1 §  Denna förordning innehåller bestämmelser för trafik på väg och i terräng.

Bestämmelser om förbud mot körning i terräng i vissa fall finns i terrängkörningslagen (1975:1313) och terrängkörningsförordningen (1978:594).

I militära vägtrafikkungörelsen (1974:97) och vägtrafikförordningen (1995:137) för den kommunala organisationen för räddningstjänst under utbildning och höjd beredskap finns bestämmelser om undantag från denna förordning.

Bestämmelser om spårvägstrafik finns i förordningen (1990:1165) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg. Förordning (2004:532).

2 §  Inom inhägnat järnvägs- eller industriområde, inhägnat tävlingsområde eller annat liknande inhägnat område gäller inte följande bestämmelser:

2 kap. 1 § tredje stycket, 2 kap.2, 9 och 10 §§, 3 kap.2-4, 11, 13 och 14 §§, 3 kap. 15 § första stycket 1-8 och 15, 3 kap.16, 18, 30, 31, 33 och 35 §§, 3 kap. 47 § första stycket 1, 3 kap.49-52 §§, 3 kap. 55 § första stycket 2 och 4, 3 kap.57, 58 och 64-83 §§, 4 kap.2-7, 9, 19 och 21 §§, 6 kap.1-4 och 5 §§, samt 7 kap.1 och 5 §§.

I terräng gäller inte heller bestämmelserna om färdhastighet i 3 kap. 17 § inom sådana inhägnade områden som avses i första stycket. Förordning (2004:296).

3 §  De beteckningar som används i denna förordning har samma betydelse som i lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner och i förordningen (2001:651) om vägtrafikdefinitioner. Förordning (2001:667).

4 §  Bestämmelserna om trafik med fordon gäller i tillämpliga delar även den som rider och den som leder eller driver kreatur.

Bestämmelserna om gående gäller även den som åker skidor, rullskidor, skridskor, rullskridskor eller liknande och den som för, leder, skjuter eller drar sparkstötting, lekfordon eller liknande fordon. Bestämmelserna om gående gäller även den som leder, skjuter eller drar cykel, moped, motorcykel, barnvagn eller rullstol, den som för ett motordrivet fordon avsett att föras av gående samt den som själv för rullstol om han eller hon färdas med gångfart. Förordning (2001:667).

5 §  Ägaren av ett fordon är skyldig att se till att fordonet inte brukas i strid mot bestämmelserna i denna förordning eller mot bestämmelser eller förbud som har meddelats med stöd av denna förordning. När någon annan brukar fordonet gäller ägarens skyldighet endast bestämmelserna i 4 kap.3, 4, 12-14 och 18 a §§ samt sådana trafikregler som meddelats genom lokala trafikföreskrifter enligt 10 kap. 1 § andra stycket vilka rör fordons axel-, boggi- eller trippelaxeltryck eller bruttovikt. Förordning (1999:721).

6 §  Vad som i denna förordning sägs om utryckningsfordon skall även gälla fordon som används vid sådana förföljanden som avses i 5 och 10 §§ lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och vid sådana ingripanden som avses i 9 § samma lag. Därvid skall vad som sägs om föreskrivna larmanordningar i stället avse motsvarande anordningar som fordonet är försett med.

Första stycket gäller endast om fordonet är att anse som utryckningsfordon eller motsvarande i registreringslandet. Förordning (2000:456).

1 §  För att undvika trafikolyckor skall en trafikant iaktta den omsorg och varsamhet som krävs med hänsyn till omständigheterna. Trafikanten skall visa särskild hänsyn mot barn, äldre, skolpatruller och personer som det framgår har ett funktionshinder eller en sjukdom som är till hinder för dem i trafiken.

En trafikant skall uppträda så att han eller hon inte i onödan hindrar eller stör annan trafik.

En vägtrafikant skall visa hänsyn mot dem som bor eller uppehåller sig vid vägen.

En terrängtrafikant skall anpassa sin färdväg och hastighet samt sitt färdsätt så att människor och djur inte störs i onödan och så att skada på annans mark eller växtlighet undviks.

2 §  En trafikant skall följa anvisningar för trafiken som meddelas genom ett vägmärke, en vägmarkering, en trafiksignal eller ett sådant tecken av en vakt som avses i 76 § vägmärkesförordningen (1978:1001). Om en anvisning innebär en avvikelse från en trafikregel gäller anvisningen framför regeln.

En anvisning genom fast sken i en trafiksignal gäller framför en anvisning om stopplikt eller väjningsplikt som meddelas genom ett vägmärke.

En särskild anvisning för cyklist, förare av moped klass II eller gående gäller för sådan trafikant framför andra anvisningar.

3 §  En trafikant skall lyda en polismans anvisning för trafiken. En anvisning som ges av en polisman gäller framför trafikreglerna och sådana anvisningar som avses i 2 §.

Detta gäller även anvisningar av en bilinspektör, en vägtransportledare eller av någon annan person som av en myndighet förordnats att övervaka trafiken, ge anvisningar för denna eller utföra punktskattekontroll.

På svenskt territorium på den fasta förbindelsen över Öresund som den definieras i artikel 2 i avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i Öresundsregionen gäller vad som sägs i första stycket även anvisningar av en dansk polisman. Förordning (2004:1171).

4 §  Behörigheten hos en polisman eller någon annan person som enligt 3 § andra stycket övervakar trafiken, ger anvisningar för denna eller utför punktskattekontroll eller hos den som enligt 4 kap. 1 § kontrollerar fordon eller förare skall tydligt framgå av klädseln eller något annat särskilt kännetecken.

5 §  En trafikant skall lämna fri väg för

1. utryckningsfordon som avger signal med föreskriven larmanordning, och
2. järnvägståg eller spårvagn om inte spårvagnsföraren har väjningsplikt som utmärks genom vägmärke.

Förare som skall lämna fri väg skall stanna om det är nödvändigt.

6 §  En trafikant får inte bryta eller på annat sätt hindra en militärkolonn, en kolonn av fordon som tillhör den kommunala organisationen för räddningstjänst, en grupp av barn under ledares uppsikt, ett begravningsfölje eller någon annan procession. Förordning (2003:818).

7 §  En trafikant som har för avsikt att korsa en järnväg eller spårväg skall vara särskilt försiktig och vara uppmärksam på om något tåg eller någon spårvagn närmar sig. Förare av fordon skall anpassa hastigheten så att fordonet kan stannas före korsningen. Korsningen skall passeras utan onödigt dröjsmål.

En trafikant får inte färdas in i en korsning med järnväg eller spårväg

1. om ett tåg eller en spårvagn närmar sig,
2. när en ljussignal visar rött sken, en ljudsignal ljuder eller en bom fälls, är fälld eller reses, eller
3. om det finns risk för att trafikanten måste stanna i korsningen.

En trafikant som inte får färdas in i en korsning med järnväg eller spårväg skall stanna på betryggande avstånd från korsningen och före signaler eller bommar.

8 §  En trafikant som med eller utan egen skuld haft del i en trafikolycka skall stanna kvar på platsen. I mån av förmåga skall trafikanten hjälpa skadade och medverka till de åtgärder som olyckan skäligen föranleder. På begäran av någon annan som haft del i olyckan eller vars egendom skadats vid olyckan skall trafikanten uppge namn och adress samt lämna upplysningar om händelsen.

Om egendom har skadats och ingen är närvarande som kan ta emot uppgifter och upplysningar, skall trafikanten snarast möjligt underrätta den som lidit skada eller polis. I det senare fallet skall polisen underrätta den som lidit skada, om denne är känd eller lätt kan spåras. Har någon person skadats och är skadan inte obetydlig, skall trafikanten snarast möjligt underrätta polis.

Om ett fordon efter en trafikolycka är placerat så att det kan vara till fara eller hinder för trafiken skall trafikanten se till att det omedelbart flyttas till en lämplig plats. Om någon har dött eller skadats svårt får dock fordonet flyttas endast om det utgör en fara för annan trafik. I sådana fall får trafikanten i övrigt inte utplåna spår som kan vara av betydelse för utredningen av olyckan eller på andra sätt ändra förhållandena på olycksplatsen. Trafikanten skall även försöka se till att ingen annan vidtar sådana åtgärder. Förordning (2001:357).

9 §  Vägmärken, vägmarkeringar, trafiksignaler och andra anordningar för trafiken får inte rubbas eller ändras.

Den som rubbat eller ändrat ett vägmärke, en vägmarkering, en trafiksignal eller någon annan anordning för trafiken skall omedelbart återställa anordningen i tillfredsställande skick. Om det inte går, skall han eller hon snarast underrätta polis eller den som satt upp och underhåller anordningen om förhållandet samt vidta de åtgärder som trafiken kräver.

10 §  Sådant som kan medföra fara eller olägenhet för trafiken får inte kastas eller lämnas på en väg.

Den som förorsakat att något som kan medföra fara eller olägenhet för trafiken finns på vägen skall omedelbart avlägsna detta. Om det inte går skall han eller hon uppmärksamma andra på förhållandet genom utmärkning eller dylikt tills han eller hon låtit undanröja faran eller olägenheten.

1 §  Fordon får inte föras av den som på grund av sjukdom, uttröttning, påverkan av alkohol, andra stimulerande eller bedövande ämnen eller av andra skäl inte kan föra fordonet på ett betryggande sätt.

2 §  Avståndet till ett framförvarande fordon skall anpassas så att det inte finns risk för påkörning om det saktar in eller stannar. Avståndet skall också anpassas så att andra trafikanters omkörning underlättas.

3 §  När ett fordon eller en spårvagn är i rörelse får på- eller avstigning inte ske. Inte heller får någon färdas på fordonets eller spårvagnens fotsteg eller liknande anordning, om den inte är särskilt inrättad för detta.

4 §  Den som åker kälke, sparkstötting eller liknande fordon eller som åker skidor, skridskor, rullskridskor eller liknande på väg får inte låta sig skjutas på eller tolka, dras eller låta sig dras av ett motordrivet fordon eller en spårvagn.

På ägovägar eller liknande vägar med ringa trafik får dock tolkning ske.

5 §  Förare som har väjningsplikt skall tydligt visa sin avsikt att väja genom att i god tid sänka hastigheten eller stanna.

Föraren får köra vidare endast om det med beaktande av andra trafikanters placering, avståndet till dem och deras hastighet inte uppkommer fara eller hinder.

6 §  Vid färd på väg skall fordon föras på körbana. Detta gäller dock inte fordon för vilka enligt 1 kap. 4 § andra stycket bestämmelserna om gående skall tillämpas. Cyklar och tvåhjuliga mopeder klass II skall vid färd på väg föras på cykelbana om sådan finns.

Om särskild försiktighet iakttas får dock

1. cyklande och förare av tvåhjuliga mopeder klass II använda körbanan även om det finns en cykelbana när det är lämpligare med hänsyn till färdmålets läge, och
2. trehjuliga mopeder klass II föras på en cykelbana med ringa trafik och tillräcklig bredd.

Är en bana avsedd för viss trafik får annan trafik förekomma på banan endast för att korsa den.

Särskilda bestämmelser om användning av vägrenen finns i 12 §. Förordning (2001:753).

7 §  Vid färd på väg skall fordon föras i det körfält som är längst till höger i färdriktningen och som är avsett för fordonet.

Cykel, moped och fordon som är konstruerat för en hastighet av högst 40 kilometer i timmen eller som inte får föras med högre hastighet än 40 kilometer i timmen skall föras så nära som möjligt den högra kanten av vägrenen eller av den bana som används.

Om körbanan är indelad i körfält som anvisats för olika vägvisningsmål genom körfältsvägvisare, får fordon föras i det körfält som är lämpligast med hänsyn till den fortsatta färden.

På en väg där den högsta tillåtna hastigheten är 70 kilometer i timmen eller lägre och körbanan har minst två körfält för trafik i samma riktning som anges med vägmarkering, får förare använda det körfält som är lämpligast med hänsyn till den fortsatta färden.

8 §  Om en körbana har fyra eller flera körfält, får fordon inte föras i de körfält som ligger till vänster om körbanans mitt i färdriktningen.

Om en körbana har tre körfält, får fordon inte föras i fältet längst till vänster i färdriktningen.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte om trafiken på körbanan är enkelriktad.

9 §  Om flera körfält för färd i samma riktning är skilda åt genom en vägmarkering, skall hela fordonet föras inom ett av de avskilda fälten. Om en spärrlinje skiljer körfälten åt får byte av körfält inte ske.

Om en körbana har två eller flera körfält för färd i samma riktning och det är tät köbildning i alla körfälten, får endast den förare som färdas i körfältet längst till höger byta körfält. Annan förare får dock byta körfält om föraren skall stanna eller parkera, eller om det behövs för att fordonet skall vara placerat i ett lämpligt körfält när det närmar sig en korsning.

I fall som avses i 7 § fjärde stycket får förare inte byta körfält annat än för att stanna eller parkera fordonet, göra omkörning eller placera fordonet i ett lämpligt körfält före sväng i korsning.

10 §  Om ett körfält är anvisat för ett visst eller vissa slag av fordon får andra fordon föras i körfältet endast för att korsa det.

11 §  Ett fordon får inte med något hjul föras på ett spärrområde eller över en spärrlinje.

Om särskild försiktighet iakttas får dock undantag göras från detta om

1. det behövs för att fordonet skall kunna passera ett hinder på vägen,
2. utrymmet i en vägkorsning annars inte är tillräckligt för fordonet,
3. ett spärrområde begränsas av en streckad linje på sidan närmast fordonet,
4. en spärrlinje behöver korsas för färd till eller från en fastighet eller motsvarande, eller
5. det i fordonets färdriktning löper en streckad linje omedelbart till höger om spärrlinjen.

12 §  På väg skall vägrenen användas

1. vid färd med cykel eller moped klass II när cykelbana saknas,
2. vid färd med moped klass I,
3. vid färd med ett fordon som är konstruerat för en hastighet av högst 40 kilometer i timmen eller som inte får föras med högre hastighet än 40 kilometer i timmen, eller
4. av dem som för ett fordon förspänt med dragdjur, rider samt leder eller driver kreatur.

Om det behövs för att underlätta framkomligheten för annan trafik, får vägrenen användas tillfälligt även vid färd med andra fordon.

Har körbanan avgränsats med en heldragen kantlinje enligt 51 § 4.1.9.2 vägmärkesförordningen (1978:1001), får vägrenen användas endast i de fall som anges i första stycket.

13 §  I en cirkulationsplats skall ett fordon föras motsols i cirkulationen runt rondellen.

Ett fordon skall passera till höger om en refug eller någon annan anordning placerad i mitten av en körbana med trafik i båda riktningarna.

Är refugen eller anordningen belägen till höger om körbanans mitt eller på en körbana med enkelriktad trafik får den passeras även till vänster om inget annat anges med vägmärke. Förordning (1999:240).

14 §  Ett fordons hastighet skall anpassas till vad trafiksäkerheten kräver. Hänsyn skall tas till väg-, terräng-, väderleks- och siktförhållandena, fordonets skick och belastning samt trafikförhållandena i övrigt. Hastigheten får aldrig vara högre än att föraren behåller kontrollen över fordonet och kan stanna det på den del av den framförvarande vägen eller terrängen som han eller hon kan överblicka och framför varje hinder som går att förutse.

15 §  Utöver andra fall som anges särskilt skall förare hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg hastighet

1. inom tättbebyggt område,
2. när sikten är nedsatt på grund av ljus- eller väderleksförhållandena,
3. vid övergångsställen eller andra platser där gående korsar vägen,
4. där korsande fordonstrafik kan förekomma,
5. i skarpa kurvor,
6. vid backkrön och andra ställen där sikten är skymd,
7. vid risk för bländning,
8. vid möte med andra fordon på smala vägar,
9. vid halt väglag,
10. när fordonet närmar sig en spårvagn, en buss eller en skolskjuts som stannats för passagerarnas på- eller avstigning,
11. när fordonet närmar sig barn som uppehåller sig på eller bredvid vägen,
12. när fordonet närmar sig kreatur på vägen,
13. där vägarbete pågår,
14. förbi en olycksplats, samt
15. vid smutsigt väglag där det finns risk för att någon annan trafikant utsätts för smutsstänk.

16 §  En förare får inte utan giltigt skäl köra med överdrivet låg hastighet, plötsligt bromsa eller på något annat sätt hindra andra förares körning.

17 §  Inom tättbebyggt område får fordon inte föras med högre hastighet än 50 kilometer i timmen.

Om det är motiverat av hänsyn till trafiksäkerheten, framkomligheten eller miljön får kommunen föreskriva att den högsta tillåtna hastigheten inom ett tättbebyggt område eller del av ett sådant område skall vara 30 kilometer i timmen.

Utom tättbebyggt område får fordon inte föras med högre hastighet än 70 kilometer i timmen (bashastighet).

Vägverket får föreskriva att den högsta tillåtna hastigheten på väg skall vara 90 eller 110 kilometer i timmen.

Bestämmelser om hastighet på motorväg finns i 9 kap. 1 §.

I terräng gäller bestämmelserna i första, andra och tredje styckena endast vid färd med motordrivet fordon. Förordning (1999:240).

18 §  När två fordons kurser skär varandra har förare väjningsplikt mot det fordon som närmar sig från höger utom i de fall som avses i 21-23 §§.

19 §  En förare som har stopplikt eller skall stanna på grund av trafiksignal skall stanna vid stopplinje. Om stopplinje saknas skall föraren stanna omedelbart före signalen eller innan föraren kör in på den korsande vägen, leden eller spårområdet.

Bestämmelserna i 5 § andra stycket gäller även förare som har stopplikt.

20 §  När en förare närmar sig eller kör in i en vägkorsning, skall körsättet anpassas så att det inte uppstår onödigt hinder för trafiken på den korsande vägen, om fordonet tvingas stanna i korsningen.

21 §  En förare som från en väg kör in på en annan väg som är huvudled, motorväg eller motortrafikled och där accelerationsfält saknas, har väjningsplikt mot fordon på den väg föraren kör in på. Väjningsplikten gäller dock inte där föraren kommer in på huvudleden, motorvägen eller motortrafikleden utan att byta körfält.

En förare har också väjningsplikt mot varje fordon vars kurs skär den egna kursen när föraren kommer in på en väg

1. från en parkeringsplats, en fastighet, en bensinstation eller från något annat liknande område i anslutning till vägen,
2. från en stig, en ägoväg eller någon annan liknande utfartsväg,
3. från en cykelbana, en gågata, en gårdsgata eller från terräng, eller
4. efter att ha korsat en gång- eller cykelbana.

En förare har dessutom väjningsplikt mot fordon på en körbana när föraren kommer in på den från en vägren eller från en sådan cykelbana som är en del av vägen. Förordning (2001:753).

22 §  En förare som kör in i en cirkulationsplats har väjningsplikt mot varje fordon som befinner sig i cirkulationen.

23 §  En förare som färdas i ett accelerationsfält skall anpassa hastigheten till trafiken i det körfält som han eller hon avser att köra in i. Föraren skall lämna accelerationsfältet så snart det kan ske utan fara eller onödigt hinder.

En förare som avser att lämna vägen skall i god tid inta det körfält som är bäst lämpat för detta. Om det finns ett retardationsfält skall föraren snarast möjligt köra in i det.

24 §  En förare som skall svänga i en vägkorsning eller skall lämna eller korsa den körbana han eller hon färdas på skall förvissa sig om att det kan ske utan hinder för mötande trafik eller för trafikanterna på den körbana som föraren avser att köra in på.

25 §  Där körbanan före en vägkorsning har två eller flera körfält i samma färdriktning skall föraren i god tid placera sitt fordon i körfältet längst till höger om föraren skall svänga till höger, och i körfältet längst till vänster om han eller hon skall svänga till vänster. Vid färd rakt fram skall föraren placera fordonet i det körfält som är lämpligast med hänsyn till övrig trafik och den fortsatta färden.

Om särskild försiktighet iakttas får avvikelse dock ske om utrymmet i korsningen annars inte är tillräckligt för fordonet.

26 §  En förare får svänga i en vägkorsning endast om det kan ske utan fara eller onödigt hinder för andra som färdas i samma riktning. Särskild uppmärksamhet skall riktas på den bakomvarande trafiken.

Vid högersväng skall ett fordon föras så nära körbanans högra kant som lämpligen kan ske eller, om fordonet förs på vägrenen, så nära vägens högra kant som möjligt.

Vid vänstersväng skall ett fordon föras så nära körbanans mitt som möjligt eller, på körbana med enkelriktad trafik, så nära körbanans vänstra kant som möjligt.

En sväng skall göras så att fordonet, när det lämnar vägkorsningen, befinner sig till höger på den körbana det förs in på.

27 §  Om ett fordon som färdas på väg efter en sväng förs in på en körbana som har två eller flera körfält i färdriktningen, skall svängen göras på det sätt som bäst lämpar sig med hänsyn till övrig trafik och den fortsatta färden.

Fordon som från motsatta håll förs in i en vägkorsning och som båda skall svänga till vänster i sin färdriktning får vid möte hållas till vänster, om det kan ske utan fara eller olägenhet.

28 §  Cyklande och förare av moped klass II får trots bestämmelserna i 25 och 26 §§ före en vägkorsning hålla till höger på vägen även när de avser att svänga till vänster. De skall fortsätta genom korsningen till dess motsatta sida och svänga först när det kan ske utan fara med hänsyn till den övriga trafiken.

Första stycket gäller inte i ett körfält som är avsett enbart för trafik som skall svänga till höger.

29 §  Bestämmelserna i 24-28 §§ gäller i tillämpliga delar även när en förare har för avsikt att korsa eller lämna körbanan på annan plats än i en vägkorsning.

30 §  Ett fordon skall vid möte med andra fordon hållas till höger. Förarna skall lämna ett betryggande avstånd i sidled mellan fordonen.

Om det finns något hinder för möte skall den förare stanna som har hindret på sin sida, om det är nödvändigt för att den mötande skall kunna passera.

31 §  Omkörning skall ske till vänster utom i de fall som avses i 7 § fjärde stycket. Omkörning skall dock ske till höger när föraren av det framförvarande fordonet svänger till vänster eller tydligt förbereder en sådan sväng.

Cyklande och mopedförare får köra om andra fordon än cykel och moped till höger.

32 §  En förare får köra om endast om det kan ske utan fara.

Omkörning får inte ske om föraren av bakomvarande fordon har påbörjat en omkörning.

Omkörning får inte ske till vänster om föraren av framförvarande fordon givit tecken som visar att han eller hon har för avsikt att köra om ett annat fordon eller av andra skäl föra sitt fordon åt vänster.

33 §  Den förare som kör om skall lämna ett betryggande avstånd i sidled mellan sitt fordon och det fordon som körs om.

34 §  Vid möte med ett järnvägståg eller en spårvagn på väg skall ett fordon hållas till höger.

Där skenornas läge föranleder det, får fordonet dock hållas till vänster, om det kan ske utan fara eller olägenhet.

35 §  Omkörning av ett järnvägståg eller en spårvagn på väg skall ske till höger.

Där skenornas läge föranleder det får dock omkörning göras till vänster, om det kan ske utan fara eller olägenhet. På en körbana med enkelriktad trafik får omkörning även äga rum till vänster, om trafikförhållandena medger det.

36 §  Omkörning får ske endast om det körfält som skall användas vid omkörningen på en tillräckligt lång sträcka är fritt från mötande trafik eller annat hinder mot omkörning.

En förare får inte köra om, om det inte finns möjlighet att efter omkörningen föra fordonet tillbaka till högra delen av körbanan utan fara för övriga trafikanter. Detta gäller dock inte när omkörningen skall ske i ett körfält där mötande trafik inte får förekomma.

37 §  När en omkörning på väg sker till vänster skall den som kör om hålla till höger så snart det kan ske utan fara eller olägenhet. Detta gäller dock inte på sådan väg som avses i 7 § fjärde stycket.

Om körbanan har minst två körfält för färd i samma riktning, behöver den omkörande inte köra tillbaka till det högra körfältet, om han eller hon strax efter omkörningen avser att köra om ytterligare fordon eller svänga till vänster och om det inte uppstår någon påtaglig olägenhet för upphinnande trafik.

38 §  När en förare som färdas på väg uppmärksammar att någon avser att köra om till vänster, skall föraren med iakttagande av bestämmelserna i 7 § hålla så långt till höger som möjligt. Föraren får inte öka hastigheten eller på något annat sätt försvåra omkörningen.

Om ett fordon förs sakta eller upptar stort utrymme och körbanan är smal, krokig eller har en icke obetydlig mötande trafik, skall föraren för att underlätta omkörning minska farten och om det behövs föra fordonet åt sidan så snart detta är möjligt.

39 §  Omkörning får inte ske strax före eller i en vägkorsning, utom när

1. omkörningen skall ske till höger,
2. trafiken i vägkorsningen är reglerad av en polisman eller genom trafiksignaler, eller
3. det framgår av vägmärken eller något annat förhållande att förarna på den korsande vägen har väjningsplikt eller stopplikt.

Omkörning får inte heller ske strax före eller i en plankorsning, utom när

1. korsningen har bommar, eller
2. trafiken i korsningen är reglerad genom sådana trafiksignaler som används i vägkorsningar.

Där sikten är skymd vid ett backkrön eller i en kurva får omkörning ske endast om körbanan i färdriktningen har minst två körfält i vilka mötande trafik inte får förekomma eller i andra fall där omkörningen kan ske utan att ett körfält avsett för fordon i mötande färdriktning behöver tas i anspråk.

Tvåhjuliga fordon utan sidvagn får dock köras om. Förordning (1999:240).

40 §  Fordon eller spårvagnar får inte köras om strax före eller på ett obevakat övergångsställe eller en obevakad cykelöverfart.

41 §  I följande fall anses det inte som omkörning när ett fordon i ett körfält passerar fordon i ett annat körfält

1. om körbanan har två eller flera körfält för färd i samma riktning och det är tät köbildning i alla körfält,
2. om körbanan är indelad i körfält för olika färdmål som är utmärkta med körfältsvägvisare, eller
3. om fordonen har placerats i skilda körfält i anslutning till en vägkorsning.

Om ett fordon före ett övergångsställe eller en cykelöverfart passerar ett annat fordon i fall som avses i första stycket, skall det ske med så låg hastighet att föraren kan stanna omedelbart om gående befinner sig på övergångsstället eller stanna omedelbart om cyklande eller förare av moped klass II befinner sig på cykelöverfarten.

42 §  Bestämmelserna i 31, 34, 35 §§, 36 § andra stycket, 37 och 38 §§ gäller inte vid omkörning av fordon som förs i ett körfält som är förbehållet för viss trafik. De gäller inte heller när föraren av ett fordon i ett sådant körfält kör om fordon i andra körfält.

43 §  En förare får starta från vägkanten, byta körfält eller på annat sätt ändra fordonets placering i sidled endast om det kan ske utan fara eller onödigt hinder för andra vägtrafikanter. Detsamma gäller när en förare stannar eller hastigt minskar farten.

En förare som uppmärksammar att någon annan förare avser att köra in i det körfält han eller hon färdas i skall anpassa hastigheten så att inkörningen underlättas.

44 §  Om antalet körfält för färd i samma riktning minskar skall förarna under ömsesidigt hänsynstagande anpassa sig till de nya förhållandena. Detta gäller även när två körbanor löper samman.

45 §  Där den högsta tillåtna hastigheten är 50 kilometer i timmen eller lägre, skall en förare som närmar sig en buss, vars förare ger tecken för att starta från en busshållplats, sakta ner och ge bussen möjlighet att lämna hållplatsen. Om det behövs skall föraren stanna.

Bussföraren skall vara särskilt försiktig så att inte fara eller onödig olägenhet uppstår.

46 §  En förare får vända eller backa endast om det kan ske utan fara eller hinder för andra vägtrafikanter.

Bestämmelser om förbud mot att vända och backa på motorvägar och motortrafikleder finns i 9 kap.1 och 2 §§.

47 §  Ett fordon får inte stannas eller parkeras

1. på en sådan plats eller på ett sådant sätt att fara uppstår eller trafiken onödigtvis hindras eller störs,
2. i en korsning med järnväg eller spårväg, eller
3. på ett sådant sätt att vägmärken eller trafiksignaler skyms.

48 §  På en gång- eller cykelbana får andra fordon än tvåhjuliga cyklar eller mopeder klass II inte stannas eller parkeras. Förordning (1999:240).

49 §  Ett fordon får inte parkeras så att

1. det hindrar tillträde till andra fordon eller så att dessa inte kan föras från platsen, eller
2. fordonet med något hjul står utanför en parkeringsruta eller annan markering som anger var parkering får ske.

50 §  När ett fordon stannats eller parkerats, skall föraren vidta åtgärder för att hindra att fordonet kommer i rörelse av sig självt.

Föraren av ett motordrivet fordon skall även vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att fordonet obehörigen brukas av någon annan.

Ett fordons dörrar eller andra anordningar får inte öppnas på sådant sätt att fara eller onödig olägenhet uppstår. Inte heller får på- eller avstigning eller på- eller avlastning ske så att fara eller onödig olägenhet uppstår.

51 §  När ett fordon på grund av olyckshändelse, motorfel eller liknande orsak blivit stående på en plats där det enligt 47-49, 52-55 §, 9 kap.1 eller 2 § eller lokal trafikföreskrift inte får stannas eller parkeras, skall föraren se till att fordonet snarast flyttas till en lämplig plats, om inte annat följer av bestämmelsen i 2 kap. 8 § om åligganden vid trafikolyckor. Förordning (2001:753).

52 §  På en väg får fordon stannas eller parkeras endast på högra sidan i färdriktningen. Om det finns järnvägs- eller spårvägsspår på högra sidan, får dock fordon stannas eller parkeras på vägens vänstra sida. På vägar med enkelriktad trafik får fordon även i andra fall stannas eller parkeras på vänstra sidan.

Ett fordon skall stannas eller parkeras så långt från körbanans mitt som möjligt och i vägens längdriktning. Parkering skall ske utanför körbanan, om vägförhållandena medger det.

Vid stannande eller parkering på en parkeringsplats, som utom tättbebyggt område är anordnad i omedelbar anslutning till vägen, bör om möjligt en parkeringsplats till höger i färdriktningen användas.

53 §  Ett fordon får inte stannas eller parkeras

1. på eller inom ett avstånd av tio meter före ett övergångsställe eller en cykelöverfart,
2. i en vägkorsning eller inom ett avstånd av tio meter från en korsande körbanas närmaste ytterkant,
3. på eller inom ett avstånd av tio meter före en korsande cykelbana eller gångbana,
4. i en vägport eller tunnel,
5. på eller i närheten av ett backkrön eller i eller i närheten av en kurva där sikten är skymd,
6. längs en spärrlinje, om avståndet mellan fordonet och linjen är mindre än tre meter, såvida inte en streckad linje löper mellan fordonet och spärrlinjen,
7. i ett cykelfält, eller
8. i ett spärrområde.

54 §  På en markerad hållplats för spårvagn eller fordon i linjetrafik får andra fordon inte parkeras och inte heller stannas annat än för sådan på- eller avstigning som kan ske utan hinder för spårvägs- eller linjetrafiken.

Om det saknas markering vid ett märke som anger en sådan hållplats, gäller förbudet i första stycket inom tjugo meter före och fem meter efter märket.

55 §  Ett fordon får inte parkeras

1. på en väg inom ett avstånd av trettio meter från en plankorsning,
2. på en väg framför infarten till en fastighet eller så att fordonstrafik till eller från fastigheten väsentligen försvåras,
3. på en huvudled,
4. på en körbana bredvid ett annat fordon som stannats eller parkerats längs körbanans kant eller bredvid en anordning som har ställts upp där.

Förbudet i första stycket 4 gäller inte om det andra fordonet är en tvåhjulig cykel, moped eller motorcykel utan sidvagn eller om anordningen är av motsvarande storlek.

56 §  Bestämmelser om förbud mot att stanna och parkera på motorvägar och motortrafikleder finns i 9 kap.1 och 2 §§.

57 §  Föraren av ett fordon som skall vara utrustat med en varningstriangel skall sätta ut triangeln när fordonet på grund av en olyckshändelse, ett motorfel eller något liknande har blivit stående på körbanan eller vägrenen där den högsta tillåtna hastigheten är högre än 50 kilometer i timmen och där fordonet inte får stannas eller parkeras enligt 47 §, 53 §4 eller 5 eller 9 kap.1 eller 2 §. En varningstriangel skall sättas ut också när fordonet av något annat skäl har parkerats på en körbana och väderleksförhållandena eller andra omständigheter gör det svårt för andra förare att se fordonet i tid. Föraren skall också i övrigt genom utmärkning eller dylikt vidta de åtgärder som behövs för att varna andra trafikanter. Om ett fordon har blivit stående i en plankorsning och inte genast kan flyttas, skall föraren även vidta de åtgärder som behövs för fordonspassagerarnas säkerhet och för att varna förare av järnvägståg eller spårvagn.

Varningstriangeln skall vara av den typ som är föreskriven för fordonet och placeras på sådant avstånd från det uppställda fordonet och på sådant sätt att andra förare varnas i god tid.

58 §  På gångbanor, vägar som är avsedda för gående samt i terräng har förare väjningsplikt mot gående. Förare har också väjningsplikt mot gående när fordon förs in på en körbana eller en vägren från en fastighetsutfart vid vägen.

I 8 kap. 1 § finns bestämmelser om att förare har väjningsplikt mot gående på gårdsgator och gågator.

En förare som möter eller kör om gående skall lämna dessa tillräckligt utrymme och tid att vika åt sidan.

En förare som avser att köra förbi till höger om en spårvagn eller buss som har stannat vid en hållplats utan refug, skall stanna och lämna fri passage åt på- eller avstigande passagerare.

59 §  På cykelbanor skall cyklande och förare av moped klass II lämnas företräde av andra fordonsförare.

60 §  Vid ett bevakat övergångsställe skall en förare lämna gående som på rätt sätt gått ut på övergångsstället möjlighet att passera. Detta gäller även om föraren får korsa övergångsstället enligt trafiksignaler eller tecken av polisman.

En förare som efter att ha svängt i en korsning skall passera ett bevakat övergångsställe skall köra med låg hastighet och har väjningsplikt mot gående som på rätt sätt har gått ut på eller just skall gå ut på övergångsstället.

Skyldigheten enligt första och andra styckena vid bevakade övergångsställen gäller även mot cyklande och förare av moped klass II vid bevakade cykelöverfarter.

61 §  Vid ett obevakat övergångsställe har en förare väjningsplikt mot gående som gått ut på eller just skall gå ut på övergångsstället.

En förare som närmar sig en obevakad cykelöverfart, skall anpassa hastigheten så att det inte uppstår fara för cyklande och mopedförare som är ute på cykelöverfarten.

En förare, som skall köra ut ur en cirkulationsplats eller annars efter att ha svängt i en vägkorsning skall passera en obevakad cykelöverfart, skall köra med låg hastighet och lämna cyklande och förare av moped klass II som är ute på eller just skall färdas ut på cykelöverfarten tillfälle att passera.

62 §  En förare som närmar sig ett övergångsställe eller en cykelöverfart skall anpassa sitt körsätt så att föraren inte tvingas stanna på övergångsstället eller överfarten.

63 §  Bestämmelser om förbud mot att köra om och passera andra fordon strax före eller på ett övergångsställe eller en cykelöverfart finns i 40 och 41 §§.

64 §  När det behövs för att förebygga eller avvärja fara, skall en förare ge ljud- eller ljussignaler eller på något annat lämpligt sätt väcka andra trafikanters uppmärksamhet.

Signaler får inte ges längre än nödvändigt.

65 §  När en förare avser att starta från en vägkant eller att vända, svänga, byta körfält eller ändra fordonets placering i sidled på något annat inte oväsentligt sätt skall föraren ge tecken med körriktningsvisaren för att visa sin avsikt. Om fordonet inte har körriktningsvisare, skall föraren i stället visa sin avsikt genom att sträcka ut armen.

En förare som avser att stanna eller hastigt minska farten skall ge tecken med stopplyktan för att visa sin avsikt. Om fordonet inte har någon stopplykta skall föraren i stället visa sin avsikt genom att höja armen.

Tecken skall ges i god tid innan den avsedda manövern genomförs och vara väl synligt och otvetydigt. Teckengivningen skall upphöra så snart manövern är avslutad.

66 §  Även om en förare givit signal eller tecken är han eller hon skyldig att försäkra sig om att den avsedda manövern kan göras utan fara eller onödigt hinder för någon annan.

67 §  Lyktor och strålkastare får inte användas på sådant sätt att andra förare kan bländas.

68 §  Vid färd på väg med ett fordon skall lyktor och strålkastare som är föreskrivna för fordonet vara tända.

Vid färd på väg med ett motordrivet fordon som har utrustats med strålkastare för färd skall dessa vara tända även om de inte är föreskrivna för fordonet.

En moped som framförs på väg med avstängd motor behöver ha strålkastare och lyktor tända endast vid färd under mörker.

Används helljus behöver inte halvljus eller parkeringsljus vara tänt. Inte heller behöver parkeringsljus vara tänt, när halvljus används.

Vid bärgning eller bogsering av ett skadat fordon på väg skall, om det skadade fordonets belysning inte kan användas på föreskrivet sätt, det skadade fordonet i stället märkas ut enligt bestämmelserna i 82 § andra stycket. Förordning (2000:869).

69 §  Vid färd på väg med motordrivna fordon skall halvljus användas, om inte annat följer av 70 eller 71 §.

70 §  Vid färd på väg med bil, motorredskap klass I, tung terrängvagn, motorcykel eller moped klass I skall helljus användas, när förarens synfält med hänsyn till fordonets hastighet annars inte är tillräckligt för att fordonet skall kunna föras säkert.

Helljus får inte användas

1. på sträcka där vägen är tillfredsställande belyst,
2. på sådant avstånd från ett mötande fordon att dess förare kan bländas,
3. vid möte med ett spårbundet trafikmedel eller ett fartyg som förs längs vägen, om risk för bländning kan uppstå, eller
4. på ringa avstånd bakom ett annat fordon.

71 §  Vid färd på väg med bil, motorredskap klass I, tung terrängvagn, motorcykel eller moped klass I får i stället för halvljus användas annat ljus som är tillräckligt för att uppmärksamma andra trafikanter på fordonet. Detta gäller dock inte vid färd under mörker, i gryning eller skymning eller när väderleksförhållandena eller andra omständigheter föranleder att halvljuset behöver vara tänt.

I dimma och vid kraftig nederbörd får dimljus användas i stället för halvljus.

Sådant ljus som avses i första stycket, dimljus eller halvljus får inte användas samtidigt. Förbudet gäller inte vid färd med motorcykel under dagsljus.

72 §  Vid färd på väg får dimbakljus användas endast i dimma, vid kraftig nederbörd eller under därmed jämförliga siktförhållanden och på sådant sätt att förare av bakomvarande fordon inte bländas.

73 §  Ett fordon som inte skall vara utrustat med lyktor eller strålkastare skall vid färd på väg under mörker, i skymning eller gryning och i övrigt när väderleken eller andra omständigheter gör det nödvändigt ha en lykta som visar vitt eller gult ljus framåt och en som visar rött ljus bakåt. Lyktorna skall fästas eller bäras på den sida av fordonet som är vänd mot vägens mitt. Om det är tillräckligt för att uppmärksamma andra trafikanter på fordonet får ljuset visas framåt och bakåt från samma lykta.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte sådana vägtrafikanter som avses i 1 kap.4 § första och andra styckena.

74 §  När ett fordon har stannats eller parkerats på en väg skall fordonets parkerings- och baklyktor vara tända under mörker, skymning eller gryning och i övrigt när väderleken eller andra omständigheter gör det nödvändigt för att andra trafikanter skall uppmärksamma det.

Om fordonet inte är utrustat med parkerings- eller baklyktor skall det i stället ha annan belysning som är föreskriven för fordonet tänd. För ett fordon för vilket det saknas särskilda föreskrifter om lyktor eller strålkastare skall bestämmelserna i 73 § tillämpas. I övrigt får inga andra lyktor eller strålkastare än parkeringslyktor, baklyktor eller skyltlyktor vara tända.

Om ett motordrivet fordon, som är högst sex meter långt och två meter brett, parkeras längs kanten på en väg där den högsta tillåtna hastigheten är 50 kilometer i timmen eller lägre, är det tillräckligt att parkerings- och baklyktor mot vägens mitt hålls tända, om inte ett annat fordon är kopplat till fordonet.

75 §  Bestämmelserna i 74 § gäller inte om vägen är så väl belyst att fordonet ändå kan uppmärksammas tydligt på tillräckligt avstånd eller om fordonet stannats eller parkerats utanför körbanan och vägrenen.

Inte heller behöver belysning vara tänd på tvåhjuliga cyklar, mopeder eller motorcyklar utan sidvagn, om fordonet stannats eller parkerats längs vägens yttersta kant.

76 §  Under färd på väg får från ett fordon

1. inte visas annat än vitt eller gult ljus framåt, samt
2. inte visas vitt ljus bakåt annat än vid backning eller vid arbete som kräver vitt ljus.

Detta gäller dock inte lykta med annan färg som föreskrivits för fordonet.

På ett fordon som färdas på väg får inga andra lyktor eller strålkastare med blinkande ljus användas än

1. körriktningsvisare,
2. larmanordning, samt
3. lykta som avger orangegult ljus och som är särskilt anordnad som varningsanordning i den utsträckning som Vägverket föreskriver.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte sådana lyktor som används för att ge tecken enligt 67 § 13.3.4 vägmärkesförordningen (1978:1001).

77 §  Vid färd i terräng under mörker, i skymning eller i gryning och i övrigt när det är påkallat av väderleken eller andra omständigheter skall de lyktor och strålkastare som är föreskrivna för fordonet vara tända. Detta gäller dock inte parkeringslyktor.

Helljus skall användas när förarens synfält med hänsyn till fordonets hastighet annars är otillräckligt för att fordonet skall kunna föras säkert.

Vid färd i terräng med ett motordrivet fordon som har utrustats med strålkastare för färd skall dessa vara tända under mörker, i skymning eller i gryning och i övrigt när det är påkallat av väderleken eller andra omständigheter även om de inte är föreskrivna för fordonet. Förordning (2000:869).

78 §  Ett fordon får inte lastas på sådant sätt att

1. förarens sikt eller möjligheter till manövrering hindras, eller
2. föreskrivna körriktningstecken, stopptecken, lyktor eller strålkastare skyms. Förordning (2001:667).

79 §  På eller i ett fordon får passagerare inte tas med i sådant antal eller placeras på sådant sätt att fara kan uppstå. Förordning (2001:753).

80 §  Last får inte medföras på eller i ett fordon på sådant sätt att den kan

1. utgöra fara för person,
2. orsaka skador på egendom,
3. släpa efter eller falla av fordonet,
4. orsaka störande dammbildning eller liknande,
5. försvåra körningen av fordonet, eller
6. framkalla onödigt buller.

Lasten skall vara fastgjord om det krävs med hänsyn till lastutrymmets eller lastens beskaffenhet. Om det behövs skall lasten vara övertäckt.

81 §  Vid färd på väg får inte kedjor, rep, presenningar eller andra anordningar som tjänar till att hålla fast eller skydda lasten hänga lösa utanför ett fordon eller släpa på marken.

82 §  Vid färd på väg skall lastens yttersta del vara tydligt utmärkt när lasten skjuter ut framför ett fordon eller mer än en meter bakom ett fordon. Som last räknas även redskap och utrustning som inte är fast monterad på fordonet. Last som skjuter ut mindre än en meter framför fordonet behöver dock inte märkas ut om den utskjutande delen tydligt framgår för andra trafikanter.

Under mörker, i skymning och gryning och i övrigt när det är påkallat av väderleken eller andra omständigheter skall lasten märkas ut

1. framtill med en lykta som visar vitt ljus framåt och med vita reflexer, och
2. baktill med en lykta som visar rött ljus bakåt och med röda reflexer.

Reflexerna skall vara placerade så lågt att de kan återkasta skenet från andra fordons halvljus.

83 §  Last som i sidled skjuter ut utanför fordonet och är mer än 260 centimeter bred eller skjuter ut mer än 20 centimeter utanför fordonet skall vid färd på väg vara tydligt utmärkt. Sådan utmärkning behövs dock inte om de utskjutande delarna ändå tydligt framgår för andra trafikanter. Som last räknas även redskap och utrustning som inte är fast monterad på fordonet.

Under mörker, i skymning eller gryning och i övrigt när det är påkallat av väderleken eller andra omständigheter skall sådan last som avses i första stycket alltid märkas ut

1. framtill med en lykta som visar vitt ljus framåt och med vita reflexer, och
2. baktill med en lykta som visar rött ljus bakåt och med röda reflexer.

Lyktorna och reflexanordningarna skall i sidled sitta mindre än 40 centimeter innanför lastens yttersta kant. Om lasten är mer än 260 centimeter bred skall dock lyktorna och reflexerna sitta på lastens yttersta kant. Reflexerna skall vara placerade så lågt att de kan återkasta skenet från andra fordons halvljus.

84 §  Tävling eller uppvisning med fordon, eller där sådana trafikanter som avses i 1 kap. 4 § andra stycket deltar, får inte anordnas på väg utan tillstånd. Frågor om tillstånd prövas av länsstyrelsen. Om en tävling eller uppvisning berör mer än ett län, prövas frågan av länsstyrelsen i det län där tävlingen eller uppvisningen startar. Länsstyrelsen skall då inhämta yttrande från övriga berörda länsstyrelser.

Om tillstånd lämnas, skall länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter som utöver trafikreglerna behövs för att förebygga fara eller olägenhet för trafiken och för dem som bor eller uppehåller sig vid vägen eller som behövs av annat skäl. Förordning (2005:71).

1 §  Föraren av ett motordrivet fordon skall stanna på tecken av den person som en myndighet har förordnat att kontrollera fordon eller förare.

2 §  Ett motordrivet fordon får inte dra fler än

1. ett fordon som inte är inrättat för koppling till dragfordonet, eller
2. två fordon som är inrättade för koppling till dragfordonet.

Den sammanlagda bruttovikten av de fordon som dras får vid färd på väg inte överstiga dragfordonets bruttovikt och vid färd i terräng två gånger dragfordonets bruttovikt.

Trots bestämmelserna i första stycket får bilar, traktorer, motorredskap och terrängmotorfordon dra ett eller flera fordon, om samtliga fordon som dras är inrättade för koppling till dragfordonet och

1. kan bromsas effektivt, eller
2. den sammanlagda bruttovikten av tillkopplade fordon som saknar effektiva bromsar inte överstiger dragfordonets bruttovikt eller vid färd i terräng två gånger dragfordonets bruttovikt.

3 §  Om en viss maximal släpvagnsvikt gäller för ett motordrivet fordon, får den sammanlagda vikten av dragna släpvagnar inte överstiga denna.

4 §  Om en viss maximilast gäller för ett motordrivet fordon eller ett därtill kopplat fordon får tyngre last inte befordras med fordonet.

5 §  Fordon som dras av ett annat fordon skall vara kopplade på ett från trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt.

Vid färd på väg skall kopplingsanordningen vara tydligt utmärkt om det dragna fordonet inte är inrättat för koppling till dragfordonet och avståndet mellan fordonen överstiger 2,0 meter.

6 §  I en bil får inte fler passagerare tas med än den är registrerad för. Passagerare skall färdas på en plats som är avsedd för passagerare.

På en motorcykel får passagerare tas med endast om motorcykeln är inrättad för det. Passageraren skall sitta på den plats som är avsedd för passagerare. Mer än en passagerare får inte tas med. I en sidvagn får inte flera passagerare tas med än vagnen är avsedd för.

På en motorcykel eller i en sidvagn som kopplats till en motorcykel får passagerare tas med endast om föraren fyllt 18 år. Vid övningskörning med motorcykel tillämpas dock bestämmelserna i 4 kap.2 och 3 §§körkortslagen (1998:488) om förares ålder.

Vägverket får föreskriva eller i enskilda fall medge undantag från bestämmelserna i första-tredje styckena. Förordning (2005:949).

7 §  Föraren av ett motordrivet fordon skall behandla fordonet så att det inte bullrar onödigt mycket och i möjligaste mån se till att fordonet inte släpper ut avgaser i sådan mängd att de orsakar olägenheter.

8 §  Med ett motordrivet fordon får onödig och störande körning inte äga rum vid bostadsbebyggelse. Föraren av ett sådant fordon skall i övrigt anpassa färdväg, hastighet och färdsätt så att andra inte störs i onödan.

9 §  Den som färdas med motorcykel eller moped skall använda skyddshjälm.

Skyddshjälm behöver inte användas

1. av passagerare som inte fyllt sju år och som använder annat lämpligt huvudskydd,
2. när fordonet inte är i rörelse,
3. vid färd inom parkeringsplats, parkeringshus, bensinstations- eller verkstadsområde eller liknande område,
4. på en moped som framförs med avstängd motor, eller
5. i en tre- eller fyrhjulig motorcykel med karosseri eller i en tre- eller fyrhjulig moped med karosseri om bilbälte används.

Föraren skall se till att passagerare som är under femton år använder skyddshjälm eller annat huvudskydd i enlighet med bestämmelserna i första och andra styckena. Förordning (2001:753).

10 §  Vid färd på väg skall den som färdas i en personbil, en lastbil, en tre- eller fyrhjulig motorcykel med karosseri eller en tre- eller fyrhjulig moped med karosseri sitta på en sittplats som är utrustad med bilbälte, om en sådan plats är tillgänglig, och använda bältet. Den som färdas i en buss på en sådan sittplats som är utrustad med bilbälte skall använda bältet. Den som färdas sittande i rullstol skall färdas på rullstolsplats och använda bilbälte om rullstolsplatsen är försedd med bilbälte. Rullstolen skall vara fastsatt med eller stödjas av en anordning som är avsedd för detta i fordonet.

Barn skall till och med det år de fyller sex år använda bilbarnstol, bälteskudde eller annan särskild skyddsanordning för barn i stället för eller tillsammans med bilbältet. Om ett barn färdas tillfälligt i ett fordon som saknar särskild skyddsanordning, skall barnet i stället använda bilbältet när det är möjligt.

Föraren, annan ombordpersonal, ledsagare och ledare för en grupp skall vidta lämpliga åtgärder så att passagerare som är under femton år använder bilbälte eller annan särskild skyddsanordning, och hjälpa passagerare att placera rullstol i enlighet med bestämmelserna i första stycket.

Bilbältet eller den särskilda skyddsanordningen behöver inte användas

1. när fordonet inte är i rörelse,
2. vid backning,
3. vid färd inom parkeringsplats, parkeringshus, bensinstations- eller verkstadsområde eller liknande område, eller
4. när det finns medicinska hinder enligt läkarintyg som utfärdats före färden. Förordning (2005:949).

11 §  Vägar som inte är enskilda delas in i tre bärighetsklasser. Om inte annat har föreskrivits tillhör en allmän väg bärighetsklass 1 (BK1) och övriga vägar som inte är enskilda bärighetsklass 2 (BK2). Föreskrifter om att en allmän väg eller del av en sådan väg skall tillhöra bärighetsklass 2 eller 3 meddelas av Vägverket eller, om kommunen är väghållare, av kommunen. Föreskrifter om att någon annan väg som inte är enskild eller en del av en sådan väg skall tillhöra bärighetsklass 1 eller 3 meddelas av kommunen. Förordning (1999:240).

12 §  På vägar som inte är enskilda får motordrivna fordon eller därtill kopplade fordon föras endast om de värden för respektive bärighetsklass som anges nedan inte överskrids.

Vägverket får föreskriva att fordon eller fordonståg får föras trots att de värden som anges i första stycket överskrids. Föreskrifterna skall vara förenade med sådana villkor att trafiksäkerheten inte äventyras.

13 §  På vägar som inte är enskilda får fordonståg föras endast om de värden som anges nedan för avståndet mellan den första axeln på ett tillkopplat fordon och den sista axeln på fordonet som det är kopplat till inte underskrids.

Ett fordonståg får dock föras på sådan väg som avses i första stycket om vikten för varje möjlig kombination av axlar inom fordonståget understiger högsta tillåtna bruttovikt för motsvarande avstånd mellan första och sista axeln enligt bilaga 1-3 till denna förordning. Vid jämförelse med bilaga 1 skall de värden som anges för släpvagnar gälla, om den tillåtna bruttovikten därigenom blir högre.

Vägverket får föreskriva att fordonståg får föras trots att de värden som anges i första och andra styckena underskrids. Föreskrifterna skall vara förenade med sådana villkor att trafiksäkerheten inte äventyras.

14 §  Trots bestämmelserna i 12 § 4, 13 § och bilaga 1 får fordon och fordonståg som huvudsakligen används i internationell trafik föras på vägar med bärighetsklass 1 om följande längdmått och bruttovikter inte överskrids.

1. 26 ton för treaxligt motorfordon.
2. 38 ton för fyraxligt fordonståg.
3. 40 ton för fem- eller sexaxligt fordonståg.
4. 44 ton för treaxligt motorfordon med två- eller treaxlig påhängsvagn vid transport av 40 fots ISO-container.
5. 16,5 meter för bil med påhängsvagn.
6. 18,75 meter för bil med släpvagn.

15 §  Om ett motordrivet fordon eller ett därtill kopplat fordon lastas så att lasten på någondera sidan skjuter ut mer än 20 centimeter utanför fordonet eller om fordonets bredd, lasten inräknad, överstiger 260 centimeter eller för en buss 255 centimeter, får fordonet eller därtill kopplat fordon föras endast på enskild väg.

Följande fordon får dock föras på väg som inte är enskild.

1. Lätt motorcykel vars bredd med last inte överstiger 120 centimeter.
2. Redskap som används i jordbruksarbete, även om bredden överstiger 260 centimeter.
3. Fordon som är lastat med opackat hö eller liknande, även om lasten på någon sida skjuter ut mer än 20 centimeter utanför fordonet.
4. Traktor med påmonterat redskap eller utrustning även om fordonet är bredare än 260 centimeter, redskap eller utrustning inräknad.
5. Motorredskap vid kortare färd till eller från en arbetsplats eller för liknande ändamål, även om fordonet är bredare än 260 centimeter, redskap eller utrustning inräknad.

Vägverket får föreskriva att fordon eller fordonståg som transporterar odelbar last får föras på vägar som inte är enskilda trots att den bredd som anges i första stycket överskrids. Lasten får därvid skjuta ut mer än 20 centimeter utanför fordonet. Föreskrifterna skall vara förenade med sådana villkor att trafiksäkerheten inte äventyras.

Trots vad som sägs i första stycket får bussar som har registrerats före den 1 november 2004 och vars utförande därefter inte väsentligen har förändrats, till utgången av år 2020 föras på andra vägar än enskilda om fordonets bredd, lasten inräknad, inte överstiger 260 centimeter. Förordning (2004:718).

15 a §  Vid färd på väg får det till en tvåhjulig motorcykel eller en tvåhjulig moped klass I inte kopplas en släpvagn med en bredd som överstiger 125 centimeter eller med en vikt som överstiger hälften av det dragande fordonets tjänstevikt minskad med vikten av bränsle och verktyg som hör till fordonet.

Vid färd på väg får det till en tre- eller fyrhjulig motorcykel eller en tre- eller fyrhjulig moped inte kopplas en släpvagn med en bredd som överstiger motorcykelns respektive mopedens bredd eller i något fall 200 centimeter eller med en vikt som överstiger hälften av det dragande fordonets tjänstevikt minskad med vikten av bränsle och verktyg som hör till fordonet. Förordning (2002:943).

15 b §  Vid färd på väg får följande fordon inte användas för personbefordran.

1. En släpvagn som kopplats till en motorcykel eller en moped klass I.
2. En släpsläde som kopplats till ett motorfordon, en traktor eller ett motorredskap. Förordning (2006:21).

16 §  Ett fordons bredd mäts över de delar av fordonet som skjuter ut längst. Följande räknas dock inte in i bredden.

1. Däck nära deras kontaktpunkt med marken samt däcksventiler.
2. Slirningsskydd monterade på hjulen.
3. Backspeglar.
4. Körriktningsvisare, breddmarkeringslyktor, parkeringslyktor, sidomarkeringslyktor och reflexanordningar.
5. Plomberingsanordningar som är nödvändiga från tullsynpunkt.

Vägverket får föreskriva eller för ett särskilt fall medge att viss utrustning inte skall räknas in i fordonsbredden.

17 §  Ett annat motordrivet fordon än en buss med eller utan ett därtill kopplat fordon får inte föras på andra vägar än enskilda om fordonet eller fordonståget, lasten inräknad, är längre än 24,0 meter. Längden av ett fordonståg, lasten inräknad, får dock uppgå till 25,25 meter om följande villkor är uppfyllda.

1. Varje ingående fordon är utrustat med sådana låsningsfria bromsar och kopplingsanordningar som Vägverket föreskriver.
2. Varje ingående motordrivet fordon har en största längd av 12,0 meter.
3. Varje ingående släpvagn, utom påhängsvagn, har en största längd av 12,0 meter.
4. Avståndet mellan kopplingstappen och bakkanten på en påhängsvagn överstiger inte 12,0 meter.
5. Det horisontella avståndet mellan kopplingstappen och varje punkt på framkanten av en påhängsvagn överstiger inte 2,04 meter.
6. Fordonstågets sammanlagda lastlängd bakom förarhytten, mätt parallellt med fordonstågets längsgående axel, överstiger inte 21,86 meter.
7. Avståndet, mätt parallellt med fordonstågets längsgående axel, från den längst fram belägna yttre punkten på lastutrymmet bakom förarhytten till den längst bak belägna yttre punkten på fordonståget överstiger inte 22,9 meter.
8. Fordonsbredden, utom för påbyggnad för temperaturkontrollerade fordon, är högst 2,55 meter.
9. Bredden på påbyggnad för temperaturkontrollerade fordon är högst 2,60 meter.
10. Varje ingående motordrivet fordon som är i rörelse kan vända inom en cirkelring som har en yttre radie på 12,5 meter och en inre radie på 5,3 meter.
11. Fordonståget uppfyller de vändningskrav som Vägverket föreskriver.

Bestämmelserna om längd och avstånd i första stycket 2-5 skall omfatta även avtagbara påbyggnader och standardiserade godsbehållare såsom containrar.

Fordon som har registrerats före den 1 november 1997 och vars utförande därefter inte väsentligen har förändrats, skall till utgången av år 2006 inte omfattas av bestämmelserna i första stycket 2-10. Förordning (2004:285).

17 a §  En buss med eller utan ett därtill kopplat fordon får föras på andra vägar än enskilda endast om fordonets eller fordonstågets längd, lasten inräknad, inte överstiger de mått som anges nedan samt uppfyller de vändningskrav som Vägverket föreskriver.

Bussar som har registrerats före den 1 juli 2004 och vars utförande därefter inte väsentligen har förändrats, skall till utgången av år 2020 inte omfattas av bestämmelserna i första stycket. Förordning (2004:285).

17 b §  Vägverket får föreskriva att fordon eller fordonståg får föras trots att de längder som anges i 17 § första stycket första meningen och i 17 a § överskrids. Föreskrifterna skall vara förenade med sådana villkor att trafiksäkerheten inte äventyras. Förordning (2004:285).

18 §  Ett motordrivet fordon och fordon som har kopplats till ett sådant fordon får inte föras på andra vägar än enskilda om fordonets hjul, band eller medar är sådana att de kan medföra nämnvärd skada på körbanan.

18 a §  Personbil, lätt lastbil och buss med en totalvikt av högst 3,5 ton samt släpvagn, som dras av sådant fordon, skall vid färd på väg vara försedd med vinterdäck eller likvärdig utrustning den 1 december-den 31 mars när vinterväglag råder.

Ett fordon får brukas trots bestämmelserna i första stycket

1. om det kan ske utan fara för trafiksäkerheten
   1. för provkörning eller bogsering av fordonet i samband med reparation eller liknande ändamål,
   2. för färd kortaste lämpliga väg till och från närmaste besiktningsorgan enligt fordonslagen (2002:574) för besiktning,
2. om fordonet enligt vägtrafikregistret är av en årsmodell som är trettio år eller äldre,
3. om fordonet är registrerat i utlandet, eller
4. vid färd som påbörjas eller avslutas i utlandet.

Vägverket får föreskriva att fordon även i andra fall än som avses i andra stycket får brukas trots bestämmelserna i första stycket om det kan ske utan att trafiksäkerheten sätts i fara. Förordning (2002:943).

19 §  Föraren av en tvåhjulig motorcykel får vid färd på väg inte låta motorcykeln dras eller skjutas av ett annat fordon eller spårvagn. Föraren får inte heller dra eller framför sig skjuta någon annan vägtrafikant eller föra något annat fordon vid sidan än tillkopplad sidvagn.

20 §  Vid färd på väg får buss med en totalvikt över 3,5 ton inte föras med högre hastighet än 90 kilometer i timmen. Tung lastbil får inte föras med högre hastighet än 80 kilometer i timmen. På motorvägar eller motortrafikleder får tung lastbil dock föras med 90 kilometer i timmen. Tung terrängvagn och motorredskap klass I får inte föras med högre hastighet än 50 kilometer i timmen.

Om det till ett motorfordon, ett motorredskap klass I eller en tung terrängvagn har kopplats ytterligare fordon, får fordonen på väg inte föras med högre hastighet än som anges nedan.

Bil med dolly till vilken kopplats påhängsvagn får framföras med högst 80 kilometer i timmen även om kraven i andra stycket 2 inte är uppfyllda, om dollyn och påhängsvagnen registrerats och tagits i bruk före den 1 januari 1999, ingår i ett fordonståg som är högst 24,0 meter långt och är försedda med effektiva bromsar som kan manövreras från bilens färdbroms.

Bestämmelserna i första, andra och tredje styckena gäller dock inte i den mån lägre hastighet är föreskriven för vägen.

Vägverket får föreskriva att en bil med två släpvagnar även i andra fall än som anges i andra stycket 2 får föras med högre hastighet än 40 kilometer i timmen samt att ett motorredskap klass I får föras med högre hastighet än 50 kilometer i timmen. Föreskrifterna skall vara förenade med sådana villkor för fordonets konstruktion och utrustning att trafiksäkerheten inte äventyras. Förordning (1999:240).

21 §  Fordon med band får på väg inte föras med högre hastighet än 20 kilometer i timmen. Fordon med hjulringar av järn eller annat hårt material får på väg inte föras med högre hastighet än 10 kilometer i timmen.

1 §  Terrängmotorfordon och terrängsläp får inte föras på andra vägar än enskilda utom i de fall som anges i 2 och 6 §§. Förordning (2002:943).

2 §  Den som vid färd med ett terrängmotorfordon eller ett terrängsläp behöver korsa en väg som inte är enskild får föra fordonet på vägen kortaste lämpliga sträcka. Detsamma gäller om det med hänsyn till terrängförhållandena är nödvändigt att färdas på vägen. Förordning (2002:943).

3 §  En förare av ett terrängmotorfordon som kör ut från terrängen skall stanna fordonet innan han eller hon kör ut på en väg. Trafikanter på vägen skall lämnas företräde.

4 §  När terrängmotorfordon eller terrängsläp förs på annan väg än sådan enskild väg som i mindre omfattning används av allmänheten för trafik får passagerare inte tas med i fordonet eller ett därtill kopplat fordon. Förordning (2002:943).

5 §  På annan väg än sådan enskild väg som i mindre omfattning används av allmänheten för trafik får terrängmotorfordon eller terrängsläp inte föras med högre hastighet än 20 kilometer i timmen. Förordning (2002:943).

6 §  Tung terrängvagn på hjul får föras på väg trots bestämmelserna i 1, 4 och 5 §§.

1 §  Cyklande skall färdas efter varandra. När det kan ske utan fara eller olägenhet för trafiken får de dock färdas i bredd.

2 §  Cyklande och mopedförare skall hålla minst en hand på styret.

Mopedförare skall hålla båda fötterna på pedalerna eller fotstöden.

3 §  På en cykel eller en moped får inte samtidigt färdas flera personer än cykeln eller mopeden är byggd för.

När en cykel eller moped klass II har lämpliga säten och effektivt skydd mot hjulekrarna får dock på fordonet färdas ytterligare

1. ett barn under tio år, om den som styr fordonet har fyllt femton år, eller
2. två barn under sex år, om den som styr fordonet har fyllt arton år.

4 §  Cyklande eller mopedförare får inte transportera gods som är så tungt eller stort att cykeln eller mopeden inte kan manövreras säkert eller så att annan trafik hindras.

4 a §  Den som är under femton år och färdas med en tvåhjulig cykel skall använda cykelhjälm eller annat lämpligt huvudskydd.

Cykelföraren skall se till att passagerare använder cykelhjälm eller annat lämpligt huvudskydd i enlighet med bestämmelsen i första stycket. Förordning (2004:296).

5 §  Vid färd på väg får cyklande eller mopedförare inte låta cykeln eller mopeden dras eller skjutas av annat fordon eller spårvagn. Mopedförare får inte heller dra eller framför sig skjuta någon annan vägtrafikant eller föra något annat fordon vid sidan.

6 §  Cyklande eller förare av moped klass II som skall färdas ut på en cykelöverfart skall ta hänsyn till fordon som närmar sig överfarten och får korsa vägen endast om det kan ske utan fara.

1 §  Gående skall vid färd på väg använda gångbanan eller vägrenen.

Om det inte finns någon gångbana eller vägren, skall gående använda cykelbanan eller körbanan. Detsamma gäller sådana trafikanter som avses i 1 kap. 4 § andra stycket om gångbanan är smal eller utrymmet på den är begränsat på annat sätt eller om det finns andra särskilda skäl för det.

Gående som använder vägrenen eller körbanan skall om möjligt gå längst till vänster i färdriktningen. Den som åker rullskidor, rullskridskor eller liknande och som färdas med högre hastighet än gångfart skall dock färdas längst till höger om det är lämpligare.

De som går i grupp under uppsikt av en ledare eller i en procession skall om det är lämpligt använda vägrenen eller körbanans högra sida i färdriktningen. Om gruppen består av barn som går högst två i bredd, skall om möjligt gångbana, vägren eller cykelbana användas.

2 §  På en väg där fordonstrafik är förbjuden och på en sådan gårdsgata eller gågata som avses i 8 kap. 1 § gäller inte bestämmelserna i 1 §.

3 §  Gående skall korsa en kör- eller cykelbana på ett övergångsställe. Om det inte finns något övergångsställe i närheten, skall gående i stället korsa kör- eller cykelbanan tvärs över denna och helst vid en vägkorsning.

Kör- eller cykelbanan skall korsas utan onödigt dröjsmål.

4 §  Gående som skall gå ut på ett övergångsställe skall ta hänsyn till avståndet till och hastigheten hos de fordon som närmar sig övergångsstället. Utanför ett övergångsställe får gående korsa vägen endast om det kan ske utan fara eller olägenhet för trafiken.

5 §  När en grupp som går under uppsikt av en ledare eller en procession använder vägrenen, körbanan eller cykelbanan under annan tid än då det är dagsljus med klar sikt, skall den som går i täten ha minst en lykta som mot vägens mitt visar vitt eller gult ljus framåt och den som går i kön minst en lykta som mot vägens mitt visar rött ljus bakåt.

1 §  På en gågata och en gårdsgata gäller följande.

1. Fordon får inte föras med högre hastighet än gångfart.
2. Fordon får inte parkeras på någon annan plats än särskilt anordnade parkeringsplatser.
3. Fordonsförare har väjningsplikt mot gående.

På en gågata får motordrivna fordon inte föras annat än för att korsa den. Sådana fordon får dock föras på gågator om det behövs för

1. varuleveranser till eller från butiker eller motsvarande vid gågatan,
2. transporter av gods eller boende till eller från adress vid gågatan,
3. transporter av gäster till eller från hotell eller motsvarande vid gågatan, eller
4. transporter av sjuka eller rörelsehindrade personer till eller från adress vid gågatan. Förordning (2001:753).

1 §  På en motorväg gäller följande.

1. Endast trafik med motorfordon eller motorfordon med tillkopplat fordon som är konstruerade för och får framföras med en hastighet av minst 40 kilometer i timmen får förekomma. Mopeder klass I får dock inte framföras på en motorväg.
2. Fordon får föras in på en motorväg endast vid vägens början eller på en påfartsväg och föras av motorvägen endast på en avfartsväg eller vid dess slut.
3. Fordon får inte föras på skiljeremsan eller på en tvärgående förbindelseväg mellan körbanorna.
4. Fordon får inte vändas eller backas.
5. Fordon får inte stannas eller parkeras annat än på platser som utmärkts med ett vägmärke som parkerings- eller rastplats. Bussar i linjetrafik får dock stannas vid särskilt anordnade hållplatser.
6. Fordon får inte föras med högre hastighet än 110 kilometer i timmen.

Vägverket får föreskriva att fordon eller fordonståg även i andra fall än som anges i första stycket 1 får föras på motorväg. Föreskrifterna skall vara förenade med sådana villkor att trafiksäkerheten inte äventyras.

2 §  Bestämmelserna i 1 § första stycket1-5 och andra stycket gäller i tilllämpliga delar även trafik på en motortrafikled samt på- och avfartsvägar till en sådan väg.

1 §  Särskilda trafikregler får, utom i de fall som avses i 10 och 14 §§, meddelas genom lokala trafikföreskrifter för en viss väg eller vägsträcka eller för samtliga vägar inom ett visst område eller för ett område eller en färdled i terräng.

De särskilda trafikreglerna får gälla följande.

1. Att en viss väg eller vägsträcka skall vara huvudled, motorväg eller motortrafikled.
2. Att en viss väg eller vägsträcka eller samtliga vägar inom ett område skall vara gågata eller gårdsgata.
3. Att ett visst område skall vara tättbebyggt område.
4. Att en viss plats skall vara cirkulationsplats.
5. Förbud mot trafik med fordon.
6. Förbud eller påbud att svänga eller köra i viss riktning.
7. Förbud mot omkörning.
8. Väjningsplikt eller stopplikt med avvikelser från bestämmelserna i 3 kap.18 eller 21 § eller i stället för bestämmelserna i 3 kap. 23 § första stycket.
9. Stopplikt i järnvägs- eller spårvägskorsningar.
10. Avvikelser från bestämmelserna om hastighet i 3 kap. 17 § första stycket eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 17 § andra stycket, om det är motiverat av hänsyn till trafiksäkerheten, framkomligheten eller miljön.
11. Begränsning till lägre hastighet än som följer av 3 kap. 17 § tredje stycket, 4 kap. 20 § eller 9 kap. 1 § eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 17 § fjärde stycket, om det är motiverat av hänsyn till trafiksäkerheten, framkomligheten eller miljön.
12. Förbud att stanna eller parkera fordon eller tillåtelse att stanna eller parkera fordon med avvikelse från bestämmelserna i 3 kap.48 eller 52 §, 53 § 2-5, 54 § eller 55 §3 eller 4, 8 kap. 1 § eller lokal trafikföreskrift.
13. Tidsbegränsning, avgiftsplikt eller andra villkor för parkering.
14. Undantag från 3 kap. 77 § om belysning vid färd i terräng.
15. Axeltryck, boggitryck, trippelaxeltryck eller bruttovikt med begränsning till lägre vikter än som följer av 4 kap. 12 §.
16. Inskränkning till mindre bredd eller längd på fordon, fordonståg eller last än som tillåts i 4 kap. 15, 17 eller 17 a §.
17. Trafik med terrängmotorfordon eller terrängsläp med avvikelser från bestämmelserna i 5 kap. 1, 4 eller 5 §.
18. Andra särskilda trafikregler.

Vidare får genom lokala trafikföreskrifter meddelas särskilda trafikregler för transport av farligt gods och för sådana tävlingar som länsstyrelsen har lämnat tillstånd till enligt 3 kap. 84 §. Förordning (2004:285).

2 §  Föreskrifter enligt 1 § andra stycket5-7, 10-14, 16 och 17 får avse

1. en viss trafikantgrupp,
2. ett visst eller vissa fordonsslag, eller
3. fordon med last av viss beskaffenhet.

Föreskrifter enligt 1 § andra stycket 5 får vidare avse trafik i särskilt miljökänsliga områden inom tättbebyggt område, med sådana dieselmotordrivna bussar med en totalvikt över 3,5 ton eller dieselmotordrivna tunga lastbilar som har registrerats första gången för mer än ett visst antal år sedan.

Lokala trafikföreskrifter om parkering får innefatta särskilda bestämmelser för att underlätta för dem som bor i ett visst område att parkera inom detta område. Om det behövs av särskilda skäl får vissa parkeringsplatser i området reserveras för de boende genom sådana bestämmelser. Frågor om tillstånd att parkera enligt föreskrifterna prövas av kommunen.

3 §  Lokala trafikföreskrifter meddelas av följande myndigheter.

1. Kommunen
   1. i fråga om vilket område som enligt 1 § andra stycket 3 skall utgöra tättbebyggt område,
   2. för andra vägar inom tättbebyggt område än allmänna vägar för vilka staten är väghållare,
   3. för samtliga vägar inom tättbebyggt område om föreskrifterna rör färdhastighet, stannande eller parkering,
   4. för vägar utom tättbebyggt område för vilka kommunen är väghållare, samt
   5. för terräng.
2. Länsstyrelsen
   1. i andra fall än som avses i 1,
   2. i fråga om stopplikt och väjningsplikt enligt 1 § andra stycket 8 och 9 för vägar i korsningar med allmän väg för vilken staten är väghållare, samt
   3. i fråga om sådana föreskrifter som avses i 1 § tredje stycket.

Polismyndigheten får meddela föreskrifter om ett beslut av kommunen eller länsstyrelsen inte kan avvaktas utan särskild olägenhet. Förordning (1999:835).

4 §  Om föreskrifter enligt 1 § andra stycket 1 utformas så att huvudleder korsar varandra, skall väjningsplikt eller stopplikt regleras särskilt i korsningen. Särskild reglering behövs dock inte i de fall fordon kommer in på huvudleden utan att byta körfält. Förordning (1999:835).

5 §  Innan en kommun beslutar föreskrifter om hastighetsbegränsning enligt 3 kap. 17 § andra stycket eller lokala trafikföreskrifter enligt 1 § skall polismyndigheten och den statliga väghållningsmyndighet som berörs lämnas tillfälle att yttra sig.

Innan en länsstyrelse beslutar sådana lokala trafikföreskrifter för transport av farligt gods som avses i 1 § tredje stycket skall yttrande inhämtas från Statens räddningsverk. Förordning (2005:271).

6 §  Om en enskild väg särskilt berörs i ett ärende om lokal trafikföreskrift skall ägaren till den enskilda vägen ges tillfälle att yttra sig under beredningen. Detsamma gäller ägaren till mark som särskilt berörs.

Lokala trafikföreskrifter för enskilda vägar som endast i mindre utsträckning används av allmänheten för trafik får meddelas endast efter medgivande av vägens ägare. Medgivande behövs dock inte om föreskrifterna avser

1. hastighet,
2. reglering av trafiken i korsning med järnväg eller spårväg,
3. reglering av trafiken vid vägens anslutning till en väg som inte är enskild eller till en enskild väg som i större utsträckning används av allmänheten för trafik, eller
4. reglering av trafiken vid en tävling som länsstyrelsen har lämnat tillstånd till enligt 3 kap. 84 §.

Den som meddelar sådana lokala trafikföreskrifter som inte får meddelas utan medgivande av vägens ägare, skall också erinra vägens ägare om bestämmelserna om utmärkning. Förordning (1999:240).

7 §  En väg får förklaras för motorväg eller motortrafikled endast om

1. den är fri från korsningar i samma plan med andra vägar, och
2. fordon inte lämpligen kan föras in på eller ut från vägen annat än vid vägens ändpunkter eller vid särskilt anordnade på- och avfartsvägar.

För att förklaras för motorväg skall vägen dessutom

1. vara uppdelad i två körbanor, en för trafiken i vardera riktningen, och
2. ha körbanorna skilda genom en skiljeremsa eller på något annat sätt.

På- och avfartsvägar hör till motorvägen eller motortrafikleden i den omfattning som länsstyrelsen eller kommunen bestämmer för varje fall.

8 §  En väg får förklaras för gårdsgata endast om den är avsedd för gående och inrättad så att fordon inte kan framföras med högre hastighet än gångfart.

9 §  Ett område får förklaras vara tättbebyggt område om det har stads- eller bykaraktär eller annars har därmed jämförbart vägnät och bebyggelse.

10 §  I fråga om en enskild väg skall ägaren av vägen avgöra om trafik med motordrivna fordon eller ett visst eller vissa slag av sådana fordon får äga rum. Sådant förbud får avse även fordon med viss största bredd, längd eller vikt.

Förbud enligt första stycket skall utmärkas med vägmärke eller på annat tydligt sätt.

Väghållningsmyndighetens befogenhet att meddela föreskrifter om förbud eller inskränkning av trafik med motordrivna fordon på enskild väg framgår av 41 § väglagen (1971:948). Förordning (1999:240).

11 §  Lokala trafikföreskrifter, föreskrifter enligt 3 kap.17 § andra och fjärde styckena samt föreskrifter enligt 41 § väglagen (1971:948) skall tas in i en för ändamålet avsedd liggare. Liggaren skall föras av kommunen gemensamt för samtliga myndigheter som har till uppgift att meddela föreskrifterna. Föreskrifterna skall anges med utgångspunkt i vägbeteckning, gatunamn eller annan benämning. Tillfälliga föreskrifter får dock i stället anges i tidsföljd.

Sådana av kommunen beslutade föreskrifter som innehåller trafikregler som inte skall eller behöver utmärkas med vägmärken skall kungöras i författningssamlingen för det län inom vilket föreskriften gäller. Andra lokala trafikföreskrifter som beslutats av kommunen skall kungöras i sådan författningssamling om det av särskilda skäl bedöms lämpligt.

Statens räddningsverk skall fortlöpande sammanställa och publicera de lokala trafikföreskrifter som avser transport av farligt gods.

12 §  Vägverket, länsstyrelsen och polismyndigheten skall skyndsamt underrätta kommunen om de föreskrifter enligt 11 § som de har meddelat.

När en föreskrift som avses i 11 § har förts in i liggaren skall kommunen skyndsamt skicka utdrag ur liggaren med föreskriften i fråga till länsstyrelsen, polismyndigheten och väghållningsmyndigheten. Markägare och ägare av enskilda vägar som särskilt berörs skall underrättas på motsvarande sätt. Länsstyrelsen behöver inte underrättas om tillfälliga föreskrifter eller om föreskrifter som inte berör vägar för vilka länsstyrelsen meddelar lokala trafikföreskrifter. Länsstyrelsen skall underrätta Statens räddningsverk om lokala trafikföreskrifter som avser transport av farligt gods.

Föreskrift enligt 1 § andra stycket 5 som avser terräng skall delges markägaren. Förordning (1999:240).

13 §  Hastighetsbegränsningar och föreskrifter om högsta tillåten hastighet enligt 3 kap. 17 §, föreskrifter om bärighetsklass 2 eller 3 enligt 4 kap. 11 §, särskilda trafikregler som meddelats genom lokala trafikföreskrifter enligt 1 § eller föreskrifter enligt 14 §, skall utmärkas enligt bestämmelserna i vägmärkesförordningen (1978:1001) eller föreskrifter som meddelats med stöd av den förordningen om de gäller på väg. Detsamma gäller föreskrifter i terräng om det finns skäl till det.

Lokala trafikföreskrifter om att ett visst område skall vara tättbebyggt område behöver inte märkas ut. Om ett tättbebyggt område märks ut enligt bestämmelserna i vägmärkesförordningen behöver hastighetsbegränsningar enligt 3 kap.17 § första och tredje styckena inte märkas ut vid det tättbebyggda områdets början och slut.

Lokala trafikföreskrifter skall införas i ortstidning om de enligt en föreskrift inte skall eller behöver utmärkas med vägmärke. Förordning (1999:719).

14 §  Föreskrifter med särskilda trafikregler för en väg eller en viss vägsträcka om

1. förbud mot trafik med fordon eller med visst slag av fordon,
2. begränsning av axeltryck, boggitryck, trippelaxeltryck eller bruttovikt,
3. begränsning av bredd eller längd på fordon, fordonståg eller last,
4. förbud mot omkörning,
5. förbud eller påbud att svänga eller köra i viss riktning,
6. förbud mot infart,
7. lägre hastighet än som annars gäller,
8. stannande eller parkering,
9. väjningsplikt, och
10. minsta avstånd mellan fordon

får meddelas av

a. polismyndigheten om det behövs i samband med trafikövervakning, kontroll av förare och fordon eller trafikolyckor,

b. Tullverket om det behövs i samband med punktskattekontroll, eller

c. den myndighet som har hand om väg- eller gatuhållningen inom området om det behövs under kortare tid på grund av vägarbete eller liknande arbete, på grund av skador eller risk för skador på vägen eller om det behövs på särskild vinterväg över istäckt vatten.

Vid vägarbete eller liknande arbete som berör vägsträckor inom två eller flera myndigheters väghållningsområden skall föreskrift enligt första stycket c meddelas av den myndighet som håller den väg som till största delen berörs av vägarbetet eller skadan.

Polismyndigheten eller den myndighet som har hand om väg- eller gatuhållningen inom området får meddela föreskrifter för en viss väg om tillfällig begränsning av den hastighet som annars är tillåten om det behövs för att förebygga trafikolyckor med klövvilt eller tamrenar. Förordning (1999:547).

15 §  Om en allmän väg som staten är väghållare för tillhör bärighetsklass 2 eller 3 under en del av året, får den statliga väghållningsmyndigheten besluta att vägen under en kortare tid inte skall tillhöra bärighetsklassen, om det är lämpligt med hänsyn till tjälförhållandena. Förordning (2004:1070).

1 §  Fordon som används av polisen i tjänsteutövning får föras på gång- och cykelbanor samt på gågator om särskild försiktighet iakttas. Fordonet får inte föras med högre hastighet än 30 kilometer i timmen.

En väg samt ett visst område eller färdled i terräng får användas även om föreskrifter med förbud eller inskränkning i rätten att trafikera vägen, området eller leden meddelats enligt 10 kap. 1, 10 eller 14 § eller enligt 41 § väglagen (1971:948)

1. i yrkesutövning av polis- eller tullpersonal, personal vid kustbevakningen, läkare, sjuksköterska, barnmorska eller veterinär,
2. för transporter av sjuka personer till läkare eller sjukvårdsanstalt,
3. vid räddningstjänst, eller
4. i andra jämförliga trängande fall. Förordning (1999:835).

1 b §  Om särskild försiktighet iakttas och om omständigheterna kräver det får avvikelse göras från bestämmelserna i 3 kap.6- 13 och 25 §§, 26 § andra och tredje stycket samt 29 §,

1. av polispersonal vid eskort av vägtransporter som enligt särskilda villkor skall utföras med eskort, och
2. av vägtransportledare under ett eskortuppdrag enligt lagen (2004:1167) om vägtransportledare. Förordning (2005:949).

2 §  Om särskild försiktighet iakttas och om omständigheterna kräver det får avvikelse göras från bestämmelserna i 9 kap. 1 § första stycket 1-5 och 2 §,

1. vid räddningstjänst och bärgningsarbete,
2. i tjänsteutövning av polis- eller tullpersonal, samt
3. av vägtransportledare under ett eskortuppdrag enligt lagen (2004:1167) om vägtransportledare. Förordning (2005:949).

3 §  Terrängmotorfordon och terrängsläp får föras på väg trots bestämmelserna i 5 kap.1, 4 och 5 §§

1. i yrkesutövning av polis- eller tullpersonal, personal vid kustbevakningen, läkare, sjuksköterska, barnmorska eller veterinär,
2. för transport av sjuk person till läkare eller sjukvårdsanstalt,
3. vid räddningstjänst, eller
4. i andra jämförliga trängande fall. Förordning (2002:943).

4 a §  Trots bestämmelserna i 3 kap. 47 § 3, 48, 52 eller 53 § får fordon stannas eller parkeras när det används

1. av polispersonal vid eskort av vägtransporter som enligt särskilda villkor skall utföras med eskort, och
2. av vägtransportledare under ett eskortuppdrag enligt lagen (2004:1167) om vägtransportledare.

Undantagen enligt 1 och 2 gäller endast om omständigheterna kräver det och särskild försiktighet iakttas. Förordning (2005:949).

5 a §  Trots bestämmelserna i 3 kap. 54 § och 55 § 3 eller förbud som har meddelats genom lokal trafikföreskrift får fordon stannas eller parkeras när det används av vägtransportledare under ett eskortuppdrag enligt lagen (2004:1167) om vägtransportledare. Undantaget gäller endast om omständigheterna kräver det och särskild försiktighet iakttas. Förordning (2005:949).

7 §  Förare av utryckningsfordon får i trängande fall med iakttagande av särskild försiktighet underlåta att följa föreskrifter som inte särskilt gäller honom eller henne. Föraren skall dock lyda anvisningar av en polisman eller någon annan person som en myndighet förordnat att övervaka trafiken eller ge anvisningar för denna.

8 §  Förare av utryckningsfordon får i trängande fall kräva fri väg för fordonet genom att ge signal med föreskrivna larmanordningar. Föraren är trots signalerna skyldig att ta hänsyn till andras säkerhet.

9 §  Föraren av ett fordon som används i spaningsverksamhet inom polisen, Tullverket eller Kustbevakningen, får, när det är oundgängligen nödvändigt för att fullgöra spaningsuppdraget, med iakttagande av särskild försiktighet underlåta att följa trafikföreskrifter som inte särskilt gäller honom eller henne om det uppenbarligen kan ske utan fara för trafiksäkerheten. Föraren skall dock lyda anvisningar av en polisman eller någon annan person som en myndighet förordnat att övervaka trafiken eller ge anvisningar för denna. Förordning (2005:519).

1 §  Om särskild försiktighet iakttas får vid väghållningsarbete och liknande arbete

1. fordon föras på det sätt omständigheterna kräver trots bestämmelserna i 3 kap.6-13, 25 §§, 26 § andra och tredje stycket samt 29 §,
2. möte med eller omkörning av fordon som används i sådant arbete ske med avvikelse från bestämmelserna i 3 kap. 30 § första stycket och 31 § första stycket om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna,
3. fordon stannas eller parkeras trots bestämmelserna i 3 kap. 47 § 3, 48, 52, 53 och 55 §§ eller förbud som meddelats genom lokal trafikföreskrift,
4. redskap som är bredare än 260 centimeter eller fordon med redskap eller utrustning påmonterad där redskapet eller utrustningen skjuter ut mer än 20 centimeter åt sidan eller medför att bredden överstiger 260 centimeter användas trots bestämmelserna i 4 kap. 15 § första stycket,
5. terrängmotorfordon och terrängsläp föras trots bestämmelserna i 5 kap. 1 §, samt
6. vägar användas trots föreskrifter om förbud eller inskränkning i rätten att trafikera vägen enligt 10 kap. 1, 10 eller 14 § denna förordning eller 41 § väglagen (1971:948) vid arbete på eller vid vägen.

Väghållningsarbete och liknande arbete får utföras på motorvägar och motortrafikleder på det sätt förhållandena kräver trots bestämmelserna i 9 kap. 1 § 1-5 och 2 §. Förordning (2002:943).

1 §  Länsstyrelsen skall före mars månads utgång varje år upprätta en sammanställning över allmänna vägar och andra viktigare vägar i länet. Sammanställningen skall även uppta bärighetsklasser och sådana lokala trafikföreskrifter som är av större allmänt intresse.

Sammanställningen skall införas i länets författningssamling och sändas till Vägverket, Försvarsmakten och polismyndigheten samt de myndigheter som har hand om väg- eller gatuhållningen.

2 §  Hos länsstyrelsen skall det finnas en för allmänheten tillgänglig karta över de allmänna vägarna inom länet. Kartan skall vara upprättad i lämplig skala.

Kopior av kartan skall före juni månads utgång varje år sändas till Vägverket och de myndigheter som har hand om väg- eller gatuhållningen. Om någon ändring i den senast översända kartan inte har gjorts eller om ändringarna har liten omfattning behöver endast anmälan om detta göras.

3 §  I nedan angivna fall får undantag medges av följande myndigheter.

Ett undantag skall avse ett visst ändamål utom när det gäller undantag från 3 kap.68 § första eller andra stycket, 4 kap. 9, 12-15 b, 17, 17 a, 18 a §, 6 kap. 4 a § eller 9 kap.1 eller 2 § eller från lokala trafikföreskrifter om parkering inom en kommun.

Om en fråga om undantag enligt denna paragraf skall prövas av kommunen, men kommunens beslut inte kan avvaktas utan olägenhet, skall i stället polismyndigheten pröva frågan. Polismyndigheten skall också pröva frågor om undantag från lokala trafikföreskrifter om transport av farligt gods när länsstyrelsens beslut inte kan avvaktas utan olägenhet.

Bestämmelser om undantag för rörelsehindrade från lokala trafikföreskrifter som avser stannande och parkering finns i 8 §. Förordning (2006:21).

4 §  Undantag får föreskrivas eller medges om det behövs av särskilda skäl och det kan ske utan fara för trafiksäkerheten, skada på vägen eller någon annan avsevärd olägenhet.

Andra undantag enligt 3 § första stycket från lokala trafikföreskrifter om parkering i en kommun än för ett visst ändamål får medges eller föreskrivas endast för näringsidkare och andra med särskilda behov av att parkera i arbetet eller för dem som bor i ett område om det behövs för att underlätta för dem att parkera där.

Undantag från bestämmelserna i 3 kap. 17 § eller från föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 17 § för tävling och träning på en väg får endast medges om den väg som skall användas är avstängd för annan trafik.

Undantag från 4 kap.15 eller 17 § som föranleds av lastens längd eller bredd får medges endast om lasten är odelbar. Förordning (1999:835).

5 §  Meddelas undantag från bestämmelserna i 4 kap. 12-15, 17 eller 18 § får undantag medges eller föreskrivas även från bestämmelserna i 3 kap. 7 § andra stycket och 12 § första stycket 3 om det behövs av säkerhets- eller framkomlighetsskäl.

Meddelas undantag från bestämmelserna i 3 kap.6 § första stycket eller tredje stycket eller 4 kap. 2 § skall den högsta tillåtna hastigheten fastställas. Även i övrigt får undantag förenas med särskilda villkor. Förordning (2004:285).

6 §  Om länsstyrelsens befogenhet att medge undantag från en föreskrift som meddelats med stöd av 41 § väglagen (1971:948) finns bestämmelser i den paragrafen.

7 §  Rikspolisstyrelsen får meddela föreskrifter om trafikövervakning på motorvägar och motortrafikleder.

Vägverket får meddela föreskrifter för övriga frågor i denna förordning. Verket får därvid föreskriva att viss utrustning skall vara av en typ som har godkänts av verket eller någon annan myndighet.

8 §  För rörelsehindrade personer kan utfärdas ett särskilt parkeringstillstånd. Tillståndet kan utfärdas både till rörelsehindrade som själva kör motordrivna fordon och till andra rörelsehindrade som regelbundet behöver hjälp av föraren utanför fordonet. Frågor om parkeringstillstånd prövas av den kommun där sökanden är folkbokförd eller om sökanden inte är folkbokförd i riket, där han eller hon vistas.

Ett parkeringstillstånd gäller i hela landet och ger

1. rätt att parkera under högst 3 timmar där parkering enligt en lokal trafikföreskrift är förbjuden eller tillåten under kortare tid än 3 timmar,
2. rätt att parkera under högst 24 timmar där parkering enligt en lokal trafikföreskrift är tillåten under mer än 3 men mindre än 24 timmar,
3. rätt att parkera på parkeringsplatser som genom lokala trafikföreskrifter reserverats för rörelsehindrade med parkeringstillstånd. Viss längsta uppställningstid som föreskrivits för sådan plats skall iakttas, samt
4. rätt att parkera under högst 3 timmar på gågata.

Parkeringstillstånd ger inte rätt att parkera på en plats som föreskrivits vara avsedd för ett visst ändamål eller fordonsslag.

Ett parkeringstillstånd skall gälla under viss tid, dock längst 3 år.

9 §  Vägverket får meddela föreskrifter om utformningen av parkeringstillstånd för rörelsehindrade samt om hur sådana tillstånd utfärdade i något annat land skall gälla här i riket. Vägverket får vidare meddela föreskrifter om hur parkeringstillstånd för rörelsehindrade skall användas.

10 §  Bestämmelser om att statliga myndigheter skall ta ut avgifter för prövning av ansökningar enligt denna förordning finns i förordningen (2001:652) om avgifter inom vägtrafikområdet.

Bestämmelser om en kommuns rätt att ta ut avgifter för prövning av ansökningar finns i lagen (1978:234) om nämnder för vissa trafikfrågor. Förordning (2001:667).

1 §  Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet anordnar tävling på väg utan tillstånd enligt 3 kap. 84 § eller i strid mot ett sådant tillstånd döms till böter.

2 §  Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i 2 kap. 9 § om rubbande av trafikanordning eller i 2 kap. 10 § om hinder på väg döms till penningböter.

3 §  Till penningböter döms en förare av ett motordrivet fordon som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot

1. bestämmelserna i
   1. 2 kap.
   • 1 § fjärde stycket,
   • 2 § om inte straff kan dömas ut enligt 2-4,
   • 3, 5-7 § eller 8 § andra eller tredje stycket,
   1. 3 kap.
   • 2, 3, 5-11 §, 12 § första stycket, 13, 16 eller 17 § eller föreskrift som har meddelats med stöd av 17 §,
   • 18, 19, 21-25 §, 26 § andra eller tredje stycket, 27 §, 29 § om det där hänvisas till bestämmelserna i 25 §, 26 § andra eller tredje stycket eller 27 §,
   • 30-33, 35-40, 43, 45, 50, 51, 57-62, 64, 65, 67-74 eller 76- 83 §,
   1. 4 kap.
   • 1, 2, 5-8 §, 9 § första stycket, 10 § första stycket, 15, 15 a, 17, 17 a, 18 eller 19-21 §,
   1. 5 kap.
   • 1 eller 3-5 §,
   1. 6 kap.
   • 3 eller 5 §,
   1. 8 kap.
   • 1 § första stycket 1 eller 3 eller andra stycket eller
   1. 9 kap.
   • 1 eller 2 §,
2. andra lokala trafikföreskrifter enligt 10 kap. 1 § än sådana som rör stannande eller parkering,
3. förbud mot trafik med motordrivna fordon eller med fordon med viss största bredd, längd eller vikt enligt 10 kap. 10 § första stycket, om förbudet har utmärkts med vägmärke eller på annat tydligt sätt,
4. annan föreskrift enligt 10 kap. 14 § än sådan som rör stannande eller parkering, eller
5. föreskrifter som meddelats med stöd av denna förordning för tillämpningen av 3 kap. 80-83 § eller 4 kap. 2, 9, 10 eller 20 §. Förordning (2004:296).

4 §  Till penningböter döms en förare av ett motordrivet fordon som bryter mot 4 kap. 3, 4, 12-14 eller 18 a § eller lokal trafikföreskrift enligt 10 kap. 1 § andra stycket som rör fordons axel-, boggi-, eller trippelaxeltryck eller bruttovikt, om han eller hon kände till eller bort känna till hindret för fordonets brukande. Den som i ett sådant fall brukar någon annans fordon utan lov har samma skyldigheter som ägaren enligt 1 kap. 5 § och döms i ägarens ställe enligt 11 § i detta kapitel.

För medverkan till gärning som avses i första stycket döms till ansvar enligt 23 kap.brottsbalken. Förordning (1999:721).

5 §  En förare som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte har gjort vad han eller hon är skyldig att göra enligt 4 kap. 9 § tredje stycket eller 10 § tredje stycket döms till penningböter. Denna bestämmelse gäller dock inte förare av buss i linjetrafik enligt yrkestrafiklagen (1998:490). Förordning (2005:949).

6 §  Till penningböter döms en förare av ett fordon som inte är motordrivet och sådan trafikant som avses i 1 kap. 4 § första stycket, som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot

1. bestämmelserna i
   1. 2 kap. - 1 § fjärde stycket, - 2 § om inte straff kan dömas ut enligt 2-4, - 3, 5-7 § eller 8 § andra eller tredje stycket,
   2. 3 kap. - 2, 3, 5-11 §, 12 § första stycket, 13, 16 eller 17 § eller föreskrift som har meddelats med stöd av 17 §,
   • 18, 19, 21-25 §, 26 § andra eller tredje stycket, 27 §, 29 § om det där hänvisas till bestämmelserna i 25 §, 26 § andra eller tredje stycket eller 27 §,
   • 30-33, 35-40, 43, 45, 50, 51, 58-62, 64, 65, 67, 68, 73, 74, 76-78 eller 80-83 §,
   1. 6 kap. - 3 eller 5 §,
   2. 8 kap. - 1 § första stycket 1 eller 3 eller andra stycket eller
   3. 9 kap. - 1 eller 2 §,
2. andra lokala trafikföreskrifter enligt 10 kap. 1 § än sådana som rör stannande eller parkering,
3. annan föreskrift än sådan som rör stannande eller parkering enligt 10 kap. 14 §, eller
4. föreskrifter som meddelats med stöd av denna förordning för tillämpningen av 3 kap. 80-83 §.

6 a §  En cykelförare som uppsåtligen eller av oaktsamhet har underlåtit att göra vad som ankommer på honom eller henne enligt 6 kap. 4 a § andra stycket döms till penningböter. Förordning (2004:296).

7 §  Andra trafikanter än de som avses i 3 och 6 §§, som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i 2 kap. 3, 5-7 § eller 8 § andra eller tredje stycket, 3 kap. 3, 4 eller 50 § tredje stycket, 9 kap.1 eller 2 § eller lokala trafikföreskrifter enligt 10 kap. 1 § döms till penningböter.

8 §  Passagerare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i 4 kap. 6, 9 eller 10 § eller 6 kap. 3 § döms till penningböter.

8 a §  Ombordpersonal, ledsagare och ledare för en grupp som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte har gjort vad han eller hon är skyldig att göra enligt 4 kap. 10 § tredje stycket döms till penningböter. Förordning (2005:949).

9 §  Gående som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 7 kap. 1 § första stycket eller 3 § döms till penningböter.

10 §  Ledare för en grupp eller en procession som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 7 kap. 1 § fjärde stycket eller 5 § döms till penningböter.

11 §  Till penningböter döms ägaren av ett fordon om han eller hon uppsåtligen eller av oaktsamhet har underlåtit att göra vad som har ankommit på honom eller henne för att hindra att fordonet brukas i strid mot 4 kap. 3, 4, 12-14 eller 18 a § eller mot lokal trafikföreskrift enligt 10 kap. 1 § som rör fordons axel-, boggi-, eller trippelaxeltryck eller bruttovikt. Detsamma gäller den som innehar fordonet med nyttjanderätt och har befogenhet att bestämma om förare av fordonet eller anlitar en annan förare än ägaren har utsett.

För medverkan till sådan gärning som avses i första stycket döms till ansvar enligt 23 kap.brottsbalken. Förordning (1999:721).

12 §  Den som innehar ett fordon på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller med nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år har samma skyldigheter som ägaren har enligt 1 kap. 5 § och döms i ägarens ställe enligt 11 §. Förordning (1999:240).

13 §  I fråga om fordon som ägs eller brukas av staten eller en kommun tilllämpas bestämmelserna om skyldighet och ansvar för ägare eller brukare av fordon på förarens närmaste förman. Har förmannen gjort vad som ankommer på honom eller henne för att förebygga förseelse och sker förseelse likväl på grund av överordnads åtgärd eller vållande, tillämpas bestämmelsen om ansvar för ägare eller brukare på den överordnade.

I fråga om fordon som ägs eller brukas av ett oskiftat dödsbo eller konkursbo tillämpas bestämmelserna om skyldighet och ansvar som anges i första stycket på den eller dem som har rätt att företräda boet.

I fråga om fordon som ägs eller brukas av bolag, förening eller annat samfund eller stiftelse eller annan sådan inrättning tillämpas bestämmelserna om skyldighet och ansvar som anges i första stycket på den eller dem som har rätt att företräda samfundet eller inrättningen. Har Vägverket på begäran av samfundet eller inrättningen godtagit viss person som bärare av ägares eller brukares ansvar tillämpas ansvarsbestämmelserna på denne.

14 §  Ansvar enligt denna förordning inträder inte, om straff kan dömas ut enligt brottsbalken eller lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

Ansvar för överträdelser av föreskrifter om hastighetsbegränsning enligt 3 kap.17 § andra eller fjärde stycket, föreskrifter om bärighetsklasser enligt 4 kap. 11 §, lokala trafikföreskrifter enligt 10 kap. 1 § eller föreskrifter enligt 10 kap. 14 § får dömas ut endast om föreskrifterna har

1. märkts ut i enlighet med bestämmelserna i 10 kap. 13 §, och
2. i övrigt tillkännagivits i enlighet med bestämmelserna i 10 kap. 11 §.

Ansvar får, trots vad som anges i andra stycket, dömas ut om

1. bristerna i utmärkningen är utan betydelse för trafikantens förståelse av trafikregleringen, eller
2. överträdelsen avser lokala trafikföreskrifter som har meddelats av en statlig myndighet eller föreskrifter enligt 3 kap. 17 § fjärde stycket även om de inte har tagits in i liggare enligt 10 kap. 11 § första stycket.

Om ansvar för överträdelser av föreskrifter som har meddelats med stöd av 41 § väglagen (1971:948) finns bestämmelser i 71 § samma lag. Förordning (2005:271).

15 §  En polisman skall hindra fortsatt färd som sker i strid mot denna förordning eller mot någon föreskrift som har meddelats med stöd av förordningen, om den fortsatta färden medför påtaglig fara för trafiksäkerheten eller någon annan väsentlig olägenhet.

Polisman skall också hindra fortsatt färd om

1. maximilasten för ett fordon överskridits med mer än 20 procent,
2. det tillåtna axel-, boggi-, eller trippelaxeltrycket överskridits med mer än 10 procent, eller
3. bruttovikten för ett fordon eller den sammanlagda bruttovikten för ett fordonståg överskridits med mer än 10 procent,

såvida inte särskilda skäl föranleder annat. Detta gäller oavsett om överlasten beror på lasten eller antalet passagerare.

1 §  Beslut av en statlig myndighet enligt denna förordning får överklagas enligt följande.

Vägverkets beslut i ett överklagat ärende får inte överklagas.

De statliga väghållningsmyndigheterna får överklaga en polismyndighets eller länsstyrelses beslut i fråga om lokala trafikföreskrifter och undantag från sådana föreskrifter.

2 §  Följande beslut får inte överklagas.

1. Beslut enligt 10 kap. 2 § andra stycket tredje meningen.
2. Beslut enligt 13 kap. 3 § första stycket om generella undantag från lokala trafikföreskrifter om parkering inom en kommun.

Bestämmelser om överklagande av andra beslut av en kommun enligt denna förordning finns i lagen (1978:234) om nämnder för vissa trafikfrågor.