SOU 2004:27

En ny doktorsutbildning - kraftsamling för excellens och tillväxt

Till statsrådet och chefen för Utbildningsdepartementet

Genom beslut den 5 december 2002 bemyndigade regeringen chefen för Utbildningsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda vissa frågor rörande forskarutbildningen och perioden efter doktorsexamen (dir. 2002:148). Med stöd av detta bemyndigande förordnade departementschefen Thomas Östros den 5 december 2003 prorektorn vid Kungl. Tekniska Högskolan professor Margareta Norell Bergendahl som särskild utredare. Den 1 januari 2003 förordnades docent Wanda Klintberg som huvudsekreterare och den 1 februari 2003 fil. mag. Anders Steinwall som biträdande sekreterare.

Utredningen har antagit namnet Forskarutbildningsutredningen. Regeringen beslutade den 18 juni 2003 att senarelägga tidpunkten för redovisningen av uppdraget från den 31 december 2003 till den 1 mars 2004.

Utredaren har till utredningen knutit två arbetsgrupper, en Rådgivande grupp som har utgjort en konsultativ grupp under hela utredningsarbetet samt en arbetsgrupp för resurstilldelningsfrågor.

Departementssekreteraren vid utbildningsdepartementet Tim Nordin har medverkat som expert i utredningsarbetet. Monica Augustsson, Kommittéservice, har assisterat utredningen.

Vi överlämnar härmed betänkandet En Ny Doktorsutbildning – kraftsamling för excellens och tillväxt (SOU 2004:27). Med detta är uppdraget slutfört.

Stockholm den 1 mars 2004

Margareta Norell Bergendahl

Wanda Klintberg

Sammanfattning – En ny Doktorsutbildning

I detta kapitel sammanfattas de huvudsakliga förslagen som bildar grund för En Ny Doktorsutbildning. Genomförandet av förslagen innebär

  • en långsiktig förstärkning av svensk forskning,
  • en tydligare väg genom utbildningssystemet,
  • ett ökat kunskapsutbyte mellan utbildning, forskning och det övriga samhället,
  • bättre förutsättningar för ökad tillväxt inom företag och andra samhällssektorer,
  • förbättrad rekrytering av underrepresenterade grupper till doktorsutbildning och forskarkarriär,
  • stärkt profileringsmöjlighet vid olika lärosäten och fler tvärvetenskapliga samarbeten,
  • ökade möjligheter till internationell rörlighet.

Genom förslaget om en förstärkt finansiering av doktorsutbildningen kommer en större del av forskningsfinansiärernas resurser att kunna konkurrensutsättas för seniorforskning. Det innebär ett kostnadseffektivt sätt att stärka svensk forskning, innovation och utveckling för ökad internationell konkurrenskraft, en investering i framtida utveckling och tillväxt. Förstärkningen föreslås väsentligen till anslagen för forskning och forskarutbildning, vilket ökar lärosätenas prioriteringsansvar och stärker handledarfunktionen.

För att höja effektivitet och kvalitet i doktorsutbildningen föreslås en sammanhållen och tydlig struktur som ger utrymme för den flexibilitet som erfordras inom olika områden. Ett ”forskarskoleliknande” arbetssätt har varit vägledande i detta arbete, vilket förbättrar studie- och arbetsförhållanden för såväl doktorand som handledare. Den nya doktorsutbildningen ska ge en gedigen grund för avancerade forskande och utredande arbetsuppgifter såväl inom som utanför akademin. Doktorer kommer att ha nya angelägna

roller inom företag, i gymnasieskolan, och i många andra verksamheter. Genom en ny anställning, doktorsanställning öppnas möjlighet till anpassning till aktuell arbetsmarknad.

Förslagen skall betraktas och övervägas som helhet. Genom att denna utredning har haft ett mycket brett uppdrag har möjligheten att se över hela systemet utnyttjats och det samlade förslagets delar förutsätter och förstärker varandra.

Den svenska forskarutbildningen har ett gott anseende internationellt. Redan 1969, tidigt i förhållande till andra länder, genomförde Sverige en kraftig reformering av forskarutbildningen i avsikt att införa en mer utbildningsinriktad forskarutbildning som även var anpassad till andra marknader än akademin.

Reformen 1969 fick inte avsett genomslag i fråga om struktur, genomströmning och studievillkor – bl.a. på grund av utebliven förstärkt finansiering. Statsmakterna införde därför 1998 skärpta regler rörande krav på säkrad finansiering och studietid för doktorander i avsikt att förverkliga den då närmare trettio år gamla reformen.

Det är mot den bakgrunden som utredningsuppdraget har genomförts. Syftet har varit att åstadkomma en svensk doktorsutbildning som både svarar mot uppställda krav i 1969 och 1998 års reformer och mot en ändamålsenlig utbildning en lång tid in på 2000-talet. Utredningen har utgått ifrån att Sverige behöver en sammanhållen doktorsutbildning som skall svara för kunskapsutveckling inom hela det forskningsfält som sträcker sig från akademisk grundforskning till tillämpningsnära behovsmotiverad forskning utifrån bl.a. industrins tillväxtbehov, men också samhället i stort. Kvalitetsaspekter av olika slag har varit vägledande i arbetet.

I denna sammanfattning har texten under varje avsnitt avslutats med en kortversion av de förslag som rör det aktuella avsnittet. För att understryka framtidskaraktären har vi valt att presentera de kortfattade förslagen i presensform. Samma förslag kan förekomma på flera ställen genom att de stöder flera delar av det system vi beskriver.

Mål som vägleder

En grundläggande förutsättning för en god forskarutbildning är att det finns en given och känd målsättning. Det enda som finns idag rörande målsättningen är att forskarutbildningen skall ge de kunskaper och färdigheter som behövs för att självständigt kunna bedriva forskning (HL kap. 1 § 9). Det har mot den bakgrunden funnits anledning att närmare analysera om doktorsutbildningen skall vara gemensam för alla vetenskapsområden och alla inriktningar. Utredningen föreslår en samlad doktorsutbildning, som tar till vara den flexibilitet och den mångsidighet som finns inom nuvarande forskarutbildningssystem och som tillgodoser även det konstnärliga områdets behov. Målsättning för den samlade doktorsutbildningen införs i högskolans examensordning. (kapitel 2)

Benämningen doktorsutbildning används i stället för forskarutbildning. Övergripande mål för doktorsutbildning ersätter nuvarande målformulering för forskarutbildning i Högskolelagen. Delmål anger kunskaper och insikter, färdighet och förmåga samt värderingar och förhållningssätt som en doktor skall ha utöver mål för masterexamen.

Strukturerad utbildningsgång till doktorsexamen

Doktorsutbildningen ingår i ett större system och kan inte analyseras och diskuteras lösgjort från detta. Utredningen har därför arbetat med krav på grundläggande utbildning som förbereder för doktorsutbildning samt vilka karriärvägar som erbjuds de nyexaminerade doktorerna. Det är angeläget att utbildningen även anpassas för arbetsuppgifter i arbetslivet utanför universitet och högskolor. Det kravet bör avspeglas i utformningen av en ny doktorsutbildning.

Doktoranderna har vid antagning till forskarutbildning relativt lång grundutbildning i förhållande till det nominella kravet om 120 poäng högskoleutbildning. Den relativt omfattande grundutbildningen, som oftast uppgår till mer än 160 poäng, är inte alltid av högsta relevans vad gäller ämnesinriktningen och ofta saknas de

vetenskapligt inriktade moment som främjar en gynnsam start på forskarutbildningen.

En examensstruktur föreslås som innebär att doktorsutbildningen bygger på en tvåårig magisterutbildning, i fortsättningen benämnd masterutbildning, som inkluderar forskningsförberedande moment. Den samlade studiegången blir på detta sätt mer kontinuerlig, och studenterna kommer att ha bättre insikt i och kännedom om hur forskarutbildningen förbereds. Valet att fortsätta i en forskarutbildning blir bättre underbyggt.

Med en tvåårig masterutbildning, vilket innebär fem års grundläggande högskoleutbildning, och en anpassad förberedelse för doktorsutbildning, kan minst samma kvalitet som i dagens system upprätthållas med en treårig doktorsutbildning som har större fokus på avhandlingsarbetet. Den nominella studietiden förlängs därmed med ett år, men i praktiken innebär det ingen tidsmässig förändring för de flesta. En god förberedelse genom masterutbildning om 80 poäng, som under det andra året inriktas mot moment av forskningsförberedande karaktär, kommer att bidra till ökad effektivitet och kvalitet. Därtill kommer att en tvåårig masterutbildning med denna inriktning även fyller ett behov i arbetslivet utanför högskolan genom att tillgodose ett ökande kompetensbehov inom samhällets olika sektorer.

För att doktoranden under doktorsutbildningen även skall få viss pedagogisk meritering bör det för dem som så önskar finnas möjlighet att komplettera doktorsstudierna med undervisning. Att tjänstgöra som lärare till en omfattning av 25 procent av heltid under hela utbildningen förlänger den totala doktorandtiden till fyra år. Den lösningen innebär också att mognadsprocess och experimentell verksamhet får mer utrymme. (kapitel 4 och 6)

Tvåårig masterutbildning är grund för treårig doktorsutbildning, examensstrukturen är nominellt 3+2+3 år. Licentiatexamen utgör etappavgång från doktorsutbildningen under en övergångsperiod.

Resurstilldelning i förhållande till verksamhetens omfattning

En annan väsentlig förutsättning är att finansiella villkor och tilldelning av resurser är tillfredsställande. En stor del av dagens problem i forskarutbildningen kan relateras till bristande resurser och/eller till alltför stor dominans av extern finansiering. Mot bakgrund av föreslagen målsättning och syftet med forskarutbildningen att den även skall förbereda för uppgifter i arbetslivet utanför akademin har utredningen fokuserat på att utveckla en doktorsutbildning som bättre än dagens tillgodoser statsmakternas krav på kvalitet och effektivitet. En modell för ett mål- och resultatstyrt resurstilldelningssystem vad gäller direkta statsanslag har utarbetats där tilldelade medel står i proportion till examinationsmål och avlagda examina. Kostnader för en doktorsutbildning med utgångspunkt i modellen redovisas och en uppskattning görs av hur mycket medel inom de direkta statsanslagen som idag kan anses avse forskarutbildning. Beräkningarna har grundats på att 75 procent av doktorsutbildningen, såväl studiefinansiering som genomförandekostnader, skall vara finansierad genom detta system. Resterande del bör finansieras av olika externa källor. Därvid har vi utgått från gällande examinationsmål.

Utredningen har inte funnit anledning att ta ställning i frågan om doktorsutbildningens framtida volym men vill ändå understryka att målsättningen med ytterligare fördubbling av examinationen inte kan genomföras utan noggrann analys av förutsättningarna. Utredningen bedömer att en minskning av antalet doktorander blir nödvändig om inte nya resurser för doktorsutbildningen tilldelas lärosätena.

Forskarskolor är ett utmärkt medel för att stärka möjligheterna till fokuserad doktorsutbildning som gynnar såväl excellens som tillväxt, och som gör det möjligt att skapa kreativa forskningsmiljöer för behovsmotiverad doktorsutbildning, för små ämnen och för att utveckla nya doktorsutbildningar av fler- eller tvärvetenskaplig karaktär. Utredningen föreslår att forskningsråden och VINNOVA tilldelas medel för forskarskolor som kan sökas av högskolor tillsammans eller för flera områden inom en högskola. Forskarskolor ger också ökad möjlighet för högskolor utan vetenskapsområde att medverka i forskarutbildning.

För att tillgodose behovet av meriteringsmöjligheter vid universitet och högskolor samt för att bereda plats för doktorer i nya typer av verksamheter föreslås att en anställning som doktor inrättas. Tillkommande medel för sådana anställningar tilldelas lärosätena direkt av regeringen i förhållande till antal examina eller fördelas av Vetenskapsrådet och VINNOVA. (kapitel 5)

Medel för doktorsutbildning tilldelas lärosätena i proportion till examinationsmål och genomförda examina genom ett mål- och resultatstyrt resurstilldelningssystem som syftar till att 75 procent av utbildningen är finansierad.

Forskningsråd och VINNOVA tilldelas särskilda medel för forskarskolor. Universitet och högskolor ansöker om medel tillsammans eller var för sig. Medel för anställning som doktor tilldelas lärosätena av regeringen i förhållande till antal examina eller fördelas av Vetenskapsrådet och VINNOVA.

Tydliga krav på utbildningsprocessen

Forskarutbildningen spänner över ett brett register beträffande innehåll, finansiering, urval och antagning, former för genomförande, handledarorganisation, krav på avhandling, doktorandens arbetsförhållanden och ekonomi m.m. I genomförandeprocessen ingår ett stort antal faktorer med skiftande förutsättningar vid olika lärosäten. Redan själva urvalsproceduren är av mycket olika karaktär även inom ett och samma lärosäte. Det betyder att antagning i vissa ämnen sker genom öppet ledigkungörande vid kända tillfällen. För andra ämnen förekommer en löpande antagning beroende på tillgång till medel och inte sällan antas en intresserad student av sin blivande handledare. Ett särskilt problem utgör hanteringen av doktorander som har sin utkomst från industrin eller t.ex. är anställda som adjunkt inom högskolesystemet. Av rättssäkerhetsskäl och jämställdhetsskäl erfordras en ordning som innebär att alla platser skall ledigkungöras öppet och urvalsmekanismer skall vara kända. För anställda som inom ramen för sin anställning önskar genomgå doktorsutbildning kan arbetsgivaren beställa uppdrags-

utbildning på liknande villkor som gäller för grundutbildning. Därmed uppstår ingen konflikt med den reguljära antagningen.

Handledning av doktoranderna är ett av de viktigaste inslagen i utbildningsprocessen och förmodligen den mest sårbara. Handledningsfunktionen har varit ett problem och diskuterats sedan lång tid och även i den stora undersökning som genomfördes av Högskoleverket under år 2003 var vittnesmålen om brister i handledningen ganska omfattande.

Handledningen är inte bara ett problem för vissa doktorander. Ett ansträngt ekonomiskt läge och ibland oklara förutsättningar sätter stor press på handledarna. De har många gånger inte möjlighet att ägna tillräcklig tid åt handledningen. Alltför mycket arbete måste läggs ner på ansökningar om externa medel för att säkra finansieringen för doktoranderna.

Handledningsfunktionen måste uppmärksammas som den viktiga profession den utgör och måste ges stöd i form av utvecklings- eller utbildningsinsats. (kapitel 3, 4 och 7)

Behörighetskrav, antagningsformer och urvalskriterier skall vara kända nationellt.

Alla platser på doktorsutbildning ledigförklaras och tillsätts i ett öppet förfarande.

Uppdragsutbildning är möjlig även för doktorsutbildning. Varje doktorand har en huvudhandledare och minst en biträdande handledare. Fler doktorander har kvinnliga handledare.

Utveckling av handledarkompetens är obligatorisk för huvudhandledare.

Doktorandens studievillkor skall vara tydliga

Den individuella studieplanen är det instrument som säkrar förhållandet mellan doktorand och handledare och inte minst en överenskommelse om studiernas innehåll och hur arbetet skall läggas upp. Många av de oklarheter och otydligheter som doktoranderna upplever under utbildningen borde kunna klargöras genom en väl utformad individuell studieplan i form av en överenskommelse mellan de berörda parterna.

Många exempel på brister i hanteringen av individuell studieplan kommer fram i enkäter och andra undersökningar rörande doktorandernas totala arbetsmiljö. Inte minst åsidosätts behovet av uppföljning som skall göras minst en gång årligen. En rätt använd individuell studieplan är ett starkt stöd då studierna löper som avsett. Det skall också uppmärksammas att i de fall då det enligt lärosätet är lämpligt att doktoranden avbryter sin utbildning är den individuella studieplanen den enda tillgängliga måttstocken. Studieplanen är ett viktigt planerings- och ledningsinstrument för både doktorand och handledare.

En stor del av doktorandernas arbetsmiljö hänger samman med på vilket sätt de har sin finansiering ordnad. I dag utnyttjas möjligheten att använda utbildningsbidrag. Som finansieringsform förekommer också stipendier och ett stort antal tillfälliga anställningar av allehanda slag. Den stress som många doktorander upplever kan ha samband med såväl oklara förhållanden som osäker finansiering.

För att ge den nya doktorsutbildningen de bästa förutsättningar för en god arbetsmiljö bör samtliga doktorander ha en tryggad ekonomi under studietiden. Den form som väljs skall dels ge rimlig försörjning men också ingång i socialförsäkrings- och pensionssystem. Anställning som doktorand är den möjlighet som fyller de kraven och som utgör utredningens förslag. (kapitel 3, 4 och 9)

Den individuella studieplanen innehåller även en finansieringsplan omfattande hela studietiden och utformas som en överenskommelse. Högskolan har ett tydligt ansvar för tryggad finansiering för doktoranden. Utbildningsbidraget är avskaffat och doktorandanställning gäller för hela doktorsutbildningen för doktorander som inte genomför utbildningen inom ramen för annan anställning.

Högskolorna får inte inrätta stipendier som studiefinansiering.

Större möjligheter till fortsatt meritering efter doktorsexamen

Bristen på meriteringsmöjligheter för nyexaminerade doktorer utgör en flaskhals i högskolesystemet. Det skapar problem inte bara för doktoranderna och deras framtidsutsikter utan också för akademin som med dagens dimensionering av t.ex. forskarassistentanställningar får en otillräcklig rekryteringsbas för lärare och forskare.

Det måste finnas en korrelation mellan forskarutbildningens dimensionering och tillgången på anställningar för nyexaminerade doktorer. Det måste också finnas en korrelation mellan de senare och behovet av seniora lärare och forskare. De successivt minskade anslagen för forskning och forskarutbildning har dock inneburit att medel för forskarassistentanställningar förts över till forskarutbildningen för att bekosta denna. Följden har blivit ett minskande antal sådana anställningar i relation till det växande antalet avlagda doktorsexamina.

En hård konkurrens om anställning som forskarassistent har lett till att sådan knappast är inom räckhåll för en nybliven doktor. Biträdande lektor som anställningsform har ännu utnyttjats i mycket liten utsträckning, vilket kan förklaras av att den ger möjlighet till ”permanent” anställning genom en utstakad befordringsgång. Båda dessa anställningsformer ställer stora krav på rekrytering för att finna rätt personer. En enklare anställning som doktor under två år föreslås därför som ett medel att brygga över till mer senior undervisnings- och forskningsverksamhet.

Det är värdefullt om de nyexaminerade doktorerna meriterar sig vidare vid annat lärosäte eller utomlands. Tvååriga doktorsanställningar föreslås också skapas för anställning i samhället utanför akademin, t ex i mindre företag eller i offentlig verksamhet. Dessa skall finansieras gemensamt av den anställande verksamheten och av t ex VINNOVA. (kapitel 3, 4 och 10)

Ny anställning för ytterligare meritering inrättas, anställning som doktor. Medel för anställning som doktor tilldelas lärosätena av regeringen i förhållande till antal avlagda doktorsexamina eller fördelas av Vetenskapsrådet och VINNOVA.

Jämställdhet och informella hinder

Jämställdhetsarbete bedrivs ofta utifrån två skilda perspektiv, nämligen rättvise- respektive kvalitetsperspektivet. Jämställdhet som bidrag till kvalitetshöjning är huvudfokus när det gäller utredningens överväganden om doktorsutbildning. Den beaktas på ett ingående sätt och frågan om hur jämställdheten främjas skall ingå i samtliga delar av forskarutbildningen som system. Utgående från kvalitetsaspekten och bl.a. skillnaden i kvinnliga och manliga doktoranders förhållningssätt till utbildning och framtidsutsikter kan utredningen konstatera att villkoren handlar om subtila och svårfångade företeelser som mönster i organisation, maktstruktur, verksamhet samt akademins sätt att hantera olika frågor och problem.

Det är inte tillräckligt att enbart verka för en jämn könsfördelning i olika sammanhang. Den blir verkningslös i andra avseenden än att rättviseaspekten är tillgodosedd om inte samtidigt förutsättningar och strukturer blir bättre anpassade till både mäns och kvinnors behov och önskemål. Utredningen har inte kunnat identifiera några enkla medel att hantera frågan hur situationen skall ändras så att kvinnors behov och villkor beaktas i större utsträckning. Däremot finns ett antal faktorer som bidrar till ökad öppenhet och tydlighet, vilket också bör öka möjligheterna att involvera och attrahera studenter från tidigare underrepresenterade grupper. (kapitel 3 och 11)

Rekrytering och urval genomförs öppet med kända former och urvalskriterier. Doktorsutbildningen är strukturerad och har en tydligare form. Goda möjligheter till fortsatt meritering direkt efter doktorsexamen.

Fler forskarskolor och mer forskarskoleliknande arbetssätt i genomförandeprocessen.

Doktorander har doktorandanställning hela utbildningstiden. Alla doktorander har huvudhandledare och minst en biträdande handledare. Utveckling av handledarkompetens ska vara obligatorisk för huvudhandledare. Andelen kvinnliga handledare ökar.

Internationalisering och internationellt utbyte främjas

På samma sätt som för jämställdhetsfrågan skall internationaliseringsmöjligheter och förutsättningar för mobilitet genomsyra alla delar av utredningens förslag. En bra och gedigen forskarutbildning kräver goda internationella kontakter. En del etableras genom mobilitet bland doktoranderna. Utbyte av studerande, lärare och administrativ personal är ett exempel på internationalisering inom både grund- och forskarutbildning. Även rekrytering av utländska doktorander är ett önskvärt inslag i internationaliseringsarbetet. Impulser från utländska studenter är ett viktigt tillskott till internationalisering och kvalitetsutveckling och bör eftersträvas i det svenska systemet. Genom en examensstruktur som harmonierar med EU:s intentioner förbättras möjligheterna till utbyte på alla nivåer i den högre utbildningen.

Att tillbringa en tid utomlands som postdoc har blivit vanligare under de senaste tjugo åren. Ett problem är dock att rätten till sjuk- och föräldrapenning förloras om mer än ett år tillbringas utomlands. Det finns också tecken som tyder på att de erfarenheter och kontakter som postdocperioden givit den hemvändande doktorn inte tas till vara tillräckligt väl.

Goda kontakter med andra länder och forskningsmiljöer kan skapas inte bara genom att förlägga en del av studietiden utomlands. Att aktivt medverka eller bara delta i vetenskapliga konferenser och symposier är också ett verkningsfullt medel att lära känna doktorander och forskare från andra miljöer. Det krävs att forskarutbildningen ger doktoranderna goda möjligheter till detta sätt att utveckla kontaktnät. En viss tid av anställningstiden som doktor bör kunna förläggas utomlands. (kapitel 3 och 12)

Den nya examensstrukturen om 3+2+3 år underlättar internationellt utbyte. Högskolorna avsätter särskilda medel för internationella kontakter i doktorsutbildningen. Medlen redovisas i årsredovisningen.

Samlad information om tillgängliga doktorsutbildningar finns på engelska.

En analys genomförs i syfte att utveckla regler för lärosätena att utfärda gemensamma examina med andra lärosäten inom och utom landet. (joint degrees)

En del av Vetenskapsrådets medel för forskarskolor disponeras för nordiska forskarskolor.

Möjlighet för utländska doktorander att stanna kvar i Sverige efter examen bör underlättas.

Ökade möjligheter till profilering, samverkan och förnyelse

Det bör vara angeläget att skapa bättre förutsättningar för högskolor utan examensrätt att medverka i forskarutbildningen och ge sina studenter utökade möjligheter att genomgå forskarutbildning. Alltsedan 1977 har utvecklingen vid de högskolor som då inrättades gått mot ökad forskningsverksamhet och särskilt på senare år även forskarutbildning. Ändå är det fortfarande en mycket liten andel av studenterna vid högskolor utan vetenskapsområde som går vidare till forskarutbildning.

Det förekommer många former både för genomförande och finansiering av forskarutbildning vid högskolor utan vetenskapsområde. Utbildningen genomförs i vissa fall nästan uteslutande vid högskolan utan vetenskapsområde medan doktoranden är antagen vid en annan. Inte sällan blir doktoranden utsatt för problem i form av dubbla lojaliteter och osäkerhet i hanteringen. Det är därför nödvändigt att träffa formella överenskommelser mellan högskolor utan vetenskapsområde och högskola/universitet med vetenskapsområde när det gäller denna form av samarbete i forskarutbildningen.

Indelningen av examensrätten i vetenskapsområden ger högskolor utan vetenskapsområde incitament att efterlikna universiteten snarare än att profilera sig i önskvärd riktning. Många högskolor har profiler som passar för behovsmotiverad och annan doktorsutbildning som styrs av problemområden och som inte låter sig införlivas i den disciplinära strukturen.

Effekterna och erfarenheterna hittills av forskarskolor som genomförs av fler än en högskola är mycket goda. För att skapa forskningsmiljöer som ger goda förutsättningar för forskarutbildning måste samverkan mellan högskolor och inom högskolor utvecklas i högre utsträckning än vad som skett hittills. Forskarskolor, gemensamma för flera lärosäten eller för områden inom ett lärosäte bör spela en stor roll för att utveckla multidisciplinära och

goda arbetsformer, kreativa forskningsmiljöer, strukturerad uppläggning, social och vetenskaplig miljö m.m.

Syftet med forskarskolorna är i första hand att initiera och främja utvecklingen av starka forskningsmiljöer med särskild inriktning på excellent verksamhet och kunskapsutveckling med fokus på tillväxt av såväl ekonomisk som infrastrukturell karaktär men också för att göra det möjligt för små ämnen att överleva.

För att ge avnämare utanför akademin bättre inblick i vad doktorsutbildningen innebär och vilken kompetens examinerade doktorer erbjuder krävs ökat samarbete med omgivningen. En naturlig dialog med avnämare inom skilda samhällssektorer om doktorsutbildningen och dess innehåll och uppläggning kan bara utvecklas med den förutsättningen.

I syfte att förbättra doktorandens och forskarens möjlighet att realisera forskningsresultat till innovationer, nyföretagande och tillväxt bör samverkansformer och infrastruktur både inom och utom universitet och högskolor förbättras. Samverkan med teknikparker i anslutning till universitet och högskolor samt övrigt näringsliv bör utökas. Meriteringssystemet bör innehålla drivkrafter för att realisera forskningsresultat till innovationer och nyföretagande.

I Sverige saknas organ som skulle kunna ta ett uttalat ansvar för samordning av vissa insatser inom forskarutbildningen. En lämplig organisation för det ansvaret bör vara SUHF, som är lärosätenas eget samarbetsorgan. (kapitel 3, 4 och 13)

Överenskommelse upprättas mellan högskola med respektive utan examensrätt som genomför doktorsutbildning gemensamt. Universitet och högskolor tar ett gemensamt samordningsansvar för vissa övergripande frågor i doktorsutbildningen. Särskilda medel tilldelas av forskningsråden och VINNOVA för forskarskolor som etableras i samverkan mellan lärosäten, eller ämnesområden inom ett lärosäte.

Examensrätt i doktorsutbildning kan prövas och beviljas för andra kunskapsområden än vetenskapsområden.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om ändring i högskolelagen (1992:1434)

Härigenom föreskrivs i fråga om högskolelagen (1992:1434) dels att i 1 kap. 7 och 8 §§ ordet ”forskarutbildning” skall bytas ut mot ”doktorsutbildning”,

dels att 1 kap. 9 och 12 §§ samt 2 kap. 5 och 5 a §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

9 §

Den grundläggande högskoleutbildningen skall ge studenterna – förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar, – förmåga att självständigt urskilja, formulera och lösa problem, samt

– beredskap att möta förändringar i arbetslivet. Inom det område som utbildningen avser skall studenterna, utöver kunskaper och färdigheter, utveckla förmåga att

– söka och värdera kunskap på vetenskaplig nivå, – följa kunskapsutvecklingen, och – utbyta kunskaper även med personer utan specialkunskaper inom området.

Forskarutbildningen skall, utöver vad som gäller för grundläggande högskoleutbildning, ge de kunskaper och färdigheter som behövs för att självständigt kunna bedriva forskning.

Doktorsutbildningen skall, utöver vad som gäller för grundläggande högskoleutbildning, ge de fördjupade kunskaper och färdigheter som behövs för att på vetenskaplig eller konstnärlig grund identifiera, formulera och

behandla komplexa problem och frågeställningar.

12 §

Regeringen förskriver vilka examina inom forskarutbildning som får avläggas.

Examina inom forskarutbildning får avläggas vid universiteten. Vid andra högskolor får sådana examina avläggas inom de vetenskapsområden som finns vid högskolan med stöd av beslut enligt 2 kap. 5 §.

Regeringen förskriver vilka examina inom doktorsutbildning som får avläggas.

Examina inom doktorsutbildning får avläggas vid universiteten. Vid andra högskolor får sådana examina avläggas inom de vetenskapsområden eller andra områden för doktorsutbildning som regeringen beslutat enligt 2 kap. 5 §.

2 kap.

5 §

För forskarutbildning finns de vetenskapsområden som riksdagen bestämmer. Dessa vetenskapsområden finns vid universiteten. På ansökan av en högskola som inte är universitet, kan regeringen besluta att ett eller flera av vetenskapsområdena skall finnas vid den högskolan. Ett sådant beslut får meddelas, om grundutbildning och forskning vid högskolan har en sådan kvalitet och omfattning inom vetenskapsområdet att forskarutbildning kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå.

För doktorsutbildning finns de vetenskapsområden som riksdagen bestämmer. Dessa vetenskapsområden finns vid universiteten. På ansökan av en högskola som inte är universitet, kan regeringen besluta att doktorsutbildning får anordnas inom ett eller flera vetenskapsområden eller andra områden för doktorsutbildning vid den högskolan. Ett sådant beslut får meddelas, om grundutbildning och forskning vid högskolan har en sådan kvalitet och omfattning inom området att doktorsutbildning kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå.

5 a §

Det skall finnas minst en fakultetsnämnd vid varje universitet och vid varje högskola där det finns vetenskapsområde med stöd av beslut enligt 5 §.

Det skall finnas minst en fakultetsnämnd vid varje universitet och vid varje högskola där doktorsutbildning får anordnas med stöd av beslut enligt 5 §.

Fakultetsnämnderna skall ansvara för forskning och forskarutbildning. Nämnderna skall också ansvara för grundutbildningen, om inte universitetet eller högskolan inrättar särskilda organ för den utbildningen. Universitet och högskolor där lärarexamen får avläggas skall dock alltid ha ett särskilt organ med ansvar för grundläggande lärarutbildning och för forskning som knyter an till sådan utbildning. Vid universitet och högskolor där det finns vetenskapsområde skall det särskilda organet ha ansvar för sådan forskarutbildning som knyter an till lärarutbildningen. Högskolorna skall därutöver alltid ha särskilda organ för grundutbildning och forskning som inte hör till ansvarsområdet för någon fakultetsnämnd.

Universiteten och sådana högskolor som avses i första stycket skall bestämma vilka fakultetsnämnder som skall finnas och vilket ansvarsområde som varje nämnd skall ha. Ett ansvarsområde behöver inte sammanfalla med ett vetenskapsområde. Vid högskolor som inte är universitet får ansvarsområdet för forskar-

Fakultetsnämnderna skall ansvara för forskning och doktorsutbildning. Nämnderna skall också ansvara för grundutbildningen, om inte universitetet eller högskolan inrättar särskilda organ för den utbildningen. Universitet och högskolor där lärarexamen får avläggas skall dock alltid ha ett särskilt organ med ansvar för grundläggande lärarutbildning och för forskning som knyter an till sådan utbildning. Vid universitet och högskolor som får utfärda examina inom doktorsutbildningen skall det särskilda organet ha ansvar för sådan doktorsutbildning som knyter an till lärarutbildningen. Högskolorna skall därutöver alltid ha särskilda organ för grundutbildning och forskning som inte hör till ansvarsområdet för någon fakultetsnämnd.

Universiteten och sådana högskolor som avses i första stycket skall bestämma vilka fakultetsnämnder som skall finnas och vilket ansvarsområde som varje nämnd skall ha. Vid högskolor som inte är universitet får ansvarsområdet för doktorsutbildning dock bara avse de områden för doktorsutbildning

utbildning dock bara avse de vetenskapsområden som finns vid högskolan med stöd av beslut enligt 5 §.

som finns vid högskolan med stöd av beslut enligt 5 §.

2. Förslag till förordning om ändring i högskoleförordningen (1993:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om högskoleförordningen (1993:100)

dels att i 1 kap. 2 §, 3 kap. 1 §, 5 kap. 3 och 10 §§, 8 kap. 1, 3 a, 4

  • 10−11, 16 och 27 §§ samt 9 kap. 1, 2, 3 a och 8 §§ ordet ”forskarutbildning” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”doktorsutbildning” i motsvarande form, dels att 4 kap. 1, 3 och 30 §§, 5 kap. 1, 2, 5 och 7 §§, 8 kap. 2

8

  • 13, 15 och 22 §§, 9 kap. 3−7 §§ samt 12 kap. 2 § skall ha följande lydelse, dels att 5 kap. 4 § och 8 kap. 14 § upphävs, dels att det i förordningen skall införas fem nya paragrafer, 4 kap. 10 a samt 8 kap. 8 a
  • §§, av följande lydelse.

4 kap.

Inledande föreskrifter Lärarkategorier

1 §

Högskolorna får anställa lärare som professorer (inbegripet adjungerade professorer), lektorer (inbegripet adjungerade lektorer), adjunkter (inbegripet adjungerade adjunkter), forskarassistenter, timlärare och gästlärare.

Högskolorna får inte anställa andra kategorier av lärare.

Högskolorna får dock inom ramen för en försöksverksamhet anställa lärare som biträdande lektorer.

Högskolorna får anställa lärare som professorer (inbegripet adjungerade professorer), lektorer (inbegripet adjungerade lektorer), adjunkter (inbegripet adjungerade adjunkter), forskarassistenter, biträdande lektorer, doktorer, timlärare och gästlärare.

Högskolorna får inte anställa andra kategorier av lärare.

3 §

Arbetsuppgifter

En högskola skall besluta om i vilken omfattning lärarna vid högskolan skall ha hand om utbildning, forskning eller konstnärligt utvecklingsarbete, och administrativt arbete. Därvid skall högskolan vinnlägga sig om att lärare ur alla lärarkategorier undervisar inom grundläggande högskoleutbildning. Forskarassistenter och biträdande lektorer skall dock i huvudsak bedriva forskning.

En högskola skall besluta om i vilken omfattning lärarna vid högskolan skall ha hand om utbildning, forskning eller konstnärligt utvecklingsarbete, och administrativt arbete. Därvid skall högskolan vinnlägga sig om att lärare ur alla lärarkategorier undervisar inom grundläggande högskoleutbildning. Forskarassistenter, biträdande lektorer och doktorer skall dock i huvudsak bedriva forskning.

Vid tillämpningen av första stycket skall högskolan beakta vad som följer av 3 kap.1, 2 och 5 §§högskolelagen (1992:1434), andra författningsbestämmelser samt avtal.

10 a §

Behörighet

Doktorer

Behörig att anställas som doktor är den som avlagt doktorsexamen eller har en utländsk examen som bedöms motsvara doktorsexamen. I första hand bör den komma i fråga som har avlagt examen högst ett år före ansökningstidens utgång. Även den som har avlagt examen tidigare bör komma i fråga i första hand, om det finns särskilda skäl. Med särskilda skäl avses sjukdom, tjänstgöring inom totalförsvaret, förtroendeuppdrag inom fackliga organisationer och studentorganisationer, föräldraledighet eller

andra liknande omständigheter.

Den som har varit anställd som doktor under mer än sammanlagt ett år och sex månader får inte ges en annan anställning som doktor inom samma eller ett närliggande ämnesområde vid samma eller någon annan högskola.

30 §

Anställningsform

30 § Lärare skall anställas tills vidare. En anställning får dock tidsbegränsas enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd, om det inte är fråga om anställning som professor. Därutöver gäller följande i fråga om tidsbegränsning av en anställning:

1. En lärare inom konstnärlig verksamhet får anställas tills vidare, dock längst fem år. Sådan anställning får förnyas. Den sammanlagda anställningstiden får dock omfatta högst tio år. Vid sådan befordran som avses i 11 och 13 §§ skall anställning ske tills vidare.

  • − −

9. En gästlärare skall anställas tills vidare, dock längst till en viss tidpunkt. Sådan anställning får förnyas. Den sammanlagda anställningstiden får dock omfatta högst fem år.

10. En doktor skall anställas tills vidare, dock längst två år. Sådan anställning får förnyas, dock längst sex månader, om doktorn har undervisat inom grundläggande högskoleutbildning mer än 20 procent av arbetstiden.

5 kap.

Anställning som doktorand

1 §

Högskolorna får ha särskilda anställningar för doktorander för att dessa skall genomföra sin forskarutbildning.

Högskolorna får ha särskilda anställningar för doktorander för att dessa skall genomföra sin doktorsutbildning.

2 §

Den som är anställd som doktorand skall främst ägna sig åt sin egen forskarutbildning.

Den som är anställd som doktorand skall främst ägna sig åt sin egen doktorsutbildning.

En anställd får dock i begränsad omfattning arbeta med utbildning, forskning och administration. Sådant arbete får, innan doktorsexamen har avlagts, inte omfatta mer än 20 procent av full arbetstid.

En anställd får dock i begränsad omfattning arbeta med utbildning, forskning och administration. Sådant arbete får, innan doktorsexamen har avlagts, inte omfatta mer än 25 procent av full arbetstid.

5 §

När anställning som doktorand skall ske i andra fall än som avses i 4 § skall avseende fästas vid förmågan att tillgodogöra sig forskarutbildningen. När en sådan anställning är ledig skall högskolan genom annonsering eller ett därmed likvärdigt förfarande informera om detta så att den som är intresserad av anställningen kan anmäla det till högskolan inom viss tid. Information behöver dock lämnas bara om anställningen skall helt eller delvis finansieras av högskolans anslag för forskning och forskarutbildning.

Vid anställning som doktorand skall avseende fästas vid förmågan att tillgodogöra sig doktorsutbildningen.

7 §

En anställning som doktorand skall gälla tills vidare, dock längst till en viss tidpunkt och aldrig för längre tid än ett år efter avlagd doktorsexamen.

Den första anställningen får gälla högst ett år. Anställningen får förnyas med högst två år i taget.

En person får vara anställd som doktorand under sammanlagt högst åtta år. Den sammanlagda anställningstiden får dock inte vara längre än vad som motsvarar forskarutbildning på heltid under fyra år. Vid studier som skall avslutas med licentiatexamen får den sammanlagda anställningstiden inte vara längre än vad som motsvarar forskarutbildning på heltid under två år. Från dessa tider skall avräkning göras för den studietid då doktoranden inte har varit anställd som doktorand.

Anställning som doktorand ges för ett år i taget. Om det finns särskilda skäl får dock anställningen vara kortare eller längre än ett år. Innan doktorsexamen har avlagts får högskolan besluta att en anställning som doktorand inte skall förnyas bara om doktoranden själv begär det, eller om doktorandens rätt till handledning och andra resurser har dragits in enligt 8 kap. 10 § denna förordning.

En person får vara anställd som doktorand under sammanlagt högst sex år. Den sammanlagda anställningstiden får dock inte vara längre än vad som motsvarar doktorsutbildning på heltid under tre år. Från dessa tider skall avräkning göras för den studietid då doktoranden inte har varit anställd som doktorand.

Den sammanlagda anställningstiden får dock vara längre än vad som sägs i tredje stycket, om det finns särskilda skäl, såsom vid ledighet på grund av sjukdom, för tjänstgöring inom totalförsvaret eller för förtroendeuppdrag inom fackliga organisationer och studentorganisationer eller vid föräldraledighet.

8 kap.

Allmänna bestämmelser

2 §

Forskarutbildning avslutas med doktorsexamen eller licentiatexamen. Utbildningen skall

Inom doktorsutbildningen får avläggas endast de examina som anges i bilaga 2 till denna för-

omfatta 160 poäng för doktorsexamen och 80 poäng för licentiatexamen.

En högskola får besluta att en del av en sådan forskarutbildning som skall avslutas med doktorsexamen kan avslutas med licentiatexamen, om utbildningen omfattar minst 80 poäng.

ordning (examensordningen).

I examensordningen skall det anges vilka krav som skall uppfyllas för en viss examen (examensbeskrivning).

3 §

Forskarutbildning får anordnas av universiteten. En högskola som inte är universitet får anordna forskarutbildning inom de vetenskapsområden som finns vid den högskolan.

Universitetet eller högskolan skall se till att den som avser att börja forskarutbildning har tillgång till den information om utbildningen som behövs.

Särskilt skall universitetets eller högskolans antagningsordning finnas tillgänglig. Med antagningsordning avses de regler för forskarutbildning som universitetet eller högskolan tillämpar dels i fråga om ansökan, behörighet och urval, dels i fråga om hur beslut om antagning fattas.

Doktorsutbildning får anordnas av universiteten. En högskola som inte är universitet får anordna doktorsutbildning inom de områden för doktorsutbildning som finns vid högskolan med stöd av beslut enligt 2 kap. 5 § Högskolelagen.

Med högskola avses i 8 och 9 kap. såväl universitet som högskolor med examensrätt i doktorsutbildningen.

Högskolan skall se till att den som avser att börja doktorsutbildning har tillgång till den information om utbildningen som behövs.

Särskilt skall högskolans antagningsordning finnas tillgänglig. Med antagningsordning avses de regler för doktorsutbildning som högskolan tillämpar dels i fråga om ansökan, behörighet och urval, dels i fråga om hur beslut om antagning fattas.

Individuell studieplan

8 §

För varje doktorand skall det upprättas en individuell studieplan. Den skall fastställas av fakultetsnämnden efter samråd med doktoranden och hans eller hennes handledare.

Den individuella studieplanen skall innehålla en tidsplan för doktorandens forskarutbildning, en beskrivning av de åtaganden som doktoranden och fakultetsnämnden har under utbildningstiden samt vad som i övrigt behövs för att utbildingen hela tiden skall kunna bedrivas på ett effektivt sätt.

Den individuella studieplanen skall följas upp av fakultetsnämnden minst en gång varje år. Vid uppföljningen skall doktorand och handledare informera fakultetsnämnden om hur utbildningen framskrider. Fakultetsnämnden kan därvid eller när det annars är påkallat göra de ändringar i den individuella studieplanen som behövs. Utbildningstiden får förlängas bara om det finns särskilda skäl för det, såsom ledighet på grund av sjukdom, för tjänstgöring inom totalförsvaret eller för förtroendeuppdrag inom fackliga organisationer och studentorganisationer eller föräldraledighet. Innan en ändring görs skall doktorand och handledare ges möjlighet att yttra sig.

För varje doktorand skall det upprättas en individuell studieplan. Den skall fastställas av fakultetsnämnden mot bakgrund av en överenskommelse med doktoranden i samråd med hans eller hennes handledare.

Den individuella studieplanen skall innehålla en tidsplan för doktorandens doktorsutbildning, en finansieringsplan enligt 8 a §, en beskrivning av de åtaganden som doktoranden och fakultetsnämnden har under utbildningstiden samt vad som i övrigt behövs för att utbildningen hela tiden skall kunna bedrivas på ett effektivt sätt.

Den individuella studieplanen skall följas upp av fakultetsnämnden minst en gång varje år. Vid uppföljningen skall doktorand och handledare informera fakultetsnämnden om hur utbildningen framskrider. Fakultetsnämnden kan därvid eller när det annars är påkallat göra de ändringar i den individuella studieplanen som behövs. Innan en ändring görs skall doktorand och handledare ges möjlighet att yttra sig.

Doktorand och handledare skall skriftligen intyga att de har tagit del av den individuella studieplanen och de ändringar som görs i den.

Studiefinansiering

8 a §

Den individuella studieplanen skall innehålla en finansieringsplan, som beskriver studiefinansieringen under utbildningstiden. Om studiefinansieringen inte utgörs av en anställning skall av finansieringsplanen framgå vilken social trygghet som är förknippad med den planerade studiefinansieringen.

Om den planerade studiefinansieringen för en doktorand som inte har anställning som doktorand upphör, och doktoranden inte kunnat råda över detta, skall högskolan erbjuda annan studiefinansiering för återstoden av utbildningstiden.

8 b §

Stipendier för doktorander som är avsedda att vara ett alternativ till lön eller annan form av studiefinansiering får inte inrättas av högskolorna.

Studietid och studieuppehåll

8 c §

Den planerade studietiden enligt den individuella studieplanen får inte vara längre än vad som motsvarar doktorsutbildning på heltid under tre år. Studietiden får förlängas bara om

det finns särskilda skäl för det. Ledighet på grund av sjukdom, för tjänstgöring inom totalförsvaret eller för förtroendeuppdrag inom fackliga organisationer och studentorganisationer eller föräldraledighet skall inte räknas med i studietiden.

8 d §

Om det finns särskilda skäl, får fakultetsnämnden bevilja studieuppehåll för en doktorand. Högskoleverket meddelar närmare föreskrifter om studieuppehåll.

Handledning

9 §

För varje doktorand skall fakultetsnämnden utse en eller flera handledare. Om flera handledare utses, skall en av dem utses till huvudhandledare. Doktoranden har rätt till handledning under den tid som kan anses behövas för den föreskrivna utbildningen om 160 poäng, om inte fakultetsnämnden med stöd av 10 § beslutar något annat.

En doktorand som begär det skall få byta handledare.

För varje doktorand skall fakultetsnämnden utse en huvudhandledare samt en eller flera biträdande handledare. Handledarnas respektive uppgifter och ansvarsområden skall klargöras i den individuella studieplanen.

Minst en av handledarna skall ha genomgått sådan utbildning som avses i 3 a § eller av fakultetsnämnden bedömts ha motsvarande kompetens.

En doktorand som begär det skall få byta handledare.

10 §

Om en doktorand i väsentlig utsträckning åsidosätter sina åtaganden enligt den individuella studieplanen, skall fakultetsnämnden besluta att doktoranden inte längre skall ha rätt till handledning och andra resurser för forskarutbildningen. Innan ett sådant beslut fattas skall doktorand och handledare ges möjlighet

att yttra sig. Prövningen skall göras på grundval av deras redogörelser och annan utredning som är tillgänglig för fakultetsnämnden. Vid bedömningen skall det vägas in om fakultetsnämnden har fullgjort sina egna åtaganden enligt den individuella studieplanen. Beslutet skall vara skriftligt och motiverat.

Resurserna får inte dras in för tid då doktoranden är anställd som doktorand eller får utbildningsbidrag för doktorander.

Resurserna får inte dras in för tid då doktoranden är anställd som doktorand.

Examination

13 §

För doktorsexamen fordras att doktoranden dels har blivit godkänd vid de prov som ingår i forskarutbildningen, dels har fått en vetenskaplig avhandling (doktorsavhandling) godkänd. Doktorsavhandlingen skall ha försvarats muntligen vid en offentlig disputation. Författandet av avhandlingen skall motsvara studier om minst 80 poäng.

För godkännande av doktorandens vetenskapliga avhandling (doktorsavhandlingen) krävs att den har försvarats muntligen vid en offentlig disputation.

15 §

Prov som ingår i forskarutbildningen skall bedömas enligt det betygssystem som högskolan föreskriver.

När prov bedöms skall hänsyn tas till såväl hur djupa doktorandens kunskaper är som vilken förmåga till självständigt omdöme och kritisk analys som doktoranden har visat.

Betyget skall bestämmas av en av högskolan särskilt utsedd lärare (examinator).

Prov som ingår i doktorsutbildningen skall bedömas enligt det betygssystem som högskolan föreskriver.

Betyget skall bestämmas av en av högskolan särskilt utsedd lärare (examinator).

22 §

Opponenten har rätt att vara närvarande vid sammanträden med betygsnämnden och delta i överläggningarna men inte i besluten. Detsamma gäller handledaren eller, i förekommande fall, huvudhandledaren, om handledaren inte är ledamot.

Opponenten har rätt att vara närvarande vid sammanträden med betygsnämnden och delta i överläggningarna men inte i besluten. Detsamma gäller huvudhandledaren, om handledaren inte är ledamot.

9 kap.

Allmänna bestämmelser

3 §

Fakultetsnämnden får till forskarutbildning anta bara sökande som anställs som doktorand eller som beviljas utbildningsbidrag för doktorander. Fakultetsnämnden får dock anta sökande som har någon annan form av studiefinansiering, om nämnden bedömer att finansieringen kan säkras under hela utbildningen och att den sökande kan ägna så stor del av sin tid åt utbildningen att den kan slutföras inom fyra år vad gäller licentiatexamen och åtta år vad gäller doktorsexamen.

Fakultetsnämnden får till doktorsutbildning anta bara sökande som anställs som doktorand. Fakultetsnämnden får dock anta sökande som har någon annan form av studiefinansiering, om nämnden bedömer att finansieringen kan säkras under hela utbildningen och att den sökande kan ägna så stor del av sin tid åt utbildningen att den kan slutföras inom sex år.

4 §

Grundläggande behörighet har den som gått igenom grundläggande högskoleutbildning om minst 120 poäng eller som i någon annan ordning inom eller utom landet har förvärvat i huvudsak motsvarande kunskaper. Om det finns särskilda skäl, får fakultetsnämnden för

Grundläggande behörighet har den som med godkänt resultat har gått igenom den utbildning som krävs för en masterexamen om 80 poäng eller motsvarande yrkesexamen, eller som i någon annan ordning inom eller utom landet har förvärvat i huvudsak mot-

en enskild sökande medge undantag från kravet på grundläggande behörighet.

svarande kunskaper. Om det finns särskilda skäl, får fakultetsnämnden för en enskild sökande medge undantag från kravet på grundläggande behörighet.

5 §

Kraven på särskild behörighet skall avse kunskaper från grundläggande högskoleutbildning eller motsvarande utbildning. Kraven kan också avse särskild yrkeserfarenhet.

De krav på särskild behörighet som ställs skall vara helt nödvändiga för att doktoranden skall kunna tillgodogöra sig utbildningen. Kraven får avse kunskaper från högskoleutbildning, särskild yrkeserfarenhet, nödvändiga språkkunskaper eller andra villkor som betingas av utbildningen.

6 §

Urval bland sökande som uppfyller kraven enligt 2 och 3 §§ skall göras med hänsyn till deras förmåga att tillgodogöra sig forskarutbildningen.

Urval bland sökande som uppfyller kraven enligt 2 och 3 §§ skall göras med hänsyn till deras förmåga att tillgodogöra sig doktorsutbildningen. Högskolan skall precisera vilka kriterier och förfaringssätt som gäller vid urval.

7 §

Den som vill antas till forskarutbildning skall anmäla det inom den tid och i den ordning som högskolan bestämmer. Frågor om antagning avgörs av högskolan.

Den som vill antas till doktorsutbildning skall anmäla det inom den tid och i den ordning som högskolan bestämmer. Frågor om antagning avgörs av högskolan.

Högskolan skall genom annonsering eller därmed likvärdigt förfarande informera nationellt om tillgängliga platser på doktorsutbildningen.

12 kap.

2 §

Till Överklagandenämnden för högskolan får följande beslut av en högskola överklagas, nämligen

1. beslut om anställning vid en statlig högskola, med undantag av anställning som doktorand, som professor eller lektor vid anställning enligt 4 kap. 11, 13 eller 13 a §§ eller som lektor eller adjunkt vid anställning enligt 30 § 5 tredje meningen.

1. beslut om anställning vid en statlig högskola, med undantag av anställning som doktorand, anställning som doktor, samt anställning som professor eller lektor vid anställning enligt 4 kap. 11, 13 eller 13 a §§ eller som lektor eller adjunkt vid anställning enligt 30 § 5 tredje meningen.

  • − −
  • − −

8. beslut att dra in resurser för en doktorands forskarutbildning enligt 8 kap. 10 § och beslut att en doktorand inte skall få tillbaka resurserna enligt 8 kap. 11 §, och

8. beslut att dra in resurser för en doktorands doktorsutbildning enligt 8 kap. 10 § och beslut att en doktorand inte skall få tillbaka resurserna enligt 8 kap. 11 §, och

9. avslag på en students begäran att få examensbevis eller utbildningsbevis.

Om någon som sökt en anställning som lektor med stöd av första stycket 1 överklagar ett beslut av högskolan att anställa någon annan och överklagandenämnden bifaller överklagandet, skall det ske på så sätt att den klagande anställs som professor, om det yrkas i överklagandet. Detta gäller dock bara om den klagande har behörighet för en sådan anställning och har begärt prövning av detta enligt 4 kap. 23 §.

Ett överklagande enligt första stycket 3 skall inte prövas om överklagandenämnden beslutar att någon annan skall ges anställningen på grund av ett överklagande enligt första stycket 1.

Examensordning (bilaga 2 till högskoleförordningen 1993:100)

I denna bilaga anges det, i enlighet med vad som sägs i 6 kap. 4 och 5 §§,

a) vilka examina som får aväggas inom grundläggande högskoleutbildning, och

b) vilka krav som skall uppfyllas för respektive examen.

I denna bilaga anges det, i enlighet med vad som sägs i 6 kap. 4 och 5 §§ samt 8 kap. 2 §,

a) vilka examina som får avläggas, och

b) vilka krav som skall uppfyllas för respektive examen.

  • − −

Doktorsexamen

Omfattning Doktorsexamen uppnås efter fullgjorda examensfordringar om sammanlagt 120 poäng av den som avlagt masterexamen om 80 poäng, motsvarande yrkesexamen eller motsvarande utländsk examen. Av examensfordringarna skall minst 80 poäng utgöras av ett vetenskapligt eller konstnärligt arbete (doktorsavhandling) och minst 20 poäng av kurser.

Inriktning I examensbeviset skall avhandlingens och de övriga kursfordringarnas omfattning samt examens huvudsakliga inriktning anges.

Mål (utöver de allmänna målen i 1 kap. 9 § högskolelagen) För doktorsexamen skall doktoranden ha:

Kunskaper och insikter

breda kunskaper såväl som avancerade specialistkunskaper inom kunskapsområdet för doktorsutbildningen

förtrogenhet med vetenskapens allmänna metodik och särskilt med de forskningsmetoder som är typiska för det egna området

Färdigheter och förmåga

förmåga till vetenskaplig analys, syntes och noggrannhet samt självständig kritisk prövning och reflektion

förmåga att arbeta både självständigt och i samverkan med andra

förmåga att kommunicera forskning och forskningsresultat till såväl specialister som icke-specialister

Värderingar och förhållningssätt

fördjupad medvetenhet om vetenskapens möjligheter och begränsningar och dess roll i samhället

insikt i betydelsen av genus- och mångfaldsperspektiv i verksamheten

förståelse för betydelsen av att integrera internationella perspektiv och globala sammanhang

vetenskaplig redlighet och förmåga att göra forskningsetiska bedömningar

Nivå

kunskap och färdighet för kunskapsintensiv yrkesverksamhet som ställer stora krav på självständighet, initiativförmåga och personligt ansvar.

Härutöver gäller de mål som respektive högskola bestämmer.

3. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2002:760) om uppdragsutbildning vid universitet och högskolor

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2002:760) om uppdragsutbildning vid universitet och högskolor

att i 3, 4, 6 och 7 §§ orden ”grundläggande högskoleutbildning” skall bytas ut mot ordet ”högskoleutbildning”.

4. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1995:938) om utbildningsbidrag för doktorander

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1995:938) om utbildningsbidrag för doktorander

dels att 1, 3, 6, 7, 12 och 13 §§ skall ha följande lydelse, dels att 4, 5, 8 och 14 §§ upphävs, dels att det i förordningen skall införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.

Inledande bestämmelser

1 §

Utbildningsbidrag får lämnas enligt denna förordning till den som antas eller redan har antagits till en forskarutbildning vid ett statligt universitet eller en statlig högskola eller vid Handelshögskolan i Stockholm. Med högskola avses i fortsättningen både universitet och högskola.

Utbildningsbidrag får inte lämnas till den som antas eller redan har antagits till doktorsutbildning om 120 poäng.

Bidragstiden

3

  • §§

3 § Utbildningsbidrag får lämnas för högst tolv månader i sänder (bidragsår).

3 § Utbildningsbidrag lämnas tills dess att doktoranden anställs som doktorand eller bidraget upphör enligt 13 §.

4 § Utbildningsbidrag får lämnas för sammanlagt högst fyra bidragsår och 10 månader. Det får dock inte lämnas för längre tid än som motsvarar helt bidrag under två bidragsår och 5 månader. Från dessa tider skall avräkning göras för den studietid då doktoranden inte har haft utbildningsbidrag.

Utbildningsbidrag får lämnas för sammanlagt högst fyra år. Det får dock inte lämnas för längre tid än som motsvarar en studietid på heltid under två år. Sådan tid då doktoranden får behålla sitt bidrag enligt 12 § skall inte räknas med i studietiden.

Utbildningsbidrag får dock lämnas för längre tid än som sägs i första stycket, om det finns särskilda skäl, såsom ledighet på grund av sjukdom, för tjänstgöring inom totalförsvaret eller för förtroendeuppdrag inom fackliga organisationer och studentorganisationer eller föräldraledighet.

(4 § upphävs)

4 a §

Den som har fått utbildningsbidrag för doktorander skall efter ansökan anställas som doktorand, senast när det enligt den individuella studieplanen återstår en utbildningstid som motsvarar två års utbildning på heltid till doktorsexamen, eller när bidraget enligt 3 § inte längre får lämnas.

Första stycket gäller dock inte, om fakultetsnämnden har beslutat att dra in doktorandens resurser enligt 8 kap. 10 § högskoleförordningen (1993:100).

Ansökningen

6

  • §§

6 § Utbildningsbidrag beviljas efter ansökan. Ansökningen skall vara egenhändigt underskriven av den sökande. Uppgifterna i ansökningen skall avges på heder och samvete.

6 § Utbildningsbidrag beviljas efter ansökan. Ansökningen skall ges in inom den tid och i den ordning som högskolan bestämmer.

Ansökningen skall ges in inom den tid och i den ordning som högskolan bestämmer.

7 § Ansökningen skall prövas av fakultetsnämnden.

7 § Ansökningen skall prövas av fakultetsnämnden. När utbildningsbidrag beviljas skall företräde ges åt dem som bäst kan tillgodogöra sig forskarutbildningen.

8 § När utbildningsbidrag beviljas skall företräde ges åt dem som bäst kan tillgodogöra sig forskarutbildningen.

De som tidigare har fått utbildningsbidrag och som med framgång har ägnat sig åt forskarutbildningen skall ha företräde till bidrag.

(8 § upphävs)

Utbildningsbidrag vid frånvaro

12 §

Doktoranden har rätt att behålla utbildningsbidraget vid

1. ledighet på grund av sjukdom enligt bestämmelserna i 3 kap.26-32 §§studiestödsförordningen (2000:655),

2. ledighet i samma omfattning som enligt 4 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring gäller för rätt till föräldrapenningförmåner,

3. tjänstgöring inom totalförsvaret eller deltagande i en kurs i ulandskunskap vid Sida-SANDÖ, om dessa omfattar högst 60 dagar under ett bidragsår,

4. ledighet för vård av närstående i samma omfattning som doktoranden har rätt till ersättning enligt 4, 6 och 10 §§ lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård,

5. hinder i utbildningen på grund av beslut enligt smittskyddslagen (1988:1472) eller livsmedelslagen (1971:511) eller föreskrifter som har meddelats med stöd av livsmedelslagen, och

6. förtroendeuppdrag inom fackliga organisationer och studentorganisationer.

Utbildningsbidrag under sjukdom får inte lämnas för tid då doktoranden studerar utomlands.

Bara om det finns särskilda

En doktorand som har utbildningsbidrag får inneha en anställning som assistent eller genom någon annan anställning under-

skäl får en doktorand som har helt bidrag undervisa vid högskolan eller utföra något annat arbete som omfattar mer än 20 procent av full arbetstid. Utöver vad som följer av denna förordning får en doktorand som har utbildningsbidrag inte ägna sig åt någon verksamhet som kan fördröja studierna.

visa vid högskolan eller utföra något annat arbete som omfattar upp till 25 procent av full arbetstid utan att bidraget minskas i motsvarande mån.

Utöver vad som följer av första och andra stycket får en doktorand som har utbildningsbidrag inte ägna sig åt någon verksamhet som kan fördröja studierna.

Ändrade förhållanden

13 §

Om doktorandens förhållanden ändras på ett sådant sätt att utbildningsbidrag inte skall lämnas, skall doktoranden omedelbart anmäla detta till fakultetsnämnden.

14 § Om doktoranden försummar sina studier, skall fakultetsnämnden dra in rätten till utbildningsbidraget.

Om fakultetsnämnden har beslutat att dra in doktorandens resurser enligt 8 kap. 10 § högskoleförordningen (1993:100) skall utbildningsbidraget dras in från och med den tidpunkt som fakultetsnämnden bestämmer, dock tidigast från och med det månadsskifte som infaller närmast två månader efter fakultetsnämndens beslut.

Utbildningsbidraget skall också dras in om doktoranden själv begär det eller om doktorandens förhållanden ändras på ett sådant sätt att utbildningsbidrag inte skall lämnas.

(14 § upphävs)

1. Utredningens uppdrag och arbete

Regeringen lämnade i december 2002 ett uppdrag till en särskild utredare rörande frågor kring forskarutbildningen och perioden efter doktorsexamen. Direktiven är omfattande och för den tid som givits utredningen har det varit nödvändigt att göra prioriteringar bland uppgifterna. Forskarutbildningen är i sig ett komplext system som ingår i det stora högskolesystemet, och vi har sett det som angeläget att anlägga ett systemperspektiv för de analyser och bedömningar som gjorts och de förslag som lämnas.

Arbetet har bedrivits med hjälp av en Rådgivande grupp och en mindre arbetsgrupp för resurstilldelningsproblematiken. Förutom utredningens uppdrag och arbetsformer beskrivs i kapitlet ett antal grundläggande ställningstaganden samt betänkandets disposition.

1.1. Uppdraget

Forskarutbildningen, landets högsta och mest individualiserade utbildning, är en högt prioriterad angelägenhet i utbildnings- och forskningspolitiken, både i Sverige och i omvärlden. I dag finns över 18 000 doktorander med minst 10 procents aktivitet, motsvarande drygt 13 000 heltidsekvivalenter. Examinationen har fördubblats mellan 1990 och 2 000 och regeringen har uttryckt en målsättning om en ytterligare fördubbling inom kommande tioårsperiod.

Regeringen beslöt i december 2002 att tillkalla en särskild utredare för att utreda vissa frågor rörande forskarutbildningen och perioden efter doktorsexamen med bifogade direktiv (bilaga 1). Utredaren ska analysera och utvärdera hur rekrytering, urval och antagning till forskarutbildningen fungerar, analysera handledning-

ens och handledarens roll och funktion samt granska effekterna av de förordningsändringar för forskarutbildningen som genomfördes 1998. Om det bedöms nödvändigt för att säkerställa en effektiv och rättssäker forskarutbildning ska utredaren också föreslå förändringar av gällande regler.

Vidare ska utredaren bl.a. lämna förslag till eventuella förändringar av forskarutbildningens styrning och resurstilldelning och hur forskarskolor kan användas och utvecklas som ett medel att öka effektiviteten och genomströmningen i forskarutbildningen. En kartläggning av perioden efter doktorsexamen ska presenteras och yngre forskares möjlighet till meritering och karriär analyseras.

1.2. Uppdragets avgränsning och utvidgning

Direktiven är omfattande och inkluderar forskarutbildningen i sin helhet och därtill antagningsprocess och fortsatta meriteringsmöjligheter. Med den tid som stått till vårt förfogande har det inte varit möjligt att behandla alla delar i uppdraget lika ingående. Genom att anlägga ett helhetsperspektiv på forskarutbildningen har vi successivt fokuserat särskilt på ett antal frågeställningar som vi under arbetets gång uppmärksammat som centrala för en fortsatt positiv utveckling av forskarutbildningen. Vissa av dessa kan också betraktas som förutsättningar för att överhuvudtaget kunna genomföra en kvalitativt acceptabel forskarutbildning.

I uppdraget påtalas vikten av att utredaren tar hänsyn till de olika vetenskapsområdenas särprägel och förutsättningar. I valet mellan att beskriva systemet i sin helhet och att närmare undersöka vad vetenskapsområdenas olikheter har för effekter inom sina respektive områden har vi valt systemperspektivet.

Det finns delar i uppdraget som innebär att kartlägga eller utvärdera och analysera olika företeelser och betingelser. Eftersom forskarutbildningen på senare år varit föremål för en mängd analyser och kartläggningsarbeten, har vi utnyttjat dessa som grund för våra bedömningar och ställningstaganden.

I uppdraget ingår inte att formulera syfte och mål för forskarutbildningen. Direktivet ger dock utredaren möjlighet att fritt lämna förslag till förändringar utöver de preciserade. Eftersom verksamheten ska avpassas så att hög kvalitet nås såväl i utbildning som i forskning (Kap. 1 § 4 HL) tycker vi att frågan om syfte och mål för forskarutbildningen bör lyftas fram och ges en tydlig

beskrivning. Bedömning av kvaliteten kan bara göras i relation till en sådan beskrivning.

Det ingår inte heller i uppdraget att närmare diskutera den samlade examensstrukturen för högre utbildning. Däremot ingår att kartlägga och belysa hur den svenska forskarutbildningen förhåller sig till andra länders utbildning och till den s.k. Bolognaprocessen. Vi har belyst hela processen från grundutbildning till doktorsexamen samt perioden därefter eftersom det finns starka samband mellan de ingående delarna. Forskarutbildningens utformning får konsekvenser för såväl behörighetskrav, och därmed ingången till forskarutbildningen, som karriärvägar efter examen och därmed utgångar.

Under arbetets gång har vi kontinuerligt haft kontakt med den av regeringen utsedda projektgruppen inom Utbildningsdepartementet med uppdrag att se över vissa examensfrågor i högskolan. Ambitionen för samarbetet har bl.a. varit att skapa en progression i målbeskrivningen för högskolans utbildningar från kandidatexamen till doktorsexamen.

Fokuseringen på centrala delar av forskarutbildningen, och de förutsättningar som bör vara givna, har lett till förslag som kan lösa kärnfrågorna för forskarutbildningen . Förslagen avser också att lösa en del kringliggande problem som hänger samman med kärnproblematiken. Ett exempel är resursfrågan. Tillskott av nya medel är enligt vår mening en förutsättning för att våra förslag ska ha effekt och förbättra villkoren såväl för enskilda doktorander och handledare som för genomförandet av utbildningen. Finansieringsfrågan har flera dimensioner och handlar om resursslag, resursernas omfattning och system för tilldelning. Studiefinansieringsformen för doktoranderna ingår i det problemkomplexet.

Att kunna rekrytera motiverade, kunniga och kompetenta studenter till forskarutbildningen med goda förutsättningar för utbildningen är en första förutsättning för en god forskarutbildning. Processen från information och marknadsföring bland studenterna till själva antagningen och introduktionen till utbildningen utgör en av de frågor vi arbetat med. Rekrytering, urval och antagning berör förutom kvaliteten, effektivitet, jämställdhet och rättssäkerhet. En väl genomförd antagningsprocess minskar också risken för att doktoranderna avbryter sin utbildning.

Tydliga och kända karriärvägar är ytterligare en förutsättning för att motivera studenter att påbörja forskarutbildning. Att kartlägga och finna lösningar för perioden efter doktorsexamen har bl.a. av

det skälet varit en viktig del i vårt arbete. Vi diskuterar särskilt den period som följer omedelbart efter avslutade studier och som möjliggör fortsatt meritering inom akademin.

Detsamma gäller forskarutbildningens innehåll och strukturella förutsättningar samt doktorandernas studie- och arbetsmiljö. En sådan strukturell förutsättning rör uppbyggnad av starka forskningsmiljöer inom vilka forskarutbildningen bedrivs. Ett medel för att åstadkomma sådana miljöer bör vara att utveckla såväl fokusering som former för samverkan av skilda slag, vilket också ingår i vårt uppdrag.

1.3. Arbetet i utredningen

Genom beslut av utredaren utsågs tidigt i utredningsarbetet en Rådgivande grupp bestående av företrädare för olika vetenskapsområden, högskolor och organisationer (bilaga 2). Gruppen har träffats tillsammans med utredningssekretariatet fem gånger under 2003 och vid ett sista sammanträde i internatform i januari 2004. Arbetet i gruppen har bedrivits genom grupparbeten och diskussioner, vilket varit till stor nytta för arbetets framåtskridande. Den rådgivande gruppen har inom sina respektive organisationer haft möjligheter att underhand diskutera utredningens förslag.

För arbetet med den del av uppdraget som innebar att undersöka möjligheten att införa ett mål- och resultatstyrt resurstilldelningssystem utsåg utredaren i april 2003 en arbetsgrupp med personer som har stor erfarenhet av resurshantering inom högskolan (bi- laga 2). Arbetsgruppen har lämnat en redovisning av sitt arbete som givit underlag för förslag till ett resurstilldelningssystem för forskarutbildningen (bilaga 3).

I mars 2003 ombad utredningen samtliga lärosäten att besvara ett antal frågor som främst rörde lärosätenas egna regelverk och förhållningssätt till forskarutbildning inom skilda fakultetsnämnder, områden och ämnen. De ombads också ge sin syn på vad som borde vara viktiga delar i utredningens arbete. Alla lärosäten svarade och det samlade materialet gav ett mycket värdefullt bidrag till det fortsatta arbetet (bilaga 4).

Under våren 2003 inbjöd vi till en allmän hearing där bl.a. samtliga universitet och högskolor var företrädda. Vid särskilda sammankomster träffade vi doktorander och deras organisationer och

vi har även varit inbjudna till ett flertal möten med doktorander i olika konstellationer.

Kontakter och samråd med lärosätena har tagit sig olika former. I ett antal fall har vi blivit inbjudna till lärosäten inom ramen för olika aktiviteter eller för att träffa ledningarna. Vissa lärosäten har vi själva tagit kontakt med för att få ett så representativt urval som möjligt för de analyser och bedömningar som ligger till grund för våra förslag.

Genom mer eller mindre formella kontakter har vi också fått möjlighet att diskutera och rådgöra med olika organisationer, finansiärer och vetenskapliga råd kring forskarutbildningen, dess förutsättningar och möjliga utveckling.

Högskoleverket (HSV) har haft regeringens uppdrag att under 2003 sammanställa en första uppföljning av de sexton nationella forskarskolorna, att bedöma det framtida behovet av lärare samt att följa upp tillämpning och effekter av förordningsförändringarna avseende finansiering av en doktorands studier genom utbildningsbidrag eller genom anställning som doktorand på deltid samt antagning till licentiatutbildning. Dessutom har verket rapporterat från andra uppföljningar och analyser av direkt intresse för vårt arbete, t.ex. Mångfald i forskarutbildningen, Forskarhandledning, samt Studiefinansiering för doktorander. Referenser till de skilda rapporterna lämnas i anslutning till att vi utnyttjar de uppgifter och förslag som redovisas.

Under hösten 2003 presenterade HSV resultatet från en stor undersökning om doktorandernas villkor som har haft betydelse för stora delar av vårt arbete. Undersökningen är baserad på ca 10 000 doktorander, vilket gör den till den största i sitt slag som genomförts.

1

En rapport rörande behovet av forskarutbildade vid högskolorna mot bakgrund av bl.a. de stora pensionsavgångarna som tar sin början år 2005 presenterades av HSV under senhösten 2003. Denna fråga belystes under hösten även av Vetenskapsrådet, vars resultat indikerade samma tillgångar och brister som HSV. I en särskild studie som genomförts som en enkät belyser Statistiska Centralbyrån (SCB) arbetsmarknaden för examinerade från forskarutbildningen.

1

Högskoleverket, Doktorandspegeln 2003 (Högskoleverkets rapportserie 2003:28 R).

Högskoleverkets arbete med de nämnda uppföljningarna och analyserna har följts i utredningsarbetet. Vi har successivt tagit del av deras resultat och bedömningar för att på så sätt få tillgång till dagsaktuella uppgifter och analyser till grund för våra synpunkter och ställningstaganden. Detta har varit en förutsättning för att kunna genomföra en stor del av uppdraget.

1.4. Ställningstaganden och disposition

I pressmeddelande från HSV den 16 september 2003 presenterades resultatet av HSV:s stora undersökning Doktorandspegeln på bl.a. följande sätt:

Undersökningen visar att flertalet doktorander i landet upplever sin utbildning som positiv och stimulerande. Närmare 80 procent skulle välja att påbörja forskarutbildning om valet skedde på nytt. Men samtidigt finns det brister i forskarutbildningen.

Forskarutbildningen har enligt vår erfarenhet från utredningsarbetet haft en sammantaget positiv utveckling under det senaste decenniet och fungerar allmänt sett relativt bra. Trots detta bör en hel del problem uppmärksammas och åtgärdas för en fortsatt god utveckling avseende såväl effektivitet som kvalitet.

Utredningen har funnit skäl att föreslå vissa förändringar, dels sådana som i princip innebär att anpassa forskarutbildningen till dagens och morgondagens krav från såväl akademin som avnämare utanför högskolan, dels sådana som innebär ändrat regelverk på grund av att nuvarande författning till viss del är otydlig eller har brister. I arbetet har vi successivt gjort vissa grundläggande ställningstaganden. De härrör främst från tidigare uttalanden, krav och framförda politiska ambitioner kring forskarutbildning och hur den bör utvecklas för framtiden. I sammanfattning är dessa ställningstaganden eller slutsatser följande:

  • Sverige bör ha en sammanhållen utbildning som tar till vara och vidareutvecklar den stora mångfald, flexibilitet och diversifiering som dagens samlade forskarutbildning speglar. Utbildningen ska förbereda för:
  • forskningsverksamhet eller konstnärligt utvecklingsarbete inom högskolan,
  • uppgifter i arbetslivet utanför högskolan med forskning, utvecklingsarbete eller andra komplexa uppgifter.
  • Det är viktigt att en målsättning formuleras för forskarutbildningen som så att den blir tydligt mål- och resultatstyrd, utvärderas och följs upp kontinuerligt.
  • Det är i första hand doktorn och inte avhandlingen som ska kvalitetsgranskas. Av bl.a. det skälet ska doktorandernas avhandlingsarbete inte utgöra så stor del av den samlade forskningen inom universitet och högskolor som den gör i dag. En obalans har utvecklats mellan den forskning som bedrivs av doktorander å ena sidan och seniora forskare å andra sidan.
  • Utredningsarbetet har fokuserat på att en ny forskarutbildning ska vara attraktiv för relativt nyutexaminerade studenter.
  • Den finansiella situationen kännetecknas av minskade direkta statsanslag och ökande andel extern finansiering. Staten måste ta ett större ekonomiskt ansvar för forskarutbildningen genom de direkta statsanslagen, så att den rådande obalansen mellan finansieringskällor upphävs.

Med systemperspektivet som utgångspunkt beskriver vi syftet med forskarutbildningen och en konkret utformad målsättning som kan gälla all forskarutbildning, vilket vi menar saknas i dag. Den beskrivningen redovisas i kapitel 2 och blir styrande för våra förslag till forskarutbildningens uppläggning, ingångsfaktorer och därmed forskarutbildningen som en del i en samlad examensstruktur inom högskolan. Den blir också styrande för vår syn på behovet av karriärvägar inom högskolan och i arbetslivet utanför högskolan.

Forskarutbildningen ska ha god kvalitet och frågan är vad som kännetecknar god kvalitet i avsaknad av mål att mäta kvaliteten emot. Det finns dock vissa grundläggande krav som utgör förutsättningar för en god forskarutbildning. I kapitel 3 redovisar vi ett antal sådana kriterier. Mot den bakgrunden har vi i senare avsnitt av betänkandet analyserat vilka behov av förändringar som blir nödvändiga. Även övriga inte fullt tillfredsställande förhållanden kring forskarutbildningens inriktning, genomförande och fortsättning i ett arbetsliv presenteras som ett underlag för att diskutera lämpliga och eventuella nödvändiga förändringar.

I kapitel 4 lämnar vi ett samlat och översiktligt förslag till En Ny Doktorsutbildning och de principer för behörighet, inriktning och genomförande samt period efter doktorsexamen som är resultatet av vårt utredningsarbete och kärnan i vårt förslag. Eftersom vi har behandlat doktorsutbildningen som en del i ett system, där de

ingående delarna i systemet är beroende av varandra, har vi valt att inledningsvis presentera det samlade systemet.

Förutom målbeskrivning som möjliggör kvalitativa överväganden utifrån utvärderingsresultat, så utgör finansieringen den mest fundamentala förutsättningen för en god doktorsutbildning. I kapitel 5 redovisas vår analys av nuvarande finansieringssystem, förslag till ett resurstilldelningssystem för doktorsutbildningen och ett beräkningsexempel som visar behov av resurstillskott av skilda slag.

Jämställdhet, kvalitet och goda arbetsförhållanden i forskarutbildningen är faktorer som har integrerats i alla diskussioner. De byggs in i systemmodellen på så sätt att för varje förslag som redovisas har vi beaktat dessa tre faktorer och i vissa fall redovisas också på vilket sätt ett visst förslag bidrar till t.ex. ökad jämställdhet (kapitel 11).

En mer ingående beskrivning av de analyser, kartläggningar och bedömningar som ligger till grund för våra förslag redovisas i kapitel 6–13. I ett sista kapitel (14) görs ett försök att uppskatta i vilket tidsperspektiv den nya doktorsutbildningen kan införas och hur olika delar av vårt samlade förslag kan bidra till en stärkt forskarutbildning redan innan slutmålet nåtts.

En översikt över hur forskarutbildningen utvecklats i olika avseenden ges i bilaga 5. Såväl den historiska utvecklingen genom olika reformer samt statistiska uppgifter om bland annat volym och genomströmning presenteras där.

I utredningens uppdrag ingick också att granska effekter av de förordningsförändringar för forskarutbildning som trädde i kraft den 1 april 1998. I en särskild bilaga 6 ges en översikt av de effekter som redan nu kunnat uppmärksammas med hänvisning till de kapitel i betänkandet där de behandlas mer ingående.

Som en sista bilaga presenteras tre texter som belyser forskarutbildningen från olika infallsvinklar. De är skrivna av professor emeritus Stig Strömholm, TeknD Olle Edqvist och TeknD Jan-Eric Degerblad samt professor Åsa Bergenheim på beställning av utredningen. De är fritt författade och avsedda att ge läsaren en inblick i förhållanden som är av betydelse för det system som forskarutbildningen ingår i – och därmed en källa till reflektion. Texterna ger angelägna bidrag till belysningen av forskarutbildningens komplexa karaktär utan att utgöra en del i utredningen.

2. Vad ska vi ha doktorsutbildningen till – syfte och mål

En diskussion om forskarutbildningens kvalitet blir meningsfull bara i relation till målet för verksamheten. Vi har därför sett det som nödvändigt att inledningsvis försöka definiera mål för forskarutbildningen.

Vi konstaterar att målet bör formuleras i termer av de färdiga doktorernas kompetens, och utifrån dessas betydelse som samhällsinvestering i vid mening. Majoriteten av doktoranderna arbetar utanför akademin efter examen, och det finns starka indikationer på att arbetsgivare som företräder den delen av doktorernas arbetsmarknad önskar mer av generalistkompetens än av specialistkunnande inom ett smalt forskningsfält. Utredningen menar att detta inte bör föranleda en uppdelning i två eller flera forskarutbildningar med olika mål, utan att en samlad doktorsutbildning bäst ger den flexibilitet som krävs för att tillgodose behov av olika inriktningar och former för genomförande.

Vi finner att dagens överordnade nationella målsättning inte är tillräckligt tydlig för att tjäna som underlag för kvalitetsbedömningar och ge ledning åt utbildningsanordnare, studenter och avnämare. En ny målbeskrivning för doktorsexamen föreslås, som är uppställd på samma sätt som examensöversynsgruppen diskuterat för de utbildningsnivåer som föregår doktorsutbildningen.

Regeringen har uttalat önskemål om att examinationen i forskarutbildningen återigen bör fördubblas inom en tioårsperiod. Analyser av behovet av forskarutbildade har genomförts under 2003 som visar att nuvarande examinationsmål behöver analyseras och omprövas för de olika vetenskapsområdena. Vi har inte gjort någon egen bedömning av doktorsutbildningens dimensionering men påtalar den risk för försämrad kvalitet som en alltför snabb expansion kan innebära på grund av otillräcklig handlednings- och lärarkapacitet.

2.1. Vilka slags mål?

2.1.1. Mål på olika nivåer

Det finns många aktörer i verksamheten kring forskarutbildningen, både på nationell nivå och på ett antal lokala nivåer. Målformuleringarna måste utformas utifrån respektive nivås intressen, roll och ansvarsförhållanden. Ett oavvisligt krav är dock att hela systemet med målformuleringar är tydligt för alla aktörer, oavsett nivå. På varje nivå måste det finnas förståelse och acceptans för systemet i sin helhet. Vår diskussion om mål i det följande rör en ny forskarutbildning. Vi vill redan här nämna att vårt förslag innebär bl.a. att vi ändrar benämningen till doktorsutbildning och därmed markera att det handlar om en ny utbildning för framtiden, en utbildning som bl.a. bättre än dagens tillgodoser yrkeslivets krav på examinerade doktorer.

På den övergripande nationella nivån uppställs mål för forskarutbildningen som gäller vad den mycket allmänt syftar till oavsett utformning och innehåll och till vilken omfattning. Dessa är främst av kvantitativ art och diskuteras vad gäller dimensioneringen sist i detta kapitel, avsnitt 2.8. Vi har funnit anledning att inom ramen för utredningsarbetet närmare analysera vilka kvalitativa mål som behövs för att beskriva forskarutbildningen. De kan delas upp i två delar. Den ena delen rör omvärldsfaktorer som styr forskarutbildningen. Den andra gäller de mål som bör ställas upp som vägledning för innehållslig utformning och former för genomförande av forskarutbildningen. Det är de senare målen som utredningen funnit anledning att analysera närmare.

2.1.2. Bolognaprocessen

Det samarbete som utvecklas inom Bolognaprocessen innebär att skapa ökade förutsättningar för studenternas rörlighet mellan de europeiska utbildningssystemen och på arbetsmarknaden. Det övergripande målet är att till år 2010 skapa ”the European Higher Education Area”. Vid det senaste ministermötet i Berlin år 2003 tillfördes målet att skapa närmare koppling till ”the European

Research Area” och forskarutbildningsnivån infördes som en tredje cykel i en samlad examensstruktur.

1

Bolognadeklarationen är inget bindande dokument. Den uttrycker en gemensam politisk vilja hos deltagarna att verka för att ett antal gemensamt satta och allmänt hållna mål uppnås. Deklarationen innebär inte att utbildningssystemen ska likriktas men det finns ett uttalat krav på tydlighet i beskrivningen av utbildningarnas nivå, målsättning och möjlighet till utbyte på den gemensamma ”marknaden”.

Det svenska systemet är svårt att beskriva klart och entydigt och behöver struktureras och förtydligas. Det arbete som pågår inom Bolognaprocessen innebär bl.a. att definiera s.k. Qualification Frameworks. De ska på ett systematiskt sätt beskriva examina inom ett utbildningssystem genom att ange kvalifikationer för olika utbildningar samt studentens uppnådda resultat, learning outcomes, mätt i förhållande till målen för en viss examen. De svenska examensnivåerna, som är svåra att särskilja genom att de överlappar varandra, är inte heller jämförbara med de nordiska grannländernas eller med de flesta övriga europeiska ländernas. I Berlinkommunikén infördes som nämnts forskarutbildningsnivån som en tredje cykel i utbildningssystemet och uttalades dessutom att de tre cyklerna ska bygga på varandra. Då även Sverige undertecknade kommunikén innebär det att det svenska examenssystemet behöver förändras, förtydligas och stramas upp.

En projektgrupp inom utbildningsdepartementet, som tillsattes av regeringen i april 2002, har i uppdrag att se över vissa examensfrågor i högskolan, den s.k. examensöversynsgruppen. Det är angeläget att samtliga nivåer i utbildningssystemet beskrivs i förhållande till varandra så att det framgår både vad som karakteriserar de respektive nivåerna och vad som skiljer dem åt. I vårt utredningsarbete har vi haft kontinuerlig kontakt med gruppen, bl.a. rörande arbetet med förslag till utformning av mål och examensbeskrivningar för den grundläggande utbildningen på olika nivåer respektive forskarutbildningsnivån.

1

Berlinkommunikén, ”Realising the European Higher Education Area: Communiqué of the

Conference of Ministers responsible for higher Education in Berlin on 19 September 2003.” <http://www.bologna-berlin2003.de>

2.2. Utbildning eller forskning?

När forskarutbildningen reformerades 1969 var skälet att skapa en väl planerad forskarutbildning, som inte bara skulle förbereda för en forskarkarriär, utan också för kvalificerade insatser i yrkeslivet utanför högskolan. Utbildningen skulle läggas upp så att den effektiva studietiden kunde begränsas till fyra år. För varje enskild doktorand skulle finnas en genomtänkt och systematiskt planerad utbildningsgång. Inslaget av metodisk undervisning och individuell handledning skulle öka väsentligt. Den uppläggningen förverkligades i stor utsträckning vid vissa fakulteter men fick mindre genomslag vid delar av de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna.

Frågan huruvida forskarutbildning i huvudsak ska ses som utbildning eller forskning har sedan dess varit ständigt aktuell. Trots olikheter mellan olika områden och trots att begreppet ”forskarutbildning” är något som skiftar beroende på bl.a. vilken historisk eller geografisk kontext som avses, brukar man tala om att det finns två olika grundläggande synsätt för det som vi i dag i Sverige menar med forskarutbildning.

Dessa två synsätt har i vissa sammanhang benämnts ”lärlingsmodellen” (apprenticeship model) respektive ”yrkesutbildningsmodellen” (professional model).

2

”Lärlingsmodellen” brukar för-

knippas med det tyska universitetsväsendet och betonar den personliga mognad och utveckling som, enligt modellen, bör eftersträvas i forskarutbildningen. Denna mognad och utveckling nås genom att doktoranden under en längre period arbetar självständigt med forskning. Avhandlingsarbetet förväntas ge ett originellt bidrag till kunskapsutvecklingen inom ämnet.

Den andra modellen, ”yrkesutbildningsmodellen”, knyter an till det amerikanska universitetsväsendet. Enligt denna modell ska forskarutbildningen betraktas som just en utbildning. Avhandlingsarbetet blir här snarare en kvalificerad övningsuppgift inom utbildningen, även om det också förväntas ge ett bidrag till kunskapsutvecklingen.

Dessa båda synsätt kan generellt sett sägas ha präglat olika typer av forskning i Sverige. Inom humaniora, där forskningsuppgifterna i allmänhet är relativt fria och avhandlingarna vanligtvis publiceras som monografier, har den tyska modellen haft en starkare förank-

2

Göran Zetterblom, Forskarutbildningen under 70- och 80-talet – reformer och resultat. (Stockholm:

Carlsson, 1994) 12–14.

ring, medan den amerikanska modellen dominerat naturvetenskaplig och teknisk forskning.

Utredningen Forskning 2000

3

tar i sitt betänkande upp frågan

om forskarutbildning som utbildning. Där betonas att mycket värdefull forskning utförs av doktorander men att den principiella utgångspunkten är att forskarutbildning är en utbildning. Ökad uppmärksamhet måste därför ägnas forskarutbildningens innehåll och uppläggning samt doktorandernas situation, bland annat kravet på handledning. Utredarna menar bl.a. att rimliga krav bör ställas på omfattningen av avhandlingen, som inte ska vara ett livsverk. I stället måste möjligheter till fortsatt meritering förbättras. Mot den bakgrunden och utifrån en rapport från Högskoleverket föreslogs att införa en anställning som biträdande lektor, som del av inledningen på en ”tenure track” inom högskolan. Förslaget genomfördes år 2002, men utan resurstillskott, och har hittills utnyttjats i liten utsträckning.

Det ligger en inbyggd konflikt i forskarutbildningen beträffande balansen mellan forskarutbildning som utbildning och forskarutbildning som forskningsbidrag. Ett skäl till detta kan vara att en mycket stor del av den forskning som utförs inom universitet och högskolor sker inom ramen för forskarutbildningen.

I publikationen Svensk forskarutbildning i internationell belysning, definieras forskarutbildningens kvalitetskriterier utifrån tre huvuduppgifter för utbildningen, nämligen:

  • att ge kunskaper och färdigheter för att självständigt bedriva forskningsarbete (forskarutbildning som utbildning)
  • att ge ett eget bidrag till forskningen (forskarutbildning som forskning)
  • att utveckla den forskarstuderande till självständig forskare

(forskarutbildning som personlighetsdaning).

Vidare sägs i rapporten att:

Det råder delade meningar om i vilken utsträckning dessa tre huvuduppgifter är förenliga. Inom ramen för en begränsad utbildningstid råder under alla förhållanden konkurrens om utrymmet, eller snarare om var tyngdpunkten ska ligga.

4

3

SOU 1998:128, Forskningspolitik.

4

Lillemor Kim, Svensk forskarutbildning i internationell belysning (Kungl. Vetenskapsakademien, 2000) 44.

I olika sammanhang påtalas behovet av en förskjutning av tyngdpunkten i forskarutbildningen mot utbildningshållet, men det går olika snabbt och får olika konsekvenser inom olika vetenskapsområden. En avgörande fråga vid kvalitetsbedömning av doktorsutbildningen är om det ska vara utbildningens resultat, att ge kunskaper och färdigheter och att utveckla doktoranden till forskare, eller om det är kvaliteten på doktorandens avhandlingsarbete, dvs. forskningsbidraget, som ska bedömas.

En utgångspunkt för vårt arbete är att det inte i första hand är forskningsbidraget utan den examinerade doktorn och den visade kompetensen som ska kvalitetsgranskas. Detta förhållningssätt kräver att den samlade forskningen vid universitet och högskolor till större del utförs av disputerade forskare än av doktorander.

I Högskoleverkets rapport Tradition och förnyelse i svensk forskarutbildning

5

pekar författarna på bildningsaspekten i hög-

skoleutbildning:

Ett första syfte med bildning är inte primärt att förmedla så breda kunskaper som möjligt, utan att förmedla ett förhållningssätt till tillägnandet av kunskaper. Ett annat syfte är personlighetsdanande och avsett att stimulera till kreativitet och självständigt tänkande.

En slutsats författarna drar härav är att bildningskonceptet borde vara än mer aktuellt inom forskarutbildningen än inom grundutbildningen, vilket är en rimlig analys. Bildning enligt deras definition blir i själva verket en viktig del av utbildningens mål; en forskarutbildning som inte utvecklar självständigheten och det vetenskapliga förhållningssättet samt stimulerar till kreativitet håller inte måttet.

2.3. Utbildning för vad? – doktorsutbildningens syfte

I regeringens proposition Forskning och förnyelse betonas forskarutbildningens dubbla uppgifter.

6

En uppgift är att utbilda lärare

och forskare vid universitet och högskolor, där omkring 40 procent av de som examineras anställs, den andra att utbilda vetenskapligt kompetenta personer för kvalificerade uppgifter inom näringsliv och offentlig sektor. Regeringen gjorde den samlade bedömningen att efterfrågan på forskarutbildade inom näringslivet är ökande och

5

Jan-Eric Degerblad och Sam Hägglund, Tradition och förnyelse i svensk forskarutbildning (Hög-

skoleverkets rapportserie 2002:26 R) 45.

6

Prop. 2000/2001:3, Forskning och förnyelse.

att den offentliga sektorn i allt större utsträckning efterfrågar personer med forskarkompetens. Det ansågs viktigt att forskarutbildningen tillgodoser inte bara de akademiska kraven på doktorerna utan också förbereder för verksamhet utanför akademin. Det betyder, enligt vår mening, att en viktig del av målet med den nya doktorsutbildningen ska vara att doktoranderna tillägnar sig sådan kompetens som efterfrågas i arbetslivet utanför högskolan. Dagens mål att de ska självständigt kunna bedriva forskning är en snävare beskrivning som inte täcker all sådan yrkesverksamhet som bör bli aktuell utanför högskolan.

2.3.1. Forskarutbildning även för arbetsliv utanför högskolan

Den allmänna utbildningsnivån har höjts successivt sedan 1940talet och det politiska målet är att inom en snar framtid kommer hälften av en årskull att ha påbörjat högskoleutbildning. Utredningen Forskning 2000 ansåg att ambitionen måste vara att i möjligaste mån möta kraven på allmänt höjd kunskaps- och kompetensnivå genom den grundläggande utbildningen. Vi menar att också doktorsutbildningen bör bidra till detta. Därför ska den anpassas också till ett ökande antal avancerade uppgifter inom arbetslivet utanför högskolan, där doktorskompetensen har ett tydligt värde.

I utredningens uppdrag ligger att analysera huruvida forskarutbildningen är utformad till att även förbereda för ett arbete och en karriär utanför universitet och högskola. I budgetpropositionen för 1998 beskrivs behovet på följande övergripande sätt:

En förstärkning av den svenska ekonomin och en utveckling av befolkningens välfärd förutsätter emellertid en ytterligare ökning av kompetensen på alla utbildningsnivåer och i hela samhället. Behovet av forskarutbildade växer därmed.

7

Forskarutbildningens innehåll och uppläggning styrs i dag i stor utsträckning av akademins interna behov; produktion av forskning och kompetensförsörjning av universitetslärare och forskare. Det finns en utbredd uppfattning bland doktorander och examinerade att doktorer uppfattas som alltför specialiserade av många arbetsgivare. Samtidigt förmår inte arbetslivet utanför högskolan se och formulera sina behov av vetenskaplig kompetens i den utsträckning

7

Prop. 1997/98:1, Utgiftsområde 16, avsnitt 5.5 (”En reformerad forskarutbildning”) 90.

och med den konkretion som vore önskvärd. Arbetslivet utanför högskolan saknar insyn i forskarutbildningen och vad den ger för att kunna bedöma värdet av de forskarutbildades kunskaper, färdigheter och andra kompetenser även för andra uppgifter än ren forskning.

För att forskarutbildningen ska ägnas ökat intresse krävs att en dialog utvecklas mellan högskola och omgivande samhälle för att diskutera behov av och eventuell anpassning av utbildningen. Detta har efterlysts från näringslivets sida men inte väckt tillräckligt gehör inom akademin. Synpunkter har framförts om att utbildningsaspekten inte betonas i tillräckligt hög utsträckning och därmed inte ambitionen att införa moment och incitament i utbildningen som ger en generalistkompetens förutom den rent ämnesspecifika, vetenskapligt inriktade kunskapen.

8

Doktorandens karriärutsikter och -mål har inte heller någon större plats i forskarutbildningen i dag enligt Doktorandspegelns redovisning av doktorandernas syn på sin utbildning.

9

Att inom

ramen för forskarutbildningen föra en dialog om kommande arbetsuppgifter bör vara angeläget både för studiernas uppläggning och för att främja rekrytering av doktorander.

Trots allt har det skett en tyngdpunktsförskjutning från forskningsinsats till utbildningsprocess. Forskarutbildningens mål och uppgifter har breddats och diversifierats i jämförelse med den traditionella uppgiften att lägga grunden för verksamhet som lärare och forskare inom akademin. Den förskjutningen, som blir alltmer accepterad även av det etablerade forskarsamhället, bör då återspeglas i en beskrivning av det allmänna syftet som att förbereda för forskning, utvecklingsarbete och problemlösning inom högskola, näringsliv, offentlig sektor och samhället i övrigt.

Behovet av forskarutbildade i arbetslivet utanför högskolan framstår som ganska diffust, både beträffande arbetsområden och omfattning. Ett mer kunskapsintensivt arbetsliv och ökad komplexitet i samhällsfunktionerna har successivt lett till ökad efterfrågan på forskarutbildad personal utanför högskolorna. Här kan två huvudsakliga kategorier urskiljas. Forskarutbildade behövs för att bedriva forskning/utvecklingsarbete dels som ett stöd i företagets/organisationens kärnverksamhet, dels för att få fram forskningsresultat/resultat av utvecklingsarbete som kan vidareförädlas till nya produkter och system och därmed ny affärs-

8

SUHF, En genomlysning av svensk forskarutbildning (Sveriges universitets- och högskoleförbund, 1999).

9

Högskoleverket, Doktorandspegeln 2003.

verksamhet, nya företag, och bättre fungerande samhällsfunktioner.

2.3.2. Behov av nya doktorsutbildningar

Det finns en utpräglad tröghet i universitetsvärlden när det gäller att skapa forskarutbildningar som är anpassade till behov av kunskapsutveckling för de utbildningar som infördes i högskolesystemet 1977, t.ex. lärarutbildning och vårdutbildning. Dessa präglas av en stark professionsinriktning. Den inriktning av forskning och forskarutbildning som behövs för deras kunskapsutveckling har inte varit föremål för sådana satsningar som hade krävts för att ge utbildningarna samma status som traditionella professionsutbildningar. Detta gäller även högskoleingenjörsutbildningen, som infördes i högskolesystemet något senare. Kännetecknande för dessa utbildningar är bl.a. krav på integration av teori och den praktik som de utbildade ska verka i. Ett bra exempel på utbildning som har lyckats i det avseendet är socialt arbete, som i dag är ett erkänt forskningsämne. Ett annat uppenbart exempel, som dock ligger lite längre tillbaka i tiden, är civilingenjörsutbildningen och teknikvetenskapen.

Utvecklingen av relevant kunskap för de nya utbildningarna har endast skett på vissa områden och mycket långsamt. Statsmakterna har på senare år uppmärksammat situationen för t.ex. vård- och undervisningsområdet men trots förstärkningar så är bristande forskningsresurser för dessa områden ett strukturellt problem inom högskolan.

Beträffande konstnärliga utbildningar är begreppet konstnärligt utvecklingsarbete som motsvarighet till forskning etablerat, och det finns professorer i konstnärliga ämnen. Någon utbildning på doktorsnivå ryms dock inte i dagens regelverk. Diskussionen har gått i vågor alltsedan de konstnärliga utbildningarna tillfördes det samlade högskolesystemet 1977 och det förekommer ett antal skiljelinjer i debatten. Det råder delade meningar om frågor som rör relationen mellan vetenskapligt arbete som resulterar i vetenskaplig text och konstnärlig produktion, med artefakt som resultat, samt omfånget av respektive del.

Diskussioner om konstnärlig forskarutbildning löper parallellt och till viss del samlat, i Sverige, Norge och Danmark med Finland som en representant för en etablerad modell. En samlad doktors-

utbildning, som redovisas i kapitel 4, kan enligt vår mening rymma även motsvarigheten inom det konstnärliga området. Den kritiska reflektion som kännetecknar det vetenskapliga arbetet bör kunna ha en motsvarighet i en kritisk reflektion kring ett konstverk eller en konstnärlig utvecklingsprocess, som blir resultatet av en konstnärlig doktorsutbildning. Till konstverket eller processen ska fogas som en del av resultatet, en kritiskt reflekterande skriftlig framställning som gör det möjligt för andra att ta ställning till på vilket sätt konstverket eller processen bidrar till kunskapsbildningen inom området.

Behovet av motsvarigheten till forskarutbildning för det konstnärliga utvecklingsarbetet har uttryckts i positiva termer i flera forskningspolitiska propositioner. Som ett resultat av den senaste har Vetenskapsrådet tilldelats särskilda medel till stöd för ”kollegier” och projekt inom området för att bygga upp förutsättningar för det konstnärliga utvecklingsarbetet. Utredningen anser det önskvärt att de hittills gjorda insatserna får en fortsättning i uttalade ambitioner för en doktorsutbildning som rymmer även det konstnärliga området.

2.3.3. Ett led i det livslånga lärandet?

I regeringens proposition Den öppna högskolan finns ett avsnitt om högskolans roll i ett livslångt lärande där regeringen bl.a. framhåller att ”I högskolan kan såväl den grundläggande högskoleutbildningen som forskarutbildningen vara ett led i den enskildes livslånga lärande.”

10

Därmed har klart uttalats att forskarutbild-

ningen ska vara öppen även för studenter som har tillbringat längre eller kortare tid i yrkeslivet. De erfarenheter och kompetenser dessa för med sig i utbildningen ställer delvis andra krav på utbildningens uppläggning och innehåll, samtidigt som utbildningen tillförs andra dimensioner.

Ett av de ställningstaganden vi gjort i det inledande utredningsarbetet var att doktorsutbildningen ska vara anpassad till yngre, relativt nyexaminerade studenter. Detta blir en naturlig följd av synsättet att det handlar om en utbildning som ska förbereda för en kommande yrkesverksamhet. I våra bedömningar och ställningstaganden har vi också utgått från att det i första hand är samhällets behov av doktorsutbildade som ska styra dimensioneringen av

10

Prop. 2001/02:15, Den öppna högskolan 69.

forskarutbildningen och inte ett allmänt behov av att inom ramen för ett livslångt lärande genomgå forskarutbildning. Vi vill dock betona att det finns andra skäl att engagera yrkesverksamma i doktorsutbildning där yrkeserfarenheten utgör en god grund för behovsmotiverad forskning. Detta kommer också till uttryck i vissa förslag.

2.4. Samhällets behov och nytta?

I propositionen Vissa forskningsfrågor påpekas att staten ”har ett övergripande ansvar för att det svenska samhället utvecklar och tar tillvara ny kunskap,” och att detta innebär ett särskilt ansvar för bland annat forskarutbildningen.

11

I den senaste forskningsproposi-

tionen, Forskning och förnyelse, uttalas bland annat följande:

Forskarutbildningen är en strategiskt viktig utbildning i kunskapssamhället. En väl fungerande forskarutbildning är en av de viktigaste förutsättningarna för att Sverige skall befästa och utveckla sin ställning som framgångsrik kunskapsnation. Genom forskarutbildningen ska återväxt och tillväxt av våra utbildnings- och forskningsinstitutioner garanteras och det övriga samhällets behov av forskarutbildade tillgodoses. De senaste femtio åren har den allmänna utbildningsnivån höjts och kraven på kvalificerad utbildning ökar generellt från arbetsmarknadens sida. Samhället har ett stort och växande behov av personer med forskarkompetens.

12

2.4.1. Investering eller kostnad?

Doktorsutbildningen ska i likhet med övrig utbildning betraktas som en nyttig samhällsinvestering, kanske på längre sikt än grundläggande utbildning. Forskning och forskarutbildning kan inte förväntas ge snabba resultat. De måste alltid betraktas som investeringar i framtiden, inte som snabba lösningar på dagens akuta problem. Det är efterfrågan och utbud av forskarutbildade på arbetsmarknaden som bör ge en del av svaret på frågan vad vi ska ha doktorsutbildningen till och till vilken nytta. Därmed är dock frågan långt ifrån besvarad. Även om behovet finns rent generellt så måste en tydligare beskrivning av behov och önskemål lämnas av

11

Prop. 1998/99:94, Vissa forskningsfrågor 8–10.

12

Prop. 2000/01:3, Forskning och förnyelse 161.

presumtiva arbetsgivare, såväl inom som utanför högskolan. Först då kan en dialog påbörjas om hur doktorsutbildningens karaktär och inriktning skulle kunna anpassas till en realistisk kravbild.

Det finns emellertid en politisk dimension i utbildningens samhällsnytta. Regeringen understryker i många olika sammanhang behovet av och kravet på ökad tillväxt i det svenska samhället. Tillväxt handlar inte bara om ekonomisk tillväxt utan är starkt integrerad med ökad välfärd och bättre levnadsvillkor. Tillväxt handlar också om höjd bildningsnivå i olika samhällssektorer och samhällsklasser som får konsekvenser för vår demokrati och medborgarnas delaktighet. Näringsminister Leif Pagrotsky har delvis gett uttryck för detta genom uttalande att en väl fungerande offentlig sektor är nödvändig för tillväxten samtidigt som tillväxt är en förutsättning för en bra offentlig sektor. VINNOVA:s uppdrag handlar om att bidra till en hållbar tillväxt genom behovsmotiverad forskning och utveckling av effektiva innovationssystem. Här blir forskarutbildningen en oundgänglig tillgång, under förutsättning att en satsning görs på bl.a. sådana områden som kan förväntas ge tillväxteffekter.

För att kunna bedöma om forskarutbildningen är en investering för framtiden måste det finnas förväntade positiva effekter för såväl individen som för en positiv samhällsutveckling. I det perspektivet bör det också vara rimligt att göra ytterligare ekonomiska investeringar för en förstärkt forskarutbildning.

Det finns även andra aspekter på nyttan som måste ingå i beskrivningen. De doktorsutbildade som kulturbärare i samhället och därmed forskarutbildningens roll i den kulturella och samhälleliga utvecklingen måste betonas i sammanhanget. Den aspekten måste föras in i resonemanget som en del av underlaget för att bedöma behovet av forskarutbildning eftersom den lägger grunden för en ökad tillväxt i flera olika dimensioner.

Diskussionen kring forskarutbildningen handlar i dagligt tal främst om kostnader, bristen på medel och den obalans som åstadkommits under senare år då nytillskott av forskningsmedel lagts på forskningsråd och andra externa finansiärer. Detta är en nödvändig diskussion i sammanhanget men alltför ensidig. Det skulle vara nödvändigt att identifiera konsekvenserna för samhällets kunskapsutveckling om det ska gå att beskriva doktorsutbildningen som en investering som kan förväntas ge god avkastning för framtiden. I diskussionen om tillväxt som ett krav för samhällets utveckling blir doktorsutbildningen en tillgång som kommer att ge utdelning även

i ekonomiska termer, även om omfattningen är omöjlig att uppskatta.

2.4.2. Professionsinriktad forskarutbildning

Utredningen Forskning 2000

13

betonar att forskarutbildning sedan

länge också varit grunden för vissa yrkeskategorier utanför akademin och till arbetsuppgifter utan direkt anknytning till forskning eller högre utbildning, t.ex. lärartjänster inom skolan eller tjänster inom museer, arkiv m.m. I dagens samhälle ställs dock inte längre formella krav på forskarutbildning för dessa yrkesområden och frågan är hur detta påverkar arbetslivets syn på den kompetens som de forskarutbildade representerar. Inte minst inom det humanistiskt-samhällsvetenskapliga området har de forskarutbildade därmed fått en mindre arbetsmarknad utanför högskolan.

Kravet på ständigt ökande kompetensnivå inom alla sektorer av samhället avspeglas i uttalade behov av forskarutbildade som både kan bidra med en djupare ämneskompetens och ett vetenskapligt metodiskt arbetssätt.

14

Framtidsbedömningar under senare år pekar

också på att behovet av forskarutbildade i den totala arbetskraften kommer att öka eftersom alltfler arbeten kräver ett analytiskt forskande arbetssätt, dvs. sådana kunskaper och kompetenser som doktorsutbildningen ska ge.

En angelägen uppgift i utredningen har varit att söka svar på frågan hur de forskarutbildades arbetsmarknad utanför högskolan ser ut, hur den forskarutbildades särskilda kompetens tillvaratas i arbetslivet och hur väl forskarutbildningen förbereder för arbetslivet utanför högskolan. Detta redovisas i kapitel 10. Vi har också försökt bedöma hur arbetsmarknaden kommer att se ut för att spegla den roll doktorsutbildningen bör ha som en investering i ett tillväxtperspektiv. Vilka områden inom näringslivet i vid mening respektive offentlig förvaltning behöver forskarutbildade för olika uppgifter och i skilda funktioner? Vilka slags arbetsuppgifter kan identifieras?

Att göra en bedömning av behovet av forskarutbildade genom en analys av arbetsmarknadsläget eller uppgifter från arbetsgivare ter sig svårt och i det närmaste omöjligt i nuvarande konjunkturläge. Vårt resonemang är baserat på sammanställning av tillgängligt

13

SOU 1998:128, Forskningspolitik 130–131.

14

Riksrevisionsverket, Högskolans samverkan med näringslivet (RRV-rapport 1996:52) 91.

material från olika tidpunkter och ska endast betraktas som en översiktlig nulägesbeskrivning med vissa antaganden gjorda. Prognoser räcker inte långt – det är framför allt en fråga om vilken utveckling som man vill åstadkomma.

2.5. Målsättning i relation till arbetsmarknad

Högskolelagen föreskriver i fråga om mål för forskarutbildningen (1 kap. 9 §): ”Forskarutbildningen skall, utöver vad som gäller för grundläggande högskoleutbildning, ge de kunskaper och färdigheter som behövs för att självständigt kunna bedriva forskning.” Det enda som i övrigt föreskrivs som mål för forskarutbildningen återfinns i regleringsbrev, först för år 2002:

Effektiviteten skall öka i forskarutbildningen. Forskarstuderande skall erbjudas utbildning av hög kvalitet som förbereder för en karriär såväl inom som utanför högskolan.

Inga särskilda mål för licentiatexamen anges vare sig i högskolelagen eller högskoleförordningen. Detta kan tolkas som att högskolelagens målangivelse i princip gäller för både doktorsexamen och licentiatexamen.

I 1977 års högskolelag var målformuleringen för forskarutbildningen att ge ”färdigheter i forskningsmetodik och erfarenheter av forskning,” vilket liknar den formulering som 1963 års forskarutredning anförde: ”Forskarutbildningen har till ändamål att ge de studerande kunskaper om och erfarenheter av vetenskaplig forskning.”

15

Förslagen i proposition 1969:31, och sedermera Riksdagen, anslöt sig till den målsättningen.

En viss glidning kan noteras i formuleringen av målen för forskarutbildningen från färdigheter och erfarenheter av forskning som gällde från 1977 till den nu gällande högskolelagen som ställer upp målet att de forskarutbildade självständigt ska kunna bedriva forskning.

För att ge en tydlig signal om att doktorsutbildningen förbereder även för ett arbetsliv utanför akademin är det enligt vår mening angeläget att målsättning vad gäller syfte men också innehåll och uppläggning och förväntade resultat läggs fast. Även förberedelse

15

SOU 1966:67, Forskarutbildning och forskarkarriär 43.

inför doktorsutbildningen enligt fastställda behörighetskrav blir i det sammanhanget en viktig del.

Doktorsutbildningen ska vara anpassad till krav och behov både i näringsliv, offentlig sektor och samhället i övrigt samt till akademisk verksamhet inom universitet och högskolor. Därför krävs såväl omfattande fack/ämneskunskaper som förmåga till helhetssyn m.m. I en enkätundersökning som genomfördes av Janne Carlsson på uppdrag av SUHF framhölls följande tre områden som viktiga av både arbetsgivare och examinerade, utöver det som prioriterats under utbildningen:

16

  • Social kompetens och samarbetsförmåga
  • Ledarskap/projektledning
  • Förmåga att överföra kunskap till icke-specialister.

Vetenskaplig analytisk och kritisk förmåga samt breda kunskaper ansågs viktigast i arbetslivet såväl i denna undersökning som i en färsk undersökning från SCB.

17

Specialistkunskaper inom avhand-

lingens område ansågs däremot krävas i mindre utsträckning, särskilt utanför universitet och högskolor. Det som brukar kallas de forskarutbildades generalistkompetens tycks alltså betonas mer i arbetslivet än i akademin.

Nämnda undersökningar, som redovisas närmare i kapitel 10, tyder också på att arbetsgivarna inte förmår tillvarata och uppskatta de forskarutbildades kompetens i tillräcklig utsträckning. Som svar på frågan om utbildningsnivån är tillräcklig för arbetsuppgifterna anger mindre än hälften av de forskarutbildade som ingick i studien inom övrig offentlig sektor och privat sektor att doktorsexamen behövs. Nästan hälften av dem som arbetar i privat sektor anser att grundläggande högskoleutbildning är tillräcklig.

Det behövs alltså en större förståelse hos arbetsgivare för doktorskompetensen, och en större förståelse inom akademin för arbetsmarknadens behov. En tydligare målbeskrivning är grundläggande för att uppnå detta.

16

SUHF, En genomlysning av svensk forskarutbildning.

17

SCB, Forskarexaminerades arbetsmarknad: enkätundersökning våren 2003 bland forskarexaminerade läsåren 1994/95, 1995/96, 1999/00, och 2000/01 (Statistiska meddelanden UF 18 SM 0301, 2003).

2.6. En doktorsutbildning eller flera?

Från vissa håll framförs tankar på att doktorsutbildningen bör delas in i två utbildningar, en mer traditionellt disciplinorienterad och en med klar professionsinriktning. Mot den bakgrund som beskrivs närmare i kapitel 4, En Ny Doktorsutbildning, har vi kommit fram till att doktorsutbildningen ska utgöras av en samlad utbildning. Den ska förbereda dels för rena forskningsinsatser inom akademin, dels för uppgifter utanför akademin inom t.ex. ramen för en profession. Vi finner inte skäl att föreslå olika forskarutbildningar, eftersom det skulle innebära gränsdragningssvårigheter, låsningar och minskad flexibilitet. Här ansluter vi oss till och vidareutvecklar den ordning som hittills gällt i Sverige och som också flera andra länder följer. Även i England, där varianter av ”Professional Doctorate” förekommer, gäller samma nationella målbeskrivning för doktorsexamen för dessa som för den traditionella forskarutbildningen.

Vi har utgått från att doktorsutbildningen ska kunna förbereda för ett antal olika verksamheter:

  • forskningsverksamhet eller konstnärligt utvecklingsarbete inom högskolan,
  • uppgifter i arbetslivet utanför högskolan med forskning, utvecklingsarbete eller andra komplexa uppgifter.

Det senare innebär bl.a. kunskapsutveckling för professionernas behov genom att bl.a. yrkesverksamma genomgår doktorsutbildning och återgår till yrkeslivet utanför akademin efter examen. Det ska också kunna innebära förberedelse för konstnärligt utvecklingsarbete genom konstnärlig doktorsutbildning.

En överordnad målsättning bör läggas fast för den svenska doktorsutbildningen, vilken ska kunna användas i internationella sammanhang. Målsättningen rymmer olika komponenter, dels ”övergripande mål”, dels underliggande målbeskrivningar utifrån det övergripande målet. Syftet med själva doktorsutbildningen, dvs. vilka behov den ska täcka, utgör en grundläggande del. Vi har i vår analys av målsättningen fördjupat oss i den delen samt i nästa steg som innebär att slå fast övergripande mål för utbildningen och vilka kunskaper och färdigheter den ska ge. Mot den bakgrunden har vi föreslagit en struktur för systemet och en form för genomförande som vi menar kommer att ytterligare stärka kvaliteten.

Den överordnade målbeskrivningen ska ge högskolornas ledningar och lärare en fast grund för sina respektive mer utförliga målsättningar som bör utarbetas. Dessa lokala målbeskrivningar ska tjäna både som styrinstrument för lärosätena, som information till presumtiva doktorander om vad som krävs för att genomgå utbildningen och som information till arbetsgivare om vilken kompetens doktorsexamen ger.

2.7. Målbeskrivning

Det bör finnas en allmän uppslutning på olika nivåer om vad doktorsutbildningen syftar till och hur den kan beskrivas på ett sätt som stämmer för alla dess olika skepnader. Den diskussion som pågår inom Bolognaprocessen rörande Qualification Frameworks, som nämnts i det föregående, har en nära koppling till mål och målbeskrivningar för examina. Efter samråd med departementets projektgrupp med uppdrag att se över vissa examensfrågor föreslår vi en målformulering för doktorsutbildningen som är tänkt att kunna utgöra ett led i den progression som ska känneteckna gången från kandidat- till master- till doktorsexamen. Målbeskrivningen för doktorsutbildningen är utformad på det sätt som översynsgruppen diskuterat för beskrivning av mål för examina på grundnivå och avancerad nivå. Den innebär att de allmänna målen i Högskolelagen kompletteras med mer detaljerade mål i en examensordning.

I utformningen av målen har vi hämtat inspiration från tidigare utredningar, från lokala mål som uppställts på lärosätes- eller fakultetsnämndsnivå, samt från andra länders Qualification Frameworks.

2.7.1. Övergripande mål

Vi föreslår att följande övergripande målformulering ersätter nuvarande måformulering i Högskolelagen 1 kap. 9 §:

Doktorsutbildningen ska, utöver vad som gäller för grundläggande högskoleutbildning, ge de fördjupade kunskaper och färdigheter som krävs för att på vetenskaplig eller konstnärlig grund identifiera, formulera och behandla komplexa problem och frågeställningar.

2.7.2. Delmål

Med det övergripande målet som grund har vi formulerat delmål som ska tillgodose gemensamma krav på utbildningens innehåll från både akademi och samhälle utanför högskolorna. Dessa är uppdelade på samma sätt som examensöversynsgruppens förslag till delmål. Målen har utformats så att doktorandens generalistkompetens samt förmåga till bl.a. kommunikation och samarbete stärks vid sidan av specialistkompetens inom ett fält.

För doktorsexamen skall doktoranden ha:

Kunskaper och insikter:

  • breda kunskaper såväl som avancerade specialistkunskaper inom kunskapsområdet för doktorsutbildningen
  • förtrogenhet med vetenskapens allmänna metodik och särskilt med de forskningsmetoder som är typiska för det egna området.

Färdigheter och förmåga:

  • förmåga till vetenskaplig analys, syntes och noggrannhet samt självständig kritisk prövning och reflektion
  • förmåga att arbeta både självständigt och i samverkan med andra
  • förmåga att kommunicera forskning och forskningsresultat till såväl specialister som icke-specialister

Värderingar och förhållningssätt:

  • fördjupad medvetenhet om vetenskapens möjligheter och begränsningar och dess roll i samhället
  • insikt i betydelsen av genus- och mångfaldsperspektiv i verksamheten
  • förståelse för betydelsen av att integrera internationella perspektiv och globala sammanhang
  • vetenskaplig redlighet och förmåga att göra forskningsetiska bedömningar.

Nivå

  • kunskap och färdighet för kunskapsintensiv yrkesverksamhet som ställer stora krav på självständighet, initiativförmåga och personligt ansvar.

2.8. Dimensionering och behov

Diagram 4. Doktorsexamina i Norden 1990–2001 i förhållande till miljoner invånare år 2000

Källa: NORBAL.

18

Antalet doktorsexamina i Sverige i relation till folkmängden är störst i Norden. Enligt SCB och HSV:s NU-databas har i Sverige antalet nybörjare i forskarutbildningen ökat med 50 procent, antalet aktiva forskarstuderande med 72 procent och antalet doktorsexamina fördubblats under perioden 1990–2000. Detta förhållande bör tyda på en ökad effektivitet i utbildningen.

I regeringsförklaringen den 16 september 2003 upprepades den tidigare uttalade målsättningen att examinationen i forskarutbildningen ska fördubblas. Enligt statsministern ska detta ske genom att stärka grundforskningen och fortsätta utbyggnaden av forskarutbildningen.

Högskoleverket har utrett behovet av lärare i högskolan. Analysen av behovet av forskarutbildade för att bl.a. ersätta pensionsavgångar inom högskolan är utförd för ämnesområden, dvs. forskningsämnen på två-siffernivå i den nationella statistiken,

18

NORBAL är en statistikdatabas driven av Norsk Institutt for studier av forskning og utdanning (NIFU) och finansierad av Nordisk Forskerutdanningsakademi (NorFA). <http://www.nifu.no/norbal/nb/nor/startside.html>

0 50 100 150 200 250 300

1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001

Antal examina/miljoner invånare

Sverige

Finland

Danmark

Norge

vilket ungefär motsvarar de f.d. fakulteterna. Resultatet visar på mycket stora variationer i behovsbilden. Medan rekryteringsbasen kommer att vara mer än tillräcklig inom det medicinska ämnesområdet med nuvarande mål för examinationen kommer det att uppstå brister inom andra områden. Högskoleverket konstaterar också att det inte finns tillräckligt med anställningar för nyexaminerade doktorer i högskolan.

19

Särskilt för högskolans behov av forskarutbildade, men även för den övriga arbetsmarknaden, är det inte bara antalet årligen avlagda doktorsexamina som är avgörande. Målet med en expansion är fler forskare som kan göra mer och bättre forskning, fler universitetslärare som kan stärka grundutbildningens forskningsanknytning, fler vetenskapligt kompetenta personer i skola, vård, förvaltning, industri m.m. som i sitt värv höjer kvaliteten i verksamheten, och också skapar en större förståelse för tvärvetenskap i samhället i stort. Möjligheterna till fortsatt vetenskapligt arbete efter doktorsexamen blir i det perspektivet avgörande. Bristen på anställningar för fortsatt meritering och svårigheten att finansiera seniora forskare inom högskolan är sannolikt ett mer akut problem inför stundande pensionsavgångar än forskarutbildningens volym.

Enligt vår mening måste målsättningen om ytterligare fördubbling av forskarutbildningens volym under perioden 2002–2010 analyseras och problematiseras. En närmare studie av dimensioneringen måste göras beträffande behov inom olika områden, inom och utanför akademin.

En ytterligare fördubbling av examinationen på kort tid bedöms dessutom av företrädare från högskolorna som orimlig på många områden eftersom ett krav på fortsatt snabb ökningstakt kan äventyra kvaliteten i forskarutbildningen allvarligt. Det främsta skälet är att lärosätenas handlednings- och lärarkapacitet inte är tillräcklig.

19

Högskoleverket, ”Redovisning av uppdrag till högskoleverket att utreda det framtida behovet av lärare vid universitet och högskolor” (Rapport 2003-11-14).

Förslag: Benämningen doktorsutbildning används i stället för forskarutbildning, i analogi med examensbenämningar på lägre nivåer. Nuvarande målformulering i 1 kap. 9 § Högskolelagen ändras till: ”Doktorsutbildningen ska, utöver vad som gäller för grundläggande högskoleutbildning, ge de fördjupade kunskaper och färdigheter som krävs för att på vetenskaplig eller konstnärlig grund identifiera, formulera och behandla komplexa problem och frågeställningar.” Detta kan betraktas som övergripande mål, vilket ger grunden för de delmål som också bör finnas i det nationella perspektivet. En målbeskrivning för doktorsexamen införs i examensordningen. Mer utförliga mål fastställs lokalt.

3. Vad kännetecknar en god forskarutbildning?

Vissa förutsättningar måste vara givna för en god doktorsutbildning. De grundläggande är att det finns en målbeskrivning som är känd och möjlig att följa upp och att de ekonomiska villkoren kan anses vara uppfyllda. Utgående från målsättning samt politiska och lokala ambitioner kan ett antal faktorer av kvalitativ art definieras på olika nivåer i högskolesystemet. Dessa har vi kallat kvalitetsfaktorer och delat in i olika kategorier, nämligen: sådana som rör forskarutbildningens innehåll och uppläggning, krav på ingångskunskaper samt rekrytering och antagning, sådana som handlar om själva genomförandeprocessen och sådana faktorer som rör karriärvägar och möjliga arbetsuppgifter efter doktorsexamen. Ytterligare kvalitetsfaktorer utgörs av jämställdhet och internationalisering, som båda ska vara ledstjärnor inom var och en av de övriga kategorierna och därmed skär tvärs igenom dessa.

3.1. Vad är kvalitet i forskarutbildningen?

3.1.1. Målsättning och resurser är grundläggande förutsättningar

En god doktorsutbildning kräver att vissa förutsättningar är givna och de mest grundläggande är enligt vår uppfattning att det finns en given målsättning för utbildningen och att resurserna är tillräckliga och med väl avvägd balans mellan direkta statsanslag och externa medel.

Vid utvärdering av forskarutbildning är det viktigaste kriteriet att den svarar mot uppställda mål. Om målet är alltför diffust formulerat är det svårt att följa upp. Ett svar på frågan om forskarutbildningen är bra eller dålig blir då lika diffust som målformule-

ringen. Det är också väsentligt att klargöra i vilket perspektiv bedömningen görs, doktorandperspektivet, lärarperspektivet eller avnämarperspektivet. En övergripande beskrivning av syfte och mål har redovisats i föregående kapitel och det är mot den bakgrunden som kriterier för en bra doktorsutbildning och dess kännetecken ställs upp i utredningsarbetet.

Finansieringen av doktorsutbildningen är förutom målbeskrivningen den mest grundläggande förutsättningen för ett kvalitativt högtstående och effektivt resultat. Statsmakten ställer upp mål för antalet examinerade men till skillnad från grundutbildningen finns ingen koppling mellan uppställda examinationsmål för doktorsutbildningen och direkta statsanslag. Detta förhållande är ett av de stora problemen för dagens forskarutbildning och diskuteras närmare i kapitel 5.

3.1.2. Kvalitetsfaktorer i utredningsarbetet

Forskarutbildningens betydelse för kunskapsutveckling och möjlighet till fortsatt välstånd kan knappast ifrågasättas. Den har under senare år blivit en alltmer strategisk angelägenhet inte bara för utvecklingen av den högre utbildningen och forskningen utan även i politiska diskussioner om samhällsutveckling i vid mening, även i ett internationellt perspektiv.

Utvärdering av utbildning och forskning har det senaste decenniet varit en viktig angelägenhet för regering och riksdag. En diskussion om kvalitetskriterier blir därför en ytterst central fråga även för forskarutbildningen, vilket har inneburit att det i Högskoleverkets uppdrag sedan några år även ingår att utvärdera forskarutbildningen.

Den svenska forskarutbildningen är en bra och väl strukturerad forskarutbildning sett i ett internationellt perspektiv. Relativt stora förändringar har genomförts genom lokala initiativ på senare år för att öka effektiviteten i utbildningen, förbättra doktorandernas arbetssituation och för att åstadkomma en tydligare struktur. De åtgärder som regeringen vidtog kring forskarutbildningen 1998 avsåg att befästa och förstärka de positiva tendenser som redan hade börjat skönjas. Så har också skett – reformen har inneburit ytterligare förbättringar i form av en större finansiell och rättslig trygghet för doktoranderna samt bättre struktur, planering och uppföljning till gagn för både handledare och doktorander. I kapi-

tel 9 och bilaga 6 redovisas och diskuteras effekterna av förordningsförändringarna närmare.

Det finns dock en hel del brister i olika avseenden, mer eller mindre utpräglade inom olika forskarutbildningsområden och vid olika lärosäten. För att kunna göra en problemanalys av dagens forskarutbildning inom ramen för utredningsuppdraget krävs en uppfattning om vilka kvalitetsaspekter som är viktigast vid en bedömning av hur forskarutbildningen fungerar. En sådan bedömning sätter ramarna för vilka åtgärder som bör vidtas och vad som är möjligt att åstadkomma. Direktiven för uppdraget ger vissa riktlinjer och vi har därutöver tillfört sådana kvalitetsaspekter som möjliggör en helhetsbedömning av det system som forskarutbildningen utgör. I det systemet ingår även ingången till forskarutbildningen och arbetslivet efter doktorsexamen.

Vissa bedömningar av kvaliteten måste göras med utgångspunkt i de nationellt uppställda målen och en allmän beskrivning av syfte med utbildningen, andra utifrån de lokala mål som bör ställas upp på varje lärosäte. Det måste också finnas en relation till internationella förhållanden och möjlighet till jämförelse och utvärdering i ett internationellt perspektiv.

För varje nivå ska finnas möjlighet att göra kvalitativa, såväl som kvantitativa, bedömningar av resultatet för doktorsutbildningen. Kvalitetssystemet i sin helhet ska vara sammanhängande och förståeligt på alla nivåer. Det är därför väsentligt att det finns en kongruens mellan de kvalitetssäkringssystem som utvecklas nationellt och de som upprättas vid varje enskilt lärosäte.

Till kvaliteten förs också effektiviteten i utbildningsprocessen. De stora kostnader som är förknippade med doktorsutbildningen måste utnyttjas på ett effektivt sätt. Jämställdhet som kvalitetsaspekt ska beaktas och frågan om hur jämställdheten främjas ska ingå i samtliga delar av systemet. Detta gäller också internationaliseringsfrågor och mobilitet. Mot den bakgrunden utkristalliseras följande kvalitetsfaktorer. De bildar utgångspunkt för våra bedömningar av vilka problem som bör åtgärdas för att åstadkomma en bra doktorsutbildning för framtiden.

  • Kvaliteten på utbildningens innehåll och uppläggning.
  • Kvaliteten på den förberedande utbildningen och på studenterna som rekryteras till doktorsutbildningen.
  • Kvaliteten på utbildningsprocessen.
  • Kvaliteten på doktorn /resultatet och relevansen av utbildningen.
  • Möjliga karriärvägar efter doktorsexamen.
  • Jämställdhet.
  • Internationalisering och mobilitet.

Jämställdhet, samt internationalisering och mobilitet ingår som delmoment i de fyra förstnämnda kvalitetsfaktorerna eftersom de måste finnas med som komponenter i systemets alla delar.

3.1.3. Forskarutbildningens resultat

För att bedöma kvaliteten på forskarutbildningens resultat ställs frågan om balansen mellan forskarutbildning som utbildning eller forskningsbidrag på sin spets. En bedömning av forskarutbildningens kvalitet blir i hög grad beroende av hur prioriteringen görs mellan dessa moment. Några hävdar fortfarande att det är avhandlingsarbetets forskningsresultat som är det viktigaste medan den allt mer rådande uppfattningen är att det i första hand är den nyexaminerade doktorns kompetens, som är resultatet. Kvaliteten på forskarutbildningens resultat bör mot den bakgrunden bedömas både utifrån utbildningsaspekten och forskningsaspekten och därvid i relation till uppställda nationella och lokala mål.

Det finns skilda meningar om tillvägagångssätt för att bedöma de kunskaper och färdigheter som forskarutbildningen ger. När det gäller att bedöma forskningsinsatsen finns däremot en ganska god enighet om hur kvaliteten ska avläsas i samband med att avhandlingen presenteras. Forskning bedöms av både ett nationellt och ett internationellt forskarsamhälle och efter internationella kriterier, vilket förenklar diskussionen om kvalitet vad gäller avhandlingsarbetet och forskningsinsatsen.

En analys av vilka kriterier som bör ställas upp för att bedöma och värdera utbildningens vetenskapliga resultat ingår inte i vårt uppdrag. I arbetet har vi fokuserat på de kvalitetsfaktorer som utgör förutsättningar för doktorsutbildningen.

3.2. Innehåll och uppläggning

3.2.1. Examensstruktur

En god doktorsutbildning ska bl.a. utveckla kompetens av det slag som efterfrågas och/eller behövs i arbetslivet såväl utanför som inom högskolesystemet. Utbildningen bör ingå som en del i den progression som det samlade högskolesystemet kommer att utgöra enligt den senaste överenskommelsen i Bolognaprocessen. Det är därför angeläget att doktorsutbildning betraktas som en integrerad del av högskolesystemet och inte frikopplad från den grundläggande utbildningen i samma utsträckning som i dagens system. Den bör därför bygga på en känd bas och utformas med en ordnad struktur som leder till en definierad examen.

En ordnad struktur för en ny doktorsutbildning innebär bl.a. att kursutbudet ska vara anpassat till behovet av att stödja avhandlingsarbetet. Utbudet av kurser inom dagens forskarutbildning är inte alltid ett stöd i avhandlingsarbetet eller överhuvudtaget för utbildningen som sådan. Ett problem är att varje universitet eller högskola inte rimligen kan etablera ett tillräckligt varierat kursutbud för mindre ämnen. En stor del av kursutbudet utgörs av kurser som är mer eller mindre utformade för en viss forskarutbildning och som ger en stor del av den ämnesmässiga fördjupning som utbildningen ska ge men utnyttjas inte för forskarutbildningar med närliggande inriktning. I kapitel 6 diskuteras ingående examensstruktur och därmed sammanhängande frågor.

3.2.2. Forskningsuppgift och avhandling

Avhandlingen i sig är inte själva målet med forskarutbildningen. Däremot är arbetet med forskningsuppgiften och disputationen medlen för att genomföra utbildningen och därmed centrala delar för utveckling av doktorskompetensen. Forskningsprocessen ska föra fram till en avhandling som är ett bidrag till kunskapsutvecklingen på området. Det är viktigt för kvaliteten i forskarutbildningen att uppgiften för avhandlingen väljs med omsorg.

Minskat omfång på avhandlingen är en av de konsekvenser som högskolorna har uppmärksammat eller initierat som en följd av 1998 års reform. Det visar sig genom tunnare monografier eller sammanläggningsavhandlingar med färre delarbeten, vilka har fler författare och oftare föreligger i manuskriptform vid disputationen.

Reformen har också lett till en ökad tendens att satsa på korta och säkra projekt. Det har påtalats att detta innebär en kvalitetsrisk genom att det kan leda till sämre självständighet och mindre bildning och mognad hos den blivande doktorn, och att dessutom angelägen forskning inte blir utförd.

3.3. Behörighet och rekrytering

3.3.1. Behörighetskrav bör vara strukturerade

En viktig förutsättning för framgångsrika forskarstudier är den förberedande utbildningen. Den grundläggande behörigheten är i dag 120 poäng högskoleutbildning och är nästan utan undantag kompletterad med särskilda behörighetskrav. Dessa är mycket varierande mellan ämnen och vetenskapsområden men en allmän tendens går mot successiv skärpning beträffande omfattning.

I en studie som gjorts av SCB på uppdrag av utredningen framgår att av dem som antogs till forskarutbildning läsåret 2001/02 hade 63 procent av männen och 58 procent av kvinnorna mer än 160 poäng i sin grundutbildning. I studien ingick också att analysera vilka examina doktoranderna hade. Det visar sig att majoriteten inte har tagit ut någon examen vid antagningen till forskarutbildning och ett år efter antagning har fortfarande närmare 30 procent inte någon examen från grundläggande högskoleutbildning. Den relativt långa utbildningstiden före forskarutbildningen i relation till det nominella behörighetskravet är dock inget kriterium på att förberedelsen är den bästa tänkbara.

En viktig kvalitetsaspekt vad gäller den grundläggande behörigheten är att den är tillräckligt omfattande till sitt ämnesinnehåll och att den i övrigt ger god förberedelse för doktorsutbildningen som därmed kan sättas igång utan onödiga inkörningsproblem. Ytterligare ett krav bör vara att behörigheten definieras som en avslutad utbildning på bestämd nivå i utbildningssystemet eftersom den senaste överenskommelsen i Bolognaprocessen är att utbildningsnivåerna ska vara progressiva i förhållande till varandra.

3.3.2. Rekrytering, urval och antagning

Rekryteringsprocessen genom antagning och urval är en viktig förutsättning för en god doktorsutbildning. Om högskolorna inte förmår rekrytera de bästa och mest motiverade studenterna till doktorsutbildningen saknas underlaget för ett bra resultat. Antagning och urval sker ofta med oklara kriterier och förfaringssätt – fortfarande görs ibland det egentliga urvalet av handledaren själv och den formella antagningen blir bara en bekräftelse på detta. Löpande antagning genom informella processer gör det svårt att bevaka rättssäkerhet och kvalitet. Dessutom minskar möjligheten för sökande från andra lärosäten. Informell och löpande antagning ökar även risken att ett beroendeförhållande till handledaren grundläggs. Erfarenhetsmässigt missgynnar informella strukturer både kvinnliga sökande i en mansdominerad miljö och sökande med icke-akademisk bakgrund.

Den ökade konkurrensen om platserna, samt svårigheten att hantera sökande med och utan egen finansiering, har i vissa fall resulterat i mer strukturerade urvalsprocedurer. Konkurrensen har också lett till att de doktorander som antas är bra förberedda, målinriktade och kommer i gång snabbt med avhandlingsarbetet. De skärpta reglerna för finansiering har dock den negativa effekten att det blir svårare för sökande från andra lärosäten att antas. Dessutom har det blivit svårare för yrkesverksamma personer att delta i forskarutbildning på samma sätt som tidigare, vilket innebär ett hinder i det livslånga lärandet.

Den information som lämnas till potentiella studenter på grundutbildningen om forskarutbildningen och den introduktion till förhållanden och regelverk som gäller under utbildningen som varje antagen doktorand bör kunna kräva är viktiga inslag i rekryteringsarbetet. Information om forskarutbildningen till grundutbildningsstudenter bidrar till möjligheten att rekrytera de bäst lämpade och mest motiverade studenterna till forskarutbildningen. Att ha god kännedom om vad en forskarutbildning innebär ger studenterna möjlighet att aktivt välja eller välja bort fortsatta studier till doktorsexamen.

Utebliven information inför antagning till forskarutbildning kan också betyda att doktoranden från början inte har klart för sig vad en forskarutbildning innebär. Doktorandstudierna har ett inslag av eget arbete som inte kan jämföras med en anställning vilken som helst. Att gå in i en forskarutbildning utan att vara medveten om

att det krävs hårt arbete och ett visst mått av uppoffringar kan leda till besvikelse och stress.

Industridoktorander och övriga som finansieras av sina respektive arbetsgivare bör särskilt uppmärksammas i sammanhanget, eftersom de svårligen kan antas inom ramen för en allmän antagningsprocedur. Detta gäller även andra yrkeskategorier som går in i en forskarutbildning, t.ex. adjunkter vid högskolorna, av vilka många har behov av och önskemål om att genomgå doktorsutbildning som ett led i sin kompetensutveckling och möjlighet till befordran.

3.4. Utbildningsprocessen

3.4.1. Forskningsmiljöer

Den forskningsmiljö som doktoranden verkar i under doktorsutbildningen har stor betydelse för ett positivt resultat. Den minskade antagningen som en följd av det skärpta studiefinansieringskrav som infördes 1998, har i vissa fall påverkat forskarutbildningsmiljön negativt. Antalet doktorander, handledare och övriga lärare som definierar miljön riskerar att komma under den gräns som kan krävas i ämnet. Detta har varit särskilt kännbart inom humaniora. I vissa fall har dock strategier för att motverka miljöernas utarmning lett till positiva effekter i form av utökad samverkan mellan lärosäten och ämnen.

De krav som ställs för att etablera nya doktorsutbildningar men också för att redan etablerade ämnen ska kunna finnas kvar kan vara svåra att förena med varje enskild högskolas eller fakultetsnämnds önskemål om profilering och koncentration till vissa områden. Eftersom många lärosäten arbetar med forskarutbildning relativt fritt från samarbete med övriga kan det vara svårt att få en samlad bild av vilka möjligheter till och också behov av samverkan som finns i olika avseenden.

3.4.2. Handledning och handledare

Ett av de viktigaste inslagen i forskarutbildningen är handledningen. Högskoleverkets Doktorandspegel 2003 visar bl.a. att en beroendesituation för doktoranden inte sällan uppstår som blir känslig och att handledningen kan förbättras i flera avseenden. En

tredjedel av alla doktorander som ingår i Doktorandspegeln uppger att de inte får tillräcklig kritik av sin handledare och nästan lika många uppger att handledaren i liten utsträckning visat intresse för deras studier.

Kraven på hårdare tidsbegränsning sedan 1998 i kombination med oförändrade krav på avhandlingens omfattning ger många doktorander en mer pressad situation än tidigare. Ett alltför starkt beroende av enskilda handledare, brist på rutiner, dålig information och informella normsystem och beslutsstrukturer påverkar doktorandens möjlighet till kontroll och stöd negativt.

Även handledarna har fått en mer pressad situation beroende på hårdnande ekonomiskt klimat. Den knappa tilldelningen av medel direkt från statsanslag leder till att alltför mycket av handledarnas tid måste ägnas åt att ansöka om externa medel för att finansiera doktoranderna. Även tid för seniorernas egen forskning har minskat, vilket leder till sämre kompetens och därmed på sikt till sämre handledning.

3.4.3. Produktivitet och effektivitet

Av regleringsbrev för år 2002 framgår att effektiviteten ska öka i forskarutbildningen. Kravet på ökad effektivitet var också ett starkt bidragande skäl till de förordningsförändringar som infördes för forskarutbildningen 1998. Inom flera vetenskapsområden var avbrotten omfattande och studietiderna mycket långa. En allmän uppstramning av systemet som skulle leda till ökad effektivitet och högre produktivitet ansågs vara nödvändig.

Det införda kravet på begränsad studietid bör kunna leda till ökad genomströmning. Det är angeläget att kartlägga genomströmning både vad gäller studietid och avbrott under utbildningen för att kunna bedöma produktivitet och effektivitet. Inte minst viktigt vid en sådan kartläggning är att få fram orsakerna till eventuella brister som minskar effektiviteten.

3.4.4. Organisation och styrning

Vid många lärosäten är styrningen genom beslut om forskarutbildning, dess innehåll och former, delegerat till institutioner eller längre ut i kapillärerna. En alltför hårt decentraliserad verksamhet

kan vara svår att styra och blir inte särskilt förändringsbenägen. Det kan vara svårt att tillgodose behov av ändrade förhållanden eller inriktningar och verksamheten kan bli lidande av en tröghet som inte främjar anpassning och tillväxt. Det blir också svårare att finna gemensamma strategier och riktlinjer för forskarutbildningen, vilket i många fall blir önskvärt då behovet av större forskningsmiljöer och flervetenskapligt sammansatta grupper ökar.

Detaljerade beskrivningar och bedömningar av samtliga delar i utbildningsprocessen samt frågor rörande behörighet och antagning lämnas i kapitel 7.

3.5. Doktoranden i processen

3.5.1. Studiefinansiering och arbetsmiljö

En förutsättning för en god studiemiljö och bra studieresultat är en ordnad ekonomisk situation. De utbildningar som kan erbjuda goda möjligheter till studiefinansiering har också betydligt lättare att rekrytera de mest lämpade studenterna.

Studiefinansiering i form av ”annan finansiering” leder till frågeställningar som omgärdas av oklarhet. Vad som krävs för att finansieringen ska anses säkrad, hur prövningen av sökande med annan finansiering ska göras så att urvalet blir rättvist, är exempel på sådana frågor. En annan fråga, som inte heller är klarlagd, är vilket ansvar högskolan har när finansieringen tar slut tidigare än planerat.

En doktorand med utbildningsbidrag får behålla bidraget under sjukdom, föräldraledighet eller vård av närstående. För att doktorandens studietid inte ska förkortas måste bidraget förlängas i motsvarande mån. I normalfallet sker så, men det finns också exempel på att doktorander nekats förlängning med hänvisning till att högskolan enligt högskoleförordningen ”får” och inte ”ska” förlänga bidraget och motiveringen att forskningsmedlen inte är avsedda för doktoranders föräldraledighet eller sjukfrånvaro.

Stipendier är billiga för högskolan/finansiären, men ger ingen social trygghet för doktoranden. Stipendier som inrättas av högskolorna själva medför dessutom en risk för att stipendiet kan komma att betraktas som skattepliktigt. Att inrätta stipendier i stället för utbildningsbidrag eller anställningar som doktorand kan anses strida mot lagstiftarens intentioner.

Utländska doktorander finansieras av stipendier i högre utsträckning än svenska. Det kan till viss del bero på att utländska medborgare inte behöver fullt tillträde till det svenska sociala trygghetssystemet, men en del utländska doktorander utnyttjas också som billig arbetskraft.

Den arbetsmiljö som doktoranden befinner sig i är en mycket viktig faktor för forskarutbildningens resultat. En god arbetsmiljö kan också utgöra en konkurrensfaktor då studenten ska ta ställning till om forskarutbildning är ett alternativ till ett arbetsliv utanför högskolan. Negativa signaler om stress under utbildningen främjar inte rekryteringen. Förmodligen är det inte enbart den stora arbetsinsatsen och att utbildningen tar mycket tid i anspråk som framkallar stressymptom, utan också oklara förhållanden, ändringar i upplägget av utbildningen, osäkerhet om vad som gäller och vad som räknas och frågor om tillgång till nödvändig infrastruktur.

3.5.2. Studieplan och rättssäkerhet

Rättssäkerheten i forskarutbildningen är beroende av att det finns klara och adekvata regler som är kända och som tillämpas lojalt och korrekt. En alltför långt driven decentralisering kopplad till bristande uppföljning och tillsyn påverkar tillämpningen negativt. Kännedom om reglerna är inte alltid tillfredsställande bland de ansvariga för forskarutbildningen och vissa regler är dessutom möjliga att tolka på olika sätt.

Oklarheter i förordningen beror delvis på att reglerna införts vid olika tillfällen och inte alltid harmonierar med varandra. Det finns flera exempel på detta, och en allmän översyn av regelverket är motiverad. I en rapport som presenterades i november 2003 presenterade Högskoleverket en analys av några av dessa frågeställningar och lämnade också vissa förslag

1

.

Den individuella studieplanen är ett effektivt verktyg för att främja rättssäkerheten genom att rättigheter och skyldigheter både för handledaren och doktoranden ska preciseras i denna. Brister från högskolornas sida både vad gäller att upprätta individuella studieplaner, och i ännu högre utsträckning att följa upp dessa, är dessvärre vanligt förekommande. Ett skäl till bristerna kan vara att den individuella studieplanen enbart uppfattas som en plan för

1

Högskoleverket, Studiefinansiering för doktorander – rättssäkerhetsaspekter (Högskoleverkets rapportserie

2003:33 R).

studierna och inte så mycket som en överenskommelse om rättigheter och skyldigheter för både högskolan och doktoranden. Kapitel 9 och bilaga 6 utgör sammantagna en översiktlig beskrivning av doktorandens studievillkor och hur de påverkats av förordningsförändringarna 1998.

3.6. Karriärvägar efter doktorsexamen

Det kan befaras att det finns ett visst ointresse att gå in i en forskarutbildning också på grund av att karriärvägar efter examen inte är kända och att möjligheterna till fortsatt meritering inom högskolan är begränsade. Detta försvårar möjligheten till rekrytering av de bäst lämpade studenterna från grundutbildningen och skapar osäkerhet bland de antagna doktoranderna. Av Doktorandspegeln framgår att diskussioner om framtidsplaner och karriärvägar inte förekommer under utbildningen i särskilt hög utsträckning. Det finns tecken som tyder på att kvinnorna finner en fortsatt karriär inom högskolan mindre attraktiv än männen.

Bristande möjligheter att bli anställd inom högskolan direkt efter doktorsexamen är en stor svaghet i det svenska forskningssystemet. De nya meriteringstjänster som 1969 års reform egentligen förutsatte tillkom aldrig, och efter 1998 års reform har antalet forskarassistenttjänster minskat och ligger nu på samma nivå som 1995. Det senare har bl.a. inneburit att dessa i allt mindre utsträckning innehas av nyexaminerade doktorer. Anställningsformen ”biträdande lektor” infördes som försöksverksamhet år 2001. Under 2002 fanns ett fåtal biträdande lektorer anställda i hela landet, vilket tyder på att den möjligheten ännu inte utnyttjats annat än i liten skala.

Det saknas möjligheter att beskriva och definiera arbetsmarknaden för forskarutbildade utanför universitet och högskolor. Av tradition har främst akademins behov av disputerade lärare och forskare diskuterats trots att en stor andel av de examinerade arbetar i arbetslivet utanför akademin. Ett skäl är den bristande kontakten och dialogen mellan lärosäten och omgivande samhälle. En ingående beskrivning av dagens och morgondagens arbetsliv efter doktorsexamen lämnas i kapitel 10.

3.7. Genomgående kvalitetskrav

Jämställdhet och internationalisering är två kvalitetsaspekter som inte bara kan behandlas var och en för sig utan måste ingå i all bedömning av hur forskarutbildningen kan förbättras och därmed genomsyra hela utredningsarbetet. Dessa frågor behandlas specifikt i kapitel 11 och 12.

3.7.1. Jämställdhet/Kvinnor och män

Det övergripande motivet för jämställdhetspolitiken är rättvisa med utgångspunkten: obalans mellan könen med avseende på makt, ekonomiskt oberoende samt obalans mellan könen när det gäller ansvar för barn och hem. Målet är en strukturell omvandling av samhället i syfte att åstadkomma en omfördelning av rättigheter och skyldigheter till det underrepresenterade könets förmån.

Den dimension av jämställdhetsarbetet inom universitet och högskolor som främst betonats är rättviseaspekten. Jämställdhet är inte bara en fråga om rättvisa, utan i högsta grad en kvalitetsfråga, som rätt hanterad ger stora möjligheter att förbättra kvaliteten på vetenskapliga och utbildningsmässiga prestationer.

Den grundläggande tanken med kvalitetsaspekten är att båda könens värderingar, erfarenheter, synpunkter och livsvillkor ska vara vägledande för vilka normer och mönster som ska styra verksamheten och organisationen och hur processerna i utbildning och forskning ska utformas. Ett jämställdhetsarbete som inte innehåller den dimensionen kan aldrig bli annat än kvantitativt till karaktären.

Det finns i dag inga formalia som innebär att kvinnor och män behandlas olika i skilda sammanhang, inte heller i den akademiska världen. Trots detta vid det här laget relativt gamla faktum, återspeglas det inte i praktiken. Ett exempel är att kvinnor försvinner successivt från den akademiska arenan. De upplever i många fall att de missgynnas av systemet inom akademin och avstår från att ge sig in i osäkra konkurrensförhållanden.

Även om andelen kvinnor av nybörjarna i forskarutbildning var så hög som 49 procent år 2002 skall det ställas i relation till att andelen kvinnor bland nybörjarna i grundutbildningen var 60 procent samma år. En avtrappning har alltså skett redan från början. Totalt sett är övergången till forskarutbildning betydligt lägre för kvinnorna än för männen, bl.a. beroende på att de utbildningar som

domineras av kvinnor saknar en fortsättning i relevant forskarutbildning, bl.a. lärarutbildning och vårdutbildning.

3.7.2. Internationalisering och mobilitet

En bra och gedigen doktorsutbildning med kännedom om och koppling till forskningsfronten i sitt ämne kräver i dag goda internationella kontakter. En del av de internationella kontakterna etableras genom mobilitet bland doktoranderna, något som inte minst är betydelsefullt för ett relativt litet land som Sverige.

Utbyte av studerande, lärare och administrativ personal är ett exempel på ökad internationalisering inom både grund- och forskarutbildning, liksom utveckling av gemensamma kurser. Inom forskarutbildningen kan noteras en viss ökning men inte av samma omfattning som för grundutbildningen och som vore önskvärd i relation till volymökningen inom forskarutbildningen. Regeringen har understrukit vikten av lärosätenas engagemang i olika slags internationella samarbeten och betydelsen av att den internationella rörligheten ökar inom alla områden. Det finns många goda exempel på samarbeten över landsgränser, t.ex. i nordiskt sammanhang, men den potential som finns utnyttjas inte alltid.

Regeringen uttalade i Den öppna högskolan

2

att rekryteringen av

utländska doktorander bör kunna öka ytterligare. Inom forskarutbildningen kan utländska doktorander bidra till att öka mångfalden, bredda kompetensen och stärka kvaliteten. Dessa doktorander kan också innebära en förstärkning av återväxten av forskare inom såväl högskolan som resten av samhället. Möjligheten att arbeta i Sverige efter avslutade studier begränsas dock av de regler som gäller för utländska medborgare.

2

Prop. 2001/02:15, Den öppna högskolan.

4. En Ny Doktorsutbildning – ett samlat förslag

En ny doktorsutbildning föreslås, som presenteras i sin helhet i detta kapitel utifrån den målbeskrivning och de kvalitetsfaktorer som beskrivits i föregående kapitel. Resurstilldelningssystemet, som i stor utsträckning utgör en förutsättning för utredningens övriga förslag, presenteras dock i kapitel 5. Förslagen läggs i beaktande av kvalitet, jämställdhet, och internationaliseringsmöjligheter.

Den föreslagna doktorsutbildningen innebär en utveckling av en examensstruktur där en treårig doktorsutbildning bygger på tvåårig masterutbildning. En fortsatt meritering direkt efter doktorsexamen ska bli möjlig genom en ny anställning som doktor under två år. Anställningen ska ge möjlighet att starta egen forskning och att vistas en kortare eller längre tid utomlands eller vid annat lärosäte.

Doktorsutbildningen som process och doktorandernas studievillkor har varit särskilt föremål för analyser som lett till ett antal förslag. Antagningsprocessen ska professionaliseras. Den individuella studieplanen ska fungera som ett effektivt planerings- och styrinstrument och utformas som en överenskommelse mellan högskola och doktorand. Doktorander ska ha tryggad finansiering genom doktorandanställning, och alltid mer än en handledare.

För att gynna profilering vid lärosäten utan vetenskapsområde bör examensrätt kunna beviljas för ett kunskapsområde som inte följer indelningen i vetenskapsområden. En ökad möjlighet för mindre högskolor att med högre autonomi medverka i doktorsutbildning ges också genom förslag till forskarskolor av olika slag.

Forskarskolor har visat sig vara en utmärkt form för genomförande av doktorsutbildning och skapa samarbeten över ämnes- och lärosätesgränser. Nya forskarskolor föreslås inrättas för olika typer av syften.

4.1. Ett samlat förslag med många inslag

Utvecklingen mot forskarutbildning som utbildning inleddes med forskarutbildningsreformen 1969 och förstärktes genom de förändringar som infördes 1998. Dock har detta ännu inte fått fullt genomslag. Mot bl.a. den bakgrunden vill vi genom En Ny Doktorsutbildning skapa en långsiktigt bärkraftig svensk doktorsutbildning som ger tydligt bidrag till såväl generell kunskapsutveckling och kompetenshöjning som tillväxt i det svenska samhället och dessutom försörjer svensk grundforskning med högsta kompetens. Det faktum att Sverige är en del av det internationella forskar- och kunskapssamhället har också inverkat på utformningen av förslagen.

Forskarutbildningen är en strategiskt viktig utbildning i kunskapssamhället. En väl fungerande forskarutbildning är en av de viktigaste förutsättningarna för att Sverige ska befästa och utveckla sin ställning som framgångsrik kunskapsnation.

1

Forskarutbildning har på senare år alltmer kommit i fokus som en grundläggande förutsättning för ekonomins, demokratins och samhällets tillväxt. Den har analyserats, diskuterats och justerats på många håll. Flera länder, bl.a. i Norden, har på senare år strukturerat utbildningens uppläggning i syfte att effektivisera forskarutbildningen men också förkortat studietiden. Det senare drivs dock mot bakgrund av att de berörda länderna har betydligt längre grundläggande utbildningar som behörighetskrav än i Sverige, oftast femåriga.

Målet för utbildningen, som huvudsakligen varit att söka ny kunskap genom forskningsresultat, övergår successivt till att utbilda doktorander för ett arbetsliv där de bidrar med att självständigt bearbeta komplexa problemställningar utifrån ett vetenskapligt och problemlösande arbetssätt både inom och utanför akademin. Det kan gälla insatser inom industri och näringsliv i övrigt men också inom skola, omsorg, vård och annan offentlig verksamhet.

Det är fortfarande stora skillnader mellan de europeiska länderna. Genomförda och pågående förändringar av de nationella utbildningssystemen har dock inneburit att ländernas examensstrukturer och examina konvergerar mot mer likartade system. I bilaga 7 visas hur utbildningssystemet är uppbyggt i Norden och i vissa andra länder.

1

Prop. 2000/01:3, Forskning och förnyelse 161.

Genom att anlägga ett helhetsperspektiv på det system som forskarutbildningen utgör och den kontext det ingår i, skapas möjligheter att utnyttja de synergieffekter som annars inte blir synliga. Till det större sammanhanget hör bl.a. grundutbildning, behörighetskrav för antagning till forskarutbildning, forskarutbildningens utformning, innehåll och genomförande, karriärvägar för nyexaminerade doktorer samt arbetslivets krav i vid mening. Dit hör också frågor om finansiering och resurstilldelning, forskarutbildningens profilering, forskningsanknytning av grundutbildningen, samt frågor som utgör grundläggande förutsättningar för vilken struktur som bör vara mest lämplig för en ny doktorsutbildning.

Mot bakgrund av de analyser, bedömningar och överväganden som gjorts i utredningsarbetet har vi funnit ett antal problem och frågeställningar som lett till förslag av två skilda slag. Vissa förslag rör de yttre ramarna för forskarutbildningen såsom utbildningens struktur, finansiering, organisation, utbildningsbehov och övergång till arbetsliv efter examen. Andra förslag handlar om sådana inre faktorer och förutsättningar som krävs för att kunna genomföra en forskarutbildning av god kvalitet, t.ex. former för rekrytering och antagning, handledning, individuella studieplaner samt internationalisering och mobilitet. Ibland är inte förutsättningarna givna, eller tillräckligt entydigt uttryckta, och då krävs vissa förtydliganden, förändringar, uppstramningar eller tillägg i författningar och regelverk.

I det följande beskrivs vårt samlade förslag med en uppdelning på de kvalitetsfaktorer som analyserats i kapitel 3. För att förstå förslaget i sin helhet är det väsentligt att ta del av de analyser, kartläggningar och rapporter, bedömningar och ställningstaganden som redovisas och diskuteras närmare i kapitel 6

4.2. Varför en ny Doktorsutbildning?

Med hänsyn till de förändrade krav på utbildningen som ställs både inifrån lärosätena och från arbetslivet utanför, och som redovisats i kapitel 2, finns det anledning att se över modellen för den framtida doktorsutbildningen. Internationaliseringen av utbildningen och den på senare år aktuella Bolognaprocessen ställer också nya krav på forskarutbildningen. Särskilt är det viktigt att uppmärksamma den kommuniké som ministrarna, nu 40 till antalet, undertecknade

vid en sammankomst i Berlin i september 2003.

2

Vid mötet besluta-

des att införliva forskarutbildningen i utbildningsprocessen som den tredje cykeln, vilken bygger på den andra cykeln som är masterutbildning s.k. avancerad nivå. Det innebär att genomgången masterutbildning ska vara behörighetskrav för tillträde till forskarutbildning, utan att ange omfattning.

Lärosätena har på senare år ställt ökande krav på behörighet för att antas till forskarutbildningen. Även om detta inte alltid kommer till uttryck i formellt fastställda särskilda behörighetskrav så blir kraven i praktiken motsvarande nuvarande magisternivå i mycket hög utsträckning. Arbetsgivare utanför högskolan har på senare år blivit alltmer intresserade av forskarutbildade som en kompetenshöjande faktor och därmed också fått ett ökat intresse av att delta i diskussionen om utbildningens utformning och innehåll.

Vi föreslår en ny doktorsutbildning som bättre än dagens förbereder för en karriär även utanför akademin. Den lösning vi har valt innebär inte att skapa flera forskarutbildningar avpassade för skilda yrkesliv. Redan i dag arbetar majoriteten av de forskarutbildade utanför högskolan, dock med stora variationer mellan vetenskapsområdena, och mycket talar för att behovet av forskarutbildade i näringsliv och offentlig förvaltning kommer att öka. I rådande konjunkturläge är det dock svårt att göra kvantitativa bedömningar. Vi anser att en doktorsutbildning bör skapas som tar till vara och vidareutvecklar den stora mångfald, flexibilitet och diversifiering som dagens samlade forskarutbildning speglar. Den ska präglas av mångsidighet och flexibilitet, vilket möjliggör att den förbereder för skiftande karriärer såväl inom akademin som i arbetslivet utanför. En indelning i flera olika utbildningar löper stor risk att innebära låsningar för den enskilde doktoranden och ger inte samma flexibilitet i olika avseenden som en sammanhållen utbildning. För den samlade utbildning som föreslås föredrar vi benämningen doktorsutbildning framför forskarutbildning.

2

Berlinkommunikén, “Realising the European Higher Education Area”.

4.3. En ny examensstruktur

4.3.1. Behörighetskrav i teori och praktik

Forskarutbildningen bygger i dag på grundläggande behörighet om minst 120 poäng högskoleutbildning, som kompletteras med fakultetsnämndens särskilda behörighetskrav. Dessa kan ingå i de 120 poängen eller krävas därutöver. Den nominella studietiden till doktorsexamen är därmed sju år men blir ofta både åtta år och längre på grund av särskilda behörighetskrav eller ytterligare studier för att kunna konkurrera vid urval till tillgängliga platser på forskarutbildningen.

Utredningens förslag till doktorsutbildning bygger på en helhetssyn för högskolans samlade examensstruktur. Utgångspunkt för utformningen blir de krav som bör ställas på de blivande doktoranderna för att de ska anses ha förmåga att tillgodogöra sig utbildningen. En tydligare progression inom utbildningssystemet än i dag är en annan utgångspunkt. Därmed blir den grundläggande utbildningens omfattning av stor vikt i sammanhanget. En betydande ökning av både antalet examina och utbildningarnas längd har noterats på senare år.

Den utvecklingen, samt behovet av att sätta upp klara och tydliga behörighetskrav av någorlunda lika omfattning för olika utbildningar, ligger till grund för förslaget att behörighetskravet ska vara tvåårig masterutbildning. Som redovisas i kapitel 6 har vi analyserat dagens forskarutbildning utifrån ett flertal kvalitetsaspekter och funnit att en examensstruktur som bygger på en tvåårig masterutbildning bäst svarar mot de uppställda kvalitetskraven. En jämförelse med andra länder visar att den grundläggande utbildningen oftast har strukturen treårig kandidatexamen och därefter tvåårig masterexamen (bilaga 7). En tvåårig masterutbildning som avslutas med moment som ger en god grund för vetenskapligt arbete ger också en utmärkt förberedelse för dem som går ut direkt i arbetslivet.

4.3.2. Doktorsutbildningens längd

Då den grundläggande behörigheten för forskarutbildning ökas till fem års högskolestudier uppstår frågan huruvida studietiden för doktorsutbildningen ska vara fortsatt fyra år eller minskas till tre

år. Den nominella studietiden ökar i båda fallen, från dagens sju år till nio respektive åtta år.

Med en masterexamen som grund, som på ett väl strukturerat sätt förbereder för doktorsutbildning, bör bibehållen standard och kvalitet på utbildningen kunna uppnås genom en treårig utbildning, följd av goda möjligheter till fortsatt forskning efter doktorsexamen. Ett sådant system bör bli mer effektivt i utbildningshänseende och därmed kvalitetsdrivande. Det blir dessutom mer likt system i övriga Norden.

Forskarutbildningen vänder sig i minst lika hög grad till samhället utanför akademin som innanför. Företrädare för avnämare av forskarutbildning i samhället utanför akademin har klart uttalat önskemål att en framtida doktorsutbildning inte ska vara längre än tre år men att den ska bygga på mer omfattande förberedelser.

Utredningen föreslår mot den samlade bakgrunden en examensstruktur som i utbildningstid innebär 3+2+3 år, dvs. en ökning av den nominella studietiden från sju år till åtta år. I förhållande till dagens situation är det emellertid ingen större ökning i praktiken.

En utbildningsstruktur enligt förslaget kan inte införas med omedelbar verkan. Grundutbildningen måste på många håll anpassas så att längre utbildningar som bör ge direkt tillträde till forskarutbildning blir forskningsförberedande i tillräckligt hög grad. Masterutbildningar av olika omfattning och med olika grad av bredd respektive djup måste utvecklas och prövas. Under en period som krävs för att utveckla adekvata tvååriga masterutbildningar ska det därför finnas övergångsbestämmelser som gör det möjligt att påbörja en fyraårig forskarutbildning efter ett år på den avancerade nivån.

För att ge doktoranderna en viss pedagogisk erfarenhet och en allmän insikt i den akademiska verksamhetens villkor och förutsättningar är det lämpligt att komplettera doktorandanställningen med cirka 25 procent undervisning. Den totala studietiden blir då fyra år. Undervisningsinsatsen, som ska bekostas av medel för grundutbildningen, kan utsträckas till 50 procent om doktorandanställningen innehas på halvtid och kombineras med annan anställning.

Licentiatexamen har i vårt förslag inget eget berättigande men bör finnas kvar under en övergångsperiod som en etappavgång från doktorsutbildningen. För dem som antas genom uppdragsverksamhet och som önskar en kortare utbildning av arbetets skäl bör den särskilda antagningen till licentiatstudier finnas kvar. Senare, då nya masterutbildningar utvecklats som leder direkt till treårig fors-

karutbildning, kan frågan övervägas på nytt. Någon motsvarighet till licentiatexamen finns inte i övriga Europa.

Förslag:

3

Masterexamen införs som grundläggande behörighetskrav för antagning till doktorsutbildning. (HF)

4

Generell princip för examensstruktur ska vara 3+2+3 år. Särskilda forskningsförberedande moment ska ingå i en tvåårig masterutbildning som ger behörighet att antas till doktorsutbildning, som ska vara treårig. Under en övergångsperiod finns möjlighet att antas till fyraårig forskarutbildning inom ramen för särskilda övergångsbestämmelser. (HF) Licentiatexamen utgör etappavgång från doktorsutbildningen under en övergångsperiod. (HF) Särskild antagning till licentiatutbildning tas bort men behålls för dem som bedriver doktorsutbildning parallellt med annan yrkesverksamhet och finansieras av arbetsgivaren. (HF)

Kapitel 6 och 7

4.4. Doktorsutbildningen som process

4.4.1. Information, rekrytering, antagning och introduktion

Doktorsutbildningen ska attrahera de mest lämpade individerna och dessutom ge möjlighet för tidigare underrepresenterade grupper. Redan inom grundutbildningen ska studenterna få en klar bild av vad doktorsutbildning innebär, vad den kräver av individen och vilka möjligheter den öppnar för framtida arbete inom såväl universitets- och högskolesystemet som i samhället utanför akademin.

Rekryteringen är grundläggande för doktorsutbildningens resultat. En påbörjad forskarutbildning är dessutom en stor investering för såväl högskolan som doktoranden. Hur rekrytering, urval och antagning görs är alltså en viktig fråga för både kvalitet, effektivitet, jämställdhet och rättssäkerhet. Bristande eller missvisande information om doktorsutbildningen bör inte vara orsaken till att intresserade studenter aldrig söker till doktorsutbildning eller till

3

I slutet av varje förslagsruta hänvisas till kapitel där förslagen motiveras och diskuteras.

4

Varje förslag som innebär ändring i Högskoleförordningen är markerat med (HF).

att personer söker med en felaktig bild av vad utbildningen innebär och vad som krävs av doktoranden. Ett positivt och noggrant urval bör göras enligt fastställda kriterier. Information om forskarutbildningen och rekrytering av doktorander sker i dag ofta på ett alltför informellt sätt. Detta kan vara en bidragande orsak till att rörligheten mellan lärosätena är liten. Vi föreslår att regler införs om att antagningen skall göras samlat vid några tillfällen varje år och genom nationella utlysningar.

Det ska vara möjligt för arbetsgivare att betala för doktorsutbildning för sina anställda. Doktorander inom ramen för doktorsutbildning som betalas av arbetsgivare kan jämföras med studenter på uppdragsutbildning. Arbetsgivarens förslag om vem som bör antas prövas av fakultetsnämnden. Prövningen ska göras på samma sätt och med samma kriterier för bedömning, som studenter som söker i vanlig ordning. Förordningen om uppdragsutbildning bör kompletteras med möjlighet att köpa även doktorsutbildning, vilket också ska gälla studenter från andra länder. De förordningstekniska lösningar som krävs därutöver bör analyseras vidare.

Förslag: Information och marknadsföring av doktorsutbildningen både lokalt vid lärosätena och generellt förbättras, bl.a. genom upprättande av en nationell doktorandportal. (jfr. ”studera.nu”) Öppet ledigförklarande ska gälla för alla utbildningsplatser på doktorsutbildningen. Behörighetskrav, antagningsformer och urvalskriterier ska vara kända nationellt och utformade så att de inte försvårar för sökande från andra lärosäten att bli antagna. (HF) Krav ska ställas på nödvändig introduktion till doktorsutbildningen, som bl.a. innehåller information om doktorandens rättigheter och skyldigheter samt förväntningar på doktoranden. Det ska vara möjligt för arbetsgivare att köpa doktorsutbildning, vilket inkluderar studenter från andra länder. Samma krav för tillträde till utbildningen ska gälla för uppdragsdoktorander som för övriga doktorander.

Kapitel 7

4.4.2. Organisation och styrning

Av svaren på den förfrågan till lärosätena som utredningen skickade ut i mars 2003 (bilaga 4) framgår att beslut om forskarutbildningen, antagning, rutiner, studieplaner m.m. oftast är delegerade långt ner i organisationerna. Det leder till stor spridning i tillämpningen av olika regler kring forskarutbildningen, vilket ger doktoranden, men även handledare och lärare, en otydlig bild av vad som egentligen gäller och en orättvis behandling under studietiden. Det är angeläget att fakultetsnämnden, som ansvarig för ledning av verksamheten, tar aktiv del i forskarutbildningsfrågor genom att upprätta vissa gemensamma bestämmelser och riktlinjer, mer eller mindre ingående beroende på verksamhetens konformitet. Det är rimligt att vissa krav ställs på en enhetlig lokal hantering av frågor rörande verksamhetens övergripande inriktning samt riktlinjer som rör doktorsutbildningens allmänna principer. För att organisera detta men inte minst för att säkerställa kvaliteten i utbildningen kan det vara lämpligt med en funktion som studierektor, antingen på fakultetsnämndsnivå eller på annan mer övergripande nivå än det enskilda forskarutbildningsämnet. Även styrelserna för högskolorna bör ta ett samlat ansvar för forskarutbildningen på ett övergripande plan. Genom föreskrifter riktade till fakultetsnämnder kan en tydligare och mer enhetlig hantering genomföras.

4.4.3. Handledning och handledare

Handledningsfunktionen är central i doktorsutbildningen. Brister i handledningen är enligt vissa undersökningar en viktig orsak till utdragna eller avbrutna forskarstudier, och många doktorander är starkt beroende av en handledare. Handledarna är å sin sida ofta utlämnade till sig själva och får varken tillräckligt med tid eller stöd för sin svåra uppgift. Få doktorander har en kvinnlig handledare.

För att bryta den ensidiga dominans en ensam handledare kan innebära så bör det vara ett krav för all doktorsutbildning att handledarfunktionen ska utgöras av minst två handledare för varje doktorand. Det innebär att det alltid ska finnas minst en biträdande handledare, som mycket väl – och ibland företrädesvis – kan vara från en annan institution eller från någon funktion i arbetslivet utanför högskolan.

Handledningen bör utvecklas som profession. Det kan kallas utveckling av handledarkompetens som bl.a. innebär kunskap om gällande regler och riktlinjer och innehålla moment av forskningsetik samt kunskap om jämställdhet och genus. Som ett medel för utveckling av handledarkompetens, men också för kontaktverksamhet mellan handledare, kan införas utvecklingsgrupper vid lärosätena eller i samverkan mellan flera lärosäten. På vissa håll har inrättats forum för handledare för fakultets- och ämnesöverskridande kollegiala diskussioner om handledning och doktorsutbildning.

Förslag: För varje doktorand ska utses en huvudhandledare och minst en biträdande handledare som även kan vara från annan institution eller från extern verksamhet. (HF)

Fler doktorander ska ha kvinnliga handledare. Utveckling av handledarkompetens ska vara obligatorisk för huvudhandledare. (HF)

Kapitel 7

4.5. Doktorandens studievillkor

En trygg studiefinansiering är viktig såväl för rekryteringen som för att doktoranden koncentrerat ska kunna ägna sig åt forskarstudierna. Utbildningsbidraget har vissa brister härvidlag, och än mer gäller det stipendier som är en relativt vanlig inledande finansieringsform. Det finns också oklarheter om hur prövningen av finansieringen vid antagning bör göras, samt vilket finansieringsansvar som föreligger för antagna doktorander, vilket kan vara ett problem såväl för högskolan som för doktoranden.

Högskoleverket har i rapporten Studiefinansiering för doktorander – rättssäkerhetsaspekter föreslagit att den individuella studieplanen ska innehålla en finansieringsplan, som omfattar hela utbildningstiden.

5

Förslaget har överlämnats till regeringen. Detta är ett

utmärkt sätt att tydliggöra vilka villkor som ska gälla för doktorandens studieförsörjning under utbildningen. Vi har vidare-

5

Högskoleverket, Studiefinansiering för doktorander – rättssäkerhetsaspekter.

utvecklat förslaget så att högskolan ges ett tydligt ansvar för att säkra studiefinansieringen under hela utbildningstiden.

Enligt högskoleförordningen ska för varje doktorand upprättas en individuell studieplan, där en beskrivning görs av alla åtaganden för såväl doktorand och handledare som fakultetsnämnd och vad som behövs för att utbildningen ska kunna genomföras på ett effektivt sätt. Den ska fastställas av fakultetsnämnden efter samråd med doktoranden och hans eller hennes handledare och följas upp av fakultetsnämnden minst en gång varje år. Högskoleverkets Doktorandspegel visar att 13 procent av doktoranderna i undersökningen saknar individuell studieplan och att endast 48 procent av dem som har en sådan är nöjda med uppföljningen.

Det är viktigt att alla åtaganden för såväl doktoranden som handledaren redovisas i planen. I händelse av att doktoranden i väsentlig utsträckning åsidosätter sina åtaganden enligt studieplanen ska fakultetsnämnden besluta att doktoranden inte längre ska ha rätt till handledning och andra resurser. Ett sådant beslut kan bara fattas med utgångspunkt i studieplanen. Den individuella studieplanen ska därför utformas som en överenskommelse mellan högskolan och doktoranden, vilket innebär ett ömsesidigt åtagande.

Lärosätena uppvisar många olika sätt att tillämpa centrala författningar, regler och riktlinjer beträffande forskarutbildningens genomförande och kringrutiner. Vissa olikheter beror på att regelverket tolkats på olika sätt, andra beror på att det tillämpats annorlunda än vad som avsetts m.m. Det innebär en rättsosäker situation för doktoranden att inte få klara och tydliga besked om vad som gäller utifrån dels central reglering dels eventuella gemensamma lokala bestämmelser. Enligt Högskoleverket ska tre kriterier vara uppfyllda för att rättssäkerhet ska råda.

6

Reglerna ska:

1. vara klara och adekvata,

2. vara publicerade och

3. tillämpas lojalt och korrekt av de rättstillämpande organen.

Det innebär att ”omsorgen om rättssäkerheten” är ett ansvar för såväl lagstiftaren som rättstillämparen. I vår utredning försöker vi finna sådana avsnitt i förordningen där de nationella reglerna behöver förtydligas eller ytterligare regler behöver införas. Rätts-

6

Högskoleverket, 20 åtgärder för att stärka studenternas rättssäkerhet (Högskoleverkets

rapportserie 2001:27 R).

säkerheten ska stärkas genom förtydliganden och kompletteringar av oklarheter och brister i regleringen som rör ansvar, befogenheter och förhållande doktorand – lärosäte.

Förslag: Den individuella studieplanen ska utnyttjas som det kraftfulla verktyg den är avsedd att vara för doktorandarbetets planering och för att beskriva högskolans och doktorandens respektive rättigheter och skyldigheter.

Den individuella studieplanen ska bl.a. innehålla en finansieringsplan, som omfattar hela utbildningstiden och ska utformas som en överenskommelse mellan högskolan och doktoranden. (HF)

Högskolorna ansvarar för att doktorandernas studiefinansiering kan säkras under hela utbildningstiden. (HF)

Utbildningsbidrag avskaffas som finansieringsform för doktorander på treårig doktorsutbildning. Doktorandanställning gäller för hela doktorsutbildningen. (HF) Under den övergångsperiod som den fyraåriga forskarutbildningen slutförs ska gälla att sjukdom, förtroendeuppdrag eller föräldraledighet inte får leda till att utbildningsbidraget dras in. (HF) Högskolorna ska inte tillåtas inrätta stipendier som studiefinansiering i stället för utbildningsbidrag eller anställning som doktorand. (HF)

Kapitel 7 och 9

4.6. Karriärvägar efter doktorsexamen

Hur ska forskarutbildningen kunna förbereda både för fortsatt karriär som forskare och för mer generalistinriktat arbete utanför högskolan? Hur stora variationer kan tillåtas när det är fråga om en doktorsutbildning? Genom att betona perioden efter doktorsexamen som en inskolning till fullfjädrad forskare, eller till ett yrkesliv utanför akademin, ges goda förutsättningar för den dubbla roll som doktorsutbildningen bör ha.

Doktorsexamen blir med vårt förslag antingen ett slutsteg inför en mer diversifierad yrkeskarriär eller ett första steg som tillsammans med ytterligare meritering under bl.a. en anställningstid som doktor ger möjlighet att utvecklas till högkvalitativ forskare med internationell konkurrenskraft.

I högskolesystemet utgör de doktorsexaminerade en oundgänglig rekryteringsbas för anställningar som lektorer och professorer. En diskussion om forskarutbildningens dimensionering, oavsett om den ska vara oförändrad, öka eller minska, måste kopplas till en analys av möjligheten till fortsatt meritering efter examen som förberedelse för högre lärar- och forskaranställningar. I utredningens uppdrag ingår detta som en särskild uppgift. Av de underlag vi haft tillgång till framgår med all önskvärd tydlighet att bristen på fortsättnings- och meriteringsmöjligheter måste avhjälpas för att garantera återväxten av seniora forskare och lärare. I dag finns alltför få möjligheter till anställning för fortsatt forskningsverksamhet, vilket innebär att många, särskilt kvinnor, avstår från forskarutbildning på grund av osäkra framtidsmöjligheter.

Den nyexaminerade doktorn, som avser att stanna inom akademin, måste få möjlighet att självständigt pröva och utveckla sig själv och sin egen forskning, i all synnerhet efter en treårig doktorsutbildning. En väl definierad, men också åtkomlig anställningsform direkt efter examen, blir därför en nödvändighet för ett trovärdigt system som tar sin utgångspunkt i forskning och grundutbildning och de krav som ställs på disputerade lärare och seniora forskare för fortsatt kunskapsuppbyggnad.

En tydlig och möjlig väg in i fortsatt akademisk karriär borde stimulera intresset för doktorsutbildning allmänt. Vi föreslår därför en ny anställningsform, anställning som doktor under två år, i syfte att nyexaminerade doktorer ska kunna få en direkt fortsättning efter examen för reflektion, meritering och ställningstaganden rörande eventuell fortsatt forskarkarriär och inriktning. Anställningen ska prövas med relativt enkla medel utan sakkunnigutlåtande. Det är angeläget att undervisning läggs in som en del i anställningen för att ge doktorn en viss pedagogisk erfarenhet och det bör också vara möjligt att förlägga en del av tiden utomlands.

Som en fortsättning på den inledande karriärvägen förordar vi en satsning på anställningar som biträdande lektor. Det ger en tydlig möjlighet till karriärstege då den biträdande lektorn gör ett bra arbete och trivs med sin arbetssituation. Vi tror dessutom att den anställningsformen främjar rekrytering av kvinnor till fortsatt

anställning inom akademin. I dagsläget är det förhållandevis fler kvinnor än män som väljer bort fortsatt akademisk karriär för annat arbetsliv.

Anställningen som forskarassistent har också stor betydelse för möjligheter till fortsatt meritering inom akademin. Jämfört med anställningen som biträdande lektor är den dock tidsbegränsad. Att anställas som biträdande lektor efter två års anställning som doktor innebär en klart utstakad karriärväg till verksamhet som lärare och forskare med möjlighet till befordran genom hela akademiska systemet. Anställningar som doktor och som biträdande lektor för meritering efter doktorsexamen ska finnas i sådan utsträckning att de i realiteten överbryggar glappet mellan doktorsexamen och verksamhet inom akademin som senior forskare/universitetslektor.

Anställningen som doktor kan också användas som en introduktion för den nyexaminerade doktorn till arbetslivet utanför akademin. En delad anställning mellan företag, organisationer, offentlig verksamhet å ena sidan och högskolan å den andra kan tjäna det syftet. Samtidigt skapas närmare kontakter mellan högskola och arbetsliv utanför högskolan och därmed ökad möjlighet att utveckla en dialog som leder till arbetslivets insikt kring doktorsutbildningen och vilken kompetens den ger och för akademin en bättre förståelse för behov i arbetslivet utanför akademin.

En viktig del i planeringsarbetet med den nya doktorsutbildningen är uppföljning i relation till uppställda mål. Vad händer doktorerna på arbetsmarknaden och hur uppfattas deras utbildning? Uppföljning av vad som händer doktorerna efter examen är nödvändig för att ge lärosäten, arbetsmarknad, doktorander och grundutbildningsstudenter kunskap om den arbetsmarknad som behöver eller kräver doktorskompetens och vilka nya arbetsområden som skulle gynnas av fler doktorsutbildade.

Förslag: En anställningsperiod efter doktorsexamen om två år införs som en tydlig övergång till fortsatt forskningsverksamhet inom antingen akademin eller arbetslivet utanför. En särskild anställningsform, anställning som doktor, inrättas. (HF) Medel för anställning som doktor tilldelas lärosätena av regeringen i förhållande till antal avlagda doktorsexamina eller fördelas av Vetenskapsrådet och VINNOVA.

Anställning som doktor kan delas mellan anställning i ett företag/förvaltning/organisation och anställning inom en högskola. Endast högskolans del av sådan anställning finansieras med statsanslag.

Kapitel 10

4.7. Jämställdhet

Jämställdhetsfrågan har på samma sätt som för internationaliseringen behandlats så att den genomsyrar hela utredningsarbetet. Förutom att jämställdhet givetvis är ett rättvisekrav, vilket vi inte haft anledning att närmare analysera inom utredningen, så är jämställdhet en viktig kvalitetsfråga. Att enbart tillgodose kravet på balanserad sammansättning i olika organ och sammanhang behöver inte per definition leda till ökad jämställdhet. Kravet på att både mäns och kvinnors önskemål, intressen och villkor ska tillgodoses i genomförande och organisation av verksamheten måste också uppmärksammas tydligare.

Den faktor som är svårast att både identifiera, förklara och undanröja är det s.k. glastaket. Det handlar om att bryta invanda strukturer och beteenden, förvärvade mönster och svåråtkomliga företeelser som är kvarlevor av en epok då männen ensamma styrde verksamheten inom akademin. Även om vi av naturliga skäl inte kunnat lösa det problemet inom ramen för denna utredning gör vi dock bedömningen att vissa av våra förslag bidrar till att utjämna skillnader mellan män och kvinnor i olika situationer före, under och efter doktorsutbildningen.

Förslag: Rekrytering och urval genomförs öppet med kända former och urvalskriterier. Doktorsutbildningen är strukturerad och har en tydligare form.

Goda möjligheter till fortsatt meritering direkt efter doktorsexamen.

Fler forskarskolor och mer forskarskoleliknande arbetssätt i genomförandeprocessen.

Doktorander har doktorandanställning hela utbildningstiden. Alla doktorander har huvudhandledare och minst en biträdande handledare. Utveckling av handledarkompetens ska vara obligatorisk för huvudhandledare. Andelen kvinnliga handledare ökar.

Kapitel 11

4.8. Internationalisering och mobilitet

Internationalisering och rörlighet inom och utom landet är en viktig angelägenhet för regering och riksdag, särskilt i ljuset av den pågående Bolognaprocessen. Inom ramen för både den processen och EU-kommissionens arbete görs stora ansträngningar i syfte att undanröja hinder för mobilitet både för studerande mellan utbildningssystemen och examinerade mellan arbetsmarknaderna.

Målsättningen är att skapa ett gott utbyte mellan studenter och lärare från olika länder, men också mellan svenska högskolor och universitet. Det blir ett problem när andra verksamheter både inom och utanför Europa successivt ökar utbytet medan studentmobiliteten ligger kvar på en relativt låg nivå. I utredningen har vi haft det ökade behovet av internationalisering och kontaktskapande som en röd tråd genom arbetet. Alla förslag som diskuterats har granskats så att de inte lägger hinder i vägen för internationalisering och rörlighet utan tvärtom främjar det syftet.

En ny examensstruktur enligt vårt förslag åstadkommer betydligt bättre förutsättningar för utbyte av bl.a. doktorander. Så gör också förslaget om anställning som doktor efter avslutade studier,

vilket ger möjlighet att inom ramen för anställningen vistas en tid vid annat lärosäte, svenskt eller utländskt. Inom EU-kommissionen har diskussioner förts om angelägenheten av att skapa möjligheter att inrätta gemensamma examina för flera lärosäten i olika länder, ”joint degrees”. I ett första steg bör en analys genomföras för att identifiera de praktiska och juridiska hinder som bör undanröjas för att det skall bli möjligt att inrätta sådana examina.

Att tillbringa en tid utomlands som postdoc har blivit vanligare under de senaste 20 åren, och blir vanligare även inom kulturvetenskaperna. Detta är positivt för internationella nätverk. Ett problem är att rätten till sjuk- och föräldrapenning förloras efter ett år utomlands. Den faktorn som hindrande för att utnyttja postdokmöjligheten borde kunna elimineras.

Ett vidgat samarbete i nordiskt perspektiv, bl.a. på det sätt som beskrivs i den s.k. Vitboken,

7

bör kunna komma till stånd genom

vårt förslag om forskarskolor. Ett antal nordiska forskarskolor finns inrättade, några är under utveckling och det är angeläget att inrätta flera. Vårt förslag innebär att en del av de femtio forskarskolor som föreslås ska vara avsedda för forskarutbildning inom ramen för forskarskolor tillsammans med något eller några nordiska länder.

För att sprida information om våra doktorsutbildningar utanför Sveriges gränser måste det finnas översättning till engelska både om doktorsutbildningssystemet som sådant och om enskilda utbildningar. Förutom den information som enskilda lärosäten använder sig av i kontakter med utländska lärosäten bör informationen på engelska också hållas i en nationell ram som administreras av Högskoleverket.

För att främja internationaliseringssträvandena menar vi att det måste bli möjligt för utländska doktorander att stanna i Sverige efter examen. Det är angeläget att finna en lösning som gör detta möjligt.

7

Gustav Björkstrand, ”NORIA: Vitbok om nordisk forskning och innovation – globalt

ledande genom ökat samarbete” (Nordiska Ministerrådet för undervisning och forskning, oktober 2003).

Förslag: Den nya examensstrukturen om 3+2+3 år underlättar internationellt utbyte. Alla doktorander ska ges möjlighet att skapa internationella kontakter. Högskolorna avsätter särskilda medel för internationella kontakter i doktorsutbildningen. Medlen redovisas i årsredovisningen. Samlad information om tillgängliga doktorsutbildningar bör i relevanta delar presenteras på engelska för utländska sökandes behov.

En viss del av de medel som Vetenskapsrådet disponerar för forskarskolor ska utnyttjas för nordiska forskarskolor.

Arbetet inom ramen för anställning som doktor bör under en period kunna förläggas utomlands för dem som så önskar. (HF)

En analys genomförs i syfte att undanröja hinder och utveckla regler för lärosätena att utfärda gemensamma examina med andra lärosäten inom och utom landet (joint degrees). Reglerna för uppehållstillstånd för doktorander utanför EESområdet bör ändras så att det är möjligt för dem att stanna kvar för att arbeta i Sverige efter doktorsexamen.

En lösning bör skyndsamt tas fram som möjliggör bibehållen rätt till sjuk- och föräldrapenning efter en postdoc-vistelse utomlands.

Kapitel 12

4.9. Profilering och förnyelse

4.9.1. Forskarskolor för samverkan mellan och inom lärosäten

Det finns starka skäl som talar för en ökad samverkan både inom lärosätena och dem emellan, men också mellan lärosätena och omgivande samhälle. Att skapa optimala forskningsmiljöer, nya forskarutbildningar m.m. ställer krav som är svåra att förena med varje enskild högskolas önskemål om profilering och koncentration till vissa områden. Forskarskolor som är gemensamma för flera lärosäten, kan här spela en stor roll för att utveckla multi-

disciplinära och goda arbetsformer, strukturerad uppläggning, en gemensam bas för vetenskapliga seminarier mm. De forskarskolor som föreslås är avsedda att initiera och främja utvecklingen av starka forskningsmiljöer. De kommer också att utgöra en förstärkning av möjligheten för högskolor utan vetenskapsområde att medverka i forskarutbildning. Under utredningsarbetet har vi funnit att forskarskolor stärker det vetenskapliga och sociala nätverket samt främjar kontakter med arbetsliv och organisationer utanför högskolan.

Det är särskilt angeläget att understryka de yrkesverksammas möjligheter att delta i forskarskolor med inriktning mot behov av kunskapsutveckling för ett särskilt yrkesområde. De som har arbetat inom ett yrke och går tillbaka till en doktorsutbildning kommer att kunna tillföra doktorsutbildningen kvaliteter som inte är tillgängliga inom akademin. Även i perspektivet av livslångt lärande kommer sådana forskarskolor att ha en viktig uppgift.

Det är angeläget att för framtiden kunna utveckla fler forskarskolor som en integrerad del av hela doktorsutbildningssystemet. För att det ska vara möjligt måste nya resurser anslås eftersom de forskarskolor som nu genomförs kommer att vara avslutade inom några år. Stiftelser och forskningsråd har gjort stora satsningar på forskarskolor under 1990-talet, vilka dock inte förlängs i den omfattning som är önskvärd.

Andra former av samverkan mellan högskolor och universitet kan också utnyttjas bättre för att skapa kreativa forskningsmiljöer och utbyte av gjorda erfarenheter. I Sverige saknas ett organ som skulle kunna ta ett uttalat ansvar för samordning av vissa insatser inom forskarutbildningen, dvs. motsvarigheten till Forskeruddannelserådet i Danmark och Finlands Akademi. Det saknas också samarbetsorgan liknande t.ex. Council of Graduate Schools i USA. Vi har dock valt att inte lämna förslag till en ny organisation för ändamålet eller att lägga uppdraget utanför högskolorna. En lämplig modell menar vi borde vara att högskolorna gemensamt, genom sin egen organisation Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF), tar ett sådant samlat ansvar.

En förutsättning för att avnämare utanför akademin ska få bättre inblick i vad doktorsutbildningen innebär är ett ökat samarbete. Lärosätena måste bygga upp och stärka kontakterna med omgivande samhälle för att utveckla en naturlig dialog med avnämare om doktorsutbildningen och dess innehåll och uppläggning.

4.9.2. Examensrätt

En del högskolor saknar examensrätt för vissa eller alla vetenskapsområden. Vid flera av dessa bedrivs i hög utsträckning grundutbildning av det slag som vi kallar professionsutbildning, bl.a. vård-, ingenjörs- och lärarutbildningar, men även utbildningar av såväl fler- som tvärvetenskaplig karaktär. Det är angeläget att skapa möjlighet till forskningsanknytning och bättre förutsättningar för dessa högskolor att medverka i forskarutbildningen och därmed ge sina studenter utökade möjligheter att genomgå doktorsutbildning. Relativt sett är det en mycket liten del av studenterna vid högskolor utan vetenskapsområde som tar steget till forskarutbildning.

En tydlig profilering av forskning och forskarutbildning med utgångspunkt i den egna verksamheten vid en högskola utan examensrätt kan vara svår att förverkliga. Högskolorna utan vetenskapsområde använder stor del av sina forskningsanslag till forskarutbildning och doktorandernas studiefinansiering. Utbildningen genomförs i vissa fall nästan uteslutande vid högskolan utan examensrätt medan doktoranderna är antagna vid en annan. Det uppstår problem för doktoranden som blir utsatt för dubbla lojaliteter och osäkerhet i hanteringen. Den eller de fakulteter högskolan vänder sig till för samverkan kanske inte har sådan inriktning på forskarutbildningen som är mest relevant för den utförande högskolan, som då måste anpassa doktorsutbildningen och därmed frångå önskvärd profilering.

Mot den bakgrunden framstår nödvändigheten av att träffa tydligare överenskommelser mellan högskolor utan vetenskapsområde och högskola/universitet med vetenskapsområde när det gäller denna form av samarbete i forskarutbildningen. Överenskommelser finns inte alltid och de som finns är av mycket skiftande slag (kapitel 13).

4.9.3. Vetenskapsområden

Indelningen av forskning, forskarutbildning, examina, organisation och anslag i vetenskapsområden skapar problem i verksamheten, som styrs mot allt fler områden av fler- eller tvärvetenskaplig natur, vilka ofta spänner över mer än ett vetenskapsområde. Indelningen tillkom ursprungligen som ett instrument för att fördela och tilldela forskningsmedel men har också kommit att användas för

indelning av examina och definition av organisatoriska enheter. Indelningen av verksamheten i vetenskapsområden är i många fall inte konsistent med högskolornas indelning av verksamheten i större profilområden och/eller deras strategiska satsningar och kan därför i vissa fall vara hindrande för en framväxt av nya och gränsöverskridande verksamheter.

Dagens indelning av examensrätten i vetenskapsområden ger högskolor utan vetenskapsområde incitament till breddning inom ett vetenskapsområde och efterliknande av universiteten snarare än den profilering som krävs för effektiv resursanvändning och förnyelse. Många högskolor har profiler som passar för behovsmotiverad och annan doktorsutbildning som styrs av problem- och behovsområdet snarare än disciplinära gränser, men sådana kan i dag endast utvecklas vid universitet med generell examensrätt. När vetenskapsområde beviljas ges dessutom examensrätt inom ett större område än prövningen avser.

En större möjlighet till profilering nås om lärosäten kan prövas och beviljas examensrätt för andra områden för doktorsutbildning än vetenskapsområde. Områden för nya examensrätter ska bedömas utifrån den samlade verksamhet högskolorna föreslår. Forskningsområden för nya examensrätter, som företrädesvis bör ligga i gränslandet mellan flera vetenskapsområden, ska präglas av stark miljö och varaktighet.

Regelverk och kriterier för att tillerkännas examensrätt ska finnas och vara kända. Högskoleverket har utvecklat ett regelverk för bedömning av vetenskapsområden, vilket borde kunna anpassas efter de förhållanden som blir aktuella då förslaget om examensrätt ska förverkligas.

Förslag: För doktorsutbildning som genomförs vid annat lärosäte än där doktoranden är antagen ska överenskommelse upprättas mellan högskolan med respektive utan examensrätt då de genomför doktorsutbildningen gemensamt. En nationell mall för sådana överenskommelser bör kunna utarbetas av SUHF. (HF)

Universitet och högskolor tar ett gemensamt ansvar för vissa övergripande frågor rörande samordning och kontakt. Uppgiften läggs på SUHF i egenskap av högskolornas gemensamma organisation.

Forskarskolor inrättas i samverkan mellan lärosäten, eller områden för forskarutbildning inom ett lärosäte, för doktorsutbildning i t.ex. små ämnen, nya ämnen, behovsmotiverad forskning. Medel tilldelas av forskningsråden eller VINNOVA beroende på forskarskolans inriktning. Möjlighet bör öppnas för högskolor utan vetenskapsområde att söka examensrätt i doktorsutbildning för områden för forskarutbildning i stället för vetenskapsområden. Beslut om examensrätt ska utgå från forskningsbaserade överväganden och inte regionalpolitiska. (HF)

Kapitel 7, 8 och 13

5. Finansiering och resurstilldelningssystem

De direkta statsanslagens relation till externa medel för forskarutbildningens finansiering innebär en obalans som måste rättas till. En förstärkning krävs av de direkta statsanslagen som bör tilldelas i proportion till de examinationsmål som riksdagen ställer upp. En mål- och prestationsrelaterad resurstilldelningsmodell presenteras, där 75 procent av de faktiska kostnaderna täcks. En viss mindre del bör fortfarande enligt vår mening finansieras med externa medel. Ett beräkningsexempel visar vilket resurstillskott som krävs på de direkta statsanslagen för att genomföra modellen givet nuvarande examinationsmål. Ett sådant resurstillskott kommer enligt vår bedömning att innebära en faktisk resursförstärkning till forskningsråden och andra forskningsfinansiärer och leda till ett mer kvalitetsdrivande system, genom att projekten i högre utsträckning utförs av etablerade forskare.

Forskningsråden och VINNOVA bör vidare tilldelas särskilda medel för att bekosta infrastrukturen för de forskarskolor som närmare beskrivs i kapitel 8 och som syftar till att skapa excellens i forskningsverksamheten och främja tillväxt i samhället. Särskilda medel bör också avsättas för den nya anställningsform som doktor som presenteras i kapitel 10. Kostnaderna för detta beräknas som ett exempel.

Sammantaget innebär beräkningarna att ett resurstillskott på statliga medel om totalt 1,76 miljarder kronor är nödvändig under nästa forskningspolitiska period för att förverkliga utredningens förslag, utan att dra in på andra verksamheter. Utan resurstillskott bör examinationsmålen sänkas.

5.1. Nuläget

I skrivelse till regeringen den 29 oktober 2003 har landets universitet och högskolor, de statliga forskningsråden, VINNOVA och Vetenskapsakademierna IVA och KVA för första gången lagt fram ett gemensamt förslag till en strategi för den svenska forskningspolitiken.

1

I skrivelsen uttrycks farhågor för en oroande utveckling,

som bl.a. innebär en försämrad position för Sverige i fråga om vetenskapliga citeringar av forskningsresultat. Flera studier tyder på att svensk forskning inte längre är lika framgångsrik som tidigare med avseende såväl på kvantitet och kvalitet som på omsättningen av forskningsresultat i direkt samhällsnytta och ekonomisk tillväxt. Antalet disputerade har ökat väsentligt, vilket betyder att forskningsmedel fördelas på fler personer och projekt än tidigare, med följd att enskilda forskningsprojekt tenderar att bli underfinansierade. Utvecklingen har också lett till att en växande del av forskningen utförs av doktorander. En allt mindre del utförs av seniora forskare vilket får negativa konsekvenser inte minst för den svenska forskningens betydelse internationellt.

I skrivelsen framhålls vidare att nedskärningar av den statligt finansierade forskningen har skett också i samband med att stora marknader avreglerats och därmed har statens roll som beställare av forskning förändrats med följd att en för samhället viktig långsiktig strategisk forskningssektor har krympt. För att kompensera den förändringen krävs att långsiktig, industriellt behovsmotiverad forskning säkerställs; en uppgift som tidigare låg på statliga affärsdrivande verk och VINNOVA:s föregångare.

Svenskt Näringsliv har till regeringen i november 2003 uttryckt sin syn på forskningspolitiken i skriften Tillväxtfrämjande forskningspolitik, som är ett underlag inför nästa forskningspolitiska proposition.

2

Vikten av att statsmakterna ökar de ekonomiska

resurserna till områden som kan skapa tillväxt och ökad konkurrenskraft för svenskt näringsliv betonas. Det innebär, framhålls i skrivelsen, att det behövs en kraftig förstärkning av behovsmotiverad, strategiskt inriktad forskning och av att forskningsresultat kommersialiseras.

1

Vetenskapsrådet m.fl., ”En nationell strategi för högre utbildning, forskning och inno-

vation” (gemensam skrivelse till regeringen den 29 oktober 2003).

2

Svenskt Näringsliv, ”Tillväxtfrämjande forskningspolitik: Svenskt Näringslivs och dess

medlemsorganisationers syn på forskningspolitiken” (2003-11-21).

VINNOVA har i sina forskningsstrategier för hållbar tillväxt som lämnades till regeringen i november 2003 i likhet med Svenskt Näringsliv pekat på behovet av insatser för att få ett bättre samspel inom det svenska innovationssystemet och öka satsningarna på behovsmotiverad forskning.

3

Vi vill understryka att forskarutbildningen bidrar till att skapa nödvändiga förutsättningar för ekonomisk tillväxt, god samhällelig infrastruktur och en samhällsutveckling som tillvaratar olika samhällssektorers inverkan på människans livsvillkor. Det är nödvändigt att i detta sammanhang betona betydelsen av bidrag och insatser från samtliga vetenskapsområden, för att ge goda förutsättningar för samhällsutveckling och tillväxt.

5.2. Utvecklingen av statsanslag och övriga medel

5.2.1. Direkta statsanslag

Till skillnad från grundläggande utbildning har för forskarutbildningen inte gällt vare sig att den ska anpassas till arbetsmarknadens behov eller till studenternas efterfrågan. Storleken på de direkta statsanslagen för forskning och forskarutbildning, de f.d. fakultetsanslagen, är en följd av forskningspolitiska beslut. Forskarutbildningen finansieras via direkta statsanslag för forskning och forskarutbildning, men inga särskilda medel är allokerade till forskarutbildningen. Till och med budgetåret 2002 var dock ett minsta belopp för doktorandernas studiefinansiering angivet för varje lärosäte och vetenskapsområde. I nuvarande system saknas en koppling mellan examinationsmål för forskarutbildningen och storleken på de direkta statsanslagen, vilket är orimligt. Regeringen har i propositionen Vissa forskningsfrågor uttalat sitt ansvar för bl.a. forskarutbildningen:

Likaså kan endast offentlig finansiering garantera att samhällets behov av kompetens på ett långsiktigt och uthålligt sätt tillgodoses genom en ämnesmässigt allsidig forskarutbildning. Detta stöd är ofta en förutsättning för annan forskning och utvecklingsarbete inom såväl näringslivet som den offentliga sektorn.

4

3

VINNOVA, ”Strategi för hållbar tillväxt: VINNOVA:s forskningsstrategi 2005

(november 2003).

4

Prop. 1998/99:94 Vissa forskningsfrågor 10.

I samma proposition görs bedömningen att lärosätena ”bör förfoga över merparten av de medel för studiefinansiering som krävs för att uppnå statsmakternas examinationsmål. Examinationsmålen för forskarutbildningen bör höjas på sikt.”

5

Statsanslagen för forskning och forskarutbildning har ökat med 6 procent i fasta priser mellan 1994/95 och 2002 medan antalet forskarstuderande och antalet doktorsexamina har ökat med 20 procent respektive 60 procent under samma tid. Anslagen är otillräckliga och krympande i relation till forskarutbildningsvolymen, vilket har medfört att den externa finansieringen har ökat och kommit att bli alltför dominerande. Som framgår av följande diagram har de samlade intäkterna för forskning och forskarutbildning ökat med 30 procent under den aktuella perioden, vilket inte är i paritet med den ökade examinationen.

I sammanhanget kan nämnas att under samma period har antalet helårsstudenter i grundutbildningen ökat med 34 procent och grundutbildningsanslaget med 20 procent.

Figur 5.1. Utvecklingen i fasta priser, tkr, av anslag och externa medel för grundutbildning och forskning/forskarutbildning i perioden 1994/95–2002

Källa: HSV:s NU-databas.

5

ibid. 28.

0

5 000 000 10 000 000 15 000 000 20 000 000 25 000 000

1994/95 1997 1998 1999 2000 2001 2002

Anslag grundutb Anslag fo/foutb Totalt fo/foutb Externa medel

Under den senaste 10-årsperioden har antalet examina i forskarutbildningen fördubblats utan motsvarande resursökning av de direkta statsanslagen. Det har inneburit att den ökade aktiviteten i forskarutbildningen finansieras dels med externa medel, dels med medel ursprungligen avsedda för forskningsverksamhet efter doktorsexamen. Det senare har fått den effekten att antalet forskarassistenter varit konstant eller minskat något det senaste decenniet, trots ökat behov.

1990-talets besparingar har betytt rationaliseringar och effektiviseringar. Handledare och lärare presterar nu mer för mindre pengar men fortfarande med bibehållna krav på hög kvalitet. Ekonomin vid universitet och högskolor är nu så ansträngd att det inte längre är troligt att kvaliteten i forskarutbildningen kan upprätthållas på sikt. Det kärva finansiella läget har också yttrat sig i ökande ohälsa bland de anställda. Ytterligare rationaliseringar och effektivitetsvinster är därför uteslutna. På de direkta statsanslagen måste det därför finnas en basresurs för doktorsutbildningen, vilket blir avgörande för att förverkliga utredningens förslag. Endast med en given basresurs ges t.ex. lektorer och befordrade professorer reella möjligheter till handledning och egen forskning.

Även om de externa bidragen inkluderas har utvecklingen av tillgängliga resurser inte hållit jämna steg med antalet doktorander under 1990-talet. Sambandet mellan mål för examinationen och finansiering av forskarutbildningen blir än viktigare då det klart uttalas att doktorsutbildningen, och även nuvarande forskarutbildning, i första hand är en utbildning och inte ett bidrag till landets samlade forskningsinsatser.

I en situation med forskarutbildning som är underfinansierad från de direkta statsanslagen, och som finansieras med tillskott från en uppsjö av olika källor, riskeras både doktorandens rättigheter och handledarens möjligheter att bidra till ett bra resultat. En stor del av de problem som berör allt från antagning, rättssäkerhet, effektivitet och kvalitet, har sin rot i bristen på strukturerad och adekvat finansiering. Mot den bakgrunden är det nödvändigt att resurserna för forskarutbildningen förstärks genom att bastilldelningen inom de direkta statsanslagen ökar väsentligt.

5.2.2. Statsanslag i relation till externa medel – vilken betydelse?

Beroendet av externa bidrag till forskning och forskarutbildning har ökat i Sverige i likhet med många andra länder. År 2002 svarade statsanslagen för endast 45 procent av intäkterna för forskning och forskarutbildning. Det finns en oro inom högskolor och universitet att den ökande andelen externa medel ska minska möjligheten att strategiskt leda och prioritera verksamheten. Samtidigt finns en positiv syn på de nya förutsättningar som forskningsråd och stiftelser erbjuder. Externa medel öppnar nya möjligheter till utveckling och organisation av forskning och forskarutbildning eftersom kunskapsutveckling och kunskapsbildning blir allt mer komplex, vilket betyder att forskare från olika områden måste samverka. I rätt balans med direkta statsanslag kan de externa medlen i adekvat omgivning bidra till ökad kvalitet och bättre förutsättningar för bl.a. tvärvetenskapliga samarbeten.

Forskarutbildning som finansieras med externa medel förutsätts ha en kvalitetssäkring genom att det forskningsprojekt inom vilket avhandlingsarbetet bedrivs har prövats och tilldelats medel i konkurrens. Dessa medel tilldelas dock för forskningsprojektet och inte utbildningen, och det kan finnas en konflikt mellan utbildningens mål och krav på färdiga forskningsresultat inom en viss tid. Externfinansiering kan då innebära att doktoranden betonas som arbetskraft i forskningen på bekostnad av utbildning och utveckling av doktorskompetensen. Det huvudsakliga ansvaret för kvalitetssäkringen av doktorsutbildningen måste ligga på högskolorna själva. För att de ska kunna ta ett samlat ansvar för antagning, handledning m.m. i enlighet med utredningens förslag måste de också förfoga över de medel som behövs. Externa medel som erhålls i konkurrens och därmed inte har någon given nivå innebär ett uppenbart moment av osäkerhet i verksamhetsplaneringen. Högskolans möjligheter att ansvara för utbildningens kvalitet kan också inskränkas av krav som ställs av finansiären eller den forskare som erhållit medlen.

Externa forskningsprojekt bör i högre utsträckning än i dagsläget utföras av disputerade forskare så att externa medel blir tydligt kvalitetsdrivande, vilket inte alltid är fallet då de utnyttjas inom forskarutbildningen. Om huvuddelen av lärosätenas forskning utförs av doktorander är det inte säkert att bästa tänkbara effektivitet uppnås. Ett ökat statligt ansvar för finansieringen av

forskarutbildningen medför att mer externa medel kan utnyttjas av examinerade och etablerade forskare, vilket ger en stabilare grund för forskarutbildningens finansiering och planering.

5.3. Mål- och resultatstyrt resurstilldelningssystem – en modell

5.3.1. Behov av resurstilldelningssystem

Diskussionen om resurser till forskarutbildningen har som nämnts tidigare begränsats till att gälla studiefinansieringen. Vid flera tillfällen har dock regeringen lämnat uppdrag att utreda möjligheten att skapa ett resurstilldelningssystem för doktorsutbildningen. Detta gäller även denna utredning. Avsaknaden av ett resurstilldelningssystem för forskarutbildningen blir alltmer påtaglig då resurserna är krympande. Det blir viktigt att ha ett rationellt och transparent system som skapar planeringsunderlag. Det är ett krav att det direkta statsanslaget ska stå för kontinuitet och stabilitet, en form för bastilldelning som är känd och accepterad, och som inte kan överlämnas till forskningsråd eller andra bidragsgivare.

En bättre koppling mellan resurser och mål/resultat i forskarutbildningen skulle underlätta prioriteringar såväl mellan forskarutbildning inom olika områden som i förhållande till andra verksamheter och dessutom göra det möjligt att bedöma omfattningen av de resurser som krävs för fortsatt expansion.

Det är rimligt att staten via de direkta anslagen täcker huvuddelen av kostnaderna för forskarutbildningen utifrån fastställda examinationsmål som statsmakten ställer upp och i en utsträckning och på ett sätt som är känt. Samma förutsättningar för genomförande av doktorsutbildningen bör då gälla för samtliga lärosäten och vetenskapsområden. Därmed kommer statens ansvar för forskarutbildningen att vara lika stort inom samtliga vetenskapsområden.

De externa medel som frigörs då staten tar ett ökat ansvar för forskarutbildningen kommer att bli tillgängliga för senior forskningsverksamhet och för meriteringsanställningar efter doktorsexamen. Förutom att lektorer och professorer får möjlighet att arbeta med egen forskning blir systemet mer stabilt och underlättar

för planering och långsiktig uppbyggnad av profilerade forskningsstrategier.

5.3.2. Utgångspunkter för den föreslagna modellen

I utredningens uppdrag ingår att analysera såväl statsmakternas som lärosätenas resurstilldelningssystem till forskarutbildningen. Utredningen har inhämtat uppgifter om lärosätenas interna resurstilldelningssystem för forskarutbildningen. Det framkommer att många använder prestationsrelaterade resurstilldelningssystem, och några exempel på sådana redovisas i bilaga 8.

Inom ramen för utredningsarbetet har en arbetsgrupp tagit fram en modell för ett resurstilldelningssystem som bygger på tilldelning i relation till uppställda examinationsmål.

6

Gruppen har överlämnat

en rapport där modellen beskrivs (bilaga 3). Utredningen har tagit fasta på ett antal utgångspunkter för gruppens ställningstagande och kompletterat med ytterligare förutsättningar som bör gälla för det resurstilldelningssystem som föreslås. Därmed har vi antagit följande förutsättningar för ett resurstilldelningssystem:

  • Statsmakterna bör ha det huvudsakliga ansvaret för finan-

siering av forskarutbildningen på samma sätt som gäller för grundutbildningen, av kvalitetsskäl, integritetsskäl, men också på grund av de skärpta krav på finansiering av studiestödet som infördes i högskoleförordningen den 1 april 1998. Den i dag rätt omfattande externa finansieringen av forskning inklusive forskarutbildning varierar betydligt mellan olika ämnen och vetenskapsområden. Genomsnittet år 2001 låg enligt Högskoleverkets årsrapport på drygt 55 procent, men intervallet för extern finansieringsgrad varierade för enskilda ämnesområden från 20 till 66 procent och närmar sig 70 procent för Chalmers, KTH och KI.

  • Samband skapas mellan uppställda examinationsmål och de

resurser som högskolorna själva förfogar över på direkta statsanslag. Eftersom det är önskvärt att externa medel bekostar en mindre del av den samlade forskarutbildningen reser sig frågan huruvida statsmakterna indirekt, via icke-finansierade exa-

6

I gruppen har ingått: Nils-Fredrik Ankarcrona, KI; Ann Fritzell, SULF samt Ulla

Myhrman, UU.

minationsmål, ska ålägga högskolorna forskarutbildning för externa finansiärers räkning.

  • Till skillnad från grundutbildningens helt prestationsrelaterade

resurstilldelningssystem och arbetsgruppens målstyrda system föreslår vi att tilldelningssystemet för forskarutbildningen ska vara såväl mål- som resultatstyrt i bestämda och kända proportioner. Tilldelningen till lärosätena genom direkta statsanslag bör baseras på dels de mål för forskarexamina som statsmakterna fastställer för respektive lärosäte, dels det antal examina som erläggs. Dock ska ett tak finnas för maximalt antal examina som genererar ersättning. Även om det kan finnas skäl till att del av intäkterna erhålls i efterhand då examina avlagts innebär förslaget att medlen betraktas som förskott på den resultatrelaterade tilldelningen och avräknas i efterhand.

  • Inom de skilda vetenskapsområdena ställs krav på resurser av

olika omfattning, t.ex. vad gäller lokaler och utrustning samt löneläge för doktorander. De resurser som tilldelas för varje examen kan variera mellan vetenskapsområden men ska för varje vetenskapsområde vara samma för alla lärosäten. För eventuell utökad dimensionering föreslår vi att ersättning för samtliga tillkommande examina läggs på det direkta statsanslaget, med en viss bestämd och känd tilldelning som innebär huvuddelen av de totala kostnaderna.

5.3.3. Förslag till system

Det resurstilldelningssystem som föreslås är både mål- och resultatstyrt. Målstyrningen baseras på uppställda examinationsmål och resultatstyrningen på avlagda examina. Medlen tilldelas på de direkta statsanslagen inför varje budgetår och ska beräknas så att de täcker största delen av kostnaderna för studiefinansiering och genomförande. Den del som avser ersättning för förväntade examina, ”examenspremien”, utgör ett förskott och avräknas t.ex. vart tredje eller fjärde år.

Det är rimligt och önskvärt att en viss del av kostnaden för forskarutbildningen även i framtiden täcks av externa finansiärer. Eftersom de externa bidragen bör utgöra en del av intäkterna för forskarutbildningen även då ett resurstilldelningssystem imple-

menterats så blir det en viktig fråga vilken balans mellan direkta statsanslag och externa medel som bör upprättas.

Enligt vår uppfattning bör finansieringsgraden vara densamma för alla vetenskapsområden och lärosäten. En rimlig fördelning mellan medel på direkta statsanslag och externa medel uppskattas till 3:1, vilket innebär att de direkta statsanslagen bär 75 procent av de totala kostnaderna för doktorsutbildningen. Systemet innebär att beroende på i vilken grad forskarutbildningen i dag finansieras med externa medel kommer det att bli olika stor volym på den verksamhet som genomförs av disputerade forskare.

Den modell vi föreslår kan genomföras på följande sätt. Medlen beräknas utgående från examinationsmål och förväntat antal avlagda examina. Beloppet läggs på anslaget som en samlad post, vilken bör vara ”öronmärkt”. Av beloppet ska en känd andel, X procent eller ett visst belopp, varierande mellan vetenskapsområdena, utgöra ”examenspremie”, och räknas av mot presterade examina vart tredje eller fjärde år. Så länge det inte ställs krav på redovisning av medlen för forskarutbildning inom det direkta statsanslaget bör posterna vara markerade vad gäller beloppen. I en situation då statsmakterna kräver redovisning av kostnader för forskarutbildningen blir dessa ”öronmärkningar” onödiga. I regeringens budgetproposition för 2004 aviseras behovet av att den mängd statistikuppgifter som finns avseende grundutbildning och forskarutbildning behöver kompletteras med nyckeltal rörande resultat i förhållande till resursinsatser.

Av utredningsdirektiven framgår att utredaren inte får föreslå ökade utgifter utan att samtidigt presentera en godtagbar och hållbar finansiering inom berört utgiftsområde. Mot den bakgrunden har vi visat vilken volym på treårig doktorsutbildning som kan finansieras med de medel som för närvarande tilldelas via direkta statsanslag. Vi har också kalkylerat ett förstärkningsbehov för att kunna genomföra treårig doktorsutbildning av god kvalitet med en utbildningsvolym av samma storleksordning som dagens examinationsmål. Vi anser att förstärkningen är nödvändig mot bakgrund av den ansträngda ekonomiska och arbetsintensiva situation som råder vid svenska lärosäten i dag. En basresurs till kostnaderna för doktorsutbildning på de direkta statsanslagen betyder att externa medel förs över till forskningsverksamheten och en större andel av externa projekt utförs av etablerade forskare, vilket stärker kvaliteten.

5.4. Beräkningsexempel

5.4.1. Vad kostar forskarutbildningen?

Kostnadsberäkningar för forskarutbildningen görs inte på nationell nivå och endast sporadiskt vid lärosätena. En förklaring är den starka integrationen med forskningsverksamheten och därav svårigheter att kostnadsmässigt skilja på kostnader för forskarutbildning respektive forskning. När det gäller forskarutbildningen diskuteras endast studiefinansieringen medan andra kostnader inte uppmärksammas.

För att uppskatta totalkostnaden för forskarutbildningen uppdrog regeringen år 2001 åt fyra universitet (KTH, LU, LiU, VxU) att redovisa nyckeltal för forskarutbildningskostnader inom respektive vetenskapsområde.

7

De fyra universiteten anger kostnader i 2000 års anslagsnivå som varierar mellan 500–900 tkr per år och doktorand beroende på vetenskapsområde. De årliga medelkostnaderna för lärosätena uppräknade till 2004 års anslagsnivå uppgår till följande belopp:

  • medicin 967 tkr
  • teknik 867 tkr
  • naturvetenskap 772 tkr
  • humaniora/samhällsvetenskap 669 tkr

I dessa kostnader ligger lön inklusive sociala avgifter eller utbildningsbidrag, handledning, övrig undervisning, vissa projektkostnader, lokalkostnader och OH-kostnader. Vid beräkningarna har lärosätena utgått från aktuell studiefinansiering, vilket gör att den delen av kostnaden skiljer sig väsentligt mellan lärosäten och vetenskapsområden.

Vi har i utredningen inte haft anledning att göra en bedömning av kommande dimensionering av doktorsutbildningen utan utgått från den volym som gäller för närvarande. Det vill säga det examinationsmål om 9 177 doktorsexamina som gäller för perioden 2001–2004. Det betyder för en fyraårig och treårig utbildning ca 9 200 respektive 6 900 doktorander per år om alla genomför utbildningen på fyra respektive tre år. Siffrorna ska jämföras med att antalet doktorander omräknade till heltidsekvivalenter var drygt

7

En liknande fråga ställdes av föreliggande utredning till samtliga lärosäten om de har gjort sådana kostnadsberäkningar. Endast ett fåtal uppgav att de hade gjort sådana försök

.

13 000 år 2002 enligt de nyckeltal som Högskoleverket redovisar i sin årsrapport för år 2002.

För att kunna göra en uppskattning av de totala kostnaderna för fyraårig forskarutbildning respektive treårig doktorsutbildning uppdelade på kostnader för studiestöd å ena sidan och genomförande å den andra har vi utnyttjat Lund universitets underlag för beräkning av de nyckeltal som nämnts ovan. Där framgår kostnader för genomförande inom olika vetenskapsområden, vilka i nedanstående tabell har räknats upp till 2004 års anslagsnivå.

För att göra kostnaderna jämförbara mellan lärosäten och vetenskapsområden har samma kostnad för studiestöd använts genomgående. Vårt förslag innebär att doktorander på den treåriga doktorsutbildningen ska finansieras med doktorandanställning under hela studietiden och den kostnaden uppgår till 1,050 miljoner kronor för alla tre åren. För den fyraåriga utbildningen är studiestödskostnaden i dag baserad på två års utbildningsbidrag och två års doktorandanställning och därmed samma totala kostnad som för den treåriga utbildningen. I tabellen redovisas mot den bakgrunden total kostnad för treårig och fyraårig forskarutbildning inom respektive vetenskapsområde.

Tabell 5.1. Kostnadsberäkningar för treårig respektive fyraårig utbildning

Kostnader

Årlig Per examen

Antal Total Total

1 000-tals kr

kostnad genom- förande

3-årig utb genomf.

4-årig utb genomf.

studie- stöd

totalt 3-årig

totalt 4-årig

examina 4-års period

kostnad 3-årig

kostnad 4-årig

Hum-sam 220 660 880 1 050 1 710 1 930 2 032 869 000 980 000 Medicin 614 1 845 2 460 1 050 2 895 3 510 2 743 1 985 000 2 407 000 Naturvet. 495 1 485 1 980 1 050 2 535 3 030 1 540 967 000 1 165 000 Teknik 485 1 455 1 940 1 050 2 505 2 990 2 877 1 802 000 2 154 000 Summa 9 192 5 632 000 6 706 000

Med den aktuella uppdelningen av nu gällande examinationsmål på vetenskapsområden blir den totala kostnaden för en treårig doktorsutbildning 5,63 miljarder kronor medan kostnaden för en fyraårig forskarutbildning uppgår till 6,71 miljarder kronor.

För enkelhetens skull har vi valt att utnyttja de nyckeltal som framgår av ovanstående tabell i vår fortsatta beräkning. Beräknings-

exemplet innebär överslagsberäkningar för att få fram storleksordningen på kostnader och resursbehov.

De beräknade kostnaderna utgör absoluta minimibelopp eftersom beräkningarna utgår från att doktoranderna antas i samma omfattning som examinationsmålet och att alla som antas fullföljer utbildningen på nominell studietid, dvs. 100 procents genomströmning. Betydligt fler doktorander finns dock i forskarutbildningen på grund av bl.a. avbrutna studier. I bilaga 5 redovisas bl.a. genomströmningen i forskarutbildningen. Där framgår att den högsta genomströmningen för hel forskarutbildning är 60 procent elva år efter antagning. Samma siffra för de naturvetenskapliga och medicinska områdena uppgår till drygt 75 procent. En positiv utveckling har dock ägt rum och det kan förväntas att examinationsgraden särskilt under 4–8 år efter starten kommer att fortsätta öka efter 1998 års förändringar.

5.4.2. Hur mycket pengar finns på anslagen?

Intill utgången av år 2002 fanns inom anslagen för forskning och forskarutbildning ”öronmärkt” ett lägsta belopp att användas för studiefinansiering inom forskarutbildningen. Med de krav som ställdes på finansiering genom 1998 års reform och att examinationsmål uppställts ansågs behovet av öronmärkning inte längre föreligga. I tabell 5.3 på sista sidan i detta kapitel är sammanställt de ”öronmärkta” beloppen för lägsta studiestöd för budgetåret 2002, uppräknade till 2004 års anslagsnivå, tillsammans med de examinationsmål som gäller i perioden 2001–2004 för varje lärosäte och vetenskapsområde.

I tabellen är beräknat hur många doktorsexamina som kan finansieras med det lägsta beloppet, utgående från samma antagande om studiefinansiering för fyraårig respektive treårig utbildning som gjorts i det föregående. Därigenom kan beräknas de andelar av uppställda examinationsmål som täcks av de tidigare ”öronmärkta” beloppen inom anslagen för forskning och forskarutbildning.

Följande högskolor med examinationsmål ingår inte i sammanställningen på grund av att de saknade angivna belopp för minsta studiestöd: KAU, VXU, ÖU, MH, BTH, MAH, HK, MdH, Chalmers, Jönköping samt SLU (1 182 examina).

Tabell 5.2. Examinationsmål inom respektive vetenskapsområde samt antal examina med studiestöd enligt tidigare ”öronmärkning” i anslagen för forskning och forskarutbildning

Examinationsmål

i perioden 2001-2004

Antal finansierade examina, studiestöd på fakanslag (med 75 % finansiering)

Andel totalfinansierade studiestöd, % fakanslag (med 75 % finansiering)

Ofinansierade studiestöd på direkta statsanslag, om 75 % utdelning

Hum-sam

1 910 1 451 (1 935) 76 (101)

0

Medicinskt

2 718

657 (876) 24 (32)

1 842

Naturvet.

1 552 1 193 (1 591) 77 (102)

0

Tekniskt

1 815 771 (1 028) 42 (57)

787

Summa

7 995 4 072 (5 430) 51 (68) ca 2 600

Antalet finansierade studiestöd på 75-procentsnivån utgör 68 procent av de examina som ingår i redovisningen i tabellen.

Variationerna mellan vetenskapsområden och också mellan lärosäten inom ett visst vetenskapsområde är stora beträffande hur stor del av studiefinansieringen som täcks av direkta statsanslag. Motsvarande jämförelse gjordes av utredningen Forskning 2000 med siffror baserade på förhållanden 1997–1998. Ungefär samma förhållanden noterades med undantag för en stor skillnad för humanistiskt-samhällsvetenskapligt vetenskapsområde, där täckningen minskat från 100 till 76 procent. Orsaken står att finna i avsevärt högre examinationsmål men med samma ”öronmärkta” belopp för studiefinansiering.

Anslagens fördelning på vetenskapsområden har sin bas i den uppdelning som gjordes inför högskolereformen 1977 efter förslag av lärosätena själva. Vi anser att analysen visar att det finns starka skäl att göra en översyn av anslagens storlek och omdisponering mellan vetenskapsområden och lärosäten inför nästa forskningspolitiska period.

Medel för genomförande av forskarutbildningen har aldrig redovisats på vare sig fakultetsanslag eller anslagen till vetenskapsområdena. Vi har i den fortsatta kalkylen utgått från följande två antaganden beträffande de direkta statsanslagen:

  • Även för de 1 182 examina som inte ingår i analysen ovan är 68

procent av studiestödskostnaden täckt till 75 procent.

  • Även medel för att täcka 75 procent av kostnaderna för

genomförande ingår till 68 procent på anslagen.

Det första antagandet innebär att 68 procent egentligen är för högt eftersom tekniskt vetenskapsområde dominerar sammantaget för de lärosäten som inte är inkluderade i beräkningen. För tekniskt vetenskapsområde är endast 57 procent av studiemedlen täckta på 75-procentsnivån. Detta antagande gör att beräkningen ger ytterligare lägre nivå i förhållande till de faktiska kostnaderna.

Det innebär att för nuvarande fyraåriga forskarutbildning är 75 procent av kostnaderna täckta både vad gäller studiestöd och genomförande för 68 procent av examinationsmålen, dvs. för 6 240 examina i fyraårsperioden. För återstående 2 937 examina i perioden finns inga medel på de direkta anslagen.

Kostnaden för att genomföra forskarutbildningen redovisades i det föregående. Genom att vikta kostnaderna i relation till hur många examina som ingår i examinationsmålen inom varje vetenskapsområde erhålles en årlig snittkostnad för genomförande om 468 tkr och på 75-procentsnivån 351 tkr. Eftersom kostnaden för studiestöd är densamma blir skillnaden i kostnad mellan treårig och fyraårig utbildning 351 tkr på 75-procentsnivån. Vid en övergång till treårig doktorsutbildning minskar därmed kostnaderna på 75procentsnivån för de 6 240 finansierade examina med 2 190 miljoner kronor för hela fyraårsperioden.

De friställda medlen vid övergång från fyraårig till treårig utbildning, 2 190 miljoner kronor, innebär att ytterligare ett antal examina kan anses vara finansierade. Från tidigare redovisade kostnadsuppgifter beräknas en viktad totalkostnad för treårig examen till 2,453 miljoner kronor, vilket innebär 1,840 miljoner kronor på 75-procentsnivån. Därmed kan ytterligare 1 190 examina i perioden finansieras på 75-procentsnivån inom ramen för de medel som anses tillgängliga på de direkta statsanslagen. Sammantaget leder kalkylen till att totalt (6 240+1 190)=7 430 examina är finansierade till 75 procent vid fullt genomfört system.

5.4.3. Vad kostar det att genomföra resurstilldelningssystemet?

Vi anser att resurser för doktorsutbildning motsvarande 75-procentsnivån bör finnas på anslagen vid utgången av nästa forskningspolitiska period. Den föreslagna nivån är en uppskattning av hur stor del av de faktiska kostnaderna som bör vara en rimlig satsning från staten genom direkta statsanslag. Det är en förutsättning

för att kunna genomföra en ny doktorsutbildning av den karaktär som föreslås.

För att nå 75-procentsnivån vad gäller tilldelning av resurser på anslagen för forskning och forskarutbildning fordras enligt beräkningsexemplet ett resurstillskott som motsvarar kostnaden för det antal examina som enligt föregående analys är ofinansierade i perioden 2001–2004, dvs. skillnaden mellan det antagna examinationsmålet om 9 177 under en fyraårsperiod och antalet finansierade examina till 75 procent, 7 430, vilket innebär 1 747 examina. Med en viktad kostnad på 75-procentsnivån om 1,840 miljoner kronor för en hel examen på treårig utbildning uppgår behovet av resurstillskott på anslaget till 804 miljoner kronor per år. Motsvarande resursbehov för att på 75-procentsnivån täcka behovet för en fyraårig utbildning skulle uppgå till 1 608 miljoner kronor årligen, dvs. ytterligare 800 miljoner.

Denna resursvinst ska sättas i relation till de ökade kostnader som blir följden av en utökning av grundutbildningen genom krav på tvåårig masterexamen. Med antagandet att 5 000 studenter läser ca 40 poäng mer än med dagens examensstruktur och ett genomsnittligt ersättningsbelopp om 50 000 kronor per helårsstudent och prestation blir behovet av resurstillskott för grundutbildningen 250 miljoner kronor. Beloppet kan jämföras med besparingen för doktorsutbildningen om 800 miljoner kronor. I jämförelsen ingår dock inte kostnaden för studiestöd under den förlängda grundutbildningen.

Som ett exempel på storleksordningen av beräknade resurstillskott under nästa forskningspolitiska period har det beräknade resursbehovet lagts ut jämnt fördelat mellan åren, vilket betyder 200 miljoner kronor i resurstillskott för vart och ett av de fyra åren. Även om den treåriga doktorsutbildningen inte kommer att vara fullt utbyggd förrän ett par år in på den därpå följande forskningspolitiska perioden så bör medlen finnas tillgängliga på anslaget redan under nästkommande period.

Eventuell utökad dimensionering av doktorsutbildningen ska tilldelas 75 procent av full kostnadstäckning som en förstärkning av bastilldelningen på anslaget. Vi anser att även för dessa nya platser ska en del av kostnadstäckningen utgöras av externa medel i ett fortvarighetstillstånd, vilket inte var resurstilldelningsgruppens förslag. De ansåg att de direkta statsanslagen skulle dimensioneras så att de täcker kostnaderna till 100 procent (bilaga 3).

5.4.4. Kostnader för doktorander vid högskola utan vetenskapsområde

En fråga som måste lösas i sammanhanget är hur tilldelade medel för studiestöd och examenspremier ska tilldelas högskolor utan vetenskapsområde i den mån de genomför stora delar av forskarutbildningen. Enligt vårt förslag ska en överenskommelse träffas med högskolan som besitter examinationsrätten. Av en sådan överenskommelse bör framgå på vilket sätt tillgängliga medel ska fördelas i förhållande till de kostnader som vardera högskolan står för. I kapitel 13 Examensrätt och vetenskapsområden analyseras närmare vilka förhållanden som bör gälla för denna form av samverkan.

5.4.5. Resurstilldelningssystem utan resursförstärkning

Dagens finansieringssituation för forskarutbildningen utgör ett allvarligt hot mot universitetens och högskolornas möjlighet att bedriva bästa tänkbara utbildning. Det ovan föreslagna mål- och resultatstyrda resurstilldelningssystemet är utformat för att ge en effektiv och kvalitetssäker doktorsutbildning. Om anslagen inte förstärks med medel av den storleksordning som framgår av beräkningsexemplet, måste nuvarande examinationsmål minskas från dagens 9 177 examina till 7 430 examina under kommande fyraårsperiod för att utbildningen skall vara finansierad till 75 procent

5.5. Forskarskolor – medel för genomförande

Goda och excellenta forskarutbildningsmiljöer kan utvecklas inom forskarskolor som drivs i samverkan mellan högskolor, med omgivande samhälle samt inom ett lärosäte. I kapitel 4 och 8 beskrivs de forskarskolor som vi föreslår ska inrättas som medel för nyutveckling och profilering. Enligt våra förslag tjänar de syftet att dels åstadkomma profilering mot nya områden, behovsmotiverade forskningsinsatser, tvärvetenskapliga eller gränsöverskridande doktorsutbildningar, dels att främja mer kraftfulla forskningsmiljöer för mindre ämnen/områden. De kan och bör också utgöra en bra modell för hur en god doktorsutbildning generellt kan genomföras vad gäller arbetssätt och rutiner.

Forskarskolor av det slag vi föreslår ska också ha syftet att förbättra möjligheterna för högskolor som saknar vetenskapsområdet att medverka i doktorsutbildning. Samverkan inom ramen för en forskarskola kan vara en inkörsport och ett steg till meritering för att erhålla egen examinationsrätt i doktorsutbildning inom något område för doktorsutbildning.

Forskarskolorna ska tillgodose framväxt och etablering av forskningsområden som avspeglar nationella forskningsstrategiska överväganden. De kan vara av flera slag, och ha karaktär både av akademisk grundforskning och mer tillämpningsorienterad forskning så länge behovet är motiverat och de främjar starka och kreativa forskningsmiljöer.

Behovet av en satsning på forskarskolor framstår allt tydligare då stiftelsernas kraftigt minskade aktivitetsnivå vad gäller forskarskolor blir märkbar under kommande år. Vårt förslag innebär att medel för ett stort antal forskarskolor tilldelas forskningsråden och VINNOVA. Medlen ska inte avse den totala kostnaden, som enligt resurstilldelningssystemet är täckt till 75 procent på de direkta statsanslagen. De avser att täcka kostnader för kurser, infrastruktur, ledning, medel för utveckling av kurser och seminarier, samt för doktoranders och handledares resor. Kostnader bör också ingå för gemensamma workshops och uppehälle vid kortare forskningssamarbete vid annan institution inom en forskarskola.

I kapitel 8, Forskarskolor, diskuteras lämplig volym för den doktorsutbildning som bör genomföras inom forskarskolor enligt vårt förslag. Vi anser att 50 nya forskarskolor bör inrättas med ca 50 doktorander i varje, då verksamheten är utbyggd. Det innebär att ca 16 doktorander kan examineras årligen från varje forskarskola och totalt i landet för denna satsning 800 doktorsexamina att avläggas varje år. En del av satsningen på forskarskolor skall tillfalla forskarskolor i nordiskt samarbete.

Beräkningsexemplet för forskarskolorna bygger på principen att kostnaden ska täcka dels infrastruktur för samtliga, dels kostnad på 75-procentsnivån för de högskolor som saknar examinationsrätt i doktorsutbildningen. För dessa högskolor ingår inte medel för forskarutbildning i tilldelade forskningsanslag.

En rimlig kostnad för infrastruktur anser vi vara ca 4 miljoner kronor och år för varje forskarskola, vilket innebär en total årlig kostnad om 200 miljoner kronor. En uppskattning av hur platserna på forskarskolorna fördelas kan endast bli en gissning. I beräkningsexemplet har vi antagit att 100 examina av de totalt 800

doktorer som examineras årligen är knutna till högskolor utan examensrätt. De utgör en utökning av antalet examina i förhållande till dagens examinationsmål som ligger till grund för beräkningarna. Det ger en kostnad om ca 200 miljoner per år. Beräkningsexemplet för förslaget om 50 forskarskolor innebär därmed ett resursbehov om 400 miljoner kronor per år. Medlen bör disponeras av forskningsråden och VINNOVA genom en lämplig fördelning. Viss del av detta resurstillskott bör kunna erhållas av de medel som frigörs vid nedläggningen av Teknikbrostiftelserna. De forskarskolor som VINNOVA kommer att disponera medel för syftar bl.a. till nära samverkan och utbyte mellan högskolor och omgivande samhälle, vilket stämmer överens med syftet med Teknikbrostiftelserna.

5.6. Fortsatt meritering – medel för doktorsanställningar

Det svenska högskolesystemet bygger på stark koppling mellan grundutbildning och forskning. Därför måste diskussioner och utredningar inom systemet präglas av ett systemtänkande som innebär att allt från grundutbildning till rekrytering av lektorer och professorer ses i ett sammanhang. Resursförstärkningar krävs alltså både för forskarutbildningen och för fortsatt meritering efter doktorsexamen.

Fördubblingen av examinationen under 1990-talet gjordes till viss del på den fakultetsfinansierade forskningens bekostnad, vilket bl.a. inneburit att forskarassistentanställningarna minskat i antal och att professorers och lektorers forskningsmöjligheter beskurits. Det finns inga som helst möjligheter att utöka forskarutbildningen utan att motsvarande resurser för fortsatt meritering anvisas.

Vi föreslår att en ny anställningsform inrättas, anställning som doktor upp till två år. Det ska vara möjligt att inom ramen för en sådan anställning fullgöra en del av tiden vid ett utländskt lärosäte som gästforskare med lön från Sverige.

Enligt förslaget ska 500 anställningar inrättas och bekostas med nya resurser. Av de 500 anställningarna kan vissa utnyttjas tillsammans med företag, organisation eller annan uppdragsgivare utanför högskolan. Med antagandet för beräkningarna att 100 anställningar av de 500 utnyttjas för delad anställning på det sättet visar ett räkneexempel storleksordningen på resursbehovet enligt följande.

Kostnader för varje tvåårig doktorsanställning beräknas till cirka 1 250 tkr. Den totala kostnaden blir för 400 anställningar och två års anställningstid ca 500 miljoner kronor. För de anställningar som delas med t.ex. ett företag blir kostnaden hälften jämfört med kostnaden för de övriga. För den anställningsformen krävs därför ca 60 miljoner som tillskott och totalt för anställningar som doktor 560 miljoner kronor.

Vi har övervägt två olika former för tilldelning av medel för doktorsanställningar och menar att båda kan vara lämpliga men utifrån delvis olika perspektiv.

I det ena fallet fördelas medlen direkt till högskolorna i relation till antal doktorsexamina. Högskolorna gör en prioritering av olika områden utifrån sina strategiska satsningar och högskolans profilområden. Medel för doktorsanställningar bör också tilldelas lärosäten utan examinationsrätt som medverkar i doktorsutbildning. Fördelningsmodellen bör stimulera till profilering och förnyelse inom högskolorna.

I den andra modellen tilldelas högskolorna medlen från Vetenskapsrådet och VINNOVA, utifrån nationella strategiska överväganden och kvalitetsbedömningar. Modellen kan skapa viss dynamik i resursfördelningen mellan lärosäten och mellan vetenskapsområden, vilket också utgör stimulans till profilering och förnyelse.

5.7. Vad innebär beräkningsexemplen

För att förverkliga förslag rörande den nya doktorsutbildningen och krav i anslutning därtill har behoven av resurstillskott lagts ut på de fyra åren i nästa forskningspolitiska period. Vi har inte haft möjlighet att närmare analysera under vilket år i perioden de faktiska kostnaderna uppstår och därför valt att som en del i beräkningsexemplet fördela de beräknade resurstillskotten jämnt över fyraårsperioden.

  • 200 miljoner kronor som förstärkning av de direkta stats-

anslagen för en ”öronmärkt” post för doktorandanställning och medel för genomförande.

  • 100 miljoner kronor tilldelas forskningsråden och VINNOVA

för inrättande av forskarskolor med särskild inriktning

  • 140 miljoner kronor tilldelas antingen lärosätena eller VR och

VINNOVA för doktorsanställningar.

Det årliga förstärkningsbehovet enligt våra beräkningar uppgår till 440 miljoner kronor, vilket efter periodens slut har inneburit en förstärkning av statliga medel om totalt 1 760 miljoner kronor.

5.8. Förslag

Examinationsmålen för doktorsutbildningen kopplas till ett system för tilldelning av medel för studiestöd och genomförande på direkta statsanslag. Resurstilldelningssystemet är mål- och resultatstyrt och innebär att medel beräknas som motsvarar dels examinationsmål, dels antalet avlagda examina.

75 procent av doktorsutbildningen skalll vara finansierad genom direkta statsanslag och övrig del av externa medel. Andelen externfinansiering i doktorsutbildningen minskas kraftigt genom resurstilldelningssystemet och nya resurser till doktorsutbildningen. Staten tar via de direkta statsanslagen ett ökat ekonomiskt ansvar för doktorsutbildningen och externa medel styrs över till forskningsprojekt som utförs av examinerade forskare.

En anställningsperiod efter doktorsexamen om två år införs som en tydlig övergång till fortsatt forskningsverksamhet inom antingen akademin eller arbetslivet utanför. En särskild anställningsform, anställning som doktor, skapas för ändamålet (HF). Forskningsråd och VINNOVA tilldelas särskilda medel för forskarskolor. Universitet och högskolor ansöker om medel tillsammans eller var för sig. Medel för anställning som doktor tilldelas lärosätena av regeringen i förhållande till antal avlagda doktorsexamina eller fördelas av Vetenskapsrådet och VINNOVA.

Kapitel 7, 8 och 10

Tabell 5.3. Andel av examinationsmål inom respektive vetenskapsområde och för varje lärosäte som är finansierade med studiestöd på direkta statsanslag

Minsta belopp för studiefinansiering inom forskarutbildningen som angavs i statsliggaren 2002, uppräknat till anslagsnivå 2004 samt examinationsmål för perioden 2001

För varje vetenskapsområde framgår hur stor del av examinationsmålet som finansieras på "fakultetsanslaget", %. Belopp i 1 000-tals kronor

Humanistiskt-samhällsvetenskapligt Medicinskt Naturvetenskapligt Tekniskt Summa

medel andel medel andel medel andel medel andel

finan- andel

2 004 mål

för antal drex

% 2 004 mål

för antal drex

% 2 004 mål

för antal drex

% 2 004 mål

för antal drex

%

minsta belopp 2004

ex.mål

sierade doktoran- der

%

Uppsala 84 421 438 322 74 36 352 448 139 31 94 429 445 360 85

215 202 1 331 821 62

Lund 75 883 371 290 78 24 847 414 95 23 65 137 294 249 84 59 308 440 228 52 225 175 1 519 862 57

Göteborg 72 505 372 277 74 28 656 450 109 24 43 871 220 167 76 0

145 032 1 042 553 53

Stockholm 83 078 447 317 71 0

0 74 788 453 285 63 0

157 866 900 602 67

Umeå 39 926 160 152 95 19 856 225 76 34 34 612 140 132 94 0

94 394 525 360 69

Linköping 21 842 108 83 77 8 445 175 32 18

41 465 297 158 53 71 752 580 273 47

Karolinska 0

0 54 011 1 006 206 20

54 011 1 006 206 20

KTH

0

0

79 666 828 304 37 79 666 828 304 37

Luleå 2 687 14 10 73

21 097 250 81 32 23 784 264 91 34

Summa 380 342 1 910 1 451 76 172 167 2 718 657 24 312 837 1 552 1 193 77 201 536 1 815 771 42 1 066 882 7 995 4 072 51

Tillkommer: KAU, VXU, ÖU, MH, BTH, MAH, HK, MdH, Chalmers, Jönk samt SLU (1 182 examina) Totalt 9 177

6. Den nya examensstrukturen

Forskarutbildningen kan inte betraktas skilt från högskolesystemet i övrigt. De kvaliteter som vi menar att examensstrukturen i en ny doktorsutbildning bör ha diskuteras därför i detta kapitel. Utifrån dessa, samt de krav som Bolognaprocessen ställer, blir vår slutsats att målet bör inriktas på en examensstruktur som innebär att en tvåårig masterutbildning följs av en treårig doktorsutbildning. Det betyder en examensstruktur om 3+2+3 år som nominellt innebär ett års förlängning av den samlade studietiden fram till doktorsexamen.

Den nya examensstrukturen innebär enligt vår bedömning ett bättre urval av doktorander, som har gjort ett mer kvalificerat val och är bättre förberedda för doktorsutbildningen. De kan därmed komma i gång snabbare med avhandlingsarbetet, som också fokuseras starkare under de tre åren. Förutom att ge en god förberedelse för doktorsutbildning kommer masterutbildningen att utgöra en attraktiv utbildning både för studenter och arbetsliv genom att bidra till den höjda kompetens som samhällsutvecklingen kräver. Internationaliseringen främjas av den föreslagna examensstrukturen genom att den stämmer överens med huvudmodellen för examina i övriga Europa.

Under en ganska lång tid krävs övergångsregler för att utveckla dagens system till en ny examensstruktur om 3+2+3 år. Licentiatexamen föreslås finnas kvar under denna tid, men fyller troligen ingen funktion när systemet är fullt utvecklat.

6.1. Varför en ny examensstruktur?

I direktiven för utredningen ingår att kartlägga och belysa hur den svenska forskarutbildningen förhåller sig till andra länders utbildning och till den s.k. Bolognaprocessen. Det ingår också att analysera huruvida forskarutbildningen är utformad till att även förbereda för ett arbete och en karriär utanför universitet och högskola. I det perspektivet har det varit en viktig del i utredningsarbetet att analysera forskarutbildningens utformning, uppläggning och struktur både utifrån de kvalitetsfaktorer som diskuterats i arbetet och de krav som internationella förhållanden, särskilt Bolognaprocessen, ställer.

Forskarutbildningen är en del i högskolesystemet och kan inte hanteras skilt från systemet i övrigt. Det är därför naturligt att i analysen studera och värdera hela examensstrukturen från grundutbildningens början till doktorsexamen. Vår utgångspunkt för den nya doktorsutbildningen är att den ska kännetecknas av hög kvalitet och god effektivitet, en rimlig dimensionering och hög attraktionskraft. Den ska ge ett tydligt bidrag till såväl generell kunskapsutveckling, bildning och kompetenshöjning som tillväxt i det svenska samhället och försörja svensk grundforskning med högsta kompetens. För att nå målen har vi kartlagt i vilka avseenden dagens forskarutbildning uppvisar brister och beskriver i det följande de förhållanden som behöver förbättras.

6.1.1. Rekrytering genom professionellt urval och aktiva val

För att kunna göra en bättre rekrytering än i dag krävs inte bara bättre och tydligare rutiner samt en öppen hantering för urval och antagning. Doktorsutbildningen bör föregås av en väl strukturerad utbildning som ger en god förberedelse och inblick i vad en doktorsutbildning innebär. Den presumtiva doktoranden ska på goda grunder ha möjlighet att göra ett aktivt val. Kvaliteten i rekryteringen förbättras genom att de mest motiverade och lämpade studenterna blir antagna och att doktoranden har gjort ett kvalificerat val.

6.1.2. Snabb igångsättning av forskningsprojekt i utbildningen

Doktorander som är dåligt eller inte alls förberedda för forskarutbildning riskerar att få ägna onödigt arbete och ta tid i anspråk för att sätta sig in i vad forskning representerar och hur ett forskningsarbete bör planeras och utföras. I dagens system med förkunskapskrav som är både vitt skilda och inte sällan otydligt formulerade blir den nyblivna doktoranden ofta vilsen i sin uppgift och utlämnad åt handledaren eller sig själv. En längre och tydligt beskriven utbildning med moment av forskningsföreberedande karaktär som förberedelse för doktorsutbildningen minskar det problemet. Längre utbildning som förberedelse stämmer också bättre med de internationella förhållanden som Sverige enligt Bolognadeklarationen bör anpassas till för att åstadkomma utbytbarhet mellan utbildningssystemen.

6.1.3. Strukturerad examensstruktur med progression

Det finns enligt vår bedömning en alltför skarp uppdelning mellan grundutbildning å ena sidan och forskarutbildning å den andra. Erfarenheter från respektive utbildningsnivå, men framför allt en bättre samplanering nivåerna emellan, borde utnyttjas för att ge en tydlig struktur och progression inom och mellan båda nivåerna. Sådan samverkan mellan kandidat- och magisternivåerna finns i någon mening och vi anser att detsamma bör gälla även för magister- och doktorsutbildningsnivåerna.

I dag definieras den grundläggande behörigheten som 120 poäng högskoleutbildning. De särskilda behörighetskraven, och de krav som gäller i praktiken för att bli antagen, formuleras av ansvariga på fakultetsnämndsnivå. De särskilda behörighetskraven är ibland omfattande, ibland obefintliga och ibland uppställda för att allmänt ge den presumtive doktoranden en högre nivå på grundutbildningen inför forskarutbildningen. För att bli antagen kan den presumtive doktoranden ha läst kurser som ger ytterligare poäng men som inte alltid bidrar till progressionen i utbildningen. Det finns därmed ingen tydlig progression mellan grundutbildnings- och forskarutbildningsnivåerna i dagens system, vilket i många fall kan leda till ineffektivitet i den samlade utbildningen och ge ökade kostnader för både studenten och lärosätet.

Den överenskommelse som träffades mellan utbildningsministrar från 40 länder i Europa i september 2003 inom ramen för Bolognaprocessen innebär att de olika utbildningsnivåerna bygger på varandra, vilket kräver en progression genom hela utbildningssystemet (se avsnitt 6.2).

6.1.4. Fokus på avhandlingsarbetet

En vanligt förekommande uppläggning av forskarutbildningen innebär att avhandlingsarbete varvas med kurser av olika omfattning beroende på avhandlingsarbetets ämne och vetenskapsområde. Det förekommer också att forskarutbildningen inleds med två års studier av kurser och först därefter påbörjas avhandlingsarbetet. Det kan innebära viss ineffektivitet att samtidigt ägna sig åt att följa kurser och bedriva avhandlingsarbete. Om stora delar av kravet på kurser är avverkat då avhandlingsarbetet påbörjas kan avhandlingsarbetet sättas i fokus, vilket bör innebära en kvalitetsförbättring. Kurser och seminarier kommer att behövas även inom den nya doktorsutbildningen men de ska vara relevanta för avhandlingsarbetet.

6.1.5. Mer strukturerat kursutbud

Kursutbudet inom forskarutbildningen är enligt bl.a. Doktorandspegeln inte alltid tillfredsställande. Det kan gälla att alltför få kurser erbjuds eller att de som erbjuds inte är anpassade till varken doktorandens eller utbildningens behov. Orsaken kan ofta vara att det inte är möjligt för ett visst forskarutbildningsämne att erbjuda det utbud av kurser som doktoranderna borde kunna kräva. Med en utbildningsstruktur som innebär att behovet av kurser på nuvarande forskarutbildningsnivå tillgodoses till stora delar under den behörighetsgivande utbildningen blir det möjligt att erbjuda ett mer strukturerat kursutbud, klart orienterat mot avhandlingsarbetet.

6.1.6. Behörighetskravet bör vara en avslutad utbildning

Utifrån kravet på progression i utbildningssystemet bör den grundläggande behörigheten till doktorsutbildning utformas som krav på genomgången utbildning från den avancerade nivån. Vi anser det vara tillräckligt att redovisa fullgjorda fordringar för examen. Examensbeviset behöver därmed inte vara utfärdat för att studenten ska vara behörig men måste finnas innan doktorsexamen utfärdas. Den avslutande utbildningen på avancerad nivå bör vara av sådan karaktär att den förbereder för doktorsutbildning men också för forskande och utredande uppgifter i arbetslivet utanför högskolan direkt efter examen. Den bör också vara utformad så att den ger goda möjligheter till rörlighet på den internationella arbetsmarknaden. Med den förutsättningen anser vi att det är en stor fördel för doktoranden att ha en avslutad utbildning på den avancerade nivån bakom sig då doktorsutbildningen påbörjas och att det stärker kvaliteten i en ny examensstruktur.

6.1.7. Tydligare krav- och prestationsbild

Ostrukturerad form på forskarutbildningen och dess genomförande, oklara förhållanden som gäller under studietiden och brister i arbetsmiljön är exempel på företeelser som bidrar till en psykosocialt ansträngd miljö. Dåliga och oklara arbetsförhållanden gör att doktoranden får problem som leder till sämre effektivitet och resultat i studier och avhandlingsarbete. Ambitionen måste vara att undanröja problem av denna karaktär och därmed öka kvalitet både i genomförandeprocess och resultat.

6.2. Bolognaprocessen

Bolognadeklarationen

1

innehåller tre övergripande mål:

1. att främja rörlighet – »mobility«

2. att främja anställningsbarhet – »employability«

3. att främja Europas konkurrenskraft/attraktionskraft som

utbildningskontinent – »competitiveness/attractiveness«

1

Bolognadeklarationen, "The European Higher Education Area: Joint Declaration of the

European Ministers of Education Convened in Bologna on the 19th of June 1999." (se vidare kapitel 12).

Dessa övergripande mål bryts ned i sex operativa mål:

1. Införande av ett system med tydliga och jämförbara examina

2. Införande av ett system som huvudsakligen består av två utbildningsnivåer

3. Införande av ett poängsystem

4. Främjande av rörlighet

5. Främjande av europeiskt samarbete inom kvalitetssäkring

6. Främjande av den europeiska dimensionen i högre utbildning.

I april 2002 förordnades en projektgrupp inom Utbildningsdepartementet med uppdrag att se över vissa examensfrågor i högskolan. Uppdraget består av två delar. I den första delen ska projektgruppen analysera Bolognadeklarationens nivåindelning av högre utbildning och högskoleexamina. I uppdragets andra del ska projektgruppen fastställa generella principer för hur omfattning och mål för en yrkesutbildning bör formuleras i examensbeskrivningen. Vi har haft kontinuerlig kontakt och diskussioner med projektgruppen alltsedan utredningsarbetet påbörjades. Projektgruppen redovisade i februari 2003 den första delen av sitt uppdrag.

2

Vid det senaste mötet inom ramen för Bolognaprocessen, då utbildningsministrar från 40 europeiska länder träffades i Berlin i september 2003, har förutsättningarna för gruppens arbete förändrats. Den överenskommelse som då träffades innebär dels att forskarutbildningen ska ingå som en tredje cykel i examensstrukturen, dels att de tre cyklerna ska bygga på varandra. I Sverige betyder det att grundnivå, avancerad nivå och doktorsnivå utgör en trappa i utbildningssystemet där varje nivå ska vara avklarad innan nästa påbörjas.

6.3. Behörighet för forskarutbildning

För forskarutbildningen gäller författningsmässigt i dag att den bygger på grundläggande högskoleutbildning om minst 120 poäng som oftast kompletteras med fakultetsnämndernas särskilda behörighetskrav. Dessa kan utgöra både ytterligare högskolestudier och särskild yrkesverksamhet.

2

Ds 2003:4, Magisterexamen i internationell belysning.

I förarbetena till gällande högskoleförordning framhålls att de särskilda behörighetskraven bör vara preciserade och relevanta:

Särskild behörighet är inte en utvidgad allmän behörighet utan ett krav på en för forskningsområdet i fråga nödvändig kunskapsbas.

3

Trots detta förtydligande har den särskilda behörigheten alltmer kommit att likna en utvidgad allmän behörighet. I vissa fall krävs 60 eller 80 poäng i ämnet för forskarutbildningen eller genomgången yrkesexamen av visst slag, men i andra fall krävs genomgången utbildning på magisterexamensnivå alternativt avlagd magisterexamen. Ofta är de lokala kraven fastställda till åtminstone 160 poäng, vilket i praktiken kan innebära mer än fyra års grundutbildning.

Av följande figur 6.1 framgår att av de som antogs till forskarutbildning läsåret 2001/02 hade 63 procent av männen och 58 procent av kvinnorna mer än 160 poäng i sin grundutbildning.

Figur 6.1. Procentuell fördelning av poäng i grundutbildningen vid antagning till forskarutbildning, kvinnor och män 1998/99– 2001/02. Samtliga doktorander påbörjade högskoleutbildning tidigast 1993/94

Källa: SCB

3

Prop. 1992/93:1, Frihet för kvalitet 51.

0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100%

kvinnor män kvinnor män kvinnor män kvinnor män 1998/99 1998/99 1999/00 1999/00 2000/01 2000/01 2001/02 2001/02

0-120 121-160 161-200 201-

För den som uppfyller behörighetskraven ska förmågan att tillgodogöra sig forskarutbildningen vara avgörande vid antagningen. Det blir då ofta de antagandes bedömning att en sökande som visat prov på ett bra självständigt arbete genom magisteruppsats har större förmåga än en sökande som ännu inte visat prov på ett längre sådant arbete. Ett intryck vi fått genom de svar högskolorna lämnat på våra frågor i enkätform, samt diskussioner med handledare och andra ansvariga för forskarutbildningen, är att studenten inte alltid anses mogen för en forskarutbildning direkt efter kandidatnivån.

De lokalt fastställda särskilda behörighetskraven innebär ofta en förlängning av nettostudietiden från nominellt sju år till totalt åtta år för den enskilda individen. Mot den bakgrunden bör frågan ställas om den grundläggande behörigheten ska omprövas och anpassas till den faktiska situationen, dvs. krav på minst 160 poäng högskolestudier. Utredningen antog tidigt i arbetet den hållningen att så bör ske. En tolkning av Bolognadeklarationen från Berlinmötet innebär att kravet på fullgjorda prestanda på den avancerade nivån, dvs. masterutbildning, som behörighetskrav för tillträde till forskarutbildning nu är givet. Dock kvarstår frågan hur omfattande magisterutbildningen bör vara – 40, 60 eller 80 poäng?

Dagens grundläggande behörighetskrav utgörs av 120 ospecificerade poäng, vilket endast garanterar en viss bredd i förkunskaperna. Vikten av självständiga arbeten som förberedelse för forskarutbildningen har betonats i flera sammanhang, bl.a. 1963 års forskarutredning och Andrénska utredningen. Att påbörja en forskarutbildning utan att först ha gjort ett någorlunda omfattande självständigt arbete torde sällan vara något att rekommendera. Eftersom särskild behörighet ska avse nödvändiga förkunskaper bör således inte ett krav på självständigt arbete ingå i den särskilda utan i den grundläggande behörigheten. Med examensöversynsgruppens förslag om nivåplacering av yrkesexamina och att examensarbeten ska ingå i alla definierade examina blir det både möjligt och lämpligt att definiera den grundläggande behörigheten till doktorsutbildning som en masterexamen.

Oaktat de formella krav som följer av Bolognaprocessen, finns därför enligt vår bedömning starka skäl som talar för att masterutbildning bör utgöra grundläggande behörighetskrav. Dels måste doktorsutbildningen bygga på en gedigen grundutbildning som ger den blivande doktoranden goda förkunskaper och goda möjligheter att veta vad doktorsutbildningen innebär, dels ska det vara möjligt att göra ett urval som inte är beroende av personliga kontakter och

som främjar en medveten och aktiv rekrytering. För att åstadkomma ett effektivt och ändamålsenligt utbildningssystem för framtiden måste också ambitionen finnas att den behörighetsgivande utbildningen inte bara ska förberedda för doktorsutbildning utan också vara en attraktiv utbildning både för studenter och arbetsmarknad.

Den dominerande trenden bland de länder som medverkar i Bolognaprocessen är att den första nivån, som leder till motsvarigheten till kandidatexamen, omfattar tre år och att den andra nivån, som leder till masterexamen, omfattar två år. I diskussioner med utbildningsdepartementets examensöversynsgrupp har erfarits att minst 15 av de nuvarande och blivande EU-länderna samt EES länderna, varav 11 nuvarande EU-länder, har eller håller på att införa ett system med två nivåer för grundutbildningen där huvudmodellen omfattar 3+2 år. Inget annat land än Sverige har en så kort studietid som fyra år fram till magisterexamen som huvudmodell. Alla våra nordiska grannländer – Norge, Danmark, Finland och Island – har infört systemet med två nivåer som omfattar tre respektive två år (bilaga 7).

I vårt utredningsuppdrag ingår att kartlägga och belysa hur den svenska forskarutbildningen förhåller sig till andra länders utbildning och till den s.k. Bolognaprocessen. För att kunna göra en sådan analys och överhuvudtaget för att kunna granska hur en ny doktorsutbildning bör utformas har det varit nödvändigt att även diskutera och framföra synpunkter på examina på den avancerade nivån inom grundutbildningen.

Sverige kommer att följa Bolognaprocessens intentioner och därmed trenden i Europa inom utbildningssystemet. Då blir en naturlig utveckling även här att slutexamen på den avancerade nivån utgörs av masterexamen om 80 poäng efter kandidatexamen. Vi har också sett det som en naturlig konsekvens av den utvecklingen att doktorsutbildningen bygger på sådan tvåårig masterexamen.

För en blivande examensstruktur för grundutbildningen antas att även magisterutbildning av dagens omfattning, dvs. 40 poäng kommer att rymmas. Det finns givetvis möjlighet att lägga 40-poängs magisterutbildning till grund för doktorsutbildningen. Sista året på masterutbildningen och första året på forskarutbildningen skulle i så fall löpa parallellt med allt vad det innebär av oklarheter och svårigheter att åstadkomma ett effektivt och ändamålsenligt system. Vi utgår från att det sista året på masterutbildningen måste vara så kvalificerat till sitt innehåll att det på samma sätt som första

året av forskarutbildningen ger både praktisk och teoretisk erfarenhet av vetenskapliga metoder, förhållningssätt och teoribildning. Genom att det året också läggs till behörighetskravet för doktorsutbildningen utnyttjas systemet maximalt. Större och mer kreativa studerandegrupper bildas och det slutgiltiga valet att gå in i en doktorsutbildning senareläggs utan negativa konsekvenser för individens samlade studiegång.

Sammanfattningsvis innebär vårt förslag till examensstruktur att fullgjorda fordringar för masterexamen om 80 poäng utöver kandidatexamen utgör grundläggande behörighetskrav för tillträde till doktorsutbildning. Masterutbildningen ska ge dels ytterligare bredd och djup i och kring ämnet eller motsvarande, dels en introduktion till vetenskapligt arbete och vetenskapliga metoder. Den ska som ett led i forskningsförberedelsen bestå av kurser, samt ett självständigt arbete om minst 10 poäng. Dessutom ska den utgöra en kvalitativt högtstående förberedelse för ett arbetsliv med möjlighet till kvalificerade arbetsuppgifter av forskande och utredande karaktär och därmed bidra till det ökande kompetensbehov som samhällsutvecklingen kräver.

Med den grundläggande behörighet som vi föreslår blir det än viktigare att betona att eventuella särskilda behörighetskrav bara ska innebära en precisering av de specifika förkunskaper som behövs för en viss doktorsutbildning, och inte en allmän höjning av det grundläggande behörighetskravet. Särskild behörighet ska normalt kunna uppnås inom ramen för den grundläggande behörigheten, om det inte finns skäl för t.ex. viss yrkeserfarenhet. Det bör förtydligas i högskoleförordningen att förkunskapskraven ska vara helt nödvändiga för att doktoranden ska kunna tillgodogöra sig utbildningen.

6.4. Treårig doktorsutbildning eller fyraårig?

Som en konsekvens av resonemanget att öka den grundläggande behörigheten för antagning till doktorsutbildning ställs frågan om forskarutbildningens omfattning på sin spets. För närvarande gäller att doktorsexamen teoretiskt ska kunna uppnås efter totalt sju års utbildning, vilket är en av de kortaste studietiderna i Europa. Den verkliga studietiden är väsentligt längre av flera skäl. Studenterna väljer längre grundutbildning i sina examina och kraven för tillträde till forskarutbildning sätts högre och högre. Vi har därför funnit

anledning att föreslå en ökad nominell studietid för doktorsexamen, men inte längre än åtta år.

Under vårt arbete har även framkommit synpunkten att den samlade utbildningen bör förlängas till nio år genom en fyraårig forskarutbildning som bygger på tvåårig masterutbildning. Vår bedömning är att en treårig doktorsutbildning som bygger på fem års tidigare utbildning kan ge minst samma kvalitet som i dagens system. Efter omfattande reformer som genomförts eller pågår i övriga Europa inklusive Norden är det treårig doktorsutbildning som dominerar. I Danmark har inom några områden även använts en 4+4-modell parallellt med det formella 5+3-systemet. Vid en utvärdering som genomfördes 1999 befanns att de som använde 4+4-systemet föredrog detta medan de som genomförde utbildningen som 5+3 föredrog det systemet. Utvärderingsgruppen drog slutsatsen att 4+4-modellen borde betraktas som jämbördig med 5+3-modellen.

4

I bilaga 7 redovisas examensstrukturen inom ett

antal relevanta länder.

Förutom de nordiska länderna, där denna examensstruktur förekommer, kan en jämförelse göras med USA. Där saknas egentligen nationellt normerade studietider. Den översyn som gjordes 1995 föreslog inte införandet av sådana, men påpekade ändå:

However, we do believe that the ”Two Plus Three Plus X” model for doctoral education ought to be evaluated and debated within the academic community. The idea is that preparation for a career in research has three discrete phases. The first, which should require no more than 2 years...is for developing a broad command of the field [Master-nivån, vår anm.]. The second, for which the norm might be 3 years, is for making an original contribution to research as reflected in the dissertation. The third, for refining research skills and specialized knowledge that might be required for a first research position, should be left to postdoctoral assignments. Our concern is that the second and third phases [dvs. doktorsutbildningen och den postdoktorala perioden, vår anm.] are often merged in current practice.

5

Examensstrukturen blir enligt vårt förslag 3+2+3 år, vilket kombineras med utökade möjligheter till fortsatt forskning efter doktorsexamen genom den nya doktorsanställning som beskrivs i kapitel 10. Vi anser att en sådan struktur driver fram ökad kvalitet på det sätt som beskrivits inledningsvis. De ingående delarna är väl

4

Danmarks Forskningsråd, Godt begyndt – forskeruddannelsen i Danmark (Köpenhamn:

Danmarks Forskningsråd 2000).

5

National Academy of Sciences m.fl., Reshaping the Graduate Education of Scientists and

Engineers (Washington: National Academy Press 1995).

strukturerade, det finns tydliga regler för vad som gäller för tillträde till doktorsutbildningen och inte minst är doktoranderna väl förberedda och introducerade till vad en doktorsutbildning innebär. Jämfört med dagens forskarutbildning, med i vissa fall 80 poäng som kurskrav, kan inslaget av kurser minskas väsentligt inom den nya doktorsutbildningen.

För den nya doktorsutbildningen om 120 poäng föreslår vi att avhandlingsarbetet ska omfatta minst 80 poäng och kurserna minst 20 poäng. Avhandlingsarbetets omfattning är därmed uttryckt på samma sätt som för dagens fyraåriga utbildning. Tiden för själva avhandlingsarbetet i den nya utbildningen behöver inte i egentlig mening bli kortare, men den blir mer komprimerad. Det senare beror dock på i vilken omfattning doktoranden kompletterar sin utbildning med annat arbete på institutionen/motsvarande.

Vi anser att en komplettering med undervisning och viss allmän institutionstjänstgöring är ett utmärkt sätt att få viss pedagogisk meritering under studietiden och dessutom en bred kännedom om akademins förutsättningar och villkor. Omfattningen av sådan verksamhet inom ramen för anställning som doktorand bör kunna omfatta upp till 25 procent av hel arbetstid, så att en doktorandanställning på heltid kan innehas i fyra år. Det bör också fortsatt vara möjligt att inneha anställning som doktorand på deltid, lägst halvtid, och kombinera med annan anställning.

Ett exempel på en utbildningsstruktur som liknar den föreslagna är en variant av civilingenjörsutbildning vid Luleå tekniska universitet som efter 160 poäng avslutas med ett ”traineeår” för att ge civilingenjörsexamen. Traineeåret är upplagt så att det till karaktären liknar det första året av en forskarutbildning och tillgodoräknas med ett år då forskarutbildningen inleds. Det betyder att utbildningstiden efter civilingenjörsexamen är tre år och den totala utbildningstiden till doktor blir 4+1+3 år.

I diskussioner med företrädare för näringslivet framförs att en övergång till treårig doktorsutbildning är angelägen. Förutsättningarna ökar därmed för att företagen ska intressera sig för och engagera sig i doktorsutbildningen, t.ex. genom industridoktorander.

Kungliga Vetenskapsakademien har också uttalat sig i den riktningen i en skrivelse till regeringen med anledning av ett projekt rörande svensk forskarutbildning i internationell belysning. Akademin framhåller att den svenska examensstrukturen är dåligt anpassad till den 3–5–8-modell som håller på att växa fram i Europa och kommer till slutsatsen:

På sikt bör enligt internationellt mönster en treårig kandidatutbildning följas av en tvåårig mastersutbildning med tyngdpunkt i ämnesfördjupning. Ovanpå detta bör följa en treårig ”doktorsutbildning”, en benämning som bättre ansluter till internationellt språkbruk och markerar utbildningens vidare syften utöver den traditionella akademiska forskarkarriären.

6

Målbeskrivningen som föreslås i kapitel 2 innebär att den nya doktorn ska vara väl förberedd för ett arbetsliv även utanför akademin. Vi har också beskrivit behovet av att tillgodose professionsutbildningarnas behov av kunskapsbildning. En konsekvens av dessa exempel på uttalade ambitioner för doktorsutbildningen är att nuvarande uppdelning i ämne blir obsolet. För att ge både den bredd och det djup som ingår i målsättningen och för att den behörighetsgivande masterutbildningen inte ska bli alltför smal måste ”ämne” ersättas av mer brett definierade områden för doktorsutbildning. Begreppet ämne är en kvarleva från de filosofiska fakulteterna och har olika innebörd och relevans för olika utbildningar. Både masterutbildningen och doktorsutbildningen bör därför ge examen med bredare innebörd än nuvarande ämnen.

6.5. Konsekvenser av ny examensstruktur

6.5.1. Yrkesutbildningar och examensstruktur

Samtliga yrkesexamina som kommer att finnas kvar i examensordningen blir inplacerade i grundnivå eller avancerad nivå. Det ska också vara möjligt att erhålla generella examina inom ramen för yrkesutbildningarna. Det är den examen på masternivå som enligt vårt förslag ligger till grund för doktorsutbildningen. Genomgången yrkesexamen på avancerad nivå kan också ge den grundläggande behörigheten men bara om utbildningen innehåller 80 poäng på den avancerade nivån. De utbildningar som är 200 poäng eller mer kommer att ge tillträde till doktorsutbildningen under förutsättning att sådana forskningsförberedande moment ingår som krävs för en bra start. Vi har under utredningsarbetet erfarit att ett utvecklingsarbete pågår på många lärosäten med att införa mer forskningsförberedande moment i grundutbildningen. Ett exempel är läkarutbildningen som vid flera

6

Kungl. vetenskapsakademien, ”Svensk forskarutbildning i internationell belysning: Komp-

letterande synpunkter på forskningsstrategier enligt regeringens uppdrag 1999-06-23” (mars 2000), i Kim, Svensk forskarutbildning i internationell belysning 9

lärosäten undergår förändringar som innebär att viss del av utbildningen kommer att bli mer vetenskapligt orienterad. Utbildningen kommer då att innehålla forskningsförberedande moment av det slag som kommer att krävas för behörighet till doktorsutbildning.

De långa lärarutbildningarna, t.ex. gymnasielärarutbildningen, är ytterligare ett exempel på en lång professionsutbildning som kan behöva viss anpassning av innehåll och genomförande för att få sådan omfattning på avancerad nivå som krävs för att utbildningen också ska kunna motsvara masterexamen om 80 poäng. Det blir viktigt att kartlägga kurser och övrigt innehåll mot bakgrund av indelningen i grundnivå och avancerad nivå. Det behöver inte vara självklart att de längre professionsutbildningarna genomgående ska innehålla 80 poäng på avancerad nivå. Förmodligen kommer möjlighet att variera kursutbudet inom ramen för en längre yrkesutbildning att finnas kvar, vilket innebär att vissa alternativa val kan ge mer av forskningsförberedande moment än andra och också större omfattning på avancerad nivå. Dagens professionsutbildningar är inte upplagda för att tillgodose det kravet och en allmän genomgång av kurser och deras inplacering på nivå kommer att bli nödvändig.

Andra utbildningar är kortare än 200 poäng. För dem krävs komplettering inom ramen för masterutbildning för att nå tillträdeskrav till doktorsutbildning. Sådana påbyggnadsutbildningar kommer sannolikt att behövas även för att tillgodose det allmänt höjda kompetensbehovet i samhället och för att komma i nivå med många andra europeiska länder vad gäller grundutbildning. För t.ex. civilingenjörsutbildningen pågår redan ett intensivt samtal om behovet av en förlängning från 180 till 200 poäng av det skälet. Om Sverige ska kunna leva upp till den överenskommelse som Bolognadeklarationen innebär så bör det kravet tillgodoses, särskilt i perspektivet av att civilingenjörsutbildningen har en omfattande volym och är föremål för stor utbytesverksamhet både under och efter utbildningen.

6.5.2. Övriga konsekvenser

Vi har i det föregående ställt upp kvalitetskriterier och målsättning som bör eftersträvas för examensstrukturen i den samlade högskoleutbildningen. Här redovisar vi vår syn på vilka fördelar som

uppnås med den föreslagna examensstrukturen i förhållande till dagens system samt vissa andra konsekvenser.

Allmänt

En tvåårig masterutbildning ger bättre förberedelse för forskande, utredande och andra kvalificerade arbetsuppgifter i arbetslivet. Den strukturerade form som krävs för det föreslagna systemet för examensstruktur bör leda till mer medvetna val från studenternas sida, vilket bidrar till allmän effektivisering av forskarutbildningen. Även de övriga förhållanden i forskarutbildningen, som inte är helt bra i dagens system, torde förbättras avsevärt med den föreslagna strukturen.

Studiemedel

Grundutbildningen som krävs för tillträde till doktorsutbildning förlängs med i genomsnitt ett år i förhållande till dagens struktur. Det betyder att en översyn måste göras av systemet för studenternas försörjning. Studiemedelssystemet av i dag är utformat så att studenterna på de längsta utbildningarna ibland får svårigheter med försörjningen. Det ligger utanför denna utrednings uppdrag att utreda detta, men vi vill peka på att frågan måste lösas.

Licentiatexamen

Utbildning som leder till licentiatexamen fyller i dag en funktion, särskilt inom det tekniska området. Med den föreslagna strukturen fyller den inte längre en funktion som berättigar att den finns kvar då det nya systemet är utvecklat. Det kommer att krävas ett stort arbete och relativt lång tid för att bygga upp både nya masterutbildningar och doktorsutbildningar (se kapitel 14). Under den tiden bör licentiatexamen finnas kvar och regleras inom ramen för de övergångsbestämmelser som kommer att behövas.

Ökad kvalitet och effektivitet

Enligt vår bedömning ger den nya examensstrukturen och doktorsutbildningen:

  • Bättre urval av doktorander – endast väl motiverade studenter

blir intresserade.

  • Doktorander som har gjort ett mer kvalificerat val genom för-

beredelserna.

  • Bättre förberedelse för doktorsutbildningen och därmed

snabbare igångsättning.

  • Tydligare uppläggning av doktorsutbildningen och vägen till

doktorsutbildningen.

  • Större fokus på avhandlingsarbetet efter ”grundkurser”.
  • Färre och mer avhandlingsanpassade kurser under doktors-

utbildningen.

  • Mer strukturerat kursutbud i den samlade utbildningen fram

till doktorsexamen.

Internationalisering

Med en stark utbildning på masternivå och en doktorsutbildning som bygger på denna närmar sig Sverige huvudmodellen för det europeiska mönstret för examensstruktur. Det blir helt andra möjligheter att konkurrera med Europa, att främja studerandeutbytet och och öppna för utbyte även på arbetsmarknaden.

Genom att examensstrukturen mer kommer att likna dem i övriga Europa ges också möjlighet att utveckla gemensamma examina för flera lärosäten och olika länder, Joint Doctorates. Gemensamma examina kan vara ett utmärkt sätt att stimulera utbytet av doktorander. Det finns i dag vissa hinder för detta, vilka är angelägna att undanröja. I kapitel 12, Internationalisering och mobilitet diskuteras detta mer ingående.

6.5.3. Övergångsbestämmelser

Principen om en examensstruktur som bygger på tvåårig masterutbildning ska betraktas som ett mål som kommer att ta avsevärd tid att förverkliga. I avvaktan på att masterutbildningar utvecklas av det slag och i den omfattning som ger den önskvärda och tydliga

progressionen i utbildningsgången från grundläggande studier till doktorsexamen bör befintligt eller nyutvecklat kursutbud utnyttjas som komplement för att nå behörighet som motsvarar tvåårig masterutbildning. Enligt vårt förslag till implementering (kapitel 14) ska den treåriga doktorsutbildningen kunna vara inrättad och starta i mindre omfattning den 1 januari 2006. Under en övergångsperiod ska det vara möjligt att också antas till fyra års forskarutbildning. Det grundläggande behörighetskravet bör då vara ettårig magisterutbildning i stället för nuvarande krav på 120 poäng högskoleutbildning. Som en väg mot det mål som uppställts för examensstrukturen är det angeläget att utveckla ett kursutbud som kan ingå i tvåårig mastersutbildning och därmed också utgöra kompletteringsmöjlighet efter en kortare magisterexamen om 40 poäng.

Vikten av att implementeringen av den föreslagna examensstrukturen sker med sikte på framtiden kan inte nog betonas. Avsikten med den nya doktorsutbildningen är att tillgodose framtida behov av hög kompetens för forsknings- och utvecklingsarbete både inom akademin och i arbetslivet utanför.

7. Doktorsutbildningen som process

Vissa moment i den process som doktorsutbildningen utgör är fundamentala för ett bra resultat. Processen har många ingående komponenter, men vi har i första hand fokuserat på analys och förslag till lösningar rörande antagnings- och urvalsproceduren samt handledningsproblematiken. Båda kräver förändringar för att ha den positiva inverkan på en god doktorsutbildning som vi eftersträvar. Antagningen bör ske samordnat vid kända tillfällen och efter nationella utlysningar. Urvalet mellan sökande måste göras efter fastställda kriterier och får inte vara personbundet till relationer mellan handledare och doktorand. Vi föreslår vidare att handledningsfunktionen ska utgöras av huvudhandledare och minst en biträdande handledare samt att utveckling av handledarkompetens ska vara obligatorisk. Den individuella studieplanen har stor betydelse för planering och uppföljning av doktorsutbildningen. Den bör innehålla en finansieringsplan för hela studietiden och utformas som en överenskommelse mellan högskolan och doktoranden.

Grundläggande är också att doktorsutbildningen bedrivs i goda forskningsmiljöer. För att skapa och upprätthålla sådana, men också för att utbyta erfarenheter kring och utveckla doktorsutbildningen, är det viktigt med ökad samverkan såväl mellan lärosäten som med det omgivande samhället. Vi föreslår att högskolorna gemensamt tar ett ansvar för en samordnande funktion, som också kan fungera som en kontakt till omvärlden. Nätuniversitetet kan spela en roll i framtidens kursutbud. Inte minst viktig är den satsning på forskarskolor som presenteras i kapitel 8.

7.1. Information, rekrytering, antagning och introduktion

Rekryteringen är grundläggande för forskarutbildningens resultat. En påbörjad forskarutbildning är dessutom en stor investering för såväl högskolan som doktoranden. Hur rekrytering, urval och antagning görs är alltså en viktig fråga för både kvalitet, effektivitet och rättssäkerhet.

Lika viktig är en väl genomförd introduktion till utbildningen då doktoranden har antagits. Många oklarheter som i dagens situation uppdagas först under utbildningen kan undanröjas genom en genomtänkt och systematisk introduktion tidigt i inledningsskedet.

7.1.1. Aktiv information och rekrytering

Att få ”rätt studenter” till doktorsutbildningen är först i andra hand en urvalsfråga – först handlar det om att intressera och motivera personer att söka. Att väcka intresse och sprida information, så att människor ges möjlighet att på goda grunder överväga doktorsstudier och en fortsatt karriär inom forskning eller relaterade arbetsuppgifter blir en första förutsättning för en god kvalitet. Det blir av grundläggande betydelse för doktorsutbildningens attraktivitet hur intresse och förmåga grundläggs i tidigare utbildningsnivåer. För information och rekrytering kan följande mål anges:

  • Komplett och rättvisande information ska minska risken för att lämpade presumtiva doktorander undviker att söka till doktorsutbildning eller att felaktiga förväntningar skapas.
  • Informations- och rekryteringsinsatser ska nå och uppmuntra de studenter och yrkesverksamma som har intresse och fallenhet för att genomgå en doktorsutbildning.
  • Olika former av snedrekrytering avseende kön, social bakgrund m.m. ska aktivt motverkas.

De flesta som genomgår forskarutbildning gör det vid det universitet där de genomgått grundutbildningen. Andelen av de examinerade som går vidare till forskarutbildning är klart lägre vid de högskolor som inte har egen forskarutbildning eller har detta i relativt liten omfattning.

1

Till viss del kan detta kanske förklaras

1

Högskoleverket, Databasen Nyckeltal

med att utbildningarna i mindre utsträckning förbereder för forskarutbildning, men formerna för information och rekrytering är troligen en minst lika viktig förklaring.

I en studie från Linköpings universitet angav majoriteten av studenterna att de inte visste vilka meriter som krävdes eller vad det innebar att genomgå forskarutbildning. Många kommenterade detta med att informationen på de respektive utbildningarna om forskarutbildning varit så gott som obefintlig. Meritkraven till forskarutbildning uppfattades generellt som otydliga, särskilt av kvinnorna. En uttalad uppfattning bland studenterna var att forskarutbildning inte var någonting man egentligen söker till, utan de ”lämpliga” plockas ut av någon lärare – sedan är den formella antagningen en formsak. Det fanns även könsmässiga skillnader i att män i högre grad kände sig uppmuntrade av lärare och forskare att söka till forskarutbildning. Nästan dubbelt så många män som kvinnor angav också att de tänkte söka till forskarutbildning.

2

Bilden av bristande information bekräftas av Högskoleverkets Doktorandspegel, där ”introduktion till forskarutbildningen” var den frågedimension som visade sämst betyg. Tre av fyra doktorander ansåg att förhandsinformationen om forskarutbildningen inte hade varit tillfredsställande. Liknande resultat redovisas också i olika lokala doktorandbarometrar.

3

Bland annat utifrån svaren på de frågor som utredningen ställde till lärosätena under våren 2003 märks en trend till att förbättra informationen och att ge forskarutbildningen en högre profil, t.ex. genom mer samlad information på hemsidor.

4

Aktivt utåtriktade

insatser som informationsmöten, deltagande i arbetsmarknadsdagar, utarbetande av gemensamt informationsmaterial och liknande nämns också i svaren, om än i ganska liten utsträckning. Lokala doktorandhandböcker förekommer på olika håll som i varierande utsträckning är utformade även för presumtiva doktorander.

Av högskolornas svar framgår dock att direkta kontakter, framför allt lärare som identifierar lämpliga adepter på fortsättningskurser, är den dominerande rekryterings- och informationsvägen.

2

Cecilia Åsberg m.fl., ”Studenter, forskarutbildning och genus: en studie av övergången från

grundutbildning till forskarutbildning vid Linköpings universitet” (Linköping: Forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning, 1999).

3

Lunds universitet, utvärderingsenheten, ”Doktorandbarometern” (Rapport nr 99:207, 1999);

Stockholms universitets studentkår, ”Doktorandpulsen – Hur är det att vara doktorand på Stockholms universitet?” (2003); Ulrika Postgård och Hillevi Upmanis, ”Doktorand vid Göteborgs universitet – En studie av doktorandernas arbetssituation” (Göteborgs universitet, 2001).

4

Se även bl.a. Linköpings universitet, Tekniska högskolan, LiTHs forskarutbildning – nuläge

och framtid (Tekniska högskolans rapporter 2002:4)

7.1.2. Öppen information ger bättre val

En strategi bör utvecklas för att medvetet uppmuntra studenter till forskarutbildning. Väl utformad kan personlig uppmuntran vara ett viktigt instrument för att gynna rekrytering av t.ex. underrepresenterade grupper.

5

Dåligt utformad kan den verka i motsatt rikt-

ning. Den studie- och yrkesvägledning som högskolorna enligt 6 kap. 3 § HF är skyldiga att tillhandahålla bör enligt vår mening även innefatta information om doktorsutbildningen både lokalt och i ett nationellt perspektiv.

Det är i dag svårt för intresserade studenter att få en överblick över vilka möjligheter till forskarutbildning som finns inom landet och ännu svårare för utländska studenter. Vi föreslår därför att information om samtliga doktorsutbildningar samt kurser inom doktorsutbildningen som är nationellt sökbara ska finnas samlade på en nationell webbplats. Högskoleverket har redan i dag allmän information om såväl grundläggande högskoleutbildning som forskarutbildning på sin webbplats om högskolestudier (studera.nu). Kurser och program inom grundutbildningen kan dessutom sökas i en särskild databas. En motsvarighet bör utvecklas för doktorsutbildningen.

En viktig del av informationen om doktorsutbildningen är de krav denna ställer på doktoranden. Att påbörja en forskarutbildning utan att vara medveten om vad som krävs kan leda till besvikelse och stress.

7.1.3. Antagningsordningar som informationskälla

Från och med år 2001 ska de regler som universitetet eller högskolan tillämpar för antagning till forskarutbildning finnas tillgängliga i en antagningsordning. Det rör frågor om ansökan, behörighet och urval och om hur beslut om antagning fattas. Även övrig information om utbildningen som presumtiva sökande kan behöva ska finnas tillgänglig. Antagningsordningen ska fastställas av högskolans styrelse.

Antagningsordningen har ett informationssyfte genom att den ska säkerställa att den information som behövs för den enskilde studenten blir lätt tillgänglig. Den har också ett rättssäkerhets- och

5

Kirsten Reisby, Susanne V. Knudsen och Helene Sørensen, Kønsblik på forskerrekruttering i

universitetsuddannelser, (Köpenhamn: Danmarks Pædagogiske Universitet, 1999).

kvalitetssyfte, genom att högskolans regler dokumenteras och oklarheter, inkonsekvenser eller godtyckliga förfaringssätt kan undanröjas. Det finns exempel på antagningsordningar som väl fyller båda dessa funktioner. Det finns också exempel på motsatsen.

Genom antagningsordningen bör högskolan enligt vår mening fastställa vissa regler som gäller för hela lärosätet och se till att specifika regler som fastställts av olika fakultetsnämnder eller institutioner hålls tillgängliga, t.ex. särskilda behörighetskrav i olika ämnen. Bestämmelserna ska utformas på ett sådant sätt att de inte försvårar för sökande från andra lärosäten.

7.2. Ett antagningsförfarande för kvalitet och rättssäkerhet

Oklarheter i förhandsinformationen speglar till viss del ett oklart antagnings- och urvalsförfarande. Antagningen till den högsta och dyraste utbildning vi har bör uppfylla högt ställda krav på kvalitet, rättssäkerhet och rättvisa.

7.2.1. Dagens situation – för olika vetenskapsområden

Av svaren på de frågor som utredningen ställt till universitet och högskolor framträder en splittrad bild gällande antagning. Ofta är antagningen decentraliserad till institutionerna. Fasta utlysnings- och antagningstillfällen – 1

  • gånger per år – tycks utifrån svaren vara vanligast inom humaniora och inom mindre områden som juridik och utbildningsvetenskap. I vissa ämnen sker antagningen vartannat år för att kunna anta en större grupp doktorander samtidigt. Fasta antagningstillfällen kompletteras ibland med möjligheter till löpande antagning vid händelse av extern finansiering, vilket även i något fall gäller personer med s.k. egen finansiering.

Inom naturvetenskap och teknik förefaller samlade antagningstillfällen vara mindre vanligt, vilket torde ha att göra med den stora andel av doktoranderna som finansieras med externa projektmedel. Inom medicin är löpande antagning regel, med hänvisning till den överväldigande andelen extern finansiering och det upplevda behovet av att projektledarna utser sina egna doktorander.

Av de högskolor eller fakultetsnämnder som i svaren på utredningens frågor kommenterat själva berednings- och beslutsgången anger hälften att beredningen görs av en särskild antagningsgrupp eller liknande, och hälften att handledaren tillsammans med prefekten, studierektor eller institutionsstyrelsen bereder. Beslut fattas något oftare av prefekt eller institutionsstyrelse än av fakultetsnämnd, forskarutbildningsnämnd eller dekan. Av svaren framkommer också att den egentliga urvals- och antagningsprocessen ofta görs av handledaren, även om det formella beslutet fattas i annan ordning.

7.2.2. Antagning vid kända tillfällen

Vår bedömning när det gäller antagningen är att det varken är en nödvändig eller tillräcklig förutsättning för god kvalitet i antagningsproceduren att handledaren väljer sina egna doktorander. Vi menar att starka skäl talar mot en sådan ordning. Förutom principiella rättvise- och rättssäkerhetsskäl, är kvalitets- och effektivitetsaspekterna de viktigaste. För att säkerställa att de mest lämpade antas och att senare avbrott i utbildningen förebyggs måste flera personer vara inblandade i prövningen av lämpligheten och de gjorda bedömningarna ska kunna dokumenteras. En aspekt som inte får förbigås när det gäller rekrytering är att inte åstadkomma snedrekrytering i olika avseenden. Detta blir i praktiken omöjligt om antagningsproceduren är så decentraliserad att den utförs av en enda person, som omöjligen kan ha en överblick som garanterar en allsidig hantering.

Ett exempel från forskarskolan Forum Scientium kan vara belysande: I de första antagningsomgångarna, när forskarskolan hade pengar till doktorandernas studiefinansiering från SSF, skedde en samlad antagning, med ett högt söktryck och en noggrann urvalsprocedur. I de senare antagningsomgångarna, när SSF inte längre finansierade doktoranderna i forskarskolan, har de enskilda handledarnas externa projektmedel utnyttjats för doktorandernas studiefinansiering. Handledarna har då svarat för antagningen. Med samlad antagning i perioden 1996–2001 antogs 54 procent kvinnor; men då handledarna stått för antagningen under 2002–2003 var andelen 20 procent.

6

6

Brev från programdirektören vid Forum Scientium till utredningen den 10 november 2003,

samt efterföljande samtal.

Detta exempel visar också på ett annat viktigt faktum – en samlad antagning förutsätter samlade resurser. Det är önskvärt att externa projektmedel som ska användas för studiefinansiering läggs i en gemensam pott och en samlad antagning görs. En sådan hantering försvåras om det inte finns en tillräcklig basresurs för forskarutbildning på de direkta statsanslagen som är oberoende av enskilda projektanslag.

I en ny doktorsutbildning ska samlade antagningstillfällen vara regel. En bestämmelse bör skrivas in i Högskoleförordningen om att platser på doktorsutbildningen ska utlysas nationellt. Hur ofta detta sker måste kunna variera beroende på olika ämnens och högskolors förutsättningar, men vi menar att en gång per år eller termin bör vara lämpligt.

7.2.3. Urvalskriterier ska preciseras

Kriteriet för urval har alltsedan 1969 varit förmågan att tillgodogöra sig forskarutbildningen. UHÄ hade preciserat detta i ett antal generella kriterier för urval, bl.a. resultat från fördjupningskurser och självständiga arbeten, mogenhet, självständighet och speciella kunskaper och färdigheter som kan underlätta studierna. Andrénska utredningen bedömde dessa kriterier som tillfyllest på central nivå, men menade att grunderna för urval borde preciseras ytterligare på lokal nivå.

7

I förarbeten till nu gällande högskole-

förordning framhölls vikten av att ”de ansvariga klart anger vad som skall vara av betydelse när man bedömer förmågan att tillgodogöra sig och fullfölja forskarutbildningen och vad som ligger till grund för graderingen av denna förmåga.”

8

Enligt 8 kap. 7 § HF ska föreskrifter om urval anges i den allmänna studieplanen. Vi har tagit del av ett antal sådana och kan konstatera att ofta återges bara högskoleförordningens formulering om förmåga att tillgodogöra sig forskarutbildning. Av svaren från universitet och högskolor framstår dock kriterier som i nivå motsvarar UHÄ:s tidigare kriterier som det vanligaste. De flesta framhåller då självständiga arbeten/uppsatser som den viktigaste urvalsgrunden. Projektbeskrivning, avhandlingsskiss m.m. nämns nästan lika ofta som en viktig urvalsgrund. Även intervjuer är vanligt förekommande, och arbetslivserfarenhet nämns i några fall.

7

SOU 1981:29, Forskningens framtid: Forskning och forskarutbildning i högskolan 106.

8

Prop. 1992/93:1 om universitet och högskolor – Frihet för kvalitet 50

Det förekommer också att forskningsprofiler och handledarnas kompetensområde samt möjligheten till studiefinansiering nämns som urvalskriterier.

Med samlade antagningstillfällen kan förväntas att tydliga urvalssituationer blir mer vanliga, och att intresset för att utveckla urvalskriterier ökar. Även vid brist på sökande behövs tydliga kriterier för bedömningen av förmågan att tillgodogöra sig utbildningen.

7.2.4. Antagning och finansiering

De regler kring antagning som infördes 1998 innebar att beslut om antagning och studiefinansiering kopplades samman. Svaren från högskolorna i denna fråga ger dock uttryck för en besvärande oklarhet kring hur dessa regler ska tillämpas i praktiken.

Risken för att finansieringssituationen styr urvalet på ett otillbörligt sätt är det huvudsakliga problemet. Om vissa sökande kan finansiera delar av utbildningstiden själva finns utrymme för att anta fler doktorander. Det finns då en risk för att förekomsten av egen inledande finansiering spelar en avgörande roll i urvalet.

Ofta finns lokala regelverk kring detta. På vissa håll görs en strikt rangordning vid en samlad antagning och en sökande kan inte bli antagen om hon eller han rangordnats lägre än sökande som inte kan antas på grund av brist på finansiering. Något vanligare är att sökande med egen finansiering prövas på samma grunder som de doktorander som ges studiefinansiering, men antas utan att de behöver vara mer kvalificerade än sökande som inte kunnat antas.

Möjligheterna att lösa problem med egen finansiering vore att antingen begränsa antagningen till dem som kan ges reguljär studiefinansiering för hela studietiden, eller att frikoppla antagning från finansiering, genom att avskaffa kravet på studiefinansiering vid antagning. Vi vill inte förorda något av de alternativen. Att låta doktorander söka studiefinansiering i konkurrens sedan de väl antagits riskerar att åter leda till en kö av ofinansierade doktorander, med längre studietider och en osäkrare situation för doktoranderna som följd. Att helt förbjuda annan finansiering än anställning som doktorand skulle skapa olyckliga låsningar.

Det torde bli en svår gränsdragning att säkerställa att egen finansiering inte blir ett urvalskriterium. En samlad antagning med en rangordning av alla sökande ger de bästa förutsättningarna för

att lösa problemet och undantag från den principen bör inte vara möjlig att göra.

7.2.5. Särskild ordning för doktorander som finansieras av arbetsgivare

Yrkesverksamma personer som inom ramen för sin anställning kan ägna sig åt forskarutbildning kan jämföras med studerande på uppdragsutbildning enligt särskild förordning eller s.k. beställd utbildning. Deras speciella situation med en arbetsgivare som finansierar studierna gör att de bör kunna antas i särskild ordning på ett parallellt spår till den reguljära antagningen, men lämpligen vid samma tillfällen. Nuvarande förordning om uppdragsutbildning vid universitet och högskolor, eller bestämmelser om beställd utbildning, kan dock inte utan vidare användas utan måste justeras. Möjligheten att genomgå doktorsutbildningen i särskild ordning ska också gälla studenter från utlandet, som betalas av företag eller myndigheter.

Behörigheten och förmågan att tillgodogöra sig utbildningen för dem som arbetsgivaren föreslår ska prövas noggrant och med samma kriterier som i övrigt för doktorsutbildningen. Som regel bör de kunna bedömas vid de samlade antagningstillfällena, vilket underlättar bedömningen. Med hänsyn till arbetsgivarnas behov av planering bör det också vara möjligt med andra antagningstillfällen. Ett sådant särskilt spår i urvalsprocessen får inte inverka menligt på övrig doktorsutbildning, dvs. att andra doktorander utestängs. Om arbetsgivaren inte kan garantera ett åtagande fram till doktorsexamen kan möjligheten till antagning till licentiatexamen utnyttjas, dock endast för utbildning som betalas av arbetsgivare.

Vi föreslår att begreppet ”grundläggande högskoleutbildning” ersätts med ”högskoleutbildning” i Förordningen (2002:760) om uppdragsutbildning vid universitet och högskolor. Detta innebär att högskolor även får bedriva uppdragsutbildning inom forskarutbildningen, vilket nuvarande förordning inte tillåter. De förordningstekniska lösningar som därutöver krävs för att uppdragsutbildningen ska kunna bli ett effektivt verktyg även inom doktorsutbildningen bör granskas och analyseras vidare. I denna analys bör även övervägas om enskilda individer, från länder utanför EES-området, ska kunna köpa utbildning inom ramen för doktorsutbildningen.

7.2.6. Prövotider

Det har då och då framhållits att det är svårt att bedöma en sökandes förutsättningar att slutföra ett avhandlingsarbete, och att det därför finns behov av en prövotid före antagningen. Att studiefinansiering ges för ettårsperioder har motiverats av sådana skäl och sedan 1998 finns möjligheten att dra in resurserna för en doktorand som väsentligen åsidosatt sin individuella studieplan. Trots dessa båda möjligheter

9

finns en utbredd uppfattning om att

det är omöjligt att ”bli av med doktorander”, och önskemål om prövoterminer och provanställning förs fortfarande fram.

Det finns bl.a. inom det medicinska området särskilda forskningsförberedande kurser som inte har någon given plats i examensstrukturen, och den lagliga möjligheten till dessa har ifrågasatts.

10

Många av dem – t.ex. de biomedicinska ”forskarskolor” som finansierats av SSF och finns på sex orter i landet – fyller dock av allt att döma en viktig funktion, och upplevs som positiva av alla inblandade. De bör få en naturlig plats som masterutbildningar i den examensstruktur som utredningen föreslår och tjänar då samma syfte som de nu gör som forskningsförberedande kurser. Behovet av särskild prövotid bortfaller därmed med den nya doktorsutbildningen.

7.3. Handledning, planering och uppföljning

7.3.1. Handledningen är central

Handledningens centrala betydelse för forskarutbildningens resultat har betonats i många sammanhang. I Doktorandbarometern från Lund uttrycker doktoranderna att den viktigaste faktorn för en framgångsrik forskarutbildning är samarbetet med hanledaren.

11

Långtifrån alla doktorander är nöjda med sin handledning. Enligt Doktorandspegeln 2003 har 40 procent av doktoranderna inte fått handledning i den utsträckning de önskar och var fjärde doktorand upplever att brister i handledningen varit ett hinder i forskarutbildningen. En av tio har allvarligt övervägt att byta handledare.

12

9

Oklarheter kring det faktum att de inte har någon koppling till varandra diskuteras i

kapitel 9.

10

Högskoleverket, beslut 2002-03-12, ”Antagning till ’förberedande forskarutbildning’ m.m. vid Karolinska institutet” (reg.nr 31-480-02).

11

”Doktorandbarometern” Lunds universitet.

12

Högskoleverket, Doktorandspegeln 33.

Sveriges universitets- och högskoleförbund anger i rapporten En genomlysning av svensk forskarutbildning att 37 procent av de studerande som inte räknar med att bli färdiga inom stipulerad tid, anger dålig handledning som den viktigaste orsaken.

13

Dålig handledning är inte synonymt med dåliga handledare. Det är handledningsfunktionen i ett vidare sammanhang som bör fokuseras när brister och åtgärder diskuteras. Dålig handledning som leder till att utbildningen inte blir klar i tid beror ofta på dålig struktur och uppföljning och därför måste den individuella studieplanens funktion sättas in i sammanhanget. Organisation, styrning och ekonomiska förutsättningarna spelar en stor roll för hur handledningen fungerar (se 7.4).

Högskoleverket har under våren 2003 publicerat en studie om handledning skriven av Monika Appel, Umeå universitet.

14

Den ger

en god överblick över handledningens regelverk och historik samt olika teoribildningar i frågan, och fokuserar i en enkät- och intervjuundersökning på relationen mellan handledare och doktorand. I appendix till detta betänkande har Åsa Bergenheim beskrivit handledarens situation baserat på en intervjustudie vid Umeå universitet hösten 1999.

15

Två olika synsätt på handledning kan identifieras – ett som är inriktat på produkten i form av avhandlingen och därmed forskningen och ett som är inriktat på processen, vilket är liktydigt med doktorandens utveckling. Bergenheim menar att vetenskaplig kompetens hos handledaren kan vara tillräckligt för att arbetet i det första fallet ska framskrida som planerat. För att utveckla en bred kompetens hos doktoranden måste större tonvikt läggas vid själva lärandeprocessen, vilket ställer andra och vidare krav på handledningen. Det finns exempel bland forskarskolorna på hur ansvaret för dessa båda delar i utbildningsprocessen delas mellan handledaren som står för forskningen och annan lärare som svarar för utbildningsaspekten. Först när utbildningen å ena sidan och forskningen å den andra åsätts ett uttalat ansvar var för sig blir det möjligt att diskutera rimlig ingående balans mellan de båda.

13

SUHF, En genomlysning av svensk forskarutbildning; Se även prop. 2000/01:3, Den öppna högskolan 164.

14

Monica Appel, Forskarhandledning – Möte med vandrare och medvandrare på vetenskapens vägar (Högskoleverkets rapportserie 2003:26 R).

15

Åsa Bergenheim, Inspirationskälla, föredöme, tränare och kollega: Forskarhandledares visioner och verklighet, Universitetsförvaltningens skriftserie 2001:1 (Umeå universitet, 2001).

Handledarna har ofta ansvar även för doktorandens försörjning. Det innebär att mycket tid går åt till att söka externa projektmedel. För doktoranden kan det innebära ett starkt beroende av handledaren och svårigheter att byta handledare om behovet uppstår. För båda parter innebär det en hårdare styrning mot områden där det finns stora medel att söka. Situationen är en effekt av bristen på basresurser på de direkta statsanslagen som har medfört att en alltför stor del, enligt vår mening, av resurserna i forskarutbildningen måste hämtas från externa finansiärer. Bristen på ekonomiska resurser är en kritisk faktor för en bra handledning.

16

Det resurstilldelningssystem som föreslås i kapitel 5 ger en bättre balans mellan direkta statliga anslag och externa medel och därmed enligt vår bedömning bättre förutsättningar för handledningen.

7.3.2. Den individuella studieplanen som styrmedel

Handledningen har att hantera två ”projekt”: färdigställande av en avhandling och utveckling av doktorskompetensen. Dessa har sin motsvarighet i projektplanen eller avhandlingsplanen respektive den individuella studieplanen. De ska normalt vara integrerade, men studieplanen ska utifrån doktorsutbildningens mål vara överordnad.

Den individuella studieplanen är det viktigaste styr- och planeringsinstrumentet för den enskilda doktorandens utbildnings- och handledningsprocess och bör utnyttjas i betydligt högre utsträckning än vad som är fallet enligt våra intryck från högskolornas svar och Doktorandspegeln. Det viktigaste i detta sammanhang är inte själva planen, utan den process där den utformas, följs upp och revideras.

Vi menar att allt som rör doktoranden och utbildningsprocessen, även former för finansiering, ska framgå av den individuella studieplanen. Doktorandens såväl som högskolans och därmed handledarens och övriga lärares skyldigheter och rättigheter ska redovisas tydligt. För att markera betydelsen av planen föreslår vi att den utformas som en överenskommelse mellan doktoranden och högskolan. Den får då mer karaktär av ömsesidighet än i nuvarande form även om den inte utgör ett anställningsavtal i juridisk mening.

16

se Högskoleverket (2004), Handledarspegeln

  • Studie av handledares syn på hur

forskarutbildningen fungerar (2004-01-13)

Uppföljning av studieplanen förekommer i dag inte i den utsträckning som vore önskvärt. Därmed utnyttjas inte förutsättningarna att ge doktoranden en återkommande värdering av hur arbetet och utbildningen fortskrider i förhållande till uppställda planer. Studieplanen måste utnyttjas fullt ut som ett riktigt styr- och planeringsinstrument.

7.3.3. Obligatorisk utveckling av handledarkompetens

På senare år har handledning diskuterats som en profession som i likhet med annat pedagogiskt arbete kräver kunskap och träning, och handledarutbildningar har vuxit fram vid högskolorna. Enligt förslag i propositionen Forskning och förnyelse infördes en bestämmelse i högskoleförordningen att varje universitet och högskola som anordnar forskarutbildning också ska anordna utbildning av handledare. Utbildningen bör enligt regeringen centreras kring handledningens och handledarens funktion och roll och innehålla moment som berör kommunikationskunskap, konflikthantering och forskningsetiska frågor. Dessutom ska utbildningen ge jämställdhets- och genuskunskap samt kunskap om förordningar och regler som gäller för forskarutbildningen.

17

Universitet och högskolor erbjuder i dag handledarutbildning ganska utbrett. Vissa lärosäten, bl.a. Lunds, Göteborgs och Linköpings universitet har ställt upp krav på genomgången handledarutbildning för att få vetenskaplig meritering bedömd att motsvara docentnivån. I andra fall rekommenderas handledarutbildning, eller formuleras på så sätt att handledarkompetensen ska dokumenteras. Umeå universitet beslutade år 2002 att alla handledare inom tre år ska ha genomgått handledarutbildning. Lunds universitet har nyligen beslutat om en kortare utbildning som ska vara behörighetsgivande för att få handleda doktorander.

Av Åsa Bergenheims studie framgår bl.a. att handledarna ofta är utlämnade till sig själva och att den kollegiala diskussionen på institutionsnivå hindras av prestige och konkurrens. Handledarutbildning kan, förutom att stärka enskilda handledares kompetens, främja tillkomsten av handledarkollegier där det förs en professionell pedagogisk diskussion om handledning och forskarutbildning. Det finns goda exempel på handledarutbildningar som också syftar till

17

Prop. 2000/2001:3, Forskning och förnyelse 163

att bygga upp kollegiala nätverk inom lärosätet till ömsesidigt stöd för handledarna.

Utveckling av handledarkompetens är ett självklart inslag i doktorsutbildningen och vi anser att den ska vara obligatorisk för huvudhandledarna. En bestämmelse om detta bör föras in i högskoleförordningen.

7.3.4. Minst en biträdande handledare

Ett sätt att göra relationen handledare-doktorand mindre sluten är att involvera fler personer i varje doktorands utbildning. Enligt Högskoleverkets Doktorandspegel har två tredjedelar av doktoranderna biträdande handledare. Korskörningar av vissa frågor i Doktorandspegeln visar att de som har biträdande handledare har fått mer handledning, är mer nöjda med omfattningen och anser i större utsträckning att handledaren visat intresse och gett konstruktiv kritik. De har också i högre utsträckning upplevt forskarutbildningen som positiv och stimulerande.

Vi anser det angeläget att såväl doktorander som handledare ska ha flera personer att vända sig till, vilket bör föreskrivas i högskoleförordningen så att varje doktorand ska ha minst en biträdande handledare. De ökade krav på tydlighet och ansvarsfördelning som detta innebär kräver visserligen en del arbete, men kan bidra till en förändring mot ett mer gemensamt ansvar för handledningen.

Inom funktionen kan en person vara ansvarig för ”utbildningsdelen” för en grupp doktorander och en annan för handledningen av själva forskningsprojektet. Biträdande handledare eller mentorer kan ofta med fördel hämtas från ett angränsande ämne eller yrkeslivet utanför akademin. För att ytterligare stärka doktorandens möjligheter till hjälp och stöd kan det vara lämpligt att mer allmänt införa mentorskapet. Varje doktorand bör ha tillgång till en mentor, som inte behöver företräda disciplinen eller handledarskapet utan företrädesvis har andra erfarenheter som kompletterar handledarens.

Doktorandspegeln redovisar att fyra av fem handledare är män, vilket betyder att närmare 90 procent av de manliga doktoranderna har en manlig huvudhandledare medan motsvarande andel för de kvinnliga doktoranderna är drygt 70 procent. För att ha tillgång också till kvinnliga förebilder i forskningen är det angeläget att fler

doktorander, oavsett kön, får kvinnliga handledare, antingen huvudhandledare eller biträdande handledare.

7.3.5. Handledningens omfattning

Doktoranden har enligt högskoleförordningen rätt till handledning under ”den tid som kan anses behövas för den föreskrivna utbildningen om 160 poäng.” Bestämmelsen har ursprungligen haft syftet att begränsa studietiden till fyra år och säger egentligen ingenting om hur omfattande handledningen bör vara. Vissa exempel på mer konkreta riktlinjer om handledningens omfattning finns dock, varav några återges nedan:

18

Tabell 7.1. Riktlinjer för handledning

Lärosäte/fakultet Riktlinjer Teologiska fakulteten, Uppsala universitet

48 timmar arbetstid per år (motsvarar cirka. 16 kontakt- timmar)

Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet

Högst 200 klocktimmar (inklusive forskarseminarier) fördelade över hela fyraårsperioden. Enskild handledning cirka. en gång per månad

Psykologiska institutionen, Lunds universitet

Avsätter resurser motsvarande 300 klocktimmar (cirka 135 000 kr) per doktorand

Humanistisk fakultet, Göteborgs universitet

I genomsnitt 80 klocktimmar i arbetstid per doktorand och läsår (inklusive för- och efterarbete)

Mälardalens högskola Minst 100 timmar per år Karlstads universitet Minst 160 klocktimmar per år

I Högskoleverkets Doktorandspegel uppskattade doktoranderna att de fått i genomsnitt 6–10 timmars handledning under höstterminen. Inom humaniora var genomsnittet 1–5 timmar och inom naturvetenskap 11–15 timmar. Andrénska utredningen menade att 4–6 timmar per månad var en rimlig omfattning, vilket skulle kunna översättas till 16–24 timmar per termin.

19

Vad som betraktas som tid för handledning varierar eftersom handledaren lägger ner mer tid än de direkta kontakterna med doktoranden. Behovet av handledning varierar också mellan olika

18

Uppgifterna är hämtade dels från svaren på de frågor som utredningen ställde till universitet och högskolor, dels från riktlinjer publicerade på hemsidor.

19

SOU 1981:29, Forskningens framtid 124.

områden för forskarutbildning, mellan individer och mellan olika tidpunkter under utbildningen. Att fastställa en minsta omfattning i förordning är knappast meningsfullt. Däremot är det angeläget att riktlinjer tas fram på lokal nivå, vilket också ger ett underlag för att beräkna handledarbehov och handledarkapacitet. Fördelningen av ansvar och uppgifter mellan handledarna för en doktorand måste framgå av den individuella studieplanen, vilket också bör inbegripa riktlinjer för handledningens omfattning.

7.4. Doktorsutbildningens organisation – ett institutionellt ansvar

Doktoranden är antagen till en utbildning för vilken fakultetsnämnden ansvarar. För att klara mångfalden ärenden som rör forskarutbildningen blir det ofta nödvändigt att delegera beslut långt ut i kapillärerna.

Doktorsutbildningen måste ses som en för institutionen och fakulteten gemensam angelägenhet och får inte betraktas som en affär mellan handledaren och doktoranden. Att handledningen fungerar, och hur den fungerar, kan därmed inte överlåtas till en enskild handledare. Många av de problem som såväl doktorander som handledare upplever beror på otydlighet och brist på struktur. Det är nödvändigt att arbeta fram klara principer beträffande handledarens och doktorandens arbetstid, tillgänglighet, rättigheter, arbetsuppgifter och åligganden. Mycket av detta bör skrivas in i den individuella studieplanen men utgående från en princip om vad som ska ingå och till vilken konkretionsgrad. Det behövs dessutom tydligare strategier och strukturer för konflikthantering, byte av handledare m.m. Detta kan inte regleras nationellt genom förordningsändringar, utan är varje lärosätes ansvar. På flera håll har problemet uppmärksammats och en särskild studierektorsfunktion har inrättats till stöd för fakultetsnämnd och andra beslutande organ. Samverkan mellan högskolor i dessa frågor och gemensamt överenskomna riktlinjer i form av ”good practice” är önskvärda. Vi föreslår att lärosätena tar ett gemensamt ansvar för detta, vilket bör samordnas och effektueras av Sveriges Universitets- och Högskoleförbund, SUHF.

En viktig angelägenhet som rör organisationen är att skapa starka forskningsmiljöer med förutsättningar för kreativ samverkan mellan berörda aktörer inom och utom lärosätet.

7.5. Avhandlingen och forskningsuppgiften

Avhandlingen är inte i sig själv målet för doktorsutbildningen, men väl den centrala del genom vilken doktorskompetensen utvecklas och demonstreras. Det är viktigt med en återkommande diskussion om vilka krav som bör ställas på avhandlingen och bedömningen av den utifrån målen för doktorsutbildningen. Regeringens bedömning om doktorsavhandlingar har lett till att doktorsavhandlingar nu bör framställas utan alltför kostsam teknik och endast i mindre upplaga före disputationen. Riksrevisionsverket förordade i rapporten Samhällsvetenskaplig forskarutbildning ökat inslag av sammanläggningsavhandlingar.

20

Vitterhetsakademin tar i sitt remiss-

yttrande över rapporten Studiefinansiering och examina i forskarutbildningen upp problemen med tryckta monografiavhandlingar med motiveringen ”Det råder nog ingen tvekan om att publiceringsformerna spelar en stor roll för att förlänga studietiderna, inte minst inom det språkvetenskapliga ämnesområdet”. Regeringen delade Vitterhetsakademins åsikt att publiceringsformerna spelar stor roll för studietidens längd och påpekar bl.a. att avhandlingen kan spridas till en vidare krets genom utläggning på webben.

En fråga som inte diskuteras särskilt ingående är doktorandernas fria val av forskningsuppgift. Vi anser att det är angeläget att frågan lyfts fram som en viktig fråga för den nya doktorsutbildningen. Det fria valet har ett stort värde, men kan också leda till problem om en sådan princip tillämpas alltför strikt. Det finns då en risk att forskarutbildningen blir styrande för forskningens profilering och inte tvärtom. Ett annat problem är att forskningsmiljöerna kan bli alltför diversifierade. Genom uttalad forskningsprofilering och krav på att doktorandernas forskningsuppgifter ska utgöra del i sådan kan problemet minskas. Samarbete mellan högskolor både nationellt och internationellt är också ett viktigt hjälpmedel att bygga upp en effektiv och för doktoranderna givande forskningsmiljö, där de får större utrymme för ett fritt val inom ett givet profilområde.

20

Riksrevisionsverket, Samhällsvetenskaplig forskarutbildning: ”Four years

not for years”

(RRV-rapport 1996:52).

7.6. Samverkan för profilering och förnyelse

Enligt kommittédirektiven ska forskarutbildningsutredningen bland annat ”Kartlägga befintlig samverkan mellan lärosäten när det gäller forskarutbildning såväl i form av forskarskolor som annan samverkan, samt studera och värdera forskarskolors effekt och föreslå hur dessa kan användas och utvecklas framöver.”

Samverkan i olika former inom lärosäten, mellan lärosäten sinsemellan och mellan lärosäten och omgivningen har fått allt större betydelse på senare år. Ett av skälen är givetvis av kvalitativ, men också ekonomisk art, eftersom samarbete kan förmodas skapa mer effektiva miljöer. Det viktigaste skälet får nog anses vara kravet på den vetenskapliga verksamheten. Den måste vara under ständig kvalitetsförbättring för att även i fortsättningen kunna lämna ett betydelsefullt bidrag till det internationella forskarsamhället.

Mycket översiktligt kan tre olika former av samverkan urskiljas.

  • Samverkan mellan lärosäten, fakultetsnämnder och institutioner för större och mer kreativa forskningsmiljöer.
  • Samverkan mellan institutioner och fakultetsnämndsområden för att utveckla gränsöverskridande verksamhet, flervetenskapliga satsningar samt initiering av verksamheter som på sikt utvecklas till tvärvetenskapliga.
  • Samverkan mellan ett eller flera lärosäten och omgivande samhälle för att etablera och utveckla en konstruktiv tvåvägskommunikation som leder till ökad förståelse och kunskap om varandras verksamhetskulturer.

För att åstadkomma den ”stimulerande miljön” behövs i många fall samverkan, både vad gäller kurser, seminarier och handledningsresurser. Minskad antagning i humanistiska ämnen efter 1998 har i någon mån faktiskt bidragit till att stimulera sådan samverkan.

21

Utbyggnaden av nya högskolor har också lett till att forskarutbildning anordnas i samma ämne på flera ställen, vilket ökar behovet av samordning av resurserna om inte miljön på varje ort ska bli för liten. Vissa ämnen har ett sådant samarbete, t.ex. genom nationella gemensamma kurser som anordnas på olika orter varje år.

21

I Lund startades ett projekt med nationella nätburna seminarier i litteraturvetenskap som ett sätt att få fungerade volymer efter den minskning av antagningen som följde av 1998 års ändringar. De föll så väl ut att de nu tillämpas även internt inom Lunds universitet, som samverkan mellan olika ämnen.

Inom forskarutbildningen är samverkan mellan lärosätena angelägen av många olika skäl. Ett är att samverka för att hitta bättre former för nationell information om forskarutbildningar, sökvägar, kurser inom forskarutbildningen m.m. Med dagens teknik är det lättare än tidigare både att ge en överblick över vilka möjligheter som erbjuds i hela landet så att de kan sökas nationellt och att i ökad utsträckning följa kurser och seminarier via nätet. Nätuniversitetet skulle kunna spela en samordnande och stödjande roll i det avseendet.

Samverkan med det omgivande samhället måste utvecklas avsevärt för att åstadkomma en fungerande och konkret dialog mellan samhälle och högskolor beträffande doktorsutbildningen och hur den bör utformas. Ett förslag från utredningen Innovativa processer innebär att arbete med den tredje uppgiften blir meriterande för de enskilda lärarna och forskarna på ett tydligt sätt genom att etablera en ”tredje meritportfölj” vid sidan av vetenskapliga och pedagogiska meriter.

22

Ett utvecklat samarbete mellan lärosätena vore önskvärt för att åstadkomma bättre förutsättningar för samarbete och vissa gemensamma förhållningssätt och regelverk. I Sverige saknas också en för högskolorna gemensam kontaktyta mot omvärlden, som kan vara en diskussionspartner i olika sammanhang, både mot det internationella forskarsamhället och mot det svenska samhället utanför akademin. Vi anser att lärosätena gemensamt bör ha en sådan funktion. Det betyder i praktiken att SUHF tar på sig en sådan roll, som innebär en samordningsfunktion för doktorsutbildningen för bl.a. internationella kontakter men även för samverkan mellan lärosäten och erfarenhetsutbyte dem emellan. En uppgift för SUHF, som blir effekten av resonemanget i det föregående, är att utveckla en gemensam form för den individuella studieplanen. En annan uppgift bör vara att utveckla en nationell mall för de överenskommelser som enligt vårt förslag ska upprättas vid samarbete i forskarutbildningen mellan högskolor med och högskolor utan examensrätt.

Arbetsformerna och medlen för samverkan högskolor emellan kan vara av många olika slag. En arbetsform, där högskolorna ofta samarbetar och som utredningen analyserat närmare är forskarskolan. Forskarskolor tjänar också en mängd andra syften än samverkan, vilka i hög grad varierar mellan olika slag av forskar-

22

SOU 2003:90, Innovativa processer

skolor. I kapitel 8 Forskarskolor diskuteras forskarskolornas betydelse och läggs förslag till utveckling av forskarskola som arbetsform.

8. Forskarskolor

Forskarskolors betydelse analyseras mot bakgrund av hittills gjorda erfarenheter och utredningen redovisar sin inställning till forskarskolor. Ett ”forskarskoleliknande arbetssätt” bör främjas generellt i doktorsutbildningen, men därutöver kan särskilda forskarskolor fylla en viktig funktion, särskilt för att utveckla kreativa forskningsmiljöer och etablera nya med bl.a. flervetenskaplig eller tvärvetenskaplig inriktning, samt för behovsmotiverad doktorsutbildning.

Mot bakgrund av en översiktlig behovsbild föreslås en långsiktig satsning på forskarskolor av fyra olika slag. Medlen för dessa föreslås fördelas av forskningsråden och VINNOVA, utifrån regeringens övergripande prioriteringar och en kvalitetsbedömning av ansökningar från universitet och högskolor. En tydlig princip för hur de föreslagna forskarskolorna ska utformas beskrivs.

Vi föreslår en utbildningsvolym som vid full utbyggnad innebär att en tredjedel av utbildningen enligt nuvarande examinationsmål genomförs vid dessa forskarskolor.

8.1. Varför forskarskolor?

Begreppet forskarskola har inte någon bestämd innebörd eller någon fastställd roll i svensk forskarutbildning. Till skillnad från många andra länder har begreppet forskarskola i Sverige kommit att betyda allt från sommarkurser, förberedande preparandår till en sammanhållen forskarutbildning med tydlig identitet och ett utpräglat samarbetssyfte.

I utredningsarbetet har vi analyserat vilka faktorer och villkor som ger de bästa förutsättningarna för en god doktorsutbildning. Entydiga resultat från olika utredningar, svar på förfrågningar,

utsagor vid skilda sammankomster och diskussioner under arbetets gång har visat att det arbetssätt, organisation, samt samarbete och samverkan som präglat de organisatoriskt sammanhållna forskarskolor som utvecklats på senare år är en mycket bra form för forskarutbildning. Ett ”forskarskoleliknande arbetssätt” i doktorsutbildningsprocessen har därför blivit en allmän utgångspunkt för våra förslag. Vi har funnit att en samlad lösning på former och organisation för genomförandet innebär att en större andel av landets doktorsutbildning bör genomföras inom ramen för forskarskolor. Det är angeläget att övrig doktorsutbildning i största möjliga utsträckning utnyttjar de goda erfarenheterna från forskarskolorna.

Det är inte möjligt, och inte heller enligt vår bedömning önskvärt, att sätta upp ett mål som innebär att all doktorsutbildning i framtiden ska utföras inom ramen för forskarskolor. Det måste finnas både olika former av forskarskolor och mer traditionella genomförandeformer. Det är emellertid mycket viktigt att olika former inte genomförs på skilda spår utan att all doktorsutbildning ingår i ett integrerat system.

Att göra ”forskarskola” till ett enhetligt begrepp i Sverige kan vara svårt mot bakgrund av dagens situation, men vi menar att det bör finnas en tydlig och långsiktig politik gällande forskarskolornas form och deras roll i den samlade doktorsutbildningen. Vi föreslår att forskarskolor av en viss organisatorisk form och med viss inriktning ska inrättas till ett stort antal. Den form vi förordar grundas på de forskarskolor som hittills bedrivits i en sammanhållen organisation och som uppvisat goda resultat.

Av budgetpropositionen för 2003 framgår följande beskrivning av syftet med de forskarskolor som inrättats av regeringen:

Syftet med forskarskolorna är att höja kvaliteten i forskarutbildningen, främja rekryteringen till forskarutbildningen samt utveckla samarbetet mellan landets universitet och högskolor och förbättra forskningsanknytningen vid de högskolor som inte har egen forskarutbildning.

Under de närmaste åren försvinner successivt finansieringen för de forskarskolor som inrättats av stiftelser och forskningsråd. Det blir därmed en angelägen uppgift för statsmakten att genomföra de finansiella satsningar som behövs.

8.2. Forskarskolornas utveckling i Sverige

Amerikanska graduate schools ses ofta som förebild för de svenska forskarskolorna och redan för forskarutbildningsreformen 1969. Det handlade då om själva utbildningens utformning. Forskarutbildningen skulle vara en sammanhållen utbildning med en bestämd normalstudietid om fyra år, med ett större inslag av kurser och en mycket intensivare handledning. Antagningen skulle begränsas till det antal som kunde erbjudas denna mer resurskrävande studiegång. Under 1970- och 80-talen lades förslag om att även utbildningens organisatoriska bas skulle förändras med amerikanska graduate schools som förebild. Det är dock först under 1990-talet som forskarskolan vuxit fram som en alternativ utbildningsmodell.

Högskoleverket fick 1999 i uppdrag att belysa framväxten och förekomsten av forskarskolor. Detta gjordes bl.a. genom en enkät till universitet och högskolor och sammanfattades i rapporten Forskarskolor – ett regeringsuppdrag där drygt 150 forskarskolor redovisades.

1

Cirka 45 procent av dessa forskarskolor utgjordes av

sammanhållna forskarutbildningsprogram fram till doktorsexamen. Över 80 procent av forskarskolorna omfattade mer än ett ämne; majoriteten omfattade dock endast ett vetenskapsområde.

Den stora tillväxten i antalet forskarskolor har skett sedan mitten av 1990-talet. Över hälften hade tillkommit genom initiativ från ett lärosäte, och externa finansiärer hade initierat nästan 35 procent. I 15 procent av fallen var initiativet gemensamt. Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) var den dominerande aktören – 40 procent av forskarskolorna hade helt eller delvis SSF som finansiär och 20 procent finansierades uteslutande av SSF.

Förutom SSF är Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling (KK-stiftelsen) en stor finansiär av forskarskolor. Såväl KK-stiftelsens som SSF:s satsningar på forskarskolor syftar till sammanhållna forskarutbildningar med både bredd och djup, dels för att göra utbildningen mer attraktiv och effektiv, men också för att göra doktoranderna mer lämpade för arbetsmarknaden och fylla de behov som näringslivet har. I båda fallen poängteras samarbetet med industrin och/eller andra sektorer av samhället. De cirka 30 SSF-stödda forskarskolorna ska utgöra en del av ett målinriktat forskningsprogram medan KK-stiftelsen (cirka 15 forskarskolor) kräver finansiering till minst hälften från näringslivet och att

1

Högskoleverket, Forskarskolor – ett regeringsuppdrag (Högskoleverkets rapportserie 2000:2 R).

doktoranden gör en viss del av avhandlingsarbetet som anställd vid ett företag.

Även Riksbankens Jubileumsfond finansierar forskarskolor, bland annat Nordiska museets forskarskola som riktar sig till yrkesverksamma inom ett arbetsområde. Forskarskolan startade höstterminen 2002 och avslutas i nuvarande form år 2007. Avsikten med forskarskolan är att öka antalet anställda med vetenskaplig skolning inom kulturarvssektorn och att göra det möjligt för anställda vid museer och den statliga kulturmiljövårdsorganisationen att inom ramen för sin anställning avlägga doktorsexamen vid något av landets universitet. Doktoranderna bedriver sin forskning vid sex universitet från Lund i söder till Umeå i norr.

Sedan ett par år tillbaka finns också de 16 nationella forskarskolor som inrättats av regeringen. Dessutom finns ett antal forskarskolor inrättade som finansieras av högskolorna själva eller av andra finansiärer.

8.3. Positiva erfarenheter av forskarskolor

Ett flertal utvärderingar av forskarskolor har hittills genomförts. Samtliga pekar på övervägande positiva erfarenheter.

2

Den senaste

genomfördes av Högskoleverket under hösten 2003 och redovisas i rapporten 16 forskarskolor – statistisk uppföljning av doktoranderna och några resultat om verksamheten.

3

Fram till och med våren 2003

hade 392 doktorander antagits, varav 48 procent kvinnor. Endast fyra doktorander hade avbrutit studierna vid slutet av vårterminen 2003. Från utvärderingen rapporterades följande rörande sådana moment i forskarutbildningen som enligt vår bedömning är särskilt angelägna att uppmärksamma i uppbyggnaden av den nya doktorsutbildningen.

De flesta forskarskolorna har genomfört gemensamma och nationella utlysningar av doktorandplatser, bl.a. i rikstäckande dagstidningar. Enligt forskarskolornas föreståndare finns det en tendens att utlysningar görs mer omfattande än för den reguljära utbildningen. Genom en samlad antagning har doktoranderna

2

Se bl.a. Jan-Eric Degerblad och Sam Hägglund, SSF:s forskarskolor – en utvärdering (Hög-

skoleverket/Stiftelsen för strategisk forskning, 2000); KK-stiftelsens företagsforskarskolor – utvärdering av ett koncept för ökat samarbete mellan akademi och näringsliv (Stockholm: FBA Holding AB, 2003).

3

Högskoleverket, ”16 forskarskolor – statistisk uppföljning av doktoranderna och några

resultat om verksamheten” (Uppföljningsrapport 2003-12-16).

huvudsakligen antagits som en grupp en gång om året. Det finns också tecken på att söktrycket till forskarskolorna är högre än till den reguljära utbildningen

Beträffande handledningen visade det sig att de flesta doktoranderna genomför utbildningen vid samma lärosäte som sin huvudhandledare. För mer än hälften av forskarskolorna fanns en policy att doktoranderna ska ha minst en biträdande handledare, vilket uppfattas som mer vanligt förekommande än vid reguljär utbildning. Det har vanligtvis inte varit något krav att handledarna ska ha genomgått handledarutbildning. Få doktorander har bytt handledare och vid sådana byten har forskarskolorna fungerat som ett extra stöd.

Varje forskarskola har någon form av styrgrupp där doktoranderna normalt sett är representerade och som också kan fungera som ett forum där handledarna träffas och utbyter erfarenheter. En av de mest positiva effekterna av forskarskolorna är enligt flera föreståndare att doktorander från flera lärosäten ingår i en gemensam grupp som samarbetar. Ett påpekande från föreståndarna är också att doktorander från mindre högskolor tjänar mest på att delta i en forskarskola, eftersom alternativet skulle vara att ingå i alltför små forskningsmiljöer.

Enligt regeringens policy för de nämnda forskarskolorna ska de bl.a. främja samarbetet inom forskarutbildningen, både mellan olika ämnesområden och lärosäten. Även andra forskarskolor har inrättats med den ambitionen. Två exempel belyser på vilket sätt gränsöverskridande verksamhet skapas genom forskarskolor, i det ena fallet nationellt och i det andra inom ett lärosäte.

Vårdalsstiftelsens forskarskola har som mål att stödja och skapa förutsättningar för gräns/ämnesöverskridande forskning utan att sudda ut ämnesutbildningen och ämnesutvecklingen och att i det avseendet vara en ”komplementär” till den sedvanliga forskarutbildningen som fokuserar ämnet och ämnesutvecklingen. Motiven för att inrätta forskarskolan var bl.a. att hälso- och sjukvård bygger på komplex kunskap, att vård och omsorgsforskning har egna problem med revir och bristande förståelse för varandras kultur, språk m.m. och att forskningsområdet har stora behov av gränsöverskridande kunskap samt en kultur som befrämjar arbetssätt som tillämpas inom forskarskolan. Till den första omgången sökte 156 studenter och 18 antogs. I gruppen ingick då designvetare, humanist, statsvetare, psykolog, folkhälsovetare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och sjukgymnaster, en sammansättning som

speglar syftet att samla många olika yrkeskategorier inom vård- och omsorgsområdet.

Ett annat exempel är hämtat från Forum Scientium (FS) vid Linköpings universitet, som startade 1996, ursprungligen finansierad av SSF. FS är en mångdisciplinär forskarskola med mål att bilda ett nätverk mellan doktorander inom naturvetenskap, teknik och biomedicin. Forskningsprojekten har som gemensam grund tillämpningar inom sensorområdet och doktoranderna finns både på den tekniska högskolan, filosofiska fakulteten och hälsouniversitetet.

Genomförandegraden och studietiden har varit klart bättre för FS än för Linköpings tekniska högskola (LiTH) som helhet. Andelen av de antagna vid FS som tagit doktorsexamen 1996–2003 var 85 procent, medräknat licentiatexamen 91 procent. Motsvarande siffror för LiTH 1990–1999 var 50 respektive 70 procent. Den genomsnittliga nettostudietiden inom FS var under perioden 4,0 år och bruttostudietiden 4,6 år. Bruttostudietiden inom LiTH var 6,1 år.

8.4. Förslag om forskarskolor

8.4.1. Vilka är motiven?

Motiven för att starta forskarskolor har varierat beroende på vem som tagit initiativet och vilka förutsättningar som finns för att driva forskarutbildning. I HSV:s rapport Forskarskolor – ett regeringsuppdrag urskiljs i huvudsak tre olika motiv.

Ett skäl är att skapa en forskarskola som är mångvetenskaplig för att kunna belysa ett problem och/eller forskningsobjekt ur olika ämnesperspektiv och därigenom utveckla ny kunskap. Ett annat skäl är att skapa ett nationellt centrum för ett forskningsområde som finns utspritt vid olika lärosäten. Ett sådant centrum kan vara mångvetenskapligt eller finnas inom en disciplin med huvudsyftet att samla kompetens med olika inriktning inom ett område som kan vara betydelsefullt för Sverige. Ett tredje skäl är att bygga en större miljö, att åstadkomma en kritisk massa, som kan vara svår att etablera inom små ämnen.

4

Ytterligare ett skäl, som vi lägger till

grund för vårt förslag om forskarskolor, är att de kan vara en bra form för doktorsutbildning som motiveras av behovet av doktors-

4

Högskoleverket, Forskarskolor – ett regeringsuppdrag (Högskoleverkets rapportserie

2000:2 R) 43.

utbildade inom olika yrkesområden, alltifrån industrin till skola och museer.

Vi anser att det är mycket angeläget att satsa på forskarskolor av bl.a. de skäl som nämns i HSV:s rapport och föreslår en fortsatt, utvecklad och ökad satsning på forskarskolor som en arbetsform för doktorsutbildningen. För de forskarskolor som inrättas i enlighet med vårt förslag är det önskvärt att upprätta en ordning och tydlighet bl.a. genom att beskriva organisation, förstärkt handledning, mångvetenskap och nätverk. En sådan ordning kan också förväntas bidra till att skapa incitament för handledare och lärare vid universitet och högskolor, med gemensamma intressen och idéer, att utveckla forskarskolor kring teman och ämnen samt ge förutsättningar för kontinuitet och långsiktighet i verksamheten.

Goda forskarutbildningsmiljöer kan utvecklas inom forskarskolor som drivs i samverkan mellan högskolor, med omgivande samhälle samt inom ett lärosäte. Enligt våra förslag ska de tjäna syftet att åstadkomma profilering mot nya områden, behovsmotiverade utbildningar, tvärvetenskapliga och/eller gränsöverskridande doktorsutbildningar, och att främja mer kraftfulla forskningsmiljöer för mindre ämnen/områden.

En sammanfattning av vad som förväntas av den föreslagna satsningen på forskarskolor kan uttryckas som att forskarskolor ska finnas för att:

  • ge goda arbetsförhållanden för kunskapsutbyte
  • åstadkomma starka forskningsmiljöer för strategiska sats-

ningar av skilda slag

  • åstadkomma profilering mot nya områden
  • skapa samarbete mellan lärosäten/fakulteter
  • åstadkomma ett starkt samarbete med arbetslivet utanför

högskolan

  • åstadkomma internationellt samarbete, bl.a. i nordiskt perspektiv.

Det bör finnas en långsiktig strategi för forskarskolornas roll i det svenska forskarutbildningssystemet. Enligt vår bedömning ska en viss forskarskola existera under en tioårsperiod om inte alldeles särskilda skäl talar för att den bör läggas ner efter kortare tid.

8.4.2. Vilken inriktning prioriteras?

Forskarskolorna ska tillgodose framväxt och etablering av forskningsområden som avspeglar nationella forskningsstrategiska överväganden. Till grund för de överväganden som ska göras kring ansökningar och beviljanden av medel för forskarskolorna bör ligga de förslag till forskningsstrategier som högskolor och forskningsråd lämnar regeringen inför varje forskningspolitisk period. Vi har i utredningen diskuterat vilka inriktningar för forskarskolornas utbildning som bör vara mest angelägna och föreslår att följande satsningar ska prioriteras:

  • behovsmotiverad doktorsutbildning anpassad till olika yrkesverksamhetsområden
  • problemorienterad doktorsutbildning av fler- och/eller tvärvetenskaplig karaktär
  • doktorsutbildning inom prioriterade spetsforskningsområden för strategiska ändamål
  • doktorsutbildning som samlar små områden nationellt.

Bedömning av ansökningar om forskarskolor ska göras utifrån det mål som uppställts för forskarskolan. Tonvikten kan i vissa fall ligga på att skapa excellenta forskningsmiljöer, i andra fall på att få till stånd innovationer och tillväxt eller på annat sätt lägga grunden för en god samhällsutveckling. En god doktorsutbildningsmiljö enligt nedan ska alltid krävas.

De forskarskolor som föreslås kommer av flera skäl att se olika ut. Det kan gälla spridning geografiskt, grad av flervetenskaplighet och många andra faktorer. Forskarskolorna bör dock ha vissa gemensamma ramar för genomförandet. Vårt förslag innebär därför att följande principer ska gälla för hur forskarskolorna bedrivs:

  • sammanhållen doktorsutbildning med kollegial vetenskaplig

diskussion

  • samlad periodisk antagning av en grupp doktorander
  • gemensamt kursutbud
  • gemensamma seminarier och mötesplatser (för både doktor-

ander och handledare)

  • viss gemensam inriktning eller profil
  • samarbete mellan högskolor, ämnen/discipliner och/eller med

arbetslivet utanför högskolan

  • egen organisatorisk enhet, dvs. ledning, ansvarig studierektor

m.m.

Förslaget innebär därmed att främja doktorsutbildning med en strukturerad utbildningsgång i en sammanhållen och stimulerande miljö, där såväl doktorander som handledare ingår i ett större sammanhang och kan stödja varandra. Dessa förhållanden kan givetvis råda också i mer traditionellt genomförande, men särskilda satsningar på forskarskolor är ett effektivt sätt att gynna sådana miljöer. Forskarskolorna kan också med rätt utformning och genomförande bidra till att utveckla den nya doktorsutbildningen i önskvärd riktning.

Förutom att forskarskolorna bör vara ett bra instrument för mer riktade, strategiska satsningar inom doktorsutbildningen kan det också handla om att möta särskilda behov från arbetsliv, näringsliv och samhället i övrigt. Detta kan även gälla akademin för att behålla vissa ämnen eller stärka forskningsanknytningen av vissa utbildningar m.m.

Ett exempel på satsning som bör bli aktuell innebär att etablera forskarskolor med sådan inriktning som har samma målsättning som ligger i det uppdrag VINNOVA fick av regeringen den 1 oktober, nämligen att analysera och föreslå åtgärder för att underlätta kommersialisering av forskningsresultat, särskilt vid universitet och högskolor.

KK-stiftelsens företagsforskarskolor och även s.k. profilsatsningar är goda exempel på en typ av inriktning som också ligger i vårt förslag. De kräver samverkan med näringsliv och samhället i övrigt utanför högskolorna vilket är vår förhoppning att satsningen på forskarskolor ska innebära.

Studenter vid högskolor som saknar examensrätt i forskarutbildning inom något eller fler områden borde ha särskild nytta av satsningen på forskarskolor. De får därigenom möjlighet att delta i en samlad utbildning som kan ge större och mer kreativ forskningsmiljö än om utbildningen skulle genomföras vid deras högskola. Att medverka i forskarskolor bör enligt vår mening vara ett accepterat sätt för högskolor att vid behov meritera sig för att tilldelas examensrätt inom ett visst område.

Forskarskolans karaktärsdrag, så som de beskrivits i det föregående, kan sägas känneteckna ”god forskarutbildning” i allmänhet.

Det är intressant att notera att redan för forskarutbildningsreformen 1969 underströks betydelsen av organiserad utbildningsgång och förstärkt handledning.

8.4.3. Vilken omfattning och till vilken kostnad?

Forskarskolornas inriktning/profil och typen av samarbete blir givetvis föremål för regeringens avvägningar när det gäller att precisera vilken typ av forskarskolor som ska gynnas och i vilken omfattning. Högskolornas strategiplaner bör beaktas vid dessa avvägningar. Initiativen till de enskilda forskarskolorna ska dock tas av högskolorna själva och andra berörda aktörer.

Det finns ingen enkel modell för att få fram önskvärd omfattning för den nysatsning som föreslås. Den inventering av forskarskolorna i Sverige som Högskoleverket utförde år 2000 redovisar 150 forskarskolor, av vilka ungefär hälften genomförde fullständiga forskarutbildningar.

5

Eftersom finansieringen kommer

att upphöra för åtskilliga av dem de närmaste åren anser vi att 50 nya forskarskolor borde vara en rimlig nivå för en nysatsning. Varje forskarskola bör anta så många doktorander att den vid full utbyggnad består av cirka 50 doktorander inom treårig utbildning. Det betyder att cirka 800 doktorander, dvs. en tredjedel av det antal som examinerades år 2002, kommer att examineras årligen inom ramen för en forskarskola i enlighet med våra förslag.

En del av de föreslagna forskarskolorna ska inrättas i samarbete mellan de nordiska länderna. En satsning på nordiska forskarskolor bör enligt vår mening bidra väsentligt till att utveckla Norden till en ledande forsknings- och näringsregion i enlighet med de förslag som presenteras i Vitboken, som tillkom på uppdrag av Nordiska ministerrådet.

6

För att finansiera forskarskolorna krävs som nämnts tidigare resurstillskott av statliga medel, särskilt i skenet av stiftelsernas minskade satsningar på forskarskolor under kommande år. Ett lämpligt förfaringssätt för att hantera resurstillskottet är enligt vår bedömning att medel för de föreslagna forskarskolorna anvisas forskningsråden och VINNOVA, som fördelar dem efter utlysning och sakkunnig prövning. Beroende på forskarskolornas inriktning i relation till rådens och VINNOVAS uppdrag för verksamheten

5

Högskoleverket, Forskarskolor – ett regeringsuppdrag.

6

Björkstrand.

fördelas de anvisade medlen mellan råden och VINNOVA av statsmakten mot bakgrund av önskvärd omfattning av skilda inriktningar.

Vi anser att medlen ska täcka två principiellt olika slags kostnader. Genomförande av forskarskolor har särskilda kostnader som inte förkommer för den reguljära utbildningen. Sådana kostnader som hör till infrastrukturen för verksamheten ska täckas av medel som tilldelas samtliga forskarskolor i förhållande till omfattning och verksamhetsinriktning. Medlen avser särskilda kostnader för kurser, infrastruktur, ledning, medel för utveckling av kurser och seminarier, samt för doktoranders och handledares resor. De ska inte avse den totala kostnaden, som enligt det föreslagna resurstilldelningssystemet bör täckas med 75 procent på de direkta statsanslagen.

Det andra kostnadsslaget gäller full kostnadstäckning till 75 procent för hela utbildningen för doktorander som är anknutna till högskolor som saknar examensrätt inom området för doktorsutbildningen. Skälet är att de högskolorna saknar medel för regelrätt forskarutbildning inom sina respektive forskningsanslag. I det beräkningsexempel som redovisas i kapitel 5 för kostnader för forskarskolor har vi antagit att 100 doktorander av de totalt 800 som kommer att examineras med den antagna utbildningsvolymen, genomför utbildningen med koppling till en högskola som saknar examensrätt för den aktuella doktorsutbildningen. Det är för den gruppen som de stora kostnaderna uppstår men det är också här de stora vinsterna görs eftersom övergången till forskarutbildning från högskolor utan examensrätt är betydligt lägre än för övriga högskolor.

9. Doktorandens studievillkor

I kapitel 7 fokuserades processen i doktorsutbildningen. I detta kapitel analyseras förutsättningar för att doktoranden att kunna ägna sig åt utbildningen koncentrerat. Det handlar om ekonomiska och materiella villkor, om en fungerande arbetsmiljö, och om rättssäkerhet och trygghet.

Olika problem med utbildningsbidrag och högskoleinterna stipendier diskuteras, och mot den bakgrunden föreslås att båda dessa finansieringsformer utgår i den nya doktorsutbildningen. Under den övergångsperiod som utbildningsbidraget finns kvar föreslås förändrade regler för detta. Vidare föreslås ett förtydligat finansieringsansvar för högskolorna, enligt en finansieringsplan som ska ingå i den individuella studieplanen.

Viktiga faktorer för den fysiska infrastrukturen och den psykosociala arbetsmiljön diskuteras, framför allt organisation och studieplanering. Tydlighet och konsekvens i högskolornas och fakultetsnämndernas organisation och regeltillämpning identifieras som en viktig faktor för en rättssäker doktorsutbildning, och därutöver diskuteras vissa oklarheter eller brister i förordningen som bör åtgärdas.

9.1. Studiefinansiering

Studiefinansieringen i doktorsutbildningen ska främja kvalitet och effektivitet i utbildningen samt rekryteringen. Med den utgångspunkten föreslår vi ett antal åtgärder som bör ge bättre förutsättningar än dagens system för trygghet och arbetsro under utbildningen, för att finansieringen normalt ska vara tryggad hela utbildningstiden, och ligga på en tillräcklig nivå.

Studiefinansieringens betydelse för en effektiv forskarutbildning betonades i 1987 års forskningspolitiska proposition, där det för-

utsattes att doktorander bara skulle antas om försörjningen var tillfredsställande ordnad. I förordningstexten fick det inrymmas inom ”godtagbara studievillkor i övrigt”. Bakgrunden till 1998 års åtstramning var att det inom vissa ämnen fortfarande antogs fler doktorander än som kunde erbjudas ”godtagbara villkor” och var finansierade, och att detta ledde till långa studietider eller studieavbrott. Förordningen skärptes så att doktorander bara får antas om de kan få anställning som doktorand eller få utbildningsbidrag, eller har någon annan form av finansiering som fakultetsnämnden bedömer ”kan säkras under hela utbildningen” (9 kap. 3 § HF).

9.1.1. Former för studiefinansiering i Sverige och utomlands

De studiefinansieringsformer som diskuteras i detta kapitel är de som avser finansiering av själva studietiden. Doktorandanställning, utbildningsbidrag, studiemedel och stipendier kan betraktas som mer eller mindre rena former för studiefinansiering.

Tabell 9.1. Studiefinansieringsformer per vetenskapsområde höstterminen 2002. Andel av aktiva doktorander (%)

H/S Medicin Nat. SLU Teknik Totalt

Anställning som doktorand 43

28 64 64 65 49

På annat sätt av högskolan 18

17 24 12 11 16

Stipendier

10

11

6 14

5

8

Studiemedel

1

0

0

0

0

0

Utbildningsbidrag

8

18 21

5

1 10

Övrigt

34

46 14 16 24 31

Summa

113 120 128 111 106 115

Källa: NU-databasen. Procentsatserna i tabellen blir något överskattade eftersom samma person kan ha flera finansieringsformer under en termin.

Anställning som doktorand är den vanligaste finansieringsformen för doktorander, utom inom medicin där många har anställning utanför högskolan. Utbildningsbidrag för doktorander, som ersatte de tidigare doktorandstipendierna 1976, avvecklades successivt under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, men återinfördes 1996. De sågs då som en temporär åtgärd i avvaktan på ett nytt finansieringssystem, men i samband med 1998 års förändringar

beslutade regeringen att utbildningsbidraget, på grund av kostnadsskäl och för att bevara en flexibilitet för lärosätena, skulle finnas kvar men med vissa begränsningar. Stipendier är inte en reglerad finansieringsform, men är en relativt vanlig inledande finansieringsform.

Utvecklingen av dessa tre finansieringsformers relativa betydelse som inledande finansiering framgår av nedanstående diagram.

Figur 9.1. Andel nybörjare med anställning som doktorand, utbildningsbidrag och stipendium, 1991/92–2001/02. ”Stipendium” kan under början av perioden inkludera forskningsassistenttjänst

Källa: Högskoleverket (arbetsmaterial för Årsrapporten 2003).

Studiemedel för doktorander kan förekomma, men är endast en marginell finansieringskälla i forskarutbildningen. Finansiering med studiemedel är nu bara möjlig inom ramen för maximalt fastställda 240 veckor och bara om doktoranden inte tidigare haft utbildningsbidrag eller anställning som doktorand.

I andra länder inom EU varierar finansieringsformerna. Särskilda anställningar finns förutom i Sverige bland annat i våra nordiska grannländer och i Nederländerna. Anställningar som assistent i forskning eller undervisning, som ger doktoranden utrymme för avhandlingsarbetet men där andra arbetsuppgifter dominerar förekommer i många länder.

0 5 10 15 20 25 30 35 40 45

1991/92 1992/93 1993/94 1994/95 1995/96 1996/97 1997/98 1998/99 1999/00 2000/01 2001/02

Doktorandtjänst Utbildningsbidrag Stipendium

9.1.2. Anställning som doktorand

Vårterminen 2002 hade 46 procent av de aktiva doktoranderna anställning som doktorand (Högskoleverkets årsrapport 2003). Andelen är lägst inom medicin, där många har anställning utanför högskolan, och högst inom teknik. Skillnaderna mellan ämnen vad avser andelen nybörjare som får anställning som doktorand har minskat efter 1998, och låg 2001/02 runt 36 procent inom humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap, 60 procent inom teknik men betydligt lägre, 8 procent, inom medicin.

Anställda doktorander har ett fullt utvecklat socialt trygghetssystem. De oklarheter som finns rör huvudsakligen under vilka förutsättningar anställningen förnyas eller inte (se 9.2.1). Vissa problem finns också när det gäller gränsdragningen mellan den arbetsrättsliga lagstiftningen och högskoleförordningens regler, vilket diskuteras i det följande (9.1.5).

9.1.3. Utbildningsbidrag för doktorander

Var tionde aktiv doktorand hade utbildningsbidrag höstterminen 2002. Andelen är mindre än en procent inom teknikområdet, och 18 respektive 21 procent inom medicin och naturvetenskap. Andelen av nybörjarna som hade utbildningsbidrag vårterminen 2002 var cirka 22 procent, med variation från drygt 10 procent inom teknik till närmare 50 procent inom naturvetenskap.

1

Utbildnings-

bidrag kan sedan 1998 endast innehas under den inledande delen av forskarstudierna. Enligt regleringsbrev ska minst 75 procent av de medel inom fakultetsanslagen som högskolorna använder för studiefinansiering användas för doktorandanställningar.

Utbildningsbidraget är beskattningsbart, men högskolorna betalar inga sociala avgifter. Bidraget ger alltså ingen sjukpenninggrundande inkomst. En doktorand med utbildningsbidrag får i stället behålla bidraget under sjukdom, föräldraledighet eller vård av närstående, samt under förtroendeuppdrag och vissa andra fall. Bidraget ger på så vis ett relativt gott skydd.

För att doktorandens studietid inte ska förkortas genom att utbildningsbidrag utgått för tid då doktoranden inte kunnat ägna sig åt forskarutbildning krävs dock att bidraget förlängs i motsvarande mån. Det torde också vara normalfallet att så sker, men

1

Högskoleverket, Universitet och högskolor – Högskoleverkets årsrapport 2003.

det förekommer också att doktorander nekas förlängning med hänvisning till att högskolan enligt högskoleförordningen ”får” och inte ”skall” förlänga bidraget, och att forskningsmedlen inte är avsedda för doktoranders föräldraledighet eller sjukfrånvaro. Det kan också förekomma att högskolan väljer att inte bevilja en ny period om en frånvaroperiod infaller innan en ny period med utbildningsbidrag ska beviljas.

2

En enkel beräkning visar att utbildningsbidraget blir billigare för lärosätet även om den genomsnittliga doktoranden skulle vara frånvarande flera månader varje år, vilket knappast är fallet. I det enskilda fallet kan det dock inträffa att en doktorand är frånvarande i en sådan omfattning att anställning hade varit billigare eller endast marginellt dyrare.

9.1.4. Inget utbildningsbidrag i ny doktorsutbildning

Den mest önskvärda lösningen på de problem som beskrivits ovan är att helt avskaffa utbildningsbidraget och endast använda anställning som doktorand, såsom tidigare hade beslutats. När utbildningsbidraget infördes var avsikten att ge de forskarstuderande social och ekonomisk trygghet så långt möjligt likvärdig med den som gäller för anställda i motsvarande åldersgrupper.

3

Utbildnings-

bidraget kan knappast sägas fylla den funktionen särskilt väl längre. För den treåriga doktorsutbildningen föreslår vi att utbildningsbidraget som finansieringsform avskaffas och ersätts av doktorandanställning för hela studietiden. För den övergångsperiod som behövs för att implementera den nya examensstrukturen föreslår vi ändrade regler för att ge ökad trygghet. Enligt förslaget får utbildningsbidraget behållas vid sjukdom, föräldraledighet, förtroendeuppdrag m.m., och det bör även gälla sjukdom utomlands. Bidraget ska alltid erhållas fram till dess att det övergår i anställning som doktorand, om inte doktorandens resurser dragits in enligt 8 kap. 10 § HF.

2

Högskoleverket, Studiefinansiering för doktorander 52

3

Prop. 1975/76:128, om utbildningsbidrag för doktorander m.m. 9.

9.1.5. En ny studiefinansieringsform?

Anställning som doktorand är den finansieringsform som ger bäst social trygghet. Det finns dock vissa oklarheter i gränslandet mellan högskoleförordningens och arbetsrättens regler som inte sällan ger upphov till problem med att tolka vad som egentligen gäller – myndighetsutövningen eller arbetsrätten. Det kan också uppstå oklarheter i olika avseenden, t.ex. rörande arbetsledning, tjänstledighet, övertidsersättning, rehabiliteringsansvar vid sjukdom, uppsägningstid och turordning vid uppsägning, områden där regleringen av utbildningen och den arbetsrättsliga lagstiftningen kan vara svår att balansera mot varandra. För att komma ifrån dessa problem kan ett alternativ till doktorandanställning vara en ny form för finansiering, som å ena sidan skulle vara en ”ickeanställning”, tydligt avsedd endast för doktorandens utbildning, å andra sidan innefatta samma sociala trygghet som en anställning. Vi har inte närmat analyserat denna möjlighet men anser att frågan skulle kunna utredas närmare i samband med en eventuell ny standardförsäkring för studerande.

Vi föreslår därför att anställning som doktorand bör vara den reguljära studiefinansieringsformen i en ny doktorsutbildning.

9.1.6. Stipendier

Bland nybörjarna i forskarutbildning höstterminen 2002 hade 13 procent stipendier

4

medan andelen var drygt 8 procent av de

aktiva doktoranderna. Andelen är lägst inom naturvetenskap och teknik. Stipendier utnyttjas alltså inte sällan som en inledande finansieringsform och kan komma från olika fristående fonder och stiftelser m.fl. Även högskolorna inrättar ibland stipendier. Vid de äldre universiteten – där egna stipendier är vanligast – har lokala regelverk för dessa uppställts. De är huvudsakligen fokuserade på de skattemässiga komplikationer som kan uppstå, och överför skatterättslig praxis till lokala riktlinjer. Flera högskolor har även anvisningar om stipendiaternas försäkringsskydd.

Vissa högskolor tillåter inte stipendier inom forskarutbildningen eller bara för en viss tid efter antagning, medan andra högskolor kräver att stipendiaterna ska vara antagna till forskarutbildning. Beslutsnivån för inrättandet och reglernas detaljeringsgrad varierar

4

Högskoleverkets Årsrapport 2003.

också. Vid vissa lärosäten kan prefekt inrätta stipendier, medan delegationsförbud gäller vid andra.

Stipendier är billiga för högskolan/finansiären, men den fördelen är också stipendiatens nackdel eftersom de inte berättigar till sjukpenning, pension m.m. De skyddsbestämmelser som tillåter studerande att hålla en tidigare upparbetad sjukpenninggrundande inkomst (SGI) vilande under studietiden gäller inte heller vid stipendiefinansiering, eftersom de reglerna endast omfattar studiemedel eller utbildningsbidrag för doktorander.

5

Högskolorna kan

inte försäkra stipendiaterna eftersom statliga myndigheter inte kan teckna försäkringar i enskilda försäkringsbolag. Vissa högskolor försöker minska risken för stipendiaterna genom det egna regelverket, t.ex. med en regel att institution som vill använda stipendier för att finansiera doktorander måste vara beredd att vid föräldraledighet eller sjukledighet ersätta doktoranden till samma nivå som under pågående forskarutbildning.

6

Vid vissa fakulteter garanteras

anställning som doktorand de sista två åren på samma sätt som med utbildningsbidrag, även när den inledande finansieringen är i stipendieform.

Utländska doktorander finansieras i högre utsträckning av stipendier än svenska doktorander. Enligt vissa lokala regelverk får högskoleinterna stipendier endast ges till utländska doktorander.

Doktorander med stipendium är, trots avsaknaden av socialt skyddsnät, mer nöjda med sin finansieringsform än doktorander med utbildningsbidrag.

7

Detta torde delvis kunna förklaras med att

den nettosumma som doktoranden erhåller ofta är högre än utbildningsbidraget, eftersom stipendierna är helt skattebefriade.

9.1.7. Ny studerandeförsäkring?

Vissa förändringar i försäkringssystemen skulle kunna mildra nackdelarna med stipendier något. Gällande skyddsbestämmelser som möjliggör ”vilande SGI” omfattar endast dem som har studie-

5

Vissa högskolor eller finansiärer kan dock lämna garantier för att stipendiet får behållas vid

sjukdom m.m., se mer nedan.

6

Även vissa fristående stipendiefonder har liknande regler. Knut och Alice Wallenbergs

doktorandstipendium för forskarstuderande i moderna språk utbetalas vid sjukdom under första sjukdomsmånaden och i samband med barnsbörd i upp till sex månader. Stipendiaten förutsätts själv teckna liv- och olycksfallsförsäkring samt kompletterande sjukförsäkring. Kostnaderna för dessa försäkringar är inräknade i stipendiebeloppet (180 000 kr/år).

7

Högskoleverket, Doktorandspegeln 18. Se även ”Doktorandpulsen,” Stockholms univer-

sitet.

stöd eller utbildningsbidrag. En åtgärd som skulle förbättra situationen åtminstone för de stipendiater som tidigare haft anställning vore att skyddsbestämmelserna omdefinieras till att gälla beroende på typ av studier och inte beroende på finansieringsform, tex. genom att studier som berättigar till studiestöd omfattas av bestämmelserna oavsett om studiestöd faktiskt utgår eller inte.

8

SGI-utredningen

9

förordade att försäkringssystemet byggs om,

och att en standardförsäkring för studerande införs som ett led i detta. En sådan försäkring skulle då ersätta dagens system med vilande SGI och studietids-SGI, och ge en grundersättning för dem som inte kan omfattas av en inkomstbortfallsförsäkring. Detta skulle kunna innebära en klar förbättring men det torde dock dröja innan en sådan kan bli aktuell.

9.1.8. Bruket av stipendier begränsas

Högskolorna förfogar över två former för studiefinansiering för doktorander: anställning som doktorand och utbildningsbidrag för doktorander, det senare eventuellt i kombination med anställning som assistent. Enligt regleringsbrev sedan 1998 får stipendier avsedda för doktoranders studiefinansiering inte inrättas med medel från statsbudgeten. Det kan ifrågasättas huruvida det varit lagstiftarens intentioner att högskolorna ska kunna använda ickestatliga forskningsanslag till såväl stipendier som utbildningsbidrag eller anställning som doktorand.

Ett totalt förbud för stipendier som finansieringsform i doktorsutbildningen, med innebörden att en doktorand som beviljats ett externt stipendium inte tillåts använda detta, framstår som mindre lämpligt. Fristående stiftelser m.fl. bör inte förbjudas att inrätta stipendier, vilka givetvis står för ett värdefullt medelstillskott. Däremot bör möjligheten för högskolorna att inrätta stipendier i stället för utbildningsbidrag eller anställning som doktorand avlägsnas.

Vi föreslår därför att högskolorna inte ska kunna inrätta stipendier för doktoranders studiefinansiering och att detta ska regleras i högskoleförordningen. Resestipendier och liknande bör självfallet vara tillåtet. Om en doktorand antas med ett externt tilldelat

8

Detta föreslog Försäkringskasseförbundet i sitt svar på SGI-utredningens delrapport.

9

SOU 2003:50, Sjukpenninggrundande inkomst

skydd och anpassning.

stipendium ska det framgå av den föreslagna finansieringsplanen (se 9.2.2) vad som gäller i händelse av sjukdom m.m.

Grundläggande rättviseskäl talar för att utländska doktorander inte bör särbehandlas. Att ha doktorander i samma miljö med väsentligt skilda förutsättningar bidrar inte heller till en god arbetsmiljö. Invändningen kan göras att en utländsk medborgare som genomgår forskarutbildning i Sverige för att sedan återvända till sitt hemland vare sig kräver eller behöver fullt tillträde till det svenska sociala trygghetssystemet. Om målsättningen är att utländska medborgare som flyttar till Sverige för att genomgå forskarutbildning i ökad utsträckning ska stanna kvar i Sverige – vilket är önskvärt – har de däremot samma behov av social trygghet som övriga doktorander.

Något undantag för utländska doktorander från förbudet mot stipendier inrättade av högskolorna bör därför inte göras. Om utländska doktorander kan antas inom uppdragsutbildning, där det ingår i villkoren att doktoranden ska återvända efter fullgjorda studier, blir det möjligt att beställaren – t.ex. en annan stat – bekostar stipendier som betalas ut enligt särskilt avtal.

9.2. Trygghet i studiefinansieringen

9.2.1. Oklarheter i dag

”Annan finansiering”

Den skärpning i förordningen som innebär att doktorander bara får antas om de kan få anställning som doktorand eller utbildningsbidrag, eller har någon annan form av finansiering som fakultetsnämnden bedömer kan säkras under hela utbildningen har vad gäller ”annan finansiering” vållat en del problem. I rapporten Antagning till forskarutbildning

10

ansåg Högskoleverket att denna

bestämmelse gav fakultetsnämnden ett förvaltningsrättsligt ansvar för antagna doktoranders studiefinansiering, jämförbart med ansvaret att tillhandahålla handledning. Den ståndpunkten byggde på Utbildningsutskottets uttalande

11

att det är högskolan och inte den

sökande som har ansvaret för att kravet på studiefinansiering uppfylls. Därefter har regeringen gjort ett tillägg i budgetpropositionen

10

Högskoleverket, Antagning till forskarutbildning (Högskoleverkets rapportserie 1999:15 R).

11

Utbildningsutskottets betänkande 1997/98:UbU7 (Forskarutbildningen) 11.

för år 2000

12

att, om den sökande inte kan anställas som doktorand

eller beviljas utbildningsbidrag, är det fakultetsnämndens uppgift att göra en noggrann bedömning av den sökandes finansieringssituation så långt den låter sig överblickas vid antagningstillfället. Högskoleverket har mot bakgrund av detta förtydligande modifierat sitt ställningstagande och konstaterat att ansvarsfrågan på längre sikt är oreglerad. Om bedömningen visar sig vara felaktig och doktorandens finansiering fallerar måste situationen bedömas av fakultetsnämnden från fall till fall, och med utgångspunkt i den individuella studieplanen, en eventuell finansieringsplan och högskolornas lokala regler.

13

Att verkets position från 1999 fått ett genomslag som lever kvar är dock tydligt utifrån svaren från universitet och högskolor på de frågor som utredningen ställt, liksom de svar som Högskoleverket fått under arbetet med sin tillsynsrapport om studiefinansiering för doktorander. Lokala riktlinjer där det t.ex. anges att den antagande institutionen är ansvarig för att finansiera doktoranden om en planerad ”annan finansiering” faller bort är relativt vanliga. Samtidigt förekommer till synes motsatt praxis, t.ex. att doktoranden skriftligen får intyga att inga anspråk på studiefinansiering från högskolan görs om den planerade egna finansieringen bortfaller. Antagning till licentiatexamen för att begränsa finansieringsåtagandet är också en utveckling som kan noteras.

Anställning som doktorand och utbildningsbidrag

Anställning som doktorand och utbildningsbidrag ges inledningsvis för högst ett år. Den som fått utbildningsbidrag ska senast när två år återstår till doktorsexamen anställas som doktorand, och har fram till dess företräde till fortsatt bidrag. Det finns däremot ingenting som hindrar en högskola att inte förnya en anställning som doktorand. Att anställningen inte förnyas är ovanligt, men kan inträffa när den finansieras med externa medel.

Bakgrunden till de tidsbegränsade finansieringsperioderna är att kunna avbryta finansieringen när studierna inte framskrider som planerat. För detta finns sedan 1998 särskilda bestämmelser i 8 kap. 10 § HF som säger att fakultetsnämnden ska dra in handledning och andra resurser om doktoranden väsentligen åsidosätter sina

12

Prop. 1999/2000:1 (utg.omr. 16) 117.

13

Högskoleverket, Studiefinansiering för doktorander 28.

åtaganden enligt den individuella studieplanen. Motsvarande prövning krävs dock inte för att avbryta finansieringen.

9.2.2. Högskolans ansvar för finansieringen förtydligas

Enligt Högskoleverkets nuvarande tolkning finns inget absolut finansieringsansvar för antagna doktorander. Som verket konstaterar bör det dock tydliggöras under vilka förutsättningar doktorander kan förlora sin studiefinansiering, och vilka konsekvenser detta får för doktorandens utbildning. Doktoranderna är inte i första hand visstidsanställda utan antagna till en utbildning. Högskoleverket föreslår i sin rapport Studiefinansiering för doktorander att en finansieringsplan ska bli ett krav enligt högskoleförordningen. Vi anser att detta är ett bra förslag, som bör genomföras. Av finansieringsplanen bör också framgå vilken social trygghet som är förknippad med de använda finansieringsformerna.

Frågor om finansieringsansvar uppkommer oftast i samband med ”annan finansiering” eller extern finansiering. Beträffande externa medel bör samma villkor råda för doktorander finansierade med sådana som för övriga doktorander. Även om utredningens resurstilldelningsmodell innebär att doktorsutbildningen blir mindre beroende av externa projektmedel bör sådana även i fortsättningen kunna finansiera doktoranders studiestöd. De bör dock aldrig tillåtas bli alltför styrande för utbildningen och i synnerhet inte i en sådan utsträckning att doktorandens möjligheter att slutföra sin utbildning kan omintetgöras om medlen upphör i förtid.

För doktorander som har reguljär studiefinansiering i sin finansieringsplan bör högskolan därför förväntas anslå nödvändiga medel om externa anslag faller bort tidigare än beräknat. Bestämmelser bör införas med innebörden att högskolan före doktorsexamen bara får besluta att studiefinansieringen ska upphöra eller inte förnyas om doktoranden själv begär det eller om rätten till handledning och andra resurser har dragits in enligt 8 kap. 10 § HF.

Även när en annan studiefinansiering har planerats i finansieringsplanen bör doktoranden ha motsvarande trygghet. Många fakultetsnämnder tar redan ett sådant ansvar, och i en treårig doktorsutbildning med det resurstilldelningssystem och den finansiering som utredningen föreslår bör det kravet vara möjligt att tillgodose. Bestämmelserna om finansieringsplanen bör därför utformas så att högskolan är skyldig att erbjuda studiefinansiering

fram till doktorsexamen om den planerade finansieringen faller bort och doktoranden inte kunnat påverka detta.

Gentemot doktorander vars arbetsgivare betalar deras doktorsutbildning bör dock finansieringsansvaret kunna anses som mer begränsat, nämligen om antagningen bara avsett en del av doktorsutbildningen. Avtalet med arbetsgivaren bör då innebära att finansieringen garanteras under den avtalade perioden, och högskolan kan inte ovillkorligen förväntas gå in om arbetsgivarens finansiering upphör efter denna tid.

Alla doktorandanställningar som till någon del finansieras med högskolans anslag för forskning och forskarutbildning måste sedan 1998 utannonseras, utom när det är fråga om ett utbildningsbidrag som övergår i anställning som doktorand (5 kap. 5 § HF). Det kravet kan vara hindrande för att högskolan ska kunna ta det ansvar för finansieringen som föreslås, och bör därför utgå ur förordningen. Utredningen föreslår i stället att utannonsering alltid ska ske inför antagning av doktorander (se kapitel 7).

9.3. Godtagbara villkor i övrigt

Förutom kravet på studiefinansiering vid antagning får enligt 9 kap. 1 § HF endast antas ”så många doktorander som kan erbjudas handledning och godtagbara studievillkor i övrigt.” I 1990 års forskningspolitiska proposition tillfogades att dessa godtagbara villkor måste innefatta att de forskarstuderande inlemmas i goda forskningsmiljöer.

14

Det sistnämnda är en grundläggande förut-

sättning för doktorsutbildningens kvalitet och har berörts i kapi- tel 7, liksom handledningen. I det följande diskuteras arbetsmiljön i vidare mening.

9.3.1. Den psykosociala arbetsmiljön

Att högskolan upplevs som en attraktiv och stimulerande miljö att arbeta i är avgörande för rekryteringen av framtidens lärare och forskare. Olika undersökningar visar att det behövs åtgärder för att förbättra situationen. Det finns generella brister i högskolan som arbetsmiljö, som kan kopplas dels till bristande arbetsledning och organisation, dels till en pressad ekonomisk situation för hand-

14

Prop. 1989/90:90 om forskning 34.

ledare och lärare. Doktoranderna skiljer sig negativt från andra anställda bl.a. vad gäller inflytande och delaktighet.

15

Detta gäller i

särskilt hög grad kvinnliga doktorander, som generellt upplever arbetsmiljön som sämre än vad manliga doktorander gör.

16

Sam-

tidigt är doktoranderna mer nöjda än lärarna på vissa områden, tex. vad gäller att kunna påverka sin arbetstid och sina arbetsuppgifter.

17

Risken för stress och ohälsa brukar ofta anses bero på en kombination av de krav som ställs och det utrymme som individen har att förbättra arbetets organisation eller minska den stress det framkallar, samt de möjligheter till olika former av stöd som finns.

18

Vad gäller kraven och arbetsbelastningen pekar många undersökningar på att doktorander har en tung arbetsbörda.

19

Detta

gäller dock inte bara doktoranderna.

20

Att lektorer och professorer

i än högre grad har långa arbetsveckor, sällan sjukskriver sig vid sjukdom etc. är dock inget argument för att detta är en godtagbar situation. Det behövs såväl attitydförändringar som resursförstärkningar för att göra högskolan till en arbetsplats som är tillräckligt attraktiv för att rekrytera morgondagens lärare och forskare.

Oklara, motstridiga eller ibland omöjliga krav är ytterligare en dimension som kan orsaka stress och ohälsa. Institutionstjänstgöring kan också vara en stor börda för vissa doktorander, när tiden för denna är oklart definierad. Starkt beroende av handledaren, brist på rutiner, dålig information och informella normsystem och beslutsstrukturer är sådant som påverkar doktorandens möjlighet till kontroll och stöd negativt. Olika undersökningar visar att informationen om vad som gäller och introduktionen till miljön ofta är bristfällig.

21

Otillräcklig eller osäker finansieringssituation och osäkerhet om det finns ett skyddsnät i händelse av sjukdom m.m. bidrar dess-

15

Se bl. a. SCB, Arbetsmiljön vid svenska universitet och högskolor våren 2002.

16

Högskoleverket, Doktorandspegeln 56; se även Tanja Bachar-Hermansson och Anna Passert, ”Kvinnliga doktoranders psykosociala arbetsmiljö: ett organisationspsykologiskt perspektiv” (Lunds universitet: psykologexamenuppsats Vol III:30, 2001).

17

SCB, Arbetsmiljön vid svenska universitet och högskolor.

18

Bl. a. Robert Karasek & T. Theorell, Healthy Work (New York: Basic books, 1990); se Bachar-Hermansson för en teoriöversikt.

19

Högskoleverket, Doktorandspegeln; Lunds universitet, ”Doktorandbarometern”; Stockholms universitets studentkår, ”Doktorandpulsen”; ST/TCO, ”Livet som doktorand – en rapport om forskarstuderandes livssituation” ( 2003).

20

SCB, Arbetsmiljön vid svenska universitet och högskolor; SCB, Forskarexaminerades arbetsmarknad.

21

Doktorandspegeln; ”Doktorandbarometern”, Lunds universitet; ”Doktorandpulsen”, Stockholms universitet; Postgård.

utom till stress och försämrade arbetsförutsättningar. Att doktoranderna har en tryggad finansiering är därmed en viktig faktor.

Organisation, handledning och studieplanering är dessutom viktiga faktorer för doktorandernas arbetsmiljö. Det är angeläget att doktoranderna får klarhet i vad som gäller, att det finns vägar för att lösa olika problem som kan uppstå, och att doktoranden inte är utlämnad åt endast en handledare. Dessutom ska planering och uppföljning av studierna vara en förutsättning som gör det möjligt att tidigt se varningssignaler och vidta åtgärder.

9.3.2. Infrastruktur

Genom anställning som doktorand får han/hon oftast tillgång till den infrastruktur som krävs för att kunna genomföra studierna utan praktiska problem. Det handlar om tillgången till en arbetsplats med allt vad det innebär: kontorsmaterial, dator, utskrifts- och kopieringsmöjligheter, telefon, postfack, företagshälsovård m.m. Till godtagbara villkor hör också tillgång till biblioteks- och databasresurser samt övriga tekniska och praktiska resurser som krävs för forskningsarbetet. Dessa faktorer bedömdes som mycket viktiga av doktoranderna i en undersökning vid Uppsala universitet, och de flesta var också nöjda med resurserna. Svaren varierade dock mellan fakultetsområden. Enligt Högskoleverkets Doktorandspegel hade 87 procent av doktoranderna tillgång till en arbetsplats. Andelen var lägst inom humaniora, där motsvarande andel var 70 procent.

Inom ramen för doktorsutbildningen är det viktigt att bygga upp doktorandernas informationskompetens. En god informationsförsörjning och tillgång till information, både tryckt och digital, är därför en betydelsefull del i den infrastruktur som doktoranden måste ha tillgång till. I det sammanhanget vill vi understryka betydelsen av likvärdig tillgång till information vid alla lärosäten. I utredningen KB – ett nav i kunskapssamhället

22

lämnas ett antal

förslag som vi anser i hög grad kommer att underlätta tillgången till information, såväl tryckt som digital.

Det kan förekomma att doktorander med utbildningsbidrag särbehandlas när det gäller tillgång till infrastruktur och sociala aktiviteter av olika slag i förhållande till doktorander med anställning. Den tämligen förlegade förordningstexten speglar på sätt och vis

22

SOU 2003:129, KB – ett nav i kunskapssamhället.

ett sådant förhållningssätt – bestämmelser om att bidraget ska betalas tillbaka om det utgått obehörigen tycks t.ex. utgå från en situation där doktoranderna endast har en mycket lös koppling till högskolan (15 § Förordningen om utbildningsbidrag för doktorander). I den nya doktorsutbildningen bör alla doktorander normalt vara en del av arbetsgemenskapen på samma villkor.

9.4. Rättssäkerhet

Rättssäkerheten är beroende av om det finns klara och adekvata regler som är kända och tillämpas lojalt och korrekt.

23

En alltför

långt driven decentralisering och bristande uppföljning och tillsyn påverkar tillämpningen negativt. Kännedomen om reglerna är ofta bristfällig, och tillämpningen borde kunna förbättras om reglerna är kända för alla parter. Beträffande regelverket har i detta och andra kapitel föreslagits förändringar till det bättre.

Antagningsprocessen är av grundläggande betydelse för rättssäkerheten och har diskuterats i kapitel 7, där vi föreslår ändrade regler för en tydligare urvals- och antagningsprocess. Handledningen är också viktig, och doktorandens rättssäkerhet bör förbättras genom att det finns fler än en handledare och bättre fungerande handledarkollegier (kapitel 7). Detta bör också göra det lättare att byta handledare enligt 8 kap. 9 § HF.

De individuella studieplanerna är ett centralt verktyg för att stärka rättssäkerheten genom att rättigheter och skyldigheter preciseras där. Den är både för högskolan och individen det viktigaste styr- och planeringsinstrumentet, och diskuteras i kapitel 7. Om doktoranden åsidosätter sina åtaganden enligt den individuella studieplanen kan resurserna dras in enligt 8 kap. 10 § HF. Om doktorandens och fakultetsnämndens åtaganden är dåligt definierade får doktoranden ett sämre skydd mot godtycke, och fakultetsnämnden får mindre möjligheter att vidta åtgärder.

Prövningen enligt 8 kap. 10 § får inte delegeras från fakultetsnämnden och beslutet kan överklagas. En förstärkning av doktorandens rättsäkerhet uppnås därmed genom att beslut om att dra in eller inte förnya utbildningsbidrag eller anställning som doktorand om doktoranden inte visar tillräcklig framgång i sina studier bara kan göras efter en prövning enligt 8 kap. 10 § (se 9.2.2). För att problem inte ska uppstå på grund av för långa eller för korta

23

Högskoleverket, 20 åtgärder för att stärka studenternas rättssäkerhet.

förordnandetider bör anställning som doktorand alltid ges för ett år i taget, om det inte finns särskilda skäl.

Hur studietiden ska beräknas, vilka regler som gäller för förlängning av olika orsaker m.m. är ett relaterat frågekomplex som är omgärdad med oklarheter. I och med 1998 års förändringar infördes begreppet ”studietid” eller ”utbildningstid”, dock utan att termerna definierades närmare. En annan förändring som hör samman med detta var att de särskilda skälen för förlängning av utbildingstid exemplifierades: ”ledighet på grund av sjukdom, för tjänstgöring inom totalförsvaret eller för förtroendeuppdrag inom fackliga organisationer och studentorganisationer eller föräldraledighet” (8 kap. 8 § HF). Vissa tecken tyder på att exemplifieringen kan fungera begränsande, t.ex. finns lokala bestämmelser om att studieuppehåll endast kan ges på grund av skälen i nämnda paragraf. Studieuppehåll är för övrigt något som högskolorna enligt 7 kap. 20 § HF får bevilja inom den grundläggande högskoleutbildningen, men någon motsvarande bestämmelse finns inte för forskarutbildningen.

Utredningen har i förslagen till förordningsändringar gjort ett försök att bringa reda i denna fråga. Det innebär i korta drag att nettostudietiden definieras så att sjukdom etc. inte inräknas, och att en bestämmelse om studieuppehåll införs. Förlängning av andra särskilda skäl är fortfarande möjlig i den mån högskolan så beslutar.

Genom de ovan påtalade förändringarna har utredningen försökt åtgärda vissa oklarheter i berörda förordningar. En större översyn bör enligt vår mening göras för att skapa ett enklare, tydligare och mer enhetligt regelverk. Genom att föra en dialog med lärosäten och doktorandorganisationer bör det vara möjligt att få en samlad bild av vilka förtydliganden som kan leda till en mer effektiv och rättssäker utbildningssituation.

10. Arbetslivet efter doktorsexamen

Forskarutbildningen förbereder sedan länge för en vidare arbetsmarknad än bara universitet och högskolor. Expansionen av forskarutbildningen har till stor del motiverats av behovet av forskarutbildade utanför högskolan och dessas bidrag till tillväxt och samhällsutveckling. Mot den bakgrunden har vi försökt analysera hur väl forskarutbildningen förbereder för ett arbetsliv utanför högskolan och hur väl de forskarutbildades kompetens utnyttjas på denna arbetsmarknad. Vi finner att doktorernas kompetens inte tas tillvara i önskvärd utsträckning inom vissa områden, och att det finns en diskrepans mellan vad som betonas under utbildningen och vad arbetsmarknaden kräver.

Vi bedömer också att de forskarutbildades möjligheter till fortsatt meritering och karriär inom universitet och högskolor är för små, vilket är ett allvarligt problem för såväl kompetensförsörjningen som effektiviteten i forskarutbildningen och rekryteringen till densamma.

Förslag ges om en ny anställningsform för nydisputerade, som avses kraftigt förbättra meriteringsmöjligheterna inom akademin, samtidigt som den kan skapa ökad samverkan mellan akademin och det omgivande samhället. Detta kan göra doktorsutbildningen bättre anpassad till en vidare arbetsmarknad, öka arbetslivets förmåga att tillgodogöra sig doktorernas kompetens, och bidra till innovationer och tillväxt. Andra åtgärder för detta är utredningens förslag om en tydligare målbeskrivning för den nya doktorsutbildningen och satsningen på forskarskolor. Högskolorna bör också förbättra sin uppföljning av de forskarutbildades karriärvägar.

10.1. Forskarutbildningens vidgade uppgift

Traditionellt har forskarutbildningens uppgift varit att reproducera nästa generation av forskare och lärare inom universiteten. Redan i direktiven till 1963 års forskarutredning framhölls dock att forskarutbildades arbetsmarknad är vidare än bara akademin, och att detta ställer nya krav på utbildningen.

Frågorna om forskarutbildningens inriktning och uppläggning och om arbetsgivarnas uppfattning om och inställning till forskarutbildade har varit en återkommande diskussion genom åren.

1

En

vanlig uppfattning kan illustreras med några av de kommentarer som framkom i SUHF:s enkät till doktorander och examinerade:

Man är för högutbildad/överkvalificerad/ointressant/ett irritationsmoment. Det är en myt att näringslivet behöver doktorer. Industrin gör ingen skillnad på om man är lic eller dr. Arbetsgivarna förstår sig inte på de kunskaper man förvärvat genom forskarutbildningen ... Gymnasieskolan är ointresserad av forskarutbildade... Industrin har ingen kunskap om vilka doktorer de vill ha.

2

En ökad medvetenhet om att forskarutbildningen måste förbereda för arbete utanför akademin har också varit vägledande för reformer i många europeiska länder de senaste årtiondena.

3

Även i USA

– som i många avseenden tjänat som förebild för såväl svenska som övriga europeiska forskarutbildningsreformer – är detta en aktuell diskussion.

4

Behovet av att förbättra doktorandens och forskarens

möjlighet att realisera forskningsresultat till innovationer, nyföretagande och tillväxt är en relaterad fråga som länge debatterats.

1

Se bl. a. SOU 1977:63, Fortsatt högskoleutbildning 17

ningens meritvärde 23–25.

2

SUHF, En genomlysning av svensk forskarutbildning 52. Citaten är från flera olika personers

svar.

3

Kim, Lillemor (2000) Svensk forskarutbildning i internationell belysning. Kungl. Vetenskaps-

akademien

4

National Academy of Sciences; Chris M. Golde & Timothy M. Dore, ”At Cross Purposes:

What the experiences of doctoral students reveal about doctoral education” (Philadelphia, PA: A report prepared for The Pew Charitable Trusts, 2001).

10.2. Var arbetar de forskarutbildade?

10.2.1. Majoriteten utanför högskolan

Majoriteten av de forskarutbildade arbetar utanför akademin. Av det totala antalet förvärvsarbetande doktorsutbildade i landet år 2001 var 40 procent verksamma inom högskolan. Andelen varierar kraftigt mellan ämnesområden, beroende på arbetsmarknaden inom och utom högskolan och dimensioneringen av forskarutbildningen inom olika ämnesområden. Inom medicin arbetade 23 procent av doktorerna inom högskolan och inom samhällsvetenskap var andelen 63 procent.

5

En detaljerad bild av de forskarutbildades fördelning på arbetsmarknaden har tagits fram och analyserats av Rickard Danell, Umeå universitet (Inforsk), för VINNOVA:s räkning. Av dessa uppgifter som presenteras i bilaga 9 framgår bland annat att cirka 80 procent av de forskarutbildade återfinns inom olika typer av professionella tjänster, de flesta inom utbildning och vård eller inom olika teknikföretag. Närmare 10 procent arbetar inom tillverkningsindustrin. Den tredje större näringsgrenen för forskarutbildade är övrig offentlig sektor, som sysselsätter drygt 7 procent av de forskarutbildade.

Spridningen över olika näringsgrenar varierar mellan olika ämnesområden, och det är tekniker och naturvetare som har den bredaste arbetsmarknaden. Rörligheten mellan olika näringsgrenar är ganska begränsad, och tycks minska något.

10.2.2. Andel forskarutbildade i olika yrkeskategorier

Bilden som ges av indelningen i sektorer och näringsgrenar kan kompletteras med hjälp av SCB:s yrkesregister med yrkesstatistik avseende år 2001. I tabellen nedan framgår antalet och andelen forskarutbildade i olika yrkesgrupper. De ”doktorstätaste” yrkena är föga förvånande universitetslärare, läkare samt olika typer av forskare och specialister. Även en relativt stor andel, 5–6 procent, av högre ämbetsmän och politiker samt civilingenjörer och arkitekter har forskarutbildning.

5

Högskoleverket, ”Redovisning av uppdrag till högskoleverket att utreda det framtida

behovet av lärare vid universitet och högskolor ” (Rapport 2003-11-14).

Tabell 10.1. Förvärvsarbetande anställda 16–64 år efter yrke. Avser år 2001

Yrkeskategorier (SSYK) i urval Antal förvärvs- arbetande i yrket

Antal förvärvs- arbetande i yrket med fo.utbildn.

Andel forskar- utbildade av förvärvsarbe- tande i yrket (%)

Andel av totalt antal forskar- utbildade i yrkes- registret (%)

231 universitets- och högskollärare

30 833 13 473

43,70

37,2

211 fysiker, kemister m.fl.

6 484 1 976

30,48

14,7

221 specialister inom biologi,

jord- och skogsbruk m.m.

2 765

803

29,04

2,2

244 samhälls- och språkvetare m.fl.

3 768

564

14,97

1,6

222 hälso- och sjukvårdsspecialister

[läkare, farmaceuter]

37 317 5 321

14,26

14,7

212 matematiker och statistiker

1 821

209

11,48

0,6

111 högre ämbetsmän och politiker

1 545

102

6,60

0,3

214 civilingenjörer, arkitekter m.fl.

56 429 2 867

5,08

7,9

246 präster

3 554

143

4,02

0,4

243 arkivarier, bibliotekarier m.fl.

8 862

278

3,14

0,8

247 administratörer i offentlig förvaltning

37 679 1 142

3,03

3,2

121 verkställande direktörer, verkschefer m.fl.

20 464

417

2,04

1,2

232 gymnasielärare m.fl.

55 161

735

1,33

2,0

213 dataspecialister

77 336

815

1,05

2,3

249 psykologer, socialsekreterare m.fl.

28 343

267

0,94

0,7

324 biomedicinska analytiker

10 218

79

0,77

0,2

242 jurister

13 070

97

0,74

0,3

131 chefer för mindre företag och enheter

64 130

358

0,56

1,0

233 grundskollärare

86 255

189

0,22

0,5

912 städare m.fl.

65 691

34

0,05

0,1

323 sjuksköterskor

62 892

23

0,04

0,1

513 vård- och omsorgspersonal

457 582

188

0,04

0,5

Källa: Yrkesregistret med yrkesstatistik, SCB. Som förvärvsarbetande räknas alla personer som bedöms ha utfört i genomsnitt en timmes arbete per vecka under november månad. Även de som varit tillfälligt frånvarande under mätperioden, t ex på grund av sjukdom, ingår i bedömningen. Utbildningsnivå enligt SUN 2000.

Eftersom statistiken publicerades för första gången i oktober 2003 finns inga jämförelser över tid. Inom vissa yrkesgrupper, som traditionellt haft en stor andel forskarutbildade, kan dock en förändring ses, särskilt i gymnasieskolan. Av Andrénska utredningens

delbetänkande om forskarutbildningens meritvärde

6

framgår att det

1980 fanns över 1 500 forskarutbildade i skolan (varav drygt 1 100 gymnasielektorer), medan det 2001 fanns drygt 700 forskarutbildade gymnasielärare – de allra flesta över 55 år. Vid vetenskapliga bibliotek, arkiven och vissa museer fanns 385 forskarutbildade, medan det totalt inom arkiv-, biblioteks- och museiväsendet fanns 287 forskarutbildade år 2001.

Meritvärdet av forskarutbildning inom den offentliga sektorn har minskat sedan forskarutbildning togs bort som behörighetskrav för vissa tjänster, t.ex. lektorer i skolan, anställda på länsmuséer och bibliotek m.m. I dag finns ett krav i 2 kap. 3 § skollagen som säger: ”Varje kommun och landsting skall vidare sträva efter att för undervisning i gymnasieskolan, gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning anställa lärare som har forskarutbildning.” Detta tycks inte ha särskilt stor effekt.

10.3. Arbetsmarknaden utanför högskolan

Ett viktigt motiv för expansionen av forskarutbildningen har varit behovet av forskarutbildade utanför högskolan. Det är mot den bakgrunden, och för en bedömning av hur väl forskarutbildningen förbereder för ett arbetsliv utanför högskolan, nödvändigt att analysera på vilket sätt de forskarutbildades kompetens utnyttjas på arbetsmarknaden.

10.3.1. Hur väl tas de forskarutbildades kompetens tillvara?

Arbete med forskning och utveckling

Enligt SCB:s enkätundersökning Forskarexaminerades arbetsmarknad hade 83 procent av samtliga examinerade 1994/95 och 1995/96 ett arbete som innehöll forsknings- och utvecklingsverksamhet (FoU) våren 2003. Det gällde i högre utsträckning för doktorer än för licentiater, och i högre utsträckning inom universitet och högskolor än utanför (71 procent inom övrig offentlig sektor och 78 procent inom privat sektor). I samtliga grupperingar som redovisas ingår forsknings- och utvecklingsarbete i något högre utsträckning för män än för kvinnor. Kvinnor anger också

6

SOU 1981:30, Forskarutbildningens meritvärde.

genomgående i något mindre grad än män att arbetet helt eller till största delen låg inom samma ämnesområde som forskarutbildningens inriktning.

Inom privat sektor arbetar de examinerade huvudsakligen med utvecklingsarbete. Offentlig sektor, exklusive universitet och högskolor, är den sektor där FoU ingår i minst utsträckning – cirka 2 av 3 hade antingen ett arbete som inte innehöll FoU eller ägnade mer än hälften av arbetstiden åt annat än FoU.

7

För femton år sedan arbetade drygt hälften av alla forskarutbildade i industrin med FoU-verksamhet, och det var bara fyra procent av FoU-verksamheten i industrin som utfördes av forskarutbildade.

8

Andelen har fördubblats sedan dess, och uppgick till

drygt åtta procent 2001. Den ”doktorstätaste” branschen är läkemedelsindustrin, där närmare en fjärdedel av FoU-årsverkena utförs av forskarutbildade.

Tabell 10.2. Årsverken utförda av forskarutbildade i några statliga myndigheters egen FoU-verksamhet samt i valda näringsgrenar ur företagssektorn, 1999. Antal samt andel av myndighetens/näringsgrenens totala FoU-årsverken

Myndighet / näringsgren

Antal

Andel %

Arbetslivsinstitutet 135 38,0 SMHI 16 35,6 Naturhistoriska riksmuseet 36 30,3 Statistiska centralbyrån 20 25,0 Statens livsmedelsverk 21 22,6 försvar 262 17,3 Smittskyddsinstitutet 6 5,3 Totalt statliga myndigheter 684 21,4

Läkemedelsindustri 1161 23,3 Övrig kemisk industri 133 11,0 Livsmedelsindustri 36 9,0 Transportmedelsindustri 258 2,6 Post-o telekom.ftg. samt datakonsulter o dataservicebyråer 119 4,1 Totalt företagssektorn 3598 8,1

Källa: SCB, Forskning och utveckling inom företagssektorn (UF0302) och Forskning och utveckling inom statliga myndigheter (UF0303).

7

SCB, Forskarexaminerades arbetsmarknad.

8

NUTEK, ”Näringslivets behov av forskarutbildade år 2000 – Underlagsrapport i anslutning

till NUTEK:s anslagsframställning för budgetåren 1993/1994–1995/96.” (Närings- och teknikutvecklingsverket, 1992).

Många licentiater anser att deras examen inte behövs för arbetet

I SCB:s enkätundersökning ansåg de flesta doktorer att doktorsexamen behövdes för arbetet, men nästan en tredjedel ansåg inte det. För två av tre doktorer var doktorsexamen ett anställningskrav för deras nuvarande arbete; andelen var dock bara fyra av tio inom övrig offentlig sektor. Nästan hälften av de forskarutbildade i privat sektor ansåg att grundläggande högskoleutbildning är tillräcklig.

Av licentiaterna ansåg nästan två av tre att grundläggande högskoleutbildning eller lägre kompetens är tillräcklig för deras arbete. Även i en enkätundersökning genomförd av SUHF 1998 ansåg licentiaterna i större utsträckning än doktorerna att grundexamen vore tillräcklig.

9

Detta antyder att det finns en diskrepans mellan

den kompetens som licentiaterna själva anser sig ha och den kompetens som arbetsgivarna värderar och tar till vara.

I SUHF:s undersökning angav 35 procent av arbetsgivarna att personer med grundexamen i stor utsträckning skulle kunna inneha de anställningar som forskarutbildade hade. Bland arbetsgivarna inom offentlig förvaltning var den andelen 52 procent.

Tabell 10.3. Vilken utbildningsnivå/examen bedömer du vara tillräcklig för ditt arbete? Andel (%) av examinerade 1994/95–1995/96

Doktorsexamen Licentiatexamen

Grundläggande högskoleutbildning Ingen Ej svar

Samtliga 58 12 28 1 2 Doktorer 68 9 21 0 2 Licentiater 6 26 64 2 2 Humaniora 73 10 15 1 1 Samhällsvetenskap 67 15 17 0 2 Naturvetenskap 62 9 27 1 1 Teknikvetenskap 40 17 41 1 1 Medicin 63 8 27 1 2

Källa: SCB, Forskarexaminerades arbetsmarknad.

9

SUHF, En genomlysning av svensk forskarutbildning (källdata vidarebearbetade av utred-

ningen).

10.3.2. Är forskarutbildningen utformad för en karriär utanför högskolan?

På fråga från utredningen om forskarutbildningen är utformad för en karriär utanför högskolan svarade många att ingen forskarutbildning är anpassad särskilt för en karriär utanför akademin, även om den individuella studieinriktningen kan utformas med inriktning mot en extern karriär. De exempel som ges på forskarutbildning med inriktning på arbetslivet utanför högskolan handlar ofta om forskarskolor. Vissa av dessa har en tydlig målsättning att utbilda för framtida verksamhet inom t.ex. industrin. Industridoktorander nämns också som ett exempel på personer som har en utbildning som i första hand inriktas mot en karriär utanför universitetet.

En viktigare fråga än särskilda inriktningar är hur väl den ”vanliga” forskarutbildningen förbereder för en utomakademisk karriär. Ofta saknar högskolorna uppgifter om vilka verksamheter utanför högskolsektorn som nydisputerade söker sig till efter avslutad forskarutbildning, vilket gör frågan svår att besvara. Vissa allmänna tendenser kan dock skönjas utifrån SCB:s och SUHF:s enkätundersökningar.

Kunskapsbredd och förhållningssätt viktigare än specialistkunskaper

I SUHF:s enkätundersökning ansåg drygt 55 procent av de examinerade och 45 procent av doktoranderna att forskarutbildningen förberett dem tillräckligt väl för arbete utanför akademin. I såväl SUHF:s undersökning som SCB:s aktuella undersökning efterfrågades värdet i arbetslivet av ett antal specifika kunskaper och färdigheter.

Tabell 10.4. Andel (%) av de examinerade 1994–1996 som anser att arbetet i hög eller mycket hög grad kräver

Examen Ämne Sektor

Alla Dok Lic Hum Sam Med Nat Tek U/H Off. Priv.

Kritiskt vetenskapligt tänkande

80 83 63 84 85 84 81 70 88 76 71

Att göra skriftliga presentationer

79 80 71 79 82 72 80 82 83 70 79

Kunskaper inom ämnes- /vetenskapsområdet

77 81 55 81 84 81 76 69 90 72 64

Att kommunicera på engelska/annat främmande språk

72 74 65 57 65 68 77 82 77 49 80

Ledarskap/projektledning

69 69 66 50 66 70 71 75 70 63 72

Kunskaper om aktuella forskningsresultat

62 68 28 66 72 74 61 45 78 59 42

Specialistkunskaper inom avhandlingens område

47 52 21 50 58 55 41 37 62 43 30

Källa: SCB, Forskarexaminerades arbetsmarknad.

De kunskaper och färdigheter som efterfrågades i minst utsträckning var specialistkunskaper inom avhandlingens område. En dryg femtedel av doktorerna och nästan hälften av licentiaterna anser att arbetet kräver detta i mycket låg grad eller inte alls.

10

Inom privat sektor ställs i mindre utsträckning än inom universitet och högskolor och övrig offentlig sektor krav på vetenskapliga kunskaper och färdigheter. Kraven på förmåga till kommunikation och ledarskap är dock lika höga eller högre inom privat sektor jämfört med universitet och högskolor, men mindre i övrig offentlig sektor. För licentiater ställs i mindre utsträckning krav på samtliga efterfrågade kunskaper och färdigheter – även förmåga till kommunikation och ledarskap – jämfört med doktorer.

I SUHF:s undersökning efterfrågades även hur olika områden prioriterades under forskarutbildningen. ”Analytisk och kritisk förmåga” var det som uppvisade bäst överensstämmelse mellan vad

10

Liknande resultat framkommer i en undersökning som gjordes parallellt vid medicinska fakulteten i Lund (Göran Thomé m.fl., ”Retroskopet 1992–2001: Hur värderas forskarutbildningen av dem som disputerat?” [Lunds universitet, medicinska fakulteten, enheten för medicinsk pedagogik: Rapport nr 16, 2004]). Där noteras också bl. a. att förmåga att arbeta i team bedöms som mycket viktigt i arbetet medan utbildningen anses ha utvecklat denna förmåga relativt dåligt.

som prioriterades i utbildningen och vad som ansågs viktigt i yrkeslivet. Diskrepansen var stor gällande vissa andra färdigheter, som ledarskap/projektledning, samarbetsförmåga och förmåga att överföra kunskaper till icke-specialister.

Tabell 10.5. Vilka av följande områden anser Du prioriterades i din doktors-/licentiatutbildning och vilka har enligt din erfarenhet varit viktiga i ditt yrkesliv? (procent ”ja”)

Prioriterades i

utbildningen

Viktigt i

yrkeslivet

Social kompetens och samarbetsförmåga

19

89

Bredd och god kunskapsöversikt

68

88

Analytisk och kritisk förmåga

89

87

Muntlig och skriftlig språkfärdighet i engelska

64

80

Ledarskap/projektledning 9 77 Muntlig och skriftlig språkfärdighet i svenska 31 77 Förmåga att angripa tidigare olösta problem 73 76 Förmåga att överföra kunskap till ickespecialister 17 72 Förmåga att använda IT 25 70 Förmåga att arbeta interdisciplinärt 32 70 Avancerade kunskaper inom specialområdet 86 62 Kontakt med arbetsmiljöer utanför högskolan 18 62 Kännedom om ämnets industriella/professionella tillämpningar

30 60

Undervisningserfarenhet 39 54 Innovationskunskap 27 49 Kännedom om karriärvägar utanför högskolan 4 47 Entreprenörskap 8 41 Utbildningen ska klaras av på anslagen tid (4 resp. 2 år) 25 24 Vetenskapsteori och vetenskapshistoria 25 20

Källa: SUHF, En genomlysning av svensk forskarutbildning 72.

I SUHF:s undersökning ställdes en motsvarande fråga även till arbetsgivare om vilka områden inom forskarutbildningen som bedömdes som viktiga vid anställning av forskarutbildade. Där var det social kompetens och samarbetsförmåga som värderades högst, följt av bredd och god kunskapsöversikt samt avancerade kunskaper inom specialområdet. Bland de egenskaper hos doktorer och licentiater som ansågs viktigast fanns högre sakkunskap inom området, forskningsvana, förmåga att samarbeta med universitet och högskolor, samt förmåga att tillgodogöra sig internationella forskningsresultat.

Arbetsgivarna tillfrågades också om vilka negativa erfarenheter de haft av doktorer och licentiater. Två av tre angav att de inte haft några negativa erfarenheter. ”Inte tillräckligt resultatorienterade” var det problem som angavs av flest (18 %), följt av ”för specialiserade” (11 %).

Karriärplanering under utbildningen

Doktorandspegeln visade på att doktorandernas framtidsplaner och karriärvägar efter examen inte uppmärksammas i tillräcklig utsträckning i forskarutbildningen. 60 procent ansåg att handledaren i liten grad eller inte alls hade diskuterat doktorandens framtidsplaner med doktoranden. I en undersökning av fackförbundet ST svarade nästan 80 procent av de doktorander som besvarat en enkät att utbildningen inte innehållit några särskilda förberedelser för yrkeslivet efter examen.

11

Även i USA har utvärderingar pekat på

att högskolan inte tar tillräckligt ansvar för karriärplaneringen.

12

10.3.3. Åtgärder för en bättre förberedelse för arbetsmarknaden utanför akademin

Som en kort slutsats av det ovanstående kan konstateras att det finns många positiva tecken: FoU utförs i ökande utsträckning av forskarutbildade, de flesta doktorer anser att doktorsexamen behövs för arbetet, ett vetenskapligt tänkande och kunskaper inom ämnesområdet anses krävas i hög eller mycket hög grad av över 80 procent av doktorerna, de flesta arbetsgivare har inga negativa erfarenheter av forskarutbildade, samverkan med det omgivande samhället har stärkts bl.a. genom forskarskolor, och tre av fyra examinerade skulle påbörja forskarutbildning om de på nytt ställdes inför valet.

Det finns dock stort utrymme för förbättringar. Endast 8 procent av företagens FoU utförs av forskarutbildade; andelen är högre inom statliga myndigheter, men å andra sidan utnyttjas allmänt de forskarutbildades kompetens relativt dåligt inom offentlig sektor. Nästan en tredjedel av doktorerna och två tredjedelar av licentiaterna anser inte att de behöver sin forskarexamen

11

ST/TCO, ”Livet som doktorand – en rapport om forskarstuderandes livssituation”.

12

National Academy of Sciences m.fl.

för arbetet, och det finns en diskrepans mellan vad som betonas under utbildningen och vad arbetsmarknaden kräver. En tredjedel av arbetsgivarna anser trots allt att forskarutbildade är för specialiserade, oflexibla eller otillräckligt resultatorienterade eller har andra negativa erfarenheter av forskarutbildade.

Även om situationen inte är densamma som för tjugo år sedan gäller fortfarande att det allmänt behövs en större förståelse hos arbetsgivare för doktorskompetensen, och en större förståelse inom akademin för arbetsmarknadens behov. För detta krävs bättre kontaktytor mellan akademin och det omgivande samhället, och att doktorernas fortsatta karriärvägar följs upp som underlag för karriärvägledning och utveckling av utbildningen. Det behövs också ökade insatser för doktorsutbildning med inriktning mot arbetsmarknader där behovet av doktorer är stort.

En tydligare beskrivning av doktorskompetensen

Själva utbildningens benämning kan ha ett viktigt signalvärde. Vi anser i likhet med vissa andra rapporter från de senare åren

13

att

termen doktorsutbildning är att föredra för att markera utbildningens vidare syften utöver den traditionella akademiska forskarkarriären. Den tydligare målbeskrivning som utredningen föreslår i kapitel 2 är också viktig som information till arbetsgivare om vad doktorsutbildningen ger och som vägledning för utformningen av utbildningen. Enligt vår bedömning betonas generalistkompetensen på ett tydligare sätt än tidigare.

I detta sammanhang vill vi understryka att doktorsutbildningen även i framtiden ska förse Sverige med goda forskare, samt att doktorernas avancerade kunskaper och forskningsvana värdesätts högt av många arbetsgivare – och borde kunna värdesättas av ännu fler. Avhandlingsarbetet ska fortsatt ha en central plats i utbildningen, och en betoning av t.ex. förmåga till kommunikation och samarbete innebär inte att dessa måste tillägnas utöver eller vid sidan av ”själva forskarutbildningen” – avhandlingsprojektet kan tvärtom vara den ram inom vilken dessa förmågor tränas bäst.

13

SUHF, En genomlysning av svensk forskarutbildning; Kungl. vetenskapsakademien, ”Svensk forskarutbildning i internationell belysning”.

Bättre kontakt mellan akademi och arbetsmarknaden utanför

Högskolornas uppgift att samverka med det omgivande samhället kan utvecklas betydligt när det gäller doktorsutbildningen. Utredningen om innovativa processer föreslog bland annat att samverkan med det omgivande samhället skulle ges ett högre meritvärde inom högskolan och att doktoranders ”institutionstjänstgöring” i högre utsträckning skulle kunna förläggas till företag, skolor etc.

14

Vi

instämmer i detta.

De former som i dag används, t.ex. industridoktorander och motsvarande, bör fortsatt vara viktiga. Som vi konstaterar i kapi- tel 7 finns det skäl att särskilt beakta denna grupp vid utformning av antagningen till doktorsutbildningen.

Två av våra förslag ser vi som särskilt betydelsefulla för att skapa närmare kontakter mellan högskolan och arbetslivet utanför högskolan och därmed ökad insikt kring doktorsutbildningen och vilken kompetens den ger. Det ena rör forskarskolor och kommenteras nedan. Det andra är den anställning som doktor som beskrivs under avsnitt 10.5 och som också bör kunna användas som en introduktion för den nyexaminerade doktorn till arbetslivet utanför akademin.

Uppföljning av och information om karriärvägar

Det är viktigt att högskolorna ser som sitt ansvar att följa upp vart doktorerna tar vägen efter examen och till vilka arbetsuppgifter, för att få en bild av vilka karriärmöjligheter som står till buds. Detta är ett nödvändigt underlag för planering och utveckling av doktorsutbildningen, men också för den enskilde doktorandens vägledning. Att tänkbara framtidsplaner diskuteras med doktoranden och att den individuella studieplanen också utformas och uppdateras med detta i åtanke bör vara ett självklart inslag i doktorsutbildningen.

Sådana uppföljningar bör inte bara konstatera hur arbetsmarknaden ser ut, utan även kunna vara proaktiva genom att försöka identifiera vilka nya arbetsområden som skulle gynnas av fler doktorsutbildade inom olika områden. Akademin kan se behov och utvecklingsmöjligheter som arbetsgivarna själva inte har möjlighet att identifiera.

14

SOU 2003:90, Innovativa processer.

Forskarskolor för behovsmotiverad doktorsutbildning

Ett bra sätt att utveckla doktorsutbildning för områden där det finns ett särskilt behov av doktorer är särskilda forskarskolor. Det kan vara områden där efterfrågan från arbetsgivare på vissa inriktningar är stor – men också områden där efterfrågan borde vara större än den är, t.ex. skolan. I kapitel 8 föreslår vi därför att en viss del av de medel som avsätts för forskarskolor reserveras för sådan behovsmotiverad doktorsutbildning. Eftersom syftet är att tillgodose behov av doktorer inom ett visst område bör dessa forskarskolor som regel vända sig till redan yrkesverksamma. Forskarskolor av detta slag kan blir särskilt värdefulla även för mindre och medelstora företag.

10.4. Fortsatt karriär inom universitet och högskolor

10.4.1. Många vill arbeta inom akademin

Även om majoriteten arbetar på andra håll är universitet och högskolor generellt sett den enskilt största kategorin av arbetsgivare för forskarutbildade, särskilt för dem med doktorsexamen. En akademisk karriär är också målet för många doktorander. Enligt Högskoleverkets Doktorandspegel 2003 vill två av tre doktorander ”förmodligen” eller ”definitivt” arbeta vid den egna eller någon annan högskola efter examen. En liknande indikation ges av att 69 procent av de examinerade 1994/95–1995/96 hade fram till våren 2003 sökt forskningsanslag efter sin doktorsexamen.

15

Av nedanstående tabell framgår att det inom så gott som alla ämnesområden finns en större andel av doktoranderna som kan tänka sig fortsätt arbete inom högskolan än andelen yngre doktorer inom högskolan. Detta tyder på att det inom de flesta ämnesområden finns konkurrens om fortsatt anställning inom högskolan.

16

15

SCB, Forskarexaminerades arbetsmarknad.

16

Högskoleverket, ”Redovisning…det framtida behovet av lärare vid universitet och högskolor.”

Tabell 10.6. Andel doktorer anställda vid universitet och högskola av antal förvärvsarbetande doktorer samt andelen doktorander som efter examen vill arbeta inom högskolan enligt Högskoleverkets Doktorandspegel 2003

Ämnesområde Andel (%) doktorer anställda inom högskolan av antal förvärvsarbetande doktorer

Andel (%) doktorander som efter examen kan tänka sig att arbeta inom högskolan

För alla åldrar För 25–39 år

Humaniora och religionsvetenskap

55

41

80

Rättsvetenskap/juridik 61 64 84 Samhällsvetenskap 63 71 79 Matematik 47 54 71 Naturvetenskap 35 50 56 Teknikvetenskap 43 34 52 Skogs- och jordbruksvetenskap m.m. 89 90 61 Medicin 23 31 69 Odontologi 36 50 77 Farmaci 18 21 32 Veterinärmedicin 36 39 74 Övriga forskningsämnen 99 68 81 Totalt 40 41 66

Källa: Redovisning av uppdrag till högskoleverket att utreda det framtida behovet av lärare vid universitet och högskolor, s. 26.

10.4.2. Behovet av meritering efter doktorsexamen

I såväl Sverige som andra länder har perioden efter doktorsexamen, den s.k. postdoktorala perioden, blivit allt viktigare i och med forskarutbildningens utveckling till en tidsbegränsad utbildning som förbereder för en karriär även utanför högskolan. För att avhandlingen ska ses som ett gesällprov måste de nydisputerade beredas möjlighet att göra forskningsinsatser och utvecklas vidare som forskare. För att denna möjlighet ska komma så många som möjligt till del, och för att skapa ett urval till fasta anställningar inom högskolan, har det ansetts nödvändigt med tidsbegränsade anställningar. Utöver detta har sedermera även stipendiefinansierade perioder, främst för utlandsvistelser, vuxit fram (postdoc). I det följande ges en översikt av de nyexaminerades möjligheter till

fortsatt anställning i högskolan och meritering för en karriär som forskare och lärare.

10.4.3. Befintliga meriteringsmöjligheter

Forskarassistent

Forskarassistenttjänsten infördes efter 1955 års universitetsutredning, och kunde då innehas av såväl doktorander som docenter. I och med 1969 års forskarutbildningsreform gjordes de om till renodlat postdoktorala befattningar. Med vissa förändringar i bland annat förordnandetid har de bestått under olika reformer av tjänstestrukturen sedan dess.

Enligt 4 kap. 10 § HF bör i första hand den komma i fråga som har avlagt doktorsexamen högst fem år före ansökningstidens utgång,

17

om det inte finns särskilda skäl. Med särskilda skäl avses

ledighet på grund av sjukdom, tjänstgöring inom totalförsvaret, förtroendeuppdrag inom fackliga organisationer och studentorganisationer eller föräldraledighet eller andra liknande omständligheter. Den sökande får dessutom inte ha varit anställd som forskarassistent inom samma eller ett närliggande ämnesområde under mer än tre år.

Enligt registret över personalen vid universitet och högskolor avseende oktober 2002 fanns det 1 038 anställningar som forskarassistent. Medan antalet doktorsexamina har ökat kraftigt under nittiotalet har antalet anställningar som forskarassistent legat i stort sett konstant och efter 1998 till och med minskat. Det har därmed blivit än svårare att som nydisputerad få en anställning som forskarassistent.

17

Denna tid var tidigare tre år, men förlängdes till fem år med hänvisning till att tillfälligheter kunde bli styrande för vem som kunde komma i fråga och för att vissa avstod från att ta ut doktorsexamen av taktiska skäl (prop. 1987/88:100, bilaga 10). Genom propositionen Vissa forskningsfrågor (prop. 1998/99:94) infördes därutöver skrivningen om särskilda skäl. Innan treårsgränsen infördes skulle företräde ges till dem som inte uppnått docentkompetens.

Biträdande lektor

Högskollärarutredningen

18

menade att forskarassistenttjänsten var

för snävt inriktad på forskning och inte gav tillräcklig pedagogisk meritering. De föreslog därför att forskarassistenttjänsterna skulle ersättas av biträdande högskolelektorer. Forskning 2000 menade att det saknades en lämplig form för första anställning av lärare direkt efter doktorsexamen, vilket minskar incitamentet att slutföra sin forskarutbildning i tid, och att en ny form som biträdande lektor borde införas.

19

Regeringen uppdrog med anledning av förslaget från Forskning 2000 åt Högskoleverket att utreda förutsättningarna för en ny anställningsform i högskolan och en ny ordning för befordran för anställning som lektor. Högskoleverket ansåg att anledningen till att det behövs ytterligare meritering för att anställas som forskarassistent beror på att antalet anställningar är för få, och att därför behövdes inte någon ny anställningsform. Verket föreslog i stället att antalet anställningar skulle ökas kraftigt och att beteckningen forskarassistent skulle bytas ut mot biträdande lektor. En biträdande lektor skulle kunna befordras till lektor utan ledigkungörande, om högskolan så önskade.

20

I propositionen Forskning och förnyelse ansåg regeringen att forskarassistenter inom ramen för sin anställning bör kunna arbeta 25 procent med undervisning. Vidare föreslogs en försöksverksamhet där lärosätena ska kunna anställa biträdande lektor under längst fyra år, där anställningen efter prövning kan övergå i en tillsvidareanställning som lektor. Några särskilda medel för försöksverksamheten tilldelades inte. En uppföljning föreslogs ske efter fem år för att särskilt studera effekterna av rörligheten.

21

Bestämmelserna för biträdande lektor motsvarar i stort dem som gäller för forskarassistent, förutom att möjligheten till förlängd anställning är kopplad till mängden undervisning som ingår i tjänsten (4 kap. 30 § HF), och att en biträdande lektor ska befordras till lektor om hon eller han är behörig och bedöms lämplig vid en prövning enligt de bedömningsgrunder som högskolan har ställt upp (4 kap.13 § HF) .

18

SOU 1996:166, Lärare för högskola i utveckling 78–79.

19

SOU 1998:128, Forskningspolitik 128–129.

20

Högskoleverket, ”Redovisning av uppdrag till högskoleverket att utreda förutsättningarna för en ny anställningsform i Högskolan och en ny ordning för befordran till anställning som lektor ” (Rapport 2000-04-18).

21

Prop. 2000/2001:3, Forskning och förnyelse, 43–44.

Enligt registret över personalen vid universitet och högskolor avseende oktober 2002 fanns det endast tre personer med anställning som biträdande lektor. Det verkliga antalet förefaller utifrån utredningens kontakter med högskolorna i dag vara något större, men anställningen har hittills använts i begränsad utsträckning.

Andra anställningar

Inom personalkategorin annan forskande och undervisande personal tycks anställningar för nydisputerade utgöra en relativt stor grupp. Andelen av de anställda med doktorsexamen oktober 2002 som tagit sin doktorsexamen år 2000 eller senare var 33 procent i kategorin annan forskande och undervisande personal, att jämföra med 24 procent bland forskarassistenterna.

22

Forskarassistenter och

kategorin annan forskande och undervisande personal ägnar också ungefär lika stor del av arbetstiden åt forskning (48 respektive 51 procent).

23

Anställning som forskare är den vanligaste benäm-

ningen, men även benämningar som doktor och postdoktor förekommer. I vissa av svaren från universitet och högskolor beskrivs sådana lokala lösningar, t.ex. tvååriga postdoc-anställningar.

Möjligheten att inneha anställning som doktorand efter doktorsexamen infördes 1993 med syftet att underlätta övergången från forskarstudier till lärarverksamhet inom universitet och högskolor.

24

Möjligheten tillämpas dock på olika sätt, och tycks endast

i liten utsträckning uppfattas som en etablerad form för fortsatt forskning efter disputation.

Postdoc-stipendier

För fortsatt karriär inom högskolan blir ett ”mellanled” med postdoc-vistelse utomlands en nödvändighet för många. Särskilt gäller detta inom naturvetenskap, men även inom övriga vetenskapsområden har det blivit allt vanligare. Cirka 300 personer åker utomlands på postdoc från Sverige varje år. Tillgången på stipendier har dock inte ökat i takt med det ökande antalet disputerade.

25

Av

22

SCB, uppgifter beställda av Högskoleverket för arbetet med att utreda behovet av lärare.

23

Högskoleverket, Lärarundersökningen 2003 (Högskoleverkets rapportserie 2003:13 R).

24

Prop. 1992/93:1, Frihet för kvalitet 55.

25

Göran Melin, Effekter av postdoktorala utlandsvistelser (SISTER/STINT, kommande publikation).

de doktorsexaminerade 1994/95–1995/96 som var anställda inom universitet och högskola våren 2003 hade 28 procent haft en postdoc utomlands.

26

Det i särklass vanligaste resmålet för en postdoc är USA. Det framförs ibland att Sverige till skillnad från USA saknar ett etablerat postdoc-system, men denna period är tämligen odefinierad även i USA. Postdocs betraktas ofta som varken studenter eller anställda, och få högskolor har några särskilda policies eller regelverk för detta. De flesta som har postdoc i USA finansieras av sin forskningsledares (principal investigator) anslag, och bara en mycket liten andel har beviljats egen finansiering för sin postdoc-period (fellowship). De svenska doktorer som genomför en postdocvistelse i USA med ett stipendium från Sverige tillhör alltså en relativt privilegierad grupp.

27

En studie genomförd under år 2003 av Göran Melin

28

visar att en

postdoc för de flesta är en mycket positiv erfarenhet och också en god merit. Var femte stipendiat instämmer dock inte i påståendet att deras postdoc visat sig vara en värdefull merit – man ”tappar fart” inom forskningen, erfarenheterna värderas och tas till vara dåligt vid hemmainstitutionen. Många upplever också problem avseende socialförsäkringssystemet, som uppenbart inte är utformat på ett sätt som gagnar unga forskare på postdoc i utlandet.

Melin konstaterar vidare att kvinnor är något missgynnade som postdoc-stipendiater trots att andelen kvinnor som söker och erhåller stipendium är i proportion till andelen som disputerar. De missgynnande faktorerna förefaller främst vara av strukturell art snarare än i skepnad av diskriminering från kollegor eller överordnade. Karriär- och meriteringssystemet vid institutionerna samt regelverket beträffande sjuk- och föräldrapenning är till kvinnors nackdel. Större flexibilitet vid utformningen av stipendieprogrammen och förändringar i regelverket beträffande sjuk- och föräldrapenning genom möjlighet att behålla SGI även vid vistelser längre än ett år skulle väsentligen bidra till att eliminera den strukturella diskrimineringen mot kvinnliga postdoktorer.

26

SCB, Forskarexaminerades arbetsmarknad.

27

Eva Karlsson, ”From Doctoral Student to Professor: The Academic Career Path in the United States” (ITPS, 2004).

28

Studien bygger på enkäter till och intervjuer med före detta stipendiater samt synpunkter från ett antal lärosäten och andra berörda organisationer.

Sökta forskningsanslag

Möjligheterna till fortsatt meritering efter doktorsexamen är ofta beroende av externa forskningsanslag. Av de som tagit doktorsexamen 1994/95–1995/96 hade närmare 7 av 10 sökt forskningsanslag fram till och med våren 2003, kvinnor i högre utsträckning än män. Bland de examinerade 1999/00–2000/01 var andelen drygt 6 av 10. Andelen varierar mellan ämnesområden: inom humaniora, samhällsvetenskap och medicin hade cirka 80 procent av de examinerade 1994–96 sökt forskningsanslag, men bara drygt 50 procent inom teknik.

29

10.4.4. Anställning som forskarassistent täcker inte behovet

Återkommande i nästan alla svar på de frågor som utredningen ställde till lärosätena är att möjligheterna till meritering är för små och har minskat på grund av knappa resurser. I många svar framhålls också att externa anslag utgör den dominerande – eller enda – möjligheten till fortsatt meritering. I något svar anses att det särskilt är kvinnor som drabbas av bristen på meriteringstjänster. Alltför få karriärmöjligheter efter doktorsexamen anses försvåra dels kompetensförsörjningen, dels möjligheterna att upprätthålla kontinuitet i forskningen.

Inom ramen för uppdraget att analysera behovet av lärare i högskolan uppdrog Högskoleverket åt SCB att ta fram ett underlag för att belysa vilka anställningar inom högskolan som innehas av nyligen examinerade doktorer.

30

Av rapporten framgår att av alla

som tog sin doktorsexamen under perioden 2001 till och med vårterminen 2002 hade 31 procent anställning inom högskolan i oktober 2002. Andelen varierar dock kraftigt mellan ämnesområdena och var 58 procent inom samhällsvetenskap och endast 7 procent inom naturvetenskap respektive medicin.

I gruppen som i oktober 2002 arbetade inom universitet och högskolor hade 8 procent anställning som forskarassistent medan 38 respektive 37 procent var anställda som lektor eller inom den s.k. kategorin annan forskande och undervisande personal. Av samtliga som avlade doktorsexamen under den nämnda perioden hade endast 2,6 procent anställning som forskarassistent medan

29

SCB, Forskarexaminerades arbetsmarknad.

30

Högskoleverket, ”Redovisning…det framtida behovet av lärare vid universitet och högskolor” 43.

omkring 12 procent av samtliga examinerade hade anställning som lektor och 12 procent som annan forskande och undervisande personal.

De uppgifter som Högskoleverket redovisar ger en bild av svåröverblickbara karriärvägar efter examen, där den särskilda meriteringsanställningen som forskarassistent, spelar en begränsad roll för nyexaminerade. Det är alltså uppenbart att anställning som forskarassistent i dag inte fyller funktionen som en naturlig rekryteringsväg direkt efter doktorsexamen. I våra kontakter med högskolorna har framkommit att forskarassistentanställning är attraktiva även för lektorer som vill ägna mer tid åt forskning. Det förekommer att redan docentkompetenta lärare söker – trots att forskarassistenttiden tidigare ansetts syfta till att uppnå just docentkompetens.

31

10.5. En ny anställningsform efter doktorsexamen

10.5.1. Varför en ny form?

Möjligheterna att direkt efter doktorsexamen få utveckla och nyttiggöra sin forskning samt meritera sig vidare för fortsatt karriär inom och utom högskolan måste enligt vår mening öka kraftigt. Såväl Högskoleverket som regeringen har tidigare uttalat sig för att fler anställningar som forskarassistent, alternativt biträdande lektor, vore tillräckligt för att åstadkomma detta. Högskoleverket har dock också framfört argument för en ny, kortare anställningsform, eftersom det redan skett en utveckling mot kortare postdoktorala anställningar inom lärosätena. Det vore att föredra om en sådan form finns reglerad i högskoleförordningen i stället för olika lokala konstruktioner som är svåra att överblicka för den enskilde.

32

Vi instämmer i denna senare bedömning, inte minst mot bakgrund av den stora andel nydisputerade som återfinns i oreglerade anställningsformer. På samma sätt som vid rekryteringen till forskarutbildning finns en risk för att otydliga och personberoende rekryteringsvägar leder till att många, särskilt kvinnor, väljs bort eller själva söker sig till områden med säkrare framtidsmöjligheter.

31

Se Överklagandenämnden för högskolan, beslut 2003-02-14, reg. nr. 23–908–02.

32

Högskoleverket, ”Redovisning … en ny anställningsform i Högskolan och en ny ordning för befordran till anställning som lektor” 22.

Vi menar att det också finns andra skäl som talar för en ny anställningsform. Det är angeläget att kunna få en anställning i direkt anslutning till doktorsexamen. Forskarassistent och biträdande lektor är relativt långa anställningar. Anställningsförfarandet innefattar en sakkunnigprövning och är möjligt att överklaga. Det tar därmed ganska lång tid att tillsätta en forskarassistent. Forskningsfinansiärerna tycks också mer och mer betona perioden närmast efter doktorsexamen och söker finna former för detta.

33

Ett annat viktigt skäl för en ny anställningsform är behovet att kunna kombinera verksamhet inom och utanför akademin under denna period, bland annat för att kommersialisera eller på annat sätt nyttiggöra och sprida forskningsresultat (se 10.5.4).

Mot den bakgrunden föreslår vi att en ny anställningsform inrättas, som bör benämnas anställning som doktor.

10.5.2. Anställning som doktor

Syfte och anställningstid

Anställningens syfte är att ge den nyexaminerade doktorn möjlighet att vidareutveckla, kommunicera och nyttiggöra sin forskning samt ge möjlighet till reflektion och ställningstaganden rörande karriärens fortsatta inriktning.

Anställningen riktar sig till nyexaminerade, och bör finnas i tillräckligt stort antal för att verkligen vara en tillgång. För detta krävs att det finns en förhållandevis snäv tidsgräns efter doktorsexamen, och att anställningsförfarandet kan gå snabbt och smidigt. Vårt förslag innebär att anställningen omfattar två år, vilket bör vara rimligt dels mot bakgrund av den mindre omfattande prövningen, dels för att syftet inte skall vara att påbörja och slutföra ett helt nytt forskningsprojekt.

För en fortsatt karriär inom högskolan behövs även pedagogisk meritering, och undervisning bör därför ingå i anställningen på samma sätt som gäller för forskarassistenter och biträdande lektorer. Med tanke på den begränsade tiden bör anställningen förlängas i motsvarande mån vid mer än 20 procents undervisning. Mer än ett halvt års förlängning bör dock inte vara möjlig. På samma sätt som gäller för forskarassistenter bör den som haft

33

T.ex. föreslår Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) i sin forskningstrategi för 2005–2008 ett ”gesällbidrag” för nydisputerade.

anställning som doktor inte kunna ges en ny sådan inom samma eller ett närliggande område.

Behörighet och anställningsförfarande

Bestämmelserna kring anställningen bör utformas så att det i första hand är de som disputerat inom ett år som kan komma i fråga, om det inte finns särskilda skäl (t.ex. föräldraledighet). Målet bör vara att anställningen kan påbörjas direkt efter examen, och ansöknings- och tillsättningsförfarandet bör därför utformas så att doktorander i slutskedet av sin doktorsutbildning kan söka en anställning som doktor. Doktorsexamen måste dock ha avlagts vid anställningens påbörjande.

Anställningen bör inte omfattas av den sakkunnigprövning som föreskrivs för professorer, lektorer och forskarassistenter i högskoleförordningen, inte heller bör anställningsbeslutet kunna överklagas. Kravet på utlysning bör däremot gälla. Utlysning bör ske av flera doktorsanställningar samtidigt, inom brett definierade ämnesområden, vid vissa fastställda tidpunkter, 2

  • gånger per år. På det sättet uppnås ett urval som gör det lättare att säkerställa kvalitet och rättvisa i bedömningen, och tidpunkten för disputationen blir mindre avgörande för möjligheterna att få en doktorsanställning.

Eftersom anställningen ska kunna erhållas i nära anslutning till doktorsexamen och det inte är fråga om att inom ramen för anställningen slutföra ett nytt forskningsprojekt bör ingen omfattande projektbeskrivning krävas vid ansökan. En enklare plan eller skiss för anställningstiden kan dock vara lämplig. I övrigt bör bedömningen grundas på den kompetens och potential som doktorn visat under utbildningen, främst genom avhandlingen.

Om anställningar som doktor utlyses vid samlade tillfällen innebär det att en viss väntetid kan uppstå innan en nydisputerad doktor eller en doktorand i slutskedet av sin utbildning kan söka en anställning som doktor. Fortfarande finns möjligheten att behålla en anställning som doktorand upp till ett år efter doktorsexamen.

Internationella kontakter och utlandsvistelser

För att utvecklas som forskare är det viktigt med kontakter med det internationella forskarsamhället, genom konferenser och liknande eller kortare eller längre vistelser i en annan forskningsmiljö. Det senare kan ske som i dag genom postdoc-stipendier, i stället för eller under tjänstledighet från en doktorsanställning. Men det bör också vara möjligt att förlägga en större eller mindre del av själva anställningstiden till ett utländskt lärosäte. Det skapar förutsättningar för att bättre integrera erfarenheter, kunskaper och kontaktnät från den utländska miljön i verksamheten vid det svenska lärosätet. Det bör också ge större möjligheter att hitta en lösning på frågan om ”utförsäkring”.

10.5.3. Doktorsanställningens betydelse för den akademiska karriären

Relationen till andra anställningar

Med den nya anställningen som doktor kommer det utöver postdoc-stipendier att finnas tre huvudsakliga former för fortsatt meritering efter doktorsexamen: doktorsanställning, forskarassistent och biträdande lektor. Eftersom doktorsanställningen i stor utsträckning förutsätts ersätta de olika lokala tidsbegränsade postdoktorala anställningar som finns kommer karriärvägarna att bli tydligare. Alla har inte samma behov och förutsättningar och måste inte gå samma väg. För många bör en anställning som doktor kunna följas av ett biträdande lektorat och en efterföljande befordran till lektor. För andra kan en postdoc utomlands följas av en anställning som forskarassistent, och sedan ett lektorat. Åter andra kan tänkas gå vidare till en anställning som forskarassistent eller biträdande lektor utan att ha haft vare sig doktorsanställning eller postdoc. Som framgår nedan ska en anställning som doktor även kunna leda vidare till en forskarkarriär utanför akademin – eller en karriär såväl inom som utanför akademin, vilket på sikt kan leda till mer integrerade karriärvägar.

Satsning på biträdande lektorer

En avvägning som varit återkommande genom åren är den mellan å ena sidan lärarnas och forskarnas anställningstrygghet och å andra sidan behovet av förnyelse och flexibilitet i forskningen och urval till de högre tjänsterna. I Europeiska kommissionens meddelande från juli 2003 konstaterades att forskare ofta möts av svåröverskådliga karriärvägar med osäkra anställningsförhållanden, och att mer långsiktiga anställningsmöjligheter behövs för att forskarbanan ska bli mer attraktiv.

34

Vi menar att införandet av doktorsanställningen bör åtföljas av en ökad satsning på anställningar som biträdande lektor. Det ger en tydlig möjlighet till karriärstege om den biträdande lektorn gör ett bra arbete och trivs med sin arbetssituation. Det finns även indikationer på att den anställningsformen främjar rekrytering av kvinnor till fortsatt anställning inom akademin.

En tydlig och möjlig väg in i fortsatt akademisk karriär är viktigt för rekryteringen till doktorsutbildning och för att ge ökad trygghet för doktoranden i utbildningen och incitament att avsluta den. Vi menar att en anställning som doktor med den utformning som skisseras ovan och särskilt avsatta medel för ändamålet kommer att ge stora positiva effekter. Enligt vår uppfattning bidrar förslaget dessutom till att främja kvinnornas intresse för fortsatt karriär inom akademin genom tydligare karriärmöjligheter. Inte minst kan doktorsanställningen innebära en välbehövlig förstärkning som gynnar utveckling av nya seniora forskningsinsatser.

10.5.4. Doktorsanställningar för samverkan

I nämnda meddelande från Europeiska kommissionen framhålls att de akademiska och utomakademiska karriärvägarna behöver integreras bättre, så att rörlighet mellan olika sektorer blir meriterande. Allt oftare betonas att Sverige och Europa behöver bli bättre på att realisera forskningsresultat till innovationer, nyföretagande och tillväxt. Vi menar att den nya doktorsanställningen bör kunna vara ett viktigt medel för dessa syften.

34

Europeiska kommissionen, ”Researchers in the European Research Area: One Profession, Multiple Careers,” Kommissionens meddelande till Rådet och Europaparlamentet, COM(2003) Bryssel, 18.7.2003.

Anställning som doktor föreslås därför kunna inrättas som en delad anställning mellan företag, organisationer, offentlig verksamhet å ena sidan och högskolan å den andra. Särskilda medel för detta bör fördelas av VINNOVA, som ges i uppdrag att skapa ett program för ändamålet.

Syftet med delade anställningar är att stärka samverkan mellan forskning och samhället utanför akademin, såväl industri som skola, vård m.m. Syftet bör också vara att stimulera nydisputerade att kommersialisera eller på annat sätt nyttiggöra och sprida forskningsresultat.

Inte minst för mindre företags möjligheter att knyta till sig forskningskompetens kan ett program av detta slag vara mycket värdefullt. Det bör också kunna leda till att nya företag startas. På sikt kan denna typ av doktorsanställningar skapa nya samverkansformer och ett meriteringssystem som innehåller drivkrafter för att realisera forskningsresultat till innovationer och nyföretagande.

10.5.5. Dimensionering och resurstilldelning

Med högskolornas ansträngda ekonomiska situation har medlen för forskarassistentanställningar trängts undan av behovet av att finansiera fasta anställningar och forskarutbildning. För att säkerställa ett tillräckligt antal doktorsanställningar måste därför medel särskilda medel avsättas för dessa.

Utgångspunkten för antalet doktorsanställningar bör vara examinationen i doktorsutbildningen och den andel av de examinerade som normalt stannar inom akademin. Vi har beräknat behovet på så sätt att i genomsnitt cirka 45 procent av de examinerade stannar inom akademin, och att hälften av dessa kan få en anställning som doktor. Med en examination på omkring 2 400 doktorer årligen ger det ett behov av cirka 500 doktorsanställningar. Medlen föreslås fördelas enligt något av följande två alternativ.

1. Medlen fördelas direkt till högskolorna utifrån examinationen i doktorsutbildningen. Högskolorna ska sedan göra en prioritering av olika områden utifrån strategiska satsningar och högskolans profilområden. Medel för doktorsanställningar bör också tilldelas lärosäten utan examinationsrätt som medverkar i doktorsutbildning. Detta är en enkel fördelningsmodell, som

ger högskolornas ett stort strategiskt ansvar och därmed stimulerar lärosätets förmåga till profilering och förnyelse.

2. Den totala dimensioneringen sätts fortfarande utifrån examinationen, men medlen tilldelas högskolorna från Vetenskapsrådet och VINNOVA, utifrån nationella strategiska överväganden och kvalitetsbedömningar. Detta kan skapa en dynamik i resursfördelningen mellan lärosäten och vetenskapsområden och därmed stimulera till profilering och förnyelse i ett nationellt perspektiv.

11. Jämställdhet

Utredningen har huvudsakligen behandlat jämställdhetsfrågan ur ett kvalitetsperspektiv, vilket innebär att enbart jämn könsfördelning inte är tillräckligt, utan att förutsättningar och strukturer också måste bli bättre anpassade till både mäns och kvinnors behov och önskemål.

Vi har låtit frågan om hur jämställdheten främjas ingå i samtliga delar av forskarutbildningen som system. I detta kapitel diskuteras frågan mer specifikt, bland annat könsskillnader vid övergången från grundutbildning till forskarutbildning och från forskarutbildning till fortsatt akademisk karriär, samt skillnader i hur kvinnor och män upplever utbildningsprocessen. Utredningen kan konstatera att hindren ofta handlar om svårfångade företeelser som mönster i organisation, maktstruktur, verksamhet samt akademins sätt att hantera olika frågor och problem.

Utredningen har inte identifierat några enkla lösningar för att undanröja dessa hinder. Däremot finns ett antal faktorer i utredningens förslag som bidrar till ökad öppenhet, tydlighet och trygghet i rekrytering, utbildningsprocess och fortsatta meriteringsmöjligheter, vilket enligt vår bedömning bör stärka jämställdheten och dessutom öka möjligheterna att involvera och attrahera studenter från tidigare underrepresenterade grupper.

11.1. Vad betyder jämställdhet i doktorsutbildningen?

Jämställdhet är en fråga om kvalitet i en verksamhet och ska prövas utifrån ett antal olika infallsvinklar. Jämställdheten måste betraktas utifrån de teoretiska och formella aspekterna å ena sidan och hur verkligheten gestaltar sig å den andra. Statistiken ger ett tydligt

intryck av ökande jämställdhet inom högskolesystemet. Andelen kvinnor till forskarutbildning, andelen kvinnor som fortsätter karriären inom akademin efter doktorsexamen och andelen kvinnliga professorer ökar successivt även om obalansen fortfarande är betydande på de högre nivåerna.

11.1.1. Jämställdhet är en kvalitetsfråga

Jämställdhet är inte bara en demokratisk rättighet, en fråga om rättvisa, utan även en fråga om kvalitet. Den s.k. Jästgruppen utvecklar kvalitetsperspektivet i sin rapport, Jämställdhet för kunskap, insikt och kvalitet, och framhåller att detta inom universitetsvärlden innebär att jämställdhet förbättrar kvaliteten på vetenskapliga och utbildningsmässiga prestationer.

1

Av de två huvud-

sakliga motiv för jämställdhetsarbetet, rättviseaspekten och kvalitetsaspekten har i många sammanhang rättviseaspekten varit den allt överskuggande. Det är därför angeläget att närmare diskutera kvalitetsaspekten.

I en skriftserie från Göteborgs universitets jämställdhetskommitté år 2000 utvecklas närmare vad kvalitet i jämställdhetsarbetet innebär. Enligt skriften kan jämställdhetsarbetet i akademin innebära förbättrad kvalitet på vetenskapliga och utbildningsmässiga prestationer. Om jämställdhetsarbetet enbart går ut på att jämställdhetslagen efterföljs i en redan existerande organisation innebär det ingen kvalitetsförbättring vad gäller verksamheten. I stället bör siktet ställas in på ett förändringsarbete med syftet att skapa en organisation som är utformad utifrån både mäns och kvinnors erfarenheter och livsvillkor.

2

Kvalitet i jämställdhetsarbetet kommer till uttryck i vissa jämställdhetsplaner vid högskolorna genom att det bedrivs efter två huvudlinjer. Den ena huvudlinjen utgörs av det särskilda jämställdhetsarbetet med kartläggning, aktiva åtgärder och uppföljning. Detta arbete omfattar både personal och studenter. Den andra huvudlinjen innebär integrering av ett genusperspektiv i högskolans verksamhet, vilket skapar en kvalitetshöjande diskussion genom att det ökar medvetenheten om högskolans och samhällets genus-

1

Ds 1997:56 Jämställdhet för kunskap, insikt och kvalitet.

2

Eva Mark, Jämställdhetsarbete – Teorier om praktiker (Göteborg: Jämställdhetskommitténs skriftserie 1,

Göteborgs universitet, 2000).

strukturer, och om svårigheterna med att bedriva jämställdhetsarbete inom högskolans värld.

11.1.2. Många praktiska hinder i jämställdhetsarbetet

Den s.k. avsmalnande pyramiden vad gäller andelen kvinnor i utbildning och på anställningar inom akademin har visserligen förändrats till det bättre på senare år men fortfarande finns många kvinnor i pyramidens bas men få i dess topp. Det finns en rad orsaker till detta, men i dag är det knappast formella hinder som gör att pyramiden ser ut som den gör. Ett antal kartläggningar och studier vid svenska universitet och högskolor har visat på förekomsten av sega strukturer och informella hinder, som bidrar till den ojämna könsfördelningen. Dessa informella hinder kan i ett annat perspektiv betraktas som informella möjligheter, eftersom de kan gynna män i den akademiska karriären.

Figur 11.1. Andel kvinnor i högre studier och anställningar vid universitet och högskolor år 2002.

Källa: HSV:s NU-databas samt SCB.

3

3

SCB, Universitet och Högskolor: Personal vid universitet och högskolor 2002 (Statistiska meddelanden UF 23

SM 0301, 2003).

0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100%

Nybörjare, gr.utb.

Examina, gr.utb.

Nybörjare, fo.utb.

Doktorsexamina

Annan forsk./und. pers.

Forskarass.

Lektorer Professorer

En sammanfattning av resultat från forskning på det område som beskriver på vilket sätt kvinnor och män behandlas vid tillsättning av högre anställningar inom akademin redovisas i en skrift från Göteborgs universitets jämställdhetskommitté 2003.

4

En jäm-

förelse görs mellan ett antal undersökningar. Av en bibliografi från 2003 framgår att rekrytering till tjänster inte tycks vara en kritisk punkt för jämställdheten inom universitet och högskolor.

5

Andra

undersökningar som visar att sakkunnigas bedömning av de sökande är långt ifrån könsneutral motsäger dock dessa resultat.

6

Analys av språkbruket i sakkunnigutlåtanden är ytterligare en metod att undersöka hur män och kvinnor behandlas vid tjänstetillsättningar. Flera sådana ger ytterligare belägg för att kvinnor och män värderas olika vid tillsättningar.

7

I en studie från Linköpings

universitet 1999 nämns följande förklaring:

Ändå har det blivit kvar osynliga strukturer och informella mönster som motverkar jämställdhet i realiteten vad gäller rekryteringen till forskarutbildning. Dessa subtila, men ackumulerande, hinder avslöjas främst genom sina resultat; en efter kön hierarkiserad och segregerad akademisk organisation som kontinuerligt återskapar sig.

8

11.2. Övergång grundutbildning – forskarutbildning

Andelen kvinnor bland dem som påbörjat forskarutbildning läsåret 2001/02 uppgår till 49 procent och har aldrig tidigare varit så hög. Eftersom kvinnorna utgör omkring 60 procent i de grupper som utgör en presumtiv doktorandgrupp kvarstår det förhållandet att kvinnor inte i lika hög utsträckning som män övergår till forskarutbildning. I följande tabell redovisas andelen kvinnor respektive män som övergått till forskarutbildning från olika ämnesområden i högskolan.

4

Eva Mark, Meritvärdering ur jämställdhetsperspektiv: Rekrytering av lärare och forskare. En begreppsanalys

(Göteborg: Jämställdhetskommitténs skriftserie 7, Göteborgs universitet, 2003).

5

Kyndel, D., Lindberg, L. & Riis, U. 2003: Jämställdhet inom universitet och högskolor – en

bibliografi med kommentarer HSV:s rapportserie 2003:22 R.

6

Elisabeth Fürst, Kvinnor i akademia – inntrengere i en mannskultur? (Oslo: Sekretariatet for kvinne-

forskning, Norges forskningsråd, 1988).

7

Kerstin Norén, Tjänst efter förtjänst? Argument i sakkunnigutlåtanden och andra skrivelser, förslag och beslut i

överklagningsärenden vid Göteborgs universitet 1988–1994 (BAS, Göteborgs universitet, 1997); Gudrun Olsson, ”Kvinna i Akademia – gäst vid mannens bord,” Nordisk Psykologi 51 (1999): 59–76.

8

Åsberg m.fl. 44.

Tabell 10.1. Examinerade i högskolans grundutbildning i perioden 1993/94–1997/98 som övergått till forskarutbildning t.o.m. läsåret 2001/02

Antal examinerade i grund- Andel (%) som börjat i forskarututbildning 1993/94–1997/98 bildning t.o.m. läsåret 2001/02

Ämnesområde i grundutbildning kvinnor män

kvinnor

män

Humaniora och teologi

6 107

3 026

11,8

21,3

Samhällsvetenskap och juridik 23 221 17 622

4,4

7,0

Undervisning

30 637

7 947

1,0

3,9

Naturvetenskap

4 365

2 849

29,0

44,9

Teknik

5 798 23 904

10,8

9,5

Lant- och skogsbruk

598

1 180

17,6

9,2

Medicin och odontologi

3 080

2 700

12,0

16,6

Vård och omsorg

22 594

3 077

1,8

3,1

Konstnärligt område

1 243

915

0,8

1,2

Övrigt område

125

90

9,6

11,1

Samtliga

96 287 62 116

4,8

10,0

Källa: Högskoleverkets Årsrapport 2003.

Tabellen visar att andelen kvinnor av de som examinerats i perioden 1993/94–1997/98 och som övergått till forskarutbildning t.o.m. läsåret 2001/2002 är 4,8 procent medan andelen av de manliga examinerade är 10,0 procent. En förklaring till kvinnornas låga övergång till forskarutbildning jämfört med männens är att de utbildningar som i hög utsträckning saknar en fortsättning i relevant forskarutbildning domineras av kvinnor, bl.a. lärarutbildning och vårdutbildning. Övergången från dessa är 1,8 respektive 3,1 procent för vård- och omsorgsutbildningarna medan motsvarande andelar för utbildningar inom undervisningsområdet är 1,0 för kvinnor och 3,9 för män. Det är intressant att notera att även för dessa kvinnodominerade utbildningar är det betydligt större andel av männen som fortsätter till forskarutbildning än av kvinnorna.

En studie genomförd inom ramen för ett danskt forskningsprogram om könsbarriärer i högre utbildning och forskning visar grundutbildningsstudenters inställning till en karriär som forskare.

9

9

Reisby m.fl. Forskningsprogrammet beskrivs på

<http://www.forsk.dk/forskpro/koenbar/projekt.htm>.

Detta är en av få studier som tar fasta på övergången från grundutbildning till forskning/forskarutbildning. Resultaten pekar på att detta är ett kritiskt skede och att åtgärder från universitetens sida, t.ex. uppmuntran att söka, kan vara av stor betydelse för individers val till (eller bortväljande av) forskning som karriär. Resultaten tyder vidare på att sådana åtgärder är av större betydelse för kvinnor än för män.

I en studie av övergången från grundutbildning till forskarutbildning vid Linköpings universitet görs ett försök att ur ett genusperspektiv undersöka studenters föreställningar om hinder och möjligheter i den akademiska miljön och hur dessa hinder och möjligheter påverkar kvinnliga och manliga studenters intresse för forskarstudier. Studien utfördes som en enkät kompletterad med intervjuer.

10

Slutsatserna blev att kön och social bakgrund samspelar när studenterna väljer om de vill forska eller inte. Faktorer relaterade till kön/genus visade sig dock vara starkare än social bakgrund. Manlighet som norm inom den akademiska världen bekräftades i intervjuerna och uppfattades som oproblematiskt av de manliga studenterna. De kvinnliga studenterna uppfattade däremot ett främlingskap inför akademin, vilket bland annat kan bero på att de träffat betydligt fler manliga lärare och handledare än kvinnliga. Rapporten avslutas med förslag till att påverka de osynliga strukturer och informella mönster, som bidrar till att förstärka män och manlighet som norm, medan kvinnor och kvinnlighet underordnas och marginaliseras. Ett av de viktigaste förslagen är att antagningen till forskarutbildning ska regleras av formella kriterier, vilka ska vara kända för alla och lätta för studenterna att informera sig om. I det sammanhanget påpekades också behovet av att bedömningen av studenters lämplighet för forskarutbildning måste ske i medvetenhet om att det är lättare för både män och kvinnor att uppvärdera manlig och nedvärdera kvinnlig kompetens.

Det mest frapperande under intervjusamtalen var att studenterna menade att de inte i någon större utsträckning kände till kriterierna för att bli antagen till forskarutbildningen. Det gällde framförallt de kvinnliga studenterna medan de manliga inte upplevde samma brist på kontakt med den akademiska miljön och information om forskarutbildning.

10

Åsberg m.fl.

11.3. Vad händer under utbildningsprocessen?

Av Högskoleverkets rapport Doktorandspegeln 2003 framgår bl.a. att de kvinnliga doktoranderna har svårare att trivas i sin utbildning och sin anställningssituation än de manliga. De kvinnliga doktoranderna uppfattar sin studiesituation som mer utsatt än vad de manliga gör. Dialogen med handledare fungerar inte lika bra, kvinnorna känner sig mindre accepterade i forskarkollektivet och de upplever studiemiljön mindre positiv än männen. Enligt Högskoleverkets tolkning av resultaten upplever 45 procent av kvinnorna att de i någon mening, antingen av lärare, handledare, andra doktorander eller administrativ personal, särbehandlats på grund av kön.

11

Av resultatet från Doktorandspegeln framgår också att manliga handledare är i övervägande majoritet i forskarutbildningen. Av de manliga doktoranderna har 90 procent manliga handledare och 72 procent av de kvinnliga har också manliga handledare. Tydligt är att det saknas kvinnliga förebilder för doktoranderna, vilket kan vara en bidragande orsak till att kvinnliga och manliga doktorander upplever olika grad av tillhörighet och trivsel i sina studier.

Som bland annat Åsa Bergenheim har konstaterat i sina intervjuer med handledare kan frågor relaterade till kön och genus ibland upplevas som svår att hantera och diskutera för handledare (se bilaga 10). Att handledarutbildningen i enlighet med regeringens intentioner innehåller jämställdhets- och genuskunskap är därför viktigt. Vårt förslag om obligatorisk handledarutveckling kan då få en positiv effekt även för jämställdheten.

Forskarskolor är en arbetsform som på olika sätt visat sig tilltala många kvinnor. Dels har den öppna rekryteringen attraherat en stor andel kvinnor, dels är den mer kollegiala formen för genomförande uppskattad av kvinnliga doktorander.

12

11

Högskoleverket, Doktorandspegeln 47–56. Observera att siffran om särbehandling omfattar även de som angett en mycket låg grad av särbehandling.

12

Se bl.a. Lena Trojer, Kompetens för ledarskap inom forskningsorganisationer – en kvinnlig forskarskola för förändring vid teknisk fakultet (Luleå tekniska universitet, 1999)

11.4. Övergång från forskarutbildning till fortsatt karriär inom akademin

Det har visat sig att färre kvinnor än män fortsätter en akademisk karriär efter disputation, och bl.a. inbyggda hinder inom det akademiska systemet har uppmärksammats.

13

Med kännedom om

att övergången från forskarutbildning till fortsatt arbete inom universitet och högskolor är en kritisk punkt där kvinnor ofta väljer bort en anställning i högskolan, krävs därför särskilda åtgärder.

Trots att det i dag inte finns formella hinder för kvinnor att nå samma positioner som männen i den akademiska världen så återspeglas detta inte i verksamheten. Kvinnor försvinner successivt från den akademiska arenan. I många fall upplever de att de missgynnas av systemet inom akademin och i stället för att ge sig in i osäkra konkurrensförhållanden väljer de andra arbetsplatser utanför akademin. Undersökningar om bakgrunden tyder inte på att det främst har med barn och familj att göra, utan snarare en ovilja att gå in i de manliga strukturer som akademin präglas av enligt många rapporter. Den problematiken, ”de informella strukturernas makt”, har belysts i ett flertal sammanhang. Gerd Lindgren behandlar frågan i en artikel ”Broderskapets logik.”

14

Hennes slutsats innebär

att män söker män, vilket cementerar etablerade maktstrukturer. Detta beror inte på att männen drivs av en längtan efter att utöva makt över kvinnor utan är följden av deras inbördes kamp om den makt och de positioner de tilldelat sig. I tidigare forskning om kvinnors villkor i mansdominerade organisationer har Lindgren observerat förekomsten av ett ”förbund” mellan männen som uteslöt kvinnorna.

Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse delade ut stipendier vid tre tillfällen i perioden 1997–1999 till yngre kvinnor som disputerat 1996–1998. Stipendiet avsåg medel för kvinnliga disputerades forskning efter doktorsexamen i syfte att vidga den ”flaskhals” som den bristande tillgången till forskningsmöjligheter efter avslutad forskarutbildning skapar. Det ökade antalet kvinnor som disputerade motsvarade inte en ökning av kvinnor på de fasta tjänsterna inom akademin. En utvärdering av hur stipendierna utfallit visade

13

SOU 1995:110 Viljan att veta och viljan att förstå – Kön, makt och den kvinnovetenskaplig utmaningen i högre utbildning.

14

Gerd Lindgren, ”Broderskapets logik,” Kvinnovetenskaplig tidskrift 1 (1996): 4–14.

att många kvinnor bland annat av familjesociala skäl avbrutit sin forskarkarriär efter doktorsexamen.

15

Utvärderingen av stipendiernas betydelse ledde också till en slutsats om vilka komponenter som påverkar kvinnornas karriär inom akademin. För att åstadkomma en högre andel kvinnor inom forskning, och särskilt bland professorerna, måste det finnas en något så när precis uppfattning om orsaker till skevheterna i den ”avsmalnande pyramiden”. I utvärderingsrapporten är dessa grupperade i tre kategorier: universitetsinterna faktorer av strukturell karaktär, främst långsamheten i systemet – det tar tid (15–30 år) att producera en lektor eller en professor, universitetsinterna faktorer av psykosocial karaktär, informella strukturer, det s.k. glastaket samt universitetsexterna faktorer som familjesituation och forskningspolitik.

11.5. Vad saknas ? Vad krävs?

Särskilda åtgärder krävs för att komma tillrätta med den obalans som speglas av den ”avsmalnande pyramiden”. I första hand krävs det ett påvisande av den akademiska karriärens struktur samt hur denna ofta missgynnar och marginaliserar kvinnor. Vidare krävs en utveckling av anställningsförhållanden med möjlighet till större anställningstrygghet. För att underlätta fortsatt rekrytering till forskarbanan måste särskilt uppmärksammas den i dag bristfälliga möjligheten och osäkerheten i de anställningar som erbjuds efter doktorsexamen. En klar karriärväg bör främja intresset för forskarutbildning i allmänhet, i synnerhet för kvinnorna.

I utvärderingen Kunna – Orka – Våga

16

påpekas att praktiskt

taget varje undersökning på området visar att kvinnor dels väljer forskarutbildning, dels väljer en karriär som forskare i lägre grad än män gör, eller omvänt, att universiteten när det gäller rekrytering till forskning tenderar att välja män framför kvinnor. De många mindre bidragen till forskningen om kvinnor i den akademiska världen pekar tillsammans på orsakerna till varför andelen kvinnor fortfarande är i minoritet. Teorierna som har utvecklats ger en tydlig indikation på att det finns traditionella informella strukturer som verkar som en osynlig men väl fungerande spärr för just

15

Eva Haettner Aurelius m.fl., ”Kunna – Orka – Våga: En utvärdering av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse stipendium till yngre kvinnliga disputerade 1996–1998.”

16

Haettner Aurelius m.fl.

kvinnor inom den akademiska världen. En svårighet är att faktorn ”glastaket” är så utomordentligt svårfångad till sin karaktär eftersom den består just av informella strukturer som svårligen kan mätas.

Från en debatt som tidskriften Nature startade i slutet av 1990talet publicerades bl.a. ett inlägg av fyra kvinnliga professorer vid Massachusetts Institute of Technology (MIT). De redogör för en grundlig undersökning av förhållandena för kvinnliga och manliga forskare på institutet. Undersökningen avsåg bl.a. löner, laboratorieutrymmen och andra forskningsresurser, undervisningsuppdrag, kommittéuppdrag, prestigeprofessurer och vetenskapliga priser. Sådana förhållanden spelar stor roll för kvalitet och framgång i forskning. Studien avslöjade ett antal diskrimineringar eller ojämlikheter, vilka gett anledning till åtgärder vid MIT.

17

11.6. Förslag

Jämställdhet både utifrån rättviseaspekten och kvalitetsaspekten har varit en grundläggande utgångspunkt i utredningsarbetet. Alla förslag som lagts har analyserats ur jämställdhetssynpunkt för att inte lägga hinder i vägen för ökad jämställdhet utan tvärtom skapa bättre förutsättningar. Endast ett förslag motiveras enbart av jämställdhetsskäl, nämligen att fler doktorander ska ha kvinnliga handledare. Andra förslag bidrar dock enligt vår uppfattning mer indirekt till att stärka kvinnornas ställning i forskarutbildningen och den fortsatta karriären, t.ex. förslagen om obligatorisk utveckling av handledarkompetens, förslagen om formalisering av antagning, anställning och studiefinansiering, förslaget om anställning som doktor och ökad satsning på biträdande lektorsanställningar, samt ökade satsningar på forskarskolor.

17

Mary-Lou Pardue m.fl., ”Moving on from discrimination at the Massachusetts Institute of Technology,” Nature debate, 9 september 1999. Studien publicerad i The MIT Faculty Newsletter 11.4 (march 1999). <http://web.mit.edu/fnl/women/Fnlwomen.htm>

Följande förslag gynnar enligt vår mening jämställdheten:

Rekrytering och urval genomförs öppet med kända former och urvalskriterier. Doktorsutbildningen är strukturerad och har en tydligare form. Goda möjligheter till fortsatt meritering direkt efter doktorsexamen.

Fler forskarskolor och mer forskarskoleliknande arbetssätt i genomförandeprocessen.

Doktorander har doktorandanställning hela utbildningstiden. Alla doktorander har huvudhandledare och minst en biträdande handledare. Utveckling av handledarkompetens ska vara obligatorisk för huvudhandledare. Andelen kvinnliga handledare ökar.

12. Internationalisering och mobilitet

I Europa pågår två dynamiska processer mellan vilka doktorsutbildningen utgör en länk: målet att till år 2010 ha skapat ett gemensamt europeiskt område för högre utbildning och målet att inom EU skapa ett europeiskt område för forskningsverksamhet. Den examensstruktur och de målbeskrivningar som utredningen föreslår är viktiga delar för deltagandet i dessa processer. Hinder för gemensamma doktorsutbildningar och examina bör undanröjas. Även i det avseendet får utredningens förslag till ny doktorsutbildning stor betydelse. Inom Norden pågår också en strävan till ökat samarbete, bl.a. genom nordiska forskarskolor. Sverige bör vara en aktiv deltagare i detta.

Forskarutbildningen är sedan länge en verksamhet med stark internationell prägel vid svenska universitet och högskolor. Arbetet är dock sällan samordnat, och doktoranders möjligheter till internationella kontakter, genom utlandsvistelser eller deltagande i internationella konferenser kan variera kraftigt. Medel för detta bör avsättas av lärosätena.

Många söker sig till forskarutbildning i Sverige, och detta positiva inflöde bör kunna öka. Informationen om svenska doktorsutbildningar bör samlas och göras lätt åtkomlig för utländska studenter. Att möjliggöra uppdragsutbildning är ett annat sätt. De doktorander som kommer utifrån bör också ges ökade möjligheter att fortsätta sin forskningskarriär i Sverige.

Utlandsvistelser och andra internationella kontakter är även viktiga under perioden efter doktorsexamen. Den nya doktorsanställning som utredningen föreslår bör kunna spela en viktig roll i detta. Det är också angeläget att de problem som finns beträffande socialförsäkringssystemet uppmärksammas.

12.1. Internationaliseringens betydelse i utbildningspolitiken

Den högre utbildningens internationalisering är ett viktigt inslag i utbildningspolitiken i Sverige liksom i många andra länder. Internationalisering av högre utbildning skulle kunna definieras som en strävan att anpassa universitet och högskolor till globala förändringar av social, politisk, ekonomisk och teknologisk karaktär.

Inom EU görs försök att uppnå detta genom att uppmuntra till ett vidgat samarbete med universitet i andra länder, stimulera internationellt utbyte av högskolestuderande, forskarstuderande, lärare och övrig personal, harmonisera högre utbildning och skapa gemensamma examensstrukturer. Utvecklingen mot ett mångkulturellt samhälle och tillflödet av invandrargrupper till universitet och högskolor är ytterligare argument för en internationell dimension i högre utbildning.

Sverige har en lång tradition av internationalisering inom den högre utbildningen och forskningen. Utbyte av studerande, lärare och administrativ personal är ett exempel på ökad internationalisering inom grund- och forskarutbildning, liksom utveckling av olika gemensamma aktiviteter. Regeringen har understrukit vikten av lärosätenas engagemang i olika slags internationella samarbeten och betydelsen av att den internationella rörligheten ökar inom alla områden.

I propositionen Den öppna högskolan slog regering och riksdag fast att den internationella rörligheten bland studenter, doktorander, lärare och annan personal inom högskolan bör öka.

1

Reger-

ingen ansåg att fortsatt tillskott av kunskaper och kompetens från utlandet, och att befolkningen skaffar sig mer erfarenheter och nya kunskaper om vår omvärld, är nödvändigt för att Sverige ska kunna förbli en av världens ledande kunskapsnationer. Det är viktigt att fler personer stimuleras till att skaffa sig utlandserfarenhet och att Sverige betraktas som ett attraktivt land att flytta till.

Regeringen framförde vidare i Den öppna högskolan att rekryteringen av utländska doktorander bör kunna öka ytterligare. En bra och gedigen forskarutbildning med kännedom om och koppling till forskningsfronten i sitt ämne kräver i dag goda internationella kontakter. En del av de internationella kontakterna utgörs av mobilitet bland doktoranderna, något som inte minst är betydelsefullt för ett relativt litet land som Sverige. Inom forskarutbild-

1

Prop. 2001/02:15, Den öppna högskolan.

ningen kan utländska doktorander bidra till att öka mångfalden, bredda kompetensen och stärka kvaliteten. Dessa doktorander kan också innebära en förstärkning av återväxten av forskare inom såväl högskolan som resten av samhället.

12.2. Utvecklingen inom EU och Norden

12.2.1. European Higher Education Area

År 1999 undertecknade 29 länder, samtliga EU:s medlemsländer, EFTA-länderna samt flertalet länder i Öst- och Centraleuropa, den s.k. Bolognadeklarationen. I dag har 40 europeiska länder undertecknat deklarationen. Bolognadeklarationens mål är att uppnå en fortsatt utveckling av det europeiska samarbetet inom högre utbildning, framför allt i syfte att främja studenternas rörlighet mellan de europeiska utbildningssystemen och på arbetsmarknaden. Rörligheten ska underlättas bl.a. genom att öka tydligheten och jämförbarheten hos de olika europeiska utbildningssystemen. Samtidigt ska mångfalden inom den högre utbildningen i Europa värnas. I deklarationen uppställs ett antal mål för att till 2010 skapa The European Higher Education Area, EHEA.

Berörda utbildningsministrar möttes i Berlin i september 2003 och antog en ny kommuniké som bygger vidare på Bolognadeklarationen. I denna deklaration lyfts forskarutbildningen in som en tredje cykel i utbildningssamarbetet inom Bolognaprocessen. Den ska bl.a. fungera som en viktig brygga mellan EHEA och den europiska forskningen. Ministrarna uttalar bl.a. i kommunikén:

Ministers call for increased mobility at the doctoral and postdoctoral levels and encourage the institutions concerned to increase their cooperation in doctoral studies and the training of young researchers. … Ministers state that networks at doctoral level should be given support to stimulate the development of excellence and to become one of the hallmarks of the European Higher Education Area.

2

12.2.2. European Research Area

Den europeiska kommissionen antog den 18 januari 2000 i Barcelona ett förslag om att realisera ett europeiskt forskningsrum som ett led i ansträngningarna att integrera och sammanföra

2

Berlinkommunikén, ”Realising the European Higher Education Area” 7.

Europas fragmenterade bild av vetenskap och forskning, ERA – European Research Area. Den europeiska unionens stats– och regeringschefer understödde vid sitt möte i Lissabon i mars samma år ambitionerna att genom ERA fram till år 2010 utveckla Europa till den mest dynamiska och konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomin i världen. Genom ERA ska det skapas möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning. Det sjätte ramprogrammet för vetenskaplig forskning och teknisk utveckling (FP 6) utgör EU-kommissionens centrala finansiella och rättsliga instrument vid genomförandet av ERA. Totalbudgeten för programmet, som är mer ambitiöst än tidigare program, uppgår till 17,5 miljarder euro under perioden 2002–2006.

ERA handlar framför allt om att utnyttja det mänskliga kapital och den kunskap som finns hos forskare på olika håll i Europa på bästa sätt. Det förutsätter kraftfulla satsningar på mobilitet så att de kan komplettera sina kunskaper och utveckla sin förmåga i bästa möjliga omgivning. I planerna ingår att skapa mobilitetscentra (mobility centres) i alla länder. Forskarna ska där kunna få svar på frågor som gäller visum, skatter, hälso- och sjukvård, arbetstillstånd, boende och barnavård.

För att kunna förverkliga ambitionerna med ERA krävs en ökad satsning på forskarutbildningen samt olika former av postdoktorala program. Inom EU-samarbetet finns således ett ökat intresse för forskarutbildningen och perioden efter doktorsexamen och forskarutbildningen ses som ett allt viktigare instrument i EU:s strävan att uppnå ERA.

I ett meddelande från EU-kommissionen till Rådet och Europaparlamentet

3

påpekas vikten av ökad fokusering på forskarutbild-

ningen och den efterföljande forskarkarriären. Rörligheten mellan akademin och övriga arbetsmarknaden samt mellan länder behöver öka. Det förutsätter att meriter i ett land eller en sektor kan tillgodoräknas även i andra länder eller sektorer.

Kommissionen säger vidare att en organiserad forskarutbildning krävs för att nå det mål om 700 000 nya forskare, som behövs för att förverkliga ERA. Universiteten måste förändra sin syn på forskarutbildningen som en inomakademisk angelägenhet – i dag upplever inte industrin att doktorer är tillräckligt väl förberedda för en utomakademisk karriär. Mer strukturerad träning i både forsk-

3

Europeiska kommissionen, ”Researchers in the European Research Area: One Profession, Multi-

ple Careers”.

ningsmetodik, projektledning, kommunikation m.m. behövs. Handledningen bör stärkas och den finansiella situationen tryggas. Rekryteringen behöver också förbättras, så att den inte bara blir lokal till sin karaktär och starkt beroende av enskilda handledare.

Länder och lärosäten behöver bli bättre på att ömsesidigt erkänna sina högsta akademiska examina och undanröja eventuella hinder för gemensamma examina inom forskarutbildningen, ”joint doctorates”. Dokumentet utmynnar i en rad uppmaningar till medlemsländer, lärosäten och andra aktörer, av vilka några är:

  • Beakta arbetsmarknadens bredare behov och behovet av ut-

veckling av forskarutbildningen när den integreras i Bolognaprocessen.

  • Ge doktorander bättre tillgång till handledning och ”mentor-

skap” på alla nivåer – inför eventuellt en ombudsmannafunktion eller särskilda kommittéer som hjälp vid t.ex. handledarbyte.

  • Se till att doktorander har tillräcklig finansiering – i form av

bidrag, lån eller lön – som oavsett form ger tillgång till grundläggande social trygghet, inklusive föräldraledighet.

  • Öka investeringarna i högre utbildning och forskning.
  • Uppmärksamma särskilt informations- och kommunikations-

teknikens möjligheter för att stärka forskarutbildning och forskning.

  • Beakta i alla insatser vilken effekt de får för kvinnor respektive

män.

  • Upprätta särskilda ”researchers’ guidance centres” på lokal,

regional och nationell nivå för att informera om de olika karriärerna inom forskning och utveckling.

12.2.3. Norden

Nordisk Forskerutdanningsakademi (NorFA) är en institution inom Nordiska Ministerrådets organisation som har till uppgift att stärka nordisk forskarutbildning. Detta görs genom att skapa mötesplatser och verka för utbyte av idéer och erfarenheter. Under sommaren 2002 utlyste NorFa medel för fem samnordiska forskarskolor inom humaniora och samhällsvetenskap. Planen var att varje forskarskola skulle få en miljon norska kronor om året i fem år för kurser, utbyten, nätverk och liknande, dock ej doktorandlöner.

Ministerrådet för undervisning och forskning (MR-U) fattade i juni 2002 ett beslut om att ta fram en s.k. Vitbok i syfte att göra Norden till en ledande region i forskning och innovation. Utredningsuppdraget gavs till professor Gustav Björkstrand, rektor för Åbo Akademi, och redovisades i oktober 2003.

Det nordiska forsknings- och innovationssamarbetets organisation är splittrad på en mängd olika aktörer både inom ministerrådet för undervisning och forskning, sektorsforskningen och inom de nationella vetenskapsråden när det gäller grundforskningen. I Vitboken föreslås att ett Nordiskt forsknings- och innovationsråd (NoFIR) inrättas den 1 januari 2005 med företrädare för de nationella forskningsråden i Norden, de självstyrande områdena, representanter för innovations- och IT-sektorn samt för ministerrådet och det internationella vetenskapssamfundet. Syftet är att genom samverkan mellan företrädare för grundforskningen och den forskningsinriktade innovationsverksamheten göra Norden till en ledande region i forskning och innovation.

I Vitboken föreslås också att de nordiska länderna prioriterar satsningar på nordiska forskarskolor och nordiska forskarkurser som leder till att det år 2010 finns ett betydande antal. Forskarskolorna kan vara av olika karaktär och med finansiering från ett flertal olika källor. Ett nära samarbete bör upprättas på området mellan forskningsråd och universitet. Därtill bör nationella forskarkurser öppnas för nordiska och baltiska forskarstuderande och ett antal ”joint degrees” inrättas.

4

12.3. Lärosätenas arbete med internationalisering

Bland de frågor som ställdes till universitet och högskolor under våren 2003 (bilaga 4) fanns en fråga om hur högskolan arbetar med internationalisering av forskarutbildningen. I relativt många svar framhålls att internationalisering av forskarutbildningen är en självklarhet eftersom forskningen bedrivs och publiceras i internationellt samarbete. Lika många svarade samtidigt att det inom högskolan inte finns någon policy eller särskilt avsatta medel för internationalisering. Även när uttalade målsättningar finns för internationaliseringsarbetet har de ofta inte kunnat följas upp på grund av resursbrist.

4

Björkstrand.

Den internationaliseringsåtgärd som framhålls i störst utsträckning är utlandsvistelse en del av studietiden, följt av deltagande i internationella konferenser

5

samt utländska inresande doktorander

och gästforskare. Vissa högskolor har uttalade mål för detta, och erbjuder särskilda resurser för ändamålet. Växjö universitet har t.ex. som mål att minst 75 procent av de forskarstuderande ska ha vistats minst en månad vid ett utländskt lärosäte, vilket också återspeglas i den prestationsrelaterade delen av fakultetsnämndernas fördelningssystem. Vid Mälardalens högskola är målet att alla doktorander ska ges möjlighet att vistas utomlands minst två månader med bibehållen doktorandlön, och delta i minst två internationella konferenser under utbildningstiden. Vid SLU utdelas årligen 1–1,2 miljoner kronor i bidrag till doktorander som vistas vid ett utländskt universitet. Humanistiska fakultetsnämnden vid Umeå universitet avsätter årligen 100–150 tkr för doktoranders deltagande i symposier och konferenser m.m.

I några få svar nämns också särskilda samarbetsavtal med utländska universitet gällande t.ex. utbyte. Ett arbete med att utveckla ”joint degrees” med samtidig forskarutbildning vid två samarbetande universitet, pågår vid vissa lärosäten.

12.4. Internationalisering genom utbyte

Lärosätenas internationalisering kännetecknas alltså av vetenskapligt utbyte mellan lärare och forskare samt möjligheter för studenter och doktorander att läsa vid utländska lärosäten och utländska studenter och doktorander att läsa vid svenska lärosäten.

I takt med expansionen av antalet forskarstuderande har också det internationella utbytet av forskarstuderande ökat under den senaste tioårsperioden. Detta gäller både antalet utländska forskarstuderande som kommer till Sverige och svenska forskarstuderande som åker utomlands.

5

Enligt Högskoleverkets Doktorandspegel hade 51 procent av de kvinnliga doktoranderna

och 56 procent av de manliga deltagit i någon internationell konferenser med relevans för forskarutbildningen.

Figur 12.1. Antalet inresande respektive utresande doktorander i perioden 1994–2002

Källa: Högskoleverket, NU-databasen.

Av figur 12.1 framgår att cirka 900 svenska doktorander reste till andra länder under 2002 för att delta i studerandeutbyte om minst tre månader. Lika många utländska forskarstuderande kom till Sverige i motsvarande utbyte. Uppgifter om internationellt utbyte inom forskarutbildningen avser poänggivande delar av forskarutbildningen. Med inresande doktorander avses sådana som inte är antagna till svensk forskarutbildning och inte har för avsikt att genomföra hela forskarutbildningen i Sverige.

Studerandeutbytet ökade under 2002 jämfört med föregående år, då en minskning hade skett. I förhållande till hela antalet aktiva doktorander är det cirka fyra procent som åker utomlands under ett år och närmare 40 procent i förhållande till antalet avlagda doktorsexamina.

I likhet med tidigare år skedde det mesta utbytet under 2002 med länder inom EU. Drygt 43 procent av de utresande och 40 procent av de inresande reste till, eller kom från något EU-land. USA, som enskilt land, är dock fortfarande det mest populära landet bland svenska doktorander. Ungefär var fjärde utresande förlade sina studier dit.

0 200 400 600 800 1 000 1 200

2002

2001

2000

1999

1998

1997

95/96

94/95

Inresande doktorander Utresande doktorander

I likhet med utresande doktorander är det relativt få utländska forskarstuderande inom det humanistiska och samhällsvetenskapliga området i förhållande till den totala volymen forskarstuderande inom dessa ämnesområden. Det är framför allt inom de naturvetenskapliga och tekniska fakulteterna som de utländska doktoranderna återfinns.

12.5. Mobilitet efter doktorsexamen

Sedan några decennier har det varit vanligt att nydisputerade doktorer åker utomlands efter doktorsexamen under ett eller ett par år på en så kallad postdoc. Detta är vanligt också i de flesta mindre västeuropeiska länder. Omkring 300 svenska doktorer åker utomlands på postdoc varje år.

6

I SCB:s enkätundersökning Forskarexaminerades arbetsmarknad svarade 22 procent av de doktorsexaminerade 1994/95–1995/96 att de haft en postdoc-period utomlands.

7

Inom naturvetenskap gällde

detta nästan fyra av tio, inom medicin och teknik en dryg femtedel och inom samhällsvetenskap tio procent. Av dem som var anställda inom universitet och högskola hade cirka 28 procent haft en postdoc-tjänst utomlands.

8

12.6. Åtgärder för att stimulera internationalisering och mobilitet

I utredningsarbetet har behovet av ökad internationalisering och mobilitet tagits i beaktande i alla förslag på samma sätt som gjorts beträffande jämställdhet. Dessutom föreslås åtgärder som primärt syftar till att främja internationalisering men också bidrar till andra kvalitetsförbättringar.

6

Melin 4–6.

7

Postdoc-tjänst betyder i detta sammanhang antingen stipendium eller anställning.

8

SCB, Forskarexaminerades arbetsmarknad.

12.6.1. Anpassning av examensordningen till europeiska förhållanden

För att göra det möjligt för svenska studenter och doktorander att vistas utomlands under en del av sin utbildning och att efter avslutade studier ha tillgång till en europeisk arbetsmarknad måste den svenska examensordningen vara tydlig och enkel att förstå i andra länder. Examensstrukturen bör dessutom vara i paritet med omvärldens huvudmodell.

Bolognadeklarationens målsättning att till år 2010 ha skapat the European Higher Education Area (EHEA) innehåller de tre övergripande målen att:

  • främja rörlighet (mobility),
  • främja anställningsbarhet (employability),
  • främja Europas konkurrenskraft/attraktionskraft som utbild-

ningskontinent (competitiveness/attractiveness).

Dessa övergripande mål bryts ned i sex operativa mål. De två första är:

  • Att bygga examensstrukturer som är tydliga och interna-

tionellt jämförbara.

  • Att använda jämförbara nivåindelningar inom examensstruktu-

ren.

Den examensordning som föreslås för den nya doktorsutbildningen, och den examensstruktur den ingår i, är enligt vår uppfattning ett stort steg i riktning mot förbättrade möjligheter till utbyte på alla nivåer inom utbildningssystemet, särskilt på master- och doktorsnivå. I kapitel 6 utvecklas det föreslagna systemet närmare. Den tydligare målbeskrivning som presenteras i kapitel 2 är också en viktig faktor för att tydliggöra den svenska doktorsutbildningen utomlands.

12.6.2. Gemensamma utbildningsprogram och examina – joint degrees

Ett av Bolognadeklarationens operativa mål är att genom s.k. integrerade utbildningsprogram bidra till ökat studerandeutbyte inom Europa. Ett ökat utbildningssamarbete kan enligt Pragkommunikén, där detta mål följs upp, åstadkommas genom att etablera

gemensamma examina, joint degrees. Utbildningsministrarna som deltog i Berlinmötet i september 2003 åtog sig att avlägsna juridiska hinder för att sådana gemensamma examina ska kunna inrättas och erkännas på nationell nivå. Att göra det möjligt att inom ramen för doktorsutbildningen kunna utfärda examina som är gemensamma för flera lärosäten, både inom och utom landet vore ett värdefullt bidrag till att främja rörligheten bland doktoranderna.

Vi föreslår att en analys görs av vilka hinder som föreligger och hur utfärdandet av gemensamma examina ska hanteras i praktiken. Vissa bestämmelser i högskoleförordningen kan försvåra även för dubbla examina, dvs. att en doktorand efter en studiegång vid två lärosäten ges doktorsexamen vid båda lärosätena. Svenska lärosäten bedriver redan i dag forskarutbildning i samarbete med utländska lärosäten, och de är angelägna om att befintliga hinder undanröjs. Genom samarbetet med utbildningsdepartementets examensöversynsgrupp har erfarits att gruppen i sin slutrapport kommer att utveckla något närmare omständigheter och initiativtagande rörande frågan om gemensamma examina, vilket blir ett viktigt inslag i diskussionen även för doktorsutbildningen.

12.6.3. Ökad mobilitet bland svenska doktorander – internationellt och nationellt

Antalet svenska studenter och doktorander som förlägger hela eller delar av sin utbildning till annat land eller vid annat lärosäte i landet bör öka. Samarbetet inom doktorsutbildningen kan dock utvecklas på många olika sätt. En viktig del av samarbete och kontaktskapande kan bestå i att doktorander som redan är inne i sin doktorsutbildning får en möjlighet att förlägga en del av sin utbildning vid utländskt lärosäte och i andra forskningsmiljöer, även inom landet. Det är viktigt att god planering i förväg förhindrar att utbildningstiden förlängs i onödan. Kontakter av olika slag kan också skapas genom att doktorander deltar i internationella såväl som inhemska konferenser och vetenskapliga symposier.

Det är viktigt att lärosätena erbjuder doktorander möjlighet att bedriva delar av sin utbildning vid ett annat lärosäte och i ett annat land, men även att delta i t.ex. konferenser och kurser. Åtgärder vid lärosätena som underlättar kontaktskapande kan vara:

  • att skapa ekonomiska incitament så att den enskilde doktoran-

den kan finansiera merkostnader för utbyte eller deltagande i konferenser,

  • att i de individuella studieplanerna beskriva och planera in

denna typ av verksamhet,

  • att i ökad utsträckning använda biträdande handledare från

annat lärosäte och annat land,

  • att Sverige verkar för att fler och större utbytesprogram skapas

för forskarstuderande, framför allt inom ramen för EUsamarbetet.

Vi föreslår att högskolorna avsätter särskilda medel för internationella kontakter i doktorsutbildningen, och att dessa medel redovisas i årsredovisningen.

12.6.4. Fler utländska doktorander till Sverige

Det är angeläget att utländska doktorander upplever den svenska doktorsutbildningen attraktiv och som ett bra alternativ till andra tillgängliga doktorsutbildningsprogram. De utländska doktoranderna bidrar i hög utsträckning till att öka mångfalden, bredda kompetensen och stärka kvaliteten i den svenska forskningen. Dessa doktorander kan efter examen också bidra till att stärka återväxten av forskare inom såväl högskolan som resten av samhället.

För att den svenska doktorsutbildningen ska vara attraktiv är det viktigt att de utländska doktorander som antas till doktorsutbildning i Sverige erbjuds goda villkor. I dag ges utländska doktorander ibland sämre förutsättningar än svenska, t.ex. beträffande finansieringen. De utländska doktorander som söker och antas till doktorsutbildning i Sverige bör ges samma villkor som svenska doktorander.

För att ytterligare stimulera och underlätta inflödet av utländska doktorander bör det dessutom göras möjligt för utländska myndigheter och företag att köpa doktorsutbildning inom ramen för uppdragsutbildning. Nuvarande regler för uppdragsutbildning gäller endast grundläggande utbildning och tillåter därmed inte detta.

Ett problem i sammanhanget rör utländska doktorander som önskar stanna i Sverige efter doktorsexamen men inte har möjlighet på grund av gällande regler att få uppehållstillstånd. Utländska

forskarstuderande bör kunna erbjudas möjligheten att stanna kvar i landet efter avslutad utbildning för en fortsatt forskarkarriär. Utredningen Advantage Sweden föreslog att Migrationsverket borde ges i uppdrag att i samarbete med universitet och högskolor utarbeta ändrade regler så att det blir möjligt för medborgare i länder utanför EES-området att få anställning efter avslutad examen utan att lämna Sverige.

9

Utredningen hade exempel på hur

välutbildade utländska medborgare varit tvungna att lämna Sverige efter examen, trots erbjudande om t.ex. utvecklings- och forskningsarbete vid svenska företag.

Enligt vår bedömning, i likhet med utredningen Advantage Sweden, bör SUHF kunna företräda högskolorna i kontakterna med Migrationsverket för att undanröja hinder för de examinerade doktorerna att stanna i Sverige efter examen. Vi har även för andra uppgifter rörande doktorsutbildningen föreslagit att SUHF ska kunna utgöra samtalspartner och samordnare.

12.6.5. Internationella forskarskolor

Forskningen är till sin natur internationell. Även inom doktorsutbildningen bör fler internationella miljöer skapas. Ett stort antal forskarskolor föreslås i kapitel 8 inrättas för särskilda ändamål och i samarbete över gränser inom och mellan högskolor. Medel för forskarskolorna ska enligt förslaget tilldelas forskningsråden och VINNOVA, som fördelar dem mellan högskolor efter deras ansökningar. Det är angeläget att inom ramen för det förslaget även bygga upp forskarskolor tillsammans med andra nordiska länder. Tillväxt och innovation är några av viktiga incitament för de forskarskolor som föreslås. I enlighet med Vitbokens uttalade intentioner för det nordiska forskningssamarbetet skulle sådan inriktning kunna vara aktuell för nya nordiska forskarskolor.

12.6.6. Information om doktorsutbildning behöver förbättras

De svenska studenterna inom grundutbildningen har förhållandevis dålig kännedom om forskarutbildningen. Detta utgör ett rekryteringshinder och måste förbättras. Det finns anledning befara att den information som riktar sig till utländska presumtiva doktoran-

9

SOU 2000:92, Advantage Sweden.

der och redan antagna forskarstuderande också är i stort behov av förbättring. I Sverige ansvarar Svenska institutet för information om den svenska högskolan till utländska studenter, medan Högskoleverket ansvarar för information till svenska studenter. Svenska institutet har av regeringen fått ett särskilt uppdrag att samordna marknadsföringen av svensk högre utbildning, vilket även inkluderar svensk forskarutbildning. En webbplats med allmän information om svensk högre utbildning och en sökmotor för engelskspråkiga kurser och program lanserades i januari 2004 (www.studyinsweden.se).

För att underlätta rekrytering av utländska doktorander är det angeläget att närmare analysera hur den internationellt riktade informationen fungerar och hur den kan förbättras och utvecklas ytterligare. I kapitel 7 föreslås att information om tillgängliga doktorsutbildningar ska finnas samlad och sökbar på en nationell webbplats, i likhet med Högskoleverkets ”studera.nu” för grundutbildningen. När den informationen samlas in bör det ske samordnat med Svenska institutet så att doktorsutbildningar som lämpar sig för utländska doktorander finns beskrivna på engelska och kan sökas via Svenska institutets informationskanaler.

12.6.7. Förbättrade möjligheter till utlandsvistelser efter doktorsexamen

Postdoc-vistelser utomlands är en viktig möjlighet för många. De som åker på postdoc utomlands får personligen ett mer omfattande internationellt vetenskapligt kontaktnät. Kunskapsöverföringen tillbaka till det svenska systemet efter hemkomsten fungerar dock inte alltid bra, och postdoc-vistelserna bidrar därmed inte så effektivt till internationaliseringen som de skulle kunna göra.

10

Regelverket beträffande sjuk- och föräldrapenning är dessutom ett hinder, särskilt för kvinnor. Rätten till sjuk- och föräldrapenning förloras normalt om mer än ett år tillbringas utomlands. Den faktorn som hindrande för att utnyttja postdoc-möjligheten borde kunna elimineras. Olika lösningar för detta har diskuterats, som att göra postdoc-perioden överhoppningsbar så att rätten till sjuk- och föräldrapenning bibehålls efter en postdoc-vistelse

10

Melin 48–49.

utomlands. SGI-utredningen menade att de som åker på postdoc skulle kunna omfattas av en ny standardförsäkring för studerande.

11

Den nya doktorsanställning som vi föreslår bör också kunna öppna nya möjligheter att hitta en lösning på denna fråga. Framför allt kan utlandsvistelser inom ramen för en doktorsanställning ge bättre förutsättningar för kunskapsöverföringen tillbaka till det svenska systemet (se kapitel 10).

11

SOU 2003:50, Sjukpenninggrundande inkomst – skydd och anpassning.

13. Examensrätt och vetenskapsområden

Forskarutbildning bedrivs i relativt stor utsträckning även vid högskolor som saknar relevant examensrätt. Olika problem eller svårigheter som kan vara förknippade med detta behandlas i detta kapitel, utifrån det uppdrag utredningen haft och de krav vi menar bör ställas på en ny doktorsutbildning.

Viktiga åtgärder för lärosäten utan examensrätt är enligt utredningens bedömning att delta i forskarskolor och att formalisera överenskommelser i samarbeten mellan lärosäten. Vi har också funnit anledning att diskutera effekterna av vetenskapsområden som indelningsgrund för examensrätt. Utredningens bedömning är att dagens system inte främjar specialisering och profilering i tillräcklig utsträckning. Av den anledningen bör det bli möjligt att genom särskild prövning kunna erhålla examensrätt i andra områden än vetenskapsområden när kvaliteten tillåter detta. Det kan bl.a. röra sig om områden som ligger i gränslandet mellan flera vetenskapsområden. Utredningen bedömer att det skulle kunna stimulera till profilering och förnyelse.

13.1. Varför examensrätt?

Frågan om tilldelning av examensrätt i forskarutbildningen eller indelning i vetenskapsområden ingår inte explicit i utredningens direktiv. Vi har dock sett ett behov av att behandla frågan, av flera olika skäl. Utredningen ska enligt direktiven kartlägga samverkan mellan lärosäten, och därvid visar sig vissa problem eller risker förknippade med forskarutbildning som bedrivs vid högskolor utan examensrätt. Till en stor del kan problemen avhjälpas med bättre genomarbetade överenskommelser och avtal mellan högskolorna. Samarbete likt det som finns i de nationella forskarskolorna kan

också vara en god lösning. I vissa fall kan det vara lämpligare att forskarutbildningen helt och hållet bedrivs vid det antagande universitetet. I vissa fall, när forskarutbildningen i praktiken helt och hållet genomförs vid en högskola utan examensrätt, menar vi dock att det kan finnas skäl att överväga om inte den högskolan också kan ha det formella ansvaret.

Vi bedömer alltså att forskarutbildning i samarbete mellan högskolor med och utan examensrätt behöver organiseras tydligare, men också att dagens system för tilldelning av examensrätt behöver ändras. Bland de viktigaste skälen till denna bedömning är följande brister som vi ser i dagens system, och som kommenteras närmare i det följande:

  • Kvalitetssäkringen på nationell nivå blir svag.
  • Satsning på bredden snarare än profilering uppmuntras.
  • De nya högskolornas potential att bidra till förnyelse, tvär-

vetenskaplighet, behovsmotiverad doktorsutbildning och professionsutbildningarnas kunskapsutveckling hämmas.

  • Doktoranden riskerar att komma i kläm vid otydligt reglerade

samarbeten.

13.2. Forskarutbildning vid högskolor utan eller med ett vetenskapsområde

13.2.1. Högskolor utan vetenskapsområde – några karakteristika

Universitet och högskolor kan delas in i tre kategorier, exklusive de konstnärliga och de mindre enskilda högskolorna:

  • universitet (15 st),
  • högskolor med ett vetenskapsområde som inte är universitet

(6 st),

  • högskolor utan vetenskapsområde (11 st).

Universiteten har generell examensrätt i forskarutbildningen, medan högskolor med ett vetenskapsområde har examensrätt inom det vetenskapsområdet. Även vid övriga högskolor finns dock ett omfattande engagemang i forskarutbildning. I svaren på de frågor som utredningen ställt till alla lärosäten anger flera mindre högskolor att ”en stor del” eller ”huvuddelen” av högskolans forsk-

ningsanslag går till forskarutbildning. Doktoranden antas och examineras då vid ett universitet eller en högskola med relevant vetenskapsområde. Normalt bekostar högskolan utan aktuellt vetenskapsområde doktorandens studiefinansiering helt eller delvis, och ibland även universitetets handledningskostnader. Som regel finns även en lokal handledare vid högskolan. På vissa håll deltar doktoranderna i obligatoriska kurser eller seminarier, eller utför vissa laborativa experiment, vid universitetet. I andra fall äger forskarutbildningen helt och hållet rum vid högskolan. I vissa sådana fall rör det sig om forskarutbildning kopplad till utbildningar som förts över från ett universitet till en högskola, t.ex. lärarutbildningen i Malmö (från Lund) eller biblioteks- och informationsvetenskap i Borås (från Göteborg).

I sammanhanget kan konstateras att det förekommer att högskolor med ett vetenskapsområde har substantiell forskarutbildningsverksamhet utanför det innehavda vetenskapsområdet. I detta är högskolan lika beroende av andra lärosäten för antagning och examination som en högskola som inte har något vetenskapsområde.

För högskolor utan vetenskapsområde gällde för år 2000 respektive 2002:

  • av det totala utfallet för grundutbildning räknat i helårs-

studenter genomförde de 17,1 procent (2000),

  • av anställningar för forskarstuderande (heltidsekvivalenter)

hade de 2,6 procent 2002,

  • av statsanslaget för FoU hade de 2,7 procent 2002,
  • antalet forskarstuderande med anställning år 2002 per profes-

sor (heltidsekvivalenter) var cirka 2,5.

Övergången från grundutbildning till forskarutbildning varierar mellan 0,6 och 2,4 procent år 2002 för examinerade vid hög- skolor utan vetenskapsområde. För universiteten gällde samma år 8,2–13,3 procent. Det finns en tydlig tendens till att högskolor med hög andel ”nya” professionsutbildningar har lägre övergång till forskarutbildning. Övergången är t.ex. cirka 2 procent från vårdutbildning och utbildningar inom undervisningsområdet medan den är cirka 9 procent för övriga utbildningar.

13.2.2. Behov av forskningsanknytning

Sedan början av 1990-talet gäller enligt högskolelagen att högskoleutbildning ska vila på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet (1 kap. 2 § HL). Från 1995 fick alla högskolor fasta forskningsresurser i form av anslagsposter på ett särskilt anslag ”Forskning och konstnärligt utvecklingsarbete vid vissa högskolor m.m.”. Därmed gjorde regeringen markeringen att forskningsverksamhet var viktig vid de s.k. små och medelstora högskolorna för att även deras verksamhet ska kunna ”bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning” (1 kap. 3 § HL). Forskningsanknytning har under årens lopp definierats på många olika sätt. Vissa förutsättningar för att skapa en forskningsanknuten grundutbildning bör dock gälla oavsett definition, nämligen alla högskoleutbildningars behov av kunskapsutveckling och lärarnas i grundutbildningen kontakt med forskning och forskningsverksamhet.

Dessförinnan baserades högre utbildning enligt HL enbart på vetenskaplig grund, vilket var i uppenbar konflikt med de nya professionsutbildningar som tillfördes högskolesystemet 1977. En teoretisering och akademisering av dessa utbildningar blev från 1977 naturliga sätt att inlemma dem i högskolan, bl.a. mot bakgrund av kravet ”vetenskaplig grund”. Genom att akademin saknade den empiriska och praktiskt förankrade erfarenhet som också borde varit en grund för kunskapsutvecklingen av dessa utbildningar, gällde huvudsakligen akademins villkor.

Utvecklingen av relevant kunskap för de nya utbildningarna har endast skett på vissa områden och där mycket långsamt. Statsmakterna har på senare år uppmärksammat situationen för t.ex. vård- och undervisningsområdet men trots vissa förstärkningar så är bristande ekonomiska resurser för dessa områden ett strukturellt problem inom högskolan. Vid många mindre högskolor bedrivs grundutbildning och forskningsverksamhet av det slag som vi kallar professionsutbildning, bl.a. vård- och lärarutbildningar, men även utbildningar av såväl fler- som tvärvetenskaplig karaktär. En viktig fråga är om forskningsverksamhet av det slag som genomförs vid högskolor utan vetenskapsområde behöver vara kopplad till forskarutbildning vid lärosätet. Kan forskningsverksamhet som ska ge nytt inflöde till kunskapsutvecklingen bedrivas utan direkt kontakt med forskarutbildning? Utveckling av ett nära samband mellan forskning och utbildning kräver inte nödvändigtvis hela sekvensen

grund-, forskarutbildning och forskning, men sambandet stärks genom att forskarutbildning ingår i verksamheten.

13.2.3. Forskarutbildningens potential utnyttjas inte

Det är framför allt vissa professionsutbildningar som saknar tydlig och nödvändig övergång till forskarutbildning. Ett aktuellt exempel är den nya lärarutbildningen som enligt beslut av statsmakterna ska kvalificera till forskarutbildning. Vid många av landets lärosäten med lärarutbildning saknas humanistiskt-samhällsvetenskapligt vetenskapsområde, vilket försvårar övergången.

Avsaknaden är också märkbar i de fall då högskolorna har en uttalad profileringsambition. Profilering försvåras om studieplanerna för forskarutbildningsämnet är strikt definierade vid det lärosäte som innehar examinationsrätten. Sammantaget kan det innebära att den utvecklings- och förnyelsepotential som finns vid lärosäten utan aktuell examinationsrätt blir underutnyttjad.

13.2.4. Problem med att inte ha examensrätt

Som nämndes inledningsvis finns alltså vissa problem som kan uppstå i samband med forskarutbildning vid högskolor utan examensrätt. Det kan bland annat innebära att:

  • en tydlig profilering av forskning och forskarutbildning med

utgångspunkt i den egna verksamheten vid en högskola utan examensrätt kan vara svår att förverkliga,

  • den antagande högskolan enbart agerar som ombud utan att

ställa krav på genomförandet,

  • doktoranderna hamnar i konflikt mellan intressen från genom-

förande och antagande lärosäte, får en oklar tillhörighet och har inte självklar möjlighet att ingå i beslutande och beredande organ vid den högskola där utbildningen genomförs,

  • utvecklingen av nya och flervetenskapliga forskningsansatser

utifrån de mindre högskolornas grundutbildning riskerar att hämmas,

  • studenterna riskerar att bli mindre motiverade att fortsätta i en

forskarutbildning, bl.a. därför att det inte finns doktorander i grundutbildningen som är förebilder.

13.3. Forskarskolor och tydliga överenskommelser

För att avhjälpa nämnda problem och risker vid högskolor som saknar aktuellt vetenskapsområde bör samverkan av olika slag utvecklas, vilket i de flesta fall rör sig om någon form av forskarskola enligt vår definition. Det är viktigt att alla möjligheter till samverkan mellan högskolorna tas till vara för att skapa starka och kreativa forskningsmiljöer som kan tåla prövning av konkurrensutsatta medel.

För att gagna utvecklingen av profilerade satsningar vid bl.a. de mindre högskolorna föreslås i kapitel 8 inrättande av forskarskolor för t.ex. behovsmotiverad doktorsutbildning för bl.a. yrkesverksamma. Förslaget innebär att de ges särskilt stöd genom öronmärkta medel för viss infrastrukturell verksamhet, som fördelas av forskningsråden och VINNOVA, beroende på forskarutbildningens inriktning. Högskolor utan vetenskapsområde som medverkar i dessa forskarskolor ska också enligt förslaget tilldelas medel för att täcka den totala kostnaden för doktorsutbildning för samtliga doktorander. De högskolorna har inte, till skillnad från högskolor som har examinationsrätt på området, särskilda medel avsatta för forskarutbildning på forskningsanslagen.

För att lösa de problem av praktisk natur som förekommer i samband med forskarutbildning som genomförs vid en annan högskola än den där doktoranden är antagen, och som inte bedrivs i en forskarskola, måste överenskommelser upprättas redan innan samarbetet börjar. Överenskommelsen bör upprättas så att vissa givna förhållanden och samarbetsformer klart beskrivs. Det ska vara tydligt för alla inblandade parter och individer vad som gäller. En gemensam mall för sådana överenskommelser bör kunna utarbetas av lärosätena tillsammans, lämpligen samordnad av SUHF.

Utöver sådana överenskommelser och forskarskolor har vi även funnit anledning att se över systemet för tilldelning av examensrätt. Forskarutbildning i samarbete med andra kommer att ses som ett steg mot målet att tillerkännas egen examensrätt. Det är då viktigt att detta arbete bidrar till den samlade forskarutbildningens dynamik och inte bara innebär en utspädning av forskningsresurser, dvs. att det finns incitament till specialisering och profilering.

13.4. Är vetenskapsområden ett lämpligt instrument för examensrätt?

13.4.1. Indelningen i vetenskapsområden

Utredningen om uppföljning av 1993 års universitets- och högskolereform (RUT-93) föreslog att statsmakterna fortsatt borde besluta om den övergripande fördelningen av forskningsresurserna mellan olika områden, men att det skulle göras i fyra bredare områden: teknik, naturvetenskap, medicin och kulturvetenskaper. Formerna för resurstilldelningen till forskarutbildningen ansågs behöva utredas vidare.

1

Regeringen ansåg i propositionen Hög-

skolans ledning, lärare och organisation att resurstilldelning i sådana bredare områden skulle underlätta för universitet och högskolor att göra egna prioriteringar av sina forskningsresurser och ge dem bättre förutsättningar för tvärvetenskapligt samarbete. Även rätten att anordna forskarutbildning knöts till dessa vetenskapsområden. En högskola kan tilldelas ett vetenskapsområde, och därmed ges rätt att anordna forskarutbildning och att utfärda doktorsexamen inom detta, om grundutbildning och forskning vid högskolan har en sådan kvalitet och omfattning inom vetenskapsområdet att forskarutbildning kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå (2 kap. 5 § HL). Förslagen var enligt regeringen ägnade att uppmuntra de mindre och medelstora högskolorna att specialisera sig och koncentrera sina resurser.

2

Sedan tidigare hade Stiftelsen Högskolan i Jönköping tillstånd att utfärda licentiatexamen och doktorsexamen i företagsekonomi, handelsrätt, nationalekonomi och statsvetenskap. Regeringen anförde dock i budgetpropositionen för 2004 att vetenskapsområde är en lämplig avgränsning av ett område för forskarutbildning och meddelade sin avsikt att tilldela Högskolan i Jönköping humanistiskt-samhällsvetenskapligt vetenskapsområde.

1

SOU 1996:21, Reform och förändring: Organisation och verksamhet vid universitet och hög-

skolor efter 1993 års universitets- och högskolereform 106–108.

2

Prop. 1996/97:141, Högskolans ledning, lärare och organisation 53–55.

13.4.2. Problem med tilldelning av examensrätt genom vetenskapsområden

Utredningen anser i likhet med regeringen att det är angeläget att högskolorna stimuleras till profilering och förnyelse. Vi delar dock inte bedömningen att tilldelning av examensrätt genom vetenskapsområden åstadkommer detta. Flera olika delar av utredningsarbetet har lett oss till denna slutsats.

Den doktorsutbildning som utredningen föreslår förutsätter mer av samarbete och profilering än i dagsläget. Forskningsmiljöerna bör inte vara för små och utspridda, eftersom forskarutbildning kräver viss minsta kritisk massa. Dagens system med indelning i vetenskapsområden ger incitament till en satsning på bredden för att täcka stora delar av ett vetenskapsområde. Detta är ofta inte i linje med de profileringar som högskolor utan vetenskapsområde vill satsa på och kan leda till att efterlikna snarare än att agera komplementärer till universiteten. De förslag till forskningsstrategier som högskolorna utvecklar på uppdrag av regeringen ger en bild av den önskvärda utvecklingen, som i stor utsträckning inte passar uppdelningen i vetenskapsområden. Systemet med vetenskapsområden gynnar därför inte utvecklingen av nya och gränsöverskridande forskningsverksamheter, ofta initierade i samverkan med industri och näringsliv i högskolornas omgivning.

Utredningen ska också analysera huruvida forskarutbildningen är utformad för en karriär utanför högskolan. För att utveckla doktorsutbildning med större relevans för arbetslivet kan ett ämnes- och fakultetsöverskridande angreppssätt vara nödvändigt för en ökad mångsidighet. Ett nära samarbete med det omgivande samhället torde alltid vara nödvändigt. Flera mindre högskolor har en jämförelsevis stark professionsprofil och intensivt samarbete med näringsliv och övrigt samhälle i regionen. Forskarutbildning i gränslandet mellan flera vetenskapsområden kan dock i dagens system bara utvecklas vid universiteten som har generell examensrätt, samtidigt som den disciplinärt anordnade forskarutbildningen traditionellt är starkare där. I den senaste forskningspolitiska propositionen Forskning och förnyelse påpekar regeringen vikten av att utveckla tvär- och mångvetenskapliga forskningsinriktningar och utgår från att den utvecklingen kommer att ske naturligt genom vetenskapens inneboende kraft.

3

Vetenskapsområden som

3

Prop. 2000/2001:3, Forskning och förnyelse 48.

indelningsgrund blir dock hindrande för sådan utveckling inom andra lärosäten än universitet.

I en situation där forskarutbildningen har expanderat kraftigt, och av statsmakterna förutsätts expandera ytterligare, blir kvalitetssäkring en viktig aspekt. Tilldelning av examensrätt är ett grundläggande instrument för kvalitetssäkring som kan användas på två sätt. Dels för att säkra att de som meddelar forskarutbildning har de förutsättningar som kan anses krävas, dels för att se till att knappa resurser inte sprids alltför tunt över landet, utan att en profilering, arbetsfördelning och kraftsamling i stället sker. Det finns utrymme för förbättring av kvalitetssäkringen på båda punkter. I nuläget gäller den första delen att de nyare lärosätena i forskarutbildningen agerar inom ett mycket vidare område än de egentligen bedömts kompetenta inom. Stora delar av de mindre högskolornas forskningsanslag används till forskarutbildning och relativt omfattande forskarutbildning bedrivs av högskolor som inte har relevant examensrätt, i forskarutbildningsmiljöer som inte alltid har nödvändig kritisk massa. Vad gäller den andra punkten ger dagens system inget tydligt incitament till profilering.

13.5. Examensrätt bör kunna ges i andra områden än vetenskapsområden

För att främja profilering och därmed effektivare resursanvändning för högre kvalitet, för att främja behovsmotiverad forskning och doktorsutbildning som styrs av problem- och behovsområdet snarare än disciplinära gränser, och för att stärka kvalitetssäkringen av doktorsutbildningen så att utbildningen bedrivs av en instans som har prövats och tilldelats examensrätt, föreslår utredningen att examensrätt i doktorsutbildningen bör kunna tilldelas för grupper av ämnen eller områden för doktorsutbildning i stället för vetenskapsområden.

13.5.1. Prövning utifrån profileringssträvanden

Områden för nya examensrätter bör inte definieras uppifrån utan utifrån befintlig och planerad verksamhet på högskolorna och av högskolorna själva. Vissa generella kriterier för bedömningen måste sättas upp men vi gör inte något försök att precisera dessa närmare. De bör dock ge tillräckligt tydlig information till högskolorna för att förebygga ansökningar som uppenbart inte kan bifallas. De kan knappast utformas som en ”checklista” med strikta kvantitativa mått, utan en bedömning måste göras från fall till fall, enligt i huvudsak samma ordning som dagens vetenskapsområdesprövningar. Högskoleverket har i sina utvärderingar fastställt ett antal kriterier, vilka kan anpassas till den situation som blir aktuell med detta förslag.

I sammanhanget bör understrykas att prövningen inte ska vara mindre hård än tidigare verksamhetsbedömningar – tvärtom kan det ses som en skärpning genom att examensrätten endast tilldelas inom det område som prövats. Grundläggande är att det är kvalitetsbedömningen som är styrande och inte regionalpolitiska överväganden.

Utredningen har övervägt möjligheten att föreslå att indelningen av forskningsverksamheten i vetenskapsområden slopas helt. Det skulle allmänt kunna gagna profilering mot sådana områden av nationell angelägenhet, såsom problemorienterade insatser i samverkan med näringsliv och offentlig sektor, vilkas komplexitet ofta kräver flervetenskapligt sammansatta forskningsmiljöer. Vi har emellertid stannat vid att inte lämna något förslag i den vägen utan understryker behovet av att högskolor utan examensrätt kan beviljas sådan för ett område för doktorsutbildning som inte behöver vara ett vetenskapsområde. Temaforskningen vid Linköpings universitet innebär inte något tekniskt problem vid resurstilldelning. Högskolan i Jönköping har länge haft examensrätt inom ett snävare område. Inte heller denna form för definition av examensrätt behöver utgöra något hinder för resurstilldelningssystemet.

Medel för den verksamhet som definieras på annat sätt än vetenskapsområde kan läggas på posten Övrigt inom det direkta forskningsanslaget. Om inte möjligheten ska finnas att få examensrätt utan att examinationsmål ställs upp, innebär vårt förslag att en högskola som prövats och erhållit examensrätt inom ett område kan omsätta den rätten först när det blir aktuellt att sätta nya exa-

mensmål, och då blir det fråga om en fördelning mellan alla som har examensrätt i doktorsutbildningen

Att bevilja examensrätt inom ett område som definieras på annat sätt än vetenskapsområde reser frågan vad som händer med dem som redan tilldelats vetenskapsområde och/eller erhållit universitetsstatus. Vi har inte haft möjlighet att närmare skärskåda den anomali som kan uppstå men vill peka på problemet och lyfta fram behovet av kontinuerlig nationell kvalitetsuppföljning av forskarutbildningen.

13.5.2. Gemensam examensrätt?

För högskolor utan examensrätt kan de behovsmotiverade forskarskolorna bli särskilt intressanta. Högskolorna skulle inom ramen för sådana forskarskolor kunna få egen examensrätt under förutsättning att de uppfyller vissa givna krav. Det kan röra sig om flera högskolor i samarbete men också en högskola som definierar en forskarskola inom sig med fler- eller tvärvetenskaplig prägel på forskarskolan.

En intressant möjlighet vore att flera lärosäten utan vetenskapsområde tillsammans kan beviljas examensrätt i doktorsutbildning inom ett visst givet område, som kan tillhöra delar av mer än ett vetenskapsområde. En lösning skulle kunna vara att skapa en gemensam organisation/fakultetsnämnd för läroanstalterna med eget ansvar för en forskarutbildning inom ett visst givet område. Särskilt regelverk och kriterier för detta behöver i så fall upprättas. Denna fråga bör beaktas i arbetet med att möjliggöra gemensamma doktorsutbildningsprogram och examina för flera lärosäten (se kapitel 12).

13.6. Tidigare diskussioner och förslag

En kort sammanfattning av de resonemang som förekommit i samband med prövning av universitets- och vetenskapsområdesansökningar redovisas i det följande. Bedömargruppen för inrättande av professurer angav kriterier för att anordna forskarutbildning, bl.a. följande:

4

  • tillräckligt rekryteringsunderlag av studenter,
  • tillräcklig mellannivå av lärare med doktors- och docent-

kompetens,

  • förmåga att behålla de mest kvalificerade lärarna under längre

tid,

  • tillräckliga ekonomiska resurser för att möjliggöra oberoende

och långsiktighet,

  • tillräckligt många, någorlunda näraliggande, ämnesområden för

att kunna bilda en kompetent fakultetsnämnd och för att säkerställa en viss bredd i forskarutbildningen,

  • nationellt och internationellt nätverk.

Om det inom ett ämnesområde, eller ett antal näraliggande ämnesområden, vuxit fram en miljö som innefattar professurer och ett tiotal aktiva forskare med minst docentkompetens och om forskningen delvis stöds med anslag från regeringen så att även rent inomvetenskapliga problemställningar kan bearbetas, kunde det enligt bedömargruppens mening vara motiverat att en sådan miljö tilldelas rätten att examinera i forskarutbildningen. Den s.k. kritiska massan ansågs kunna variera mellan ämnesområden, och nätverk kan fungera som supplement till den egna miljön.

Bedömargruppen som skulle pröva Örebros, Växjös, Karlstads och Mitthögskolans ansökningar 1998 om att bli universitet listade följande argument för och emot att sprida forskarutbildning till fler högskolor:

5

4

Högskoleverket, Kriterier för benämningen universitet (Högskoleverkets rapportserie

1996:12 R).

5

Högskoleverket, Högskola i dynamisk utveckling – fyra högskolors förutsättningar att bli

universitet (Högskoleverkets rapportserie 1998:11 R) 28–32.

För Mot

  • Förstärker forskningsanknytningen i grundutbildningen
  • De bedriver redan forskarutbildning i viss omfattning, och resurstillskottet behöver därmed inte bli så stort
  • Forskningen vid de mindre högskolorna sker ofta i nära samverkan med aktörer utanför högskolan
  • Högskolorna har en högre andel kvinnliga studenter än universiteten
  • Högskolorna har en högre andel studenter från ickeakademisk bakgrund än universiteten
  • Områden som vård och undervisning är relativt stora vid högskolorna, och egen forskarutbildning skulle stärka forskningsanknytningen av dessa utbildningar
  • Högskolorna erbjuder ofta nya intressanta utbildningar och forskningsområden, ofta med lokal förankring
  • Det kan finnas en övre gräns för hur stora lärosäten och institutioner kan vara för att fungera väl
  • Det går fortare att expandera forskarutbildningen i redan befintliga miljöer, och det är dyrt att sprida materiella och mänskliga resurser
  • Det finns en tendens till strömlinjeformning i universitetsväsendet som gör att lokala profiler försvagas – högskolornas mångfaldsbidrag kan minska om de blir universitet
  • De ämnesmässiga miljöerna vid högskolorna är små och sårbara
  • Universiteten har större ämnesbredd – expansion vid högskolorna kommer huvudsakligen att expandera den samhällsvetenskapliga och i viss mån humanistiska forskningen
  • En expansion vid högskolorna torde leda till en relativ ökning av den tillämpade forskningen jämfört med grundforskningen

Bedömargruppen ansåg att några nya lärosäten bör ges rätt att utfärda examina inom forskarutbildningen, och att de bör uppmuntras till att söka sådan rätt inom nischer och profiler som kompletterar forskningen vid de nuvarande universiteten. Sam-

arbete på nationell nivå för forskarutbildningen, initierat av lärosätena själva, efterfrågades också.

Vid bedömningen av högskolornas i Karlstad, Växjö och Örebro universitetsansökningar, konstaterade bedömargruppen att även om forskningen enligt regeringen inte behöver spänna över ett helt vetenskapsområde, ställer en generell examensrätt inom vetenskapsområdet stora krav på djup och bredd. En ordning där forskarutbildning ska etableras vid nya högskolor genom vetenskapsområden ”är ägnad att uppmuntra till bredd i ett lärosätes verksamhet och motverka specialisering och profilering.”

6

Bedömargruppen redovisade därmed samma synpunkt som vi framfört, nämligen att indelning av examensrätt i vetenskapsområde kan motverka önskvärd profilering vid mindre högskolor. Gruppen förordade i stället att examensrätten bör avse ämnen med betydande bredd eller ämnesgrupper, som också kan ligga i skärningspunkten mellan två eller flera vetenskapsområden. Dessa ämnesområden behöver inte vara fördefinierade utan kan bestämmas utifrån en faktisk verksamhet vid en högskola. De högskolor som bedömargruppen hade att bedöma föreslogs inte få vetenskapsområde, men däremot examensrätt i vissa angivna ämnesgrupper.

Högskoleverket konstaterade dock att det inte fanns utrymme för annat än att avslå eller tillstyrka ansökningarna, och menade att bedömargruppen ställt för höga krav och de sökande tilldelades vetenskapsområde. Högskoleverket höll dock med bedömargruppen om att den utformning som systemet med vetenskapsområden fått delvis motverkar intentionerna med reformen. Systemet befrämjar inte mångvetenskap och samarbete mellan de olika vetenskapsområdena, menade gruppen. I rapporten lämnar alltså även verket förslag på ny förordningstext som möjliggör examensrätt inom vissa ämnesgrupper, dock inte enskilda ämnen. Dessa områden föreslogs kunna definieras utifrån befintlig verksamhet vid den aktuella högskolan.

6

Högskoleverket, Vetenskapsområden – bedömning av tre högskolor (Högskoleverkets rap-

portserie 1998:27 R) 34.

14. När kan förslagen genomföras?

14.1. Tidpunkt för genomförande

De förändringar som skall genomföras blir beroende av när riksdagen fattar beslut om den nya examensstrukturen. Vår hypotes för det förslag som följer är att beslut om ny doktorsutbildning och därmed sammanhängande beslut träder i kraft så att det blir möjligt att förslagen kan genomföras med början den 1 januari 2006. En förutsättning för vårt resonemang i det följande är att nya magister- och/eller masterutbildningar blir inrättade från samma tidpunkt även om det endast innebär en mindre omfattning.

Redan då implementeringen av det nya systemet inleds finns sannolikt studenter som redan har motsvarigheten till sådan masterutbildning som skall utgöra den grundläggande behörigheten för tillträde till den nya treåriga doktorsutbildningen. Det finns därför ingen anledning, att senarelägga starten av den treåriga doktorsutbildningen i avvaktan på att masterutbildningar utvecklas.

Med den utgångspunkten bör beslutet om att införa en ny doktorsutbildning, en ny examensstruktur och de övriga förändringar som ligger i vårt samlade förslag innebära att de alla träder i kraft den 1 januari 2006.

14.2. Doktorsutbildningens uppbyggnad

Vi förutsätter att den nya doktorsutbildningen och examensstrukturen i övrigt enligt den s.k. examensöversynsgruppens förslag införs och utvecklas parallellt så att de kan synkroniseras.

Det kommer att behövas ett omfattande utvecklingsarbete under den period som implementeringen av examensstrukturen pågår. Även om den treåriga doktorsutbildningen inte kommer att ha särskilt stor omfattning från starten så anser vi att resurstillskotten på de direkta statsanslagen bör läggas ut i en fyraårig period som

inleds med året för start, 2006. Det blir då möjligt att under åtminstone de första åren i perioden ha tillgång till medel för att täcka viss del av utvecklingskostnaderna. Dessa utnyttjas påföljande år för den successivt utökade volymen av den treåriga doktorsutbildningen under tiden den byggs upp. Av den anledningen har vi i beräkningsexemplet i anslutning till det föreslagna resurstilldelningssystemet fördelat resurstillskottet jämnt under fyraårsperioden (kapitel 5).

I nedanstående diagram presenterar vi ett förslag till tidsmässig utveckling av masterutbildningar och treårig doktorsutbildning med samtidig avveckling av fyraårig forskarutbildning. Redan då beslutet träder i kraft kan den treåriga doktorsutbildningen starta inom områden där det då finns studenter som har gått igenom masterutbildning om 80 poäng med sådana forskningsförberedande inslag som bör krävas för tillträde.

Det skall finnas möjlighet att påbörja fyraårig forskarutbildning intill dess att presumtiva studenter haft möjlighet att gå igenom anpassad masterutbildning om 80 poäng. Vi har gjort antagandet, vilket framgår av diagrammet, att det behövs tre terminer för att utveckla nya masterutbildningar av det slag som krävs som förberedelse för bl.a. den treåriga doktorsutbildningen. Det betyder att först ht 2007 finns möjlighet att genomgå masterutbildning som förbereder för treårig doktorsutbildning inom alla områden. Med omfattningen 80 poäng har de studenter som påbörjar sin masterutbildning ht 2007 klarat av den behörighetsgivande utbildningen vid utgången av vt 2009. Efter den tidpunkten finns inte längre skäl att ha kvar antagningen till den fyraåriga forskarutbildningen, som därmed är helt avvecklad vad gäller antagning inför ht 2009.

Figur 14.1. Förändring i andelen (%) nybörjare på fyraårig forskarutbildning respektive treårig doktorsutbildning från den 1 januari 2006 samt tvåårig masterutbildning under antagande att nybörjarantalet på doktorsnivå är oförändrat i perioden

Den övergångsperiod som krävs för att införa treårig doktorsutbildning blir därmed 3,5 år och det nya examenssystemet tillämpas i full utsträckning fr.o.m. ht 2009, dvs. den sista terminen av fyraårsperioden.

För den fyraåriga forskarutbildning som genomförs med antagning från den 1 januari 2006 gäller ändrade regler. För att den skall kunna genomföras på samma kvalitativa nivå som den nya treåriga doktorsutbildningen bör kravet på grundläggande behörighet öka så att det sätts till genomgången högskoleutbildning om 160 poäng, varav minst 40 poäng på avancerad nivå.

14.3. Forskarskolor

De forskarskolor som föreslås är avsedda för den nya treåriga doktorsutbildningen. Det kan finnas underlag redan från den 1 januari 2006 att inrätta forskarskolor av detta nya slag men förmodligen är de inte många. Antalet ökar successivt i perioden och i beräkningsexemplet är medlen utlagda i perioden med den

0 20 40 60 80 100 120 140 160

VT06 HT06 VT07 HT07 VT08 HT08 VT09 HT09

Antal nybörjare tvåårig master Antal nybörjare treårig + fyraårig Antal nybörjare fyraårig forskarutbildning Antal nybörjare treårig doktorsutbildning

utgångspunkten. På samma sätt som för doktorsutbildningen har dock resursförstärkningen lagts ut något tidigare än då de faktiska kostnaderna uppstår. Vi anser att detta är nödvändigt för att det skall finnas möjlighet att finansiera en del av de utvecklings- och uppbyggnadskostnader som inrättandet innebär.

14.4. Anställning som doktor

Anställning som doktor inrättas fr.o.m. den 1 januari 2006. Antalet anställningar bör vara det totalt föreslagna, dvs. 500 redan från början. Behovet av dessa anställningar är inte tidsmässigt beroende av övriga förändringar i systemet men är en viktig förutsättning för att dels trygga återväxten av lärare, dels öka andelen disputerade lärare. Eftersom anställningen föreslås vara tvåårig är behovet av resurstillskottet första året endast hälften av det beräknade men blir året därpå det dubbla och slutliga. Trots detta har vi valt att fördela även detta resurstillskott jämnt under fyraårsperioden eftersom begränsningarna i underlaget för att bedöma hur de samlade resursbehoven kommer att uppstå är avsevärda.

Litteratur och referenser

Appel, Monica. Forskarhandledning – Möte med vandrare och med-

vandrare på vetenskapens vägar. Högskoleverkets rapportserie 2003:26 R. Bachar-Hermansson, Tanja och Anna Passert. ”Kvinnliga dok-

toranders psykosociala arbetsmiljö: Ett organisationspsykologiskt perspektiv.” Psykologexamenuppsats, Institutionen för psykologi, Lunds universitet, Vol III:30, 2001. Bergenheim, Åsa. Inspirationskälla, föredöme, tränare och kollega:

Forskarhandledares visioner och verklighet. Universitetsförvaltningens skriftserie 2001:1. Umeå universitet, 2001. Berlinkommunikén. ”Realising the European Higher Education

Area: Communiqué of the Conference of Ministers responsible for higher Education in Berlin on 19 September 2003.” <http://www.bologna-berlin2003.de> Björkstrand, Gustav. ”NORIA: Vitbok om nordisk forskning och

innovation – globalt ledande genom ökat samarbete.” Nordiska Ministerrådet för undervisning och forskning, oktober 2003. Bolognadeklarationen. ”The European Higher Education Area:

Joint Declaration of the European Ministers of Education Convened in Bologna on the 19th of June 1999.” Danmarks Forskningsråd. Godt begyndt – forskeruddannelsen i

Danmark. Köpenhamn: Danmarks Forskningsråd, 2000. Degerblad, Jan-Eric och Sam Hägglund. Kriterier vid bedömning av

forskarutbildning – en diskussion. Högskoleverket, 2001. Degerblad, Jan-Eric och Sam Hägglund. Lokala biomedicinska

forskarskolor – en utvärdering, Högskoleverket/ Stiftelsen för strategisk forskning, 2000. Degerblad, Jan-Eric och Sam Hägglund. SSF:s forskarskolor – en

utvärdering, Högskoleverket/Stiftelsen för strategisk forskning, 2000.

Degerblad, Jan-Eric och Sam Hägglund. Tradition och förnyelse i

svensk forskarutbildning. Högskoleverkets rapportserie 2002:26 R. Deiaco, Enrico, Eric Giertz och Göran Reitberger, Anna Rogberg

(red.). Teknikparkens roll i det svenska innovationssystemet – historien om kommersialisering av forskningsresultat. Verket för innovationssystem (VINNOVA), VFI 2002:03. Doktoranders syn på handledning (Lilla SULF nr 9, 1998). Ds 1992:1, Fria universitet och högskolor. Ds 1996:14, Värdering av kvinnors respektive mäns meriter vid

tjänstetillsättning inom universitet och högskolor. Ds 1996:35, Studiefinansiering och examina i forskarutbildningen. Ds 1997:56, Jämställdhet för kunskap, insikt och kvalitet. Ds 2000:25, Kvalitetssäkring och examenstillstånd i högskolan. Ds 2003:4, Magisterexamen i internationell belysning. Europeiska kommissionen. ”Researchers in the European Research

Area: One Profession, Multiple Careers.” Kommissionens meddelande till Rådet och Europaparlamentet, COM(2003) Bryssel, 18.7.2003. Fritzell, Ann (2002) ”Hur påverkar pensioneringarna rekryte-

ringen av högskolelärare?” Universitetslärarens pensionsbilaga nr 16/2002. Fürst, Elisabeth. Kvinnor i akademia – inntrengere i en manns-

kultur? Oslo: Sekretariatet for kvinneforskning, Norges forskningsråd, 1988. Gerholm, Lena och Gerholm, Tomas (1992), Doktorshatten. En

studie av forskarutbildningen inom sex discipliner vid Stockholms universitet. Stockholm: Carlsson. Golde, C.M. & Dore, T.M. ”At Cross Purposes: What the

experiences of doctoral students reveal about doctoral education” (www.phd-survey.org). Philadelphia, PA: A report prepared for The Pew Charitable Trusts, 2001. Haettner Aurelius, Eva, Ellen Vinge och Karin Holmberg Franzén.

”Kunna – Orka – Våga: En utvärdering av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse stipendium till yngre kvinnliga disputerade 1996

Huisman, Jeroen och Jeroen Bartelse (ed.). Academic Careers: ”A

Comparative Perspective.” Universiteit Twente, The Netherlands: The Center for Higher Education Policy Studies (CHEPS), 2000.

Högskoleverket. ”16 forskarskolor – statistisk uppföljning av doktoranderna och några resultat om verksamheten.” Uppföljningsrapport 2003-12-16. Högskoleverket. 20 åtgärder för att stärka studenternas rättssäkerhet.

Högskoleverkets rapportserie 2001:27 R. Högskoleverket. Antagning till forskarutbildning. Högskoleverkets

rapportserie 1999:15 R. Högskoleverket. Doktorander från länder utanför Norden och Euro-

peiska unionen. Högskoleverkets rapportserie 1998:40 R. Högskoleverket. Doktorandspegeln 2003. Högskoleverkets rapport-

serie 2003:28 R. Högskoleverket. Forskarskolor – ett regeringsuppdrag. Högskole-

verkets rapportserie 2000:2 R. Högskoleverket. Forskarskolor i Sverige – en sammanställning.

Högskoleverkets rapportserie 2001:12 R. Högskoleverket. Forskarutbildningen inom det språkvetenskapliga

området – en utvärdering. Högskoleverkets rapportserie 1996:9 R. Högskoleverket. Förfarande med inaktiva doktorander. Högskole-

verkets rapportserie 1996:29 R. Högskoleverket (2004), ”Handledarspegeln

  • Studie av handledares syn på hur forskarutbildningen fungerar” (2004-01-13). Högskoleverket. Högskola i dynamisk utveckling – fyra högskolors förutsättningar att bli universitet. Högskoleverkets rapportserie 1998:11 R. Högskoleverket. Internationell jämförbarhet och nationell styrning – aktuella perspektiv på högskolans examensordning. Högskoleverkets rapportserie 2001:10 R Högskoleverket. Kriterier för benämningen universitet. Högskoleverkets rapportserie 1996:12 R. Högskoleverket. Lärarundersökningen 2003. Högskoleverkets rapportserie 2003:13 R. Högskoleverket. ”Redovisning av uppdrag till högskoleverket att utreda det framtida behovet av lärare vid universitet och högskolor. ” Rapport 2003-11-14. Högskoleverket. ”Redovisning av uppdrag till högskoleverket att utreda förutsättningarna för en ny anställningsform i Högskolan och en ny ordning för befordran till anställning som lektor. ” Rapport 2000-04-18. Högskoleverket. Studiefinansiering för doktorander – rättssäkerhetsaspekter. Högskoleverkets rapportserie 2003:33 R.

Högskoleverket. Universitet och högskolor – Högskoleverkets års-

rapport 2003. Högskoleverket. ”Utredning för översyn av studiefinansie-

ringssystemet i forskarutbildningen. ” Redovisning av uppdrag 1995-12-18 (Regnr 62-377-95). Högskoleverket. Utvärdering av grund- och forskarutbildning i . . .

[de ämnesutvärderingar som hittills genomförts]. Högskoleverket. Vetenskapsområden – bedömning av tre högskolor.

Högskoleverkets rapportserie 1998:27 R. Johannesson, Christina och Nicolaus Rockberger. ”Karriär!? En

studie av doktoranders behov av information för yrkesplanering. ” (2000). Johansson, Peter. Ny kunskap – nya världar. Vilken kompetens

behöver företagen? Svenskt näringsliv, 2001. Karlsson, Eva. ”From Doctoral Student to Professor: The Aca-

demic Career Path in the United States.” Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS), 2004. Karlsson, Henrik. Handslag, famntag, klapp eller kyss? Konstnärlig

forskarutbildning i Sverige. Stockholm: Swedish Institute for Studies in Education and Research (SISTER), 2002. Kim, Lillemor och Per Mårtens (red.). Den vildväxande högskolan:

Studier av reformer, miljöer och kunskapsvägar. Stockholm: SISTER, 2003. Kim, Lillemor. Lika olika – En jämförande studie av högre ut-

bildning och forskning i de nordiska länderna. Högskoleverkets rapportserie 2002:40R. Kim, Lillemor. Svensk forskarutbildning i internationell belysning.

Kungl. Vetenskapsakademien, 2000. ”KK-stiftelsens företagsforskarskolor – utvärdering av ett koncept

för ökat samarbete mellan akademi och näringsliv.” Stockholm: FBA Holding AB, 2003. Kungl. vetenskapsakademien. ”Svensk forskarutbildning i interna-

tionell belysning: Kompletterande synpunkter på forskningsstrategier enligt regeringens uppdrag 1999-06-23.” Mars 2000. I Kim, Svensk forskarutbildning i internationell belysning 8

Kungl. vetenskapsakademien. Stiftelsen för Strategisk Forskning – en

granskning av verksamheten 1998–2002. KVA rapport 2003:2. Kupfer, Antonia och Johannes Moes. ”Third Cycle of Studies or

Entry-Level Employment? An International Comparison of Doctoral Training Conditions.” Presentation at UNESCO-

CEPES Seminar on Doctoral Degrees and Qualifications in Bucharest, Romania, September 12, 2003. Lindén, Jitka. Handledning av doktorander. Nora: Nya doxa, 1998. Lindgren, Gerd. Broderskapets logik. Kvinnovetenskaplig tidskrift 1

(1996): 4

Linköpings universitet, Tekniska högskolan. LiTH:s forskar-

utbildning – nuläge och framtid. Tekniska högskolans rapporter 2002:4. Lunds universitet, utvärderingsenheten. ”Doktorandbarometern.”

Rapport nr. 99:207, 1999. Mark, Eva. Jämställdhetsarbete

Teorier om praktiker. Göteborg:

Jämställdhetskommitténs skriftserie 1, Göteborgs universitet, 2000. Mark, Eva. Meritvärdering ur jämställdhetsperspektiv: Rekrytering av

lärare och forskare. En begreppsanalys. Göteborg: Jämställdhetskommitténs skriftserie 7, Göteborgs universitet, 2003. Melin, Göran. Effekter av postdoktorala utlandsvistelser. SISTER/

STINT, kommande publikation (2004). Molin, Mats och Marianne Åsell. Att leva eller forska eller att leva

och forska. En undersökning av yngre doktoranders arbetsmiljö vid Umeå universitet. Umeå: Universitetshälsan, 1995. National Academy of Sciences, National Academy of Engineering

and Institute of Medicine. Reshaping the Graduate Education of Scientists and Engineers. Washington, D.C.: National Academy Press, 1995. National Science Board, Division of Science Resources Statistics.

Science and Engineering Indicators 2002. Arlington, VA: NSB 02-01, April 2002. <http://www.nsf.gov/sbe/srs/seind02/start.htm> National Science Foundation. Graduate Education Reform in

Europe, Asia, and the Americas and International Mobility of Scientists and Engineers: Proceedings of an NSF Workshop. NSF 00-318, Project Officer, Jean M. Johnson. Arlington, VA, 2000. <http://www.nsf.gov/sbe/srs/nsf00318/htmstart.htm> NORBAL: statistikdatabas driven av Norsk Institutt for studier av

forskning og utdanning (NIFU) och finansierad av Nordisk Forskerutdanningsakademi (NorFA). <http://www.nifu.no/norbal/nb/nor/startside.html> Norén, Kerstin. Tjänst efter förtjänst? Argument i sakkunnig-

utlåtanden och andra skrivelser, förslag och beslut i överklagningsärenden vid Göteborgs universitet 1988

1994. BAS, Göte-

borgs universitet, 1997.

NUTEK. ”Näringslivets behov av forskarutbildade år 2000 –

Underlagsrapport i anslutning till NUTEKs anslagsframställning för budgetåren 1993/1994-1995/96.” Närings- och teknikutvecklingsverket, 1992. Odén, Birgitta. Forskarutbildningens förändringar 1890

1975.

Lunds universitet: Bibliotheca Historica Lundensis 69, 1991. Olsson, Gudrun. ”Kvinna i Akademia

  • gäst vid mannens bord.”

Nordisk Psykologi 51 (1999): 59

Pardue, Mary-Lou, Nancy Hopkins, Mary C. Potter & Sylvia

Ceyer. ”Moving on from discrimination at the Massachusetts Institute of Technology”, Nature debate, 9 september 1999. <http://www.nature.com/nature/debates/index.html> Perselli, Jan. ”Doktorander om forskarutbildningen vid filosofiska

fakulteten vid Linköpings universitet, hösten 1999.” Linköpings universitet, 2000. Perselli, Jan. ”Forskarutbildningen vid filosofiska fakulteten vid

Linköpings universitet – en undersökning: Diskussion och kommentarer.” Linköpings universitet, 2001. Perselli, Jan. ”Handledare om forskarutbildningen vid filosofiska

fakulteten vid. Linköpings universitet, våren 2000.” Linköpings universitet, 2001. Postgård, Ulrika och Hillevi Upmanis. ”Doktorand vid Göteborgs

universitet – En studie av doktorandernas arbetssituation.” Göteborgs universitet, 2001. Prop. 1969:31 om forskarutbildning och forskarkarriär m.m. Prop. 1975/76:128, om utbildningsbidrag för doktorander m.m. Prop. 1978/79:119 om vissa frågor rörande forskning och forskar-

utbildning. Prop. 1981/82:106 om forskning m.m. Prop. 1986/87:80 om forskning. Prop. 1987/88:100, Budgetpropositionen för 1988/89. Prop. 1989/90:90 om forskning. Prop. 1992/93:1 om universitet och högskolor – Frihet för kvalitet. Prop. 1992/93:170 Forskning för kunskap och framsteg. Prop. 1992/93:171 om forskning i frontlinjen. Prop. 1996/97:141, Högskolans ledning, lärare och organisation. Prop. 1997/98:1, Budgetpropositionen för 1998. Prop. 1998/99:94, Vissa forskningsfrågor. Prop. 1999/2000:1, Budgetpropositionen för 2000. Prop. 1999/2000:81, Forskning för framtiden – en ny organisation för

forskningsfinansiering.

Prop. 2000/2001:3, Forskning och förnyelse. Prop. 2001/02:15, Den öppna högskolan. Prop. 2003/04:1, Budgetpropositionen för 2004. Regnö, Klara. ”Kartläggning av doktoranders arbetsmiljö vid Han-

delshögskolan.” Stockholm: Handelshögskolan, 2002. Reisby, Kirsten, Susanne V. Knudsen och Helene Sørensen. Køns-

blik på forskerrekruttering i universitetsuddannelser. Köpenhamn: Danmarks Pædagogiske Universitet, 1999. Riksrevisionsverket. Högskolans samverkan med näringslivet. RRV-

rapport 1996:56. Riksrevisionsverket. Resursstyrningen inom högskolan – hur hanterar

högskolorna en vikande efterfrågan? RRV-rapport 2003:13. Riksrevisionsverket. Samhällsvetenskaplig forskarutbildning: ”Four

years

not for years.” RRV-rapport 1996:52.

Sandström, Ulf (red.). Det nya forskningslandskapet – perspektiv

på vetenskap och politik. Stockholm: SISTER, 2002. Sandström, Ulf och Martin Hällsten. Det förändrade forsknings-

landskapet. Stockholms läns landsting, Regionplane- och trafikkontoret, PM 8:2002. SCB. Forskning och utveckling inom företagssektorn (UF0302). SCB. Forskning och utveckling inom statliga myndigheter (UF0303). SCB. Arbetsmiljön vid svenska universitet och högskolor våren 2002.

<http://www.scb.se/publkat/filer/amft02.1.pdf > SCB. Forskarexaminerades arbetsmarknad: enkätundersökning våren

2003 bland forskarexaminerade läsåren 1994/95, 1995/96, 1999/00, och 2000/01. Statistiska meddelanden UF 18 SM 0301 (2003). SCB. Forskarutbildades arbetsmarknad 1996-01-01. Bakgrundsmate-

rial om befolkningens utbildning 1997:3. SCB. Forskarutbildades arbetsmarknad 1999-01-01. Bakgrundsmate-

rial om befolkningens utbildning 2000:3. SCB. Forskarutbildning: Nybörjare och examinerade Statistiska med-

delanden UF21 SM0202 (2002). SCB. Personal vid universitet och högskolor 2002. Statistiska med-

delanden UF 23 SM 0301 (2003). SCB. Tillgången på forskarutbildade – Utsikter till år 2013. Prog-

nosinstitutet, rapport 2001:1. SOU 1966:67, Forskarutbildning och forskarkarriär. SOU 1977:63, Fortsatt högskoleutbildning. SOU 1980:3, Lärare i högskolan: förslag till ny arbets- och tjänste-

organisation.

SOU 1981:29, Forskningens framtid: Forskning och forskarutbild-

ning i högskolan. SOU 1981:30, Forskarutbildningens meritvärde. SOU 1993:102 Kvalitet och dynamik. SOU 1995:110 Viljan att veta och viljan att förstå – Kön, makt och

den kvinnovetenskaplig utmaningen i högre utbildning. SOU 1996:166, Lärare för högskola i utveckling. SOU 1996:21, Reform och förändring: Organisation och verksamhet

vid universitet och högskolor efter 1993 universitets- och högskolereform. SOU 1996:29, Forskning och Pengar. SOU 1998:128, Forskningspolitik. SOU 1999:4, God sed i forskningen. SOU 2000:082, Högskolans styrning. SOU 2000:92, Advantage Sweden. SOU 2001:13, Nya villkor för lärandet i den högre utbildningen. SOU 2003:50, Sjukpenninggrundande inkomst

skydd och anpass-

ning. SOU 2003:90, Innovativa processer. ST/TCO. ”Livet som doktorand – en rapport om forskarstude-

randes livssituation”. 2003. Stockholms universitets studentkår. ”Doktorandpulsen – Hur är

det att vara doktorand på Stockholms universitet? ” 2003. Ståhle, Bertel. Universiteten och forskarna – från stagnation till för-

nyelse: Universitetsforskare, forskarutbildning och forskarrekrytering i Norden. Nord 1996:39. Köpenhamn: Nordiska ministerrådet, 1997. SUHF. En genomlysning av svensk forskarutbildning. Sveriges

universitets- och högskoleförbund, 1999. SUHF. Får vi nog av doktorer? Om behovet av disputerade i hög-

skola och samhälle. Sveriges universitets- och högskoleförbund, 1997. SULF. ”Att doktorera eller inte doktorera – det är frågan.” Pre-

liminär rapport från en arbetsgrupp bestående av Björn Birath, Ann Fritzell, Mohammed Homman, Håkan Regnér och Eskil Wadensjö. Sveriges universitetslärarförbund. 2003. Svenskt Näringsliv. ”Tillväxtfrämjande forskningspolitik: Svenskt

Näringslivs och dess medlemsorganisationers syn på forskningspolitiken.” (2003-11-21).

Sörlin, Sverker och Gunnar Thörnqvist. Kunskap för välstånd –

Universiteten och omvandlingen av Sverige. Stockholm: SNS förlag, 2000. Teknikvetenskaplig forskning och forskarutbildning på 2000-talet –

industrins visioner. Ingenjörsvetenskapsadakemien, IVA-R 404, 1993. Thomé, Göran, Anna Arstam, Birgitta Reisdal och Peter Nilsson-

Ehle. ”Retroskopet 1992

  • Hur värderas forskarutbildningen av dem som disputerat?” Lunds universitet, medicinska fakulteten, enheten för medicinsk pedagogik: Rapport nr 16, 2004. Trojer, Lena. Kompetens för ledarskap inom forskningsorganisationer

– en kvinnlig forskarskola för förändring vid teknisk fakultet. Luleå tekniska universitet, 1999. Universitets- och högskoleämbetet. Forskarutbildningen – underlag

för 1990 års forskningsproposition. UHÄ-rapport 1989:7, Bilaga nr 18, 1989. Utbildningsdepartementet (1992) Forskarutbildning, forskarrek-

rytering och forskarkarriär (red. Eriksson, Håkan. Stockholm: Utbildningsdepartementet, 1992). Utbildningsutskottets betänkande 1981/82:UbU37 om forskning

m.m. Utbildningsutskottets betänkande 1986/87:UbU26. Utbildningsutskottets betänkande 1988/89:UbU25. Utbildningsutskottets betänkande 1989/90:UbU25, Anslag till

forskning och forskarutbildning m.m. Utbildningsutskottets betänkande 1992/93:UbU15, Forskning. Utbildningsutskottets betänkande 1992/93:UbU3, Ny högskolelag

m.m. Utbildningsutskottets betänkande 1997/98:UbU7, Forskarutbild-

ningen. Utbildningsutskottets betänkande 1999/2000:UbU3, Forsknings-

frågor. Utbildningsutskottets betänkande 1999/2000:UbU9, Forskning och

forskautbildning Utbildningsutskottets betänkande 2000/01:UbU6, Forsknings-

politik. Utbildningsutskottets betänkande 2001/02:UbU1, Utbildning och

universitetsforskning.

Vetenskapsrådet m.fl. ”En nationell strategi för högre utbildning,

forskning och innovation.” Gemensam skrivelse till regeringen den 29 oktober 2003. VINNOVA. ”Strategi för hållbar tillväxt: VINNOVA:s forsk-

ningsstrategi 2005

  • ” Verket för innovationssystem, no-

vember 2003. Zetterblom, Göran. Forskarutbildningen under 70- och 80-talet –

reformer och resultat. Stockholm: Carlsson, 1994. Åsberg, Cecilia, Elinor Edvardsson-Stiwne och Gunnel Hensing.

Studenter, forskarutbildning och genus, En studie av övergången från grundutbildning till forskarutbildning vid Linköpings universitet. Linköping: Forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning, 1999.

Kommittédirektiv

Forskarutbildningen och perioden efter doktorsexamen

Dir. 2002:148

Beslut vid regeringssammanträde den 5 december 2002.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall utreda vissa frågor rörande forskarutbildningen och perioden efter doktorsexamen. Utredaren skall analysera och utvärdera hur rekrytering, urval och antagning till forskarutbildningen fungerar, analysera handledningens och handledarens roll och funktion samt granska effekterna av de förordningsändringar för forskarutbildningen som genomfördes 1998. Utredaren skall föreslå förändringar av gällande regler, om så bedöms nödvändigt, för att säkerställa en effektiv och rättssäker forskarutbildning.

I syfte att öka effektiviteten och genomströmningen i forskarutbildningen skall utredaren bl.a. analysera och föreslå eventuella förändringar av forskarutbildningens styrning och resurstilldelning och föreslå hur forskarskolor kan användas och utvecklas. Vidare skall utredaren kartlägga hur perioden efter doktorsexamen ser ut och analysera yngre forskares möjlighet till meritering och karriär.

Bakgrund

Forskarutbildningen

Forskarutbildningen är en strategiskt viktig utbildning i det moderna kunskapssamhället som staten har ett särskilt och grundläggande ansvar för (Vissa forskningsfrågor, prop. 1998/99:94). Enligt den senaste forskningspolitiska propositionen (Forskning och förnyelse, prop. 2000/01:3) är en väl fungerande forskar-

utbildning en förutsättning för att Sverige skall kunna befästa och utveckla sin ställning som framgångsrik kunskapsnation.

Antalet doktorander inom forskarutbildningen har expanderat kraftigt i Sverige under det senaste decenniet och omfattar i dag cirka 18 000 aktiva doktorander. Under hela 1990-talet har antalet nyantagna doktorander stadigt ökat. En viss nedgång skedde dock under 1998, framför allt inom det humanistiska området. Antalet examina inom forskarutbildningen har fördubblats mellan 1990 och 2000.

Forskarutbildningen har behandlats inom ramen för olika utredningar. År 1996 presenterades en rapport om forskarutbildningen – Studiefinansiering och examina i forskarutbildningen (Ds 1996:35). Rapporten låg till grund för en reformering av forskarutbildningen 1998. Även kommittén Forskning 2000 behandlade forskarutbildningen i sitt betänkande (SOU 1998:128, Forskningspolitik) och beskrev bl.a. det framtida behovet av forskarutbildade. I betänkandet Högskolans styrning (SOU 2000:82), som bl.a. behandlade forskarutbildningens resurstilldelningssystem, föreslogs en separat och prestationsbaserad medelstilldelning till forskarutbildningen med bl.a. en examenspremie per doktorsexamen med syfte att öka genomströmningen i utbildningen.

Generellt sett är fler män än kvinnor antagna till forskarutbildning. Under de senaste tio åren har dock antalet kvinnor stadigt ökat i förhållande till antalet män. Av de kvinnor som tog ut en grundutbildningsexamen läsåret 2000/01 gick 4,4 procent vidare till forskarutbildning. Motsvarande siffra för männen var 9,8 procent. Detta innebar att drygt 1 500 kvinnor och drygt 1 800 män antogs till forskarutbildningen under läsåret.

Högskoleverket har ett övergripande ansvar att granska och utvärdera högre utbildning, vilket inkluderar forskarutbildningen. Som aviserades i propositionen Studentinflytande och kvalitetsutveckling i högskolan (prop. 1999/20:28) har Högskoleverket ett uppdrag att med en periodicitet om sex år genomföra ämnes- och programutvärderingar av samtliga utbildningar för generella examina och yrkesexamina, inklusive forskarutbildningen. Högskoleverket har även fått ett särskilt uppdrag att följa och utvärdera regeringens satsning på de 16 forskarskolor som föreslogs i Forskning och förnyelse (prop. 2000/01:3). Högskoleverket följer kontinuerligt förändringar inom forskarutbildningen, vilka bl.a. presenteras i Högskoleverkets årsrapport. Därutöver publicerar

Högskoleverket utvärderingar och rapporter som på olika sätt behandlar forskarutbildningen.

Den 1 april 1998 trädde flera nya förordningar och förordningsändringar i kraft. Syftet med dessa var att effektivisera forskarutbildningen och förbättra rättssäkerheten för doktoranderna. Huvudtanken är att alla som bedriver forskarstudier skall ha någon form av tryggad försörjning, tillgång till bra handledning och en individuellt uppställd studieplan. Till reglerna fogades olika övergångsregler för de doktorander som redan var antagna. Dessa förordningsändringar byggde till stor del vidare på den forskarutbildningsreform som infördes 1969 och som bl.a. innebar att en forskarutbildning skulle begränsas till fyra års heltidsstudier.

1998 års reformering av forskarutbildningen innebär också att statsmakterna anger kvantitativa mål för examinationen inom forskarutbildningen. Målen avser minsta antal examina inom de fyra vetenskapsområdena och gäller, med vissa undantag, varje lärosäte med rätt att utfärda licentiat- och doktorsexamen. För att nå målen bör enligt regeringen såväl statsanslag som externa medel användas.

All forskarutbildning lyder under samma bestämmelser. Dessa medger dock en hel del variationer och i praktiken skiljer sig forskarutbildningen ofta mellan olika områden. Inom det humanistisksamhällsvetenskapliga vetenskapsområdet är det vanligt att doktoranderna läser fler kurser, har fler seminarier samt skriver en monografi. Inom medicin, naturvetenskap och teknik är doktoranderna jämförelsevis yngre, arbetar oftare i grupper och forskarlag samt skriver vanligtvis en sammanläggningsavhandling.

En forskarutbildning med doktorsexamen som slutmål skall i det svenska systemet motsvara fyra års heltidsstudier. Den faktiska tiden är dock oftast längre. Den genomsnittliga nettostudietiden är knappt fyra och ett halvt år medan bruttotiden – tiden från antagning till examination – är sex år. Studietiderna är i regel längre inom humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen än inom medicin och teknik.

En doktorand kan avlägga en licentiatexamen som ett delmål eller som en slutexamen. År 2001 avlade närmare 2 400 personer doktorsexamen och 1 040 licentiatexamen. Ungefär hälften av licentiatexamina utfärdades inom det tekniska vetenskapsområdet. Intresset för att avlägga en licentiatexamen har ökat påtagligt under det senaste decenniet.

År 2000 infördes en bestämmelse i högskoleförordningen (1993:100) som innebär att varje universitet och högskola som anordnar forskarutbildning skall fastställa en särskild antagningsordning. Denna antagningsordning skall omfatta de regler som tillämpas lokalt och fastställs av styrelsen för lärosätet.

År 2001 etablerades 16 nya forskarskolor i enlighet med regeringens förslag i den forskningspolitiska propositionen (Forskning och förnyelse, prop. 2000/01:3). Syftet med dessa forskarskolor är att förnya och höja kvaliteten, öka genomströmningen, främja rekryteringen inom forskarutbildningen samt utveckla samarbete mellan landets universitet och högskolor och förbättra forskningsanknytningen vid de högskolor som inte har egen forskarutbildning.

Handledaren har till uppgift att hjälpa och stödja doktoranden till att utvecklas till en självständig forskare. I den forskningspolitiska propositionen gjorde regeringen den bedömningen att alla lärosäten med forskarutbildning skall erbjuda handledarutbildning. En bestämmelse om detta har införts i högskoleförordningen.

I propositionen Den öppna högskolan (prop. 2001/02:15) angavs en ambition att fördubbla antalet examina inom forskarutbildningen under den kommande tioårsperioden. En ökad genomströmning i utbildningen är en viktig förutsättning för att uppnå denna ambition. I propositionen angavs vidare att det skulle vara möjligt att uppbära utbildningsbidrag eller ha anställning som doktorand på deltid, dock lägst på halvtid. Det angavs även att det skulle vara möjligt att anta sökande till forskarstudier som avser att avlägga licentiatexamen.

Perioden efter doktorsexamen

Forskarutbildningen lägger en kvalificerad grund för en lärar- och forskarkarriär inom universitet och högskolor. Den lägger också grunden för kvalificerade arbetsuppgifter inom näringslivet och den offentliga sektorn. Ett viktigt incitament för att såväl påbörja som genomföra en forskarutbildning är karriärmöjligheterna efter avlagd doktorsexamen.

Av dem som disputerar går cirka 60 procent till en anställning utanför högskolesektorn. Det ser dock olika ut för de olika vetenskapsområdena. Åtskilliga av de svenska storföretagens framgångar och möjligheter till vidare expansion är direkt kopplade till

tillgången på högutbildad personal. De nya företag som växer fram och som förväntas bidra till Sveriges framtida tillväxt är ofta kunskapsintensiva och bygger inte sällan sin verksamhet på stora forskningsinsatser. Regeringen menade i den forskningspolitiska propositionen (Forskning och förnyelse, prop. 2000/01:3) att forskarutbildningen i ökad utsträckning bör utformas så att den även förbereder för ett arbete och en karriär utanför högskolan.

En särskild utredare som granskar reglerna om skyddstider för sjukpenninggrundande inkomst (dir. 2001:104) skall bl.a. granska regelsystemets effekter för personer som får postdoktorala stipendier. Detta uppdrag skall redovisas senast den 30 april 2003.

Med anledning av budgetpropositionen för 2001 (prop. 2000/01:1), har 110 miljoner kronor anvisats fram till och med år 2003 för att ge unga forskare bättre möjligheter att kunna etablera självständig forskning. Dessa medel skall användas till dels rekryteringsanställningar, dels en särskild satsning på framstående unga forskare. Medlen handhas av Vetenskapsrådet.

Uppdraget

En särskild utredare skall utreda forskarutbildningen och perioden efter doktorsexamen.

Utredaren skall:

  • Granska effekterna av de förordningsförändringar för forskarutbildningen som trädde i kraft den 1 april 1998. Utvärdera och analysera rekrytering, urval och antagning till forskarutbildningen. Utvärdera och analysera handledningens och handledarens roll och funktion i forskarutbildningen. Utredaren skall föreslå förändringar av gällande regler, om så bedöms nödvändigt, för att säkerställa en effektiv och rättssäker forskarutbildning.
  • Utvärdera och analysera såväl statsmakternas som lärosätenas styrning av och resurstilldelningssystem till forskarutbildningen. För att öka effektiviteten och genomströmningen bör särskilt möjligheten att införa ett mål- och resultatstyrt resurstilldelningssystem, liknande det som finns för grundutbildningen, analyseras samt eventuella förslag lämnas. I detta sammanhang bör även en granskning och bedömning av utbildningsbidraget som studiefinansiering göras.
  • Kartlägga befintlig samverkan mellan lärosäten när det gäller forskarutbildning såväl i form av forskarskolor som annan samverkan, samt studera och värdera forskarskolors effekt och föreslå hur dessa kan användas och utvecklas framöver.
  • Kartlägga och belysa hur den svenska forskarutbildningen förhåller sig till andra länders utbildning och till den s.k. Bolognaprocessen. I detta ingår även att närmare studera hur rörligheten ser ut och föreslå åtgärder för att ytterligare öka den internationella mobiliteten.
  • Analysera huruvida forskarutbildningen är utformad till att även förbereda för ett arbete och en karriär utanför universitet och högskola.
  • Kartlägga hur situationen för de nydisputerade doktorerna ser ut samt föreslå hur dessa personers möjligheter till meritering och karriär kan förbättras. I detta ingår att särskilt analysera eventuella skillnader i villkor mellan kvinnor respektive män.

Det står utredaren fritt att utöver ovanstående punkter lämna andra förslag till förändringar som har samband med uppdraget. I uppdraget ingår att lämna förslag på de författningsändringar som kan föranledas av uppdraget. Uppdraget skall utföras efter samråd med lärosäten och berörda myndigheter och organisationer, samt med projektgruppen med uppdrag att se över vissa examensfrågor i högskolan (U2002/1944/DK). Utredaren bör inhämta underlag och information från Högskoleverket och Vetenskapsrådet.

Det är viktigt att utredaren i sitt arbete och i sina förslag beaktar jämställdhetsaspekter och tar hänsyn till de olika vetenskapsområdenas särprägel och förutsättningar. Utredaren får inte föreslå ökade utgifter utan att samtidigt presentera en godtagbar och hållbar finansiering inom berört utgiftsområde.

Redovisning av uppdraget

Utredaren skall redovisa uppdraget senast den 31 december 2003.

(Utbildningsdepartementet)

Förlängd tid för uppdraget

Genom beslut vid regeringssammanträde den 18 juni 2003 flyttades tidpunkten för slutredovisning av uppdraget fram till den 1 mars 2004 (U2003/2383/UH).

Medlemmar i Forskarutbildningsutredningens Rådgivande grupp samt arbetsgrupp för resurstilldelningssystem

Rådgivande grupp:

Karl-Fredrik Berggren Vetenskapsrådet Helen Dryler Högskoleverket Billy Fredriksson Svenskt Näringsliv Cecilia Gagné Sveriges Doktorander Elisabeth Granström Karolinska institutet Erik Höglund Luleå tekniska universitet Lillemor Kim SISTER Gerd Lindgren Karlstads universitet Göran Marklund VINNOVA Lennart Olausson Malmö högskola Sten Skånby Sveriges Förenade Studentkårer Marianne Sommarin Lunds universitet

Arbetsgrupp för resurstilldelningssystem:

Nils-Fredrik Ankarcrona Karolinska institutet Ann Fritzell SULF Ulla Myhrman Uppsala universitet

Rapport från arbetsgruppen för resurstilldelningsfrågor

Redovisning av arbetsgruppens överväganden om resurstilldelningssystem för forskarutbildningen

Härmed överlämnas resultatet av arbetsgruppens överväganden om principer för statsmakternas framtida resurstilldelning avseende forskarutbildning. I den bifogade slutliga promemorian, daterad 2003-12-08, föreslår vi att ett målbaserat resurstilldelningssystem införs.

Våra utgångspunkter och preciserade skäl för den förslagna modellen att basera tilldelningen på fastställda examensmål framgår av promemorian. Vårt avgörande skäl för att förorda att ett målstyrt resurstilldelningssystem införs är att kostnaderna för forskarutbildningen därmed synliggörs. Framtida utbyggnader kan då inte beslutas om av statsmakterna utan att motsvarande resurser tillförs.

Vi föreslår att modellen införs successivt. Kostnaderna för våra förslag består av två delar.

1. De kostnader som är beroende av om och i vilken takt statsmakterna önskar expandera forskarutbildningen.

2. De kostnader som blir en följd av att de statliga direkta anslagen till vetenskapsområdena som avser forskarutbildning successivt ökas till att motsvara 80 procent av de totala examensmålen.

För att göra bedömningar av kostnaderna för en expansion av forskarutbildningen krävs också en beräkning av resurstilldelningen per examen för resp. vetenskapsområde Gruppen har inte funnit det vara sin uppgift att beräkna tilldelningsbeloppet per examen. Vi anger dock i promemorian att de kostnader per heltidsekvivalent som Lunds universitet redovisade 2001-05-08 till regeringen med anledning av uppdraget i regleringsbrevet för år 2000 att redovisa

nyckeltal för forskarutbildningen bör kunna tjäna som utgångspunkt för en närmare kostnadsanalys.

Kostnaderna för ökningen av den direkta statliga finansieringen för de föreslagna två etapperna är beroende dels av expansionstakten enligt p.1, dels av inom vilka vetenskapsområden expansionen sker. Det senare sammanhänger med den starkt varierande externfinansieringsgraden inom dessa.

Arbetsgruppen anser sig härmed ha slutfört sitt uppdrag.

Nils-Fredrik Ankarcrona Ann Fritzell Ulla Myhrman

Målstyrt resurstilldelningssystem för forskarutbildningen – en modell

Utgångspunkter för Arbetsgruppens förslag

Våra utgångspunkter och skäl för den föreslagna modellen kan sammanfattas i följande punkter.

  • Statsmakterna bör ha det huvudsakliga ansvaret för finansiering av forskarutbildningen på samma sätt som gäller för grundutbildningen. Skälen härför är dels kvalitetsskäl, bl.a. integritetsskäl, dels de skärpta krav på finansiering av studiestödet som infördes i högskoleförordningen den 1 april 1998. Den idag rätt omfattande externa finansieringen av forskning inkl. forskarutbildning – i snitt drygt 55 procent år 2002 – kommer vad gäller forskarutbildningen att minska procentuellt och med stor sannolikhet även reellt. Det senare beror i första hand på omprioriteringar hos samtliga forskningsfinansiärer – fullt legitima och rimliga enligt vårt synsätt – vilka innebär satsningar på post doc och mer seniora forskare. För forskningsstiftelserna förstärks denna effekt av den senaste tidens ekonomiska utveckling.
  • All framtida expansion av forskarutbildningen som beror på höjda examensmål måste därför vara helt finansierad av statsmakterna och resurserna härför skall tillföras lärosätena direkt. Fördubblingen av examinationen under 1990-talet gjordes på den fakultetsfinansierade forskningens bekostnad, vilket bl.a. inneburit att forskarassistentbefattningarna minskat i antal och att professorers och lektorers forskningsmöjligheter beskurits. Det finns inga som helst möjligheter att utöka forskarutbildningen utan att motsvarande resurser anvisas. Det mesta tyder i stället på att en minskad extern finansiering kommer att medföra ett färre antal examinerade om inte nya statliga resurser tillförs.
  • Resurstilldelningen till lärosätena för forskarutbildning bör relateras till examina och inte till antalet aktiva doktorander och deras årliga prestationer. Antalet avlagda examina – såväl doktors- som licentiatexamina (så länge den senare examen finns kvar) – är det resultat som är av primärt intresse för statsmakterna. Dessutom är kvaliteten på uppgifterna om doktorandernas årliga prestationer låg.
  • Tilldelningen av resurser bör baseras på de mål för forskarexamina som statsmakterna fastställer för resp. lärosäte. Att basera den på antalet avlagda examina är inte möjligt eftersom resultatet – en examen – inte uppnås förrän efter fyra, fem år (två för licentiatexamen), medan kostnaderna uppstår så snart doktoranden påbörjat sin utbildning. Till skillnad från grundutbildningens resultatbaserade resurstilldelningssystem bör systemet för forskarutbildning vara målbaserat.
  • De resurser som beräknas för varje examen kan variera mellan vetenskapsområden men skall vara. lika stora för alla lärosäten. Inom de skilda vetenskapsområdena ställs nämligen olika omfattande krav på resurser, t.ex. vad gäller lokaler och utrustning samt löneläge för doktorander.

Det avgörande skälet för att vi förordar att ett målstyrt resurstilldelningssystem införs för forskarutbildningen är att kostnaderna för forskarutbildningen därmed synliggörs. Framtida utbyggnader kan då inte beslutas om av statsmakterna utan att motsvarande resurser tillförs.

Vårt förslag till målstyrt resurstilldelningssystem: En modell

Resurstilldelningen baseras på målen ej på resultaten

Modellens huvudprincip är, av de skäl som redovisats ovan, att medel tilldelas respektive lärosäte utifrån de av statsmakterna fastställda examensmålen för forskarutbildningen, dvs. tilldelning görs för de kostnader som fastställda mål beräknas ger under den aktuella perioden.

I följande avsnitt beskrivs översiktligt hur beräkningen av resurstilldelningen per examen bör göras innan det nya resurstilldelningssystemet införs.

Nationella ersättningsbelopp per examen varierar mellan vetenskapsområdena

Ersättningsbelopp per forskarexamen beräknas för varje vetenskapsområde. Dessa ersättningsbelopp, som skall täcka samtliga kostnader – studiestöd, handledning, kurser, lokaler, utrustning, overhead m.m. – bör fastställas efter samråd med lärosätena.

Härvid bör de nyckeltal (kostnader per heltidsekvivalent) som redovisades av Lunds universitet 2001-05-08 med anledning av uppdraget i regleringsbrevet för år 2000 kunna tjäna som utgångspunkt för en närmare kostnadsanalys. I kostnadsberäkningarna måste hänsyn tas till att genomströmningen inte kan anses vara hundraprocentig.

Ersättningsbeloppen skall givetvis justeras årligen med hänsyn till pris- och löneutveckling, på samma sätt som grundutbildningens ersättningsbelopp.

Målen fastställs och justeras efter dialog med lärosätena

Målen inför varje ny fyraårsperiod föreslås av regeringen och fastställs av riksdagen efter dialog med respektive lärosäte. Faktorer som bör beaktas vid framtagandet av dessa mål kan bl.a. vara handledarkapacitet, lokaltillgång, existerande forskningsmiljöer samt planerade satsningar och omprioriteringar. Arbetsmarknadens och högskolans behov av forskarutbildade bör även vägas in vid dessa dialoger. Om fler forskarutbildningsexamina än de angivna målen skulle avläggas leder detta inte till större tilldelning till lärosätet ifråga. Uppnås inte de fyraåriga examensmålen kan, efter dialog med det berörda lärosätet, målen och därmed även tilldelningen justeras till nästa fyraårsperiod.

Viss extern finansiering bör kunna avräknas även i framtiden

Det är rimligt att en viss del av kostnaderna för forskarutbildningen även i framtiden täcks av externa finansiärer. Olika typer av arbetsgivare bör även framöver kunna finansiera doktorander, t.ex. industridoktorander och läkare. Även olika typer av forskningsprojekt, framför allt internationellt finansierade, bör kunna innefatta doktorander.

Vi har konstaterat att graden av externfinansiering varierar mellan olika ämnesområden. Genomsnittet år 2001 låg enligt Högskoleverkets årsrapport på drygt 55 procent, men intervallet för extern finansieringsgrad varierade för enskilda ämnesområden från 20 till 66 procent.

Vi har trots dagens varierande externfinansieringsgrad enats om att ett rimligt mål bör vara att staten ger direkta anslag till universitet och högskolor med forskarutbildning som täcker 80 procent av de totala kostnaderna för samtliga de examensmål som fastställs. Därmed kommer statens ansvar för forskarutbildningen att vara lika stort inom samtliga vetenskapsområden.

Successiv ökning av de direkta anslagen till forskarutbildning

De statliga direkta anslagen till vetenskapsområdena som avser forskarutbildning bör successivt öka till att motsvara 80 procent av examensmålen. Detta bör ske under en viss tidsrymd, förslagsvis två fyraårsperioder.

Under den första fyraårsperioden, som troligen kommer att omfatta 2006–2009, är målet att minst hälften av kostnaderna för det målstyrda resurstilldelningssystemet skall betalas via direkta statsanslag. Detta motsvarar 50 procent av slutmålet 80 procent, dvs. minst 40 procent av de totala kostnaderna för forskarutbildning.

Detta förslag innebär att vid oförändrade mål för forskarutbildningen kommer endast teknikområdet att få någon förstärkning under den första fyraårsperioden. Det är nämligen det enda område som har en statlig finansiering som underskrider 40 procent idag (jfr. tabell s. 49 i Högskoleverkets årsrapport).

Varje ökning av examensmålen skall dock betalas fullt ut till dess att 80 procentnivån nåtts

Om statsmakterna önskar höja examensmålen i förhållande till dagens mål, skall full tilldelning (dvs. 100 procent av ersättningen per examen) ges för tillkommande examina. Dock kommer tilldelningen från staten till forskarutbildningen inom ett vetenskapsområde aldrig att överstiga 80 procent av de beräknade kostnaderna för de totala examensmålen inom vetenskapsområdet i fråga.

När examensmålen fastställs för den därpå följande fyraårsperioden, troligen 2010–2013, bör vårt föreslagna slutmål kunna nås för samtliga vetenskapsområden. Vid utgången av perioden skall statsmakterna således finansiera 80 procent av samtliga fastställda mål via direkta anslag till lärosätena.

Tilldelningen av medel till forskarutbildningen öronmärks

Medel för forskarutbildningen anslås som en öronmärkt post under varje vetenskapsområdes anslagspost och blir därmed inte någon ny egen anslagspost. Detta innebär att lärosätena inte behöver företa någon särskild resultatredovisning av medlen. Återredovisningskravet ligger i att redovisa och kommentera hur examensmålen uppnåtts.

Frågor till universitet och högskolor

Brev sänt till samtliga universitet och högskolor den 26 mars 2003

Regeringen beslutade i december 2002 att tillsätta en utredning om forskarutbildningen och perioden efter doktorsexamen, med bifogade kommittédirektiv.

Utredningsuppdraget omfattar forskarutbildningen i vid mening, från rekrytering, urval och antagning till arbetsmarknad för nyutexaminerade doktorer. Uppdraget innebär också att analysera och föreslå eventuella förändringar av forskarutbildningens styrning och resurstilldelning.

Utredningsarbetet koncentreras under våren till att samla in nödvändigt underlag för våra analyser och bedömningar. Det finns ett rikt material från de senaste årens lokala och centrala utredningar, utvärderingar och rapporter rörande forskarutbildning. Vissa frågor som vi anser vara centrala i arbetet är dock inte möjliga att få besvarade utan medverkan från universitet och högskolor. Vi ber er därför härmed att besvara bifogade frågor som kan ge oss de kompletterande uppgifter som behövs för att utredningsarbetet skall bygga på ett bra underlag. Vi tar även tacksamt emot information om relevanta utredningar m.m. som genomförts vid högskolan.

Avsikten med frågorna är främst att få ta del av sådana regler, riktlinjer, rekommendationer och system som eventuellt utarbetats vid högskolan eller delar av högskolan. Det är inte meningen att ni skall genomföra nya analyser, t.ex. beräkna kostnad för forskarutbildningen om den uppgiften inte redan finns.

Vi kommer att kontakta några få högskolor beträffande möten för att diskutera frågeställningarna mer ingående. Vissa resultat kommer att redovisas vid det möte med företrädare för alla högskolor som skall äga rum den 14 maj kl 13

  • på Rosenbad,

Stockholm. Särskild inbjudan till det mötet skickas ut i början av april.

Vi vill ha era svar senast den 30 april. (…)

Med vänliga hälsningar

Margareta Norell Bergendahl Särskild utredare Wanda Klintberg sekreterare

Frågor till universitet och högskolor

1 Behörighet

  • Förekommer det vid högskolan förberedande utbildning inför antagning till forskarutbildning, dvs. magisterutbildningar eller andra typer av utbildningar som är särskilt utformade att fungera som en brygga mellan avslutad grundutbildning och forskarutbildning? Hur samverkar i så fall detta med särskilda behörighetskrav?

2 Rekrytering, urval och antagning

  • Hur har rekryteringen till forskarutbildning påverkats av de skärpta kraven på studiefinansiering vid antagning (söktryck, urval, m.m.)?
  • Hur arbetar högskolan med information, rekrytering, urval och antagning till forskarutbildningen? (ge gärna exempel på kriterier för urval, bedömning av förmågan att tillgodogöra sig forskarutbildning, regler kring antagning med ”egen finansiering” m.m.)

3 Innehåll och uppläggning

  • Vilka riktlinjer finns rörande hantering av individuella studieplaner?
  • Vilka riktlinjer finns för handledning och handledarutbildning?
  • Hur bedriver högskolan eventuellt arbete med forskarskolor av skilda slag (nationella, mellan flera institutioner/fakulteter, inom en institution, forskarförberedande), eller med forskarskoleliknande arbetssätt?
  • Hur arbetar högskolan med internationalisering av forskarutbildningen?
  • Har kraven på avhandlingens omfattning, utformning eller kvalitet påverkats av den skärpta begränsningen av studietiden sedan 1998?
  • Har någon fakultetsnämnd vid högskolan prövat någon doktorands rätt till handledning och andra resurser för forskarutbildningen enligt 8 kap 10 § högskoleförordningen?

4 Kostnader

  • Vilka är kostnaderna för forskarutbildningen inom skilda områden vid högskolan och hur täcks de av statsanslag respektive externa medel?
  • Används vid högskolan interna prestationsrelaterade resurstilldelningssystem för forskarutbildningen, och hur är de i så fall utformade?

5 Samarbete mellan högskolor med och utan vetenskapsområde

  • Vilka särskilda regelverk och avtal finns vid högskolan för doktorander som är antagna vid en högskola men har sin forskarutbildning förlagd till en annan högskola som saknar relevant vetenskapsområde?

6 Perioden efter doktorsexamen

  • Vilka meriteringsmöjligheter vid högskolan har nydisputerade inom olika områden?
  • Förekommer det vid högskolan forskarutbildning som är särskilt utformad för en karriär utanför universitet och högskolor?

7 Övrigt

  • Har fakultetsnämndernas ansvar för och tillsyn över forskarutbildningen förändrats sedan 1998 års förordningsändringar?
  • Vilka problem eller positiva tendenser finns som är särskilt viktiga att lyfta fram inom respektive vetenskapsområde? Vilka frågor bör utredningen behandla särskilt ingående, och vilka eventuella förändringar vore särskilt angelägna?

Forskarutbildningens förändringar

en översikt

I denna bilaga beskrivs forskarutbildningens förändringar i olika avseenden. Inledningsvis ges en kronologisk översikt över utredningar och reformer sedan 1969. Studiefinansieringen i forskarutbildningen och forskarskolor behandlas under egna rubriker. Avslutningsvis beskrivs utvecklingen av volymen och genomströmningen i forskarutbildningen, bland annat med hjälp av siffror på examinationsgraden som SCB tagit fram på utredningens uppdrag.

1

1 Tidigare reformer och utredningar

Den svenska forskarutbildningen är i sina huvuddrag en produkt av 1969 års forskarutbildningsreform, åtminstone vad gäller de formella ramarna. Visserligen hade viss reglering förekommit dessförinnan – 1870 infördes t.ex. en filosofisk licentiatexamen och på 1890-talet utfärdades bestämmelser om seminarieverksamheten – men det var först i och med 1963 års forskarutredning som forskarutbildningens mål, innehåll och uppläggning fokuserades som ett politiskt problem.

2

Det handlade enligt direktiven till

utredningen om att högskolesektorns expansion tillsammans med det faktum att forskarutbildningen hade att tillgodose ett väsentligt bredare yrkesfält än tidigare ställde nya krav på såväl effektivitet

1

Forskarutbildningens utveckling i Sverige fram till och med 1969 års reform finns beskriven i

Birgitta Odén, Forskarutbildningens förändringar 1890–1975 (Lunds universitet: Bibliotheca Historica Lundensis 69, 1991). En god tematisk behandling av utvecklingen under 1970- och 80-talen finns i Göran Zetterbloms Forskarutbildningen under 70- och 80-talet – reformer och resultat. Forskarutbildning och forskarrekrytering i ett jämförande nordiskt perspektiv studeras ingående i Bertel Ståhle, Universiteten och forskarna – från stagnation till förnyelse (Köpenhamn: Nordiska ministerrådet, 1997). Hur handledningsfrågan behandlats i olika reformer beskrivs i Monica Appels Forskarhandledning – Möte med vandrare och medvandrare på vetenskapens vägar.

2

Problem med långa studietider och bristande handledning hade också påtalats av 1955 års univer-

sitetsutredning, vars förslag dock rörde sig mest om att förbättra resurserna till studiefinansiering och handledning.

som förändringar i innehåll och uppläggning. Huvudproblemet i dåvarande forskarutbildning definierades som långa utbildningstider till följd av en dåligt organiserad utbildning med alltför lite undervisning och handledning och på grund av alltför omfattande kvantitativa krav.

3

Utifrån forskarutredningens förslag lade regeringen fast en forskarutbildning som skulle omfatta fyra års heltidsstudier och leda till doktorsexamen. Dåvarande licentiatexamen och doktorsgrad avskaffades. En genomtänkt, systematiskt planerad utbildningsgång skulle läggas upp för i princip varje enskild doktorand, och inslaget av metodisk undervisning och handledning öka väsentligt. Avhandlingarnas omfattning skulle minska, och ses som ett etappmål och inte som ett livsverk:

Individens väsentligaste vetenskapliga insatser bör normalt kunna väntas komma efter utbildningsperioden och inte som ett led i utbildningen.

4

Några större grundläggande förändringar av dessa utgångspunkter och formella ramar har inte skett sedan dess. Forskarutbildningen har dock varit en återkommande fråga i utredningar och propositioner genom decennierna.

1970-talet

1974 tillsattes en utredning om forskarutbildningen som till stora delar motiverades av det ökande antalet forskarstuderande och farhågor om överdimensionering.

5

Formerna för studiefinansiering,

en breddning av rekryteringen till nya utbildningar och till yrkesverksamma samt tjänste- och organisationsstrukturen inom högskolan ingick också i uppdraget. Utredningen kallade sig forskarutbildningsutredningen (FUN).

6

De enda förslag från FUN som ledde till några politiska beslut var införande av allmän och särskild behörighet, samt att doktorandstipendierna ersattes av utbildningsbidrag för doktorander. Många förslag – om bl.a. forskningsanknytning, studieorganisation och samverkan med det omgivande samhället – kommenterades positivt i propositionen men ansågs vara en fråga för lärosätena,

3

SOU 1966:67, Forskarutbildning och forskarkarriär.

4

Prop. 1969:31 om forskarutbildning och forskarkarriär m.m. 66.

5

Mellan 1960 och 1972 fyrdubblades antalet doktorander och tredubblades antalet doktorsexamina.

6

SOU 1977:63, Fortsatt högskoleutbildning.

medan andra förslag avvisades, bl.a. förslag om en forskarutbildningsnämnd och en antagningsnämnd samt det förslag till dimensioneringssystem som var utredningens huvuduppdrag.

7

1980-talet

Inför planerna på att införa regelbundna forskningspolitiska propositioner tillsattes 1979 en kommitté som skulle utreda forskningens och forskarutbildningens situation i högskolan efter 1977 års högskolereform, den s.k. Andrénska utredningen. I direktiven konstaterades det att forskarutbildningen varit föremål för en intensiv politisk och allmän debatt om bl.a. brister i rekryteringen till forskarutbildningen.

Utredningen diskuterade i sitt betänkande bl.a. målen för forskarutbildningen; grundutbildningens forskningsanknytning; behörighet, information och rekrytering; uppläggning, handledning och studieplanering; examination samt studiefinansiering. Dessutom redovisades i ett särskilt betänkande förslag om forskarutbildningens meritvärde.

8

Även här konstaterades i den efterföljande propositionen att många förslag borde genomföras som ligger inom högskolornas ansvarsområde, t.ex. förbättrad information om forskarutbildningen, en mer strukturerad antagning och introduktion, individuella studieplaner, nationell och internationell rörlighet, handledargrupper, handledarutbildning och miniminivåer för handledning. Utredningens förslag om införande av licentiatexamen som en mellanexamen tillstyrktes. Regeringen var också positiv till utredningens förslag att införa skriftliga omdömen om avhandlingarna, men detta förslag avvisades av utbildningsutskottet.

9

Rekryteringen, effektiviteten och studiefinansieringen var återkommande teman i följande propositioner under 1980-talet (se rubriker om studiefinansiering och forskarskolor). Det betonades att antagningen borde begränsas till dem som kan erbjudas godtagbara villkor, och en bestämmelse med denna innebörd infördes i högskoleförordningen 1988. Vikten av ökade insatser för att rekrytera fler kvinnor och i övrigt bredda rekryteringen har också betonats återkommande.

7

Prop. 1978/79:119 om vissa frågor rörande forskning och forskarutbildning.

8

SOU 1981:29, Forskningens framtid; SOU 1981:30, Forskarutbildningens meritvärde.

9

Prop. 1981/82:106; Utbildningsutskottets betänkande 1981/82: UbU37 om forskning m.m. 59.

1990-talet

I 1990 års forskningsproposition konstaterades utifrån beräkningar från UHÄ att antalet forskarutbildade med dåvarande examination skulle börja minska efter sekelskiftet, samtidigt som såväl den offentliga sektorns som näringslivets behov av kvalificerad forskningspersonal kunde förväntas öka. Den årliga examinationen borde därför enligt regeringen fördubblas på sikt.

10

Detta fördubblingsmål återupprepades av den efterföljande borgerliga regeringen, och konkretiserades på så sätt att det årligen avlagda antalet doktorsexamina skulle fördubblas mellan år 1990 och år 2000. Också i 1993 års forskningsproposition

11

förutsågs ett

ökat behov av forskarutbildade i näringsliv och samhälle i övrigt, och forskarutbildning i samverkan med näringslivet betonades särskilt. I denna proposition lades även förslag om forskarskolor (se nedan).

Under den borgerliga regeringen genomfördes också 1993 års högskolereform, som för forskarutbildningens del innebar att den allmänna behörigheten höjdes från 80 till 120 poäng, att licentiatexamen fick användas fritt av högskolorna, och att förbudet mot graderade betyg och skriftliga omdömen om avhandlingarna avskaffades (den sistnämnda möjligheten tycks dock inte ha använts i nämnvärd utsträckning). Målet för forskarutbildningen fick också en ny formulering. Möjligheten att inneha doktorandtjänst ett år efter disputation infördes för att kunna fungera som en övergång till fortsatt tjänst i högskolan.

12

Under mitten av 1990-talet var studiefinansiering och effektivitet föremål för en livlig diskussion, vilket ledde fram till det som kallats 1998 års forskarutbildningsreform. Vad den inneburit presenteras översiktligt i bilaga 6.

Under 1997 tillsattes en parlamentarisk kommitté med uppdrag att se över den svenska forskningspolitiken. Forskning 2000, som den kom att kalla sig, lämnade även vissa överväganden om forskarutbildningen trots att detta inte ingick i direktiven: de externa finansiärernas inflytande borde minska, forskningsråden borde ta ett ökat ansvar för forskarutbildningen, en ny första anställning efter doktorsexamen (biträdande lektor) borde införas. Forskarutbildningens dimensionering ansågs vara tillräcklig.

13

Parallellt

10

Prop. 1989/90:90 om forskning 33.

11

Prop. 1992/93:170, Forskning för kunskap och framsteg.

12

Prop. 1992/93:1, Frihet för kvalitet.

13

SOU 1998:128, Forskningspolitik.

med denna utredning föreslog en annan utredning forskningsetik som ett obligatoriskt inslag i forskarutbildningen.

14

Förslagen fick inget större genomslag i den efterföljande propositionen.

15

Regeringen ansåg att behovet av forskarutbildade var

större än dagens examination kunde täcka. Att staten har ett särskilt ansvar för forskarutbildningen markerades i propositionen, men också att den externa finansieringen av forskarutbildningen kan utgöra en väsentlig och nödvändig förstärkning av lärosätets direkta resurser.

En förändring som berörde forskarutbildningen var också indelningen i vetenskapsområden 1997 – den föregående utredningen

16

utformade förslaget som enheter för resurstilldelning, men

examinationsrätten i forskarutbildningen kopplades också till vetenskapsområden.

17

2000-talet

Bland senare förändringar på forskarutbildningens område märks kravet på antagningsordning för forskarutbildningen,

18

de 16 natio-

nella forskarskolorna och krav på att lärosätena ska anordna handledarutbildning,

19

en engångssatsning för ofinansierade doktoran-

der inom humaniora och samhällsvetenskap, samt antagning till licentiatexamen och möjlighet till doktorandanställning på deltid.

20

Öronmärkningen av studiefinansieringsmedel i anslagen har tagits bort, och ett krav på att samtliga doktorander som undervisar inom grundutbildningen ska genomgå pedagogisk utbildning har införts. Och – återigen har regeringen uttalat ett mål om att fördubbla examinationen inom en tioårsperiod.

14

SOU 1999:4, God sed i forskningen.

15

Prop. 1998/99:94, Vissa forskningsfrågor.

16

SOU 1996:21, Reform och förändring.

17

Prop. 1996/97:141, Högskolans ledning, lärare och organisation; Ds 2000:25, Kvalitetssäkring och examenstillstånd i högskolan.

18

Prop. 1999/2000:1; Högskoleverket, Antagning till forskarutbildning.

19

Prop. 2000/2001:3, Forskning och förnyelse.

20

Prop. 2001/02:15, Den öppna högskolan.

2 Studiefinansiering

Som en bakgrund till utredningens behandling av doktoranders studiefinansiering i kapitel 9 ges här en historisk bakgrundsbeskrivning av det svenska studiefinansieringssystemet samt en kort internationell utblick.

Historik

1963 års forskarutredning föreslog att dåvarande licentiand- och doktorandstipendier skulle ersättas med särskilda anställningar med skattepliktig lön. Dels skulle då automatiskt flera sociala trygghetsproblem, såsom sjuklön, pension, försäkringar mm lösas, dels skulle diverse skattetekniska skäl till studieavbrott eller till att arbeta vid sidan av studierna försvinna. Utredningen hänvisade även till en pågående debatt om att doktorandernas bidrag till forskningsproduktionen är ett skäl för lön. Förslaget fick ett överlag positivt mottagande bland remissinstanserna, men vissa tyngre remissinstanser avstyrkte. TCO förordade beskattningsbara utbildningsarvoden i stället för anställningar. Statskontoret förordade stipendier som kunde kombineras med studiemedel.

Statskontorets linje blev den gällande, men i direktiven till den forskarutbildningsutredning som tillsattes 1974 (FUN) framhöll departementschefen att det från rättvisesynpunkt var otillfredsställande att doktoranderna särbehandlades med skattefria stipendier, och att det även från andra utgångspunkter kunde finnas skäl till att betrakta studiefinansieringen som ersättning för arbete. Utredningen uppdrogs alltså att överväga om doktorandstipendierna borde ersättas med någon annan form, t.ex. någon form av beskattningsbara utbildningsarvoden. FUN lade år 1975 fram ett förslag till provisorisk förstärkning av studiestödet inom forskarutbildningen som innebar att stipendierna ersattes av utbildningsbidrag för doktorander. Enligt utredningens förslag skulle detta bidrag vara pensions- och sjukpenninggrundande. Bidraget blev pensionsgrundande, men i stället för att det skulle berättiga till sjukpenning beslutades att studiestödslagens regler skulle gälla, dvs. att bidraget får behållas vid sjukdom.

21

I sitt slutbetänkande

konstaterade FUN att det visat sig att doktorander med utbildningsbidrag inte hade samma förmåner som förvärvsarbetande med

21

Prop. 1975/76:128, om utbildningsbidrag för doktorander m.m.

motsvarande inkomst, och menade att åtgärder snarast borde vidtas för att komma till rätta med detta förhållande, som alltså stred mot utredningens intentioner.

22

Den Andrénska kommittén ansåg några år senare att utbildningsbidragen inte var tillräckliga för att göra forskarutbildning till ett attraktivt alternativ efter grundexamen, och föreslog att de skulle ersättas av doktorandtjänster.

23

Lärartjänstutredningen

(LÄTU) hade strax innan föreslagit att doktorandtjänster skulle införas som ett komplement till utbildningsbidragen.

24

Regeringen

valde LÄTU:s förslag, och öppnade för doktorandtjänster som kunde inrättas av forskningsråden för strategiska satsningar och av högskolor för att möta konkurrensen från arbetsmarknaden inom vissa områden.

25

Doktorandtjänsterna var inledningsvis en försöksverksamhet, men permanentades 1985. I 1987 års forskningspolitiska proposition uttalades att utbildningsbidragen successivt skulle ersättas med doktorandtjänster.

26

Inför 1990 års forskningsproposition hade

Utbildningsutskottet begärt att regeringen skulle ange en plan för när utbildningsbidragen skulle ha omvandlats till tjänster.

27

Tids-

gränsen sattes i propositionen

28

till läsåret 1995/96, och förord-

ningen om utbildningsbidrag för doktorander upphävdes så småningom 1993. Förordningen återinfördes dock, innan övergångsreglerna slutat gälla, den 1 juli 1995 som en tillfällig åtgärd i avvaktan på ett nytt system för studiefinansieringen inom forskarutbildningen.

Högskoleverket fick i uppdrag att utreda frågan, med utgångspunkterna att det skulle ge studiefinansiering åt fler doktorander utan att medföra ökade kostnader och säkerställa att alla doktorander som uppfyller prestationskraven under den senare delen av studierna kommer i åtnjutande av de sociala förmåner som en tjänst innebär, t.ex. genom en ”trappa” med bättre villkor i takt med avancemanget i studierna. Den utsedda utredningsmannen konstaterade att det existerande systemet hade fördelen att ge en betydande grad av flexibilitet för lärosätena (”trappor” av olika slag

22

SOU 1977:63, Fortsatt högskoleutbildning 161.

23

SOU 1981:29, Forskningens framtid 125–131.

24

SOU 1980:3, Lärare i högskolan 190–203.

25

Prop. 1981/82:106 om forskning m.m. 139–148.

26

Prop. 1986/87:80 om forskning, bilaga 6 (Utbildningsdepartementet) 26.

27

Utbildningsutskottets betänkande 1989/90:UbU25 (Anslag till forskning och forskarutbildning m.m.) 17.

28

Prop. 1989/90:90 om forskning 60.

förekom redan) och att en ökad enhetlighet inte var önskvärd, särskilt inte en begränsning av antagningen till dem som kunde erbjudas finansiering. En begränsning av utbildningsbidragen ansågs eventuellt kunna finansieras genom en sänkning av arbetsgivaravgifterna för doktorandtjänster. Verket instämde i allt väsentligt, men föreslog att de högskolor som använder stipendier skulle åläggas att ordna försäkringsskydd, och att den tillåtna tiden med stipendium eller utbildningsbidrag utan tjänst begränsas till ett år.

29

Utbildningsdepartementet tillsatte därefter en intern arbetsgrupp som skulle ha utgångspunkten att endast de som kan erbjudas studiefinansiering ska antas, och att systemet ska bidra till att examinationen ökas. I departementspromemorian Studiefinansiering och examina i forskarutbildningen konstaterades att floran av studiefinansieringsmöjligheter innebär en stor flexibilitet, men att detta inte lett till någon tillfredsställande situation. Mer uppstramning ansågs därför behövas, snarare än fler ”trappor.” En principiell utgångspunkt ansågs vara att doktoranderna bör ha samma formella ställning vid institutionen, dvs. det bör inte vara så att vissa är anställda och andra inte. De huvudsakliga skälen för anställning hade varit de sociala förmånerna; dessa kunde visserligen införlivas i utbildningsbidragen, men inte utan kostnad. Rekryteringsskälen ansågs tala för anställning, liksom det faktum att kraven på såväl adekvata arbetsvillkor som den anställdes skyldigheter blir tydligare med anställning. Mot den bakgrunden föreslogs att den som antagits till forskarutbildning skulle ha rätt till doktorandtjänst (med undantag för ”fritidsdoktorander”).

30

I budgetpropositionen för 1998 anförde regeringen att det på grund av kostnadsskäl och för att bevara en flexibilitet för lärosätena bör vara fortsatt möjligt för lärosätena att använda utbildningsbidrag som studiefinansieringsform, men att vissa begränsningar borde införas.

31

En sådan begränsning är bestämmelsen i

5 kap. 4 § HF om rätt till anställning som doktorand under de två sista åren av utbildningen. Syftet var att även dessa doktorander skulle ha full tillgång till det sociala skyddsnätet vid avslutade forskarstudier. En annan begränsning är att minst 75 procent av de medel inom fakultetsanslagen som högskolorna använder för studiefinansiering måste användas till anställning som doktorand.

29

Högskoleverket, ”Utredning för översyn av studiefinansieringssystemet i forskarutbildningen” (Redovisning av uppdrag 1995-12-18).

30

Ds 1996:35, Studiefinansiering och examina i forskarutbildningen 43–53.

31

Prop. 1997/98:1, Utgiftsområde 16, avsnitt 5.5 (”En reformerad forskarutbildning”) 98–99.

Samtidigt infördes kravet på att endast doktorander som har någon form av finansiering får antas.

Möjligheten till studiemedel begränsades också på så sätt att finansiering med studiemedel nu bara är möjligt inom ramen för maximalt fastställda 240 veckor och bara om doktoranden inte tidigare haft utbildningsbidrag eller anställning som doktorand. Enligt tidigare praxis räknades framgångsrika doktorandstudier som särskilda skäl för att få studiemedel under mer än det maximala antalet terminer.

Internationell utblick

Formerna för doktoranders försörjning varierar mellan olika länder. Vissa har en situation som den svenska, med goda studiefinansiella villkor för de flesta doktorander, medan doktoranderna i andra länder i större utsträckning är utlämnade till att lösa försörjningsfrågan själva på olika sätt. Nedan ges exempel från några länder.

32

Norge

Ungefär två tredjedelar av de norska doktoranderna finansieras genom stipendiatstillinger, vilka trots stipendieatbeteckningen är anställningar. Norges forskningsråd finansierade 45procent av dessa anställningar 1999, och universiteten och högskolorna själva 33 procent. De omfattar tre års forskarutbildning och kan vara fyraåriga om 25 procent pliktarbeid ingår.

Danmark

När forskarutbildningsreformen i Danmark genomfördes år 1993 skulle Statens Uddannelsesstøtte finansiera forskarutbildningen. Situationen liknar dock i dag den i Norge på så vis att mottagare av

32

Källan är där inte annat anges Jeroen Huisman och Jeroen Bartelse (ed.), ”Academic Careers: A Comparative Perspective” (Universiteit Twente, The Netherlands: CHEPS, 2000) samt Antonia Kupfer och Johannes Moes, ”Third Cycle of Studies or Entry-Level Employment? An International Comparison of Doctoral Training Conditions” (Presentation at UNESCO-CEPES Seminar on Doctoral Degrees and Qualifications in Bucharest, Romania, September 12, 2003).

Ph.D.-stipendier (och kandidatstipendier) sedan år 1998 har status om löntagare.

Nederländerna

Den huvudsakliga finansieringsformen är AiO (Assistant-in-Opleiding), vilket är en reguljär akademisk anställning. Det finns också doktorander som i stället är bidragstagare, bursalen, ett system som infördes på 1990-talet för att bl.a. minska kostnader för arbetslöshetsförsäkring. Nu när universiteten har bättre ekonomi tenderar denna form att minska eftersom studenterna ofta kan välja de universitet som ger AiO i stället.

England

De engelska doktoranderna har vanligen en tydlig studentstatus och får studentships, främst från forskningsråden, som 1999 motsvarade mindre än 40 procent av en genomsnittlig ingångslön för personer med en Master. Nivåerna har dock höjts och ett studentship ger i dag cirka 9 000 £ per år (utöver bidrag till tuition). Normalt ges stipendierna för maximalt 3 år, och doktoranden får alltså finansiera tidsöverdrag själv. Det förekommer också ”1+3”stipendier för sökande som inte har genomgått en forskningsinriktad Master. Omkring 35 procent av doktoranderna inom science, engineering and technology finansierades 1997/98 av sådana forskningsrådsstipendier, och cirka 20 procent finansierade sina studier själva.

USA

Det finns en stor flora av finansieringsformer, och de flesta finansieras från olika källor under sin studietid. Av dem som tog doktorsexamen under 1990-talet finansierade en dryg tredjedel av kvinnorna och en knapp fjärdedel av männen i huvudsak sina doktorsstudier med egna medel (lån, föräldrar m.m.). En fjärdedel hade fellowships eller traineeships (som är rena studiefinansieringsformer) och lika många hade research assistantships (ung. forskningsassistent). Femton procent hade teaching assistantships (dvs.

huvudsakligen undervisningssysslor).

33

De studier som gjorts tyder

på högre genomförandegrad och kortare studietid för dem som fått någon form av studiestöd; mottagare av fellowships genomför studierna på kortare tid än de som har teaching assistantship.

34

Spanien

Endast en minoritet av de spanska doktoranderna försörjer sig genom bidrag/ stipendier från universiteten eller genom anställningar för undervisning; de flesta finansierar sina studier med egna medel. De bidrag som finns är skattepliktiga, men berättigar inte till några sociala förmåner förutom viss föräldraledighet för kvinnor.

3 Forskarskolor

Särskilda forskarskolor är i Sverige huvudsakligen ett 1990-talsfenomen, även om liknande arbetsformer prövats eller föreslagits tidigare.

35

I och med 1993 års forskningspolitiska proposition

36

startades en försöksverksamhet med forskarskolor under perioden 1993/94

  • Även i propositionen som handlade om hur löntagarfondernas medel skulle tillföras forskning diskuterades forskarskolor, och forskarutbildning föreslogs bli en integrerad del av de nya forskningsstiftelsernas verksamhet.

37

Stiftelserna har

också stått för den största delen av tillväxten i antalet forskarskolor, och deras satsningar beskrivs översiktligt nedan. Utöver dessa forskarskolor, och de 16 som inrättades av regeringen, finns ett antal lokala forskarskolor.

33

National Science Board, Science and Engineering Indicators 2002 (Arlington, VA [NSB 02–01], April 2002).

34

National Science Foundation, Graduate Education Reform in Europe, Asia, and the Americas and International Mobility of Scientists and Engineers: Proceedings of an NSF Workshop (Arlington, VA: NSF 00– 318, 2000).

35

För en utförlig historik, se Högskoleverket, Forskarskolor – ett regeringsuppdrag.

36

Prop. 1992/93:170, Forskning för kunskap och framsteg.

37

Prop. 1992/93:171, Forskning i frontlinjen.

SSF

Till en början satsade Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) en betydande del av anslagen på olika former av forskarskolor (2 151 mkr, motsvarande cirka 47 procent av de totala utbetalade anslagen fram t.o.m. år 2002), för att senare svänga över mot mer renodlade forskningssatsningar. Inledningsvis var forskarskolorna ofta fullfinansierade (inklusive studiefinansiering). Numera beviljar SSF endast medel till kurs- och handledningsdelen i sådana renodlade forskarskolor som har en utbyggd organisation för kursutveckling och administrativt stöd, medan den finansiering som avser själva forskningsuppgiften (inklusive doktorandens studiefinansiering) måste täckas på annat sätt.

Enligt den granskning av SSF:s verksamhet som KVA nyligen genomfört

38

fanns det i maj 2003 2 160 forskarstudenter registre-

rade i SSFs programdatabas, varav ungefär 30 procent var kvinnor. Mellan 1997 och 2002 hade 426 avlagt doktorsexamen och 324 licentiatexamen.

I KVA:s granskning konstateras att SSF:s stöd till forskarskolor har inneburit en mycket värdefull utveckling och förnyelse av den kursrelaterade delen av forskarstudierna, av särskild betydelse för de tillämpade områden där traditionella forskargrupper är för små för att kunna erbjuda ett brett och regelbundet återkommande kursprogram.

SSF har också stött och stöder sex biomedicinska ”forskarskolor” som är ettåriga och utformade som bryggor mellan grundutbildning och forskarutbildning. Över 700 studenter har antagits hittills.

KK-stiftelsen

KK-stiftelsen finansierar för närvarande 14 företagsforskarskolor, vilka beviljats närmare 350 mkr t.o.m. år 2007 och hittills har rekryterat mer än 150 doktorander. Företagsforskarskolorna syftar till att öka samarbete och kunskapsöverföring mellan högskola och näringsliv med fokus på att bidra till en ökad andel forskningsmeriterade medarbetare i svenska företag.

38

Kungl. vetenskapsakademien, Stiftelsen för Strategisk Forskning – en granskning av verksamheten 1998–2002 (KVA rapport 2003:2).

Satsningen på företagsforskarskolor har nyligen utvärderats utifrån ovanstående mål. Utvärderingen pekade på en samstämmig uppfattning hos de inblandade att det är en innovativ satsning med stor nytta på kort och lång sikt, och med stor utvecklingspotential. Förutom att peka på ett antal kritiska faktorer och föreslå förändringar noteras i utvärderingen att många respondenter önskade se färre och större flerdisciplinära satsningar inom nyckelområden, som samlar både stora och små företag och forskare i teman, konsortier etc. Många ansåg att det i dag finns alltför spretiga och överlappande satsningar där finansiärerna skapar konkurrens i stället för slagkraft.

KK-stiftelsen ger också stöd till enskilda företagsdoktorander samt till magisterutbildningar med tydlig inriktning mot näringslivets behov.

Riksbankens Jubileumsfond

RJ har de senaste åren beviljat sammanlagt drygt 130 mkr till fyra forskarskolor, som hittills antagit 70 doktorander. (Moderna språk, matematikdidaktik, museivetenskap och studier om Stillahavsasien.)

De 16 nationella forskarskolorna

De 16 forskarskolor som inrättades av regeringen 2001 finns beskrivna genom sina programförklaringar i Forskarskolor i Sverige – en sammanställning (Högskoleverkets rapportserie 2001:12 R) och i Högskoleverkets första uppföljningsrapport ”16 forskarskolor – statistisk uppföljning av doktoranderna och några resultat om verksamheten” (2003-12-16). Några resultat från denna senare rapport återges i kapitel 8.

Andra forskarskolor

Fördelningen av olika typer av forskarskolor beskrevs av Högskoleverket i Forskarskolor – ett regeringsuppdrag. I de svar som inkommit på våra frågor till universitet och högskolor finns uppgifter om forskarskolor, men de redovisas på alltför olika sätt för att ge en uppdaterad samlad bild. Några exempel kan dock ges.

Uppsala universitet namnger 13 forskarskolor, varav 8 var stiftelsefinansierade (5 av SSF), två hörde till de 16 nationella, och tre var egna, interna forskarskolor (en i samarbete med SLU). Chalmers har organiserat en stor del av forskarutbildningen i forskarskolor, och uppger att 7 av 10 doktorander där deltar i någon av de 35 forskarskolor som finns. KI anger att 6 kompletta forskarskolor finns, varav en nationell. Växjö universitet deltar i 11 nationella eller regionala forskarskolor.

Noteras kan att en del av forskarskolorna mer motsvarar amerikanska graduate schools, dvs. en organisatorisk bas för den reguljära forskarutbildningen – så t.ex. i fysikämnena vid Stockholms och Uppsala universitet.

4 Forskarutbildningens utveckling – antagning, examination och genomströmning

Forskarutbildningen har expanderat kraftigt under det senaste decenniet. Nedan beskrivs utvecklingen av antalet nybörjare och examinerade, samt forskarutbildningens effektivitet i termer av genomströmning.

Nybörjare

Antalet nybörjare

39

låg från början av 1970-talet fram till slutet av

1980-talet ganska konstant kring 2000 per år, men har fördubblats sedan dess. 1998 års förändringar medförde en drastisk ökning före reformen, främst inom medicin, och en kraftig minskning omedelbart efter, mest uttalat inom humaniora och samhällsvetenskap.

Den ämnesmässiga fördelningen har förändrats markant över tid – teknik och medicin har ökat kraftigt, medan antalet nybörjare inom humaniora och samhällsvetenskap bara är marginellt högre under 1990-talet än under 1970-talet. Under 1990-talet är det framför allt humanioras andel av nybörjarna som har minskat. Naturvetenskap uppvisar en stabil, långsam ökning.

39

Som nybörjare i forskarutbildningen räknas en doktorand som för första gången har en registrerad aktivitet i forskarutbildningen om minst 10 procent.

Figur 1. Antal nybörjare 1972/73

  • fördelat på ämnesområden (sammanslagna nationella forskningsämnen)

Källa: SCB samt Högskoleverket (NU-databasen).

Andelen kvinnor bland nybörjarna har ökat inom alla stora ämnesområden och är i genomsnitt nära 50 procent. Av de fem stora ämnena

40

är det bara inom teknik som andelen inte håller sig inom

intervallet 40–60 procent – och inom medicin, där andelen män bland nybörjarna år 2001/02 hamnade precis under 40 procent. Inom ”övriga forskningsområden” (huvudsakligen vårdvetenskap) är andelen kvinnliga nybörjare cirka 80 procent.

40

Cirka 90 procent av doktoranderna finns inom fem av de tolv nationella forskningsämnen som SCB räknar med (kod på tvåsiffernivå): humaniora och religionsvetenskap (11), samhällsvetenskap (13), naturvetenskap (15), teknikvetenskap (16) och medicin (18).

0 500 1 000 1 500 2 000 2 500

1972/73 1974/75 1976/77 1978/79 1980/81 1982/83 1984/85 1986/87 1988/89 1990/91 1992/93 1994/95 1996/97 1998/99 2000/01

Teknik och Medicin Humaniora och samhällsvetenskap Naturvetenskap

Figur 2. Andel (%) kvinnor av nybörjare 1992/93–2001/02, fördelat på nationellt forskningsämne (sammanslaget för humaniora och samhällsvetenskap)

Källa: SCB.

Examinationen

Examinationen uppvisade en ganska svag ökning under 1970- och 80-talen, men fördubblades under 1990-talet. Även antalet avlagda licentiatexamina fördubblades under 1990-talet och fortsätter att öka. Ökningen av examinationen har varit mycket snabbare än ökningen av antalet nybörjare, beroende på att genomströmningen i forskarutbildningen ökat, vilket diskuteras närmare under egen rubrik nedan.

0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70%

1992/93 1993/94 1994/95 1995/96 1996/97 1997/98 1998/99 1999/00

2000/01 2001/02

Medicin Humaniora och samhällsvetenskap Totalt Naturvetenskap Teknikvetenskap

Figur 3. Doktorsexamina, doktorsgrader och licentiatexamina 1969/70 – 2001/02

Källa: SCB.

Examinationen har ökat inom alla stora ämnesområden, och ämnesfördelningen är relativt stabil under 1990-talet. Några effekter på examinationen av den kraftigt minskade antagningen inom humaniora efter 1998 är inte synliga ännu (se bilaga 6).

500 1 000 1 500 2 000 2 500 3 000 3 500 4 000

1969/70 1971/72 1973/74 1975/76 1977/78 1979/80 1881/82 1983/84 1985/86 1987/88 1989/90 1991/92 1993/94 1995/96 1997/98 1999/00 2001/02

Doktorsexamen Doktorsgrad Licentiatexamen

Figur 4. Antal doktorsexamina 1992/93–2001/02, fördelat på nationellt forskningsämne

Källa: SCB.

Andelen kvinnor bland de examinerade har också ökat kontinuerligt och uppgick läsåret 2001/02 till 43 procent. Humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap ligger nära detta genomsnitt, medan andelen är lägre inom teknikvetenskap (24 %) och högre inom medicin (55 %).

100 200 300 400 500 600 700 800

1992/93 1993/94 1994/95 1995/96 1996/97 1997/98 1998/99 1999/00

2000/01 2001/02

Medicin Teknikvetenskap Naturvetenskap Samhällsvetenskap Humaniora och religionsvet Skogs- och jordbruksvet

Figur 5. Antal doktorsexamina 1981/82–2001/02, fördelat på kön

Källa: SCB.

Genomströmning – studietid och examinationsgrad

Den genomsnittliga nettostudietiden har under de senaste åren legat strax under 9 terminer, och bruttostudietiden runt 12 terminer. 1996/97 var siffrorna 9,5 respektive 13 terminer. Genomsnittet är alltså i god överensstämmelse med en studietid om fyra år, men det döljer stora skillnader mellan ämnen. Exempelvis hade Uppsala universitets examinerade 2002 en genomsnittlig nettostudietid om 4,4 år, men den varierade mellan 2,9 år inom medicin och 6,2 år inom humaniora. Medicinområdets andel av de examinerade har ökat, vilket medför en för totalen genomsnittligt kortare studietid. Den korta studietiden inom medicin har till stor del sin förklaring i att antagningen sker först en tid efter att forskarutbildningen påbörjats.

Studietiden ger bara halva bilden, nämligen hur lång tid det tog för dem som blev klara. En kanske än mer intressant fråga är hur många som når examen inom en viss tid, här kallat examinationsgrad.

Tidigare kohortstudier visar att bland dem som antogs till forskarutbildning under 1970-talet i Sverige hade omkring 20 procent av de antagna inom humaniora disputerat 13 år efter antag-

500 1 000 1 500 2 000 2 500 3 000

1981/82 1983/84 1985/86 1987/88 1989/90 1991/92 1993/94 1995/96 1997/98 1999/00 2001/02

Totalt Män Kvinnor

ning; motsvarande siffra var cirka 50 procent inom naturvetenskap, 40 procent inom teknik och drygt 60 procent inom medicin.

41

Dessa uppföljningar har också visat en stor skillnad mellan dem som har godtagbar finansiering och dem som inte har det. Av dem som haft reguljär studiefinansiering i minst 3 år hade cirka 40 procent tagit examen efter 13 år inom humaniora och samhällsvetenskap, medan detsamma bara gällde 5–6 procent av de doktorander som inte haft någon studiefinansiering inom högskolan.

Utredningen har beställt uppgifter från SCB om antalet examinerade läsåren 1980/81 t.o.m. läsåret 2001/02 uppdelat på nybörjarläsåren

42

1980/81–2001/02, ämne och kön. Dessa uppgifter

visar att andelen av nybörjarna ett visst läsår som efter en viss tid har tagit doktorsexamen har ökat kontinuerligt. Av de som var nybörjare i forskarutbildningen under första hälften av 1980-talet hade i genomsnitt knappt 37 procent tagit doktorsexamen efter åtta år, medan motsvarande siffra för dem som var nybörjare under första hälften av 1990-talet var drygt 52 procent. Andelen examinerade efter fem år har ökat från 26 till 36 procent mellan nybörjarläsåren 1990/91 och 1996/97. Eftersom endast de examinerade t.o.m. 2001/02 finns med i materialet har de som antogs efter 1998 års förändringar inte hunnit så långt. Andelen som tagit doktorsexamen efter 3 år ligger dock högre för nybörjarna från 1998/99 än för något tidigare nybörjarläsår.

41

Dessa kohortstudier gjordes av UHÄ inför 1990 års forskningsproposition (UHÄ-rapport 1989:7 Bilaga 18) och uppdaterades av Göran Zetterblom i Forskarutbildningen under 70- och 80-talet: reformer och resultat. De redovisas också i Bertel Ståhle, Universiteten och forskarna – från stagnation till förnyelse. I Riksrevisionsverkets rapport om samhällsvetenskaplig forskarutbildning (RRV 1996:52) framgår att examinationsgraden efter drygt 10 år för antagna i början av 80-talet var cirka 25 procent inom samhällsvetenskap.

42

Avser det nybörjarläsår som uppnått den högsta doktorsexaminationsfrekvensen. För humaniora är detta 1989/90, för samhällsvetenskap 1991/92 och för övriga 1990/91.

Figur 6. Andel (%) doktorsexaminerade av nybörjare 0–8 år efter nybörjarläsåret. Nybörjarläsåren 1995/96–1998/99 samt medelvärde för femårsperioder nybörjarläsåren 1980/81–1995/96

Källa: SCB.

Den högsta totala andel doktorsexaminerade som uppnåtts i SCBmaterialet är drygt 60 procent, och avser nybörjarna 1990/91 som alltså haft 11 år på sig. I figur 7 och tabell 1 nedan används det senast tillgängliga nybörjarläsåret, dvs. 1997/98 för 4 studieår, 1996/97 för 5, osv. Det senast tillgängliga nybörjarläsåret är i samtliga fall nedan också den årskull som uppnått högst examinationsgrad. Andelen av samtliga nybörjare som tagit doktorsexamen efter fyra år har alltså aldrig varit högre än 22 procent, aldrig högre än 36 procent efter fem år, osv. Examinationsgraden är något lägre för kvinnor än för män, men skillnaden är mindre för de senaste nybörjarläsåren.

0% 10% 20% 30% 40% 50% 60%

0 1 2 3 4 5 6 7 8

Medel 1980-84 Medel 1985-89 Medel 1990-95 1995 1996 1997 1998

Figur 7. Andel (%) doktorsexaminerade 4–8 samt 11 år efter nybörjarläsåret, fördelat på kön. Senast tillgängliga nybörjarläsår

Källa: SCB.

Tabell 1. Andel (%) doktorsexaminerade 4–8 samt 10–12 år efter nybörjarläsåret, fördelat på kön och nationellt forskningsämne.

Antal studieår 4 5 6 7 8 Högst

43

Nybörjarläsår 1997/98 1996/97 1995/96 1994/95 1993/94 Totalt 22 36 47 52 54 61 Kvinnor 21 34 43 50 49 59 Män 23 38 49 54 56 61 Humaniora 3 12 16 25 32 42 Samhällsvetenskap 13 24 30 35 40 45 Teknikvetenskap 16 29 43 45 48 54 Naturvetenskap 23 43 65 70 74 77 Medicin 38 57 66 70 68 78

Skillnaderna mellan ämnen visar ungefär samma mönster som tidigare studier: högst examinationsgrad inom naturvetenskap och medicin, lägst inom humaniora. Inom alla ämnesområden har examinationsgraden ökat.

43

Avser det nybörjarläsår som uppnått den högsta doktorsexaminationsfrekvensen. För humaniora är detta 1989/90, för samhällsvetenskap 1991/92 och för övriga 1990/91.

0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70%

4

5

6

7

8

Högst

Totalt Kvinnor Män

Figur 8. Andel (%, två perioders glidande medelvärde) av nybörjare som tagit doktorsexamen sex år efter nybörjaråret, fördelat på sammanslagna nationella forskningsämnen. Nybörjarläsåren 1980/81–1995/96

Noteras bör att endast doktorsexamen räknas här, och att teknikområdet därför ser ut att ha en lägre examinationsgrad än de har, med tanke på det stora antal som avslutar sin utbildning med licentiatexamen. I nedanstående diagram visas andelen examinerade åtta år efter nybörjaråret 1993/94. Om slutliga licentiatexamina räknas med ökar examinationsgraden för teknikområdet från 48 till 57 procent.

0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70%

1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995

Medicin, odontologi och farmaci Matematik och naturvetenskap Teknik Samhällsvet.och juridik Humaniora och religionsvet.

Figur 9. Andel (%) av nybörjare 1993/94 som avlagt doktorsexamen t.o.m. läsåret 2001/02 eller avslutat med licentiatexamen t.o.m. höstterminen 2000. Slutlig licentiatexamen innebär att nybörjaren avlagt licentiatexamen men ej doktorsexamen, och inte har någon aktivitet registrerad i forskarutbildningen fr.o.m. tredje terminen efter licentiatexamen

Skillnaden mellan ämnesområdena, särskilt mellan humaniora och samhällsvetenskap, blir mindre om man jämför andel examinerade efter ett större antal år. Bland nybörjarna 1997/98 hade mer än dubbelt så hög andel examinerats inom samhällsvetenskap än inom humaniora, medan andelen examinerade av dem som var nybörjare i början av 1980-talet är densamma inom humaniora som inom samhällsvetenskap. Det kan dels bero på studietidernas längd, men också på skillnader mellan ämnen i hur mycket forskarutbildningen effektiviserats genom åren.

0,0 10,0 20,0 30,0 40,0 50,0 60,0 70,0 80,0 90,0

Alla

Hum Sam

Tek

Med

Nat

Doktorsexamen Slutlig licentiatexamen

Figur 10. Andel (%) som tagit doktorsexamen t.o.m. läsåret 2001/02 eller avslutat med licentiatexamen av nybörjare läsåren 1995/96, 1996/97 och 1997/98 samt medelvärden för femårsperioder nybörjaråren 1980/81–1994/95. För definition av ”slutlig licentiatexamen, se figur 9

Vi har inte haft möjlighet att göra alltför ingående analyser av materialet. Många olika aspekter bör beaktas för att t.ex. dra slutsatser om orsaken till skillnader mellan ämnen och kön. Helt klart framgår dock att en positiv utveckling ägt rum, som indikerar en ökad effektivitet i forskarutbildningen. Det är också ett rimligt antagande att examinationsgraden, särskilt under 4–8 år efter starten, kommer att fortsätta öka efter 1998 års förändringar.

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90

Hum

Sam

Tek

Nat

Med

1997/98

1996/97

1995/96

medel 1990-1994

medel 1985-1989

medel 1980-1984

Effekter av 1998 års förändringar

Den första april 1998 trädde ett antal förordningsändringar i kraft, som enligt budgetpropositionen för 1998 skulle innebära ”en reformerad forskarutbildning” (kallas i det följande bara för propositionen).

1

Det som brukar kallas ”forskarutbildningsreformen”

innebar i princip inga substantiella förändringar av själva forskarutbildningen. I stället var det uttryckliga syftet att förverkliga det som redan gällde sedan 1969 års reform, och att befästa den positiva utveckling som ägt rum under 1990-talet i form av en mer strukturerad forskarutbildning. I praktiken upplevdes det dock som ett stort ingripande inom vissa områden. Så hänvisas t.ex. ibland till ”studietidsförkortningen 1998” trots att forskarutbildningen är fyraårig sedan 1969. Den striktare tidsgränsen samt den starka kopplingen mellan antagning och finansiering är de förändringar som väckt mest diskussion.

En ordentlig utvärdering av reformen kan egentligen inte göras förrän om något år, då bl.a. genomströmningen av doktorander antagna efter 1998 och eventuella förändringar av avhandlingarna kan studeras. Vissa effekter, t.ex. för antagningen, är dock omedelbart synliga i statistiken. Genom de frågor som utredningen ställt till samtliga lärosäten samt de kontakter utredningen haft med lärosäten och doktorander kan också vissa upplevda tendenser urskiljas.

I denna bilaga ges en översikt över de förändringar som gjordes och de effekter som kan iakttas.

1

Prop. 1997/98:1, Utgiftsområde 16, avsnitt 5.5 (”En reformerad forskarutbildning”).

De förändringar som infördes 1998 var:

  • krav på studiefinansiering vid antagning (9 kap. 3 § HF)
  • hårdare begränsning av studietiden:
  • krav på att forskarutbildningen bedöms kunna genomföras inom åtta år för antagning (9 kap. 3 § HF)
  • anställda doktorander får ägna 20 procent av tiden till annat än sin egen forskarutbildning, jämfört med en tredjedel tidigare (5 kap. 2 § HF)
  • avräkning ska göras för all studietid, och inte bara tid med utbildningsbidrag, vad gäller hur lång tid anställning som doktorand får innehas (5 kap. 7 § HF)
  • en doktorand som haft utbildningsbidrag ska anställas som

doktorand de sista 2 åren (5 kap. 4 § HF)

  • anställningar som doktorand ska utannonseras om de helt eller

delvis finansieras av högskolans anslag för forskning och forskarutbildning (5 kap. 5 § HF)

  • förordningen om doktorsavhandlingar avskaffades
  • fakultetsnämndens ansvar för och tillsyn över forskarutbild-

ningen betonades (8 kap. 5 § HF)

  • en individuell studieplan ska upprättas för varje doktorand, där

såväl doktorandens som fakultetsnämndens åtaganden anges (8 kap. 8 § HF)

  • om en doktorand i väsentlig utsträckning åsidosätter sina

åtaganden enligt den individuella studieplanen ska fakultetsnämnden dra in rätt till handledning och andra resurser för forskarutbildningen (8 kap. 10 § HF)

Dessa förändringar behandlas i tur och ordning i det följande. Hänvisningar till de kapitel där frågor som har koppling till dessa förändringar diskuteras ges i förekommande fall inom parentes under varje avsnitt. I vissa fall beskrivs problematiken mer utförligt i dessa kapitel.

1 Studiefinansiering vid antagning

Från den 1 januari 1999 får doktorander bara antas om de (1) kan erbjudas anställning som doktorand eller utbildningsbidrag, eller (2) har ”någon annan form av studiefinansiering” som bedöms kunna säkras under hela utbildningstiden och göra det möjligt för doktoranden att slutföra studierna inom åtta år. Som exempel på det senare nämns i sammanhanget ”högskoleadjunkter samt anställda inom sjukvården och näringslivet”. Även studiemedel och stipendier nämns dock i propositionen.

Att antagningen bör anpassas till tillgängliga resurser och doktoranderna ha förutsättningar att bedriva studierna på heltid (dvs. inte behöva förvärvsarbeta vid sidan av studierna för att finansiera dessa) var en slutsats som drogs redan av 1963 års forskarutredning. Trots det var högskoleförordningen länge inte särskilt pådrivande härvidlag. Fram till den första november 1988 lydde 8 kap 17 § högskoleförordningen (1977:263):

Om det är oundgängligen nödvändigt får fakultets- eller sektionsnämnd fastställa det högsta antal studerande som under ett läsår får finnas antagna för forskarutbildning inom ett ämne eller inom del av ett ämne.

I 1987 års forskningspolitiska proposition betonades att institutionerna måste

ta ett direkt ansvar för de doktorander de antar. Studerande får inte antas till forskarutbildning med mindre än att institutionen kan erbjuda godtagbara villkor i fråga om handledning och arbetsmiljö. Försörjningen måste vara tillfredsställande ordnad.

2

Finansieringen framhölls dock inte i förordningstexten, utan fick inrymmas inom ”godtagbara studievillkor i övrigt” (9 kap. 1 § HF).

Bakgrunden till 1998 års åtstramning var att det inom vissa ämnen fortfarande antogs långt fler doktorander än som kunde erbjudas ”godtagbara villkor” enligt ovan, och att detta ledde till långa studietider eller studieavbrott.

2

Prop. 1986/87:80 om forskning, bilaga 6 (Utbildningsdepartementet) 26. Vår kursivering.

Effekter på antagning och examination

Kritiken mot studiefinansieringskravet var skarpast från samhällsvetenskap och humaniora, där den förväntades leda till kraftigt minskad antagning eller rena antagningsstopp inom vissa ämnen.

Antagningen minskade som väntat efter 1998, och särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap. Den dock återgått till nivån före reformen, utom inom humaniora. Även inom humaniora har antagningen ökat, men inte i en omfattning som uppvägt det kraftiga fallet omedelbart efter reformen, och antalet nybörjare är fortfarande lägre än 1991 års nivå. Det kan dock konstateras att en minskad antagning utifrån propositionens analys måste ses som en förutsedd och önskad effekt av studiefinansieringskravet.

Figur 1. Nybörjare i forskarutbildning per nationellt forskningsämne (de fem största)

En effekt som var uttalat önskad var förstås att andelen nybörjardoktorander med studiefinansiering ökade. Den drastiska kurvan för humaniora i figuren nedan beror till stor del på den minskade antagningen. Antalet doktorander inom humaniora med utbildningsbidrag eller anställning som doktorand har dock också ökat, från drygt 600 vårterminen 1997 till cirka 1 000 höstterminen 2002. Antalet nybörjare inom både humaniora och samhällsvetenskap

0 200 400 600 800 1 000 1 200 1 400

92/93 93/94 94/95 95/96 96/97 97/98 98/99 99/00 00/01 01/02

Medicin Teknikvetenskap Naturvetenskap Samhällsvetenskap Humaniora

som får utbildningsbidrag eller anställning som doktorand ökar också, med särskilt stor ökning mellan 1998/99 och 1999/00.

Figur 2. Andel (%) nybörjare med anställning som doktorand, de fem största ämnesområdena, 1991/92–2002/02

Det är ännu för tidigt att se effekterna på studietid och genomströmning. Examinationen har inte sjunkit inom något av de större ämnena de senaste åren, förutom inom medicin där läsåret 2000/01 utgjorde en topp (dock en avsevärt mindre sådan än ökningen av antalet nybörjare strax före reformen). Inom humaniora har examinationen ökat kraftigt, och kvoten examinerade/nybörjare ligger nu nära 1:1. Samtidigt har stora särskilda insatser gjorts för tidigare antagna ofinansierade doktorander, med medel som har avsatts bl.a. från regeringen, Riksbankens Jubileumsfond och högskolorna själva. Det kan alltså finnas en risk för att examinationen minskar när effekterna av dessa satsningar planar ut.

0 10 20 30 40 50 60 70

1991/92 1992/93 1993/94 1994/95 1995/96 1996/97 1997/98 1998/99 1999/00 2000/01 2001/02

Totalt

Humaniora Samhällsvetenskap

Naturvetenskap Teknikvetenskap

Medicin

Figur 3. Nybörjare och doktorsexamina inom humaniora 1992/93– 2001/02

Upplevda effekter vid lärosätena

Utredningen ställde i mars 2003 ett antal frågor till samtliga universitet och högskolor (bilaga 4). Såväl positiva som negativa effekter noteras. De problem som rapporteras från högskolorna motsvarar i hög grad de problem som de förväntade sig före reformen.

Effekter på urval m.m.

En omedelbar effekt i vissa ämnen, särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap där externa medel inte finns i så stor utsträckning, är att det är fler sökande som inte kan antas (statistik på söktryck förekommer dock inte i någon större utsträckning). Detta har lett till både positiva och negativa effekter:

  • Det framhålls ibland som ett problem för forskningen om

forskarbegåvningar inte får tillträde till forskarutbildningen, särskilt om doktoranderna producerar en stor del av den totala forskningen.

0 50 100 150 200 250 300 350 400 450

1992/93 1993/94 1994/95 1995/96 1996/97 1997/98 1998/99 1999/00

2000/01 2001/02

Nybörjare Humaniora och religionsvet Doktorsexamina Humaniora och religionsvet

  • Det förekommer också signaler om att söktrycket till såväl fors-

karutbildning som C- och D-kurser tycks minska på vissa håll, på grund av att intresserade studenter avstår från att söka, när de inser hur svårt det är att bli antagen till forskarutbildning.

  • Samtidigt rapporteras att det kan ibland bildas ett ”väntrum”

före antagning där sökande fortsätter att läsa och arbeta för att meritera sig. En högskola uttrycker det så att ”proletariseringen” på det sättet fortsatt på ny plats i strukturen; dvs. före i stället för efter antagningen till forskarutbildningen.

  • Vissa högskolor ser en tendens att det blir svårare för sökande

från andra universitet och utländska sökande när konkurrensen om platserna hårdnar.

  • En medicinsk fakultetsnämnd har angett att finansierings-

kravet tillsammans med det stora beroendet av kortsiktiga externa medel leder till att handledarna tvingas ”anta den student som råkar visa intresse vid rätt tillfälle, snarare än att genom urval rekrytera den mest lämpliga av flera kandidater till forskarutbildning.” Liknande signaler har utredningen fått från andra företrädare från det medicinska området.

  • På den positiva sidan framhålls att den ökade konkurrensen

om platserna, samt svårigheten att hantera sökande med och utan egen finansiering (se nedan), visserligen har vållat besvär, men också givit upphov till mer strukturerade urvalsprocedurer.

  • En annan positiv tendens är att de doktorander som antas är

bättre förberedda, mer målinriktade och påbörjar avhandlingsarbetet snabbare.

(Kapitel 2, 5, 6 och 7)

För liten forskarutbildningsmiljö

I enstaka svar framkommer en önskan om att återgå till det tvåstegsförfarande med relativt öppen antagning och därefter urval till finansieringsrum som var praxis inom delar av humaniora tidigare, bl.a. med hänvisning till att även de som inte är finansierade berikar seminariemiljön. Den motsatta uppfattningen uttrycks dock också i svaren, att en av reformens fördelar var att denna praxis omöjliggjordes.

I propositionen uttrycktes att en god forskarutbildningsmiljö bör bestå av

omsorgsfullt utvalda doktorander som har sin försörjning ordnad och med stöd av god handledning kan ägna sig åt studierna på heltid (eller minst halvtid).

3

I den mån det finns personer som t.ex. genom sina sakkunskaper inom ett visst område kan berika seminarier inom forskarutbildningen betonade Utbildningsutskottet

4

att regelverket inte

förhindrar att de deltar i sådan seminarieverksamhet.

I vissa fall har strategier för att motverka miljöernas utarmning lett till positiva effekter i form av samverkan mellan lärosäten och ämnen.

(Kapitel 7 och 8)

”Annan finansiering”

Svaren från högskolorna ger uttryck för en besvärande oklarhet kring hur antagningsreglerna ska tillämpas i praktiken. Problemen rör dels hur en urvalssituation påverkas av sökande med och utan möjlighet att finansiera hela eller delar av forskarutbildningen med någon form av egna medel, dels vilket ansvar som högskolan har för doktorandernas finansiering sedan de väl antagits.

(Kapitel 7 och 9)

2 Hårdare begränsning av brutto- och nettostudietid

Forskarutbildningen är fyraårig sedan 1969. Denna tidsbegränsning ifrågasattes i remissbehandlingen av 1963 års forskarutredning, men regeringen ansåg att den var bra och att längre tidsöverdrag endast borde förekomma i undantagsfall. Regleringsmässigt begränsades studietiden i viss mån av rätten till handledning och begränsningar i hur länge studiefinansiering fick innehas. 1998 års förändringar innebar att denna tidsgräns skärptes ytterligare. Dels ska bruttostudietider på mer än 8 år i princip inte förekomma,

5

dels ska netto-

3

Prop. 1997/98:1 97.

4

Utbildningsutskottets betänkande 1997/98:UbU7 (Forskarutbildningen).

5

Begränsningen gäller dock egentligen bara antagningen, dvs. att en bedömning måste göras

som gör sannolikt att forskarutbildningen kan avslutas inom 8 år.

studietiden beräknas mer noggrant än tidigare (begreppen ”studietid” och ”utbildningstid” förekom inte i förordningen före 1998).

Begränsningen av bruttostudietiden anses ha lett till att yrkesverksamma personer inte har samma möjlighet till forskarutbildning som tidigare. Ofta är det inom humaniora och samhällsvetenskap som detta har uppmärksammats, men problemet gäller även t.ex. kliniskt verksamma läkare. Inom medicin har man dock enligt uppgift fortsatt ungefär som tidigare. Den formella registreringen sker då efter att forskarstudierna påbörjats.

6

I propositionen Den öppna högskolan infördes dock två regeländringar för att underlätta livslångt lärande inom forskarutbildningen. Dels blev det möjligt att inneha anställning som doktorand på halvtid, dels blev det möjligt att anta till licentiatexamen. Det senare motiverades med att de arbetsgivare som bidrar till anställdas forskarstudier ibland är tveksamma till eller saknar praktiska möjligheter att garantera försörjning fram till en doktorsexamen.

7

Nettostudietiden begränsades genom hårdare krav på avräkning när det gäller studiefinansiering, och genom att det i paragrafen om individuell studieplan (8 kap. 8 § HF) skrevs in att ”utbildningstiden får förlängas bara om det finns särskilda skäl för det, såsom ledighet på grund av sjukdom, för tjänstgöring inom totalförsvaret eller för förtroendeuppdrag inom fackliga organisationer och studentorganisationer eller föräldraledighet.”

På den positiva sidan anses förändringarna ha lett till bättre struktur och planering till gagn för både handledare och doktorander. Den hårdare tidsbegränsningen anses dock också ha gett doktoranderna en mer pressad situation, eftersom deras avhandlingar antas bli jämförda med samma måttstock som tidigare avhandlingar, vilka i praktiken tagit längre tid än fyra år att prestera. Ökade sjukskrivningar, samt begäran om tjänstledighet för att förlänga bruttostudietiden, rapporteras som en följd av detta. Även handledarna har fått en mer pressad situation.

Bland de förändringar av avhandlingsdelen som högskolorna tycker sig se eller har initierat som en följd av 1998 finns en minskning av kursdelen till förmån för avhandlingen, ökad användning av sammanläggningsavhandlingar eller förenklad utformning. Även ett minskat omfång på avhandlingen kan förekomma, genom tunnare monografier eller sammanläggningsavhandlingar med färre delarbeten, som har fler författare och oftare är i manuskript. Detta

6

En sådan praxis fanns redan före 1998.

7

Prop. 2001/02:15, Den öppna högskolan 86.

kan försvåra kvalitetskontrollen.

8

Vissa befarar också en sämre

kvalitet på grund av att man måste satsa på korta, säkra projekt vilket riskerar att leda till sämre självständighet och mindre bildning och mognad hos doktorn, och att viktig forskning inte blir utförd.

(Kapitel 2, 7 och 10)

3 Rätt till anställning efter utbildningsbidrag

Den som ges utbildningsbidrag ska anställas som doktorand senast när det enligt den individuella studieplanen återstår två år till doktorsexamen. Ur vissa svar från universitet och högskolor kan möjligen utläsas en – felaktig – tolkning som innebär att anställning endast kan komma ifråga de sista två åren. Användningen av utbildningsbidrag har dock inte ökat totalt sett, förutom en puckel höstterminen 1998.

Figur 4. Utbildningsbidrag, antal och andel av doktorandanställningar samt aktiva doktorander, 1993/94, HT02

Källa: NU-databasen.

8

På vissa håll har medvetna beslut tagits om att minska minimikraven på antal publicerade

artiklar och i stället försöka uppställa kvalitativa krav.

0 500 1 000 1 500 2 000 2 500

1993/94 1994/95 1995/96

VT97

HT97

VT98

HT98

VT99

HT99

VT00

HT00

VT01

HT01

VT02

HT02

0% 5% 10% 15% 20% 25% 30% 35% 40% 45% 50%

Antal doktorander med utbildningsbidrag Utbildningsbidrag som andel av doktorandanställningar Utbildningsbidrag som andel av aktiva doktorander

Det rapporteras att övergången till anställning ibland förhalas på olika sätt, t.ex. genom att bedömningen av när två år återstår skjuts fram i tiden. På vissa håll finns dock lokala bestämmelser som säger att halva forskarutbildningen normalt ska anses ha uppnåtts efter halva tiden, annars krävs ett särskilt motiverat beslut.

(Kapitel 9)

4 Utlysning av anställning

Alla doktorandanställningar som till någon del finansieras med högskolans anslag för forskning och forskarutbildning ska sedan 1998 utannonseras (5 kap. 5 § HF). Detta upplevs ibland problematiskt, särskilt när ”fakultetsmedlen” används som extra stöd till extern finansiering i övrigt. Då ska alla tjänster utlysas, trots att de till stora delar är externfinansierade. Många externa finansiärer kräver en namngiven doktorand för att finansiera en anställning, vilket rimmar dåligt med kravet på utlysning och studiefinansieringskravet.

(Kapitel 7 och 9)

5 Avskaffande av förordningen om doktorsavhandlingar

Sverige har länge haft en tradition med avhandlingar som publiceras i tryckt form före disputationen. I bl.a. England och USA trycks bara en del av avhandlingarna, och då efter omarbetningar efter disputationen. Ett sådant system föreslogs av 1963 års forskarutredning, men det genomfördes inte. I prop. 1997/98:1 anslöt sig dock regeringen till den bedömning som Vitterhetsakademien gjort i ett remissyttrande, nämligen att publiceringstraditionerna verkar studietidsförlängande. Förordningen om doktorsavhandlingar avskaffades därför. Någon effekt av detta har utredningen inte kunnat se, utan tidigare tradition tycks leva vidare. Det är dock numera högskolorna själva som beslutar i vilken form avhandlingen ska finnas tillgänglig vid disputationen.

6 Fakultetsnämndernas ansvar

Regeringen ansåg i propositionen att fakultetsnämndernas ansvar för forskarutbildningen borde betonas, och ämnade föreskriva att varje fakultetsnämnd borde utse en studierektor för forskarutbildningen. Studierektorn skulle utöva tillsyn över forskarutbildningen samt ha det övergripande ansvaret för forskarutbildningens uppläggning, för samordning av kurser, för eventuella forskarskolor och för utbildning av handledare. Riksdagen uttalade sig dock mot detta vid propositionens behandling, och ansåg att det bör vara en fråga för varje lärosäte. De uppgifter som avsetts för studierektorn lades på fakultetsnämnden (8 kap. 5 § HF).

Fakultetsnämndens arbete med forskarutbildningen har enligt svaren från högskolorna förändrats efter 1998 på de flesta håll: det har stramats upp, blivit mer omfattande, tydligare, mer systematiskt och innehåller mer av tillsyn och uppföljning. Det har i vissa fall inneburit att fakultetsnämnden själv beslutar om fler frågor, men de flesta verksamhetsbeslut delegeras oftast till institutionsnivån. Det ökade ansvaret för fakultetsnämnden beskrivs huvudsakligen i positiva ordalag av högskolorna.

(Kapitel 7)

7 Individuella studieplaner

Före 1998 angavs i högskoleförordningen att handledaren skulle precisera kraven på kunskaper för varje doktorand i en individuell studieplan. Denna bestämmelse efterlevdes i varierande utsträckning. Nya bestämmelser om individuell studieplan infördes 1998 (8 kap. 8 § HF), bl.a. med syfte att betona forskarutbildningens karaktär av en systematiskt planerad utbildningsgång. Till skillnad från den tidigare bestämmelsen ska efter 1998 även fakultetsnämndens åtaganden anges i den individuella studieplanen. Det finns också ett uttalat krav på uppföljning minst en gång per år.

Bland de svarande i Högskoleverkets undersökning Doktorandspegeln saknade 13 procent individuell studieplan, och 38 procent av dem som hade studieplan ansåg inte att deras studieplan följts upp på ett tillfredsställande sätt under 2002.

9

I utredningens

kontakter med doktorander har framkommit att den individuella

9

Bristande uppföljning har också noterats i bl.a. Appel. KI,

studieplanen ibland skrivs av doktoranden själv utan samarbete med handledaren, eller tvärtom bara av handledaren utan samarbete med doktoranden.

Av svaren från universitet och högskolor framgår att förekomsten av och detaljeringsgraden i riktlinjer och mallar för individuella studieplaner skiljer sig kraftigt åt. Många nämnder delegerar hanteringen helt och hållet till institutionerna. Någon fakultetsnämnd följer själv upp vid halvtid, men delegerar övrig uppföljning. Tillsyn sker också i något fall genom insamling av kopior på studieplanerna.

Vad gäller tidpunkten för upprättande av individuell studieplan har utredningen noterat att det ibland, särskilt vid medicinska och juridiska fakulteter, krävs att en individuell studieplan utformad tillsammans med tilltänkt handledare bifogas själva ansökan till forskarutbildningen.

(Kapitel 7)

8 Prövningar av doktoranders rätt till handledning och andra resurser

Om en doktorand i väsentlig utsträckning åsidosätter sina åtaganden enligt den individuella studieplanen, ska fakultetsnämnden enligt 8 kap 10 § HF besluta att doktoranden inte längre ska ha rätt till handledning och andra resurser för forskarutbildningen. Beslutet ska föregås av en noggrann prövning, det får inte delegeras från fakultetsnämnden och kan överklagas till Överklagandenämnden för högskolan.

Enligt högskolornas uppgifter till utredningen i april 2003 hade bara sex fakultetsnämnder behandlat något sådant ärende. I endast tre fall ledde prövningen till beslut om indragning, och i två av dessa undanröjdes besluten av Överklagandenämnden för högskolan på formella grunder. I det ena fallet saknades individuell studieplan, och i det andra hade ett annat organ än fakultetsnämnden fattat beslutet. Det återstående fallet rörde ett fyrtiotal sedan länge inaktiva doktorander.

I vissa av högskolornas svar framkommer en osäkerhet om hur allvarligt en doktorands åsidosättande av sin studieplan måste vara för att fakultetsnämnden ska kunna besluta om indragning av resurser. I andra svar efterlyses riktlinjer för vilken rätt till handledning som föreligger när doktoranden förbrukat sin studietid,

vilket tyder på en oklarhet kring paragrafens användningsområde. Samma oklarhet är tydlig när en ”prövotid” för doktorander förordas med hänvisning till att det är svårt att bli av med en doktorand som inte klarar av utbildningen.

Från doktorandhåll framhålls att bestämmelsen, trots att den sällan tillämpas, är ett skydd för doktorandernas rättssäkerhet genom att förhindra godtyckliga indragningar. Många institutioner är enligt uppgift ovilliga att föra frågan till fakultetsnämnden, utan låter hellre doktoranden fortsätta, och sätter kanske in stödåtgärder.

(Kapitel 9)

Examensstrukturen i ett urval länder

Land Reform, år Bachelor

Master

Doctorate Tot. utb.tid, doktor

Finland, 2-delat system X

2005 3 år lägre högsk.ex

+ 2 år högre högskex

4 år, lic. 2 år 9 år

Norge, 2-delat system

2002 3 år lavere grad

1,5–2 år hoyere grad

3 år

7,5

  • år

Danmark, 2-delat system

3 år

+ 2 år

3 år

8 år

Island, 2-delat system

3

  • år first degrees

+ 2 år, postgrad degree

3

  • år efter bachelor el. master
  • år

Nederländerna, 2-delat system

2002 3 år + (1), 2 år 4 år

  • år

Italien, enhetligt system

1999 (beslut)

3 år, under-graduate

+ (1), 2 år, graduate

Minst 3 år, post-graduate

Minst 8 år

Frankrike, 2-delat system

2002

  • 3 år,

+ 2 år, forskn- resp yrkesinr.

3 år

8 år

Tyskland, 3-delat system

1998 (beslut)

3

  • år

+ 1 eller 2 år tot 5 år

2

  • år
  • år

Storbritannien, enhetligt system

1992 (beslut)

3-4 år

4 år

3

  • år
  • år

Tjeckoslovakien, enhetligt system

1999

  • 3-4 år

+ 1

  • år tot 5
  • år

3 år

  • år

Polen, 2-delat system

5

  • år

3

  • år
  • år

USA, 2-delat system, endast 2 nivåer,undergraduate och graduate

4 år

+ 1

  • år

Minst 3

  • år efter bachelor, minst 2 år efter master
  • år

Australien, 2-delat system, endast 2 nivåer, undergraduate och postgraduate

3 år 2 år, master by research,

1

  • år, master by coursework

Minst 3 år Minst 8 år

Källa: Magisterexamen i internationell belysning (Ds 2003:4).

Resurstilldelningssystem vid några universitet och högskolor

I de frågor som utredningen ställde till universitet och högskolor i april 2003 (bilaga 4) ingick en fråga om kostnaderna för forskarutbildningen och förekomsten av interna prestationsrelaterade resurstilldelningssystem. Beträffande kostnaderna svarade de flesta att kostnader för forskarutbildning särredovisas inte eftersom de är svåra att skilja från kostnaderna för forskning. Olika uppgifter angavs gällande graden av externfinansiering för forskning och forskarutbildning, varierande från 25 till 80 procent, beroende på vetenskapsområde och högskola, och beroende på vilka kostnader som medräknats. I vissa fall inkluderades all forskning och forskarutbildning, i andra fall bara forskarutbildningen eller bara studiestödet i forskarutbildningen. Två fakultetsnämnder, en humanistisk och en juridisk, angav att hälften eller mer av de direkta statsanslagen för forskning och forskarutbildning användes till forskarutbildningen.

Beträffande interna prestationsrelaterade resurstilldelningssystem för forskarutbildningen svarade de flesta att sådana fanns. I några ytterligare fall anges resurstilldelningen mer indirekt vara prestationsrelaterad, genom att ämnesområden med hög kvalitet och produktivitet prioriteras, även om inga särskilda nycklar eller system för detta finns utvecklade.

Det vanligaste svaret beskriver en koppling till antal avlagda examina den senaste 3–6-årsperioden. Ibland ges ökad vikt för underrepresenterat kön. Licentiatexamen räknas ofta som en halv doktorsexamen, men inte alltid. Inte sällan kombineras detta med en fast resurs, och ibland utgör den prestationsrelaterade delen endast en relativt begränsad examenspremie. Prestationsrelaterade fördelningsnycklar kan också innefatta antal docentkompetenta lärare, citeringsindex m.m.

Nedan återges en del av svaren från högskolorna som exempel på de olika system som förekommer. Svaren återges i princip oföränd-

rade, dock med vissa förtydliganden eller andra mindre korrigeringar.

Uppsala universitet

Interna prestationsrelaterade resurstilldelningssystem för forskarutbildningen används inom ett flertal fakulteter. Särskilda nycklar baserade på antal doktorsexamina används av historisk-filosofiska, språkvetenskapliga, samhällsvetenskapliga, medicinsk-farmaceutiska och teknisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Inom de samhällsvetenskapliga och teknisk-naturvetenskapliga fakulteterna finns i detta system också inbyggt ett extra stöd baserat på examina genomförda av personer av underrepresenterat kön.

Lunds universitet, Naturvetenskapliga fakultetsnämnden

Filosofin bakom naturvetenskapliga fakultetens principer att fördela en stor del av medlen i relation till antal docentkompetenta handledare är att detta är ett mått på den forskarutbildningskapacitet som institutionerna förfogar över. Vidare att antalet examina är ett prestationsmått som institutionerna kan påverka.

Statsmedelsanslaget för forskarutbildningen fördelas utifrån följande kriterier:

  • 40procent fördelas i relation till antal docentkompetenta forskarhandledare finansierade ur fakultetsmedel och externa anslag, mätt i heltidsekvivalenter.
  • 40 procent fördelas i relation till antalet examina i forskarutbildningen under de senaste fem åren.
  • 20 procent fördelas som särskilda satsningar. Dessa kan avse nya inriktningar, stöd till nya professurer, universitetslektorer, särskilda studiestöd för kvinnor etc.

I fakultetens fördelningsmodell för statsmedelsfinansierad forskning ingår antalet examina under de senaste fem åren som ett prestationsmått.

Göteborgs universitet, Humanistiska fakultetsnämnden

Grundtanken inom budgetsystemet för forskarutbildningen är densamma som för grundutbildningen. Institutionerna får ett uppdrag i form av ett antal bidragsrum för doktorander med kostnadstäckning och får dessutom en prestationsrelaterad bonus för varje avslutad examen. Varje forskarutbildningsämne tilldelas en fast resurs kopplad till antalet anslagsfinansierade doktorandanställningar, utbildningsbidrag, doktorandanställning eller stipendium som sökts i konkurrens. År 2003 uppgår resursen per doktorand till 80 000 kr och avser att täcka lönekostnader för handledning, seminarier, kurser m.m. samt utrustning och driftskostnader för doktoranden. Därutöver tilldelas institutionerna 50 000 kr per doktorsavhandling för kostnader i samband med disputationen. Handledningsresursen beräknas till 80 klocktimmar per heltidsdoktorand och år (320 klocktimmar för en hel forskarutbildning). Observera att handledningstid alltså inte räknas in schablonmässigt i vissa anställningar utan fördelas bland samtliga handledare och tas upp i deras tjänstgöringsplaner. Den prestationsrelaterade tilldelningen fördelas mot bakgrund av ämnets examina i forskarutbildningen under den senaste sexårsperioden.

Efter år 2000 utlyses enbart utbildningsbidrag på fakultetsanslaget. Dessa omvandlas till doktorandanställningar när doktoranden avverkat halva studietiden förutsatt att han/hon följer sin individuella studieplan. År 2002 innehade 142 doktorander fakultetsfinansiering.

Göteborgs universitet, Handelshögskolan

Fakultetsnämnden tillämpar en fördelningsmodell för studiefinansiering där en institutions tilldelning till 85 procent baseras på en fast tilldelning i relativ andel till tilldelningen året före och återstående 15 procent enligt produktionsprincip baserad på antalet licentiat- och doktorsexamina under den senaste treårsperioden. Varje institution erhåller i grundtilldelning schablonbelopp per professorsanställning för att ge resurser för handledning m.m. inom forskarutbildningen.

Stockholms universitet

Naturvetenskapliga fakulteten tillämpar ett prestationsrelaterat system där produktionen av examina inom forskarutbildningen styr fördelningen av studiestödsmedel och delar av fakultetsanslaget. Principen för fördelning bygger på antalet producerade licentiat- och doktorsexamina under den närmast föregående 6-årsperioden enligt:

där: examina räknas 6 år bak i tiden

licentiatexamen = 0,5 x dr examen

Som synes ingår även föregående års tilldelning av studiestödsmedel i algoritmen. Detta är för att undvika alltför tvära kast i tilldelningen. Ett system för fördelning av studiestöd liknande det naturvetenskapliga är under utarbetning inom den humanistiska fakulteten. Även vid samhällsvetenskapliga fakulteten fördelas en viss andel av studiestödsmedlen på basis av disputationsfrekvens.

Umeå universitet, Medicinsk-odontologiska fakultetsnämnden

Fakultetens medel till studiestöd för forskarstuderande fördelas i sin helhet i konkurrens. Dock kan ingen handledare få stöd till fler än två doktorander (stödet täcker ungefärligen 50 procent av kostnaden för en doktorand och motsvarar alltså att en handledare får stöd till maximalt en helfinansierad doktorand från fakulteten (två år med utbildningsbidrag, 2 år med doktorandtjänst). Även medel för att arrangera forskarutbildningskurser samt medel till doktoranders resor för att delta i forskarutbildningskurser fördelas i konkurrens, men ses endast som bidrag till verksamheten. Endast de obligatoriska kurser som ingår i det s.k. basblocket får kostnadstäckning. Institutionerna erhåller ett disputationsbidrag à 40 000 kr efter varje disputation som bidrag till kostnader för opponent, resor, traktamenten, tryckning m.m. Dessutom får institutionerna aktivitetspoäng för varje genomförd avhandling som sedan ligger till grund för fördelning av fakultetsmedel.

Inst ram (år 2) =

x fak ram (år 2)

inst ram (år 1) fak ram (år 1)

examina (inst)

examina (fak tot) +

Inst ram (år 2) =

x fak ram (år 2)

inst ram (år 1) fak ram (år 1) inst ram (år 1) fak ram (år 1)

examina (inst)

examina (fak tot)

examina (inst)

examina (fak tot) +

Linköpings universitet, Hälsouniversitetet

Hälsouniversitetet använder sig av en aktivitetsrelaterad fördelning av forskningsanslag. Fördelningen är baserad på:

1. En bottenplatta som utgår från både grundutbildnings- och forskningsanslagen. Fast intäkt för grundutbildningsanslags- och fakultetsanslagsfinansierade professors-, lektors- och forskarassistenttjänster.

2. Ersättning för kringresurs som är kopplad till antal professurer och lektorat. Medel erhålls även om tjänsterna är vakanta. Relationen är differentierad beroende på om tjänsten är klinisk respektive preklinisk.

3. Aktivitetsrelaterad fördelning som omfattar tre lika delar för examinationer, referee-granskade vetenskapliga publikationer samt externa anslag från anslagsgivare med referee-system.

Examinationer ger fast poäng, 5 poäng för doktorsexamen och 2,5 poäng för licentiatexamen. Licentiatexamen följd av doktorsexamen ger totalt 5 poäng. Fem års genomsnitt räknas. Examinationssystemet är kvalitetskontrollerat i samband med halvtidsseminarium och examination.

Vetenskapliga publikationer från referee-granskade tidskrifter enligt följande modifierade impact: 0–1=1, 1–10=tidskriftens verkliga impact, >10=10. För publikationer räknas tre års genomsnitt. Impactvärdet för publikationer med flera författare som tillhör olika institutioner ger varje institution tilldelning enligt modifierat impactvärde.

Externa anslag från anslagsgivare med referee-system (forskningsråd, cancerfond, stiftelser, EU-medel) fördelning i proportion till anslagets storlek.

Punkt 1 och 2 ovan motsvarar 60 procent av fakultetsanslaget.

Linköpings universitet, Tekniska högskolan

Fakultetsmedlens fördelning mellan institutionerna baserar sig på ett mer indirekt prestationsrelaterat system, där man gör en bedömning av institutionerna när det gäller deras examination, externa medel, publikationer, grundutbildningskoppling, genomslag och strategiska betydelse.

Utöver detta system som baserar sig på en bedömning finns också direkt prestationsrelaterade resurstilldelningssystem vid LiTH för forskarutbildningen. Det finns en produktionspremie som delas ut till institutionerna för examinerad licentiat eller doktor under de senaste 5 åren. Ersättningen baseras sig på ett medelvärde, och förhållandet mellan licentiat- och doktorsexamen är 1:3, vilket innebär att ersättningen för en licentiatexamen är en tredjedel av ersättningen för en doktorsexamen. Ersättningen för doktor var 2002 372 kkr, för doktor/lic 248 kkr och lic 124 kkr.

Karolinska institutet

Den del av statsanslaget för forskning och forskarutbildning som av regeringen reserverats för doktorandförsörjning har de senaste åren legat oförändrat på c:a 50 miljoner kronor. Detta motsvarar endast cirka 125 st doktorandtjänster. Övriga finansieras med externa medel. Utöver doktorandförsörjningen tillkommer handledarnas och övriga lärares arbetstid samt driftskostnader för forskningsprojektet m.m. KI beräknar att den totala kostnaden för en doktorand är cirka 800 000 kronor/år.

Vid fördelningen av medel för studiefinansieringen av doktorander används för cirka 40 procent av det fördelade beloppet ett prestationsrelaterat fördelningssystem. KI anser att forskning och forskarutbildning hör nära samman. Samma aktivitetsmått används därför som vid fördelningen av medel för forskning. Detta består till 2/3 av den relativa andelen externa medel för forskning där alla konkurrensutsatta anslag (utom utrustningsanslag) räknas lika, och till 1/3 av den relativa andelen forskningsproduktivitet mätt i form av doktors-/licentiatexamina, nya docenturer samt gästforskarmånader.

Resterande del av medlen för studiefinansiering fördelas efter individuell ansökan. För närvarande kan en doktorand erhålla medel för högst sex s.k. rörliga doktorandtjänstmånader. Som fördelningsgrund används begreppet kvalitet. I bedömningen ingår valörer såsom originalitet, en väl definierad frågeställning, genomförbarhet och erhållna resultat.

Luleå tekniska universitet

Doktorandtjänst finansieras med fakultetsmedel till ett belopp på 225 tkr per år samt med ett poängsystem och ett examensbonussystem. Totalt ligger kostnaderna på runt 900 tkr oavsett vetenskapsområde.

Det finns ett poängsystem och ett examensbonussystem som ger resurser efter prestation. En forskarstuderande på doktorandtjänst har vanligtvis 20 procents institutionstjänstgöring vilket medför en genomsnittlig produktion på 32 poäng per år vilket ersätts med 35 tkr inom Teknisk fakultet och 90 tkr inom Filosofisk fakultet. Vid lic-examen utdelas 225 tkr kronor och vid doktorsexamen 450 tkr (halva beloppet om lic. tagits ut) plus en extra tilldelning på 100 tkr om disputation sker inom 5 år. Examensbonusen sjunker om doktoranden håller på längre än 6 år till disputation.

Växjö universitet

Fördelningssystemet är indelat i en fast post för varje forskarutbildningsämne samt en rörlig del där tre huvudparametrar avgör tilldelningen: personalkompetens, grundutbildningens omfattning och forskningsprestationer. Fördelningssystemet har funnits sedan år 1999 och har reviderats kontinuerligt.

Örebro universitet

Inom alla vetenskapsområden utgår 75 tkr per år och antagen forskarstuderande, under högst 5 år. För varje avlagd doktorsexamen utgår 50 tkr per år under 3 år. Inom MNT-området fördelades (under år 2002) dessutom ett prestationsstöd om 50 tkr, 100 tkr eller 150 tkr till framgångsrika forskargrupper.

Mitthögskolan

Fakultetsnämnden vid Mitthögskolan premierar institutioner som genomför forskarutbildning till examen genom att fakultetsnämnden tilldelar berörd institution en summa motsvarande 100 tkr vid avslutad licentiatexamen samt 200 tkr vid avslutad doktorsexamen (100 tkr om doktorsexamen föregåtts av licentiat-

examen). God examinationsfrekvens av forskarstuderande inom en forskargupp premieras av fakultetsnämnden med fortsatt ekonomiskt stöd för en ny forskarstuderande om ekonomiska förutsättningar till detta finns.

Malmö högskola

En tredjedel av en central pott om en miljon kronor delas ut till områdena i direkt proportion till examina i forskarutbildningen.

Mälardalens högskola

För innevarande år gäller att en del av forskningsanslaget fördelas efter prestationer i forskarutbildningen i proportion till ett antal poäng som beräknas enligt nedan:

  • För varje heltidsekvivalent (200 % aktivitet eller två heltids-

terminer) räknas per institutionen en poäng,

  • för varje licentiatexamen de senaste två åren två poäng och
  • för varje disputation de senaste två åren fyra poäng (oavsett

tidigare lic).

Systemet är under bearbetning och förslaget inför 2004 är att varje doktorand under sin utbildningstid genererar 16 poäng,

  • varav 8 poäng motsvarar 4 års heltidsstudier,
  • 8 poäng motsvarar en disputation utan föregående licentiat-

examen,

  • 4 poäng motsvarar licentiatexamen och 4 poäng motsvarar

disputation med föregående lic.

Dvs. i det föreslagna systemet (f.n. på remiss) väger examen och aktivitet lika tungt.

Prestationer i forskarutbildningen styr (2003) 28 procent av det prestationsrelaterade forskningsanslaget. Övriga delar fördelas efter antal professorer, antal disputerade lärare, antal publikationer i olika viktade kategorier samt externa forskningsmedel.

Lärarhögskolan i Stockholm

Befordrade professorer ersätts, när det gäller handledning av forskarstuderande, enligt följande princip. Vid en aktivitetsgrad hos forskarstuderande som ligger på eller över 50 procent ersätts handledaren med 5 procent av sin lön för varje doktorand han/hon handleder. Vid en aktivitetsgrad under 50 procent med 2,5 procent av lönen. Samtliga dessa kostnader belastar Lärarhögskolans forskningsanslag.

Hur har de forskarutbildades arbetsmarknad förändrats?

Rickard Danell

INFORSK, Sociologiska institutionen, Umeå universitet

Inledning

Syftet med denna rapport är att undersöka hur de forskarutbildades arbetsmarknad förändrats mellan 1985 och 1999. De individer som ingår i studien är alla med antingen en doktors- eller en licentiatexamen som högsta utbildning. De frågeställningar som denna studie kommer att besvara handlar om vilka näringar som de forskarutbildade arbetar inom, samt hur de forskarutbildades arbetsmarknaden skiljer för olika ämnesområden. Det är även av intresse att studera skillnader på arbetsmarknaden när det gäller de forskarutbildades kön. Centralt för studien är även frågor relaterade till förändringar av de forskarutbildades arbetsmarknad. Studiens upplägg är att vi först börjar med en analys av hur det såg ut 1999 för att sedan behandla frågan om arbetsmarknadsförändringar. Förändringar undersöks i studien på två sätt. Dels studeras förändringarna mellan olika kohorter. Registeruppgifter om de forskarutbildade med avseende på arbetsställets näringsgren, har samlats in för sex olika kohorter. De forskarutbildade som befann sig inom någon näring 1985, 1988, 1991, 1994, 1997 samt 1999. Kohorterna definieras som alla de som antingen har en doktors eller en licentiatexamen och har tillskrivits en näringsgren vid observationstillfället. Den andra typen av förändring som studeras är förändringar inom kohorterna. För t.ex. 1985 års kohort finns uppgifter om arbetsställets näringsgren 1985 och tre år senare 1998. Vilket gör det möjligt att studera hur individer inom samma kohort rör sig mellan olika näringsgrenar, men även att jämföra förändringen i rörligheten mellan olika kohorter. Den i rapporten använda indelningen av näringsgrenar är utvecklad vid VINNOVA och finns återgiven i Ullström (2002).

De forskarutbildades arbetsmarknad 1999.

Tabell 1 visar de forskarutbildades fördelning efter arbetsställets näringsgren. År 1999 fanns totalt 30642 individer med fullgjord forskarutbildning, varav 23 732 doktorer och 6 910 licentiater. Av dessa återfinns 42,5 procent av doktorerna utanför sektorn utbildning och vård, till vilken universiteten räknas. För licentiater är denna andel 47,5 procent. För både licentiater och doktorer finns en skillnad mellan könen när det gäller sannolikheten att hamna utanför den traditionella arbetsmarknaden för akademiker. Bland doktorerna är det 44,4 procent av männen som finner arbete utanför utbildning och vård, medan denna siffra för kvinnor är 37,2. När det gäller licentiater är skillnaden mellan könen större: 65,5 procent av männen med licentiatexamen befinner sig utanför utbildning och vård, medan denna siffra är 54,9 procent för kvinnor. Det är även för båda utbildningskategorierna en större andel av kvinnorna som befinner sig inom övrig offentlig sektor. En del av denna könsskillnad kan sannolikt tillskrivas det faktum att män och kvinnor är till olika grad representerade inom olika ämnen. Men huvudsakliga mönstret är att de forskarutbildade fördelar sig relativt likartat över näringarna oavsett kön eller utbildningsnivå. Cirka 80 procent av de forskarutbildade återfinns inom olika typer av professionella tjänster. Det är även tydligt att de forskarutbildade fördelar sig relativt likartat inom denna kategori. De flesta återfinns inom utbildning och vård eller inom olika teknikföretag. När det gäller de som arbetar inom tillverkningsindustrin, vilket motsvarar 9,5 procent av de forskarutbildade, återfinner vi majoriteten inom högteknologisk tillverkning. Cirka 53 procent av de forskarutbildade som arbetar inom tillverkningsindustrin befinner sig i högteknologisk tillverkning. Den tredje större näringsgrenen för forskarutbildade är inom övrig offentlig sektor, vilken sysselsätter 7,3 procent av de forskarutbildade.

Tabell 2 visar de forskarutbildades arbetsmarknad med avseende på näring och examensämne. Variationen när det gäller de forskarutbildades fördelning över näringsgrenar blir inte oväntat större när examensämne introduceras som variabel. Störst koncentration till utbildning och vård finner vi bland dem som fått sin examen inom medicin och humaniora. Framförallt är det tekniker som återfinns inom tillverkningsindustri: 22,9 procent av de med en forskar-

utbildningsexamen inom teknik arbetar inom tillverkningsindustrin.

Tabell 1. De forskarutbildades fördelning på arbetsmarknaden efter arbetsställets näringsgren 1999

Doktorerer (%) Licentiater (%)

Arbetsställets Näringsgren (SNI92)

Män Kvinnor Män Kvinnor Totalt

Högteknologi 5,1 3,8 6,4 4,6 1 545 Trä, massa, papper 0,3 0,1 0,8 1,0 109 Verkstadsindustri 1,3 0,2 3,8 1,4 452 Gruv och stål 0,5 0,2 1,3 0,4 170

Tillverknings- industri

Övrig tillverkning 1,7 1,4 3,6 3,7 636

Teknikföretag 24,2 20,8 25,8 22,0 7 246 Övriga kunskapsföretag 1,9 1,2 4,3 2,9 670 Finansföretag 1,4 1,0 2,7 2,2 482

Professionella tjänster

Utbildning och vård m.m.

55,6 62,7 34,5 45,1 16 210

Handel Handel 1,4 1,5 2,4 1,9 502

Byggnadsverksamhet 0,2 0,1 0,6 0,8 83 Hotell och restaurang 0,0 0,0 0,2 0,1 19 Samfärdsel 0,3 0,2 0,9 0,6 129 Övriga tjänster 0,2 0,2 0,6 0,6 87

Övriga näringar

Jord, skog, fiske

0,2 0,2 0,4 0,3 76

Offentlig sekt.

Offentlig sektor m.m. 5,8 6,4 11,7 12,5 2 226

Alla näringar

17 481,0 6 251,0 5 181,0 1 729,0 30 642

Tabell 2. Fördelningen av forskarutbildade med avseende på näring och ämne (1999)

Ämne (%)

Arbetsställets Näringsgren (SNI92)

Hum Sam.vet. Teknik Nat.vet Medicin

Alla

ämnen

Högteknologi 0,2 0,4 11,5 6,3 2,5 5,0 Trä, massa, papper 0,0 0,1 1,1 0,3 0,0 0,4 Verkstadsindustri 0,1 0,3 5,1 0,6 0,0 1,5 Gruv och stål 0,0 0,0 1,7 0,6 0,0 0,6

Tillverknings- industri

Övrig tillverkning

4,5 1,4 3,6 1,8 0,4 2,1

Teknikföretag 9,6 12,2 35,3 39,3 10,4 23,6 Övriga kunskapsföretag 1,3 6,5 2,3 1,2 0,6 2,2 Finansföretag 1,5 3,2 1,7 1,3 0,7 1,6

Professionella tjänster

Utbildning och vård m.m.

65,5 59,0 29,8 38,4 79,9 52,9

Handel Handel 0,7 1,3 2,0 1,7 1,9 1,6

Byggnadsverksamhet 0,0 0,2 0,9 0,1 0,0 0,3 Hotell och restaurang 0,2 0,1 0,1 0,0 0,0 0,1 Samfärdsel 0,8 0,8 0,5 0,4 0,0 0,4 Övriga tjänster 0,8 0,4 0,2 0,2 0,2 0,3

Övriga näringar

Jord, skog, fiske

0,2 0,1 0,2 0,6 0,1 0,2

Offentlig sekt. Offentlig sektor m.m. 14,6 13,8 4,2 7,3 3,2 7,3

Alla näringar

3 065,0 4 929,0 7 521,0 7 319,0 7 808,0 30 642,0

Figur 1: De forskarutbildades spridning över näringsgrenar 1999

OBS: Spridningsindex = [- sum pi * ln(pi)] / ln(N). Där pi = andelen individer i näringsgren i och N = antalet näringsgrenar. Indexet varierar mellan 0 och 1. Om alla befinner sig i samma näring så kommer SI = 0 och om alla forskarutbildade är representerade med samma proportioner i alla näringar så är SI = 1.

Figur 1 visar på hur de forskarutbildades spridning över näringsgrenar med avseende på ämne, kön och typ av examen. De forskarutbildades spridning över näringsgrenarna har sammanfattats med hjälp av ett spridningsindex. Tydliga skillnader går att observera avseende på ämne, kön och typ av examen. Det är de med forskarutbildning inom medicin som är mest koncentrerade i vissa näringar och det är tekniker som sprider sig mest över näringsgrenarna. Det är även tydligt att individer med en licentiatexamen tenderar att sprida sig bredare över arbetsmarknaden än doktorerna i motsvarande ämne. När det gäller de forskarutbildades spridning finns även vissa könsskillnader. I samhällsvetenskap, teknik och naturvetenskap är männen mera jämt fördelade över de olika näringarna. Bland de med examen inom humaniora kan ett svagt men mixat samband observeras. För de med medicinsk examen är sambandet omvänt. Här är det kvinnorna som är mera jämt fördelade över näringsgrenarna.

0,00 0,10 0,20 0,30 0,40 0,50 0,60 0,70 0,80

Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor

Hum

Sam.vet Teknik

Nat.vet Medicin

Spridningsindex

Doktorer Licentiater

Ökningen av antalet forskarutbildade på arbetsmarkanden

När det gäller tillväxten av antalet forskarutbildade på arbetsmarknaden har endast de forskarutbildade för vilka det finns en näring räknats. Den andel av de forskarutbildade som inte har någon registrerad näring vid de observerade perioderna varierar i de olika kohorterna mellan 8 och 10 procent. Figur 2 visar på hur populationen forskarutbildade med avseende ämne förändrats under de observerade perioderna. Totalt ökar antalet forskarutbildade med någon näringstillhörighet från 14 278 år 1985 till 30 642 år 1999. Vilket betyder att populationen forskarutbildade vuxit med 115 procent. Men som vi kan se i figur 2 växer olika ämnen olika snabbt. Populationen forskarutbildade blir under perioden allt mera dominerade av medicin, teknik och naturvetenskap. Medan humanisterna som uppvisar den minsta tillväxten minskar sin andel. Forskarutbildade humanister utgjorde 1985 15,6 procent av de forskarutbildade, medan denna andel sjunkit till 10 procent 1999. Tillväxten av forskarutbildade på arbetsmarknaden har varit snabbast inom medicin och teknik.

Figur 2. Förändring av antalet forskarutbildade på arbetsmarknaden med avseende på ämne

0 1 000 2 000 3 000 4 000 5 000 6 000 7 000 8 000 9 000

1985 1988 1991 1994 1997 1999

Humaniora Samhällsvetenskap Teknik Naturvetenskap Medicin

Förändringen av forskarutbildades fördelning på olika näringsgrenar

Tabell 3. Förändring av de forskarutbildades fördelning över näringsgrenar

Näringsgren 1985 1988 1991 1994 1997 1999

Högteknologisk tillverkning

5,3 5,7 6,6 7,8 8,3 5,0

Övrig tillverkningsindustri

6,7 6,0 5,4 5,5 5,2 4,5

Teknikföretag 15,4 14,8 19,8 19,6 20,6 23,6 Finansföretag 1,6 1,4 1,3 1,5 1,5 1,6 Utbildning och vård 53,8 55,9 52,4 52,2 50,8 52,9 Övriga kunskapsföretag

2,1 2,2 1,8 2,0 2,3 2,2

Övrig offentlig sektor 11,0 10,5 9,4 8,2 8,0 7,3 Övriga näringar 4,2 3,4 3,2 3,2 3,3 2,9 Antal forskarutbildade

14 278,0 17 401,0 19 838,0 21 994,0 2 5643,0 30 642,0

När det gäller det gäller förändringen av de forskarutbildades relativa fördelning över näringsgrenar finns det några intressanta trender som kan vara av värde att notera (tabell 3). För det första är det tydligt att andelen av de forskarutbildade som befinner sig inom utbildning och vård är relativt stabil när man jämför de olika kohorterna. Den tydligaste förändringen gäller den andel av de forskarutbildade som befinner sig inom teknikföretag, vilket ökar från 15,4 procent till 23,6. Det är en minskande andelen av de forskarutbildade som arbetar inom tillverkningsindustrin. Men ser man endast till den högteknologiska tillverkningsindustrin är det tydligt att dessa utgör en växande andel av de forskarutbildade. Även om den i slutet av perioden minskar från 8,3 till 5,0 procent. De som arbetar inom kategorierna offentliga sektorn, samt inom övriga näringar utgör även de en minskande andel av de forskarutbildade. Eftersom vi vet att andelen av de forskarutbildade som är tekniker eller naturvetare ökar, bör vi hålla isär de olika ämnena för att veta om trenderna när det gäller de forskarutbildades arbetsmarknad beror på förändringar i den ämnesmässiga sammansättningen av de forskarutbildade, eller på ändrade beteenden bland de

forskarutbildade oavsett ämne, eller om de beror på en kombination av dessa händelser.

Tabell 4. Fördelning av forskarutbildade över näringsgrenar med avseende på ämne

Näringsgren

1985 1988 1991 1994 1997 1999

Humaniora Högteknologisk tillverkning 0,1 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2

Övrig tillverkningsindustri 5,3 5,0 5,0 5,9 4,8 4,6 Teknikföretag 7,5 2,3 9,3 9,8 9,8 9,6 Finansföretag 1,0 1,2 1,0 1,2 1,6 1,5 Utbildning och vård m m 65,2 71,1 63,4 62,5 63,6 65,5 Övriga kunskapsföretag 1,5 1,2 1,0 1,5 1,3 1,3 Övrig offentlig sektor 17,0 17,3 18,0 16,4 15,9 14,6 Övriga näringar 2,4 1,6 2,0 2,4 2,9 2,7 Alla humanister 2 221,0 2 411,0 2 477,0 2 475,0 2 572,0 3 065,0 Spridningsindex 0,55 0,47 0,55 0,58 0,57 0,55

Samhällsvetenskap

Högteknologisk tillverkning 1,2 0,9 0,9 1,0 1,0 0,4 Övrig tillverkningsindustri 4,3 3,5 2,2 2,6 2,3 1,8 Teknikföretag 8,4 5,1 13,0 12,0 11,1 12,2 Finansföretag 3,3 3,5 3,2 3,4 3,4 3,2 Utbildning och vård m m 52,2 57,0 52,2 56,0 58,1 59,0 Övriga kunskapsföretag 6,3 6,6 6,5 6,6 6,3 6,5 Övrig offentlig sektor 17,9 18,9 18,1 14,9 14,3 13,8 Övriga näringar 6,4 4,4 3,8 3,5 3,4 3,0 Alla samhällsvetare 2 475,0 2 923,0 3 207,0 3 523,0 4 102,0 4 929,0 Spridningsindex 0,72 0,67 0,70 0,68 0,66 0,64

Teknik Högteknologisk tillverkning 9,8 10,5 12,1 13,9 14,8 11,5

Övrig tillverkningsindustri 17,5 16,0 13,1 13,4 13,3 11,4 Teknikföretag 26,3 27,5 31,4 30,5 32,5 35,3 Finansföretag 1,9 1,5 1,7 1,6 1,5 1,7 Utbildning och vård m.m. 27,9 29,7 29,1 29,1 26,6 29,8 Övriga kunskapsföretag 2,2 2,1 1,7 2,0 2,3 2,3 Övrig offentlig sektor 8,9 7,6 6,2 5,2 4,7 4,2 Övriga näringar 5,6 5,1 4,8 4,3 4,3 3,7 Alla tekniker 2 911,0 3 659,0 4 327,0 5 021,0 6 217,0 7 521,0 Spridningsindex 0,85 0,84 0,82 0,82 0,82 0,79

Naturvetenskap Högteknologisk tillverkning 8,4 8,7 9,5 11,3 11,5 6,3

Övrig tillverkningsindustri 5,5 4,8 5,4 4,7 3,9 3,3 Teknikföretag 22,9 24,8 32,4 32,1 34,5 39,3 Finansföretag 1,1 1,0 0,8 1,0 1,2 1,3

Näringsgren

1985 1988 1991 1994 1997 1999

Utbildning och vård m.m. 47,0 46,0 39,0 39,1 36,0 38,4 Övriga kunskapsföretag 1,0 1,2 0,7 0,8 1,3 1,2 Övrig offentlig sektor 10,1 10,1 8,8 7,6 8,2 7,3 Övriga näringar 3,9 3,4 3,4 3,3 3,3 2,9 Alla naturvetare 3 939,0 4 605,0 5 104,0 5 507,0 6 205,0 7 319,0 Spridningsindex 0,73 0,73 0,73 0,73 0,74 0,68

Medicin Högteknologisk tillverkning 3,9 4,5 5,7 6,6 6,8 2,5

Övrig tillverkningsindustri 0,4 0,5 0,7 0,7 0,7 0,4 Teknikföretag 5,4 5,8 5,7 6,5 6,4 10,4 Finansföretag 0,9 0,5 0,2 0,7 0,7 0,7 Utbildning och vård m.m. 83,3 82,8 82,6 79,6 78,0 79,9 Övriga kunskapsföretag 0,5 0,7 0,4 0,4 0,9 0,6 Övrig offentlig sektor 3,1 2,9 2,7 3,4 4,0 3,2 Övriga näringar 2,4 2,2 1,8 2,0 2,6 2,2 Alla medicinare 2 732,0 3 803,0 4 723,0 5 468,0 6 547,0 7 808,0 Spridningsindex 0,35 0,35 0,35 0,40 0,43 0,38

Tabell 4 visar på förändringarna gällande fördelningen av forskarutbildade över näringsgrenarna med avseenden på ämne. I tabellen kan för de flesta ämnesområdena två trender observeras. Dels minskar andelen av de forskarutbildade arbetar inom övrig offentlig sektor. Dels så ökar andelen av forskarutbildade som arbetar inom kategorin teknikföretag. Ökningen inom teknikföretag gäller för alla ämnesområden. När det gäller teknik, naturvetenskap och medicin kan man observera att andelen om arbetar inom högteknologisk tillverkningsindustri ökar fram till den sista observerade perioden. När det gäller förändringen mellan 1997 och 1999, så verkar det finnas ett samband mellan ökningen inom teknikföretag och minskningen inom högteknologisk tillverkning, dvs. att den ökande andelen inom kategorin teknikföretag är ett resultat av förändringar inom den högteknologiska tillverkningsindustrin. Det är även klart att minskningen inom den högteknologiska tillverkningsindustrin inte är en funktion av att antalet forskarutbildade inom teknik, naturvetenskap och medicin växer starkare inom andra näringar. Det handlar om reell nedgång i antalet individer som befinner sig i näringen. För forskarutbildade med teknisk examen minskar antalet sysselsatta inom högteknologisk tillverkning från 918 individer 1997 till 864 1999, dvs. en minskning med 5,8 procent. Antalet naturvetare sysselsatta inom högteknologisk tillverkning minskar från 716 1997 till 459 1999, dvs. en minskning med 35,9 procent. Särskilt dramatisk är förändringen för de med

doktorsexamen inom medicin. Antalet medicinare sysselsatta inom högteknologisk tillverkning minskar 442 individer 1997 till 195 individer år 1999, dvs. en minskning med hela 55,9 procent. Om vi kopplar samman detta med den kraftiga ökningen av forskarutbildade som sysselsätt inom teknikföretag, så stärks misstanken att detta har att göra med omstruktureringar inom den högteknologiska sektorn. Intressant att notera är även att andelen medicinare som finner sin sysselsättning inom utbildning och vård minskar under den undersökta perioden. Detta gäller även för de med en naturvetenskaplig forskarutbildningsexamen. Men detta är en relativ nedgång eftersom antalet individer inom utbildning och vård fortsätter att öka.

För varje ämnesområde i tabell 4 finns ett spridningsindex beräknat. Spridningsindexet ger en sammanfattande beskrivning när det gäller de forskarutbildades fördelning över näringsgrenarna och hur detta förändras. Analyser visar på att för alla ämnesområden, förutom humaniora, kan vi se en tendens till koncentration av de forskarutbildade i vissa näringar. Men det är även tydligt att dessa tendenser är relativt svaga och att det fortsätter att vara tekniker och naturvetare som är mest spridda över näringsgrenarna.

De forskarutbildades förändrade rörlighet på arbetsmarknaden

Eftersom det i ovanstående analyser är svårt att skilja på förändringar som är ett resultat av att populationen växer och rörlighet på arbetsmarknaden, så kommer denna avdelning att behandla dels den generella rörligheten mellan olika näringar och de huvudsakliga flödenas riktning, samt hur detta förändras mellan de olika kohorterna. För att kunna mäta rörligheten bland de forskarutbildade individerna bestäms för varje kohort arbetsställets näringsgren vid två tillfällen. Avståndet mellan perioderna är tre år. Detta betyder att för 1985 års kohort bestäms arbetsställets näring för år 1985 och för år 1988. Detta betyder även att bortfallet i analysen ökar eftersom individerna måste ha tillskrivits en näring vid båda tillfällena. Bortfallet i de olika kohorterna är relativt lika och varierar mellan 11,2 och 12,2 procent.

Figur 3. Förändringar i forskarutbildades rörlighet på arbetsmarknaden

Figur 3 visar på andelen forskarutbildade som bytt näring i de olika kohorterna. Tolkningen av värdena i figuren är som följer: den första observationen gäller andelen av 1985 års kohort som bytt näring mellan 1985 och 1988. Med nydisputerade för 1985 års kohort menas de som tog sin examen 1985. Med byte av näring menas att man ändrat näring enligt den indelning som redovisas i tabell 1. Detta betyder att det finns 16 olika näringar som de forskarutbildade kan röra sig emellan. Ett uppenbart problem med detta är att det givetvis är så att ju mera finfördelad näringsindelning vi använder desto högre grad av mobilitet kommer vi att observera. Detta betyder att inte allt för stor vikt bör läggas vid exakta antalet mobila, utan att det är förändringarna mellan kohorterna, samt jämförelsen mellan de nydisputerade och hela kohorten som är av intresse.

Att det är sannolikare för en som nyligen disputerat att byta näring efter det att man fått sitt första arbete är inte särskilt förvånande. Intressantare blir det när vi jämför trenderna. Generellt verkar rörligheten mellan de olika näringarna gå ner över tid och rörligheten är som lägst under lågkonjunkturen 1991 och 1994. Man bör komma ihåg att ökande arbetslöshet inte kan driva ner

0,0 5,0 10,0 15,0 20,0 25,0 30,0 35,0 40,0

1988

1991

1994

1997

2000

Procent som bytt näring

Alla forskarutbildade Ny disputerade

den observerade mobiliteten eftersom de som hamnat utanför arbetsmarknaden 1991 inte kommer med i analysen. Intressant är att efter 1994 stiger rörligheten bland de nydisputerade, medan hela kohorterna uppvisar en svagt minskande rörlighet.

Figur 4. Procent av forskarutbildade som stannar i de näringarna efter tre år

Figur 5 visar på hur sannolikheten att man inte byter näring efter tre år förändras mellan de olika kohorterna i de olika näringarna. I de flesta kohorterna är de med anställning inom högteknologisk tillverkningsindustri de minst rörliga. Inom denna sektor minskar även mobiliteten. Anställda inom övrig tillverkningsindustri uppvisar i de äldre kohorterna relativt låg grad av mobilitet. Men till skillnad från den högteknologiska sektorn ökar rörligheten över tid. Inom utbildning och vård och inom övrig offentlig sektor uppvisar individerna i de yngre kohorterna en allt lägre grad av mobilitet.

30 40 50 60 70 80 90

1988

1991

1994

1997

2000

Procent som stannar i näring

Högteknologisk tillverkningsindustri Övrig tillverkningsindustri Teknikföretag Utbildning och vård Övriga kunskapsföretag Övriga näringar Övrig offentlig sektor

Figur 5. Nettoflöden till näring i antal individer

För att få en uppfattning om till vilka näringar som de forskarutbildade framförallt går har nettoflödena beräknats för de olika näringarna. Nettoflödet är differensen mellan de individer som går till en näring och de som lämnar näringen. Figur 5 visar hur nettoflödena av individer förändras mellan kohorterna. Det är framförallt från utbildning och vård som de forskarutbildade rör sig och att det är framförallt till teknikföretag som de rör sig. Det faktum att nettoflödena samsvänger så systematiskt mellan dessa sektorer visar på att det framförallt är mellan dessa sektorer som flödena går. Den finns även en tendens att antalet individer som går till högteknologisk industri ökar under perioden. I övrigt är flödet av individer i de övriga sektorerna relativt balanserat.

Förändringar i relativ mobilitet

För att testa förändringarna när det gäller de forskarutbildades relativa mobilitet kommer hypotesen om perfekt mobilitet att prövas för de olika kohorterna. Perfekt mobilitet kan definieras som ett tillstånd där det inte längre spelar någon roll vilken näring

-1 500 -1 000

-500

0 500 1 000 1 500

1988

1991

1994

1997

2000

Nettoflöde

Högteknologisk tillverkningsindustri Övrig tillverkningsindustri Teknikföretag Utbildning och vård Övriga kunskapsföretag Övriga näringar Övrig offentlig sektor

som en individ tillhör vid tidpunkt 1 för vilken näring som denna kommer att hamna vid tidpunkt 2. Detta betyder att perfekt mobilitet kan analyseras som statistiskt oberoende mellan de näringar som individer befinner sig i vid tidpunkt 1 och 2. Antagandet om perfekt mobilitet är givetvis orealistiskt. Särskilt orealistiskt blir antagandet om man betänker att sannolikheten för att en individ kommer att röra sig är beroende av hur lång tid det är mellan observationerna. Det ligger däremot ett värde i att se i vilken utsträckning som den observerade mobiliteten avvikelser från ett antagande om perfekt mobilitet. Ett sådant test kommer dels att visa på vilken grad av relativ mobilitet kohorten uppvisar, samt hur denna förändras mellan de olika kohorterna. Som påpekats ovan är ytterligare en faktor som påverkar mätresultatet definitionen av näringsgrenarna. Det är uppenbart att en arbetsmarknad som representeras av många näringsgrensindelningar, kommer att uppvisa en högre grad av mobilitet jämfört med om vi representerar arbetsmarknad med en grövre indelning. I tabell 5 redovisas resultatet av testerna för perfekt mobilitet. Eftersom varje kohort har observerats vi två tillfällen med avseende på arbetsställets näring, kan vi testa hur antagandet om perfekt mobilitet stämmer för varje kohort, men även observera hur avvikelsen från hypotesen förändras mellan kohorterna. Det mått för modellanpassning som används (i tabell 5 benämnt ”e”) visar på observationernas avvikelser från den skattade modellen, vilket betyder att ju högre talet är desto mer avviker observationerna från antagandet om perfekt mobilitet.

Tabell 5: Test för perfekt mobilitet (log-linjärt test för statistiskt oberoende)

Alla individer i mobilitetsmatrisen Utan de stationära individerna (strukturella nollor i diagonalen)

L

2

e N L

2

e N

Kohort 85 16 369,1 1,18 13 868 994,4 0,29 3 397 Kohort 88 23 632,8 1,41 16 761 495,5 0,16 3 131 Kohort 91 26 221,7 1,36 19 290 526,4 0,14 3 830 Kohort 94 30 669,9 1,42 21 554 569,2 0,14 4 045 Kohort 97 37 516,6 1,50 25 070 560,7 0,13 4 462

OBS: Antalet frihetsgrader = 49, antal parametrar = 14. L

2

är log-likelihood ration chi-square.

Genom att dividera L

2

genom antalet individer erhålls ett normaliserat värde för hur väl modellen

(dvs. antagandet perfekt mobilitet) stämmer med de observerade fördelningarna (e= L

2

/N).

Testen för perfekt mobilitet består av två delar. Den vänstra delen av tabell 5 visar på resultatet av testet när hela mobilitetsmatrisen analyserats. I den högra delen av tabell 5 har diagonalen behandlats som strukturella nollor. Detta betyder att det mönster som analyserats enbart gäller de som bytt näring. Kombinationen av dessa analyser gör det möjligt att särskilja i vilken utsträckning som eventuella förändringar beror på ändrade rörelsemönster, eller på att individerna i allt högre grad är stationära. När det gäller analysen av hela mobilitetsmatrisen avviker den observerade rörligheten markant från ett antagande om perfekt mobilitet. En jämförelse över kohorterna ger även vid handen att avvikelsen ökar över tid. Vilket betyder att vilken näring man tillhör i allt högre grad bestämmer i vilken näring man tre år senare kommer att befinna sig. Analysen visar inte om de ökande avvikelsen från antagandet om perfekt mobilitet beror på att individerna är mera stationära, eller om att rörelsemönstrena mellan näringarna blir allt mera bestämda. Genom att behandla diagonalen som strukturella nollor kan vi testa antagandet om perfekt mobilitet enbart med avseende på dem som faktiskt rör sig mellan olika näringar. Det första vi kan konstatera är att antagandet om perfekt mobilitet stämmer mycket bättre när vi exkluderar de stationära från analysen. Vi kan även se om vi jämför 1985 och 1988 års kohorter med de övriga så är att tendensen är att modellen stämmer bättre över tid. Den slutsats som kan dras från denna analys är att den relativa rörligheten på arbetsmarknaden sjunker i och med att individerna är mera benägna att stanna kvar i samma näring.

Slutsatser

Syftet med denna rapport har varit att belysa de forskarutbildades arbetsmarknad med avseende på vilka näringar man arbetar inom. I den första delen av rapporten analyseras de forskarutbildades fördelning över näringsgrenarna. Bortsett från utbildning och vård, inom vilken drygt hälften av de forskarutbildade har sin anställning, återfinns de flesta inom den grupp av näringsgrenar som klassificerats som teknikföretag, samt i övrig offentlig sektor och inom högteknologisk tillverkningsindustri. Dessa svarar tillsammans för 88,8 procent av de forskarutbildade. När det gäller fördelningen av forskarutbildade över de olika näringarna med avseende på ämne typ av examen och kön, så har tekniker och naturvetare den

bredaste arbetsmarkanden, samt att licentiater är mera jämt fördelade över näringarna än doktorer. Bland tekniker, naturvetare och samhällsvetare finns även en tendens till att män är mera spridda över näringsgrenarna än kvinnor. När det gäller förändringen av de forskarutbildades relativa andelar i olika näringsgrenar kan för de flesta ämnesområdena två trender observeras. Dels minskar andelen av de forskarutbildade arbetar inom övrig offentlig sektor. Dels så ökar andelen av forskarutbildade som arbetar inom kategorin teknikföretag. Det är även en allt större andel av de forskarutbildade som arbetar inom den högteknologiska tillverkningsindustrin.

När man jämför de olika kohorternas benägenhet att byta näring minskar denna över tid. Rörligheten har in denna studie definierats som andelen som byter näring inom en treårsperiod. Förändringar i rörligheten hänger samman med om det är låg- eller högkonjunktur. När det gäller de forskarutbildades konjunkturkänsligheten verkar denna vara högre hos de nydisputerade. Analyserna visar även att benägenheten att byta näring skiljer sig mellan individer anställda i olika näringar. Mest mobila är de som arbetar inom offentlig sektor. Även om denna minskar över tid. De som i alla kohorterna uppvisar den minsta graden av mobilitet är de anställda inom den högteknologiska tillverkningsindustrin. För att få en tydligare bild av vilka näringar man lämnar och till vilka näringar det är man går, samt hur detta förändras över tid, har nettoflödena beräknats. Denna analys visar att de primära flödena är mellan utbildning-vård och teknikföretag. Det faktum att dessa flöden samsvänger systematiskt visar att de primära flödena går från utbildning och vård till teknikföretag. Men eftersom FoU-institutioner definieras som teknikföretag, kan en del av flödena vara skenmobilitet och resultatet av att man klassificerat om delar av universitetens verksamheter. För att kunna testa frågan om relativa rörligheten bland de forskarutbildade förändrats under perioden prövades hypotesen om perfekt mobilitet på mobilitetsmatriserna för de olika kohorterna. Resultaten visar att den relativa mobiliteten minskar bland de forskarutbildade och att detta beror på att man blir allt mera benägen att stanna kvar i samma näring.

Referens

Ullström, Jonny (2002) Det svenska nyföretagandet 1986-1997:

förändringar i företagsstrukturer och sysselsättningseffekter, Stockholm: VINNOVA

Tre texter kring forskarutbildning

Professor em. Stig Strömholm, f.d. rektor för Uppsala universitet

Jan-Eric Degerblad, TeknD, KK-stiftelsen och Olle Edqvist, TeknD, Stiftelsen för Strategisk Forskning

Åsa Bergenheim, docent i idéhistoria och professor i pedagogiskt arbete, Umeå universitet

Framtidens forskarutbildning

  • mål och vägar

Professor em. Stig Strömholm, f.d. rektor för Uppsala universitet

Det finns år 2003 två helt olika sätt att betrakta, beskriva och analysera den verksamhet som i Sverige sedan några årtionden betecknas med ordet ”forskarutbildning”. Båda dessa synsätt är helt legitima, rimliga och rationella, men ett ensidigt odlande av den ena aspekten med bortseende från den andra riskerar icke desto mindre att leda till allvarliga felslut både om verksamhetens syfte och om dess innehåll och faktiska funktion i samhället.

En enskild iakttagares möjligheter att uttala sig någorlunda vederhäftigt om denna numera mycket omfattande verksamhet är med nödvändighet starkt begränsade, även om det finns ett likaledes mycket omfattande material av utredningar, undersökningar och studier. Här skall därför inledningsvis ges en kort redovisning av min direkta och konkreta erfarenhet av systemet i verksamhet under drygt fyrtio år: som doktorand, akademisk lärare, fakultetsdekan, universitetsrektor och ledamot av forskningsfinansierande organ (HSFR som ledamot och vice ordf. i sammanlagt nio år, Riksbankens jubileumsfond som ordf. i fyra år, vissa privata stiftelser).

Doktorand på 1960-talet och i dag

En doktorand vid juridisk fakultet på 1960-talet torde kunna betecknas som ett extremfall av den traditionella formen för akademiskt arbete i syfte att erövra doktorsgraden. Antalet verkligt aktiva doktorander var mycket litet, och de var delade på de tio– tolv lärostolar som den juridiska fakulteten i Uppsala omfattade. Någon undervisning eller utbildning för doktorander förekom inte; man uppmanades att deltaga i de gästföreläsningar, seminarier med

inledningar av gästande ofta utländska vetenskapsmän eller med ventilering av uppsatser eller avhandlingsutkast som förekom, men det viktigaste inslaget i verksamheten var de mer eller mindre regelbundna samtalen med handledaren, vars aktivitet och intresse var högst varierande. I mitt fall vill jag minnas att vi talades vid någon timme ett par – tre gånger per termin under de åtta terminer jag arbetade med min avhandling (vartill kom ett år som stipendiat i Tyskland). Det ansåg jag vara nog, och hade jag bett om mer tid, skulle jag säkert ha fått det. En av fakultetens professorer ordnade en gång under min doktorandtid en studieresa för alla doktorander till ett europeiskt forskningsinstitut. Som nyutnämnd professor med tre–fyra doktorander satte jag hösten 1969 i gång ett högre seminarium i mitt ämne, vilket nog uppfattades som en nyhet; det sammanträdde ungefär en gång i månaden under terminerna och ägnades dels åt diskussion av deltagarnas alster, dels åt diskussion av särskilt betydelsefulla texter, som också översattes och kommenterades av seminariet; en volym var resultatet. Liknande högre seminarier torde ha varit den vanligaste formen för doktorandutbildning vid teologisk, humanistisk och samhällsvetenskaplig fakultet vid denna tid. Vid medicinsk och naturvetenskaplig fakultet hade arbete i forskargrupper med gemensamma forskningsuppgifter sedan länge varit dominerande. Höstterminen 1976 infördes vid juridiska fakulteten i Uppsala en obligatorisk doktorandkurs, som omfattade först tre, sedan fem och ytterligare några år senare åtta veckors heltidsstudier, med tolv – tjugu undervisningstimmar i seminarieform, en litteraturkurs om cirka 1 500 sidor men ingen formell examination. Kursen var och förblev ganska starkt inriktad mot rättsteori och vetenskapsfilosofi. Utvecklingen har såvitt jag vet gått vidare mot ytterligare intensifierad undervisning framför allt i seminarieform. Karakteristiskt för den fortsatta utvecklingen inom alla fakulteter synes vara att kursundervisning med prov kommit att ta allt större plats. Medan man före de ändringar som genomfördes i början av 1970-talet ofta påbörjade avhandlingsarbetet redan från första stund, har såvitt jag kunnat iaktta förberedande studier kommit att ta allt större plats. Samtidigt har avhandlingarna, som under en period på 1970- och 1980talen höll ett begränsat format, börjat att åter bli alltmer omfattande, vilket naturligt nog också påverkat den totala tidsinsatsen för doktorsexamen.

Extern och intern syn på forskarutbildningen

Av de två möjliga synsätt som inledningsvis nämndes här ovan kan den ena angreppsvinkeln kanske kallas den samhälleliga eller externa; dess empiriska innehåll är i stor utsträckning baserat på statistiska uppgifter, och den är inriktad på forskarutbildningen som ett element i det svenska samhällets totala utbildnings- och forskningssystem. Det andra synsättet kan kallas det interna; det sätter den nuvarande forskarutbildningen i relation till kriterier, nivåer och verksamhetsinnehåll som under utvecklingens gång bestämts av det svenska och internationella forskarsamhället.

När man anlägger det samhälleliga synsättet kan man konstatera att forskarutbildning idag är en verksamhet som (enligt Högskoleverkets årsrapport 2003, vilken avser förhållandena på höstterminen 2001) omfattade 18 564 aktiva doktorander; uppgiften måste läsas med viss försiktighet, då minimikravet för att en person skall redovisas som aktiv är en aktivitetsgrad om endast tio procent. Härtill kom ytterligare drygt fyratusen personer registrerade som passiva. Det är ett mycket stort antal. Ett jämförelsetal, som jag använt i andra sammanhang och som framstår som talande, är det totala antalet elever vid Sveriges gymnasier exakt sjuttio år tidigare, år 1931; det året räknade man cirka 23 000 gymnasister. Utveckingen kan i det samhälleliga perspektivet kanske enklast beskrivas så att forskarutbildning – en term som för övrigt är anakronistisk i fråga om förhållandena före senare hälften av 1900-talet – från att ha varit en utpräglat exklusiv verksamhet, avsedd för en mycket begränsad krets nu har blivit ett normalt led, låt vara det högsta och sista genom generella författningar och administrativa strukturer organiserade stadiet, i utbildningen för vissa kvalificerade yrkesverksamheter på olika områden. Konstaterandet ger emellertid omedelbart anledning till en fråga, som leder över till det interna perspektivet: när nu forskarutbildningen blivit en kvantitativt beaktansvärd – och därmed med hänsyn till samhällets resurser betydelsefull – verksamhet, vilket syfte kan den sägas fullfölja? Finns det överhuvudtaget ett genomtänkt syfte eller finns det kanske flera, och vilka är de i så fall? Det svar man kan finna i högskolelagen (1 kap. 9 §) är självfallet auktoritativt, som alla i laga ordning tillkomna författningar, men både dess överensstämmelse med den tillämpade verkligheten och dess rättspolitiska lämplighet kan ifrågasättas. Det heter i det angivna lagrummet:

Forskarutbildningen skall, utöver vad som gäller för grundläggande högskoleutbildning, ge de kunskaper och färdigheter som behövs för att självständigt bedriva forskning.

Är det självklart att alla de cirka 3 600 individer som årligen påbörjar forskarutbildning skall ägna sig åt självständig forskning?

Det är uppenbart att man inte heller i det interna perspektivet kan bortse från den enorma kvantitativa utvecklingen, men den är här något helt annat än ett neutralt forsknings- och utbildningspolitiskt faktum i en statistisk tabell. Den utgör framför allt ett problem som måste bemästras. I det interna perspektivet är dagens forskarutbildning först och främst en starkt förändrad efterföljare till en verksamhet som växt fram under lång tid. De krav som kommit att uppställas för såväl tillträde till verksamheten som dess framgångsrika genomförande varierade från område till område men kan generellt betecknas som höga. De hade utformats i oorganiserat men effektivt samspel med motsvarande miljöer i Europa och med tiden också Nordamerika. De förutsatte en omfattande och grundlig akademisk grundutbildning och bortom denna ett gymnasium som – låt vara med förbehåll för ganska stora lokala kvalitetsskillnader – garanterade en enhetlig utgångspunkt i form av dels solida fackkunskaper på vad som uppfattades som centrala kunskapsområden dels ett minimimått av allmänbildning och inte minst språklig bildning – ett oundgängligt grundvillkor för effektiv kommunikation i den akademiska värld som växte fram från 1800talets mitt. Med massuniversitetets snabba tillkomst, i Sverige från mitten av 1960-talet och framåt, föll dessa förutsättningar i mycket stor omfattning bort framför allt i vad avsåg gymnasiet men också, som en oundgänglig följd härav, men med någon fördröjning, i fråga om den akademiska grundutbildningen. Forskar-”utbildning”, vilket knappast uppfattats som en adekvat benämning för verksamheten, blev en nödvändighet.

I vad som här kallats det ”samhälleliga” perspektivet kan den utveckling som hittills resulterat i att omkring 3 600 individer årligen söker sig till utbildningspyramidens högsta nivå utan tvivel betecknas som en stor framgång. Detta är ett fullkomligt rimligt synsätt, liksom det kan betecknas som ett väldigt framsteg att det svenska samhället idag har råd att under tre–fyra år avstå från omkring 300 000 individers bidrag till arbetslivet för att göra det möjligt för dem att genomgå det näst högsta stadiet, den akademiska grundutbildningen. För att den av regeringen uttalade ambi-

tionen att under perioden 2002–2012 fördubbla examinationen i forskarutbildningen skall ha någon som helst möjlighet att förverkligas på någorlunda acceptabla kvalitativa villkor måste emellertid, hur man än i övrigt ser denna komplicerade fråga, först och främst mycket betydande resurstillskott tillföras i så god tid att de hinner komma till verkan under den utsatta perioden. Det innebär på många områden att man vid årsskiftet 2003–2004 har på sin höjd ett eller ett par år på sig för att inleda skapandet av den erforderliga mottagningsberedskapen framför allt i personellt hänseende.

Lika legitimt som det är att betrakta utvecklingen som ett framsteg är det emellertid att utifrån vad som här kallats det ”interna” perspektivet konstatera en betydande kvalitetsförsämring på en rad viktiga punkter, som främst har att göra med allmänna förkunskaper, språkkunskaper, både i fråga om formell språkbehärskning på modersmålet och beträffande färdighet i andra främmande språk än engelska (där den talspråkliga kompetensen oftast är god, förmågan till korrekt skriftlig framställning betydligt sämre) men som också i vissa fall gäller bredare vetenskaplig skolning. I det interna perspektivet framstår dessutom volymökningen i sig som orsak till reducerade möjligheter att bedriva en aktiv och effektiv individuell handledning av forskarutbildningens adepter.

Från ett gemensamt syfte till en resa utan mål

Att välja det ena eller det andra av de här karakteriserade synsätten som exklusiv utgångspunkt och att lägga de slutsatser som följer därav till grund för förslag till framtida åtgärder kan inte anses rimligt, hur legitima de båda perspektiven än må vara. Vad man däremot vågar hävda är att en fortsatt kvantitativ ökning av forskarutbildningen inte är ett framsteg i sig om man inte kan formulera en betydligt klarare uppfattning än som idag är för handen om dess syfte och verkningar och om de effekter på verksamhetens form och innehåll som följer av denna uppfattning . En ensidig satsning på kvantitativ utbyggnad utan en genomtänkt sådan uppfattning skulle innebära en olycklig utveckling.

Man vågar å andra sidan också med stor säkerhet hävda, att det är uteslutet att försöka undanröja de kvalitativa svagheterna i den nuvarande forskarutbildningen genom en återgång till de förhållanden som var för handen före den stora kvantitativa revolutionen inom högre utbildning och forskning. ”Massuniversitetet” – i betydelsen

tillströmning till postgymnasiala studier av 40–50 eller ännu fler procent av varje årsklass, vilken organisatorisk form och vilket namn dessa studier sedan må ha – har kommit för att stanna; man måste bekämpa dess allvarligaste svagheter försåvitt gäller forskarrekrytering och forskarutbildning inom dess ram. Detta innebär emellertid inte att det kritiska internperspektiv som här skisserats inte längre förtjänar att beaktas. Det kan i demagogiska syften beskrivas som uttryck för en föråldrad, elitistisk och exkluderande syn på forskningen. Så enkelt är det nu inte. När det på politiskt håll talas om behov av ökad ”forskning” som en förutsättning för den ena eller andra lyckosamma utvecklingen i samhället talar man – vare sig man förstår det eller ej – inte endast om den ibland ganska triviala och rutinmässiga verksamhet som nu en gång kommit att betecknas med det tidigare mycket sparsamt använda ordet ”forskning”; man talar också om den allra mest avancerade och krävande forskningen. Visserligen är en kvantitativt bred vetenskaplig verksamhet säkert i många fall en god grogrund för högkvalitativ sådan, på samma sätt som det på musikkulturens eller idrottens områden tycks vara gynnsamt med ett brett underlag, som hör hemma på en genomsnittlig nivå men håller intresset för verksamheten levande och attraherar de verkliga talangerna bland det stora antalet medelmåttiga aktörer. Bredden måste emellertid kompletteras med sådana anordningar som effektivt och tidigt sållar ut de bästa och ger dem den stimulans men också den frihet och de möjligheter till självständigt arbete som bäst främjar deras utveckling. Det är inte genom att rekrytera och finansiera stora skaror av doktorander och licentiander till en vetenskaplig miljö och ett vetenskapligt arbete på svag eller hygglig europeisk genomsnittsnivå som ett land sådant som Sverige kan behålla och befästa sin ställning som en intressant partner i det allt mer krävande internationella forskningssamarbetet på elitnivå.

Ett uttryck som är både legitimt och naturligt när man betraktar forskarutbildningen i det samhälleliga perspektivet är ”genomströmning”. Självfallet kan det inte heller i det interna perspektivet vara likgiltigt om verksamheten ger konkreta resultat i form av vetenskapliga arbeten och adepter som är kompetenta att självständigt bedriva vetenskaplig forskning, men det kan inte råda tvivel om att genomströmningsaspekten har väsentligt större tyngd med det förra synsättet. Det finns här en uppenbar risk för att politiska och administrativa beslutfattare ger kvantiteten alltför hög prioritet, och talet om fördubbling av antalet forskarutbildade

under en begränsad tidsperiod väcker onekligen negativa associationer: ju större och ju svagare motiverade och sämre förberedda skaror man motar in i systemet och ut på andra sidan, desto mer påträngande blir parallellen med organiserad stordrift vid fårklippning eller renmärkning.

En central fråga när man vill försöka underkasta forskarutbildningen en kritisk granskning är att finna verksamhetens syfte, eller åtminstone ett främsta syfte, som är tillräckligt dominerande för att det skall få bestämma utformningen i den mån denna nu överhuvudtaget bör bli föremål för reglering.

I den ”klassiska” epok som äldre akademiska lärare ännu kan se tillbaka på var det otvivelaktigt en styrka att detta syfte var förhållandevis väldefinierat. Den teologiska fakulteten tillgodosåg först och främst behovet av egen förnyelse (inklusive episkopatets) och av tillgång på disputerade lektorer vid läroverken och ett antal vetenskapligt utbildade präster i stiften; den juridiska uppmuntrade knappast fler doktorander än som behövdes för fakultetens fortlevnad på så hög nivå att tjänsterna söktes i konkurrens; medicinarna promoverade sina efterträdare vid universiteten och en kader av blivande överläkare vid sjukhusen; den filosofiska fakulteten säkrade , förutom de egna lärostolarnas fortbestånd, i allt väsentligt tillgången till disputerade lektorer i det offentliga skolväsendet jämte ett antal specialister i de lärda verken, museer och bibliotek, forskningsanstalter och privata laboratorier.

Detta kan te sig som ett ganska brokigt panorama, men det var ändå tillräckligt väl avgränsat för att frågan om ”forskarutbildningens” – läs doktorandverksamhetens – syfte inte skulle ställa sig på ett svårbemästrat sätt. Dessutom fanns – återigen: vare sig de individuella agerande klart insåg det eller ej – vissa traditionella, kanske oklara men likväl starka, sammanhållande föreställningar om ett centralt gemensamt bildningsinnehåll och även en viss ”akademisk” attityd, som i vissa av sina yttringar otvivelaktigt kunde kritiseras som både isolerad, arrogant och exkluderande men som å andra sidan innebar en på en gång ”vetenskaplig”, rationell, upplyst, civiliserad och till och med human hållning till väsentliga frågor. Till ”forskarutbildningens” outtalade syften hörde att utveckla och befästa den hållningen. Den ansågs så värdefull att man var beredd att finansiera de förhållandevis dyrbara tjänster som lektoraten vid de allmänna läroverken utgjorde för att sprida och förmedla den till den mer avancerade skolungdomen. Den ansågs också så värdefull även utanför de akademiska lagerlundarna att

folkrörelser och folkbildningsorganisationer strävade efter att ge den spridning i de kretsar där de verkade.

Situationen är idag en helt annan. Mer än hälften av dem som genomgått forskarutbildning söker sig till arbetsplatser utanför den offentliga sektorn. Härom är uppenbarligen regeringen väl medveten, när man i regleringsbrevet för 2002 uttalar att ”forskarstuderande skall erbjudas utbildning av hög kvalitet som förbereder för en karriär såväl inom som utanför högskolan”. Det kan här tydligen bli fråga om både fortsatt ren forskningsverksamhet inom de grenar av näringslivet som bedriver sådan och inom den ganska smala offentliga sektor som museer, bibliotek, arkiv och ”lärda verk” utgör; det kan vara fråga om kvalificerad utredande verksamhet i offentlig eller enskild tjänst eller i form av egen konsultverksamhet o.d.

Karakteristiskt för dagens mycket breda spektrum av forskarutbildningsämnen och därtill anslutande karriärvägar måste nog anses vara att den sammanhållande faktor som tidigare fanns i form av föreställningen om ett centralt gemensamt bildningsinnehåll och en viss ”akademisk attityd” i stor utsträckning gått förlorad. Redan den akademiska världens volym, geografiska spridning och alltmer uttalade interna konkurrens om politiska och ekonomiska favörer gör det svårt eller omöjligt att upprätthålla en gemenskap av detta slag. Andra splittrande faktorer av ideologisk och intellektuell art tillkommer. Hur resultatinriktad, genomströmningssträvande och effektivitetsorienterad forskarutbildningen än må vara i förhållande till tidigare förhållanden kan den därför i detta svårgripbara men därför inte oväsentliga hänseende betecknas som en resa utan mål. Den ”vetenskapliga grund” på vilken enligt högskolelagen all verksamhet inom högskoleväsendet skall bygga är förvisso en officiellt fastställd gemensam plattform, men det måste ifrågasättas om denna allmänna formulering är tillräckligt konkret och gripbar för att hålla samman de mycket skiftande aktiviteterna i dagens forskarutbildning.

En gemensam forskarutbildning med differentiering

Bredden, mångfalden och heterogeniteten i verksamhetens innehåll och i de färdigutbildades uppgifter efter disputationen kan även i det interna perspektivet ses som en fördel när man överväger möjliga förändringar och förbättringar av systemet: man har en

frihet att gestalta forskarutbildningen mer nyanserat och mer anpassat efter de karriärer som kan beräknas följa på slutprovet. Detta är sannolikt en riktig bedömning, men det måste samtidigt betonas – och betonas kraftigt – att det är av stor vikt för ett fredligt och demokratiskt rättssamhälles funktionsduglighet att dess intellektuella eliter kan kommunicera effektivt både med andra grupper i samhället och med varandra, vilket i sin tur förutsätter att man har ett någorlunda utbyggt gemensamt referenssystem och språk, som är användbart även vid behandling av komplicerade och svåra frågor utanför det egna arbetsfältet. Det är en iakttagelse som lätt kan göras vid samtal med doktorander och yngre forskare vid framstående naturvetenskapliga och medicinska institutioner i Sverige och andra europeiska länder att de har en högt utvecklad förmåga att tala och skriva – regelmässigt på en stundom bräcklig engelska – om det ofta ganska smala område som är föremål för deras vetenskapliga arbete men att de inte endast har svag förmåga att presentera detta på sitt modersmål, t.ex. svenska, utan också är ganska illa utrustade för verbal kommunikation utanför ämnesgränserna överhuvudtaget. Det demokratiska rättssamhällets starka behov av fungerande kommunikation på olika nivåer, inklusive de intellektuellt mest krävande, innebär enligt min mening klara begränsningar när det gäller möjligheterna att differentiera forskarutbildningen vid de offentliga högskolorna.

Mot en alltför långtgående differentiering, som otvivelaktigt skulle kunna ha praktiska fördelar både i det externa, effektivitetsinriktade och i det interna, kvalitetsorienterade perspektivet, talar också starkt den påbörjade internationaliseringen av den högre utbildningens strukturer (Bolognadeklarationen) och strävan efter internationell rörlighet för de utbildade.

Någon form av differentiering med ledning av forskarutbildningens olika syften framstår trots dessa betänkligheter som värd att noga övervägas.

En möjlig differentiering skulle kunna tänkas bestå i att man i vissa forskarutbildningar lägger större vikt vid en väl tilltagen breddning och fördjupning av kunskapsunderlaget, medan man vid andra kraftigare och tidigare accentuerar inriktningen på den egna forskningsuppgiften: avhandlingsarbetet. Det förtjänar erinras om att den ”klassiska” vägen till en doktorsavhandling i varje fall vid filosofisk fakultet, möjligen mest påtagligt i de icke-laborativa ämnena, var en mycket omfattande ämnestäckande läskurs, som tenterades för licentiat-examen – det handlade i humanistiska

ämnen om 10 000 sidor eller mer – varefter en mindre avhandling utarbetades för denna förberedande examen; ofta eller oftast utgjorde detta specimen , som i regel förblev otryckt, grunden till och en större eller mindre del av doktorsavhandlingen. Läskursen skapade uppenbarligen förutsättningar för effektiv kommunikation på hög nivå inom hela det egna ämnesområdet och regelmässigt också därutöver, då kursen även spände över bredare fält.

En förstärkt kunskapsbas kan vara en effektiv motvikt mot den risk för alltför tidig specialisering som är en allvarlig nackdel med en forskarutbildning där huvudvikten ligger på det egna ämnets eller det egna smala ämnesfragmentets vetenskapliga metodik. Att vetenskapligt arbetssätt måste vara väsentligt i varje utbildning ovanför grundnivån är å andra sidan uppenbart. Frågan är närmast om denna metodiska skolning kan bibringas utan att mycket tidigt knyta an till aktivt forskningsarbete inom det gebit som doktoranden i samråd med sin handledare har valt eller söker sig fram emot som ämne för en kommande avhandling.

Skälet till att man bör överväga differentieringsfrågan och i samband därmed frågan om en tänkbar uppdelning av forskarutbildningslinjer, där den ena typen lägger tonvikten på breddat kunskapsunderlag, den andra på tidig högspecialiserad forskning är att man med hänsyn till dagens tillströmning till detta utbildningsstadium måste fråga sig om verkligen alla de utbildade kommer att ägna sig åt forskning under resten av sin karriär. För många, troligen en stigande andel, utgör forskarutbildningen kanske redan nu och förmodligen än mer i framtiden helt enkelt det mest kvalificerade stadiet i samhällets utbildningsorganisation, ett stadium som det för dem av olika skäl ter sig naturligt och önskvärt att genomgå. Skälen kan vara så olika företeelser som aktörernas egna föreställningar om sina intellektuella förutsättningar, deras mer eller mindre obestämda framtidsplaner, deras karriärmöjligheter eller helt enkelt ett statustänkande, som kan kritiseras som irrationellt men som mycket väl kan tänkas svara mot en internationell marknads synsätt och förväntningar på sina anställda. Valet av forskarutbildning kan med andra ord ej sällan tänkas äga rum utan att de däri engagerade studenterna därför avser att ägna resten av sin verksamma bana åt vetenskaplig forskning. Annorlunda uttryckt: inom den växande och redan stora gruppen forskarstuderande kan det tänkas finnas skäl att urskilja en delgrupp, som verkligen är inställd på att ägna sig åt fortsatt forskning och en annan delgrupp för vilken det snarare handlar om en högkvalifi-

cerad allmän utbildning. I brist på större empiriskt underlag än enskilda egna iakttagelser vågar jag inte ens anställa gissningar om huruvida detta är en acceptabel hypotes eller ej, men den förefaller mig rimlig.

Om så är fallet, synes det viktigt att man på ett tidigt stadium av forskarutbildningen möjliggör en differentiering efter de linjer som här antytts. De som i första hand ser verksamheten som en allmän kvalificerad intellektuell träning och metodträning torde ha intresse av att lägga accent på breddat kunskapsunderlag, medan de ”rena” forskarstuderande har intresse av att tidigt börja med den problemlösning som de vill fortsätta med. Ett betydande inslag av gemensamt kunskapsinhämtande bör användas för att hålla grupperna samlade och säkra deras interna kommunikation, och den mer allmänt hållna metodträningen bör också kunna vara gemensam för de båda huvudkategorierna. Differentieringen bör inte innebära att slutgiltiga beslut träffas förrän efter någon tid men bör å andra sidan framför allt ge de klart forskningsinriktade möjlighet till en tidig start.

En differentiering efter här antydda linjer bör möjliggöra ett antagningsförfarande som är mer formaliserat och därmed mer tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt än nu tillämpad ordning. Samtidigt kräver problemen kring antagningen fördjupat övervägande, som inte kan äga rum här. Mellan den helt privata ”handplockningen”, som var både försvarbar och rimlig i det mycket begränsade system (begränsat både i fråga om tillgängligt rekryteringsunderlag och i fråga om karriärmöjligheter) som länge kännetecknade det svenska forskningsväsendet å ena sidan och det starkt formaliserade system med inträdesprov i hård konkurrens (”concours”) som präglar framför allt franskt utbildningsväsen bör det vara möjligt att finna medelvägar, som inte innebär en mekanisk tillämpning av betygskriterier och heller inte det godtycke som korta intervjuer o.d. kan leda till. En kombination av läraromdömen, helst nog i betygsform, något skriftligt prov av mer allmän karaktär och intervjuer skulle kunna tänkas i de fall där konkurrensen verkligen kräver starka urvalsmekanismer. Även om differentieringen givetvis bör beaktas vid antagningen bör denna inte leda till att en grupp av forskarstuderande från början uppfattas som indelad i A- och B-lag.

Samarbetsformer mellan högskolor utan examensrätt och universitet

Önskvärdheten att undvika A- och B-lag inom samma verksamhet måste hållas i minnet när man överväger vilken roll som skulle kunna tilldelas de högskolor som inte har fakultetsorganisation i den framtida forskarutbildningen. Frågan torde bli brännande om planerna på en fördubbling av antalet forskarstuderande genomdrives. Det finns självfallet ingen som helst förnuftig anledning att hålla tillbaka högkvalificerad verksamhet där sådan visas förekomma eller visar sig klart möjlig att genomföra. Teoretiskt skulle det kunna tänkas att en ”utlokalisering” av vissa moment i en forskarutbildning ägde rum till en högskola, t.ex. om där finns en eller flera särskilt framstående forskare på ett visst område eller om där eljest bedrivs erkänt god verksamhet inom ett visst fält. Det är emellertid svårt att konkretisera sådana idéer på ett sätt som låter sig genomföras med rimlig förutsebarhet, planmässighet och administrativ enkelhet. Personberoendet och därmed sårbarheten skulle vara betydande. Nackdelarna med splittring av knappa resurser utgör ett klart hinder i fråga om laborativa ämnen.

Det förnuftigaste sättet att integrera högskolorna i forskarutbildningen förefaller att vara att skapa generösa villkor för de studerande vid dessa som arbetar på nivåer ovan grundutbildningen att deltaga i verksamheten vid universiteten och de högskolor som bedriver forskarutbildning. Denna generositet bör också utsträckas till högskolornas lärare, som genom deltagande (på tjänstetid och i övrigt gynnsamma villkor) i de aktiviteter som forskarutbildningen omfattar skulle kunna öka sin kompetens och eventuellt fullborda egen forskarutbildning. I övrigt bör det råda stor frihet, och finnas särskilda ekonomiska resurser, för såväl universiteten och de forskande högskolorna som de icke-forskande högskolorna att finna samarbetsformer som är lämpliga och värdefulla i det enskilda fallet. De senaste årtiondena kan ge exempel på flera sådana initiativ som visat sig fruktbara (ett må nämnas: det s.k. professorsprogrammet som genomfördes i samarbete mellan Uppsala universitet och den dåvarande högskolan i Örebro på 1990-talet).

Forskarskola som ”skola”

I diskussionen om forskarutbildningen har sedan 1990-talet forskaskolor spelat en betydande roll, och den erfarenhet som samlats förefaller att ge vid handen, att den speciella form av organiserad forskarutbildning som sådana skolor innebär (de är för övrigt ganska olika till sin utformning, vilket inte kan närmare utvecklas här) kunnat uppvisa goda resultat.

Det förefaller sannolikt att forskarskolor i framtiden kommer att användas och kanske spela en ännu större roll än hittills. Onekligen framstår sådana temporära och smidiga organisatoriska anordningar som tilltalande. En viss risk med forskarskolor ligger emellertid just i karaktären av ”skola”. En utbildningspolitiker talade för ett årtionde sedan om att högskolans grundutbildning hade ”gymnasifierats”, och utan alla värdeomdömen kan man nog konstatera att man år 2003 kommit mycket långt från de i det allra närmaste helt fria studier som ännu mot mitten av 1960-talet karakteriserade det svenska högskoleväsendet och att man gått långt i riktning mot skolmässiga undervisningsformer. I dagligt tal hänvisar dagens studenter regelmässigt till den egna seminariegruppen eller årskullen som ”klassen”, och föreläsningssalen heter ”klassrummet”. Den allmänna amerikaniseringen och umgängesskickets infantilisering har sannolikt medverkat, men hur därmed må förhålla sig svarar det betecknade i sak ganska väl mot beteckningen. Man kan konstatera att ett behov nu också inställt sig av ”skolor” även på doktorandnivå, kanske i avvaktan på ”professorsskolor” i en mer avlägsen framtid. Den risk som forskarskolorna frambesvärjer ligger i att deras adepter kan stöpas alltför hårt i en och samma form. På områden där flera olika skolbildningar (här givetvis med annan innebörd än i närmast föregående mening) förekommer och står i konflikt med varandra är det angeläget att de forskarstuderande inte från början infångas av den ena eller andra beroende på vilka lärare som leder verksamheten. I de fall jag har erfarenhet av har risken för det mesta varit ringa eller eliminerats genom att olika lärare kommit till tals, men klagomål om en viss likriktning och smalspårighet har också förekommit.

Ett botemedel mot ensidighet och alltför stort eller tidigt lärarberoende om man nu fortsätter att utveckla systemet med forskarskolor är givetvis att dessa leds från ett par lärosäten, vilket tycks ha varit fallet i de lyckade exempel som finns. En fråga som förtjänar att åtminstone övervägas är om man skulle ha intresse av

att inrätta någon form av förberedande forskarskolor – frivilliga och öppna för studenter på grundutbildningsnivå från exempelvis tredje studieåret – som en introduktion till en tänkt forskarutbildning. En sådan förberedande verksamhet skulle med fördel kunna vara gemensam för flera ämnen eller fakulteter och även för flera lärosäten. Samtidigt är det viktigt att de är effektivt ledda och utformade, ställer vissa krav och inte blir något slags vag allmänbildande hobbyverksamhet. Ett sådant system skulle förutom fördelen att tidigt rekrytera eller åtminstone finna tänkbara rekryter till forskarutbildning också genom att stå öppet även för studenter vid högskolor utan forskarutbildning kunna stimulera dem till vidare studier. Klart är emellertid att varje åtgärd av detta slag kräver resurstillskott. Man kan inte med bibehållen realism kräva att det redan med alltför många uppgifter nedtyngda högskolesystemet skall utveckla ytterligare aktiviteter utan resursförstärkningar.

God forskarutbildning fordrar förtroende och hänsyn till särarternas betydelse

Varje försök att anställa seriösa reflexioner om forskarutbildningen vid ett nutida europeiskt lands offentliga högskolesystem kräver strängt taget minst lika allvarliga överväganden kring den grundutbildning varförutan den högsta utbildningsnivån är en byggnad på lösan sand, och det är strängt taget lika nödvändigt att i samma andetag reflektera över skolväsendet, som är den ofrånkomliga pålbädden för hela systemet. Det är en fundamental svaghet i alla de välmenta förändringar som genomförts i Sverige och annorstädes på forsknings- och utbildningspolitikens område att dessa olika stadier veterligen aldrig samordnats i senare tid. Att införa aldrig så välvisa förändringar i forskarutbildningen är självfallet inte helt meningslöst men det är i hög grad ineffektivt om dessa förändringar samtidigt motverkas av motsatta utvecklingstendenser inom skolan.

Vill man mot denna bakgrund, som ger anledning till mycket stora bekymmer för framtiden, försöka peka på vad som ter sig allra viktigast om och när man avser att försöka förändra forskarutbildningen i positiv riktning, förefaller mig två punkter att förtjäna framhållas.

För det första måste man avstå från att utöver det absolut nödvändiga detaljreglera eller likrikta verksamheten. Skillnaden i arbetsformer mellan en humanistisk doktorandutbildning och en naturvetenskaplig eller medicinsk med dominerande laborativa inslag är så stor att de gemensamma nämnarna i författningar och administrativa strukturer måste bli ytterst allmänna och abstrakta om de inte skall vara en tvångströja för den ena eller den andra av dessa verksamheter.

För det andra måste grundutbildningen, hur man i övrigt organiserar den och vilken kvalitet den i övrigt kan förmås hålla, vara så utformad att den från början ger intellektuell stimulans och tillfällen till utveckling åt de vetenskapligt och allmänintellektuellt mest framstående studenterna. Här har i allmänna ordalag kort nämnts möjligheten av något slags förberedande forskarskola. Viktigt är också att framstående vetenskapsmän – ”ämnesprofessorerna”, om denna term behållit sin betydelse – deltar i grundutbildningen från första stund och i en omfattning som inte är enbart symbolisk. Det finns alltför många distraherande faktorer under de första högskoleterminerna för att vetenskapen skall ha råd att försumma de möjligheter den har att göra sin röst hörd.

Forskarutbildningen i ett forskningspolitiskt perspektiv

Jan-Eric Degerblad, TeknD, KK-stiftelsen och Olle Edqvist, TeknD, Stiftelsen för Strategisk Forskning

Inledning

1

Fram till och med 1930-talet betraktades i princip inte tillflödet av nya forskare i Sverige som något politiskt problem. Upprätthållandet av den vetenskapliga kvaliteten i forskarutbildningen var universitetens uppgift, och de dystra utsikterna för akademikernas arbetsmarknad föranledde inte statsmakterna att sätta frågan om forskarutbildningens inriktning och omfattning på den politiska dagordningen. Det fanns ett begränsat behov av forskarutbildade i samhället, och inte heller inom universiteten hade man uppfattningen att antalet tjänster för forskarutbildade borde utökas nämnvärt. Reproduktionen av forskare sågs som en fråga som i grunden handlade om nyrekryteringen av professorer och om professorernas arbetsvillkor.

Under andra världskrigets slutskede förändras denna syn på behovet av forskare fundamentalt. Forskningens roll i samhället som en problemlösande och samhällsomdanande kraft börjar nu betonas i högre grad än tidigare, och den universitetsberedning som tillsattes efter kriget talar om vikten för Sverige att inte komma på efterkälken i förhållande till den internationella utvecklingen. Arbetsmarknaden för universitetsutbildade börjar nu vidgas, och inom allt fler områden talas det om behovet av professionell kompetens på universitetsnivå. Men i första hand var problemet inte bristen på forskare inom universiteten utan bristen på universitetsutbildade personer för tjänster utanför akademierna.

Eftersom forskarutbildning har sina historiska rötter i forskningen och inte i den högre utbildningen är det rimligt att granska

1

Föreliggande text bygger på Jan-Eric Degerblad och Sam Hägglund (2002), Tradition och

förnyelse i svensk forskarutbildning, Högskoleverket och Olle Edqvist (2003) Layered science and science policies, Minerva

vol. 41(3).

den mot bakgrund av hur den svenska forskningsvärlden har utvecklats under andra hälften av 1900-talet.

Den svenska forskningspolitikens tre världar

Forskning är i grunden ett arbetssätt, en uppsättning av verksamheter som är infogade i och integrerade med sin samhälleliga kontext. Det är inte en homogen aktivitet och har aldrig varit det. Dess metoder, dess etos, dess grundläggande idéer skiljer sig mellan olika vetenskapsområden, är avhängig av den samhälleliga situationen och förändras över tiden. Lite tillspetsat kan man uttrycka förhållandet på följande sätt: ”En (manlig) doktorand i medicin har…på sin höjd promotionens frack gemensam med sin humanistiska kollega.”

2

Forskningspolitiken – den offentliga sektorns metoder att politiskt styra forskningen – är splittrad. Den grundläggande orsaken är att politiken vuxit fram över tid och skapats i olika samhällssituationer med olika tolkning av vad som behövs och vad som är motiverat. Politik som är inriktad specifikt mot just forskningen och dess finansiering utgör naturligtvis bara en del av samspelet mellan samhälle och vetenskap. Frågorna om den högre utbildningen och högskolan är separata politikområden som av uppenbara skäl är nära kopplade till forskningen.

Vidare omfattas bara en mindre del av den totala svenska FoUinsatsen av den eftersom den privata finansieringen av teknisk utveckling och forskning faller utanför. Den helt dominerade delen av svensk FoU finansieras av företagen och då huvudsakligen av ett litet antal stora, internationellt arbetande företag. Inte heller är den privata sektorns bidrag till högskoleforskningen i Sverige försumbart vare sig kvantitativt eller kvalitativt.

3

Den svenska situationen inom den statliga sektorn påverkades under andra delen av 1900-talet framförallt av det internationella skeendet även om den också har vissa nationella särdrag. Det är framförallt koncentrationen av forskningen till högskolesystemet och avsaknaden av ett system av forskningsinstitut som utgör det specifikt svenska och som ställer den svenska forskningspolitiken – och högskolepolitiken – inför vissa svårigheter. Trots detta är den

2

Nybom, T (2000)

3

Wallenbergsstiftelsens och Cancerfondens bidrag kan inom vissa områden väl jämföras

med de offentliga organens finansiering.

väsentligen en spegling av en internationell trend. En naturlig utgångspunkt för en analys är därför de gemensamma dragen i den västeuropeiska och amerikanska forskningspolitiska utvecklingen.

Tre forskningspolitiska lager

Beatriz Ruivo ger en intressant översikt över forskningspolitiken under andra hälften av 1900-talet.

4

Hon försöker fånga den forsk-

ningspolitiska utvecklingen i tre faser eller forskningspolitiska paradigm. Hon granskar ett antal forskares analys av utvecklingen i olika industrialiserade länder och finner en betydande kongruens mellan dem när det gäller förändringar i forskningspolitiken, dess föreställningar, modeller, instrument, kriterier och mål, samt dess ändamål. Ruivo urskiljer tre perioder och tre ’paradigm ’: forskning som framstegets motor, forskning som problemlösare samt forskning som en källa till strategiska möjligheter. De olika paradigmen svarar mot olika sätt att bedriva forskning, olika finansieringssystem, olika institutionella arrangemang och olika relationer mellan forskning och samhälle. Skälet till denna kongruens mellan länderna är att mellanstatliga organ – och då särskilt OECD – starkt bidragit till att skapa en internationell forskningspolitisk kultur från vilka de olika länderna har lånat in nya idéer.

I en avslutande kommentar gör hon iakttagelsen att forskningspolitiken visar kumulativa drag och att instrument och metoder från föregående period inte överges när nya idéer och målsättningar introduceras. Detta är en observation som kastar ett intressant ljus över 1900-talets svenska forskningspolitik och inte minst de forskningspolitiska konflikter som karakteriserat dess sista decennium.

5

Dagens svenska forskningspolitik kan, menar vi, uppfattas som uppbyggd av tre lager eller skikt, där varje lager är relativt väl avgränsat från de andra. Forskningspolitiken är att likna med ett sedimenterat system där de olika lagren vuxit fram under olika perioder. Naturligtvis är inte lagren helt åtskilda utan det finns en viss grad av samverkan mellan dem. De är inlagrade (’intercalated’) för att låna ett uttryck från Galison.

6

4

Ruivo, B (1994).

5

Jmf Benner, M & Sandström, U (2000).

6

Galison, P (1997).

Forskning som stategisk möjlighet

Forskning som problemlösare

Forskning som framstegets motor

Det första lagret, forskning som framstegets motor, karakteriserade 1950- och 60-talets forskningspolitik. Under 70-talet tillväxte och dominerade det andra lagret, forskning som problemlösare och under 1990-talet tillkom det tredje, forskning som strategisk möjlighet.

De nya forskningspolitiska idéerna ersätter inte de gamla utan överlagrar dem. En konflikt om resurser och utrymme skapas därvid mellan de olika lagren av forskningspolitik med deras olika uppfattningar om vad som är forskningens och vetenskapens roll i samhället, dess bidrag och arbetssätt. Frågorna och utmaningarna inom de olika paradigmen försvinner inte utan konkurrerar. Förvisso påverkar de olika lagren varandra men avsaknaden av en gemensam grundläggande förståelse av verksamhetens mål och syfte leder till att interaktionen är begränsad, villkorlig och ofta motsägelsefull. En gemensam referensram saknas och institutionella mekanismer för samverkan är svaga.

Mycket vore vunnet med en klarare förståelse av de forskningspolitiska lagrens olika bakgrund, motiv och funktion. Det finns ett behov av att skapa ett samtal mellan dem. Det krävs då ett språk som gör samtalet möjligt, en rudimentär men gemensam begreppsbildning.

Låt oss nu med denna begreppsmodell som stöd försöka tydliggöra de stora dragen i förändringen av det svenska statliga forskningsfinansieringssystemet, med betoning på det senaste decenniet mot bakgrund av utvecklingen efter andra världskriget samt de ökade krav som en integration av lagren nu ställer.

Forskarna i samhällets tjänst

I ett historiskt perspektiv är det långt ifrån självklart att en forskare eller vetenskapsman skall behöva underkastas någon form av systematisk och institutionell utbildning. Ännu fram på 1700-talet var ”forskning” – i betydelsen av utveckling av ny kunskap – alls inte med nödvändighet knuten till de akademiska läroanstalterna. Detta förhållande skulle komma att ändras i början av 1800-talet.

Med det nya universitetsideal som då utvecklades i Tyskland följde uppfattningen att universiteten skall inkorporera forskningen som en av sina huvuduppgifter. Och detta ledde i sin tur till att universiteten måste säkra tillflödet av forskare, dvs. utveckla metoder för utbildning av forskare. Forskningen ökade inte minst inom naturvetenskaperna i Uppsala och Lund. Den nya ”högskolan” i Stockholm, etablerad av staden efter mönster av Collège de France som ett borgerskapets utbildningsanstalt, lade till en nya dimensioner. Forskning blev i ökande grad ett universitetsfenomen och universitetsinstitutionen förvandlades från att ha varit institutioner för bildning till enheter där undervisning och forskning kombinerades. År 1916 ändras uppdraget formellt och i stadgarna tas in att universitetens uppgift är ”vetenskaplig forskning och undervisning”. Med forskningens expansion, dess ökande omfattning och tekniska kompetens samt som följd av detta dess specialisering och indelning i allt smalare discipliner, följde också dess avlägsnande från direkta samhälleliga behov och mål. Karin Johannesson har på ett målande sätt skildrat de förändringar som ägde rum: ”Den retoriska idealismen och mycket av de konservativa stämningarna vädrades ut tillsammans med en falnande punschromantik.”

7

De tekniska högskolorna i Stockholm och i Göteborg, KTH och Chalmers, ville också bli akademiskt respektabla och förde en långvarig och uthållig strid för att få examensrätt för doktorer. Dock var de väl medvetna om att deras grundläggande uppdragsgivare var företag som ASEA, L M Ericsson och deras statliga motparter i SJ, Vattenfall och Televerket. Uppgiften var primärt att utbilda ingenjörer, folk som kunde konstruera, rita, beräkna och organisera.

8

Storindustrins genombrott i Sverige och förändringen

av landet från en jordbruksekonomi till ett industrisamhälle ställde alltså högskolesystemet och forskarna inför nya utmaningar.

Emellertid var den stora vattendelaren det andra världskriget, vilket på ett övertydligt sätt demonstrerade den tekniska utvecklingens betydelse, dess beroende av vetenskapen och de fördelar som ett samhälle hade som fullt ut kunde engagera forskare och tekniker för sina behov. I USA blev nu militären forskningens främsta pådrivare.

7

Johannesson, K (1989).

8

Björck, H (1992) och Fridlund, M (1999).

Sverige följde de andra ländernas exempel och lade under kriget grunden för sin statliga forskningspolitik. Det första steget som togs var att ”organisera den tekniska forskningen” genom skapandet av ett tekniskt forskningsråd. Men i andra avseenden valde Sverige en egen väg: Vi avstod från att bygga nya forskningsinstitut, och den tekniska forskningen fördes till högskolesystemet.

Grunden för den svenska forskningspolitiska modellen hade lagts. Forskningsrådssystemet byggdes upp och expanderade till de andra vetenskapsområdena och varje område fick ett eget ”forskningsråd”.

Tage Erlanders syn på forskningen

  • det första

forskningspolitiska lagret

Under 1950-talet förvandlades synen på forskningen. Från att framförallt betraktats som en individuell och kulturell aktivitet lyfts den nu fram till att bli en förändringsfaktor som skulle bidra till utvecklingen av samhället. Om forskningens möjligheter tillvaratogs på rätt sätt utlovades en närmast explosionsartad ökning av den ekonomiska tillväxten och befolkningens levnadsstandard. Kunskapsproduktionen skulle emellertid inte enbart göra människorna rikare, utan också lyckligare. Mot den bakgrunden är det inte förvånande att statsmakterna ville finna vägar att påverka förutsättningarna för ”samhällsnyttig” forskning. Det var inte längre tillräckligt att som tidigare låta akademierna själva hantera forskningens innehåll och kvalitet. Långsiktig planering och styrning var nödvändigt för att de samhälleliga målen skulle uppnås.

De statliga anslagen till forskning ökade snabbt, framförallt via universitetsanslagen men också via de nya forskningsråden. Processen att etablera forskningsråd började med de tekniska vetenskaperna där expansionen och det nya forskningsrådet välkomnades. Samhällsvetenskapernas företrädare gjorde dock segt motstånd mot det nya systemet, vilket man såg som ett instrument för staten att otillbörligt styra forskningen.

9

Den berömda Harpsundkonferensen sommaren 1954 mellan en liten grupp vetenskapsmän och regeringen lade basen för en snabb tillväxt av den offentligt finansierade forskningen. Tage Erlander skriver i sina memoarer om 50-talet:

9

Nybom, T (1989).

Forskarna kom inte som tiggare till politikernas bord. De var alla medvetna om vilken oerhörd roll deras vetenskaper skulle kunna spela vid uppbyggandet av framtidens samhälle. Hela atmosfären vid denna Harpsundskonferens andades optimism och en trygg tillit till den egna förmågan. Vi politiker rycktes med av denna optimism. Vi kände att det var en stor och viktigt uppgift för oss att skapa utrymme för forskarna för att de skulle kunna nå praktiska resultat av sina idéer.

10

Erlanders attityd är nog en god spegling av uppfattningen om vetenskap och teknik vid den tiden hos socialdemokratin och kanske också andra delar av den politiska opinionen. Optimismen och tilltron till framstegen är uppenbar. Men hoppet stod till resultaten av verksamheten, inte till det akademiska framsteget per se. Det var en instrumentell ansats även om den var ospecificerad. Den kan summeras: Låt forskarna få fria händer och vi kommer att skörda resultaten – alltså forskning som framstegets motor. Den forskningspolitik som nu tillkom karakteriserades av att forskningsmedlens fördelning hanterades av forskarna själva, antingen genom universitetsfakulteterna eller genom forskningsråden som kontrollerades av forskarmajoriteter.

När nu forskningen började ses som drivkraft för sociala och ekonomiska framstegen blev den politiskt intressant och ett stort antal hinder för att denna lyckosamma utveckling skulle kunna komma till stånd identifierades. 1955 års universitetsutredning konstaterade att det förelåg ett stort behov av akademiska forskare och lärare. Framför allt betonades problemen inom grundutbildningen: studenttillströmningen hade ökat snabbt men lärartillgången hade inte hållit jämna steg. Dessutom krävde den snabbt utbyggda offentliga sektorn ett betydande tillskott av akademiskt utbildad arbetskraft. Detta ledde till att effektivitetskriterier började betonas i diskussionen om den högre utbildningen och forskningen. Byråkratiska effektivitetsmått som ”genomströmningshastighet” introducerades för att markera att universitetens verksamhet skulle underkastas samma effektivitetskrav som övrig skattefinansierad verksamhet i samhället. Fortfarande låg emellertid forskarutbildningen utanför det direkta politiska synfältet.

De problem som sammanhängde med forskarutbildningen uppfattades framför allt som rekryteringsproblem; det var viktigt att åstadkomma en så stor rekryteringsbas som möjligt, för att fånga upp de personer som var bäst lämpade sig för forskaryrket. Proble-

10

Elander, T (1976)

met var inte nytt. Redan 1939 skrev Sveriges dåvarande ecklesiastikminister Arthur Engberg:

Det gäller att för forskningen uppspåra och vinna de därför bäst skickade krafterna, ge stöd och hjälp åt utpräglade forskarbegåvningar, ge dem tillfälle att utan försörjningsbekymmer fullfölja och lösa sina uppgifter.

11

Nyttan i högsätet – det andra forskningspolitiska lagret

Under 1960-talet initierades en ny diskussion om hur man skulle få bästa industriella nyttan av det snabbt ökande forskningsstödet. Som en viktig del i en mer aktiv näringspolitik skapades en ny myndighet för den tekniska utvecklingen, Styrelsen för teknisk utveckling (STU) 1968 genom en sammanslagning av fem tidigare organ som hade helt olika uppgifter med stöd till teknisk forskning, rådgivning och förmedling till tekniska utvecklingsprojekt. Också det tekniska forskningsrådet infogades i STU. Den linjära modellen dominerade till en början synsättet: den tekniska forskningen ger upphov till teknisk utveckling som sedan resulterar i nya produkter eller industrier. Stöd till kedjan krävdes på alla punkter. Etablerandet av STU markerade också en förskjutning av intresset från den tekniska grundforskningen till industriella utvecklingsprojekt.

Under 1970 växte också miljö- och energiproblemen till centrala politiska frågor och eftersom man inte riktigt visste hur de skulle angripas – eller om man visste det inte vill göra det – så sköts forskningen i förgrunden. Samhället skulle bli uthålligt och energin skulle vara förnyelsebar. Mycket stora resurser avsattes för forskning om dessa frågor och särskilda myndigheter och forskningsråd byggdes upp för ändamålet.

Parallellt med detta genomgick universiteten en stor förändring under den senare delen av 1960-talet genom en enastående snabb tillväxt av studentantalet. Intagningen av studenter mer än fördubblades under ett decennium liksom forskningen (antalet forskarstuderande var 5 000 år 1964 och hade växt till 10 000 det dubbla sex år senare). Med expansionen följde en intensiv diskussion om den högre utbildningens och forskningens roll i samhället, delvis i skuggan av och 1968 års studentrevolt Vietnamkriget. Effekten av utbyggnaden var djupgående både för den högre under-

11

SOU 1942:6 Utredning rörande den teknisk-vetenskapliga forskningens ordnande.

visningen och för forskningen. Det tyska enprofessorssystemet övergavs gradvis och banden mellan den högre undervisningen och forskningen försvagades. I den utbyggda högskolan var flertalet av lärarna var helt engagerade i undervisningen och bara en mindre del av dem hade möjlighet att bedriva seriös forskning.

Under 1960-talets första år började också forskarutbildningens innehåll och former att diskuteras offentligt. Utgångspunkten var universitetens förändrade roll som kollektiva forskningsmiljöer, dit stora offentliga resurser allokerades. Frågeställningen var om dessa resurser användes effektivt och på bästa sätt, och huruvida de forskarutbildades kunskaper togs tillvara i samhället. Mot denna bakgrund tillsattes år 1963 en offentlig utredning, Forskarutredningen, med uppgift att lägga fram förslag till effektivisering av forskarutbildningen. En grundtanke i utredningsdirektiven var att kraven på doktorsexamination skulle sänkas för att underlätta för doktorer att få tjänster utanför akademierna. Det handlade om att göra forskarutbildningen till en form av yrkesinriktad universitetsutbildning med sikte på en utomakademisk karriär.

I reaktionerna på det utredningsförslag som presenterades 1966 fanns en kritik mot vad man uppfattade som en alltför styrd och mekanisk forskarutbildning som skulle lägga band på originalitet och kreativitet. Dessutom kom en kritik från humanvetenskaperna som betonade de olika vetenskapsområdenas skilda förutsättningar. Kritikerna menade att den individuellt inriktade och tidskrävande humanistiska forskningen lämpar sig mindre väl för rationaliseringsreformer och kvantitativa effektivitetsmått. Outtalat, men inte desto mindre närvarande, i denna kritik mot utredningsförslaget var farhågorna för att den akademiska friheten är hotad. Lite tillspetsat kan man säga att två ”skolor” stod mot varandra: den ena hävdade att vetenskapen skall bedrivas för sin egen skull och av egen kraft och att utomvetenskapliga önskemål inte får påverka valet av problem eller hur de undersöks; den andra hävdade att vetenskapen får sitt värde genom att vara ett medel för samhällets nytta och att efterfrågan från samhället är den viktigaste drivkraften i kunskapstillväxten.

På grundval av utredningsförslaget och remissvaren lade regeringen sedermera fram en proposition: 1969 års forskarutbildningsreform. Reformens viktigaste förändring var att doktorsavhandlingen inte längre skulle vara ett livsverk, utan endast ett etappmål i forskarkarriären. Det gällde att öka antalet forskarutbildade.

Under 1970-talet riktades skarp kritik mot universitetens ”introverta” och samhällsfrånvända värld. Forskningen och forskarutbildningen skulle anpassas till samhällets behov, och byråkratiska mekanismer krävdes som tillförsäkrade detta. Slagorden blev ”demokratisering” i stället för ”elitisering” och resultatet blev en förvaltningsmässig standardisering med linjesystem anpassade till ”samhällsbehov”, avskaffad licentiatexamen och kortare tid – läs minskade krav – för doktorsexamen.

En stor forskningspolitisk fråga under 1970- och 1980-talen blev forskarutbildningens dimensionering, dvs anpassningen av antalet studerande till behoven av forskarutbildad arbetskraft inom eller utom högskolorna samt till de resurser som disponerades för utbildningen.

Under andra delen av 1980-talet uppkommer en motreaktion mot 1970-talets byråkratiska kunskapsmodeller. De ”nyklassiska” bildningsidealen dammades. Vissa av de avskaffade examensbeteckningarna återinfördes, licentiatexamen kom tillbaka och ”elitiseringen” fick en renässans; den uppfattades som en nödvändighet för att uppnå kvalitet i utbildningen och forskningen. Också när det gäller antagningen sker en svängning tillbaka. Nu får endast det antal antas som ”kan erbjudas godtagbara villkor i fråga om handledning och studievillkor i övrigt”.

Forskningsrådsreformen

En annan aspekt av forskningens tillväxt och dess ökade insatser för samhällets och dess problem var att forskningsrådens resurser snabbt ökade och så småningom blev en forskningspolitisk maktfaktor. Behovet av att se över denna utveckling växte sig stark och en stor utredning igångsattes 1972. Rapporten avlämnades tre år senare i april 1975 och förblir en grundpelare i svensk forskningspolitik. Även om utredningen primärt ägnade sig åt forskningsråden och sektorsforskningen var kanske dess viktigaste bidrag att introducera systemet med forskningspolitiska propositioner. Detta skapade ett instrument för att binda samman de olika regeringsdepartementens forskningsinsatser och sätta in dem i ett gemensamt sammanhang. Här gjordes alltså ett försök att binda ihop de forskningspolitiska lagren. Detta instrument har sedan kvarstått. Propositionerna har naturligtvis begränsat genomslag genom att de är en engångsinsats under varje regeringsperiod.

Departementen känner sig fria att återgå till den vanliga ordningen så snart propositionen är avlämnad.

Utredningen ägnade stor uppmärksamhet åt frågan om sektorsforskningen. Med sektoriell forskning avsåg utredningen forskning som motiverades av samhällsproblem och som tar sin utgångspunkt i ett myndighetsansvar för de samhällsproblem som skall lösas – alltså det andra forskningspolitiska lagret. Med sektorer avsågs de statsfinansiella sektorerna (försvar, industri, social, jordbruk, utrikes m.fl.). Gången under hela efterkrigstiden har varit att departementen har initierat delegationer, nämnder eller kommittéer för att hantera kunskapsbehoven inom en del eller hela departementsområdet. Ibland har också forskningsinstitut eller motsvarande enheter etablerats men i huvudsak har behovet av expertis och kunnande tillgodosetts genom högskolesystemet. Delegationerna eller motsvarande enheter har sedan vuxit och fått ökad självständighet och verksamheten överförts till myndigheter under respektive departement. Forskare har engagerats som rådgivare och så småningom har myndigheterna omskapats till forskningsråd med arbetsmetoder hämtade från utbildningsdepartementets forskningsråd – former som varit anpassade till grundforskningens egna interna målsättningar. Detta kallas i den svenska debatten ibland för sektorsforskningens ”rådifiering”.

En del av denna omvandling speglar en förändring i själva kunskapssystemet och ett ökat beroende av just kravet på ny kunskap, den senast vunna kunskapen, forskningen. Men en annan – och enligt vår mening dominerande – drivkraft bakom förändringen har varit forskarsamhällets växande inflytande över forskningsfinansieringen, också den sektorsmotiverade. Särskilt tydligt har detta varit inom det medicinska fältet där den kliniska forskningen kommit i skuggan av grundläggande preklinisk biomedicinsk och molekylärbiologisk forskning.

Samhällsbehoven försvinner dock inte därför att forskarna gör om dem till forskningsuppgifter. När inte de nya forskningsråden längre svarar mot samhällets behov av kunskapstjänster (”det kan vi inte finansiera, det är inte forskning”) tvingas departementen att starta om på nytt med nya delegationer och kommittéer vilka tillförs nya ekonomiska resurser. Slutresultatet är att nya ekonomiska resurser på detta sätt tillförs högskolan för kunskapstjänsterna. Dessa omvandlas till resurser för kunskapstillväxt – forskning – enligt värderingar och prioriteringar som sätts av forskningsutövarna snarare än av finansiärerna. Pengarna omvandlas

därmed till forskningsinsatser. Sektorernas behov av systematisk kunskap – inte forskning i hävdvunnen akademisk mening – blir på nytt ett problem. Dessa behov mobiliseras sedan återigen för att tillskapa nya resurser för kunskapstjänster. Och så håller det på – allt till forskningens fromma men på sektorernas bekostnad. Det är denna process som byggt upp svensk statligt finansierad forskning till den volym den nu har – ett slags ekonomisk ”pump” till forskningens fördel.

12

Forskning som en strategisk möjlighet – det tredje forskningspolitiska lagret

Under slutet av 80-talet och början av 1990-talet ökade STU, och dess efterträdare NUTEK, sitt stöd till långsiktig forskning av relativt grundläggande karaktär. Genom å ena sidan en klar inriktning och avgränsning av forskningen till särskilt ekonomiskt intressanta områden och å andra sidan dess långsiktiga och öppna karaktär skiljer sig detta forskningsstöd från både det första och det andra forskningspolitiska lagrets arbetssätt och representerar en ny tendens, ett nytt och tredje lager: forskning som en strategisk möjlighet.

Grunden till denna förändring är de teknologiska förändringarna. Tekniken blev gradvis allt mer beroende av forskning och forskningens arbetsmetoder och instrument. Detta slog igenom på bred front med början i rymd och flygteknik, följd av halvledarteknik och så småningom bioteknik. Också inom medicin och farmaceutisk industri var forskningsberoendet tidigt starkt.

I 1993 års forskningspolitiska proposition Forskning för kunskap och framsteg betonades behovet av målmedvetna forskningsinsatser inom ”strategiska områden”, dvs. områden där Sverige kan hävda sig internationellt. Ett av dessa strategiska områden var kunskapsutbytet mellan de vetenskapliga institutionerna och FoU-arbetet i företagen. Då statens insatser för forskning främst kanaliserades via universitet och högskolor, förutsatte den senare uppgiften en vidareutveckling av befintliga samarbetsformer och en utveckling av nya former för kunskapsutbyte.

12

Hans Landberg, Olle Edqvist och Uno Svedin, Riksdagen, regeringen och forskningen. Några drag i svensk forskningspolitik under två decennier, SOU 1995:121, Stockholm 1995.

Samtidigt svängde pendeln återigen tillbaka. Reaktionen mot det akademiska ”elfenbenstornet” blev emellertid mer mångfacetterad än under 1970-talet; det handlade både om att upprätthålla kvaliteten i utbildningen och forskningen genom att värna om de inomvetenskapliga kvalitetskriterierna, och att se till att ”näringslivsrelevansen” upprätthålls genom goda kontakter med avnämare. Introducerandet av varianter av de amerikanska s.k. ”graduate schools”, vilka här fått beteckningen forskarskolor, kan ses som ett utslag av det senare.

STU:s ansats och andra tidiga initiativ var dock begränsade i omfattningen och den stora förändringen kom först med forskningsstiftelserna som skapades av regeringen Bildt under åren 1993–1994. Den moderatdominerade forskningspolitiken blev ett extremt uttryck för tilltro till det tredje forskningspolitiska lagrets möjligheter. Det var en politisk tillfällighet att det nya lagret blev så omfattande. Forskningsstiftelserna motiverades ju inte primärt av forskningens behov utan som en metod att göra sig kvitt och låsa in de stora resurserna från löntagarfonderna. Resultatet blev emellertid att forskningssystemet tillfördes nya stora resurser men att dessa avlägsnades från direkt statligt inflytande. Oss veterligt finns det inget annat europeiskt land där en så stor del av den statliga forskningsfinansieringen har givits en så oberoende ställning. Det svenska systemet har därmed kommit att avvika från den europeiska modellen på ytterligare en punkt.

Forskarutbildningen i politikens virvlar

Uppfattningar om hur forskarutbildningen i ett samhälle bör organiseras och genomföras är i väsentliga stycken en avspegling av den förhärskande synen på kunskapstillväxt. På vilka sätt och med vilka metoder kan vi befrämja en ökad kunskap i samhället? Svaret på frågan har – som vi sett – varierat mellan tidsperioder. Vi har sett en betoning av att vetenskapligt arbete kräver ett visst mått av ”frihet” – orört av byråkratiska tvångsmekanismer – för att vara samhälleligt nyttig. Vi har även sett betoning av samhällsnyttan och kritik mot universitetens ”introverta” och samhällsfrånvända värld.

Det är uppenbart att det inte finns ett ”optimalt” sätt att organisera och genomföra forskning och forskarutbildning. De olika ämnena har sin egen utveckling och historia. Följaktligen kan

det inte finnas en enda modell för all forskarutbildning.

13

Beroende

på vilket kunskapsområde som forskarutbildningen omfattar eller vilka studentkategorier man vänder sig till, kan kriterierna för en bedömning av forskarutbildningen variera. En väl fungerande forskarutbildning kan med andra ord inordna sig efter något av de ”lager” som vi sett prägla olika skeden av forskningspolitiken. Därutöver kan man lägga en konkurrensaspekt på utbudet av forskarutbildning: en mångfald av ”modeller” för forskarutbildning ger förutsättningar för en ökad konkurrens inom området, vilket på sikt kan generera en högre kvalitet i forskningen.

Utifrån ovanstående efterlyser vi en djupare diskussion om forskarutbildningens innehåll – en diskussion som är bättre anpassad efter vetenskapernas karaktär och de samhälleliga förändringar vi nu ser äga rum.

Referenser

Benner, Mats (2001), Kontrovers och konsensus: Vetenskap och

politik i svenskt 1990-tal, Stockholm, SISTER rapport 1. Benner, Mats & Sandström, Ulf (2000) ”Inertia and Change in

Scandinavian Publicsector Research Systems: the Case of Biotechnology”, Science and Public Policy 27 (2000), No. 6, s. 443–454. Björck, Henrik (1992), Teknikens art och teknikernas grad: före-

ställningar om teknik, vetenskap och kultur speglade i debatterna om en teknisk doktorsgrad, 1900–1927, Stockholm, Avd för teknik- och vetenskapshistoria, KTH, Trita-HOT: 2025. Degerblad, Jan-Eric, Hägglund, Sam,(2001) Akademisk frihet – en

rent akademisk fråga?, Högskoleverket 2001: 21R Degerblad, Jan-Eric, Hägglund, Sam, (2002) Tradition och förnyelse

i svensk forskarutbildning, Högskoleverket 2002:26 R Ds 1998:68, Att finansiera forskning och utveckling. Edqvist, Olle (2003), Layered science and science policies, Minerva

vol 41 (3), s. 207

Erlander, Tage (1976), Tage Erlander 1955–1960, Stockholm,

Tiden. Fridlund, Mats (1999), Den gemensamma utvecklingen : Staten, stor-

företagen och samarbetet kring den svenska elkrafttekniken, Stockholm, Symposion.

13

Det bör kanske understrykas att vi här inte talar om ramen för svensk forskarutbildning.

Galison, Peter (1997), Image and Logic, Chicago, Univ. of Chicago

Press. Irvine, John & Martin, Ben R. (1984), Foresight in Science. Picking

the Winners. Pinter Publ. London and Dover N.H. Johannisson, K (1989) levande lärdom. Uppsala universitet under

fem sekler, Uppsala University Press. Ds 1995:121, Hans Landberg, Olle Edqvist, och Uno Svedin,

Riksdagen, regeringen och forskningen. Några drag i svensk forskningspolitik under två decennier. Nybom, Torsten (red, 1989), Universitet och samhälle: om forsk-

ningspolitik och vetenskapens samhälleliga roll, Tiden Ruivo, Beatriz (1994), ”'Phases' or 'paradigms' of science policy?”,

Science and Public Policy, June 1994. Sandström, Ulf (2000), Framåtskridandets nyckel: Om framväxten

av efterkrigstidens svenska teknik- och näringspolitik, SISTER 2000:7. SOU 1942:6 Utredning rörande den teknisk-vetenskapliga forsk-

ningens ordnande.

Balans på slak lina: Om forskarhandledning och forskarhandledare

Åsa Bergenheim, docent i idéhistoria och professor i pedagogiskt arbete, Umeå universitet

Jag skulle vilja ha det så att det vore mycket öppnare, så att man kunde

  • verkligen alltså − redogöra mycket mer för problem när det gäller både enskilda doktorander och när det gällde ens egna problem som handledare.

1

Så svarade en handledare när jag frågade: Hur tycker du att det är att vara forskarhandledare? Sannolikt speglar det här citatet väl hur handledare upplever sin situation. Det är inte en lätt uppgift och många känner osäkerhet i sin roll. Men har handledaren så stor betydelse, egentligen? En numera pensionerad forskarkollega sa till mig: ”Ja, min handledare såg jag inte särskilt ofta. Och det var nog ganska bra det, för jag jobbade bättre när han inte hängde över axeln på mig.” Och så kanske det var, i alla fall för honom, då. Idag är läget ett annat.

I ”Doktorandbarometern” från Lund säger doktoranderna att den viktigaste faktorn för en framgångsrik forskarutbildning är samarbetet med handledaren.

2

Långtifrån alla doktorander är nöjda

med sin handledning. Enligt Doktorandspegeln 2003 har 40 procent av doktoranderna inte fått handledning i den utsträckning de önskar och var fjärde doktorand upplever att brister i handledningen varit ett hinder i forskarutbildningen. En av tio har allvarligt övervägt att byta handledare

3

. Sveriges universitets- och högskoleförbund anger i en rapport att 37 procent av de studerande som

1

Föreliggande text bygger delvis på Åsa Bergenheim, Inspirationskälla, föredöme, tränare,

kollega: Forskarhandledares vision och verklighet, Universitetsförvaltningens skriftserie 2001:1 (Umeå universitet, 2001). Citatet är hämtat från s. 63, men är något språkligt bearbetat för läsbarhetens skull.

2

”Doktorandbarometern”, Rapport nr 99:207, Utvärderingsenheten, Lunds universitet

(1999).

3

Doktorandspegeln 2003 (Högskoleverket, 2003), 33.

inte räknar med att bli färdiga inom den stipulerade tiden anger dålig handledning som den viktigaste orsaken till detta.

4

Vad krävs

för att handledningen skall fungera bättre? Var finns svagheterna? Hur är egentligen läget? Doktorandernas upplevelser vet vi en del om, men hur ser verkligheten ut för forskarhandledarna?

5

Skilda villkor för handledare

För några år sedan intervjuade jag ett trettiotal forskarhandledare vid Umeå universitet om deras syn på forskarhandledning och upplevelse av att vara handledare. Materialet sammanställdes i en skrift, Inspirationskälla, föredöme, tränare, kollega: Forskarhandledares vision och verklighet. Det första som slog mig var att skillnaderna mellan olika institutioner var så våldsamma. Då menar jag inte sådana skillnader som beror på ämnets karaktär och forskningsmetoder. Det är givetvis inte samma sak att handleda doktorander i en forskargrupp på onkologen som att handleda en doktorand i teoretisk filosofi. Jag menar allt det andra, som strukturer och principer för antagning, finansiering, kurser, ansvarsfördelning, institutionstjänstgöring, handledningsmetoder, utvärdering, seminarieverksamhet, kompetensutveckling och så vidare. Jag menar allt det som ger tydlighet och skapar trygghet för både doktorand och handledare. Villkoren för handledarna är i själva verket obegripligt och omotiverat olika. I vissa forskarutbildningsmiljöer finns väl utarbetade system för introduktion av nya handledare, principer för ersättning och arbetstid, strukturer för utvärdering, konflikthantering och fortbildning, regelbunden seminarieverksamhet samt dokument som reglerar relationen mellan handledare och doktorand. Vid andra institutioner saknas helt formaliserade strukturer. Forskarhandledningen rullar på enligt principen ”så har vi alltid gjort förut”. Man finner ingen anledning att ändra något och ser den egna verksamheten som så unik att de förändringar som görs på andra ställen inte är giltiga. Jo, det där är nog bra … för dem … men det skulle inte fungera hos oss … för i vårt ämne och på vår fakultet är vi så speciella.

4

En genomlysning av svensk forskarutbildning, Sveriges Universitets- och Högskoleförbund

(SUHF) 1999. Se även Regeringsproposition 2000/01:3, 164.

5

Se vidare Monika Appel, Forskarhandledning. Möten med vandrare och medvandrare på

vetenskapens vägar (Högskoleverket, 2003).

I högskoleförordningen sägs att för varje doktorand skall utses en eller flera handledare.

6

Det öppnar för – och uppmuntrar till –

ett system med huvudhandledare och biträdande handledare. Detta är också något som man från doktorandhåll önskar. Men det ser i praktiken mycket olika ut. Vid vissa institutioner arbetar man genomgående med handledarteam runt varje doktorand. Teamet komponeras mycket medvetet med utgångspunkt från doktorandens behov och handledarnas kvalifikationer. Det är en tydlig ansvarsfördelning mellan biträdande handledare och huvudhandledare. Vid andra institutioner är det endast professorerna som är handledare, ibland för upp till 20

  • doktorander. Disputerade och till och med docentkompetenta lärare och forskare kan då få vara biträdande handledare, vilket ofta innebär att de gör en stor del av det praktiska arbetet utan att få vare sig ersättning eller erkännande för det, samt utan att kunna handleda i den omfattning och på det sätt de skulle önska. Vid institutioner där många lärare/forskare tas i anspråk som handledare är förutsättningarna för god handledning bättre. Det skapar en känsla av delaktighet och gemensamt ansvar samt ger förutsättningar för diskussion och samarbete. Skillnaderna mellan olika forskarutbildningsmiljöer är alltså mycket stora. Givetvis påverkar detta villkoren för både doktorand och handledare, liksom forskarutbildningens kvalitet.

Handledning mot vilket mål?

Bland de handledare jag intervjuade fanns en stor osäkerhet om vad forskarhandledning egentligen är. Vilket ansvar har handledaren? Vad skall en handledare göra, och vad skall handledaren inte göra? Uppmuntra, vara förebild, styra upp, finnas till hands, ifrågasätta, knäcka koder, överföra, söka medel, vara bollplank, instruera, läsa texter …? Handledarna ställer höga krav på sig själva och har ambitioner som sträcker sig långt utöver den tid som är avsatt för handledarskapet. Man försöker handleda så gott man kan och så mycket man hinner; någon hjälp att prioritera bland alla pockande arbetsuppgifter erbjuds sällan. Handledningens innehåll, form och kvalitet tycks vara helt beroende av den enskilda handledarens ambitioner, kunskap och personliga egenskaper.

6

8 kap 9 § högskoleförordningen (SFS 1993:100)

Hur man ser på handledarens uppgift är beroende av hur man ser på forskarutbildningen. Vilket är egentligen forskarutbildningens syfte? Här kunde man tro att handledarna skulle vara eniga men så är det inte, i varje fall inte enligt min undersökning. Någon anser att det handlar om att få fram en bra avhandling inom den stipulerade tiden. Andra framhåller att det är en kompetens som skall utvecklas. Vissa menar att det handlar om att producera god forskning. Och varför inte? Merparten av forskningen i det här landet utförs faktiskt av doktorander – inte av seniora forskare.

Som handledare kan jag betona den färdiga produkten, doktorsavhandlingen, och därmed sträva efter att handleda så att bästa möjliga avhandling produceras så snabbt som möjligt. Handledningen blir då lätt ensidigt ”handlingsinriktad” – doktoranden presenterar data eller skriver en text och handledaren läser och lämnar synpunkter. Här är kanske vetenskaplig kompetens hos handledaren nog för att arbetet skall framskrida och det uppsatta målet nås. Om handledaren mer betonar vikten av utveckla en bred kompetens hos den forskarstuderande läggs större tonvikt vid själva lärandeprocessen. Detta ställer andra och vidare krav på handledningen och det räcker därför inte med att handledaren är vetenskapligt kompetent. Det handlar om mänskliga relationer.

Forskarutbildningen syftar enligt högskolelagen till att ge de kunskaper och färdigheter som behövs för att individen efter examen självständigt skall kunna bedriva forskning.

7

Det handlar om

att utveckla en forskarkompetens, men hur gör man det på fyra år? Att skriva en avhandling och genomgå ett antal kurser på denna tid är säkert möjligt, men att utveckla en kompetens är dock betydligt mer än så. Det handlar om att tillägna sig ett sätt att tänka, ett sätt att förhålla sig till omvärlden, ett sätt att närma sig problem och söka svar. Är det i alls möjligt att tala om forskarkompetens som den fyraåriga forskarutbildningens mål?

Kollegial diskussion eller prestige och ensamhet?

Det är inte konstigt att vi handledare känner villrådighet och osäkerhet inför uppgiften. Pratar vi då med varandra om detta? Diskuterar vi handledning och handledarskap? Det verkar inte så. Handledare talar ofta om doktorander men förvånansvärt sällan om handledning. I själva verket tycks samarbete mellan handledare vara

7

1 kap.2 §högskolelagen (SFS 1992:1434).

ovanligt, i alla fall om man lämnar individnivån. Många handledare känner sig ensamma i sin handledarroll. Det är visserligen vanligt med handledarkollegier, men där behandlas i huvudsak formella ting; man rangordnar, föreslår, bereder och gör bedömningar. Sällan förs en kollegial diskussion om problem som har uppstått i handledningen. Snarare förutsätts att handledningen skall fungera – på det sätt som den alltid har fungerat. Relationen mellan handledare och doktorand är individualiserad och därmed mycket sårbar. Handledningen upplevs i praktiken som en sak mellan den enskilda handledaren och den enskilda doktoranden, inte som ett för institutionen kollektivt ansvar.

För att handledningen skall fungera tillfredsställande vid en institution måste handledarna kunna ta upp problem och diskutera handledarfrågor med sina kolleger. För att detta skall vara möjligt måste förutsättningar finnas för en prestigelös och kollegial diskussion. För att en sådan diskussion skall komma till stånd krävs att arbetsklimatet vid institutionen är gott. I min undersökning är det ytterst få handledare som anser att de befinner sig i en sådan miljö. De flesta känner sig tvärtom mycket ensamma med ansvaret funderingarna och bekymren. Flera säger att de aldrig skulle kunna tänka sig att ta upp handledningsproblem med de andra handledarna. Det är helt enkelt för utlämnande. Relationen mellan handledare präglas snarare av prestige och osäkerhet än av öppenhet och kollegialitet. Jag är övertygad om att detta inte är unikt för det universitet jag kommer från.

Handledarskapet är alltså prestigefyllt och dessutom knutet till den enskilda handledarens status i akademin – en lyckad forskare är också en lyckad handledare. Oron för att misslyckas är ständigt närvarande och den är berättigad. Handledaren är beroende av doktorandens studie- och forskningsresultat för sin egen karriär. Att så är fallet inom teknisk-naturvetenskapliga och medicinskodontologiska fakulteter förefaller uppenbart, även om detta inte är något man talar om. Inom humaniora och samhällsvetenskap är situationen annorlunda, åtminstone på ytan. Doktoranden ses ofta som ansvarig inför sig själv och ingen annan. Denna föreställning är dock högst bedräglig. Även inom humaniora är handledare och institution beroende av att doktoranden inom utsatt tid presterar en doktorsavhandling av god kvalitet. Detta är dock sällan något som diskuteras eller ens finns i medvetandet hos handledare och doktorand. Avhandlingsskrivandet uppfattas gärna som dokto-

randens privatsak och de verkliga förhållandena blir synliga först när ett projekt håller på att krascha eller tiden är på väg att löpa ut.

Doktorandens arbetsresultat påverkar alltså handledarens egen karriär. Att handleda doktorander är klart meriterande, men endast om det är fråga om huvudhandledarskap och endast om doktoranden ”lyckas”. Den som exempelvis är ansvarig för ett externfinansierat projekt som går i stå löper risk att blir ratad av forskningsråden för lång tid framöver. Befordringsmöjligheterna ökar pressen på handledarna ytterligare. Den som vill bli befordrad till professor bör – eller skall – ha varit huvudhandledare åt disputerade doktorander. Detta gäller oavsett hur många doktorander som finns i ämnet, hur doktoranderna är finansierade och hur huvudhandledarskap fördelas på institutionen. För den gamla typen av professurer ställdes inte ett sådant krav. Att handledarens karriär är beroende av doktorandens prestationer komplicerar givetvis handledningen. Det gäller att hitta en balans mellan frihet och styrning som är rimlig för båda parter, vilket kan var näst intill omöjligt. Handledaren och doktoranden kläms båda mellan produktionskrav och utbildningskrav. I många fall uppstår konflikter mellan doktorandens behov och handledarens behov, vilket skapar en ohållbar situation.

Handledare och doktorand – privat, professionellt, personligt

Att handleda en doktorand är att söka skapa en långvarig relation som möjliggör lärande och personlig utveckling. Handledarens relation till en doktorand kan helt skilja sig från relationen till en annan; det som fungerar bra i ett fall kan vara förödande i ett annat. Det är självklart men bör ändå sägas, att såväl handledare som doktorander är individer, vars bakgrund, personlighet och livsbetingelser påverkar handledningen.

Det är av stor betydelse från vilken punkt en person betraktar världen. Även om det är viktigt att vara lyhörd för komplexiteten hos varje individ är det ibland nödvändigt att fokusera på vissa aspekter som kan ha betydelse på ett mer generellt plan. Sådana aspekter är kön, klassbakgrund, etnicitet och ålder.

8

Givetvis kan

man inte påstå att kvinnliga och manliga doktorander fungerar på det ena eller det andra sättet. Inte heller kan man säga att det är

8

Hälften av alla doktorander har föräldrar utan en längre högskoleutbildning (Doktorand-

spegeln 2003, 19).

problematiskt med doktorander och handledare som kommer från andra länder. Däremot kan man konstatera att kön och etnicitet har betydelse för handledningen, likaväl som klass och ålder.

9

Det kan

exempelvis handla om självförtroende, kunskapssyn, ambitioner, prioriteringar och förhållningssätt till arbetsliv och privatliv. Av intervjuerna att döma är detta emellertid något som ytterst sällan diskuteras och problematiseras. Det verkar snarare vara så att ämnet är tabubelagt eftersom man är rädd för att generalisera och därmed uppfattas som fördomsfull och diskriminerande. Risken för diskriminering finns dock vare sig man väljer att fokusera på skillnader mellan olika grupper eller inte. Genom att bortse från kön, klassbakgrund, etnicitet och ålder osynliggör man att villkoren i vissa avseenden är mycket olika för olika grupper. Inte heller synliggörs den norm som vi har att förhålla oss till, normen för ”doktoranden” och ”forskaren”. Att istället fokusera på skillnader kan leda till att de som faller utanför normen utpekas som problem. Det är fråga om en balansgång mellan osynliggörande och stigmatisering.

Centralt för hur handledningen fungerar är relationen mellan handledare och doktorand. De flesta av de handledare som intervjuats har framhållit just detta som det allra svåraste med att vara handledare. Vad är det egentligen för relation? Hur skiljer handledarrollen sig från kompisen, kollegan, läraren, mentorn eller terapeuten? De flesta handledare vill ha en professionell relation till doktoranden, ingen privat. Men vad som läggs i begreppen ”professionell” och ”privat” varierar. Att dra en gräns mellan det privata och det professionella är för många oerhört svårt, näst intill omöjligt. Mellan det professionella och det privata finns en gråzon som är svår att hantera. Kanske kan man just här finna ”det personliga”, att jag som professionell handledare är närvarande med

9

Handledning och kön behandlas exempelvis i Mari Teigen & Olaf Tvede, Framtid i forsk-

ningen? En undersökelse av kvinneliga og mannliga forskerrekrutters situasjon og karrierveier, NAVF:s utredningsinstitutt, Rapport 6/93 (Oslo, 1993); Lena Trojer & Elisabeth Gulbrandsen, Gränsöverskridare och normbärare – kvinnliga doktorander på teknisk fakultet, Centrum för kvinnoforskning, Tekniska högskolan i Luleå (1996); Ylva Elwin-Nowak & Anita Dahlberg, Forskarhandledning som mentorskap – sprickor i en idealbild, Centrum för kvinnoforskning vid Stockholms universitet (1992); Ulrika Lorentzi, Puff: Pilotutbildning med genusperspektiv för forskarhandledare (SLU; Uppsala, 1996); Jitka Lindén & Maria Fitger, Kvinnliga och manliga forskarstuderande ser på handledning, Pedagogiskt utvecklingsarbete vid Lunds universitet 90:178 (1990); Monika Appel, Forskarhandledning, 66

Etnicitet och handledning diskuteras exempelvis i Jitka Lindén, Handledning av doktorander, 151

  • samt till viss del i Mohammad Fazlhashemi, Möten, myter och verkligheter: Studenter med annan etnisk bakgrund berättar om möten i den svenska universitetsmiljön, Skriftserie från Universitetspedagogiskt centrum, 2002:1, Umeå universitet (2002).

min personlighet, min empati och såväl mitt själsliga som mitt intellektuella engagemang.

Mellan handledare och doktorand råder ett maktförhållande; handledaren är alltid överordnad doktoranden. Många handledare upplever dock relationen till doktoranden som jämbördig. Inom akademin är makten ofta negativt laddad och ställs mot akademisk frihet och vetenskapligt samarbete. Man vill gärna ses som en auktoritet, men inte som en överordnad. Möjligen kan man identifiera makt hos andra, men sällan hos sig själv. Det är inte underligt att det är på detta sätt. Det är en glidande skala mellan studenten, doktoranden och professorn, och det akademiska ledarskapet är av tradition kollegialt. Hierarkin är med andra ord otydlig. Handledaren är ofta kollega med sin doktorand, båda kanske arbetar som lärare på institutionen eller som läkare på kliniken och i det sammanhanget råder jämbördighet mellan de båda. Situationen är alltså komplex. Sällan eller aldrig förs emellertid samtal om detta, vare sig med kollegerna eller med doktoranderna. Man försöker treva sig fram, göra som det känns bäst och hålla ett lagom avstånd till sina doktorander. Det handlar om att – utan lotsning – navigera mellan närhet och distans. Någon sa till mig: ”Man måste ha ett kallt och ett varmt öga.” Jag tror att det stämmer, det är så.

Det är inte konstigt att det uppstår konflikter. Relationen är ofta stängd för insyn och när ett problem seglar upp står handledaren ensam. Detsamma gäller givetvis doktoranden. Den bild som framträder i intervjuerna är allvarlig. Nästan alla handledare har haft en konflikt med någon av sina doktorander och berättar om känslor av ensamhet, rättslöshet, förtvivlan och inkompetens. Ytterst få har känt att de fått stöd av kolleger och institutionsledning och det saknas alltför ofta strategier och strukturer för konflikthantering. Handledarna pratar sällan med varandra om sina svårigheter och problem kommer upp till ytan först när det blir akut. Då kan det vara för sent och konflikten är redan ett faktum. Skadan är skedd och processen blir smärtsam för alla inblandade.

Forskarhandledning – ett kollektivt ansvar

Men allt detta handlar egentligen om forskarutbildning så som vi är vara att se den: doktoranden inom det traditionellt akademiska ämnet som under handledning av en erfaren forskare bedriver forskning och redovisar resultatet i en avhandling som vilar på

vetenskaplig grund. Det var kanske en giltig bild förr, men idag är detta bara halva sanningen. I högskolelagen står att forskarutbildning skall vila ”på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet”.

10

Det som förenar de tre begreppen – veten-

skaplig grund, konstnärlig grund och beprövad erfarenhet – är möjligen kravet på kommunikation/artikulation, systematisk reflektion, värdering av resultat och en prövande hållning. Det är i så fall också just det som bör vara i centrum för forskarhandledningen. Professor Karin Widerberg skriver att handledning är ”en metod som ökar studentens frihet att göra självständiga och väl underbyggda val”.

11

Det handlar alltså om att hjälpa doktoranden att vidga sitt perspektiv, sätta ord på sitt tänkande, se alternativ, granska sina bevekelsegrunder, pröva sina resultat, ifrågasätta sina vägval och ständigt ställa sig frågan: Kan man tänka på något annat sätt?

Vad skulle man då kunna göra för att skapa bättre förutsättningar för en väl fungerande forskarhandledning? Givetvis finns inga patentlösningar, men något kan ändå sägas. Forskarutbildningen är inte en sak mellan handledaren och doktoranden utan måste ses som en för institutionen och fakulteten kollektiv angelägenhet. Av stor vikt är därför att ett organiserat samarbete sker mellan handledarna, till exempel genom handledarkollegium eller handledargrupper. Det behövs forum för en prestigelös pedagogisk diskussion på alla nivåer. Varje doktorand bör ha både en huvudhandledare och en biträdande handledare som utses med utgångspunkt från doktorandens behov och handledarnas kompetens. Arbetsfördelningen bör vara tydlig och diskuteras med doktoranden.

Många av de problem som handledare upplever beror på otydlighet och brist på struktur. Det är nödvändigt att arbeta fram klara principer vad gäller handledarens och doktorandens arbetstid, tillgänglighet, rättigheter, arbetsuppgifter och åligganden. Samma principer bör dessutom, så långt det är möjligt, gälla för alla forskarhandledare vid lärosätet. Av stor vikt är också att handledare, doktorander och administrativ personal fortlöpande utbildas i de lagar, förordningar, lokala föreskrifter och riktlinjer som gäller forskarutbildningen. Det behövs dessutom tydligare strategier och strukturer för konflikthantering.

10

1 kap.2 §högskolelagen (SFS 1992:1434).

11

Karin Widerberg, Att skriva vetenskapliga uppsatser (Lund 1995), 75.

Handledning är inte enbart en vetenskaplig verksamhet utan i lika hög grad en pedagogisk och social. Här krävs kunskap, medvetenhet, reflektion och självkännedom. Vikten av utbildnings- och fortbildning samt erfarenhetsutbyte kan inte nog poängteras. Kurser, seminarier, temadagar, mentorsprogram och nätverk är exempel på aktiviteter som kan ingå i ett kompetensutvecklingsprogram för forskarhandledare. En grundläggande handledarutbildning bör vara obligatorisk.

Ingen kan påstå att det är särskilt lätt att vara handledare. Det handlar om en balansgång på slak lina mellan privat och professionellt, frihet och styrning, ambitioner och realiteter, kvalitet och kvantitet, att gasa och att bromsa, att vidga och att begränsa. Det är inte lätt, men det är fascinerande. När jag i mina intervjuer frågade handledarna vad de egentligen tyckte om att handleda doktorander så svarade nästan alla: Det är svårt men kul! Vad är det så som är så kul? Ja, att ha en entusiastisk medarbetare och en vetenskaplig samtalspartner, vara delaktig i en utvecklingsprocess, möta en annan människa, följa en ung människas professionella utveckling, leda en arbetsprocess, samarbeta och vara medskapande. Att handledarna talar så positivt om att vara handledare är på ett sätt förvånande. Samma handledare beskriver också en situation av ensamhet, omöjliga krav, tillkortakommanden, konflikter och osäkerhet. Är de verkligen uppriktiga när de säger att det är roligt att vara handledare? Vore det överhuvudtaget möjligt att ge uttryck för en annan inställning? Min uppfattning är dock att intervjupersonerna faktiskt är uppriktiga, både när de bekymrat berättar om handledarskapets problem och när de leende vittnar om handledarskapets glädjeämnen. Det speglar helt enkelt den dubbelhet som kännetecknar forskarhandledarens vardag, liksom så mycket annat som handlar om mänskliga relationer. Det är roligt, fascinerande, problematiskt och gruvsamt på en och samma gång.