JK 2332-07-40

Kort bakgrund

Under åren 2004 och 2005 innehade PG under sammanlagt ett års tid ett vikariat som matros på Fiskeriverket. Anställningsavtalet löpte ut den 30 juni 2005 utan att förlängas. Under våren 2006 genomförde Fiskeriverket en rekrytering, i vilken en matros skulle anställas. PG sökte anställningen men en annan person anställdes för tjänsten. 

PG överklagade beslutet om anställning till regeringen och begärde samtidigt skadestånd. Regeringen avslog i beslut den 8 mars 2007 överklagandet och överlämnade ersättningsanspråket till Justitiekanslern. 

Anspråk

PG har begärt skadestånd av staten med sammanlagt 60 000 kr, varav 47 000 kr för utebliven inkomst under perioden september – december 2005 och 13 000 kr för kränkning samt sveda och värk. 

Behörighet

Förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten innehåller regler om handläggningen av anspråk mot staten och om vilken myndighet som på statens vägnar ska handlägga sådana anspråk. Enligt förordningen ankommer det på Justitiekanslern att ta ställning till vissa skadeståndsanspråk. 

Av 1 § förordningen följer att förordningen över huvud taget inte är tillämplig när det gäller anspråk på ersättning som grundas på ett statligt anställningsförhållande. Skälet till detta är att sådana anspråk i stället ska hanteras inom ramen för det arbetsrättsliga systemet och då i första hand enligt reglerna i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. 

Upplysning har inhämtats från Arbetsgivarverket att verket inte anser sig behörig att företräda staten i den aktuella tvisten eftersom den inte grundar sig på en statlig anställning. Den omständigheten att PG var anställd vid Fiskeriverket en tid före det aktuella anställningsförfarandet leder enligt Arbetsgivarverket inte till någon annan bedömning eftersom någon företrädesrätt enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd inte var aktuell. Det ankommer således på Justitiekanslern att handlägga ärendet. 

Gällande rätt

Staten ska enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i en sådan verksamhet som staten svarar för. 

Enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen ska ersättning även utgå för skada på grund av att någon allvarligt kränks genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i en verksamhet som staten svarar för. En förutsättning för kränkningsersättning är att något typiskt sett integritetskränkande brott har begåtts. 

Ärenden om statlig anställning utgör myndighetsutövning (se Hellners m.fl., Förvaltningslagen med kommentarer, 2 uppl., s. 25). 

Av 11 kap. 9 § andra stycket regeringsformen framgår att vid anställning ska avseende bara fästas vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Kompletterande bestämmelser finns i 4 § lagen (1994:260) om offentlig anställning. Av det sistnämnda lagrummet framgår att skickligheten ska sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för något annat. 

Med förtjänst menas främst den vana som har förvärvats genom föregående tjänstgöring (se prop. 1973:90 s. 405). Förtjänsten har ofta ansetts vara detsamma som antalet statliga tjänsteår. Även arbete i andra anställningar kan dock beaktas. Med skicklighet avses den lämplighet för ett arbete som visats genom teoretisk och praktisk utbildning samt erfarenhet från tidigare verksamhet (se a. prop. samt prop. 1985/86:116 s. 7). Av sistnämnda proposition framgår också att all relevant erfarenhet bör värderas inom ramen för skickligheten. Det ska vara en kvalitativ helhetsbedömning. Personliga egenskaper som prestationsförmåga, yrkesskicklighet, ledaregenskaper, samarbetsförmåga m.m. blir här också mätare på de individuella förutsättningarna att uppfylla de krav som den aktuella anställningen innebär. Av grundläggande betydelse är att det är de speciella krav som är förenade med den aktuella anställningen som bestämmer vilka skicklighetsfaktorer som ska beaktas och hur tungt de ska väga vid meritvärderingen. 

Det aktuella ärendet

Av handlingarna i ärendet framgår när det gäller de formella kraven att den som erhöll anställningen (KK) uppfyllde alla dessa kriterier. PG uppfyllde de flesta kriterierna men saknade kunskap och erfarenhet när det gällde framför allt torskbottentrålning. Hans erfarenhet av fiske begränsade sig också till ett år medan KK hade varit fiskare under åren 1978 – 1994 samt haft kortare vikariat på fiskfartyg under åren 1997 – 2004. Fiskeriverket bedömde att KK:s drygt 20-åriga kompetens inom inre och yttre reparations- och underhållsarbeten var överlägsen PG:s. Vid en sammanvägd bedömning av skicklighet ansåg Fiskeriverket att KK:s långa erfarenhet inom fiske samt dennes bättre kompetens inom reparations- och underhållsarbeten vägde tyngre än PG:s skicklighet. 

De ovannämnda förarbetsuttalandena torde även innebära att ett ställningstagande i ett tillsättningsärende innefattar ett visst mått av skönsmässig bedömning. När det gäller skador genom beslut som innefattar sådana bedömningar av en myndighet torde man mera sällan kunna visa fog för påståendet att myndigheten vid denna prövning har förfarit vårdslöst (jfr prop. 1972:5 s. 518). För skadeståndsansvar torde krävas att ett beslut har framstått som klart omdömeslöst eller tydligt påverkats av obehöriga hänsyn (jfr Bengtsson, Det allmännas ansvar, 2 uppl., s 85 f.). 

Justitiekanslerns granskning av ärendet har skett från skadeståndsrättslig synpunkt. Vi denna granskning har inte framkommit annat än att Fiskeriverkets beslut att anställa KK för den aktuella tjänsten har grundat sig på de sakliga kriterierna förtjänst och skicklighet. Fiskeriverket har därmed inte handlat vare sig felaktigt eller försumligt vid anställningsförfarandet. Någon grund för skadestånd föreligger således inte. Anspråket ska därför avslås.