JK 3569-00-40

Fredagen den 7 april 2000 inträffade ett mord och försök till mord i L G:s lägenhet på Ehrensvärdsgatan i Stockholm. Sedan polis kommit till platsen beslutades med stöd av 27 kap. 15 § rättegångsbalken (RB) att spärra av lägenheten för att säkerställa utredningen av brotten. Avspärrningen varade i fyra månader till den 7 augusti 2000. Företrädare för polis- och åklagarmyndigheten gjorde enligt vad som framgår av utredningen här bedömningen att avspärrningen måste bestå med hänsyn till den kriminaltekniska undersökningen. Denna undersökning var komplicerad och kunde endast ske i olika etapper. Avspärrningen hävdes först sedan åtal väckts i samband med huvudförhandlingen i tingsrätten.

Den 10 augusti 2000 vände sig L G:s mor M G till Stockholmspolisen och begärde ersättning för den tid lägenheten hållits avspärrad. Ersättningsanspråket motsvarar fyra månadshyror om 1 389 kr och uppgår sammanlagt till 5 556 kr. Grunden för anspråket var att myndigheterna beslutat avspärra lägenhet under aktuell tid.

Polismyndigheten i Stockholms län har den 10 november 2000 överlämnat L G:s anspråk hit med hänvisning till reglerna i förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten. Polismyndigheten uttalade därvid som sin uppfattning att något fel eller någon försummelse inte förelåg i samband med avspärrningsåtgärderna och avstyrkte därför skadeståndsanspråket.

Ärendet remitterades till överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Stockholm med begäran om yttrande.

Överåklagaren uttalade med hänvisning till uppgifter som lämnats av den åklagare som lett förundersökningen att något fel eller någon försummelse inte förekommit vid handläggningen av brottsutredningen.

Överåklagaren tillade att det enligt vad han erfarit inte var ovanligt att rena hyreskostnader ersätts inom ramen för förundersökningskostnader. Liknande uppgifter lämnades av förundersökningsledaren som anförde att hon haft uppfattningen att kostnaden för hyra skulle betraktas som en förundersökningskostnad och ersättas av polismyndigheten. En kommissarie vid polismyndigheten skulle också ha lämnat uppgift om att polisen skulle stå för kostnaderna. 

Mot bakgrund av dessa uppgifter begärdes genom remiss den 26 januari 2001 yttrande från polismyndigheten rörande möjligheterna att ersätta kostnaderna för hyra som en "kostnad under förundersökningen" I sitt svar den 20 februari 2000 uppgav polismyndigheten i huvudsak följande.

Polismyndigheten i Stockholms län:

Från och med början av budgetåret 1992/93 infördes ett nytt budgetsystem för polisväsendet, vilket innebär ett ökat ansvar på den lokala nivån i ekonomiskt hänseende. Systemet bygger på mål- och resultatstyrning och att medlen för polisväsendet anvisas över ramanslag. Fördelningen av medelsramen till respektive polismyndighet sker genom Rikspolisstyrelsens försorg. Skillnaden mot det tidigare gällande budgetsystemet med finansiering genom förslagsanslag är i korthet att en myndighet i princip inte kan överskrida sin årliga medelsram, utan får själv- fullt ut- ta ansvar för all finansiering av skilda typer av verksamhetskostnader under ett löpande budgetår. Några särskilda medel för finansiering av kostnader t.ex. i samband med förundersökningar eller några andra speciella ändamål finns inte, utan all verksamhet som polismyndigheten bedriver måste rymmas inom ramen för den av Rikspolisstyrelsen tilldelade medelsramen.

Såvitt polismyndigheten erfarit saknas en närmare definition av begreppet "förundersökningskostnad". De årliga budgetföreskrifter för polisväsendet som tidigare meddelades av Rikspolisstyrelsen med bl.a. en uppräkning av vilka olika kostnader som kunde bestridas inom ramen för anslagsposten förundersökningar upphörde att utkomma i och med övergången till det nya budgetsystemet. Det torde emellertid kunna hållas för visst att någon utvidgning av vad som skall belasta myndighetens medelsram i form av förundersökningskostnader knappast kan ha varit statsmakternas vilja i och med införandet av det nya budgetsystemet med därpå medföljande större "frihet", för de lokala myndigheterna. Polismyndigheten vill därför med bestämdhet hävda, att den principiella skillnad i handläggning och beslutanderätt som sedan länge funnits när det gäller frågor om ersättning för skador som regleras i förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten och de kostnader som uppkommer inom ramen för polisens Förundersökningsverksamhet, bör hållas strikt åtskilda. Den ersättning som L G framställt för sin ekonomiska skada bör därför enligt polismyndighetens bedömning inte vara en kostnad som hör hemma som en "kostnad för förundersökning".

Justitiekanslern begärde härefter att Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren skulle yttra sig över frågan om avspärrningen av lägenheten under så lång tid som det här gällde kunde anses godtagbar. Yttrandena borde också belysa möjligheterna att ersätta hyreskostnaderna inom ramen för förundersökningen samt den praxis som utbildats i detta hänseende.

Rikspolisstyrelsen anförde i sitt remissvar den 22 maj 2001 i huvudsak följande. 

Avspärrningars varaktighet

Rikspolisstyrelsen vill inledningsvis framhålla att det bör vara en självklar utgångspunkt att en brottsplatsundersökning skall koncentreras och om möjligt slutföras i ett sammanhang. Detta är dock ofta inte genomförbart när det är fråga om utredning av grova brott och/eller komplexa brottsplatser. Det kan t.ex. inledningsvis åtgå tid för att kriminalteknikerna skall kunna bilda sig en uppfattning om möjliga händelseförlopp i syfte att få en insikt om var man bör söka efter eventuella spår. Först därefter kan själva spårsäkringsarbetet påbörjas. Vidare påverkas arbetet på brottsplatsen av vilka uppgifter som kommer fram i samband med den övriga utredningen. Det kan även ibland under det fortsatta utredningsarbetet uppstå ett behov av att kunna återvända till en säkrad brottsplats på grund av nya uppgifter. Vidare kan de resultat som framkommit i samband med laboratorieundersökningar föranleda nya provtagningar på brottsplatsen. När kriminalteknikerna har avslutat brottsplatsundersökningen kvarstår som regel avspärrningen av platsen, som överlämnas till utredande enhet. Sådana omständigheter såsom t.ex. spaningsmord, antalet inblandade personer samt brottsplatsens tillgänglighet har vidare betydelse för bedömningen när avspärrningen kan hävas. Styrelsen anser med hänvisning till det anförda att det inte går att generellt slå fast hur länge en brottsplats skall eller bör vara avspärrad. Ett beslut om att häva en avspärrning måste i stället grundas på de aktuella omständigheterna i varje enskilt fall. I normalfallet bryts emellertid en avspärrning i god tid före det att huvudförhandlingen inleds.

Avspärrningen i förevarande fall

Rikspolisstyrelsen kan i det förevarande fallet - även om det har varit fråga om en avspärrning under en relativt sett lång tidsrymd - inte finna att det har förekommit skadeståndsgrundande fel eller försummelse från Polisens sida. Styrelsen har härvid beaktat bl.a. att det har varit fråga om en utredning av grova brott som synes ha innefattat komplicerade bevisfrågor samt att det skulle ha inneburit ett betydande merarbete att göra en exakt inmätning av varje fotavtryck i lägenheten. Styrelsen noterar även att en åklagare varit förundersökningsledare i ärendet och därför i denna egenskap haft det yttersta ansvaret för frågan om när avspärrningen kunde brytas.

Hyreskostnader bör bedömas inom ramen för ersättningsrätten

När det slutligen gäller frågan om hyreskostnader i samband med avspärrningsåtgärder kan ersättas som en kostnad för förundersökning har det efter en förfrågan till bl.a. polismyndigheterna framkommit att vissa av dessa har gjort utbetalningar som har klassificerats som förundersökningkostnader samtidigt som andra myndigheter har behandlat sådana ärenden utifrån skadeståndslagens bestämmelser.

Flertalet myndigheter uppger att frågan inte har aktualiserats. Det föreligger således inte någon enhetlig praxis inom området.

Av 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) följer att staten skall ersätta skador, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. I 8 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder regleras rätten till ersättning då någon åsamkats skada på grund av att Polisen har använt lagligt våld mot person eller egendom. Skador som åsamkas annan till följd av polisverksamhet måste mot bakgrund av de författningsbestämmelser som sålunda finns på området enligt Rikspolisstyrelsens mening i princip bedömas inom ramen för ersättningsrätten.

Det är alltså styrelsens uppfattning att sådana ersättningsanspråk som framställs med anledning av avspärrningsåtgärder som har vidtagits av Polisen med stöd av t.ex. 27 kap. 15 § rättegångsbalken skall behandlas i ersättningsrättslig ordning. 

Riksåklagaren har som svar på Justitiekanslerns remiss i yttrande den 29 juni 2001 redovisat följande inställning.

Rättslig reglering om avspärrningar i brottsutredningar

Med stöd av 27 kap 15 § rättegångsbalken ges en laglig möjlighet att avspärra t. ex. en brottsplats i syfte att förhindra att spår efter brottet utplånas. För överträdelser av beslut meddelande med stöd av paragrafen finns en straffbestämmelse i 17 kap 13 § brottsbalken. En enskild tredje man kan sålunda inom ramen för detta straffprocessuella tvångsmedel få vidkännas långtgående inskränkningar i sin rätt till egendom för att en allmännyttig åtgärd skall kunna genomföras.

Liksom med all annan tvångsmedelsanvändning är en självklar utgångspunkt att den skall bestå under så kort tid som möjligt och med så få inskränkningar som möjligt för en enskild tredje man som drabbas av åtgärden. Det finns emellertid också andra intressen, nämligen att brottsutredningen blir så fullständig och säker som möjligt

Bestämmelserna om avspärrning i 15 § är att se som ett komplement till bestämmelserna om beslag som endast kan avse lösa saker. Samma behov som finns beträffande lösa saker som måste vara tillgängliga för att kunna genomföra tekniska undersökningar och kunna förevisas i rätten då det åberopas som bevis i en rättegång finns många gånger också beträffande fast egendom. Syn kan behöva hållas på stället eller en kompletterande teknisk undersökning genomföras. Det kan många gånger vara svårt att förutse vad som kan framkomma under en rättegång. Det skulle te sig otillfredsställande att en misstänkt frikändes från ansvar för allvarlig brottslighet på grund av en invändning som kunde ha vederlagts genom t. ex. en förnyad teknisk undersökning som omöjliggjorts på grund av att en avspärrning hävts för tidigt.

Om behov finns kan rätten besluta att ett beslag som behövs som bevis i en brottmålsrättegång får bestå tills domen vinner laga kraft. På motsvarande sätt kan det enligt min mening emellanåt finnas behov av att en plats hålls avspärrad under lika lång tid. Den som drabbas av ett beslag liksom en avspärrning (RB 27 kap 15 § 2 st.) kan begära rättens prövning därav (RB 27 kap 6 §) och rätten har när målet avgörs att pröva om en avspärrning skall bestå (RB 27 kap 8 § 4 st.). Det ankommer sålunda på åklagaren att inför domstol motivera nödvändigheten av tvångsåtgärden och på domstolen att avgöra hur lång tid denna får bestå. Sammanfattningsvis - och som svar på JK:s fråga om längden av avspärrningar - gäller alltså att denna tid är en avvägning mellan delvis motsatta intressen. Det är ytterst en fråga för domstolen att ta ställning till detta och därmed definiera "den bortre gränsen" i tiden för en avspärrning.

Skadeståndsskyldighet för staten 

L G har i förevarande fall helt oförskyllt lidit skada. Det hon drabbats av är att bedöma som en ren förmögenhetsskada. Av 3 kap 2 § skadeståndslagen (1972:207) följer att staten skall ersätta sådana skador om de vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

I det förevarande fallet har ansvarig förundersökningsledare bedömt att behov förelegat att hålla lägenheten avspärrad och tillgänglig för de fortsatta tekniska undersökningar som kunde visa sig nödvändiga utifrån de uppgifter som kunde framkomma under rättegången i tingsrätten. Avspärrningen har varit lagenlig. L G har inte, vilket hon kunde ha gjort, begärt rättens prövning av åtgärden. Det finns enligt min mening skäl att godta motiven för att hålla lägenheten avspärrad under fyra månader. Den skada G drabbats av har sålunda inte vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Någon ersättning kan därför lagligen enligt min mening ej utgå med stöd av bestämmelserna i 3 kap 2 § skadeståndslagen (1972:207).

I lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder finns bestämmelser om ersättning från staten i vissa fall för skador som orsakas av frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.

Vad gäller skador som åsamkats genom våld som utövas med stöd av 10 § och 23 §polislagen (1984:387), t.ex. skador vid avspärrning, kan ersättning utgå endast för person- och sakskador. L G kan inte heller med stöd av denna lag erhålla ersättning för den rena förmögenhetsskada hon drabbats av.

Andra ersättningsmöjligheter

Justitiekanslern har vidare önskat få belyst huruvida förlust av hyresintäkt kan ersättas som en kostnad för förundersökning och vilken praxis som utbildats i detta avseende.

Av yttranden i ärendet framgår att någon fast praxis på detta område inte finns. Både förundersökningsledaren, kammaråklagaren K B, och kriminalkommissarien B W synes ha utgått från att kostnaden skulle behandlas som en kostnad för förundersökningen och att polismyndigheten skulle stå för denna. Överåklagaren B E har uttalat att det enligt hans uppfattning inte är ovanligt att rena hyreskostnader ersätts inom ramen för förundersökningskostnader.

Polisöverintendent L K, Polismyndigheten i Stockholms län, har i ett yttrande den 20 februari 2001 gjort bedömningen att L G:s skada inte är en kostnad som kan belasta polismyndigheten som en "kostnad för förundersökning". Av samma yttrande framgår att det saknas en närmare definition av begreppet förundersökningskostnad. De årliga budgetföreskrifter meddelade av Rikspolisstyrelsen som gällde före budgetåret 1992/93 med bland annat en uppräkning av vilka kostnader som kunde bestridas inom ramen för anslagsposten förundersökningar upphörde att utkomma i samband med övergång till ett nytt budgetsystem.

Enligt vad jag erfarit ersätts alla sedvanliga kostnader som polisen har för kriminaltekniska utredningsåtgärder som kostnader för en förundersökning. Lika självklart torde det vara att kostnader för att under en förundersökning förhyra spaningslägenheter, spaningsfordon o.s.v. också bedöms som sådana kostnader. Polisen har att sluta avtal med fastighetsägare, biluthyrare m.fl. för att få tillgång till lägenheter och fordon.

Av handlingarna framgår att polisen i nu aktuellt fall i samråd med förundersökningsledaren medvetet beslutat avvakta med vissa utredningsåtgärder, såsom exakt inmätning av fotavtryck m.m. Skälet till detta har bl. a. uppgivits vara att detta skulle ha medfört ett enormt merarbete som det inte fanns tid till under sommarmånaderna. Fråga synes sålunda vara om ett medvetet val att avvakta med vissa utredningsåtgärder som får antas delvis berott på bristande resurser. 

Genom att avstå från dessa utredningsåtgärder har polisens kostnader för nu aktuell förundersökning blivit väsentligt lägre än vad som annars hade varit fallet. En nödvändig förutsättning för beslutet att uppskjuta utredningsåtgärderna har varit att lägenheten kunnat hållas avspärrad. Kostnaden för detta har varit mycket låg, 5.556 kr, eller till och med noll kronor om polisens bedömning att denna kostnad ej är att anse som en kostnad för en förundersökning är riktig.

Med denna inställning skulle den tid som en enskild tredje man är tvingad att avstå från t ex en lägenhet vara beroende av vilka resurser som polisen bestämmer sig för att satsa i det enskilda fallet.

När det som i nu aktuellt fall står alldeles klart att polisen kunnat göra stora besparingar genom att avvakta med vissa utredningsåtgärder och dessa besparingar kan antas väsentligt överstiga alternativkostnaden för lägenhetshyran skulle det enligt min mening finnas goda motiv för att ersätta den aktuella kostnaden för den avspärrade lägenheten inom ramen för s.k. förundersökningskostnader, d.v.s. inom anslaget för polisverksamhet. Detta torde i så fall kräva ett uttryckligt beslut av regeringen i regleringsbrevet för polisväsendet. Hur gränsen skall dras mellan ersättningsbara kostnader och andra faller utanför mina möjligheter att i dag ta ställning till.

Utgångspunkter

L G som enligt uppgifter som framkommit i ärendet är svårt handikappad och företräds av sin mor har under en tid av fyra månader varit förhindrad att utnyttja den lägenhet som hon hyr på Ehrensvärdsgatan i Stockholm. Polis och åklagare har med stöd av rättsliga regler hållit lägenheten avspärrad för att kunna genomföra utredningen av de allvarliga brott som inträffat i bostaden. L G har varit skyldig att på vanligt sätt betala hyran för lägenheten som hon inte kunnat använda. Hon har inte fått någon ersättning av staten för att hon tvingats avstå från bostaden.

Det nu sagda belyser i kort sammanfattning den intressekonflikt som föreligger i ärendet. Å ena sidan den enskildes rätt till och skydd för sin egendom, å andra sidan samhällets intresse av att utreda och beivra allvarlig brottslighet.

Jag har ansett det motiverat att särskilt låta utreda och belysa frågeställningen i detta ärende, som i och för sig endast är ett av flera som regelbundet förekommer i min skadereglerande verksamhet. Jag gör det mot bakgrund av den framställning som jag gjorde i november 2000 (dnr 3673-00-94) och som tog upp frågan om en vidgad rätt till ersättning i vissa fall när enskilda oförskyllt drabbas av polisiära avspärrningar. Det gällde där närmast avspärrningar enligt 23 § polislagen, men avspärrningar kan också beslutas med stöd av rättegångsbalken när det som här gäller utredning av brott. Det rör sig alltså väsentligen om samma problem.

Rättslig reglering

L G har drabbats av vad som skadeståndsrättsligt sett brukar betecknas som en ren förmögenhetsskada. Utgångspunkten för min prövning av frågan om möjligheterna att ersätta henne för denna skada är bestämmelserna i 3 kap. 2 § skadeståndslagen som reglerar det allmännas skyldighet att ersätta skador som kan drabba enskilda. Staten skall ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för.

För att staten skall vara skyldig att betala ersättning krävs alltså att det kan konstateras att någon befattningshavare hos staten gjort fel eller varit försumlig. Det är fråga om ett ansvar vid vållande (vad som med en skadeståndsrättslig term kallas för ett culpaansvar). Staten bär alltså inte något strikt ersättningsansvar för skador som kan drabba enskilda, utom på vissa områden där en särskild reglering tett sig motiverad. Såvitt är av intresse i detta sammanhang kan pekas på de regler i lagen (1998:714) om frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder som ger en möjlighet att ersätta person- eller sakskador t.ex. vid polisiär våldsanvändning. Regelsystemet har belysts både av Rikspolisstyrelsen och av Riksåklagaren i deras respektive remissvar och jag kan därför här nöja mig med denna kortfattade redovisning för reglerna. 

Det aktuella fallet

Den utredning som har gjorts i ärendet har innefattat yttranden från den polispersonal och den åklagare som var närmast ansvariga för genomförande av förundersökningen. Det finns inget av det som därvid framkommit som tyder på att det begåtts något fel i samband med beslutet om avspärrning som haft stöd i rättegångsbalkens föreskrifter.

När det gäller tidsåtgången för den tekniska undersökningen ställde jag mig inledningsvis frågan om det kunde anses försvarbart att under så lång tid som det var fråga om hålla lägenheten avspärrad. Utredningen och särskilt den prövning av frågan som redovisats av Rikåklagaren får emellertid anses ge vid handen att det i detta fall funnits skäl att på grund av brottslighetens allvarliga art och undersökningarnas komplexa natur behålla avspärrningarna under den avsevärda tid det gällde.

Sammanfattningsvis ger utredningen inte något underlag för bedömningen att staten genom fel eller försummelse kan anses ha ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot L G i samband med avspärrningen av hennes lägenhet.

Såsom berörts tidigare svarar också staten på strikt grund i vissa fall av laglig polisiär våldsanvändning. Regler härom fördes in i lagen (se 8 §) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder efter förslag 1993 av Kommittén för en översyn av det allmännas skadeståndsansvar (jfr betänkandet SOU 1993:55). Reglerna i dess nuvarande utformning, vilka trädde i kraft den 1 januari 1999, ersätter dock bara person- eller sakskada men inte ren förmögenhetsskada som det är fråga om i det här fallet. Bestämmelserna torde inte heller täcka sådana avspärrningsåtgärder som det gäller eftersom någon hänvisning inte sker till rättegångsbalkens regler i den uppräkning av lagar som anges i 8 § och som kan grunda rätt till ersättning. Uppräkningen har i förarbetena angetts vara uttömmande, se prop. 1997/98:105, s. 57 m.

Sammanfattningsvis får alltså konstateras att det på skadeståndsrättslig grund saknas lagliga förutsättningar att ersätta den förmögenhetsskada som drabbat L G. 

Ersättning stödd på regeringsformen

I den framställning som jag i november 2000 avlät till regeringen rörande en utvidgad rätt till ersättning vid bl.a. polisiära avspärrningar behandlade jag också kortfattat frågan om en ersättningsrätt kunde härledas ur grundlagsreglerna i 2 kap. 18 § regeringsformen. Enligt dessa bestämmelser är varje medborgares egendom tryggad genom att ingen kan tvingas att avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Jag anförde i det sammanhanget bl.a. följande.

"Det är i och för sig riktigt som framhållits av Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar att förluster till följd av avspärrningsåtgärder enligt 23 § polislagen inte är av direkt skadeståndsrättslig karaktär och att situationen mera liknar de fall då det allmänna ingriper med inskränkningar i den enskildes rätt att bruka sin fastighet. Kommitténs huvudsakliga skäl för att inte föreslå någon ersättningsrätt var också att frågan borde behandlas i samband med de då pågående övervägandena om grundlagsskydd för äganderätten. Sedan dess har det genom 2 kap. 18 § Regeringsformen införts ett grundlagsskydd vid rådighetsinskränkningar. Den nu aktuella frågan berördes emellertid inte i det sammanhanget och den ligger inte heller inom ramen för direktiven till 1999 års författningsutredning (Ju 1999:13) som bl.a. har att se över 2 kap.18 §regeringsformen. Det är möjligt att man vid en välvillig tolkning av grundlagsregeln skulle kunna komma fram till att den i princip omfattar rådighetsinskränkningar genom polisingripanden enligt 23 § polislagen. Hur bestämmelsen skall tolkas är emellertid föremål för delade meningar. Oavsett hur man ser på tillämpningsområdet för 2 kap. 18 § regeringsformen kan det emellertid inte finnas några hinder av principiella skäl mot att man tillerkänner enskilda en rätt till ersättning när de på grund av avspärrningsåtgärder drabbas av ekonomiska förluster. En sådan ersättningsrätt måste då regleras i vanlig lag och det synes huvudsakligen av praktiska skäl mest ändamålsenligt att en ersättningsregel förs in i lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder." 

Sedan detta skrevs har 1999 års författningsutredning i februari 2001 lagt fram delbetänkandet (SOU 2001:19) Vissa grundlagsfrågor. Utredningen uttalar dock inte något som kan tas till intäkt för att en ersättningsrätt skulle kunna härledas direkt ur det aktuella grundlagsstadgandet, en tanke som annars från tid till annan förts fram i den allmänna debatten. Utredningen lägger heller inte fram något förslag som skulle grunda rätt till ersättning i fall av avspärrningar enligt 23 § polislagen eller 27 kap. 15 § RB.

Någon ersättning grundad på regeringsformens regler anser jag mig mot bakgrund av det anförda inte ha stöd för att besluta om.

Ersättning inom ramen för förundersökningskostnader

En möjlig ersättningsväg vore också att hyresutgifter som blir onyttiga därför att lägenheter hålls avspärrade i samband med brottsutredningar ersattes inom ramen för vad som i detta ärende refererats till som en "kostnad för förundersökningen". Det har framskymtat att både företrädare för polisen och åklagarväsendet haft uppfattningen att sådana utgifter om inte regelmässigt så i varje fall då och då och i vissa polisdistrikt ersatts på det sättet. Polismyndigheten i Stockholm har dock - i varje fall inte numera - inte velat se saken på det sättet och inte heller Rikspolisstyrelsen har ansett det möjligt att vid sidan av det ersättningsrättsliga eller skadeståndsrättsliga systemet lämna ersättning inom ramen för kostnader för förundersökningars bedrivande.

Riksåklagaren har i sitt yttrande tämligen utförligt resonerat kring denna fråga och på anförda skäl funnit att det alldeles särskilt i ett fall som detta - då polisväsendet kunnat göra stora besparingar genom att avvakta med vissa tekniska undersökningar - finns goda motiv för att ersätta den aktuella kostnaden såsom en kostnad för förundersökningen varigenom den skulle belasta anslaget för polisverksamhet. En sådan ordning skulle dock enligt Riksåklagaren kräva ett uttryckligt stöd i regleringsbrevet för polisväsendet.

Jag vill också för egen del redovisa en uppfattning som ligger i linje med den som Riksåklagaren har fört fram. Mot den inställning som polismyndigheterna har redovisat i detta ärende går det emellertid inte att utverka någon ersättning i det nu aktuella fallet. Jag saknar möjligheter att vid sidan av den rent skadeståndsrättsliga hanteringen av anspråk på ersättning av enskilda ålägga polisen att betala ut ersättning, hur befogat detta än, av skäl som Riksåklagaren redovisat, kan te sig i det aktuella fallet.

Mina slutsatser

Det finns flera sätt att gå fram på om man skulle vilja åstadkomma en ändring av de nuvarande möjligheterna att utge ersättning till enskilda som drabbas av avspärrningsåtgärder m.m. 

En sådan väg har jag redan pekat på i den framställning som jag gjorde förra året i november 2000. Den innebär en utvidgning av möjligheterna att inom ramen för lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder ersätta enskilda som oförskyllt drabbas av förmögenhetsskada i samband med avspärrningar och andra rådighetsinskränkningar genom ett tillägg till lagens 8 §. Detta ärende kan tjäna som en ytterligare illustration till de argument som jag redan tidigare har fört fram och till det berättigade i att ersättningsmöjligheterna utvidgas för att undgå otillfredsställande resultat i det enskilda fallet.

En annan väg är att som Riksåklagaren varit inne på ge polismyndigheterna ett klarare stöd i regleringsbrevet för att medge att ersättning betalas ut inom ramen för förundersökningskostnader, en ordning som tydligen också redan tillämpats av vissa polismyndigheter.

För egen del skulle jag i linje med den uppfattning som jag uttryckte i framställningen förorda att saken lagreglerades, inte minst därför att den enskilde då i händelse av en tvist med staten kan driva saken vidare till prövning i allmän domstol.

Det sist sagda medför dock inte någon möjlighet för mig att i detta ärende besluta om någon ersättning till L G utan kan endast på sikt medverka till en förstärkning av den enskildes rättigheter i samband med avspärrningar och andra inskränkningar i möjligheterna att förfoga över sin egendom. 

Ersättning ex gratia

Mot bakgrund av de speciella omständigheterna i det här ärendet skulle det för mig te sig i hög grad otillfredsställande att avsluta handläggningen av ärendet utan att ersättningsfrågan till L G blivit reglerad. Det rör sig om en enligt uppgift svårt handikappad person som under en längre tid inte kunnat utnyttja sin bostad. Polismyndigheten i Stockholm har genom det sätt på vilket den tekniska undersökningen utfördes kunnat göra stora besparingar för statsverket.

Som jag redan nämnt saknar jag emellertid själv lagliga möjligheter att vid sidan av den skadeståndsrättsliga regleringen besluta om ersättning till enskilda som av en eller annan anledning lidit skada till följd av statlig myndighetsutövning. 

Regeringen har däremot själv rätten att i diskretionär ordning besluta om ersättning ex gratia till enskilda i sådana fall.

Mot bakgrund av förhållande som belysts i detta beslut får jag på anförda skäl hemställa att regeringen beslutar att ex gratia ge ut ersättning till L G med 5 556 kr. På ersättningen bör lämpligen utges ränta beräknad enligt samma grunder som anges i 4 och 6 §§räntelagen från den 15 september 2000 till dess betalning sker. 

Ärendet är därmed avslutat här.