SOU 2004:27

En ny doktorsutbildning - kraftsamling för excellens och tillväxt

Till statsrådet och chefen för Utbildningsdepartementet

Genom beslut den 5 december 2002 bemyndigade regeringen chefen för Utbildningsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda vissa frågor rörande forskarutbildningen och perioden efter doktorsexamen (dir. 2002:148). Med stöd av detta bemyndigande förordnade departementschefen Thomas Östros den 5 december 2003 prorektorn vid Kungl. Tekniska Högskolan professor Margareta Norell Bergendahl som särskild utredare. Den 1 januari 2003 förordnades docent Wanda Klintberg som huvudsekreterare och den 1 februari 2003 fil. mag. Anders Steinwall som biträdande sekreterare.

Utredningen har antagit namnet Forskarutbildningsutredningen. Regeringen beslutade den 18 juni 2003 att senarelägga tidpunkten för redovisningen av uppdraget från den 31 december 2003 till den 1 mars 2004.

Utredaren har till utredningen knutit två arbetsgrupper, en Rådgivande grupp som har utgjort en konsultativ grupp under hela utredningsarbetet samt en arbetsgrupp för resurstilldelningsfrågor.

Departementssekreteraren vid utbildningsdepartementet Tim Nordin har medverkat som expert i utredningsarbetet. Monica Augustsson, Kommittéservice, har assisterat utredningen.

Vi överlämnar härmed betänkandet En Ny Doktorsutbildning – kraftsamling för excellens och tillväxt (SOU 2004:27). Med detta är uppdraget slutfört.

Stockholm den 1 mars 2004

Margareta Norell Bergendahl

Wanda Klintberg

Sammanfattning – En ny Doktorsutbildning

I detta kapitel sammanfattas de huvudsakliga förslagen som bildar grund för En Ny Doktorsutbildning. Genomförandet av förslagen innebär

  • en långsiktig förstärkning av svensk forskning,
  • en tydligare väg genom utbildningssystemet,
  • ett ökat kunskapsutbyte mellan utbildning, forskning och det övriga samhället,
  • bättre förutsättningar för ökad tillväxt inom företag och andra samhällssektorer,
  • förbättrad rekrytering av underrepresenterade grupper till doktorsutbildning och forskarkarriär,
  • stärkt profileringsmöjlighet vid olika lärosäten och fler tvärvetenskapliga samarbeten,
  • ökade möjligheter till internationell rörlighet.

Genom förslaget om en förstärkt finansiering av doktorsutbildningen kommer en större del av forskningsfinansiärernas resurser att kunna konkurrensutsättas för seniorforskning. Det innebär ett kostnadseffektivt sätt att stärka svensk forskning, innovation och utveckling för ökad internationell konkurrenskraft, en investering i framtida utveckling och tillväxt. Förstärkningen föreslås väsentligen till anslagen för forskning och forskarutbildning, vilket ökar lärosätenas prioriteringsansvar och stärker handledarfunktionen.

För att höja effektivitet och kvalitet i doktorsutbildningen föreslås en sammanhållen och tydlig struktur som ger utrymme för den flexibilitet som erfordras inom olika områden. Ett ”forskarskoleliknande” arbetssätt har varit vägledande i detta arbete, vilket förbättrar studie- och arbetsförhållanden för såväl doktorand som handledare. Den nya doktorsutbildningen ska ge en gedigen grund för avancerade forskande och utredande arbetsuppgifter såväl inom som utanför akademin. Doktorer kommer att ha nya angelägna

roller inom företag, i gymnasieskolan, och i många andra verksamheter. Genom en ny anställning, doktorsanställning öppnas möjlighet till anpassning till aktuell arbetsmarknad.

Förslagen skall betraktas och övervägas som helhet. Genom att denna utredning har haft ett mycket brett uppdrag har möjligheten att se över hela systemet utnyttjats och det samlade förslagets delar förutsätter och förstärker varandra.

Den svenska forskarutbildningen har ett gott anseende internationellt. Redan 1969, tidigt i förhållande till andra länder, genomförde Sverige en kraftig reformering av forskarutbildningen i avsikt att införa en mer utbildningsinriktad forskarutbildning som även var anpassad till andra marknader än akademin.

Reformen 1969 fick inte avsett genomslag i fråga om struktur, genomströmning och studievillkor – bl.a. på grund av utebliven förstärkt finansiering. Statsmakterna införde därför 1998 skärpta regler rörande krav på säkrad finansiering och studietid för doktorander i avsikt att förverkliga den då närmare trettio år gamla reformen.

Det är mot den bakgrunden som utredningsuppdraget har genomförts. Syftet har varit att åstadkomma en svensk doktorsutbildning som både svarar mot uppställda krav i 1969 och 1998 års reformer och mot en ändamålsenlig utbildning en lång tid in på 2000-talet. Utredningen har utgått ifrån att Sverige behöver en sammanhållen doktorsutbildning som skall svara för kunskapsutveckling inom hela det forskningsfält som sträcker sig från akademisk grundforskning till tillämpningsnära behovsmotiverad forskning utifrån bl.a. industrins tillväxtbehov, men också samhället i stort. Kvalitetsaspekter av olika slag har varit vägledande i arbetet.

I denna sammanfattning har texten under varje avsnitt avslutats med en kortversion av de förslag som rör det aktuella avsnittet. För att understryka framtidskaraktären har vi valt att presentera de kortfattade förslagen i presensform. Samma förslag kan förekomma på flera ställen genom att de stöder flera delar av det system vi beskriver.

Mål som vägleder

En grundläggande förutsättning för en god forskarutbildning är att det finns en given och känd målsättning. Det enda som finns idag rörande målsättningen är att forskarutbildningen skall ge de kunskaper och färdigheter som behövs för att självständigt kunna bedriva forskning (HL kap. 1 § 9). Det har mot den bakgrunden funnits anledning att närmare analysera om doktorsutbildningen skall vara gemensam för alla vetenskapsområden och alla inriktningar. Utredningen föreslår en samlad doktorsutbildning, som tar till vara den flexibilitet och den mångsidighet som finns inom nuvarande forskarutbildningssystem och som tillgodoser även det konstnärliga områdets behov. Målsättning för den samlade doktorsutbildningen införs i högskolans examensordning. (kapitel 2)

Benämningen doktorsutbildning används i stället för forskarutbildning. Övergripande mål för doktorsutbildning ersätter nuvarande målformulering för forskarutbildning i Högskolelagen. Delmål anger kunskaper och insikter, färdighet och förmåga samt värderingar och förhållningssätt som en doktor skall ha utöver mål för masterexamen.

Strukturerad utbildningsgång till doktorsexamen

Doktorsutbildningen ingår i ett större system och kan inte analyseras och diskuteras lösgjort från detta. Utredningen har därför arbetat med krav på grundläggande utbildning som förbereder för doktorsutbildning samt vilka karriärvägar som erbjuds de nyexaminerade doktorerna. Det är angeläget att utbildningen även anpassas för arbetsuppgifter i arbetslivet utanför universitet och högskolor. Det kravet bör avspeglas i utformningen av en ny doktorsutbildning.

Doktoranderna har vid antagning till forskarutbildning relativt lång grundutbildning i förhållande till det nominella kravet om 120 poäng högskoleutbildning. Den relativt omfattande grundutbildningen, som oftast uppgår till mer än 160 poäng, är inte alltid av högsta relevans vad gäller ämnesinriktningen och ofta saknas de

vetenskapligt inriktade moment som främjar en gynnsam start på forskarutbildningen.

En examensstruktur föreslås som innebär att doktorsutbildningen bygger på en tvåårig magisterutbildning, i fortsättningen benämnd masterutbildning, som inkluderar forskningsförberedande moment. Den samlade studiegången blir på detta sätt mer kontinuerlig, och studenterna kommer att ha bättre insikt i och kännedom om hur forskarutbildningen förbereds. Valet att fortsätta i en forskarutbildning blir bättre underbyggt.

Med en tvåårig masterutbildning, vilket innebär fem års grundläggande högskoleutbildning, och en anpassad förberedelse för doktorsutbildning, kan minst samma kvalitet som i dagens system upprätthållas med en treårig doktorsutbildning som har större fokus på avhandlingsarbetet. Den nominella studietiden förlängs därmed med ett år, men i praktiken innebär det ingen tidsmässig förändring för de flesta. En god förberedelse genom masterutbildning om 80 poäng, som under det andra året inriktas mot moment av forskningsförberedande karaktär, kommer att bidra till ökad effektivitet och kvalitet. Därtill kommer att en tvåårig masterutbildning med denna inriktning även fyller ett behov i arbetslivet utanför högskolan genom att tillgodose ett ökande kompetensbehov inom samhällets olika sektorer.

För att doktoranden under doktorsutbildningen även skall få viss pedagogisk meritering bör det för dem som så önskar finnas möjlighet att komplettera doktorsstudierna med undervisning. Att tjänstgöra som lärare till en omfattning av 25 procent av heltid under hela utbildningen förlänger den totala doktorandtiden till fyra år. Den lösningen innebär också att mognadsprocess och experimentell verksamhet får mer utrymme. (kapitel 4 och 6)

Tvåårig masterutbildning är grund för treårig doktorsutbildning, examensstrukturen är nominellt 3+2+3 år. Licentiatexamen utgör etappavgång från doktorsutbildningen under en övergångsperiod.

Resurstilldelning i förhållande till verksamhetens omfattning

En annan väsentlig förutsättning är att finansiella villkor och tilldelning av resurser är tillfredsställande. En stor del av dagens problem i forskarutbildningen kan relateras till bristande resurser och/eller till alltför stor dominans av extern finansiering. Mot bakgrund av föreslagen målsättning och syftet med forskarutbildningen att den även skall förbereda för uppgifter i arbetslivet utanför akademin har utredningen fokuserat på att utveckla en doktorsutbildning som bättre än dagens tillgodoser statsmakternas krav på kvalitet och effektivitet. En modell för ett mål- och resultatstyrt resurstilldelningssystem vad gäller direkta statsanslag har utarbetats där tilldelade medel står i proportion till examinationsmål och avlagda examina. Kostnader för en doktorsutbildning med utgångspunkt i modellen redovisas och en uppskattning görs av hur mycket medel inom de direkta statsanslagen som idag kan anses avse forskarutbildning. Beräkningarna har grundats på att 75 procent av doktorsutbildningen, såväl studiefinansiering som genomförandekostnader, skall vara finansierad genom detta system. Resterande del bör finansieras av olika externa källor. Därvid har vi utgått från gällande examinationsmål.

Utredningen har inte funnit anledning att ta ställning i frågan om doktorsutbildningens framtida volym men vill ändå understryka att målsättningen med ytterligare fördubbling av examinationen inte kan genomföras utan noggrann analys av förutsättningarna. Utredningen bedömer att en minskning av antalet doktorander blir nödvändig om inte nya resurser för doktorsutbildningen tilldelas lärosätena.

Forskarskolor är ett utmärkt medel för att stärka möjligheterna till fokuserad doktorsutbildning som gynnar såväl excellens som tillväxt, och som gör det möjligt att skapa kreativa forskningsmiljöer för behovsmotiverad doktorsutbildning, för små ämnen och för att utveckla nya doktorsutbildningar av fler- eller tvärvetenskaplig karaktär. Utredningen föreslår att forskningsråden och VINNOVA tilldelas medel för forskarskolor som kan sökas av högskolor tillsammans eller för flera områden inom en högskola. Forskarskolor ger också ökad möjlighet för högskolor utan vetenskapsområde att medverka i forskarutbildning.

För att tillgodose behovet av meriteringsmöjligheter vid universitet och högskolor samt för att bereda plats för doktorer i nya typer av verksamheter föreslås att en anställning som doktor inrättas. Tillkommande medel för sådana anställningar tilldelas lärosätena direkt av regeringen i förhållande till antal examina eller fördelas av Vetenskapsrådet och VINNOVA. (kapitel 5)

Medel för doktorsutbildning tilldelas lärosätena i proportion till examinationsmål och genomförda examina genom ett mål- och resultatstyrt resurstilldelningssystem som syftar till att 75 procent av utbildningen är finansierad.

Forskningsråd och VINNOVA tilldelas särskilda medel för forskarskolor. Universitet och högskolor ansöker om medel tillsammans eller var för sig. Medel för anställning som doktor tilldelas lärosätena av regeringen i förhållande till antal examina eller fördelas av Vetenskapsrådet och VINNOVA.

Tydliga krav på utbildningsprocessen

Forskarutbildningen spänner över ett brett register beträffande innehåll, finansiering, urval och antagning, former för genomförande, handledarorganisation, krav på avhandling, doktorandens arbetsförhållanden och ekonomi m.m. I genomförandeprocessen ingår ett stort antal faktorer med skiftande förutsättningar vid olika lärosäten. Redan själva urvalsproceduren är av mycket olika karaktär även inom ett och samma lärosäte. Det betyder att antagning i vissa ämnen sker genom öppet ledigkungörande vid kända tillfällen. För andra ämnen förekommer en löpande antagning beroende på tillgång till medel och inte sällan antas en intresserad student av sin blivande handledare. Ett särskilt problem utgör hanteringen av doktorander som har sin utkomst från industrin eller t.ex. är anställda som adjunkt inom högskolesystemet. Av rättssäkerhetsskäl och jämställdhetsskäl erfordras en ordning som innebär att alla platser skall ledigkungöras öppet och urvalsmekanismer skall vara kända. För anställda som inom ramen för sin anställning önskar genomgå doktorsutbildning kan arbetsgivaren beställa uppdrags-

utbildning på liknande villkor som gäller för grundutbildning. Därmed uppstår ingen konflikt med den reguljära antagningen.

Handledning av doktoranderna är ett av de viktigaste inslagen i utbildningsprocessen och förmodligen den mest sårbara. Handledningsfunktionen har varit ett problem och diskuterats sedan lång tid och även i den stora undersökning som genomfördes av Högskoleverket under år 2003 var vittnesmålen om brister i handledningen ganska omfattande.

Handledningen är inte bara ett problem för vissa doktorander. Ett ansträngt ekonomiskt läge och ibland oklara förutsättningar sätter stor press på handledarna. De har många gånger inte möjlighet att ägna tillräcklig tid åt handledningen. Alltför mycket arbete måste läggs ner på ansökningar om externa medel för att säkra finansieringen för doktoranderna.

Handledningsfunktionen måste uppmärksammas som den viktiga profession den utgör och måste ges stöd i form av utvecklings- eller utbildningsinsats. (kapitel 3, 4 och 7)

Behörighetskrav, antagningsformer och urvalskriterier skall vara kända nationellt.

Alla platser på doktorsutbildning ledigförklaras och tillsätts i ett öppet förfarande.

Uppdragsutbildning är möjlig även för doktorsutbildning. Varje doktorand har en huvudhandledare och minst en biträdande handledare. Fler doktorander har kvinnliga handledare.

Utveckling av handledarkompetens är obligatorisk för huvudhandledare.

Doktorandens studievillkor skall vara tydliga

Den individuella studieplanen är det instrument som säkrar förhållandet mellan doktorand och handledare och inte minst en överenskommelse om studiernas innehåll och hur arbetet skall läggas upp. Många av de oklarheter och otydligheter som doktoranderna upplever under utbildningen borde kunna klargöras genom en väl utformad individuell studieplan i form av en överenskommelse mellan de berörda parterna.

Många exempel på brister i hanteringen av individuell studieplan kommer fram i enkäter och andra undersökningar rörande doktorandernas totala arbetsmiljö. Inte minst åsidosätts behovet av uppföljning som skall göras minst en gång årligen. En rätt använd individuell studieplan är ett starkt stöd då studierna löper som avsett. Det skall också uppmärksammas att i de fall då det enligt lärosätet är lämpligt att doktoranden avbryter sin utbildning är den individuella studieplanen den enda tillgängliga måttstocken. Studieplanen är ett viktigt planerings- och ledningsinstrument för både doktorand och handledare.

En stor del av doktorandernas arbetsmiljö hänger samman med på vilket sätt de har sin finansiering ordnad. I dag utnyttjas möjligheten att använda utbildningsbidrag. Som finansieringsform förekommer också stipendier och ett stort antal tillfälliga anställningar av allehanda slag. Den stress som många doktorander upplever kan ha samband med såväl oklara förhållanden som osäker finansiering.

För att ge den nya doktorsutbildningen de bästa förutsättningar för en god arbetsmiljö bör samtliga doktorander ha en tryggad ekonomi under studietiden. Den form som väljs skall dels ge rimlig försörjning men också ingång i socialförsäkrings- och pensionssystem. Anställning som doktorand är den möjlighet som fyller de kraven och som utgör utredningens förslag. (kapitel 3, 4 och 9)

Den individuella studieplanen innehåller även en finansieringsplan omfattande hela studietiden och utformas som en överenskommelse. Högskolan har ett tydligt ansvar för tryggad finansiering för doktoranden. Utbildningsbidraget är avskaffat och doktorandanställning gäller för hela doktorsutbildningen för doktorander som inte genomför utbildningen inom ramen för annan anställning.

Högskolorna får inte inrätta stipendier som studiefinansiering.

Större möjligheter till fortsatt meritering efter doktorsexamen

Bristen på meriteringsmöjligheter för nyexaminerade doktorer utgör en flaskhals i högskolesystemet. Det skapar problem inte bara för doktoranderna och deras framtidsutsikter utan också för akademin som med dagens dimensionering av t.ex. forskarassistentanställningar får en otillräcklig rekryteringsbas för lärare och forskare.

Det måste finnas en korrelation mellan forskarutbildningens dimensionering och tillgången på anställningar för nyexaminerade doktorer. Det måste också finnas en korrelation mellan de senare och behovet av seniora lärare och forskare. De successivt minskade anslagen för forskning och forskarutbildning har dock inneburit att medel för forskarassistentanställningar förts över till forskarutbildningen för att bekosta denna. Följden har blivit ett minskande antal sådana anställningar i relation till det växande antalet avlagda doktorsexamina.

En hård konkurrens om anställning som forskarassistent har lett till att sådan knappast är inom räckhåll för en nybliven doktor. Biträdande lektor som anställningsform har ännu utnyttjats i mycket liten utsträckning, vilket kan förklaras av att den ger möjlighet till ”permanent” anställning genom en utstakad befordringsgång. Båda dessa anställningsformer ställer stora krav på rekrytering för att finna rätt personer. En enklare anställning som doktor under två år föreslås därför som ett medel att brygga över till mer senior undervisnings- och forskningsverksamhet.

Det är värdefullt om de nyexaminerade doktorerna meriterar sig vidare vid annat lärosäte eller utomlands. Tvååriga doktorsanställningar föreslås också skapas för anställning i samhället utanför akademin, t ex i mindre företag eller i offentlig verksamhet. Dessa skall finansieras gemensamt av den anställande verksamheten och av t ex VINNOVA. (kapitel 3, 4 och 10)

Ny anställning för ytterligare meritering inrättas, anställning som doktor. Medel för anställning som doktor tilldelas lärosätena av regeringen i förhållande till antal avlagda doktorsexamina eller fördelas av Vetenskapsrådet och VINNOVA.

Jämställdhet och informella hinder

Jämställdhetsarbete bedrivs ofta utifrån två skilda perspektiv, nämligen rättvise- respektive kvalitetsperspektivet. Jämställdhet som bidrag till kvalitetshöjning är huvudfokus när det gäller utredningens överväganden om doktorsutbildning. Den beaktas på ett ingående sätt och frågan om hur jämställdheten främjas skall ingå i samtliga delar av forskarutbildningen som system. Utgående från kvalitetsaspekten och bl.a. skillnaden i kvinnliga och manliga doktoranders förhållningssätt till utbildning och framtidsutsikter kan utredningen konstatera att villkoren handlar om subtila och svårfångade företeelser som mönster i organisation, maktstruktur, verksamhet samt akademins sätt att hantera olika frågor och problem.

Det är inte tillräckligt att enbart verka för en jämn könsfördelning i olika sammanhang. Den blir verkningslös i andra avseenden än att rättviseaspekten är tillgodosedd om inte samtidigt förutsättningar och strukturer blir bättre anpassade till både mäns och kvinnors behov och önskemål. Utredningen har inte kunnat identifiera några enkla medel att hantera frågan hur situationen skall ändras så att kvinnors behov och villkor beaktas i större utsträckning. Däremot finns ett antal faktorer som bidrar till ökad öppenhet och tydlighet, vilket också bör öka möjligheterna att involvera och attrahera studenter från tidigare underrepresenterade grupper. (kapitel 3 och 11)

Rekrytering och urval genomförs öppet med kända former och urvalskriterier. Doktorsutbildningen är strukturerad och har en tydligare form. Goda möjligheter till fortsatt meritering direkt efter doktorsexamen.

Fler forskarskolor och mer forskarskoleliknande arbetssätt i genomförandeprocessen.

Doktorander har doktorandanställning hela utbildningstiden. Alla doktorander har huvudhandledare och minst en biträdande handledare. Utveckling av handledarkompetens ska vara obligatorisk för huvudhandledare. Andelen kvinnliga handledare ökar.

Internationalisering och internationellt utbyte främjas

På samma sätt som för jämställdhetsfrågan skall internationaliseringsmöjligheter och förutsättningar för mobilitet genomsyra alla delar av utredningens förslag. En bra och gedigen forskarutbildning kräver goda internationella kontakter. En del etableras genom mobilitet bland doktoranderna. Utbyte av studerande, lärare och administrativ personal är ett exempel på internationalisering inom både grund- och forskarutbildning. Även rekrytering av utländska doktorander är ett önskvärt inslag i internationaliseringsarbetet. Impulser från utländska studenter är ett viktigt tillskott till internationalisering och kvalitetsutveckling och bör eftersträvas i det svenska systemet. Genom en examensstruktur som harmonierar med EU:s intentioner förbättras möjligheterna till utbyte på alla nivåer i den högre utbildningen.

Att tillbringa en tid utomlands som postdoc har blivit vanligare under de senaste tjugo åren. Ett problem är dock att rätten till sjuk- och föräldrapenning förloras om mer än ett år tillbringas utomlands. Det finns också tecken som tyder på att de erfarenheter och kontakter som postdocperioden givit den hemvändande doktorn inte tas till vara tillräckligt väl.

Goda kontakter med andra länder och forskningsmiljöer kan skapas inte bara genom att förlägga en del av studietiden utomlands. Att aktivt medverka eller bara delta i vetenskapliga konferenser och symposier är också ett verkningsfullt medel att lära känna doktorander och forskare från andra miljöer. Det krävs att forskarutbildningen ger doktoranderna goda möjligheter till detta sätt att utveckla kontaktnät. En viss tid av anställningstiden som doktor bör kunna förläggas utomlands. (kapitel 3 och 12)

Den nya examensstrukturen om 3+2+3 år underlättar internationellt utbyte. Högskolorna avsätter särskilda medel för internationella kontakter i doktorsutbildningen. Medlen redovisas i årsredovisningen.

Samlad information om tillgängliga doktorsutbildningar finns på engelska.

En analys genomförs i syfte att utveckla regler för lärosätena att utfärda gemensamma examina med andra lärosäten inom och utom landet. (joint degrees)

En del av Vetenskapsrådets medel för forskarskolor disponeras för nordiska forskarskolor.

Möjlighet för utländska doktorander att stanna kvar i Sverige efter examen bör underlättas.

Ökade möjligheter till profilering, samverkan och förnyelse

Det bör vara angeläget att skapa bättre förutsättningar för högskolor utan examensrätt att medverka i forskarutbildningen och ge sina studenter utökade möjligheter att genomgå forskarutbildning. Alltsedan 1977 har utvecklingen vid de högskolor som då inrättades gått mot ökad forskningsverksamhet och särskilt på senare år även forskarutbildning. Ändå är det fortfarande en mycket liten andel av studenterna vid högskolor utan vetenskapsområde som går vidare till forskarutbildning.

Det förekommer många former både för genomförande och finansiering av forskarutbildning vid högskolor utan vetenskapsområde. Utbildningen genomförs i vissa fall nästan uteslutande vid högskolan utan vetenskapsområde medan doktoranden är antagen vid en annan. Inte sällan blir doktoranden utsatt för problem i form av dubbla lojaliteter och osäkerhet i hanteringen. Det är därför nödvändigt att träffa formella överenskommelser mellan högskolor utan vetenskapsområde och högskola/universitet med vetenskapsområde när det gäller denna form av samarbete i forskarutbildningen.

Indelningen av examensrätten i vetenskapsområden ger högskolor utan vetenskapsområde incitament att efterlikna universiteten snarare än att profilera sig i önskvärd riktning. Många högskolor har profiler som passar för behovsmotiverad och annan doktorsutbildning som styrs av problemområden och som inte låter sig införlivas i den disciplinära strukturen.

Effekterna och erfarenheterna hittills av forskarskolor som genomförs av fler än en högskola är mycket goda. För att skapa forskningsmiljöer som ger goda förutsättningar för forskarutbildning måste samverkan mellan högskolor och inom högskolor utvecklas i högre utsträckning än vad som skett hittills. Forskarskolor, gemensamma för flera lärosäten eller för områden inom ett lärosäte bör spela en stor roll för att utveckla multidisciplinära och

goda arbetsformer, kreativa forskningsmiljöer, strukturerad uppläggning, social och vetenskaplig miljö m.m.

Syftet med forskarskolorna är i första hand att initiera och främja utvecklingen av starka forskningsmiljöer med särskild inriktning på excellent verksamhet och kunskapsutveckling med fokus på tillväxt av såväl ekonomisk som infrastrukturell karaktär men också för att göra det möjligt för små ämnen att överleva.

För att ge avnämare utanför akademin bättre inblick i vad doktorsutbildningen innebär och vilken kompetens examinerade doktorer erbjuder krävs ökat samarbete med omgivningen. En naturlig dialog med avnämare inom skilda samhällssektorer om doktorsutbildningen och dess innehåll och uppläggning kan bara utvecklas med den förutsättningen.

I syfte att förbättra doktorandens och forskarens möjlighet att realisera forskningsresultat till innovationer, nyföretagande och tillväxt bör samverkansformer och infrastruktur både inom och utom universitet och högskolor förbättras. Samverkan med teknikparker i anslutning till universitet och högskolor samt övrigt näringsliv bör utökas. Meriteringssystemet bör innehålla drivkrafter för att realisera forskningsresultat till innovationer och nyföretagande.

I Sverige saknas organ som skulle kunna ta ett uttalat ansvar för samordning av vissa insatser inom forskarutbildningen. En lämplig organisation för det ansvaret bör vara SUHF, som är lärosätenas eget samarbetsorgan. (kapitel 3, 4 och 13)

Överenskommelse upprättas mellan högskola med respektive utan examensrätt som genomför doktorsutbildning gemensamt. Universitet och högskolor tar ett gemensamt samordningsansvar för vissa övergripande frågor i doktorsutbildningen. Särskilda medel tilldelas av forskningsråden och VINNOVA för forskarskolor som etableras i samverkan mellan lärosäten, eller ämnesområden inom ett lärosäte.

Examensrätt i doktorsutbildning kan prövas och beviljas för andra kunskapsområden än vetenskapsområden.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om ändring i högskolelagen (1992:1434)

Härigenom föreskrivs i fråga om högskolelagen (1992:1434) dels att i 1 kap. 7 och 8 §§ ordet ”forskarutbildning” skall bytas ut mot ”doktorsutbildning”,

dels att 1 kap. 9 och 12 §§ samt 2 kap. 5 och 5 a §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

9 §

Den grundläggande högskoleutbildningen skall ge studenterna – förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar, – förmåga att självständigt urskilja, formulera och lösa problem, samt

– beredskap att möta förändringar i arbetslivet. Inom det område som utbildningen avser skall studenterna, utöver kunskaper och färdigheter, utveckla förmåga att

– söka och värdera kunskap på vetenskaplig nivå, – följa kunskapsutvecklingen, och – utbyta kunskaper även med personer utan specialkunskaper inom området.

Forskarutbildningen skall, utöver vad som gäller för grundläggande högskoleutbildning, ge de kunskaper och färdigheter som behövs för att självständigt kunna bedriva forskning.

Doktorsutbildningen skall, utöver vad som gäller för grundläggande högskoleutbildning, ge de fördjupade kunskaper och färdigheter som behövs för att på vetenskaplig eller konstnärlig grund identifiera, formulera och

behandla komplexa problem och frågeställningar.

12 §

Regeringen förskriver vilka examina inom forskarutbildning som får avläggas.

Examina inom forskarutbildning får avläggas vid universiteten. Vid andra högskolor får sådana examina avläggas inom de vetenskapsområden som finns vid högskolan med stöd av beslut enligt 2 kap. 5 §.

Regeringen förskriver vilka examina inom doktorsutbildning som får avläggas.

Examina inom doktorsutbildning får avläggas vid universiteten. Vid andra högskolor får sådana examina avläggas inom de vetenskapsområden eller andra områden för doktorsutbildning som regeringen beslutat enligt 2 kap. 5 §.

2 kap.

5 §

För forskarutbildning finns de vetenskapsområden som riksdagen bestämmer. Dessa vetenskapsområden finns vid universiteten. På ansökan av en högskola som inte är universitet, kan regeringen besluta att ett eller flera av vetenskapsområdena skall finnas vid den högskolan. Ett sådant beslut får meddelas, om grundutbildning och forskning vid högskolan har en sådan kvalitet och omfattning inom vetenskapsområdet att forskarutbildning kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå.

För doktorsutbildning finns de vetenskapsområden som riksdagen bestämmer. Dessa vetenskapsområden finns vid universiteten. På ansökan av en högskola som inte är universitet, kan regeringen besluta att doktorsutbildning får anordnas inom ett eller flera vetenskapsområden eller andra områden för doktorsutbildning vid den högskolan. Ett sådant beslut får meddelas, om grundutbildning och forskning vid högskolan har en sådan kvalitet och omfattning inom området att doktorsutbildning kan bedrivas på en hög vetenskaplig nivå.

5 a §

Det skall finnas minst en fakultetsnämnd vid varje universitet och vid varje högskola där det finns vetenskapsområde med stöd av beslut enligt 5 §.

Det skall finnas minst en fakultetsnämnd vid varje universitet och vid varje högskola där doktorsutbildning får anordnas med stöd av beslut enligt 5 §.

Fakultetsnämnderna skall ansvara för forskning och forskarutbildning. Nämnderna skall också ansvara för grundutbildningen, om inte universitetet eller högskolan inrättar särskilda organ för den utbildningen. Universitet och högskolor där lärarexamen får avläggas skall dock alltid ha ett särskilt organ med ansvar för grundläggande lärarutbildning och för forskning som knyter an till sådan utbildning. Vid universitet och högskolor där det finns vetenskapsområde skall det särskilda organet ha ansvar för sådan forskarutbildning som knyter an till lärarutbildningen. Högskolorna skall därutöver alltid ha särskilda organ för grundutbildning och forskning som inte hör till ansvarsområdet för någon fakultetsnämnd.

Universiteten och sådana högskolor som avses i första stycket skall bestämma vilka fakultetsnämnder som skall finnas och vilket ansvarsområde som varje nämnd skall ha. Ett ansvarsområde behöver inte sammanfalla med ett vetenskapsområde. Vid högskolor som inte är universitet får ansvarsområdet för forskar-

Fakultetsnämnderna skall ansvara för forskning och doktorsutbildning. Nämnderna skall också ansvara för grundutbildningen, om inte universitetet eller högskolan inrättar särskilda organ för den utbildningen. Universitet och högskolor där lärarexamen får avläggas skall dock alltid ha ett särskilt organ med ansvar för grundläggande lärarutbildning och för forskning som knyter an till sådan utbildning. Vid universitet och högskolor som får utfärda examina inom doktorsutbildningen skall det särskilda organet ha ansvar för sådan doktorsutbildning som knyter an till lärarutbildningen. Högskolorna skall därutöver alltid ha särskilda organ för grundutbildning och forskning som inte hör till ansvarsområdet för någon fakultetsnämnd.

Universiteten och sådana högskolor som avses i första stycket skall bestämma vilka fakultetsnämnder som skall finnas och vilket ansvarsområde som varje nämnd skall ha. Vid högskolor som inte är universitet får ansvarsområdet för doktorsutbildning dock bara avse de områden för doktorsutbildning

utbildning dock bara avse de vetenskapsområden som finns vid högskolan med stöd av beslut enligt 5 §.

som finns vid högskolan med stöd av beslut enligt 5 §.

2. Förslag till förordning om ändring i högskoleförordningen (1993:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om högskoleförordningen (1993:100)

dels att i 1 kap. 2 §, 3 kap. 1 §, 5 kap. 3 och 10 §§, 8 kap. 1, 3 a, 4

  • 10−11, 16 och 27 §§ samt 9 kap. 1, 2, 3 a och 8 §§ ordet ”forskarutbildning” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”doktorsutbildning” i motsvarande form, dels att 4 kap. 1, 3 och 30 §§, 5 kap. 1, 2, 5 och 7 §§, 8 kap. 2

8

  • 13, 15 och 22 §§, 9 kap. 3−7 §§ samt 12 kap. 2 § skall ha följande lydelse, dels att 5 kap. 4 § och 8 kap. 14 § upphävs, dels att det i förordningen skall införas fem nya paragrafer, 4 kap. 10 a samt 8 kap. 8 a
  • §§, av följande lydelse.

4 kap.

Inledande föreskrifter Lärarkategorier

1 §

Högskolorna får anställa lärare som professorer (inbegripet adjungerade professorer), lektorer (inbegripet adjungerade lektorer), adjunkter (inbegripet adjungerade adjunkter), forskarassistenter, timlärare och gästlärare.

Högskolorna får inte anställa andra kategorier av lärare.

Högskolorna får dock inom ramen för en försöksverksamhet anställa lärare som biträdande lektorer.

Högskolorna får anställa lärare som professorer (inbegripet adjungerade professorer), lektorer (inbegripet adjungerade lektorer), adjunkter (inbegripet adjungerade adjunkter), forskarassistenter, biträdande lektorer, doktorer, timlärare och gästlärare.

Högskolorna får inte anställa andra kategorier av lärare.

3 §

Arbetsuppgifter

En högskola skall besluta om i vilken omfattning lärarna vid högskolan skall ha hand om utbildning, forskning eller konstnärligt utvecklingsarbete, och administrativt arbete. Därvid skall högskolan vinnlägga sig om att lärare ur alla lärarkategorier undervisar inom grundläggande högskoleutbildning. Forskarassistenter och biträdande lektorer skall dock i huvudsak bedriva forskning.

En högskola skall besluta om i vilken omfattning lärarna vid högskolan skall ha hand om utbildning, forskning eller konstnärligt utvecklingsarbete, och administrativt arbete. Därvid skall högskolan vinnlägga sig om att lärare ur alla lärarkategorier undervisar inom grundläggande högskoleutbildning. Forskarassistenter, biträdande lektorer och doktorer skall dock i huvudsak bedriva forskning.

Vid tillämpningen av första stycket skall högskolan beakta vad som följer av 3 kap.1, 2 och 5 §§högskolelagen (1992:1434), andra författningsbestämmelser samt avtal.

10 a §

Behörighet

Doktorer

Behörig att anställas som doktor är den som avlagt doktorsexamen eller har en utländsk examen som bedöms motsvara doktorsexamen. I första hand bör den komma i fråga som har avlagt examen högst ett år före ansökningstidens utgång. Även den som har avlagt examen tidigare bör komma i fråga i första hand, om det finns särskilda skäl. Med särskilda skäl avses sjukdom, tjänstgöring inom totalförsvaret, förtroendeuppdrag inom fackliga organisationer och studentorganisationer, föräldraledighet eller

andra liknande omständigheter.

Den som har varit anställd som doktor under mer än sammanlagt ett år och sex månader får inte ges en annan anställning som doktor inom samma eller ett närliggande ämnesområde vid samma eller någon annan högskola.

30 §

Anställningsform

30 § Lärare skall anställas tills vidare. En anställning får dock tidsbegränsas enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd, om det inte är fråga om anställning som professor. Därutöver gäller följande i fråga om tidsbegränsning av en anställning:

1. En lärare inom konstnärlig verksamhet får anställas tills vidare, dock längst fem år. Sådan anställning får förnyas. Den sammanlagda anställningstiden får dock omfatta högst tio år. Vid sådan befordran som avses i 11 och 13 §§ skall anställning ske tills vidare.

  • − −

9. En gästlärare skall anställas tills vidare, dock längst till en viss tidpunkt. Sådan anställning får förnyas. Den sammanlagda anställningstiden får dock omfatta högst fem år.

10. En doktor skall anställas tills vidare, dock längst två år. Sådan anställning får förnyas, dock längst sex månader, om doktorn har undervisat inom grundläggande högskoleutbildning mer än 20 procent av arbetstiden.

5 kap.

Anställning som doktorand

1 §

Högskolorna får ha särskilda anställningar för doktorander för att dessa skall genomföra sin forskarutbildning.

Högskolorna får ha särskilda anställningar för doktorander för att dessa skall genomföra sin doktorsutbildning.

2 §

Den som är anställd som doktorand skall främst ägna sig åt sin egen forskarutbildning.

Den som är anställd som doktorand skall främst ägna sig åt sin egen doktorsutbildning.

En anställd får dock i begränsad omfattning arbeta med utbildning, forskning och administration. Sådant arbete får, innan doktorsexamen har avlagts, inte omfatta mer än 20 procent av full arbetstid.

En anställd får dock i begränsad omfattning arbeta med utbildning, forskning och administration. Sådant arbete får, innan doktorsexamen har avlagts, inte omfatta mer än 25 procent av full arbetstid.

5 §

När anställning som doktorand skall ske i andra fall än som avses i 4 § skall avseende fästas vid förmågan att tillgodogöra sig forskarutbildningen. När en sådan anställning är ledig skall högskolan genom annonsering eller ett därmed likvärdigt förfarande informera om detta så att den som är intresserad av anställningen kan anmäla det till högskolan inom viss tid. Information behöver dock lämnas bara om anställningen skall helt eller delvis finansieras av högskolans anslag för forskning och forskarutbildning.

Vid anställning som doktorand skall avseende fästas vid förmågan att tillgodogöra sig doktorsutbildningen.

7 §

En anställning som doktorand skall gälla tills vidare, dock längst till en viss tidpunkt och aldrig för längre tid än ett år efter avlagd doktorsexamen.

Den första anställningen får gälla högst ett år. Anställningen får förnyas med högst två år i taget.

En person får vara anställd som doktorand under sammanlagt högst åtta år. Den sammanlagda anställningstiden får dock inte vara längre än vad som motsvarar forskarutbildning på heltid under fyra år. Vid studier som skall avslutas med licentiatexamen får den sammanlagda anställningstiden inte vara längre än vad som motsvarar forskarutbildning på heltid under två år. Från dessa tider skall avräkning göras för den studietid då doktoranden inte har varit anställd som doktorand.

Anställning som doktorand ges för ett år i taget. Om det finns särskilda skäl får dock anställningen vara kortare eller längre än ett år. Innan doktorsexamen har avlagts får högskolan besluta att en anställning som doktorand inte skall förnyas bara om doktoranden själv begär det, eller om doktorandens rätt till handledning och andra resurser har dragits in enligt 8 kap. 10 § denna förordning.

En person får vara anställd som doktorand under sammanlagt högst sex år. Den sammanlagda anställningstiden får dock inte vara längre än vad som motsvarar doktorsutbildning på heltid under tre år. Från dessa tider skall avräkning göras för den studietid då doktoranden inte har varit anställd som doktorand.

Den sammanlagda anställningstiden får dock vara längre än vad som sägs i tredje stycket, om det finns särskilda skäl, såsom vid ledighet på grund av sjukdom, för tjänstgöring inom totalförsvaret eller för förtroendeuppdrag inom fackliga organisationer och studentorganisationer eller vid föräldraledighet.

8 kap.

Allmänna bestämmelser

2 §

Forskarutbildning avslutas med doktorsexamen eller licentiatexamen. Utbildningen skall

Inom doktorsutbildningen får avläggas endast de examina som anges i bilaga 2 till denna för-

omfatta 160 poäng för doktorsexamen och 80 poäng för licentiatexamen.

En högskola får besluta att en del av en sådan forskarutbildning som skall avslutas med doktorsexamen kan avslutas med licentiatexamen, om utbildningen omfattar minst 80 poäng.

ordning (examensordningen).

I examensordningen skall det anges vilka krav som skall uppfyllas för en viss examen (examensbeskrivning).

3 §

Forskarutbildning får anordnas av universiteten. En högskola som inte är universitet får anordna forskarutbildning inom de vetenskapsområden som finns vid den högskolan.

Universitetet eller högskolan skall se till att den som avser att börja forskarutbildning har tillgång till den information om utbildningen som behövs.

Särskilt skall universitetets eller högskolans antagningsordning finnas tillgänglig. Med antagningsordning avses de regler för forskarutbildning som universitetet eller högskolan tillämpar dels i fråga om ansökan, behörighet och urval, dels i fråga om hur beslut om antagning fattas.

Doktorsutbildning får anordnas av universiteten. En högskola som inte är universitet får anordna doktorsutbildning inom de områden för doktorsutbildning som finns vid högskolan med stöd av beslut enligt 2 kap. 5 § Högskolelagen.

Med högskola avses i 8 och 9 kap. såväl universitet som högskolor med examensrätt i doktorsutbildningen.

Högskolan skall se till att den som avser att börja doktorsutbildning har tillgång till den information om utbildningen som behövs.

Särskilt skall högskolans antagningsordning finnas tillgänglig. Med antagningsordning avses de regler för doktorsutbildning som högskolan tillämpar dels i fråga om ansökan, behörighet och urval, dels i fråga om hur beslut om antagning fattas.

Individuell studieplan

8 §

För varje doktorand skall det upprättas en individuell studieplan. Den skall fastställas av fakultetsnämnden efter samråd med doktoranden och hans eller hennes handledare.

Den individuella studieplanen skall innehålla en tidsplan för doktorandens forskarutbildning, en beskrivning av de åtaganden som doktoranden och fakultetsnämnden har under utbildningstiden samt vad som i övrigt behövs för att utbildingen hela tiden skall kunna bedrivas på ett effektivt sätt.

Den individuella studieplanen skall följas upp av fakultetsnämnden minst en gång varje år. Vid uppföljningen skall doktorand och handledare informera fakultetsnämnden om hur utbildningen framskrider. Fakultetsnämnden kan därvid eller när det annars är påkallat göra de ändringar i den individuella studieplanen som behövs. Utbildningstiden får förlängas bara om det finns särskilda skäl för det, såsom ledighet på grund av sjukdom, för tjänstgöring inom totalförsvaret eller för förtroendeuppdrag inom fackliga organisationer och studentorganisationer eller föräldraledighet. Innan en ändring görs skall doktorand och handledare ges möjlighet att yttra sig.

För varje doktorand skall det upprättas en individuell studieplan. Den skall fastställas av fakultetsnämnden mot bakgrund av en överenskommelse med doktoranden i samråd med hans eller hennes handledare.

Den individuella studieplanen skall innehålla en tidsplan för doktorandens doktorsutbildning, en finansieringsplan enligt 8 a §, en beskrivning av de åtaganden som doktoranden och fakultetsnämnden har under utbildningstiden samt vad som i övrigt behövs för att utbildningen hela tiden skall kunna bedrivas på ett effektivt sätt.

Den individuella studieplanen skall följas upp av fakultetsnämnden minst en gång varje år. Vid uppföljningen skall doktorand och handledare informera fakultetsnämnden om hur utbildningen framskrider. Fakultetsnämnden kan därvid eller när det annars är påkallat göra de ändringar i den individuella studieplanen som behövs. Innan en ändring görs skall doktorand och handledare ges möjlighet att yttra sig.

Doktorand och handledare skall skriftligen intyga att de har tagit del av den individuella studieplanen och de ändringar som görs i den.

Studiefinansiering

8 a §

Den individuella studieplanen skall innehålla en finansieringsplan, som beskriver studiefinansieringen under utbildningstiden. Om studiefinansieringen inte utgörs av en anställning skall av finansieringsplanen framgå vilken social trygghet som är förknippad med den planerade studiefinansieringen.

Om den planerade studiefinansieringen för en doktorand som inte har anställning som doktorand upphör, och doktoranden inte kunnat råda över detta, skall högskolan erbjuda annan studiefinansiering för återstoden av utbildningstiden.

8 b §

Stipendier för doktorander som är avsedda att vara ett alternativ till lön eller annan form av studiefinansiering får inte inrättas av högskolorna.

Studietid och studieuppehåll

8 c §

Den planerade studietiden enligt den individuella studieplanen får inte vara längre än vad som motsvarar doktorsutbildning på heltid under tre år. Studietiden får förlängas bara om

det finns särskilda skäl för det. Ledighet på grund av sjukdom, för tjänstgöring inom totalförsvaret eller för förtroendeuppdrag inom fackliga organisationer och studentorganisationer eller föräldraledighet skall inte räknas med i studietiden.

8 d §

Om det finns särskilda skäl, får fakultetsnämnden bevilja studieuppehåll för en doktorand. Högskoleverket meddelar närmare föreskrifter om studieuppehåll.

Handledning

9 §

För varje doktorand skall fakultetsnämnden utse en eller flera handledare. Om flera handledare utses, skall en av dem utses till huvudhandledare. Doktoranden har rätt till handledning under den tid som kan anses behövas för den föreskrivna utbildningen om 160 poäng, om inte fakultetsnämnden med stöd av 10 § beslutar något annat.

En doktorand som begär det skall få byta handledare.

För varje doktorand skall fakultetsnämnden utse en huvudhandledare samt en eller flera biträdande handledare. Handledarnas respektive uppgifter och ansvarsområden skall klargöras i den individuella studieplanen.

Minst en av handledarna skall ha genomgått sådan utbildning som avses i 3 a § eller av fakultetsnämnden bedömts ha motsvarande kompetens.

En doktorand som begär det skall få byta handledare.

10 §

Om en doktorand i väsentlig utsträckning åsidosätter sina åtaganden enligt den individuella studieplanen, skall fakultetsnämnden besluta att doktoranden inte längre skall ha rätt till handledning och andra resurser för forskarutbildningen. Innan ett sådant beslut fattas skall doktorand och handledare ges möjlighet

att yttra sig. Prövningen skall göras på grundval av deras redogörelser och annan utredning som är tillgänglig för fakultetsnämnden. Vid bedömningen skall det vägas in om fakultetsnämnden har fullgjort sina egna åtaganden enligt den individuella studieplanen. Beslutet skall vara skriftligt och motiverat.

Resurserna får inte dras in för tid då doktoranden är anställd som doktorand eller får utbildningsbidrag för doktorander.

Resurserna får inte dras in för tid då doktoranden är anställd som doktorand.

Examination

13 §

För doktorsexamen fordras att doktoranden dels har blivit godkänd vid de prov som ingår i forskarutbildningen, dels har fått en vetenskaplig avhandling (doktorsavhandling) godkänd. Doktorsavhandlingen skall ha försvarats muntligen vid en offentlig disputation. Författandet av avhandlingen skall motsvara studier om minst 80 poäng.

För godkännande av doktorandens vetenskapliga avhandling (doktorsavhandlingen) krävs att den har försvarats muntligen vid en offentlig disputation.

15 §

Prov som ingår i forskarutbildningen skall bedömas enligt det betygssystem som högskolan föreskriver.

När prov bedöms skall hänsyn tas till såväl hur djupa doktorandens kunskaper är som vilken förmåga till självständigt omdöme och kritisk analys som doktoranden har visat.

Betyget skall bestämmas av en av högskolan särskilt utsedd lärare (examinator).

Prov som ingår i doktorsutbildningen skall bedömas enligt det betygssystem som högskolan föreskriver.

Betyget skall bestämmas av en av högskolan särskilt utsedd lärare (examinator).

22 §

Opponenten har rätt att vara närvarande vid sammanträden med betygsnämnden och delta i överläggningarna men inte i besluten. Detsamma gäller handledaren eller, i förekommande fall, huvudhandledaren, om handledaren inte är ledamot.

Opponenten har rätt att vara närvarande vid sammanträden med betygsnämnden och delta i överläggningarna men inte i besluten. Detsamma gäller huvudhandledaren, om handledaren inte är ledamot.

9 kap.

Allmänna bestämmelser

3 §

Fakultetsnämnden får till forskarutbildning anta bara sökande som anställs som doktorand eller som beviljas utbildningsbidrag för doktorander. Fakultetsnämnden får dock anta sökande som har någon annan form av studiefinansiering, om nämnden bedömer att finansieringen kan säkras under hela utbildningen och att den sökande kan ägna så stor del av sin tid åt utbildningen att den kan slutföras inom fyra år vad gäller licentiatexamen och åtta år vad gäller doktorsexamen.

Fakultetsnämnden får till doktorsutbildning anta bara sökande som anställs som doktorand. Fakultetsnämnden får dock anta sökande som har någon annan form av studiefinansiering, om nämnden bedömer att finansieringen kan säkras under hela utbildningen och att den sökande kan ägna så stor del av sin tid åt utbildningen att den kan slutföras inom sex år.

4 §

Grundläggande behörighet har den som gått igenom grundläggande högskoleutbildning om minst 120 poäng eller som i någon annan ordning inom eller utom landet har förvärvat i huvudsak motsvarande kunskaper. Om det finns särskilda skäl, får fakultetsnämnden för

Grundläggande behörighet har den som med godkänt resultat har gått igenom den utbildning som krävs för en masterexamen om 80 poäng eller motsvarande yrkesexamen, eller som i någon annan ordning inom eller utom landet har förvärvat i huvudsak mot-

en enskild sökande medge undantag från kravet på grundläggande behörighet.

svarande kunskaper. Om det finns särskilda skäl, får fakultetsnämnden för en enskild sökande medge undantag från kravet på grundläggande behörighet.

5 §

Kraven på särskild behörighet skall avse kunskaper från grundläggande högskoleutbildning eller motsvarande utbildning. Kraven kan också avse särskild yrkeserfarenhet.

De krav på särskild behörighet som ställs skall vara helt nödvändiga för att doktoranden skall kunna tillgodogöra sig utbildningen. Kraven får avse kunskaper från högskoleutbildning, särskild yrkeserfarenhet, nödvändiga språkkunskaper eller andra villkor som betingas av utbildningen.

6 §

Urval bland sökande som uppfyller kraven enligt 2 och 3 §§ skall göras med hänsyn till deras förmåga att tillgodogöra sig forskarutbildningen.

Urval bland sökande som uppfyller kraven enligt 2 och 3 §§ skall göras med hänsyn till deras förmåga att tillgodogöra sig doktorsutbildningen. Högskolan skall precisera vilka kriterier och förfaringssätt som gäller vid urval.

7 §

Den som vill antas till forskarutbildning skall anmäla det inom den tid och i den ordning som högskolan bestämmer. Frågor om antagning avgörs av högskolan.

Den som vill antas till doktorsutbildning skall anmäla det inom den tid och i den ordning som högskolan bestämmer. Frågor om antagning avgörs av högskolan.

Högskolan skall genom annonsering eller därmed likvärdigt förfarande informera nationellt om tillgängliga platser på doktorsutbildningen.

12 kap.

2 §

Till Överklagandenämnden för högskolan får följande beslut av en högskola överklagas, nämligen

1. beslut om anställning vid en statlig högskola, med undantag av anställning som doktorand, som professor eller lektor vid anställning enligt 4 kap. 11, 13 eller 13 a §§ eller som lektor eller adjunkt vid anställning enligt 30 § 5 tredje meningen.

1. beslut om anställning vid en statlig högskola, med undantag av anställning som doktorand, anställning som doktor, samt anställning som professor eller lektor vid anställning enligt 4 kap. 11, 13 eller 13 a §§ eller som lektor eller adjunkt vid anställning enligt 30 § 5 tredje meningen.

  • − −
  • − −

8. beslut att dra in resurser för en doktorands forskarutbildning enligt 8 kap. 10 § och beslut att en doktorand inte skall få tillbaka resurserna enligt 8 kap. 11 §, och

8. beslut att dra in resurser för en doktorands doktorsutbildning enligt 8 kap. 10 § och beslut att en doktorand inte skall få tillbaka resurserna enligt 8 kap. 11 §, och

9. avslag på en students begäran att få examensbevis eller utbildningsbevis.

Om någon som sökt en anställning som lektor med stöd av första stycket 1 överklagar ett beslut av högskolan att anställa någon annan och överklagandenämnden bifaller överklagandet, skall det ske på så sätt att den klagande anställs som professor, om det yrkas i överklagandet. Detta gäller dock bara om den klagande har behörighet för en sådan anställning och har begärt prövning av detta enligt 4 kap. 23 §.

Ett överklagande enligt första stycket 3 skall inte prövas om överklagandenämnden beslutar att någon annan skall ges anställningen på grund av ett överklagande enligt första stycket 1.

Examensordning (bilaga 2 till högskoleförordningen 1993:100)

I denna bilaga anges det, i enlighet med vad som sägs i 6 kap. 4 och 5 §§,

a) vilka examina som får aväggas inom grundläggande högskoleutbildning, och

b) vilka krav som skall uppfyllas för respektive examen.

I denna bilaga anges det, i enlighet med vad som sägs i 6 kap. 4 och 5 §§ samt 8 kap. 2 §,

a) vilka examina som får avläggas, och

b) vilka krav som skall uppfyllas för respektive examen.

  • − −

Doktorsexamen

Omfattning Doktorsexamen uppnås efter fullgjorda examensfordringar om sammanlagt 120 poäng av den som avlagt masterexamen om 80 poäng, motsvarande yrkesexamen eller motsvarande utländsk examen. Av examensfordringarna skall minst 80 poäng utgöras av ett vetenskapligt eller konstnärligt arbete (doktorsavhandling) och minst 20 poäng av kurser.

Inriktning I examensbeviset skall avhandlingens och de övriga kursfordringarnas omfattning samt examens huvudsakliga inriktning anges.

Mål (utöver de allmänna målen i 1 kap. 9 § högskolelagen) För doktorsexamen skall doktoranden ha:

Kunskaper och insikter

breda kunskaper såväl som avancerade specialistkunskaper inom kunskapsområdet för doktorsutbildningen

förtrogenhet med vetenskapens allmänna metodik och särskilt med de forskningsmetoder som är typiska för det egna området

Färdigheter och förmåga

förmåga till vetenskaplig analys, syntes och noggrannhet samt självständig kritisk prövning och reflektion

förmåga att arbeta både självständigt och i samverkan med andra

förmåga att kommunicera forskning och forskningsresultat till såväl specialister som icke-specialister

Värderingar och förhållningssätt

fördjupad medvetenhet om vetenskapens möjligheter och begränsningar och dess roll i samhället

insikt i betydelsen av genus- och mångfaldsperspektiv i verksamheten

förståelse för betydelsen av att integrera internationella perspektiv och globala sammanhang

vetenskaplig redlighet och förmåga att göra forskningsetiska bedömningar

Nivå

kunskap och färdighet för kunskapsintensiv yrkesverksamhet som ställer stora krav på självständighet, initiativförmåga och personligt ansvar.

Härutöver gäller de mål som respektive högskola bestämmer.

3. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2002:760) om uppdragsutbildning vid universitet och högskolor

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2002:760) om uppdragsutbildning vid universitet och högskolor

att i 3, 4, 6 och 7 §§ orden ”grundläggande högskoleutbildning” skall bytas ut mot ordet ”högskoleutbildning”.

4. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1995:938) om utbildningsbidrag för doktorander

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1995:938) om utbildningsbidrag för doktorander

dels att 1, 3, 6, 7, 12 och 13 §§ skall ha följande lydelse, dels att 4, 5, 8 och 14 §§ upphävs, dels att det i förordningen skall införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.

Inledande bestämmelser

1 §

Utbildningsbidrag får lämnas enligt denna förordning till den som antas eller redan har antagits till en forskarutbildning vid ett statligt universitet eller en statlig högskola eller vid Handelshögskolan i Stockholm. Med högskola avses i fortsättningen både universitet och högskola.

Utbildningsbidrag får inte lämnas till den som antas eller redan har antagits till doktorsutbildning om 120 poäng.

Bidragstiden

3

  • §§

3 § Utbildningsbidrag får lämnas för högst tolv månader i sänder (bidragsår).

3 § Utbildningsbidrag lämnas tills dess att doktoranden anställs som doktorand eller bidraget upphör enligt 13 §.

4 § Utbildningsbidrag får lämnas för sammanlagt högst fyra bidragsår och 10 månader. Det får dock inte lämnas för längre tid än som motsvarar helt bidrag under två bidragsår och 5 månader. Från dessa tider skall avräkning göras för den studietid då doktoranden inte har haft utbildningsbidrag.

Utbildningsbidrag får lämnas för sammanlagt högst fyra år. Det får dock inte lämnas för längre tid än som motsvarar en studietid på heltid under två år. Sådan tid då doktoranden får behålla sitt bidrag enligt 12 § skall inte räknas med i studietiden.

Utbildningsbidrag får dock lämnas för längre tid än som sägs i första stycket, om det finns särskilda skäl, såsom ledighet på grund av sjukdom, för tjänstgöring inom totalförsvaret eller för förtroendeuppdrag inom fackliga organisationer och studentorganisationer eller föräldraledighet.

(4 § upphävs)

4 a §

Den som har fått utbildningsbidrag för doktorander skall efter ansökan anställas som doktorand, senast när det enligt den individuella studieplanen återstår en utbildningstid som motsvarar två års utbildning på heltid till doktorsexamen, eller när bidraget enligt 3 § inte längre får lämnas.

Första stycket gäller dock inte, om fakultetsnämnden har beslutat att dra in doktorandens resurser enligt 8 kap. 10 § högskoleförordningen (1993:100).

Ansökningen

6

  • §§

6 § Utbildningsbidrag beviljas efter ansökan. Ansökningen skall vara egenhändigt underskriven av den sökande. Uppgifterna i ansökningen skall avges på heder och samvete.

6 § Utbildningsbidrag beviljas efter ansökan. Ansökningen skall ges in inom den tid och i den ordning som högskolan bestämmer.

Ansökningen skall ges in inom den tid och i den ordning som högskolan bestämmer.

7 § Ansökningen skall prövas av fakultetsnämnden.

7 § Ansökningen skall prövas av fakultetsnämnden. När utbildningsbidrag beviljas skall företräde ges åt dem som bäst kan tillgodogöra sig forskarutbildningen.

8 § När utbildningsbidrag beviljas skall företräde ges åt dem som bäst kan tillgodogöra sig forskarutbildningen.

De som tidigare har fått utbildningsbidrag och som med framgång har ägnat sig åt forskarutbildningen skall ha företräde till bidrag.

(8 § upphävs)

Utbildningsbidrag vid frånvaro

12 §

Doktoranden har rätt att behålla utbildningsbidraget vid

1. ledighet på grund av sjukdom enligt bestämmelserna i 3 kap.26-32 §§studiestödsförordningen (2000:655),

2. ledighet i samma omfattning som enligt 4 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring gäller för rätt till föräldrapenningförmåner,

3. tjänstgöring inom totalförsvaret eller deltagande i en kurs i ulandskunskap vid Sida-SANDÖ, om dessa omfattar högst 60 dagar under ett bidragsår,

4. ledighet för vård av närstående i samma omfattning som doktoranden har rätt till ersättning enligt 4, 6 och 10 §§ lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård,

5. hinder i utbildningen på grund av beslut enligt smittskyddslagen (1988:1472) eller livsmedelslagen (1971:511) eller föreskrifter som har meddelats med stöd av livsmedelslagen, och

6. förtroendeuppdrag inom fackliga organisationer och studentorganisationer.

Utbildningsbidrag under sjukdom får inte lämnas för tid då doktoranden studerar utomlands.

Bara om det finns särskilda

En doktorand som har utbildningsbidrag får inneha en anställning som assistent eller genom någon annan anställning under-

skäl får en doktorand som har helt bidrag undervisa vid högskolan eller utföra något annat arbete som omfattar mer än 20 procent av full arbetstid. Utöver vad som följer av denna förordning får en doktorand som har utbildningsbidrag inte ägna sig åt någon verksamhet som kan fördröja studierna.

visa vid högskolan eller utföra något annat arbete som omfattar upp till 25 procent av full arbetstid utan att bidraget minskas i motsvarande mån.

Utöver vad som följer av första och andra stycket får en doktorand som har utbildningsbidrag inte ägna sig åt någon verksamhet som kan fördröja studierna.

Ändrade förhållanden

13 §

Om doktorandens förhållanden ändras på ett sådant sätt att utbildningsbidrag inte skall lämnas, skall doktoranden omedelbart anmäla detta till fakultetsnämnden.

14 § Om doktoranden försummar sina studier, skall fakultetsnämnden dra in rätten till utbildningsbidraget.

Om fakultetsnämnden har beslutat att dra in doktorandens resurser enligt 8 kap. 10 § högskoleförordningen (1993:100) skall utbildningsbidraget dras in från och med den tidpunkt som fakultetsnämnden bestämmer, dock tidigast från och med det månadsskifte som infaller närmast två månader efter fakultetsnämndens beslut.

Utbildningsbidraget skall också dras in om doktoranden själv begär det eller om doktorandens förhållanden ändras på ett sådant sätt att utbildningsbidrag inte skall lämnas.

(14 § upphävs)

1. Utredningens uppdrag och arbete

Regeringen lämnade i december 2002 ett uppdrag till en särskild utredare rörande frågor kring forskarutbildningen och perioden efter doktorsexamen. Direktiven är omfattande och för den tid som givits utredningen har det varit nödvändigt att göra prioriteringar bland uppgifterna. Forskarutbildningen är i sig ett komplext system som ingår i det stora högskolesystemet, och vi har sett det som angeläget att anlägga ett systemperspektiv för de analyser och bedömningar som gjorts och de förslag som lämnas.

Arbetet har bedrivits med hjälp av en Rådgivande grupp och en mindre arbetsgrupp för resurstilldelningsproblematiken. Förutom utredningens uppdrag och arbetsformer beskrivs i kapitlet ett antal grundläggande ställningstaganden samt betänkandets disposition.

1.1. Uppdraget

Forskarutbildningen, landets högsta och mest individualiserade utbildning, är en högt prioriterad angelägenhet i utbildnings- och forskningspolitiken, både i Sverige och i omvärlden. I dag finns över 18 000 doktorander med minst 10 procents aktivitet, motsvarande drygt 13 000 heltidsekvivalenter. Examinationen har fördubblats mellan 1990 och 2 000 och regeringen har uttryckt en målsättning om en ytterligare fördubbling inom kommande tioårsperiod.

Regeringen beslöt i december 2002 att tillkalla en särskild utredare för att utreda vissa frågor rörande forskarutbildningen och perioden efter doktorsexamen med bifogade direktiv (bilaga 1). Utredaren ska analysera och utvärdera hur rekrytering, urval och antagning till forskarutbildningen fungerar, analysera handledning-

ens och handledarens roll och funktion samt granska effekterna av de förordningsändringar för forskarutbildningen som genomfördes 1998. Om det bedöms nödvändigt för att säkerställa en effektiv och rättssäker forskarutbildning ska utredaren också föreslå förändringar av gällande regler.

Vidare ska utredaren bl.a. lämna förslag till eventuella förändringar av forskarutbildningens styrning och resurstilldelning och hur forskarskolor kan användas och utvecklas som ett medel att öka effektiviteten och genomströmningen i forskarutbildningen. En kartläggning av perioden efter doktorsexamen ska presenteras och yngre forskares möjlighet till meritering och karriär analyseras.

1.2. Uppdragets avgränsning och utvidgning

Direktiven är omfattande och inkluderar forskarutbildningen i sin helhet och därtill antagningsprocess och fortsatta meriteringsmöjligheter. Med den tid som stått till vårt förfogande har det inte varit möjligt att behandla alla delar i uppdraget lika ingående. Genom att anlägga ett helhetsperspektiv på forskarutbildningen har vi successivt fokuserat särskilt på ett antal frågeställningar som vi under arbetets gång uppmärksammat som centrala för en fortsatt positiv utveckling av forskarutbildningen. Vissa av dessa kan också betraktas som förutsättningar för att överhuvudtaget kunna genomföra en kvalitativt acceptabel forskarutbildning.

I uppdraget påtalas vikten av att utredaren tar hänsyn till de olika vetenskapsområdenas särprägel och förutsättningar. I valet mellan att beskriva systemet i sin helhet och att närmare undersöka vad vetenskapsområdenas olikheter har för effekter inom sina respektive områden har vi valt systemperspektivet.

Det finns delar i uppdraget som innebär att kartlägga eller utvärdera och analysera olika företeelser och betingelser. Eftersom forskarutbildningen på senare år varit föremål för en mängd analyser och kartläggningsarbeten, har vi utnyttjat dessa som grund för våra bedömningar och ställningstaganden.

I uppdraget ingår inte att formulera syfte och mål för forskarutbildningen. Direktivet ger dock utredaren möjlighet att fritt lämna förslag till förändringar utöver de preciserade. Eftersom verksamheten ska avpassas så att hög kvalitet nås såväl i utbildning som i forskning (Kap. 1 § 4 HL) tycker vi att frågan om syfte och mål för forskarutbildningen bör lyftas fram och ges en tydlig

beskrivning. Bedömning av kvaliteten kan bara göras i relation till en sådan beskrivning.

Det ingår inte heller i uppdraget att närmare diskutera den samlade examensstrukturen för högre utbildning. Däremot ingår att kartlägga och belysa hur den svenska forskarutbildningen förhåller sig till andra länders utbildning och till den s.k. Bolognaprocessen. Vi har belyst hela processen från grundutbildning till doktorsexamen samt perioden därefter eftersom det finns starka samband mellan de ingående delarna. Forskarutbildningens utformning får konsekvenser för såväl behörighetskrav, och därmed ingången till forskarutbildningen, som karriärvägar efter examen och därmed utgångar.

Under arbetets gång har vi kontinuerligt haft kontakt med den av regeringen utsedda projektgruppen inom Utbildningsdepartementet med uppdrag att se över vissa examensfrågor i högskolan. Ambitionen för samarbetet har bl.a. varit att skapa en progression i målbeskrivningen för högskolans utbildningar från kandidatexamen till doktorsexamen.

Fokuseringen på centrala delar av forskarutbildningen, och de förutsättningar som bör vara givna, har lett till förslag som kan lösa kärnfrågorna för forskarutbildningen . Förslagen avser också att lösa en del kringliggande problem som hänger samman med kärnproblematiken. Ett exempel är resursfrågan. Tillskott av nya medel är enligt vår mening en förutsättning för att våra förslag ska ha effekt och förbättra villkoren såväl för enskilda doktorander och handledare som för genomförandet av utbildningen. Finansieringsfrågan har flera dimensioner och handlar om resursslag, resursernas omfattning och system för tilldelning. Studiefinansieringsformen för doktoranderna ingår i det problemkomplexet.

Att kunna rekrytera motiverade, kunniga och kompetenta studenter till forskarutbildningen med goda förutsättningar för utbildningen är en första förutsättning för en god forskarutbildning. Processen från information och marknadsföring bland studenterna till själva antagningen och introduktionen till utbildningen utgör en av de frågor vi arbetat med. Rekrytering, urval och antagning berör förutom kvaliteten, effektivitet, jämställdhet och rättssäkerhet. En väl genomförd antagningsprocess minskar också risken för att doktoranderna avbryter sin utbildning.

Tydliga och kända karriärvägar är ytterligare en förutsättning för att motivera studenter att påbörja forskarutbildning. Att kartlägga och finna lösningar för perioden efter doktorsexamen har bl.a. av

det skälet varit en viktig del i vårt arbete. Vi diskuterar särskilt den period som följer omedelbart efter avslutade studier och som möjliggör fortsatt meritering inom akademin.

Detsamma gäller forskarutbildningens innehåll och strukturella förutsättningar samt doktorandernas studie- och arbetsmiljö. En sådan strukturell förutsättning rör uppbyggnad av starka forskningsmiljöer inom vilka forskarutbildningen bedrivs. Ett medel för att åstadkomma sådana miljöer bör vara att utveckla såväl fokusering som former för samverkan av skilda slag, vilket också ingår i vårt uppdrag.

1.3. Arbetet i utredningen

Genom beslut av utredaren utsågs tidigt i utredningsarbetet en Rådgivande grupp bestående av företrädare för olika vetenskapsområden, högskolor och organisationer (bilaga 2). Gruppen har träffats tillsammans med utredningssekretariatet fem gånger under 2003 och vid ett sista sammanträde i internatform i januari 2004. Arbetet i gruppen har bedrivits genom grupparbeten och diskussioner, vilket varit till stor nytta för arbetets framåtskridande. Den rådgivande gruppen har inom sina respektive organisationer haft möjligheter att underhand diskutera utredningens förslag.

För arbetet med den del av uppdraget som innebar att undersöka möjligheten att införa ett mål- och resultatstyrt resurstilldelningssystem utsåg utredaren i april 2003 en arbetsgrupp med personer som har stor erfarenhet av resurshantering inom högskolan (bi- laga 2). Arbetsgruppen har lämnat en redovisning av sitt arbete som givit underlag för förslag till ett resurstilldelningssystem för forskarutbildningen (bilaga 3).

I mars 2003 ombad utredningen samtliga lärosäten att besvara ett antal frågor som främst rörde lärosätenas egna regelverk och förhållningssätt till forskarutbildning inom skilda fakultetsnämnder, områden och ämnen. De ombads också ge sin syn på vad som borde vara viktiga delar i utredningens arbete. Alla lärosäten svarade och det samlade materialet gav ett mycket värdefullt bidrag till det fortsatta arbetet (bilaga 4).

Under våren 2003 inbjöd vi till en allmän hearing där bl.a. samtliga universitet och högskolor var företrädda. Vid särskilda sammankomster träffade vi doktorander och deras organisationer och

vi har även varit inbjudna till ett flertal möten med doktorander i olika konstellationer.

Kontakter och samråd med lärosätena har tagit sig olika former. I ett antal fall har vi blivit inbjudna till lärosäten inom ramen för olika aktiviteter eller för att träffa ledningarna. Vissa lärosäten har vi själva tagit kontakt med för att få ett så representativt urval som möjligt för de analyser och bedömningar som ligger till grund för våra förslag.

Genom mer eller mindre formella kontakter har vi också fått möjlighet att diskutera och rådgöra med olika organisationer, finansiärer och vetenskapliga råd kring forskarutbildningen, dess förutsättningar och möjliga utveckling.

Högskoleverket (HSV) har haft regeringens uppdrag att under 2003 sammanställa en första uppföljning av de sexton nationella forskarskolorna, att bedöma det framtida behovet av lärare samt att följa upp tillämpning och effekter av förordningsförändringarna avseende finansiering av en doktorands studier genom utbildningsbidrag eller genom anställning som doktorand på deltid samt antagning till licentiatutbildning. Dessutom har verket rapporterat från andra uppföljningar och analyser av direkt intresse för vårt arbete, t.ex. Mångfald i forskarutbildningen, Forskarhandledning, samt Studiefinansiering för doktorander. Referenser till de skilda rapporterna lämnas i anslutning till att vi utnyttjar de uppgifter och förslag som redovisas.

Under hösten 2003 presenterade HSV resultatet från en stor undersökning om doktorandernas villkor som har haft betydelse för stora delar av vårt arbete. Undersökningen är baserad på ca 10 000 doktorander, vilket gör den till den största i sitt slag som genomförts.

1

En rapport rörande behovet av forskarutbildade vid högskolorna mot bakgrund av bl.a. de stora pensionsavgångarna som tar sin början år 2005 presenterades av HSV under senhösten 2