SOU 2014:71

Ett jämställt samhälle fritt från våld - Utvärdering av regeringens satsningar 2010–2014

Sammanfattning

Utredningen har till uppdrag att föreslå en samlad nationell strategi för att nå det jämställdhetspolitiska delmålet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Som en del av uppdraget ingår att utvärdera och bedöma de insatser som regeringen har genomfört under åren 2010–2014 för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, vilket redovisas i detta delbetänkande.

Arbete mot mäns våld mot kvinnor högt prioriterat inom jämställdhetspolitiken

Regeringens satsningar mot mäns våld mot kvinnor har varit omfattande under de senaste åtta åren jämfört med hur det har sett ut historiskt. Handlingsplaner har tagits fram och uppdrag har getts till ett stort antal myndigheter och organisationer. Under mandatperioden 2011–2014 har de satsade medlen på området uppgått till ungefär 220 miljoner kronor per år. I den utvärdering som Brottsförebyggande rådet (Brå) har gjort på förfrågan från utredningen ingår 41 olika insatser som har genomförts under åren 2010–2014, varav vissa fortfarande pågår. Utvärderingen återfinns i sin helhet i bilaga 3.

Framsteg och utveckling har skett…

De insatser som genomförts har medfört att arbetet mot mäns våld mot kvinnor har utvecklats. En omfattande mängd aktiviteter har ägt rum och pågår i flera fall fortfarande hos olika myndigheter och organisationer på nationell, regional och lokal nivå. Kunskapen om våld och metoder inom området har utvecklats under senare år. Det har bland annat tagits fram en stor mängd material för olika målgrupper såsom föreskrifter, handböcker, utbildningsmaterial och

vägledningar. Lagstiftningen har även förstärkts inom området och forskningen har bidragit med flera studier om våldsutsatthet.

… men mycket återstår att göra

Samtidigt är det uppenbart att arbetet inte har varit tillräckligt effektivt, kvalitativt och samordnat. Vidare kan det ifrågasättas om de insatser som genomförts har medfört sådana förbättringar inom myndigheter och organisationer och framför allt för våldsutsatta kvinnor och barn som avsetts.

Närmare om Brås utvärdering

I den genomlysning av regeringens insatser som Brå har genomfört för utredningen framkommer såväl brister som framgångsfaktorer i arbetet.

Uppdragen och samordning

Brås utvärdering pekar på att en del uppdrag flyter samman och att det brister i samordning. I arbetet med utvärderingen menar Brå att det ibland har varit svårt att reda ut uppdragen och förstå hur de hänger ihop. Brå uppfattar att det i mångt och mycket saknas en helhetsbild kring de många olika uppdragen. En anledning till detta är att de berörda departementen inte alltid är helt samordnade kring frågan om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer.

Detta leder ibland till problemet att budskapen i myndigheters vägledningar, utbildningsmaterial och handböcker inte alltid är desamma. Det kan därför vara svårt att hålla ihop materialen till ett samlat och effektivt metodstöd, och i förlängningen kan det innebära svårigheter för praktiker att veta hur man ska förhålla sig till de olika materialen.

Intern samordning

Bland de myndigheter som haft en större mängd uppdrag finns olika exempel på hur man har samordnat arbetet internt. Exempelvis finns myndigheter som har utvecklat en formell samordningsfunktion. Detta har inneburit att hållbarheten i förändringsarbetet har stärkts då kunskapen härbärgeras och överförs även om personerna (exempelvis visstidsanställda) kommer och går. Det finns också exempel på myndigheter där interna strukturerade samverkansformer och samordningsfunktion har saknats. Bristen på intern samordning och helhetsgrepp riskerar att leda till att en myndighet sänder ut olika och ibland motsägelsefulla material och direktiv till sina målgrupper.

Kortsiktiga insatser och lösningar

Det finns positiva exempel på lokala långsiktiga strategier och insatser som bedrivs med uthållighet. Brå lyfter dock fram att statliga satsningar ofta är kortsiktiga och medför projekttrötthet ute i kommunerna. I stället efterfrågas långsiktighet och mer permanenta lösningar.

När det gäller de utvecklingsmedel som fördelas av Socialstyrelsen till kommunerna synes det finnas en risk för att dessa snarare befäster en redan bekymmersam ojämlikhet. De större kommunerna, som redan har en väl utvecklad verksamhet, har kraft och resurser att söka medel, medan de mindre kommunerna inte mäktar med att söka. De mindre kommunerna är projekttrötta och har ingen särskild person för att driva kvinnofridsverksamhet, än mindre för att söka utvecklingsmedel. Det finns en risk för en utveckling där resurser inte hamnar där de behövs bäst, då det är de som redan har resurser som har kraft och möjlighet att söka medel.

Utbildning och kunskap

Bland de insatser som Brå har belyst finns exempel på både kortare och längre utbildningsinsatser om mäns våld mot kvinnor. Flera myndigheter rapporterar om endagskonferenser och utbildningar vid enstaka tillfällen, bland annat om olika särskilt utsatta grupper. Antalet deltagare och hur väl man når ut med kunskaper tycks variera.

Problemen med engångssatsningar är väl kända sedan tidigare utvärderingar. Det finns risker att satsningen snart förlorar sin effekt, särskilt i organisationer med stor personalomsättning, som inom socialtjänsten. Utbildningsinsatser bör vara långsiktiga för att kunna bidra till positiv verksamhetsutveckling och hållbar kunskapstillförsel. Bland de redovisningar som Brå har tagit del av finns också exempel på mer skräddarsydda utbildningar. Till exempel har strävan att integrera frågan i verksamheternas ordinarie arbete lett till att en myndighet utbildar inom befintliga lokala strukturer. En annan myndighet tar fram anpassade utbildningar som bättre svarar mot aktörers direkta behov.

Våldsområdet ett parallellt spår

Brå lyfter upp att det finns brister i integreringen av arbetet mot mäns våld mot kvinnor i verksamheternas ordinarie arbete – på nationell såväl som på lokal och regional nivå. Särskilt ute i kommunerna bidrar systemet med statsbidrag och utvecklingsmedel till att området fortsätter som ett spår vid sidan av kommunernas ordinarie verksamhet. Även hos myndigheter kan uppdragen som gäller mäns våld mot kvinnor ofta uppfattas som förbisedda. Området samordnas inte alltid i likhet med andra, och då det saknas helhetssyn riskerar många av uppdragen att bli isolerade företeelser på myndigheten. Att området bedrivs som ett parallellt spår kan komma att genomsyra hela arbetet, från myndighet till kommunnivå. Resultatet blir då kortsiktiga projekt och lösningar.

Däremot tycks en positiv utveckling vara på gång i länsstyrelsernas verksamhet. Här verkar kvinnofridsområdet i allt högre grad integreras i annat arbete, till exempel i arbetet för social hållbarhet och i det övriga jämställdhetsarbetet.

Behov av utvärderingar

Brå poängterar vikten av utvärderingar och uppföljningar av de insatser som görs och lyfter upp att det fortfarande saknas i stor utsträckning. Antalet utvärderade insatser bland dem som har beviljats kommunala utvecklingsmedel ökar, men fortfarande finns det brister.

Förvaltning och implementering behöver stärkas

I det material som Brå har tagit del av finns goda exempel på hur myndigheter tillvaratar, förvaltar och implementerar den kunskap som tagits fram. Myndigheterna använder en rad kanaler och format för att sprida och implementera olika kunskapsmaterial och verktyg. Det finns dock också exempel som tyder på att arbetet måste förbättras vad gäller implementering och förvaltning. Den nationella tillsyn som har genomförts ger en indikation på att mycket återstår innan kunskaper och framtaget material omsätts och används i praktiken. Exempel finns på att myndigheters kommunikationsinsatser kring ett nyframtaget kunskapsmaterial består av att man endast via ett nyhetsbrev informerar om att visst material finns tillgängligt. I många fall saknas det också uppföljning av hur exempelvis utbildningsinsatser har verkat på lite längre sikt.

Brå påpekar att utan tydliga strategier för implementering och ett förvaltande ansvar finns en risk för att det omfattande arbete som har bedrivits och pågår inte gör de avtryck som är önskvärda och som borde kunna förväntas. Det goda arbete som görs blir då isolerade öar och sprids inte till andra verksamheter. Utan en större långsiktighet torde inte heller resultaten motsvara de resurser som har avsatts.

Stor samsyn råder om problemen

Brås slutsatser stämmer väl överens med de iakttagelser och bedömningar som den nationella samordnaren mot våld i nära relationer lyfter fram i sitt slutbetänkande Våld i nära relationer – en folkhälso-

fråga. Förslag för ett effektivare arbete,som redovisades den 27 juni 2014.1

Kartläggningar och tillsyn har därtill bidragit till en förhållandevis god kännedom om nuläget på den lokala och regionala nivån.

Fram växer en relativt enhetlig bild av vad som fungerar respektive inte fungerar i arbetet mot mäns våld mot kvinnor idag. En liknande samstämmighet har framkommit när utredningen har inhämtat synpunkter, kunskaper och erfarenheter genom dialog

1SOU 2014:49.

med en mängd aktörer som arbetar inom området mäns våld mot kvinnor på myndigheter och inom olika organisationer.

Brist på strategisk styrning

Utredningen ser sammanfattningsvis att uppdragen till myndigheter ser olika ut och att myndigheterna har hanterat uppdragen på olika sätt. Arbetet med implementering har många gånger varit bristfälligt. Arbete mot mäns våld mot kvinnor är ett tvärsektoriellt område inom vilket det finns brister i samordning och styrning. Detta är också något som den nationella samordnaren mot våld i nära relationer lyfter fram. Samordnaren menar att en bättre koordinering mellan i första hand kriminal-, jämställdhets-, folkhälso- och socialpolitiken sannolikt skulle ge bättre förutsättningar för ett långsiktigt hållbart arbete och minska risken för att satsningar inte hänger ihop med varandra.

En generell slutsats som det råder stor samstämmighet omkring i både utvärderingar och samtal med experter och aktörer på området är att arbete mot mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer ofta sker vid sidan av det ordinarie arbetet.

Att regeringsuppdragen ofta är kortsiktiga och sker i projektform kan bidra till att arbetet inte integreras i ordinarie arbete på myndigheter utan ibland blir en fråga som eldsjälar driver tills de inte orkar mer. Kortsiktigheten kan också bidra till att det blir svårt både att rekrytera och att behålla kompetens hos myndigheterna. Det finns också en stor risk att verksamheter på regional och lokal nivå inte prioriterar området om inte myndigheterna på nationell nivå gör det. Att arbetet mot mäns våld mot kvinnor ska prioriteras är ytterst ett ledningsansvar.

I syfte att höja kvaliteten i utfallet och implementeringen av regeringens uppdrag bör regeringen framöver ställa högre krav på att myndigheter alltid ska redovisa både vad de gjort och resultatet av sitt arbete, anser utredningen. Under de kommande åren måste ett långsiktigt implementeringsarbete och stöd för kunskapsutveckling prioriteras. Vi anser att regeringen i framtida regeringsuppdrag till myndigheter på området bör se till att det ingår krav och resurser även för implementeringsarbetet.

Utredningen avser också att titta närmare på myndighetsstyrningen. En förbättrad och strategisk styrning på nationell nivå är grundläggande och en förutsättning för att en nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor ska nå framgång.

Den evidensbaserade kunskapen måste öka

Efter att en stor mängd satsningar genomförts har regeringens önskan varit att det ska finnas fler vetenskapliga utvärderingar, kunskapssammanställningar och bedömningsinstrument som vägledning för det praktiska arbetet.

Detta har dock inte alltid blivit fallet. Det saknas fortfarande ofta vetenskapliga utvärderingar av myndigheternas arbete inom området, vilket även har konstaterats tidigare. Effektutvärderingar saknas nästan genomgående och det är svårt att påvisa om de metoder och arbetssätt som använts har medfört ett positivt resultat. Det saknas även vägledningar med evidensbaserad kunskap för praktiker inom området.

Utredningens bedömning är att det framöver måste ges tillräckliga resurser i myndighetsstyrning och uppdrag med tydliga krav på att genomföra vetenskapliga utvärderingar och effektstudier. En förtutsättning för att det ska bli möjligt är att nulägesinventeringar byggs in i uppdrag och genomförs innan det egentliga arbetet inleds. Forskning är även en viktig väg framåt mot ett mer evidensbaserat arbete.

Kunskapsluckor måste åtgärdas

Olika professioners grundkunskap och kompetens om mäns våld mot kvinnor är en förutsättning för att nå framgång i arbetet.

I flera utvärderingar och undersökningar har det konstaterats att grundutbildningar för olika yrkesgrupper, som till exempel för blivande socionomer och sjuksköterskor, ofta saknar obligatoriska kurser inom området mäns våld mot kvinnor. Nyutexaminerade akademiker påbörjar därmed sina yrken utan grundläggande och nödvändiga kunskaper om regelverk, bemötande eller metoder för att i sina yrkesroller kunna upptäcka när kvinnor har utsatts för våld, bemöta dem på ett professionellt sätt och ge dem det stöd de behöver och har laglig rätt till.

Många av de utbildningsinsatser som genomförts har dessutom ofta varit kortsiktiga och av engångskaraktär. Effekterna av dessa kan starkt ifrågasättas, något som lyfts fram både av Brå och av Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) i deras utvärderingar.

För att nå framgång i det strategiska arbetet på området avser utredningen att fortsätta fokusera på utbildningsfrågor och försöka skapa en konstruktiv förändring.

En stor samhällsekonomisk kostnad

Kostnaderna för mäns våld mot kvinnor är än så länge relativt dolda. En viktig fråga för framtiden är därför att tydliggöra kostnaderna. Den nationella samordnaren mot våld i nära relationer nämner att de årliga samhällsekonomiska kostnaderna för våld i nära relationer sannolikt överstiger 4 miljarder kronor i Sverige.

De medel som regeringen i framtiden avsätter för att bekämpa mäns våld mot kvinnor måste i högre utsträckning ställas i paritet med kostnaderna som mäns våld mot kvinnor orsakar idag. Detta torde medföra att området tilldelas betydligt mer resurser än hittills samt att de medel som avsätts används mer målinriktat, effektivt och långsiktigt. Det kostar att utveckla verksamheter för att ge bättre stöd till våldsutsatta kvinnor och barn, såväl som till våldsutövare och för det förebyggande arbetet. Men enligt utredningens bedömning kostar det ännu mer att inte utveckla arbetet, både för samhället och i personligt lidande.

Ökat fokus på förebyggande arbete behövs

Det har tidigare förekommit ganska få satsningar för att på olika sätt förebygga mäns våld mot kvinnor. På senare tid har regeringen dock gjort några satsningar på området, vilket är positivt. Många av de satsningar som hittills har genomförts har handlat om selektiv

prevention (förebyggande insatser för avgränsade grupper), eller om indikativ prevention (akuta och behandlande insatser). Dessa former

av förebyggande arbete är mycket viktiga och grundläggande för samhället att genomföra. Men precis som den nationella samordnaren mot våld i nära relationer tar upp måste mer fokus framöver läggas på våldets orsaker.

För att förebygga och förhindra mäns våld mot kvinnor behövs ett ökat universellt preventionsarbete (hälsofrämjande insatser för allmänheten för att förhindra att våld uppstår). Eftersom mäns våld mot kvinnor grundar sig i brist på jämställdhet i samhället, krävs också ett aktivt jämställdhetsarbete på samhällets alla nivåer. En viktig del i jämställdhetsarbetet är att förändra normer kring maskulinitet, makt och våld.

Utredningen anser att det framöver är av största vikt att än mer fokus och resurser riktas mot det förebyggande arbetet. I det måste fler aktörer, som till exempel förskola och skola, involveras i större omfattning än idag. Universellt preventiva insatser bör dock inte genomföras på bekostnad av andra satsningar riktade till stöd och skydd för våldsutsatta kvinnor utan genom utökade resurser och ett förändrat arbetssätt.

Behovet är stort av bättre nationell samordning och struktur

Det behövs en bättre samordning, struktur och tydlighet när det gäller arbetet och insatserna mot mäns våld mot kvinnor på nationell nivå. Detta framgår tydligt i möten som utredningen har genomfört, i Brås utvärdering samt i den nationella samordnaren mot våld i nära relationers betänkande.

Att öka effektiveten, kvaliteten och långsiktigheten i insatserna på området genom en nationell strategi är också regeringens främsta avsikt i uppdraget till denna utredning.

Utredningen ser goda möjligheter att i samverkan med andra myndigheter, organisationer och olika aktörer kunna ta fram en nationell strategi som leder till effektivare, mer samordnat arbete av god kvalitet för olika målgrupper och som framför allt kommer våldsutsatta till del.

Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet2, som Sverige tillträtt den 1 juli 2014,

ger ytterligare stöd och vägledning i arbetet med att ta fram en nationell strategi. Där framgår att staterna åtar sig att anta och

2 Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Europarådets fördragsserie nr 210).

genomföra en effektiv, omfattande och samordnad nationell politik för att förebygga och bekämpa alla former av våld mot kvinnor och våld i hemmet. Vidare ska staterna anslå lämpliga ekonomiska resurser för detta och inrätta ett eller flera offentliga organ för att samordna, bevaka och utvärdera politiken och åtgärderna för att förebygga och bekämpa det våld som konventionen omfattar.

Inför det kommande arbetet ser utredningen att det är viktigt att lyfta fram att:

  • Mäns våld mot kvinnor har sin grund i det ojämställda samhället.
  • Våld mot kvinnor och barn är en kriminell handling. Det krävs ett tydligare ställningstagande att det handlar om brottsoffer och gärningsmän.
  • Våldets konsekvenser är ett allvarligt folkhälsoproblem, då det drabbar kvinnor och barn både fysiskt och psykiskt.
  • Våldet är samhällsekonomiskt mycket kostsamt.

Det krävs att politiker och myndigheter har kunskap om och förståelse för vad våldets konsekvenser innebär för den som utsätts liksom den rädsla och maktlöshet som våldsutsatta kvinnor och barn lever med. Denna förståelse utgör sedan en viktig grund för att få den organisation, struktur och samverkan som krävs för att kunna möta de behov som finns av förebyggande och stärkande insatser, stöd, skydd och vårdande insatser akut och på lång sikt. Endast genom sådan kunskap och förståelse kan förutsättningar skapas för att få till stånd de nödvändiga förändringar som krävs för att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.

1. Utredningens uppdrag och arbete

I detta kapitel redogör vi för utredningens uppdrag och avgränsningar och beskriver kort utredningens arbete hitintills.

1.1. Utredningens uppdrag

Utredningen har till uppdrag att föreslå en samlad nationell strategi för att nå det jämställdhetspolitiska delmålet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.1Strategin ska syfta till att öka effektiveten, kvaliteten och långsiktigheten i de framtida insatserna på området och utgöra en grund för uppföljning och utvärdering av regeringens insatser för att nå detta mål. Den nationella strategin ska också bidra till ett strategiskt arbete för att nå målet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra samt fungera som ett redskap för att genomföra ett resultatstyrt och kunskapsbaserat arbete på området. Vidare ligger det i utredningens uppdrag att föreslå en utvecklad målstruktur som bidrar till ett långsiktigt arbete där nya insatser bättre kan följas upp.2

Som en del av uppdraget ingår att utvärdera och bedöma de insatser som regeringen har genomfört under åren 2010–2014 för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Utvärderingen redovisas i detta delbetänkande.

1 Det övergripande målet för regeringens jämställdhetspolitik sedan 2006 är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Ett av delmålen är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra och att kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet (prop. 2008/09:1, utgiftsområde 2). 2 Utredningens uppdrag i sin helhet framgår av kommittédirektivet (Dir. 2014:25), se bilaga 1.

Utredningen har också till uppdrag att analysera och bedöma behovet av en samlad struktur för kunskapsutveckling, kunskapsöverföring och kunskapsstöd för aktörer på området inom ramen för den befintliga myndighetsstrukturen. I detta ingår att belysa de funktioner som i dag har nationella uppgifter på området. Avsikten med översynen är att säkerställa att kunskapsnivån fortsätter att höjas och att befintlig kunskap får ökat genomslag samt att arbetsmetoder fortsätter att utvecklas inom ramen för det framtida arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Detta kommer att vara en viktig del i den nationella strategin.

Utredningens arbete ska utgå från resultaten av tidigare insatser och utvärderingar, den utvärdering som ska ske inom ramen för uppdraget och de erfarenheter och analyser som den nationella samordnaren mot våld i nära relationer redovisade i sitt betänkande

Våld i nära relationer – en folkhälsofråga. Förslag för ett effektivare arbete.3Utredningens arbete ska ske i dialog med berörda myndig-

heter, organisationer och andra relevanta aktörer och beakta relevant forskning samt relevant arbete som pågår inom Regeringskansliet och utredningsväsendet.

Slutbetänkande ska lämnas den 29 maj 2015.

1.2. Avgränsning

Utredningens uppdrag omfattar arbetet mot mäns våld mot kvinnor i en nära relation, såväl som arbetet mot det våld som utövas mot kvinnor av bekanta eller helt okända män. Uppdraget omfattar också arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck mot kvinnor och flickor.

I utredningens uppdrag ingår även att uppmärksamma homosexuella, bisexuella och transpersoners utsatthet för våld.

Utredningens uppdrag omfattar däremot inte arbetet mot prostitution eller människohandel för sexuella ändamål. Utredningens uppdrag omfattar inte heller direkt målgruppen barn som upplever eller utsätts för våld. Dock kommer barn och ungas situation ändå att ingå i relevanta delar av utredningens arbete och förslag om en nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor när det gäller till exempel förebyggande arbete och hedersrelaterat våld och förtryck.

3SOU 2014:49.

1.3. Utredningens arbete

Utredningens arbete har hittills fokuserat på att

utvärdera och

bedöma de insatser som regeringen har genomfört

under åren

2010–

2014 för att bekämpa mäns våld mot kvinnor

. Detta har vi gjort dels genom dialog och samverkan med relevanta aktörer och experter på området, dels genom en begäran till Brottsförebyggande rådet (Brå) att genomföra en utvärdering av regeringens insatser inom området mäns våld mot kvinnor under perioden 2010 till 2014. Utredningen har genomfört två möten med de av regeringen utsedda experterna och sakkunniga. Utöver det har vi inhämtat synpunkter, kunskaper och erfarenheter genom möten med en mängd aktörer som arbetar inom området mäns våld mot kvinnor på myndigheter och olika organisationer.4Syftet med mötena har varit att dels presentera utredningens uppdrag och dels få en beskrivning av de olika aktörernas uppfattning om vad som fungerar bra respektive vad som behöver förbättras i arbetet mot mäns våld mot kvinnor, samt att inhämta tankar kring en framtida nationell strategi. Utredningen har dessutom medverkat på en rad olika nationella nätverk5 och relevanta konferenser. Utredningen har även haft flera möten med den nationella samordnaren mot våld i nära relationer och tagit del av förslagen i betänkandet som presenterades den 27 juni 2014. Utredningen strävar efter att alla relevanta aktörer på området ska vara delaktiga i det fortsatta arbetet med att ta fram en nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor eftersom vi tror att delaktighet, samverkan och förankring är framgångsfaktorer i att forma en nationell strategi som ger effekt för de kvinnor som utsätts för mäns våld. Tyngdpunkten i arbetet framöver kommer därför ligga på dialog och samverkan i olika former. Möten kommer även att ske med våldsutsatta kvinnor. En övergripande

4 Bland annat har möten skett med representanter från olika myndigheter såsom Brå, Försäkringskassan, länsstyrelserna, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, Statskontoret, Nationellt centrum för kvinnofrid och organisationer såsom Sveriges Kommuner och Landsting, Brottsofferjouren, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, Sveriges kvinnolobby och Riksförbundet för sexuell upplysning. 5 Bland annat länsstyrelsernas nationella nätverk för arbetet mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck, Sveriges kommuner och landstings kvinnofridsnätverk för kommuner och landsting och Nationell myndighetssamverkan för kvinnofrid med representanter från 15 olika myndigheter.

referensgrupp kommer också att tillsättas för att bland annat kunna ge råd och synpunkter till utredningens arbete.

1.4. Delbetänkandets disposition

I detta kapitel beskriver vi utredningens uppdrag och dess arbete. I kapitel 2 presenterar vi en bakgrundsbeskrivning till vårt arbete som innehåller omfattningen av och samhällskostnader för mäns våld mot kvinnor, såväl som hur arbetet på området har utvecklats över tid, både nationellt och internationellt. I kapitel 3 beskrivs nuläget i Sverige samt regeringens insatser inom området från 2011 och framåt. I kapitel 4 redovisas resultatet av utvärderingen av regeringens insatser inom området mäns våld mot kvinnor under perioden som Brå på begäran av utredningen genomfört. Utvärderingen i sin helhet finns i bilaga 3. I kapitel 5 gör vi en sammanfattande analys och bedömning samt för en diskussion om nuläget utifrån Brås utvärdering och andra inhämtade underlag, synpunkter, kunskaper och erfarenheter.

2. Bakgrund

I detta kapitel presenterar vi en bakgrundsbeskrivning till vårt arbete som innehåller omfattningen av och samhällskostnader för mäns våld mot kvinnor, såväl som hur arbetet på området har utvecklats över tid, både nationellt och internationellt.

2.1. Mäns våld mot kvinnor – ett samhällsproblem

Mäns våld mot kvinnor är ett brott mot mänskliga rättigheter. Det är ett globalt samhällsproblem och ett folkhälsoproblem eftersom det drabbar kvinnors och barns hälsa, välbefinnande och liv på en rad destruktiva och långtgående sätt. Våldets konsekvenser är också både omfattande och kostsamma för både individer såväl som samhället.

Denna syn och dessa ställningstaganden kring mäns våld mot kvinnor tar sin utgångspunkt i Sveriges åtaganden inom ramen för FN:s och Europarådets arbete. Vägledande för arbetet mot mäns våld mot kvinnor har sedan 1990-talet varit FN:s Deklaration om

avskaffande av våld mot kvinnor.1Deklarationen är av historisk och

praktisk betydelse, eftersom den klart definierar och synliggör mäns våld mot kvinnor som ett samhällsproblem. Där definieras våld mot kvinnor som ”varje genusrelaterad våldshandling som resulterar i eller sannolikt kommer att resultera i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller sådant lidande för kvinnor innefattande hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande vare sig det sker offentligt eller privat”.

Vid FN:s världskonferens i Wien 1993 klargjordes att våld mot kvinnor är en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Året där-

1 FN:s deklaration mot våld mot kvinnor (1993).

efter tillsatte kommissionen för mänskliga rättigheter en särskild rapportör om våld mot kvinnor, dess orsaker och konsekvenser.

FN:s fjärde världskvinnokonferens i Beijing 1995 medförde viktiga steg för kvinnors rättigheter. Där identifierades våld mot kvinnor som ett av de tolv kritiska områden som står i vägen för jämställdhet.

FN:s generalförsamling har därefter antagit resolutioner om att intensifiera arbetet med att motverka våld mot kvinnor och om avskaffande av brott mot kvinnor i hederns namn.22006 besökte FN:s dåvarande rapportör Sverige för granskning och året efter presenterades en rapport om situationen i Sverige. 2010 skapade FN:s generalförsamling UN Women, enheten för jämställdhet och stärkandet av kvinnors rättigheter. Våld mot kvinnor är ett av UN Women prioriterade verksamhetsområden.

Den 7 april 2011 antog Europarådet en Konvention om före-

byggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet,

även kallad Istanbulkonventionen,3 och 1 juli 2014 ratificerade Sverige konventionen. Konventionen fördömer alla former av våld mot kvinnor och våld i hemmet och understryker det nödvändiga i att bekämpa sådana övergrepp för att uppnå reell jämställdhet mellan kvinnor och män och säkerställa kvinnors och flickors mänskliga rättigheter. Genom att tillträda konventionen har Sverige åtagit sig att anta och genomföra en effektiv, omfattande och samordnad nationell politik för att förebygga och bekämpa alla former av våld mot kvinnor och våld i hemmet. Våld mot kvinnor ska bemötas utifrån ett helhetsperspektiv och stater som antagit konventionen ska anslå lämpliga ekonomiska resurser för detta arbete. Frivilligorganisationer och det civila samhället ska erkännas och engageras i arbetet, varvid offentliga och frivilliga insatser ska samordnas på ett effektivt sätt. Konventionen betonar vidare vikten av samordning mellan olika insatser och där framgår att ett eller flera offentliga organ ska inrättas för att samordna, bevaka och utvärdera politiken och åtgärderna för att förebygga och bekämpa det våld som konventionen omfattar.

2 Resolution 55/66, 2001 och Resolution 61/143, 2006. 3 Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Europarådets fördragsserie nr 210).

2.2. Omfattning av mäns våld mot kvinnor

Världshälsoorganisationen (WHO) konstaterar i en rapport 2013 att våld mot kvinnor i nära relationer är ett av de allvarligaste hoten mot kvinnors hälsa.4Bland annat uppskattas att 35 procent av världens kvinnor har utsatts för antingen fysiskt eller sexuellt våld någon gång i sina liv. Främst utsätts kvinnor av en man de har eller har haft en nära relation till.

I en stor omfångsstudie genomförd av EU:s byrå för grundläggande rättigheter (FRA) framkommer på liknande sätt en uppskattning om att 33 procent av kvinnorna i EU har utsatts för fysiskt eller sexuellt våld sedan sin 15-årsdag. Under tolvmånadersperioden före undersökningsintervjuerna hade sju procent av kvinnorna utsatts för fysiskt våld och två procent hade utsatts för sexuellt våld.5

Män utsätts oftare än kvinnor för våld, men i båda fallen utövas våldet främst av män. De flesta män utövar inte våld, men mäns våld mot kvinnor och mot andra män är utbrett. Ett tydligt mönster i våldet, såväl internationellt som i Sverige, är att män huvudsakligen utsätts för våld av okända män utomhus. Den vanligaste formen av våld mot kvinnor och flickor sker däremot i hemmen och inom familjen och utövas av en närstående man. Mäns våld mot kvinnor förekommer i alla samhällsklasser och i alla åldersgrupper. Kvinnors liv påverkas på flera plan av förekomsten av mäns våld. Även kvinnor som inte direkt utsatts för våld påverkas av oro och rädsla för övergrepp, något som kringskär kvinnors handlingsutrymme. Mäns och kvinnors oro och trygghet generellt, inte bara knuten till våld, skiljer sig åt. Nästan var fjärde kvinna känner sig otrygg när hon vistas ute en sen kväll i sitt bostadsområde. För män är motsvarande siffra var tjugonde.6

Mörkertalet när det gäller våld mot kvinnor i nära relationer bedöms vara mycket stort. Brå uppskattar att endast 20–25 procent av våld mot kvinnor i nära relationer polisanmäls. Att en låg andel

4 World Health Organization (2013) Global and regional estimates of violence against women:

prevalence and health effects of intimate partner violence and non-partner sexual violence.

5 FRA – European Union Agency for Fundamental Rights (2014) Violence against women:

an EU-wide survey. I FRA:s omfångsundersökning framgår att mellan 20-29 procent av de

svenska kvinnorna i åldern 18-74 angav att de hade upplevt fysiskt och/eller sexuellt våld efter 15 års ålder. 6Män och jämställdhet, SOU 2014:6.

kvinnor i Sverige som har utsatts för fysiskt eller sexuellt våld anmäler detta till polisen bekräftas också i såväl svenska studier som i FRA:s omfångsundersökning.

I Brås brottsstatistik framgår att under 2013 polisanmäldes 29 346 fall av misshandel 2013 av flickor och kvinnor från 15 år. Av dessa polisanmälda fall var 77 procent bekanta med förövaren och 23 procent obekanta med förövaren.7 I de anmälda misshandelsbrotten mot kvinnor över 18 år (27 056) var förövaren en man i 85 procent av fallen. Antalen polisanmälda fall av grov kvinnofridskränkning 2013 var 2136. Antalet polisanmälda våldtäkter mot flickor och kvinnor över 15 år var 3934.8Av de personer över 15 år som anmälde att de utsatts för våldtäkt var 96 procent flickor och kvinnor. Av de personer som misstänktes för våldtäkt var 98 procent män. Brå uppskattar att minst 36 000 våldtäkter sker varje år, vilket skulle medföra att så många som 100 våldtäkter sker varje dag. Vidare mördas i genomsnitt 17 kvinnor per år av en man de har eller har haft en nära relation till. Över 200 kvinnor har mördats av en närstående man sedan år 2000. Under 2013 mördades så många som 26 kvinnor.9

Polisanmälda brott kan ge en fingervisning om antalet kvinnor som utsätts för mäns våld, men mörkertalet är som tidigare nämnts stort. Några olika omfångsundersökningar har gjorts i Sverige de senaste åren och de visar något olika bilder av utsattheten. Det beror bland annat på skillnader i uppdrag, fokus, tillvägagångssätt (t.ex. intervjuer, enkäter) och de frågor som ställts.

I en omfångsundersökning gjord av Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) tillfrågades 10 000 kvinnor och män genom en enkät om sin utsatthet för bland annat fysiskt och sexuellt våld.1014 procent av kvinnorna uppgav att de som vuxna hade blivit utsatta för våld eller hot om våld av en aktuell eller tidigare partner och tre procent hade blivit utsatta för våld eller hot om våld av

7 Detta kan jämföras med att det under 2013 polisanmäldes 38 987 fall av misshandel av pojkar och män från 15 år. I dessa polisanmälda fall var 40 procent bekanta med förövaren och 60 procent obekanta med förövaren. 8 Detta kan jämföras med antalet polisanmälda våldtäkter mot pojkar och män över 15 år som var 149. 9 Brå. Brottsstatistik 2013, Brott i nära relationer. En nationell kartläggning Rapport 2014:8 och Konstaterade fall av dödligt våld (2014). 10 NCK Våld och hälsa – En befolkningsundersökning om kvinnors och mäns våldsutsatthet

samt kopplingen till hälsa (NCK-rapport 2014:1).

okända män.11Cirka 20 procent av de kvinnor och män som hade utsatts för fysiskt våld eller hot om fysiskt våld uppgav att de vid något tillfälle hade gjort polisanmälan. Vad gäller det sexuella våldet hade nästan hälften av kvinnorna erfarenheter av att efter sin 18årsdag ha blivit utsatta för någon form av sexuellt våld i enlighet med WHO:s definition, det vill säga i termer av sexuellt övergrepp, sexuell förnedring eller sexuella trakasserier.12 Cirka fem procent av de kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och cirka en procent av de utsatta männen hade vid något tillfälle gjort en polisanmälan.

Brå har på uppdrag av regeringen genomfört en nationell kartläggning av brott i nära relationer genom ett nytt frågeavsnitt i Nationella trygghetsundersökningen (NTU), en enkätundersökning som Brå genomför årligen.13Av resultaten framgår att totalt 6,8 procent av befolkningen uppgav att de utsattes för brott i en nära relation under 2012. Andelen kvinnor som utsattes för brott i en nära relation under 2012 var i princip jämnstor med andelen utsatta män (7,0 procent av kvinnorna och 6,7 procent av männen). Även om utsattheten under 2012 verkar vara jämnt fördelad mellan kvinnor och män, är det vanligare att kvinnor utsätts för grövre våld och de har betydligt större behov av hjälp och stödinsatser, och då framför allt sjukvård. Bland de personer som blev utsatta för grov misshandel uppgav 29,1 procent av kvinnorna och 2,4 procent av männen att de uppsökte, eller hade behövt uppsöka, en läkare, sjuksköterska eller tandläkare.

Hedersrelaterat våld och förtryck

Ungdomsstyrelsens kartläggning visar på att 70 000 unga människor mellan 16–25 år i Sverige har begränsningar i förhållande till äktenskap eller har av familjen bestämda villkor för val av partner. Ungefär 8 500 unga var oroliga för att inte själva kunna välja sin partner.14En studie i Stockholm stad visar att cirka 10 procent av 15-åriga flickor kan vara utsatta för hedersrelaterat förtryck.15

11 Detta kan jämföras med att fem procent av männen hade blivit utsatta för våld eller hot om våld av en aktuell eller tidigare partner och 16 procent av okända män. 12 Detta kan jämföras med 15 procent av männen. 13 Brå. Brott i nära relationer. En nationell kartläggning Rapport 2014:8. 14 Ungdomsstyrelsen, Gift mot sin vilja, 2009. 15 Stockholm stad, Hedersrelaterat förtryck och våld i Stockholm stad, Rapport 2009.

Våld i samkönade relationer

Den första svenska undersökningen om våld i samkönade nära relationer – Våldsamt lika och olika – från 2006 visade bl.a. att homo- och bisexuella inte söker hjälp i samma utsträckning som heterosexuella, till exempel polisanmäler denna grupp mycket sällan våld i parrelation. Av de 2013 hbtq-personer som besvarade en enkät om sina erfarenheter av våld i nära relationer hade cirka 25 procent utsatts för psykiskt, fysiskt och/eller sexuellt våld i en nuvarande eller före detta relation.16

2.3. Samhällskostnader för mäns våld mot kvinnor

Det är svårt att beräkna de ekonomiska kostnaderna för mäns våld mot kvinnor och det finns än så länge få publicerade vetenskapliga studier på området. Ett skäl till varför det är svårt att beräkna kostnader för våldet är att dessa kostnader sällan särredovisas. Ytterligare ett skäl till varför kostnaderna är svåra att beräkna är att de drabbar såväl olika instanser i samhället som enskilda personer.

Ekonomen Stefan de Vylder delar in kostnaderna för mäns våld mot kvinnor i direkta och indirekta kostnader.17 De direkta kostnaderna, som är lättare att beräkna än de indirekta, inkluderar värdet av materiella saker och tillhörigheter, hjälp, stöd till våldsutsatta kvinnor, rättshantering och straff för förövarna samt förebyggande arbete. Till indirekta kostnader räknas inkomstbortfall, nedsatt arbetsförmåga, sjukvård och ökade kostnader till följd av psykiskt lidande, depression, ångest och självmord. De direkta kostnaderna faller i stort sätt på samhället medan de indirekta kostnaderna faller på såväl samhället som på de våldsutsatta kvinnorna.

Den mest genomgripande samhällsekonomiska analys som har gjorts inom området i Sverige är Socialstyrelsens om mäns våld mot kvinnor i nära relationer från 2006.18Socialstyrelsen uppskattade samhällskostnaderna för mäns våld mot kvinnor i Sverige till mellan 2 695–3 300 miljoner kronor per år. Då var inte kostnader

16 Holmberg, Carin & Stjernqvist, Ulrica (2006) Våldsamt lika och olika – Om våld i samkönade parrelationer. Stockholm: Centrum för Genusstudier, rapport 36. 17 de Vylder, Stefan (2004) “Costs of Male Violence”. Ingår: i Ferguson, H. mfl: Ending Gender-Based Violence. A Call for Global Action to Involve Men. Stockholm: Sida 18 Socialstyrelsen (2006) Kostnader för våld mot kvinnor. En samhällsekonomisk analys.

för tandvård, läkemedel, barnens skador, smärta och lidande med mera inräknade. Inte heller kostnaderna för psykiatrisk vård ingick, trots att de enligt internationella studier kan vara omfattande. En annan svensk studie har beräknat kostnaden för olika typfall av våldsutsatta kvinnor och konstaterar mycket stora skillnader beroende på omständigheterna.19Vidare kom en norsk kartläggning av de samhällsekonomiska kostnaderna för våld i nära relationer, beställd av Justis- og beredskapsdepartementet, fram till samlade kostnader på mellan 4,5–6 miljarder norska kronor om året, vilket kan indikera att kostnaderna i Sverige är betydligt högre än Socialstyrelsens beräkning.20

Enligt statistik från Brå, Försäkringskassan och Statistiska centralbyrån (SCB), som sammanställts av Socialstyrelsen, är det rimligt att anta att Försäkringskassan handlägger omkring 11 000 fall årligen som rör sjukskriving, rehabilitering eller aktivitetsersättning relaterat till misshandel, grov kvinnofridskränkning och olaga hot mot kvinnor.21 De dolda kostnaderna för hälso- och sjukvården är troligen mycket stora, då kvinnor som utsätts för våld av en partner återfinns överallt inom hälso- och sjukvården. Många söker vård upprepade gånger, för skador och kroniska symtom, utan att den bakomliggande orsaken kommer fram. Forskning visar att negativa upplevelser i barndomen, såsom våld i hemmet och sexuella övergrepp är en riskfaktor för ett flertal sjukdomar i vuxen ålder.22

2.4. Utvecklingen av arbetet mot mäns våld mot kvinnor i Sverige

2.4.1. Ett politikområde formas

Jämställdhet har sedan länge varit en angelägen fråga i den svenska samhällsdebatten, men det var först under 1970-talet som jämställdhetspolitik kom att behandlas inom ramen för den etablerade politiken. Till en början uppmärksammades jämställdhetsfrågan

19 Berglund, A., Häger Glenngård, A. & Steen Carlsson K. (2011), Ekonomiska konsekvenser

av våld mot kvinnor – en kunskapsöversikt samt kostnadsberäkningar utifrån tre typfall.

20 Rasmussen, I., m.fl. (2012), Samfunnsøkonomiska kostnader av vold i nære relasjoner. 21 Könsperspektiv i det försäkringsmedicinska beslutstödet, Socialstyrelsen, 2013. 22 Se till exempel NCK Våld och hälsa – En befolkningsundersökning om kvinnors och mäns

våldsutsatthet samt kopplingen till hälsa (NCK-rapport 2014:1).

främst inom arbetsmarknadspolitiken. Kraven på jämställdhet gick hand i hand med den ökade efterfrågan på arbetskraft och utvecklingen av välfärden. När jämställdhet formulerades som ett politiskt problem erkändes frågan som en gemensam samhällelig angelägenhet som borde lösas med gemensamma politiska ansträngningar.

Kvinnoorganisationer såsom svenska kvinnojoursrörelsen har under många år varit en viktig och drivande kraft när det gäller att skapa opinion och synliggöra mäns våld mot kvinnor. De två första kvinnojourerna öppnades 1978 – Alla Kvinnors Hus i Stockholm och Kvinnohuset i Göteborg. Kvinnojoursrörelsen har sedan dess fortsatt arbeta aktivt med att bekämpa mäns våld mot kvinnor och ge stöd till våldsutsatta kvinnor och barn.

I Sverige etablerades mäns våld mot kvinnor i nära relationer som en politisk fråga på 1980-talet. Första gången som våld mot kvinnor lyftes upp som en mer fristående jämställdhetsfråga var 1990 i den jämställdhetspolitiska propositionen Olika på lika

villkor.23 I stället för att som tidigare behandla frågan inom

området hälsa och sociala frågor beskrevs mäns våld mot kvinnor i propositionen som en fråga om obalans i maktförhållanden mellan kvinnor och män. I den jämställdhetspolitiska propositionen Delad

makt delat ansvar 199324 formulerades ett jämställdhetspolitiskt

delmål om frihet från sexualiserat könsrelaterat våld.

År 1993 tillsatte regeringen en kommission med uppdrag att se över frågor som rör mäns våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att bekämpa våldet. Kommissionen, som antog namnet Kvinno-

våldskommissionen, utgick från våldsutsatta kvinnors egna erfaren-

heter. Kommissionen fokuserade särskilt på mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Kommissionens betänkande Kvinnofrid25innehöll bland annat en beskrivning av våldets mekanismer och bakomliggande orsaker. Betänkandet låg till grund för de förslag som lämnades i propositionen Kvinnofrid.26Med anledning av propositionen infördes brottsrubriceringarna grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning i brottsbalken, och det blev straffbart att köpa sexuella tjänster. Sverige blev då ett av få länder i världen som

23prop. 1990/91:113. 24prop. 1993/94:147. 25SOU 1995:60. 26prop. 1997/98:55, bet. 1997/98:JuU13, rskr. 1997/98:250.

hade en speciell lagstiftning när det gäller mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Kvinnofridsreformen medförde att ett flertal myndigheter fick gemensamma uppdrag att enskilt eller i samverkan öka ansträngningarna för att förebygga våld mot kvinnor.

År 2000 inrättade regeringen ett Nationellt råd för kvinnofrid med uppgift att vara ett rådgivande organ till regeringen och uppmärksamma frågor som belysts i propositionen Kvinnofrid. Rådet var verksamt i tre år. År 2003 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att följa upp och ur ett könsmaktsperspektiv utvärdera de myndighetsgemensamma uppdrag som gavs till enskilda myndigheter med anledning av propositionen. Utredningen antog namnet

Utredningen om kvinnofridsuppdragen och lämnade 2004 betänkandet Slag i luften.

27

I betänkandet konstaterades att mäns våld mot kvinnor

inte ses som ett eget kompetens- eller kunskapsområde och att bristande samsyn och samarbete myndigheter emellan är ett stort problem vid hantering av frågor som rör mäns våld mot kvinnor. Utredningen ansåg bland annat att arbetet måste institutionaliseras och systematiseras samt tillföras tillräckliga resurser.

Under 2004 gav regeringen också en särskild utredare i uppdrag att föreslå hur Rikskvinnocentrum i Uppsala kunde ombildas till ett nationellt institut. I december 2004 presenterades slutbetänkandet

Nytt nationellt kunskapscentrum. Ombildning av RKC.28Det nya

nationella kunskapscentrumet föreslogs bli en permanent statlig verksamhet och ett kunskaps- och resurscenter om mäns våld mot kvinnor och det föreslogs att en nationell stödtelefon för våldsutsatta kvinnor skulle inrättas där. Uppsala universitet föreslogs som huvudman, vilket det senare också blev och Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) bildades formellt 2006. I NCK:s uppdrag ingår att arbeta med metodutveckling, information, utbildning, kunskapssammanställning och forskning. Den nationella stödtelefonen Kvinnofridslinjen startades 2007.292008 utökades NCK:s verksamhetsområde till att även omfatta våld i samkönade relationer samt hedersrelaterat våld och förtryck.

I den jämställdhetspolitiska utredningens betänkandet Makt att

forma samhället och sitt eget liv föreslogs nya mål för jämställd-

27SOU 2004:12. 28SOU 2004:117. 29 www.kvinnofridslinjen.se

hetspolitiken.30Målen beslutades av riksdagen 200631och har därefter fortsatt att gälla.32 Det övergripande målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Ett av de fyra delmålen är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra och att kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. Övriga mål handlar om jämn fördelning av makt och inflytande, ekonomisk jämställdhet samt jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Med denna målformulering uttrycks regeringens avsikt att beskriva och tydliggöra att den grundläggande analysen av våldet är att det både är ett uttryck för den maktordning som råder mellan kvinnor och män och ett medel för att upprätthålla den.

2.4.2. Förtydliganden kring socialnämndens ansvar

År 2005 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor. Utredningen lämnade 2006 betänkandet Att ta ansvar för sina insatser – Social-

tjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor.33Förslagen i utredningen

omhändertogs i regeringens proposition Socialtjänstens stöd till

våldsutsatta kvinnor34och innebar bland annat en skärpning av

socialtjänstlagen(2001:453), SoL. I 5 kap. 11 § SoL ändrades orden ”bör” till ”ska”. Därefter har lagparagrafen ytterligare förändrats och har idag följande lydelse:

Till socialnämndens uppgifter hör att verka för att den som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp. Socialnämnden ska särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. Socialnämnden ansvarar för att ett barn, som utsatts för brott, och dennes närstående får det stöd och den hjälp som de behöver. Socialnämnden ska också särskilt beakta att ett barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående är offer för brott

30SOU 2005:66. 31prop. 2005/06:155, bet 2005/06:AU11, rskr. 2005/06:257. 32Prop. 2008/09:1, bet. 2008/09:AU1, rskr. 2008/09:115. 33SOU 2006:65. 34Prop. 2006/07:38.

och ansvara för att barnet får det stöd och den hjälp som barnet behöver”35

På detta vis har kommunens ansvar för att ge stöd och hjälp till brottsoffer tydliggjorts och denna lagändring har därefter varit vägledande för många av regeringens satsningar på området, särskilt i uppdragen till Socialstyrelsen.

2.5. Regeringens handlingsplaner och insatser 2007-2010

Under mandatperioden 2007-2010 blev mäns våld mot kvinnor det område inom jämställdhetspolitiken som prioriterades främst, sett till resurser såväl som uppdrag. I regeringens Handlingsplan för att

bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer36 sammanfattades regeringens

ambitionshöjning i form av 56 åtgärder som riktades till 13 myndigheter. Sammantaget satsade regeringen drygt 1 miljard kronor för att genomföra handlingsplanens åtgärder 2007–2010.

Regeringen pekade i handlingsplanen ut sex insatsområden; ökat skydd och stöd till våldsutsatta, stärkt förebyggande arbete, stärkt kvalitet och effektivitet i rättsväsendet, utveckling av insatser riktade till våldsutövare, ökad samverkan samt ökade kunskaper. Tyngdpunkten vad gäller antalet åtgärder låg på områdena ”ökat skydd och stöd till våldsutsatta” och ”stärkt kvalitet och effektivitet i rättsväsendet”.37

En av åtgärderna i regeringens Handlingsplan för att bekämpa mäns

våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer var ett uppdrag till Ungdomsstyrelsen att genomföra

en kartläggning av arrangerade äktenskap mot en persons vilja och en översyn av berörda myndigheters kännedom och kompetens i frågan. Utifrån det kunskapsunderlag som Ungdomsstyrelsen38och andra

355 kap. 11 § socialtjänstlagen (2001:453). 36 Skr. 2007/08:39. 37 Antalet åtgärder fördelade sig enligt följande per insatsområde: Ökat skydd och stöd till våldsutsatta: 22 åtgärder, Stärkt förebyggande arbete: 6 åtgärder, Stärkt kvalitet och effektivitet i rättsväsendet: 15 åtgärder, Utveckling av insatser riktade till våldsutövare: 4 åtgärder (varav en av dessa, åtgärd 45, genomfördes – i en tvådelad version – först efter 2011), Ökad samverkan: 4 åtgärder, Ökade kunskaper: 5 åtgärder. 38 Ungdomsstyrelsen, Gift mot sin vilja, 2009.

myndigheter därefter redovisade, beslutade regeringen 2010 att anta en Handlingsplan för att förebygga och förhindra att unga blir gifta mot

sin vilja.39I den formulerades 15 åtgärder som syftade till att utgöra

ett komplement till dem som redan pågick. Handlingsplan för att före-

bygga och förhindra att unga blir gifta mot sin vilja var också ett sätt att

fördjupa insatserna för att förebygga hedersrelaterat våld och förtryck. Flera av dessa åtgärder genomfördes först under mandatperioden 2011–2014 och ingår därför bland dem som utvärderas i detta delbetänkande (se kapitel 4).

2.5.1. Utvärdering av handlingsplanen

Regeringen gav Brå i uppdrag att följa upp och utvärdera regeringens

Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer40och Brå

presenterade resultatet i en delrapport i januari 201041 samt en slutrapport i december 2010.42

Sammanfattningsvis bedömde Brå att handlingsplanen hade bidragit till ökad kunskap i arbetet med målgrupperna inom de flesta berörda professioner. Utbildningsinsatser var den vanligaste typen av aktivitet då utbildningar och/eller utbildningsmaterial ingick i nästan hälften av åtgärderna. Utbildningsinsatserna var dels en följd av direkta uppdrag i handlingsplanen, dels en följd av att regeringen avsatt medel som kommuner och organisationer kunnat söka. Ansökningarna rörde i stor utsträckning utbildning. Detta ledde till att en mängd nya lättillgängliga kunskapskällor togs fram.

Handlingsplanen hade också enligt Brå bidragit till att flera nya verksamheter påbörjats, att befintliga verksamheter utvecklats samt att kunskaper om bra arbetsmetoder förmedlats och prövats i många olika sammanhang. Inom polisen hade handlingsplanen lett till mer strukturerade hot- och riskbedömningar. Brå menade också att berörda myndigheter lagt större vikt vid arbetet mot mäns våld

39 Regeringens skrivelse 2009/10:229 Handlingsplan för att förebygga och förhindra att unga blir gifta mot sin vilja. 40 Skr. 2007/08:39. 41 Brå. Mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade

relationer En första uppföljning av regeringens handlingsplan Brå 2010:4.

42 Brå. Mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade

relationer. Slutredovisning av regeringsuppdrag, Brå rapport, 2010:18.

mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck i sitt arbete, dock i mindre utsträckning vad gäller arbetet mot våld i samkönade relationer. Enligt Brå hade handlingsplanen också lett till en bättre struktur för arbetet både inom och mellan myndigheter. Av de 15tal åtgärder om lagstiftning som handlingsplanen innehöll hade de flesta av dessa åtgärder resulterat i ett betänkande, en lagändring eller en ny lag.

Brå framförde däremot att det var mer osäkert i vilken utsträckning till exempel utbildningar som tagits fram inom ramen för handlingsplanen skulle fortsätta att genomföras i framtiden då många utbildningar var engångssatsningar. Brå uttryckte också farhågor om de lokala projekten med nya verksamheter skulle komma att överleva då det rådde stor projekttrötthet ute i kommunerna, särskilt i de små. Många uttryckte att det var krångligt med flera olika potter med projektmedel med liknande syften och korta tider att förbereda sig för ansökningsförfarandet (av utvecklingsmedel) både för länsstyrelserna och för kommunerna. Projektmedlen skulle delas ut och komma till användning snabbt vilket innebar kort projekttid för kommunerna. Brå pekade på att de flesta projekt inte överlever när de statliga medlen upphör. De lyfte även att det var osäkert vilken generaliserbar kunskap som kan dras från projekten då få utvärderingar prioriterats. Kommunerna och kvinnojourerna framförde att de önskade arbetsro och en mer långsiktig finansiering för att kunna befästa det som uppnåtts eller inletts under de senaste åren. Brå pekade också på att resultaten av regeringens handlingsplan var mycket osäkra när det gäller effekter för målgrupperna, i form av mindre utsatthet för våld.

Brå lyfter i slutrapporten upp ett antal utmaningar inför framtiden:

  • Att förebygga våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck och hjälpa dem som utsatts är en angelägen uppgift som inte kan vara tidsbegränsad. Den stora utmaningen är att säkerställa att kunskapen, arbetssätten och verksamheterna överlever och utvecklas.
  • Insatser för att förebygga mäns våld, i synnerhet på en generell nivå riktat till män som grupp, måste öka och omfatta fler aktörer och områden. Att förebygga våldsutövande är en komplex uppgift som kräver en bredare syn på det preventiva arbetet.
  • Det krävs ett uthålligt engagemang och långsiktig finansiering för att fortsätta att implementera bra arbetssätt. Det är en viktig fråga för både regeringen och kommunerna att hitta vägar för att finansiera det fortsatta arbetet.
  • Det krävs bättre struktur för samordning av nationella uppdrag.

Flera av de myndigheter som haft uppdrag i handlingsplanen påtalade att regeringens samordning av de olika uppdragen hade brustit. Flera nationella och regionala myndigheter har fått likartade uppdrag eller har gjort likartade tolkningar av sina uppdrag, vilket medfört förvirring för både dem och deras professionella målgrupper. Att regeringen ger en myndighet en nationell samordnande roll är en modell som Brå menade med fördel kan användas i kommande uppdrag med flera olika aktörer.

  • Det finns behov av en regelbunden tillsyn av hur arbetet inom socialtjänsten utvecklas, dels för att kontrollera arbetets kvalitet, dels för att tillsynen tycks skapa incitament för förbättringar.
  • Det krävs en starkare vetenskaplig grund för en stor del av arbetet och det är angeläget att satsa på utvärdering för att föra arbetet framåt. Det mesta som görs ute i praktiken följs inte upp och utvärderas inte på något systematiskt sätt. De få utvärderingar som gjorts var inte så omfattande/eller hade osäkra resultat. Brå pekade på att det därför fanns bristande kunskapsunderlag om vilka arbetssätt som fungerar, särskilt avseende hedersrelaterat våld. Regeringens målsättning kan sägas ha varit att det skulle finnas vetenskapliga utvärderingar, kunskapssammanställningar och bedömningsinstrument som vägledning för det praktiska arbetet, när handlingsplanen var genomförd. Tyvärr uppnåddes det i relativt liten utsträckning. Det beror delvis på att denna typ av uppdrag i handlingsplanen i stor utsträckning inte avrapporterats innan Brå skrev sin rapport, men det beror också på att de verksamheter ute i kommunerna som startat med hjälp av utvecklingsmedel till stor del inte utvärderats. Det beror också på att de studier av verksamheter som genomförts inte ger så tydliga resultat om effektiva arbetssätt som man skulle önska. Det har olika orsaker, till exempel stora bortfall, dåliga utfallsmått, osäkra effekter eller avsaknad av lokala studier som man kan grunda en kunskapssammanställning på.

2.5.2. Närmare granskning av utbildningsinsatserna

I ett regeringsbeslut i oktober 2011 fick Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) i uppdrag att utvärdera regeringens utbildningsinsatser inom ramen för regeringens Handlingsplan för att bekämpa

mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck och våld i samkönade relationer och regeringens Handlingsplan för att förebygga och förhindra att unga blir gifta mot sin vilja.43 NCK konstaterar

sammanfattningsvis att de utbildningsuppdrag som genomförts är ytterligare ett viktigt steg framåt i arbetet med att motverka mäns våld mot kvinnor. Utbildningarna har bidragit till ökad kompetens hos myndigheter och medarbetare. I utvärderingen framkommer dock även flera brister som till exempel bristande samordning, otydliga mål och uppdrag, kortsiktiga uppdrag och engångssatsningar. NCK bekräftade de slutsatser som Brå dragit om att den mängd uppdrag som samtidigt gavs till flera myndigheter under en tidsbegränsad period och med liknande innehåll, resulterade i ett stort antal korta engångssatsningar. NCK lyfte också fram att en bättre koordinering av uppdragen utan överlappning mellan departement och myndigheter hade sannolikt gett ett bättre genomslag.

NCK föreslog vidare att, när det gäller myndigheternas fortsatta utbildningar, bör följande framgångsfaktorer för verksamhetsutveckling som uppmärksammats beaktas:

  • god kvalitet i innehåll och utformning
  • tillräcklig längd för att skapa möjlighet till lärandeprocess
  • chefsförankring
  • spridning
  • utbildning införlivas i ordinarie fortbildning
  • samverkan inom och mellan myndigheter och organisationer befrämjas
  • utvärdering

43NCK. Redovisning av regeringsuppdraget ”Utvärdering av utbildningar”, 2013.

3. Regeringens insatser 2011–2014 och nulägesbeskrivning

I detta kapitel redogör vi för regeringens insatser under föregående mandatperiod och lämnar en kortfattad nulägesbeskrivning, där bland annat slutbetänkandet från den nationella samordnaren mot våld i nära relationer1är en viktig del.

3.1. Regeringens insatser 2011-2014

I regeringens skrivelse Jämställdhetspolitikens inriktning 2011-20142framförs att våld och andra former av övergrepp mot kvinnor är den mest akuta jämställdhetsfrågan i dag. Att motverka mäns våld mot kvinnor är därför en fråga av högsta prioritet för jämställdhetspolitiken. Regeringen framför vidare att ambitionen för den nya mandatperioden är oförändrat hög. För att strukturera arbetet planeras och genomförs insatser inom sex fokusområden, nämligen följande:

nationell mobilisering och samordning av arbetet, 1.

åtgärder mot sexuellt våld, 2.

stärkt förebyggande arbete samt skydd av och stöd till vålds-3.

utsatta kvinnor och barn som bevittnar våld, förebyggande och bekämpande av hedersrelaterat våld och för-4.

tryck, inklusive äktenskap mot en parts vilja, förebyggande insatser riktade till män, och 5.

1Våld i nära relationer – en folkhälsofråga. Förslag för ett effektivare arbete. SOU 2014:49. 2 Skr. 2011/12:3

insatser mot prostitution och människohandel för sexuella 6.

ändamål.

I det som följer beskrivs övergripande regeringens avsikt i de fem första av ovanstående fokusområden. Fokusområde sex, insatser mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål, utesluts då denna utredning inte kommer att se över dessa insatser.

Under fokusområdet ”nationell mobilisering” avser regeringen en satsning på att säkra hållbarheten i de åtgärder som har genomförts genom att följa upp och utvärdera utvecklingsarbetet och dess långsiktiga effekter. Ett grundläggande syfte är att fortsätta att öka kunskapsbasen och utveckla effektiva och forskningsbaserade arbetsmetoder. I det sammanhanget menar regeringen att det är angeläget att utveckla former för samordning och erfarenhetsutbyte, både mellan berörda myndigheter och inom Regeringskansliet. En viktig aspekt är att undvika risken för dubbelarbete eller för att angelägna frågor faller mellan stolarna. I skrivelsen Jämställdhets-

politikens inriktning 2011–2014 framgår att regeringen överväger hur

formerna för detta arbete bör organiseras för att få till stånd bredast möjliga genomslag för politiken.

I det andra fokusområdet, ”åtgärder för att förebygga och bekämpa sexuellt våld”, uttrycker regeringen avsikten att intensifiera sitt arbete med att förebygga och bekämpa våldtäkter och andra sexuella övergrepp, genom att bl.a. öka stödet till brottsoffren och effektivisera och förbättra rättsväsendets hantering av våldtäktsärenden.

I fokusområdet ”stärkt förebyggande arbete samt skydd och stöd för våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnar våld” uttrycker regeringen avsikten att stärka det förebyggande arbetet samt att verka för att förbättra skyddet och stödet för våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnar våld.

Det fjärde fokusområdet som utpekas är att ”förebygga och bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck, inklusive äktenskap mot en parts vilja”. Då regeringen fått indikationer på att de som drabbas inte får tillgång till det stöd och det skydd som de har rätt till och ger därför arbetet för att förebygga hedersrelaterat våld och förtryck och att unga blir gifta mot sin vilja fortsatt hög prioritet.

Det femte fokusområdet är ”förebyggande arbete riktat mot män som utövar våld”. Regeringens avsikt är här att rikta insatser även till män som utövar våld, eller som kan komma att göra det. Särskilt pekas

unga ut som en viktig målgrupp i det förebyggande arbetet mot mäns våld mot kvinnor då många av de värderingar och beteenden som en människa bär med sig livet igenom formas under ungdomsåren. Statistik visar också att ungdomar är en särskild riskgrupp både när det gäller utsatthet för och utövande av våld. Regeringen menar vidare att det finns få insatser för pojkar och unga män som utsatts för våld, och att det saknas kunskap om våldets koppling till föreställningar om maskulinitet och om hur våld och våldsutsatthet påverkar pojkars och unga mäns liv, både under ungdomstiden och senare i livet i deras nära relationer.

Under mandatperioden har en mängd regeringsuppdrag givits till 15 myndigheter.3I kapitel 4 och i bilaga 3 presenteras den utvärdering som Brå gjort efter förfrågan från utredningen och den omfattar 41 olika insatser som genomförts 2010–2014, varav vissa fortfarande pågår. Under mandatperioden har de satsade medlen på området minskat något till ungefär 220 miljoner kronor per år, i jämförelse med cirka 250 miljoner kronor per år under mandatperioden 2007–2010. Socialstyrelsen har i särklass haft flest regeringsuppdrag på området. Ungdomsstyrelsen4har haft åtta uppdrag och Länsstyrelsen Östergötland har haft sex uppdrag. Förutom uppdrag som givits har regeringen beviljat utvecklingsmedel till Karolinska universitetssjukhuset för utveckling och kvalitetssäkring av den del av verksamheten vid Centrum för Andrologi och Sexualmedicin (CASM) som tar emot personer som utövar eller riskerar att utöva sexuellt våld.

Utöver detta har regeringen tillsatt ett antal utredningar med bäring på delmålet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Till exempel kan nämnas uppdraget åt en särskild utredare att inhämta ytterligare kunskap om tvångsäktenskap och barnäktenskap och att föreslå åtgärder för att motverka sådana äktenskap. I betänkandet

Stärkt skydd mot barn och tvångsäktenskap5föreslogs bland annat att

tvångsäktenskap och barnäktenskap kriminaliseras och att det ska inrättas ett nationellt kompetensteam för att leda, samordna och stödja arbetet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap, liksom mot hedersrelaterat våld och förtryck. Förslagen togs om hand i propositionen Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap

3 I detta fall räknas samtliga 21 länsstyrelser som en myndighet. 4 Numera Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (Mucf). 5SOU 2012:35.

och lagändringar trädde i kraft den 1 juli 2014.6Ett nationellt kompetensteam inrättades under 2013 vid Länsstyrelsen Östergötland, ett arbete som pågår till och med den 31 december 2015. Regeringen tillsatte även en nationell samordnare mot våld i nära relationer, vars slutbetänkande lämnades 27 juni 2014 och vars bedömningar och iakttagelser sammanfattas längre fram i detta kapitel. Under 2011 tillsattes också en utredning med uppdrag att se över problematiken med kvinnor som utsätts för våld efter att ha beviljats uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning. Utredningens slutbetänkande Kvinnor och barn i rättens gränsland7lämnades 2012 och bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

3.2. Nulägesbeskrivning

En mängd satsningar har genomförts de senaste åren och genom kartläggningar, utredningar och tillsyner kan vi få en uppdaterad bild över nuläget.

3.2.1. Det lokala arbetet mot mäns våld mot kvinnor

Kommunerna

Som en följd av många års utveckling av normering på området börjar kommuner i allt högre utsträckning ta det ansvar för arbete med att ge stöd och hjälp till våldsutsatta kvinnor och barn som upplevt våld, vilket länge har efterfrågats från både statlig och frivillig sektor. Men det är trots detta lång väg kvar och det finns stora variationer runt om i landet.

I Socialstyrelsens tredje årliga öppna jämförelse av kommunernas stöd till brottsoffer som presenterades 20148 framgår att fler kommuner än tidigare använder standardiserade bedömningsmetoder.9Andra positiva resultat är att fler kommuner än tidigare erbjuder skyddat boende till våldsutsatta kvinnor med missbruks- och

6Prop. 2013/14:208. 7SOU 2012:45. 8 Socialstyrelsen. Stöd till brottsoffer, 2014. 9 49 procent av kommunerna använder standardiserade bedömningsmetoder för att kartlägga våldsutsattheten och bedöma risker vid utredning av behov hos våldsutsatta vuxna. Det är en ökning med 12 procentenheter jämfört med 2013.

beroendeproblem.10 De öppna jämförelserna påvisar även flera brister eller försämringar. Färre kommuner än tidigare använder våldsutsattas synpunkter för att utveckla verksamheten.11Få av kommunerna gör systematiska uppföljningar av sina insatser till våldsutsatta och barn som bevittnat våld.12 Rutiner om stöd till våldsutsatta saknas i verksamheter för äldre och personer med funktionsnedsättning.13Det finns också få insatser till personer som utövat våld.

Vid den senaste nationella tillsynen av 60 kommuner/stadsdelsnämnder som genomfördes åren 2012–2013 fann Inspektionen för vård och omsorg (IVO) brister i hela 50 av de 60 kommuner som ingick i granskningen.14De brister som IVO främst uppmärksammat var att utredning och dokumentation av våldsutsatta kvinnor saknas eller brister, att barn inte uppmärksammas eller utreds, att serviceinsatser sker istället för utredning med beslut och bistånd, att rutiner saknas eller är bristfälliga, att långsiktigt stöd och uppföljning brister, att riskbedömning eller strukturerade bedömningsmetoder sällan används samt att kompetens och kvalitet brister. IVO konstaterar vidare att kommunernas arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld inte förefaller ha förbättrats nämnvärt sedan den förra nationella tillsynen som gjordes 2008–2009.15 Trots att lagstiftningen är tydlig om kommunernas ansvar för området och att det utkommit allmänna råd, utbildningsmaterial och vägledning från Socialstyrelsen följs inte lagstiftningens krav i alla kommuner, vilket innebär en fara för rättssäkerheten. Kommunerna som lever upp till lagstiftningens krav och som bedriver verksamhet av god kvalitet är få. IVO framhåller att kvalitetsarbetet inom området våld i nära relation måste förbättras. Vidare lyfte IVO fram att många kommuner saknar handlingsplaner eller att dessa är bristfälliga. Kommunernas arbete med särskilt utsatta grupper som våldsutsatta äldre kvinnor, våldsutsatta kvinnor med funktionsnedsättning,

10 Drygt 70 procent av kommunerna erbjuder skyddat boende som är särskilt anpassat till behoven hos våldsutsatta kvinnor med missbruks- och beroendeproblem. 11 Totalt 13 procent av kommunerna använder våldsutsattas synpunkter för att utveckla verksamheten. Det är en minskning med 4 procentenheter jämfört med 2013. 12 Endast 6 procent av kommunerna gör systematiska uppföljningar. 13 Mindre än 30 procent av kommunerna har aktuella rutiner för hur personalen ska agera då en äldre person eller person med funktionsnedsättning utsatts för våld av närstående. 14 Inspektionen för vård och omsorg (2014). Våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat

våld. Slutrapport från en nationell tillsyn 2012–2013.

15 Socialstyrelsen. Alla kommuners ansvar – våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld (2009).

våldsutsatta kvinnor med missbruksberoende, våldsutsatta hbtqpersoner samt arbetet mot hedersrelaterat våld uppvisar brister och måste utvecklas i flertalet kommuner. Även inom äldreomsorgen och omsorgen om funktionsnedsatta behöver kunskapen och arbetet inom området förbättras i majoriteten av kommunerna.

Något positivt som IVO lyfter fram är att arbetet med våldsutövare har utvecklats och fler kommuner arbetar med riktade stödinsatser och särskilda metoder. Dock saknar andra kommuner emellertid helt arbete med våldsutövare. Enligt IVO har det också skett vissa förbättringar inom familjerättens arbete med vårdnad, boende och umgänge sedan den förra nationella tillsynen. IVO nämner även några viktiga faktorer som kan bidra till att arbetet fungerar bättre i vissa kommuner:

  • Området våld i nära relation är ett viktigt och prioriterat område för alla (politiker, chefer, socialsekreterare) och det finns tydlig styrning och ledning.
  • Kompetens finns inom området – kommunen har särskilt ansvariga personer eller verksamheter.
  • Det finns tydliga och kända rutiner.
  • Våldsutsatta kvinnors behov av stöd och hjälp utreds och de får det stöd de behöver. Dokumentationen är tydlig, särskilda metoder och manualer används för att fråga om våld.
  • Riskbedömningar görs med särskilda instrument/metoder.
  • Barn uppmärksammas, utreds och får stöd.
  • Insatser följs upp i enskilt ärende och på övergripande nivå.
  • Samverkan fungerar internt och externt med andra aktörer som till exempel hälso-och sjukvård, polis och kvinnojour.

När Socialstyrelsen kartlade skyddade boenden i Sverige under 2012 identifierades 206 skyddade boenden.16Resultaten visade att i hälften av landets kommuner finns minst ett skyddat boende. De

16 Socialstyrelsen (2013), Kartläggning av skyddade boenden. 95 procent av dessa 206 besvarade enkäten som skickades ut.

flesta skyddade boenden är små, närmare 60 procent har 4 platser eller färre. Flest skyddade boenden finns i storstadsregionerna.

Endast 21 procent av de skyddade boendena bedrivs i kommunal regi och 71 procent bedrivs i ideell regi. Ett fåtal boenden, 8 procent, bedrivs i privat regi.

Landsting och regioner

Nationella trygghetsundersökningen tyder på att hälso- och sjukvården är det samhällsorgan som kommer i kontakt med flest våldsutsatta personer.17I en annan studie bland våldsutsatta kvinnor hade cirka hälften sökt somatisk vård och en tredjedel psykiatrisk vård under det senaste året.18

I den senaste nationella tillsynen19ingick även alla landsting och sjukvårdsregioner. 90 olika verksamheter har granskats. IVO påpekade att landsting och sjukvårdsregioner har tagit fram riktlinjer, rutiner och planer inom området men kännedomen om dem varierar, och de används i olika grad. Mål, statistik och kartläggning inom området saknas ofta. Det finns också andra skillnader mellan de granskade verksamheterna: För vissa är våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld en viktig målgrupp medan andra anser att detta inte berör dem eller inte är hälso- och sjukvårdens ansvarsområde. IVO menar att det systematiska kvalitetsarbetet behöver utvecklas. Vårdgivaren verkar i liten omfattning följa upp verksamheternas arbete inom området. Det finns också stora skillnader mellan olika verksamheter och deras kunskap om anmälningsskyldigheten när barn far illa och antalet anmälningar som har gjorts till socialtjänsten skiljer sig stort mellan verksamheterna. IVO konstaterar brister i nära en tredjedel av de granskade verksamheterna. Bristerna rör i huvudsak anmälningsskyldigheten, det systematiska kvalitetsarbetet och samverkan.

Faktorer som enligt IVO kan påverka negativt är bristande kompetens inom området, avsaknad av rutiner, stor omsättning av personal och tidsbrist. Faktorer som bidrar till att det fungerar

17 Brå (2014), Brott i nära relationer. En nationell kartläggning. 18 Scheffer Lindgren, M., Tengström, A. (2011), Utvärdering av socialtjänstens och ideella

kvinnojourers insatser för våldsutsatta kvinnor.

19 Inspektionen för vård och omsorg (2014)Våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld.

Slutrapport från en nationell tillsyn 2012–2013.

bättre är bland annat att området har varit prioriterat och viktigt för vårdgivare och verksamhetens ledning, att det finns kompetens om området, att rutiner finns kring till exempel samverkan, dokumentation och anmälningsskyldighet och att barn som far illa uppmärksammas och att detta anmäls till socialtjänsten.

Under senare år har det genomförts en större satsning på jämställdhetsintegrering av kommunala och landstingskommunala verksamheter. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har för perioden 1 januari 2008–31 december 2013 av regeringen beviljats 237 miljoner kronor för att stödja utvecklingsarbete kring jämställdhetsintegrering i kommuner, landsting och regioner, genom Program för Hållbar Jämställdhet. Sammanfattningsvis har en rad aktiviteter genomförts som har lett till konkreta resultat och effekter. Medvetenheten om jämställdhetsfrågor har ökat, nya frågor har väckts och arbetet har bidragit till verksamhetsutveckling och förändrade arbetssätt. Utvecklingsarbetet har dock haft svårt att nå påverkan på politiska beslut, bidra till omfördelning av resurser eller påverka verksamheternas kärnprocesser; välfärdstjänster, myndighetsutövning och långsiktig samhällsutveckling. 20

På regional nivå har även länsstyrelserna som uppdrag att genom jämställdhetsintegrering verka i länen för att uppnå de jämställdhetspolitiska målen. 2013 fick länsstyrelserna i uppdrag av regeringen att ta fram strategier för jämställdhetsintegrering i länen för åren 2014–2016.

Kvinnojourerna

I Sverige idag finns det cirka 140 kvinnojourer, ett 60-tal tjej- och ungdomsjourer och 93 brottsofferjourer. I princip alla kvinnojourer, tjej- och ungdomsjourer är anslutna till någon av de båda riksorganisationerna Riksorganisationen för Kvinno- och Tjejjourer i Sverige (Roks) och Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR). Brottsofferjourerna är anslutna till Brottsofferjourernas Riksförbund (BOJ).21

20 Svensson, L mfl. Apel Forskning & Utveckling. Program för Hållbar Jämställdhet: Resultat

och effekter av ett utvecklingsprogram. Slutrapport från följeforskningen 2008-2013.

21Våld i nära relationer – en folkhälsofråga. Förslag för ett effektivare arbete. SOU 2014:49.

Kvinnojourernas huvudsakliga verksamhet kan delas in i tre huvudområden; de erbjuder rådgivning och stöd till våldsutsatta, bedriver skyddat boende för våldsutsatta kvinnor och deras medföljande barn, och utövar påverkansarbete såsom opinionsbildning och kunskapsutveckling inom området mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. En stor del av jourernas stödarbete ges till kvinnor som inte bor i skyddat boende. När det gäller det skyddade boendet visade Socialstyrelsens kartläggning att flest skyddade boenden – 71 procent – bedrivs i ideell regi. 22

I den nationella tillsynen 2012–201323 ingick också andra utförare av socialtjänst i form av 30 av landets kvinnojourer. I denna del lyfte IVO upp att kvinnojourerna delvis är beroende av att kommunerna tar sitt ansvar för att uppmärksamma och ge stöd till våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. När det gäller samverkan med kommunerna framgår att det är stora skillnader mellan olika kommuner i hur samverkan fungerar. I tillsynen konstaterades brister i 22 av de 30 granskade kvinnojourerna. Bristerna gällde bland annat att kvalitetsarbetet var bristfälligt enligt ansvaret som utförare av socialtjänst, att rutiner för rapportering enligt lex Sarah saknas och att dokumentationen för enskilda personer saknas eller är bristfällig.

3.2.2. En nationell samordnare mot våld i nära relationer

Regeringen uppdrog i april 2012 åt en nationell samordnare mot våld i nära relationer att åstadkomma en kraftsamling mot våld i nära relationer, bland annat genom att samla och stödja berörda myndigheter, kommuner, landsting och organisationer för att öka effektiviteten, kvaliteten och långsiktigheten i arbetet.24 Särskilt fokus skulle läggas på rättsväsendet och i samordnarens uppdrag ingick även att aktivt verka för förbättrad samverkan mellan berörda aktörer och bidra till en ökad samsyn kring hur våld i nära relationer bäst ska förebyggas och bekämpas. Den nationella samordnaren mot våld i nära relationer avslutade och redovisade sitt

22 Socialstyrelsen (2013), Kartläggning av skyddade boende. 23 Inspektionen för vård och omsorg (2014)Våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld.

Slutrapport från en nationell tillsyn 2012–2013.

24 dir. 2012:38, Ju 2012:05.

uppdrag i och med slutbetänkandet Våld i nära relationer – en

folkhälsofråga.

Förslag för ett effektivare arbete

den 27 juni 2014.25

Den nationella samordnaren valde att avgränsa sig runt praktikernära frågor och fokuserade på att identifiera hinder i det vardagliga arbetet och framkomliga vägar för att ge bättre möjligheter till ett effektivare arbete för dem som arbetar med våld i nära relationer. Det är viktigt att påpeka att den nationella samordnarens uppdrag och avgränsning inte har varit desamma som denna utredning vilket medför att samordnarens uppdrag i stor utsträckning också inbegriper våld mot barn. I slutbetänkande finns ett 50-tal förslag om hur samhällets insatser mot våld i nära relationer kan utvecklas. Förslagen är för närvarande ute på remiss hos olika myndigheter och organisationer till och med den 31 oktober 2014 och därför fördjupar vi oss inte särskilt i dessa. Däremot redogör vi översiktligt för ett antal av den nationella samordnarens iakttagelser och bedömningar som är relevanta för vår analys och arbete framledes. Som tidigare angivet ska utredningens arbete utgå bland annat från de erfarenheter och analyser som den nationella samordnaren mot våld i nära relationer redovisade i sitt betänkande. Vikt kommer också att läggas vid remissinstansernas synpunkter på förslagen.

Strategiskt och operativt samarbete behövs för att förbättra kvalitet och effektivitet

Den nationella samordnaren mot våld i nära relationer påpekar att mycket har gjorts inom området våld i nära relationer och avsevärda resurser avsatts de senaste femton åren. Samordnaren lyfter att det finns en bred samstämmighet om att utvecklingen på många sätt har gått kraftigt framåt och att Sverige i ett internationellt perspektiv bedriver ett framgångsrikt arbete mot våld i nära relationer. Jämställdhetsarbetet har varit och förblir ett grundläggande fundament i ett långsiktigt arbete mot våldet. Samtidigt menar den nationella samordnaren att det finns risk för att utvecklingen kan plana ut om inte grundläggande förändringar på området kommer till stånd. Nationella samordnaren menar att

25SOU 2014:49.

kunskap om och förståelse för komplexiteten vid våld i nära relationer behöver vara en central utgångspunkt för planering, koordinering och styrning på lokal, regional och nationell nivå. Samordnaren pekar på fem aspekter som är viktiga att tänka på inte minst för beslutsfattare på olika nivåer för att få bättre resultat i samhällets samlade arbete mot våld i nära relationer, nämligen följande:

Problemen är sammanvävda och svåra att förutse vilket förutsätter 1.

strategiskt och operativt samarbete: Det komplicerade fältet

mellan stöd och hjälp till utsatta å ena sidan och rättsprocessen å den andra ger hög grad av komplexitet hela vägen ut i de enskilda ärendena. För att fatta verksamhetsbeslut på goda grunder inom området våld i nära relationer krävs allsidiga belysningar av problemen utifrån olika professioners perspektiv. Risk för att endast åtgärda symptomen – viktigt att också arbeta 2.

med de bakomliggande orsakerna: Svårlösta samhällsfrågor

brukar innebära att det görs många försök att komma till rätta med problemen, men att resultaten inte alltid blir så bra som man tänkt sig. Om fokus ligger på snabba resultat kan åtgärderna inriktas på symptomen snarare än att gå till botten med problemen genom en djupare förståelse av deras bakomliggande orsaker. Det finns få definitiva lösningar – lärande och ständiga för-3.

bättringar är vägen framåt: De problem man stöter på i den här

typen av komplexa samhällsområden har också egenskapen att de inte kan lösas en gång för alla. Problemen minskar eller ökar i omfattning, men de försvinner inte helt. Det finns inte ett visst åtgärdspaket som kommer att leda till att allt våld upphör. Flera av delproblemen på området är sådana att det handlar om att hitta bästa möjliga, eller minst dåliga, hantering. Ett ständigt lärande samt ett strukturerat arbete med ständiga förbättringar lokalt och regionalt är därför den viktiga vägen framåt.

Svårt men viktigt med försöksverksamheter: Det är angeläget att 4.

pröva sig fram och få kunskap om vad som verkligen ger effekt, för vem och i vilka situationer. Lärandet behöver också struktureras och vissa myndigheter måste ha ansvar för att dra slutsatser

ur olika försök. Det har de senaste åren genomförts många projekt men lärandet och slutsatserna från dessa kan förtydligas. Socialstyrelsen, Brå, Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) med flera har en viktig uppgift att uppmärksamma, pröva och utvärdera metoder. Komplexiteten ställer krav på helhetssyn och gränsöverskridande 5.

kunskap och ledning: Komplexa områden som våld i nära relationer

är svåra att styra utifrån den traditionella logiken att fördela tydligt avgränsade uppgifter till enheter eller myndigheter att sköta inom ramen för klara ansvarsområden. Involverade enheter och myndigheter måste därför utifrån en helhetssyn ha fler utgångspunkter för arbetet än det egna ansvarsområdet eller organisationen. På nationell nivå förstärks problemet delvis av att området våld i nära relationer spänner över flera politikområden och departement.

Stora lokala och regionala skillnader

Den nationella samordnaren mot våld i nära relationer belyser ytterligare en komplexitet med våld i nära relationer, nämligen att det finns oroande stora lokala och regionala skillnader i hur arbetet bedrivs och vilka resultat som uppnås. Samordnaren påpekar att trots att lagstiftning, normering och professionskulturer till stora delar är nationell, så finns en rad faktorer som bidrar till stora olikheter och lokala variationer. Detta synliggörs bland annat i slutrapporten av den nationella tillsynen från Inspektionen för vård och omsorg som refereras ovan. Samordnaren framhåller att kommunens omfattande ansvar på detta område leder till olikheter i kommunernas prioriteringar, organisering av socialtjänsten, grad av personalomsättning, resurssättning, kompetens på området och rutiner, vilket i sin tur leder till att förmåga och resultat varierar avsevärt. Ytterligare exempel på faktorer som leder till stora skillnader över landet är att det skiljer sig i vad som mäts och följs upp, arbetsrutiner, vilken information som delas och hur, med vilka man samarbetar och på vilket sätt, tillämpningen av sekretesslagstiftningen, utformningen av lokala direktiv och riktlinjer, tolkningen av centrala riktlinjer, liksom fysisk lokalisering av olika verksamheter och grad av privatiseringar. Därtill kommer de ideella organisationernas olika placering, kapacitet, förmåga och

kompetens liksom vilka former för samarbete med kommunen som finns upparbetade.

Den nationella samordnaren bedömer bland annat att en viktig förutsättning för att våld i nära relationer ska minska och fler ska få adekvat stöd och hjälp är att varje kommun, landsting och polismyndighet med flera säkerställer ett väl fungerande samarbete med rutiner för gemensamt operativt arbete, ansvarsfördelning och uppföljning. Samordnaren lyfter även upp att de ideella organisationerna har en mycket viktig roll, då kvinnojourers, brottsofferjourers och andra ideella organisationers verksamhet sedan lång är tid ett betydelsefullt komplement till kommunernas ansvar för stöd till brottsutsatta. I många kommuner är de ideella verksamheterna till och med de enda alternativet för dem som söker stöd och skydd från våld i nära relationer, i andra kommuner finns olika alternativ tillgängliga. Nationella samordnarens utgångspunkt är att ett nära samarbete mellan alla berörda är nödvändigt för att arbetet mot våld i nära relationer ska bli kraftfullt och effektivt.

Större fokus på våldsutövaren och våldsförebyggande arbete

Den nationella samordnaren menar att det nationella strategiska arbetet mot våld i nära relationer särskilt ska inriktas på förebyggande insatser. Samordnaren påpekar att samhällets insatser hittills främst legat på att hantera konsekvenserna av våldet, med tillfälligt boende, sjukvård och krisstöd, något som kan liknas vid samhällets förhållningssätt till naturkatastrofer. Samordnaren påpekar att arbetet mot våld i nära relationer i mycket större utsträckning inriktas på orsakerna till våldet och ha ett långsiktigt förebyggande perspektiv.

Förtydliga den nationella strukturen för koordinering och uppföljning

Nationella samordnaren bedömer att regeringens satsningar upplevs av praktiker ute i verksamheterna ha inneburit en avsevärd förstärkning av samhällets arbete mot våld i nära relationer. Samtidigt upplever många att satsningarna har genomförts mycket snabbt, ofta i projektform och med en stor volym. Det har inneburit att olika myndigheter och utredningar har fått likartade uppdrag eller har

tolkat sitt uppdrag på ett liknande sätt, vilket i vissa fall har skapat otydlighet bland dem som arbetar med frågorna. Den nationella samordnaren lyfter upp att en bättre koordinering mellan i första hand kriminal-, jämställdhets, folkhälso- och socialpolitiken sannolikt skulle ge bättre förutsättningar för ett långsiktigt hållbart arbete mot våld i nära relationer och minska risken för satsningar som inte hänger ihop med varandra. Samordnarens bedömning är att direkt berörda i Regeringskansliet är åtminstone ett tiotal sakenheter i justitie-, social-, utbildnings- och finansdepartementet samt de myndigheter som dessa enheter hanterar. En starkare koordinering av uppdragen är nödvändig för att uppnå politiska mål och för att undvika att uppdragen överlappar varandra eller saknar samstämmighet.

Exempelvis är ansvaret för att följa upp insatserna mot våld i nära relationer splittrat på flera olika politikområden och myndigheter och delvis parallella nationella uppföljningssystem för våld i nära relationer är på väg att byggas upp. Myndigheter efterlyser därför en starkare samordning inom Regeringskansliet för att motverka parallellt arbete av likartade uppdrag. Detta är liknande slutsatser som Brå drar i sin utvärdering av regeringens handlingsplaner.26 Även Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har påpekat detta och menar bland annat att bristen på samordning gör det svårt för kommuner och landsting att delta i olika stödinsatser eller erbjudna utbildningar.27

Nationella samordnaren föreslår att samhällets arbete mot våld i nära relationer koordineras tydligare på alla nivåer och lämnar i sitt betänkande förslag på lokala operativa arbetsgrupper och bättre regional koordinering genom länsstyrelserna.

För den nationella nivån föreslår nationella samordnaren att det inrättas en statsrådsgrupp mot våld i nära relationer, som en gång om året bjuder in berörda myndighetschefer och motsvarande för att till statsråden ge en bild av utvecklingen inom sitt respektive ansvarsområde och en möjlighet för statsråden att ställa frågor inom hela området.

26 Brå (2010), Mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade

relationer – slutredovisning av ett regeringsuppdrag.

27 Sveriges Kommuner och Landsting (2013), För kvinnofrid – mot våld i nära relationer.

Positionspapper.

Vidare ställer sig den nationella samordnaren tveksam till att bygga upp ett särskilt nationellt uppföljningssystem för våld i nära relationer då det bedöms att det kommer ta lång tid att ta fram indikatorer som är relevanta på både lokal och nationell nivå. Området skulle bli för smalt och i hög grad överlappa flera av de befintliga tvärsektoriella uppföljningssystemen. Risken finns också att de statistiska indikatorerna skulle ge en alltför begränsad bild av effekterna av det arbete som bedrivs på såväl, lokal, regional som nationell nivå. Den nationella samordnaren föreslår istället att arbetet mot våld i nära relationer ska analyseras i en nationell rapport vart tredje år utifrån kunskap och data från olika verksamhets- och kunskapsområden. Analysen bör vara såväl kvantitativ som kvalitativ till sin karaktär.

Utveckling av det kunskapsbaserade arbetet

Den nationella samordnaren lyfter upp att alltfler statliga myndigheter arbetar med att ta fram ett mer kunskapsbaserat underlag för arbetet mot våld i nära relationer. Brå, regeringens expertmyndighet i kriminalpolitiska frågor, tar kontinuerligt fram rapporter inom området våld i nära relationer. Socialstyrelsen är regeringens expertmyndighet i socialtjänst och hälso- och sjukvårdsfrågor och genomför utvärderingar, kunskapssammanställningar och tar fram vägledningar. NCK har ett uppdrag att utveckla och sprida evidensbaserad kunskap och information om mäns våld mot kvinnor. De erbjuder vidare en omfattande kunskapsbank på sin webbplats med information om forskare, aktuella forskningsprojekt, ämnesguider, litteraturtips samt en mängd publikationer från NCK och andra myndigheter.28 Fler myndigheter, som till exempel Mucf och Brottsoffermyndigheten, har uppdrag att arbeta med kunskaps- och metodutveckling inom området. Den nationella samordnaren efterlyser en långsiktig utvecklingsstrategi för den fortsatta metodutvecklingen kring våld i nära relationer och föreslår att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att ta fram en långsiktig utvecklingsstrategi för den fortsatta metodutvecklingen kring våld i nära relationer. Det bör handla om såväl forskning som frågor av mer

28 www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Kunskapsbanken.

praktisk karaktär, till exempel anpassning av metoder utifrån länsstyrelsens erfarenheter av stöd och samordning och hur samverkan kring riskbedömningar mellan polis och socialtjänst kan utvecklas. Dessutom föreslås att Brå ska göra en kunskapssammanställning om effektiva polisiära metoder för att förebygga upprepat våld mot barn och vuxna i nära relationer.

3.2.3. Pågående utredningar

Här nedan redovisas några av de utredningar som pågår på Regeringskansliet och som även delvis berör områden i denna utredning:

Jämställdhetsutredningen 29

Regeringen har sedan 2007 genomfört en omfattande satsning på jämställdhet. Totalt 2,6 miljarder kronor har satsats på jämställdhetsintegrering och olika insatser för att stimulera, utveckla och skynda på förändringsarbete för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män. Jämställdhetsutredningen har fått i uppdrag att:

  • Beskriva och analysera utvecklingen mot jämställdhet mellan kvinnor och män de senaste 10 åren på nationell och regional nivå. Beskrivningen ska ses i ljuset av samhällsutvecklingen under perioden.
  • Analysera om jämställdhetspolitiken har genomförts och följts upp på ett effektivt sätt och lägga förslag på om hur genomförandet och uppföljningen kan effektiviseras.
  • Se över de jämställdhetspolitiska målen och indikatorerna och bedöma om det finns behov av att justera eller förtydliga dessa.

Utredningen ska redovisa sitt arbete senast 15 augusti 2015.

29 U2014:6, dir. 2014:55.

Utredningen om ett stärkt och självständigt civilsamhälle 30

I uppdraget till utredningen ingår bland annat att lämna förslag till hur organisationernas möjligheter att delta i offentlig upphandling kan förbättras.

Utredningen ska redovisa sitt arbete senast 29 februari 2016.

Utredningen om översyn om tvångsvård av barn 31

Utredningen ska bland annat göra en övergripande översyn av bestämmelserna om tvångsvård av barn och unga enligt Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga(LVU).

Utredningen ska redovisa sitt arbete senast 15 juni 2015.

30 U2014:4, dir. 2014:40. 31 S2012:7, dir. 2012:79.

4. Utvärdering

I detta kapitel redovisar vi en sammanfattande beskrivning av Brås utvärdering av regeringens insatser under 2010–2014.

4.1. Utvärdering av regeringens insatser 2010–2014

Brå har på förfrågan från utredningen genomfört en utvärdering av regeringens insatser under senaste mandatperioden. Utvärderingen omfattar 41 olika insatser som genomförts 2010–2014, varav vissa fortfarande pågår. Utvärderingen återfinns i sin helhet i bilaga 3. Nedan följer en redogörelse av resultaten och Brås reflektioner och slutsatser.

4.2. Tillvägagångssätt

Brå har genomfört utvärderingen under en kort period, april-augusti 2014, vilket har satt gränser för metoder och analyser. Uppdragen till myndigheterna är varierande i omfattning och karaktär: några myndigheter som till exempel Socialstyrelsen har många uppdrag. Brå har genomfört utvärderingen genom att de begärt in underlag om de olika uppdragen från respektive myndighet. Det har varit olika material som bland annat årsredovisningar, projektredovisningar, projektplaner, kommunikationsplaner med mera. Alla dokument har lästs med utgångspunkt i en läsmall med ett antal övergripande teman, exempelvis metod för att genomföra uppdraget, organisering av arbetet på myndigheten, samarbete internt och externt samt implementering.

Intervjuer har genomförts av ett antal representanter för några myndigheter och aktörer. Brå har valt att intervjua representanter1från några av de myndigheter som haft de mest omfattande och flest uppdrag och de som haft någon form av nationell samordnande roll: Socialstyrelsen, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (tidigare Ungdomsstyrelsen), Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK), Länsstyrelsen Stockholm samt Länsstyrelsen Östergötland. Intervjuerna har framför allt varit gruppintervjuer och i vissa fall har flera intervjuer gjorts med representanter för en och samma myndighet. Brå har också intervjuat representanter för de båda kvinnojoursorganisationerna Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) och Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund (SKR). Detta för att få del av deras erfarenheter om hur uppdragen inverkat på situationen för dem som är den yttersta målgruppen för alla dessa insatser: de som på olika sätt lever med våld i en nära relation, mäns våld mot kvinnor eller hedersrelaterat våld och förtryck. Några uppdrag var fortfarande pågående då denna utvärdering genomfördes. I dessa fall bygger det som redovisas på eventuella delredovisningar och projektplaner. Några definitiva slutsatser om dessa uppdrag går inte att dra. Även bland de uppdrag som är avslutade kan det enligt Brå vara svårt att dra några slutsatser, bland annat då uppföljningstiden många gånger är kort.

I Brås utvärdering (bilaga 3) redovisas respektive uppdrag uppdelade efter de fem fokusområden som regeringen angivit i skrivelsen

Jämställdhetspolitikens inriktning 2011-20142och som återges i

kapitel 3.

4.3. Sammanfattande slutsatser och reflektioner

I likhet med den förra utvärderingen som Brå utförde av regeringens

Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer3, konstaterar Brå att

det är en omfattande mängd aktiviteter som ägt rum och som i

1 Främst ansvariga utredare samt enstaka chefer. 2 Skr. 2011/12:3. 3Mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer.

Slutredovisning av regeringsuppdrag, Brå rapport, 2010:18.

många fall fortfarande pågår. Det pågår aktiviteter på nationell, regional och lokal nivå. Utbildningsinsatserna är fortsatt många, likaså startas det upp nya verksamheter. Exempel finns på en mer långsiktig hållning och det tas fram en riklig mängd material och verktyg för olika målgrupper inom området. Brå har dock identifierat några kritiska punkter och tar utgångspunkt i de reflektioner som gjordes redan i den förra utvärderingen om brister och framgångsfaktorer.4

De områden som Brå i denna utvärdering tar upp som kritiska områden omfattar bland annat:

  • Uppdragen och samordning
  • Intern samordning
  • Kortsiktiga insatser och lösningar
  • Våldsområdet är fortsatt ett parallellt spår
  • Fortsatt behov av utvärderingar
  • Förvaltning och implementering behöver stärkas

4.3.1. Uppdragen och samordning

Brå har haft anledning att fundera på uppdragen i sig och samordningen av dessa. Bland dem som intervjuats finns positiva erfarenheter men också en del negativa synpunkter. Uppdragen till Ungdomsstyrelsen5tillhör dem som har uppfattats som tydliga. I flera fall har uppdragen föregåtts av grundliga kartläggningar vilket haft en positiv inverkan på utförandet.

En del uppdrag flyter samman och det brister i samordning. I arbetet med utvärderingen har det ibland varit svårt att reda ut uppdragen och förstå hur de hänger ihop. Kvinnojourernas båda riksorganisationer ser ett behov av en bättre samordning och vissa uppdrag uppfattas som mer genomtänkta, andra som mindre genomtänkta. Myndigheternas rapporter rymmer ibland redovisningar av flera uppdrag och det är inte alltid enkelt att särskilja redovisningen från olika uppdrag. Länsstyrelsernas uppdrag att samordna det lokala arbetet och uppdraget om metod- och kompetensstöd är ett

4 För en sammanfattning av dessa, se kapitel 2 avsnitt 2.5.1. 5 Numera Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor

exempel, där det är svårt veta vad som är vad. I Brås intervjuer framkommer också att detta uppdrag har varit nära sammankopplat med uppdraget om statsbidrag men denna koppling har inte varit tillräckligt tydlig. Även om det primära kan tyckas vara att insatserna blir gjorda, kan enligt Brå en sådan otydlighet försvåra uppföljning och måluppfyllelse. Ett annat problem som Länsstyrelsen Stockholm lyfter fram gäller länsstyrelsernas samordningsuppdrag. Ett av delmålen i detta uppdrag är att samordna information så att den blir likvärdig nationellt. Detta har strukturellt inte alltid fungerat så väl, då länsstyrelserna inte har mandat att samla eller styra över varandra. Det har lett till att länsstyrelserna ibland gör olika och informationen riskerar därmed också bli varierande för målgrupperna.

En del av Socialstyrelsens många uppdrag upplevs i mångt och mycket sakna tydliga definitioner och som otillräckligt avgränsade för att kunna utföras på ett fullgott sätt. Uppdragen är ibland också alltför kortsiktiga: man får lite tid på sig att förbereda genomförandet av uppdragen och kvaliteten på de produkter man tar fram riskerar att påverkas i negativ riktning. En del uppdrag är heller inte helt tydliga gentemot rådande regelverk och tid och resurser måste läggas för att samordna detta. Politik, myndighetsutövning och forskning går i dessa fall inte alltid ihop – kanske är den politiska viljan ibland lite för stor.

Inom olika områden har samordnade funktioner tillkommit. Länsstyrelsen Östergötland har ett nationellt samordningsansvar i vissa frågor och länsstyrelsernas uppdrag att samordna arbetet i respektive län är två exempel. Detta har av allt att döma fört arbetet framåt. Som tidigare nämnts lyfte Brå fram sådana samordnande roller som något lovande i den förra handlingsplanen. Denna uppfattning kvarstår i den nu föreliggande utvärderingen. Som tidigare påtalats kan dock vissa problem uppstå när det gäller länsstyrelsernas mandat över varandra, i det fall uppdraget kräver detta.

Brå uppfattar att det i mångt och mycket saknas en helhetsbild kring de många olika uppdragen. En anledning till detta, som kommer till uttryck i flera intervjuer på de olika myndigheterna, är att de berörda departementen inte alltid är helt samordnade kring frågan om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Området är splittrat på flera olika politikområden. Detta lyftes också fram i Brås tidigare utvärdering.

Det finns nu en ganska stor mängd material, som tas fram av olika aktörer och som många gånger vänder sig till samma målgrupper. Det är bland annat vägledningar, utbildningsmaterial, föreskrifter, meddelandeblad, handböcker med mera. Budskapen är inte alltid desamma och det kan vara svårt att hålla ihop materialen till ett samlat och effektivt metodstöd. I förlängningen kan detta innebära svårigheter för praktiken – målgrupperna – att veta hur man ska förhålla sig till de olika materialen. Detta är också något som lyfts fram som problematiskt i flera av intervjuerna.

4.3.2. Intern samordning

Bland de myndigheter som haft en större mängd uppdrag finns olika exempel på hur man har samordnat arbetet internt. Enligt exempelvis Myndigheten för civilsamhälls- och ungdomsfrågor (Mucf)6har den interna samordningen förbättrats med tiden och det finns numer en formell samordningsfunktion på myndigheten. Man har regelbundna möten kring projekten, där man bland annat diskuterar vad som är viktigt att belysa inom de olika uppdragen och vilka forum man kan medverka i. En effekt av denna formaliserade samverkan är att man också tillvaratar kunskapen som finns inom myndigheten: Kunskapen härbärgeras och överförs inom detta forum även om personerna (exempelvis visstidsanställda) kommer och går.

Det finns också exempel på myndigheter där samordningen inte tycks ha varit optimal. Ett exempel är Socialstyrelsen, där det inte har funnits någon person med ett tydligt uppdrag att samordna arbetet. De många uppdragen har varit fördelade på ett antal olika enheter och berört flera avdelningar. Dokumentation av de olika uppdragen som Brå fått ta del av ger ett intryck av att vissa av uppdragen har varit samordnade, men att ett helhetsgrepp saknats. Ibland har det exempelvis varit svårt att förstå uppdragen och organiseringen av vissa uppdrag har delats, andra går in i varandra och redovisas tillsammans med andra etc. Intrycket bekräftas i intervjuerna. Man menar att interna strukturerade samverkansformer och en samordnarfunktion saknats. Ett nätverk finns för

6 Tidigare Ungdomsstyrelsen.

utredare som arbetar med området och ett för berörda chefer, men med varierande livaktighet. En handfull andra områden på myndigheten som till exempel barn och äldre samordnas, men inte våldsområdet. Detta leder till ett slags dubbla budskap, samtidigt som man har fått stora anslag för våldsuppdragen och det är många som arbetar med dem, synes ändå frågan vara åsidosatt. Enligt intervjuuppgifter kommer man dock från och med september 2014 att göra en nystart vad gäller våldsarbetet och stärka samordningen, nätverken och helhetsgreppet. Ovan nämnda svårigheter till trots, har myndigheten arbetat intensivt och tagit fram en mängd produkter till stöd för sina målgrupper, hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Samordningen och samverkan i de uppdrag som berör länsstyrelserna tycks också ha fungerat väl.

4.3.3. Fortfarande kortsiktiga insatser och lösningar

I den förra utvärderingen pekade Brå på problemet med kortsiktiga insatser och finansieringar. Det fanns bland annat en projekttrötthet ute i kommunerna, särskilt i de mindre. Kommunerna önskade arbetsro och en mer långsiktig finansiering. Brå konstaterar i den nu föreliggande utvärderingen att liknande synpunkter fortfarande framkommer. Länsstyrelserna redovisar (angående insatserna år 2013) exempelvis att kommunerna i hög grad är trötta på kortsiktiga projekt och efterfrågar långsiktighet och permanenta lösningar. I intervjusammanhang påpekas det också att det länge har förts samtal om långsiktighet men att detta inte lett till någon förändring. När det gäller de utvecklingsmedel som fördelas (tidigare av länsstyrelserna, sedan 2012 av Socialstyrelsen) synes det finnas en risk för att dessa snarare befäster en redan bekymmersam ojämlikhet: de större kommunerna som redan har en väl utvecklad verksamhet har kraft och resurser att söka medel, medan de mindre kommunerna inte mäktar med att söka. De mindre är projekttrötta och har ingen avsedd person för att driva kvinnofridsverksamhet, än mindre för att söka utvecklingsmedel. Det finns en risk för en utveckling där resurser inte hamnar där de som bäst behövs. Detta är också något som de båda kvinnojoursorganisationerna påtalar: det är de som redan har resurser som har kraft och möjlighet att söka medel. Kvinnojoursorganisationerna lyfter vidare fram att man ibland får

”trolla” för att uppfinna redan befintlig verksamhet då utvecklingsmedlen inte är till för kärnverksamhet som är det jourerna mest är i behov av. Från länsstyrelserna finns tankar om att deras kunskaper om hur det ser ut i länet borde utnyttjas bättre för att minska dessa olikheter. Tilläggas bör dock att det också finns positiva exempel på mer långsiktiga strategier och projekt/insatser som bedrivs med uthållighet.

4.3.4. Risker med korta utbildningsinsatser

Såväl Brå som NCK7har tidigare pekat på riskerna med korta engångssatsningar vad gäller utbildningar. Sådana riskerar att föra med sig projekttrötthet och lägre motivation att slutföra uppdraget. Engångssatsningar riskerar vidare att förlora sin effekt, särskilt i organisationer med stor personalomsättning, som inom socialtjänsten. Efter en tid har många av dem som gått utbildningen slutat eller bytt arbete och ersatts av nya personer som inte gått utbildningar. NCK drar slutsatsen att utbildningsinsatser bör vara långsiktiga för att kunna bidra till positiv verksamhetsutveckling. NCK pekar också på flera viktiga framgångsfaktorer inför myndigheternas fortsatta utbildningsinsatser, exempelvis tillräcklig längd för att skapa möjlighet till lärandeprocess, chefsförankring och att utbildningarna införlivas i ordinarie fortbildning.

I den föreliggande utvärderingen har Brå funnit exempel på både kortare och längre utbildningsinsatser. Flera myndigheter rapporterar om endagskonferenser och utbildningar vid enstaka tillfällen, bland annat om olika särskilda grupper. Antalet deltagare och hur väl man når ut med kunskaper tycks variera. De kortare engångssatsningar som återrapporterats tämligen frekvent svarar inte alltid mot ovan nämnda framgångsfaktorer. Även i intervjuerna uttrycks att engångssatsningar, exempelvis endagsutbildningar, inte är hållbara i längden. Kvinnojoursorganisationerna framför också att det är positivt med dessa utbildningssatsningar, men att också chefer, socialnämndens ordförande samt politiker behöver nås av kunskapen. Det behövs mer kraftfulla redskap i den dagliga verksamheten. Det är också en brist att

7 NCK Redovisning av regeringsuppdraget ”Utvärdering av utbildningar”, 2013.

våldsområdet saknas helt eller till stora delar i utbildningen för några för området viktiga professioner, så som socionomutbildningen.

Med tanke på att problemen med engångssatsningar är väl kända sedan tidigare och uppmärksammade vid flera tillfällen och i olika sammanhang, kan det vara en god idé att framöver också se till andra sätt att bedriva utbildning. Bland de redovisningar som Brå har tagit del av finns exempel på detta: Brottsoffermyndigheten har tagit fram ett bra utbildningsmaterial och utbildar nyckelpersoner, som för arbetet vidare på sina arbetsplatser med hjälp av detta material; Länsstyrelsen Östergötland utbildar via befintliga strukturer och strävar därmed efter att integrera frågan i verksamheternas ordinarie arbete; Mucf skräddarsyr utbildningar som svarar mot aktörers direkta behov för att nämna några exempel.

4.3.5. Våldsområdet fortfarande ett parallellt spår

Nära relaterat till det som ovan skrivits om kortsiktiga insatser och utbildningsinsatser är enligt Brå resonemanget om att det brister i integreringen av kvinnofridsarbetet i verksamheternas ordinarie arbete. Även detta har påtalats tidigare i olika sammanhang. Brå pekade exempelvis i den tidigare utvärderingen på riskerna med att så mycket arbete bedrivs i särskilt finansierade projekt, vid sidan av ordinarie verksamhet. Dessa tenderar att bli ”tomtebloss” om inte en mer långsiktig finansiering finns. Det kan i sin tur falla tillbaka på prioriteringar – när finansieringsansvaret övergår till kommunen, finns det en risk att arbetet försvinner. Systemet med statsbidrag och utvecklingsmedel bidrar, enligt intervjuuppgifter, till att en del kommuner inte anser sig behöva bidra med egen finansiering vilket gör att arbetet med våld i nära relation löper vid sidan av den ordinarie verksamheten. De kvinnofridssamordnare som finns i kommunerna saknar många gånger mandat och budget och ingår inte i ordinarie beslutsfattande strukturer, vilket också bidrar till att frågan fortsätter som ett spår vid sidan av kommunernas ordinarie verksamhet.

Som nämnts finns det också myndigheter där våldsuppdragen utifrån vissa aspekter kan uppfattas som förbisett. Området samordnas inte i likhet med andra och då det saknas helhetssyn riskerar många av uppdragen att bli isolerade företeelser på myndigheten.

Att området bedrivs som ett parallellet spår kan komma att genomsyra hela arbetet, från myndighet till kommunnivå med kortsiktiga projekt och lösningar. Däremot tycks en positiv utveckling vara på gång i länsstyrelsernas verksamhet. Här verkar kvinnofridsområdet i allt högre grad integreras i annat arbete, till exempel det om social hållbarhet och i det övriga jämställdhetsarbetet. Rikspolisstyrelsen (RPS) har också identifierat integrering som något viktigt. I anknytning till uppföljningen av uppdraget om informationskampanjen menar man att denna typ av arbete skulle behövt involvera hela polisorganisationen och inte bara bedrivas centralt vid RPS.

Enligt flera länsstyrelser är området våldsutsatta kvinnor ingen självklar målgrupp i socialtjänstens arbete. Det mångt och mycket negativa resultaten från tillsynsverksamheten8kan sägas bekräfta denna bild. Med tanke på de omfattande insatser som gjorts under många års tid och att socialtjänstlagen sedan 15 år innehåller en särskild paragraf om våldsutsatta kvinnor, kan detta enligt Brå inte tyckas vara annat än anmärkningsvärt.

4.3.6. Det saknas fortfarande utvärderingar

I Brås förra utvärdering framkom tydligt att det i mångt och mycket saknas vetenskapliga utvärderingar av det arbete som görs. Praktiker saknar i stor utsträckning konkret kunskapsbaserad vägledning av vilka metoder som fungerar bäst. Enligt Brå måste nästa steg vara att göra vederhäftiga utvärderingar av de arbetsmetoder som tillämpas även om en hel del utvärderingar har gjorts och pågår. På Socialstyrelsen pågår ett arbete med att utvärdera olika metoder, bland annat om stödinsatser till barn som bevittnar våld och om bedömningsmetoden FREDA. Boverket har utvärderat en rad av de projekt som genomförts för att öka tryggheten. Detta är positivt. Mycket talar dock för att det finns ett fortsatt behov av utvärderingar. Mucf pekar exempelvis på att det att det saknas utvärderingar och uppföljningar av de metoder som används i det förebyggande arbetet kring tvångsgifte. Socialstyrelsen konstaterar att

8 IVO (2014)Våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Slutrapport från en nationell

tillsyn 2012-2013.

antalet utvärderade insatser bland dem som beviljats utvecklingsmedel ökar men fortfarande finns det brister vad gäller detta.

Brå måste sammantaget även denna gång poängtera vikten av utvärderingar och uppföljningar av de insatser som görs.

4.3.7. Implementering och förvaltning behöver stärkas

I det material som Brå tagit del av finns goda exempel på hur myndigheter tillvaratar, förvaltar och implementerar den kunskap som tagits fram. Myndigheterna använder en rad kanaler och format för att sprida och implementera olika material. Det finns också exempel på hur man tänker och planerar för hur uppdrag och kunskap ska förvaltas: Mucf använder den erhållna kunskapen i sitt dagliga arbete, exempelvis då man ställer enkäter till ungdomar; Brottsoffermyndigheten upprätthåller och förvaltar utbildningsmaterial; Rikspolisstyrelsen (RPS) har tagit tillvara tidigare strategier och kunskaper i sitt uppdrag och reflekterar utförligt om vad som krävs för att förvalta kunskaper i organisationen. Detta är några goda exempel. Det finns dock också exempel som tyder på att arbetet måste förbättrats vad gäller implementering och förvaltning. Socialstyrelsen har gjort en utvärdering av hur pass kända och använda några av myndighetens kunskapsstöd är, som publicerats i samband med tidigare uppdrag. Utvärderingen visar att kännedomen är låg och att de som känner till materialen är osäkra på innehållet. Länsstyrelserna har numer ett uttalat uppdrag att föra ut kunskaper så det är möjligt att situationen har förbättrats. Tillsynen som genomförts ger dock en indikation på att mycket återstår innan dessa kunskaper omsätts i praktiken. En av kvinnojourernas riksorganisationer uppger också att framtaget material inte används i kommunerna.

I många fall saknas det också uppföljning av hur exempelvis utbildningsinsatser verkat på lite längre sikt. Flera uppföljningar/utvärderingar görs i direkt anslutning till själva insatsen och ibland med ganska låg svarsfrekvens. Det finns vidare många exempel på hur länsstyrelserna rapporterar att kommunerna nu har större kunskap och beredskap tack vare de genomförda insatserna, men sällan ges mer konkreta exempel på hur detta tar sig i uttryck eller att det relateras till några specifika mål.

Mot denna bakgrund finner Brå det angeläget att i större grad inkludera frågor om implementering och förvaltning i uppdragen till myndigheterna. Alternativet är att myndigheterna själva prioriterar denna fråga i högre grad. Detta kommer också till uttryck i Brås intervjuer. Flera upplever det som en brist att detta inte i högre utsträckning finns med och tydliggörs som en del i uppdragen från regeringen. En effektivare organisation för implementering vore önskvärt. Exempel finns på att myndigheters kommunikationsinsatser består av att man endast via ett nyhetsbrev informerar om att visst material finns tillgängligt. I intervjuerna menar man tvärtom att man måste möta mottagarna och konkret visa på hur materialen kan användas och komma till nytta. I många fall saknas också mer långsiktiga kommunikationsplaner och strategier.

Utan tydliga strategier för implementering och ett förvaltande ansvar finns en risk för att det massiva arbete som gjorts och pågår inte gör de avtryck som är önskvärda och som borde kunna förväntas. Det goda arbete som görs är, för att citera en av kvinnojoursorganisationerna, isolerade öar och sprids inte till andra verksamheter. Utan en större långsiktighet torde inte heller resultaten motsvara de resurser som avsatts.

5. Analys och diskussion

I detta kapitel presenterar vi en sammanfattande analys och bedömning samt för en avslutande diskussion. Vi blickar även framåt mot en nationell strategi.

5.1. Stor samsyn råder om problemen

I föregående kapitel redogjordes för regeringens satsningar från 2007 och framåt. Brås två övergripande utvärderingar av regeringens arbete och slutbetänkandet från den nationella samordnaren mot våld i nära relationer presenterades. Kartläggningar och tillsyn har bidragit till en förhållandevis god kännedom om nuläget på den lokala och regionala nivån.

Fram växer en relativt enhetlig bild av vad som fungerar respektive inte fungerar i arbetet mot mäns våld mot kvinnor idag. Liknande samstämmighet har framkommit när utredningen inhämtat synpunkter, kunskaper och erfarenheter genom dialog med en mängd aktörer som arbetar inom området mäns våld mot kvinnor på myndigheter och olika organisationer. Här sammanfattar vi bilden i form av ett antal frågor för framtiden.

5.2. Hur kan arbetet prioriteras än mer?

Regeringens satsningar mot mäns våld mot kvinnor har varit omfattande under de senaste åren i jämförelse med hur det sett ut tidigare. Handlingsplaner har tagits fram och uppdrag har delgetts ett stort antal myndigheter och organisationer. Det har skett framsteg och utveckling inom området. Samtidigt kan det ifrågasättas om arbetet varit tillräckligt effektivt, kvalitativt och samordnat och om de insatser som gjorts medfört förbättringar inom myndigheter

och organisationer och framförallt för våldsutsatta kvinnor och barn. De insatser som genomförts har medfört att arbetet inom området har utvecklats men det är mycket kvar att förbättra. Vi är snarare i början på en väg framåt där målet är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.

I många sammanhang lyfts området upp som prioriterat. Sverige har tillträtt Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning

av våld mot kvinnor och våld i hemmet1och i och med detta åtagit sig

ett stort ansvar att arbeta kraftfullt mot mäns våld mot kvinnor. Men samtidigt är det viktigt att jämföra satsningarna inom detta område med utvecklingen inom andra områden som samhällets institutioner i allt högre utsträckning gått in och tagit över ansvaret för. Ett närliggande exempel att jämföra med är missbruks- och beroendeområdet. Där genomfördes det förebyggande arbetet historiskt sett främst av frivilligorganisationer och civilsamhället, men har under de senaste årtiondena alltmer tagits över av samhällets olika aktörer. Tillsammans med insatser för metod- och kvalitetsutveckling och forskning som visat på de faktiska samhällskostnaderna har kostnaderna för kommunernas arbete på missbruksområdet synliggjorts och staten har tillfört stora resurser till området, både för det behandlande och för det förebyggande arbetet.

Till skillnad från missbruks- och beroendevården har samhällskostnaderna för mäns våld mot kvinnor varit underskattade och osynliga. Den nationella samordnaren mot våld i nära relationer uppskattar att de årliga samhällsekonomiska kostnaderna för våld i nära relationer sannolikt överstiger 4 miljarder kronor i Sverige idag.2 Kostnaderna på detta område är än så länge relativt dolda och en viktig fråga för framtiden är att tydliggöra dem. De medel som regeringen i framtiden avsätter för att bekämpa mäns våld mot kvinnor måste i högre utsträckning ställas i paritet med kostnader som mäns våld mot kvinnor orsakar idag. Detta torde medföra att området tilldelas betydligt mer resurser än det hittills har gjort samt att de medel som avsätts används mer målinriktat, effektivt och långsiktigt.

1 Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Europarådets fördragsserie nr 210). 2Våld i nära relationer – en folkhälsofråga. Förslag för ett effektivare arbete. SOU 2014:49.

Det kostar att utveckla verksamheter för att ge bättre stöd till våldsutsatta kvinnor och barn, såväl som till våldsutövare och för det förebyggande arbetet. Men enligt utredningens bedömning kostar det ännu mer att inte utveckla arbetet, både för samhället och i personligt lidande.

I Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av

våld mot kvinnor och våld i hemmet framgår bland annat i artikel 7

att statsparterna åtar sig att anta och genomföra en effektiv, omfattande och samordnad nationell politik för att förebygga och bekämpa alla former av våld mot kvinnor och våld i hemmet. Vidare framgår i artikel 8 att statsparterna ska anslå lämpliga ekonomiska resurser för detta.

5.3. Hur blir området en del av det ordinarie arbetet?

I utredningens uppdrag ingår att utvärdera i vilken utsträckning de insatser som har genomförts mot mäns våld mot kvinnors har lett till att ”ny kunskap och nya metoder och förhållningssätt införlivats i myndigheters ordinarie verksamhet”.

En generell slutsats som det råder stor samstämmighet omkring i både utvärderingar som i samtal med experter och aktörer på området är att arbete mot mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer ofta sker vid sidan av det ordinarie arbetet. Detta bekräftas även av tillsyn, verksamhetsutfall med mera. I några få fall finns tecken som tyder på att kunskap och förhållningssätt på ett grundligt och genomgående sätt införlivats i en myndighets ordinarie verksamhet. Detta gäller både nationella myndigheter och myndigheter på lokal nivå. Stöd och hjälp till våldsutsatta kvinnor och barn behandlas inte alltid som ett eget verksamhetsområde och är inte alltid en självklar målgrupp i socialtjänstens arbete i alla kommuner. Det framgår även av de brister som konstaterats i resultaten i Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) nationella tillsyn.3Mot bakgrund av det som framkommit i utvärderingen så går det även att ifrågasätta om Socialstyrelsen, som är den myndighet som ansvarar för att ge vägledning och stöd för professionerna inom socialtjänst och hälso- och sjukvård, hanterar

3 IVO(2014) Våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Slutrapport från en nationell

tillsyn 2012-2013.

området som en del av det ordinarie arbetet. Vad gäller rättsväsendets institutioner framhålls ibland att området i högre grad inbegrips i det ordinarie arbetet och inom ramen för myndigheternas ordinarie verksamhetsanslag, och därför är dessa myndigheter inte på samma sätt synliggjorda i regeringens insatser under senare år. Men även mot rättsväsendet framkommer kritik mot den låga graden av brottsuppklarning och domar i ärenden som rör våld mot kvinnor.4

Att regeringsuppdragen ofta är kortsiktiga och sker i projektform kan bidra till att arbetet inte integreras i ordinarie arbete på myndigheter. Det kan också medföra att det både blir svårt att rekrytera och behålla kompetens hos desamma. Det finns också en stor risk att verksamheter på regional och lokal nivå inte prioriterar området om inte myndigheterna på nationell nivå gör det.

I en del myndigheter, som till exempel Mucf, finns särskilda samordnare eller ansvariga personer för arbetet inom våldsområdet medan andra myndigheter såsom Socialstyrelsen saknat detta. När området mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer prioriteras och det finns särskilda ansvariga personer vid myndigheter leder det, enligt utredningens bedömning, troligen till en bättre struktur i myndigheternas arbete som medför att kunskapen behålls och tillvaratas inom myndigheten på ett bättre sätt och arbetet blir en del av ordinarie verksamhet. Att leda och prioritera arbetet är ytterst ett ledningsansvar. I andra fall tenderar arbetet på myndigheterna ske mer i projektform och vid sidan av ordinarie verksamhet och det kan ibland bli en fråga som eldsjälar driver tills de inte orkar mer. Liknande kan även ses på kommunal nivå där till exempel kvinnofridssamordnare kan ha en positiv effekt på arbetet förutsatt att de har ett tydligt mandat som är väl förankrat hos ledningen.5

Sammanfattningsvis kan sägas att det fortfarande förefaller som att arbetet mot mäns våld mot kvinnor inte alltid ses som lika prioriterat och viktigt i förhållande till annat arbete på nationell, regional och lokal nivå.

4 Se bl.a. Diesen, Christian och Diesen, Eva F. Övergrepp mot kvinnor och barn – den rättsliga

hanteringen. Andra upplagan. Norstedts Juridik (2013) och Nylén, Lars, ”Rättsväsendet –

polisens, åklagarens och domstolens roller” i Heimer, Gun, Björck, Annika & Kunosson, Chrystal (red.) Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar. Tredje upplagan. Studentlitteratur (2014). 5 Länsstyrelsen Stockholm, Rapport 2014:3 Kvinnofridssamordnare – utredning av en nyckel-

funktion (2014).

5.4. Hur kan regeringen styra myndigheterna mer strategiskt?

Utredningen ser sammanfattningsvis att uppdragen till myndigheter ser olika ut och att myndigheterna har hanterat uppdragen på olika sätt. En del uppdrag har varit avgränsade och tydliga medan andra uppdrag är mer oklara. Vissa myndigheter, till exempel Socialstyrelsen, har haft en stor mängd uppdrag.

Det är fortfarande ett problem när insatser och finansiering är kortsiktiga. Såväl i Brås utvärdering av handlingsplanen som i den utvärdering som gjorts av Brå på utredningens begäran framgår att det finns en stor projekttrötthet hos myndigheter såväl som hos kommuner och organisationer. Det saknas ibland mer permanenta och långsiktiga uppdrag och lösningar. Den nationella samordnaren mot våld i nära relationer lyfter därutöver upp att en bättre koordinering mellan i första hand kriminal-, jämställdhets-, folkhälso- och socialpolitiken sannolikt skulle ge bättre förutsättningar för ett långsiktigt hållbart arbete och minska risken för satsningar som inte hänger ihop med varandra.

Mäns våld mot kvinnor är ett tvärsektoriellt område inom vilket det finns brister i samordning och styrning som påminner om de som Statskontoret konstaterar efter att de har genomfört analyser av statlig styrning och organisering i tjugo olika myndigheter.6 Flera av bristerna som Statskontoret lyfter fram har att göra med att det saknas ett konsekvent agerande i regeringens styrning av sina myndigheter, oavsett om myndighetsstyrningen sker genom uppdrag, genom mål i regleringsbrev eller genom formuleringar i myndighetens instruktion. Det kan handla om ansvar och uppgiftsfördelning som kan leda till överlappande uppgifter och oklara ansvarsförhållanden mellan myndigheter. När det gäller arbetet mot mäns våld mot kvinnor är det vanligt att myndigheter får regeringsuppdrag, såväl i regleringsbrevet som löpande under året. Det faktum att uppdragen är utspridda över tid kan försvåra myndighetens planering och prioriteringar. Statskontoret lyfter upp en risk med en stor mängd styrsignaler från regeringen genom att mängden uppdrag minskar precisionen i styrningen. Om en stor mängd mål och uppdrag ges till en myndighet kan det medföra att

6 Statskontoret, Stärk kedjan! Erfarenheter från 20 analyser av statlig styrning och organisering, 2013.

det i praktiken är myndigheten som får prioritera. När Regeringskansliets strategiska styrning brister påverkas myndigheternas interna styrning. När myndigheter brister i uppföljning och redovisning kan det påverka Regeringskansliets möjlighet att styra myndigheterna strategiskt samt i att ta ställning till om utfallet varit lyckat eller ej.

I syfte att höja kvaliteten i utfallet och implementeringen av regeringens uppdrag så anser vi att regeringen framöver bör ställa högre krav på att myndigheter alltid ska redovisa både vad de gjort och resultatet av sitt arbete.

Utredningen avser att titta närmare på myndighetsstyrningen. En förbättrad och strategisk styrning på nationell nivå är grundläggande och en förutsättning för att en nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor ska nå framgång.

5.5. Hur åtgärdas kunskapsluckorna?

I flera undersökningar, utvärderingar och utredningar har om och om igen konsaterats att grundutbildningar för till exempel blivande förskollärare, grundlärare, jurist, läkare, psykolog, sjuksköterska, socionom, tandläkare, yrkeslärare och ämneslärare och andra yrkesgrupper ofta saknar obligatoriska kurser inom området mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Detta förefaller ytterst anmärkningsvärt eftersom dessa yrkesgrupper i sitt arbete kommer att möta våldsutsatta kvinnor och barn. Nyutexaminerade akademiker påbörjar därmed sina yrken utan nödvändiga och grundläggande kunskaper i vare sig regelverk, bemötande eller metoder för att i sina professioner kunna upptäcka när kvinnor utsatts för våld, bemöta dem på ett professionellt sätt och ge dem det stöd de behöver och har laglig rätt till. Om nyutexaminerade akademiker hade större kunskaper efter utbildningen skulle det, enligt utredningens bedömning, troligen öka möjligheten att tidigare upptäcka våldsutsatthet och vidta adekvata åtgärder. Det skulle också säkerligen öka kvaliteten och rättssäkerheten i den verksamhet som bedrivs för våldsutsatta kvinnor och deras barn, samt för våldsutövare.

Att relevanta och berörda yrkesgrupper saknar kunskap om mäns våld mot kvinnor från sina grundutbildningar medför att det blir arbetsgivarna som får kompensera denna kunskapslucka genom

att erbjuda kompetensutveckling. Därmed blir också de fortsatta insatserna för att höja personalens kompetens ytterst beroende av huvudmannens ekonomiska förutsättningar, prioriteringar och goda vilja, vilket får till följd en ojämn kunskapsnivå i myndigheter på nationell, regional och lokal nivå. Detta bekräftas av den nationella tillsynen och öppna jämförelser.7

Många gånger genomförs korta utbildningsinsatser vars effekter starkt kan ifrågasättas, något som lyfts både av Brå och av NCK i deras utvärderingar.

Att universitet och högskolor har hög självständighet i förhållande till regeringen är naturligtvis positivt ur ett demokratiskt hänseende. Det kan dock tyckas anmärkningsvärt att inte universitet och högskolor själva har tagit initiativ till att integrera området mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer i sina grundutbildningar. Universitetskanslerämbetet, UKÄ, har också ett ansvar inom området.

Olika professioners grundkunskap och kompetens om mäns våld mot kvinnor är en förutsättning för att nå framgång i arbetet. För att nå framgång i det strategiska arbetet på området avser utredningen att fortsätta fokusera på utbildningsfrågor och försöka skapa en konstruktiv förändring.

5.6. Hur öka den evidensbaserade kunskapen?

En avsikt som uttrycks av regeringen är att långsiktigt följa och analysera effekterna på området, efter ett antal år med ökade satsningar på arbetet mot mäns våld mot kvinnor.8Även i Handlings-

plan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer9nämns uppföljning och

utvärdering av myndigheternas verksamhet och särskilda satsningar inom området som en viktig del av kvalitetssäkringen och kunskapsutvecklingen. Sammantaget kan sägas att regeringens önskan har varit att det ska finnas fler vetenskapliga utvärderingar, kunskapssamman-

7 IVO (2014) Våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Slutrapport från en nationell

tillsyn 2012-2013, Socialstyrelsen (2014), Öppna jämförelser.

8 Jämställdhetspolitikens inriktning 2011-2014 Skr. 2011/12:3. 9 Skr. 2007/08:39.

ställningar och bedömningsinstrument som vägledning för det praktiska arbetet, efter det att en stor mängd insatser genomförts.

Men problemet är att det sällan finns vetenskapliga utvärderingar av myndigheternas arbete inom området. Effektutvärderingar saknas nästan genomgående, till exempel vad gäller de verksamheter ute i kommunerna som startat med hjälp av utvecklingsmedel. Därför är det också svårt att påvisa om de metoder och arbetssätt som använts medfört ett positivt resultat. Det medför också att vägledningar med evidensbaserad kunskap saknas till stor del för praktiker inom området. Detta konstateras i både denna utvärdering och tidigare utvärderingar.

Hur ska regeringen kunna styra myndigheter på ett effektivt sätt om man inte vet att de insatser som genomförs leder till förbättringar och får avsedd effekt och resultat? Och hur ska de praktiknära arbetsmetoder som används utvecklas för att bli bättre för våldsutsatta kvinnorna och deras barn, såväl som för våldsutövare?

Utredningens bedömning är att det framöver måste ges tillräckliga resurser i myndighetsstyrning och uppdrag med tydliga krav på att genomföra vetenskapliga utvärderingar och effektstudier. En förtutsättning för att det ska bli möjligt är att nulägesinventeringar byggs in i uppdrag och genomförs innan det egentliga arbetet inleds. Verksamhetsnära forskning är också en viktig väg framåt mot ett mer evidensbaserat arbete.

5.7. Hur åtgärda brister i implementering?

Implementering är ytterligare ett område där det finns brister hos olika myndigheter. Det har producerats en stor mängd och ofta bra material från olika myndigheter under senare år. Men om handböcker, utbildningsmaterial och vägledning m.m. når ut till de målgrupper de är ämnade för och om de används i praktiken är ibland oklart. Till exempel visar en utvärdering som gjorts av bland annat Socialstyrelsens utbildningsmaterial att bara en mycket liten del av målgruppen inom till exempel socialtjänsten tagit del av dessa.

Ibland saknar myndigheter strategier för hur deras material ska komma till användning i praktiken. Det verkar snarare viktigare för vissa myndigheter att rapportera till regeringen vad som gjorts än

att försäkra sig om att framtagna material som handböcker och vägledningar har nått fram till, och används av, berörda målgrupper.

Resultaten från nationella tillsyner och öppna jämförelser tyder på en bristande likvärdighet och att det finns stora skillnader inom kommuner, landsting och regioner. Med tanke på de omfattande insatser som gjorts under många års tid med bland annat utbildningsinsatser, vägledning och att socialtjänstlagen sedan 15 år innehåller en särskild paragraf om våldsutsatta kvinnor, är detta anmärkningsvärt. Lagstiftningen har dessutom skärpts och förtydligat socialnämndens ansvar inom området.10

Flera länsstyrelser, landsting och andra aktörer beskriver att en positiv utveckling är på gång nu. Kommunerna och landsting har större kunskaper tack vare genomförda insatser, men det saknas ibland konkreta beskrivningar på hur det skett eller relaterat till särskilda mål.

Erfarenheter och forskning om implementeringsarbete pekar på att ett framgångsrikt och hållbart förändringsarbete bland annat förutsätter politiskt, ekonomiskt och organisatoriskt stöd. Andra viktiga delar som underlättar implementeringsarbete är ett verksamhetsnära stöd, lokalt ägande av förändringsarbetet, ett aktivt ledarskap, förankring och medverkan av ledning och ett processperspektiv på förändringsarbete.

Implementering av ny kunskap och ändrade arbetssätt tar tid. Den här typen av genomgripande samhällsförändring innebär också stora ekonomiska åtaganden. Under de kommande åren måste ett långsiktigt implementeringsarbete och stöd för kunskapsutveckling prioriteras. Resurser bör tillsättas av regeringen i alla framtida regeringsuppdrag till myndigheter på området så att de tar fram planer för hur implementeringsarbete ska bedrivas. Utan tydliga strategier för hur implementering ska gå till riskerar det arbete som genomförts och det material som tagits fram att inte nå ut till målgrupper och får därmed inte heller avsett resultat.

105 kap. 11 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL.

5.8. Ökat fokus på förebyggande arbete behövs

Utredningen kan konstatera att det tidigare har förekommit förhållandevis lite satsningar för att på olika sätt förebygga mäns våld mot kvinnor. På senare tid har regeringen dock gjort några satsningar på området, vilket är positivt. Många av de satsningar som hittills har genomförts har handlat om selektiv prevention, det vill säga förebyggande insatser för avgränsade grupper (den nivå som ibland omtalas som sekundärpreventiv), eller om indikativ prevention – akuta och behandlande insatser (den nivå som ibland omtalas som tertiärpreventiv). Dessa former av förebyggande arbete är mycket viktiga och grundläggande för samhället att genomföra men precis som den nationella samordnaren mot våld i nära relationer lyfter upp måste mer fokus framöver läggas på orsakerna till våldet.

För att förebygga och förhindra våldet i sig behövs ett ökat

universellt preventionsarbete, det vill säga hälsofrämjande insatser

för allmänheten för att förhindra att våld uppstår (den nivå som ibland omtalas som primärpreventiv). Då mäns våld mot kvinnor grundar sig i brist på jämställdhet i samhället, krävs också ett aktivt jämställdhetsarbete på samhällets alla nivåer för att flickor och pojkar, kvinnor och män, ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. En viktig del i jämställdhetsarbetet är att förändra normer kring manlighet, makt och våld. Därför borde jämställdhetsarbete på olika nivåer i samhället kunna ses som en form av universella preventionsinsatser. Universellt våldspreventivt arbete är ett relativt nytt område och kännedomen om vilka effekter ett generellt jämställdhetsarbete faktiskt har för att förebygga mäns våld mot kvinnor i nära relationer är begränsade, eftersom utvärderingar saknas.11

Förebyggande arbete är ett område som vi anser bör satsas mer på i framtiden. I detta arbete måste fler aktörer som till exempel förskolan, skolan och ungdomsmottagningar involveras. Utredningen kommer framöver att se över hur detta skulle kunna ske i större omfattning än idag. Utredningen vill dock poängtera att universellt preventiva satsningar inte bör ske istället för eller på bekostnad av

11Våldsförebyggande arbete med män. En kunskapsöversikt. Sveriges Kommuner och Landsting (2011).

andra satsningar riktade till stöd och skydd för våldsutsatta kvinnor utan genom utökade resurser och ett förändrat arbetssätt.

5.9. Andra områden och särskilt utsatta grupper

Som nämnts tidigare så har det gjorts mycket insatser och tagits fram mycket material inom flera områden. Men vissa kunskapsområden behöver belysas mer. När det gäller till exempel sexualbrott finns delvis kunskaper inom rättsväsendet men inte alls i samma utsträckning inom socialtjänst och hälso- och sjukvård.

Ett område som är viktigt är att också lyfta fram unga kvinnors och flickors situation. Det finns ett flertal studier som visar att unga kvinnor och flickor är de som är mest utsatta både för sexuellt, psykiskt och fysiskt våld samtidigt som satsningar på denna målgrupp inom bland annat hälso- och sjukvård, psykiatri, skola, socialtjänst och ungdomshälsa saknas.12 Trots att många antingen lever med oskuldsnormer eller har utsatts för sexuella övergrepp eller våld i nära relation så saknas det i stort kunskap om vilket skydd och insatser de får. Det saknas också insatser riktade till de unga män som många gånger är de som utövar våldet.

Områden som behöver belysas vidare är arbete med förövare, vare sig det handlar om unga eller vuxna förövare. Ett annat område där kunskaperna är mindre är arbetsplats relaterat våld mot kvinnor.

När det gäller ovan nämnda grupper samt de grupper som regeringen benämnt som särskilt utsatta grupper så kommer deras särskilda behov även att belysas i utredningens arbete framöver. Till dessa grupper hör hbtq-personer, kvinnor utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck, våldsutsatta kvinnor med funktionsnedsättning, våldsutsatta kvinnor med missbruk- och beroendeproblematik, våldsutsatta kvinnor med utländsk bakgrund och våldsutsatta äldre kvinnor.

12 Se bland annat Danielsson I, Blom H, Nilses C, Högberg U. Gendered patterns of high

violence exposure among Swedish youth. Acta Obstet Gynecol Scand. 2009:88(5) 528-35.

5.10. Behovet är stort av bättre nationell samordning och struktur

Det behövs en bättre samordning, struktur och tydlighet när det gäller arbetet och insatserna mot mäns våld mot kvinnor på nationell nivå. Detta framgår tydligt i möten som utredningen har genomfört, i Brås utvärdering samt i den nationella samordnaren mot våld i nära relationers betänkande.

Att öka effektiveten, kvaliteten och långsiktigheten i insatserna på området genom en nationell strategi är också regeringens främsta avsikt i uppdraget till denna utredning.

Den nationella samordnaren mot våld i nära relationer lyfter i sitt betänkande13bland annat upp att den nationella samordningen av arbetet mot våld i nära relationer behöver förtydligas både mellan olika statliga myndigheter och mellan Regeringskansliet och olika myndigheter. För att få en bättre nationell samordning föreslås som tidigare nämnt en särskild statsrådsgrupp mot våld i nära relationer. Den nationella samordnaren anser vidare att arbetet mot våld i nära relationer ska ingå som en del av det nationella arbetet för alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobakspolitiken (kallat ANDT-arbetet). Vidare förslag från den nationella samordnaren gäller länsstyrelsernas roll och den regionala samverkan. Länsstyrelsernas roll ska enligt förslagen förtydligas och arbetet på nationell nivå ska länkas samman med arbetet på kommunal och regional nivå.

Utredningen delar den nationella samordnarens uppfattning om att det behövs en tydligare ansvarsfördelning i det regionala arbetet och ser länsstyrelserna som en naturlig aktör. Utvärderingens resultat tyder även på att samverkan mellan länsstyrelserna och Socialstyrelsen varit positiv och att länsstyrelsernas samordnade roll i samordningsuppdrag medfört en positiv utveckling.

Dock menar vi att det är viktigt att det tas fram en nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor, såsom är vår utrednings uppdrag. Att, som vi tolkar att den nationella samordnaren föreslår,

enbart samordna arbetet mot våld i nära relationer inom ramen för

ANDT-arbetet är något som vi motsätter oss av flera skäl. Ett skäl är att arbete mot mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer är ett eget kunskapsområde som också bör vara ett ordinarie

13Våld i nära relationer – en folkhälsofråga. Förslag för ett effektivare arbete. SOU 2014:49.

verksamhetsområde för allt fler myndigheter, såväl som lokala och regionala aktörer. Som påpekat vid ett flertal tillfällen i detta delbetänkande finns idag stora brister på området. Ett annat skäl är att om arbetet med att bekämpa mäns våld mot kvinnor enbart kopplas till ANDT-arbetet kan det leda till föreställningen att våld mot kvinnor sker enbart i sammanhang där det förekommer alkohol eller droger. Även om det finns en koppling mellan alkohol, droger och mäns våld mot kvinnor så förekommer det även i många andra sammanhang.

Däremot anser utredningen att det skulle vara önskvärt att arbete mot mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer i högre utsträckning integreras som en del i det framtida ANDT-arbetet. Den nationella ANDT-strategin och arbetet som bedrivits inom ramen för den under åren 2011–2015 är också mycket intressant för vår utredning att dra lärdom av och hämta inspiration från.

5.11. Förutsättningar för en nationell strategi

Det kommande förslaget till nationell strategi kommer innehålla gemensamt övergripande mål för att nå målet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kopplat till en nationell strategi kommer det utformas målstruktur med förutom övergripande mål och delmål, ett uppföljnings- och utvärderingssystem för att bättre kunna mäta effekterna av samhällets insatser. Strategin måste vara långsiktig och bland annat innehålla områden som förebygger och motverkar mäns våld mot kvinnor. Utredningen ser goda möjligheter att i samverkan med andra myndigheter, organisationer och olika aktörer kunna ta fram en nationell strategi som leder till effektivare, mer samordnat arbete av god kvalitet för olika målgrupper och som framför allt kommer våldsutsatta till del.

Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet

14

ger ytterligare stöd och väg-

ledning i arbetet med att ta fram en nationell strategi. Som nämnts tidigare framgår att statsparterna åtar sig att anta och genomföra en effektiv, omfattande och samordnad nationell politik för att

14 Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Europarådets fördragsserie nr 210).

förebygga och bekämpa alla former av våld mot kvinnor och våld i hemmet. Vidare ska enligt artikel 10 ett eller flera offentliga organ inrättas för att samordna, bevaka och utvärdera politiken och åtgärderna för att förebygga och bekämpa det våld som konventionen omfattar.

Inför det kommande arbetet ser utredningen att det är viktigt att lyfta fram att:

  • Mäns våld mot kvinnor har sin grund i det ojämställda samhället.
  • Våld mot kvinnor och barn är en kriminell handling. Det krävs ett tydligare ställningstagande att det handlar om brottsoffer och gärningsmän.
  • Våldets konsekvenser är ett allvarligt folkhälsoproblem, då det drabbar kvinnor och barn både fysiskt och psykiskt.
  • Våldet är samhällsekonomiskt mycket kostsamt.

Det krävs att politiker och myndigheter har kunskap om och förståelse för vad våldets konsekvenser innebär för den som utsätts liksom den rädsla och maktlöshet som våldsutsatta kvinnor och barn lever med. Denna förståelse utgör sedan en viktig grund för att få den organisation, struktur och samverkan som krävs för att kunna möta de behov som finns av förebyggande och stärkande insatser, stöd, skydd och vårdande insatser akut och på lång sikt.

Endast genom sådan kunskap och förståelse kan förutsättningar skapas för att få till stånd de nödvändiga förändringar som krävs för att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.

Referenser

Propositioner

Prop. 1990/91:113, Olika på lika villkor. Prop. 1993/94:147, Delad makt delat ansvar. Prop. 1997/98:55, Kvinnofrid. Prop. 2005/06:155, Makt att forma samhället och sitt eget liv. Prop. 2006/07:38, Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor. Prop. 2008/09:1, Budgetpropositionen för 2009. Prop. 2013/14:208, Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barn-

äktenskap.

Regeringsskrivelser

Skr. 2007/08:39, Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot

kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer.

Skr 2009/10:229, Handlingsplan för att förebygga och förhindra att

unga blir gifta mot sin vilja.

Skr. 20011/12:3, Jämställdhetspolitikens inriktning 2011–2014.

Riksdagsskrivelser

rskr. 1997/98:250 rskr. 2005/06:257 rskr. 2008/09:115

Statens offentliga utredningar

SOU 1995:60, Kvinnofrid. SOU 2004:12, Slag i luften. SOU 2004:117, Nytt nationellt kunskapscentrum. Ombildning av RKC. SOU 2005:66, Makt att forma samhället och sitt eget liv. SOU 2006:65, Att ta ansvar för sina insatser – Socialtjänstens stöd till

våldsutsatta kvinnor.

SOU 2012:35, Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap. SOU 2012:45, Kvinnor och barn i rättens gränsland. SOU 2014:6, Män och jämställdhet. SOU 2014:49, Våld i nära relationer. En folkhälsofråga.

Direktiv

Dir. 2012:38, En nationell samordnare mot våld i nära relationer. Dir. 2012:79, Översyn av lagen med särskilda bestämmelser om vård

av unga, m.m.

Dir. 2014:40, Utredningen för ett stärkt civilsamhälle. Dir. 2014:55, Uppföljning av utvecklingen mot jämställdhet samt

jämställdhetspolitikens genomförande och effektivitet.

Övrigt

Berglund, A., Häger Glenngård, A. & Steen Carlsson, K. (2011),

Ekonomiska konsekvenser av våld mot kvinnor – en kunskapsöversikt samt kostnadsberäkningar utifrån tre typfall. Uppsala:

Institutet för hushållsekonomi. Brottsförebyggande rådet (2010), Mäns våld mot kvinnor, heders-

relaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. En första uppföljning av regeringens handlingsplan.

Brottsförebyggande rådet (2010), Mäns våld mot kvinnor, heders-

relaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Slutredovisning av regeringsuppdrag.

Brottsförebyggande rådet (2014), NTU 2013. Om utsatthet, trygghet

och förtroende.

Brottsförebyggande rådet (2014), Brott i nära relationer. En nationell

kartläggning. Rapport 2014:08.

Brottsförebyggande rådet (2014), Konstaterade fall av dödligt våld. Diesen, Christian och Diesen, Eva F. (2013) Övergrepp mot

kvinnor och barn – den rättsliga hanteringen.

de Vylder, Stefan (2004) “Costs of Male Violence”. Ingår: i Ferguson,

H. mfl: Ending Gender-Based Violence. A Call for Global Action to Involve Men.

Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av

våld mot kvinnor och våld i hemmet (2011) Europarådets fördragsserie nr 210. FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av

kvinnor (d. 18 dec. 1979 genom resolution 34/180). FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (d. 16

dec. 1966). FN:s deklaration mot våld mot kvinnor (1993) New York: FN.

Declaration on the Elimination of Violence against Women.

A/RES/48/104. FN resolution 55/66 (2001). FN resolution 61/143 (2006). FRA – European Union Agency for Fundamental Rights (2014),

Violence against women: an EU-wide survey.

Holmberg, C., Stjernqvist, U. (2006), Våldsamt lika och olika: om våld

i samkönade parrelationer. Stockholm: Stockholms universitet.

Inspektionen för vård och omsorg (2014), Våldsutsatta kvinnor och

barn som bevittnat våld. Slutrapport från en nationell tillsyn.

Länsstyrelsen Stockholm (2014), Kvinnofridssamordnare – utredning

av en nyckelfunktion.

Nationellt centrum för kvinnofrid (2013), Redovisning av

regeringsuppdraget Utvärdering av utbildningar.

Nationellt centrum för kvinnofrid (2014), Våld och hälsa. En befolk-

ningsundersökning om kvinnors och mäns våldsutsatthet samt kopplingen till hälsa.

Nylén, Lars, (2014).”Rättsväsendet – polisens, åklagarens och

domstolens roller” i Heimer, Gun, Björck, Annika & Kunosson, Chrystal (red.) Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar. Rasmussen, I., m.fl. (2012), Samfunnsøkonomiska kostnader av vold

i nære relasjoner.

Socialstyrelsen (2006), Kostnader för våld mot kvinnor. En samhälls-

ekonomisk analys.

Socialstyrelsen (2009), Alla kommuners ansvar – våldsutsatta

kvinnor och barn som bevittnat våld.

Socialstyrelsen (2013), Kartläggning av skyddade boenden i Sverige. Socialstyrelsen (2013), Könsperspektiv i det försäkringsmedicinska

beslutstödet.

Socialstyrelsen (2014), Öppna jämförelser av stöd till brottsoffer. Statskontoret (2013), Stärk kedjan! Erfarenheter från 20 analyser av

statlig styrning och organisering.

Svensson, L mfl. Apel (2013)Forskning & Utveckling. Program för

Hållbar Jämställdhet: Resultat och effekter av ett utvecklingsprogram. Slutrapport från följeforskningen 2008–2013.

Sveriges Kommuner och Landsting (2011) Våldsförebyggande arbete

med män. En kunskapsöversikt.

Sveriges Kommuner och Landsting (2013), För kvinnofrid – mot

våld i nära relationer. Positionspapper.

Ungdomsstyrelsen (2009), Gift mot sin vilja. World Health Organization (2013), Global and regional estimates of

violence against women: prevalence and health effects of intimate partner violence and nonpartner sexual violence.

Kommittédirektiv 2014:25

Nationell strategi för att nå målet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra

Beslut vid regeringssammanträde den 20 februari 2014

Sammanfattning

En särskild utredare ska föreslå en samlad nationell strategi för att nå det jämställdhetspolitiska delmålet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Strategin ska utgöra en grund för uppföljning och utvärdering av regeringens insatser för att nå detta mål.

Utredaren ska

  • utvärdera i vilken utsträckning de insatser som har genomförts under innevarande mandatperiod mot mäns våld mot kvinnors har lett till att ny kunskap och nya metoder och förhållningssätt införlivats i myndigheters ordinarie verksamhet,
  • utarbeta mål på både lång och kort sikt samt lämna förslag till hur dessa ska följas upp,
  • analysera och bedöma behovet av att inom befintlig myndighetsstruktur samla och sprida kunskap och erfarenheter av arbetet med att bekämpa mäns våld mot kvinnor samt utvärdera insatser och ge konsultativt stöd till myndigheter och andra relevanta aktörer på området.

Uppdraget ska slutredovisas senast den 29 maj 2015.

Mäns våld mot kvinnor ska upphöra

Det övergripande målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Ett av de fyra delmålen är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra och att kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. Övriga mål handlar om jämn fördelning av makt och inflytande, ekonomisk jämställdhet samt jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Arbetet för att nå delmålet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra har hög prioritet. Arbetet omfattar inte enbart det våld som drabbar kvinnor i nära relationer utan även det våld som utövas mot kvinnor av bekanta eller helt okända män. Det gäller t.ex. sexuellt våld och andra sexuella övergrepp som drabbar kvinnor i någon annans bostad eller på allmän plats. Mäns våld mot kvinnor förekommer även i samband med hedersrelaterat våld och förtryck, giftermål mot någons vilja, prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Våldet som riktas mot kvinnor drabbar kvinnor i alla åldrar och samhällsklasser och förekommer oavsett nationalitet eller etnisk, religiös och kulturell tillhörighet eller sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck.

Utvecklingen av arbetet mot mäns våld mot kvinnor

Sedan början av 1990-talet har frågan om mäns våld mot kvinnor haft en framskjuten plats i jämställdhetspolitiken. Första gången som våld mot kvinnor lyftes upp som en mer fristående jämställdhetsfråga var 1990 i den jämställdhetspolitiska propositionen Olika på lika villkor (prop. 1990/91:113). I stället för att som tidigare behandla frågan inom området hälsa och sociala frågor beskrevs mäns våld mot kvinnor i propositionen som en fråga om obalans i maktförhållanden mellan kvinnor och män. I den jämställdhetspolitiska propositionen Delad makt delat ansvar (prop. 1993/94:147) formulerades ett jämställdhetspolitiskt delmål om frihet från sexualiserat (könsrelaterat) våld. År 1993 tillsatte regeringen en kommission med uppdrag att se över frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Kommissionen, som antog namnet Kvinnovåldskommissionen, utgick från våldsutsatta kvinnors egna erfarenheter. Kommissionen

fokuserade särskilt på mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Kommissionens betänkande Kvinnofrid (SOU 1995:60) innehöll bl.a. en beskrivning av våldets mekanismer och bakomliggande orsaker. Bestänkandet låg till grund för de förslag som lämnades i propositionen Kvinnofrid (prop. 1997/98:55, bet. 1997/98:JuU13, rskr. 1997/98:250). Med anledning av propositionen infördes brottsrubriceringarna grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning i brottsbalken, och det blev straffbart att köpa sexuella tjänster. Kvinnofridsreformen innebar också att ett flertal myndigheter fick gemensamma uppdrag att enskilt eller i samverkan öka ansträngningarna för att förebygga våld mot kvinnor.

År 2000 inrättade regeringen ett Nationellt råd för kvinnofrid med uppgift att vara ett rådgivande organ till regeringen och uppmärksamma frågor som belysts i propositionen Kvinnofrid. Rådet var verksamt i tre år. År 2003 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att följa upp och ur ett könsmaktsperspektiv utvärdera de myndighetsgemensamma uppdrag som gavs till enskilda myndigheter med anledning av den nämnda propositionen. Utredningen antog namnet Utredningen om kvinnofridsuppdragen och lämnade 2004 betänkandet Slag i luften (SOU 2004:12). I betänkandet konstaterades att mäns våld mot kvinnor inte ses som ett eget kompetens- eller kunskapsområde och att bristande samsyn och samarbete myndigheter emellan är ett stort problem vid hantering av frågor som rör mäns våld mot kvinnor. Utredningen ansåg bl.a. att arbetet måste institutionaliseras och systematiseras samt tillföras tillräckliga resurser. I den jämställdhetspolitiska utredningens betänkandet Makt att forma samhället och sitt eget liv (SOU 2005:66) föreslogs nya mål för jämställdhetspolitiken, däribland målet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Målen beslutades av riksdagen 2006 (prop. 2005/06:155, bet. 2005/06:AU11, rskr. 2005/06:257).

Regeringen uppdrog 2012 åt en nationell samordnare mot våld i nära relationer att åstadkomma en kraftsamling mot våld i nära relationer, bl.a. genom att samla och stödja berörda myndigheter, kommuner, landsting och organisationer för att öka effektiviteten, kvaliteten och långsiktigheten i arbetet (dir. 2012:38, Ju 2012:05). I samordnarens uppdrag ingår också att aktivt verka för förbättrad samverkan mellan berörda aktörer och bidra till en ökad samsyn kring hur våld i nära relationer bäst ska förebyggas och bekämpas.

Samordnarens uppdrag omfattar alla som kan utsättas för våld i en nära relation, dvs. kvinnor, män, flickor, pojkar, barn och homosexuella, bisexuella och transpersoner. I uppdraget understryks emellertid att det framför allt är kvinnor som drabbas av detta våld. Den nationella samordnaren spelar en central roll när det gäller att se över hur det konkreta och förebyggande arbetet bäst kan samordnas och utvecklas. Uppdraget ska redovisas senast den 30 juni 2014.

Insatser för att nå målet

Under föregående och innevarande mandatperiod har betydande resurser fördelats för olika åtgärder för att nå de jämställdhetspolitiska delmålen där delmålet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra haft högsta prioritet. År 2007 presenterade regeringen en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (skr. 2007/08:39). Brottsförebyggande rådet (Bra°) har pa° regeringens uppdrag följt upp och utvärderat handlingsplanen (Bra°:s rapport 2010:18). Enligt Bra°:s bedömning har handlingsplanen inneburit att berörda myndigheter lagt stor vikt vid mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck i sitt arbete, dock i mindre utsträckning vid våld i samkönade relationer. Handlingsplanen har inom de flesta berörda professioner bidragit till en ökad medvetenhet och en förhöjd kunskapsnivå. Den har också lett till en bättre struktur för arbetet både inom och mellan myndigheter. Enligt Bra° har handlingsplanen också bidragit till att flera nya verksamheter påbörjats och att befintliga utvecklats samt att kunskaper om bra arbetsmetoder förmedlats och prövats i många olika sammanhang. Den stora framtida utmaningen är enligt Bra° att säkerställa att kunskapen, arbetssätten och verksamheterna överlever och utvecklas. Dessa slutsatser har varit utgångspunkten för de nya insatser som beslutats av regeringen under perioden 2011–2014. Åtgärderna i handlingsplanen har följts upp med nya åtgärder i syfte att ny kunskap, nya arbetsmetoder och förhållningssätt ska integreras i myndigheternas ordinarie verksamhet. En viktig del av dessa satsningar är uppföljningar av pågående utvecklingsarbete, fortsatta utbildningsinsatser samt utveckling och kvalitetssäkring

av arbetsmetoder till stöd och skydd av våldsutsatta kvinnor. En annan del i arbetet är fortsatt kunskapsutveckling och forskning om mäns våld mot kvinnor, inklusive sexuellt våld och andra sexuella övergrepp.

Uppdraget

Under innevarande mandatperiod har regeringen utvecklat och fördjupat de omfattande satsningar som genomfördes under förra mandatperioden inom området mäns våld mot kvinnor. Utredaren ska utvärdera i vilken utsträckning ny kunskap och nya arbetsmetoder och förhållningssätt har införlivats i berörda myndigheters ordinarie verksamhet till följd av satsningarna på området under 2010–2013.

Mål på kort och lång sikt och uppföljning av målen

Regeringen anser att det finns behov av en nationell strategi för att ange mål för den framtida inriktningen av samhällets insatser för att nå delmålet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Syftet är att tillsammans med de erfarenheter och resultat som den nationella samordnaren mot våld i nära relationer redovisar öka effektiveten, kvaliteten och långsiktigheten i insatserna på området.

Strategin ska omfatta mäns våld mot kvinnor i en nära relation och det våld som utövas mot kvinnor av bekanta eller helt okända män. Strategin ska även omfatta en utvecklad målstruktur som bidrar till ett långsiktigt arbete där nya insatser bättre kan följas upp. Strategins innehåll ska bygga på resultat av tidigare insatser och utvärderingar, den utvärdering som ska ske inom ramen för uppdraget och de erfarenheter och analyser som den nationella samordnaren mot våld i nära relationer redovisar.

Utredaren ska i dialog med berörda myndigheter, organisationer och aktörer föreslå långsiktiga och kortsiktiga mål i strategin i syfte att nå det jämställdhetspolitiska delmålet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. De långsiktiga och kortsiktiga målen ska syfta till ett strategiskt arbete för att nå målet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra samt fungera som ett redskap för att genomföra ett resultatstyrt och kunskapsbaserat arbete på området.

Inom ramen för uppdraget ska utredaren även ta fram underlag till nulägesbeskrivningar och föreslå resultat- och processindikatorer för uppföljningen av målen. Utredaren ska också i sitt arbete uppmärksamma homosexuella, bisexuella och transpersoners utsatthet för våld i nära relationer.

Behov av en samlad struktur för kunskapsutveckling och kunskapsöverföring samt stöd till aktörer på området?

Insatser för att bekämpa mäns våld mot kvinnor rör olika politikområden och utförs av flera myndigheter och aktörer. Några av dessa aktörer har nationella uppdrag för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, däribland Nationellt Centrum för Kvinnofrid vid Uppsala Universitet (NCK) och Länsstyrelserna i Östergötlands och Stockholms län. Härutöver har även flera myndigheter uppdrag av regeringen på området såsom Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, Ungdomsstyrelsen, Brottsoffermydigheten och Brottsförebyggande rådet. Flera tidigare utredningar har pekat på behovet av ytterligare kunskapscentra eller kompetensteam med uppgifter som överlappar eller gränsar till mäns våld mot kvinnor. Det rör t.ex. äktenskap mot någons vilja och insatser för att hjälpa och stödja kvinnor och barn som kommer till Sverige på grund av anknytning som far illa (SOU 2012:35 och SOU 2012:45). Utredaren ska därför analysera och bedöma behovet av att inom ramen för den befintliga myndighetsstrukturen samla kunskap och kompetens, utvärdera insatser, genomföra utbildningar och ge stöd till myndigheter för att säkerställa att kunskapsnivån fortsätter att höjas och att befintlig kunskap får ökat genomslag samt att arbetsmetoder fortsätter att utvecklas inom ramen för arbetet med våld mot kvinnor. I detta ingår att belysa de funktioner som i dag har nationella uppgifter på området såsom NCK, Länsstyrelsen i Stockholms och Länsstyrelsen i Östergötlands län. Utredaren ska, i denna del av uppdraget, ta hänsyn till eventuella förslag som lämnas av den nationella samordnaren mot våld i nära relationer om hur arbetet mot våld i nära relationer kan förbättras och samverkan utvecklas på nationell, regional och lokal nivå.

Arbetets genomförande och redovisning av uppdraget

Utredaren ska hämta in synpunkter från berörda myndigheter, organisationer och andra relevanta aktörer samt samråda med den nationella samordnaren mot våld i nära relationer. Om något av förslagen som lämnas har ekonomiska konsekvenser, ska utredaren beräkna och redovisa dessa samt lämna förslag till finansiering.

Utredaren ska hålla sig informerad om och beakta relevant arbete som pågår inom Regeringskansliet och utredningsväsendet samt ta del av relevant forskning. En delredovisning med en bedömning av de särskilda insatser som har genomförts på området under 2010–2013 ska redovisas senast den 31 juli 2014. Uppdraget ska slutredovisas senast den 29 maj 2015.

(Utbildningsdepartementet)

Kommittédirektiv 2014:114

Tilläggsdirektiv till utredningen om en nationell strategi för att nå målet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra (U 2014:03)

Beslut vid regeringssammanträde den 24 juli 2014

Förlängd tid för uppdraget

Regeringen beslutade den 20 februari 2014 kommittédirektiv (dir. 2014:25) om en nationell strategi för att nå målet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra (dir. 2014:25). Enligt utredningens direktiv ska uppdraget delredovisas senast den 31 juli 2014.

Tiden för att delredovisa uppdraget förlängs. Uppdraget ska i stället delredovisas den 15 oktober 2014.

(Utbildningsdepartementet)

Brottsförebyggande rådets utvärdering av kvinnofridsuppdrag 2010–2014

Referenser

Blomqvist, L. (2014). Det handlar om kärlek. Sammanställning och

analys av resultat. Rädda Barnen och Länsstyreslens Östergötland. Skill. Boverket (2013). Sammanställning och spridning av erfarenheter från

uppdraget att stärka tryggheten i stads- och tätortsmiljöer – slutrapport. Rapport 2013:8. Karlskrona: Boverket.

Brottsförebyggande rådet, Brå (2010). Mäns våld mot kvinnor,

hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer.

Rapport 2010:18. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. Brottsförebyggande rådet, Brå (2013). Utvärdering av Koncept

Karin. Rapport 2013:8. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

Brottsoffermyndigheten (2011). Förbättrat bemötande av unga

sexualbrottsoffer – ett utbildningsprogram för rättsväsendet. Delredovisning 2011-12-15. Dnr JU2011/3982/KRIM.

Brottsoffermyndigheten (2012). Delredovisning av uppdrag. Dnr

JU2011/4765/KRIM. Brottsoffermyndigheten (2013). Delredovisning av uppdrag. Dnr

06053/2011 AB 35. Brottsoffermyndigheten (2013). Delredovisning av uppdrag. 2013-

06-20. Brottsoffermyndigheten (2013). Utbildningsprogram om barn som

har bevittnat våld och andra övergreppp i nära relatoner. Umeå:

Brottsoffermyndigheten. Brottsoffermyndigheten (2014). Utbildningsprogram för bättre

bemötande av sexualbrottsoffer i samband med polisanmälan, förundersökning och rättegång. Slutredovisning. Umeå:

Brottsoffermyndigheten. Brottsoffermyndigheten (2014). Information till barn som

brottsoffer. Slutredovisning. Umeå: Brottsoffermyndigheten.

Centrum för Andrologi och Sexualmedicin (2012). Preventell.

Hjälplinjen vid oönskad sexualitet. Delrapport avseende utvecklingsmedel för att motverka sexuellt våld. Stockholm:

Karolinska universitetssjukhuset.

Centrum för Andrologi och Sexualmedicin (2013). Preventell.

Hjälplinjen vid oönskad sexualitet. Delrapport II avseende utvecklingsmedel för att motverka sexuellt våld. Stockholm:

Karolinska universitetssjukhuset. Inspektionen för vård och omsorg (2014). Våldsutsatta kvinnor och

barn som bevittnat våld. Slutrapport från en nationell tillsyn 2012–2013. Stockholm: Inspektionen för vård och omsorg.

Juth, N. & Munthe, C. (2012). Etiska aspekter på rutinfrågor om

våldsutsatthet i hälso- och sjukvården samt socialtjänsten.

Philosophical Communications, Web Series 58. Göteborgs universitet. Kriminalvården (2014). Återrapportering av regeringsuppdrag, Ju

2013/7450/KRIM. Versionsnr 2013-024813. Kriminalvården (2014). Årsredovisning 2013. Norrköping: Krimi-

nalvården. Länsstyrelsen i Blekinge län (2014). Särskilt sammanställt skriftligt

underlag, inkommit till Brå 2014-04-24. Länsstyrelsen i Dalarnas län (2012). Länsgruppen mot våld i nära

relationer, människohandel för sexuella ändamål samt prostitution. Arbetsplan för perioden 2011–2014. Dnr 704-4920-12. Läns-

styrelsen i Dalarnas län. Länsstyrelsen i Dalarnas län (2011). Mot våld i nära relationer,

människohandel för sexuella ändamål och prostitution i Dalarnas län. Strategi 2011–2014. Länsstyrelsen i Dalarnas län.

Länsstyrelsen i Dalarnas län (2012). Uppföljning. Regional hand-

lingsplan – antagen av länets socialnämnder för perioden 2011– 2014. Dnr 704-4920-12. Länsstyrelsen i Dalarnas län.

Länsstyrelsen i Dalarnas län (2013). Årsredovisning 2012. Rapport

2013:02. Länsstyrelsen i Dalarnas län. Länsstyrelsen i Dalarnas län (2013). Medel mot våld. Så gjorde vi i

Dalarna 2002–2012. Länsstyrelsen i Dalarnas län.

Länsstyrelsen i Dalarnas län (2013). Frågor kring den regionala

utvecklingen inom området våld i nära relation samt om det kompetensstöd som erbjudits. Svar till Socialstyrelsen, dnr 9.1-39428/2013.

Länsstyrelsen i Dalarnas län (2014). Följebrev (underlag) till Brå,

2014-04-25. Länsstyrelsen i Dalarnas län (2014). Årsredovisning 2013. Rapport

2014:06. Länsstyrelsen i Dalarnas län. Länsstyrelsen i Gotlands län. (2012). Årsredovisning 2011. Läns-

styrelsen i Gotlands län. Länsstyrelsen i Gotlands län. (2013). Årsredovisning 2012. Läns-

styrelsen i Gotlands län. Länsstyrelsen i Gotlands län. (2014). Årsredovisning 2013. Läns-

styrelsen i Gotlands län. Länsstyrelsen i Gotlands län. (2013). Strategi och handlingsplan

2013–2014 för insatser mot mäns våld mot kvinnor, barn som upplever våld samt våld i nära relationer. Dnr 801-1331-13.

Länsstyrelsen i Gotlands län. Länsstyrelsen i Gotlands län. (2014). Strategi. Jämställdhets-

integrering i Gotlands län 2014–2016. Dnr 800-430-14. Länsstyrelsen i Gotlands län. Länsstyrelsen i Gävleborgs län (2013). Frågor kring den regionala

utvecklingen inom området våld i nära relationer samt om det kompetensstöd som erbjudits. Svar till Socialstyrelsen, dnr 9.1-39428/29013. Länsstyrelsen i Gävleborgs län (2012). Årsredovisning 2011. Läns-

styrelsen i Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Gävleborgs län (2013). Årsredovisning 2012. Läns-

styrelsen i Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Gävleborgs län (2014). Årsredovisning 2013. Läns-

styrelsen i Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Hallands län (2014). Svar på begäran om underlag

till Nationell strategi för att nå målet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Yttrande 2014-04-25. Dnr 801-399-14. Länsstyrelsen i Jämtlands län (2011). Till årsredovisning 2011, Jäm-

ställdhet/Våld i nära relationer. Brev. 2011-21-21. Länsstyrelsen i Jämtlands län (2012). Till årsredovisning 2012, Jäm-

ställdhet/Våld i nära relationer. Brev. 2012-11-26. Länsstyrelsen i Jämtlands län (2014). Underlag: Jämställdhet

utgiftsområde 13. Brev. 2014-04-22.

Länsstyrelsen i Jämtlands län (2014). Regional utveckling inom

området våld i nära relation samt om det kompetensstöd som erbjudits i Jämtlands län 2013. Rapport till Socialstyrelsen. Dnr

801-928-14. Länsstyrelsen i Jönköpings län (2014). Arbetet mot mäns våld mot

kvinnor, Länsstyrelsen i Jönköpings län. Komplettering, skriftligt

underlag, inkommit till Brå 2014-04-28. Länsstyrelsen i Jönköpings län (2014). Sammanställning av årsredo-

visningar från 2010, 2011, 2012, 2012, området våld mot kvinnor.

PM, inkommit till Brå 2014-04-24. Länsstyrelsen i Kalmar län (2014). Särskilt sammanställt skriftigt

underlag, inkommit till Brå 2014-04-28. Länsstyrelsen i Kalmar län (2013). Rapportering av regional

utveckling i Kalmar län 2013. Rapportering till Socialstyrelsen,

dnr 890-2014-1. Länsstyrelsen i Kalmar län. Länsstyrelsen i Kalmar län (2013). Rapportering av regional

utveckling i Kalmar län 2011. Rapportering till Socialstyrelsen,

dnr 801-692-13. Länsstyrelsen i Kalmar län Länsstyrelsen i Kronobergs län (2013). Årsredovisning 2012. Läns-

styrelsen i Kronobergs län. Länsstyrelsen i Kronobergs län (2014). Årsredovisning 2013. Läns-

styrelsen i Kronobergs län. Länsstyrelsen i Kronobergs län (2013). Frågor kring den regionala

utvecklingen inom området våld i nära relation samt om det kompetensstöd som erbjudits. Svar till Socialstyrelsen, dnr 9.1-39428/2013. Länsstyrelsen i Norrbottens län (2013). Regional utveckling avse-

ende arbetet med att kvalitetsutveckla arbetet med våldsutsatta barn, barn som bevittnat våld och våldsutövare. Länsstyrelsen i

Norrbottens län. Länsstyrelsen i Norrbottens län (2013). Frågor kring den regionala

utvecklingen inom området våld i nära relation samt om det kompetensstöd som erbjudits. Svar till Socialstyrelsen. Dnr 9.1-39428/2013. Länsstyrelsen i Norrbottens län. Länsstyrelsen i Norrbottens län (2013). Utredning av funktionen

kvinnofridssamordnare i Norrbottens län. PM. Dnr 801-14803-

13. Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Norrbottens län (2012). Årsredovisning 2011. Läns-

styrelsen i Norrbottens län. Länsstyrelsen i Norrbottens län (2013). Årsredovisning 2012. Läns-

styrelsen i Norrbottens län. Länsstyrelsen i Norrbottens län (2014). Årsredovisning 2013. Läns-

styrelsen i Norrbottens län. Länsstyrelsen i Norrbottens län (2014). Myndighetssamverkansplan

i Norrbotten år 2014. Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Skåne län (2013). Sammanställning av utbildnings-

dagarna Våga se, våga fråga och våga agera! Information, dnr.

801-4696-2011. Länsstyrelsen i Skåne län. Länsstyrelsen i Skåne län (2013). Plan för att genomföra

komptens- och metodstöd om våld i nära relationer till kommuner och frivilligorganisationer i Skåne. Genomförandeplan 2012-12-13. Länsstyrelsen i Skåne län (2014). Rapportering av regional

utveckling inom området våld i nära relationer samt det kompetensstöd som erbjudits under 2013. Svar till Socialstyrelsen 2014-01-29. Länsstyrelsen i Skåne (2012). Årsredovisning 2011. Länsstyrelsen i

Skåne. Länsstyrelsen i Skåne (2013). Årsredovisning 2012. Länsstyrelsen i

Skåne. Länsstyrelsen i Skåne (2014). Årsredovisning 2013. Länsstyrelsen i

Skåne. Länsstyrelsen i Skåne (2014). Kartläggning av kommunernas arbete

mot våld i nära relationer – 2014. Länsstyrelsen i Skåne.

Länsstyrelsen i Stockholms län (2011). Skyddat boende för heders-

våldsutsatta personer – slutrapport av en nationell kartläggning.

Rapport 2011:25. Stockholm: Länsstyrelsen i Stockholms län. Länsstyrelsen i Stockholms län (2012). Samordning för kvinnofrid –

länsstyrelsernas stöd till insatser 2011–2012. Rapport 2012:30.

Stockholm: Länsstyrelsen i Stockholms län. Länsstyrelsen i Stockholms län (2013). Gemensamt svar från läns-

styrelserna till SKL:s utvärdering [dnr saknas]. Daterat 3 maj 2013.

Länsstyrelsen i Stockholms län (2013). Socialtjänstens arbete mot

våld i nära relationer. En kartläggning i Stockholms län 2012.

Rapport 2013:3. Stockholm: Länsstyrelsen i Stockholms län. Länsstyrelsen i Stockholms län (2014). Operation Kvinnofrid.

Lägesredovisning – myndigheters och organisationers arbete mot våld i nära relationer i Stockholms län, hösten 2013. Stockholm:

Länsstyrelsen i Stockholms län. Länsstyrelsen i Stockholms län (2014). Årsredovisning 2011. Läns-

styrelsen i Stockholms län, dnr 800-14741-2014. Länsstyrelsen i Stockholms län (2014). Årsredovisning 2012. Läns-

styrelsen i Stockholms län, dnr 800-14741-2014. Länsstyrelsen i Stockholms län (2014). Årsredovisning 2013. Läns-

styrelsen i Stockholms län, dnr 800-14741-2014. Länsstyrelsen i Stockholms län (2014). Särskilt sammanställt skrif-

tigt underlag, inkommit till Brå 2014-04-24. Länsstyrelsen i Södermanlands län (2012). Ett samhälle fritt från

hederstänkande. Rapport 2012:10. Länsstyrelsen i Söderman-

lands län. Länsstyrelsen i Södermanlands län (2012). Slutrapport Sörmland för

barn och kvinnofrid 201-0901 t o m 2012-04-15. Dnr 704-2196-

2012. Länsstyrelsen i Södermanlands län. Länsstyrelsen i Södermanlands län (2014). Särskilt sammanställt underlag till Brå, dnr 801-2481/2014. Inkom till Brå 2014-04-24. Länsstyrelsen i Uppsala län (2014). Yttrande över utvecklingen i Uppsala län inom området våld i nära relationer 2013. Dnr 801-553-2014. Länsstyrelsen i Uppsala län. Länsstyrelsen i Uppsala län (2014). Årsredovisning 2013. Länsstyrelsen i Uppsala län. Länsstyrelsen i Värmlands län (2012). Kvinnofrid i Värmland.

Kartläggning 2012. Rapport 2012:20.

Länsstyrelsen i Värmlands län (2012). Yttrande över utvecklings-

medel 2013. Svar till Socialstyrelsen, 2012-06-28. Länsstyrelsen i Värmlands län (2013). Rapportering av regional

utveckling inom området våld i nära relationer samt yttrande över ansökningar för 2013. Svar till Socialstyrelsen, dnr 704-59-2013. Länsstyrelsen i Värmlands län.

Länsstyrelsen i Värmlands län (2014). Svar på frågor kring den

regionala utvecklingen inom området våld i nära relation samt om det kompetensstöd som erbjudits från Länsstyrelsen i Värmland. Svar till Socialstyrelsen, dnr 801-603-2014. Länsstyrelsen i Värmlands län. Länsstyrelsen i Västerbottens län (2012). Årsredovisning 2011.

Länsstyrelsen i Västerbottens län. Länsstyrelsen i Västerbottens län (2013). Frågor kring den region-

ala utvecklingen inom området våld i nära relation samt om det kompetensstöd som erbjudits. Svar till Socialstyrelsen, dnr 9.1-39428/2013. Länsstyrelsen i Västerbottens län. Länsstyrelsen i Västerbottens län (2013). Årsredovisning 2012.

Länsstyrelsen i Västerbottens län. Länsstyrelsen i Västerbottens län (2014). Årsredovisning 2013.

Länsstyrelsen i Västerbottens län. Länsstyrelsen i Västmanlands län (2012). Mäns våld mot kvinnor –

Strategi 2012–2014. Västmanland. Dnr 801-2961-12.

Länsstyrelsen i Västmanlands län (2012). Årsredovisning 2011.

Länsstyrelsen i Västmanlands län. Länsstyrelsen i Västmanlands län (2012). Yttrande angående

ansökningar om utvecklingsmedel för arbete mot våld i nära relationer. Svar till Socialstyrelsen, dnr 801-3269-12. Länsstyrelsen i Västmanlands län (2013). Rapportering av regional

utveckling inom området våld i nära relationer samt yttranden över ansökningar för år 2013, Västmanlands län. Svar till Socialstyrelsen, 2013-01-04. Länsstyrelsen i Västmanlands län (2013). Årsredovisning 2012.

Länsstyrelsen i Västmanlands län. Länsstyrelsen i Västmanlands län (2014). Årsredovisning 2013.

Länsstyrelsen i Västmanlands län. Länsstyrelsen i Västmanlands län (2014). Rapportering av regional

utveckling inom området våld i nära relation samt om det kompetensstöd som erbjudits under 2013, Västmanland. Svar till Socialstyrelsen, dnr 801-302-14. Länsstyrelsen i Västernorrlands län (2012) Årsredovisning 2011.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län (2013). Årsredovisning 2012.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Västernorrlands län (2014). Årsredovisning 2013.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Västra Götalands län (2012). Årsredovisning 2011.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län. Länsstyrelsen i Västra Götalands län (2012). Sammanfattande ytt-

rande gällande utvecklingsmedel för att kvalitetsutveckla socialtjänstens arbete mot våld i nära relationer 2012. Yttrande, dnr

700-20088-2012. Länsstyrelsen i Västra Götalands län (2013). Årsredovisning 2012.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län. Länsstyrelsen i Västra Götalands län (2013). Återrapportering till

Socialstyrelsen av uppdraget nationellt och regionalt kompetens- och metodstöd 2012. Svar till Socialstyrelsen, dnr 700-41579-2012. Länsstyrelsen i Västra Götalands län (2014). Återrapportering till

Socialstyrelsen av uppdraget nationellt och regionalt kompetens- och metodstöd 2013. Svar till Socialstyrelsen, dnr 801-39487-2013. Länsstyrelsen i Västra Götalands län (2014). Årsredovisning 2013.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län. Länsstyrelsen i Örebro län (2012). Årsredovisning 2011. Läns-

styrelsen i Örebro län. Länsstyrelsen i Örebro län (2013). Årsredovisning 2012. Läns-

styrelsen i Örebro län. Länsstyrelsen i Örebro län (2014). Årsredovisning 2013. Läns-

styrelsen i Örebro län. Länsstyrelsen i Örebro län (2014). Frågor kring den regionala

utvecklingen inom området våld i nära relationer samt om det komptensstöd som erbjudits. Svar till Socialstyrelsen, 2014-01-31. Länsstyrelsen i Östergötlands län (2011). Det handlar om kärlek –

ett projekt om barn och ungas rättigheter. Delrapport 2011. Lin-

köping: Länsstyrelsen i Östergötlands län.

Länsstyrelsen i Östergötlands län (2011). Det handlar om kärlek.

Redovisning till regeringen 28 februari 2011. Rapport 2011:9. Linköping: Länsstyrelsen i Östergötlands län. Länsstyrelsen i Östergötlands län (2011). Redovisning av uppdrag.

Skrivelse till Utbildningsdepartementet, dnr 801-6150-11. Länsstyrelsen i Östergötlands län (2011). Projektplan. Dnr 801-

5616-11. Länsstyrelsen i Östergötlands län (2011). Projektplan. Uppdrag att

genomföra insatser för att förebygga och förhindra att unga blir gifta mot sin vilja. Dnr 801-9910-11. Länsstyrelsen i Östergötlands län (2011). Projektbeskrivning.

Varför unga män och pojkar? 2011-12-06. Länsstyrelsen i Östergötlands län (2011). Redovisning av upp-

draget att ta fram en vägledning till berörda yrkesgrupper på lokal nivå. Skrivelse till Utbildningsdepartementet, dnr 801-3293-2010. Länsstyrelsen i Östergötlands län (2012). Länsstyrelsen i Öster-

götlands redovisning av 2010 års medel för nationella och regionala insatser för att motverka hedersrelaterat förtryck och våld. Skrivelse till Utbildningsdepartementet, dnr 801-8733-12. Länsstyrelsen i Östergötlands län (2012). Att förebygga heders-

relaterat våld och förtyck. Delredovisning av länsstyrelsernas

uppdrag att främja och lämna stöd till insatser. Rapport 2012:22. Länsstyrelsen i Östergötlands län (2012). Årsredovisning 2011.

Länsstyrelsen i Östergötlands län. Länsstyrelsen i Östergötlands län (2012). Delrapport. Våga göra

skillnad. Rapport 2012: 24.

Länsstyrelsen i Östergötlands län (2013). Årsredovisning 2012.

Länsstyrelsen i Östergötlands län. Länsstyrelsen i Östergötlands län (2013). Lägesbeskrivning och

regional utveckling. Svar till Socialstyrelsen, dnr 801-1013-13. Länsstyrelsen i Östergötlands län (2013). Delarapport. Gift mot sin

vilja. Rapport 2013:10.

Länsstyrelsen i Östergötlands län (2013). Det handlar om kärlek –

ett projekt om barn och ungas rättigheter. Slutrapport 2013. Rap-

port 2013:8.

Länsstyrelsen i Östergötlands län (2014). Lägesbeskrivning och

regional utveckling. Svar till Socialstyrelsen, dnr 801-996-2014. Länsstyrelsen i Östergötlands län (2014). Årsredovisning 2013 –

regionalt arbete. 2014-04-24.

Länsstyrelsen i Östergötlands län (2014). Delrapport 2. Våga göra

skillnad. Rapport nr 2014:05.

Länsstyrelserna (2014). Länsstyrelsernas uppdrag och arbete inom det

fjärde jämställdhetspolitiska målet – mäns våld mot kvinnor. PM

2014-02-28. Länsstyrelserna (2014) Länsstyrelsernas uppdrag och arbete med

stöd till samordning samt kompetens- och metodstöd inom områdena mäns våld mot kvinnor och våld i nära relation. PM. [odaterat, dnr saknas] Migrationsverket (2011). Delredovisning av Migrationsverkets

uppdrag att föra viss statistik (Ju2012/5032/EMA). Dnr 111-2010-15897. Migrationsverket (2011). Slutredovisning av Migrationsverkets

uppdrag att föra viss statistik (IJ2010/222/UF). Dnr 111-2010-32127. Nationellt Centrum för kvinnofrid (2012). Delrapport avseende

NCK:s regeringsuppdrag att utveckla kvinnofridslinjen. Dnr NCK

2011/5. Nationellt Centrum för kvinnofrid (2013). Verksamhetsberättelse

2012. Uppsala universitet.

Nationellt Centrum för kvinnofrid (2013). Redovisning av rege-

ringsuppdraget ”Utvärdering av utbildningar”

(U2011/5671/JÄM). Uppsala universitet. Nationellt Centrum för kvinnofrid (2014). Verksamhetsberättelse

2013. Uppsala universitet.

Nämnden för statligt stöd till trossamfund (2014). Särskilt sam-

manställt svar till Brå, inkommit 2004-0513. Rikspolisstyrelsen (2008). Kommunikationsplanering. Brott i nära

relationer. Juni 2008. PM. Dnr PoA-428-1031/07.

Rikspolisstyrelsen (2010). Informationsspridning till allmänheten.

Brott i nära relation. Dnr PoA-428-1031/07.

Rikspolisstyrelsen (2014). Redovisning av polisens utvecklingsarbete

rörande brott i nära relation. PM. Dnr A107.306/2014.

Rikspolisstyrselsen (2014). Informationskampanj Brott i nära rela-

tioner. Dnr KA-428-4960/11.

Rädda Barnen (2011). Projektplan för Det handlar om kärlek

nationellt 2011.

Skatteverket (2011). Delrapport. Skatteverkets uppdrag att föra

viss statistik som ett led i regeringens handlingsplan för att förebygga och förhindra att unga blir gifta mot sin vilja (IJ2010/1155/UF). Dnr 131-512213-10/113. Socialstyrelsen (2011). Projektplan för ökad kompetens för perso-

nal som arbetar med våldsutsatta kvinnor. Dnr. 5.3-14865/2011. Socialstyrelsen (2011). Arbete mot våld i nära relationer. Förstudie

och förslag om metodutveckling. Stockholm: Socialstyrelsen. Socialstyrelsen (2011). Kartläggning av interventioner som rör äldre

personer som utsatts för våld i en nära relation. Stockholm:

Socialstyrelsen. Socialstyrelsen (2011). Kartläggning av interventioner samt risk- och

skyddsfaktorer vid våld mot äktenskapsinvandrade eller papperslösa kvinnor. Stockholm: Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2012). Projektplan för uppdrag att ta fram en

nationell vägledning för personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten i syfte att förstärka möjligheterna att upptäcka våldsutsatthet. Dnr 31070/2012. Socialstyrelsen (2012). Projektplan för att fördela och följa upp

2012 års utvecklingsmedel för att kvalitetsutveckla arbetet med våldsutsatta kvinnor, barn som bevittnar våld och våldsutövare. [Dnr saknas] Socialstyrelsen (2012). Projektplan för ” Utveckling av metoder för

arbete med våldsutövare”. Dnr 24805/2012. Socialstyrelsen (2012) Utvecklingsmedel för att stärka stödet till

våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld – delrapport för 2010 och 2011. Stockholm. Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2012). Projektplan för ”Säkerhetsarbete vid

behandling av våldsutövare. Partnerkontakt och riskbedömning”. Dnr 5.3-56417/2012.

Socialstyrelsen (2012). Projektplan: Extern utvärdering av

utvecklingsmedel för kvalitetsutveckling av arbetet med våldsutsatta kvinnor, barn som bevittnat våld och våldsutövare. [Dnr saknas]. Socialstyrelsen (2012) Projektplan: Modell för systematisk upp-

följning i verksamheter för våldsutövare. Dnr 5.3-59385-2012. Socialstyrelsen (2012). Användningen av statsbidraget till vissa orga-

nisationer inom det sociala området 2011. Årlig redovisning till

regeringen. Socialstyrelsen (2013). Användningen av statsbidraget till vissa orga-

nisationer inom det sociala området 2012. Årlig redovisning till

regeringen. Socialstyrelsen (2013). Redovisning av medel fördelade år 2012 för

att utveckla brottsofferverksamhet för homo-, bi- och transpersoner. Dnr 8707/2012, 2013-06-25. Socialstyrelsen (2013). Kvalitetsutveckling av arbetet med vålds-

utsatta kvinnor, barn som bevittnar våld och våldsutövare. Dnr 5.2-201/2012. Socialstyrelsen (2013). Projektplan för uppföljning av bidrag till

sociala organisationer 2012. Dnr 5.2-3498/2012. Socialstyrelsen (2013). Kartläggning av risk- och skyddsfaktorer och

interventioner vid hedersrelaterat våld mot kvinnor. Stockholm:

Socialstyrelsen. Socialstyrelsen (2013). Kommunikationsplan. Våld i nära rela-

tioner: Hedersrelaterat, äldre och kvinnor med utländsk bakgrund. Socialstyrelsen (2013). Projektplan för utvärdering av FREDA –

bedömningsmetoder i arbetet med våldsutsatta. Dnr 3.5-10954/2013. Socialstyrelsen (2013). Nationell vägledning för att öka möjlig-

heterna att upptäcka våldsutsatthet – delrapport. Dnr 31070/2012.

Socialstyrelsen (2013). Delrapport från två uppdrag att utveckla

metoder i arbetet mot våld i nära relationer. Dnr 5.3-24805/2012

och 5.3-33358/2012. Socialstyrelsen (2013). Skyddat boende- en jämförelse med Danmark

och Norge. Stockholm. Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2013). Att förstärka och kvalitetsutveckla stödet till

våldsutsatta kvinnor, barn som bevittnat våld och våldsutövare – en uppföljning av 2011 års utvecklingsmedel. Stockholm. Social-

styrelsen. Socialstyrelsen (2013). Att kvalitetsutveckla arbetet med våldsutsatta

kvinnor, barn som bevittnat våld och våldsutövare. – en uppföljning av 2012 års medel. Stockholm. Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2013). Projektplan (version 2): Utveckling av

bedömningsmetoder och stödinsatser för våldsutsatta barn. Dnr

33358/2012 Socialstyrelsen (2013). Projektplan för uppdrag att skapa ett

nationellt och regionalt kunskaps- och metodstöd i arbetet med våldsutsatta kvinnor, barn som bevittnat våld och våldsutövare. Dnr 5.2-201/2012. Socialstyrelsen (2013). Kompetenshöjande åtgärder i hälso- och

sjukvården kring kvinnlig könsstympning. Genomförandeplan. Socialstyrelsen (2013). Kvalitetsindikatorer för skyddade boenden.

Dnr 5.4-3-6680/2011. Socialstyrelsen (2013) Fristad från våld – en vägledning om skyddat

boende. Stockholm: Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2014). Projektplan för uppföljning av bidrag till

sociala organisationer 2013. Dnr 5.3-39192/2013. Socialstyrelsen (2014). Kommunikationsplan. Kompetenshöjande

åtgärder i hälso- och sjukvården kring kvinnlig könsstympning. Socialstyrelsen (2014). Kommunikationsplan. Upptäcka vålds-

utsatthet. [dnr saknas]. Socialstyrelsen (2014). Stöd till våldsutsatta kvinnor och barn som

har bevittnat våld – slutredovisning av uppdraget att fortsatt stödja utvecklingen av socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Stockholm. Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen och länsstyrelserna (2012). Gemensam plan för

Socialstyrelsen och länsstyrelserna. Arbete mot våld i nära relationer – kunskaps- och metodstöd till kommuner och ideella föreningar. 2012–2014.

SOU 2014: 49. (2014). Våld i nära relationer – en folkhälsofråga.

Förslag för ett effektivare arbete. Betänkande av nationell samordnare mot våld i nära relationer. Stockholm: Fritzes. Statens medieråd (2013). Projektplan No hate speech movement.

Dnr 59/2013. Statens medieråd (2013). No hate speech. Preliminär tidsplan och

budget, ppt. Statistiska centralbyrån (2012). Teknisk rapport. En beskrivning av

genomförande och metoder. Kartläggning av kontakter med personer som utsatts för tvångsäktenskap och barnäktenskap. Stockholm. SCB. Statistiska centralbyrån (2013). Undersökning om kunskapsstöd

för verksamheter som arbetar med våldsutsatta kvinnor. Genomförd på SCB på uppdrag av Socialstyrelsen. Stockholm. SCB. Statskontoret (2014). Utvärdering av samordningen av arbetet mot

prostitution och människohandel vid Länsstyrelsen i Stockholms län. Rapport 2014-14. Stockholm. Statskontoret.

Ungdomsstyrelsen (2012). Mot någons vilja. Slutrapport av upp-

draget insatser för att förebygga och förhindra att unga blir gifta mot sin vilja 2010–2012. Stockholm. Ungdomsstyrelsen. Ungdomsstyrelsen (2013). Unga och våld – en analys av masku-

linitet och förebyggande verksamheter. Ungdomsstyrelsens

skrifter 2013:1. Stockholm: Ungdomsstyrelsen. Ungdomsstyrelsen (2014). Ett filter i huvudet. Samlad slutrapport

från tre av Ungdomsstyrelsens uppdrag att förebygga ungas utsatthet på nätet. Stockholm: Ungdomsstyrelsen. Ungdomsstyrelsen (2012). Ungdomsstyrelsens årsredovisning 2011.

Stockholm. Ungdomsstyrelsen. Ungdomsstyrelsen (2013). Ungdomsstyrelsens årsredovisning 2012.

Stockholm. Ungdomsstyrelsen. Ungdomsstyrelsen (2014). Ungdomsstyrelsens årsredovisning 2013.

Stockholm. Ungdomsstyrelsen.

Bilaga 1 – Uppdrag som ingår i utvärderingen

Följande regeringsuppdrag för att bekämpa mäns våld mot kvinnor ingår i utvärderingen. Uppdragen är beslutade mellan 2010–2014 men främst under senaste mandatperioden 2011–2014. Uppdragen är främst finansierade av regeringens särskilda jämställdhetsanslag, men annan hel- eller delredovisning förekommer.

Nationell mobilisering och samordning av arbetet

  • Länsstyrelserna får medel för att samordna lokalt arbete mot mäns våld mot kvinnor.
  • Länsstyrelserna får medel för att samordna lokalt arbete mot hederselaterat våld och förtryck.
  • Uppdrag till Brottsoffermyndigheten att fördela medel till forskning m.m. för att öka kunskapen om mäns våld mot kvinnor, inklusive sexuellt våld och andra sexuella övergrepp.
  • Uppdrag att utvärdera utbildningsinsatser inom ramen för regeringens handlingsplaner att bekämpa våld mot kvinnor mm samt Gift mot sin vilja.
  • Uppdrag till Ungdomsstyrelsen att genomföra insatser i syfte att förebygga och förhindra att unga blir gifta mot sin vilja genom utbildningsinsatser för berörd personal inom statliga, kommunala och fristående verksamheter.
  • Uppdrag till Ungdomsstyrelsen att översätta broschyren Får jag gifta mig med vem jag vill?
  • Uppdrag till Ungdomsstyrelsen att ta fram särskild information som riktar sig till flickor och pojkar i syfte att förebygga att de blir utsatta för sexuell exploatering via internet och andra interaktiva medier.
  • Uppdrag till Länsstyrelsen Östergötland för att översätta innehållet på webbplatsen www.dinarattigheter.se till relevanta språk.
  • Uppdrag till Brottsförebyggande rådet att utvärdera samverkan mellan myndigheter i projekt Karin.
  • Utredning att kartlägga och analysera förekomsten och omfattningen av våld, hot och kränkningar som kan drabba utländska kvinnor som har beviljats uppehållstillstånd på grund av anknytning till en man bosatt i Sverige.
  • Brottsförebyggande rådets uppdrag att utveckla och genomföra en nationell kartläggning av brott i nära relationer

Åtgärder mot sexuellt våld

  • Uppdrag till Ungdomsstyrelsen att genomföra insatser för att förebygga och motverka sexuell exploatering bland unga.
  • Uppdrag till Ungdomsstyrelsen genomföra insatser mot kränkningar, trakasserier och hot via internet och andra interaktiva medier.
  • Uppdrag till Statens medieråd att genomföra Europarådets kampanj No Hate Speech Movement i Sverige som b.la. syftar till att höja kunskap om sexism och främja jämställdhets på internet.
  • Uppdrag till Brottsoffermyndigheten att vidareutveckla och genomföra ett utbildningsprogram för bättre bemötande av sexualbrottsoffer i samband med polisanmälan, förundersökning och rättegång.
  • Regeringen har beviljat Karolinska universitetssjukhuset medel för att under 2011–2014 utveckla och kvalitetssäkra den del av verksamheten vid Centrum för Andrologi och Sexualmedicin (CASM) som tar emot personer som utövar eller riskerar att utöva sexuellt våld.
  • Uppdrag till Rikspolisstyrelsen att genomföra informationskampanj mot brott i nära relationer. Uppdrag till Nationellt Centrum för Kvinnofrid vid Uppsala Universitet att utveckla kvinnofridslinjen.
  • Uppdrag till Ungdomsstyrelsen att göra en kartläggning av föreningslivets arbete för att förebygga sexuella övergrepp och kränkningar mot flickor och pojkar.

Stärkt förebyggande arbete samt skydd av och stöd till våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnar våld

  • Brottsoffermyndighetens uppdrag att ta fram eller anpassa information om stöd och skydd till barn som brottsoffer
  • Uppdrag till Brå presenterade att utvärdering av verksamheten vid projekt Karin i Malmö där flera myndigheter samverkar i gemensamma lokaler för att bemöta våldsutsatta kvinnor.
  • Uppdrag till Socialstyrelsen att fortsätta att stimulera utvecklingen av socialtjänstens verksamhet för våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnar våld.
  • Uppdrag till Socialstyrelsen att fördela medel enligt förordningen(2011:1062) om statsbidrag till vissa organisationer inom det sociala området, till organisationer som arbetar med att motverka våld mot kvinnor.
  • Uppdrag till Socialstyrelsen att fördela stöd till frivilligorganisationer som utvecklar brottsofferverksamhet riktad till HBT-personer som utsatts för våld i nära relation.
  • Uppdrag till Socialstyrelsen att göra en samlad analys av insatsen skyddat boende.
  • Uppdrag till Socialstyrelsen att utveckla bedömningsinstrument och stödinsatser för personer utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående. Situationen för och behovet av stöd till våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat eller utsatts för våld ska särskilt beaktas.
  • Uppdrag till Socialstyrelsen att ta fram en vägledning för personal inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten i syfte att upptäcka våldsutsatthet.
  • Uppdrag till Boverket för att öka tryggheten i tätortsmiljöer.
  • Uppdrag till SCB att kartlägga antalet personer som är utsatta för tvångsäktenskap.
  • Uppdrag till Brottsoffermyndigheten om utbildningsinsatser riktade till polis och åklagare för att i högre grad synliggöra barn som närvarat vid brottstillfället.
  • Uppdrag till Nämnden för statligt stöd till trossamfund, SST, att föra dialog och utbilda i syfte att förhindra barn- och tvångsäktenskap.
  • Socialstyrelsens och länsstyrelsernas uppdrag om kunskaps- och metodstöd till kommuner och ideella föreningar

Förebyggande och bekämpande av hedersrelaterat våld och förtryck, inklusive äktenskap mot en parts vilja

  • Uppdrag till samtliga länsstyrelser att ge stöd till insatser som motverkar hederselaterat våld och förtryck. Länsstyrelsen Östergötland ansvarar för att samordna redovisningen av uppdraget. Uppdraget ska slutredovisas den 15 april 2015.
  • Uppdrag till samtliga länsstyrelser att samordna lokalt arbete mot mäns våld mot kvinnor, att barn bevittnar våld, hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel för sexuella ändamål.
  • Uppdrag till Ungdomsstyrelsen att göra en kunskaps-sammanställning om traditionella och vigselliknande ceremonier, samt av ekonomiska förbindelser mellan blivande makars familjer.
  • Uppdrag till Skatteverket och Migrationsverket om insamling av viss statistik avseende barnäktenskap, tvångsäktenskap, fullmaktsäktenskap (2 uppdrag).
  • Uppdrag till Ungdomsstyrelsen att fungera som nationell samordnare för att förhindra att unga blir gifta mot sin vilja 2011– 2012.
  • Uppdrag till Länsstyrelsen Östergötland att utveckla det kompetensteam som finns kopplat till myndigheten för att fungera som ett nationellt kompetensteam för att samordna och stödja arbetet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap, liksom mot hedersrelaterat våld och förtryck. Kompetensteamet ska även kunna bistå övriga berörda myndigheter och organisationer. Uppdraget förlängs till och med den 31 december 2014.
  • Uppdrag till Länsstyrelsen Östergötland att fungera som nationell samordnare för att förhindra att unga blir gifta mot sin vilja 2012–2014.
  • Uppdrag till Länsstyrelsen Östergötland att sprida metodstödet

”Det handlar om kärlek” om barn och ungas rättigheter nationellt.

  • Uppdrag till Länsstyrelsen Östergötland att utveckla och sprida en vägledning för stöd och rehabilitering av unga som placeras i familjehem odyl.
  • Uppdrag till Länsstyrelsen Östergötlands att ta fram ett vägledande material för verksamheter och myndigheter i arbetet med att förebygga könsstympning.
  • Uppdraget till Socialstyrelsen om åtgärder riktade mot hälso- och sjukvården samt att genomföra en studie i syfte att få kunskap om hur många som riskerar att bli utsatta för kvinnlig könsstympning.

Förebyggande insatser riktade till män

  • Uppdrag till Socialstyrelsen om förstudie för framtida vägledning till socialtjänstanknutna verksamheter för våldutövande män.
  • Uppdrag till Socialstyrelsen att utveckla metoder och vägledning för arbetet med personer som utöver våld mot närstående.
  • Uppdrag till Ungdomsstyrelsen att ta fram kunskapsstöd som är inriktat på attityder och värderingar kring jämställdhet, maskulinitet och våld för att förebygga pojkars och unga mäns utsatthet för och användning av våld.
  • Uppdrag till Kriminalvården att utreda vilka förutsättningar som finns och se över vilken anpassning av verksamheten som behöver göras för att kvinnor med våldsproblematik ska kunna ta del av motsvarande verksamhet som den som erbjuds eller planeras för.