SOU 2008:7

Världsklass! - Åtgärdsplan för den kliniska forskningen

Till Statsrådet Lars Leijonborg Utbildningsdepartementet

Regeringen beslutade den 15 mars 2007 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda den kliniska forskningens situation när det gäller finansiering, organisation och kvalitet liksom att genomföra en internationell utvärdering. I uppdraget ingick även att ta fram en åtgärdsplan för att stärka den kliniska forskningens situation i Sverige och för att främja hög kvalitet i svensk klinisk forskning.

Som särskild utredare förordnandes från och med den 15 mars 2007 professorn Olle Stendahl.

Som experter att biträda utredningen förordnandes från och med den 5 juni 2007 professorn Håkan Billig, direktören Ellen Hyttsten, professorn Ulf Haglund, professorn Bo Ahrén, direktören Måns Rosén, professorn Karin Harms-Ringdahl, avdelningschefen Bo Lindblom, universitetslektorn Anna Engström-Laurent, professorn Anders Ekbom, professorn Inger Rosdahl, verkställande direktören Richard Bergström, docenten Kerstin Westermark samt verkställande direktören Anna Lefevre Skjöldebrand. Samtidigt förordnades som sakkunniga ämnesrådet Charlotte Hall, Utbildningsdepartementet, departementssekreteraren Anders Hedberg, Finansdepartementet, departementssekreteraren Sofia Medin, Näringsdepartementet och departementssekreteraren Ulrika Axelsson-Jonsson, Socialdepartementet. Från och med den 21 augusti 2007 entledigades Ulrika Axelsson-Jonsson och samma dag förordnades som sakkunnig departementssekreteraren Johan Lindberg, Socialdepartementet.

Utredningssekreterare har från och med den 21 maj 2007 varit departementsrådet Cecilia Eriksson Dahlberg och från och med den 28 maj 2007 hovrättsassessorn Pernilla Arrland.

Ämnessakkunnig Annika Jonsson har bistått med metodstöd gällande statistik. Textbearbetning och layout har utförts av assistenterna Malin William-Olsson och Anita Arnell. De arbetar vid Förvaltningsavdelningen, kommittéservice.

Utredningen, som har antagit namnet Utredningen av den kliniska forskningen, överlämnar härmed delbetänkandet Världsklass! – Åtgärdsplan för den kliniska forskningen (SOU 2008:7).

Återstående frågor som omfattas av uppdraget kommer att behandlas i Utredningens slutbetänkande, som överlämnas senast den 31 mars 2009.

Stockholm den 15 februari 2008

Olle Stendahl

/Cecilia Eriksson Dahlberg

Pernilla Arrland

Sammanfattning

Uppdraget

En stark klinisk forskning är förutsättningen för en evidensbaserad och kunskapsstyrd hälso- och sjukvård präglad av hög kvalitet. Den är länken mellan laboratoriet och patienten – de kliniska forskarnas arbete är garantin för att ny kunskap snabbt kommer vården till del och att viktiga problem därifrån förs in i forskningen. I olika sammanhang har dock flera aktörer sedan lång tid tillbaka pekat på att den svenska kliniska forskningen har tappat mark och är i behov av betydande insatser, inte minst i perspektivet av en ökad global konkurrens.

Som särskild utredare har professor Olle Stendahl regeringens uppdrag att utreda den kliniska forskningens situation med hänsyn tagen till såväl hälso- och sjukvårdens som forskningens behov och villkor. I uppdraget ingår att beskriva den kliniska forskningens förutsättningar i form av organisation, resurstilldelning och forskningens kvalitet liksom att belysa företagens förutsättningar för att genomföra kliniska prövningar i Sverige. Utifrån dessa beskrivningar lämnas detta förslag till åtgärdsplan, i syfte att generellt öka den kliniska forskningens kvalitet, konkurrenskraft och ge forskarna en bättre bas för sitt arbete.

Ansvaret för och finansieringen av den kliniska forskningen är i dag delat mellan staten och landstingen. Detta är inte ändamålsenligt för forskningen och dess implementering i vården. De länder som hävdar sig bäst inom den kliniska forskningens område har alla däremot ett samlat huvudmannaskap för universitetssjukhusen. Därför kommer ansvarsfrågan och formerna för samverkan mellan staten, sjukvårdshuvudmännen och näringslivet att analyseras vidare i Utredningens fortsatta arbete. Vilken plats den svenska

kliniska forskningen kan ta internationellt sett och vilka områden som är våra allra starkaste kommer att belysas i den internationella utvärdering som genomförs under 2008. Ytterligare förslag lämnas senast i slutbetänkandet den 31 mars 2009.

En inkluderande definition

Utredningens definition av begreppet klinisk forskning utgår från den forskning som förutsätter vårdens strukturer och resurser och som har som mål att lösa ett ohälsoproblem eller att identifiera faktorer som leder till ökad hälsa. Denna definition inkluderar snarare än exkluderar olika typer av forskningsverksamhet, och har ett brett stöd bland landstings- och universitetsföreträdare.

En bättre ekonomisk bas för den kliniska forskningen

Förslagen i åtgärdsplanen syftar generellt till att öka den svenska kliniska forskningens kvalitet, åstadkomma en förstärkt rekrytering och ge de kliniska forskare en bättre bas för sitt arbete. För att förverkliga insatserna krävs under de kommande fem åren ett resurstillskott om totalt 590 miljoner kronor årligen, varav 470 miljoner kronor i form av statliga medel. Det är viktigt att understryka att åtgärderna inte enbart innebär ett nytt finansiellt tillskott till den kliniska forskningen, utan att de även är nödvändiga för att Sverige ska få full utdelning av de omfattande insatser som redan görs inom området.

Tydliga svenska fördelar

Svensk klinisk forskning har tydliga konkurrensfördelar sett i ett internationellt perspektiv: bra utbildning, en hög andel engagerade och forskarutbildade medarbetare i vården, tillgångar i form av hälsodataregister, kvalitetsregister och biobanker, patienter som gärna deltar i forskningsprojekt och en stabil offentlig sjukvård. Sverige har en lång tradition inom området och under många år har den kliniska forskningen bidragit till den starka position som svensk industri uppvisar i dag. Sverige har också en stark ställning

inom området global hälsa och infektionssjukdomar med etablerade internationella samarbeten.

Allt detta sammantaget är konkurrensfördelar som många andra länder saknar. Därför ska den svenska kliniska forskningen inte stanna vid att vara lagom bra – den har potential att hålla världsklass!

En ny taktik präglad av prioriteringar och samverkan

Det är i en hårdnande internationell konkurrens som svensk klinisk forskning ska hävda sig. Förmågan att erbjuda attraktiva miljöer – där ny kunskap och därmed nya behandlingsmetoder och läkemedel kan skapas – avgör vilken nation som vinner ny mark och vilken som halkar efter. Stora utmaningar finns dessutom både i Sverige och globalt. De allt fler äldre, folksjukdomarna och ojämlikhet i hälsan ställer krav på forskningen här hemma. I tredje världen håller utbredda infektionssjukdomar som hiv/aids, malaria och tuberkulos kvar hela nationer i fattigdom.

För att kunna möta kommande utmaningar på ett framgångsrikt sätt måste vi ändra taktik när det gäller den kliniska forskningen. Att kunna identifiera de bästa forskarna, ge dem goda möjligheter att bedriva sin verksamhet och få genomslag för forskningens resultat är nyckeln till framgång. Detta kräver åtgärder som präglas av prioriteringar och samverkan mellan den kliniska forskningens olika aktörer.

Sverige nummer åtta i världen

Den svenska kliniska forskningen brottas med sådana problem att den förlorat i kvalitet jämfört med andra länder under de senaste decennierna. Forskarna pekar på brist på tid, lågt meritvärde för forskningen, dåliga karriärmöjligheter och en tung administration. Näringslivet pekar på brist på forskande läkare och ett sviktande intresse för samarbete kring kliniska prövningar. Sjukvårdshuvudmännen belyser svårigheterna med att implementera forskningens resultat i en krympande ekonomi. Universiteten efterlyser ökade resurser i form av höjda fakultetsmedel och pekar på den splittrade finansieringen som ett betydande problem.

En vikande kvalitet går tydligt att avläsa i den bibliometriska analys som Utredningen låtit göra och där Sverige hamnar på en åttonde plats när det gäller citering av artiklar om klinisk medicin. När det gäller produktion av högciterade artiklar ligger Sverige i dag på tionde plats. Sverige har därmed passerats av länder som Danmark, Finland, Nederländerna och Schweiz. Bredden på den svenska kliniska forskningen är fortfarande relativt bra, men spetsen saknas.

Svag styrning av resurser till den bästa forskningen

Det s.k. ALF-avtalet är den viktigaste länken mellan staten och landstingen när det gäller ansvaret för den kliniska forskningen. Staten ersätter genom detta avtal de landsting/regioner som har medicinsk fakultet på orten för de åtaganden de har inom den kliniska forskningen (ALF-medlen).

Den kliniska forskningen i Sverige förfogar årligen över minst 4,5 miljarder kronor. De två största källorna är ALF-medlen (1,5 miljarder kronor) och landstingens egna FoU-medel (1,3 miljarder kronor). Till detta kommer fakultetsmedel och medel från Vetenskapsrådet, stiftelser och EU. Finansieringen är dock mycket splittrad, och ALF-medlen fördelas i huvudsak helt utan eller enbart i lokal konkurrens. Detta innebär att ingen garanti finns för att medlen går till de bästa projekten. Den aktivitetsrelaterade fördelningsmodellen, som huvudsakligen används, mäter kvalitet ” i backspegeln” och detta gör det svårt för nya och verkligt innovativa idéer att få stöd.

Rutinerna för att följa upp och utvärdera den forskning som finansieras med ALF- respektive landstingens egna FoU-medel är generellt svaga. Även om ett ambitiöst arbete nu pågår i flera landsting med detta finns stora skillnader mellan orterna och en enhetlig strategi saknas. En tydlig nationell uppföljning och utvärdering är nödvändig för att kunna göra framtida prioriteringar.

Ledarskapet behöver utvecklas och förstärkas

Hälso- och sjukvårdens verksamhetschefer har en mycket viktig roll för den kliniska forskningens utveckling och kvalitet, genom att de ansvarar för rekryteringar av nya medarbetare till kliniken

och för att miljön där är sådan att den möter den kliniska forskningens behov, framförallt i form av tid för forskning. I dag är dock inte ansvaret för detta tillräckligt tydligt. Ofta får forskningen stå tillbaka för verksamhetens krav på effektivitet. Landstingets ledning måste tydligt ange att verksamhetschefen har i uppdrag att utveckla forskningen i samverkan med universitetet. Fler verksamhetschefer med egen, självständig forskarmeritering behöver rekryteras och på ett universitetssjukhus bör detta vara en självklarhet.

Förslag till åtgärder – bättre uppföljning och utvärdering:

  • Ge Vetenskapsrådet och Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) i uppdrag att skapa ett nationellt system för uppföljning och utvärdering av ALF-finansierad forskning.
  • Ge Socialstyrelsen i uppdrag att samla in och publicera forskningsbokslut från samtliga landsting.
  • Utveckla ledarskapet och förtydliga verksamhetschefens roll i forskningen.

Stora pensionsavgångar som måste mötas

Den kliniska forskningen i Sverige står inför en generationsväxling. Under den kommande tioårsperioden förväntas 250 forskarutbildade läkare att gå i pension årligen. För att bibehålla hög kvalitet inom sjukvård, forskning och utbildning måste detta bortfall av kunskap och erfarenhet ersättas.

Rekryteringsbasen för den kliniska forskningens del består huvudsakligen av forskarutbildade specialistläkare, som har drygt 15 år av utbildning bakom sig innan de kunnat inleda en egen forskarkarriär. Den långa utbildningstiden kräver därför tidiga och snabba insatser för att täcka kommande rekryteringsbehov.

Den forskarutbildade läkarkåren består till 80 procent av läkare som är 45 år eller äldre. Med en medelålder om 42 år bland de drygt 200 läkare som årligen disputerar är inte heller någon föryngring att vänta. Flertalet läkare får således en sen start på forskarkarriären, vilket medför brist på erfarna forskare, lärare och handledare. I förlängningen riskerar detta att få återverkningar på forskningens kvalitet och rekryteringen av nya forskare.

För den enskilde forskaren saknar forskarutbildningen tydligt meritvärde och ekonomiskt utbyte. Det har under en lång följd av år varit förmånligare att satsa helt och hållet på kliniskt arbete framför en forskarkarriär. Trots detta finns det många läkare som är beredda att satsa på forskning. För dem fordras särskilt anpassade tjänster som ger en långsiktighet i forskningsarbetet.

De senaste 15 åren har antalet forskarutbildade medarbetare med annan vårdutbildning, exempelvis sjuksköterskor och sjukgymnaster, ökat kraftigt. Trots att det inom sjukvården finns ett stort behov av att föra in ny kunskap om bl.a. omvårdnad saknas i hög utsträckning tjänster som tillvaratar denna forskarkompetens.

En intervjuundersökning som Utredningen låtit göra bland ett antal verksamhetschefer inom sjukvården visar tydligt på behovet av fler tjänster på olika nivåer som ger hälso- och sjukvårdens disputerade medarbetare tid för forskning. Intresset för sådana tjänster har visat sig mycket stort då olika forskningsfinansiärer haft tjänsteutlysningar. En betydande nationell satsning på tjänster med tid för forskning krävs.

Förslag till åtgärder – förstärkt rekrytering och tydligare karriär:

  • Skapa 10 nationella forskarskolor.
  • Skapa 160 nya tjänster för kliniker med 30–50 procents tid för forskning.

Ökat stöd krävs till den kliniska forskningens infrastruktur

Infrastrukturen är både den miljö som forskaren arbetar i och de verktyg som forskningen är beroende av. Den är därför avgörande för vilka resultat som presteras. Många av de länder som har ambitioner när det gäller den kliniska forskningen gör nu stora investeringar i infrastrukturen. Sverige saknar en nationell strategi på denna punkt.

Klinisk forskning förutsätter tillgång till bl.a. högteknologisk utrustning, kompatibla IT-system, biobanker och olika register. Detta är kostnadskrävande infrastruktur med ett nationellt och ibland även internationellt intresse som kan utnyttjas av flera

forskargrupper. Det är därför angeläget att organisera och fokusera de svenska resurserna.

De nationella kvalitetsregistren är exempel på nationell infrastruktur som tillsammans med hälsodataregister ger unika möjligheter till forskning genom dess personbundna uppgifter om sjukdomsförlopp, diagnos, behandling och resultat. Registren är emellertid underfinansierade och behöver göras mer tillgängliga.

Translationell forskning handlar om att överföra kunskap från grundforskning via klinisk forskning till hälso- och sjukvården. Allt i syfte att uppnå patientnytta. En utveckling av translationell forskning i Sverige är därför mycket viktig och ger tillgång till gemensam infrastruktur av olika slag.

Staten finansierar via Kommittén för infrastruktur (KFI) inom Vetenskapsrådet bl.a. dyrbar utrustning och nationella forskningsanläggningar. KFI:s totala budget för 2007 var cirka 650 miljoner kronor. Av dessa gick mindre än 10 procent till det medicinska området. KFI har bedömt att Sverige behöver investera 400 miljoner kronor (2009–2012) i sådan infrastruktur som bl.a. kliniska forskare kan nyttja. Detta är en miniminivå. Stora satsningar görs nu internationellt inom translationell forskning, på biobanker och bioinformatik. För att Sverige ska kunna medverka i denna utveckling krävs ett ökat nationellt åtagande med betydligt ökande resurser.

Universitetssjukhusen måste ses som navet för den kliniska forskningen

Universitetssjukhusen är genom sin viktiga roll inom utbildning och forskning ett naturligt nav för den kliniska forskningen. Här finns sjukhusmiljön med tillgång till forskarutbildade medarbetare, närheten till akademin, patienterna, patientdata och utrustning. Universitetssjukhusen ses dock i regel inte som en unik miljö, utan enbart som stora sjukhus med högspecialiserad vård. Verksamhetscheferna har t.ex. inte ett tydligt mandat att se till så verksamheten lever upp till rollen som forskningscentrum, vilket hänger samman med att forskning inte efterfrågas från ledningshåll. Detta förhållningssätt kan även märkas då landstingen diskuterar privatisering där forskningsuppdraget lätt glöms bort. Att forskningen kommit i bakgrunden hänger samman med brist på tid och resurser och en försämrad attityd till forskningen.

Tjänster och forskningsmedel måste i ökad utsträckning styras till universitetssjukhusen som även bör få ett accentuerat ansvar för implementeringsarbetet gentemot övrig hälso- och sjukvård. Särskilt primärvårdens forskningsanknytning behöver förbättras.

Den komplexa ansvarsrollen och det dubbla huvudmannaskapet försvårar universitetssjukhusets verksamhet. Samtliga uppgifter – såväl själva vården som utbildning och forskning – är lika viktiga och ska dessutom vara högklassiga och skötas parallellt, vilket ställer mycket stora krav på organisation och tydliga ansvarsförhållanden. Dagens system med två huvudmän – landstinget och universitetet – som har ansvar för olika delar av uppdraget är inte ändamålsenlig för den kliniska forskningens del.

Regionala forskningscentra får en allt viktigare roll

Den forskning som bedrivs utanför universitetssjukhusen har en viktig funktion i att stimulera forskningskulturen i hälso- och sjukvården och att verka för att sektorn blir mer förändringsbenägen när det gäller att ta till sig ny kunskap.

Delar av läkarutbildningen sker numera utanför universitetssjukhusen, vilket kräver en bred forskningsförankring över hela landet. Allt fler patienter tas även om hand utanför universitetssjukhusen och för att kunna involvera dem i forskningsprojekt behövs regionala forskningscentra med hög kvalitet. En förutsättning är att dessa centra är knutna till och aktivt samverkar med ett universitetssjukhus. Den modell som tillämpas i Uppsala-regionen – med ett antal regionala kliniska forskningscentra knutna till universitetet och finansierade i samverkan med landstingen – är intressant och kan utgöra en förebild.

Förslag till åtgärder – förstärkt infrastruktur:

  • Öka stödet till translationell forskning, biobanker och teknikplattformar med 100 miljoner kronor årligen.
  • Förädla kvalitetsregistren och gör dem tillgängliga.
  • Utveckla universitetssjukhusen till ett nav för den kliniska forskningen.

Forskning ska leda till bättre hälsa

Inom hälsoområdet har Sverige flera stora uppgifter att lösa. Medicinsk forskning är emellertid också en global uppgift. Eftersom Sverige har flera internationellt kända forskare och ett välutvecklat samarbete med utvecklingsländer i Afrika, Asien och Latinamerika har vi goda förutsättningar att bidra med forskning som bekämpar ohälsa och därmed fattigdomen.

Målsättningen med all medicinsk forskning är att den i förlängningen ska ge människor bättre hälsa med ökad livskvalitet och minskade samhällskostnader som följd. Forskningsresultatens användning går från grundläggande och klinisk forskning via kliniska studier och innovationer till hälso- och sjukvården. För att lyckas föra över forskningsresultaten till patienterna krävs emellertid finansiering i alla skeden av forskningsprocessen. Många olika forskningsfinansiärer stödjer klinisk forskning, men ingen av dessa har som tydlig uppgift att stödja implementeringen av forskningsresultaten. Nya läkemedel och behandlingsmetoder når i värsta fall aldrig fram till patienten och vården får ingen kvalitetshöjning. Läkemedelsverkets statistik visar att antalet icke-sponsrade (akademiska) kliniska studier successivt har minskat de senaste åren, vilket hänger samman med att dessa är kostsamma och det saknas tydliga finansiärer.

Även industrins bidrag till framsteg inom forskning på hälsoområdet måste ses som en del av implementeringen. Här efterlyser industrin förbättrade möjligheter till samverkan med universiteten och sjukvården för att kunna utveckla nya innovationer.

Den medicinska forskningen är inte längre ämnesbaserad och ett projekt kan omfatta allt från molekylärbiologiska experiment till kliniska prövningar. Detta fordrar ett ökat samarbete mellan forskare från olika forskningsområden samt på nationell nivå en myndighet som kan ta ett samlat grepp om hälsoforskningen och identifiera de stora utmaningarna inom området. Nuvarande organisation med Vetenskapsrådet som finansierar grundläggande medicinsk forskning och Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) som finansierar folkhälsoforskning är inte ändamålsenlig. Länder som Nederländerna och Kanada har på ett framgångsrikt sätt genomfört en förändrad organisation och samlat forskningsresurserna på hälsoområdet. Utredningen av myndighetsorganisationen för forskningsfinansiering ska enligt sina direktiv överväga om systemet för forskningsfinansiering bör

förändras. Den särskilda utredaren lämnar sitt betänkande senast den 28 mars 2008.

Förslag till åtgärder – ökat hälsofokus och bättre implementering av forskningsresultaten:

  • Ersätt nuvarande ämnesråd för medicin med ett ämnesråd för hälsoforskning.
  • Skapa ett nationellt program omfattande 200 miljoner kronor årligen för implementering och innovation.
  • Skapa en nationell webbplats för den kliniska forskningen.
  • Skapa ett nationellt program omfattande 100 miljoner kronor årligen för global hälsa.

Summary

Terms of reference

Clinical research is a prerequisite for evidence-based and knowledge-controlled high quality health service. It is the link between the laboratory and the patient – the work of clinical researchers is a guarantee that new knowledge rapidly reaches the health service and that important problems encountered by the latter are brought back into research. However, in different contexts several stakeholders have long indicated that Swedish clinical research has lost ground and is in need of considerable investment, not least in view of increased global competition.

The Government has commissioned Professor Olle Stendahl to carry out an inquiry on the situation regarding clinical research, considering the needs and conditions of both the health service and research. The terms of reference include describing the prerequisite for clinical research in terms of organisation, allocation of resources and research quality and also to shed light on industry’s preconditions for carrying out clinical trials in Sweden. Based on these analysis, an action plan is presented with the aim of enhancing the quality of clinical research and providing researchers with a good foundation for their work.

The current shared responsibility for, and financing of, clinical research is not appropriate for research and its implementation in the health service. In all the countries that are successful in the area of clinical research, the university hospitals fall under a single authority. The division of responsibility issue and the forms for collaboration between the state, health service and the business sector will therefore be further analysed. The position Swedish clinical research hold internationally and the areas that are our

strongest will be elucidated in the international evaluation to be carried out in the course of 2008. Additional proposals will be presented in connection with the final report on 31 March 2009.

An inclusive definition

The Inquiry’s definition of the concept clinical research refers to research that presupposes the structures and resources of the health service and whose objective is to solve problems of bad health or to identify factors leading to better health. This definition is inclusive rather than exclusive and has strong support among representatives of county councils and universities.

A better basis for clinical research

The action plan generally aims to enhance the quality of Swedish clinical research, strengthen recruitment and give clinical researchers a better foundation for their work. In order to implement these investments, additional resources of in total SEK590 million a year, SEK 470 million of which in the form of new public funds, will be needed over the next five years. It is important to underscore that the measures do not just mean new financial contributions to clinical research but also that they are necessary if Sweden is to receive full return on the substantial investments that have already been made in this area.

Clear Swedish advantages

From an international perspective, Swedish clinical research has clear competitive advantages: good education, a high proportion of devoted and research-trained staff in the health service, assets in the form of public health data registers, national healthcare quality registries and biobanks, patients who willingly take part in research projects and a good national health service. Sweden also has a long tradition in the area and for many years clinical research contributed to the strong position Swedish industry holds today. Furthermore, Sweden holds a strong position in the area of global health

and infectious diseases with well established international cooperation.

All this adds up to competitive advantages that many other countries do not have. Swedish clinical research should therefore not be satisfied with being good enough – it has the potential to be world class!

A new tactic characterised by prioritisation and collaboration

Swedish clinical research must position itself in a stronger international competition. The ability to offer attractive environments – where new knowledge and hence new treatment methods and pharmaceutical products can be created – decides which countries make new advances and which countries lag behind. Moreover, there are major challenges both in Sweden and at the global level. The increasing proportion of elderly people, common diseases and health inequality put pressure on our research capacity. In the third world widespread infectious diseases such as HIV/AIDS, malaria and tuberculosis hold back whole nations in poverty.

In order to be capable of meeting future challenges successfully, we must change tactics regarding clinical research. The key to success is the ability to identify the best researchers, give them good opportunities to carry on their activities and achieve good results. This calls for measures characterised by prioritisation and cooperation between the various stakeholders involved in clinical research.

Sweden ranked eight in the world

Several observations suggest that Swedish clinical research has difficulties to such an extent that its quality has declined in recent decades compared with other countries. Researchers point to problems in the form of lack of time, low merit value for research, poor career opportunities and a heavy administration. Industry points to a lack of research doctors and a declining interest in cooperating in clinical trials. The Health service report difficulties in implementing research results in a shrinking economy. The universities need increased faculty support and point out that the divided responsibility creates considerable problems.

Receding quality can be clearly read in the bibliometric analysis commissioned by the Inquiry in which Sweden is ranked eight as regards citation of articles on clinical medicine. The breadth of Swedish clinical research is still relatively good, but there is lack of cutting edge research.

The resources are not allocated to the best research

What is known as the ALF agreement is the most important link between the state and the county councils regarding responsibility for clinical research. Under this agreement, the state compensates the county councils for their clinical research undertakings (the ALF funds).

Clinical research in Sweden has a total budget of over SEK 4.5 billion a year. The two largest sources are the ALF funds (SEK 1.5 billion) and the county councils’ own R&D funds (SEK 1.3 billion). In addition there are university funds and resources from research councils, foundations and the EU. However, financing is very fragmented and the ALF funds are chiefly distributed without any or with only regional competition. This means there is no guarantee that the funds support the best projects. The activity-related distribution model that is primarily used measures quality retrospectively and this means it is difficult for new and truly innovative ideas to obtain support.

The routines for following up and evaluating the research financed by the ALF funds and the county councils’ own R&D funds are generally weak. Although ambitious work is now in progress at several county councils, there are considerable differences and there is no uniform strategy. A clear national process for follow-up and evaluation is needed to be able to make future prioritisations.

Leadership needs to be developed and strengthened

Health service leaders play a very important role for the development and quality of clinical research in that they are responsible for recruitment of new staff to clinical departments and for ensuring that the environment meets the needs of clinical research, above all in the form of time for research. Today, however, responsibility for this is not sufficiently clear. Research is often be sacrificed in order

to meet clinical efficiency demands. The leaders of the county councils must clearly specify that executives are charged with developing research in cooperation with the university. More leaders with research experience need to be recruited and at university hospitals this should be self-evident.

The measures are as follows:

Better follow-up and evaluation:

  • Request the Swedish Research Council and SBU (The Swedish

Council on Technology Assessment in Health Care) to create a national system for follow-up and evaluation of ALF-funded research.

  • Request the National Board of Health and Welfare to assemble and publish research accounts from all county councils.
  • Develop leadership and clarify the role of the leaders in the health service, particularly at the university hospitals.

Wave of retirements ahead

Clinical research in Sweden is facing a generation shift. In the coming ten-year period, 250 research-trained doctors are expected to retire annually. In order to retain a high quality in health and medical care, research and education, this loss of knowledge and experience must be replaced.

The basis for recruitment to clinical research consists primarily of research-trained medical specialists, who have over 15 years training behind them before being able to embark on a research career of their own. Hence, the long training period requires early and rapid efforts to cover future recruitment needs.

80 per cent of the research-trained body of physicians are doctors aged 45 or more. With an average age of 42 among the over 200 doctors a year receiving their MD/PhD a rejuvenation is not to be expected either. Thus, most doctors make a late start to their research career, which results in a scarcity of experienced researchers. In the long term this risks having repercussions on the quality of research and recruitment of new researchers.

For the individual researcher, research training is of no clear merit value and financial benefit. For many years it has been more

beneficial to concentrate wholly on clinical work rather than on a research career. Nevertheless, there are many doctors who are prepared to go into research. For them, specially adapted positions are needed that provide for long-term research work.

Over the past 15 years, the number of research-trained staff with other types of medical training, for example nurses and physiotherapists, has increased considerably. Despite the fact that in the health service there is a great need to introduce new knowledge relating, inter alia, to nursing, there are largely no positions that utilise this research competence.

A poll of senior leaders in the health service commissioned by the Inquiry clearly shows the need for more positions at different levels that give the health service’s doctoral staff time for research. Interest in such posts has proved to be extensive when different research funders have advertised posts. A considerable national priority on positions allowing time for research is needed.

The measures are as follows:

Strengthened recruitment and clearer career:

  • Create 10 national research schools.
  • Create 160 new junior and senior positions with time for research.

Increased support to clinical research infrastructure is required

The infrastructure is both the environment the researcher works in and the tools research is dependent on. It is therefore decisive for the results attained. Many of the countries with high clinical research ambitions are now making major investments in infrastructure. Sweden does not have a national strategy in this regard.

Clinical research presupposes access to inter alia high tech equipment, compatible IT systems, biobanks and different registers. This is costly infrastructure of national and sometimes also international interest that can be utilised by several research teams. It is therefore essential to organise and focus Sweden’s resources.

The national healthcare quality registries are examples of national infrastructure which together with health data registers offer

unique opportunities for research through their individual-linked data on progress of disease, diagnosis, treatment and result. However, the registries are underfinanced and need to be made more accessible.

Translational research is about transferring knowledge from basic research via clinical research to the health service. The purpose being to achieve patient benefits. The development of translational research in Sweden is therefore of vital importance and will give access to common infrastructure of various kinds.

Through the Committee for Research Infrastructure (KFI) within the Swedish Research Council, the state funds, among other things, expensive equipment and national research plants. KFI’s total budget for 2007 was about SEK 650 million. Of this, around 10 per cent went to the medical area. KFI has estimated that Sweden needs to invest SEK 400 million (2009–2012) in infrastructure that clinical researchers, among others, can utilise.

The university hospitals must be considered the hub for clinical research

Through their important role in training and research, the university hospitals are a natural hub for clinical research. They offer a hospital environment with access to research-trained staff, proximity to the academy, patients, patient data and equipment. However, university hospitals are not usually regarded as a unique research environment but simply as large hospitals with highly specialised care. Executive staff do not have a clear mandate to ensure that their clinics and departments live up to the role of a research centre, which is connected with the fact that there is no demand for research from the leadership. This approach may also be noticed when the county councils discuss privatisation where the research assignment is easily forgotten. A lack of time and resources and a less positive attitude to research are mentioned as reasons for this.

Research positions and research funds must be steered towards the university hospitals to a greater extent and they should also be given an accentuated responsibility for implementation work in relation to other health and medical care. In particular, primary care’s link to research needs to be improved.

The complex responsibility role and the system with two stakeholders obstruct the operations of university hospitals. All assignments – both the actual health and medical care and training and research – are equally important and should furthermore be of high quality and carried on in parallel which imposes great demands on organisation and clear division of responsibility. The present system with two responsible authorities – the county council and the university – who are responsible for different parts of the assignment is not appropriate as far as clinical research is concerned.

Regional research centres to be given an increasingly important role

Research carried on outside the university hospitals has an important function in stimulating the research culture in the health service and making efforts to ensure that the sector becomes more disposed to change as far as accepting new knowledge is concerned.

Nowadays, parts of medical training take place outside the university hospitals, which requires a broad research base throughout the country. More and more patients are treated outside the university hospitals and in order to be able to involve them in research projects, regional research centres of high quality are needed. A precondition here is that these centres are linked to, and actively collaborate with, a university hospital. The model applied in the Uppsala region – with a number of regional clinical research centres linked to universities and funded in collaboration with the county councils – is interesting and could serve as a model.

The measures are as follows:

Strengthened infrastructure

  • Increase support to translational research, biobanks and technical platforms by SEK 100 million a year.
  • Improve the national healthcare quality registries and make them accessible.
  • Develop the university hospitals as a hub for clinical research.

Research should lead to better health

In the health area there are several major problems to solve. Sweden’s ageing population and the major common diseases challenge Swedish researchers. Medical research is however also a global task. Since Sweden has several internationally reputed researchers and well developed cooperation with developing countries in Africa, Asia and Latin America, we have good opportunities for contributing to research that combats ill health and thereby poverty. The objective of all medical research is that in the long term it should give people better health with improved quality of life and reduced costs to society as a result. The use of research results goes from basic and clinical research via clinical studies and innovations to the health service. However, in order to succeed in transferring research results to patients, funding is needed in all phases of the research process. Many different research funders support clinical research but none of these has the clear task of supporting implementation of the research results. In a worst case scenario, pharmaceutical products and treatment methods resulting from research never reach the patient and the quality of the health service is not raised. Statistics from the Medical Products Agency show that the number of non-sponsored (academic) clinical studies has gradually declined over the last ten years, which is connected with the fact that they are costly and there are no obvious funders.

Industry’s contribution to progress in research in the health and medical area must also be seen as part of the implementation of research results. In this context, industry calls for improved opportunities for cooperation with the universities and the health service so as to be able to develop new innovations.

Medical research is no longer subject-based and a project may comprise everything from molecular biology experiments to clinical trials. This requires increased cooperation between researchers from different fields of research and, at the national level, an authority with a cohesive grip on health research that is able to identify the major challenges in the area. The current organisation comprising the Swedish Research Council which finances basic medical research and the Swedish Council for Working Life and Social Research (FAS) which funds public health research, is not appropriate. Countries such as the Netherlands and Canada have successfully reformed their organisation and collected together their research resources in the health area. Under its terms of reference,

the Committee of Inquiry on Evaluation of the Public Organisation of Research Funding shall consider whether the system for research funding should be changed. The Inquiry Chair will submit her report not later than 28 March 2008.

The measures are as follows:

Increased health focus and better implementation of research results:

  • Replace the current Scientific Council for Medicine with a

Scientific Council for Health Research.

  • Create a national programme comprising SEK 200 million a year for implementation and innovation.
  • Create a national website for clinical research.
  • Create a national programme comprising SEK 100 million a year for global health.

1. Uppdraget

1.1. Uppdrag och direktiv

Utan en väl fungerande klinisk forskning stagnerar hälso- och sjukvårdens utveckling och medborgarna kan inte garanteras en högkvalitativ och vetenskapligt baserad vård. Utan en klinisk forskning av högsta klass är det också omöjligt att ta ansvar för framtidens patienter. Den medicinska forskningen i Sverige har traditionellt sett haft mycket hög kvalitet och hävdat sig väl i internationell konkurrens. En stark inhemsk läkemedelsindustri har också förstärkt Sveriges ställning som ledande forskningsnation. Under de senaste tio åren har det emellertid i flera sammanhang och från olika aktörer kommit signaler om att den kliniska forskningen till följd av ändrade ekonomiska och organisatoriska förutsättningar i hälso- och sjukvården fått en allt svårare situation, med befarad sämre kvalitet och en svagare internationell position som följd. Medicinska forskningsrådet publicerade t.ex. redan i november 1998 utredningen ”Den kliniska forskningens kris och pris”

1

vilken konstaterade att rådets projektanslag för patientnära forskning minskat sin andel från 40 procent 1985/86 till 25 procent 1995/96. Samma analys visade att Sverige förlorat sin framskjutna position bland de mest citerade länderna. Vetenskapsrådet har i olika underlag till regeringen, bland annat inför den senaste forskningspolitiska propositionen, pekat på de kvarstående problemen.

Regeringen gav den 15 mars 2007

2

professor Olle Stendahl i

uppdrag att utreda den kliniska forskningens situation med hänsyn tagen till såväl hälso- och sjukvårdens som forskningens behov och villkor. I uppdraget ingår att beskriva organisatoriska frågor,

1

Den kliniska forskningens kris och pris, MFR-rapport 5. Medicinska forskningsrådet, 1998.

2

Utredningen av den kliniska forskningens behov och villkor samt förslag till åtgärdsplan.

Dir 2007:39.

resurstilldelning och forskningens kvalitet liksom att belysa företagens förutsättningar för att genomföra kliniska prövningar i Sverige. Utifrån dessa beskrivningar ska utredaren lämna förslag till en åtgärdsplan för att stärka den kliniska forskningens situation och främja hög kvalitet i svensk klinisk forskning.

Kommittédirektiv finns i sin helhet i bilaga 1. I detta delbetänkande görs översiktliga beskrivningar och analyser av de för åtgärdsförslagen relevanta frågorna. I slutbetänkandet, som ska avlämnas senast den 31 mars 2009, avser Utredningen att återkomma med en internationell utvärdering av svensk klinisk forskning, en analys vad gäller mäns och kvinnors förutsättningar att bedriva klinisk forskning samt en fördjupad utvärdering av förutsättningarna för kliniska prövningar. Vidare kommer en mer ingående analys att göras av ansvarsfördelningen gällande klinisk forskning och universitetssjukhusens roll i sammanhanget.

1.2. Utredningsarbetet

Utredningen har inhämtat underlag genom gemensamma möten med företrädare för landstingens och universitetens ledningar i Umeå, Stockholm, Uppsala, Lund, Göteborg och Linköping. Övriga landsting har ombetts svara på ett frågeformulär.

Tre hearingar har ägt rum: den 18 oktober 2007 med företrädare för forskningsfinansiärerna, den 23 november 2007 med företrädare för läkemedelsindustrin samt den 13 december 2007 med företrädare för patientorganisationerna. Ett antal möten har även ägt rum med representanter för övriga aktörer inom området, t.ex. Sweden BIO.

Besök har gjorts vid Centrum för Klinisk Forskning Dalarna (Falun) den 14 november 2007 samt vid Uppsala Clinical Research Centre den 10 december 2007.

Statistiska Centralbyrån har genomfört en registerstudie vad gäller rekrytering och återväxt och Vetenskapsrådet har gjort en bibliometrisk analys av den svenska kliniska forskningens genomslag i internationella tidskrifter. Vidare har ett antal verksamhetschefer intervjuats av Gullers Grupp Informationsrådgivarna. Därutöver har information inhämtats genom litteraturstudier.

Under arbetet med åtgärdsplanen har Utredningen haft sex expertsammanträden med livliga och givande diskussioner. Arbetet har bedrivits i nära samarbete med Delegationen för samverkan

inom den kliniska forskningen. Kontakter har också tagits med företrädare för forskningsvärlden och hälso- och sjukvården i Finland, USA, Kanada, Nederländerna och Storbritannien.

1.3. Disposition

Det närmast följande kapitlet innehåller åtgärdsplanen. Därefter följer i kapitel 3 en bakgrundsbeskrivning som belyser forskningens roll, ansvaret för densamma, finansiering samt några internationella utblickar. Till bakgrunden hör även en intervjusstudie bland ett antal verksamhetschefer. Kapitel 4 t.o.m. 7 innehåller därefter närmare redovisningar av de förhållanden som lett fram till förslagen i åtgärdsplanen.

2. Förslag till åtgärdsplan

Den globala konkurrensen kräver en ny taktik

Det är i en hårdnande internationell konkurrens som svensk klinisk forskning ska hävda sig. Förutsättningen för vår utveckling inom detta område bestäms i hög grad av skeenden på den globala arenan. Globaliseringen medför att gränser öppnas. För ett litet land som Sverige innebär detta både hinder och möjligheter, särskilt inom sjukvårdens och den kliniska forskningens område. Kommunikationen och samarbetet mellan nationerna ökar. Vi får ökad tillgång till varandras kunskaper, samtidigt som konkurrensen om forskare och resurser skärps. Förmågan att erbjuda attraktiva miljöer – där ny kunskap och därmed nya behandlingsmetoder och läkemedel kan skapas – avgör vilken nation som vinner ny mark och vilken som halkar efter. Sverige måste genomföra kraftfulla och långsiktiga satsningar för att klara den internationella konkurrensen.

Att kunna identifiera de bästa kliniska forskarna, ge dem goda möjligheter att bedriva sin verksamhet och få genomslag för forskningens resultat är nyckeln till framgång. För att klara detta behöver Sverige en ny taktik, baserad på samverkan och prioriteringar. Nuvarande myndighetsstrukturer, finansieringsformer och attityder fungerar inte längre. Allt detta måste förändras för den kliniska forskningens del, om vi vill att den även i framtiden ska präglas av hög kvalitet och vara konkurrenskraftig. Eftersom sambandet mellan den kliniska forskningen och en bra hälso- och sjukvård är så starkt, är åtgärderna nödvändiga för att svenska patienter ska garanteras bästa möjliga vård. Vidare förutsätter det svenska näringslivets innovationskraft samverkan med högkvalitativa forskningsmiljöer. Med en taktik som stärker forskningen blir

Sverige ett attraktivt investeringsland med förutsättningar att skapa och utveckla nya viktiga medicinska innovationer.

All förändring börjar med ett första steg. Förslagen i denna åtgärdsplan syftar generellt sett till att åstadkomma en ökad kvalitet i den kliniska forskningen genom en förstärkt rekrytering och genom att ge svenska kliniska forskare en bättre bas för sitt arbete.

Ansvarsfrågan och formerna för samverkan mellan staten, sjukvårdshuvudmännen och näringslivet måste analyseras vidare. Vilken plats den svenska kliniska forskningen kan ta internationellt sett och vilka områden som är våra allra starkaste kommer att belysas i den internationella utvärdering som genomförs under 2008. Jag avser därför att återkomma med ytterligare förslag i mitt slutbetänkande.

Exceptionella förutsättningar som måste tas tillvara bättre

En framgångsrik, evidensbaserad hälso- och sjukvård förutsätter klinisk forskning och Sverige har exceptionellt goda förutsättningar för att vara en världsledande nation inom båda områdena. Vår kliniska forskning har tydliga konkurrensfördelar sett i ett internationellt perspektiv: bra utbildning, en hög andel engagerade och forskarutbildade medarbetare i vården, tillgångar i form av hälsodataregister, kvalitetsregister och biobanker, patienter som gärna deltar i forskningsprojekt och en stabil offentlig sjukvård.

När jag talar om klinisk forskning utgår jag från den forskning som förutsätter vårdens strukturer och resurser och som har som mål att lösa ett ohälsoproblem eller att identifiera faktorer som leder till ökad hälsa. Denna definition inkluderar snarare än exkluderar olika typer av forskningsverksamhet och har ett brett stöd från landstings- och universitetsföreträdare.

Forskningen bedrivs ofta i nära anslutning till hälso- och sjukvården – framförallt på universitetssjukhusen – vilket gör att även begreppet patientnära forskning många gånger används i sammanhanget. Sverige har en lång tradition inom området och under många år har den kliniska forskningen bidragit till den starka position som svensk industri uppvisar i dag. Den kliniska forskningen har gett patienterna ökad livskvalitet, vården nya läkemedel och nya behandlingsmetoder samtidigt som den skapat tillväxt för landet

genom ökad export och fler arbetstillfällen. Den svenska kliniska forskningen brottas dock med sådana problem att den förlorat i kvalitet under de senaste decennierna. Forskarna pekar på brist på tid, lågt meritvärde för forskningen, dåliga karriärmöjligheter och en tung administration. Näringslivet pekar på brist på forskande läkare och ett sviktande intresse för samarbete kring kliniska prövningar. Sjukvårdshuvudmännen belyser svårigheterna med att implementera forskningens resultat. Universiteten efterlyser ökade resurser och pekar på den splittrade finansieringen som ett betydande problem. En vikande kvalitet går tydligt att avläsa i bibliometriska analyser.

Sverige är fortfarande en stark forskningsnation, men vi har passerats av andra länder som saknar många av våra konkurrensfördelar. Basen i forskningen håller god kvalitet, men spetsen saknas. Om Sverige i framtiden vill hävda sig i den internationella konkurrensen måste investeringar göras, när nu många länder med forskningsambitioner tar sats för att vinna ny mark. De åtgärder som jag föreslår stödjer de svenska konkurrensfördelarna i att få fullt genomslag. Om inget görs, riskerar Sverige att förlora sin position som en av de attraktivaste innovationsmiljöerna och våra forskare kommer inte längre att uppfattas som viktiga samarbetspartners av omvärlden. Detta drabbar i sin tur hälso- och sjukvårdens kvalitet och därmed patienterna.

Såväl staten som landstingen och industrin är aktörer som var och en har stor nytta av den kliniska forskningen. De har därmed ett gemensamt ansvar för dess utveckling och kvalitet. Mina åtgärdsförslag utgår från att samtliga aktörer tar detta ansvar – inte bara i fråga om en allmän samsyn utan framförallt genom att göra resurser tillgängliga i form av tid och pengar. Jag ser en ökad samverkan forskningsfinansiärerna emellan som nödvändig för att stärka den kliniska forskningens kvalitet.

Den medicinska forskningen har gjort stora framsteg under det senaste decenniet, där kartläggningen av det mänskliga genomet är det viktigaste och mest löftesbringande. Nu är rätta tillfället att ta tillvara dessa möjligheter inför framtiden. Min vision är att den svenska kliniska forskningen inte ska stanna vid att vara lagom bra – den har potential att hålla världsklass!

Problemen och lösningarna

De förslag som jag lämnar här syftar till:

  • Att höja kvaliteten i den kliniska forskningen, vilket är en förutsättning för en förbättrad och evidensbaserad hälso- och sjukvård.
  • Att göra svenska forskare till en attraktivare samarbetspartner för forskargrupper i andra länder och för industrin.
  • Att förbättra implementeringen av forskningsresultaten både nationellt och internationellt.
  • Att göra den kliniska forskningen i Sverige till en attraktiv plattform för industriell utveckling.

Åtgärdsförslagen, som alla stödjer utvecklingen mot ökad kvalitet och konkurrenskraft i vid bemärkelse, omfattar i huvudsak fyra områden:

  • Uppföljning och utvärdering.
  • Rekrytering och karriär.
  • Infrastruktur.
  • Forskningens hälsoperspektiv och implementering.

I det följande beskrivs översiktligt problemen inom de olika områdena och de åtgärder som måste vidtas för att lösa dessa och därmed utveckla de svenska fördelarna så att de utnyttjas på bästa sätt. Delbetänkandets kapitel 4–7 ger därefter närmare bakgrund till och skälen för förslagen.

1. Öka forskningens kvalitet genom bättre uppföljning och utvärdering

Forskningens kvalitet kan mätas genom dess genomslag inom forskarsamhället, genom hur resultaten kommer till användning i hälso- och sjukvården samt genom industrins intresse för att omvandla resultaten till produkter och tjänster. Genomslag i vård och industri ser vi först i efterhand, medan bibliometriska analyser ger en internationell jämförelse liksom en bild av forskningens standard av i dag.

Bibliometriska analyser visar att den svenska kliniska forskningen fortfarande har en god kvalitet på bredden, men att forskning med verkligt högt internationellt genomslag har minskat. Sverige har passerats av andra länder som t.ex. Danmark, Nederländerna och Schweiz. Gemensamma nämnare för dessa länder är att de har en högre grad av samordning och nationell prioritering av resurserna och ett samlat ansvar för universitetssjukhusen. Huvuddelen av resurserna till den kliniska forskningen i Sverige fördelas däremot i lokal konkurrens. Ett system för nationell prioritering saknas. Samtidigt hårdnar nu den internationella konkurrensen, både om forskare och om finansiering.

Genom att inte följa upp forskningen på ett systematiskt sätt avstår staten och landstingen från ett viktigt beslutsunderlag när det gäller att följa utvecklingen i forskningens kvalitet för att därmed kunna göra nödvändiga prioriteringar. En bättre grund behövs för att kunna utveckla verksamheten vidare, i syfte att ge medborgarna bästa möjliga hälso- och sjukvård.

Ett ambitiöst arbete med att utveckla forskningsbokslut pågår i flera landsting, men många sjukvårdshuvudmän saknar fortfarande systematiska rutiner för att mäta hur man lever upp till den lagstadgade skyldigheten att medverka i forskningen och vilka effekter som forskningen får på vården. Socialstyrelsens ansvar på denna punkt behöver bli tydligare.

Skapa ett system för nationell uppföljning och utvärdering av ALF-finansierad forskning

ALF-medlen för forskning omfattar nära 1,5 miljarder kronor årligen och är därmed den enskilt största finansieringskällan för den kliniska forskningen. Därför är det viktigt att noga följa upp hur denna resurs används. Det nya ALF-avtalet som trädde i kraft 2004 mellan staten och de landsting/regioner som har medicinsk fakultet på orten har onekligen fått positiva effekter, men variationer finns fortfarande över landet. Samarbetet mellan Karolinska Institutet (KI) och Stockholms läns landsting (SLL) är det mest långtgående i landet och Lunds universitet har tillsammans med Region Skåne valt att konkurrensutsätta hela ALF-resursen. Kvalitetsaspekten är vägledande för tilldelningen. I båda fallen arbetar man ambitiöst med implementeringen av forskningsresultaten.

I syfte att stärka kvaliteten i forskningen och forskningsresultatens implementering bör Vetenskapsrådet (VR) och Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) få i uppdrag att bygga upp ett system för uppföljning och utvärdering av sådan klinisk forskning som finansieras helt eller delvis genom ALF-medel. Genom periodiskt återkommande rapporter ska prioriteringsprocesser, antalet projekt, tjänster, publiceringar och disputationer redovisas liksom hur implementeringsarbetet bedrivs och vilka effekter som kan påvisas.

Rapporterna ska ligga till grund för landstingens egna prioriteringar, men också för framtida beslut när det gäller ALFavtalets utformning och principer för medlens fördelning mellan landstingen. Nuvarande fördelningsprinciper är oklara och bygger inte på kvalitetsindikatorer.

Åtgärden bör finansieras inom ramen för myndigheternas verksamhet.

Följ upp forskningen på alla nivåer

Uppföljning av forskningsverksamheten måste efterfrågas på alla nivåer – från kliniken till Socialstyrelsen och andra berörda myndigheter. Det arbete som startat hos flera sjukvårdhuvudmän med att ta fram ett bokslut över forskningen bör synliggöras på nationell nivå. Socialstyrelsens tillsynsansvar över hälso- och sjukvården bör även omfatta landstingens forskningsansvar enligt 26 b § Hälso- och sjukvårdslagen. Regeringen bör ge myndigheten ett uppdrag att årligen samla in, sammanställa och publicera forskningsbokslut från samtliga landsting. En utvärdering bör sedan ske inom ramen för Vetenskapsrådets (VR) respektive Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) verksamhet.

Åtgärden bör finansieras inom ramen för myndigheternas verksamhet.

Utveckla och förtydliga ledarskapet

I hälso- och sjukvården är verksamhetschefens roll för den kliniska forskningens kvalitet mycket viktig eftersom han eller hon ansvarar för rekryteringen av nya medarbetare och för att skapa en stimulerande miljö på kliniken. Detta förutsätter ett tydligt upp-

drag och mandat från ledningens sida som gör det möjligt för verksamhetschefen att utveckla forskningen i samverkan med universitetet. Fler verksamhetschefer med egen, självständig forskarmeritering behöver också rekryteras och för en verksamhetschef på ett universitetssjukhus ska sådan meritering vara en självklarhet.

Läs mer om den kliniska forskningens kvalitet i kapitel 4.

2. Förstärk rekryteringen och skapa tydliga karriärvägar

Stora pensionsavgångar väntar in