Till statsrådet Ulrica Messing

Regeringen beslutade den 16 september 2004 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att överväga hur yrkesförardirektivet

1

skall

genomföras i svensk rätt.

Statsrådet Ulrica Messing förordnade den 19 oktober 2004 lagmannen Pia Johansson som särskild utredare.

Som experter förordnades fr.o.m. den 23 november 2004 ämnessakkunnige Tomas Eurenius, Näringsdepartementet, EU-samordnaren Elisabeth Hallstedt, Vägverket, handläggaren Ted Montaigne, Vägverket, departementssekreteraren Charlotte Ottosson, Näringsdepartementet, och rektor Lars Röstlund, Statens skolverk.

Sekreterare åt utredningen har varit kammarrättsassessorn Lars I. Magnusson.

Utredningen har antagit namnet Utredningen om förarkrav för vägtransporter.

Utredningen överlämnar härmed betänkandet Yrkesförarkompetens (SOU 2005:109). Uppdraget är därmed slutfört.

Helsingborg i november 2005

Pia Johansson

/Lars I. Magnusson

1

Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/59/EG av den 15 juli 2003 om grundläggande

kompetens och fortbildning för förare av vissa vägfordon för gods- eller persontransport och ändring av rådets förordning (EEG) nr 3820/85 och rådets direktiv 91/439/EEG samt om upphävande av rådets direktiv 76/914/EEG (EUT L 226, 10.9.2003, s. 4, Celex 32003L0059).

Förkortningar och begrepp

ADR den europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg AETR UNECE European Agreement concerning the work of crews of vehicles engaged in international road transport AMS Arbetsmarknadsstyrelsen AMU arbetsmarknadsutbildning APU arbetsplatsförlagd utbildning BA Biltrafikens Arbetsgivareförbund bet. betänkande BR Svenska Bussbranschens Riksförbund BUL lagen (1998:492) om biluthyrning dir. kommittédirektiv Ds departementsserien EEG Europeiska ekonomiska gemenskapen EES Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EG Europeiska Gemenskaperna EU Europeiska Unionen KFS Arbetsgivarrådet för de kommunala trafikföretagen KKF körkortsförordningen (1998:980) KKL körkortslagen (1998:488) Kollega Kollektivtrafikens utbildningsorganisation

AB

LOU lagen (1992:1528) om offentlig upphandling NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning I NOU Nämnden för offentlig upphandling prop. proposition RF regeringsformen rskr. riksdagsskrivelse RÅ Regeringsrättens årsbok

SCB Statistiska centralbyrån SEKO Facket för Service och Kommunikation SFS svensk författningssamling SL Storstockholms Lokaltrafik SOU statens offentliga utredningar Skolverket Statens skolverk SLTF Svenska Lokaltrafikföreningen STR Sveriges Trafikskolors Riksförbund SÅ Sveriges Åkeriföretag TskF förordningen (1998:978) om trafikskolor TskL lagen (1998:493) om trafikskolor TYA Transportfackens Yrkes- och Arbetsmiljönämnd TÖP Sveriges Trafikövningsplatser VVFS Vägverkets författningssamling Yrkesförardirektivet Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/59/EG av den 15 juli 2003 om grundläggande kompetens och fortbildning för förare av vissa vägfordon för gods- eller persontransport och om ändring av rådets förordning (EEG) nr 3820/85 och rådets direktiv 91/439/EEG samt om upphävande av rådets direktiv 76/914/EEG YTL yrkestrafiklagen (1998:490)

Sammanfattning

Former för genomförandet

Yrkesförardirektivet skall genom lagstiftning genomföras i svensk rätt. Yrkesförardirektivet bör införlivas genom en ny lag, lagen om yrkesförarkompetens, och en ny förordning, förordningen om yrkesförarkompetens. Författningarna bör i allt väsentligt omfatta direktivets föreskrifter och bilagorna till detta.

Tillämpningsområde

Den nya lagstiftningen bör tillämpas på förare som

  • är medborgare i en medlemsstat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och andra medborgare anställda eller anlitade av ett företag som är etablerat inom EES, och
  • utför gods- eller persontransporter på väg i Sverige som kräver förarbehörigheterna C1, C1E, C, CE, D1, D1E, D eller DE enligt 2 kap. 5 § körkortslagen (1998:488).

Lagstiftningen skall dock inte tillämpas på alla förare av fordon som utför gods- eller persontransport. Undantagna är bl.a. förare som utför transporter i statliga eller kommunala funktioner till skydd för staten och medborgarna.

Förarkrav

En förare bör för att få framföra fordon som omfattas av lagens tillämpningsområde ha förvärvat ett yrkeskompetensbevis om uppnådd grundläggande kompetens och fortbildning. Föraren skall också uppfylla vissa ålderskrav.

Undantag på grund av hävdvunna rättigheter

Undantagna från kravet att förvärva yrkeskompetensbevis om uppnådd grundläggande kompetens skall de förare vara som innehar eller har innehaft svenskt körkort med någon av förarbehörigheterna

1. D1, D1E, D eller DE utfärdat första gången före den 10 september 2008, eller

2. C1, C1E, C eller CE utfärdat första gången före den 10 september 2009.

Med svenskt körkort jämställs i sammanhanget körkort utfärdat i en annan stat inom EES.

Godstransporter

En förare som förvärvat ett yrkeskompetensbevis för grundläggande kompetens för fordon som kräver förarebehörigheten C eller CE skall från och med 18 års ålder få utföra godstransporter med sådana fordon. Har föraren förvärvat ett yrkeskompetensbevis för snabbförvärvad grundläggande kompetens skall denne från och med 18 års ålder få utföra godstransporter med fordon som kräver förarbehörigheten C1 eller C1E. En förare som förvärvat yrkeskompetensbevis för den snabbförvärvade grundläggande kompetensen skall från och med 21 års ålder få utföra godstransporter med fordon som kräver förarbehörigheten C eller CE.

Persontransporter

En förare som förvärvat ett yrkeskompetensbevis för grundläggande kompetens för fordon som kräver förarebehörigheten D eller DE skall från och med 21 års ålder få utföra persontransporter med sådana fordon. Har föraren förvärvat ett yrkeskompetensbevis för snabbförvärvad grundläggande kompetens för fordon som kräver förarbehörigheten D eller DE skall denne från och med 21 års ålder få utföra persontransporter med sådana fordon, om fordonet används för transporter i linjetrafik och om linjens längd inte överstiger 50 kilometer. En förare som

förvärvat ett yrkeskompetensbevis för den snabbförvärvade grundläggande kompetensen skall från och med 21 års ålder få utföra persontransporter med fordon som kräver förarbehörigheten D1 eller D1E. En förare som förvärvat ett yrkeskompetensbevis för snabbförvärvad grundläggande kompetens för fordon som kräver förarbehörigheten D eller DE skall från och med 23 års ålder få utföra persontransporter med sådana fordon.

Grundläggande kompetens

Utbildning

En förare skall förvärva grundläggande kompetens genom att delta i utbildning hos en utbildare för yrkesförarkompetens. Utbildningen skall avslutas med prov. Vid godkänt resultat skall ett yrkeskompetensbevis utfärdas. En förare som innehar körkort får om särskilda förhållanden föreligger förvärva sin grundläggande kompetens genom en förkortad grundutbildning (snabbförvärvad grundläggande kompetens).

Körträning

Den som körtränar behöver inte inneha förarbehörighet för fordonet. Föraren måste dock i så fall ha körkortstillstånd och uppfylla ålderskraven samt kraven på viss förarbehörighet enligt körkortslagen. Körträning skall ske under uppsikt av en lärare vid en utbildare för yrkesförarkompetens. Vissa undantag från kraven bör finnas för elever i gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning och fristående skola med motsvarande utbildning.

Prov

Yrkesförareleven skall avlägga det avslutande provet inför Vägverket eller den som Vägverket har förordnat att anordna och övervaka prov.

Fortbildning

En förare som har förvärvat sin grundläggande kompetens genom att delta i grundutbildning och en förare med hävdvunnen rätt skall genomgå fortbildning. Det skall ske inom fem år från den dag då yrkeskompetensbeviset utfärdades eller, för förare med hävdvunnen rätt, inom fem år från den dag då lagen börjar tillämpas. Sedan förarna har genomgått sin första fortbildning skall de genomgå fortbildning vart femte år under giltighetstiden av yrkeskompetensbeviset.

En förare som inte har genomgått föreskriven fortbildning skall för att få återgå till att yrkesmässigt utföra gods- eller persontransporter genomgå en fortbildningskurs. En förare som utför godstransporter eller persontransporter och som genomgått en fortbildning bör inte vara skyldig att genomgå ytterligare fortbildning under giltighetstiden för yrkeskompetensbeviset.

En fortbildningskurs skall omfatta 35 timmar. Kursen får delas upp i delkurser omfattande minst sju timmar. Enskilda moment i kursen bör få innefatta simulatorträning eller distansundervisning.

Yrkeskompetensbevis och gemenskapskod

Vägverket skall utfärda yrkeskompetensbevis till en förare som genomgått utbildning som föreskrivs. I beviset skall gemenskapskoden anges. Ett yrkeskompetensbevis för förare som utfärdats i en annan stat inom EES gäller i Sverige enligt sitt innehåll.

Den förare som är medborgare i ett land utanför EES och är anställd eller anlitad av ett företag som är etablerat inom EES och som utför gods- eller persontransporter på väg skall kunna visa att han eller hon har den kompetens och den utbildning som föreskrivs.

En förare som utför gods- eller persontransporter och omfattas av krav på att ha förvärvat bevis om yrkeskompetens bör ha med sig erforderliga handlingar. Det kan vara yrkeskompetensbeviset, eller annat bevis i förening med en handling som styrker förarens identitet.

På begäran av bilinspektör eller polis skall handlingarna överlämnas för kontroll.

Yrkeskompetensbevis m.m. bör registreras av Vägverket. En utbildare för yrkesförarkompetens bör snarast efter att föraren genomgått fortbildningskursen rapportera det underlag som behövs för att Vägverket skall kunna fatta beslut om utfärdandet. Utbildaren bör föra anteckningar om förarens deltagande i fortbildningskursen. Vid bedömning av vilken fortbildning som återstår för att föraren skall anses ha fullföljt kursen får denne tillgodoräkna sig delkurser som han eller hon genomgått hos andra utbildare m.m.

Förare som är inte är medborgare i en EES-stat men som är anställd eller anlitad av ett företag inom EES som utför persontransporter skall kunna visa sin yrkesförarkompetens genom antingen

1. gemenskapskoden på ett gemenskapskörkort,

2. yrkeskompetensbevis för förare försett med motsvarande

gemenskapskod, eller

3. ett nationellt bevis som medlemsstaterna ömsesidigt godkänner

inom sina respektive territorier.

Utbildningsort

En förare som är svensk medborgare eller medborgare i en annan stat inom EES skall erhålla den grundläggande kompetensen i Sverige om han eller hon är permanent bosatt i landet. Om föraren inte är medborgare i en stat inom EES men anställd eller anlitad av ett företag som är etablerat inom EES skall han eller hon erhålla den grundläggande kompetensen i Sverige om permanent uppehållstillstånd eller arbetstillstånd utfärdats här i landet. Alla dessa förare skall också genomgå fortbildning i Sverige om de är permanent bosatta i landet eller arbetar här.

Utbildare för yrkesförarkompetens

De utbildningscentrum som avses i yrkesförardirektivet skall benämnas utbildare för yrkesförarkompetens. Med utbildare för yrkesförarkompetens avses den fysiska eller juridiska person som tillhandahåller grundutbildning eller fortbildning för yrkesförarkompetens. Utbildningsverksamheten bör få bedrivas endast av den utbildare som har tillstånd. Tillstånd får beviljas en utbildare

om denne med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt bedöms ha förutsättningar att bedriva verksamheten på ett sådant sätt att kravet på god utbildning blir tillgodosett och i enlighet med ansökan. Tillståndet får förenas med villkor. En gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning eller fristående skola med motsvarande utbildning bör inte vara skyldig att ha tillstånd.

En utbildare skall ha en godkänd chef, som ansvarar för att den tillståndspliktiga verksamheten bedrivs på ett sådant sätt att kravet på god förarutbildning blir tillgodosett.

Tillsyn

Vägverket bör utöva tillsyn över utbildningsverksamheten enligt lagen om yrkesförarkompetens. När det gäller tillsynen över provverksamheten vid gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning eller fristående skola med motsvarande utbildning skall Vägverket samråda med Statens skolverk. Statens skolverk utövar tillsyn över utbildningen vid dessa utbildningsanstalter i övrigt.

Om en tillsynsmyndighet begär det skall en tillståndshavare lämna tillträde till driftsstället med tillhörande lokaler och tillhandahålla handlingar som rör verksamheten samt hjälpa till vid tillsynen. Den som beviljats tillstånd bör vara skyldig att anmäla vissa förändringar i verksamheten.

Återkallelse m.m. av tillstånd eller godkännande

Vägverket bör få återkalla tillståndet för en utbildare för yrkesförarkompetens om utbildaren visar sig vara olämplig att driva verksamheten, utbildningsverksamheten bedrivs i strid mot gällande föreskrifter eller i övrigt på ett otillfredsställande sätt, undervisning inte bedrivs eller utbildaren begär det. Om Vägverket finner att den som har godkänts som chef är olämplig, bör godkännandet få återkallas. Detsamma gäller om verksamheten inte bedrivs så att kravet på god utbildning tillgodoses eller föreskrifter inte följs. Vägverket bör i stället för att återkalla ett tillstånd eller godkännande få meddela varning om utbildaren eller chefen kan antas rätta till felet eller bristen.

Straffbestämmelser

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot kravet att utbildaren skall ha myndighets tillstånd för sin verksamhet bör kunna dömas till böter. En förare som inte har med sig föreskrivet bevis om sin yrkeskompetens och därmed bryter mot bestämmelserna bör dömas till penningböter. Det bör gälla oavsett om handlingen var uppsåtlig eller oaktsam. Föraren bör dock inte dömas till straff om han eller hon gjort anmälan om att beviset förstörts eller kommit bort.

Överklagande m.m.

Ett beslut av förvaltningsmyndighet bör få överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till kammarrätten. Ett beslut av en förvaltningsmyndighet enligt lagen, eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna, bör gälla omedelbart om inte något annat förordnats i beslutet.

Bemyndiganden

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör få meddela ytterligare föreskrifter i vissa avseenden. Vägverket ansvarar för fullgörandet av uppgifter i enlighet med den nya lagstiftningen. Undantag bör gälla för de områden där uppgifterna faller på Statens skolverk.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Lagen förslås träda i kraft den 10 september 2006. Bestämmelserna om grundläggande kompetens och fortbildning för att få utföra persontransporter med fordon som kräver förarbehörigheterna D1, D1E, D och DE skall tillämpas från och med den 10 september 2008. Bestämmelserna om grundläggande kompetens och fortbildning för att utföra godstransporter med fordon som kräver förarbehörigheterna C1, C1E, C och CE skall tillämpas från och med den 10 september 2009.

Summary

Forms for implementation

The professional drivers directive shall be implemented in Swedish law through legislation. The professional drivers directive should be incorporated by means of a new act, the qualification of professional drivers act, and a new statute, the qualification of professional drivers ordinance. The administrative provisions should in all essentials comprise the directive’s prescriptions and its annexes.

Area of application

The new legislation should be applied to drivers who

  • are nationals in a member state within the European Economic

Area (EEA) and other nationals employed or engaged by a company which is established within the EEA, and

  • engage in carriage of goods or passengers on roads in Sweden which requires the driver qualifications C1, C1E, C, CE, D1, D1E, D or DE according to 2 chap. 5 § of the Driving Licence Act (1998:488).

The legislation shall however not apply to all drivers of vehicles who engage in carriage of goods or passengers. Among others, drivers are exempted who engage in transportation in a national or municipal capacity to protect the state and its citizens.

Driver requirements

To be permitted to drive vehicles which come under the scope of the act, drivers should obtain a certificate of professional competence certifying initial qualification and periodic training. The driver shall also fulfil certain age requirements.

Exemptions on account of acquired rights

Drivers who hold or who have held a Swedish driving licence with one of the following driver qualifications shall be exempt from the requirement to obtain the certificate of professional competence certifying initial qualification:

1. D1, D1E, D or DE issued for the first time before 10th September 2008, or

2. C1, C1E, C or CE issued for the first time before 10th September 2009.

In this respect driving licences issued in other states within the EEA are classed in the same category as the Swedish driving licence.

Carriage of goods

A driver who has obtained a certificate of professional competence for initial qualification for vehicles which require the driver qualification C or CE shall from the age of 18 be permitted to engage in carriage of goods in such vehicles. Alternatively, if the driver has obtained a certificate of professional competence for accelerated initial qualification, from the age of 18 this individual shall only be permitted to engage in carriage of goods with vehicles which require the driver qualification C1 or C1E. A driver who has obtained the certificate of professional competence for the accelerated initial qualification will not be permitted to engage in carriage of goods with vehicles which require the driver qualification C or CE until the age of 21.

Carriage of passengers

A driver who has obtained a certificate of professional competence for initial qualification for vehicles which require the driver qualification D or DE shall from the age of 21 be permitted to engage in carriage of passengers with such vehicles. If the driver has obtained a certificate of professional competence for accelerated initial qualification for vehicles which require the driver qualification D or DE, this individual will be permitted to engage in carriage of passengers with such vehicles from the age of 21, if the vehicle is used for carriage in regular services and if the length of the route does not exceed 50 kilometres. A driver who has obtained a certificate of professional competence for the accelerated initial qualification shall from the age of 21 be permitted to engage in carriage of passengers with vehicles which require the driver qualification D1 or D1E. A driver who has obtained a certificate of professional competence for accelerated initial qualification for vehicles which require the driver qualification D or DE will not be permitted to engage in carriage of passengers with such vehicles until the age of 23.

Initial qualification

Training

A driver shall obtain initial qualification by attending a course at a training centre. The course shall conclude with a test. If the test is successful, a certificate of professional competence shall be issued. Drivers who hold a driving licence may, if there are special circumstances, obtain their initial qualification through a shortened basic course (accelerated initial qualification).

Driving practice

An individual who engages in driving practice does not need to hold a driver qualification for the vehicle. In that case, the driver must however have a provisional driving licence and fulfil the age requirements as well as the requirements pertaining to certain driver qualifications according to the Driving Licence Act. Driving practice shall take place under supervision of an instructor at a

training centre. There should be certain exemptions from the requirements for pupils at upper secondary schools, municipal adult education institutions and independent schools with equivalent courses.

Test

A professional driver trainee shall take the final test in the presence of the National Road Administration or whoever the National Road Administration has appointed to arrange and supervise the test.

Periodic training

Drivers who have obtained their initial qualification through attendance at a basic course and drivers with the acquired right shall undergo periodic training. It shall take place within five years of the date of issuing the certificate of professional competence or, for drivers with the acquired right, within five years of the date from which the Act shall apply. As the drivers have completed their first periodic training they shall undergo periodic training every five years during the period of validity of the certificate of professional competence.

In order to be permitted to return to the occupation of road haulage operator or road passenger transport operator, a driver who has not completed the prescribed periodic training shall undergo a periodic training course. A driver who is engaged in carriage of goods or carriage of passengers and who has completed periodic training should not be obliged to undergo additional periodic training during the period of validity of the certificate of professional competence.

A periodic training course shall comprise 35 hours. The course may be divided into sub-courses comprising at least seven hours. Individual elements in the course should be permitted to consist of simulator training or distance tuition.

Certificate of professional competence and Community code

The National Road Administration shall issue a certificate of professional competence to a driver who has completed the prescribed training. The Community code shall be indicated on the certificate. A certificate of professional competence for drivers issued in another state within the EEA is valid in Sweden according to its contents.

A driver who is a national of a country outside the EEA and who is employed or engaged by a company which is established within the EEA and which is engaged in carriage of goods or passengers by road must be able to demonstrate that he or she has the prescribed qualification and training.

A driver who is in engaged in carriage of goods or passengers and who comes under the requirement to hold a certificate of professional competence should carry the requisite documents on their person. It might be the certificate of professional competence, or another certificate in combination with a document authenticating the driver’s identity.

At the request of a vehicle inspector or policeman, the documents shall be presented for inspection.

Certificate of professional competence etc. should be registered by the National Road Administration. As soon as possible after the driver has completed the periodic training course, the training centre should report the necessary data to enable the National Road Administration to make a decision on awarding the certificate. The training centre should keep notes on the driver’s attendance at the periodic training course. When assessing what periodic training remains for the driver to be considered to have completed the course, the individual in question may include subcourses which he or she has completed at other training centres etc.

Drivers who are not nationals of an EEA state, but who are employed or engaged by a company within the EEA which is engaged in carriage of passengers must be able to demonstrate their professional driver qualification by means of either

1. The Community code marked on the Community model driving licence,

2. certificate of professional competence for drivers marked with

relevant Community code, or

3. a national certificate mutually recognised by the member states

within their respective territories.

Place of training

A driver who is a Swedish national or a national of another state within the EEA shall obtain the initial qualification in Sweden if he or she is permanently resident in the country. If the driver is not a national of a state within the EEA but is employed or engaged by a company which is established within the EEA he or she shall obtain the initial qualification in Sweden if a permanent residence permit or a work permit has been issued in this country. All these drivers shall also undergo periodic training in Sweden if they are permanently resident in the country or work here.

Training centres

The training centres referred to in the professional drivers directive shall be designated training centres (utbildare för yrkesförarkompetens). Training centre refers to the physical or legal person who supplies basic training or periodic training for professional driver qualification. The training activities should be carried out solely by the training centre who has a permit. Permits may be awarded to instructors if they are judged with regard to their economic and general circumstances to be qualified to conduct the operation in such a way as to satisfy the requirement for satisfactory training in accordance with the application. The licence may be subject to conditions. Upper secondary schools, municipal adult education institutions or independent schools with equivalent courses should not be obliged to have a permit.

A training centre shall have an approved manager, who is responsible that the activities covered by the permit are pursued in such a way that the requirement for satisfactory driver training is met.

Supervision

The National Road Administration should exercise supervision over the training activities according to the qualification of professional drivers act. With regard to the supervision of the testing operation at upper secondary schools, municipal adult education institutions or independent schools with equivalent

courses, the National Road Administration shall consult with the National Agency for Education. The National Agency for Education carries out supervision of the courses at these training institutions in other respects.

If a supervising authority requests it, a licence holder shall provide entry to the centre and its accompanying premises and supply documents which relate to the operation, as well as assist in the supervision. Those who have been granted a permit should be obliged to report certain changes in the operation.

Cancellation of permit or approval

The National Road Administration should be able to cancel the permit for a training centre if the centre is shown to be unsuitable to run the operation, the training activities are carried out in contravention of the applicable regulations or in an otherwise unsatisfactory manner, training is not carried out or the training centre requests it. If the National Road Administration finds that the individual approved as manager is unsuitable, the approval should be withdrawn. The same applies if the activities are carried out in such a way that the requirement for satisfactory training is not fulfilled or regulations are not followed. Instead of cancelling a permit or approval, the National Road Administration may issue a warning if it can be assumed that the training centre or manager will correct the fault or shortcoming.

Penalty provisions

It should be possible to fine those individuals who, intentionally or through negligence, infringe the requirement that the training centre shall have the authorities’ permission to carry out operations. A driver who is not carrying the prescribed certificate of professional competence and thereby violating the regulations should be sentenced to fines specified to a maximum sum. It should apply irrespective of whether the action was intentional or negligent. The driver should however not be sentenced if he or she has notified the fact that the certificate has been destroyed or been lost.

Appeals etc.

It should be possible to appeal a decision of an administrative authority at a general administrative court. Leave to appeal shall be required for appeals to the administrative court of appeal. A decision of an administrative authority according to the act, or according to instructions that have been issued by virtue of it, should apply immediately if not otherwise stipulated in the decision.

Authorization

The government, or the authority decided on by the government, should issue further regulations in certain respects. The National Road Administration is responsible for execution of tasks in accordance with the new legislation. Exemptions should apply for the areas where the tasks fall on the National Agency for Education.

Entry into force and provisional regulations

It is proposed that the act enters into force on 10th September 2006. The provisions regarding the requirement for initial qualification and periodic training to engage in carriage of passengers with vehicles which require the driver qualifications D1, D1E, D and DE shall apply from 10th September 2008. The provisions regarding initial qualification and periodic training to engage in carriage of goods with vehicles which require the driver qualifications C1, C1E, C and CE shall apply from the 10th September 2009.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om yrkesförarkompetens

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om grundläggande kompetens och fortbildning för yrkesförare av vissa motorfordon. Vidare innehåller lagen bestämmelser om utbildare för yrkesförarkompetens.

2 § Grundläggande bestämmelser om behörighet att framföra motorfordon finns i körkortslagen (1998:488). Ytterligare bestämmelser om behörighet att framföra vissa fordon i yrkesmässig trafik finns i yrkestrafiklagen (1998:490).

2 kap. Tillämpningsområde

1 § Denna lag skall tillämpas på förare som

1. är medborgare i en medlemsstat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och andra medborgare anställda eller anlitade av ett företag som är etablerat inom EES, och

2. utför gods- eller persontransporter på väg i Sverige med fordon som kräver förarbehörigheterna C1, C1E, C, CE, D1, D1E, D eller DE enligt 2 kap. 5 § körkortslagen (1998:488).

Undantag

2 § Denna lag skall inte tillämpas på förare av fordon

1. vars högsta tillåtna hastighet inte överstiger 45 kilometer per timme,

2. som används av eller står under kontroll av försvarsmakt, civilförsvar, räddningstjänst, brandförsvar eller ordningsmakt,

3. som används i samband med besiktning eller inspektion som utförs av myndighet eller besiktningsorgan enligt 2 § lagen (1994:2043) om vissa besiktningsorgan på fordonsområdet,

4. som provas eller förflyttas på väg i samband med tekniskt utvecklingsarbete, reparation eller underhåll,

5. som är nya eller ombyggda och ännu inte har tagits i drift i transportverksamhet,

6. som används i nödsituationer eller för räddningsinsatser, 7. som används vid övningskörning eller körträning enligt körkortsförfattningarna eller körträning för yrkeskompetensbevis enligt denna lag,

8. som används utan förvärvssyfte för persontransport eller godstransport, för eget bruk, eller

9. som används för att transportera material och utrustning som föraren skall använda i sitt arbete, under förutsättning att framförandet av fordonet inte är förarens huvudsakliga sysselsättning.

3 kap. Förarkrav

1 § En förare skall för att få framföra fordon i enlighet med 2 kap. 1 § ha förvärvat ett yrkeskompetensbevis om uppnådd grundläggande kompetens eller fortbildning som föreskrivs i denna lag. Föraren skall också uppfylla ålderskraven i lagen.

Undantag på grund av hävdvunna rättigheter

2 § Undantagna från kravet att förvärva yrkeskompetensbevis om uppnådd grundläggande kompetens är de förare som innehar eller har innehaft svenskt körkort med någon av förarbehörigheterna

1. D1, D1E, D eller DE utfärdat första gången före den 10 september 2008, eller

2. C1, C1E, C eller CE utfärdat första gången före den 10 september 2009. Med svenskt körkort i första stycket jämställs körkort utfärdat i en annan stat inom EES.

Godstransporter

3 § En förare som förvärvat ett yrkeskompetensbevis enligt 4 kap. 1 § för grundläggande kompetens för fordon som kräver förarbehörigheten C eller CE får från och med 18 års ålder utföra godstransporter med sådana fordon.

4 § En förare som förvärvat ett yrkeskompetensbevis enligt 4 kap. 2 § för snabbförvärvad grundläggande kompetens för fordon som kräver förarbehörigheten C1 eller C1E får från och med 18 års ålder utföra godstransporter med sådana fordon.

5 § En förare som förvärvat ett yrkeskompetensbevis enligt 4 kap. 2 § för snabbförvärvad grundläggande kompetens för fordon som kräver förarbehörigheten C eller CE får från och med 21 års ålder utföra godstransporter med sådana fordon.

Persontransporter

6 § En förare som förvärvat ett yrkeskompetensbevis enligt 4 kap. 1 § för grundläggande kompetens för fordon som kräver förarbehörigheten D eller DE får från och med 21 års ålder utföra persontransporter med sådana fordon.

7 § En förare som förvärvat ett yrkeskompetensbevis enligt 4 kap. 2 § för snabbförvärvad grundläggande kompetens för

1. fordon som kräver förarbehörigheten D eller DE får från och med 21 års ålder utföra persontransporter med sådana fordon när fordonet används för transporter i linjetrafik om linjens längd inte överstiger 50 kilometer,

2. fordon som kräver förarbehörigheten D1 eller D1E får från och med 21 års ålder utföra persontransporter med sådana fordon.

8 § En förare som förvärvat ett yrkeskompetensbevis enligt 4 kap. 2 § för snabbförvärvad grundläggande kompetens för fordon som kräver förarbehörigheten D eller DE får från och med 23 års ålder utföra persontransporter med sådana fordon.

Gemensamma bestämmelser

9 § En förare som förvärvat ett yrkeskompetensbevis enligt 4 kap. 1 eller 2 § för fordon som kräver en av förarbehörigheterna C1, C1E, C eller CE, är inte skyldig att förvärva ytterligare yrkeskompetensbevis för att få utföra godstransporter med ett fordon som kräver någon annan av dessa behörigheter. Det sagda gäller under förutsättning att de åldersgränser som anges i 3–5 §§ iakttas.

Vad som sägs i första stycket gäller på motsvarande vis för persontransporter och yrkeskompetensbevis för fordon som kräver förarbehörigheterna D1, D1E, D eller DE samt under förutsättning att de åldersgränser som anges i 6–8 §§ iakttas.

4 kap. Grundläggande kompetens

Utbildning

1 § En förare förvärvar grundläggande kompetens genom att delta i grundutbildning hos sådan utbildare för yrkesförarkompetens som avses i 9 kap. 1 §.

Utbildningen skall avslutas med prov. Vid godkänt resultat skall ett yrkeskompetensbevis enligt 7 kap. 1 § utfärdas.

2 § En förare som innehar körkort får om särskilda förhållanden föreligger förvärva sin grundläggande kompetens genom en förkortad grundutbildning (snabbförvärvad grundläggande kompetens).

Utbildningen skall avslutas med prov. Vid godkänt resultat skall ett yrkeskompetensbevis enligt 7 kap. 1 § utfärdas.

Körträning

3 § Den som körtränar enligt denna lag är inte skyldig att inneha förarbehörighet för fordonet.

Den som körtränar utan förarbehörighet skall dock inneha körkortstillstånd som avses i 3 kap. 2 § körkortslagen (1998:488) och uppfylla kraven enligt 4 kap.2 och 4 §§körkortslagen.

4 § Körträning skall ske under uppsikt av en lärare vid en utbildare för yrkesförarkompetens.

Utvidgning eller ändring av transportverksamhet

5 § En förare som förvärvat ett yrkeskompetensbevis enligt 1 eller 2 § för godstransporter och som utvidgar eller ändrar sin verksamhet till att omfatta även persontransporter är endast skyldig att genomgå de delar av utbildningen för grundläggande kompetens som är specifika för persontransporter. Detsamma gäller vid en utvidgning eller ändring av verksamheten från persontransporter till godstransporter.

5 kap. Fortbildning

1 § En förare som har förvärvat sin grundläggande kompetens enligt 4 kap. 1 eller 2 § och en förare med hävdvunnen rätt enligt 3 kap. 2 § skall genomgå fortbildning.

Efter genomgången fortbildning skall ett yrkeskompetensbevis enligt 7 kap. 1 § utfärdas.

Tider

2 § En förare som förvärvat yrkeskompetensbevis skall genomgå sin första fortbildning inom fem år från den dag då beviset utfärdades.

3 § En förare som omfattas av hävdvunnen rätt enligt 3 kap. 2 § skall genomgå sin första fortbildning inom fem år från den dag denna lag börjar tillämpas.

4 § En förare som har genomgått sin första fortbildning enligt 2 eller 3 § skall härefter genomgå fortbildning vart femte år under giltighetstiden för yrkeskompetensbeviset om fortbildning.

5 § En förare som inte har genomgått föreskriven fortbildning skall för att få återgå till att yrkesmässigt utföra gods- eller persontransporter genomgå en fortbildning.

Undantag

6 § En förare som utför godstransporter eller persontransporter och som genomgått en fortbildning är inte skyldig att genomgå ytterligare fortbildning under giltighetstiden för yrkeskompetensbeviset.

6 kap. Dispens

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall medge undantag från bestämmelserna om grundläggande kompetens och fortbildning. Undantag får förenas med villkor.

7 kap. Yrkeskompetensbevis m.m.

Yrkeskompetensbevis

1 § Den myndighet som regeringen bestämmer skall utfärda ett yrkeskompetensbevis till en förare som genomgått utbildning som föreskrivs i denna lag. I beviset skall gemenskapskoden anges.

2 § Ett yrkeskompetensbevis för förare som utfärdats i en annan stat inom EES gäller i Sverige enligt sitt innehåll.

Andra bevis om yrkeskompetens

3 § Den förare som inte är medborgare i en annan stat inom EES men som är anställd eller anlitad av ett företag som är etablerat inom EES och som utför gods- eller persontransporter på väg skall

kunna visa att han eller hon har den kompetens och den utbildning som föreskrivs i denna lag.

Skyldighet att medföra bevis

4 § En förare som utför gods- eller persontransporter och omfattas av krav på att ha förvärvat bevis om yrkeskompetens skall ha med sig

1. yrkeskompetensbevis, eller

2. annat bevis enligt 3 § och handling som styrker förarens identitet.

På begäran av bilinspektör eller polis skall handlingarna överlämnas för kontroll.

8 kap. Utbildningsort

1 § En förare som är svensk medborgare eller medborgare i en annan stat inom EES skall erhålla den grundläggande kompetensen i Sverige om han eller hon är permanent bosatt i Sverige

2 § En förare som inte är medborgare i en stat inom EES men som är anställd eller anlitad av ett företag som är etablerat inom EES skall erhålla den grundläggande kompetensen i Sverige om permanent uppehållstillstånd eller arbetstillstånd utfärdats här i landet.

3 § En förare som avses i 1 eller 2 § skall genomgå fortbildning i Sverige om denne är permanent bosatt i Sverige eller arbetar här i landet.

9 kap. Utbildare för yrkesförarkompetens

1 § Med en utbildare för yrkesförarkompetens avses en fysisk eller juridisk person som tillhandahåller grundutbildning eller fortbildning för yrkesförarkompetens.

2 § Utbildningsverksamhet enligt denna lag får bedrivas endast av den som har tillstånd av den myndighet som regeringen bestämmer.

Tillstånd får beviljas en utbildare som med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt bedöms ha förutsättningar att bedriva utbildningsverksamhet på ett sådant sätt att kravet på god utbildning tillgodoses.

Gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning eller fristående skola med motsvarande utbildning där eleven undervisas på en nationellt fastställd kurs som har varit föremål för samråd med den myndighet som regeringen bestämmer är inte skyldig att ha tillstånd.

3 § En utbildare skall ha en godkänd chef, som ansvarar för att verksamheten bedrivs på det sätt som sägs i 2 § andra stycket.

Frågor om godkännande som chef prövas av den myndighet som regeringen bestämmer.

10 kap. Tillsyn

1 § Den myndighet som regeringen bestämmer skall utöva tillsyn över utbildningsverksamhet enligt denna lag.

2 § Om en tillsynsmyndighet begär det skall en tillståndshavare lämna tillträde till driftsstället med tillhörande lokaler och tillhandahålla handlingar som rör verksamheten samt hjälpa till vid tillsynen.

11 kap. Återkallelse m.m. av tillstånd eller godkännande

1 § Den myndighet som regeringen bestämmer får återkalla ett tillstånd för en utbildare för yrkesförarkompetens om

1. utbildaren visar sig vara olämplig att bedriva sådan verksamhet,

2. utbildningsverksamheten bedrivs i strid mot gällande föreskrifter eller i övrigt på ett otillfredsställande sätt,

3. undervisning inte bedrivits under de senaste tolv månaderna, eller

4. utbildaren begär det.

2 § Om myndigheten finner att den som har godkänts som chef är olämplig får godkännandet återkallas. Detsamma gäller om verksamheten inte bedrivs på det sätt som sägs i 9 kap. 2 § andra stycket eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag.

Varning

3 § Myndigheten får istället för att återkalla ett tillstånd eller godkännande meddela varning om utbildaren eller chefen kan antas rätta till felet eller bristen.

12 kap. Straffbestämmelser

1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 9 kap. 2 § första stycket döms till böter.

2 § En förare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 7 kap. 4 § döms till penningböter.

Föraren skall inte dömas till straff om föraren gjort en anmälan till den myndighet som regeringen bestämmer om att beviset förstörts eller kommit bort.

13 kap. Överklagande m.m.

1 § Ett beslut av en förvaltningsmyndighet enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

2 § Ett beslut av en förvaltningsmyndighet enligt denna lag, eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, gäller omedelbart om inte något annat förordnats i beslutet.

14 kap. Bemyndiganden

1 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer skall meddela ytterligare föreskrifter om

1. grundläggande kompetens,

2. prov,

3. fortbildning,

4. dispens,

5. bevis om yrkeskompetens,

6. gemenskapskod,

7. utbildare för yrkesförarkompetens,

8. chef hos utbildare för yrkesförarkompetens, och

9. tillsyn.

1. Denna lag träder i kraft den 10 september 2006.

2. Bestämmelserna om grundläggande kompetens och fortbildning för att få utföra persontransporter med fordon som kräver förarbehörigheterna D1, D1E, D och DE skall tillämpas från och med den 10 september 2008. 3. Bestämmelserna om grundläggande kompetens och fortbildning för att få utföra godstransporter med fordon som kräver förarbehörigheterna C1, C1E, C och CE skall tillämpas från och med den 10 september 2009.

2. Förslag till förordning om yrkesförarkompetens

Regeringen föreskriver härmed med stöd av 14 kap. 1 och 2 §§ lagen (2006:xxx) om yrkesförarkompetens.

1. kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna förordning har samma tillämpningsområde som lagen (2006:xxx) om yrkesförarkompetens.

2 § Begrepp i denna förordning har samma betydelse som i lagen (2006:xxx) om yrkesförarkompetens.

2 kap. Grundläggande kompetens

Utbildning

1 § Grundutbildningen skall åtminstone omfatta de ämnen som anges i avsnitt 1 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/59/EG, bilaga.

2 § Den som deltar i grundutbildning benämns yrkesförarelev.

3 § Grundutbildningen skall omfatta minst 280 timmar, varav minst 20 timmar skall avse körträning.

4 § Den förkortade grundutbildningen skall omfatta minst 140 timmar, varav minst tio timmar skall avse körträning.

Utvidgning eller ändring av transportverksamhet

5 § En förare som utvidgar eller ändrar sin transportverksamhet enligt 4 kap. 5 § lagen (2006:xxx) om yrkesförarkompetens skall genomgå en kompletterande grundutbildning om minst 70 timmar, varav fem timmar skall utgöra körträning. En förkortad kompletterande grundutbildning skall omfatta minst 35 timmar, varav två och en halv timme skall utgöra körträning.

Körträning

6 § För körträning enligt 4 kap. 3 och 4 §§ lagen (2006:xxx) om yrkesförarkompetens skall den som har uppsikt över körningen följa med i bilen vid den körandes sida. Den som har uppsikt över körträningen anses som förare såvida eleven inte har körkort med förarbehörighet för fordonet.

Vid körträning skall det på lämpligt sätt anges att fordonet används för detta.

7 § För körträning som avses i 6 § och som sker i gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning och fristående skola med motsvarande utbildning skall bestämmelserna i 4 kap.1 och 2 §§körkortsförordningen (1998:490) om övningskörning gälla i tillämpliga delar.

Prov

8 § Yrkesförareleven skall avlägga det avslutande prov som avses i 4 kap. 1 eller 2 § lagen (2006:xxx) om yrkesförarkompetens inför Vägverket eller den som Vägverket har förordnat att anordna och övervaka prov.

Innan Vägverket förordnar en person som är verksam inom gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning eller fristående skola med motsvarande utbildning skall Vägverket samråda med Statens skolverk.

3 kap. Fortbildning

1 § En fortbildningskurs omfattar 35 timmar. Kursen får delas upp i delkurser omfattande minst sju timmar.

Enskilda moment i kursen får innefatta simulatorträning eller distansundervisning.

4 kap. Yrkeskompetensbevis m.m.

Utfärdande

1 § Vägverket skall skicka underlag för ansökan om utfärdande av yrkeskompetensbevis till sökanden. En sådan ansökan skall göras på en särskild blankett (grundhandling) och vara egenhändigt undertecknad. Ett välliknande fotografi skall vara fogat till ansökningen.

Utan hinder av vad som sägs i första stycket får Vägverket meddela föreskrifter om att en ansökan skall lämnas genom elektronisk överföring.

2 § Om ett yrkeskompetensbevis förstörts eller kommit bort skall innehavaren anmäla detta till Vägverket.

Till anmälningen skall om möjligt det förstörda yrkeskompetensbeviset bifogas. Om ett yrkeskompetensbevis som kommit bort senare hittas skall det genast överlämnas till Vägverket.

3 § Vägverket skall efter anmälning enligt 2 § utfärda en dubblett på yrkeskompetensbeviset.

4 § Vägverket skall när förutsättningarna enligt 4 kap. 1 eller 2 § lagen (2006:xxx) om yrkesförarkompetens är uppfyllda utfärda ett yrkeskompetensbevis om grundläggande kompetens till föraren.

5 § Vägverket skall efter det att föraren genomgått en fortbildningskurs utfärda ett yrkeskompetensbevis om fortbildning till honom eller henne.

Rapportering m.m.

6 § En utbildare för yrkesförarkompetens skall snarast efter att föraren genomgått fortbildningskursen rapportera det underlag som behövs för att Vägverket skall kunna fatta beslut om utfärdandet.

7 § En utbildare för yrkesförarkompetens skall föra anteckningar om förarens deltagande i fortbildningskursen.

Tillgodoräknande

8 § Vid bedömning av vilken fortbildning som återstår för att föraren skall anses ha fullföljt kursen har denne rätt att tillgodoräkna sig delkurser som han eller hon genomgått hos utbildare för yrkesförarkompetens.

Handlingar

9 § Handlingen som utgör bevis om förvärvad yrkeskompetens skall rubriceras ”yrkeskompetensbevis för förare” i versaler och upprättas i enlighet med förlagan i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/59/EG, bilaga.

10 § Vägverket skall vid utfärdandet av yrkeskompetensbevis förvissa sig om att det körkort vars nummer anges på beviset alltjämt är giltigt för att framföra fordon av det slag som yrkeskompetensen avser.

11 § Förare som avses i 7 kap. 3 § lagen (2006:xxx) om yrkesförarkompetens och som utför persontransporter skall kunna visa sin yrkesförarkompetens genom antingen

1. gemenskapskoden på ett gemenskapskörkort,

2. yrkeskompetensbevis för förare försett med motsvarande gemenskapskod, eller

3. ett nationellt bevis som medlemsstaterna ömsesidigt godkänner inom sina respektive territorier.

5 kap. Utbildare för yrkesförarkompetens

1 § Vägverket får bevilja en utbildare tillstånd att bedriva utbildning i enlighet med 9 kap. 2 § andra stycket lagen (2006:xxx) om yrkesförarkompetens och i enlighet med ansökan. Vägverket får förena ett sådant tillstånd med villkor.

2 § Den verksamhet som en utbildare för yrkesförarkompetens har rätt att bedriva skall framgå av tillståndet.

3 § Ansökan om tillstånd skall innehålla följande:

1. ett utbildningsprogram som anger ämnen, plan för genomförande av utbildning och undervisningsmetoder,

2. uppgifter om lärarnas kvalifikationer och verksamhetsområden,

3. uppgifter om undervisningslokaler och undervisningsmaterial,

4. uppgifter om tillgängliga resurser för det praktiska arbetet och de fordon som används, och

5. uppgifter om villkoren för deltagande i utbildningen inklusive antalet utbildningsplatser.

Vägverket får meddela ytterligare föreskrifter om vad en ansökan skall innehålla.

6 kap. Ansvarsområden och kompetenskrav

Chef

1 § Vägverket får besluta i fråga om godkännande av chef hos en utbildare för yrkesförarkompetens.

2 § En chef hos en utbildare för yrkesförarkompetens skall leda verksamheten och vara utbildningsansvarig.

Chefen skall se till utbildningsprogram fortlöpande utvärderas samt att dessa successivt förbättras.

Chefen skall ansvara för att lärarna motsvarar de krav som är föreskrivna.

3 § För godkännande som chef skall sökanden

1. ha fyllt 21 år,

2. ha pedagogisk utbildning eller pedagogisk erfarenhet, och

3. i övrigt vara lämplig för uppgiften.

4 § En chef hos en utbildare för yrkesförarkompetens får bland lärarna utse en eller flera utbildningsansvariga.

Utbildningsansvarig

5 § En utbildningsansvarig skall ha en välgrundad yrkeskompetens såsom lärare och inneha körkort med den förarbehörighet som utbildningen avser.

Den utbildningsansvarige skall svara för

1. att den som deltar i utbildning får de kunskaper som behövs för att uppnå eller vidmakthålla yrkeskompetensen, och

2. att lärare informeras om resultatet av den utvärdering som avses i 2 § andra stycket.

Lärare

6 § En lärare hos en utbildare för yrkesförarkompetens skall ha

1. pedagogisk utbildning eller pedagogisk erfarenhet,

2. god kännedom om lagstiftningen och utbildningskraven, och

3. god kännedom om undervisningsmaterialet och undervisningsmetoderna.

7 § En lärare som skall arbeta som instruktör vid körträning skall vara välmeriterad och ha aktuell erfarenhet som yrkesförare av fordonsslaget eller ha motsvarande erfarenhet.

Lärarens körkort får inte under de senaste tre åren ha varit återkallat enligt vad som sägs i 4 kap. 6 § andra och tredje styckena körkortslagen (1998:488).

7 kap. Tillsyn

1 § Vägverket utövar tillsyn enligt lagen (2006:xxx) om yrkesförarkompetens.

När det gäller tillsynen över provverksamheten vid gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning eller fristående skola med motsvarande utbildning skall Vägverket samråda med Statens skolverk. Statens skolverk utövar enligt andra föreskrifter tillsyn över utbildningen vid dessa utbildningsanstalter i övrigt.

2 § Den som beviljats tillstånd att bedriva utbildningsverksamhet skall hos tillståndsmyndigheten anmäla när verksamheten påbörjas. Anmälan skall även göras om verksamheten läggs ned eller om avbrott görs i den. Anmälan skall också göras i fall verksamhetens omfattning förändras eller om det i övrigt sker någon förändring i verksamheten som är av betydelse för tillsynen.

Anmälan enligt denna paragraf skall ske i förväg. Om det förhållande som föranlett anmälningsskyldighet inte kunnat förutses skall anmälan ske utan dröjsmål.

8 kap. Bemyndiganden

1 § Vägverket skall meddela ytterligare föreskrifter om

1. grundläggande kompetens,

2. prov,

3. fortbildning,

4. dispens,

5. utförandet och hanteringen av yrkeskompetensbevis och gemenskapskod,

6. verksamheten hos utbildare,

7. ansvarsområden och kompetenskrav för personal,

8. tillsyn över utbildningsverksamhet, och

9. registreringsfrågor.

2 § Statens skolverk skall meddela ytterligare föreskrifter för utbildning i gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning eller fristående skola med motsvarande utbildning där eleven undervisas på en nationellt fastställd kurs som har varit föremål för samråd med Vägverket.

Föreskrifterna får gälla

1. grundläggande kompetens,

2. verksamheten hos utbildare,

3. ansvarsområden och kompetenskrav för personal, och

4. tillsyn över utbildningsverksamheten.

3 § Vägverket skall efter samråd med Statens skolverk meddela föreskrifter om prov som avslutar grundutbildning enligt lagen (2006:xxx) om yrkesförarkompetens när det gäller utbildning i gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning eller fristående skola med motsvarande utbildning där eleven undervisas på en nationellt fastställd kurs.

1. Denna förordning träder i kraft den 10 september 2006.

2. Bestämmelserna om grundläggande kompetens och fortbildning för att få utföra persontransporter med fordon som kräver

förarbehörigheterna D1, D1E, D och DE skall tillämpas från och med den 10 september 2008.

3. Bestämmelserna om grundläggande kompetens och fortbildning för att få utföra godstransporter med fordon som kräver förarbehörigheterna C1, C1E, C och CE skall tillämpas från och med den 10 september 2009.

BILAGA I

MINIMIKRAV I FRÅGA OM KOMPETENS OCH UTBILDNING FÖR YRKESFÖRARE

Avsnitt 1: Förteckning över ämnen

De kunskaper som skall beaktas när förarens grundläggande kompetens och fortbildning fastställs av medlemsstaterna

skall omfatta åtminstone alla ämnen i denna förteckning. I dessa ämnen skall aspiranterna uppnå den nivå i fråga om

kunskaper och praktiska färdigheter som krävs för att på ett tryggt sätt framföra fordon i den berörda körkortskategorin.

Den lägsta kunskapsnivån får inte vara lägre än nivå 2 enligt de utbildningsnivåer som anges i bilaga 1 till beslut 85/

368/EEG (1), det vill säga den nivå som uppnåtts genom utbildning i den obligatoriska skolan, kompletterad med en

yrkesutbildning.

1.

Avancerad träning i rationell körning med beaktande av säkerhetsbestämmelserna

För samtli ga kör kort

1.1

Mål: att känna till kraftöverföringens egenskaper för optimal användning av dessa.

Kurvorna över motorns vridmoment, effekten och bränsleförbrukningen, optimal användning av varvräknare,

diagram över växellådans utväxling.

1.2

Mål: att känna till säkerhetsanordningarnas tekniska egenskaper och funktion för att behärska fordonet, minska

slitaget och att förebygga störningar.

Särskilda egenskaper hos det hydrauliska bromsservosystemet, bromsarnas och retarderns begränsningar, kombi-

nerad användning av bromsar och retarder, optimalt utnyttjande av förhållandet fart–växellåda, användning av

fordonets tröghet, metoder för att sakta ner och bromsa i nedförsbacke, agerande om fel uppstår.

1.3

Mål: att kunna optimera bränsleförbrukningen.

Optimering av bränsleförbrukningen genom att tillämpa de kunskaper som anges i punkterna 1.1 och 1.2.

K ör kor t C, C + E, C1, C1 + E

1.4

Mål: att vara i stånd att ombesörja en lastning och samtidigt uppfylla säkerhetskraven och ett korrekt utnyttjande

av fordonet.

Krafter som påverkar fordon i rörelse, hur växellådan bäst utnyttjas i förhållande till fordonets last och vägförhål-

landen, beräkning av fordonets eller fordonstågets nyttolast, beräkning av den totala volymen/bruttovolymen,

fördelning av lasten, effekter av överbelastning på en axel, fordonsstabilitet och gravitationscentrum, typer av

förpackningsmaterial och pallar.

Grundläggande godssäkringskategorier, metoder för fastspänning och säkring av gods, användning av spännband,

kontroll av säkringsutrustning, användning av hanteringsutrustning, användning av presenningar.

K ör kor t D, D + E , D1, D1 + E

1.5

Mål: att kunna säkerställa passagerarnas säkerhet och bekvämlighet.

Justering av rörelser i längd- och sidriktningen, gemensamt bruk av vägnätet, placering på körbanan, mjukhet vid

inbromsning, behärskning av överhänget, användning av särskild infrastruktur (offentliga platser och reserverade

körfält), hantering av konflikter mellan ett tryggt körsätt och andra uppgifter som förare, kommunikation med

passagerarna, särskilda hänsyn vid transport av vissa passagerargrupper (personer med funktionshinder, barn).

1.6

Mål: att vara i stånd att ombesörja en lastning och samtidigt uppfylla säkerhetskraven och ett korrekt utnyttjande

av fordonet.

Krafter som påverkar fordon i rörelse, hur växellådan bäst utnyttjas i förhållande till fordonets last och vägförhål-

landen, beräkning av fordonets eller fordonstågets nyttolast, fördelning av lasten, effekter av överbelastning på en

axel, fordonsstabilitet och gravitationscentrum.

10.9.2003

L 226/11

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(1) Rådets beslut 85/368/EEG av den 16 juli 1985 om jämförbarhet av yrkesutbildningsmeriter mellan medlemsstaterna inom EG (EGT L

199, 31.7.1985, s. 56).

2.

Tillämpning av bestämmelser

För samtli ga kör kort

2.1

Mål: att känna till sociala förhållanden och bestämmelser inom vägtransportsektorn.

Maximala arbetstider inom transportsektorn, principer i, tillämpning och konsekvenser av rådets förordningar

(EEG) nr 3820/85 och (EEG) 3821/85, påföljder vid bristande eller felaktig användning eller manipulering av

färdskrivaren, kunskaper om sociala förhållanden inom vägtransportsektorn: rättigheter och skyldigheter för

förare i fråga om grundläggande kompetens och fortbildning.

K ör kor t C, C + E, C1, C1 + E

2.2

Mål: att känna till bestämmelserna för godstransporter.

Intyg för att bedriva transportverksamhet, skyldigheter enligt standardavtalen för godstransporter, utformning av

de dokument som ingår i transportkontrakten, internationella transporttillstånd, skyldigheter enligt konventionen

om fraktavtal vid internationell godsbefordran på väg, internationella fraktsedlar, gränsöverskridande transporter,

speditörer, särskilda dokument som medföljer godset.

K ör kor t D, D + E , D1, D1 + E

2.3

Mål: att känna till bestämmelserna för persontransporter.

Transport av särskilda passagerargrupper, säkerhetsutrustning i bussen, säkerhetsbälten, lastning av fordonet.

3.

Hälsa, vägtrafiksäkerhet och miljösäkerhet, service, logistik

För samtli ga kör kort

3.1

Mål: vara medveten om riskerna i trafiken och om arbetsrelaterade olyckor.

Olika typer av arbetsrelaterade olyckor inom transportsektorn, statistik över trafikolyckor, lastbilars och bussars

olycksfrekvens, personskador, materiella skador, ekonomiska konsekvenser.

3.2

Mål: kunna förebygga brottslighet och människosmuggling.

Allmän information, konsekvenser för föraren, förebyggande åtgärder, checklista, lagstiftningen om transportföre-

tagens ansvar.

3.3

Mål: kunna förebygga fysiska risker.

Ergonomi: riskfyllda rörelser och arbetsställningar, fysisk kondition, hanteringsövningar, personlig säkerhet.

3.4

Mål: vara medveten om vikten av fysisk och psykisk förmåga.

Principer för en hälsosam och balanserad kost, effekter av alkohol, läkemedel eller andra ämnen som kan påverka

beteendet, symptom på, orsaker till och effekter av trötthet och stress, den grundläggande arbets- och vilocykelns

betydelse.

3.5

Mål: att kunna bedöma krissituationer.

Agerande i krissituationer: bedömning av situationen, hindra att olyckssituationen förvärras, kalla på hjälp,

komma till skadades undsättning och ge första hjälpen åt skadade, vidta åtgärder vid brand, evakuera dem som

befinner sig i lastbilar/passagerare i bussar, garantera alla passagerares säkerhet, reaktioner vid överfall, grund-

läggande principer för hur en olycksrapport skall utformas.

3.6

Mål: kunna uppvisa ett sådant beteende som bidrar till att företagets profil höjs.

Förarens uppträdande och företagets profil: hur kvaliteten på förarens tjänster är av betydelse för företaget,

förarens olika roller, personer som föraren kan komma i kontakt med, fordonsunderhåll, uppläggning av arbetet,

kommersiella och ekonomiska konsekvenser av tvister.

K ör kor t C, C + E, C1, C1 + E

3.7

Mål: att känna till ekonomiska villkor för godstransporter på väg och organisationen av marknaden.

Vägtransporter i förhållande till andra transportsätt (konkurrens, befraktare), olika typer av vägtransportverk-

samhet (transporter för andras räkning, för egen räkning, transportrelaterad verksamhet), organisationen av de

vanligaste transportföretagen och transportrelaterad verksamhet, olika specialiserade transporter (tank- eller kylt-

ransportbilar osv.), utvecklingen inom sektorn (diversifiering av tillhandahållna tjänster, järnväg/väg, underleve-

rantörer, osv.).

10.9.2003

L 226/12

Europeiska unionens officiella tidning

SV

K ör kor t D, D + E , D1, D1 + E

3.8

Mål: att känna till ekonomiska villkor för persontransporter på väg och organisationen av marknaden.

Persontransporter på väg i förhållande till olika transportsätt för persontransport (järnväg, personbilar), olika typer

av vägtransportverksamhet för persontransport, gränspassage (internationella transporter), de vanligaste person-

transportföretagens organisation.

Avsnitt 2: Obligatorisk grundläggande kompetens enligt artikel 3.1 a

2.1

Alternativet med deltagande i utbildning och genomförande av prov

Utbildning för grundläggande kompetens skall omfatta undervisning i samtliga de ämnen som återfinns i förteck-

ningen i avsnitt 1. Längden på utbildningen för grundläggande kompetens skall uppgå till 280 timmar.

Varje aspirant skall köra individuellt minst tjugo timmar med ett fordon i den berörda kategorin som åtminstone

uppfyller kraven för testfordon i direktiv 91/439/EEG.

Aspiranten skall under den individuella körningen enligt ovan följas av en instruktör som är anställd vid ett

godkänt utbildningscentrum. Varje förare kan genomföra högst åtta av de tjugo timmarna individuell körning på

en särskild bana eller med hjälp av en avancerad simulator för att bedöma graden av avancerad träning i rationell

körning med beaktande av säkerhetsbestämmelser, särskilt i fråga om behärskningen av fordonet vid olika väglag

och olika väderleksförhållanden och körning vid olika tidpunkter på dygnet.

För förare enligt artikel 5.5 skall utbildningslängden för grundläggande kompetens uppgå till 70 timmar, varav

fem timmar skall utgöras av individuell körning.

När utbildningen avslutats skall medlemsstaternas behöriga myndigheter eller det organ som dessa utsett pröva

förarens kunskapsnivå skriftligt eller muntligt. Provet skall omfatta minst en fråga inom varje mål i förteckningen

över ämnen i avsnitt 1.

2.2

Alternativet med prov

Medlemsstaternas behöriga myndigheter eller det organ som de utsett skall anordna ett teoretiskt och ett praktiskt

prov enligt nedan för att kontrollera om aspiranterna har den kunskapsnivå som krävs enligt avsnitt 1 när det

gäller de angivna målen och ämnena.

a) Det teoretiska provet skall bestå av minst två delar:

i) Skriftliga frågor som antingen består av flervalsfrågor eller frågor med direkta svar, alternativt en kombina-

tion av dessa två typer.

ii) Fallstudier.

Minimilängden på det teoretiska provet skall vara fyra timmar.

b) Det praktiska provet skall bestå av två delar:

i) Ett körprov som är avsett att göra det möjligt att bedöma graden av avancerad träning i rationell körning

med beaktande av säkerhetsbestämmelser. Detta prov skall om möjligt äga rum på vägar utanför tätbe-

byggda områden, på motortrafikleder och motorvägar (eller liknande), samt på alla typer av vägar i stads-

miljö, och de bör utgöra prov på de olika svårigheter som en förare riskerar att råka ut för. Det är önskvärt

att detta prov kan äga rum under olika trafiktäthetsförhållanden. Tiden för körning på väg bör utnyttjas

optimalt för att aspiranten skall kunna bedömas på alla de trafikområden som denna måste kunna hantera.

Minimilängden på detta prov är 90 minuter.

ii) Ett praktiskt prov som åtminstone omfattar punkterna 1.4, 1.5, 1.6, 3.2, 3.3 och 3.5.

Minimilängden på detta prov är 30 minuter.

De fordon som används under det praktiska provet skall åtminstone uppfylla kraven för testfordon i direktiv

91/439/EEG.

Det praktiska provet kan kompletteras med ett tredje prov som äger rum på en särskild bana eller med hjälp

av en avancerad simulator för att bedöma graden av avancerad träning i rationell körning med beaktande av

säkerhetsbestämmelser, särskilt i fråga om behärskningen av fordonet vid olika väglag och olika väderleksför-

hållanden och körning vid olika tidpunkter på dygnet.

Längden på detta valfria prov har inte fastställts. I det fall föraren klarar detta prov kan längden på detta

minska längden på det körprov på 90 minuter som anges i led i. Denna minskning får dock inte överstiga 30

minuter.

För förare enligt artikel 5.5 inskränker sig det teoretiska provet till de ämnen som avses i avsnitt 1, vilka berör

de fordon som den nya grundläggande kompetensen gäller. Dessa förare måste dock genomgå det praktiska

provet i dess helhet.

10.9.2003

L 226/13

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Avsnitt 3: Snabbförvärvad grundläggande kompetens enligt artikel 3.2

Utbildning för snabbförvärvad grundläggande kompetens skall omfatta undervisning i samtliga de ämnen som återfinns i

förteckningen i avsnitt 1. Längden på utbildningen skall uppgå till 140 timmar.

Varje aspirant skall köra individuellt minst 10 timmar med ett fordon i den berörda kategorin som åtminstone uppfyller

kraven för testfordon i direktiv 91/439/EEG.

Aspiranten skall under den individuella körningen enligt ovan följas av en instruktör som är anställd vid ett godkänt

utbildningscentrum. Varje förare får genomföra högst fyra av de tio timmarna individuell körning på en särskild bana

eller med hjälp av en avancerad simulator för att bedöma graden av avancerad träning i rationell körning med beaktande

av säkerhetsbestämmelser, särskilt i fråga om behärskningen av fordonet vid olika väglag och olika väderleksförhållanden

och körning vid olika tidpunkter på dygnet.

För förare enligt artikel 5.5 skall utbildningslängden för snabbförvärvad grundläggande kompetens uppgå till 35 timmar,

varav två och en halv timme skall utgöras av individuell körning.

När utbildningen avslutats skall medlemsstaternas behöriga myndigheter eller det organ som dessa utsett pröva förarens

kunskapsnivå skriftligt eller muntligt. Provet skall omfatta minst en fråga inom varje mål i förteckningen över ämnen i

avsnitt 1.

Avsnitt 4: Obligatorisk fortbildning enligt artikel 3.1 b

Obligatoriska fortbildningskurser skall anordnas av ett godkänt utbildningscentrum. Längden på en sådan kurs skall

uppgå till 35 timmar vart femte år och fördelas på perioder på minst sju timmar. Sådan fortbildning kan delvis tillhanda-

hållas med hjälp av en avancerad simulator.

Avsnitt 5: Godkännande av den grundläggande kompetensen och fortbildningen

5.1 De utbildningscentrum som tillhandahåller utbildning för grundläggande kompetens samt fortbildning skall

godkännas av medlemsstaternas behöriga myndigheter. Ett sådant godkännande kan endast erhållas efter en skriftlig

ansökan. Till den skriftliga ansökan skall följande handlingar bifogas:

5.1.1 Ett lämpligt kompetens- och utbildningsprogram som anger ämnen, plan för genomförande och undervis-

ningsmetoder.

5.1.2 Lärarnas kvalifikationer och verksamhetsområden.

5.1.3 Information om undervisningslokaler, undervisningsmaterial, tillgängliga resurser för det praktiska arbetet och

den fordonspark som används.

5.1.4 Villkoren för deltagande i utbildningen (antal deltagare).

5.2 Den behöriga myndigheten skall skriftligen godkänna utbildningen på följande villkor:

5.2.1 Utbildningen skall genomföras i enlighet med de dokument som bifogas ansökan.

5.2.2 Den behöriga myndigheten skall ha rätt att skicka bemyndigade personer för att närvara vid den utbildning

som ges av de godkända utbildningscentrumen och ha rätt att kontrollera resursutnyttjandet och att utbild-

ningen och proven fungerar väl.

5.2.3 Godkännandet kan återkallas eller förklaras vilande om villkoren inte längre uppfylls.

Det godkända utbildningscentrumet skall garantera att lärarna har god kännedom om de senaste bestämmel-

serna och utbildningskraven. Inom ramen för ett särskilt urvalsförfarande skall utbildarna ha dokumenterad

kännedom om undervisningsmaterialet och undervisningsmetoder. När det gäller den praktiska delen av

utbildningen skall utbildarna, i likhet med körskollärare som utbildar förare för tunga fordon, ha dokumen-

terad erfarenhet från föraryrket eller motsvarande förarerfarenhet.

Kursprogrammet skall utformas i enlighet med godkännandet och omfatta de ämnen som avses i avsnitt 1.

10.9.2003

L 226/14

Europeiska unionens officiella tidning

SV

BILAGA II

BESTÄMMELSER OM EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS MODELL FÖR YRKESKOMPETENSBEVIS FÖR

FÖRARE

1. De fysiska egenskaperna hos beviset skall vara i enlighet med ISO 7810 och ISO 7816-1.

De metoder som används för att kontrollera de fysiska egenskaperna hos beviset i syfte att fastställa att de följer de

internationella normerna skall vara i enlighet med ISO 10373.

2. Yrkeskompetensbeviset för förare skall bestå av två sidor.

Sidan 1 skall innehålla följande:

a) Rubriken ”yrkeskompetensbevis för förare” i stort typsnitt på det eller de språk som används i den medlemsstat

som utfärdar beviset.

b) Namnet på den medlemsstat som utfärdar beviset (frivillig uppgift).

c) Nationalitetsbeteckningen för den medlemsstat som utfärdar beviset, inlagd i vitt i en blå rektangel och omgiven

av tolv gula stjärnor, skall vara en av följande:

B:

Belgien

DK: Danmark

D:

Tyskland

GR: Grekland

E:

Spanien

F:

Frankrike

IRL: Irland

I:

Italien

L:

Luxemburg

NL: Nederländerna

A:

Österrike

P:

Portugal

FIN: Finland

S:

Sverige

UK: Förenade kungariket

d) De uppgifter som är särskiljande för beviset, numrerade enligt följande:

1. Innehavarens efternamn.

2. Innehavarens förnamn.

3. Innehavarens födelsedatum och födelseort.

4. a) Datum för utfärdandet.

b) Sista giltighetsdag.

c) Namnet på den behöriga myndighet som utfärdat yrkeskompetensbeviset för förare (får tryckas på sidan 2).

d) Ett annat nummer än körkortsnumret, vilket kan användas för administrativa ändamål (frivillig uppgift).

5. a) Körkortets nummer.

b) Serienummer.

6. Ett fotografi av innehavaren.

7. Innehavarens underskrift.

8. Innehavarens normala hemvist (bostadsort) eller postadress (frivillig uppgift).

9. (Under) kategorier av fordon för vilka föraren uppfyller kraven på grundläggande kompetens och fortbildning.

10.9.2003

L 226/15

Europeiska unionens officiella tidning

SV

e) Orden ”Europeiska gemenskapernas modell” skall finnas tryckta på det eller de språk som används i den medlems-

stat som utfärdar beviset, och rubriken ”yrkeskompetensbevis för förare” på gemenskapens övriga språk skall vara

tryckta i blått och utgöra bakgrund på beviset:

tarjeta de cualificación del conductor

chaufføruddannelsesbevis

Fahrerqualifizierungsnachweis

δελτίο επιµόρφωσης οδηγού

driver qualification card

carte de qualification de conducteur

cárta cáilíochta tiomána

carta di qualificazione del conducente

kwalificatiekaart bestuurder

carta de qualificação do motorista

kuljettajan ammattipätevyyskortti

yrkeskompetensbevis för förare

f) Färganvisningar:

— blå: Pantone Reflex blue

— gul: Pantone yellow

Sidan 2 skall innehålla följande:

a)

9. (Under)kategorier av fordon för vilka föraren uppfyller kraven på grundläggande kompetens och fortbildning.

10. Den gemenskapskod som anges i artikel 10 i detta direktiv.

11. Ett utrymme där utfärdande medlemsstat kan föra in upplysningar som är nödvändiga för administrationen

av beviset eller som gäller trafiksäkerhet (frivillig uppgift). Om upplysningen faller under någon rubrik i denna

bilaga skall den föregås av motsvarande siffra i rubriken.

b) En förklaring till de numrerade rubrikerna på sidorna 1 och 2 av beviset (åtminstone rubrikerna 1, 2, 3, 4 a, 4 b,

4 c, 5 a, 5 b och 10).

Om en medlemsstat önskar avfatta dessa texter på ett annat nationellt språk än danska, engelska, finska, franska,

grekiska, italienska, nederländska, portugisiska, spanska, svenska eller tyska skall medlemsstaten upprätta en

tvåspråkig version av beviset där ett av de ovannämnda språken används, utan att det påverkar tillämpningen av

övriga bestämmelser i denna bilaga.

3. Säkerhet, inbegripet skydd för uppgifter

Bevisets olika grundläggande beståndsdelar är avsedda att utesluta varje slag av förfalskning eller manipulation och

möjliggöra upptäckt av alla försök av sådant slag.

Medlemsstaten skall sörja för att bevisets säkerhetsnivå åtminstone är jämförbar med körkortets säkerhetsnivå.

4. Särskilda bestämmelser

Efter samråd med kommissionen får medlemsstaterna lägga till färger eller markeringar, exempelvis streckkod, natio-

nella symboler och säkerhetsdetaljer, utan att det påverkar tillämpningen av de övriga bestämmelserna i denna bilaga.

Inom ramen för det ömsesidiga erkännandet av bevisen får streckkoden inte innehålla någon annan information än

vad som redan står att läsa på beviset eller som är nödvändig för utfärdandet av beviset.

10.9.2003

L 226/16

Europeiska unionens officiella tidning

SV

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS MODELL FÖR YRKESKOMPETENSBEVIS FÖR FÖRARE

10.9.2003

L 226/17

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Författningsförslag SOU

2005:109

58

3

Förslag till lag om ändring i körkortslagen

(1998:488)

Härigenom föreskrivs i fråga om körkortslagen (1998:488)

att 2 kap. 5 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

5 §

Förarbehörighet enligt 1

§

anges i körkort med beteck-

ningarna

A för motorcykel

A1 för lätt motorcykel

B för

1. personbil med totalvikt av

högst 3,5 ton och lätt lastbil

samt enbart ett lätt släpfordon

som är kopplat till sådana bilar,

2. terrängvagn, och

3. motorredskap klass I

C för tung lastbil och person-

bil med totalvikt över 3,5 ton

samt enbart ett lätt släpfordon

som är kopplat till sådana bilar

D för buss och enbart ett lätt

släpfordon som är kopplat till

buss

E för släpfordon, oavsett vikt

och antal.

Förarbehörighet enligt 1

§

anges i körkort med beteck-

ningarna

A för motorcykel

A1 för lätt motorcykel

B för

1. personbil med totalvikt av

högst 3,5 ton och lätt lastbil

samt enbart ett lätt släpfordon

som är kopplat till sådana bilar,

2. terrängvagn, och

3. motorredskap klass I

C för tung lastbil och person-

bil med totalvikt över 3,5 ton

samt enbart ett lätt släpfordon

som är kopplat till sådana bilar

C1 för tung lastbil och person-

bil med totalvikt mellan 3,5 och

7,5 ton, samt enbart ett lätt

släpfordon som är kopplat till

sådana bilar

C1E för fordonskombinationer

som består av ett dragfordon som

får framföras med förarbehörighet

C1 och släpfordon, under förut-

sättning att kombinationens total-

vikt inte överstiger 12 ton och att

släpfordonet inte är tyngre än

dragbilen.

D för buss och enbart ett lätt

släpfordon som är kopplat till

SOU 2005:109

Författningsförslag

59

buss

D1 för buss med en största

längd av åtta meter avsedd för

högst 16 passagerare, och enbart

ett lätt släpfordon som är kopplat

till en sådan buss

D1E för fordonskombinationer

som består av ett dragfordon som

får framföras med förarbehörighet

D1 och släpfordon, under

förutsättning att kombinationens

totalvikt inte överstiger 12 ton

och att släpfordonet inte är tyngre

än dragbilen.

E för släpfordon, oavsett vikt

och antal.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Författningsförslag SOU

2005:109

60

4

Förslag till lag om ändring i lagen (2001:558) om

vägtrafikregister

Härigenom föreskrivs att 5

§ lagen (2001:558) om

vägtrafikregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Vägtrafikregistrets ändamål och innehåll

5 §

I fråga om personuppgifter

skall vägtrafikregistret ha till

ändamål att tillhandahålla

uppgifter för

1.

verksamhet, för vilken

staten eller en kommun ansvarar

enligt lag eller annan för-

fattning, i fråga om

a) fordonsägare,

b) den som ansöker om, har

eller har haft behörighet att

framföra fordon eller luftfartyg

enligt körkortslagen (1998:488),

yrkestrafiklagen (1998:490),

luftfartslagen (1957:297) eller

någon annan författning eller

den som har rätt att utöva viss

tjänst enligt luftfartslagen,

c)

annan person om det

behövs för att underlätta

handläggningen av ett körkorts-

eller yrkestrafikärende,

d) den som ansöker om, har

eller har haft tillstånd att

bedriva yrkesmässig trafik enligt

yrkestrafiklagen eller någon

annan författning eller bilut-

hyrning enligt lagen (1998:492)

om biluthyrning, eller

e) den som ansöker om, har

I fråga om personuppgifter

skall vägtrafikregistret ha till

ändamål att tillhandahålla

uppgifter för

1. verksamhet,

för

vilken

staten eller en kommun ansvarar

enligt lag eller annan för-

fattning, i fråga om

a) fordonsägare,

b) den som ansöker om, har

eller har haft behörighet att

framföra fordon eller luftfartyg

enligt körkortslagen (1998:488),

yrkestrafiklagen (1998:490),

luftfartslagen (1957:297) eller

någon annan författning eller

den som har rätt att utöva viss

tjänst enligt luftfartslagen,

c)

annan person om det

behövs för att underlätta

handläggningen av ett körkorts-

eller yrkestrafikärende,

d) den som ansöker om, har

eller har haft tillstånd att

bedriva yrkesmässig trafik enligt

yrkestrafiklagen eller någon

annan författning eller bilut-

hyrning enligt lagen (1998:492)

om biluthyrning,

e) den som ansöker om, har

SOU 2005:109

Författningsförslag

61

eller har haft färdskrivarkort

som avses i rådets förordning

(EEG) nr 3821/85 av den

20

december 1985 om färd-

skrivare vid vägtransporter,

eller har haft färdskrivarkort

som avses i rådets förordning

(EEG) nr 3821/85 av den

20

december 1985 om färd-

skrivare vid vägtransporter, eller

f) den som har eller har haft

yrkeskompetens att utföra

transporter enligt lagen

(2006:xxx) om yrkesförar-

kompetens eller skall genomgå

utbildning för att erhålla sådan

kompetens.

2. försäkringsgivning eller annan allmän eller enskild verksamhet

där uppgifter om personer under 1 a), b) och d) utgör underlag för

prövningar eller beslut,

3.

information om fordonsägare för trafiksäkerhets- eller

miljöändamål samt för att i den allmänna omsättningen av fordon

förebygga brott,

4. aktualisering, komplettering eller kontroll av information om

fordonsägare som finns i kund- eller medlemsregister eller liknande

register, samt

5. uttag av urval för direkt marknadsföring av information om

fordonsägare, dock med den begränsning som följer av 11 §

personuppgiftslagen (1998:204).

Denna lag träder i kraft den 10 september 2006.

Författningsförslag SOU

2005:109

62

5

Förslag till förordning om ändring i förordningen

(1999:1134) om belastningsregister

Härigenom föreskrivs att 10 och 20 §§ förordningen (1999:1134)

om belastningsregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 §

Uppgifter ur belastningsregistret skall lämnas ut om det

begärs av

1. det statsråd som är föredragande i ärenden enligt lagen

(1991:572) om särskild utlänningskontroll, i ärenden om utlämning

för brott eller om nåd i brottmål eller andra ärenden enligt 11 kap.

13 § regeringsformen, i ärenden om upphävande av domstols beslut

om utvisning på grund av brott enligt utlänningslagen (1989:529)

eller i ärenden om överförande av straffverkställighet enligt lagen

(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av

brottmålsdom eller den statsrådet bemyndigar, för utredning i ett

sådant ärende och i fråga om den som ärendet gäller,

2. chefen för Justitiedepartementet eller den han eller hon

bemyndigar, om utdraget behövs för att fullgöra en skyldighet

Sverige har enligt en överenskommelse med en främmande stat,

3. en åklagarmyndighet, i ärenden där en prövning skall göras, i

fråga om den som prövningen gäller,

4. en polismyndighet i passärenden, tillståndsärenden och andra

ärenden där en lämplighetsprövning skall göras, i fråga om den som

prövningen gäller, samt i ärenden om anställning eller uppdrag vid

myndigheten,

5. Tullverket i tillståndsärenden och andra ärenden där en

lämplighetsprövning skall göras, i fråga om den som prövningen

gäller,

6. en länsstyrelse, i ärenden där länsstyrelsen enligt lag eller

förordning skall hämta in sådana uppgifter, i ärenden där

länsstyrelsen skall göra en lämplighetsprövning, i ärenden där

länsstyrelsen skall pröva frågor om förbud mot att ha djur eller om

omhändertagande av djur, i ärenden om körkortstillstånd, körkort,

traktorkort, taxiförarlegitimation, tillstånd till yrkesmässig trafik,

biluthyrning och transporttillstånd samt i ärenden om tillsyn enligt

förordningen (1989:149) om bevakningsföretag, i fråga om den

som ärendet gäller,

SOU 2005:109

Författningsförslag

63

7. Vägverket, i fråga om den

som myndigheten vid lämplig-

hetsprövning enligt lagen

(1998:493) om trafikskolor och

förordningen (1998:978) om

trafikskolor överväger att ge

tillstånd eller godkänna samt i

ärenden om körkortstillstånd,

körkort, traktorkort, taxiförar-

legitimation, tillstånd till yrkes-

mässig trafik, biluthyrning och

transporttillstånd, i fråga om

den som ärendet gäller,

7. Vägverket, i fråga om den

som myndigheten vid lämplig-

hetsprövning enligt lagen

(1998:493) om trafikskolor och

förordningen (1998:978) om

trafikskolor eller enligt lagen

(2006:xxx) om yrkesföra-

rkompetens och förordningen

(2006:xxx) om yrkesförar-

kompetens överväger att ge

tillstånd eller godkänna samt i

ärenden om körkortstillstånd,

körkort, traktorkort, taxiförar-

legitimation, tillstånd till yrkes-

mässig trafik, biluthyrning,

transporttillstånd och yrkesförar-

kompetens i fråga om den som

ärendet gäller,

8. en myndighet som har rätt att besluta om frihetsberövande

åtgärd enligt lagarna om överlämnande eller utlämning för brott

eller utlänningslagen, i ärenden som rör en sådan åtgärd,

9. en kriminalvårdsmyndighet, i fråga om den som myndigheten

avser att anställa eller anlita som

a) övervakare inom frivården,

b)

förtroendeman enligt lagen (1991:2041) om särskild

personutredning i brottmål, m.m. eller förordningen (1974:248)

om kriminalvård i anstalt,

c)

personutredare enligt lagen (1991:2041) om särskild

personutredning i brottmål, m.m.,

d) biträde enligt 6 § andra stycket lagen (1994:451) om intensiv-

övervakning med elektronisk kontroll eller,

e) kontrollör enligt 4 § förordningen (1998:642) om verk-

ställighet av frivårdspåföljder,

10.

en kriminalvårdsmyndighet, när uppgiften behövs för

prövning av en fråga enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i

anstalt, lagen (1976:371) om behandling av häktade eller anhållna

m.fl., lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk

kontroll eller lagen om särskild personutredning i brottmål,

11. Kriminalvårdsnämnden, när uppgiften behövs för prövning

av en fråga om villkorlig frigivning,

Författningsförslag SOU

2005:109

64

12. en övervakningsnämnd eller lokal kriminalvårdsmyndighet, i

ärenden om övervakning, i fråga om den som ärendet gäller,

13. det statsråd som är föredragande i ärenden enligt lagen

(1950:382) om svenskt medborgarskap eller utlänningslagen i andra

ärenden än som sägs i 1, eller den statsrådet bemyndigar, för

utredning i ett sådant ärende, dels i fråga om den som ärendet

gäller, dels för utredning enligt 2 kap. 4

§ andra stycket

utlänningslagen i fråga om någon annan än den som ärendet gäller,

14. Försvarsmakten, i fråga om den som myndigheten avser att

anställa i utlandsstyrkan inom myndigheten,

15. Migrationsverket och Utlänningsnämnden, i ärenden enligt

lagen om svenskt medborgarskap eller utlänningslagen, dels i fråga

om den som ärendet gäller, dels för utredning enligt 2 kap. 4 §

andra stycket utlänningslagen, i fråga om någon annan än den som

ärendet gäller,

16. Statens kriminaltekniska laboratorium, i ärenden om DNA-

analys, i fråga om den som ärendet gäller, samt

17. en passmyndighet utom riket i passärenden, i fråga om den

som ärendet gäller.

Vad som sägs i första stycket om en polismyndighet gäller även i

fråga om Rikspolisstyrelsen. Uppgifter om annan än den som

prövningen gäller enligt första stycket 13 eller 15 skall begränsas till

uppgifter om påföljder för brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken

eller uppgifter om besöksförbud.

20 §

Länsstyrelserna och Väg-

verket får ha direktåtkomst till

uppgifter ur belastningsregistret

i ärenden som rör körkorts-

tillstånd, körkort, traktorkort,

taxiförarlegitimation, tillstånd

till yrkesmässig trafik, bil-

uthyrning och transporttill-

stånd.

Länsstyrelserna och Väg-

verket får ha direktåtkomst till

uppgifter ur belastningsregistret

i ärenden som rör körkorts-

tillstånd, körkort, traktorkort,

taxiförarlegitimation, tillstånd

till yrkesmässig trafik, bil-

uthyrning och transporttill-

stånd.

Vägverket får ha direktåtkomst

till uppgifter ur belastnings-

registret i ärenden som rör yrkes-

förarkompetens.

SOU 2005:109

Författningsförslag

65

Direktåtkomsten skall begränsas till att endast gälla sådana

uppgifter som myndigheterna har rätt att få ut enligt denna

förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2008.

Författningsförslag SOU

2005:109

66

6

Förslag till förordning om ändring i förordningen

(1999:1135) om misstankeregister

Härigenom föreskrivs att 3 och 7 §§ förordningen (1999:1135)

om misstankeregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §

Uppgifter ur misstankeregistret skall lämnas ut om det begärs av

1. det statsråd som är föredragande enligt lagen (1991:572) om

särskild utlänningskontroll, i ärenden om utlämning för brott eller

om nåd i brottmål eller andra ärenden enligt 11 kap. 3

§

regeringsformen, i ärenden om upphävande av domstols beslut om

utvisning på grund av brott enligt utlänningslagen (1989:529) eller i

ärenden om överförande av straffverkställighet enligt lagen

(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av

brottmålsdom, eller den statsrådet bemyndigar, för utredning i ett

sådant ärende och i fråga om den som ärendet gäller,

2. en åklagarmyndighet, i ärenden där en prövning skall göras,

i fråga om den som prövningen gäller,

3. en polismyndighet i passärenden, tillståndsärenden och andra

ärenden där en lämplighetsprövning skall göras, i fråga om den som

prövningen gäller samt i ärenden om anställning vid myndigheten,

4. Tullverket i tillståndsärenden och andra ärenden där en

lämplighetsprövning skall göras, i fråga om den som prövningen

gäller,

5. en länsstyrelse i ärenden när länsstyrelsen enligt lag eller

förordning skall hämta in sådana uppgifter, i ärenden där

länsstyrelsen skall göra en lämplighetsprövning, i ärenden om

körkortstillstånd, körkort, traktorkort, taxiförarlegitimation,

tillstånd till yrkesmässig trafik, biluthyrning och transporttillstånd

samt i ärenden om tillsyn enligt förordningen (1989:149) om

bevakningsföretag, i fråga om den som ärendet gäller,

6. Vägverket, i fråga om den

som myndigheten vid lämplig-

hetsprövning enligt lagen

(1998:493) om trafikskolor och

förordningen (1998:978) om

trafikskolor överväger att ge

tillstånd eller godkänna samt i

6. Vägverket, i fråga om den

som myndigheten vid lämplig-

hetsprövning enligt lagen

(1998:493) om trafikskolor och

förordningen (1998:978) om

trafikskolor eller enligt lagen

(2006:xxx) om yrkesförar-

SOU 2005:109

Författningsförslag

67

ärenden om körkortstillstånd,

körkort, traktorkort, taxiförar-

legitimation, tillstånd till

yrkesmässig trafik, biluthyrning

och transporttillstånd, i fråga om

den som ärendet gäller,

------------------------------------

kompetens och förordningen

(2006:xxx) om yrkesförar-

kompetens överväger att ge

tillstånd eller godkänna samt i

ärenden om körkortstillstånd,

körkort, traktorkort, taxiförar-

legitimation, tillstånd till

yrkesmässig trafik, biluthyrning,

transporttillstånd och yrkesförar-

kompetens, i fråga om den som

ärendet gäller,

------------------------------------

7 §

Länsstyrelser och Vägverket

får ha direktåtkomst till

uppgifter ur misstankeregistret i

ärenden som rör körkorts-

tillstånd, körkort, traktorkort

taxiförarlegitimation, tillstånd

till yrkesmässig trafik, bilut-

hyrning och transporttillstånd.

Länsstyrelser och Vägverket

får ha direktåtkomst till

uppgifter ur misstankeregistret i

ärenden som rör körkorts-

tillstånd, körkort, traktorkort

taxiförarlegitimation, tillstånd

till yrkesmässig trafik, bilut-

hyrning och transporttillstånd.

Vägverket får ha direktåtkomst

till uppgifter ur misstankeregistret

i ärenden som rör yrkesförar-

kompetens.

Direktåtkomsten skall begränsas till att endast gälla sådana

uppgifter som myndigheterna har rätt att få ut enligt denna

förordning. Åtkomsten får endast omfatta uppgifter om misstanke

om brott för vilket åtal har väckts och om uppgifter om misstanke

om brott i övrigt förekommer.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2008.

Författningsförslag SOU

2005:109

68

7

Förslag till förordning om ändring i förordningen

(2004:865) om kör- och vilotider samt färdskrivare, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2004:865) om

kör- och vilotider samt färdskrivare, m.m.

dels att 3 kap. 1 § skall upphöra att gälla,

dels att 3 kap. 2 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

2 §

Kraven på yrkeskompetens i

artikel 5.1 b andra strecksatsen

och 5.2 andra stycket c i

förordning (EEG) nr 3820/85

skall anses uppfyllda av den som

blivit godkänd vid ett skriftligt

prov för förare av fordon

avsedda för gods- eller

persontransporter på väg

anordnat av

1. Vägverket, eller gymnasie-

skola, komvux eller fristående

skola med motsvarande utbild-

ning där eleven undervisats på

en nationellt fastställd kurs vars

innehåll varit föremål för

samråd enligt 8 kap. 4

§

körkortsförordningen

(1998:980).

Kraven på yrkeskompetens i

artikel 5.1 b andra strecksatsen

i förordning (EEG) nr 3820/85

skall anses uppfyllda av den som

blivit godkänd vid ett skriftligt

prov för förare av fordon

avsedda för persontransporter

på väg anordnat av

1. Vägverket, eller gymnasie-

skola,

kommunal vuxenut-

bildning eller fristående skola

med motsvarande utbildning där

eleven undervisats på en

nationellt fastställd kurs vars

innehåll varit föremål för

samråd enligt 8 kap. 4

§

körkortsförordningen

(1998:980).

Vägverket skall utfärda ett bevis om yrkeskompetens till förare

som uppfyller kraven i första stycket.

Denna förordning träder i kraft den 10 september 2008.

SOU 2005:109

Författningsförslag

69

8

Förslag till förordning om ändring i förordningen

(2004:865) om kör- och vilotider samt färdskrivare,

m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 kap. förordningen (2004:865) om

kör- och vilotider samt färdskrivare, m.m. skall upphöra att gälla

den 10 september 2009.

71

1 Utredningens

arbete

1.1

Utredningens uppdrag

Utredarens uppdrag framgår av kommittédirektiven Kompetens-

och utbildningskrav för förare vid gods- och persontransporter på

väg, dir. 2004:123, och tilläggsdirektiven dir. 2005:62, se bilagorna 1

och 2.

Utredarens uppdrag är att överväga hur Europaparlamentets och

rådets direktiv 2003/59/EG av den 15 juli 2003, se bilaga 3 och 4,

om grundläggande kompetens och fortbildning av förare av vissa

vägfordon för gods- eller persontransporter och om ändring i

rådets förordning (EEG) nr 3820/85 och rådets direktiv

91/439/EEG samt om upphävande av rådets direktiv 76/914/EEG

(yrkesförardirektivet) skall genomföras i svensk rätt. Utredaren

skall lämna de förslag till författningsreglering som övervägandena

ger upphov till.

EG-direktivet förutsätter att det i den nationella lagstiftningen

görs ett val mellan alternativa lösningar, dels i fråga om förvärvande

av den grundläggande kompetensen, dels i fråga om vilken handling

som skall uppta gemenskapskoden. Medlemsstaterna har också

möjlighet att införa särskilda regler, exempelvis i fråga om en

snabbförvärvad grundläggande kompetens.

Utredaren skall överväga vilken lösning i respektive fråga som är

lämpligast. I fråga om möjligheten att införa ett system med att i

snabbare tempo förvärva den grundläggande kompetensen, skall

utredaren beakta att förarbehörigheten i sådant fall begränsas, i

vissa fall till körkortsbehörigheter som inte är införda i den svenska

lagstiftningen. Det gäller behörigheterna C1 och D1 som f.n. inte

är obligatoriska enligt EG:s körkortsdirektiv

1

. Det finns dock ett

förslag, KOM(2003) 621 slutligt, om ett nytt körkortsdirektiv där

behörigheterna C1 och D1 föreslås bli obligatoriska.

1

Rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991 om körkort.

Utredningens arbete

SOU 2005:109

72

Utredaren skall vidare överväga vilken eller vilka myndigheter

som är lämpliga att handha de uppgifter som följer av direktivet

och om det finns skäl att låta en sålunda behörig myndighet utse

organ för att anordna prov. I fråga om utbildningscentrum skall

utredaren särskilt överväga vilka bestämmelser som behövs för att

den behöriga myndigheten skall kunna kontrollera utbildnings-

centrumet i enlighet med direktivet.

Utredaren skall analysera i vilken författningsform bestämmel-

serna skall meddelas och i övrigt överväga om det nuvarande

nationella regelverket bör kompletteras eller om direktivet kräver

fristående författningar. Därvid skall särskilt beaktas behovet av att

regelverket blir tydligt och överskådligt.

I sitt arbete skall utredaren analysera såväl vilka konsekvenser

förslagen kan få för berörda förare och transportföretag som för

stat och kommun.

Utredaren skall i sitt arbete samråda med företrädare för berörda

branscher och myndigheter samt, när det gäller redovisning av

förslagets konsekvenser för små företag, samråda med Närings-

livets regelnämnd (NNR).

1.2 Utredningsarbetet

Arbetet inleddes i november 2004. Utredningen höll sitt första

sammanträde den 20 december 2004 och har därefter sammanträtt

vid nio tillfällen.

Utredaren och experterna enades om att utredningen skall ha

namnet Utredningen om förarkrav för vägtransporter (N 2004:18).

Utredningen har under våren 2005 bjudit in till en hearing med

deltagande av företrädare för flera grupper av intressenter. Exempel

på dessa är trafikutbildarna och deras organisationer, transport-

branschens organisationer, arbetsmarknadens parter och statliga

intressenter. Diskussionsämnen vid hearingen var bl.a. utbildnings-

alternativen, konsekvenserna för branschen, hur utbildningen bör

finansieras och hur införlivandet i övrigt bör gå till i Sverige.

Utredningen har därutöver varit representerad vid UITP-

EuroTeam:s konferens i Bryssel om genomförandet av yrkesförar-

direktivet. Vidare har utredningen deltagit i seminarier om

direktivet vid Kollektivtrafikens utbildningsorganisation (Kollega),

Utbildningscentret för kollektivtrafik i Sverige AB, Frelicon AB

och Sveriges trafikskolors riksförbund (STR).

SOU 2005:109

Utredningens arbete

73

Utredningen har under försommaren haft en fördjupad dialog

med Svenska Kommunalarbetareförbundet, Arbetsgivarorganisa-

tionen för kommunnära företag, KFS, Svenska Transportarbetare-

förbundet, Svenska Lokaltrafikföreningen (SLTF), Svenska

Bussbranschens Riksförbund (BR), Kollektivtrafikens utbildnings-

organisation AB (Kollega), Transportgruppen, Transportfacken

Yrkes- och Arbetsmiljönämnd (TYA) och Skolverket. Utred-

ningen har därutöver haft möten med Sveriges Åkeriföretag (SÅ)

och med STR.

Utredningen har tagit initiativ till en sammankomst på tjänste-

mannanivå med representanter för de nordiska grannländerna

Finland, Island och Norge. Vid sammankomsten diskuterades

framför allt hållningen när det gäller genomförandet i de olika

länderna till de alternativa lösningarna i yrkesförardirektivet.

Utredningen har för att ytterligare bredda beslutsunderlaget

ställt ett antal frågor till några EU-stater i framför allt norra Europa

om hanteringen av de alternativ som yrkesförardirektivet anvisar.

Utredningen har vidare under våren och försommaren

sammanträffat med Vägverket vid två tillfällen. Vid mötena har

deltagit bl.a. företrädare för Trafikregistret i Örebro. I enskilda

frågor har utredningen samrått inom Regeringskansliet med

Justitiedepartementet och Utbildnings- och kulturdepartementet

och med myndigheter såsom Statens skolverk, Tullverket,

Förvarsmakten, Arbetsmiljöverket, Arbetsmarknadsstyrelsen och

Valideringsdelegationen.

Utredningen har under inledningen av hösten 2005 haft en ny

hearing med deltagande av ett 60-tal företrädare för flera grupper av

intressenter. Vid denna hearing återkom utredningen till frågeställ-

ningarna från våren och fördjupade dialogen med intressenterna.

Utredningen har samrått med Näringslivets regelnämnd (NNR)

om arbetets uppläggning och om konsekvensbeskrivningen.

Slutligen har företrädare för berörda branscher och myndigheter

återkommande beretts tillfälle att inkomma med synpunkter under

arbetets gång samt på utkast till förslag.

1.3

Uppdragets gränser i förhållande till taxinäringen

Frågan om uppdraget avgränsning har aktualiserats i utredningen,

inte minst eftersom den gällande svenska yrkestrafikutbildningen

och yrkestrafiklagstiftningen gäller både den tunga trafiken och

Utredningens arbete

SOU 2005:109

74

taxiverksamhet. Yrkesförardirektivet omfattar endast förarna av

tunga fordon i yrkestrafiken, dvs. förare av buss eller lastbil – inte

taxiförare. Det finns för närvarande inte några utbildnings- och

kompetenskrav inom EG-rätten som omfattar taxiförares

kompetens och utbildning. Numera föreligger ett förslag om

obligatoriskt körprov för att erhålla taxiförarlegitimation

2

. För att

erhålla taxiförarlegitimation skall således ett särskilt körprov krävas

(SOU 2004:102 s. 185). Vidare föreslås Vägverket kunna bemyn-

digas att meddela närmare föreskrifter om körprovet.

Eftersom utredningen fått i uppdrag av regeringen att lämna

förslag om hur yrkesförardirektivet kan genomföras för tunga

fordon lämnas inga förslag som gäller kompetens- och utbild-

ningskrav för förare av taxibilar.

2

Utredningen inom taxinäringens betänkande Ekonomisk brottslighet inom taxinäringen,

SOU 2004:102.

Utredningens överväganden

och förslag

77

2 Genomförandet

av

yrkesförardirektivet

Utredningens förslag: Direktivet bör genom lagstiftning

genomföras i svensk rätt.

2.1

Direktivet bör genomföras genom lagstiftning

Utredning har till uppgift att överväga hur direktiv 2003/59/EG

skall genomföras i svensk rätt. Direktivet riktar sig mot

medlemsstaterna och är bindande i fråga om det resultat som skall

uppnås men överlämnar åt Sverige att välja form och metod för

detta. I art. 14 föreskrivs att medlemsstaterna skall sätta i kraft de

bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för

att följa direktivet före den 10 september 2006.

I artikel 5.1, 5.2 och 5.4 i rådets förordning (EEG) nr 3820/85 av

den 20 december 1985 om harmonisering av viss social lagstiftning

om vägtransporter föreskrivs att vissa förare vid gods- eller

persontransporter på väg skall inneha ett bevis på sin yrkes-

kompetens anpassat efter deras ålder, fordonskategorin och

körningens längd i enlighet med gemenskapsreglerna om en lägsta

utbildningsnivå för vissa förare vid vägtransporter. Denna minimi-

nivå fastställs i rådets direktiv 76/914/EEG av den 16 december om

minimikrav på utbildning av vissa förare av vägfordon.

Artikel 15 i direktiv 2003/59/EG föreskriver att artikel 5 i

förordning 3820/85/EEG skall upphöra att gälla enligt följande

a) punkt 1 skall upphöra att gälla med verkan från och med den

10 september 2009.

b) punkterna 2 och 4 skall upphöra med verkan från och med den

10 september 2008.

Genomförandet av yrkesförardirektivet

SOU 2005:109

78

Vidare skall direktiv 76/914/EEG upphöra att gälla från och med

den 10 september 2009. De lagar och andra författningar som har

antagits för att följa direktiv 76/914/EEG skall inte längre tillämpas

från och med den 10 september 2008 på förare av fordon för

persontransporter på väg och från och med den 10 september 2009

på förare av fordon för godstransporter på väg.

Direktivet innehåller bestämmelser som enligt 8 kap. regerings-

formen skall meddelas genom lag eller förordning. Det finns därför

inte utrymme att låta arbetsmarknadens parter genom kollektiv-

avtal införliva direktivet. Utredningen föreslår därför att direktivet

genomförs genom lagstiftning.

2.2

Genomförande av direktivet i lagstiftningen

Utredningens förslag: Yrkesförardirektivet bör införlivas

genom en ny lag, lagen om yrkesförarkompetens, och en ny

förordning, förordningen om yrkesförarkompetens. Författ-

ningarna bör i allt väsentligt omfatta direktivets föreskrifter och

bilagorna till detta. Härtill kommer ändringar i befintliga

författningar.

Utredningen har diskuterat olika möjligheter att genom lag-

stiftning genomföra direktivet. En möjlighet skulle vara att

införliva direktivet genom ett tillägg i körkortslagen (1998:488)

och i körkortsförordningen (1998:980). En annan är att yrkes-

trafiklagstiftningens utbildningskrav förändras och anpassas till

direktivet. En tredje möjlighet är att genomföra direktivet genom

helt nya författningar.

Utredningen är av uppfattningen att körkortslagstiftningens

ändamål och tillämpningsområde inte överensstämmer med yrkes-

förardirektivets syften. Vidare överensstämmer inte yrkestrafik-

lagstiftningens ändamål och syfte i tillräckligt hög grad med

yrkesförardirektivets syften att det skulle vara lämpligt att

genomföra direktivet genom tillägg och ändringar i den lag-

stiftningen. Därför föreslås att genomförandet sker genom att en

särskild författning beslutas. Den grundläggande regleringen för

direktivets genomförande bör med beaktande av regeringsformens

bestämmelser om lagar och föreskrifter beslutas genom lag.

Den nya lagstiftningen bör innehålla de bestämmelser som följer

av direktivet och gälla yrkesförare av tunga fordon. Övriga

SOU 2005:109

Genomförandet av yrkesförardirektivet

79

bestämmelser om utbildningskrav för fordonsförare bör även i

fortsättningen finnas i bl.a. körkorts- och yrkestrafiklagstiftningen

jämte i ett antal författningar meddelade av Vägverket. Vidare bör

den nya lagstiftningen inte hindra eller försvåra möjligheter för

parterna på arbetsmarknaden att komplettera regleringen med

frivilliga kollektivavtalslösningar.

81

3 Lagstiftningens

tillämpningsområde

Utredningens förslag: Den nya lagstiftningen bör tillämpas på

förare som

1. är medborgare i en medlemsstat inom Europeiska eko-

nomiska samarbetsområdet (EES) och andra medborgare

anställda eller anlitade av ett företag som är etablerat inom

EES och

2. som utför gods- eller persontransporter på väg i Sverige som

kräver förarbehörigheterna C1, C1E, C, CE, D1, D1E, D

eller DE enligt 2 kap. 5 § körkortslagen (1998:488).

Av artikel 1 i yrkesförardirektivet framgår bl.a. att yrkes-

förardirektivet avser förare av fordon för vilka krävs innehav av

körkort av kategorierna C1, C1E, C eller CE enligt definitionerna i

körkortsdirektivet (91/439/EEG). Detsamma gäller för kategorierna

D1, D1E, D eller DE. Kategorierna C1 och C enligt körkorts-

direktivet avser båda bilar med en tillåten totalvikt över 3 500 kg

med undantag för sådana som avses i kategori D, dvs. buss.

Kategorierna D1 och D avser båda bilar som används för person-

transporter som utöver förarsätet har fler än åtta sittplatser. Enkelt

uttryckt avser C-kategorierna alltså lastbilar och personbilar som

har en totalvikt över 3 500 kg, men inte bussar. Yrkesförar-

direktivet avser därmed vad gäller C-behörigheten förare som utför

transporter med tunga lastbilar, och förare av personbilar med en

totalvikt över 3 500 kg.

Direktivets artikel 1 anger i svensk översättning att direktivet

skall tillämpas på förare som ”utför transporter på allmän väg inom

gemenskapen”. Direktivets engelska version anger att tillämpnings-

området är ”roads open to public”.

Fråga uppkommer om avgränsningen är sådan att direktivet

endast är tillämpligt på körning på ”allmän väg” i den betydelse

begreppet har enligt väglagen (1971:948). Om så vore fallet skulle

Lagstiftningens tillämpningsområde

SOU 2005:109

82

en mycket stor del av det svenska vägnätet vara exkluderat, liksom

även det kommunala gatunätet. Det är rimligen inte avsikten. Viss

vägledning kan hämtas i rådets förordning (EEG) 3820/85 som

tillämpas på vägtransporter som utförs inom gemenskapen (artikel

2.1). Med vägtransport avses enligt denna förordning all körning på

en för allmän samfärdsel upplåten väg med ett lastat eller olastat

fordon som används för transport av personer eller gods

(artikel 1.1).

Utredningen föreslår därför att tillämpningsområdet inte

begränsas till ”allmän väg” utan väg som är avsedd för allmän

samfärdsel på det sätt det uttrycks i den svenska översättningen av

förordningen (EEG) 3820/85.

Den nya lagstiftningen bör därför tillämpas på fordonsförare

som

1. är medborgare i en medlemsstat inom Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet (EES) och andra medborgare anställda eller

anlitade av ett företag som är etablerat inom EES och

2.

som utför gods- eller persontransporter på väg i Sverige med

fordon som kräver förarbehörigheterna C1, C1E, C, CE, D1,

D1E, D eller DE enligt 2 kap. 5 § körkortslagen (1998:488).

3.1 Undantag

Utredningens förslag: Lagstiftningen skall inte tillämpas på alla

förare av fordon som utför gods- eller persontransport.

Yrkesförardirektivets artikel 2 a) undantar förare av fordon vars

högsta hastighet inte överstiger 45 km/h. Enligt den engelska

språkversionen skall direktivet inte tillämpas på förare av fordon

med en viss högsta tillåten hastighet. Utredningen gör bedöm-

ningen att det inte bör vara avgörande huruvida fordonet faktiskt

kan köras i en viss hastighet, jämför rådets förordning (EEG)

nr 3820/85, utan fordonets högsta tillåtna hastighet.

Av artikel 2 b) framgår att direktivet inte skall tillämpas på förare

av fordon som används av för militära ändamål, av räddnings-

tjänsten, brandväsendet och ordningsmakten eller som står under

dessas kontroll. Utredningen tolkar begreppet militära ändamål så

att förare av fordon som används eller står under kontroll av

SOU 2005:109

Lagstiftningens tillämpningsområde

83

försvarsmakt och civilförsvar bör undantas från tillämpnings-

området.

Artikel 2 c) i yrkesförardirektivet ansluter nära till rådets

förordning (EEG) nr 3820/85. Det som avses är olika slag av

provkörning och testkörning av fordon. Utredningen föreslår att

provkörning av fordon i samband med besiktning eller inspektion

av polisman, besiktningsorgan enligt 2 § lagen (1994:2043) om

vissa besiktningsorgan på fordonsområdet, bilinspektör eller

tekniskt biträde bör undantas från lagens tillämpningsområde.

Även annan användning av fordonet i samband med sådan besikt-

ning eller inspektion bör undantas. Testkörning som fordonstill-

verkare m.fl. utför för fordons- och komponentutveckling hör

likaså till undantagen. Utredningen anser vidare att förare av

fordon som i syfte att repareras eller bli föremål för underhåll

förflyttas till verkstad undantas. Även en reparatör av tunga fordon

som kör fordonet fram och åter till Svensk bilprovnings lokaler för

kontrollbesiktning bör vara undantagen från lagens tillämpnings-

område.

Direktivets artikel 2 d) undantar förare av fordon som används i

nödsituationer eller för räddningsinsatser. Undantaget är inte

begränsat till att avse endast förandet av utryckningsfordon. Nöd

föreligger när fara hotar liv, hälsa, egendom eller annat viktigt av

rättsordningen skyddat intresse. Utredningen föreslår att förare av

fordon som används i nödsituationer eller för räddningsinsatser

undantas.

Av artikel 2 e) framgår att direktivets kompetenskrav inte avser

förare av fordon som används vid trafikskoleutbildning för körkort

eller yrkeskompetensbevis enligt yrkesförardirektivet. I enlighet

därmed bör övningskörning och körträning för körkort och yrkes-

kompetensbevis undantas från lagstiftningens tillämpningsområde.

Utredningen föreslår att lagen inte skall tillämpas på förare av

fordon som används vid övningskörning eller körträning enligt

körkortsförfattningarna eller körträning för yrkeskompetensbevis

enligt den nu föreslagna lagen.

Av yrkesförardirektivets artikel 2 f) följer att direktivet inte skall

omfatta fordon som används för icke-kommersiell persontransport

eller transport av varor för eget bruk. Utredningen föreslår därför

att transporter som sker utan förvärvssyfte skall undantas från

lagens tillämpningsområde.

Enligt artikel 2 g) yrkesförardirektivet skall direktivet inte heller

tillämpas på förare av fordon som transporterar material och

Lagstiftningens tillämpningsområde

SOU 2005:109

84

utrustning som föraren använder i sitt arbete, under förutsättning

att framförandet av fordonet inte är förarens huvudsakliga

sysselsättning. Ett praktiskt exempel som illustrerar undantaget

kan vara rörmokaren som tillfälligt använder och kör en lastbil, för

att transportera såväl material som verktyg som han använder i sitt

arbete som rörmokare. Utredningen föreslår att lagen om

yrkesförarkompetens inte skall omfatta förare av sådan transport.

85

4 Förarkrav

Utredningens förslag: En förare bör för att få framföra fordon

som omfattas av lagens tillämpningsområde ha förvärvat ett

yrkeskompetensbevis om uppnådd grundläggande kompetens

och fortbildning. Föraren skall också uppfylla vissa ålderskrav.

4.1 Förutsättningar

För att en förare skall få framföra fordon som omfattas av lagens

tillämpningsområde skall denne ha förvärvat ett yrkeskompetens-

bevis om uppnådd grundläggande kompetens och fortbildning.

Förarens skall också uppfylla vissa ålderskrav.

För att uppnå grundläggande kompetens krävs enligt artikel 5.1

inte att föraren har körkort för motsvarande kategorier för att

framföra fordonet.

4.2 Godstransporter

Utredningens förslag: En förare som förvärvat ett yrkes-

kompetensbevis för grundläggande kompetens för fordon som

kräver förarebehörigheten C eller CE skall från och med 18 års

ålder få utföra godstransporter med sådana fordon.

Har föraren förvärvat ett yrkeskompetensbevis för snabb-

förvärvad grundläggande kompetens skall denne från och med

18 års ålder få utföra godstransporter med fordon som kräver

förarbehörigheten C1 eller C1E.

En förare som förvärvat yrkeskompetensbevis för den

snabbförvärvade grundläggande kompetensen skall från och

med 21 års ålder få utföra godstransporter med fordon som

kräver förarbehörigheten C eller CE.

Förarkrav

SOU 2005:109

86

Enligt direktivet får förare av fordon som är avsett för

godstransporter från och med 18 års ålder utföra godstransporter

med fordon som får framföras med förarbehörigheterna C och

CE om föraren förvärvat yrkeskompetensbevis för en grund-

läggande kompetens. Vidare föreskrivs att en förare från och med

18 års ålder får utföra godstransporter med fordon som får

framföras med förarbehörigheterna C1 och C1E om föraren

förvärvat yrkeskompetensbevis för snabbförvärvad grundläggande

kompetens. Om föraren förvärvat yrkeskompetensbevis för

snabbförvärvad grundläggande kompetens får denne först från

och med 21 års ålder utföra godstransporter med fordon som får

framföras med förarbehörigheterna C och CE.

Det finns i direktivet inte något handlingsutrymme för

medlemsstaterna vad gäller genomförandet, varför utredning före-

slår en lagstiftning som följer direktivets bestämmelser.

4.3 Persontransporter

En förare som förvärvat ett yrkeskompetensbevis för grund-

läggande kompetens för fordon som kräver förarebehörigheten

D eller DE skall från och med 21 års ålder få utföra

persontransporter med sådana fordon.

En förare som förvärvat ett yrkeskompetensbevis för snabb-

förvärvad grundläggande kompetens för fordon som kräver

förarbehörigheten D eller DE skall från och med 21 års ålder få

utföra persontransporter med sådana fordon om fordonet

används för transporter i linjetrafik om linjens längd inte

överstiger 50 kilometer.

En förare som förvärvat ett yrkeskompetensbevis för snabb-

förvärvad grundläggande kompetens för fordon som kräver

förarbehörigheten D1 eller D1E skall från och med 21 års ålder

få utföra persontransporter med sådana fordon.

En förare som förvärvat ett yrkeskompetensbevis för snabb-

förvärvad grundläggande kompetens för fordon som kräver

förarbehörigheten D eller DE skall från och med 23 års ålder få

utföra persontransporter med sådana fordon.

SOU 2005:109

Förarkrav

87

4.3.1

Direktivets krav och möjligheter till val

Enligt artikel 5.3 a) i får förare av fordon som är avsett för

persontransporter från och med 21 års ålder framföra fordon i

körkortskategorierna D och DE när de används i reguljär trafik på

sträckor som inte överstiger 50 km samt fordon i körkorts-

kategorierna D1 och D1E under förutsättning att föraren förvärvat

yrkeskompetensbevis för snabbförvärvad grundläggande kompe-

tens. Medlemsstaterna får dock tillåta förare av fordon från och

med 18 års ålder på deras territorium framföra fordon av nämnda

kategorier om föraren förvärvat yrkeskompetensbevis för grund-

läggande kompetens.

Förare av fordon som är avsett för persontransporter får enligt

artikel 5.3 a) ii från och med 21 års ålder framföra fordon i

körkortskategorierna D och DE under förutsättning att föraren

förvärvat ett yrkeskompetensbevis för grundläggande kompetens.

Medlemsstaterna får tillåta förare från och med 20 års ålder på

deras territorium framföra fordon av nämnda kategorier om

föraren förvärvat yrkeskompetensbevis för grundläggande kompe-

tens. Denna åldersgräns kan sänkas till 18 år när föraren kör

fordonet utan passagerare.

Förare av fordon som är avsett för persontransporter får enligt

artikel 5.3 b) från och med 23 års ålder framföra fordon i

körkortskategorierna D och DE under förutsättning att föraren

förvärvat ett yrkeskompetensbevis för snabbförvärvad grund-

läggande kompetens.

Direktivet ger utrymme för Sverige att tillåta 18-åringar som

förvärvat yrkeskompetensbevis för grundläggande kompetens att

yrkesmässigt köra buss (D-behörighet) i landet på sträckor som

inte överstiger 50 km. Dessa 18-åringar får även tillåtas att

yrkesmässigt köra buss som kräver D1-behörighet inom landet.

Det är dessutom möjligt att tillåta förare från 20 år med grund-

utbildning av normal längd att yrkesmässigt köra buss (D-

behörighet) inom landet, och från 18 år med tom buss. D1-

behörigheten finns inte för körkort i Sverige i dag men kan komma

att bli ett obligatoriskt alternativ enligt befintligt förslag till

körkortsdirektiv. Enligt förslaget till körkortsdirektiv är vidare

möjligt att tillåta yrkesföraraspiranter att köra buss yrkesmässigt

från den ålder som sägs i yrkesförardirektivets artikel 5.3 a).

Avsikten med direktivets krav på grundläggande kompetens och

fortbildning är särskilt att förbättra trafiksäkerheten och förarens

Förarkrav

SOU 2005:109

88

säkerhet samt att väcka ungdomarnas intresse för föraryrket.

Undantag från ålderskraven enligt huvudregeln skall ses mot denna

bakgrund.

4.3.2

Bör åldersgränsen sänkas för bussförare?

Frågan är om det är lämpligt att tillåta förare att i vissa fall köra

buss yrkesmässigt från 18 eller 20 års ålder. I det följande redovisar

utredningen några av de argument som har framkommit för och

emot en lägre åldersgräns.

En sänkning av bussföraråldern antas bredda rekryteringen till

yrket. Yngre kvinnor och män med ett intresse för ett serviceyrke

av det slaget som personbefordran med buss innebär skulle kunna

fångas upp innan de gjort andra yrkesval. När det gäller vissa

allmänna krav på förare finns anledning att tro att yngre förare

många gånger väl kan motsvara de krav som i dag ställs på äldre

förare. Det som brukar kallas ”friskvård bakom ratten” är viktigt

för att personalen i företaget skall hålla sig frisk. Yngre förare har

enligt erfarenheter som har gjorts vid länsarbetsnämnderna god

förmåga att ta till sig ergonomiska råd och annan hälsofrämjande

information.

Bussföraryrket är dock ett tämligen krävande serviceyrke. Det

gäller även de mindre bussar som får framföras med D1-

behörighet. För taxi upprätthålls för närvarande en gräns på 21 år

och någon ändring av denna gräns är inte aktuell för närvarande.

Bussföraren bär ett stort ansvar för passagerarna och kan komma

att utöva myndighet (myndighetsutövning). En bussförare kan

t.ex. tvingas avvisa en berusad passagerare från fordonet.

Busschaufförer har därför ett särskilt straffrättsligt skydd. Vidare

bör det beaktas att arbetsledningen inte såsom i många andra

serviceyrken är närvarande i det dagliga arbetet. Yrket är stressigt

och den personliga konstitutionen att tåla stress är viktig. Riktigt

unga förare är oprövade i arbetslivet och har därmed små

möjligheter att själva veta om de klarar den arbetsmiljö det blir

fråga om.

Statistik som tagits fram av de fackliga organisationerna tyder

närmast på att yngre förare av fordon för persontransporter är

överrepresenterade bland de förare som utsätts för hot eller våld.

När det gäller trafiksäkerheten saknas aktuell olycksstatistik som är

relaterad till körsträckan för olika yrkesförarkategorier och olika

SOU 2005:109

Förarkrav

89

ålderskategorier. Mycket talar för att sådan olycksstatistik, eller en

konsekvensanalys, bör tas fram innan en sänkning av åldersgränsen

genomförs.

Utredning finner att det framför allt ur trafiksäkerhetssynpunkt

och förarsäkerhet inte finns skäl att förorda en sänkning.

Utredningen föreslår således att en förare som förvärvat ett

yrkeskompetensbevis för snabbförvärvad grundläggande kompe-

tens för fordon som kräver förarbehörigheten D eller DE bör från

och med 21 års ålder få utföra persontransporter med sådana

fordon om fordonet används för transporter i linjetrafik om linjens

längd inte överstiger 50 kilometer. Vidare föreslås att en förare som

förvärvat ett yrkeskompetensbevis för snabbförvärvad grund-

läggande kompetens för fordon som kräver förarbehörigheten D1

eller D1E bör från och med 21 års ålder få utföra persontransporter

med sådana fordon. Och slutligen föreslås att en förare som

förvärvat ett yrkeskompetensbevis för snabbförvärvad grund-

läggande kompetens för fordon som kräver förarbehörigheten D

eller DE bör från och med 23 års ålder få utföra persontransporter

med sådana fordon.

4.4

Undantag på grund av hävdvunna rättigheter

Utredningens förslag: Undantagna från kravet att förvärva

yrkeskompetensbevis om uppnådd grundläggande kompetens

skall de förare vara som innehar eller har innehaft svenskt

körkort med någon av förarbehörigheterna

1. D1, D1E, D eller DE utfärdat första gången före den

10 september 2008, eller

2. C1, C1E, C eller CE utfärdat första gången före den

10 september 2009.

Med svenskt körkort jämställs i sammanhanget körkort utfärdat

i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

(EES).

Enligt yrkesförardirektivets ingress (p. 11) bör direktivet inte

påverka rättigheterna för de förare som har erhållit ett för

framförande av fordon nödvändigt körkort vid ett tidigare datum

än den tidpunkt som föreskrivs för att förvärva yrkeskompetens-

Förarkrav

SOU 2005:109

90

bevis. Undantagna från kravet på grundläggande kompetensbevis är

enligt artikel 4 de förare som innehar

a) ett körkort av någon av kategorierna D1, D1E, D, DE eller ett

körkort som erkänns vara likvärdigt och som utfärdats senast

två år efter det att tidsfristen för införlivandet av detta direktiv

löpt ut,

b) ett körkort av någon av kategorierna C1, C1E, C, CE eller ett

körkort som erkänns vara likvärdigt och som utfärdats senast

tre år efter det att tidsfristen för införlivandet av detta direktiv

löpt ut.

Utredningen betraktar de förare för vilka beslut fattats om

utfärdande av körkort med sådan behörighet som är i fråga såsom

innehavare av körkort. Vid en sådan tolkning omfattar innehav

således både körkort som är giltiga och körkort som är ogiltiga i

enlighet med reglerna i 3 kap. 11–18 §§ körkortslagen (1998:488).

Utredningen bedömer att det inte är nödvändigt att föreskriva

några undantag. Det skulle också bli svåra rättviseproblem att göra

urvalet av förare med ogiltiga körkort. Utredningen anser därför

att förare som innehar eller har innehaft svenska körkort med

ifrågavarande behörigheter skall vara undantagna från kravet att

förvärva grundläggande kompetens genom deltagande i utbildning.

Körkortsuppgifter om första utfärdandedatum gallras inte. Det

finns således historik för den som inte innehar behörighet just den

aktuella dagen. Den sammanlagda summan av körkortshavare med

hävdvunnen rätt till yrkeskompetensen har bedömts uppgå till

ca 823 000 i juli 2005.

91

5

System för förvärvande av

grundläggande kompetens

Utredningens förslag: En förare bör förvärva grundläggande

kompetens genom att delta i utbildning hos en utbildare för

yrkesförarkompetens. Utbildningen skall avslutas med prov.

Vid godkänt resultat skall ett yrkeskompetensbevis utfärdas.

5.1

Allmänt om förvärvandet av grundläggande

kompetens

För att få utföra transporter på väg inom gemenskapen med lastbil

eller buss krävs grundläggande kompetens och fortbildning. I detta

syfte skall medlemsstaterna föreskriva ett system för förvärvande

av grundläggande kompetens och ett system för fortbildning.

Medlemsstaterna får när det gäller system för grundläggande

kompetens välja mellan ett alternativ med både deltagande i

utbildning och genomfört prov (utbildningsalternativet) och ett

alternativ med endast prov (provalternativet). Medlemsstaterna får

även införa ett system för en snabbförvärvad grundläggande

kompetens. Den snabbförvärvade kompetensen omfattar krav på

deltagande i en förkortad utbildning. Denna skall avslutas med

prov.

För utbildningsalternativen är förutsatt obligatorisk under-

visning och körträning och (se yrkesförardirektivets bilaga I,

avsnitt 2.1). I alternativet med endast prov är det fråga om ett

teoretiskt och ett praktiskt prov, som båda får bedömas vara av

krävande art (se yrkesförardirektivets bilaga I, avsnitt 2.2).

Fråga för utredningen är om kompetens bör förvärvas genom

obligatoriskt deltagande i utbildning och genomfört prov (artikel

3.1 a i) eller genom krav på endast prov (artikel 3.1 a ii).

System för förvärvande av grundläggande kompetens

SOU 2005:109

92

5.1.1 Närmare

om

utbildningsalternativet

När det gäller yrkeskompetensbevis om uppnådd grundläggande

kompetens så förutsätter utbildningsalternativet deltagande i

utbildningen och genomfört prov med godkänt resultat.

Av avsnitt 2.1 i bilaga 1 framgår bl.a. följande. Utbildningen skall

omfatta undervisning i samtliga de ämnen som återfinns i bilagans

förteckning. Längden på utbildningen för grundläggande kom-

petens skall uppgå till 280 timmar. Varje aspirant skall köra minst

20 timmar med ett fordon i den berörda kategorin som åtminstone

uppfyller kraven för testfordon enligt direktiv 91/439/EEG (kör-

kortsdirektivet).

Utbildningen för snabbförvärvad grundläggande kompetens skall

omfatta undervisning i samtliga de ämnen som återfinns i bilagans

förteckning. Längden på utbildningen för snabbförvärvad grund-

läggande kompetens skall uppgå till 140 timmar. Varje aspirant

skall köra minst 10 timmar med ett fordon i den berörda kategorin

som åtminstone uppfyller kraven för testfordon enligt direktiv

91/439/EEG (körkortsdirektivet).

I direktivet anges vidare att aspiranten under den individuella

körningen skall åtföljas av en instruktör som är anställd vid ett

godkänt utbildningscentrum. För att erhålla den grundläggande

kompetensen kan föraren genomföra högst åtta av de tjugo

timmarna individuell körning på en särskild bana (trafikövnings-

plats) eller med hjälp av en avancerad simulator. Motsvarande tid

för den snabbförvärvade grundläggande kompetensen är högst fyra

av de tio timmarna individuell körning.

Utbildningen avslutas med att förarens kunskapsnivå prövas,

skriftligt eller muntligt, i ett teoretiskt prov.

5.1.2 Närmare

om

provalternativet

Av avsnitt 2.2 i bilaga 1 framgår bl.a. följande. Det teoretiska

provet skall således bestå av minst två delar:

• Skriftliga frågor som antingen består av flervalsfrågor eller

frågor med direkta svar, alternativt en kombination av dessa

typer.

• Fallstudier.

Minimilängden på det teoretiska provet skall vara fyra timmar.

SOU 2005:109

System för förvärvande av grundläggande kompetens

93

Det praktiska provet skall bestå av två delar:

• Ett körprov som är avsett att göra det möjligt att bedöma

graden av avancerad träning i rationell körning med beaktande

av säkerhetsbestämmelserna. Minimilängden på detta prov är

90 minuter.

• Ett praktiskt prov som omfattar vissa punkter i förteckning

över de ämnen som yrkesföraraspiranten skall ha tillgodogjort

sig. Minimilängden på detta prov är 30 minuter.

De fordon som används under det praktiska provet skall

åtminstone uppfylla kraven för testfordon enligt körkorts-

direktivet. Vidare föreskrivs om ett frivilligt kompletterande tredje

prov på testbana eller med hjälp av simulator.

5.2

Utbildningsalternativet bör genomföras

Till skälen för att välja direktivets utbildningsalternativ hör att en

obligatorisk utbildning enligt utredningens uppfattning skapar ett

större intresse för föraryrket och ger fler möjlighet att uppnå

kompetenskravet. De som vill utöva föraryrket för tunga fordon

har olika förutsättningar. Somliga har lätt för att studera för att

klara ett teoretiskt prov medan andra har svårare för detta. På

grund av erfarenhet eller fallenhet har vissa förare lätt att klara ett

praktiskt prov, medan det för andra går tämligen långsamt att lära

sig manövrera ett tungt fordon. I båda dessa kategorier torde vara

möjligt att rekrytera utmärkta förare.

Skillnaden mellan utbildningsalternativet och provalternativet är

till en del skenbar. Det är troligt att en utbildning blir helt

nödvändig för de allra flesta för att eleverna skall kunna klara de

krävande proven i provalternativet. Ett teoretiskt prov av det slag

som förutsätts om ingen utbildning genomförs blir med

nödvändighet mycket omfattande. Även körprovet bedöms bli

omfattande.

Oavsett om medlemsstaten väljer ett provalternativ eller ett

utbildningsalternativ kommer de kurser som erbjuds att bli ett

väsentligt inslag i utbildningen för många förare. Erfarenheter från

körkortsutbildningen visar att trots att det inte finns något krav på

praktisk övningskörning i trafikskola så övningskör de flesta

eleverna ändå i trafikskolan. I utbildningsalternativet är närvaron

vid kurser obligatorisk och undervisande lärare kan följa upp att

System för förvärvande av grundläggande kompetens

SOU 2005:109

94

förareleven inhämtar de kunskaper som krävs enligt kursplanen.

För grundutbildningen blir det därmed nödvändigt att fastställa en

kursplan oavsett hos vilken aktör utbildningen bedrivs. Sådan

kursplanering bidrar till stadga i utbildningsformerna. Typiskt sett

bidrar en utbildningsväg till att höja yrkets status. Det bör också

bidra till att de yrkesförare som genomgår utbildningen har en hög

och jämn kompetens. En utbildning bör kunna bli ett krav från

trafikhuvudmännen i kollektivtrafiken som upphandlar trafiken

hos entreprenörer i bussbranschen. En obligatorisk utbildning i

undervisningsform bör vidare kunna attrahera fler kvinnor till

föraryrkena än vad som är fallet i dag.

Bland våra grannländer verkar utbildningsalternativet vara det

alternativ som vinner störst anslutning.

Sammantaget finns enligt utredningens mening övertygande skäl

för att välja ett utbildningsalternativ.

95

6 Grundläggande

kompetens

6.1

Förvärvande av grundläggande kompetens

Utredningens förslag: En förare förvärvar grundläggande

kompetens genom att delta i grundutbildning hos en utbildare

för yrkesförarkompetens.

Grundutbildningen skall åtminstone omfatta de ämnen som

anges i avsnitt 1 i bilaga I till yrkesförardirektivet. Den som

deltar i grundutbildning benämns yrkesförarelev. Grundut-

bildningen skall omfatta minst 280 timmar, varav minst

20 timmar skall avse körträning.

En förare som utvidgar eller ändrar sin transportverksamhet

skall i visst fall genomgå en kompletterande grundutbildning om

minst 70 timmar, varav fem timmar skall utgöra körträning.

Med utbildning avses enligt direktivet utbildning vid ett

utbildningscentrum som godkänts av en behörig myndighet.

Utbildningen skall avslutas med prov. Med prov avses det eller de

teoretiska prov som utbildningen avslutas med, och som används

för att pröva yrkesförarelevens kunskapsnivå skriftligt eller

muntligt. Utbildningen skall åtminstone omfatta de ämnen som

anges i avsnitt 1 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets

direktiv 2003/59/EG. Utredningen föreslår att grundläggande

kompetens uppnås genom deltagande i utbildning som avslutas

med godkänt resultat.

Utbildningen skall enligt direktivet omfatta minst 280 timmar.

Yrkesförareleven skall körträna i minst 20 timmar. Direktivet är ett

minimidirektiv, men utredningen finner inte skäl att föreslå en mer

omfattande utbildning. Däremot står det arbetsmarknadens parter

fritt att avtala om en mer omfattande grundutbildning.

I yrkesförardirektivet benämns den elev som ännu inte uppnått

grundläggande kompetens aspirant (jämför artikel 6). Denna

Grundläggande kompetens

SOU 2005:109

96

benämning passar mindre bra i det svenska utbildningsväsendet.

Utredningen föreslår därför att aspiranten benämns yrkesförarelev.

Med yrkesförarelev avses således en person som omfattas av krav

på grundutbildning och för vilken yrkeskompetensbevis om

uppnådd grundläggande kompetens inte har utfärdats.

I enlighet med direktivet föreslår utredningen vidare att en

förare av fordon som utför godstransporter och som utvidgar eller

ändrar sin verksamhet till att omfatta även persontransporter eller

omvänt och som förvärvat ett yrkeskompetensbevis för grund-

läggande kompetens endast behöver genomgå de delar i den

grundutbildningen som är specifik för den nya kompetensen. En

sådan kompletterande utbildning skall omfatta minst 70 timmar,

varav fem timmar skall utgöras av körträning.

6.2

Snabbförvärvad grundläggande kompetens

Utredningens förslag: En förare som innehar körkort får om

särskilda förhållanden föreligger förvärva sin grundläggande

kompetens genom en förkortad grundutbildning (snabbför-

värvad grundläggande kompetens). Den förkortade grund-

utbildningen skall omfatta minst 140 timmar, varav minst tio

timmar skall avse körträning.

En förkortad kompletterande grundutbildning skall omfatta

minst 35 timmar, varav två och en halv timme skall utgöra

körträning.

Medlemsstaterna får enligt direktivet även införa ett system för en

förkortad grundutbildning. Intresset av att införa den snabb-

förvärvade kompetensen måste bl.a. vägas mot att ha likartade

villkor i Sverige som i angränsande länder. Även de trafik-

säkerhetsaspekter som föranlett direktivet förtjänar att särskilt

beaktas. Ett nationellt system får dock inte inbjuda till att

kompetensen bland förarna urholkas genom att den snabb-

förvärvade utbildningen blir det normala alternativet.

I Finland finns förslag om en snabbutbildning. Detsamma gäller

för Frankrikes del. Ett absolut krav om grundutbildning under

280 timmar kan framstå som ett hinder för en sund förar-

rekrytering. Det får anses ligga i linje med direktivets syfte att

främja förarrekryteringen om det kan ske utan att trafiksäkerheten

eftersätts. Godstransporter och kollektivtrafik måste kunna

SOU 2005:109

Grundläggande kompetens

97

garanteras. Samhällsekonomiska skäl bör således kunna vägas in vid

bedömningen. För att antas till den förkortade grundutbildningen

bör hänsyn tas till förarens erfarenhet och tidigare kunskaper. För

att utröna detta och avgöra om en person är lämpad för en

förkortad grundutbildning kan det behövas en validering av

individens kunskaper och kompetens.

Det är emellertid inte lämpligt att denna utbildningsväg generellt

öppnas för hastigt uppträdande situationer, exempelvis transport-

behoven i samband med naturkatastrofer eller attentat. Dessa

extraordinära situationer får hanteras i annan ordning. Utredningen

föreslår därför att regeringen eller den myndighet regeringen

bestämmer i enskilda fall skall få medge undantag från bestäm-

melserna om grundläggande kompetens och fortbildning, dvs.

bevilja dispens från bestämmelserna om grundläggande kompetens

och fortbildning. Sådant undantag bör få förenas med villkor.

På grund av det anförda föreslår utredningen att en förare under

särskilda förhållanden bör kunna förvärva sin grundläggande

kompetens genom en förkortad utbildning, en s.k. snabbförvärvad

grundläggande kompetens. Sådana särskilda förhållanden kan vara

förarens erfarenhet och kompetens.

Den förkortade grundläggande utbildningen för snabbförvärvad

grundläggande kompetens skall enligt direktivet omfatta minst

140 timmar. En yrkesförarelev som genomgår en sådan utbildning

skall körträna i minst tio timmar. Utredningen finner inte skäl att

frångå direktivet krav.

En förare av fordon som utför godstransporter och som utvidgar

eller ändrar sin verksamhet till att omfatta även persontransporter

eller omvänt och som förvärvat ett yrkeskompetensbevis för

snabbförvärvad grundläggande kompetens behöver enligt direktivet

endast genomgå de delar i den grundutbildningen som är specifik

för den nya snabbförvärvade kompetensen. En sådan snabb-

förvärvad kompletterande grundutbildning skall omfatta minst

35 timmar, varav två och en halv timme skall utgöras av körträning.

Utredningen föreslår att Sverige följer direktivets krav.

Grundläggande kompetens

SOU 2005:109

98

6.3 Körträning

Utredningens förslag: Den som körtränar skall inte behöva

inneha förarbehörighet för fordonet.

Den som körtränar utan sådan behörighet bör dock ha kör-

kortstillstånd som avses i 3 kap. 2 § körkortslagen (1998:488),

uppfylla ålderskraven i 4 kap. 2 § denna lag och kraven på viss

förarbehörighet enligt 4 kap. 4 § samma lag.

Körträning bör ske under uppsikt av en lärare vid en utbildare

för yrkesförarkompetens. Den som har uppsikt över körningen

bör följa med i bilen vid den körandes sida. Förare är då den

som har uppsikt över körträningen såvida inte eleven har

körkort med förarbehörighet för fordonet. Vissa undantag från

kraven bör föreskrivas för elever i gymnasieskola, kommunal

vuxenutbildning och fristående skola med motsvarande

utbildning. För dessa elever bör bestämmelserna i 4 kap. 1 och

2 §§ körkortsförordningen (1998:980) om övningskörning gälla

i tillämpliga delar.

Vid körträning skall det på lämpligt sätt anges att fordonet

används för detta.

6.3.1 Krav

Av direktivet följer att det inte får ställas upp som villkor för att

delta i utbildning för att förvärva yrkeskompetens att föraren redan

innehar ett giltigt körkort med s.k. tung behörighet.

Utgångspunkterna för de krav som bör uppställas inför

individuell körning, dvs. körträning, finns i körkortslagstiftningen.

Den som kör bl.a. lastbil eller buss skall ha ett gällande körkort för

fordonet, dock att särskilda bestämmelser gäller för övnings-

körning (2 kap. 1 § körkortslagen [1998:488], KKL). För den som

övningskör för körkort gäller i princip ett krav på körkorts-

tillstånd

1

. Det följer av bestämmelserna i 4 kap. 1 § KKL. Ett

meddelat körkortstillstånd gäller enligt 3 kap. 3 § körkortsför-

ordningen (1998:980), KKF, normalt i fyra år. Tillståndet gäller för

samtliga behörigheter för vilka de medicinska kraven är uppfyllda.

Körkortstillstånden har delats in i tre medicinska grupper, varvid

grupp II avser behörigheterna C och CE medan grupp III avser

behörigheterna D, DE (Vägverkets föreskrifter om medicinska

1

Vissa

undantag är föreskrivna, se 3 kap. 7 a § och 4 kap. 1 § KKL och prop. 2002/03:26 s. 26.

SOU 2005:109

Grundläggande kompetens

99

krav för innehav av körkort, traktorkort och taxiförarlegitimation,

VVFS 1996:200).

Dessutom följer av 4 kap. 1 § KKL en rad andra krav på den som

övningskör. Föraren skall ha en viss ålder (4 kap. 2 § KKL), inneha

körkort med behörigheten B i visst fall (4 kap. 4 § KKL). Övnings-

körning skall dessutom ske under uppsikt av någon som uppfyller

tämligen ingående krav (4 kap. 5–7 §§ KKL). När det gäller

övningskörning i trafikskola skall övningskörningen ske under

uppsikt av någon som har vana och skicklighet att köra fordon av

det slag som övningskörningen avser samt är utbildningsledare eller

trafiklärare (4 kap. 5 § 1 KKL). Vissa preciseringar och undantag

finns i 4 kap. körkortsförordningen (1998:980), KKF.

Det generella kravet om körkortstillstånd för övningskörning

infördes i samband med tillkomsten av KKL. Enligt propositionen

med förslag till ny körkortslag

2

var trafiksäkerhetsskälen viktiga.

Det framhölls också att föraren behöver kunna förutse möjlig-

heterna att få körkort. Regeringen ansåg att vissa körkortselever

skulle, om kravet på körkortstillstånd slopades, helt i onödan

komma att lägga ut tusentals kronor för en körkortsutbildning

innan de fick veta att de på grund av medicinska eller personliga

förhållanden inte kunde få körkort (a. prop. s. 38). Av särskilt

intresse är att all övningskörning, dvs. även i trafikskola, gymnasie-

skola, kommunal vuxenutbildning eller inom Försvarsmakten kom

att underkastas krav på innehav av körkortstillstånd.

6.3.2 Omfattning

och

former

För yrkesförares del finns föreskrifter i bilaga till yrkes-

förardirektivet om körträningens omfattning och former. Av

direktivets bilaga I avsnitt 2.1 framgår att varje aspirant i utbildning

för kompetens som förvärvas i normal takt skall köra individuellt

minst tjugo timmar med ett fordon i den berörda kategorin som

uppfyller vissa krav. Aspiranten skall vidare under den individuella

körningen åtföljas av en instruktör som är anställd vid ett godkänt

utbildningscentrum.

Yrkesförarelever i likhet med körkortselever bör få träna

praktiskt med fordonet. Utredningen föreslår därför att träningen

bör kunna ske i undantag från bestämmelserna i 2 kap. 1 § KKL.

Yrkesförarelev som körtränar bör dock ha sådant körkortstillstånd

2

Regeringens proposition Ny körkortslag m.m., prop. 1997/98:124, s. 36–38.

Grundläggande kompetens

SOU 2005:109

100

som avses i 3 kap. 2 § körkortslagen (1998:488). Endast de

personer som uppfyller de medicinska kraven för att inneha

körkortsbehörigheten bör kunna genomgå grundutbildning.

Trafiksäkerhetsaspekter på körningen leder till slutsatsen att

körkortstillstånd bör föreligga, såvida inte eleven redan innehar

körkort med förarbehörighet som yrkeskompetensutbildningen

avser. Eleven bör alltså uppfylla kraven enligt 4 kap. 2 och 4 §§

körkortslagen. Vissa undantag bör gälla för situationen att eleven

körtränar i gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning eller

fristående skola med motsvarande utbildning (jämför 4 kap. KKF).

Körträning av det slag som krävs för att erhålla yrkes-

förarkompetens bör dock inte ske annat än om elevens körning

följs av en lärare. Körträningen skall ske under uppsikt av utbild-

ningsansvarig eller lärare hos en utbildningsanordnare. Särskilda

föreskrifter bör finnas för kvalifikationerna hos utbildnings-

ansvariga och lärare vid körträning.

Utredningen föreslår vidare att den som har uppsikt över

körningen skall följa med i bilen vid den körandes sida. Den som

har uppsikt över körträningen anses då som förare såvida eleven

inte har körkort med förarbehörighet för fordonet. Vid körträning

bör det också på lämpligt sätt anges att fordonet används för detta.

För körträning i gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning och

fristående skola med motsvarande utbildning föreslås bestämmel-

serna i 4 kap. 1 och 2 §§ körkortsförordningen (1998:490) om

övningskörning gälla i tillämpliga delar. Även vid denna körträning

bör den som har uppsikt över körningen följa med i bilen vid den

körandes sida. Den som har uppsikt över körträningen anses som

förare såvida eleven inte har körkort med förarbehörighet för

fordonet.

Utredningen föreslår slutligen att det vid körträning bör på

lämpligt sätt anges att fordonet används för detta.

SOU 2005:109

Grundläggande kompetens

101

6.4 Prov

Utredningens förslag: Utbildningen skall avslutas med prov.

Det gäller för både grundutbildningen och den förkortade

grundutbildningen.

Provet skall avläggas inför Vägverket eller den som Vägverket

har förordnat att anordna och övervaka prov. Innan Vägverket

förordnar en person som är verksam inom gymnasieskola,

kommunal vuxenutbildning eller fristående skola med mot-

svarande utbildning skall Vägverket samråda med Statens

skolverk.

Provet syftar till att kontrollera om yrkesförareleven har den

kunskapsnivå som krävs av en yrkesförare. Utbildningen skall

enligt direktivet avslutas med godkänt resultat i ett teoretiskt prov.

Medlemsstaternas behöriga myndigheter eller ett organ som utsetts

av dessa skall anordna provet. Nämnda myndigheter eller organ

skall övervaka provet och vid godkänt resultat till föraren utfärda

ett yrkeskompetensbevis om uppnådd grundläggande kompetens

eller om uppnådd snabbförvärvad grundläggande kompetens.

Utredningen föreslår att provet skall avläggas inför Vägverket

eller den som Vägverket har förordnat att anordna och övervaka

prov. Innan Vägverket förordnar en person som är verksam inom

gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning eller fristående skola

med motsvarande utbildning föreslås Vägverket samråda med

Statens skolverk.

Ett eller två underkända provresultat bör enligt utredningen inte

leda till någon annan konsekvens än att eleven får göra om provet,

eventuellt efter ytterligare förberedelser. Om eleven vid ett flertal

tillfällen misslyckas med att få godkänt resultat bör han eller hon

göra om utbildningen alternativt rådas att överväga sitt yrkesval.

Utbildaren bör dock normalt ha haft möjlighet att uppmärksamma

eleven på förutsättningarna för yrket i ett betydligt tidigare skede

under utbildningen. Den utbildare som har en anmärkningsvärt

hög andel underkända elever vid prov bör uppmärksammas på

förhållandet i samband med tillsyn.

Utredningen föreslår att Vägverket bör bemyndigas att meddela

ytterligare föreskrifter om prov.

Grundläggande kompetens

SOU 2005:109

102

6.4.1

Inga undantag från prov

Enligt yrkesförardirektivets artikel 3.3 får medlemsstaterna

undanta förare som har erhållit det examensbevis om yrkesmässig

kompetens som föreskrivs i direktiv 96/26/EG

3

från prov som

avses i yrkesförardirektivet i fråga om de ämnen som ingår i provet

och i förekommande fall från närvaroplikt vid motsvarande

kursmoment.

Enligt 2 kap. 8 § yrkestrafiklagen (1998:490), YTL, anses kravet

på yrkeskunnande uppfyllt av den som har godkänts vid ett

skriftligt prov som anordnas av Vägverket. De ämnen som då är

gemensamma för utbildningen för yrkestrafiken skall alltså kunna

tillgodoräknas vid förvärvandet av kompetens som yrkesförare.

Utredningen finner dock att innehavare av yrkestrafiktillstånd

som även omfattas av krav på att förvärva yrkesförarkompetens

genom utbildning endast skulle kunna räkna med en obetydlig

förkortning av utbildningstiden. Därtill kommer att det skulle

tillkomma nya administrativa rutiner hos Vägverket att avgöra i

vilken mån dessa förare skall undantas från enskilda utbildnings-

moment. Utredningen har därför beslutat att inte föreslå något

särskilt undantag från prov.

6.5

Den grundläggande kompetensen är inte

tidsbegränsad och kan inte återkallas

Den grundläggande kompetensen föreslås gälla tills vidare.

Kompetensen skall för den som utövar yrket upprätthållas genom

fortbildning. Om fortbildningen inte genomförs uppfylls inte

lagens förarkrav. De som beter sig olämpligt i trafiken kan lagföras

straffrättsligt. Vidare kan deras körkort komma att återkallas.

Missbrukare av droger och de som ägnar sig åt viss brottslighet

ägnas särskild uppmärksamhet enligt körkortsbestämmelserna.

Detsamma gäller dem som på grund av viss sjukdom har svårt att

framföra tunga fordon. Några särskilda åtgärder när det gäller

yrkeskompetensen är inte påkallade i dessa fall eftersom de

åtgärder som behövs för att begränsa möjligheterna att framföra

3

Rådets direktiv 96/26/EG av den 29 april 1996 om rätt att yrkesmässigt bedriva person-

och godstransporter på väg och om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens och

andra behörighetsbevis för att främja ett effektivt utnyttjande av dessa transportörers

etableringsrätt på området för nationella och internationella transporter (EGT L 124,

23.5.1996, s. 1). Direktivet senast ändrat genom direktiv 98/76/EG (EGT L 277, 14.10.1998,

s. 17).

SOU 2005:109

Grundläggande kompetens

103

fordon under den tid föraren anses olämplig behandlas i körkorts-

lagstiftningen. Utredningen anser att det inte behövs införas

föreskrifter om sanktioner som varning eller återkallelse av

yrkeskompetensbevis.

105

7 Fortbildning

Utredningens förslag: En förare som har förvärvat sin

grundläggande kompetens genom att delta i grundutbildning

och en förare med hävdvunnen rätt skall genomgå fortbildning.

En förare som förvärvat yrkeskompetensbevis bör genomgå

sin första fortbildning inom fem år från den dag då beviset

utfärdades.

En förare som omfattas av hävdvunnen rätt bör genomgå den

första fortbildningen inom fem år från den dag då lagen börjar

tillämpas.

Sedan förarna har genomgått sin första fortbildning skall de

genomgå fortbildning vart femte år under giltighetstiden av

yrkeskompetensbeviset.

En förare som inte har genomgått föreskriven fortbildning

skall för att få återgå till att yrkesmässigt utföra gods- eller

persontransporter genomgå en fortbildningskurs.

En förare som utför godstransporter eller persontransporter

och som genomgått en fortbildning bör inte vara skyldig att

genomgå ytterligare fortbildning under giltighetstiden för

yrkeskompetensbeviset.

7.1 Syftet

För att upprätthålla kompetensen för redan yrkesverksamma förare

bör dessa enligt direktivet åläggas en periodiskt återkommande

vidareutbildning i sådana frågor som är väsentliga för deras

yrkesutövning. Fortbildningen skall syfta till att ge innehavare av

yrkeskompetensbevis samt förare med hävdvunnen rätt en

möjlighet att uppdatera de viktigaste kunskaperna för yrkets

utövande. Tyngdpunkten skall läggas på trafiksäkerhet och

bränsleförbrukning. Syftet med fortbildningen skall vara att

Fortbildning

SOU 2005:109

106

fördjupa kunskaperna i och repetera vissa av de ämnen som avses i

avsnitt 1 i bilaga 1. Utbildningen skall anordnas av ett godkänt

utbildningscentrum. Om föraren byter företag skall hänsyn tas till

fortbildning som redan genomgåtts.

Utredningen föreslår mot denna bakgrund att förare som har

förvärvat sin grundläggande kompetens eller förare med hävd-

vunnen rätt skall genomgå fortbildning.

7.2 Tider

Den som förvärvat yrkeskompetensbevis skall enligt direktivet

genomgå en första fortbildning inom fem år från den dag då beviset

utfärdades.

En förare med hävdvunnen rätt skall genomgå sin första fort-

bildning inom fem år efter de tidpunkter som anges i artikel 14.2 i

direktivet, enligt en tidplan som fastställs av medlemsstaterna.

Det är fråga om ett stort antal förare med hävdvunnen rätt till

yrkeskompetensen som behöver fortbildningskurser. För förare av

persontransporter är fortbildning obligatorisk fr.o.m. den

10 september 2008 och förare av godstransporter fr.o.m. den

10

september 2009. Det kan bli svårt att möta kravet på

fortbildning om transportföretagen eller förarna skjuter på

fortbildningen till det sista möjliga året för att genomföra denna,

åren 2013 resp. 2014. Utredningen kan också se att Vägverket kan

få en anhopning av ärenden om utfärdande om yrkeskompetens-

bevis. Utredningen har därför övervägt möjligheten att föreslå en

författningsreglerad tidsplan för fortbildningen av framför allt de

förare som har en hävdvunnen rätt. En förlängning av tiden för

fortbildning utöver fem år skulle dock sänka fortbildningskraven

jämfört med motsvarande kollektivavtalsbestämmelser. En kortare

tid medför inte med självklarhet en mindre risk för anhopning av

utbildningsinsatserna. Parterna på arbetsmarknaden har uttryckt

vilja att medverka till en planering som fördelar fortbildnings-

insatserna över respektive femårsperiod. Även utbildarna och deras

organisationer har förklarat sig villiga att verka för en fördelning

över åren. Det fordras således åtgärder i god tid av de berörda

organisationerna för att fortbildningsinsatserna skall fungera så

smidigt som möjligt. En metod bland flera kan vara att dela upp

fortbildningskurser i delkurser.

SOU 2005:109

Fortbildning

107

Utredningen föreslår därför att en förare som förvärvat

yrkeskompetensbevis skall genomgå sin första fortbildning inom

fem år från den dag då beviset utfärdades. En förare som omfattas

av hävdvunnen rätt skall genomgå sin första fortbildning inom fem

år från den dag denna lag börjar tillämpas

.

En förare som har

genomgått sin första fortbildning skall härefter genomgå fortbild-

ning vart femte år under den giltighetstiden för yrkeskompetens-

beviset om fortbildning. En förare som inte har genomgått

föreskriven fortbildning skall för att få återgå till att yrkesmässigt

utföra gods- eller persontransporter genomgå en fortbildning.

Utredningen föreslår vidare i enlighet med direktivet att inne-

havare av yrkeskompetensbevis samt förare med hävdvunnen rätt

som upphört att vara verksamma och som inte uppfyller kraven på

fortbildning skall genomgå en fortbildningskurs innan de återgår

till att utöva yrket.

7.3 Undantag

I enlighet med direktivet föreslår utredningen att en förare som

utför godstransporter eller persontransporter på väg och som har

genomgått en fortbildningskurs skall inte vara skyldig att genomgå

ytterligare fortbildning under yrkeskompetensbevisets giltighetstid

om denne ändrar eller utvidgar sitt verksamhetsområde.

7.4

Fortbildningens innehåll m.m.

Utredningens förslag: En fortbildningskurs skall omfatta

35 timmar. Kursen får delas upp i delkurser omfattande minst

sju timmar. Enskilda moment i kursen bör få innefatta simu-

latorträning eller distansundervisning.

En utbildare för yrkesförarkompetens skall föra anteckningar

om förarens deltagande i fortbildningskursen.

Snarast efter att föraren genomgått fortbildningskursen bör

utbildaren rapportera det underlag som behövs för att Vägverket

skall kunna fatta beslut om utfärdandet av yrkeskompetens-

bevis.

Föraren bör alltid ha rätt att tillgodoräkna sig delkurser som

han eller hon genomgått hos en utbildare för yrkesförar-

kompetens.

Fortbildning

SOU 2005:109

108

Yrkesförardirektivet ger medlemsstaterna en stor nationell frihet

att ordna fortbildningen på det sätt som man finner bäst. Av bilaga

I avsnitt 4 framgår att de obligatoriska fortbildningskurserna skall

vara fördelade på perioder om minst sju timmar och ha en total

längd av 35 timmar vart femte. Sådan fortbildning kan delvis

tillhandahållas med hjälp av avancerad simulator.

Från allmänna utgångspunkter är det naturligt om fortbildningen

anpassas till de krav som ställs i den verksamhet där föraren utövar

sitt yrke. Det bör alltså vara förarens behov av aktuella kunskaper

för att fortsätta utöva yrket som sätts i centrum. När det gäller

innehållet i fortbildningen kan utredningen inte nog understryka

att utbildningen utformas med hög flexibilitet. Fortbildningen bör

tillgodose såväl företagets behov i den bransch där det är verksamt

som den enskilde förarens behov av att öva särskilda färdigheter.

Fortbildningen är en obligatorisk och personlig kompetens-

utveckling för den enskilde föraren.

Fortbildningen bör organiseras på ett sätt som medger flexibla

lösningar. Direktivet tillåter viss uppdelning av fortbildningskursen

men den får inte genomföras i perioder som är kortare än sju

timmar. Utredningen tolkar direktivet på så sätt att nämnda sju

timmar normalt skall hänga samman under en utbildningsdag.

Fortbildning i mindre kursavsnitt än så riskerar att bli förfelad. En

delkurs bör kunna genomföras utan andra avbrott än för raster.

Förare som bor i glesbygd kan ha lång resväg till utbildnings-

orten. I sådana fall bör man kunna genomföra ett kursmoment

under en period som består av ett eftermiddagspass dag 1 och ett

morgonpass dag 2. Det bör även vara möjligt att fullgöra delar av

en fortbildningskurs på distans förutsatt att utbildningskontrollen

ändå upprätthålls av utbildaren. S.k. e-learning och användning av

Internet bör kunna användas för att nå målen med fortbildningen i

distansundervisning.

Det är dock en grannlaga uppgift att avgöra vilka moment som

passar för sådan teknik. För att garantera kvaliteten i en uppdelad

fortbildningskurs kan det vara lämpligt att det finns program för

den enskilde förarens fortbildning. Programmet bör i så fall

innehålla krav på deltagande i kursen. Utredningen föreslår att

Vägverket skall få meddela ytterligare föreskrifter om fortbildning.

Oavsett hur fortbildningen normalt är organiserad är det rimligt

att den som återvänder till yrket efter ett uppehåll relativt snabbt

skall kunna återfå möjligheten att utöva yrket. Det bör därför

finnas beredskap hos utbildningsanordnare att erbjuda en

SOU 2005:109

Fortbildning

109

komprimerad utbildning för att föraren skall få nödvändigt

yrkeskompetensbevis som avser fortbildningen.

Det blir en angelägen uppgift för Vägverket och branschens

aktörer att i samarbete se till att framför allt förare med hävd-

vunnen rätt deltar i fortbildningskurser så att en kraftig belastning

kan undvikas fram emot femårsperiodernas slut. Om det följer av

arbetsrättslig lagstiftning bör även de fackliga organisationerna ges

den insyn och det medbestämmande som där föreskrivs när det

gäller planeringen av utbildningen.

Föraren och utbildaren har ett intresse av att anteckna del-

tagandet i fortbildningskurser. Det förefaller dock lämpligast att

ansvaret för uppgiften läggs på utbildaren. Utredningen föreslår

därför att en utbildare för yrkesförarkompetens skall föra

anteckningar om förarens deltagande i fortbildningskursen. Vidare

föreslår utredningen att en utbildare snarast efter att föraren

genomgått fortbildningskursen bör rapportera det underlag som

behövs för att Vägverket skall kunna fatta beslut om utfärdandet av

yrkeskompetensbeviset. En sådan ordning kan bidra till att föraren

genomgår fortbildningskurser och delkurser i fortbildningen med

viss regelbundenhet. Vid bedömning av vilken fortbildning som

återstår för att föraren skall anses ha fullföljt kursen föreslår

utredningen i enlighet med direktivet att denne skall ha rätt att

tillgodoräkna sig delkurser som han eller hon genomgått hos

utbildare för yrkesförarkompetens. Situationer då sådant tillgodo-

räknande bör ske kan vara om föraren byter utbildare för

yrkesförarkompetens mitt i kursen eller utbildarens verksamhet

upphör.

7.5

Fortbildningskurs bör inte avslutas med prov

Direktivet reser inget krav på obligatoriska prov i anslutning till

fortbildningen. Det finns å andra sidan inget hinder att nationellt

genomföra obligatoriska prov heller. Sådana prov skulle dock

behöva övervakas på ett liknande sätt som de prov som anordnas

när grundutbildningen avslutas. Värdet av sådana prov kan

ifrågasättas. Visserligen kan hävdas att en obligatorisk kunskaps-

kontroll skulle förbättra kvaliteten i fortbildningen. Det finns dock

andra medel för att upprätthålla kvaliteten. Det skulle också bli ett

administrativt sett mycket stort åtagande att genomföra

obligatoriska prov på fortbildningen. Inte heller i våra nordiska

Fortbildning

SOU 2005:109

110

grannländer eller i vår övriga nära omvärld finns något starkt

intresse för obligatoriska prov på fortbildningskurser. Det skulle

dessutom bli kostsamt för företagen att avsätta extra tid efter

fortbildningskursen för att genomföra prov. Parter i bussbranschen

har redan utvecklat webbaserade prov för certifieringen av

bussförare. Dessa prov kan anpassas till lokala förhållanden, såsom

till särskilda system för att ta betalt av passagerare som kan variera

från ett län till ett annat. Det är inget som hindrar att sådan

certifiering pågår parallellt med den fortbildning som avses i

direktivet. I den fortbildning som skall organiseras av utbildnings-

anordnarna för att genomföra direktivet bör dock inte finnas något

obligatoriskt krav på att föraren skall göra ett prov.

111

8 Utbildningsort

Utredningens förslag: En förare som är svensk medborgare

eller medborgare i en annan stat inom Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet (EES) skall erhålla den grundläggande

kompetensen i Sverige om han eller hon är permanent bosatt i

landet.

Om föraren inte är medborgare i en stat inom EES men

anställd eller anlitad av ett företag som är etablerat inom EES

skall han eller hon erhålla den grundläggande kompetensen i

Sverige om permanent uppehållstillstånd eller arbetstillstånd

utfärdats här i landet.

Alla dessa förare skall också genomgå fortbildning i Sverige

om de är permanent bosatta i landet eller arbetar här.

Förare som är medborgare i en stat inom EES skall enligt artikel 9 i

direktivet erhålla den grundläggande kompetensen i den medlems-

stat där de har normal hemvist enligt definitionen i artikel 14 i

förordning (EEG) nr 3821/85. Är föraren inte medborgare i en stat

inom EES men anställd eller anlitad av ett företag som är etablerat

inom EES skall han eller hon erhålla den grundläggande

kompetensen i den medlemsstat där företaget är etablerat eller i

den medlemsstat som utfärdat uppehållstillstånd för dem. Dessa

förare skall också genomgå fortbildning i den stat där de har

normal hemvist eller i den medlemsstat där de arbetar.

Utredningen föreslår en lagstiftning i enlighet med direktivet.

113

9 Utbildare

för

yrkesförarkompetens

Utredningens förslag: De utbildningscentrum som avses i

yrkesförardirektivet bör benämnas utbildare för yrkesförar-

kompetens. Med utbildare för yrkesförarkompetens avses den

fysiska eller juridiska person som tillhandahåller grundut-

bildning eller fortbildning för yrkesförarkompetens.

Utbildningsverksamheten bör få bedrivas endast av den

utbildare som har tillstånd av myndighet som regeringen

bestämmer.

Tillstånd får beviljas en utbildare om denne med hänsyn till

sina ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt

bedöms ha förutsättningar att bedriva verksamheten på ett

sådant sätt att kravet på god utbildning blir tillgodosett och i

enlighet med ansökan. Tillståndet får förenas med villkor.

En gymnasieskola eller fristående skola med motsvarande

utbildning bör i vissa fall inte vara skyldig att ha tillstånd.

En utbildare skall ha en godkänd chef, som ansvarar för att

den tillståndspliktiga verksamheten bedrivs på ett sådant sätt att

kravet på god förarutbildning blir tillgodosett.

Frågor om tillstånd och godkännande av chef bör prövas av

Vägverket.

Uppgifter ur belastningsregistret bör lämnas ut till Vägverket

i fråga om den som myndigheten överväger att ge tillstånd eller

godkänna vid lämplighetsprövning. Detsamma bör gälla för

misstankeregistret. Vägverket bör få ha direktåtkomst till

uppgifter ur dessa register i ärenden som rör yrkesförar-

kompetens.

Utbildare för yrkesförarkompetens

SOU 2005:109

114

9.1

Ansökan och godkännande

De utbildningscentrum som tillhandahåller utbildning för grund-

läggande kompetens samt fortbildning skall enligt direktivets

bilaga 1 avsnitt 5 godkännas av medlemsstaternas behöriga myndig-

heter.

I samma avsnitt anges vad ansökan från utbildningscentrumet

skall innehålla och att ett godkännande kan återkallas eller förklaras

vilande om villkoren inte längre är uppfyllda.

Ett sådant godkännande kan enligt direktivets bilaga I avsnitt 5

endast erhållas efter en skriftlig ansökan, till vilken följande

handlingar skall bifogas:

1. Ett lämpligt kompetens- och utbildningsprogram som anger

ämnen, plan för genomförande och undervisningsmetoder

2. Lärarnas kvalifikationer och verksamhetsområden.

3. Information om undervisningslokaler, undervisningsmaterial,

tillgängliga resurser för det praktiska arbetet och den

fordonspark som används.

4. villkoren för deltagande i utbildningen (antal deltagare).

Den behöriga myndigheten skall godkänna utbildningen på

följande villkor:

1. Utbildningen skall genomföras i enlighet med de dokument

som bifogas ansökan.

2. Den behöriga myndigheten skall ha rätt att skicka bemyndigade

personer för att närvara vid den utbildning som ges av de

godkända utbildningscentrumen och ha rätt att kontrollera

resursutnyttjandet och att utbildningen och proven fungerar

väl.

Godkännande kan återkallas eller förklaras vilande om villkoren

inte längre uppfylls.

Det godkända utbildningscentrumet skall garantera att lärarna

har god kännedom om de senaste bestämmelserna och utbild-

ningskraven. Inom ramen för ett särskilt urvalsförfarande skall

utbildarna ha dokumenterad kännedom om undervisnings-

materialet och undervisningsmetoder. När det gäller den praktiska

delen av utbildningen skall utbildarna, i likhet med trafiklärare som

utbildar förare för tunga fordon, ha dokumenterad erfarenhet från

föraryrket eller motsvarande förarerfarenhet.

SOU 2005:109

Utbildare för yrkesförarkompetens

115

Kursprogrammet skall slutligen utformas i enlighet med

godkännandet och omfatta de ämnen som förtecknats i avsnitt 1 av

bilagan till direktivet.

9.2

Behov av utbildare

Det behövs en struktur av utbildningsanordnare och en

finansiering av utbildningen för att direktivet skall kunna genom-

föras. Utbildarna behöver sannolikt bli fler jämfört med dem som

redan finns och som utbildar förare för tunga körkorts-

behörigheter. Det är naturligt att dessa nya utbildare växer fram i

samarbete med organisationerna inom transportbranschen.

Utredningen har inte till uppgift att skapa en sådan organisation.

Förslag om genomförandet av direktivet bör dock innehålla en

bedömning av på vilka villkor som grund- och fortbildningsverk-

samheten kan komma att fungera.

I princip bör samma grundläggande krav upprätthållas för alla

utbildare för yrkesförarkompetens. Särskilda bestämmelser behöver

inte finnas beroende på om en utbildare skall vara verksam inom

grundutbildning eller fortbildning. Det bör föreligga en sund

konkurrens mellan utbildarna. I dag ställs mycket begränsade krav

på utbildare för körkort enligt 4 kap. 9–11 §§ körkortslagen

(1998:488), KKL. Dessa förhållanden talar för att man i linje med

yrkesförardirektivet bör ställa upp vissa villkor för godkännandet

av utbildningscentrum. Det kan därför bli nödvändigt att ha

bestämda krav för att bedriva utbildningen, särskilt om behörig

myndighet skall kunna utöva effektiv tillsyn mot dem som innehar

tillstånd att utbilda nya yrkesförare.

Det kan naturligtvis övervägas att göra skillnad mellan utbildare

för grundläggande kompetens och utbildare för fortbildning. Det

kan framstå som naturligt att det finns utbildare av två slag med

hänsyn till att villkoren för förarens eller yrkesförarelevens

deltagande i dessa utbildningsdelar är helt olika. De krav som ställs

på ett utbildningscenter enligt direktivet måste dock varje utbildare

motsvara, oavsett om verksamheten avser grundläggande kompe-

tens eller fortbildning. Utredningen finner inte anledning att

föreslå att det skall finnas två kategorier av utbildningscenter.

Däremot kan det uppkomma tämligen stora skillnader i utbild-

ningscentrumens organisation beroende på vilken verksamhet dessa

har tillstånd att bedriva.

Utbildare för yrkesförarkompetens

SOU 2005:109

116

Utbildningen bör bedrivas så att förare kan tillgodogöra sig

denna inom rimligt avstånd från förarens ordinarie bostadsort.

Särskilt fortbildningskurser bör vara lätta att nå. Deltagande i

utbildningen är viktig för utbildningsresultatet. En flexibilitet i

formerna bör utgöra grund för att utbildningen kan bedrivas på

många orter och i former som är anpassade till transportföretagens

och de enskilda förarnas behov.

Direktivet syftar till att förarnas kompetens skall förbättras för

att öka trafiksäkerheten och stärka rekryteringen av förare.

Befintliga och nytillkomna utbildningsanordnare kan bidra till en

förbättrad yrkesförarkompetens när den efterfrågas.

Särskilt när det gäller grundutbildningen behövs en efterfrågan

på nya förare för att nödvändig utbildning skall komma till stånd.

Det får antas att det behövs en offentlig finansiering för att

yrkesförarna skall kunna förvärva sin grundläggande kompetens.

Insatser inom arbetsmarknadsutbildningen kommer därmed att

vara av stor betydelse. Möjligheterna för studerande att få

studiehjälp eller studiemedel på en yrkesförarutbildning bör tas till

vara.

I fråga om fortbildningen är förhållandena något annorlunda.

Det är ett behov i verksamheten att förare deltar i fortbildning.

Utbildningsinsatserna bör ofta kunna finansieras av de företag där

förarna är verksamma, alternativt av föraren själv. Dessa företag är

ofta bundna av såväl förpliktelser i kollektivavtal som villkor om

utbildning i de avtal som träffas efter upphandling av trafik.

9.2.1 Gymnasieskolor

Utbildningskraven i gymnasieskolan uttrycks i dag i form av mål

som eleverna ska uppnå efter avslutad kurs eller genomfört

program. Utbildningens innehåll beskrivs i kursplanerna men inte

på den detaljnivå som yrkesförardirektivet föreskriver och inte med

uttryckligt angivande av antal timmar. Gymnasieskolans fordons-

program med transportinriktning ger redan i dag eleverna en stor

del av de kunskaper som direktivet föreskriver. Utbildningen

omfattar dessutom många delar som inte alls berörs av direktivet.

Kunskap och utbildningskraven för gymnasieskolans rektorer

och lärare regleras i 2 kap. skollagen (1985:1100). Som rektor får

enligt 2 kap. 2 § andra stycket skollagen bara den anställas som

genom utbildning och erfarenhet har förvärvat pedagogisk insikt.

SOU 2005:109

Utbildare för yrkesförarkompetens

117

Gymnasieskolan bör även fortsättningsvis vara en viktig

utbildningsanordnare. Förarutbildningen bedrivs i dag på fordons-

programmet med transporteknisk inriktning. Uppskattningsvis

1 300 förare per år får sin yrkeskompetens genom gymnasie-

utbildning på fordonsprogrammet. Det är då fråga om ett betydligt

större antal prov eftersom dessa elever förvärvar flera s.k. tunga

körkortsbehörigheter.

Regeringens uppdrag till utredningen omfattar förslag om

genomförande av direktivet. Något undantag har inte gjorts för

skolväsendets del. Utredningen har övervägt hur ett undantag från

de obligatoriska utbildningskraven skulle kunna genomföras.

Alternativet är emellertid det omfattande och krävande provför-

farandet som regleras i direktivet. Det är också centralt för

utredningen att direktivet skall genomföras så att konkurrensen

inte snedvrids mellan aktörer som är offentligt och privat

finansierade. Samma villkor bör således gälla oavsett vem som

anordnar utbildningen. Särskilt viktig är denna princip när det

gäller vuxnas lärande där målgruppen för en offentligt finansierad

och en privatfinansierad utbildare är densamma. Vuxenut-

bildningen och gymnasieskolan bedrivs ofta i likartade former och

ingen skillnad bör i princip göras mellan kraven på eleverna. Att

genomföra ett utbildningskrav för vissa utbildare och ett

provalternativ för andra utbildare skulle dessutom vara

administrativt svårhanterligt. Samma villkor bör därför gälla för all

grundutbildning för yrkesförare.

Direktivet bör enligt utredningens uppfattning genomföras så att

grundutbildningen för yrkesförare motsvarar direktivet även i

gymnasieskolan och i fristående skolor med motsvarande

utbildning. Hänsyn bör tas till de villkor som gäller för att bereda

och besluta styrdokument inkluderande kursplaner. I den mån

innehållet i styrdokument behöver ges överensstämmelse med

direktivet ankommer denna uppgift på Statens skolverk. För

gymnasieskolans del bör framtida kursplaner ändras för att

tillmötesgå de nya krav som direktivet ställer på utbildningens

innehåll. Ett arbete med genomförandet av yrkesförardirektivet har

påbörjats hos Skolverket i samband med pågående revision inom

fordonsprogrammet. Utredningen har således erfarit att kursplaner

i ämnena transportkunskap och trafikkunskap f.n. utformas i

enlighet med ett regeringsuppdrag.

1

1

Uppdrag till Statens skolverk avseende ämnesbetyg för gymnasieskolan m.m., bilaga till

regeringsbeslut 2004-09-02, nr 8

Utbildare för yrkesförarkompetens

SOU 2005:109

118

Utbildningskontrollen skall slutföras genom att yrkesförareleven

examineras. Eleven bör vidare examineras genom att prov avslutar

utbildningen. Däremot bör inte formerna för utbildningen i övrigt

behöva påverkas. Inte heller behöver ett målstyrt förhållningssätt

överges. Yrkeskompetensutbildningen kan eventuellt delas upp

under utbildningstiden. Utbildningskontrollen kan liksom i dag ske

fortlöpande, med eller utan prov. Det skall dock finnas ett eller

flera avslutande prov som mäter kunskaperna i de ämnen som

direktivet behandlar för att yrkeskompetensbevis skall få utfärdas.

9.2.2 Kommunal

vuxenutbildning

Inom kommunal vuxenutbildning finns utbildning för tunga

körkortsbehörigheter i tämligen liten skala. Dagens utbildnings-

platser finns framför allt inom en påbyggnadsutbildning på

genomförd gymnasieutbildning och avser yrkesförare för buss. De

utbildningsplatser som finansieras genom statliga anslag är ca

300 per år. Kommunerna inrättar och finansierar ytterligare sådana

utbildningsplatser. Lokalt anordnas påbyggnadsutbildningar även

för blivande lastbilsförare. Någon motsvarande utbildningskapa-

citet finns dock inte inom den kommunala vuxenutbildningen för

godstransporter. Det är sannolikt nödvändigt att denna utbild-

ningsmöjlighet i ökande utsträckning tas i anspråk för utbildningen

av yrkesförare.

Enligt Skolverket pågår revision av kursplaner för de påbygg-

nadsutbildningar som avser bussförare. Revisionen avser bl.a.

genomförandet av yrkesförardirektivet, och direktivet påverkar

utbildningens längd och innehåll m.m.

9.2.3 Trafikskolor

Siffrorna visar att antalet trafikskolor som f.n. kan ta hand om

elever för att utbilda dem i enlighet med direktivets krav är mycket

få. När behovet inventeras bör man ta hänsyn till de alternativa

utbildningsvägarna såsom gymnasieskolan och den kommunala

vuxenskolan. Det kvarstår dock att antalet är alldeles för litet. Inte

minst behöver det finnas en geografisk representation av

utbildningscenter som är tillräckligt god. De förslag som tas fram

bör syfta till att beskriva de krav som ställs på ett

SOU 2005:109

Utbildare för yrkesförarkompetens

119

utbildningscenter. På så sätt kan vägen öppnas för att en struktur

av utbildningscenter växer fram på naturlig väg som motsvarar

åtminstone direktivets krav.

Det finns enligt Sveriges Trafikskolors Riksförbunds (STR)

bedömning för närvarande bara 13 trafikskolor i hela landet som

klarar hela yrkeskompetensutbildningen för tunga fordon. Bland

trafikskolorna och deras personal finns en beredskap sedan ca två

års tid på direktivets effekter. Enskilda mindre trafikskolor har

svårt att hantera de höga krav som ställs på utbildningscenter som

kan förmedla hela den kompetens som behövs i de yrken som är

företrädda i vägtrafiken. Det finns dock möjligheter att utveckla

verksamheten vid ett större antal befintliga trafikskolor. En metod

kan vara att trafikskolor samarbetar inbördes för att kunna ha

lärare som har kompetens att lära ut inom hela området.

Utredningen antar vidare att trafikskolor i högre grad måste

samarbeta med åkerier för att kunna hålla med fordon i tillräcklig

mängd. I den grundutbildning där kompetensen förvärvas i normal

takt är föreskrivet om 20 timmars körträning.

Det kommer även

med beaktande av dessa samarbetsmöjligheter sannolikt att behövas

ett visst tillskott av utbildningskapacitet i trafikskolorna.

Trafikskolorna har en beredskap för den nya grundutbildningen

för yrkesförarkompetens. Trafikskolornas nuvarande verksamhet

passar på vissa områden in på direktivets krav. Det gäller

naturligtvis behörighetsutbildningen för dragfordonet och även

vissa övriga utbildningsinslag för förare i tung trafik som

trafikskolor tillhandahåller. Några viktiga kompletterande inslag är

utbildning för transporter av farligt gods, framförandet av

släpfordon och nuvarande yrkeskompetens. Bedömningarna av i

hur hög grad den nya grundutbildningen för yrkesförarkompetens

påverkar denna befintliga förarutbildning varierar. En utbildning

för yrkesförarkompetens kan enligt STR, sedd för sig, bli så lång

som åtta veckor. Även med beaktande av att nuvarande

förarutbildning innehåller delvis samma moment blir det fråga om

en revidering av kursernas innehåll och längd.

9.2.4

Transportbranschens egna utbildningsanordnare

Transportfackens Yrkes- och Arbetsmiljönämnd (TYA), Sveriges

åkeriföretag (SÅ), Kollektivtrafikens utbildningsorganisation AB

(Kollega), Svenska bussbranschens riksförbund (BR) och Svenska

Utbildare för yrkesförarkompetens

SOU 2005:109

120

Lokaltrafikföreningen (SLTF) har alla en aktiv del i utvecklandet av

förarnas kompetens. Aktuell verksamhet har stöd i befintliga

kollektivavtal och i vissa fall i avtal mellan, för persontransport-

branschens del, trafikhuvudmännen och entreprenörerna. Hos

många trafikhuvudmän i landet finns ett starkt intresse av att

bussförare deltar i vidareutbildning. Redan i dag är en fortbildning

etablerad för delar av godstransportsektorn. Vissa medelstora och

större åkerier har fortbildningsverksamhet som bedrivs av

handledare eller instruktörer. Några av de större entreprenörerna i

bussbranschen, lastbilscentraler och större åkerier har egen

utbildningsverksamhet inom både grund- och fortbildning.

Verksamheten hos dessa aktörer torde vara omedelbart gångbar

för sådan fortbildning som avses i direktivet. Vidare kommer denna

verksamhet att vara ett viktigt komplement inom grundutbild-

ningen. Det gäller särskilt yrkesförarelevernas körträning och deras

möjligheter i övrigt att få praktisk erfarenhet av verksamheten vid

ett transportföretag.

Det är de krav som bör ställas på ett utbildningscentrum som

måste vara vägledande för vilka subjekt som kan komma i fråga

såsom utbildare för yrkesförarkompetens. Hänsyn måste tas till

möjligheterna vid ett utbildningscentrum att pedagogiskt och

praktiskt vägleda en elev genom utbildningen. TYA, Sveriges

åkeriföretag, Kollega, Svenska bussbranschens riksförbund och

SLTF kommer att ha en central betydelse för möjligheterna att

genomföra direktivets krav. Det gäller framför allt fortbildningen

för förarna.

Den svenska fordonsindustrin har visat intresse för att bedriva

den fortbildning som avses i yrkesförardirektivet för sina kunder.

9.2.5 Övriga

Utbildning för tunga körkortsbehörigheter finns även hos

Försvarsmakten, numera dock i en minskande skala. Utredningen

räknar inte med att denna utbildningskapacitet f.n. kan tas i

anspråk för yrkeskompetensutbildning för yrkesförare i civil tjänst.

SOU 2005:109

Utbildare för yrkesförarkompetens

121

9.3

Tillstånd för utbildare och godkännande av chef

9.3.1

Tillstånd för utbildare för yrkesförarkompetens

Utredningen föreslår att utbildningsverksamhet för yrkes-

kompetens får bedrivas endast av den som har tillstånd av

myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd bör få meddelas

utbildare som med hänsyn till sina ekonomiska förutsättningar och

omständigheterna i övrigt bedöms ha förutsättningar att bedriva

utbildningsverksamhet på sådant sätt att kravet på god utbildning

blir tillgodosett.

Något behov av att pröva ansökningar om tillstånd för en

gymnasieskola eller fristående skola med motsvarande utbildning

där eleven undervisas på en nationellt fastställd kurs föreligger inte.

Det gäller under förutsättning att kursen har varit föremål för

samråd med Vägverket. Det betyder bl.a. att en gymnasieskola som

bedriver ungdomsutbildning på ett fordonsprogram som omfattar

de ämnen som framgår av yrkesförardirektivet inte omfattas av

tillståndskrav.

Undantag från tillståndplikt bör, inte minst av konkurrensskäl,

vara så få som möjligt och endast omfatta reguljär ungdoms-

utbildning i gymnasieskola och fristående skola med motsvarande

utbildning. Däremot bör inte kommunal vuxenutbildning eller s.k.

uppdragsutbildning vara undantagen. Denna utbildning bedrivs i

konkurrens med andra aktörer och skall omfattas av samma

tillståndsplikt.

9.3.2

Chef som ansvarar för verksamheten

Utredningen anser vidare att en utbildare skall ha en chef som

ansvarar för verksamheten. Denna chef bör godkännas av

Vägverket.

Utredningen föreslår också att Vägverket skall få meddela

ytterligare bestämmelser om utbildare för yrkeskompetens.

När det gäller godkännande av chef kan såsom jämförelse

nämnas att det i det offentliga skolväsendet ställs höga krav på den

som leder utbildningen, jämför 2 kap. 2 § skollagen (1985:1100).

Uppmärksamhet kan fästas på att det åvilar rektor att särskilt verka

för att utbildningen utvecklas. Som rektor får också bara den

anställas som genom utbildning och erfarenhet har förvärvat

pedagogisk insikt. Föreskrifter om krav på chefen för en utbildare

Utbildare för yrkesförarkompetens

SOU 2005:109

122

för yrkesförarkompetens borde kunna utformas med ledning av

sådana krav.

En chef hos en utbildare för yrkesförarkompetens skall leda

verksamheten och vara utbildningsansvarig. Chefen skall se till

utbildningsprogram fortlöpande utvärderas samt att dessa

successivt förbättras med hänsyn till de brister som upptäcks.

Chefen skall även ansvara för att lärarna motsvarar de krav som är

föreskrivna. Denne bör själv ha pedagogiska färdigheter. Det är

lämpligt att chefen är åtminstone 21 år och lämplig för uppgiften

att leda verksamheten hos utbildaren för yrkesförarkompetens.

Lämplighetsprövning bör vidare ske genom kontroll mot

belastningsregistret och misstankeregistret.

Elever i gymnasieskolan och fristående skolor får ofta sin

utbildning på en nationellt fastställd kurs som har varit föremål för

samråd med Vägverket. Det finns inte något behov av godkännande

av chefer för en gymnasieskola eller fristående skola där eleven

undervisas på en sådan kurs. Denna fråga har utredningen löst

genom att undanta utbildaren från tillståndsplikt.

Utredningen föreslår att för godkännande som chef skall

sökanden

1. ha fyllt 21 år,

2. ha pedagogisk utbildning eller pedagogisk erfarenhet, och

3. i övrigt vara lämplig för uppgiften.

Utbildningsansvarig

En chef hos en utbildare för yrkesförarkompetens bör få bland

lärarna utse en eller flera utbildningsansvariga. En utbildnings-

ansvarig skall ha en välgrundad yrkeskompetens såsom lärare och

inneha körkort med den förarbehörighet som utbildningen avser.

Med körkort jämställs i sammanhanget körkort utfärdat i en annan

stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

Den utbildningsansvarige bör svara för

1. att den som deltar i utbildning får de kunskaper som behövs för

att uppnå eller vidmakthålla yrkeskompetensen, och

2. att lärare informeras om resultatet av utvärderingen av

verksamheten.

SOU 2005:109

Utbildare för yrkesförarkompetens

123

Lärare

En lärare hos en utbildare för yrkesförarkompetens bör ha

1. pedagogisk utbildning eller pedagogisk erfarenhet,

2. god kännedom om lagstiftningen och utbildningskraven, och

3. god kännedom om undervisningsmaterialet och undervisnings-

metoderna.

När det gäller de lärare som körtränar i fordon med elever bör

särskilda krav ställas. Samma bestämmelser bör finnas oavsett om

det är fråga om körträning för elever hos en privat utbildnings-

anordnare eller kursdeltagare i den kommunala vuxenutbildningen.

Avsikten är att läraren skall ansvara för elevens träning på

yrkesmässiga och körtekniska moment i utbildningen. Om det är

fråga om körträning på ett åkeri är läraren dessutom ansvarig för

arbetsplatslärandet på företaget och för kontakterna med skolan.

En certifierade instruktör i dagens arbetsplatslärande skall ha

genomgått kursen pedagogik och metodik (sju dagar). En sådan

kurs bör enligt utredningens mening garantera tillräckliga

pedagogiska kvalifikationer för en lärare som bedriver körträning

med elever hos en utbildare för yrkesförarkompetens. Härtill

kommer att en sådan lärare bör vara välmeriterad och ha god

erfarenhet som yrkesförare av fordonsslaget.

Utredningen föreslår således att en lärare som skall arbeta som

instruktör vid körträning skall ha välmeriterad och aktuell

erfarenhet som yrkesförare av fordonsslaget. Lärarens körkort får

inte under de senaste tre åren ha varit återkallat enligt vad som sägs

i 4 kap. 6 § andra och tredje styckena körkortslagen (1998:488).

Utbildare för yrkesförarkompetens

SOU 2005:109

124

9.4

Återkallelse av tillstånd eller godkännande

Utredningens förslag: Vägverket bör få återkalla tillståndet för

en utbildare för yrkesförarkompetens om, utbildaren visar sig

vara olämplig att driva verksamheten, utbildningsverksamheten

bedrivs i strid mot gällande föreskrifter eller i övrigt på ett

otillfredsställande sätt, undervisning inte bedrivs, eller

utbildaren begär det.

Om Vägverket finner att den som har godkänts som chef är

olämplig, bör godkännandet få återkallas. Detsamma gäller om

verksamheten inte bedrivs så att kravet på god utbildning

tillgodoses eller föreskrifter inte följs.

Vägverket bör i stället för att återkalla ett tillstånd eller

godkännande få meddela varning om utbildaren eller chefen kan

antas rätt till felet eller bristen.

9.4.1

Tillstånd för utbildare för yrkesförarkompetens

En utbildare för yrkesförarkompetens skall ha sådana ekonomiska

förhållanden och omständigheter att denne bedöms ha

förutsättningar att bedriva utbildningsverksamhet enligt ansökan

och på ett sådant sätt att kravet på god utbildning tillgodoses.

Utredningen föreslår att en utbildare som inte uppfyller detta krav

bör anses olämplig och grund för återkallelse av tillståndet bör

anses föreligga. Om utbildaren inte bedriver någon undervisning

under en längre tid bör tillståndet också kunna återkallas.

Uppgifter i register om utbildarna för yrkesförare bör alltså så långt

möjligt återspegla aktuella förhållanden. Vägverket bör också

fortlöpande kunna kontrollera om tillståndshavarens verksamhet

motsvarar kraven. Det kan ske vid tillsynsbesök hos denne eller på

annat sätt.

Utredningen föreslår en möjlighet för Vägverket att i stället för

återkallelse av tillstånd meddela varning. Varning kan bli aktuell i

stället för återkallelse när utbildaren har visat vilja och förmåga att

rätta till de missförhållanden som finns och därför kan antas

komma att rätta till felet eller bristen. Det bör således finnas

möjlighet att varna den utbildningsanordnare som åsidosatt kraven

vid enstaka tillfälle, eller annars på något mindre betydelsefullt sätt.

SOU 2005:109

Utbildare för yrkesförarkompetens

125

Upprepade eller allvarliga åsidosättanden bör däremot normalt leda

till att tillståndet återkallas.

2

9.4.2

Godkännande av chef

Vägverket skall enligt utredningens förslag godkänna den chef som

har ett övergripande ansvar för utbildningsverksamheten. Det

gäller oavsett om chefen för utbildaren utsett en utbildnings-

ansvarig. Har denne själv visat genom exempelvis aktuell

brottslighet att han är olämplig bör godkännandet kunna ifråga-

sättas. Ett krav på allmän lämplighet för uppgiften skall således

föreligga. Utredningen föreslår att ett godkännande bör kunna

återkallas eller varning meddelas om myndigheten finner att den

som har godkänts som chef är olämplig för uppgiften. I praxis

avseende förordnande av utbildningsledare och trafiklärare har

olämplighet ansetts föreligga bl.a. när befattningshavaren har gjort

sig skyldig till rattfylleri (se RÅ 1993 ref. 69 och RÅ 1991 not 264).

En särskild fråga är om det bör föreligga grund för återkallelse av

godkännandet om chefen, med beaktande av den standard som bör

upprätthållas, var olämplig redan vid godkännandet. Frågan bör

bedömas med ledning av principer för återkallande av gynnande

förvaltningsbeslut.

Grundläggande skall vara att en utbildare genom sin chef kan

upprätthålla en god förarutbildning för eleverna. Vidare bör chefen

se till att verksamheten bedrivs i enlighet med meddelade

föreskrifter. Till chefens ansvar hör att lärarna uppfyller de krav

som föreskrivs. Hit räknas att de lärare som anlitas har pedagogiska

kunskaper eller pedagogisk erfarenhet m.m.

9.5 Vissa

registreringsfrågor

Utredningens förslag: Vägtrafikregistret bör ha till ändamål att

tillhandahålla personuppgifter för verksamhet i fråga om den

som har eller har haft yrkeskompetens att utföra transporter

enligt lagen om yrkesförarkompetens. Detsamma gäller den som

skall genomgå utbildning för att erhålla sådan kompetens.

2

När det gäller bestämmelserna om återkallelse kan jämförelser göras med de föreskrifter

som gäller för trafikskolorna enligt lagen (1998:493) om trafikskolor och de föreslagna

reglerna när det gäller tillståndshavare för utbildning av förare av moped klass I, moped klass

II snöskoter och terränghjuling (SOU 2005:45 s. 297 f.).

Utbildare för yrkesförarkompetens

SOU 2005:109

126

Utbildare för yrkesförarkompetens bör inte föras in i

vägtrafikregistret utan behandlas på det sätt som är fallet med

nuvarande register över trafikskolor. Skälet är att detta inte är

någon typiskt publik registrering för vägtrafiken.

Förarprövare bör inte heller registreras i vägtrafikregistret.

Sannolikt behöver dock uppgifter i vägtrafikregistret behandlas för

registreringen av förarprövare. Det kan gälla uppgifter om

förarprövares körkortsbehörigheter m.m. Detsamma gäller

uppgifter om de särskilt förordnade förarprövare som är verk-

samma i skolväsendet.

I sammanhanget kan det vara viktigt att fråga sig vem som bör

kunna registrera nya uppgifter, hur sökningen får gå till och vem

som skall kunna ha åtkomst till uppgifterna. Uppgifterna bör i

dessa avseenden kunna behandlas på motsvarande sätt som är fallet

när det gäller trafikskolor och deras elever. Tillämpliga bestämmel-

ser i exempelvis personuppgiftslagen (1998:204), sekretesslagen

(1980:100) och arkivlagen (1990:782) skall iakttas när det gäller

behandlingen av dessa uppgifter.

I vägtrafikregistret bör finnas uppgifter om den som har eller har

haft yrkeskompetens att utföra transporter enligt lagstiftning

härom. Detsamma bör gälla den som genomgår utbildning för att

erhålla sådan kompetens. Uppgifter i vägtrafikregistret bör få

behandlas för att den nya yrkeskompetenslagstiftningen skall

kunna tillämpas. Denna registrering föranleder en ändring i lagen

(2001:558) om vägtrafikregister. De närmare bestämmelserna bör

finnas i förordningen (2001.650) om vägtrafikregister och före-

skrifter som meddelas av Vägverket. Uppgiften att registrera de

uppgifter som behövs bör ankomma på Vägverket.

127

10 Provanordnare

och

övervakning

av prov

Utredningens förslag: Yrkesförareleven skall avlägga det

avslutande provet inför Vägverket eller den som Vägverket har

förordnat att anordna och övervaka prov.

Innan Vägverket förordnar en person som är verksam inom

gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning eller fristående

skola med motsvarande utbildning skall Vägverket samråda med

Statens skolverk.

10.1

Anordnande av prov

Ordningen för att anordna prov och övervaka prov förutsätts i

direktivet vara densamma för utbildningsalternativet, prov-

alternativet och alternativet med snabbförvärvad grundläggande

kompetens (artikel 6 i yrkesförardirektivet).

Behöriga myndigheter och de organ som dessa myndigheter

utser får anordna de prov som avses inom ramen för förvärvandet

av grundläggande kompetens och fortbildning. En enhetlig

tillämpning av föreskrifterna i direktivet anses ha betydelse för

trafiksäkerheten och jämlika konkurrensvillkor.

Det som i den svenska översättningen benämns ”medlems-

staternas behöriga myndigheter eller ett organ som utsetts av

dessa” (artikel 6.1 a, 6.1 b och 6.2 i direktivet) avser sannolikt att

göra det möjligt för stater i vilka myndighetsutövning kan

överlämnas till ett eller ett fåtal privaträttsliga organ att göra detta.

Att det i direktivet avses att utbildningscentrumen själva skall

kunna utföra uppgifterna är inte troligt.

För utbildningsalternativet är föreskrivet att när utbildningen av-

slutas skall behörig myndighet m.fl. pröva förarens kunskapsnivå

skriftligt eller muntligt (direktivets bilaga I avsnitt 2.1 sista

stycket). I fråga om provalternativet är föreskrivet att behörig

Provanordnare och övervakning av prov

SOU 2005:109

128

myndighet m.fl. skall anordna ett teoretiskt och ett praktiskt prov

för att kontrollera om aspiranten har den kunskapsnivå som krävs

enligt avsnitt 1 i bilaga I när det gäller de angivna målen och

ämnena (direktivets bilaga I avsnitt 2.2 första stycket).

Direktivet kan när det gäller utbildningen för grundläggande

kompetens genomföras så att behörig myndighet anordnar ett

avslutande prov. Provet skall syfta till att kontrollera om eleven har

den kunskapsnivå som krävs. Det är obligatoriskt även för utbild-

ningsalternativet att anordna prov, dock att det är fråga endast om

ett teoretiskt sådant. Detsamma gäller för den förkortade grund-

utbildningen för snabbförvärvad grundläggande kompetens. Det är

viktigt att de teoretiska proven utformas och förvaras med sådan

omsorg att eleverna inte kan få kännedom om provens innehåll på

förhand. Inte heller undervisande lärare bör ha kännedom om

provets innehåll förväg.

Utredningen är av uppfattningen att en myndighet bör handha

uppgifterna. Utredningen föreslår att Vägverket, i likhet med vad

som är fallet för körkort, bör anordna prov.

För gymnasieskolans del bör frågan lösas något annorlunda.

Vägverket bör ha möjlighet att utse särskilda förarprövare som

anordnar dessa prov. Det är naturligt att dessa förordnanden

lämnas efter samråd med Skolverket. Samma ordning bör gälla för

fristående skolor och kommunal vuxenutbildning.

10.2

Övervakning av prov

En enhetlig tillämpning av föreskrifterna i direktivet har betydelse

för trafiksäkerheten och jämlika konkurrensvillkor. Behörig

myndighet skall därför övervaka proven. Utredningen föreslår att

Vägverket är behörig myndighet. För gymnasieskolans del skall den

som övervakar provet ha ett särskilt förordnande av Vägverket. Det

kan vara en av Vägverket utsedd förarprövare som även ansvarar för

anordnande av prov.

129

11 Bevis

om

yrkeskompetens

Utredningens förslag: Vägverket skall utfärda yrkeskompetens-

bevis till en förare som genomgått utbildning som föreskrivs.

Ett yrkeskompetensbevis för förare som utfärdats i en annan

stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)

gäller i Sverige enligt sitt innehåll.

Den förare som är medborgare i ett tredje land och är anställd

eller anlitad av ett företag som är etablerat inom EES och som

utför gods- eller persontransporter på väg skall kunna visa att

han eller hon har den kompetens och den utbildning som

föreskrivs.

En förare som utför gods- eller persontransporter och

omfattas av krav på att ha förvärvat bevis om yrkeskompetens

bör ha med sig erforderliga handlingar. Det kan vara yrkeskom-

petensbeviset, eller annat bevis i förening med en handling som

styrker förarens identitet.

På begäran av bilinspektör eller polis skall handlingarna

överlämnas för kontroll.

Yrkeskompetensbevis m.m. bör registreras av Vägverket.

11.1 Yrkeskompetensbevis

skall

utfärdas

För att kunna fastställa att föraren uppfyller sina åligganden bör

medlemsstaterna enligt direktivet utfärda ett bevis till denne om

yrkesmässig kompetens som belägg för dennes grundläggande

kompetens eller fortbildning (yrkeskompetensbevis). Vidare bör

enligt yrkesförardirektivets ingress (p. 17) särskilda certifierings-

bestämmelser fastställas för förare som är medborgare i tredje land

och som omfattas av detta direktiv.

För att det skall framgå att föraren uppfyller sina åligganden har

det således bestämts att ett yrkeskompetensbevis skall utfärdas,

Bevis om yrkeskompetens

SOU 2005:109

130

såsom belägg för förarens grundläggande kompetens eller

fortbildning.

11.2 Yrkeskompetensbevis

efter

grundutbildning

Myndigheten eller organet skall enligt direktivet övervaka provet

och om detta blir godkänt utfärda yrkeskompetensbevis (artikel 6).

För Sveriges del föreslår utredningen att Vägverket vid godkänt

resultat skall utfärda ett yrkeskompetensbevis om uppnådd

grundläggande kompetens till föraren. Det bör gälla även för det

fall att av Vägverket utsedd förarprövare har anordnat provet.

Förarprövaren bör ha behörighet att rapportera provresultat och

övrigt underlag till Vägverkets trafikregister för utfärdande av

yrkeskompetensbevis.

Rapporteringen från utbildare till registret om genomförd

utbildning kan ske med användning av s.k. säkra kort eller annan

lämplig teknik. Dessa behörighetskort är den modell som av

Vägverket förordnade förarprövare i gymnasieskolan använder för

att rapportera godkända förarprov när det gäller körkorts-

behörigheter.

Vägverkets trafikregister har påpekat att det är svårt att undvika

att det blir ett tidsglapp mellan provtillfället och dagen för

utfärdandet. Utfärdandet bör dock organiseras så att föraren får

bevis om den uppnådda kompetensen så snart som det är praktiskt

möjligt. Under mellantiden bör uppgiften om uppnådd kompetens

vara registrerad och vara åtkomlig om uppgifterna efterfrågas.

För att möjliggöra denna registrering föreslår utredningen att 5 §

lagen (2001:558) om vägtrafikregister ändras så att registrets

ändamål omfattar även yrkeskompetensbevis för yrkesförare.

Vägtrafikregistret skall således ha till ändamål att tillhandahålla

personuppgifter för verksamhet i fråga om den som har eller har

haft yrkeskompetens att utföra transporter enligt den nu föreslagna

lagen om yrkesförarkompetens. Detsamma gäller uppgifter om den

som skall genomgå utbildning för att erhålla kompetensen. Denna

ändring bör tillgodose möjligheterna att använda personuppgifter

för att sköta registrering och annan hantering av yrkeskompetens-

bevis. Systematiskt hör inte dessa uppgifter hemma vare sig i

yrkestrafikregistreringen eller i körkortsregistreringen. Det bör

författningsmässigt framgå av förordningen (2001:650) om väg-

SOU 2005:109

Bevis om yrkeskompetens

131

trafikregister, som eventuellt också bör kompletteras med en ny

bilaga.

11.3

Ej skäl registrera hävdvunnen rätt

Utredningen har övervägt behovet av registrering av hävdvunna

rättigheter till yrkeskompetens. I likhet med vad som gäller

yrkeskompetens förvärvad genom grundutbildning som leder till

ett yrkeskompetensbevis bör den hävdvunna rätten till yrkes-

förarkompetensen framgå. Den hävdvunna rätten härleds ur

förhållandet att föraren innehar eller har innehaft körkort med viss

behörighet utfärdat första gången före den 10 september 2008

respektive den 10 september 2009. Dessa uppgifter framgår redan

av körkortregistreringen i vägtrafikregistret. Slutsatserna om

huruvida föraren har hävdvunnen rätt kan enkelt dras av tillgängliga

uppgifter. Uppgifterna i registret omfattas bl.a. av sökmöjligheter

och direktåtkomst för polis. Det finns därför inte tillräckliga skäl

att registrera hävdvunna rättigheter särskilt.

11.4

Yrkeskompetensbevis efter fortbildning

I artikel 8 i direktivet finns särskilda föreskrifter för utfärdande av

yrkeskompetensbevis om fortbildning. För fortbildningen skall

behörig myndighet eller utbildningscentrumet utfärda yrkeskom-

petensbevis om fortbildning. Något krav på fullgörande av prov

finns inte. Det är upp till medlemsstaten att avgöra vem som skall

utfärda yrkeskompetensbeviset, behörig myndighet eller utbild-

ningscentret. Utredningen föreslår att Vägverket skall utfärda ett

yrkeskompetensbevis till en förare som genomgått föreskriven

fortbildning.

Bevis om yrkeskompetens

SOU 2005:109

132

11.5

Närmare om utfärdandet

Utredningens förslag: Vägverket skall skicka underlag för ansökan

om utfärdande av yrkeskompetensbevis till sökanden. En sådan

ansökan bör göras på en särskild blankett (grundhandling) och vara

egenhändigt undertecknad. Ett välliknande fotografi skall vara

fogat till ansökningen. Vägverket får meddela föreskrifter om att

en ansökan skall lämnas genom elektronisk överföring.

Om ett yrkeskompetensbevis förstörts eller kommit bort bör

innehavaren anmäla detta till Vägverket. Till anmälningen skall om

möjligt det förstörda yrkeskompetensbeviset bifogas. Om ett

yrkeskompetensbevis som kommit bort senare hittas bör det

genast överlämnas till Vägverket.

Vägverket skall efter anmälningen utfärda en dubblett på

yrkeskompetensbeviset.

För körkort finns bestämmelser om tillvägagångssättet vid ut-

färdande och förnyelse av körkort i 3 kap. 15–16 §§ körkorts-

förordningen (1998:980), KKF. Likheterna mellan körkortshand-

lingen och yrkeskompetensbeviset är stora, bl.a. skall handlingen

vara undertecknad och försedd med foto. Vidare finns ett krav att

handlingen skall medföras vid färd med fordonet. Regleringen i

KKF lämpar sig därför väl även för yrkeskompetensbevisen.

Utredningen föreslår därför att Vägverket bör – när förut-

sättningarna i övrigt är uppfyllda – automatiskt sända ett underlag

för utfärdande av yrkeskompetensbevis till sökanden. Ansökan om

utfärdande görs på denna grundhandling och skall vara egenhändigt

undertecknad av föraren. När föraren sänder in grundhandlingen

bör ett välliknande fotografi vara fogat till ansökningen. Vägverket

bör få meddela föreskrifter om att en ansökan skall lämnas genom

elektronisk överföring.

Om ett yrkeskompetensbevis förstörts eller kommit bort bör

innehavaren anmäla detta till Vägverket. Till anmälningen bör om

möjligt det förstörda yrkeskompetensbeviset bifogas. Om ett

yrkeskompetensbevis som kommit bort senare hittas bör det

genast överlämnas till Vägverket. Till skillnad från när det gäller

körkort bör det ursprungliga datumet för utfärdande kvarstå även

om handlingen med yrkeskompetensbeviset förlorats och inte

återhittats. Ett utfärdandedatum har nämligen avgörande betydelse

för under vilken tid föraren skall genomgå nästa fortbildning.

Vägverket bör efter anmälningen om att beviset förstörts eller

SOU 2005:109

Bevis om yrkeskompetens

133

kommit bort utfärda en dubblett på det ursprungliga yrkes-

kompetensbeviset.

Det kan även i andra fall uppkomma situationer där yrkes-

kompetensbeviset behöver bytas ut. Ett sådant fall kan vara om

innehavaren ändrar namn. Vägverket bör ha möjlighet att meddela

föreskrifter för sådana situationer.

11.6 Rapportering

m.m.

Utredningens förslag: En utbildare för yrkesförarkompetens

bör snarast efter att föraren genomgått fortbildningskursen

rapportera det underlag som behövs för att Vägverket skall

kunna fatta beslut om utfärdandet.

Utbildaren bör föra anteckningar om förarens deltagande i

fortbildningskursen.

Vid bedömning av vilken fortbildning som återstår för att

föraren skall anses ha fullföljt kursen får denne tillgodoräkna sig

delkurser som han eller hon genomgått hos andra utbildare

m.m.

För svenskt vidkommande är det en fråga om behörig myndighet,

dvs. Vägverket, kan erhålla uppgifter om fortbildning för alla förare

i yrkesmässig trafik av utbildningsanordnaren. För närvarande finns

inte uppgifter om utbildare, dvs. trafikskolor m.fl., i vägtrafik-

registret.

Yrkeskompetensutbildningen i gymnasieskolan för gods-

transportyrken leder fram till ett yrkeskompetensbevis som

utfärdas av Vägverket. Förarprövaren på en gymnasieskola har

behörighet att examinera eleven och meddela vägtrafikregistret att

eleven är godkänd. En motsvarande ordning bör kunna skapas för

de yrkeskompetensbevis som utfärdas efter utbildning för

grundläggande kompetens eller fortbildning enligt yrkesförar-

direktivet. Utredningen föreslår således att utbildaren bör föra

anteckningar om förarens deltagande i fortbildningskursen. Vid

bedömning av vilken fortbildning som återstår för att föraren skall

anses ha fullföljt kursen föreslår utredningen direktivtroget att

denne bör få tillgodoräkna sig delkurser som han eller hon

genomgått hos andra utbildare m.m. Vid byte av utbildare för

yrkesförarkompetens under pågående fortbildningskurs bör alltså

Bevis om yrkeskompetens

SOU 2005:109

134

den utbildare som senast bedrivit fortbildning för föraren lämna

underlag om ett tidigare deltagande i den aktuella kursen.

11.7 Handlingen

yrkeskompetensbevis

Utredningens förslag: Handlingen som utgör beviset om att

föraren förvärvat yrkeskompetens skall rubriceras

YRKESKOMPETENSBEVIS FÖR FÖRARE och utformas i

enlighet med direktivets bilaga II.

Vägverket bör vid utfärdandet av yrkeskompetensbevis

förvissa sig om att det körkort vars nummer anges på beviset

alltjämt är giltigt för att framföra fordon av det slag som

yrkeskompetensen avser.

Förare som är inte är medborgare i en EES-stat men som är

anställd eller anlitad av ett företag inom EES som utför

persontransporter skall kunna visa sin yrkesförarkompetens

genom antingen gemenskapskoden på ett gemenskapskörkort,

om han innehar detta körkort,yrkeskompetensbevis för förare

försett med motsvarande gemenskapskod, eller ett nationellt

bevis som medlemsstaterna ömsesidigt godkänner inom sina

respektive territorier.

Av direktivets artikel 10.1 första stycket framgår att på grundval av

yrkeskompetensbevis om uppnådd grundläggande kompetens eller

yrkeskompetensbevis om fortbildning skall behörig myndighet

föra in gemenskapskoden intill motsvarande körkortskategorier på

den handling, yrkeskompetensbevis för förare, som skall upprättas

i enlighet med förlaga enligt bilaga II till direktivet. Förlagan är

densamma för grundläggande kompetens och fortbildning.

Det anges i direktivets artikel 10.1 andra stycket att behörig

myndighet vid utfärdandet av yrkeskompetensbeviset skall ”för-

vissa sig om att det körkort vars nummer anges på beviset alltjämt

är giltigt”. Direktivet lämnar inte besked om avsikten med denna

kontroll.

Medborgare i tredje land omfattas av särskilda certifierings-

bestämmelser. Dessa framgår av artikel 10.3 yrkesförardirektivet.

Av artikeln framgår huvudsakligen följande.

Förare som är medborgare i ett tredje land anställda av ett

företag som är etablerat i en medlemsstat, eller som anlitas av ett

sådant företag, och som framför fordon som används för gods-

SOU 2005:109

Bevis om yrkeskompetens

135

transporter på väg behöver således inte inneha yrkeskompetens-

bevis för förare. En sådan förare skall i stället genom att förete en

annan handling kunna visa att han eller hon har den kompetens och

den utbildning som föreskrivs i denna lag. Det skall ske i form av

det förartillstånd som avses i förordningen (EG) nr 484/2002.

1

Denna skyldighet följer redan av andra bestämmelser. Någon

särskild ny nationell reglering föreslås därför inte.

Förare som är medborgare i ett land utanför EES och är anställda

eller anlitade av ett företag som är etablerat i en EES-stat och som

framför fordon som används för persontransporter på väg skall

förete intyg för den kompetens och utbildning som föreskrivs i

direktivet genom antingen

• gemenskapskoden på gemenskapskörkortet, om han innehar

detta körkort, eller

• det yrkeskompetensbevis för förare som avses i bilaga II och

som är försett med motsvarande gemenskapskod, eller

• ett nationellt bevis vars giltighet medlemsstaterna ömsesidigt

erkänner på sina respektive territorier.

Utredningen föreslår bestämmelser av denna innebörd för

transporter här i landet.

11.8

Införande av gemenskapskoden

Direktivet föreskriver två alternativ för att införa gemenskaps-

koden. På grundval av yrkeskompetensbevis skall behörig

myndighet enligt artikel 10.1 yrkesförardirektivet föra in viss

gemenskapskod intill motsvarande körkortskategorier antingen på

körkortet eller på ”yrkeskompetensbevis för förare” enligt

direktivets bilaga II.

I direktivets ingress (p 15)

anges att för att styrka att en förare

som är medborgare i en medlemsstat innehar ett av de yrkes-

kompetensbevis som avses i detta direktiv, och för att underlätta

det ömsesidiga erkännandet av de olika yrkeskompetensbevisen,

bör medlemsstaterna föra in den därför avsedda harmoniserade

gemenskapskoden samt det datum då koden upphör att gälla

antingen på körkortet eller på det nya yrkeskompetensbeviset för

1

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 484/2002 av den 1 mars 2002 om

ändring av rådets förordningar (EEG) nr 881/92 och (EEG) nr 3118/93 i syfte att införa

förartillstånd (EGT L 76, 19.3.2002, s. 1).

Bevis om yrkeskompetens

SOU 2005:109

136

förare. De yrkeskompetensbevis för förare som medlemsstaterna

utfärdar skall erkännas ömsesidigt. Beviset bör uppfylla samma

säkerhetskrav som körkortet, med hänsyn till betydelsen för

trafiksäkerheten och jämlika konkurrensvillkor av de rättigheter

som beviset medför. Tack vare möjligheten för medlemsstaterna att

föra in gemenskapskoden på det nya kortet bör dessa kunna

föreskriva en giltighetsperiod för körkorten som inte sammanfaller

med det datum då en fortbildning upphör att gälla, eftersom varje

medlemsstat enligt direktiv 91/439/EEG behåller rätten att på

grundval av nationella kriterier fastställa giltighetstiden för de

körkort som den utfärdar.

11.9

Gemenskapskoden bör införas på

yrkeskompetensbeviset

Utredningens förslag: Gemenskapskoden bör föras in på

yrkeskompetensbeviset.

Skäl talar såväl för som emot att gemenskapskoden förs in på

körkortet. I vardagen är det bra för den enskilde föraren att inte

behöva hålla reda på flera handlingar om hans kvalifikationer som

förare av tunga fordon. Uppgifter finns hos Vägverket även om de

förare som har hävdvunnen rätt att yrkesmässigt köra buss

respektive lastbil på grundval av körkort utfärdade i Sverige. Det är

alltså fråga om de förare som redan innehar körkort med adekvata

behörigheter när bestämmelserna skall börja tillämpas för

respektive fordonskategori. Det är dock inte lämpligt att ett

yrkeskompetensbevis enligt gemenskapsmodellen utfärdas för

dessa förare innan de genomgått fortbildning. Detta bevis är

förbehållet dem som förvärvat kompetens enligt direktivet. Dessa

omständigheter skulle tala för att gemenskapskoden införs på

körkortet.

Det finns dock skäl även emot denna lösning. De situationer när

körkortet måste bytas ut riskerar att bli än vanligare. Det blir

därför omständligt för föraren och administrativt betungande för

Vägverkets trafikregister om gemenskapskoden skall föras in på

körkortet. När den nationella lagstiftningen har börjat tillämpas

blir det dock väsentligt att det framgår av uppgifter hos behörig

myndighet att föraren har en sådan hävdvunnen rätt att köra buss

eller lastbil yrkesmässigt. Skälet härför är att föraren skall kunna

SOU 2005:109

Bevis om yrkeskompetens

137

visa den som kontrollerar transporten på väg att han innehar den

grundläggande kompetensen, även vid transporter utanför Sverige.

Vidare skall även dessa förare omfattas av fortbildningssystemet.

Sammantaget framstår det som lämpligare att föra in gemen-

skapskoden på det särskilda yrkeskompetensbeviset. För förare

med hävdvunnen rätt som behöver det på grund av exempelvis

utlandstransporter bör finnas möjlighet att dokumentera yrkes-

kompetensen för utländska myndigheter.

11.10 Registreringen av yrkeskompetensbevis

Enligt utredningens uppfattning bör registrering ske av

yrkeskompetensbevis och gemenskapskod m.m. Det behövs en

sådan registrering för att yrkeskompetensen skall kunna utläsas av

officiella noteringar och för att uppnå direktivets syften.

Registreringen bör ske efter prov avseende grundutbildning.

Registrering för fortbildningsändamål behövs när det gäller förare

med hävdvunnen rätt till yrkeskompetens p.g.a. körkortsinnehav

och senare även när det gäller förare som förvärvat grundläggande

kompetens genom utbildning. Systematiskt hör denna registrering

hemma i vägtrafikregistret. Någon särskild registrering som avser

hävdvunnen rätt till yrkeskompetens behöver preliminärt inte ske.

Det bör således framgå av författning att körkortshavare för vilka

körkort utfärdats första gången före den 10 september 2008 för D-

behörigheter och före den 10 september 2009 för C-behörigheter

har en hävdvunnen rätt till yrkeskompetensen.

11.11 Skyldighet att medföra bevis

Utredningen föreslår att en förare som utför gods- och

persontransport och omfattas av krav på att ha förvärvat bevis om

yrkeskompetens skall ha med sig yrkeskompetensbevis, eller annat

bevis om yrkeskompetens och handling som styrker förarens

identitet.

På begäran av bilinspektör eller polis skall handlingarna

överlämnas.

139

12 Tillsyn

Utredningens förslag: Vägverket bör utöva tillsyn över

utbildningsverksamheten enligt lagen om yrkesförarkompetens.

När det gäller tillsynen över provverksamheten vid gymnasie-

skola, kommunal vuxenutbildning eller fristående skola med

motsvarande utbildning bör Vägverket samråda med Statens

skolverk. I fråga om tillsynen över utbildningen vid dessa

utbildningsanstalter finns bestämmelser i skollagen (1985:1100)

och förordningen (2002:1160) med instruktion för Statens

skolverk.

Om en tillsynsmyndighet begär det skall en tillståndshavare

lämna tillträde till driftsstället med tillhörande lokaler och

tillhandahålla handlingar som rör verksamheten samt hjälpa till

vid tillsynen.

Den som beviljas tillstånd bör vara skyldig att anmäla vissa

förändringar i verksamheten.

12.1 Direktivet

Enligt yrkesförardirektivets bilaga 1 avsnitt 5.2.2 skall den behöriga

myndigheten ha rätt att skicka bemyndigade personer för att

närvara vid den utbildning som ges av de godkända utbildnings-

centrumen. Vidare skall myndigheten ha rätt att kontrollera

resursutnyttjandet och att utbildningen och proven fungerar väl.

12.2

Tillsyn över utbildare för yrkesförarkompetens

Utredningen föreslår att Vägverket bör utöva tillsyn över

utbildningsverksamheten. Vägverket har utarbetat föreskrifter när

det gäller tillsynen över trafikskola (VVFS 1997:184). Sådana

föreskrifter anpassade till yrkesförardirektivets bestämmelser skulle

Tillsyn

SOU 2005:109

140

kunna vara ett användbart stöd för tillsynen mot utbildare för

yrkesförarkompetens. En likartad slutsats har nåtts av Förarbevis-

utredningen (SOU 2005:45 s. 305). Utredningen förslår att om

Vägverket begär det skall en utbildare för yrkesförarkompetens

lämna tillträde till driftsstället med tillhörande lokaler. Denne skall

också tillhandahålla handlingar som rör verksamheten samt hjälpa

till vid tillsynen.

Tillsynen underlättas av om viktigare förändringar i verksam-

heten anmäls av tillståndshavaren. Utbildaren för yrkesförar-

kompetens bör därför anmäla när verksamheten påbörjas. Anmälan

bör även göras om verksamheten läggs ned eller om avbrott görs i

den. Anmälan skall också göras i fall verksamhetens omfattning

förändras eller om det i övrigt sker någon förändring i

verksamheten som är av betydelse för tillsynen. Anmälan bör ske i

förväg. Om det förhållande som föranlett anmälningsskyldighet

inte kunnat förutses bör anmälan ske utan dröjsmål.

12.3

Tillsyn inom skolans område

Det är naturligt att den tillsyn som Statens skolverk i dag bedriver

mot huvudmän för gymnasieutbildningar som har utbildning inom

fordonsprogrammet kan fortsätta oförändrad även efter en

anpassning till direktivet. Det gäller såväl det offentliga skol-

väsendet som de fristående skolorna. I fråga om tillsynen över

utbildningen vid dessa utbildningsanstalter finns bestämmelser i

skollagen (1985:1100) och förordningen (2002:1160) med

instruktion för Statens skolverk. Vägverket har däremot redan i dag

tillsynsansvar när det gäller körkortsexaminationen av elever vid

gymnasieskolans fordonsprogram. När det gäller prov med

betydelse för utfärdandet av yrkeskompetensbevis bör Vägverket

ha tillsynsansvaret.

En särskild fråga är hur avgränsningen skall göras mellan de

tillsynsområden som Skolverket respektive Vägverket har. Här bör

dock en samverkan kunna komma till stånd för att underlätta för

enskilda utbildare för yrkesförarkompetens och för att undvika

dubbelarbete vid myndigheterna. När dessa två myndigheter utövar

tillsyn över samma utbildare bör de följaktligen samverka när det

gäller att inhämta information och i samband med besök. Liknande

slutsatser har nåtts av Utredningen om en översyn av verksförord-

SOU 2005:109

Tillsyn

141

ningen

1

. Denna utredning har föreslagit att det skall ingå i

myndighetschefens uppgifter att bl.a. verka för att myndigheten

genom samarbete med andra myndigheter tar till vara de fördelar

som kan vinnas för enskilda samt för staten som helhet. I detta

samarbete bör samverkan i tillsynsfrågor ingå (SOU 2004:23

s. 271). Utredningen förslår att tillsynen inom skolans område mot

denna bakgrund skall bedrivas av den myndighet som regeringen

bestämmer.

1

Utredningen om en översyn av verksförordningens betänkande Från verksförordning till

myndighetsförordning, SOU 2004:23, s. 269.

143

13 Straffbestämmelser

Utredningens förslag: Den som uppsåtligen eller av oaktsam-

het bryter mot kravet att utbildaren skall ha myndighets

tillstånd för sin verksamhet bör kunna dömas till böter.

En förare som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte har med

sig föreskrivet bevis om sin yrkeskompetens och därmed bryter

mot bestämmelserna bör dömas till penningböter.

Föraren bör dock inte dömas till straff om han eller hon gjort

anmälan om att beviset förstörts eller kommit bort.

13.1

Allmänt om kriminalisering

Till de överväganden som bör göras vid en ny straffrättslig

reglering hör att iaktta av riksdagen antagna principer. I prop.

1994/95:23, Ett effektivare brottmålförfarande, gjorde regeringen

följande bedömning (a. prop. s. 52 ff.).

Kriminalisering som en metod för att söka hindra överträdelse av olika

normer i samhället bör användas med försiktighet. Rättsväsendet bör

inte belastas med sådant som har ringa eller inget straffvärde.

Kriminalisering är heller inte det enda och inte alltid det mest effektiva

medlet för att motverka oönskade beteenden. Det allmännas resurser

för brottsbekämpningen bör koncentreras på sådana förfaranden som

kan föranleda påtaglig skada eller fara och som inte kan bemötas på

annat sätt.

I propositionen refereras även åklagarutredningens betänkande.

regeringen anförde:

Enligt åklagarutredningen bör, för att en kriminalisering skall framstå

som befogad, följande faktorer föreligga

1.

ett beteende kan föranleda påtaglig skada eller fara

2.

alternativa sanktioner står inte till buds, skulle inte vara rationella

eller skulle kräva oproportionerligt höga kostnader

3.

straffsanktion krävs med hänsyn till gärningen allvar

Straffbestämmelser SOU

2005:109

144

4. straffsanktion skall utgöra ett effektivt medel för att motverka

det icke önskvärda beteendet

5. rättsväsendet skall ha resurser att klara av den eventuellt

ytterligare belastning som kriminaliseringen innebär.

Regeringen ställde sig i allt väsentligt bakom utredningens

formulerade krav. Vid behandlingen i riksdagen ställde denna sig

bakom följande uttalande i Justitieutskottets betänkande (bet.

1994/95:JuU2 s. 6–7).

Utskottet instämmer vidare i princip i de uttalanden som görs i

propositionen om att kriminalisering som en metod för att söka hindra

överträdelse av olika normer i samhället bör användas med

försiktighet.

Ett effektivt genomförande av direktivet i nationell rättsordning är

ett fördragsenligt åtagande för Sveriges del. Helt osanktionerade

handlingsregler skulle kunna äventyra ett sådant genomförande.

Det gäller inte minst de rättigheter yrkesförare bör ha att förvärva

och upprätthålla den kompetens som avses i yrkesförardirektivet.

På grund av den stora vikt genomförandet av direktivet har även

för trafiksäkerheten och förarens säkerhet i arbetet bör

överträdelser av vissa grundläggande föreskrifter i de föreslagna

författningarna sanktioneras med straff. Med hänsyn till vikten av

att iaktta de principer som refererats ovan föreslår utredningen att

regler om straffansvar begränsas till att avse utbildare som driver

utbildningsverksamhet utan tillstånd och förare som underlåter att

ha med sig yrkeskompetensbevis eller annat bevis om yrkes-

kompetens och handling som styrker förarens identitet.

Huvudregeln i brottsbalken, att det alltid skall krävas uppsåt för

ansvar om inte annat angetts, omfattar även specialstraffrättsliga

bestämmelser. Förhållandet framgår av 1 kap. 1 och 2 §§ första

stycket brottsbalken.

Det kan dock ibland visa sig nödvändigt att straffsanktionera ett

icke önskvärt beteende även vid oaktsamhet. Enligt utredningens

mening är detta fallet när det gäller överträdelser av de

bestämmelser som föreslås.

Utredningen har övervägt frågan om arbetsgivare som anlitar

förare utan tillräcklig yrkeskompetens skall kunna lagföras för

brott. I direktivet finns inga bestämmelser med sikte på att

arbetsgivare skall ha ett särskilt ansvar för att förarna har tillräcklig

kompetens. Utredningen finner inte att det inom ramen för

uppdraget är möjligt att föreslå sådana bestämmelser. Ett ansvar av

SOU 2005:109

Straffbestämmelser

145

det slaget kan visa sig nödvändigt, inte minst med hänsyn till

konkurrensaspekterna. Frågan är enligt utredningens mening viktig

och bör kunna övervägas i annat sammanhang.

147

14 Överklagande

m.m.

Utredningens förslag: Ett beslut av förvaltningsmyndighet bör

få överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövnings-

tillstånd skall krävas vid överklagande till kammarrätten. Ett

beslut av en förvaltningsmyndighet enligt lagen, eller enligt

föreskrifter som har meddelats med stöd av denna, bör gälla

omedelbart om inte något annat förordnats i beslutet.

I yrkesförardirektivet finns inga föreskrifter om överprövning av

de beslut som fattas. De beslut som kommer att fattas av en

förvaltningsmyndighet kan vara betungande för enskilda. Dessa

skall därför få överklagas i allmänna förvaltningsdomstolar.

Utredningen föreslår därför att ett beslut av förvaltningsmyndighet

enligt den föreslagna lagstiftningen skall kunna överklagas hos

allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd skall krävas vid

överklagande till kammarrätten.

149

15 Bemyndiganden

Utredningens förslag: Regeringen eller den myndighet

regeringen bestämmer bör få meddela ytterligare föreskrifter om

grundläggande kompetens, prov, fortbildning, dispens, bevis om

yrkeskompetens, gemenskapskod, utbildare för yrkesförar-

kompetens, chef hos utbildaren och tillsyn.

15.1 Föreskrifter

I regeringsformen, RF, finns inget uttryckligt stöd för att

riksdagen får ålägga regeringen att meddela ett visst slags

föreskrifter. När det gäller EG-direktiv är dessa ofta detaljerade

och kräver fler föreskrifter än vad som är rimligt att ta in i en lag.

Direktiv skall dock genomföras fullständigt i inhemsk rätt.

Yrkesförardirektivet beskriver en rad detaljer om den ordning för

utbildningen av yrkesförare som medlemsstaterna skall uppnå. Det

är lämpligt att genomförandet sker genom föreskrifter som

beslutas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

För att markera att lagförslagen inte rymmer ett fullständigt

genomförande bör i bemyndigandet anges att regeringen eller

myndighet som regeringen bestämmer skall besluta ytterligare

föreskrifter

1

.

Inom tillsynsområdet bör de närmare föreskrifterna meddelas i

förordning. Av förordningsbestämmelser bör det framgå hur

tillsynsområdet är uppdelat mellan olika myndigheter. Regeringen

eller den myndighet regeringen bestämmer skall därför meddela

ytterligare föreskrifter.

Den lagstiftning som föreslås måste kompletteras av andra

föreskrifter. Det är till en början fråga om den möjlighet att

meddela föreskrifter som följer av regeringens s.k. restkompetens

1

Jämför Lagrådets yttrande till prop. 1999/2000:99, s. 101 f.

Bemyndiganden SOU

2005:109

150

enligt 8 kap. 13 § RF. Denna möjlighet bör inte omfattas av några

särskilda bemyndiganden i lagstiftningen, utan gäller ändå.

Föreskrifter som efter riksdagens bemyndigande får meddelas av

annan kan delas upp i sådana som beslutas av regeringen och sådana

som beslutas av myndighet. Här bör dock observeras att

direktdelegation av föreskriftsrätt till regeringen underställd

myndighet i princip inte är tillåten

2

. Det bör också vara möjligt för

regeringen att utan lagändring fördela föreskriftsrätten mellan

Vägverket och Statens skolverk på lämpligt sätt. Utredningen

föreslår därför att bemyndigandena skall omfatta regeringen eller

den myndighet som regeringen bestämmer.

15.2

Myndigheter som handhar uppgifter enligt

direktivet

Utredningens förslag: Vägverket ansvarar för uppgifter i

enlighet med den nya lagstiftningen. Undantag bör gälla för de

fall uppgifterna faller på Statens skolverk.

Utredningen har också haft till uppgift att överväga vilken eller

vilka myndigheter som är lämpliga att handha de uppgifter som

följer av direktivet och om det finns skäl att låta en sådan behörig

myndighet utse organ för att anordna prov. Utredningen har vidare

haft att särskilt överväga vilka bestämmelser som behövs för att den

behöriga myndigheten skall kunna kontrollera utbildnings-

centrumet i enlighet med direktivets krav. Utgångspunkten för vårt

förslag om vilken eller vilka myndigheter som är lämpliga att

handha de uppgifter som följer av direktivet är att skapa ett enkelt,

tydligt och överskådligt regelverk som passar in i ett redan givet

administrativt system. Införlivandet av direktivet förutsätter att en

eller flera behöriga myndigheter kommer att ansvara för viss del av

den nationella normgivningen, varför vi också vill göra det möjligt

för regeringen att styra och kontrollera myndighetens/

myndigheternas föreskriftsverksamhet. Uppföljningen av myndig-

hetsföreskrifterna bör dock huvudsakligen ske inom ramen för den

årliga mål- och resultatdialogen.

Vägverkets verksamhet och ansvarsområde framgår av

Vägverkets instruktion. Verket utövar i dag bl.a. tillsyn över

2

Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, s. 123–125.

SOU 2005:109

Bemyndiganden

151

utbildning och kunskapsprov inom förarbevissystemet liksom över

trafikskolornas utbildningsverksamhet. Förarbevisutredningen har

i sitt betänkande Säkra förare för moped, snöskoter och terränghjuling

SOU 2005:45) föreslagit bl.a. att Vägverket skall vara prövnings-

och tillsynsmyndighet enligt en ny lag om utbildning till förare av

mopeder, snöskotrar och terränghjulingar. Utredningen ser det

som naturligt att Vägverket även skall vara den behöriga myndighet

som skall handha de uppgifter som följer av direktivet. Vägverket

skall således lämna tillstånd till att bedriva utbildning för

grundläggande kompetens och fortbildning. De prov som grundar

utfärdandet av yrkeskompetensbevis bör tillhöra Vägverkets

tillsynsområde. Vidare bör Vägverket utöva tillsynen enligt den nya

lagen i den mån uppgifterna inte faller på Statens skolverk.

153

16 Ikraftträdande

och

övergångsbestämmelser

Utredningens förslag: Lagen förslås träda i kraft den

10 september 2006.

Bestämmelserna om grundläggande kompetens och fort-

bildning för att få utföra persontransporter med fordon som

kräver förarbehörigheterna D1, D1E, D och DE skall tillämpas

från och med den 10 september 2008.

Bestämmelserna om grundläggande kompetens och fort-

bildning för att utföra godstransporter med fordon som kräver

förarbehörigheterna C1, C1E, C och CE skall tillämpas från och

med den 10 september 2009.

Bestämmelserna i förordningen (2004:865) om kör- och

vilotider samt färdskrivare, m.m. bör upphävas. Det bör ske på

så sätt att lydelsen anpassas till att förordningen endast gäller

godstransporter fr.o.m. den 10 september 2008.

Slutligen bör hela regleringen av krav på förare i förordningen

(2004:865) om kör- och vilotider samt färdskrivare, m.m. tas

bort per den 10 september 2009.

16.1 Direktivet

En effekt av direktivets artikel 15 är att den nuvarande yrkes-

kompetensutbildningen enligt förordningen (EEG) nr 3820/85 och

direktiv 76/914/EEG blir helt oreglerad sedan dessa rättsakter i

tillämpliga delar upphört att gälla. Innehavet av den nuvarande

yrkeskompetensen blir därmed inte något villkor för att utföra

transporter. Enligt yrkesförardirektivets ingress (p. 21) har det

med hänsyn till att bestämmelserna om den grundläggande

kompetensen skall börja tillämpas vid två olika datum bedömts att

bestämmelserna i såväl förordning (EEG) nr 3820/85 som direktiv

76/914/EEG upphävas.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

SOU 2005:109

154

16.2

En svensk övergångsreglering

Föreskrifter om ikraftträdandet och den dag då bestämmelserna

om utbildningen skall börja tillämpas bör införas i svensk lag och

förordning. Direktivets bestämmelser har även viss annan betydelse

för svenskt vidkommande. Således finns det i förordningen

(2004:865) om kör- och vilotider samt färdskrivare, m.m. komplet-

terande bestämmelser till bl.a. rådets förordning (EEG) nr 3820/85

av den 20 december 1985 om harmonisering av viss social lagstift-

ning om vägtransporter. Även dessa bestämmelser måste upphävas.

Det bör ske på så sätt att lydelsen anpassas till att förordningen

endast gäller godstransporter fr.o.m. den 10 september 2008.

Slutligen bör hela regleringen av krav på förare i förordningen

(2004:865) om kör- och vilotider samt färdskrivare, m.m. tas bort

per den 10 september 2009. Uppgifterna i register om den kom-

petens som vilar på rådets förordning (EEG) nr 3820/85 och den

svenska förordningen bör också kunna gallras ur vägtrafikregistret.

Det finns inte någon övergångsreglering enligt direktivet för

situationen att en förare genomgår utbildning enligt nuvarande

förordning (EEG) nr 3820/85 och därefter avlägger prov för

yrkeskompetens efter att de nya bestämmelserna skall börja gälla.

Eventuellt kan blivande yrkesförarelever inför ikraftträdandet av ny

yrkeskompetensreglering komma att tveka inför att förvärva

nuvarande yrkeskompetens genom utbildning, exempelvis för

persontransporter under inledningen av år 2008. Effekten kan

uppträda eftersom körkortshavare som vill bli yrkesförare erhåller

en hävdvunnen rätt till yrkeskompetensen den 10 september 2008

på grund av innehavet av körkortsbehörigheten D. Utredningen

har övervägt frågan men har svårt att se att en nationell övergångs-

reglering kan beslutas, särskilt som någon sådan öppning inte

lämnas genom yrkesförardirektivet. Arbetsmarknadens parter bör

dock kunna ställa krav på yrkesförarkompetens oavsett vad

lagstiftningen säger. Stöd för sådana villkor kan även sökas i de

avtal som upphandlande huvudmän för trafiken sluter med

bussentreprenörer. På samma sätt bör det förhålla sig med de

aktörer, speditörsföretag och andra, som sluter avtal med enskilda

åkerier om godstransporttjänster inför den nya yrkeskompetens-

regleringen för godstransporter under år 2009. Om arbets-

marknadens parter och de aktörer som köper transporttjänster är

observanta på denna situation skulle de blivande yrkesförarna

kunna komma att få en god utbildning oavsett att det saknas en

övergångsreglering.

Konsekvenser

157

17 Konsekvenser

av

förslagen

17.1

Förutsättningar för konsekvensbeskrivningen

17.1.1 Kommittéförordningen

Kommittéförordningen (1998:1474) innehåller bestämmelser om

kostnadsberäkningar och andra konsekvensbeskrivningar. Om

förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna eller intäkterna för

staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda, skall en

beräkning av dessa konsekvenser redovisas i betänkandet. Innebär

förslagen samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt, skall även

dessa redovisas. När det gäller kostnadsökningar och intäkts-

minskningar för staten, kommuner eller landsting, skall kommittén

föreslå en finansiering (14 § kommittéförordningen).

Om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala

självstyrelsen skall konsekvenserna i det avseendet anges i

betänkandet. Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för

brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för syssel-

sättning och offentlig service i olika delar av landet, för små

företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i

övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan

kvinnor och män eller för möjligheten att nå de integrations-

politiska målen (15 § kommittéförordningen).

17.1.2 Simplexförordningen

Enligt 2 § förordningen (1998:1820) om särskild konsekvensanalys

av reglers effekter för små företags villkor (simplexförordningen)

framgår att när en myndighet under regeringen överväger nya eller

förändrade regler som kan ha effekter av betydelse för små företags

arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt skall

myndigheten så tidigt som möjligt göra en särskild konsekvens-

Konsekvenser av förslagen

SOU 2005:109

158

analys i dessa avseenden och dokumentera denna. Analysen skall

ske i den omfattning som är påkallad i det enskilda fallet. Konse-

kvensanalysen skall stödjas på vissa i 3 § angivna frågeställningar.

17.1.3 Kommittédirektiven

I kommittédirektiven (bilaga 1) har lämnats vissa anvisningar om

konsekvensanalysen. I sitt arbete skall således utredaren analysera

vilka konsekvenser förslagen kan få för såväl berörda förare och

transportföretag som stat och kommun. Vidare har sagts om

uppdraget att utredaren skall samråda med företrädare för berörda

branscher och myndigheter. När det gäller redovisning av

förslagets konsekvenser för små företag, skall utredaren samråda

med Näringslivets regelnämnd.

17.2

Kostnader för stat och kommun

Direktivet syftar till att förarnas kompetens skall förbättras för att

öka trafiksäkerheten och stärka rekryteringen av förare. Befintliga

och nytillkomna utbildningsanordnare kan bidra till en förbättrad

yrkesförarkompetens när den efterfrågas.

17.2.1 Arbetsmarknadsutbildningen

Inom ramen för arbetsmarknadsutbildning utbildas ett stort antal

nya lastbils- och bussförare, mer än 5 000 förare årligen. Utbildning

som bekostas av länsarbetsnämnderna bedrivs av olika utbildnings-

anordnare i privat och offentlig regi. Den kan bedrivas på

exempelvis Lernia, på trafikskola eller på privata utbildningscenter.

Den huvudman som står för utbildningen ersätts i dag med

50 000 kr per deltagare som fullföljer utbildningen. Värdet av

utbildningen måste sättas i relation till uppgiften att 77 procent av

eleverna efter fullföljd utbildning har arbete i målyrket tre månader

efter utbildningen.

Erfarenheter från den kommunala vuxenutbildningen visar att

yrkesförardirektivet innebär en ökad utbildningsvolym om

ca 110 timmar per elev för grundutbildningen. Kostnaderna i

trafikskolorna har för en yrkesförares grundutbildning i enlighet

med yrkesförardirektivets krav grovt beräknats till mellan 35 000

SOU 2005:109

Konsekvenser av förslagen

159

och 50 000 kr. I denna summa ingår inte den undervisning och

övningskörning som behövs för att förvärva körkortsbehörigheter.

Denna siffra bygger dock på en större utökning av undervis-

ningstiden än exemplet från den kommunala vuxenutbildningen.

Även utbildning i trafikskola är till mycket stor del finansierad

inom arbetsmarknadsutbildningen.

17.2.2 Gymnasieskolan

m.m.

Gymnasieskolan bedriver körkorts- och yrkeskompetensutbildning

för lastbil på fordonsprogrammet. I dag examineras cirka

1 300 elever från Fordonsprogrammet med transportinriktning.

Fordonsprogrammet kostar enligt den riksprislista för gymnasieut-

bildningar som Statens skolverk upprättar 120 200 kr per elev och

bidragsår (2005). De finansiella effekterna av utredningens förslag

bör vara små. Det är fråga om att i de nya kursplanerna för

gymnasieskolan med planerat ikraftträdande den 1 januari 2007 ta

hänsyn till nya inslag i utbildning och prov för eleverna. Här

kommer att fordras ytterligare utbildningsinsatser för av Vägverket

utsedda förarprovare. Kostnaderna härför är dock i sammanhanget

inte stora och bör kunna omfattas av den vanliga fortbildningen för

lärarkåren. Den körträning som nu blir obligatorisk genomförs

redan i dag. Skolans uppgifter när det gäller att administrera

rapporteringen av underlag för utfärdande av yrkeskompetensbevis

finns också redan i dag.

När det gäller värdet av de nedlagda utbildningsinsatserna måste

beaktas huruvida de nyblivna yrkesförarna stannar i yrket. Enligt

uppgifter från Skolverket får en mycket hög andel av de elever som

går ut från gymnasieskolans fordonsprogram med transport-

inriktning arbete inom godstransportsektorn efter avslutad

gymnasieutbildning. Vidare arbetade år 2002 cirka 60 procent av

eleverna från gymnasieskolans fordonsprogram med transport-

inriktning inom föraryrket tre år efter avslutad utbildning. Det är

utredningens uppfattning att denna kvot kommer att öka

ytterligare. Staten får på det sättet en bättre effekt av nedlagda

kostnader.

Den enskilde elevens möjligheter att försörja sig under

studietiden kan visa sig avgörande för möjligheterna att rekrytera

den mängd yrkesförare i tung trafik som behövs redan på tämligen

Konsekvenser av förslagen

SOU 2005:109

160

kort sikt. Möjligheterna för studerande att få studiestöd på en

yrkesförarutbildning måste därför tas till vara.

17.2.3 Kommunal

vuxenutbildning

Inom den kommunala vuxenutbildningen finns påbyggnads-

utbildningar med sikte på bussföraryrket som finansieras såväl

genom statliga anslag som av kommunala medel.

För vissa påbyggnadsutbildningar utgår ett statligt bidrag och

Statens skolverk har till sitt förfogande medel motsvarande totalt

300 platser för utbildning inom persontransporter med buss.

Verket utser de skolor som skall ha del av dessa medel för att

inrätta platser. Även vissa utbildningar framtagna i samråd med det

lokala arbetslivet, såsom transportteknik- och yrkesförarutbild-

ningar, kan vara statligt finansierade. Enligt Skolverkets uppfatt-

ning kommer det att bli en merkostnad för genomförandet.

Utökningen av utbildningstiden jämfört med nuvarande påbygg-

nadsutbildning

uppskattas bli 47 procent. Vad denna åtgärd

kommer att kosta har inte utredningen erhållit några beräkningar

på.

17.2.4 Vägverket

Vägverket är enligt 1 § första stycket förordningen (1997:652) med

instruktion för Vägverket central förvaltningsmyndighet med ett

samlat ansvar, sektorsansvar, för hela vägtransportsystemet. De

obligatoriska utbildnings- och fortbildningskraven för att förvärva

eller behålla yrkeskompetens skapar ett behov av information hos

dem som berörs. Om Vägverket, i likhet med vad som var fallet

med reformen gällande trängselskatt,

1

informerar dem som berörs

personligen kommer portokostnaden för att informera mer än

823 000 buss- och lastbilsförare att bli ca 3 200 000 kr i dagens

penningvärde

2

. Härtill kommer Vägverkets egen administration i

samband med sådan information.

De förarprövare som skall vara verksamma i utbildningsväsendet

bör ha kompletterande utbildning i anledning av yrkesförar-

direktivet. Omfattningen av denna utbildning är svår att bedöma.

1

Regeringens proposition Trängselskatt, prop. 2003/04:145.

2

Uppgift från Vägverket i november 2005.

SOU 2005:109

Konsekvenser av förslagen

161

Vägverket bör dock anordna kurser för förarprövare. Även

hanteringen av yrkeskompetensbevisen vid Vägverkets trafik-

register innebär vissa merkostnader.

17.2.5 Finansiering

Det får antas att det behövs en offentlig finansiering för att

yrkesförarna skall kunna förvärva sin grundläggande kompetens.

Ofta finansieras utbildningen som en arbetsmarknadspolitisk

åtgärd. Länsarbetsnämnden betalar redan i dag ofta de

körkortsutbildningar som behövs för bl.a. förare i tung trafik när

det är påkallat av arbetsmarknadsskäl. Denna finansiering behövs

även framgent. Perioden 1 juli 2004 – 30 juni 2005 fanns cirka

5 500 platser inom arbetsmarknadsutbildningen. Den körkortsut-

bildning m.m. som eleven behöver varierar från individ till individ.

En vanlig kostnad för en utbildningsplats är 50 000 kr. Kostnaden

för en arbetsmarknadsutbildning med sikte på framför allt

godstransportsektorn blir med dessa förutsättningar totalt

275 miljoner kr. Behovet av yrkesförare förväntas vid en ungefärlig

analys att stiga något. Förlängningen av tiden för påbyggnads-

utbildning inom den kommunala vuxenutbildningen har planerats

bli 47 procent. Ett något ökat antal utbildningsplatser i

kombination med en sådan förlängning av utbildningen innebär

väsentligt ökade kostnader för arbetsmarknadsutbildningen. Om

kostnaderna stiger med totalt 55 procent blir kostnadsökningen

cirka 150 miljoner kr.

Finansieringen av Vägverkets kostnader för de kurser som

anordnas för förarprövare och hanteringen av yrkeskompetens-

bevisen bör ske genom avgifter. Dessa avgifter bör tas ut av

deltagarna vid kurserna. Avgifter bör även tas för utfärdande av

yrkeskompetensbevis. Kompetensbeviset påminner om ett körkort

till utförandet och rutinerna vid utfärdandet är likartade. En möjlig

nivå på avgiften är 120 kr, vilken är densamma som för utfärdande

av körkort. Vid en nyutbildning av 5

000

lastbilsförare och

2 500 bussförare årligen skulle avgiften för yrkeskompetensbevis

för grundutbildning inbringa (7 500 x 120 =) 900 000 kr. Avgiften

för utfärdandet av yrkeskompetensbevis om fortbildning till

100

000 yrkesförare skulle innebära 12

miljoner kr på en

femårsperiod, eller 2,4 miljoner kr årligen. Totalt skulle med dessa

Konsekvenser av förslagen

SOU 2005:109

162

förutsättningar avgifter för yrkeskompetensbevis kunna inbringa

3,3 miljoner kr per år.

En finansiering av kostnaderna för statliga myndigheter i övrigt

bör ske över de anslag som årligen bestäms för dessa. Förslagen

skall därför behandlas i den ordinarie budgetprocessen. De

konsekvenser som förslagen medför bör dessutom beaktas i arbetet

med verksamhetsplaneringen på respektive myndighet.

17.3

Kostnader för företagen

När det gäller finansiering av fortbildningen är det naturligt att

ansvaret för att förarna bibehåller och utvecklar sin kompetens

läggs på de företag där föraren är yrkesverksam. Deltagandet i

fortbildningskursen som helhet är obligatoriskt. Parterna på

arbetsmarknaden har ingått avtal om fortbildningsinsatser vilket

framgår av såväl Transportavtalet som Bussbranschavtalet. Vid en

beräkning av kostnadens storlek finns möjlighet att använda olika

värden för kostnaden för en utbildningsdag per individ. Enligt

samstämmiga uppgifter från flera håll är kostnaden ofta ca 1 500–

2 000 kr per utbildningsdag och deltagare.

17.3.1 Godstransportsektorn

Kollektivavtal reglerar för godstransportsektorns del förhållanden

mellan arbetsgivare och arbetstagare när det gäller bl.a.

fortbildning. I kollektivavtalet har införts en skyldighet för

arbetsgivare att för varje femårsperiod tillhandahålla fem dagars

utbildning till sina anställda.

Fortbildning för arbetstagare i åkeriföretag

Transportfackens Yrkes- och Arbetsmiljönämnd (TYA) har

uppgett huvudsakligen följande. Kollektivavtalet har tillkommit

med förslaget till yrkesförardirektiv som förebild och bestäm-

melsen i avtalet föregrep därför en kommande nationell reglering

av fortbildningen. Införandet av utbildningsskyldigheten är därför

intimt förknippad med yrkesförardirektivet. Det är stora skillnader

mellan kollektivavtalet och direktivet när det gäller regler om

utbildningens genomförande, dess innehåll och möjligheter till

SOU 2005:109

Konsekvenser av förslagen

163

sanktioner om bestämmelserna inte följs. En uppskattning visar en

totalkostnad om 150 miljoner kr per år för godstransport-

branschen. För en fullgjord fortbildningskurs varje femårsperiod

för samtliga TYA:s förare beräknas det totala beloppet till

(5 x 150 =) 750 miljoner kr. Uppgiften avser de cirka 52 000 förare

som TYA företräder. Kostnaden avser en utbildningsdag per

individ årligen inklusive lönekostnaden för föraren. Härav utgör

kostnaden för genomförandet av en fortbildningsdag enligt

direktivet cirka 84 miljoner kr per år medan lönekostnaden för

föraren är cirka 66 miljoner kr per år. En utbildningsdag beräknas

f.n. kosta 1 620 kr per förare att genomföra. Lönekostnaden per

dag kan beräknas till 1 270 kr och avser den förare som ersätter den

som fullgör fortbildningen. Över tiden kan kostnaden bli nominellt

högre på grund av ett höjt kostnadsläge. Beloppet innefattar inte

kostnader förknippade med produktionsbortfall eller andra

effektivitetsförluster.

Fortbildning i enbilsåkerier

Sveriges Åkeriföretag har uppgett i huvudsak följande. Vissa

enbilsåkerier, dvs. åkeriföretag där företagsledaren är ende föraren,

omfattas redan i dag av fortbildningskrav. Dessa krav kan finnas i

avtal som träffats efter upphandling mellan ett anläggningsföretag

och ett enbilsåkeri. Den fortbildning som bedrivs i dag gäller dock

ofta inte sådana ämnen som skulle kunna tillgodoräknas såsom

fortbildning i enlighet med yrkesförardirektivet. Genom direktivet

kommer även fler förare i enbilsåkerier att omfattas. För enbils-

åkeriet, som inte har möjlighet att ta in en ersättare, tillkommer ett

produktionsbortfall och förlorade intäkter motsvarande vad som

skulle ha kunnat debiteras kunden om föraren körde bilen. En

beräkning visar att denna kostnad är ca 550 kr per timme

3

. Härav

motsvarar 200 kr per timme ersättningen till föraren inklusive

lönekostnadspåslag medan kostnaderna för fordonet är cirka 350 kr

per timme. Kurskostnaden för föraren beräknas bli mellan 1 500

och 2 000 kr per utbildningsdag. En fortbildningsdag kostar

företaget upp till (8 x 550 =) 4 400 + 2 000 = 6 400 kr per

fortbildningsdag. Årskostnaden blir densamma. Sveriges

Åkeriföretag uppskattar att det f.n. finns cirka 5 700 enbilsåkerier

4

i

3

Beräkningen är gjord av Sveriges Åkeriföretag i november 2005.

4

Antalet enbilsåkerier var 5 726 st. år 2003.

Konsekvenser av förslagen

SOU 2005:109

164

landet varav de flesta är medlemmar i föreningen. För kollektivet

blir därmed kostnaden 6 400 x 5 700 kr, dvs. 36 480 000 kr.

17.3.2 Persontransportsektorn

Kollektivavtal reglerar även för persontransportsektorns del

förhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare när det gäller

bl.a. fortbildning. I kollektivavtalet har införts en skyldighet för

arbetsgivare att för varje femårsperiod tillhandahålla fem dagars

utbildning till sina anställda.

Fortbildning för arbetstagare i bussföretag

Fortbildningsverksamheten i bussbranschen kan upprätthållas bara

om det finns ersättare för den chaufför som genomgår fort-

bildningen. Det åvilar således bussföretagen att planera verksam-

heten på ett sådant sätt att förarna kan delta i exempelvis årliga

fortbildningsmoment. De stora transportföretagen i framför allt

bussbranschen bedriver själva en utbildningsverksamhet även inom

grundutbildning för förare.

Utredningen har från Svenska Lokaltrafikföreningen (SLTF) och

Kollektivtrafikens utbildningsorganisation AB (Kollega) i juni 2005

inhämtat uppgifter om nettokostnader för att genomföra direktivet

inom persontransportbranschen. Av de uppgifter som organisa-

tionerna lämnat framgår sammanfattningsvis följande. Kollega och

SLTF har gjort separata enkäter hos trafikhuvudmän respektive

entreprenörer där man ställt frågor om utbildningsnivån i dag och

de kostnader som är förknippade därmed. Bland trafikhuvud-

männen var svarsfrekvensen 75 procent. Antalet svar från entrepre-

nörerna var däremot lågt. Trafikhuvudmännens svar, statistik m.m.

hos SLTF och Svenska Bussbranschens Riksförbund (BR) och

kunskaper hos organisationerna om utbildningsnivå m.m. har bildat

underlag för en uppskattning av nettokostnaden. Det finns cirka

40 000 förare som innehar körkort med D-behörighet. Av dessa är

cirka 28 000 förare för närvarande verksamma som bussförare,

enligt den uppskattning som är möjlig att göra

5

. Utbildnings-

kostnaden per förare och dag beräknas uppgå till 1 785 kr. Häri

5

Uppgiften om antalet aktiva bussförare har justerats jämfört med det ursprungliga

underlaget från 25 000 till 28 000. Den nya uppgiften har lämnats av Kollega i november

2005.

SOU 2005:109

Konsekvenser av förslagen

165

ingår endast kursavgift. Summan är beräknad som ett genomsnitt

av ett antal praktiska exempel på tillämpade kursavgifter. De

fortbildningskurser som anordnas kan förutsättas variera till

karaktären, bl.a. när det gäller mängden teoretiska och praktiska

inslag. Även mängden elever som är möjliga att ha i en kursomgång

kommer att variera beroende på vad det är som skall övas. Dessa

faktorer påverkar kostnaden. I kostnaden ingår inte utgifter för

resor, logi, traktamente eller lönetillägg för obekväm arbetstid. För

bussbranschens del kan förutsättas att den nya fortbildnings-

volymen innebär en påtaglig utbyggnad av kapaciteten. Därmed

behöver inte deltagande i kursomgångar förenas med övernattning

utan fortbildningsomgången fullgörs under en dag. Lönen för en

ersättare till deltagaren på fortbildningskursen har beräknats till

800 kr per dag jämte ett lönekostnadspåslag om 36 procent, dvs.

1 088 kr för en fortbildningsdag. Effekten av produktionsbortfall

har inte tagits med eftersom trafiken skall upprätthållas och

ersättaren skall utföra den ordinarie förarens sysslor. Brutto-

kostnaden för fortbildning i enlighet med yrkesförardirektivet

beräknas därför uppgå till (28 000 x 1 785 =) 49 980 000 kr jämte

(28 000 x 1 088 =) 30 464 000, totalt (49 980 000 + 30 464 000 =)

80 444 000 kr.

Det pågår dock en betydande fortbildningsverksamhet redan i

dag. Denna grundar sig på regleringen i kollektivavtal och

ordningen med förarcertifiering. Skälen till att fortbildning inte

finns i bussföretagen kan vara flera. Ett kan vara att företaget inte

är bundet av Bussbranschavtalet eller avtal om förarcertifiering. Ett

annat skäl är att kollektivavtalsförpliktelsen i Bussbranschavtalet

inte är omedelbart bindande utan tillämplig först när ett gammalt

avtal mellan trafikhuvudman och entreprenör löpt ut. Som ett

tredje skäl har tagits i beaktande att kollektivavtal eller avtal om

förarcertifiering visserligen gäller, men att de inte tillämpas vid

företaget. Cirka 12 900 förare får dock redan i dag fortbildning

motsvarande minst en dag per år. Kostnaden för fortbildningen i

denna grupp beräknad på samma sätt blir knappt 37 062 000 kr.

Återstår ökade kostnader för fortbildning en dag per år för

ytterligare 15 100 förare. Utfallet för nettokostnaden blir härefter

(80 444 000 – 37 062 000 =) 43 382 000 kr.

Konsekvenser av förslagen

SOU 2005:109

166

17.3.3 Utredningens bedömning – finansiering

Fortbildning som är nödvändig för att fortsätta i yrket är ett

naturligt ansvar för arbetsgivare i transportsektorn. Redan i dag är

en fortbildning etablerad genom kollektivavtal för både gods-

transportsektorn och persontransportsektorn. Arbetsmarknadens

parter har tagit ett ansvar för framför allt fortbildningen och denna

verksamhet finansieras genom avgifter som arbetsgivaren betalar.

Parterna på arbetsmarknaden har således förbundit sig genom avtal

att leva upp till förpliktelser om en fortbildningsdag per år för

yrkesförare. Från SLTF, Kollega, Sveriges åkeriföretag, TYA och

andra aktörer finns en strävan att upprätthålla fortbildningskraven.

Hos många trafikhuvudmän i landet finns ett starkt intresse av att

bussförare deltar i utbildning. Fortbildning kan därför ingå i de

krav som trafikhuvudmännen ställer på bussentreprenörer gällande

kvaliteten på den upphandlade trafiken. De kostnader som

transportföretagen får är till stor del beroende av hur fortbild-

ningen organiseras. Som exempel kan nämnas att trafikskolornas

kostnader för en fortbildningskurs med omfattningen en vecka kan

variera mellan 5 000 och 10 000 kr exklusive mervärdesskatt,

beroende på om grupperna är i storleken 10 eller 25 elever.

Finansieringen av sådan fortbildning är för persontransporternas

del knuten till de taxor som används för resenärerna. Enskilda

företag som köper godstransporttjänster använder ibland en

branschpolicy som innebär att det åkeri man köper tranporttjänster

från skall uppfylla fortbildningskrav för sina förare. Sannolikt beror

denna strävan på att det finns ett företagsekonomiskt intresse av

att förbättra trafiksäkerheten och förarnas arbetsmiljö samt att

stärka föraryrkets status. Ambitionerna ligger därmed helt i linje

med yrkesförardirektivets intentioner. Även erfarenheter från

andra länder visar dessutom att det kan vara företagsekonomiskt

lönsamt att satsa på fortbildning för förare i tung trafik. Förutom

minskad inblandning i olyckor kan fortbildning således resultera i

ett lägre slitage på fordonen, minskade sjukskrivningar och en lägre

bränsleförbrukning.

Utredningen är således av uppfattningen att förarens behov av

fortbildning normalt är knuten till verksamheten hos ett

transportföretag, ofta genom en anställning. Transportbranschen

och de som i dag är delaktiga i förarnas fortbildning bör även i

fortsättningen finansiera denna.

SOU 2005:109

Konsekvenser av förslagen

167

17.4

Reglernas effekter för de små företagen

17.4.1 Genomförande av fortbildning

För anställda inom Svenska Transportarbetareförbundets och

Svenska Kommunalarbetareförbundets avtalsområden innebär inte

fortbildningskraven någon principiell nyhet eftersom liknande

regler redan finns i kollektivavtal. Annorlunda förhåller det sig med

s.k. egenåkerier och mycket små bussföretag som inte omfattas av

kollektivavtal. Såsom framgått drabbas egenåkerier av högre

kostnader per förare för fortbildningen. Distributionsföretag

omfattas för närvarande ofta inte av krav på fortbildning. Små

företag med endast ett fåtal anställda har ett något större behov av

framförhållning och planering när det gäller fortbildningstillfällen.

Fortbildning bedrivs dock ofta redan i dag även för dessa

kategorier av företag. Fortbildningskraven kan ha annan grund än

kollektivavtal. En obligatorisk fortbildning är inte ovanlig i övrigt

på arbetsmarknaden. I förevarande fall syftar kraven till att öka

trafiksäkerheten, förbättra förarens säkerhet och stärka möjlig-

heterna att rekrytera förare. Att bereda varje förare i genomsnitt en

fortbildningsdag per år är en så naturlig utveckling att den inte kan

undvaras.

Utredningen har på olika sätt låtit transportbranschen och andra

intressenter komma till tals. Vad som efterlysts från företrädare för

gods- och persontransportbranschen är flexibilitet i formerna för

fortbildning av förare. Värdet av att fortbildningen kan bedrivas

nära den ort där föraren bor har också framhållits från Sveriges

Åkeriföretag. Utredningen har i görligaste mån, inom yrkesförar-

direktivets ramar, försökt tillmötesgå dessa synpunkter. Förslagen

innebär inte strängare fortbildningskrav än direktivet. Transport-

branschen och parterna på arbetsmarknaden kommer att ha

möjlighet att påverka innehållet i kommande kurser och i någon

mån även på vilket sätt fortbildningen skall bedrivas. Det

fortbildningssystem som genomförs medger uppdelning av fort-

bildningen på delkurser i den maximala utsträckning som direktivet

tillåter denna uppdelning. Enskilda moment i fortbildningen får

även genomföras på distans, om kraven på deltagande i kursen ändå

kan upprätthållas.

Konsekvenser av förslagen

SOU 2005:109

168

17.5

Kvinnorepresentationen i bussföraryrket

En ökad jämställdhet är värdefull inom varje yrkeskår och en ökad

kvinnorepresentation är önskvärd inom bussföraryrket. En sådan

skulle kunna förbättra trivseln på arbetsplatsen. En ökad andel

kvinnor innebär också möjligheter till nytänkande och förändring.

17.5.1 Antalet

kvinnliga

bussförare

6

Av de bussförare som är medlemmar i Svenska Kommunal-

arbetarförbundet och är anställda i kommunala och landstingsägda

bussbolag är 6 procent kvinnor. Motsvarande siffror i de privatägda

bussföretagen är 17 procent kvinnliga bussförare.

17.5.2 Arbetsvillkoren för bussförare har stor påverkan på

könsfördelningen inom yrket

Efterfrågan på bussförare är som störst under rusningstrafik.

Flertalet bussförare arbetar därför i s.k. delade turer, dvs. de arbetar

några timmar på morgonen och har sen ledig tid i väntan på att

dagens andra arbetspass börjar. Bussförare arbetar även på sena

kvällar och nätter. Det är därför svårt att kombinera en bussförares

arbetstider med kravet att passa förskolans öppettider, skolans

schema och barns behov av hemmavarande föräldrar på natten. Fler

kvinnor än män har huvudansvaret för barnen när de är små.

Arbetsvillkoren inom bussföraryrket är svåra att kombinera med

huvudansvar för mindre barn. Jämställdheten inom bussföraryrket

skulle förbättras av en möjlighet för föraren att välja arbetstider

och att få göra ett arbetsschema som passar den egna situationen.

Det finns ytterligare ett skäl att arbeta offensivt med

jämställdhet, nämligen att ett företag som vill ha vissa certifieringar

måste kunna uppvisa att det följer gällande lagstiftning.

17.5.3 Ökade krav på utbildning ger ökad status

Såsom anges i yrkesförardirektivet är avsikten med kraven på

grundläggande kompetens och fortbildning bl.a. att ett

moderniserat föraryrke skall väcka ungdomars intresse för yrket

6

Uppgifter från Kollektivtrafikens utbildningsorganisation AB.

SOU 2005:109

Konsekvenser av förslagen

169

Det brukar dessutom anses föreligga ett samband mellan krav på

utbildning för att utöva ett yrke och yrkets status. De krav som

direktivet ställer på utbildning bör locka fler kvinnor att utbilda sig

till bussförare. Utbildningskraven ökar således medvetandet om att

bussförare inte enbart behöver kunna köra buss, utan att förarna

har ett serviceyrke och kräver en betydligt bredare kompetens. En

bussförarutbildning i enlighet med direktivet, med större inslag av

teori, bör göra bussföraryrket mer intressant för kvinnor. En

möjlighet att utbilda sig till bussförare redan inom ramen för

gymnasiet skulle också öka intresset bland kvinnor. Andelen

kvinnor inom yrket skulle på dessa sätt kunna öka.

17.6

Administrativa konsekvenser för utbildare

Fortbildningen bör av utbildare för yrkesförarkompetens

organiseras på ett sätt som medger flexibla lösningar. Direktivet

tillåter viss uppdelning av kursen men den får inte genomföras i

perioder som är kortare än sju timmar. Rimligen är det avsett att de

sju timmarna normalt skall hänga samman under en utbildningsdag.

Fortbildning i mindre kursavsnitt än så riskerar att bli förfelad.

Förare som bor i glesbygd kan ha lång resväg till utbildnings-

orten. Det bör därför vara möjligt att fullgöra delar av en

fortbildningskurs på distans förutsatt att utbildningskontrollen

ändå upprätthålls av utbildaren. S.k. e-learning och användning av

Internet bör kunna användas för att nå målen med fortbildningen i

distansundervisning. Det är dock en grannlaga uppgift att avgöra

vilka moment som passar för sådan teknik. För att garantera

kvaliteten i en uppdelad fortbildningskurs kan det vara lämpligt att

det finns program för den enskilde förarens fortbildning.

Oavsett hur fortbildningen normalt är organiserad är det rimligt

att den som återvänder till yrket efter ett uppehåll relativt snabbt

skall kunna återfå möjligheten att utöva yrket. Det bör därför

finnas beredskap hos utbildare att erbjuda en komprimerad

utbildning för att föraren skall få nödvändigt yrkeskompetensbevis

som avser fortbildningen.

Det blir en angelägen uppgift för Vägverket och branschens

aktörer att i samarbete se till att framför allt förare med

hävdvunnen rätt deltar i fortbildningskurser så att en kraftig

belastning kan undvikas fram emot femårsperiodernas slut. Om det

följer av arbetsrättslig lagstiftning kan även de fackliga

Konsekvenser av förslagen

SOU 2005:109

170

organisationerna ges den insyn och det medbestämmande som där

föreskrivs när det gäller planeringen av utbildningen.

17.7

Administrativa konsekvenser för bussföretag

Företrädare för bussbranschen har framhållit vikten av att den

lägsta åldern för att börja i yrket som bussförare sänks. Ett

genomförande av ett sådant förslag gäller inte bara sänkning av den

lägsta åldern vid vilken en förare får börja framföra fordonet. Det

behövs även en bra utbildning för att riktigt unga förare skall

kunna utföra persontransporter yrkesmässigt.

Av utredningens överväganden och förslag framgår att vissa

starka skäl talar emot en sådan reform för närvarande. De

svårigheter att rekrytera personal som bussbranschen har vill

branschen förklara med att det inte finns någon person-

transportutbildning annat än för elever som redan har en

gymnasieutbildning. Detsamma gäller dock även taxinäringen.

Möjligheterna att rekrytera till yrket påverkas inte endast av

möjligheterna till en ny statligt finansierad gymnasieutbildning.

Arbetet bör också organiseras på ett sådant sätt att det väcker

intresse hos fler unga, och så att de förare som rekryteras stannar i

yrket.

17.8

Konsekvenser i övrigt

Utredningen konstaterar att de förslag som lämnas, till följd av

utredningsuppdragets och ämnesområdets karaktär, inte kommer

att få någon inverkan på den kommunala självstyrelsen. När det

gäller förslagens konsekvenser för brottligheten och det

brottsförebyggande arbetet har förslagen inga effekter. Förslagen

bedöms vidare vara neutrala i förhållande till regionalpolitiska

aspekter. En utbildningssatsning av detta slag bör långsiktigt ha

positiva effekter på sysselsättningen i transportbranschen, även om

det inte ännu går att säga hur stora dessa effekter kan bli. När det

gäller effekterna för små företags villkor i förhållande till större

företags bör inte några större negativa effekter uppstå. Det är dock

klarlagt att enbilsåkerier kan väntas få en proportionellt större

kostnad för fortbildningen än åkerier med anställda. Den

långsamma minskning av antalet mycket små transportföretag som

SOU 2005:109

Konsekvenser av förslagen

171

pågått en längre tid kan också förväntas fortsätta. När det gäller

effekterna för små företag i övrigt hänvisas till det som sagts

tidigare. För jämställdheten mellan kvinnor och män kan inte några

dramatiska effekter väntas. Det är dock troligt att ett större inslag

av undervisning i utbildningen verkligen kan bidra till att öka unga

kvinnors intresse för föraryrket. Förslagen bör dessutom kunna

inverka på möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

Bussföraryrket tillhör visserligen redan i dag de yrken som

attraherar personer med utländsk bakgrund. Annorlunda förhåller

det sig med yrkes som lastbilsförare. Arbetsmarknadspolitiken bör

kunna användas som ett kraftfullt verktyg för att öka andelen

lastbilsförare med utländsk bakgrund. I övrigt kan också ett

tålmodigt arbete från framför allt de organisationer som företräder

godstransportbranschen att öka de invandrades intresse för

godstransportbranschen och lastbilsföraryrket ge resultat. Såväl

grund- som fortbildningen enligt yrkesförardirektivet syftar till

trafiksäkerhet och sparsam körning. En körteknik som ger bättre

trafiksäkerhet och lägre bränsleförbrukning kommer även att

minska utsläppen av koldioxid. Utbildningen kommer därför att

kunna användas även i syfte att sänka den tunga trafikens

miljöpåverkan.

Gällande rätt

175

18 Internationell

utblick

I detta kapitel redovisar utredningen några internationella

rättsakter och gällande författningar som utgör grunden för

författningsförslagen, och som utredningen har att utgå från vid

sina överväganden. Här framgår också något om diskussionen

kring förarutbildningen i Europa under de senaste åren.

18.1

Ålders- och kompetenskrav vid internationella

vägtransporter – bestämmelser som gäller i Sverige

18.1.1 Utbildningskrav för yrkesförare inom FN:s ekonomiska

kommission för Europa

Vissa ålders- och kompetenskrav för förare finns redan i vad som

brukar kallas AETR

1

, dvs. den europeiska överenskommelsen av

den 1 juli 1970 om arbetsförhållanden för fordonsbesättningar vid

internationella vägtransporter.

Enligt artikel 1 j) AETR avses med förare en person som, oavsett

om han uppbär lön eller ej, kör fordonet även om det sker under

kortare tid liksom den som befordras med fordonet för att vara

tillgänglig som förare om så behövs. Av artikel 5.1 i AETR framgår

att 18 år skall vara den lägsta åldern för förare vid godstransporter

för fordon som – i förekommande fall inklusive släpvagnar eller

påhängsvagnar – har en högsta tillåtna vikt av högst 7,5 ton. För

övriga fordon skall lägsta åldern för förare vid godstransporter vara

21 år, eller 18 år om föraren har visst bevis på yrkeskompetens.

Förare som anlitas för persontransporter skall enligt artikel 5.2

AETR ha fyllt 21 år. Om körningen sträcker sig utanför en radie av

50 kilometer från den ort där fordonet normalt är stationerat skall

föraren även uppfylla ett av de villkor som räknas upp i artikeln.

1

UNECE European Agreement concerning the work of crews of vehicles engaged in

international road transport (AETR). Publicerad i SÖ 1973:53, ändrad 1983:58 och 1992:40.

Internationell utblick

SOU 2005:109

176

Föraren skall i minst ett år ha arbetat med godstransporter som

förare av fordon med en högsta tillåtna vikt överstigande 3,5 ton

(artikel 5.2 a). Föraren skall i minst ett år ha arbetat som förare av

fordon i persontrafik inom en radie av 50 km från den ort där

fordonet normalt är stationerat eller som förare i andra typer av

persontransporter, vilka inte regleras i överenskommelsen, förut-

satt att en behörig myndighet bedömer att föraren genom detta

arbete har fått tillräcklig erfarenhet (artikel 5.2. b). Föraren skall

slutligen inneha ett av en fördragsslutande part godkänt bevis på

yrkeskompetens som styrker fullgjord utbildning för förare av

fordon avsedda för persontransporter på väg (artikel 5.2.c).

18.1.2 Utbildningskrav för yrkesförare inom EG

Rådets direktiv 76/914/EEG av den 16 december 1976 om minimi-

krav på utbildning av vissa förare av vägfordon innehåller

bestämmelser om den utbildning som krävs för yrkesförare. I

direktivet anges att man vid fastställande av miniminivå för sådan

utbildning bör ta hänsyn till de olika förutsättningar som råder för

gods- respektive persontransporter på väg. Enligt artikel 1 är kravet

innehav av körkort samt att man genomgått den utbildning som

nämns i bilagan till direktivet. Det innebär ett krav på kunskap om

fordonet och om transporter med fordonet samt erfarenhet från att

köra last- eller passagerarfordon.

Rådets förordning (EEG) nr 3820/85 av den 20 december 1985

om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter

innehåller direkt verkande bestämmelser av betydelse för yrkes-

trafiken i Sverige. Förordningen syftar till en harmonisering av

konkurrensvillkoren, men också till flexibilitet utan att dess

grundläggande syfte undermineras. Det är i förordningen angivet

att föreskrifterna om arbetsvillkoren inte får inskränka rätten för

arbetsmarknadens parter att genom kollektivavtal eller på annat sätt

överenskomma om fördelaktigare villkor för arbetstagarna. För att

inte bara främja sociala framsteg utan också förbättra trafik-

säkerheten, måste dessutom varje medlemsstat behålla rätten att

vidta vissa lämpliga åtgärder.

I avsnitt III Besättning

i Rådets förordning (EEG) nr 3820/85

finns bestämmelser om förarens lägsta ålder m.m. för gods-

transporter respektive persontransporter. Bestämmelserna omfattar

även krav att föraren under vissa förutsättningar skall ha bevis på

SOU 2005:109

Internationell utblick

177

yrkeskompetens, som är godkänt av en medlemsstat. Beviset skall

styrka fullgjord utbildning till förare av fordon för godstransporter

respektive persontransporter på väg, i enlighet med gemenskaps-

reglerna om lägsta utbildningsnivå för förare vid vägtransporter.

Av 3 kap. 2 § förordningen (2004:865) om kör- och vilotider

samt färdskrivare, m.m. (kör- och vilotidsförordningen) framgår

hur kraven på yrkeskompetens skall uppfyllas i Sverige, och att

Vägverket skall utfärda yrkeskompetensbevis till förare som upp-

fyller kraven.

Bestämmelserna om krav på yrkeskompetensbevis är inte

obligatoriska. För förare som anlitas för persontransporter och

som har fyllt 21 år räcker det exempelvis med att föraren har

arbetat i minst ett år som förare av fordon i persontrafik inom en

radie av 50 kilometer från den ort där fordonet normalt är

stationerat eller som förare i andra typer av persontransporter,

förutsatt att en behörig myndighet bedömer att föraren genom

detta arbete har fått tillräcklig erfarenhet. I 3 kap. 1 § kör- och

vilotidsförordningen anges att Vägverket är behörig myndighet att

bedöma om föraren genom detta arbete har fått tillräcklig

erfarenhet.

18.1.3 Förordningen om arbetsförhållanden vid vissa

internationella vägtransporter

Enligt 1 § förordningen (1993:185) om arbetsförhållanden vid vissa

internationella vägtransporter skall bl.a. artiklarna 1 och 5–12

AETR gälla som svensk förordning i den lydelse som de engelska

och franska originaltexterna har efter senare ändringar. I 6 §

förordningen anges att med behörig myndighet enligt AETR avses

för Sveriges del Vägverket. Enligt 7 § samma förordning skall

kraven på yrkeskompetens i artikel 5.1 b andra strecksatsen och

5.2. andra stycket c i AETR för Sveriges del anses uppfyllda av den

som blivit godkänd vid ett skriftligt prov för förare av fordon

avsedda för gods- eller persontransporter på väg anordnat av

Vägverket, eller gymnasieskola, fristående gymnasieskola eller

komvux där eleven undervisats på en nationellt fastställd kurs vars

innehåll varit föremål för samråd enligt 8 kap. 4 § körkorts-

förordningen (1998:980). Vägverket skall också utfärda ett bevis på

yrkeskompetens till förare som uppfyller det nämnda kravet.

Ytterligare bestämmelser härom finns i Vägverkets föreskrifter

Internationell utblick

SOU 2005:109

178

(VVFS 1994:6) om utbildning för speciell yrkeskompetens för

förare av fordon vid vissa gods- eller persontransporter.

18.2 Yrkesförardirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/59/EG av den 15 juli

2003 om grundläggande kompetens och fortbildning för förare av

vissa vägfordon för gods- eller persontransport och om ändring av

rådets förordning 3820/85 och rådets direktiv 91/439/EEG samt

upphävande av rådets direktiv 76/914/EEG (yrkesförardirektivet)

föregicks av förhandlingar om direktivets innehåll mellan medlems-

staterna och i Europaparlamentet. Ett förslag till Europaparla-

mentets och rådets direktiv om utbildning av yrkesförare för gods-

eller persontransporter på väg lades fram av kommissionen den

2 februari 2001

2

. I dokumentet finns en motivering när det gäller

bl.a. utbildningssituationen i medlemsstaterna, den grundläggande

utbildningens längd och innehåll, vidareutbildning, tillgodo-

räknande av viss utbildning, införande av gemenskapskod på

körkortet och godkännande av kursprogram. Utredningens

redogörelse nedan är i tillämpliga delar hämtad från direktiv-

förslagets motivering. När utredningen redogör eller återger för

begrepp och detaljer utgår den dock från det slutgiltiga direktivet.

Argumentationen i det följande är således inte i sin helhet

kommissionens. Resonemangen ger dock en översiktlig bild av de

överväganden som legat till grund för direktivet.

18.2.1 Strävan att harmonisera bestämmelser om

yrkesutbildning

Rådets förordning (EEG) nr 3820/85 av den 20 december 1985 om

harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter innehåller

bestämmelser om yrkesutbildning.

Av artikel 5 i rådets förordning (EEG) nr 3820/85 framgår bl.a.

följande.

1. Lägsta ålder för förare skall vid godstransporter vara 18 år för

fordon som – i förekommande fall inklusive släpvagnar eller på-

hängsvagnar – har en högsta tillåtna vikt av högst 7,5 ton. För

övriga fordon skall lägsta föraråldern vara 21 år vid gods-

2

KOM(2001) 56 slutlig 2001/0033 (COD).

SOU 2005:109

Internationell utblick

179

transporter. Den lägsta åldern skall dock även i detta fall vara 18 år

om föraren har ett sådant bevis på sin yrkeskompetens som är

godkänt av en medlemsstat och som styrker fullgjord utbildning till

förare av fordon för godstransporter på väg, i enlighet med

gemenskapsreglerna om en lägsta utbildningsnivå för förare vid

vägtransporter.

2. Förare som anlitas för persontransporter skall ha fyllt 21 år.

Förare vid sådana persontransporter där körningen sträcker sig

utanför en radie av 50 km från den ort där fordonet normalt är

stationerat, skall även uppfylla ett av följande villkor:

a) I minst ett år ha arbetat med godstransporter som förare av

fordon med en högsta tillåten vikt överstigande 3,5 ton.

b) I minst ett år ha arbetat som förare av fordon i persontrafik

inom en radie av 50 km från den ort där fordonet normalt är

stationerat eller som förare i andra typer av person-

transporter, vilka inte regleras av förordningen, förutsatt att

en behörig myndighet bedömer att föraren genom detta

arbete har fått tillräcklig erfarenhet.

c) Innehav av ett i en medlemsstat godkänt bevis på yrkes-

kompetens som styrker fullgjord utbildning för förare av

fordon avsedda för persontransporter på väg, i enlighet med

gemenskapsreglerna om lägsta utbildningsnivå för förare vid

vägtransporter.

Förare av fordon vid vägtransporter behöver dock inte uppfylla

villkoren i punkt 2 andra stycket a–c om de har utövat detta arbete

i minst ett år före den 1 oktober 1970.

Det som angetts innebär bl.a. att de yrkesförare av gods-

transportfordon (lastbilar) som är under 21 år skall inneha

yrkeskompetensbevis för att få framföra fordon med en högsta

tillåten vikt på mer än 7,5 ton. Förare som kör fordon som väger

upp till 7,5 ton eller som har fyllt 21 år behöver dock inte inneha

något sådant bevis. När det gäller yrkesförare av fordon för

persontransporter på väg (bussar) innebär artikel 5 i förordningen

att ett yrkeskompetensbevis är obligatoriskt för bussförare med

körningar som sträcker sig utanför en radie av 50 km från den ort

där fordonet normalt är stationerat. Undantag föreligger i Sverige

för den förare som har skaffat sig körvana i ett år och har bevis om

denna yrkeskompetens utfärdat av Vägverket.

Internationell utblick

SOU 2005:109

180

I rådets direktiv 76/914/EEG fastställs innehållet i utbildningen

för att erhålla ett yrkeskompetensbevis. I första stycket i bilagan

till det direktivet anges att den ”utbildning som leder till intyg om

yrkeskompetens skall omfatta åtminstone följande ämnen, om de

inte redan ingår i körkortsutbildningen”. Bilagan, som utarbetades

för cirka 25 år sedan, innehåller bl.a. krav på kunskaper i

fordonsteknik och administration. De flesta av dessa moment ingår

numera i de teoretiska och praktiska prov som skall avläggas för att

ett körkort skall kunna utfärdas. Andra moment har blivit

föråldrade.

18.2.2 Utbildningssituationen

i

medlemsstaterna

Av kommissionens förslag framgår bl.a. följande. Följden av den

nuvarande regleringen är att det i egentlig mening inte finns några

krav på att förarna skall genomgå en yrkesutbildning. Det bekräftas

av faktiska förhållanden. I de flesta stora medlemsstater är det

endast ett fåtal yrkesförare som genomgår en sådan utbildning

(5–10 procent). Endast Nederländerna och Frankrike har infört ett

generellt krav på att förarna skall genomgå en grundläggande

yrkesutbildning. I Nederländerna måste alla yrkesförare inneha

yrkeskompetensintyg. Frankrike, där cirka en tredjedel av yrkes-

förarna innehar yrkeskompetensintyg, införde år 1995 krav på att

förarna skall ha genomgått en minimiutbildning. Detta skedde

etappvis (till en början för godstransporter för annans räkning,

därefter för godstransporter för egen räkning och slutligen för

persontransporter) och genom avtal med sektorn.

18.2.3 Grundläggande

utbildning

Förslaget till yrkesförardirektiv innebar att yrkesutbildningen för

att erhålla ett yrkeskompetensbevis skulle behållas. Samtidigt skulle

antalet undantag minskas och man skulle göra det mera lockande

att genomgå en sådan utbildning genom att snabbare ge förarna

behörighet att framföra tyngre fordon. Det ansågs önskvärt att

samtliga yrkesförare så småningom kunde få en sådan utbildning.

I det färdiga direktivet blev yrkesutbildningen inget absolut vill-

kor för att erhålla ett yrkeskompetensbevis. I stället stannade man

för två alternativ för förvärvande av grundläggande kompetens. Det

SOU 2005:109

Internationell utblick

181

första avser både deltagande i utbildning och genomfört prov

(utbildningsalternativet). Det andra alternativet gäller endast prov

(provalternativet).

Att nu kräva att alla nya yrkesförare skall genomgå en fullständig

grundläggande utbildning för att erhålla yrkeskompetensintyget

har bedömts skapa problem på arbetsmarknaden. Därför får

medlemsstaterna införa ett system för att i snabbare tempo

förvärva grundläggande kompetens. Denna skall ha samma innehåll

som den fullständiga grundläggande utbildningen, så som den

definieras i bilaga till direktivet, och skiljer sig endast i fråga om

kursernas längd.

Den fullständiga grundläggande utbildningens längd uppgår till

totalt 280 timmar (8 veckor om 35 timmar). Utbildningen för att i

snabbare tempo förvärva den grundläggande kompetensen uppgår

totalt till 140 timmar (4 veckor om 35 timmar). Frankrike, som

införde en grundläggande minimiutbildning år 1995, har goda

erfarenheter på området och antalet yrkesförare som väljer att följa

en fullständig grundläggande utbildning har ökat sedan dess.

Underliggande faktorer såsom hierarkin mellan förarna antas ha

lett till dessa positiva effekter.

Innehållet i de två typerna av grundläggande utbildning, den

fullständiga utbildningen och snabbförvärvad grundläggande

kompetens, finns i en bilaga till direktivet, se bilaga 3. De tre

delarna är

1. Avancerad träning i rationell körning med beaktande av

säkerhetsbestämmelserna

2. Tillämpning av bestämmelser

3. Hälsa, vägtrafiksäkerhet och miljösäkerhet, service och logistik.

Kraven i bilagan är minimikrav. Medlemsstaterna kan därför

fastställa en högre utbildningsstandard eller införa specifika

punkter med hänsyn till den nationella situationen. Arbets-

marknadens parter måste naturligtvis ta del i diskussionerna i

frågan.

Utbildningens längd har inte fastställts i detalj för varje punkt

eller varje ämne i bilagan. När det gäller körträning har ett minsta

antal körtimmar fastställts, 20 timmar för utbildning för grund-

läggande kompetens och 10 timmar för den snabbförvärvade

grundläggande kompetensen.

Internationell utblick

SOU 2005:109

182

De yrkesförare som redan är verksamma när direktivet träder i

kraft undantas från kraven att genomgå denna grundläggande

utbildning (hävdvunna rättigheter). De måste däremot uppfylla det

generella kravet om att följa en fortbildningskurs vart femte år.

18.2.4 Fortbildning

Redan genom kommissionens förslag fastställdes i direktivtexten

förutom den grundläggande utbildningen även principerna för

fortbildningen. En yrkesförare kan naturligtvis inte utöva sitt yrke

på bästa vis utan att under lång tid få någon vidareutbildning. I

samtliga medlemsstater ändras bestämmelserna allt oftare. Det är

viktigt att yrkesförarna får möjlighet att fräscha upp sina kunskaper

och att hålla sig à jour med utvecklingen. Det finns samtidigt ett

behov av att öva de praktiska färdigheterna, särskilt när det gäller

framförandet av fordon, t.ex. för att rationalisera bränsleför-

brukningen och för att betona vikten av trafiksäkerhet och den roll

som yrkesförare spelar när det gäller detta (jämför direktivets

artikel 7).

Den obligatoriska fortbildningen skall pågå i fem dagar

(35 timmar) var femte år, vilket motsvarar en utbildningsdag per år.

Detta skall betraktas som ett absolut minimum. Kursen skall

fördelas på perioder om minst sju timmar.

Frankrikes erfarenheter från kravet på vidareutbildning är

mycket positiva, både när det gäller kvantitativa effekter (särskilt

trafiksäkerheten) och när det gäller mottagandet från parterna på

arbetsmarknaden.

18.2.5 Tillgodoräknande av ämnen

Kommissionen föreslog att en person som har avslutat den grund-

läggande utbildningen för förare av fordon för godstransporter och

som senare vill uppfylla direktivets krav för persontransporter

(eller omvänt) inte skall behöva upprepa de gemensamma ämnena i

den grundläggande utbildningen. En sådan bestämmelse finns

också i direktivet (artikel 5.5). Föraren behöver alltså inte upprepa

de gemensamma delarna i den grundläggande kompetensen utan

endast de delar som är specifika för den nya kompetensen.

SOU 2005:109

Internationell utblick

183

18.2.6 Godkännande av kursprogram

Enligt bedömningen i kommissionens förslag skulle införandet av

krav på grundläggande utbildning och vidareutbildning komma att

få direkta och omfattande konsekvenser för utbildningskapaciteten

i medlemsstaterna. Med undantag för Nederländerna och Frankrike

finns det för närvarande kapacitet att utbilda cirka 5–10 procent av

de nya förare som varje år vill erhålla ett yrkeskompetensbevis. Den

nya grundläggande minimiutbildningen och fortbildningen

kommer att kräva en avsevärd ökning av kapaciteten. Bilagan till

direktivförslaget innehåller därför kriterier som utbildningsorganen

kan använda sig av för att godkänna kursprogrammen. På detta sätt

kan medlemsstaterna själva, med utgångspunkt i fastställda

kriterier, besluta om hur yrkesutbildningen skall utformas för att

undvika att tillfälliga brister uppstår i utbildningskapaciteten.

18.2.7 Synpunkter på direktivförslaget i Sverige

Vägverket, Biltrafikens Arbetsgivareförbund, Svenska Transport-

arbetareförbundet och Svenska Åkeriförbundet bereddes tillfälle

att yttra sig över förslaget. Vägverket och Svenska Transport-

arbetareförbundet tillstyrkte i allt väsentligt förslaget. Biltrafikens

Arbetsgivareförbund angav att man inte har något att erinra mot

förslaget. Dåvarande Utbildningsdepartementet hade vissa syn-

punkter på förslaget och framhöll bl.a. att man villa ha en modell

som låg bättre i linje med det svenska utbildningssystemet. Sverige

borde välja det alternativ till tillämpning av direktivet som innebär

att utbildningen är frivillig och att förarnas kunskapsnivå

kontrolleras med hjälp av ett prov. Utbildningssystem mål- och

resultatstyrning syftade till att föraren uppnådde vissa kunskaper

men inte hur han eller hon uppnådde dem.

18.2.8 Sammanfattning och diskussion

För närvarande finns tre EG-rättsakter som rör utbildning av

fordonsförare. Det är rådets förordning (EEG) nr 3820/85 om

harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter som

även innehåller regler om utbildning av vissa förare mellan 18 och

21 år. Vidare föreligger rådets direktiv av den 29 juli 1991 om

körkort (91/439/EEG), i vilket de villkor som är förknippade med

Internationell utblick

SOU 2005:109

184

föraryrket inte beaktas särskilt. Det är inte heller fallet i före-

liggande förslag till nytt körkortsdirektiv

3

. Kommissionen har bl.a.

därför velat skapa en rättsakt med särskilda krav för yrkesförare,

dvs. det yrkesförardirektiv som utredningens arbete gäller.

Förslaget innebar att den som skall vara verksam som yrkes-

förare måste ha förvärvat grundläggande kompetens för att utöva

yrket. Alla verksamma yrkesförare skulle dessutom under en

fortbildningskurs om 35 timmar vart femte år delta i fortbildning,

som skulle anpassas till bl.a. den enskilde förarens behov. Förslaget

innehöll bestämmelser om hävdvunna rättigheter, vilket innebar att

förare som redan var yrkesverksamma när direktivet började

tillämpas skulle undantas från kravet på grundläggande utbildning.

Förslaget innehöll även bestämmelser om kunskapskontroller m.m.

I åtminstone dessa delar finns intentionerna från förslaget kvar i

det gällande direktivet.

Svensk rätt har inga särskilda regler om utbildning för

yrkesförare utöver bestämmelserna i rådets förordning om

harmonisering av viss social lagstiftning och reglerna avseende

körkort. Svenska författningsbestämmelser måste införas fullt ut i

enlighet med det nya direktivet. EG-lagstiftning av det här slaget

kräver en utökning av utbildningskapaciteten i Sverige liksom i

andra medlemsstater. Det gäller särskilt vidareutbildningen av

förare.

18.3 Förslaget

till

nytt körkortsdirektiv

Hösten 2003 överlämnade kommissionen ett förslag till ett nytt

körkortsdirektiv. Förslaget innebar att det nuvarande direktivet,

revision av det nu gällande direktivet 91/439/EEG om körkort

4

skulle revideras på viktiga punkter. Syftet med förslaget till revision

var främst att förbättra körkortets skydd mot förfalskningar, att

säkerställa fri rörlighet för EU-förare och att förbättra trafik-

säkerheten.

Här följer exempel på några sådana viktiga ändringar och

betydelsen av dessa för svenskt vidkommande:

5

3

KOM(2003) 621 slutlig.

4

EGT L 237, 24.8.1991, s. 1.

5

Regeringskansliets faktapromemoria 2003/04:FPM62 av den 11 februari 2004.

SOU 2005:109

Internationell utblick

185

a) körkortens utseende harmonieras genom att plastkort blir

standard. Syftet med ändringen är att det skall bli lättare att

förse ett plastkort med skydd mot förfalskning, inkluderande

möjlighet att förse korten med ett mikrochip.

b) giltighetstiderna för körkort harmoniseras. Alla körkorts-

handlingar skall förnyas regelbundet. Dessutom skall körkorts-

behörigheten i vissa fall omprövas regelbundet.

c) tidsperioderna för medicinska kontroller av yrkesförare

harmoniseras. För svensk del innebär de nya kraven att

medicinsk prövning måste genomföras med tätare intervaller

för personer med s.k. tunga behörigheter. Körkortsutbyte och

medicinsk prövning skall enligt direktivförslaget göras vart

femte år för alla yrkesförare, i stället för vart tionde år som för

närvarande gäller i Sverige för dem som har fyllt 45 år och har

tunga behörigheter. Sverige har starkt ifrågasatt om tätare takt i

utbytet av körkortshandlingar och tätare medicinska kontroller

är motiverat av trafiksäkerhetsskäl.

d) nödvändiga åtgärder skall vidtas av medlemsstaten för att

försäkra sig om att den som ansöker om nytt körkort inte

redan har körkort i exempelvis en annan medlemsstat. Sådana

kontroller företas redan i dag i Sverige, när så är möjligt,

eftersom körkort och inte får utfärdas för den som redan har

ett körkort i en annan EES-stat. Ytterligare gemensamma

system för informationsutbyte mellan medlemsländerna

förordas också.

e) en ny körkortskategori införs för mopeder. Vidare föreslås en

höjning av minimiåldern för att få köra de mest kraftfulla

motorcyklarna och vissa andra ändringar av körkorts-

kategorierna och behörighetskraven i syfte att höja

trafiksäkerheten.

f) en rad förändringar föreslås för att förbättra trafiksäkerheten

och nya körkortskategorier införs. Hit hör körkorts-

kategorierna C1, dvs. motorfordon för godstransporter med en

vikt som överstiger 3 500 kg men inte 7 500 kg och inte är

konstruerad för mer än 8 passagerare utöver föraren. Vidare

föreslås körkortskategorin D1 för motorfordon för högst

16 passagerare som inte är längre än 8 meter. E-behörighet

(tung släpvagn) skall kunna kombineras även med dessa nya

Internationell utblick

SOU 2005:109

186

behörigheter, dvs. C1, C1E, D1 och D1E föreslås som

obligatoriska behörighetsalternativ för medlemsstaterna.

Minimiåldern för C1 och C1+E föreslås vara 18 år, för C och

CE 21 år, för D1 och D1+E 21 år samt för D och DE 24 år.

Dessa minimiåldrar gäller dock endast för förare som inte har

yrkesförarkompetens enligt yrkesförardirektivet. Förare kan

således berättigas till körkort med dessa behörigheter i yngre

åldrar i enlighet med yrkesförardirektivet. För Sveriges del

innebär förslaget till körkortsdirektiv fyra nya obligatoriska

körkortskategorier och värdet av att införa dessa kategorier har

ifrågasatts av Sverige.

g) Vissa minimikrav på utbildning och kvalifikationer införs för

förarprövare. Sverige har sett positivt på införandet av

gemensamma kompetenskrav för förarprövare, innehållande

grundutbildning och återkommande fortbildning. Såsom före-

bild åberopas den modell som föreskrivs i yrkesförardirektivet.

Förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om körkort

behandlas fortfarande i Bryssel. Förslaget behandlades således i

EU-nämnden den 1 oktober 2004. Rådet fattade, i avvaktan på

Europaparlamentets första läsning, beslut om gemensam inriktning

den 7 oktober 2004. Rådets beslut innebar flera ändringar i

förhållande till kommissionens ursprungliga förslag men överens-

stämde med detta i de viktigaste dragen. Europaparlamentet

behandlade förslaget i en första läsning den 23 februari 2005. Vid

behandlingen antogs närmare hundratalet ändringsförslag, varav

närmare hälften helt eller delvis stämmer överens med rådets

ändringar. Några kvarstående nyckelfrågor är

6

1. ordningen för utbyte av gamla, men ännu existerande

körkortsmodeller,

2. ålder och utbildning för körkort A i visst fall, samt

3. hur tunga släpvagnar som får köras med B-körkort.

6

Uppgifterna gäller ett modifierat förslag aktuellt i juni 2005

.

187

19 Nationell

rätt

19.1

Allmänt om yrkestrafikregleringen

Stora delar av den svenska yrkestrafiklagstiftningen vilar på rådets

direktiv 96/26/EG av den 29 april 1996 om rätt att yrkesmässigt

bedriva person- och godstransporter på väg och om ömsesidigt

erkännande av utbildnings-, examens- och behörighetsbevis för att

främja ett effektivt utnyttjande av dessa transportörers etablerings-

rätt på området för nationella och internationella transporter.

Direktivet 96/26/EG omfattar och ersätter bl.a. direktivet

77/796/EEG som gäller bl.a. ömsesidigt erkännande av

behörighetsbevis.

1

Innehållet i direktivet 96/26/EG presenteras i

regeringens proposition En reformerad yrkestrafiklagstiftning, prop.

1997/98:63 s. 48 ff. Yrkestrafikregleringen gäller krav på

transportföretagen.

19.2

Rådets direktiv 96/26/EG

Av direktivets ingress framgår att det ansågs nödvändigt att

föreskriva införandet av gemensamma regler för rätten att yrkes-

mässigt bedriva nationella och internationella vägtransporter.

Vidare var syftet att höja utbildningsnivån och därigenom bidra till

en sanering av marknaden och till förbättrad service i användarnas,

transportföretagens och samhällsekonomins intressen samt till en

ökad trafiksäkerhet. Reglerna om rätten att yrkesmässigt bedriva

nationella och internationella vägtransporter borde därför, enligt

ingressen i direktivet, innehålla krav med avseende på gott

anseende, ekonomiska resurser och yrkesmässig kompetens. De

1

Rådets direktiv 77/796/EEG av den 12 december 1977 om ömsesidigt erkännande av

utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis avseende yrkesmässigt bedrivande av

vägtransporter och om åtgärder för att främja det effektiva utövandet av etableringsfriheten

på detta område.

Nationell rätt

SOU 2005:109

188

krav på yrkesmässig kompetens som ställs i direktivet avser

möjligheterna för fysiska eller juridiska personer att kunna tillträda

transportbranschen på likartade villkor.

Yrkesförardirektivet reglerar inte fysiska eller juridiska personers

tillträde till transportnäringen, utan skall tillämpas på personer,

förare, som utför transporter på allmän väg inom gemenskapen

med fordon för vilka det krävs innehav av körkort av särskilt

angivna kategorier eller ett körkort som erkänns vara likvärdigt

(jämför artikel 1).

19.3 Svensk

yrkestrafiklagsstiftning

19.3.1 Förutsättningar för yrkesmässig trafik

Viktiga bestämmelser om utbildningen av ansvariga för utövningen

av yrkesmässig trafik m.m. finns i yrkestrafiklagen (1998:490),

YTL, och i yrkestrafikförordningen (1998:779), YTF. Med

yrkesmässig trafik avses enligt 1 kap. 1 § YTL trafik i vilken

personbil, lastbil, buss, terrängmotorfordon eller traktortåg med

förare ställs till allmänhetens förfogande mot betalning för

transport av personer eller gods. Det är således avgörande i vilken

omfattning fordonet ställs till förfogande för transport. Rent

tillfälliga körningar omfattas inte. Dock utgör körning där ett

fordon ställs till förfogande för en enda uppdragsgivare på grund av

avtal yrkesmässig trafik (se närmare SOU 1996:93 s. 150). Högsta

domstolen har i rättsfallet NJA 2004 s. 385 slagit fast att det i

YTL:s mening inte är yrkesmässig trafik att vid ett enstaka tillfälle

utföra en biltransport mot betalning ens om det sker efter ett

erbjudande till en obestämd allmänhet. För att det skall vara fråga

om yrkesmässig trafik krävs enligt Högsta domstolen att bilen

ställs till allmänhetens förfogande i sådan omfattning att den kan

anses vara systematiskt utnyttjad för förvärvsändamål. Domstolen

framhåller dock att redan den första körningen måste kunna utgöra

yrkesmässig trafik, om det är utrett att det är fråga om en planerad

yrkesmässig verksamhet som är avsedd att bedrivas även

fortsättningsvis.

Yrkesmässig trafik får bedrivas bara av den som har trafik-

tillstånd (2 kap. 1 § första stycket YTL). Dessa tillstånd kan

meddelas antingen för persontransporter av olika slag, eller för

godstrafik. Ett trafiktillstånd för transporter kan avse linjetrafik,

SOU 2005:109

Nationell rätt

189

taxitrafik, beställningstrafik med buss eller godstrafik (1 kap.

3 § YTL). Hos juridiska personer skall det finnas en eller flera

personer som har ett särskilt ansvar för verksamhetens utövning.

Ansvaret gäller att verksamheten utövas i enlighet med gällande

regler och god branschsed samt på ett trafiksäkert sätt. Dessa

benämns trafikansvariga (2 kap. 3 § första stycket YTL). En sådan

skall även finnas för utomlands bosatta näringsidkare som driver

tillståndspliktig verksamhet i Sverige (paragrafens andra stycke).

Vem som skall vara trafikansvarig i juridiska personer av olika

slag framgår av 2 kap. 4 § YTL. I 2 kap. 5 § YTL finns bestäm-

melser om tillståndsprövningen. Tillståndet får bara ges till den

som uppfyller vissa där uppräknade krav, bl.a. yrkeskunnande.

19.3.2 Särskilt om kraven på yrkeskunnande

Enligt 2 kap. 8 § första stycket YTL skall kravet på yrkeskunnande

anses uppfyllt av den som har godkänts vid ett skriftligt prov som

har anordnats av Vägverket. Provet skall avse de kunskaper som en

tillståndshavare bör ha i fråga om främst

1. rättsregler,

2. företagsledning och ekonomisk ledning av ett företag,

3. tekniska normer och driftsförhållanden, samt

4. trafiksäkerhet.

Härtill finns ett viktigt tillägg i 2 kap. 8 § andra stycket YTL som

främst avser transportföretag etablerade i andra EG-länder. Kravet

på yrkeskunnande skall nämligen anses uppfyllt av den som kan

visa ett sådant bevis om yrkesmässig kompetens som har utfärdats

av en annan stat inom det Europeiska ekonomiska samarbets-

området (EES) i enlighet med rådets direktiv 96/26/EG av den

29 april 1996. Kraven vid skriftligt prov m.m. återspeglas även i

Vägverkets föreskrifter när det gäller yrkeskunnandet för

yrkesmässig trafik (VVFS 2001:51). I dessa finns närmare

bestämmelser om de kunskapskrav som ställs. Ämnena är juridik,

olika aspekter på företagets ledning, tekniska normer och

driftsförhållanden samt trafiksäkerhet. Till tekniska normer och

driftförhållanden räknas bestämmelser om transport av farligt gods,

beräkningar av fordons maximala last, färdplanering för att uppnå

god transportekonomi, kännedom om miljöpåverkan m.m. När det

gäller trafiksäkerhet behandlar föreskrifterna betydelsen av att följa

Nationell rätt

SOU 2005:109

190

arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter och behörighetskrav för

förare. Vidare skall tillståndssökanden känna till nollvisionens

betydelse för det egna trafiksäkerhetsarbetet, betydelsen av

säkerhetskontroller av fordon, utrustning och last samt alkoholens,

drogernas och läkemedlens påverkan på körförmågan.

I 2 kap. 5 § YTF finns dock undantag från villkoret om prov i

yrkeskunnande. Den som kan styrka att han eller hon har

genomgått viss gymnasieutbildning eller annan högre utbildning

med godkänt betyg i vissa ämnen som ingår i Vägverkets prov kan

medges undantag från att avlägga prov i dessa ämnen. Länsstyrelsen

får också medge undantag från skyldigheten att avlägga prov för

den som kan styrka minst fem års praktisk erfarenhet som

trafikansvarig eller på företagsledningsnivå i ett transportföretag.

Som förutsättning gäller dock att sökanden godkänns vid ett

kontrollprov som anordnas av Vägverket. Reglerna ansluter till

Rådets direktiv 74/561/EEG och 74/562/EEG. Vägverket har även

meddelat föreskrifter om prov i yrkeskunnande för yrkesmässig

trafik, VVFS 2001:200. Sammantaget innebär det att det inte finns

något undantagslöst krav på deltagande i vissa utbildningsmoment

eller på att sökanden måste genomgå viss utbildning. Genom

regleringen i 2 kap. 5 § YTF kan sökanden få helt eller delvis

undantag från kravet på ett godkänt prov

2

.

Det är länsstyrelsen i respektive län som kontrollerar den

yrkesmässiga trafiken. Länsstyrelserna handlägger även frågor som

gäller ifrågasatt yrkestrafiktillstånd p.g.a. exempelvis allvarliga brott

mot trafikreglerna. Se närmare rådets förordning 3820/85 av den

20 december 1985 om harmonisering av viss social lagstiftning om

vägtransporter. Tillämpningsföreskrifter till denna finns numera i

förordningen (2004:865) om kör- och vilotider samt färdskrivare,

m.m. Kraven på yrkeskompetens i förordningen 3820/85 skall

anses uppfyllda av den som blivit godkänd vid ett skriftligt prov för

förare av fordon avsedda för gods- eller persontransporter på väg

anordnat av Vägverket, eller gymnasieskola, komvux eller en

fristående skola i vissa fall. Vägverket skall utfärda yrkes-

kompetensbevis till förare som uppfyller kraven vid det skriftliga

provet. Dessa regler framgår av 3 kap. 2 § förordningen om kör-

och vilotider samt färdskrivare, m.m.

I YTL finns bemyndiganden för regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter eller i enskilda

2

Jämför Regeringsrättens avgörande, RÅ 1992 ref. 70.

SOU 2005:109

Nationell rätt

191

fall medge undantag (8 kap. 1–3 §§). Med stöd av 8 kap. 1 § YTL

har exempelvis regeringen föreskrivit att vissa typer av transporter

inte skall anses utgöra yrkesmässig trafik samt att viss

cabotagetrafik får bedrivas utan tillstånd enligt YTL (se närmare 1

kap. 2 och 3 §§ YTF). Hit hör även den nyss nämnda föreskriften

om undantag från skyldigheten att avlägga prov (2 kap. 5 § YTF).

Vidare föreskrivs i 8 kap. 2 § 4 att regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kunskaps-

krav för fordonsbesättningar vid vägtransporter. Författnings-

kommentaren anger att paragrafen skall jämföras med 24

§

yrkestrafiklagen (1988:263)

3

.

Motsvarande paragraf i den tidigare gällande yrkestrafiklagen

(24 §) omfattade ett bemyndigande för regeringen att meddela

föreskrifter om behörighet och utbildning för fordonsbesättningar

vid vägtransporter. Bestämmelsen motiverades av att EG-

förordningen nr 3820/85 och den nya lydelsen av AETR innehöll

vissa bestämmelser om lägsta ålder för förarbiträden och

konduktörer

4

. EG-direktiv 76/914/EEG innehöll vidare minimi-

krav på utbildning för vissa förare av vägtransportfordon som var

strängare än dåvarande körkortslagens (1977:477) bestämmelser

om förarbehörighet och förarprov. Syftet var enligt propositionen

att det klart skulle framgå att regeringen fick meddela föreskrifter

om särskilda ålderskrav för förarbiträden och konduktörer och om

behörighets- och utbildningskraven för förare. Bemyndigandet

borde enligt föredragande statsrådets mening lämpligen införas i

yrkestrafiklagen.

När det gäller kravet på yrkeskunnande finns viss rättspraxis

som fortfarande bedöms vara av betydelse för bedömningen om

sökanden har sådana kunskaper.

5

Regeringsrätten har funnit att en

sökande av tillstånd till beställningstrafik med buss hade inhämtat

ett motsvarande yrkeskunnande, trots att denne inte hade

genomgått föreskriven kurs. Regeringsrätten ansåg att en på annat

sätt visad kompetens utgör ett fullgott alternativ till anvisad

utbildning. Det är enligt Regeringsrättens mening inte fråga om en

möjlighet att i exceptionella undantagsfall medge dispens från ett

bestämt utbildningskrav

6

.

3

Prop. 1997/98:63 s. 135.

4

Regeringens proposition 1991/92:131 om vissa normgivningsbemyndiganden på

vägtransportområdet, m.m. s. 8.

5

Jämför M. Ericsson, Trafikkommentarer, 2 uppl., s. 666 f., Carlshamn Tryck & Media,

Karlshamn 2004.

6

Regeringsrätten avgörande RÅ 1992 ref. 70.

Nationell rätt

SOU 2005:109

192

I fråga om juridiska personer och näringsidkare bosatta

utomlands skall prövningen avse den eller de som är trafikansvariga

(2 kap. 6 § första stycket YTL). Andra delar av prövningen, än den

som gäller yrkeskunnandet, kan dock avse andra personer än

trafikansvariga såsom exempelvis personer i företagsledningen.

Bestämmelserna måste vad gäller juridiska personer förstås så att

det är den eller de trafikansvariga som skall uppfylla kraven på

yrkeskunnande, men också så att det bara är trafikansvariga som

behöver uppfylla kraven. I de fall en person för egen räkning, t.ex.

en innehavare av en enskild firma, ansöker om ett trafiktillstånd

avser naturligtvis hela lämplighetsprövningen denne.

19.3.3 Krav på förarbehörighet i vissa fall

I 3 kap. 10 och 11 §§ YTL finns bestämmelser om krav på förar-

behörighet i vissa fall. Med förarbehörighet avses i 10 § krav på

innehav av körkort i viss kategori för att föra traktortåg och tung

terrängvagn i yrkesmässig trafik. Av den i sammanhanget

intressanta 11 § framgår att ett utländskt körkort inte medför rätt

för någon annan än medborgare i en stat inom EES att köra

svenskregistrerat motordrivet fordon i yrkesmässig trafik. De

motordrivna fordon som kan förekomma i yrkesmässig trafik

framgår av 1 kap. 1 § YTL, bl.a. lastbilar och bussar. Paragrafen

innebär att medborgare i länder utanför EES är hänvisade till

yrkesmässig trafik med fordon registrerade i länder utanför Sverige.

Sådana utländska fordon kan köras i Sverige om det är fråga om

internationell vägtrafik enligt 6 kap. 10 § förordningen (2001:650)

om vägtrafikregister.

19.3.4 Internationella

vägtransporter

För den yrkesmässiga internationella vägtrafiken finns bestämmel-

ser i YTL. Internationella vägtransporter är enligt 4 kap. 1 § första

stycket YTL yrkesmässiga transporter på väg av personer eller gods

till eller från Sverige eller i transittrafik genom Sverige. För

internationella transporter inom EES gäller enligt paragrafens andra

stycke särskilda bestämmelser. För transportörer i länder utanför

EES blir det tillåtet att utföra transporter med lastbil eller buss

SOU 2005:109

Nationell rätt

193

yrkesmässigt i Sverige endast om det är fråga om internationell

trafik som utförs med de tillstånd som krävs enligt YTL.

Det föreligger generellt en tillståndplikt även för transporter

med fordon som är registrerade i Sverige. Internationella väg-

transporter och yrkesmässig trafik utom landet med fordon som är

registrerade i Sverige får drivas endast av den som har trafiktillstånd

(4 kap. 2 § YTL). På grund av överenskommelse mellan Sverige och

en annan stat kan det vid trafik som avses i 4 kap. 2 § YTL krävas

särskilt tillstånd för transport av personer eller gods med ett fordon

som är registrerat i Sverige (4 kap. 3 § YTL). Dessa benämns

transporttillstånd.

Ytterligare bestämmelser om tillstånd finns i YTF. För att få

utföra internationella transporter krävs gemenskapstillstånd i

kombination med förartillstånd i vissa fall. Förartillstånd kan

utfärdas för förare som är medborgare i tredje land. Förartillstånd

beviljas på begäran av en innehavare av gemenskapstillstånd om

föraren är anställd på sådana villkor som är vanliga i branschen.

Giltighetstiden för ett förartillstånd får fastställas till längst fem år,

dock inte för längre tid än anställningen varar enligt anställnings-

avtalet. Ytterligare bestämmelser om förartillstånd finns i förord-

ningarna EEG/881/92 och EEG/3118/93, båda ändrade genom

förordningen EG/484/2002.

Internationella vägtransporter och annan yrkesmässig trafik i

Sverige med fordon som är registrerade i utlandet får utföras endast

av den som har getts tillstånd av en behörig utländsk myndighet till

sådana transporter (4 kap. 4 § YTL). På grund av överenskommelse

mellan Sverige och en annan stat kan det vid trafik som avses i

4 kap. 4 § YTL utöver tillstånd enligt den bestämmelsen krävas

särskilt tillstånd av en behörig utländsk myndighet för transport av

personer eller gods med ett fordon som är registrerat i utlandet

(4 kap. 5 § första stycket YTL). Härutöver kan dock behövas även

tillstånd även från svensk myndighet. Vid trafik som avses i 4 kap.

4 § YTL, med fordon registrerade i en stat med vilken Sverige inte

har någon överenskommelse om vägtransporter, krävs utöver

tillstånd enligt den bestämmelsen tillstånd av behörig svensk

myndighet (4 kap. 5 § andra stycket YTL).

Nationell rätt

SOU 2005:109

194

19.4 Biluthyrningslagen

Reglerna för biluthyrning är av intresse eftersom den som hyr ut

bilar skall kontrollera utbildningskrav i viss omfattning. Bestäm-

melser om biluthyrning finns i lagen (1998:492) om biluthyrning

(BUL) och förordningen (1998:780) om biluthyrning (BUF).

Regleringen påminner om de bestämmelser som finns för yrkes-

mässig trafik. Bestämmelserna om biluthyrning är dock inte lika

detaljerade. Lagstiftningen gäller yrkesmässig uthyrning av bilar

och terrängmotorfordon utan förare för kortare tid än ett år (1 §

BUL). Med bilar förstås bl.a. lastbilar och bussar, se närmare 1 §

lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner. Enligt 16 § BUL får ett

fordon inte lämnas ut till någon annan person som förare än den

som kan visa att han har behörighet att föra fordonet. Med

behörighet avses här den körkortsbehörighet som föraren behöver

för att köra fordonet. När det gäller tyngre bussar har även andra

krav ställts. Dessa bestämmelser motiveras av trafiksäkerhetsskäl.

Den gränsdragning som används i förordningen EEG/3820/85 har

bedömts vara ändamålsenlig (jämför prop. 1997/98:63 s. 107). I

17 § BUL anges därför att en buss som är inrättad för fler än

sjutton personer inklusive föraren endast får lämnas ut till den som

innehar

1. ett sådant bevis på yrkeskompetens som avses i artikel 5.2.

andra stycket förordningen EEG/3820/85, eller

2. ett intyg om minst ett års tjänstgöring som förare av buss i

yrkesmässig trafik eller motsvarande erfarenhet under de

senaste fem åren (körvaneintyg). Prövningsmyndigheten, dvs.

länsstyrelsen, är tillsynsmyndighet när det gäller efterlevnaden

av bestämmelserna. Myndigheten utövar alltså tillsyn över att

tillståndshavaren bedriver verksamheten enligt gällande

bestämmelser (19

§ BUL). Den som uppsåtligen driver

uthyrningsrörelse enligt BUL utan tillstånd döms till böter

eller fängelse i högst ett år. En tillståndshavare som uppsåtligen

eller av oaktsamhet bryter mot villkor som har meddelats i

tillståndet döms till böter (20 § BUL). Den som uppsåtligen

eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i bl.a. 16 § eller

17 § döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

SOU 2005:109

Nationell rätt

195

19.5 Körkortslagstiftningen

Körkortslagen (1998:1276), KKL, och körkortsförordningen

(1998:980), KKF, är tämligen omfattande och detaljerade. Här skall

endast kortfattat refereras något av innehållet. Bestämmelserna

finns i 1–4 kap. KKL och 4 kap. KKF.

19.5.1 Förarbehörighet och utfärdande av körkort

Körkortsförfattningarna innehåller bestämmelser om behörigheten

att köra bl.a. motorfordon och handlingar som ger sådan

behörighet (körkort). Kravet på körkort innebär att bl.a. lastbil och

buss får köras endast av den som har ett gällande körkort för

fordonet. Har släpfordon kopplats till en bil skall föraren ha

körkortsbehörighet även för släpfordonet. För övningskörning

gäller dock särskilda bestämmelser.

Förarbehörighet anges i körkort med beteckningen C för tung

lastbil och personbil med en totalvikt över 3,5 ton samt enbart lätt

släpfordon som är kopplat till sådana bilar. På motsvarande sätt

anges D för buss och enbart lätt släpfordon kopplat till buss. E är

behörigheten för släpfordon, oavsett vikt och antal.

Körkort får utfärdas för den som

1. har

körkortstillstånd,

2. är permanent bosatt i Sverige eller har studerat här minst sex

månader,

3. har fyllt 16 år för behörigheten A1, 18 år för behörigheterna A,

B, C och E, samt 21 år för behörigheten D, och

4. har avlagt godkänt förarprov.

I 1 kap. 3 § KKL finns en definition av begreppet permanent

bosättning som är av betydelse för att bestämma bl.a. för vem

körkort kan utfärdas. Körkortstillstånd får meddelas endast för den

som med hänsyn till sina personliga och medicinska förhållanden

kan anses lämplig som förare av ett körkortspliktigt fordon.

Lämplighet med hänsyn till de medicinska förhållandena förut-

sätter att sökanden har tillfredsställande syn för att köra fordon av

det slag som ansökningen avser och att sökanden i övrigt uppfyller

de medicinska krav som är nödvändiga med hänsyn till trafik-

säkerheten.

Nationell rätt

SOU 2005:109

196

19.5.2 Allmänna krav för övningskörning

Krav på den som övningskör

Den som för att få körkort vill öva sig i att köra bil eller

motorcykel får övningsköra under vissa förutsättningar om han har

körkortstillstånd. Den som övningskör skall normalt ha uppnått en

ålder av 18 år för körning med fordon som kräver förarbehörighet

BE, C eller CE, och 20 år för körning med fordon som kräver

behörigheten D eller DE. Övningskörning med sådant fordon som

kräver behörigheten C, D och E får i princip ske endast om den

som övningskör har ett körkort med behörigheten B.

Viktiga preciseringar och undantag från kraven på den som

övningskör finns i 4 kap. KKF.

Uppsikt under övningskörning

Övningskörning skall ske under uppsikt av någon som har vana och

skicklighet att köra fordon av det slag som övningskörningen avser,

samt är utbildningsledare eller trafiklärare, om övningskörningen

sker i trafikskola. För godkännande som trafiklärare eller utbild-

ningsledare skall sökanden ha fyllt 21 år, ha ett körkort med

förarbehörighet B och under sammanlagt tre av de senaste tio åren

haft ett körkort med sådan behörighet, och ha den behörighet som

utbildningen avser. Hinder för att meddela sådant godkännande

föreligger dock om sökandens körkort under de tre senaste åren

har varit återkallat enligt 4 kap. 6 § andra och tredje stycken KKL.

Det gäller om körkortet har varit återkallat enligt 5 kap. 3 § 1, 5

eller 6, eller 5 kap. 3 § 2–4 om den sammanlagda spärrtid som under

de senaste åren bestämts överstiger tre månader. Detsamma gäller

beslut om återkallelse tills vidare med beslut om viss giltighetstid.

Vid övningskörning skall det på lämpligt sätt anges att fordonet

används för övningskörning, och den som har uppsikt över

körningen skallfölja med i bilen vid den körandes sida.

SOU 2005:109

Nationell rätt

197

19.5.3 Övningskörning i gymnasieskola, kommunal vuxen-

utbildning och fristående skola med motsvarande

utbildning

Krav på den som övningskör

När det gäller övningskörning i gymnasieskola, kommunal

vuxenutbildning och fristående skola med motsvarande utbildning

finns särskilda bestämmelser. Övningskörning med ett körkorts-

pliktigt fordon får ske under utbildning på en nationellt fastställd

kurs i gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning eller

motsvarande utbildning i fristående skola om den som övningskör

har körkortstillstånd. Vid sådan övningskörning gäller inte

ålderskraven som anges i körkortslagen. Övningskörning med

fordon som kräver behörigheten BE, C eller D får inte ske innan de

kunskaper och färdigheter som krävs för behörigheten B har

uppnåtts. Övningskörning med fordon som kräver behörigheten

CE eller DE får inte ske innan eleven har motsvarande färdigheter

vad avser dragfordonet. Det betyder att något krav på innehav av

körkort inte ställs för övningskörning med dessa fordon, men att

vissa färdigheter skall vara uppnådda.

Uppsikt under övningskörning

Övningskörning skall ske under uppsikt av en person som har

egenskaper och kompetens som liknar dem som en godkänd

trafiklärare eller utbildningsledare skall ha. Vissa skillnader

föreligger dock. De krav som ställs är vana och skicklighet att köra

fordon av det slag som övningskörningen avser. Vidare skall

personen som utövar uppsikt ha fyllt 21 år, ha körkort för fordon

av det slag övningskörningen avser och under sammanlagt minst tre

av de senaste tio åren ha haft ett körkort med sådan behörighet.

Uppsikt får dock inte utövas av den vars körkort under de te

senaste åren har varit återkallat enligt med vad som anges i 4 kap.

6 § andra och tredje styckena körkortslagen (jämför ovan gällande

utbildningsledare och trafiklärare). Den som har uppsikt över

övningskörningen anses som förare. Vid övningskörning skall den

som har uppsikt över övningskörningen följa med i bilen vid den

körandes sida eller ha kontakt i samma trafiksituation med den som

övningskör. Ett fordon som används vid övningskörning skall

slutligen vara försett med en skylt som anger detta.

Nationell rätt

SOU 2005:109

198

19.5.4 Körträning

Om den som har körkort träffar avtal om att träna körning med

den typ av fordon som körkortet gäller för med någon som driver

trafikskola, anses den som har uppsikt över körningen som förare.

Utan hinder av 2 kap. 1 § och 2 § KKL får körträning med kör-

kortspliktigt eller traktorkortspliktigt fordon ske under utbildning

på en nationellt fastställd kurs i gymnasieskola, komvux eller

motsvarande utbildning i fristående skola om körträningen ingår

som ett moment i utbildningen. Den som har uppsikt över

körträningen anses som förare. Vid körträning skall det på lämpligt

sätt anges att fordonet används för körträning.

19.6

Lagstiftning om transport av farligt gods

Den som bedriver verksamhet där det ingår att utföra transporter

skall enligt 10 a § lagen (1982:821) om transport av farligt gods ha

en eller flera säkerhetsrådgivare. Detsamma gäller den som till

någon annan lämnar farligt gods för transport eller som för egen

räkning transporterar sådant gods. Av 10 b § samma lag framgår att

säkerhetsrådgivaren har till uppgift att verka för att olyckor i

samband med transporterna förebyggs. Säkerhetsrådgivaren skall

upprätta och överlämna en rapport till ledningen för verksamheten

om en olycka inträffat som inneburit skador av visst slag, eller ett

tillbud inträffat som inneburit en allvarlig risk för en sådan olycka.

Ledningen skall lämna upplysningar om händelsen i den om-

fattning och till den myndighet som regeringen föreskriver.

Säkerhetsrådgivaren skall ha den kompetens som är nödvändig för

uppgifterna. Av 10 c § lagen om transport av farligt gods följer att

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela närmare föreskrifter om krav på kompetens hos och

uppgifter för säkerhetsrådgivare.

Av 12 § framgår att för tillsynen äger tillsynsmyndighet tillträde

till områden, lokaler och andra utrymmen, som används i samband

med transport, eller till transportmedel och transportanordningar.

Myndigheten har vidare rätt att få de upplysningar, handlingar

och prov som behövs för tillsynen. Polismyndigheterna skall

slutligen lämna den handräckning som behövs för tillsynen. Av

16

a

§ lagen om transport av farligt gods följer att vid

förundersökning rörande brott i vissa fall får åklagare eller

SOU 2005:109

Nationell rätt

199

polismyndighet som leder undersökningen begära hjälp av

Tullverket samt ge en tulltjänsteman i uppdrag att genomföra en

viss åtgärd under förundersökningen, om det är lämpligt med

hänsyn till omständigheterna. Om det finns anledning att anta att

brott enligt första stycket har förövats, har vidare en tulltjänsteman

samma befogenhet som tillkommer polisman att hålla förhör och

vidta andra åtgärder enligt 23 kap. 3 § fjärde stycket rättegångs-

balken. En tulltjänsteman får slutligen företa tvångsåtgärder vid

brott mot denna lag i samma utsträckning som gäller för polisman

enligt 23 kap. 8 § samt 24 och 26—28 kap. rättegångsbalken.

Enligt 19 § förordningen (1982:923) om transport av farligt gods

är Räddningsverket behörig myndighet enligt bilagorna till den

europeiska överenskommelsen om internationell transport av

farligt gods på väg (ADR) för utbildning och kompetens för

fordonsförare och säkerhetsrådgivare.

19.7

Lagstiftning om arbetsmiljö

För transportbranschen gäller självfallet den arbetsmiljölagstiftning

som är generellt tillämplig för att förebygga ohälsa och olycksfall i

arbetet samt även i övrigt uppnå en god arbetsmiljö. I kap. 7 är

Arbetsmiljöverkets uppgifter beskrivna och några av de iakttagelser

som gjorts inom trafikområdet återgivna.

Enligt 3 kap. 2 § första stycket arbetsmiljölagen (1977:1160)

skall arbetsgivaren vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga

att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. En utgångs-

punkt skall därvid vara att allt sådant som kan leda till ohälsa eller

olycksfall skall ändras eller ersättas så att risken för ohälsa eller

olycksfall undanröjs. Av andra stycket i samma paragraf framgår att

arbetsgivaren skall beakta den särskilda risk för ohälsa eller

olycksfall som kan följa av att arbetstagaren utför arbete ensam.

Till det som arbetsgivaren skall göra hör enligt 3 kap. 2 a § första

stycket arbetsmiljölagen att systematiskt planera, leda och

kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att arbetsmiljön

uppfyller föreskrivna krav på en god arbetsmiljö. Han skall vidare

utreda arbetsskador, fortlöpande undersöka riskerna i verksam-

heten och vidta de åtgärder som föranleds av detta. Åtgärder som

inte kan vidtas omedelbart skall tidsplaneras.

Av 3 kap. 3 § första stycket arbetsmiljölagen framgår också att

arbetsgivaren skall se till att arbetstagaren får god kännedom om de

Nationell rätt

SOU 2005:109

200

förhållanden under vilka arbetet bedrivs, och att arbetstagaren

upplyses om de risker som kan vara förbundna med arbetet.

Arbetsgivaren skall vidare förvissa sig om att arbetstagaren har den

utbildning som behövs och vet vad han har att iaktta för att undgå

riskerna i arbetet. Arbetsgivaren skall även se till att endast

arbetstagare som har fått tillräckliga instruktioner får tillträde till

områden där det finns en påtaglig risk för ohälsa eller olycksfall. I

3

kap. 7

§ arbetsmiljölagen finns slutligen bestämmelser om

samordning av skyddsåtgärder i vissa fall.

19.8

Lagstiftning om konkurrens och upphandling

Utbildning för yrkesförare tillhandahålls redan i dag på en marknad

och inköpen uppgår till betydande värden. Utbildningsvolym kan

väntas öka när yrkesförardirektivets föreskrifter genomförts i

Sverige. Det är viktigt att en effektiv konkurrens kan upprätthållas

till nytta för konsumenterna. Konkurrensverket tillämpar för detta

syfte konkurrenslagen (1993:20)

7

. Kommunerna och deras bolag

samt staten är stora köpare av tjänster och entreprenader.

Offentliga aktörer såsom beställare har att iaktta bl.a. lagen

(1992:1528) om offentlig upphandling, LOU

8

. Tillsynsmyndighet

enligt denna lag är Nämnden för offentlig upphandling, NOU. De

kommunala inköpen dominerar och uppskattas årligen omsätta

mycket stora belopp

9

. Här skall översiktligt behandlas några viktiga

principer i den svenska lagstiftningen när det gäller konkurrens och

upphandling.

I konkurrenslagen finns föreskrifter om två viktiga förbud mot

konkurrensbegränsning. Av 6 § första stycket denna lag framgår att

normalt är avtal mellan företag förbjudna om de har till syfte att

hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på marknaden på ett

märkbart sätt eller om de ger ett sådant resultat. Vidare är enligt

19 § första stycket konkurrenslagen missbruk från ett eller flera

företags sida av en dominerande ställning på marknaden förbjudet.

På tala av Konkurrensverket kan domstolen i vissa fall förbjuda en

företagskoncentration om denna medför påtagligt skadliga effekter

på konkurrensen. Konkurrensverket tillämpar även konkurrens-

7

Regeringens proposition Ny konkurrenslagstiftning, prop. 1992/93:56 och Närings-

utskottets betänkande, bet. 1992/93:NU17.

8

Prop. 1992/93:88, bet. 1992/93:FiU5.

9

Konkurrensverkets skrift Offentlig upphandling och konkurrens, s. 2.

SOU 2005:109

Nationell rätt

201

bestämmelserna i artikel 81 och 82 EG-fördraget

10

. Dessa tillämpas

om handeln mellan EU:s medlemsstater påverkas. Företag som

bryter mot förbunden i konkurrenslagen kan få betala konkurrens-

skadeavgift. I sammanhanget bör nämnas att konkurrenslagen

kompletteras av lagen (2005:590) om insyn i vissa förbindelser

m.m. Syftet med den nya lagen är att genomföra det s.k.

transparensdirektivet

11

i svensk rätt. Direktivet syftar i sin tur till

att understödja tillämpningen av såväl konkurrens- som statsstöds-

reglerna

12

i EG-fördraget.

LOU trädde i kraft den 1 januari 1994. Ett syfte med reglerna

om upphandling är att etablera och utveckla den inre marknaden

inom EU. Tanken är att om handeln med varor och tjänster

underlättas uppkommer konkurrens mellan företagen som medför

att priser sjunker och kvaliteten ökar. Upphandling skall således

göras med utnyttjande av de konkurrensmöjligheter som finns och

även i övrigt genomföras affärsmässigt. Anbudsgivare, anbuds-

sökande och anbud skall behandlas utan ovidkommande hänsyn

(1 kap. 4 § LOU). Såsom upphandlande enhet anses bl.a. statliga,

kommunala och andra myndigheter, samt beslutande församlingar i

kommuner och landsting (1 kap. 5 § LOU). LOU bygger i allt

väsentligt på EG-direktiv för sådana upphandlingar som överstiger

vissa tröskelvärden. Dessa värden ändras över tid och varierar från

en bransch till en annan. Direktupphandling är tillåten enbart i ett

begränsat antal undantagsfall. LOU kompletteras av lagen

(1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende

offentlig upphandling.

10

Fördraget om upprättandet av Europeiska Gemenskapen, konsoliderad version publicerad

EGT C 325/33, 24.10.2002.

11

EG-kommissionens direktiv 80/723/EEG av den 25 juni 1980 om insyn i de finansiella

förbindelserna mellan medlemsstaterna och offentliga företag samt i vissa företags

ekonomiska verksamhet, senast ändrat genom direktiv 2000/52/EG.

12

Regeringens proposition 2004/05:140 Genomförande av transparensdirektivet och

näringsutskottets betänkande, bet. 2004/05:NU16.

203

20 Genomförande

av

yrkesförardirektivet

20.1

Något om förhållandet mellan EG-rätten och

svensk rätt

I lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till

Europeiska unionen behandlas förhållandet mellan EG-rätten och

svensk rätt. Denna lag utgår från att EG-rätten måste införlivas i

sin helhet och gälla i Sverige med de rättsverkningar som

tillkommer gemenskapsrätten. Det gäller bl.a. de rättsprinciper

som EG-domstolen utvecklat eller kan komma att utveckla i fråga

om företrädesrätt, direkt tillämplighet, direkt effekt m.m.

1

EG-

rättens företrädesrätt har dessutom erkänts i svensk rättspraxis.

20.2

Villkor för genomförandet av EG-direktiv

I utredningens uppdrag ingår att lämna förslag om genomförandet

av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/59/EG. Ett

direktiv riktar sig normalt till medlemsstaten. Direktivet skall vara

bindande för medlemsstaten med avseende på det resultat som skall

uppnås. Resultatet skall uppnås inom en bestämd tid men

medlemsstaten får bestämma form och tillvägagångssätt. Dessa

förutsättningar framgår av artikel 249 i Fördraget om upprättandet

av Europeiska gemenskapen, ofta benämnt EG-fördraget.

Skyldigheter som följer av ett direktiv skall alltså kunna genom-

föras i det befintliga nationella rättssystemet på ett sätt som passar

den nationella strukturen, under förutsättning att man uppnår den

verkan som är syftet med direktivet. I princip måste ett direktiv

också genomföras genom en rättsligt bindande åtgärd. Ett

undantag där ett EG-direktiv kan anses uppfyllt utan att regler tas

in i nationell lagstiftning är om medlemslandet kan visa att det

1

Ulf Bernitz, Sverige och Europarätten, , Stockholm 2002, s. 106 f.

Genomförande av yrkesförardirektivet

SOU 2005:109

204

finns någon allmän författnings- eller förvaltningsrättslig regel som

kan tillämpas. Härutöver krävs också att:

• regeln är tvingande för nationell myndighets tillämpning

• regeln är klar och tydlig om det är fråga om en skyddsregel för

enskilda

• regeln kan åberopas vid domstol

2

.

Det har det ansetts tillräckligt att en fast rättspraxis föreligger som

överensstämmer med direktivets innehåll. Införlivandet får inte ske

med hjälp av administrativ praxis som kan ändras.

3

Ett direktiv kan

inte heller genomföras genom uttalanden i förarbeten

4

.

Efter den s.k. implementeringstiden kan bestämmelser i

exempelvis ett direktiv som inte har införlivats korrekt och grundar

rättigheter för enskilda ha direkt effekt

5

. Det innebär att om en

domstol i ett medlemsland skulle finna att en nationell bestäm-

melse strider mot en EG-bestämmelse som har direkt effekt skall

domstolen inte tillämpa den nationella bestämmelsen i målet

6

.

Dessutom är medlemsländernas domstolar skyldiga att tolka

nationell rätt mot bakgrund av EG-rätten även när det gäller

direktivbestämmelser som inte har direkt effekt

7

. Om

medlemsstaterna inte genomför direktivet inom den bestämda

tiden eller inte genomför dessa på ett fullgott sätt kan de bli

skadeståndsskyldiga.

8

Ett EG-direktiv har inte som syfte att göra medlemsstaternas

lagstiftning identisk. Syftet är i stället att harmonisera lagstift-

ningen länderna emellan

9

. En medlemsstat kan därför anses ha

genomfört ett direktiv om det redan finns nationell lagstiftning

m.m. som på ett klart och precist sätt säkerställer tillämpningen av

direktivet. EG-direktiv får i princip genomföras genom det som på

2

Mål 29/84 kommissionen mot Västtyskland, Rec. 1985 s. 1661 och Birgitta Nyström, EU

och arbetsrätten, Elanders Gotab, Stockholm 2002, s. 66.

3

Se t.ex. mål 102/79, kommissionen mot Belgien, Rec. 1980 s. 1473.

4

Mål 143/83, kommissionen mot Danmark, Rec. 1985 s. 427, som gällde överträdelse av

likalönsdirektivet.

5

Se t.ex. mål 8/81, Becker./.Finanzamt Münster-Innenstadt, Rec. 1982 s. 53.

6

Se t.ex. målen 26/62, Van Gend en Loos, Rec. 1963 s. 3 och 6/64, Costa./.Enel, Rec. 1964

s. 1141. I inhemsk rättspraxis, Regeringsrättens avgöranden RÅ 1996 ref. 50, Upplands

lokaltrafik., och RÅ 1997 ref. 82 I och II, S.Ö. Buss resp. Ankarcrona.

7

S t.ex. EG-domstolens dom den 13 november 1990, mål C 106/89, Marleasing, Rec s. I-

4135.

8

Jämför EG-domstolens dom i målen C-6/90 och C-9/90, Francovich, REG 1, s. 5357.

Jämför Maria Fritz m.fl., När tar EG-rätten över?, förlaget Juridik & Samhälle, Borås 1996,

s. 22 f.

9

Jämför Anders Hagsgård, EG-rätten i nationell rättstillämpning, Juristförlaget, Stockholm

1996, s. 29.

SOU 2005:109

Genomförande av yrkesförardirektivet

205

arbetsrättens område kallas semidispositiv lagstiftning, dvs.

bestämmelser som kan frångås genom förpliktelser i kollektivavtal.

När det gäller direktiv som är avsett att skapa rättigheter för

enskilda måste dock de nationella bestämmelserna vara precisa och

tydliga, och de personer som berörs måste ha möjlighet att få

kännedom om dessa och kunna göra gällande sin rätt inför

domstol

10

. En metod som tillämpats är att göra bestämmelserna

”dispositiva med EG-spärr”. Det betyder att avvikelser från lagens

bestämmelser genom kollektivavtal inte får innebära mindre

förmånliga regler för arbetstagarna än vad som följer av direktivet

11

.

Sammanfattningsvis innebär utredningens uppdrag om genom-

förandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/59/EG

att förslag bör lämnas om att införliva direktivet på ett fullständigt

och riktigt sätt i svensk lagstiftning.

20.3

Nya rättsakter från EU införs i EES av EES-

kommittén

12

EES står för Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. EES-

avtalet är ett omfattande avtal mellan Europeiska unionen (EU)

dess medlemsländer och Efta-länderna Norge, Island och

Liechtenstein. EES är ett utvidgat och förstärkt frihandelsområde

och det närmaste samarbete som EU har med andra länder. EES-

länderna rådfrågas när kommissionen utarbetar nya lagförslag som

rör samarbetet och införlivar delar av den lagstiftning som EU-

länderna beslutat om i rådet. Genom EES-avtalet skapas en

gemensam rättslig ordning som är identisk med EU:s på de

områden som avtalet omfattar.

I EES finns två skilda beslutsorgan. I EES-rådet möts ministrar

från EES-ländernas regeringar minst två gånger per år och i den

gemensamma EES-kommittén möts tjänstemän varje månad. De

rättsakter som antas inom EU efter att EES-avtalet har trätt i kraft

och som omfattas av EES-avtalet integreras i EES genom enskilda

beslut av EES-kommittén. Beslut i kommittén fattas med

enhällighet där EU och Efta-länderna har var sin röst. Under

beslutsprocessen i EU informerar och samråder EU med de tre

Efta-länderna.

10

A. Hagsgård s. 30 f.

11

B. Nyström, EU och arbetsrätten, Elanders Gotab, Stockholm 2002, s. 68 f., jämför 2 §

fjärde stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd.

12

Uppgifter från riksdagens webb-plats EU-upplysningen.

Genomförande av yrkesförardirektivet

SOU 2005:109

206

Till skillnad från EU har avtalsparterna inom EES inte överfört

någon lagstiftningsrätt till något EES-organ. De beslut som EES-

kommittén fattar blir därför bindande för ett Efta-land först efter

det att konstitutionella krav har uppfyllts (vanligen parlamentariskt

godkännande). Om ett Efta-land skulle välja att inte införa en ny

rättsakt har EU rätt att frånta Efta-landet rättigheter i EES-avtalet.

Detta har dock aldrig skett. Det finns också EES-organ för

parlamentariskt samarbete (EES gemensamma parlamentariker-

kommitté) och för samarbete mellan näringslivets och arbets-

marknadens parter (EES rådgivande kommitté).

EEA Joint Committee har vad avser yrkesförardirektivet ännu

inte fattat något beslut om att detta direktiv skall omfattas av EES-

avtalet. Detta väntas ske tidigast under januari månad 2006.

13

För

Norge, Island och Liechtenstein kan ett annat datum för

ikraftträdande komma att bestämmas än det som gäller för EU-

stater.

20.4 Genomförandekommittéer

följer tillämpningen av

EG-direktiv

Artikel 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/59/EG

föreskriver att kommissionen skall biträdas av en kommitté.

Av Statskontorets rapport 2000:20 C

14

framgår att användandet av

s.k. genomförandekommittéer inte är någon nyhet. Från att ha

introducerats redan år 1962 i de ramförordningar på vilka den

gemensamma jordbrukspolitiken vilar har dessa med åren blivit allt

vanligare. Dessa kommittéer brukar även hänvisas till som

”kommittologikommittéer” eller ”verkställighetskommittéer”.

För att i någon mån reglera bruket av genomförandekommittéer

kräver EG-fördragets artikel 202 att vissa i förväg fastställda

principer skall följas Detta innebär i huvudsak att regler för

samarbetet mellan kommissionen och genomförandekommittéerna

formaliserats som fem olika förfaranden. Strukturellt indelades

dessa i tre huvudtyper; förfarandet med rådgivande kommittéer (I),

förfarandet med förvaltningskommittéer och förfarandet med

föreskrivande kommittéer. De två senare indelades i sin tur i två

olika varianter (IIa/IIb och IIIa/IIIb). Gemensamt för de tre

13

Uppgiften lämnad av Samferdselsdepartementet i Oslo.

14

En expertstudie av svenska departements och myndigheters ansvar för antagande av

gemenskapslagstiftning. Appendix III till rapporten Fem år i EU.

SOU 2005:109

Genomförande av yrkesförardirektivet

207

förfaranden som rådets beslut 1999/468/EG bygger på är att

kommissionen skall presentera varje åtgärd den har för avsikt att

besluta för en kommitté bestående av ”företrädare för medlems-

staterna” med en representant från kommissionen som ordförande.

Inom en tidsfrist som bestäms av frågans angelägenhet skall denna

kommitté sedan lämna ett yttrande. Något förenklat uttryckt

utgörs skillnaden mellan de olika förfarandena av den omfattning i

vilken kommitténs yttrande skall vara bindande för kommissionen.

Minst ingripande för kommissionen är det s.k. rådgivande

förfarandet (beslutets artikel 3). Detta kräver av kommissionen att

den skall ”ta största hänsyn” till det yttrande som kommittén

lämnat och sedan, efter det att kommissionen beslutat åtgärden i

fråga, underrätta kommittén om det sätt på vilket dess yttrande

beaktats.

I jämförelse med det rådgivande förfarandet har det s.k.

förvaltningsförfarandet (beslutets artikel 4) konstruerats för att

säkerställa en mer långtgående kontrollmöjlighet utan att för den

skull förhindra ett snabbt agerande. I princip förväntas

kommissionen på eget ansvar omedelbart anta den åtgärd man

anser lämplig. Skulle det dock visa sig att genomförandekommittén

inte delar kommissionens bedömning (dvs. negativt yttrande) har

rådet möjlighet att inom en viss tid och med kvalificerad majoritet

ersätta den av kommissionen antagna åtgärden med en annan.

Mest ingripande från kommissionens sida är det s.k.

föreskrivande förfarandet (beslutets artikel 5). När detta används

krävs i princip att genomförandekommittén ger kommissionen sitt

uttryckliga stöd (dvs. positivt yttrande). Skulle den åtgärd

kommissionen föreslår inte vara förenlig med kommitténs yttrande

eller inget yttrande lämnas måste kommissionen utan dröjsmål

presentera sitt förslag för rådet. Om rådet motsätter sig förslaget

måste det omprövas. Skulle rådet däremot förhålla sig passivt får

kommissionen, för att undvika en situation där ett problem förblir

olöst, gå vidare och själv anta den åtgärd man föreslagit. Enligt

såväl förvaltningsförfarandet som det föreskrivande förfarandet

skall kommittén, för att fastställa sitt yttrande, använda sig av

samma kvalificerade majoritetsbeslut som rådet (i rådets beslut

1999/468/EG hänvisas till EG-fördragets artikel 205.2). Den av

kommissionen tillsatte ordföranden får inte rösta. I synnerhet med

tanke på att alla kommittémedlemmar utom ordföranden är

regeringsrepresentanter ger den uppriktighet med vilken

Genomförande av yrkesförardirektivet

SOU 2005:109

208

kopplingen görs till rådets röstningsregler anledning att likna de

kommittéer som styrs av dessa förfaranden vid ”mini-ministerråd”.

Vad gäller det rådgivande förfarandet förutsätts att man skall

kunna enas om ett yttrande utan omröstning Om det skulle visa sig

nödvändigt kan dock ett röstningsförfarande med enkel majoritet

tillämpas. Framför allt med tanke på de skilda möjligheter de

erbjuder att kontrollera kommissionen kan det dessutom

uppmärksammas att rådets beslut EG/99/468 för första gången

uppställer vissa kriterier för valet av förfarande. I sista stund enades

man dock inom rådet att dessa skall ha ”en icke bindande karaktär”

och därför endast vara ”vägledande”. Trots att det därmed är

mycket osäkert vilken betydelse kriterierna kommer att få finns det

ändå anledning att kort förklara deras innebörd. Tidsperioden skall

fastställas i varje grundläggande rättsakt och får inte överstiga tre

månader från den dag då rådet underrättats. Tidsperioden skall

fastställas i varje grundläggande rättsakt och får inte överstiga tre

månader från det att förslaget mottagits. Kriterierna för valet av det

rådgivande förfarandet är negativt bestämda, dvs. så att det endast

skall användas om inte ett av de andra två förfarandena skall

användas.

Mest tydligt formulerade är kriterierna för valet av förvaltnings-

förfarandet. Så förklaras att detta bör användas ”för antagandet av

förvaltningsåtgärder som t.ex. tillämpningen av den gemensamma

jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskepolitiken eller

genomförandet av program med betydande budgetkonsekvenser”.

Vad beträffar kriterierna för valet av det föreskrivande

förfarandet förklaras att detta bör användas för åtgärder ”med

allmän räckvidd som är avsedda att tillämpa bestämmelser som

utgör del av de viktigaste grunddragen i grundläggande rättsakter,

inbegripet åtgärder som gäller skydd av människors, djurs eller

växters hälsa eller säkerhet”. Det poängteras dessutom att detta är

det förfarande som bör användas i de fall då ”det i en grund-

läggande rättsakt bestäms att vissa bestämmelser som inte utgör del

av de viktigaste grunddragen i akten kan anpassas eller uppdateras

inom ramen för ett genomförandeförfarande”. Sammantaget

innebär de vägledande kriterierna, i den utsträckning de kommer

att följas, att det föreskrivande förfarandet också är det vilket i

framtiden kommer att användas i flest samarbetsområden.

SOU 2005:109

Genomförande av yrkesförardirektivet

209

För körkortslagstiftningen i gemenskapsrätten finns en

genomförandekommitté

15

som har föreskrivande uppgifter när det

gäller bl.a. bilagorna till körkortsdirektiven. Denna kommitté har

sammanträtt under februari 2005 i syfte att vidga verksamheten till

yrkesförardirektivet. Kommissionen förutser följaktligen ett

fortsatt arbete i en föreskrivande kommitté även vad gäller yrkes-

förardirektivets bilagor.

20.5

Behandlingen av direktivet i de nordiska länderna

20.5.1 Allmänt

De nordiska länderna har påbörjat ett arbete med direktivets

införlivande: Det gäller såväl EU-länderna Danmark och Finland

som EES-länderna Island och Norge. Några färdiga lösningar

inkluderande författningsförslag föreligger inte i något land ännu.

I Island, Norge och Sverige utgår man för närvarande från att det

är klocktimmar som avses när man talar om timmar i direktivet.

För Finlands del lutar man åt att det bör vara klocktimmar för

körträningen och undervisningstimmar för teorilektionerna.

20.5.2 Island

Utredningen har haft kontakter med Vägtrafikdirektoratet i

Reykjavik som har lämnat information om förberedelserna för att

genomföra direktivet i Island. Det finns obligatoriska såväl

teoretiska som praktiska moment inom körkortsutbildningen.

Någon motsvarighet till den svenska gymnasieutbildningen för

godstransporter finns inte. I stället handhas trafikantutbildningen

av auktoriserade körskolor som följer utbildningsplaner som är

bestämda av ansvarig myndighet. Utbildningen finansieras av

privata medel. Flera av de ämnen som är förtecknade i direktivet

ingår redan i befintlig körkortsutbildning. Syftet med direktivet

antas inte vara att öka utbildningsnivån lika mycket i de stater som

har utbildning med obligatoriska moment som motsvarar

direktivets krav. Direktivet torde i stället innebära att alla stater

efter genomförandet skall ha en jämförbar nivå på sin utbildning.

Detta blir inget stort problem för Islands del.

15

Committee on driving licenses.

Genomförande av yrkesförardirektivet

SOU 2005:109

210

När det gäller körkortsutbildningen betalar i dagsläget

ca

80

procent av eleverna själva för denna. För de övriga

20

procenten kan det vara fråga om långtidsarbetslösa vars

körkortsutbildning finansieras genom motsvarigheten till en

arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Redan anställda personer i ett

transportföretag kan få körkortsutbildningen betald av företaget.

När det gäller bussförare finns ett överskott vintertid och ett

underskott sommartid. För lastbil är det en mera jämn balans

mellan efterfrågan och tillgången på förare.

För närvarande föredras utbildningsalternativet. Den process

eleven genomgår under utbildningen är viktig för att denne skall bli

en bra förare.

Det är oklart vilket användningsområde som är avsett för den

snabbförvärvade kompetensen. Samtidigt är det utbildningsinnehåll

som beskrivs i direktivet inte så omfattande. Utbildningen borde

vara möjlig att klara på betydligt kortare tid än 280 timmar.

Fortbildningen är ett naturligt inslag för anställda förare. För

förare som inte är anställda är det tänkbart att fackföreningen eller

föraren själv får betala för nödvändig fortbildning. En särskild fråga

är hur man bör förfara om föraren har gjort ett uppehåll i sitt yrke.

När det gäller utbildningscentrum är det de krav som är

uppställda i direktivet som det ligger närmast till hands att använda.

Den aktör som får vara utbildningscenter kan vara vem som helst

som motsvarar kraven. Det är dock naturligt att det är körskolor

som ansöker om att få denna status. De lärare som finns på

körskolorna har en tvåårig universitetsutbildning. Läraren måste

dessutom ha haft körkortsbehörighet i två år på samtliga de

behörigheter som denne utbildar på.

Det är att föredra om gemenskapskoden framgår på körkortet.

20.5.3 Norge

Utredningen har haft kontakt med bl.a. företrädare för

Samferdselsdepartementet och Statens vegvesen (Vegdirektoratet)

som har lämnat upplysningar om förberedelserna för att genomföra

direktivet i Norge. I samband med dessa kontakter har huvud-

sakligen följande framkommit.

De flesta körkortseleverna utbildas på trafikskola/körskola, och

även här är delar av körkortsutbildningen för tunga fordon

obligatorisk. Kostnaden finansieras privat eller såsom en arbets-

SOU 2005:109

Genomförande av yrkesförardirektivet

211

marknadsåtgärd. Försvaret utbildar också unga förare för tunga

körkortsbehörigheter. För ett fåtal elever finns även möjlighet att

finansiera studier på gymnasienivå med studiestöd/studiemedel.

Endast cirka fem procent av eleverna får sin utbildning vid landets

gymnasieskolor. Det finns ett nyrekryteringsbehov när det gäller

bussförare. Även när det gäller godstransporter är det vanskligt att i

en god konjunktur få fram ett tillräckligt antal förare för

transportbranschens behov.

Statens vegvesen har i oktober 2005 presenterat en rapport

gällande valet av modell för förvärvandet av grundläggande

kompetens

16

. På de fakta som nu föreligger bedöms utbildnings-

alternativet vara att föredra, men valet bedöms vara svårt.

Provalternativet för med sig en relativt omfattande utbildning.

Detta alternativ anses också ge en bra kompetens. Proven i

provalternativet anses däremot onödigt omfattande. Dessa prov

kan innebära ett hinder för elever som har svårt att uttrycka sig

skriftligt.

Till skälen för utbildningsalternativet hör att utbildningstiden

innebär en mognadsprocess för förarelever. Det anses viktigt att

undervisningen för den grundläggande kompetensen ordnas så att

förarna inte i onödan får olika utbildningsnivåer, eller att en viss

förarkategori diskrimineras. Erfarenheter från körkortsutbild-

ningen tyder på att kvaliteten har höjts genom de obligatoriska

momenten. Konkurrensaspekter talar för att närliggande stater

skall ha likartade system för att förvärva kompetensen. Till

nackdelarna hör kostnaderna för ett sådant alternativ.

Frågan om det behöver finnas ett alternativ för snabbförvärvad

kompetens står öppen tills vidare.

En eventuell sänkning av bussföraråldern har hittills inte

övervägts närmare. Förareleverna slutar gymnasiet vid 18 år (det år

eleven fyller 19) eller 19 år. Det är visserligen vanskligt att låta unga

köra buss yrkesmässigt, men det skall ändå vara ett väsentligt

moment i utbildningen att lära föraren att uppträda på rätt sätt i sitt

yrke.

En obligatorisk fortbildning fordrar ändrad lagstiftning. Det

behöver övervägas vilka utbildningscenter som skall få bedriva

fortbildningsverksamheten. För närvarande bedöms att

inget

regelrätt prov behöver utföras. En fortbildningskurs bör få delas

upp i den utsträckning direktivet medger.

16

Rapporten Yrkestransportdirektivet Grundleggende kompetanse. Valg av modell.

Genomförande av yrkesförardirektivet

SOU 2005:109

212

För närvarande utgår man från de krav på ett utbildningscentrum

som följer av direktivets bilaga I avsnitt 5. Körskolorna/

trafikskolorna bedöms klara att ta hand om denna yrkes-

kompetensutbildning. De körlärare som finns vid körskolorna i dag

har en tvåårig högskoleutbildning. När det gäller möjliga

utbildningscentrum så är de allra flesta företag inom transport-

sektorn mycket små. De behöver därför assistans med både

utbildningen och fortbildningen av andra aktörer. Ett problem som

följer av systemet med utbildningscentrum är att tillsynen kan falla

på olika myndigheter. Den naturliga tillsynsmyndigheten är olika

beroende på om det är en aktör inom skolväsendet eller en aktör

inom transportväsendet som är utbildningscentrum.

20.5.4 Finland – arbetsgruppens utredning

Utredningen har haft kontakt med Kommunikationsministeriet i

Helsingfors. Ministeriet har lämnat upplysningar om behandlingen

i ministeriet av förslagen från en partssammansatt arbetsgrupp

gällande genomförandet av direktivet.

Undervisningsministeriet i Finland tillsatte den 8 augusti 2003

en arbetsgrupp för yrkesförardirektivet. Uppgiften var att utreda

konsekvenserna av EU-direktivet för utbildningen av yrkesförare i

Finland. Arbetsgruppen svenska namn var: ”Arbetsgruppen för

behandling av verkställandet av direktivet om grundläggande

kompetens och fortbildning för förare av vissa vägfordon.”

Arbetsgruppen skulle

1. behandla direktivets konsekvenser för förarutbildningen på

nationell nivå

2. lägga fram förslag till behövliga ändringar i det gällande

förarutbildningssystemet samt

3. förslag till verkställande av direktivet.

Arbetsgruppen har lagt fram förslag angående tillämpning av

direktivet på nationell nivå den 15 mars 2005. Av förslagens

svenska sammanfattning framgår bl.a. följande.

Körkortsutbildningen för de olika fordonskategorierna enligt

direktivet om förarkompetens har i Finland omfattat kraven enligt

rådets gällande direktiv om minimikrav på utbildning för vissa

förare av vägfordon (76/914/EEG). Det har dock inte tidigare varit

obligatoriskt att skaffa sig särskild utbildning för föraryrket, utan

SOU 2005:109

Genomförande av yrkesförardirektivet

213

kravet har endast varit körkort som berättigar till framförande av

bil. I och med direktivet är kravet för yrkesutövning grundläggande

yrkeskompetens, som måste upprätthållas genom fortbildning.

Syftet med de nya gemenskapsreglerna har bedömts vara att med

hjälp av utbildning säkra förarens yrkeskompetens med tanke på

såväl tillträdet till yrket som den fortsatta yrkesutövningen.

Reglerna gäller alla förare oberoende av om de utövar yrket för

egen eller någon annans räkning som självständiga yrkesutövare

eller arbetstagare. I Finland berör skyldigheterna enligt direktivet

ca 80 000–90 000 personer, vars yrke är att framföra tunga fordon.

Arbetsgruppen anser att blivande yrkesförare kan skaffa sig den

yrkeskompetens som direktivet kräver antingen genom att avlägga

en grundläggande yrkesexamen som ingår i utbildningssystemet

eller en yrkesexamen. I samband med dessa examina skall de

blivande yrkesförarna genomföra de prov som förutsätts av

direktivet och som genomförs i etapper. Alternativt kan de fullgöra

ett utbildningsavsnitt som är definierat som en del av en examen

och som omfattar bara de delar som yrkesförardirektivet kräver,

dvs. en studieperiod på 280 timmar. I samband med denna skall de

blivande yrkesförarna genomföra de prov som direktivet

förutsätter. Bägge sätten ger den grundläggande yrkeskompetens

som avses i direktivet och som i framtiden är ett krav för att få

bedriva transportverksamhet.

En examensdel skall också kunna fullgöras i ett snabbare tempo

och längden på studieperioden skall då vara 140 timmar jämte

proven. Den snabbare ordningen behövs främst i sådana situationer

där arbetslivet snabbt behöver få nya förare. Utbildningen ger i

fråga om unga förare begränsade rättigheter i de olika fordons-

klasserna. I godstrafik kan personer som fyllt 21 år och i person-

trafik personer som fyllt 23 år skaffa sig snabbförvärvad yrkes-

kompetens för vilken körkortskategori som helst. De rättigheter

att utöva yrket som då erhålls skall i vissa fall innehålla begräns-

ningar avseende ålder och fordon som får framföras. Denna be-

gränsande faktor avskrivs när föraren fyller antingen 21 eller 23 år.

Ett av syftena med direktivet om förarkompetens är att

harmoniera förarutbildningen i medlemsstaterna. Utbildningen

skall dock anpassas till de nationella utbildnings- och examens-

system som redan finns. Målet är enligt arbetsgruppen mening i

främsta hand att bygga upp ett fungerande system som baserar sig

på det yrkesutbildningssystem som redan finns i Finland och att

även annan pågående utbildning av förare beaktas.

Genomförande av yrkesförardirektivet

SOU 2005:109

214

Utbildningen skaffas hos en utbildningsanordnare som har

beviljats utbildningstillstånd. De behöriga myndigheterna att

bevilja utbildningstillstånd föreslås vara Utbildningsstyrelsen

(UBS) och Fordonsförvaltningscentralen (AKE). Utbildnings-

styrelsen och Fordonsförvaltningscentralen föreslås båda svara för

övervakningen av utbildningen för grundläggande kompetens och

för provarrangemangen i fråga om de utbildningscenter som de

godkänt. Myndigheterna skall godkänna utbildningsanordnarna på

en skriftlig begäran, till vilken fogas utbildningsprogrammet

(undervisningsinnehåll, plan för genomförande, undervisnings-

metoder), en utredning av lärarnas kompetens, platserna där

kurserna hålls, läromedel, fordonspark till förfogande och villkor

för deltagande i kurserna. Vardera myndigheten godkänner

utbildningscentren inom sitt eget verksamhetsområde. För att

säkerställa en enhetlig tillämpning av bestämmelserna utformas

gemensamma grunder för godkännande. Utbildningsstyrelsen

fastställer innehåll och krav gällande all grundläggande förarut-

bildning enligt yrkesförardirektivet. Utbildningen enligt direktivet

inlemmas således i det nationella examenssystemet.

Tillsynen över förarkompetensutbildningen samt anordnandet av

proven skall i fråga om de utbildningscenter som Utbildnings-

styrelsen godkänner i fristående examina vara en uppgift för

examenskommissionen/-kommissionerna inom transportbran-

schen. I fråga om examina enligt examensgrunderna skall tillsynen

vara en uppgift för de organ som svarar för yrkesproven.

Fordonsregistercentralen skall svara för tillsynen över utbildningen

för förarkompetens och anordnandet av proven för bilskolornas

och försvarsmaktens del. Dessutom ansvarar Fordonsregister-

centralen för alla utbildningsprogram som godkänns som

fortbildning. Utbildningen övervakas genom tillsynsbesök.

Registermyndigheten upprätthåller ett register över dem som

innehar ett kompetensbevis samt svarar för anteckningarna på

körkortet och/eller kompetenskorten. Som avslutning på en

utbildning eller på en sådan mer omfattande del av en utbildning

som varar i mer än sex månader och som genomförs i samband med

en yrkesutbildning hålls ett skriftligt eller muntligt prov (som kan

genomföras i etapper). Muntliga prov kan genomföras endast av

grundad anledning, t.ex. på grund av dyslexi. Enligt förslaget ges

intyg om godkänd utbildning

SOU 2005:109

Genomförande av yrkesförardirektivet

215

• för bilskolornas och försvarsmaktens del av Fordons-

förvaltningscentralen eller av de organ som utsetts av denna,

• för de utbildningscentrers del som undervisningsförvaltningen

godkänt av examenskommissionen/-kommissionerna inom

transportbranschen i fråga om fristående examina och av de

förvaltningsorgan som svarar för yrkesproven i fråga om

examina enligt läroplansgrunderna.

Utifrån intyget ger registermyndigheten föraren ett yrkes-

kompetenskort eller en anteckning om yrkeskompetens på

körkortet. Som sådana intyg räknas också de intyg om

grundexamina och yrkesexamina som motsvarar bestämmelserna.

Arbetsgruppen föreslår också att man i Finland inför den

möjlighet som direktivet ger att sänka åldersgränsen för

busschaufförer vid inhemska transporter. En sänkt åldersgräns ger

möjlighet att inleda utbildningen för persontransporter också i

samband med studierna för en yrkesinriktad grundexamen i

ungdomsutbildningen. En sänkning av åldersgränsen är en

möjlighet som erbjuds i direktivet om yrkeskompetens och som

det är motiverat att införa redan tidigare enligt en snabbare

tidtabell än den som gäller de övriga delarna i direktivet. Nuvarande

praxis, som innebär att den enda valmöjligheten är godstransporter,

tilltalar inte alla som är intresserade av transportbranschen. Att

utbildningen för persontransporter blir tillgänglig via yrkes-

utbildningen ökar de ungas intresse för föraruppgifter och

underlättar rekryteringen då det lokalt förekommer brist på förare

för persontransporter. Anordnarna av yrkesutbildning har

förberett sig på att starta busschaufförsutbildning för unga genom

försöksverksamhet och genom att avsätta nya resurser för att starta

verksamheten.

Arbetsgruppen föreslår att försvarsmaktens förarutbildning

ordnas så att den fyller de krav som direktivet om yrkeskompetens

ställer på förarutbildningen. Man bör enligt arbetsgruppen genom

nationella åtgärder se till att förarutbildningen vid försvarsmakten

ger den yrkeskunskap som direktivet förutsätter. Arbetsgruppen

menar att också antalet förare som är villiga att gå försvarsmaktens

förarutbildning ökar om detta mål realiseras.

De nya förarna för persontransporter skall ha den utbildning

som direktivet förutsätter från september 2008 och förarna för

godstransporter från september 2009. Det är skäl att förbereda sig

Genomförande av yrkesförardirektivet

SOU 2005:109

216

inför denna situation redan tidigare. Arbetsgruppen föreslår att

utbildningsvolymerna för grundläggande förarutbildning och

fortbildning av förare ökas enligt branschens behov från 2007. Med

nuvarande utbildningsvolymer är det inte möjligt att fylla de

arbetskraftsbehov som bl.a. arbetsmarknadsorganisationerna,

undervisningsförvaltningen och arbetskraftsförvaltningen kalky-

lerar med i sina utredningar. Även direktivets ikraftträdande ökar

utbildningsbehovet. Ökningen av utbildningsvolymerna bör ske

genom en utökning och omfördelning av resurserna och genom att

den utbildning enligt direktivet som genomförs som examensdelar

breddas.

Eftersom en fungerande transportbransch är av stor betydelse

för att så gott som hela samhället skall fungera, finner

arbetsgruppen det viktigt att, när arbetslivets behov av arbetskraft

är exceptionellt stort, undervisningsministeriet och arbets-

ministeriet beviljar finansiering i synnerhet för utbildning som ger

förarkompetens. Arbetsgruppen anser att främst grundexamens-

utbildningen till yrket som bl.a. busschaufför bör utökas.

Förarutbildningen har den senaste tiden utvecklats så att

yrkesutbildningsanordnarna har haft möjlighet att få stödpengar

för utveckling av viss grundexamensutbildning.

Bestämmelserna skall på busschaufförer tillämpas två år och på

lastbilschaufförer tre år efter ikraftträdandet den 10 september

2006 (dvs. den 10 september 2008 respektive den 10 september

2009). De författningsändringar som behövs för verkställandet av

direktivet bereds i Finland under 2005 och regeringsproposi-

tionerna planeras avlåtna våren 2006.

20.5.5 Finland – utbildningen för yrkesförare

Kommunikationsministeriet har lämnat dessa ytterligare uppgifter

om yrkesförarutbildningen.

Befintlig körkortsutbildning

I Finland varierar antalet obligatoriska teori- och körlektioner

beroende på vilken behörighet föraren redan har och vilken

behörighet denne vill komplettera med. Av tradition är C-

behörigheten grundläggande och den kan tas tillsammans med B-

SOU 2005:109

Genomförande av yrkesförardirektivet

217

behörigheten från 18 års ålder. Det finns en treårig yrkesutbildning

på gymnasieelever som innehåller körkortsutbildning.

Körkort med förarbehörighet C erhålls vanligen efter att eleven

deltagit i utbildning vid bilskola. Eleven själv betalar för denna

utbildning. I yrkesutbildningen är antalet platser 650 st. för antagna

elever som läser för att få bl.a. C-behörighet. Utbildningen startar

under det året då eleven fyller 16 år och eleverna är 18 eller 19 år

när utbildningen avslutas och körkortet utfärdas. De som antas

som lastbilsförare m.m. i Försvarsmakten har i allmänhet redan en

civil C-behörighet. Under sin utbildning tar ofta de värnpliktiga

soldaterna en CE-behörighet som, på vissa villkor, kan bytas mot

ett körkort med civil CE-behörighet vid värnpliktstidens slut

(drygt 2 000 elever per år). Utbildning direkt för civil CE-

behörighet och för D-behörighet sker inom ramen för yrkes-

utbildning för vuxna (total cirka 1 400 elever per år). Det motsvarar

cirka hälften av körkorten med dessa behörigheter. Den andra

hälften erhåller förarna på grund av erfarenhet som heltidsförare.

Har man sådan erfarenhet kan man avlägga förarprov direkt för att

få körkortet. Utbildningen bekostat av samhället då körkortet tas i

samband med yrkesutbildning. I bilskolor täcks kostnaderna i sista

hand av eleverna själva. Det gäller både i fråga om körkorts-

utbildning och en 280 timmar lång yrkesutbildning.

För att eleven skall kunna genomföra provalternativet behöver

han eller hon undervisning. Provalternativet är inte bra för unga

förare som inte har någon erfarenhet av att manövrera tunga

fordon. Det är lättare att tillgodose dessa förares behov av träning

genom en obligatorisk utbildning.

Det varierar hur körkortsutbildningen finansieras. I yrkes-

utbildning finns ca 650 platser, varav hälften är vikta för chaufförer

med tidigare erfarenhet och hälften är reserverade för dem utan

sådan erfarenhet. Försvarsmakten har en viktig roll i körkorts-

utbildningen på framför allt lastbil. Härutöver finns även en

privatfinansierad körkortsutbildning i körskola. Denna betalar i

regel eleven själv.

Genomförande av yrkesförardirektivet

SOU 2005:109

218

Särskilt om snabbförvärvad kompetens

När det gäller den nya utbildningens längd så är normalut-

bildningen enligt direktivet 280 timmar vilket är en betydande och

dyrbar utbildningsinsats. Tillgången på bussförare i Finland är för

liten i förhållande till behoven.

Arbetsgruppen som lämnade förslag om genomförandet ansåg

att det snabbare utbildningsalternativet borde stå öppet för använd-

ning. Hittills har inte bestämts någon kvalifikation av villkoren för

att få den snabbare utbildningen i stället för utbildningen som

eleven genomgår på normal tid. Den snabbförvärvade kompetensen

kan dock komma att betalas av förareleven medan den utbildning

som förvärvas på normal tid i stället betalas av staten. På så sätt blir

det en naturlig tröskel till att ta i anspråk den snabbförvärvade

kompetensen.

Särskilt om lägsta åldern för bussförare

Inom bussbranschen finns en önskan om att den lägsta åldern för

yrkesförare av buss sänks. Det som framför allt talar emot en sådan

utveckling är trafiksäkerhetsskäl. Om man skulle inlåta sig på att

sänka till 18 år kan det endast vara aktuellt för elever som har gått

den treåriga yrkesutbildningen. Traditionellt har C-behörigheten

varit en förutsättning för att ta D-körkort. Det finns planer på att

ändra denna ordning så att förare med endast B-behörighet kan ta

D-körkort. En sådan förändring skulle kunna locka fler kvinnor till

bussföraryrket.

Vid jämförelsen med en taxiförares yrkessituation bör beaktas

att arbetsuppgifterna är andra än en bussförarens motsvarande

uppgifter. Passagerarna i bussen har en återhållande verkan på

bussförarens beteende i trafiken. Den långa utbildningen har också

effekter på förarens uppträdande i trafiken privat och på privatlivet

i övrigt. Om åldersgränsen för bussförare sänks blir det möjligt att

ha en yrkesutbildning även för unga blivande bussförare. Eleven

kan då börja utbildningen redan vid 16 års ålder och ha möjlighet

att börja köra buss då man har gått den treåriga utbildningen. Det

anses föreligga en brist på både buss- och lastbilsförare och denna

brist riskerar bara att bli värre redan i en nära framtid.

SOU 2005:109

Genomförande av yrkesförardirektivet

219

Prov efter fortbildningen

Det är inte planerat att utbildningscenter skall ha prov efter

fortbildningskurser. Fortbildningen kommer att kunna bedrivas i

en rad olika former och det blir därför svårt att sätta upp regler för

en sådan provverksamhet. Den som bör hålla reda på fortbild-

ningens resultat är arbetsgivaren eller föraren själv.

Utbildningscentrum för grundutbildning respektive fortbildning

Det bör ställas något strängare krav på grundutbildningscentrum

än på fortbildningscentrum. Det finns redan i dag ett antal aktörer

som anordnar fortbildning för yrkesförare och denna struktur bör

kunna användas för att förmedla sådan fortbildning som avses i

direktivet. Dessa aktörer klarar dock inte alltid de krav som ställs

på en trafikskola. De lärare som finns på trafikskolorna har ett och

ett halvt års utbildning för trafiklärare utöver gymnasieutbildning.

På vilken handling skall gemenskapskoden föras in?

Frågan om gemenskapskoden skall införas på körkortet eller på en

särskild handling bör bedömas med utgångspunkt från förarens

önskemål. Denne skall själv kunna välja på vilken handling

gemenskapskoden för hans yrkeskompetens skall framgå. Det ser

inte ut som att informationen får plats i kolumn 12 tillsammans

med annan information.

20.5.6 Danmark

Frågan om direktivets genomförande i Danmark har under hösten

2005 överförts till Transport- och Energiministeriets ansvars-

område. Ministeriet har delegerat frågan till Faerdselstyrelsen.

Faerdselstyrelsen anser f.n. att en obligatorisk utbildning är det

bästa alternativet. En grundutbildning för yrkesförare finns redan

även om den inte är obligatorisk. Den finansieras delvis av

offentliga medel och delvis privat. Riktlinjer är under utarbetande

inom innebärande att undervisningen skall bedrivas på samma sätt i

hela landet. Det finns regler i avtal mellan trafikhuvudmän och

entreprenörer om tre dagars fortbildning. En fortbildningskurs om

Genomförande av yrkesförardirektivet

SOU 2005:109

220

fem dagar bör få delas upp i den utsträckning som direktivet

medger det. Det är inte avsett att ha olika krav för utbildnings-

center beroende på om de bedriver grundutbildning eller om de

bedriver fortbildning

20.6

Behandlingen av direktivet i några länder i övrigt

20.6.1 Estland

I Estland avser man att påbörja ett arbete under slutet av år 2005

för att anpassa befintlig ordning för yrkesförarutbildningen till

direktivets krav. Befintlig lagstiftning skall anpassas till yrkesförar-

direktivets krav. Planeringen avser ett system som bygger på

nuvarande utbildning och som omfattar en obligatorisk utbildning

som avslutas med ett prov som motsvarar den genomgångna

utbildningen. Man kan tänka sig ett system med snabbförvärvad

kompetens för att motverka bristen på yrkesförare. Det finns också

planer på att sänka åldern för bussförare, dock endast i reguljär

stads- och förortstrafik med hänsyn till trafiksäkerhetsaspekterna.

Det råder också en brist på bussförare i Estland. Eftersom

medelåldern bland befintliga förare överstiger 45 år är det angeläget

att göra yrket tillgängligt för unga. Det är också en förhoppning att

arbetsgivare skall kunna knyta unga förare till företaget genom att

finansiera deras grundutbildning. Av tekniska skäl avser man att

använda sig av det fristående yrkeskompetensbeviset, utfärdat av en

behörig myndighet.

20.6.2 Lettland

Enligt Vägtrafiksäkerhetsdirektoratet i Riga finns i Lettland sedan

flera år ett system för yrkesförarutbildning. Systemet omfattar

båda huvudalternativen enligt yrkesförardirektivet. Förareleverna

får delta i en utbildning och genomföra ett prov. Kunskapsnivån

utvecklas härigenom för förarna och det finns ingen diskussion om

att ändra systemet. Det finns intresse för en utbildning som ger en

snabbförvärvad kompetens eftersom en sådan utbildning kan antas

bli billigare. Däremot pågår inget arbete för att sänka den lägsta

ålder vid vilken bussförare kan börja i yrket. När det gäller hur

föraren skall styrka sin yrkeskompetens anser man att förarna bör

SOU 2005:109

Genomförande av yrkesförardirektivet

221

ha färre handlingar att hålla reda på än nu. Därför föredrar man en

ordning där yrkeskompetensen framgår av körkortet.

20.6.3 Tyskland

I Tyskland är inte beredningen av förslagen färdig. Enligt uppgifter

från Bundesministerium für Verkehr, Bau- und Wohnungswesen är

dock författningsförslag upprättade. Man avser att för förvärvande

av grundläggande kompetens genomföra provalternativet. Skälet är

att man vill skydda de två frivilliga treåriga yrkesutbildningar som

finns. Den snabbförvärvade kompetensen skall utgöra ett alternativ

för att möjliggöra att äldre arbetstagare skall få möjlighet att bli

förare i tung trafik. Vidare avser man att sänka den lägsta

bussföraråldern i enlighet med artikel 5.3 a) yrkesförardirektivet.

Det bör under alla förhållanden bli fallet för elever som genomgått

en treårig yrkesutbildning. Inom ramen för utbildningen skall då en

medicinsk-psykologisk bedömning göras av eleven. Yrkes-

kompetens avseende grundutbildning och fortbildning bör visas

genom att den harmoniserade gemenskapskoden förs in på

körkortet.

20.6.4 Storbritannien

I Storbritannien finns inga obligatoriska trafikantutbildningar. Det

s.k. provalternativet är därför mest tilltalande. Provalternativ

bedöms vara mera kostnadseffektivt. Dessutom kan man då

etablera en utbildning som är nationellt reglerad till innehållet. På

detta sätt bedöms fokus kunna läggas på kvaliteten i den

kompetens som föraren förvärvar. För närvarande planeras ingen

utbildning för en snabbförvärvad kompetens trots att transport-

branschen är intresserad av en sådan utbildningsväg. Ambitionen är

att yrkeskompetensen skall kunna framgå av körkortet. Utbyten

skall ske vart femte år och i samband med detta uppdateras

uppgifterna om yrkesförarkompetensen. Yrkesförarna bedöms

tämligen enkelt kunna ta till sig en sådan rutin.

Genomförande av yrkesförardirektivet

SOU 2005:109

222

20.6.5 Frankrike

Det franska nuvarande systemet för förarutbildning utgör förebild

för yrkesförardirektivets reglering. Utbildningen för förare i

Frankrike inkluderar det lärande som bedrivs på varje arbetsplats,

dvs. vid åkerier och bussföretag. I landet finns sedan 1995 ett

system där undervisning i lektionsform kombineras med ett prov.

Detta lämpar sig väl, särskilt för de yngre förarna på väg ut i

arbetslivet. Vad gäller den snabbförvärvade kompetensen är det

avsett att en sådan skall finnas vid sidan av den utbildning som sker

i normal takt. Denna reserveras dock för vuxna som redan har

körkort. Den snabbare utbildningen är avsedd att vara ett

komplement till utbildningen i normal takt. Bussbranschen i

Frankrike vill ha möjligheten att få tillstånd att köra buss

yrkesmässigt från 18 års ålder. Statsmakterna har dock inte tagit

ställning till detta krav ännu. Att notera gemenskapskoden på

körkortet skulle i hög grad förenkla hanteringen, eftersom det då

skulle finnas endast ett dokument för förarens kompetens. Frågan

skall dock analyseras närmare. Det fordras dessutom att frågan

behandlas såväl av Inrikesministeriet som av Transportministeriet.

20.7 Avslutande

synpunkter

I Sverige finns mycket få obligatoriska moment i körkortsutbild-

ningen till skillnad från vad som gäller i flera nordiska grannländer.

För närvarande är de obligatoriska momenten i utbildningen av

förare av motorfordon begränsade till den utbildning för hand-

ledare och elev som avses i 4 kap. 7 § 4 körkortslagen (1998:488),

KKL. Inga obligatoriska teoretiska eller praktiska moment

förekommer i övrigt i körkortsutbildningen. Det finns dock inga

krav i EG-rätten på en viss minsta utbildningstid för att ta körkort.

Vare sig nu gällande körkortsdirektiv 91/439/EG eller föreslaget

körkortsdirektiv innehåller, så här långt, föreskrifter om

obligatorisk körkortsutbildning.

När man bestämmer innehållet i den utbildning som skall svara

mot yrkesförardirektivet bör man på många håll kunna dra nytta av

befintlig obligatorisk utbildning. Andra stater som genomför

direktivet bör kunna bygga vidare på den obligatoriska utbild-

ningen och tillgodoräkna sig de moment som redan finns i denna

och som motsvarar direktivets bestämmelser. För Sveriges del finns

SOU 2005:109

Genomförande av yrkesförardirektivet

223

ingen obligatorisk grundutbildning för förare i tung trafik. Den

frivilliga utbildning som bedrivs för att erhålla körkortsbehörighet

kommer därför att kompletteras med obligatoriska inslag för att

erhålla den nya yrkeskompetensen. De kursplaner som i dag finns

kan sannolikt behöva revideras för att exempelvis undvika

dubbleringar.

I de nordiska grannländerna verkar utbildningsalternativet vinna

störst anslutning för närvarande. I Finland planeras för att införa

möjligheten att föraren förvärvar grundläggande kompetens genom

en förkortad grundutbildning. Man har redovisat argument för att

komplettera en grundläggande kompetens som förvärvas i normal

takt med den snabbförvärvade kompetensen.

I Danmark och Finland är inte körkorts- och yrkes-

kompetensutbildningen anförtrodd någon särskild aktör. I Norge

och Island förefaller det som om trafikskolorna kommer att få

hand om uppgiften. Hur utbildningen finansieras varierar också. I

de nordiska grannländerna vilar finansiering av grundutbildningen

ofta på ett offentligt åtagande medan fortbildningen finansieras av

transportbranschens aktörer.

I dialogen med de nordiska grannländerna har framkommit att

man anser att de sju timmar som ett fortbildningsavsnitt minst

måste fortgå bör hänga samman. Vidare bör inte en fortbild-

ningskurs avslutas med ett prov, som vid misslyckat resultat

medför att föraren inte kan utöva sitt yrke. Om det visar sig

nödvändigt bör däremot test på förarens kunskaper få förekomma,

som inte har innebörden att fortbildningen är godkänd eller

underkänd.

Körkortsbehörigheten D kan erhållas i Sverige först när föraren

uppnått 21 år. Bussförare kan därför börja arbeta i yrket först då

denna ålder uppnåtts. I Finland planerar man att sänka ålder för

elever som genomgår en yrkesutbildning på gymnasienivå med

hänvisning framför allt till ett stort behov av nya bussförare. Den

ordning som är avsedd i Finland medger att bussförare efter viss

påbyggnadsutbildning börjar arbeta redan vid en ålder av 18 år och

några månader. Utvecklingen i Finland bör följas om man där

vidtar en sådan åtgärd.

Transportbranschen

227

21 Myndigheter,

organisationer

och

företag

21.1

Verksamheter som berörs av yrkesförardirektivet

Direktivet berör huvudsakligen två verksamhetsfält i arbetslivet,

dels transportbranschen och dels utbildningen för yrkesförare.

Transportbranschen delas i regel upp i en godstransportsektor och

en persontransportsektor. Branschens organisationer liksom

yrkesförardirektivets reglering följer en sådan uppdelning.

Formerna för finansieringen av verksamheten, offentlig eller privat

finansiering, varierar.

Till branschorganisationerna kan räknas framför allt egentliga

intresseorganisationer inom respektive verksamhetsfält, men också

arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Branschens aktörer står

enligt lagstiftning under tillsyn av myndigheter. Myndigheter och

organisationer har i något eller flera sammanhang varit företrädda i

kontakterna med utredningen.

21.2

Statens skolverk

I idén med det nuvarande utbildningssystemet ligger att staten

anger nationella mål och ramar, men att detaljbestämmelser

undviks och att kommunernas och skolornas frihet att utforma sitt

eget arbete ska vara så stor som möjligt. Skollagen (1985:1100),

läroplanerna, programmålen, kursplanerna och betygskriterierna är

en del av de nationella styrdokument som ska styra verksamheterna.

Skollagstiftningen gäller i princip bara för de fristående skolorna

när detta direkt framgår av särskilda bestämmelser i denna lag-

stiftning. Bestämmelserna finns i 9 kap. skollagen och förord-

ningen (1996:1206) om fristående skolor.

Av förordningen (2002:1160) med instruktion för Statens

skolverk (skolverksinstruktionen) framgår att Statens skolverk

(Skolverket) är central förvaltningsmyndighet bl.a. för det

Myndigheter, organisationer och företag

SOU 2005:109

228

offentliga skolväsendet och för den av det allmänna anordnade

förskoleverksamheten och skolbarnomsorgen i den utsträckning

något annat inte är föreskrivet. I fråga om annan utbildning har

Skolverket de uppgifter som följer av författningar eller särskilda

bestämmelser.

Skolverkets roll i det svenska utbildningssystemet är bl.a. att

ange mål för att styra, att informera för att påverka och att granska

för att förbättra.

Till de mest centrala uppgifterna hör att Skolverket genom ut-

bildningsinspektion skall granska kvaliteten i skolväsendet och ha

tillsyn. Vidare åvilar det Skolverket att kontinuerligt se över kurs-

planer och betygskriterier (2 § 1 och 3 skolverksinstruktionen).

Skolverket skall såsom framgår av 3 § skolverksinstruktionen ha

tillsyn över bl.a. det offentliga skolväsendet och utbildning vid

sådana skolor med enskild huvudman (fristående skolor) som avses

i 9 kap. skollagen. Skolverket granskar skolan och vuxenutbild-

ningen på olika sätt. Genom utbildningsinspektion kan klargöras

om, och hur väl, en verksamhet fungerar i förhållande till

bestämmelserna i skollagen och läroplanerna. Skolverket uppmärk-

sammar kommunen eller styrelsen i en fristående skola på områden

som de behöver arbeta vidare med i sitt eget utvecklingsarbete.

21.3 Vägverket

Riksdag och regering bestämmer vilken inriktning Vägverkets

arbete skall ha. Vägverket är enligt 1 § förordningen (1997:652)

med instruktion för Vägverket (vägverksinstruktionen) central

förvaltningsmyndighet med ett samlat ansvar, sektorsansvar, för

hela vägtransportsystemet. Verket skall vidare särskilt verka för att

de transportpolitiska målen uppnås. Slutligen enligt denna paragraf

skall verket inom ramen för sitt sektorsansvar vara samlande,

stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter.

Vägverkets verksamhet styrs även av de långsiktiga transport-

politiska målen, liksom av det årliga regleringsbrevet från

regeringen.

Vägverkets ansvar och uppgifter anges även i 2 § förordningen

(1997:652) med instruktion för Vägverket (vägverksinstruktionen).

Till de värden som Vägverket särskilt skall verka för hör enligt

paragrafen att kollektivtrafikens konkurrenskraft stärks, yrkes-

trafiken blir trafiksäker, miljöanpassad och effektiv samt bedrivs

SOU 2005:109

Myndigheter, organisationer och företag

229

under lika villkor mellan företagen. Vägverket ansvarar enligt 4 §

vägverksinstruktionen även för bl.a.

1. frågor om trafik på väg och i terräng,

2. vägtrafikregistret,

3. frågor om körkort, förarutbildning och förarprov, och

4. frågor om yrkestrafik.

Vägverket utövar i dag tillsyn över utbildning och kunskapsprov

inom såväl trafikskolornas utbildningsverksamhet som förarbevis-

systemet. Tillsyn över förarprovsverksamheten gäller förordnanden

som förrättare av förarprov.

För trafikskolornas del har Vägverket utarbetat föreskrifter och

allmänna råd för tillsyn, Vägverkets föreskrifter om tillsyn över

trafikskola (VVFS 1997:184). Tillsynen utförs genom tillsyns-

samtal och tillsynsbesök. Syftet med dessa samtal är att eventuella

missförhållanden skall uppdagas och rättas till på frivillig väg.

Tillsynens otillräckliga omfattning har ifrågasatts i annat samman-

hang.

1

21.4 Vägtrafikinspektionen

Vägtrafikinspektionen skall aktivt verka för ett säkert vägtransport-

system där ingen omkommer eller skadas allvarligt. Vägtrafik-

inspektionen hör administrativt till Vägverket där chefen för

inspektionen ansvarar för verksamheten gentemot styrelsen. An-

slaget till verksamheten fastställs av regeringen. Det ansvar och de

uppgifter som chefen för Vägtrafikinspektionen har framgår av

20 § vägverksinstruktionen.

Uppgifterna är enligt vägverksinstruktionen följande:

1. Att med utgångspunkt i beslutade trafiksäkerhetsmål hos

myndigheter, kommuner och andra utifrån ett helhetsper-

spektiv följa och analysera sådana förhållanden som väsentligt

kan påverka vägtransportsystemets utformning och funktion.

2. Att genom dialog med de aktörer som avses i punkt 1 verka för

att dessa tillämpar ett systematiskt arbetssätt för att förhindra

vägtrafikolyckor som leder till att någon dödas eller blir

allvarligt skadad.

1

Förarbevisutredningens betänkande Säkra förare på moped, snöskoter och terränghjuling,

SOU 2005:45, s. 305.

Myndigheter, organisationer och företag

SOU 2005:109

230

3. Att samverka med andra aktörer i syfte att öka trafiksäkerheten

på väg.

4. Att initiera forskning och utveckling inom trafiksäkerhets-

området och följa sådan forskning som har betydelse för

inspektionens verksamhet.

21.5 Arbetsmiljöverket

Arbetsmiljöverket har till uppgift att minska riskerna för ohälsa

och olycksfall i arbetslivet och arbetar för att förbättra arbets-

miljön. Arbetsmiljöverket har identifierat riskfaktorer för personer

med transportyrken. Hit hör pressade körtider, tunga lyft, ensidigt

arbete, risker för hot och våld, rånrisk, omfattande organisations-

förändringar och faror i trafiken.

Transportsektorn är en av Arbetsmiljöverkets sex prioriterade

branscher för åren 2004–2006. Arbetsmiljöverkets mål med sina

insatser är att stärka det systematiska arbetsmiljöarbetet inom

branschen, så att ohälsa och skador bland de anställda minskar.

Ökad säkerhet mot hot och våld inom taxi, kollektivtrafik – både

buss och tåg – är ett annat syfte med insatserna, där verkets

kravnivåer i takt med de ökade riskerna höjts under senare år. Det

gäller bl.a. krav på fungerande larm och dubbelbemanning i utsatta

miljöer. Även trafiksäkerheten beaktas och ingår som en del i det

förebyggande arbetsmiljöarbetet inom transportsektorn.

Kommande utbildning för grundläggande kompetens och fort-

bildning bör enligt Arbetsmiljöverket ge gedigna kunskaper om

vanliga arbetsmiljörisker i transportbranschen och om arbetssätt

som minskar riskerna för ohälsa och olycksfall. Arbetsmiljöverket

genomförde den 23–25 maj 2005 trafiksäkerhetskampanjen ”Bra

arbetsmiljö på väg” varvid 490 arbetsplatsbesök genomfördes hos

företag i yrkestrafiken. Krav på förbättringar riktades mot sju av tio

arbetsgivare.

21.6 Räddningsverket

Statens räddningsverk (Räddningsverket) är en statlig myndighet

som bland annat genom förebyggande åtgärder arbetar för att

minska antalet olyckor och skapa ett säkrare samhälle. Räddnings-

verket samverkar i denna uppgift med andra aktörer som arbetar

SOU 2005:109

Myndigheter, organisationer och företag

231

för säkerhet i samhället: andra myndigheter, kommuner och

frivilligorganisationer. Den centrala förvaltningen och verkets

ledning finns i Karlstad. Utbildningen genomförs vid våra skolor i

Sandö, Rosersberg, Skövde och Revinge.

Räddningsverket svarar för operativ tillsyn bl.a. när det gäller

skyldigheterna att ha säkerhetsrådgivare enligt lagen (1982:821) om

transport av farligt gods. Räddningsverket ska bedriva tillsyn i

enlighet med bestämmelserna om säkerhetsrådgivare vid transport

av farligt gods på ett sådant sätt att säkerheten vid sådana

transporter förbättras. Räddningsverkets tillsyn omfattar operativ

tillsyn och tillsynsvägledning. Operativ tillsyn innebär tillsyn som

riktas direkt mot ett objekt. Tillsynsvägledning innefattar upp-

följning, utvärdering och stöd till andra tillsynsmyndigheter inom

de områden där verket är central tillsynsmyndighet. Räddnings-

verkets tillsynsvägledning riktar sig till länsstyrelser, kommuner

och polismyndigheter.

21.7 Näringslivets

regelnämnd

Näringslivets regelnämnd (NNR) har som mål att begränsa

myndigheternas uppgiftskrav på företagen och att verka för att

regler som berör företagen är få, enkla och stabila. NNR försöker

nå målen genom att samråda med myndigheterna innan de lägger

nytt uppgiftslämnande på företagen, att samordna näringslivets

granskning av konsekvensanalyser, att hålla nära kontakt med

regeringen (bl.a. Simplexenheten vid Näringsdepartementet),

riksdagen och EU-kommissionen, och att ta hjälp av och till

myndigheterna förmedla den expertkunskap i olika frågor som

medlemmarna har.

21.8 Godstransportbranschens

organisationer

21.8.1 Sveriges

Åkeriföretag

Sveriges Åkeriföretag (SÅ) är åkerinäringens branschorganisation.

SÅ företräder cirka 10 000 medlemmar som tillsammans har

31 000 fordon. SÅ är regionalt organiserade i tolv åkeriföreningar.

SÅ erbjuder medlemmarna bl.a. ett program för utbildning och

vidareutveckling.

Myndigheter, organisationer och företag

SOU 2005:109

232

Svensk Handel har 14 000 medlemsföretag och i Svensk Handel

ingår Svensk dagligvaruhandel som har som mål att tillgodose

konsumenternas intressen. Föreningen för även dagligvaruföre-

tagens talan gentemot myndigheter och politiker i konkurrens-

neutrala frågor. Nuvarande medlemmar är Axfood Sverige AB,

BergendahlsGruppen AB, ICA Sverige AB och Coop Norden

Sverige AB. Svensk Dagligvaruhandel organiserar även andra

organisationer som direkt eller indirekt företräder en verksamhet

med detaljhandelsförsäljning.

21.8.2 Arbetsgivareorganisationer

Biltrafikens Arbetsgivareförbund (BA), är ett av sju förbund inom

TransportGruppen. Av uppgifter från Transportgruppen framgår

bl.a. följande

2

. Nya bestämmelser om yrkesförares utbildning och

kompetens kommer att beröra ett stort antal lastbilsförare. Det

förbund som har flest företag med förare som berörs är BA. BA

arbetar för att främja sina medlemmars intressen såsom

arbetsgivare inom transportbranschen. Anslutna till förbundet är;

billots-, hyrverks-, slamsugnings-, oljeskadesanerings-, speditions-,

transportförmedlings-, taxi-, terminal-, lagerhållnings-,

trafikskole-, åkeri- och expressföretag. BA sluter kollektivavtal

med Svenska Transportarbetareförbundet, Tjänstemannaför-

bundet HTF, Ledarna samt Svenska Civilingenjörsförbundet.

Inom BA:s avtalsområde finns bl.a. Åkeriavtalet och Miljöavtalet

som täcker 4 326 företag i Sverige. Dessa företag har totalt mer än

35 000 anställda förare. Ytterligare cirka 500 förare är anställda i

företag inom TransportGruppens avtalsområden i övrigt. I dessa

siffror ingår både organiserade och oorganiserade arbetstagare.

21.8.3 Fackliga

organisationer

Buss- och lastbilsförare kan vara organiserade i ett flertal olika

fackförbund. Svenska Transportarbetareförbundet, som organiserar

många förare, har 30 lokalavdelningar och totalt drygt

73 000 medlemmar. Förbundets beslutande organ är kongressen,

2

Transportgruppen uppgifter i juni 2005 om framför allt Biltrafikens arbetsgivareförbunds

avtalsområde.

SOU 2005:109

Myndigheter, organisationer och företag

233

förbundsrådet och förbundsstyrelsen. Även Handelsanställdas

förbund organiserar förare.

21.8.4 Transportfackens Yrkes- och Arbetsmiljönämnd

Transportfackens Yrkes- och Arbetsmiljönämnd (TYA) är ett

organ för samarbete mellan arbetsgivar- och arbetstagar-

organisationer i transportsektorn. Cirka 17

000 företag med

ungefär 100 000 anställda är anslutna till TYA. Till TYA:s uppgifter

hör bl.a. att genomföra arbetsmiljö- och yrkesfortbildningskurser,

specialanpassade till olika verksamhetsområden inom transport-

sektorn. Vidare arbetar TYA med att utveckla läromedel och

fortbilda lärare. Slutligen skall TYA samla och sprida information

om och till transportbranschen. TYA:s verksamhet finansieras

genom en enhetlig serviceavgift relaterad till årslönesumman.

Avgiften skall erläggas av samtliga arbetsgivare inom de aktuella

avtalsområdena.

21.9 Godstransportföretag

21.9.1 Speditörer

Sveriges Transportindustriförbund är branschorganisation och

organiserar godstransport- och logistikföretag i Sverige och

representerar dessa inför myndigheter och organisationer.

Förbundet har ca 130 medlemsföretag från flera arbetsfält på

godstransportområdet.

DHL i Sverige har nära 4 000 anställda och ungefär 70 kontor,

terminaler och stationer i landet. Verksamhet bedrivs inom tre

affärsområden. DHL Express bedriver internationella och lokala

express- och paketförsändelser med flyg, på väg och järnväg.

Schenker AB utvecklar och producerar transporter samt logistik-

och informationstjänster. Schenker AB:s verksamhet innebär

möjligheter att kombinera olika transportsätt - bil, båt, flyg och

tåg. Företaget har 4 200 anställda och samverkar med 300

åkerier.

Myndigheter, organisationer och företag

SOU 2005:109

234

21.9.2 Åkerier

Den svenska godstransportbranschen domineras helt av små

företag. En mycket stor del av åkerierna har således bara ett fordon

Några åkerier är större och Sture Nilssons Åkeri Falkenklev AB

har cirka 30 lastbilar och är transportör för DHL i framför allt

Skåne och Blekinge. Företaget bedriver härutöver bl.a. beställnings-

transporter till Stockholm och Göteborg. Börje Jönsson Åkeri AB

har många slags transporttjänster och bedriver särskilt

specialleveranser med gods som är skrymmande, temperatur-

känsligt eller ömtåligt. Företagets verksamhet omfattar även

speditionstjänster.

21.10 Persontransportbranschens

organisationer

21.10.1 Svenska Lokaltrafikföreningen

Svenska Lokaltrafikföreningen (SLTF) är läns- och lokaltrafikens

branschorganisation. Föreningen uppgift är att stärka kollektiv-

trafikens konkurrenskraft så att fler väljer att åka tillsammans. Det

sker huvudsakligen genom intressebevakning, information och

opinionsbildning samt affärs- och marknadsutveckling.

SLTF:s högsta beslutande organ är årsstämman, som utser

föreningens styrelse och lekmannarevisorer. Styrelsen utser verk-

ställande direktör som leder föreningens arbete, vilket till största

delen utförs av servicebolaget SLTF Service AB. SLTF har två

medlemskategorier: aktiva medlemmar, de läns- och primär-

kommunala trafikhuvudmännen samt associerade medlemmar, de

till branschen närstående leverantörer och konsulter. Verksam-

heten finansieras genom medlems- och serviceavgifter och genom

egna intäkter i form av deltagaravgifter för kurser och konferenser.

SLTF har enligt sin webbplats ca 35 medlemmar och därutöver ca

dubbla antalet associerade medlemmar. SLTF är en av delägarna i

Kollektivtrafikens Utbildningsorganisation, Kollega.

SLTF ordnar konferenser riktade till tjänstemän och förtroende-

valda hos länstrafikbolagen och övriga medlemsföretag. Man

arrangerar också kurser i aktuella ämnen. Tillsammans med Svenska

Bussbranschens Riksförbund (BR) arrangerar föreningen vartannat

år ”Persontrafik” branschens mässa och kongress. Föreningen

arrangerar också konferenser tillsammans med andra intressenter

till branschen.

SOU 2005:109

Myndigheter, organisationer och företag

235

SLTF handhar tillsammans med andra aktörer ett förar-

certifieringssystem. Förarcertifieringen syftar till att höja buss-

förarnas kompetensnivå och statusen på föraryrket.

SLTF och Svenska Bussbranschens Riksförbund (BR) bedriver

gemensamt ett projekt i syfte att göra den lokala och regionala

kollektivtrafiken tryggare och säkrare för både resenärer och

personal. I projektets första etapp har tagits fram dokumentet

”Policy för en trygg och säker kollektivtrafik”.

21.10.2 Svenska Bussbranschens Riksförbund

BR är intresseorganisation för den yrkesmässiga busstrafiken.

Förbundet har närmare 500 medlemsföretag som bedriver olika

former av busstrafik, såsom lokal och regional linjetrafik i och

omkring tätorter, landsbygdstrafik, skolskjutsar, sjukresor,

expressbusstrafik, flygbusstrafik samt turist- och beställningstrafik

både inom och utom Sveriges gränser.

BR:s medlemsföretag har 11 400 bussar och 26 000 anställda.

Förbundet företräder medlemsföretagens intressen i kontakterna

med andra aktörer på området. BR arbetar för att främja det

kollektiva resandet med buss, för rättvisa och sunda konkurrens-

förhållanden, god affärsetik och förbättrade villkor för buss-

företagen. BR ger medlemsföretagen råd och service.

21.10.3 Svenska Taxiförbundet

Svenska Taxiförbundet företräder Sveriges taxiföretagare.

Förbundets viktigaste uppgift är att bevaka branschens intressen

genom att föra branschens talan i en dialog med andra aktörer.

Avsikten är att förutsättningarna för att bedriva taxiverksamhet ska

bli så goda som möjligt. Ett av målen är att konkurrens ska ske på

lika villkor, vilket ställer krav på både taxinäringen och berörda

myndigheter. Branschens interna kvalitetsarbete liksom en effektiv

tillsyn genom såväl centrala myndigheter som poliskontroller på

fältet är åtgärder som leder mot det målet.

Svenska Taxiförbundet arbetar med trafiksäkerhetsfrågor.

Förbundet anser att taxiförarna alltid skall använda bilbälte, att

taxibilarnas hastighet skall anpassas till gällande hastighetsbestäm-

melser och att samtliga förare skall vara alkohol- och drogfria.

Myndigheter, organisationer och företag

SOU 2005:109

236

Minskad miljöpåverkan på yttre och inre miljö är också en viktig

del i förbundets arbete. Det ingår i förbundets verksamhet att

bevaka och påverka förslag till EU-regler som påverkar taxi-

näringen.

21.10.4 Arbetsgivarorganisationer

KFS är arbetsgivarorganisationen för kommunnära företag. De

företag som organisationen företräder är både stora och små, och

finns över hela landet. Medlemsföretagen ägs av kommuner och

landsting eller är helt eller delvis privatägda. Organisationens

huvuduppgifter är att träffa centrala överenskommelser, arbeta för

branschanpassning i kollektivavtalen, att ge service i arbetsgivar-

frågor och skydd vid konflikter. Om ett medlemsföretag drabbas

av strejk eller annan stridsåtgärd kan företaget få ersättning ur KFS

Konfliktfond.

21.10.5 Fackliga organisationer

Svenska Kommunalarbetareförbundet har 570 000 medlemmar och

är Sveriges största fackförbund. Kommunals medlemmar är oftast

anställda i kommuner och landsting. En stor del av landets

bussförare är organiserade i kommunal.

En majoritet av medlemmarna i Handelsanställdas förbund

arbetar inom detaljhandeln. Hit hör både privata och kooperativa

butiker, varuhus, kiosker, stormarknader och servicebutiker. En

annan stor medlemsgrupp är de som arbetar inom partihandeln på

privata eller kooperativa lager. Hit räknas förutom lagerarbetare

även lastbilsförare.

21.11 Persontransportföretag

Uppgifterna i avsnittet har hämtats huvudsakligen från företagens

webbplatser. Storstockholms Lokaltrafik (SL) har ca 500 anställda

och trafiken inom Storstockholm har 600 000resenärer per dag. SL

upphandlar trafiken och tillser att entreprenörerna följer ingångna

avtal. SL-trafiken sysselsätter cirka 10 000 personer. Länstrafik-

bolag med likartad verksamhet finns på ett 20-tal orter i landet.

SOU 2005:109

Myndigheter, organisationer och företag

237

Swebus AB (Swebus) har ca 7 000 anställda och företaget

utvecklar, säljer och producerar kollektivtrafik på entreprenad åt

flera av Sveriges länstrafikbolag. Swebus har depåer, garage,

verkstäder och kontor på över 100 orter runt om i landet.

verksamheten i Swebus omfattar cirka 30 procent av de offentliga

busstransporterna.

Swebusskolan utbildar bussförare till områden i Sverige som

Swebus trafikerar. I Stockholmsområdet har Swebus löpande ut-

bildningar (gäller endast förare till Stockholmsområdet) och i

övriga landet har företaget utbildningar när behov finns. Utbild-

ningarnas upplägg kan variera men ser i regel ut som nedan.

Swebusskolans bussförarutbildningar omfattar teoriutbildning kör-

utbildning och introduktionsutbildning. Eleven betalar ingenting

för utbildningen. Däremot vill företaget att eleven arbetar en viss

minimitid för Swebus efter att utbildningen är slutförd.

Connex Sverige AB (Connex) har ca 8 000 medarbetare och

driver persontrafik på entreprenad åt länstrafikbolag, kommuner,

landsting och Rikstrafiken. Företaget erbjuder transporter med

buss, tåg, tunnelbana, spårvagn och båt. Företaget har ca

1 650 bussar. Connexgruppen finns representerad i ett 20-tal

länder. Av 4 800 medarbetare för busstrafiken är ca 650 kvinnor. I

företaget är 110 nationaliteter representerade

Busslink i Sverige AB (Busslink) har cirka 4 200 medarbetare och

1 300 bussar. Busslink har en stor del av verksamheten i Stockholm

men driver även linjetrafik ute i landet. Även Busslink bedriver

utbildningsverksamhet för blivande bussförare i företaget.

Göteborgs Spårvägar AB har cirka 2 500 medarbetare kollektiv-

trafiken bedrivs med 204 spårvagnar, 403 bussar (i stadstrafik) och

54 färdtjänstfordon. Dessutom har företaget 160 bussar som kör

regionalt till kranskommuner. Företaget kör också skolskjutstrafik.

Arriva Sverige AB, med huvudkontor i Helsingborg, bedriver

busstrafik (regional-, stads- och skoltrafik) på uppdrag åt läns-

trafikhuvudmän och kommuner i södra Sverige. Företaget syssel-

sätter ca 730 medarbetare.

239

22 Villkoren i transportbranschen

22.1 Om

godstransporter

22.1.1 Lastbilsföraryrket

1

Yrkesförare av lastbil arbetar ofta vid åkerier, livsmedelsföretag

eller oljebolag. Transportsektorn har internationaliserats och

avreglerats, gränskontrollen har omgestaltats och förenklats

samtidigt som godsmängden på landsväg har ökat under de senaste

åren. De flesta transporter är korta men svenska åkerier kör i

ökande utsträckning i internationell trafik. Den nya data- och

informationstekniken har inneburit möjligheter att planera

transporterna på ett effektivt sätt. Samtidigt har kraven på snabba

och exakta leveranser ökat. Många åkerier är anslutna till en

lastbilscentral vilken oftast ägs av åkeriföretagen själva. Ett stort

antal lastbilsförare är enmansföretagare. Lastbilsföraren kommer i

kontakt med kunder, godsmottagare, lagerförmän och truckförare.

Som förare hanterar man värdefullt gods och avancerad teknik,

vilket förutsätter att man är ansvarsfull. Längre körningar före-

kommer regelbundet i fjärr- och utlandstrafik. Många åkerier

anställer billotsar som tar hand om lastning och lossning av bilarna

Lastning och lossning ingår dock även i lastbilsförarens arbete.

Lastbilsförarens arbete kan vara fysiskt krävande och påfrestande

för nacke, axlar, rygg och knän. Föraren bör därför ha god fysik.

Arbetet som billots förutsätter att man har körkort för tung

lastbil med släp, CE-behörighet. Billotsen måste också ha ADR-

intyg för transport av farligt gods, truckkort och utbildning i

lastsäkring. Lastning och lossning sker ofta med hjälp av kran,

gripskopa, truck eller hjullastare. Även arbetet som billots är

fysiskt krävande.

1

Uppgifterna om yrket lämnade av AMV/AMS.

Villkoren i transportbranschen

SOU 2005:109

240

Behovet av utbildade lastbilsförare kommer att vara stort. Det

beror på en ökad efterfrågan på vägtransporter. Vidare är medel-

åldern tämligen hög bland dagens förare.

Antalet förare

Antalet yrkesförare på lastbil totalt i landet är osäkert men de

uppskattningar som gjorts av TYA förmodar att det kan vara fråga

om i storleksklassen 70 000 chaufförer totalt. Antalet yrkesförare

som hör till TYA är enligt nämnden ca 52 000 (maj 2005).

Könsfördelning m.m.

Enligt Transportgruppen är könsfördelningen mycket ojämn och

97–98 procent av förarna är män. Antalet kvinnor i branschen ökar

dock. Enligt Sveriges åkeriföretag var andelen kvinnor 7,4 procent

av det totala antalet anställda i åkerinäring år 2002. Det får antas att

denna högre siffra till stor del avser kvinnor verksamma med andra

uppgifter än som chaufförer. Några uppgifter finns inte tillgängliga

när det gäller antalet utomnordiskt födda förare, men antalet är

mycket lågt och representerar någon enstaka procent av det totala

antalet förare.

Följande uppgifter har lämnats av Svenska Transportarbetare-

förbundet i augusti 2005. Förbundets statistik omfattar drygt

25

465 förare. Av dessa är endast 637 st. kvinnor, dvs.

ca 2,5 procent. Kvinnorepresentationen i yrket synes öka något. I

gruppen födda 1970–1979 är kvinnorna närmare 4 procent av totala

antalet förare i den ålderskategorin.

Åldersfördelning

När det gäller åldersfördelningen så är denna tämligen jämn sett

över olika större åldersgrupper. Enligt uppgift från TYA är

genomsnittsåldern för lastbilschaufförer cirka 43 år.

SOU 2005:109

Villkoren i transportbranschen

241

Rekryteringsbehov

TransportGruppen uppskattar att branschen varje år måste tillföras

mellan 4 000 och 6 000 nya medarbetare. Behovet avser dels med-

arbetare som behöver ersättas när de slutar med pension och dels

nyrekryteringsbehov p.g.a. tillväxt i branschen.

Facklig tillhörighet

Yrkesförare för lastbil är i regel organiserade i Svenska Transport-

arbetare förbundet. Anställda i firmabilstrafiken kan vara

organiserade i Handelsanställdas förbund eller andra fackförbund.

Organisationsgraden inom yrket är ca 80 procent. De transport-

företag som är bundna av kollektivavtal är ca 12 000 till antalet.

Lön och arbetstider

Lönen varierar beroende bl.a. på var man arbetar. Enligt uppgifter

från Svenska Transportarbetareförbundet för år 2004 är löneläget

som följer. Grundlönen för lastbilsförare är cirka 17 800 kronor i

månaden. Ersättning för obekväm arbetstid och andra tillägg, bland

annat så kallad premiekompensation kommer till. En snittlön för

lastbilsförare efter fyra år i yrket är cirka 18 700 kronor i månaden.

Premiekompensationen ingår i beloppet. Arbetstiderna i yrket är

mycket varierande.

Transportgruppen har lagt till följande. Arbetstiden är 40 timmar

under en helgfri vecka. När det gäller förarnas löner så varierar

dessa. En genomsnittlig lön är dock ca 114 kr per timma inklusive

avtalsenliga tillägg (juni 2005).

22.1.2 Arbetsmiljön för lastbilsförare

Arbetsmiljöverket har sammanställt några fakta gällande anmälda

arbetsskador i arbeten som lastbilsförare och långtradarförare

2

.

Yrket som lastbilsförare är mera drabbat av arbetsolycksfall än

genomsnittsyrket. Det anmäldes 975 arbetsolyckor som resulterade

i sjukfrånvaro under 2003. Till de vanligaste olycksorsakerna hör i

tur och ordning fallolyckor, olyckor i samband med lyft eller andra

2

Arbetsmiljöverkets statistikenhet, Korta sifferfakta nr 3 - 2004.

Villkoren i transportbranschen

SOU 2005:109

242

ansträngande rörelser och att kontrollen över fordonet förlorats.

Arbetssjukdomarna är däremot ungefär lika många som i

genomsnittsyrket. Den klart vanligaste orsaken till arbets-

sjukdomar bland lastbilsförare är belastningsfaktorer.

22.1.3 ADR-utbildning

Förare av transporter av farligt gods omfattas av krav på viss

utbildning, s.k. ADR-utbildning. ADR står för ”European

Agreement Concerning the International Carriage of Dangerous

goods by Road”. ADR-S används som benämning på de före-

skrifter som gäller för transport av farligt gods på väg i Sverige.

Föreskrifterna innehåller både internationella och nationella

bestämmelser. ADR-utbildning bedrivs av särskilda därtill

certifierade instruktörer som har genomgått utbildning om

transporter med farligt gods. I denna utbildning ingår både

kursmoment som gäller villkoren för transporter med farligt gods

och kursmoment i pedagogik. Dessa ADR-instruktörer är inte

sällan själva åkare eller lastbilsförare. Utbildningar om transport av

farligt gods anordnas alltså inom branschen. Om utbildningen är

godkänd får föraren ett s.k. ADR-intyg, vilket krävs för att få köra

transporter med farligt gods.

22.2 Åkerinäringens

situation

22.2.1 Yrkestrafiken

Med yrkesmässig lastbilstrafik avses i sammanhanget huvud-

sakligen de svenska åkeriernas verksamhet. Det utesluter dock inte

att det i yrkesförardirektivets mening förekommer annan ”yrkes-

mässig” lastbilstrafik.” Strukturen inom åkerinäringen förändras.

Åkerierna blir färre och större. År 2003 fanns det knappt

11 200 åkerier i Sverige.

3

Samma år fanns det 565 åkerier som hade

fler än tio lastbilar. Bland dessa företag återfinns oftast de som

självständigt marknadsför, administrerar och säljer sina transporter.

Fortfarande har dock ungefär hälften av åkerierna endast en bil,

och de flesta övriga alltså två–tio bilar. Åkerinäringens små företag

samverkar ofta, antingen inom gemensamt ägda transportföretag

3

Uppgift från Statistiska centralbyrån (SCB).

SOU 2005:109

Villkoren i transportbranschen

243

såsom lastbilscentraler eller genom att arbeta för

transportförmedlingsföretag (speditörer). Härutöver förekommer

att åkerierna säljer sina transporter genom lokala eller regionala

specialtransportföretag, t.ex. inom skogs- och lantbrukssektorn

4

.

Under 2003 transporterades 368,4 miljoner ton gods i inrikes

trafik, varav 302 miljoner ton med lastbil. Bortser man från

sträckan som godset transporteras är lastbilstrafiken alltså

dominerande och 82 procent av allt inrikes gods transporterades

med lastbil år 2003.

Godstransportarbetet brukar uttryckas i tonkilometer, dvs.

mängden gods i ton multiplicerad med antalet kilometer

transportväg. Volymen i det inrikes godstransportarbetet har ökat

från ca 47 miljarder tonkilometer år 1980 till ca 58 miljarder ton-

kilometer år 2003

5

.

Den mängd gods som transporteras med svenskregistrerade

tunga lastbilar (mer än 3,5 tons totalvikt) har alltså i enlighet

härmed ökat under perioden, både i absolut mängd och relativt

andra transportslag. Mer än hälften av det inrikes godstransport-

arbetet utfördes med lastbil, cirka 31 miljarder tonkilometer.

Motsvarande siffra för cabotage, dvs. inrikes transportarbete med

utländska lastbilar från EES-området, har inte kunnat tillgås men

uppgick för år 2002 till 240 miljoner tonkilometer enligt

SIKA/Eurostat, vilket då var mindre än en procent av gods-

transportarbetet inom landet.

Uppgifter om transporter av gods i internationell lastbilstrafik i

övrigt är inte representerad i statistiken. Med internationell last-

bilstrafik avses direkttrafik, transittrafik, tredjelandstrafik och

cabotage. Naturligtvis motsvarar denna internationella trafik annars

en mycket stor del av godstransportarbetet på svenska vägar.

22.2.2 Firmabilstrafiken

Med firmabilstrafik avses godstransporter i företagets egen regi. De

allra flesta lastbilar i sådan verksamhet fordrar inte innehav av

körkort med C-behörighet och förarna av dessa fordon träffas av

denna anledning inte av de nya kompetenskraven. Yrkesförar-

direktivets tillämpningsområde kan dock mycket väl omfatta förare

av tung lastbil – dessa förutsätts ha C-behörighet – som är

4

Sveriges Åkeriföretag, Fakta om åkerinäringen, utg. augusti 2004.

5

Uppgift från SCB och Banverket.

Villkoren i transportbranschen

SOU 2005:109

244

verksamma i företag som ordnar transporter i egen regi.

Undantagna är i princip endast förare av fordon som transporterar

material och utrustning som föraren använder i sitt arbete. Som

ytterligare villkor för detta undantag gäller att framförandet av

fordonet inte får vara förarens huvudsakliga sysselsättning. Det

torde normalt innebära att även förarna av de firmabilar, om dessa

är tunga lastbilar, skall omfattas av de nya kompetenskraven.

Antalet sådana lastbilar i firmabilstrafik var 16 900 år 2003

6

. Till

firmabilstrafiken hör dagligvarutransporter och poståkeriverk-

samhet.

22.2.3 Konkurrenssituationen

Yrkesförardirektivet bygger på förutsättningen att det skall

upprätthållas en sund konkurrens i transportnäringen. Gods-

transportörerna är, inte minst på grund av tjänsternas innehåll,

utsatta för en hårdare internationell konkurrens än bussföretagen. I

maj 1999 redovisade Statens Institut för Kommunikationsanalys

(SIKA) ett regeringsuppdrag att belysa och analysera den svenska

åkerinäringens konkurrensförutsättningar.

7

Uppdraget gällde såväl

internationell trafik som inrikestrafiken i förhållande till utländskt

cabotage. Studien visade att de svenska åkerierna har ett högt

kostnadsläge jämfört med åkerier från de närmaste konkurrens-

länderna Danmark, Tyskland, Nederländerna och Polen. Resultatet

av studien har bedömts fortfarande vara aktuellt. De fallstudier som

redovisades av SIKA visar t.ex. att det sannolikt finns en skillnad i

kalkylmässigt kostnadsläge på 20–30 procent av totalkostnaderna

mellan många utländska åkerier och de svenska åkerier som är

verksamma på de konkurrensutsatta marknaderna. SIKA pekade

bl.a. på ett behov av åtgärder för att underlätta och stimulera

strukturförändringar inom åkerinäringen i syfte att minska

omställningskostnaderna på grund av konkurrensutvecklingen.

Med hänvisning till bl.a. SIKA:s rapport antog regeringen den

17 februari 2000 ett transport- och näringspolitiskt handlings-

program för svensk åkerinäring

8

. Syftet var bl.a. att intensifiera

6

Uppgift från SCB.

7

Åkerinäringens kostnadsstruktur och konkurrenssituation, Redovisning av ett regerings-

uppdrag, Delrapport 1. Se närmare SOU 2004:26, Arbetstid vid vägtransporter – förslag till ny

lag, s. 36 f.

8

Programmet presenterades för riksdagen i mars 2000 genom prop. 1999/2000:78, s. 15–28,

och behandlades av riksdagen i maj 2000 (bet. 1999/2000:TU11, rskr. 1999/2000:238).

SOU 2005:109

Villkoren i transportbranschen

245

arbetet med att skapa goda förutsättningar för en

konkurrenskraftig svensk åkerinäring genom att ge den långsiktigt

hållbara förutsättningar och spelregler samt mera harmoniserade

spelregler i förhållande till åkeriföretag i andra europeiska länder.

Programmet ledde till ett antal initiativ från regeringens sida. Bl.a.

tillkallades en särskild utredare med uppdrag att se över

vägtrafikbeskattningens utformning. Förutom miljö- och trafik-

säkerhetsaspekter skulle utredaren även beakta konkurrenssitua-

tionen inom åkerinäringen. (dir. 2001:12 och tilläggsdirektiv, dir.

2002:26). Vägtrafikskatteutredningen överlämnade i juni 2002 ett

delbetänkande som särskilt berörde åkerinäringen, Vissa vägtrafik-

skattefrågor, delbetänkande av Vägtrafikskatteutredningen (SOU

2002:64). I maj 2004 överlämnade utredningen slutbetänkandet

Skatt på väg (SOU 2004:63). Sveriges Åkeriföretag (SÅ) hade för

utredningen påpekat att det i stort sett inte hade skett någon

förändring av konkurrenssituationen efter delbetänkandet och att

det fortfarande fanns en kostnadsnackdel för svenska åkerier om

cirka 20 procent (SOU 2004:63 s. 368 f.). Denna kostnadsnackdel

bedömdes dock av SÅ vara betydligt större vid en jämförelse med

de nya medlemsländerna i EU. Utlandstransporterna utfördes

nästan uteslutande av utländska förare och omfattningen av det s.k.

cabotaget ökade. Fordonsskattens betydelse för åkerinäringens

internationella konkurrenskraft bedömdes inte vara stor. Det var

ändå av hänsyn till konkurrenssituationen som utredningen valde

att föreslå att alla som uppfyller den senaste obligatoriska

miljöklassen skulle ges lägre fordonsskatt.

22.2.4 Upplevda

problem

För åkerinäringens del väntar utmaningar genom kommande

reform av grunden för uttag av dieselskatt (en viktbaserad skatt blir

utsläppsbaserad). Åkerier från de nya EU-staterna får inte köra

cabotage (tillfällig inrikestrafik i ett annat land) i Sverige eller något

annat EU-land under en sjuårig övergångsperiod. Tecken på

förekomsten av en illegal inrikestrafik oroar dock näringen. För

illegal inrikestrafik finns det inte fängelse i straffskalan. Utländska

förare eller åkerier kan därför utan att riskera straff köra för fort

eller för länge eftersom det saknas befogenheter att stoppa fortsatt

färd om det inte finns misstanke om grövre brott. Exempelvis har

polis inte möjlighet att skaffa sig tillträdde till lastbilshytten för att

Villkoren i transportbranschen

SOU 2005:109

246

säkerställa innehållet i de fraktdokument som visar godsets färdväg.

Polska, lettiska och ungerska dragbilar kan därmed köra mellan

industrier, hamnar och lager i Sverige under tämligen långa tider

utan att det kan företas åtgärder för att stoppa trafiken.

22.3 Om

persontransporter

22.3.1 Statistik om trafiken med buss

Även om personbilen är det viktigast medlet för att transportera

personer utförs persontransportarbetet i övrigt till stor del med

buss. Bussföretagen torde i genomsnitt vara något större än

åkerierna sett till antalet anställda. Antalet bussar i yrkesmässig

trafik var 12 548 år 2003. Härav var 1 944 stycken inrättade för upp

till 19 passagerare (Källa: SIKA/SCB).

En uppskattning av antalet bussar i olika typer av trafik har

gjorts. Landsbygdstrafiken omfattade 4 500 bussar, tätortstrafiken

3 500, skolskjutstrafiken 1800, turisttrafiken 2 500 (siffrorna är

ungefärliga). Ett mindre antal bussar förekom i långlinjetrafik och

andra uppdrag (Källa: BR och SLTF).

De tre största bussföretagen i Sverige – Swebus, Connex och

Busslink – hade tillsammans mer än 6 000 bussar år 2003, dvs.

närmare hälften av det totala antalet bussar i landet. Som kontrast

härtill hade de 289 minsta bussföretagen, med vardera en – nio

bussar, tillsammans knappt 1 200 fordon. Bland de offentligt ägda

bussföretagen är Göteborgs Spårvägar störst, och dessa hade

tillsammans ca 1 400 bussar (Källa: KFS och BR).

BR redovisar på sin webbplats Bussbranschens snabbstatistik.

Antalet företag med yrkestrafikmärkta bussar var totalt 401 privata

bussföretag år 2003. Antalet bussar i dessa företag var 11 406

stycken. Tre företag, Swebus, Connex och Busslink, hade vid

tillfället en mycket stor del av branschen med totalt över 6 000

bussar i trafik. Härutöver finns 12 stycken kommunägda eller på

annat sätt offentligt ägda busstrafikföretag. Det största av dessa är

Göteborgs spårvägar.

SOU 2005:109

Villkoren i transportbranschen

247

22.3.2 Statistik om trafiksäkerhet i busstrafiken

BR har samlat data om trafiksäkerheten

9

. När det gäller antalet

dödade och skadade i bussrelaterade olyckor visar statistiken att

under åren 1997–2001 dödades i genomsnitt 560 personer i

vägtrafiken. I 3,5 procent av dödsfallen fanns en buss med i det

händelseförlopp som ledde fram till olyckan. Transport med buss

stod samtidigt för 10 procent av det s.k. persontransportarbetet.

10

Busspassagerare skadas oftast vid av- och påstigning eller i samband

med häftiga inbromsningar. Olyckor med svåra skador för

busspassagerare domineras av kollisioner med tunga fordon och

singelolyckor i halt väglag. Det är också viktigt att poängtera att i

Sverige så har skadefallen med buss inblandad ökat med 7 procent

och dödsfallen med 13 procent åren 1994–2001

11

.

I vägtrafiken i stort är unga förare överrepresenterade i trafik-

olyckorna. Detta gäller dock inte trafiken med buss. Enligt BR:s

uppfattning visar statistiken att de mest olycksdrabbade

åldersgrupperna i busstrafiken är 35–44 år och 45–54 år.

12

BR drar

slutsatsen att unga bussförare inte är farligare än äldre.

Enligt utredningens mening behövs dock fler uppgifter och mera

ingående analyser än dessa för att dra några säkra och aktuella

slutsatser. Av befintlig statistik går det inte att utläsa att unga

bussförare genom inblandning i trafikolyckor är farligare i trafiken

än äldre eller tvärtom. Underlaget är inte så beskaffat att man kan

dra några slutsatser hur jämförelsen mellan unga och äldre förare

faller ut i dagsläget. Bland annat saknas åldersuppdelad statistik om

olycksfrekvens i förhållande till antalet körda kilometer. Upp-

gifterna är dessutom förhållandevis gamla (avser år 2000).

22.3.3 Vad gör bussbranschen för att öka trafiksäkerheten?

BR bildades 1994. Förbundet arbetar på en rad områden med att

ytterligare förbättra trafiksäkerheten. Det kan gälla arbete för ökad

bältesanvändning, förbättrad brandsäkerhet och användning av

alkolås i fordonen. Det kan vidare gälla etablering drogprogram i

9

Svenska Bussbranschens Riksförbund, Fakta och statistik om trafiksäkerhet i busstrafiken,

Stockholm mars 2003.

10

Vägverket, Nationellt Yrkestrafikprogram (publikation 2000:92), december 2000.

11

Väg- och transportforskningsinstitutet, Trafiksäkerhetsutvecklingen i Sverige fram till år

2001, VTI rapport 486, 2002.

12

BR a.a. s. 6. Uppgiften grundar sig på Statistiska centralbyråns och Statens institut för

kommunikationsanalys uppgifter i skriften Vägtrafikskador 2000, s. 79.

Villkoren i transportbranschen

SOU 2005:109

248

bussföretagen och anpassning av trafiken till väderleken. Som

ytterligare ett exempel kan nämnas bevakning för att trafiksäker-

hetskrav tillgodoses vid upphandlingen av trafik. Kollektivtrafikens

utbildningsorganisation, Kollega, som anordnar utbildningar och

seminarier bedöms ha en viktig roll i trafiksäkerhetsarbetet.

22.3.4 Säkerheten i övrigt för personal och resenärer i trafiken

Svenska Kommunalarbetareförbundet (Kommunal) och Facket för

Service och Kommunikation (SEKO) har nyligen gjort en under-

sökning om förekomsten av hot och våld bland arbetstagare i

trafiksektorn

13

. En enkät hade skickats ut till 1 500 slumpmässigt

utvalda medlemmar i Kommunal och till 1 000 slumpmässigt

utvalda medlemmar i SEKO. Av dessa hade 1 559 svarat, vilket gav

en svarsfrekvens på 62 procent.

Hot mot arbetstagare

Andelen arbetstagare enligt undersökningen som hade blivit utsatta

för hot det senaste året uppgick till cirka 28 procent. Det fanns

inga större skillnader mellan män och kvinnor när det gällde hur

många som hade blivit utsatta för hot. Däremot fanns det vissa

skillnader mellan olika åldersgrupper, där ”unga” var de som hade

varit mest utsatta för hot. Andelen som hade blivit hotade i denna

grupp var cirka 40 procent.

De mest utsatta yrkesgrupperna var konduktörer, tunnelbane-

förare och tågvärdar där cirka 30 procent någon gång senaste året

hade blivit utsatta för hot. Andra yrkesgrupper där många utsatts

för hot någon gång under samma period var bussförare, stations-

värdar och samlingskategorin ”annat”

14

med omkring 20 procent

utsatta i respektive yrkeskategori.

13

SEKO och Kommunals skrift HOT & VÅLD (2005.05).

14

Samlingskategorin ”annat” avser yrkesgrupper som mekaniker, tekniker, elektriker,

spårvagnsförare, f.d. bussförare samt arbetstagare inom färdtjänst, trafikinformation och

trafikledning.

SOU 2005:109

Villkoren i transportbranschen

249

Tabell 22.1 Andel som blivit utsatt för hot de senaste 12 månaderna

Hot? Antal

Procent

Nej, ingen gång

1 053

71,9

Ja, någon gång

289

19,7

Ja, flera gånger

112

7,7

Ja, dagligen

10

0,7

Källa: SEKO och Kommunals skrift Hot & Våld (2005.05).

Våld mot arbetstagare

Under senaste året hade cirka 10 procent blivit utsatta för våld

under arbetstid, varav ungefär 2 procent flera gånger. Ungefär

dubbelt så många män som kvinnor hade blivit utsatta för våld

någon gång det senaste året. Våld var vanligast förekommande i

åldersgruppen ”unga”, där 20 procent hade blivit utsatta för våld

det senaste året. Mest utsatta för våld var arbetstagare i

yrkesgrupperna konduktörer och stationsvärdar med 17 respektive

21 procent drabbade. I yrkesgruppen bussförare hade 10 procent

blivit utsatta för våld det senaste året. Våld har varit mest

förekommande i länen Stockholm, Uppsala, Kronoberg, Skåne och

Västra Götaland.

Rån och rånförsök

Cirka 20 procent, eller var femte anställd, hade blivit utsatt för rån

eller rånförsök under arbetstid varav 7 procent någon gång blivit

rånade och 13 procent någon gång blivit utsatta för rånförsök. Rån

och rånförsök hade drabbat något fler inom Kommunal. Det syns

inga större skillnader mellan män och kvinnor. Dock kan man för

åldersgrupperna urskilja att åldersgruppen ”unga” hade en högre

andel som blivit utsatta för rånförsök. De län där flest har uppgett

att de utsatts för rån eller rånförsök är Stockholm, Uppsala, Västra

Götaland och Kronoberg.

Både när det gäller rån och rånförsök så hade ett större antal i

yrkesgruppen bussförare och samlingskategorin ”annat” blivit

utsatta. Procenttalen för båda kategorierna indikerar att cirka

7 procent hade blivit rånade och cirka 15 procent hade blivit utsatta

för rånförsök under arbetstid.

Villkoren i transportbranschen

SOU 2005:109

250

Hot eller våld mot passagerare

Undersökningar i Göteborg visar att andelen resenärer som blivit

utsatta för hot eller våld nästan fördubblats (från 7 till 13 procent)

mellan åren 1997 och 2002

15

.

22.3.5 Bussföraryrket

16

Den som vill arbeta som bussförare måste ha fyllt 21 år, ha fullföljd

gymnasieutbildning på nationellt eller specialutformat program och

ha svenskt körkort för personbil (B-behörighet). Dessutom skall

han eller hon inneha ett av länsstyrelsen utfärdat körkortstillstånd

för körkortsbehörigheten D. Vissa större bussföretag anordnar

internutbildning i samband med anställningen av blivande buss-

förare. Utbildning till bussförare finns dessutom som påbyggnads-

utbildning inom kommunal vuxenutbildning.

Bussförare arbetar inom lokal eller regional linjetrafik eller kör

expressbuss, flygbuss eller färdtjänst. Även turist- och beställnings-

trafiken sysselsätter många bussförare. Förare i lokal eller regional

linjetrafik kör bestämda linjer efter tidtabell. En del bussförare kör

enbart beställningstrafik som turist- eller skolresor i Sverige eller

till utlandet. Som turistbussförare har man även andra arbetsupp-

gifter och lägger exempelvis upp resplan i samråd med kunden.

Bussförare är anställda vid ett kommunal- eller privatägt buss-

trafikföretag eller arbetar som egna företagare. Att vara bussförare

är ett serviceyrke. Som chaufför möter man dagligen många

passagerare och det är viktigt att kunna bemöta dem på ett trevligt

sätt. Att vara flexibel och stresstålig är också bra egenskaper för

bussförare. Eftersom bussföraren har ansvar för bussen och

framför allt passagerarnas säkerhet under körningen, är det viktigt

att också vara noggrann och ansvarsfull.

Även bussförare i beställningstrafik kan ha arbete på obekväma

arbetstider, t.ex. kvällstid eller nattetid. Att köra beställningstrafik i

utlandet innebär att man under kortare eller längre perioder är

borta från hemmet. Bussförarens arbete kan vara påfrestande för

nacke, axlar och rygg.

15

M. Johansson och K. Wettermark, Upplevd trygghet i kollektivtrafiken, Chalmers Tekniska

Högskola, Göteborg 2003.

16

Uppgifterna om villkoren i yrket lämnade av Arbetsmarknadsverket (AMV) och

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS).

SOU 2005:109

Villkoren i transportbranschen

251

Det råder brist på bussförare på flera håll i landet, framför allt i

de större städerna. Inom bussförarkåren är medelåldern hög och

behovet av rekrytering beräknas bli betydande på sikt för att ersätta

bl.a. dem som går i pension. Beställningstrafiken inom landet ökar

dessutom troligen något de närmaste åren, beroende på behovet av

billiga resor. Växande miljöhänsyn i samhället kan också bidra till

att kollektivtrafiken kan komma att öka i framtiden. Om behovet

av kollektivtrafik i städerna ökar kommer även behovet av buss-

förare att öka. Uppgiften att köra buss växlas ibland med arbete i

bussgaraget eller på trafikkontoret. I glesbygd blir transport av

smågods vid sidan av persontransporter allt vanligare vilket

förändrar arbetssituationen.

Antalet förare

Vid en ungefärlig uppskattning av Kollega är för närvarande

ca 28 000 bussförare aktiva i yrket.

Könsfördelning

Såsom exempel på könsfördelning har tagits bussförare i

beställningstrafik under 2005. Antalet män var 2 079 medan

kvinnorna var 411 till antalet. Dessa förare var anställda i

450 kollektivavtalsbundna företag. Kvinnorna är alltså 16,5 procent

av arbetsstyrkan i yrket. När det gäller åldersfördelningen är

männen genomsnittligt betydligt äldre. Den största åldersgruppen

av förare är födda åren 1940–1949. Denna grupp är alltså större än

nästföljande åldersgrupper. För kvinnorna däremot är den största

åldersgruppen förare födda åren 1960–1969.

Utbildningsbehov

I Vägverkets skrift Kollektivtrafik och trafiksäkerhet – en

sammanfattande rapport

17

konstaterades att med hänsyn till att

bussförare har sin arbetsplats i trafiken, och dessutom har ansvar

för passagerare, behövs utbildning i första hjälpen, krishantering

etc. Det krävs också, enligt rapporten, en fortlöpande fortbildning i

17

Vägverkets publikation nr 2003:119, utgiven december 2002.

Villkoren i transportbranschen

SOU 2005:109

252

syfte att förebygga olyckor. Vidare konstaterades att i tider med

svårigheter att rekrytera förare, då arbetsgivaren kanske måste

sänka sina krav på medarbetaren, blir den fortlöpande utbildningen

extra viktig.

Facklig tillhörighet

De flesta förarna är organiserade i Svenska Transportarbetareför-

bundet eller Svenska Kommunalarbetareförbundet. Anslutnings-

graden är tämligen hög. För bussförare i beställningstrafik är

organiseringsgraden ca 85 procent under år 2005 enligt Svenska

Transportarbetareförbundet.

Lön och arbetstid

Lönen varierar beroende på hur många år man arbetat,

arbetsuppgifter och var i landet man arbetar. Enligt uppgifter från

Transportarbetareförbundet år 2005 är ingångslönen för en förare

knappt 17 000 kronor i månaden. Slutlönen efter sex år i yrket är

cirka 19 000 kronor i månaden. Ersättning för obekväm arbetstid

och andra tillägg, bland annat så kallad premiekompensation,

kommer till. Arbetstiderna i yrket är mycket varierande. Vad gäller

förläggningen av arbetstiden är det mestadels fråga om dagtid.

Uppgifter om lönenivåerna finns även i Bussbranschavtalet och

enligt detta är begynnelselönen fr.o.m. den 1 februari 2005 minst

17 907 kr för de förare som har månadslön. Lönen efter sex år i

yrket som förare är minst 19 467 kr. För bussförare i linjetrafik för

Storstockholms Lokaltrafik utgår dessutom lönetillägg, och s.k.

omloppstillägg i vissa fall. Särskild timersättning utges till

bussförare i linjetrafik på linjer inom Göteborgs kommun och vissa

angränsande kommuner. Ersättning för obekväm arbetstid

tillkommer. Under avtalsperioden genomförs en arbetstidsför-

kortning med en dag per år under åren 2004, 2005 och 2006, dvs.

totalt tre dagar.

SOU 2005:109

Villkoren i transportbranschen

253

22.3.6 Vissa strukturfrågor i bussbranschen

Utredningen har erhållit följande uppgifter om branschens

struktur

18

. Delar av bussbranschen präglas av att föraryrket är ett

genomgångsyrke eller en bisyssla. Det gäller framför allt

storstädernas kollektivtrafik. Personalomsättningen kan därför vara

stor. Det årliga rekryteringsbehovet till bussbranschen är tämligen

stort, möjligen 2 000 förare per år. Svårigheterna att rekrytera

varierar dock med konjunkturen och med läget på arbets-

marknaden. Andra faktorer som påverkar rekryteringsmöjlig-

heterna är vilken region det är fråga om och vilken slags trafik det

gäller. De största problemen att rekrytera gäller typiskt sett

kollektivtrafiken i och omkring de större städerna. Branschens

behov av personal illustreras av att ett fordon alltid behöver en

förare. Saknas förare står bussen stilla, vilket inte får hända, såvida

man inte kan hitta en ersättare.

De tre största företagen sysselsätter tillsammans ca

15 000 arbetstagare, vara ca 1 000 tjänstemän. Bussarbetsgivarna har

ca 500 medlemsföretag, varav ca 360 företag har högst tio anställda.

Förutsättningarna för rekrytering och att genomföra fortbildnings-

insatser varierar med storleken på företaget, typ av verksamhet och

var i landet verksamheten bedrivs.

22.4 Kollektivavtalen

22.4.1 Bussbranschavtalets

tillämpning

Kollektivavtal har ingåtts mellan Bussarbetsgivarna och Svenska

Kommunalarbetareförbundet (Kommunal) som innehåller viss

reglering av frågor om bussförarnas utbildning. Anslutningsgraden

bland bussföretagen är hög om hänsyn tas även till den grupp av

företag som har hängavtal. Kollektivavtalet slöts den 8 januari 2003

och gäller för perioden fram t.o.m. den 31 maj 2008. Ett i det

närmaste identiskt avtal gäller för förare tillhörande Svenska

Transportarbetareförbundet. Kommunals avtal kommer att börja

tillämpas successivt hos företag som driver busstrafik på entre-

prenad. Konstruktionen är sådan att företagen inte är förpliktade

att tillämpa bestämmelserna om fortbildning förrän gamla avtal

mellan trafikhuvudmän och entreprenörer löpt ut. Anledningen

18

Uppgifter från Bussarbetsgivarna juni 2005.

Villkoren i transportbranschen

SOU 2005:109

254

härtill är bl.a. att överenskommelser om ersättning från trafik-

huvudmännen grundas på att tillhandahålla trafik utan dessa

nytillkomna villkor om att förarna skall genomgå fortbildning. Det

finns dock inget i avtalet som hindrar entreprenörerna att börja

tillämpa bestämmelserna om fortbildning. Bussarbetsgivarna

arbetar också aktivt för att deras medlemsföretag skall börja

tillämpa avtalet oavsett att företaget formellt inte är förpliktat att

göra det. Bussföretagen har alltså möjlighet att ge de anställda den

fortbildning som avses i kollektivavtalet oavsett huruvida ett

gammalt avtal med trafikhuvudmannen gäller eller inte.

Avtalet träder enligt sin lydelse i kraft vid varje upphandling där

fullständigt anbudsunderlag görs tillgängligt efter avtalets ingående

den 8 januari 2003. Trafik som inte omfattas av upphandlings-

förfarande skall tillämpa avtalet senast den 31 januari 2005. Trafik

som upphandlats men som saknar fastställda slutdatum skall

tillämpa avtalet senast den 31 januari 2008.

Av bussbranschavtalet framgår vad gäller kompetens- och

utbildningskrav sammanfattningsvis följande.

Kompetenskrav vid anställningens ingående

I 13 2 § mom. Bussbranschavtalet regleras vissa krav på förarnas

utbildning, varav framgår bl.a. följande. För en anställning bör

krävas yrkeskunskaper eller annan utbildning som är relevant för

aktuell befattning. Dessa krav bör gälla även inhyrd personal.

Beträffande semestervikarier behöver dock inte kompetenskravet

ställas lika högt. Kravet på kompetens kan uppnås på flera sätt, t.ex.

vuxenutbildning eller dokumenterad praktisk yrkeserfarenhet inom

branschen.

Kompetensutveckling i företaget

Av 13 § 3 mom. Bussbranschavtalet framgår bl.a. följande. I

företagen skall bedrivas ett fortlöpande, systematiskt och

målinriktat utvecklingsarbete, som syftar till vidareutbildning av

redan yrkesverksamma i företaget. Exempel på lämplig vidareut-

bildning är trafiksäkerhet, ergonomi, datafrågor, företagsekonomi,

kundhantering, miljökörning samt miljö- och kvalitetsfrågor.

Företagen skall erbjuda varje enskild arbetstagare kompetensut-

SOU 2005:109

Villkoren i transportbranschen

255

veckling under betald arbetstid motsvarande totalt ett genomsnitt

om åtta timmar årligen under en femårsperiod. Med kompetens-

utveckling avses utbildningsinsatser externt eller inom företaget,

oavsett om de följer av lag eller inte. Utbildning som enligt

företagets bedömning är nödvändig för arbetsuppgifterna skall ske

på betald arbetstid. Lokal överenskommelse kan träffas om annan

förläggning och ersättning. Införs lagstiftning eller annan bindande

reglering på området skall angiven tid avräknas.

Allmän inte yrkesanknuten utbildning

Företag bör främja och stödja en anställd som önskar höja sin

kompetens i allmänna ämnen. Denna utbildning sker på icke-betald

arbetstid.

22.4.2 Transportavtalets

tillämpning

Kollektivavtal har ingåtts mellan Biltrafikens arbetsgivareförbund

och Svenska Transportarbetareförbundet (Transport). Transport-

avtalet innehåller viss reglering av frågor om lastbilsförarnas

utbildning. Anslutningsgraden bland åkerier är tämligen hög om

hänsyn tas även till den grupp av företag som har hängavtal.

Av Transportavtalets bilaga G framgår vad gäller kompetens-

och utbildningskrav sammanfattningsvis följande.

Kompetenskrav vid anställningens ingående

Parternas gemensamma uppfattning är att det för en anställning i

branschen bör krävas yrkeskunskaper eller annan utbildning som är

relevant för aktuell befattning. Dessa krav bör även gälla inhyrd

personal. Beträffande semestervikarier behöver dock inte

kompetenskravet ställas lika högt. Kravet på kompetens kan

uppnås på flera sätt, t ex vuxenutbildning eller dokumenterad

praktisk yrkeserfarenhet inom branschen.

Villkoren i transportbranschen

SOU 2005:109

256

Kompetensutveckling i företaget

De lokala parterna skall gemensamt medverka till goda

förutsättningar för de anställda att klara verksamhetens nya

kunskaps- och kvalifikationskrav. En grund härför är ett fort-

löpande, systematiskt och målinriktat utvecklingsarbete, som syftar

till vidareutbildning av redan yrkesverksamma i företaget. Exempel

på lämplig vidareutbildning är:

• Trafiksäkerhet

• Ergonomi

• Datafrågor

• Företagsekonomi

• Kundhantering

• Miljökörning

• Miljö- och kvalitetsfrågor

Företagen skall erbjuda varje enskild arbetstagare kompetens-

utveckling under betald arbetstid motsvarande totalt ett

genomsnitt om åtta timmar årligen under en femårsperiod. Med

kompetensutveckling avses här utbildningsinsatser externt eller

inom företaget, oavsett om de följer av lag eller inte.

Utbildning som enligt företagets bedömning är nödvändig för

arbetsuppgifterna skall ske på betald arbetstid. Lokal överens-

kommelse kan träffas om annan förläggning och ersättning.

Införs lagstiftning eller annan bindande reglering på området skall

ovan angiven tid avräknas.

Allmän inte yrkesanknuten utbildning

Företag bör främja och stödja en anställd som önskar höja sin

kompetens i allmänna ämnen. Denna utbildning sker på icke-betald

arbetstid.

257

23 Utbildning

för

yrkesförare

23.1 Inledning

I kapitlet behandlas hur utbildningen för yrkesförare är organiserad

för närvarande. Med utbildningen för yrkesförare avses alltså

körkortsutbildning och övriga insatser för att yrkesförarna skall

kunna utveckla sin kompetens, bl.a. den nuvarande yrkes-

kompetensutbildningen. När det gäller utbildningen av yrkesförare

finns ett antal olika aktörer som har naturliga intressen såväl i

transportnäringen som i utbildningsfrågorna. För trafikutbild-

ningen är gränserna inte tydliga mellan dem som bedriver olika

slags utbildning. Här finns också utbildare som bedriver enbart

grundutbildning eller enbart fortbildning. Åter andra bedriver

utbildning i alla former. Här följer en kort presentation. Kapitlet

avslutas med några upplysningar om utvecklingen i gymnasie-

skolan.

23.2

Utbildare för yrkesförare

23.2.1 Gymnasieskolan

Till de utbildningsanordnare som är viktigast för att i dag förvärva

yrkesförarkompetens hör gymnasieskolan. Gymnasieskolan ingår i

ett målstyrt utbildningssystem. De nationella programmen i

gymnasieskolan är grunden för fortsatt utbildning på högskolenivå

och för yrkesverksamhet. Huvudansvaret för verksamhetens

innehåll ligger på kommuner och huvudmän för fristående skolor.

Gymnasieskolan är en frivillig skolform efter grundskolan. Vad

som är gymnasieskola avgränsas i 5 kap. 1 § skollagen (1985:1100).

Härmed avses utbildningen inom det offentliga skolväsendet för

barn och ungdom som är avsedd att påbörjas av ungdomar efter

Utbildning för yrkesförare

SOU 2005:109

258

avslutad grundskoleutbildning eller motsvarande fram till och med

det första kalenderhalvåret det år de fyller tjugo år.

De grundläggande bestämmelserna i skollagen kompletteras av

förordningsbestämmelser enligt gymnasieförordningen (1992:394)

innehållande föreskrifter om bl.a. läroplaner och programmål.

Föreskrifter meddelas även av Statens skolverk.

Av gymnasieförordningen framgår sammanfattningsvis följande.

Programmålen som regeringen fastställer gäller för de nationella

programmen. Ett specialutformat program som erbjuds en grupp

elever skall däremot ha programmål som fastställs av kommunen.

Utbildningen inom varje ämne skall ske i form av en eller flera

kurser och för varje kurs skall det finnas en kursplan. Av

kursplanen skall framgå dels kursens mål, dels den kunskapsnivå

som alla elever minst skall ha uppnått vid kursens slut. Kursplanen

skall ge utrymme för läraren och eleverna att själva planera

undervisningen. Kursplaner fastställs normalt av Statens skolverk.

Kursplaner för lokala kurser skall fastställas av styrelsen för

utbildningen efter vissa riktlinjer. Kursplaner för yrkesämnen skall

fastställas efter samråd med parterna på arbetsmarknaden. Om

samrådsskyldighet i vissa andra fall finns särskilda föreskrifter. Av

kursplanen för varje kurs skall framgå hur många gymnasiepoäng

kursen omfattar samt till vilket ämne kursen hör. Inom den

kommunala organisationen för skolan

skall det enligt 2 kap. 2 §

skollagen för ledningen av utbildningen i skolorna finnas rektorer.

Rektorn skall hålla sig förtrogen med det dagliga arbetet i skolan.

Det åligger vidare rektorn att särskilt verka för att utbildningen

utvecklas. Som rektor får slutligen bara den anställas som genom

utbildning och erfarenhet har förvärvat pedagogisk insikt.

Utöver kommunala gymnasieskolor finns fristående skolor som

lämnar utbildning på motsvarande nivå.

Yrkeskompetensutbildning m.m. för blivande lastbilsförare

bedrivs i dag ofta på fordonsprogrammet med transportinriktning.

Uppskattningsvis 1 300 förare per år får sin yrkeskompetens

genom gymnasieutbildning på fordonsprogrammet.

23.2.2 Fristående

skolor

Av 9 kap. 8 § skollagen (1985:1100) framgår att om en fristående

skola lämnar utbildning som ger kunskaper och färdigheter som till

art och nivå väsentligen svarar mot de kunskaper som gymnasie-

SOU 2005:109

Utbildning för yrkesförare

259

skolan skall förmedla på nationella och specialutformade program,

skall Statens skolverk förklara skolan berättigad till bidrag i fråga

om utbildningen. En sådan förklaring får dock lämnas endast om

vissa ytterligare lagstadgade villkor är uppfyllda.

Även de fristående skolarna skall iaktta bl.a. de programmål som

gäller för gymnasieskolan. Dessa mål gäller utöver de gemensamma

kunskapsmål för gymnasieskolans nationella och specialutformade

program som anges i förordningen (SKOLFS 1994:2) om 1994 års

läroplan för de frivilliga skolformerna.

Enligt 9 kap. 13 § första stycket skollagen skall fristående skolor

som får bidrag för viss utbildning enligt bl.a. 9 kap. 8 § i fråga om

den utbildningen stå under tillsyn av Statens skolverk. Vidare skall

sådana skolor vara skyldiga att delta i den uppföljning och

utvärdering av skolväsendet som genomförs av Statens skolverk.

Av 9 kap. 14 § skollagen framgår till sist att om en fristående

skola inte längre uppfyller kraven för att få bidrag och bristerna

inte avhjälps efter påpekande för huvudmannen, skall förklaringen

om rätt till bidrag återkallas.

23.2.3 Anordnare av kommunal vuxenutbildning

Kommunal vuxenutbildning (komvux) inrättades 1968 för att ge

utbildning till de vuxna som saknar kunskaper motsvarande

grundskola eller gymnasieskola. Komvux består enligt 11 kap. 1 §

skollagen av grundläggande vuxenutbildning, gymnasial vuxenut-

bildning och påbyggnadsutbildning. Utbildningen i komvux skall

vidare enligt lagrummet anordnas i form av kurser. Av 11 kap. 2

och 3 §§ skollagen följer att gymnasial vuxenutbildning syftar till

att ge vuxna kunskaper och färdigheter på en nivå som motsvarar

den som utbildningen i gymnasieskolan skall ge. Påbyggnads-

utbildning syftar till att ge vuxna en sådan utbildning som leder till

en ny nivå inom deras yrke eller till ett nytt yrke. Vad som sägs om

gymnasial vuxenutbildning gäller också påbyggnadsutbildning.

Kommunerna skall enligt 11 kap. 17 § första stycket skollagen

erbjuda gymnasial vuxenutbildning. De skall härvid sträva efter att

erbjuda utbildning som svarar mot efterfrågan och behov.

Begreppet komvux används inte längre och har ersatts med

kommunal vuxenutbildning.

Utbildning för yrkesförare

SOU 2005:109

260

23.2.4 Trafikskolorna

I körkortsutredningens slutbetänkande En körkortsreform

(SOU

1996:114) föreslogs bestämmelser i författning om

trafikskolor. Utredningen ansåg att föreskrifterna om trafikskolor

skulle flyttas ut ur körkortslagstiftningen, även om de ansågs röra

”förarutbildning i ett brett perspektiv”. I stället föreslogs särskilda

författningar – en lag och en förordning om trafikskolor.

Regeringen delade utredningens uppfattning och underströk i

sammanhanget att rätten att driva näring eller yrke är reglerad i

grundlag. Begränsningar i den rätten, framhöll regeringen, får

införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen och

aldrig i syfte att gynna vissa personer eller företag (prop.

1997/98:124 s. 63, jämför 2 kap. 20 § regeringsformen). De krav

som ställdes på den som drev trafikskola eller som där undervisade

elever borde enligt regeringen lagregleras.

Lagen (1998:493) om trafikskolor, TskL, innehåller bestämmel-

ser om definitionen av trafikskola (1 §). Särskilt skall framhållas att

trafikskoleverksamheten avser yrkesmässig utbildning av förare av

fordon. Vägverket utövar tillsynen över trafikskolorna (se nedan).

Vidare innehåller lagen bestämmelser om tillståndskraven (2 §),

godkänd trafikskolechef, utbildningsledare och trafiklärare

(3–4

§§), återkallelse av tillstånd att driva trafikskola (5

§),

återkallelse av godkännande för trafikskolechef m.m. (6 §) och

varningsgrund (7

§). De avslutande föreskrifterna reglerar

överklagande (8 §), ansvar för brott (9 §) och bemyndiganden

(10 §). Det kan tilläggas att enligt 1 § förordningen (1998:978) om

trafikskolor, TskF, är det Vägverket som utövar tillsyn över

trafikskolor, jämför Vägverkets föreskrifter om tillsyn över

trafikskola (VVFS 1997:184), och beviljar tillstånd att bedriva

verksamheten. Närmare föreskrifter om trafikskoleverksamhet

finns i TskF och Vägverkets föreskrifter om trafikskolor (VVFS

2003:40).

Trafikskolor i Sveriges trafikskolors riksförbund (STR)

Sveriges Trafikskolors Riksförbund (STR), är en bransch-

organisation för trafikskolor. Förbundet har till uppgift att verka

för trafiksäkerheten inom trafikant- och förarutbildning och på

bästa sätt tillvarata medlemmarnas gemensamma intressen. STR har

SOU 2005:109

Utbildning för yrkesförare

261

ca 630 medlemsföretag, som driver ca 700 av Sveriges

800 trafikskolor. STR:s medlemmar är anslutna till någon av STR:s

30 lokalföreningar. Ordföranden i respektive lokalförening utgör

STR:s fullmäktige vilket är förbundets högsta beslutande organ.

Sveriges trafikskolors riksförbund (STR) är en organisation för

trafikskoleföretag som bedriver yrkesmässig förarutbildning.

Förbundet består av medlemmarna som är anslutna till STR:s

lokalföreningar. STR har som ändamål att verka för god trafikant-

och förarutbildning och tillvarata medlemmarnas gemensamma

intressen.

STR har våren 2005 gjort en enkätundersökning bland sina

medlemmar med frågor om utbildningsprofilen. Vid trafikskolorna

utbildas enligt uppgift från STR ungefär 2 500 förare för tung trafik

årligen.

Trafikutbildarnas riksorganisation

Trafikutbildarnas riksorganisation (TR) är en förening vars

viktigaste syfte är att arbeta för sådan kunskap, kvalitet och

utveckling som leder till en förbättrad förarutbildning och att

främja sina medlemmars gemensamma intressen, gällande såväl

ekonomi, utbildning, gemenskap som den praktiska utbildnings-

situationen. TR har ett 20-tal trafikskolor som medlemmar.

Övriga

Utöver de trafikskolor som är organiserade i STR och TR finns det

30 à 40 fristående trafikskolor.

23.2.5 TYA

Transportfacken Yrkes- och Arbetsmiljönämnd, TYA, är ett

samarbetsorgan mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer i

transportsektorn. Cirka 17

000 företag, med ungefär

100 000 anställda, är anslutna till TYA. Verksamheten bedrivs

genom kurs- och projektverksamhet som tar sikte på yrkeskunskap

och arbetsmiljö. TYA samverkar med skolor och myndigheter och

utarbetar informationsmaterial och läromedel. Till TYA:s uppgifter

hör att genomföra yrkesfortbildningskurser, anpassade till olika

Utbildning för yrkesförare

SOU 2005:109

262

områden i transportsektorn. TYA-skolan är godstransportsektorns

utbildningsarrangör. TYA-skolan anordnar bl.a. den nämnda

fortbildningen för yrkesförare. Företag som har kollektivavtal med

Svenska Transportarbetareförbundet kan anmäla deltagare till

kurserna. Vissa medelstora och större åkerier har fortbildnings-

verksamhet som bedrivs av handledare eller instruktörer utbildade

av TYA. Verksamheten finansieras genom en avgift på lönesumman

som tas ut genom kollektivavtal. Den erläggs av samtliga arbets-

givare inom de aktuella avtalsområdena.

23.2.6 Kollega

Kollega är kollektivtrafikens organisation för utbildningsfrågor.

Organisationen arbetar med fortbildning av personal inom

kollektivtrafiken. Kollega arrangerar även utbildningar och

konferenser anpassade för kollektivtrafikens behov. Kollegas

utbildningar riktar sig till bussbranschen Utbildningarna utvecklas i

dialog med arbetsmarknadens parter, trafikhuvudmän och i

kontakter med myndigheter och forskare.

Kollega ägs av Svenska Bussbranschens Riksförbund, Bussarbets-

givarna, Arbetsgivarrådet för de kommunala trafikföretagen (KFS)

och Svenska Lokaltrafikföreningen (SLTF).

23.2.7 Försvarsmakten

Utbildning för tunga behörigheter finns även hos Försvarsmakten,

numera dock i en minskande skala. Någon yrkeskompetens-

utbildning bedrivs dock inte av Försvarsmakten. Transporter med

fordon som används av eller står under kontroll av väpnade styrkor

omfattas inte heller av tillämpningsområdet för rådets förordning

(EEG) nr 3820 av den 20 december 1985 (artikel 4.5).

23.2.8 Enskilda

utbildare

Några av de större entreprenörerna i bussbranschen har egen

utbildningsverksamhet inom både grund- och fortbildning.

härutöver finns företag med erfarenhet såsom utbildare inom

vägtrafikområdet. Det som erbjuds kan vara utbildning med

särskilda inriktningar, såsom transport av gods. Utbildningarna kan

SOU 2005:109

Utbildning för yrkesförare

263

ha tonvikt på farligt gods eller säkerheten för dem som arbetar med

eller på vägarna. Det finns även utbildare som specialiserat sig på

persontransporter, dvs. bussförarutbildning. En sådan utbildare kan

bedriva grundutbildning och ge möjligheter till fortbildning. Även

fordonstillverkarna bedriver eller avser att inom kort bedriva

utbildning och andra aktiviteter som riktar sig till förare av tunga

fordon, framför allt fortbildning.

23.2.9 Några utbildningsformer i övrigt

Halkkörning

Sveriges Trafikövningsplatser (TÖP) är en sammanslutning för

23 trafikövningsplatser spridda över hela landet. På TÖP´s trafik-

övningsplatser (s.k. halkbanor) får föraren uppleva hur det är att

köra på halt underlag, oavsett vilken tid på året det är. Föraren har

möjlighet att genomgå den utbildningen i halkkörning som ingår

för B-körkortet.

Halkbanor med utrustning för simulering av olika slag av halt

vägunderlag finns på ett 15-tal orter i landet. Skid-Car är en

uppfinning som gör det möjligt att på simulerad väg träna

halkkörning året runt. Skid-Car är en halksimulator som monteras

på en standardbil. Halka framkallas genom att minska friktionen

mot underlaget. Läraren sitter på passagerarplats bredvid eleven

och sköter utrustningen.

Tävlingar för lastbilsförare

I transportbranschen har man sedan flera år tävlat i att bemästra

sina fordon och det hålls både svenska mästerskap och inter-

nationella skoltävlingar. Lastbilstillverkare håller sådana tävlingar

för lastbilsförare. Tävlingarna är ett led i att uppmärksamma

branschen och föraryrket. Tävlingsmomenten avser att bidra till att

höja yrkesförarens status och betona hans eller hennes stora

betydelse för både trafiksäkerheten och åkeriets lönsamhet. Dessa

avses också vara ett inslag i utbildningen för svenska yrkesförare.

Initiativ till liknande tävlingar i Latinamerika, där lika många deltar

som i Europa, och även i Sydafrika och Asien. Två sådana tävlingar

är World Skills Competition och Young European Truckdriver.

Utbildning för yrkesförare

SOU 2005:109

264

23.3 Gymnasieskolans

fordonsprogram

23.3.1 Programmål

För gymnasieskolans nationella program skall gälla särskilda

programmål. Fordonsprogrammet syftar till att utveckla grund-

läggande kunskaper för arbete med service och underhåll av fordon

och flygmaskiner samt med transporter med hjälp av fordon.

Programmet syftar även till att ge en grund för ett fortsatt lärande i

arbete och för vidare studier.

Fordonsprogrammet är en treårig gymnasieutbildning. Det

första året är gemensamt för alla elever på programmet. Till årskurs

två väljer eleven mellan fem olika inriktningar. Dessa är följande:

transport, karosseri, flygteknik, maskin- och lastbilsteknik och

personbilsteknik. Samtliga inriktningar ger högskolebehörighet.

23.3.2 Fordonsprogrammet med transportinriktning

Utbildning till fordonsförare finns på fordonsprogrammet med

inriktningen transport. Den som väljer inriktningen transport

utbildas för en rad körkortsbehörigheter och förvärvar även

yrkeskompetens för lastbil. Arbetsplatsförlagd utbildning (APU)

ingår i utbildningen och kan ske på ett eller flera transportföretag.

Den arbetsmarknad som väntar eleven efter examen finns inom

framför allt inom åkerier. Yrkesförare behövs även i hamnarna och

industrin.

När det gäller vägtransporter har programmet byggts upp främst

kring kunskaper i den teknik som krävs för att framföra och

underhålla fordon. Till villkoren för yrket hör ökande gods-

mängder, längre transportsträckor, snabb teknisk utveckling,

omfattande internationalisering och föränderlig lagstiftning.

Utbildningen präglas av dessa förändringar. Den utveckling som

skett i fråga om fordon under de senaste decennierna har framför

allt inneburit ökad säkerhet, förbättrad ergonomi och en mindre

belastning på miljön per enhet räknat. Den avancerade tekniken

ställer stora krav på användarna och på dem som ska utföra service

och underhåll på fordon. Utbildningens gemensamma ämnen ger

kännedom om olika fordonskonstruktioner i relation till deras

användningsområden samt orienterar om aktuella yrken. Ämnena

ger även förståelse av fordonets roll i samhället.

SOU 2005:109

Utbildning för yrkesförare

265

Inom fordonsbranschen har en medvetenhet om miljön

utvecklats, delvis påskyndad genom skärpt lagstiftning. Alla som

utbildas inom området skall få kännedom om fordons påverkan på

miljön, både vad gäller material och drivmedel. I utbildning ut-

vecklas förmågan att hantera samhällets krav på återvinning av

produkter och eleverna ges kännedom om förutsättningarna för en

ekologiskt hållbar utveckling. Den ökade användningen av

informationsteknik tillsammans med krav på kommunikation gör

att datorkunskaper är en förutsättning för att bedriva verksamheten

på ett effektivt sätt.

Innehåll

Utbildningen förbereder för både nationella och internationella

verksamheter, vilket ställer krav på språkkunskaper och förståelse

för andra kulturella mönster. Samverkan mellan kärnämnen och

karaktärsämnen har bedömts vara en förutsättning för att skapa

helhet i utbildningen och för att utveckla den kompetens som

fordonsprogrammet syftar till. Den arbetsplatsförlagda

utbildningen anses viktig för att eleven skall få möta de reella krav

som yrket ställer och förstå den yrkeskultur som råder inom

branschen. Utbildningen på arbetsplatsen skall också bidra till

utvecklingen av bl.a. servicekänsla, kvalitet i det tekniska

utförandet och förståelse för företagandets villkor.

Skolan skall ansvara för att eleverna vid fullföljd utbildning:

• har, beroende på inriktning, kunskaper om arbete med service

och underhåll av olika typer av transportfordon eller att

framför fordon,

• har förmåga att enskilt och i arbetslag situationsanpassa

tekniker och metoder inom yrkesområdet,

• kan ta ansvar för och påverka verksamhetens utveckling vad

gäller kvalitet, effektivitet och miljö,

• har förmåga att diskutera och ta ställning till etiska frågor och

förhållningssätt som rör yrkesutövningen,

• har ett serviceinriktat förhållningssätt och agerande i

förhållande till kunder,

• kan kommunicera på svenska och engelska med sikte på

behovet i yrket, samhällslivet och vidare studier,

• kan använda informations- och kommunikationsteknik inom

verksamhetsområdet,

Utbildning för yrkesförare

SOU 2005:109

266

• har kunskaper om faktorer som påverkar hälsa och säkerhet

och har kännedom om hur arbetsmiljöfrågor hanteras inom

berörda verksamheter samt kan verka för en god fysisk och

psykosocial arbetsmiljö,

• har insikt om hur kretsloppstänkande kan tillämpas samt hur

resurs- och energihushållning kan användas inom de

verksamheter som utbildningen berör, och

• har kännedom om de bestämmelser och internationella

överenskommelser som gäller för området.

För närvarande examineras cirka 1 300 elever årligen från Fordons-

programmet med transportinriktning. Det är då fråga om ett

betydligt större antal prov eftersom dessa elever förvärvar flera s.k.

tunga körkortsbehörigheter. Statens skolverk har f.n. inga

nationella prov som omfattar dessa yrkeskurser. Det kan dock

förekomma prov på respektive skola.

Enligt en undersökning av TYA år 2002 arbetade 60 procent av

eleverna från gymnasieskolans fordonsprogram, transportinrikt-

ningen, inom föraryrket tre år efter avslutad utbildning.

Kostnader

Enligt den riksprislista för gymnasieutbildningar som Statens

skolverk upprättar kostar fordonsprogrammet 120 200 kr. Summan

gäller per elev och för ett bidragsår (2005). Den är därmed en av de

dyrare gymnasieutbildningarna, men ändå väsentligt billigare än

exempelvis Naturbruksprogrammet (144 900 kr).

23.3.3 Transportutbildning vid fristående skolor

Gymnasieutbildning för blivande lastbilsförare m.m. bedrivs vid

fristående skolor på flera orter i landet. Även i fristående skolor

bedrivs praktiskt lärande eller arbetsplatsförlagd utbildning (APU).

Utbildningen är i denna del förlagd till företag. På arbetsplatserna

finns utbildade handledare från värdföretagen och lärare från

skolan som kontinuerligt följer upp eleverna under dessa

utbildningsperioder. För eleverna på transportteknikutbildningen

är det fråga om utbildning på åkerier och industriföretag. Eleverna

får lära sig yrket genom yrkesverksamma förare, och de får ofta

SOU 2005:109

Utbildning för yrkesförare

267

tillgång till den senaste utrustningen och tekniken. Arbets-

platsförlagd utbildning anses bidra till möjligheterna att få arbete

efter utbildningen. Från vissa skolor har 90 procent av de godkända

eleverna under de senaste åren fått arbete inom sin bransch efter

transportteknikutbildningen.

23.3.4 Skolor med yrkesförarutbildning för lastbil på

gymnasienivå (godstransportskolor)

Transportfackens Yrkes- och Arbetsmiljönämnd (TYA) har gjort

en sammanställning över vad man kallar godstransportskolorna i

landet, dvs. över utbildningsanordnare som erbjuder yrkesförar-

utbildning för lastbil. Totalt 67 st. utbildningsanordnare erbjuder

gymnasieutbildning för att bli yrkesförare av lastbil. Dessa

utbildningsanordnare hade i maj 2005 totalt 1 914 st. utbildnings-

platser i landet. Av dessa anordnare hade 28 st. platser inom

kommunal vuxenutbildning utöver vanlig gymnasieutbildning. En

genomsnittlig skola har ca 30-talet utbildningsplatser. De skolorna

som har både gymnasieutbildning och platser inom kommunal

vuxenutbildning är genomsnittligt något större än övriga, men

skillnaden är inte stor. Till anordnarna med flest utbildningsplatser

hör Bolandskolan i Uppsala, Staffanstorp friskola i Staffanstorp

och Bräckegymnasiet i Göteborg, med vardera ett 90-tal

utbildningsplatser. Det finns även skolor med få platser som St.

Mickaelskolan i Mora (fem platser) och Välkomnaskolan i

Gällivare (sex platser). Godstransportskolorna är belägna i ett 60-

tal kommuner, med en klar övervikt för kommuner i landets södra

delar.

23.3.5 Körkortsprov och prov för yrkeskompetensbevis

Statens skolverk har föreskrivit om vilka kurser en elev i

gymnasieskola eller fristående skola med motsvarande utbildning

måste genomgå för att inom ramen för utbildningen få avlägga

förarprov för körkortsbehörighet. Vid utbildning i körning på halt

underlag skall Vägverkets föreskrifter (VVFS 1999:23) om förar-

utbildning i körning på halt underlag m.m. tillämpas. För att erhålla

körkort behörighet C måste eleven, utöver vad som föreskrivs för

Utbildning för yrkesförare

SOU 2005:109

268

B-behörighet, ha fått minst betyget godkänd i samtliga av följande

kurser:

• Tunga fordon, 100 gymnasiepoäng,

• Godshantering A, 100 gymnasiepoäng, och inom ramen för

kursen Distributionstransporter, 150 gymnasiepoäng, uppfylla

de slutmål som anges i Vägverkets föreskrifter om kursplaner,

behörighet C.

För att dessutom erhålla yrkeskompetensbevis för tung lastbil

måste eleven, utöver det ovan nämnda, ha fått minst betyget

godkänd i hela kursen Distributionstransporter, 150 gymnasie-

poäng. För att erhålla körkort behörighet CE måste eleven, utöver

vad som föreskrivs ovan om körkort behörighet C ha fått minst

betyget godkänd i kursen Fordonskombinationer, 100 gymnasie-

poäng. Rutinerna för examinationen varierar dock från en skola till

en annan.

23.4 Kommunal

vuxenutbildning

23.4.1 Kurserna

I 2 kap. 2 § förordningen (2002:1012) om kommunal vuxenut-

bildning anges bl.a. att inom gymnasial vuxenutbildning finns

nationella kurser, lokala kurser, individuella kurser och projekt-

arbete. Inom påbyggnadsutbildning finns enligt paragrafen

nationella kurser och lokala kurser.

Av 1 kap. 6 § förordningen om kommunal vuxenutbildning

framgår att studieomfattningen inom utbildningen mäts med

verksamhetspoäng. Enligt 1 kap. 7 § denna förordning beräknas

20 verksamhetspoäng för en veckas heltidsstudier inom kommunal

vuxenutbildning. Inom gymnasial vuxenutbildning beräknas en

verksamhetspoäng för varje gymnasiepoäng; en veckas heltids-

studier motsvarar i genomsnitt 20 gymnasiepoäng. En årsstudie-

plats motsvarar slutligen 800 verksamhetspoäng.

Till skillnad från vad som gäller för utbildningen av ungdomar

finns inga program inom kommunal vuxenutbildning. När det

gäller utbildning av förare för tunga fordon kan såväl gymnasial

vuxenutbildning som påbyggnadsutbildning komma i fråga.

För den gymnasiala vuxenutbildningen används gymnasieskolans

poängplan som framgår av skollagens bilaga 2. Denna bilaga

SOU 2005:109

Utbildning för yrkesförare

269

omfattar en poängplan för nationella och specialutformade pro-

gram i gymnasieskolan. Denna plan, i sin lydelse fr.o.m. den

1 januari 2007, omfattar 1 400 gymnasiepoäng avseende de ämnen

genom vilka programmet får sin karaktär (karaktärsämnen)

inklusive gymnasiearbete om 100 poäng.

För påbyggnadsutbildningar fastställs nationella kursplaner av

Statens skolverk. Skolverket bedriver ett arbete med översyn av

nationella kurser för påbyggnadsutbildningar. Det gäller bl.a.

utbildningen för persontransporter med buss. En utveckling är

planerad mot att utöka utbildningen från 190 till 300 verksam-

hetspoäng. Yrkesförardirektivet är en av utgångspunkterna för

detta arbete. När det gäller godstransporter finns ingen nationellt

utformad påbyggnadsutbildning.

Inom kommunal vuxenutbildning finns kurser med sikte på

tunga körkortsbehörigheter, bl.a. påbyggnadsutbildningar för

Transportteknik. Även fordons- och maskinförarutbildningar finns

representerade inom kommunal vuxenutbildning. Utbildningen

bedrivs ofta i enlighet med den nationellt fastställda kursplanen.

Som exempel på dagens utbildningar kan nämnas att man inom

verksamheten med arbetsmarknadsutbildning (AMU) erbjuder

utbildningen Persontransporter med buss som skall ge den

kompetens som motsvarar grundläggande yrkeskrav för person-

transporter med buss. Dessutom skall de slutmål som anges i

Vägverkets föreskrifter om kursplaner behörighet D och kraven för

förarkompetens enligt förordningen (2004:865) om kör- och

vilotider samt färdskrivare, m.m. uppnås. Revidering av föreskrifter

och kursplaner pågår. Förkunskapskraven för utbildningen är

fullföljd gymnasieutbildning på exempelvis nationellt program

innefattande kursen Tunga fordon – grundkurs eller motsvarande

kunskaper. Vid de förändringar som nu vidtas kommer sannolikt

Tunga fordon - grundkurs att tas bort som förkunskapskrav,.

Sökanden skall dessutom inneha körkort med åtminstone

behörigheten B, inneha av länsstyrelsen utfärdat körkortstillstånd

för körkortsbehörigheten D och vara fyllda 21 år.

Sådan bussförarutbildning erbjuds i bl.a. kommunerna Alvesta,

Arboga, Haninge, Karlsborg, Klippan, Norrköping, Staffanstorp,

Töreboda, Vilhelmina, Vännäs och Västerås. Härtill kommer

utbildningar som bedrivs av Landstinget Västernorrland och

Sydnärkes Utbildningsförbund. Det förekommer också att en

trafikskola anlitas som entreprenör och fullgör uppgifter i

kommunens vuxenutbildning.

Utbildning för yrkesförare

SOU 2005:109

270

Påbyggnadsutbildningar för bussförare tillhör inte kategorin

kvalificerad yrkesutbildning. Dessa bussförarutbildningar komplet-

terar i stället en gymnasieutbildning. Vad som kännetecknar

bussförarutbildningen är dock att denna ger förareleven en

förarbehörighet. Den kan som sagt även följa en nationellt

fastställd kursplan och utbildningen anses dessutom motsvara

behov av riksintresse (Ds 2003:23 s. 64).

Påbyggnadsutbildningar för förare av tunga fordon kan följa

lokalt utformade kursplaner. Sådana finns för såväl blivande

bussförare som lastbilsförare.

23.4.2 Proven

Körkortsexaminationen bedrivs för närvarande genom del-

examination på skolan, om där finns av Vägverket förordnade

förarprövare. Finns det inte lärare med denna behörighet skall prov

avläggas hos Vägverket. Vad avser yrkeskompetensen handhas

examinationen av utbildningsanordnaren för påbyggnadsutbild-

ning. Ordningen överstämmer med den som gäller för gymnasie-

skolan. Prov för yrkeskompetens anordnas i praktiken på skolan av

skolans lärare. Denna verksamhet omfattas inte av särskilda regler

såsom krav på att förarprövaren skall vara godkänd.

23.4.3 Finansiering av utbildningsplatser

Av 11 kap. 20 § skollagen framgår bl.a. att kommunerna är skyldiga

att till sin gymnasiala vuxenutbildning ta emot en behörig sökande,

om

1. hemkommunen har åtagit sig att ansvara för kostnaderna för

elevens utbildning, eller

2. det är fråga om sådan utbildning eller utbildningsplats för

vilken kommunen har rätt till ersättning enligt föreskrifter som

har utfärdats.

Med stöd av 11 kap. 24 § skollagen fanns tidigare föreskrifter om

s.k. riksrekrytering med rätt till interkommunal ersättning för den

påbyggnadsutbildning som kommunerna bedrev. Bestämmelserna

om interkommunal ersättning för riksrekryterade påbyggnads-

SOU 2005:109

Utbildning för yrkesförare

271

utbildningar enligt förordningen (2002:1012) om kommunal

vuxenutbildning har upphävts vid utgången av 2004.

Numera anordnas och finansieras platserna av kommunen som

själv bestämmer vilken kommunal utbildning för vuxna som skall

bedrivas. För vissa påbyggnadsutbildningar utgår ett statligt bidrag

och Statens skolverk har till sitt förfogande medel motsvarande

totalt 300 platser för utbildning inom persontransporter med buss.

Verket utser de skolor som skall ha del av dessa medel för att

inrätta platser. Även vissa utbildningar framtagna i samråd med det

lokala arbetslivet, såsom transportteknik- och yrkesförar-

utbildningar, kan vara statligt finansierade.

De kommuner som erhåller statsbidrag skall ta emot behöriga

sökande från andra kommuner på samma villkor som sökande från

den kommun som anordnar utbildningen. Motsvarande gäller om

ett landsting anordnar utbildningen. (SFS 2005:676).

23.5

Utbildningen vid trafikskolor m.m.

Förare som förvärvar tunga behörigheter utbildas i stort antal vid

landets trafikskolor. Proven förrättas av Vägverket. Det är

emellertid långt ifrån alla trafikskolor som har möjlighet att ge

utbildning på tunga fordon motsvarande yrkesförarkompetens

enligt direktivet. Det är ett fåtal trafikskolor som har sådana

resurser i dag. De utbildare som är medlemmar i STR har alla

vidareutbildning för fordon i tung trafik. Ett antal av dessa har

behörighet att utbilda i s.k. Heavy EcoDriving, dvs. ett miljö-

anpassat körsätt för tunga fordon. Denna utbildning har utvecklats

och anpassats till svenska förhållanden av STR och TYA med stöd

av Vägverket och Statens Energimyndighet.

23.5.1 Kursverksamheten

Antalet utbildare som undervisar i trafik med tunga fordon uppgår

till 112 stycken. De utbildar alltså på körkortsbehörigheterna C,

CE, D och DE. Av dessa 112 utbildare bedriver 36 stycken

kompletterande utbildning, dvs. yrkeskompetensutbildning. Den

kompletta yrkesförarutbildningen erbjuds av 13 stycken utbildare.

Förutom nämnda körkortsbehörigheter och yrkeskompetens-

utbildning har dessa även möjlighet att erbjuda utbildning i arbete

Utbildning för yrkesförare

SOU 2005:109

272

på väg, lastsäkring, godshantering, hantering av farligt gods,

förarutbildning för truck och hjullastare samt Heavy EcoDriving.

Enligt STR:s bedömning kan dessa 13 utbildare redan nu erbjuda

sådan grundutbildning och fortbildning som avses i direktivet. Ett

flertal ytterligare är beredda att investera för att tillmötesgå nya

krav. Det finns även planer på hur samarbetet mellan utbildarna

skall kunna öka för att dessa skall kunna erbjuda den nya

yrkeskompetensutbildningen.

23.5.2 Proven

Proven genomförs av Vägverkets personal.

23.5.3 Kostnader och finansiering

Enligt uppgifter från Sveriges trafikskolors riksförbund (STR)

uppgår kostnaderna för en yrkesförares grundutbildning

(280 timmar) till mellan 35 000 och 50 000 kr. Härtill kommer

kostnaden för mervärdesskatt. Ofta betalas nuvarande utbildning

såsom en arbetsmarknadsutbildning. Trafikskolorna är också

verksamma på entreprenad i den kommunala vuxenutbildingen.

Kostnaden för en fortbildningskurs med omfattningen en vecka

uppgår till mellan 5 000 och 10 000 kr exklusive mervärdesskatt,

om grupperna är i storleken 10–25 elever.

23.5.4 Sparcoacher

Vid sidan om traditionell trafikskoleutbildning har etablerats verk-

samhet av s.k. sparcoacher

1

. Med sparcoachning avses konsulta-

tioner avseende besparings-, miljö-, och trafiksäkerhetsåtgärder

som syftar till att sänka trafikens miljöpåverkan och höja

trafiksäkerheten. Vägverket Region Norr har i samarbetet med

STR utbildat sparcoacher för att bistå företag och organisationer

med att uppnå långsiktiga bränslebesparingar. Timkostnaden för

ett uppdrag är vanligen 600–700 kr per timma. Sparcoach ek.

förening är företrädare och samordnare för landets sparcoacher.

1

Uppgifter från Sparcoach ekonomisk förening, c/o Vägverket Region Norr, Luleå.

SOU 2005:109

Utbildning för yrkesförare

273

23.6 Arbetsmarknadsutbildning

m.m.

Arbetsmarknadsutbildning m fl. insatser för arbetssökande är av

stor betydelse för att tillräckligt många förare skall utbildas och

finnas tillgängliga för yrkestrafikens behov. I lagen (2000:625) om

arbetsmarknadspolitiska program och förordningen (2000:634) om

arbetsmarknadspolitiska program finns bestämmelser om en rad

program som all syftar till sådana insatser som syftar till att stärka

den enskildes möjligheter att få eller behålla ett arbete. Här skall

endast nämnas arbetsmarknadsutbildningen och den s.k. ungdoms-

garantin.

Arbetsmarknadsutbildning

Enligt 11 § förordningen (2000:634) om arbetsmarknadspolitiska

program avses med arbetsmarknadsutbildning yrkesinriktad

utbildning som syftar till att underlätta för den enskilde att få eller

behålla ett arbete och som motverkar att brist på arbetskraft

uppstår på arbetsmarknaden. Av 12 § samma förordning framgår

att länsarbetsnämnden eller andra aktörer upphandlar arbetsmark-

nadsutbildningen eller utnyttjar platser hos det reguljära

utbildningsväsendet. På gymnasienivå får enligt 13 § första stycket

förordningen utbildning inom det reguljära utbildningsväsendet

utnyttjas som arbetsmarknadsutbildning för den som är

långtidsinskriven invandrare eller har ett arbetshandikapp. Av 5 §

första stycket förordningen följer att en anvisning till ett program

innebär att den som anvisas erbjuds att ta del av programmet.

Enligt 6 § första stycket skall en anvisning vara arbetsmark-

nadspolitiskt motiverad. Det betyder att en anvisning får göras

endast om den framstår som lämplig både för den enskilde och ur

ett övergripande arbetsmarknadspolitiskt perspektiv. En anvisning

får göras för en person som

• är minst 20 år,

• är eller riskerar att bli arbetslös, och

• söker arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen.

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) förmedlar praktiskt sett medel till

länsarbetsnämnderna för de utbildningsbehov som föreligger inom

arbetsmarknadsutbildningen. Länsarbetsnämnden upphandlar och

betalar för körkortsutbildningar för bl.a. tung trafik när det är

Utbildning för yrkesförare

SOU 2005:109

274

påkallat av arbetsmarknadsskäl. Såsom exempel på länsarbets-

nämnder kan nämnas Länsarbetsnämnden i Skåne. Länsarbets-

nämnden ansvarar för ledning, samordning, uppföljning och

utveckling av verksamheten vid länets arbetsförmedlingar. Läns-

arbetsnämnden leds av en länsarbetsdirektör samt av en styrelse

med landshövdingen som ordförande. I varje kommun finns

dessutom en arbetsmarknadsnämnd där arbetsförmedlingen,

kommunen samt arbetsmarknadens parter finns representerade.

Länsarbetsnämnderna upphandlar alltså utbildning i transportyrken

om det behövs av arbetsmarknadsskäl. Utbildning som bekostas av

länsarbetsnämnderna bedrivs av olika utbildningsanordnare i privat

och offentlig regi. Arbetsmarknadsutbildning bedrivs bl.a. av

Lernia som erbjuder olika tjänster, såsom utbildning, rehabilitering

och omställning från ett yrke till ett annat.

När det gäller blivande lastbilsförare och bussförare avser

utbildningen körkortsbehörigheter inklusive förarbehörigheten för

släp, ADR-utbildning m.m. Enligt Arbetsmarknadsstyrelsens

(AMS) statistik utgör dessa yrkesinriktade utbildningar för

transportsektorn en betydande del av den yrkesinriktade utbildning

som AMS finansierar. Till stor del beror detta på att arbetsgivarna,

åkerier och bussföretag, efterfrågar många yrkesförare. I september

2005 följdes de personer upp som hade en avslutad

arbetsmarknadsutbildning för perioden juli 2004 – juni 2005.

Under perioden hade 3 300 arbetssökande deltagit i och avslutat

yrkesutbildningar för transportsektorn. De som beräknas ha

deltagit utan att avsluta utbildning under året var ytterligare cirka

200 personer. Transportutbildningarna är till antalet större än

utbildningarna för vård- och omsorgsyrken, som är en annan stor

grupp. AMS erfarenheter är goda när det gäller förvärvsfrekvensen

efter avslutad utbildning och 77 procent av dem som genomgått

utbildningen har arbete efter tre månader.

Arbetsmarknadsutbildningen som finansieringsform

En mycket stor andel av utbildningen för eleverna i trafikskolor

finansieras inom ramen för arbetsmarknadspolitiken, framför allt

genom arbetsmarknadsutbildning. Detsamma gäller elever inom

kommunal vuxenutbildning. Bland övriga arbetsmarknadsåtgärder

kan nämnas att hos kommunerna förekommer praktik och

SOU 2005:109

Utbildning för yrkesförare

275

subventionerade anställningar även inom trafikområdet, men

endast i begränsad omfattning.

23.7

Grundutbildning på uppdrag

En viktig del i förarutbildningen för vuxna är s.k. upp-

dragsutbildning. Med uppdragsutbildning avses i lagstiftningen

utbildning som innebär att kommuner mot särskild ersättning från

annan än enskild, för dennes räkning anordnar utbildning för

personer som uppdragsgivaren utser. Detta framgår av 1 § lagen

(1991:1109) om uppdragsutbildning i vissa fall. Uppdragsut-

bildningen får dock inte motsvara ett helt nationellt program i

gymnasieskolan (2 §). Deltagare i bl.a. sådan uppdragsutbildning

som motsvarar utbildning inom det offentliga skolväsendet ges

betyg eller annat kompetensbevis enligt bestämmelserna för sådan

utbildning (4 § första stycket). Enligt föreskrifter av regeringen,

förordningen (1992:395) får inte uppdragsutbildning försämra

förutsättningarna för den reguljära utbildningen och möjligheterna

att få sådan utbildning. Uppdragsgivare kan i praktiken ofta vara ett

företag i transportsektorn men det förekommer också att

uppdragsgivaren är en statlig myndighet. Uppdragsutbildningar

förekommer såväl inom gymnasieskolan som vid trafikskolorna.

23.8

Arbetsplatslärande i åkeribranschen

Transportfackens Yrkes- och Arbetsmiljönämnd (TYA) har

utvecklat ett arbetsplatslärande för godstransportsektorn. Av

TYA:s skrift Arbetsplatslärande ger säkra yrkesförare framgår bl.a.

följande. För transportföretag som vill utveckla arbetsplatslärande

finns ett utbildningspaket och ett certifieringssystem. Utbild-

ningen avser att ge de handledar- och instruktörselever som går

utbildningen en bra grund för att bedriva arbetsplatslärande.

Certifierade handledare eller instruktörer övar med elever från

gymnasieskolan eller kursdeltagare i vuxenutbildning. Handledaren

eller instruktören tar hand om elevens mängdträning på yrkes-

mässiga och körtekniska moment i utbildningen. Instruktören är

dessutom ansvarig för arbetsplatslärandet på företaget och för

kontakterna med skolan. En certifierade instruktör skall ha

genomgått följande kurser:

Utbildning för yrkesförare

SOU 2005:109

276

• pedagogik och metodik, 7 dagar

• trafiksäkerhetsmetodik, 2 dagar

• körträningsmetodik, 2 dagar

• sparsam körningsmetodik, 2 dagar

• hälsa, ergonomi och säkerhetsmetodik, 2 dagar

• transportmetodik, 2 dagar

• lastsäkringsmetodik, 2 dagar

• samverkan i åkeriföretag, 2 dagar

Inom gymnasieskolan (Fordonsprogrammet, inriktning transport)

bedriver tolv kommuner transportutbildning under läsåret

2005/2006 där cirka 30 procent av hela utbildningen, eller cirka 700

gymnasiepoäng, är arbetsplatslärande. Cirka hälften av länsarbets-

nämnder upphandlar arbetsmarknadsutbildning med inriktning

mot yrkesförarområdet som har ett 30-procentigt inslag av

arbetsplatslärande under år 2005. Av arbetsmarknadsutbild-

ningarnas vanligen 20 veckor långa utbildning tillbringas således

6 veckor på företaget. TYA är av uppfattningen att arbetsplats-

lärande i ungdoms- och vuxenutbildningen kan främja genom-

förandet av yrkesförardirektivets krav på grundutbildning och

fortbildning.

23.9 Antal

prov

Antalet körprov som förrättas inom körkortsutbildningen ger viss

vägledning om var utbildningen är förlagd.

Tabell 23.1 Statistik om antalet genomförda/rapporterade godkända körprov

inom Vägverket, Gymnasieskolan och Försvarsmakten under

2004, respektive totalt under åren 2003 och 2004.

Behörighet

Provförrättare

År 2004

Totalt åren 2003 och 2004

C

Vägverket

4 369

8 525

C

Gymnasieskolan

2 154

4 803

C

Försvarsmakten

1 531

3 197

CE

Vägverket

2 176

4 403

CE

Gymnasieskolan

1 937

4 335

CE Försvarsmakten

417

759

D

Vägverket

1 579

3 694

D Gymnasieskolan

707

1

684

D Försvarsmakten

75

134

SOU 2005:109

Utbildning för yrkesförare

277

23.10 Elevens finansiering av sina studier

23.10.1 Gymnasieskolan

För studier i gymnasieskolan finns flera olika stödformer. Den

vanligast förekommande är studiehjälp. Hjälpen består av

studiebidrag, extra bidrag och inackorderingstillägg. Samma regler

gäller för de kommunala skolorna och de fristående skolorna. Det

är Statens skolverk som beslutar om vilka utbildningar vid

fristående gymnasieskolor som ger rätt till studiestöd. Elever kan få

studiehjälp fr.o.m. kvartalet efter det att de fyllt 16 år och längst

t.o.m. vårterminen det år de fyller 20. I princip kan eleven endast få

studiehjälp för heltidsstudier (undantag gäller för individuella

program i gymnasieskolan). Om eleven är omyndig betalas

studiehjälpen ut till vårdnadshavaren.

Studiebidraget utgår med 950 kr per månad. Centrala studie-

stödsnämnden (CSN) prövar om eleven härutöver har rätt till extra

tillägg eller inackorderingstillägg. Studerar eleven inom den

kommunala gymnasieskolan är det dock hemkommunen som

beviljar inackorderingstillägget. Elev som läser på en gymnasieskola

kan får studiemedel fr.o.m. höstterminen det år eleven fyller 20 år.

Studiemedel består av en lånedel och en bidragsdel. Om eleven är

25 år och läser en utbildning i gymnasieskolan, som inte är

påbyggnadsutbildning, kan rätt finnas till det högre bidraget.

Eleven kan även få studiemedel för 50 eller 75 procents studietakt.

23.10.2 Kommunal vuxenutbildning

För studier på kommunal vuxenutbildning finns flera olika

studiefinansieringsalternativ såsom studiehjälp, studiemedel och

rekryteringsbidrag.

Studiemedel

Studiemedel kan inte erhållas för utbildningar som är kortare än

13 veckor. Studiemedel kan inte heller utgå om studierna redan

finansieras genom antingen studiehjälp eller aktivitetsstöd för att

delta i arbetsmarknadspolitiska program. Den som fr.o.m. höst-

terminen det år han eller hon fyller 20 år läser på kommunal

vuxenutbildning, kan ansöka om studiemedel. Studiemedel består

Utbildning för yrkesförare

SOU 2005:109

278

av en lånedel och en bidragsdel. Studiemedel innehåller också

tilläggslån som eleven kan få om denne tidigare haft högre

levnadskostnader. Studielån kan även beviljas för vissa

merkostnader, till exempel utbildningsavgifter och dubbelt boende.

Studiemedel beräknas för varje vecka som eleven deltar i

utbildning. Denne kan även få studiemedel för 50 eller 75 procents

studietakt.

Från och med den 1 januari 2006 införs ett nytt bidrag, tilläggs-

bidrag, för dem som har barn och samtidigt studerar. Är eleven

25 år eller äldre kan denne även få ett tilläggslån på 390 kronor per

vecka. För att få tilläggslånet måste eleven ha studiemedel (både

bidrag och lån) de veckor som denne söker tilläggslån för.

Tilläggslånet kan eleven få oavsett utbildningsnivå, men som längst

under 120 veckor och bara om han eller hon studerar i Sverige med

studiemedel på heltid. För vissa merkostnader, t.ex. vid dubbel

bosättning eller vissa resor, kan eleven söka merkostnadslån.

Studiehjälp

Den som studerar på kommunal vuxenutbildning på heltid har

t.o.m. vårterminen det år vederbörande fyller 20 år rätt till

studiehjälp. Studiehjälp består av studiebidrag och extra tillägg.

Studiebidraget är 950 kronor per månad och beviljas utan ansökan.

Den som studerat minst fem månader under en vårtermin får

studiebidrag för hela kalenderåret dvs. sex månader. Den som har

studiebidrag kan också ansöka om extra tillägg. Det är Centrala

studiestödsnämnden som prövar om eleven har rätt till extra tillägg.

Rekryteringsbidrag

Rekryteringsbidraget är enbart ett bidrag och innehåller ingen

lånedel. För att ansöka om rekryteringsbidrag ska du vända dig till

vägledningen för vuxenutbildningen i din kommun.

Om din hemkommun bedömer att du har en kort tidigare

utbildning och att du är eller riskerar att bli arbetslös eller har ett

funktionshinder som gör att du behöver ytterligare studietid, så

kan du tillhöra målgruppen för rekryteringsbidraget. Statlig av

studier i övrigt

SOU 2005:109

Utbildning för yrkesförare

279

23.10.3 Privatfinansierade studier

Det förekommer att elever som vill ha exempelvis C-körkort

finansierar körkortsutbildningen – ibland kompletterad med

yrkeskompetensutbildning, utbildning för tungt släp och

utbildning för ADR-intyg – på egen hand. Eleven måste då ofta av

ekonomiska skäl börja med körkortsutbildningen för C-

behörigheten och därefter fullfölja övriga steg. Är eleven 21 år

fyllda är yrkeskompetensutbildningen inget villkor för att köra

tung lastbil yrkesmässigt. Privatfinansierad utbildning förekommer

också genom att de större bussentreprenörerna internutbildar

bussförare inom företaget.

23.11 Validering av kunskaper och kompetens

Valideringsdelegationens arbete

För viss kunskaps- och kompetensvärdering är s.k. validering ett

viktigt instrument. Regeringen har således inrättat en validerings-

delegation med uppgifter att stödja utbildare och göra

kartläggningar inom området om hur arbetsgivare och andra

använder sig av validering.

Här följer den gängse definitionen av begreppet

2

: ”Validering är

en process som innebär en strukturerad bedömning, värdering,

dokumentation och erkännande av kunskaper och kompetens som en

person besitter oberoende av hur de har förvärvats.”

Validering bör bli aktuell främst i tre sammanhang

3

:

• som ett led i en pågående utbildning i syfte att klarlägga

kunskapsnivån, anpassa innehållet i och/eller förkorta

studietiden för den enskilde,

• i anslutning till vägledning för att definiera utgångsnivå för

vidare studier samt

• för att dokumentera faktiska kunskaper och färdigheter inför

ansökan om anställning eller i samband med personalutveckling

på arbetsplatsen.

2

Validering m.m. – fortsatt utveckling av vuxnas lärande, Ds 2003:23, s. 19.

3

Ds 2003:23, s 21.

Utbildning för yrkesförare

SOU 2005:109

280

Det anses lämpligt att den enskildes möjligheter till validering

säkerställs genom regional samverkan mellan utbildningshuvud-

män, branscher och arbetsmarknadens parter. Validering genom-

förs vidare där kompetens finns och såvitt gäller yrkeskompetens i

nära samverkan med arbetslivet

4

.

Valideringsdelegationen inrättades i januari 2004 och dess kansli

är förlagt till Nationellt centrum för flexibelt lärande i Norrköping.

Delegationen skall mot ersättning tillhandahålla ekonomi-

administration, personaladministration och kontorsservice. Till

delegationens uppgifter hör att främja validering. Delegationens

verksamhet fortsätter och utvecklas

Riksdagens beslut om Valideringsdelegationens verksamhet för

innevarande år framgår av regleringsbrevet den 16 december 2004,

ärende U2004/5173/UK (jämför prop. 2004/05:1 utgiftsområde 16,

bet. 2004/05:UbU1, rskr. 2004/05:124). Det övergripande målet

anges vara att ge alla vuxna möjlighet att utvidga sina kunskaper

och utveckla sin kompetens i syfte att främja vissa där uppräknade

värden.

Utdrag ut budgetpropositionen, prop. 2005/06:1 utgifts-

område 16, avsnitt 6.4.2.

Valideringsdelegationen har fått i uppdrag att lämna en lägesrapport i

oktober 2005 innehållande en översikt av den valideringsverksamhet

utanför högskoleområdet som pågår i landet. Regeringens uppfattning

är att det är viktigt att utveckling liksom genomförande av validering

sker genom regional samverkan mellan utbildningshuvudmän,

branscher och arbetsmarknadens parter. Valideringsdelegationens roll

är inte att ta över det arbete som pågår i olika verksamheter.

Delegationen skall i stället främja och stödja den utveckling som krävs

för att få till stånd valideringsverksamhet med hög kvalitet, legitimitet

och likvärdighet. Utmaningen ligger i att få till stånd fungerande

arbetssätt och processer samt att få legitimitet hos de parter som

berörs, både som genomförare och avnämare. Inte minst behöver

synsättet förankras hos arbetsgivare inom både privat och offentlig

sektor.

När det gäller kostnader för validering som utgör ett led i t.ex.

rehabilitering, en arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller integrations-

insatser har sagts att insatserna bör finansieras av den ansvariga

myndigheten. Den enskilde skall dock på eget initiativ kunna

genomgå validering inom ramen för en orienteringskurs i

kommunal vuxenutbildning (a.a. s. 34).

4

Ds 2003:23, s. 27.

SOU 2005:109

Utbildning för yrkesförare

281

Underlätta rekryteringen av lastbilsförare

TYA bedömer att valideringsarbete kan underlätta rekryteringen av

lastbilsförare. Ett aktivt arbete med validering anser man kan också

innebära förbättringar inom trafiksäkerhets- och miljöområdet.

Även i ett samhällsekonomiskt perspektiv skulle validering av

lastbilsförare vara en riktig åtgärd enligt TYA:s mening.

23.12 Utvecklingen i gymnasieskolans yrkesutbildningar

23.12.1 Riksdagens beslut

Förslagen om den nya inriktningen i gymnasieskolan finns i

regeringens proposition Kunskap och kvalitet – elva steg för

utveckling av gymnasieskolan (prop. 2003/04:140). Riksdagen har

beslutat om propositionens förslag

5

. Ändringarna i skollagen

(1985:1100) träder i kraft den 1 januari 2007 och tillämpas på

utbildning som börjar efter den 1 juli 2007.

Enligt prop. 2003/04:140 behöver kvaliteten på den gymnasiala

yrkesutbildningen öka, bl.a. genom en bättre koppling till arbets-

livet. Elever som väljer yrkesinriktade program borde enligt

förslaget liksom i dag, få minst 15 veckors utbildning förlagd till en

arbetsplats (a prop. s. 16 och s. 61 f.). Regeringen har tillsatt en

yrkesutbildningsdelegation hösten 2004 (U2004:7). Syftet med

delegationen arbete är att bidra till en höjning av kvaliteten i

gymnasieskolan yrkesinriktade utbildning. Det skall bl.a. ske

genom insatser som underlättar och effektiviserar övergången

mellan utbildning och arbetsliv.

Av propositionen framgår vidare följande. För att svenska

ungdomar skall kunna tas emot på en europeisk eller internationell

arbetsmarknad måste svensk gymnasieutbildning och svenska

gymnasiebetyg vara gångbara även utanför Sveriges gränser. Inom

Europeiska unionen (EU) finns vissa regler för att underlätta

yrkesutövande över gränserna i unionen. Bestämmelserna innebär

bl.a. att yrkeskompetens i vissa fall kan behöva bevisas innan en

sökande kan mottas som fullgod yrkesutövare. Svenskar med

gymnasieutbildning kan t.ex. behöva beskriva vad utbildningen

innebär, så att en utländsk utbildningsanordnare eller arbetsgivare

kan bedöma den svenska ansökarens meriter. Ett Nationellt

5

Bet. 2003/04:UbU13.

Utbildning för yrkesförare

SOU 2005:109

282

centrum för yrkesutbildning har upprättats inom Statens skolverk.

Det ingår i ett nätverk som omfattar alla EU- och EES-länder.

Uppgiften är att främja rörlighet över gränserna genom att

tillhandahålla information om yrkesutbildningar och yrkes-

kvalifikationer (a. prop. s. 47).

23.12.2 Uppdraget till Statens skolverk

Regeringen uppdrog den 2 september 2004 åt Statens skolverk att

vad avser ämnesbetyg för gymnasieskolan m.m. att, i avvaktan på

riksdagens ställningstagande, förbereda de förändringar av

gymnasieskolan som föreslås i prop. 2003/04:140

6

. Uppdraget

skulle genomföras i enlighet med de riktlinjer som angavs i en

bifogad promemoria. Av uppdraget framgår sammanfattningsvis

följande. Skolverket skall i uppdraget samverka med företrädare för

universitet och högskolor, med berörda myndigheter, Yrkesutbild-

ningsdelegationen, kommuner, ämnesföreträdare, branscher och

organisationer samt med andra som kan vara berörda. Skolverket

skall samråda med Myndigheten för skolutveckling och redovisa en

plan för de insatser som verket avser att vidta för att i

gymnasieskolan implementera de reviderade kursplanerna och de

ämnesbetyg som föreslås i propositionen.

Uppdraget skall, med vissa undantag, redovisas senast den

1 februari 2006.

Utredningen har erfarit att Skolverket påbörjat arbetet med

kursplaner i ämnet transportkunskap och i ämnet trafikkunskap.

6

Regeringsbeslut den 2 september 2004 ärende nr U2004/3307/G.

Författningskommentar

285

24 Författningskommentar

24.1

Förslaget till lag om kompetens för yrkesförare

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §

Paragrafen beskriver lagens centrala innehåll.

2 §

Körkortslagen (1998:488), KKL, innehåller bestämmelser om bl.a.

förarens generella behörighet att framföra olika motorfordon, bl.a.

lastbilar och bussar. Paragrafen upplyser om detta förhållande. I

yrkestrafiklagen (1998:490), YTL, finns bestämmelser om bl.a.

villkoren för att bedriva yrkesmässig trafik med sådana fordon som

lastbilar och bussar som paragrafen upplyser om.

2 kap. Tillämpningsområde

1 §

Paragrafen avser artikel 1 yrkesförardirektivet.

Med medlemsstat inom Europeiska ekonomiska samarbets-

området (EES) avses staterna i Europiska unionen (EU) och de

övriga stater som omfattas av EES-avtalet.

1

Den gemensamma EES-

kommittén har ännu inte fattat beslutet gällande yrkesförar-

direktivets införlivande i EES. Detta väntas ske under inledningen

av år 2006. Enligt paragrafen omfattas medborgare i en stat utanför

EES anställda eller anlitade av ett ”företag som är etablerat inom

EES”. Vid bedömning av frågan om ett företag är etablerat i landet

1

EEA agreement, List of adopted Joint Committee Decisions, publicerade på webbplatsen

http://secretariat.efta.int. När det gäller definitionen av medlemsstat inom EES, jämför

begreppet EES-stater i promemorian Arbetstagarinflytande i europakooperativ Ds 2005:10,

s. 10.

Författningskommentar SOU

2005:109

286

kan iakttas bl.a. om verksamheten har fast driftsställe här, har

registrering till mervärdesskatt och om det finns trafiktillstånd.

Artikel 1 i direktivet hänvisar när det gäller vilka förare av de

fordon som avses till definitionerna i körkortsdirektivet

91/439/EEG. Bilar som enligt körkortsdirektivet får framföras med

C-körkort kan vara både tunga lastbilar och personbilar med en

totalvikt över 3,5 ton. Undantagna är bussar, dvs. bilar försedda

med fler än åtta sittplatser utöver förarplatsen. Denna reglering

återspeglas i svensk rätt när det gäller kravet på körkorts-

behörighet. Av 2 kap. 5 § körkortslagen framgår att förar-

behörighet anges i körkort med beteckningen C för tung lastbil

och personbil med en totalvikt över 3,5 ton. Fordonsdefinitionerna

finns i lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner.

I yrkesförardirektivet och körkortsdirektivet (91/439/EEG)

liksom i förslaget till nytt körkortsdirektiv förenas körkort för

bilar kategori C och D resp. kategori C1 och D1 genom plustecken

med släpvagnsbehörigheten E till fordonskombinationer som

består av ett dragfordon och en släpvagn. I körkortslagen

(1998:488) och andra nationella författningar om förarbehörighet

används inte plustecken för att uttrycka körkortsbehörighet som

avser både dragfordon och släpvagn. I denna lag uttrycks och

används förarbehörigheterna på samma sätt som i körkortslagen

m.fl. författningar. Någon saklig skillnad mellan yrkesförar-

direktivet och paragrafen är inte avsedd.

2 §

Paragrafen avser artikel 2 i direktivet.

En definition av begreppet väg finns i 2

§ förordningen

(2001:651) om vägtrafikdefinitioner. Se även allmän motivering.

Bestämmelsen utgör en uppräkning av situationer i vilka lagen inte

är tillämplig. Den ansluter nära till de undantag som görs från

tillämpningen i direktivet. För verkställigheten av bestämmelserna

kan ytterligare föreskrifter behövas.

p. 1. Avgränsningen avser fordonets högsta tillåtna hastighet och

inte huruvida fordonet faktiskt kan köras i en viss hastighet, jämför

rådets förordning (EEG) nr 3820/85. Den engelska språkversionen

av direktivet anger att direktivet inte skall tillämpas på förare av

fordon med en ”maximum authorised speed not exceeding

45 km/h”. Avgörande för definitioner av motorfordon är vanligen

den högsta hastighet fordonet är konstruerat för. Det gäller bl.a.

traktorer enligt 2 § lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner.

SOU 2005:109

Författningskommentar

287

p.

2. I Sverige har endast Försvarsmakten vapen för

försvarsändamål. Staten äger oftast de tunga fordon som

Försvarsmaktens förare utför transporter med. Det förekommer

även att Försvarsmakten hyr tunga fordon, både av hyrbilsföretag

och av åkerier, som används av värnpliktiga förare vid övningar. För

verkställigheten av bestämmelserna kan ytterligare föreskrifter

behövas. Det kan gälla internationellt militärt samarbete m.m.

Funktionerna civilförsvar och räddningstjänst finns hos både

statliga myndigheter och kommuner. Även brandförsvar eller

ordningsmakt kan upprätthållas av olika myndigheter. Förare som

utför transporter åt myndigheter för att upprätthålla dessa

funktioner är följaktligen undantagna.

p. 3 Provkörningar av fordon i samband med besiktning eller

inspektion av polisman, besiktningsorgan enligt 2

§ lagen

(1994:2043) om vissa besiktningsorgan på fordonsområdet,

bilinspektör eller tekniskt biträde avses omfattade av undantaget.

p. 4–5 Testkörning av fordonstillverkare m.fl. för fordons- och

komponentutveckling hör till undantagen. Vidare kan nämnas

körning med en buss eller lastbil som inte fungerar och därför

behöver förflyttas till verkstad för reparation. Detsamma gäller

exempelvis situationen att en reparatör av tunga fordon kör

fordonet fram och åter till AB Svensk bilprovnings lokaler för

kontrollbesiktning. Även för situationen att AB Svensk

Bilprovnings eller Vägverkets personal provkör med fordon på väg

enligt exempelvis 3 kap. 4 § fordonslagen (2002:574).

p. 6 Här avses användningen av utryckningsfordon. Även de

nödsituationer av det slag som avses i den allmänna motiveringen

omfattas.

p. 7 Direktivet synes avse körlektioner med lärare. Dessa

lektioner kan avse förvärvande av körkortsbehörighet eller yrkes-

kompetensbevis. Övningskörning för körkort och körträning

enligt körkortslagstiftningen omfattas. Körträning för yrkes-

kompetensbevis kan avse lektioner inom såväl grundutbildning

som fortbildning.

p. 8–9 Se allmän motivering.

Författningskommentar SOU

2005:109

288

3 kap. Förarkrav

1 §

Paragrafen avser artikel 3.1 första stycket i direktivet. Föraren

måste vidare uppfylla ålderskraven (artikel 5 i direktivet).

2 §

Paragrafen avser artikel 4 i direktivet.

Kravet är att den relevanta behörigheten är utfärdad första

gången på ett körkort som körkortshavaren innehar eller har

innehaft vid den tidpunkt då lagstiftningen skall börja tillämpas.

Det är däremot inte ett krav att behörigheten är giltig. En

förarbehörighet som är tillfälligt ogiltig, t.ex. därför att spärrtid

löper efter återkallelse av körkortet, grundar ändå yrkeskompetens

såsom hävdvunnen rätt. En konsekvens av att undantagen gäller

svenska körkort i allmänhet är att hävdvunnen rätt inte omfattar

endast medborgare i en stat inom EES. Den gäller alla som har

svenskt körkort.

Undantagen på grund av hävdvunna rättigheter innebär att

förare, innan tiden för att genomföra fortbildningen har förflutit

kan utföra antingen person- eller godstransporter på grundval av

endast sina körkortsbehörigheter. Förare som på grund av

hävdvunna rättigheter är undantagna från kravet att förvärva

yrkeskompetensbevis för antingen godstransporter eller

persontransporter bör genomgå kompletterande grundutbildning

om de utvidgar eller ändrar sin verksamhet.

3–5 §§

Paragraferna avser artikel 5.2 i direktivet.

6–8 §§

Paragraferna avser artikel 5.3 i direktivet.

I förslaget till nytt körkortsdirektiv, artikel 7 1 d), lämnas

företräde för åldersgränserna i yrkesförardirektivet i enlighet med

följande lydelse: ”För utfärdande av körkort skall följande

åldersgränser gälla:

d) 24 år

– för kategori A

– för kategori D och D + E, utan att det påverkar tillämpningen

av bestämmelserna om framförande av sådana fordon i

Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/59/EG.”

SOU 2005:109

Författningskommentar

289

9 §

Paragrafen avser artikel 5.4 i direktivet. Bestämmelsen innebär att

yrkeskompetensbevis för grundläggande kompetens avser

utförandet av antingen godstransporter eller persontransporter.

4 kap. Grundläggande kompetens

1 §

Jämför artikel 3.1 i direktivet. Bestämmelsen avser kompetens

förvärvad genom en grundutbildning av normal längd.

2 §

Jämför artikel 3.2 i direktivet. Bestämmelsen avser möjligheten om

särskilda förhållanden råder att genomgå en förkortad

grundutbildning (snabbförvärvad grundläggande kompetens).

3 §

Jämför bilaga 1 avsnitt 2.1 andra och tredje styckena och avsnitt 3

andra och tredje styckena i direktivet. Körträning är träning i att

föra ett körkorts- eller traktorkortspliktigt motordrivet fordon

utan avsikt att avlägga förarprov enligt 2 § förordningen (2001:651)

om vägtrafikdefinitioner. Med körträning i bestämmelsen avses

detsamma. Närmare bestämt är det fråga om moment i grund-

utbildningen då eleven deltar i lärarledd körning med fordon av det

slag som utbildningen avser. Det kan också vara fråga om lärarledd

körning i samband med fortbildning. I direktivets bilaga 1 regleras

bl.a. omfattningen av den individuella körningen som en förare

skall genomföra inom ramen för den obligatoriska utbildningen.

4 §

Körträning enligt lagen sker i likhet med övningskörning enligt

körkortslagstiftningen under uppsikt av en lärare med vissa

kvalifikationer.

5 §

Paragrafen avser artikel 5.5 i yrkesförardirektivet.

Författningskommentar SOU

2005:109

290

5 kap. Fortbildning

Regleringen i detta kapitel avser artikel 7 och bilaga 1 avsnitt 4 i

direktivet.

1 §

Med fortbildning avses en fullständig fortbildningskurs. Kurserna

blir genom bestämmelsen obligatoriska för yrkesförare. Fort-

bildningen syftar enligt direktivet till att föraren skall uppdatera de

viktigaste kunskaperna för att utöva yrket. Föraren bör därför

repetera eller fördjupa sina kunskaper i några av de ämnen som

grundutbildningen omfattar.

2–3 §

Paragraferna avser artikel 8.2 i direktivet. Förare skall genomgå en

första fortbildning i enlighet med vad medlemsstaterna föreskriver.

Medlemsstaterna får förkorta eller förlänga de perioder inom vilken

denna första fortbildning kan genomföras. Perioden får inte vara

kortare än tre år och inte längre än sju år.

4 §

Paragrafen avser artikel 8.3 i direktivet.

5 §

Paragrafen avser artikel 8.4 i direktivet.

6 §

Paragrafen avser artikel 8.5 i direktivet.

6 kap. Dispens

1 §

Paragrafen avser en möjlighet för myndighet att i enskilt fall

besluta om undantag från bestämmelserna. Dispensmöjligheterna

avser alla slags kompetens- och utbildningskrav. ”Grundläggande

kompetens” syftar på grundutbildning av normal längd och

förkortad grundutbildning. Härtill kommer att kraven på

fortbildning omfattas av dispensmöjligheter. Dessa kan inte

undvaras för sådana situationer där undantag från utbildnings-

SOU 2005:109

Författningskommentar

291

kraven behöver göras. För att garantera trafiksäkerheten m.m. kan

dispensen behöva tidsbegränsas eller förenas med andra villkor.

7 kap. Yrkeskompetensbevis

Regleringen i detta kapitel avser artikel 6 och 8 i direktivet.

1 §

De yrkeskompetensbevis som avses i paragrafen är handlingar som

utvisar att föraren har grundläggande kompetens eller fortbildning.

Uppgiften att utfärda yrkeskompetensbeviset för grundutbild-

ningen och fortbildning bör anförtros en myndighet.

När det gäller gemenskapskod se artikel 10.1 direktivet.

2 §

Jämför 6 kap. 1 § första stycket KKL.

3 §

Enligt artikel 10.3 a) direktivet skall även de tredjelandsförare som

där avses och som utför godstransporter visa sin kompetens och

utbildning. I direktivets engelska version anges att föraren ”shall

prove that he or she has the qualification and training provided for

in this Directive”. Denna sak kan för godstransporter styrkas

genom det förartillstånd som avses i förordningen (EG) nr

484/2002.

2

.

4 §

Jämför 3 kap. 15 § KKL. De förare som har hävdvunnen rätt till

yrkesförarkompetensen innehar inget yrkeskompetensbevis innan

de genomgått fortbildning. Dessa förares rätt att utföra transporter

framgår av körkortet eller uppgifter i trafikregistret om körkort

med förarbehörighet D1, D1E, D eller DE utfärdat före den

10 september 2008 eller körkort med förarbehörighet C1, C1E, C

eller CE utfärdat före den 10 september 2009.

2

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 484/2002 av den 1 mars 2002 om

ändring av rådets förordningar (EEG) nr 881/92 och (EEG) nr 3118/93 i syfte att införa

förartillstånd (EGT L 76, 19.3.2002, s. 1).

Författningskommentar SOU

2005:109

292

8 kap. Utbildningsort

1 §

Paragrafen avser artikel 9 första stycket i direktivet.

Begreppet permanent bosatt i denna lag bör jämföras med 1 kap.

3 § körkortslagen (1998:488). Yrkesförardirektivet innehåller en

hänvisning till artikel 14 i rådets förordning (EEG) nr 3821/85 när

det gäller var föraren skall erhålla den grundläggande kompetensen

respektive fortbildningen. Artikeln är i stort sett likalydande med

motsvarande artikel i rådets direktiv om körkort (91/439/EEG).

”Normal residence” har översatts ”permanent bosättningsort” i den

svenska översättningen av körkortsdirektivet. I 1 kap. 3 § körkorts-

lagen finns definitionen av begreppet permanent bosättning som i

sin tur är hänförlig till detta körkortsdirektiv (jämför regerings

proposition Lag om vägtrafikregister, m.m., prop. 2000/01:95 s. 37,

s. 94, författningskommentaren s. 110 och Lagrådets yttrande s.

169). Att en person är permanent bosatt i Sverige har ansetts

utgöra ett villkor för att ett körkort skall få utfärdas för personen

(3 kap. 1 § körkortslagen). Det finns därför inte skäl att frångå den

definition som finns i körkortslagen av ”normal residence”, dvs.

permanent bosättning. Även utbildning för grundläggande

kompetens och fortbildning bör alltså genomgås där föraren är

permanent bosatt.

Det betyder att med permanent bosättning avses bosättning

under minst 185 dagar varje kalenderår

1. till följd av personlig eller yrkesmässig anknytning, eller

2. om yrkesmässig anknytning saknas, till följd av personlig

anknytning som präglas av nära band mellan en person och den

plats där han bor.

En person som har yrkesmässig anknytning till en annan plats än

den till vilken han har personlig anknytning och som därför

omväxlande bor på olika platser i två eller flera stater skall dock

anses vara permanent bosatt i den stat till vilken han har personlig

anknytning under förutsättning att han regelbundet återvänder dit.

Detta villkor behöver dock inte uppfyllas om personen bor i en stat

för att genomföra en tidsbegränsad uppgift. Studier vid universitet

eller annan utbildningsanstalt medför inte att den permanenta

bosättningen ändras. Arbetstillstånd som avses i artikel 9 andra

stycket yrkesförardirektivet kan lämnas till den som har tillfälligt

SOU 2005:109

Författningskommentar

293

uppehållstillstånd. Den som har permanent uppehållstillstånd

behöver däremot inte ha ett särskilt arbetstillstånd (jämför 3 §).

Arbetstillstånd som avses i artikel 9 andra stycket yrkesförar-

direktivet kan lämnas till den som har tillfälligt uppehållstillstånd.

Den som har permanent uppehållstillstånd behöver däremot inte ha

ett särskilt arbetstillstånd (jämför 3 §).

2 §

Paragrafen avser artikel 9 andra stycket i direktivet.

Villkoren för arbetstillstånd framgår av 6 kap. förslaget till

utlänningslag, se närmare regeringens proposition Ny instans- och

processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden (prop.

2004/05:170, s. 20). Arbete skall enligt regeringens förslag få ges

till en utlänning som erbjudits säsongsarbete, anställning inom ett

yrke där det råder tillfällig brist på arbetskraft eller som deltar i

internationellt utbyte. Tillstånd skall även få ges om det följer av

ett internationellt avtal eller bilateralt avtal med annat land. Den

som har tidsbegränsat uppehållstillstånd skall få beviljas arbets-

tillstånd, om inte skäl hänförliga till syftet med arbetstillståndet

talar häremot (a. prop. s. 209 ff.). Att kravet på arbetstillstånd inte

gäller för en utlänning som har permanent uppehållstillstånd

framgår av 2 kap. 8 § första stycket i förslaget till utlänningslag.

Kravet på anställning är svårt att upprätthålla i gymnasieskolan för

medborgare i tredje land då anställningskravet knappast kan vara

uppfyllt i skolan.

3 §

Paragrafen avser artikel 9 tredje stycket i direktivet.

En medborgare i en stat inom EES bör efter genomgången

fortbildning kunna få yrkeskompetensbevis. Avgränsningen bör

gälla medborgare i Sverige eller i en annan stat inom Europeiska

ekonomiska samarbetsområdet, EES. Jämför även 6 kap. 3 §

körkortslagen (1998:488), 8 kap. 10 § 3 körkortsförordningen

(1998:980), 3 kap. 11 § YTL och 4 kap. 4 § samma lag.

Detsamma gäller förare som avses i 2

§. Många som är

permanent bosatta eller arbetar i Sverige och kör fordon där

yrkeskompetensbevis krävs är inte medborgare i en EES-stat. De

har dock körkort och har avlagt godkänt förarprov i Sverige. Dessa

förare har rätt att genomgå fortbildning här om de är permanent

bosatta eller arbetar här.

Författningskommentar SOU

2005:109

294

9 kap. Utbildare för yrkesförarkompetens

Regleringen i detta kapitel gäller utbildningscentrum, jämför bilaga

I avsnitt 5 i direktivet.

1 §

Med utbildare för yrkesförarkompetens avses ”utbildnings-

centrum”, dvs. de subjekt som organiserar sådan utbildning av

yrkesförare som avses i yrkesförardirektivet. Det är fråga om

företag, men det kan vara såväl en juridisk person som en fysisk

person. Till de senare hör en egenföretagare med enskild firma.

Utbildaren tillhandahåller alltså grundutbildning eller fortbildning

för yrkesförarkompetens. Med grundutbildning avses både

grundutbildningen av normal längd och den förkortade grund-

utbildningen.

2 §

Bestämmelsen i första stycket är straffsanktionerad enligt 12 kap.

1 §. Utbildningsverksamhet enligt denna lag är bl.a. utbildning för

grundläggande kompetens enligt 4 kap. och fortbildning enligt

5 kap.

I andra stycket anges villkoren för den behöriga myndighetens

tillstånd till utbildaren, med målet att kravet på god utbildning

tillgodoses. Paragrafen innehåller däremot inget krav om att

utbildarens verksamhet skall ha viss inriktning eller omfattning.

Till omständigheterna i övrigt hör sökandens personliga för-

hållanden då denne är en fysisk person. Jämför 2 § lagen (1998:493)

om trafikskolor, TskL.

I tredje stycket finns ett undantag från tillståndskravet för viss

utbildning.

3 §

Genom bestämmelsen får varje utbildare en chef som är ansvarig

för utbildningsverksamheten. Detta ansvar kvarstår hos chefen

oavsett om han eller hon delegerat utbildningsansvar helt eller

delvis till en särskild utbildningsansvarig. Chefen för utbildaren

skall vara godkänd av behörig myndighet. Ett sådant godkännande

kan under vissa förutsättningar återkallas enligt 11 kap. 2 §. Om det

kan antas att chefen rättar till felet eller bristen kan det i stället

meddelas en varning enligt 11 kap. 3 §.

SOU 2005:109

Författningskommentar

295

10 kap. Tillsyn

1 §

Tillsyn inom området, dvs. utbildningsverksamheten enligt lagen,

kan komma att utövas av antingen Vägverket eller Statens skolverk.

2 §

Jämför bilaga I avsnitt 5.2.2 i direktivet.

11 kap. Återkallelse m.m. av tillstånd eller godkännande

1 §

Återkallelsegrunderna överensstämmer huvudsakligen med dem

som gäller för tillståndshavare enligt 5 § TskL. De har också

beröringspunkter med dem som föreslås i Förarbevisutredningens

betänkande (SOU 2005:45 s. 297).

2 §

Den första återkallelsegrunden överensstämmer huvudsakligen

med den som gäller för trafikskolechef m fl. enligt 6 § TskL. Den

andra återkallelsegrunden avser förhållandet att förutsättningar för

godkännande inte längre föreligger.

3 §

Såsom framgår av den allmänna motiveringen kan upprepade

varningar förekomma endast undantagsvis. Den normala åtgärden

då grund för återkallelse uppkommer på nytt är att tillståndet eller

godkännandet återkallas.

12 kap. Straffbestämmelser

1 §

Bestämmelsen gäller den som bedriver utbildningsverksamhet som

avses i lagen utan erforderligt tillstånd. Jämför 9 § TskL.

2 §

Jämför 9 kap. 2 § KKL.

Författningskommentar SOU

2005:109

296

13 kap. Överklagande m.m.

1 §

Besvärsrätten är avgränsad på det sätt som följer av allmänna

förvaltningsrättsliga principer, jämför 22

§ förvaltningslagen

(1986:223). En utbildare skall kunna överklaga ett avslag på en

ansökan om att få tillstånd. Mot ett positivt beslut om tillstånd

föreligger dock ingen besvärsrätt. Detsamma gäller ett god-

kännande av chef för en utbildare för yrkesförarkompetens.

Även beslut om varning enligt 11 kap. 3 § är överklagbara till

skillnad från vad som gäller enligt 8 § lagen (1998:493) om

trafikskolor.

Beslut av allmän domstol enligt lagen omfattas inte av denna

bestämmelse.

2 §

Beslut av allmän domstol enligt lagen omfattas inte av denna

bestämmelse.

14 kap. Bemyndiganden

1 §

1. Jämför 4 kap., artikel 3 och 5 i direktivet samt avsnitt 2.1 och 3

i direktivets bilaga I. Föraren kan ha grundläggande kompetens på

grund av hävdvunna rättigheter. Punkten avser inslag i förvärvandet

av grundläggande kompetens, även körträning. Grundutbildningen

skall enligt artikel 5.5 i direktivet kompletteras vid utvidgning eller

ändring av transportverksamheten, se även avsnitt 2.1 fjärde stycket

och avsnitt 3 fjärde stycket i direktivets bilaga I. Grundläggande

kompetens m.m. registreras enligt lagen (2001:558) om

vägtrafikregister.

2. Jämför 4 kap. 1 och 2 §§. Prov skall enligt artikel 3.1 a) i

direktivet avsluta utbildningen.

3. Jämför 5 kap. samt artikel 7 i direktivet och avsnitt 4 i

direktivets bilaga I.

4. Jämför 6 kap.

5. Jämför 7 kap. samt artikel 6 och 8 i direktivet. Gemenskaps-

modellen för yrkeskompetensbevis finns i direktivets bilaga II.

Yrkeskompetensbevis m.m. registreras enligt lagen om vägtrafik-

register.

SOU 2005:109

Författningskommentar

297

6. Jämför 7 kap. 1 § och artikel 10 i direktivet.

7. Jämför 9 kap. 1 och 2 §§, 11 kap. 1 och 3 §§ samt avsnitt 5 i

direktivets bilaga I.

8. Jämför 9 kap. 3 § och 11 kap. 2 och 3 §§.

9. Jämför 10 kap.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Jämför artikel 14 och 15 i direktivet. Enligt bestämmelserna skall

lagen träda i kraft respektive tillämpas från samma tidpunkter som

direktivtexten föreskriver.

24.2

Förslaget till lag om ändring i körkortslagen

2 kap.

5 §

I yrkesförardirektivet (2003/59/EG) och körkortsdirektivet

(91/439/EEG) liksom i förslaget till nytt körkortsdirektiv används

plustecken för att uttrycka körkortskategorier för fordonskom-

binationer. Körkort för bilar kategori C och D resp. kategori C1

och D1 förenas genom plustecken med släpvagnsbehörigheten E

till fordonskombinationer som består av ett dragfordon och en

släpvagn. I körkortslagen används inte plustecken för att uttrycka

körkortsbehörighet som avser både dragfordon och släpvagn.

Någon saklig skillnad föreligger inte. Ändringen i paragrafen

innebär att körkortskategorierna C1 och D1 får en nationell

motsvarighet i körkortslagens bestämmelser om förarbehörighet

för särskilda fordonstyper.

24.3

Förslaget till lag om ändring i lagen om

vägtrafikregister

5 §

Vägtrafikregistrets ändamålsparagraf utvidgas genom ändringen till

att avse även den som har eller har haft yrkeskompetens att utföra

gods- eller persontransporter eller den som skall utbilda sig för att

få denna kompetens.

Bilaga

1

299

Kommittédirektiv

Kompetens- och utbildningskrav för förare

vid gods- och persontransporter på väg

Dir.

2004:123

Beslut vid regeringssammanträde den 16 september 2004.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas med uppgift att överväga hur Europa-

parlamentets och rådets direktiv 2003/59/EG av den 15 juli 2003

om grundläggande kompetens och fortbildning för förare av vissa

vägfordon för gods- eller persontransport och om ändring av rådets

förordning (EEG) nr 3820/85 och rådets direktiv 91/439/EEG

samt om upphävande av rådets direktiv 76/914/EEG (EUT L 226,

10.9.2003, s. 4, Celex 32003L0059) skall genomföras i svensk rätt.

Utredaren skall lämna de förslag till författningsreglering som

övervägandena ger upphov till.

Nuvarande reglering

Inledning

Utöver kraven enligt bestämmelserna i körkortslagstiftningen finns

vid vissa vägtransporter ytterligare krav på ålder och kompetens

beträffande förare och annan fordonsbesättning. Kraven finns dels i

EG-rättsakter, dels i nationella författningar enligt följande.

– Rådets förordning (EEG) nr 3820/85 av den 20 december 1985

om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter

(EGT L 370, 31.12.1985, s. 1, Celex 31985L3820),

– rådets direktiv 76/914/EEG av den 16 december 1976 om

minimikrav på utbildning av vissa förare av vägfordon (EGT L 357,

29.12.1976, s. 36, Celex 31976L0914),

– förordningen (1995:521) om behöriga myndigheter, m.m. i fråga

om kör- och vilotider samt färdskrivare vid vägtransporter,

Bilaga 1

SOU 2005:109

300

– Vägverkets föreskrifter (VVFS 1994:6) om utbildning för speciell

yrkeskompetens för förare av fordon vid vissa gods- eller

persontransporter,

– Vägverkets föreskrifter (VVFS 1995:18) om kompetenskrav för

förare som anlitas för persontransporter,

– Vägverkets föreskrifter (VVFS 1995:19) om kompetenskrav för

förare som anlitas för godstransporter,

– Vägverkets föreskrifter (VVFS 2002:49) om prov i yrkeskompe-

tens hos förare som anlitas för person- eller godstransporter.

Krav på ålder och kompetens finns också i den europeiska

överenskommelsen den 1 juli 1970 om arbetsförhållanden för

fordonsbesättningar vid internationella vägtransporter (AETR).

Överenskommelsen har införlivats i svensk rätt genom förord-

ningen (1993:185) om arbetsförhållanden vid vissa internationella

vägtransporter.

Rådets förordning (EEG) nr 3820/85

Rådets förordning (EEG) nr 3820/85 reglerar förares kör- och

vilotider vid vägtransporter med tunga lastbilar och bussar men

innehåller också, i artikel 5, ålders- och kompetenskrav. Dessa

innebär i huvudsak följande.

Vid godtransporter med fordon eller fordonskombinationer som

har en totalvikt av mer än 7,5 ton, skall förare som inte har fyllt

21 år ha ett bevis på sin yrkeskompetens. Beviset skall styrka

fullgjord utbildning till förare av fordon för godstransporter på väg

i enlighet med gemenskapsreglerna om en lägsta utbildningsnivå.

Vid persontransporter är grundkravet att föraren skall ha fyllt

21 år. Dessutom gäller (med undantag av körningar inom en radie

av 50 kilometer från den ort där fordonet normalt är stationerat)

att föraren skall ha ett bevis på sin yrkeskompetens eller ha viss

erfarenhet i enlighet med den närmare regleringen i artikel 5.2.

Vidare gäller att lägsta ålder för förarbiträden och konduktörer

skall vara 18 år.

SOU 2005:109

Bilaga 1

301

Rådets direktiv 76/914/EEG om minimikrav på utbildning av vissa

förare av vägfordon

I artikel 1 i rådets direktiv 76/914/EEG sägs att den som har

gällande nationellt körkort och som har genomgått yrkesutbildning

som omfattar åtminstone de ämnen som är uppräknade i bilagan till

direktivet, skall anses ha uppfyllt minimikravet på utbildning enligt

artikel 5.1 b andra strecksatsen i rådets förordning (EEG) nr

3820/85 respektive artikel 5.2 c i nämnd förordning.

Direktivet är genomfört genom förordningen (1995:521) om

behöriga myndigheter, m.m. i fråga om kör- och vilotider samt

färdskrivare vid vägtransporter och genom föreskrifter som har

meddelats av Vägverket.

Förordningen (1995:521) om behöriga myndigheter, m.m. i fråga om

kör- och vilotider samt färdskrivare vid vägtransporter

I 3 § förordningen (1995:521) om behöriga myndigheter, m.m. i

fråga om kör- och vilotider samt färdskrivare vid vägtransporter

sägs att kraven på yrkeskompetens i artikel 5.1 b andra strecksatsen

och 5.2 andra stycket c i rådets förordning (EEG) nr 3820/85 skall

för Sveriges del anses uppfyllda av den som blivit godkänd vid ett

skriftligt prov för förare av fordon avsedda för gods- eller person-

transporter på väg anordnat av Vägverket eller av gymnasieskola,

fristående gymnasieskola eller komvux. För skolornas del gäller att

eleven skall ha undervisats på en nationellt fastställd kurs vars

innehåll varit föremål för samråd enligt 8 kap. 4 § körkorts-

förordningen (1998:980). Vägverket skall utfärda ett bevis om

yrkeskompetens till förare som uppfyller kraven.

Förordningen (1993:185) om arbetsförhållanden vid vissa

internationella vägtransporter

Genom förordningen (1993:185) om arbetsförhållanden vid vissa

internationella vägtransporter har den s.k. AETR- överens-

kommelsen – artiklarna 1 och 5–12 samt bilagan till överenskom-

melsen – införlivats i svensk rätt. Överenskommelsen är i fråga om

kompetenskraven identisk med vad som gäller enligt rådets

förordning (EEG) nr 3820/85 och 7 § i den rubricerade förord-

ningen är likalydande med 3 § i förordningen (1995:521) om

Bilaga 1

SOU 2005:109

302

behöriga myndigheter, m.m. i fråga om kör- och vilotider samt

färdskrivare vid vägtransporter.

Närmare om det nya direktivet om kompetens- och utbildnings-

krav

Tillämpningsområde och krav

Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/59/EG omfattar –

med vissa undantag – sådana förare av tunga lastbilar och bussar

som utför transporter på allmän väg inom gemenskapen och som

antingen är medborgare i en medlemsstat eller är medborgare i ett

tredje land och är anställd i ett företag som är etablerat i en

medlemsstat eller anlitas av ett sådant företag (artikel 1 och 2).

För att någon skall få framföra aktuella fordon krävs dels grund-

läggande kompetens, dels fortbildning (artikel 3.1).

För godtransporter är ålderskravet 18 respektive 21 år beroende

av körkortskategori och typ av grundläggande kompetens. För

persontransporter är motsvarande ålderskrav 21 respektive 23 år

(artikel 5).

Den som vid tidpunkten för direktivets genomförande redan har

aktuella körkortsbehörigheter är undantagen från kravet på grund-

läggande kompetens (artikel 4).

Grundläggande kompetens

För den grundläggande kompetensen skall medlemsstaterna välja

mellan två alternativ – antingen deltagande i såväl utbildning som

ett prov eller endast ett prov. I det senare fallet skall provet vara

både teoretiskt och praktiskt. Medlemsstaterna får även införa ett

system för att i snabbare tempo förvärva den grundläggande

kompetensen. En sådan kompetens begränsar dock i viss mån

rätten att framföra fordon (artikel 3).

Fortbildning

Fortbildning omfattar krav på deltagande i utbildning. Huvud-

regeln är att den första fortbildningen skall genomföras inom fem

år efter den dag då yrkeskompetensbeviset utfärdades och därefter

SOU 2005:109

Bilaga 1

303

vart femte år. Medlemsstaterna får dock i fråga om den första

fortbildningen bestämma tiden till mellan tre och sju år (artikel 3

och 8).

Utbildningscentrum

Medlemsstaterna skall i fråga om utbildning för den grundläggande

kompetensen och fortbildningen kräva att aspiranten deltar i

utbildning vid ett utbildningscentrum som har godkänts av en

behörig myndighet (artikel 6 och 7 samt bilaga I).

Prov och yrkeskompetensbevis

Prov för den grundläggande kompetensen skall anordnas av en

behörig myndighet eller av ett organ som har utsetts av myndig-

heten. Myndigheten eller organet skall övervaka provet och vid

godkänt resultat utfärda ett yrkeskompetensbevis. I fråga om

fortbildning skall yrkeskompetensbeviset utfärdas av den behöriga

myndigheten eller det godkända utbildningscentrumet (artikel 6, 7

och 8).

Gemenskapskod

En särskild gemenskapskod skall föras in antingen på körkortet

eller på yrkeskompetensbeviset. För förare som är medborgare i

tredje land finns särskilda bestämmelser (artikel 10).

Införlivande och genomförande

Medlemsstaterna skall sätta i kraft direktivets bestämmelser före

den 10 september 2006.

Bestämmelserna skall tillämpas från den 10 september 2008 när

det gäller grundläggande kompetens för att framföra buss och från

den 10 september 2009 när det gäller grundläggande kompetens för

att framföra tung lastbil (artikel 14).

Bilaga 1

SOU 2005:109

304

Uppdraget

En särskild utredare tillkallas med uppgift att överväga hur direktiv

2003/59/EG skall genomföras i svensk rätt. Direktivet förutsätter

att det i den nationella lagstiftningen görs ett val mellan alternativa

lösningar, dels i fråga om förvärvande av den grundläggande

kompetensen, dels i fråga om vilken handling som skall uppta

gemenskapskoden. Medlemsstaterna har också möjlighet att införa

särskilda regler, exempelvis i fråga om en snabbförvärvad

grundläggande kompetens.

Utredaren skall överväga vilken lösning i respektive fråga som är

lämpligast. I fråga om möjligheten att införa ett system med att i

snabbare tempo förvärva den grundläggande kompetensen, skall

utredaren beakta att förarbehörigheten i sådant fall begränsas, i

vissa fall till körkortsbehörigheter som inte är införda i den svenska

lagstiftningen (C1 och D1 som f.n. inte är obligatoriska enligt EG:s

körkortsdirektiv, rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991

om körkort [EGT L 237, 24.8.1991, s. 1, Celex 31991L0439]). Det

finns dock ett förslag, KOM(2003) 621 slutligt, om ett nytt

körkortsdirektiv där behörigheterna C1 och D1 föreslås bli

obligatoriska.

Utredaren skall vidare överväga vilken eller vilka myndigheter

som är lämpliga att handa de uppgifter som följer av direktivet och

om det finns skäl att låta en sålunda behörig myndighet utse organ

för att anordna prov. I fråga om utbildningscentrum skall utredaren

särskilt överväga vilka bestämmelser som behövs för att den

behöriga myndigheten skall kunna kontrollera utbildnings-

centrumet i enlighet med direktivets krav.

Utredaren skall dessutom analysera i vilken författningsform

bestämmelserna skall meddelas och i övrigt överväga om det

nuvarande nationella regelverket bör kompletteras eller om

direktivet motiverar fristående författningar. Därvid skall särskilt

beaktas behovet av att regelverket blir tydligt och överskådligt.

I sitt arbete skall utredaren analysera vilka konsekvenser

förslagen kan få för såväl berörda förare och transportföretag som

för stat och kommun.

Utredaren skall lämna de förslag till författningsreglering som

övervägandena ger upphov till.

SOU 2005:109

Bilaga 1

305

Samråd och redovisning av uppdraget

Utredaren skall i sitt arbete samråda med företrädare för berörda

branscher och myndigheter samt, när det gäller redovisning av

förslagets konsekvenser för små företag, samråda med Närings-

livets regelnämnd (NNR).

Utredaren skall redovisa sitt arbete senast den 1 september 2005.

(Näringsdepartementet)

Bilaga 2

307

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till Utredningen om förarkrav

för vägtransporter (N 2004:18)

Dir.

2005:62

Beslut vid regeringssammanträde den 2 juni 2005

Förlängd tid för uppdraget

Regeringen beslutade den 19 september 2004 att tillkalla en särskild

utredare med uppdrag att överväga hur Europaparlamentets och

rådets direktiv 2003/59/EG av den 15 juli 2003 om grundläggande

kompetens och fortbildning för förare av vissa vägfordon för gods-

eller persontransporter och om ändring i rådets förordning (EEG)

nr 3820/85 och rådets direktiv 91/439/EEG samt om upphävande

av rådets direktiv 76/914/EEG skall genomföras i svensk rätt (dir.

2004:123). Utredaren skall enligt direktiven redovisa sitt arbete

senast den 1 september 2005.

Utredningstiden förlängs. Utredaren skall redovisa sitt uppdrag

senast den 1 december 2005.

(Näringsdepartementet)

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2003/59/EG

av den 15 juli 2003

om grundläggande kompetens och fortbildning för förare av vissa vägfordon för gods- eller person-

transport och om ändring av rådets förordning (EEG) nr 3820/85 och rådets direktiv 91/439/EEG

samt om upphävande av rådets direktiv 76/914/EEG

europaparlamentet och europeiska unionens rÅd har

antagit detta direktiv

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska

gemenskapen, särskilt artikel 71 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (1),

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit-

téns yttrande (2),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (3), och

av följande skäl:

HQI

I artikel 5.1, 5.2 och 5.4 i rådets förordning (EEG) nr

3820/85 (4) föreskrivs det att vissa förare vid gods- eller

persontransporter på väg skall inneha ett bevis på sin

yrkeskompetens anpassat efter deras ålder, fordonskate-

gorin och körningens längd i enlighet med gemenskaps-

reglerna om en lägsta utbildningsnivå för vissa förare vid

vägtransporter. Denna miniminivå fastställs i direktiv 76/

914/EEG (5).

HRI

Eftersom bestämmelserna i förordning (EEG) nr 3820/85

omfattar en mycket liten andel förare och en obligatorisk

utbildning för närvarande endast föreskrivs av några

medlemsstater, utövar flertalet förare inom gemenskapen

i dag sitt yrke endast på grundval av körkortet.

HSI

För att förarna skall kunna uppfylla de nya krav som

marknadsutvecklingen för vägtransporter medför, bör

gemenskapsreglerna utsträckas till att omfatta alla förare,

oavsett om de framför fordon i egenskap av egenföreta-

gare eller som löntagare, eller om de arbetar för egen

eller annans räkning.

HTI

Syftet med att uppställa nya gemenskapsregler är att

säkerställa förarens lämplighet på grundval av hans

kompetens, såväl när det gäller rätten att framföra

fordon som vid utövandet av denna verksamhet.

HUI

Avsikten med kravet på grundläggande kompetens och

fortbildning är särskilt att förbättra trafiksäkerheten och

förarens säkerhet, inbegripet vid sådana åtgärder som

föraren utför då fordonet står stilla. Dessutom bör ett

moderniserat föraryrke väcka ungdomars intresse för

detta yrke och på så sätt bidra till rekryteringen av nya

förare vid en tidpunkt då det råder brist på sådana.

HVI

För att undvika ojämlikhet i konkurrensvillkoren bör

detta direktiv omfatta medborgare, såväl i en medlems-

stat som i ett tredje land, vilka framför fordon och är

anställda i ett företag som är etablerat i en medlemsstat

eller anlitas av ett sådant företag.

HWI

För att kunna fastställa att föraren uppfyller sina ålig-

ganden bör medlemsstaterna utfärda ett bevis till denne

om yrkesmässig kompetens, nedan kallat ”yrkeskompe-

tensbevis”, som belägg för dennes grundläggande

kompetens eller fortbildning.

HXI

Med hänsyn till skillnaderna mellan de system som redan

finns i vissa medlemsstater bör medlemsstaterna kunna

välja mellan flera olika alternativ för att underlätta

genomförandet av bestämmelserna om den grund-

läggande kompetensen.

HYI

För att upprätthålla kompetensen för redan yrkesverk-

samma förare bör dessa åläggas en periodiskt återkom-

mande vidareutbildning i sådana frågor som är väsentliga

för deras yrkesutövning.

HQPI

Minimikraven för den grundläggande kompetensen och

fortbildningen omfattar de säkerhetsregler som skall

iakttas under framförande av fordon och vid stillastå-

ende. Utvecklingen av ett defensivt sätt att framföra

fordon, dvs. att förutse faror och ta hänsyn till övriga

trafikanter, vilket går hand i hand med en rationell

bränsleförbrukning, kommer att få positiva följdverk-

ningar både för samhället och för själva vägtransportsek-

torn.

10.9.2003

L 226/4

Europeiska unionens officiella tidning

sv

H1I egt c QUT eL RYNUNRPPQL ³N RUXL ¯£¨ egt c RP eL RXNQNRPPSL ³N

RVSN

H2I egt c RVPL QWNYNRPPQL ³N YPN

H3I eµ²¯°¡°¡²¬¡­¥®´¥´³ ¹´´²¡®¤¥ ¡¶ ¤¥® QW ª¡®µ¡²© RPPR Hegt c RWQ eL

WNQQNRPPRL ³N SXQIL ²å¤¥´³ §¥­¥®³¡­­¡ ³´å®¤°µ®«´ ¡¶ ¤¥® U

¤¥£¥­¢¥² RPPR Heut c SR eL QQNRNRPPSL ³N YI ¯£¨ eµ²¯°¡°¡²¬¡­¥®M

´¥´³ ¢¥³¬µ´ ¡¶ ¤¥® X ¡°²©¬ RPPS Hä®®µ ¥ª ¯¦¦¥®´¬©§§ª¯²´ © eutIN r夥´³

¢¥³¬µ´ ¡¶ ¤¥® QS ªµ®© RPPSN

H4I r夥´³ ¦ö²¯²¤®©®§ HeegI ®² SXRPOXU ¡¶ ¤¥® RP ¤¥£¥­¢¥² QYXU ¯­

¨¡²­¯®©³¥²©®§ ¡¶ ¶©³³ ³¯£©¡¬ ¬¡§³´©¦´®©®§ ¯­ ¶ä§´²¡®³°¯²´¥² Hegt l

SWPL SQNQRNQYXUL ³N QIN

H5I r夥´³ ¤©²¥«´©¶ WVOYQTOeeg ¡¶ ¤¥® QV ¤¥£¥­¢¥² QYWV ¯­ ­©®©­©M

«²¡¶ °å µ´¢©¬¤®©®§ ¡¶ ¶©³³¡ ¦ö²¡²¥ ¡¶ ¶ä§¦¯²¤¯® Hegt l SUWL

RYNQRNQYWVL ³N SVIN

HQQI

Detta direktiv bör inte påverka rättigheterna för de

förare som har erhållit ett för framförande av fordon

nödvändigt körkort vid ett tidigare datum än det som

föreskrivs för erhållandet av det yrkeskompetensbevis

som styrker att innehavaren besitter motsvarande grund-

läggande kompetens.

HQRI

Endast utbildningsorgan som godkänts av medlemssta-

ternas behöriga myndigheter bör kunna organisera de

utbildningskurser som ingår i den grundläggande

kompetensen och fortbildningen. För att garantera kvali-

teten på de godkända centrumen bör de behöriga

myndigheterna fastställa harmoniserade kriterier för

godkännande, bland annat krav på en välgrundad yrkes-

kompetens.

HQSI

Inte endast de behöriga myndigheterna i medlemssta-

terna utan även de enheter som dessa utser bör få i

uppdrag att anordna de prov som avses inom ramen för

den grundläggande kompetensen och fortbildningen.

Med hänsyn till den betydelse som en enhetlig tillämp-

ning av detta direktiv har för trafiksäkerhet och jämlika

konkurrensvillkor,

bör

medlemsstaternas

behöriga

myndigheter övervaka dessa prov.

HQTI

Medlemsstaterna bör föreskriva att den första fortbild-

ningen skall vara avslutad och till föraren utfärda yrkes-

kompetensbeviset för denna senast fem år efter antingen

datumet för utfärdandet av yrkeskompetensbeviset för

den grundläggande kompetensen eller sista datumet för

vissa förares hävdande av sina tidigare rättigheter.

Kortare eller längre tidsfrister bör även tillåtas. Efter sin

första fortbildning bör föraren gå en fortbildningskurs

vart femte år.

HQUI

För att styrka att en förare som är medborgare i en

medlemsstat innehar ett av de yrkeskompetensbevis som

avses i detta direktiv, och för att underlätta det ömsesi-

diga erkännandet av de olika yrkeskompetensbevisen,

bör medlemsstaterna föra in den därför avsedda harmo-

niserade gemenskapskoden samt det datum då koden

upphör att gälla antingen på körkortet eller på det nya

yrkeskompetensbeviset för förare; detta kort kommer att

ömsesidigt erkännas av medlemsstaterna och en harmo-

niserad modell för det anges i detta direktiv. Det bör

uppfylla samma säkerhetskrav som körkortet, med

hänsyn till betydelsen för trafiksäkerheten och jämlika

konkurrensvillkor av de rättigheter som beviset medför.

Tack vare möjligheten för medlemsstaterna att föra in

gemenskapskoden på det nya kortet bör dessa kunna

föreskriva en giltighetsperiod för körkorten som inte

sammanfaller med det datum då en fortbildning upphör

att gälla, eftersom varje medlemsstat enligt direktiv 91/

439/EEG (1) behåller rätten att på grundval av nationella

kriterier fastställa giltighetstiden för de körkort som den

utfärdar.

HQVI

Bilagorna I och Ia till direktiv 91/439/EEG bör ändras så

att man i förteckningen över de harmoniserade koderna

och underkoderna i dessa bilagor lägger till den nya

gemenskapskoden som fastställer det datum fram till

vilket föraren uppfyller kravet på yrkeskompetens,

antingen det gäller grundläggande kompetens eller fort-

bildning.

HQWI

Särskilda certifieringsbestämmelser bör fastställas för

förare som är medborgare i tredje land och som

omfattas av detta direktiv.

HQXI

Kommissionen bör övervaka genomförandet av detta

direktiv med hänsyn bland annat till de olika systemen

för grundläggande kompetens som föreskrivs här och

förelägga Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och

sociala kommittén samt Regionkommittén en rapport

om detta.

HQYI

Med hänsyn till det stora antal förare som omfattas av

detta direktiv bör det föreskrivas att bestämmelserna om

den grundläggande kompetensen skall tillämpas i två

steg, beroende på om det rör sig om fordon som

framförs för persontransporter eller för godstransporter.

Genom uppskovet med tillämpningen av detta direktiv

när det gäller kravet på grundläggande kompetens för

förare av fordon för godstransporter och persontrans-

porter bör även införandet av fortbildningen kunna ske

stegvis.

HRPI

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta

direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/

468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som

skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genom-

förandebefogenheter (2).

HRQI

Med hänsyn till att bestämmelserna om den grund-

läggande kompetensen skall börja att tillämpas vid två

olika datum bör berörda bestämmelser i såväl förordning

(EEG) nr 3820/85 som direktiv 76/914/EEG upphävas.

HRRI

Det är emellertid önskvärt, för att respektera gemen-

skapsrättens principer, att från tillämpningen av detta

direktiv undanta förare av fordon som används för trans-

porter när detta anses ha en mindre inverkan på trafik-

säkerheten eller i de fall då kraven i detta direktiv skulle

medföra en oproportionell ekonomisk eller social börda.

HRSI

Eftersom målet för den föreslagna åtgärden, nämligen att

inrätta en standard för hela gemenskapen i fråga om

grundläggande kompetens och fortbildning inte i

tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna

och det därför, på grund av den planerade åtgärdens

omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på

gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i

enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i

fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i

samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är

nödvändigt för att uppnå detta mål.

10.9.2003

L 226/5

Europeiska unionens officiella tidning

sv

H1I r夥´³ ¤©²¥«´©¶ YQOTSYOeeg ¡¶ ¤¥® RY ªµ¬© QYYQ ¯­ «ö²«¯²´ Hegt l

RSWL RTNXNQYYQL ³N QIN d©²¥«´©¶¥´ ³¥®¡³´ 䮤²¡´ §¥®¯­ «¯­­©³³©¯M

®¥®³ ¤©²¥«´©¶ RPPPOUVOeg Hegt l RSWL RQNYNRPPPL ³N TUIN

H2I egt l QXTL QWNWNQYYYL ³N RSN

hÄrigenom fÖreskrivs fÖljandeN

Artikel 1

Tillämpningsområde

Detta direktiv skall tillämpas på personer som framför fordon

och som är

a) medborgare i en medlemsstat,

b) medborgare i ett tredje land anställda av ett företag som är

etablerat i en medlemsstat, eller som anlitas av ett sådant

företag,

nedan kallade ”förare” och som utför transporter på allmän väg

inom gemenskapen med följande fordon:

— Fordon för vilka det krävs innehav av körkort av någon av

kategorierna C1, C1 + E, C eller C + E enligt definitionerna

i direktiv 91/439/EEG, eller ett körkort som erkänns vara

likvärdigt.

— Fordon för vilka det krävs innehav av körkort av någon av

kategorierna D1, D1 + E, D eller D + E enligt definitio-

nerna i direktiv 91/439/EEG, eller ett körkort som erkänns

vara likvärdigt.

Artikel 2

Undantag

Detta direktiv skall inte tillämpas på förare

a) av fordon vars högsta hastighet inte överstiger 45 km/h,

b) av

fordon som används för militära

ändamål, av

räddningstjänsten, brandväsendet och ordningsmakten eller

som står under dessas kontroll,

c) av fordon som utsätts för vägprov i syfte att göra tekniska

förbättringar, reparationer eller underhåll samt nya eller

ombyggda fordon som ännu inte har börjat användas,

d) av fordon som används i nödsituationer eller för rädd-

ningsinsatser,

e) av fordon som används vid trafikskoleutbildning för körkort

eller yrkeskompetensbevis enligt artikel 6 och artikel 8.1,

f) av fordon som används för icke-kommersiell person-

transport eller transport av varor, för eget bruk,

g) av fordon som transporterar material och utrustning som

föraren använder i sitt arbete, under förutsättning att fram-

förandet av fordonet inte är förarens huvudsakliga sysselsätt-

ning.

Artikel 3

Kompetens och utbildning

1.

För att få framföra fordon enligt definitionen i artikel 1

krävs dels grundläggande kompetens, dels fortbildning. I detta

syfte skall medlemsstaterna föreskriva följande:

a) Ett system för förvärvande av grundläggande kompetens

Medlemsstaterna skall välja mellan följande två alternativ:

i) Ett alternativ med både deltagande i utbildning och

genomfört prov

I enlighet med avsnitt 2 punkt 2.1 i bilaga I skall detta

slag av grundläggande kompetens omfatta krav på delta-

gande i utbildning av en viss längd. Denna skall avslutas

med ett prov. Vid godkänt resultat skall ett yrkeskompe-

tensbevis enligt artikel 6.1 a utfärdas.

ii) Ett alternativ med endast prov

I enlighet med avsnitt 2 punkt 2.2 i bilaga I skall detta

slag av grundläggande kompetens inte omfatta krav på

deltagande i utbildning utan endast ett teoretiskt och ett

praktiskt prov. Vid godkänt resultat skall ett yrkeskompe-

tensbevis enligt artikel 6.1 b utfärdas.

Dock får en medlemsstat ge en förare tillstånd att framföra

fordon inom den statens territorium innan han har erhållit

ett yrkeskompetensbevis, då föraren deltar i en nationell

yrkesutbildning om lägst sex månader, under en period om

högst tre år. Inom denna yrkesutbildning får de prov som

avses i leden i och ii genomföras i etapper.

b) Ett fortbildningssystem

I enlighet med avsnitt 4 i bilaga I skall fortbildningen

omfatta krav på deltagande i utbildning. Till styrkande av

denna utbildning skall ett yrkeskompetensbevis enligt artikel

8.1 utfärdas

2.

Medlemsstaterna får även införa ett system för att i snab-

bare tempo förvärva grundläggande kompetens så att förare

kan få framföra fordon i de fall som anges i artikel 5.2 a ii, 5.2

b, 5.3 a i och 5.3 b.

I enlighet med avsnitt 3 i bilaga I skall den snabbförvärvade

grundläggande kompetensen omfatta krav på deltagande i en

utbildning. Denna skall avslutas med ett prov. Vid godkänt

provresultat skall yrkeskompetensbevis enligt artikel 6.2

utfärdas.

10.9.2003

L 226/6

Europeiska unionens officiella tidning

sv

3.

Medlemsstaterna får undanta förare som har erhållit det

examensbevis om yrkesmässig kompetens som föreskrivs i

direktiv 96/26/EG (1) från de prov som avses i punkterna 1 a i

och ii och 2 i fråga om de ämnen som ingår i det prov som

anges i det direktivet och i förekommande fall från närvaroplikt

vid motsvarande kursmoment.

Artikel 4

Hävdvunna rättigheter

Undantagna från kravet på grundläggande kompetensbevis är

de förare som innehar

a) ett körkort av någon av kategorierna D1, D1 + E, D, D + E

eller ett körkort som erkänns vara likvärdigt och som

utfärdats senast två år efter det att tidsfristen för införlivande

av detta direktiv löpt ut,

b) ett körkort av någon av kategorierna C1, C1 + E, C, C + E

eller ett körkort som erkänns vara likvärdigt och som

utfärdats senast tre år efter det att tidsfristen för införlivande

av detta direktiv löpt ut.

Artikel 5

Grundläggande kompetens

1.

För att uppnå grundläggande kompetens krävs det inte att

den sökande redan innehar körkort för motsvarande kategori.

2.

Förare av fordon som är avsett för godstransporter får

a) från och med 18 års ålder framföra fordon

i) i körkortskategorierna C och C + E under förutsättning

att föraren innehar ett yrkeskompetensbevis enligt artikel

6.1,

ii) i körkortskategorierna C1 och C1 + E under förutsätt-

ning att föraren innehar ett yrkeskompetensbevis enligt

artikel 6.2.

b) från och med 21 års ålder framföra fordon i körkortskatego-

rierna C och C + E under förutsättning att föraren innehar

ett yrkeskompetensbevis enligt artikel 6.2.

3.

Förare av fordon som är avsett för persontransporter får

a) från och med 21 års ålder framföra fordon

i) i körkortskategorierna D och D + E när de används för

persontransporter i reguljär trafik på sträckor som inte

överstiger 50 km samt fordon i körkortskategorierna D1

och D1 + E under förutsättning att föraren innehar ett

yrkeskompetensbevis enligt artikel 6.2.

Medlemsstaterna får tillåta förare av fordon att från och

med 18 års ålder på deras territorium framföra fordon av

en av ovannämnda kategorier om föraren innehar ett

yrkeskompetensbevis enligt artikel 6.1.

ii) i körkortskategorierna D och D + E, under förutsättning

att föraren innehar ett yrkeskompetensbevis enligt artikel

6.1.

Medlemsstaterna får tillåta förare av fordon att från och

med 20 års ålder på deras territorium framföra fordon av

en av ovannämnda kategorier om föraren innehar ett

yrkeskompetensbevis

enligt

artikel

6.1.

Denna

åldersgräns kan sänkas till 18 år när föraren kör fordonet

utan passagerare.

b) från och med 23 års ålder framföra fordon i körkortskatego-

rierna D och D + E under förutsättning att föraren innehar

ett yrkeskompetensbevis enligt artikel 6.2.

4.

Utan att det påverkar tillämpningen av de åldersgränser

som anges i punkt 2 behöver inte förare av fordon som utför

godstransporter och som innehar ett yrkeskompetensbevis

enligt artikel 6 för någon av de fordonskategorier som omfattas

av punkt 2 i den här artikeln förvärva ett sådant yrkeskompe-

tensbevis för övriga fordonskategorier som omfattas av den

punkten.

Dessa bestämmelser gäller på samma villkor förare som utför

persontransporter för de fordonskategorier som avses i punkt

3.

5.

Förare av fordon som utför godstransporter och som

utvidgar eller ändrar sin verksamhet till att omfatta även

persontransporter eller omvänt och som innehar ett yrkeskom-

petensbevis enligt artikel 6, behöver inte upprepa de gemen-

samma delarna i den grundläggande kompetensen utan endast

de delar som är specifika för den nya kompetensen.

Artikel 6

Yrkeskompetensbevis om uppnådd grundläggande kompe-

tens

1.

Yrkeskompetensbevis

om

uppnådd

grundläggande

kompetens

a) Yrkeskompetensbevis utfärdat på grundval av deltagande i

en utbildning och genomfört prov

I enlighet med artikel 3.1 a i skall medlemsstaterna kräva att

aspiranten deltar i utbildning vid ett utbildningscentrum

som godkänts av de behöriga myndigheterna i enlighet med

avsnitt 5 i bilaga I, nedan kallat ”godkänt utbildnings-

centrum”. I denna utbildning skall samtliga ämnen som

avses i förteckningen i avsnitt 1 i bilaga I tas upp. Utbild-

ningen skall avslutas med godkänt resultat i det prov som

avses i avsnitt 2 punkt 2.1 i bilaga I. Medlemsstaternas

behöriga myndigheter eller ett organ som utsetts av dessa

skall anordna provet, som syftar till att kontrollera om aspi-

ranten har den kunskapsnivå i ovannämnda ämnen som

krävs i avsnitt 1 i bilaga I. Nämnda myndigheter eller organ

skall övervaka provet och vid godkänt resultat till föraren

utfärda ett yrkeskompetensbevis om uppnådd grund-

läggande kompetens.

10.9.2003

L 226/7

Europeiska unionens officiella tidning

sv

H1I r夥´³ ¤©²¥«´©¶ YVORVOeg ¡¶ ¤¥® RY ¡°²©¬ QYYV ¯­ ²ä´´ ¡´´

¹²«¥³­ä³³©§´ ¢¥¤²©¶¡ °¥²³¯®M ¯£¨ §¯¤³´²¡®³°¯²´¥² °å ¶ä§ ¯£¨ ¯­

ö­³¥³©¤©§´ ¥²«ä®®¡®¤¥ ¡¶ µ´¢©¬¤®©®§³ML ¥¸¡­¥®³M ¯£¨ ¡®¤²¡

¢¥¨ö²©§¨¥´³¢¥¶©³ ¦ö² ¡´´ ¦²ä­ª¡ ¥´´ ¥¦¦¥«´©¶´ µ´®¹´´ª¡®¤¥ ¡¶ ¤¥³³¡

´²¡®³°¯²´ö²¥²³ ¥´¡¢¬¥²©®§³²ä´´ °å ¯­²å¤¥´ ¦ö² ®¡´©¯®¥¬¬¡ ¯£¨ ©®´¥²®¡M

´©¯®¥¬¬¡ ´²¡®³°¯²´¥² Hegt l QRTL RSNUNQYYVL ³N QIN d©²¥«´©¶¥´ ³¥®¡³´

䮤²¡´ §¥®¯­ ¤©²¥«´©¶ YXOWVOeg Hegt l RWWL QTNQPNQYYXL ³N QWIN

b) Yrkeskompetensbevis utfärdat på grundval av genomförda

prov

I enlighet med artikel 3.1 a ii skall medlemsstaterna kräva

att aspiranten uppnår godkända resultat i de teoretiska och

praktiska prov som avses i avsnitt 2 punkt 2.2 i bilaga I.

Medlemsstaternas behöriga myndigheter eller ett organ som

utsetts av dessa skall anordna dessa prov, som syftar till att

kontrollera om aspiranten har den kunskapsnivå i samtliga

ovannämnda ämnen som krävs i avsnitt 1 i bilaga I.

Nämnda myndigheter eller organ skall övervaka provet och

vid godkänt resultat till föraren utfärda ett yrkeskompetens-

bevis om uppnådd grundläggande kompetens.

2.

Yrkeskompetensbevis om snabbförvärvad grundläggande

kompetens

I enlighet med artikel 3.2 skall medlemsstaterna kräva att aspi-

ranten deltar i utbildning vid ett godkänt utbildningscentrum. I

denna utbildning skall samtliga de ämnen som avses i avsnitt 1

i bilaga I tas upp.

Utbildningen skall avslutas med ett prov enligt avsnitt 3 i bilaga

I. Medlemsstaternas behöriga myndigheter eller ett organ som

utsetts av dessa skall anordna provet, som syftar till att kontrol-

lera om aspiranten har den kunskapsnivå i ovannämnda ämnen

som krävs i avsnitt 1 i bilaga I. Nämnda myndigheter eller

organ skall övervaka provet och vid godkänt resultat till föraren

utfärda ett yrkeskompetensbevis om snabbförvärvad grund-

läggande kompetens.

Artikel 7

Fortbildning

I fortbildningen, som skall syfta till att ge innehavare av yrkes-

kompetensbevis enligt artikel 6 samt sådana förare som avses i

artikel 4 en möjlighet att uppdatera de viktigaste kunskaperna

för yrkets utövande, skall tyngdpunkten läggas på trafiksäkerhet

och rationell bränsleförbrukning.

Utbildningen skall anordnas av ett godkänt utbildningscentrum

i enlighet med avsnitt 5 i bilaga I. Om föraren byter företag

skall hänsyn tas till fortutbildning som redan genomgåtts.

Syftet med fortbildningen skall vara att fördjupa kunskaperna i

och repetera vissa av de ämnen som avses i avsnitt 1 i bilaga I.

Artikel 8

Yrkeskompetensbevis om fortbildning

1.

Efter fortbildningen enligt artikel 7 skall medlemsstaternas

behöriga myndigheter eller det godkända utbildningscentrumet

till föraren utfärda ett yrkeskompetensbevis om fortbildning.

2.

Följande förare skall genomgå en första fortbildning:

a) Innehavare av ett yrkeskompetensbevis enligt artikel 6, inom

fem år efter den dag då yrkeskompetensbeviset utfärdades.

b) Förare enligt artikel 4, inom fem år efter de tidpunkter som

anges i artikel 14.2, enligt en tidsplan som fastställs av

medlemsstaterna.

Medlemsstaterna får förkorta eller förlänga de perioder som

avses i leden a och b, bland annat för att de skall sammanfalla

med den dag då körkortets giltighetstid löper ut eller för att

möjliggöra ett successivt införande av fortbildningen. Perioden

får dock inte vara kortare än tre år eller längre än sju år.

3.

Förare som har genomgått den första fortbildningen enligt

punkt 2 skall genomgå fortbildning vart femte år, före

utgången av giltighetstiden för yrkeskompetensbeviset om fort-

bildning.

4.

Innehavare av ett yrkeskompetensbevis enligt artikel 6

eller artikel 8.1 samt förare enligt artikel 4 som upphört att

vara yrkesverksamma och som inte längre uppfyller kraven i

punkterna 1–3 skall genomgå en fortbildning innan de återgår

till att utöva yrket.

5.

Förare som utför godstransporter eller persontransporter

på väg, och som har genomgått fortbildning för någon av

körkortskategorierna i artikel 5.2 och 5.3, skall undantas från

skyldigheten att genomgå fortbildning för någon annan av de

kategorier som anges i de punkterna.

Artikel 9

Utbildningsort

Förare enligt artikel 1 a skall erhålla den grundläggande kompe-

tens som anges i artikel 5 i den medlemsstat där de har normal

hemvist (bostadsorten) enligt definitionen i artikel 14 i förord-

ning (EEG) nr 3821/85 (1).

Förare enligt artikel 1 b skall erhålla denna kompetens i den

medlemsstat där företaget är etablerat eller i den medlemsstat

som utfärdat arbetstillstånd för dem.

Förare enligt artikel 1 a och b skall genomgå fortbildning enligt

artikel 7 i den medlemsstat där de har normal hemvist (bostads-

orten) eller i den medlemsstat där de arbetar.

10.9.2003

L 226/8

Europeiska unionens officiella tidning

sv

H1I r夥´³ ¦ö²¯²¤®©®§ HeegI ®² SXRQOXU ¡¶ ¤¥® RP ¤¥£¥­¢¥² QYXU ¯­

¦ä²¤³«²©¶¡²¥ ¶©¤ ¶ä§´²¡®³°¯²´¥² Hegt l SWPL SQNQRNQYXUL ³N XIN

fö²¯²¤®©®§¥® ³¥®¡³´ 䮤²¡¤ §¥®¯­ «¯­­©³³©¯®¥®³ ¦ö²¯²¤®©®§ HegI

®² QSVPORPPR Hegt l RPWL UNXNRPPRL ³N QIN

Artikel 10

Gemenskapskod

1.

På grundval av yrkeskompetensbevis enligt artikel 6 eller

artikel 8.1 skall medlemsstaternas behöriga myndigheter införa

gemenskapskoden enligt punkt 2 i den här artikeln intill

motsvarande körkortskategorier, med beaktande av bestämmel-

serna i artikel 5.2 och 5.3 och artikel 8,

— antingen på körkortet,

— eller på det yrkeskompetensbevis för förare som skall

upprättas i enlighet med förlagan i bilaga II.

De yrkeskompetensbevis för förare som medlemsstaterna

utfärdar skall erkännas ömsesidigt. Vid utfärdandet av beviset

skall de behöriga myndigheterna förvissa sig om att det körkort

vars nummer anges på beviset alltjämt är giltigt.

2.

Följande gemenskapskod skall läggas till i den förteckning

över harmoniserade gemenskapskoder som ingår i bilagorna I

och Ia till rådets direktiv 91/439/EEG:

”95. Yrkeskompetensbevis enligt artikel 3 giltigt t.o.m. …

(t.ex. 95.01.01.2012).”

3. a) Förare enligt artikel 1 b som framför fordon som

används för godstransporter på väg skall förete intyg för

den kompetens och utbildning som föreskrivs i detta

direktiv i form av det förartillstånd som avses i förord-

ning (EG) nr 484/2002 (1).

Medlemsstaten får, som ett komplement till detta till-

stånd, till en sådan förare utfärda det yrkeskompetens-

bevis för förare som avses i bilaga II och som är försett

med motsvarande gemenskapskod.

b) Förare enligt artikel 1 b som framför fordon som

används för persontransporter på väg skall förete intyg

för den kompetens och utbildning som föreskrivs i detta

direktiv genom

— antingen gemenskapskoden på gemenskapskörkortet,

om han innehar detta körkort, eller

— det yrkeskompetensbevis för förare som avses i bilaga

II och som är försett med motsvarande gemen-

skapskod, eller

— ett nationellt bevis vars giltighet medlemsstaterna

ömsesidigt erkänner på sina respektive territorier.

Artikel 11

Anpassning till den vetenskapliga och tekniska utveck-

lingen

De ändringar som är nödvändiga för att anpassa bilagorna I

och II till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen skall

antas i enlighet med förfarandet i artikel 12.2.

Artikel 12

Kommittéförfarande

1.

Kommissionen skall biträdas av en kommitté.

2.

När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 5 och 7

i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmel-

serna i artikel 8 i det beslutet.

Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara

tre månader.

3.

Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.

Artikel 13

Rapport

Kommissionen skall senast den 10 september 2011 till Europa-

parlamentet, rådet, Ekonomiska och sociala kommittén samt

Regionkommittén överlämna en rapport som innehåller en

första bedömning av genomförandet av detta direktiv, särskilt i

fråga om likvärdigheten mellan de olika system för förvärvande

av grundläggande kompetens som anges i artikel 3 samt hur

effektiva de är för att uppnå den fastställda kompetensnivån.

Denna rapport skall vid behov åtföljas av lämpliga förslag.

Artikel 14

Införlivande och genomförande

1.

Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar

och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta

direktiv före den 10 september 2006. De skall genast

underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser, skall de inne-

hålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan

hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur

hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

2.

Medlemsstaterna skall tillämpa dessa bestämmelser

— när det gäller grundläggande kompetens för framförande av

fordon i körkortskategorierna D1, D1 + E, D och D + E

från och med den 10 september 2008.

— när det gäller grundläggande kompetens för framförande av

fordon i körkortskategorierna C1, C1 + E, C och C + E från

och med den 10 september 2009.

Medlemsstaterna skall genast underrätta kommissionen om

detta och

bistå varandra

vid

tillämpningen

av

dessa

bestämmelser.

10.9.2003

L 226/9

Europeiska unionens officiella tidning

sv

H1I eµ²¯°¡°¡²¬¡­¥®´¥´³ ¯£¨ ²å¤¥´³ ¦ö²¯²¤®©®§ HegI ®² TXTORPPR ¡¶ ¤¥®

Q ­¡²³ RPPR ¯­ 䮤²©®§ ¡¶ ²å¤¥´³ ¦ö²¯²¤®©®§¡² HeegI ®² XXQOYR

¯£¨ HeegI ®² SQQXOYS © ³¹¦´¥ ¡´´ ©®¦ö²¡ ¥´´ ¦ö²¡²´©¬¬³´å®¤ Hegt l WVL

QYNSNRPPRL ³N QIN

Artikel 15

Upphävande

1.

Artikel 5 i förordning (EEG) nr 3820/85 skall upphöra att

gälla enligt följande:

a) Punkt 1 skall upphöra att gälla med verkan från och med

den 10 september 2009.

b) Punkterna 2 och 4 skall upphöra att gälla med verkan från

och med den 10 september 2008.

2.

Direktiv 76/914/EEG skall upphöra att gälla från och med

den 10 september 2009.

3.

De bestämmelser i lagar och andra författningar som har

antagits för att följa direktiv 76/914/EEG skall inte längre till-

ämpas

— från och med den 10 september 2008 på förare av fordon

för persontransporter på väg,

— från och med den 10 september 2009 på förare av fordon

för godstransporter på väg.

Artikel 16

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i

Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 17

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 15 juli 2003.

På Europaparlamentets vägnar

pN cox

Ordförande

På rådets vägnar

gN tremonti

Ordförande

10.9.2003

L 226/10

Europeiska unionens officiella tidning

sv

BILAGA I

MINIMIKRAV I FRÅGA OM KOMPETENS OCH UTBILDNING FÖR YRKESFÖRARE

Avsnitt 1: Förteckning över ämnen

d¥ «µ®³«¡°¥² ³¯­ ³«¡¬¬ ¢¥¡«´¡³ ®ä² ¦ö²¡²¥®³ §²µ®¤¬ä§§¡®¤¥ «¯­°¥´¥®³ ¯£¨ ¦¯²´¢©¬¤®©®§ ¦¡³´³´ä¬¬³ ¡¶ ­¥¤¬¥­³³´¡´¥²®¡

³«¡¬¬ ¯­¦¡´´¡ å´­©®³´¯®¥ ¡¬¬¡ ä­®¥® © ¤¥®®¡ ¦ö²´¥£«®©®§N i ¤¥³³¡ ä­®¥® ³«¡¬¬ ¡³°©²¡®´¥²®¡ µ°°®å ¤¥® ®©¶å © ¦²å§¡ ¯­

«µ®³«¡°¥² ¯£¨ °²¡«´©³«¡ ¦ä²¤©§¨¥´¥² ³¯­ «²ä¶³ ¦ö² ¡´´ °å ¥´´ ´²¹§§´ ³ä´´ ¦²¡­¦ö²¡ ¦¯²¤¯® © ¤¥® ¢¥²ö²¤¡ «ö²«¯²´³«¡´¥§¯²©®N

d¥® ¬ä§³´¡ «µ®³«¡°³®©¶å® ¦å² ©®´¥ ¶¡²¡ ¬ä§²¥ ä® ®©¶å R ¥®¬©§´ ¤¥ µ´¢©¬¤®©®§³®©¶å¥² ³¯­ ¡®§¥³ © ¢©¬¡§¡ Q ´©¬¬ ¢¥³¬µ´ XUO

SVXOeeg H1IL ¤¥´ ¶©¬¬ ³ä§¡ ¤¥® ®©¶å ³¯­ µ°°®å´´³ §¥®¯­ µ´¢©¬¤®©®§ © ¤¥® ¯¢¬©§¡´¯²©³«¡ ³«¯¬¡®L «¯­°¬¥´´¥²¡¤ ­¥¤ ¥®

¹²«¥³µ´¢©¬¤®©®§N

QN

Avancerad träning i rationell körning med beaktande av säkerhetsbestämmelserna

fö² ³¡­´¬© §¡ «ö² «¯²´

QNQ

må¬Z ¡´´ «ä®®¡ ´©¬¬ «²¡¦´ö¶¥²¦ö²©®§¥®³ ¥§¥®³«¡°¥² ¦ö² ¯°´©­¡¬ ¡®¶ä®¤®©®§ ¡¶ ¤¥³³¡N

kµ²¶¯²®¡ ö¶¥² ­¯´¯²®³ ¶²©¤­¯­¥®´L ¥¦¦¥«´¥® ¯£¨ ¢²ä®³¬¥¦ö²¢²µ«®©®§¥®L ¯°´©­¡¬ ¡®¶ä®¤®©®§ ¡¶ ¶¡²¶²ä«®¡²¥L

¤©¡§²¡­ ö¶¥² ¶ä¸¥¬¬å¤¡®³ µ´¶ä¸¬©®§N

QNR

må¬Z ¡´´ «ä®®¡ ´©¬¬ ³ä«¥²¨¥´³¡®¯²¤®©®§¡²®¡³ ´¥«®©³«¡ ¥§¥®³«¡°¥² ¯£¨ ¦µ®«´©¯® ¦ö² ¡´´ ¢¥¨ä²³«¡ ¦¯²¤¯®¥´L ­©®³«¡

³¬©´¡§¥´ ¯£¨ ¡´´ ¦ö²¥¢¹§§¡ ³´ö²®©®§¡²N

sä²³«©¬¤¡ ¥§¥®³«¡°¥² ¨¯³ ¤¥´ ¨¹¤²¡µ¬©³«¡ ¢²¯­³³¥²¶¯³¹³´¥­¥´L ¢²¯­³¡²®¡³ ¯£¨ ²¥´¡²¤¥²®³ ¢¥§²ä®³®©®§¡²L «¯­¢©M

®¥²¡¤ ¡®¶ä®¤®©®§ ¡¶ ¢²¯­³¡² ¯£¨ ²¥´¡²¤¥²L ¯°´©­¡¬´ µ´®¹´´ª¡®¤¥ ¡¶ ¦ö²¨å¬¬¡®¤¥´ ¦¡²´–¶ä¸¥¬¬å¤¡L ¡®¶ä®¤®©®§ ¡¶

¦¯²¤¯®¥´³ ´²ö§¨¥´L ­¥´¯¤¥² ¦ö² ¡´´ ³¡«´¡ ®¥² ¯£¨ ¢²¯­³¡ © ®¥¤¦ö²³¢¡£«¥L ¡§¥²¡®¤¥ ¯­ ¦¥¬ µ°°³´å²N

QNS

må¬Z ¡´´ «µ®®¡ ¯°´©­¥²¡ ¢²ä®³¬¥¦ö²¢²µ«®©®§¥®N

o°´©­¥²©®§ ¡¶ ¢²ä®³¬¥¦ö²¢²µ«®©®§¥® §¥®¯­ ¡´´ ´©¬¬ä­°¡ ¤¥ «µ®³«¡°¥² ³¯­ ¡®§¥³ © °µ®«´¥²®¡ QNQ ¯£¨ QNRN

k ö² «¯² ´ cL c K eL cQL cQ K e

QNT

må¬Z ¡´´ ¶¡²¡ © ³´å®¤ ¡´´ ¯­¢¥³ö²ª¡ ¥® ¬¡³´®©®§ ¯£¨ ³¡­´©¤©§´ µ°°¦¹¬¬¡ ³ä«¥²¨¥´³«²¡¶¥® ¯£¨ ¥´´ «¯²²¥«´ µ´®¹´´ª¡®¤¥

¡¶ ¦¯²¤¯®¥´N

k²¡¦´¥² ³¯­ °å¶¥²«¡² ¦¯²¤¯® © ²ö²¥¬³¥L ¨µ² ¶ä¸¥¬¬å¤¡® ¢ä³´ µ´®¹´´ª¡³ © ¦ö²¨å¬¬¡®¤¥ ´©¬¬ ¦¯²¤¯®¥´³ ¬¡³´ ¯£¨ ¶ä§¦ö²¨å¬M

¬¡®¤¥®L ¢¥²ä«®©®§ ¡¶ ¦¯²¤¯®¥´³ ¥¬¬¥² ¦¯²¤¯®³´å§¥´³ ®¹´´¯¬¡³´L ¢¥²ä«®©®§ ¡¶ ¤¥® ´¯´¡¬¡ ¶¯¬¹­¥®O¢²µ´´¯¶¯¬¹­¥®L

¦ö²¤¥¬®©®§ ¡¶ ¬¡³´¥®L ¥¦¦¥«´¥² ¡¶ ö¶¥²¢¥¬¡³´®©®§ °å ¥® ¡¸¥¬L ¦¯²¤¯®³³´¡¢©¬©´¥´ ¯£¨ §²¡¶©´¡´©¯®³£¥®´²µ­L ´¹°¥² ¡¶

¦ö²°¡£«®©®§³­¡´¥²©¡¬ ¯£¨ °¡¬¬¡²N

g²µ®¤¬ä§§¡®¤¥ §¯¤³³ä«²©®§³«¡´¥§¯²©¥²L ­¥´¯¤¥² ¦ö² ¦¡³´³°ä®®©®§ ¯£¨ ³ä«²©®§ ¡¶ §¯¤³L ¡®¶ä®¤®©®§ ¡¶ ³°ä®®¢¡®¤L

«¯®´²¯¬¬ ¡¶ ³ä«²©®§³µ´²µ³´®©®§L ¡®¶ä®¤®©®§ ¡¶ ¨¡®´¥²©®§³µ´²µ³´®©®§L ¡®¶ä®¤®©®§ ¡¶ °²¥³¥®®©®§¡²N

k ö² «¯² ´ dL d K e L dQL dQ K e

QNU

må¬Z ¡´´ «µ®®¡ ³ä«¥²³´ä¬¬¡ °¡³³¡§¥²¡²®¡³ ³ä«¥²¨¥´ ¯£¨ ¢¥«¶ä­¬©§¨¥´N

jµ³´¥²©®§ ¡¶ ²ö²¥¬³¥² © ¬ä®§¤M ¯£¨ ³©¤²©«´®©®§¥®L §¥­¥®³¡­´ ¢²µ« ¡¶ ¶ä§®ä´¥´L °¬¡£¥²©®§ °å «ö²¢¡®¡®L ­ªµ«¨¥´ ¶©¤

©®¢²¯­³®©®§L ¢¥¨ä²³«®©®§ ¡¶ ö¶¥²¨ä®§¥´L ¡®¶ä®¤®©®§ ¡¶ ³ä²³«©¬¤ ©®¦²¡³´²µ«´µ² H¯¦¦¥®´¬©§¡ °¬¡´³¥² ¯£¨ ²¥³¥²¶¥²¡¤¥

«ö²¦ä¬´IL ¨¡®´¥²©®§ ¡¶ «¯®¦¬©«´¥² ­¥¬¬¡® ¥´´ ´²¹§§´ «ö²³ä´´ ¯£¨ ¡®¤²¡ µ°°§©¦´¥² ³¯­ ¦ö²¡²¥L «¯­­µ®©«¡´©¯® ­¥¤

°¡³³¡§¥²¡²®¡L ³ä²³«©¬¤¡ ¨ä®³¹® ¶©¤ ´²¡®³°¯²´ ¡¶ ¶©³³¡ °¡³³¡§¥²¡²§²µ°°¥² H°¥²³¯®¥² ­¥¤ ¦µ®«´©¯®³¨©®¤¥²L ¢¡²®IN

QNV

må¬Z ¡´´ ¶¡²¡ © ³´å®¤ ¡´´ ¯­¢¥³ö²ª¡ ¥® ¬¡³´®©®§ ¯£¨ ³¡­´©¤©§´ µ°°¦¹¬¬¡ ³ä«¥²¨¥´³«²¡¶¥® ¯£¨ ¥´´ «¯²²¥«´ µ´®¹´´ª¡®¤¥

¡¶ ¦¯²¤¯®¥´N

k²¡¦´¥² ³¯­ °å¶¥²«¡² ¦¯²¤¯® © ²ö²¥¬³¥L ¨µ² ¶ä¸¥¬¬å¤¡® ¢ä³´ µ´®¹´´ª¡³ © ¦ö²¨å¬¬¡®¤¥ ´©¬¬ ¦¯²¤¯®¥´³ ¬¡³´ ¯£¨ ¶ä§¦ö²¨å¬M

¬¡®¤¥®L ¢¥²ä«®©®§ ¡¶ ¦¯²¤¯®¥´³ ¥¬¬¥² ¦¯²¤¯®³´å§¥´³ ®¹´´¯¬¡³´L ¦ö²¤¥¬®©®§ ¡¶ ¬¡³´¥®L ¥¦¦¥«´¥² ¡¶ ö¶¥²¢¥¬¡³´®©®§ °å ¥®

¡¸¥¬L ¦¯²¤¯®³³´¡¢©¬©´¥´ ¯£¨ §²¡¶©´¡´©¯®³£¥®´²µ­N

10.9.2003

L 226/11

Europeiska unionens officiella tidning

sv

(1) Rådets beslut 85/368/EEG av den 16 juli 1985 om jämförbarhet av yrkesutbildningsmeriter mellan medlemsstaterna inom EG (EGT L

199, 31.7.1985, s. 56).

RN

Tillämpning av bestämmelser

fö² ³¡­´¬© §¡ «ö² «¯²´

RNQ

må¬Z ¡´´ «ä®®¡ ´©¬¬ ³¯£©¡¬¡ ¦ö²¨å¬¬¡®¤¥® ¯£¨ ¢¥³´ä­­¥¬³¥² ©®¯­ ¶ä§´²¡®³°¯²´³¥«´¯²®N

m¡¸©­¡¬¡ ¡²¢¥´³´©¤¥² ©®¯­ ´²¡®³°¯²´³¥«´¯²®L °²©®£©°¥² ©L ´©¬¬ä­°®©®§ ¯£¨ «¯®³¥«¶¥®³¥² ¡¶ ²å¤¥´³ ¦ö²¯²¤®©®§¡²

HeegI ®² SXRPOXU ¯£¨ HeegI SXRQOXUL °å¦ö¬ª¤¥² ¶©¤ ¢²©³´¡®¤¥ ¥¬¬¥² ¦¥¬¡«´©§ ¡®¶ä®¤®©®§ ¥¬¬¥² ­¡®©°µ¬¥²©®§ ¡¶

¦ä²¤³«²©¶¡²¥®L «µ®³«¡°¥² ¯­ ³¯£©¡¬¡ ¦ö²¨å¬¬¡®¤¥® ©®¯­ ¶ä§´²¡®³°¯²´³¥«´¯²®Z ²ä´´©§¨¥´¥² ¯£¨ ³«¹¬¤©§¨¥´¥² ¦ö²

¦ö²¡²¥ © ¦²å§¡ ¯­ §²µ®¤¬ä§§¡®¤¥ «¯­°¥´¥®³ ¯£¨ ¦¯²´¢©¬¤®©®§N

k ö² «¯² ´ cL c K eL cQL cQ K e

RNR

må¬Z ¡´´ «ä®®¡ ´©¬¬ ¢¥³´ä­­¥¬³¥²®¡ ¦ö² §¯¤³´²¡®³°¯²´¥²N

i®´¹§ ¦ö² ¡´´ ¢¥¤²©¶¡ ´²¡®³°¯²´¶¥²«³¡­¨¥´L ³«¹¬¤©§¨¥´¥² ¥®¬©§´ ³´¡®¤¡²¤¡¶´¡¬¥® ¦ö² §¯¤³´²¡®³°¯²´¥²L µ´¦¯²­®©®§ ¡¶

¤¥ ¤¯«µ­¥®´ ³¯­ ©®§å² © ´²¡®³°¯²´«¯®´²¡«´¥®L ©®´¥²®¡´©¯®¥¬¬¡ ´²¡®³°¯²´´©¬¬³´å®¤L ³«¹¬¤©§¨¥´¥² ¥®¬©§´ «¯®¶¥®´©¯®¥®

¯­ ¦²¡«´¡¶´¡¬ ¶©¤ ©®´¥²®¡´©¯®¥¬¬ §¯¤³¢¥¦¯²¤²¡® °å ¶ä§L ©®´¥²®¡´©¯®¥¬¬¡ ¦²¡«´³¥¤¬¡²L §²ä®³ö¶¥²³«²©¤¡®¤¥ ´²¡®³°¯²´¥²L

³°¥¤©´ö²¥²L ³ä²³«©¬¤¡ ¤¯«µ­¥®´ ³¯­ ­¥¤¦ö¬ª¥² §¯¤³¥´N

k ö² «¯² ´ dL d K e L dQL dQ K e

RNS

må¬Z ¡´´ «ä®®¡ ´©¬¬ ¢¥³´ä­­¥¬³¥²®¡ ¦ö² °¥²³¯®´²¡®³°¯²´¥²N

t²¡®³°¯²´ ¡¶ ³ä²³«©¬¤¡ °¡³³¡§¥²¡²§²µ°°¥²L ³ä«¥²¨¥´³µ´²µ³´®©®§ © ¢µ³³¥®L ³ä«¥²¨¥´³¢ä¬´¥®L ¬¡³´®©®§ ¡¶ ¦¯²¤¯®¥´N

SN

Hälsa, vägtrafiksäkerhet och miljösäkerhet, service, logistik

fö² ³¡­´¬© §¡ «ö² «¯²´

SNQ

må¬Z ¶¡²¡ ­¥¤¶¥´¥® ¯­ ²©³«¥²®¡ © ´²¡¦©«¥® ¯£¨ ¯­ ¡²¢¥´³²¥¬¡´¥²¡¤¥ ¯¬¹£«¯²N

o¬©«¡ ´¹°¥² ¡¶ ¡²¢¥´³²¥¬¡´¥²¡¤¥ ¯¬¹£«¯² ©®¯­ ´²¡®³°¯²´³¥«´¯²®L ³´¡´©³´©« ö¶¥² ´²¡¦©«¯¬¹£«¯²L ¬¡³´¢©¬¡²³ ¯£¨ ¢µ³³¡²³

¯¬¹£«³¦²¥«¶¥®³L °¥²³¯®³«¡¤¯²L ­¡´¥²©¥¬¬¡ ³«¡¤¯²L ¥«¯®¯­©³«¡ «¯®³¥«¶¥®³¥²N

SNR

må¬Z «µ®®¡ ¦ö²¥¢¹§§¡ ¢²¯´´³¬©§¨¥´ ¯£¨ ­ä®®©³«¯³­µ§§¬©®§N

a¬¬­ä® ©®¦¯²­¡´©¯®L «¯®³¥«¶¥®³¥² ¦ö² ¦ö²¡²¥®L ¦ö²¥¢¹§§¡®¤¥ 崧䲤¥²L £¨¥£«¬©³´¡L ¬¡§³´©¦´®©®§¥® ¯­ ´²¡®³°¯²´¦ö²¥M

´¡§¥®³ ¡®³¶¡²N

SNS

må¬Z «µ®®¡ ¦ö²¥¢¹§§¡ ¦¹³©³«¡ ²©³«¥²N

e²§¯®¯­©Z ²©³«¦¹¬¬¤¡ ²ö²¥¬³¥² ¯£¨ ¡²¢¥´³³´ä¬¬®©®§¡²L ¦¹³©³« «¯®¤©´©¯®L ¨¡®´¥²©®§³ö¶®©®§¡²L °¥²³¯®¬©§ ³ä«¥²¨¥´N

SNT

må¬Z ¶¡²¡ ­¥¤¶¥´¥® ¯­ ¶©«´¥® ¡¶ ¦¹³©³« ¯£¨ °³¹«©³« ¦ö²­å§¡N

p²©®£©°¥² ¦ö² ¥® ¨ä¬³¯³¡­ ¯£¨ ¢¡¬¡®³¥²¡¤ «¯³´L ¥¦¦¥«´¥² ¡¶ ¡¬«¯¨¯¬L ¬ä«¥­¥¤¥¬ ¥¬¬¥² ¡®¤²¡ ä­®¥® ³¯­ «¡® °å¶¥²«¡

¢¥´¥¥®¤¥´L ³¹­°´¯­ °åL ¯²³¡«¥² ´©¬¬ ¯£¨ ¥¦¦¥«´¥² ¡¶ ´²ö´´¨¥´ ¯£¨ ³´²¥³³L ¤¥® §²µ®¤¬ä§§¡®¤¥ ¡²¢¥´³M ¯£¨ ¶©¬¯£¹«¥¬®³

¢¥´¹¤¥¬³¥N

SNU

må¬Z ¡´´ «µ®®¡ ¢¥¤ö­¡ «²©³³©´µ¡´©¯®¥²N

a§¥²¡®¤¥ © «²©³³©´µ¡´©¯®¥²Z ¢¥¤ö­®©®§ ¡¶ ³©´µ¡´©¯®¥®L ¨©®¤²¡ ¡´´ ¯¬¹£«³³©´µ¡´©¯®¥® ¦ö²¶ä²²¡³L «¡¬¬¡ °å ¨ªä¬°L

«¯­­¡ ´©¬¬ ³«¡¤¡¤¥³ µ®¤³ä´´®©®§ ¯£¨ §¥ ¦ö²³´¡ ¨ªä¬°¥® å´ ³«¡¤¡¤¥L ¶©¤´¡ 崧䲤¥² ¶©¤ ¢²¡®¤L ¥¶¡«µ¥²¡ ¤¥­ ³¯­

¢¥¦©®®¥² ³©§ © ¬¡³´¢©¬¡²O°¡³³¡§¥²¡²¥ © ¢µ³³¡²L §¡²¡®´¥²¡ ¡¬¬¡ °¡³³¡§¥²¡²¥³ ³ä«¥²¨¥´L ²¥¡«´©¯®¥² ¶©¤ ö¶¥²¦¡¬¬L §²µ®¤M

¬ä§§¡®¤¥ °²©®£©°¥² ¦ö² ¨µ² ¥® ¯¬¹£«³²¡°°¯²´ ³«¡¬¬ µ´¦¯²­¡³N

SNV

må¬Z «µ®®¡ µ°°¶©³¡ ¥´´ ³å¤¡®´ ¢¥´¥¥®¤¥ ³¯­ ¢©¤²¡² ´©¬¬ ¡´´ ¦ö²¥´¡§¥´³ °²¯¦©¬ ¨öª³N

fö²¡²¥®³ µ°°´²ä¤¡®¤¥ ¯£¨ ¦ö²¥´¡§¥´³ °²¯¦©¬Z ¨µ² «¶¡¬©´¥´¥® °å ¦ö²¡²¥®³ ´ªä®³´¥² ä² ¡¶ ¢¥´¹¤¥¬³¥ ¦ö² ¦ö²¥´¡§¥´L

¦ö²¡²¥®³ ¯¬©«¡ ²¯¬¬¥²L °¥²³¯®¥² ³¯­ ¦ö²¡²¥® «¡® «¯­­¡ © «¯®´¡«´ ­¥¤L ¦¯²¤¯®³µ®¤¥²¨å¬¬L µ°°¬ä§§®©®§ ¡¶ ¡²¢¥´¥´L

«¯­­¥²³©¥¬¬¡ ¯£¨ ¥«¯®¯­©³«¡ «¯®³¥«¶¥®³¥² ¡¶ ´¶©³´¥²N

k ö² «¯² ´ cL c K eL cQL cQ K e

SNW

må¬Z ¡´´ «ä®®¡ ´©¬¬ ¥«¯®¯­©³«¡ ¶©¬¬«¯² ¦ö² §¯¤³´²¡®³°¯²´¥² °å ¶ä§ ¯£¨ ¯²§¡®©³¡´©¯®¥® ¡¶ ­¡²«®¡¤¥®N

v䧴²¡®³°¯²´¥² © ¦ö²¨å¬¬¡®¤¥ ´©¬¬ ¡®¤²¡ ´²¡®³°¯²´³ä´´ H«¯®«µ²²¥®³L ¢¥¦²¡«´¡²¥IL ¯¬©«¡ ´¹°¥² ¡¶ ¶ä§´²¡®³°¯²´¶¥²«M

³¡­¨¥´ H´²¡®³°¯²´¥² ¦ö² ¡®¤²¡³ ²ä«®©®§L ¦ö² ¥§¥® ²ä«®©®§L ´²¡®³°¯²´²¥¬¡´¥²¡¤ ¶¥²«³¡­¨¥´IL ¯²§¡®©³¡´©¯®¥® ¡¶ ¤¥

¶¡®¬©§¡³´¥ ´²¡®³°¯²´¦ö²¥´¡§¥® ¯£¨ ´²¡®³°¯²´²¥¬¡´¥²¡¤ ¶¥²«³¡­¨¥´L ¯¬©«¡ ³°¥£©¡¬©³¥²¡¤¥ ´²¡®³°¯²´¥² H´¡®«M ¥¬¬¥² «¹¬´M

²¡®³°¯²´¢©¬¡² ¯³¶NIL µ´¶¥£«¬©®§¥® ©®¯­ ³¥«´¯²® H¤©¶¥²³©¦©¥²©®§ ¡¶ ´©¬¬¨¡®¤¡¨å¬¬®¡ ´ªä®³´¥²L ªä²®¶ä§O¶ä§L µ®¤¥²¬¥¶¥M

²¡®´ö²¥²L ¯³¶NIN

10.9.2003

L 226/12

Europeiska unionens officiella tidning

sv

k ö² «¯² ´ dL d K e L dQL dQ K e

SNX

må¬Z ¡´´ «ä®®¡ ´©¬¬ ¥«¯®¯­©³«¡ ¶©¬¬«¯² ¦ö² °¥²³¯®´²¡®³°¯²´¥² °å ¶ä§ ¯£¨ ¯²§¡®©³¡´©¯®¥® ¡¶ ­¡²«®¡¤¥®N

p¥²³¯®´²¡®³°¯²´¥² °å ¶ä§ © ¦ö²¨å¬¬¡®¤¥ ´©¬¬ ¯¬©«¡ ´²¡®³°¯²´³ä´´ ¦ö² °¥²³¯®´²¡®³°¯²´ Hªä²®¶ä§L °¥²³¯®¢©¬¡²IL ¯¬©«¡ ´¹°¥²

¡¶ ¶ä§´²¡®³°¯²´¶¥²«³¡­¨¥´ ¦ö² °¥²³¯®´²¡®³°¯²´L §²ä®³°¡³³¡§¥ H©®´¥²®¡´©¯®¥¬¬¡ ´²¡®³°¯²´¥²IL ¤¥ ¶¡®¬©§¡³´¥ °¥²³¯®M

´²¡®³°¯²´¦ö²¥´¡§¥®³ ¯²§¡®©³¡´©¯®N

Avsnitt 2: Obligatorisk grundläggande kompetens enligt artikel 3.1 a

RNQ

Alternativet med deltagande i utbildning och genomförande av prov

u´¢©¬¤®©®§ ¦ö² §²µ®¤¬ä§§¡®¤¥ «¯­°¥´¥®³ ³«¡¬¬ ¯­¦¡´´¡ µ®¤¥²¶©³®©®§ © ³¡­´¬©§¡ ¤¥ ä­®¥® ³¯­ å´¥²¦©®®³ © ¦ö²´¥£«M

®©®§¥® © ¡¶³®©´´ QN l䮧¤¥® °å µ´¢©¬¤®©®§¥® ¦ö² §²µ®¤¬ä§§¡®¤¥ «¯­°¥´¥®³ ³«¡¬¬ µ°°§å ´©¬¬ RXP ´©­­¡²N

v¡²ª¥ ¡³°©²¡®´ ³«¡¬¬ «ö²¡ ©®¤©¶©¤µ¥¬¬´ ­©®³´ ´ªµ§¯ ´©­­¡² ­¥¤ ¥´´ ¦¯²¤¯® © ¤¥® ¢¥²ö²¤¡ «¡´¥§¯²©® ³¯­ å´­©®³´¯®¥

µ°°¦¹¬¬¥² «²¡¶¥® ¦ö² ´¥³´¦¯²¤¯® © ¤©²¥«´©¶ YQOTSYOeegN

a³°©²¡®´¥® ³«¡¬¬ µ®¤¥² ¤¥® ©®¤©¶©¤µ¥¬¬¡ «ö²®©®§¥® ¥®¬©§´ ¯¶¡® ¦ö¬ª¡³ ¡¶ ¥® ©®³´²µ«´ö² ³¯­ ä² ¡®³´ä¬¬¤ ¶©¤ ¥´´

§¯¤«ä®´ µ´¢©¬¤®©®§³£¥®´²µ­N v¡²ª¥ ¦ö²¡²¥ «¡® §¥®¯­¦ö²¡ ¨ö§³´ å´´¡ ¡¶ ¤¥ ´ªµ§¯ ´©­­¡²®¡ ©®¤©¶©¤µ¥¬¬ «ö²®©®§ °å

¥® ³ä²³«©¬¤ ¢¡®¡ ¥¬¬¥² ­¥¤ ¨ªä¬° ¡¶ ¥® ¡¶¡®£¥²¡¤ ³©­µ¬¡´¯² ¦ö² ¡´´ ¢¥¤ö­¡ §²¡¤¥® ¡¶ ¡¶¡®£¥²¡¤ ´²ä®©®§ © ²¡´©¯®¥¬¬

«ö²®©®§ ­¥¤ ¢¥¡«´¡®¤¥ ¡¶ ³ä«¥²¨¥´³¢¥³´ä­­¥¬³¥²L ³ä²³«©¬´ © ¦²å§¡ ¯­ ¢¥¨ä²³«®©®§¥® ¡¶ ¦¯²¤¯®¥´ ¶©¤ ¯¬©«¡ ¶ä§¬¡§

¯£¨ ¯¬©«¡ ¶ä¤¥²¬¥«³¦ö²¨å¬¬¡®¤¥® ¯£¨ «ö²®©®§ ¶©¤ ¯¬©«¡ ´©¤°µ®«´¥² °å ¤¹§®¥´N

fö² ¦ö²¡²¥ ¥®¬©§´ ¡²´©«¥¬ UNU ³«¡¬¬ µ´¢©¬¤®©®§³¬ä®§¤¥® ¦ö² §²µ®¤¬ä§§¡®¤¥ «¯­°¥´¥®³ µ°°§å ´©¬¬ WP ´©­­¡²L ¶¡²¡¶

¦¥­ ´©­­¡² ³«¡¬¬ µ´§ö²¡³ ¡¶ ©®¤©¶©¤µ¥¬¬ «ö²®©®§N

nä² µ´¢©¬¤®©®§¥® ¡¶³¬µ´¡´³ ³«¡¬¬ ­¥¤¬¥­³³´¡´¥²®¡³ ¢¥¨ö²©§¡ ­¹®¤©§¨¥´¥² ¥¬¬¥² ¤¥´ ¯²§¡® ³¯­ ¤¥³³¡ µ´³¥´´ °²ö¶¡

¦ö²¡²¥®³ «µ®³«¡°³®©¶å ³«²©¦´¬©§´ ¥¬¬¥² ­µ®´¬©§´N p²¯¶¥´ ³«¡¬¬ ¯­¦¡´´¡ ­©®³´ ¥® ¦²å§¡ ©®¯­ ¶¡²ª¥ ­å¬ © ¦ö²´¥£«®©®§¥®

ö¶¥² ä­®¥® © ¡¶³®©´´ QN

RNR

Alternativet med prov

m¥¤¬¥­³³´¡´¥²®¡³ ¢¥¨ö²©§¡ ­¹®¤©§¨¥´¥² ¥¬¬¥² ¤¥´ ¯²§¡® ³¯­ ¤¥ µ´³¥´´ ³«¡¬¬ ¡®¯²¤®¡ ¥´´ ´¥¯²¥´©³«´ ¯£¨ ¥´´ °²¡«´©³«´

°²¯¶ ¥®¬©§´ ®¥¤¡® ¦ö² ¡´´ «¯®´²¯¬¬¥²¡ ¯­ ¡³°©²¡®´¥²®¡ ¨¡² ¤¥® «µ®³«¡°³®©¶å ³¯­ «²ä¶³ ¥®¬©§´ ¡¶³®©´´ Q ®ä² ¤¥´

§ä¬¬¥² ¤¥ ¡®§©¶®¡ ­å¬¥® ¯£¨ ä­®¥®¡N

¡I d¥´ ´¥¯²¥´©³«¡ °²¯¶¥´ ³«¡¬¬ ¢¥³´å ¡¶ ­©®³´ ´¶å ¤¥¬¡²Z

©I s«²©¦´¬©§¡ ¦²å§¯² ³¯­ ¡®´©®§¥® ¢¥³´å² ¡¶ ¦¬¥²¶¡¬³¦²å§¯² ¥¬¬¥² ¦²å§¯² ­¥¤ ¤©²¥«´¡ ³¶¡²L ¡¬´¥²®¡´©¶´ ¥® «¯­¢©®¡M

´©¯® ¡¶ ¤¥³³¡ ´¶å ´¹°¥²N

©©I f¡¬¬³´µ¤©¥²N

m©®©­©¬ä®§¤¥® °å ¤¥´ ´¥¯²¥´©³«¡ °²¯¶¥´ ³«¡¬¬ ¶¡²¡ ¦¹²¡ ´©­­¡²N

¢I d¥´ °²¡«´©³«¡ °²¯¶¥´ ³«¡¬¬ ¢¥³´å ¡¶ ´¶å ¤¥¬¡²Z

©I e´´ «ö²°²¯¶ ³¯­ ä² ¡¶³¥´´ ¡´´ §ö²¡ ¤¥´ ­öª¬©§´ ¡´´ ¢¥¤ö­¡ §²¡¤¥® ¡¶ ¡¶¡®£¥²¡¤ ´²ä®©®§ © ²¡´©¯®¥¬¬ «ö²®©®§

­¥¤ ¢¥¡«´¡®¤¥ ¡¶ ³ä«¥²¨¥´³¢¥³´ä­­¥¬³¥²N d¥´´¡ °²¯¶ ³«¡¬¬ ¯­ ­öª¬©§´ 䧡 ²µ­ °å ¶ä§¡² µ´¡®¦ö² ´ä´¢¥M

¢¹§§¤¡ ¯­²å¤¥®L °å ­¯´¯²´²¡¦©«¬¥¤¥² ¯£¨ ­¯´¯²¶ä§¡² H¥¬¬¥² ¬©«®¡®¤¥IL ³¡­´ °å ¡¬¬¡ ´¹°¥² ¡¶ ¶ä§¡² © ³´¡¤³M

­©¬ªöL ¯£¨ ¤¥ ¢ö² µ´§ö²¡ °²¯¶ °å ¤¥ ¯¬©«¡ ³¶å²©§¨¥´¥² ³¯­ ¥® ¦ö²¡²¥ ²©³«¥²¡² ¡´´ ²å«¡ µ´ ¦ö²N d¥´ ä² ö®³«¶ä²´

¡´´ ¤¥´´¡ °²¯¶ «¡® 䧡 ²µ­ µ®¤¥² ¯¬©«¡ ´²¡¦©«´ä´¨¥´³¦ö²¨å¬¬¡®¤¥®N t©¤¥® ¦ö² «ö²®©®§ °å ¶ä§ ¢ö² µ´®¹´´ª¡³

¯°´©­¡¬´ ¦ö² ¡´´ ¡³°©²¡®´¥® ³«¡¬¬ «µ®®¡ ¢¥¤ö­¡³ °å ¡¬¬¡ ¤¥ ´²¡¦©«¯­²å¤¥® ³¯­ ¤¥®®¡ ­å³´¥ «µ®®¡ ¨¡®´¥²¡N

m©®©­©¬ä®§¤¥® °å ¤¥´´¡ °²¯¶ ä² YP ­©®µ´¥²N

©©I e´´ °²¡«´©³«´ °²¯¶ ³¯­ å´­©®³´¯®¥ ¯­¦¡´´¡² °µ®«´¥²®¡ QNTL QNUL QNVL SNRL SNS ¯£¨ SNUN

m©®©­©¬ä®§¤¥® °å ¤¥´´¡ °²¯¶ ä² SP ­©®µ´¥²N

d¥ ¦¯²¤¯® ³¯­ ¡®¶ä®¤³ µ®¤¥² ¤¥´ °²¡«´©³«¡ °²¯¶¥´ ³«¡¬¬ å´­©®³´¯®¥ µ°°¦¹¬¬¡ «²¡¶¥® ¦ö² ´¥³´¦¯²¤¯® © ¤©²¥«´©¶

YQOTSYOeegN

d¥´ °²¡«´©³«¡ °²¯¶¥´ «¡® «¯­°¬¥´´¥²¡³ ­¥¤ ¥´´ ´²¥¤ª¥ °²¯¶ ³¯­ 䧥² ²µ­ °å ¥® ³ä²³«©¬¤ ¢¡®¡ ¥¬¬¥² ­¥¤ ¨ªä¬°

¡¶ ¥® ¡¶¡®£¥²¡¤ ³©­µ¬¡´¯² ¦ö² ¡´´ ¢¥¤ö­¡ §²¡¤¥® ¡¶ ¡¶¡®£¥²¡¤ ´²ä®©®§ © ²¡´©¯®¥¬¬ «ö²®©®§ ­¥¤ ¢¥¡«´¡®¤¥ ¡¶

³ä«¥²¨¥´³¢¥³´ä­­¥¬³¥²L ³ä²³«©¬´ © ¦²å§¡ ¯­ ¢¥¨ä²³«®©®§¥® ¡¶ ¦¯²¤¯®¥´ ¶©¤ ¯¬©«¡ ¶ä§¬¡§ ¯£¨ ¯¬©«¡ ¶ä¤¥²¬¥«³¦ö²M

¨å¬¬¡®¤¥® ¯£¨ «ö²®©®§ ¶©¤ ¯¬©«¡ ´©¤°µ®«´¥² °å ¤¹§®¥´N

l䮧¤¥® °å ¤¥´´¡ ¶¡¬¦²©¡ °²¯¶ ¨¡² ©®´¥ ¦¡³´³´ä¬¬´³N i ¤¥´ ¦¡¬¬ ¦ö²¡²¥® «¬¡²¡² ¤¥´´¡ °²¯¶ «¡® ¬ä®§¤¥® °å ¤¥´´¡

­©®³«¡ ¬ä®§¤¥® °å ¤¥´ «ö²°²¯¶ °å YP ­©®µ´¥² ³¯­ ¡®§¥³ © ¬¥¤ ©N d¥®®¡ ­©®³«®©®§ ¦å² ¤¯£« ©®´¥ ö¶¥²³´©§¡ SP

­©®µ´¥²N

fö² ¦ö²¡²¥ ¥®¬©§´ ¡²´©«¥¬ UNU ©®³«²ä®«¥² ³©§ ¤¥´ ´¥¯²¥´©³«¡ °²¯¶¥´ ´©¬¬ ¤¥ ä­®¥® ³¯­ ¡¶³¥³ © ¡¶³®©´´ QL ¶©¬«¡ ¢¥²ö²

¤¥ ¦¯²¤¯® ³¯­ ¤¥® ®¹¡ §²µ®¤¬ä§§¡®¤¥ «¯­°¥´¥®³¥® §ä¬¬¥²N d¥³³¡ ¦ö²¡²¥ ­å³´¥ ¤¯£« §¥®¯­§å ¤¥´ °²¡«´©³«¡

°²¯¶¥´ © ¤¥³³ ¨¥¬¨¥´N

10.9.2003

L 226/13

Europeiska unionens officiella tidning

sv

Avsnitt 3: Snabbförvärvad grundläggande kompetens enligt artikel 3.2

u´¢©¬¤®©®§ ¦ö² ³®¡¢¢¦ö²¶ä²¶¡¤ §²µ®¤¬ä§§¡®¤¥ «¯­°¥´¥®³ ³«¡¬¬ ¯­¦¡´´¡ µ®¤¥²¶©³®©®§ © ³¡­´¬©§¡ ¤¥ ä­®¥® ³¯­ å´¥²¦©®®³ ©

¦ö²´¥£«®©®§¥® © ¡¶³®©´´ QN l䮧¤¥® °å µ´¢©¬¤®©®§¥® ³«¡¬¬ µ°°§å ´©¬¬ QTP ´©­­¡²N

v¡²ª¥ ¡³°©²¡®´ ³«¡¬¬ «ö²¡ ©®¤©¶©¤µ¥¬¬´ ­©®³´ QP ´©­­¡² ­¥¤ ¥´´ ¦¯²¤¯® © ¤¥® ¢¥²ö²¤¡ «¡´¥§¯²©® ³¯­ å´­©®³´¯®¥ µ°°¦¹¬¬¥²

«²¡¶¥® ¦ö² ´¥³´¦¯²¤¯® © ¤©²¥«´©¶ YQOTSYOeegN

a³°©²¡®´¥® ³«¡¬¬ µ®¤¥² ¤¥® ©®¤©¶©¤µ¥¬¬¡ «ö²®©®§¥® ¥®¬©§´ ¯¶¡® ¦ö¬ª¡³ ¡¶ ¥® ©®³´²µ«´ö² ³¯­ ä² ¡®³´ä¬¬¤ ¶©¤ ¥´´ §¯¤«ä®´

µ´¢©¬¤®©®§³£¥®´²µ­N v¡²ª¥ ¦ö²¡²¥ ¦å² §¥®¯­¦ö²¡ ¨ö§³´ ¦¹²¡ ¡¶ ¤¥ ´©¯ ´©­­¡²®¡ ©®¤©¶©¤µ¥¬¬ «ö²®©®§ °å ¥® ³ä²³«©¬¤ ¢¡®¡

¥¬¬¥² ­¥¤ ¨ªä¬° ¡¶ ¥® ¡¶¡®£¥²¡¤ ³©­µ¬¡´¯² ¦ö² ¡´´ ¢¥¤ö­¡ §²¡¤¥® ¡¶ ¡¶¡®£¥²¡¤ ´²ä®©®§ © ²¡´©¯®¥¬¬ «ö²®©®§ ­¥¤ ¢¥¡«´¡®¤¥

¡¶ ³ä«¥²¨¥´³¢¥³´ä­­¥¬³¥²L ³ä²³«©¬´ © ¦²å§¡ ¯­ ¢¥¨ä²³«®©®§¥® ¡¶ ¦¯²¤¯®¥´ ¶©¤ ¯¬©«¡ ¶ä§¬¡§ ¯£¨ ¯¬©«¡ ¶ä¤¥²¬¥«³¦ö²¨å¬¬¡®¤¥®

¯£¨ «ö²®©®§ ¶©¤ ¯¬©«¡ ´©¤°µ®«´¥² °å ¤¹§®¥´N

fö² ¦ö²¡²¥ ¥®¬©§´ ¡²´©«¥¬ UNU ³«¡¬¬ µ´¢©¬¤®©®§³¬ä®§¤¥® ¦ö² ³®¡¢¢¦ö²¶ä²¶¡¤ §²µ®¤¬ä§§¡®¤¥ «¯­°¥´¥®³ µ°°§å ´©¬¬ SU ´©­­¡²L

¶¡²¡¶ ´¶å ¯£¨ ¥® ¨¡¬¶ ´©­­¥ ³«¡¬¬ µ´§ö²¡³ ¡¶ ©®¤©¶©¤µ¥¬¬ «ö²®©®§N

nä² µ´¢©¬¤®©®§¥® ¡¶³¬µ´¡´³ ³«¡¬¬ ­¥¤¬¥­³³´¡´¥²®¡³ ¢¥¨ö²©§¡ ­¹®¤©§¨¥´¥² ¥¬¬¥² ¤¥´ ¯²§¡® ³¯­ ¤¥³³¡ µ´³¥´´ °²ö¶¡ ¦ö²¡²¥®³

«µ®³«¡°³®©¶å ³«²©¦´¬©§´ ¥¬¬¥² ­µ®´¬©§´N p²¯¶¥´ ³«¡¬¬ ¯­¦¡´´¡ ­©®³´ ¥® ¦²å§¡ ©®¯­ ¶¡²ª¥ ­å¬ © ¦ö²´¥£«®©®§¥® ö¶¥² ä­®¥® ©

¡¶³®©´´ QN

Avsnitt 4: Obligatorisk fortbildning enligt artikel 3.1 b

o¢¬©§¡´¯²©³«¡ ¦¯²´¢©¬¤®©®§³«µ²³¥² ³«¡¬¬ ¡®¯²¤®¡³ ¡¶ ¥´´ §¯¤«ä®´ µ´¢©¬¤®©®§³£¥®´²µ­N l䮧¤¥® °å ¥® ³å¤¡® «µ²³ ³«¡¬¬

µ°°§å ´©¬¬ SU ´©­­¡² ¶¡²´ ¦¥­´¥ å² ¯£¨ ¦ö²¤¥¬¡³ °å °¥²©¯¤¥² °å ­©®³´ ³ªµ ´©­­¡²N s夡® ¦¯²´¢©¬¤®©®§ «¡® ¤¥¬¶©³ ´©¬¬¨¡®¤¡M

¨å¬¬¡³ ­¥¤ ¨ªä¬° ¡¶ ¥® ¡¶¡®£¥²¡¤ ³©­µ¬¡´¯²N

Avsnitt 5: Godkännande av den grundläggande kompetensen och fortbildningen

UNQ d¥ µ´¢©¬¤®©®§³£¥®´²µ­ ³¯­ ´©¬¬¨¡®¤¡¨å¬¬¥² µ´¢©¬¤®©®§ ¦ö² §²µ®¤¬ä§§¡®¤¥ «¯­°¥´¥®³ ³¡­´ ¦¯²´¢©¬¤®©®§ ³«¡¬¬

§¯¤«ä®®¡³ ¡¶ ­¥¤¬¥­³³´¡´¥²®¡³ ¢¥¨ö²©§¡ ­¹®¤©§¨¥´¥²N e´´ ³å¤¡®´ §¯¤«ä®®¡®¤¥ «¡® ¥®¤¡³´ ¥²¨å¬¬¡³ ¥¦´¥² ¥® ³«²©¦´¬©§

¡®³ö«¡®N t©¬¬ ¤¥® ³«²©¦´¬©§¡ ¡®³ö«¡® ³«¡¬¬ ¦ö¬ª¡®¤¥ ¨¡®¤¬©®§¡² ¢©¦¯§¡³Z

UNQNQ e´´ ¬ä­°¬©§´ «¯­°¥´¥®³M ¯£¨ µ´¢©¬¤®©®§³°²¯§²¡­ ³¯­ ¡®§¥² ä­®¥®L °¬¡® ¦ö² §¥®¯­¦ö²¡®¤¥ ¯£¨ µ®¤¥²¶©³M

®©®§³­¥´¯¤¥²N

UNQNR l䲡²®¡³ «¶¡¬©¦©«¡´©¯®¥² ¯£¨ ¶¥²«³¡­¨¥´³¯­²å¤¥®N

UNQNS i®¦¯²­¡´©¯® ¯­ µ®¤¥²¶©³®©®§³¬¯«¡¬¥²L µ®¤¥²¶©³®©®§³­¡´¥²©¡¬L ´©¬¬§ä®§¬©§¡ ²¥³µ²³¥² ¦ö² ¤¥´ °²¡«´©³«¡ ¡²¢¥´¥´ ¯£¨

¤¥® ¦¯²¤¯®³°¡²« ³¯­ ¡®¶ä®¤³N

UNQNT v©¬¬«¯²¥® ¦ö² ¤¥¬´¡§¡®¤¥ © µ´¢©¬¤®©®§¥® H¡®´¡¬ ¤¥¬´¡§¡²¥IN

UNR d¥® ¢¥¨ö²©§¡ ­¹®¤©§¨¥´¥® ³«¡¬¬ ³«²©¦´¬©§¥® §¯¤«ä®®¡ µ´¢©¬¤®©®§¥® °å ¦ö¬ª¡®¤¥ ¶©¬¬«¯²Z

UNRNQ u´¢©¬¤®©®§¥® ³«¡¬¬ §¥®¯­¦ö²¡³ © ¥®¬©§¨¥´ ­¥¤ ¤¥ ¤¯«µ­¥®´ ³¯­ ¢©¦¯§¡³ ¡®³ö«¡®N

UNRNR d¥® ¢¥¨ö²©§¡ ­¹®¤©§¨¥´¥® ³«¡¬¬ ¨¡ ²ä´´ ¡´´ ³«©£«¡ ¢¥­¹®¤©§¡¤¥ °¥²³¯®¥² ¦ö² ¡´´ ®ä²¶¡²¡ ¶©¤ ¤¥® µ´¢©¬¤®©®§

³¯­ §¥³ ¡¶ ¤¥ §¯¤«ä®¤¡ µ´¢©¬¤®©®§³£¥®´²µ­¥® ¯£¨ ¨¡ ²ä´´ ¡´´ «¯®´²¯¬¬¥²¡ ²¥³µ²³µ´®¹´´ª¡®¤¥´ ¯£¨ ¡´´ µ´¢©¬¤M

®©®§¥® ¯£¨ °²¯¶¥® ¦µ®§¥²¡² ¶ä¬N

UNRNS g¯¤«ä®®¡®¤¥´ «¡® å´¥²«¡¬¬¡³ ¥¬¬¥² ¦ö²«¬¡²¡³ ¶©¬¡®¤¥ ¯­ ¶©¬¬«¯²¥® ©®´¥ ¬ä®§²¥ µ°°¦¹¬¬³N

d¥´ §¯¤«ä®¤¡ µ´¢©¬¤®©®§³£¥®´²µ­¥´ ³«¡¬¬ §¡²¡®´¥²¡ ¡´´ ¬ä²¡²®¡ ¨¡² §¯¤ «ä®®¥¤¯­ ¯­ ¤¥ ³¥®¡³´¥ ¢¥³´ä­­¥¬M

³¥²®¡ ¯£¨ µ´¢©¬¤®©®§³«²¡¶¥®N i®¯­ ²¡­¥® ¦ö² ¥´´ ³ä²³«©¬´ µ²¶¡¬³¦ö²¦¡²¡®¤¥ ³«¡¬¬ µ´¢©¬¤¡²®¡ ¨¡ ¤¯«µ­¥®´¥²¡¤

«ä®®¥¤¯­ ¯­ µ®¤¥²¶©³®©®§³­¡´¥²©¡¬¥´ ¯£¨ µ®¤¥²¶©³®©®§³­¥´¯¤¥²N nä² ¤¥´ §ä¬¬¥² ¤¥® °²¡«´©³«¡ ¤¥¬¥® ¡¶

µ´¢©¬¤®©®§¥® ³«¡¬¬ µ´¢©¬¤¡²®¡L © ¬©«¨¥´ ­¥¤ «ö²³«¯¬¬ä²¡²¥ ³¯­ µ´¢©¬¤¡² ¦ö²¡²¥ ¦ö² ´µ®§¡ ¦¯²¤¯®L ¨¡ ¤¯«µ­¥®M

´¥²¡¤ ¥²¦¡²¥®¨¥´ ¦²å® ¦ö²¡²¹²«¥´ ¥¬¬¥² ­¯´³¶¡²¡®¤¥ ¦ö²¡²¥²¦¡²¥®¨¥´N

kµ²³°²¯§²¡­­¥´ ³«¡¬¬ µ´¦¯²­¡³ © ¥®¬©§¨¥´ ­¥¤ §¯¤«ä®®¡®¤¥´ ¯£¨ ¯­¦¡´´¡ ¤¥ ä­®¥® ³¯­ ¡¶³¥³ © ¡¶³®©´´ QN

10.9.2003

L 226/14

Europeiska unionens officiella tidning

sv

BILAGA II

BESTÄMMELSER OM EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS MODELL FÖR YRKESKOMPETENSBEVIS FÖR

FÖRARE

QN d¥ ¦¹³©³«¡ ¥§¥®³«¡°¥²®¡ ¨¯³ ¢¥¶©³¥´ ³«¡¬¬ ¶¡²¡ © ¥®¬©§¨¥´ ­¥¤ iso WXQP ¯£¨ iso WXQVMQN

d¥ ­¥´¯¤¥² ³¯­ ¡®¶ä®¤³ ¦ö² ¡´´ «¯®´²¯¬¬¥²¡ ¤¥ ¦¹³©³«¡ ¥§¥®³«¡°¥²®¡ ¨¯³ ¢¥¶©³¥´ © ³¹¦´¥ ¡´´ ¦¡³´³´ä¬¬¡ ¡´´ ¤¥ ¦ö¬ª¥² ¤¥

©®´¥²®¡´©¯®¥¬¬¡ ®¯²­¥²®¡ ³«¡¬¬ ¶¡²¡ © ¥®¬©§¨¥´ ­¥¤ iso QPSWSN

RN y²«¥³«¯­°¥´¥®³¢¥¶©³¥´ ¦ö² ¦ö²¡²¥ ³«¡¬¬ ¢¥³´å ¡¶ ´¶å ³©¤¯²N

s©¤¡® Q ³«¡¬¬ ©®®¥¨å¬¬¡ ¦ö¬ª¡®¤¥Z

¡I rµ¢²©«¥® ”¹²«¥³«¯­°¥´¥®³¢¥¶©³ ¦ö² ¦ö²¡²¥” © ³´¯²´ ´¹°³®©´´ °å ¤¥´ ¥¬¬¥² ¤¥ ³°²å« ³¯­ ¡®¶ä®¤³ © ¤¥® ­¥¤¬¥­³³´¡´

³¯­ µ´¦ä²¤¡² ¢¥¶©³¥´N

¢I n¡­®¥´ °å ¤¥® ­¥¤¬¥­³³´¡´ ³¯­ µ´¦ä²¤¡² ¢¥¶©³¥´ H¦²©¶©¬¬©§ µ°°§©¦´IN

£I n¡´©¯®¡¬©´¥´³¢¥´¥£«®©®§¥® ¦ö² ¤¥® ­¥¤¬¥­³³´¡´ ³¯­ µ´¦ä²¤¡² ¢¥¶©³¥´L ©®¬¡§¤ © ¶©´´ © ¥® ¢¬å ²¥«´¡®§¥¬ ¯£¨ ¯­§©¶¥®

¡¶ ´¯¬¶ §µ¬¡ ³´ªä²®¯²L ³«¡¬¬ ¶¡²¡ ¥® ¡¶ ¦ö¬ª¡®¤¥Z

bZ

b¥¬§©¥®

dkZ d¡®­¡²«

dZ

t¹³«¬¡®¤

grZ g²¥«¬¡®¤

eZ

s°¡®©¥®

fZ

f²¡®«²©«¥

irlZ i²¬¡®¤

iZ

i´¡¬©¥®

lZ

lµ¸¥­¢µ²§

nlZ n¥¤¥²¬ä®¤¥²®¡

aZ

Ö³´¥²²©«¥

pZ

p¯²´µ§¡¬

finZ f©®¬¡®¤

sZ

s¶¥²©§¥

ukZ fö²¥®¡¤¥ «µ®§¡²©«¥´

¤I d¥ µ°°§©¦´¥² ³¯­ ä² ³ä²³«©¬ª¡®¤¥ ¦ö² ¢¥¶©³¥´L ®µ­²¥²¡¤¥ ¥®¬©§´ ¦ö¬ª¡®¤¥Z

QN i®®¥¨¡¶¡²¥®³ ¥¦´¥²®¡­®N

RN i®®¥¨¡¶¡²¥®³ ¦ö²®¡­®N

SN i®®¥¨¡¶¡²¥®³ ¦ö¤¥¬³¥¤¡´µ­ ¯£¨ ¦ö¤¥¬³¥¯²´N

TN ¡I d¡´µ­ ¦ö² µ´¦ä²¤¡®¤¥´N

¢I s©³´¡ §©¬´©§¨¥´³¤¡§N

£I n¡­®¥´ °å ¤¥® ¢¥¨ö²©§¡ ­¹®¤©§¨¥´ ³¯­ µ´¦ä²¤¡´ ¹²«¥³«¯­°¥´¥®³¢¥¶©³¥´ ¦ö² ¦ö²¡²¥ H¦å² ´²¹£«¡³ °å ³©¤¡® RIN

¤I e´´ ¡®®¡´ ®µ­­¥² ä® «ö²«¯²´³®µ­²¥´L ¶©¬«¥´ «¡® ¡®¶ä®¤¡³ ¦ö² ¡¤­©®©³´²¡´©¶¡ 䮤¡­å¬ H¦²©¶©¬¬©§ µ°°§©¦´IN

UN ¡I kö²«¯²´¥´³ ®µ­­¥²N

¢I s¥²©¥®µ­­¥²N

VN e´´ ¦¯´¯§²¡¦© ¡¶ ©®®¥¨¡¶¡²¥®N

WN i®®¥¨¡¶¡²¥®³ µ®¤¥²³«²©¦´N

XN i®®¥¨¡¶¡²¥®³ ®¯²­¡¬¡ ¨¥­¶©³´ H¢¯³´¡¤³¯²´I ¥¬¬¥² °¯³´¡¤²¥³³ H¦²©¶©¬¬©§ µ°°§©¦´IN

YN Hu®¤¥²I «¡´¥§¯²©¥² ¡¶ ¦¯²¤¯® ¦ö² ¶©¬«¡ ¦ö²¡²¥® µ°°¦¹¬¬¥² «²¡¶¥® °å §²µ®¤¬ä§§¡®¤¥ «¯­°¥´¥®³ ¯£¨ ¦¯²´¢©¬¤®©®§N

10.9.2003

L 226/15

Europeiska unionens officiella tidning

sv

¥I o²¤¥® ”eµ²¯°¥©³«¡ §¥­¥®³«¡°¥²®¡³ ­¯¤¥¬¬” ³«¡¬¬ ¦©®®¡³ ´²¹£«´¡ °å ¤¥´ ¥¬¬¥² ¤¥ ³°²å« ³¯­ ¡®¶ä®¤³ © ¤¥® ­¥¤¬¥­³M

³´¡´ ³¯­ µ´¦ä²¤¡² ¢¥¶©³¥´L ¯£¨ ²µ¢²©«¥® ”¹²«¥³«¯­°¥´¥®³¢¥¶©³ ¦ö² ¦ö²¡²¥” °å §¥­¥®³«¡°¥®³ ö¶²©§¡ ³°²å« ³«¡¬¬ ¶¡²¡

´²¹£«´¡ © ¢¬å´´ ¯£¨ µ´§ö²¡ ¢¡«§²µ®¤ °å ¢¥¶©³¥´Z

´¡²ª¥´¡ ¤¥ £µ¡¬©¦©£¡£©ó® ¤¥¬ £¯®¤µ£´¯²

£¨¡µ¦¦ø²µ¤¤¡®®¥¬³¥³¢¥¶©³

f¡¨²¥²±µ¡¬©¦©º©¥²µ®§³®¡£¨·¥©³

δελτίο επιõόρφωσης οδηγού

¤²©¶¥² ±µ¡¬©¦©£¡´©¯® £¡²¤

£¡²´¥ ¤¥ ±µ¡¬©¦©£¡´©¯® ¤¥ £¯®¤µ£´¥µ²

£á²´¡ £á©¬í¯£¨´¡ ´©¯­á®¡

£¡²´¡ ¤© ±µ¡¬©¦©£¡º©¯®¥ ¤¥¬ £¯®¤µ£¥®´¥

«·¡¬©¦©£¡´©¥«¡¡²´ ¢¥³´µµ²¤¥²

£¡²´¡ ¤¥ ±µ¡¬©¦©£¡ç㯠¤¯ ­¯´¯²©³´¡

«µ¬ª¥´´¡ª¡® ¡­­¡´´©°ä´¥¶¹¹³«¯²´´©

¹²«¥³«¯­°¥´¥®³¢¥¶©³ ¦ö² ¦ö²¡²¥

¦I f䲧¡®¶©³®©®§¡²Z

— ¢¬åZ p¡®´¯®¥ r¥¦¬¥¸ ¢¬µ¥

— §µ¬Z p¡®´¯®¥ ¹¥¬¬¯·

s©¤¡® R ³«¡¬¬ ©®®¥¨å¬¬¡ ¦ö¬ª¡®¤¥Z

¡I

YN Hu®¤¥²I«¡´¥§¯²©¥² ¡¶ ¦¯²¤¯® ¦ö² ¶©¬«¡ ¦ö²¡²¥® µ°°¦¹¬¬¥² «²¡¶¥® °å §²µ®¤¬ä§§¡®¤¥ «¯­°¥´¥®³ ¯£¨ ¦¯²´¢©¬¤®©®§N

QPN d¥® §¥­¥®³«¡°³«¯¤ ³¯­ ¡®§¥³ © ¡²´©«¥¬ QP © ¤¥´´¡ ¤©²¥«´©¶N

QQN e´´ µ´²¹­­¥ ¤ä² µ´¦ä²¤¡®¤¥ ­¥¤¬¥­³³´¡´ «¡® ¦ö²¡ ©® µ°°¬¹³®©®§¡² ³¯­ ä² ®ö¤¶ä®¤©§¡ ¦ö² ¡¤­©®©³´²¡´©¯®¥®

¡¶ ¢¥¶©³¥´ ¥¬¬¥² ³¯­ §ä¬¬¥² ´²¡¦©«³ä«¥²¨¥´ H¦²©¶©¬¬©§ µ°°§©¦´IN o­ µ°°¬¹³®©®§¥® ¦¡¬¬¥² µ®¤¥² ®å§¯® ²µ¢²©« © ¤¥®®¡

¢©¬¡§¡ ³«¡¬¬ ¤¥® ¦ö²¥§å³ ¡¶ ­¯´³¶¡²¡®¤¥ ³©¦¦²¡ © ²µ¢²©«¥®N

¢I e® ¦ö²«¬¡²©®§ ´©¬¬ ¤¥ ®µ­²¥²¡¤¥ ²µ¢²©«¥²®¡ °å ³©¤¯²®¡ Q ¯£¨ R ¡¶ ¢¥¶©³¥´ Hå´­©®³´¯®¥ ²µ¢²©«¥²®¡ QL RL SL T ¡L T ¢L

T £L U ¡L U ¢ ¯£¨ QPIN

o­ ¥® ­¥¤¬¥­³³´¡´ ö®³«¡² ¡¶¦¡´´¡ ¤¥³³¡ ´¥¸´¥² °å ¥´´ ¡®®¡´ ®¡´©¯®¥¬¬´ ³°²å« ä® ¤¡®³«¡L ¥®§¥¬³«¡L ¦©®³«¡L ¦²¡®³«¡L

§²¥«©³«¡L ©´¡¬©¥®³«¡L ®¥¤¥²¬ä®¤³«¡L °¯²´µ§©³©³«¡L ³°¡®³«¡L ³¶¥®³«¡ ¥¬¬¥² ´¹³«¡ ³«¡¬¬ ­¥¤¬¥­³³´¡´¥® µ°°²ä´´¡ ¥®

´¶å³°²å«©§ ¶¥²³©¯® ¡¶ ¢¥¶©³¥´ ¤ä² ¥´´ ¡¶ ¤¥ ¯¶¡®®ä­®¤¡ ³°²å«¥® ¡®¶ä®¤³L µ´¡® ¡´´ ¤¥´ °å¶¥²«¡² ´©¬¬ä­°®©®§¥® ¡¶

ö¶²©§¡ ¢¥³´ä­­¥¬³¥² © ¤¥®®¡ ¢©¬¡§¡N

SN sä«¥²¨¥´L ©®¢¥§²©°¥´ ³«¹¤¤ ¦ö² µ°°§©¦´¥²

b¥¶©³¥´³ ¯¬©«¡ §²µ®¤¬ä§§¡®¤¥ ¢¥³´å®¤³¤¥¬¡² ä² ¡¶³¥¤¤¡ ¡´´ µ´¥³¬µ´¡ ¶¡²ª¥ ³¬¡§ ¡¶ ¦ö²¦¡¬³«®©®§ ¥¬¬¥² ­¡®©°µ¬¡´©¯® ¯£¨

­öª¬©§§ö²¡ µ°°´ä£«´ ¡¶ ¡¬¬¡ ¦ö²³ö« ¡¶ ³å¤¡®´ ³¬¡§N

m¥¤¬¥­³³´¡´¥® ³«¡¬¬ ³ö²ª¡ ¦ö² ¡´´ ¢¥¶©³¥´³ ³ä«¥²¨¥´³®©¶å å´­©®³´¯®¥ ä² ªä­¦ö²¢¡² ­¥¤ «ö²«¯²´¥´³ ³ä«¥²¨¥´³®©¶åN

TN sä²³«©¬¤¡ ¢¥³´ä­­¥¬³¥²

e¦´¥² ³¡­²å¤ ­¥¤ «¯­­©³³©¯®¥® ¦å² ­¥¤¬¥­³³´¡´¥²®¡ ¬ä§§¡ ´©¬¬ ¦ä²§¥² ¥¬¬¥² ­¡²«¥²©®§¡²L ¥¸¥­°¥¬¶©³ ³´²¥£««¯¤L ®¡´©¯M

®¥¬¬¡ ³¹­¢¯¬¥² ¯£¨ ³ä«¥²¨¥´³¤¥´¡¬ª¥²L µ´¡® ¡´´ ¤¥´ °å¶¥²«¡² ´©¬¬ä­°®©®§¥® ¡¶ ¤¥ ö¶²©§¡ ¢¥³´ä­­¥¬³¥²®¡ © ¤¥®®¡ ¢©¬¡§¡N

i®¯­ ²¡­¥® ¦ö² ¤¥´ ö­³¥³©¤©§¡ ¥²«ä®®¡®¤¥´ ¡¶ ¢¥¶©³¥® ¦å² ³´²¥£««¯¤¥® ©®´¥ ©®®¥¨å¬¬¡ ®å§¯® ¡®®¡® ©®¦¯²­¡´©¯® ä®

¶¡¤ ³¯­ ²¥¤¡® ³´å² ¡´´ ¬ä³¡ °å ¢¥¶©³¥´ ¥¬¬¥² ³¯­ ä² ®ö¤¶ä®¤©§ ¦ö² µ´¦ä²¤¡®¤¥´ ¡¶ ¢¥¶©³¥´N

10.9.2003

L 226/16

Europeiska unionens officiella tidning

sv

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS MODELL FÖR YRKESKOMPETENSBEVIS FÖR FÖRARE

10.9.2003

L 226/17

Europeiska unionens officiella tidning

sv

DIRECTIVE 2003/59/EC OF THE EUROPEAN PARLIAMENT AND OF THE COUNCIL

of 15 July 2003

on the initial qualification and periodic training of drivers of certain road vehicles for the carriage

of goods or passengers, amending Council Regulation (EEC) No 3820/85 and Council Directive 91/

439/EEC and repealing Council Directive 76/914/EEC

the european parliament and the council of the

european unionL

Having regard to the Treaty establishing the European

Community, and in particular Article 71 thereof,

Having regard to the proposal from the Commission (1),

Having regard to the opinion of the European Economic and

Social Committee (2),

After consultation of the Committee of the Regions,

Acting in accordance with the procedure referred to in Article

251 of the Treaty (3),

Whereas:

HQI

Article 5(1), (2) and (4) of Regulation (EEC) No 3820/

85 (4) provides that certain drivers engaged in the

carriage of goods or passengers by road must, depending

on their age, on the category of vehicle used and on the

distance to be travelled, hold a certificate of professional

competence in conformity with Community rules on the

minimum level of training for some road transport

drivers. That minimum level is determined by Directive

76/914/EEC (5).

HRI

Given that the provisions of Regulation (EEC) No 3820/

85 apply to a very small percentage of drivers and that

currently the compulsory training of drivers is only

required by a few Member States, the majority of drivers

now driving on Community territory are carrying out

their profession solely on the basis of a driving licence.

HSI

To enable drivers to meet the new demands arising from

the development of the road transport market, Commu-

nity rules should be made applicable to all drivers,

whether they drive as self-employed or salaried workers,

and whether on own account or for hire or reward.

HTI

The establishment of new Community rules is aimed at

ensuring that, by means of his or her qualification, the

driver is of a standard to have access to and carry out

the activity of driving.

HUI

More particularly, the obligation to hold an initial quali-

fication and to undergo periodic training is intended to

improve road safety and the safety of the driver,

including during operations carried out by the driver

while the vehicle is stopped. Furthermore, the modern

nature of the profession of driver should arouse young

people's interest in the profession, contributing to the

recruitment of new drivers at a time of shortage.

HVI

To avoid unequal conditions of competition, this Direc-

tive should apply to the activity of driving both by the

nationals of a Member State and by nationals of third

countries who are employed or used by an undertaking

established in a Member State.

HWI

In order to establish that the driver complies with his or

her obligations, Member States should issue the driver

with a certificate of professional competence, hereinafter

referred to as ‘CPC’, certifying his or her initial qualifica-

tion or periodic training.

HXI

Given the differences between current systems in certain

Member States, Member States should be able to choose

between several options so as to facilitate the implemen-

tation of the provisions relating to the initial qualifica-

tion.

HYI

In order to maintain their qualification of driver, existing

drivers should be obliged to undergo periodic retraining

in the skills essential for their profession.

HQPI

The minimum requirements to be met for the initial

qualification and the periodic training concern the safety

rules to be observed when driving and while the vehicle

is stopped. The development of defensive driving —

anticipating danger, making allowance for other road

users — which goes hand in hand with rational fuel

consumption, will have a positive impact both on

society and on the road transport sector itself.

10.9.2003

L 226/4

Official Journal of the European Union

en

H1I oj c QUT eL RYNUNRPPQL °N RUX ¡®¤ oj c RP eL RXNQNRPPSL °N RVSN

H2I oj c RVPL QWNYNRPPQL °N YPN

H3I o°©®©¯® ¯¦ ´¨¥ eµ²¯°¥¡® p¡²¬©¡­¥®´ ¯¦ QW j¡®µ¡²¹ RPPR Hoj c RWQ

eL WNQQNRPPRL °N SXQIL c¯µ®£©¬ c¯­­¯® p¯³©´©¯® ¯¦ U d¥£¥­¢¥²

RPPR Hoj c SR eL QQNRNRPPSL °N YI ¡®¤ d¥£©³©¯® ¯¦ ´¨¥ eµ²¯°¥¡®

p¡²¬©¡­¥®´ ¯¦ X a°²©¬ RPPS H®¯´ ¹¥´ °µ¢¬©³¨¥¤ ©® ´¨¥ o¦¦©£©¡¬

j¯µ²®¡¬IN d¥£©³©¯® ¯¦ ´¨¥ c¯µ®£©¬ ¯¦ QS jµ®¥ RPPSN

H4I c¯µ®£©¬ r¥§µ¬¡´©¯® HeecI n¯ SXRPOXU ¯¦ RP d¥£¥­¢¥² QYXU ¯®

´¨¥ ¨¡²­¯®©³¡´©¯® ¯¦ £¥²´¡©® ³¯£©¡¬ ¬¥§©³¬¡´©¯® ²¥¬¡´©®§ ´¯ ²¯¡¤ ´²¡®³M

°¯²´ Hoj l SWPL SQNQRNQYXUL °N QIN

H5I c¯µ®£©¬ d©²¥£´©¶¥ WVOYQTOeec ¯¦ QV d¥£¥­¢¥² QYWV ¯® ´¨¥

­©®©­µ­ ¬¥¶¥¬ ¯¦ ´²¡©®©®§ ¦¯² ³¯­¥ ²¯¡¤ ´²¡®³°¯²´ ¤²©¶¥²³ Hoj l

SUWL RYNQRNQYWVL °N SVIN

HQQI

This Directive should not affect the rights acquired by a

driver who has held the driving licence necessary to

carry out the activity of driving since before the date laid

down for obtaining a CPC certifying the corresponding

initial qualification or the periodic training.

HQRI

Only training centres which have been approved by the

competent authorities of the Member States should be

able to organise the training courses laid down for the

initial qualification and the periodic training. To ensure

the quality of these approved centres, the competent

authorities should set harmonised criteria for their

approval including that of a well-established high level

of professionalism.

HQSI

Not only the competent authorities of the Member States

but also any entity designated by them should be

responsible for organising the tests provided for in

connection with the initial qualification and the periodic

training. Given the importance of this Directive for road

safety and for the equality of conditions of competition,

the competent authorities of the Member States should

supervise such tests.

HQTI

Member States should prescribe that the first session of

periodic training is to be completed and should issue the

corresponding CPC, within the five years following

either the date of issue of the CPC certifying the initial

qualification or the expiry date of the time limit set for

certain drivers to claim their acquired rights. It should

also be possible for these time limits to be shortened or

extended. Following the first periodic training, the driver

should undergo periodic training every five years.

HQUI

To certify that a driver who is a national of a Member

State is the holder of one of the CPCs provided for by

this Directive, and to facilitate mutual recognition of the

various CPCs, Member States should affix the harmo-

nised Community code laid down for that purpose,

together with the code's expiry date, either to the driving

licence or to the new driver qualification card, to be

mutually recognised by Member States, the harmonised

model of which is laid down by this Directive. This card

should meet the same security requirements as the

driving licence, given the importance of the rights which

it confers for road safety and the equality of conditions

of competition. The possibility afforded to Member

States to affix the Community code on the new card

should enable them to lay down a period of validity for

driving licences which does not coincide with the date

of expiry of the validity of periodic training, given that

Directive 91/439/EEC (1) provides that each Member

State is to retain the right to determine, on the basis of

national criteria, the period of validity of the driving

licences which it issues.

HQVI

Annexes I and Ia to Directive 91/439/EEC should be

amended so as to add to the list of harmonised codes

and sub-codes set out in those Annexes the new

Community code determining the date until which a

driver fulfils the professional skills requirement, whether

this is an initial qualification or periodic training.

HQWI

Special certification provisions should be laid down for

drivers covered by this Directive who are nationals of

third countries.

HQXI

The Commission should monitor the implementation of

this Directive, particularly given the different initial

qualification systems which it lays down, and should

submit a report on this subject to the European Parlia-

ment, the Council, the European Economic and Social

Committee and the Committee of the Regions.

HQYI

Given the significant number of drivers covered by this

Directive, the provisions relating to the initial qualifica-

tion should be applied in two stages, depending on

whether the carriage of passengers or the carriage of

goods is involved. The phased application of this Direc-

tive as regards the initial qualification for drivers of vehi-

cles engaged in the carriage of goods and passengers

should also make it possible for periodic training to be

established in a phased manner.

HRPI

The measures necessary to implement this Directive

should be adopted in accordance with Council Decision

1999/468/EC of 28 June 1999 laying down the proce-

dures for the exercise of implementing powers conferred

on the Commission (2).

HRQI

To take account of the application on two different dates

of the provisions relating to the initial qualification, the

relevant provisions of Regulation (EEC) No 3820/85 as

well as Directive 76/914/EEC should be repealed.

HRRI

However, it is desirable, in order to respect the principles

of Community law, that drivers of vehicles used to carry

out transport where this is considered to have a lesser

impact on road safety or where the requirements of this

Directive would impose a disproportionate economic or

social burden, should be exempted from the application

of this Directive.

HRSI

Since the objective of the proposed action, namely the

establishment of a Community-wide standard for initial

qualification and periodic training, cannot be sufficiently

achieved by the Member States and can therefore, by

reason of the scale and the effects of the proposed

action, be better achieved at Community level, the

Community may adopt measures in accordance with the

principle of subsidiarity set out in Article 5 of the

Treaty. In accordance with the principle of proportion-

ality as set out in that Article, this Directive does not go

beyond what is necessary in order to achieve that objec-

tive,

10.9.2003

L 226/5

Official Journal of the European Union

en

H1I c¯µ®£©¬ d©²¥£´©¶¥ YQOTSYOeec ¯¦ RY jµ¬¹ QYYQ ¯® ¤²©¶©®§ ¬©£¥®£¥³

Hoj l RSWL RTNXNQYYQL °N QI[ d©²¥£´©¶¥ ¡³ ¬¡³´ ¡­¥®¤¥¤ ¢¹ c¯­­©³M

³©¯® d©²¥£´©¶¥ RPPPOUVOec Hoj l RSWL RQNYNRPPPL °N TUIN

H2I oj l QXTL QWNWNQYYYL °N RSN

have adopted this directiveZ

Article 1

Scope

This Directive shall apply to the activity of driving carried out

by:

(a) nationals of a Member State; and

(b) nationals of third countries who are employed or used by

an undertaking established in a Member State;

hereinafter referred to as ‘drivers’, engaged in road transport

within the Community, on roads open to the public, using:

— vehicles for which a driving licence of category C1, C1+E,

C or C+E, as defined in Directive 91/439/EEC, or a driving

licence recognised as equivalent, is required,

— vehicles for which a driving licence of category D1, D1+E,

D or D+E, as defined in Directive 91/439/EEC, or a driving

licence recognised as equivalent, is required.

Article 2

Exemptions

This Directive shall not apply to the drivers of:

(a) vehicles with a maximum authorised speed not exceeding

45 km/h;

(b) vehicles used by, or under the control of, the armed forces,

civil defence, the fire service and forces responsible for

maintaining public order;

(c) vehicles undergoing road tests for technical development,

repair or maintenance purposes, or of new or rebuilt vehi-

cles which have not yet been put into service;

(d) vehicles used in states of emergency or assigned to rescue

missions;

(e) vehicles used in the course of driving lessons for any

person wishing to obtain a driving licence or a CPC, as

provided for in Article 6 and Article 8(1);

(f) vehicles used for non-commercial carriage of passengers or

goods, for personal use;

(g) vehicles carrying material or equipment to be used by the

driver in the course of his or her work, provided that

driving the vehicle is not the driver's principal activity.

Article 3

Qualification and training

1.

The activity of driving as defined in Article 1 shall be

subject to a compulsory initial qualification and compulsory

periodic training. To this end Member States shall provide for:

(a) a system of initial qualification

Member States shall choose between the following two

options:

(i) option combining both course attendance and a test

In accordance with section 2(2.1) of Annex I, this type

of initial qualification involves compulsory course

attendance for a specific period. It shall conclude with a

test. Upon successful completion of the test, the qualifi-

cation shall be certified by a CPC as provided for in

Article 6(1)(a);

(ii) option involving only tests

In accordance with section 2(2.2) of Annex I, this type

of initial qualification does not involve compulsory

course attendance but only theoretical and practical

tests. Upon successful completion of the tests, the quali-

fication shall be certified by a CPC as provided for in

Article 6(1)(b).

However, a Member State may authorise a driver to drive

within its territory before obtaining a CPC, when he or she

is undergoing a national vocational training course of at

least six months, for a maximum period of three years. In

the context of this vocational training course, the tests

referred to in points (i) and (ii) may be completed in stages;

(b) a system of periodic training

In accordance with section 4 of Annex I, periodic training

involves compulsory course attendance. It shall be certified

by a CPC as provided for in Article 8(1).

2.

Member States may also provide for a system of acceler-

ated initial qualification so that a driver may drive in the cases

referred to in Article 5(2)(a)(ii) and (b) and in Article 5(3)(a)(i)

and (b).

In accordance with section 3 of Annex I, the accelerated initial

qualification shall involve compulsory course attendance. It

shall conclude with a test. Upon successful completion of the

test, the qualification shall be certified by a CPC as provided for

in Article 6(2).

10.9.2003

L 226/6

Official Journal of the European Union

en

3.

Member States may exempt drivers who have obtained

the certificate of professional competence provided for in

Directive 96/26/EC (1) from the tests referred to in paragraph

1(a)(i) and (ii) and in paragraph 2 in the subjects covered by

the test provided for in that Directive and, where appropriate,

from attending the part of the course corresponding thereto.

Article 4

Acquired rights

The following drivers shall be exempted from the requirement

to obtain an initial qualification:

(a) drivers who hold a category D1, D1+E, D or D+E licence,

or a licence recognised as equivalent, issued no later than

two years after the final date for the transposition of this

Directive;

(b) drivers who hold a category C1, C1+E, C or C+E licence, or

a licence recognised as equivalent, issued no later than

three years after the final date for the transposition of this

Directive.

Article 5

Initial qualification

1.

Access to an initial qualification shall not require the

corresponding driving licence to be obtained beforehand.

2.

Drivers of a vehicle intended for the carriage of goods

may drive:

(a) from the age of 18:

(i) a vehicle in licence categories C and C+E, provided they

hold a CPC as referred to in Article 6(1);

(ii) a vehicle in licence categories C1 and C1+E, provided

they hold a CPC as referred to in Article 6(2);

(b) from the age of 21, a vehicle in licence categories C and

C+E, provided they hold a CPC as referred to in Article

6(2).

3.

Drivers of a vehicle intended for the carriage of passen-

gers may drive:

(a) from the age of 21:

(i) a vehicle in licence categories D and D+E to carry

passengers on regular services where the route does not

exceed 50 kilometres and a vehicle in licence categories

D1 and D1+E, provided they hold a CPC as referred to

in Article 6(2).

Any Member State may authorise drivers of vehicles in

one of the abovementioned categories to drive such

vehicles within its territory from the age of 18,

provided they hold a CPC as referred to in Article 6(1);

(ii) a vehicle in licence categories D and D+E, provided

they hold a CPC as referred to in Article 6(1).

Any Member State may authorise drivers of vehicles in

one of the abovementioned categories to drive such

vehicles within its territory from the age of 20,

provided they hold a CPC as referred to in Article 6(1).

This may be reduced to the age of 18 where the driver

drives such vehicles without passengers;

(b) from the age of 23, a vehicle in licence categories D and

D+E, provided they hold a CPC as referred to in Article

6(2).

4.

Without prejudice to the age limits specified in paragraph

2, drivers undertaking carriage of goods who hold a CPC as

provided for in Article 6 for one of the categories provided for

in paragraph 2 of this Article shall be exempted from obtaining

such a CPC for any other of the categories of vehicles referred

to in that paragraph.

These provisions shall apply under the same conditions to

drivers undertaking carriage of passengers in the categories

referred to in paragraph 3.

5.

Drivers undertaking carriage of goods who broaden or

modify their activities in order to carry passengers, or vice

versa, and who hold a CPC as provided for in Article 6, shall

not be required to repeat the common parts of the initial quali-

fication, but rather only the parts specific to the new qualifica-

tion.

Article 6

CPC certifying the initial qualification

1.

CPC certifying an initial qualification

(a) CPC awarded on the basis of course attendance and a test

In accordance with Article 3(1)(a)(i), Member States shall

require trainee drivers to attend courses in a training centre

approved by the competent authorities in accordance with

section 5 of Annex I, hereinafter referred to as ‘approved

training centre’. These courses shall cover all the subjects

referred to in section 1 of Annex I. This training shall

conclude with successful completion of the test provided

for in section 2(2.1) of Annex I. That test shall be organised

by the Member States' competent authorities or an entity

designated by them and shall serve to check whether, for

the aforementioned subjects, the trainee driver has the level

of knowledge required in section 1 of Annex I. The said

authorities or entities shall supervise the test and, upon

successful completion, issue the drivers with a CPC certi-

fying an initial qualification.

10.9.2003

L 226/7

Official Journal of the European Union

en

H1I c¯µ®£©¬ d©²¥£´©¶¥ YVORVOec ¯¦ RY a°²©¬ QYYV ¯® ¡¤­©³³©¯® ´¯ ´¨¥

¯££µ°¡´©¯® ¯¦ ²¯¡¤ ¨¡µ¬¡§¥ ¯°¥²¡´¯² ¡®¤ ²¯¡¤ °¡³³¥®§¥² ´²¡®³°¯²´

¯°¥²¡´¯² ¡®¤ ­µ´µ¡¬ ²¥£¯§®©´©¯® ¯¦ ¤©°¬¯­¡³L £¥²´©¦©£¡´¥³ ¡®¤ ¯´¨¥²

¥¶©¤¥®£¥ ¯¦ ¦¯²­¡¬ ±µ¡¬©¦©£¡´©¯®³ ©®´¥®¤¥¤ ´¯ ¦¡£©¬©´¡´¥ ¦¯² ´¨¥³¥

¯°¥²¡´¯²³ ´¨¥ ²©§¨´ ´¯ ¦²¥¥¤¯­ ¯¦ ¥³´¡¢¬©³¨­¥®´ ©® ®¡´©¯®¡¬ ¡®¤