JK 2737-17-4.3

Anspråk på grund av frihetsberövande efter beviljad resning. Även fråga om långsam handläggning

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner MZ ersättning för lidande enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder med 41 000 kr och för ombudskostnader med 1 678 kr. Ersättningen ska utbetalas av Justitiekanslern.

MZ tillerkänns skadestånd med 10 000 kr och för ombudskostnader med 1 678 kr. Justitiekanslern uppdrar åt Domstolsverket att betala ut ersättningen.

Begäran m.m.

Bakgrund

Skatteverket beslutade den 31 juli 2008 att påföra Cigarr och Konfektyr Import i Göteborg AB:s (Cigarrbolaget) tobaksskatt med ett betydande belopp samt att påföra bolaget skattetillägg.

MZ var anhållen och häktad under tiden den 28 mars – 13 maj 2008 på grund av misstankar om grovt skattebrott, grov oredlighet mot borgenärer och viss annan brottslighet. Brottsmisstankarna gällde bl.a. att han och några andra personer, i egenskap av företrädare för Cigarrbolaget, hade låtit införa en stor mängd cigaretter till Sverige och med skatteundandragande uppsåt underlåtit att göra punktskattedeklarationer.

MZ åtalades för grovt skattebrott, grovt bokföringsbrott och viss annan brottslighet. Han dömdes för medhjälp till grovt skattebrott, grovt bokföringsbrott och viss annan brottslighet genom Göteborgs tingsrätts dom den 28 januari 2010 (mål nr B 2818-08) till fängelse ett år samt belades med näringsförbud för en tid av tre år. Domen vann laga kraft. MZ påbörjade verkställigheten av fängelsestraffet den 10 februari 2010 och frigavs villkorligt den 14 november 2010.

Skatteverket beslutade den 1 juli 2013 att undanröja sitt tidigare beslut genom vilket Cigarrbolaget påförts tobaksskatt och skattetillägg. Cigarrbolaget hade därefter ingen skyldighet att betala tobaksskatt. Med anledning av Skatteverkets beslut ansökte MZ om resning. Hovrätten för Västra Sverige beviljade resning den 13 juli 2015 avseende tingsrättens dom och förordnade att målet skulle tas upp till ny behandling i tingsrätten avseende frågan om MZ skulle dömas för medhjälp till grovt skattebrott och i fråga om påföljd för den samlade brottsligheten.

Göteborgs tingsrätt ogillade den 25 januari 2017 (mål nr B 9315-15 och B 7934-15) åtalet mot MZ för medhjälp till grovt skattebrott. Tingsrätten gjorde bedömningen att det verkställda fängelsestraffet klart överstigit den påföljd som skulle ha varit aktuell för den övriga brottsligheten (särskilt det grova bokföringsbrottet) och meddelade påföljdseftergift.

Anspråket

MZ har, genom sitt ombud, begärt ersättning för lidande med sammanlagt 295 300 kr. Av detta belopp avser 195 300 kr lidande för själva frihetsberövandet enligt Justitiekanslerns praxis och 100 000 kr avser, såsom ansökan får förstås, ideellt skadestånd för Skatteverkets, Åklagarmyndighetens samt tingsrättens felaktiga rättstillämpning. Han har dessutom begärt ersättning för förlorad arbetsförtjänst under den tid han varit frihetsberövad med sammanlagt 153 533 kr. Ersättning för ombudskostnader har yrkats med 5 033 kr. Till stöd för sitt anspråk har MZ anfört bl.a. följande.

Han var berövad friheten i sammanlagt tio månader och tjugonio dagar, vilket inneburit ett omfattande lidande för MZ. Till detta kommer den stora besvikelse som det förhållandet att han efter resning har frikänts från en del av den brottslighet som han tidigare dömts till fängelse för. Vid tidpunkten för frihetsberövandet arbetade MZ som truckförare. Lönen betalades svart och uppgick till 14 000 kr per månad.

Utredningen

Ekobrottsmyndigheten har yttrat sig i ärendet.

MZ har fått del av Ekobrottsmyndighetens yttrande och lämnats möjlighet att kommentera detta.

Justitiekanslern har tagit del av Kriminalvårdens strafftidsbeslut den 22 februari 2010 och daganteckning den 3 oktober 2015 samt tingsrättens dagboksanteckningar (målen nr B 2818-08 och B 9315-15).

Justitiekanslerns bedömning

Ersättning för lidande enligt frihetsberövandelagen

Den som har varit häktad eller under minst 24 timmar i sträck anhållen på grund av misstanke om brott har rätt till ersättning bl.a. om frikännande dom meddelas (se 2 § första stycket 1 samt andra stycket frihetsberövandelagen). Enligt 4 § frihetsberövandelagen har bl.a. den som avtjänat fängelsestraff rätt till ersättning om han eller hon efter att ha beviljats resning döms till en mildare påföljd.

MZ var under 47 dagar anhållen och häktad som misstänkt för den brottslighet som han sedan efter resning kom att frikännas för. Han var dock inte under den tiden misstänkt för grovt bokföringsbrott. MZ har därför rätt till ersättning för lidande avseende dessa dagar (se prop. 1997/98:105 s. 52). Ersättningen för lidande bestäms till 41 000 kr, vilket motsvarar vad som normalt betalas ut vid frihetsberövanden av jämförbar längd.

MZ har verkställt ett fängelsestraff under 278 dagar, dvs. drygt nio månader. Den dom som låg till grund för det verkställda fängelsestraffet har efter resning prövats på nytt av tingsrätten och han har frikänts från åtalet om medhjälp till grovt skattebrott. Tingsrätten beaktade vid straffmätningen av den resterande brottsligheten sen lagföring, avseende den ytterligare tid som förflutit till följd av den nya rättegången, samt långsam handläggning och kom fram till att den nya påföljden skulle bestämmas till fängelse sex månader. För det fall MZ från början endast hade dömts för den resterande brottsligheten skulle någon reduktion för långsam handläggning eller sen lagföring inte ha skett. Justitiekanslern bedömer därför att påföljden ändå hade bestämts till åtminstone fängelse tio månader (10 x 30 dagar = 300 dagar). MZ är således inte berättigad till ersättning för någon överskjutande tid som överstiger det sammanlagda straffvärdet för den brottslighet som han slutligen dömdes för (278–300 dagar).

Ersättning för förlorad arbetsförtjänst enligt frihetsberövandelagen

MZ har begärt ersättning för förlorad arbetsförtjänst under tiden för frihetsberövandena med 153 533 kr. Han har emellertid inte gett in någon utredning till stöd för sin begäran.

Med hänsyn till Justitiekanslerns bedömning om MZs rätt till ersättning för lidande enligt frihetsberövandelagen avseende tiden som han verkställde ett fängelsestraff, saknar han även av det skälet rätt till ersättning för någon eventuell förlorad arbetsinkomst under denna tid. Hans begäran avslås alltså i denna del.

Frågan om särskild kompensation för överträdelse av rätten till domstolsprövning inom skälig tid

Med hänsyn till att MZ saknar rätt till ersättning enligt frihetsberövandelagen avseende den tid som han verkställde fängelsestraffet väcks frågan om han tillräckligt kompenserats för den av tingsrätten erkända överträdelsen av hans rätt till domstolsprövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. Detta sammanhänger med att tingsrätten i den andra domen har erkänt en överträdelse av denna rättighet avseende den tid som förflutit sedan brottsmisstankarna väcktes mot MZ fram till tiden för, såvitt får förstås, tingsrättens slutliga prövning av målet. Justitiekanslern gör först en självständig bedömning av frågan om en överträdelse av artikel 6.1 har skett.

Enligt artikel 6.1 i konventionen har var och en vid prövningen av en anklagelse om brott rätt till domstolsprövning inom skälig tid. Tiden räknas från det att en person underrättas om att han eller hon är misstänkt för brott och fram till dess att saken prövats slutligt. Det är dock den faktiska handläggningen som avses, och då särskilt dröjsmål under denna, inte tiden mellan det att en lagakraftvunnen dom föreligger och resning meddelas (se NJA 2015 s. 417, pp. 17-19).

Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Europadomstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala handläggningstiden beaktas särskilt målets komplexitet, parternas agerande, domstolarnas handläggning av målet samt vad som har stått på spel för den enskilde. Europadomstolen fäster särskild vikt vid om det har förekommit längre perioder av inaktivitet under handläggningen. En inaktivitetsperiod utgör dock inte i sig ett åsidosättande av artikel 6.1, såvida det inte är fråga om en verkligt substantiell period av inaktivitet (se även NJA 2005 s. 462). I rättsfallet NJA 2005 s. 726 hade det förekommit en period av inaktivitet på cirka ett år vid hovrättens handläggning av ett brottmål, vilket inte ansågs utgöra en konventionsöverträdelse.

I det aktuella fallet anhölls MZ som misstänkt för bl.a. grovt skattebrott den 28 mars 2008 och lagakraftvunnen dom från tingsrätten förelåg den 12 februari 2010 efter sökandens nöjdförklaring. Med anledning av Skatteverkets omprövningsbeslut beviljade hovrätten den 13 juli 2015 resning och förordnade att tingsrätten skulle ta upp målet till förnyad prövning. Tingsrätten meddelade dom den 25 januari 2017 som därefter vann laga kraft. I den första processkedjan har, efter en inledande brottsutredning, tingsrätten handlagt ett omfattande brottmål med komplexa rättsliga frågor under mindre än två år. Det är en tidsåtgång vilken det inte finns anledning att anmärka något mot i och för sig.

I den andra processkedjan, efter att målet tagits upp till ny prövning, har det tagit drygt ett och ett halvt år för en slutlig dom att vinna laga kraft. MZ har under den andra processkedjan inte längre verkställt någon del av det tidigare utdömda fängelsestraffet men målet har gällt ett relativt allvarligt brott. Målet har i det skedet inte varit av alltför omfattande eller komplicerat slag. Vid bedömningen ska även särskilt beaktas att det inte förekommit någon aktivitet i målet under nästan elva månader. Denna relativt utdragna handläggningstid är av betydelse i sammanhanget. Detta motiveras av att ett krav på skyndsamhet kan ställas när ett mål tas upp till ny prövning efter resning, även om resningen inte föranletts av en konventionsöverträdelse utan av Skatteverkets omprövningsbeslut (jfr NJA 2015 s. 417, p. 20).

Sammantaget finner Justitiekanslern likt tingsrätten att handläggningen av brottsmisstankarna mot MZ har varit så utdragen att hans rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har åsidosatts.

En rättighetsöverträdelse ska i första hand gottgöras genom avhjälpande och i andra hand genom ett kompensatoriskt rättsmedel. Inom ramen för ett brottmål kan kompensation ske, förutom genom erkännande av överträdelsen, genom påföljdslindring och – om detta inte är möjligt – genom skadestånd. (Se bl.a. rättsfallen NJA 2012 s. 1038 I, NJA 2013 s. 842.)

I det aktuella fallet har MZ genom tingsrättens dom i den andra processkedjan fått konventionsöverträdelsen erkänd och meddelats påföljdslindring samt erhållit påföljdseftergift. Frågan är om han ska tillerkännas någon kompensation utöver detta. MZ hade redan avtjänat det tidigare utdömda fängelsestraffet. Den ideella skada som då eventuellt kvarstod att kompensera för konventionsöverträdelsen hade kunnat bli kompenserad genom ersättning för lidande enligt frihetsberövandelagen (jfr NJA 2013 s. 842, p. 57). Det har dock i det aktuella fallet konstaterats att han saknar rätt till sådan ersättning avseende tiden som han avtjänade fängelsestraffet. Av den anledningen bör således visst ideellt skadestånd utgå som särskilt kompenserar för den långa handläggningstiden.

Med utgångspunkt i vad som har beslutats i liknande fall, och med beaktande av Högsta domstolens praxis (se bl.a. NJA 2010 s. 363 och NJA 2012 s. 211 I och II), kan en skälig ersättning för ideell skada i stället uppskattas till 10 000 kr.

Skadestånd på grund av felaktig rättstillämpning

MZs ansökan om ersättning kan även aktualisera frågan om ersättning enligt skadeståndslagen. Han har anfört att han lidit skada på grund av att Skatteverket, Åklagarmyndigheten och tingsrätten felaktigt tillämpat lagen. För detta har han begärt ersättning för lidande med 100 000 kr.

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. personskada (t.ex. sveda och värk) som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. I vissa fall kan skadestånd för ideell skada även utgå på den grunden att den skadelidandes fri- eller rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär

3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess norm-skydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i

3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrundande är inte tillräckligt för att ersättning ska utges. Det krävs också att det inträffade har orsakat skada för den enskilde. Det är den som begär ersättning som ska styrka skadan och dess omfattning.

MZ åtalades för grovt skattebrott. Som åtalet var utformat var det en grundläggande förutsättning för att MZ skulle dömas till ansvar att Cigarrbolaget var skyldigt för tobaksskatt. Skatteverket hade, innan åtal väckts, den 31 juli 2008 beslutat att Cigarrbolaget varit skyldigt för tobaksskatt enligt 9 § första stycket 5 lagen (1994:1563) om tobaksskatt, LTS. Den fällande domen mot MZ avseende medhjälp till grovt skattebrott grundades alltså på att Cigarrbolaget var skyldigt för tobaksskatt.

Den 1 juli 2013 undanröjde Skatteverket, med anledning av Cigarrbolagets överklagande, beslutet av den 31 juli 2008. Den motivering som gavs var att Skatteverket bedömde att det förelåg skäl för att undanröja beslutet i fråga.

Justitiekanslern har i ett annat ärende här (dnr 2645-14-40), med anledning av Cigarrbolagets skadeståndsanspråk mot staten, gjort bedömningen att Skatteverkets beslut inte kan anses vara uppenbart oriktigt på sätt som krävs för att skadeståndsskyldighet ska föreligga för staten. Vad MZ nu har anfört kan inte föranleda någon annan bedömning i denna fråga.

Med hänsyn till att åtalet mot MZ för medhjälp till skattebrott slutligen har ogillats, får den tidigare fällande domen visserligen anses felaktig. Grunden för den fällande domen var att Cigarrbolaget var skyldigt för tobaksskatt. Av den friande domen framgår att det vid tidpunkten när MZ dömdes rådde viss osäkerhet om hur bestämmelserna i LTS om beskattning i den situation som var aktuell i målet skulle tolkas. Mot den bakgrunden anser Justitiekanslern att den tidigare bedömningen att MZ hade gjort sig skyldig till medhjälp till grovt skattebrott inte har innefattat en sådan uppenbart felaktig bedömning som är en förutsättning för skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. MZs anspråk på ersättning för lidande mot bakgrund av att han senare blev frikänd ska därför avslås redan av denna anledning.

Ombudskostnader

Med hänsyn till ärendets art, omfattning och utgång begränsas ersättningen för ombudskostnader till 3 356 kr, vilket motsvarar två timmars arbete enligt den av regeringen fastställda timkostnadsnormen för år 2017. Av beloppet ska 1 678 kr betalas ut av Domstolsverket och 1 678 kr av Justitiekanslern.