SOU 2014:28

Lönsamt arbete – familjeansvarets fördelning och konsekvenser

1. Lönsamt arbete: Familjeansvarets fördelning och konsekvenser

Katarina Boye och Magnus Nermo

1.1 Inledning

För femtio år sedan rådde huvudsakligen en mycket strikt arbetsdelning mellan makar. Den rådande normen var att mannen genom förvärvsarbete bar huvudansvaret för den ekonomiska försörjningen av familjen. Om det var ekonomiskt möjligt var hustruns huvudsakliga ansvar att ta hand om hem och barn. I början av sextiotalet var således en majoritet av de gifta kvinnorna hemarbetande och skötte i det närmaste allt hushållsarbete. Mycket har hänt sedan dess och i dag är det mycket få kvinnor i Sverige som arbetar hemma på heltid. Den normförskjutning som skett har naturligtvis påverkat både män och kvinnor, även om omvälvningen onekligen varit störst för kvinnorna. I dag utgör de hälften av förvärvsarbetskraften och fördelningen av omsorgs- och hushållsarbetet i familjen är väsentligt mycket jämnare än den var för femtio år sedan. Samtidigt kvarstår betydande könsskillnader exempelvis i arbetstid och lön vilka i sin tur är relaterade till kvarvarande könsskillnader i fördelningen av omsorgs- och hushållsarbete. Den här antologin sammanfattar kunskapsläget och bidrar med ny kunskap om arbetsfördelningen mellan kvinnor och män och de konsekvenser som denna får för deras möjligheter på arbetsmarknaden.

I det följande ges som bakgrund till antologins kapitel en kortare beskrivning av utvecklingen av kvinnligt förvärvsarbetsdeltagande, ekonomiskt beroende samt fördelningen av omsorgs- och hushållsarbetet inom familjen. Avslutningsvis ges en kort beskrivning av antologins kapitel.

1.2 Kvinnors förvärvsarbetsdeltagande och ekonomiska beroende

En av de vanligaste beskrivningarna av utvecklingen av kvinnligt förvärvsarbete är att andelen förvärvsarbetande kvinnor ökade dramatiskt från slutet av sextiotalet och under sjuttiotalet. Ur ett betydligt längre perspektiv och med hänsyn taget till jordbrukarhustrur föregicks dock denna ökning av att andelen förvärvsarbe-

tande kvinnor minskade mellan tjugotalet och femtiotalet. Ur detta perspektiv nådde den svenska ”hemmafrueran” sin kulmen åren kring 1950, för att därefter ha sin nedgångsperiod under sextio- och sjuttiotalen (Axelsson 1992; Nermo 1999). Denna dramatiska förändring förklaras av flera samverkande faktorer. En möjlig kausal förklaring är att det i slutet av 1950-talet fanns en stark efterfrågan på arbetskraft inom främst industrin, och speciellt gifta kvinnor sågs i detta sammanhang av arbetsgivarna som en outnyttjad arbetskraftsreserv (Hirdman 2001). Denna efterfrågan sammanföll med kvinnorörelsens sedan länge framförda krav om kvinnors rätt till arbete, vilket i sin tur gav upphov till en intensiv debatt i början av 1960-talet om kvinnors och mäns roller i familj och arbete (Baude 1992). I mitten av 1960-talet såg både stora delar av det politiska etablissemanget och den framväxande kvinnorörelsen de gifta kvinnornas arbetsmarknadsdeltagande som en nödvändighet för jämlikhet mellan könen. Sammantaget ökade detta intresset för och efterfrågan på politiska reformer som underlättade kvinnornas intåg på arbetsmarknaden – t.ex. utbyggnaden av barn- och äldreomsorgen och avskaffande av sambeskattningen i början av 1970-talet – vilket ytterligare ökade kvinnors incitament för lönearbete. Politiska reformer som dessa banade väg för expansionen av den offentliga sektorn, vilket i sin tur ytterligare ökade efterfrågan på kvinnor i arbetskraften. En sammanfattande och något förenklad tolkning av utvecklingen av kvinnors förvärvsarbetsdeltagande under 1900-talet är alltså att det minskade med nedgången i jordbrukssektorn, för att sedan öka igen i och med tjänstesektorns och den offentliga sektorns expansion under framförallt sjuttio- och åttiotalet.

Det är dock värt att notera att även om kvinnor sedan flera decennier utgjort ungefär hälften av arbetskraften är de fortfarande inte heltidsanställda i samma utsträckning som män (jfr Sundström 1993; Båvner 2001; Lanninger och Sundström 2013). I början av sjuttiotalet var runt 40 procent av de förvärvsarbetande kvinnorna deltidsarbetande, en andel som i början av åttiotalet ökade till nära 50 procent, för att sedan under nittiotalet åter igen minska till sjuttiotalets nivå (Gonäs och Spånt 1997). Till följd av den ekonomiska krisen under nittiotalet minskade förvärvsarbetsdeltagandet för både män och kvinnor, men andelen deltidsarbetande kvinnor fortsatte trots det att sjunka under detta och kommande årtionde. År 2012 arbetade cirka 30 procent av de förvärvsarbetande kvinnorna deltid. Som jämförelse till denna utveckling kan nämnas att

andelen deltidsarbetande bland män är och har under hela denna period varit betydligt lägre. Under de senaste decennierna har den legat kring tio procent (Lanninger och Sundström 2013). Normen att män oavsett familjesituation förvärvsarbetar heltid är med andra ord oerhört stark.

En ur jämställdhetsperspektiv central konsekvens av de senaste femtio årens ökning av kvinnors förvärvsarbetstid är naturligtvis att deras ekonomiska beroende av familjen – i praktiken av männen – har minskat avsevärt sedan sextiotalet. I slutet av det decenniet var ungefär varannan gift kvinna i åldern 20 till 60 år helt ekonomiskt beroende av sin man (Bygren, Gähler och Nermo 2004).1Utvecklingen av kvinnors ekonomiska beroende under de följande decennierna följer som sagt av naturliga skäl ökningen av kvinnors förvärvsarbetstid och utjämningen av könslönegapet på arbetsmarknaden. Minskningen av kvinnors ekonomiska beroende var följaktligen störst under sjuttiotalet men fortsatte, om än i långsammare takt, under de följande två decennierna. Under 2000talets första årtionde tycks dock minskningen av detta beroende ha avstannat (Boye och Evertsson 2014). Sammanfattningsvis kan konstateras att även om kvinnors ekonomiska beroende av män har minskat kraftigt sedan slutet av sextiotalet kvarstår fortfarande en ansenlig del till följd av bestående könsskillnader i lön och förvärvsarbetstid. I par där båda förvärvsarbetar bidrar i dag kvinnan i genomsnitt med cirka 40 procent av hushållsinkomsten (ibid.). Ur ett jämställdhetsperspektiv kan detta kvarstående beroende vara problematiskt eftersom det bidrar till en skev fördelning av maktresurser mellan makarna, vilket i sin tur har visat sig vara en riskfaktor för både psykisk och fysisk ohälsa (Cassidy och Davis 2003; Hibbard och Pope 1993; Forte m.fl. 1996; Davies och McAlpine 1998).

1.3 Fördelning av omsorgs- och hushållsarbete

Inledningsvis nämndes att en förutsättning för förändringen av kvinnors förvärvsarbete har varit, och är fortfarande, tillgången till föräldraförsäkring, barnomsorg och äldreomsorg. Utan utbyggnaden av den offentligt finansierade omsorgssektorn under framförallt 1970- och 1980-talet hade en majoritet av mödrarna inte haft

1 Med ekonomiskt beroende avses här i vilken utsträckning makarna bidrar till hushållets totala inkomst (jfr Sørensen och McLanahan 1987).

möjlighet att vare sig komma in på eller stanna kvar på arbetsmarknaden. Detta är i dag något vi tar för givet, och dagens debatt handlar snarare om fördelningen av omsorgs- och hushållsarbete i familjen och dess konsekvenser för framförallt kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden. Mycket har dock hänt sedan föräldraförsäkringen infördes i mitten av sjuttiotalet och pappor använde knappt 1 procent av alla föräldradagar (Nyman och Petterson 2002). Fyra decennier, och två ”pappamånader”, senare är motsvarande andel knappt 24 procent (Försäkringskassan 2012). Ur ett jämställdhetsperspektiv är det dock problematiskt att kvinnor fortfarande använder merparten av föräldraledigheten trots att båda föräldrarna har samma rätt till betald föräldraledighet. En jämnare fördelning av föräldraledigheten mellan mödrar och fäder främjar att båda föräldrarna får en nära relation till barnet, vilket naturligtvis är positivt ur både föräldrars och barns perspektiv.

När det gäller kopplingen mellan föräldraskap och yrkesliv ger inte tidigare forskning en helt entydig bild. Mäns karriärer och löner tycks påverkas positivt av att ha familj, medan det tycks försvåra kvinnors karriärmöjligheter (Hinze 2000; Correll m.fl. 2007). Av framförallt amerikanska studier framgår vidare att sambandet mellan moderskap och lön är negativt (Budig och England 2001; Budig och Hodges 2010; Gough och Noonan 2013). Det bör dock noteras att studier genomförda i Finland och Norge inte funnit stöd för ett negativt samband mellan moderskap och lön (se t.ex. Gash 2009; Petersen, Penner och Hogsnes 2007). Motsvarande samband för män tyder vidare på att lön antingen är orelaterad eller positivt relaterade till faderskap (Polachek 2004; Glauber 2008; Boschini, Håkanson, Rosén och Sjögren 2011; Killewald 2013).

På motsvarande sätt har även fördelningen av hushållsarbetet, så som matlagning, tvätt och städning, betydelse för jämställdheten i hushållet och på arbetsmarknaden. Ansvar för hem och barn är nämligen en av de viktigaste förklaringarna till att kvinnor arbetar deltid, vilket i sin tur får konsekvenser för deras inkomster (se t.ex. Lanninger och Sundström 2013). Studier av det direkta sambandet mellan hushållsarbetstid och lön indikerar att det finns ett negativt samband mellan tid i hushållsarbete och timlön, dvs. ju mer tid i hushållsarbete desto lägre lön (Hörnqvist 1997, se även t.ex. Bryan & Sevilla-Sanz 2008; Hersch & Stratton 1997). Det bör dock noteras att en senare svensk studie år 2010 inte finner ett samband mellan hushållsarbete och lön (Boye, Halldén och Magnusson

2014). En hög arbetsbelastning till följd av hushållsarbete tycks vidare vara en av orsakerna till att kvinnor i genomsnitt mår psykiskt sämre än män (Boye 2010, se också Harryson 2013, Angelov m.fl. 2011; Försäkringskassan 2013).

I takt med att kvinnors och mäns arbetsmarknadsdeltagande blivit mer likartat har även fördelningen av hushållsarbetet jämnats ut. Förändringen var speciellt märkbar under 1970- och 80-talet (Boye och Evertsson 2014), vilket delvis berodde på att mäns hushållsarbetstid ökade men i än högre grad på att kvinnors hushållsarbetstid minskade. I par där båda förvärvsarbetar återstod år 2010 en genomsnittlig könsskillnad i hushållsarbetstid om cirka 5 timmar i veckan och ungefär 20 procent av paren delade lika på hushållsarbetet (ibid.).

Det obetalda arbetet innefattar även omsorg om anhöriga och släktningar utanför det egna hushållet, till exempel åldrande föräldrar. I takt med att den offentliga äldreomsorgen minskat i omfattning från 1980-talet och framåt så har denna anhörighjälp ökat (Johansson et al. 2003; Szebehely 2005). År 2010 var det cirka en fjärdedel av befolkningen i förvärvsaktiv ålder (20–64 år) som brukade hjälpa en anhörig eller släkting utanför hushållet och cirka 15 procent gav sådan hjälp minst en gång i veckan. Skillnaden mellan kvinnor och män i hur mycket de hjälper anhöriga eller släktingar varierar mycket mellan studier beroende på hur omsorgen mäts, men gemensamt för resultaten är att kvinnor utför något mer anhörigomsorg än män (Szebehely & Ulmanen 2012). Få studier ha undersökt om och hur anhörigomsorgen påverkar kvinnors och mäns arbetsliv. Ett samband verkar dock finnas mellan anhörigomsorg och lågutbildade kvinnors arbetsmarknadsdeltagande (ibid.), och enligt en norsk studie har en stor andel av de som ger hjälp upplevt svårigheter att kombinera omsorgsansvaret med förvärvsarbete (Gautun 2008).

1.4 Bokens innehåll

Som framgått ovan har de senaste femtio åren inneburit stora framsteg inom jämställdhetsområdet i termer av ökat kvinnligt förvärvsarbete, minskat ekonomiskt beroende, minskade könslöneskillnader, jämnare fördelning av hushållsarbete och barnansvar, etc. Trots denna positiva utveckling ryms några av dagens viktigaste jämställdhetsfrågor fortfarande i skärningspunkten mellan just

familj och arbete. Syftet med denna antologi är därför att bidra med underlag till den pågående samhälleliga jämställdhetsdebatten genom såväl kunskapsöversikter som nya empiriska analyser av brännande jämställdhetsfrågor som exempelvis rör fördelningen av det betalda och det obetalda arbetet, kopplingen mellan familjeansvar och lön samt upplevelsen av svårigheter att kombinera familj och arbete.

Antologin första fyra kapitel fokuserar i huvudsak familjeansvarets fördelning i termer av föräldraledighet, hushållsarbete samt omsorgen om äldre och andra vuxna anhöriga med omsorgsbehov. Av naturliga skäl, åtminstone ur ett livscykelperspektiv, inleds därför antologin med två kapitel som berör en av de viktigaste reformerna för att underlätta framförallt mödrars arbetsmarknadsanknytning, nämligen föräldraförsäkringen. I Kapitel 2 visar Ann-Zofie Duvander och Ida Viklund hur föräldrars föräldraledighet och föräldrapenninguttag varierar genom att beskriva hur längden på föräldraledighet och uttaget av föräldrapenning är relaterade till faktorer såsom utbildning och inkomst. Syftet är att uppdatera kunskapen om dessa samband men främst att jämföra de två måtten, dvs. föräldrapenninguttag respektive föräldraledighetslängd. Analysen visar att föräldraledighet och föräldrapenning varierar efter ålder, utbildning, arbetsmarknadsetablering, egenföretagande och till stor del sektorstillhörighet på samma sätt för både mammor och pappor. Av analyserna framgår dock att längden på ledigheten varierar stort beroende på om den mäts med endast antalet dagar ersatta med föräldrapenning, eller om man också inkluderar icke-ersatta dagar i måttet och därmed skattar den faktiska längden på ledigheten. Av analyserna framgår vidare att medelinkomsttagare tar både längst föräldraledighet och flest föräldrapenningdagar. Den stora skillnaden mellan måtten gäller främst hur den andra förälderns inkomst och hushållsinkomsten är relaterade till föräldraledighet och föräldrapenningdagar. Mammor i höginkomsthushåll tar ut färre föräldrapenningdagar men längre ledighet än mammor i låginkomsthushåll. Detsamma gäller om pappan har en hög inkomst. Om mamman har en hög inkomst tar pappan däremot både längre föräldraledighet och fler föräldrapenningdagar. Analyserna pekar därmed på problem med att mäta föräldraledighet med föräldrapenning men också på likheter mellan måtten. Särskilt viktigt är att individuell inkomst samvarierar med de två måtten på ett mycket likartat sätt.

I Kapitel 3 ger Christine Roman, utifrån kvalitativa studier, en fördjupad analys av hur blivande föräldrar kan resonera och förhandla om fördelning av föräldraledighet. De resultat som presenteras visar att de studerade paren hade explicita förhandlingar om föräldraledigheten, dvs. det var inte givet på förhand vem som skulle vara hemma, när och hur länge. Beslut om fördelningen fattades på grundval av såväl värden, ideal och normer som hushållsekonomi och omständigheter av annat slag så som t.ex. arbetsförhållanden, och då i högre grad mannens än kvinnans. De ideal och normer som låg till grund för beslutet handlade i hög grad om jämställdhet, jämlikhet och ett gemensamt föräldraprojekt. Centralt var också att göra det som uppfattades som bäst för barnet, som t.ex. att föra jämställda ideal vidare såväl som att anpassa sig till amning och kroppsliga band som förmodades skapa en särskild närhet mellan barn och mor. Inte bara jämställdhetsideal utan också mera traditionella könsnormer reflekterades i berättelserna, om än inte alltid på samma uttalade sätt. En viktig slutsats är att resultaten tyder på viktiga förskjutningar i konstruktionen av genus, moderskap och faderskap.

Vid sidan om föräldraledighet är hushållsarbete det obetalda arbete som tydligast speglar könsskillnader i familjeansvar av betydelse för jämställdheten i såväl hemmet som arbetslivet. I Kapitel 4 tar därför Katarina Boye ett helhetsgrepp om fördelningen av det obetalda arbetet. Till skillnad mot många tidigare studier studeras här hushållsarbetet uppdelat på enskilda hushållssysslor såsom städning, matlagning, tvätt och underhållsarbete. Ett intressant resultat av studien är att kvinnor och män utför lika mycket hushållsarbete, då de (ännu) inte är föräldrar. Fördelningen av tiden på olika sysslor skiljer sig dock åt och könsskillnaden i detta blir än mer uttalad när ensamstående kvinnor och män flyttar ihop. Där analysen av totaltiden inte visar någon kvantitativ förändring visar alltså analysen av enskilda sysslor att mäns hushållsarbete kvalitativt blir mer traditionellt när de blir sambor. Vidare framgår, föga förvånande, att förändringar av familjesituationen som t.ex. ett barns födelse inverkar på såväl den totala hushållsarbetstiden som hur denna tid fördelas mellan olika sysslor. Här nyanserar Boye bilden från tidigare studier som visat att mäns hushållsarbetstid ökar något när de blir föräldrar. Av hennes analyser framgår att denna ökning inte syns när hänsyn tas till underhållsarbete, eftersom tiden för underhållsarbete minskar i motsvarande grad. Samtidigt blir fördelningen av mäns hushålls-

arbetstid på olika sysslor mindre traditionell, vilket indikerar att fäder anpassar sitt hushållsarbete till de förändrade praktiska krav och behov som ett barn för med sig.

I Kapitel 5 fokuseras en form av omsorg som ofta förbises i studier av kopplingen mellan familj och arbete, nämligen omsorgen om äldre och andra vuxna med omsorgsbehov. Under de senaste decennierna, i takt med nedskärningar inom äldrevården och en stigande medellivslängd, har omfattningen av denna omsorg ökat. Här analyserar därför Marta Szebehely såväl omfattningen som fördelningen av detta arbete ur ett jämställdhetsperspektiv. Av resultaten framgår att ungefär lika stor andel bland kvinnorna och männen ger anhörigomsorg, men kvinnor ger mer omfattande hjälp. De mest omfattande insatserna ger de som hjälper ett barn eller en make/maka, men den vanligaste omsorgsmottagaren är en äldre person. Vidare visar studien att mellan 15 och 24 procent av dem som hjälper en närstående minst en gång i veckan uppger att deras omsorgsansvar har medfört svårigheter att hinna med yrkesarbetet. Detta är lika vanligt bland kvinnliga och manliga omsorgsgivare och påverkar troligen både karriärmöjligheter och välbefinnande. Däremot tycks kvinnliga omsorgsgivare påverkas betydligt mer än manliga omsorgsgivare vad gäller möjligheten att fokusera på arbetet. Eftersom skillnaden bara delvis kan förklaras av att kvinnor ger mer omfattande omsorg, väcks frågan om varför skillnaden är så stor. Tar kvinnor ett större övergripande ansvar för den närstående med omsorgsbehov? Och innebär kvinnors större svårigheter att fokusera på arbetet att det är svårare för kvinnliga omsorgsgivare att vara kvar i yrkeslivet? I kapitlets avslutande del diskuterar Szebehely hur rätten till ledighet i samband med anhörigomsorg påverkar jämställdheten i arbetslivet.

Gemensamt för de fyra kapitel som utgör antologins andra del är att de på olika sätt fokuserar familjeansvarets konsekvenser. I det första av dessa, Kapitel 6, beskriver Karin Halldén och Anders Stenberg mer detaljerat hur användingen av RUT-avdraget (skattereduktion för köp av hushållsnära tjänster) har förändrats mellan 2007 och 2011 och vilka grupper som köper dessa tjänster. Vidare undersöks sambandet mellan köp av hushållstjänster genom RUTavdrag och gifta kvinnors årsinkomster. Av resultaten framgår att användningen av RUT-avdrag stigit kraftigt sedan införandet 2007, men det är fortfarande en tämligen liten andel av hushållen som använder denna möjlighet. År 2010 var det endast 4,5 procent av hushållen (under pensionsåldern) som använde RUT-avdrag om

mer än 5 000 kronor. Högutbildade och höginkomsttagare är överrepresenterade bland de som använder avdraget, även om denna överrepresentation minskar i takt med ett ökat nyttjande av RUT. Av analysen framgår att lättnader i hushållsarbete till följd av RUTavdrag tycks ha en positiv effekt på gifta kvinnors årliga arbetsinkomster. I kapitlet diskuteras vidare värdet av reformen i termer av minskat könslönegap, framförallt för kategorin medel- och höginkomsttagare, men också risken att arbetsdelningen mellan kvinnor och män cementeras eftersom den inte per se innebär att män gör mer hushållsarbete och eftersom kvinnor utgör merparten av de anställda som utför hushållsnära tjänster.

I Kapitel 7 är fokus återigen på föräldraledigheten, men här studerar Marie Evertsson arbetsmarknadskonsekvenser av kvinnors och mäns föräldraledighet. Efter en genomgång av tidigare forskning om föräldraskapets betydelse för arbetsliv och karriär, med fokus på föräldraledigheten, redovisas analyser av hur föräldrapenninguttag och lön samvarierar för de som blev föräldrar för första gången i perioden 1993–1997 respektive 2000–2004. I analyserna framkommer ett negativt samband mellan föräldrapenninguttag och lön som minskat när 1990-talet jämförs med 2000-talet (fram till 2007). Vidare visar Evertsson att det framförallt är högutbildade kvinnor och män som förlorar på föräldrapenninguttaget. Bland kvinnor och män med lägre utbildning är sambandet mellan föräldrapenning och lön svagt eller obefintligt. Kopplingen mellan föräldrapenninguttag och lön bland högutbildade är likvärdig för kvinnor och män. Ur ett jämställdhetsperspektiv är detta positivt, dvs. så länge män inte straffas lönemässigt i större utsträckning än kvinnor för föräldraledighet ökar incitamenten för kvinnor och män att dela mer lika på föräldraledigheten.

I kapitel 8 studerar Charlotta Magnusson och Magnus Nermo betydelsen av familjesituation och tidskrävande arbetsvillkor för könslöneskillnader efter yrkets kvalifikationsgrad och längs med lönefördelningen. Av analyserna framgår att det generella könslönegapet är minst bland ensamstående kvinnor och män, och störst bland sammanboende med barn. Det är också värt att notera att könslönegapet bland sammanboende med barn varierar efter yrkets prestige, dvs. det är betydligt större i högprestige- än i lågprestigeyrken. Av analysen framgår vidare att sammanboende män med barn har fler underställda och reser mer i sitt arbete än sammanboende kvinnor med barn. De förväntas dessutom i högre

grad än kvinnorna att arbeta övertid utan extra betalning. När hänsyn tas till dessa skillnader minskar löneskillnaderna, speciellt i yrken med hög prestige. Den ojämna fördelningen av arbetsvillkor mellan kvinnor och män givet lika yrkesprestige är således en viktig delförklaring till att mödrar generellt har lägre löner än fäder. Mödrar har dock inte generellt sett sämre tillgång än andra kvinnor till tidskrävande arbetsvillkor, utan det är snarare fäder som är särskilt gynnande. En viktig slutsats är således att könsskillnader i tidskrävande arbetsvillkor, svåra att förena med ett familjeansvar, står för en betydande del av löneskillnaderna i högkvalificerade yrken.

I Kapitel 9 knyts antologin ihop av Ida Öun som fokuserar på kvinnors och mäns subjektiva upplevelse av att kunna kombinera arbete med familj i europeiska välfärdsstater. Hur hänger politiken som förs i de olika länderna ihop med mäns och kvinnors upplevelser av att balansera arbetsliv och familjeliv? Analyserna tyder på att ett lands familjepolitik har betydelse för individers upplevelser av konflikt mellan arbete och familj. Familjepolitikens utformning utgör så att säga ett ramverk som bidrar till att forma individers strävan efter och strategier för att kombinera arbete och familj genom de resurser och normer som förmedlas av politiken. Tvåförsörjarpolitiken, som förs i Sverige och övriga nordiska länder, tycks dock inte sänka nivån av konflikt mellan arbete och familj. Tvärtom är upplevelsen av konflikt minst lika hög eller till och med högre i länder med tvåförsörjarpolitik. Ett skäl är att socialpolitiska åtgärder som syftar till att underlätta för människor att förena arbete och familj integrerar småbarnsmödrar på arbetsmarknaden, vilka på grund av höga familjekrav kan tänkas uppleva hög konflikt. I länder där kvinnors livsval i större utsträckning präglas av antingen karriär eller familj blir upplevelsen av konflikt lägre. Av analysen framgår vidare att människors strävan att kombinera arbete och familj kan vara både konfliktfylld och berikande. Speciellt i länder med tvåförsörjarpolitik upplever människor med en hög konflikt i vardagslivet, i frågan om att kombinera sitt förvärvsarbete med familjelivet, även ofta ett högre välbefinnande. Kapitlet avslutas med en diskussion om behovet av att studera och diskutera människors känslor och upplevelser av konflikt och stress när det gäller att balansera arbete-familj i relation till andra aspekter av välbefinnande, något som sällan görs inom forskningsfältet.

Referenser

Aisenbrey, S., M. Evertsson och D. Grunow (2009). “Is there a

Career Penalty for Mothers’ Time Out? A Comparison of Germany, Sweden and the United States”. Social Forces, 88: 573–606. Angelov, N., P. Johansson, E. Lindahl och E-A. Lindström (2011).

Kvinnors och mäns sjukfrånvaro, IFAU Rapport 2011:2.

Axelsson, C. (1992). Hemmafrun som försvann. Övergången till

lönearbete bland gifta kvinnor i Sverige 1968–1981. Stockholm:

Almquist and Wiksell International. Baude, A. (1992). Kvinnans plats på jobbet. Stockholm: SNS

(Studieförbundet Näringsliv och samhälle) Arbetslivscentrum. Boye, K. (2010). “Time spent working. Paid work, housework and

the gender difference in psychological distress”, European Societies, 12: 419–442. Boye, K., K. Halldén och C. Magnusson (2014). ”Könslönegapets

utveckling: Betydelsen av yrkets kvalifikationsnivå och familjeansvar” i Evertsson, M. och C. Magnusson (red.) Ojämlikhetens

dimensioner. Uppväxtvillkor, arbete och hälsa i Sverige, Stockholm:

Liber. Boye, K. och M. Evertsson (2014). ”Vem gör vad när? Kvinnors

och mäns tid i betalt och obetalt arbete” i Evertsson, M. och C. Magnusson (red.) Ojämlikhetens dimensioner. Uppväxtvillkor,

arbete och hälsa i Sverige, Stockholm: Liber.

Bryan, M. L. och A. Sevilla-Sanz (2011). “Does Housework Lower

Wages and Why? Evidence for Britain”, Oxford Economic

Papers, 63: 187–2010.

Bygren, M., M. Gähler och M. Nermo (2004). ”Familj och arbete:

vardagsliv i förändring” i Bygren, M., M. Gähler och M. Nermo (red.) Familj och arbete – vardagsliv i förändring, Stockholm: SNS förlag. Båvner, P. (2001). Half Full or Half Empty? Part-time Work and

Well-being Among Swedish Women. Institutet för social forsk-

nings avhandlingsserie nr 49, Stockholm: Institutet för social forskning. Cassidy, G.L. och L. Davis (2003). ”Explaining Gender Differences

in Mastery among Married Parents”, Social Psychology Quarterly, 66 (1): 48–61.

Davies, L. och D. D. McAlpine (1998). “The significance of family,

work, and power relations for mothers' mental health“, Canadian

Journal of Sociology, 23: 369–387.

Forte, J. A., D. D. Franks och D. Rigsby (1996). “Asymmetrical

role-taking: Comparing battered and nonbattered women“,

Social Work, 41: 59–73.

Försäkringskassan (2012). Föräldrapenning. Analys av användandet

1974–2011. Socialförsäkringsrapport 2012: 9.

Försäkringskassan (2013). “Kvinnors sjukfrånvaro”, Redovisning

av regeringsuppdrag 2013.

Gautun H (2008). ”Hvordan kombinerer eldre arbeidstakere jobb

med omsorgsforpliktelser for gamle foreldre?” Søkelys på

arbeidslivet, 25: 171–185.

Gonäs, L. och A. Spånt (1997). “Trends and Prospects for

Women's Employment in the 1990s”, Arbete och Hälsa, 1997:4, Stockholm: Arbetslivsinstitutet. Hibbs, D. A. (1991). “Market Forces, Trade Union Ideology and

Trends in the Swedish Wage Dispersion.” Acta Sociologica, 34: 89–102. Harryson, L. (2013). ’An equal share, that’s my medicine’. Work,

gender relations and mental illness in a Swedish context, Umeå

universitet, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin och Genusforskarskolan, Umeå Centrum för Genusstudier. Henz U. och J. O. Jonsson (2003). ”Union Disruption in Sweden”,

International Journal of Sociology, 33: 3–39.

Hersch, J. och L.S. Stratton (1997). “Housework, Fixed Effects,

and Wages of Married Workers“, Journal of Human Resources, 32: 285–307. Hibbard, J. H. och C. R. Pope (1993). “The quality of social roles

as predictors of morbidity and mortality”, Social Science &

Medicine, 36: 217–225.

Hirdman, Y. (2001). Med kluven tunga. LO och genusordningen.

Stockholm: Atlas. Hörnqvist, M. (1997). “Familjeliv och arbetsmarknad för män och

kvinnor”, i Ahrne, G. och I. Persson (red.) Familj, makt och

jämställdhet, SOU 1997:138.

Johansson L, Sundström G & Hassing L (2003). “State provision

down, offspring’s up: the reverse substitution of old-age care in Sweden”, Ageing & Society, 23: 269–280. Lanninger, W.A. och M. Sundström (2013). Part-time work, gender

and economic distribution in the Nordic countries, NIKK,

Göteborgs universitet. Nermo, M. (1999). Structured by Gender. Patterns of sex segregation

in the Swedish labour market Historical and cross-national comparisons. Institutet för social forsknings avhandlingsserie nr

41. Stockholm: Almquist och Wiksell. Nermo, M. (2000), “Hundra år av könssegregering på den svenska arbetsmarknaden”, Sociologisk forskning 37: 35–65. Nyberg, A. (1994). “The social construction of married women’s labour-force participation: the case of Sweden in the twentieth century”, Continuity and change, 9(1): 145–56. Nyman, H. och J. Pettersson, (2002). Spelade pappamånaden någon

roll? – pappornas uttag av föräldrapenning. RFV Analyserar

2002:14. Rønsen, M. och M. Sundström (2002). “Family Policy and After-

Birth Employment Among New Mothers – A Comparison of Finland, Norway and Sweden” European Journal of Population, 2: 121–152. Sundström, M. (1993). “The Growth in full-time work among

Swedish women in the 1980s”, Acta Sociologica, 36(2): 139–50. Szebehely M (2005). ”Anhörigas betalda och obetalda äldreomsorgs-

insatser” i SOU 2005:66Forskarrapporter till Jämställdhets-

politiska utredningen.

Szebehely, M. och P. Ulmanen (2012). Äldreomsorgens utveckling

och betydelse för medelålders barns förvärvsarbete. Stockholm:

Kommunal. Sørensen, A.och McLanahan, S. (1987). “Married Women’s

Economic Dependency, 1940–1980”, American Journal of

Sociology, 93: 659–87.

2. Kvinnors och mäns föräldraledighet1

Ann-Zofie Duvander och Ida Viklund

2.1 Inledning

I ett internationellt perspektiv har Sverige en mycket generös och flexibel föräldraförsäkring. De 16 månaderna föräldrapenning kan användas under barnets hela förskoleålder och reglerna möjliggör både lång ledighet med låg ersättning, och kort ledighet med högre ersättning. Föräldrar kan också välja mellan en lång och flera korta perioder av ledighet. Vi kan därför i dag inte dra säkra slutsatser om hur länge en person varit föräldraledig genom att endast använda uppgifter om föräldrapenningdagar som finns i register. Tidigare studier som i stor utsträckning byggt på registerdata om föräldrapenninguttag (se t.ex. Sundström och Duvander 2002) behöver kompletteras med en nyansering av hur väl föräldrapenning motsvarar tiden som en förälder är frånvarande från sitt arbete. Kapitlet syftar till att bidra med kunskap om hur länge föräldrar är föräldralediga genom att skatta ett mått på föräldraledighet som inkluderar obetald ledighet. Vi kommer att jämföra detta mått med föräldrars föräldrapenninguttag under barnets två första år. Kapitlet bidrar därmed med kunskap om vilka föräldrar som är hemma hur länge, en kunskap som är eftersatt i Sverige.

Det finns flera anledningar att öka kunskapen om föräldraledighet och dess relation till föräldrapenning. Föräldraledigheten har en avsevärd effekt på arbetskraftsutbudet och ett mått bestående av endast betalda föräldrapenningdagar kan leda fel (Karimi et al. 2012). På individnivå är det viktigt att studera hur arbetsmarknadsavbrotten varierar mellan olika grupper av föräldrar, inte bara mellan mammor och pappor, utan även mellan föräldrar med olika arbetsmarknadsanknytning, utbildning och inkomst. Längden på föräldraledigheten behöver också mätas så väl som möjligt för att kunna analysera möjliga konsekvenser av föräldraledighetslängd på bland annat fortsatt barnafödande, karriär och inkomstutveckling (Duvander och Andersson 2006, Evertsson och Duvander 2010, Albrecht et al. 1999). Dessutom bör internationella

1 Vi är tacksamma för samarbete kring data med Försäkringskassan, särskilt konstruktiva diskussioner med Olof Håkansson och Olof Rosander. Vi är även tacksamma för kommentarer vid seminarium för denna antologi och för kommentarer vid seminarium i regi av The Linnaeus Center for Social Policy and Family Dynamics in Europe (SPaDE) vid Stockholms universitet.

jämförelser av förvärvsavbrott bygga på korrekt kunskap om föräldraledighetens längd.

För lagstiftare inom familjepolitiken är det viktigt att veta hur det nuvarande systemet används för att få insikt i hur familjers ekonomi ser ut under småbarnsåren. Både familjers ekonomi och flexibiliteten i användandet har dessutom bäring på målet att öka jämställdheten i samhället. Om kvinnor och män använder flexibiliteten olika kan ett mått på uppdelningen av endast betalda föräldrapenningdagar vara missvisande och dölja skillnader i frånvaro från arbetslivet, samt de ekonomiska konsekvenserna av detta på både kort och lång sikt. Olika användning av ledighet och föräldrapenning kan även tyda på informationsbrist. Skillnader i tillgång till flexibiliteten i systemet kan även bero på exempelvis ekonomiska begränsningar eller arbetssituation.

Vi kommer i detta kapitel att undersöka variationen i föräldrapenninguttag och föräldraledighet i relation till inkomst, utbildning och sektor. Kapitlet inleds med en kunskapsöversikt över föräldraförsäkringen, kvinnors och mäns uttag av föräldrapenning och faktorer som samvarierar med uttaget och fördelningen. Därefter används administrativa data från Försäkringskassan för att skatta föräldraledighetslängd. Skattningen bygger på vissa antaganden som kommer att framgå, och dessa kan (och bör) naturligtvis diskuteras och testas mot alternativa antaganden. Kapitlet avslutas med en diskussion.

2.2 Föräldraförsäkringens historia

I början av 1970-talet genomfördes en rad reformer som bidrog till att göra Sverige till ett land där familjeförsörjning bygger på två inkomsttagare, t.ex. föräldraförsäkringen, individuell beskattning och utbyggnaden av offentlig barnomsorg, (Cedstrand 2011, Lundqvist 2011, Ferrarini och Duvander 2010). Föräldraförsäkringen innebar i början sex månaders föräldrapenning med 90 procent av den tidigare inkomsten att fördelas mellan föräldrarna såsom de själva önskade. Den offentliga diskussionen i och med införandet av försäkringen betonade kvinnors möjligheter att förvärvsarbeta och mäns ansvar för hem och barn (Klinth 2002). 1970-talet var även en tid av generell brist på arbetskraft och det fanns stort behov av den kvinnliga arbetskraft som en tvåförsörjarmodell frigjorde (Stanfors 2007).

Under 1980-talet förlängdes föräldrapenningen stegvis till att år 1989 vara 15 månader (Försäkringskassan 2012). Den inkomstrelaterade ersättningen hade då kompletterats med tre månaders ledighet med låg garantinivå, samma nivå som föräldrar utan tidigare inkomst fick för alla föräldrapenningdagar.

Med tiden har tonvikten i diskussionen om delad föräldrapenning förskjutits från kvinnors förvärvsarbete till mäns ansvar för barn och hemarbete. Efter en lång och intensiv offentlig debatt införde den borgerliga regeringen en reserverad månad i föräldraförsäkringen för vardera föräldern som började gälla 1995. Denna månad kunde därmed inte användas av den andra föräldern.2 I januari 2002 införde den socialdemokratiska regeringen en andra reserverad månad. Denna reform mötte inte samma motstånd bland annat eftersom föräldrapenningen samtidigt förlängdes med en månad till dagens 16 månader (Cedstrand 2011).

I början av 2000-talet handlade debatten om föräldraledighet mycket om huruvida rätten att föra över dagar mellan föräldrarna borde slopas (se t.ex. Lorentzi 2004). En statlig utredning om föräldraförsäkringen tillsattes 2004 som bland annat kom fram till ett förslag om en tredelad 15 månaders föräldrapenning med lika delar till mamman, pappan och en del att fördela som föräldrarna ville (SOU 2005:73). Det fanns dock inget starkt partipolitiskt stöd för utredningens förslag och nästa reform blev istället en jämställdhetsbonus 2008 (Inspektionen för socialförsäkringen 2012). Syftet med jämställdhetsbonusen var att öka de ekonomiska incitamenten att dela föräldrapenningen jämställt genom att minska betydelsen av inkomstskillnaderna mellan föräldrarna. Den senaste stora förändringen inom föräldraförsäkringen är att för barn födda från januari 2014 får högst 20 procent av föräldrapenningdagarna användas efter barnets fyraårsdag, och fram till barnet fyller 12 år (Prop. 2013/14:4). För barn födda fram till och med 2013 får föräldrapenningen även fortsättningsvis användas som längst till barnet fyller åtta år.

2 En form av individualisering av föräldrapenningen infördes samtidigt då rätten till hälften av föräldrapenningdagarna gick till vardera föräldern. Den ena föräldern behöver därmed skriftligt godkännande från den andra om denne önskar använda mer än häften av dagarna.

2.3 Vad är föräldraledighet och vad är föräldrapenning?

I Sverige är rätten till ersättning och rätten till föräldraledighet skilda från varandra. Föräldraförsäkringen innebär ersättning under föräldraledighet och betalas ut av Försäkringskassan. Rätten till frånvaro från arbete, dvs. föräldraledighet, regleras i föräldraledighetslagen. Försäkringen och lagstiftningen är relaterade, men rätten till frånvaro är mer generös än rätten till ersättning.

Enligt föräldraledighetslagen har föräldrar rätt att vara lediga från arbetet för vård av barn fram till barnet är 18 månader, oavsett om föräldern tar ut föräldrapenning eller inte. Därefter kan föräldrar vara lediga när föräldrapenning används. Dessutom får föräldern förkorta sin normala arbetstid med 25 procent fram till barnet fyller åtta år.

Föräldrar kan få föräldrapenning med anledning av barns födelse eller adoption under sammanlagt 480 dagar per barn, dvs. 16 månader. För 390 av dessa dagar, dvs. 13 månader, är ersättningen relaterad till förälderns sjukpenninggrundande inkomst (så kallade sjukpenningnivådagar). Ersättningen är satt till 77,6 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten. Det är dock bara inkomster upp till tio prisbasbelopp som räknas.3För föräldrar med låga eller inga förvärvsinkomster finns en grundnivå på 225 kronor per dag (sedan 2013). För de resterande 90 dagarna är ersättningen 180 kronor per dag för alla, oavsett inkomstnivå.

Ersättningen kan tas ut som hel, tre fjärdedels, halv, en fjärdedels eller en åttondels dag. Det är mycket vanligt att arbetsgivaren enligt kollektivavtal betalar extra ersättning utöver de 77,6 procenten från Försäkringskassan (Sjögren Lindquist och Wadensjö 2005, Försäkringskassan 2011). Det har skett en utveckling av dessa avtal över tid mot att bli mer generösa och omfatta fler arbetstagare.

Om föräldrarna delar på dagarna utöver de vardera två reserverade månaderna får de en jämställdhetsbonus. Bonusen kan uppgå till max 13 500 kronor skattefritt om föräldrarna tar 4,5 månader var av de återstående 9 månaderna på sjukpenningnivå. Sedan 2012 är det möjligt för föräldrar att ta ut föräldrapenning samtidigt under barnets första år, de 30 s.k. dubbeldagarna.

På grund av möjligheten att ta ut obetald ledighet under barnets första 18 månader, kan de 480 dagarna (16 månader) räcka ännu längre. Om föräldrarna accepterar en lägre ersättningsnivå än

3 År 2013 motsvarade 10 prisbasbelopp 445 000 kronor.

dagersättningen, så kan de ”sprida på ledigheten” genom att ta ut färre än sju föräldrapenningdagar i veckan eller genom att använda delar av föräldrapenningdagar. Ett vanligt mönster är att ta ut fem dagar föräldrapenning i veckan, vilket ger (5/7*0,776) av den tidigare inkomsten i ersättning. Detta leder till att förälderns förvärvsavbrott underskattas eftersom föräldrapenning tas för färre än de sju dagar föräldraledighet per vecka som är möjliga. En överskattning är också möjlig om föräldrapenning tas ut som inkomstförstärkning en vardag och sedan på helgdagarna. Det ger tre dagar med föräldrapenning men endast frånvaro från arbetet under en dag (om man har ett jobb där helgerna är arbetsfria). Det kan även vara tveksamt att definiera uttag av föräldrapenning i samband med förlängning av semester, eller att ta ut föräldrapenning under exempelvis julhelgen, som likvärdigt med att vara hemma med ett barn som ännu inte har börjat i förskola.

2.4 Föräldrars tid hemma och fördelning av föräldrapenning

Ett vanligt sätt att ange föräldrars uttag av föräldrapenning är ett årligt tvärsnitt av föräldrapenningdagar där pappans andel av alla dagar brukar vara av intresse. Med detta mått har pappans uttag av alla dagar stadigt ökat från cirka 0,5 procent när försäkringen infördes 1974 till 24,4 procent 2012.

Figur 2.1 Pappors andel av föräldrapenningdagarna, i procent

Källa: Försäkringskassan, officiell statistik.

Om föräldrar som får barn ett visst år istället följs under hela den tid de kan använda föräldrapenning så måste man vänta till barnet

fyller åtta år för att få reda på det slutgiltiga antalet dagar. Detta ger en något annorlunda siffra. Om en jämförelse görs mellan barn födda 2001 och 2002, året före och året efter att föräldrapenningen förlängdes med en månad, så ökade mammans dagar från 344 till 346 och pappans dagar från 67 till 89 (Försäkringskassan 2012). Om man istället tittar på uttaget fram till barnet fyller två år, så är trenden även här att pappors andel av föräldrapenningdagarna ökar men nivåerna är lägre. För barn födda 2000 tog pappor ut 25 dagar under de första två åren, vilket hade ökat till 59 dagar för barn födda 2010. Motsvarande siffror för mammor var en minsking från 313 till 282 dagar. Det innebär att pappors andel av dagarna ökade från 10 till 17 procent.

Ovanstående siffror baseras på statistik från Försäkringskassan och omfattar alla personer som har rätt till föräldrapenning, medan enkätundersökningar undersöker ett urval av intervjupersoner. Mått från enkätundersökningar kan då bli mer eller mindre pålitliga och generaliserbara, beroende på hur urvalet har gjorts, storleken på urvalet och bortfallets sammansättning. Härtill kommer att det man frågar om är föräldraledighet, dvs. frånvaro från arbetet, eftersom få föräldrar kommer ihåg antal föräldrapenningdagar de använt. Intervjupersoners svar om föräldraledighet kan vara färgade av efterkonstruktion, glömska samt att frågor kan ställas och definieras på olika sätt. Nedan följer några exempel på svar från enkätundersökningar.

Data från Levnadsnivåundersökningen (LNU) 1991 visar att mammor som fick barn mellan 1974 och 1991 och som hade förvärvsarbetat innan de fick barn, i genomsnitt var hemma i 15,6 månader (Evertsson och Duvander 2010). En senare undersökning är Young Adult Panel Study (YAPS) från 2009. För kvinnor och män födda 1968, 1972, 1976 eller 1980 som fått barn från mitten av 1990-talet och framåt var föräldraledigheten för män 3,3 månader och för kvinnor 14,1 månader (egna beräkningar). Vidare genomfördes på uppdrag av Riksförsäkringsverket år 2003 telefonundersökningen Tid och pengar med föräldrar till barn födda 1999. Resultatet visade att ledighetslängden var 1,7 månader för pappor och 14,3 månader för mammor (Riksförsäkringsverket 2004).

Det är tydligt att måtten skiljer sig åt, inte minst beroende på hur länge föräldrar följs och vilken tidsperiod som undersöks. För att nyansera måtten kan Försäkringskassans data användas på ett annorlunda sätt än att bara räkna föräldrapenningdagar. Inspektionen för socialförsäkringen (2013) använde sig av en testdatabas

från Försäkringskassan där längden på föräldraledighetsepisoder skattats. Definitionen av en föräldraledighetsepisod var att det fanns högst sex dagar utan föräldrapenning mellan varje dag med föräldrapenning. Denna definition innebär dock att vissa föräldrar förvärvsarbetar under vad som definieras som föräldraledighetsepisod då de arbetar mellan föräldrapenningdagarna. För föräldrar till barn födda mellan 1994 och 2006 var den sammanlagda episoden av föräldraledighet som förväntat mycket längre än antalet föräldrapenningdagar för både kvinnor och män. Episodlängden ökade mellan 1994 och 2006 för män, men minskade inte på samma sätt för kvinnor, vilket indikerar att föräldraledighet kan variera mer än föräldrapenning. Vidare visar rapporten att föräldrapenning togs i ungefär lika många episoder för kvinnor och män, trots att kvinnor hade sammanlagt mycket längre föräldraledighetsepisod. Om pappan tar ut föräldrapenning i korta episoder är det mer troligt att mamman också är hemma under samma tid och mindre troligt att pappan tar fullt ansvar för barnet under en sammanhängande period. Resultatet är intressant eftersom en lång episod av föräldraledighet kan ge andra effekter på både barnansvar, jämställdhet och arbetsliv än korta, återkommande episoder. I genomsnitt tog kvinnor och män ut ungefär fem föräldrapenningdagar i veckan under episoderna vilket indikerar att många föräldrar har möjlighet att vara flexibla i användandet av föräldrapenningdagar.

Vad vi vet finns endast två ytterligare studier som undersökt hur föräldrapenning använts under föräldraledigheten. Sundström (1996) undersökte kvinnor anställda vid Televerket mellan 1983 och 1987 för att identifiera olika strategier av föräldraledighetsuttag. Drygt en tredjedel av kvinnorna hade spridning av föräldrapenningdagarna som huvudsaklig strategi. Detta var vanligt bland de som fick ett ytterligare barn relativt snart. Bland mammor med treårigt gymnasium var det också vanligt att sprida på dagarna medan särskilt de med lägre utbildning gjorde detta i mindre utsträckning. Vidare visar Riksförsäkringsverket (2004) att sambandet mellan utbetalda föräldrapenningdagar och längden på föräldraledigheten som intervjupersonerna själva rapporterade var relativt högt för pappor under 1990-talet. För mammor däremot var variationen stor.

2.5 Vad vet vi om kvinnors och mäns föräldrapenninganvändande?

I dag använder nästan alla kvinnor och män föräldrapenning. Bland mammor har användandet varit stort från försäkringens början men bland pappor har både andelen användare och uttaget ökat över tid. Pappans del av föräldrapenninguttaget har bland annat främjats av att föräldrapenningen blivit längre sedan 1974, men också av andra reformer i försäkringen. De viktigaste reformerna är de reserverade månaderna. Effekten av den första reserverade månaden var tydlig och direkt, pappans uttag ökade och mammans minskade till följd av att hon hade tillgång till färre dagar (se Tabell 2.1). Det är viktigt att notera att detta gäller föräldrapenninguttag och att det inte är säkert att mammans föräldraledighetslängd minskade (Inspektionen för socialförsäkringen 2013).

Även den andra månaden påverkade uttaget, men eftersom föräldrapenningen samtidigt förlängdes med en månad så ökade även mammans uttag. Införandet av jämställdhetsbonusen förändrade däremot inte fördelningen av föräldrapenningen, vilket ofta förklaras med att konstruktionen av bonusen gjorde att få föräldrar överhuvudtaget ansökte om den (Försäkringskassan 2010). En annan möjlig anledning kan vara att det är svårare att ändra uttag på högre nivåer och att pappor år 2008 redan tog drygt en femtedel av föräldrapenningen. Det är inte heller säkert att ekonomiska skäl alltid är dominerande i beslut om fördelning av föräldrapenning (se kapitel 3 i denna volym), eller att ekonomiska incitament i alla lägen är kraftfulla reformverktyg.

Tabell 2.1 Antal uttagna föräldrapenningdagar på sjukpenningnivå under barnets första två år

Före

Efter

Första reserverade månaden

Män

25,5

35,6

Kvinnor

320,0

295,2

Andra reserverade månaden

Män

41,5

47,8

Kvinnor

269,8

279,5

Jämställdhetsbonusen

Män

57,9

56,3

Kvinnor

286,4

283,5

Källa: Inspektionen för socialförsäkringen (2012).

Då både föräldrapenning och föräldraledighet kan tas på olika sätt är det för enkelt att se fördelningen mellan mamman och pappan som ett nollsummespel. Tidigare studier har funnit att föräldrapenninguttag samvarierar med både individuella karaktäristika, den andra förälderns karaktäristika och arbetsplatsfaktorer. Pappor använder t.ex. mer föräldrapenning om de har hög inkomst (Sundström och Duvander 2002, Inspektionen för socialförsäkringen 2012). Detta mönster är dock avtagande vilket betyder att de med högst inkomst inte är de som tar mest, utan de tar något mindre eller lika mycket som de med medelhög inkomst. En möjlig anledning till detta är att män med högst inkomst har inkomster över taket för ersättningen vilket innebär att de får ut mindre än 77,6 procent av sin inkomst under ledigheten. Arbetsplatsfaktorer ser ofta även annorlunda ut för män med höga inkomster. Även mammans inkomst korrelerar med föräldrapenninguttaget; en hög inkomst hos mamman är relaterad till större föräldrapenninguttag hos pappan. Mammor med hög inkomst tar också färre föräldrapenningdagar (Inspektionen för socialförsäkringen 2012, Hobson et al. 2006, Inspektionen för socialförsäkringen 2013). Vidare ökar sannolikheten för att föräldrar delar lika på föräldrapenningdagarna om mamman tjänar den största delen av hushållsinkomsten, men minskar om det är pappan som tjänar merparten (Försäkringskassan 2013a).

Ett tydligt mönster är att pappor som inte har en inkomst, en låg inkomst eller svag arbetsmarknadsanknytning är de som använder föräldrapenningen i minst utsträckning (Inspektionen för socialförsäkringen 2012). Dessa pappor skulle få en låg ersättning om de använde försäkringen och deras drivkraft att ta föräldrapenning är därmed svag. Notera dock att kvinnor i samma situation inte avstår från föräldrapenning men tar kortare föräldraledighet (Inspektionen för socialförsäkringen 2013).

Pappor med hög utbildning använder fler föräldrapenningdagar, medan motsatta förhållanden gäller för mammor (Försäkringskassan 2011). Vidare visar det sig att om pappan har en högre utbildning än mamman så minskar sannolikheten för att föräldrarna delar lika på föräldrapenningdagarna (Försäkringskassan 2013a). Om både mamman och pappan har hög utbildning så tar pappan ut längre ledighet (Hobson et al. 2006, Försäkringskassan 2013a, Inspektionen för socialförsäkringen 2013). Detta förklaras ibland med attitydskillnader mellan olika grupper av föräldrar, där högutbildade antas ha mindre traditionella attityder till föräldra-

skapet och vara mer positiva till jämställdhet (Geisler och Kreyenfeld 2011). Hög utbildning kan även spegla en friare arbetssituation och större möjlighet att vara föräldraledig.

En av de vanligaste anledningarna som föräldrar anger som skäl till deras fördelning av föräldraledighet är pappans arbetssituation (Riksförsäkringsverket 2003). Mammans arbetssituation verkar mer sällan vara avgörande, troligen då mammans ledighet i mindre utsträckning än pappans ses som ett val (Bekkengen 2002). Vidare tar både pappor och mammor i privat sektor ut färre föräldrapenningdagar än de som arbetar i offentlig sektor (Bygren och Duvander 2006) och sannolikheten för ett jämställt uttag ökar om båda föräldrarna arbetar inom offentlig sektor (Försäkringskassan 2013a). I offentlig sektor finns många kvinnodominerade arbetsplatser och de kan vara mer anpassade till att fungera även då anställda är frånvarande för föräldraledighet. Ett större uttag kan även ha att göra med attityden till ledighet på dessa arbetsplatser och med typen av arbetsuppgifter (Bygren och Duvander 2006, Haas et al. 2002). Både pappor och mammor som får extra ersättning från arbetsgivaren tar också längre ledighet (Duvander 2006a).

Både mammor och pappor tar ut längre ledighet med ett första barn än med senare syskon (Sundström och Duvander 2002), vilket kan bero på att försörjningsbördan är större för flerbarnsföräldrar. Barn med äldre syskon börjar också ofta i förskola tidigare än förstfödda barn, inte minst på grund av olika system av syskonförtur. En ytterligare möjlig förklaring är att attityden till barnomsorg utanför hemmet är mer positiv efter det första barnet (Duvander 2006b).

Det finns dessutom skillnader mellan föräldrar i olika åldrar, som bor i olika delar av Sverige och som har olika ursprungsland. Dessa demografiska faktorer bör främst ses som indikatorer på andra faktorer som skapar skillnader mellan föräldrars möjligheter att vara föräldralediga. Exempelvis finns det bland utlandsfödda pappor en större grupp som inte tar någon föräldrapenning, vilket kan bero på att de står utanför arbetsmarknaden och därför skulle få en låg föräldrapenning (Riksförsäkringsverket 2005). Sannolikheten att föräldrarna delar mer lika på föräldrapenningen är högre om föräldrarna är jämngamla vilket troligen har att göra med de relativa resurserna i hushållet (Försäkringskassan 2013a).

Flera studier har undersökt normer om moderskap och faderskap och kopplat dessa till den skeva fördelningen av föräldraledigheten. Kvalitativa studier har visat att förväntningar och

normer om föräldraskap skiljer sig mellan mammor och pappor, vilket påverkar hur de fördelar föräldraledigheten mellan sig (Ahrne och Roman 1997, Bekkengen 2002, Elvin-Nowak 2005, Bergnéhr 2008, Almqvist et al. 2010, Alsarve och Boye 2012, se även kapitel 3 i denna volym).

2.6 Konstruktion av föräldraledighetsdagar

I detta kapitel görs en analys av kvinnors och mäns föräldraledighet för förstfödda barn år 2009 baserad på föräldrapenningdata från Försäkringskassan. I data finns tidsangivna episoder av föräldraledighet, och antal dagar ersatta med föräldrapenning inom episoden. Episoderna är konstruerade av Försäkringskassan och baseras på utbetalningar av ersättning till föräldrarna. En episod kan innehålla både ersatta och icke ersatta dagar (eller delar av dagar). Föräldrar som ansöker om föräldraledighet anger för varje vecka vilka dagar de begär ersättning för, och vilken omfattning de önskar (hel eller mindre än hel dag med ersättning). Det finns visst utrymme för handläggare att lägga in uppgifter om föräldraledighet på olika vis i de administrativa registren, men vi bedömer att det endast marginellt påverkar vår konstruktion av föräldraledighet. För att möjliggöra analyser av olika grupper av föräldrar har informationen om föräldrapenning kopplats till föräldrarnas utbildningsnivå, inkomst, arbetsmarknadssektor och ålder. Vidare har flerbarnsfödslar, utlandsfödda barn, adopterade barn och barn som avled mellan 2009 och 2011 exkluderats från analysen. Barn och föräldrar där någon av föräldrarna avled eller emigrerade under åren 2009 till 2011 har likaså exkluderats. Det ger ett urval om 42 931 barn. I appendix finns en beskrivning av variablerna som används i analysen, samt deskriptiv statistik över dessa.

Med hjälp av regressionsanalys studerar vi uttag av föräldrapenning och föräldraledighet under barnets första två år. Officiell statistik visar att bland barn födda 2009 hade i genomsnitt 76 procent av alla föräldrapenningdagar använts vid barnets tvåårsdag (Försäkringskassan 2013b), och att 2011 hade 88 procent av alla tvååringar börjat i förskola (Skolverket 2013). Samtidigt hade knappt 50 procent av ettåringarna börjat i förskola.

I analyserna används två olika mått: föräldrapenningdagar samt

föräldraledighetsdagar. Föräldrapenningdagar utgörs av ledighet med

ersättning från Försäkringskassan och är det mått som används i

den officiella statistiken. Föräldraledighetsdagar är ett mått som vi har konstruerat och som består av betalda föräldrapenningdagar samt dagar som inte ersätts med föräldrapenning men då föräldrarna sannolikt är föräldralediga. I måttet på föräldraledighetsdagar inkluderas därmed ersatta och icke ersatta dagar inom en episod, samt även dagar mellan två episoder enligt vissa villkor vi testar. Vi kommer fram till att använda ett mått där två obetalda dagar mellan de episoder som föräldrarna har begärt är inkluderade i föräldraledighetsdagar. De senare är inte registrerade i det administrativa registret utan utgörs av eventuellt kvarvarande dagar i veckan som föräldrarna inte har begärt ersättning för. Ett uppenbart problem med att inkludera dessa är att vi saknar information om förälderns faktiska aktiviteter under dessa dagar, dvs. föräldern kan ta hand om barnet utan ersättning men kan också förvärvsarbeta. Risken att vi här definierar en dag i förvärvsarbete som föräldraledighet ska dock vägas mot att ett strikt mått av föräldrapenning underskattar tiden i föräldraledighet.

Föräldraledighetens längd i antalet föräldraledighetsdagar beräknas således här genom att räkna samman ersatta och icke-ersatta dagar inom varje episod, och sedan lägga ihop förälderns episoder av föräldraledighet fram till barnets ettårsdag respektive tvåårsdag. I måttet inkluderas även icke-ersatta dagar som kan finnas mellan två episoder om dessa inte överstiger ett visst antal. Detta görs separat för mammor och pappor.4Känslighetsanalyser har gjorts genom att testa olika antal icke-ersatta dagar som maximalt får finnas mellan episoderna som förutsättning för att inkludera dem i föräldraledigheten. Dessa villkor är max en dag mellan, max två dagar och så vidare upp till max sex dagar mellan två episoder. Två dagar skulle kunna motsvaras av en helg exempelvis, men kan också utgöras av andra veckodagar, så länge de följer på varandra. Tabell 2.2 åskådliggör den genomsnittliga längden på föräldraledighet fram till barnets tvåårsdag, beroende på de olika villkoren.5

4 Vi gör i dessa analyser separata beräkningar av mammans och pappans ledighetsdagar. Överlapp är möjligt, dvs. att samma period av föräldraledighet räknas till både mamman och pappan. Ett exempel på detta skulle vara om mamman tar måndag till fredag varje vecka i fem veckor och pappan varje helg. Då skulle mamman få fem veckor sammanhängande föräldraledighet under perioden och pappan tio föräldraledighetsdagar under motsvarande period. 5 Motsvarande tabell har även gjorts på dagar uttagna fram till barnets ettårsdag, dock inte inkluderad här. Den visar samma mönster av längd på ledighet.

Tabell 2.2 Olika mått på föräldraledighetslängden, genomsnittligt antal uttagna dagar fram till barnets tvåårsdag

Ersatta föräldrapenningdagar

Icke-ersatta dagar mellan episoderna, max antal dagar

1

2 3 4 5 6

Mammor

285,5

371,2 404,4 405,4 406,4 407,2 408,0

Pappor

88,0

125,2 134,6 135,2 135,8 136,6 137,4

n(mammor)= 42

698; n(pappor)=33 030.

Notera att måtten är baserade endast på föräldrar som använde föräldrapenning innan barnet fyllde två år.

Den första kolumnen i Tabell 2.2. anger det genomsnittliga antalet ersatta föräldrapenningdagar. Övriga kolumner anger det genomsnittliga beräknade antalet föräldraledighetsdagar, givet antal ickeersatta dagar mellan två episoder. Tabellen visar att när man stegvis lägger till dagar mellan episoder till måttet så sker det en avsevärd ökning i genomsnittlig längd från en till två dagar, medan måttet knappt förändras alls när ytterligare dagar läggs på. Att ha två dagar mellan två episoder är relativt vanligt och det är därför rimligt att inkludera dessa dagar i måttet på föräldraledighet för att få en så korrekt skattning som möjligt av föräldrars ledighet. I den kommande analysen går vi därför vidare med det mått där icke-ersatta perioder om max två dagar har inkluderats. Bland föräldrar som överhuvudtaget använde föräldrapenning under de två första åren (98 procent av mammorna och 77 procent av papporna) så använde mammor i genomsnitt 404,4 dagar och pappor 134,6 föräldraledighetsdagar. Det motsvarar 13,5 månader respektive 4,5 månader. För mammor stämmer detta mått väl överens med tidigare studier där föräldrar fått ange hur länge de är föräldralediga (se avsnitt 2.4 i detta kapitel). Den något sämre överensstämmelsen för pappor beror förmodligen på att ovanstående mått endast baseras på de pappor som använde föräldrapenning, medan många tidigare studier anger ett genomsnitt för alla pappor. Pappors uttag har dessutom ökat över tid vilket gör tidigare studier daterade.

2.7 Fördelning av föräldraledighetsdagar och föräldrapenningdagar

Nedan presenteras fördelningen av föräldraledighetsdagar respektive föräldrapenningdagar för mammor och pappor, för dagar uttagna fram till barnets ettårsdag respektive barnets tvåårsdag.

Figur 2.2 Mammors uttag av föräldraledighetsdagar respektive föräldrapenningdagar fram till barnets ettårsdag

Varje stapel motsvarar 20 dagar. Dagar uttagna före barnets födelse är inkluderade, därför är det möjligt att ta fler än 365 dagar

Figur 2.2 visar att fördelningen skiljer sig kraftigt mellan de två måtten för mammors uttag under barnets första år. Det är större variation i uttaget av föräldrapenningdagar, medan antalet föräldraledighetsdagar är mer koncentrerat till högre nivåer. En stor andel av mammorna har ett föräldrapenninguttag i intervallet 180–280 dagar, medan uttaget av föräldraledighetsdagar enligt vårt mått ligger betydligt högre.

Figur 2.3 Mammors uttag av föräldraledighetsdagar respektive föräldrapenningdagar fram till barnets tvåårsdag

Dagar uttagna före barnets födelse är inkluderade. Varje stapel motsvarar 20 dagar.

På motsvarande sätt visar Figur 2.3 de två måtten för barnets två första år. Uttaget är koncentrerat till högre nivåer, och även här finns en förskjutning mellan måtten. Spridningen av föräldraledighetsdagarna är större än föräldrapenningdagarna, vilket är naturligt då det finns en begränsning i antalet föräldrapenningdagar som kan tas ut.

Figur 2.4 Pappors uttag av föräldraledighetsdagar respektive föräldrapenningdagar fram till barnets ettårsdag

Varje stapel motsvarar 20 dagar.

Mest iögonfallande är att uttaget av dagar för pappor är så mycket lägre än för mammor. I Figur 2.4 visas att under barnets första år tar drygt 60 procent mellan 0 och 20 föräldrapenningdagar och föräldraledighetsdagar, varav de flesta inte tar några dagar alls. 49 procent av alla pappor använder inte någon föräldrapenning under det första året (se Tabell 2.4).

Figur 2.5 Pappors uttag av föräldraledighetsdagar respektive föräldrapenningdagar fram till barnets tvåårsdag

Varje stapel motsvarar 20 dagar.

När pappors uttag fram till barnets tvåårsdag studeras i Figur 2.5 ser vi att den första kolumnen, gruppen med 0–20 dagar, minskar till cirka 30 procent. Användningen av föräldraledighetsdagar är jämnare fördelad än föräldrapenningdagarna, som minskar kraftigare när intervallen av dagar når högre nivåer.

Vi har även inkluderat ett mått på korrelationen mellan föräldraledighetsdagar och föräldrapenningdagar för att undersöka om det finns skillnader mellan mammor och pappor i hur måtten samvarierar. En hög korrelation (dvs. närmare maxvärdet 1) innebär att sambandet är starkt, dvs. att uttaget av föräldrapenningdagar ligger nära antalet föräldraledighetsdagar. I Tabell 2.3 anges korrelationen utan några villkor (första kolumnen), och sedan uppdelat på de vars uttag av föräldrapenningdagar var under respektive över medianen. Vi har även gjort separata analyser där de som inte tog ut några föräldrapenningdagar alls är exkluderade.

Tabellen visar att korrelationen är starkare för pappor än mammor, men att den sjunker något när föräldrar som inte tog ut några dagar alls exkluderas ur analysen. Den svagare korrelationen bland mammor beror på att spridningen av dagar är större, dvs. att det tycks finnas en större variation mellan antalet ersatta dagar som används och den totala längden på föräldraledighet. Det finns ingen större skillnad i korrelation för pappor vars föräldraledighetsdagar

understiger medianen, och de vars föräldraledighetsdagar överstiger medianen. För mammor är däremot skillnaden i korrelation stor mellan de som använder över respektive under medianen. Det beror förmodligen på att pappors uttag av ersatta dagar är mindre varierat och att längden på ledigheten också är mera sammanpressad, medan det finns mammor som sprider mycket på sina föräldrapenningdagar. Det senare verkar i extra hög grad gälla dem som tar ut många föräldrapenningdagar.

Tabell 2.3 Korrelationen mellan föräldrapenningdagar och föräldraledighetsdagar

Inga villkor

om dagar

Uttag under eller

på medianen

Uttag över medianen

Median föräldra-

penningdagar

Mammor

0,687

0,727

0,151

285,5

Pappor

0,872

0,729

0,713

51

Mammor (exkl. de utan uttag) 0,632

0,636

0,146

288

Pappor (exkl. de utan uttag)

0,818

0,582

0,659

73

Det är därmed tydligt att det genomsnittliga antalet dagar föräldraledighet och föräldrapenning skiljer sig åt. Tabell 2.4 visar att antal uttagna föräldraledighetsdagar fram till barnet fyller ett år är 304 dagar för mammor och 36 dagar för pappor, dvs. tio månader respektive en månad. Pappors del motsvarar 11 procent av dagarna. Det kan jämföras med ersatta föräldrapenningdagar under samma period: 223 dagar för mammor och 23 dagar för pappor, vilket motsvarar 7,5 månader respektive mindre än en månad. Pappors del motsvarar då 9 procent.

Tabell 2.4 Genomsnittligt antal föräldraledighetsdagar och föräldrapenningdagar för mammor och pappor

Föräldraledighets-

dagar

Föräldrapenning-

dagar

Andel som använde föräldrapenning under

perioden (i %)

1 år Mammor 304 (10 mån) 223 (7,5 mån)

97

Pappor 36 (1 månad) 23 (<1 månad)

51

Pappors andel av dagarna 11 %

9 %

2 år Mammor 398 (>13 mån) 281 (<9,5 mån)

98

Pappor 103 (3,5 mån) 67 (>2 mån)

77

Pappors andel av dagarna 21 %

19 %

Antal mammor och pappor: 42

931. Alla föräldrar är inkluderade, även de som inte använder några

dagar alls.

Fram till barnet fyller två år har mammor i genomsnitt använt 398 föräldraledighetsdagar och pappor 103 dagar, drygt 13 månader respektive 3,5 månader. Pappors andel av föräldraledighetsdagarna utgör 21 procent. Motsvarande siffror för föräldrapenningdagarna är 281 respektive 67 dagar, dvs. mindre än 9,5 månader respektive drygt två månader. Pappors del motsvarar här 19 procent. Pappor använder alltså i genomsnitt de två reserverade månaderna inom två års tid, men sett till det bredare måttet på föräldraledighet (föräldraledighetsdagar) använder pappor nästan 3,5 månader ledighet.

2.8 Faktorer som påverkar uttag av föräldraledighet och föräldrapenning

Inledningsvis diskut