JK 2453-11-40

Bakgrund

MB och PE. var tidigare sammanboende. De har tre gemen­sam­ma barn. Vårdnaden om de två äldsta barnen var gemensam medan MB hade ensam vårdnad om det yngsta barnet. PE. väckte den 25 mars 2008 talan mot MB vid Attunda tingsrätt och yrkade gemen­sam vårdnad om det yngsta barnet samt bl.a. växelvist boende (mål nr T 2070-08). MB bestred PE:s yrkanden och yrkade för egen del bl.a. en­sam vårdnad om samtliga barn. Huvudförhandling hölls den 30 november 2009 och dom meddelades den 12 januari 2010. Tingsrätten förordnade där­vid att vårdanden om samtliga tre barn skulle vara gemensam. Därutöver förordnade tingsrätten att barnen skulle bo växelvis hos föräldrarna samt att umgänget på skolloven etc. skulle ske på visst sätt. Tingsrätten förordnade också att MB:s rättshjälp omedelbart skulle upphöra. Domen över­klagades inte.

MB framförde den 31 mars 2010 i en anmälan till Riksdagens om­budsmän (JO) klagomål mot rådmannen NH (JO:s dnr 1936-2010). MB anförde samman­fattningsvis att NH, som var ordförande vid huvud­förhandlingen vid tingsrätten, hade agerat partiskt i målet. NH:s partiskhet visade sig dels i hur han ut­formade dom­skälen, dels i hur han agerade vid huvudförhandlingen i målet.

Efter att JO inhämtat viss utredning, däribland ett yttrande från lagmannen vid Attunda tingsrätt uttalade chefsjustitieombuds­mannen MM i be­slut den 15 november 2010 att NH i domskälen inte hade redo­visat vad han hade grundat sina slutsatser på. Enligt chefsjustitie­om­buds­­­man­­­nen hade NH i domskälen dessutom uttryckt sig högst oläm­p­ligt och på ett sätt som varit ägnat att framkalla tvivel på rättens opar­tisk­het. Chefsjustitieombuds­mannen fann därför att NH hade åsidosatt sina skyl­dig­heter i anställningen på ett sätt som borde föranleda disciplinpåföljd. Ärendet överlämnades därför till Statens ansvarsnämnd för prövning. Chefsjustitieombuds­mannen utvecklade skälen för sitt beslut en­ligt följande.

Inledning

Av den inhämtade utredningen har framgått att tingsrätten, genom råd­man­nen NH, formulerat domskälen i ett avförande om vårdnad m.m. på ett sätt som med­fört att en av parterna upplevt att domstolen brustit i opartiskhet.

Domen inleds med en kort bakgrundsbeskrivning, följt av parternas yrkande och grun­der, en redovisning av parternas utveckling av talan och en pre­sen­ta­tion av ut­redningen i målet, dvs. vilken muntlig och skriftlig bevisning som åberopats av part­erna. Därefter följer domskälen, dvs. den del av domen där rätten redovisar sin be­döm­ning.

Jag vill redan inledningsvis framhålla att jag genom mina uttalanden nedan inte tar ställ­ning till de sakfrågor som tingsrätten hade att bedöma, dvs. fråg­or om vårdnad, boende och umgänge. Jag uppehåller mig i stället ute­slut­ande vid frågan om domskälen är ut­formade på ett sätt som står i över­ens­stäm­melse med de bestämmelser i bl.a. rätte­gångs­balken som domstolen varit skyldig att följa.

[…]

Domskälens förenlighet med bestämmelserna i 17 kap. 7 § 5 RB

I 17 kap. 7 § RB, finns bestämmelser om vad en tvistemålsdom ska in­ne­hål­la. Be­stäm­mel­ser­na gäller, med undantag för bl.a. tredskodomar (se 8 §), alla slags domar.

Enligt bestämmelsens femte punkt ska i domen anges domskälen med upp­gift om vad som är bevisat i målet. Med domskälen avses de skäl som be­stämt utgången i målet så­väl i bevisfrågan som i rättsfrågan. Rätten måste således redovisa hur den värderat den av parterna åberopade bevisning och upplysa parterna om varför man ansett att ett visst rättsfaktum är styrkt. Att domskälen redovisas noggrant är viktigt av flera olika orsaker. En motiverad dom gör det möjligt för såväl parterna som en bredare allmänhet att kon­troll­era hur domstolen resonerat, vilket är av betydelse för förtroendet för rättsskip­ning­en. Vid författandet av domskälen kan domaren också själv kontrollera riktigheten av sina tankegångar. En utförligt motivering brukar dock anses ha sin största betydelse på grund av möjligheten att överklaga domen eftersom en sådan motivering underlättar för den tappande att be­dö­ma om det lönar sig att överklaga och för den högre instansen att bedöma domens riktighet (se Fitger, Rättegångsbalken, del 1, s. 17:24 f med där gjor­da hänvisningar för ett utförligare resonemang i denna fråga).

I den aktuella domen redogörs för vilken muntlig och skriftlig bevisning som åberopats i målet. Beträffande den muntliga bevisningen anges att för­hören lagrats i domstolens datasystem och att någon särskild redovisning inte görs i domen för vad var och en upp­gett.

Vad gäller den skriftliga bevisningen framgår bl.a. att PE. åberopat delar av, och MB. hela, den vårdnads-, boende- och umgängesutredning som gjorts i målet.

Tingsrätten redovisar sedan i domskälen ett antal omdömen och slutsatser angående part­­er­na och deras lämplighet som vårdnadshavare. Det anförs bl.a. om MB. att hon synes ”vara snar att söka konflikt med” PE., att hon försöker ”dra in omgivningen och barnen i dessa onödiga konflikter” och att hon ”tidigare visat att hon saknar förmåga att sätta barnens bästa i första rum­met genom att inte tillgodose deras behov av fadern”. Beträffande PE. anges bl.a. att han får ”anses vara en professionell konfliktlösare”, att han framstår ”som en ansvarstagande och kärleksfull förälder som vill ta hand om sina barn” och ”kan tillgodose barnens behov av modern”. Rätten uttalar vidare att MB. får anses olämplig som ensam vårdnadshavare, men dock lämplig som vårdnadshavare och boendeförälder och att PE. får anses vara lämplig som vårdnadshavare och boende­för­älder. Slutligen anser rätten att konflikterna mellan parterna oftast är ”sökta och skapade av” M.B. och inte av djupgående karaktär samt att parternas samarbetsförmåga är till­räcklig för att gemensam vårdnad och växelvis boende ska kunna fungera.

Tingsrätten redovisar emellertid inte vad den grundar sin uppfattning om parterna på. Det finns således ingen hänvisning till att någon i målet hörd person skulle ha uppgett att parterna hade eller saknade någon av de egen­skaper som tillskrivs dem eller till att detta framkommit genom den skriftliga bevisningen. Det saknas i domskälen, som upp­tar ungefär fyra sidor av dom­en, över huvud taget någon redogörelse för eller hän­vis­ning till vad som fram­kommit genom den muntliga eller skriftliga bevisningen i målet. Be­träff­ande den skriftliga bevisningen kan det särskilt anmärkas att tingsrätten inte alls redovisar vad som framgår av vårdnads-, boende- och umgänges­ut­red­ningen.

Det enda undantaget från vad som nyss konstaterats är att det i domskälen redovisas att MB:s föräldrar uppgett att de tar stor del i tillsynen och om­vård­naden av barnen. Av det förhållandet drar tingsrätten slutsatsen att MB. själv saknar ”förmåga att svara upp mot barnens behov därvidlag” och anger vidare att, genom kontakter med morföräldrarna, ”betas barnen i betänklig mån från kontakt med sin far”. Slutsatserna framstår, utan när­mare motiver­ing än vad som anges i domskälen, som anmärkningsvärda.

Vad pater och vittnen uppgett behöver naturligtvis i och för sig inte redo­vis­as ordagrant och en alltför utförlig redogörelse för vad som kommit fram und­er bevisupptagningen riskerar snarare att tynga domen. Inte heller be­höver den skriftliga bevisningen redo­vis­as i detalj. Däremot måste dom­skäl­en självfallet vara utformade så att det är möjligt att förstå vad tingsrätten grundar sina slutsatser på. Det aktuella domskälen är utformade på ett såd­ant sätt att detta inte är möjligt för vare sig parterna, allmänheten eller en högre instans.

Det kan således inte råda något tvivel om att domskälen inte är utformade på ett sätt som är förenligt med bestämmelsen i 17 kap. 7 § 5 RB.

Domskälens förenlighet med kravet på domstolens opartiskhet

Vad som kan utgöra jäv för domare regleras i 4 kap. 13 §  RB. Enligt vad som brukar be­tecknas som bestämmelsens generalklausul, p. 10, ska en dom­are anses jävig om det föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans eller hennes opartiskhet i målet. Ett exempel på en omständighet som kan utgöra jäv enligt generalklausulen är om domaren vet med sig att han eller hon har en förutbestämd upp­fattning i målet. Även om domares uppträdande under rättegången kan under vissa för­utsättningar utgöra jäv. Således kan det föreligga jäv om en domare handlägger ett mål mot en viss person på ett sådant sätt att domaren, exem­pel­vis genom sin processledning, åsidosätter sina åligganden i tjänsten och därmed också skapar motsättningar mellan sig själv och parterna. Det kan också tänkas förekomma att domskälen ges en uppseende­väck­ande och ut­manande utformning, som inte påkallas av själva målet och som därmed inger parten uppfattningen att domaren varit negativt inställd just mot hon­om eller hen­ne. I båda dessa situationer kan domaren således bli jävig gen­om sitt handlingssätt (se bl.a. NJA 1993 s. 571, Per Olof Ekelöf och Henrik Edelstam, Rättegång I, 8:e uppl., s. 148 och Claes Sandgren, Domares jäv och skiljemans obehörighet, SvJT 2010 s. 689).

Regeln i 4 kap. 13 § 10 RB bör tolkas i ljuset av bestämmelserna i den Europeiska kon­ven­tionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och den praxis som utbildats vid Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Enligt artikel 6.1 i konventionen innefattar rätten till en rättvis rättegång ett krav på att prövningen ska ske inför en oavhängig och opartisk domstol. När det gäller opartiskhet har Europa­dom­stolen ur­skiljt två element, nämligen dels kravet på att varje domare faktiskt ska döma opartiskt mellan parterna (subjektiv opartiskhet), dels kravet på att det för en objektiv iakttagare inte får föreligga några legitima tvivel om dom­stol­ens opartiskhet (objektiv opartiskhet). Eftersom det i regel är omöjligt att visa att en domare i verk­lig­het­en brustit i opartiskhet, har huvudvikten lagts vid det senare elementet – den objek­tiva opartiskheten – i flertalet av de fall som behandlats av Europadomstolen. Dom­stol­en brukar sägas hylla den brittiska maximen ”justice must not only be done, it must also be seen to be done” (Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3:e uppl., s. 182 och Carl Henrik Ehrenkrona, Europakonventionens betydelse för den svenska rätte­gångsordningen, SvJT 1999 s. 486).

Som ovan angetts redovisas i domen över huvud taget inte vad som fram­kom­mit under den bevisupptagning som förekom vid huvud­för­hand­lingen. De omdömen om parterna som rätten ger uttryck för, vilka i princip alltid är till fördel för P.E., saknar således hän­visning till vad någon för­hörs­person sagt eller till vad som framkommit genom den skrift­liga bevisningen. Redan detta riskerar att ge intryck av att rätten tagit ställning för den ena parten och således inte agerat opartiskt. Till detta intryck bidrar, som också lag­mannen ansett i sitt yttrande, att domstolen dessutom redo­visar sin upp­fattning, även här till PE:s fördel, i frågor som den an­­sett sig inte behöva eller inte kunna pröva.

Tingsrätten inleder sina domskäl med en beskrivning av parternas yrkes­bak­grund och uppförande under huvudförhandlingen. Efter att ha redogjort för PE:s yrkesbakgrund tar rätten denna till intäkt för att han inte kan ha de egen­skaper som MB. ”pådyvlat” honom och att redan hans yrkesbakgrund ”borde borga för att uppfatta honom som en lämplig vårdnads-, boende- och umgängesförälder”.

Jag kan inte förstå dessa uttalanden på annat sätt än att rätten tycks anse att en person som nått en viss position i samhället inte kan besitta vissa egen­skaper av mera negativt slag. Att en domare med lång erfarenhet av att döma i bl.a. familjerättsliga mål och brott­­mål ger uttryck för en sådan upp­fattning, som ju måste sägas vara direkt felaktig, är djupt bekymmer­samt. Det riskerar att ge upphov till misstankar om att domstolen redan härigenom tagit ställning för den ena parten, i det aktuella fallet förstärks detta intryck genom det sätt på vilket MB:s yrkesbakgrund och uppförande därefter redovisas.

Beträffande en händelse i april 2007, där PE. ostridigt utövat våld mot MB, och där PE., såvitt framgår av vad som antecknats under rubriken Parternas talan, uppgett att detta föregåtts av våld mot honom från MB:s sida, skriver tingsrätten att ”utan att veta hur våldsamheterna gått till eller vem som gjort vad, kan ändå sägas att det är förståeligt att PE. i denna situation haft svårt att besinna sig på samma sätt som han annars synes ha gjort vid kon­fron­ta­tion­er mellan dem”. Eftersom tingsrätten uttryckligen anger att den inte vet vad som försiggick vid det aktuella tillfället är det ytterst förvånande att den ändå uttrycker förståelse för den ena partens agerande, inte minst eftersom detta ager­ande av den andra parten polisanmälts som misshandel.

I domskälen anges vidare att MB,, om hon får behålla ensam vårdnad om den yngsta dottern, ”krävt” att dotterns umgänge med PE. inledningsvis ska ske i närvaro av en kontaktperson. Tingsrätten anger vidare att, även om fråg­an fallit på grund av att tings­rätten förordnar om gemensam vårdnad, den anser ”sig inte böra undanhålla” upp­lys­ning­en att en kontaktperson såvitt kan bedömas saknar ”annan positiv funktion i sam­manhanget än att lugna MB. själv” och att det ”ur tingsrättens perspektiv under inga om­stän­dig­heter varit aktuellt med en kontaktperson”. Denna ”upplysning” i en frå­ga som tingsrätten uttryckligen angett sig inte behöva ta ställning till vid sitt avgörande måste, enligt min mening, anses ägnad att inge MB. uppfatt­ning­en att rätten varit negativt inställd till henne.

Tingsrätten avslutar sina domskäl i sakfrågan med att ange att ”det vore för­öd­­ande för barnen om MB. genom att överklaga domen skulle kunna ytter­lig­are förhala för barnen att knyta an till sin far”. I fråga om MB:s rättshjälp konstaterar tingsrätten därefter att den omständigheten att MB. har rätts­hjälp har medfört att hon ”kommit i ett väsentligt bättre processeko­nomiskt läge än PE., som bedöms ha medelgod ekonomi” och att det inte är ”rimligt att processen får fortsätta i nästa instans under dessa orätt­visa ekonom­iska förutsättningar och på statens bekostnad”.

Huvudregeln beträffande rättshjälp är att den inte omfattar ersättning för mer arbete än 100 timmar, 15 § rättshjälpslagen (1996:1619). Taket kan överskridas endast i undan­tags­fall, 34 § andra stycket samma lag (se prop., 1996/97:9 s. 145 f. och NJA 2000 s. 390 angående förutsättningarna). I stället för att hänvisa till att sådana förutsättningar saknas har tingsrätten motiverat sitt beslut med att det vore ekonomiskt orättvist gent­emot PE., ”som bedöms ha medelgod ekonomi”. Även i denna fråga förklarar tings­rätten således sitt ställningstagande på ett sätt som, särskilt i förening med vad rätten tidigare anfört angående vilka konsekvenser ett över­klag­an­de från MB:s sida skulle få för barnen, ger intryck av att rätten haft en negativ in­ställning till MB.

Sammanfattningsvis i denna del anser jag alltså att särskilt nyss redovisade uttalanden är såväl högst olämpliga i sig som ägnade att framkalla tvivel på rättens opartiskhet. Dom­skälen präglas emellertid även i övrigt tämligen genomgående av en ton som måste uppfattas som nedvärderande gentemot MB.

Fråga om disciplinpåföljd

Domares opartiskhet vid handläggning och avgörande av mål och ärenden är i en rätts­stat av avgörande betydelse såväl för den enskildes rättssäkerhet som för allmänhetens förtroende för rättskipningen. Det finns därför anled­ning att se mycket allvarligt på NH:s handlande. Enligt min upp­fatt­ning har han, genom att avfatta domskäl med de brister såvitt avser full­stän­dighet och uttryckssätt som jag ovan redovisat, åsidosatt sina skyl­dig­het­er i anställningen på ett sätt som utgör sådan tjänsteförseelse som enligt 14 § lagen (1994:260) om offentlig anställning bör föranleda disciplinpåföljd.

MB lämnade den 9 juli 2010 in en klagan över domvilla till Svea hovrätt och yrkade bl.a. att hovrätten skulle undanröja tingsrättens dom (hov­­rättens mål nr Ö 5854-10). Hon yrkade även inhibition av tingsrättens dom, ett yrkande som hovrätten avslog samma dag. MB förde talan mot beslutet i Högsta domstolen som dock inte meddelade pröv­nings­tillstånd (Högsta domstolens mål nr Ö 3756-10). Till stöd för själva klagan över domvilla anförde MB i hovrätten dels att tingsrättens dom var så oklar eller ofullständig att det inte framgick hur domstolen hade dömt i saken, dels att NH hade varit partisk vilket utgör ett grovt rätte­gångs­fel (59 kap. 1 § första stycket 3 respektive 4 rätte­gångs­bal­ken). I be­slut den 4 april 2011 avslog hovrätten MB:s klagan över dom­villa i den del den grundade sig på 59 kap. 1 § första stycket 3 rätte­gångs­balken och avvisade klagan i den del den grundade sig på 59 kap. 1 § första styck­et 4 rättegångsbalken. Hovrätten anförde följande skäl.

Den av MB åberopade bestämmelsen i 59 kap. 1 § första stycket 3 rätte­gångs­balken innebär att en dom ska undanröjas på grund av domvilla, om den är så oklar eller ofullständig att det inte framgår av domen hur rätten har dömt i saken. Be­stäm­melsen tar sikte på domslutet och inte på domskäl­en. Domslutet är i detta fall klart och full­stän­digt. Det finns alltså inte skäl att undanröja domen på den av MB i första hand åberopade grun­den.

Enligt 59 kap. 1 § första stycket 4 ska en dom undanröjas på grund av dom­villa, om det i rättegången förekommit något annat grovt rättegångsfel än vad som nämnts tidigare i paragrafen och rättegångsfelet kan antas ha in­verkat på målets utgång. Möjligheten till bifall till klagan över domvilla enligt denna bestämmelse inskränks av en bestämmelse i paragrafens andra stycke. Där sägs att klagan över domvilla enligt första stycket 4 som grun­das på en omständighet som inte tidigare har åberopats i målet ska avvisas, om kla­gan­den inte gör sannolikt att han har varit förhindrad att åberopa omständigheten i rätte­gången eller annars haft giltig ursäkt att inte göra det.

MB har varit medveten om de omständigheter som hon nu åbe­rop­ar till stöd för sin klagan över domvilla alltsedan hon fick del av tings­rättens dom. Hon har haft möj­lighet att överklaga domen i vanlig ordning men avstått från det. I sin klagan över domvilla har hon inte anfört någon omständighet till stöd för sin underlåtenhet att över­klaga domen. Vid dessa förhållanden ska hennes klagan över domvilla avvisas i den del den grundar sig på 59 kap. 1 § första stycket 4 rättegångsbalken.

I beslut den 3 maj 2011 ålade Statens ansvarsnämnd NH en varn­ing enligt 14 och 15 §§ lagen (1994:260) om offentlig anställning. I skälen för beslutet anförde ansvarsnämnden sammanfattningsvis att dom­skälen inte upp­fyllde de minimikrav som uppställs i 17 kap. 7 § 5 rätte­gångs­­­balken samt att domskälens utformning föranlett att rättens opartiskhet på goda grun­der kunnat sättas i fråga. Ansvarsnämnden fann vidare att felen i vart fall hade begåtts av oaktsamhet och att de inte kunde bedömas som ringa. NH ålades därför en disciplinpåföljd för tjänsteförseelse i form av en varning. NH har inte fört talan mot beslutet.

Anspråket

MB har begärt skadestånd av staten med sammanlagt 167 480 kr. Hon har hänvisat till JO:s och ansvarsnämndens beslut och har till stöd för anspråket anfört att hennes rätt till en opartisk rätte­gång enligt ar­tik­el 6.1 i Europakonventionen har åsidosatts samt att domstolen har uttryckt sig partiskt och nedlåtande om henne i domskälen. Inte heller har tingsrätten redovisat på vad den har grundat sina slut­satser.

Av det yrkade beloppet avser 120 000 kr ersättning för lidande på grund av  ut­tal­an­den i domen som MB har upplevt som kränkande och part­iska, 38 480 kr er­sätt­ning för det lidande som hon har upplevt genom att det yngsta barnet ryck­tes upp ur sin hemmiljö på grund av det, enligt MB:s mening, fel­akt­iga förordnandet om gemensam vårdnad och växelvist boende, 8 000 kr ned­lagt arbete vid upprättande av klagan över domvilla samt 1 000 kr ute­bliv­en arbetsförtjänst då hon var tvungen att sjukskriva sig dagen efter att dom­en med­del­ades. 

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta person­skada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Tjänste­fel kan enligt praxis endast under vissa begränsade omständigheter anses utgöra ett sådant brott. Regleringen i skadeståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myn­dighetsutövning.

Av praxis framgår vidare att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en myn­dighet eller en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena för­bise­en­den av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses ut­göra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen (jfr. NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862).

Enligt Högsta domstolens praxis på senare tid (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträd­el­ser av Europakonventionens bestämmelser. I den mån Sverige har en för­plikt­else att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till skade­stånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Vid prövningen enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska be­stäm­mels­en tolkas konventionskonformt. Detta har ansetts innebära att den nyss nämnda begränsningen att endast uppenbart oriktiga bedömn­ingar medför skadeståndsskyldighet inte ska tillämpas om ett kon­staterat fel eller en för­summelse också innefattar en överträdelse av ­kon­ventionen. När det gäl­ler ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ningar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en konventionskonform tolkning. Ersättning för ideell skada vid över­träd­elser av kon­ventionen kan därmed i regel inte grundas på skade­stånds­lag­ens reg­ler, men kan utgå utan särskilt lag­stöd om det krävs för att upp­fylla Sveriges åtag­anden enligt kon­ven­tion­en. Det åtagande som härvid åsyftas är kravet på konventionsstaterna att i den nationella rättsordningen tillhandahålla effek­tiva rättsmedel för att förhindra och komma till rätta med kon­ven­tions­över­trädelser.

Enligt artikel 13 i Europakonventionen ska var och en vars i konventionen angivna fri- och rättigheter har åsidosatts ha tillgång till ett effektivt rätts­medel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen har för­öv­ats av någon under utövning av offentlig myndighet. Enligt Europa­dom­stolens prax­is innebär bestämmelsen att konventionsstaterna är skyldiga att tillhanda­hålla effektiva nationella rättsmedel för att antingen förebygga den på­stådda kränkningen eller dess fortsättning eller gottgöra en kränkning som redan har inträffat. I artikel 13 uppställs inga specifika krav på form­er­na för rättelse eller gottgörelse och det ankommer därmed i första hand på respek­tive konventionsstat att fastställa de närmare villkoren i detta hänse­en­de. Kravet på ett effektiv rättsmedel kan också uppfyllas genom en kom­bi­nation av olika åtgärder. Skadestånd kan utgöra ett effektivt rätts­med­el men något uttryckligt krav på att skadestånd ska utgå i vissa situationer föl­jer inte av artikel 13. Däremot kan frånvaron av andra rättsmedel eller den omstän­dig­het­en att ett beslut som syftar till att ge rättelse av olika skäl inte har någon praktisk effekt medföra att den återstående möjligheten för att uppfylla kra­v­en enligt artikel 13 är att utge ekonomisk kompensation. Det ligger dock i sak­ens natur att det måste betraktas som mer effektivt att till­handa­hålla rätts­­­­­­­­­­medel som gör det möjligt att bota konventions­kränk­ning­ar redan inom ram­­­en för den process där de uppstår än att tillhandahålla en möjlighet att er­­­hålla ekonomisk kom­pen­sa­tion i efterhand. Den omstän­dig­heten att den en­skilde har avstått från att ta i anspråk ett tillgängligt rätts­medel som hade kunnat medföra att över­träd­el­sens undanröjs, lindras eller gottgörs påverkar därmed också möjligheten att få ekonomisk kom­pen­sa­tion i efterhand. (Se för en närmare utveckling av dessa principer SOU 2010:87 Skade­stånd och Europa­kon­ven­tion­en, särskilt avsnitt 3, 4.2.2 och 6.4.1, 6.4.4 samt 6.4.5, med där angivna hän­vis­ningar till Europa­domstolens praxis.)

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skade­stånds­grundande fel eller en försummelse eller en konventionsöverträdelse  att detta kan anses ha vållat eller annorlunda uttryckt direkt orsakat skada för den enskilde. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer gäller att det också an­kom­mer på den som begär ersättning att styrka skadan och dess om­­­fatt­­ning.

Överväganden

På de skäl som JO och Statens ansvarsnämnd har anfört konstaterar även Justitiekanslern att de aktuella dom­skäl­en inte uppfyller de krav som upp­ställs i 17 kap. 7 § 5 rättegångsbalken och att domskälen in­ne­­håller ut­tal­an­den som har varit ägnade att framkalla tvivel om rättens opart­isk­het, varför jäv enligt 4 kap. 13 § 10 rättegångsbalken har förelegat. Däremot ger utred­ning­en inte stöd för att domen innefattar i sak felaktig rätts­tillämpning. Vidare är de nega­tiva om­döm­en som före­kom­mer i domen angående MB visser­ligen klart olämp­liga med de kan inte anses innefatta äre­kränk­­nings­brott enligt brotts­­balkens be­stäm­­mel­ser. Enligt Justitie­kans­lerns be­dömning är de inte heller av den karaktären att MB:s rätt till respekt för sitt rykte och per­son­liga inte­­gri­tet enligt artikel 8 i Europakonventionen har åsido­­satts.

Rättegångsbalkens krav på angivande och ut­formning av domskäl liksom upp­rätthållande av opartiskheten i den döm­ande verksamheten syftar till att säker­ställa i allt väsentligt samma grundläggande rättssäkerhetsgarantier som följer av rätten till en rättvis rätte­gång en­­ligt artikel 6 i Europa­kon­ven­tion­en. I det sagda ligger att rätte­gångs­balk­ens bestämmelser i dessa hänse­en­den ska tolkas med beaktande av kon­ven­tion­ens krav och att ett kon­stater­at åsido­sätt­an­det av ifrågavarande be­stäm­mel­ser också ofta innefattar en över­­trädelse av ar­tik­el 6 i kon­ven­tionen. Om kraven enligt rättegångs­bal­ken är högre ställda än vad som följer av konventionsbestämmelsen kan dock slutsatsen bli den mot­sat­ta. I detta fall bedömer Justitiekanslern att de kon­stater­ade bristerna i dom­skälen också innefattar ett åsidosättande av MB:s rätt till en rättvis rätte­gång enligt artikel 6.1 i konventionen.

Under sådana förhållanden är staten som utgångpunkt skade­stånds­skyldig i förhållande till MB enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen för bl.a. ren förmögenhetsskada som är en direkt följd av de konstaterade brist­er­na. Härutöver kan MB, enligt de principer som framgår av Högsta domstolens praxis, även vara be­rättig­ad till ersättning för ideell ska­da som har uppkommit på grund av konventionsöverträdelserna. Ekonomisk er­sätt­ning för sådan ideell skada kan emel­ler­tid endast utgå under för­ut­sätt­ning att MB:s rätt till ett effek­tivt rättsmedel för att komma till rätta med överträdelserna inte har tillgodosetts på annat sätt.

Med dessa utgångspunkter konstaterar Justitiekanslern att MB:s yrkande om ersättning för det lidande som hon menar att hon har upplevt gen­om att det yngsta barnet rycktes upp ur sin hemmiljö på grund av det, enligt MB:s mening, fel­aktiga förordnandet om gemensam vård­nad och växelvist boende inte kan vinna bifall. Som anges inledningsvis ger utredningen inte stöd för att dom­en i sak var felaktig och att staten av den anledningen skulle ha ådrag­it sig skadeståndsskyldighet.

Vad sedan gäller yrkandet om ersättning för kostnader för klagan över dom­villa och utebliven inkomst gör Justitiekanslern följande bedömning. Sådana brister i en dom som det här är fråga om kan typiskt sett medföra mer­kost­nad­er i form av rättegångskostnader i den ut­sträck­­ning hand­lägg­ningen mås­te tas om, t.ex. om domen undanröjs och mål­et visas åter för förnyad hand­lägg­ning. Även kostnaderna för själva över­­­klag­an­det för att få frågan prövad på nytt i underinstansen kan var er­sätt­nings­gilla. Några så­d­ana mer­kost­nad­er har emellertid inte upp­kom­mit i detta fall. De kostnader för ned­lagt arbete som MB har be­gärt er­sätt­ning för hänför sig till hennes klagan över domvilla. Som framgår av hov­­rätt­­­ens beslut kun­de de kon­sta­ter­ade brist­erna i tingsrättens dom emel­ler­tid inte föranleda un­da­nröj­an­de genom ian­språktagande av ett extra­ordi­nära rätts­medel. Detta är en följd av en an­nan grund­­läggande rätts­säk­er­­hets­­princip, nämligen principen om laga kraft­vun­na domars orubb­lig­het. MB:s yrkande om ersätt­ning för ned­lagt arbete för upprättande av klagan över domvilla ska därför avslås. Inte heller kan någon ersättning utgå för förlorad arbetsförtjänst på grund av att MB sjukskrev sig dagen efter tingsrättens dom. De kon­sta­ter­ade brist­er­na kan inte anses ha med­fört sådana allvarliga konsekvenser för MB att hon var förhindrad att arbeta.

MB har slutligen begärt ersättning med 120 000 kr som gott­gör­else för de i hennes mening kränkande och partiska uttalanden som domen in­nefattar. Som tidigare angivits bedömer Justitiekanslern att uttalandena i sig inte innefattar något sådant integritetskränkande brott eller någon över­trädelse av artikel 8 i Europa­kon­ven­tionen som i sig hade kunnat medföra en ideell skada för MB. Den fråga som återstår att bedöma är därmed om det krävs för att upprätthålla MB:s rätt till ett effektivt rätts­med­el en­ligt artikel 13 i konventionen att hon tillerkänns ekonomisk er­sätt­ning med an­led­ning av det åsidosättande av hennes rätt till en rättvis rätte­gång enligt ar­tikel 6.1 i konventionen som har förekommit genom dom­­skäl­ens brist­fälliga utformning.

Vid åsidosättande av de för rättssäkerheten centrala bestämmelserna om ut­formningen av domskäl liksom opart­­iskhet i den dömande verk­sam­het­en in­nehåller rätte­gångs­bal­ken långtgående skyddsmekanis­mer som bl.a. syftar till att ge den en­skil­de möjlighet till en ny pröv­ning. Således gäller enligt 50 kap. 27 och 29 §§ rätte­gångs­balken att hov­rätten ska undanröja tings­rät­tens dom och återförvisa målet för för­ny­ad prö­vning om talan om jäv mot en domare i tings­rätten förs och hovrätten anser att jäv har förelegat. Även brist­­­­­fälligt ut­form­ade domskäl kan för­an­le­da undanröjande och återförvis­ning (se 50 kap. 28 och 29 §§ jäm­fört med 59 kap. 1 § första stycket 4 rätte­gångs­balken). Förekomsten av rättegångsfel av nu aktuellt slag medför ock­så typiskt sett att prövningstillstånd ska meddelas (49 kap. 14 § 2 och 4 rätte­­gångsbalken).

Vid ett överklagande hade således MB kunnat få tingsrättens dom un­danröjd och få en förnyad prövning som uppfyllde kraven på en rättvis rätte­­gång.

Utöver möjligheten till rättelse genom ett överklagande har hon också kun­nat framföra klagomål hos JO. JO har genom sin genomlysning av ärendet och sina uttalanden tydligt klarlagt att tingsrättens domskäl inte upp­fyllde rättegångsbalkens krav. Härigenom framgår att domskälen inte längre kan ses som ett uttryck för det allmännas uppfattning. Härutöver har JO för­an­stal­tat om disciplin­på­följd för den ansvarige domaren. Även om JO:s ut­tal­an­den och åläggandet av disciplinpåföljden inte ensamt kan betraktas som ett ef­fek­tivt rättsmedel för att komma till rätta med konven­tions­över­träd­elser av ifrågavarande slag utgör de en del av de samlade möjligheter som står till buds för den en­skil­de. Det är också i grunden den enskildes eget val om den­­ne anser det till­räckligt med ett uttalande från JO i saken i stället för att söka rättelse genom ett över­klagande.

Justitiekanslern konstaterar därmed att MB har haft möj­lig­het att genom ett överklagande av tingsrättens dom få domen undanröjd och få en förnyad prövning samt att hon under alla omständigheter genom JO:s tyd­liga ut­tal­an­d­en och den ålagda disciplinpåföljden har fått betydande upp­rätt­else. Enligt Justitie­kans­lerns bedömning har därmed MB haft till­gång till effektiva rätts­medel för att komma till rätta med kon­ven­tions­­kränk­ningarna. För att upprätthålla Sveriges åtag­an­den enligt Europakon­ven­­tion­en krävs det därför inte att MB därutöver tiller­känns eko­nom­isk kompensation. Med hänsyn härtill saknas det förutsättningar för Justi­tie­­kans­lern att bifalla MB:s yrkande om ersättning för ideell skada med ­an­led­ning av bristerna i utformningen av tingsrättens domskäl.

Sammantaget har Justitiekanslern kommit fram till att någon ersättning inte ska utgå till MB.