JK 5567-16-40

Vissa bestämmelser

När ett äktenskap upphör, genom den ene makens död eller genom äkten­skaps­skillnad, ska makarnas egendom i regel fördelas mellan dem genom bodelning (jfr 23 kap. 1 § ärvdabalken och 9 kap. 1 § äktenskapsbalken).

Regler om makes arvsrätt finns i 3 kap.ärvdabalken. Före 1988 saknade en efterlevande make arvsrätt, när den avlidne maken lämnade barn efter sig (bröstarvingar). Den efterlevande maken fick i regel hälften av tillgångarna på grund av giftorätt medan den andra halvan tillföll bröstarvingarna i arv.

Om den avlidne maken inte hade barn, utan endast mer avlägsna arvingar, hade den efterlevande maken däremot arvsrätt. Den avlidnes arvingar fick då vänta på sitt arv till dess att även den efterlevande maken hade avlidit.

Numera gäller i stället att den avlidne makens kvarlåtenskap tillfaller den efterlevande med fri förfoganderätt och att även gemensamma bröstarvingar får vänta på sitt arv till dess att den efterlevande avlidit. De äldre reg­ler­na gäller dock fortfarande, om den först avlidne maken avlidit före 1988.

I 3 kap. 3 § ärvdabalken finns en bestämmelse om vederlag för minskning av egen­dom. Har den efterlevande maken genom gåva eller annan jämförlig handling orsakat en väsentlig minskning av sin egendom, har den först avlidnes arvingar i vissa fall rätt till vederlag när den efterlevande avlider. Om vederlag inte kan lämnas, ska gåvan eller dess värde i vissa fall återgå.

I 7 kap. 4 § ärvdabalken finns en bestämmelse om förstärkt laglottsskydd. Den gäller i vissa fall när den avlidne under sin livstid gett bort egen­dom och gåvan till syftet varit att likställa med ett testamente. När lag­lotten beräknas ska värdet av gåvan läggas till kvarlåtenskapen. Gåvotagaren är i princip skyldig att återbära gåvan eller, om det inte kan ske, att ge ut ersättning för dess värde. Vill en bröstarvinge göra denna rätt gällande mot en gåvotagare ska han eller hon väcka talan inom ett år från det att bouppteckningen efter den avlidne avslutades, annars är rätten till talan förlorad (se 7 kap. 4 § andra stycket ärvdabalken).

När en person avlidit fördelas normalt hans eller hennes kvarlåtenskap genom arvskifte. Det finns dock inte någon sista tid inom vilken arvskifte måste ske, om dödsbodelägarna är överens om att avvakta. Samman­lev­naden i ett oskiftat dödsbo kan regleras genom avtal mellan delägarna.

Bakgrunden till tvisten

HK är född i äktenskapet mellan FG (hennes far) och MBG (hennes mor). MBG avled 1966. Bouppteckningen visade en behållning på drygt 30 000 kr. Varken bodelning eller arvskifte kom att förrättas. År 1967 slöts ett avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo mellan FG och en god man som företrädde HK och hennes syster.

FG ingick äktenskap på nytt vid två tillfällen. Det första varade under tiden 1968–1976 och det andra, med BG, varade 1977–1987. I slutet av det första äktenskapet, 1975, köpte FG en fastighet. År 2000 överlät han fastigheten till BG som gåva. FG avled 2003. En bouppteckning registrerades den 1 oktober 2004. Fastigheten såldes sedan även BG hade avlidit 2008.

Domstolarnas handläggning

I februari 2005, dvs. innan BG hade avlidit och fastigheten sålts, väckte HK talan mot BG vid Skövde tingsrätt (mål nr T 260-05). I sin stämningsansökan yrkade hon att BG skulle utge vederlag till henne eller annars återbära fastigheten till dödsboet efter FG. Som grund angavs att FG genom gåva till BG minskat sin egendom till förfång för henne som arvinge efter MBG. Hon hänvisade till bestämmelsen i 3 kap. 3 § ärvdabalken.

Senare angav hon även, enligt vad domstolarna har antecknat, att gåvan till syftet varit att likställa med ett testamente och att den kränkte hennes laglott efter FG (7 kap. 4 § ärvdabalken). BG ansåg att det var fråga om en otillåten taleändring eller att talan i denna del i vart fall inte hade väckts i rätt tid.

Tingsrätten bedömde att det inte var fråga om en otillåten taleändring. I en mellandom den 2 oktober 2006 förklarade tingsrätten däremot att HK hade försuttit ettårsfristen i 7 kap. 4 § andra stycket ärvdabalken och därför förlorat sin rätt till talan i fråga om kränkning av laglotten efter FG. Rätten angav att bouppteckningen hade avslutats den 11 juni 2004 och att HK hade väckt talan i denna del den 5 september 2005. Efter överklagande fastställde Göta hovrätt tingsrättens mellandom.

HK överklagade hovrättens dom till Högsta domstolen, som meddelade prövningstillstånd. I en dom den 5 november 2009 förklarade Högsta domstolen att tidsfristen inte hade försuttits (mål nr T 367-08). Högsta domstolen konstaterade att Länsrätten i Vänersborg hade upphävt registreringen av boupptecknings­handlingen och att bouppteckningen efter FG inte kunde inte anses ha avslutats genom förrättningen 2004.

Målet återupptogs därefter vid Skaraborgs tingsrätt (mål nr T 1027-09). HK anförde bl.a. att gåvan av fastigheten var ogiltig. Hon gjorde gällande att fastigheten hade kommit att ingå i det oskiftade döds­boet efter MBG och att FG därför inte haft rätt att ge bort den utan samtycke av henne och hennes syster. Något samtycke hade inte lämnats.

Den 26 januari 2011 avvisade tingsrätten vissa av HK:s yrkan­den. Göta hovrätt ändrade beslutet delvis, men instämde i bedömningen att HK i vissa delar ändrat sin talan på ett otillåtet sätt (hovrättens mål nr Ö 476-11). Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd.

Under den fortsatta handläggningen i tingsrätten gjorde HK flera jävsinvändningar mot domare. Invändningarna lämnades utan bifall.

Genom en dom den 2 november 2012 avvisade tingsrätten vissa av HK:s yrkanden och ogillade hennes käromål i övrigt. Hon ålades att ersätta motparten, numera dödsboet efter BG, för dess rättegångskostnader.

I domen konstaterade tingsrätten inledningsvis att HK:s talan hade avvisats bl.a. i fråga om gåvans giltighet. Tingsrätten an­gav vidare att bestämmelsen i 3 kap. 3 § ärvdabalken inte var direkt tillämp­lig, eftersom FG inte hade ärvt någon egendom av MBG. Enligt tingsrätten kunde bestämmelsen inte heller tillämpas analogt. Tingsrätten fann slutligen att HK inte hade bevisat att gåvan av fastigheten till syftet varit att likställa med ett testamente i enlighet med 7 kap. 4 § ärvdabalken.

HK överklagade domen till Göta hovrätt (mål nr T 3406-12). Den 8 juli 2013 meddelades prövningstillstånd i delar av målet. HK överklagade detta beslut till Högsta domstolen, som dock inte med­delade prövningstillstånd. Under den fortsatta handläggningen i hovrätten avslog hovrätten en jävsinvändning från HK.

Genom en dom den 27 oktober 2014 avvisade hovrätten vissa av HK:s yrkanden m.m. och fastställde i övrigt tingsrättens domslut. HK ålades att betala dödsboets rättegångskostnad i hovrätten. Hov­­rätten konstaterade inledningsvis att HK:s yrkanden inte kunde prövas till den del dessa grundade sig på påståendet att gåvan av fastigheten var ogiltig. Hovrätten anförde vidare att det inte var utrett att fastigheten kommit att ingå i den förmögenhetsmassa som omfattades av HK:s rätt till arv efter MBG. Det var därför inte visat att hennes rätt trätts för när genom gåvan. När det gällde frågan om vederlag enligt 7 kap. 4 § ärvdabalken instämde hovrätten i tingsrättens bedömning.

Högsta domstolen beslutade den 6 maj 2015 att inte meddela prövnings­till­stånd (mål nr T 5685-14). Av handlingarna framgår att HK därefter träffade en förlikning om sitt arv m.m. Förlikningen stadfästes av Södertörns tingsrätt den 30 september 2015.

Anspråket och klagomålet

Anspråket och klagomålet

HK har begärt 24 311 470 kr i skadestånd av staten med hänvisning till domstolarnas handläggning och avgöranden i den aktuella tvisten. Hon menar bl.a. att en rad fel och försummelser har förekommit samt att hennes rättigheter enligt Europakonventionen har åsidosatts.

Det belopp som HK begär avser förlust av en del av hennes arv (4 828 682 kr), en därigenom förlorad möjlighet att köpa en bostadsrätt vid ombildning från hyresrätt (8 813 200 kr), inkomstförlust till följd av tvistens handläggning (9 731 835 kr), rättegångskostnader (537 752 kr) samt ideell skada (kränkning) i form av brutna familjeband m.m. (400 001 kr).

HK har också begärt att Justitiekanslern inom ramen för sin tillsyn ska granska handläggningen av Göta hovrätts mål nr T 3406-12 och Högsta domstolens mål nr T 5685-14.

Allmänna utgångspunkter

Prövningen av HK:s skadeståndsanspråk sker inom ramen för statens fri­villiga skadereglering. Det är fråga om ett s.k. partsbesked som ger ut­tryck för hur Justitiekanslern som företrädare för staten har bedömt anspråket. HK har riktat omfattande kritik mot domstolarna och det är inte möjligt att kommentera varje enskild aspekt i detalj.

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Anspråket gäller ersättning för ren förmögenhetsskada och ideell skada.

Staten ska enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207) ersätta ren förmögenhets­skada som vållas genom fel eller försummelse vid myndig­hets­­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för. De allmänna domsto­larnas handläggning av tvistemål är sådan verksamhet.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på det sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan lämnas endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränk­ning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. I vissa fall kan skade­stånd för ideell skada även utgå på den grunden att den skade­lidandes fri- eller rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts.  

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess norm­skydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en myn­dig­­het eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställ­ningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbise­enden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Att det förekommit något som i och för sig kan vara skadestånds­grun­dande räcker inte för att ersättning ska lämnas. Det krävs också att det inträffade har orsakat skada för den enskilde och att orsakssambandet är rimligt. Det är den som begär ersättning som ska styrka skadan och dess omfattning.

En talan om ersättning enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen får en­ligt 3 kap. 7 § samma lag inte föras med anledning av ett beslut av bl.a. Högsta domstolen, om inte beslutet upphävts eller ändrats. En sådan talan får inte heller föras med anledning av ett beslut av en lägre myndighet, som efter över­klagande prövats av Högsta domstolen utan att upphävas eller ändras.

Tingsrättens mellandom

HK menar att den mellandom som tingsrätten meddelade 2006, och som hovrätten fastställde, var felaktig. Högsta domstolen gjorde en annan bedömning och upphäv­de hovrättens dom. HK anför vidare att tidsfristen enligt 7 kap. 4 § ärvdabalken inte borde ha prövats i mellandomen. Domstolarna borde i stället ha tagit ställning till om gåvan över huvud taget var giltig. Tidsfristen gäller inte om en gåva är ogiltig.

Justitiekanslern konstaterar att Högsta domstolen prövade mellandomen och bedömde att den fråga som skulle avgöras var om HK:s talan väckts inom den tid som anges i 7 kap. 4 § ärvda­balken. Högsta domstolen ansåg att frågan hörde till själva saken och kunde avgöras i en mellandom.

När det gäller frågan om vad som skulle prövas har Högsta domstolen alltså inte upphävt eller ändrat underinstansernas beslut. Talan om ersättning enligt 3 kap. 2 § skadestånds­lagen får därför rimligen inte föras på den grunden att det var fel att pröva tidsfristen (3 kap. 7 § skadeståndslagen). Taleförbudet gäller inte när en talan grundas på en överträdelse av Europa­konventionen, men någon sådan överträdelse är det inte fråga om här.

Även om taleförbudet inte skulle vara tillämpligt bedömer Justitiekanslern att det inte har förekommit fel eller försummelse i denna del. Utifrån det som har kommit fram om hur HK utformat sin talan framstår det inte som uppenbart oriktigt eller annars felaktigt att frågan om tidsfristen enligt 7 kap. 4 § ärvdabalken har gjorts till föremål för en särskild dom.

Att Högsta domstolen ändrade underinstansernas avgöranden och förklarade att fristen inte hade försuttits kan inte heller leda till skadeståndsskyldighet för staten. Prövningen gällde en principfråga som var oklar i rättspraxis och Högsta domstolens bedömning byggde delvis på att Länsrätten i Vänersborg i april 2008 hade upphävt Skatteverkets registrering av bouppteckningen efter FG. Läns­­rättsdomen hade inte meddelats när underinstanserna fattade sina beslut. Utgången i tingsrätten och hovrätten kan mot denna bakgrund inte anses ha innefattat fel eller försummelse i skadeståndslagens mening.

Avvisning av vissa yrkanden

HK menar att hennes talan har avvisats felaktigt i åtminstone två delar. För det första var det inte en otillåten taleändring när hon anförde att gåvan av fastigheten var ogiltig. För det andra var det inte en otillåten taleändring när hon riktade yrkanden mot två delägare i dödsboet efter BG.

I 13 kap. 3 § rättegångsbalken anges bl.a. följande. En väckt talan får inte ändras. Käranden får dock, på grund av en omständighet som har inträffat under rättegången eller först då blivit känd för honom eller henne, kräva annan fullgörelse än den om vilken talan väckts. Käranden får också framställa ett nytt yrkande, om det stöder sig på väsentligen samma grund som det tidigare. Som ändring av talan anses inte att käranden beträffande samma sak inskränker sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar en ny omständig­het till stöd för sin talan. Det är talans utformning i stämnings­ansökan som bildar utgångspunkt för prövningen enligt bestämmelsen.

Justitiekanslern konstaterar att HK väckte talan mot BG och yrkade att BG skulle utge vederlag till henne med 210 000 kr eller annars återbära fastig­heten till dödsboet efter FG. Som grund angavs att FG genom gåvan till BG väsentligen hade minskat sin egendom till förfång för HK som arvinge efter MBG. Detta framgår av stämningsansökan.

Tingsrätten bedömde därefter att HK fick åberopa även att gåvan inkräktade på hennes arv efter FG. Grunden ansågs fortfarande vara att gåvan väsentligt hade minskat den egendom som FG hade haft. 

Genom tingsrättens beslut den 26 januari 2011 och hovrättens beslut den 30 september samma år avvisades HK:s talan i vissa delar. För det första avvisades yrkandena i de delar som avsåg delägare i döds­boet efter BG (SB och DG). Domstolarna fann att yrkandena avsåg andra parter än svaranden i målet och att en sådan ändring inte var tillåten. Yrkandet att dödsboet efter BG skulle förpliktas att återbetala 907 250 kr till dödsboet efter FG, på grund av att fastigheten numera hade sålts, tilläts endast i den del talan grundades på att gåvan hade kränkt HK:s arv efter MBG enligt 3 kap. 3 § ärvda­balken. Grunden att gåvan var ogiltig ansågs ha tillkommit i efterhand och detta bedömdes som en otillåten taleändring.

Med hänsyn till hur HK:s stämningsansökan var utformad kan Justitiekanslern inte dra slutsatsen att avvisningsbesluten har innefattat fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Det saknas stöd för att domstolarna skulle ha tillämpat bestämmelsen om taleändring på ett uppenbart oriktigt sätt eller att något motsvarande fel förekommit.

Handläggningen av jävsfrågor

HK menar att jäv förekommit i domstolarna och att hennes jävsinvändningar har handlagts felaktigt. Hon hävdar att besluten borde ha fått överklagas särskilt enligt 37 § 1 lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Justitiekanslern konstaterar att den aktuella tvisten har hand­lagts enligt rättegångsbalken. Lagen om domstolsärenden har alltså inte varit tillämplig.

I vilka fall en domare är jävig framgår av 4 kap. 13 § rätte­gångsbalken. Om en part i rätt tid riktar en jävsinvänd­ning mot en domare, ska rätten så snart som möjligt pröva invändningen i ett särskilt beslut (se 4 kap. 15 § rättegångs­balken). Har en tingsrätt i ett beslut under rättegången ogillat jäv mot domare, ska den part som vill överklaga beslutet först anmäla missnöje. Om en part anmäler missnöje, ska rätten med hänsyn till omständigheterna bestämma om beslutet ska få överklagas särskilt eller endast i samband med att dom eller slutligt beslut överklagas (se 49 kap. 4 § rättegångsbalken). Motsvarande regler gäller i hovrätten (se 54 kap. 4 § rättegångsbalken).

Av handlingarna framgår att tingsrätten ogillade en jävsinvändning den 4 mars 2011. Sedan HK anmält missnöje beslutade tingsrätten den 22 mars samma år att beslutet fick överklagas endast i samband med att dom eller slutligt beslut överklagades. HK överklagade ändå beslutet till Göta hovrätt, som avvisade överklagandet. Under den fortsatta handläggningen i tingsrätten anförde HK återigen jäv. Hon menade bl.a. att domarna redan hade tagit ställning i målet, eftersom de hade meddelat olika beslut under rättegången. Tingsrätten ogillade den nya jävsinvändningen den 28 september 2012. Sedan HK anmält missnöje beslutade rätten att beslutet inte fick överklagas särskilt.

HK anförde jäv även i hovrätten. Hon ansåg att samtliga domare i hovrätten och hela dess domsaga var jäviga. Hovrätten ogillade jävsinvändningen den 29 september 2014. Sedan HK anmält missnöje beslutade hovrätten den 3 oktober 2014 att beslutet fick överklagas endast i samband med överklagande av hovrättens slutliga avgörande.

Justitiekanslern kan inte se att domstolarnas bedömningar i fråga om jäv har varit felaktiga eller försumliga i skadeståndslagens mening. Justitiekanslern kan inte heller se att jävsfrågorna skulle ha handlagts på ett felaktigt sätt. Domstolarna har såvitt framgår prövat HK:s jävsinvändningar på det sätt som föreskrivs i rättegångsbalken och därefter, utifrån omstän­dig­heterna, bestämt om besluten ska få överklagas särskilt eller inte.

Brister i diarieföringen

HK menar att bl.a. följande fel i diarieföringen förekommit:

Avtalet om sammanlevnad i oskiftat dödsbo gavs in vid ett sammanträde i tingsrätten den 5 september 2005 men handlingen diariefördes inte. Händelse 108 i tingsrättens mål är felaktigt registrerad. Hon sände det aktuella e-postmeddelandet redan den 10 december 2010. Lagmannen i tingsrätten strök händelse 163 i tingsrättens dagbok. Händelse 24 i hovrättens dagbok ströks av IT-avdelningen. Hovrätten raderade och underlät att diarieföra fyra mejl från henne.

Avtalet om sammanlevnad i oskiftat dödsbo gavs in vid ett sammanträde i tingsrätten den 5 september 2005 men handlingen diariefördes inte.

Händelse 108 i tingsrättens mål är felaktigt registrerad. Hon sände det aktuella e-postmeddelandet redan den 10 december 2010.

Lagmannen i tingsrätten strök händelse 163 i tingsrättens dagbok.

Händelse 24 i hovrättens dagbok ströks av IT-avdelningen.

Hovrätten raderade och underlät att diarieföra fyra mejl från henne.

Grundläggande bestämmelser om registrering av allmänna handlingar finns i 5 kap. offentlig­hets- och sekretesslagen (2009:400). Huvudregeln är att allmänna handlingar ska registreras så snart de har kommit in till eller upprättats hos en myndighet. Handlingar som inte omfattas av sekretess behöver dock inte registreras, om de hålls ordnade så att det utan svårighet kan fastställas om de har kommit in eller upprättats. Om det är uppenbart att en allmän handling är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet, behöver handlingen varken registreras eller hållas ordnad.

I 5 § förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol anges följande. Under handläggningen av ett mål eller ärende ska det fortlöpande registreras vilka handlingar som kommer in till domstolen, vilka åtgärder som domstolen utför i målet eller ärendet och vad som i övrigt förekommer i detta eller i samband med överklagande av ett meddelat avgörande.

Vid behandling av personuppgifter i de allmänna domstolarnas verk­samhet gäller, sedan den 1 januari 2016, domstolsdatalagen (2015:728). Före dess gällde personuppgiftslagen (1998:204) och förordningen (2001:639) om registerföring m.m. vid allmänna domstolar med hjälp av automatiserad behandling. Vid behandling av personuppgifter i strid med dessa regler kan den registrerade ha rätt till skadestånd enligt 48 § personuppgiftslagen.

Av handlingarna framgår att tingsrätten diariefört en kopia av avtalet om sammanlevnad i oskiftat bo som aktbilaga 71, den 21 juni 2006. HK menar att avtalet hade lämnats in redan vid ett sammanträde den 5 september 2005. Av protokollet från det sammanträdet framgår inte att någon handling har lämnats in. Detta framgår inte heller av dagboken.

Det mejl som HK skickade till tingsrätten den 10 december 2010 har såvitt framgår diarieförts tre dagar senare, den 13 december, som aktbilaga 103. I dagboken finns en anteckning om att datumet då hand­lingen kom in till tingsrätten är fel och att rätt datum är den 10 december 2010. 

Händelse 163 i tingsrättens dagbok avsåg en missnöjesanmälan från HK. Händelsen består i en anteckning som har strukits över. Samma dag diariefördes HK:s missnöjesanmälan som aktbilaga 143.

Vad händelse 24 i hovrättens dagbok avsett framgår inte av dagboken. Det anges endast att händelsetexten är raderad. Samma dag har noteringar gjorts om att en anståndsbegäran kommit in och att anstånd beviljats.

HK har gett in fyra utskrifter som visar att hon skickat mejl till hovrätten den 12 och 15 september 2014. Rubriken har varit densamma i alla mejl: Jävsinvänd­ning – mål T 3406-12 vid rotel 31. HK har inte uppgett vad mejlen haft för innehåll. Av hovrättens dagbok framgår dock att en skrift från HK har diarieförts den 12 september 2014. Enligt hovrättens protokoll den 26 september samma år har skriften inne­hållit jävsinvändningar. Hovrätten prövade dessa tre dagar senare.

Det enda som med säkerhet kan sägas utifrån denna genomgång är att mejlet från HK den 10 december 2010 diariefördes den 13 decem­ber 2010. Detta har tingsrätten själv påpekat i en kompletterande anteckning. I övrigt råder det oklarhet bl.a. om vilka handlingar som faktiskt har lämnats in. Utifrån det underlag som finns finner Justitiekanslern inte stöd för att det har förekommit fel eller försummelse vid diarieföringen. Det måste under alla förhållanden ifrågasättas på vilket sätt HK skulle ha lidit skada till följd av brister i detta avseende. Justitiekanslern kan inte se att diarie­föringen, till den del den har innefattat behandling av person­upp­gifter, skulle kunna leda till skadestånd enligt 48 § personuppgiftslagen.

Avgörandena i sak

HK menar att både domsluten och domskälen i tingsrättens och hovrättens domar är felaktiga. Tvisten har felaktigt setts som en fråga om hennes rätt till arv, trots att saken hela tiden rört vederlag för eller återgång av gåva. Alla instanser har ignorerat att gåvan av fastigheten var ogiltig. Både sammanlevnaden i det oskiftade dödsboet och bestämmelserna i 3 kap.ärvdabalken har beskrivits på ett felaktigt sätt. Fastigheten köptes för medel som ingick i det oskiftade dödsboet. Hennes och hennes systers andelar i boet hade inte förbrukats och sammanlevnaden i boet upphörde inte förrän vid FG:s död. FG hade inte rätt att ensam ge bort fastigheten.

Enligt HK har domstolarna vidare bortsett från förvaltnings­domstolarnas avgöranden i fråga om registreringen av bouppteckningshand­lingen från 2004. Tingsrätten har felaktigt hänvisat till denna handling som om den hade rättskraft. Domstolarna har också bedömt att den aktuella gåvan inte var för dödsfalls skull, trots att detta var styrkt. Hon och hennes syster borde vidare ha kompenserats i samband med bodelningarna mellan FG och hans senare fruar. Det finns också flera andra fel i domarna.

Justitiekanslern konstaterar att den aktuella tvisten har rymt ett flertal delvis komplicerade bedömningsfrågor. Som framgått räcker det inte, för att staten ska vara skadeståndsskyldig, att en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt stäl­l­nings­tagande i en fråga där det funnits utrymme för olika bedömningar.

Justitiekanslern kan inte se annat än att domstolarna har prövat den talan som framgick av HK:s stämningsansökan, med de ändringar och förtydliganden som har bedömts vara tillåtna. Domstolarna har prövat frågan om vederlag. Justitiekanslern kan inte se att domstolarna har låtit bouppteckningshandlingen från 2004 vara avgörande för utgången i målet. När det gäller övriga frågor, som betydelsen av avtalet om sammanlevnad i oskiftat dödsbo och frågan om gåvan av fastigheten varit att likställa med ett testamente, har domstolarna motiverat sina ställningstaganden utifrån relevanta rättsregler och den utredning som lagts fram i målet. Oavsett om det skulle gå att diskutera bedömningarna i någon del kan de inte anses ha varit felaktiga eller försumliga och därmed skadeståndsgrundande.

Rättegångskostnader

HK menar att domstolarnas beslut om rättegångskost­nader är felaktiga. Hon anser att tingsrätten uppskattade hennes egna kostnader till ett alldeles för lågt belopp och påpekar att hovrätten fastställde detta beslut.

Huvudregeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken är att den part som har förlorat målet ska ersätta motparten för hans eller hennes rättegångskostnad. För fall när parterna ömsom vinner och förlorar finns bestämmelser i 18 kap. 4 § rättegångsbalken. Ersättning för rättegångskostnad ska enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande samt arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning ska också utgå för partens arbete och tidsspillan med anledning av rättegången.

Det är alltså bara kostnader som har varit skäligen påkallade som ersätts enligt dessa regler. Frågan bedöms med utgångspunkt i det enskilda fallet.

Av handlingarna framgår att tingsrätten betraktade HK som vinnande part i den del av målet som gällde mellandomen. Hon ansågs ha rätt till ersättning i den delen med skäliga 15 063 kr. Detta belopp drogs av från det större belopp som HK skulle betala till motparten avseende rättegångskostnader. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut.

Justitiekanslern konstaterar att det finns ett stort bedömningsutrymme när det gäller beslut om rättegångskostnader. Detta framgår redan av lagtexten. Det är ytterst sällan som en myndighets bedömning i en sådan fråga kan betraktas som så felaktig att den medför skadeståndsskyldighet för staten. Fel eller försummelse kan inte anses ha förekommit i denna del.

Högsta domstolens beslut

HK menar att Högsta domstolen rätteligen borde ha meddelat pröv­ningstillstånd både i mål nr T 5685-14 och i flera andra mål.

Som framgått ovan får en talan om ersättning enligt 3 kap. 2 § skadestånds­lagen inte föras med anledning av ett beslut av Högsta domstolen, om inte beslutet har upphävts eller ändrats. Detta framgår av 3 kap. 7 § samma lag och gäller även beslut om prövningstillstånd. HK kan därför inte ha rätt till skadestånd enligt skadeståndslagen med hänvisning till Högsta domstolens beslut. Frågan om det kan ha förekommit någon över­trädelse av Europakonventionen i Högsta domstolen behandlas nedan.

Andra rättighetsfrågor

Enligt HK har prövningen inte varit opartisk och rättvis. Svarandeparterna har gynnats på hennes bekostnad gång efter gång. Högsta domstolens beslut att inte meddela prövningstillstånd har varit bristfälligt motiverade och dom­stolarna har förhalat processen, vilket har gått ut över hennes privatliv och familjeliv. Hon anser att hennes fri- och rättigheter enligt bl.a. artiklarna 6.1, 8 och 13 i Europakonventionen har åsidosatts.

Artikel 6 i Europakonventionen handlar om rätten till en rättvis rättegång. I artikeln anges bl.a. att var och en, vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter, ska ha rätt till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol.

I artikel 8 i konventionen anges bl.a. att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

Artikel 13 i konventionen handlar om rätten till ett effektivt rättsmedel. I artikeln anges att var och en, vars i denna konvention angivna fri- och rättigheter kränkts, ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen förövats av någon under utövning av offentlig myndighet.

Justitiekanslern finner inte stöd för att HK:s fri- eller rättigheter enligt artikel 8 eller 13 i konventionen skulle ha åsidosatts. Det finns inte heller stöd för att hennes rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 skulle ha överträtts. Även om domstolarnas avgöranden i sak ha gått henne emot saknas det stöd för att de i processuellt hänseende skulle ha behandlat parterna olika på ett sätt som står i strid med artikel 6.1. Det förhållandet att Högsta domstolen inte närmare har motiverat sina beslut att vägra prövnings­tillstånd står inte heller i strid med artikel 6.1 (jfr Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, femte upplagan, s. 316).

Det står däremot klart att rättegången har tagit lång tid. Från det att målet anhängiggjordes i tingsrätten den 24 februari 2005 till dess att Högsta domstolen beslutade att inte meddela prövningstillstånd den 6 maj 2015 har det gått mer än tio år. Frågan är om HK:s rätt till rättegång inom skälig tid därigenom har överträtts.

Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Europadomstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala handläggningstiden beaktas särskilt målets komplexitet, parternas agerande, domstolarnas handläggning av målet samt vad som har stått på spel för den enskilde. Inom ramen för bedömningen fäster Europadomstolen särskild vikt vid om det har förekommit längre perioder av inaktivitet.

Justitiekanslern konstaterar att det förekommit vissa perioder av inaktivitet i handläggningen. Sedan Högsta domstolen avgjort frågan om tidsfristen i 7 kap. 4 § ärvdabalken gick det t.ex. mer än sju månader innan tingsrätten fortsatte handläggningen. Perioderna är dock inte så många eller långa att de i sig grundar skadeståndsansvar för staten. När det gäller omständigheterna i övrigt kan det konstateras att både mellandomen och den slutliga domen har överklagats hela vägen till Högsta domstolen. Det kan vidare konstateras att målet inte har gällt sådana frågor som enligt Europadomstolens praxis förutsätter en särskilt skyndsam handläggning. Överlag har handläggningen inte heller kännetecknats av passivitet från domstolarnas sida. Det framgår tvärtom att de på flera sätt försökt driva målet framåt mot ett avgörande.

En viktig faktor är vidare att HK själv till stor del har bidragit till den långa handläggningstiden. Hon har bl.a. kommit in med ett mycket stort antal skrivelser, begärt anstånd vid upprepade tillfällen, framställt ett flertal mer eller mindre ogrundade jävsinvändningar, begärt att målet ska vilandeförklaras, ändrat sin talan, återkallat sina ombuds fullmakter och överklagat många av de beslut som har fattats under handläggningen. I vissa fall har hon överklagat beslut trots att domstolarna har angett att besluten inte får överklagas. HK har naturligtvis haft rätt att få olika frågor prövade och att tillvarata sina intressen på olika sätt, men det är uppenbart att den långa handläggningstiden till stor del är en följd av hennes eget agerande. Vid en samlad bedömning finner Justitiekanslern att HK:s rätt till domstolsprövning inom skälig tid inte har överträtts.

Sammanfattning

Justitiekanslern finner inte stöd för att domstolarnas handläggning har inne­fattat fel eller försummelser på de sätt som HK gjort gällande. Redan av den anledningen kan HK inte får ersättning för ren förmögenhetsskada eller ideell skada med stöd av skadeståndslagen. När det gäller ideell skada förutsätts det vidare att handläggningen har innefattat något typiskt sett integritetskränkande brott, för att det ska finnas en rätt till skadestånd. Det saknas stöd för att något sådant brott skulle ha förekommit.

Förutom att det saknas grund för skadestånd enligt skadeståndslagen bedömer Justitiekanslern att det i flera fall saknas ett orsakssamband mellan de fel som HK anser har förekommit och den skada som hon uppger att hon har lidit. Det saknas t.ex. stöd för att utgången i målet skulle ha blivit annorlunda om diarieföringen hade hanterats på ett annat sätt eller om en jävsfråga hade bedömts annorlunda. För att skadestånd ska kunna lämnas krävs vidare att det finns ett rimligt orsakssamband (adekvat kausalitet) mellan det fel som har begåtts och den skada som har inträffat. Orsakssambandet får inte vara alltför svårförutsebart eller avlägset. Kravet på adekvat kausalitet innebär att HK inte under några omstän­digheter kan få ersättning t.ex. för den skada som hon menar att hon lidit genom att inte kunna köpa sin bostad vid ombildning från hyresrätt till bostadsrätt. En sådan skada framstår som alltför svårförutsebar.

Justitiekanslerns bedömning är alltså att skadestånd av flera skäl inte kan utgå med stöd av skadeståndslagen. Justitiekanslern bedömer vidare att det inte har förekommit någon överträdelse av Europakonventionen på det sätt som HK har gjort gällande. Anspråket ska därför avslås.

Tillsynsfrågor

Med hänsyn till de bedömningar som har gjorts ovan och de begränsningar som gäller för Justitiekanslerns tillsyn (se bifogad information) har Justitie­kanslern beslutat att inte vidta någon åtgärd inom ramen för sin tillsyn.