna linje – som inte har någon direkt motsvarighet i den nya gymnasieskolan – erbjöd ett studiealternativ både för elever med bakgrund i medelklassen eller högre skikt som inte lyckats särskilt väl i betygskonkurrensen och för elever ur lägre skikt med förhållandevis goda studieresultat men som tvivlade på angelägenheten av att gå tre år på ett s.k. teoretiskt program. Enligt en rapport från Skolverket anser lärarna på SPSA att eleverna är av två slag, en studiemotiverad grupp som har en bred kunskapsbas att stå på och en grupp utan samma skolmässiga förutsättningar som valt SP för att undvika de yrkesförberedande programmen. Den heterogenitet som följaktligen blivit ett särdrag och ett dilemma på programmet hanteras ofta pedagogiskt av lärarna så att eleverna får ägna mycket tid åt ”eget arbete” (Skolverket 1999d:128-164). NVNA däremot karakteriseras i en annan studie från Skolverket som den utbildning som påverkats minst av den nya programindelade gymnasieskolan. Undervisningen på denna gren är fortfarande till stor del strukturerad enligt skolämnenas karaktär och föga samarbete över ämnesgränserna förekommer. De intervjuade lärarna anser att det är den enda gren som fungerar riktigt bra. (Skolverket 1998a:174-194)

Om vi betraktar den sociala rekryteringen till dessa två grenar är skillnaderna mellan dem som sagt markanta. NVNA är elitutbildningen per se inom den svenska gymnasieskolan.31 Dels rekryterar NVNA i

ungdomar söker sig till högskolan och att platserna i högskolan inte ökat i takt med det ökade söktrycket, är att svårigheten att komma in på en högskoleutbildning har ökat. Medan ungefär hälften av alla sökande kom in på en högskoleutbildning åren 1992 till 1995, sjönk denna andel hösten 1997 till knappa 40 procent. (Högskoleverket 1998:29-30) Vi kan således konstatera att konkurrensen om högskoleplatserna hårdnat under 1990-talet, utbyggnaden av högskolan till trots.31 IB aspirerar även på denna position, men programmet är så litet att dess betydelse är tämligen marginell i jämförelse med NVNA.

särklass de högsta andelarna av elever med de högsta medelbetygen (>4,4) från grundskolan, dels är grenen den utan jämförelse viktigaste utbildningen för elever med ett socialt ursprung i den högre klassen. En annan värdemätare är övergångsfrekvenserna till högskolan. I den av Skolverket och Högskoleverket gemensamt genomförda studien Hur gick det sedan? analyseras avnämarna för gymnasieskola och högskola, dvs. i gymnasieskolans fall huvudsakligen arbetslivet eller högskolan. (Skolverket och Högskoleverket 1999:7-10)32 Ser vi till skillnader mellan olika utbildningsprogram på gymnasiet (eller de gamla linjerna: den kohort examinerade från gymnasiet som analyserades hade till stor del gått ut från den linjeindelade gymnasieskolan) beträffande övergångar till högre studier, är skillnaden markant mellan de studieförberedande och de yrkesorienterade programmen och, bland de förra, mellan NVNA (och i något mindre utsträckning NVTE) och de olika grenvarianterna av SP. Den naturvetenskapliga linjen, numer NVNA, intar en särställning i förhållande till de övriga utbildningarna. Av de kvinnor som gått ut från NVNA 1995 befann sig 77 procent på en högskoleutbildning ett till två år senare (motsvarande siffra för männen var 68 procent), vilket kan jämföras med de yrkesorienterade programmen/linjerna där i genomsnitt endast sju procent av de avgångna eleverna fortsatt med studier vid högskolan.33 Det är också NV som ger den största betygsmässiga avkastningen. Av de elever som gick ut gymnasieskolan 1997 hade NV-eleverna ett betygssnitt på 14,1 (av 20 möjliga), vilket kan jämföras med det näst högsta betygssnittet, 13,1, som återfinns bland SP-eleverna. Övriga program hamnar mellan 10,9 och 13,0. (Skolverket 1998f:16). Skillnaderna mellan programmen blir än tydligare om vi ser till andelen elever med de högsta avgångsbetygen, dvs. de betyg som kvalificerar eleverna att söka till de mest prestigetyngda högskoleutbildningarna. Av samtliga kursbetyg som delades ut i gymnasieskolan svarar det högsta betyget MVG för tolv procent.

32 Tilläggas bör att endast de som har avslutat en gymnasieutbildning eller tagit ut en högre examen ingår i undersökningen. Utsikterna för dem som inte fullgjort sin gymnasieutbildning att få ett arbete torde vara sämre än för dem med gymnasieexamen. Dessutom utgör en genomförd gymnasieutbildning (eller avslutade folkhögskole- eller Komvux-studier) en förutsättning för högre studier.33 Andelar för fortsatta studier vid högskola är för teknisk linje: kvinnor nästan 70 procent, män cirka 55 procent; ekonomisk linje: kvinnor cirka 33 procent, män cirka 25 procent; humanistisk linje: kvinnor cirka 40 procent, män cirka 40 procent; samhällsvetenskaplig linje: kvinnor 43 procent, män 29 procent. Bland de praktiska linjerna hade omvårdnadsprogrammet de högsta andelarna elever som studerade vid högskolan, kvinnor sjutton procent och män sju procent (Skolverket 1998f:74-83).

På NV utgörs cirka 23 procent av alla kursbetyg av MVG. Drygt tio procent av eleverna på NV går ut med ett MVG i mer än hälften av ämnena.34 Även om resultaten från studien om övergångsfrekvensen till högskolan bör tolkas med viss försiktighet (dels mot bakgrund av att många individer påbörjar högre studier senare i livet, dels därför att det finns alternativa karriärvägar vid sidan om utbildningssystemet – interna utbildningar, utbildningar i andra länder, övertagande av familjeföretag, eget företagande, etc.) pekar de på en differentiering vad gäller möjligheterna till framtida karriärer, i vilken gymnasieskolan fungerar som det viktigaste selektionsinstrumentet före högskolan.

En kulturell och en ekonomisk pol

När vi ovan diskuterat skillnader mellan olika sociala gruppers användning av gymnasieskolan har vi rört oss med en tämligen grov differentiering mellan fem skilda grupper, hierarkiskt ordnade i en endimensionell skala (högre klass, medelklass, lägre medelklass, högre arbetarklass och lägre arbetarklass). Denna klassificering låter skillnader framträda som berör en vertikal dimension av det sociala rummet så som den bestäms av de sociala gruppernas totala mängd tillgångar eller kapital, symboliska såväl som ekonomiska. Den döljer däremot andra polariteter som hänger samman med skillnader i sammansättningen av samma gruppers tillgångar, dvs. arten av det kapital de besitter. När vi använder en social klassificering som fångar in det senare slaget av skillnader, framträder också vid sidan av den vertikala en andra polaritet i gymnasieskolan som vi kan kalla för horisontell – en mellan å ena sidan elever med ursprung i grupper vilkas sociala ställning är beroende av kulturella tillgångar eller kulturellt kapital (närhet till kulturella produktionsfält och/eller närhet till utbildningssystemet som sådant, ofta uttryckt i att föräldrarna har en lång högskoleutbildning), och å andra sidan elever som tillhör familjer som står privat sektor och ekonomin som socialt fält nära och är mindre beroende av erkänt kulturellt kapital för sina positioner. Vi skall senare, i analysen av profileringen av gymnasieskolan i Stockholmsregionen, återkomma till denna motsatsställning och här nöja oss med att belysa den med ett enda exempel. En polaritet som bestått under de år vi här analyserar är den mellan naturvetenskapligt och ekonomiskt inriktade gymnasiestudier. Tabell 22 nedan visar andelen av alla elever ur 32 sociala grupper i årskurs två höstterminen 1998 (elever som kom direkt från högstadiet) som gick på

34 Dessutom har NV-eleverna de högsta andelarna MVG i varje specifikt kärnämne (Skolverket 1998f:17-27).

å ena sidan det naturvetenskapliga programmets naturvetenskapliga gren och å andra sidan det samhällsvetenskapliga programmets ekonomiska gren. Omkring 40 procent av alla barn till läkare och högskolelärare sökte sig till NA-grenen på det naturvetenskapliga programmet. Andelen är också jämförelsevis hög för barn till ämneslärare och klasslärare, liksom för tjänstemän på olika nivåer i offentlig sektor. Den ekonomiska grenen av SP-programmet, å sin sida, prioriterades särskilt av barn till jurister, till tjänstemän i privat sektor, till företagsledare och handelsmän, alltså grupper med närhet till ekonomin som socialt område och för vilka kulturellt kapital (med undantag för utbildningskapital bland juristerna) relativt sett betyder mindre för upprätthållandet av gruppens sociala ställning. Samma gymnasieutbildning tillskrevs särskilt lågt värde bland elever vilkas föräldrar var läkare och universitetslärare, två grupper med särskilt starkt kulturellt kapital. Vi finner i det närmaste exakt samma mönster vad gäller tilltron till de två utbildningarna bland elever i gymnasieskolan 1988/89 och 1994/95.

Tabell 22. Andelar av alla elever ur 32 sociala grupper som 1998 sökt sig till NV-programmets NA-gren och SP-programmets EK-gren

i

Social grupp

NVNA Social grupp

SPEK

Läkare

41,0 Jurist

19,8

Universitetslärare

37,4 Högre tjänstemän, priv.

15,9

Civilingenjör

32,0 Företagsledare

14,8

Jurist

28,3 Tj.män på mellannivå, priv. 14,1

Ämneslärare

27,8 Handelsmän

13,5

Högre tjänstemän, priv.

24,3 Kontorsanställda, off.

12,2

Högre tjänstemän, off.

24,1 Officerer

12,0

Företagsledare

20,8 Poliser

11,9

Tekniker, off.

20,5 Handelsanställda

11,7

Tj.män på mellannivå, off.

19,1 Kval. arb. i serv.

11,6

Officerer

18,4 Högre tjänstemän, off.

11,4

Journalist

17,6 Journalist

11,4

Tj.män på mellannivå, priv. 17,4 Tj.män på mellannivå, off.

11,2

Tekniker, privat

17,3 Hälso- o sjukv. anst

11,2

Klasslärare

17,3 Kontorsanställda, priv.

11,1

Konstproducenter

16,4 Förmän, privat

10,9

Externt bortfall

15,6 Klasslärare

10,6

Internt bortfall

13,9 Tekniker, privat

10,5

Poliser

13,5 Internt bortfall

10,1

Hälso- o sjukv. anst

13,1 Övriga

10,1

Övriga

11,1 Småföretagare

9,8

Kontorsanställda, priv.

10,7 Externt bortfall

9,6

Bönder, fiskare

10,4 Tekniker, off.

9,5

Handelsmän

9,8 Konstproducenter

9,1

Kval. arb. i serv.

9,6 Civilingenjör

9,1

Kontorsanställda, off.

9,5 Ämneslärare

8,4

Handelsanställda

8,6 Bönder, fiskare

7,7

Vårdande yrken

8,4 Okval. arb. I serv.

7,6

Okval. arb. I serv.

8,3 Okval. arb. I prod.

7,2

Småföretagare

8,3 Kval. arb. i prod.

6,8

Kval. arb. i prod.

7,2 Vårdande yrken

6,4

Lantarbetare

7,1 Läkare

6,2

Okval. arb. I prod.

6,8 Universitetslärare

6,1

Förmän, privat

5,9 Lantarbetare

5,3

15,1

10,3

iElever i årskurs två höstterminen 1998 som gått direkt från högstadiet till gymnasiet.

Elever med invandrarbakgrund

Vi har hitintills bara flyktigt berört en fjärde dimension av rekryteringen till gymnasieskolans utbildningar: invandrarelevernas ställning. De register på vilka de här gjorda analyserna grundar sig innehåller för åren 1988/89 och 1994/95 mycket bristfälliga uppgifter om elevernas eventuella invandrarbakgrund. Vi skall därför här begränsas oss till situationen i gymnasieskolan i slutet på 1990-talet. I diskussionen av IV-programmet kunde vi konstatera att elever med olika slags invandrarbakgrund generellt är överrepresenterade på detta program i årskurs ett. Bland elever födda utomlands och med ingen förälder född i Sveri-

ge gick så många som 20 procent av pojkarna och 15 procent av flickorna på just IV-programmet. Elever som nyligen invandrat är också den grupp som har lägst övergång från samma program till något av de nationella programmen. Av de drygt 2 700 elever på IV-programmet 1997 som inte gått i grundskolan i Sverige hade 62 procent av pojkarna och 74 procent av flickorna, i genomsnitt 68 procent, slutat gymnasiet eller gjort uppehåll året efter, 1998, under det att 25 procent av pojkarna och 18 procent av flickorna gick kvar på IV-programmet och bara 13 procent av pojkarna och åtta procent av flickorna gått över till ett av de 16 nationella programmen (tabell 12). Både när det gäller avhoppen eller studieavbrotten efter årskurs ett och övergången till de nationella programmen var elever som inte gått i grundskolan i Sverige betydligt sämre ställda än elever som avslutat högstadiet i en svensk skola (en grupp som dock också innehåller elever med invandrarbakgrund).

Den bild av invandrarelevernas ställning i gymnasieskolan vi får genom att granska rekryteringen till IV-programmet är dock långt ifrån fullständig. Om vi håller oss till de elever som går direkt vidare från årskurs nio till gymnasiets årskurs ett och sedan fortsätter i årskurs två, kommer invandrarelevernas utbildningsstrategier i gymnasieskolan i ett delvis annat ljus. Av tabell 23, som redovisar utbildningsvalen hos elever med olika slags invandrarstatus (vi inkluderar bland dem även elever med svenskfödda föräldrar), framgår att det program som de tidigare analyserna pekat ut som det mest prestigefyllda inom gymnasieskolan, NVNA, visserligen är det i antal elever räknat viktigaste utbildningsvalet i alla elevkategorier, men att elever födda utomlands och med ingen förälder född i Sverige prioriterar detta program något mer än andra (17,7 procent av gruppen). Bland flickorna i denna grupp valde så många som 18,6 procent att studera på detta program, vilket kan jämföras med 17,7 procent av flickor som var födda i Sverige och med minst en förälder som också var född i landet.

Tabell 23. Utbildningsprogram årskurs två 1998 efter familjens invandrarstatus

i

Elev och minst en förälder född i Sverige

Elev men ingen förälder född i Sverige

ii

Elev född utomlands och minst en förälder född i Sverige

Elev född utomlands och ingen förälder född i Sverige

ii

Bortfall för elev och föräldrar Totalt

n=71 490

n=4 088

n=1 559

n=4 773

n=28 n=81 938

NVNA 15,0 NVNA 15,0 SPSA 16,2 NVNA 17,7 SPEK 17,9 NVNA 15,1 SPSA 13,2 SPSA 12,9 NVNA 11,4 SPSA 12,2 SPSA 14,3 SPSA 13,2 SPEK 10,2 SPEK 10,7 SPEK 11,3 SPEK 11,1 OP 10,7 SPEK 10,3 NVTE 6,3 HP 7,6 BF 7,8 HP 8,8 NVNA 10,7 NVTE 6,2 SM 5,4 NVTE 5,2 ES 6,7 OP 7,5 FP 10,7 SM 5,3 BF 5,1 EC 5,2 HR 6,0 NVTE 5,6 SM 7,1 BF 5,0 ES 5,1 SM 5,1 HP 5,7 FP 5,0 NVTE 7,1 ES 4,9 HR 4,7 ES 4,2 OP 4,6 SM 4,3 NP 3,6 HP 4,6 EC 4,6 BF 3,8 SM 4,6 EC 4,0 IB 3,6 EC 4,5 HP 4,2 SPHU 3,5 MP 3,8 BF 3,3 ES 3,6 HR 4,5 FP 3,7 MP 3,5 NVTE 3,2 SPHU 3,0 EC 3,6 FP 3,7 MP 3,3 OP 3,5 EC 3,0 ES 2,7 BP 3,6 MP 3,2 NP 2,6 FP 3,4 SPHU 2,9 MP 2,3 BF 3,6 OP 2,9 SPHU 2,6 HR 3,2 SPE 2,6 HR 2,1 SPHU SPHU 2,7 OP 2,6 SPE 2,3 FP 2,2 HV 1,9 SPE SPE 2,4 SPE 2,5 IP 2,0 IP 1,4 IV 1,8 NVE NP 2,4 IP 2,2 NVE 1,8 NVE 1,3 IP 1,5 MP IP 2,1 BP 1,9 BP 1,7 NP 1,1 SPE 1,4 LP BP 1,8 NVE 1,6 HV 1,6 IV 1,1 NVE 1,2 IVIK NVE 1,6 HV 1,0 IV 1,3 BP 0,8 BP 0,9 IV HV 1,0 EN 0,9 NP 0,9 LP 0,7 EN 0,5 IP EN 0,8 IV 0,7 EN 0,5 EN 0,6 IB 0,4 HV IV 0,8 LP 0,6 LP 0,5 HV 0,6 LP 0,4 HR LP 0,6 IB 0,2 IB 0,4 IB 0,4 NP 0,3 HP IB 0,3 IVIK 0,0 IVIK 0,1 IVIK IVIK 0,1 EN IVIK 0,0

100

100

100

100

100

iU

ppgifter om elevens och föräldrarnas invandrarstaturs från RTB-98. iiInklusive bortfall för föräldrarna.

De statistiska register (bland annat det s.k. RTB-registret) som denna analys utgår från innehåller inte uppgifter om föräldrarnas yrken och tillåter med andra ord inte en granskning av skillnader i avseende på familjens invandrarstatus när hänsyns tas till elevernas sociala ursprung i övrigt. Om vi däremot väljer en indikator som dessa register faktiskt innehåller, föräldrarnas utbildningsnivå, ändras intressant nog inte den bild som framtonar i tabell 23 ovan, utan förstärks i stället något. Tabell 24 visar utbildningsvalen i årskurs två bland elever med olika invandrarstatus som kommit direkt från årskurs nio när skillnad gjorts mellan två utbildningsnivåer hos föräldrarna, å ena sidan högst folkskola, å den andra en längre högskoleutbildning. Det bör observeras att den förra gruppen för kategorien elever födda utomlands och med minst en förälder född i Sverige är liten (n=52) och att de i tabellen redovisade andelstalen för denna kategori därför bör tolkas med försiktighet. Om vi däremot jämför å ena sidan elever födda utomlands med båda föräldrarna också födda utomlands med å andra sidan elever födda i Sverige med minst en förälder född i Sverige, kan vi se att satsningen på de mer prestigefulla teoretiska gymnasieutbildningarna i bå-

da de redovisade utbildningskategorierna är större bland elever födda utomlands, dvs. huvudsakligen invandrarelever. Bland elever födda utomlands och med ingen förälder född i Sverige och med föräldrar som har högst folkskoleutbildning går cirka 30 procent på programmen SPSA, SPEK och NVNA, att jämföra med cirka 20 procent bland motsvarande elever födda i Sverige och med minst en förälder född i landet. Bland flickorna valde exempelvis 18,3 procent bland invandrareleverna i denna grupp NVNA-programmet, men bara hälften så många (9,9 procent) bland dem födda i Sverige och med minst en förälder född i landet. Bland elever med högutbildade föräldrar är skillnaderna för just NVNA-programmets del iögonenfallande. 36 procent av invandrareleverna i denna kategori valde detta program, vilket skall jämföras med 28 procent bland elever födda i Sverige och med minst en förälder född i landet. En viktig reservation bör dock göras mot detta resonemang. Det är sannolikt att familjer i Sverige med folkskola som högsta utbildningsnivå bland föräldrarna utgör en speciell (exempelvis i avseende på ålder och regional fördelning i landet) och också numerärt liten grupp och bara med tvekan kan jämföras med invandrarfamiljer med motsvarande utbildning från hemländer där denna utbildningsnivå kanske motsvarar ett relativt sett betydligt högre utbildningskapital.

Det finns anledning att tro att avsevärda skillnader härvidlag finns mellan olika slags invandrargrupper och att en analys som tar hänsyn till både ursprungsland och invandringsår skulle nyansera bilden betydligt. Vidare tar den bild vi här redovisat för årskurs 2-elever som kommit direkt från högstadiet ingen hänsyn till vilka skolor i en lokal eller regional kontext som invandrarelever är hänvisade till. Men med dessa reservationer kan kanske den hypotesen lanseras att invandrarelever som inte sållats bort ur utbildningskonkurrensen på ett tidigt stadium, allmänt sett, tenderar att göra minst lika kraftiga investeringar i prestigefulla gymnasieprogram som elever med ”svensk” bakgrund. Man bör dock komma ihåg att denna grupp invandrarelever antagligen är betydligt starkare selekterad än andra elevgrupper på motsvarande nivå (gymnasiets årskurs två). Den stora utsållningen av invandrarelever födda utomlands sker under det första gymnasieåret och många av dem lämnar skolan efter ett år på IV-programmet.

Tabell 24. Utbildningsprogram årskurs två 1998 efter familjens invandrarstatus

i

Elever vilkas föräldrars högsta utbildningsnivå är folkskola

Elev och minst en förälder född i Sverige

Elev men ingen förälder född i Sverige

ii

Elev född utomlands och minst en förälder född i Sverige

Elev född utomlands och ingen förälder född i Sverige

ii

Totalt

n=1 248

n=529

n=52

n=491

2 320

BF 10,5 HP 14,0 SPSA 17,3 HP 14,3 SPSA 10,3 SPSA 9,1 SPSA 11,3 NVNA 13,5 OP 11,6 HP 10,1 FP 8,6 NVNA 9,5 HP 9,6 SPSA 11,2 BF 8,3 HR 7,1 SPEK 8,9 SPEK 9,6 SPEK 11,0 SPEK 7,9 EC 7,1 EC 6,2 BF 7,7 NVNA 9,4 FP 6,8 HP 6,8 BF 5,7 HR 7,7 BF 5,5 NVNA 6,7 SPEK 6,3 SM 5,5 BP 5,8 HV 4,9 OP 6,6 OP 5,6 FP 5,1 EC 3,8 FP 4,7 EC 6,2 IP 5,2 OP 4,9 ES 3,8 EC 4,3 HR 5,3 NVNA 4,2 HR 4,0 MP 3,8 NVTE 3,7 SM 3,9

Elever vilkas föräldrars högsta utbildningsnivå är längre högskoleutbildning

Elev och minst en förälder född i Sverige

Elev men ingen förälder född i Sverige

ii

Elev född utomlands och minst en förälder född i Sverige

Elev född utomlands och ingen förälder född i Sverige

ii

Totalt

n=16 128

n=468

n=479

n=562 n=17 637

NVNA 28,0 NVNA 32,1 SPSA 18,4 NVNA 36,1 NVNA 28,0 SPSA 16,9 SPSA 16,0 NVNA 14,4 SPSA 11,4 SPSA 16,7 SPEK 10,9 SPEK 12,4 SPEK 11,3 SPEK 11,2 SPEK 11,0 NVTE 8,7 NVTE 6,4 BF 7,9 NVTE 9,1 NVTE 8,5 ES 6,2 ES 5,3 ES 7,9 SM 5,7 ES 6,2 SM 5,8 SPHU 4,9 HR 6,7 SPHU 3,9 SM 5,7 SPHU 3,3 NVE 3,4 SM 5,4 MP 3,2 SPHU 3,3 SPE 3,1 SM 3,4 NVTE 4,0 HP 3,0 SPE 3,0 NVE 2,6 EC 3,0 MP 3,8 ES 2,8 NVE 2,6 MP 2,4 SPE 3,0 OP 3,1 NVE 2,5 MP 2,4iUppgifter om elevens och föräldrarnas invandrarstaturs från RTB-98, endast de tio viktigaste utbildningarna per grupp. iiInklusive bortfall för föräldrarna.

Utbildningsval och den sammanhållna gymnasieskolan

Låt oss slutligen påminna om att de skillnader mellan skilda gruppers utbildningsval i gymnasiet som här belysts, har som följd att gymnasieutbildningarna själva tenderar att befolkas av elever med ofta helt olika karaktäristika. Gymnasieskolans olika utbildningar och program utgör ett rum med så stora avstånd att den bara med stora reservationer kan kallas för sammanhållen. Om vi betraktar den första av de dimensioner som diskuterats ovan, skillnader mellan könen, finner vi att programmen SPHU, OP, HV och BF i årskurs två läsåret 1998/99 alla tog emot över 70 procent flickor, medan programmen BP, EC, FP, EN, IP, NVTE hade minst 70 procent pojkar som elever. På bara sex program/grenar var skillnaden mellan andelen flickor och andelen pojkar

mindre än tio procentenheter. När det gäller elevernas medelbetyg från högstadiet var det lilla IB-programmet det mest selektiva med en fjärdedel av eleverna med ett medelbetyg på minst 4,5, följt av NVNA med ungefär sexton procent av eleverna i denna kategori. De minst selektiva utbildningarna med avseende på betyg var IP, BP och FP, där mer än en tredjedel av eleverna hade betyg under 2,5.35 Beträffande elevernas sociala ursprung var återigen det i antal elever räknat blygsamma IBprogrammet det mest selektiva: nästan hälften av eleverna (43 procent) hade sitt ursprung i familjer som här klassificerats som tillhörande den högre klassen. Därnäst kom NVNA med en tredjedel av sina elever, NVTE med en fjärdedel och de olika grenarna på SP med ungefär en femtedel. På sju program kom minst en femtedel av eleverna från familjer tillhörande den lägre arbetarklassen: LP (28 procent), IP (27 procent), FP (26 procent), OP (25 procent), BP (24 procent), BF (23 procent) och HP (22 procent). Som framgår av dessa siffror utgjorde de mest selektiva programmen en utbildningsvärld som hade mycket lite eller ingenting gemensamt med den som de minst selektiva programmen representerade. De skillnader som här antytts gäller utbildningsprogrammen som sådana, på nationell nivå, när ingen hänsyn tagits till lokala skillnader. Det bör understrykas att de både kan förstärkas och försvagas av en boendesegregation som ser olika ut i olika geografiska områden. När det geografiska rummet präglas av en särskilt ojämn fördelning av sociala grupper med skilda mått av tillgångar, vilket är fallet exempelvis i Stockholmsregionen, förstärks som regel elitutbildningarnas selektiva karaktär.

1.3.6. Profileringen av gymnasieskolan i Stockholmsregionen

Den nya gymnasiereformen från 1991 har givit större möjligheter att etablera nya skolor med andra huvudmän än kommun, landsting och stat. Skolorna har också fått större frihet att inrätta egenkomponerade program, s.k. profilprogram, dvs. lokala varianter av de nationella programmen. Etablerandet av friskolor är fortfarande ett relativt begränsat fenomen inom gymnasieskolan – endast tre procent av gymnasieeleverna gick 1998 i en friskola och närmare hälften av alla kommuner saknade friskolor. Men tendensen är tydlig. Friskolorna har expanderat kraftigt under 1990-talet och framför allt under dess senare hälft. Läsåret 1992/93 fanns det 16 fristående gymnasieskolor (varav tio låg i

35 Eftersom vi här utgår från årskurs 2-elever har IV-programmet inte tagits med i jämförelsen.

Stockholm, fyra i Göteborg samt två i övriga städer) av totalt drygt 600 skolor och andelen elever som gick i en friskola var totalt sett endast 0,8 procent. Två läsår senare, 1994/95, hade antalet friskolor ökat till 37 (varav sexton i Stockholm, fyra i Göteborg och resterande 17 spridda på övriga städer – ökningen var således mest markant i andra städer än Stockholm och Göteborg). Andelen elever i fristående skolor hade också ökat något och nådde 1,2 procent. (SOU 1995:113, s. 16-20)36Läsåret 1998/1999 hade denna andel som sagt ökat till tre procent och antalet friskolor var 86, men kanske än mer signifikant för den kommande utvecklingen är antalet ansökningar om att få starta friskolor. Nittio ansökningar låg på Skolverkets bord i slutet av 1999. Även om friskolor på gymnasienivå i Sverige utgör ett relativt blygsamt inslag, finns tydliga regionala skillnader. Friskolor är i första hand ett storstadsfenomen, vilket kan förklaras med att det krävs ett omfattande (och differentierat) totalt elevunderlag för att det skall finnas utrymme för etablerandet av fristående skolor. Vi finner i Stockholms län den högsta andelen elever som går i friskolor (6,6 procent av eleverna i Stockholms län gick 1997 i en friskola; motsvarande siffra för 1998 är 8,5 procent) och vi finner också den största geografiska koncentrationen av profilerade gymnasieprogram. Det är huvudskälet till att vi i detta avsnitt valt att studera Storstockholmsregionen i detalj.

Det är viktigt att poängtera att friskolor och profilprogram inte kan förstås utifrån monografiska studier av enskilda skolor, utan får sin mening genom de positioner de intar i det system av relationer mellan skolor och program som gymnasieskolan utgör. Vi kommer därför i vår analys att ägna en hel del utrymme åt att konstruera rummet av gymnasieutbildningar i Stockholm – rummet av relationer mellan skolor och utbildningsprogram – och därvid i synnerhet fokusera på hur detta rum förhåller sig till vad vi kan kalla det sociala rummet, de positioner sociala grupper med olika slags kulturella, sociala och materiella tillgångar intar i förhållande till varandra. Innan vi tar oss an denna uppgift kan det dock vara på sin plats att ge en generell bild av hur just friskolorna

36 Det är dock svårt att direkt jämföra skolor före och efter riksdagsbeslutet 1993 då fristående gymnasieskolor fick lagstadgad rätt till ekonomiskt bidrag från elevens hemkommun (de nya bestämmelserna i skollagen började tillämpas 1 juli 1994). Beslutet innebar att det görs skillnad mellan ”fristående skolor” och ”kompletterande skolor”. Den första gruppen är likvärdig med kommunala skolor med nationella eller specialutformade program, till skillnad från den senare gruppen (där undervisning i samtliga kärnämnen saknas) vars utbildningar utgör komplement till den gängse gymnasieskolan. Före beslutet betraktades samtliga fristående skolor som en enhetlig grupp, visserligen i statistiken separerad i ”skolor med statsbidrag” och ”skolor enbart ställda under statlig insyn”.

förhåller sig till de kommunala skolorna i gymnasieskolan på en aggregerad nationell nivå när det gäller de program de erbjuder, det slags elever de rekryterar och det värde som utbildningsinvesteringar de tillmäts av sociala grupper med olika mängd och art av tillgångar.

Friskolor och kommunala skolor i ett nationellt perspektiv

Låt oss först understryka att den följande analysen avser skillnader mellan friskolor och kommunala skolor på nationell nivå och alltså inte tar hänsyn till de särdrag exempelvis rekryteringen till friskolor eventuellt kan ha i en bestämd del av Sverige eller i en specifik lokal geografisk kontext. Med detta i minnet kan vi konstatera att det allmänt sett (tabell 25) finns betydande skillnader mellan friskolor och kommunala skolor i avseende på de program skolorna erbjuder. För friskolorna är de specialutformade programmen (här kallat SM-programmet) de viktigaste, de program som ger störst möjligheter för skolan och eleverna att på egen hand komponera kursinnehållet. Var fjärde friskoleelev (26,3 procent) läser på detta program, att jämföra med ungefär var tjugonde elev (4,7 procent) på de kommunala skolorna. Därefter följer för friskolornas del de två stora studieförberedande utbildningarna SPSA (17,8 procent) och NVNA (17,3 procent). Anmärkningsvärt är även att mediaprogrammet (MP) har en så stark ställning. Drygt var tionde elev (12,6 procent) går denna utbildning, medan motsvarande andel för de kommunala skolorna är 3,0 procent. Den femte utbildning i betydelse på de gymnasiala friskolorna är SPEK (11,3 procent), som är ungefär lika stort som på de kommunala gymnasieskolorna (10,2 procent). Ett av de mer betydande studieförberedande programmen – den tekniska grenen av det naturvetenskapliga programmet, NVTE – finns anmärkningsvärt nog överhuvud taget inte representerat på friskolorna, vilket också är fallet för de engelsktalande inriktningarna av SP och NV, dvs. SPE och NVE. Gymnasieprogram av icke studieförberedande karaktär, dvs. program som i huvudsak motsvarar de tidigare s.k. praktiska gymnasielinjerna, är med undantag av MP och HV underrepresenterade på friskolorna och vissa av dem – BF, EC, EN, LP samt IV och IVIK – förekommer där inte alls. Om vi räknar med även de utbildningar inom SM som kan sägas ha en yrkesförberedande karaktär37, går totalt sett 25 procent av friskoleeleverna på yrkesförberedande program, medan motsvarande andel för elever inom den kom-

37 De registreringsuppgifter för specialutformade programmen som denna analys bygger på tillåter bara för en relativt liten grupp av de registrerade att åtskillnad görs mellan studieförberedande och yrkesförberedande studieinriktningar.

munala skolan är 44,5 procent. Om vi på samma sätt räknar med de utbildningar inom SM som kan sägas vara studieförberedande, är andelen elever på studieförberedande program lika stor på friskolorna som på de kommunala skolorna, 53 procent. Däremot återfinns en betydligt högre andel av friskoleeleverna, 22 procent, på övriga SMutbildningar, att jämföra med 2,5 procent för elever inom den kommunal gymnasieskolan.

Hur skall denna skillnad i programutbud förstås? En förklaring kan vara att de studieförberedande programmen och utbildningar inom SM vanligtvis är betydligt billigare än andra och därför en mer ekonomiskt fördelaktig affär för friskolorna. En annan förklaring står som vi skall se sannolikt att finna i den speciella karaktär rekryteringen till fristående skolor har, jämförd med den till de kommunala skolorna.

Tabell 25. Antal och andelar elever i årskurs två 1998 och som gått ut grundskolan 1997 per program fördelade på fristående skolor och kommunala skolor

Fristående skolor Kommunala skolor Totalt

% kol. % rad % kol. % rad % kol.

n 2 096

79 842

81 938

SM 4 337 26,3 12,7 4,7 87,3 5,3 SPSA 10 777 17,8 3,5 13,0 96,5 13,2 NVNA 12 347 17,1 2,9 15,0 97,1 15,1 MP 2 661

12,6 10,0

3,0 90,0 3,2

SPEK 8 410

11,3 2,8

10,2 97,2 10,3

HR 3 709 2,6 1,5 4,6 98,5 4,5 NP 1 952 2,1 2,3 2,4 97,7 2,4 OP 2 406 1,9 1,6 3,0 98,4 2,9 SPHU 2 186 1,7 1,6 2,7 98,4 2,7 ES 4 049 1,5 0,8

5,0 99,2

4,9

HV

859

1,3

3,3 1,0 96,7 1,0

HP 3 790 1,1 0,6 4,7 99,4 4,6 IB 207 1,1 11,1 0,2 88,9 0,3 BP 1 491 0,5 0,7 1,9 99,3 1,8 FP 3 032 0,5 0,4 3,8 99,6 3,7 IP 1 726 0,4 0,5

2,2 99,5

2,1

BF 4 098

5,1 100,0

5,0

EC 3 725

4,7 100,0 4,5

EN

676

0,8 100,0 0,8

LP

509

0,6 100,0 0,6

NVE 1 290

1,6 100,0 1,6

NVTE 5 060

6,3 100,0

6,2

SPE 1 992

2,5 100,0

2,4

IV

622

0,8

100,0

0,8

IVIK 27

0,0 100,0 0,0

Totalt 81 938 100 2,6 100 97,4 100

Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterad

.

Som framgår av tabell 26 skiljer sig den sociala rekryteringen till friskolor från den till kommunala skolor.38 Grovt uttryckt är de gymnasiala friskolorna främst en angelägenhet för samhällets eliter. Om vi använder en endimensionell indelning i sociala grupper, är den mest överrepresenterade gruppen elever på friskolorna den som har ursprung i den högre klassen. Dessa elever utgör här en tredjedel av elevkåren (30,1 procent), att jämföra med en knapp femtedel på de kommunala skolorna (17,5 procent). Chansen för en elev med ursprung i det som här kallats den högre klassen att gå på en friskola är nästan dubbelt så stor som sannolikheten för en elev med ursprung i medelklassen (4,3 procent respektive 2,5 procent av alla elever i landet i de två kategorierna) och nästan tre gånger så stor som för elever med ursprung i högre och lägre arbetarklassen (1,3 procent resp. 1,8 procent). En finare analys av vilka sociala grupper som i högre grad än andra sätter sina barn i friskolor visar att jurister (8,7 procent), läkare (5,7 procent), högre tjänstemän i privat sektor (4,5 procent), företagsledare (4,5 procent) universitetslärare (4,1 procent) och journalister (4,1 procent) är mer företrädda än andra – med andra ord yrkesgrupper som ofta besitter ett omfattande utbildningskapital. Vi kan också notera att dessa grupper representerar båda polerna inom den högre klassen. Den kulturella polen är representerad av universitetslärare och journalister och i viss mån läkare, medan företagsledare, högre tjänstemän i privat sektor och till viss del jurister representerar den ekonomiska polen. Om vi använder utbildningsnivå som kriterium, finner vi ett liknande mönster. Elever med föräldrar med hög utbildningsnivå är klart överrepresenterade på landets friskolor. Över 60 procent av eleverna har föräldrar med en kortare eller längre universitetsutbildning (inklusive forskarutbildning), under det att motsvarande andel för de kommunala skolorna är dryga 40 procent. Sannolikheten för en elev med föräldrar som har gått en forskarutbildning att gå på en friskola är ungefär fyra eller fem gånger större än sannolikheten för en elev med folk- eller grundskoleutbildade föräldrar (6,7 procent, respektive 1,3 procent och 1,2 procent av alla elever i respektive grupper).

Friskolorna på gymnasienivå, i likhet med dem på grundskolenivå, är också i högre grad en angelägenhet för elever med någon form av invandrarbakgrund än för andra elever. Men det är talande att undantag här bör göras för elever som är födda utomlands och som inte har någon förälder som är född i Sverige – på friskolorna utgör dessa elever i

38 Återigen är det nödvändigt att påpeka att denna jämförelse har vissa begränsningar i och med att friskolorna är mest vanligt förekommande i storstadsregionerna där framför allt invandrargrupper och högutbildade är överrepresenterade.

själva verket en något lägre andel än på de kommunala skolorna. Detta bör sannolikt tolkas så att invandrarelever med svag förankring i Sverige och med föga tillgång till ett erkänt socialt och kulturellt kapital också har relativt sett svårare än andra elever med invandrarbakgrund att utnyttja den möjlighet friskolor med invandrarprofil kan erbjuda för invandrarelever att finna ett kulturellt adekvat alternativ till den kommunala skolan.

Om vi till sist ser till elevernas tidigare skolkarriär, kan vi konstatera att elever med höga grundskolebetyg är klart överrepresenterade inom friskolorna. Sannolikheten att gå i en friskola är fyra gånger större för elever med riktigt höga avgångsbetyg från grundskolan (betyg över 4,4) än för genomsnittseleven och tio gånger större än för elever med avgångsbetyg i högstadiet under 2,5. Elever med högstadiebetyget 4,0 och högre utgör drygt 40 procent av elevkåren på friskolorna, men bara cirka 18 procent av den på de kommunala skolorna. Vi kan också notera att elever som gått i en fristående grundskola i betydligt större utsträckning än elever som gått i en kommunal grundskola väljer att söka sig till gymnasiala friskolor. Var fjärde elev som gått i en fristående grundskola går vidare till en fristående gymnasieskola, medan endast en av 50 bland de elever som har gått i en kommunal grundskola byter skoltyp i gymnasiet.

En rimlig slutsats är att de särskiljande drag vi kan finna i de gymnasiala friskolornas programutbud – frånvaron av yrkesinriktade program, satsningen på specialdesignade utbildningar inom SM – måste förstås i relation till samma skolors likaledes särskiljande rekrytering av elever. Å ena sidan betingar utbudet av program rekryteringen. Vi vet att just elever med höga betyg, med ett högt socialt ursprung och vilkas föräldrar har en hög utbildningsnivå är överrepresenterade på studieförberedande utbildningar (och underrepresenterade på yrkesförberedande utbildningar) och mer än andra elevgrupper vet att utnyttja gymnasieskolans möjligheter att skräddarsy mer individuellt anpassade utbildningar på det sätt som kan ske inom SM. Friskolorna behöver inte medvetet inrikta sig mot detta slags elever för att de program de erbjuder ändå skall locka till sig just dem. Att exempelvis mediaprogrammet är så starkt representerat på friskolorna kan antagligen förklaras med att media är ett område där vikten av kontakter med mediavärlden, en lärar- och elevkultur som gissningsvis ofta sätter individualiteten i högsätet och behovet av viss frihet från den kommunala skolans regelsystem, t. ex. när det gäller lärarrekrytering, får initiativtagarna att mer än vad som gäller för andra program söka sig bort från den kommunala skolan. Men när ett mediaprogram på en friskola väl är etablerat, söker sig i hög grad elever med medelklassbakgrund, inte minst flickor, dit och sällan elever med blygsam social härkomst. På samma sätt behöver

inte initiativtagarna till en friskola med en särskilt intellektuellt krävande variant av naturvetenskapligt program vara inriktade på att rekrytera elever från de intellektuella fraktionerna av den högre klassen, men sannolikheten att just detta slags elever skall dominera rekryteringen är stor. Det är med andra ord begripligt att friskolorna, som i olika former strävar efter att vara distinktiva på sina områden, främst är en angelägenhet för kulturellt och socialt starka grupper. Å andra sidan betingar också rekryteringen till friskolorna deras programutbud. När en skola, en lärargrupp eller ett företag med intressen inom skolbranschen utforskar möjligheten att skapa en friskola med en viss inriktning som kan överleva ekonomiskt, vänder de sig mer eller mindre medvetet mot elevgrupper bland vilka de rimligtvis kan förvänta sig ett intresse för utbildningen, en ”marknad”. I synnerhet när det gäller skolor som drivs som – eller av – företag är denna marknadsorientering gissningsvis tämligen medveten. Man vänder sig till grupper med krav på att deras utbildningsinvestering skall ge fördelar i utbildningskonkurrensen och som i valet av friskola söker en särskiljande utbildning som är konkurrenskraftig inom det utbildningsområde det gäller, en konkurrensfördel som i sin tur kan uppnås bara genom en förhållandevis stark selektion av de elever som vinner inträde. Dessa grupper är med få undantag de sociala eliterna. I den meningen styr förmodligen rekryteringsunderlaget till friskolorna deras utbud av utbildningsprogram. Det är sannolikt kännetecknande att vi ännu så länge inte fått en friskola med inriktning mot IV-programmet, låt vara att detta program formellt sett är tänkt som ett förberedande sådant som skall lotsa eleverna in på de andra nationella utbildningsprogrammen. Vid sidan av detta formella hinder för skapandet av en sådan friskola, utgör själva den potentiella målgruppen bland gymnasieeleverna en effektivt broms. Som marginaliserad och resurssvag gör den motsatsen till att tillvarata sina intressen i utbildningskonkurrensen och utgör därför heller ingen målgrupp för andra än de kommunala skolor vilkas uppdrag det är att förse dem med utbildning.

Tabell 26. Elever i årskurs två i gymnasieskolan 1998 och som gått ut grundskolan 1997, fördelning på fristående och kommunala skolor

i

Friskolor Kommunala skolor Totalt

% kol. % rad % kol. % rad % kol.

n 2 096

79 842

81 938

Kön

Pojkar 41 377 43,2 2,2

50,7 97,8

50,5

Flickor 40 561 56,8 2,9 49,3 97,1 49,5

Totalt 81 938 100 2,6 100 97,4 100

Typ av grundskola

Kommunal grundskola 80 698 85,4 2,2 98,8 97,8 98,5

Fristående grundskola 1 240 14,6 24,6 1,2 75,4 1,5

Totalt 81 938 100 2,6 100 97,4 100

Medelbetyg

Ej betyg 330 3,2 20,3 0,3 79,7 0,4

0,1-2,4 7 193 2,8 0,8 8,9 99,2 8,8 2,5-2,9 14 306 6,5 1,0 17,7 99,0 17,5 3,0-3,4 23 917 18,4 1,6 29,5 98,4 29,2 3,5-3,9 21 115 25,8 2,6 25,8 97,4 25,8 4,0-4,4 11 662 27,9 5,0 13,9 95,0 14,2 4,5-5,0 3 387 15,4 9,5 3,8 90,5 4,1

Annat betyg 28

0,0 100,0 0,0

Total 81 938 100 2,6 100 97,4 100

Social klass

Internt bortfall 2 125 2,4 2,4 2,6 97,6 2,6

Högre klass 14 568

30,1 4,3

17,5 95,7 17,8

Medelklass 29 508 35,7 2,5 36,0 97,5 36,0

Lägre medelklass 13 442 13,9 2,2 16,5 97,8 16,4 Högre arbetarklass 8 782 5,5 1,3 10,9 98,7 10,7 Lägre arbetarklass 11 193 9,5 1,8 13,8 98,2 13,7

Externt bortfall 2 320 2,8 2,5 2,8 97,5 2,8

Totalt 81 938 100 2,6 100 97,4 100

Föräldrarnas högsta utbildning

Ingen uppgift 1 931 2,2 2,4 2,4 97,6 2,4

Folkskola 2 320 1,4 1,3 2,9 98,7 2,8 Grundskola 5 962 3,4 1,2 7,4 98,8 7,3

Gymnasium, högst två år 25 682 18,9 1,5 31,7 98,5 31,3

Gymnasium, tre år 11 246 12,4 2,3

13,8 97,7

13,7

Universitets- och högskoleutb., kortare än

tre år

15 742 21,0 2,8 19,2 97,2 19,2

Universitets- och högskoleutb., minst tre år 17 637 36,0 4,3 21,1 95,7 21,5

Forskarutbildning 1 418 4,5 6,7 1,7 93,3 1,7

Totalt 81 938 100 2,6 100 97,4 100

Familjens invandrarstatus

Elev och minst en förälder född i Sverige 71 490 86,3 2,5

87,3 97,5

87,2

Elev men ingen förälder född i Sverige

ii

4 088 6,2 3,2 5,0 96,8 5,0

Elev f utomlands och minst 1 förälder f i

Sverige

1 559 2,4 3,3 1,9 96,7 1,9

Elev f utomlands och ingen förälder f i

Sverige

ii

4 773 5,0 2,2 5,8 97,8 5,8

Ej svar för elev och föräldrar 28 0,1 10,7 0,0 89,3 0,0

Totalt 81 938 100 2,6 100 97,4 100

iEfter kön, medelbetyg, socialt ursprung (FoB-90), familjens högsta utbildningsnivå (RTB-98), familjens invandrarstatus (RTB-98) och typ av grundskola. iiEj svar för föräldrarna inkluderade i denna kategori. Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterad.

Det sociala rummet och fältet av gymnasieutbildningar i Stockholm

En analys av rekryteringen till de gymnasiala friskolorna på en aggregerad nationell nivå är som vi påpekat problematisk, eftersom de utbildningsinvesteringar som görs i dem får sin fulla innebörd först i den lokala eller regionala kontext i vilken de utgör ett alternativ. Samma sak gäller de s.k. profilerade program som kommit att utgöra en allt viktigare del av gymnasieskolan. För att kunna ge en bild av vad denna profilering – profilerade program och friskolor – innebär för gymnasieskolans struktur har vi därför valt att analysera den i ett specifik geografiskt område. Stockholms län har varit ett naturligt val eftersom friskolorna där är som mest frekventa.39 Eftersom både valet av gymnasieprogram och valet av skola är föremål för analys, har ett dataregister skapats där analysenheten är program och gren per skola. NVNAgrenen på Kungsholmens gymnasium utgör exempelvis en enhet och SPHU-grenen på samma gymnasium en annan. Utifrån kriteriet att varje analysenhet skall omfatta minst tio individer har 441 analysenheter av detta slag skapats på grundval av ett register som omfattar samtliga elever i årskurs två40 i Stockholms län. För varje analysenhet har en ”rekryteringsprofil” konstruerats som bland annat tar hänsyn till elevernas sociala ursprung, klassificerat i 34 olika kategorier på grundval av deras föräldrarnas yrkespositioner (om klassificeringen av socialt ursprung, se Appendix nedan). Poängen med denna klassificering har varit att undvika en endimensionell representation av det sociala rummet i en enda hierarkisk skala och i stället ge visst utrymme åt vad vi kan kalla för ”horisontella” sociala skillnader mellan sociala grupper och mellan de skilda arter av tillgångar eller kapital på vilka de grundar sina ställningar. Vidare har ett antal ytterligare indikatorer använts när

39 Det förtjänas att nämnas att inte alla kommuner i Stockholms län har fristående skolor; av Stockholms läns 25 kommuner fanns det läsåret 1998/1999 friskolor i tolv kommuner. Om vi ser till andelar elever inom kommunens gymnasieskolor som går i fristående skolor har Sigtuna den högsta andelen (34 procent) följd av Danderyd (30 procent), Nacka (13 procent) och Sollentuna (13 procent). Stockholms kommun, som är den i särklass största kommunen, har det högsta antalet friskolor, 14 stycken, medan de flesta övriga kommuner med friskolor endast har en friskola i kommunen.40 Inte förrän i årskurs två registreras gymnasieelevernas val av gren inom de nationella programmen. Först då framträder skillnader i rekrytering mellan t.ex. naturvetenskaplig och teknisk gren på det naturvetenskapliga programmet, mellan samhällsvetenskaplig, ekonomisk och humanistisk gren på det samhällsvetenskapliga programmet eller mellan nationella (till vilka de ovan nämnda hör) och lokala, s.k. ”profilerade” grenar av samma program.

rekryteringsprofilerna skapats för de 441 enskilda utbildningar som utgör rummet av gymnasieutbildningar i Stockholm, exempelvis elevernas kön, deras medelbetyg och tillval i högstadiet, föräldrarnas utbildning och inkomst och familjens boendeförhållanden. Elevernas eventuella invandrarbakgrund ”mäts” som vi skall se främst av att uppgifter om familjen helt eller delvis saknas i Folk- och bostadsräkningen från 1990, samt av uppgifter om föräldrarnas födelseland i RTBregistret. När relationerna mellan utbildningarna analyseras, eller rättare sagt strukturen av relationer mellan dem, har olika aspekter av dessa rekryteringsprofiler lyfts fram, beroende på det fokus analysen har. Ett viktig instrument i analysen av relationerna mellan utbildningarnas rekryteringsprofiler har varit korrespondensanalys.

Några inledande ord om hur korrespondensanalysen fungerar kan behövas.41 Analysmetoden utgår från en matris där utbildningarna utgör individerna (eller raderna) och egenskaperna hos de elever som frekventerar dem, alltså det vi här kallat rekryteringsprofilen, utgör variablerna (kolumnerna), i vår analys främst deras sociala ursprung men också deras kön, medelbetyg och tillvalsämnen i högstadiet, deras föräldrars inkomst och utbildning, osv. Korrespondensanalysen jämför relationerna mellan å ena sidan de olika individerna på grundval av deras värden på variablerna (exempelvis hur fördelningen av eleverna utifrån de sociala grupperna ser ut) och å andra sidan relationerna mellan variablerna på grundval av deras fördelning på individerna (hur eleverna i en viss social grupp fördelar sig på de olika utbildningarna). Denna jämförelse ger med andra ord inte bara en bild av hur utbildningarna skiljer sig från eller liknar varandra, utan också av skillnader och likheter mellan elever med olika egenskaper, exempelvis med olika socialt ursprung eller med olika medelbetyg från högstadiet, med avseende på vilka utbildningar dessa grupper söker sig till eller utesluts från. Eftersom vi här i det närmaste rör oss med en totalpopulation av en ålderskohort barn i Stockholmsområdet, analyserar vi med andra ord också utbildningsstrategierna inom de sociala grupper eleverna kommer från. Analysen sammanfattar de skillnader den finner mellan individerna (utbildningarna) och mellan variablerna (de sociala grupper som frekventerar dessa utbildningar) som geometriska avstånd vilka kan projiceras som axlar i ett mångdimensionellt rum där den första axeln eller dimensionen utgör det första, mest lyckad försöket till sammanfattning, den andra axeln eller dimensionen utgör det därnäst mest optimala (givet den första axeln), osv. Rummet av relationer mellan individerna eller utbildningarna är med andra ord oskiljbart från rummet av relationer mellan variablerna eller de sociala grupperna. Vi

41 För en tekniskt orienterad introduktion, se Hjellbrekke 1999.

kommer emellertid till en början att behandla de två rummen var för sig, dvs. studera relationerna mellan variablerna för sig och relationerna mellan individerna för sig – å ena sidan rummet av de sociala grupper som använder gymnasieskolans utbildningar på olikartade sätt, å andra sidan rummet av utbildningar så som detta struktureras av den användning de sociala grupperna gör av dem.

Graf 1. Rummet av elever, definierade efter socialt ursprung (34 grupper), på Stockholmsregionens gymnasieutbildningar, årskurs två, 1998, dimension 1 och 2

Egenvärde för axel 1: 0,2662, egenvärde för axel 2: 0,1235. Totalt förklarad varians 1,2.

1

22, 51%

10,44 %

Läkare

Universitetslärare

Forskarutb.

Mbet.4,5-5,0

Jurister

Civilingenjörer

Högre tj.män, off . sektor

Företagsledare

Högre tj.män, priv. sektor

Mbet. 4,0-4,4

Längre högsk.utb.

Ämneslärare

Journalister

F.år 1982

Rum8 Ink10

Franska

Tyska

Rum7

Kortare högsk.ut. Mbet. 3,5-3,9

Tj.män på mellannivå, priv. sektor

Konstproducent

Klasslärare

Bostadsrätt

Tj.män på mellannivå, off. sektor

Ink9

Villa

Handelsmän

Radhus

Officerer

Tekniker, priv.sektor

Poliser

3-årigt gymn.

År sen inv >12

Övr. språk

Övriga

Flerbostadshus

Rum2

Mbet. 3,0-3,4

Handelsanst

Kontorsanst., priv. sektor

Bönder, fiskare

Rum3

Hälso- o. sjukvårdsanst.

Hyresrätt

Mbet. ej betyg

Ink2

Ink1

Kontorsanst., off. sektor

Kval. arbetare i service

Förmän

Ej språk

2-årigt gymn.

Småföretagare

Okval. arbetare i prod.

Okval. arbetare i service

Grundskola

Hemspråk

Mbet. 2,5-2,9

Lantarbetare

Kval. arbetare i prod

F.år 1979

Folkskola

F.år 1976-78

Mbet. <2,5

Mbet. annat

Övriga tillval

Flickor

Tekniker, off. sektor

Kön, ej uppg.

Friskola, gy Friskola, gr

Vårdande yrken

F.år 1980

År sen inv 8-12

År sen inv 5-7

År sen inv 0-4

År sen inv, ej uppg.

Ej svensk gr.skola

Internt bortfall

Externt bortfall

Uppg. saknas om för. utb.nivå

ElevUtv.niv.3

ElevUtv.niv.2

FarUtv.niv.3

FarUtv.niv.2

FarInvår.1970-79 FarUtv.niv.1 FarInvår.

<

1970

FarInvår.1980-89

FarInvår.1990-98

Mod-ej uppg. om födelseland

Fad-ej uppg. om födelseland

ElevUtv.niv.1

Elev-ej uppg. om födelseland

Fet stil: aktiva varialer

Kursiv stil: illustrativa variabler

Storleken och formen på de aktiva variablerna visar deras betydelse för konstruktionen av grafen

Låt oss utgå från en korrespondensanalys i vilken de enskilda utbildningarna karaktäriseras av elevernas sociala ursprung kategoriserat i 34 grupper (se ovan). Den första grafen, graf 1, åskådliggör det sociala rummets struktur med föräldrarnas yrkespositioner, inklusive frånvaron av sådana uppgifter i Folk- och bostadsräkningen, som aktiva variabler i analysen. Den första dimensionen, den vertikala i grafen och den som förklarar mest

av variansen i materialet, visar på en hierarkisk struktur i föräldrarnas sociala positioner. I den övre delen av grafen hamnar de yrkesgrupper (läkare, jurister, universitetslärare, civilingenjörer, högre tjänstemän och företagsledare) som vanligtvis kategoriseras som ”överklass” eller högre skikt, medan vi på den nedre halvan finner yrkesgrupper (okvalificerade och kvalificerade arbetare inom serviceyrken och produktion, lantarbetare, småföretagare, kontorsanställda, etc.) som konstituerar de lägre sociala skikten. För att berika bilden har även illustrativa variabler lagts in i grafen (dvs. variabler som inte påverkar konstruktionen av strukturen men i efterhand, givet denna struktur, placeras in i den) såsom familjens sammanräknade inkomst, familjens högsta utbildningsnivå och indikationer på familjens boende. Dessa indikatorer fördelar sig i rummet på ett sätt som sammanfaller med den hierarki den första dimensionen pekar ut. Bland de högre sociala skikten finner vi de högsta inkomsterna och de högsta utbildningsnivåerna (notera den perfekta hierarkien, ju högre upp i grafen desto högre inkomst och utbildningsnivå). De högre skikten bor även i större utsträckning i villor och disponerar över fler rum än de lägre skikten, vilka i större utsträckning bor i flerfamiljshus där upplåtelseformen är hyresrätt. Även några karakteristika som avser eleverna själva har lagts in som illustrativa variabler i grafen. Vi kan notera att medelbetyg från grundskolan följer den vertikala dimensionen perfekt, där de högsta betygen återfinns bland elever med ursprung i den högre klassen och de lägsta betygen hos elever med ursprung i de lägre sociala klasserna. Likaså tenderar eleverna i de högre skikten att vara yngre än genomsnittet och de lägre klassernas barn äldre. Ser vi till elevernas tillval i grundskolan föredrar de tidigare språk medan de senare i större utsträckning har valt bort språk eller har läst hemspråk.

Den andra dimensionen, den horisontella, bör förstås som en korrigering av den första: Den lyfter med andra ord fram skillnader som inte blir synliga i den första dimensionen. Den visar en polarisering mellan å ena sidan grupper som antingen saknas helt i Folk- och bostadsräkningen från 1990 (externt bortfall) eller som återfinns där men för vilka uppgift om yrke saknas (internt bortfall), och å andra sidan i första hand kvalificerade arbetare i produktion. I båda kategorierna för bortfall, det externa och det interna, är elever med invandrarbakgrund kraftigt överrepresenterade, vilket också framgår av de illustrativa variablerna som inkluderats i grafen. Vi ser att samtliga andra indikatorer på invandring samlas i den nedre högre rutan av grafen. Med andra ord kan denna andra dimension tolkas som en polaritet mellan grupper som är starkt förankrade i det svenska samhället och grupper som har en åtminstone i tid räknat svagare förankring där. De indikatorer på invandring som lagts in illustrativt i grafen visar att ju längre åt höger i grafen vi rör oss desto äldre tenderar eleverna att ha varit när de in-

vandrade till Sverige. Motsvarande gäller för föräldrarna: egenskapen att fadern invandrat under 1990-talet hamnar exempelvis längst ner till höger i grafen, under det att den tid man bott i landet ökar när vi rör oss mot den vänstra polen (samma förhållande gäller för modern, för vilken uppgifter här av utrymmesskäl inte har tagits med). Vi kan också notera att grupper som invandrat från länder med låg utvecklingsnivå enligt FNs kategorisering placerar sig längst till höger. De kulturella och sociala villkor som betingar dessa gruppers utbildningsstrategier inom gymnasieskolan torde i större utsträckning än för andra invandrargrupper skilja sig från dem som gäller för grupper med anciennitet i landet. I den motsatta, vänstra polen, finner vi vid sidan av kvalificerade arbetar i produktion (den grupp mest bidragit till denna pol) flera yrkeskategorier där invandrare traditionellt är underrepresenterade, exempelvis bönder och fiskare, poliser och officerare. De yrkesgrupper som hamnar närmast huvudindikatorerna för invandring (internt och externt bortfall) är kvalificerade och okvalificerade arbetare i service inom vilka invandrargrupper traditionellt är välrepresenterade.

Analysen av denna andra dimension innefattar ett metodologiskt problem som här bör lyftas fram. Konstruktionen av det sociala rummet bygger på en förhållandevis finfördelad kategorisering av yrkesgrupper. För stora delar av de grupper som invandrat under de senaste tio åren saknas av förklarliga skäl uppgifter om yrke, vilket fått till följd att de här buntats ihop i två kategorier, internt bortfall och externt bortfall (det bör påpekas att den tidigare gruppen även innehåller små grupper av individer som är födda i Sverige men som av olika anledningar inte lämnat uppgifter till FoB -90), och att alla övriga sociala skillnader som finns mellan olika invandrargrupper därmed suddats ut. Ett annat därmed sammanhängande problem är att även om det finns uppgifter om yrke för individer som invandrat tenderar dessa uppgifter att i betydligt högre grad än för svenskfödda att inte korrespondera mot individens tidigare arbete (före invandringen) eller mot utbildningsnivå, vilket leder till en systematisk underskattning av dessa gruppers sociala och kulturella tillgångar när just yrkespositionen används som indikator. I analysen av dessa gruppers utbildningsstrategier kan därför utbildningsnivå vara en betydligt bättre indikator på dessa tillgångar. Användningen av denna indikator för dock med sig en annan svårighet. Den formella utbildningsnivå en individ eller familj uppnått utgör ett mått på dispositioner i förhållande till utbildningssystemet (närhet till det och förväntningar på det) bara när denna nivå ses i relation till den allmänna utbildningsnivån i det land där den uppnåtts. En analys som inte tar hänsyn till utbildningsexaminas relativitet i det avseendet riskerar att systematiskt underskatta det förkroppsligade kapital utbildningen kan representera (man kan exempelvis misstänka att det vore mer

rättvisande att likställa en folkskoleexamen från mindre utvecklade länder i FNs klassificering med åtminstone grundskoleexamen eller högre från Sverige).

Den tredje polaritet som karaktäriserar fältet av gymnasieutbildningar i Stockholm blir synlig i graf 2. Denna tredje dimension, som korrigerar för de skillnader som inte fångats in av de två första dimensionerna, utgörs av en polaritet mellan yrkesgrupper vilkas sociala ställningar är beroende av olika arter av tillgångar eller kapital. Inom den högre klassen ställs konstproducenter, journalister och läkare mot företagsledare och högre tjänstemän inom privat sektor. Denna motsättning motsvaras inom medelklasserna av en opposition mellan å ena sidan klasslärare och övriga ej klassificerade yrken och å andra sidan tekniker inom privat sektor och tjänstemän på mellannivå inom privat sektor. Inom arbetarklassen finns en polaritet mellan okvalificerade arbetare inom servicesektorn som står i kontrast till framför allt de grupper som saknas helt i FoB-90 (externt bortfall). Denna tredje dimension kan sociologiskt förstås som en polarisering mellan å ena sidan grupper för vilka utbildningskapital och kulturella tillgångar har jämförelsevis stor betydelse (konstproducenter, journalister och läkare) och å andra sidan grupper som står nära ekonomin som socialt fält (högre tjänstemän inom privat sektor och företagsledare). Den uttrycker också en polarisering mellan grupper som står närmare offentlig sektor och dem som tillhör den privata. Beaktar vi de illustrativa variablerna finner vi en viss polarisering i denna andra dimension. För den högre klassen står hög inkomst närmare den ekonomiska polen och längre högskoleutbildning och forskarutbildning närmare den kulturella polen. Inom medelklasserna uttrycks en liknande polaritet i boendet – att bo i radhus (ekonomisk pol) kontrasteras mot att bo i bostadsrätt (kulturell pol). Vi kan också konstatera att den ekonomiska polens barn i större utsträckning läst tyska som tillval i grundskolan medan barnen till den kulturella polen tenderar att favorisera franska. Mest karakteristiskt för den kulturella polen är dock att barnen där oftare har läst vid en grundskola där det funnits andra tillvalsämnen än de vanliga och där andra slags betyg utdelats, dvs. i Montessoriskolor eller andra skolor med pedagogiska profileringar.

Graf 2. Rummet av elever, definierade efter socialt ursprung (34 grupper), på Stockholmsregionens gymnasieutbildningar, årskurs två, 1998, dimension 1 och 3

Egenvärde för axel 1: 0,2662, egenvärde för axel 3: 0,0801. Totalt förklarad varians 1,2.

6,77 %

1

22,51%

Läkare

Jurister Universitetslärare

Forskarutb.

Mbet. 4,0-4,4

Ink10

Rum8

Företagsledare

Högre tj.män, priv. sektor

Högre tj.män, off . sektor

Rum7

Ämneslärare

Civilingenjörer

Längre högsk.utb.

Konstproducent

Journalister

Friskola, gy

Franska

Tyska

Tj.män på mellannivå, off. sektor

Handelsmän

Mbet. 3,5-3,9

Kortare högsk.ut.

Officerer

Tj.män på mellannivå, priv. sektor

Ink9

Villa

Radhus

Tekniker, priv.sektor

Poliser

Tekniker, off.sektor

Övr. språk

Klasslärare

Friskola, gr Mbet. annat

F.år 1982

Övriga tillval

Bostadsrätt

Övriga

Flickor

3-årigt gymn.

Mbet. 3,0-3,4

FarInvår.<1970

FarInvår.1990-98

Kön, ej uppg.

Mod-ej uppg. om födelseland

ElevUtv.niv.1

FarUtv.niv.1

Flerbostadshus

Hälso- och sjukvårdsanst.

Handelsanst.

Bönder, fiskare Kontorsanst., priv. sektor

Rum2

Rum3 Ink2

År sen inv >12

Hyresrätt

F.1980

Kont.anst., off. s.

2-årigt gymn.

Småföretagare

Förmän

Vårdande yrken

FarInvår.1970-79 FarInvår.1980-89

År sen inv 8-12

Ink1

Ej språk

Mbet. 2,5-2,9

Fad-ej uppg. om födelseland

FarUtv.niv.3

År sen inv 5-7

Internt bortfall

Kval. arbetare i service

År sen inv, ej uppg.

Mbet. ej betyg

Elev-ej uppg. om födelseland

År sen inv 0-4

Externt bortfall

Ej svensk gr.skola

Uppg. saknas om för. utb.nivå

ElevUtv.niv.3

ElevUtv.niv.

F.år 1976-78

FarUtv.niv.2

F.år 1979

Hemspråk

Grundskola

Okval. arbetare i service

Folkskola

Mbet. <2,5

Lantarbetare

Okval. arbetare i prod.

Kval. arbetare i prod.

Mbet.4,5-5,0

De polariteter vi här beskrivit återfinns med andra ord mellan de elever som befolkar andra årskursen på gymnasieutbildningarna i Stockholms län år 1998 när vi samtidigt tar hänsyn till vilka utbildningar de går på. Låt oss nu i stället rikta uppmärksamheten mot just dessa gymnasieutbildningar, nämligen deras relationer till varandra när vi betraktar deras rekryteringsprofiler – dvs. den andra sidan av det rum vi just beskrivit (graf 3). Den första dimensionen, den vertikala, lyfter fram en polarisering mellan å ena sidan studieförberedande program i allmänhet och NVNA i synnerhet (högst upp i grafen), och å andra sidan yrkesförberedande program (längre ned i grafen). NV och SP på skolor som Viktor Rydbergs gymnasium, Danderyds gymnasium, Kungsholmens gymnasium och Södra Latin står mot yrkesförberedande program som OP och HP på till exempel Grantorpsgymnasiet och Botvidsgymnasiet. Denna motsatsställning svarar även mot en geografisk polarisering mellan skolor i innerstaden och norra förorterna i den övre halvan av grafen och de södra förorterna och Söder-

tälje i den nedre halvan. Den andra dimensionen differentierar i första hand mellan de yrkesförberedande programmen. I den nedre vänstra delen av grafen återfinns utbildningar inom EC, FP, HP, HR, LP och NP, på skolor belägna i framför allt Södertälje och Norrtälje. Dessa utbildningar står mot utbildningar placerade i den nedre vänstra delen av grafen – exempelvis utbildningar inom framför allt OP och skolor som ligger i de södra stockholmsförorterna Botkyrka, Tumba och Skärholmen. Strax ovanför denna grupp utbildningar finner vi ett fåtal utbildningar som särskiljer sig från de övriga, nämligen Tyska skolan, Lycée Français och Sigtunas humanistiska läroverk (IB och SPEK).

Graf 3. Fältet av gymnasieskolor i Stockholmsregionen, dimension 1 och 2

242 av 441 utbildningar, endast utbildningar med ett bidragsvärde på över 0,0075 utsatta i grafen. Egenvärde för axel 1: 0,2662, egenvärde för axel 2: 0,1235. Totalt förklarad varians 1,2.

1

22,51 %

10,44 %

Bromma-Sm

Viktor Rydberg-Na

Viktor Rydberg-Sa

Kungsholmen-Na

Blackeberg-Sa

Åva-Na

Danderyd-Na Östra real-Na Södra latin-Na

Södra latin-Sa

Enskilda-Na

Rudbeckssk.-Na

Norra real-Na

Kungsholmen-Sa

Norra real-Sa Bromma-Na

Tibble- Sa

Nacka- Na

Hersby- Na

Nynäshamn-Op

Botvid-Hp

Grantorp-Op

Västergårdag.-Bp

Västergårdag.-Ec

Täljeg.Hp

Täljeg -Hr

Täljeg.-Bf

Tumba-SmSa

Enskede Gårdsg.-Lp

Fredrika Bremer-Te

St Erik-Hv

Tensta-Hp

Fet stil: Friskolor

Kursiv stil: profilproram

Södra förorterna

Norra förorterna/ Innerstaden

Innerstaden/

Norra förorterna

Åsö-Na

Östra real

- Sa

Höglandssk.-Na

Lycée Française

Kärrtorps-Na

Sigtuna-Ek

Tyska skolan

Farsta-Na

Rudbeckssk.-Iv

Sigtuna-Ib

Värmdö-Ek

Botvid-Sa

Botvid-Nv

St Jacobi-Op

Skärholmen-Hp

St Erik-Iv

St Göran-Op

Fredrika Bremer-Hr

Rodengymn-Fp

Rodengymn-HrL

Södertörns fria hantverksskola

Täljeg.-Sa

Säbyholms Natur.g.-Np

Finsta Natur.g.- Np

Rodengymn-Ek

Sthlms Hotell och rest.sk.-Hr

Sågbäcksg.-Hp

St Jacobi-Hp

Jakobsbergs fria g.-Op

Stadshagens vårdg.-Op

Södertälje vårdg.-Op

St Erik-Fp

Blackeberg-Na

Na Nat.vet. gren NV

Bf Barn- och fritidsprog. Hr Hotell- o resturangprog.

Te Teknisk gren NV

Bp Byggprog.

HrL Hotell- o resturangprog., lokal gren

Sa Samh.vet. gren SP

Ec Elprog.

Lp Livsmedelsprog.

Ek Ekonomisk gren SP

Fp Fordonsprog.

Np Naturbruksprog.

Ib International Baccalaureate

Hp Handelsprog.

Op Omvårdnadsprog.

Sm Special utformat prog.

Hv Hantverksprog.

Iv Individuella prog.

SmSp Special utformat prog. m inrikt. mot Sp

Om vi betraktar graf 3 i ljuset av graf 1, dvs. fältet av gymnasieutbildningar i ljuset av skillnaderna mellan de elevgrupper som befolkar dem, kan vi urskilja tre huvudsakliga poler. Längst upp finner vi studieförberedande utbildningar belägna på skolor i innerstaden och i de norra förorterna som i högre grad än andra rekryterar elever från de högsta sociala skikten och utan invandrarbakgrund, exempelvis NVNA på Kungsholmens gymnasium, Södra Latin, Viktor Rydbergs gymnasium och Höglandsgymnasiet. Längst ner till vänster återfinner vi vissa yrkesorienterade utbildningar (främst naturbruk och fordon), oftast belägna på skolor i Söderförorterna (Västergårdsgymnasiet, Täljegymnasiet) och befolkade främst av elever utan invandrarbakgrund men ur de lägre sociala skikten. Till höger och med centrum sydöstra hörnet hittar vi slutligen utbildningar som kännetecknas av att de tar emot särskilt många invandrarelever, i synnerhet yrkesförberedande utbildningar (framför allt omvårdnadsprogrammet, OP) men också vissa teoretiska på skolor i de södra förorterna och i Södertälje. Denna tredje pol är emellertid socialt hierarkiserad. Utbildningar och skolor med anciennitet och särskilt hög social rekrytering (Tyska skolan, Lycée Français, SPEK på Sigtuna) särskiljer sig från dem med lägre social rekrytering.

Graf 4 återspeglar utbildningarnas positioner i förhållande till varandra i den tredje dimension som tidigare beskrivits. Som vi minns från graf 2 uttrycker denna dimension en motsatsställning mellan elever med ursprung i å ena sidan grupper som står ekonomin och privat sektor nära och å andra sidan grupper med särskilt starkt kulturellt kapital. Graf 4 visar att denna motsatsställning framför allt uttrycker en polaritetet mellan olika studieförberedande program. Vid den vänstra polen finner vi i synnerhet NVTE och SPEK, medan SPHU och ES tydligast karakteriserar den högre polen. Även denna dimension rymmer en geografisk differentiering. Innerstadsskolorna tenderar att samlas vid den högra polen (i synnerhet Södra Latin, Kungsholmen, Östra Real) medan gymnasieskolor i de norra förorterna i större utsträckning återfinns vid den vänstra (exempelvis Hersby, Danderyd, Tibble, Blackeberg). Vid båda polerna finner vi naturvetenskapliga utbildningar, men på olika skolor. Två Waldorfskolor – Kristofferskolan och Örjanskolan – intar positioner särskilt långt ut mot den kulturella polen.

Graf 4 . Fältet av gymnasieskolor i Stockholmsregionen, dimen-

sion 1 och 3.

242 av 441 utbildningar, endast utbildningar med ett bidragsvärde på över 0,0075 utsatta i grafen. Egenvärde för axel 1: 0,2662, egenvärde för axel 3: 0,0801. Totalt förklarad varians 1,2.

.

1

22,51 %

6,77 %

Viktor Rydberg-Na

Viktor Rydberg-Sa

Bromma-SmSp

Danderyd-Na

St Jacobi-Te

Hersby-Na

Tibble.-Sa

Vilunda-Te

Blackeberg-Na

Jakobsberg-Na

Södra latin-EsLm

Värmdö-EsMu

St Göran-EsKf

Gångsätra-EsKf Kungsholmen-Hu

Nacka-SpLk

Jakobsbergs-SpLi

Kristofferskolan

Södra latin-EsKf

Frans Schartau-Hu

Riddarfjärdssk.-MpIr

Jakobsberg-Ek

Åva-Na

Sjödala-Sa

Röllingby-Ek

Nynäshamn-Op

Enskedegårds g.-Lp

Kungsholmen-Na Kungsholmen-Sa

Östra real-Na

Södra latin-Na

Södra latin-Sa

Höglandssk.-Na

Enskilda-

Na

Åva-Sm

Åsö-Na

Frans Schartau-Sa

Örjanskolan

Norra real-Sa

Norra real-Na

Östra real-Sa

Sollentuna fria g.-Es

Vilunda-Na

Rudbeckssk.-Ek

Rudbeckssk.-Na

Nacka-Na

Bromma-Na

Blackeberg-Sa

Sigtuna-Ib

Tumba-SmSp

Rudbecksg.-Iv

Skytteholmsg.-Fp

Botvid-Sa Stadshagens vårdg.-Op

Botvid-Hp Tensta-Sa

Täljeg.-Bf

Grantorps vårdg.-Op

Jakobsbergs fria g.-Op

Sågbecksg.-Hp

Tensta-Hp

Västgårda g.-Bp

St Erik-Hv

St Jacobi-Hp

Täljeg.-Hp

Södertälje vårdg.-Op

Norra förorterna

Innerstaden

Södra förorterna

Fet stil: Friskolor

Kursiv stil: profilprogram

Na Nat.vet. gren NV

Sm Specialutformat prog.

EsLm Lokal gren, Yrkesmusiker, ES

Te Teknisk gren NV SmSp Specialutformat prog. m inrikt.

mot SP

Fp Fordonsprog.

Sa Samh.vet. gren SP

Ib International Baccalaureate

Hp Handelsprog.

Ek Ekonomisk gren SP

Bf Barn- och fritidsprog.

Hv Hantverkssprog.

Hu Humanistisk gren SP

Bp Byggprog.

Lp Livsmedelsprog.

SpLi Lokalgren Internat. SP

EsKf Estetiska prog., Konst

MpIr Media prog. Information o

reklam

SpLk Lokalgren Kommunikation

SP

EsMu Estetiska prog., Musik

Op Omvårdnadsprog.

Betraktade tillsammans ger de två tredimensionella rummen (rummet av sociala grupper och rummet av gymnasieutbildningar) vi beskrivit en bild av gymnasieskolans sociala struktur i Stockholmsregionen. Fältet av gymnasieutbildningar struktureras av tre huvudsakliga motsättningar. I första hand står å ena sidan studieförberedande utbildningar, främst i de norra förorterna och i innerstaden, mot främst yrkesförberedande utbildningar söder om staden. De förra utmärks av en hög social rekrytering och de senare av att de tar emot särskilt många elever från lägre sociala skikt och från invandrargrupper. I en andra dimension polariseras utbildningar som rekryterar elever födda i Sverige och med svenska föräldrar (dominerade av vissa yrkesförberedande program

som BP, HR, och NP) och utbildningar som rekryterar olika kategorier av invandrarelever (framför allt OP och vissa friskolor). En tredje polaritet, slutligen, existerar mellan å ena sidan utbildningar som rekryterar särskilt många elever från sociala grupper för vilka kulturellt kapital utgör en viktig del av deras samlade sociala tillgångar (konstproducenter, läkare, journalister, lärare på olika nivåer) och å andra sidan utbildningar till vilka elever från sociala grupper som står ekonomin som socialt fält nära söker sig mer än andra. För båda polerna i denna andra motsatsställning är NVNA – men på olika skolor – betydelsefulla. I övrigt ställer den mot varandra å ena sidan ES och SPHU och å andra sidan NVTE och SPEK.

Vi kan föga oväntat konstatera att rummet av gymnasieutbildningar och av de grupper som befolkar dem i hög grad sammanfaller med det geografiska rummets sociala struktur. Att så många skolor i innerstaden och de norra förorterna återfinns i den övre delen av grafen är naturligtvis en konsekvens av att de högre klasserna är överrepresenterade i dessa områden. Även den andra och den tredje av de polariteter vi funnit, den mellan elever med och utan invandrarbakgrund och den mellan en kulturell och en ekonomisk pol, kan i viss grad sägas reflektera de sociala gruppernas boende, såtillvida att invandrargrupper till stor del är koncentrerade till vissa bostadsområden i Stockholm (framför allt i de södra förorterna)42 och att ekonomiska fraktioner av eliterna är mer välrepresenterade i åtminstone vissa av de norra förorterna, under det att kulturella fraktioner är starkt representerade i innerstaden.

Låt oss efter denna generella analys återgå till frågan om de fristående skolornas och profilprogrammens positioner inom fältet av gymnasieutbildningar. Etableringen av fristående skolor och av profilerade lokala varianter av nationella program är parallell med en förändring av villkoren för hur elever kan röra sig mellan gymnasieskolor. I den gamla gymnasieskolan rådde den s.k. närhetsprincipen, alltså regeln att de kommunala skolorna i första hand måste ge plats åt eleverna i skolans närhetsområde. Enligt denna princip hade elever rätt att gå i den gymnasieskola som låg närmast bostaden eller rättare sagt att konkurrera om platserna i denna skola enbart med andra elever i samma närområde. Skolan var i sin tur skyldig att ge företräde till elever i dess närhet. Detta innebar att skillnader i elevrekrytering mellan utbildningar och skolor i hög grad bestämdes av det geografiska rummets sociala struktur, dvs. av hur sociala grupper fördelade sig i detta rum. De fristående skolorna är inte begränsade av den s.k. närhetsprincipen, utan

42 Detta är en grov karaktäristik; invandrargrupper med olika mått av sociala och ekonomiska tillgångar fördelar sig olika i Stockholm som geografiskt rum, precis som sociala grupper med svensk bakgrund.

tar emot elever på andra grunder – oftast på grundval av deras högstadiebetyg, men ibland på grundval av specifika färdigheter inom bestämda områden, vilket är fallet med exempelvis utbildningar inriktade mot konstnärlig verksamhet av olika slag. I varierande grad har också etableringen av lokala profilerade varianter av de nationella programmen inneburit att gymnasieskolorna friare kan rekrytera sina elever. En konsekvens är att elever kan röra sig friare mellan skolorna, åtminstone inom den kommun de tillhör, och att skillnaderna i rekrytering mellan olika skolor och program potentiellt sett i något mindre grad bestäms av närsamhällets sociala sammansättning. En av de frågor som den följande analysen skall försöka belysa är just vilka effekter denna ökade rörlighet har för gymnasieskolans struktur. Särskilt intressant är med andra ord det slags polarisering mellan utbildningar som i första hand inte är betingad av det geografiska rummets struktur.

Graf 5. Elitutbildningarnas delfält, delförstoring av graf 2 och 4 (här sammanslagna), dimension 1 och 3

242 av 441 utbildningar, endast utbildningar med ett bidragsvärde på över 0,0075 utsatta i grafen. Egenvärde för axel 1: 0,2662, egenvärde för axel 3: 0,0801. Totalt förklarad varians 1,2

Kungsholmen-Na

Norra förorterna

22,51 %

1

Viktor Rydberg

Bromma-SmSp

Åva-Na

Blackeberg-Sa

Danderyd-Na

Hersby-Na

Enskilda-Na Viktor Rydberg-Sa

Höglandssk.-Na

Kungsholmen-Sa

Åsö-Na

Innerstaden

Södra latin-Na

Östra real-Na

Norra real-Sa

Norra real-Na

Värmdö-EsMu

Södra latin-Sa

Kristofferskolan

Frans Schartau-Sa

Kungsholmen-Hu

Södra latin-EsKf

Gångsätra-EsKf

Frans Schartau Hu

Jakobsbergs-SpLi

Sollentuna fria g.-Es

Riddarfjärdssk.-MpIr

Södra latin-EsLm

St Göran-EsKf *

Nacka-SpLk

Östra real-Sa

Nacka-Na

Bromma-Na

Tibble-Sa

Blackeberg-Na

Sjödala-Sa

Vilunda-Na

Röllingby-Ek

Jakobsberg-Na

Jakobsberg-Ek

Åva-Sm

Rudbeckssk.-Ek

6,77 %

Örjanskolan

Fet stil: Friskolor

Kursiv stil: profilprogram och illustrativa variabler

KAPILÄRER: Sociala grupper

Vilunda-Te St Jacobi-Te

Höglandssk.-Sa

Södra latin-EsDt

Saltsjöbaden-MpLm

Gångsätra-Hp

Danderyd-NvLm

Bromma-Sa

Blackeberg-Te

Danderyd-Sm

Franska sk.-Na

Frans Schartau-SpLe

H ÖGRE T J.MÄN , P RIV. S

EKT

F

ÖRETAGSLEDARE

C IV.ING .

K

ONSTPROD.

J

OURNALISTER

L

ÄKARE

U NIV. L

ÄRARE

J

URISTER

Sthlm Musikkons.-EsLm

K

LASSLÄRARE

Ö

VRIGA

T EKNIKER, P RIV. S

EKT

T J.MÄNM.NIVÅ ,P RIV. S

EKT

Ä

MNESLÄRARE

Värmdö-NvLr

T J.M.NIVÅ. O FF. S

EKT

Thorildsplan-Iv

Tyresö-NvLd

Tyresö-Na

O

FFICERARE

H

ANDELSMÄN

T EKNIKER, O FF. S

EKT

H ÖGRE T J.MÄN, O

FF.SEKT

Mbet.4,5-5,0

Forskarutb

Franska

Läng. högsk

utb.

Rum8 Ink10

Tyska

Flickor

Friskola, gr

Friskola, gy

Mbet. annat

F. 1982

Mbet.3,0-3,4

KF-Ek

Rudbeckssk.-Na

P

OLISER

Na Nat.vet. gren NV

Sm Specialutformat prog.

EsLm Lokal gren, Yrkesmusiker, ES

Te Teknisk gren NV SmSp Specialutformat prog. m inrikt.

mot SP

Fp Fordonsprog.

Sa Samh.vet. gren SP

Ib International Baccalaureate

Hp Handelsprog.

Ek Ekonomisk gren SP

Bf Barn- och fritidsprog.

Hv Hantverkssprog.

Hu Humanistisk gren SP

Bp Byggprog.

Lp Livsmedelsprog.

SpLi Lokalgren Internat. SP

EsKf Estetiska prog., Konst

MpIr Media prog. Information o

reklam

SpLk Lokalgren Kommunikation

SP

EsMu Estetiska prog., Musik

Op Omvårdnadsprog.

För det första kan det konstateras att inom de högre klasserna spelar de fristående skolorna en betydande roll som komplement till de kommunala utbildningarna – framför allt för de fraktioner som såväl besitter ett starkt kulturellt som ett starkt ekonomiskt kapital. Vi kan i graf 5, som utgör en förstoring av den övre halvan av graf 4 och i vilken även föräldrarnas yrkespositioner samt ett antal illustrativa variabler lagts in (se graf 2 för en presentation av hela detta sociala rum), se att friskolor som Enskilda gymnasiet (NVNA) och Franska skolan (NVNA) – dessutom Sigtuna humanistiska läroverk (NVNA) som dock har för lågt bidragsvärde för att placeras ut i grafen – intar positioner högst upp i den första dimensionen och centrala positioner inom den andra dimensionen.43 Det som förenar dessa skolor är att de äger en jämförelsevis hög grad av anciennitet. Franska skolan är exempelvis grundad 1862 och Enskilda gymnasiet 1913. Även om ancienniteten har betydelse för eliternas val av friskola finner vi undantag. Viktor Rydbergs gymnasium, grundat 1994, återfinns i en position bland de ovan nämnda friskolorna. För det andra fungerar Waldorfskolorna – Ellen Key-skolan i Stockholm, Kristofferskolan i Bromma, Martinskolan i Hökarängen och Örjanskolan i Södertälje – som ett komplement till andra utbildningar för högre sociala skikt med starkt kulturellt kapital.44 För fraktioner med övervägande ekonomiskt kapital väger inte friskolorna lika tungt. I grafens vänstra del, nära gymnasieskolans ekonomiska och privata pol, återfinns endast Konsumentförenings gymnasium, Tyska skolan och Ekebyholmsskolan i Norrtälje (NVNA).45 Ett fåtal fristående skolor placerar sig också på den nedre halvan i graf 3 (dvs. utbildningar som generellt sett främst rekryterar elever från de nedre mellanliggande och lägre sociala skikten) och återfinns därför inte i graf 5. Mediagymnasiet i Nacka är ett exempel, Värmdö tekniska skola ett annat. Det bör dock påpekas att ingen av dessa friskolor domineras av elever med lågt socialt ursprung. Två intressanta fall utgörs av Sigtuna humanistiska läroverks IB-utbildning och Lycée Français som båda

43 Bland övriga utbildningar vid de nämnda skolorna gäller att Enskilda SPSA hamnar längre ner bredvid Södra latin ESLM. Denna utbildning har inte tagits med i grafen på grund av lågt bidragsvärde. Av samma anledning har ej heller SMNV och SPSA på Franska skolan skrivits ut. De skulle ha hamnat något längre ned i grafen.44 Ellen Key-skolan och Martinskolan har låga bidragsvärde och har därför inte tagits med i grafen. Dessa skolor placerar sig mellan Örjanskolan och Kristofferskolan men närmare den första axeln, dvs. de intar inte lika extrema positioner i den andra dimensionen.45 De två senare utbildningarna har dock låga bidragsvärden och har därför inte tagits med i grafen. De placerar sig rakt under Konsumentföreningens gymnasium (SPEK) ungefär strax till höger om Tyresö gymnasium NVLD.

hamnar långt ned på den undre halvan av graf 3. Dessa utbildningar utmärker sig genom den stora andelen elever med invandrarbakgrund (internt och externt bortfall; se ovan), men som vi skall försöka visa senare har dessa elever föga gemensamt med dem som går på andra invandrardominerade utbildningar.

Vi kan konstatera att de fristående gymnasieskolorna i första hand utgör ett intresse för de högre skikten. En brasklapp bör dock läggas in. Det senaste två åren har antalet nystartade friskolor ökat markant och det är sannolikt att en del av dem riktar sig mot delvis andra målgrupper. En analys av samtliga årskurser i Storstockholmsregionen 1998, inklusive årskurs ett, visar att flera av de nyetablerade skolorna – som Mobila gymnasiet i Kista, IT-gymnasiet i Kista, International College och Kungsängens internationella gymnasium – i första hand rekryterar elever från medelklassen. I den mån nyetablerade friskolor lyckas nå erkännande kan dock den sociala profilen i rekrytering höjas kommande år, vilket exempelvis var fallet med den s.k. EU-grenen på Frans Schartaus gymnasium i innerstaden som när den startade främst rekryterade högpresterande elever från uppåtstigande mellanskikt och lägre medelklass men efter ett års prövotid fick ta emot en väsentlig större andel elever från etablerade skikt, för att sedan återigen tappa mark (Broady, Heyman och Palme 1997).

Även gymnasieskolans s.k. profilprogram är betydligt viktigare för de högre skikten än för de lägre. Men om friskolorna framför allt är en angelägenhet för de mest resursstarka grupperna i samhället, finner vi de flesta profilprogrammen något längre ned i grafen. Det finns också en tydligare polarisering av profilprogrammen i den andra dimensionen i graf 5 (motsvarande den tredje av de dimensioner av gymnasieskolans rekrytering vi analyserat i detta avsnitt). För de sociala grupper som står närmare den kulturella polen är lokala grenar av SP och ES (SP Kommunikation, Nacka gymnasiet, SP Internationell inriktning, Jakobsbergs gymnasium, och ES Yrkesmusiker, Södra latin)46 mer betydande, medan lokala grenar av naturvetenskapsprogrammet (NV Genetik, Rudbecksskolan47 och NV Data, Tyresö gymnasium) mer är en angelägenhet för de grupper som befinner sig närmare den ekonomiska polen. Vi finner också att Danderyds gymnasiums lokala gren med inriktning mot matematik inom NV och Saltsjöbadens samskolas lokala

46 Dessutom hamnar Riddarfjärdsskolans specialutformade program för yrkesdansare i denna del av grafen, men har lågt bidragsvärde. Vi kan notera prefixet yrkes-, vilket även återfinns i Södra latins estetiska program för yrkesmusiker, och som fungerar som en distinktion mot andra lokala grenar med kulturinriktning).47 Ej utsatt i grafen på grund av lågt bidragsvärde.

gren med inriktning mot multimedia inom MP hamnar högt upp inom den kulturella polen och i detta avseendet står anmärkningsvärt långt ifrån övriga utbildningar på dessa två skolor. Överhuvudtaget förefaller lokala profilgrenar av nationella program ofta svara mot ett utbildningsbehov hos sociala elitgrupper som intar atypiska positioner i den del av det geografiska rummet de tillhör. Internationellt orienterade utbildningar i flera socialt mindre differentierade kommuner och områden tycks fylla en liknande funktion. Jakobsbergs Internationella lokala gren inom SP hamnar vid den kulturella polen medan de övriga grenarna inom SP här återfinns vid den ekonomiska polen. Den internationella grenen inom NV på Tumba gymnasium intar en betydligt högre position än de övriga grenarna inom NV, vilket även gäller Europagrenarna vid Tensta gymnasium och Huddinge gymnasium.48

Efter denna kartläggning av topologin i Storstockholms gymnasieutbildningsfält kan vi ställa oss frågan hur pass stabil den struktur vi funnit är. Den första och den tredje av de polariteter som påvisats – mellan utbildningar med särskilt hög social rekrytering, belägna i norra Stockholm och i innerstaden, och de som tar emot särskilt många elever ur lägre sociala skikt, ofta belägna i de södra förorterna, och mellan utbildningar som mer än andra är en angelägenhet för sociala grupper med ett jämförelsevis starkt kulturellt kapital och utbildningar som domineras av elever med ursprung i grupper som står ekonomin som socialt fält nära – är i grunden desamma som dem vi kan återfinna i Stockholmsregionens gymnasieskola åren 1988/89 och 1994/95. (Palme 1994a, Broady, Heyman och Palme 1997) Vi bortser från den andra dimensionen vi pekat på, motsatsställningen mellan grupper som invandrat och grupper som inte har invandrat, eftersom denna dimension inte undersökts i tidigare studier till följd av att tillförlitliga uppgifter om invandring saknas i tidigare datamaterial. Ser vi på utvecklingen från 1988/89 och framåt, tycks den grundläggande sociala strukturen i Stockholms gymnasieskola vara stabil, under det att enskilda utbildningar förflyttat sig inom denna struktur och andra utbildningar kommit till. Bland de utbildningar som tillkommit intar många typiska elitpositioner. Fristående skolor och ”profilprogram” tycks i hög grad fungera som kompletterande, alternativa utbildningsinvesteringar framför allt för de mest etablerade sociala grupperna men inom ramen för de grundläggande polariteter som beskrivits ovan.

Det sociala ursprunget, hitintills enbart definierat utifrån föräldrarnas yrkesposition, säger dock inte allt om den sociala strukturen inom gymnasieskolan. Vi har tidigare på en nationell nivå konstaterat att

48 Dessa utbildningar finns emellertid inte återgivna i grafen på grund av att de har för lågt bidragsvärde.

medelbetygen från grundskolan spelar en viktig roll för elevernas fördelning på olika program och grenar, liksom givetvis deras kön. Elevernas sociala ursprung kan också analyseras utifrån andra indikatorer än bara föräldrarnas yrkesposition. Ekonomisk kapital, här indikerat av hushållets totala sammanräknade inkomst, och utbildningskapital mätt i termer av föräldrarnas högsta utbildningsnivå, utgör sammanvävda men inte identiska aspekter av det social ursprunget, av det kapital eller tillgångar de sociala grupperna förfogar över. Vi har konstaterat att de fristående skolorna och profilprogrammen i hög grad är en angelägenhet för de sociala eliterna. Låt oss därför i det följande fördjupa analysen av just gymnasieskolans elitutbildningar i Storstockholmsregionen och av de skillnader i utbildningsstrategier mellan olika elitgrupper som ger dessa utbildningar deras särprägel.

Eliterna och deras utbildningsstrategier

Följande avsnitt avser att behandla olika slag av eliter och deras utbildningsstrategier. Det datamaterial som ligger till grund för våra analyser innehåller en rad olika variabler vilka vi har utnyttjat som indikatorer på sociala tillgångar, eller kapital i Bourdieusk mening, hos sociala grupper. Medelbetyget från grundskolan ser vi som en indikator på att eleven besitter ett visst mått av skolkapital, dvs. en tillgång som skolväsendet både tillerkänner individen och garanterar värdet av. Från Folk- och bostadsräkningen 1990 har vi hämtat uppgifter om föräldrarnas yrkespositioner för att skapa indikatorer på socialt ursprung eller klasstillhörighet, om inkomstförhållande för att få ett alternativt mått på ekonomiskt kapital, och om utbildningsnivå som kompletterande indikator på familjens kulturella kapital eller utbildningskapital.49 Därtill har vi använt oss av olika mått på invandrarbakgrund. Som redan påpekats är detta senare begrepp otydligt – inte minst därför att det i frånvaron av mer differentierade begrepp i det perspektiv som här an-

49 Det bör poängteras att de indikatorer som här används och som bygger på den information som finns tillgänglig i offentliga register inte ska förväxlas med de sociala fenomen de är indikatorer på. Individens inkomst är exempelvis en mycket bristfällig indikator på ekonomiskt kapital, vilket framför allt torde omfatta andra former av ekonomiska tillgångar som aktier och fastighetsinnehav. Till detta slags ekonomiskt kapital är också ofta knutet ett specifikt symboliskt, ofta förkroppsligat sådant – ett specifikt förhållningssätt till den ekonomiska världen, förtrogenhet med, kunskap om och kontakter inom denna värld och ett intresse för ekonomiska företeelser. På samma sätt innefattar det kulturella kapitalet ett brett spektrum av färdigheter, smak och förhållningssätt relaterade till den legitima kulturen, ”finkulturen”.

lagts tycks låna sig till att snarare antyda frånvaro av legitima tillgångar än existensen av mer specifika sådana som bestämmer utbildningsstrategierna hos de grupper som besitter dem.50 Metodologiskt har vi gått till väga så att vi helt enkelt har rangordnat utbildningarna (de analysenheter som legat till grund för korrespondensanalyserna ovan) efter de andelar elever på dem som uppfyller ett visst kriterium, exempelvis att ha ett medelbetyg från högstadiet över 3,9 eller att ha föräldrar som har en längre högskoleutbildning eller forskarutbildning. Innan vi går in på analysens resultat är det på sin plats med ett varningsord. Listor där individer eller institutioner rangordnas leder ofta till fixering vid enskilda placeringar. Intresset här är inte att uttala domslut om enskilda utbildningars positioner som sådana (att en utbildning intar plats tre eller fyra och inte plats sex eller sju i en rangordning är dessutom ibland delvis slumpmässigt eftersom antalet individer per analysenhet är relativt litet); strävan är i stället att hitta och analysera generella mönster.

Låt oss börja med vad vi kan kalla ett meritokratiskt perspektiv. Utbildningssociologin visar att bilden av skolan som ett instrument för social mobilitet som står i det jämlika samhällets tjänst generellt är felaktig. Men att skolan tenderar att urskilja och konsekrera de redan på förhand privilegierade, innebär inte att absolut determinism råder. När uppåtsträvande grupper och individer använder den som instrument för att hävda sig mot de redan dominerande, spelar skolprestationerna en avgörande roll. Betygen, den bästa indikatorn på vad vi här kallat för skolkapital, samvarierar visserligen med elevernas sociala ursprung, men långt ifrån fullständigt och bör i den sociologiska analysen behandlas som en separat variabel. Av tabell 2751 framgår att bland de 40 betygsmässigt mest selektiva utbildningarna (definierade utifrån andelen elever med medelbetyg från grundskolan på över 3,9) återfinns totalt fem utbildningar vid friskolor och nio profilprogram. Friskolor och framför allt profilprogram är med andra ord kraftigt överrepresenterade bland de utbildningar som utgör den meritokratiskt (med medelbetyg från grundskolan som mått) definierade eliten av gymnasieelever. Detta

50 De flesta av de indikatorer på familjens sociala och ekonomiska kapital som använts i denna analys är hämtade från den mest aktuella och enda tillgängliga källan till detta slags information, den senaste genomförda Folk- och bostadsräkningen från 1990, vilket fått till följd att de fungerar illa eller inte alls för de invandrargrupper för vilka ingen eller bristfällig information finns i denna folkräkning. Det årligen förnyade Registret över totalbefolkningen (RTB) innehåller dock också uppgifter om ursprungsland och invandringsår, vilka – kompletterade med information om vad som utmärker olika gruppers invandring – skulle kunna användas för en något mer utvecklad analys.51 Av tekniska skäl har tabellerna 28 till 32 förts till Appendix.

är framför allt tydligt bland de utifrån detta kriterium högst placerade utbildningarna på vilka i princip samtliga elever har ett medelbetyg på över 3,9. På SPEK vid Konsumentföreningens gymnasium (friskola) och på Huddingegymnasiets lokala Europagren inom NV har 97 procent av eleverna ett medelbetyg från grundskolan på mellan 4,0 och 5,0. Därefter följer NVNA på Viktor Rydbergs gymnasium (friskola) med 92 procent, Frans Schartaus lokala Europagren inom SP (90 procent) och Värmdö gymnasiums lokala NV-gren med inriktning mot räddningstjänst (86 procent). Påfallande är också NVs dominans – 25 av utbildningarna utgörs av NVNA, två av NVTE, och hela sex av lokala grenar (totalt 33 utbildningar inom NV), medan SP endast är representerade av fem utbildningar: en SPSA, en SPEK, en SPHU samt två lokala grenar med Europainriktning grenar. Därutöver återfinns en utbildning inom ES (lokal variant) och en IB-utbildning. Det finns vidare en relativt jämn geografisk spridning bland de 40 betygsmässigt mest selektiva utbildningarna. Elva utbildningar finns i Stockholms södra förorter, 18 i Stockholms norra förorter samt 11 utbildningar i Stockholms innerstad.

Mot detta meritokratiska kriterium på selektivitet kan vi ställa selektivitet grundad på social härkomst. Att betygsframgång som bakgrundsfaktor inte helt sammanfaller med högt socialt ursprung när det gäller valet av gymnasieskola och program/gren framgår av tabell 28 som redovisar de 40 mest selektiva utbildningarna i avseende på elevernas sociala bakgrund. Visserligen finner vi här flera utbildningar som även tillhör de rent skolmässigt definierade elitutbildningarna – som Viktor Rydbergs gymnasium (NVNA), Enskilda gymnasiet (NVNA), Kungsholmens gymnasium (NVNA) och Norra real (NVNA) – men även en rad andra utbildningar som inte är lika betygsmässigt selektiva. I den senare kategorien återfinns bland andra Bromma gymnasium (NVTE, SMSP och SPSA), Sigtunas Humanistiska skola (NVNA) och Saltsjöbadens Samskola (NVNA). Fortfarande intar NVNA en dominerande ställning – 21 utbildningar av totalt 25 inom NV tillhör kategorin de socialt mest selektiva utbildningarna. Men grenens dominans är inte lika självklar. SPs grenar har en något större representation än vad som var fallet när vi använde betygen som kriterium (tio utbildningar inom SP). Den viktigaste skillnaden mellan den betygsmässiga och den sociala eliten är att den senare favoriserar friskolor. Av de 40 mest socialt selektiva utbildningarna utgör friskolorna åtta stycken. Detta kan ställas i relation till profilprogrammen, vilka endast är representerade av två program, Danderyds samskolas lokala gren inom NV och Saltsjöbadens samskolas lokala gren inom MP. Geografiskt sett minskar antalet utbildningar belägna i Söderort (från elva till fem), om vi jämför tabell 27 och tabell 28. Antalet ut-

bildningar i Stockholms innerstad ökar med en till 12, medan antalet utbildningar belägna i Norrort ökar från 18 till 23. Med andra ord fördelar sig individer med höga betyg jämnare i det geografiska rummet än elever med högt socialt ursprung.

Låt oss därefter ta en indikator på familjens utbildningskapital som kriterium på selektivitet. Analyserar vi de mest selektiva utbildningarna utifrån andelen elever med föräldrar som har en längre högskoleutbildning eller forskarutbildning (tabell 29), kan vi se att friskolornas dominans är än mer tydlig. Bland de 40 utifrån detta kriterium mest selektiva utbildningarna finner vi nio friskolor (närmare en fjärdedel), men bara två profilprogram. Återigen är dominansen av NVNA påfallande, men vi kan notera den relativt starka position som SPSA intar (11 av 40 utbildningar), samt att vi här finner det största antalet utbildningar inom SPHU, tre stycken.

Om vi slutligen utgår från en indikator på ekonomiskt kapital, familjens inkomst52, som kriterium på selektivitet, finner vi delvis andra hierarkier (tabell 30). I likhet med den elit som är mest utbildad, prioriterar den ekonomiska eliten mer än andra friskolor (sju av de 40 utbildningar som har de högsta andelarna föräldrar med en sammanräknad inkomst i den tionde decentilen är friskolor), medan de lokala profilprogrammen är mindre betydande och endast är representerade av Saltsjöbadens samskolas lokala gren inom MP och Rudbecksskolans lokala gren inom NV. SP intar också en relativt stark ställning. Av de 40 utbildningarna ingår 13 i detta program och fyra av dessa utbildningar utgörs av SPEK som i rangordningen enligt andra elitkriterier endast dyker upp vid enstaka tillfällen. Även NVTE är något mer betydelsefull för den ekonomiska eliten än för andra och vi finner här fyra utbildningar av denna karaktär. Med andra ord återspeglas här den differentiering vi funnit i korrespondensanalysen ovan mellan ekonomiska och kulturella fraktioner inom den högre klassen.

För att sammanfatta och för att förtydliga förhållandet mellan olika slags eliter inom gymnasieskolan, kan vi återvända till tabellerna ovan (tabell 27 till 30) som även visar hur de 40 högsta rangordnade utbildningarna per kategori placerar sig med avseende på de övriga kriterierna (vi bortser alltså här från andelen elever födda i Sverige eftersom denna indikator inte kan ses som en direkt indikator på en elitgruppe-

52 Kriteriet har varit att föräldrarnas sammanräknad inkomst återfinns i den tionde decentilen i hela datamaterialet, dvs. av samtliga 425 000 högstadie- och gymnasieelever åren 1995-1998. (För Stockholms län utgör denna grupp cirka 20 procent av populationen.) Vi har inte tagit hänsyn till om det finns en eller två inkomsttagare per familj utan summerat faderns och moderns intäkter. Detta medför naturligtvis att familjer med ensamstående föräldrar generellt får en betydligt lägre familjeinkomst än familjer med två inkomsttagare.

ring). Vi kan konstatera att den viktigaste skiljelinjen går mellan å ena sidan utbildningar som karakteriseras av att de har stora andelar elever med höga avgångsbetyg från grundskolan och å andra sidan övriga utbildningar av elitkaraktär. Av de 40 utbildningarna som placerar sig högst enligt betygskriteriet finner vi 17 utbildningar som inte återfinns bland någon av de övriga listorna över de 40 högst rangordnade utbildningarna (av dem som återfinns i de övriga listorna hittar vi 19 stycken bland de 40 högst placerade utbildningarna efter social klass, 16 stycken bland de högst placerade enligt föräldrarnas högsta utbildningsnivå men endast 13 stycken bland de högst placerade enligt föräldrarnas inkomstnivå). Det som utmärker de 17 utbildningar som endast är högst rankade enligt betygskriteriet är dels det jämförelsevis stora antalet profilprogram (åtta), dels att flera av utbildningarna är geografiskt placerade i socialt mindre selektiva områden som Huddinge, Norrtälje, Nynäshamn, Sundbyberg och Upplands-Bro.53 Betraktar vi de 40 utbildningar som placerar sig högst i avseende på andelen elever med socialt ursprung i den högre klassen, blir det tydligt att detta kriterium i högre grad än betygskriteriet samvarierar med föräldrarnas utbildningsnivå och inkomstnivå. Låt oss ta Bromma gymnasium som exempel. Tre av skolans program hamnar högt i avseende på andelen elever från de högsta samhällsskikten och två av programmen återfinns även högt upp i rangordningen enligt föräldrarnas utbildningsnivå och, i ännu högre grad, i den som gäller föräldrarnas inkomst. Betygsmässigt är eleverna på dessa tre program dock i betydligt mindre grad selekterade. Inom fältet av elitutbildningar återspeglas också skillnader mellan den kulturella eliten och den ekonomiska. Det framgår om vi jämför de 40 högst rangordnade utbildningarna enligt föräldrarnas utbildningsnivå och de 40 topplacerade utbildningarna med avseende på föräldrarnas sammanräknade inkomst. Förutom den ovan påpekade skillnaden i preferenser – efter NVNA, elitutbildningen framför andra, väljer den förra gruppen SPHU och den senare SPEK i något större utsträckning än andra grupper – finns en tydlig geografisk polarisering. I gruppen utbildningar rangordnade efter föräldrarnas högsta utbildningsnivå hamnar innerstadsskolorna högt upp och utgör den numerärt största gruppen med 18 utbildningar (mot Norrorts 16 utbildningar), medan skolor norr om Stockholm intar tätpositionerna i rangordningen enligt inkomstkriteriet (och utgör mer än hälften av utbildningarna, 26 stycken, att jämföra med innerstadens elva utbildningar).

53 Eftersom vi här betraktar hela Stockholms län, måste vi ha i åtanke den socio-geografiska segregationen. De skolor som hamnar högt i betygsrangordningen men ligger i mindre socialt selektiva områden, utgör i relation till sitt närområde utpräglade elitutbildningar, såväl betygsmässigt som socialt.

Det är värt att konstatera att det finns ett antal utbildningar som placerar sig högt i alla rangordningar, oavsett vilket kriterium som används. Dessa elitutbildningar framför andra är elva stycken – Danderyds gymnasium (NVNA), Enskilda gymnasiet (NVNA), Franska skolan (NVNA), Hersbyskolan i Lidingö (NVNA), Höglandsskolans gymnasium i Bromma (NVNA), Norra real (NVNA), Rudbecksskolan (NVNA), Södra latin (NVNA),Viktor Rydbergs gymnasium i Djursholm (NVNA och SPSA) och Åva gymnasium (NVNA). Det säger något signifikativt om fältet av gymnasieutbildningar i Storstockholm att tio av dessa elva utbildningar utgörs av NVNA, dvs. den klassiska elitutbildningen framför andra, och att fyra av dem tillhör de fristående skolor som också skattas högt av de socialt definierade eliterna. Likaså är det inte förvånande att samtliga utbildningar återfinns i Stockholms innerstad eller dess norra förorter.

Vi pekade ovan på ett problem i konstruktionen av det sociala rum, som de grupper som använder gymnasieskolans utbildningar utgör. Eftersom konstruktionen av dessa grupper och detta rum bygger på yrkesuppgifter från FoB-90, saknas indikatorer på invandrargruppernas sociala tillgångar – dessa förenas just i det faktum att inga yrkesuppgifter finns om dem. Vi kan dock med hjälp av uppgifter från RTB-98 närmare analysera de utbildningar som hamnar vid invandringspolen (tabell 32). Det är påfallande att utbildningar med en låg andel elever födda i Sverige står i kontrast till de utbildningar som hamnar högt enligt elitkriterierna – endast en utbildning (Tyska skolan) av de 40 utbildningarna med lägst andel elever födda i Sverige återfinns bland de 40 högsta utbildningarna enligt något av de andra kriterierna. Vi kan notera att ett fåtal friskolor finns representerade, Jakobsbergs fria gymnasieskola (OP), Sigtuna humanistiska läroverk (IB), Tyska skolan samt Lycée Français, och endast ett profilprogram, Botvidsgymnasiets lokala gren med inriktning mot företagande inom SP. Av friskolorna särskiljer sig framför allt Tyska skolan från andra skolor med en hög andel invandrade elever. Tyska skolan är som sagt den enda av de 40 utbildningarna som även placerar sig bland de 40 högsta utbildningarna enligt de övriga kriterierna (26:e plats efter social klass). Beträffande rangordningen utifrån andel elever med föräldrar i den högre klassen ser vi att bland de övriga utbildningarna är det endast Lycée Français och Skärholmen NVTE som placerar sig mellan 100 och 199 och hela 16 utbildningar placerar sig mellan 400 och 441. Det bör dock påpekas att detta delvis måste förstås mot bakgrund av att många av eleverna på dessa utbildningar har föräldrar som inte återfinns i FoB-90 och att därför föräldrar med höga sociala positioner inte synligt påverkar rekryteringsprofilen för dessa utbildningar. Detta torde framför allt gälla skolor sådana som Tyska skolan och Lycée Français. Om vi i stället ser till

rangordningen utifrån föräldrarnas högsta utbildningsnivå (baserad på RTB-98) så justeras de flesta utbildningar uppåt i rangordningen, men fortfarande intar flertalet utbildningar mycket blygsamma placeringar (även utifrån utbildningskriteriet återfinns endast en utbildning bland de hundra första, Tyska skolan på plats 44, och endast fem utbildningar – Lycée Français, Märsta NVNA, Sigtuna humanistiska läroverk IB samt Tensta NVNA och NVTE – placerar sig mellan plats 100 och 199). En slutsats är här att de flesta utbildningar dominerade av invandrarelever även har en låg social rekrytering men att det finns intressanta undantag, framför allt vissa friskolor som Tyska skolan, Lycée Français och Sigtuna humanistiska läroverk som rekryterar betydligt mer socialt selektiva grupper av invandrarelever (och även elever som inte invandrat i gängse mening utan som råkar befinna sig i Sverige därför att föräldrarna för tillfället arbetar där, med andra ord barn till vad vi kan kalla en transnationell elit för vilka de nationella gränserna inte utgör något hinder för förflyttningar).

Tydligt är vidare att om de södra förorterna är underrepresenterade enligt de övriga kriterierna (av de 40 mest selektiva utbildningarna efter föräldrarnas inkomst återfinns endast tre utbildningar i Söderort; för de 40 mest selektiva utbildningarna efter andel elever med ett socialt ursprung i den högre klassen är motsvarande siffra fem), så är de desto mer överrepresenterade i fråga om låg andel elever födda i Sverige. De utgör här den numerärt största gruppen med 18 utbildningar (sju utbildningar återfinns i innerstaden och resterande 15 i de norra förorterna). Vidare är dessa 18 utbildningar starkt koncentrerade till vissa kommuner/stadsdelar och skolor. Bland de 40 mest invandrartäta utbildningarna finner vi sex utbildningar vid Botvisgymnasiet, tre vid Tumba gymnasium och tre vid Skärholmens. Bland andra förorter är framför allt Tensta kraftigt överrepresenterat med fem utbildningar.

1.3.7. Sammanfattning

Gymnasieskolan genomgick under 1990-talet stora förändringar i avseende på organisation, styrning och läroplanernas innehåll. Det tidigare linjeuppdelade gymnasiet ersattes med en till formen mer homogen utbildningsstruktur, i huvudsak baserad på 16 nationella program som alla är treåriga och tänkta att, oavsett studieinriktning i övrigt, ge behörighet till högre studier. En ambition med 1991 års reform var att stärka gymnasiets studieförberedande funktion.54 Men reformen var i andra

54 Gymnasieskolan förväntas, med Erik Wallins ord (1997:16-17), leva upp till tre syften: den skall vara en grundutbildning som skall ge vissa generella kun-

avseenden motsatsen till homogeniserade. Centralstyrningen av gymnasieskolan genom Skolöverstyrelsen och länskolnämnder ersattes av en målstyrning som gav kommuner och skolor stora möjligheter att inom ramen för uppsatta mål forma verksamheten efter eget huvud. Profilerade varianter av de nationella programmen kunde uppstå lokalt och möjligheterna att skapa skolor med andra än kommunala huvudmän, s.k. friskolor, ökade radikalt. Betingelser skapades med andra ord för en större differentiering mellan utbildningsprogram och mellan skolor. Vi har i detta avsnitt försökt beskriva vilka effekter dessa förändringar haft för sociala och andra skillnader inom gymnasieskolan. För detta ändamål har vi begagnat oss av statistiska register som tillåter en analys av hur elever av olika kön, med olika mått av betygsframgång och med olika socialt ursprung fördelar sig i gymnasieskolan läsåren 1988/1989, 1994/95 och 1998/99.

Den svenska gymnasieskolan är i slutet av 1990-talet starkt präglad av skillnader mellan elever med olika kön, olika skolframgång och olika socialt ursprung.55 Den kanske tydligaste differentieringen gäller kön. På mer än hälften av de 16 nationella programmen, nio stycken, utgör det ena könet mer än 70 procent av eleverna.56 Vissa av de yrkesförberedande utbildningar där i synnerhet elever med lågt socialt ursprung och med låga skolbetyg från högstadiet i bagaget samlas är världar där könen i liten utsträckning möts. Det program där könsbalansen är som störst, det naturvetenskapliga, är också det som mer än andra domineras av elever från högre sociala skikt och med de högsta skolbetygen. En annan differentierande faktor är elevernas skolframgång i grundskolan och det medelbetyg därifrån som skiljer ut skolans elitelever från de mindre lyckade och de misslyckade. På IBprogrammet, ett av de mest selektiva, tillhör en fjärdedel av eleverna den minoritet på 3,5 procent av alla elever som hade ett medelbetyg över 4,4 i högstadiet. På gymnasiets elitprogram framför andra, det naturvetenskapliga, tillhör tolv procent av eleverna samma betygskategori. IV-programmet och flera av de yrkesförberedande programmen,

kaper, den skall vara yrkesförberedande och den skall vara studieförberedande. Wallin bygger på ett resonemang i Bergström 1993.55 Det följande stycket baseras på uppgifter om samtliga elever i gymnasieskolan hösten 1998 oavsett årskurs. De sociala skillnaderna blir än mer markanta om vi i stället utgår från elever i årskurs två då grenuppdelningen skett, se ovan slutet av avsnittet ”Sociala och andra skillnader inom gymnasieskolan under 1990-talet”.56 På de mest könssegregerade programmen, BP, EC, EN, FP och IP, utgör flickorna endast 2,2, 1,8, 2,5, 2,8 respektive 6,1 procent, medan pojkarna inte är lika fåtaliga på de ”kvinnliga” utbildningarna - vi finner 25 och 14 procent pojkar på BF respektive OP.

exempelvis BP, IP och FP, utmärks av motsatta förhållanden – här har ungefär 40 procent av eleverna de lägsta medelbetygen från högstadiet, de under 2,5.57 Liknande skillnader mellan gymnasieskolans utbildningar återfinns när det gäller elevernas sociala ursprung.58 Den mest selektiva utbildningen är IB, där nästan hälften av eleverna (43 procent) kommer från det vi här kallat för den högre klassen. På NV är motsvarande andel 32 procent och på SP 22 procent. För flera yrkesorienterade program är förhållandena återigen motsatta. På IV, BF, FP, IP, LP och OP utgör elever från lägre arbetarklassen mellan 25 procent och 35 procent.59

Dessa skillnader mellan gymnasieskolans utbildningar återspeglar skillnader i utbildningschanser mellan elever med olika kön, olika socialt ursprung och olika mått av skolframgång. Grundskolebetyget, som avgör mycket av elevernas framtid i gymnasieskolan, har statistiskt sett starkt samband med socialt ursprung. Inom båda könen har en elev med ursprung inom lägre arbetarklass ungefär fyra gånger mindre chans än en elev som kommer från en familj inom de högsta sociala skikten att få de högsta medelbetygen (över 4,4). För elever med ursprung i lägre arbetarklass är sannolikheten att få ett medelbetyg under genomsnittet (under 3,0) mellan åtta (för flickor) och tre (för pojkar) gånger större än för dem med härkomst i de högsta skikten. Till skillnaden mellan de sociala klasserna vad gäller deras förmåga att ackumulera skolkapital i grundskolan kommer att de i valet av gymnasieutbildning i olika hög grad är beroende av skolans konsekrering av elevens förmåga genom medelbetyget. Bland pojkar med högt socialt ursprung och medelmåttiga betyg i högstadiet (mellan 3,0 och 3,5) gick tre av fyra vidare till studieförberedande program, medan knappt hälften av pojkarna med ursprung i den lägre arbetarklassen och med samma betyg gjorde det. Bland flickorna i samma grupper och med samma medelbetyg var skillnaderna ännu större. Tillsammans med den ojämna betygsfördelningen gör denna skillnad i vad vi kan kalla för habitus att andelen ungdomar med ursprung i samhällets lägsta skikt som går till studieförberedande gymnasieprogram är nästan exakt hälften av andelen bland elever med ursprung i de högsta skikten. Vid sidan av dessa vertikala eller hierarkiska skillnader finns i gymnasieskolan också en annan po-

57 Motsvarande siffror för eleverna på IB och NV är 0,6 respektive 0,4, vilka också är de lägsta andelarna för samtliga program.58 Här kodad i fem kategorier, högre klasser, medelklass, lägre medelklass, högre arbetarklass och lägre arbetarklass. Den bland fadern och modern som har högst klasstillhörighet avgör kategori. Se Appendix för en mer detaljerad beskrivning av hur dessa klasser är konstruerade.59 De lägsta andelarna elever från den lägre arbetarklassen har NV med 8,5 procent och IB med 9,6 procent.

laritet mellan å ena sidan naturvetenskapliga utbildningar och utbildningar med estetisk och kulturell inriktning och å andra sidan utbildningar inriktade mot ekonomi och teknik. De förra är relativt sett viktigare för elever ur sociala grupper vilkas ställningar främst vilar på kulturellt kapital och utbildningskapital (låt vara att NVNA samtidigt är det program dit barn från sociala eliter av alla slag gärna söker sig, dock i synnerhet de vilkas föräldrar besitter ett särskilt starkt eget utbildningskapital), under det att de senare på motsvarande sätt tillmäts särskilt stort värde av elever med ursprung i grupper som står ekonomin nära.

Har då skillnader av detta slag ökat eller minskat under 1990-talet? Det bör först påpekas att de skillnader mellan elevgrupper och mellan utbildningar som här lyfts fram för läsåret 1998/99 i stort sett är desamma som dem som strukturerade gymnasieskolan både åren före reformen (1988/89) och åren omedelbart efter den (1994/95). Vare sig utvecklingen under 1990-talet i stort eller 1991 års gymnasiereform har nämnvärt förändrat de grundläggande polariteterna i gymnasieskolan i avseende på kön, betygsframgång och socialt ursprung. Men har skillnaderna ökat eller minskat? Den frågan är svårare att svara på.

En viktig förändring är att det slags elever som i slutet av 1980-talet inte gick vidare till gymnasiet utan klarade sig på andra sätt i livet nu som regel hamnar i gymnasieskolan. Detta utgör sannolikt den främsta bakgrunden till det individuella programmets expansion. Elever av den sort som före reformen bara med ansträngning härdade ut under två studieår på de dåvarande praktiska linjerna har nu svårt att klara tre års studier som dessutom rymmer ett större mått av studieförberedande inslag än tidigare. En stor del av eleverna på det individuella programmet har nyligen invandrat till Sverige, och åtskilliga bland dessa har små möjligheter att leva upp till de krav den svenska gymnasieskolan ställer.

En annan viktig förändring är att rekryteringen till de studieförberedande programmen allmänt sett ökat. I mitten av decenniet, åren efter gymnasieskolereformen, fanns en viss tendens att även elever med ursprung i de högre sociala skikten och de med högre betyg än andra i högre grad än tidigare sökte sig till andra än de traditionellt studieförberedande programmen, men denna förändring var av allt att döma tillfällig och de senare åren på 1990-talet karaktäriseras i stället av att framför allt NV- och SP-programmens ställning kraftigt stärkts. En rimlig tolkning är att den retorik som omgärdade reformen, enligt vilken alla de 16 nationella programmen skulle ge kompetens att söka till högskolan, tillfälligtvis vann en tilltro som snart försvann när högskolorna själva i praktiken underkände alla andra program än de traditionellt studieförberedande. Frågan är dock hur den under 1990-talets se-

nare hälft allt kraftigare investeringen från alla samhällsgrupper i de två studieförberedande programmen skall tolkas. Skall denna förändring ses som uttryck för en social utjämning, om än en blygsam sådan, eller skall den förstås på andra sätt?

Allt tyder på att denna förändring framför allt är ett uttryck för ökad utbildningskonkurrens i gymnasieskolan, vilket i sin tur fört med sig en större differentiering både mellan och inom de existerande nationella programmen. Att en allt större andel elever i betygsskikten kring och över genomsnittet och i de flesta sociala grupper nu söker sig till de traditionellt studieförberedande programmen, SP och NV, kan rimligtvis ses som ett uttryck för en tilltagande oro för att inte göra de rätta konkurrenskraftiga investeringarna i gymnasiestudier som förbereder för konkurrensen om högskoleplatser. Att NV-programmets tekniska gren och SP-programmets ekonomiska tappat så mycket av sitt rekryteringsunderlag kan antagligen ses mot den bakgrunden. En bidragande orsak är sannolikt också att kommunerna av ekonomiska skäl under senare hälften av 1990-talet ställt allt färre platser till förfogande på de yrkesförberedande och dyrare utbildningar som för många elever kunde ha varit ett alternativt studieval. En konsekvens av det allt större inflödet av elever är att det skett en differentiering mellan å ena sidan NVprogrammets NA-gren, som i stort behållit och sannolikt förstärkt sin selektiva rekrytering, och å andra sidan SP-programmet, som blivit allt mer heterogent sammansatt och i själva verket numer tar emot många elever ur de elevkategorier som tidigare sökt sig till icke-studieförberedande program. Som analysen av gymnasieskolan i Stockholmsområdet visat finns det en klar tendens till social och betygsmässig differentiering inom SP-programmet, därigenom att elever med högt socialt ursprung och goda betyg söker sig till profilerade och mer selektiva lokala grenar inom detta program.

Man kan med andra ord säga att utvecklingen efter gymnasiereformen gått i riktning mot en ännu tydligare hierarkisering av gymnasieskolans studieprogram. NVNA framstår ännu mer än tidigare som elitutbildningen framför andra. Denna gren rekryterar merparten av alla elever med högst medelbetyg från högstadiet och betydligt fler än som var fallet i slutet av 1980-talet. Det utgör vidare det i särklass viktigaste alternativet för elever ur de högsta sociala skikten (en tredjedel av alla elever med denna bakgrund söker sig dit, mot en knapp femtedel för SP, under det att SP eller andra program för andra sociala skikt är lika viktiga eller viktigare). Att elever med starkt skolkapital och hög social bakgrund tillmäter NVNA sådan betydelse är också grundat på realism. Det är på detta program gymnasieskolans högsta betyg delas ut och övergången till högskolan är som störst. SP-programmet har allmänt sett tappat mark i förhållande till NV-programmet när det gäller rekry-

teringen av elever med de bästa skolresultaten i grundskolan, men har samtidigt underkastats en inre differentiering mellan mer selektiva profilerade grenar och mindre selektiva. Denna differentiering framträder tydligt bara när vi tar hänsyn till skillnader mellan grenar och skolor. Den blir fullt synlig först i en analys som i likhet med den som här gjorts för Stockholmsområdet omfattar hela det lokala utbildningslandskap där eleverna väljer utbildning.

Den ökade konkurrensen inom gymnasieskolan är särskilt synlig i – och förstärks sannolikt av – det som brukar kallas för dess profilering och i friskolornas ökande betydelse. En analys av relationerna mellan Stockholmsregionens gymnasieutbildningar i avseende på deras rekrytering ger vid handen att både lokala ”profilerade” varianter av de nationella programmen och fristående skolor i hög grad är en angelägenhet för elever som tillhör den av skolan definierade eliten, den socialt (genom sin härkomst) definierade eliten eller, vilket är vanligast, båda samtidigt. Den grundläggande strukturen i fältet av gymnasieutbildningar i Stockholm är stabil om vi jämför den över tid och uppvisar tre huvudsakliga polariteter. I en vertikal, hierarkisk dimension åtskiljs studieförberedande utbildningar i allmänhet, och NVNA i synnerhet, belägna i innerstaden och i de norra förorterna, vilka har en särskilt hög social rekrytering, från framför allt yrkesförberedande utbildningar i södra Stockholmsområdet med låg social rekrytering. I en andra, horisontell dimension åtskiljs utbildningar med få elever med invandrarbakgrund mot utbildningar med många sådana elever. Denna polaritet motsvarar också en i hög grad geografisk sådan, nu mellan invandrartäta områden i främst södra Stockholm och välbärgade områden i innerstaden och norra delen, där nyligen invandrade familjer är sällsynta. I en tredje dimension, slutligen, ställs mot varandra å ena sidan utbildningar som framför allt är belägna i innerstaden, i synnerhet NVNA och utbildningar med estetisk och humanistisk inriktning, mot utbildningar i främst de norra förorterna som ofta har en teknisk eller ekonomisk inriktning. De förra befolkas i synnerhet av elever från sociala grupper med starkt kulturellt kapital, de senare av elever med härkomst i skikt som står ekonomin och privat sektor nära. Med undantag av den andra här nämnda dimensionen, kunde samma polariteter konstateras för åren 1998/89 och 1994/95.

Denna struktur är med andra ord stabil och svarar antagligen mot grundläggande sociala polariteter. De fristående gymnasieskolorna och profilprogrammen har dock i slutet av 1990-talet kommit att inta viktiga positioner i den del av detta fält som domineras av de högre sociala skikten, det vi kan kalla för fältet av elitutbildningar. De fristående gymnasieskolorna, och med undantag av Viktor Rydberg i synnerhet de med anciennitet, är i första hand en angelägenhet för den yppersta soci-

ala eliten, oavsett om vi definierar denna i termer av yrkesposition, utbildningskapital eller ekonomiska tillgångar60, under det att profilprogrammen i första hand favoriseras av de elever som besitter ett starkt skolkapital men ofta har ett något mer modest socialt ursprung. Etableringen av såväl fristående skolor som lokala varianter av de nationella programmen tycks både vara en produkt av och en faktor som främjar den ökade konkurrensen inom gymnasieskolan. Dessa utbildningars värde uppstår i mötet mellan de institutionella strategier, som de enskilda skolorna och utbildningarna utvecklar för att distingera sig, och de sociala gruppernas intresse att göra de utbildningssatsningar som förhindrar att de tappar mark i förhållande till andra grupper. Det är därför knappast förvånande att det är de grupper som besitter den största samlade volymen sociala, kulturella och ekonomiska tillgångar som har störst intresse av, och störst förmåga, att bevaka vad de profilerade utbildningarna och friskolorna har att erbjuda och att använda sig av de möjligheter till fördelar i utbildningskonkurrensen som de tillhandahåller. Ännu begränsas elevers fria rörlighet i rummet av gymnasieutbildningar av kommunernas ovilja att betala för utbildningar i andra kommuner än den egna och av den närhetsprincip som för de kommunala skolornas del säger att företräde bör ges till elever för vilka skolan ligger närmast bostaden. Skillnaderna mellan skolor återspeglar därför fortfarande i hög grad de sociala gruppernas fördelning i det geografiska rummet, låt vara att det ökade antalet fristående skolor och profilerade program naggat närhetsprincipen i kanten. Om begränsande regler av detta slag sättes ur spel – om gymnasieskolor får större frihet att rekrytera elever enbart på grundval av deras grundskolebetyg och om elever fritt kunde konkurrera om platserna på de skolor de strävar att komma in på – skulle utbildningskonkurrensen sannolikt ytterligare öka och gymnasieskolans struktur möjligen i ännu högre grad anpassa sig till de sociala klassernas och klassfraktionernas intressen att reproducera de specifika arter av kapital på vilka de grundar sina ställningar.

60 De fristående gymnasieskolorna är med andra ord högt placerade bland elitutbildningarna, men befinner sig inte närmare den ekonomiska polen än den kulturella eller tvärtom. Ett undantag utgör Stockholmsregionens fyra Waldorfskolor som alla står den kulturella elitpolen i fältet av gymnasieutbildningar nära.

1.3.8. Appendix

Använda klassificeringssystem

Använda förkortningar för program och grenar.

Förkortning Program Förkortning Gren BF Barn- och fritidsprogrammet BP Byggprogrammet EC Elprogrammet EN Energiprogrammet ES Estetiska programmet

ESDT Dans och teater ESKF Konst och fromgivning ESMU Musik

ESLM

i

Yrkesmusiker

FP Fordonsprogrammet HP Handels- och administrationsprogrammet HR Hotell- och restaurangprogrammet HV Hantverksprogrammet IP Industriprogrammet LP Livsmedelsprogrammet MP Medieprogrammet

MPIR Information och reklam

MPLM Multimedia

NP Naturbruksprogrammet NV Naturvetenskapsprogrammet

NVNA Naturvetenskaplig NVTE Teknisk NVE Engelska

NVLA Astronomi NVLD Data NVLE Europa NVLG Genetik NVLI Internationell NVLM Matematik NVLR Räddningstjänst

OP Omvårdnadsprogrammet SP Samhällsvetenskapsprogrammet

SPEK Ekonomisk SPHU Humanistisk SPSA Samhällsvetenskaplig

SPLE Europa SPLI Internationell SPLJ Journalism SPLK Kommunikation

SM Specialutformat program

SMBF-SP Specialutformat program närliggande nationellt program, BF till SP

IV Individuellt program

IVIK Introduktionskurs för invandrare

IB International baccalaureate

i

Kursiv stil markerar lokal gren. Här har endast lokala grenar som omnämns i texten, tabellerna

eller graferna tagits med. Dessutom förekommer några lokala grenar av yrkesförberedande pro-

gram i texten,

tabellerna och graferna vilka ej satts ut i tabellen ovan. Dessa lokala grenar anges

genom att ett L fogas till programbeteckningen.

Kategorisering av socialt ursprung och andra variabler

Klassificeringen av elevernas sociala ursprung bygger på Folk- och bostadsräkningens uppgifter om föräldrarnas yrkespositioner från 1990 (FoB-85 för dataregistret över elever i gymnasieskolan 1988/89). Konstruktionen av 34 sociala grupper (inklusive internt och externt bortfall) syftar till att synliggöra skillnader inte bara mellan olika gruppers totala mängd tillgångar eller kapital, utan också mellan olika arter av kapital. Den bygger på ett flertal i Folk- och bostadsräkningen tillgängliga koder – den socio-ekonomiska indelningen (SEI-koden), yrkesklassificeringen (NYK-koden), uppgifter om sektorstillhörighet och anställningsart. Den här använda klassificeringen omfattar ursprungligen tre nivåer om 32, 14 respektive 5 grupper (en endimensionell representation), av vilka de mer aggregerade nivåerna bygger på de tidigare. För alla analyser har vi utgått från familjens position och kodat enligt den av föräldrarna som haft den högsta yrkespositionen enligt klassificeringsschemat.

Social klass Yrkeskategori Högre klass

1. civilingenjörer o arkitekter

2. läkare, veterinärer, präster

3. universitetslärare

4. ämneslärare

5. jurister

6. högre tjänsteman i offentlig sektor

7. högre tjänsteman i privat sektor

8. officerare

9. företagsledare

Medelklass 10. konstproducenter 11. journalister 12. tekniker offentlig sektor 13. tekniker privat sektor 14. tjänstemän på mellannivå i offentlig sektor 15. tjänstemän på mellannivå privat sektor 16. klasslärare Lägre medelklass 17. sjuk- och hälsovårdande yrken 18. kontorsanställda, offentlig sektor 19. kontorsanställda privat sektor 20. handelsanställda 21. bönder 22. småföretagare 23. handelsmän 24. poliser Kvalificerade arbetare (högre arbetarklass)

25. förmän 26. kvalificerade arbetare inom produktion 27. kvalificerade arbetare inom service

Okvalificerade arbetare (lägre arbetarklass)

28. lantarbetare 29. okvalificerade arbetare inom produktion 30. okvalificerade arbetare inom service 31. okvalificerade arbetare inom reproduktion 32. övriga

Bortfall 33. internt bortfall 34. externt bortfall

Föräldrarnas högsta utbildningsnivå är hämtad dels från FoB-90, dels från RTB-98. Vi har här använt den andra siffran i den femställiga SUN-koden (Svensk utbildningsnomenklatur), vilken avser utbildningsnivå, enligt följande:

1. Folkskola (förgymnasial utbildning kortare än 9 år)

2. Grundskola (förgymnasial utbildning 9 [10] år [motsvarande])

3. Gymnasium, högst två år

4. Gymnasium, tre år

5. Universitets- och högskoleutb., kortare än tre år (inkl. fyraårigt tekniskt gymnasium)

6. Universitets- och högskoleutb., minst tre år (exklusive forskarutbildning)

7. Forskarutbildning

9. Ingen uppgift (Ospecificerad nivå)

Uppgift om föräldrarnas inkomst är hämtad från RTB-98 och avser den sammanräknade inkomsten (inkomst av förvärvsarbete samt av övriga tillgångar såsom aktier, räntor, etc.). Vi har i analyserna slagit samman båda föräldrarnas inkomst till en familjeinkomst. Detta innebär att familjer med två familjeförsörjare generellt får högre familjeinkomster än familjer med en familjeförsörjare. Anledningen till att vi inte delat familjeinkomsten med antalet familjeförsörjare är att vi i första hand är intresserade av att få en indikator på familjens ekonomiska tillgångar. Inkomstuppgifterna för hela populationen har sedan delats upp i decentiler, vilka legat till grund för analyserna. I graferna återges inkomstvariablerna som Ink1-10, där 1 står för den första decentilen och därmed lägsta familjeinkomsten och 10 för den tionde decentilen och den högsta familjeinkomsten.

Uppgifter om elevens och föräldrarnas invandrarstatus har hämtats från RTB-98. Vi har använt oss av information om elevens och föräldrarnas födelseland kodad enligt FNs indelning i tre utvecklingsnivåer: hög, medelhög och låg. I graferna heter dessa variabler

ElevUtv.niv.1-3 resp. FarUtv.niv.1-3, där 1 står för hög utvecklingsnivå och 3 för låg utvecklingsnivå. Uppgift om bortfall är utsatt i graferna som Fad-ej uppg. om födelseland (och motsvarande för elev och moder). Uppgifter om elevens och föräldrarnas invandringsår har också hämtats från RTB-98. För fadern anges i graferna mellan vilka år fadern invandrat (FarInvår.<1970, FarInvår.1970-1979, FarInvår.1980-1989 och FarInvår.1990-1998) och för eleven har en variabel baserad på antalet år sedan eleven invandrat använts (År sen inv 0-4, År sen inv 5-7, År sen inv 8-12, År sen inv <12, År sen inv, ej uppg.) Vi har inte använt oss av uppgifter om modern eftersom dessa i stort sammanfaller med faderns.

Tabeller till avsnitt 1.3.6. (Profileringen av gymnasieskolan i Stockholmsregionen)

Tabell 27. Högt medelbetyg och andra elitkriterier

i

Medelbetyg grundskola (över 3,9)

Social klass (Högre

klass)

Föräldrarnas högsta

utb.nivå (längre

högsk.utb och

forskarutb.)

Inkomst

(10e decentilen)

Elev och föräldrar

födda i Sverige

Utbildning

n

rangordn.

andel inom utb.

rangordn.

andel inom utb.

rangordn.

andel inom utb.

rangordn.

andel inom utb.

rangordn.

rangordn.

andel inom utb.

Konsumentför. SPEK 30 1 96,7 40 43,3 80 46,7 112 23,3 40 402 93,3

Huddinge NVLE

29 2 96,6 132 27,6 75 48,3 135 20,7 358 84 58,6

Viktor Rydbergs NVNA 50 3 92,0 1 68,0 3 78,0 4 66,0 55 387 92,0

Frans Schartaus SPLE 59

4

89,8 59 39,0 99 42,4 50 35,6 101 341 88,1

Värmdö NVLR

92 5 85,9 68 37,0 52 55,4 66 32,6 75 367 90,2

Kungsholmen NVNA 57 6 82,5 6 56,1 8 71,9 53 35,1 63 379 91,2

Enskilda NVNA

52 7 76,9 7 55,8 2 80,8 5 65,4 183 260 82,7

Norra real NVNA 110 8 72,7 27 47,3 12 69,1 33 40,0 271 171 73,6 Rodeng. NVNA 39 9 71,8 85 33,3 46 56,4 259 10,3 28 414 94,9 Lötg. NVNA 26 10 69,2 77 34,6 119 38,5 40 38,5 277 165 73,1

Viktor Rydberg SPSA

84

11

69,0

22

48,8

17

65,5

3

69,0

26

416 95,2

Huddinge SPLE

29 12 69,0 233 17,2 254 17,2 174 17,2 327 115 65,5

Röllingby NVNA

32 13 68,8 20 50,0 48 56,3 157 18,8 147 294 84,4

Värmdö NVNA

33 14 66,7 13 51,5 73 48,5 131 21,2 222 220 78,8

Fredrika Bremer NVNA 59 15 64,4 92 32,2 88 44,1 79 28,8 263 179 74,6

Danderyd NVLM

14

16

64,3

16

50,0

19

64,3 127 21,4 130 307 85,7

Tyresö NVNA

29 17 62,1 34 44,8 63 51,7 59 34,5 126 319 86,2

Höglandssk. NVNA 26 18 61,5 2 65,4 1 84,6 8 57,7 1 431 100,

Kungsholmen SPHU 31 19 61,3 150 25,8 37 58,1 119 22,6 17 425 96,8 Nynäshams g. NVNA 36 20 61,1 173 22,2 129 36,1 202 13,9 14 428 97,2 Östra Real NVNA 78 21 60,3 23 48,7 9 70,5 44 37,2 265 177 74,4 Upplands-Brog. NVTE 5

22

60,0 55 40,0 228 20,0 147 20,0 213 237 80,0

Vallentuna g. NVTE 10 23 60,0 202 20,0 160 30,0 78 30,0 1 440 100,

Blackebergs g. NVNA 117 24 59,8 37 44,4 45 56,4 61 34,2 179 263 82,9 Thorildsplans g. NVNA 109 25 59,6 48 41,3 67 50,5 95 25,7 231 211 78,0 Rönninge g. NVNA 37 26 59,5 42 43,2 133 35,1 91 27,0 279 164 73,0 Upplands-Brog. NVNA 12 27 58,3 46 41,7 72 50,0 7 58,3 58 385 91,7 Vilunda g. NVNA 55

28

58,2 78 34,5 77 47,3 65 32,7 313 129 67,3

Märstag. NVLI

26 29 57,7 167 23,1 139 34,6 153 19,2 344 98 61,5

Södra latin NVNA

62 30 56,5 9 54,8 6 72,6 27 43,5 94 348 88,7

Franska sk. NVNA 32 31 56,3 17 50,0 16 65,6 14 53,1 291 152 71,9

Hersby sk. NVNA 108 32 55,6 18 50,0 22 63,0 19 49,1 127 315 86,1 Rudbeckssk. NVNA 54

33

55,6

8

55,6

18

64,8

25

44,4 68 374 90,7

Brännkyrka g. NVNA 91 34 53,8 87 33,0 57 52,7 92 26,4 76 366 90,1 Danderyds g. NVNA 69 35 53,6 15 50,7 7 72,5 13 53,6 61 380 91,3 Åva g. NVNA 175 36 52,0 14 50,9 31 60,0 16 52,0 87 355 89,1 Saltsjöbadens samsk. IB 25 37 52,0 128 28,0 34 60,0 142 20,0 287 153 72,0

Södra latin ESLM

64 38 51,6 97 31,3 47 56,3 175 17,2 34 406 93,8

Rudbeckssk. NVLG 28 39 50,0 43 42,9 41 57,1 102 25,0 225 217 78,6 Saltsjöbadens samsk. NVLA

18

40

50,0 130 27,8 51 55,6 86 27,8 284 156 72,2

iListan är sorterad efter högsta andelen elever på utbildningarna med medelbetyget 4,0 eller högre. För skolorna:

Fet stil: friskola, kursiv stil: lokal gren; för rangordningen: Fet stil: rangordnade mellan 1 och 40.

Tabell 28. Högre social klass och andra elitkriterier

i

Medelbetyg grundskola

(över 3,9)

Social

klass (Högre klass)

Föräldrarnas högsta

utb.nivå (längre

högsk.utb och

forskarutb.)

Inkomst

(10e decentilen)

Elev och föräldrar

födda i Sverige

Utbildning

n

rangordn.

andel inom utb.

rangordn.

andel inom

utb.

rangordn.

andel inom

utb.

rangordn.

andel inom utb.

rangordn.

rangordn.

andel inom utb.

Viktor Rydberg NVNA 50 3 92,0 1 68,0 3 78,0 4 66,0 55 387 92,0

Höglandssk. NVNA 26 18 61,5 2 65,4 1 84,6 8 57,7 1 431 100,0 Bromma g. SMSP 31 86 32,3 3 64,5 4 77,4 2 71,0 1 429 100,0 Bromma g. SPSA 32 211 9,4

4

59,4

26

62,5

12

56,3

33

405 93,8

Bromma g. NVTE

21 134 19,0 5 57,1 76 47,6 41 38,1 70 371 90,5

Kungsholmen NVNA 57

6

82,5

6

56,1

8

71,9 53 35,1 63 379 91,2

Enskilda NVNA

52 7 76,9 7 55,8 2 80,8 5 65,4 183 260 82,7

Rudbeckssk. NVNA 54 33 55,6 8 55,6 18 64,8 25 44,4 68 374 90,7 Södra latin NVNA 62 30 56,5 9 54,8 6 72,6 27 43,5 94 348 88,7 Blackebergs g. NVTE 30 81 33,3 10 53,3 111 40,0 32 40,0 19 423 96,7 Kungsholmen SPSA 62 80 33,9

11

53,2

15

66,1

21

48,4 73 368 90,3

Sigtuna hum. NVNA 29 60 41,4 12 51,7 53 55,2 43 37,9 125 318 86,2

Värmdö NVNA

33 14 66,7 13 51,5 73 48,5 131 21,2 222 220 78,8

Åva NVNA

175 36 52,0 14 50,9 31 60,0 16 52,0 87 355 89,1

Danderyd NVNA

69 35 53,6 15 50,7 7 72,5 13 53,6 61 380 91,3

Danderyd NVLM

14 16 64,3 16 50,0 19 64,3 127 21,4 130 307 85,7

Franska sk. NVNA 32 31 56,3 17 50,0 16 65,6 14 53,1 291 152 71,9

Hersby sk. NVNA

108

32

55,6

18

50,0

22

63,0

19

49,1 127 315 86,1

Södra latin ESDT

20 161 15,0 19 50,0 33 60,0 23 45,0 139 302 85,0

Röllingby NVNA

32 13 68,8 20 50,0 48 56,3 157 18,8 147 294 84,4

Saltsjöbaden NVNA 28 67 39,3 21 50,0 5 75,0 9 57,1 135 312 85,7

Viktor Rydberg SPSA 84 11 69,0 22 48,8 17 65,5 3 69,0 26 416 95,2

Östra Real NVNA

78

21

60,3

23

48,7

9

70,5 44 37,2 265 177 74,4

Danderyd SPSA

33 305 0,0 24 48,5 39 57,6 17 51,5 104 338 87,9

Blackebergsg. SPSA 92 119 21,7

25

47,8 116 39,1 56 34,8

18

424 96,7

Tyska sk.

23 257 4,3 26 47,8 44 56,5 76 30,4 412 30 43,5

Norra real NVNA

110 8 72,7 27 47,3 12 69,1 33 40,0 271 171 73,6

Danderyd NVTE

30 73 36,7 28 46,7 20 63,3 11 56,7 77 364 90,0

Röllingby SPHU

15 235 6,7 29 46,7 178 26,7 211 13,3 41 403 93,3

Saltsjöbaden MPLM 13 160 15,4

30

46,2

11

69,2

39

38,5

1

436 100,0

St Jacobi NVNA

35 65 40,0 31 45,7 64 51,4 35 40,0 96 347 88,6

Åsö NVNA

49 42 49,0 32 44,9 43 57,1 58 34,7 106 336 87,8

Tibble ESKF

29 90 31,0 33 44,8 103 41,4 89 27,6 45 398 93,1

Tyresö NVNA

29 17 62,1 34 44,8 63 51,7 59 34,5 126 319 86,2

Nacka NVNA

114 43 48,2 35 44,7 59 52,6 49 36,0 107 335 87,7

Tibble SPSA

121 213 9,1 36 44,6 85 44,6 57 34,7 56 386 91,7

Blackebergs g. NVNA 117

24

59,8

37

44,4 45 56,4 61 34,2 179 263 82,9

Höglandssk. SPSA

27 164 14,8 38 44,4 23 63,0 6 59,3 21 420 96,3

Enskilda SPSA

23 78 34,8 39 43,5 10 69,6 15 52,2 184 258 82,6

Konsumentför. SPEK 30 1 96,7 40 43,3 80 46,7 112 23,3 40 402 93,3

iListan är sorterad efter högsta andelen elever på utbildningarna med föräldrar inom den högre klassen. För skolorna: Fet stil: friskola, kursiv stil: lokal gren; för rangordningen: Fet stil: rangordnade mellan 1 och 40.

Tabell 29. Högutbildade föräldrar och andra elitkriterier

i

Medelbetyg grundskola (över 3,9)

Social

klass (Högre klass)

Föräldrarnas högsta utb.nivå (längre högsk.utb

och forskarutb.)

Inkomst

(10e decentilen)

Elev och föräldrar

födda i Sverige

Utbildning

n

rangordn.

andel inom utb.

rangordn.

andel inom utb.

rangordn.

andel inom utb.

rangordn.

andel inom utb.

rangordn.

rangordn.

andel inom

utb.

Höglandssk. NVNA 26 18 61,5 2 65,4 1 84,6 8 57,7 1 431 100,

Enskilda NVNA

52 7 76,9 7 55,8 2 80,8 5 65,4 183 260 82,7

Viktor Rydberg NVNA

50

3

92,0

1

68,0

3

78,0

4

66,0 55 387 92,0

Bromma g. SMSP

31 86 32,3 3 64,5 4 77,4 2 71,0 1 429 100,

Saltsjöbaden NVNA 28 67 39,3 21 50,0 5 75,0 9 57,1 135 312 85,7 Södra latin NVNA 62 30 56,5 9 54,8 6 72,6 27 43,5 94 348 88,7 Danderyd NVNA 69 35 53,6 15 50,7 7 72,5 13 53,6 61 380 91,3 Kungsholmen NVNA 57 6 82,5 6 56,1 8 71,9 53 35,1 63 379 91,2 Östra Real NVNA 78

21

60,3

23

48,7

9

70,5 44 37,2 265 177 74,4

Enskilda SPSA

23 78 34,8 39 43,5 10 69,6 15 52,2 184 258 82,6

Saltsjöbaden MPLM 13 160 15,4 30 46,2 11 69,2 39 38,5 1 436 100,

Norra real NVNA 110 8 72,7 27 47,3 12 69,1 33 40,0 271 171 73,6 Franska sk. SMNV 29 145 17,2 47 41,4 13 69,0 30 41,4 283 159 72,4 Södra latin SPHU 16 107 25,0 98 31,3 14 68,8 155 18,8 35 407 93,8 Kungsholmen SPSA 62 80 33,9

11

53,2

15

66,1

21

48,4 73 368 90,3

Franska sk. NVNA 32 31 56,3 17 50,0 16 65,6 14 53,1 291 152 71,9 Viktor Rydberg SPSA 84 11 69,0 22 48,8 17 65,5 3 69,0 26 416 95,2

Rudbeckssk. NVNA 54 33 55,6 8 55,6 18 64,8 25 44,4 68 374 90,7

Danderyd NVLM

14 16 64,3 16 50,0 19 64,3 127 21,4 130 307 85,7

Danderyd NVTE

30 73 36,7

28

46,7

20

63,3 11 56,7 77 364 90,0

Saltsjöbaden SPEK 19 201 10,5 45 42,1 21 63,2 1 73,7 154 288 84,2 Hersby sk. NVNA 108

32

55,6

18

50,0

22

63,0

19

49,1 127 315 86,1

Höglandssk. SPSA

27 164 14,8 38 44,4 23 63,0 6 59,3 21 420 96,3

Östra real NVTE

35 97 28,6 54 40,0 24 62,9 34 40,0 95 346 88,6

Södra latin SPSA

110 169 14,5 102 30,9 25 62,7 125 21,8 100 342 88,2

Bromma g. SPSA

32 211 9,4 4 59,4 26 62,5 12 56,3 33 405 93,8

Norra real SPSA

93 146 17,2 73 35,5

27

62,4 67 32,3 85 357 89,2

Vällingby NVNA

18 53 44,4 61 38,9 28 61,1 37 38,9 323 127 66,7

Kristoffersk.

59 337 0,0 186 20,3 29 61,0 177 16,9 197 245 81,4

Bromma g. NVNA 74 45 47,3 41 43,2 30 60,8 10 56,8 86 356 89,2 Åva NVNA 175 36 52,0 14 50,9 31 60,0 16 52,0 87 355 89,1 Frans Schartau SPHU 25 64 40,0 245 16,0 32 60,0 235 12,0 159 278 84,0 Södra latin ESDT 20 161 15,0 19 50,0 33 60,0 23 45,0 139 302 85,0 Saltsjöbaden IB 25

37

52,0 128 28,0

34

60,0 142 20,0 287 153 72,0

Franska sk. SPSA 32 47 46,9 80 34,4 35 59,4 69 31,3 230 212 78,1

Hersby sk. SPSA

32 157 15,6 66 37,5 36 59,4 31 40,6 16 426 96,9

Kungsholmen SPHU 31 19 61,3 150 25,8 37 58,1 119 22,6 17 425 96,8

Örjansk.

26 367 0,0 258 15,4 38 57,7 361 3,8 97 345 88,5

Danderyd SPSA

33 305 0,0

24

48,5

39

57,6

17

51,5 104 338 87,9

Frans Schartau SPSA 47 133 19,1 64 38,3 40 57,4 47 36,2 138 305 85,1

iListan är sorterad efter högsta andelen elever på utbildningarna med föräldrar som har en längre högskoleutbildning eller forskarutbildning. För skolorna: Fet stil: friskola, kursiv stil: lokal gren; för rangordningen: Fet stil: rangordnade mellan 1 och 40.

Tabell 30. Höginkomsttagare och andra elitkriterier

i

Medelbetyg grundskola

(över 3,9)

Social

klass (Högre

klass)

Föräldrarnas högsta

utb.nivå (längre

högsk.utb och

forskarutb.)

Inkomst

(10e decentilen)

Elev och föräldrar

födda i Sverige

Utbildning

n

rangordn.

andel inom utb.

rangordn.

andel inom

utb.

rangordn.

andel inom

utb.

rangordn.

andel inom utb.

rangordn.

rangordn.

andel inom utb.

Saltsjöbaden SPEK

19 201 10,5 45 42,1 21 63,2 1 73,7 154 288 84,2

Bromma g. SMSP

31 86 32,3 3 64,5 4 77,4 2 71,0 1 429 100,0

Viktor Rydberg SPSA 84 11 69,0 22 48,8 17 65,5 3 69,0 26 416 95,2 Viktor Rydberg NVNA 50 3 92,0 1 68,0 3 78,0 4 66,0 55 387 92,0 Enskilda NVNA 52 7 76,9 7 55,8 2 80,8 5 65,4 183 260 82,7

Höglandssk. SPSA

27 164 14,8 38 44,4

23

63,0

6

59,3

21

420 96,3

Upplands-Brog. NVNA 12 27 58,3 46 41,7 72 50,0 7 58,3 58 385 91,7 Höglandssk. NVNA 26 18 61,5 2 65,4 1 84,6 8 57,7 1 431 100,0 Saltsjöbaden NVNA 28 67 39,3 21 50,0 5 75,0 9 57,1 135 312 85,7 Bromma g. NVNA 74 45 47,3 41 43,2 30 60,8 10 56,8 86 356 89,2 Danderyd NVTE 30 73 36,7 28 46,7 20 63,3 11 56,7 77 364 90,0 Bromma g. SPSA 32 211 9,4 4 59,4 26 62,5 12 56,3 33 405 93,8 Danderyd NVNA 69

35

53,6

15

50,7

7

72,5

13

53,6 61 380 91,3

Franska sk. NVNA 32 31 56,3 17 50,0 16 65,6 14 53,1 291 152 71,9 Enskilda SPSA 23 78 34,8 39 43,5 10 69,6 15 52,2 184 258 82,6

Åva NVNA

175 36 52,0 14 50,9 31 60,0 16 52,0 87 355 89,1

Danderyd SPSA

33 305 0,0 24 48,5 39 57,6 17 51,5 104 338 87,9

Bromma g. SPEK

52 226 7,7 76 34,6 83 46,2

18

50,0 72 370 90,4

Hersby sk. NVNA

108 32 55,6 18 50,0 22 63,0 19 49,1 127 315 86,1

Danderyd SM

90 76 35,6 44 42,2 65 51,1 20 48,9 54 388 92,2

Kungsholmen SPSA 62 80 33,9 11 53,2 15 66,1 21 48,4 73 368 90,3 Östra real SPEK 90 175 13,3 50 41,1 70 50,0 22 45,6 120 324 86,7 Södra latin ESDT 20 161 15,0 19 50,0 33 60,0 23 45,0 139 302 85,0 Gångsätra SPEK 76 224 7,9 69 36,8 132 35,5 24 44,7 116 326 86,8 Rudbeckssk. NVNA 54

33

55,6

8

55,6

18

64,8

25

44,4 68 374 90,7

Rudbeckssk. NVL

25 55 44,0 71 36,0 49 56,0 26 44,0 246 195 76,0

Södra latin NVNA

62 30 56,5 9 54,8 6 72,6 27 43,5 94 348 88,7

Sigtuna hum. SPSA 30 126 20,0 53 40,0 91 43,3 28 43,3 339 103 63,3

Hersby sk. NVTE

42 135 19,0 52 40,5 68 50,0 29 42,9 102 340 88,1

Franska sk. SMNV 29 145 17,2 47 41,4 13 69,0 30 41,4 283 159 72,4

Hersby sk. SPSA

32 157 15,6 66 37,5 36 59,4 31 40,6 16 426 96,9

Blackebergs g. NVTE 30 81 33,3

10

53,3 111 40,0

32

40,0

19

423 96,7

Norra real NVNA

110 8 72,7 27 47,3 12 69,1 33 40,0 271 171 73,6

Östra real NVTE

35 97 28,6 54 40,0 24 62,9 34 40,0 95 346 88,6

St Jacobi NVNA

35 65 40,0 31 45,7 64 51,4 35 40,0 96 347 88,6

Östra real SPSA

86 202 10,5 57 39,5 60 52,3 36 39,5 128 314 86,0

Vällingby NVNA

18 53 44,4 61 38,9

28

61,1

37

38,9 323 127 66,7

Rudbeckssk. SM

31 95 29,0 91 32,3 74 48,4 38 38,7 74 369 90,3

Saltsjöbaden MPLM 13 160 15,4 30 46,2 11 69,2 39 38,5 1 436 100,0

Lötg. NVNA

26 10 69,2 77 34,6 119 38,5 40 38,5 277 165 73,1

iListan är sorterad efter högsta andelen elever på utbildningarna med föräldrar som har en total inkomst i den 10e decentilen. För skolorna: Fet stil: friskola, kursiv stil: lokal gren; för rangordningen: Fet stil: rangordnade mellan 1 och 40.

Tabell 31. Hög andel svenskfödda elever med svenskfödda föräldrar och elitkriterier

i

Medelbetyg grundskola (över 3,9)

Social klass

(Högre

klass)

Föräldrarnas högsta

utb.nivå (längre

högsk.utb och

forskarutb.)

Inkomst (10e

decentilen) Elev och föräldrar

födda i Sverige

Utbildning

n

rangordn.

andel inom

utb.

rangordn.

andel inom utb.

rangordn.

andel inom utb.

rangordn.

andel inom utb.

rangordn.

rangordn.

andel inom utb.

Bromma g. SMSP 31 86 32,3 3 64,5 4 77,4 2 71,0 1 429 100,0

Danderyd FPL 24 303 0,0 328 8,3 340 8,3 221 12,5 1 430 100,0

Höglandssk. NVNA 26 18 61,5 2 65,4 1 84,6 8 57,7 1 431 100,0 Jakobsberg BP 19 330 0,0 251 15,8 376 5,3 333 5,3 1 432 100,0 Rodeng. MPIR 28 266 3,6 307 10,7 279 14,3 402

1

433 100,0

Rodeng. NVTE 23 79 34,8 326 8,7 252 17,4 274 8,7 1 434 100,0 Nynäshamn BP 10 354 0,0 191 20,0 416 0,0 408 1 435 100,0

Saltsjöbaden MPLM 13 160 15,4 30 46,2 11 69,2 39 38,5 1 436 100,0

Skytteholmsg. BP 9 403 0,0 435

431 0,0 426

1 437 100,0

Värmdö ESKF 25 131 20,0 344 8,0 130 36,0 148 20,0 1 438 100,0 Vällingby EC 15 439 0,0 201 20,0 230 20,0 309 6,7 1 439 100,0 Vallentuna g. NVTE 10

23

60,0 202 20,0 160 30,0 78 30,0

1

440 100,0

Vällingby SMSP 31 210 9,7 62 38,7 202 22,6 68 32,3 1 441 100,0 Nynäshams g. NVNA

36 20 61,1 173 22,2 129 36,1 202 13,9 14 428 97,2

Upplands-Brog. SMMP

33 215 9,1 109 30,3 215 21,2 130 21,2 15 427 97,0

Hersby sk. SPSA 32 157 15,6 66 37,5 36 59,4 31 40,6 16 426 96,9 Kungsholmen SPHU 31

19

61,3 150 25,8

37

58,1 119 22,6

17

425 96,8

Blackebergsg. SPSA 92 119 21,7 25 47,8 116 39,1 56 34,8 18 424 96,7 Blackebergs g. NVTE

30 81 33,3 10 53,3 111 40,0 32 40,0 19 423 96,7

Röllingby SPEK 55 153 16,4 103 30,9 166 29,1 72 30,9 20 422 96,4 Höglandssk. SPSA 27 164 14,8

38

44,4

23

63,0

6

59,3

21

420 96,3

Lötg. SPLJ

27 83 33,3 149 25,9 109 40,7 250 11,1 22 421 96,3

Finsta NP

47 282 2,1 327 8,5 316 10,6 350 4,3 23 419 95,7

Vällingby HP 22 441 0,0 441

243 18,2 343 4,5 24 418 95,5

Värmdö SPEK 65 138 18,5 217 18,5 229 20,0 203 13,8 25 417 95,4 Viktor Rydberg SPSA

84 11 69,0 22 48,8 17 65,5 3 69,0 26 416 95,2

Värmdö NVTE 20 50 45,0 159 25,0 188 25,0 149 20,0

27

415 95,0

Rodeng. NVNA 39 9 71,8 85 33,3 46 56,4 259 10,3 28 414 94,9 Rodeng. SPSA 57 156 15,8 309 10,5 180 26,3 363 3,5 29 413 94,7 St Jacobi NVTE 18 197 11,1 60 38,9 372 5,6 183 16,7 30 412 94,4

Haninge fria g. SPHU

17 61 41,2 49 41,2 199 23,5 168 17,6 31 410 94,1

Upplands-Brog. SPSA

17 142 17,6 164 23,5 78 47,1 169 17,6 32 411 94,1

Bromma g. SPSA 32 211 9,4 4 59,4 26 62,5 12 56,3 33 405 93,8

Södra latin ESLM 64 38 51,6 97 31,3 47 56,3 175 17,2 34 406 93,8

Södra latin SPHU 16 107 25,0 98 31,3 14 68,8 155 18,8 35 407 93,8

Rodeng. HRL 32 346 0,0 362 6,3 331 9,4 366 3,1 36 408 93,8

Röllingby HR 16 362 0,0 153 25,0 239 18,8 316 6,3

37

409 93,8

Gångsätra ESKF 15 324 0,0 142 26,7 55 53,3 139 20,0 38 400 93,3 Gångsätra MPIR 15 326 0,0 280 13,3 356 6,7 304 6,7 39 401 93,3

Konsumentför. SPEK

30 1 96,7 40 43,3 80 46,7 112 23,3 40 402 93,3

iListan är sorterad efter högsta andelen elever på utbildningarna som är födda i Sverige och vilkas föräldrar också är födda i Sverige. För skolorna: Fet stil: friskola, kursiv stil: lokal gren; för rangordningen: Fet stil: rangordnade mellan 1 och 40.

Tabell 32. Låg andel svenskfödda elever med svenskfödda föräldrar och elitkriterier

i

Medelbetyg grundskola

(över 3,9)

Social

klass (Högre klass)

Föräldrarnas högsta

utb.nivå (längre

högsk.utb och

forskarutb.)

Inkomst

(10e decentilen)

Elev och föräldrar

födda i Sverige

Utbildning

n

rangordn.

andel inom utb.

rangordn.

andel inom

utb.

rangordn.

andel inom

utb.

rangordn.

andel inom utb.

rangordn.

rangordn.

andel inom utb.

Botvid HP

39 297 0,0 403

400 2,6 383

441 1

Tumba SMSP

18 242 5,6 438

434 0,0 430

440 2 5,6

St Jacobi OP

16 393 0,0 433

428 0,0 421

439 3 6,3

Botvid NVNA

15 124 20,0 405

404 0,0 384

438 4 6,7

Tensta HP

40 407 0,0 318 10,0 351 7,5 373 2,5 437

5

7,5

Botvid SPSA

38 301 0,0 345 7,9 293 13,2 387

436 6 10,5

Täljeg. HV

16 137 18,8 426

423 0,0 415

435 7 12,5

Botvid IP

14 298 0,0 404

403 0,0 293 7,1 434 8 14,3

Skärholmen HP

27 398 0,0 350 7,4 392 3,7 422

433 9 18,5

Botvid SPEK

21 299 0,0 406

330 9,5 385

432 10 19,0

Tensta SPEK

41 148 17,1 384 4,9 329 9,8 374 2,4 431 11 22,0

Botvid SPLF

18 300 0,0 407

307 11,1 386

430

12

22,2

Tensta NVNA

52 110 25,0 347 7,7 173 26,9 243 11,5 429 13 23,1

Tensta SPSA

41 168 14,6 319 9,8 278 14,6 291 7,3 428 14 24,4

Sjödala HV

16 185 12,5 431

427 0,0 420

427 15 25,0

St Erik FP

32 382 0,0 429

397 3,1 418

426 16 28,1

St Erik IV

17 384 0,0 430

368 5,9 419

425

17

29,4

Grantorps vårdg. OP 53 265 3,8 402 1,9 370 5,7 362 3,8 424 18 30,2 Vasalundsg. SPEK 59 190 11,9 299 11,9 273 15,3 365 3,4 423

19

30,5

Skärholmen SPSA 19 244 5,3 375 5,3 272 15,8 424

422 20 31,6

Skärholmen NVTE 12 399 0,0 156 25,0 261 16,7 423

421 21 33,3

Tyresö SPHU

14 423 0,0 351 7,1 438 0,0 434

420 22 35,7

Tumba SPHU

11 416 0,0 322 9,1 242 18,2 431

419 23 36,4

Jakobsbergs fria g. OP

50 328 0,0 401 2,0 324 10,0 378 2,0 418

24

40,0

Tumba SMHR

29 414 0,0 437

395 3,4 429

417 25 41,4

Rudbeckssk. IV

19 365 0,0 252 15,8 318 10,5 334 5,3 415 26 42,1

Tensta NVTE

19 105 26,3 253 15,8 154 31,6 133 21,1 416 27 42,1

Sigtuna hum. IB

42 136 19,0 298 11,9 196 23,8 181 16,7 413 28 42,9

St Erik HV

56 383 0,0 397 3,6 394 3,6 380 1,8 414 29 42,9

Tyska sk.

23 257 4,3 26 47,8 44 56,5 76 30,4 412 30 43,5

Märsta NVNA

16 56 43,8 212 18,8 187 25,0 314 6,3 409

31

43,8

Märsta OP

16 238 6,3 412

412 0,0 398

410 32 43,8

Lötg. HV

16 239 6,3 363 6,3 363 6,3 425

411 33 43,8

Nacka FP

9 351 0,0 418

308 11,1 407

407 34 44,4

St Göran OP

18 388 0,0 238 16,7 310 11,1 122 22,2 408 35 44,4

Lycée Français

20 338 0,0 112 30,0 134 35,0 336 5,0 406

36

45,0

Spånga SPSA

24 151 16,7 240 16,7 217 20,8 228 12,5 405 37 45,8

Stadshagens vårdg. OP 45 401 0,0 388 4,4 311 11,1 272 8,9 403 38 46,7 Upplands-Brog. MPIR 15 427 0,0 357 6,7 359 6,7 307 6,7 404 39 46,7 Södertälje vårdg. OP 40 276 2,5 382 5,0 327 10,0 372 2,5 401 40 47,5

iListan är sorterad efter lägsta andelen elever på utbildningarna som är födda i Sverige och vilkas föräldrar också är födda i Sverige. För skolorna: Fet stil: friskola, kursiv stil: lokal gren; för rangordningen: Fet stil: rangordnade mellan 1 och 40.

Referenser

Berg, B., D. Broady & M. Palme 1995. ”L’enseignement secondaire et

l’enseignement supérieur en Suède face à l’internationalisation”, i Broady D., M. de Saint Martin & M. Palme (éd.), Les élites : formation, reconversion, internationalisation. Paris: CSEC, École des Hautes Études en Sciences Sociales / Stockholm: Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi, Lärarhögskolan.

Bergman, M. 1999. På jakt efter högstadieelevers Internetanvändning.

Uppsala universitet, Pedagogiska institutionen.

Bergström, G. 1993. Jämlikhet och kunskap. Debatter och reformstra-

tegier i socialdemokratisk skolpolitik 1975-1990. Stockholm/Stehag: Symposion Graduale.

Broady, D. & M. Palme 1992. ”Le champ des formations de l’enseig-

nement supérieur en Suède – bilan de recherche”, i de Saint Martin, M. & M. D. Gheorghiu (éd.), Les institutions de formation des cadres dirigeants. Étude comparée. Paris: Maison des sciences de l’homme, Centre de sociologie européenne, Centre de sociologie de l’éducation et de la culture, novembre 1992.

Broady, D., M. Börjesson & M. Palme 1998. Go West! Swedish higher

education and transnational markets. Paper presented at the conference ”Empirical Investigations of Social Space,” Universität zu

Köln, 7-9 Oct.

Broady, D., I. Heyman & M. Palme 1997. ”Le capital culturel contesté?

Étude de quatre lycées de Stockholm”, i Broady, D., N. Chmatko & M. de Saint Martin (éd.), Formation des élites et culture transnational. Colloque de Moscou 27-29 avril 1996. Paris/Uppsala: CSEC, École des Hautes Études en Sciences Sociales/SEC, ILU, Université d’Uppsala.

Englund, B. 1999. Läsa ord i bok eller söka kunskap. Två uppsatser om

kunskapens vägar och villkor. Pedagogisk forskning i Uppsala, 135. Uppsala Universitet, Pedagogiska institutionen.

Gustafsson, J.-E., A. Andersson & M. Hansen 2000. ”Prestationer och

prestationsskillnader i 1990-talets skola”, i denna skrift.

Hjellbrekke, J. 1999. Inføring i korrespondensanalyse. Bergen: Fag-

boksforlaget.

Hultqvist, E. 1998. ”Jag tycker det är för slappt”. Om pedagogiken på

det individuella programmet. Rapporter från Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi 14. Uppsala universitet, ILU.

Härnqvist, K. & A. Svensson 1980. Den sociala selektionen till gymna-

sieskolan. En forskningsrapport från Gymnasieutredningen.

Stockholm: SOU 1980:30.

Högskoleverket 1998. Årsredovisning för universitet och högskolor

1997. Högskoleverkets rapportserie 1998:23 R. Stockholm: Högskoleverket.

Jacobsson, E.-M. 1999. ”Mannens respektive kvinnans Internet”. Rap-

port CID-48. TRITA-NA-D9906. Stockholm: KTH, CID.

Johansson, B. & B. Johansson 1994. Att styra eller inte styra – en kri-

tisk granskning av den svenska grundskolans förändrade styrning med inriktning mot planeringsdokument. Lunds universitet, Pedagogiska institutionen.

Jönsson, I. 1999. ”Föräldrarnas roll i den formella styrningen av sko-

lan”, i Lindkvist, L., J. Löwstedt & U. Torper (red.), En friare skola. Om styrning och ledning av den lokala skolan. Lund: Studentlitteratur.

Kommunförbundet i Stockholms län 2000. Fritt val av gymnasieskola i

Stockholms län. Rapport 23 januari 2000. Stockholm: Kommunförbundet i Stockholms län.

Kungl. Vetenskapsakademien & Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien

1999. Stiftelsen för Kunskaps- och Kompetensutveckling. En granskning av verksamheten 1994-juni 1998. Stockholm: IVA. Lundgren, U.P. 1999. ”Ramfaktorteori och praktisk utbildningsplanering”, Pedagogisk forskning i Sverige, 1:31-41. Nelander, S., O. Ivarsen & V. Lindgren 1998. Dator, klass och kön. Stockholm: LO, Löne- och arbetslivsenheten. Palme, M. 1994a. Gymnasieskolans sociala struktur i Stockholmsregionen före 1991 års gymnasiereform. Rapporter från Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi 10. Stockholm: Lärarhögskolan. Palme, M. 1994b. Valet till gymnasiet. En statistisk granskning av rekryteringen till gymnasieskolans linjer läsåret 1988/89. Rapporter från Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi 9. Stockholm: Lärarhögskolan i Stockholm, Institutionen för pedagogik.

Pedersen, J. 1998. Informationstekniken i skolan. En forskningsöver-

sikt. Skolverket 98:343. Stockholm: Skolverket.

Prop. 1988/89:4. Skolans utveckling och styrning. Prop. 1990/91:18. Om ansvaret för skolan. Prop. 1990/91:85Växa med kunskap. Om gymnasieskolan och vux-

enutbildningen.

Regeringens skrivelse 1997/98:176. Lärandets verktyg. Regeringsbeslut 1992-08-20. Ett uppdrag till Statens skolverk. Riis, U. et al. 1997. Pedagogik, teknik eller ekonomi? En baslinjebe-

stämning av KK-stiftelsens kommunbaserade skolutvecklingsprojekt. Uppsala universitet, Pedagogiska institutionen.

Riksdagens revisorer 1998. Skolverket och skolans utveckling. Förslag

till riksdagen 1998/99:RR8.

Skolverket & Högskoleverket 1999. Hur gick det sedan? Avnämarna

av gymnasieskolan och högskolans grundutbildning. Skolverkets rapport nr 168 & Högskoleverkets rapportserie 1999:7 R. Stockholm: Skolverket och Högskoleverket.

Skolverket 1995a. Det individuella programmet. En utvärdering av den

reformerade gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen 1995. Skolverkets rapport nr 93. Stockholm: Skolverket.

Skolverket 1995b. Studieavbrott och mindre studiekurs i gymnasie-

skolan. Stockholm: Skolverket.

Skolverket 1996a. Skolan i siffror 1996, Skolverkets rapport nr 103.

Stockholm: Skolverket.

Skolverket 1997. Skolan i siffror 1997, Skolverkets rapport nr 130.

Stockholm: Skolverket.

Skolverket 1998a. Fem gymnasieprogram under omvandling, Skolver-

kets rapport nr 149, Utvärdering av gymnasieprogram 1997, Huvudrapport. Stockholm: Skolverket.

Skolverket 1998b. Naturvetenskapsprogrammet. Utvärdering av gym-

nasieprogram 1997. Stockholm: Skolverket.

Skolverket 1998c. Skolan i siffror 1998, Skolverkets rapport nr 148.

Stockholm: Skolverket.

Skolverket 1998d. Skolans datorer 1997 – en kvantitativ bild, Skol-

verkets rapport nr 147. Stockholm: Skolverket.

Skolverket 1998e. Skolans datorer 1997. En redovisning på huvud-

mannanivå. Tabellbilaga till Skolverkets rapport nr 147. Stockholm: Skolverket.

Skolverket 1998f. Analys av slutbetygen i gymnasieskolan vårterminen

1997. Stockholm: Skolverket.

Skolverket 1999a. Barnomsorg & skola i siffror 1999. Del – Betyg och

utbildningsresultat. Skolverkets rapport nr 150. Stockholm: Skolverket.

Skolverket 1999b. Barnomsorg & skola i siffror 1999. Del 2 – Barn,

personal, elever och lärare. Skolverkets rapport nr 167. Stockholm: Skolverket.

Skolverket1999c. I villrådighetens tid – Uppbrott från en ordning.

Några bilder av skolors utveckling. Stockholm: Skolverket.

Skolverket 1999d. Utvärdering av fem gymnasieprogram 1998, Skol-

verkets rapport nr 163, Huvudrapport. Stockholm: Skolverket.

Skolverket 1999e. ”…utvecklingen beror då inte på användningen av

datorer”, Skolverkets rapport nr 161. Stockholm: Skolverket.

Skolverket 1999f. Fristående grundskolor 1998. Rapport från 1998 års

handläggning av fristående grundskolor. Stockholm: Skolverket.

Skolverket 1999g. Delrapport 99-04-29, Dnr 96:1521. Skolverket 1999h. Könsskillnader i skola och utbildning. Studiedelta-

gande, studieresultat och personal under 1990-talet. Dupl. Rapport sammanställd av Sven Sundin. Stockholm: Skolverket.

Skolverket 1999i. Verktyg som förändrar. En rapport om 48 skolors

arbete med IT i undervisningen. Stockholm: Skolverket.

Skolverket1999j. Skolans datorer 1999 – en kvantitativ bild. Skolver-

kets rapport nr 176. Stockholm: Skolverket.

SOU 1974:53. Skolans arbetsmiljö. SOU 1981:96. En reformerad gymnasieskola. SOU 1989:113. Ungdomars kompetens. SOU 1989:114. Livlina för livslångt lärande. SOU 1992:94. Skola för bildning. Huvudbetänk ande av Läroplanskommittén. SOU 1997:107. Den nya gymnasieskolan – problem och möjligheter.

Betänkande av Kommittén för gymnasieskolans utveckling.

Statistiska centralbyrån 1995. Utbildningsstatistisk årsbok 1995.

Stockholm: Statistiska centralbyrån.

Svensson, A. & K. Härnqvist 1998. Den sociala selektionen till gymna-

siestadiet. SOU 1980:30.

Torper, U. 1999. ”Lokal styrning och utvärdering”, i Lindkvist, L., J.

Löwstedt & U. Torper (red.), En friare skola. Om styrning och ledning av den lokala skolan. Lund: Studentlitteratur.

Utbildningsdepartmentet 1998. PRIV – en ny väg till ett nationellt pro-

gram. Stockholm: Regeringskansliet, Utbildningsdepartementet.

Ds 1998:27.

Utbildningsdepartmentet 1999. Utan timplan – med oförändrat upp-

drag. Stockholm: Regeringskansliet, Utbildningsdepartementet.

Ds 1999:1.

Wallin, E. 1997. Gymnasieskolan i stöpsleven – då nu alltid. Perspek-

tiv på en skolreform. Stockholm: Skolverket.

2. Prestationer och prestationsskillnader i 1990-talets skola

Jan-Eric Gustafsson, Anette Andersson, Michael Hansen

2.1. Inledning

Användning av storskaliga empiriska undersökningar som utredningsunderlag har en lång tradition i Sverige. Systematiskt bruk av den empiriska samhällsforskningens metodik inom utbildningsområdet kan spåras tillbaka till åtminstone 1940 års skolutredning. Försöksverksamheten med enhetsskola gjorde 1950-talet till det årtionde då den empiriskt baserade forskningen etablerades som en resurs för utredningsväsendet och då också utredningsväsendet blev en finansieringskälla för kostsamma undersökningar av värde för forskningen.

Storskaliga undersökningar har också i anslutning till implementering och uppföljning av reformerna inom utbildningsområdet under 1960-talet och senare spelat en betydande roll i utvärderings- och uppföljningssammanhang. Inte minst har de longitudinella undersökningar av multipla kohorter som genomförts inom det s.k. Individualstatistikprojektet (Härnqvist och Svensson, 1973) utgjort en viktig resurs (se t.ex. Härnqvist och Svensson, 1980). Betoningen av uppföljning och utvärdering av skolan har åtminstone på ett retoriskt plan blivit mer markerad under 1990-talet, bl.a. som en följd av att delar av ansvaret för skolan överfördes från den statliga till den kommunala nivån. Denna förskjutning av ansvaret för skolan ingick i en allmän övergång från en centraliserad regelstyrningsmodell till en decentraliserad mål- och resultatstyrningsmodell (Lundgren, 1999). Ett led i den förändrade styrorganisationen för skolan var att Skolöverstyrelsen år 1991 ersattes med Skolverket som den statliga skoladministrativa myndigheten. Det primära styrmedlet i den decentraliserade skolan förväntas sålunda vara uppföljning och utvärdering, och en av huvuduppgifterna för Skolverket är just uppföljning och utvärdering på nationell nivå. På samma sätt utgör uppföljning och utvärdering en huvuduppgift för den centrala administrativa myndigheten inom den högre utbildningens område,

nämligen Högskoleverket, som också inrättades under början av 1990talet.

Detta kapitel hör hemma i denna tradition av uppföljnings- och utvärderingsstudier inom utbildningsområdet. Kapitlets huvudsyfte är att ge en empirisk belysning av utvecklingen inom delar av utbildningsområdet under 1990-talet. Analyserna utnyttjar ett omfattande registerbaserat material som dataunderlag och fokuserar på prestationer som dessa återspeglas i exempelvis betyg och provresultat, och val av alternativa utbildningsvägar. Vi uppmärksammar i synnerhet centrala variabler som social bakgrund, kön och utländsk bakgrund. Dessa variabler är intressanta dels därför att de i tidigare sammanhang visat sig ha stor betydelse för individuella val och prestationer i utbildningssammanhang, dels därför att de representerar samhälleligt och politiskt intressanta kategorier. Bearbetningarna av data görs i två huvudsyften: dels för att göra lägesbeskrivningar och beskrivningar av förändringar över tid i olika variabler, dels för att bestämma olika variablers inflytande på val och prestationer. Den analytiska ambitionsnivån är dock lågt ställd i vårt kapitel. Vi har funnit det mer angeläget att inom vårt begränsade utrymme göra en samlad beskrivning av huvuddragen av utvecklingen under 1990-talet över flera olika nivåer i utbildningssystemet, än att behandla någon eller några aspekter i en analys med större djup och komplexitet. Vårt kapitel har emellertid också som syfte att peka ut områden och problem som vi menar bör bli föremål för en fördjupad analys i fortsatt arbete av oss och andra.

Resultaten baserar sig i allt väsentligt på analyser av data för åtta kohorter av personer födda under perioden 1972 till 1979 vilka tillsammans omfattar 842 800 personer. Det faktum att vi utgått från ett empiriskt material innebär att de tidsperioder och aspekter som kan belysas bestäms av de befintliga data. Personer födda 1972 avslutade i allmänhet grundskolan 1988 medan personer födda 1979 i normalfallet avslutade grundskolan 1995. Detta innebär att den tidsperiod under vilken vi kan studera grundskolan omfattar första hälften av 1990-talet. Det måste dock understrykas att de resultat som eleverna presterat i mycket har påverkats av de förhållanden som gällde under 1980-talet. De personer som är födda i de första av våra kohorter har sålunda gått genom hela grundskolan under 1980-talet, och de som är födda i den senaste av kohorterna påbörjade normalt grundskolan 1986 och avslutade den 1995.

Data gör det möjligt att belysa antagning till gymnasiet under åren 1988 till 1995 och avgång från gymnasiet från 1990-talets början fram till och med läsåret 1996/97, vilket var det läsår då personer födda 1977 i normalfallet avslutade gymnasiet. Under denna period har gymnasieskolan genomgått mycket betydande organisatoriska förändringar.

Vi har goda möjligheter att studera effekter av dessa på i synnerhet rekrytering till gymnasieskolan, och delvis även på avgång från gymnasieskolan.

Vi har också goda möjligheter att studera rekryteringen till högskolan, medan ännu alltför få har avslutat sina högskolestudier för att det skall vara möjligt att studera trendförändringar i resultat från denna nivå. Den breddade användningen av högskoleprovet under 1990-talet gör emellertid att frågor kring rekrytering och tillträde till högskolan, och inte minst de klassiska frågorna kring den sociala snedrekryteringen, fått förnyad aktualitet.

Data ger oss sålunda särskilt goda möjligheter att studera förändringar under 1990-talet vad avser rekrytering till och avgång från gymnasiet, liksom rekrytering till högskolestudier. Detta återspeglas också i dispositionen av detta kapitel, där dessa avsnitt utgör huvuddelen. Att kapitlet disponerats efter utbildningssystemets nivåer betyder dock inte att dessa skall ses i isolering från varandra – tvärtom; en av de viktigaste utgångspunkterna för de analyser som presenteras i kapitlet är att dessa nivåer bör ses som delar i en helhet.

2.2. Undersökningens dataunderlag

Data ingår som en del av den s.k. UGU-databasen (”Utvärdering genom uppföljning”; Härnqvist, Emanuelsson, Reuterberg, och Svensson, 1994) och går under beteckningen UGU-R (Utvärdering genom uppföljning – registerdelen). Databasen omfattar registeruppgifter avseende bakgrund och utbildning om i stort sett samtliga födda under åren 1972 till 1979.

Ansatsen att utnyttja registerbaserade populationsdata går tillbaka till början av 1990-talet, då UHÄ ställde vissa medel till förfogande för att skapa ett register som skulle göra det möjligt att undersöka egenskaper hos högskoleprovet. Anledningen till detta var att högskoleprovet år 1991 gjordes tillgängligt även för sökande till högskolan med gymnasiebehörighet, med påföljd att provet fick en kraftigt ökad betydelse för såväl utbildningssystemet som för enskilda individer. Genom SCBs försorg samkördes flera olika register med uppgifter för individer födda 1972, bl.a. avseende föräldrarnas yrke och utbildning, studieresultat från grundskola och gymnasium, och resultat på högskoleprovet till en avidentifierad databas, vilken kallades BINH-72 (betyg, inskrivningsprov och högskoleprov). Senare skapades på samma sätt en databas (BINH-73) för personer födda 1973. Dessa databaser har använts för en lång rad studier av högskoleprovets egenskaper, som exempelvis dess samvariation med andra prov (Gustafsson, 1994), socialgrupps-

skillnader i provresultat (Gustafsson och Westerlund, 1994), selektionseffekter bland dem som tar provet (Mäkitalo, 1994; Reuterberg, 1998; Andersson, 1998b), grundskolebetygens mätegenskaper (Andersson, 1998a) och egenskaper hos uppgifter och delprov (Åberg-Bengtsson, 1999a, b).

Tidigt uppmärksammades också möjligheten att samköra dessa registerdata med de data som med femåriga intervall insamlas för successiva födelsekohorter inom det som numera kallas UGU-projektet (Härnqvist et al., 1994). Det första urvalet skedde inom det s.k. Individualstatistikprojektet, där uppgifter om bl.a. begåvning, attityder, och planer för fortsatt utbildning insamlades år 1961 för ett urval om cirka tio procent av individer födda 1948. Denna kohort har sedan följts upp i en longitudinell design med såväl skoladministrativa uppgifter insamlade av SCB, som enkät- och intervjudata insamlade inom forskningsprojekt. Senare har basdata samlats in vid 13 års ålder för ytterligare kohorter (t.ex. födda 1958 och 1963), vilka också följts upp med ytterligare datainsamlingar.

I det sammanlagda materialet finns sålunda de mer detaljerade uppgifterna från 13 års ålder från UGU-materialet för en delmängd av hela kohorten, samtidigt som UGU-materialet kompletteras med en stor mängd ytterligare variabler från BINH-72.

Denna kombination av data från register avseende hela populationen med speciellt insamlade data från urvalsundersökningar utgör en mycket kraftfull strategi för longitudinell forskning. Sådan kan med särskild fördel användas i Sverige där vi har tillgång till välorganiserade och kompletta register, i vilka data är representerade i väl genomarbetade kodningssystem (t.ex. Svensk Utbildningsnomenklatur, SUN och Socioekonomiskt Index, SEI). Denna kombinationsstrategi erbjuder en lång rad fördelar (se också Erikson och Jonsson, 1993, s 143-145).

En viktig fördel är att registerdata erbjuder en stor mängd information för samtliga individer i populationen. Data avseende utbildning och utbildningsresultat för samtliga födda ett visst år finns för utbildningssystemets samtliga nivåer: grundskolan (avgångsbetyg), gymnasiet (ansökan, antagning och avgång) och högskolan (ansökan, antagning, registrering, poängproduktion och examination), vilket gör det möjligt att med stor precision beskriva de komplexa mönster som en populations utbildningskarriärer bildar. Tillgång till bakgrundsdata gör det också möjligt att bestämma den betydelse som olika faktorer i individens bakgrund (t.ex. föräldrars utbildning och yrke, bostadsort, kön, inflyttning till Sverige) har för utbildningsval och utbildningsresultat. Den stora omfattningen av data gör det också möjligt att tidigt upptäcka trendförändringar, och att analysera undergrupper som i en urvalsundersökning skulle vara för små.

Registerdata begränsas dock av att mängden information om varje individ är begränsad, och att vissa essentiella uppgifter inte finns tillgängliga i register. I många sammanhang är information om individers levnadsförhållanden, prestationer, attityder, känslor, bedömningar och prioriteringar oundgängliga både ur beskrivnings- och förklaringssynpunkt. Genom användning av bl.a. enkät-, intervju-, prov- och observationstekniker kan sådan information insamlas, men endast för urval av personer, och den kostnad som är förknippad med vissa av dessa insamlingstekniker kan innebära starka begränsningar på urvalens storlek.

Om den detaljerade informationen för urvalet kompletteras med registerdata för hela populationen är det emellertid möjligt både att upptäcka och kontrollera för eventuella snedheter i urvalet, genom att registerdata finns tillgängliga såväl för de som ingick i urvalet som för dem som inte ingick i urvalet. Genom att i analyserna samtidigt utnyttja individer som endast har registerdata och individer som har både registerdata och särskilt insamlade data, är det med moderna statistiska analysmetoder också möjligt att åstadkomma ökad statistisk säkerhet, jämfört med om endast urvalsdata analyseras (se t.ex. Arbuckle, 1996; Muthén, Kaplan och Hollis, 1987). Förutom att registerdata och data från urvalsundersökningar kompletterar varandra kan de förstärka varandra, så att en avsevärd synergieffekt uppstår.

Överväganden av detta slag ledde vid mitten av 1990-talet fram till slutsatsen att BINH-baserna borde utvidgas och kompletteras, och läggas samman med UGU-projektets longitudinella urvalsundersökningar. Med ekonomiskt stöd från FRNs anslag för longitudinell forskning har detta arbete pågått sedan 1997. Det har resulterat i en mycket omfattande databas, för vilken visserligen fortfarande mycket konstruktions-, dokumentations- och underhållsarbete ännu återstår, men vilken nu också är användbar för vissa analysändamål. De analyser som redovisas i detta kapitel är exempel på detta. Nedan ges en översiktlig beskrivning av individer och variabler i UGU-R basen.

2.2.1. Individer

För närvarande omfattar UGU-R personer som år 1997 ingick i SCBs Register över totalbefolkningen (RTB) och som var födda något av åren 1972–1979. I databasen ingår sålunda personer födda såväl i Sverige som utanför Sverige. I figur 1 och 2 presenteras grundläggande uppgifter om de åtta kohorterna.

Figur 1. Antal individer i UGU-R kohorterna

85 000 90 000 95 000 100 000 105 000 110 000 115 000

72 73 74 75 76 77 78 79

Kohort

An ta l

Som framgår av figur 1 varierar kohorterna betydligt i storlek från drygt 113 000 personer födda 1972, ner till knappt 97 000 personer födda år 1978. Denna minskning över tid förklaras till fullo av minskade födelsetal i Sverige.

Figur 2. Antal personer med utländsk bakgrund i UGU-R kohorterna

0

1 000 2 000 3 000 4 000 5 000

72 73 74 75 76 77 78 79

An tal

Invandrat före 10 års ålder Invandrat efter 10 års ålder Ej uppgift

Invandringen är i stort sett oförändrad för de aktuella kohorterna med mellan 6 000 och 7 000 invandrare per år och antalet personer som invandrat till Sverige före tio års ålder är i stort sett konstant över kohorterna, medan antalet personer som invandrat efter tio års ålder ökar upp till kohorten född 1975 för att minska därefter. Samtidigt kan det noteras att antalet personer för vilka uppgift om födelseland saknas ökar kraftigt för kohorterna födda från 1976. Det kan dock antas att de saknade uppgifterna framförallt avser personer som nyligen invandrat till Sverige. Av detta skäl kommer vi i de fortsatta analyserna att hänföra personer för vilka uppgift saknas till samma kategori som dem som invandrat efter tio års ålder.

I kohorterna utgörs mellan 51,2 och 51,4 procent av personerna av män.

2.2.2. Variabler

UGU-R baserna innehåller tusentals variabler och det är i detta sammanhang inte möjligt att beskriva eller utnyttja mer än en bråkdel av denna information. Nedan ges en översikt över de bakgrundsvariabler som genomgående utnyttjas i analyserna, medan övriga variablers ursprung och konstruktion beskrivs i anslutning till de olika resultatavsnitten.

Föräldrarnas yrke

Yrkesuppgifter har inhämtats från Folk- och bostadsräkningarna (FoB) 1985 och 1990, dels för fadern, dels för modern, och föreligger här kodad i form av den s.k. socioekonomiska grupperingen (socioekonomiskt index, SEI). Vi använder här följande huvudkategorier av SEI-variabeln (se Erikson och Jonsson, 1993, s 41)

(I) – Högre tjänstemän och egna företagare med akademikeryrken.

(II) – Tjänstemän på mellannivå

(III) – Lägre tjänstemän (III33) – Rutinbetonade och okvalificerade tjänstemannayrken (SEI = 33) (IVab) – Egna företagare (ej ”akademikeryrken”) (IVcd) – Jordbrukare, fiskare och andra företagare i primär sektor

(VI) – Kvalificerade arbetare

(VII) – Okvalificerade arbetare

Informationen från Folk- och bostadsräkningarna har här dock kombinerats till en enda variabel, dels i syfte att sammanföra faderns och moderns yrkesstatus till en samlad familjebakgrundsvariabel, dels i syfte att minimera problemet med saknade uppgifter. Utgångspunkten har därvid varit data från FoB-90. Om modern saknar SEI-kod från FoB-90 men har SEI-kod i FoB-85 har den senare används, och på samma sätt har faderns uppgifter från FoB-90 och FoB-85 lagts samman.

Familjeklassvariabeln har skapats på det sätt som beskrivs av Erikson och Jonsson (1993, s. 40f). Om uppgift finns från endast en av föräldrarna används denna som mått på familjens sociala klass. Om uppgift finns både för fadern och modern bestäms familjens sociala klass enligt en antagen ”dominansordning” mellan klasserna, där SEI I antas vara mest dominant, varefter följer IVcd, IVab, II, III, VI, III33, och VII. Om sålunda fadern och modern hamnar i olika klasser, bestäms familjens SEI-kod av den klass som är den mest dominanta. I figur 3

visas den procentuella fördelningen över familjens SEI-kod för de olika kohorterna.

Figur 3. Den sociala bakgrundens fördelning per kohort

0 5 10 15 20 25

72 73 74 75 76 77 78 79

Pro cen t

Högre tjänstemän Mellan tjänstemän Lägre tjänstemän Okval. tjänstemän Företagare Jordbrukare Kval. arbetare Okval. arbetare Uppgift saknas

Som framgår av diagrammet är fördelningen över socioekonomiska grupper mycket stabil över kohorterna. För samtliga kategorier finns en svag tendens till minskad andel i de yngsta kohorterna, vilket har sin förklaring i att det finns en tendens att andelen för vilken uppgift saknas ökar över kohorterna. Totalt sett är bortfallet av mycket blygsam omfattning, men det finns anledning att beakta bortfallets karaktär. Det kan misstänkas att den socialgruppsmässiga sammansättningen av bortfallsgruppen ändras över kohorterna. En indikation på sådana förändringar är att i de tidigare kohorterna gick cirka 20 procent av dem som tillhör bortfallsgruppen över till studieförberedande gymnasium, medan motsvarande siffra för den senaste kohorten är 27 procent.

Kohorterna födda under den senare delen av 1970-talet utnyttjar i större utsträckning data från FoB-90 än de tidigare kohorterna, och då i synnerhet från modern. Detta innebär att såväl könsskillnader i social status, som att FoB-90 hade ett annat och större bortfall än FoB-85 kan utgöra förklaringar till det större bortfallet och den annorlunda sammansättningen av bortfallsgruppen för de senare kohorterna. Detta gör det angeläget att iakttaga viss försiktighet vid tolkning av trender avseende socialgruppsskillnader över kohorterna.

I de analyser som redovisas här kommer vi enbart att fokusera på familjens SEI-kod, och helt bortse från föräldrarnas utbildning. Anledningen till detta är främst att vi önskar kunna göra jämförelser med Erikson och Jonssons (1993) resultat vad gäller den sociala snedrekryteringen till gymnasium och högskola, och de fäster störst avseende vid

de sociala klasserna. Vi hoppas dock kunna återkomma till analyser som även inkluderar föräldrarnas utbildning i annat sammanhang.

Invandrarstatus

Det finns vissa forskningsresultat som visar att individer som har en annan språklig och/eller kulturell bakgrund än majoriteten riskerar att möta problem i utbildningssystemet (Similä, 1994). Samtidigt kan det noteras att endast ett begränsat antal undersökningar har gjorts av betydelsen av en annan kulturell och språklig bakgrund för studieresultat och för rekrytering till högre studier (Erikson och Jonsson, 1993, s 118). Som visas av Erikson och Jonsson är det också nödvändigt att ta hänsyn till den sociala bakgrunden när betydelsen av invandrarstatus bestäms.

Analyserna bör dock beakta den stora heterogeniteten i gruppen med utländsk bakgrund (se t.ex. Lundh och Ohlsson, 1994). Det är sålunda lätt att konstatera betydande skillnader mellan arbetskraftsinvandrare och flyktinginvandrare, mellan invandrare från olika kulturella och språkliga sfärer, mellan invandrare som nyligen anlänt till Sverige och som bott i landet längre tid, och mellan invandrare i egentlig mening och ”invandrare” som endast är andra generationens invandrare, genom att de är födda i Sverige av ickesvenska föräldrar (Similä, 1994). UGU-R materialet innehåller uppgifter om föräldrars och egen invandring, vilket i princip gör det möjligt att angripa många av de frågeställningar som har med invandrarstatus att göra. I detta sammanhang finns dock ej utrymme att genomföra eller redovisa några mer detaljerade analyser, varför vi endast kommer att skilja på fyra huvudkategorier: född i Sverige av svenska föräldrar, född i Sverige av utländska föräldrar, född utom Sverige och invandrad före tio års ålder, och född utom Sverige och invandrad efter tio års ålder. Som redan tidigare påpekats har den grupp för vilka uppgift om invandringsår saknas förts till kategorin som invandrat efter tio års ålder. Tabell 1 visar den procentuella fördelningen över de olika kategorierna.

Tabell 1. Fördelning av invandrarstatus per kohort

Kohort Födda i Sverige, svenska föräldrar

Födda i Sverige, utländska föräldrar

Invandrat före 10 års ålder

Invandrat efter 10 års ålder

1972

90,1

4,6

3,8

1,6

1973

89,9

4,5

3,8

1,8

1974

89,7

4,2

4,0

2,1

1975

88,9

4,5

4,2

2,5

1976

88,0

4,8

4,4

2,8

1977

87,8

4,9

4,3

3,1

1978

87,0

5,1

4,3

3,6

1979

86,0

5,3

4,5

4,2

Andelen som är född i Sverige av svenska föräldrar minskar successivt över kohorterna, från 90 procent för personer födda 1972 till 86 procent för personer födda 1979. Detta förklaras av att samtliga övriga kategorier ökat med någon eller några procentenheter. Störst är dock ökningen för gruppen som invandrat efter tio års ålder, vilket har sin grund i att vi hit hänfört de som saknar uppgift om invandringsår.

Som påpekades i inledningen till denna uppsats kommer vi i separata avsnitt att behandla resultat som avser grundskolan, gymnasiet och högskolan, med ett särskilt fokus på de två senare nivåerna i utbildningssystemet. Vi börjar dock med en redovisning av vissa resultat som avser grundskolan.

2.3. Prestationer i grundskolan

Avsaknad av andra data gör det nödvändigt att i allt väsentligt begränsa analyserna vad gäller prestationer och prestationsskillnader till slutbetygen från grundskolans årskurs nio. De betygsdata som finns för elever i kohorterna födda 1972 till 1979 härrör ur det relativa betygssystemet, vilket bygger på antagandet att betygen är normalfördelade på nationell nivå, med medelvärde 3 och standardavvikelse 1. Eftersom systemet är konstruerat för att ge samma medelvärde år från år, betyder det att det inte kan ge någon information om förändringar i prestationsnivån över tid; alla förändringar från ett år till ett annat är snarare uttryck för brister i det relativa betygssystemets funktionssätt, än för faktiska förändringar. Vad gäller skillnader i prestationsnivå mellan olika undergrupper i populationen är dock de relativa betygen informativa, liksom vad gäller förändringar av sådana skillnader över tid. Härtill kommer att vissa elever inte erhåller ett fullständigt slutbetyg från grundskolan, och omfattningen av ofullständiga slutbetyg, totalt och för

olika undergrupper, är en viktig kvalitetsindikator för den svenska grundskolan.

Ytterligare en potentiellt värdefull indikator på grundskolans funktionssätt avser elevernas val av alternativkurs i ämnena engelska och matematik på grundskolans högstadium. Systemet med allmän och särskild kurs är nu avskaffat, men som visats av Erikson och Jonsson (1993; jmf Härnqvist, 1994) finns det anledning misstänka att denna form av nivågruppering genom val av allmän kurs förde in vissa elever från hem utan studietradition på en väg bort från studieförberedande gymnasiestudier och postgymnasial utbildning. Vi börjar därför redovisningen av resultat från grundskolan för våra kohorter med en redovisning av utnyttjandet av alternativkurser, med särskilt fokus på den sociala bakgrundens betydelse.

2.3.1. Avslutad alternativkurs i matematik och engelska

De data vi här analyserat kommer från Årskurs 9-registret, vilket innebär att uppgiften om alternativkurs avser avslutad studiekurs. Vi har inte uppgift om i vilken utsträckning olika elever ändrat val av alternativkurs under de tre åren på grundskolans högstadium. I figur 4 presenteras procentandelen elever som avslutat allmän eller särskild kurs i matematik och engelska, och i figur 5 ges uppgifterna med uppdelning efter kön.

Figur 4. Andelar av kohorterna som avslutat olika alternativkurser.

Procent

0 10 20 30 40 50 60 70

72 73 74 75 76 77 78 79

Pro cen t

Engelska Allmän Engelska Särskild Matematik Allmän Matematik Särskild Engelska Ej uppgift Matematik Ej uppgift

Figur 5. Andelar av pojkar respektive flickor som avslutat olika alternativkurser

Pojkar

0 10 20 30 40 50 60 70 80

72 73 74 75 76 77 78 79

Pro cen t

Engelska Allmän Engelska Särskild Matematik Allmän Matematik Särskild Engelska Ej uppgift Matematik Ej uppgift

Flickor

0 10 20 30 40 50 60 70 80

72 73 74 75 76 77 78 79

P ro cen t

Engelska Allmän Engelska Särskild Matematik Allmän Matematik Särskild Engelska Ej uppgift Matematik Ej uppgift

Som framgår av figurerna ökar andelen elever i särskild kurs i båda ämnena över samtliga kohorter. Ökningen är särskilt markerad för pojkar i särskild kurs i engelska, där den uppgår till 4,3 procentenheter mellan elever födda 1972 och 1979, och för flickor i särskild kurs i matematik, där den uppgår till 2,4 procentenheter för samma kohorter.

Det är också intressant att undersöka om den sociala bakgrundens betydelse för val av alternativkurs ändrats under den undersökta tidsperioden. Detta har studerats genom att en serie logistiska regressionsanalyser (vi hänvisar till Erikson och Jonsson, 1993, för en enkel intro-

duktion till denna analysmetod) där avslutad särskild kurs, dels i engelska, dels i matematik, relaterats till SEI-variabeln. I dessa analyser har gruppen okvalificerade arbetare (SEI VII) utgjort referensgrupp. Figur 6 presenterar oddskvoterna för SEI I i jämförelse med SEI VII för de åtta kohorterna.

Figur 6. Oddskvot för avslutad särskild kurs (högre tjänstemän vs okvalificerade arbetare)

4,6 4,8

5 5,2 5,4 5,6 5,8

6 6,2

72 73 74 75 76 77 78 79

O d d skvo t

Engelska Matematik

För övergång till särskild kurs i engelska är oddskvoten 5,5 för kohorten födda 1972. En oddskvot om 5,5 för SEI I innebär att oddset för att en person från ett högre tjänstemannahem skall välja särskild kurs är 5,5 gånger så hög som den för att en person vars föräldrar är okvalificerade arbetare skall välja särskild kurs. Oddskvoterna är relativt stabila över kohorterna, men efter en ökning för de första kohorterna sker sedan en minskning, och då i synnerhet för engelska.

Sammanfattningsvis visar sålunda resultaten att andelen elever som avslutar särskild kurs ökat över kohorterna, och då i synnerhet för engelska, samtidigt som den sociala snedrekryteringen minskat något.

2.3.2. Avgångsbetyg från grundskolan

I den svenska grundskolan är klasserna i huvudsak åldershomogena, på grund av att det gamla kvarsittningssystemet inte längre existerar, och därför att de flesta elever påbörjar år 1 vid sju års ålder. Viss variation finns dock i vid vilken ålder eleverna lämnar grundskolan. I figur 7 visas hur stor procentandel av eleverna som lämnat grundskolan vid 15 års ålder (underåriga) eller 17 års ålder (överåriga).

Figur 7. Procentandelar av eleverna som avslutat grundskolan vid olika åldrar

0 0,5

1 1,5

2 2,5

3 3,5

4

72 73 74 75 76 77 78 79

Procent

Underåriga

Överåriga Ej uppgift

För personer födda 1972 saknas uppgift om antalet underåriga, på grund av att 1988 är det första år som Årskurs 9-registret omfattar. De underåriga eleverna födda 1972 avgick år 1987, och i figuren ingår dessa elever i kategorin Ej uppgift. För de kohorter för vilka uppgifter om andelen underåriga finns varierar procentandelen mellan 0,7 och 0,8, med en påtaglig stabilitet över kohorterna. Även andelen normalåriga har en betydande stabilitet över kohorterna, och uppgår till cirka 93 procent. De överåriga utgör drygt 3 procent, och här kan en svag tendens till ökning noteras för kohorterna födda 1976 och senare. Den grupp som saknar uppgift om avgång från grundskolan består av flera olika undergrupper. Här återfinns sålunda bland de som är födda 1972 en grupp om cirka 0,8 procentandelar för vilka uppgift faktiskt saknas. I övrigt torde bortfallet i allt väsentligt bestå av att personen inte avgått från svensk grundskola, på grund av invandring efter 16 års ålder, eller ha sin grund i att personen i stället avgått från sär- eller specialskola.

Bortsett från en svag ökning av andelen överåriga som lämnat grundskolan under åren 1992 till 1995 uppvisar sammanfattningsvis den andel som avgått med slutbetyg från grundskolan vid olika åldrar en betydande stabilitet för åren 1988 till 1995.

De avgångsbetyg som eleverna erhållit från grundskolan kan vara mer eller mindre kompletta, och det är av stort intresse att undersöka i vilken utsträckning förekomsten av ofullständiga avgångsbetyg varierar över kohorterna och hur de samvarierar med olika bakgrundsfaktorer. I figur 8 redovisas andelen elever med kompletta avgångsbetyg.

Figur 8. Procentandelen elever med kompletta avgångsbetyg

92,4 92,6 92,8

93 93,2 93,4 93,6 93,8

94 94,2 94,4

72 73 74 75 76 77 78 79

Pro cen t

Som framgår av diagrammet finns en svag tendens till ökning av andelen kompletta betyg fram till kohorten födda 1977. Därefter sker en minskning av andelen elever med kompletta betyg, som är särskilt markerad för kohorten födda 1979.

Dessa resultat antyder att ett trendbrott i den positiva utvecklingen av andelen elever med fullständiga betyg kan föreligga för avgångna från grundskolan vid mitten på 1990-talet. Viss kompletterande information om utvecklingen därefter kan vi få från Utbildningstatistisk

Årsbok. Enligt 1998 års statistik (SCB, 1998) hade 94,5 procent av eleverna som lämnade grundskolan läsåret 1996/97 kompletta betyg, varvid de som helt saknade slutbetyg inte ingår. Detta procenttal är dock inte jämförbart med de som presenteras i figuren ovan, eftersom basen i figur 8 utgörs av samtliga som är födda ett visst år. Om vi istället beräknar procenttalet på samma sätt som SCB (andelen av de som avgått från grundskolan ett visst år som har kompletta betyg, med det totala antalet avgångna som bas) finner vi att läsåret 1991/92 hade 96,8 procent av eleverna kompletta betyg, läsåret 1993/94 var procenttalet 96,5 procent, och 1994/95 hade 95,8 procent av eleverna kompletta betyg.

Dessa resultat visar att trenden mot en minskande andel elever med fullständiga betyg har fortsatt efter 1990-talets mitt.

Ökningen av andelen elever med ofullständiga betyg gör det angeläget att söka identifiera förklarande faktorer. En hypotes är att detta har samband med den ökning av andelen elever med utländsk bakgrund som vi tidigare noterat (se tabell 1). I figur 9 visas andelen elever med kompletta betyg med uppdelning efter invandrarstatus.

Figur 9. Procentandelen elever med kompletta avgångsbetyg efter invandrarstatus

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100

72 73 74 75 76 77 78 79

P ro cen t

Ej invandrat Född i Sverige, utländska föräldrar Invandrat före mellanstadiet Invandrat under/efter mellanstadiet

Figuren visar på en mycket stor skillnad mellan den grupp som kommit till Sverige efter tio års ålder och övriga kategorier. För gruppen som kommit till Sverige efter tio års ålder är det endast cirka drygt 50 procent som har ett komplett avgångsbetyg från grundskolan. Eftersom denna grupp enligt tabell 1 ökat för de senaste kohorterna finns här en del av förklaringen till trenden att en ökande andel av eleverna lämnar grundskolan utan kompletta avgångsbetyg. Detta är dock inte enda förklaringen. Som framgår av figuren föreligger en minskning av andelen med kompletta betyg i samtliga grupper i kohorten född 1979, med en särskilt stark minskning för elever som invandrat efter tio års ålder. Minskningen av andelen elever med kompletta avgångsbetyg synes sammanfattningsvis förklaras av tre faktorer: för det första en ökning av andelen elever i grundskolan som invandrat efter tio års ålder; för det andra en generell minskning av andelen elever födda 1979 som lämnat grundskolan med kompletta betyg; och för det tredje en särskilt stark minskning av andelen födda 1979 som invandrat efter tio års ålder som lämnat grundskolan med kompletta betyg.

Ingen kohort i UGU-R materialet har lämnat grundskolan med betyg från det nya ”mål- och kunskapsrelaterade” betygssystemet, eftersom dessa betyg gavs första gången vårterminen 1998. Icke desto mindre är det intressant att jämföra den officiella statistikens bild av resultaten för läsåret 1997/98 med de resultat som presenterats ovan. Enligt Skolverkets rapport Barnomsorg och skola i siffror 1999 (Skolverket, 1999) var 91,4 procent av eleverna som hade fått eller skulle ha fått mål- och kunskapsrelaterade betyg behöriga till gymnasieskolan; för elever med utländsk bakgrund var motsvarande siffra 80,4 procent. Även om de

nya betygen inte direkt låter sig jämföras med de relativa betygen är det enligt dessa resultat en ytterligare ökande andel av dem som lämnade grundskolan mot slutet av 1990-talet som inte omedelbart har behörighet för gymnasiestudier.

Flickor avgår i större utsträckning än pojkar från grundskolan med kompletta betyg. För personer födda i Sverige uppgår skillnaden till någon procentenhet till flickornas fördel. För personer födda utom Sverige tenderar skillnaderna dock att vara större, men i några fall finns också en skillnad till pojkarnas fördel. Detta gäller t.ex. kohorterna födda 1973 och 1976 bland elever som invandrat efter tio års ålder. En möjlig förklaring till de varierande könsskillnaderna är att elevernas språkliga och kulturella bakgrund skiljer sig åt över kohorterna. I detta sammanhang kan vi dock inte ytterligare fördjupa analysen avseende dessa frågor, men det framstår som angeläget att så kan ske i annat sammanhang.

Det är också rimligt att anta att den sociala bakgrunden är relaterad till avgång från grundskolan med kompletta betyg, liksom att en del av de skillnader som enligt den ovan presenterade analysen har med invandrarstatus att göra förklaras av den socioekonomiska bakgrunden. Det föreligger dock här ett metodproblem som gör det svårt att separera effekten av invandrarstatus. Problemet orsakas av att uppgift saknas om socioekonomisk status för många av dem som invandrat till Sverige efter tio års ålder, eftersom de inte har haft möjlighet att delta i FoB-90. Vi gör därför inte något försök att här samtidigt analysera effekten av social bakgrund och invandrarstatus.

2.3.3. Variation i betyg mellan olika grupper

Som tidigare påpekats ger inte det relativa betygssystemet möjlighet att studera förändringar i kunskapsnivå över tid. Det är dock möjlighet att undersöka relativa förändringar, dvs. i vilken utsträckning olika undergrupper i populationen förändrats i positiv eller negativ riktning jämfört med andra grupper.

Studier av socialgruppsskillnader i betyg har visat att den sociala bakgrunden förklarar ungefär tio procent av variationen i betygsresultat (se t.ex. Gustafsson och Westerlund, 1994), men det är givetvis intressant att undersöka i vilken utsträckning sambandets storlek har förändrats över födelsekohorterna. För att undersöka detta har envägs variansanalyser utförts med SEI-variabeln som indelningsgrund, och intraklasskorrelationer (eller kvadrerade eta-koefficienter) bestäms för varje kohort, dels för betygsmedelvärdet, dels för varje betyg för sig. Intraklasskorrelationen uttrycker hur stor andel av variationen i en bero-

endevariabel som kan förklaras av grupptillhörighet. Dessa koefficienter uppvisar emellertid en så hög grad av stabilitet att det inte är nödvändigt att här presentera några detaljerade resultat. För betygsmedelvärdet varierar sålunda intraklasskorrelationerna mellan 0,116 (födda 1976) och 0,124 (födda 1979), utan att någon tydlig trend föreligger. För de enskilda betygen föreligger samma höga grad av stabilitet, även om det kan noteras att den högsta koefficienten genomgående observerats för kohorten födda 1979. Med de data vi här har tillgängliga, vilka omfattar tidsperioden 1988 till 1995, är det dock inte möjligt att fastställa om det högre värdet för kohorten född 1979 utgör inledningen till en trend av ökande sociala skillnader i resultat i grundskolan. Det framstår som angeläget att fortsatta studier undersöker om så är fallet.

Vi har även studerat eventuella förändringar i könsskillnadernas storlek över kohorterna, utan att kunna identifiera några förändringar. Det föreligger för samtliga kohorter en stor skillnad till flickornas fördel, som för betygsmedelvärdet uppgår till knappt 0,3 enheter på betygsskalan, vilket motsvarar knappt 0,4 standardavvikelseenheter.

Vad gäller variabeln invandrarstatus föreligger ett metodproblem att studera förändringar i dess betydelse för skolprestationerna, eftersom bortfallet i betygsvariabeln här är stort för vissa av grupperna. Analysen har därför begränsats till att omfatta medelbetyget för de betyg eleven erhållit. Även här har intraklasskorrelationer beräknats från envägs variansanalyser med invandrarstatus som indelningsvariabel. Här visar resultaten på ett mönster av ökande skillnader. För personer födda 1972 är intraklasskorrelationen 0,007 och för personer födda 1979 är den 0,022, med en relativt jämn ökning över kohorterna. Dessa ökande skillnader orsakas dels av en viss försämring av resultaten för elever som invandrat efter tio års ålder, dels av en ökning av denna grupps storlek.

En fråga som tilldrar sig speciellt intresse är om den kommunalisering av ansvaret för skolan som genomfördes vid 1990-talets början har medfört en ökad variation i resultaten mellan kommuner. För att undersöka om så är fallet har intraklasskorrelationer beräknats med kommun som indelningsvariabel. I figur 10 visas intraklasskorrelationerna för kohorterna födda 1972 till 1979 för svenska, matematik och engelska. Överlag är intraklasskorrelationerna av blygsam storlek (cirka 0,01 till 0,03), men tolkningen måste ske mot bakgrund av att måttet uttrycker förklarad varians snarare än korrelation, och att gruppstorleken för analysenheterna här är mycket stor. Det betyder att även små förändringar i korrelationskoefficienterna kan motsvara betydande medelvärdesförändringar för enskilda kommuner.

Figur 10. Intraklasskorrelationer för kommunvariation

0

0,005

0,01 0,015

0,02 0,025

0,03 0,035

72 73 74 75 76 77 78 79

In trakl assko rrel a ti o n

Engelska Matematik Svenska

Vissa förändringar i intraklasskorrelationernas storlek kan noteras. För samtliga betygsvariabler föreligger sålunda något högre intraklasskorrelationer för kohorterna födda 1977 till 1979 än för de övriga kohorterna. Den största förändringen gäller för betyg i engelska, där intraklasskorrelationen är ungefär dubbelt så stor för elever födda 1979 som för elever födda 1972. En möjlig tolkning är att detta resultat är orsakat av att det för kohorterna födda 1977 till 1979 skett förändringar i fördelningen av antalet elever med utländsk bakgrund över kommunerna på grund av flyktinginvandring.

2.3.4. Resultaten i grundskolan: några slutsatser

De här presenterade analyserna visar på en betydande grad av stabilitet av prestationer och prestationsskillnader i grundskolan under 1990talets första hälft. Andelen elever som lämnar grundskolan utan fullständiga betyg är låg, och skillnaderna i prestationsnivå mellan olika socialgrupper är visserligen av betydande omfattning, men varken ökande eller minskande. Vi kan också notera att en minskande andel av eleverna avslutar allmän kurs i engelska och matematik, och att det finns en svag tendens till en minskning av den sociala snedrekryteringen för avgång från särskild kurs.

I den mån vi kan gå bortom mitten av 1990-talet finns emellertid tecken på en negativ utveckling. Andelen elever som lämnade grundskolan läsåren 1995/96 och 1996/97 utan kompletta grundskolebetyg ökade sålunda relativt kraftigt, och i och med införandet av det måloch kunskapsrelaterade betygssystemet läsåret 1997/98 kom nästan tio procent av eleverna som lämnade grundskolan att sakna behörighet för gymnasiestudier. Vi kan också notera en ökning av skillnaderna i resultat mellan elever med olika kulturell och språklig bakgrund. Det finns även en tendens till ökning av skillnaderna mellan kommuner.

Det finns sålunda anledning att noga studera utvecklingen i grundskolan även vad gäller den andra hälften av 1990-talet.

Innan vi går vidare till ytterligare resultatpresentation finns det dock skäl att något mer utförligt diskutera möjligheterna att på nationell nivå följa utvecklingen inom grundskolan, och bestämma hur förändringar i exempelvis resurstilldelning påverkar prestationer och prestationsskillnader. Vi kan då först av allt konstatera att kostnaden för olika verksamheter i grundskolan förändrats kraftigt under perioden 1991 till 1997. Enligt en rapport från Skolverket (Skolverket, 1993) har kostnaden för lokaler ökat med cirka tio procent under perioden, medan undervisningskostnaden har minskat med 18 procent. Minskningen av undervisningskostnaden har skett successivt under perioden 1991 till 1997 och har framförallt tagit sig uttryck i en minskad lärartäthet. Vi kan då också konstatera att endast kohorterna födda 1977 till 1979 över huvud taget har berörts av resursminskningen, och då endast under de sista grundskoleåren. Någon märkbar effekt av den kraftiga resursminskningen under 1990-talet till grundskolan är sålunda inte att förvänta i de data vi här har tillgång till.

Aktuella studier har visat på ett samband mellan undervisningsresurser och undervisningsresultat (t.ex. Wenglinsky, 1997), så en negativ effekt av resursminskningen är att förvänta. De första kohorter som kommer att ha genomgått hela grundskolan efter reduceringen av lärartätheten är födda under mitten/slutet på 1980-talet, och de kommer att lämna grundskolan under de första åren på 2000-talet. Den fulla effekten av resursminskningen kommer därför inte att vara observeroch analyserbar förrän om ytterligare ett antal år. Huvudanledningen till denna långa fördröjning är att det nationella uppföljnings- och utvärderingssystemet för grundskolan i allt väsentligt är fokuserat på grad av måluppfyllelse i årskurs nio, medan ansvaret för uppföljning och utvärdering av resultat i lägre årskurser kommit att överlämnas till kommunerna, vilka i varierande utsträckning anammat denna uppgift. Någon samlad bild på nationell nivå av utvecklingen över tid för de olika grundskoleåren finns därför inte. Denna påtagliga brist på information om prestationer och prestationsskillnader i den svenska skolan torde åtminstone delvis vara uttryck för ett explicit ställningstagande mot information av detta slag (se den kritik mot Skolöverstyrelsens förslag till regelbundet återkommande kunskaps- och färdighetsmätningar som framfördes av fem pedagogikprofessorer i Franke-Wikberg, 1989). Icke desto mindre framstår informationsbristen som ett mycket allvarligt problem, och då i synnerhet som beslut om åtgärder måste baseras på aktuell information från de relevanta nivåerna av skolsystemet. Det finns därför anledning att diskutera denna fråga ytterligare något.

Som visats av Dahllöf (t.ex. 1992) ger en analys av läroplanernas fördelning av tid över olika ämnen och ämnesgrupper värdefull, och ofta överraskande, information om hur tiden faktiskt fördelats över skolarbetets olika delar. Det framstår som angeläget att sådana analyser görs även av tidsallokeringen inom den decentraliserade skolan, med fokus på de lokalt utformade och implementerade kursplanerna.

Ett alternativ till reguljära uppföljnings- och utvärderingssystem är de komparativa studier som genomförs av olika internationella organisationer, som IEA (International Association for Evaluation of Educational Achievement) och OECD. Under 1990-talet har Sverige medverkat i den läskunnighetsundersökning som IEA genomförde år 1990 i årskurs 3 och 8 (Elley, 1994) och i ”Third International Mathematics and Science Study (TIMSS)” vid mitten på 1990-talet. Sverige medverkar också i det s.k. PISA-projektet som samordnas av OECD, och där fokus för den första datainsamlingen, vilken kommer att äga rum år 2000, ligger på 15-åringars resultat i läsning och i mer begränsad utsträckning på matematik och naturvetenskap. PISA-projektet kommer sedan att göra nya undersökningar vart fjärde år, med särskilt fokus på en av de tre domänerna enligt ett rullande schema. Sverige planerar också för deltagande i ett nytt IEA-projekt (PIRLS), vilket fokuserar på nioåringars läskunnighet. Den första datainsamlingen kommer att äga rum år 2001, och även här skall enligt planerna nya undersökningar genomföras vart fjärde år.

Sveriges deltagande i de internationella komparativa studierna har givit en betydande mängd värdefull information om svenska elevers kunskaper och färdigheter men också om den svenska skolans allmänna karaktär i förhållande till andra länders skolor. IEAs läsundersökning från år 1990 visade sålunda på goda resultat för Sverige vid en analys av ländermedelvärden (Elley, 1994), men den visade också på en mycket stor variation mellan olika elevers resultat i årskurs 3 (Yang, 1998). TIMSS-resultaten för årskurs 6 och 7 placerade Sverige på en medelposition bland de deltagande länderna. Resultaten visade också på en mycket framskjuten position för Sverige för ett gymnasieurval, där det dock bör påpekas att antalet deltagande länder var litet, och att vissa metodproblem i samband med urvalsdragningen gör att resultaten bör tolkas med försiktighet.

Även om IEA-undersökningarna givit en betydande mängd information kan de dock inte fullgöra rollen som den enda informationskällan om nivån på kunskaper och färdigheter i den svenska skolan, eftersom de genomförs med oregelbundna mellanrum inom begränsade områden och med instrument som är utvecklade med internationella jämförelser som syfte, med därav åtföljande begränsningar. Med den mer ambitiösa undersökningsplan, med regelbundet återkommande under-

sökningar, som föreligger för PISA- och PIRLS- projekten kommer värdet av dessa undersökningar att öka, men de är trots detta alltför begränsade för kunna utgöra den primära informationskällan för en nationell uppföljning av kunskaper och färdigheter.

Det vore istället naturligt att det nationella systemet för uppföljning och utvärdering av kunskaper och färdigheter utvecklades i anslutning till det nationella provsystemet. Det måste då först av allt konstateras att de nuvarande nationella ämnesproven, vilka ges i år 9 och år 5, inte är utformade så att de ger information som är användbar för nationella utvärderingsändamål. Proven i skolår 9 används som stöd för lärarnas betygssättning och är utvecklade för att lärarna skall kunna bedöma uppfyllelsen av vissa av de i kursplanerna specificerade målen. Ingen jämförbarhet föreligger dock mellan prov givna olika år, vilket innebär att variationer i resultatutfall lika väl kan återspegla variationer i provens svårighetsgrad som i elevernas prestationer. Ett annat problem är att så snart som målen i läro- och kursplaner revideras, vilket måste ske med jämna mellanrum, bland annat för att uppenbara diskrepanser i grad av måluppfyllelse mellan olika ämnen skall kunna utjämnas, förloras inte endast jämförbarhet på provnivån utan även på målnivån. Ett nationellt utvärderingssystem bör ha en viss stabilitet över tid och kan därför inte baseras på de nuvarande ämnesproven.

Ett sätt att kombinera den betygsstödjande funktion som ämnesproven har, med ett system som ger en mer fullödig beskrivning av kunskaper och färdigheter och deras förändring över tid, vore att komplettera ämnesproven med ett begränsat antal uppgifter för varje elev, vilka väljs så att olika grupper av elever besvarar delvis olika uppsättningar av uppgifter. Med en sådan matrissamplingsmodell kan en bred täckning av varje ämnesområde uppnås, och eftersom resultaten inte i första hand skall rapporteras på individnivå utan på systemnivå, utgör den begränsade mätnoggrannheten för varje elev inte något problem. En sådan mätmodell kan också utformas så att resultaten uppnådda olika år görs jämförbara med varandra. På samma sätt skulle de nationella ämnesproven i skolår 5, vilka för närvarande är frivilliga och vilka framförallt är utvecklade för att ge lärarna diagnostisk information om eleverna, kunna kompletteras med uppgifter enligt en matrissamplingsdesign i syfte att ge underlag för en nationell uppföljning och utvärdering vid åtminstone ytterligare en tidpunkt utöver skolår 9. Det framstår som utomordentligt angeläget att utvecklingen av ett system för nationell utvärdering av kunskaper och färdigheter påbörjas med det snaraste.

2.4. Rekrytering till och avgång från gymnasieskolan

Medan grundskolan kännetecknas av en relativ organisatorisk stabilitet under den tidsperiod våra data härrör från, har gymnasieskolan genomgått betydande förändringar under 1990-talets första hälft. Den största förändringen är givetvis införandet av det programutformade gymnasiet läsåret 1994/95 (prop. 1990/91:85), i vilket samtliga program är treåriga och ger grundläggande behörighet för högskolestudier. De nationella programmen infördes successivt under perioden 1992 till 1995, med 1993 som det stora startåret, och det nya programgymnasiet existerade tidvis parallellt med det äldre linjegymnasiet. Det innebar en mångfald olika gymnasieutbildningar av olika utformning sida vid sida, många gånger inom samma lokala gymnasieorganisation.

Denna organisatoriska mångfald reser förstås vissa analytiska problem. Ett exempel är frågan om den sociala snedrekryteringen till studieförberedande gymnasieprogram förändrats över tid (se t.ex. Erikson och Jonsson, 1993). Eftersom samtliga program i det nya gymnasiet kan sägas vara studieförberedande kan man tycka att indelningen i studie- och yrkesförberedande utbildningar har förlorat sin aktualitet. Det är emellertid rimligt att anta att de program i det nya gymnasiet som har ett innehåll som i huvudsak överensstämmer med de linjer som i det föregående gymnasiet betecknades som studieförberedande i realiteten också kommer att vara de program ur vilka studerande på högskolan i första hand rekryteras. Gymnasieprogrammen skiljer sig också de facto med avseende på vilka högskoleutbildningar de ger särskild behörighet till, och det är framförallt Naturvetenskapsprogrammet (NV) och Samhällsvetenskapsprogrammet (SP) som ger behörighet för ett brett utbud av högskoleutbildningar. Eftersom dessa två program i huvudsak motsvarar de ”gamla” studieförberedande linjerna kommer vi i våra analyser att räkna dessa två program som ”studieförberedande”. Till denna grupp har vi också fört utbildningen ”International Baccaleaureat” men inte de specialutformade programmen. De specialutformade programmen kan vara såväl studieförberedande som yrkesförberedande. För att det ska vara meningsfullt att klassificera dessa krävs mer detaljerad information än den som är tillgänglig för SCB. Vi har genomfört analyser där de specialutformade programmen betraktats som studieförberedande och dessa analyser skilde sig mycket lite från analyserna som redovisas här.

2.4.1. Rekryteringen till gymnasieskolan

I figur 11 visas andelen av de olika kohorterna som senast vid 16 års ålder övergått till olika former av gymnasieutbildning.

Figur 11. Andelen antagna till gymnasieskolan vid 16 års ålder

0 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50

72 73 74 75 76 77 78 79

Pro cen t

Ej påbörjat Män Individuellt program Män Yrkesförberedande Män Specialutformat program Män Studieförberedande Män Ej påbörjat Kvinnor Individuellt program Kvinnor Yrkesförberedande Kvinnor Specialutformat program Kvinnor Studieförberedande Kvinnor

Som framgår av figuren är andelen som påbörjar studieförberedande gymnasieutbildning relativt konstant över kohorterna, med en betydande könsskillnad till flickornas fördel. Andelen som rekryteras till de yrkesförberedande utbildningarna minskar, även med hänsyn tagen till att en ökande andel påbörjar det Individuella programmet. Betydligt fler män än kvinnor går till yrkesförberedande programmen.

De fortsatta analyserna kommer att fokusera på övergång till studieförberedande gymnasium. Figur 12 visar på andelen direktövergångar till studieförberedande gymnasium för olika samhällsskikt. SEI I är den grupp där den största andelen går till studieförberedande gymnasium. Andelen är lägst bland okvalificerade arbetare. För kohorterna födda 1972 till 1976 sker i samtliga grupper en uppgång. En rimlig förklaring till denna ökning är de minskande kohortstorlekarna i kombination med ett ökat eller oförändrat platsantal, vilket har gett utrymme för en ökande andel att få plats på de studieförberedande gymnasielinjerna, där efterfrågan på platser tidigare överstigit tillgången på platser. Nedgången för kohorterna födda 1977 till 1979 kan dock inte förklaras i termer av förändringar i kohortstorlek. En rimligare förklaring till denna förändring är den ändrade programstrukturen i det nya gymnasiet. Resultaten antyder att klassifikationen av programmen som studieförberedande eller ej gjorts på ett något snävare sätt för det nya gymnasiet.

Ett annat sätt att uttrycka detta är att andra program än NV och SP attraherat vissa sökande ur den grupp som i det linjeuppdelade gymnasiet valde någon av de studieförberedande linjerna. De resultat som redovisas av Börjesson och Palme (denna volym) antyder att i synnerhet det Estetiska programmet och Mediaprogrammet hade en sådan attraktionskraft vid införandet av det nya gymnasiet.

Figur 12. Direktövergång till studieförberedande gymnasium för olika samhällsklasser

0 10 20 30 40 50 60 70 80

72 73 74 75 76 77 78 79

P ro cen t

Högre tjänstemän Jordbrukare Företagare Mellan tjänstemän Lägre tjänstemän Kval. arbetare Okval. tjänstemän Okval. arbetare

Av figur 12 framgår att skillnaden i andelen mellan SEI I och SEI VII som påbörjat studieförberedande gymnasieutbildning är något mindre för de senare födda kohorterna än för de tidigare födda kohorterna, vilket sålunda pekar på att den sociala snedrekryteringen minskat. Delas materialet upp på pojkar och flickor (figur 13) är trenden tydligare, och i synnerhet för flickorna.

Figur 13. Direktövergång till studieförberedande gymnasium för olika samhällsklasser med uppdelning på kön. Procent

Pojkar

Flickor

0,00 10,00 20,00 30,00 40,00 50,00 60,00 70,00 80,00

72 73 74 75 76 77 78 79

Högre tjänstemänm Jordbrukare Företagare Mellan tjänstemän

Lägre tjänstemän Kval. arbetare Okval. tjänstemän Okval. arbetare

0,00 10,00 20,00 30,00 40,00 50,00 60,00 70,00 80,00

72 73 74 75 76 77 78 79

Av figuren framgår att inom samtliga socialgrupper, men mest markerat inom de lägre grupperna, är andelen som påbörjar studieförberedande gymnasieutbildning högre (cirka fem procentenheter) bland flickor än bland pojkar. Denna tydliga könsskillnad till förmån för flickor vid val av studieförberedande gymnasieutbildning är ett relativt nytt fenomen. Härnqvist och Svensson (1980) studerade val av 3- och 4-årig gymnasieutbildning bland elever födda 1948, 1953 och 1958 och fann inom samtliga socialgrupper, utom bland jordbrukare, att andelen pojkar var större än andelen flickor. Erikson och Jonsson (1993, s 155) utnyttjade ULF-materialet för att studera hur stora andelar av kohorterna födda 1907 till 1962 som genomgått högre sekundär utbildning (dvs. studieförberedande gymnasieutbildning). För män visade resultaten inom samtliga socialgrupper på en högsta andel genomgången utbildning för personer födda runt mitten/slutet av 1940-talet, och därefter en svagt minskande trend. För kvinnor däremot förelåg en ökande trend över samtliga kohorter. För kohorterna födda vid 1960-talets början innebar detta att andelen kvinnor med genomgången gymnasieutbildning inom de flesta socialgrupper var högre än andelen män. Resultaten i figur 13 visar sålunda att skillnaden till kvinnornas fördel ytterligare förstärkts för kohortyerna födda under 1970-talet.

Det kan noteras att flickorna inom de flesta socialgrupperna uppvisar en kraftigare minskning för övergången till studieförberedande program vid jämförelse mellan kohorten född 1976 och kohorten född

1978 än vad som är fallet för pojkarna. Detta resultat anknyter till ett intressant resultat som redovisas av Härnqvist och Svensson (1980), nämligen att flickor med goda betyg i högre grad än pojkar attraherades av alternativ till de traditionella studieförberedande gymnasieutbildningar (framförallt 2-årig vårdlinje, se också Andersson, 1998b).

Betydelsen av olika bakgrundsvariabler för val av studieförberedande utbildning

För att fastställa om det skett någon förändring i inverkan av olika bakgrundsfaktorer på övergången till studieförberedande gymnasium har en serie logistiska regressioner utförts. I dessa har först separata analyser utförts med SEI-variablen, grundskolebetyg, kön respektive invandrarstatus som oberoende variabel för att fastställa de totala effekterna av respektive variabel. Analyserna har utförts dels på det totala materialet, dels med materialet uppdelat efter kön.

I figur 14 presenteras oddskvoterna för övergång till studieförberedande gymnasieutbildning för SEI I med SEI VII som referensgrupp. Som framgår av figuren sjunker oddskvoterna över kohorterna från cirka 8,4 för personer födda 1972 till cirka 5,8 för elever födda 1979. Dessa oddskvoter uttrycker den totala effekten av att tillhöra SEI I (högre tjänstemän) jämfört med SEI VII (okvalificerade arbetare). Oddskvoterna är högre för pojkar än för flickor, men könsskillnaden minskar över kohorterna. De högre oddskvoterna för pojkar innebär en högre grad av social snedrekrytering för pojkar än för flickor. Ett annat sätt att uttrycka samma fenomen är att säga att flickor gör sina val av gymnasieutbildning på ett friare sätt i förhållande till sin sociala bakgrund än vad pojkar gör.

Figur 14. Oddskvoter för övergång till studieförberedande gymnasium för SEI I med SEI VII som referensgrupp

0,00 2,00 4,00 6,00 8,00 10,00 12,00

72 73 74 75 76 77 78 79

O d d skvo t

SEI I totalt

SEI I män SEI I kvinnor

Det är intressant att notera att Erikson och Jonsson (1993, s 260-262) för inskrivning till 3- till 4-årigt gymnasium under åren 1972–1979 fann en svag tendens till minskande social snedrekrytering för i synnerhet flickor. Resultaten som presenteras i figur 14 innebär att denna trend fortsatt in under 1990-talet, men också att minskningen nu även visar sig för pojkar och att den är kraftigare för denna grupp.

I figur 15 visas oddskvoterna för grundskolebetyg som oberoende variabel vid val av studieförberedande gymnasielinje.

Figur 15. Oddskvoter för övergång till studieförberedande gymnasium för grundskolebetyg

0,00 20,00 40,00 60,00 80,00 100,00 120,00

72 73 74 75 76 77 78 79

Od d skvo t

Betyg män Betyg kvinnor Betyg totalt

Vi finner här en mycket kraftig minskning från en oddskvot om 60 för elever födda 1972 ner till cirka tio för elever födda 1979. Prestationerna i grundskolan har sålunda minskat kraftigt i betydelse för val av studieförberedande gymnasieutbildning. Minskningen har ägt rum under hela perioden men är särskilt markerad för de kohorter som normalt påbörjade gymnasiestudier mellan 1989 och 1992. Något direkt samband med införandet av det nya gymnasiet föreligger därför inte, eftersom en stor del av minskningen skett före det nya gymnasiets införande.

Sambandet mellan grundskolebetyg och val av studieförberedande gymnasium är högre för pojkar än för flickor, även om sambandet minskar så kraftigt för båda grupperna att skillnaden är i stort sett obefintlig för de senast födda kohorterna. Det högre sambandet mellan prestationer och val av teoretisk utbildning för pojkar än för flickor har identifierats även i tidigare forskning (se t.ex. Andersson, 1998b, Härnqvist, 1998) och kan tolkas som ett uttryck för att de utbildningsoch yrkesalternativ som typiskt väljs av pojkar i större utsträckning är hierarkiskt organiserade efter en akademisk dimension än de som väljs av flickor (se Andersson, 1998b).

Sambanden mellan kön och invandrarstatus och val av studieförberedande utbildning har också fastställts. För kön är oddskvoten mindre än 1 (0,74-0,85), vilket betyder att kvinnor i större utsträckning än män tenderar att gå till studieförberedande gymnasieutbildning, vilket också framgår av figur 11. Oddskvoterna för elever med utländsk bakgrund visar att dessa påbörjar studieförberedande gymnasieutbildning i något mindre utsträckning än elever med svensk bakgrund.

Betydelsen av bakgrundsvariabler för val av studieförberedande utbildning vid samtidigt hänsynstagande till flera variabler

Vi har ovan visat att alla de studerade variablerna (social bakgrund, grundskolebetyg, kön och invandrarstatus) har samband med val av studieförberedande gymnasieutbildning. Vi har också visat att sambandet med social bakgrund respektive grundskolebetyg minskar över de studerade kohorterna. Det föreligger dock vissa problem att tolka dessa resultat eftersom det också finns ett samband mellan social bakgrund och grundskolebetyg. Det är därför tänkbart att sambandet mellan social bakgrund och val av studieförberedande gymnasieutbildning kan förklaras av sambandet mellan social bakgrund och grundskolebetyg. För att kunna undersöka om så är fallet måste vi genomföra en analys som samtidigt tar hänsyn till social bakgrund och grundskolebetyg. Det kan finnas anledning att först ge en något mer utförlig introduktion till den tankemodell som sådana multipla analyser baseras på.

Sambandet mellan en enskild oberoende variabel (t.ex. social bakgrund) och en beroendevariabel (t.ex. val av studieförberedande gymnasieutbildning) uttrycker vad som ibland brukar kallas ”bruttoeffekten” eller den ”totala effekten” av den oberoende variabeln på beroendevariabeln. Efter att den totala effekten fastställts infinner sig dock omedelbart frågan hur sambandet kan förklaras.

På grundval av ett stort antal undersökningar kan det fastslås att sambandet mellan social bakgrund och val av skolutbildning förklaras av flera olika processer och mekanismer. En förklaring av detta samband kräver därför en modell med flera ingående komponenter. En sådan modell har formulerats av Härnqvist (t.ex. 1994, 1998) och kan i schematisk form illustreras på följande sätt:

Figur 16. Schematisk modell över faktorer som påverkar utbildningsval

Studieförutsättningar

Social bakgrund

Betyg

Val av högre utbildning

Enligt denna modell påverkar den sociala bakgrunden val av studieförberedande gymnasieutbildning dels ”direkt” (eller ”netto”) genom att personer med ursprung i högre sociala klasser i större utsträckning går till sådan utbildning än personer med ursprung i lägre sociala klasser, trots att de har samma förutsättningar för studier och samma studieprestationer, dvs. att alla andra variabler hålls konstant. Det senare villkoret innebär att analysen på statistisk väg kontrollerar för de skillnader i förutsättningar och prestationer som finns mellan olika sociala grupper. Man kan lite förenklat säga att analysen bestämmer vilket utfallet skulle bli om studieprestationerna vore desamma i samtliga socialklasser.

Att elever med olika social bakgrund har olika förutsättningar för studier och även presterar olika bra visas i figuren av att det finns pilar från ”Social bakgrund” till de två variablerna ”Studieförutsättningar” och ”Betyg”. Vidare finns det ett samband mellan Betyg och val av studieförberedande utbildning. Detta innebär att en del av den sociala bakgrundens betydelse för val av studieförberedande utbildning förklaras av indirekta effekter: den sociala bakgrunden påverkar både förutsättningar för skolarbete och skolprestationerna. Den totala effekten (”bruttoeffekten”) av social bakgrund på val av högre utbildning kan sålunda delas upp i en direkt effekt (”nettoeffekt”) och en eller flera indirekta effekter som involverar en eller flera medierande variabler (här Studieförutsättningar och Betyg).

Erikson och Jonsson (1993) drog på grundval av en lång serie analyser slutsatsen att ungefär hälften av den sociala snedrekryteringen till högre studier bör förstås som direkta effekter av den sociala bakgrunden på de olika val som görs under utbildningskarriären, och att den andra hälften beror på skillnader i skolprestationer (se också Härnqvist, 1994; Härnqvist och Svensson, 1980). Det direkta sambandet mellan social bakgrund och valet till gymnasiet efter kontroll för tidigare uppnådda skolresultat är sålunda avsevärt mindre än bruttosambandet och man kan därför lätt förledas att dra slutsatsen att sambandet är betydelselöst. Det är dock viktigt att inse att det inte endast är den direkta ef-

fekten som är intressant; den totala effekten av social bakgrund är alltid densamma och det är den som skall förklaras (Härnqvist och Svensson 1980, s 57). Den direkta effekten är intressant då den representerar sådana aspekter av den sociala bakgrunden som tillkommer i själva valsituationen.

Det finns flera olika tekniker att hålla isär de direkta och indirekta effekterna av en variabel. Vi har här valt den enkla metoden att göra jämförelser mellan logistiska regressionsmodeller med olika variabeluppsättningar. I en modell som endast inkluderar en oberoende variabel (t.ex. social bakgrund) ger den skattade koefficienten den totala effekten av denna variabel. Då ytterligare en variabel (t.ex. betyg) fogas till modellen uttrycker regressionskoefficienten den direkta effekten av t.ex. social bakgrund med hänsyn tagen till inverkan av betyg.

Det måste betonas att stor försiktighet bör iakttas vid tolkningen av analyser som involverar flera variabler. En anledning är att många variabler är svårmätta eller har olika innebörd i olika sammanhang. Ett exempel utgör mätning av skolprestation för elever med utländsk bakgrund, där det är väl känt att tiden i landet är av stor betydelse för resultatet. Detta medför att mätningar av studieförutsättningar via tidigare skolprestationer kan leda till underskattningar av studieförutsättningarna för de elever som nyligen invandrat. Om dessa mätvärden sedan används som kontrollvariabler i en statistisk modell kommer detta att leda till att skattningarna av de direkta och indirekta effekterna av andra variabler kommer att bli felaktiga. Vi återkommer till diskussioner om vilka variabler som bör ingå i analysen i anslutning till presentationen av resultaten.

Låt oss nu återgå till redovisningen av våra resultat. Figur 17 visar oddskvoterna för den direkta effekten av SEI I (med SEI VII som referensgrupp) med kontroll för allmänna studieförutsättningar, så som de tagit sig uttryck i grundskolebetyg.

Figur 17. Oddskvoter för SEI I (SEI VII referensgrupp) med kontroll för grundskolebetyg.

0,00 1,00 2,00 3,00 4,00 5,00

72 73 74 75 76 77 78 79

O d d skvo t

SEI I totalt

SEI I män SEI I kvinnor

I jämförelse med resultaten i figur 14 är oddskvoterna lägre, även om tendensen till minskning över kohorterna kan noteras även här. Den direkta effekten för kohorten född 1972 uppgår sålunda till 4,0 medan den för kohorten född 1979 uppgår till 2,2. För att förklara hela minskningen av den totala effekten (se figur 14) krävs emellertid också att den indirekta effekten över grundskolebetyg minskat. Mot bakgrund av att vi tidigare har observerat en kraftig minskning av grundskolebetygets betydelse för val av studieförberedande gymnasium följer också att vi kan förvänta oss en minskning av den del av den indirekta effekten av social bakgrund som medieras av grundskolebetygen. Minskningen av den sociala bakgrundens betydelse över kohorterna förklaras sålunda både av en minskad direkt effekt och en minskad indirekt effekt av tidigare skolprestationer.

Vi har tidigare sett att andelen kvinnor som väljer studieförberedande gymnasieutbildning är högre än andelen män som väljer sådan utbildning. När grundskolebetyg också inkluderas som variabel i den logistiska regressionsanalysen stiger oddskvoterna för män till cirka 1,5 för samtliga kohorter, vilket betyder att männen i förhållande till sina betyg från grundskolan tenderar att vara överrepresenterade på de studieförberedande utbildningarna. Detta resultat kan också tolkas så att kvinnornas bättre representation i den studieförberedande gymnasieutbildningen är en funktion av deras bättre studieresultat i grundskolan, och att den direkta effekten av kön vid övergång från grundskola till gymnasium reducerar betydelsen av kvinnornas betygsmässiga försteg.

Analysen av invandrarstatus som enda oberoende variabel visade på en total effekt på så sätt att elever med utländsk bakgrund påbörjar studieförberedande gymnasieutbildning i mindre utsträckning än övriga elever. När SEI-variabeln också inkluderas i analysen erhålls emellertid en ungefär lika stor skillnad i motsatt riktning, vilket innebär att den lägre tendensen till studieförberedande gymnasieutbildning kan förklaras av att eleverna med utländsk bakgrund också tenderar att komma

från hem med lägre socioekonomisk ställning. Det finns emellertid anledning att mana till försiktighet i tolkningen av dessa resultat eftersom skattningen av hemmets socioekonomiska ställning är baserad på föräldrarnas yrkestillhörighet. Då personer med utländsk bakgrund tenderar att vara i lägre yrkesposition än vad som kan förväntas från deras utbildningsnivå kan detta leda till underskattning av faktorer i hemmet av betydelse för utbildningsval och studieprestationer. Av samma skäl avstår vi från att i analysen också inkludera grundskolebetyg, eftersom vi kan förvänta att även dessa underskattar invandrarelevernas allmänna studieförutsättningar.

2.4.2. Avgång från gymnasieskolan

Data i UGU-R gör det endast i mycket begränsad utsträckning möjligt att studera elevernas väg genom gymnasiet, och det är inte heller möjligt att med något absolut mått studera förändringar i prestationsnivåer. Det faktum att eleverna i de flesta kohorterna erhållit relativa gymnasiebetyg, där referensgrupperna är olika för olika linjer, gör det inte heller möjligt att studera relativa prestationsförändringar över tid.

För elever födda under perioden 1972 till 1977 kan vi emellertid studera avgång från gymnasiet, och faktorer som påverkar avgången. Den tidsperiod det gäller är sålunda från 1990-talets början fram till läsåret 1996/97. Samtliga kohorter utom den född 1977 har erhållit betyg enligt det relativa betygssystemet. De elever som lämnade gymnasiet läsåret 1996/97 har dock erhållit det nya gymnasiets kursrelaterade betyg. Elever som fullgjort 90 procent av poängen på sina respektive program har i våra analyser behandlats som om de avslutat gymnasiet.

I tabell 2 presenteras andelen inom olika grupper som avslutat studieförberedande gymnasieutbildning vid 20 års ålder.

Tabell 2. Avslutat studieförberedande gymnasieutbildning vid 20 år.

Procent

Kohort

Män Kvinnor Totalt

1972

34

39

37

1973

34

40

38

1974

35

42

39

1975

37

44

41

1976

38

46

43

1977

38

43

41

Som framgår av tabellen har andelen ökat från cirka 37 procent för personer födda 1972 till 41procent för kohorten födda 1997. Det föreligger en betydande könsskillnad på så sätt att kvinnor i betydligt större utsträckning än män (cirka fem till åtta procentenheter) avslutar studieförberedande gymnasieutbildning. Skillnaden minskar dock för dem som är födda 1977, där andelen bland kvinnor som avslutar studieförberedande gymnasieutbildning endast är 43 procent, mot 46 procent för dem som är födda 1976. En tänkbar förklaring till denna minskning, vilken inte kan noteras för männen, är att vissa av programmen i det nya gymnasiet som vi här klassificerat som icke studieförberedande är mer attraktiva för kvinnor än för män.

I figur 18 visas andelen som avslutat studieförberedande gymnasieutbildning inom de olika SEI-kategorierna.

Figur 18. Andelar inom olika samhällsklasser som avslutat studieförberedande gymnasieutbildning

0 10 20 30 40 50 60 70

72

73

74

75

76

77

Pro cen t

Högre tjänstmän Mellan tjänstemän Lägre tjänstmän Okval. tjänstemän Företagare Jordbrukare Kval. arbetare Okval. arbetare

Som framgår av figuren föreligger en ökande trend mellan kohorterna 1972 och 1976 som är i stort sett parallell för de olika socialklasserna, och därefter en minskning för personer födda 1977.

Även vad gäller avgång från studieförberedande gymnasieutbildning har vi genomfört en serie logistiska regressionsanalyser med socioekonomisk bakgrund, invandrarstatus, kön och grundskolebetyg som oberoende variabler. Det finns dock ej anledning att här presentera dessa i detalj eftersom resultaten i allt väsentligt sammanfaller med dem som erhölls vid analys av tillträde till gymnasieutbildning.

2.4.3. Ungdomar utan avslutad gymnasieutbildning

Så här långt har vi endast uppmärksammat avgång från studieförberedande gymnasium, men det finns givetvis också anledning att undersöka i vilken utsträckning ungdomarna avgår från gymnasiet överhuvudtaget, oberoende av program. Efter hand som en ökande del av en årskull har gymnasial utbildning har intresset alltmer kommit att riktas mot dem som är utan sådan utbildning. Dessa ska vi nu studera närmare.

Tabell 3 presenterar andelen utan gymnasieutbildning inom olika grupper vid 20 års ålder i kohorterna 1972 till 1977.

Tabell 3. Andel utan avslutad gymnasieutbildning vid 20 års ålder.

Procent

Kohort

Män Kvinnor

Alla

1972

21

21

21

1973

20

20

20

1974

18

18

18

1975

16

17

17

1976

15

15

15

1977

19

17

18

För kohorterna födda 1972 till 1976 minskar andelen från 21 procent till 15 procent, utan några könsskillnader. För personer med födelseår 1977 ökar emellertid andelen utan gymnasieutbildning till 19 procent bland männen och till 17 procent bland kvinnorna. En tänkbar förklaring är att det nya gymnasiets högre krav har gjort att elever på yrkesinriktade program har fått svårigheter att klara kursfordringarna. Detta stöds av t.ex. Skolverkets Barnomsorg och skola i siffror 1999 (Skolverket, 1999), vilken visar att andelen som avgått från de yrkesinriktade programmen läsåret 1997/98 med grundläggande behörighet för högskolestudier är påfallande låg för många program. Trendbrottet för kohorten född 1977 synes sålunda ha fortsatt.

Det är intressant att jämföra resultaten ovan med resultaten från en studie som avser en något äldre kohort. Murray (1994) specialstuderade ungdomar födda 1967 som var utan gymnasieskola vid 21 års ålder. Individer i denna årskull slutade normalt grundskolan våren 1983 och började således gymnasieskolan läsåret 1983/84. Fem år senare, vid 21 års ålder, saknade drygt 20 procent av eleverna gymnasieutbildning trots att drygt 90 procent hade sökt till gymnasieskolan efter årskurs 9. Resultaten för elever födda vid 1970-talets början sammanfaller sålunda väl med dem som Murray erhöll.

I figur 19 visas andelen utan avslutad gymnasieutbildning inom de olika SEI-kategorierna.

Figur 19. Andelar inom olika samhällsklasser utan avslutad gymnasieutbildning.

0 5 10 15 20 25 30 35

72

73

74

75

76

77

Pro cen t

Högre tjänstemän Mellan tjänstemän Lägre tjänstemän Okval. tjänstemän Företagare Jordbrukare Kval. arbetare Okval. arbetare

Som framgår av diagrammet är andelen utan avslutad gymnasieutbildning störst inom gruppen okvalificerade arbetare, vilket också överensstämmer med Murrays (1994) resultat. Ökningen av andelen utan avslutad gymnasieutbildning vid introduktionen av den nya gymnasieskolan är också störst inom denna grupp.

2.4.4. Gymnasieutbildning för elever med låga betyg i grundskolan

Det finns anledning att dröja något ytterligare vid gymnasieskolans resultat, och då särskilt uppmärksamma de svagpresterande eleverna. Denna grupp kan ringas in på många olika sätt (se Murray, 1994) men för enkelhetens skull har vi, med en något godtycklig definition, valt att betrakta den tiondel av eleverna som avslutade grundskolan med de allra lägsta betygen som ”svagpresterande”. Eleverna i denna grupp hade alla ett medelbetyg under cirka 2,2 från årskurs nio. I gruppen är ungefär 2/3 pojkar och 1/3 flickor. Vidare är barn till kvalificerade och okvalificerade arbetare överrepresenterade, och utgör cirka 50 procent av gruppen medan de är cirka 30 procent i populationen. Gruppens sammansättning är relativt konstant över kohorterna, bortsett från att

andelen elever med utländsk bakgrund ökar från cirka 14 procent för elever födda 1972 till cirka 22 procent för elever födda 1979.

I tabell 4 redovisas i vilken utsträckning eleverna i gruppen svagpresterande har avgått från gymnasiet i de olika kohorterna. Det framgår av tabellen att mindre än hälften av gruppen har avslutat en utbildning på gymnasienivå vid 20 års ålder. Av dem med gymnasieutbildning har i det närmaste samtliga avgått från yrkesförberedande gymnasieskola. Som framgår av tabellen har manliga elever avgått i något högre grad än kvinnliga.

Tabell 4. Gymnasieutbildning bland gruppen svagpresterande

Ej avgått Yrkesinriktad

Kohort Total Män Kvinnor Total Män Kvinnor 1972 60,8 56,3 70,5 39,0 43,6 29,2 1973 58,7 54,7 67,7 41,2 45,2 32,2 1974 54,3 50,0 63,3 45,6 49,9 36,6 1975 47,6 43,3 57,3 52,0 56,5 42,2 1976 45,1 40,5 54,6 53,8 58,5 44,1 1977 54,2 50,0 63,1 44,2 48,8 34,7

För elever födda 1972 till 1976 faller andelen som inte avslutat gymnasieutbildning från 61 procent till 45 procent (40 procent för män och 55 procent för kvinnor). För elever födda 1977 ökar emellertid andelen som inte avslutat gymnasieutbildning till 54 procent (50 procent för män och 63 procent för kvinnor). Den gynnsamma utvecklingen för gruppen svagpresterande synes sålunda ha brutits med övergången till det programutformade gymnasiet.

2.4.5. Några slutsatser avseende gymnasiet

Analyserna av övergången till gymnasiet visar att den sociala snedrekryteringen till studieförberedande gymnasieutbildning, minskat under hela den studerade perioden. Betydelsen för val av studieförberedande utbildning av tidigare prestationer i form av grundskolebetyg har också minskat kraftigt under 1990-talet. Ett av syftena med reformeringen av gymnasieskolan har varit att minska skillnaderna med avseende på social bakgrund och tidigare prestationer för val av olika studieinriktningar, och resultaten skulle kunna tolkas som att detta syfte åtminstone delvis har nåtts. Det måste dock betonas att en stor del av den minskade sociala snedrekryteringen skedde före införandet av den nya gymnasieskolan, vilket innebär att alternativa eller kompletterande förklaringar måste formuleras.

Som redan påpekats utgör förmodligen de minskande kohortstorlekarna från 1972 en del av förklaringen till varför en ökande andel av kohorterna fram till det programutformade gymnasiets införande antagits till studieförberedande gymnasieutbildning. Det är också rimligt att anta att detta medfört lägre betygskrav för antagning. Grundskolebetygets minskade betydelse kan därför förklaras i termer av ett relativt sett ökande platsantal på de studieförberedande gymnasielinjerna. Den minskande betydelsen av grundskolebetyg för val av studieförberedande gymnasieutbildning torde också i sin tur ha medfört att den indirekta effekten av social bakgrund, som orsakas av att de högre socialgrupperna tenderar att ha bättre grundskolebetyg, minskat över kohorterna. En del av minskningen av den sociala snedrekryteringen förklaras sålunda av grundskolebetygens minskande betydelse. Ett mer precist studium av denna hypotes skulle kunna genomföras med ett stiganalytiskt angreppssätt (se t.ex. Muthén och Muthén, 1998).

Men en del av de observerade förändringarna avseende betydelsen av såväl betyg som social bakgrund har förmodligen sin förklaring i införandet av det nya gymnasiet. Det måste dock understrykas att en eventuell koppling mellan de organisatoriska förändringarna och effekterna på elevernas val inte är enkel. En anledning till detta är att det 3-åriga gymnasiet genomfördes successivt, och det skulle vara nödvändigt att på ett mer detaljerat sätt undersöka effekterna av denna reform på kommunnivå för att kunna belägga ett samband mellan den organisatoriska förändringen och den minskade sociala snedrekryteringen. I avsaknad av sådana analyser, vilka vi dock förhoppningsvis kommer att få tillfälle att genomföra i en nära framtid, kan vi här endast erbjuda några spekulationer.

Som redan påpekats kan minskningen av andelen som antagits till studieförberedande gymnasieutbildning delvis förklaras av att vi något godtyckligt fört endast programmen NV och SP till denna kategori. Som framgår av de resultat som presenteras av Börjesson och Palme (denna volym) attraherade vissa andra program (framförallt Estetiska programmet och Mediaprogrammet), i synnerhet vid introduktionen av programgymnasiet, elever från högre sociala klasser, vilket kan förklara en del av det minskande sambandet med social bakgrund. En ytterligare delförklaring, vilken också stöds av resultat som presenteras av Börjesson och Palme, är att de studieförberedande programmen, och då i synnerhet SP, blivit mer heterogena med avseende på elevernas bakgrund och studieresultat. De kategorier av elever som i linjegymnasiet valde den 2-åriga sociala linjen tenderar i programgymnasiet att välja SP. Det framgår också av Börjesson och Palmes analyser, vilka inkluderar data från läsåret 1998/99, att en skiktning inom gymnasiet har skett på så

sätt att NV alltmer kommit att framstå som ett elitprogram såväl socialt som med avseende på studieprestation.

Ett annat resultat som förtjänar att kommenteras är den tydliga könsskillnad till förmån för kvinnor som kan noteras såväl vid antagning till gymnasiet som för avslutade gymnasiestudier. Tendensen att kvinnor har ett övertag på de studieförberedande gymnasieutbildningarna kan spåras tillbaka till de grupper som föddes under början av 1960-talet. Dessförinnan hade männen en större andel i högre sekundär utbildning. Som visats av Erikson och Jonsson (1993, s 154) förklaras detta delvis av att vissa grupper av kvinnor (framför allt jordbrukardöttrar) i särskilt hög grad ökat den andel av gruppen som valt studieförberedande gymnasieutbildning under åren från mitten på 1940-talet fram till början av 1960-talet. Huvudförklaringen till det övertag för kvinnor, som vi kan notera för kohorterna födda 1972 till 1979, är dock att deras grundskolebetyg är överlägsna männens. Vid övergången mellan grundskola och gymnasium gynnas sålunda männen på så sätt att andelen män i studieförberedande gymnasieutbildning är högre än vad som kan förväntas från studieresultaten i grundskolan.

Resultaten som avser avslutad gymnasieutbildning överhuvudtaget visar på en gynnsam utveckling fram till införandet av det nya gymnasiet, då andelen som inte avslutat sina gymnasiestudier ökar kraftigt. Det måste i detta sammanhang dock påpekas att utbildningarna på programgymnasiet, och i synnerhet de yrkesförberedande programmen, har en högre ambitionsnivå och en större omfattning än motsvarande utbildningar i det linjeutformade gymnasiet. Förklaringen till den ökade andel som ej avslutat någon gymnasieutbildning står också att finna i att stora grupper av elever inom de yrkesförberedande programmen inte nått målen inom kärnämneskurserna, där kraven höjts vad gäller kunskaper och färdigheter inom fält som matematik, svenska och engelska. Det nya betygssystemet har dessutom gjort skillnader i prestationer mellan olika grupper tydliga, eftersom samtliga elever på gymnasieskolan nu ingår i samma referensgrupp. Den betoning av traditionella kunskaper och färdigheter som kommit med det nya gymnasiet har framförallt motiverats med hänvisning till arbetsmarknadens krav. Det framstår dock som angeläget att studera om de höjda kraven på teoretiska kunskaper inom de yrkesförberedande gymnasieutbildningar har haft effekter på sådant som självförtroende eller utvecklingen inom andra kompetensdomäner.

2.5. Universitet och högskola

Under 1990-talet har systemet för antagning till högre utbildning genomgått flera förändringar, men den mest betydelsefulla torde vara den starkt ökade roll som högskoleprovet fått vid urval till högre utbildning. Högskoleprovet tillkom år 1977, efter förslag från Kompetensutredningen (SOU 1970:21, 1970:55), men var då endast tillgängligt för sökande utan gymnasieutbildning. Provet var tänkt som en alternativ väg till högre utbildning.

Införandet av högskoleprovet var delvis motiverat av syftet att minska den sociala snedrekryteringen till högre utbildning. I sitt slutbetänkande (SOU 1970:21 och 55) betonade Kompetensutredningen att urvalssystemets struktur har betydelse för rekryteringen av studerande ur olika samhällskategorier:

… urvalsinstrumenten till spärrad utbildning har betydelse i detta avseende. Urval enbart på grundval av betyg tenderar att gynna högre socialgrupper. Barn från högre socialgrupper har genomsnittligt högre betyg, även om intelligensen, mätt med intelligenstest, hålls konstant (SOU 1970:21, s 265).

Även Tillträdesutredningen (SOU 19985:57) uppmärksammade möjligheten att påverka den sociala snedrekryteringen genom att minska gymnasieprestationernas relativa betydelse vid urval. Man betonade också vikten av att sökande kan ges nya chanser att demonstrera sin studielämplighet. Tillträdesutredningen framhöll sålunda:

Möjligheten för alla att bli antagna på ett prov som man kan genomgå hur många gånger som helst, gör att man kan förbättra sin studieförmåga. Provurvalet tjänar också på det sättet ett viktigt syfte genom att beroendet av betygen som det enda och en gång för alla givna måttet på studieförmåga försvinner (SOU 1985:57, s 20).

På grundval av förslag från den år 1983 tillsatta Tillträdesutredningen vidgades år 1991 högskoleprovet till att omfatta samtliga sökande i ett system där 1/3–2/3 av platserna på allmänna utbildningslinjer tillsätts på grundval av poäng på högskoleprovet (jämte arbetslivserfarenhet för vissa sökande) och återstående platser tillsätts på grundval av medelbetyg från gymnasieskolan.

Antagningssystemet har sedan förändrats dels år 1993, då ansvaret för antagningen decentraliserades till högkolorna och huvuddelen av det centraliserade regelsystemet avvecklades, dels år 1997 då en återgång till ett mer samordnat och centraliserat antagningssystem skedde. Dessa förändringar har emellertid endast marginellt berört högskoleprovet och under hela decenniet har sålunda en betydande del av högskoleplatserna tillsatts på grundval av högskoleprovsresultat.

Provets ökade betydelse återspeglas i antalet provtagare vid de två tillfällen (vår och höst) varje år då provet ges. Under perioden 1977-1990 genomfördes cirka 10 000 prov/år, men under 1990-talet har antalet prov/år mångdubblats och har tidvis överstigit 100 000 tagna prov per år (Stage och Jarl, 1996). Den vidgade användningen av provet innebar att provtagargruppen kom att domineras av unga provtagare. Dryga 70 procent av provtagarna är under 25 år och mer än 40 procent är under 20 år. En betydande andel av provtagarna ingår således i UGU-R materialet, vilket gör det möjligt att empiriskt belysa flera intressanta frågor om högskoleprovets funktioner och egenskaper.

En kategori av frågor som i detta sammanhang tilldrar sig stort intresse avser gruppskillnader i provresultat, och då särskilt med avseende på kön, social bakgrund och invandrarstatus. Dessa frågor är viktiga på grund av högskoleprovets stora praktiska betydelse men också för att antagningssystemet i allmänhet, och högskoleprovet i synnerhet, har setts som ett utbildningspolitiskt verktyg för att påverka rekrytering till högre studier, och då framförallt i syfte att minska den sociala snedrekryteringen. En ytterligare aspekt rör den prestige och legitimitet som är förknippad med högskoleprovet. Gruppskillnader på ett så viktigt prov kan få stor ideologisk laddning. Det visar t.ex. den debatt som utbröt, inte bara i USA, i kölvattnet av Herrnsteins och Murrays The

Bell Curve (Herrnstein och Murray, 1994; Neisser et al., 1996). Även om gruppskillnader på ett kognitivt prov som högskoleprovet inte direkt används för att legitimera orättvis särbehandling av människor från olika grupper i samhället, så kan de ändå påverka den allmänna synen på sådant som skillnaden mellan män och kvinnor, eller som i fallet med The Bell Curve, synen på förhållandet mellan svarta och vita. Man bör heller inte underskatta gruppskillnaders betydelse för hur enskilda individer ser på sig själva och sina chanser att bli antagna till, och sin förmåga att klara, studier på högskolenivå.

En annan typ av frågor, relaterade till den vidgade användningen av provet, rör provets roll som en av flera strategier för att ta sig in på en eftertraktad utbildning. Eftersom högskoleprovet är frivilligt kan man förvänta sig att olika grupper i olika omfattning använder sig av provresultat vid ansökan till högre utbildning. I detta sammanhang aktualiseras också frågan om möjligheterna att förbättra ett provresultat. Kan man nå högre poäng genom övning, särskilda kurser – eller bara genom att göra provet flera gånger?

Det faktum att det är möjligt att förbättra resultaten på högskoleprovet kan ses som något positivt, och som framgår av citatet ovan från Tillträdesutredningens betänkande var möjligheterna till upprepad provtagning och förbättring av resultat ett av huvudargumenten för införandet av högskoleprovet. Om det emellertid finns ett samband mel-

lan den sociala bakgrunden och omfattningen av det upprepade provtagandet finns en risk att det uppkommer successivt ökande skillnader till förmån för de grupper som i stor utsträckning utnyttjar möjligheterna till upprepat provtagande (Gustafsson och Westerlund, 1994; Gustafsson och Benjegård, 1996). Det faktum att högskoleprovet kräver en uppoffring av tid (provet genomförs under en lördag, och tar totalt cirka fem timmar att genomföra) och pengar (för närvarande kostar det 300 kronor att genomföra högskoleprovet) medför också att vi kan förvänta oss att studerande med olika social bakgrund i olika stor utsträckning tar provet. Vi inleder därför resultatredovisningen med en analys av provtagandets omfattning i olika grupper, liksom av effekterna av upprepat provtagande. Därefter följer ett avsnitt om själva övergången till högskola och universitet.

2.5.1. Högskoleprovet

Provtagningens omfattning i olika grupper

I figur 20 visas för olika undergrupper den andel personer i de olika födelsekohorterna som någon gång tagit högskoleprovet. Materialet omfattar de tolv provomgångarna 91A (dvs. vårprovet 1991) till 96B (dvs. höstprovet 1996). Som framgår av figuren föreligger betydande skillnader i omfattningen av provtagande såväl mellan de olika födelseåren, som mellan de olika sociala grupperna. För kohorten födda 1979 är andelen personer som tagit provet försumbart liten, vilket givetvis har sin grund i att denna åldersgrupp är alltför ung för att ha haft anledning eller tillfälle att ta högskoleprovet. Provomgång 96B genomfördes när denna kohort var 17 år, och sålunda i normalfallet just hade påbörjat det andra gymnasieåret. Även för personer födda 1978 är frekvensen provtagare lägre än för övriga kohorter, vilket också förklaras av att denna grupp fortfarande befann sig i gymnasiestudier då den sista provomgången som inkluderats i vårt material genomfördes. Gruppen född 1972 har också enligt figuren ett marginellt lägre utnyttjande av högskoleprovet än kohorterna födda 1973-1977. Denna skillnad kan dock förklaras av att vårt material inte omfattar provomgångarna 90A och 90B, vilka också åtminstone i princip var tillgängliga för denna kohort inför den första antagningsomgången enligt de nya reglerna hösten 1991.

Figur 20. Andelar i olika sociala klasser som tagit högskoleprovet

0 10 20 30 40 50 60 70

72 73 74 75 76 77 78 79

Pro cen t

Högre tjänstemän Mellan tjänstemän Lägre tjänstemän Jordbrukare Företagare Kval. arbetare Okval. arbetare

Figur 20 visar framför allt på ett betydande samband mellan högskoleprovstagande och social bakgrund. Bland ungdomar med ursprung i SEI I-gruppen (högre tjänstemän m.fl.) tar cirka 60 procent högskoleprovet, medan mindre än 20 procent av ungdomar med ursprung i SEI VII-gruppen (okvalificerade arbetare) någon gång tagit provet. Skillnaderna mellan de sociala grupperna i högskoleprovstagande sammanfaller även i övrigt med de väletablerade mönstren av skillnader i utbildningsintresse mellan olika sociala grupper.

Som framgår av figur 21 föreligger även betydande könsskillnader i benägenhet att ta högskoleprovet. Bland kvinnor har sålunda som högst cirka 40 procent någon gång tagit provet, medan det bland männen endast är drygt 30 procent som någon gång tagit provet. Denna skillnad torde vara uttryck för en könsskillnad i intresse för högre studier, till vilken fråga vi återkommer längre fram.

Figur 21. Andelar bland män och kvinnor som tagit högskoleprovet

0 10 20 30 40 50

72 73 74 75 76 77 78 79

Pro cen t

Män Kvinnor

Även invandrarstatus har ett betydande samband med benägenhet att ta högskoleprovet (se figur 22). Bland andra generationens invandrare har cirka 25 procent någon gång tagit högskoleprovet, medan cirka 37 procent bland dem med svensk bakgrund någon gång tagit provet. Bland ungdomar med invandrarbakgrund är det, intressant nog, en större andel som tagit provet bland dem som invandrat före tio års ålder, än bland dem som är födda i Sverige med ickesvenska föräldrar. Detta kan möjligen förklaras av att det bland dem som invandrat före tio års ålder finns en relativt stor grupp adoptivbarn, vilka adopterats av familjer som tenderar att ha en högre socioekonomisk klasstillhörighet än barn födda i Sverige av utländska föräldrar. De som invandrat efter tio års ålder har en relativt låg benägenhet att ta högskoleprovet (cirka 20 procent).

Figur 22. Andelar bland grupper med olika invandrarstatus som tagit högskoleprovet

0 5 10 15 20 25 30 35 40

72 73 74 75 76 77 78 79

P ro cen t

Född i Sverige, svenska föräldrar Född i Sverige, utländska föräldrar Invandrat före 10 års ålder Invandrat efter 10 års ålder

Eftersom det föreligger ett samband mellan skolprestationer och intresse för högre studier är det också rimligt att förvänta sig ett samband mellan skolprestationer och benägenhet att ta högskoleprovet. Det kan dock inte utan vidare antas att detta samband är av enkelt slag, eftersom antagningssystemets utformning gör det onödigt att ta högskoleprovet för dem som har så goda betyg att de kan vara säkra på en plats på den utbildning de är intresserade av. En tänkbar form av samband är sålunda att sannolikheten att ta högskoleprovet ökar som en funktion av betyg upp till en viss punkt, för att därefter minska.

I figur 23 visas andelen som tagit högskoleprovet som en funktion av grundskolebetyg. Analysen är genomförd med kohorterna 1972– 1978 sammanslagna.

Figur 23. Andel som tagit högskoleprovet som en funktion av grundskolebetyg

Som framgår av diagrammet erhålls det förväntade kurvilinjära sambandet, med en något mindre benägenhet att ta högskoleprovet för elever med de allra högsta grundskolebetygen. Den största andelen provtagare finns bland elever med ett medelbetyg runt 4,5 (cirka 75 procent), medan andelen provtagare faller till cirka 70 procent för de allra högsta betygen. Bland elever med medelbetyg lägre än 3 är sannolikheten att ta högskoleprovet låg, men ökar sedan kraftigt som en funktion av medelbetyg. I de fortsatta analyserna kommer vi att bortse från tendensen till nedgång i provtagande på de högsta betygsnivåerna, och anta att sambandet kan representeras av en logistisk funktion. Detta innebär att sambandet mellan grundskolebetyg och benägenhet att ta högskoleprovet i någon mån underskattas. Den lilla andelen av personer på de betygsnivåer där nedgången börjar gör dock att denna underskattning saknar praktisk betydelse.

Medelvärde av grundskolebetyg

4.9

4.6

4.3

4.0

3.7

3.4

3.1

2.8

2.5

2.2

1.9

1.6

1.3

1.0 1.0

.8

.6

.4

.2

0.0

Upprepad provtagning i olika grupper

Som tidigare nämnts var ett av argumenten för att införa högskoleprovet möjligheten att förbättra sina meriter inför urvalet till högskolan. Det finns därför ingen restriktion på det antal gånger som en person kan ta högskoleprovet. En person med flera provresultat får tillgodoräkna sig det bästa resultatet, med den begränsningen att ett visst provresultat är giltigt i fem år. Bortsett från den uppoffring av tid och pengar som deltagande i högskoleprovet innebär finns sålunda inga risker förknippade med upprepat provtagande.

I alla kohorter utom de yngsta har 40–45 procent av provtagarna tagit provet en enda gång. Ungefär 30 procent av provtagarna har tagit provet två gånger, cirka 15 procent har tagit provet tre gånger, och sex till åtta procent har tagit provet fyra gånger. I genomsnitt har provtagarna deltagit vid ungefär två provtillfällen.

Det finns också betydande skillnader i olika undergruppers benägenhet att genomgå högskoleprovet flera gånger. Bland dem som är födda 1972–1976 har personer med ursprung i SEI I-kategorin tagit provet fler gånger än personer med ursprung i SEI VII-gruppen. Män tenderar också att i större utsträckning än kvinnor ta provet flera gånger. Bland de olika grupperna av invandrare tenderar de som invandrat till Sverige efter tioårsåldern att i mindre utsträckning upprepa provtagandet.

Tidigare forskning har visat på en positiv, om än begränsad, effekt av upprepat provtagande på provresultat, och då i synnerhet på det andra provet (Becker, 1990; Bond, 1989, Henriksson, 1995; Gustafsson och Westerlund, 1994; Gustafsson och Benjegård, 1996; Messick och Jungeblut, 1981). Henriksson et al. (1985) redovisade en ökning av i medeltal cirka 2,5 råpoäng för de provdeltagare som genomförde två prov under perioden våren 1983–hösten 1984, men endast marginella ökningar som en följd av ytterligare upprepning av provet.

Gustafsson och Westerlund (1994) genomförde sina analyser på det högskoleprov som gavs vårterminen 1991 (91A) med studerande födda 1972 som undersökningsgrupp. Vissa studerande hade tagit högskoleprovet höstterminen 1990 (90B) och en analys gjordes av effekterna av att tidigare ha genomgått högskoleprovet 90B på resultaten på högskoleprovet 91A. Denna analys visade på en ökning med i medeltal cirka 3,4 råpoäng.

Det har dock förelegat betydande svårigheter att med precision studera effekterna av upprepad tagning av högskoleprovet, eftersom den grupp som tar provet två eller flera gånger kan misstänkas skilja sig från andra provtagare i olika hänseenden. De som tar provet flera gånger har troligtvis större motivation för högre studier än dem som endast

tar provet en gång. I en amerikansk studie visade det sig också att de som fått ett oväntat lågt resultat vid det första tillfället tenderade att upprepa provet i större utsträckning än dem som fått ett oväntat gott resultat (Alderman, 1981). Eftersom en grupp ”normala” provtagare reduceras med dem som blir antagna till högre studier finns även här en anledning till bristande jämförbarhet mellan dem som tar provet många gånger och dem som tar det få gånger.

Med det här föreliggande materialet kan dock en del av dessa metodproblem lösas. Mängden data som kan nyttjas för att studera effekter av upprepad provtagning är sålunda mycket stor. Gymnasistgruppen är inte heller utsatt för den systematiska avtappning genom antagning till högre studier som gäller för äldre studerandegrupper. Vi har också tillgång till grundskolebetyg, vilket gör det möjligt att analysmässigt kontrollera för initiala skillnader i prestationsnivå mellan grupper som i olika utsträckning tar provet.

I figur 24 redovisas dels provresultat (bästa normerade resultat), dels grundskolebetyg för personer som tagit provet olika många gånger. Analysen omfattar samtliga individer i materialet som tagit provet, oberoende av födelseår.

Figur 24. Provresultat som en funktion av antal genomgångna högskoleprov

0 0,5

1 1,5

2 2,5

3 3,5

4 4,5

1 2 3 4 5 6 7 8

Bet y g

0 0,5 1 1,5 2 2,5 3 3,5 4 4,5

N o rm e ra d poä ng

Provresultat Grundskolebetyg

Som framgår av figuren föreligger ett betydande samband mellan antal genomgångna prov och provresultat. Störst skillnad föreligger, i enlighet med tidigare forskningsresultat, mellan dem som tagit ett prov och dem som tagit två prov (cirka 0,25 normerade enheter, eller cirka 0,55 standardavvikelseenheter). Det bör dock också noteras att gruppen som endast tagit ett prov har ett något lägre medelbetyg från grundskolan, med en skillnad som uppgår till cirka 0,24 standardavvikelseenheter. En del av prestationsskillnaden (maximalt ungefär hälften) mellan dem som tagit två och de som tagit ett prov kan sålunda förklaras av selektionseffekter. Övriga grupper har emellertid i stort sett identiska medelbetyg från grundskolan, så i dessa fall kan inte selektionseffekter

anföras som förklaring till skillnader i provresultat. För varje ytterligare prov kan en ökning av provresultatet noteras, med ett tillskott som är av avtagande storlek. Gruppen som tagit tre prov har sålunda ett medeltal som är 0,16 normerade enheter högre än gruppen som tagit två prov, medan gruppen som tagit sex prov har ett medeltal som är 0,05 normerade enheter högre än gruppen som tagit fem prov. Även om varje enskild skillnad är liten uppnås emellertid för dem som tagit fyra eller fem prov ett resultat som i medeltal är konkurrenskraftigt för inträde till åtminstone måttligt selektiva utbildningsprogram, vilket inte är fallet för de som tagit ett eller två prov. Det synes sålunda som upprepad provtagning har effekter på provresultat som är av praktisk betydelse.

Resultaten från analyserna av upprepad provtagning på de ungdomsgrupper som UGU-R materialet omfattar visar sålunda på betydligt mer kraftfulla effekter än tidigare svenska studier av högskoleprovet påvisat, vilka i huvudsak omfattat äldre personer (Henriksson et al., 1985; jämför dock de resultat som Henriksson (1995) funnit med yngre provtagare. Se även Henriksson och Bränberg, 1994). Det finns flera tänkbara förklaringar till detta. En viktig faktor att framhålla är givetvis att det sker en utveckling av kunskaper och färdigheter som en funktion av mognad och inlärning, och som snarare är att hänföra till att provtagarna blir äldre mellan provtillfällena än till den upprepade provtagningen i sig. Denna höjning av prestationsnivån som en funktion av ålder kan i synnerhet förväntas ge utslag på högskoleprovets verbala delprov och kan också förväntas vara starkare för yngre personer.

Tidigare studier har dock inte påvisat något tydligt samband mellan ålder och resultat på högskoleprovet, förutom med ORD-provet (Ögren, 1999), vilket synes tala mot att prestationsförbättringar över upprepade prov kan förklaras av ett positivt samband mellan ålder och provresultat. Detta förklaras dock av att det finns ett negativt samband mellan ålder och resultat på det första högskoleprovet. De som första gången tog högskoleprovet när de var 18 år hade sålunda ett medelvärde om 0,86 normerade poäng, medan de som första gången tog provet när de var 22 år hade ett medelvärde om 0,74 normerade poäng. De som tog sitt första prov vid 18 års ålder och som tagit två ytterligare prov uppnådde vid det tredje provtillfället ett medelvärde om 1,18 normerade poäng, medan motsvarande resultat för dem som tagit sitt första prov vid 22 års ålder var 1,01 normerade poäng. För båda åldersgrupperna erhålls sålunda en tillväxt över de tre provtillfällena som är betydande och av ungefär samma storleksordning i de två grupperna, men där såväl startpunkt som slutpunkt ligger högre för dem som tog sitt första högskoleprov då de var 18 år. Denna skillnad mellan åldersgrupperna är rimligtvis en effekt av selektion, vilket bland annat har sin grund i att

många av dem som är intresserade av högskolestudier och har goda förutsättningar för detta söker till högskolan redan i anslutning till avslutningen av gymnasiestudierna. En slutsats av dessa analyser är sålunda att det finns ett samband mellan ålder och resultat på högskoleprovet, men att detta endast kan identifieras i longitudinella data, eftersom det finns ett negativt samband mellan ålder och resultat på det första högskoleprovet, vilket maskerar sambandet i tvärsnittsdata.

Dessa resultat antyder att den upprepade provtagningens betydelse för de bättre resultaten i mycket grundas i en ålderseffekt. Tidigare provtagning kan dock givetvis också ha direkta effekter på provresultat på så sätt att personen utvecklar mer effektiva strategier vid provtagandet, t.ex. genom att lära sig att använda en mer ändamålsenlig tidsallokering inom de olika delproven. Det är också möjligt att tidigare provtagningserfarenhet har effekter på senare resultat genom att den fokuserar uppmärksamheten på den typ av innehåll som ingår i provet (t.ex. ords innebörd) och att upprepad provtagning därför påverkar utvecklingen av kunskaper och färdigheter mellan provtillfällena. Denna typ av effekt kan möjligen också förväntas vara starkare för yngre än för äldre, men är givetvis mycket svår att skilja från de rena ålderseffekterna. Det är också möjligt att personer som är motiverade att ta provet vid upprepade tillfällen även är motiverade att mellan provtillfällena öva provtagning. Övning kan ske på många olika sätt, såsom att träna på tidigare givna prov, träning i allmän testförtrogenhet, övning i att lösa ett visst slag av uppgifter, eller undervisning i ett innehåll som kan förekomma på provet. Internationella studier visar att övning har effekter, även om dessa är relativt blygsamma. Messick och Jungeblut (1981) fann att effekterna är icke-linjärt relaterade till övningens omfattning på så sätt att störst effekt nås initialt, och att tillskotten sedan successivt avtar, vilket också är det mönster som våra resultat uppvisar.

Vid sidan av olika typer av systematiska effekter av upprepat provtagande och mognad, finns också en osystematisk effekt. Som en följd av reliabilitetsbrister i provet (som bland annat beror av gissningseffekter, och urval av uppgifter) fluktuerar provresultatet från ett provtillfälle till ett annat, även då personens förmåga är oförändrad. I de fall en person får ett gott provresultat på grund av tur räknas sålunda detta, men då ett dåligt resultat erhålls på grund av otur behöver inte detta räknas. Provets reliabilitet kan anses vara ungefär 0,90, vilket innebär att den enskilda mätningens medelfel (dvs. standardavvikelsen i den hypotetiska fördelningen av observerade provresultat runt individens ”sanna” värde) för det normerade resultatet är cirka 0,05. Under antagande att mätfelen är normalfördelade innebär detta exempelvis att en person vid varje provtillfälle har cirka fem procent chans att få ett resultat som är cirka 0,09 enheter högre än det sanna värdet.

Sammanfattar vi analyserna av det upprepade provtagandet kan man säga att effekterna överlag är små men ingalunda betydelselösa. En förbättring på 0,2 normerade enheter kan vara avgörande för den som söker sig till attraktiva utbildningar med hård konkurrens och höga antagningkrav. När benägenheten till upprepat provtagande dessutom visat sig variera mellan olika provtagargrupper betyder det att tillskottet blir ojämnt fördelat över grupperna. Allra sist beskrevs en slags ”lotterieffekt” som har sin grund i provets mätegenskaper. För provtagare med många prov bakom sig kan denna effekt bli en vinstlott. Sådana individer är inte heller de jämt fördelade över olika undergrupper i provtagargruppen.

Gruppskillnader i prestationer på högskoleprovet

Granskningen av högskoleprovet och dess funktioner avslutas med en analys av olika slags gruppskillnader i prestationer på provet. Störst uppmärksamhet, i den allmänna debatten såväl som i forskningen, har ägnats åt de skillnader mellan kvinnors och mäns genomsnittliga provresultat som existerat sedan provet introducerades 1977 (Stage, 1985, 1992; Reuterberg, 1997). Men det har även gjorts studier av skillnader mellan provtagare med olika social bakgrund (Reuterberg, Westerlund och Gustafsson, 1992; Gustafsson och Westerlund,1994; Gustafsson och Benjegård, 1996; Reuterberg, 1996a; Hansen, 1997).

Könsskillnader i högskoleprovsresultat har uppmärksammats sedan lång tid tillbaka (se t.ex. Stage, 1985) och förekomsten av en relativt stor skillnad i provresultat till förmån för män är ett vanligt resultat vid studier av antagningsprov i olika länder (Willingham och Cole, 1997). Detta gäller även högskoleprovet där skillnaden uppgår till cirka 0,2– 0,3 normerade poäng (Ögren, 1999). En partiell förklaring till denna skillnad står att finna i att gruppen provtagare har något olika sammansättning för män och kvinnor. Som visats av bl.a. Reuterberg (1998) utgör män som tar högskoleprovet en i större utsträckning positivt selekterad grupp än kvinnor som tar högskoleprovet. En förklaring till detta är, som vi tidigare visat, att kvinnors val av gymnasieutbildning i mindre utsträckning styrs av tidigare skolprestationer än vad som är fallet för männen. Denna bristande jämförbarhet mellan manliga och kvinnliga provtagare kan förklara uppskattningsvis halva den observerade könsskillnaden i provresultat.

Det är också intressant att notera att könsskillnaderna i resultat är mycket ojämnt fördelade över högskoleprovets olika delprov. De största skillnaderna observeras sålunda för delproven NOG och DTK, som båda är logiska resonemangsprov med fokus på kvantitativ infor-

mation. I en nyligen genomförd studie har Åberg-Bengtsson (1999a, b) visat att könsskillnaden är särskilt stor för resonemangsuppgifter som också ställer krav på numeriska beräkningar.

De första studierna av socialgruppsskillnader i prestationer på högskoleprovet (Reuterberg, Westerlund och Gustafsson,1992; Reuterberg, 1996a) fann skillnader på nästan nio råpoäng, dvs. i samma storleksordning som skillnaderna mellan män och kvinnor. En senare studie, med en lite annan design, fann mindre skillnader om cirka fem till sex råpoäng (drygt 0,3 standardavvikelser) (Hansen, 1997); denna studie hade bl.a. tillgång till mått på provtagarnas begåvning i årskurs sex och avgångsbetyg från årskurs nio och kunde därför kontrollera för initiala skillnader i förutsättningarna att klara högskoleprovet. Efter samtidig kontroll för individuella skillnader i begåvning, betyg och gymnasieutbildning återstod en skillnad till socialgrupp I:s fördel i förhållande till socialgrupp II och III på cirka tre poäng, dvs. 0,1 normerad poäng eller knappt 0,2 standardavvikelser.

Gustafsson och Westerlund (1994) undersökte om det var som Kompetensutredningen antagit, att ”urval enbart på grundval av betyg tenderar att gynna högre socialgrupper” (SOU 1970:20, s. 265). Studien fann inte några stora skillnader i sambandet mellan social bakgrund och betyg jämfört med sambandet med högskoleprov, även om det fanns en liten skillnad i den förväntade riktningen. Gustafsson och Westerlund (1994) baserade sina analyser på provet som gavs våren 1991 (91A). För en grupp studerande (N=12 627) födda 1972 som tagit högskoleprovet 91A var sambandet mellan SEI och provresultat 0,160, medan det för samma grupp förelåg ett samband om 0,184 med gymnasiebetyget.

En mer detaljerad analys, där samtidig hänsyn togs till betyg, högskoleprovsresultat, gymnasielinje och kön, visade emellertid att ungdomar med en eller två föräldrar ur den allra högsta kategorin i den sjugradiga SEI-skalan (dvs. högre tjänstemän m.fl.) hade ett betygsmedelvärde som var något högre än förväntat från provresultatet och de övriga variablerna. För övriga kategorier i den analyserade socialgruppsvariabeln förelåg inga, eller mycket små, skillnader i betyg då hänsyn togs till provresultat.

Denna analys visar sålunda att mönstret av socialgruppsskillnader är delvis olika för betyg och högskoleprov, även om skillnaderna i första hand tycks gälla SEI-kategori I. Jämfört med mer renodlade intelligenstest med en större andel icke-verbala uppgifter, som t.ex. de prov som ingår i Värnpliktsverkets Inskrivningsprov ger dock högskoleprovet större socialgruppsskillnader (Gustafsson och Westerlund, 1994). Det tycks sålunda som om de kunskaper och färdigheter som högskoleprovet mäter påverkas av hemmiljön i nästan samma grad som de kun-

skaper och färdigheter som återspeglas i gymnasiebetygen. En förklaring till detta kan vara den rikliga förekomsten av uppgifter med verbalt och numeriskt innehåll i högskoleprovet.

Det finns anledning att här föra vidare dessa analyser för att undersöka om det skett några förändringar i graden av samband mellan social bakgrund och resultat på högskoleprovet. Av särskilt intresse är därvid att undersöka om den över social bakgrund varierande förekomsten av upprepad provtagning har fått konsekvenser för socialgruppsskillnadernas storlek.

För att belysa dessa frågor analyseras socialgruppsskillnader dels med avseende på det först erhållna provresultatet oberoende av på vilken provversion detta uppnåtts, dels med avseende på det bästa provresultatet på de prov som en individ genomgått. Det första måttet är då opåverkat av effekter av upprepad provtagning, medan det andra måttet är påverkat av sådana effekter. I tabell 5 presenteras resultat av analyser där dessa två mått relaterats till SEI-variabeln i linjära multipla regressionsanalyser, i vilka SEI-variabeln kodats som en dummyvariabel. I tabellen redovisas också sambanden med gymnasiebetyg, vilka beräknats för den grupp som tagit högskoleprovet.

Tabell 5. Samband mellan prestationsvariabler och social bakgrund

Prestationsvariabel

Kohort Första HP-

resultat

Bästa HP-

resultat

Gymnasie-

betyg

Skillnad Antal prov

1972

0,186

0,203

0,174

0,056

0,096

1973

0,197

0,222

0,166

0,089

0,121

1974

0,207

0,234

0,176

0,091

0,129

1975

0,200

0,226

0,181

0,099

0,126

1976

0,205

0,226

0,182

0,099

0,120

1977

0,220

0,236

0,181

0,077

0,110

1978

0,221

0,232

0,219

0,060

0,096

De i tabellen presenterade sambandsmåtten visar tydligt att den upprepade provtagningen leder till ökade socialgruppsskillnader i provresultat. Det bästa resultatet på provet har sålunda en korrelation med SEIvariablen som är cirka 0,02 enheter högre än sambandet med det första erhållna resultatet.

Resultaten i tabell 5 skiljer sig betydligt från de resultat som erhölls av Gustafsson och Westerlund (1994), i det att gymnasiebetyg här genomgående har ett något lägre samband med social bakgrund än vad första högskoleprovsresultat har. För provet 91A fann Gustafsson och Westerlund en svag skillnad i motsatt riktning. En tänkbar förklaring till dessa resultatskillnader är en ändrad sammansättning av gruppen provtagare. De resultat som Gustafsson och Westerlund erhöll basera-

des på en grupp om 12 627 individer födda 1972, medan resultaten för personer födda 1972 i tabell 5 avser 37 360 individer. Denna utökning av gruppens storlek beror givetvis på att ett stort antal personer födda 1972 tagit en senare version av provet än 91A. En annan tänkbar förklaring till skillnaden i resultat är att provet 91A har lägre samband med social bakgrund än andra versioner av högskoleprovet. En jämförelse av resultatskillnaden mellan grupperna SEI I och SEI VII över samtliga högskoleprov från 91A till 96B visar också på den lägsta skillnaden för 91A. Som framgår av figur 25 uppgår skillnaden i normerat provresultat till 0,23 för HP91A. För 92A är skillnaden 0,32 och för övriga prov varierar skillnaden mellan 0,25 och 0,32. En bidragande orsak till att den tidigare analysen visade på lägre socialgruppsskillnader för högskoleprovet än för betyg är sålunda de förhållandevis små socialgruppsskillnaderna för provet 91A.

Figur 25. Prestationsskillnader på högskoleproven 91A–96B för olika grupper

0 0,05

0,1 0,15

0,2 0,25

0,3 0,35

91A 91B 92A 92B 93A 93B 94A 94B 95A 95B 96A 96B

SEI I vs SEI VII Män vs Kvinnor

Oavsett vilken förklaring som är den korrekta visar de här presenterade resultaten att högskoleprovet faktiskt ger större socialgruppsskillnader än gymnasiebetygen. En starkt bidragande orsak till dessa skillnader är effekterna av den upprepade provtagningen. Det föreligger vidare en tendens till ökande skillnader under 1990-talet.

I figur 25 visas också skillnaderna mellan mäns och kvinnors resultat på de tolv provomgångarna, uttryckta i normerade poäng. I synnerhet för de första provomgångarna är skillnaderna betydande och uppgår till cirka 0,25 poäng (eller ungefär 0,5 standardavvikelseenhet). Från 93A är skillnaderna något mindre och uppgår till ungefär 0,2 poäng, med en ganska betydande variation mellan olika provomgångar. En av anledningarna till de minskande könsskillnaderna är förmodligen de ansträngningar som gjorts vid konstruktionen av provet att minska könsskillnaderna. En annan tänkbar förklaring är att provtagargruppens sammansättning ändrats för de olika provomgångarna.

Som nämndes tidigare har en delförklaring till de stora könsskillnaderna i högskoleprovsresultat varit att männen som tar högskoleprovet utgör ett mer positivt selekterat urval än kvinnorna som tar högskoleprovet. Ett enkelt sätt att uppskatta omfattningen av den differentiella selektiviteten är att sätta skillnaden i grundskolebetyg mellan män som tagit högskoleprovet och mellan män som inte tagit högskoleprovet i relation till skillnaden i grundskolebetyg för motsvarande grupper kvinnor. Denna skillnad mellan skillnader uttrycker i vilken utsträckning selektiviteten med avseende på grundskolebetyg är olika för män och kvinnor för högskoleprovstagare. En positiv skillnad anger att män utgör ett mer positivt urval (se Andersson, 1998b).

Detta mått har dock en betydande stabilitet över tid. För kohorten född 1972 är värdet 0,148 och värdet för senare kohorter varierar runt detta värde, med endast små skillnader mellan kohorterna. För kohorten född 1975 är värdet sålunda 0,133, och för 1977-orna är det 0,147. Någon förändring av den differentiella selektiviteten med avseende på kön och tidigare prestationer kan sålunda inte observeras.

Prestationsskillnader på högskoleprovet: Några observationer och slutsatser

De resultat som framträder i de ovan presenterade analyserna pekar på att eventuella förväntningar om att resultat på högskoleprovet skulle vara mindre belastade av effekter av social bakgrund än gymnasiebetyg inte infriats. Det förtjänar också att betonas att det finns ett samband mellan social bakgrund och benägenhet att överhuvudtaget ta högskoleprovet. Eftersom ett högskoleprovsresultat ger ytterligare en chans att konkurrera om utbildningsplatser inom den högre utbildningen kan denna skillnad i benägenhet att ta högskoleprovet förväntas ge fördelar åt ungdomar från högre sociala klasser.

Men även inom den grupp som tar högskoleprovet visar resultaten på större socialgruppsskillnader för högskoleprov än för betyg. Återigen är en delförklaring den tendens till mer frekvent provtagande som kan observeras framförallt i SEI-kategori I, vilken i sin tur är förknippad med en successivt ökande medelpoäng. En viktig mekanism bakom uppkomsten av dessa socialgruppsskillnader är de skillnader som finns mellan olika gruppers intresse för högre utbildning och skillnader i vilka strategier de använder för att vinna tillträde till önskad utbildning.

Men de större socialgruppsskillnaderna på högskoleprovet synes också delvis ha sin grund i egenskaper hos själva provet. De minsta skillnaderna föreligger för de första proven som givits i stor skala under 1990-talet (91A och 91B) men har sedan ökat. Det är intressant att

notera att mönstret av könsskillnader är det rakt motsatta: här föreligger de största skillnaderna för de tre först givna proven (91A–92A), med minskande skillnader därefter. De minskande könsskillnaderna är ett uttryck för en aktiv strävan vid konstruktionen av provet att utjämna den stora resultatmässiga fördelen för manliga provtagare, och har bland annat skett genom att provuppgifter som i utprövningar visat gynnsamma könsskillnader valts ut att ingå i högskoleprovet. I viss utsträckning har också en skillnad till förmån för kvinnor eftersträvats på uppgiftstyper där detta kan åstadkommas relativt enkelt (t.ex. ORDprovet), för att kompensera för de stora och svårpåverkade skillnaderna till förmån för män på andra delprov (framför allt delproven NOG och DTK). En hypotes som förtjänar uppmärksamhet i fortsatta studier av gruppskillnader i högskoleprovsresultat är att det just är denna strävan att minska könsskillnaderna i provresultat som lett till de ökande socialgruppsskillnaderna.

Erikson och Jonsson (1993) drog slutsatsen att socialgruppsskillnaderna är mindre för prestationsprov av högskoleprovstyp än för prestationer som bedöms av lärare. Av detta skäl rekommenderade Erikson och Jonsson användning av prov snarare än betyg vid urval till högre utbildning. De resultat som presenterats här antyder emellertid att socialgruppsskillnaderna är mindre för betyg än för högskoleprovsresultat, vilket synes strida mot Eriksons och Jonssons (1993) slutsats. Det måste dock betonas att en huvudanledning till de större socialgruppsskillnaderna i högskoleprovet är den indirekta effekten av social bakgrund på högskoleprovsresultat som beror av upprepat provtagande. Det måste i det sammanhanget understrykas att de här presenterade jämförelserna avser de relativa gymnasiebetygen, för vilka inga kompletteringsmöjligheter förelegat. För de nya ”mål- och kunskapsrelaterade” betygen vilka gäller från 1997 finns emellertid möjlighet till konkurrenskomplettering. Detta innebär att även gymnasiebetygen kommer att bli utsatta för effekter liknande det upprepade provtagandet, vilket kan förväntas leda till ökade socialgruppsskillnader även i dessa.

Det framstår som mycket angeläget att ytterligare forskning görs för att belysa vilka faktorer och provegenskaper som påverkar effekten av upprepat provtagande. Som vi visat ovan kan det positiva sambandet mellan antalet genomgångna prov och provresultat i huvudsak förklaras av att de kunskaper och färdigheter som högskoleprovet mäter utvecklas med åldern. En relativt stor del av de uppgifter som ingår i högskoleprovet mäter verbala kunskaper och färdigheter (t.ex. uppgifterna i delproven ORD, AO, LÄS och ELF) och det är väl känt att sådana förmågor utvecklas med åldern och även influeras av utbildning. En mindre del av uppgifterna i högskoleprovet är mer analytiskt inriktade problemlösningsuppgifter (framförallt uppgifterna i delproven NOG

och DTK). Prestationer på denna typ av uppgifter är enligt tidigare forskning i mindre utsträckning positivt relaterade till ålder. En hypotes för den fortsatta forskningen är sålunda att effekterna av upprepat provtagande är större på de verbala uppgifterna i högskoleprovet än på problemlösningsuppgifterna. Det framstår som angeläget att studier av denna fråga genomförs med det snaraste, och att provets balans mellan olika typer av uppgifter eventuellt ändras, så att provet blir mindre känsligt för effekter av upprepat provtagande.

Det bör avslutningsvis påpekas att kunskapen om den etniska bakgrundens betydelse för prestationer på högskoleprovet är begränsad och det har inte heller här varit möjligt att analysera denna fråga. Det framstår dock som mycket angeläget att detta görs (jämför Reuterberg 1999).

2.5.2. Övergång till högskoleutbildning

I detta avsnitt analyseras övergången till högre utbildning, i form av såväl utbildningsprogram/linjer av olika omfattning som fristående kurser vid universitet och högskolor.

De data som här analyseras kommer från SCBs högskoleregister. Utgångsdata har varit ett mycket stort antal registreringar (cirka två miljoner) på linjer, program och kurser. Dessa har i ett första steg aggregerats på individnivå, och sammanförts med information om avlagda poäng registrerade i LADOK och andra högskolebaserade administrativa system. Det faktum att endast vissa av våra kohorter hunnit avsluta sin högskoleutbildning gör att analyser av resultat från högskolenivån här är av begränsat intresse.

Det är dock av stort intresse att utnyttja informationen om påbörjade högskolestudier, särskilt som denna information är komplett och av god kvalitet. Information om omfattningen av olika program och linjer har också påförts data, vilket gör det möjligt att analysera rekrytering till högskolestudier av olika omfattning. Med tillgängliga data är det givetvis också möjligt att studera rekrytering till enskilda utbildningsprogram, eller grupper av program, liksom att följa de studerandes väg genom högskolestudierna. Vi kommer att återkomma till sådana analyser i annat sammanhang.

I ett första steg beskrivs i vilken utsträckning de olika kohorterna och olika undergrupper bland dem antagits till högskoleutbildning. Därefter analyseras hur olika faktorer påverkat övergången till högre studier.

Omfattningen av övergång till högre studier

I tabell 6 redovisas den procentuella andelen av de olika kohorterna som antagits till postgymnasial utbildning till och med höstterminen 1997.

Tabell 6. Procentandelar av kohorterna som påbörjat olika former av postgymnasial utbildning

Kohort

1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978

Samtliga utbildningar

Alla

34,3 35,1 35,0 33,4 30,0 21,9 9,6

Män

30,5 30,9 30,9 29,4 25,8 17,8 6,9

Kvinnor

38,4 39,4 39,4 37,5 34,3 26,2 12,4

Fristående kurs

Alla

7,5 8,0 8,6 8,8 8,4 6,7 3,5

Män

6,2 6,4 6,7 6,7 5,9 4,5 2,2

Kvinnor

8,9 9,7 10,6 11,0 11,1 9,1 4,9

120 poäng eller kortare

Alla

13,2 13,1 12,0 10,6 8,7 5,6 2,2

Män

11,3 11,2 10,6 9,4 8,0 5,0 1,8

Kvinnor

15,3 15,1 13,5 11,8 9,5 6,2 2,7

Längre än 120 poäng, kortare än 180 poäng

Alla

7,4 7,5 7,5 7,0 6,0 4,3 1,7

Män

6,1 5,9 5,8 5,5 4,4 2,9 1,0

Kvinnor

8,9 9,1 9,3 8,6 7,6 5,8 2,4

180 poäng eller längre

Alla

6,1 6,5 6,9 7,0 6,8 5,3 2,2

Män

6,9 7,4 7,7 7,9 7,5 5,4 2,0

Kvinnor

5,4 5,5 6,1 6,1 6,1 5,2 2,5

Tabellen presenterar dels övergång till högre studier för samtliga utbildningar sammanslagna, dels med uppdelning efter utbildningarnas längd. Vidare redovisas övergångsandelarna inom kön, varvid framgår att kvinnor tenderar att påbörja postgymnasial utbildning i betydligt högre utsträckning än män. Exempelvis har cirka 40 procent av kvinnorna i de äldre kohorterna påbörjat högre utbildning, medan endast cirka 31 procent av männen har gjort det. Kvinnornas dominans gäller samtliga kategorier av postgymnasial utbildning som redovisas här, med undantag för utbildningar som omfattar 180 p eller mer, dit en större andel män än kvinnor går. Till denna kategori hör bl.a. de traditionella akademiska prestigeutbildningarna, som t.ex. civilingenjörsoch läkarutbildningarna.

Som framgår av tabellen är den procentuella andelen av kohorterna som påbörjat postgymnasial utbildning relativt jämn (runt 35 procent) fram till gruppen som är född 1976, då andelen minskar. Denna ned-

gång förklaras givetvis av att de som ingår i de senare kohorterna har haft färre år på sig efter gymnasiet att påbörja postgymnasial utbildning. Ett sätt att göra en mer korrekt jämförelse mellan olika födelsekohorters övergång till högre utbildning är att göra jämförelserna inom olika åldersgrupper. Tabell 7 visar den andel av en kohort som vid ett visst levnadsår påbörjat postgymnasial utbildning av något slag. För 1972-kohorten omfattar redovisningen åldrarna 19 år (antagna läsåret 1991/92) till 24 år (antagna läsåret 1996/97), medan den för 1977kohorten endast inkluderar 19-åringar, antagna läsåret 1996/97. Här redovisas inte några resultat för kohort 1978, eftersom antagningsuppgifterna för läsåret 1997/98, vilket är det år då de fyller 19 år, endast omfattar höstterminen.

Tabell 7. Andelar av kohorterna som påbörjat postgymnasial utbildning i olika åldrar

Födelseår

1972 1973 1974 1975 1976 1977

19 år

8,5 10,3 10,3 10,3 11,4 11,5

20 år

7,6 7,9 9,4 10,4 11,3

21 år

5,5 5,9 6,6 7,6

22 år

4,1 4,3 4,6

23 år

3,0 3,2

24 år

2,5

När ålder för antagning hålls konstant framträder betydande skillnader mellan kohorterna. Inom varje åldersgrupp ökar den andel som påbörjar postgymnasial utbildning över kohorterna. För personer födda 1972 antogs endast 16,1 procent då de var 19–20 år, medan motsvarande siffra är 22,7 procent för personer födda 1976. Huvudförklaringen till denna utveckling är utbyggnaden av antalet platser i det svenska högskolesystemet. Enligt Högskoleverkets Årsrapport för Universitet och

Högskolor 1998 ökade under läsåren 1989/90 till 1993/94 platsantalet med 72 000 helårsstudenter (54 procent) och under åren 1993/94 till 1998 med 40 000 helårsplatser (20 procent). Samtidigt har kohorterna minskat i storlek. Gruppen födda 1976 omfattar endast cirka 99 000 personer, medan 1972-kohorten omfattar cirka 113 000 personer. Kohorten födda 1976 har med andra ord minskat till cirka 88 procent av 1972-kohortens storlek. Ökningen av platsantalet och minskningen av kohortstorleken kan tillsammans fullt ut förklara förändringarna i övergångsandel mellan kohorterna födda 1972 och 1976.

Faktorer som påverkat övergång till högre studier

Ett stort antal faktorer är av betydelse för övergång till högre utbildning. Graden av intresse för högre studier, som i sin tur bl.a. påverkas av uppväxtmiljön och tidigare utbildningsresultat, varierar exempelvis mellan olika individer. En annan kategori av faktorer har att göra med hur reglerna för antagning till högre utbildning är utformade, och hur konkurrenssituation och arbetsmarknad ser ut vid olika ansökningstillfällen (Kim, 1998; se också Elgqvist-Saltzman, 1976). En bestämning av faktorer av betydelse för övergång till högre utbildning bör sålunda omfatta såväl individuella faktorer som faktorer av systemkaraktär.

Den sociala snedrekryteringen till högre utbildning har tidigare varit föremål för ingående studier (t.ex. Erikson och Jonsson, 1993; Härnqvist, 1994, 1998). En huvudslutsats i dessa studier är att personer från högre samhällsklasser i större utsträckning påbörjar högre utbildning än personer med ursprung i lägre samhällsklasser, men att det också skett en utjämning. De data vi har tillgång till omfattar den tidsperiod som följer omedelbart efter den som Erikson och Jonsson (1993) studerade, vilket gör det särskilt intressant att studera den sociala snedrekryteringen till högre studier i nära anslutning till deras analyser.

I tabell 8 presenteras resultat av logistiska regressionsanalyser där betydelsen av socioekonomisk bakgrund för att påbörja högskoleutbildning bestäms. Siffrorna avser den totala effekten av social bakgrund, utan kontroll för någon annan variabel. För att undvika sammanblandning mellan kohorteffekter å enda sidan, och effekter av åldersgruppsskillnader vid antagning å den andra har analyserna genomförts separat för olika åldersgrupper under olika år. I dessa analyser har basen successivt förändrats på så sätt att de som ett tidigare år antagits till ett program uteslutits ur analysen. Av utrymmesskäl presenteras endast resultaten för SEI I (högre tjänstemän, m.fl.) och som jämförelsegrupp har gruppen SEI VII (okvalificerade arbetare) använts. Oddskvoter större än ett innebär högre sannolikhet för övergång till högre utbildning vid jämförelse med en person vars ursprung är i SEI VII-gruppen.

Tabell 8. Oddskvoter för övergång till högskola för SEI I jämfört med

SEI VII

Kohort

1972 1973 1974 1975 1976 1977

19 år

5,26 5,10 4,81 4,44 4,80 4,80

20 år

7,92 6,96 7,10 6,23 6,42

21 år

8,58 7,85 7,25 7,61

22 år

6,75 6,30 6,30

23 år

5,47 4,76

24 år

4,39

Oddskvoterna varierar mellan cirka 4,4 och 8,6. Resultaten visar sålunda på en betydande social snedrekrytering till högre utbildning i kohorterna födda 1972 till 1977. För samtliga åldersgrupper finns en svag tendens till en minskning av oddskvoterna över kohorterna. Det framgår också av tabellen att oddskvoterna är lägre inom varje kohort för övergång vid 19 års ålder än de är för övergång vid 20 och 21 års ålder, varefter de minskar för övergång vid 22 års ålder och senare. Detta kurvilinjära samband framträder tydligast för kohorterna födda 1972 och 1973, där vi har data för flest år. Av resultaten i tabell 8 kan vi sålunda utläsa att det både finns en kohorteffekt som tydligast framträder vid övergång vid 19 och 20 års ålder, och en ålderseffekt som tydligast framträder för de två tidigast födda kohorterna.

I tabell 9 presenteras motsvarande analyser för högskoleutbildning av olika omfattning. Även här ställs övergången i SEI i relation till övergången i SEI VII.

För korta utbildningsprogram som omfattar 120 poäng eller mindre föreligger däremot en tydlig tendens till minskning av den sociala snedrekryteringen och då i synnerhet vid antagning till högskolan i åldern 19–21 år. För antagning vid 19 eller 20 års ålder sjunker oddskvoten från kohorten född 1972 till kohorten född 1977. Även övergången till medellånga högskoleutbildningar som omfattar mer än 120 poäng men mindre än 180 poäng uppvisar ett likartat mönster, med en tydlig minskning av den sociala snedrekryteringen över kohorterna, i synnerhet för antagning vid 19–20 års ålder.

Tabell 9. Oddskvoter för övergång till högskola (SEI I vs SEI VII)

Kohort

1972 1973 1974 1975 1976 1977

Fristående kurs 19 år 5,87 5,64 4,06 4,48 4,48 5,70 20 år 6,69 5,05 5,26 5,00 5,21 21 år 6,30 6,30 5,37 5,21 22 år 5,53 4,31 4,26 23 år 4,39 3,71 24 år 3,71 120 poäng eller kortare 19 år 2,89 2,94 2,51 2,23 2,20 1,97 20 år 4,22 3,71 3,49 3,00 2,83 21 år 5,00 4,10 3,82 3,94 22 år 4,39 4,53 4,71 23 år 3,39 3,74 24 år 3,10 Längre än 120 poäng, kortare än 180 p 19 år 5,99 5,10 4,81 3,71 4,06 3,46 20 år 8,50 6,75 7,69 5,99 5,10 21 år 10,59 9,58 7,85 8,08 22 år 9,12 8,76 7,46 23 år 6,11 5,31 24 år 5,47 180 poäng eller längre 19 år 10,91 9,30 9,49 8,08 9,49 7,61 20 år 13,74 13,87 11,82 10,91 13,07 21 år 13,20 14,30 13,60 16,12 22 år 8,58 8,58 10,70 23 år 12,81 7,92 24 år 8,41

För de långa utbildningsprogrammen som omfattar 180 poäng eller mer finns emellertid ingen tydlig tendens till minskning av den sociala snedrekryteringen. För antagning vid 19 års ålder finns en mycket svag tendens till minskning, men för antagning vid 20 års ålder sker ingen systematisk förändring, och för antagning vid 21–22 års ålder tenderar den sociala snedrekryteringen att öka över kohorterna.

Den tendens till minskad social snedrekrytering till högskolestudier totalt som vi noterade i tabell 8 är i själva verket relativt betydande vad gäller antagning till korta och medellånga program. Läget är däremot oförändrat, utom vad gäller direktövergången, för de längsta utbildningsprogrammen. Vi kan också notera att det kurvilinjära sambandet med ålder föreligger inom samtliga kategorier av utbildningar, men i särskilt hög grad för de medellånga och långa utbildningsprogrammen.

Innan vi lämnar tabell 9 kan det vara värt att notera att den sociala snedrekryteringens omfattning har ett nära samband med utbildnings-

programmens längd. För de korta utbildningarna ligger oddskvoterna runt 3, för de medellånga programmen mellan 3 och 10, och för de långa programmen över 8.

Samtidig analys av olika faktorers betydelse för övergången till högre utbildning

Vi har hittills visat att den sociala snedrekryteringen varierar över olika delar av högskolesystemet, och att det är nödvändigt att kontrollera för åldern för antagning. Det finns emellertid en lång rad ytterligare faktorer som är intressanta att inkludera i analysen, dels för att försöka förklara den sociala snedrekryteringen, dels för att de är av intresse att studera i sig själva. Vi har därför genomfört en serie logistiska regressionsanalyser i vilka vi inkluderat flera oberoende variabler.

Dessa multipla analyser gör det möjligt att bryta ner den totala effekten av SEI-variabeln i ett antal direkta och indirekta effekter av andra variabler. Som diskuterats tidigare är det av fundamental betydelse för tolkningen av resultaten vilka variabler som ingår i analysen tillsammans med SEI. En variabel som med självklarhet måste ingå i modellen är gymnasiebetyget, eftersom tidigare forskning visat att den indirekta effekten av social bakgrund som medieras av skolprestationer är minst lika betydande som den direkta effekten. Mot bakgrund av de resultat som tidigare presenterats i detta kapitel är det också lämpligt att inkludera kön som en oberoende variabel. Eftersom högskoleprovet utgör en viktig faktor för tillträde till Högskoleutbildning bör det också inkluderas i modellen. Om provresultat används som oberoende variabel innebär det dock att endast de som tagit provet kan inkluderas i analysen, vilket innebär att endast en mindre del av populationen kan studeras, med därav åtföljande begränsningar i resultatens generaliserbarhet. Ett alternativ är då att istället för provresultat inkludera det antal gånger en person tagit högskoleprovet (0, 1, 2, och 3 eller fler gånger). Detta gör det möjligt att inkludera hela materialet i analysen, och gör det också möjligt att undersöka betydelsen av upprepad provtagning till olika utbildningsprogram.

En variabel som också är av stort intresse att studera är invandrarstatus. Av skäl som vi tidigare anfört, nämligen att denna variabel har en direkt påverkan på måtten på social bakgrund och skolprestationer, kan dock en multipel analys leda till en överkorrigering av effekten av invandrarstatus. Av detta skäl har vi inte inkluderat denna variabel i analyserna.

I tabell 10 presenteras resultaten av en analys där övergång till någon form av högskoleutbildning utgör beroendevariabel och social

bakgrund, högskoleprovstagning, gymnasiebetyg och kön samtidigt fungerar som förklarande variabler. Tabellen sönderfaller i sex delar, och varje del redovisar den direkta effekten av en förklarande variabel när övriga variabler hålls konstanta.

Vi kan då först av allt notera att den direkta effekten av att tillhöra SEI I jämfört med SEI VII är betydligt mindre än den totala effekten. Enligt tabellen uppgår den direkta effekten till mellan 1,3 till 2,4, medan den totala effekten, som vi i tidigare analyser konstaterat, låg i intervallet 4,5 till 8,6 (se tabell 8). Detta innebär att den sociala bakgrunden huvudsakligen verkar genom indirekta effekter i form av de övriga i analysen ingående variablerna. En sådan medierande variabel är gymnasiebetyg, som har betydande samband med såväl social bakgrund som med övergång till högre studier, och då i synnerhet för övergång vid 19 till 21 års ålder. Betydelsen av betygsvariabeln är i huvudsak konstant över kohorterna, men har en minskande betydelse över ålder. En annan variabel som är av stor betydelse för antagning till högskolan är antalet gånger personen tagit högskoleprovet, vilket vi ovan visat har samband med social bakgrund. För övergång till högskolan efter 19 års ålder erhålls höga oddskvoter, vilka ökar med antalet gånger högskoleprovet tagits. Betydelsen av att ha tagit högskoleprovet flera gånger ökar över kohorterna, och ökar också över ålder.

De indirekta effekterna av social bakgrund över gymnasiebetyg och högskoleprov är som vi ser betydande, och de synes förklara huvuddelen av effekten av social bakgrund. Eftersom de indirekta effekterna antingen är konstanta eller ökar kan de inte förklara minskningen över kohorterna av den sociala snedrekryteringen. Av tabellen framgår dock att de direkta effekterna av SEI I minskar och denna minskning kan vara tillräcklig för att förklara hela minskningen av den totala effekten av social bakgrund.

Tabell 10. Oddskvoter för övergång till högskola, multipla analyser

Födelseår

1972 1973 1974 1975 1976 1977

Hela högskolan, SEI I vs SEI VII 19 år 1,82 1,43 1,39 1,32 1,39 1,27 20 år 2,14 1,80 1,86 1,65 1,60 21 år 2,39 2,14 1,95 1,99 22 år 1,99 1,88 1,88 23 år 1,77 1,45 24 år 1,36 Gymnasiebetyg 19 år 3,71 4,01 3,86 3,82 3,94 5,26 20 år 4,90 4,39 4,06 4,35 5,21 21 år 4,01 3,63 3,74 4,22 22 år 2,97 3,00 3,16 23 år 2,41 2,80 24 år 2,34 Högskoleprovet (1 gång vs 0) 19 år 4,44 4,85 3,82 3,78 3,46 3,13 20 år 5,16 4,90 5,00 4,95 4,62 21 år 5,70 6,05 6,17 6,49 22 år 6,23 6,69 6,96 23 år 7,17 8,00 24 år 10,38 Högskoleprovet (2 gånger vs 0 gång) 19 år 1,93 5,70 4,85 4,48 4,35 4,66 20 år 6,89 8,00 7,69 7,85 8,50 21 år 9,21 11,25 10,28 12,30 22 år 12,94 13,33 14,88 23 år 13,87 16,28 24 år 20,91 Högskoleprovet (3 gånger vs 0 gång) 19 år 1,32 3,78 3,63 3,49 3,71 5,16 20 år 6,11 8,85 8,41 8,85 12,43 21 år 12,43 15,80 17,12 23,81 22 år 20,70 23,81 35,16 23 år 28,22 40,45 24 år 42,52 Kön (män vs kvinnor) 19 år 1,03 1,08 0,94 0,86 0,79 0,69 20 år 0,75 0,72 0,84 0,87 0,89 21 år 1,04 1,04 1,06 1,16 22 år 1,04 1,04 1,06 23 år 1,06 1,00 24 år 0,94

För variabeln kön gäller att siffror större än ett innebär att män är överrepresenterade i högskoleantagningen och siffror mindre än ett att kvinnor är överrepresenterade. För de flesta grupper ligger oddskvoterna nära ett, vilket dock inte är fallet för åldersgrupperna 19 och 20 år där män är underrepresenterade. Detta kan förmodligen förklaras av männens värnpliktstjänstgöring. Det är intressant att notera att den multipla analysen utöver de yngsta åldersgrupperna inte visar på någon tydlig överrepresentation av kvinnor i högskolan trots att andelen kvinnor som påbörjar högskoleutbildning enligt tabell 6 är betydligt högre än andelen män. En anledning till detta är att kvinnor har högre gymnasiebetyg än män, och att en del av den totala könseffekten sålunda förklaras av en indirekt effekt över gymnasiebetyg.

Eftersom vi funnit att resultatmönstret varierar för utbildningar av olika längd har vi genomfört motsvarande analys uppdelad efter program av olika omfattning. I syfte att spara utrymme presenterar vi dock här endast en sammanställning av vissa av resultaten. Tabell 11 presenterar resultaten för övergång vid 19 års ålder för korta, medellånga och långa utbildningsprogram. Som i tabell 10 avses direkta effekter av en variabel med övriga variabler under kontroll.

Tabell 11. Oddskvoter för övergång till högskola av olika längd vid 19 års ålder, multipla analyser

Kohort

1972 1973 1974 1975 1976 1977

SEI I vs SEI VII

Korta program

1,28 1,13 1,09 0,99 0,97 0,74

Medellånga program 1,73 1,15 1,17 0,96 1,00 0,80 Långa program 2,23 1,57 1,68 1,54 1,84 1,23

Kön (män vs kvinnor)

Korta program

1,12 1,14 1,04 0,86 0,77 0,74

Medellånga program 0,52 0,58 0,57 0,64 0,68 0,54 Långa program 1,97 2,27 1,93 1,92 1,62 1,32

Gymnasiebetyg

Korta program

1,79 1,79 1,70 1,79 1,97 2,34

Medellånga program 4,53 5,10 4,35 4,39 4,22 4,95 Långa program 14,30 17,64 14,30 12,30 10,91 12,68

Högskoleprovet (3 gånger vs 0 gång)

Korta program

1,04 2,56 1,77 1,67 1,38 2,20

Medellånga program 1,40 4,95 4,39 3,60 3,86 4,01 Långa program 0,73 3,90 3,53 3,90 3,06 5,26

Det är här intressant att notera att för kohorterna födda 1972–1974 kvarstår en svag direkt effekt för tillhörighet till SEI I på övergång till korta och medellånga utbildningar, medan det inte finns någon direkt effekt för kohorterna födda 1975–1977 för dessa utbildningar. För de

långa utbildningarna kvarstår en direkt effekt av social bakgrund, men den minskar över kohorterna.

Vi har tidigare noterat att både gymnasiebetyg och upprepad tagning av högskoleprovet har olika betydelse för olika utbildningar, vilket givetvis återspeglar konkurrenssituationen vid antagningen. Det är emellertid intressant att notera att medan gymnasiebetyg och upprepad tagning av högskoleprovet har en låg och i huvudsak konstant betydelse för övergång till korta och medellånga program, så minskar gymnasiebetygens betydelse över kohorterna medan betydelsen av upprepad provtagning ökar för övergång till de långa programmen.

Könsskillnadsanalysen visar på en underrepresentation av män i korta utbildningar, och i synnerhet i medellånga utbildningar när hänsyn tas till betyg, provtagning och social bakgrund. För de långa utbildningarna finns däremot en överrepresentation av män. Dessa resultat kan givetvis också ses som en återspegling av det faktum att utbildningar där män är överrepresenterade (t.ex. civilingenjörsutbildningarna) tenderar att vara långa, medan de utbildningar där kvinnor är överrepresenterade tenderar att vara korta.

De senast presenterade analyserna höll ungdomarnas ålder konstant och avsåg endast 19-åringarna. För att få inblick i ålderns betydelse presenteras även en analys där kohorten hålls konstant och åldern tillåts variera. Tabell 12 presenterar resultaten för övergång till korta, medellånga och långa utbildningsprogram vid 19–24 års ålder för kohorten född 1972.

Tabell 12. Oddskvoter för övergång till högskola vid olika åldrar, födda 1972, multipla analyser

Ålder vid övergång

19 20 21 22 23 24

SEI I vs SEI VII

Korta program

1,28 1,39 1,72 1,43 1,21 0,94

Medellånga program 1,73 1,86 2,23 2,25 1,54 1,40 Långa program 2,23 2,23 2,46 1,93 3,10 2,29

Kön (män vs kvinnor)

Korta program

1,12 0,68 0,79 0,85 0,96 0,90

Medellånga program 0,52 0,67 1,07 1,14 1,15 1,11 Långa program 1,97 1,80 2,01 1,75 1,77 1,57

Gymnasiebetyg

Korta program

1,79 1,86 1,84 2,16 1,79 2,16

Medellånga program 4,53 6,05 4,76 3,53 3,25 3,06 Långa program 14,30 19,49 14,59 7,24 5,26 4,01

Högskoleprovet (3 gånger vs 0 gång)

Korta program

1,04 3,46 4,90 9,97 16,61 27,39

Medellånga program 1,40 5,81 16,95 27,39 46,53 84,77 Långa program 0,73 5,75 11,82 23,81 34,81 51,94

Åldern vid antagning uppvisar ett mycket varierande sambandsmönster med de olika analyserade faktorerna. För samtliga typer av utbildningar är betydelsen av den sociala bakgrunden lägre vid övergång i de yngsta åldrarna (19–20 år) än i åldrarna strax över 20 och minskar sedan. Betydelsen av gymnasiebetyg blir successivt mindre vid övergång till långa utbildningar i åldrarna 19 till 24 år medan betydelsen av upprepad högskoleprovstagning ökar kraftigt under samma åldersperiod.

Övergång till högre utbildning: Några observationer och slutsatser

De analyser som presenterats i detta avsnitt synes måhända vara komplexa och svåröverskådliga, men vissa huvudresultat framstår dock som klara och entydiga. Ett sådant resultat är att den sociala snedrekryteringen till högre utbildning minskat något under 1990-talet. Detta gäller utbildningar av olika omfattning, med undantag för de långa utbildningarna där en minskning av den sociala snedrekryteringen endast kan observeras för direktövergången från gymnasium till högskola, men inte för övergång vid högre ålder.

Resultatmönstret liknar i flera avseenden det vi fann vid analysen av övergång mellan grundskola och gymnasieskola. Där pekade vi på att den relativt sett bättre tillgången på platser i studieförberedande gymnasieutbildning lett till minskande antagningskrav, vilket i sin tur medfört en minskad indirekt effekt av social bakgrund via studieresultat i grundskolan. Även inom högskolan har antalet studieplatser ökat kraftigt under 1990-talet, men här har också efterfrågan ökat kraftigt. Någon minskning av betydelsen av gymnasiebetyg och högskoleprov över kohorterna kan inte heller noteras. Den minskande sociala snedrekryteringen till högre studier kan därför inte förklaras av utbyggnaden av högskolan.

Det är däremot rimligt att söka en del av förklaringen till den minskade snedrekryteringen på högskolenivå i den minskade snedrekryteringen på gymnasienivå, eftersom högskolestuderande i allt väsentligt rekryteras från den grupp som avslutat studieförberedande gymnasieutbildning. Från vårt nuvarande analysunderlag är det svårt att avgöra i vilken utsträckning de förändrade rekryteringsmönstren till studieförberedande gymnasieutbildning kan förklara den minskande sociala snedrekryteringen till högskolestudier. Sannolikt måste dock även andra mekanismer identifieras för att fullt ut förklara förändringarna.

En kompletterande förklaring är att den svaga arbetsmarknaden under 1990-talet påverkat de socialgruppsrelaterade mönstren av val mellan utbildning och arbete. Ett huvudresultat från tidigare forskning om social snedrekrytering är att personer med ursprung i högre social-

grupper söker sig till högre utbildning även då studieresultaten från tidigare utbildningsnivåer inte är så goda, medan val av utbildning för personer med ursprung i lägre sociala klasser i högre grad är beroende av tidigare studieprestation (se t.ex. Erikson och Jonsson, 1993; Härnqvist, 1999). Under den tidsperiod vi studerat här har emellertid arbetsmarknadssituationen varit sådan att arbete endast i begränsad utsträckning varit ett tillgängligt alternativ till högre studier. Detta kan då ha medfört ett minskat beroende av tidigare studieprestationer för beslutet att välja högre utbildning även inom lägre socialgrupper. Detta torde i sin tur medföra att antagningen till högre studier i större utsträckning bestäms av studiemeriter än av socialgruppsbetingade valmönster.

Detta resonemang om hur arbetsmarknadssituationen influerar den sociala snedrekryteringen framförs här som en hypotes att undersökas i den fortsatta forskningen. Ett sätt att göra detta är studera förändringar i interaktionseffekten över tid mellan social bakgrund och studieresultat med avseende på val av högre utbildning. De här studerade kohorterna skulle då behöva jämföras med kohorter som avslutat gymnasieutbildning i en mer gynnsam arbetsmarknadssituation, som t.ex. UGU-materialet för personer födda 1967.

Så här långt har diskussionen huvudsakligen avsett den direkta effekten av social bakgrund. En jämförelse mellan den totala effekten och den direkta effekten visar emellertid att huvuddelen av den sociala bakgrundens inverkan medieras av de övriga variablerna i modellen, och då framförallt av gymnasiebetyg och högskoleprovstagande. Som vi tidigare visat föreligger ett samband mellan social bakgrund och både gymnasiebetyg och högskoleprovsresultat, där det senare sambandet delvis orsakas av en större benägenhet till upprepat provtagande i högre socialgrupper. Detta gör det rimligt att förvänta störst genomslag av de indirekta effekterna av social bakgrund på de utbildningar som har de högsta antagningskraven. Det är också rimligt att förvänta störst effekt i de något äldre grupperna eftersom den upprepade provtagningseffekten i huvudsak kan antas vara en ålderseffekt. Resultatbilden stämmer också väl med dessa förväntningar, eftersom den totala effekten av social bakgrund är störst, och något ökande över kohorterna, för de långa högskoleutbildningarna vid antagning efter 20 års ålder.

Det bör understrykas att de indirekta effekternas storlek och betydelse påverkas av egenskaper hos de olika instrumenten och variablerna. Om utformningen av högskoleprovet ändras så att det i mindre grad är känsligt för en åldersrelaterad tillväxt av kunskaper och färdigheter kan ett något lägre samband med social bakgrund förväntas. Eftersom de nya gymnasiebetygen är öppna för konkurrenskomplettering är det också rimligt att förvänta högre samband mellan social bakgrund och

de nya gymnasiebetygen än med de relativa gymnasiebetyg som vi analyserat här.

De i detta avsnitt presenterade analyserna har framförallt fokuserat på den sociala bakgrundens betydelse. Givetvis är även andra variabler, som kön och invandrarstatus, viktiga i sammanhanget.

Våra analyser av övergång till högre utbildning visar på en generell tendens till ett försteg för kvinnorna före männen, utom vad gäller de längsta utbildningarna. Vi vill dock understryka att högskolan är starkt differentierad såväl vertikalt, statusmässigt, som horisontellt, inriktningsmässigt, där båda dimensionerna är starkt relaterade till kön. Vi har inte alls berört den horisontella differentieringen, men det är angeläget att den fortsatta forskningen uppmärksammar båda dessa aspekter i förhållande till kön.

En annan uppgift för den fortsatta forskningen är studier av invandrarstatus i förhållande till högre utbildning. En av anledningarna till att vi inte här presenterar resultat avseende invandrarstatus är insikten att komplexiteten i de frågor som gäller betydelsen av utländsk bakgrund för övergång till högre utbildning är större än vad vi funnit möjligt att hantera inom ramen för de förutsättningar som gällt för vår analys.

2.6. Diskussion och slutsatser

De analyser som presenterats i detta kapitel är översiktliga bearbetningar av det nyligen tillgängliga UGU-R materialet, i syfte att fastställa några huvudtendenser i utvecklingen under 1990-talet inom olika delar av utbildningssystemet. Det fördjupade analys- och tolkningsarbetet återstår ännu att göra, och i anslutning till de olika resultatavsnitten har vi pekat ut några av de riktningar längs vilka vi menar att det fortsatta arbetet bör bedrivas. Det finns inte anledning att här upprepa dessa diskussioner, men vi vill avslutningsvis lyfta fram några huvuddrag i utvecklingen som inte kunnat göras synliga i de olika resultatavsnitten.

Det bör då omedelbart fastslås att en av de mest slående insikterna vi har nått under vårt arbete är den påtagliga bristen på information om elevernas kunskaper och färdigheter inom både grund- och gymnasieskolan. Under 1990-talet har det svenska skolsystemet genomgått en omfattande organisatorisk förändring genom att en stor del av ansvaret för grund- och gymnasieskolan förts över till kommunerna. Delvis som en följd av detta har också resurserna till undervisning under åren 1992 till 1995 minskats kraftigt. En annan följd av den förändrade ansvarsfördelningen mellan stat och kommun är att möjligheterna att genom det nationella uppföljnings- och utvärderingssystemet få information

om konsekvenserna för elevernas kunskaper och färdigheter av de organisatoriska förändringarna och resursmässiga neddragningarna har minskat bortom det rimligas gräns. Den nationella uppföljningen i grundskolan är fokuserad på måluppfyllelsen i årskurs nio, vilket medför att det tidsmässiga avståndet mellan tidpunkten för förändringar i undervisningens förutsättningar och processer och tillfället då resultaten kan observeras blir mycket långt. Effekterna av förändringar under 1990-talets början kommer sålunda inte att bli synliga i Skolverkets uppföljningssystem förrän under 2000-talets början. Ett annat problem med det nuvarande uppföljnings- och utvärderingssystemet är att det inte är särskilt väl ägnat för studier av förändringar över tid. Proven i det nationella provsystemet tillåter inte studier av trendmässiga förändringar i nivå och fördelning av kunskaper och färdigheter. Betygs- och provsystemet är dessutom så beroende av läroplanens målformuleringar att revideringar av målen gör att jämförbarheten över tid går förlorad. Som vi redan föreslagit skulle det vara möjligt att vidareutveckla de nationella proven för årskurs 5 och 9 så att de ger information som är användbar för nationella utvärderingsändamål. Även kursproven i gymnasieskolan skulle på samma sätt kunna ges en vidgad funktion.

Vårt dataunderlag tillåter sålunda inte några säkra slutsatser om hur prestationer och prestationsskillnader utvecklats under 1990-talet. Betygsresultaten i årskurs 9 tenderar dock att uppvisa större variation mellan kommunerna mot slutet av den period vi studerar, och andelen elever som lämnar grundskolan utan fullständiga betyg ökar också mot slutet av decenniet. Det framstår därför som särskilt angeläget att andra tillgängliga indikatorer på utvecklingen inom grundskolan, som t.ex. antal elever som erhåller specialundervisning i olika former, och tidsfördelningen över olika ämnen och ämnesgrupper systematiskt inventeras och ställs samman.

Resultaten kring rekryteringen av studerande till gymnasium och högskola vilar på säkrare underlag, och här erhålls en bild som visar på en minskande social snedrekrytering till högre studier under 1990-talet. Dessa resultat är positiva, men det finns anledning att tolka resultaten med försiktighet. Framförallt kan den positiva trenden inte extrapoleras bortom den studerade tidsperioden. Vad gäller snedrekryteringen till studieförberedande gymnasieutbildning pekar t.ex. de resultat som presenteras av Börjesson och Palme (denna volym) på en ökande grad av social elitisering av framförallt NV-programmet mot slutet av 1990talet, och på en ökande heterogenitet bland de studieförberedande programmen. Vad gäller snedrekryteringen till högskolan är en huvudhypotes att den observerade minskningen delvis kan hänföras till att de försämrade möjligheterna att välja arbete i stället för studier har medfört att valmönstret i lägre socialgrupper mer kommit att likna mönstret

i högre socialgrupper. Om denna hypotes är korrekt innebär den dock också att vi kan förvänta oss en ökande social snedrekrytering när arbetsmarknadssituationen förbättras. Ett ytterligare skäl varför vi kan förvänta oss en ökande snedrekrytering är att möjligheterna till konkurrenskomplettering av de nya gymnasiebetygen kan förväntas leda till ökande sociala skillnader, och också att effekten av upprepad provtagning på de sociala skillnaderna i högskoleprovet kan förväntas öka över tid.

Ett enkelt sätt att komma tillrätta med problemet med effekterna av upprepad provtagning vore givetvis att inte tillåta provtagarna mer än ett begränsat antal försök (t.ex. två). Två skäl talar dock mot en sådan administrativ lösning på problemet. Det ena är att en av de främsta anledningarna till den breda acceptans som högskoleprovet nått är just möjligheten att utan begränsningar ta provet. Det andra, och viktigare, skälet är att en sådan restriktion inte kommer åt det som är det grundläggande problemet, nämligen att resultatförbättringen är åldersrelaterad. Om så är fallet kan man förvänta sig att de som är angelägna om ett gott resultat skjuter upp provtagandet i det längsta, och genom detta når i stort samma effekt som att ta provet flera gånger. Om ålder är positivt relaterad till högskoleprovsresultat är detta också i sig ett problem som bör uppmärksammas.

En anledning till att resultaten på högskoleprovet förbättras över tid är att provet till stor del består av uppgifter som mäter verbala kunskaper och färdigheter. Om provet istället inkluderade en större andel problemlösningsuppgifter skulle ålderssambandet minska. Det skulle sannolikt också förbättra provets prognosförmåga gentemot de flesta utbildningar.

Ett av de mest slående resultaten, då samtliga nivåer i utbildningssystemet tas i beaktande, är kvinnornas starka ställning. De har betydligt bättre resultat från grundskolan, söker sig till, och avslutar, studieförberedande gymnasieutbildning i större utsträckning än män, och de är i tydlig majoritet inom högskola. Kvinnornas utbildningsförsteg är inte ett nytt fenomen eftersom utvecklingen successivt gått i denna riktning sedan flera decennier, men skillnaden torde aldrig ha varit så tydlig som under 1990-talet. Det finns dock en anledning att peka på att bilden av kvinnornas styrka inom utbildningssystemet inte är entydigt positiv. Vad gäller den högre utbildningen är kvinnornas försteg begränsat till de korta utbildningarna medan männen i större utsträckning vinner tillträde till de långa, och i allmänhet mer prestigefyllda, utbildningarna.

Referenser

Abrahamsson, R. 1973. ”Utbildningsfunktioner”, Sociologisk forsk-

ning, 10(4), 3-19.

Alderman, D.L. 1981. ”Student self-selection and test repetition”,

Educational and Psychological Measurement, 41:1073-1081.

Andersson, A. 1998a. ”The dimensionality of the leaving certificate in

Swedish compulsory school” Scandinavian Journal of Educational Research, 42:25-40.

Andersson, A. 1998b. ”Differential selectivity to upper secondary

school with respect to previous achievement for males and females”, Nordisk Pedagogik, 18:217-228.

Arbuckle, J.L. 1996. ”Full information estimation in the presence of

incomplete data”, i. Marcoulides, G.A & R.E. Schumacker (eds.),

Advanced structural equation modeling. Issues and techniques.

Mahwah, New Jersey: Erlbaum, pp. 243-277.

Becker, B.J. 1990. ”Coaching for the scholastic aptitude test: Further

synthesis and appraisal”, Review of Educational Research, 60:337-417.

Bond, L. 1989. ”The effects of special preparation on measures of

scholastic ability” i Linn, R.L, (red.), Educational measurement. 3:e upplagan. New York och London: Macmillan.

Dahllöf, U. 1992. ”Timplaner för folkskola och grundskola”, i Wallin,

E. (red.), Från folkskola till grundskola. Tio forskare vid Pedagogiska institutionen, Uppsala universitet, belyser utvecklingen under 150 år i anslutning till folkskolejubiléet. Uppsala: Pedagogiska institionen, Uppsala universitet.

Elley, W.B., (ed.) 1994. The IEA study of reading literacy: Achieve-

ment and instruction in thirty-two school systems. Oxford: Pergamon.

Elgqvist-Saltzman, I. 1976. Vägen genom universitetet. En forsknings-

översikt och en empirisk analys av några studievägar inom filosofisk fakultet i Umeå 1968-1975. Uppsala Studies in Education 1

Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.

Erikson, R. & J.O. Jonsson 1993. Ursprung och utbildning. Social

snedrekrytering till högre studier.SOU 1993:85. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Erikson, R. & J.O. Jonsson, (red.) 1994. Sorteringen i skolan. Studier

av snedrekrytering och utbildningens konsekvenser. Stockholm:

Carlsson Bokförlag.

Franke-Wikberg, S., (red.) 1989. Skolan och utvärderingen. Fem pro-

fessorer tar ordet. Stockholm: HLS Förlag.

Gustafsson, J.-E. 1994. Dimensions of ability determining performance

on the Swedish Scholastic Aptitude Test. Paper presented at the

Annual Meeting of the American Educational Research Association, New Orleans, 1994.

Gustafsson, J.-E. & M. Benjegård 1996. ”Högskoleprovet, social bak-

grund och upprepad provtagning”, i Högskoleprovet. Genom elva forskares ögon. Högskoleverkets rapportserie 1996:22 R Stockholm: Högskoleverket.

Gustafsson, J.-E. & Westerlund A. 1994. ”Socialgruppsskillnader i

prestationer på högskoleprovet”, i Erikson, R. & J.O. Jonsson (red.), Sorteringen i skolan. Studier av snedrekrytering och utbildningens konsekvenser. Stockholm: Carlsson Bokförlag.

Hansen, M. 1997. Social bakgrund och resultat på högskoleprovet

Rapporter från institutionen för pedagogik, 1997:08. Göteborg:

Göteborgs universitet, institutionen för pedagogik.

Henriksson, W. 1995. Repeated test taking and the SweSAT. Educatio-

nal measurement, no. 13. Umeå: Umeå universitet, Pedagogiska institutionen, Avdelningen för pedagogiska mätningar.

Henriksson, W. & K. Bränberg 1994. ”The effects of practice on the

Swedish Scholastic Aptitude Test SweSAT”. Scandinavian Journal of Educational Research, 38:129-148.

Henriksson, W., S. Henrysson, C. Stage, & I. Wedman 1985. Prov för

urval till högskolan. SOU 1985:59. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Herrnstein, R.J., & C. Murray 1994. The Bell Curve: Intelligence and

class structure in American life. New York: Free Press.

Härnqvist, K. 1960. Individuella differenser och skoldifferentiering.

Stockholm: 1957 års skolberedning II. SOU 1960:13.

Härnqvist, K. 1994. ”Social selektion till gymnasium och högskola” i

R. Erikson & J.O. Jonsson (red.), Sorteringen i skolan. Studier av snedrekrytering och utbildningens konsekvenser. Stockholm: Carlsson Bokförlag.

Härnqvist, K. 1998. ”Explaining the recruitment to post-secondary

education: the case of Sweden”, Journal of Nordic Educational

Research, 184:207-216.

Härnqvist, K. 1999. Rekryteringen till teoretisk gymnasieutbildning. En

jämförelse mellan sex födelsekohorter. Institutionen för pedagogik och didaktik, Göteborgs universitet, IPD-rapporter nr 1999:04.

Härnqvist, K., I. Emanuelsson, S.-E. Reuterberg & A. Svensson 1994.

Dokumentation av projektet ”Utvärdering genom uppföljning”.

Rapporter från institutionen för pedagogik, 1994:03. Göteborg: Göteborgs universitet, institutionen för pedagogik.

Härnqvist, K., & A. Svensson 1973. ”A Swedish data bank for studies

of educational development” Sociological Microjournal, 7:35-42.

Härnqvist, K., & A. Svensson 1980. Den sociala selektionen till gym-

nasiestadiet. En jämförelse mellan fyra årskullar. Betänkade av

Gymnasieutredningen. SOU 1980:30.

Kim, L. 1998. Val och urval till högre utbildning. En studie baserad på

erfarenheterna av 1977 års tillträdesreform. Uppsala Studies in

Education, 76 Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.

Lundgren, U.P. 1999. ”Ramfaktorteori och praktisk utbildningsplane-

ring”, Pedagogisk forskning i Sverige, 41:31-41.

Lundh, C. & R. Ohlsson 1994 Från arbetskraftsimport till flyktingin-

vandring. Stockholm: SNS.

Messick, S. & A. Jungeblut 1981. ”Time and method in coaching for

the SAT”, Psychological Bulletin, 89:191-216.

Murray, Å. 1994. Ungdomar utan gymnasieskola. En uppföljningsstu-

die från 13 till 24 års ålder. Acta Universitatis Stockholmiensis.

Stockholm Studies in Educational Psychology, 25. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.

Muthén, B.O., D. Kaplan, & M. Hollis 1987. ”On structural equation

modeling with data that are not missing completely at random”,

Psychometrika, 52:431-462.

Muthén, L.K., & B.O. Muthén 1998. Mplus User’s Guide. Los Ange-

les, CA: Muthén & Muthén.

Mäkitalo, Å. 1994. Non-comparability of female and male admission

test takers. Reports from the department of education and educational research, 1996:03. Göteborg: Göteborgs universitet, institutionen för pedagogik.

Mäkitalo, Å. & S.-E. Reuterberg 1996. Who takes the Swedish scholas-

tic aptitude test? A study of differential selection to the SweSAT in relation to gender and ability. Reports from the department of education and educational research, 1996:03. Göteborg: Göteborgs universitet, institutionen för pedagogik.

Neisser, U., G. Boodoo, T.J. Bouchard Jr., A.W. Boykin, N. Brody, S.

J. Ceci, D.F. Halpern, J.C. Loehlin, R. Perloff, R.J. Sternberg, & S. Urbina 1996. ”Intelligence: knowns and unknowns”, American

Psychologist, 51:77-101.

Reuterberg, S.-E. 1994. Selection of Swedish scholastic aptitude test

takers as a function of socioeconomic background and ability.

Reports from the department of education and educational research, 1994:05. Göteborg: Göteborgs universitet, institutionen för pedagogik.

Reuterberg, S.-E. 1996a. ”Den sociala bakgrundens betydelse för pres-

tationer på högskoleprovet”, i Högskoleprovet. Genom elva forskares ögon. Högskoleverkets rapportserie 1996:22 R Stockholm: Högskoleverket.

Reuterberg, S.-E. 1996b. ”Selektionsmekanismernas betydelse för

gruppskillnader på högskoleprovet”, i Högskoleprovet. Genom elva forskares ögon. Högskoleverkets rapportserie 1996:22 R Stockholm: Högskoleverket.

Reuterberg, S.-E. 1997. Gender differences on the Swedish Scholastic

Aptitude Test. Reports from the department of education and educational research, 1997:02. Göteborg: Göteborgs universitet, institutionen för pedagogik.

Reuterberg, S.-E. 1998. ”On differential selection in the Swedish

Scholastic Aptitude Test”, Scandinavian Journal of Educational

Research, 42:81-97.

Reuterberg, S.-E. 1999. ”Etnisk bakgrund och högskoleprovet”, i Fokus

på högskoleprovet. Högskoleverkets skriftserie 1999:6. Stockholm: Högskoleverket.

Reuterberg, S.-E., & A. Svensson 1998. Vem väljer vad i gymnasie-

skolan? Förändringar i rekryteringsmönstret efter den senaste gymnasiereformen. Rapporter från Institutionen för pedagogik,

Göteborgs universitet, nr 1998:06.

Reuterberg, S.-E., A. Westerlund & J.-E. Gustafsson 1992. ”Beror

gruppskillnaderna på tidigare selektion i utbildningssystemet?”, i

Betyg och högskoleprov för män och kvinnor. Rapport från ett se-

minarium. UHÄ-rapport 1992:3. Stockholm: Universitets- och högskoleämbetet.

SCB 1998. Utbildningsstatistisk årsbok. Stockholm: Statistiska cent-

ralbyrån.

SCB 1989. Social skiktning i utbildningsväsendet. Sveriges officiella

statistik. Siffror om högskolan, 8. Stockholm: Statistiska centralbyrån.

Similä, M. 1994. ”Andra generationens invandrare i den svenska sko-

lan”, i Erikson, R. & J.O. Jonsson (red.), Sorteringen i skolan.

Studier av snedrekrytering och utbildningens konsekvenser.

Stockholm: Carlsson Bokförlag.

Skolverket 1998. Barnomsorg och skola. Jämförelsetal för huvudmän.

Skolverkets rapport nr 156.

Skolverket 1999. Barnomsorg och skola i siffror 1999. Del 1: Betyg

och utbildningsresultat. Skolverkets rapport nr. 159. Stockholm:

Liber.

SOU 1970:21. Vägar till högre utbildning. Behörighet och urval. Be-

tänkande av kompetensutredningen, 6:1. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

SOU 1970:55. Vägar till högre utbildning. Organisation och informa-

tion. Betänkande av kompetensutredningen, 6:2. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

SOU 1985:57. Tillträde till högskolan. Betänkande av tillträdesutred-

ningen. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Stage, C. 1985. Gruppskillnader i provresultat. Uppgiftsinnehållets

betydelse för resultatskillnader mellan män och kvinnor på prov i ordkunskap och allmänorientering. Akademisk avhnadling, Umeå:

Umeå universitet, Pedagogiska institutionen.

Stage, C. 1992. ”How important are age and education for gender diffe-

rences in test results?”, Scandinavian Journal of Educational Research, 36:223-235.

Stage, C. 1996. ”Kvinnor och män”, i Högskoleprovet. Genom elva

forskares ögon. Högskoleverkets rapportserie 1996:22 R Stockholm: Högskoleverket.

Stage, C., & C. Jarl 1996. Högskoleprovet våren 1996. Provdeltagar-

gruppens sammansättning och resultat, Pedagogiska mätningar,

nr. 115. Umeå: Umeå Universitet, Pedagogiska institutionen, Avdelningen för pedagogiska mätningar.

Wenglinsky, H. 1997. When money matters: How educational expen-

ditures improve student performance and how they don't. New

Jersey: Educational Testing Service, Policy Information Center.

Willingham, W. & Cole, N. 1997. Gender and fair assessment. Ma-

hwah, New Jersey: Lawrence Erlbaum.

Yang, Y. 1998. ”Variance differences in reading achievement at class-

room and individual level in 24 countries”, Journal of Nordic

Educational Research, 184:165-175.

Åberg-Bengtsson, L. 1999a. ”Dimensions of performance in the inter-

pretation of diagrams, tables and maps: Some gender differences in the Swedish Scholastic Aptitude Test”, Journal of Research in

Science Teaching, 36:565-582.

Åberg-Bengtsson, L. 1999b. ”En analys av dimensionalitet och köns-

skillnader i DTK-provet”, i Fokus på högskoleprovet. Högskoleverkets skriftserie 1999:6 S. Stockholm: Högskoleverket.

Ögren, G. 1999. ”Provdeltagarna och deras resultat åren 1992-1998

samt våren 1999”, i Andersson, K. (red.), Högskoleprovet. Konstruktion, resultat och erfarenheter. Enheten för pedagogiska mätningar, Umeå universitet, Pm nr 153.

Författarna

Anette Andersson IPD Enheten för individ, kultur och samhälle Göteborgs Universitet Box 300 405 30 Göteborg

Mats B. Andersson ILU Uppsala Universitet Box 2136 750 02 Uppsala

Professor Donald Broady ILU Uppsala Universitet Box 2136 750 02 Uppsala

Mikael Börjesson ILU Uppsala Universitet Box 2136 750 02 Uppsala

Professor Jan-Eric Gustafsson IPD Enheten för individ, kultur och samhälle Göteborgs Universitet Box 300 405 30 Göteborg

Jonas Gustafsson ILU Uppsala Universitet Box 2136 750 02 Uppsala

Michael Hansen IPD Enheten för individ, kultur och samhälle Göteborgs Universitet Box 300 405 30 Göteborg

Elisabeth Hultqvist ILU Uppsala Universitet Box 2136 750 02 Uppsala

Mikael Palme ILU Uppsala Universitet Box 2136 750 02 Uppsala