SOU 2007:10

Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft, Ansvarskommitténs slutbetänkande

Till statsrådet Mats Odell

Regeringen beslutade den 23 januari 2003 att tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppdrag att se över strukturen och uppgiftsfördelningen inom samhällsorganisationen (dir. 2003:10).

Som ordförande förordnade regeringen den 23 januari 2003 landshövdingen Mats Svegfors. Den 20 februari 2003 förordnades som ledamöter f.d. riksdagsledamoten Hans Andersson (v), kommunalrådet Acko Ankarberg Johansson (kd), riksdagsledamoten Britt Bohlin Olsson (s), f.d. finansborgarrådet Carl Cederschiöld (m), kommunalrådet Peter Hultqvist (s), f.d. landstingsrådet Elaine Kristensson (s), riksdagsledamoten Göran Magnusson (s), riksdagsledamoten Fredrik Reinfeldt (m), europaparlamentarikern Olle Schmidt (fp), riksdagsledamoten Åsa Torstensson (c), partisekreteraren Håkan Wåhlstedt (mp) och f.d. kommunalrådet Ulla Ölvebro (s). Den 30 oktober 2003 entledigades Fredrik Reinfeldt. Den 1 december 2003 förordnades riksdagsledamoten Göran Lennmarker (m). Den 10 oktober 2006 entledigades Britt Bohlin Olsson. Den 10 oktober 2006 förordnades riksdagsledamoten Sven-Erik Österberg (s). Den 11 oktober 2006 entledigades Åsa Torstensson. Den 11 oktober 2006 förordnades riksdagsledamoten Stefan Tornberg (c).

Kommittén har antagit namnet Ansvarskommittén. Som sakkunniga i kommittén förordnades den 13 mars 2003 ämnesrådet Peter Ehn, departementsrådet Håkan Färm, kanslirådet Henrik Källsbo, ämnesrådet Roger Petersson, ämnesrådet Fredrik Lennartsson, ekonomen Björn Sundström och projektledaren Åsa Ehinger Berling. Den 18 mars 2003 förordnades som sakkunnig budgetchefen Ulf Bengtsson. Den 2 juni 2003 förordnades som sakkunnig departementsrådet Brita Saxton. Den 30 januari 2004 entledigades Håkan Färm. Den 10 mars 2004 förordnades departementsrådet Ylva Grahn Agering.

Som experter förordnades den 28 april 2003 direktören Thomas Pålsson och biträdande avdelningschefen Roger Molin. Den 2 juni 2003 förordnades som expert departementsrådet Ulf Lundin. Den 8 november 2004 entledigades Ulf Lundin. Den 8 november 2004 förordnades depar-

tementsrådet Mårten Blix. Den 7 mars 2006 entledigades Mårten Blix. Den 28 april 2006 förordnades utredningschefen Maria Wikhall.

Som huvudsekreterare förordnades den 10 mars 2003 överdirektören Jan Landahl. Som sekreterare förordnades den 15 mars 2003 docenten Inger Rydén Bergendahl, den 1 april 2003 utredaren Jörgen Olsson och den 1 juni 2003 kommundirektören Marie Pernebring. Den 1 mars 2003 förordnades som assistent Åsa Dahlqvist. Den 8 november 2004 förordnades förbundssekreteraren Olivia Wigzell som sekreterare. Organisationsdirektören Marja Lemne, Statskontoret, ingick i sekretariatet som stabsbiträde under perioden 2005-05-17–2005-12-31. Den 8 maj 2005 entledigades Jan Landahl. Den 1 juli 2005 förordnades fil. mag. Martin Olauzon som huvudsekreterare. Den 1 maj 2006 förordnades rättssakkunnige Jonas Widell som sekreterare. Vidare har fr.o.m. den 1 januari 2006 utredaren Henrik Frykman, Statskontoret, ingått i sekretariatet som stabsbiträde. Den 27 december 2006 förordnades som assistent Therése Dahlqvist.

Den 23 juni 2004 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv till kommittén (dir. 2004:9).

Kommittén har hållit 36 egna sammanträden, anordnat ett flertal seminarier dit experter och forskare inbjudits för att framföra synpunkter samt 9 konferenser med ett brett deltagande från stat, kommun och landsting samt andra intresserade.

I december 2003 överlämnade kommittén delbetänkandet Utvecklingskraft för hållbar välfärd (SOU 2003:123). Kommittén överlämnar härmed sitt slutbetänkande Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft (SOU 2007:10). Samtidigt med slutbetänkandet publiceras i särskild ordning tre sekretariatsrapporter (SOU 2007:11–13). Till slutbetänkandet har fogats sex särskilda yttranden.

Vårt uppdrag är därmed slutfört.

Stockholm den 27 februari 2007

Mats Svegfors

Hans Andersson Acko Ankarberg Johansson

Carl Cederschiöld Peter Hultqvist

Elaine Kristensson Göran Lennmarker

Göran Magnusson Olle Schmidt

Stefan Tornberg Håkan Wåhlstedt

Ulla Ölvebro Sven-Erik Österberg

/Martin Olauzon Inger Rydén Bergendahl Jörgen Olsson Marie Pernebring

Olivia Wigzell

Jonas Widell

Henrik Frykman Åsa Dahlqvist Therése Dahlqvist

Sammanfattning

Ansvarskommitténs uppdrag har bestått i att analysera dagens samhällsorganisation och bedöma om det krävs förändringar av uppgiftsfördelning och struktur för att klara de utmaningar som de offentliga verksamheterna i framtiden kommer att ställas inför. Många av de problem som kommittén observerat har andra orsaker än strukturella och kräver därför andra typer av lösningar. Kommittén har endast lämnat förslag i de delar där den funnit att förändringar av uppgiftsfördelning och struktur är nyckeln till en bättre fungerande samhällsorganisation.

Utredningsarbetet har bedrivits i löpande och i många fall i mycket nära kontakt med förtroendevalda och andra representanter för offentlig verksamhet och andra delar av samhället.

Grundläggande utgångspunkter för en framtida samhällsorganisation (kapitel 2)

I delbetänkandet Utvecklingskraft för hållbar välfärd (SOU 2003:123) presenterade kommittén sin analys av de utmaningar som samhällsorganisationen i framtiden kommer att ställas inför. I fokus stod växande anspråk på offentliga insatser till följd av demografiska förändringar, teknisk och vetenskaplig utveckling, nya värderingar, bättre informerade medborgare och nya politiska frågor. Också globaliseringen, det europeiska samarbetet och förmågan till en vidmakthållen vital demokrati utgör utmaningar. Kommittén har identifierat fyra förutsättningar för att hantera dessa utmaningar:

  • utvecklingskraft (förmåga till utveckling och förnyelse),
  • ett ökat medskapande, – helhetssyn och minskad sektorisering, samt – ökad tydlighet i ansvars- och uppgiftsfördelningen.

Kommittén har också identifierat sex principer för ansvarsfördelning i samhällsorganisationen:

– demokrati och legitimitet, – finansiering, – rättsäkerhet, – likvärdighet, – hushållning och effektivitet samt – lägsta effektiva nivå.

Särskild uppmärksamhet har kommittén ägnat åt vikten av ett medborgarperspektiv och behovet av likvärdighet.

Mycket av kommitténs analysarbete har rört sektoriseringen och dess problem. Sektorisering är resultatet av en nödvändig, fortgående specialisering för att utveckla de offentliga verksamheterna och hantera en alltmer komplex omvärld. Sektoriseringen har dock avigsidor, inte minst för individer som har behov av insatser från flera sektorer samtidigt. Också inom tillväxt- och utvecklingspolitiken och i styrningen av kommuner och landsting skapar sektoriseringen problem. Sektoriseringen måste därför balanseras med tvärsektoriella, territoriellt baserade arbetssätt och perspektiv. Ett tvärsektoriellt arbetssätt är en förutsättning för att kunna hävda horisontella mål som jämställdhet, hållbarhet och integration.

I fokus för ansträngningarna att åstadkomma ett mer tvärsektoriellt arbetssätt står den regionala samhällsnivån. Jämfört med den nationella och den lokala nivån är den i dag oöverskådlig och splittrad, med ett stort antal aktörer med oklara och ofta överlappande uppgifter och en regionindelning som skiftar från sektor till sektor och som ytterligare försvårar samordning. Samtidigt har behovet av en fungerande regional nivå ökat, som ett sätt att åstadkomma ett tvärsektoriellt och territoriellt baserat arbetssätt.

För att råda bot på dessa strukturella svagheter föreslår kommittén en ny regional samhällsorganisation med tydligare roller och uppgiftsfördelning och en gemensam regionindelning för staten och den kommunala sektorn. Vad gäller regional utveckling har ett utvecklingsuppdrag av självstyrelsekaraktär skiljts från ett mer renodlat statligt myndighetsuppdrag. Som en följd av detta föreslås att landstingen ersätts av direktvalda regionkommuner med ett sammanhållet ansvar för regional utveckling och hälso- och sjukvård. Samtidigt får nya länsstyrelser, som statens företrädare i länet, i uppdrag att samordna statliga verksamheter, bedriva tillsyn och

redovisa tvärsektoriella kunskapsunderlag till regeringen. En förutsättning för dessa reformer är en ny, gemensam läns- och regionkommunindelning med väsentligt färre enheter än i dag.

En hållbar välfärd kräver långsiktighet. Samtidigt vill kommittén understryka vikten av att ett strukturellt betingat förändringsarbete inleds omgående, så att en reformerad samhällsorganisation är på plats och har hunnit etableras när de demografiska och samhällsekonomiska förutsättningarna blir akuta med början 2020 och framåt.

Staten och den kommunala sektorn (kapitel 3)

En effektiv användning av offentliga resurser kräver utrymme för lokala och regionala avvägningar och prioriteringar. Ett stort mått av kommunal självstyrelse är därför avgörande för att det offentliga välfärdsåtagandet också på längre sikt skall kunna fullföljas. Samtidigt finns det ett starkt och legitimt nationellt intresse av att styra den kommunala verksamheten. Det gäller inte minst behovet av att värna och vidareutveckla likvärdigheten i välfärdstjänsterna. Det medför att ansvaret för de flesta välfärdstjänster i praktiken delas av staten och den kommunala sektorn.

Relationen mellan staten och den kommunala sektorn uppvisar i dag vissa brister i tillit och dialog. Statens styrning av kommuner och landsting är sektoriserad, dåligt samordnad och oprioriterad. Kunskapen om dess effekter är bristfällig. Få avvägningar görs av hur enskilda styrmedel påverkar andra verksamheter. Ett stort antal styrmedel används parallellt utan kunskap om vilka effekter de har. Ibland upplevs också styrsignalerna som motstridiga.

För att lösa dessa strukturella problem föreslås att den statliga styrningen inriktas på normering, samtidigt som användningen av andra styrmedel begränsas. Den statliga styrningen av välfärdstjänsterna bör ta tillvara de fördelar som ligger i en utvecklad kunskapsstyrning. Det kräver utvecklade system för nationell informationsförsörjning, vilket i sin tur förutsätter att staten tar ett tydligare ansvar för nationell uppföljning och utvärdering av välfärdstjänsterna. För att uppnå en god effektivitet bör informationsförsörjningen ske i nära samverkan med den kommunala sektorn och andra aktörer.

Regeringen bör också utarbeta en samlad och sektorsövergripande strategi för styrningen av den kommunala sektorn. Mål-

sättningen bör vara en ändamålsenlig statlig styrning som värnar om likvärdighet, bidrar till att de kommunala verksamheterna kan uppnå nationella mål samt ger goda förutsättningar för en effektiv lokal och regional anpassning och utveckling. Regeringen bör vidare låta utreda hur den nationella informationsförsörjningen för kommunala verksamheter kan utvecklas.

För att förbättra samspelet föreslår kommittén en fastlagd ordning för samråd mellan staten och den kommunala sektorn. Samrådet skall behandla principiellt viktiga frågor som rör – relationen mellan staten och kommunerna, – kommunernas ekonomi och finansiering samt – kommunal lagstiftning.

För genomförandet av samrådet inrättas en delegation inom Regeringskansliet. Regeringen bör årligen till riksdagen redogöra för delegationens verksamhet.

Hälso- och sjukvård (kapitel 4)

Ett decentraliserat hälso- och sjukvårdssystem där olika huvudmän prövar olika lösningar och sprider risker och kostnader för utvecklingsarbetet främjar såväl utvecklingskraft som effektivitet. Samtidigt är det av vikt att huvudmännen har en viss storlek för att klara de utmaningar de i framtiden kommer att ställas inför, inte minst vad gäller kunskapsbildning, kunskapsspridning och långsiktigt utvecklingsarbete. Därför föreslås att landstingens uppgifter inom hälso- och sjukvården övertas av väsentligt färre och mer jämnstora regionkommuner. Varje regionkommun bör ha ett regionsjukhus eller, om detta inte är möjligt, etablera ett institutionaliserat samarbete med en regionkommun som har det.

Den statliga styrningen av hälso- och sjukvården bör renodlas mot normering. Antalet styrformer begränsas, särskilt styrformer med oklar status som överenskommelser, handlingsplaner och tillfällig projektfinansiering. Styrningen bör inriktas på medborgarens rätt till likvärdig hälso- och sjukvård. Kunskapsstyrningen av hälso- och sjukvården föreslås stärkas genom att ett ramverk inrättas:

1. Den statliga kunskapsstyrningen samordnas. Myndigheternas arbete med kunskapsutveckling och kunskapsförmedling samordnas för att öka tydligheten gentemot kommuner och lands-

ting. Förslaget innebär förändringar av respektive myndighets instruktion.

2. Regionala kunskapscentra skapas, som skall svara för kunskapsbildning och kunskapsspridning och samspela med den nationella nivån. De föreslås regleras genom en bestämmelse i hälso- och sjukvårdslagen.

3. Staten ges ett tydligare ansvar för nationell uppföljning och utvärdering. Kommittén föreslår att en utredning tillsätts med uppgift att tydliggöra rollfördelningen på nationell nivå och förbättra den nationella uppföljningen av hälso- och sjukvårdens kvalitet och resultat.

Vidare bedömer kommittén att det finns skäl att bryta ut tillsynen över hälso- och sjukvården från Socialstyrelsen. En ökad samordning bör ske med tillsynen över socialtjänsten.

Kommittén föreslår också att bestämmelser som har betydelse för patientens ställning i hälso- och sjukvården förs samman i en patientlag. Syftet med lagen är att öka överskådligheten, främja kontakten mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen samt stärka respekten för den enskilda patientens integritet, självbestämmande och människovärde. Lagförslaget innehåller bestämmelser om – patientens självbestämmanderätt och inflytande över vården, – fast läkarkontakt, – medicinsk bedömning med mera, – skyldighet att informera patienten, – patientens rätt att ta del av sin journal, – rättelse och förstörande av patientjournal, – skyldighet att utfärda intyg om vården, – patientnämnder, – Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, samt – patientens rätt till ersättning för skador. Liksom nuvarande lagstiftning anger lagförslaget främst de skyldigheter som vårdgivarna har gentemot medborgarna. Endast ett fåtal bestämmelser innehåller för patienterna utkrävbara rättigheter.

Rätten att välja en fast läkarkontakt föreslås bli stärkt och utvidgad genom att medborgarna även skall kunna välja andra läkare än specialister i allmänmedicin. Medborgarnas möjligheter att ta del av information om hälso- och sjukvårdens resultatkvalitet, process-

kvalitet och effektivitet bör stärkas, samtidigt som informationens användbarhet utvecklas.

Den statliga styrningen bör innebära att huvudmännen ges ett väldefinierat ansvar, som även ger dem handlingsfrihet. På så sätt kan olika lösningar prövas för samverkan mellan hälso- och sjukvård och företagshälsovård, liksom mellan skola, socialtjänst och primärvård. Likaså kan det bli aktuellt med samverkan mellan myndigheter för att samordna bemötandet av medborgare utanför arbetsmarknaden som även har andra behov av vård och stöd.

Det finns vidare skäl att överväga en ändrad uppgiftsfördelning inom missbruksvården för att ge landstinget det övergripande ansvaret för vård och behandling.

Regional utveckling (kapitel 5)

Ansvaret för uppgifter med anknytning till regional utveckling är i dag splittrat på alltför många aktörer, och uppgiftsfördelningen varierar från län till län. Därtill är dagens länsindelning dåligt avpassad för en effektiv regional utvecklingsplanering, och regionindelningen skiljer sig åt från sektor till sektor. Följden har blivit en fragmenterad tillväxt- och utvecklingspolitik samt en svag och svåröverskådlig regional samhällsorganisation. Därför vill kommittén föra samman ett antal uppgifter till ett bredare, mer tvärsektoriellt regionalt utvecklingsuppdrag, som ett komplement till den dominerande sektorspolitiken och som en förbindelse mellan sektorer av betydelse för hållbar utveckling och tillväxt.

Detta regionala utvecklingsuppdrag vill kommittén ge till de nybildade regionkommunerna. Samtidigt renodlas länsstyrelsernas uppgifter till ett utvecklat myndighetsuppdrag med fokus på statlig samordning, tillsyn, tillstånd och annan rättstillämpning samt uppföljning, utvärdering och tvärsektoriell kunskapsbildning (jämför med Staten nedan). Härigenom förtydligas rollerna, och grunden läggs för ett legitimt regionalt ledarskap, direkt demokratiskt förankrat i länet. Det är att se som en del av den kommunala självstyrelsen. Detta innebär dock inte att regionkommunerna, konstitutionellt eller i något annat avseende, är överordnade kommunerna.

Det regionala utvecklingsuppdraget spänner över ett flertal politikområden och berörs av en rad författningar. För att tillgodose behovet av en sammanhållen och överblickbar reglering har kom-

mittén utarbetat ett förslag till lag om regionalt utvecklingsarbete, med fokus på regionkommunernas uppgifter. Dessa föreslås vara:

1. att utarbeta och besluta om regionalt utvecklingsprogram

(RUP) för länet, samt att leda och samordna arbetet med detta; RUP skall

- ange geografiska regionintressen, ett icke juridiskt

bindande regionplaneinstrument samt - innehålla en indikativ regiontrafikplan, 2. att utarbeta förslag till regionala program inom den europeiska

sammanhållningspolitiken samt att senast 2014 överta uppgiften att bereda och ta ställning till ansökningar om bidrag från strukturfondsprogram; senast 2014 bör också programstrukturen anpassas efter regionkommunindelningen,

3. att besluta om användningen av det regionala utvecklingsanslag

som föreslås ersätta det så kallade länsanslaget,

4. att leda och samordna arbetet med regionala tillväxtprogram, 5. att i samverkan med främst länsstyrelsen verka för att lands-

bygdspolitiken integreras i det regionala utvecklingsarbetet,

6. att besluta om länsplan för regional transportinfrastruktur, 7. att bedriva lokal och regional kollektivtrafik, 8. att bedriva regionalt folkhälsoarbete, 9. att bedriva regional naturvård, vilken, utöver landstingens

åtaganden inom området, föreslås bestå i planering och friluftsliv, skötsel av statliga naturreservat och annat fältarbete,

10. att regionalt anpassa, konkretisera och verka för de nationella

miljömålen,

11. att bedriva regional kulturmiljövård genom att bland annat be-

sluta om användningen av den del av kulturmiljövårdsanslaget som fördelas regionalt,

12. att bedriva regional kulturverksamhet, vilket, förutom lands-

tingens omfattande åtaganden inom området, består i att fatta beslut om statsbidrag till regionala kulturinstitutioner, samt

13. att bedriva regionalt jämställdhetsarbete.

Därutöver förutsätts regionkommunerna, i minst samma utsträckning som landstingen i dag, ta egna initiativ inom ramen för de allmänna befogenheter som kommunallagen ger och överta landstingens åtaganden vad gäller folkhögskolor, naturbruksgymnasier, delägande i regionala ALMI-bolag och länsturismorgan med mera.

På längre sikt bör möjligheten prövas att tillföra regionkommunerna ytterligare uppgifter, som ett sätt att ytterligare stärka och samordna det regionala utvecklingsarbetet. Tänkbara beståndsdelar i ett sådant vidgat regionalt utvecklingsuppdrag kan vara

en förstärkning av den regionala utvecklingspolitiken genom att uppgifter och resurser överförs från andra politikområden,

ett sammanhållet regionalt utbildningsuppdrag till högskolan och andra anordnare av eftergymnasial utbildning med fokus på yrkesutbildningar samt

huvudmannaskap för gymnasieskolan och för gymnasial vuxenutbildning.

Regionkommunerna skall i det regionala utvecklingsarbetet samverka med länets kommuner, länsstyrelsen och andra statliga myndigheter och samråda med företrädare för näringslivet och andra organisationer. Det är av avgörande vikt att kommuner och regionkommuner finner former för dialog och samverkan inom det regionala utvecklingsområdet. Dessa former måste dock få variera efter skiftande regionala förutsättningar och ambitioner.

Som en konsekvens av kommitténs förslag upphör försöksverksamheten med ändrad regional ansvarsfördelning, och samverkansorganen förlorar sin nuvarande status liksom de statliga och landstingskommunala uppgifter de förvaltat.

Staten (kapitel 6)

Det finns enligt kommitténs mening ett stort behov av att ”återsamla staten”. I dag är specialisering den organiserande principen för staten och dess beslutsprocesser. Det behövs därför ett tvärsektoriellt beslutsfattande med fokus på helheter för att balansera sektoriseringskrafterna. På motsvarande sätt behövs ett territoriellt perspektiv i den statliga styrningen som balanserar de sektoriella perspektiven. En nyckelfråga är hur sektorssamordning och sektorsövergripande styrning kan åstadkommas utan att sektorisering-

ens ovedersägliga förtjänster går förlorade. Också medborgarperspektivet behöver stärkas för att ge likvärdigheten starkare genomslag i den statliga styrningen och i statens egen verksamhet.

Därför vill kommittén skapa en ny modell för samordning inom staten. Den bygger på den regionala nivån och på ett utvecklat samspel mellan Regeringskansliet, länsstyrelserna och sektorsmyndigheterna. Som ett led i denna samordningsmodell skall länsstyrelserna redovisa tvärsektoriella kunskapsunderlag till regeringen.

Offentlig tillsyn skall som princip vara ett statligt ansvar. Med offentlig tillsyn avses kontroll över rättsligt bindande regler och beslut som följer av dessa. Syftet med ett statligt ansvar är att minska variationer i bedömningar, kvalitet och resurser mellan olika delar av landet. Den offentliga tillsynen behöver också samordnas i högre utsträckning än i dag. Därför ges länsstyrelserna ett samlat ansvar för tillsynen inom länet. De övertar flertalet av kommunernas tillsynsuppgifter, samtidigt som regional tillsyn hos vissa sektorsmyndigheter samlokaliseras med länsstyrelsen. En tillsynsdelegation inrättas vid länsstyrelsen med uppgift att samordna och planera sådan tillsyn som vänder sig mot ett och samma tillsynsobjekt.

Den nya modellen ställer också krav på Regeringskansliet. En samlad översyn av Regeringskansliet bör göras för att anpassa organisation och arbetssätt till de krav som kommer att ställas på framtidens samhällsorganisation. Översynen bör bland annat analysera erfarenheterna av EU-medlemskapet, liksom kommittéväsendets betydelse för utvecklingskraften i samhällsorganisationen.

Den kommunala sektorn (kapitel 7)

Det är angeläget att primärkommunernas uppdrag på längre sikt koncentreras till de tunga välfärdstjänsterna och till grundläggande planeringsfunktioner. I dag finns inget som visar att de mindre kommunerna klarar sina uppgifter sämre än de större. De mindre kommunerna bedöms också ha ekonomiska förutsättningar att klara det samlade åtagandet, främst genom det kommunala utjämningssystemet.

Mindre kommuner, och då främst glesbefolkade kommuner med minskande befolkning, bedöms dock på sikt få problem med ut-

förandet av komplicerade välfärdstjänster. Därför föreslår kommittén att

– länsstyrelserna ges i uppdrag att särskilt följa utvecklingen i

länets mindre kommuner,

– staten underlättar för kommuner som önskar inleda en process

mot sammanläggning,

– en översyn görs av det kommunala utjämningssystemet med

avseende på utfall i systemet vid kommunsammanläggningar,

– kommuner åläggs att redovisa hur och kring vad de samverkar

med andra kommuner, samt att

– staten utvecklar ett informationssystem som ger en hel-

täckande bild av den interkommunala samverkan.

Kommittén konstaterar att interkommunal samverkan är mycket vanlig och nödvändig. Samtidigt väcker den farhågor för att samhällsorganisationen på längre sikt skall bli alltför otydlig och att ansvarsutkrävande försvåras.

Vad gäller landstingen föreslår kommittén långtgående förändringar. Som en konsekvens av förslagen i kapitel 4 och 5 föreslås att landstingen ersätts av regionkommuner. Regionkommunerna övertar landstingens uppgifter, beskattningsrätt och konstitutionella ställning och får därtill ett sammanhållet regionalt utvecklingsuppdrag. Den nya beteckningen motiveras av en ny geografi, nya uppgifter och ett nytt politiskt uppdrag. Efter hand som regionkommunerna tar form och visar sig ha förutsättningar att axla ett bredare, mer tvärsektoriellt regionalt utvecklingsuppdrag kan staten överväga att ge dem ytterligare uppgifter.

En ny regional geografi (kapitel 8)

De förslag till ny regional samhällsorganisation som kommittén lämnar utgör en sammanhållen helhet. De skall inte endast lösa dagens problem, utan framför allt hantera de utmaningar man kan förutse på ett par, tre decenniers sikt. Därför förutsätter de en ny läns- och regionkommunindelning, som bör utformas efter följande kriterier

– en gemensam läns- och regionkommunindelning som även stat-

liga sektorsmyndigheter med regionindelning som regel skall följa, – ett riktvärde för invånarantal på mellan en och två miljoner in-

vånare och som inte utan starka skäl understiger en halv miljon invånare,

– att varje regionkommun har ett eget regionsjukhus eller, om så

inte är möjligt, etablerar ett institutionaliserat samarbete med en regionkommun som har det, – att varje regionkommun har minst ett universitet med be-

tydande fasta forskningsresurser, – att arbetsmarknadsregionerna, så som de beräknas se ut 2030,

utgör byggstenar i läns- och regionkommunindelningen och inte bör delas, annat än om mycket starka skäl föreligger,

TPF

1

FPT

samt

– att län och regionkommuner så långt som möjligt avgränsas så

att medborgarna kan känna anknytning dit.

Kommittén bedömer att ovanstående kriterier kommer att resultera i en indelning i sex till nio län och regionkommuner. Indelningsprocessen kräver ett stort mått av lokalt och regionalt inflytande, såväl av demokratiska skäl som för att indelningsprocessen skall nå framgång. Intressenter i denna process är kommuner, landsting och stat, liksom de politiska partiernas distriktsorganisationer, andra organisationer och medborgare i övrigt. För att indelningsprocessen lika fullt skall få struktur föreslås att regeringen utser tre särskilda utredare/processledare för att leda de enskilda processerna i norra, mellersta respektive södra Sverige. I vissa fall kan det bli aktuellt att hålla lokala omröstningar för att avgöra enskilda kommuners länstillhörighet. Den slutliga indelningen i län och regionkommuner avgörs dock av riksdagen respektive regeringen.

Ombildningen av landsting till regionkommuner sker enklast i samband med allmänna val. Målet måste därför vara att en indelningsreform så långt som möjligt kan genomföras vid årsskiftet 2010/2011. Det förutsätter att man regionalt kan enas om en ny indelning under 2008. Dock kan processen i vissa delar av landet

TP

1

PT

Jämför med Nutek R 2006:18 Framtidens arbetsmarknadsregioner. Ett uppdrag från Ansvars-

kommittén.

kräva längre tid, vilket medför att genomförandet där fördröjs till, som längst, årsskiftet 2014/2015. Om så blir fallet bör staten ta ett mer aktivt ansvar för att föra processen i hamn, detta för att reformprocessen i stort inte onödigtvis skall försenas och splittras upp. Det kan av samma skäl bli aktuellt att fullfölja bildandet av regionkommuner under mandatperioden 2010–2014, utan att invänta valet hösten 2014.

Författningsförslag

1. Förslag till patientlag

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens innehåll och syfte

1 § I denna lag finns bestämmelser om patientens ställning i hälso- och sjukvården och tandvården.

Syftet med lagen är att tillförsäkra befolkningen en god hälso- och sjukvård och tandvård på lika villkor genom att

1.

främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjuk-

vårdspersonalen, och

2.

stärka respekten för patientens integritet, självbestämmande och

valfrihet samt människovärde.

Definitioner

2 § Med vårdgivare avses i lagen fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt bedriver hälso- och sjukvård eller tandvård.

Med hälso- och sjukvård avses sådana åtgärder som anges i 1 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

Med tandvård avses sådana åtgärder som anges i 1 § tandvårdslagen (1985:125).

Lagens tillämpningsområde

3 § För vårdgivare som bedriver hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) gäller bestämmelserna i 7–8 §§, 11 §, 13 § samt 15–19 §§.

För vårdgivare som bedriver tandvård enligt tandvårdslagen (1985:125) gäller bestämmelserna i 7–8 § och 14–19 §§.

4 § Bestämmelserna i 9 § gäller endast inom den hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) som bedrivs av landsting eller kommun eller enligt avtal med landsting eller kommun.

5 § Bestämmelserna i 10 § och 12 § gäller endast inom den hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) som bedrivs av landsting eller enligt avtal med landsting.

6 § Bestämmelserna om patientnämnd i 20–24 §§ gäller inom

1.

den hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen

(1982:763) som bedrivs av landsting eller enligt avtal med landsting,

2.

den hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen som

bedrivs av kommun eller enligt avtal med kommun och den allmänna omvårdnad enligt socialtjänstlagen (2001:453) som ges i samband med sådan hälso- och sjukvård, samt

3.

den tandvård enligt tandvårdslagen (1985:125) som bedrivs av

landsting.

Patientens självbestämmande och inflytande över vården

7 § Hälso- och sjukvården och tandvården skall bygga på respekt för patientens självbestämmande, valfrihet och integritet.

8 § Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.

9 § När det inom hälso- och sjukvården finns flera behandlingsalternativ som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet skall varje landsting eller kommun ge patienten möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar. Lands-

tinget eller kommunen skall ge patienten den valda behandlingen om det med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan och till kostnaderna för behandlingen framstår som befogat.

Patienten har inte rätt till behandling utanför det landsting eller den kommun inom vilket han eller hon är bosatt, om landstinget eller kommunen kan erbjuda en behandling som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Fast läkarkontakt

10 § Varje landsting skall organisera den öppna hälso- och sjukvården så att alla som är bosatta inom landstinget får tillgång till och kan välja en fast läkarkontakt. Landstinget får inte begränsa den enskildes val till ett visst geografiskt område inom landstinget.

Medicinsk bedömning m.m.

11 § Varje patient som vänder sig till hälso- och sjukvården skall, om det inte är uppenbart obehövligt, snarast ges en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd.

12 § Varje landsting skall ge en patient med livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom eller skada möjlighet att inom eller utom det egna landstinget få en förnyad medicinsk bedömning i det fall vetenskap och beprövad erfarenhet inte ger entydig vägledning och det medicinska ställningstagandet kan innebära särskilda risker för patienten eller har stor betydelse för dennes framtida livskvalitet. Patienten skall erbjudas den behandling den förnyade bedömningen kan föranleda.

Skyldighet att informera patienten

13 § Varje patient inom hälso- och sjukvården skall ges individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de metoder för undersökning, vård och behandling som finns. Om informationen inte kan lämnas till patienten skall den istället lämnas till en närstående till patienten.

Informationen får inte lämnas till patienten eller någon närstående om det finns hinder för detta i sekretesslagen (1980:100)

eller i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

14 § Inom tandvården skall varje patient upplysas om sitt tandhälsotillstånd och om de behandlingsmetoder som står till buds.

Patientens rätt att ta del av sin journal

15 § Om rätten att ta del av journalhandlingar inom den allmänna hälso- och sjukvården och tandvården finns bestämmelser i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen (1980:100).

En myndighet som har hand om en patientjournal upprättad inom enskild hälso- och sjukvård och tandvård har, om uppgift ur journalen begärs för särskilt fall, samma skyldighet att lämna uppgiften som den haft som ansvarat för journalen före överlämnandet till myndigheten.

16 § En journalhandling inom enskild hälso- och sjukvård och tandvård skall på begäran av patienten så snart som möjligt tillhandahållas honom eller henne för läsning eller avskrivning på stället eller i avskrift eller kopia, om inte annat följer av 2 kap. 8 § andra stycket eller 9 § första stycket lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

Frågor om utlämnande av en journalhandling enligt första stycket prövas av den som är ansvarig för patientjournalen. Anser denne att journalhandling eller någon del av den inte bör lämnas ut, skall han eller hon genast med eget yttrande överlämna frågan till Socialstyrelsen för prövning.

I fråga om överklagande av Socialstyrelsens beslut enligt andra stycket gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100).

Rättelse och förstörande av patientjournal

17 § En patient kan begära att rättelse görs av en felaktighet i en journalhandling.

Ytterligare bestämmelser om rättelse av journalhandling finns i 6 § patientjournallagen (1985:562).

18 § På ansökan av patienten eller någon annan som omnämns i en patientjournal får Socialstyrelsen förordna att journalen helt eller delvis skall förstöras. Förutsättningarna för detta är att – godtagbara skäl anförs för ansökan, – patientjournalen eller den del därav som skall förstöras uppen-

barligen inte behövs för patientens vård, och – det från allmän synpunkt uppenbarligen inte finns skäl att be-

vara journalen.

Innan ansökan slutligt prövas, skall den som ansvarar för patientjournalen beredas tillfälle att yttra sig.

Om Socialstyrelsen har avslagit en ansökan om förstörande av en patientjournal, får beslutet överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Om Socialstyrelsen har bifallit en sådan ansökan, får beslutet inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Skyldighet att utfärda intyg om vården

19 § Den som enligt 9 § patientjournallagen (1985:562) är skyldig att föra journal skall på begäran av patienten utfärda intyg om vården.

Patientnämnder m.m.

20 § I varje landsting och kommun skall det finnas en eller flera nämnder med uppgift att stödja och hjälpa patienter (patientnämnder).

För sådana nämnder gäller vad som är föreskrivet i kommunallagen (1991:900). Särskilda bestämmelser om gemensam nämnd finns i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet.

21 § Nämnderna skall utifrån synpunkter och klagomål stödja och hjälpa enskilda patienter och bidra till kvalitetsutvecklingen i hälso- och sjukvården genom att 1. hjälpa patienter att få den information de behöver för att kunna

ta till vara sina intressen i hälso- och sjukvården, 2. främja kontakterna mellan patienter och vårdpersonal,

3. hjälpa patienter att vända sig till rätt myndighet, samt 4. rapportera iakttagelser och avvikelser av betydelse för

patienterna till vårdgivare och vårdenheter.

22 § En kommun som ingår i ett landsting får överlåta uppgifterna enligt 21 § till landstinget, om kommunen och landstinget har kommit överens om detta. Kommunen får lämna sådant ekonomiskt bidrag till landstinget som motiveras av överenskommelsen.

23 § Nämnderna skall senast den sista februari varje år till Socialstyrelsen lämna en redogörelse över patientnämndsverksamheten under föregående år.

24 § Föreskrifter om stödpersoner vid psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång finns i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Föreskrifter om stödpersoner finns även i smittskyddslagen (2004:168).

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd

25 § Bestämmelser om patients och närståendes rätt att göra anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd finns i 7 kap. lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

Patientens rätt till ersättning för skador

26 § Bestämmelser om rätt till patientskadeersättning finns i patientskadelagen (1996:799).

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008, då lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m. skall upphöra att gälla.

2. Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

Härigenom föreskrivs i fråga om hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

dels att 2 b, 3 a och 18 a §§ skall upphöra att gälla, dels att 1, 2 a, 5 och 9 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Med hälso- och sjukvård avses i denna lag åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till hälso- och sjukvården hör även sjuktransporter samt att ta hand om avlidna.

I fråga om tandvården finns särskilda bestämmelser.

Bestämmelser om patientens ställning i hälso- och sjukvården och tandvården finns i patientlagen (0000:00).

2 a §

Hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Detta innebär att den skall särskilt

1. vara av god kvalitet med en god hygienisk standard och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen,

2. vara lätt tillgänglig,

3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,

4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen,

Hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Detta innebär att den skall särskilt

1. vara av god kvalitet med en god hygienisk standard och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen,

2. vara lätt tillgänglig,

3. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen,

4. tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården.

5. tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården.

Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Olika insatser för patienten skall samordnas på ett ändamålsenligt sätt.

Varje patient som vänder sig till hälso- och sjukvården skall, om det inte är uppenbart obehövligt, snarast ges en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd.

Olika insatser för patienten skall samordnas på ett ändamålsenligt sätt.

5 §

För hälso- och sjukvård som kräver intagning i vårdinrättning skall det finnas sjukhus. Varje landsting skall bedriva hälso- och sjukvård vid minst ett sjukhus utan att uppgift överlämnas enligt 3 § tredje och fjärde styckena. Vård som ges under intagning benämns sluten vård. Annan hälso- och sjukvård benämns öppen vård. Primärvården skall som en del av den öppna vården utan avgränsning vad gäller sjukdomar, ålder eller patientgrupper svara för befolkningens behov av sådan grundläggande medicinsk behandling, omvårdnad, förebyggande arbete och rehabilitering som inte kräver sjukhusens medicinska och tekniska resurser eller annan särskild kompetens.

Landstinget skall organisera primärvården så att alla som är bosatta inom landstinget får tillgång till och kan välja en fast läkarkontakt. En sådan läkare skall ha specialistkompetens i allmänmedicin. Landstinget får inte begränsa den enskildes val till ett visst geografiskt område inom landstinget.

9 §

Regeringen får föreskriva att landet skall delas in i regioner för den hälso- och sjukvård som berör flera landsting.

Landstingen skall samverka i frågor som rör sådan hälso- och sjukvård.

I varje landsting (regionkommun) skall det finnas ett kunskapscentrum. Kunskapscentrumet skall svara för kunskapsbildning och kunskapsspridning inom landstinget.

U

Denna lag träder i kraft den xx i fråga om 9 § och i övrigt den 1 januari 2008. Genom lagen upphävs lagen (1996:1157) om läkemedelskommittéer.

3. Förslag till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125)

Härigenom föreskrivs i fråga om tandvårdslagen (1985:125) att 1 och 3 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Med tandvård avses i denna lag åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador i munhålan.

Bestämmelser om patientens ställning i hälso- och sjukvården och tandvården finns i patientlagen (0000:00).

3 §

Tandvården skall bedrivas så att den uppfyller kravet på en god tandvård. Detta innebär att den skall

1. vara av god kvalitet med en god hygienisk standard och lägga särskild vikt vid förebyggande åtgärder,

2. tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen,

3. vara lätt tillgänglig,

4. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,

5. främja goda kontakter mellan patienten och tandvårdspersonalen.

Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.

Tandvården skall bedrivas så att den uppfyller kravet på en god tandvård. Detta innebär att den skall

1. vara av god kvalitet med en god hygienisk standard och lägga särskild vikt vid förebyggande åtgärder,

2. tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen,

3. vara lätt tillgänglig,

4. främja goda kontakter mellan patienten och tandvårdspersonalen.

Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453).

Patienten skall upplysas om sitt tandhälsotillstånd och om de behandlingsmetoder som står till buds.

Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453).

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

4. Förslag till lag om ändring i patientjournallagen (1985:562)

Härigenom föreskrivs i fråga om patientjournallagen (1985:562) dels att 10, 15–17 §§ skall upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 10 och 15 §§ skall utgå, dels att 3 och 6 §§ skall ha följande lydelse, dels att det skall införas en ny paragraf, 1 a §, med följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 a §

Bestämmelser om patientens rätt att ta del av sin journal, om förstörande av journal samt om skyldighet att utfärda intyg om vården finns i patientlagen (0000:00).

3 §

En patientjournal skall innehålla de uppgifter som behövs för en god och säker vård av patienten. Uppgifterna skall föras in i journalen så snart det kan ske.

Om uppgifterna föreligger, skall en patientjournal alltid innehålla

1. uppgift om patientens identitet,

2. väsentliga uppgifter om vidtagna och planerade åtgärder,

3. uppgifter om ställd diagnos och anledning till betydande åtgärder,

4. väsentliga uppgifter om vidtagna och planerade åtgärder,

5. uppgifter om den information som lämnats till patienten och om de ställningstaganden som gjorts om val av behandlingsalternativ och om möjlig-

Om uppgifterna föreligger, skall en patientjournal alltid innehålla

1. uppgift om patientens identitet,

2. väsentliga uppgifter om vidtagna och planerade åtgärder,

3. uppgifter om ställd diagnos och anledning till betydande åtgärder,

4. väsentliga uppgifter om vidtagna och planerade åtgärder,

5. uppgifter om den information som lämnats till patienten och om de ställningstaganden som gjorts om val av behandlingsalternativ och om möjlig-

heten till en förnyad medicinsk bedömning.

6. uppgift om information och samtycke som har lämnats enligt lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m.

heten till en förnyad medicinsk bedömning.

Patientjournalen skall vidare innehålla uppgift om vem som har gjort en viss anteckning i journalen och när anteckningen gjordes.

En journalanteckning skall om inte synnerliga hinder möter signeras av den som svarar för uppgiften.

6 §

Uppgifter i en journalhandling får inte utplånas eller göras oläslig i andra fall än som avses i 17 §.

Uppgifter i en journalhandling får inte utplånas eller göras oläslig i andra fall än som avses i 18 § patientlagen (0000:00).

Vid rättelse av en felaktighet skall det anges när rättelse har skett och vem som har gjort den.

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1156) om receptregister

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:1156) om receptregister att 3 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Receptregistret får användas för

1. registrering av underlaget för tillämpningen av bestämmelserna om läkemedelsförmåner vid köp av läkemedel m.m.,

2. debiteringen till landstingen,

3. ekonomisk uppföljning och framställning av statistik hos Apoteket Aktiebolag,

4. registrering och redovisning till landstingen av uppgifter för ekonomisk uppföljning och framställning av statistik,

5. registrering och redovisning till förskrivare, till verksamhetschefer enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och till läkemedelskommittéer enligt lagen (1996:1157) om läkemedelskommittéer av uppgifter för medicinsk uppföljning, utvärdering och kvalitetssäkring i hälso- och sjukvården,

6. registrering och redovisning till Socialstyrelsen av uppgifter för epidemiologiska undersökningar, forskning och framställning av statistik inom

Receptregistret får användas för

1. registrering av underlaget för tillämpningen av bestämmelserna om läkemedelsförmåner vid köp av läkemedel m.m.,

2. debiteringen till landstingen,

3. ekonomisk uppföljning och framställning av statistik hos Apoteket Aktiebolag,

4. registrering och redovisning till landstingen av uppgifter för ekonomisk uppföljning och framställning av statistik,

5. registrering och redovisning till förskrivare, till verksamhetschefer och till kunskapscentrum enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) av uppgifter för medicinsk uppföljning, utvärdering och kvalitetssäkring i hälso- och sjukvården,

6. registrering och redovisning till Socialstyrelsen av uppgifter för epidemiologiska undersökningar, forskning och framställning av statistik inom

hälso- och sjukvårdsområdet,

7. registrering av dosrecept och recept för flera uttag, samt

8. registrering och redovisning till Socialstyrelsen av uppgifter om enskild läkares eller tandläkares förskrivning av narkotiskt läkemedel, för styrelsens tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal enligt lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

Användning av receptregistret för sådan registrering som avses i första stycket 1 och 7 får inte omfatta annan än den som har lämnat sitt samtycke till registreringen. För ändamål som avses i första stycket 2 får uppgifter som kan hänföras till en enskild person inte omfatta annat än inköpsdag, kostnad, kostnadsreducering och patientens personnummer.

För ändamål som avses i första stycket 3, 5 och 8 får inga uppgifter redovisas som kan hänföras till en enskild person. Ändamålen enligt första stycket 4 får inte omfatta några åtgärder som innebär att uppgifter som kan hänföras till någon enskild patient redovisas. Dock får uppgifter som kan hänföras till en enskild förskrivare ingå i redovisning enligt första stycket 5 till samma förskrivare och till verksamhetschefen vid den enhet vid vilken förskrivaren tjänstgör samt i redovisning

hälso- och sjukvårdsområdet,

7. registrering av dosrecept och recept för flera uttag, samt

8. registrering och redovisning till Socialstyrelsen av uppgifter om enskild läkares eller tandläkares förskrivning av narkotiskt läkemedel, för styrelsens tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal enligt lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

Användning av receptregistret för sådan registrering som avses i första stycket 1 och 7 får inte omfatta annan än den som har lämnat sitt samtycke till registreringen. För ändamål som avses i första stycket 2 får uppgifter som kan hänföras till en enskild person inte omfatta annat än inköpsdag, kostnad, kostnadsreducering och patientens personnummer.

För ändamål som avses i första stycket 3, 5 och 8 får inga uppgifter redovisas som kan hänföras till en enskild person. Ändamålen enligt första stycket 4 får inte omfatta några åtgärder som innebär att uppgifter som kan hänföras till någon enskild patient redovisas. Dock får uppgifter som kan hänföras till en enskild förskrivare ingå i redovisning enligt första stycket 5 till samma förskrivare och till verksamhetschefen vid den enhet vid vilken förskrivaren tjänstgör samt i redovisning

enligt första stycket 8 till Socialstyrelsen.

Förskrivningsorsak får redovisas endast för de ändamål som avses i första stycket 4 och 5.

enligt första stycket 8 till Socialstyrelsen.

Förskrivningsorsak får redovisas endast för de ändamål som avses i första stycket 4 och 5.

U

Denna lag träder i kraft den xx.

6. Förslag till lag om ändring i lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m.

dels att 3 kap. 7 § och rubriken närmast före 4 kap. 6 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas nya paragrafer, 4 kap. 4 a och 6 a §§, med följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

7 §

Uppgifter om information och samtycke m.m. enligt 1– 6 §§ skall dokumenteras på lämpligt sätt.

Särskilda bestämmelser om sådan dokumentation finns i 3 § patientjournallagen (1985:562).

Uppgifter om information och samtycke m.m. enligt 1– 6 §§ skall dokumenteras på lämpligt sätt i anslutning till biobanken samt i provgivarens patientjournal.

4 kap.

4 a §

En journalhandling inom enskild hälso- och sjukvård som rör en viss patient skall lämnas ut på begäran av den som fått tillstånd till kodat humanbiologiskt material om den patienten från en biobank enligt 1 §, om patienten samtyckt till utlämnandet. I fråga om vissa känsliga personuppgifter finns föreskrifter i personuppgiftslagen (1998:204).

Vägran att lämna ut vävnadsprover

Vägran att lämna ut vävnadsprover m.m.

6 a §

Frågor om utlämnande av en journalhandling enligt 4 a § prövas av den som är ansvarig för patientjournalen. Anser denne att journalhandling eller någon del av den inte bör lämnas ut, skall han eller hon genast med eget yttrande överlämna frågan till Socialstyrelsen för prövning.

I fråga om överklagande av Socialstyrelsens beslut enligt första stycket gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100).

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

7. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:570) med instruktion för Socialstyrelsen

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1996:570) med instruktion för Socialstyrelsen

dels att det skall införas en ny paragraf, 1 b §, med följande lydelse

dels att 2 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 b §

Socialstyrelsen skall svara för kunskapsutveckling och kunskapsförmedling i vård och omsorg samt ansvara för samordning av de statliga myndigheternas verksamhet på området.

Socialstyrelsen skall utvärdera vilka resultat som uppnåtts med kunskapsutvecklingen och kunskapsförmedlingen.

2 §

Socialstyrelsen skall särskilt

1. följa utvecklingen inom och utvärdera verksamheterna samt därvid samverka med andra samhällsorgan i den utsträckning det behövs,

2. vaka över verksamheterna vad gäller kvalitet och säkerhet samt den enskildes rättigheter,

3. svara för kunskapsutveckling och kunskapsförmedling i vård och omsorg,

Socialstyrelsen skall särskilt

1. följa utvecklingen inom och utvärdera verksamheterna samt därvid samverka med andra samhällsorgan i den utsträckning det behövs,

2. vaka över verksamheterna vad gäller kvalitet och säkerhet samt den enskildes rättigheter,

3. samordna de statliga insatserna inom socialtjänst och hälso- och sjukvård vad gäller barn och ungdom,

4. samordna de statliga insatserna inom socialtjänst och hälso- och sjukvård vad gäller barn och ungdom,

5. med hjälp av det epidemiologiska centret och på annat sätt följa, analysera och rapportera om hälsoutvecklingen i landet samt belysa epidemiologiska konsekvenser av olika åtgärder,

6. följa forsknings- och utvecklingsarbete av särskild betydelse inom sitt ansvarsområde och verka för att sådant arbete kommer till stånd,

7. svara för tillsyn i frågor som gäller hälsoskydd enligt 2, 5, 6 och 9 kap. miljöbalken samt tillhandahålla underlag för tillämpningen av 3–4 kap. miljöbalken och plan- och bygglagen (1987:10) samt i arbetet med att uppnå miljökvalitetsmålen ha det övergripande ansvaret för hälsofrågor inom samtliga miljökvalitetsmål,

8. ansvara för officiell statistik enligt förordningen (2001:100) om den officiella statistiken,

9. delta i internationellt samarbete inom sitt ansvarsområde,

4. med hjälp av det epidemiologiska centret och på annat sätt följa, analysera och rapportera om hälsoutvecklingen i landet samt belysa epidemiologiska konsekvenser av olika åtgärder,

5. följa forsknings- och utvecklingsarbete av särskild betydelse inom sitt ansvarsområde och verka för att sådant arbete kommer till stånd,

6. svara för tillsyn i frågor som gäller hälsoskydd enligt 2, 5, 6 och 9 kap. miljöbalken samt tillhandahålla underlag för tillämpningen av 3–4 kap. miljöbalken och plan- och bygglagen (1987:10) samt i arbetet med att uppnå miljökvalitetsmålen ha det övergripande ansvaret för hälsofrågor inom samtliga miljökvalitetsmål,

7. ansvara för officiell statistik enligt förordningen (2001:100) om den officiella statistiken,

8. delta i internationellt samarbete inom sitt ansvarsområde,

9. fortlöpande ta fram underlag för sin analys avseende till-

10. fortlöpande ta fram underlag för sin analys avseende tillgången och efterfrågan på hälso- och sjukvårdspersonal, särskilt vad gäller läkare med specialistkompetens,

11. genom det nationella kunskapscentret för frågor om dentala material svara för kunskapsutveckling och kunskapsförmedling om dentala material,

12. samverka med Försäkringskassan, Arbetsmarknadsstyrelsen och Arbetsmiljöverket i syfte att uppnå en effektivare användning

av tillgängliga resurser inom rehabiliteringsområdet,

13. med hjälp av Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete främja utvecklingen av metoder och arbetsformer i socialt arbete genom systematisk prövning och värdering av utfall och effekter av socialtjänstens insatser samt förmedla kunskap om verkningsfulla metoder och arbetsformer,

14. efter samråd med Myndigheten för internationella adoptionsfrågor utarbeta den särskilda information som

gången och efterfrågan på hälso- och sjukvårdspersonal, särskilt vad gäller läkare med specialistkompetens,

10. genom det nationella kunskapscentret för frågor om dentala material svara för kunskapsutveckling och kunskapsförmedling om dentala material,

11. samverka med Försäkringskassan, Arbetsmarknadsstyrelsen och Arbetsmiljöverket i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser inom rehabiliteringsområdet,

12. med hjälp av Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete främja utvecklingen av metoder och arbetsformer i socialt arbete genom systematisk prövning och värdering av utfall och effekter av socialtjänstens insatser samt förmedla kunskap om verkningsfulla metoder och arbetsformer,

13. efter samråd med Myndigheten för internationella adoptionsfrågor utarbeta den särskilda information som behövs för bedömning av ett hems lämplighet att ta emot ett barn med hemvist utomlands i syfte att adoptera det,

14. genom Socialstyrelsens institut för särskilt utbildningsstöd följa och utvärdera den verksamhet som bedrivs med

behövs för bedömning av ett hems lämplighet att ta emot ett barn med hemvist utomlands i syfte att adoptera det,

15. genom Socialstyrelsens institut för särskilt utbildningsstöd följa och utvärdera den verksamhet som bedrivs med statligt bidrag som administreras av institutet. Förordning (2005:1079).

statligt bidrag som administreras av institutet. Förordning (2005:1079).

U

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2008.

8. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:611) med instruktion för Läkemedelsverket

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1996:611) med instruktion för Läkemedelsverket att det skall införas en ny paragraf, 2 a §, med följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 a §

Läkemedelsverket skall bistå Socialstyrelsen i arbetet med kunskapsutveckling och kunskapsförmedling i vård och omsorg.

U

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2008.

9. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2002:1085) med instruktion för Statens beredning för medicinsk utvärdering

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2002:1085) med instruktion för Statens beredning för medicinsk utvärdering att 1 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Statens beredning för medicinsk utvärdering har till uppgift att vetenskapligt utvärdera tillämpade och nya medicinska metoder ur medicinskt, ekonomiskt, socialt och etiskt perspektiv.

Beredningen skall sammanställa utvärderingarna på ett enkelt och lättfattligt sätt samt sprida dem så att vårdgivare och andra berörda kan tillägna sig den kunskap som vunnits. Beredningen skall utvärdera hur denna kunskap har använts och vilka resultat som nåtts.

Beredningen skall sammanställa utvärderingarna på ett enkelt och lättfattligt sätt som gör det möjligt för vårdgivare och andra berörda att tillägna sig den kunskap som vunnits.

Beredningen skall svara för information inom sitt ansvarsområde till andra myndigheter, hälso- och sjukvården samt enskilda.

Beredningen skall bistå Socialstyrelsen i arbetet med kunskapsutveckling och kunskapsförmedling i vård och omsorg.

U

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2008.

10. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2002:719) med instruktion för Läkemedelsförmånsnämnden

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2002:719) med instruktion för Läkemedelsförmånsnämnden att 2 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Myndigheten skall också – följa utvecklingen på läkemedelsområdet,

– följa upp och utvärdera sina beslut,

– följa utvecklingen i andra länder och ta till vara erfarenheter därifrån, samt

– informera berörda om sin verksamhet och om effekterna av sina beslut om subventionering och prisreglering.

Myndigheten skall också – följa utvecklingen på läkemedelsområdet,

– följa upp och utvärdera sina beslut,

– följa utvecklingen i andra länder och ta till vara erfarenheter därifrån,

– informera berörda om sin verksamhet och om effekterna av sina beslut om subventionering och prisreglering, samt

– bistå Socialstyrelsen i arbetet med kunskapsutveckling och kunskapsförmedling i vård och omsorg.

U

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2008.

11. Förslag till lag om regionalt utvecklingsarbete

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens innehåll och syfte

1 § I denna lag finns bestämmelser om regionalt utvecklingsarbete. Med regionalt utvecklingsarbete avses de insatser som görs inom det allmännas verksamhet för att skapa förutsättningar för tillväxt och hållbar utveckling i ett län.

2 § Syftet med lagen är att ange den övergripande ansvarsfördelningen för det regionala utvecklingsarbetet, som grund för en tvärsektoriell samordning av de olika aktörernas insatser.

Övergripande ansvarsfördelning

3 § Regionkommunen skall leda och samordna det regionala utvecklingsarbetet i länet.

4 § Regionkommunen skall samverka med länets kommuner, länsstyrelsen och med övriga berörda statliga myndigheter. Den skall också samråda med företrädare för berörda organisationer och näringslivet i länet.

5 § Länsstyrelsen och andra statliga myndigheter skall inom sina verksamhetsområden lämna regionkommunen det biträde som krävs för det regionala utvecklingsarbetet. De skall också samråda med regionkommunen om pågående och planerade statliga verksamheter som har betydelse för länets utveckling.

6 § I lagar och andra författningar finns ytterligare bestämmelser om kommuners, regionkommuners och statliga myndigheters uppgifter inom ramen för det regionala utvecklingsarbetet.

Det regionala utvecklingsarbetet

7 § Regionkommunen skall utarbeta och besluta om ett regionalt utvecklingsprogram för länet. Utvecklingsprogrammet skall härvid ange geografiska regionintressen och innehålla en regiontrafikplan.

Regionkommunen skall leda och samordna arbetet med att genomföra det regionala utvecklingsprogrammet. Utvecklingsprogrammet skall beaktas av statliga myndigheter och ge vägledning för kommuner i länet.

8 § Regionkommunen skall utarbeta förslag till regionala strukturfondsprogram inom den europeiska sammanhållningspolitiken. Regionkommunen skall även bereda ansökningar om bidrag från strukturfondsprogram och avge bindande yttranden i sådana ärenden.

9 § Regionkommunen skall besluta om användningen av det regionala utvecklingsanslaget. Utvecklingsanslaget kan utan hinder av 2 kap. 8 § kommunallagen (1991:900) användas till företagsstöd.

10 § Inom ramen för det regionala utvecklingsarbetet skall regionkommunen därutöver

1. bedriva regionalt jämställdhetsarbete genom att fördela statliga

medel till regional projektverksamhet, 2. utarbeta och besluta om länsplaner för regional transportinfra-

struktur, 3. bedriva lokal och regional kollektivtrafik i enlighet med lagen

(1997:734) om ansvar för viss kollektivtrafik, 4. bedriva regional kulturverksamhet genom att besluta om an-

vändningen av statsbidrag till sådan verksamhet, 5. bedriva regional kulturmiljövård genom att besluta om an-

vändningen av den del av statsbidraget till kulturmiljövård som fördelas regionalt, 6. bedriva regional naturvård i form av planering, främjande av

friluftsliv samt skötsel av statliga naturreservat och annat fältarbete, 7. regionalt anpassa, konkretisera och verka för de nationella

miljökvalitetsmålen.

11 § Regionkommunen skall i övrigt verka för att skapa goda tillväxt- och utvecklingsförutsättningar i länet inom de ramar som kommunallagen (1991:900) medger.

Uppföljning och utvärdering

12 § Regionkommunen skall följa upp och låta utvärdera det regionala utvecklingsarbetet.

13 § Regionkommunen skall årligen lämna en redovisning av det regionala utvecklingsarbetet till regeringen. I det sammanhanget skall regionkommunen särskilt redovisa hur nationella mål och intressen har beaktats.

Bemyndigande

14 § Regeringen får meddela de föreskrifter som behövs för genomförandet av det regionala utvecklingsarbetet.

U

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer i fråga om 8 § andra meningen och i övrigt den xx. Genom lagen upphävs lagen (2002:34) om samverkansorgan i länen.

12. Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10) att 4 kap. 1 och 3 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

1 §

I översiktsplanen skall redovisas de allmänna intressen enligt 2 kap. och de miljö- och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och vattenområden. Vid redovisningen skall riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken anges särskilt.

Av planen skall framgå

1. grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområden,

2. kommunens syn på hur den byggda miljön skall utvecklas och bevaras,

3. hur kommunen avser att tillgodose de redovisade riksintressena och iaktta gällande miljökvalitetsnormer.

Översiktsplanens innebörd och konsekvenser skall kunna utläsas utan svårighet.

I översiktsplanen skall redovisas de allmänna intressen enligt 2 kap. och de miljö- och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och vattenområden. Vid redovisningen skall riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken samt geografiska regionintressen enligt 7 § lagen (00:0000) om regionalt utvecklingsarbete anges särskilt.

Av planen skall framgå

1. grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområden,

2. kommunens syn på hur den byggda miljön skall utvecklas och bevaras,

3. hur kommunen avser att tillgodose de redovisade riksintressena och iaktta gällande miljökvalitetsnormer.

Översiktsplanens innebörd och konsekvenser skall kunna utläsas utan svårighet.

4 kap.

3 §

När förslag till översiktsplan eller till ändring av planen upprättats, skall kommunen samråda med länsstyrelsen samt regionplaneorgan och kommuner som berörs av förslaget. De myndigheter samt de sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd.

När förslag till översiktsplan eller till ändring av planen upprättats, skall kommunen samråda med länsstyrelsen, regionplaneorgan samt kommuner och regionkommuner som berörs av förslaget. De myndigheter samt de sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd.

U

Denna lag träder i kraft den xx.

1. Inledning

Ansvarskommitténs arbete inleddes våren 2003. Ett första delbetänkande Utvecklingskraft för hållbar välfärd (SOU 2003:123) avlämnades i december samma år. Efter att ha skickat ut betänkandet för synpunkter beslutade regeringen om tilläggsdirektiv i juni 2004. Med detta slutbetänkande avslutar Ansvarskommittén sitt arbete.

1.1. Uppdraget

Översyn av strukturen och uppgiftsfördelningen inom samhällsorganisationen (dir. 2003:10)

I januari 2003 beslutade regeringen att tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppdrag att se över strukturen och uppgiftsfördelningen inom samhällsorganisationen. Direktivet redovisas i sin helhet i bilaga 1.

Enligt direktivet skulle arbetet i kommittén bedrivas i två etapper. I den första etappen avsågs kommittén beskriva rådande struktur och uppgiftsfördelning mellan staten, kommunerna och landstingen med syfte att belysa såväl brister som förtjänster med den gällande ordningen. Samtidigt skulle kommittén identifiera och analysera samhällsförändringar som skulle kunna föranleda en förändrad samhällsorganisation. Resultatet av denna första etapp skulle kommittén redovisa i ett delbetänkande senast den 15 december 2003.

I en andra etapp skulle kommittén göra en fördjupad analys och bedömning av strukturen och uppgiftsfördelningen. Inför denna etapp avsåg regeringen att återkomma med tilläggsdirektiv.

I uppdragets första etapp ingick bland annat att belysa följande frågeställningar:

  • Hur kommer kommuner och landsting att klara sina välfärdsåtaganden i framtiden?
  • Hur väl är kommun- och länsindelningen anpassad till de förändrade förutsättningar som uppstår när medborgarnas rörelsemönster förändras och bostads- och arbetsmarknadsregionerna blir allt större?
  • Hur påverkar internationaliseringen, särskilt samarbetet inom

EU, det svenska politiska och administrativa systemet och hur fungerar kommuners och landstings insyn och inflytande i EU:s beslutsfattande?

  • Hur har förändrad styrning av offentliga verksamheter, till exempel rättighets- och ramlagstiftning och nya drifts- och samarbetsformer, påverkat de folkvalda organens möjligheter att få genomslag för politiken?

En viktig utgångspunkt för kommitténs arbete, som lades fast i direktivet, var att en långtgående kommunal självstyrelse skall upprätthållas inom ramen för ett starkt nationellt ansvar för medborgarnas rätt till likvärdig välfärd i hela landet, utan att därför det yttersta ansvaret rubbas hos riksdag och regering för den offentliga verksamheten och för det politiska beslutsfattandet.

Direktivet angav två viktiga syften för kommande förslag – att ge de folkvalda organen bättre förutsättningar för att få genomslag för politiken och att ge medborgarna bättre förutsättningar till inflytande, insyn och ansvarsutkrävande.

Utvecklingskraft för hållbar välfärd (SOU 2003:123)

I december 2003 överlämnade kommittén betänkandet Utvecklingskraft för hållbar välfärd (SOU 2003:123). På grundval av en övergripande analys formulerades utgångspunkter för det fortsatta utredningsarbetet. Betänkandet innehöll inte förslag till åtgärder utan syftade till att ge underlag för mer preciserade direktiv från regeringen.

Samhällsförändringar som kommittén lyfte fram i delbetänkandet som särskilt betydelsefulla är förändringar i de demografiska och ekonomiska förutsättningarna på lång sikt. I delbetänkandet tecknades en bild av dagens samhällsorganisation, inklusive vilka ansvarsskiften som skett sedan 1970-talet och olika

problem som dagens ansvarsförhållanden inrymmer. Statens styrning, kontroll och uppföljning diskuterades, bland annat med exempel från skolan, äldreomsorgen och hälso- och sjukvården. Vidare belystes frågor om tillväxt och regional utveckling – ett område med många aktörer, såväl statliga som kommunala.

I delbetänkandet konstaterades också att olika aspekter på demokratins utveckling är intimt förbundna med Ansvarskommitténs uppdrag. Ett system där det är svårt att förstå hur eller på vilken nivå medborgare och invånare i Sverige, som individer eller i grupp, kan utkräva ansvar, undergräver legitimiteten i det offentliga systemet. Mot den bakgrunden betonade kommittén vikten av att inför det fortsatta utredningsarbetet anlägga ett medborgarperspektiv. Detta innebär en medveten strävan att betrakta de offentliga verksamheterna som de ter sig utifrån den enskildes perspektiv, snarare än utifrån olika sektors- eller producentperspektiv.

Även om den svenska samhällsmodellen i sig uppvisar en betydande styrka, konstaterade kommittén att Sverige behöver en mer robust modell för samhällsorganisationen i framtiden. Kommittén redovisade problem och behov av förnyelse med hjälp av ett stort antal observationer, bland annat följande:

  • Den demografiska utvecklingen leder till en växande obalans mellan behov av och resurser för den offentliga välfärden. Därmed ställs stat, kommuner och landsting inför en stor finansiell och verksamhetsmässig utmaning.
  • En väl fungerande arbetsmarknad och ett ökat arbetskraftsutbud är avgörande förutsättningar för att den offentliga välfärden i framtiden skall kunna finansieras.
  • Medborgarnas uppslutning bakom en skattefinansierad välfärd är oförändrat stor, oberoende av ålder och generation.
  • Intresset för samhällsfrågor förefaller öka men söker sig delvis andra vägar än tidigare. Intresset är nu mer inriktat på handling och på konkreta frågor av direkt intresse för den enskilde.
  • Medborgarnas önskemål och behov blir allt mer sammansatta, med de senaste årens ökade sjukfrånvaro som ett exempel. Uppdelningen av ansvar i samhällsorganisationen riskerar att försvåra insättandet av åtgärder i rätt tid och på rätt sätt.
  • Från kommunalt håll kommer en kritik som går ut på att initiativen från nationell nivå är för många, att de präglas av sektorsperspektiv och att de inte är koordinerade.
  • Kommuner och landsting uppvisar stora skillnader sinsemellan vad gäller ambitionsnivå, tillgänglighet och kvalitet i den välfärdsservice de erbjuder.
  • Den framtida ansvars- och uppgiftsfördelningen för hälso- och sjukvården bör vara en prioriterad fråga i de fortsatta diskussionerna om samhällsorganisationen.
  • Utformningen av samhällsorganisationen på regional nivå är avhängig av hur a