SOU 2001:54
Ofärd i välfärden
Till statsrådet och chefen för Socialdepartementet
Genom regeringsbeslut den 4 februari 1999 bemyndigades chefen för Socialdepartementet, statsrådet Lars Engqvist, att tillkalla en kommitté bestående av forskare med uppdrag att göra ett välfärdsbokslut över 1990-talet (direktiv 1999:7). Kommittén antog sedermera namnet ”Kommittén Välfärdsbokslut”. Under år 2000 överlämnade kommittén delbetänkandet Välfärd vid vägskäl, utvecklingen under 1990-talet (SOU 2000:3) och de sex forskarvolymerna; Välfärdens förutsättningar (SOU 2000:37), Välfärd, vård och omsorg (SOU 2000:38), Välfärd och skola (SOU 2000:39),
Välfärd och försörjning (SOU 2000:40), Välfärd, ofärd och ojämlikhet (SOU 2000:41) samt Two of a Kind? Economic crisis, policy responses and well-being during the 1990s in Sweden and Finland (SOU 2000:83).
Under år 2001 har kommittén kompletterat de tidigare beskrivningarna med uppgifter om utvecklingen under 1990-talets sista år och arbetat med att täcka en del av de kunskapsluckor som identifierats. Kommittén har här strävat efter att ta fram fördjupad kunskap om såväl välfärdens nyckelområden som strategiskt viktiga samhällsgrupper. Detta forskningsarbete publiceras under sommaren 2001 i en serie betänkanden och utgör därmed en väsentlig grund för det slutbetänkande som kommittén skall överlämna i oktober år 2001. Hittills har kommittén överlämnat Välfärdstjänster i omvandling (SOU 2001:52) och Välfärd och arbete i arbetslöshetens årtionde (SOU 2001:53).
Föreliggande volym, Ofärd i välfärden, är den tredje i serien av skrifter där dessa forskarunderlag presenteras. I fokus för uppmärksamheten står denna gång villkoren för ensamstående mödrar,
invandrare och ungdomar – genomgående grupper som i kommitténs tidigare arbeten identifierats som missgynnade under 1990talet. Vidare behandlas här mer tydliga uttryck för ofärd, i form av långvarigt socialbidragstagande och utsatthet för brott.
Kommitténs ledamöter tar inte ställning till innehållet i de enskilda uppsatserna. Det är med andra ord författarnas analyser, tolkningar och slutsatser som presenteras här och varje författare ansvarar själv för innehållet. Det är dock vår förhoppning att forskaruppsatserna skall bidra till en nyanserad diskussion, baserad på kunskap kring välfärdens tillstånd och utveckling i Sverige.
Stockholm i juli 2001
Joakim Palme
Åke Bergmark /Felipe Estrada Johan Fritzell Olof Bäckman Olle Lundberg Michael Gähler Lena Sommestad Ola Sjöberg Marta Szebehely Gun-Britt Trydegård
1. Bara en mor
*
ensamstående
mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
Michael Gähler
* Titeln refererar givetvis till Ivar Lo-Johanssons (1939) roman med samma namn om den ensamstående modern Rya-Rya. Kapitlet har presenterats vid seminariet Social Stratification, Welfare, and Social Policy, Institutet för social forskning (SOFI), Stockholms universitet. Jag vill tacka de medverkande vid detta seminarium i allmänhet och Tomas Korpi i synnerhet för värdefulla synpunkter. Av samma skäl vill jag rikta ett tack till Johan Fritzell och Kjell Jansson, samt Elisabeth Landgren-Möller för hjälp med familjedemografiska spörsmål. Därutöver är jag Per-Olof Fredriksson, vid Statistiska centralbyrån (SCB), stort tack skyldig för att han tagit sig tid att besvara mina många frågor om ULF-datamaterialets beskaffenhet.
1.1 Inledning
De ensamstående föräldrarna tillhör 1990-talets stora ekonomiska förlorare. Detta har slagits fast i ett antal nyligen publicerade rapporter och studier. Gruppens disponibla inkomster har minskat och man har oftare än tidigare mycket låga inkomster (under socialbidragsnormen respektive under 60 procent av medianinkomsten i befolkningen). Till detta kommer att denna grupp oftare än andra saknar möjligheten att få fram en större summa pengar inom en vecka, har svårigheter att klara av de löpande utgifterna och är beroende av socialbidrag (Bergmark 2000; Fritzell och Lundberg 2000; Nelander och Lönnroos 2000; Socialstyrelsen 2001; SOU 2000:3).
Utöver de inskränkningar i välfärden som en dålig ekonomi i sig utgör så är det senaste decenniets utveckling illavarslande av åtminstone tre ytterligare skäl. För det första utgör de ekonomiska villkoren en central roll också för andra välfärdsdimensioner (Fritzell och Lundberg 2000). Små ekonomiska omständigheter har inte bara negativa effekter på möjligheterna till konsumtion och sparande utan kan också inverka menligt på de vuxna hushållsmedlemmarnas psykiska hälsa och beteende gentemot barnen. Därutöver påverkas barnens psykiska och fysiska välmående samt deras utbildningschanser på ett negativt sätt (Duncan m.fl. 1994; Jonsson och Gähler 1997; Lundberg 1993; McLeod och Shanahan 1993;
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
Voydanoff 1990). Låga inkomster och andra ekonomiska problem ökar också risken att utsättas för brott, framförallt för ensamstående mödrar (se Estradas och Nilsson kapitel i denna volym).
För det andra utgör de ensamstående föräldrarna en stor – och växande – andel av den svenska befolkningen. De levnadsvillkor som gäller för denna familjetyp utgör också uppväxtvillkor för ett stort antal barn. Av den dryga miljon barnfamiljer, med barn mellan 0 och 17 år, som fanns i Sverige vid årsskiftet 1998 1999 utgjorde de ensamstående föräldrarna en knapp fjärdedel (24 procent).1 Vid samma tidpunkt bodde knappt 400 000 barn (20 procent av alla) med en ensamstående mor (SCB 2000a). Ett stort antal barn, 3 4 av tio enligt de senaste skattningarna, växer alltså upp i en familj som, under kortare eller längre tid, utgörs av en ensamstående förälder (Gähler och Jonsson 2001; SCB 2000a). De levnadsvillkor som är aktuella för ensamstående föräldrar gäller således för en mycket stor grupp vuxna och barn i den svenska befolkningen.
För det tredje inverkar också de ensamstående föräldrarnas levnadsvillkor indirekt på alla föräldrars välfärd. Givet att antalet separationer och skilsmässor ökat, så löper idag många sammanboende föräldrar risken att bli ensamstående. Eftersom de allra flesta barn huvudsakligen fortsätter bo med sina mödrar efter en familjesplittring så utgörs den stora majoriteten, 84,5 procent vid ingången av år 1999, av alla enförälderhushåll av ensamstående mödrar (SCB 2000a). De försämrade ekonomiska villkor som en skilsmässa innebär framförallt för kvinnor (Gähler 1998; jfr Sørensen 1994) kan därför påverka maktförhållandena mellan sammanboende och utgöra hinder att lämna förhållanden de inte längre vill leva i (Hobson 1994).
Det faktum att de flesta ensamstående föräldrar är mödrar gör att fokus i detta kapitel kommer riktas mot dessa. Detta innebär emellertid inte att de ensamstående fäderna negligeras. Tvärtom ingår också denna grupp i analyserna, om än i den mindre framträdande rollen som jämförelsekategori till de ensamstående mödrarna. Titeln ”Bara en mor” ska inte heller tas som en indikation på att den roll som den frånlevande fadern spelar uppfattas som oviktig. Frekvensen på umgänget mellan barn och frånlevande
1 Dessa tal är något överskattade. Skälet till detta är att SCB inte kan urskilja sambopar som inte har gemensamma barn utan dessa kategoriseras som ensamstående. Effekten blir att antalet ensamstående med barn överskattas något medan antalet samboende med barn underskattas. SCB uppskattar att andelen familjer med en ensamstående förälder egentligen utgör ca 21 procent av alla barnfamiljer (SCB 2000a).
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
föräldrar har ökat över tid (SCB 1995) och många barn till ensamstående föräldrar bor, förvisso i varierande utsträckning, hos den andre föräldern (Jonsson m.fl. 2001). Detta betyder att många frånlevande fäder ändå utgör ett viktigt socialt, ekonomiskt och emotionellt stöd för sina barn. Så långt tillgängliga data gör det möjligt kommer vi också ta hänsyn till de ekonomiska transfereringar som sker från fadern till barnen.
Utöver de negativa konsekvenser som försämringen av de ensamstående mödrarnas ekonomiska förutsättningar under 1990talet haft för enskilda individer och hushåll, rimmar utvecklingen illa med den svenska social- och familjepolitiska modell som varit rådande under senare decennier. Här är uttalade mål bl.a. att främja jämställdheten mellan könen, att tillvarata barns intressen och bidra till goda levnadsförhållanden under uppväxten, samt att medverka till minskade skillnader i resurser mellan olika familjetyper (se t.ex. Socialdepartementet 1996).
I detta kapitel ska vi genomföra en utförlig analys av de ensamstående mödrarnas ekonomiska och materiella villkor. Vi inleder med deskriptiva analyser av inkomstutvecklingen under 1990-talet. Hur förhåller sig inkomsten för de ensamstående mödrarna vid slutet av decenniet till situationen vid dess början? Hur har inkomsterna för gruppen ensamstående mödrar förändrats i relation till andra grupper i samhället? Våra analyser begränsar sig emellertid inte till inkomst. Vi studerar också andra materiella förhållanden som (i) huruvida man kan få fram en viss summa pengar inom loppet av en vecka i händelse av oförutsedda utgifter och (ii) om man haft svårigheter att klara de löpande utgifterna under det senaste året. Denna typ av beskrivningar har givits i tidigare studier men med anledning av att inkomstdata för år 1999 nu föreligger har vi här en möjlighet att göra dessa analyser för hela 1990-talet. Vi kan också besvara frågor där vår kunskap idag är begränsad. En sådan fråga är hur spridningen i gruppen ser ut. Är det så att de försämrade villkoren endast gäller en begränsad andel av de ensamstående mödrarna eller har 1990-talet inneburit en allmän försämring som slagit lika hårt mot alla ensamstående mödrar? Med andra ord, har vissa ensamstående mödrar råkat mer illa ut än andra?
Vidare görs försök att besvara frågan vilka orsakerna till den dåliga materiella och ekonomiska utvecklingen bland ensamstående mödrar är. Svaret på denna fråga är långtifrån givet. Den disponibla inkomsten, dvs. vad man har att röra sig med efter det att skatten är betald, konstitueras av ett antal olika faktorer, som förvärvsarbets-
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
inkomst, inkomst av kapital, olika typer av bidrag, privata transfereringar och ett antal social-, familje- och arbetsmarknadspolitiska program. Hur, och i vilken omfattning, har inkomstens beståndsdelar förändrats för de ensamstående mödrarna under 1990-talet? Kan förändringarna över tid förklaras? Hur förhåller sig dessa förändringar till andra hushållstyper? Syftet här är att utröna den relativa inverkan av olika inkomsttyper, och dess förändring över tid, på de ensamstående mödrarnas ekonomiska situation. En viktig fråga i det sammanhanget är givetvis hur de ensamstående mödrarnas anknytning till arbetsmarknaden har förändrats och vilka de bakomliggande orsakerna till dessa förändringar är.
1.2 Hur har de ensamstående mödrarnas ekonomiska situation förändrats under 1990-talet?
Att ensamstående mödrar lever under sämre ekonomiska betingelser än de flesta andra grupper i samhället är ett faktum som observerats sedan lång tid tillbaka, långt innan gruppen nådde den numerär den har idag (se t.ex. Socialstyrelsen 1957; Wennemo 1994). Med den stora ökningen i det kvinnliga förvärvsarbetsdeltagandet samt införandet av generösa familje- och socialpolitiska program och reformer har dock de ensamstående mödrarnas situation väsentligen förbättrats under senare decennier. Mycket tyder emellertid på att försämringar skett under 1990-talet. Enligt Kommittén Välfärdsbokslut (SOU 2000:3) minskade den reala justerade disponibla inkomsten2 med 10 procent för de ensamstående föräldrarna under perioden 1993 1997. Inkomsterna för denna grupp var vid slutet av perioden, tillsammans med tvåföräldrafamiljer med tre eller fler barn, lägre än för någon annan grupp och försämringen under perioden är likaledes större än för andra hushållstyper. Det vanliga också under denna period var istället en ökning av den disponibla inkomsten, även om denna ökning i de flesta fall var relativt måttlig. Som exempel kan nämnas att inkomsten ökade med 2,6 procent för sammanboende med ett barn, 0,6 procent för sammanboende med två barn och att den minskade med 4,9 procent för sammanboende med minst tre barn. Mönstret att ensamstående med barn haft en sämre inkomstutveckling än andra barnfamiljer går igen i Inkomstfördelningsundersökningen. Trots att inkomsterna förbättrats något från mitten till
2 Inkomsten justeras för hushållets storlek och sammansättning (se nedan).
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
slutet av decenniet är de ändå klart lägre 1998 och 1999 än de var 1990 och 1991. Inkomstutvecklingen under andra hälften av 1990talet har också varit avsevärt bättre för övriga barnfamiljer (SCB2000b; 2001b).
Liknande resultat nås i en rapport från LO (Nelander och Lönnroos 2000). Här studeras de ekonomiska villkoren för hushåll med minst en löneinkomst som motsvarar minst ett basbelopp, dvs. där åtminstone en person förvärvsarbetat hela eller delar av året. Gruppen ensamstående med barn beräknas generellt sett minska sina reala justerade disponibla inkomster med 3,9 procent mellan åren 1989 och 2000.3 För ensamstående med barn i arbetarhushåll är motsvarande minskning 4,9 procent.4 Studien visar också att minskningen av den disponibla inkomsten för denna grupp var kraftig, såväl åren 1989 1994 som 1994 1997. Härefter (1997 2000) beräknas inkomsten för dessa hushåll dock öka med närmare 8 procent. För samtliga övriga typer av arbetarhushåll (sammanboende med barn, sammanboende utan barn, ensamstående unga och ensamstående 30 år och äldre utan barn) har utvecklingen under 1990-talet varit mer gynnsam; nedgången under början av 1990-talet har varit mindre omfattande och uppgången under slutet av decenniet väntas bli större. Totalt sett innebär detta inkomstökningar på mellan 4 och 13 procent medan inkomsten alltså minskar med närmare 5 procent för ensamstående med barn.5
Under 1990-talet kom också allt fler barn att leva i hushåll med inkomster under socialbidragsnormen. Försämringen gäller framför allt hushåll med ensamstående föräldrar där andelen ökade från knappt 10 till drygt 25 procent mellan 1991 och 1997 (SOU 2000:3). De ensamstående föräldrarna har också ökat sin risk för att ha mycket låga inkomster (här definierat som 60 procent eller mindre av medianinkomsten för samtliga) kraftigt mellan 1989 och 1998 liksom man oftare än andra grupper har problem med att klara de löpande utgifterna respektive saknar möjlighet att få fram en viss summa pengar inom en vecka (Fritzell och Lundberg 2000). Det förefaller således belagt att gruppen ensamstående föräldrar generellt erfarit ekonomiska försämringar under 1990-talet, inte
3 Inkomstuppgifter för åren 1999 och 2000 förelåg inte vid studiens genomförande utan här används uppgifter som är baserade på simuleringar, dvs. framskrivningar, av SCB. 4 Antalet ensamstående med barn bland lägre och högre tjänstemannahushåll var alltför litet i det aktuella datamaterialet för att särredovisas. 5 Storleken på inkomstförändringar kan skilja sig åt mellan olika undersökningar beroende på att man t.ex. använder olika datamaterial och/eller tidsperioder, definierar inkomster och hushållstyper olika eller justerar inkomster på skilda sätt.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
bara i relativa termer gentemot andra grupper, utan också absolut sett.
1.3 Varför är de ensamstående mödrarna en särskilt utsatt grupp?
Vad är det som gör just de ensamstående mödrarna så sårbara ekonomiskt? Sørensen (1994) identifierar tre huvudsakliga orsaker till detta. För det första tjänar kvinnor mindre än män. Dessa skillnader uppstår på tre sätt. (i) Kvinnor förvärvsarbetar i mindre utsträckning än vad män gör. Detta gäller emellertid i lägre grad i Sverige än i de flesta andra länder. I den svenska (eller skandinaviska) välfärdsstatsmodellen har arbetslinjen varit ett framträdande drag sedan decennier. Såväl kvinnor som män i arbetsför ålder förväntas bidra till sin egen försörjning genom att förvärvsarbeta (se t.ex. Esping-Andersen 1990; Lewis och Hobson 1997). Internationellt sett är den kvinnliga förvärvsarbetsfrekvensen också mycket hög i Sverige (Siaroff 1994), nästan lika hög som bland männen (Kjeldstad 2001; SOU 2000:3). Starkt bidragande orsaker till den höga andelen förvärvsarbetande kvinnor är särbeskattningen av makar som infördes 1971 och utbyggnaden av den offentliga sektorn och barnomsorgen. Sistnämnda förhållande har haft en dubbel inverkan såtillvida att den både skapat arbetstillfällen och förutsättningar för kvinnors inträde på arbetsmarknaden (Axelsson 1992). Till detta kommer den föräldraledighetsreform som infördes år 1974 och som gör det möjligt för nyblivna föräldrar att vara föräldralediga med ekonomisk kompensation och lagstadgad rätt att återvända till arbetet vid föräldraledighetens slut. (ii) Förvärvsarbetande kvinnor arbetar i mindre omfattning än förvärvsarbetande män. Deltidsarbete, med åtföljande lägre inkomster, är klart vanligare bland kvinnor (Kjeldstad 2001; Sundström 1997). Framförallt gäller detta mödrar, i synnerhet till förskolebarn (Båvner 2001). (iii) Också när kvinnor och män har samma arbetstid så har kvinnor lägre inkomster än män. Detta gäller trots att löneskillnaderna mellan könen är relativt små i Sverige jämfört med de flesta andra länder (Phipps 1990; Siaroff 1994). Den svenska arbetsmarknaden är dock fortfarande starkt könssegregerad (Nermo 1999). Medan män oftare arbetar i privat sektor, där de mer välbetalda jobben finns, arbetar kvinnor oftare i offentlig sektor där lönerna är lägre (s.k. horisontell segregering).
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
Men det är också svårare, givet sektor, för kvinnor att nå högre och mer välbetalda positioner (s.k. vertikal segregering) (Hultin 1998). Även när kvinnor och män har samma utbildningsnivå, arbetslivserfarenhet, klassposition och arbetar inom samma sektor (offentlig/privat) så är kvinnors timlöner klart lägre än männens.6Givet att kvinnor har kortare arbetstid leder dessa könsskillnader till betydande skillnader i förvärvsarbetsinkomst. Under 1980- och 1990-talen motsvarade kvinnors inkomster av förvärvsarbete ungefär två tredjedelar av motsvarande inkomster för männen (Sørensen 2001). Om urvalet begränsas till de heltidsarbetande hade kvinnor år 1999 arbetsinkomster som motsvarade 83 procent av männens inkomster (SCB 2001b).
Det andra skälet till de ensamstående mödrarnas relativt svåra ekonomiska situation, enligt Sørensen (1994), är det faktum att dessa kvinnor är ensamma familjeförsörjare. Ett hushåll med två inkomsttagare, som tillsammans tjänar dubbelt så mycket som en ensamstående inkomsttagare, gynnas av de skalfördelar som uppstår då man är två (eller fler) som kan dela på utgifter för varor och tjänster som båda kan nyttja.7
För det tredje, ensamstående mödrar missgynnas av att de har det huvudsakliga ansvaret för barnens försörjning. Även om många frånlevande fäder bidrar med privata underhållsbetalningar och annat så motsvarar detta sällan den omfördelning som sker från fäder till barn och mödrar i tvåföräldrafamiljer. De ensamstående mödrarnas missgynnade situation kan således sammanfattas med att de är kvinnor, ensamstående och föräldrar – med huvudsakligt försörjningsansvar för sina barn.
1.4 Vilka är förklaringarna till att de ensamstående mödrarnas ekonomiska situation har försämrats under 1990-talet?
Sørensen (1994) har alltså identifierat tre strukturella orsaker till att ensamstående mödrar i allmänhet har sämre ekonomiska förutsättningar än många andra grupper i samhället. Enbart dessa or-
6 Efter kontroller för dessa förhållanden uppskattar le Grand (1994) att skillnaden i timlön år 1991 var 13 procent, till kvinnornas nackdel. Analyser där man kontrollerar för utbildningsnivå och förvärvsarbetsår visar att könslönegapet är oförändrat mellan 1991 och 2000 (le Grand, Szulkin och Tåhlin 2001). 7 Vid analyser av inkomster kan man dock korrigera för hushållets storlek och sammansättning med hjälp av s.k. ekvivalensskalor (se nedan).
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
saker räcker emellertid inte för att förklara varför de ensamstående mödrarna erfarit en sämre utveckling av sina inkomster och andra typer av ekonomiska och materiella resurser under 1990-talet än andra grupper. Denna omständighet tarvar andra typer av förklaringar, nämligen omständigheter som förändrats under decenniet och som talar till de ensamstående mödrarnas nackdel. Här ska några möjliga sådana förändringar diskuteras. För att närma oss denna fråga inleder vi med att studera hur situationen för ensamstående mödrar i Sverige förhåller sig till situationen för ensamstående mödrar i andra länder.
Ett stort antal internationella, jämförande, undersökningar har visat att ensamstående mödrar i Sverige lever under bättre ekonomiska villkor än ensamstående mödrar i många andra länder. I en nyligen genomförd studie, av ett stort antal länder, visar Bradbury och Jäntti (1999) att andelen barn till ensamstående föräldrar med mycket låga inkomster (mindre än hälften av den justerade disponibla medianinkomsten för hela befolkningen i respektive land) var mycket låg i Sverige vid början av 1990-talet, endast 4,5 procent medan medeltalet för samtliga 25 länder var 38 procent. Den högsta andelen ”fattiga”, enligt denna definition, återfanns i USA (60 procent). I en mindre studie, baserad på inkomstuppgifter för mitten av 1980-talet, kommer Smeeding (1992) fram till liknande resultat. Ensamstående mödrars inkomster är också relativt höga i Sverige. Vid början av 1980-talet utgjorde denna grupps justerade disponibla medianinkomster i Sverige och Norge mer än 85 procent av motsvarande inkomst för barnfamiljer med två föräldrar. I Tyskland, Frankrike och Storbritannien varierade andelen mellan 65 och 75 procent medan den var 53 procent eller lägre i Australien, Kanada och USA (Wong, Garfinkel och McLanahan 1993). Sørensen (1994) har närmat sig frågan om ensamstående mödrars villkor utifrån ett annat perspektiv, nämligen vilken ekonomisk förlust sammanboende mödrar skulle löpa vid en eventuell skilsmässa. Resultaten från denna studie visar förvisso att denna förlust skulle vara betydande för svenska kvinnor men den är ändå klart mindre än för kvinnor i Tyskland och USA.
Hur ska då de ensamstående mödrarnas relativt goda ekonomiska situation i Sverige förklaras? Två typer av förklaringar har stått i fokus: 1) den höga förvärvsfrekvensen bland ensamstående mödrar i Sverige och 2) de relativt generösa social- och familjepolitiska program som finns i Sverige, i form av t.ex. bidrag och olika typer av subventionerade tjänster. Som Bradbury och Jäntti
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
(1999) påpekat har diskussionen i tidigare forskning ofta koncentrerats till denna senare typ av förklaring. Smeeding menar t.ex. att den avgörande orsaken till den stora skillnaden i fattigdomstal mellan barn till ensamstående mödrar i Sverige och USA är de universella social- och familjepolitiska program, med starkt inkomstomfördelande effekter, som utmärker den svenska välfärdsstatsmodellen. Barnfamiljer i USA saknar t.ex. motsvarigheter till barnbidrag, bidragsförskott, subventionerad barnomsorg och föräldraförsäkring. Som förklaring till de stora variationerna mellan länder i de ensamstående mödrarnas relativa inkomster pekar också Wong, Garfinkel och McLanahan (1993) på betydelsen av offentliga bidragssystem och program. Vidare betonas programmens utformning, om de är inkomstprövade eller universella. I länder med större koncentration på inkomstprövade bidrag (t.ex. USA) är den ekonomiska situationen för ensamstående mödrar sämre än i länder med fokus på universella system (som Sverige). En viktig slutsats i denna studie är att inkomstprövade bidrag fungerar som ett negativt incitament för förvärvsarbete.
Olika typer av transfereringar, offentliga och privata, är också mycket viktiga för ensamstående mödrar i Sverige. Denna grupp är mer än någon annan hushållstyp i samhället (förutom pensionärer) beroende av offentliga transfereringar för sin försörjning. År 1999 utgjordes drygt hälften (51,5 procent) av de ensamstående mödrarnas disponibla inkomster av inkomster från arbete och kapital och resterande inkomster kom från olika typer av transfereringar.8 För övriga barnfamiljer varierade andelen av inkomsten från arbete och kapital mellan 74,5 och 83,5 procent, beroende på om antalet barn i hushållet var 1, 2 eller 3 eller fler (SCB 2001b). Enligt Sainsbury (2000) har också den andel av inkomsten som utgörs av transfereringar ökat för de ensamstående mödrarna mellan slutet av 1980-talet och mitten av 1990-talet. År 1987 utgjorde de offentliga transfereringarna nästan en tredjedel (31 procent) av de ensamstående mödrarnas inkomster medan 13 procent utgjordes av privata transfereringar (underhållsbidrag t.ex.) och resterande 56 procent av förvärvsarbetsinkomster. I takt med att sysselsättningsnivån minskat bland de ensamstående mödrarna har också andelen av deras inkomster från förvärvsarbete minskat. År 1995 hade dessa inkomster minskat till 43 procent av den totala in-
8 Efter justering för skatt, betalt underhållsbidrag och återbetalda studielån.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
komsten medan de privata transfereringarna stod för 10 procent. Nästan hälften, 47 procent, kom från offentliga transfereringar.9
Till de viktigare skattefria bidragen hör barn-, social- och bostadsbidragen samt underhållsstöd (tidigare bidragsförskott). Bland de viktigaste skattepliktiga transfereringarna återfinns föräldra- och sjukpenning, pensioner och arbetslöshetsersättning. Det ökande beroendet av transfereringar bland ensamstående mödrar mellan slutet av 1980- och mitten av 1990-talet är naturligtvis allvarligt i sig men understryks ytterligare av att nivåerna på flera av dessa offentliga transfereringar blivit mindre generösa under decenniet. År 1996 sänktes t.ex. barnbidraget, från 750 till 640 kronor per barn och månad. Flerbarnstillägget för familjer med tre eller fler barn togs också bort. Två år senare återställdes nivåerna på dessa bidrag. Sett över perioden i stort innebär detta emellertid en relativ sänkning eftersom bidraget inte är indexreglerat. Vidare gjordes det nedskärningar i bostadsbidragen, socialbidragsnormen reducerades och ersättningsnivåerna i föräldrapenning och sjukpenning sänktes (Palme 2000; Sainsbury 2000).
När det gäller de negativa transfereringarna, företrädesvis skatter, genomfördes åren 1990 och 1991 en stor skattereform i två steg. Konsekvensen av denna reform blev bl.a. att skatteandelen av inkomsten sjönk kraftigt. Därefter har denna andel emellertid höjts. Mellan 1989 och 2000 beräknas inkomstskatternas andel ha ökat från 32 till 34 procent bland samtliga löntagarhushåll. För arbetarhushåll som består av en ensamstående förälder med barn blir ökningen troligen ännu större, från 28 till 32 procent (Nelander och Lönnroos 2000). Att skatteandelen av inkomsten ökat mellan 1991 och 1998, såväl generellt som för ensamstående föräldrar, bekräftas i Inkomstfördelningsundersökningen. Bidragande orsaker till detta är bl.a. de allmänna egenavgifter som infördes 1993 och den s.k. värnskatten som infördes 1995 (SCB 2000b; 2001b).
Transfereringarnas roll för ensamstående mödrars inkomster ska emellertid inte överskugga den betydelse som inkomster från förvärvsarbete har för denna grupp. Sainsbury (2000) visar t.ex. att merparten av ensamstående mödrars bruttoinkomster vid början av 1990-talet hade sin källa i förvärvsarbete och kapital. Wong, Garfinkel och McLanahan (1993) visar också att en stor del av de amerikanska ensamstående mödrarnas dåliga ekonomiska situation,
9 Dessa uppgifter är inte direkt jämförbara med uppgifterna från SCB:s Inkomstfördelningsundersökning då de härrör från ett annat datamaterial (Luxembourg Income Study).
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
jämfört med de svenska, förklaras av skillnaden i förvärvsarbetsgrad. Vidare är en viktig bidragande orsak till de relativt små förluster som svenska kvinnor skulle lida vid en skilsmässa det låga ekonomiska beroendet av männen; detta är en följd av den höga kvinnliga förvärvsfrekvensen och de relativt höga individuella inkomster som detta medför (Sørensen 1994). Bradbury och Jäntti (1999) understryker ytterligare betydelsen av inkomster från arbete och kapital (marknadsinkomsten). I fokus för deras studie står skillnaden mellan länder i relativa fattigdomstal bland barn.10 I Sverige och de övriga nordiska länderna motsvarar den justerade disponibla inkomsten för den ”fattigaste” femtedelen av barnen (där barn till ensamstående mödrar är överrepresenterade) runt 60 procent av medianinkomsten för samtliga barn. För ett antal anglosaxiska länder varierar andelen mellan 43 och 48 procent medan den är 34 procent i USA. Den fattigaste femtedelen har alltså betydligt längre upp till medianinkomsten i dessa länder än i de nordiska länderna. Vad beror detta på? Resultaten i studien visar att flera av de anglosaxiska länderna distribuerar tämligen stora belopp i form av offentliga transfereringar till de fattigaste barnen och deras familjer. Inkomsterna från dessa transfereringar täcker upp en ungefär lika stor andel av inkomstgapet till medianhushållet som i de nordiska länderna. Det som däremot skiljer länderna åt är marknadsinkomsterna. Dessa står för en klart högre andel av inkomsterna för de fattigaste i de nordiska länderna. De samlade resultaten i undersökningen gör att författarna drar slutsatsen att skillnader i marknadsinkomster kan förklara mer av inkomstvariationen i olika länder mellan dem vid mitten respektive långt ner i inkomstfördelningen än vad skillnader i offentliga transfereringar gör.
I ett internationellt perspektiv är förvärvsarbetsgraden bland ensamstående mödrar i Sverige mycket hög (Wong, Garfinkel och McLanahan 1993). Denna höga förvärvsfrekvens går tämligen långt tillbaka i tiden (Hobson och Takahashi 1997). Socialstyrelsen (1957) konstaterar att mellan 60 och 70 procent (beroende på om modern var ogift, frånskild eller änka) av de ensamstående mödrarna förvärvsarbetade redan år 1955. Denna andel var högre än för sammanboende mödrar, åtminstone fram till 1968. Härefter har en utjämning skett mellan de båda grupperna (Hobson och Takahashi 1997) och vid ingången av 1990-talet var relationen den omvända.
10 Undersökningsenheten här är alltså barnen men deras ekonomiska förhållanden bestäms givetvis av föräldrarnas inkomster.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
Då deltog knappt 85 procent av de ensamstående småbarnsmödrarna (barn 0 6 år) och drygt 90 procent av dem med endast äldre barn i arbetskraften. För sammanboende mödrar var andelarna något högre (Socialdepartementet 1996).11 Hur har då de ensamstående mödrarnas förvärvsarbetsgrad påverkats under 1990talet? Decenniet inleddes med slutfasen av en högkonjunktur varför arbetslöshetstalen ännu var låga. Mellan 1990 och 1993 ökade dock andelen öppet arbetslösa i den arbetsföra befolkningen kraftigt, från knappt 2 till 8 procent. Denna nivå gällde sedan under ett antal år varpå en minskning vidtog mellan 1997 och 1998. Arbetslösheten slog hårt mot de flesta sektorer och mot såväl kvinnor som män. Lundborg (2000) visar emellertid att de ensamstående föräldrarna drabbades hårdare än många andra grupper i samhället. Andelen som någon gång varit arbetslös under respektive år under 1990-talet har, från ett högt utgångsvärde, ökat mer för de ensamstående med barn än för någon av de andra grupperna i analysen (ensamstående utan barn, sammanboende utan barn och sammanboende med barn), från ca 10 procent (år 1990) till drygt 30 procent (år 1997). Likaså har andelen som varit arbetslösa under hela året ökat allra mest för de ensamstående med barn, från 0 procent år 1990 till 5 procent år 1997. Ännu 1999 var arbetslöshetstalen relativt höga och arbetskraftsdeltagandet fortsatt lågt för ensamstående mödrar jämfört med fäder och sammanboende mödrar (SCB 2001a). Genomgående under decenniet har dock andelen heltidsarbetande av de förvärvsarbetande varit högre bland ensamstående än bland sammanboende mödrar. Andelen heltidsarbetande ensamstående mödrar har varit fortsatt hög under 1990-talet men gapet till de sammanboende mödrarna har ändå minskat, som en följd av att denna grupp ökat sin andel heltidsarbetande (SCB 2001a; Socialdepartementet 1996).
Arbetskraftsdeltagandet bland de ensamstående mödrarna har alltså minskat, arbetslöshetstalen ökat och andelen heltidsarbetande minskat i relation till andra mödrar. Dessa trender talar för att de ensamstående mödrarnas inkomster från förvärvsarbete har utvecklats sämre än för andra barnfamiljer. Varför har då förvärvsarbetsgraden utvecklats så negativt för de ensamstående mödrarna? Utöver skillnader i humankapital, som t.ex. utbildningsnivå, har tre typer av förklaringar diskuterats i tidigare studier (Björnberg 1996; Nordenmark 2000; Socialdepartementet 1996). För det första kan
11 Arbetskraftsdeltagandet inkluderar även dem som är arbetslösa och står till arbetsmarknadens förfogande.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
de ekonomiska incitamenten ha utvecklats negativt, dvs. ensamstående mödrar kan uppleva, eller ha faktisk erfarenhet av, att förvärvsarbete inte lönar sig ekonomiskt. För det andra kan det huvudsakliga ansvaret för barn göra det svårt att söka vissa typer av arbeten. För det tredje kan arbetsgivare vara tveksamma till att anställa personal som man upplever är mindre flexibel i sina arbetstider och har en högre frånvaro, för vård av sjukt barn t.ex. Att empiriskt pröva den relativa betydelsen av dessa förklaringar är långtifrån okomplicerat och antalet studier på området är, följaktligen, få. Nordenmark (2000) drar dock slutsatsen att de ensamstående mödrarnas sämre möjligheter än andra grupper att få arbete efter en period av arbetslöshet inte betingas av skillnader i arbetsmarknadssituation (som tidigare erfarenhet av förvärvsarbete), socialt kontaktnät eller arbetsmotivation och sökbeteende utan snarare av deras lägre utbildningsnivå, framtidstro och psykiska och fysiska välbefinnande. Socialdepartementet (1996) konstaterar också att sjukfrånvaron bland ensamstående mödrar är klart högre än för andra föräldrar. Vidare upplever ensamstående mödrar att arbetsgivaren har en intolerant hållning gentemot frånvaro för vård av sjukt barn (Björnberg 1996).
Orsaken till de ensamstående mödrarnas försämrade ekonomiska situation under 1990-talet står alltså med största säkerhet att finna i förändringar på arbetsmarknaden och/eller i de offentliga och privata transfereringssystemen. Icke desto mindre kan ytterligare en orsak vara att den demografiska och/eller sociala sammansättningen av gruppen har förändrats över tid. Tidigare studier har visat att såväl nivån på som utvecklingen av olika välfärdsindikatorer under 1990-talet, som ekonomi, sysselsättning, hälsa och sociala relationer, är nära relaterade till förhållanden som individens ålder och etniska bakgrund (Fritzell och Lundberg 2000; SOU 2000:3). Under förutsättning att sammansättningen av gruppen ensamstående mödrar förändrats avseende dessa (och andra) förhållanden kan detta vara en bidragande förklaring till gruppens försämrade villkor under 1990-talet. Vi har emellertid inte några starka skäl att tro att betydande förändringar ska ha skett inom dessa områden men det finns ändå goda skäl att empiriskt undersöka detta. 12
12 Ytterligare en möjlig förklaring till de ensamstående mödrarnas försämrade ekonomiska villkor under 1990-talet är att kostnaderna för viss (nödvändig) konsumtion har ökat under decenniet. Detta kan givetvis inte förklara förändringar i den disponibla inkomsten eftersom denna, i princip, är oberoende av individens eller hushållets konsumtion. Konsumtionsnivån kan emellertid vara viktig för andra typer av indikatorer på ekonomiska resurser, som om man har tillgång till en ekonomisk buffert i händelse av oförutsedda utgifter eller om man
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
Sammanfattningsvis förefaller alltså svängningarna i de ekonomiska konjunkturerna och på arbetsmarknaden ha haft stora inverkningar på inkomstens sammansättning för de ensamstående mödrarna. Vi kan konstatera att dessa klarat sig dåligt på arbetsmarknaden och deras inkomster från förvärvsarbete torde ha utvecklats sämre än för andra grupper. Vad gäller transfereringar, såväl positiva som negativa, är bilden mer komplex. Å ena sidan bör vi förvänta oss att betydelsen av transfereringar minskat för de ensamstående mödrarna under 1990-talet; detta som en följd av att det relativa värdet av vissa bidrag, som barnbidraget, minskat över tid liksom ersättningsnivåerna i t.ex. föräldraförsäkringen. Å andra sidan har bl.a. den ökade arbetslösheten inneburit att betydelsen av arbetslöshetsersättningar ökat. Till detta kommer att betydelsen av inkomstprövade bidrag som social- och bostadsbidragen kan ha ökat. Det är således oklart vad vi kan förvänta oss avseende utvecklingen av betydelsen av transfereringar totalt sett för de ensamstående mödrarna under 1990-talet. Med anledning av att ersättningsnivåerna i de sociala trygghetssystemen, liksom vissa typer av bidrag, höjts de senaste åren, och arbetslösheten minskat, torde dock förändringen i de positiva transfereringarnas betydelse för de ensamstående mödrarnas inkomster inte vara särskilt dramatisk. Den stora förändringen bör istället ha inträffat under 1990-talets första hälft, varefter en (viss) återgång alltså kan antas ha skett.
De frågor som ställs och, förhoppningsvis, besvaras i detta kapitel är därför följande: 1) Hur har inkomstnivåer och andra ekonomiska förhållanden förändrats för de ensamstående mödrarna under 1990-talet när vi, som här, har möjlighet att följa utvecklingen under hela decenniet? 2) I vilken grad kan förändringar i förvärvsarbetsgrad, positiva respektive negativa transfereringar och gruppens sociala och demografiska sammansättning förklara den utveckling vi finner? 3) I vilken mån vill arbetslösa ensamstående mödrar ta ansvar för sin egen försörjning och är deltidsarbete en konsekvens av ett aktivt val eller skulle man hellre gå upp i arbetstid?
har problem att klara av de löpande utgifterna. Kostnaderna (i reala termer) för t.ex. barnomsorg har ökat generellt under decenniet (SOU 2000:3). Givet att de ensamstående mödrarna nyttjar kommunal barnomsorg i hög utsträckning, högre än tvåföräldrafamiljer (SCB 2000a), kan detta vara en bidragande orsak till de ensamstående mödrarnas försämrade ekonomiska villkor. Detta är en fråga som tangeras nedan.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
1.5 Datamaterial och analysstrategi
Analyserna i detta kapitel baseras på data från Statistiska centralbyråns ”Undersökningar av Levnadsförhållanden” (ULF-data) för åren 1990/1991, 1994/1995 och 1998/1999. I denna undersökning, som genomförs årligen, tillfrågas ett representativt urval av den svenska befolkningen i åldrarna 16-84 år om sina levnadsförhållanden i en mycket vid mening. Detta ”Sverige i miniatyr” besvarar frågor om uppväxtförhållanden, familjesituation, ekonomiska förhållanden, utbildning, arbetsförhållanden, boende, hälsa, sociala relationer m.m.13 Inkomstuppgifter inhämtas via register. Intervjuerna genomförs mestadels som besöksintervjuer men också telefon- och indirekta intervjuer förekommer. Urvalsstorleken motsvarar ungefär en promille, dvs. var tusende, i Sverige boende, även om den har varierat något över åren. Urvalet består av 7 8 000 individer; under 1990-talet har bortfallet uppgått till runt 20 procent varför antalet svarande kretsat kring 6 000 individer.14
När man, som här, intresserar sig för levnadsvillkoren i en specifik grupp i den svenska befolkningen (de ensamstående mödrarna) kan detta datamaterial upplevas som litet, dvs. att antalet observationer är få. Bedömningen här är emellertid att materialets storlek är tillfredsställande för att genomföra de aktuella analyserna. En strategi som används här är också att ”poola”, dvs. lägga samman, olika årgångar av undersökningen för att på så sätt erhålla ett större antal observationer. Fördelarna med materialet överväger också. Till skillnad från andra, väsentligt större, registerdatamaterial kan t.ex. gruppen ensamstående mödrar urskiljas på ett mycket tillförlitligt sätt.15 Vidare har materialet en stor informationsbredd (det täcker ett stort antal dimensioner av individens levnadsvillkor) och ett relativt stort djup (ett antal indikatorer på samma eller liknande fenomen ingår i materialet). Detta innebär att det (i) finns tillgång till flera typer av utfallsvariabler (beroende
13 Enligt ett rullande schema (åtta års perioder) görs varje år fördjupningar inom en viss dimension av individers levnadsvillkor (t.ex. ekonomiska förhållanden, sociala relationer eller hälsa). Vid dessa tillfällen återkommer man också till en viss andel av dem som deltog i undersökningen åtta år tidigare varför ULF delvis är en s.k. panelundersökning. 14 I de följande analyserna är materialet viktat för bortfall enligt en variabel skapad av SCB. Här viktar man för H-region, ålder, kön, nationalitet, civilstånd och huruvida man uppburit lön under året eller ej. En okulär besiktning av viktade och oviktade deskriptiva analyser ger vid handen att skillnaderna i resultat endast är marginella. Se också Fritzell och Lundberg (2000) för en mer utförlig beskrivning av ULF-materialet. 15 Som noterades ovan kan registerdata inte skilja ensamstående föräldrar från dem som har barn från ett tidigare förhållande och nu bor med en partner med vilken de inte har gemensamma barn (se fotnot 1).
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
variabler) och (ii) finns möjlighet att kontrollera för ett stort antal förhållanden i de statistiska analyserna. De variabler som används beskrivs löpande i texten. Det finns dock skäl att redan här diskutera den grupp som står i fokus för vårt intresse, de ensamstående mödrarna.
1.5.1 Vilka är de ensamstående mödrarna?
I detta kapitel operationaliseras gruppen ensamstående mödrar på följande sätt. ULF-formuläret innehåller en fråga om vilka personer som finns i den intervjuades hushåll. Denna fråga lyder ”Vilka andra (utöver den intervjuade, författarens anmärkning) personer bor här och tillhör familjen? Finns det ytterligare någon som bor här och hyr möblerat rum?” Såväl information om födelseår som relation till den intervjuade inhämtas för var och en av dessa eventuella övriga personer. De ensamstående mödrarna utgörs här av de kvinnor som uppger att de inte lever tillsammans med en make/maka eller sambo och har egna barn upp t.o.m. 18 år boende i hushållet.16 Enligt intervjuarinstruktionen ska barnet bo i hushållet minst två dagar per vecka för att räknas med. I praktiken är det dock upp till den intervjuade att avgöra om barnet bor i hushållet eller ej. Tyvärr saknas information om hur ofta barnet bor hos den frånlevande föräldern (fadern). Det antagande som görs här är därför att barnet alltid bor hos den intervjuade modern. I praktiken kan emellertid barnet spendera en mycket stor del av tiden hos fadern. Om så är fallet har detta givetvis en positiv inverkan på moderns ekonomiska situation då det kan antas att hennes löpande utgifter för t.ex. mat och andra dagligvaruartiklar minskar. I nedanstående analyser justeras inkomsten för antalet barn (se nedan). Då barnet tillbringar mycket tid hos fadern underskattas därför moderns justerade inkomst. Barn till ensamstående föräldrar har ofta ett frekvent umgänge med den frånlevande föräldern och detta umgänge har ökat över tid (SCB 1995). Likaså händer det att dessa barn bor hos den frånlevande föräldern. Uppgifter baserade på den Levnadsnivåundersökning för barn (Barn-LNU) som
16 Med den operationalisering av begreppet ”ensamstående mor” som används här förtjänar det påpekas att ensamstående kvinnor med barn över 18 år således betraktas som ensamstående kvinnor utan barn. Detta sker under antagandet att äldre barn försörjer sig själva, ett antagande som inte nödvändigtvis alltid överensstämmer med verkligheten. En praktisk gräns för hur gamla barnen kan vara och fortfarande till fullo försörjas av föräldrarna måste emellertid sättas och det har bedömts som rimligt att denna gräns sätts vid den ålder då barnet är högst 18 år.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
genomfördes under år 2000 gör gällande att ungefär fyra av tio barn och ungdomar (10 18 år) som lever med en ensamstående mor någon gång bor hos sin frånlevande far. Det genomsnittliga antalet dagar per månad är 4, vilket motsvarar ca 13 procent av tiden (Jonsson m.fl. 2001).17 Det är emellertid fortfarande ovanligt att barnet bor lika mycket hos båda föräldrarna när dessa inte lever ihop. SCB uppskattar år 2000 denna andel till ca 10 procent för barn mellan 0 och 17 år (Barnombudsmannen och SCB 2001). För att studera den ekonomiska betydelsen för ensamstående mödrar av att barnet bor hos fadern en viss del av tiden kommer inkomstsimuleringar att genomföras.
De ensamstående mödrarna är naturligtvis inte en homogen grupp. Av detta skäl redovisas de ensamstående mödrarnas situation i vissa analyser efter demografiska och andra förhållanden såsom etnicitet, antal barn, ålder, ortstyp och utbildningsnivå.18
1.5.2 Analysstrategi
I detta kapitel intresserar vi oss för vilka ekonomiska resurser de ensamstående mödrarna har men också hur tillgången till dessa resurser har förändrats över tid. Det huvudsakliga intresset knyts därvidlag till början respektive slutet av 1990-talet (1990/1991 och 1998/1999). I vissa analyser redovisas dock också uppgifter för en mellanliggande tidpunkt, nämligen 1994/1995. Skälet till detta är att vi vill fånga utvecklingen under de kraftiga konjunktursvängningar som rått under decenniet.
17 Det är betydligt vanligare att barn till ensamstående fäder ibland bor hos den frånlevande föräldern (modern) än tvärtom. 18 Ensamstående mödrar skiljer sig åt också på ett annat viktigt sätt, nämligen vilken orsak som ligger bakom detta förhållande. Ensamstående mor kan man bli på åtminstone tre sätt. Historiskt sett har en stor andel av de ensamstående mödrarna utgjorts av änkor, dvs. kvinnor vars man, fadern till barnen, avlidit. I takt med att mortaliteten minskat och familjestrukturen förändrats utgörs de ensamstående mödrarna i dag till en överväldigande majoritet av frånskilda/separerade mödrar (Nyman 1998). En tredje grupp av ensamstående mödrar är de som aldrig levt med barnens far. Det kan finnas skäl att tro att de ekonomiska förutsättningarna och andra levnadsvillkor varierar med orsaken till att man är ensamstående mor. Av två praktiska orsaker görs ingen åtskillnad mellan dessa tre typer av ensamstående mödrar här. För det första saknas nödvändig information, tidigare samboende mödrar kan inte urskiljas från de mödrar som aldrig levt med barnets far. För det andra skulle inte ett tillfredsställande antal observationer erhållas för var och en av de tre olika typerna av ensamstående mödrar. Det finns dock skäl för läsaren att ha detta i åtanke och för framtida forskning att återkomma till frågan om den ekonomiska situationen varierar med orsaken till detta civilstånd.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
Det är viktigt att notera att vi inte följer samma individer över tid. Istället studeras villkoren för gruppen ensamstående mödrar vid de givna tidpunkterna. Det rör sig således huvudsakligen om olika individer. Likaså finns det skäl att komma ihåg att detta civilstånd inte är ett statiskt tillstånd utan ändras då ett (nytt) sammanboende inleds (jfr Nyman 1998).
De tre indikatorer på ekonomiska resurser som analyseras här är: 1) Inkomst. Här intresserar vi oss för tre olika typer av inkomster. För det första, faktorinkomsten: detta är vad individen/hushållet tjänar på marknaden i form av inkomster från anställning eller företagarinkomster respektive kapitalinkomster som räntor och olika typer av realisationsvinster (och -förluster). För det andra, bruttoinkomsten som är summan av faktorinkomsten och olika typer av skattepliktiga (t.ex. social- och arbetsmarknadspolitiska program som arbetsmarknadsstöd, pensioner, sjukpenning och föräldraförsäkring samt vissa delar av livränta) respektive skattefria (t.ex. barnbidrag, bostadsbidrag, socialbidrag, studiemedel och underhållsstöd) positiva transfereringar (SCB 2001b). För det tredje, den disponibla inkomsten. Detta är vad som finns kvar för hushållet att röra sig med då olika typer av positiva transfereringar är inräknade och negativa transfereringar (som skatter) är frånräknade.19 I de flesta analyser justeras den aktuella inkomsttypen för hushållsstorlek och sammansättning (se nedan). 2) Avsaknad av en ekonomisk buffert/kontantmarginal. Denna indikator är skapad utifrån frågan: ”Om du plötsligt skulle hamna i en oförutsedd situation, där Du på en vecka måste skaffa fram X kronor, skulle Du klara det?” I 1990/1991 års ULF-undersökningar sattes denna summa till 12 000 kronor, 1994/1995 till 13 000 kronor och
19 Här bör två kommentarer göras. 1) Under 1990 och 1991 genomfördes en stor skattereform i landet. Denna fick bl.a. till följd att basen för inkomsttaxering breddades, dvs. inkomster som tidigare var skattefria gjordes nu skattepliktiga. Eftersom reformen inte var fullt genomförd år 1990 betyder detta att inkomsterna för detta år ”underskattas” något i jämförelse med de andra år som ingår i våra analyser. Med identiska inkomstdefinitioner de olika åren hade inkomsterna år 1990 m.a.o. varit något högre. För att, i någon mån, kontrollera för effekterna av detta har deskriptiva analyser där inkomsterna åren 1998/1999 jämförs endast med 1991 genomförts. Dessa analyser ger inte skäl att ändra på de slutsatser som dras här. Möjligen överskattas dock den relativa ekonomiska förlusten under 1990-talet något för ensamstående mödrar. 2) I de skattefria positiva transfereringarna respektive de negativa transfereringarna och, följaktligen, i den disponibla inkomsten, har SCB inkluderat uppgifter om erhållna respektive utbetalade underhållsbidrag (enligt intervju) och bidragsförskott/underhållsstöd (enligt registerdata). I det fåtal fall då uppgifter om belopp saknas för såväl underhållsbidrag som bidragsförskott och underhållsstöd, har ett värde motsvarande bidragsförskottets/underhållsstödets storlek imputerats av SCB (muntlig kommunikation och e-brevskorrespondens med Per-Olof Fredriksson, SCB). Andra typer av ekonomiska transfereringar mellan föräldrarna saknar vi helt information om.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
1998/1999 till 14 000 kronor.20 Till dem som svarar jakande har en följdfråga med ett antal fasta svarsalternativ ställts: ”På vilket sätt skulle Du göra det?” 3) Den sista indikatorn på ekonomiska förutsättningar är baserad på frågan: ”Har det under de senaste 12 månaderna hänt att Du haft svårigheter med att klara de löpande utgifterna för mat, hyra, räkningar m.m.?” Svarsalternativen här är ”ja” eller ”nej”.
Vid analyserna av inkomst tillkommer också mått på spridningen i gruppen. Utöver en redovisning av situationen mitt i inkomstfördelningen (medianinkomsten) presenteras också data för individer/hushåll högre upp (vid den 75:e percentilen) respektive längre ner (25:e percentilen) i fördelningen. Den 75:e percentilen refererar till den punkt i inkomstfördelningen där en fjärdedel av gruppen har högre inkomster medan tre fjärdedelar har lägre inkomster. På motsvarande sätt är värdet för den 25:e percentilen den inkomst där tre fjärdedelar av gruppen har högre inkomster medan en fjärdedel har lägre inkomster.
För att få en bild av huruvida utvecklingen för de ensamstående mödrarna under 1990-talet är unik eller uppvisar mönster som också gäller den övriga befolkningen jämförs situationen med sex andra hushållstyper: ensamstående fäder, ensamstående kvinnor utan barn, ensamstående män utan barn, sammanboende par utan barn, sammanboende par med 1 2 barn och sammanboende par med 3 eller fler barn.21 Endast intervjuade som var mellan 16 och 64 år gamla vid intervjutillfället ingår, dvs. ålderspensionärer finns inte med i analyserna (annat än som makar/samboende till den intervjuade). Denna åldersselektion görs för att övriga grupper av individer/hushåll ska vara någorlunda jämförbara med de ensamstående mödrarna, som mycket sällan ligger utanför detta åldersspann. För jämförbarhetens skull exkluderas också ungdomar mellan 16 och 24 år som bor kvar i föräldrahemmet. Deras ekonomiska betingelser är mycket speciella i det att de betraktas som egna hushåll i datamaterialet men ändå i mycket hög utsträckning kan antas vara försörjda av sina föräldrar.
I kapitlet genomförs, avslutningsvis, ett antal multivariata analyser i form av s.k. OLS-regression. Denna metod är lämplig när
20 Mellan 1990/1991 och 1998/1999 följer ökningen av summan Konsumentprisindex (KPI) tämligen väl medan summan för åren 1994/1995 är något lågt satt i förhållande till samma index. 21 Begreppet ”sammanboende” inrymmer såväl gifta som samboende par. Hushållstyperna utan barn utgörs givetvis till viss del av föräldrar med utflugna barn respektive sådana som ännu inte har barn.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
man, som här, använder sig av en kontinuerlig beroendevariabel (inkomst). Multivariat analys har den fördelen att den möjliggör statistiska ”kontroller” för olika förhållanden. Det är t.ex. möjligt att analysera om skillnader i inkomst mellan två tidsperioder för en viss grupp kan ”förklaras” av skillnader i andra förhållanden, som utbildningsnivå, i gruppen. Metoden förklaras närmare i den löpande texten.
1.6 Hur ser den materiella och ekonomiska situationen ut för de ensamstående mödrarna och hur har den förändrats under 1990-talet?
1.6.1 Disponibel hushållsinkomst
Hur ser då de ensamstående mödrarnas ekonomiska och materiella situation ut vid 1990-talets slut och hur har situationen utvecklats under decenniet? Här ska vi ge en beskrivning av tre olika indikatorer men vi inleder med att analysera den disponibla hushållsinkomsten, som justeras med hjälp av en s.k. ekvivalensskala. Skälet till detta är att vi vill ta hänsyn till (i) hur många som ska leva av hushållsinkomsten,22 (ii) hushållets sammansättning23 och (iii) de stordrifts- eller skalfördelar som det innebär att vara flera i hushållet.24 På så sätt får vi en mer realistisk bild av vilka ekonomiska resurser hushållsmedlemmarna har till sitt förfogande. Alternativet, att inte justera inkomsten, ger naturligtvis en helt orealistisk bild eftersom detta implicerar antagandet att det inte spelar någon roll om man är en, två eller tio hushållsmedlemmar som ska leva av en given inkomst.
22 I ett ensamhushåll där denna inkomst är, säg, 100 000 kronor ska ju denna fördelas på endast en individ. I ett hushåll med samma inkomst som består av ett sammanboende par utan barn ska samma summa fördelas på två individer, dvs. var och en har mindre att röra sig med än i det förra hushållet. Detta förhållande uppmärksammas endast om inkomsten justeras, dvs. om vi tar hänsyn till antalet hushållsmedlemmar. Med exemplet ovan skulle den justerade (eller ekvivalerade) disponibla hushållsinkomsten bli 100 000 kronor i det förra hushållet och 50 000 (100 000/2) i det senare hushållet. 23 Utifrån antagandet att barn har lägre levnadsomkostnader än vuxna sätts ekvivalensvikten för barn lägre än för vuxna. 24 Antag t.ex. att vi har ett hushåll med två vuxna vars sammanlagda inkomst är 200 000 kronor. Om denna summa divideras med antalet hushållsmedlemmar blir den ekvivalerade inkomsten 100 000 kronor (200 000/2). Men många av de utgifter som detta hushåll har är gemensamma för de båda hushållsmedlemmarna. Man behöver t.ex. vanligtvis bara en tvättmaskin, ett telefonabonnemang, en hemförsäkring, en TV-licens etc. Kostnaden per individ blir alltså lägre för vissa utgifter. För att ta hänsyn till dessa stordriftsfördelar divideras följaktligen inte hushållsinkomsten i hushåll som består av två vuxna med 2 utan med ett lägre tal.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
Det råder ingen konsensus bland forskare om vilken typ av ekvivalensskala som är den ”bästa”. Skalorna baseras på antaganden som kan vara mer eller mindre rimliga och lämpligheten i att använda en viss skala framför en annan kan variera med syftet. Här har valet styrts av tidigare studier som publicerats i Kommitténs Välfärdsbokslut regi (se Fritzell och Lundberg 2000).25 I denna skala ges den första vuxna individen (över 18 år) vikten 1, en eventuell partner (äkta make eller sambo) ges vikten 0,55 och barn (18 år eller yngre) ges vikten 0,47. I ett hushåll som består av två vuxna och två barn divideras således hushållsinkomsten med 2,49 (1+0.55+2*0,47) för att den justerade inkomsten ska erhållas. Detta betyder att ett hushåll med två vuxna och två barn måste ha en total disponibel hushållsinkomst på 249 000 kronor för att ha en justerad inkomst som motsvarar 100 000 kronor.26
Låt oss nu studera inkomsterna för de ensamstående mödrarna och hur dessa har förändrats under det senaste decenniet. I Figur 1 redovisas de justerade disponibla medianinkomsterna27 för olika hushållstyper i Sverige under tre perioder, 1990/1991, 1994/1995 och 1998/1999. Här framgår det att de ensamstående mödrarna vid 1990-talets början hade en justerad medianinkomst som motsvarar drygt 100 000 kronor i reala termer (1999 års penningvärde).28 Alla andra grupper, utom de sammanboende föräldrarna med minst tre barn, hade avsevärt högre inkomster vid denna tidpunkt. Den grupp som hade den högsta inkomstnivån är de sammanboende paren utan barn vars justerade inkomster var nära 160 000 kronor,
25 Läsaren bör dock hålla i minnet att resultaten givetvis påverkas av valet av ekvivalensskala. Om skalfördelarna t.ex. betraktas som relativt stora, och vikten för tillkommande hushållsmedlemmar därför sätts relativt lågt, höjs ju inkomstnivåerna i större hushåll i motsvarande grad. 26 Denna ekvivalensskala har utarbetats av SCB. För en genomgång av de överväganden som ligger till grund för skalan, se Jansson (1998). Ett underliggande antagande i ekvivalensskalor är att hushållets inkomster fördelas lika mellan makarna. Detta antagande är inte orimligt, trots att mannen i hushållet ofta har en högre individuell inkomst än kvinnan. I en studie för Kvinnomaktutredningen visar Ahrne och Roman (1997) att en majoritet (65 procent) av gifta kvinnor och män hävdar att de kan använda en lika stor summa pengar för personlig konsumtion som maken/makan. En ungefär lika stor andel kvinnor som män menar att maken/makan har större ekonomiskt spelrum. I de flesta äktenskap upplever sig också båda makarna ha lika stort inflytande över beslutet att köpa olika typer av kapitalvaror. Ett annat skäl att anta att hushållets resurser fördelas lika mellan makarna är att en stor andel av konsumtionen utgörs av varor och tjänster som kommer samtliga hushållsmedlemmar till del. 27 Här redovisas median- (eller mitt-)inkomsten snarare än medelinkomsten eftersom det senare måttet är mycket känsligt för extremt höga respektive låga inkomster. Vid analyser av disponibel inkomst har individer (i ensamförsörjarhushåll) och hushåll (tvåförsörjarhushåll) med disponibla inkomster på 0 kronor genomgående exkluderats. 28 Enligt Konsumentprisindex (KPI).
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
eller knappt 60 procent högre än för de ensamstående mödrarna, åren 1990/1991.
Figur 1. Justerad disponibel medianinkomst (i 1999 års penningvärde), efter hushållstyp och år. Individer 16 64 år (exklusive 16 24-åringar som bor kvar hos föräldrarna)
Hur har då inkomsterna utvecklats under 1990-talet? Detta illustreras tydligast med en figur över de relativa förändringarna (Figur 2). Här visar staplarna för ”samtliga” att inkomstutvecklingen under perioden 1990/1991 1998/1999 generellt sett varit svagt positiv, medianinkomsten har ökat med nära 4 procent för hela populationen. Inkomsterna för perioden 1994/1995 är klart lägre än 1990/1991 vilket väl avspeglar den ekonomiska recession som då rådde i landet. Denna inkomstförsämring har dock hämtats in och t.o.m. vänts till en positiv utveckling under senare år. När materialet, som här, delas upp blir det emellertid tydligt att 1990talet sett mycket olika ut för olika grupper i samhället. Alla har inte kunnat ta del av inkomstökningen. För de ensamstående mödrarna
0
20 000 40 000 60 000 80 000 100 000 120 000 140 000 160 000 180 000 200 000
En sam st ående
mo r
En sam st ående
fa r
En samst kv
ut an bar n
En sa m st m
ut an bar n
Sa m m anb ut an
bar n
Sa m m anb 1-2
bar n
Sa m m anb 3+
bar n
Sa m tlig a
Hushållstyp
Just er ad år si nkomst
1990/1991 1994/1995 1998/1999
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
minskade inkomsterna istället under perioden. Mellan 1990/1991 och 1994/1995 minskade inkomsten med knappt 7 procent, en nivå på vilken den i stort sett legat kvar fram till 1998/1999, trots förbättrade konjunkturer och minskad arbetslöshet. I motsats till denna utveckling har de sammanboende föräldrarna med 1 2 respektive 3 eller fler barn ökat sina inkomster med drygt 3 procent under perioden medan de sammanboende paren utan barn ökat sina inkomster med nära 9 procent.
Figur 2. Relativ förändring i justerad disponibel medianinkomst (i 1999 års penningvärde), efter hushållstyp och år. Inkomståren 1990/91 har satts till 1. Individer 16 64 år (exklusive 16 24-åringar som bor kvar hos föräldrarna)
Andra grupper med ensamstående har, liksom de ensamstående mödrarna, erfarit inkomstminskningar. Dessa är dock i regel mindre omfattande, endast 1 2 procent. Undantaget här är de ensam-
0 0,2 0,4 0,6 0,8
1 1,2
En sam st ående
mo r
En sam st ående
fa r
En samst kv ut an
bar n
En sa mst m u ta n
bar n
Sa m m anb ut an
bar n
Sa m m anb 1-2
bar n
Sa m m anb 3+
bar n
Sa m tlig a
Hushållstyp
R el at iv i nkomst (1990/ 1991= 1)
1990/1991 1994/1995 1998/1999
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
stående fäderna vars inkomster sjunkit kraftigt.29 Flera grupper (de ensamstående fäderna, ensamstående män utan barn, sammanboende med 1 2 barn och sammanboende med 3 eller fler barn) har, liksom de ensamstående mödrarna, erfarit kraftiga inkomstminskningar mellan 1990/1991 och 1994/1995. I motsats till de ensamstående mödrarna har emellertid dessa andra grupper helt, eller till stora delar, återhämtat sig under andra hälften av 1990talet.
För att få en tydlig bild av situationen för de ensamstående mödrarna gentemot andra grupper redovisar vi, i Figur 3, den relativa nivån för övriga gruppers inkomster gentemot de ensamstående mödrarna under perioden. Åren 1990/1991 hade ”samtliga” justerade inkomster som var 27 procent högre än för de ensamstående mödrarna. Fyra år senare hade detta gap vidgats till 29 procent och vid slutet av perioden, 1998/1999, var skillnaden 39 procent. Ett talande exempel på den ogynnsamma utveckling som vederfarits de ensamstående mödrarna under 1990-talet är att föräldrar med minst tre barn, som inledde perioden med lägre inkomster, gått ikapp och förbi de ensamstående mödrarna vid periodens slut. För alla andra grupper (utom de ensamstående fäderna), som hade högre inkomster än de ensamstående mödrarna redan 1990/1991, har dessa skillnader accentuerats ytterligare under 1990-talet.
29 Det begränsade antalet observationer gör dessa skattningar mycket osäkra. Det kan dock noteras att antalet ensamstående fäder ökat under tidsperioden. En tänkbar förklaring till resultatet (som kan prövas i framtida studier) är därför att de ensamstående fäderna tidigare utgjordes av en mer socialt och ekonomiskt selekterad grupp med höga inkomster. Denna hypotes stöds av att ensamstående fäder åren 1990/1991, jämfört med män i andra hushållstyper, hade relativt höga inkomster av arbete och kapital (jämför tabellerna 5 och 7 nedan). Mönstret att ensamstående fäders disponibla inkomster minskat kraftigt under 1990-talet återfinns också i data från SCB:s Inkomstfördelningsundersökning.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
Figur 3. Relativ justerad disponibel medianinkomst (i 1999 års penningvärde), efter hushållstyp och år. Inkomsten för ensamstående mödrar har satts till 1. Individer 16 64 år (exklusive 16 24åringar som bor kvar hos föräldrarna)
1.6.2 Ekonomisk buffert
Ett annat mått på materiell välfärd är huruvida man har tillgång till en ekonomisk buffert (”kontantmarginal”). Kan man få fram en viss summa pengar inom loppet av en vecka i händelse av oförutsedda utgifter? Detta mått inrymmer åtminstone två ytterligare dimensioner av ekonomiska förutsättningar än dem som fångas av disponibel inkomst. För det första är detta mått beroende av i vilken grad hushållet eller individen har ackumulerat ekonomiska resurser över tid. Den disponibla inkomsten avser ju bara ett specifikt inkomstår och inkomster kan variera mellan åren (se t.ex. Fritzell och Henz, kommande). Till skillnad från detta kan den ekonomiska bufferten, huruvida man har kunnat bygga upp en kontantmarginal eller ej, vara avhängig t.ex. inkomstnivåerna under
0 0,2 0,4 0,6 0,8
1 1,2 1,4 1,6 1,8
2
Ensamst ående
mor
Ensamst ående
fa r
Ensamst kv
ut an bar n
Ensamst m ut an
bar n
Sammanb ut an
bar n
Sammanb 1-2
bar n
Sammanb 3+
bar n
Sa m tlig a
Hushållstyp
Rel at iv i nkomst (e nsamst ående mödr ar =1 )
1990/1991 1994/1995 1998/1999
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
en längre tid. För det andra inkluderar måttet i viss mån graden av hushållets eller individens konsumtion. Tillgången till en kontantmarginal är ju beroende av om individen eller hushållet har preferenser för sparande eller för konsumtion. Nackdelen med detta är givetvis att måttet kan fånga de ”objektiva” ekonomiska förutsättningarna dåligt. Även om sambandet mellan inkomst och tillgången till en kontantmarginal är högt är det ju inte totalt. Detta gäller om hela eller stora delar av inkomsten används till konsumtion. Utöver dessa två dimensioner rymmer måttet en tredje dimension som gör det attraktivt i denna typ av analyser, det är intuitivt och ger en konkret innebörd i hushållets och individens ekonomiska villkor. Det ger också en indikation på individens ekonomiska trygghet. Kan man klara av oförutsedda utgifter, som om bilen behöver repareras, eller innebär sådana händelser allvarliga problem för hushållsekonomin, något man måste oroa sig för?
Hur ser det då ut? Berättar analyserna av kontantmarginal samma historia som analyserna av disponibel inkomst ovan? Ja, till vissa delar är det så. I Figur 4 framgår det att ensamstående mödrar i klart högre utsträckning än andra grupper i samhället saknar kontantmarginal; skillnaden mellan hushållstyperna är än mer dramatisk än vid analyserna av inkomst ovan. Vid början av 1990-talet saknade var tredje ensamstående mor möjlighet att få fram 12 000 kronor inom en vecka. I den grupp som i näst störst utsträckning saknade kontantmarginal, de ensamstående kvinnorna utan barn, var motsvarande andel knappt en på fem och för samtliga drygt en på tio. Liksom för inkomst har utvecklingen för de ensamstående mödrarna under decenniet varit mycket ogynnsam. Vid slutet av 1990-talet saknade hälften kontantmarginal. Återigen skedde den stora förändringen mellan 1990/1991 och 1994/1995 då andelen ökade från 32 till 46 procent. Till skillnad från inkomstutvecklingen under decenniet har emellertid tillgången till en kontantmarginal utvecklats negativt generellt sett. Detta gäller, i större eller mindre utsträckning, samtliga de grupper som redovisas här. Åren 1990/1991 var andelen som saknade kontantmarginal bland samtliga 12 procent och i slutet av perioden hade den ökat något, till 16 procent. Till skillnad från de ensamstående mödrarna har dock andelen som saknar en ekonomisk buffert legat konstant eller t.o.m. minskat något från 1994/1995 då den var uppe i 18 procent.30 Den absoluta skillnaden mellan ensamstående mödrar och
30 Skälen till att andelen som saknar en ekonomisk buffert ökat generellt sett, trots ökade realinkomster under perioden, kan vara flera. En möjlighet är att konsumtionsnivåerna ökat
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
andra grupper, som var stor redan vid 1990-talets början, har alltså ökat ytterligare under decenniet.
Figur 4. Avsaknad av kontaktmarginal (möjlighet att få fram en viss summa pengar inom en vecka i händelse av oförutsedda utgifter), efter hushållstyp och år. Andelar i procent. Individer 16 64 år (exklusive 16 24-åringar som bor kvar hos föräldrarna)
under decenniet, dvs. att en mindre andel av inkomsterna användes till sparande vid slutet av 1990-talet än vad som var fallet vid decenniets början. En annan möjlighet är att utgifts- och kostnadsnivåer ökat, vilket lämnat mindre resurser kvar för sparande. En tredje möjlighet är att sparandet i ”bundna” sparformer, t.ex. obligationer, kapitalförsäkringar och privat pensionssparande ökat. En fjärde möjlighet är att det, sedan bankkrisen vid början av 1990talet, blivit svårare att låna i bank (se fotnot 32) och en femte möjlig förklaring är de ökade arbetslöshetsnivåerna under decenniet. Även om dagens inkomstnivåer är relativt höga kan perioder av arbetslöshet ha haft en starkt negativ inverkan på tillgången till ett sparkapital för många grupper. Den senare förklaringen styrks av att andelen som saknar kontantmarginal minskat sedan mitten av 1990-talet, en period som präglats av stark ekonomisk tillväxt, minskad arbetslöshet och ökade realinkomster (se Figur 1).
0 10 20 30 40 50 60
Ensamst ående
mor
Ensamst ående
fa r
Ensamst kv ut an
bar n
Ensamst m ut an
bar n
Sammanb ut an
bar n
Sammanb 1-2
bar n
Sammanb 3+
bar n
Sa m tlig a
Hushållstyp
Pr ocent
1990/1991 1994/1995 1998/1999
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
Dessa skillnader blir än mer uttalade när vi går vidare med analyser av källan till den ekonomiska bufferten, dvs. hur man bär sig åt för att få fram den aktuella summan inom en vecka. Här blir det tydligt att skillnaden mellan ensamstående mödrar och andra grupper, i tillgången till en ekonomisk buffert, uppstår i två steg. Ensamstående mödrar saknar inte bara kontantmarginal oftare än andra grupper, de som säger sig kunna få fram pengar inom en vecka uppger också oftare än andra grupper att de måste ta lån för att klara detta. I Figur 5 redovisas källan till den ekonomiska bufferten, bland dem som har tillgång till en sådan, för ensamstående mödrar respektive övriga grupper.31 Av de ensamstående mödrarna avser åren 1990/1991 hälften att ta ut pengarna från ett eget bankkonto medan den andra hälften uppger att de måste låna från hushållsmedlem, släkt och/eller vänner, i bank eller utnyttja något annat sätt för att få fram pengarna. Andelen som har pengarna på eget bankkonto är relativt konstant över tid även om en marginell minskning kan skönjas. Totalt sett innebär detta att endast 24 procent (andelen ja-svar multiplicerat med andelen som uppger eget bankkonto som källa till kontantmarginal) av de ensamstående mödrarna vid slutet av 1990-talet har direkt tillgång till en kontantmarginal, en summa de själva har kontroll över. Andelen som har pengarna på eget bankkonto bland övriga grupper är 72 procent, en andel som ökat marginellt under 1990-talet. Totalt, dvs. när de som saknar kontantmarginal inkluderas, innebär detta att andelen av de övriga som åren 1998/1999 hävdar att de kan få fram pengarna via eget bankkonto är 61 procent.32
31 För överskådlighetens skull utgör samtliga andra hushållstyper en enda kategori här. 32 Värt att notera är också att en minskande andel, av såväl ensamstående mödrar som övriga, uppger att de skulle låna i bank för att få fram en kontantmarginal. Detta kan vara ett utslag av den bankkris som inträffade vid början av decenniet och som ledde till en mer restriktiv utlåningspraxis. I gengäld har andelen som uppger lån från släkt och/eller vänner ökat under 1990-talet och till stor del ersatt lån i bank som källa till kontantmarginal.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
Figur 5. Källa till kontantmarginal (bland dem som har sådan), efter hushållstyp och år. Andelar i procent. Individer 16 64 år (exklusive 16 24-åringar som bor kvar hos föräldrarna)
1.6.3 Svårigheter att klara löpande utgifter
Analyserna fortsätter med ett tredje mått på ekonomiska omständigheter, nämligen om individen anser att han/hon haft svårigheter att klara de löpande utgifterna under det senaste året. Detta kan t.ex. gälla kostnader för mat, hyra och andra utgifter. Återigen kan det slås fast att de ensamstående mödrarna är en missgynnad grupp (se Figur 6). Situationen påminner i mångt och mycket om den som gäller för kontantmarginal (se ovan) men nivåerna är något högre. Vid 1990-talets början uppgav 46 procent av de ensamstående mödrarna att det hänt att de haft svårt att klara sina löpande utgifter under det senaste året. Vid decenniets slut var
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100
1990/1991 1994/1995 1998/1999 1990/1991 1994/1995 1998/1999
Ensamstående mor
Övriga
Hushållstyp
Pr ocent
Eget bankkonto Lån från hushållsmedlem Lån från släkt/vänner Lån i bank Annat sätt
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
andelen drygt 60 procent.33 Från en hög nivå i början av 1990-talet har nivån alltså stigit ytterligare under decenniet. En intressant skillnad gentemot analyserna av kontantmarginal är att den stora förändringen skjutit fart först sedan mitten av årtiondet. Detta mönster delas bara mellan de ensamstående mödrarna och de ensamstående kvinnorna utan barn. Också för övriga grupper har, liksom för avsaknaden av kontantmarginal, andelen med ekonomiska problem totalt sett ökat under perioden. Men sedan 1994/1995 har andelen stabiliserats. Det bör också understrykas att nivåerna är väsentligt lägre och den absoluta ökningen i andelen med denna typ av ekonomiska problem är mindre omfattande.
Figur 6. Svårigheter att klara löpande utgifter, efter hushållstyp och år. Andelar i procent. Individer 16 64 år (exklusive 16 24åringar som bor kvar hos föräldrarna)
33 Dessa uppgifter avser endast 1998 och inte, som ovan, 1998/1999. Skälet är att ULFformuläret för år 1999 saknar frågan om respondenten haft svårigheter att klara de löpande utgifterna under det senaste året. 0 10 20 30 40 50 60 70
Ens ams tående
mor
Ens ams tående
fa r
En sa m st kv
ut an bar n
Ens ams t m
ut an bar n
Sammanb
ut an bar n
Sammanb 1-2
bar n
Sammanb 3+
bar n
Sa m tlig a
Hushållstyp
Pr ocent
1990/1991 1994/1995 1998
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
De båda hushållstyperna med ensamstående kvinnor var också de enda där andelen som saknar en ekonomisk buffert fortsatte öka mellan 1994/1995 och 1998/1999 (se Figur 4). Kanske kan en bidragande orsak till den kraftiga ökningen i andelen som har svårigheter att klara de löpande utgifterna, under senare hälften av 1990-talet, vara att avsaknaden av kontantmarginal har en fördröjd inverkan på förmågan att betala räkningar och utgifter? Det är ju rimligt att anta att det första som sker med hushållsekonomin när de ekonomiska ramarna blir snävare är att kontantmarginalen försvinner, följt av att man får svårigheter att klara av de löpande utgifterna.
1.6.4 Drabbas vissa typer av ensamstående mödrar mer än andra?
De ensamstående mödrarna är, som de flesta andra grupper i samhället, en mycket heterogen grupp. En viktig fråga är förstås därför om den inkomstminskning som gäller gruppen i dess helhet också gäller oberoende av t.ex. utbildningsnivå eller ursprungsland. Kan det vara så att inkomstminskningen bara drabbat vissa typer av ensamstående mödrar medan andra inte påverkats alls eller kanske t.o.m. ökat sina inkomster under 1990-talet? Denna fråga ska vi besvara här. Låt oss emellertid inleda med att besvara en annan fråga, nämligen om den generella inkomstförsämring vi bevittnat för de ensamstående mödrarna gäller oavsett var i inkomstfördelningen man befinner sig. Vad som redovisas i Figur 1 ovan är ju medianinkomster, dvs. den inkomstnivå som gäller vid mitten av inkomstfördelningen för respektive grupp. Vi vet således inte, utifrån dessa resultat, hur inkomstutvecklingen ser ut för de ensamstående mödrar som befinner sig längre upp respektive ner i inkomstfördelningen och hur denna utveckling förhåller sig till utvecklingen för motsvarande grupper i andra hushållstyper. Dessa uppgifter redovisas därför i Tabell 1. Här framgår, inledningsvis, respektive hushållstyps medianinkomst (i 1 000-tals kronor) åren 1990/1991 och 1998/1999.34 Dessa står att finna under rubriken 50:e percentilen i tabellen och ligger till grund för de uppgifter som redovisades i Figur 1. Vi känner således redan till att de ensamstående mödrarna åren 1990/1991 hade en justerad disponibel inkomst på nära 101 000 kronor och att den åren 1998/1999 hade
34 För överskådlighetens skull redovisas fortsättningsvis inga uppgifter för 1994/1995.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
sjunkit till 96 000 kronor. Detta motsvarar en absolut minskning på knappt 5 000 kronor och en relativ försämring på nära 5 procent. Men gäller detta också för ensamstående mödrar med relativt låga respektive höga inkomster?
Tabell 1. Inkomstspridning (25:e, 50:e och 75:e percentilen) i justerad disponibel inkomst (1 000-tals kronor i 1999 års penningvärde), efter hushållstyp och år. Samtliga. Individer 16 64 år (exklusive 16 24-åringar som bor kvar hos föräldrarna)
Ensam-
stående mödrar
Ensamstående fäder
Ensam- stående kvinnor utan barn
Ensam- stående män utan barn
Samman- boende utan barn
Samman- boende 1-2 barn
Samman- boende 3+ barn
25:e percentilen 1990/1991 87,5 105,4 95,6 93,5 131,1 102,3 80,8 1998/1999 85,7 92,7 90,1 92,0 141,4 104,6 80,4
Absolut förändring i kronor
-1,8 -12,7 -5,5 -1,5 +10,3 +2,3 -0,4
Relativ förändring i procent
-2,1 -12,0 -5,8 -1,6 +7,9 +2,2 -0,5
50:e percentilen 1990/1991 100,9 130,1 116,3 125,8 158,5 120,6 96,0 1998/1999 96,1 111,6 114,7 122,8 172,4 124,7 99,2
Absolut förändring i kronor
-4,8 -18,5 -1,6 -3,0 +13,9 +4,1 +3,2
Relativ förändring i procent
-4,8 -14,2 -1,4 -2,4 +8,8 +3,4 +3,3
75:e percentilen 1990/1991 113,6 153,4 142,0 154,3 187,6 142,8 110,0 1998/1999 111,4 130,7 141,0 155,1 211,0 151,9 118,5
Absolut förändring i kronor
-2,2 -22,7 -1,0 +0,8 +23,4 +9,1 +8,5
Relativ förändring i procent
-1,9 -14,8 -0,7 +0,5 +12,5 +6,4 +7,7
Inkomstspridning (kvot 75:e/25:e percentilen) 1990/1991 1,30 1,46 1,49 1,65 1,43 1,40 1,36 1998/1999 1,30 1,41 1,56 1,69 1,49 1,45 1,47 Inkomstspridningens förändring (kvot 1998-1999/1990-1991)
1,00 0,97 1,05 1,02 1,04 1,04 1,08
Antal observationer 1990/1991 279 52 819 1 188 2 719 2 716 598 1998/1999 301 100 805 1 214 2 714 2 337 577
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
Värdena vid den 25:e percentilen representerar inkomstnivån för den ensamstående mor som har 75 procent av de andra ensamstående mödrarna över sig i inkomstfördelningen och 25 procent under sig. Detta betyder att åren 1990/1991 hade en fjärdedel av de ensamstående mödrarna en justerad disponibel inkomst som var 87 500 kronor eller mindre, dvs. minst ca 13 procent lägre än för medianhushållet bland de ensamstående mödrarna. Åren 1998/1999 hade inkomstnivån för dessa ensamstående mödrar med de lägsta inkomsterna sjunkit – men ”bara” med knappt 2 000 kronor, eller 2 procent, vilket är en mindre minskning än för medianhushållet.
Hur ser det ut högre upp i inkomstfördelningen då? Den översta fjärdedelen bland de ensamstående mödrarna har också minskat sin lägsta inkomstnivå under decenniet, från 114 000 till 111 000 kronor, en nedgång med 2 procent. De slutsatser som kan dras av dessa resultat är följande. Den försämring av den reala justerade disponibla inkomsten under 1990-talet som vi tidigare sett för medianhushållet bland de ensamstående mödrarna verkar vara allmän, oavsett vilken av de tre nivåerna i inkomstfördelningen, den 25:e, 50:e eller 75:e percentilen, som studeras. Ett intressant förhållande är dock att den relativa inkomstförsämringen varit allra störst för medianhushållet och minst för dem med de lägsta och de högsta inkomsterna. Totalt sett innebär detta att den relativa (och absoluta) inkomstskillnaden mellan den 75:e och 25:e percentilen varit oförändrad mellan 1990/1991 och 1998/1999 (30 procent). Det vanliga mönstret i de andra hushållstyperna är istället att den relativa inkomstutvecklingen varit bättre för dem högre upp i inkomstfördelningen. Medan den relativt jämna inkomstfördelning som rådde bland de ensamstående mödrarna redan åren 1990/1991 har fortsatt under 1990-talet har inkomstklyftan alltså ökat ytterligare inom nästan alla andra hushållstyper under decenniet.
Inkomstminskningen har således varit allmän bland de ensamstående mödrarna under 1990-talet, även om de med relativt låga respektive höga inkomster klarat sig bättre än dem vid mitten av inkomstfördelningen. Men betyder detta att alla grupper av ensamstående mödrar haft en liknande utveckling under decenniet, oavsett förhållanden som utbildning och etnicitet? Detta var den fråga som ställdes inledningsvis i detta avsnitt och som vi nu återkommer till.
I Tabell 2 framgår resultaten från en s.k. multivariat analys (OLS-regression) där talen (koefficienterna eller estimaten) i Modell 1 uttrycker förändringen i justerad disponibel inkomst för
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
respektive kategori av ensamstående mödrar mellan åren 1990/1991 och 1998/1999.35 Låt oss exemplifiera. Här utgör ett av värdena under respektive variabel (utbildningsnivå, ålder, födelseland etc.) referenskategori, vilket betyder att inkomsten för denna kategori satts till 0 och att inkomsten för övriga kategorier relateras till detta värde. I modellen framgår det således att inkomstutvecklingen under den aktuella tidsperioden varit ungefär 6 700 kronor bättre för ensamstående mödrar med en gymnasial utbildning än för ensamstående mödrar med en förgymnasial utbildning. På motsvarande sätt har ensamstående mödrar med en eftergymnasial utbildning erfarit en inkomstutveckling som är ca 17 000 kronor bättre än för de ensamstående mödrarna med lägst utbildning. Skillnaden mellan ensamstående mödrar med förgymnasial och gymnasial utbildning är inte statistiskt säkerställd, det är dock skillnaden mellan ensamstående mödrar med den lägsta respektive högsta utbildningsnivån. Detta samband är statistiskt säkerställt på 1-procentsnivån, vilket utmärks av de tre *-tecken som följer efter estimatet. Eftersom datamaterialet endast utgörs av ett urval av befolkningen i Sverige finns det nämligen en risk att resultaten uppkommit av en slump, grundad i att urvalet på ett eller annat sätt skiljer sig från totalpopulationen. Detta signifikanstest visar emellertid att risken för detta är högst 1 procent vilket betyder att vi med 99-procentig säkerhet kan utgå från att sambandet mellan utbildningsnivå och inkomstutveckling under 1990-talet verkligen gäller för den totala populationen ensamstående mödrar i Sverige.
35 Resultaten i Modell 1 refererar alltså till interaktionseffekten mellan respektive variabel och undersökningsår. I Modell 2 kontrollerar vi för samtliga huvudeffekter och prövar därvid om interaktionseffekten kvarstår.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
Tabell 2. Inkomstutvecklingen (justerad disponibel inkomst i 1999 års penningvärde) 1990/1991 1998/1999 för ensamstående mödrar (16 64 år), efter utbildningsnivå, ålder, födelseland, ortstyp och antal barn (OLS-regression)
Modell
Bakgrundskarakteristika
1
2
Utbildningsnivå
Förgymnasial
0
0
Gymnasial
+6 711
+6 656
Eftergymnasial +17 059*** +16 216***
Ålder -29 år
0
0
30-39 år
-1 366
+1 035
40- år
-7 378
-4 899
Födelseland
Född i Sverige
0
0
Född i annat land
-8 171
-4 893
Ortstyp
Tätområde, flerfamiljshus
0
0
Tätområde, blandad bebyggelse
-9 574*
-6 900
Tätområde, en-/tvåfamiljshus
-6 250
+1 679
By eller mindre ort
-8 699
-10 729
Ren landsbygd
+3 576
+5 432
Antal barn 1 barn
0
0
2 barn
+1 166
+1 735
3+ barn
+2 111
+97
Antal observationer
578
*** p ≤ 0.01, ** p ≤ 0.05, * p ≤ 0.10 Modell 1: Undersökningsår + respektive variabel + år
*
respektive variabel (fem
modeller) 2: Undersökningsår + utbildningsnivå + ålder + födelseland + ortstyp + antal barn + år
*
respektive variabel (fem modeller)
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
Observera att de presenterade resultaten inte ger någon som helst uppfattning om nivån på inkomsten utan endast dess genomsnittliga absoluta förändring under tidsperioden.36 Utöver skillnaden i inkomstutveckling mellan olika utbildningsnivåer visar analysen att inkomstförändringen under perioden varit i stort sett identisk oavsett hur många barn den ensamstående modern har. Inga av skillnaderna är statistiskt säkerställda. Detsamma gäller betydelsen av moderns ålder och födelseland. Här finns det visserligen tendenser till att äldre ensamstående mödrar haft en sämre inkomstutveckling under decenniet än de yngre, även om de äldre förvisso fortfarande har högre inkomster (se Tabell A1 i Appendix). På motsvarande sätt finns det en tendens till att ensamstående mödrar födda i annat land än Sverige haft en sämre inkomstutveckling än dem som är födda i landet. Inte heller dessa skillnader är dock, trots att de är något större än för antalet barn, statistiskt säkerställda. Detta gäller dock när vi istället riktar blicken mot betydelsen av ortstyp. Ensamstående mödrar boende i tätområden med blandad bebyggelse har haft en sämre inkomstutveckling än de mödrar som bor i tätområden med mestadels flerfamiljshus. Dessa skillnader är statistiskt säkerställda på 10-procentsnivån.
Av de två interaktionseffekter som är signifikanta, och alltså visar en inkomstutveckling under 1990-talet som markant avviker från respektive referenskategori, återstår endast en när vi kontrollerar för samtliga förhållanden (utbildningsnivå, ålder, födelseland, ortstyp och antal barn) i Modell 2. Givet dessa förhållanden har ensamstående mödrar med eftergymnasial utbildning en klart bättre inkomstutveckling än de med förgymnasial utbildning. Den sämre inkomstutvecklingen bland ensamstående mödrar boende i tätområden med blandad bebyggelse kan alltså till stora delar ”förklaras” med skillnader i övriga förhållanden. Den sämre inkomstutvecklingen beror således delvis på att denna grupp har en annan åldersstruktur, utbildningsnivå, etnisk bakgrund och har ett
36 Inkomstnivåerna för respektive grupp efter år samt de absoluta och relativa förändringarna framgår i Tabell A1 i Appendix. Observera att de multivariata analyserna genomgående baseras på medelvärden medan uppgifterna i deskriptiva tabeller och figurer refererar till medianvärden. Detta är skälet till de (små) avvikelser som finns i absoluta skillnader mellan uppgifterna i Tabell 2 och Tabell A1 i Appendix men också på andra ställen i texten. Resultaten i regressionsanalyser är mycket känsliga för extremvärden (s.k. ”outliers”). I den typ av analyser som genomförs här skulle t.ex. ett fåtal individer med mycket höga inkomster kunna ha en stor inverkan på regressionskoefficienternas värden. Här, och framgent i kapitlet, genomförs regressionsanalyser endast för ensamstående mödrar. För att undvika inverkan av extremvärden har en okulär besiktning av de ensamstående mödrarnas justerade disponibla inkomster gjorts. Denna besiktning ger dock vid handen att några extremt höga inkomster inte föreligger.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
annat genomsnittligt antal barn än ensamstående mödrar som bor i tätområden med mestadels flerfamiljshus.37
1.6.5 Sammanfattning
Det står alltså klart att ensamstående mödrar i Sverige under det senast avslutade decenniet levde under mindre gynnsamma ekonomiska förutsättningar än andra grupper i jämförbara åldrar i samhället (ensamstående fäder, ensamstående utan barn och sammanboende med respektive utan barn). Fyra mönster är framträdande. För det första, ensamstående mödrar hade, redan vid 1990-talets början, mer knappa ekonomiska resurser än andra grupper. Detta gäller såväl justerad disponibel inkomst som avsaknad av en ekonomisk buffert och svårigheter att klara löpande utgifter.38 För det andra, de ensamstående mödrarnas förhållandevis dåliga ekonomiska ställning har ytterligare befästs under decenniet. De redan stora skillnaderna gentemot övriga grupper har ökat. För det tredje, den stora försämringen inträffar mellan 1990-talets början och dess mitt. Det är under denna tidsperiod som de ensamstående mödrarna erfar att den justerade inkomsten och tillgången till en ekonomisk buffert minskar som mest. Ett undantag här är emellertid att problemen att klara av de löpande utgifterna ökar kraftigast från 1990-talets mitt till dess slut. För det fjärde, också andra grupper har, från mer gynnade utgångsnivåer, erfarit försämringar mellan 1990/1991 och 1994/1995. Dessa grupper har dock i allmänhet helt återhämtat sig, eller åtminstone förbättrat sin situation, mellan 1994/1995 och 1998/1999. Detta gäller inte de ensamstående mödrarna. För dem har inkomsterna stabiliserats på en låg nivå medan andelarna som saknar en ekonomisk buffert respektive haft problem med de löpande utgifterna under det senaste året fortsatt att öka.
37 Fördjupade analyser visar att ensamstående mödrar med förskolebarn (0 6 år) har lägre justerade disponibla inkomster än ensamstående mödrar med endast äldre barn. Inkomst-utvecklingen under perioden 1990/1991 1998/1999 förefaller emellertid ha varit bättre för den förra gruppen; inkomsterna är oförändrade medan de sjunkit för ensamstående mödrar med äldre barn (dessa resultat redovisas inte i tabellform). Orsaken till de två gruppernas olika inkomstutveckling har inte gått att identifiera. En tänkbar möjlighet är dock att olika välfärdsstatliga arrangemang garanterar en lägsta inkomstnivå, så att inkomsterna för de ensamstående mödrar som har de lägsta inkomsterna, till vilka mödrarna med förskolebarn hör, inte ”kan” sjunka under en viss nivå. 38 Ett undantag är de sammanboende med tre eller fler barn vars justerade inkomster vid inledningen av 1990-talet var något lägre än de ensamstående mödrarnas.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
Resultaten visar också att inkomstutvecklingen varierar inom gruppen ensamstående mödrar. De med relativt låga respektive höga inkomster har erfarit mindre inkomstförsämringar än de vid mitten av inkomstfördelningen. Ensamstående mödrar med hög utbildning har också haft en klart bättre inkomstutveckling än de med låg utbildning.
1.7 Varför har den ekonomiska situationen försämrats för de ensamstående mödrarna under 1990-talet?
Så här långt har det kunnat konstateras att den relativt svåra ekonomiska situation som de ensamstående mödrarna hade vid inledningen av 1990-talet ytterligare har försämrats under decenniet. Den fråga som då inställer sig är varför detta har skett. Det finns flera tänkbara orsaker till detta. En sådan är att de ensamstående mödrarnas förvärvsarbetsgrad minskat och att man således i mindre utsträckning än tidigare tar, eller har möjlighet att ta, ansvar för sin egen försörjning. En annan möjlighet är att de ensamstående mödrarna i mindre utsträckning än tidigare har tillgång till olika typer av positiva transfereringar (t.ex. bidrag) eller att det reala värdet av befintliga transfereringar har minskat. En tredje möjlighet, ibland förbisedd, är att den sociala och demografiska sammansättningen av gruppen ensamstående mödrar har förändrats under 1990-talet. Samtliga dessa tre möjliga förklaringar till de ensamstående mödrarnas missgynnade ekonomiska situation kommer att diskuteras och prövas empiriskt nedan. Vi inleder med att studera hur sammansättningen av inkomsterna för de olika hushållstyperna i allmänhet och de ensamstående mödrarna i synnerhet har förändrats under perioden.
1.7.1 Inkomstens sammansättning
I detta avsnitt riktas fokus mot den relativa betydelsen av olika inkomstslag. I vilken grad utgörs olika hushållstypers disponibla inkomster av inkomster från förvärvsarbete och kapital respektive positiva transfereringar? Hur har betydelsen av dessa inkomsttyper förändrats under 1990-talet? Och hur har relationerna mellan de olika hushållstyperna förändrats?
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
I Tabell 3 redovisas faktorinkomst, bruttoinkomst39 respektive disponibel inkomst (kolumn 1-3, se förklaring av de olika inkomsttyperna ovan) för var och en av de aktuella hushållstyperna för inkomståren 1990/1991 och 1998/1999. Det är genomgående justerade inkomster och medianvärden som redovisas. I kolumnerna 4 6 redovisas bruttoinkomstens respektive den disponibla inkomstens relation till faktorinkomsten. Kolumnerna 7 9 refererar till relationen mellan var och en av övriga hushållstypers inkomstnivåer och de ensamstående mödrarnas inkomster för varje respektive inkomstslag. En tanke bakom att redovisa olika inkomstslag är givetvis att få en uppfattning om den relativa betydelsen av dessa för de olika hushållstypernas disponibla inkomster. Genom att jämföra den disponibla inkomsten med faktorinkomsten kan t.ex. de omfördelande effekterna av olika välfärdsstatliga program uppskattas.40
39 Notera att det är bruttosumman av såväl skattefria som skattepliktiga bidrag som redovisas här. Ett skattepliktigt bidrag på t.ex. 2 000 kronor som implicerar en skatt på 1 000 kronor framstår därför som dubbelt så stort som ett skattefritt bidrag på 1 000 kronor, trots att dessa bidrar till den disponibla inkomsten i samma omfattning. 40 Inkomstomfördelning via statliga och kommunala program eller stöd är förvisso en mycket komplex fråga. Det är omöjligt att veta hur individens eller hushållets inkomster hade gestaltat sig om de offentliga transfereringssystemen sett annorlunda ut eller varit helt frånvarande. Skälet till detta är att individer då kan förväntas bete sig på andra sätt, vad gäller t.ex. förvärvsarbetsgrad, än vad som, vid varje given tidpunkt, är fallet vid rådande transfereringssystem. Inte heller vet vi om inkomster då hade omfördelats på något annat sätt (se t.ex. Sandmo 1996). Vad som redovisas här är därför vad Smeeding och Gottschalk (1995:15) karakteriserat som ”en enkel beskrivning som fokuserar skillnaderna i (inkomst)ojämlikhet före och efter statlig och kommunal omfördelning” (egen översättning).
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
Tabell 3. Inkomstens sammansättning (1 000-tals kronor, justerade medianinkomster i 1999 års penningvärde), efter hushållstyp och år. Samtliga. Individer 16 64 år (exklusive 16 24-åringar som bor kvar hos föräldrarna)
Justerad medianinkomst Kvot inkomst/faktorinkomst Kvot inkomst/inkomst för
ensamstående mödrar
Hushållstyp Faktor-
inkomst (1)
Bruttoinkomst (2)
Disponibel inkomst (3)
Faktorinkomst (4)
Bruttoinkomst (5)
Disponibel inkomst (6)
Faktorinkomst (7)
Bruttoinkomst (8)
Disponibel inkomst (9)
Ensamstående mödrar 1990/1991 72,8 123,6 100,9 1 1,70 1,39 1 1 1 1998/1999 72,7 124,2 96,1 1 1,71 1,32 1 1 1 Sammanboende 1-2 barn 1990/1991 144,1 172,1 120,6 1 1,19 0,84 1,98 1,39 1,20 1998/1999 163,1 188,1 124,7 1 1,15 0,76 2,24 1,51 1,30
Sammanboende 3+ barn 1990/1991 97,9 130,6 96,0 1 1,33 0,98 1,34 1,06 0,95 1998/1999 117,9 145,5 99,2 1 1,23 0,84 1,62 1,17 1,03 Sammanboende utan barn 1990/1991 193,0 229,8 158,5 1 1,19 0,82 2,65 1,86 1,57 1998/1999 223,2 262,7 172,4 1 1,18 0,77 3,07 2,12 1,79
Ensamstående fäder 1990/1991 161,7 179,5 130,1 1 1,11 0,80 2,22 1,45 1,29 1998/1999 137,7 163,9 111,6 1 1,19 0,81 1,89 1,32 1,16 Ensamstående kvinnor utan barn 1990/1991 135,8 162,9 116,3 1 1,20 0,86 1,87 1,32 1,15 1998/1999 109,0 166,9 114,7 1 1,53 1,05 1,50 1,34 1,19
Ensamstående män utan barn 1990/1991 161,8 182,6 125,8 1 1,13 0,78 2,22 1,48 1,25 1998/1999 150,0 186,1 122,8 1 1,24 0,82 2,06 1,50 1,28
Låt oss inleda med att titta närmare på inkomstens sammansättning för de ensamstående mödrarna. Detta kan samtidigt tjäna som exempel på hur tabellen ska förstås. Åren 1990/1991 var medianvärdet för den justerade faktorinkomsten för ensamstående mödrar knappt 73 000 kronor (kolumn 1). När de positiva transfereringar-
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
na läggs till ökar inkomsten till nära 124 000 kronor (bruttoinkomsten, kolumn 2) och efter det att negativa transfereringar dragits ifrån uppgår den justerade disponibla inkomsten till 101 000 kronor (kolumn 3). Detta innebär att bruttoinkomsten är 70 procent högre än faktorinkomsten (kolumn 5) och den disponibla inkomsten är 39 procent högre än faktorinkomsten (kolumn 6). Detta illustrerar tydligt den omfördelande verkan som olika typer av välfärdspolitiska åtgärder har; efter det att positiva transfereringar lagts till och negativa transfereringar dragits ifrån hade de ensamstående mödrarna åren 1990/1991 nära 40 procent mer att röra sig med än de själva hade tjänat genom förvärvsarbete och kapitalinkomster.
Hur förhåller sig då sammansättningen av de ensamstående mödrarnas inkomster till övriga grupper? Låt oss, för överskådlighetens skull, koncentrera jämförelsen på de sammanboende paren med 1 2 barn. De senares justerade faktorinkomster var åren 1990/1991 nära dubbelt så höga som för de ensamstående mödrarna (se kolumn 7). Denna stora skillnad kan ha flera orsaker. En är att inkomsttagarna i denna hushållstyp till hälften utgörs av män, vars förvärvsarbetsinkomster genomsnittligen är högre än kvinnors. En annan orsak är att vi antar att det finns skalfördelar då man är flera i hushållet. En tredje orsak är att antalet barn i denna hushållstyp inte är dubbelt så stort som för de ensamstående mödrarna. Givet att dessa hushåll vanligtvis består av två inkomsttagare betyder detta att det relativt sett är färre som ska leva på respektive inkomsttagares inkomst.
Till faktorinkomsten läggs sedan de positiva transfereringarna. Dessa kommer samtliga hushållstyper till del men i mycket olika omfattning, något som i praktiken betyder att de har starkt inkomstomfördelande effekter. Som vi minns ökade medianinkomsten åren 1990/1991 med 70 procent för de ensamstående mödrarna. För tvåföräldrafamiljerna är motsvarande ökning endast 19 procent (se kolumn 5). När bruttoinkomsten jämförs är inkomstskillnaden mellan de båda hushållstyperna därför endast 39 procent (kolumn 8). Detta ger oss ett mått på omfattningen av omfördelningen. Av det initiala inkomstgapet på 98 procent har alltså 59 procentenheter ätits upp som en följd av socialförsäkrings- och bidragssystem.
För att erhålla den disponibla inkomsten dras, slutligen, summan av de negativa transfereringarna (mestadels skatter) ifrån bruttoinkomsten. Detta medför att inkomstgapet mellan de ensam-
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
stående mödrarna och de sammanboende paren med 1 2 barn minskar ytterligare, till 20 procent. Den totala omfördelningen har alltså inneburit att den skillnad på 98 procent som förelåg när faktorinkomsterna jämfördes har reducerats med 80 procent (100-(20/98)=80). Av denna reduktion står de positiva transfereringarnas omfördelande verkan för 76 procent (59/78=76) medan de negativa transfereringarna står för resterande 24 procent (19/78=24). Annorlunda uttryckt kan man säga att de ensamstående mödrarna ursprungligen hade justerade faktorinkomster som var 49 procent lägre än inkomsterna för sammanboende par med 1-2 barn. När de disponibla inkomsterna jämförs har denna skillnad krympt till 16 procent.
Har dessa relationer förändrats mellan 1990/1991 och 1998/1999? Ja, till viss del har de det. Utvecklingen av faktorinkomsten har t.ex. varit starkt positiv för de hushållstyper som består av ett sammanboende par (med respektive utan barn) medan de ensamståendes inkomster snarast minskat. För de ensamstående mödrarna ligger dock den justerade faktorinkomsten konstant.41Detta betyder således att de ensamstående mödrarna förlorat till tvåföräldrafamiljerna. Mellan 1990/1991 och 1998/1999 hade t.ex. gapet i faktorinkomst mellan de ensamstående mödrarna och de sammanboende paren med 1 2 barn ökat från 98 till 124 procent (kolumn 7).
Betydelsen av positiva transfereringar har minskat något för de sammanboende paren med 1-2 barn medan den legat konstant för de ensamstående mödrarna (se kolumn 5).42 För relationen mellan
41 Detta trots, som vi senare ska se, att faktorinkomsten generellt ökat för de ensamstående mödrarna under 1990-talet. Skälet till att den justerade faktorinkomsten ändå inte ökat är att de ensamstående mödrarna har ett högre genomsnittligt antal barn åren 1998/1999 än åren 1990/1991. Givet denna förändring har de ensamstående mödrarnas faktorinkomster ändå utvecklats sämre än för övriga barnfamiljer och sammanboende utan barn (se nedan). 42 Det finns två typer av positiva transfereringar: skattefria och skattepliktiga. De skattefria transfereringarna inkluderar t.ex. barnbidrag, bostadsbidrag, socialbidrag, studiemedel och underhållsstöd (SCB 2001b). Fördjupade analyser (som inte redovisas i tabellen) visar att ensamstående mödrar tar emot mer i skattefria bidrag än någon annan hushållstyp. Summan har också, i reala, icke-justerade termer, ökat från 1990/1991 till 1998/1999 – på varje nivå (25:e, 50:e och 75:e percentilen) i fördelningen av bidragsmottagande. Vid slutet av perioden mottog medianhushållet bland de ensamstående mödrarna 57 000 kronor i skattefria bidrag, dvs. nära 5 000 kronor per månad. För sammanboende med 1-2 barn var motsvarande belopp 1 500 kronor. Notera dock att den relativa skillnaden i justerade belopp är ännu större. Resultaten från multivariata analyser visar att en stor del av ökningen hänger ihop med att de ensamstående mödrarna har fler barn att försörja åren 1998/1999 än 1990/1991 (se nedan). Enligt andra studier tillhör bostadsbidraget, studiestödet och socialbidraget de enskilda skattefria bidragsformer som ökat i betydelse för de ensamstående mödrarna under perioden. Betydelsen av barnbidraget har minskat, såväl justerat för antalet barn som i absoluta termer (SCB 2000b; Socialstyrelsen 2001). Att summan av de positiva transfereringarna, totalt sett, ändå varit i det närmaste konstant beror på att betydelsen av skattepliktiga
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
de ensamstående mödrarna och de sammanboende paren med 1-2 barn betyder detta att de positiva transfereringarna åstadkommer en något större utjämning av inkomstskillnaden mellan de båda hushållstyperna vid slutet av decenniet. Eftersom omfattningen av de positiva transfereringarna är oförändrad för de ensamstående mödrarna kan detta alltså inte förklara något av de försämringar i disponibel inkomst som gruppen erfarit under decenniet. Den absoluta inkomstminskningen kan däremot förklaras av att man får behålla en mindre del av sin bruttoinkomst i disponibel inkomst (se kolumn 6). Detta, i sin tur, kan emellertid inte förklara skillnaden i inkomstutveckling mellan de båda hushållstyperna eftersom förändringen av de negativa transfereringarna är identiska för dem, dvs. den relativa ökningen av de negativa transfereringarna är lika stor för de båda grupperna.43 Förklaringen till den relativa inkomstminskningen för ensamstående mödrar gentemot tvåföräldrafamiljer är istället att utvecklingen av den justerade faktorinkomsten varit väsentligt sämre för de ensamstående mödrarna under 1990-talet (se kolumn 1).
Trots att de negativa transfereringarna alltså ökat i omfattning under 1990-talet bör det ändå understrykas att transfereringar totalt sett (positiva och negativa) fortfarande bidrar till att omfördela resurser i mycket stor utsträckning. Dessa omfördelningar är mer betydelsefulla för ensamstående mödrars inkomster än för någon annan grupp. För denna hushållstyp var t.ex. den disponibla inkomsten åren 1998/1999 drygt 30 procent högre än faktorinkomsten. Sammanboende med 1 2 barn däremot har disponibla inkomster som är mer än 20 procent lägre än faktorinkomsten.
positiva transfereringar har minskat under 1990-talet. Till de viktigare skattepliktiga transfereringarna hör olika typer av arbetsmarknadsstöd och pensioner, sjukpenning, föräldrapenning och vissa delar av livränta. Man kvalificerar sig således för flera av dessa social- och arbetsmarknadspolitiska program genom att förvärvsarbeta eller tidigare ha gjort det. Det är framförallt ersättning i samband med sjukdom och föräldrapenning som minskat i betydelse för de ensamstående mödrarna medan betydelsen av olika former av arbetsmarknadsstöd har ökat, dock inte i motsvarande omfattning (SCB 2000b). 43 Båda grupperna får behålla ca 5 procent mindre av sina bruttoinkomster åren 1998/1999 än vad de fick åren 1990/1991. (Ensamstående mödrar: 100,9/123,6=0,816; 96,1/124,2=0,774; 0,774/0,816=0,949. Sammanboende med 1-2 barn: 120,6/172,1=0,701; 124,7/188,1=0,663; 0,663/0,701=0,946).
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
1.7.2 Vad har hänt med de ensamstående mödrarnas förvärvsarbetsgrad under 1990-talet?
Som noterats ovan har 1990-talet inneburit en kraftig minskning i anknytningen till arbetsmarknaden generellt sett. Föregående analys antyder emellertid att utvecklingen varit särskilt ogynnsam för de ensamstående mödrarna, åtminstone i jämförelse med familjeförsörjare i sammanboende par med och utan barn. I Tabell 4 framgår det att 82 procent, fem av sex, av de ensamstående mödrarna förvärvsarbetade åren 1990/1991.44 Av dessa var en majoritet anställda på heltid, 56 procent, medan fyra av tio var anställda på deltid. Tämligen få av de ensamstående mödrarna var företagare och jordbrukare, endast 3 procent. Bland de ensamstående mödrar som inte var förvärvsarbetande, 18 procent, uppgav åren 1990/1991 en fjärdedel att de var arbetslösa och sökte ett arbete.45 Fyra av tio studerade och en av fem var (förtids)pensionär.46 Bland dem som förvärvsarbetade uppgick den genomsnittliga arbetstiden till 36 timmar per vecka. Utslaget på samtliga, dvs. inklusive dem som inte förvärvsarbetade, var den genomsnittliga veckoarbetstiden drygt 29 timmar.
44 Dessa uppgifter avser den sysselsättning den intervjuade hade veckan före intervjun och inkluderar tjänstledighet för t.ex. barnledighet. Notera vidare att arbetskraftsdeltagandet är högre eftersom de arbetslösa då inkluderas. Här vill vi dock redovisa den faktiska andelen förvärvsarbetande. 45 Denna andel avser dem som svarade ”var arbetslös, sökte eller väntade på arbete (hela eller del av veckan)” på frågan om vilken eller vilka sysselsättningar som var aktuella under veckan före intervjun. Detta skulle innebära att arbetskraftsdeltagandet bland ensamstående mödrar åren 1990/1991 var ca 86 procent (0,818+0,182*0,235=0,861). 46 Andelarna i sysselsättningarna bland de icke förvärvsarbetande uppgår till mer än 100 procent. Skälet till detta är att en och samma person kan ha flera av dessa sysselsättningar samtidigt.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
Tabell 4. Huvudsaklig sysselsättning respektive veckoarbetstimmar, efter år, för ensamstående mödrar, övriga mödrar, övriga kvinnor respektive män. Andelar i procent och arbetstimmar per vecka.
Individer 16-64 år (exklusive 16 24-åringar som bor kvar hos föräldrarna)
Ensamstående mödrar Övriga mödrar Övriga kvinnor
Män
1990/1991 1998/1999 1990/1991 1998/1999 1990/1991 1998/1999 1990/1991 1998/1999
Sysselsättning
Förvärvsarbetar *
81,8 73,8 89,6 80,5 79,9 70,8 88,6 81,1
Arbetstid och sysselsättning, förvärvsarbetande
Heltid 56,3 54,5 41,3 50,3 59,9 59,8 78,8 77,5
Arbetstimmar/vecka (medelvärde)**
40,1 40,3 39,7 40,7 39,8 40,8 42,0 42,1
Deltid 40,6 39,2 50,5 41,0 33,9 33,1 5,1 6,2
Arbetstimmar/vecka (medelvärde)**
29,7 27,7 27,4 28,4 26,2 27,2 27,3 24,7
Företagare och jordbrukare
2,9 5,9 8,1 8,6 6,1 7,1 16,1 16,3
Arbetstimmar/vecka (medelvärde)**
44,7 42,9 37,6 38,4 38,6 40,1 53,6 52,0
Förvärvsarbetar ej ***
18,2 26,2 10,4 19,5 20,1 29,2 11,4 18,9
Arbetslös 23,5 52,5 18,8 33,7 10,6 17,2 21,3 32,0 Studerande 41,2 36,7 23,9 33,0 22,5 32,8 26,9 29,9 Pensionär 19,6 11,3 13,1 6,1 55,8 42,6 49,1 39,0 Var sjuk 19,6 20,3 11,4 12,5 13,9 13,2 11,2 10,7 Skötte hushåll 80,4 77,2 93,1 88,2 82,0 70,6 55,9 63,1 Militärtjänst 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 3,1 0,4 Övrigt 0,0 0,0 0,6 1,0 1,1 1,2 2,5 1,4
Arbetstimmar/vecka (medelvärde)
Förvärvsarbetande 36,0 35,6 33,3 35,5 35,1 36,3 43,1 42,7 Samtliga 29,4 26,2 29,8 28,5 28,0 25,6 38,1 34,6
Antal observationer 279-280 300-301 1 678-1 686 1 517-1 525 2 293-2 300 2 295-2 309 4 218-4 242 4 147-4 161
* Avser huvudsaklig sysselsättning (enligt IPs uppgift) under veckan före intervju. ** Om IP har flera typer av förvärvsarbeten har antalet veckoarbetstimmar för dessa adderats. *** Andelarna för de olika sysselsättningarna nedan adderar till mer än 100 procent beroende på att en och samma individ kan ha flera sysselsättningar.
Andelen förvärvsarbetande bland de ensamstående mödrarna har minskat kraftigt under 1990-talet, från 82 till 74 procent. Till detta kommer att en minskande andel av de förvärvsarbetande är heltidsanställda (från 56 till 54 procent). Vad innebär detta för utveck-
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
lingen av det totala antalet förvärvsarbetstimmar bland de ensamstående mödrarna? Ja, bland de förvärvsarbetande har den genomsnittliga veckoarbetstiden minskat med nära en halvtimme, från 36 till 35,6 timmar. Nedgången i andelen heltidsanställda har på gruppnivå i viss utsträckning kompenserats av att fler ensamstående mödrar blivit företagare, en grupp med relativt lång veckoarbetstid. Den stora nedgången i de ensamstående mödrarnas arbetsutbud blir istället synlig när vi studerar den genomsnittliga veckoarbetstiden för samtliga. Denna har minskat från 29,4 till 26,2, dvs. med drygt 3 timmar (mer än 10 procent), mest beroende på att en mindre andel av de ensamstående mödrarna förvärvsarbetar.47
Liksom de ensamstående mödrarna har övriga kvinnors förvärvsarbetsgrad minskat under 1990-talet; bland övriga mödrar har andelen förvärvsarbetande minskat från 90 till 80 procent och bland övriga kvinnor från 80 till 71 procent. Utträdet från arbetsmarknaden har alltså varit något större för dessa kvinnor än för de ensamstående mödrarna. Det är dock fortfarande vanligare att sammanboende mödrar förvärvsarbetar än att ensamstående mödrar gör det. Kvinnor utan hemmavarande barn förvärvsarbetar i lägre utsträckning; för denna grupp är ju andelen pensionärer relativt hög.
Utvecklingen för dessa tre grupper av kvinnor skiljer sig emellertid åt också på andra viktiga sätt. Andelen heltidsanställda har t.ex. ökat kraftigt för övriga mödrar. Det är fortfarande vanligare att ensamstående mödrar arbetar heltid men i takt med att detta blivit mindre vanligt och att det har blivit allt vanligare för övriga mödrar så har dessa närmat sig de ensamstående mödrarna. Hälften av de övriga mödrarna arbetade heltid åren 1998/1999. Detta har inneburit att de förvärvsarbetande i denna grupp har ökat sin genomsnittliga veckoarbetstid med 2,2 timmar, från 33,3 till 35,5, dvs. man arbetar lika mycket som de ensamstående mödrarna. Trots en kraftigt ökande andel icke förvärvsarbetande i gruppen har den totala genomsnittliga veckoarbetstiden för samtliga endast minskat med 1,3 timmar, eller 4 procent. Medan skillnaden mellan ensamstående och övriga mödrar i total genomsnittlig veckoarbets-
47 Åren 1998/1999 förvärvsarbetade 60 procent av de ensamstående mödrarna med förskolebarn (0-6 år) och 80 procent av de ensamstående mödrarna med endast äldre barn. Båda grupperna av ensamstående mödrar uppvisar liknande mönster avseende förändringar i förvärvsarbetsgrad, heltidsarbete, sysselsättning bland icke förvärvsarbetande och förvärvsarbetstid under 1990-talet.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
tid var liten i början av 1990-talet hade den ökat till drygt två timmar åren 1998/1999, till övriga mödrars fördel.
Bland dem som inte förvärvsarbetar är det knappast förvånande att andelen som uppger sig vara arbetssökande ökat kraftigt i samtliga grupper under decenniet. Den allra kraftigaste ökningen har emellertid ägt rum bland de ensamstående mödrarna; åren 1998/1999 återfinns mer än hälften av de icke förvärvsarbetande i gruppen arbetssökande. Givet att andelen icke förvärvsarbetande ökat innebär detta en dramatisk ökning i arbetslöshetstalen, från 4 till 14 procent. Åren 1990/1991 utgjordes många av de icke förvärvsarbetande ensamstående mödrarna av studerande. Tvärtemot vad som är fallet för övriga grupper har denna andel minskat något bland de ensamstående mödrarna under 1990-talet.
De ensamstående mödrarna har alltså, liksom andra kvinnor (och män, se de två kolumnerna längst till höger), minskat sitt totala arbetsutbud under perioden. Andelen förvärvsarbetande har gått ner kraftigt liksom det genomsnittliga antalet veckoarbetstimmar. Den senare minskningen är större än för andra grupper. Men också bland de förvärvsarbetande kvinnorna finns det alltså skillnader mellan de ensamstående mödrarna och övriga. De senare har ökat sitt arbetsutbud medan det minskat för de förra. Frågan är nu hur denna utveckling påverkat de ensamstående mödrarnas inkomster från förvärvsarbete under 1990-talet och hur dessa inkomster förändrats jämfört med övriga grupper.
1.7.3 Hur har faktorinkomsterna förändrats?
I Tabell 5 redovisas faktorinkomster på individnivå, dvs. den är inte justerad för hushållets storlek och sammansättning. Något förenklat kan faktorinkomsten beskrivas som den inkomst individen får från ett eventuellt förvärvsarbete (lön från anställning och inkomst från fåmansföretag och företagarinkomst) och olika typer av kapitalinkomster (t.ex. ränta på banksparande och realisationsvinster från aktieförsäljningar). För de allra flesta utgörs givetvis faktorinkomsten till den absolut största delen av inkomster från arbete.48 För överskådlighetens skull har vi begränsat oss till att
48 I genomsnitt utgjordes faktorinkomsten till mer än 90 procent av inkomster från arbete, såväl 1991 som 1998. Skillnaderna i denna andel, liksom i förändringen av denna andel under perioden, är relativt små mellan de familjetyper som redovisas här (SCB 2000b). Detta betyder att de resultat som redovisas nedan (och i Tabell 3 ovan) sannolikt inte (eller endast
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
jämföra de ensamstående mödrarnas inkomster med de tre hushållstyper som består av sammanboende par med och utan barn.49Individer i dessa hushållstyper har dock delats upp efter kön för att en jämförelse mellan ensamstående mödrar och andra kvinnor ska vara möjlig. Till detta kommer att de två typerna av sammanboende mödrar förts samman i en kategori (den sista kolumnen i tabellen) så att ensamstående och övriga mödrar på ett enkelt sätt ska kunna jämföras.
till mycket liten del) är en effekt av förändrade relationer i kapitalinkomster mellan de olika familjetyperna. 49 Motsvarande inkomster för övriga hushållstyper framgår dock i Tabell 7.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
Tabell 5. Faktorinkomst (1 000-tals kronor i 1999 års penningvärde), samtliga, efter hushållstyp och år. Individer 16 64 år (exklusive 16 24-åringar som bor kvar hos föräldrarna). 25:e, 50:e och 75:e percentilen
Ensam-
stående mödrar
Sammanboende utan barn
Sammanboende 1-2 barn
Sammanboende 3+ barn
Mödrar (ej ensam- stående)
Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Män
25:e percentilen 1990/1991 45,5 56,1 113,1 58,5 156,6 28,3 164,0 49,8 1998/1999 22,9 39,2 94,6 46,2 175,9 37,9 126,6 44,2
Absolut förändring i kronor
-22,6 -16,9 -18,5 -12,3 +19,3 +9,6 -37,4 -5,6
Relativ förändring i procent
-49,7 -30,1 -16,4 -21,0 +12,3 +33,9 -22,8 -11,2
50:e percentilen 1990/1991 130,0 128,4 188,2 119,0 209,2 87,8 207,1 113,8 1998/1999 140,2 150,1 215,8 137,6 237,5 135,5 226,1 136,9
Absolut förändring i kronor
+10,2 +21,7 +27,6 +18,6 +28,3 +47,7 +19,0 +23,1
Relativ förändring i procent
+7,8 +16,9 +14,7 +15,6 +13,5 +54,3 +9,2 +20,3
75:e percentilen 1990/1991 171,6 170,5 251,8 164,8 274,5 147,3 262,4 161,7 1998/1999 195,7 209,7 294,2 195,0 323,2 190,0 296,8 194,2
Absolut förändring i kronor
+24,1 +39,2 +42,4 +30,2 +48,7 +42,7 +34,4 +32,5
Relativ förändring i procent
+14,0 +23,0 +16,8 +18,3 +17,7 +29,0 +13,1 +20,1
Antal observationer 1990/1991 279 1 478 1 331 1 376 1 376 309 292 1 685 1998/1999 301 1 497 1 350 1 213 1 214 312 277 1 525
Vilken faktorinkomst har då ensamstående mödrar och hur har den förändrats under 1990-talet? För de ensamstående mödrarna var medianinkomsten åren 1990/1991 130 000 kronor. Jämfört med sammanboende män är detta naturligtvis en förhållandevis låg inkomst, men om de ensamstående mödrarna istället jämförs med sammanboende kvinnor utan barn och andra mödrar står sig deras inkomster tämligen väl. Ensamstående mödrars medianinkomst var åren 1990/1991 något högre än för sammanboende kvinnor utan barn och ca 16 000 kronor högre än de sammanboende mödrarnas.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
Vid slutet av decenniet hade denna inkomst ökat med 10 000 kronor, eller 8 procent. Denna ökning överträffas emellertid klart av övriga kvinnor. Sammanboende kvinnor utan barn ökade sina medianinkomster med 17 procent, eller nästan 22 000 kronor. För de sammanboende mödrarna har utvecklingen under 1990-talet varit än mer gynnsam; deras medianinkomst har ökat med 23 000 kronor, eller 20 procent. Skillnaden mellan de ensamstående och sammanboende mödrarnas medianinkomster krympte därmed från 16 000 till ungefär 3 000 kronor mellan 1990/1991 och 1998/1999.
För att få en bild av spridningen i inkomstutvecklingen under 1990-talet redovisas inte bara medianinkomsterna utan också värdena för den 25:e respektive 75:e percentilen. Åren 1990/1991 hade en fjärdedel av de ensamstående mödrarna en faktorinkomst som var 45 500 kronor eller mindre. Åren 1998/1999 var motsvarande inkomst 23 000 kronor, en minskning till hälften. Detta ska inte tolkas så att de ensamstående mödrar som har lägst faktorinkomst har erfarit kraftiga lönesänkningar. Skälet till denna utveckling är snarare det faktum att en mindre andel av de ensamstående mödrarna förvärvsarbetar. Eftersom de som inte förvärvsarbetade, eller endast gjorde så i liten omfattning, också finns med i dessa analyser pressar detta ner inkomstnivåerna bland dem längst ner i fördelningen. Detta fenomen är också tydligt i några av de andra hushållstyperna. Jämfört med andra kvinnor och män med relativt låga faktorinkomster har dock de ensamstående mödrarnas inkomstutveckling varit dålig.
Slutsatsen av detta är alltså att gruppen ensamstående mödrar med de lägsta inkomsterna från arbete och kapital (25:e percentilen) har ännu lägre inkomster vid slutet av 1990-talet än vad motsvarande grupp hade vid decenniets början. Oavsett orsak till detta kvarstår faktum: en relativt stor andel av de ensamstående mödrarna har mycket små förvärvsarbetsinkomster, klart mindre än andra kvinnor och bara hälften så mycket åren 1998/1999 som motsvarande grupp hade åren 1990/1991. I jämförelse med detta har kvinnor och män med låga faktorinkomster i andra barnfamiljer klarat sig relativt väl.
Hur ser det ut högre upp i fördelningen då? Vi koncentrerar oss nu på inkomsterna vid den 75:e percentilen, dvs. den inkomstnivå över vilken endast 25 procent av inkomstfördelningen i respektive grupp befinner sig. För de ensamstående mödrarna har denna inkomst ökat med 24 000 kronor (från 172 000 till 196 000 kronor),
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
eller 14 procent under 1990-talet. Detta är, återigen, en utveckling som är sämre än för andra grupper.
Om den enda förklaringen till att de ensamstående mödrarnas faktorinkomster utvecklats dåligt är att färre arbetar borde vi inte finna några skillnader i inkomstutveckling efter familjetyp bland dem som faktiskt förvärvsarbetar. Men hur ser det egentligen ut? I Tabell 6 har alla de som uppgivit att de inte förvärvsarbetade senaste veckan tagits bort. Det visar sig då att faktorinkomsten ökat generellt för de ensamstående mödrarna, oavsett vilken nivå i inkomstfördelningen vi studerar. Inkomsten vid den 25:e percentilen har ökat med 24 procent, vid den 50:e med 12 procent och vid den 75:e med 18 procent. Jämfört med de flesta andra grupper är detta emellertid ingen särskilt god utveckling; detta gäller framförallt i jämförelse med övriga kvinnor.50 Dessa har haft en mycket god inkomstutveckling – på alla nivåer i inkomstfördelningen. Trots att förvärvsarbetande ensamstående mödrar alltså ökat sina faktorinkomster generellt under 1990-talet har man förlorat i relation till åtminstone kvinnor i andra barnfamiljer och sammanboende utan barn.
50 Särskilt sammanboende mödrar med tre eller fler barn har ökat sina faktorinkomster kraftigt. Gruppen hade relativt låga faktorinkomster åren 1990/1991. En starkt bidragande orsak till detta är att en relativt stor andel av de förvärvsarbetande i gruppen var föräldralediga och föräldrapenningen ingår inte i faktorinkomsten. Åren 1990/1991 var hela 20 procent av de förvärvsarbetande kvinnorna i denna grupp föräldralediga mot 8 procent åren 1998/1999. Detta hänger ihop med de stora skillnaderna i födelsetal under de båda perioderna. Åren 1990/1991 föddes knappt 124 000 barn årligen i landet medan motsvarande tal åren 1998/1999 var 88-89 000 (SCB 2001c). Om endast de som inte var föräldralediga vid intervjutillfället inkluderas i analyserna så ökar inkomstnivåerna för mödrar i allmänhet och för sammanboende mödrar med tre eller fler barn i synnerhet. Som en konsekvens ökar inte gruppens relativa faktorinkomster lika dramatiskt under perioden 1990/1991 1998/1999 men den ökar fortfarande mer än för andra mödrar. I allt väsentligt skulle dock slutsatserna och mönstren i resultaten vara identiska med dem som presenteras här, också om vi endast inkluderade dem som inte var föräldralediga vid intervjutillfället.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
Tabell 6. Faktorinkomst (1 000-tals kronor i 1999 års penningvärde), förvärvsarbetande (senaste veckan), efter hushållstyp och år. Individer 16 64 år (exklusive 16 24-åringar som bor kvar hos föräldrarna). 25:e, 50:e och 75:e percentilen
Ensam-
stående mödrar
Sammanboende utan barn
Sammanboende 1-2 barn
Sammanboende 3+ barn
Mödrar (ej ensam- stående)
Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Män
25:e percentilen 1990/1991
94,2 97,2 148,1 76,6 164,4 41,9 168,4 70,4
1998/1999
116,7 122,2 178,7 97,1 196,3 107,9 181,3 101,2
Absolut förändring i kronor
+22,5 +25,0 +30,6 +20,5 +31,9 +66,0 +12,9 +30,8
Relativ förändring i procent
+23,9 +25,7 +20,7 +26,8 +19,4 +157,5 +7,7 +43,8
50:e percentilen 1990/1991
147,2 140,8 202,8 126,9 212,3 96,3 212,9 122,3
1998/1999
165,3 179,8 237,0 158,0 246,5 158,6 236,8 158,2
Absolut förändring i kronor
+18,1 +39,0 +34,2 +31,1 +34,2 +62,3 +23,9 +35,9
Relativ förändring i procent
+12,3 +27,7 +16,9 +24,5 +16,1 +64,7 +11,2 +29,4
75:e percentilen 1990/1991
180,0 179,8 262,9 169,3 277,2 150,8 268,8 165,5
1998/1999
213,3 228,2 316,7 207,6 332,3 206,2 314,7 207,2
Absolut förändring i kronor
+33,3 +48,4 +53,8 +38,3 +55,1 +55,4 +45,9 +41,7
Relativ förändring i procent
+18,5 +26,9 +20,5 +22,6 +19,9 +36,7 +17,1 +25,2
Antal observationer 1990/1991 228 1 214 1 172 1 240 1 326 270 279 1 510 1998/1999 222 1 127 1 100 979 1 111 249 243 1 228
Varför har man det? Vi vet ju sedan tidigare att övriga kvinnor och mödrar, såväl heltids- som deltidsanställda, ökat sin genomsnittliga veckoarbetstid relativt kraftigt medan heltidsanställda ensamstående mödrar endast ökat sin veckoarbetstid marginellt och de deltidsanställda minskat sin (se Tabell 4). När materialet delas upp efter arbetstid (heltid och deltid) kan vi inledningsvis konstatera att såväl heltids- som deltidsarbetande ensamstående mödrar haft en positiv inkomstutveckling under 1990-talet (se Tabellerna A2 och A3 i Appendix). Inkomstutvecklingen för de heltidsanställda
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
ensamstående mödrarna har varit väl så god som för övriga kvinnor och mödrar. Medan ökningen varit något större vid mitten och den övre delen av inkomstfördelningen bland de ensamstående mödrarna gäller att ökningen varit större vid den nedre delen av fördelningen bland övriga mödrar. Denna positiva utveckling gäller emellertid inte för de deltidsanställda ensamstående mödrarna. Dessa har visserligen ökat sina inkomster under 1990-talet men långtifrån i samma utsträckning som övriga kvinnor och mödrar. Medan deltidsanställda ensamstående mödrar ökat sina medianinkomster med 10 procent har sammanboende kvinnor utan barn ökat motsvarande inkomst med 16 procent och övriga mödrar med 22 procent. Tendensen är än tydligare högre upp och längre ner i inkomstfördelningen.
Vad betyder detta på hushållsnivå? Så här långt har ju individernas faktorinkomster redovisats. I hushåll med en ensamstående vuxen person är hushållets faktorinkomst identisk med individernas men detta gäller ju inte i hushåll med två familjeförsörjare. Eftersom vi på goda grunder kan utgå från att individernas ekonomiska välfärd betingas av hushållets inkomster snarare än av individernas egna inkomster är det av intresse att studera hur just hushållets faktorinkomstutveckling sett ut.
I Tabell 7 framgår det att utvecklingen av medianinkomsten för de ensamstående mödrarna varit positiv, vi noterar en ökning med 10 000 kronor eller 8 procent (något som framgick redan i Tabell 5). I förhållande till övriga hushåll med endast en inkomsttagare är detta en mycket god utveckling, oavsett vilken ände av inkomstfördelningen vi studerar. Bilden blir dock en helt annan när jämförelsen istället står mot hushåll med två familjeförsörjare. Ensamstående mödrars faktorinkomstutveckling har varit markant sämre, såväl relativt som absolut, över hela inkomstfördelningen.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
Tabell 7. Faktorinkomst (i 1999 års penningvärde), hushåll, samtliga, efter hushållstyp och år. Individer 16 64 år (exklusive 16 24åringar som bor kvar hos föräldrarna). 25:e, 50:e och 75:e percentilen
Ensam-
stående mödrar
Ensam- stående fäder
Ensam- stående kvinnor utan barn
Ensam- stående män utan barn
Samman- boende utan barn
Samman- boende 1-2 barn
Samman- boende 3+ barn
25:e percentilen 1990/1991 45,5 189,0 44,9 57,7 182,7 237,1 210,7 1998/1999 22,9 118,7 14,1 14,7 196,0 253,3 216,8
Absolut förändring i kronor
-22,6 -70,3 -30,8 -43,0 +13,3 +16,2 +6,1
Relativ förändring i procent
-49,7 -37,2 -68,6 -74,5 +7,3 +6,8 +2,9
50:e percentilen 1990/1991 130,0 240,1 135,8 161,8 299,2 329,9 297,6 1998/1999 140,2 214,7 109,0 150,0 346,0 373,7 362,9
Absolut förändring i kronor
+10,2 -25,4 -26,8 -11,8 +46,8 +43,8 +65,3
Relativ förändring i procent
+7,8 -10,6 -19,7 -7,3 +15,6 +13,3 +21,9
75:e percentilen 1990/1991 171,6 332,8 177,9 212,2 398,1 425,1 384,3 1998/1999 195,7 279,3 196,3 235,0 483,0 494,0 479,3
Absolut förändring i kronor
+24,1 -53,5 +18,4 +22,8 +84,9 +68,9 +95,0
Relativ förändring i procent
+14,0 -16,1 +10,3 +10,7 +21,3 +16,2 +24,7
Antal observationer 1990/1991 279 52 821 1 191 2 719 2 716 598 1998/1999 301 100 812 1 223 2 716 2 337 577
Den utveckling som beskrivits ovan kan sammanfattas på följande sätt. Faktorinkomsterna, dvs. i huvudsak inkomster från förvärvsarbete, har utvecklats klart sämre för ensamstående mödrar än för andra kvinnor under 1990-talet. Detta kan inte förklaras av att andelen förvärvsarbetande har minskat mer för ensamstående mödrar än för andra kvinnor. Tvärtom har nedgången i andelen förvärvsarbetande varit generell och av ungefär samma omfattning, oberoende av familjesituation. Låt vara att utträdet från arbetsmarknaden vanligtvis får allvarligare konsekvenser för ensam-
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
stående mödrar eftersom de är ensamma familjeförsörjare. Inte heller kan förklaringen sökas i en sämre inkomstutveckling bland heltidsarbetande ensamstående mödrar. Tvärtom har dessa erfarit en inkomstutveckling som väl motsvarar utvecklingen för andra heltidsarbetande kvinnor. Nyckeln till den sämre inkomstutvecklingen bland ensamstående mödrar verkar istället stå att finna i det faktum att förvärvsarbetande ensamstående mödrar, till skillnad från andra kvinnor, arbetar i mindre omfattning vid slutet av 1990talet än vid decenniets början. Två tendenser är tydliga. För det första, av de förvärvsarbetande ensamstående mödrarna har andelen heltidsarbetande minskat under tidsperioden. Detta har skett parallellt med att andelen heltidsarbetande av de förvärvsarbetande bland övriga mödrar ökat kraftigt. För det andra, medan övriga förvärvsarbetande kvinnor, såväl heltids- som deltidsanställda, ökat sin genomsnittliga veckoarbetstid relativt kraftigt så har den legat konstant (heltidsarbetande) eller t.o.m. minskat (deltidsarbetande) för de ensamstående mödrarna.
1.7.4 Varför har de ensamstående mödrarnas arbetsutbud minskat under 1990-talet?
Hur ska denna utveckling förklaras? Varför har arbetsutbudet bland förvärvsarbetande ensamstående mödrar minskat under 1990-talet, parallellt med att det ökat för andra kvinnor? Hur ser de icke förvärvsarbetande ensamstående mödrarna på sin situation? Vilka är skälen till att de inte förvärvsarbetar? Utan att göra anspråk på fullständighet ska vi , utifrån två skilda perspektiv, ändå försöka närma oss svaret på dessa komplexa frågor. För det första, har de ekonomiska incitamenten för förvärvsarbete minskat för de ensamstående mödrarna under 1990-talet? Eller, för det andra, skulle man vilja arbeta mer om de strukturella förutsättningarna för detta, i form av t.ex. barnomsorg och arbetstillfällen, förelåg? Vi inleder våra analyser med den första av dessa frågor.
Betydelsen av att förvärvsarbeta för den justerade disponibla inkomsten prövas i en multivariat analys (se Tabell 8). Här jämförs alltså, i ett första steg, inkomsterna för förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande. I analysen ingår enbart de ensamstående mödrarna. I Modell 1 kontrollerar vi endast för undersökningsår. Liksom i tidigare analyser framgår det att den justerade disponibla inkomsten för ensamstående mödrar är signifikant lägre åren
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
1998/1999 än den var åren 1990/1991. Denna differens mellan åren minskar dock och blir icke-signifikant när vi, i modell 2, kontrollerar för huruvida den ensamstående modern förvärvsarbetar eller ej.51 Detta betyder, inledningsvis, att en stor del av inkomstminskningen för ensamstående mödrar under 1990-talet kan förklaras av den nedgång i andelen förvärvsarbetande som skett i gruppen under tidsperioden. Vårt intresse här knyts emellertid mer till det faktum att resultaten tydligt visar att förvärvsarbetande ensamstående mödrar har högre justerade disponibla inkomster än de icke förvärvsarbetande. Skillnaden är ca 20 000 kronor till de förras fördel (signifikant på 1-procentsnivån). Denna stora skillnad kan till viss del tillskrivas skillnader i antalet barn, åldersstruktur, utbildningsnivå, ortstyp och födelseland mellan de förvärvsarbetande och de icke förvärvsarbetande ensamstående mödrarna (Modell 3). Slutsatsen att det ”lönar sig” att förvärvsarbeta står dock fast, även om vinsten minskat till ca 13 000 kronor efter kontroller för ovanstående förhållanden. Har betydelsen av förvärvsarbete för storleken på den disponibla inkomsten förändrats under 1990-talet? Nej, det verkar inte så. Givet kontroller för de ovan nämnda förhållandena är interaktionstermen mellan år och förvärvsarbete inte statistiskt signifikant, även om det finns tendenser till att den ekonomiska förlusten av att inte arbeta ökat under decenniet (Modell 4).
51 Notera, återigen, att uppgifterna baserar sig på om respondenten förvärvsarbetade under föregående vecka eller ej. Detta betyder att en viss andel av dem som här hänförs till de icke förvärvsarbetande de facto har arbetat eller kom att arbeta någon gång under det aktuella året. Av dem som förvärvsarbetade under föregående vecka uppger emellertid hela 80 procent att de arbetat under hela året fram till intervjun och att de förväntar sig att de kommer att arbeta också under återstoden av året. Jämförelsen står därmed huvudsakligen mellan dem som arbetade hela året och dem som inte arbetade alls eller bara delar av året. I denna och följande analys har också (det lilla antalet) egna företagare och jordbrukare exkluderats. Skälet är att relationen mellan arbetad tid och förvärvsinkomst för dessa grupper kan avvika från den som gäller för anställda och därmed snedvrida resultaten. Analyser där samtliga grupper inkluderats har genomförts utan att detta förändrat resultaten i någon märkbar omfattning.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
Tabell 8. Justerad disponibel inkomst (i 1999 års penningvärde), efter förvärvsarbete (föregående vecka, exklusive egna företagare och jordbrukare) för ensamstående mödrar (16 64 år) (OLSregression)
Modell
1 2 3 4
År 1990/1991 0 0 0 0 1998/1999 -4 099*-2 307 -1 618 -483 Förvärvsarbetar
Ja 0 0 0 Nej -20 136*** -12 957
***
-9 967
***
Ålder -29 år
0
30-39 år
+8 277
***
+8 641
***
40- år
+14 914
***
+15 196
***
Födelseland
Född i Sverige
0
Född i annat land
-3 793 -3 946
Utbildningsnivå
Förgymnasial utbildning
0
Gymnasial utbildning
+2 238 +2 072
Eftergymnasial utbildning
+8 421
***
+8 196
***
Ortstyp
Tätområde, flerfamiljshus
0
Tätområde, blandad bebyggelse
+160 +222
Tätområde, en-/tvåfamiljshus
+8 901
***
+8 828
***
By eller mindre ort
+5 115 +5 045
Ren landsbygd
-1 928 -1 844
Antal barn 1 barn
0
2 barn
-13 058
***
-13 093
***
3+ barn
-18 524
***
-18 466
***
År 1998/1999*förvärvsarbetar ej
-5 103
Konstant 103 706*** 107 497*** 97 177
***
96 535
***
Justerat R 2
0,01 0,11
0,26 0,26
Antal observationer
558
*** p @ 0.01, ** p @ 0.05, * p @ 0.10
I dessa analyser och slutsatser har vi inte tagit hänsyn till att förvärvsarbete medför vissa kostnader. En uppenbar sådan kostnad är arbetsresorna; en annan är kostnader för barnomsorg. För att
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
studera effekten av de senare kostnaderna har analyser, identiska med dem ovan sånär som på det faktum att barnomsorgskostnaderna dragits ifrån den disponibla inkomsten, genomförts (ej redovisade i tabellform). Uppgifterna baserar sig på de månatliga kostnader som den ensamstående modern uppger att hon betalar för tillsynen av barnen. Denna summa har multiplicerats med 12. Resultaten av dessa analyser skiljer sig endast marginellt från dem som redovisats i Tabell 8. Slutsatsen att förvärvsarbete ”lönar sig” står alltså fast också efter det att hänsyn tagits till barnomsorgskostnader. Givet att dessa kostnader är vanligast bland dem med förskolebarn (0-6 år) har motsvarande analyser genomförts endast för de ensamstående mödrar som har små barn. Också här är skillnaderna mellan resultaten för disponibel inkomst med respektive utan hänsyn tagen till barnomsorgskostnader mycket små. Dessa analyser visar också tydligt att förvärvsarbetande har högre disponibla inkomster än de icke förvärvsarbetande. Vinsten av att förvärvsarbeta har inte heller minskat över tid, snarare tvärtom.52
De slutsatser som kan dras av ovanstående analys är alltså att förvärvsarbete genererar högre inkomster och att den relativa vinsten av förvärvsarbete inte har minskat under 1990-talet, tvärtom om något. Men spelar det någon roll hur mycket man arbetar? För att studera denna fråga har vi, i ett andra steg, endast inkluderat de ensamstående mödrar som har ett förvärvsarbete (Tabell 9).53Denna analys visar att veckoarbetstimmar i sig har ett positivt
52 I dessa analyser har vi inte kunnat studera betydelsen av andra kostnader som uppstår i samband med förvärvsarbete. Samtidigt har ingen hänsyn kunnat tas till de framtida ekonomiska vinster som ett förvärvsarbete sannolikt genererar i form av en mer fördelaktig inkomstutveckling. Det faktum att barnomsorgskostnaderna multipliceras med 12 torde i vissa fall leda till en överskattning. De resultat som redovisats här är därför sannolikt ”konservativa”, dvs. skillnaderna i inkomst mellan förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande är, i realiteten, något större än vad som framgår här. Ytterligare ett påpekande bör göras. Verkligheten är givetvis mer komplex än vad som låter sig fångas i en statistisk modell. Här antar vi att de icke förvärvsarbetande ensamstående mödrarna, givet ålder, födelseland, utbildningsnivå etc., inte skiljer sig från de förvärvsarbetande dito på något annat sätt än just att de inte förvärvsarbetar. Vi utgår således från att de disponibla inkomsterna inte skulle skilja sig mellan de båda grupperna om de icke förvärvsarbetande ensamstående mödrarna skulle börja förvärvsarbeta. Detta är inte ett orimligt antagande, givet att vi kontrollerar för ett antal viktiga bakgrundsförhållanden, men det är inte heller orimligt att föreställa sig att en bidragande orsak till att vissa ensamstående mödrar inte förvärvsarbetar är att t.ex. deras produktivitet är lägre än för motsvarande förvärvsarbetande mödrar. Detta skulle innebära att deras inkomster inte skulle nå upp till de redan förvärvsarbetande ensamstående mödrarnas inkomster om de började förvärvsarbeta. 53 Här ingår bara de som uppgivit att de varit anställda på hel- respektive deltid under föregående vecka och att de varit så under hela året fram till intervjun. Vidare har de uppgivit att de tror sig komma att arbeta hel- respektive deltid under återstoden av året efter intervjun. Denna selektion har gjorts eftersom analysen är mycket känslig för temporärt förvärvsarbete.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
samband med den justerade disponibla inkomsten; varje extra förvärvsarbetstimme per vecka ökar den justerade disponibla årsinkomsten med nära 900 kronor (Modell 1). Slutsatsen att antalet veckoarbetstimmar har ett positivt samband med den disponibla inkomsten kvarstår också när vi kontrollerar för övriga förhållanden (Modell 2). En viktig fråga ur incitamentssynpunkt är emellertid om betydelsen av antalet veckoarbetstimmar förändrats över tid. Resultaten i denna analys talar för att det är så. När interaktionstermen mellan år och antal veckoarbetstimmar prövas tyder den på att vinsten av att arbeta mer har minskat under decenniet (Modell 3). Modellen anger att de förvärvsarbetande ensamstående mödrarna får ut nära 700 kronor mindre i justerad disponibel inkomst för varje extra timme per vecka de arbetar åren 1998/1999 än vad som var fallet åren 1990/1991. Huvudeffekten av veckoarbetstimmar är emellertid större, 930 kronor, varför slutsatsen måste bli att de ekonomiska incitamenten för att gå upp i arbetstid finns kvar, även om de är mindre än de varit tidigare.54
54 Frågan varför de ekonomiska incitamenten att gå upp i arbetstid har minskat kräver mer djuplodande analyser än vad som varit möjligt att genomföra här. En möjlig orsak kan vara att beroendet av inkomstprövade bidrag har ökat för de ensamstående mödrarna under 1990talet. Att marginaleffekterna av att öka sitt arbetsutbud är särskilt stora för ensamstående föräldrar har nyligen visats i Familjeutredningens slutbetänkande ”Ur fattigdomsfällan” (SOU 2001:24). Här framgår dock inte om marginaleffekten ökat över tid.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
Tabell 9. Justerad disponibel inkomst (i 1999 års penningvärde), efter förvärvsarbetstimmar för förvärvsarbetande (hela åreta, exklusive egna företagare och jordbrukare) ensamstående mödrar (16 64 år) (OLS-regression)
Modell 1 2 3
År 1990/1991 0 0 0 1998/1999 +541 -186 +24 499**Veckoarbetstimmara+884*** +610*** +930***Ålder -29 år 0 0 30-39 år +9 271** +9 412**40- år +16 540*** +16 739***Födelseland
Född i Sverige
0
0
Född i annat land
-1 949 -3 076
Utbildningsnivå
Förgymnasial utbildning
0
0
Gymnasial utbildning
+2 138 +1 497
Eftergymnasial utbildning +12 072*** +12 064***
Ortstyp
Tätområde, flerfamiljshus
0
0
Tätområde, blandad bebyggelse
-1 612 -1 979
Tätområde, en-/tvåfamiljshus
+5 155 +4 563
By eller mindre ort
+814 +1 579
Ren landsbygd
-8 398 -9 778
Antal barn 1 barn
0
0
2 barn -16 144*** -15 931***3+ barn -23 746*** -23 039***
År 1998/1999*veckoarbetstimmar
-688**
Konstant 76 720*** 77 169*** 66 111***Justerat R20,08 0,28 0,29 Antal observationer 339 *** p ≤0.01, ** p ≤ 0.05, * p ≤ 0.10 a Här inkluderas endast de som uppgivit att de förvärvsarbetat heltid respektive deltid under hela året fram till intervjun, respektive förväntar sig att arbeta heltid respektive deltid under återstoden av året. Individer som bytt, eller förväntas byta, veckoarbetstid ingår alltså inte.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
Våra analyser tyder alltså på att det lönar sig ekonomiskt för ensamstående mödrar att förvärvsarbeta jämfört med att inte göra det. Likaledes lönar det sig att öka sin arbetstid om man förvärvsarbetar, även om avkastningen av detta är lägre vid slutet av decenniet än vad som var fallet vid 1990-talets inledning. Vilka är då skälen till att de ensamstående mödrarna inte förvärvsarbetar i högre utsträckning än de faktiskt gör? Låt oss se vad de ensamstående mödrarna själva säger.
Som vi sett ovan är det en dryg fjärdedel av de ensamstående mödrarna som inte förvärvsarbetar åren 1998/1999 (se Tabell 4). Orsakerna till detta kan vara flera: t.ex. arbetslöshet, studier eller att man är (förtids)pensionär. Vi inleder analyserna här med dem som är arbetslösa, dvs. helt saknar och söker arbete. I vårt material utgörs denna grupp av endast 36 kvinnor. Det begränsade antalet gör naturligtvis att skattningarna här blir mycket osäkra. Icke desto mindre går det att utläsa ett mycket tydligt mönster när det gäller frågan i vilken omfattning dessa kvinnor säger sig vilja förvärvsarbeta.55 I mer än nio fall av tio uppger den arbetslösa ensamstående modern att hon vill förvärvsarbeta. Av dessa är det drygt 70 procent som skulle vilja arbeta heltid (minst 35 timmar per vecka) hela året medan 25 procent vill arbeta deltid hela året (se Tabell 10).
55 Frågan lyder: ”I vilken omfattning skulle Du vilja förvärvsarbeta?”. De fem fasta svarsalternativen (utöver ”vet ej”) går från ”heltid (minst 35 tim/vecka), hela året” till ”vill ej ha förvärvsarbete (avvaktar pension m.m)”.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
Tabell 10. Önskad omfattning av förvärvsarbete och skäl till att man ej förvärvsarbetar, respektive arbetar deltid bland icke förvärvsarbetande respektive icke heltidsarbetande ensamstående mödrar (16 64 år) 1998/1999. Antal respektive andelar i procent
Ensamstående mödrar 1998/1999
Antal Andel i procent
Arbetslösa (N=36)
Förvärvsarbete, önskad omfattning
36 100,0
Heltid (≥35 tim/v hela året)
26
72,2
Deltid (1-34 tim/v hela året)
9
25,0
Vill ej ha förvärvsarbete
1
2,8
Övriga icke förvärvsarbetande (N=37)
Vill förvärvsarbeta
37 100,0
Ja 19 51,4 Nej 16 43,2 Vet ej 2 5,4
Förvärvsarbete, önskad omfattning (av ”ja” ovan) 19 100,0
Heltid (≥35 tim/v hela året)
10
52,6
Deltid (1-34 tim/v hela året)
5
26,3
Deltid (1-34 tim/v del av året)
2
10,5
Vet ej
2
10,5
Varför inget förvärvsarbete?
a
(N=37)
Studier 21 56,8 Hälsan 11 29,7 Brist på lämpliga arbetstillfällen på orten 11 29,7 Kan inte ordna barntillsyn 0 0,0 Det lönar sig dåligt att förvärvsarbeta 0 0,0
Deltidsarbetande (N=87)
Förvärvsarbete, önskad omfattning
87 100,0
Nuvarande arbetstid passar bäst
58
66,7
Kortare arbetstid passar bättre
4
4,6
Längre arbetstid passar bättre
25
28,7
Skäl till önskan att öka arbetstid
a
(N=25)
Vill öka inkomsterna
24
96,0
Varför deltidsarbete?
a
(av dem som vill öka sin
arbetstid, N=25)
Svårt att få heltidsarbete
18
72,0
Vill själv ta hand om barntillsyn
5
20,0
Kan inte ordna barntillsyn
1
4,0
Heltid lönar sig inte riktigt
0
0,0
a Endast ett urval av samtliga delfrågor redovisas.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
Hur ser det ut för övriga icke förvärvsarbetande ensamstående mödrar, dvs. dem som t.ex. studerar eller är pensionärer? Också här är andelen som vill förvärvsarbeta hög, drygt hälften, även om den, av naturliga skäl, är lägre än för de arbetslösa. De flesta vill arbeta heltid. Till dessa kvinnor ställdes också en följdfråga, nämligen om skälen till att man inte förvärvsarbetar vid tidpunkten för intervjun.56 Här anger nära 60 procent studier som skäl för att de inte arbetar medan 30 respektive procent som skäl anger hälsan respektive brist på lämpliga arbetstillfällen på orten. Inte någon uppger att skälet är att man ”inte kan ordna barntillsynen på annat sätt (än genom att vara hemma)” respektive att det ”lönar sig dåligt att förvärvsarbeta”.
Ett resultat i de tidigare analyserna i kapitlet är att andelen deltidsarbetande ensamstående mödrar legat konstant medan den minskat för mödrar i tvåföräldrafamiljer. Är förhållandet för de ensamstående mödrarna ett utslag av ett aktivt val eller beroende av strukturella omständigheter? När de deltidsarbetande ensamstående mödrarna i detta datamaterial tillfrågats om vilken arbetstid som passar dem bäst (förutsatt att lönen anpassas efter arbetstiden) svarar två av tre att nuvarande arbetstid passar bäst medan nära 30 procent uppger att en längre arbetstid skulle passa bättre.57 I genomsnitt önskar denna grupp en ökning av veckoarbetstiden med 13 timmar (redovisas ej i tabellen). Det klart vanligaste skälet till att man vill gå upp i arbetstid är att man vill öka sin inkomst; detta gäller alla utom en i gruppen. Dessa kvinnor har också tillfrågats om skälet till att de arbetar deltid. Här uppger nästan tre av fyra att det är svårt att få heltidsarbete och en av fem vill själv ta hand om barntillsynen. Endast en säger att hon ”inte kan ordna barntillsynen på annat sätt (än genom att vara hemma)” medan inte någon säger att ”heltid inte riktigt lönar sig”.
Det bör återigen understrykas att resultaten i denna senare del av analysen, som en följd av små bastal, är mycket osäkra. Likväl kan tydliga och intressanta mönster urskiljas. Av de icke förvärvsarbetande ensamstående mödrarnas egna svar att döma vill, oavsett
56 De frågor som ställs är: 1. ”Skulle Du vilja förvärvsarbeta om Du erbjöds ett lämpligt arbete?”, 2. ”I vilken omfattning skulle Du vilja förvärvsarbeta?” och 3. ”Det kan ju finnas flera skäl till att man inte förvärvsarbetar. Nu skall jag räkna upp några tänkbara skäl så att Du får ange vilka som passar in på Din egen situation. Att Du inte förvärvsarbetar beror det på…”. Härpå angavs fjorton möjliga skäl (av vilka ett urval redovisas i Tabell 10) där respondenten kunde svara ”ja” eller ”nej”. Flera svarsalternativ var således möjliga. 57 Bland dem som vill öka sin arbetstid är den genomsnittliga veckoarbetstiden 24 timmar medan den är knappt 29 timmar för dem som uppger att nuvarande arbetstid passar bäst och nära 36 timmar för de fyra personer som uppger att de skulle vilja gå ner i arbetstid.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
skäl till att de inte arbetar, merparten förvärvsarbeta, huvudsakligen på heltid. Den starkast bidragande orsaken till detta är att man vill öka sina inkomster och skälet till att man inte arbetar idag eller arbetar mindre än man skulle önska är att det är svårt att få heltidsarbete eller att det råder brist på arbetstillfällen. Inte i något fall anger man som skäl att det inte lönar sig att börja förvärvsarbeta eller gå upp i arbetstid. Detta är en uppfattning som stämmer väl överens med de inledande analyserna i detta avsnitt.
1.7.5 Beror de ensamstående mödrarnas försämrade ekonomiska villkor på att den sociala och demografiska sammansättningen av gruppen har förändrats?
Vi fortsätter med en diskussion om den eventuella inverkan av sammansättningseffekter för gruppen ensamstående mödrars förändrade ekonomiska villkor under 1990-talet. Den försämrade situationen kan ju hänga samman med demografiska och andra förändringar i gruppens sammansättning. Ser gruppen ensamstående mödrar annorlunda ut i slutet av 1990-talet jämfört med dess början? Kan de försämrade ekonomiska villkoren t.ex. vara en följd av att de ensamstående mödrarna i gemen är sämre utbildade, oftare har invandrat till Sverige eller har fler barn att försörja vid decenniets slut? Här ska vi studera den eventuella betydelsen av (i) moderns ålder, (ii) moderns födelseland, (iii) ortstyp, (iv) antal barn och (v) utbildningsnivå. Samtliga dessa förhållanden kan antas ha ett samband med ekonomiska förutsättningar.58 Vi vet t.ex. att individer som invandrat till Sverige generellt har lägre inkomster och sämre ekonomiska förutsättningar än dem som är födda i landet (se t.ex. Edins och Åslund kapitel i denna volym). Om andelen utlandsfödda bland de ensamstående mödrarna ökat under det senaste decenniet skulle detta kunna vara en bidragande orsak till
58 Det bör påpekas att vi här inte antar ett direkt samband mellan vissa av dessa förhållanden och ekonomiska villkor. Det är t.ex. inte rimligt att anta att det förhållande i sig att man är född i ett annat land än Sverige eller bor på en viss ortstyp leder till en högre eller lägre inkomst. Med andra ord, dessa förhållanden blottlägger inte mekanismen bakom eventuella skillnader i levnadsvillkor. Här utgår vi istället från att dessa förhållanden är indikatorer på andra förhållanden som har en direkt inverkan på ekonomiska förhållanden. Vi tänker oss t.ex. att invandrarstatus är en indikator på språksvårigheter, diskriminering, mindre omfattande sociala nätverk och dylikt, något som i sin tur försvårar en karriär på arbetsmarknaden och i förlängningen genererar lägre inkomster. Likaså kan bosättningen på en ort med en dålig arbetsmarknadskonjunktur innebära att man inte får ett förvärvsarbete som motsvarar den utbildningsnivå man har och därmed, givet utbildningsnivå, leda till lägre arbetsinkomster än om man bott på en ort med en bättre arbetsmarknad.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
gruppens försämrade ekonomi. Detsamma skulle gälla om de ensamstående mödrarna har fler barn att försörja, har en lägre utbildningsnivå respektive lever i ekonomiskt mer missgynnade delar av landet åren 1998/1999 än 1990/1991.
Hur ser det då ut, har sammansättningen av gruppen ensamstående mödrar förändrats under 1990-talet? Ja, i några avseenden har den det. I det datamaterial som ligger till grund för analyserna här är t.ex. medelåldern för de ensamstående mödrarna något högre (39,2) vid slutet av decenniet än den var vid dess början (38,6) (se Tabell 11). Andelen ensamstående mödrar födda i annat land än Sverige har minskat något och förändringarna i bostadsort är små. Intressant att notera är att de ensamstående mödrarna åren 1998/1999 är bättre utbildade än vad som var fallet åren 1990/1991. Fler har idag en gymnasial och eftergymnasial utbildning än tidigare. Detta är, åtminstone delvis, en effekt av den allmänna höjningen av utbildningsnivån i befolkningen över tid (se övriga kvinnor och män). En annan viktig förändring är att de ensamstående mödrarna har fler barn i hushållet vid decenniets slut än vid dess början. Det genomsnittliga antalet har ökat från 1,49 till 1,71.59
59 För andra typer av barnfamiljer är medelantalet barn oförändrat under perioden. Ökningen i antalet barn gäller ensamstående mödrar födda såväl inom som utom landet, även om ökningen varit kraftigare för de senare. Också i Levnadsnivåundersökningen (LNU) har medelantalet barn bland ensamstående mödrar ökat mellan 1991 (1,53) och 2000 (1,67). Jag är Johanna Kumlin tack skyldig för dessa uppgifter. Likaså indikerar inkomstuppgifter från SCB:s Inkomstfördelningsundersökning att medelantalet barn bland ensamstående föräldrar ökat mellan 1991 och 1998 (SCB 2000b).
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
Tabell 11.
Bakgrundskarakteristika (ålder, födelseland, utbild-
ningsnivå, ortstyp och antal barn) för ensamstående mödrar, övriga kvinnor respektive män, efter år. Andelar i procent. Individer 16 64 år (exklusive 16 24-åringar som bor kvar hos föräldrarna)
Ensamstående mödrar Övriga kvinnor Män
1990/1991 1998/1999 1990/1991 1998/1999 1990/1991 1998/1999
Ålder (medelvärde) 38,6 39,2 41,0 42,0 41,2 42,4
Födelseland
Född i Sverige 81,4 83,0 88,8 88,1 89,2 88,5 Född i annat land 18,6 17,0 11,2 11,9 10,8 11,5
Utbildningsnivå
Förgymnasial utbildning 20,8 16,1 24,1 16,9 25,6 18,4 Gymnasial utbildning 52,3 54,5 49,6 49,2 48,4 50,7 Eftergymnasial utbildning 26,9 29,4 26,9 33,9 26,0 31,0
Ortstyp
Tätområde, flerfamiljshus 45,0 39,5 25,8 26,6 27,0 29,7 Tätområde, blandad bebyggelse
25,9 29,6 18,7 18,0 19,2 16,8
Tätområde, en-/tvåfamiljshus 16,9 20,3 29,1 29,2 27,1 28,2 By eller mindre ort 7,2 5,6 13,8 12,9 12,7 12,3 Ren landsbygd 5,0 5,0 12,6 13,3 14,0 13,0
Antal barn (medelvärde) 1,49 1,71 0,79 0,75 0,73 0,70
Antal observationer
278-279 299-301 3 979-3 984 3 830-3 833 4 232-4 243 4 159-4 164
Situationen för de ensamstående mödrarna påminner i hög grad om den för övriga kvinnor och män. Liksom de ensamstående mödrarna har dessa ökat såväl sin medelålder som sin utbildningsnivå. Till skillnad från de ensamstående mödrarna har emellertid andelarna som är födda utomlands ökat något och förändringen under decenniet i typ av boendeort är mindre framträdande. Generellt har också medelantalet barn legat konstant eller t.o.m. minskat.60 Det är oklart vilka hypoteser vi ska ställa upp om utvecklingen av de ensamstående mödrarnas ekonomiska villkor under 1990-talet baserat på dessa förändringar i sammansättningen. Å ena sidan torde den ökade medelåldern, den högre andelen födda i Sverige och den förbättrade utbildningsnivån innebära att de ensamstående mödrarnas ekonomiska villkor förbättrats.61 Å andra
60 Detta gäller också när endast barnfamiljer inkluderas. 61 Observera att effekten av åldersförändringen borde vara positiv då äldre ensamstående mödrars inkomster generellt är högre än yngre mödrars. Detta trots att inkomstförändringen under 1990-talet varit mindre god för de äldre mödrarna (se Tabell A1).
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
sidan talar det faktum att ensamstående mödrar har ett större antal barn att försörja för att deras ekonomiska situation har blivit mer ogynnsam. På vilket sätt kan dessa förändringar i sammansättningen av gruppen ensamstående mödrar bidra till vår förståelse av de försämrade ekonomiska villkor som drabbat gruppen under decenniet?
I Tabell 12 redovisas skillnaden i justerad disponibel inkomst efter bakgrundskarakteristika hos de ensamstående mödrarna. Resultaten redovisas återigen i form av en multivariat analys (OLSregression) där vi har möjlighet att studera hur inkomstskillnaderna förändras när vi ”kontrollerar”, dvs. på statistisk väg likställer, olika grupper efter vissa förhållanden. I Modell 1 redovisas hur inkomstnivån förändrats för de ensamstående mödrarna mellan åren 1990/1991 och 1998/1999. I modellen framgår det att inkomsten dessa år är drygt 4 000 kronor lägre än åren 1990/1991.62 Hur skulle förhållandena mellan dessa båda tidsperioder sett ut om åldersstrukturen i gruppen ensamstående mödrar varit identisk vid dessa båda tillfällen? För att besvara denna fråga måste vi kontrollera för ålder. Detta görs i Modell 2a. Vad vi ser här är att ålder i sig har en positiv inverkan på inkomsten. Den ökar med i genomsnitt drygt 1 000 kronor för varje år som den ensamstående modern blir äldre.63
62 Se fotnot 36. 63 Notera att vi antar ett linjärt samband och att uppgifterna gäller för det åldersspann som är aktuellt i dessa analyser, 16 64 år. Det är emellertid mycket ovanligt med ensamstående mödrar som är äldre eller yngre än så. I praktiken finns inte heller de allra yngsta med eftersom 16 24-åringar som fortfarande bor hos sina föräldrar har exkluderats.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
Tabell 12. Justerad disponibel inkomst (i 1999 års penningvärde), efter bakgrundskarakteristika och år för ensamstående mödrar (16 64 år) (OLS-regression)
Modell 1 2a 2b 2c 2d 2e 3
År 1990/1991 0 0 0 0 0 0 0 1998/1999 -4 197** -4 868** -4 339** -4 640** -4 526**-1 857 -3 343*Ålder +1 052*** +799***
Födelseland
Född i Sverige
0
0
Född i annat land
-7 832***
-6 430**
Utbildningsnivå
Förgymnasial utbildning
0
0
Gymnasial utbildning
+4 649
+4 623*
Eftergymnasial utbildning
+12 733***
+10 444***
Ortstyp
Tätområde, flerfamiljshus
0 0
Tätområde, blandad bebyggelse
+2 039
+2 107
Tätområde, en-/tvåfamiljshus
+10 504***+8 846***
By eller mindre ort
+7 333
+5 719
Ren landsbygd
-1 855
-1 646
Antal barn 1 barn
0
0
2 barn -12 652*** -11 706***3+ barn -21 308*** -19 573***
Konstant 103 384*** 62 792*** 104 845*** 97 546*** 100 646*** 109 046*** 71 395***Justerat R 2 0,01 0,11 0,02 0,03 0,02 0,09 0,21
Antal observationer
578
*** p ≤ 0.01, ** p ≤ 0.05, * p ≤ 0.10.
Men hur påverkas då relationen mellan 1990/1991 och 1998/1999? Kan den skillnad som vi uppmärksammade mellan dessa år i Modell 1 förklaras av en förändrad åldersstruktur i gruppen ensamstående mödrar under tidsperioden? Nej, vi vet ju att ålder har ett positivt samband med inkomst för den här gruppen och vi vet att de ensamstående mödrarna i genomsnitt var äldre vid slutet av decenniet än vad motsvarande grupp var åren 1990/1991 och därför
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
pekar resultaten i Modell 2a också, mycket riktigt, i rakt motsatt riktning. När vi kontrollerar för ålder så ökar nämligen inkomstskillnaden mellan 1990/1991 och 1998/1999 (från 4 197 till 4 868 kronor) vilket innebär att hade åldersstrukturen i gruppen ensamstående mödrar varit identisk vid de båda tidpunkterna så hade de ensamstående mödrarna varit än mer ekonomiskt missgynnade i slutet av 1990-talet än vad de faktiskt var.
Det finns inga skäl att gå igenom var och en av modellerna i detalj här. I korta ordalag kan vi dock säga att inkomsten är lägre om man (i) är född i annat land än Sverige (Modell 2b)64, (ii) har relativt låg utbildning (2c) samt (iii) har fler barn att försörja (2e) och relativt god om man bor i ett tätområde med mestadels en- och tvåfamiljshus (2d). Den intressanta frågan här är emellertid om de ensamstående mödrarnas sämre situation vid 1990-talets slut, jämfört med dess början, kan förklaras av förändringar i t.ex. ursprungsland och/eller utbildningsnivå i gruppen under 1990-talet. Så verkar inte vara fallet. Tvärtom, om sammansättningen av ålder, ursprungsland, utbildningsnivå och ortstyp varit identisk i gruppen åren 1990/1991 och 1998/1999 hade faktiskt de ensamstående mödrarna haft ännu lägre genomsnittliga inkomster vid 1990-talets slut än vad som nu är fallet. Det enda förhållande som talar i motsatt riktning är antalet barn. Det faktum att de ensamstående mödrarna i detta datamaterial i genomsnitt har något fler barn åren 1998/1999 än 1990/1991 kan till stor del förklara den sämre situationen vid den senare tidpunkten. Skillnaden i inkomst minskar från 4 197 (Modell 1) till 1 857 kronor (Modell 2e) och är inte längre statistiskt signifikant när vi kontrollerar för antalet barn. Denna variabel tar ut effekten av övriga variabler. Den totala effekten av samtliga förhållanden i modellen är nämligen att något av den initiala skillnaden på 4 197 kronor förklaras. Efter samtliga kontroller stannar skillnaden vid 3 343 kronor, en skillnad som dock fortfarande är statistiskt signifikant på 10-procentsnivån (Modell 3).65
64 I de resultat som redovisas här ingår endast en indikator på individens etnicitet, nämligen födelseland. Det bör påpekas att betydelsen av flera andra indikatorer på etnicitet, som korrelerar starkt med den aktuella indikatorn, prövats ((i) modersmål svenska/annat språk, (ii) båda föräldrarna svenska medborgare/en av eller båda föräldrarna utländsk medborgare, (iii) förmåga att tala svenska, (iv) förmåga att läsa svenska och (v) språk som talas hemma) men effekterna är i det närmaste identiska med den som gäller för födelseland varför endast analyser av denna variabel redovisas här. 65 Andelen ensamstående mödrar med små barn (0 6 år) har minskat marginellt under perioden 1990/1991 1998/1999, från 33 till 31 procent. Om andelen varit konstant hade inkomstskillnaden totalt i gruppen mellan periodens början och slut varit än större. Denna
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
Vi kan nu dra följande slutsatser. Om sammansättningen av de ensamstående mödrarna, avseende de förhållanden som står i fokus här, förutom antal barn, varit identisk 1990/1991 och 1998/1999 så hade den genomsnittliga inkomsten varit än lägre vid det senare tillfället. Om kontroll för antalet barn inkluderas minskar istället skillnaden i inkomst mellan åren. Till viss del kan alltså inkomstförsämringen för de ensamstående mödrarna förklaras av att de har fler barn att försörja åren 1998/1999 än vad de hade 1990/1991.
1.7.6 Betydelsen av att barnet bor hos den frånlevande föräldern
I det aktuella datamaterialet saknar vi uppgifter om den frekvens med vilken barnet bor hos den frånlevande föräldern. Så här långt komna har vår utgångspunkt därför varit att barnet bor hos den ensamstående föräldern hela tiden. Som nämnts tidigare i kapitlet kan detta antagande givetvis leda till att våra resultat snedvrids. Kostnader för åtminstone löpande utgifter som t.ex. kost, hygienartiklar och andra förbrukningsvaror minskar för den huvudsakliga vårdnadshavaren om barnet ibland bor hos den frånlevande föräldern. Däremot kvarstår givetvis olika typer av fasta utgifter, t.ex. hyran för det ”extra” rum som behövs för barnet. Vi kan här inte ge ett fullt tillfredsställande svar på frågan vad det betyder för den ensamstående moderns ekonomiska situation att barnet bor en viss tid hos fadern, därtill saknas för ändamålet avgörande information. Vad som emellertid kan göras är att formulera vissa antaganden och studera vilka resultat dessa antaganden leder till.
Enligt data från Barn-LNU bor alltså barn och ungdomar i åldern 10 18 år till ensamstående mödrar i genomsnitt 13 procent av tiden hos fadern (se ovan). I det datamaterial som är aktuellt här ingår samtliga barn mellan 0 och 17 år. Enligt SCB (2000a) är det vanligare att barn bor hos sin far ju äldre barnet är. Detta gör att vi kan utgå från att barnen i vårt datamaterial i genomsnitt bor högst 13 procent av tiden hos sin far, sannolikt är andelen lägre. I de simuleringar som genomförs här prövar vi därför betydelsen av att kostnaderna för varje barn till ensamstående mödrar i genomsnitt reduceras med 10 respektive 15 procent, som en följd av att barnet
förändring kan alltså inte heller bidra till att förklara varför de ensamstående mödrarna har fått lägre justerade disponibla inkomster under 1990-talet.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
bor hos den frånlevande fadern och att denne då försörjer barnet.66Det bör understrykas att dessa reduktioner inkluderar alla typer av utgifter för barnet medan det troliga är att den frånlevande föräldern i huvudsak står för löpande utgifter när barnet bor där. Detta innebär att reduktionen med 15 procent sannolikt är högt räknad och leder till en överskattning av den ensamstående moderns justerade inkomst.
Vi kan redan nu förutse åtminstone två saker. För det första, eftersom den ekvivalensvikt med vilken inkomsten divideras vägs ner kommer nivån på de ensamstående mödrarnas justerade inkomster att stiga. Detta är en naturlig följd av antagandet att utgifterna för barnen minskar. För det andra, styrkan i den relativa inkomstförsämring över tid som vi bevittnat i tidigare analyser kommer att minska. Detta är en följd av att ensamstående mödrar i genomsnitt har fler barn att försörja vid slutet av decenniet än vid dess början. Frågorna här är dock i vilken grad inkomstnivåerna förändras respektive i vilken grad inkomstförändringen över tid påverkas.
I Figur 7 redovisas den justerade disponibla inkomsten efter den ursprungliga ekvivalensskalan respektive de två alternativa skalor där vikten för barnen reducerats med 10 och 15 procent. Jämförelsen står mot de två typerna av tvåföräldrafamiljer och resultaten redovisas för såväl 1990/1991 som 1998/1999. Här framgår, som förväntat, att inkomstnivån för ensamstående mödrar ökar när vi antar en 10-procentig reduktion i utgifterna för barnen och ytterligare så när reduktionen antas vara 15 procent. Likaså blir den relativa och absoluta inkomstminskningen över tid något mindre omfattande under dessa antaganden. De slutsatser som dragits ovan gällande relationen till tvåföräldrafamiljerna påverkas dock endast mycket lite. De ensamstående mödrarnas inkomstnivåer närmar sig förvisso de nivåer som gäller för sammanboende föräldrar med 1 2 barn men är fortfarande klart lägre. Med den ursprungliga ekvivalensskalan är inkomsterna för ensamstående mödrar i jämförelse med inkomsterna för sammanboende föräldrar med fler än två barn något högre åren 1990/1991 och något lägre åren
66 Rent tekniskt går vi tillväga så att vikten för varje barn i ekvivalensskalan multipliceras med 0,90 respektive 0,85 för de ensamstående föräldrarna medan den ursprungliga ekvivaleringsvikten behålls för övriga hushållstyper. I den ursprungliga skalan divideras alltså den disponibla inkomsten för en ensamstående mor med ett respektive två barn med 1,47 (1+0,47) och 1,94 (1+0,47*2). Om vi istället antar att utgifterna för barnen reduceras med 10 procent skulle motsvarande ekvivaleringsvikter vara 1,423 (1+0,47*0,9) och 1,846 (1+0,47*2*0,9). Notera alltså att den totala vikten inte reduceras med 10 procent utan med en väsentligt mindre andel än så.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
1998/1999. Detta förhållande ändras nu så att de ensamstående mödrarnas inkomster är något högre vid båda perioderna. Fortfarande är dock skillnaderna tämligen små.
Figur 7. Justerad disponibel medianinkomst (i 1999 års penningvärde), efter hushållstyp och år. Barns ekvivalensvikt har viktats ned med 10 respektive 15 procent för ensamstående mödrar. Individer 16-64 år (exklusive 16-24-åringar som bor kvar hos föräldrarna)
Slutsatsen av de analyser som genomförts här är därför att betydelsen för den huvudsakliga vårdnadshavarens ekonomiska situation av att barnet bor en viss andel av tiden hos den frånlevande föräldern endast är begränsad. Detta är dock en slutsats som bör kommenteras på åtminstone två sätt. För det första, vi har här inte utgått från uppgifter på individnivå utan uppskattat den tid barnet bor hos den frånlevande föräldern via ett genomsnitt. Detta innebär att det för enskilda ensamstående mödrar, där barnet bor en relativt stor andel av tiden hos fadern, kan finnas en betydande positiv effekt för ekonomin. På motsvarande sätt uteblir denna effekt då barnet, vilket förefaller vara vanligt, aldrig bor hos fadern.
0
20 000 40 000 60 000 80 000 100 000 120 000 140 000
Ensamstående mor (ursprunglig
skala)
Ensamstående
mor (10 procent)
Ensamstående
mor (15 procent)
Sammanb 1-2
barn
Sammanb 3+
barn
Hushållstyp
Just er ad år si nkomst
1990/1991 1998/1999
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
För det andra, i takt med att det blir vanligare att föräldrarna delar (mer jämlikt) på vårdnaden om barnen ökar betydelsen av att information inhämtas, dels om ekonomiska transfereringar mellan föräldrarna, dels om hur mycket tid barnet bor hos var och en av föräldrarna. Utan denna information kan det framöver komma att bli mycket svårt att göra korrekta bedömningar av den ekonomiska situationen i dessa familjetyper.
1.8 Sammanfattande diskussion
Redan vid 1990-talets inledning levde de ensamstående mödrarna under klart sämre ekonomiska förhållanden än andra grupper i samhället. Resultaten i detta kapitel, baserade på SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden (ULF), bekräftar det som tidigare varit känt, nämligen att de ensamstående mödrarnas ekonomiska villkor ytterligare försvagades fram till mitten av decenniet. Deskriptiva analyser visar att den justerade disponibla medianinkomsten sjunkit, att man mer sällan har tillgång till en ekonomisk buffert vid oförutsedda utgifter (s.k. kontantmarginal) och att man har fått det svårare att klara av sina löpande utgifter. Denna utveckling under decenniets första hälft delas med många andra hushållstyper, även om försämringarna varit kraftigare för de ensamstående mödrarna.
I detta kapitel har vi kunnat följa situationen för de ensamstående mödrarna ända fram till slutet av 1990-talet. De sista åren av decenniet präglades av goda ekonomiska konjunkturer med bl.a. minskande arbetslöshetstal och ökade reallöner. För de flesta grupper vidtog nu en förbättring av de ekonomiska villkoren. Åren 1998/1999 hade de disponibla inkomsterna ökat (för sammanboende med respektive utan barn till nivåer som låg klart högre än vid decenniets inledning) liksom tillgången till en kontantmarginal. Svårigheten att klara löpande utgifter var konstant eller hade minskat. Här avviker emellertid utvecklingen för de ensamstående mödrarna: inkomstnivåerna är oförändrade och andra typer av ekonomiska problem har fortsatt öka. De senaste årens högkonjunktur har således inte kommit denna grupp till godo. Vid slutet av decenniet var den justerade disponibla medianinkomsten 5 procent lägre än vid decenniets början, hälften saknar en kontantmarginal och drygt 60 procent uppger att de har svårigheter att klara sina löpande utgifter.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
Försämringen gäller oavsett var i inkomstfördelningen den ensamstående modern befinner sig. Även om inkomstnivåerna skiljer sig åt har utvecklingen under 1990-talet också varit ungefär lika dålig oberoende av den ensamstående moderns ålder och födelseland samt var i landet hon bor eller hur många barn hon har. Det finns dock en tydlig tendens till att ensamstående mödrar med högre utbildning klarat sig bättre än dem som har förgymnasial utbildning.
Varför har situationen för de ensamstående mödrarna försämrats? Vad är det som hänt under 1990-talet? Ska förklaringen sökas i förändrade bidragssystem eller i en minskad anknytning till arbetsmarknaden?67 Nyckeln till svaret finns att hämta på arbetsmarknaden. Trots att det relativa värdet av många positiva transfereringar minskat under decenniet har nämligen den totala betydelsen av dessa förändrats mycket lite för de ensamstående mödarna. De positiva transfereringarna omfördelar inkomster till gruppens fördel i ungefär samma omfattning i slutet av decenniet som vid dess början. En ökad skatteandel har dock inneburit att de ensamstående mödrarna, liksom övriga hushållstyper, får behålla mindre av sina bruttoinkomster i disponibel inkomst. Detta är också en viktig förklaring till att den absoluta inkomstnivån sänkts för de ensamstående mödrarna under 1990-talet. Skälet till att man halkat efter övriga grupper, dvs. den relativa försämringen, är dock en annan. Faktorinkomsten, dvs. inkomsten av arbete och kapital (huvudsakligen det förra för de allra flesta), har utvecklats markant sämre för de ensamstående mödrarna än för andra typer av barnfamiljer och sammanboende utan barn. I synnerhet kvinnor i dessa familjetyper har haft en mycket god inkomstutveckling. Analyser som genomförts här visar att förklaringen till den sämre faktorinkomstutvecklingen inte är att ensamstående mödrar förlorat fotfästet på arbetsmarknaden i högre grad än andra. Tvärtom har decenniet farit hårt fram med män och kvinnor generellt; arbetslöshetstalen har ökat och arbetskraftsdeltagandet minskat bland samtliga grupper. Detta konstaterande bör dock inte överskugga det faktum att andelen förvärvsarbetande ensamstående mödrar är relativt lågt, lägre än på länge. En stor andel ensamstående mödrar är således helt beroende av offentliga och, i mindre mån, privata transfereringar för sin försörjning. Den huvudsakliga förklaringen
67 Förklaringen står inte att finna i en förändrad social och demografisk sammansättning av gruppen (t.ex. utbildningsnivå och etnicitet), helt enkelt därför att förändringarna antingen är små eller snarast talar i riktning mot förbättrade inkomster.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
består istället i att antalet veckoarbetstimmar bland förvärvsarbetande ensamstående mödrar utvecklats dåligt. En jämförelse med mödrar i tvåföräldrafamiljer kan tjäna som illustration. Medan andelen heltidsarbetande bland de anställda legat konstant för de ensamstående mödrarna har den ökat kraftigt för övriga mödrar. Till detta kommer att veckoarbetstiden ökat för såväl heltids- som deltidsarbetande mödrar i tvåföräldrafamiljer medan den varit oförändrad för heltidsarbetande ensamstående mödrar och minskat för de deltidsarbetande. Totalt innebär detta att antalet veckoarbetstimmar bland förvärvsarbetande minskat något för de ensamstående mödrarna parallellt med att det ökat kraftigt för övriga mödrar. Givet att andelen förvärvsarbetande minskat har det totala arbetsutbudet minskat för båda grupperna, dock i klart större omfattning för de ensamstående mödrarna. Sammantaget har alltså det genomsnittliga antalet veckoarbetstimmar minskat, såväl totalt (kraftigt) som bland förvärvsarbetande (svagt), för gruppen under 1990-talet. Givet att andra kvinnors faktorinkomstutveckling, liksom männens, varit bättre generellt sett, har detta inneburit att de ensamstående mödrarnas faktorinkomster halkat efter utvecklingen för de sammanboende med och utan barn. Det är här den relativt dåliga ekonomiska situationen för ensamstående mödrar grundläggs. Vi ansluter oss alltså här till tidigare forskning som betonat betydelsen av marknadsinkomster för den disponibla inkomsten och variationer i marknadsinkomster som förklaring till variationer i disponibla inkomster bland familjer i de lägre inkomstskikten (Bradbury och Jäntti 1999).68
Men varför har arbetsutbudet utvecklats sämre för ensamstående mödrar än för andra grupper, framförallt mödrar i tvåföräldrafamiljer? Tre huvudsakliga hypoteser har förts fram i litteraturen: 1) (upplevelse av) minskade ekonomiska incitament, 2) strukturella orsaker, problem med att få barnomsorgsplats t.ex. och 3) att arbetsgivare är tveksamma till att anställa ensamstående mödrar eftersom man kan tro att denna grupp är mindre flexibel i arbetstid och har en högre frånvaro än andra grupper. Vi har långtifrån kunnat ge ett heltäckande svar på dessa frågor här. Några intressanta resultat har ändå framkommit. Att döma av de ensamstående mödrarnas egna uppfattningar är viljan och de ekonomiska driv-
68 Ytterligare en förklaring till att de ensamstående mödrarnas justerade faktor- och disponibla inkomster utvecklats mindre gynnsamt under 1990-talet är att man har fler barn i genomsnitt att försörja i slutet av decenniet än vid dess början. Ökningen i antalet barn kan emellertid inte direkt förklara den dåliga faktiska faktorinkomstutvecklingen för ensamstående mödrar.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
krafterna att förvärvsarbeta starka. En stor del av de arbetslösa vill förvärvsarbeta på heltid och på helårsbasis. Också bland dem som inte ingår i arbetskraften, för att de studerar t.ex., är andelen som vill förvärvsarbeta på heltid hög. Till detta kommer att nästan en tredjedel av de deltidsanställda skulle vilja gå upp i arbetstid. Skälet till detta är att man vill öka sin inkomst. De båda senare grupperna, de som inte ingår i arbetskraften respektive de deltidsanställda, har fått följdfrågor om skälet till att man inte arbetar (mer än man gör). De som står utanför arbetskraften anger studier, dålig hälsa och brist på lämpliga arbeten på orten som skäl. De deltidsarbetande anger svårigheten att få ett heltidsarbete. Båda grupperna förenas i ståndpunkten att strängt taget ingen anger problem att ordna barntillsyn eller att det skulle löna sig dåligt ekonomiskt att gå upp i arbetstid respektive börja förvärvsarbeta. De ensamstående mödrarna förefaller alltså, på det hela taget, vara av uppfattningen att förvärvsarbete och en ökad arbetstid skulle höja inkomsten. Denna slutsats stöds av en empirisk analys som genomförts här och som visar att förvärvsarbetande ensamstående mödrar har klart högre disponibla inkomster än icke förvärvsarbetande och att skillnaden mellan grupperna har varit oförändrad under 1990-talet. Likaså ökar inkomsterna om man ökar sin arbetstid, även om vinsten av detta förefaller vara mindre vid slutet av decenniet än vid dess början. Det bör dock påpekas att vi här inte haft möjlighet att fullt ut ta hänsyn till de kostnader som förvärvsarbete medför, för t.ex. arbetsresor. Analyser som genomförts här visar dock att ovanstående slutsatser inte ändras då hänsyn tas till en annan viktig utgift som uppstår då den ensamstående modern börjar förvärvsarbeta, nämligen kostnader för barnomsorg. De positiva effekterna av förvärvsarbete för de ekonomiska villkoren understryks också av det faktum att vi inte kunnat ta hänsyn till den mer positiva framtida inkomstutveckling som förvärvsarbetande ensamstående mödrar kan förväntas ha.
Vi har inte heller kunnat studera varför icke förvärvsarbetande ensamstående mödrar har svårt att få arbete respektive varför deltidsarbetande inte kan gå upp i arbetstid, trots att man önskar det. Tidigare studier tyder dock på att arbetslösa ensamstående mödrar inte har lägre arbetsmotivation, annorlunda sökbeteende, mindre socialt kontaktnät eller har en annan arbetslivserfarenhet än andra grupper. Däremot kan gruppens större svårigheter att få arbete delvis förklaras av att man oftare lider av nedsatt psykiskt och fysiskt välbefinnande respektive saknar lämplig utbildning
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
(Nordenmark 2000). Mot bakgrund av detta finns det skäl att betänka det faktum att endast en tredjedel av de ensamstående mödrar som saknar arbete är studerande. Andelen har t.o.m. minskat något under 1990-talet. Enligt Socialdepartementet (1996) kan en orsak till detta vara bristande ekonomiska incitament, att studier är mindre ekonomiskt fördelaktigt än socialbidrag, åtminstone för stunden. Vidare betonas ofta den särskilt svåra situation som ensamstående mödrar har i det att de ofta, i praktiken, ensamma har ansvaret för barnen. Detta kan utgöra en pressad livssituation och avspeglas i sämre psykisk och fysisk hälsa. Det kan också göra gruppen generellt mindre flexibel på arbetsmarknaden, som ett faktum och/eller som en uppfattning (fördom) hos arbetsgivaren. Dessa eventuella mekanismer som förklaring till ensamstående mödrars låga förvärvsarbetsdeltagande förtjänar ytterligare forskning. Här finns det också anledning att ägna tankekraft åt att finna samhälleliga lösningar (jfr Socialdepartementet 1996).
Avslutningsvis är den historia som berättats här tämligen enkel och okomplicerad. Ensamstående mödrar – och deras barn – lever generellt under ekonomiska villkor som är sämre än för någon annan grupp i samhället. Denna missgynnade situation har accentuerats under 1990-talet, såväl relativt som absolut. Välfärdsstatliga arrangemang har en starkt inkomstomfördelande effekt, vilket väsentligt förbättrar situationen för gruppen och gör det möjligt för de ensamstående mödrarna att förvärvsarbeta (offentlig barnomsorg). Arbetsmotivationen är hög i gruppen och uppfattningen att eget förvärvsarbete skulle förbättra den ekonomiska situationen är väl spridd. Problemet är att förvärvsarbetsgraden i gruppen är låg och har minskat ytterligare under decenniet. Givet att det betraktas som önskvärt att de ensamstående mödrarnas villkor förbättras är det här samhällets resurser måste sättas in i framtiden. De ensamstående mödrarna måste beredas möjlighet att ta ett större ansvar för sin försörjning.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
Referenser
Ahrne, G. & C. Roman, 1997. Hemmet, barnen och makten. För-
handlingar om arbete och pengar i familjen.SOU 1997:139.
Stockholm: Fritzes. Axelsson, C. 1992. Hemmafrun som försvann. Övergången till
hemarbete bland gifta kvinnor i Sverige 1968-1981. Dissertation
Series No. 21. Stockholm: Swedish Institute for Social Research. Barnombudsmannen & SCB, 2001. Upp till 18. Fakta om barn och
ungdom. Örebro: Statistiska centralbyrån.
Bergmark, Å. 2000. ”Socialbidragen under 1990-talet”, i Bergmark,
Å. (red.), Välfärd och försörjning. Kommittén Välfärdsbokslut. SOU 2000:40. Stockholm: Fritzes. Björnberg, U. 1996. ”Ensamstående mödrar i Sverige”, i Berggren,
A.M. (red.), Kvinnorna och välfärden. Forskningsrådsnämnden, rapport 96:8. Stockholm: Forskningsrådsnämnden. Bradbury, B. & M. Jäntti, 1999. ”Child Poverty across
Industrialized Countries”, Innocenti Occasional Papers.
Economic and Social Policy Series 71. Florens: Unicef.
Båvner, P. 2001. Half Full or Half Empty? Part-time Work and
Well-being Among Swedish Women. Dissertation Series No. 49.
Stockholm: Swedish Institute for Social Research. Duncan, G.J., J. Brooks-Gunn, & P. Kato Klebanov, 1994.
”Economic Deprivation and Early Childhood Development”,
Child Development, 65:296-318.
Esping-Andersen, G. 1990. The Three Worlds of Welfare Capitalism.
Princeton, NJ: Princeton University Press. Fritzell, J. & U. Henz, Kommande. ”Household Income
Dynamics. Mobility Out of and Into Low Income Over the Life-Course”, i Jonsson, J.O. & Mills, C. (red.), Cradle to
Grave: Life-Course Change in Modern Sweden. Sociologypress.
Fritzell, J. & O. Lundberg, 2000. Välfärd, ofärd och ojämlikhet.
Kommittén Välfärdsbokslut, SOU 2000:41. Socialdepartementet. Stockholm: Fritzes. le Grand, C. 1994. ”Löneskillnaderna i Sverige: förändring och
nuvarande struktur”, i Fritzell, J. & O. Lundberg, (red.), Vardagens villkor. Levnadsförhållanden i Sverige under tre decennier. Stockholm: Brombergs. le Grand, C., R. Szulkin & M. Tåhlin, 2001. ”Lönestrukturens
förändring i Sverige”, i Fritzell, J., M. Gähler & , O. Lundberg (red.), Välfärd och arbete i arbetslöshetens årtionde. Kommittén
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
Välfärdsbokslut, SOU 2000:53. Socialdepartementet. Stockholm: Fritzes. Gähler, M. 1998. Life After Divorce. Economic, Social and
Psychological Well-being Among Swedish Adults and Children Following Family Dissolution. Dissertation Series No. 32.
Stockholm: Swedish Institute for Social Research. Gähler, M. & J. Jonsson 2001. ”Efter skilsmässan”, Forskning &
Framsteg, 1:17-21.
Hultin, M. 1998. ”Gender Differences in Workplace Authority:
Discrimination and the Role of Organizational Leaders”, Acta
Sociologica, 41:99-113.
Hobson, B. 1994. ”Solo Mothers, Social Policy Regimes, and the
Logics of Gender”, i Sainsbury, D. (red.), Gendering Welfare
States. London: SAGE Publications.
Hobson, B. & M. Takahashi 1997. ”The Parent-Worker Model:
Lone Mothers in Sweden”, i Lewis, J. (red.), Lone Mothers in
European Welfare Regimes. Shifting Policy Logics. London:
Jessica Kingsley Publishers. Jansson, K. 1998. ”Översyn av ekvivalensskalor vid inkomstfördel-
ningsstudier”. Promemoria. Örebro: Statistiska centralbyrån. Jonsson, J.O. & M. Gähler, 1997. ”Family Dissolution, Family
Reconstitution, and Children’s Educational Careers: Recent Evidence for Sweden”, Demography, 34:277-293. Jonsson, J.O., V. Östberg, M. Evertsson & S. Brolin Låftman,
2001. Barns och ungdomars levnadsnivå. Kommittén Välfärdsbokslut. SOU 2001:55. Stockholm: Fritzes. Kjeldstad, R. 2001. ”Gender policies and gender equality”, i Kautto, M., J. Fritzell, B. Hvinden, J. Kvist & H. Uusitalo, (red.),
Nordic Welfare States in the European Context. London:
Routledge. Lewis, J. & Hobson, B. 1997. ”Introduction”, i Lewis, J. (red.),
Lone Mothers in European Welfare Regimes. Shifting Policy Logics. London: Jessica Kingsley Publishers.
Lo-Johansson, I. 1939. Bara en mor. Stockholm: Albert Bonniers
förlag. Lundberg, O. 1993. ”The Impact of Childhood Living Conditions
on Illness and Mortality in Adulthood”, Social Science &
Medicine, 36:1047-1052.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
Lundborg, P. 2000. ”Vilka förlorade jobbet under 1990-talet?”, i
Fritzell, J. (red.), Välfärdens förutsättningar. Arbetsmarknad, demografi och segregation. Kommittén Välfärdsbokslut. SOU 2000:37. Stockholm: Fritzes. McLeod, J.D. & M.J. Shanahan, 1993. ”Poverty, Parenting, and
Children’s Mental Health”, American Sociological Review, 58:351-366. Nelander, S. & E. Lönnroos, 2000. Inkomster och inkomst-
fördelning. LO.
Nermo, M. 1999. Structured by Gender. Patterns of Sex Segregation
in the Swedish Labour Market. Historical and Cross-national Comparisons. Dissertation Series No. 41. Stockholm: Swedish
Institute for Social Research. Nordenmark, M. 2000. ”Familjesituation och arbetsmarknads-
status. Vad förklarar ensamstående föräldrars låga sannolikhet att erhålla ett arbete?”, Arbetsmarknad & Arbetsliv, 6:97-111. Nyman, H. 1998. An Economic Analysis of Lone Motherhood in
Sweden. Ekonomiska studier utgivna av Nationalekonomiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet 89.
Palme, J. 2000. ”Socialförsäkringar och kontanta familjestöd”, i
Bergmark, Å. (red.), Välfärd och försörjning. Kommittén Välfärdsbokslut. SOU 2000:40. Stockholm: Fritzes. Phipps, S.A. 1990. ”Gender Wage Differences in Australia, Sweden
and the United States”, Review of Income and Wealth, 36:365-379. Sainsbury, D. 2000. ”Välfärdsutvecklingen för kvinnor och män på
1990-talet?”, i Bergmark, Å. (red.), Välfärd och försörjning. Kommittén Välfärdsbokslut. SOU 2000:40. Stockholm: Fritzes. Sandmo, A. 1996. ”Hur långt bör vi gå i utjämningen av
inkomster?”, Ekonomisk Debatt, 24:619-630. SCB, 1995. Barn och deras familjer 1992 -1993. Levnadsför-
hållanden. Rapport 89. Stockholm: Statistiska centralbyrån. SCB, 2000a. Barn och deras familjer 1998. Demografiska rapporter
1999:3. Stockholm: Statistiska centralbyrån. SCB, 2000b. Inkomstfördelningsundersökningen 1998. Statistiska
meddelanden. Stockholm: Statistiska centralbyrån. SCB, 2000c. Statistisk Årsbok 2001. Stockholm: Statistiska central-
byrån. SCB, 2001a. Barn och deras familjer 1999. Demografiska rapporter
2000:2. Stockholm: Statistiska centralbyrån.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
SCB, 2001b. Inkomstfördelningsundersökningen 1999. Statistiska
meddelanden. Stockholm: Statistiska centralbyrån. Siaroff, A. 1994. ”Work, Welfare and Gender Equality: A New
Typology”, i Sainsbury, D. (red.), Gendering Welfare States. London: SAGE Publications. Smeeding, T.M. 1992. ”Why the U.S. Antipoverty System Doesn’t
Work Very Well”, Challenge, January-February:30-35. Smeeding, T.M. & P. Gottschalk, 1995. ”The International
Evidence on Income Distribution in Modern Economies: Where Do We Stand?” Luxembourg Income Study Working Paper Series.
Working Paper No. 137.
Socialdepartementet, 1996. Ensamföräldrarna – en utsatt grupp?
Välfärdsprojektet. Stockholm: Socialdepartementet. Socialstyrelsen, 1957. Ensamstående mödrars sociala och ekonomiska
förhållanden år 1955. Sveriges officiella statistik. Socialvård.
Stockholm: Socialstyrelsen. Socialstyrelsen, 2001. Social rapport 2001. Stockholm: Socialstyrel-
sen. SOU 2000:3. Välfärd vid vägskäl. Utvecklingen under 1990-talet.
Kommittén Välfärdsbokslut, Socialdepartementet. Stockholm: Fritzes. SOU 2001:24. Ur fattigdomsfällan. Slutbetänkande av Familje-
utredningen, Socialdepartementet. Stockholm: Fritzes. Sundström, M. 1997. ”Managing Work and Children: Part-Time
Work and the Family Cycle of Swedish Women”, i Blossfeld, H-P. & C. Hakim, (red.), Between Equalization and
Marginalization. Women Working Part-Time in Europe and the United States of America. Oxford: Oxford University Press.
Sørensen, A. 1994. ”Women’s Economic Risk and the Economic
Position of Single Mothers”, European Sociological Review, 10:173-188. Sørensen, A. 2001. ”Gender equality in earnings at work and at
home”, i Kautto, M., J. Fritzell, B. Hvinden, J. Kvist & H. Uusitalo, (red.), Nordic Welfare States in the European Context. London: Routledge. Voydanoff, P. 1990. ”Economic Distress and Family Relations: A
Review of the Eighties”, Journal of Marriage and the Family, 52:1099-1115.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
Wennemo, I. 1994. Sharing the Costs of Children. Studies on the
Development of Family Support in the OECD Countries.
Dissertation Series No. 25. Stockholm: Swedish Institute for Social Research. Wong, Y-L.I., I. Garfinkel & S. McLanahan, 1993. ”Single-Mother
Families in Eight Countries: Economic Status and Social Policy”, Social Service Review, June:177-197.
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
Appendix
Tabell A1. Inkomstutvecklingen 1990/1991-1998/1999 (1 000-tals kronor i 1999 års penningvärde) för ensamstående mödrar (16 64 år), efter år, utbildningsnivå, ålder, födelseland, ortstyp och antal barn. Medianinkomster respektive absolut och relativ förändring
Justerad disponibel inkomst (i 1 000-tals kronor)
Bakgrundskarakteristika
1990/1991 1998/1999 Absolut
förändring
Relativ förändring
Utbildningsnivå
Förgymnasial 104,0 90,1 -13,9 -13,4 Gymnasial 97,3 94,4 -2,9 -3,0 Eftergymnasial 105,5 108,4 +2,9 +2,7
Ålder -29 år
87,6 88,6 +1,0 +1,1
30-39 år
93,9 91,4
-2,5
-2,7
40- år
107,9 103,3
-4,6
-4,3
Födelseland
Född i Sverige
100,5 97,5
-3,0
-3,0
Född i annat land
102,3 88,6 -13,7 -13,4
Ortstyp
Tätområde, flerfamiljshus 95,6 96,1 +0,5 +0,5 Tätområde, blandad bebyggelse
104,3 93,9 -10,4 -10,0
Tätområde, en-/tvåfamiljshus
109,1 101,6 -7,5 -6,9
By eller mindre ort
104,6 102,4
-2,2
-2,1
Ren landsbygd
96,5
94,9
-1,6
-1,7
Antal barn 1 barn
107,1 104,7
-2,4
-2,2
2 barn
94,1
93,8
-0,3
-0,3
3+ barn
85,8
86,9 +1,1 +1,3
Samtliga 100,9 96,1 -4,8 -4,8 Antal observationer 579
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige SOU 2001:54
Tabell A2. Faktorinkomst (1 000-tals kronor i 1999 års penningvärde), heltidsarbetande (föregående vecka), efter hushållstyp och år. Individer 16 64 år (exklusive 16 24-åringar som bor kvar hos föräldrarna). 25:e, 50:e och 75:e percentilen
Ensam-
stående mödrar
Sammanboende utan barn
Sammanboende 1-2 barn
Sammanboende 3+ barn
Mödrar (ej ensam- stående)
Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Män
25:e percentilen 1990/1991 103,1 140,0 170,3 92,8 180,8 56,3 180,0 85,0 1998/1999 154,8 175,2 201,1 130,8 210,4 139,0 208,0 133,5
Absolut förändring i kronor
+51,7 +35,2 +30,8 +38,0 +29,6 +82,7 +28,0 +48,5
Relativ förändring i procent
+50,1 +25,1 +18,1 +40,9 +16,4 +146,9 +15,6 +57,1
50:e percentilen 1990/1991
156,0 167,8 213,0 158,0 220,7 135,0 216,8 156,0
1998/1999
195,9 205,5 248,4 188,6 254,4 193,6 256,6 189,4
Absolut förändring i kronor
+39,9 +37,7 +35,4 +30,6 +33,7 +58,6 +39,8 +33,4
Relativ förändring i procent
+25,6 +22,5 +16,6 +19,4 +15,3 +43,4 +18,4 +21,4
75:e percentilen 1990/1991
191,0 206,8 272,0 202,9 286,2 179,7 269,8 198,1
1998/1999
234,0 252,9 328,0 234,7 337,7 242,8 325,7 235,7
Absolut förändring i kronor
+43,0 +46,1 +56,0 +31,8 +51,5 +63,1 +55,9 +37,6
Relativ förändring i procent
+22,5 +22,3 +20,6 +15,7 +18,0 +35,1 +20,7 +19,0
Antal observationer 1990/1991 129 637 902 538 1 048 86 206 624 1998/1999 121 646 828 526 889 93 182 618
Bara en mor ensamstående mödrars ekonomiska levnadsvillkor i 1990-talets Sverige
Tabell A3. Faktorinkomst (1 000-tals kronor i 1999 års penningvärde), deltidsarbetande (föregående vecka), efter hushållstyp och år. Individer 16 64 år (exklusive 16 24-åringar som bor kvar hos föräldrarna). 25:e, 50:e och 75:e percentilen
Ensam-
stående mödrar
Sammanboende utan barn
Sammanboende 1-2 barn
Sammanboende 3+ barn
Mödrar (ej ensam- stående)
Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Män
25:e percentilen 1990/1991
89,5 80,9 90,3 80,1 88,1 39,8 84,0 74,7
1998/1999
92,6 95,6 89,5 91,4 87,3 103,8 58,6 94,4
Absolut förändring i kronor
+3,1 +14,7 -0,8 +11,3 -0,8 +64,0 -25,4 +19,7
Relativ förändring i procent
+3,5 +18,2 -0,9 +14,1 -0,9 +160,8 -30,2 +26,4
50:e percentilen 1990/1991
127,3 115,9 121,2 114,9 149,7 91,0 130,2 112,2
1998/1999
140,1 134,2 128,0 136,8 153,8 137,7 159,7 137,3
Absolut förändring i kronor
+12,8 +18,3 +6,8 +21,9 +4,1 +46,7 +29,5 +25,1
Relativ förändring i procent
+10,1 +15,8 +5,6 +19,1 +2,7 +51,3 +22,7 +22,4
75:e percentilen 1990/1991
168,8 140,5 182,2 142,4 192,6 131,4 178,0 140,6
1998/1999
175,2 166,4 181,7 169,3 225,3 172,8 246,9 170,8
Absolut förändring i kronor
+6,4 +25,9 -0,5 +26,9 +32,7 +41,4 +68,9 +30,2
Relativ förändring i procent
+3,8 +18,4 -0,3 +18,9 +17,0 +31,5 +38,7 +21,5
Antal observationer 1990/1991 93 487 87 617 37 146 13 763 1998/1999 87 394 59 374 46 130 12 504
2. Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad
Per-Anders Edin och Olof Åslund
2.1. Introduktion
De stora förändringarna på den svenska arbetsmarknaden under 1990-talet påverkade hela befolkningen. Tidigare forskning har visat att krisen under decenniets inledande del slog både mot grupper med stark förankring på arbetsmarknaden och mot dem med svagare ställning (Edin & Holmlund 1994; Lundborg 2000). Under decenniets senare år återhämtade sig ekonomin snabbt och sysselsättningen ökade.
Denna studie syftar till att belysa hur situationen på arbetsmarknaden utvecklades under 1990-talet för den utrikes födda svenska befolkningen. I Sverige liksom i andra västländer har den utrikes födda befolkningen i genomsnitt lägre inkomster och sysselsättning än den infödda. Skillnadens storlek varierar kraftigt beroende på bland annat ursprungsland, invandringstidpunkt och invandringsskäl.
Sverige har i ett internationellt perspektiv en förhållandevis stor utrikes född befolkning. I slutet av år 2000 uppgick antalet utrikes födda till strax över en miljon, det vill säga 11 procent av totalbefolkningen. Människor har kommit till Sverige från mycket skilda regioner: ungefär en tredjedel av de utrikes födda är från Norden, en tredjedel från övriga Europa, och den återstående tredjedelen är född i övriga världen.
Riksdag och regering har fastslagit att målet för den svenska politiken är ”lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund” (regeringens prop. 1997/98:16, s. 1). I propositionen betonas vikten av individers egen försörjning och behovet av ökad mångfald i arbetslivet. Situationen på arbetsmarknaden för den utrikes födda befolkningen är alltså en viktig del av de integrationspolitiska målsättningarna.
Fram till 1970-talets första år hade invandrare i genomsnitt högre sysselsättningstal än infödda svenskar. Den ekonomiska
Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad SOU 2001:54
integrationen av de individer som kommit till Sverige under efterkrigstiden utgjorde inget problem eftersom industrin hade stort behov av arbetskraft. Från 1970-talets mitt förändrades situationen gradvis. En allt större del av invandringen var politiskt motiverad och utgjordes av flyktingar eller anhöriga till dessa. Dessa individer kom ofta från länder som tidigare inte varit representerade i Sverige i någon större omfattning: t.ex. Chile, Eritrea, Iran, Irak, Libanon, Somalia och Vietnam.
Över tiden förändrades således kompositionen av den utrikes födda befolkningen, både i termer av ursprungsregion och vad som föranlett migrationen till Sverige. De nya grupper som kom till landet klarade sig sämre på arbetsmarknaden jämfört med tidigare invandrare. Invandrarnas förvärvsinkomster sjönk därför relativt de inföddas, i första hand beroende på skillnader i sysselsättning.
Vid 1990-talets början befann sig Sverige i en kraftig högkonjunktur, men sysselsättningen och inkomsterna var ändå låga bland många i de stora grupper som invandrat under slutet av 1980talet. Mellan 1991–1994 orsakade kriget i före detta Jugoslavien en stor ny våg av flyktingar: antalet uppehållstillstånd på flyktinggrunder1 nådde 1994 nästan 45 000, och till dessa kom mer än 13 000 flyktinganhöriga.
Denna kortfattade beskrivning ger ett antal viktiga punkter att utgå ifrån i studien av utrikes födda på 1990-talets svenska arbetsmarknad. För det första består den invandrade befolkningen av grupper som kommit hit från ett stort antal länder, vid olika tidpunkter och av olika skäl. Erfarenheten och ställningen på arbetsmarknaden varierar mellan dessa grupper, och vi kan därför även vänta oss att utvecklingen under 1990-talet varierar mellan grupperna. För det andra är det centralt att se hur de som inte hunnit etablera sig på arbetsmarknaden drabbas av lågkonjunkturen, och hur situationen är för dem som anländer när arbetslösheten är som högst. I dessa grupper är det också särskilt intressant att studera i vilken mån individer förbättrar sin ställning när sysselsättningen stiger under 1990-talets senare del.
Vi använder data från databasen LINDA, i vilken det är möjligt att följa individer från 1960 till och med 1999 (se Edin & Fredriksson 2000). Fokus ligger på förvärvsinkomsternas nivå och utveckling under 1990-talet. Förutom inkomster innehåller databasen uppgifter om ett stort antal individkaraktäristika (t.ex. födelseland,
1 Enligt tillståndsstatistik från Statens invandrarverk. Kategorin inkluderar också dem som fått uppehållstillstånd av ”humanitära skäl”; se www.migrationsverket.se
SOU 2001:54 Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad
invandringsår, kön, ålder och utbildning), vilket gör det möjligt att identifiera undergrupper i urvalet.
Fortsättningen av denna studie är upplagd på följande sätt. Avsnitt 2 ger en kortfattad redogörelse för bakgrund och resultat från tidigare studier. I avsnitt 3 beskrivs data och den empiriska ansatsen. Här diskuteras också de gruppindelningar som görs, vad som motiverar dessa och vilka problem som kan vara förknippade med dem. Avsnitt 4 redovisar undersökningens resultat. Situationen och utvecklingen beskrivs för befolkningen som helhet och efter olika uppdelningar. Därefter följer en fördjupad statistisk analys av vissa frågeställningar. I avsnitt 5 avslutas studien med en diskussion kring resultaten och de slutsatser de leder till.
2.2. Bakgrund och resultat från tidigare studier
I detta avsnitt redogörs mycket kortfattat för utvecklingen av invandringen till Sverige under de senaste decennierna. Vi kommer också att sammanfatta huvuddragen i resultat från tidigare studier av invandrare på den svenska arbetsmarknaden. Ambitionen är inte att ge en heltäckande förteckning över svenska undersökningar, utan att ge en översiktlig bild av vad forskningen kommit fram till.
Under 1950- och 1960-talen dominerade arbetskraftsinvandringen migrationen till Sverige. Sedan 1954 har det funnits en gemensam nordisk arbetsmarknad, där medborgare i ett land fritt kunnat bosätta sig och ta arbete i ett annat. Arbetskraft rekryterades också från bl.a. Västtyskland, Nederländerna, Italien, Österrike, Belgien, Grekland och Jugoslavien (SCB 1999). Invandringen kulminerade 1970, och från 1972 stoppades i praktiken utomnordisk arbetskraftsinvandring (Svanberg & Tydén 1998).
Den totala invandringen var under resten av 1970-talet och början av 1980-talet relativt stabil, men en växande andel utgjordes av individer födda utanför Norden. Denna utveckling accelererade från 1985. Antalet invandrare med utomnordiskt medborgarskap har sedan 1987 vanligen varit mellan 30 000–40 000 per år, med högre toppar 1989 och 1993–1994 (SCB 1999). Den absolut största delen i denna grupp utgörs av flyktingar och anhöriga. Från 1995 har ca 5 000 personer per år fått uppehållstillstånd i enlighet EES-
Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad SOU 2001:54
avtalet2, men mycket få individer utanför västvärlden har fått uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl.
Ett stort antal undersökningar har studerat olika aspekter av invandrares situation på den svenska arbetsmarknaden (se t.ex. Arai m.fl. 1999 för en sammanställning av studier och resultat). Som nämnts ovan hade utrikes födda en förhållandevis stark ställning på arbetsmarknaden fram till mitten av 1970-talet, i synnerhet gällde detta utrikes födda kvinnor i jämförelse med svenskfödda kvinnor (Ekberg 1999).
Även bland dem som kom till landet innan 1970 varierade inkomsten beroende på ursprungsland, men de flesta grupper hade förhållandevis höga inkomster (Ekberg 1994). Ekberg observerar att förvärvsfrekvensen relativt infödda sjönk över tiden bland invandrarna, men att relativinkomsten för dem som arbetade var i stort sett konstant över perioden 1975–1990. Resultat från senare studier indikerar att det finns löneskillnader som inte kan förklaras med utbildning eller erfarenhet; le Grand & Szulkin (2000) tolkar detta som en indikation på diskriminering. De stora minskningar i relativinkomsten som observerats i andra studier (Aguilar & Gustafsson 1994; Scott 1999) har främst orsakats av att senare invandringskohorter haft lägre sysselsättning och inkomster.
En naturlig fråga är varför invandrarnas ställning på arbetsmarknaden försvagats, och varför de som kommit under senare år har haft det särskilt svårt. De huvudsakliga förklaringsmodeller som behandlats i litteraturen kan delas in i två grupper: de som hävdar att invandrarnas egenskaper förändrats, och de som hävdar att den svenska arbetsmarknaden förändrats.
Om invandrare i allmänhet, och nyanlända i synnerhet, har lägre utbildning, skulle detta kunna vara en förklaring till de inkomstskillnader som finns. Den utrikes födda svenska befolkningen har emellertid i genomsnitt ungefär samma utbildningsnivå som den infödda, och senare invandringskohorter har ofta hög utbildning (SCB 2000). Skillnader i utbildningsnivå är därför ingen huvudförklaring till inkomstskillnader mellan invandrare och svenskfödda, inte heller mellan invandrargrupper.3
2 Följande länder omfattas av EES-avtalet: Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Liechtenstein, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, Storbritannien, Tyskland och Österrike. 3 Som framkommer i bl.a. Arai m.fl. (1999) och le Grand & Szulkin (2000) gäller detta även om man jämför individer med svensk utbildning.
SOU 2001:54 Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad
Amerikanska studier finner genomgående att negativa ”kohorteffekter” till stor del förklaras av att senare invandringskohorter kommer från länder vars emigranter i allmänhet har lägre inkomster (Borjas 1994, 2000; LaLonde & Topel 1997). Detta gäller också för Sverige, men en del av nedgången finns också över kohorter inom ursprungsländer. Orsakssambandet som skulle förklara varför förändrad sammansättning i termer av ursprungsregion påverkar utfallet på arbetsmarknaden är dock inte klarlagt.
En möjlig förklaring är att vad som föranlett migrationen har betydelse. Arbetskraftsinvandrare har i allmänhet valt att flytta till Sverige i syfte att lyckas på arbetsmarknaden.4 Flyktingar lämnar sitt ursprungsland av helt andra motiv. Dessutom har flyktingar som regel sämre möjlighet att återvända om de inte lyckas få arbete och inkomst, något som är vanligt bland ekonomiska migranter (Edin, LaLonde & Åslund 2000). Andra resultat gör det även troligt att den genomgripande förändring av flyktingmottagningssystemet som genomfördes under 1980-talet hade negativa effekter på flyktinginvandrarnas inkomster och sysselsättning på lång sikt. Nyanlända flyktingars arbetsmarknadssituation har försämrats mer än andra jämförbara gruppers efter införandet av ”Hela Sverige strategin” år 1985 (Edin, Fredriksson & Åslund 2000).
Wadensjö (1999) hänvisar till att många traditionella invandraryrken försvunnit över tiden, och att antalet jobb för personer med dåliga kunskaper i svenska språket minskat. Ett liknande argument finns i Scott (1999), som dessutom menar att ökat ”kulturellt avstånd” för nyanlända invandrare gör att den negativa effekten förstärks. Arai m.fl. (1999) och de los Reyes (1998) har emellertid kritiserat kulturella förklaringsansatser för att vara dåligt underbyggda. Det går inte heller att utesluta att diskrimineringen ökat över tiden, eller att vissa grupper av invandrare är särskilt utsatta för detta.
Observationsmässigt är det ofta svårt att separera dessa förklaringsansatser från varandra. Förändringen i sammansättningen av ursprungsregion i den utrikes födda befolkningen sammanfaller tidsmässigt både med strukturförändringar i industrin och med ökad flyktinginvandring. Om vissa grupper har lägre (icke-observerade) kvalifikationer går inte alltid att separera från om de är utsatta för mer diskriminering. Förändringar i utfallet för olika kohorter från ett och samma land behöver inte heller tyda på att
4 Bevelander & Skyt Nielsen (1999) finner vissa indikationer på att flyktingar har det svårare på arbetsmarknaden, men resultaten är inte helt entydiga.
Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad SOU 2001:54
det blivit svårare för invandrare att lyckas på arbetsmarknaden – det kan också bero på att selektionen av individer förändrats över tiden.
2.3. Data och empirisk ansats
Detta avsnitt inleds med en kort beskrivning av det datamaterial som används och den empiriska ansatsen i studien. Därefter följer en diskussion kring de gruppindelningar som görs och vad som motiverar dessa.
2.3.1. Data
Data för denna studie är hämtade från databasen LINDA5(Longitudinella INdividDAta). LINDA är uppbyggd kring registerdata, och innehåller information från bl.a. inkomst- och förmögenhetsstatistiken, registret över totalbefolkningen, och folk- och bostadsräkningarna. Det första år som data finns tillgängliga är 1960, årsvisa data finns från 1968 och framåt. Databasen är uppbyggd kring två paneler. I den ena panelen ingår ca 3 procent av Sveriges totala befolkning som urvalspersoner, i den andra utgörs urvalspersonerna av ca 20 procent av den utrikes födda befolkningen. Data för urvalspersonernas hushållsmedlemmar har också påförts databasen. Individer kan följas över tiden, och för varje år utgör data dessutom ett representativt tvärsnitt av befolkningen.
Vi kommer att använda data för åren 1990–1999. Det inkomstmått som huvudsakligen används är arbetsinkomst.6 Eftersom 1990-talet innehöll stora omsvängningar på hela arbetsmarknaden är det kanske mest intressanta i denna studie att dokumentera om och i så fall på vilket sätt utvecklingen skiljer sig mellan den svenskfödda befolkningen och olika grupper bland de utrikes födda. När vi undersöker om vissa grupper utmärker sig särskilt vad gäller nivån på inkomsterna, så utgör relationen till svenskfödda med liknande individegenskaper en naturlig jämförelse. Vi kommer därför att presentera data för både utrikes och inrikes födda.
5 Se Edin & Fredriksson (2000) för en utförlig beskrivning av databasen. 6 Arbetsinkomsten består av inkomst av tjänst och näringsverksamhet samt transfereringar som är ersättningar för inkomstbortfall, t.ex. sjukpenning och föräldrapenning (dock ej ersättning från arbetslöshetskassa o.dyl.).
SOU 2001:54 Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad
Fram till 1998 finns både befolknings- och invandrarurvalet tillgängliga. För 1999 finns i nuläget endast preliminära data för befolkningsurvalet. Antalet observationer av utrikes födda är därför avsevärt lägre för detta år, men ändå tillräckligt stort för de flesta av våra syften. Många unga valde under de år som arbetsmarknaden var som sämst att studera istället för att arbeta. Om dessa inkluderas i undersökningen kan vi felaktigt få bilden av att en grupp där många studerar har låg inkomst och därmed svag ställning på arbetsmarknaden. Vi kommer därför i första hand att studera personer mellan 26 och 64 år.
2.3.2. Gruppindelningar
Att vid studier av denna typ dela in individer i grupper är ofta nödvändigt för att belysa en viss fråga, men medför också vissa risker och svårigheter. Vi vill här kortfattat motivera de indelningar som görs.
En indelning som kan ifrågasättas har gjorts redan i studiens titel – att se de utrikes födda som en särskild grupp i samhället som har vissa drag gemensamt med varandra, och som skiljer sig från de svenskfödda. Riskerna med en sådan generaliserande indelning har diskuterats av bland annat de los Reyes (1998). Som påpekats ovan består den utrikes födda befolkningen av individer som invandrat från ett stort antal länder, i olika tidsperioder och av olika skäl. Precis som bland de inrikes födda varierar självklart kön, ålder, utbildning och arbetslivserfarenhet också bland dem som invandrat till Sverige.7
Problemet är att kunna ta fasta på denna heterogenitet och genomföra en analys som identifierar och presenterar de viktigaste aspekterna av utvecklingen på arbetsmarknaden på ett någorlunda överskådligt sätt. Vi har valt att i ett första steg dela in utrikes födda i tre grupper utifrån födelseland:8
7 Förutom de utrikes födda finns det åtminstone två grupper med till viss del liknande situationer som har använts i empiriska studier: personer med utrikes födda föräldrar, och individer som adopterats från utlandet. Österberg (2000), Ekberg (1997) och Ekberg & Rooth (2001) är exempel på undersökningar som behandlar barn till utrikes födda. Björklund och Richardson (2001) och Rooth (2001) studerar adopterades situation i Sverige. Vi har valt att uteslutande fokusera på hela gruppen utrikes födda. 8 För att få jämförbarhet över invandringskohorter har vi valt att aggregera vissa länder som delats upp eller sammanslagits under observationsperioden. Följande sammanslagningar har gjorts: länder ur före detta Jugoslavien; länder ur före detta Sovjetunionen, Tjeckien och Slovakien; Öst- och Västtyskland.
Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad SOU 2001:54
Norden: Individer födda i något av de nordiska länderna. Nordiska medborgare har en särställning genom den gemensamma nordiska arbetsmarknaden. En mycket stor del av invandringen till
Sverige har under vissa perioder kommit från dessa länder, särskilt Finland.
OECD: Individer födda utanför Norden i länder som var medlemmar i OECD vid 1990-talets början, med följande undantag: Turkiet är exkluderat från gruppen eftersom det förekom relativt stor flyktinginvandring från Turkiet under 1980- och 1990talen. Ett antal mindre länder i Europa har inkluderats i gruppen:
Andorra, Cypern, Malta, Monaco, Liechtenstein, San Marino och Vatikanstaten. Denna grupp avser fånga i huvudsak ekonomiskt motiverad migration.
Icke-OECD: Individer födda i länder som inte ingår i någon av grupperna ovan. Gruppen avser fånga i huvudsak politiskt motiverad migration.
Denna gruppindelning är självklart inte perfekt, och en klassificering utifrån födelseland medför automatiskt brister. Från ett och samma land kan det under samma tidsperiod komma både flyktingar och ekonomiska migranter, eller olika etniska grupper (till exempel turkar och kurder från Turkiet). Över tid kan också karaktären på invandringen från ett och samma land ändras; ett exempel är Grekland som sedan 1981 är medlem i EU, men som var ursprungsland för flyktingar under juntatiden fram till 1974. Observera också att anhöriginvandring här indirekt anses tillhöra samma kategori som den person som redan finns i Sverige tillhör. Vi kommer också att undersöka känsligheten i våra resultat genom alternativa geografiska indelningar, och genom att studera individer från vissa enskilda länder.
2.3.3. Urvalet
I Tabell 1 nedan visas antalet observationer i respektive grupp för olika observationsår. Antalet observationer är tillräckligt stort för att det ska vara möjligt att dela upp urvalen efter kön, ålder, utbildning och invandringsår (möjligtvis med undantag för år 1999). Vi ser också att de största förändringarna av antal observationer sker i gruppen från Icke-OECD-länder, vilket är ett resultat av flyktinginvandringen från i första hand före detta Jugoslavien. Notera att urvalets storlek påverkas av såväl in- och utvandring som ålders-
SOU 2001:54 Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad
struktur: åldersrestriktionen 26–64 gör att individer kan komma in i eller lämna urvalet trots att de hela tiden befinner sig i Sverige.
Tabell 1. Antal observationer per grupp och år
År Norden OECD Icke-OECD Infödda 1990 49 748 16 633 43 423 122 048 1991 50 223 16 987 47 548 122 367 1992 50 278 17 243 51 731 123 413 1993 50 288 17 483 55 675 124 218 1994 50 372 17 678 61 824 124 849 1995 49 483 17 309 68 937 125 195 1996 48 420 17 130 71 860 125 730 1997 47 306 17 183 74 266 126 329 1998 46 201 17 175 77 703 126 809 1999 6 675 2 451 11 778 127 471 Total 448 994 157 272 564 745 1 248 429
Anm: Antal observationer per grupp och år i åldersintervallet 26–64. Individer som invandrat under observationsåret exkluderade. Samma individer förekommer i data under flera år.
Tabell 2 visar invandringsperiod för individer som finns med i data 1998. Diaconescu & Tryggvesson (1992), SCB (1999) och Edin, LaLonde & Åslund (2000) visar att det särskilt bland nordiska invandrare sker en omfattande återutvandring. Uppgifterna i tabellen är därför inte representativa för inflödet under olika perioder. Det är ändå tydligt att en stor del av de nordiska invandrarna befunnit sig i Sverige under lång tid. Bland individer från övriga OECD i urvalet är invandringsperioden mer jämnt fördelad över tiden. För den tredje gruppen ligger tyngdpunkten mellan 1985 och 1994, vilket sammanfaller med de senaste decenniernas större flyktingströmmar.
Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad SOU 2001:54
Tabell 2. Invandringsperiod för urvalet 1998
Invandringsår Norden OECD Icke-OECD Total –1969 52,06 36,52 9,55 26,76 1970–1974 16,01 12,80 8,06 11,24 1975–1979 13,54 10,67 9,67 11,06 1980–1984 6,21 8,91 10,58 8,94 1985–1989 5,81 9,96 21,44 14,92 1990–1994 3,87 10,57 31,26 19,77 1995–1997 2,49 10,57 9,44 7,30
Anm: Andel av individerna som ingår i urvalet 1998 som invandrat under respektive period.
Tabell 3 visar individkaraktäristika för 1990 och 1998. Ålders- och könssammansättningen ändrades inte särskilt mycket under observationsperioden. Däremot har andelen gifta minskat kraftigt, vilket sannolikt är en födelsekohorteffekt. Detta är också huvudorsaken till att utbildningsnivån är markant högre 1998. Den relativt höga andelen som saknar utbildningsuppgifter bland de utrikes födda är ett resultat av att det tar något år innan utbildning registreras.
SOU 2001:54 Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad
Tabell 3. Individkaraktäristika, medelvärden, standardavvikelser inom parentes
1990 1998
Norden OECD Icke-OECD
Infödda Norden OECD Icke-OECD
Infödda
Ålder 45,10
(10,36)
45,59 (10,77)
40,64 (10,19)
43,69 (10,84)
47,45
(10,08)
45,64 (11,09)
41,19
(10,01)
44,14
(10,92)
Andel kvinnor
0,56
(0,50)
0,44
(0,50)
0,47
(0,50)
0,49
(0,50)
0,55 (0,50)
0,42
(0,49)
0,50 (0,50)
0,49 (0,50)
Andel gifta
0,57
(0,50)
0,65
(0,48)
0,67
(0,47)
0,61
(0,49)
0,50 (0,50)
0,56
(0,50)
0,63 (0,48)
0,51 (0,50)
Utbildning
Uppgift saknas
0,02
(0,15)
0,06
(0,24)
0,07
(0,26)
0,00
(0,06)
0,03 (0,17)
0,10
(0,30)
0,07 (0,26)
0,00 (0,05)
<9 år
0,31
(0,46)
0,17
(0,38)
0,22
(0,41)
0,22
(0,41)
0,20 (0,40)
0,10
(0,30)
0,15 (0,36)
0,11 (0,31)
9 10 år
0,15
(0,35)
0,13
(0,33)
0,13
(0,33)
0,14
(0,35)
0,15 (0,36)
0,12
(0,32)
0,13 (0,34)
0,12 (0,33)
Gymn. ≤2 år
0,31
(0,46)
0,25
(0,44)
0,25
(0,44)
0,32
(0,47)
0,33 (0,47)
0,21
(0,41)
0,21 (0,40)
0,36 (0,48)
Gymn. >2 år
0,08
(0,28)
0,16
(0,37)
0,15
(0,35)
0,10
(0,31)
0,10 (0,30)
0,15
(0,36)
0,18 (0,38)
0,12 (0,33)
Högskola <3 år
0,07
(0,26)
0,09
(0,29)
0,09
(0,28)
0,10
(0,30)
0,10 (0,30)
0,13
(0,34)
0,12 (0,33)
0,15 (0,36)
Högskola ≥3 år
0,06
(0,24)
0,13
(0,33)
0,10
(0,30)
0,11
(0,32)
0,09 (0,28)
0,19
(0,39)
0,14 (0,35)
0,13 (0,34)
2.4. Empirisk analys
Detta avsnitt inleds med en översiktlig bild av vad som hände med förvärvsinkomsterna för invandrare från olika ländergrupper under 1990-talet. Därefter följer en mer detaljerad beskrivning av invandrares relativinkomster efter utbildning, ålder och invandringstidpunkt. I avsnitt 2.4.3 görs sedan en fördjupad analys av olika invandrargruppers relativinkomster med hjälp av regressionsmetoder. Här återfinns även en diskussion av i vilken utsträckning skillnaderna mellan grupper drivs av sysselsättningsskillnader eller löneskillnader.
Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad SOU 2001:54
2.4.1. Översikt av inkomstutvecklingen under 1990-talet
Figur 1 visar utvecklingen av genomsnittlig årlig förvärvsinkomst (i 1999 års priser) för inrikes födda och utrikes födda indelade i de tre grupper som beskrivits ovan – Norden, OECD och Icke-OECD. Genomsnittsinkomsten är beräknad på urvalets samtliga individer i åldersintervallet 26–64. Då data beskriver skillnader i årsinkomster mellan grupper kan dessa bero på skillnader i såväl lön som sysselsättning och arbetstid. Det är tydligt att samtliga grupper med utrikes födda i genomsnitt har lägre inkomster än gruppen med svenskfödda.9 Det är också uppenbart att Icke-OECDgruppen har lägst inkomster, medan invandrare från Norden och OECD-länder har jämförbara inkomster i genomsnitt.
Figur 1. Förvärvsinkomster, utrikes och inrikes födda (1999 års priser, tkr)
I samtliga grupper minskar inkomsten under decenniets inledande år. För infödda, nordiska invandrare och personer från övriga OECD nås botten 1993–1994, medan genomsnittet för individer från länder utanför OECD fortsätter att sjunka till 1995. Nedgången i denna grupp är störst, och sker också från en låg inkomstnivå i utgångsläget. Inkomstutvecklingen är främst ett resultat av att det sker ett inflöde av individer med mycket låga inkomster under perioden. Det är viktigt att komma ihåg att
9 En mindre del av denna skillnad kan bero på att utvandring inte alltid registreras och att detta är mer vanligt bland utrikes födda. 0 20 40 60 80 100 120 140 160 180 200 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99
Sverige OECD Norden Icke-OECD
SOU 2001:54 Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad
Figur 1 visar utvecklingen av gruppens genomsnittliga inkomst, inte de genomsnittliga förändringar som individer upplevt. Skillnaden i värden mellan två år påverkas av in- och utvandring, och av att vissa födelsekohorter kommer in i och andra lämnar urvalet.
Kvinnor har i allmänhet lägre inkomster än män. Tidigare studier har visat att nedgången i början av 1990-talet drabbade män hårdare än kvinnor (t.ex. Edin & Holmlund 1994). Ett liknande mönster finns i vårt urval: kvinnor har i genomsnitt knappt 70 procent av mäns inkomster, och minskningen är mindre än bland männen. Figur 2a och 2b visar relativa inkomster för utrikes födda i förhållande till svenskfödda av samma kön. (”1” innebär att gruppen har samma inkomst som infödda av samma kön i ett givet år.) Nordiska kvinnor har de högsta relativinkomsterna, medan nordiska män och OECD-invandrare av båda könen ligger något lägre.
Figur 2a. Relativa inkomster för kvinnor efter grupp i förhållande till svenskfödda kvinnor
Anm: Figuren visar genomsnittlig förvärvsinkomst för kvinnor i respektive ländergrupp som andel av genomsnittsinkomsten hos infödda kvinnor.
0 0,1 0,2 0,3 0,4 0,5 0,6 0,7 0,8 0,9
1
90 91 92 93 94 95 96 97 98 99
Norden
OECD
Icke-OECD
Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad SOU 2001:54
Figur 2b. Relativa inkomster för män efter grupp i förhållande till svenskfödda män
Anm: Figuren visar genomsnittlig förvärvsinkomst för män i respektive ländergrupp som andel av genomsnittsinkomsten hos infödda män.
Samtliga grupper uppvisar fallande relativinkomster fram till 1994. Ställningen på arbetsmarknaden försvagades alltså i jämförelse med infödda svenskar. Återigen ser vi att den kraftigaste nedgången drabbar de svagaste grupperna. Kvinnor från länder utanför OECD hade i början av 1990-talet drygt 70 procent av infödda kvinnors förvärvsinkomster; i slutet av decenniet var siffran drygt 50 procent. Relativinkomsten bland män är ännu lägre i denna grupp av länder. Slutsatsen är att inkomstmönstret relativt svenskfödda är likartat för kvinnor och män – de stora skillnaderna finns mellan grupper av länder.
2.4.2. Utvecklingen för olika undergrupper
I beskrivningen ovan användes två uppdelningar av de utrikes födda: efter ursprungsregion och kön. I detta underavsnitt görs ett antal andra uppdelningar för att belysa utvecklingen: efter ålder, utbildningsnivå och invandringstidpunkt. Uppdelningen i ländergrupper används även här. Fokus ligger på nivån och utvecklingen av relativa förvärvsinkomster. Dessa beskrivningar fångar endast en dimension i taget, och det kan vara svårt att avgöra vilken som är
0 0,1 0,2 0,3 0,4 0,5 0,6 0,7 0,8 0,9
1
90 91 92 93 94 95 96 97 98 99
Norden OECD Icke-OECD
SOU 2001:54 Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad
den viktigaste.10 Det är ändå värdefullt att se om det finns någon dimension som utmärker sig särskilt tydligt, och därför är särskilt intressant för en fördjupad analys.
Utbildning
Om det finns skillnader i utbildningsnivå mellan grupper, kan detta vara en förklaring till att inkomsterna är olika. Tabell 4 visar hur relativinkomsten mellan svenskfödda och olika grupper av utrikes födda ser ut för olika utbildningskategorier. Här jämförs t.ex. en gymnasieutbildad individ född i Norden med en gymnasieutbildad svenskfödd person. Utbildning förefaller inte vara en huvudförklaring till skillnaderna mellan ländergrupper. Nivån och tidsmönstret inom varje grupp är också förhållandevis lika, undantaget lågutbildade i OECD-gruppen som uppvisar lägre relativ nivå och en tydligare nedgång över tiden än andra utbildningsgrupper från samma länder. Mönstret från tidigare finns kvar också här: individer från länder utanför OECD har lägre inkomster än andra invandrare med motsvarande utbildningsnivå.
10 Ett exempel: Antag att vi finner högre relativa inkomster bland yngre och bland högutbildade. Om det då är så att de unga i allmänhet har högre utbildning, kan ålderseffekten eventuellt förklaras av detta (eller tvärtom).
Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad SOU 2001:54
Tabell 4. Relativinkomster efter utbildningsnivå
Norden OECD Icke-OECD
@10 år Gymn. Högsk. @10 år Gymn. Högsk. @10 år Gymn. Högsk.
1990 0,94 0,91 0,91 0,84 0,90 0,85 0,67 0,71 0,70 1991 0,91 0,89 0,90 0,79 0,89 0,82 0,61 0,67 0,66 1992 0,89 0,88 0,91 0,76 0,88 0,81 0,57 0,65 0,65 1993 0,87 0,87 0,91 0,73 0,86 0,83 0,53 0,61 0,64 1994 0,85 0,86 0,90 0,71 0,83 0,79 0,48 0,53 0,49 1995 0,86 0,86 0,91 0,70 0,83 0,79 0,44 0,48 0,46 1996 0,85 0,86 0,91 0,70 0,83 0,79 0,43 0,48 0,46 1997 0,85 0,85 0,89 0,70 0,82 0,79 0,43 0,49 0,47 1998 0,84 0,85 0,90 0,70 0,82 0,78 0,44 0,52 0,50 1999 0,86 0,85 0,91 0,77 0,82 0,82 0,48 0,55 0,53
Anm: Tabellen visar genomsnittlig förvärvsinkomst i respektive land- och utbildningsgrupp som andel av genomsnittsinkomsten bland infödda i motsvarande utbildningskategori. Endast de individer som har en utbildningsklassificering ingår i beräkningarna. Uppgifter saknas ofta för personer som nyligen invandrat.
Ålder
Inkomster och sysselsättning varierar med ålder. I Tabell 5 visas utvecklingen av inkomster i olika ålders- och ländergrupper i jämförelse med svenskfödda i samma ålder. Yngre nordiska invandrare har en högre relativ nivå än äldre personer, men utvecklingen över tiden är likartad inom ländergruppen. För OECDgruppen är mönstret det motsatta: äldre individer har högre relativa inkomster, men också här är tidsmönstret likartat. Den tredje ländergruppen, Icke-OECD, liknar den andra i det att äldre har en starkare ställning, men i denna grupp är som väntat den genomsnittliga nivån mycket lägre. I linje med tidigare resultat är också nedgången starkast i denna grupp, och den verkar drabba alla ålderskategorier.11
11 En separat analys av gruppen 18 25 år visar på en likartad utveckling över tiden och samma rangordning av invandrargrupper. Däremot är variationen över tiden kraftigare än för vuxna.
SOU 2001:54 Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad
Tabell 5. Relativinkomster efter ålder
Ålder 26–29 30–39 40–49 50–59 60–64 Norden 1990 0,92 0,89 0,87 0,83 0,81 1991 0,91 0,87 0,85 0,80 0,77 1992 0,88 0,86 0,84 0,78 0,74 1993 0,86 0,85 0,83 0,76 0,72 1994 0,85 0,85 0,82 0,75 0,71 1995 0,87 0,87 0,83 0,76 0,74 1996 0,88 0,87 0,83 0,77 0,72 1997 0,87 0,86 0,82 0,77 0,73 1998 0,86 0,85 0,83 0,78 0,73 1999 0,84 0,83 0,85 0,78 0,73 OECD 1990 0,71 0,79 0,88 0,89 1,03 1991 0,68 0,74 0,85 0,87 0,97 1992 0,65 0,72 0,82 0,86 0,95 1993 0,60 0,70 0,80 0,86 0,91 1994 0,63 0,69 0,78 0,84 0,87 1995 0,65 0,72 0,80 0,84 0,88 1996 0,66 0,74 0,80 0,84 0,86 1997 0,70 0,77 0,83 0,83 0,87 1998 0,71 0,79 0,81 0,83 0,85 1999 0,68 0,82 0,80 0,90 0,91 Icke-OECD 1990 0,60 0,64 0,70 0,71 0,73 1991 0,54 0,57 0,65 0,66 0,67 1992 0,48 0,51 0,61 0,64 0,61 1993 0,42 0,46 0,56 0,60 0,59 1994 0,38 0,40 0,51 0,57 0,53 1995 0,37 0,38 0,48 0,54 0,50 1996 0,38 0,38 0,46 0,52 0,49 1997 0,40 0,40 0,46 0,51 0,50 1998 0,44 0,42 0,48 0,51 0,51 1999 0,47 0,46 0,49 0,53 0,48
Anm: Tabellen visar genomsnittlig förvärvsinkomst i respektive land- och åldersgrupp som andel av genomsnittsinkomsten bland infödda i motsvarande ålderskategori.
Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad SOU 2001:54
Invandringstidpunkt
Som beskrivits ovan har det i Sverige liksom i andra länder skett en försämring av de utrikes föddas inkomster och sysselsättning över tiden. En stor del av detta förklaras av att senare kohorter har haft sämre utfall, mycket beroende av att sammansättningen av ursprungsregion förändrats. Tabell 6 visar relativinkomster för de tre ländergrupperna uppdelade efter invandringsperiod. Inkomsten i respektive kohort har relaterats till den genomsnittliga inkomsten för alla infödda under ett givet år.12
En första observation i tabellen är att skillnaden mellan Icke-OECD och de andra två grupperna är avsevärt mindre i den kohort som kom till Sverige innan 1970. I alla grupper finns i denna kohort ingen eller en svagare återhämtning mot slutet av observationsperioden. Sannolikt påverkas detta av att många individer pensioneras eller minskar sin arbetstid när de blir äldre; en kontroll för ålderseffekter är därför nödvändig innan några slutsatser kan dras. I senare kohorter ökar skillnaderna mellan ländergrupperna. Personer som invandrade från länder utanför OECD fram till 1984 uppvisar också en minskning av relativinkomsten över tiden, något som inte är fallet för de andra ländergrupperna.
Nordiska invandrare har i stort sett jämförbara inkomster oavsett invandringsår. Inom OECD och Icke-OECD finns däremot en negativ trend över kohorter, klart starkast i den senare. Individer från OECD-länderna som kom under slutet av 1980- och början av 1990-talet har lägre inkomster än tidigare kohorter, men bland dem som kom under 1990-talets senare år är inkomsterna högre. Möjligen återspeglar detta att högkonjunkturen dragit till sig en viss typ av invandring från dessa länder. De kohorter som kom från dessa länder under 1980-talet verkar också ha ökat sin relativinkomst över 1990-talet som helhet. Detta kan eventuellt delvis förklaras av att individer med lägre inkomster i denna grupp utvandrat.
För personer som kommit från länder utanför OECD efter 1985 är situationen mer problematisk. Under perioden 1985–1989 kom stora flyktinggrupper till Sverige, och dessa kohorter har även tio år efter att de fått uppehållstillstånd fortfarande bara hälften av inföddas inkomster i genomsnitt. Tidsmönstret i senare kohorter
12 De uppgifter om invandringsår som finns i data är förknippade med vissa mätproblem. Framför allt redovisas endast senaste invandringsår och dessa uppgifter innehåller vissa felaktigheter. I Appendix redovisas vår metod för att korrigera för dessa problem.
SOU 2001:54 Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad
påverkas i stor utsträckning av inflödet, men nivån bland dem som invandrade 1990–1994 är fortfarande mycket låg vid observationsperiodens slut. Inkomsterna visar dock en positiv trend under periodens senare år. Resultat i Edin, LaLonde & Åslund (2000) indikerar att denna inkomstassimilering avstannar efter de första fem åren i Sverige.13 1990-talets kohorter finns emellertid inte med i den undersökningen, och det är möjligt att det tidsmönstret förändras; i annat fall kommer dessa gruppers inkomster att stanna på en mycket låg nivå.
13 Enligt den studien stannar den relativa inkomsten för icke-OECD-invandrare vid ungefär 60 procent av inföddas.
Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad SOU 2001:54
Tabell 6. Relativinkomster efter invandringstidpunkt
Invandringsår –69 70–74 75–79 80–84 85–89 90–94 95–98
Norden 1990 0,87 0,88 0,88 0,84 0,85 1991 0,84 0,85 0,85 0,83 0,83 0,85 1992 0,83 0,84 0,85 0,83 0,78 0,85 1993 0,82 0,82 0,84 0,82 0,76 0,81 1994 0,80 0,82 0,83 0,83 0,76 0,85 1995 0,80 0,82 0,84 0,84 0,80 0,92 1996 0,80 0,81 0,83 0,84 0,78 0,88 1,00 1997 0,80 0,81 0,83 0,81 0,78 0,85 0,86 1998 0,80 0,82 0,83 0,81 0,80 0,89 0,80 1999 0,80 0,84 0,84 0,82 0,79 0,80 0,80 OECD 1990 0,92 0,84 0,82 0,73 0,66 1991 0,90 0,82 0,80 0,70 0,62 0,65 1992 0,88 0,80 0,80 0,69 0,60 0,60 1993 0,86 0,78 0,80 0,70 0,61 0,57 1994 0,85 0,78 0,79 0,70 0,59 0,63 1995 0,85 0,79 0,79 0,71 0,63 0,71 1996 0,85 0,78 0,80 0,74 0,66 0,66 0,86 1997 0,84 0,79 0,81 0,76 0,70 0,68 0,95 1998 0,84 0,79 0,82 0,78 0,72 0,68 0,86 1999 0,84 0,86 0,84 0,81 0,81 0,82 0,78 Icke-OECD 1990 0,86 0,78 0,74 0,68 0,45 1991 0,84 0,75 0,70 0,65 0,45 0,21 1992 0,82 0,72 0,68 0,63 0,43 0,18 1993 0,79 0,70 0,66 0,60 0,41 0,16 1994 0,77 0,67 0,63 0,58 0,40 0,15 1995 0,76 0,66 0,63 0,59 0,43 0,16 1996 0,75 0,65 0,61 0,58 0,44 0,20 0,09 1997 0,74 0,65 0,62 0,59 0,45 0,24 0,14 1998 0,74 0,66 0,62 0,61 0,48 0,31 0,18 1999 0,75 0,66 0,62 0,60 0,52 0,38 0,22
Anm: Tabellen visar genomsnittlig förvärvsinkomst i respektive ländergrupp och invandringskohort som andel av genomsnittsinkomsten bland infödda.
SOU 2001:54 Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad
Sammanfattning av deskriptiva resultat
I en inledande jämförelse fann vi att förvärvsinkomsten sjönk under 1990-talets inledande år, både bland infödda och i de tre grupperna av utrikes födda. Det mest utmärkande draget är att gruppen Icke-OECD har klart lägre inkomster och dessutom uppvisar en kraftigare minskning över tiden. För både män och kvinnor i denna grupp sjönk inkomsterna relativt infödda med samma kön under 1990-talet; för de övriga ländergrupperna var förändringarna avsevärt mindre.
Uppdelningar efter utbildning och ålder förklarar mycket lite av skillnaderna: individer från länder utanför OECD har lägre inkomster än andra utrikes födda i samma utbildningskategori eller åldersgrupp. Med få undantag är också tidsmönstret mellan utbildnings- och ålderskategorier inom respektive ländergrupp förhållandevis lika.14
Förklaringar till skillnader i tidsmönster syns istället när vi delar upp urvalet med avseende på invandringsperiod. Sent anlända individer från länder utanför OECD har mycket låga inkomster – inflödet av dessa skapar en negativ inkomsttrend. Dessutom finns det i denna ländergrupp också i större utsträckning en negativ trend i kohorter som varit i Sverige en längre tid. I ländergruppen som helhet utvecklas relativinkomsten positivt under decenniets senare år. Detta drivs främst av att senare kohorter ökar sina inkomster, dock från en mycket låg nivå.
Resultaten i detta avsnitt indikerar att uppdelningar efter ursprungsregion och invandringstillfälle förklarar mer av inkomstskillnader bland utrikes födda än vad enskilda individkaraktäristika gör. I nästa avsnitt fördjupar vi analysen genom att kontrollera för flera individvariabler samtidigt.
2.4.3. Fördjupad analys – regressioner
I grunden finns det två intressanta frågor när vi studerar inkomstutvecklingen under 1990-talet. Den första är hur genomsnittsinkomsten varierar mellan olika år för en grupp som helhet. Mellan två år kan inkomsterna då förändras antingen genom att individers inkomster ändras, eller genom att gruppens sammansättning för-
14 Likartade resultat erhålls även vid en uppdelning av materialet på städer och landsbygd eller på olika tätortskategorier. Detta utesluter naturligtvis inte att invandrares framgång på arbetsmarknaden varierar regionalt, se t.ex. Ekberg & Ohlson (2000).
Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad SOU 2001:54
ändras, dvs. individer kommer in i eller lämnar urvalet. Detta är den fråga som diskuterats ovan. Den andra frågan av intresse är vilka förändringar individer upplevt. För att besvara den måste vi ta hänsyn till att urvalets sammansättning kan skilja sig åt mellan olika år.
I detta avsnitt kommer vi att försöka belysa båda dessa frågor med en fördjupad analys av inkomstutvecklingen. Detta görs med hjälp av en regressionsanalys där vi relaterar inkomsten i en period till individvariabler och variabler för i vilket år och grupp15 observationen görs. På detta sätt elimineras inkomstskillnader mellan grupper som beror av skillnader i individegenskaper.
Infödda svenskar utgör en naturlig referensram. Den grundläggande ansatsen är att försöka eliminera den inkomstnivå som individen skulle ha haft om han eller hon varit svenskfödd, i avsaknad av tidseffekter. Det underliggande antagandet är därmed att observerbara individegenskaper påverkar inkomsten för inrikes och utrikes födda på samma sätt. Detta har fördelen att vi kan jämföra grupper, men det finns också vissa problem med metoden.
Tolkningen av de skillnader som finns kvar efter kontroll för observerade individegenskaper är en viktig fråga. Det är troligt att utrikes födda i genomsnitt har sämre kunskaper i svenska språket än inrikes födda, vilket är en faktor som kan väntas ge lägre inkomster. När vi uppskattar vilken inkomst en person skulle ha om han eller hon varit svenskfödd så kan vi inte ta hänsyn till denna typ av faktorer. Den skillnad som finns kvar efter kontroll för individegenskaper är därför den skillnad som inte förklaras av uppenbara faktorer som exempelvis ålderssammansättning i gruppen. Skillnaden kan inte självklart tolkas som något helt oförklarligt eller omotiverat, eller i termer av diskriminering.16
Vår empiriska strategi går ut på att estimera inkomstekvationer för svenskfödda som en funktion av observationsår och en uppsättning individvariabler: kön, ålder, civilstånd, om det finns barn i hushållet och utbildning. Vi använder sedan det estimerade sambandet för att beräkna vilken inkomst utrikes födda skulle ha om inkomstekvationen vore densamma. De individuella avvikelserna från dessa ”förväntade inkomster” används sedan som beroende variabel i separata inkomstekvationer för de olika ländergrupperna med dummyvariabler för kalenderår som enda förklarande variab-
15 Den grundläggande gruppindelningen är de tre ländergrupperna, men vi kan även titta på grupper inom respektive ländergrupp, t.ex. invandringskohorter. Strukturen för regressionsmodellen är densamma i båda fallen. 16 Ett antal studier ger emellertid indikationer på att det förekommer diskriminering, se t.ex. Arai m.fl. (1999), le Grand & Szulkin (2000) och Rooth (2001).
SOU 2001:54 Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad
ler. Koefficienterna för dessa dummyvariabler ger då estimat av de tidseffekter som vi är intresserade av.17
Denna struktur kontrollerar för inkomstskillnader som beror på observerade individkaraktäristika. Inkomster kan också variera utifrån karaktäristika som är icke-observerade i undersökningen, dvs. vissa individer har genomgående högre inkomster än andra med samma observerade egenskaper. Om inflödet och utflödet i urvalet gör att sammansättningen av icke-observerade egenskaper förändras kan detta skapa förändringar i genomsnittsinkomsten. Detta problem är svårhanterligt när det gäller nivåskillnader mellan grupper, men för förändringar över tiden kan vi med det tillgängliga datamaterialet komma lite längre. Vi använder paneldatametoder som tillåter individuella skillnader i interceptet i inkomstekvationen. Detta individuella intercept fångar upp skillnader mellan individer som är konstanta över observationsperioden.18Estimaten av tidsvariablerna fångar då de genomsnittliga förändringar som individer upplevt.
Fortsättningen av avsnittet behandlar i första hand hur nivåskillnaderna och inkomsternas tidsmönster påverkas av att vi kontrollerar för observerade och icke-observerade egenskaper. Därefter tar vi upp alternativa och kompletterande indelningar och frågor för att få en mer heltäckande analys.
17 Strukturen för analysen är
k it
t
k t k t
i
sv
sv it
d
y
0
1
,




¦
 99
91
X ' β
(1)
k it
t
k t k t
k
i
sv
k it
k it
k it
d
y
y
y
0
/
,






¦
 99
91
ˆ
ˆ
X ' β
(2)
där
k it
y
är inkomsten för individ i, i grupp k, i observationsåret t. ,
är en konstant och
i
X
är en vektor av individvariabler. Ekvation (1) används för att få estimat av hur individegenskaper påverkar den förväntade förvärvsinkomsten. I ekvation (2) används sedan dessa estimat för att eliminera den förväntade inkomsten. Variabeln
k t
d
är 1 för individer i grupp
k i tidpunkt t, 0 annars. Estimaten av
k t
/
ger de tidseffekter som vi är mest intresserade av.
Ekvation (2) estimeras separat för varje grupp. 18 Genom att ersätta ,
i ekvation (2) med en konstant som är unik för varje individ,
i
,
,
elimineras även heterogenitet som inte fångas av observerade variabler. Detta ger en s.k. kallas fixed effect eller within-estimator. Modellen finns beskriven i t.ex. Greene (1993).
Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad SOU 2001:54
Generellt tidsmönster
Figur 3 visar hur inkomstmönstret ser ut bland inrikes och utrikes födda efter kontroll för observerade individvariabler. Skillnaden i inkomst mellan infödda och en grupp av utrikes födda i figuren är den skillnad som inte förklaras av de inkluderade individvariablerna. Motsvarande gäller över tiden inom en grupp (och mellan grupper och tidsperioder). Resultaten i Figur 3 visar tydligt att skillnader i nivå inte förklaras av observerade egenskaper.19
Figur 3. Inkomstutveckling, arbetsinkomster efter kontroll för observerade individegenskaper
Anm: Inkomsten för svenskfödda 1990 är genomsnittsinkomsten i gruppen. För övriga grupper är inkomsten 1990 beräknad som: svenskföddas inkomst +
k
,
i ekvation (2). Inkomsten under senare år beräknas
som: beräknad inkomst 1990 + tidseffekten
k t
/
. För gruppen infödda används 30 procent (slumpmässigt utvalda individer) av det totala urvalet i regressionerna.
19 Ett problem som uppkommer i tolkningen av dessa skillnader är att utbildning som genomförts i Sverige kan värderas högre än utbildning i andra länder, och att vi inte kan identifiera var individer fått sin utbildning. Om en klar majoritet av de svenskfödda har utbildningar från Sverige, kommer vi att tilldela en person med utländsk utbildning en för hög predicerad inkomst, eftersom den inte baseras på ”faktiskt” humankapital. Tidigare studier finner att var utbildningen skaffats delvis förklarar löneskillnader mellan grupper (le Grand & Szulkin 2000). Bevelander & Skyt Nielsen (1999) drar slutsatsen att skillnader i sysselsättning till stor del inte förklaras av observerbart humankapital även när man kontrollerar för var individen fått sin utbildning. 0 20 40 60 80 100 120 140 160 180 200 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99
Sverige
Norden OECD
Icke-OECD
SOU 2001:54 Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad
Den tydligaste skillnaden mellan Figur 3 och Figur 1 är att nordiska invandrare har en starkare ställning än personer från övriga OECD givet deras individegenskaper. Stora skillnader som inte förklaras av individegenskaper mellan inrikes och utrikes födda kvarstår. Särskilt stor är som väntat skillnaden för Icke-OECDgruppen. Dessa resultat är i linje med det som framkommit i tabellerna ovan.
Den stora nedgången i gruppen Icke-OECD drivs som tidigare nämnts delvis av att det sker ett stort inflöde av individer med svag ställning på arbetsmarknaden. I Figur 4 visas det tidsmönster som framkommer när vi kontrollerar för icke-observerad heterogenitet. Inkomstutvecklingen kan tolkas som den förväntade utveckling en individ skulle ha från 1990 till 1999 om effekter av t.ex. åldrande och förändrad utbildningsnivå är borttagna. Skillnaderna mellan två år är den genomsnittliga observerade skillnaden mellan de två åren inom respektive grupp. 20
Figur 4. Inkomstutveckling, arbetsinkomster, efter kontroll för observerade och icke-observerade individegenskaper
Anm: Inkomsten 1990 är beräknad som i Figur 3. För övriga år är den beräknad på samma sätt som i Figur 3, med skillnaden att tidseffekten
k t
/
tagits från ”fixed effect”-specifikationen.
20 Den genomsnittliga skillnaden mellan två år (för samma individer) ska jämföras med Figur 3 som visar skillnaden i genomsnitt mellan två år (där vilka individer som ingår skiljer sig mellan åren). 0 20 40 60 80 100 120 140 160 180 200 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99
Sverige Norden OECD Icke-OECD
Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad SOU 2001:54
Den kraftiga nedgången i Icke-OECD mildras när vi tar hänsyn till in- och utvandring och till att åldersrestriktionen gör att urvalets sammansättning ändras. Nedgången avstannar nu även för denna grupp 1994. För övriga grupper finns ingen dramatisk skillnad mellan Figur 3 och 4. Det är viktigt att notera att även i detta fall är den absoluta nedgången större bland utrikes födda än bland svenskfödda, trots att de tidigare har lägre inkomster i utgångsläget, vilket självklart leder till en ännu större relativ minskning. Enligt beräkningarna kunde en individ i gruppen Icke-OECD i genomsnitt förvänta sig en inkomstminskning från 116 600 år 1990 till 83 500 år 1994, dvs. en minskning med 28 procent. För gruppen svenskfödda är motsvarande siffror 174 000 och 153 100, en minskning med 12 procent.
Alternativa mått på ställning på arbetsmarknaden
Vi har hittills enbart tittat på årsinkomsten som mått på en individs ställning på arbetsmarknaden. I detta avsnitt studeras hur stor andel i respektive grupp och tidsperiod som har en viss grad av koppling till arbetsmarknaden. De tre mått som används är: (1) att ha någon inkomst överhuvudtaget, (2) att ha en inkomst som överstiger ett basbelopp och (3) att ha en inkomst större än noll eller erhålla studiemedel i någon form.21 Den första kategorin belyser om individen har någon som helst koppling till arbetsmarknaden under året, den andra om kopplingen är något mer stabil. Om individen studerar i stället för att arbeta så behöver inte detta vara ett tecken på en svag ställning på arbetsmarknaden. Därför är det tredje måttet intressant som ett komplement.
Figur 5a visar utvecklingen för det förstnämnda måttet på sysselsättning. I figuren har vi kontrollerat för individvariabler på samma sätt som i Figur 3. Som framgår av Figur 5a har andelen som varit sysselsatta någon gång under året minskat, dvs. andelen som helt saknar inkomst ökat, i samtliga ländergrupper. Dessutom har skillnaderna mellan grupper ökat över tiden. Mönstret är detsamma som framkommit tidigare: gruppen svenskfödda har högst förvärvsfrekvens, följt av Norden, OECD och Icke-OECD med en avsevärt lägre nivå efter decenniets inledande år.
21 Detta inkluderar ”vanliga” studiemedel (lån och bidrag), utbildningsbidrag för doktorander, vuxenstudiestöd (lån och bidrag), studiepenning och särskilt utbildningsbidrag (kunskapslyftet).
SOU 2001:54 Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad
År 1999 var basbeloppet 36 400 kr. För att komma under den nivån krävs även för en lågavlönad person att han eller hon endast jobbar en mycket låg deltid, eller att individen inte förvärvsarbetar under en stor del av året. Figur 5b tyder på att andelen individer med svag koppling till arbetsmarknaden har ökat ännu kraftigare än andelen som står helt utanför den. Skillnaderna mellan grupperna är också större när detta mått används. Det förefaller alltså som att det i gruppen med lägst förvärvsfrekvens också finns en större grupp som har en svag koppling till arbetsmarknaden bland dem som förvärvsarbetat under året.
Skillnaderna blir något mindre när vi inkluderar dem som studerar bland de sysselsatta (ej i figur). En större andel bland dem som saknar inkomst i gruppen Icke-OECD studerar med någon form av studiemedel, och gruppen hamnar därför inte lika långt efter de andra.22 Det är ändå så att det oavsett sysselsättningsmått finns stora skillnader mellan grupperna som inte förklaras av vare sig ålder eller utbildning.
Figurerna 5a och 5b antyder att en stor del av nedgången i förvärvsinkomster under 1990-talet drivs av att ett ökat antal individer står helt utanför arbetsmarknaden eller endast har en svag koppling till den. Figur 5c visar förvärvsinkomster bland dem som har en inkomst på minst ett basbelopp. Nedgången under decenniets inledande år är betydligt svagare med denna restriktion på urvalet. Det är intressant att notera att det inte som tidigare är nedgången som är större i Icke-OECD än i övriga grupper, utan snarare att gruppen inte följer med i den uppgång som sker under periodens andra hälft. Mönstret bekräftar att sysselsättningsförändringar är den stora förklaringen till minskningen av förvärvsinkomsterna.
22 1998 uppbar ungefär fem procent av individerna födda utanför OECD utan inkomst studiemedel. I övriga grupper var siffran ca 1 procent.
Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad SOU 2001:54
Figur 5a. Andel med inkomst större än noll, efter kontroll för individkaraktäristika
Anm: Se Figur 3 för en beskrivning av hur värden beräknats.
Figur 5b. Andel med inkomst större än ett basbelopp, efter kontroll för individkaraktäristika
Anm: Se Figur 3 för en beskrivning av hur värden beräknats.
0,4 0,5 0,6 0,7 0,8 0,9
1
90 91 92 93 94 95 96 97 98 99
Sverige Norden OECD Icke-OECD
0,4 0,5 0,6 0,7 0,8 0,9
1
90 91 92 93 94 95 96 97 98 99
Sverige Norden OECD Icke-OECD
SOU 2001:54 Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad
Figur 5c. Inkomst bland individer med inkomst större än ett basbelopp, efter kontroll för individkaraktäristika
Anm: Se Figur 3 för en beskrivning av hur värden beräknats.
Invandringskohorter
I den deskriptiva analysen fann vi att det inom ländergrupper fanns skillnader mellan olika kohorter, särskilt i gruppen icke-OECD. Figurerna 6a-c visar inkomstutvecklingen efter denna uppdelning när vi tar hänsyn till observerad och icke-observerad heterogenitet.23
Samma mönster som i Tabell 6 framträder. Nordiska invandrare har i stort sett jämförbara inkomster (givet individegenskaper) oavsett när de kom till Sverige. Med undantag av dem som invandrat före 1970 är inkomsterna likartade i olika kohorter även inom gruppen OECD.
Bland individer som kommit från länder utanför OECD är skillnaderna mellan kohorter avsevärt mycket större även sedan vi kontrollerat för individvariabler. Sent anlända individer har en svagare ställning, men uppvisar också en betydligt kraftigare uppgång
23 I detta fall har vi poolat alla observationer och inkluderat kontrollvariabler direkt i estimeringen av tidseffekterna. Jämför med ekvation (1) och (2) där parameterestimat för infödda svenskar används för att eliminera en förväntad inkomst. 0 50 100 150 200 250 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99
Sverige
Norden OECD
Icke-OECD
Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad SOU 2001:54
under slutet av 1990-talet.24 Det är svårt att ha en uppfattning om konvergensen kommer att fortsätta, eller om de kohorter som har en lägre inkomstnivå kommer att fortsätta ha det.
Figur 6a. Inkomstutveckling för olika kohorter i gruppen Norden, arbetsinkomster efter kontroll för observerade och icke-observerade individegenskaper
Anm: Inkomsten 1990 är beräknad som: inkomst kohort ”–69”+ kohorteffekt för kohorter 1970–89. För kohorten ”90–94” är inkomsten 1991 beräknad som: inkomst 1990 kohort ”–69” + tidsutveckling ”–69” fram till 1991 + kohorteffekt. För kohorten ”95–98” är inkomsten 1996 beräknad som: inkomst 1990 kohort ”–69” + tidsutveckling ”–69” fram till 1996 + kohorteffekt. Eftersom uppgift om utbildning saknas för en stor andel i kohorten ”95–98” har inte utbildning inkluderats vid beräkningen av predicerad inkomst för denna kohort. Tidsmönstret är beräknat i enlighet med Figurerna 3 och 4.
24 Även inom gruppen icke-OECD har ländersammansättningen förändrats över tiden vilket skulle kunna påverka gruppens inkomster. En finare nedbrytning av gruppen på olika världsdelar tyder dock inte på detta. Tidsmönstret för olika kohorter är likartat för alla delgrupper. 0 20 40 60 80 100 120 140 160 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99
-69 70-74 75-79 80-84 85-89 90-94 95-98
SOU 2001:54 Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad
Figur 6b. Inkomstutveckling för olika kohorter i gruppen OECD, arbetsinkomster efter kontroll för observerade och icke-observerade individegenskaper
Anm: Se Figur 6a för beräkning av inkomst.
0 20 40 60 80 100 120 140 160 180
90 91 92 93 94 95 96 97 98 99
-69 70-74
75-79 80-84
85-89 90-94
95-98
Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad SOU 2001:54
Figur 6c. Inkomstutveckling för olika kohorter i gruppen Icke-
OECD, arbetsinkomster efter kontroll för observerade och ickeobserverade individegenskaper
Anm: Se Figur 6a för beräkning av inkomst.
Utvecklingen för vissa länder
Som diskuterats ovan döljer den indelning i ursprungsregion som använts i analysen stor variation. I detta avsnitt kommer vi att undersöka individer från ett antal utvalda länder separat. Vi har valt att studera de tio länder som har flest individer i urvalet 1998. Detta ger mer detaljerad information om situationen för enskilda grupper, och ger också en indikation på om mönstret i de mer aggregerade ländergrupperna är representativt.
0 20 40 60 80 100 120 140 160
90 91 92 93 94 95 96 97 98 99
-69 70-74 75-79 80-84 85-89 90-94 95-98
SOU 2001:54 Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad
Figur 7a. Inkomstutveckling för urvalets största ursprungsländer i grupperna Norden och OECD, arbetsinkomster efter kontroll för observerade individegenskaper
Anm: De fyra länder som förutom Sverige är inkluderade i figuren tillhör urvalets tio största ursprungsländer. Värden beräknade som i Figur 3.
0 20 40 60 80 100 120 140 160 180 200
90 91 92 93 94 95 96 97 98 99
Sverige Danmark Finland Norge Tyskland
Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad SOU 2001:54
Figur 7b. Inkomstutveckling för urvalets största ursprungsländer i gruppen Icke-OECD, arbetsinkomster efter kontroll för observerade individegenskaper
Anm: De sex länder som förutom Sverige är inkluderade i figuren tillhör urvalets tio största ursprungsländer. Värden beräknade som i Figur 3.
De tre nordiska länderna i detta begränsade urval ligger tillsammans med OECD-landet Tyskland relativt väl i nivå med svenskfödda. Individer födda i Chile och Polen har likartade inkomstnivåer. Under decenniets första år gällde detta också Jugoslavien, men flyktinginvandringen under 1990-talet sänkte genomsnittsinkomsterna kraftigt. Turkiet har som grupp haft en mindre dramatisk utveckling, men genomsnittsinkomsten minskade även där.
Det är viktigt att komma ihåg att figuren visar en tidsutveckling efter att en förväntad inkomst dragits bort. Det behöver alltså inte vara så att personer från Iran och Irak har de lägsta inkomstnivåerna även fast ländernas kurvor ligger lägst i figuren. Situationen för dessa grupper kan istället sägas vara sämst givet deras förutsättningar i termer av observerade individegenskaper. Personer från dessa länder har en mycket stor andel högskoleutbildade, och
0 20 40 60 80 100 120 140 160 180 200
90 91 92 93 94 95 96 97 98 99
Sverige Chile
Polen Turkiet
Jugoslavien
Iran Irak
SOU 2001:54 Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad
därför blir avvikelsen från det förväntade värdet särskilt stor. I rena medeltal låg Iran i nivå med Turkiet och Jugoslavien under andra halvan av 1990-talet. Personer från Irak hade en lägre genomsnittsinkomst, men inte fullt så låg som Figur 7b antyder.
Löner och arbetade timmar
Resultaten ovan indikerar att en stor del skillnaden i förvärvsinkomster mellan infödda och utrikes födda förklaras av skillnader i sysselsättning, dvs. om individen överhuvudtaget arbetar eller inte. I detta avsnitt studerar vi individer som förvärvsarbetar, och försöker belysa hur stor del av inkomstskillnader mellan grupper som förklaras av löneskillnader och hur stor del som beror på skillnader i arbetade timmar.
Vårt material för att göra detta är mycket mer begränsat än det vi använder i andra analyser. Vi har endast tillgång till information om löner för personurvalet, och använder bara denna för 1998.25 Resultaten blir därför något preliminära, men ger ändå en fingervisning om situationen.
Tabell 7 visar resultat från regressioner av i tur och ordning: (1) förvärvsinkomst, (2) logaritmen av förvärvsinkomsten givet att individens lön observeras, och (3) månadslönen (beräknad utifrån heltidsarbete). I regressionerna har vi kontrollerat för vanliga individkaraktäristika som ålder och utbildning (se tabellen för förteckning). I a-kolumnerna redovisas de estimerade koefficienterna och i b-kolumnerna de implicerade procentuella skillnaderna mellan de olika invandrargrupperna och svenskfödda.
Kolumn 1a visar en ”oförklarad” inkomstskillnad mellan respektive grupp och infödda, och inkluderar även dem som saknar förvärvsinkomst. De procentuella skillnader som redovisas i kolumn 1b kan alltså bero på skillnader i sysselsättning, löner och arbetade timmar. Kolumn 2 visar skillnader i inkomster bland dem vars löner observeras.
I kolumn tre är den beroende variabeln månadslön. Vi ser att det finns statistiskt signifikanta löneskillnader mellan infödda och både OECD- och Icke-OECD-gruppen, framför allt den senare. För båda grupperna gäller att ungefär hälften av skillnaden i förvärvsinkomst bland dem vars månadslön observeras förklaras av skillna-
25 Lönedata är begränsade till individer med minst en fjärdedels basbelopp i förvärvsinkomst under året, och med en kontrolluppgift innehållande november.
Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad SOU 2001:54
der i månadslön. Den resterande delen förklaras av olika mängd arbetad tid, vilket t.ex. kan vara ett resultat av deltidsarbete eller av perioder av arbetslöshet.
Dessa resultat antyder att de skillnader i årsinkomst som finns mellan nordiska invandrare och infödda svenskar i princip helt förklaras av skillnader i sysselsättning, vilket är i linje med vad vi fann i Figur 5. För OECD-gruppen svarar sysselsättning för den klart största delen av inkomstskillnaden (drygt 80 procent), men arbetad tid och löner bidrar. För individer från länder utanför OECD förklarar sysselsättning ungefär hälften av skillnaden, skillnader i arbetad tid en fjärdedel, och löneskillnader den sista fjärdedelen.
Tabell 7. Skillnader i inkomster och löner 1998
(1a) (1b) (2a) (2b) (3a) (3b)
Beroende variabel
Inkomst % skillnad Ln Inkomst (om >0)
% skillnad Ln
Månadslön
% skillnad
Norden -19,442 -10,7 -0,004 -0,4 -0,005 -0,5
(1,614) (0,008) (0,004)
OECD -42,379 -23,5 -0,054 -5,2 -0,029 -2,8
(2,553) (0,014) (0,007)
Icke-OECD -99,254 -55,0 -0,257 -22,7 -0,131 -12,3
(1,353) (0,008) (0,004)
Antal obs 58 938
31 960
31 965
R20,24 0,25 0,31
Anm: Regressioner av arbetsinkomster/månadslöner, standardfel inom parenteser. Beroende variabel i (1) är arbetsinkomst, individer utan inkomst inkluderade; i (2) logaritmen av arbetsinkomst bland dem vars lön observeras (givet att observerad arbetsinkomst är större än noll – detta orsakar skillnaden i antalet observationer mellan (2) och (3)); i (3) månadslön för motsvarande heltid. Efter varje estimat anges den procentuella skillnaden mellan respektive grupp och svenskfödda. Övriga kontrollvariabler är: kön, ålder, civilstånd, om individen har barn, samt utbildning.
2.5. Avslutande kommentarer
Vi har i denna rapport belyst den utrikes födda befolkningens situation på arbetsmarknaden under 1990-talet. Vi har i första hand studerat hur arbetsinkomsterna har utvecklats för olika grupper av invandrare och svenskfödda. Resultaten illustrerar tydligt det välkända faktum att invandrare som grupp betraktat har en utsatt situation på arbetsmarknaden och att denna försämrades kraftigt i samband med 1990-talets lågkonjunktur.
SOU 2001:54 Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad
Det grundläggande tidsmönstret i inkomstutveckling är likartat för alla grupper. Det finns emellertid även stora skillnader mellan olika invandrargrupper. Den grupp som har den sämsta inkomstutvecklingen (och de lägsta inkomstnivåerna) är invandrare från länder utanför västvärlden, framför allt de som invandrat till Sverige under senare tid. Denna grupp har haft det svårt att överhuvudtaget få in en fot på den svenska arbetsmarknaden. Huvuddelen av den stora inkomstskillnaden gentemot svenskfödda drivs av att ett stort antal invandrare i denna grupp inte har några arbetsinkomster alls. Det tycks alltså som om det är de senaste femton årens flyktinginvandrare som fått bära den tyngsta bördan av 1990-talskrisen.
En utomordentligt viktig fråga är i vilken utsträckning den svaga inkomstutvecklingen för nyanlända utomeuropeiska invandrare beror på konjunkturella faktorer respektive mer strukturella faktorer. Kommer 1990-talets invandrare att över tiden ta igen inkomstgapet gentemot tidigare invandrare? Det finns vissa tecken på att inkomstutvecklingstakten är högre för de svagaste grupperna, men den startar från en mycket låg inkomstnivå och det är mycket osäkert om de någonsin kommer att komma ikapp tidigare invandrarkohorter.
Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad SOU 2001:54
Referenser
Aguilar, R. & B. Gustafsson, 1994. ”Immigrants in Sweden’s
Labour Market during the 1980s”, Scandinavian Journal of
Social Welfare, 3:139–147.
Arai M., H. Regnér & L. Schröder, 1999. Är arbetsmarknaden öppen
för alla?, Bilaga 6 till Långtidsutredningen 1999 (SOU 2000:7).
Stockholm: Fritzes. Björklund, A. & K. Richardson, 2001. The Educational Attainment
of Adopted Children Born Abroad –Swedish Evidence, mimeo,
Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering. Bevelander, P. & H. Skyt Nielsen, 1999. Declining Employment
Assimilation of Immigrants in Sweden: Observed or Unobserved Characteristics?, CEPR Discussion Paper No. 2132.
Borjas, G.J. 1994. ”The Economics of Immigration”, Journal of
Economic Literature, 32:1667–1717.
Borjas, G.J. 2000. “The Economic Progress of Immigrants”, i
Borjas, G.J. (red.), Issues in the Economics of Immigration. Chicago: University of Chicago Press. de los Reyes, P. 1998. ”I skärningspunkten mellan genus och
etnicitet. Ett ekonomiskt historiskt perspektiv på invandrarkvinnor i svenskt arbetsliv” Arbetsmarknad & arbetsliv 4(1):13 31. Diaconescu, V. & R. Tryggvesson, 1992. Utvandrare vem är det?
Demografiska rapporter 1992:2. Örebro, Stockholm. Statistiska centralbyrån. Edin, P-A. & B. Holmlund, 1994. Arbetslösheten och arbets-
marknadens funktionssätt, Bilaga 8 till Långtidsutredningen 1995 (SOU 1995:4). Stockholm: Fritzes.
Edin P-A, P. Fredriksson & O. Åslund, 2000. Settlement Policies
and the Economic Success of Immigrants, Working Paper 2000:22, Nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet.
Edin P-A, R.J. LaLonde & O. Åslund, 2000. “Emigration of
Immigrants and Measures of Immigrant Assimilation: Evidence from Sweden”, Swedish Economic Policy Review 7, 163–204. Edin P-A. & P. Fredriksson, 2000. LINDA – Longitudinal
INdividual DAta for Sweden, Working Paper 2000:19, Nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet.
SOU 2001:54 Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad
Ekberg, J. 1994. “Economic Progress of Immigrants in Sweden
from 1970 to 1990: a Longitudinal Study”, Scandinavian Journal of Social Welfare 3, 148–157. Ekberg, J. 1997. “Hur är arbetsmarknaden för den andra gene-
rationens invandrare?” Arbetsmarknad och arbetsliv 3(1):5 16. Ekberg, J. 1999. ”Immigration and the Public Sector: Income
Effects for the Native Population in Sweden”, Journal of
Population Economics 12(3):411–430.
Ekberg, J. & D-O. Rooth, 2001. Unemployment and Earnings for
Second Generation Immigrants – Parent Composition and Ethnic Disparities, mimeo, Växjö universitet.
Ekberg, J. & M. Ohlson, 2000. ”Flyktingars arbetsmarknad är inte
alltid nattsvart”, Ekonomisk debatt 28(5):431–439. Greene, W.H., 1993. Econometric Analysis. London: Prentice Hall. LaLonde R.J. & R.H.Topel, 1997. ”Economic Impact of
International Migration and the Economic Performance of Migrants”, i Rosenzweig, M.R. & O. Stark (red.), Handbook of
Population and Family Economics. Amsterdam: Elsevier. le Grand, C. & R. Szulkin, 2000. Permanent Disadvantage or
Gradual Integration: Explaining the Immigrant-Native Earnings Gap in Sweden, Working paper 7/2000, Institutet för social forskning, Stockholms universitet.
Lundborg, P., 2000. “Vilka förlorade jobbet under 1990-talet?”, i
Fritzell, J. (red.), Välfärdens förutsättningar. Arbetsmarknad, demografi och segregation,SOU 2000:37. Stockholm: Fritzes. Regeringens proposition 1997/98:16, Sverige, framtiden och mång-
falden – från invandrarpolitik till integrationspolitik. Stockholm.
Rooth, D-O., 1999. Refugee Immigrants in Sweden. Educational
Investments and Labour Market Integration, doktorsavhandling,
Lund Economic Studies number 84, Lunds universitet. Rooth, D-O., 2001. Adopted Children in the Labour Market –
Discrimination or Unobserved Characteristics?, mimeo, Högskolan i Kalmar.
Scott, K., 1999. The Immigrant Experience: Changing Employment
and Income Patterns in Sweden, 1970 – 1993, doktorsavhandling,
Lund Studies in Economic History 9. SCB, 1999. Från folkbrist till en åldrande befolkning. Stockholm:
Statistiska centralbyrån. SCB, 2000. Utbildningsnivå för utrikes födda, Statistiska med-
delanden UF 49 SM 0001. Stockholm: Statistiska centralbyrån.
Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad SOU 2001:54
Svanberg, I. & M. Tydén, 1998. Tusen år av invandring: en svensk
kulturhistoria. Stockholm: Gidlunds bokförlag.
Wadensjö, E. 1999. “1990-talets ekonomiska utveckling och arbets-
marknaden” i SOU 1999:69, Individen och arbetslivet. Perspektiv på det samtida arbetslivet kring sekelskiftet 2000. Stockholm: Fakta info direkt. Österberg, T. 2000. Economic Perspectives on Immigrants and
Intergenerational Transmissions, doktorsavhandling, Nationalekonomiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.
SOU 2001:54 Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad
Appendix
De uppgifter om invandringsår som använts i studien kommer från registret över totalbefolkningen (RTB). Vi har i denna studie försökt korrigera två problem med dessa uppgifter. Det första problemet är att uppgifterna för varje år anger senaste invandringsår. Om individer invandrar vid upprepade tillfällen kommer senaste invandringsår att ge en felaktig bild av hur stor erfarenhet individen i fråga har av den svenska arbetsmarknaden. Vi har därför valt att försöka identifiera individens tidigaste invandringsår och tilldela detta till varje observation. Denna korrigering är viktigast för de nordiska invandrarna, eftersom upprepad migration är vanligast bland dessa.
Det migrationsregister som användes till och med 1997 baserades på registrering hos länsstyrelsen, och täcker endast perioden från 1968 och framåt. Personer som invandrade innan 1968 har i detta register inget invandringsår angivet. Det andra problemet uppkommer eftersom individer som av någon anledning bytt personnummer (t.ex. flyktingar som varit förföljda) också saknar uppgifter om invandringsår. Detta gör att det ser ut som att dessa invandrat före 1968 trots att de kommit senare. Särskilt stort är detta problem för individer från Mellanöstern.
Från och med 1998 finns uppgifter om invandringsår baserade på folkbokföringens primära uppgifter. I dessa finns uppgifter för invandringsår tidigare än 1968, och även uppgifter för dem som fått ”uppgift saknas” då de bytt personnummer. I Lindadatabasen finns uppgifter om invandringsår registrerade från 1982 och framåt.
Vi har gjort följande procedur för att korrigera uppgifterna i datamaterialet: N Varje individ tilldelas det lägsta invandringsår han eller hon har
under något år 1982–1999. N Endast individer för vilka uppgift saknas under alla dessa år
tilldelas värdet noll, och klassificeras som invandrade innan 1968. N För en mycket liten grupp (ca 1 promille av observationerna)
som har ett tidigaste angivna invandringsår som är större än något år under 1990-talet då de observeras ersätts invandringsåret med det första observationsåret under 1990-talet.
Vi har inte möjlighet att korrigera uppgifterna för individer med felaktig ”uppgift saknas” som försvinner ur databasen innan 1998.
Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad SOU 2001:54
För upprepad migration gäller att om en person bor i Sverige under en period, lämnar landet, men sedan återvänder före 1982, kommer vi inte att kunna identifiera tidigaste invandringsår. Uppgifterna kommer då att ange senaste invandringsår till och med 1982. I den mån det helt saknas uppgifter om en individs invandringstidpunkt, eller uppgifterna är felaktiga, kan vi inte heller komma åt problemet. Det korrigerade måttet på invandringsår används i de delar av analysen där materialet indelas efter invandringskohort.
Vad innebar 1990-talet för ungdomars livsvillkor? SOU 2001:54
antalet självmord (men även för andra grupper har antalet självmord minskat om än i mindre grad, se Hagquist m.fl. 2000).
Figur 5. Andelen i olika åldersgrupper (män resp. kvinnor) som uppgivit att de har ängslan, oror eller ångest
Källa: SCB, ULF-materialet.
3.2.4 En samlad bild
Ett försök till sammanfattning av vår kunskap om hur ungdomars livsvillkor förändrats på 1990-talet kan formuleras på följande sätt: andelen ungdomar i förvärvsarbete har minskat kraftigt, dels på grund av att fler ungdomar gått igenom längre utbildningar, dels på grund av högre arbetslöshet i ungdomsgruppen. Som ett resultat av detta har ungdomsgruppens inkomster fallit, såväl i absoluta tal som i relation till andra åldersgrupper. På områden som är nära relaterade till den enskildes ekonomiska situation, som t.ex. boendet, har ungdomars välfärd försämrats under 1990-talet. När det gäller ungdomars hälsa förefaller ungdomars fysiska välbefinnande inte ha genomgått några stora förändringar under decenniet, medan
0 5 10 15 20 25 30
16-19 år
to ta lt
16-19 år
kvi nnor
16-19 år
män
20-24 år
to ta lt
20-24 år
kvi nnor
20-24 år
män
25-29 år
to ta lt
25-29 år
kvi nnor
25-29 år
män
Pr ocent
1988-1989 1994-1995 1998-1999
SOU 2001:54 Vad innebar 1990-talet för ungdomars livsvillkor?
tillgängliga data om ungdomars psykiska välbefinnande tyder på påtagliga försämringar.
Om vi ser ungdom som en livsfas är det framför allt ungdomars allt senare etablering på en av vuxenlivets viktigaste arenor, arbetsmarknaden, som framstår som påtaglig. Vår kunskap om vilka konsekvenser denna förskjutning av etableringen har för ungdomarnas livschanser i ett längre tidsperspektiv är dock mycket begränsad. Om vi ser ungdom som en social kategori är det framför allt de förbättrade möjligheterna till utbildning respektive de försämrade möjligheterna på arbetsmarknaden som påverkat ungdomsgruppens livsvillkor.
3.3 Hur skall man förstå förändringarna av ungdomars livsvillkor under 1990-talet?
3.3.1 Några centrala frågeställningar
Som framgick av den översiktliga bild av ungdomars välfärdsutveckling under 1990-talet som presenterades i avsnitt 3.2, har ungdomars livsvillkor gått igenom betydande förändringar under decenniet. Inte minst har andelen bland ungdomarna som har en stabil förankring på arbetsmarknaden minskat, medan andelen arbetslösa och – framför allt – andelen studerande ökat kraftigt. Frågan är vad denna utveckling har för konsekvenser, dels för ungdomars välfärd på andra områden (social förankring, hälsa etc.), dels för ungdomars framtida livsvillkor.
Dessa frågor låter sig dock inte besvaras på något enkelt sätt. För att klarlägga i vilken mån ungdomars förändrade utbildnings- och arbetsmarknadsdeltagande har konsekvenser också på andra områden, och för att studera förekomsten av olika orsakssamband, är det nödvändigt att ha tillgång till longitudinella material som gör det möjligt att följa ungdomar över tid. Det är vidare nödvändigt att kunna följa ungdomars villkor i takt med att de blir äldre, och helst också att kunna jämföra villkoren för olika årskullar, för att klarlägga i vilken mån förändringarna under 1990-talet har konsekvenser för ungdomars livsvillkor i ett längre tidsperspektiv, Det finns dock mycket få longitudinella studier som studerat ungdomars livsvillkor på sådant vis och vår kunskap om dessa frågor är därför starkt begränsad.
Vad innebar 1990-talet för ungdomars livsvillkor? SOU 2001:54
När vi söker kartlägga hur ungdomars livsvillkor förändrats under 1990-talet är det dessutom viktigt att se till i vilken mån olika förändringar är resultatet av långsiktiga utvecklingstendenser, eller om de snarare skall sättas i samband med de kraftiga konjunkturförändringarna under decenniet. För att det skall vara möjligt att särskilja dessa olika typer av förändringar är ett längre tidsperspektiv nödvändigt. Slutligen framstår det som viktigt att inte betrakta ungdomar som en homogen grupp, utan att också se till förekomsten av skillnader mellan olika grupper av ungdomar.
Sammanfattningsvis är det möjligt att formulera ett antal frågor vilka som framstår som centrala när det gäller hur ungdomars livsvillkor förändrats under nittiotalet: N Till att börja med framstår det som viktigt att försöka värdera i
vilken mån de förändringar som kan iakttas är av långsiktig karaktär, eller om de är mer kortsiktiga och framför allt hänger samman med den ekonomiska krisen under 1990-talet. N Det framstår också som viktigt att undersöka i vilken mån det
finns viktiga skillnader inom ungdomsgruppen, och i vilken mån förändringarna på olika områden påverkat olika ungdomar på olika sätt. N Med utgångspunkt från att 1990-talet inneburit påtagliga för-
ändringar när det gäller ungdomars utbildnings- respektive arbetsmarknadsdeltagande är det också viktigt att se till huruvida dessa förändringar har konsekvenser för deras välfärd inom andra områden och för deras framtida livsvillkor.
I det fortsatta skall vi diskutera kunskapsläget när det gäller ungdomars livsvillkor med utgångspunkt från dessa frågeställningar. Till att börja med redogörs översiktligt (i avsnitt 3.3.2) för den diskussion som förts om ungdomars allt mer utdragna etableringsprocess, och vi beskriver hur ungdomars etablering på arbetsmarknaden förändrats under 1990-talet. Därefter refereras (i avsnitt 3.3.3) ett antal studier som undersökt skillnaderna mellan olika grupper av ungdomar, varefter det följande avsnittet (avsnitt 3.3.4) redogör för kunskapsläget när det gäller konsekvenserna av ungdomars allt senare etablering för deras välfärd på andra områden och för deras framtida livsvillkor.
SOU 2001:54 Vad innebar 1990-talet för ungdomars livsvillkor?
3.3.2 En förlängd ungdomstid?
I en underlagsrapport till Generationsutredningen redovisade Statistiska centralbyrån en bred kartläggning av ungdomars levnadsförhållanden, med särskilt fokus på deras etablering i vuxenlivet. I rapporten hävdades att utvecklingen under 1970- och 1980-talet inneburit en påtaglig förlängning av ungdomstiden, och slutsatserna formulerades tämligen drastiskt:
Etableringen i vuxenvärlden sträcker sig över en allt längre tidsperiod, den avslutas senare, och antalet ungdomar som befinner sig i en mellanställning, mellan barndom och ett självständigt liv som vuxen, ökar. Det rör sig om en allt mer utbildad, allt äldre och allt större ungdomsgrupp, och dess materiella levnadsvillkor släpar allt mer efter de äldres. (SOU 1994:73, s. III)
En av de studier som jämfört villkoren för olika ungdomsgenerationer under mellan- och efterkrigstiden är Martin Hörnqvists ”Att bli vuxen i olika generationer” (1994). I denna kartlägger Hörnqvist, med utgångspunkt från Levnadsnivåundersökningarna (LNU), tidpunkten för de fyra stora händelserna på vägen mot vuxenlivet för fem generationer. Dessa fyra händelser, eller rollövergångar, är att avsluta sin utbildning, att etablera sig på arbetsmarknaden, att bli sammanboende respektive att bli förälder. Han redovisar också i tabellform (för män respektive kvinnor) i vilken ordningsföljd dessa rollövergångar skett för fem generationer; tjugo-, trettio-, fyrtio-, femtio- respektive sextiotalister.
Av hans analys framgår att det i särklass vanligaste mönstret i vuxenblivandeprocessen för både män och kvinnor och i alla generationer – är att först avsluta sin utbildning för att därefter etablera sig på arbetsmarknaden, bli sammanboende och till sist förälder. Det förefaller emellertid som om detta mönsters dominans har försvagats. Det finns en tendens att en mindre andel i yngre generationer avslutar sin utbildning innan de inleder övriga faser. Likaså har andelen som inleder sitt första sammanboende innan de avslutat skolgången ökat. Hörnqvist betonar dock att skillnaderna mellan generationerna framför allt finns i den ålder då övergångarna till vuxenlivet görs och i sin studie redovisar han uppgifter om tre av dessa övergångar. Vad gäller tidpunkten för sammanboende pekar hans data mot att senare generationer blivit sammanboende allt tidigare. En motsatt tendens gäller tidpunkten för föräldraskap där (framför allt de kvinnliga) sextiotalisterna avsevärt skiljer sig från tidigare generationer genom att andelen
Vad innebar 1990-talet för ungdomars livsvillkor? SOU 2001:54
bland dessa som föder barn i unga år är mycket låg. Hörnqvists data talar för att vuxenblivandet förskjutits uppåt i åldrarna i vissa avseenden samtidigt som senare ungdomsgenerationer i andra avseenden (till exempel vad gäller sammanboende) tycks bli vuxna allt tidigare. I en avslutande kommentar argumenterar Hörnqvist också för att bilden inte är entydig, utan att vi bör rikta vårt intresse mot de olika villkor ungdomar möter då de söker etablera sig på vuxenlivets arenor.4
Det är emellertid möjligt att hävda att vissa arenor är viktigare än andra genom att etableringen där även möjliggör tillträde till andra. Framför allt gäller detta arbetsmarknaden, i och med att ett arbete för de allra flesta är en förutsättning för en självständig ekonomi. På detta område finns också flera studier som ger ytterligare stöd för den analys Hörnqvist redovisat. I sin avhandling Springpojkar och språngbrädor. Om orsaker till och åtgärder mot ungdomars arbetslöshet (1991) undersökte Lena Schröder (med utgångspunkt från arbetskraftsundersökningarna, AKU, för åren 1964–1987) i vilken ålder ungdomar på 1980-talet övergick från ett ”tonårs-” till ett ”vuxenförhållande” till arbetsmarknaden, dvs. när de hade ett högt arbetskraftsdeltagande och när arbetena till största delen var långa deltider och heltider. Hennes slutsats var att ungdomar i 20– 22-årsåldern befann sig i ett övergångsskede mellan ett ”tonårs-” och ett ”vuxenförhållande” till arbetsmarknaden och att det var först vid 23-års ålder som ungdomarna kunde betraktas som ”vuxna ur arbetsmarknadssynpunkt”.
Ungdomars etablering under 1990-talets krisår
Vid Prognosinstitutet vid Statistiska centralbyrån har det genomförts ett flertal studier för att belysa ungdomars etablering på arbetsmarknaden under 1990-talet. Inom ramen för detta arbete har man utvecklat en modell där man definierat såväl en inträdesfas som en etableringsfas i ungdomarnas arbetsmarknadskarriärer.5 I en av dessa studier (Hultin 2001) definierades inträdesåldern som den ålder vid vilken 50 procent av en födelsekohort hade blivit eller var sysselsatt, medan etableringsålder på motsvarande sätt definierades
4 En liknande slutsats formuleras av Wyn & Dwyer (1999) utifrån en bred genomgång av ett antal internationella studier av ungdomars övergång till vuxenlivet. 5 Detta innebär att man analyserar ungdomars rörelser mellan sammanlagt fyra positioner; förutom de två ovan nämnda kan ungdomarna också befinna sig utanför arbetsmarknaden respektive vara etablerade.
SOU 2001:54 Vad innebar 1990-talet för ungdomars livsvillkor?
som den ålder vid vilken 75 procent av kohorten var sysselsatt. Med denna enkla ansats fås en tydlig beskrivning av den förändring som skett under 1990-talet vad gäller ungdomarnas situation på arbetsmarknaden.
I Tabell 1 och 2 (nedan) redovisas andelen sysselsatta i olika åldersgrupper för åren 1987 2000 för män respektive kvinnor. I tabellerna har uppgifterna för de år då ungdomarna uppnår inträdesåldern (50 procent sysselsatta) respektive etableringsåldern (75 procent sysselsatta) markerats med fetstil, vilket innebär att tabellerna också ger en grafisk illustration av hur inträdes- respektive etableringsåldern förändrats under decenniet.
Tabell 1. Andel sysselsatta män i olika åldersgrupper 1987 2000.
Inträdesålder (mer än 50 procent sysselsatta) respektive etableringsålder (mer än 75 procent sysselsatta) för respektive år är markerade med fetstil
1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000
16 20,9 23,4 28,0 28,5 23,1 16,5 12,8 14,7 13,3 12,6 12,9 13,3 15,0 15,8
17 29,0 32,8 35,1 34,2 29,5 22,3 16,8 14,9 17,5 16,7 14,1 14,6 17,2 20,4
18
53,8 54,9 58,1 54,4 45,7 36,8 23,3 23,3 23,8 23,3 22,2 22,4 23,7 26,2
19 68,5 66,4 67,5 68,1 60,3 47,7 34,5 30,7 35,0 30,4 30,6 36,7 40,2 42,4
20 68,0 71,1 72,5 69,9 67,0 50,6 39,0 37,3 41,4 41,5 38,7 46,2 48,8 50,7
21
75,1 76,0 80,1 78,9 71,4 62,1 49,1 49,0 48,4 50,3
49,6
52,9 57,9 61,0
22 79,1 83,2 82,5 83,2 77,8 67,9
56,1 56,6 55,9 55,1 56,8
60,1 64,1 62,8
23 80,7 83,6 83,8 85,2 81,2 70,5 63,7 61,5 62,5 60,8 62,4 63,0 66,0 70,0
24 82,7 86,6 86,5 86,4 81,0 74,7 65,6 65,6 68,5 65,7 67,6 66,4 66,7 71,5
25 84,9 85,9 88,6 87,2 84,4 76,2 67,5 69,9 71,5 67,3 70,8 74,0 73,2 73,0
26 89,1 86,4 87,6 88,2 84,9 80,7 74,8 73,0 77,1 75,1 70,8
76,1 77,6 77,9
27 89,3 90,1 89,3 91,1 86,1 80,3 77,6 74,4 77,5 77,5 78,1 77,4 81,2 79,7
28 89,9 91,7 91,4 90.3 88,2 83,4 78,5 77,6 81,2 80,1 79,7 79,2 83,0 84,7
29 90,7 91,8 91,7 92,1 87,9 83,4 77,2 78,7 81,7 82,1 80,4 83,5 83,9 84,9
30 92,1 93,1 92,7 91,4 89,3 83,6 79,1 78,6 81,1 81,4 81,5 82,8 82,6 84,2
31 92,8 93,4 93,3 91,7 89,8 85,5 78,6 80,1 81,6 82,7 81,3 83,6 85,8 85,2
32 92,2 92,8 94,7 93,8 91,4 86,3 80,6 78,7 82,9 83,1 82,4 82,4 83,8 86,1
Källa: SCB, AKU (årsmedeltal).
Vad innebar 1990-talet för ungdomars livsvillkor? SOU 2001:54
Tabell 2. Andel sysselsatta kvinnor i olika åldersgrupper 1987 2000. Inträdesålder (mer än 50 procent sysselsatta) respektive etableringsålder (mer än 75 procent sysselsatta) för respektive år är markerade med fetstil
1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000
16 26,3 29,4 32,7 29,2 24,1 18,1 13,1 12,1 13,2 12,2 12,2 13,9 14,7 16,1
17 36,2 37,3 39,5 38,7 33,7 27,2 19,6 18,4 20,6 19,4 17,1 20,9 22,0 26,7
56,6 57,2 59,3 56,9 52,0 43,1 29,6 27,2 29,8 26,4 26,0 27,1 31,8 36,0
19 71,9 73,5 73,0 72,4 67,4 55,4 40,5 39,4 41,6 38,5 35,6 39,2 46,1 46,3
20 72,1 73,0
76,1 75,6 68,7 61,0 47,6 45,8 46,9 41,4 40,7 43,5 48,7 52,0
21 74,7
76,3
78,3 76,1 73,4 61,7 53,5 52,3 51,1 48,6 45,3 47,0 47,8 53,7
76,9
78,0 78,7 77,9 73,4 68,2 59,2 53,4 53,7 51,5 51,0 51,6 52,0 54,1
23 78,4 81,9 80,5 79,4 76,0 69,1 61,5 61,8 56,5 53,7 57,3 57,1 57,0 59,7
24 81,6 81,4 84,1 82,7 76,2 74,8 66,8 65,2 64,6 59,9 59,0 61,4 61,7 62,0
25 84,5 81,8 83,7 82,6 78,8 72,1 69,7 66,9 69,4 65,9 61,0 64,3 66,9 68,8
26 86,6 85,5 85,8 84,8 80,1 76,1 73,7 69,7 70,6 69,6 65,7 67,4 69,9 72,5
27 84,7 87,6 84,3 85,3 84,1 78,7 72,5 72,9 70,9 71,2 68,8 70,8 72,1 75,4
28 85,8 88,0 87,6 86,1 85,4 80,5 75,8 72,3 74,4 72,3 72,0 68,8 74,9 74,9
29 86,9 89,4 88,6 86,8 85,1 81.8 76,4 75,4 75,1 73,8 74,2 72,7 74,7 78,4
30 86,4 88,5 89,4 88,0 84,6 82,2 76,8 74,7 77,0 75,7 71,4
75,4 78,0 79,5
31 87,4 88,1 88,2 87,2 86,8 84,5 77,6 74,2 76,1 77,1 75,0 75,2 76,4 80,5
32 88,2 87,2 89,3 90,9 85,8 84,6 80,2 77,2 74,4 76,5 75,6 77,3 78,7 78,3
Källa: SCB, AKU (årsmedeltal).
Som framgår av tabellerna låg såväl inträdes- som etableringsåldern stilla för män mellan 1987 och 1990. För kvinnor var inträdesåldern oförändrad under dessa år, medan etableringsåldern minskade. Under 1990 och 1991 inleddes dock en period som innebar en ökad inträdes- respektive etableringsålder för både män och kvinnor.
För männen ökade inträdesåldern med 3 4 år, och etableringsåldern med 5 6 år, under perioden fram t.o.m. 1993. Därefter skedde en stabilisering som präglade utvecklingen fram till 1997. För kvinnornas del har förändringarna gått i samma riktning som männens men varit något fördröjd. Detta belyser tydligt den positiva ”eftersläpning” som skedde på arbetsmarknaden för kvinnornas del, dvs. att de först något senare än männen drabbades av krisens effekter. Ökningen av inträdesåldern under perioden 1991 1993 var inte heller lika kraftig, men samtidigt fortsatte ökningen fram till 1996 1997. Kvinnornas etableringsålder ökade
SOU 2001:54 Vad innebar 1990-talet för ungdomars livsvillkor?
kraftigt till omkring 28 år 1993, och ökningstendenserna höll i sig fram till 1997 (jfr Hultin 2001: 6 7).
Om vi ser till de sista åren under 1990-talet framgår dock att såväl inträdesålder som etableringsålder sjunkit något under perioden 1998 2000. Detta avspeglar att det förbättrade konjunkturläget också påverkat ungdomars etableringsmönster. Utvecklingen är tydligast för de unga kvinnorna, där etableringsåldern sjunker cirka tre år (till omkring 27 år) och där inträdesåldern sjunker cirka två år (till omkring 20 år). För de unga männen minskar inträdesåldern ungefär ett år, medan minskningen av etableringsåldern synes vara oförändrad. Sammantaget innebär detta att skillnaderna mellan könen minskat under de sista åren av decenniet. Samtidigt framstår det som viktigt att understryka att den minskning av ungdomars inträdes- respektive etableringsålder som kan noteras under 1990talets avslutande år inte alls motsvarar den ökning som skett under början och mitten av decenniet, vilket innebär att ungdomars etableringsålder sammantaget ökat påtagligt under perioden.
De studier som refererats ovan visar att ungdomars etablering på arbetsmarknaden under 1990-talet förskjutits uppåt i åldrarna, men också; att det rör sig om en långsiktig förändring som inleddes långt tidigare. I detta sammanhang framstår det som relevant att tala om detta som en bakomliggande orsak som tillsammans med arbetslöshetskrisen under 1990-talet påverkade ungdomars livsvillkor. För att bedöma vilken betydelse 1990-talet haft för ungdomars livsvillkor framstår det därför som viktigt att klarlägga hur dessa båda utvecklingstendenser tillsammans bidragit till att påverka ungdomars villkor.
3.3.3 Skillnader mellan olika grupper av ungdomar
Hittills har vi i huvudsak behandlat ungdomar som vore de en homogen grupp. Det är emellertid viktigt att se till skillnaderna mellan olika grupper av ungdomar, och härigenom kommer vi också ett steg närmare en förståelse av vad förändringarna under 1990-talet inneburit för ungdomarna.
Till att börja med är det viktigt att understryka att även om såväl unga män som kvinnor kommit att etablera sig allt senare på arbetsmarknaden, har utvecklingen under 1990-talet inneburit att framför allt de unga kvinnornas inträde respektive etablering förskjutits allra mest. Denna utveckling beskrivs också i skriften Social
Vad innebar 1990-talet för ungdomars livsvillkor? SOU 2001:54
rapport 2001 (Socialstyrelsen 2001b), där man kartlagt olika åldersgruppers anknytning till arbetsmarknaden. Bland de unga är kvinnorna i åldern 25-29 år de som under 1990-talet hade de största arbetslöshetsproblemen: var tredje kvinna i denna ålder hade år 1997 frekventa arbetslöshetsproblem mot ungefär var femte bland jämnåriga män. Den stora ökningen av arbetslösa bland kvinnorna 25-29 år har emellertid inte i första hand påverkat den grupp som tidigare haft en stabil förankring på arbetsmarknaden (den s.k. kärnarbetskraften), utan framför allt dem med deltid eller en instabil anknytning till arbetsmarknaden. Detta kan möjligtvis tyda på att det finns ett samband mellan det familjearbete som många i denna åldersgrupp utför och en ökande svårighet att komma tillbaka till arbetsmarknaden efter föräldraledigheten (Socialstyrelsen 2001b:59-60).
I Social rapport 2001 analyseras också vilka kvinnor som förlorade sitt arbete under perioden 1992 1997. Enligt dessa analyser hade varken familjeformen eller eventuella tillökningar i familjen under perioden särskilt starka samband med förlusten av positionen i kärnarbetskraften. För såväl ensamstående kvinnor med barn som kvinnor som fått ytterligare barn under perioden var sannolikheten dock väsentligt högre att gå från att ha en instabil anknytning till arbetsmarknaden, till att ha frekventa arbetslöshetsproblem (Socialstyrelsen 2001b:66).
I Vid sidan av – om ungas inträde på arbetsmarknaden (Ungdomsstyrelsen 1998) redovisas en kartläggning av vilka ungdomar som mer än andra riskerar att långvarigt befinna sig utanför arbetsmarknaden, liksom i vilken mån faktorer som kön, nationell bakgrund, utbildningsnivå samt föräldrarnas socioekonomiska status påverkat ungdomars möjlighet att nå en förankring på arbetsmarknaden och därmed en självständig försörjning. Denna longitudinella kartläggning baserades på ett ungdomsurval ur den sociala databasen vid EpC/Socialstyrelsen. Urvalet omfattande 54 860 personer födda från och med 1965 till och med 1976. Undersökningen omfattade åren 1992 1996, vilket innebar att ungdomarna under denna period var 16 31 år gamla. Under denna period gjordes mätningar av långtidsarbetslöshet (minst sex månader under kalenderåret anmäld som arbetssökande vid arbetsförmedlingen) respektive förekomst av socialbidrag (där den unge själv var s.k. registerledare) vid tre tillfällen: 1992, 1994 och 1996.
Resultaten visade att risken under undersökningsperioden ökade för unga kvinnor (jämfört med unga män) att vara långtidsarbets-
SOU 2001:54 Vad innebar 1990-talet för ungdomars livsvillkor?
lösa, och ett liknande mönster gällde för socialbidragstagande. Ungdomar med kortare utbildning löpte en större risk att bli långtidsarbetslösa, och skillnaderna ökade markant under perioden. Skillnaderna mellan ungdomar födda i Sverige och utomlands var dock relativt begränsade och de gällde endast unga män som hade en överrisk på cirka 25 procent jämfört med svenskfödda att bli långtidsarbetslösa.
De ungdomar som har haft det svårast under perioden är de vars föräldrar också lever under instabila sociala förhållanden. Dels gäller detta föräldrarnas socioekonomiska situation i strikt mening som deras utbildning, yrkesställning och inkomster. Men kartläggningen visade också att ett mer svårtolkat förhållande som föräldrarnas civilstånd påverkade risken för den unge att bli långtidsarbetssökande. Ungdomar med ogifta föräldrar riskerade långtidsarbetslöshet i större utsträckning än de med gifta föräldrar. Dessa resultat ligger väl i linje med de som redovisas av Blomskog & Schröder (1999) respektive Soidre (1999), och som baseras på samma datamaterial som den ovan refererade studien. Blomskog & Schröder analyserar inflödet i långa arbetslöshetsperioder under 1992 för ungdomar mellan 20 24 år, och de visar att familjebakgrund har stor betydelse för ungdomars arbetslöshet. Om fadern eller modern har en postgymnasial utbildning eller en årsinkomst över 100 000 kronor minskar ungdomarnas inflöde i arbetslöshet. Föräldrarnas arbetslöshetsersättning eller socialbidrag har motsatt effekt. Den kraftigaste effekten uppstår av att fadern uppburit socialbidrag, då pojkarnas inflöde i en lång arbetslöshetsperiod ökar med nästan 70 procent. I nästa steg studerar de om ungdomarnas utbildningsnivå har någon inverkan på deras arbetslöshetstider och om sambandet mellan föräldrars förhållanden och ungdomars arbetslöshet modifieras via utbildningssystemet. För pojkarnas del finns det inga som helst skillnader mellan de som enbart har grundskoleutbildning och de som har tvåårig gymnasieutbildning när det gäller inflödet i en lång arbetslöshetsperiod. Flickor med tvåårig gymnasieutbildning har dock ett lägre inflöde i arbetslöshet än de som enbart har grundskola. Längre utbildningar minskar arbetslöshetsrisken för både pojkar och flickor. Det samband som finns mellan föräldrarnas situation och barnens arbetslöshet kvarstår dock så gott som oförändrat efter att vi beaktat ungdomarnas utbildningsnivå. Utbildningssystemet har således inte kunnat kompensera för inflytandet från familjebakgrunden. Slutligen belyser de vikten av arbetslivserfarenhet för ungdomars arbetslöshetsrisker.
Vad innebar 1990-talet för ungdomars livsvillkor? SOU 2001:54
Resultaten antyder att perioder av längre arbetslivserfarenhet minskar risken för att bli arbetslös, medan sannolikheten för den grupp som haft kortare anställningsperioder snarast var högre än för övriga.
Soidre (1999) undersöker de ungdomar som under 1992 1995 vid något tillfälle registrerades som arbetssökande i AMS register. Under första delen av 1990-talet var detta en erfarenhet som en stor del – mer än 60 procent – av ungdomsgenerationen omfattade. Kontakterna med arbetsförmedlingen var dock inte jämnt fördelade, och Soidres resultat stärker ytterligare slutsatsen att föräldrarnas arbetsmarknadsstatus har betydelse för ungdomarnas situation. Faderns arbetslöshet spelade betydligt större roll för sönerna än för döttrarna, medan mödrarnas betydelse i detta avseende förefaller väga lika tungt för unga män och unga kvinnor. Att vara född utomlands visar sig vara till klar nackdel för de unga männen, men nästan inte alls för de unga kvinnorna. Generellt sett tenderar dock de unga kvinnorna att möta större problem på arbetsmarknaden än män i motsvarande ålder. De löper större risk att bli arbetslösa och långtidsarbetslösa, och de har också svårare att komma igen i reguljärt arbete efter en period hos arbetsförmedlingen.
De studier vi ovan refererat omfattar i stort sett 1990-talets första hälft, vilket innebär att de ger oss kunskap om vilka grupper som drabbades hårdast av den ekonomiska krisen. Resultaten tyder på att skillnaderna mellan olika grupper av unga i huvudsak följer liknande mönster som för befolkningen i stort. Lågutbildade drabbades hårdare än de med längre utbildning, ungdomar som vuxit upp i familjer med svagare social position var mer utsatta än ungdomar med bättre uppväxtförhållanden, ungdomar med utländsk bakgrund hade en sämre ställning än Sverigefödda osv.6Detta utesluter inte att ungdomars etableringsprocess skulle ha förändrats, men det talar mot att tidigare mönster för social stratifiering skulle ha förändrats på något avgörande sätt. Underlaget för att avgöra dessa frågor i någon mer definitiv mening är alltför begränsat, men de resultat vi lyft fram ligger väl i linje med de som formulerats i flera internationella studier (se t.ex. Furlong & Cartmel 1997).
6 När det gäller invandrarungdomars villkor är vår kunskap starkt begränsad. Förhållandevis få studier har ägnats deras situation, och många gånger är möjligheterna att analysera t.ex. skillnader mellan olika invandrargrupper i praktiken obefintliga.
SOU 2001:54 Vad innebar 1990-talet för ungdomars livsvillkor?
Slutligen skall det understrykas att de studier vi refererat till inte omfattat senare delen av 1990-talet, vilket innebär att vi inte kan bedöma huruvida det mönster vi beskrivit också präglat 1990-talets sista år. Under 1998 2000 var utvecklingen på arbetsmarknaden generellt sett positiv för ungdomsgruppen, men i vilken mån de ungdomar som drabbades hårdast under 1990-talets krisår också hade det svårare när den ekonomiska utvecklingen åter tog fart är ännu för tidigt att säga.
3.3.4 Begränsade kunskaper om konsekvenserna av ungdomars senare etablering
Den tredje och sista av de frågeställningar som formulerades i inledningen av detta avsnitt rörde vilka konsekvenser förändringarna under 1990-talet har haft, dels för ungdomars välfärd på andra områden, dels för deras framtida livsvillkor. Som påtalats flera gånger är möjligheterna att besvara dessa frågor starkt begränsade, men vi skall avslutningsvis föra en kort diskussion med utgångspunkt från några nedslag i den forskning som ändå kan utgöra en utgångspunkt för en framtida kunskapsuppbyggnad inom detta område.
Även om det t.ex. inom både den samhällsvetenskapliga- och folkhälsovetenskapliga forskning som bedrivits under senare år rått en bred uppslutning kring att arbetslöshet är en av de viktigaste riskfaktorerna bakom social utsatthet och/eller ohälsa, innebär det inte att det finns några enkla samband mellan ungdomars arbetslöshet å ena sidan och ekonomisk och social marginalisering å den andra. Utifrån en komparativ studie av arbetslöshet bland ungdomar i sex europeiska länder menar Furlong & Cartmel (2000) att relationen mellan arbetslöshet och utsatthet inom andra områden präglas av nationellt specifika institutionella förhållanden. Frågor som förekomsten av försörjningsstöd och/eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder, liksom hur dessa är utformade, spelar en avgörande roll för i vilken mån arbetslösheten också får vidare konsekvenser.
I flera studier har hävdats att den ekonomiska utsatthet som arbetslösheten resulterar i utgör en orsak bakom försämringar när det gäller ungdomars hälsa och/eller sociala förhållanden (se t.ex. Kieselbach m.fl. 2000). Hagquist (1997; 2001) visar att de ungdomar som upplever oro för familjens ekonomiska situation också
Vad innebar 1990-talet för ungdomars livsvillkor? SOU 2001:54
redovisar en sämre självskattad hälsa jämfört med ungdomar i övrigt. På liknande sätt visar Hagquist (1997) också på ett tydligt samband mellan arbetslöshet bland ungdomar och brister när det gäller deras psykiska välbefinnande, och även på detta område framstår ungdomarnas begränsade ekonomiska resurser som en viktig faktor för att förstå hur detta samband verkar.
På liknande sätt är underlaget för att uttala sig om de långsiktiga konsekvenserna av ungdomars villkor under ungdomsåren mycket bristfälligt. I de sociala rapporter som Socialstyrelsen publicerat 1994, 1997 och nu senast 2001, har man kartlagt vilka grupper som har en ansamling av problem och en viss varaktighet i problembilden. Förutom ensamstående föräldrar och invandrare hör ungdomar till den grupp där en ansamling av problem är vanligast förekommande. Det kan konstateras att en liknande bild framträder i samtliga rapporter, vilket innebär att samma grupper under slutet av 1980- och större delen av 1990-talet var de mest problemtyngda. Samtidigt visar resultaten inte på att ansamlingen av problem skulle följa ungdomarna i takt med att de blir äldre, vilket tyder på att ungdomarnas utsatthet framför allt är resultatet av problem som är förknippade med deras etablering i vuxenlivet.7
För att kunna undersöka vilken betydelse villkoren under ungdomsåren har för den enskildes framtida levnadsförhållanden är det som tidigare påpekats önskvärt att göra detta med hjälp av longitudinella material som gör det möjligt att följa enskilda individer över tid. I en ännu opublicerad studie från projektet Att bli vuxen som bedrivs på Sociologiska institutionen vid Umeå universitet studerar Annika Westberg de långsiktiga konsekvenserna av ekonomisk utsatthet under ungdomsåren. Undersökningspopulationen (1 505 individer) utgörs av de som var 19 till 25 år gamla åren 1979 1981. Hon följer upp denna grupp vid ytterligare två tillfällen: 1986 1989 respektive 1994 1997.8 Resultaten visar att de som blev arbetslösa under ungdomsåren hade lägre inkomster, och detsamma gällde även för de som bodde kvar hemma hos föräldrarna. Arbetarklassungdomar hade generellt högre inkomster än ungdomar med tjänstemannabakgrund, vilket troligen förklaras av att väsentligt fler i den senare gruppen var studerande. När ungdomsgruppen följdes upp åtta år senare hade inkomstmönstren emellertid kastats om. De ungdomar som tidigare studerade (och
7 I Social rapport 1997 redovisades också en fördjupad analys av ungdomars etableringsproblem. 8 Det datamaterial som använts är den s.k. paneldelen i ULF.
SOU 2001:54 Vad innebar 1990-talet för ungdomars livsvillkor?
då hade låga inkomster) hade högre inkomster än de som valt att börja arbeta tidigt. Resultaten pekar också på att de ungdomar som hade ekonomiska problem i ungdomsåren i högre grad än andra var ekonomiskt utsatta också som vuxna – de ekonomiska problemen tenderade m.a.o. att ”följa” ungdomarna i takt med att de blev äldre. Vid sidan av de empiriska resultaten illustrerar Westbergs studie hur det vore möjligt att undersöka de långsiktiga konsekvenserna av villkoren under ungdomsåren. För att se till vilken betydelse förändringarna under 1990-talet haft vore det dock angeläget att också jämföra olika ungdomskullars villkor.
I anslutning till frågan om de framtida konsekvenserna av ungdomars villkor under 1990-talet, framstår det också som relevant att ställa frågan huruvida krisen under 1990-talet kan visa sig ha fått följder för unga människors familjebildning och barnafödande. Demografiska studier har visat att svenska förstföderskor kommit att bli allt äldre, och data från dessa studier talar också för att kvinnor tycks skjuta upp barnafödandet tills de skaffat sig en stabil förankring på arbetsmarknaden (se t.ex. Hoem 2000). Dessa frågor behandlas för närvarande (sommaren 2001) av en av regeringen tillsatt arbetsgrupp som skall analysera vilka faktorer som påverkar barnafödandet (se Bilaga till regeringssammanträde 2000-12-07), och inom ramen för deras arbete genomförs flera studier med relevans för dessa frågor. Mot bakgrund av de data vi redovisat i detta kapitel, och som visat att framför allt unga kvinnors etablering på arbetsmarknaden kommit att förskjutas uppåt i åldrarna framstår detta som ett ytterst angeläget område. Eller, som det formuleras i slutsatserna i en rapport från Riksförsäkringsverket:
En påtaglig risk är att en del av de unga – främst de som är lågutbildade och som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden – inte kommer att hinna skaffa de barn tidigare generationer visat sig vilja ha, det vill säga ungefär två. Detta skulle i så fall vara ett bestående pris för krisen och kanske det högsta. (Riksförsäkringsverket 2000:23)
3.4 Sammanfattning och avslutande kommentarer
Avslutningsvis skall vi i punktform försöka sammanfatta den bild av ungdomars villkor, och hur dessa förändrats under 1990-talet, som vi försökt teckna i kapitlet.
Vad innebar 1990-talet för ungdomars livsvillkor? SOU 2001:54
N Vi kan se en långsiktig utveckling som inneburit att allt fler
ungdomar genomgår längre utbildningar och att deras etablering på arbetsmarknaden sker allt högre upp i åldrarna. Denna utveckling inleddes redan under 1970- och 1980-talet, och den har fortsatt under 1990-talet. N Under 1990-talet förstärktes emellertid denna utveckling i och
med att det försämrade arbetsmarknadsläget påverkade ungdomarna på ett påtagligt sätt. Fram till och med 1997/1998 fördröjdes ungdomarnas inträde respektive etablering på arbetsmarknaden ytterligare. Under åren 1997/1998 2000 har dock utvecklingen vänt så att ungdomars inträdes- respektive etableringsålder sjunkit något, men den var år 2000 fortfarande klart högre än vid 1990-talets början. N Förskjutningen av tidpunkten för etableringen i arbetslivet var
särskilt påtaglig bland unga kvinnor. Under mitten/slutet av decenniet steg etableringsåldern från cirka 21 år till omkring 30 år, vilket innebär att den sammanträffade med den ålder då många har små barn hemma. Även arbetslöshetsproblemen var vanligare bland kvinnor i 25 29-årsåldern än i andra grupper. N Ungdomars försvagade anknytning till arbetsmarknaden under
1990-talet hade direkta konsekvenser i form av minskade inkomster inom ungdomsgruppen och en ökad andel ungdomar som uppbar socialbidrag. Även på andra välfärdsområden som kan förväntas hänga samman med den enskildes ekonomiska situation, som t.ex. boendet, var det möjligt att iaktta försämringar. Andelen ungdomar som bodde kvar hos föräldrarna ökade, liksom andelen som var trångbodda. N Förändringarna av ungdomars fysiska välbefinnande under
decenniet har varit små, och det är inte heller möjligt att påvisa några direkta orsakssamband mellan ökningen av arbetslösheten och/eller försämringen av ungdomars ekonomiska situation å ena sidan, och deras hälsotillstånd å den andra. När det gäller deras psykiska välbefinnande har det dock skett en relativt kraftig ökning under 1990-talet av antalet som uppger att de känner ängslan, oro eller ångest. Denna ökning (som påvisats i flera studier) är särskilt påtaglig bland unga kvinnor, och framför allt bland kvinnor i 20 24-årsåldern. N Tillgängliga studier talar för att den ekonomiska krisen i hög
grad drabbade olika grupper av ungdomar i olika hög grad.
SOU 2001:54 Vad innebar 1990-talet för ungdomars livsvillkor?
Skillnaderna mellan olika ungdomsgrupper följde ett liknande mönster som för befolkningen i stort: ungdomar med arbetarbakgrund blev i högre grad arbetslösa jämfört med ungdomar som vuxit upp i familjer där föräldrarna var högre tjänstemän, och de var i högre grad beroende av socialbidrag för sin försörjning. Samma mönster gällde för ungdomars utbildningsnivå respektive födelseland, där de med kortare utbildning och/eller utländsk bakgrund var mer utsatta än övriga grupper. N När det gäller de långsiktiga konsekvenserna för ungdomarna
av den ekonomiska krisen under 1990-talets början är vår kunskap emellertid starkt begränsad. Resultaten från olika studier pekar på att ungdomars välfärd försämrades under början och mitten av 1990-talet, och att den återhämtning som skett under decenniets sista år inte inneburit att man nått tillbaka till de nivåer som rådde innan krisen. I vilken mån försämringen av ungdomars levnadsförhållanden under 1990-talet kommer att visa sig ha konsekvenser för ungdomarnas levnadsförhållanden senare i livet är ännu inte möjligt att bedöma.
Frågor för framtida kunskapsuppbyggnad
Den genomgång av tillgänglig statistik och befintlig forskning som redovisats i kapitlet pekar på att den långsiktiga utveckling som inneburit att ungdomars etablering i vuxenlivet kommit att bli alltmer utdragen fortsatt – och rent av förstärkts – under 1990talet. Detta konstaterande leder vidare till frågan i vilken mån 1990talsutvecklingen på något mer grundläggande sätt förändrat ungdomars livsvillkor?
I Ungdomars välfärd och värderingar (SOU 1994:73) skisserar Joachim Vogel en modell som beskriver hur utformningen av samhällets olika försörjningssystem (sociala nätverk, marknaden, den offentliga sektorn) påverkar villkoren på de olika arenor där etableringsprocessen sker. Med utgångspunkt från denna modell hävdar han att vi under de senaste årtiondena kunnat se en utveckling som inneburit att de olika försörjningssystemen kommit att bära ett mindre ansvar för ungdomars övergång till vuxenlivets olika arenor. Framför allt ungdomars möjligheter att genom arbetsmarknaden skapa sig en självständig ekonomi (och därmed ett eget boende, en egen familj osv.) har begränsats. Detta har i sin tur inneburit att etableringsprocessen blivit långsammare och utsträckt
Vad innebar 1990-talet för ungdomars livsvillkor? SOU 2001:54
över en längre tidsperiod. Vogel (SOU:1994:73, s.19) beskriver de konsekvenser detta kommer att få för ungdomarna på följande sätt:
Flera ungdomar kommer att befinna sig i en mellanställning mellan barndom och ett självständigt vuxenliv, där man t.ex. bor kvar hos föräldrarna, eller drar sig fram med tillfälligt arbete varvat med utbildning, fastnar i långtidsarbetslöshet, väntar med familjebildning och barnafödande, lånar till uppehälle och studier osv. (a.a:, s.19, fetstil i original)
Bland annat de studier som Hörnqvist (1994) genomfört (se avsnitt 3.3.1) tyder emellertid på att förändringarna av ungdomars etableringsmönster under de senaste årtiondena inte varit entydiga. I vilken mån de förändringar vi kunnat påvisa när det gäller ungdomars utbildnings- respektive arbetsmarknadsdeltagande under 1990-talet också kommer att få konsekvenser på andra områden är ännu en i huvudsak obesvarad fråga. Det framstår dock som rimligt att utgå från att dessa förändringar påverkar olika grupper av ungdomar i olika hög grad, och på olika sätt.
Inom den samhällsvetenskapliga forskning som under decennierna efter andra världskriget ägnats ungdomars etablering på arbetsmarknaden har man utgått från att ungdomar i regel följt en av två vägar, en snabb (’accelerated’) och en långsam (’protracted’) (Roberts 1968). De ungdomar som tidigt etablerade sig på arbetsmarknaden blev tidigt ekonomiskt självständiga, och kunde snabbt skaffa sig en position som vuxen också inom andra arenor. För de ungdomar som eftersträvade mer kvalificerade arbeten var det nödvändigt att genomgå en längre utbildning, vilket också innebar att deras etablering i vuxenlivet fördröjdes.
Mycket talar för att detta mönster förändrats, så att möjligheterna att genomgå en snabb övergång till vuxenlivet avsevärt begränsats. Med utgångspunkt från data från de norska levnadsnivåundersökningarna har Fauske (1996:57 58) hävdat att den minskade efterfrågan på arbetskraft i praktiken inneburit att möjligheterna att få en fast anställning utan längre utbildning än grundskola mer eller mindre försvunnit, och de data vi redovisat i denna uppsats pekar i samma riktning. Denna utveckling, menar Fauske, skapar nya möjligheter för vissa grupper av ungdomar, samtidigt som andra gruppers möjligheter begränsas.
Det faktum att vi i detta kapitel lyft fram de långsiktiga utvecklingstendenser som påverkat ungdomars livsvillkor, gör inte att de i vissa avseenden dramatiska förändringarna under 1990-talet
SOU 2001:54 Vad innebar 1990-talet för ungdomars livsvillkor?
blir mindre viktiga. Tvärtom framstår det som viktigt att se till hur de långsiktiga utvecklingstendenser som inneburit en alltmer utdragen etableringsprocess för allt fler ungdomar påverkats under 1990-talet. För att ge en bättre grund att belysa dessa frågor är det viktigt att genomföra studier som följer ungdomar över tid, och där det är möjligt att jämföra villkoren för olika ungdomskullar. Detta understryker att frågan om ungdomars villkor måste göras till föremål för en långsiktigt inriktad kunskapsuppbyggnad.
Vad innebar 1990-talet för ungdomars livsvillkor? SOU 2001:54
Referenser
Blomskog, S. & L. Schröder, 1999. ”Vilka ungdomar blir
arbetslösa?, i Gullberg, A. & M. Börjeson (red.), I vuxenlivets väntrum. Umeå: Boréa. Fauske, H. 1996. ”Changing youth: transition to adulthood in
Norway”, Young 4:1:47 63. Fritzell, J. & O. Lundberg, 2000. Välfärd, ofärd och ojämlikhet.
Kommittén Välfärdsbokslut, SOU 2000:41. Stockholm: Fritzes. Furlong, A. & T. Hammer (red.), 2000. Youth Unemployment and
Marginalisation in Northern Europe. NOVA Rapport 18. Oslo:
NOVA. Furlong, A. & F. Cartmel, 1997. Young People and Social Change.
Individualization and risk in late modernity. Buckingham and
Philadelphia: Open University Press. Hagquist, C. 1997. The living conditions of young people in Sweden.
On the crisis, social conditions and health. Skriftserien 1997:3.
Göteborg: Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet. Hagquist, C., S.R. Silburn, S.R. Zubrick, G. Lindberg & G.
Ringbäck-Weitoft, 2000. ”Suicide and mental health problems among Swedish youth in the wake of the 1990s recession”,
International Journal of Social Welfare 2000:9:211-219.
Hagquist, C. 2001. Ung i Värmland 1988-1998. En undersökning
bland niondeklassare. Karlstad University Studies 2001:9. Karlstad: Institutionen för samhällsvetenskap, Karlstads universitet.
Hoem, B. 2000. ”Utan jobb – inga barn?”, i Fritzell, J. (red.),
Välfärdens förutsättningar. Arbetsmarknad, demografi och segregation. Kommittén Välfärdsbokslut, SOU 2000:37. Stockholm:
Fritzes. Hultin, M. 2001. ”Förändringar av ungdomars etableringsprocess
under 90-talet i Sverige. Några resultat från en kohortstudie baserad på svenska longitudinella registerdata”, i Dokumentation från Nordiska seminariet om arbetsmarknadsstatistik i Loka Brunn hösten 2000. Hyresgästernas Riksförbund, 1997. Ungdom och boende. En studie
av boendet för ungdomar i åldern 20 27 år. Stockholm: Boinstitutet.
Hörnqvist, M. 1994. ”Att bli vuxen i olika generationer”, i Fritzell,
J. & O. Lundberg (red.), Vardagens villkor. Stockholm: Brombergs.
SOU 2001:54 Vad innebar 1990-talet för ungdomars livsvillkor?
Kieselbach, T. (red.), 2000. Youth Unemployment and Health. A
Comparison of Six European Countries. Opladen: Leske,
Budrich. Riksförsäkringsverket, 2000. Varför föds det inte fler barn i Sverige?
Riksförsäkringsverket redovisar 2000:9. Stockholm: Riksförsäkringsverket. Roberts, K. 1968. ”The entry into employment: an approach
towards a general theory”, Sociological Review 16:168-84. Salonen, T. 2000. ”Ungdomars socialbidragstagande och försörj-
ningssvårigheter under 1990-talet”, i Bergmark, Å. (red.), Välfärd och försörjning. Kommittén Välfärdsbokslut, SOU 2000:40. Stockholm: Fritzes. Schröder, L. 1991. Springpojkar och språngbrädor. Om orsaker till
och åtgärder mot ungdomars arbetslöshet. Dissertation Series 18.
Stockholm: Institutet för social forskning, Stockholms universitet. Socialstyrelsen, 1994. Social rapport 1994. SoS-rapport 1994:10.
Stockholm: Socialstyrelsen. Socialstyrelsen, 1997. Social rapport 1997. SoS-rapport 1997:14.
Stockholm: Socialstyrelsen. Socialstyrelsen, 1999. Långvarigt socialbidragstagande under 1990-
talet. Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1999:5. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen, 2001a. Folkhälsorapport 2001. Tematisk översikt
och analys. Stockholm: Socialstyrelsen. Socialstyrelsen, 2001b. Social rapport 2001. Tematisk översikt och
analys. Stockholm: Socialstyrelsen. Soidre, T. 1999. ”Kön, generation och arbetslöshet”, i Gullberg, A.
& M. Börjeson (red.), I vuxenlivets väntrum. Umeå: Boréa. SOU 1994:73. Ungdomars välfärd och värderingar. Rapport till
Barn- och ungdomsdelegationen och Generationsutredningen. Stockholm: Fritzes. Ungdomsstyrelsen, 1997. Svensk ungdomsstatistik. Ungdoms-
styrelsens utredningar nr 9. Stockholm: Ungdomsstyrelsen. Ungdomsstyrelsen, 1998. Vid sidan av – Om ungas inträde på
arbetsmarknaden. Ungdomsstyrelsens utredningar nr 13. Stockholm: Ungdomsstyrelsen.
Ungdomsstyrelsen, 1999. Svensk ungdomsstatistik. Ungdomsstyrel-
sens utredningar nr 17. Stockholm: Ungdomsstyrelsen.
Vad innebar 1990-talet för ungdomars livsvillkor? SOU 2001:54
Westberg, A. 2001. ”Patterns of income, nest leaving and economic
problems among Swedish young people in a longitudinal perspective”, opublicerat manus. Umeå: Sociologiska institutionen vid Umeå universitet. Wyn, J. & Dwyer, P. 1999. ”New Directions in Research on Youth
in Transition”, Journal of Youth Studies, 2:1:5 21. Åberg, R. & M. Nordenmark, 2000. ”Arbetslöshet och levnads-
villkor under 1990-talets krisår”, i Fritzell, J. (red.), Välfärdens förutsättningar. Arbetsmarknad, demografi och segregation. Kommittén Välfärdsbokslut, SOU 2000:37. Stockholm: Fritzes.
4. Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
Åke Bergmark och Olof Bäckman
4.1. Inledning
Socialbidragen är ett av de områden där utvecklingen varit mest dramatisk under 1990-talet. Fram till 1997 handlar det utan undantag om en mycket kraftig ökning, med stigande bidragskostnader, längre bidragstider och allt fler i behov av hjälp. I takt med den förbättrade samhällsekonomin sjunker sedan såväl kostnader som andel bidragstagare i befolkningen under decenniets två avslutande år, medan längden på bidragstiderna däremot fortsätter att öka. Vid ingången av 2000-talet befinner vi oss i ett läge där nivåerna för bidragstagandet i befolkningen är i stort sett är jämförbara med de som registrerades runt 1992 1993, samtidigt som de som är kvar i socialbidragstagande i genomsnitt har längre hjälpperioder än någon gång tidigare under det gångna årtiondet (SOU 2000:3; Socialstyrelsen 2000).
Välfärdspolitiskt finns det en uppenbar logik i att betrakta långvarigt, omfattande eller sammanhängande socialbidragstagande som mer problematiskt än de hjälpbehov som uppstår på grund av mer tillfälliga svårigheter. Detta gäller oavsett om man ser bidragstagandet som en indikator på hur väl övriga välfärdssystem fungerar eller om man beaktar den grad av marginalisering eller utanförskap som drabbar den enskilde. Den slutsats man kan dra av utvecklingen under 1990-talets sista år blir därför att det – trots det kraftigt sjunkande bidragstagandet i befolkningen – saknas skäl att avskriva socialbidragen från listan över angelägna socialpolitiska frågor.
Med detta också sagt att det finns anledning att mer ingående rikta uppmärksamheten mot varaktighetsaspekten i bidragstagandet och de omständigheter som beskriver utvecklingen för individer och hushåll med mer långvariga behov. För att närmare förstå hur ökningen av de genomsnittliga hjälpperiodernas längd gått till, kan det inledningsvis finnas skäl att studera hur omfattningen av
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
bidragstagandet utvecklats i olika varaktighetsintervall. I Figur 1 beskrivs hur antalet individer med socialbidrag under olika antal månader under året utvecklats under 1990-talet. Figuren beskriver indexerade förändringar, vilket gör det möjligt att jämföra den relativa ökningen för olika grupper.
Figur 1. Antal vuxna (18 år och äldre) med socialbidrag uppdelat på hjälpperiodens längd under året, 1990 1999. Indexerade förändringar (1990=100)1
Med en uppdelning av ovanstående slag får vi en tydlig bild av det ökande socialbidragstagandets faktiska karaktär. Kortvariga perioder, här definierat som en till tre månader, beskriver en mycket måttlig ökning under decenniets inledande år, minskar därefter kontinuerligt under hela perioden och avslutar på en nivå som till och med är lägre än i periodens början. Den mest dramatiska ökningen finner vi i gruppen med bidrag mellan tio och tolv månader under året, där antalet individer närapå tredubblas under loppet av sex år. Uttryckt i faktiskt antal handlar det här om en uppgång från knappt 36 000 personer 1990 till cirka 97 000 personer 1996. Denna ökning upphör 1997 och vänds till en tydlig nedgång under de två avslutande åren. Det ”medellånga” bidragstagandet – här fyra till nio månader – uppvisar som förväntat en utveckling någonstans emellan det lång- och kortvariga. Noterbart
1 I den ordinarie statistik som Socialstyrelsen redovisar ändrades mätmetoderna 1999, vilket där minskar uppgifternas jämförbarhet över tid. I figuren ovan är dock grunddata omräknade så att 1999 års redovisningssätt tillämpats över hela perioden. 0 50 100 150 200 250 300 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99
10-12 mån
4-9 mån
1-3 mån
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
här är dock att den nedgång som kan iakttas för samtliga kurvor mellan 1997 och 1998, det vill säga då samhällsekonomin på allvar börjar vända till det bättre, ger tydligast utslag för de långa och medellånga perioderna. Inom ramen för socialbidragens generella expansion finner vi med andra ord en mängd olika förlopp, där det blir tydligt att uppgången i mer långvarigt bidragstagande haft en stor betydelse för utvecklingen i sin helhet.
4.2. Tidigare kunskaper om långvarigt socialbidragstagande
I takt med att forskningen på socialbidragsområdet utvecklats och att ovanstående mönster blivit uppmärksammade, har intresset för det långvariga socialbidragstagandet ökat. Vanligtvis riktas uppmärksamheten mot vilka förhållanden som kännetecknar de långvariga bidragstagarna i jämförelse med andra bidragstagare eller med icke-bidragstagare. Generellt kan man säga att långvariga bidragstagare, hur än gruppen avgränsas, skiljer sig från de med mer kortvariga behov på samma sätt som socialbidragstagare totalt sett skiljer sig från befolkningen i övrigt. Det vill säga: samma typ av utsatthet och resursbrister som samvarierar med socialbidragstagande totalt återfinns hos långvariga bidragstagare, men i ännu högre omfattning. Av tidiga studier på området framgår att bidragstagandets varaktighet samvarierar med sådant som sämre arbetsmarknadsförankring, lägre utbildning, sämre politiska och ekonomiska resurser, flyktingstatus samt sämre fysisk och psykisk ohälsa (Inghe 1960; Korpi 1971; SCB 1987; Isaksson & Svedberg 1989; Halleröd 1991; Bergmark 1991; Jonasson 1996). Genomgående tecknas bilden av en relativt marginaliserad grupp där resursproblemen accentueras i takt med bidragsperiodernas längd. Relativt litet uppmärksamhet har ägnats åt vilka omständigheter som har betydelse för möjligheterna att bryta det långvariga bidragstagandet eller etablera annan typ av försörjning. I Isakssons och Svedbergs klientstudie från slutet av 1980-talet (a.a.) utpekas dock upplevd arbetsförmåga och psykisk hälsa som betydelsefulla faktorer.
Mer aktuella analyser har nyligen genomförts för Socialstyrelsens räkning (Socialstyrelsen 1999). I en bred översikt över långvariga socialbidragstagares villkor bekräftas i många avseenden tidigare beskrivningar, samtidigt som ett antal iakttagelser om
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
förhållanden mer specifika för 1990-talet görs. Ett dominerande tema i framställningen är de tydliga spår som flyktinginvandringen avsatt i det långvariga bidragstagandet under decenniet. Bland annat framgår att antalet utländska medborgare med långvarigt socialbidrag blev drygt fem gånger fler under perioden 1990 till 1998, att jämföras med svenska medborgare där motsvarande ökning var ungefär hälften så stor. En avgörande faktor då det gällde invandrares risk att hamna i långvarigt bidragstagande var vistelsetid i Sverige – ju kortare perioder desto högre risk (samma sak gäller för socialbidragstagande generellt i gruppen). Utomeuropeiska invandrare uppvisade också en högre risk än de som anlänt från europeiska länder. I övrigt var långvarigt socialbidragstagande vanligt bland unga föräldrar och särskilt bland unga ensamstående kvinnor med barn. Av materialet framkommer också, som förväntat, att ju fler månader man haft socialbidrag under ett visst år, desto större var risken att man behövde bidrag under de år som följde därefter.
I en jämförelse mellan Sverige och Tyskland konstaterar Gustafsson och Voges (1998) att socialbidragstagandets varaktighet sammanhänger med delvis olika omständigheter i de bägge länderna. I Tyskland har t.ex. ensamstående kvinnor markant längre perioder än män, så ej i Sverige. Däremot har invandrare i Sverige ett relativt sett mer ogynnsamt utfall i förhållande till infödda än vad invandrare i Tyskland har. Mönstren för ålder är mer likartade, även om svårigheterna för mycket unga personer (upp till 20 år) är större i Tyskland.
4.3. Långvarigt socialbidragstagande
definitioner och
dynamik
En iakttagelse man oundvikligen gör vid en genomgång av det som skrivits om långvarigt socialbidragstagande är att själva avgränsningsproblematiken – det vill säga vad som är att betrakta som ”långvarigt” i sammanhanget – hanterats mycket olika av olika författare. Utgångspunkt för de operationella definitioner som tilllämpas är vanligtvis antingen ett visst antal bidragsmånader under ett år (eller en längre tidsperiod) eller frekvensen av återkommande bidragstagande under en flerårsperiod.2 Till båda dessa sätt att mäta
2 Ett alternativt sätt att hantera frågan utan att behöva bestämma någon gräns är att hantera antalet bidragsmånader under en given tidsperiod som en kontinuerlig variabel, och därigenom fokusera mer mot ”varaktighet” än ”långvarighet” operationaliserat på ett visst sätt.
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
kan sedan olika aspekter på kontinuitet och periodicitet läggas (Bergmark a.a.; Salonen 1993). Uppenbart är emellertid att någon enhetlighet i sättet att operationalisera begreppet inte föreligger. Inte heller hittar man något övertygande teoretiskt stöd för en viss typ av definition, de avgränsningar som görs är i de flesta förekommande fall godtyckliga och avhängiga de sammanhang inom vilka de formuleras. Med detta inte sagt att det är likgiltigt hur definitionen görs. Olika sätt att mäta leder oundvikligen till att gruppen kommer att variera med avseende på storlek, sammansättning och grad av utsatthet. Strängare kriterier (med avseende på hur många månader som bidrag måste ha utgått eller under hur många år som ett hushåll skall ha varit aktuellt) leder till mindre och mer marginaliserade grupper, medan man med mildare gränsdragningar fångar in större och i regel mer heterogena grupper.
Oavsett hur bestämningen görs så kan omfattningen och variationen av långvariga bidragstagare under en given tidsperiod förstås som ett resultat av två processer: å ena sidan inflöde, det vill säga vilka som tillkommer i gruppen och å andra sidan utflöde, det vill säga vilka som lämnar den. Den första processen korresponderar mot frågan om varför människor initialt sett hamnar i långvarigt bidragstagande, den senare mot hur man lämnar det. I det senare ligger också, indirekt, frågan om varför vissa tenderar att bli kvar. I Figur 2 beskrivs hur inflöde i och utflöde ur långvarigt socialbidragstagande (här definierat som minst tio månaders socialbidrag under ett kalenderår) utvecklats åren 1991 till 1999.
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
Figur 2. Årligen nytillkomna i gruppen långvariga socialbidragstagare (≥10 mån/år) samt de som lämnat gruppen från föregående år. 1991 1999. Kvinnor och män 16-w år. Ej kvarboende barn.
Antal
Av figuren framgår att antalet nytillkomna långvariga bidragstagare under större delen av perioden överstiger det antal som lämnar gruppen. Detta är förstås i enlighet med vad man kan vänta sig när det långvariga bidragstagandet totalt sett ökar i omfattning. Att lägga märke till är också att ökningstakten i inflödet är markant större än den för utflödet fram till 1995, varefter de bägge kurvorna utvecklas i olika riktning. Vad figuren ovan beskriver är också en mycket tydlig ökning av omsättningen i det långvariga bidragstagandet över tid. Ett alternativt sätt att beskriva utvecklingen är att istället för antal räkna på andelar som tillkommer eller lämnar gruppen. Detta ger betydligt mindre kraftiga svängningar, där andelen nytillkomna endast ökar fram till 1993 och där utflödet minskar påtagligt fram till 1996 1997. Det sistnämnda kan också beskrivas som att en större andel blir kvar i långvarigt bidragstagande under denna period (vilket också illustreras, uppdelat på kön, i Figur 3 och 4 längre fram i detta kapitel).
I det följande skall vi med utgångspunkt i uppgifter närmare beskrivna nedan studera vilka försörjningsvägar de personer som vid olika tillfällen varit långvariga socialbidragstagare tar under de år som följer och, vidare, hur dessa mönster förändras över tid. Vi skall också rikta närmare uppmärksamhet mot utflödet ur gruppen. Detta gör vi genom att för varje år under den aktuella perioden
0
10000 20000 30000 40000 50000 60000 70000
91 92 93 94 95 96 97 98 99
Nytillko mna
Lämnat
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
analysera vilka faktorer som samvarierar med möjligheterna att utträda ur gruppen. Också här är tidsfaktorn central, det vill säga möjligheterna att studera hur olika faktorers förklaringsvärde förändras under den aktuella perioden. När utflöde ur långvarigt socialbidragstagande undersöks, är det dock viktigt att vara medveten om att detta inte bara är en effekt av vad som händer i samhällsekonomin, på arbetsmarknaden eller inom socialförsäkringssystemet i övrigt. Såväl in- som utflöde påverkas också av förändringar i socialbidragets regelverk och praxis. Generellt innebär detta att större svårigheter att komma in (det vill skärpta kvalifikationskrav) på sikt kan följas av ökade svårigheter att ta sig ut. Detta beroende på att en socioekonomiskt mer utsatt grupp selekteras och att kategorier med jämförelsevis bättre möjligheter på t.ex. arbetsmarknaden hindras från att komma in. Detta sker dock inte med automatik, och skärpta krav behöver inte heller nödvändigtvis innebära att möjligheterna att lämna det långvariga bidragstagandet totalt sett påverkas, men kan ändå medföra att de omständigheter som möjliggör ett utträde blir annorlunda. Mot bakgrund av att 1990-talet kan beskrivas som en period av i huvudsak skärpta krav (Bergmark 2000) finns det dock anledning att hålla denna mekanism i minnet.
I våra analyser kommer långvarigt bidragstagande genomgående att definieras som ”minst tio månaders socialbidrag under ett kalenderår”. Avgörande för denna avgränsning är att den typ av processer och successiva förskjutningar av olika mönster vi söker belysa, bäst fångas om man kan jämföra relativt sammanhållna och avgränsade perioder av långvarigt/omfattande socialbidragstagande med varandra. Med ett vidare tidsspann för definitionen skulle vi få färre möjliga hållpunkter och sämre möjligheter att beskriva förändringar över tid. Definitionen har också utnyttjats i andra sammanhang. Den var t.ex. det dominerade måttet i Socialstyrelsens ovan refererade studie från 1999. Kortare tidsspann än kalenderår är inte möjligt att använda eftersom socialbidragsregistret endast innehåller årsbaserade uppgifter.
Det faktum att vi genomgående opererar med kalenderår som tidsmässig enhet gör att bidragsperioder som under 12-månadersperioder uppgår till tio månader eller mer, men som faller över två kalenderår (så att t.ex. fem månaders bidrag utgår ett år och fem månader nästa år) inte genomgående fångas upp i vårt material. I förhållande till en sådan alternativ, ”flytande”, definition blir med andra ord nivåerna på det långvariga bidragstagandet i vårt material
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
något lägre. Fördelen med kopplingen till kalenderår ligger dock i att periodiseringen förenklas, vilket för vårt syfte är centralt, och även om en flytande definition har en högre precision, så påverkas sannolikt inte de huvudsakliga resultaten på något avgörande sätt.
4.4. Data – avgränsningar och definitioner
I de analyser som följer nedan används den s.k. Socialmedicinska databasen (SMDB) som hålls vid Epidemiologiskt Centrum, Socialstyrelsen. SMDB täcker hela befolkningen 16 år och äldre 1990 1998 och består av registeruppgifter från ett antal olika källor. Materialets bas är Statistiska centralbyråns longitudinella databas LOUISE. LOUISE är en samkörning av uppgifter från RAMS (Registerbaserad arbetsmarknadsstatistik), Utbildningsregistret, RTB (Register över totalbefolkningen), IoF (Inkomst- och förmögenhetsregistret) samt FoB90 (Folk- och Bostadsräkningen 1990). Detta material har i sin tur samkörts med flera av Socialstyrelsens register, bl.a. Socialbidragsregistret och det är framför allt denna samkörning som utnyttjas här. LOUISE täcker i nuläget perioden 1990 1998, de socialbidragsuppgifter som finns i SMDB täcker perioden 1990 1999. Det innebär att vi har tillgång till inkomst-, utbildnings- och arbetsmarknadsuppgifter för 1990 1998 och socialbidragsuppgifter t.o.m. 1999. Därutöver finns givetvis uppgifter om kön, ålder och familj. I SMDB:s nuvarande skick finns tyvärr ingen uppgift om ursprungsland för invandrare, endast invandringsår. Uppgifter om datum för dödsfall har hämtats från dödsorsaksregistret.3
För analyserna i detta kapitel har vi valt ut de personer som någon gång under perioden 1990 1998 tillhörde ett folkbokföringshushåll (se nedan) med socialbidrag. De som saknar personnummer har inte inkluderats i analyserna eftersom samkörning då inte är möjlig. I vissa fall har ett hushålls sammanlagda antal socialbidragsmånader under ett år summerat till orimliga tal. I de fallen har värdet för individerna i hushållet räknats som bortfall för det aktuella året (det rör sig dock om mycket få fall, som mest 0,01 procent av bidragstagarna under ett enskilt år). Med dessa restriktioner får vi ett material med 1 208 091 individer (varav 597 432 män och 610 659 kvinnor). I de flesta analyser behandlas
3 För 1999 hämtas uppgiften från ”dödsaviregistret”, ett register där endast dödsdatum finns registrerat.
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
emellertid kvarboende barn över 18 år på samma sätt som yngre barn, dvs. de inkluderas inte i analyserna, vilket renderar ett dataset om 1 194 070 individer (varav 587 180 män och 606 890 kvinnor). Genom att analyserna i allmänhet görs separat för män och kvinnor undviker vi på detta sätt de statistiska problem det skulle innebära om samma hushållsuppgifter förekommer flera gånger i samma analys. Det finns ändå fall kvar då detta kan förekomma, nämligen personer av samma kön i registrerade partnerskap. Dessa fall är dock så få att det inte kan påverka resultaten. År 1998 levde t.ex. 255 av personerna i materialet i registrerade partnerskap.
I de multivariata analyserna används ett tioprocentigt urval av materialet, vilket beskrivs närmare i anslutning till redovisningen av dem.
Hushållsbegreppet
Att skapa ett tillförlitligt hushållsbegrepp utifrån uppgifter i offentliga register har sedan Folk- och Bostadsräkningarnas upphörande varit ett stort problem. Länge var s.k. taxeringshushåll det enda tillgängliga alternativet. Med detta hushållsbegrepp räknas ungdomar över 18 år som egna hushåll, oavsett om de bor kvar hemma eller inte. Dessutom kan inte ogifta samboende som inte registrerats som samtaxerade identifieras. I den version av LOUISE som SMDB baseras på har hushållsbegreppet förbättrats på flera punkter med hjälp av uppgifter bl.a. från det så kallade flergenerationsregistret och uppgifter om på vilken fastighet en person är folkbokförd. Kvarboende ungdomar över 18 år räknas inte längre som egna hushåll om de är skrivna på samma fastighet som någon förälder. Samboende som har eller har haft gemensamma barn och som är folkbokförda på samma fastighet räknas som tillhörande samma hushåll oavsett om de är samtaxerade eller ej. Däremot går det inte att identifiera samboende som inte har eller har haft gemensamma barn. Det gör att det inte framgår i materialet om exempelvis en ensamstående mamma flyttar ihop (utan att gifta sig) med en man som hon aldrig haft gemensamma barn med. Detta gör att vi överskattar antalet ensamstående såväl med som utan barn, om än inte i samma utsträckning som är fallet med definitioner utifrån taxeringshushåll. Att flytta ihop med någon är ju dessutom en händelse som kan innebära att ett socialbidragstagande upphör
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
och detta går oss alltså förbi. Resultat rörande ensamstående bör därför tolkas med viss försiktighet.4
Definitioner
Den definition av långvarigt socialbidragstagande som vi använder oss av återfinns ovan. I de följande, beskrivande, delarna av kapitlet ingår en överblick över till vilken typ av försörjning de som är långvariga socialbidragstagare ett år övergår till under påföljande år. I dessa analyser används en kategorisering av individerna efter försörjningskälla, bygger på inkomstuppgifter från LOUISE. Följande kategorier har skapats: Omfattande socialbidragstagande, kärnarbetskraft, studerande, förtidspensionärer, ålderspensionärer, arbetslösa med ”arbetslöshetsinkomst”, avlidna och övriga. Definitionerna framgår av Tabell 1.
Tabell 1. Operationalisering av försörjningsstatus
Kategori Definition Avliden En person som avlidit under året räknas som avliden under hela året. Omfattande socialbidrag
Personer som inte hör till ovanstående kategori och som under året har haft socialbidrag i minst tio månader.
Kärnarbetskraft Personer som inte tillhör någon av ovanstående kategorier och som under året haft en arbetsinkomst motsvarande minst 3,5 basbelopp. Ålderspensionär Personer som inte tillhör någon av ovanstående kategorier och som under året haft inkomst från allmän folkpension eller tilläggspension motsvarande minst folkpensionsnivån för ensamstående. Arbetslöshetsförsörjda Personer som inte tillhör någon av ovanstående kategorier och som under året haft någon form av arbetslöshetsrelaterad inkomst.
4 Vi kan inte använda det hushållsbegrepp som finns i Socialbidragsregistret eftersom vi är intresserade av uppgifter även från ”bidragsfria” år.
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
Kategori Definition Förtidspensionärer Personer som inte tillhör någon av ovanstående kategorier och som under året haft inkomster från förtidspension motsvarande minst folkpensionsnivån för ensamstående.* Studerande Personer som inte tillhör någon av ovanstående kategorier och som haft inkomster från studier motsvarande minst 0,87 basbelopp, vilket ungefär motsvarar fullt studiemedel från CSN för en termins helfartsstudier. Som inkomster här räknas studiemedel från CSN, utbildningsbidrag för doktorander och svenska för invandrare (SFI). Övriga Hit förs de som inte tillhör någon av ovanstående kategorier. * I dess nuvarande skick innehåller SMDB inga uppgifter om sjukbidrag.
4.5. Mot egen försörjning?
Tidigare har vi kunnat se att det antal som årligen lämnade det långvariga bidragstagandet under större delen av decenniet inte ökade i samma takt som inflödet i gruppen. Under dessa år minskade således den relativa andel som årligen lämnade gruppen. Att personer upphör att vara långvariga socialbidragstagare är dock ingen entydig indikator på att försörjningssvårigheterna upphört eller att man på andra sätt uppnått en bättre socioekonomisk integrering än tidigare. Vägen ut ur långvarigt socialbidragstagande leder inte enbart till självförsörjning via arbete eller till möjlig kompetensutveckling genom studier, utan också mot andra former av mer eller mindre tillfälligt samhälleligt stöd. Ett avslutat långvarigt bidragstagande kan också följas av perioder där socialbidrag under kortare tider blandas med diverse andra inkomstkällor.
I syfte att beskriva hur situationen utvecklats från ett år till ett annat för de långvariga socialbidragstagarna, har vi studerat vilken typ av försörjning de som tillhört gruppen under ett givet år etablerar under påföljande år. Vi har valt att redovisa detta för sex5möjliga övergångar under decenniet, varav den sista inte innehåller annan information än uppgifter om hur stor andel som haft fortsatt
5 Symmetrin i figuren bryts genom att övergången 1997 1998 lagts in. Skälet till detta är dels att inkomstuppgifter saknas för år 1999 och dels att vi anser det viktigt att få med den del av decenniet när den ekonomiska utvecklingen är mer godartad.
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
långvarigt socialbidragstagande respektive hur många som avlidit. Resultatet redovisas i Figur 3 och 4.
Som tidigare framgått så ökar andelarna som blir kvar gruppen från ett år till ett annat under huvuddelen av decenniet. Den lägsta noteringen finner vi här i början, då drygt hälften bland männen och något fler bland kvinnorna blev kvar i långvarigt bidragstagande, att jämföras med de högsta noteringarna vid övergången mellan 1996 till 1997 då det rörde sig om ungefär två tredjedelar i bägge grupperna. I slutet av perioden ligger dock siffrorna på lägre nivåer (ca 65 procent för kvinnorna och ca 62 procent för männen). Ser vi till andelen som går från långvarigt bidragstagande till deltagande i kärnarbetskraften så är andelarna mycket låga under hela 1990-talet. Som högst uppgår de, vid det första mättillfället, till 8,2 procent för männen och 3,4 procent för kvinnorna, för att därefter omedelbart falla till 2,2 respektive 1,2 procent och sedan etableras på en något högre nivå. Mönstret för män och kvinnor är här relativt likartat (bortsett från det faktum att kvinnorna genomgående ligger på en väsentligt lägre nivå), med undantag för övergången mellan 1996 och 1997 där kvinnorna visar en minskning jämfört med föregående mättillfälle medan männen i princip ligger kvar på samma nivå. Värt att notera är dock att om vi ser på övergången från 1997 till 1998, då uppgången i den svenska ekonomin på allvar börjat göra sig gällande, så ökar andelarna som lämnar det långvariga bidragstagandet för kärnarbetskraften mycket påtagligt. Siffrorna här är sex procent för männen och 3,1 procent för kvinnorna. Även om detta är rörelser på mycket låga nivåer så illustrerar de att arbetsmarknaden har en klar betydelse också för jämförelsevis marginaliserade grupper.
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
Figur 3. Flöde från långvarigt socialbidragstagande (≥10 månader/år). Kvinnor 16-w år, ej kvarboende barn
Långvarigt Socialbidrag
1990 N=24 141
A vlidna
0,8%
Långvarigt so c.
54,1%
Kärnarbetskraft
3,4%
Å lderspensio n
2,8%
A rbetslö shet
4,5%
Fö rtidspensio n
2,3%
Studerande
1,2%
Övriga 30,9%
Egen status 1991
Långvarigt Socialbidrag
1992 N=29 335
A vlidna
0,7%
Långvarigt so c.
63,6%
Kärnarbetskraft
1,2%
Å lderspensio n
2,1%
A rbetslö shet
2,5%
Fö rtidspensio n
3,8%
Studerande
1,4%
Övriga 24,6%
Egen status 1993
Långvarigt Socialbidrag
1994 N=45 362
A vlidna
0,5%
Långvarigt so c.
62,7%
Kärnarbetskraft
2,0%
Å lderspensio n
1,1%
A rbetslö shet
4,6%
Fö rtidspensio n
2,4%
Studerande
1,0%
Övriga 25,8%
Egen status 1995
Långvarigt Socialbidrag
1996 N=67 075
A vlidna
0,5%
Långvarigt so c.
68,3%
Kärnarbetskraft
1,6%
Å lderspensio n
0,8%
A rbetslöshet
3,8%
Förtidspensio n
1,9%
Studerande
2,2%
Övriga 21,0%
Egen status 1997
Långvarigt Socialbidrag
1998 n=63 937
Egen status 1999
A vlidna
0,6%
Långvarigt so cb.
65,2%
Övriga 34,2%
Långvarigt Socialbidrag
1997 N=67 804
A vlidna
0,5%
Långvarigt so c.
64,7%
Kärnarbetskraft
2,7%
Å lderspensio n
0,8%
A rbetslö shet
4,5%
Fö rtidspensio n
2,1%
Studerande
2,5%
Övriga 22,2%
Egen status 1998
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
Figur 4. Flöde från långvarigt socialbidragstagande (≥10 månader/år). Män 16-w år, ej kvarboende barn
Långvarigt Socialbidrag
1990 N=20 272
A vlidna
1,4%
Långvarigt soc.
51,2%
Kärnarbetskraft
8,2%
Å lderspension
1,3%
Arbetslö shet
5,7%
Förtidspensio n
3,5%
Studerande
1,5%
Övriga 27,3%
Egen status 1991
Långvarigt Socialbidrag
1992 N=28 653
Avlidna
0,9%
Långvarigt soc.
61,1%
Kärnarbetskraft
2,2%
Å lderspension
1,1%
A rbetslö shet
4,0%
Fö rtidspension
4,4%
Studerande
1,8%
Övriga 24,6%
Egen status 1993
Långvarigt Socialbidrag
1994 N=44 449
A vlidna
0,7%
Långvarigt soc.
60,1%
Kärnarbetskraft
3,6%
Å lderspension
0,6%
Arbetslö shet
6,4%
Förtidspensio n
2,7%
Studerande
1,3%
Övriga 24,6%
Egen status 1995
Långvarigt Socialbidrag
1996 N=60 473
Avlidna
0,7%
Långvarigt soc.
66,8%
Kärnarbetskraft
3,5%
Å lderspension
0,6%
A rbetslö shet
5,0%
Fö rtidspension
2,2%
Studerande
2,2%
Övriga
19,1%
Egen status 1997
Långvarigt Socialbidrag
1998 N=57 124
Egen status 1999
Avlidna
0,8%
Långvarigt so cb.
61,8%
Övriga 37,3%
Långvarigt Socialbidrag
1997 N=60 634
A vlidna
0,8%
Långvarigt soc.
62,3%
Kärnarbetskraft
5,7%
Å lderspension
0,6%
Arbetslö shet
5,8%
Förtidspensio n
2,6%
Studerande
2,2%
Övriga
19,9%
Egen status 1998
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
När det gäller arbetslösheten finner vi såväl upp- som nedgångar under perioden, dock utan att några tydliga trender kan avläsas i utvecklingen. Vi bör dock komma ihåg att arbetslöshet här endast fångar in dem som haft någon form av arbetslöshetsrelaterad inkomst, och att många som i realiteten är arbetslösa återfinns i kategorierna ”övrigt” och i fortsatt omfattande socialbidragstagande. Det är inte heller alldeles enkelt att värdera vad en övergång från långvarigt bidragstagande till arbetslöshet betyder i sammanhanget. Å ena sidan har man uppenbarligen inte tagit steget ut på arbetsmarknaden, men å andra sidan har man dels kvalificerat sig för någon form av arbetslöshetsersättning, dels definierats som stående till arbetsmarknadens förfogande (omedelbart eller på sikt för de som befunnit sig i åtgärder), vilket antyder en mindre marginell position än många andra i gruppen sannolikt har. Då är övergången till förtidspensionering i de flesta fall ett mer entydigt utfall, som innebär att man i regel inte kommer att återvända till vare sig arbetsmarknad eller långvarigt bidragstagande. Det generella mönstret här är en ökning 1992-1993, följt av en nedgång de två påföljande mättillfällena och en försiktig uppgång i övergången mellan 1997 och 1998.6 Utvecklingen för könen är grovt sett likartad, även om vi kan notera att kvinnorna närmat sig männen sett till perioden som helhet.
Inte heller för studier finner vi något entydigt mönster. Visserligen kan en viss ökning totalt sett iakttas, men knappast i den omfattning man möjligen skulle kunna förvänta sig mot bakgrund av den uppgång av och satsning på högre studier och vuxenutbildning som i övrigt kännetecknat decenniet (SOU 2000:3). Uppenbart är att denna inte lyckats absorbera långvariga socialbidragstagare i någon större omfattning.7 En nedgång kan avläsas i andelen som blir ålderspensionärer eller avlider – ett utfall som till viss del kan tillskrivas det faktum att åldersstrukturen i gruppen förändras (såtillvida att andelen i åldrarna 60-64 år minskar i början av perioden, se Tabell A1 i appendix) och möjligen (när det gäller det senare) att den psykosociala belastningen för gruppen som
6 Detta mönster följer relativt väl de som kan iakttas för befolkningen som helhet (Lidwall & Skogman Thoursie 2000). Åtgärden har också genomgått en hel del regelförändringar under decenniet. Bl.a. skärptes reglerna för att bevilja förtidspension 1995 på så sätt att grunden för pension skulle finnas endast i medicinsk ohälsa, och 1997 togs de s.k. äldrereglerna bort, medan kriterierna för att bevilja full förtidspension mildrades 1998 (Palme 2000). 7 Observeras bör dock att inkomster från det s.k. Kunskapslyftet här räknas som arbetslöshetsinkomst. Utvecklingen för arbetslöshet beskriver dock inte heller, som vi kunnat se, någon trendmässig ökning.
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
helhet minskar när antalet med långvariga behov ökar (se t.ex. Bergmark 2000). Minskningen i ålderspensionering är tydligast bland kvinnorna, medan nedgången i dödlighet i stort sett är jämförbar könen emellan och för bägge grupperna sker den i huvudsak under 1990-talets första hälft.
Avslutningsvis finns en relativt stor kategori ”övriga”, som inte infångas av någon av de kategorier vi utnyttjat och som är större för kvinnor än för män. Beskrivningen i figurerna 3 och 4 är på individnivå och fångar därför inte in försörjningssituationen hos eventuell maka/make eller sammanboende. I syfte att något bättre kunna förstå förutsättningarna i övrigt-kategorin granskade vi därför försörjningsstatusen för samtliga vuxna i de hushåll som ingår i gruppen, samt hur många som bytt familjestatus från det år de tillhörde de långvariga bidragstagarna till det år de lämnade gruppen (Tabell A2 och A3 i appendix). Bland kvinnorna i övrigtkategorin sammanlevde mellan fyra och elva procent med någon annan vuxen som ingick i kärnarbetskraften under perioden (den högsta siffran avser 1991, den senare 1993) och mellan 14 och 16 procent hade bytt familjestatus. För männen var motsvarande siffror en till tre procent för maka/sammanboende i kärnarbetskraft och mellan 10 och 13 procent som bytt familjestatus. Dessa siffror är svåra att värdera fullt ut, men åtminstone för kvinnorna kan det handla om händelser som under lågkonjunkturen storleksmässigt motsvarar effekterna av att själv komma ut i arbetslivet.
Det finns goda skäl att tro att det bland de som lämnat gruppen långvariga bidragstagare, såsom vi definierat den, finns många som fortsatt fått socialbidrag under jämförelsevis kortare perioder. Vi har därför också granskat hur många av de som avslutat sitt långvariga bidragstagande från ett år till ett annat som under det senare året fått socialbidrag i en till tre respektive fyra till nio månader. Resultaten redovisas i Tabell 2.
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
Tabell 2. Andelar av de som lämnat det långvariga socialbidragstagandet från ett år till ett annat som övergått till kortare perioder av socialbidrag: 1 3 respektive 4 9 månader/år. Kvinnor och män 16-w år, ej kvarboende barn. Procent
År 1-3 månader 4-9 månader Totalt
N
1991 21,0 64,6 85,6 20 489 1992 20,3 64,8 85,1 20 762 1993 17,4 69,0 86,4 21 347 1994 18,0 69,9 87,9 30 598 1995 17,5 69,7 87,2 34 120 1996 15,4 72,6 88,0 32 625 1997 15,8 70,7 86,5 40 621 1998 18,5 68,3 86,8 45 975 1999 20,6 65,3 85,9 43 773
Kring 85 procent av dem som årligen lämnar det långvariga bidragstagandet går vidare till socialbidrag under kortare perioder.8Sett över perioden som helhet och mot bakgrund av de kraftiga svängningar som skett i övrigt (dvs. i socialbidragstagandet generellt), är nivån här anmärkningsvärt stabil. Vissa förskjutningar äger dock rum när det gäller fördelningen över 1 3 respektive 4 9 månader där andelarna som hamnar i den förra kategorin minskar till förmån för den senare fram till 1996. Under 1998 och 1999 vänds emellertid denna trend på allvar, och proportionerna i decenniets slutskede har närmat sig de som förelåg vid dess början. En fråga som infinner sig när man tar del av dessa siffror är i vilken utsträckning den s. k. övrigt-kategorin i Figur 3 och 4 innehåller individer som övergår till kortare bidragsperioder. En närmare granskning av data visar att man i gruppen, i jämförelse med andra som lämnar det långvariga bidragstagandet, mer ofta har fortsatt socialbidrag under kortare perioder och i synnerhet i intervallet 4 9 månader där nivåerna varierar mellan 70 och 77 procent under perioden (se Tabell A4 i appendix). Det underliggande antagandet man kan göra om att socialbidrag här har en fortsatt stor/större betydelse för försörjningen bekräftas med andra ord.
Två grupper som bägge haft en negativ utveckling i form av ökat socialbidragstagande under stora delar av 1990-talet är ungdomar
8 Omräknat på alla som haft långvarigt socialbidrag under ett år innebär detta att i runda tal 95 procent fortsätter med någon form av socialbidragstagande påföljande år.
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
och invandrare (SOU 2000:3).9 De senare är också, som tidigare framgått, en av de grupper som mer än andra tvingats lita till socialbidrag under långa perioder (Socialstyrelsen 1999). Invandrare är emellertid ingen homogen grupp. Såväl vistelsetid i Sverige som ursprungsland har visat sig ha en många gånger avgörande betydelse inte bara för socialbidragstagande, utan för social och ekonomisk etablering överhuvudtaget (Franzén 2000; Edin & Åslund i denna volym). Ursprungsland har vi av ovan angivna skäl inga möjligheter att identifiera i vårt material. Däremot har vi uppgifter om vistelsetid i Sverige och i Tabellerna 3 respektive 4 redovisas försörjningsövergångarna för invandrare som befunnit sig i Sverige i fem år eller mindre samt sex till tolv år.
Tabell 3. Status uppföljningsåret. Nyanlända invandrare (vistelsetid ≤5 år). Män och kvinnor 16-w år. Ej kvarboende barn. Procent
1991 1993 1995 1997 1998 1999
Övriga
29,6 23,8 22,1 16,1 16,2
-
Studerande
2,1 2,0 1,2 2,2 2,2 -
Förtidspension 0,3 0,6 0,3 0,2 2,1 -Arbetslöshet 5,7 2,3 4,1 3,2 4,0 -Ålderspension 0,5 0,4 0,1 0,1 0,1 -Kärnarbetskraft 4,8 0,6 1,4 1,9 3,6 -Långvarigt socialbidrag 56,2 69,8 70,3 75,9 73,3 72,5 Avliden 0,7 0,4 0,4 0,5 0,5 0,6 Socialbidrag 1 9 mån10 36,6
25,8 26,1 19,9 22,0 23,3
N
19 593 26 837 44 808 64 106 57 624 51 215
9 Ungdomar och invandrare är också grupper vars socialbidragsbehov i högre grad än andras är avhängigt arbetslöshet och arbetsmarknadssvårigheter (Gustafsson 1998). 10 Medan övriga kategorier i tabellen är ömsesidigt uteslutande kan socialbidrag 1 9 månader förekomma samtidigt med andra utom, givetvis, långvarigt socialbidragstagande.
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
Tabell 4. Status uppföljningsåret. Invandrare som vistats 6 12 år i landet. Män och kvinnor 16-w år. Ej kvarboende barn. Procent
1991 1993 1995 1997 1998 1999 Övriga
25,8
23,6 24,8 20,8 21,5
-
Studerande 0,4 1,7 1,2 1,7 1,8
-
Förtidspension 3,0 4,5 2,3 1,4 1,3
-
Arbetslöshet 2,9 2,6 4,5 3,5 3,8
-
Ålderspension 5,7 3,6 1,7 1,7 1,7
-
Kärnarbetskraft 5,2 1,6 2,5 1,8 3,0
-
Långvarigt socialbidrag 55,6 61,5 62,2 68,3 66,2 65,3 Avliden 1,4 0,9 0,7 0,7 0,6 0,7 Socialbidrag 1 9 mån
35,3 31,1 32,1 26,6 29,2 29,4
N
3 433 4 766 9 266 19 082 24 055 26 265
Vid ingången till 1990-talet har bägge invandrargrupperna ett jämförbart utflöde ur långvarigt bidragstagande och andelarna som blir kvar ligger endast marginellt högre än för samtliga (jfr Figur 3 och 4). Utvecklingen därefter är dock avsevärt mindre gynnsam för dem som vistats i Sverige under kortare tid, med kraftigt ökande andelar som fortsätter sitt långvariga bidragstagande fram till 1997, i likhet med andra följt av en nedgång 1998 och 1999, men totalt sett har situationen i förhållande till andra grupper försämrats i detta avseende under decenniet.11 Gruppen som vistats i Sverige jämförelsevis längre har i allt väsentligt en utveckling som påminner om den vi såg ovan i Figur 3 och 4. Av tabellerna framgår också hur små andelar i de bägge grupperna som lyckats ta steget ut i kärnarbetskraften. Också här är situationen under framförallt första delen av decenniet minst gynnsam för dem med kortare vistelsetider. Noterbart är dock att denna grupp snabbare tycks tillgodogöra sig den förbättrade arbetsmarknaden under de avslutande åren. Av siffrorna i övrigt märks framförallt de jämförelsevis höga siffrorna för ålderspension bland invandrare som vistats i landet 6 12 år. Detta beror givetvis i hög grad på skillnader i ålderssammansättning mellan grupperna. När det gäller nivåerna för studier kan vi konstatera att de är genomgående låga.
11 Vi har gjort en närmare granskning av data för att se i vilken utsträckning detta möjligheten skulle kunna förklaras av att gruppens sammansättning förändrats såtillvida att relativt sett fler har kortare vistelsetider inom ramen för femårsperioden. Så visar sig dock inte vara fallet. Faktum är att den genomsnittliga vistelsetiden vid övergången 1996 1997, då utflödet är som lägst, är längre än någon gång tidigare under decenniet.
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
Tabell 5. Status uppföljningsåret. Ungdomar 16 24 år. Ej kvarboende barn. Procent
1991 1993 1995 1997 1998 1999 Övriga
43,7
39,4 35,7 31,1 32,3
-
Studerande 4,3 4,0 3,8 7,0 7,5 -Förtidspension 0,1 0,7 0,4 0,6 0,8 -Arbetslöshet 7,8 3,7 7,4 6,3 9,0 -Kärnarbetskraft 4,5 0,7 2,3 1,9 4,3 -Långvarigt socialbidrag 43,7 51,3 50,3 52,9 46,0 45,5 Avliden 0,1 0,2 0,1 0,1 0,1 0,1 Socialbidrag 1 9 mån
47,0 42,9 44,2 42,1 48,2 47,7
N
5 659 7 757 13 412 17 712 17 139 15 558
Ungdomar har ett mönster för utflödet som på några punkter avviker från övriga grupper. För det första så är det relativt sett klart färre som tenderar att bli kvar i långvarigt bidragstagande. Även om också ungdomarna får vidkännas en minskning av utflödet fram till 1997, så rör man sig genomgående på en lägre nivå än andra grupper. Att de inte helt försvinner ut ur systemet framgår dock av att högre andelar fortsätter till kortare bidragsperioder, och summerar vi långt och kort bidragstagande så blir nivåerna mer i överensstämmelse med övriga gruppers. Det är också vanligare bland de yngre att, i enlighet med vad man kan vänta sig, lämna långvarigt bidragstagande för studier. Framförallt ser vi här under de sista åren andelar ingen hittills redovisad grupp varit i närheten av, även om det bör påpekas att talen i sig inte kan betraktas som särskilt höga. Jämförelsevis många av de yngre går också över till någon form av ersatt arbetslöshet och vi kan notera att siffran här är som högst år 1998, det vill säga i ett skede där arbetsmarknaden börjat vända till det bättre. En anledning till detta kan vara de särskilda satsningar som initierats i form av aktiva arbetsmarknadsåtgärder och program för kompetenshöjning, som mer uttalat riktats mot ungdomar. Det är möjligen också ett uttryck för det tidigare framförda antagandet om att övergångar till arbetslöshet i någon mening kan ses som ett positivt utfall i detta sammanhang och att grupper som tidigare ej var aktuella på arbetsmarknaden i högre grad blir detta när efterfrågan på arbetskraft ökar.
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
4.6. Utträdets långsiktiga mönster
När de årsvisa övergångarna från långvarigt bidragstagande till annan typ av försörjning granskas är huvudintrycket relativt nedslående. Ytterst få förefaller etablera någon form av stabil försörjning via arbete eller studier och påfallande höga andelar blir kvar i socialbidragssystemet, antingen för fortsatt långa perioder eller för kortare tider. Detta är en tydlig indikation på de svårigheter som man möter inom gruppen och ett uttryck för den marginella position individerna trots allt befinner sig i här. Frågan blir då hur bestående dessa mönster är över tid och hur möjligheterna till självförsörjning ser ut i ett längre perspektiv. I Figur 5 och 6 visas hur många som är kvar i långvarigt bidragstagande över en längre tidsperiod. Utvecklingen för sammanlagt åtta olika grupper redovisas: samtliga män respektive kvinnor som ingick i gruppen långvariga bidragstagare 1990 och 1995, nyanlända invandrare i gruppen (vistelsetid till och med 5 år) 1990 och 1995, samt ungdomar 16 24 år 1990 och 1995. För 1990 års långvariga bidragstagare kan vi följa utvecklingen över tio år, för de senare grupperna över fem.
Figur 5. Andel kvarvarande långvariga socialbidragstagare över tid för män och kvinnor med ursprungsår 1990 respektive 1995
0 0,2 0,4 0,6 0,8
1
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
M än 1990
M än 1995
Kvinnor 1990
Kvinnor 1995
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
Figur 6. Andel kvarvarande långvariga socialbidragstagare över tid för ungdomar och nyanlända invandrare (≤ 5 år)med ursprungsår 1990 respektive 1995
Vad dessa kurvor visar är för det första att de som var långvariga bidragstagare 1990 inledningsvis lämnade gruppen snabbare än de som ingick i den 1995.12 Detta gäller dock endast de första två åren efter ursprungsåret, de två åren därefter närmar sig kurvorna åter varandra. Mönstret är tämligen rimligt sett i ljuset av hur konjunkturen och arbetsmarknaden utvecklats över tid. År 1991 och 1992 hade inte nedgången i den svenska ekonomin på allvar inletts, när så sker 1993 och 1994 beskriver också kurvan för 1990-gruppen en utplaning. För 1995 års långvariga bidragstagare utgör däremot de första åren en period där det ogynnsamma läget på arbetsmarknaden var mycket påtagligt och relativt stabilt, medan de sista åren sammanfaller med den positiva vändningen i samhällsekonomin. Av Figur 5 framgår också att kvinnor lämnar gruppen i en något långsammare takt än män, men att mönstren totalt sett är relativt likartade. Könsskillnaderna är aningen större för 1995 års långvariga bidragstagare. Sett i ett längre tidsperspektiv kan det också vara värt att notera att könen närmar sig varandra i slutet av tioårskurvan.
12 Kurvornas generella mönster med ett brant fall i början och utplaning över tid illustrerar också det faktum att sannolikheten att lämna bidragstagandet minskar ju mer omfattande och sammanhängande bidragsperioder man har bakom sig. Liknande iakttagelser har tidigare gjorts i bl.a. Tyskland (Voges & Rohwer 1992). 0 0,2 0,4 0,6 0,8 1 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
Ungdo mar 1990
Ungdo mar 1995
Nyanl. inv. 1990
Nyanl. inv. 1995
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
I Figur 6 illustreras den mindre gynnsamma utveckling som nyanlända invandrare haft. Skillnaden mellan grupperna från 1990 respektive 1995 är dock betydande och under de inledande åren klart större än motsvarande differenser för gruppen som helhet (jämför Figur 5). Detta hindrar inte att vi också här finner en tendens till konvergens i det skede där kurvan för 1995-årsgruppen upphör, och sannolikt av samma skäl som de ovan berörda. I Figur 6 redovisas också utvecklingen för ungdomar. Mönstren här är väsentligt annorlunda: man lämnar det långvariga bidragstagandet betydligt snabbare än någon annan här redovisad grupp och skillnaderna mellan de bägge årsgrupperna är jämförelsevis mindre. Ungdomar är på det hel taget en mer rörlig grupp där utgångar via studier eller olika arbetsmarknadsprogram är mer tillgängliga än för andra grupper. Generellt sett kan man också föreställa sig att perioden med långvarigt bidragstagande på ett mer uttalat sätt än för andra utgör en tillfällig ”fas”, betingad av de omställningar som följer av inträdet i vuxenlivet (Salonen 2000).
Vad man bör ha i åtanke när man tolkar dessa kurvor är att de speglar en social och ekonomisk marginalisering som, hur man än väljer att definiera detta, måste betraktas som avsevärd. För dem som är långvariga socialbidragstagare över sammanhängande perioder på tre fyra år och därutöver, är sannolikt steget till en mer stabil självförsörjning i regel mycket långt. Med detta också sagt att de som ”försvinner” i Figurerna 5 och 6 inte självklart är på väg till någon form av socioekonomisk etablering. Som vi sett tidigare är det betydande andelar som fortsätter med kortare perioder av socialbidrag, och vi kan på goda grunder också anta att många också efter en tid återkommer som långvariga bidragstagare.
I syfte att fånga upp hur försörjningssituationen mer i detalj utvecklats över tid för de som varit långvariga socialbidragstagare vid olika tillfällen, har vi tagit fram uppgifter avseende detta för tre respektive fem år efter bidragsåret. Detta redovisas i Tabell 6.
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
Tabell 6.
Status för personer med långvarigt socialbidrag
(≥10 mån/år) 1990 och 1993 tre respektive fem år senare. Män och kvinnor 16-w år (ej kvarboende barn). Procent
*
Långvarigt socialbidrag 1990 Långvarigt socialbidrag 1993 Status 1993 Status 1995 Status 1996 Status 1998
Övrigt 32,6 32,3 29,4 30,6 Studerande 2,7 1,9 3,1 3,3 Förtidspens. 10,7 13,5 5,8 8,0 Arbetslöshet 5,9 7,2 6,2 6,3 Ålderspens. 4,6 6,0 2,4 3,8 Kärnarb. 6,1 9,2 7,2 11,5 Långv. socb. 37,4 30,0 45,8 36,5 Socb. 1-9 mån 35,7 31,4 31,7 28,0 N 42 848 41 874 72 542 73 206
* Avlidna ej med i materialet.
Andelen som vid ett givet år i uppföljningsperioden har långvarigt socialbidrag minskar som väntat över tid, men takten måste generellt betraktas som förhållandevis låg. Jämför vi grupperna med olika ursprungsår, här 1990 och 1993, framkommer att vi bland de senare återfinner väsentligt fler med långvarigt socialbidrag såväl tre som fem år senare. Vi kan också konstatera att detta sätt att mäta ger väsentligt högre nivåer för ”fortsatt” långvarigt bidragstagande än de överlevnadskurvor som presenterades tidigare. I tabellen framkommer att 30 procent av 1990-gruppen hade långvarigt socialbidrag 1995, att jämföras med de knappa 15 procent som är kvar år 6 i Figur 5 – det vill säga att ungefär hälften av de förra består av individer som ”återvänt”. Nivåerna för kortare bidragsperioder minskar endast marginellt över tid och andelen som efter fem år får socialbidrag (oavsett antal månader) uppgår för bägge grupperna till över 60 procent, vilket måste betraktas som ytterligare en indikator på svårigheterna att etablera en mer stabil försörjning över tid.13
13 Kortare perioder med socialbidrag förekommer i stor utsträckning i samtliga grupper. Vanligast är det bland de studerande där mellan 75 och 80 procent har socialbidrag i 1 9 månader efter tre år och 63 69 procent efter fem år. Lägsta andelarna finner vi bland ålderspensionärer och kärnarbetskraften, men även där ligger nivåerna så pass högt som mellan 28 och 37 procent efter tre år och 19 24 procent efter fem år.
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
För båda grupperna sker det en tydlig ökning när det gäller andelar i ”kärnarbetskraften”. Nivån är högre i den senare gruppen, men den relativa ökningen mellan tre och fem år är, relativt sett, av jämförbar storlek. Möjligen kan man tycka att det mest anmärkningsvärda här (vid sidan av det faktum att nivåerna i detta avseende generellt är så låga) är att skillnaden i status 1995 respektive 1998 inte är större, sett mot bakgrund av att arbetsmarknaden 1998 var väsentligt bättre än tre år tidigare. Siffrorna för arbetslöshet ligger aningen högre än de gör det första året efter ursprungsåret (jämför Figur 3 och 4), men förändras inte dramatiskt över tid.
Andelen ålderspensionärer ökar, som sig bör, över tid och är också som väntat högre för 1990-gruppen. Mer intressant är då kanske nivån för förtidspensionering som här uppträder på nivåer väsentligt högre än de vi kunde urskilja med ett ettårsperspektiv. Uppenbart är att förtidspensionering på sikt är en utväg av substantiell betydelse i sammanhanget.14 Skillnaderna mellan de bägge grupperna är här betydande – ett faktum som dels kan tolkas som uttryck för förändringar i gruppernas sammansättning (gruppen från 1993 är större, yngre och från ett år när de strukturella omständigheterna är mindre gynnsamma) och dels som en effekt av den större återhållsamhet som utvecklats under perioden när det gäller att bevilja förtidspensioner (se not 6 ovan). Noterbart i övrigt är att något större utflöde till studier inte sker och att kategorin ”övrigt” förblir omfattande.
14 Andelen av de som var långvariga bidragstagare 1990 som är förtidspensionerade 1998, det vill säga efter den längsta möjliga tidsrymd vi kan omfatta i materialet, uppgår till 15,6 procent, dvs. en fortsatt ökning men en minskande ökningstakt.
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
Tabell 7.
Status för personer med långvarigt socialbidrag
(≥10 mån/år) 1990 och 1993 tre respektive fem år senare. Nyanlända invandrare (vistelsetid ≤5 år) 16-w år (ej kvarboende barn). Procent
*
Långvarigt socialbidrag 1990 Långvarigt socialbidrag 1993 Status 1993 Status 1995 Status 1996 Status 1998
Övrigt 36,9 38,5 28,3 32,2 Studerande 4,4 3,0 3,4 3,4 Förtidspens. 2,5 3,6 1,0 1,7 Arbetslöshet 7,0 8,4 5,4 5,7 Ålderspens. 2,8 4,1 0,7 2,1 Kärnarb. 5,7 9,1 5,1 9,5 Långv. socb. 40,9 33,4 56,0 45,6 Socb. 1-9 mån 32,4 27,7 26,8 24,8 N 19 228 18 980 32 494 32 204
* Avlidna ej med i materialet.
Nivåerna på de nyanlända invandrarnas fortsatta långvariga bidragstagande är genomgående högre än genomsnittet, i synnerhet för den senare gruppen där närmare hälften fortfarande är kvar efter fem år. Detta överensstämmer med det mönster vi kunnat iaktta redan i Tabell 3, men här får vi en bekräftelse på att svårigheterna kvarstår också på längre sikt. Utflödet till kärnarbetskraft förbättras inte för 1993-gruppen, vilket kunde avläsas för motsvarande grupp för samtliga i Tabell 6. Nivåerna för förtidspensionering är stabilt lägre än för andra grupper, medan siffrorna för studier har övergått från att vara högre (för 1990-gruppen) till att vara i nivå med samtligas (1993-gruppen).
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
Tabell 8. Status för personer med långvarigt socialbidrag (≥10 mån/år) 1990 och 1993 tre respektive fem år senare. Män och kvinnor 16-24 år (ej kvarboende barn). Procent*
Långvarigt socialbidrag 1990 Långvarigt socialbidrag 1993 Status 1993 Status 1995 Status 1996 Status 1998
Övrigt 48,5 45,9 36,6 36,9 Studerande 7,9 6,0 10,6 10,3 Förtidspens. 2,5 3,6 1,2 2,2 Arbetslöshet 7,5 11,0 9,3 10,5 Kärnarb. 4,7 8,9 7,0 13,8 Långv. socb. 29,0 24,6 35,3 26,2 Socb. 1-9 mån 44,4 39,3 41,9 36,1 N 5 599 5 608 10 161 10 236
* Avlidna ej med i materialet.
Den relativt sett mer godartade utveckling vi kunde iaktta redan i Figur 6 med avseende på de ungas fortsatta långvariga bidragstagande bekräftas ytterligare i Tabell 8. Nivåerna är genomgående lägre och efter fem år är ungefär var fjärde i de bägge grupperna kvar. Utträdet håller inledningsvis en något högre takt i 1990gruppen, men efter fem år är det endast marginellt fler som är kvar bland 1993 års långvariga bidragstagare (t.o.m. färre om vi räknar allt bidragstagande, oavsett tid). När det gäller arbete så ökar ungdomarnas andel i kärnarbetskraften mellan tre respektive fem år efter ursprungsåret snabbare än för andra: från en jämförelsevis låg till en normal nivå för 1990-gruppen och från en normal till en hög nivå för 1993-gruppen. Generellt sett förefaller bilden av ungdomarnas möjligheter till arbete bli mer gynnsam i förhållande till övriga ju längre tidsperspektiv vi anlägger. I ett större sammanhang är dock nivåerna här allt annat än goda eller tillfredsställande, utan vittnar i första hand om betydande problem att nå en förankring. Studier är uppenbarligen också ett alternativ endast för en mindre grupp, även om siffrorna här genomgående är högre för den senare kohorten.
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
4.7. Mot olika grad av förankring
Så här långt har vi begränsat redovisningen till ett mindre antal grupper och till förhållanden som relativt konkret beskriver den försörjningsstatus som följer på perioder av långvarigt socialbidragstagande. Vi har också sökt illustrera förskjutningar över tid i dessa mönster under 1990-talet. Vad vi inte behandlat är vad ett antal andra i sammanhanget potentiellt viktiga egenskaper betyder. Det gäller för såväl mer grundläggande sociala kategorier – som t.ex. hushållstillhörighet – som för andra värden inom ramen för variabler som vi faktiskt har berört – exempelvis åldersgrupper utöver ungdomar. Att vi så här långt utelämnat detta har dels att göra med själva framställningen, som lätt kan bli överlastad om man försöker täcka in en mängd olika aspekter samtidigt, och dels med att ungdomar och nyanlända invandrare är identifierade som viktiga grupper i sammanhanget.
Vi ämnar dock nu gå vidare med analyser där vi både kan inkludera fler variabler och dessutom värdera vilken självständig betydelse olika variabler har för möjligheterna till utträde. Detta gör vi med hjälp av multivariat analys. Vår avsikt är vidare att inte bara studera möjligheterna att lämna det långvariga bidragstagandet överhuvudtaget, utan också genom att pröva ett antal olika modeller se i vilken utsträckning de avgörande faktorerna är desamma för utträde med olika grad av (antagen) självförsörjning. Med detta söker vi rikta uppmärksamheten inte bara mot tillhörighet i gruppen långvariga socialbidragstagare över tid, utan också mot indikatorer på en i sammanhanget mer stabil socioekonomisk förankring.
För att åstadkomma detta använder vi oss av en analysteknik som kallas för intensitetsregression. I en sådan regressionsansats analyseras sannolikheten att en viss händelse ska inträffa över tid, i detta fall händelsen att lämna långvarigt socialbidragstagande. Vad som kvalificerar för att räknas som händelsen att lämna varierar mellan de olika modellerna och framgår i anslutning till respektive tabell. I en statisk regressionsmodell, t.ex. logistisk regression, där sannolikhet för en händelse eller att tillhöra en viss kategori analyseras, beräknas risk som antalet händelser per individ (eller någon annan analysenhet) i olika analyskategorier. I en intensitetsregression beräknas risk som en kvot av händelser och ackumulerad risktid. Den risk över tid som man då får fram brukar kallas för basintensitet. Risktid är den tid en individ befinner sig under risk
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
för den studerade händelsen. I vårt fall är risktiden lika med det antal år individen har långvarigt socialbidragstagande. För de långvariga socialbidragsfall som pågick under 1990 känner vi inte till risktiden. I dessa fall har vi låtit risktiden börja med 1, vilket låter sig göras som man, som vi gör här, använder en konstant basintensitet (se Allison 1984:56-57). Det finns flera olika sätt att modellera risktiden inom ramen för modellen. Ofta finns det anledning att anta att sannolikheten för en händelse att inträffa är beroende av risktid på olika sätt (se Blossfeldt och Rohwer 1995). I samhällsvetenskapliga sammanhang sjunker ofta sannolikheten för den studerade händelsen över tid.15 Ett sådant mönster finns det anledning att förvänta sig även här. Vi har dock ändå valt att inte modellera detta inom modellen. Det beror dels på att vi eftersträvat en så enkel modell som möjligt (ju mer detaljerat man försöker ta hänsyn till detta desto mer komplicerad blir modellen) och dels på att vi just i dessa analyser inte är intresserade av vad tid i socialbidragstagande i sig betyder för sannolikheten att lämna detsamma utan snarare av effekterna av de variabler som inkluderats i modellerna. Variabeleffekterna påverkas endast marginellt av vilken typ av basintensitet som väljs. I de följande analyserna har en s.k. konstant basintensitet använts, vilket innebär ett antagande om att risken är oförändrad över tid under risk. De estimat som redovisas i tabellerna är att betrakta som relativrisker.
När en individ inte befinner sig under risk är denne censurerad från analysen, vilket innebär att en person som under en period inte har långvarigt socialbidrag inte påverkar sannolikhetsberäkningen i modellen. Individer kan lämna och återkomma till gruppen som befinner sig under risk flera gånger. I analyserna nedan har ett 10procentigt urval av det material som hittills analyserats använts. Kvarboende barn har uteslutits. Antal personer som då någon gång befinner sig under risk är ca 15 000 av vardera kön, vilka analyseras separat i regressionsmodellerna.
Trots de problem med att korrekt kunna kategorisera ensamstående hushåll som redogjordes för ovan, har vi valt att inkludera en indikator på hushållstyp i analyserna. Detta för att vi vill kunna få en ungefärlig bild av situationen för gruppen ensamstående kvinnor med barn, som i ett antal studier visat sig särskilt utsatta
15 Detta kan då antingen bero på att tiden i bidragstagande i sig är av betydelse eller på s.k. icke-observerad heterogenitet, vilket innebär att sker en selektion av individer på så sätt att de som blir kvar längre skiljer sig från de som lämnar tillståndet i avseenden som inte fångas upp av de variabler som inkluderats i modellen.
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
under 1990-talet (t.ex. SOU 2000:3; Socialstyrelsen 2000; Socialstyrelsen 2001). Estimaten för denna grupp bör dock tolkas med försiktighet. I den ingår ett okänt antal personer som i verkligheten inte är ensamstående. Eftersom dessa troligtvis har en högre sannolikhet att lämna socialbidragstagande kommer effekterna av att vara ensamstående antagligen att underskattas i analyserna. Med detta sagt kan vi konstatera att även om estimaten kan vara något oprecisa så bör rangordningen mellan hushållskategorier stämma.
I Tabell 9 presenteras den första av dessa analyser. Här är det utträde utan några villkor i övrigt som prövas, det vill säga att under uppföljningsåret inte längre ha socialbidrag i tio månader eller mer.
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
Tabell 9. Resultat från intensitetsregressioner på sannolikheten att lämna långvarigt socialbidragstagande till annan status 1991 1998.
Män och kvinnor 16-w år. Relativrisker
Män Kvinnor
Period: 1991-92 1 1 1993-94 0,79*** 0,75***1995-96 0,62*** 0,60***1997-98 0,55*** 0,55***Ålder: 16-24 år 1,36*** 1,31***25-34 år 1,20*** 1,15***35-44 år 1 1 45-54 år 0,95 0,83***55-64 år 0,67*** 0,57***65-74 år 0,57*** 0,66***75-w år 0,49*** 0,83**Vistelsetid:
Svenskfödda 1 1 1-5 år 0,57*** 0,45***6-12 år 0,69*** 0,52***13-20 år 0,82*** 0,79***21-w år 0,85*** 0,84***
Utbildning:
Ej uppgift/ej grundsk. 0,82*** 0,74***Endast grundsk./kort gymn. 1 1 Gymnasium J 3 år
1,16*** 1,27***
Kort eftergymnasial 1,21*** 1,23***Lång eftergymnasial 1,20*** 1,33***
Hushållstyp:
Sambo/gift utan barn
1
1
Sambo/gift med barn
1,00
0,98
Ensamst. med barn 1,41*** 0,99 Ensamst. utan barn 1,22*** 0,98 Konstant 0,22*** 0,29***N 14 519 15 030 Antal övergångar 11 427 11 552 *** p < 0,001; ** p < 0,01; * p < 0,05
Av tabellen framgår att ungdomsgruppen 16 24 år, helt i enlighet med våra tidigare iakttagelser, i högre grad lyckas lämna långvarigt bidragstagande från ett år till ett annat. Likaså har individer i
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
åldrarna 25 34 år också ett mer omfattande utträde än högre åldrar. I själva verket så finns det en klar tendens i materialet som visar att risken att bli kvar i långvarigt socialbidragstagande successivt ökar med stigande ålder. Så är fallet för männen i gruppen, medan det för kvinnorna sker en vändning vid pensionsåldern. Det faktum att de äldre generellt sett har större svårigheter att bryta de sammanhängande bidragsperioderna är för gruppen 55 64 år särskilt anmärkningsvärt då det där sker en ”naturlig” utströmning genom dem som ålderspensioneras från ett år till ett annat. I övrigt vittnar resultatet om att kombinationen hög ålder och längre perioder utanför arbetsmarknaden gör steget tillbaka till densamma mycket långt. De kvarstående svårigheterna bland dem som är äldre än 65 år kan till viss grad sammanhänga med äldre invandrare som saknar rätt till full folkpension.
När det gäller invandrares vistelsetid i Sverige är mönstret i allt väsentligt det väntade, med i huvudsak högre koefficienter för längre tider. Två iakttagelser kan dock vara värda att kommentera. För det första att skillnaderna mellan de som vistats i landet 1-5 år respektive 6-12 år inte är påfallande stora, åtminstone inte för kvinnor. För det andra att invandrare med jämförelsevis långa vistelsetider (här 13 år eller mer), allt annat konstant, har en sannolikhet att bryta det långvariga bidragstagandet som närmar sig den för infödda svenskar. Utfallet för utbildning följer också det ett väntat mönster. Skiljelinjerna går här mellan att ej ha en fullföljd grundskoleutbildning, att enbart ha grundskola/kort gymnasieutbildning respektive att ha utbildning högre än detta. Några större skillnader mellan enbart gymnasial utbildning och eftergymnasial utbildning av olika omfattning kan inte utläsas. Indelning i hushållstyp ger för männens del ett förhållandevis tydligt mönster där vi för ensamstående, med och utan barn, kan notera ett större utflöde i jämförelse med män som är gifta eller sammanboende. För kvinnorna finns inga skillnader mellan olika hushållstyper. Tabellen innehåller också indikatorer på period, vilka speglar ett mönster vi kunde förvänta oss utifrån bl.a. Figur 3 och 4, nämligen det att sannolikheten att lämna gruppen sjunker över perioden.
Som vi tidigare kunnat se så kan dock det faktum att man lämnar kategorin långvariga bidragstagare på intet sätt tas som intäkt för att en etableringsfas har inletts. Tvärtom fortsätter många med socialbidrag och andelen som når självförsörjning via arbete eller studier är genomgående låg. Av detta skäl finns det anledning att analytiskt skärpa kraven på vad som skall betraktas som ett, för-
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
sörjningsmässigt, godartat utfall. I Tabell 10 tittar vi därför närmare på sannolikheten att lämna det långvariga bidragstagandet till försörjning helt utan socialbidrag. Som framgår längst ned i tabellen är antalet övergångar väsentligt färre här.
Ett antal förändringar i förhållande till den förra tabellen kan iakttas. Ser vi till utfallet för ålder så bekräftas ungdomarnas mer gynnsamma förutsättningar. Framför allt gäller detta de unga männen. För kvinnorna försvagas detta samband jämfört med det som redovisas i Tabell 9. I övrigt förändras mönstret påtagligt såtillvida att det samband som tidigare förelåg mellan högre ålder och lägre sannolikheter för utträde nu har försvunnit. För kvinnornas del har detta mönster till och med till vissa delar förbytts till det motsatta och den högsta sannolikheten att bli oberoende av socialbidrag hittar vi nu där bland de äldsta. Går vi över till vistelsetid för invandrare kan vi notera att det generella mönstret, med högre sannolikheter för längre tider, framträder än en gång, men att det här är väsentligt tydligare än i Tabell 9. De som vistats i landet 21 år eller längre har här en sannolikhet att lämna det långvariga socialbidragstagandet som står i paritet med de svenskföddas. För männen gäller detta även de som vistats i landet 13 20 år. Vi har med andra ord en indikation på att vistelsetidens betydelse ökar ju högre grad av socioekonomisk förankring det handlar om. Detsamma gäller i någon mån också för utbildning där koefficienterna för gymnasial och postgymnasial utbildning genomgående är markant högre än tidigare. De mest anmärkningsvärda förändringarna finner vi dock för hushållstyp, där de ensamståendes relativa sannolikheter att lämna det långvariga bidragstagande påtagligt reducerats. För kvinnorna hittar vi den största förändringen bland de ensamstående med barn som från att ha legat i nivå med referenskategorin (sammanboende/gifta utan barn) här har den lägsta sannolikheten av samtliga. Även ensamstående kvinnor utan barn har sämre möjligheter när vi studerar det här utfallet. För männen är det ensamstående utan barn som försämrar sin relativa position, medan den lilla gruppen ensamstående män med barn bibehåller sina relativt sett större sannolikheter.
Resultatet utifrån uppdelning på period ger en likartad bild som den i Tabell 9, med lägre sannolikheter mot slutet av årtiondet. Här planar dock nedgången ut och det framkommer inga skillnader mellan de två sista perioderna. När det gäller övergångar till att vara helt socialbidragsfri har vi emellertid också testat interaktionseffekter mellan olika perioder och grupptillhörighet. Den enda av
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
dessa interaktionstermer som ger signifikanta förbättringar av modellernas förklaringskraft är den mellan ålder och period (dessa resultat redovisas ej). De mest intressanta resultaten av dessa analyser är en mycket markant uppgång av ungdomars sannolikheter att lämna bidragstagandet under framför allt 1997 1998, det vill säga de år den svenska ekonomin och arbetsmarknaden på allvar börjar förbättras. Detta gäller för såväl män som kvinnor. För äldre och medelålders män däremot (i stort sett alla från 55 år och uppåt) finner vi en motsatt tendens med sjunkande sannolikheter under årtiondets slut.
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
Tabell 10. Resultat från intensitetsregressioner på sannolikheten att lämna långvarigt socialbidragstagande till helt socialbidragsfri 1991 1998. Män och kvinnor 16-w år
Män Kvinnor
Period: 1991-92 1 1 1993-94 0,59*** 0,63***1995-96 0,44*** 0,48***1997-98 0,44*** 0,43***Ålder: 16-24 år 1,32** 1,22*25-34 år 1,22** 1,07 35-44 år 1 1 45-54 år 1,15 1,09 55-64 år 0,98 0,93 65-74 år 0,94 1,41**75-w år 0,77 1,71***Vistelsetid:
Svenskfödda 1 1 1-5 år 0,47*** 0,29***6-12 år 0,61*** 0,36***13-20 år 0,84 0,65**21-w år 0,97 0,83
Utbildning:
Ej uppgift/ej grundsk.
0,89
0,77**
Endast grundsk./kort gymn. 1
1
Gymnasium J 3 år
1,46*** 1,47***
Kort eftergymnasial 1,38** 1,73***Lång eftergymnasial 1,37** 1,71***
Hushållstyp:
Sambo/gift utan barn
1
1
Sambo/gift med barn
0,95
0,98
Ensamst. med barn 1,45* 0,64***Ensamst. utan barn 1,00 0,74**
Konstant 0,03*** 0,06***
N
14 519
15 030
Antal övergångar
1 327
1 429
Inte heller iakttagelsen att försörjning sker utan socialbidrag kan emellertid betraktas som någon entydig indikator på att en ökad förankring eller tilltagande självförsörjning är för handen. Bland de bidragsfria hittar vi till exempel sådana som fått förtidspension,
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
ålderspension eller tillhör den svårbestämbara kategorin med ”övrig” försörjning. I syfte att ytterligare skärpa kraven i utfallsvariabeln lät vi analysen omfatta sannolikheter att lämna det långvariga bidragstagandet för ”kärnarbetskraft”, det vill säga för arbetsinkomster motsvarande minst 3,5 basbelopp under uppföljningsåret. Resultatet redovisas i tabell 11.
Med utträde till kärnarbetskraften som beroende variabel minskar de yngres relativt sett större sannolikheter i jämförelse med föregående analys. Den avgörande förklaringen är att ungdomar i högre utsträckning än andra går vidare till studier (se Tabell A5 i appendix). För de unga kvinnorna är skillnaden påtaglig och här har vi för första gången ett resultat där ungdomarnas sannolikheter är lägre än för referenskategorin. Övergången till studier är dock inte den enda förklaringen till utfallet för de unga kvinnorna. Som vi sett tidigare så är byte av familjestatus vanligare bland kvinnor. En närmare granskning av data visar att detta är särskilt vanligt bland kvinnor i de två yngsta åldersgrupperna. Effekterna av indikatorerna på period i Tabell 11 avviker till viss del från dem i Tabell 9 och 10, på så sätt att de i högre utsträckning följer arbetsmarknadens variationer. Sannolikheten att lämna det långvariga socialbidragstagandet är här lägst under 1993 1994. Därefter stiger sannolikheten, dock utan att nå upp till den som gällde vid decenniets första år.
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
Tabell 11. Resultat från intensitetsregressioner på sannolikheten att lämna långvarigt socialbidragstagande till ”Kärnarbetskraft” 1991 1998. Män och kvinnor 16-64 år. Relativrisker
Män Kvinnor
Period: 1991-92 1 1 1993-94 0,39*** 0,35***1995-96 0,41*** 0,44***1997-98 0,51*** 0,50***Ålder: 16-24 år 0,85 0,46***25-34 år 1,08 0,73**35-44 år 1 1 45-54 år 1,08 0,87 55-64 år 0,50***0,52**Vistelsetid:
Svenskfödda 1 1 1-5 år 0,30*** 0,24***6-12 år 0,31*** 0,28***13-20 år 0,52*** 0,82 21-w år 0,54*** 0,86
Utbildning:
Ej uppgift/ej grundsk. 0,76** 0,43***Endast grundsk./kort gymn. 1 1 Gymnasium J 3 år
1,59*** 1,60***
Kort eftergymnasial 1,45*** 1,90***Lång eftergymnasial 1,79*** 2,66***
Hushållstyp:
Sambo/gift utan barn
1
1
Sambo/gift med barn 1,36* 1,00 Ensamst. med barn 1,38 0,81 Ensamst. utan barn 0,62** 0,78
Konstant 0,06*** 0,04***
N
13 946
13 945
Antal övergångar
1 249
614
En annan tydlig förändring ser vi under vistelsetid där invandrargruppen som helhet, men mer uttalat bland männen än bland kvinnorna, försämrar sin position i förhållande till de svenskfödda. Mönstret för utbildning förändras inte nämnvärt, men när det gäller hushållstyp så sker än en gång betydande positionsföränd-
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
ringar. För kvinnornas del innebär detta att ensamstående kvinnor med barn (och i viss utsträckning också ensamstående kvinnor utan barn) så att säga återtar förlorad mark och nu har en sannolikhet att lämna gruppen som närmat sig referenskategorin. Detta mönster beror till viss del på att ensamstående kvinnor med barn i högre utsträckning än andra kombinerar arbetsinkomster med kortare perioder av socialbidragstagande.16 För männen ser vi att ensamstående män utan barn tar ett steg tillbaka och här helt klart utgör den kategori som har de sämsta förutsättningarna. Det kan inte uteslutas att detta är ett uttryck för en högre grad av psykosociala problem med bl. a. missbruk som ett allvarligt hinder för steget ut i arbetslivet.17
För periodeffekterna framträder här ett mönster som föga förvånande i högre grad än i de tidigare modellerna följer den ekonomiska konjunkturen. Den lägsta sannolikheten för övergång till kärnarbetskraft finner vi framför allt för perioden 1993 1994 då arbetslösheten var som högst. För männen ligger sannolikheten kvar på samma nivå under 1995 1996, medan kvinnornas ökar något. Under åren 1997-98 ökar sannolikheten för båda könen, dock utan att komma i närheten av den nivå som rådde 1991 1992.
4.8. Diskussion och sammanfattning
Den bild som framträder genom våra analyser beskriver en grupp med mycket påtagliga svårigheter att etablera självförsörjning. Ytterst få tar steget ut på den öppna arbetsmarknaden och socialbidrag utgör en viktig inkomstkälla för påfallande många också under perioder över många år. Studier och aktiva arbetsmarknadsåtgärder erbjuder utvägar för vissa, medan den höga andelen förtidspensioneringar tydligt indikerar att försörjning via lönearbete är någonting avlägset för andra. Huvudintrycket är också att dessa uttryck för socioekonomisk marginalisering gäller för alla tänkbara grupper i materialet även om vissa, framförallt ungdomar, i olika avseenden uppvisar en mer godartad utveckling.
Ser vi till mönstret över decenniet som helhet kan tre iakttagelser göras. För det första, att den ovan beskrivna utsattheten inte
16 Detta visar sig i kompletterande analyser som inte redovisas här. 17 I specialbearbetningar av data från det s.k. Socialtjänstprojektet (avseende 1980-talets första hälft) framkommer att alkoholproblem är väsentligt vanligare bland ensamstående män utan barn än bland andra grupper av socialbidragstagare (se Pettersson 1986; Bergmark 1991).
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
förändrats på något avgörande sätt under perioden. Även under i sammanhanget ”goda” år är det endast mindre grupp som förefaller vara på väg mot förankring. Detta innebär emellertid inte, för det andra, att möjligheterna är oberoende av hur konjunkturen och arbetsmarknaden utvecklas. Tvärtom finns det i vårt material mönster som i sina huvuddrag relativt väl följer samhällsekonomins variationer. Det gäller inte minst för själva omfattningen av långvarigt bidragstagande, som i termer av upp- respektive nedgång och med viss eftersläpning återspeglar konjunkturens fluktuationer. Samma mönster finner vi i andelarna av långvariga bidragstagare som blir kvar i gruppen, i utträdet till lönearbete (det vi kallar ”kärnarbetskraft”) och i hur de långsiktiga försörjningsmönstren utvecklats för olika kohorter under olika delar av decenniet. För det tredje, att den återhämtning som inletts under decenniets avslutande år inte är av en sådan omfattning att förhållandena är jämförbara med dess inledning. Det gäller antalet långvariga bidragstagare och proportionerna avseende antal bidragstagare med hjälpperioder av olika längd som är väsentligt annorlunda 1999 i jämförelse med 1990 – en skillnad som inte kan hänföras till sämre samhällsekonomiska förutsättningar.18 Också sett till andelarna som blir kvar i långvarigt bidragstagande från ett år till ett annat är skillnaden mellan decenniets början och dess slut anmärkningsvärt stora.
Genom uppdelning på kön framkommer att kvinnor och män årsvis lämnar det långvariga bidragstagandet i jämförbar omfattning, men att kvinnorna med ett längre tidsperspektiv har en något mindre gynnsam utveckling. Den tydligaste könsskillnaden finner vi annars i övergångar till kärnarbetskraften, där nivån för männen genomgående är avsevärt högre. Denna skillnad har heller inte på något avgörande sätt förändrats under årtiondet, utan upp- och nedgångar har följt ett relativt likartat mönster för bägge grupperna. Vidare framkommer att kvinnors utträde från långvarigt bidragstagande mer ofta än mäns sammanfaller med byte av familjestatus och att de utträdesåret oftare sammanbor med någon annan vuxen som tillhör kärnarbetskraften. Vi kan inte fullt ut värdera vad detta i sak egentligen betyder, men sannolikt kan bägge omständigheterna i många fall vara direkta orsaker till att det
18 Vi kan kontrastera detta mot andelen bidragstagare i befolkningen som helhet, där det faktiskt skett en återhämtning som innebär att nivåerna 1999 är mycket nära de som förelåg 1990.
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
långvariga bidragstagandet upphör och i vissa perioder lika betydelsefulla som övergångar till lönearbete.
En av de grupper vi ägnat särskilt intresse är ungdomar i åldrarna 16 24 år. Anledningen är att ungdomarna stått för en stor del av socialbidragets generella expansion under decenniet och att andelen bidragstagare i denna grupp ökat mer än för de flesta andra (SOU 2000:3, Salonen 2000) – en utsatthet som sammanhänger med att man sökte tillträde till en allt sämre arbetsmarknad samtidigt som man saknade den förankring som kvalificerade till arbetslöshetsersättning. Ungdomarnas behov av socialbidrag var med andra ord i hög grad strukturellt betingade, ett faktum som väcker förväntningar om en större rörlighet och en bättre responsivitet i förhållande till arbetsmarknadens återhämtning. Sådana mönster finns också i vårt material. Ungdomar har ett större utflöde än äldre grupper, såväl årsvis som över längre perioder. De försvinner av uppenbara skäl i högre utsträckning till studier, de övergår jämförelsevis ofta till ersatt arbetslöshet (vilket i detta sammanhang närmast kan ses som ett steg mot etablering) och det lägre årsvisa utflöde de uppvisar till lönearbete förbyts med ett flerårsperspektiv till, i sammanhanget, mer normala siffror och i den uppåtgående konjunkturen till och med bättre nivåer än för andra. Allt detta är dock i relation till andra grupper av långvariga bidragstagare. Ser vi till vilka nivåer det i sak handlar om finns det istället anledning att känna oro över att efter en femårig uppföljning har mindre än femton procent annat än obetydliga inkomster från arbete, endast tio procent studerar och att mer än 60 procent fortfarande uppbär socialbidrag. Dessa siffror gäller dessutom för 1998, då tiderna allmänt sett började bli bättre. Vi ser också tecken på att unga kvinnor jämförelsevis sällan bryter sitt långvariga bidragstagande genom att få ett arbete.
För övriga åldersgrupper är, följaktligen, svårigheterna dock ännu större. För män ökar risken att bli kvar i långvarigt socialbidragstagande successivt med stigande ålder, och för kvinnorna gäller detsamma fram till pensionsåldern där det sker en vändning. Kombinationen av hög ålder och långa perioder utanför arbetsmarknaden framstår således som mycket ogynnsam. Detta gäller också för männen i materialet om vi ser till övergångar till kärnarbetskraft, medan kvinnorna i detta avseende har ett delvis omvänt åldersmönster (jämför ovan), där man i åldrarna 35 54 år har den högsta sannolikheten för en övergång. En möjlig förklaring till detta kan dels sökas i det faktum att unga kvinnor oftare lämnar
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
det långvariga bidragstagandet i samband med att man byter hushållsstatus och att de äldre kvinnornas försörjningsansvar för hemmavarande barn stegvis upphör.
En annan grupp vi studerat närmare är invandrare, som i likhet med ungdomar svarat för en avsevärd del av socialbidragets allmänna ökning under 1990-talet, men som också uppmärksammats som särskilt utsatt i termer av långvarigt bidragstagande (Socialstyrelsen 1999). Invandrargruppens årsvisa utflöde var i början av decenniet jämförbart med de svenskföddas, men i takt med samhällsekonomins försämring och den omfattande flyktinginvandringen under årtiondets mitt så försämrades läget för gruppen. Denna försämring var dock i allt väsentligt koncentrerad till invandrare med förhållandevis kortare vistelsetider i Sverige. Vidare framstår också kombinationen av korta vistelsetider och att ha varit långvarig socialbidragstagare under lågkonjunkturens svåraste år som särskilt ogynnsam för möjligheterna att etablera självförsörjning. Här återfinner vi alltjämt närmare hälften som långvariga socialbidragstagare fem år efter ursprungsåret, och förmågan att tillgodogöra sig den förbättrade arbetsmarknaden genom övergångar till den s.k. kärnarbetskraften visar sig också sämre än andra gruppers. Överhuvudtaget framkommer, i våra multivariata analyser, ett relativt tydligt samband mellan vistelsetid och möjligheterna till förankring – och i allt väsentligt oavsett hur de senare definieras.
I de multivariata analyserna har vi också studerat utträdesmöjligheterna för olika typer av hushåll. Ett mycket tydligt resultat av dessa är att, den i sammanhanget kvantitativt betydelsefulla, gruppen av ensamstående män utan barn försämrar sina möjligheter i relation till andra hushåll i takt med att kraven på vad som skall betraktas som ett utträde i riktning mot förankring skärps. De lämnar långvarigt bidragstagande lättare än de flesta andra, intar en mellanposition när det gäller övergångar till försörjning helt utan socialbidrag men har det lägsta utflödet till kärnarbetskraften. Vad dessa förskjutningar beror på har vi inte kunnat analysera i detalj, men en möjlig hypotes är att problem i form av t.ex. missbruk eller sämre social förankring kan spela en roll här. En annan förklaring skulle kunna vara en högre förekomst av svartjobb i gruppen, men något stöd för en sådan tolkning har vi heller inte. För ensamstående kvinnor är mönstret mer oregelbundet. Här har ensamstående kvinnor utan barn en något högre sannolikhet att lämna det långvariga bidragstagandet. Situationen försämras för gruppen
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
sett till utträde till försörjning utan socialbidrag, där dessutom ensamstående kvinnor med barn tar ett än mer påtagligt kliv bakåt och är den hushållstyp som har det klart sämsta utfallet. Bägge grupperna återtar sedan förlorad mark när det gäller utträde till kärnarbetskraften. Bakom dessa rörelser fram och tillbaka ligger bland annat det faktum att ensamstående kvinnor med barn oftare än andra kombinerar lönarbete med fortsatt, i huvudsak kortvarigt, socialbidragstagande.
Ett stabilt och enkelriktat mönster framträder i de multivariata analyserna med avseende på utbildning. Högre utbildning innebär för samtliga prövade utfallsmått större möjligheter till utträde, och skiljelinjerna går mellan att ha en ej fullföljd grundskoleutbildning, att enbart ha grundskola/kort gymnasieutbildning respektive utbildning högre än detta. Sambandet med utbildning bör dock tolkas med försiktighet. Det är inte självklart så att det är utbildningen i sig som möjliggör övergångar. Utbildningsnivån kan också vara ett uttryck för olika former av social etablering, och eftersom vi i vår modell inte har kontroll för sådant vet vi t.ex. inte i vilken utsträckning de lågutbildades svårigheter orsakas av mer omfattande psykosociala problem.
Hur skall då våra resultat förstås i ett vidare sammanhang? De stora svårigheterna för långvariga bidragstagare att etablera självförsörjning också på längre sikt är inte bara en återspegling av gruppens marginella position, utan också ett faktum som vittnar om att de samhällsinsatser som syftar till att möjliggöra förankring inte tycks ha något betydande genomslag, åtminstone inte i kvantitativa termer. Långvariga socialbidragstagare är en högt prioriterad grupp när det gäller olika former av särskilda satsningar inom ramen för socialtjänstens individ- och familjeomsorg. Ofta är också det uttalade målet för dessa satsningar att klienterna skall uppnå självförsörjning genom arbete. Vi kan med utgångspunkt från vårt material inte yttra oss om hur ändamålsenliga eller effektiva enskilda satsningar av detta slag är, vad våra data dock indikerar är att förväntningarna på omfattande förändringar kanske inte alltid är helt realistiska. Omvänt innebär dock detta också att relativt blygsamma förändringar över tid kan vara tecken på att enskilda program faktiskt har effekter – en omständighet som kan vara viktig att beakta i de utvärderingar som efterfrågas på området.
En annan viktig iakttagelse, som mer har att göra med det gångna decenniet, är att arbetsmarknad och konjunkturläge trots allt har betydelse för gruppen. Även om det handlar om variationer
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
på relativt låga nivåer ifråga om t.ex. övergångar till lönearbete, så är effekterna tydliga och de relativa förändringarna betydande. Vissa grupper tycks dock inte på samma sätt som andra ha tillgodogjort sig uppgången i den svenska ekonomin under slutet av årtiondet. Det gäller framförallt invandrare med jämförelsevis korta vistelsetider i Sverige, varav många tillhör de stora flyktinggrupper som kom till landet i mitten av decenniet. Här finns utrymme för såväl vidare analyser som överväganden om vilka åtgärder som kan vara rimliga.
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
Referenser
Allison, P.D. 1984. Event history analysis. Regression for
longitudinal event data. Sage University Paper series on
Quantitative Applications in the Social Sciences, 07-046. Beverly Hills och London: Sage Publications. Bergmark, Å. 1991. Socialbidrag och försörjning. En studie av
bidragstagande bland ensamstående utan barn. Diss. Stockholms universitet, Institutionen för socialt arbete.
Bergmark, Å. 2000. Socialbidragen under 1990-talet. I Bergmark, Å
(red.), Välfärd och försörjning.SOU 2000:40. Stockholm, Fritzes. Blossfeld, H-P. and G. Rohwer. 1995. Techniques of Event History
Modeling. New Approaches to Causal Analysis. Lawrence
Erlbaum Associates, Mahwah, New Jersey. Franzén, E. 2000. Socialbidrag bland invandrare. I Puide, A. (red.)
Socialbidrag i forskning och praktik. Stockholm, Gothia.
Gustafsson, B. & W. Voges. 1998. Contrasting welfare dynamics:
Germany and Sweden. I Leisering, L. & R. Walker (red.). The dynamics of modern society. Poverty, policy and welfare. Bristol, The Policy Press. Gustafsson, B. 1998. From the employment office to the social
welfare office: social assistance recipiency among first-time unemployed in Sweden. European Journal of Social Work, 1, 203-220. Halleröd, B. 1991. Den svenska fattigdomen. Diss. Lund, Arkiv. Inghe, G. 1960. Fattiga i folkhemmet – en studie av långvarigt
understödda i Stockholm. Stockholm, Almqvist & Wiksell.
Isaksson, K & L. Svedberg. 1989. Permanent tillfällighet – om arbete
och socialbidragstagande i en klientgrupp. Stockholms universitet,
Institutionen för socialt arbetet. Jonasson, I. 1996. Långvariga socialbidragstagare. Stockholms
universitet, Institutionen för socialt arbete. Korpi, W. 1971. Fattigdom i välfärden. Stockholm, Tiden. Lidvall, U. & P. Skogman Thoursie. 2000. Sjukfrånvaro och
förtidspension: en beskrivning och analys av utvecklingen under de senaste decennierna. Stockholm, Riksförsäkringsverket.
Palme, J. 2000. Socialförsäkringar och kontanta familjestöd. I
Bergmark, Å (red.), Välfärd och försörjning.SOU 2000:40. Stockholm, Fritzes.
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
Pettersson, U. 1986. Socialtjänsten i praktiken. Stockholm, Skeab Salonen, T. 1993. Margins of welfare. A study of modern functions of
social assistance. Diss. Torna Hällestad, Hällestad Press.
Salonen, T. 2000. Ungdomars socialbidragstagande och försörj-
ningssvårigheter. I Bergmark, Å (red.), Välfärd och försörjning. SOU 2000:40. Stockholm, Fritzes. SCB 1987. Socialbidragstagarna – levnadsförhållanden 1983-1985.
Stockholm, SCB. Socialstyrelsen 1999. Långvarigt socialbidragstagande under 1990-
talet. Stockholm, Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen 2000. Socialbidrag 1999. Statistik, Socialtjänst
2000:8. Stockholm, Socialstyrelsen. Socialstyrelsen 2001. Social rapport 2001. Stockholm, Social-
styrelsen. SOU 2000:3. Välfärd vid vägskäl. Delbetänkande, Kommittén
välfärdsbokslut. Stockholm, Fritzes. Voges, W. & G. Rohwer. 1992. Receiving social assistance in
Germany: risk and duration. Journal of European Social Policy, 2, 175-191.
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
Appendix
Tabell A1. Åldersfördelning bland långvariga socialbidragstagare (≥10 mån/år) 1990 1998. Män och kvinnor 16-w år (ej kvarboende barn). Antal. Procent inom parentes
1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998
16-24 5 832 6 364 7 964 10 673 13 916 16 373 18 359 17 823 15 558
(13,0) (13,1) (13,6) (14,2) (15,4) (14,5) (14,3) (13,8) (12,9)
25-29 6 625 7 331 9 233 11 900 13 646 15 903 16 558 15 648 13 881
(14,8) (15,1) (15,8) (15,8) (15,1) (14,1) (12,9) (12,1) (11,5)
30-34 7 311 7 679 9 370 12 571 14 978 18 399 20 488 19 609 17 189
(16,3) (15,8) (16,0) (16,7) (16,5) (16,3) (15,9) (15,2) (14,2)
35-39 6 441 6 998 8 610 11 212 13 510 17 401 19 374 19 438 17 622
(14,4) (14,4) (14,7) (14,9) (14,9) (15,4) (15,1) (15,0) (14,6)
40-44 4 950 5 320 6 415 8 343 10 321 13 347 15 870 16 374 15 482
(11,1) (11,0) (11,0) (11,1) (11,4) (11,8) (12,3) (12,7) (12,8)
45-49 3 205 3 579 4 412 6 068 7 068 8 893 10 683 11 406 11 347
(7,2) (7,4) (7,6) (8,1) (7,8) (7,9) (8,3) (8,8) (9,4)
50-54 2 231 2 366 2 768 3 698 4 557 5 678 7 011 7 803 8 070
(5,0) (4,9) (4,7) (4,9) (5,0) (5,0) (5,5) (6,0) (6,7)
55-59 1 815 1 978 2 194 2 623 3 258 4 655 5 516 5 758 5 900
(4,1) (4,1) (3,8) (3,5) (3,6) (4,1) (4,3) (4,4) (4,9)
60-64 1 838 1 901 2 098 2 335 2 961 4 173 5 003 5 266 5 363
(4,1) (3,9) (3,6) (3,1) (3,3) (3,7) (3,9) (4,1) (4,4)
65-69 1 682 1 903 2 010 2 121 2 384 3 424 4 039 4 243 4 371
(3,8) (3,9) (3,4) (2,8) (2,6) (3,0) (3,1) (3,3) (3,6)
70-74 1 148 1 358 1 559 1 745 1 980 2 437 2 917 3 112 3 246
(2,6) (2,8) (2,7) (2,3) (2,2) (2,2) (2,3) (2,4) (2,7)
75-w 1 669 1 805 1 804 1 932 2 060 2 437 2 746 2 937 3 032
(3,7) (3,7) (3,1) (2,6) (2,3) (2,2) (2,1) (2,3) (2,5)
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
Tabell A2. Andel med kärnarbetskraft i familjen samt andel som bytt familjestatus (folkbokföringshushåll) för de som lämnat långvarigt socialbidragstagande (≥10 mån/år) och tillhör kategorin ”Övriga” året därpå. Kvinnor 16-w år, ej kvarboende barn. Status uppföljningsåret
1991 1993 1995 1997 1998 Kärnarbetskraft i familjen
11,2 3,9 5,5 6,7 9,4
Andel som bytt familjestatus
14,6 16,3 14,6 13,7 15,1
N
7 378 7 112 11 583 13 673 14 673
Tabell A3. Andel med kärnarbetskraft i familjen samt andel som bytt familjestatus (folkbokföringshushåll) för de som lämnat långvarigt socialbidragstagande (≥10 mån/år) och tillhör kategorin ”Övriga” året därpå. Män 16-w år, ej kvarboende barn. Status uppföljningsåret
1991 1993 1995 1997 1998 Kärnarbetskraft i familjen
2,4 1,3 1,8 2,1 3,0
Andel som bytt familjestatus
10,2 11,6 10,9 11,4 12,6
N
5 469 6 918 10 813 11 200 11 724
Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet SOU 2001:54
Tabell A4. Andelar av de som lämnat långvarigt socialbidragstagande (≥10 mån/år) och tillhör kategorin ”Övriga” året därpå som övergått till kortare socialbidragsperioder. Män och kvinnor 16-w år. Ej kvarboende barn. Procent
1991 1993 1995 1997 1998
1-3 mån
17,5 13,8 13,1 11,2 12,8
4-9 mån
70,5 74,7 76,9 75,7 75,5
N
12 984 14 256 22 661 25 664 27 129
Tabell A5. Resultat från intensitetsregressioner på sannolikheten att lämna långvarigt socialbidragstagande till Studier 1991 1998.
Män och kvinnor 16 64 år. Relativrisker
Män Kvinnor
Period: 1991-92 1 1 1993-94
1,24 0,79
1995-96
1,24 0,84
1997-98
1,84*** 1,30
Ålder: 16-24 år
7,24*** 4,22***
25-34 år
2,12*** 2,08***
35-44 år
1
1
45-64 år 0,21*** 0,16***
Vistelsetid:
Svenskfödda 1 1 1-5 år
1,92*** 0,96
6-12 år
1,81*** 1,07
13-20 år
1,08 0,69
21-w år
1,37 0,84
Utbildning:
Ej uppgift/ej grundsk.
1,00
0,45***
Endast grundsk./kort gymn. 1
1
Gymnasium J 3 år
1,66*** 1,60***
Kort eftergymnasial
3,29*** 2,69***
Lång eftergymnasial
2,85*** 2,54***
SOU 2001:54 Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet
Män Kvinnor
Hushållstyp:
Sambo/gift utan barn
1
1
Sambo/gift med barn
0,50*** 0,34***
Ensamst. med barn
1,38 0,65*
Ensamst. utan barn
1,50* 0,88
Konstant 0,001*** 0,006***
n
13 946
13 945
Antal övergångar
598
583
5. Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999
Felipe Estrada och Anders Nilsson
5.1. Inledning
Utsatthet för brott kan på flera sätt betraktas som ett välfärdsproblem. Att bli utsatt för brott innebär i sig ofärd för den drabbade individen och dennes omgivning. Brottsligheten får vidare inte bara välfärdskonsekvenser för dem som själva blir offer; otryggheten och rädslan kan öka även för övriga i befolkningen. Kännedom om brott som begås i det egna bostadsområdet, brott som drabbar bekanta och rapporteringen av brott i massmedia påverkar vår uppfattning av brott och upplevelse av trygghet. Förändringar i uppfattningen av brott som samhällsproblem och hur brottsligheten utvecklas behöver inte överensstämma med hur det faktiskt ser ut, likväl kan de vara av stor betydelse för välfärd och livskvalitet. Trygghet och utsatthet för brott ingår också som en av komponenterna, jämte ekonomi, hälsa, boendeförhållanden, sysselsättning etc. i levnadsnivåundersökningarnas mätningar av människors välfärd (Fritzell & Lundberg 2000:13). Utifrån detta perspektiv kan nivåskillnader mellan olika samhällsgrupper tolkas i termer av välfärdsskillnader och en ökad utsatthet för brott eller oro för brott ses som indikatorer på ökad ofärd eller ett tilltagande välfärdsproblem.
På individnivå sammanhänger olika välfärdsproblem som arbetslöshet och fattigdom med egen brottslighet (Nilsson 2000). Även utsatthet för brott har samband med ekonomiska problem på individnivå (Fritzell & Lundberg 2000:144). På områdesnivå finner man att brott och utsatthet för brott är vanligare i socialt utsatta bostadsområden (Wikström 1991). På samhällsnivå är däremot sambanden mellan ekonomiska svårigheter, arbetslöshet och brott inte lika entydiga. För stöldbrott är frågan särskilt komplicerad då motsatta effekter kan förväntas vid konjunkturförändring. Ökad arbetslöshet antas leda till fler brott i och med fler utslagna samtidigt som minskad privat konsumtion leder till färre brott i och
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999 SOU
2001:54
med minskade brottstillfällen (von Hofer & Tham 2000). Under efterkrigstiden ökade brottsligheten kraftigt i alla västeuropeiska länder, detta samtidigt med en växande ekonomi och utbyggd välfärd (Westfelt 2001). Utifrån tidsserieanalys har ökningen av stöldbrott i Sverige under efterkrigstiden förklarats med förändringar i tillfällesstrukturen och en ökad marginalisering på arbetsmarknaden (Norström 1988). Beträffande förklaringsfaktorer till variationer i våldsbrott så har komparativa tvärsnittstudier pekat på ett positivt samband med ojämlikhet, i de flesta fall mätt med skillnader i inkomst (Westfelt 2001). För den svenska våldsbrottsutvecklingen framstår dock variationer i alkoholkonsumtionen som den främsta förklaringsfaktorn (Lenke 1990).
Mot bakgrund av vad vi vet om utvecklingen av andra välfärdsproblem under 1990-talet är det naturligt att fråga sig vad man kan förvänta sig avseende utvecklingen av brottslighet och utsatthet för brott. Undersökningar har visat att den ökade arbetslösheten och de ekonomiska nedskärningarna under 1990-talets första hälft förde med sig försämrade levnadsförhållanden och en ökad ojämlikhet mellan olika samhällsgrupper. Kännetecknande för krisen under 1990-talet var att redan svaga grupper drabbades hårdare än andra. Det gäller t.ex. ungdomar, utrikes födda och ensamstående mammor (Fritzell & Lundberg 2000). Det finns även tendenser till ökad boendesegregering (Andersson 2000). Beträffande sociala och ekonomiska faktorers inflytande på brottsligheten bör det noteras att även om problemen inte ökat sett till antalet drabbade personer, så kan situationen ha förvärrats för marginalgrupper och avståndet gentemot befolkningen i övrigt ha ökat. På individnivå kan en ökad ojämlikhet och tilltagande koncentration av sociala problem innebära en ökad utsatthet för svagare grupper i samhället medan utsattheten är stabil eller minskar för befolkningen i övrigt.
Det huvudsakliga syftet med detta kapitel är att mot bakgrund av den samhällsekonomiska utvecklingen under 1990-talet beskriva människors oro och utsatthet för brott. Det är framför allt omfattningen, fördelningen och utvecklingen av oro och utsatthet för brott som ska uppmärksammas. En utgångspunkt för analysen är att utsatthet för brott inte bör ses som isolerat från andra former av välfärdsproblem.
Brotts- och utsatthetsutvecklingen studeras utifrån kriminalstatistik samt Statistiska centralbyråns (SCB) undersökningar av levnadsförhållanden. Kapitlet fortsätter närmast med en presentation av dessa datamaterial. Därefter ges i avsnitt tre en beskrivning av
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999
den generella utvecklingen av brottsligheten och utsattheten för brott. Efter denna beskrivning följer den närmare analysen av hur utsatthet och oro för brott hänger samman med andra välfärdsproblem. I avsnitt fyra jämförs utvecklingen av oro och utsatthet för brott under 1990-talet bland grupper med olika välfärdsutveckling och ekonomisk situation. I avsnitt fem följer en närmare analys där multivariata analyser används för att beskriva riskfaktorer för utsatthet och oro för brott vid ingången till respektive slutet av 1990-talet. Avslutningsvis diskuteras olika förklaringar till skillnader i utsatthet för brott och oro för brott.
5.2. Material
5.2.1. Kriminalstatistik
För att beskriva den generella brottsutvecklingen utgår vi från de polisanmälda brottsbalksbrotten 1975 2000 (BRÅ kriminalstatistik). Dessa domineras av stöldbrotten varför vi valt att redovisa våldsbrottsligheten separat.1 Det är i detta sammanhang viktigt att komma ihåg att kriminalstatistiken inte är en direkt återspegling av den verkliga brottsutvecklingen utan snarare kan karaktäriseras som en ”social produkt” som skapas i flera steg (Estrada 1999). För det första måste ett brott upptäckas av någon. En handling som inte definieras eller uppfattas som brottslig kan aldrig hamna i kriminalstatistiken. För det andra måste en handling som upptäckts och definierats som brottslig anmälas till polisen. Anmälningsbenägenheten och eventuella förändringar i denna över tid är därför av stor vikt för tolkningen. Av alla de brottshändelser som förekommer i samhället är det alltså en mer eller mindre obekant andel som upptäcks eller uppfattas som brott. Av de händelser som upptäcks är det totalt sett endast en mindre andel som kommer till polisens kännedom. Av dessa registreras sedan huvuddelen, men inte alla, som brott i kriminalstatistiken. Sammantaget innebär denna selektionsprocess att vi inte på ett enkelt sätt kan använda oss av kriminalstatistiken för att beskriva den verkliga brottsligheten. Vi behöver därför komplettera den bild som ges av kriminalstatistiken med alternativa källor.
1 År 2000 polisanmäldes ca 1 miljon brott. Av dessa utgjorde stöldbrotten 700 000 och våldsbrotten 60 000 (BRÅ kriminalstatistik).
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999 SOU
2001:54
5.2.2. ULF:s offerundersökningar
Beskrivningen och analysen av olika befolkningsgruppers utsatthet och oro för brott görs utifrån SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden (ULF). Dessa bygger på personliga intervjuer med representativa urval av befolkningen i åldrarna 16 84 år. Årligen är det omkring 6 000 personer som intervjuas. Bortfallet ligger under 1990-talet kring 20 procent (Fritzell & Lundberg 2000:27). I intervjuerna ställs en rad frågor som rör olika välfärdsområden, som hälsa, boende, sociala relationer, politiska resurser, ekonomi, utbildning och sysselsättning. Sedan 1978 ingår frågor om trygghet och utsatthet för brott (för en närmare beskrivning av ULF se t.ex. SCB 1997). För analysen av hur utsatthet för brott och oro för brott är kopplat till andra former av ofärd har vi haft tillgång till ULF-data som täcker perioden 1988 1999. Sammanlagt rör det sig om 72 071 intervjuer.2 De frågor som ställts om brott rör intervjupersonens utsatthet för våld och oro för att utsättas för brott samt hushållets utsatthet för stöld eller skadegörelse under de senaste tolv månaderna.3
Den stora fördelen med ULF är möjligheterna att studera utsatthetens sociala mönster. Genom undersökningarnas breda inriktning på att mäta välfärd är dessa möjligheter särskilt stora. En annan fördel är att offerundersökningar av den typ som ingår i ULF till skillnad från kriminalstatistiken inte på samma sätt påverkas av ändrad tolerans och förändringar av anmälningsbenägenheten. Undersökningarna har emellertid andra begränsningar. Det rör sig om bortfall, svårigheter att studera mer allvarliga brott samt under- och överrapportering (SCB 1995). Det senare gäller diskrepansen mellan faktisk och rapporterad utsatthet. Frågor om utsatthet för brott kan upplevas som känsliga. Detta gäller i synnerhet våld i hemmet och sexualbrott, händelser som därför antas underrapporteras (SCB 1995:35). Ytterligare ett problem är att de grupper som vi vet är särskilt utsatta – t.ex. hemlösa, straffade och missbrukare – i mindre utsträckning fångas upp av undersökningarna (Nilsson & Tham 1999). Det rör sig om grupper som relativt
2 För att kontrollera för skillnader mellan population och intervjuade har materialet viktats för individens region, ålder, kön, nationalitet och civilstånd. Det antal observationer som redovisas har dock ej påverkats av detta. 3 De grundläggande frågorna om våld och egendomsbrott har ställts på ett likartat sätt under hela perioden. Vart åttonde år gör dessutom SCB fördjupningar för att ytterligare belysa brotten och dess konsekvenser. Fördjupningsstudierna har genomförts åren 1978, 1984 1985 och 1992 1993 (SCB 1995:32). För närvarande pågår datainsamlingen för fördjupningsstudien 2000 2001.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999
befolkningen i sin helhet är små, och i den mån de kommer med i urvalet hör de i större utsträckning till bortfallet. Detta förhållande torde dock inte påverka den generella bilden över befolkningens utsatthet just på grund av att dessa grupper relativt sett är små.
En mer generell invändning mot offerundersökningar av denna typ är att de indikatorer på utsatthet och oro för brott som används är begränsade till traditionell vålds- och egendomsbrottslighet. Utifrån ett välfärdsperspektiv kan man argumentera för att även andra former av brottslighet och utsatthet borde uppmärksammas. Konsekvenserna av ekonomisk brottslighet och miljöbrott kan även de innebära ofärd. För drabbade kan dessa brott bl.a. leda till direkt personlig skada genom försörjningssvårigheter och hälsorisker (Lindgren 1999). Offerundersökningarnas begränsning till traditionell brottslighet kan eventuellt bidra till att ge just denna typ av brottslighet tyngd som det väsentliga ”brottsproblemet” (Mawby & Walklate 1994). Det vore därför värdefullt om framtida studier försökte utveckla såväl de indikatorer som teoretiska perspektiv som används för att belysa människors oro och utsatthet för brott.
5.3. Utvecklingen av brottslighet och utsatthet för brott
I detta avsnitt redovisas dels den generella brottsutvecklingen utifrån kriminalstatistiken, dels utvecklingen av medborgarnas självrapporterade utsatthet utifrån ULF-undersökningarna. Avsnittet fungerar som bakgrund till de mer ingående analyser av olika befolkningsgruppers utsatthet som görs längre fram i kapitlet.
5.3.1. Brottsutvecklingen 1975 2000
Den generella utvecklingen
I Sverige, precis som i övriga västvärlden, ökade den registrerade brottsligheten kraftigt under efterkrigstiden (Westfelt 2001). Denna ökning kan i huvudsak hänföras till en kraftig ökning av stöldbrotten, vilka dominerar de polisanmälda brottsbalksbrotten. Sedan 1975 har brottsanmälningarna ökat med 65 procent (Figur 1). Hela ökningen ligger dock på perioden före år 1990. Under 1990-talet bryts efterkrigstidens mer eller mindre kontinuerliga ökning av de polisanmälda brotten. Krisåren förefaller
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999 SOU
2001:54
alltså inte ha inneburit någon ökning av den anmälda brottsligheten i stort.
Figur 1. Anmälda brottsbalksbrott 1975 2000 (referenslinje år 1990)4
En av de främsta förklaringarna till efterkrigstidens brottsutveckling hänger samman med tillfällesstrukturens och rutinaktiviteternas förändring i västvärlden, med ökad ekonomisk tillväxt har brottstillfällena blivit fler (Cohen & Felson 1979). Utifrån denna förklaringsmodell skulle man kunna förvänta sig att 1990-talets krisår leder till en minskning av framför allt stöldbrottsligheten och den ekonomiska återhämtningsperioden under 1990-talets andra hälft till en ökande stöldbrottslighet. Detta motsvaras delvis av vad som framkommer i Figur 1. Även om denna tolkning är möjlig bör några omständigheter noteras. För det första har tillväxten av Sveriges ekonomi åren 1997 2000 inte lett till en motsvarande ökning av brottsligheten. För det andra är det oklart i vilken mån brottstillfällena verkligen blivit färre i den utsträckning att det kan få genomslag på brottsutvecklingen från ett år till ett annat. För det tredje finns det tendenser till en avmattning av de anmälda brotten redan innan 1990-talet om man ser till hela efterkrigsperioden. Detta har tolkats som att avmattningen under 1990-talet hänger samman med en längre utvecklingstrend (von Hofer & Tham
4 Siffrorna är inte standardiserade för befolkningsstorleken, 1999 har befolkningen ökat med 8 procent jämfört med 1975 och 3 procent jämfört med 1990. 0 250000 500000 750000 1000000 1250000 75 77 79 81 83 85 87 89 91 93 95 97 99
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999
2000). För tolkningen av brottsutvecklingen bör det även uppmärksammas att den svenska utvecklingen med en avmattning trendmässigt liknar den i andra västeuropeiska länder (Westfelt 2001).
Våldsbrott
Utvecklingen av de registrerade våldsbrotten, som domineras av misshandelsbrotten, skiljer sig från den generella brottsutvecklingen. Sedan början av 1980-talet har det skett en kraftig ökning (cirka 150 procent, se Figur 2). Ökningen är särskilt påtaglig under den första delen av 1990-talet.
Figur 2. Anmälda våldsbrott (BrB. kap. 3) 1975 2000 (referenslinje år 1990)5
Att tolka våldstutvecklingen utifrån kriminalstatistiken är mer problematiskt än stöldbrotten. Under perioden har det skett en toleransminskning gentemot våldshandlingar, vilket gör kriminalstatistikens utfall svårtolkat (BRÅ 1998:55). Ett exempel på detta är den kraftiga ökningen av polisanmält ”skolvåld”, vilken till stor
5 Siffrorna är inte standardiserade för befolkningsstorleken, 1999 har befolkningen ökat med 8 procent jämfört med 1975 och 3 procent jämfört med 1990. 0 10000 20000 30000 40000 50000 60000 70000 75 77 79 81 83 85 87 89 91 93 95 97 99
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999 SOU
2001:54
del är ett resultat av en ökad anmälningsbenägenhet från skolans håll (Estrada 1999; se även BRÅ 2000b:10f; Lundström 2000). För att kunna avgöra hur våldsutvecklingen ser ut behöver man därför utnyttja andra källor som mer direkt beskriver befolkningens utsatthet och i mindre utsträckning påverkas av en ändrad anmälningsbenägenhet. SCB:s ULF-undersökningar uppfyller delvis detta krav.
5.3.2. Utsatthet för brott 1978 1999 Stöld eller skadegörelse
I Figur 3 redovisas utvecklingen beträffande utsatthet för stöld eller skadegörelse utifrån ULF-undersökningarna. Frågan är ställd på följande sätt: Har Du eller någon i Ditt hushåll blivit utsatt för något eller några av följande brott under de senaste 12 månaderna?6Vi kan se en ökning sedan 1978 i andelen utsatta för stöld eller skadegörelse, men att denna, som indikerades av kriminalstatistiken ovan, sker före 1990. Utvecklingen av medborgarnas självrapporterade utsatthet för stöld eller skadegörelse kan därför sägas validera den utveckling som syns i kriminalstatistiken. Både kriminalstatistiken och offerundersökningarna tyder alltså på en stabil brottslighet under 1990-talet.
6 De brott som efterfrågas är stöld eller skadegörelse ”i ordinarie bostad; på vind, i källare, i garage eller annat förvaringsutrymme; i fritidsbostad; av bild; av något från bilen; av cykel, moped, MC eller delar av dessa; annan stöld, t.ex. på arbetsplatsen, i samband med resor, av båt etc.”.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999
Figur 3. Personer som tillhör hushåll som under de senaste tolv månaderna utsatts för någon form av stöld eller skadegörelse. 16 74-åringar, 1978 1999 (referenslinje år 1990). Andel i procent
Våldsbrott
När det gäller utsattheten för våld innehåller ULF-undersökningarna fyra huvudfrågor om våld av olika allvarlighetsgrad. Den första gäller det allvarligaste våldet och lyder: Har du själv under de senaste tolv månaderna varit utsatt för våld som ledde till sådana skador att det krävde besök hos läkare, tandläkare eller sjuksköterska? Därefter frågas om våld som ledde till synliga märken eller kroppsskada, våld som inte ledde till synliga märken eller kroppsskada samt om man blivit utsatt för hot om våld som var så allvarligt att intervjupersonen blev rädd (Häll 1997:305). Oro för våld mäts genom frågan: Har det under de senaste tolv månaderna hänt att Du avstått från att ge dig ut på kvällen av oro för att bli överfallen, rånad eller på annat sätt ofredad? (ibid:313).
I Figur 4 beskrivs utvecklingen av utsatthet för våld eller hot och oro för våld.7 Den kontinuerliga och kraftiga ökningen av våldsbrottsligheten som antyds av kriminalstatistiken bekräftas inte av offerundersökningarna. Vad som istället framträder är två
7 Våld eller hot inberäknar alla som antingen svarar att de utsatts för våld som lett till skador som krävt någon form av läkarvård eller som fått synliga skador eller som inte fått synliga skador eller som utsatts för hot om våld som var så allvarligt att man blev rädd. 0 5 10 15 20 25 30 35 78 80 82 84 86 88 90 92 94 96 98
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999 SOU
2001:54
perioder där utsattheten ligger på något skilda nivåer. Åren 1978 1989 ligger den totala utsattheten mellan fem och sex procent och perioden 1990 1999 kring sju procent. Våld som resulterat i kroppsskada ligger på två procent under 1980-talet och kring 2,5 procent under 1990-talet. Andelen utsatta för så allvarligt våld att man uppsökt någon form av sjukvård är mer eller mindre stabil kring en procent under hela perioden 1978 1999. En förhållandevis stor andel av de rapporterade våldshändelserna utgörs av hot om våld. Utvecklingen skiljer sig här något från de övriga våldshändelserna såtillvida att ökningen inträffar tidigare. Redan 1987 ändras nivån från omkring tre till fyra procent. Därefter har ingen påtaglig ökning inträffat. Beträffande oro för våld så har det även här skett en nivåökning under perioden. I genomsnitt ligger nivån under 1990-talet ett par procentenheter högre än under 1980-talet. Det sker dock ingen ökning under 1990-talet. För befolkningen i stort går det alltså inte att utifrån offerundersökningarna påvisa någon ökning av vare sig utsattheten eller oron för våld under 1990-talet.8
8 Dödsorsaksstatistik är ytterligare en källa som ofta utnyttjas för att beskriva våldsutvecklingen. Dess fördel är dels ett minimalt mörkertal, det vill säga i princip alla händelser kommer till polisens kännedom, dels att det är en indikator på det mer allvarliga våld som förekommer bland utsatta grupper. Dödsorsaksstatistiken visar att det dödliga våldet inte ökat i Sverige de senaste decennierna (Rying 2000).
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999
Figur 4. Avstått från att gå ut på grund av oro för att utsättas för våld, utsatthet för våld eller hot, hot om våld, våld som lett till synlig kroppsskada respektive våld som lett till sjukvårdsbesök. 16 74-åringar, 1978 1999 (referenslinje år 1990). Andel i procent
5.4. Välfärdsproblem och utsatthet och oro för brott
Den genomgång som gjorts av den svenska brottsutvecklingen ovan antyder att 1990-talet karaktäriseras av en mer eller mindre stabil brottsnivå. Värt att påpeka är dock att detta inte betyder att vissa enskilda brottstyper inte kan ha haft en annorlunda utveckling. Det finns självfallet exempel på brott som ökat under perioden, men andra har samtidigt minskat. Utifrån ett välfärdsperspektiv är det relevant att studera ett annat förhållande, nämligen hur olika samhällsgrupper skiljer sig åt vad gäller utsatthetsnivåer och utveckling.
En utgångspunkt för vår analys av utsatthet och oro för brott är att de inte bör ses som isolerade från andra former av välfärdsproblem. I de fall där det skett en polarisering mellan gynnande och missgynnade grupper i samhället kan även ökade skillnader i utsatthet för brott antas. Vi har i denna analys begränsat oss till fokus på ekonomiska problem och utsatthet för brott. Ekonomin har en central roll som indikator på levnadsnivå och välfärd. Tidigare studier har visat att problem inom olika välfärdsområden tydligt hänger samman och att ekonomiska resurser intar en central
0 2 4 6 8 10 12 14 16 18
78 80 82 84 86 88 90 92 94 96 98
oro för våld
våld eller hot
enbart hot
synlig våldsskada
våld som lett till läkarbesök
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999 SOU
2001:54
ställning. Personer med ekonomiska svårigheter tenderar att i betydligt större utsträckning än övriga även ha andra välfärdsproblem (Erikson & Tåhlin 1984:370). Frågan om hur ekonomiska svårigheter och välfärdsproblem är kopplade till utsatthet för brott studeras i detta avsnitt dels genom att jämföra de grupper i samhället som man vet har haft en negativ utveckling i välfärdshänseende med övriga, dels genom att jämföra dem som har ekonomiska problem eller låga inkomster med övriga. Hur skiljer sig grupperna åt med avseende på utsatthet och oro för brott? Har skillnaderna mellan grupperna ökat?
5.4.1 1990-talets förlorare och de övriga
Kommittén Välfärdsbokslut har i tidigare arbeten urskiljt tre befolkningsgrupper med en sämre välfärdsutveckling än andra under perioden 1989 1998 (SOU 2000:3:267). Det handlar om ensamstående föräldrar (främst mammor) med barn upp till 17 år (se också Gähler i denna volym), ungdomar (16 24 år) (se Börjesson i denna volym) samt utrikes födda (se Edin & Åslund i denna volym). I det följande skall utsattheten för dessa grupper redovisas och jämföras med övriga medborgares.
Operationaliseringar
För den närmare analysen av utsatthet har vi begränsat oss till tre indikatorer: N våld eller hot som inträffat i bostad, nöjeslokal eller på offentlig
plats,9N stöld eller skadegörelse i anslutning till bostad eller av cykel och
bil, N oro för våldsbrott.
9 Man skulle kunna argumentera för att exkludera hoten eftersom det är en mer subjektiv kategori vilket skulle kunna ge en felaktig bild av våldsutvecklingen vid ökad känslighet för våld. Som visades ovan har dock hoten en likartad utveckling som övriga våldshändelser (Figur 4).
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999
Det yrkesrelaterade våldet har exkluderats eftersom det är en kvalitativ skillnad på våld eller hot som inträffar på arbetsplatser och i övriga situationer. Poliser, väktare och vårdpersonal är de grupper som är särskilt utsatta för våld eller hot i samband med yrkesutövning (SCB 1995:58f). Samtidigt är de medvetna om att de kan utsättas för hot eller våld i samband med sin yrkesutövning. I huvuddelen av de våldshändelser som inträffat under tjänsteutövning anger den intervjuade att händelsen inte polisanmälts då ”våld kan förekomma som en del i arbetet” (SCB 1995:90ff; för en vidare diskussion se Åkerström 1997). Det yrkesrelaterade våldet, och särskilt hoten, är därför svårtolkat som indikator på ofärd eller social utsatthet.10 När det gäller stöldindikatorn har vi begränsat oss till frågorna som avser stöld eller skadegörelse i bostad, från källare, förråd, garage eller annat utrymme i anslutning till bostaden, stöld av cykel samt stöld av eller från bil. Vi har alltså exkluderat stöld från fritidshus och kategorin ”annat” som bland annat täcker in stölder vid resor utomlands, en form av utsatthet som bara den som har tillgång till dessa resurser kan drabbas av. Bil- och cykelstöld har en nära koppling till bostaden och därtill är tillgången här mer utbredd. Som oroliga för våldsbrott har de intervjupersoner klassificerats som någon gång under senaste tolv månaderna avstått från att ge sig ut på kvällen av oro för att bli överfallen, rånad eller på annat sätt ofredad. Frågan gäller alltså inte endast om man är rädd eller orolig i allmänhet utan personen skall också ha handlat på ett visst sätt på grund av just denna oro.
Utsatthet för brott
Sett till hela perioden har 4,9 procent av befolkningen (16 84 år) under de senaste tolv månaderna utsatts för våld eller hot som inte skett i samband med yrkesutövning. 21,9 procent har utsatts för stöld eller skadegörelse enligt definitionen ovan och 15,8 procent har avhållit sig från att gå ut på grund av oro att utsättas för våld. I Figur 5a-c redovisas andelen utsatta för de tre grupperna med sämre välfärdsutveckling och övriga, dvs. de som varken är unga, ensamstående föräldrar eller utrikes födda. Figur 5a visar att nivå-
10 Andelen utsatta för yrkesrelaterat våld eller hot ligger under perioden 19881999 mellan 1,52,5 procent. Det sker en viss ökning under 1990-talet. Denna kan i huvudsak tillskrivas kvinnorna. Riskgrupperna för att drabbas av yrkesrelaterat våld eller hot är andra än för övrigt våld (Häll 1997). Något som även framgår av att det inte finns någon överlappning mellan yrkesrelaterat och andra former av våld eller hot.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999 SOU
2001:54
skillnaden i utsatthet för våld eller hot mellan de olika grupperna är mycket stor. De utrikes födda är den grupp som mest liknar den övriga befolkningen beträffande både nivå och utveckling. Ungdomar och ensamstående föräldrar framstår som särskilt drabbade (se också Häll 1997). I slutet av perioden är andelen utsatta för våld eller hot mer än fyra gånger högre än i den övriga befolkningen. Vidare finns en viktig skillnad vad gäller utvecklingen. Gruppen övriga har haft en stabil utsatthetsnivå kring tre procent under hela perioden medan ungdomar och ensamstående föräldrar uppvisar en högre nivå på 1990-talet än vid 1980-talets slutår.11 För de unga sker ökningen fram till 1993 och därefter inträffar en återgång till de nivåer som rådde vid början av 1990-talet (se även Estrada 2001).12
Figur 5b visar att andelen utsatta för stöld i de tre grupperna med sämre välfärdsutveckling ligger på en klart högre nivå än övriga. Vi ser att det handlar om höga nivåer för speciellt ungdomar och ensamstående föräldrar där ungefär en tredjedel tillhör ett hushåll som har utsatts för stöld eller skadegörelse under de senaste tolv månaderna. Nivåerna ligger generellt något högre vid periodens slut än vid dess början. Under 1990-talet går det dock inte att identifiera en entydig ökning för någon av grupperna.
Slutligen visar Figur 5c andelen som någon gång avstått från att gå ut på grund av oro för våldsbrott. Denna graf skiljer sig från de två graferna över utsatthet. Det finns när det gäller oro för brott inte lika markanta nivåskillnader. Vidare är relationen mellan grupperna här en annan. De utrikes födda är den grupp som uppvisar den högsta nivån (se även Martens 1998) och ungdomar den lägsta. Sett till hela perioden är det 23,1 procent av de utrikes födda och 11,8 procent av ungdomarna som är oroliga för våldsbrott. Gruppen övriga är alltså inte här den minst utsatta. Att ungdomar utrycker minst oro, trots sin höga utsatthet, är ett återkommande resultat i såväl svenska som internationella offerundersökningar (se t.ex. Mawby & Walklate 1994; SCB 1995).13 Noterbart är dock att de unga är den enda grupp som kan sägas uppvisa en ökning av oron (se även Fritzell & Lundberg 2000:120f). Bland
11 För ensamstående föräldrar är andelen utsatta 10,4 procent åren 19881993 och 13,4 procent 19941999 (p0,05). För unga är motsvarande andelar 12,9 och 14,9 procent (p0,01) 12 Självrapportundersökningar där frågor ställs till skolungdomar (åk 9) åren 19951999 bekräftar att ungdomars utsatthet för våld legat tämligen stabilt under andra halvan av 1990talet (BRÅ 2000a). 13 Tibys (1999) undersökning av hatbrott mot homosexuella visar dock att detta förhållande inte gäller i alla grupper.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999
personer födda utomlands är andelen som avstått från att gå ut stabil under i princip hela perioden. De ensamstående föräldrarnas oro ligger något lägre och visar inte heller någon ökande tendens, snarare tvärtom. Andelen oroliga i den övriga befolkningen ligger stabilt kring 15 procent under hela perioden.
Befolkningen har under perioden 1988 1999 rapporterat en mer eller mindre stabil utsatthet för brott. Samtidigt har förändringar skett för ett par av de grupper som identifierats som 1990-talets förlorare. Ensamstående föräldrar uppvisar en ökad utsatthet för våld eller hot under perioden. För ungdomar finns en tendens till ökad oro och utsatthet för våld eller hot. Hypotesen om en ojämlik utveckling av utsatthet för brott synes därför ha viss relevans och då främst för våld eller hot. I nästa avsnitt undersöker vi närmare hur inkomst och ekonomiska problem är kopplat till utsatthet och oro för brott.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999 SOU
2001:54
Figur 5a-c. Utsatthet för våld eller hot som ej inträffat i samband med yrkesutövning, stöld eller skadegörelse, respektive oro för våld. Ungdomar (16 24 år), ensamstående föräldrar, utrikes födda samt övriga (25 84 år). ULF 1988 1999. Andel i procent
Figur 5a. Utsatthet för våld eller hot
Figur 5b. Utsatthet för stöld eller skadegörelse
0 2 4 6 8 10 12 14 16 18
88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99
ensamstående föräldrar
unga
utrikes födda
övriga
0 5 10 15 20 25 30 35 40 45
88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99
ensamstående föräldrar unga
utrikes födda
övriga
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999
Figur 5c. Oro för våld
5.4.2. Ekonomiska svårigheter och utsatthet för brott
Indikatorer på ekonomiska svårigheter eller problem har skapats utifrån de direkta frågor om ekonomiska förhållanden som ingår i SCB:s intervjuundersökningar. En sådan fråga rör om man under det senaste året haft svårigheter att klara de löpande utgifterna för mat, hyra, räkningar m.m. En annan indikator på ekonomiska problem är att sakna kontantmarginal. Denna fråga är ställd på följande sätt: Om Du skulle hamna i en oförutsedd situation, där Du på en vecka måste skaffa fram 14 000 kronor, skulle Du klara av det?14 Utöver dessa intervjufrågor finns även registeruppgifter om inkomster och bidrag. Som indikator på ekonomiska problem har vi här valt att använda uppgiften om hushållet under intervjuåret uppburit socialbidrag. Problemens förekomst kan ses som en indikator på dess svårighetsgrad, dvs. ju mindre vanligt desto allvarligare problem. Sett till andelar i befolkningen är då socialbidrag det svåraste problemet, följt av svårigheter med att klara de löpande utgifterna.15
Figur 6a-c visar utsatthet för våld eller hot som inte är arbetsplatsrelaterat, stöld eller skadegörelse samt oro för våldsbrott bland
14 Beloppet avser 1997 års undersökning och har successivt räknats upp. 15 Över hela perioden (ULF-data 1988 1998) är det 4,7 procent per år som hör till hushåll som uppburit socialbidrag (denna andel är något lägre än i populationen, se Socialstyrelsen 2001:120), 14,6 procent som haft svårigheter med att klara de löpande utgifterna och 15,9 procent som saknar kontantmarginal. Problemen är delvis överlappande; det är 24,1 procent av intervjupersonerna som har åtminstone ett utav dem. 0 5 10 15 20 25 30 35 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99
utrikes födda
ensamstående förälder
övriga
unga
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999 SOU
2001:54
dem med respektive utan denna typ av ekonomiska problem.16Nivåskillnaderna är mycket stora beträffande utsattheten för våld och varierar efter problemens svårighetsgrad (Figur 6a). Över hela perioden är det 16 procent av dem som hör till socialbidragshushåll, 11,3 procent av dem som haft svårigheter att klara de löpande utgifterna och 9,6 procent av dem som saknar kontantmarginal som varit utsatta för våld eller hot. Motsvarande andel bland övriga, dvs. de som inte har något av dessa problem, är 3,5 procent. Ser man till utvecklingen under perioden så är den övergripande bilden att det inte skett några entydiga förändringar. För våld eller hot respektive oro för våld gäller att andelen utsatta bland dem med ekonomiska problem är något större i slutet än i början av perioden. Denna ökning sker dock redan vid ingången till 1990talet, därefter är nivåerna relativt stabila. De som saknar ekonomiska problem har däremot legat på i stort sett samma nivå under hela perioden.
Figur 6a-c. Ekonomiska problem och utsatthet för våld eller hot som ej inträffat i samband med yrkesutövning, stöld eller skadegörelse respektive oro för våld. 16 84-åringar, ULF 1988 1998.
Andel i procent
Figur 6a. Utsatthet för våld eller hot
16 Graferna går endast fram till 1998 eftersom frågan om svårigheter att klara löpande utgifter inte ställts 1999. Vidare saknar vi tillgång till registeruppgifter om bidrag och inkomster för år 1999. 0 2 4 6 8 10 12 14 16 18 20 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98
socialbidragshushåll
svårigheter klara löpande utgifter
saknar kontantmarginal
övriga
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999
Figur 6b. Utsatthet för stöld eller skadegörelse
Figur 6c. Oro för våldsbrott
Utsatthet för stöld eller skadegörelse ger en likartad bild beträffande nivåskillnader. De med svårast ekonomiska problem är mest utsatta; omkring en tredjedel har drabbats av stöld eller skadegörelse under det senaste året. Motsvarande andel för dem utan
0 5 10 15 20 25 30 35 40 45
88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98
socialbidragshushåll
svårigheter klara löpande utgifter
saknar kontantmarginal
övriga
0 5 10 15 20 25 30 35
88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98
saknar kontantmarginal
socialbidragshushåll
svårigheter klara löpande utgifter
övriga
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999 SOU
2001:54
ekonomiska problem är en femtedel.17 Med undantag för de första åren på 1990-talet är nivåerna relativt stabila. Den uppgång som syns 1998 är sannolikt tillfällig (jfr Figur 5b).
Vid tolkningen av såväl nivå- som trendmässiga skillnader bör man ha i minnet att indikatorerna på ekonomiska problem i hög grad varierar mellan olika befolkningsgrupper. Till exempel har ensamstående föräldrar och ungdomar avsevärt större problem än befolkningen i övrigt (Fritzell & Lundberg 2000; Gähler i denna volym; Vogel 1997:187). Detta är också grupper som har en större utsatthet för brott (se ovan; Häll 1997:310). Det faktum att andelen med ekonomiska problem förändrats under 1990-talet problematiserar tolkningen. Vid 1990-talets början är det till exempel 12,8 procent som haft svårigheter med att klara de löpande utgifterna och år 1998, när denna andel är som störst, är det 17 procent (se vidare Fritzell & Lundberg 2000:78ff). Med denna utveckling följer en ändrad selektion till och sammansättning av gruppen med ekonomiska problem. En effekt av 1990-talets krisår är att grupperna med ekonomiska problem och övriga kommit att likna varandra mer än före krisen (Bergmark 2000:159). Utifrån en sådan utveckling skulle det gå att anta en minskad andel utsatta för brott bland dem med ekonomiska problem eftersom det skett en ”normalisering” av gruppen. Detta förefaller inte ha inträffat. En möjlighet är dock att denna ”normalisering” snarare döljer en ökning av utsattheten bland de mest utsatta grupperna, det vill säga de som redan innan krisåren återfanns bland dem med ekonomiska problem.
Inkomst och utsatthet för brott
Indikatorerna på ekonomiska problem skiljer enbart ut marginalgrupperna med ekonomiska svårigheter. Med inkomst som indikator är det möjligt att även se till ekonomiskt mer gynnade grupper. Ett relativt inkomstmått skiljer sig också genom att storleken på de olika inkomstgrupperna är konstant över tid, till skillnad från grupperna med ekonomiska problem som ju varierar med ekonomiska och strukturella förändringar.
17 Över hela perioden rör det sig om 33 procent per år i genomsnitt för den förstnämnda gruppen och 20 procent för den senare.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999
Figur 7a-c. Inkomstgrupp och utsatthet för våld eller hot som ej inträffat i samband med yrkesutövning, för stöld eller skadegörelse respektive oro för våld. 20 64-åringar, ULF 1988 1998. Procent
Figur 7a. Utsatthet för våld eller hot
Figur 7b. Utsatthet för stöld eller skadegörelse
0 5 10 15 20 25 30 35
88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98
låg medel hög
0 2 4 6 8 10 12
88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98
låg medel hög
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999 SOU
2001:54
Figur 7c. Oro för våld
Den inkomstvariabel vi använt avser hushållets disponibla inkomst per konsumtionsenhet (enligt Socialstyrelsen). Analysen är här begränsad till personer i yrkesverksam ålder, här 20 64-åringar. Vi har valt hushållets inkomst istället för individens eftersom denna kan ses som en bättre indikator på ekonomiska resurser. Individens inkomst kan ju vara låg, men för den skull behöver man inte ha små ekonomiska resurser.18 Inkomstvariabeln har kodats om till tre inkomstgrupper: låg-, medel- och höginkomsttagare. Som låginkomsttagare har räknats de 20 procent med lägst inkomster och som höginkomsttagare de 20 procent med högst inkomster. Alla däremellan har räknats som medelinkomsttagare.
Figur 7a-c visar utsatthet för brott och oro för våldsbrott efter inkomstgrupp. För våldsbrott är utfallet det förväntade, låginkomsttagare har högst utsatthet och höginkomsttagare lägst. I slutet av perioden är andelen utsatta bland låginkomsttagarna ungefär tre gånger större än bland höginkomsttagarna. Här finns även en tendens till polarisering; skillnaderna mellan grupperna ökar
18 Att kvinnor är underrepresenterade bland höginkomsttagare och överrepresenterade bland låginkomsttagare är ett exempel härpå men ger även ytterligare ett argument för att basera analysen på hushållets och inte individens inkomst. I annat fall skulle jämförelsen i större utsträckning återspegla de skillnader som finns i mäns och kvinnors utsatthet för brott. Skillnader i utsatthet för brott mellan könen är dock självfallet relevanta och kommer att beskrivas närmare längre fram i kapitlet. 0 2 4 6 8 10 12 14 16 18 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98
låg medel hög
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999
under den studerade perioden. För stöld och skadegörelsebrotten respektive oro för våld är skillnaderna mellan inkomstgrupperna betydligt mindre. För stöld finns dock en tendens till ökad utsatthet för gruppen låginkomsttagare. Man kan också notera att de med lägst inkomster inte ligger på samma höga nivåer vad gäller utsatthet som grupperna med ekonomiska problem (se Figur 6a-c). Detta är också förväntat eftersom att ha låg inkomst inte mäter ekonomisk utsatthet på samma sätt som indikatorerna på ekonomiska problem (se Halleröd 1997). Vi har konstaterat att andelen utsatta för våld under 1990-talet är relativt stabil för grupperna med ekonomiska problem, samtidigt som utsattheten för gruppen låginkomsttagare har ökat. En möjlig förklaring, som återknyter till frågan om effekter av gruppernas sammansättning, är att de med ekonomiska problem blivit fler under perioden medan gruppen låginkomsttagare andelsmässigt per definition är lika stor under hela perioden.
5.5. Riskfaktorer för utsatthet och deras förändring
Som påtalats tidigare försvåras tolkningen av utvecklingen och sambandet mellan ekonomiska problem och utsatthet för brott av att gruppernas sammansättning förändrats under den studerade perioden. Samma reservation gäller till viss del även för inkomst; inkomstgrupperna skiljer sig åt bl.a. med avseende på ålder och denna skillnad har ökat under den studerade perioden.19 För att närmare studera frågan om risker för utsatthet kommer vi därför använda multivariata analyser. Fördelen är att vi då kan kontrollera för gruppernas sammansättning och effekten av andra faktorer av vikt för utsattheten, t.ex. kön, ålder och familjetyp.
5.5.1. Tillvägagångssätt och resultat
Analysmetod
För analysen av riskfaktorer och deras eventuella förändring har vi använt logistisk regression, vilket är en multivariat regressionsteknik där sannolikheten för att en händelse skall inträffa skattas (Menard 1995). Detta innebär att man kan jämföra sannolikheten
19 1990/91 var medelåldern i de tre inkomstgrupperna 37, 40, respektive 46 år. 1998/99 var motsvarande åldrar 35, 41 respektive 48.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999 SOU
2001:54
för utsatthet för brott hos olika grupper. Resultaten redovisas som oddskvoter för de olika riskfaktorerna eller oberoende variablerna.20 Oddskvoterna anger inte styrkan i de oberoende variablerna utan skillnaden mellan olika kategorier då andra variabler är konstanthållna. Ett odds definieras som kvoten mellan sannolikheten för att en händelse skall inträffa och sannolikheten för att samma händelse inte skall inträffa. Oddskvoten är kvoten mellan olika gruppers odds, här uttryckt som avvikelser från en referenskategori. Referenskategorin har värdet ett. En oddskvot större än ett innebär en förhöjd risk för utsatthet och ett värde mindre än ett innebär en lägre risk jämfört med referensgruppen. Oddskvoter är närbesläktade med relativrisker. De senare kan tolkas som procentuella skillnader i risk mellan grupper. I texten används stundtals begreppet risk för att beteckna oddset, och överrisk för att beteckna relationer mellan oddsen i olika grupper (oddskvoter).21
För att kunna jämföra situationen vid 1990-talets ingång med den i slutet av 1990-talet har vi skapat två tvärsnitt genom att slå samman årgångarna 1988 1990 samt 1997 1999.22 I tabellerna anges om de olika riskfaktorerna, exempelvis ålder, har signifikant betydelse för utsattheten. Vidare anges om skillnaden i risken för utsatthet mellan olika kategorier inom varje riskfaktor, exempelvis mellan ungdomar och medelålders, är signifikant. Eventuella förändringar mellan de två studerade perioderna, om risken för utsatthet ökar eller minskar för specifika grupper, t.ex. ungdomar, har slutligen testats i interaktionsmodeller där vi kombinerat period med riskfaktor. För denna prövning har de två tvärsnitten slagits samman så att interaktionsvariabler kunnat skapas mellan undersökningsperiod och de olika riskfaktorernas svarskategorier. Förändring uttrycks som oddskvoter med respektive grupp åren 1988 1990 som referenskategori. I regressionsmodellerna är det alltså två aspekter som studeras. Dels relationen mellan olika grupper och hur de skiljer sig i risk för utsatthet, dels om det skett förändringar i de specifika gruppernas risk för utsatthet.
20 Beräkningarna har gjorts i statistikprogrammet SPSS med funktionen indicator. Konstant ingår i modellerna. 21 Oddskvoter anger den procentuella skillnaden i odds. Då oddskvoter används för att ange procentuella skillnader i risk överskattas den s.k. överrisken något. (Ju större skillnader det är mellan de ursprungliga riskerna för respektive grupp desto större relativ överskattning.) 22 Eftersom inkomstuppgifter för 1999 inte varit tillgängliga görs analysen på årgångarna 1996 1998 i de modeller där inkomst ingår.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999
Modellspecificering
I Tabell 1 och 2 presenteras resultaten av modeller som kombinerar variabler som identifierar befolkningsgrupper med olika risker för utsatthet (kön, ålder, utländsk bakgrund, familjetyp) med indikatorer på ekonomiska problem (kontantmarginal). I modellerna ingår även sysselsättningsstatus och boende. Indikatorn på sysselsättningsstatus avser om intervjupersonen var arbetssökande veckan före intervjun. För boende har två variabler utnyttjats: besittningsform, om man äger eller hyr sin bostad, och boenderegion. Den senare baseras på SCB:s indelning i homogenitetsregion, som kan sägas ange urbaniseringsgrad (Vogel & Häll 1997:16). Vi har här valt att skilja på storstadsområde (Stockholm, Göteborg, Malmö), stad respektive mindre tätbygd/glesbygd.23 De beroende variablerna är desamma som redovisats ovan, dvs. utsatthet för våld eller hot som inte inträffat i samband med yrkesutövning, hushållets utsatthet för stöld eller skadegörelse samt om intervjupersonen avstått från att gå ut på grund av oro för våldsbrott. I Tabell 3 redovisas resultaten av modeller med inkomstgrupp som oberoende variabel. Fokus ligger här enbart på frågan hur skillnaderna mellan olika inkomstgrupper ser ut efter kontroll för ändrad sammansättning.
Utsatthet för våld
Beträffande utsatthet för våld eller hot görs analysen separat för män och kvinnor. Anledningen till detta är att män och kvinnor delvis kan förväntas skilja sig åt med avseende på riskfaktorer, något som bl.a. kan hänföras till att beroendevariabeln skiljer sig åt innehållsmässigt. Kvinnor drabbas i större utsträckning av våld i hemmet medan män främst utsätts för gatuvåld (inkl. nöjeslokal m.m.). Över hela perioden 1988 1999 är det 1,7 procent bland kvinnorna (16 84 år) som uppgett att de utsatts för våld i bostad och 2,0 procent som utsatts för gatuvåld. Motsvarande andelar för män är 1,0 och 5,1 procent. Eftersom analysen av utsatthet för våld eller hot gjorts separat för kvinnor och män framgår inte skillnaden i utsatthet mellan könen i Tabell 1. Män är mer utsatta under hela perioden, det är 6,3 procent av männen och 3,6 procent av kvinnor-
23 Till stad räknas kommuner med mer än 90 000 invånare inom tre mils radie från kommuncentrum.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999 SOU
2001:54
na som under det senaste året utsatts för våld eller hot som inte skett i samband med yrkesutövning.24 Medan utsattheten för män legat relativt stabil har det för kvinnor skett en signifikant ökning (p<0,01). Åren 1988 1990 var 2,9 procent av kvinnorna utsatta för våld eller hot och 1997 1999 var det 4,0 procent. Ökningen inträffar redan under perioden 1988 1993.
De två första kolumnerna för såväl kvinnor som män i Tabell 1 anger skillnader i risk att utsättas för våld eller hot mellan olika grupper efter kontroll för de variabler som ingår i modellen. Resultaten visar att flertalet av de oberoende variablerna har signifikant betydelse för såväl kvinnors som mäns utsatthet under bägge perioderna. Efter kontroll för övriga faktorer är det bara utländsk bakgrund som saknar signifikant effekt. Det vill säga givet att svenskfödda och utrikesfödda personer delas in på så sätt att de har samma kön, åldersgrupp, familjetyp, ekonomiska problem, bostadsort osv. så finns det inga skillnader i utsatthet för våld eller hot. Vi har tidigare sett (Figur 5a-c) att utlandsfödda har en större utsatthet än den övriga befolkningen. Ser vi till perioden i dess helhet är det 4,8 procent av de svenskfödda och 6,4 procent av de utlandsfödda (16 84 år) som utsatts för våld. Resultaten visar alltså att denna skillnad är avhängig andra förhållanden än utländsk bakgrund i sig.
Det finns som förväntat stora åldersskillnader i risken att utsättas för våld. Som tidigare forskning visat följer risken åldersstrukturen, dvs. ju äldre desto lägre utsatthet (Häll 1997; Mawby & Walklate 1994). Detta gäller båda könen även om överriskerna är speciellt stora för yngre män. Jämfört med män i åldern 45 54 år har exempelvis 16 24-åringar ett överodds på drygt 4,0. Tydliga skillnader finns även mellan olika familjetyper, vilket också är i linje med tidigare forskning (ibid). De ensamstående mammorna framstår åter som en grupp med mycket höga överrisker att utsättas för våld eller hot (se även Figur 5a). Jämfört med sammanboende föräldrar är oddskvoten större än sex vid periodens slut. Av tabellen framgår även att ensamstående är en riskgrupp bland både män och kvinnor.
Om vi ser till ekonomiska förhållanden finner vi att både män och kvinnor som uppger att de saknar kontantmarginal löper större
24 Eftersom våld mot män och kvinnor delvis handlar om olika typer av våld finns det mycket som talar för att våldet mot kvinnor på grund av dess känsliga karaktär i större utsträckning underrapporteras i denna typ av undersökningar. Detta innebär i så fall alltså en viss överskattning av skillnaderna mellan könen.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999
risk att utsättas för våld vid bägge tidpunkterna (se också Socialstyrelsen 2001:158f). Arbetslöshet innebär en förhöjd risk först under den senare perioden. För män har riskfaktorerna boendeform och region betydelse vid bägge tidpunkterna. Män som bor i hyresrätt respektive storstad har en överrisk för utsatthet på omkring 50 procent. För kvinnors utsatthet gäller att boende i hyresrätt respektive i storstad innebär en överrisk enbart vid periodens början. Dessa grupper har dock ingen minskad risk för utsatthet, utan det som skett är att kvinnor som bor i mindre tätort/glesbygd och äger sin bostad ökat sina risker för att utsättas för våld eller hot.
När man jämför de två tvärsnitten kan man se en tendens till att skillnaderna mellan olika grupper ökar. Uttryckt som avvikelse från en referenskategori är oddskvoterna större 1997 1999 än 1988 1990 för både yngre män och kvinnor, för ensamstående föräldrar25, för kvinnor som saknar kontantmarginal samt för kvinnor och män som är arbetslösa. Detta uttrycker dock endast skillnader i risk mellan olika grupper vid dessa två tidpunkter, och inte om det skett en förändring av dessa gruppers risk att utsättas över tid. I den kolumn som i tabellen benämns ”förändring” redovisas risken att utsättas för våld eller hot för respektive grupp 1997 1999 med motsvarande grupp 1988 1990 som referenskategori. Den ökning av kvinnors utsatthet som påtalats ovan kan här specificeras. Ökningen gäller i första hand unga, ensamstående och dem utan kontantmarginal. Vidare har risken att utsättas för våld eller hot ökat för dem som inte bor i storstad, vilket innebär en utjämning av utsatthetsrisken. För ensamstående mammor och arbetslösa ser vi relativt stora ökningar av riskerna. Dessa ökningar är dock inte signifikanta, något som hänger samman med att grupperna är små och osäkerheten i estimaten därför större. För män har det inte skett några signifikanta förändringar av utsatthetsrisken.
25 Ensamstående pappor förefaller uppvisa en tydlig förändring av risken att utsättas för våld eller hot. Ökningen av risken är dock inte signifikant. Denna grupp är mycket liten, 1988 1990 handlar det om 72 av 8 348 män och 1997 1999 om 112 av 7 661.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999 SOU
2001:54
Utsatthet för stöld
De riskfaktorer som är av betydelse för hushållens utsatthet för stöld och skadegörelse är i första hand ålder, familjetyp, boendeform och region (Tabell 2). Yngre är mer utsatta för stöld och skadegörelse än äldre. Detta beror framför allt på de fordonsrelaterade brotten, i synnerhet stöld och skadegörelse av cyklar, mopeder och motorcyklar (SCB 1995:134). Hushåll med barn är mer utsatta än övriga, vilket brukar anses sammanhänga dels med tillgången på stöldbegärliga föremål, dels med boende och befolkningstäthet (SCB 1995:136). Individer som bor i hyreshus är mer utsatta än de som äger sin bostad. Överrisken ligger på omkring 60 procent. Den starkaste överrisken gäller inte oväntat dem som bor i storstad och stad gentemot dem som bor på landsbygden. Till skillnad från utsattheten för våld finns inga signifikanta skillnader med avseende på förekomst av ekonomiska problem efter kontroll för övriga faktorer (jfr Figur 6b). För de flesta grupper har det skett en liten men signifikant ökning av utsatthetsrisken under perioden (jfr Figur 5b).26 Ökningen är särskilt påtaglig för arbetslösa och dem som inte bor i storstad.
26 Notera att antalet observationer i modellen är dubbelt så många i jämförelse med Tabell 1 eftersom vi här inte har någon uppdelning på kön.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999
Tabell 1. Utsatthet för våld eller hot som ej inträffat i samband med yrkesutövning. Relativa skillnader (oddskvoter) efter ålder, födelseland, familjetyp, sysselsättningsstatus, kontantmarginal, boendeform samt region. 1988 1990 respektive 1997 1999. 16 74åringar27
Kvinnor Män 1988-1990 1997-1999 Förändring (a) 1988-1990 1997-1999 Förändring
(a)
Ålder
p<0,01 p<0,01 p<0,01 p<0,01
16-24 2,42** 3,06**
1,41
4,02** 4,92** 1,02
25-34 1,79* 2,50** 1,22 2,44** 2,59** 0,87 35-44 1,33 1,73** 1,17 1,52* 1,33 0,72(*) 45-54 1 1 0,87 1 1 0,81 55-64 0,72 0,72 1,00 0,57* 0,83 1,16 65-74 0,44* 0,82 1,88(*) 0,57* 0,59 0,82
Födelseland
Ej sign. Ej sign.
Ej sign. Ej sign.
Sverige 1 1
1,33
1 1 0,93
Utlandet 1,33 0,91 0,86 0,99 0,82 0,74
Familjetyp
p<0,01 p<0,01 p<0,01 p<0,01
Ensamstående 2,20** 3,54**
1,39
2,18** 2,41** 0,96
Ensamstående
med barn
3,79** 6,56** 1,44(*) 1,32 4,04** 2,24
Sambo 1,24 1,77** 1,15 1,37* 1,42* 0,87
Sambo med
barn
1 1 0,90 1 1 0,74(*)
Kontant- marginal
p<0,05 p<0,01 p<0,01 p<0,01
Ja 1 1 1,12
1 1 0,92
Nej 1,40* 2,02**
1,58
1,64** 1,50** 0,89
Arbetslös
Ej sign. p<0,05
Ej sign. p<0,01
Nej 1 1
1,24
1 1 0,89(*)
Ja 1,23 1,43* 1,55 1,17 1,66** 1,23
Boendeform
p<0,01 Ej sign. p<0,01 p<0,01
Äger 1 1
1,38
1 1 0,91
Hyr 1,63** 1,24 1,16 1,45** 1,50** 0,91
H-Region
p<0,01 Ej sign. p<0,01 p<0,01
Mindre tät- ort/glesbygd
1 1
1,65
1 1 1,03
Stad 1,20 1,11
1,49
1,12 0,97 0,89
Storstad 2,03** 1,29 0,99 1,55** 1,32* 0,86
N
8 523 7 895 16 418
8 348 7 661 16 009
** = p<0,01; * = p<0,05
(a)
Oddskvoter för utsatthet 1997-1999 med respektive grupp 1988-1990 som referenskategori. Celler med fet och kursiverad stil i förändringskolumnen uttrycker att det skett en signifikant (p<0,05) förändring mellan perioderna medan (*) uttrycker en tendens till förändring (p<0,10).
27 75 84-åringar har exkluderats eftersom de inte blir tillfrågade om sysselsättningsstatus.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999 SOU
2001:54
Tabell 2. Utsatthet stöld eller skadegörelse respektive oro för våldsbrott. Relativa skillnader (oddskvoter) efter kön, ålder, födelseland, familjetyp, sysselsättningsstatus, ekonomiska problem, boendeform samt h-region. 1988 1990 respektive 1997 1999. 16 74-åringar28
Utsatthet för stöld Oro för våldsbrott
1988-1990 1997-1999 Förändring (a) 1988-1990 1997-1999 Förändring
(a)
Kön
p<0,01 p<0,01 p<0,01 p<0,01
Män 1 1
1,16
1 1 1,10
Kvinnor 0,88** 0,89*
1,16
5,79* 4,60*
0,89
Ålder
p<0,01 p<0,01 p<0,01 p<0,01
16-24 1,69** 1,55**
1,13
0,68* 0,99
1,27
25-34 1,22** 1,18*
1,19
0,82 1,02 1,10
35-44 1,16* 1,07
1,16
1,01 0,97 0,88(*)
45-54 1 1
1,18
1 1 0,91
55-64 0,62** 0,72**
1,33
1,51* 1,42* 0,86
65-74 0,50** 0,41** 0,93 2,80* 2,31* 0,76
Födelseland
Ej sign. Ej sign. p<0,01 p<0,01
Sverige 1 1
1,16
1 1 0,95
Utlandet 1,11 1,10
1,16
1,45* 1,32*
0,84
Familjetyp
p<0,01 p<0,01
Ej sign. Ej sign.
Ensamstående 0,81** 0,76**
1,17
1,18 1,05 0,93
Ensamstående
med barn
1,31** 1,16 1,13 1,13 0,94 0,79
Sambo 0,94 0,80** 1,08(*) 1,03 1,01 0,91(*)
Sambo med barn 1
1
1,24
1 1 1,02
Kontant- marginal
Ej sign. Ej sign. p<0,01 p<0,01
Ja 1 1
1,15
1 1
0,91
Nej 0,95 0,99
1,22
1,30* 1,47* 1,04
Arbetslös
Ej sign. Ej sign.
Ej sign. Ej sign.
Nej 1
1
1,16
1 1
0,93
Ja 0,97 1,10
1,37
0,99 1,15 1,20
Boendeform
p<0,01 p<0,01 p<0,01 p<0,01
Äger 1 1
1,15
1 1 0,97
Hyr 1,61** 1,70**
1,18
1,59* 1,43*
0,89
H-region
p<0,01 p<0,01 p<0,01 p<0,01
Mindre tät- ort/glesbygd
1 1
1,17
1 1 1,13(*)
Stad 1,48** 1,68**
1,33
1,82* 1,55* 0,98
Storstad 2,26** 1,98** 1,03 2,72* 1,96*
0,82
N
16 864 15 552 32 416 16 832 15 548 32 380
** = p<0,01; * = p<0,05
(a)
Oddskvoter för utsatthet 1997-1999 med respektive grupp 1988-1990 som referenskategori. Celler med fet och kursiverad stil i förändringskolumnen uttrycker att det skett en signifikant (p<0,05) förändring mellan perioderna medan (*) uttrycker en tendens till förändring (p<0,10).
28 75 84-åringar har exkluderats eftersom de inte blir tillfrågade om sysselsättningsstatus.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999
Oro för våld
De främsta förklaringsfaktorerna till skillnader i oro för våld är kön och ålder. Åren 1988 1999 är det 25,2 procent av kvinnorna och 6,1 procent av männen som avstått från att gå ut under de senaste tolv månaderna på grund av oro för våld (16 84-åringar). I modellen (Tabell 2) ligger oddskvoten för kvinnor på omkring fem. För ålder gäller att äldre är mer oroliga än yngre. Åren 1988 1990 är ungdomar signifikant mindre oroliga än övriga åldersgrupper. Vid periodens slut kvarstår inte längre denna skillnad utan individer i åldersspannet 16 54 år rapporterar i stort sett samma nivåer av oro (se även Figur 5c). Detta hänger samman med att ungdomar uppvisar en signifikant ökad oro. Utrikes födda är mer oroliga att utsättas för våld än svenskfödda. Här kvarstår alltså utrikes född som en signifikant riskfaktor även efter kontroll för andra faktorer, till skillnad från vad som är fallet vid utsatthet för våld (se ovan). Även ekonomiska problem innebär en ökad risk för oro för våld. Den skillnad som vi tidigare redovisat (Figur 6c) förklaras således inte av sammansättning beträffande ålder och kön.
Tidigare undersökningar har visat att de grupper som uppger mest utsatthet för våld inte är desamma som redovisar den största oron för att bli utsatta (Häll 1997; Zedner 1994). I Tabell 2 framgår också detta mönster. Äldre kvinnor är den minst utsatta gruppen samtidigt som de är mest oroliga. Detta skulle kunna tolkas som obefogad oro. Mot ett sådant synsätt har dock argumentet rests att oro måste ses som avhängig den högre fysiska sårbarheten som finns hos denna grupp och att oron för våld alltså i viss mening kännetecknas av rationalitet (Wikström 1991:49f). Den större oron hos storstadsbor respektive hyresrättsinnehavare ligger mer i linje med de uppgivna utsatthetsnivåerna. Detsamma gäller den större oron hos de individer som saknar kontantmarginal. Resultaten ska också ses mot bakgrund av att oro för brott tenderar att hänga samman med andra former av otrygghet och oro (Pantazis 2000). Det senare framgår om man relaterar oro för andra välfärdsproblem till oro för våld. I ULF-undersökningarna frågar man inte bara om oro för våld utan även efter oro för andra välfärdsproblem, om man under den senaste tiden känt sig orolig för den egna hälsan, ekonomin eller för att bli arbetslös.29 I Figur 8 redovisas oro för våld bland män respektive kvinnor efter ett additativt index över oro för andra välfärdsproblem. Resultatet visar dels på den ovan
29 Dessa frågor har ställts åren 1988, 1989, 1993 och 1996 1999.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999 SOU
2001:54
påtalade skillnaden mellan könen men även att oro för våld hänger samman med andra former av oro. Sambandet är dock svagare för kvinnor än för män.30 Det bör noteras att den enda grupp som uppvisar en ökad oro för våld under perioden, ungdomar, också uppvisar tydliga ökningar av oro beträffande andra välfärdsproblem (Lundberg & Fritzell 2000:103). Det är också i denna åldersgrupp som sambandet mellan de olika typerna av oro är starkast.31Att familjetyp inte har någon signifikant betydelse för oro för våld är anmärkningsvärt. Ensamstående föräldrar och sammanboende med barn uppvisar stora skillnader i utsatthet för våld eller hot. Ensamstående mammor upplever dessutom mer oro för andra välfärdsproblem än sammanboende med barn. Ändå skiljer sig inte dessa grupper åt med avseende på oro för våld. Här är det svårt att anföra argumentet om fysisk sårbarhet eftersom modellen kontrollerar för skillnader i ålder och kön. En delförklaring är sannolikt att ensamstående mammors utsatthet för våld eller hot i första hand utgörs av våld i bostad samtidigt som frågan om oro för våld avser våld utanför hemmet.32 Det framstår dock som nödvändigt att även söka andra förklaringar. I detta sammanhang är en problematisering av den uppmärksamhet som våldsfrågan ges i samhällsdebatten och dess effekter för medborgarnas oro för brottsligheten befogad.
30 Sambandet (gamma) mellan oro för våld och oro för andra välfärdsproblem är för män 0,31 och för kvinnor 0,22 (p<0,01). 31 Sambandet (gamma) mellan oro för våld och oro för andra välfärdsproblem är för ungdomar 0,44 (p<0,01). 32 Åren 1988 1999 var det 9 procent av de ensamstående mammorna som utsattes för våld eller hot i bostad och 3,9 procent på annan plats. För sammanboende kvinnor med barn är det 1 procent som utsatts för respektive brottstyp.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999
Figur 8. Oro för våld efter oro för andra välfärdsproblem (hälsa, ekonomi och arbetslöshet). Andel i procent. 1988 1989, 1993 och 1996 1999
5.5.2. Inkomstgrupper och utsatthetsrisk
I Tabell 3 redovisas den effekt som inkomstgrupp har efter kontroll för kön, ålder, utländsk bakgrund samt familjetyp. Det är två förhållanden som studeras, dels vilken effekt inkomstgrupp har efter kontroll för sammansättning, dels om det skett en förändring över tid. Tidigare har vi sett nivåskillnader och även en tendens till polarisering beträffande utsattheten för våld (Figur 7a).
0 5 10 15 20 25 30 35
ej orolig oro ett problem oro två/tre problem
män kvinnor
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999 SOU
2001:54
Tabell 3. Inkomst och utsatthet för våld eller hot som ej inträffat i samband med yrkesutövning, stöld eller skadegörelse samt oro för våld. 20 64-åringar. 1988 1990 respektive 1996 1998. Oddskvoter med höginkomsttagare som referenskategori. I modellerna kontrolleras för kön, ålder, utländsk bakgrund samt familjetyp
Våld eller hot Stöld
1988-1990 1996-1998 Förändring
(a)
1988-1990 1996-1998 Förändring
(a)
Inkomst
Ej sign p<0,01
p<0,01 P<0,05
Låg 1,27 1,85** 1,26 0,63** 0,84* 1,28 Medel 1,09 1,12 0,90 0,74** 0,86**
1,15
Hög 1 1 0,92 1 1 1,04
N
13 158 12 893
13 154 12 888
Oro för våld
1988-1990 1996-1998 Förändring
(a
)
Inkomst
Ej sign p<0,05
Låg 1,14 1,30** 1,04 Medel 1,07 1,21** 0,99
Hög 1 1
0,80
N
13 047 12 783
** = p<0,01; * = p<0,05
(a)
Oddskvoter för utsatthet 1997-1999 med respektive grupp 1988-1990 som referenskategori. Celler med fet och kursiverad stil i förändringskolumnen uttrycker att det skett en signifikant (p<0,05) förändring mellan perioderna.
För våld eller hot bekräftar resultaten den bild som tidigare givits. Inkomst har en signifikant effekt enbart vid periodens slut. Risken att utsättas för våld eller hot är då närmare två gånger större för låginkomsttagare i jämförelse med höginkomsttagare, en överrisk som inte förklaras av sammansättningseffekter. För låginkomsttagare har risken att utsättas för våld eller hot ökat mellan de två perioderna. För stöldbrotten gäller att höginkomsttagare är den grupp som löper störst risk efter kontroll för övriga faktorer. Det har dock skett en utjämning av riskerna över tid då övriga inkomstgrupper erfarit en signifikant ökning av utsatthetsrisken. När det gäller oro att utsättas för våld fanns det inga skillnader mellan inkomstgrupperna 1988 1990. Under den senare perioden är dock höginkomsttagarna mindre oroliga än övriga.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999
5.6. Diskussion
Resultaten visar på stora skillnader mellan olika grupper i samhället, i synnerhet beträffande utsatthet och oro för våld. En fråga som uppkommer är hur skillnaderna skall förklaras. Beträffande utsatthet för brott dominerar två förklaringsmodeller.33 Den ena utgår främst från individuella faktorer och brukar kallas för livsstilsteori. Denna förklarar skillnader i utsatthet mellan olika demografiska grupper (efter t.ex. ålder, kön och familjetyp) med skillnader i rutinaktiviteter. Det senare innebär olika exponering för risksituationer. Ungdomars högre utsatthet kan exempelvis förklaras med att de oftare deltar i nöjeslivet och därför riskerar att hamna i en riskfylld situation (Hindelang m.fl. 1978). Den andra förklaringsmodellen, social desorganisationsteori, utgår istället från strukturella förhållanden i framför allt människors närmiljö (Shaw & McKay 1942). Områdesfaktorer antas påverka områdets formella och informella sociala kontroll och därigenom risken att utsättas för brott. Enligt teorin är områdeskaraktäristika av större betydelse än individvariabler (Smith & Jarjoura 1989). Områdets genomsnittliga inkomst är till exempel viktigare än individens inkomst. Vid förklaringar av förändringar över tid framstår här segregering och koncentrationseffekter (Wilson 1987:58) som centrala.
De två förklaringsmodellerna avser olika analysnivåer: individ och område. Vi har studerat utsatthet och oro som välfärdsproblem ur ett individperspektiv. Syftet har i första hand varit att beskriva skillnader mellan olika grupper i samhället och belysa frågan om samband med andra välfärdsproblem. Om våra resultat relateras till de två förklaringsmodellerna framkommer, vilket oftast är fallet i offerundersökningar, att flera av livsstilsteorins förväntningar uppfylls. Det vill säga det finns stora skillnader i utsatthet för framför allt våld mellan unga och gamla, kvinnor och män, ensamstående och sammanboende. Problematiskt för tolkningen är dock att skillnaderna till viss del kan uttrycka skensamband orsakade av strukturella förhållanden som avgör var och hur dessa grupper lever sina liv.34 Vår undersökning visar nämligen också att det finns stora skillnader mellan individer som har ekonomiska problem och
33 Vad gäller oro för brott finns också två förklaringstyper: 1. Den ”rationella” där individers oro hänförs till exponering och sårbarhet för brott. 2. Den ”subjektiva” där oron snarare anses hänga samman med föreställningar om brott och individers utsatthet i andra sammanhang (för en utförligare diskussion, se Estrada 1999:19ff; Lupton & Tulloch 1999). 34 Skensamband innebär inte att det inte föreligger något samband utan att tolkningen av sambandet är felaktigt.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999 SOU
2001:54
övriga. Denna skillnad skulle kunna tolkas i termer av att människor med ekonomiska problem oftare bor i de mest problembelastade bostadsområdena där risken för utsatthet är större.
Tidigare analyser av utsatthet och oro för brott har i huvudsak stannat vid att identifiera riskgrupper. Frågan hur olika riskfaktorer samspelar med varandra har inte behandlats lika utförligt. Detta har samtidigt relevans för frågan om vad det är i olika riskgruppers situation som gör dem ”sårbara”. Man bör här skilja riskfaktorer som har med social position att göra från riskfaktorer som hänger samman med olika demografiska egenskaper. Sambandet mellan utsatthet för våld och ekonomiska svårigheter har tidigare hänförts till att gruppen med ekonomiska problem består av just de befolkningsgrupper som löper större risk för att bli utsatta, t.ex. ensamstående mammor och yngre män (Fritzell & Lundberg 2000:142). Är detta den främsta eller t.o.m. den enda förklaringen? Om det är så att betydelsen av ekonomiska problem kvarstår när man analyserar interaktionen eller samspelseffekten mellan demografiska faktorer och socioekonomisk situation blir tolkningen att det inte enbart, eller ens i första hand, är demografisk grupptillhörighet som påverkar utsattheten. Detta är ett resultat mer i linje med den betoning som social desorganisationsteori lägger vid strukturella förhållanden.
Tabell 4. Ensamstående föräldrar som utsatts för våld eller hot som ej inträffat i samband med yrkesutövning efter olika ekonomiska problem. Åren 1988 1999.35 Andel i procent
Ekonomiska problem Andel ensamstående föräldrar
utsatta för våld eller hot
N
Kontantmarginal
Ja
7,9 1 263
Nej
18,5 805
Socialbidrag
Nej
7,4 1 442
Ja
25,9 448
p<0,01
35 Socialbidragssiffrorna gäller åren 1988 1998.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999
I Tabell 4 redovisas andelen utsatta för våld bland ensamstående föräldrar (främst mammor) uppdelat efter två indikatorer på ekonomiska problem: kontantmarginal och socialbidrag. Resultatet är entydigt. Det är en mycket stor skillnad i utsatthet mellan de ensamstående föräldrar som har respektive inte har ekonomiska problem.36 Bland dem som hör till socialbidragshushåll har ungefär en fjärdedel varit utsatta för våld eller hot under det senaste året. Motsvarande andel bland övriga är cirka sju procent. När det gäller utsatthet för våld eller hot betyder detta att de ensamstående föräldrar som inte har ekonomiska problem liknar befolkningen i övrigt mer än vad de liknar ensamstående föräldrar med ekonomiska problem.
5.7. Slutsats
Den totala brottsligheten har legat på en mer eller mindre stabil nivå under 1990-talet, vilket innebär ett trendbrott vad gäller brottsutvecklingen. Här följer Sverige en trend som även syns i andra västeuropeiska länder. För våldsbrott har det skett en kraftig ökning av de polisanmälda misshandelsfallen. Utifrån offerundersökningar går det dock inte att påvisa någon generell ökning av oro eller utsatthet för våld bland befolkningen i stort. Denna motsägelse förklaras åtminstone till viss del av minskad tolerans och ökad anmälningsbenägenhet.
Vår utgångspunkt har i detta kapitel varit att utifrån ett välfärdsperspektiv beskriva såväl nivåskillnader som utvecklingen av utsatthet och oro för brott för olika grupper under perioden 1988 1999. Resultaten pekar på avsevärda nivåskillnader i synnerhet beträffande utsatthet för våld eller hot. Utsattheten varierar efter förekomst av ekonomiska problem och deras svårighetsgrad. De som är mer oroliga eller utsatta för brott tenderar också att ha ogynnsamma villkor i andra avseenden. Att olika välfärdsproblem hänger samman gör de totala skillnaderna mellan individer och grupper mer påtagliga (se Erikson 1991:54). Utsatthet och oro för brott bör därför inte ses som isolerat från andra former av välfärdsproblem.
Riskfaktorerna för utsatthet och oro för brott är i stort sett desamma oavsett period. Befolkningen i sin helhet har under
36 Mönstret är likartat för samtliga ensamstående föräldrar (mammor) oavsett det yngsta barnets ålder. Ensamstående föräldrar med småbarn (0 6 år) är dock särskilt utsatta. För dem som har kontantmarginal är andelen utsatta här 12,6 procent mot 25,4 procent för dem som saknar kontantmarginal.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999 SOU
2001:54
perioden 1988 1999 rapporterat en mer eller mindre stabil utsatthet för brott. Det har dock skett förändringar för vissa grupper. Bland kvinnor har det skett en ökning av utsatthet för våld eller hot. Vidare har ett par av de grupper som identifierats som 1990talets förlorare, ensamstående mammor och låginkomsttagare, uppvisat en högre utsatthet vid 1990-talet slut än vid ingången till decenniet. Nivå- och trendskillnader förklaras till viss del av sammansättningseffekter, till exempel att grupperna med ekonomiska problem består av de befolkningsgrupper som löper störst risk för att bli utsatta. Det kvarstår dock väsentliga skillnader i risk för utsatthet även efter kontroll för sammansättning. Även om problemen med utsatthet och oro inte har ökat i stort så finns alltså tendenser till att situationen förvärrats för marginalgrupper och att avståndet gentemot befolkningen i övrigt ökat. Denna förändring inträffar dock i huvudsak redan vid ingången till 1990-talet.
En analys av interaktionen mellan familjetyp, ekonomiska problem och utsatthet för våld visar behovet av att ytterligare undersöka och problematisera förhållandet mellan demografiska faktorer och utsatthet eller oro för brott. En sådan analys bör kombinera indikatorer på utsatthet för brott med indikatorer på andra former av utsatthet – och detta på såväl individ- som områdesnivå.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999
Referenser
Andersson, R. 2000. ”Etnisk och socioekonomisk segregation i
Sverige 1990 1998”, i Fritzell, J. (red.), SOU 2000:37, Välfärdens förutsättningar. Stockholm: Fritzes. Bergmark, Å. 2000. ”Socialbidragen under 1990-talet”, i
Bergmark, Å. (red.), SOU 2000:40, Välfärd och försörjning. Stockholm: Fritzes. BRÅ, 1998. Brottsutvecklingen i Sverige 1995 1997. BRÅ-rapport
1998:2. Stockholm: Fritzes. BRÅ, 2000a. Stöld, våld och droger bland pojkar och flickor i årskurs
nio. BRÅ-rapport 2000:17. Stockholm: Fritzes.
BRÅ, 2000b. Barnmisshandel. BRÅ-rapport 2000:15. Stockholm:
Fritzes. Cohen, L. & M. Felson, 1979. ”Social Change and Crime Rate
Trends”, American Sociological Review, 44:588-608. Erikson, R. 1991. ”Den svenska levnadsnivåforskningen”, i
Björklund, A. & K-G. Mäler, (red.), Välfärd och välfärdsmätning, Ekonomiska Rådets årsbok 1990. Stockholm. Erikson, R. & M. Tåhlin, 1984. ”Samgång mellan välfärdsproblem”,
i Erikson, R. & R. Åberg, (red.), Välfärd i förändring. Levnadsvillkor i Sverige 1968 1981. Arlöv: Prisma. Estrada, F. 1999. Ungdomsbrottslighet som samhällsproblem. Av-
handlingsserie nr 3. Stockholm: Kriminologiska institutionen, Stockholms Universitet. Estrada, F. 2001. ”Ungdomsbrottslighetens utveckling”, i Estrada,
F. & J. Flyghed, (red.), Den svenska ungdomsbrottsligheten. Lund: Studentlitteratur. Fritzell, J. & O. Lundberg, 2000. Välfärd, ofärd och ojämlikhet.
SOU 2000:41, Delbetänkande från Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes. von Hofer, H. & H. Tham, 2000. ”Stöld i Sverige 1831 1998”, i
Goldberg, T. (red.), Samhällsproblem. Lund: Studentlitteratur. Halleröd, B. 1997. ”Forskning om fattigdom, relativ deprivation
och social exkludering”, i SCB, Välfärd och ojämlikhet i 20-årsperspektiv 1975 1995. Levnadsförhållanden, rapport 91. Stockholm: Statistiska centralbyrån. Hindelang, M., M. Gottfredson & J. Garofalo, 1978. Victims of
personal crime. Cambridge: Ballinger.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999 SOU
2001:54
Häll, L. 1997. ”Offer för vålds- och egendomsbrott”, i SCB, Väl-
färd och ojämlikhet i 20-årsperspektiv 1975 1995. Levnadsförhållanden, rapport 91. Stockholm: Statistiska centralbyrån.
Lenke, L. 1990. Alcohol and criminal violence Time series analyses
in a comparative perspective. Stockholm: Almqvist & Wiksell
International. Lindgren, S-Å. 1999. ”Prioriterade och negligerade offer”, Nordisk
Tidsskrift for kriminalvidenskab, 86: 81-104.
Lundström, T. 2000. ”Om kommunernas sociala barnavård”, i
Szebehely, M. (red.), SOU 2000:38, Välfärd, vård och omsorg. Stockholm: Fritzes. Lupton, D. & J. Tulloch, 1999. ”Theorizing fear of crime: beyond
the rational/irrational opposition”, British Journal of Sociology, 50:507-523. Martens, P. 1998. Brottslighet och utsatthet för brott bland personer
födda i Sverige och utlandet. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
Mawby, R. & S. Walklate, 1994. Critical Victimology. London:
Sage. Menard, S. 1995. Applied logistic regression analysis. London: Sage. Nilsson, A. 2000. ”Gå direkt till fängelset utan att passera ’Gå’.
Välfärdsproblem bland fångar”, Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, 87:289-301. Nilsson, A. & H. Tham, 1999. Fångars levnadsförhållanden. Norr-
köping: Kriminalvårdsstyrelsen. Norström, T. 1988. ”Theft Criminality and Economic Growth”,
Social Science Research, 17:48-65.
Pantazis, C. 2000. ”Fear of Crime, Vulnerability and Poverty”,
British Journal of Criminology, 40:414-436.
Rying, M. 2000. Dödligt våld i Sverige 1990 1996. Stockholm:
Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet. SCB, 1995. Offer för vålds- och egendomsbrott 1978-1993.
Rapport 88. Stockholm: Statistiska centralbyrån. SCB, 1997. Välfärd och ojämlikhet i 20-årsperspektiv 1975 1995.
Levnadsförhållanden, rapport 91. Stockholm: Statistiska centralbyrån. Shaw, C.R. & H.D. McKay, 1942. Juvenile Delinquency and Urban
Areas. Chicago: The University of Chicago Press.
Smith, D.A. & R.G. Jarjoura, 1989. ”Household Characteristics,
Neighborhood Composition and Victimization Risk”, Social
Forces, 68:621-640.
Brottslighet som välfärdsproblem Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999
Socialstyrelsen, 2001. Social rapport 2001. Stockholm: Social-
styrelsen. SOU 2000:3. Välfärd vid vägskäl. Utvecklingen under 1990-talet.
Delbetänkande från Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes. Tiby, E. 1999. Hatbrott? Homosexuella kvinnors och mäns berättelser
om utsatthet för brott. Avhandlingsserie nr 1. Stockholm: Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet.
Westfelt, L. 2001. Brott och straff i Sverige och Europa. En studie i
komparativ kriminologi. Avhandlingsserie nr 5. Stockholm: Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet.
Wikström, P.O. 1991. Sociala problem, brott och trygghet. BRÅ-
rapport 1991:5. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. Wilson, W.J. 1987. The Truly Disadvantaged. The inner city, the
underclass and public policy. Chicago: Chicago University Press.
Vogel, J. 1997. ”Ekonomiska problem”, i SCB, Välfärd och ojäm-
likhet i 20-årsperspektiv 1975 1995. Levnadsförhållanden, rapport 91. Stockholm: Statistiska centralbyrån.
Vogel, J. & Häll, L. 1997. ”Välfärdsmätning och social rapporte-
ring”, i SCB, Välfärd och ojämlikhet i 20-årsperspektiv 1975 1995. Levnadsförhållanden, rapport 91. Stockholm: Statistiska centralbyrån. Zedner, L. 1994. ”Victims”, i Maguire, M., Morgan, R. & Reiner, R.
(red.), The Oxford Handbook of Criminology. Oxford: Clarendon Press. Åkerström, M. 1997. ”Att anmäla våld – en praktik inom lokala
kulturer”, Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, 84:125-132.
Författarna
Docent Åke Bergmark Institutionen för socialt arbete Stockholms universitet 106 91 Stockholm aakeb@socarb.su.se
Fil.dr. Felipe Estrada Kriminologiska institutionen Stockholms universitet 106 91 Stockholm felipe.estrada@social.ministry.se
Fil.dr. Olof Bäckman Institutet för social forskning Stockholms universitet 106 91 Stockholm olof.backman@social.ministry.se
Fil.dr. Michael Gähler Institutet för social forskning Stockholms universitet 106 91 Stockholm michael.gahler@sofi.su.se
Utredare Martin Börjeson Epidemiologiskt centrum Socialstyrelsen 106 30 Stockholm martin.borjeson@sos.se
Doktorand Anders Nilsson Kriminologiska institutionen Stockholms universitet 106 91 Stockholm anders.nilsson@crim.su.se
Professor Per-Anders Edin Nationalekonomiska institutionen Uppsala universitet 751 20 Uppsala per-anders.edin@nek.uu.se
Fil.dr. Olof Åslund Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering Box 513 751 20 Uppsala olof.aslund@ifau.uu.se