JK 3709-15-40

Bakgrund

JKA ansökte den 9 februari 2011 vid Norrtälje tingsrätt om stämning mot sin f.d. maka SK (mål nr T 278-11). Yrkandet uppgick till 995 000 kr och baserades på ett skuldebrev. Muntlig förberedelse hölls den 6 april varefter målet avgjordes på handlingarna genom dom den 15 april 2011. Domslutet blev att käromålet ogillades.

JKA överklagade domen till Svea hovrätt (mål nr T 4216-11). Prövningstillstånd beviljades den 13 september 2011. Parterna anlitade härefter ombud och efter en relativt omfattande skriftväxling tog hovrätten den 4 september 2012 ställning till frågan om nya grunder och ny bevisning skulle tillåtas. Huvudförhandling planerades till den 9 november. Denna ställdes emellertid in två dagar innan den skulle hållas och hovrätten beslutade i stället att förelägga tingsrätten att yttra sig över handläggningen där. Hovrätten skiljde målet ifrån sig genom slutligt beslut den 20 mars 2013, efter föredragning den 30 januari och 13 mars. Genom beslutet undanröjde hovrätten tingsrättens dom och återförvisade målet till tingsrätten för fortsatt behandling. I skälen för beslutet anfördes följande under rubriken Hovrättens bedömning.

Enligt 42 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken ska rätten, efter målets beskaffenhet, vid förberedelsen verka för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna anger allt som de vill åberopa i målet. Rätten ska vidare genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. Denna verksamhet brukar benämnas materiell processledning. Vid den materiella processledningen måste domaren hela tiden göra avvägningen mellan, å ena sidan, den hjälpbehövande partens intresse av att få ut så mycket som möjligt av rättegången och, å andra sidan, hänsynen till motpartens intressen, till hans förlitan på domstolens objektivitet och intresset av att hålla rättegången inom rimliga gränser (se prop. 1986/87:89 s. 106). Behovet av materiell processledning är allmänt sett större när parterna processar utan ombud. Även tvisteföremålets storlek kan vara av betydelse för bedömningen av den materiella processledningens omfattning. I det aktuella fallet har parterna processat utan ombud i tingsrätten och tvisteföremålet har uppgått till nästan en miljon kronor. Av protokollet från sammanträdet framgår inte annat än att tingsrätten enbart konstaterat att SK inte åberopat någon bevisning. Tingsrätten kunde emellertid inte räkna med att SK var införstådd med reglerna för dispositiva tvistemål och att hon insåg de möjliga konsekvenserna av sitt handlande. Tingsrätten borde därför ha påtalat för SK att hon måste räkna med att behöva lägga fram bevisning för sina påståenden i rättegången för att dessa skulle godtas av domstolen. Tingsrätten borde också ha upplyst henne om att hon kunde föra bevisning i form av partsförhör med sig själv under sanningsförsäkran. Även JKA borde ha informerats om denna möjlighet. Det har vidare ålegat tingsrätten att ingripa för att avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i det som parterna anfört. Med hänsyn till det SK åberopat till stöd för sitt bestridande borde tingsrätten ha försökt att klarlägga JKA:s bemötande av dessa omständigheter. Det hade även varit lämpligt om tingsrätten klarlagt varför JKA ansåg det vara en relevant omständighet att parterna hade upprättat ett äktenskapsförord. Slutligen borde tingsrätten ha vidtagit vissa ytterligare åtgärder innan den slutligt avgjorde målet, även om parterna enligt tingsrättens protokoll var överens om att målet kunde avgöras på handlingarna och fick upplysning om när dom skulle meddelas. SK förklarade nämligen kort tid före sammanträdet att hon var i behov av juridiskt biträde. Vid sammanträdet borde därför tingsrätten ha frågat om hon fortfarande ansåg sig ha ett sådant behov och upplyst henne om möjligheten att ansöka om rättshjälp. Tingsrätten borde även ha gjort det tydligt för SK att den var av uppfattningen att hon inkommit med svaromål och slutfört sin talan vid sammanträdet varför det tidigare meddelade anståndet inte längre gällde. Tingsrättens underlåtenhet i nu nämnda avseenden utgör rättegångsfel. Målet har pågått under lång tid i hovrätten och bl.a. därför vore det önskvärt att avhjälpa felet här. I syfte att avhjälpa felet skulle hovrätten kunna tillåta parterna att åberopa nya omständigheter och bevis. Det skulle emellertid leda till att målet blir väsentligt mer omfattande än det var i tingsrätten och i princip innebära att hovrätten skulle pröva målet som första instans. En sådan lösning är därför inte förenlig med principerna för instansordningen. På grund av det anförda, och då övriga i 50 kap. 28 § rättegångsbalken angivna förutsättningar föreligger, ska tingsrättens dom undanröjas och målet visas åter till tingsrätten.

Enligt 42 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken ska rätten, efter målets beskaffenhet, vid förberedelsen verka för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna anger allt som de vill åberopa i målet. Rätten ska vidare genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. Denna verksamhet brukar benämnas materiell processledning.

Vid den materiella processledningen måste domaren hela tiden göra avvägningen mellan, å ena sidan, den hjälpbehövande partens intresse av att få ut så mycket som möjligt av rättegången och, å andra sidan, hänsynen till motpartens intressen, till hans förlitan på domstolens objektivitet och intresset av att hålla rättegången inom rimliga gränser (se prop. 1986/87:89 s. 106).

Behovet av materiell processledning är allmänt sett större när parterna processar utan ombud. Även tvisteföremålets storlek kan vara av betydelse för bedömningen av den materiella processledningens omfattning. I det aktuella fallet har parterna processat utan ombud i tingsrätten och tvisteföremålet har uppgått till nästan en miljon kronor.

Av protokollet från sammanträdet framgår inte annat än att tingsrätten enbart konstaterat att SK inte åberopat någon bevisning. Tingsrätten kunde emellertid inte räkna med att SK var införstådd med reglerna för dispositiva tvistemål och att hon insåg de möjliga konsekvenserna av sitt handlande. Tingsrätten borde därför ha påtalat för SK att hon måste räkna med att behöva lägga fram bevisning för sina påståenden i rättegången för att dessa skulle godtas av domstolen. Tingsrätten borde också ha upplyst henne om att hon kunde föra bevisning i form av partsförhör med sig själv under sanningsförsäkran. Även JKA borde ha informerats om denna möjlighet.

Det har vidare ålegat tingsrätten att ingripa för att avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i det som parterna anfört. Med hänsyn till det SK åberopat till stöd för sitt bestridande borde tingsrätten ha försökt att klarlägga JKA:s bemötande av dessa omständigheter. Det hade även varit lämpligt om tingsrätten klarlagt varför JKA ansåg det vara en relevant omständighet att parterna hade upprättat ett äktenskapsförord.

Slutligen borde tingsrätten ha vidtagit vissa ytterligare åtgärder innan den slutligt avgjorde målet, även om parterna enligt tingsrättens protokoll var överens om att målet kunde avgöras på handlingarna och fick upplysning om när dom skulle meddelas. SK förklarade nämligen kort tid före sammanträdet att hon var i behov av juridiskt biträde. Vid sammanträdet borde därför tingsrätten ha frågat om hon fortfarande ansåg sig ha ett sådant behov och upplyst henne om möjligheten att ansöka om rättshjälp. Tingsrätten borde även ha gjort det tydligt för SK att den var av uppfattningen att hon inkommit med svaromål och slutfört sin talan vid sammanträdet varför det tidigare meddelade anståndet inte längre gällde.

Tingsrättens underlåtenhet i nu nämnda avseenden utgör rättegångsfel.

Målet har pågått under lång tid i hovrätten och bl.a. därför vore det önskvärt att avhjälpa felet här. I syfte att avhjälpa felet skulle hovrätten kunna tillåta parterna att åberopa nya omständigheter och bevis. Det skulle emellertid leda till att målet blir väsentligt mer omfattande än det var i tingsrätten och i princip innebära att hovrätten skulle pröva målet som första instans. En sådan lösning är därför inte förenlig med principerna för instansordningen.

På grund av det anförda, och då övriga i 50 kap. 28 § rättegångsbalken angivna förutsättningar föreligger, ska tingsrättens dom undanröjas och målet visas åter till tingsrätten.

Efter huvudförhandling, där båda parter hade ombud och åberopade muntlig och skriftlig bevisning, meddelade Norrtälje tingsrätt ogillande dom den 21 mars 2014 (mål nr T 389-13).

JKA överklagade domen till Svea hovrätt (mål nr T 3952-14). Hovrätten meddelade dom den 3 mars 2015 varvid den stadfäste en förlikning som parterna träffat i samband med huvudförhandling. Domen vann laga kraft.

Anspråket m.m.

JKA har, genom ombudet advokaten PS, begärt skadestånd av staten med 81 250 kr samt ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen fr.o.m. den 11 juni 2015 till dess betalning sker. Han har också begärt ersättning för ombudskostnader med 15 000 kr.

Till stöd för anspråket har JKA anfört bl.a. följande.  

Grunden för anspråket är såvitt gäller ett belopp om 41 250 kr att Norrtälje tingsrätt och Svea hovrätt, var för sig, har varit försumliga vid handläggningen av målet och därigenom tillfogat honom ombudskostnader. Bristerna i Norrtälje tingsrätts handläggning har i sinom tid i beslutet om återförvisning den 20 mars 2013 beaktats av hovrätten. Detta har dock skett först efter det att hovrättens handläggning hade pågått i cirka ett och ett halvt år och efter att parterna hade lagt ned betydande tid och kostnader på skriftväxling och på att förbereda en huvudförhandling i målet.

Regler om undanröjande av domar och återförvisning av mål på grund av rättegångsfel finns i 50 kap.26–28 §§rättegångsbalken. Enligt prop. 1988/89:95 s. 80 ska alla rättegångsfel som skett i tingsrätten beaktas självmant av hovrätten, dvs. det krävs inget yrkande därom från part. Hovrätten skulle – genom att gå igenom mottagna handlingar från Norrtälje tingsrätt – redan i samband med att den meddelade prövningstillstånd den 13 september 2011 ha förstått att det förekommit rättegångsfel i tingsrätten. Av handlingarna från tingsrätten har det framgått både att målet inte var tillräckligt utrett och att det inte hade skett någon materiell processledning (vilket var de förhållanden som senare låg till grund för att målet återförvisades till tingsrätten). Det har t.ex. framgått att det saknades utredning om vad SK menade med att "skuldebrevet inte var allvarligt menat" och att hon inte hade åberopat någon bevisning som svarade mot detta påstående. Utifrån de omständigheter som SK hade lagt fram måste det också ha framgått att det varit möjligt för henne att framställa ett flertal mer "rimliga" invändningar mot käromålet än att skuldebrevet inte skulle ha varit allvarligt menat, t.ex. jämkningsyrkanden. En genomgång av det tämligen begränsade materialet från tingsrätten måste också ha visat att tingsrätten hade avhandlat målet summariskt och utan att, varken genom skriftliga förelägganden eller muntliga frågor till parterna, göra något för att utreda parternas ståndpunkter eller för att processleda parterna (som vid denna tid saknade ombud).

Hovrätten skulle av ovanstående skäl ha beaktat och behandlat frågan om undanröjande av tingsrättens dom och återförvisning av målet till tingsrätten redan i samband med att man tog ställning till om prövningstillstånd skulle meddelas. Målet hade då kunnat återförvisas till tingsrätten under tidig höst 2011. Så har emellertid inte skett. Hovrätten har vid denna tid istället rekommenderat parterna att anlita och bekosta ombud för att driva processen i hovrätten.

Även om rättegångsfelet inte nödvändigtvis skulle ha beaktats redan när hovrätten meddelade prövningstillstånd måste felet åtminstone ha varit uppenbart för rätten i samband med prövningen den 4 september 2012 som gällde om det skulle tillåtas att åberopa nya omständigheter och ny bevisning. Grunden för att omständigheterna och bevisningen skulle få åberopas var att giltig ursäkt för att inte göra det i tingsrätten förelåg. Hovrätten noterade dock inte heller vid denna prövning tingsrättens rättegångsfel utan beslutade tvärtom att inte tillåta de nya åberopandena.

Han har, avseende tiden mellan det att hovrätten meddelade prövningstillstånd den 13 september 2011 och det att målet återförvisades till tingsrätten den 20 mars 2013, haft ombudskostnader om sammanlagt 41 250 kr. I och med att målet fick en väsentligt annan karaktär efter återförvisandet till Norrtälje tingsrätt har ombudets arbete i hovrätten varit av mycket begränsat värde för den fortsatta rättegången. Kostnaderna har uppkommit som en följd dels av att Norrtälje tingsrätts handläggning varit förenad med rättegångsfel, dels av att Svea hovrätt inte beaktat dessa rättegångsfel förrän i anslutning till den planerade huvudförhandlingen i målet. Om endera av dessa fel och försummelser inte hade begåtts skulle han inte ha haft kostnaderna. Norrtälje tingsrätts och Svea hovrätts fel och försummelser står därför var och en för sig i ett relevant orsaksamband till kostnaderna. Kostnaderna utgör därför ersättningsgill skada.

Norrtälje tingsrätts och Svea hovrätts fel och försummelser framstår som särskilt olyckliga med beaktande av att han (och även SK) har haft begränsade ekonomiska resurser och i ett senare skede av handläggningen till och med uppfyllt förutsättningarna för att tillerkännas rättshjälp.

Grunden för hans anspråk såvitt gäller det ytterligare beloppet om 40 000 kr är att det förekommit dröjsmål i domstolarnas handläggning av tvisten – vilket sammanhänger med de brister som beskrivits ovan – och att hans rätt att inom skälig tid få en prövning av sina civila rättigheter därigenom har kränkts (artikel 6 i Europakonventionen). Han är därför berättigad till ideellt skadestånd enligt de principer som Högsta domstolen utvecklat genom NJA 2005 s. 462.

Handläggningen av målet – som avsåg en tämligen okomplicerad fordringstvist – pågick i totalt drygt fyra år varav de brister som beskrivits ovan har orsakat en fördröjning med cirka två år och en månad. En normal handläggningstid kan här antas vara två år. Två år är nämligen tiden från det att den "korrekta" handläggningen av målet inleddes efter beslutet om återförvisning till Norrtälje tingsrätt till dess att målet avslutades genom att hovrätten i samband med huvudförhandling stadfäste en förlikning mellan parterna.

Utöver handläggningens längd är det vid bedömning av den ideella skadans storlek av särskild betydelse att tvisten varit av känslomässigt påfrestande karaktär för honom eftersom motparten i tvisten var hans tidigare fru och deras gemensamma barn behövde vittna. Utifrån hur tvisten utvecklats får det också hållas för sannolikt att parterna hade kunnat förlikas vid en betydligt tidigare tidpunkt om Norrtälje tingsrätt/Svea hovrätt bara hade vinnlagt sig om att utreda tvistefrågorna och att processleda parterna. Dröjsmålen i handläggningen har således medfört betydande olägenheter för både honom och övriga inblandade.

Utifrån Justitiekanslerns praxis synes den normala ersättningen vid ett dröjsmål i handläggningen av detta slag vara cirka 20 000 kr. De särskilda omständigheter som beskrivits ovan medför dock att en högre ersättning ska utgå. Han begär därför ersättning med ett belopp om 40 000 kr.

Norrtälje tingsrätt och Svea hovrätt har yttrat sig över anspråket.

JKA har yttrat sig över domstolarnas yttranden.

Justitiekanslern har hämtat in dagboksbladen från hovrätten och vissa aktbilagor.

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Domstolars handläggning av tvistemål är sådan verksamhet.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Det är inte tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Detta har på senare tid också uttryckts som att bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skadeståndsgrundande fel etc. att detta har orsakat skada för den enskilde. Det ankommer på den som begär ersättning att styrka skadan och dess omfattning. 

Enligt Högsta domstolens praxis (se bl.a. NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträd­el­ser av Europakonventionen. I den mån Sverige har en för­plikt­else att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till ska­de­­stånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­­lagen. Vid prövningen ska denna be­stäm­mel­s­e tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ning­ar som följer av 2 kap. 3 § skade­stånds­lagen inte bortfalla ens vid en konventionskonform tolkning. Därmed kan ersätt­ning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen i regel inte grundas på skade­stånds­lag­en. Sådan ersättning kan dock utgå utan särskilt lag­stöd om det krävs för att upp­fylla Sveriges åtag­­an­den enligt kon­ven­tion­en. Med det menas skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rättsmedel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller vid en anklagelse om brott rätt till domstolsprövning inom skälig tid.

Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Europadomstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala handläggningstiden beaktas särskilt vid bedömningen målets komplexitet, parternas agerande, domstolarnas handläggning av målet samt vad som har stått på spel för den enskilde. Inom ramen för bedömningen av domstolarnas handläggning av målet fäster Europadomstolen särskild vikt vid om det har förekommit längre perioder av inaktivitet.

Europa­domstolens praxis ger inte stöd för att en inaktivitetsperiod ensam kan innebära att artikel 6.1 i Euro­pa­konventionen har åsidosatts med mindre än att det är fråga om en längre period av inaktivitet. För svensk del bedömde Europadomstolen i mål­et Martin Denev v. Sweden (Appli­ca­tion no 25419/94) att en kränkning av artikel 6.1 i kon­­ven­tion­en hade före­­kom­­mit då det hade tagit Reger­ings­rätten nästan två år att prö­va fråg­an om prövningstillstånd. Målet var okom­plicerat och dröjs­mål­­et ha­de inte för­anletts av sökanden. Sär­skild vikt lades dock vid att det rör­­de sig om ett mål om mönsterskydd där skyddstiden (om an­sök­an bifalls) endast gäller under fem år från an­­­sökningstid­punkten. Den to­­­tala hand­lägg­nings­tiden uppgick till drygt tre år och nio mån­ader.

Justitiekanslern har inom ramen för statens frivilliga skade­reg­ler­ing, med beaktande av Europadomstolens avgörande i Denev-ären­det samt bl.a. NJA 2005 s. 462, NJA 2005 s. 726 och RÅ 2006 ref. 43, bedömt att en inakti­vi­tetsperiod på två år kan föranleda slut­satsen att en överträdelse har skett. Av bl.a. Högsta domstolens nyss nämnda avgöranden bekräftas att varje peri­od av in­ak­tivi­tet inte innebär att det har skett en över­träd­else av rätten till rättegång inom skälig tid, utan att det måste röra sig om längre sådana perioder. I det sistnämnda fallet hade det före­kommit en period av inaktivi­tet på cirka ett år vid hovrättens hand­lägg­ning av ett brottmål, vilket dock inte ansågs in­ne­bä­ra en överträdelse av artikel 6.1 i Europa­kon­ven­­tion­­en.

Överväganden

Justitiekanslern tar inledningsvis ställning till frågan om domstolarnas handläggning i fråga om det konstaterade rättegångsfelet.

Hovrätten återförvisade målet till tingsrätten med stöd av 50 kap. 28 § rättegångsbalken. Det rättegångsfel det var fråga om var brister i tingsrättens materiella processledning, främst i förhållande till SK. Bestämmelsen om materiell processledning finns i 42 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken. Denna bestämmelse är till sin karaktär sådan att utrymmet för olika bedömningar är stort. Vidare måste stor hänsyn tas till det enskilda målets och den enskilda situationens karaktär. Det är också värt att notera att allt som förekommer vid en muntlig förberedelse inte dokumenteras i protokollet. Därför kan den som inte varit närvarande vid förberedelsen inte veta exakt vad som utspelade sig. Detta försvårar givetvis för en överrätt att i efterhand bedöma om rättegångsfel förekommit beträffande den materiella processledningen.

I yttrandet från hovrätten hit sägs att frågan om rättegångsfel i tingsrätten aktualiserades först den 7 november 2012 vid en föredragning och att ingen av parterna dessförinnan hade gjort gällande att rättegångsfel i tingsrätten förekommit.

Eftersom det varit fråga om ett dispositivt tvistemål har det ålegat parterna att föra fram grunder och omständigheter för sin respektive talan. Så skedde först i någon större utsträckning sedan parterna anlitat ombud, dvs. efter att hovrätten hade meddelat prövningstillstånd. Med tanke på målets karaktär och det för privatpersoner höga belopp som tvisten gällde borde parterna ha haft ombud redan vid tingsrätten. Ansvaret för att parterna lät bli att anlita ombud från början åvilar i första hand dem själva.

När ombuden kom in i hovrättsprocessen fördes successivt åtskilliga grunder och omständigheter m.m. in i målet. T.ex. uppgav SK:s ombud i en skrivelse till hovrätten den 5 november 2012 som skäl för giltig ursäkt för åberopande av ny bevisning och nya grunder bl.a. att tingsrätten meddelade dom en vecka innan skriftligt svaromål skulle ha getts in. Hovrätten fick således efter hand ett bättre bedömningsunderlag för om brister i den materiella processledningen förekommit och rättegångsfel förelegat.

Det hade naturligtvis gagnat målets handläggning om hovrätten hade tagit ställning till frågan om eventuellt rättegångsfel tidigare under processen. Mot bakgrund av vad det som anförts ovan – inte minst det förhållandet att 42 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken ger stort utrymme för olika uppfattningar av hur mycket materiell processledning som bör bedrivas i ett fall som det aktuella – anser Justitiekanslern emellertid inte att hovrätten begått något skadeståndsgrundande fel genom att inte tidigare än vad som skedde uttryckligen behandla frågan om rättegångsfel. Av samma skäl kan inte heller tingsrättens handläggning i det hänseendet anses ha innefattat något skadeståndsgrundande fel. I sammanhanget kan anmärkas att JKA, genom sitt ombud, till hovrätten uppgav att han ansåg att rättegångsfel inte förekommit vid tingsrätten.            

När det gäller påståendet om långsam handläggning i övrigt gör Justitiekanslern följande bedömning.

Den aktuella domstolsprocessen omfattas av artikel 6.1 i Europakonventionen och dess krav på rätt till domstolsprövning inom skälig tid. Den totala handläggningstiden uppgick till drygt fyra år, räknat från det att talan väcktes vid tingsrätten till dess att hovrättens dom vann laga kraft. Målet har emellertid inte varit av förturskaraktär och har under denna tid handlagts i två omgångar vid både tingsrätten och hovrätten. Det enda tillfället av dessa fyra som kan sägas ha tagit lång tid är handläggningen i hovrätten första gången. Målet kom in dit i maj 2011 och hovrätten skiljde sig från det i mars 2013. Det har inte varit fråga om någon nämnvärd period av inaktivitet under denna tid, utan handläggningen har pågått kontinuerligt med skriftväxling, beslut i preliminärfrågor m.m. Under dessa omständigheter har JKA:s rätt till domstolsprövning inom skälig tid inte åsidosatts. Skadeståndsskyldighet för staten på grund av långsam handläggning föreligger alltså inte. 

Sammanfattningsvis ska skadeståndsanspråket avslås i sin helhet.

Vid denna utgång har JKA inte rätt till ersättning för ombudskostnaderna hos Justitiekanslern.