JO dnr 4496-2020

Under den första tiden i anstalten fick AA inte ha någon telefonkontakt med sin familj. Han tvingades också vara utan sina glasögon eftersom ingen visste var de fanns, vilket ledde till migrän. Efter några veckor hittades glasögonen, som då var sönder. AA fick laga dessa själv.

AA:s behov av sjukvård har åsidosatts vad gäller både läkarkontakt och tillgång till förskrivna läkemedel. Inledningsvis fick han inte sina mediciner alls, och

Den 21 november 2019 mådde AA mycket dåligt. (AA ankom till anstalten Norrtälje den 14 november 2019.) Han fick prata med en sjuksköterska som kontaktade en läkare, och fördes till sjukhus. Läkare på sjukhuset bedömde att AA skulle stanna där, men efter samtal med Kriminalvårdens personal beslutades det att han skulle transporteras tillbaka till anstalten. Den 9 december 2019 försökte AA begå självmord. Trots att det var minusgrader ute fick han gå barfota till transportbilen som tog honom till och från sjukhuset.

När AA i början av mars 2020 sökte läkarkontakt på grund av att den medicin som han fått inte gav tillräcklig hjälp sa personalen att han inte var den enda personen som ville träffa en läkare och att han fick vänta tills han flyttat till Tidaholm.

Den 7 mars 2020 försökte AA på nytt ta sitt liv medan han duschade. När två kriminalvårdare hittade honom blödde han från handen och halsen. En av vårdarna började skrika något som AA inte förstod eftersom det var på svenska. De var mycket aggressiva, sprejade honom med gas och slog honom två gånger med batong efter att han hade börjat spotta till följd av att han fick pepparspray i munnen. De lyfte också upp och slängde honom på golvet. Han gjorde inte något motstånd och använde inget våld.

Vid ett tillfälle när AA skulle placeras i avskildhet vägrade han att byta kläder och blev då utan kläder fastspänd med handbojor och bälte i sju timmar. Han fick varken mat eller dryck under den tiden. Före fastspänningen hade AA meddelat personalen att han mådde dåligt.

Andra intagna utsatte AA för hot. Detta ledde till att han blev placerad i avskildhet, i stället för att de som gjort sig skyldiga till hoten bestraffades. Han har även upprepade gånger blivit avskild från de andra intagna utan att ha fått orsaken förklarad. Vidare upplever AA att anställda i anstalten diskriminerade honom och att dokumentationen inte gjordes utifrån objektiva omständigheter utan baserades på personalens eget tycke.

Utredning

Uppgifter om sakförhållandena har hämtats in från region Stockholm. Av uppgifterna framgår i huvudsak följande. AA ankom till anstalten Norrtälje den 14 november 2019 och förflyttades till anstalten Tidaholm den 16 mars 2020. AA beviljades ett ankomstsamtal till en dotter vid sin ankomst till anstalten Norrtälje. Därefter har samtal utom Intik

Rättslig reglering

Enligt 1 kap. 6 § första stycket fängelselagen får verkställigheten inte innebära andra begränsningar i den intagnes frihet än som följer av denna lag eller som är nödvändiga för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. Enligt andra stycket i samma bestämmelse får en kontroll- eller tvångsåtgärd endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas. Enligt 6 kap. 7 § första stycket 2 fängelselagen får en intagen hållas avskild från andra intagna om det är nödvändigt med hänsyn till att det finns en risk för den intagnes eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på egendom som tillhör eller har upplåtits till Kriminalvården. Av andra stycket i samma bestämmelse framgår att ett beslut om avskildhet enligt första stycket ska omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst var tionde dag. Enligt 8 kap. 10 § första stycket fängelselagen får en intagen beläggas med fängsel 1. vid förflyttning inom anstalt och vid transport eller annan vistelse utanför anstalt, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, eller 2. om han eller hon uppträder våldsamt och det är absolut nödvändigt med hänsyn till den intagnes egen eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa. Enligt andra stycket i samma bestämmelse ska en läkare så snart som möjligt undersöka en intagen som belagts med fängsel enligt första stycket 2. Enligt 9 kap. 1 § första stycket fängelselagen ska en intagen som behöver hälso- och sjukvård vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare. Om den intagne inte kan undersökas eller behandlas på ett lämpligt sätt i anstalten, ska den allmänna sjukvården anlitas. Om det behövs, ska den intagne föras över till sjukhus. Enligt andra stycket i samma bestämmelse ska ett tillstånd till vistelse utanför anstalt enligt första stycket förenas med de villkor som behövs. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, ska den intagne stå under bevakning. Av 25 § fängelseförordningen (2010:2010) följer att varje anstalt ska ha tillgång till legitimerad läkare och personal med lämplig sjukvårdsutbildning. Av 9 kap. 2 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om fängelse (KVFS 2011:1) framgår att en intagen som har förskrivits viss medicin ska få tillgång till den enligt förskrivningen. Av de allmänna råden till bestämmelsen följer att detta inte innebär att han eller hon alltid har rätt att inneha sin medicin enligt bestämmelserna i 5 kapitlet. Enligt 6 § första stycket lagen om rättspsykiatrisk vård ges rättspsykiatrisk vård på en sjukvårdsinrättning som drivs av en region. Den som ges öppen rättspsykiatrisk vård får vistas utanför en sådan sjukvårdsinrättning. Av 24 kap. 2 § brottsbalken framgår följande. Rymmer den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller som är häktad, anhållen eller annars berövad friheten eller sätter han eller hon sig med våld eller hot om våld till motvärn eller gör han eller hon på annat sätt motstånd mot någon som han eller hon står under uppsikt av, när denne ska hålla honom eller henne till ordningen, får det våld användas som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt för att rymningen ska hindras eller ordningen upprätthållas.

Kriminalvårdens bedömning

Av riksmottagningens utredning framgår att ”utifrån den intagnes diagnostiserade sjukdom, vilket är en psykisk störning som innebär ett

Ambassaden fick tillfälle att kommentera remissvaret.

JO hämtade därefter in patientjournal och andra handlingar om bl.a. den aktuella bältesläggningen från Kriminalvården samt utdrag ur AA:s patientjournal från Region Stockholm, Norra Stockholms psykiatri.

Om en intagen beläggs med fängsel, ska åtgärden dokumenteras ( 24 § fängelseförordningen ). Av dokumentationen ska det framgå 1. vilka skälen för åtgärden är, 2. fängslets art, 3. när den intagne belades med fängsel, 4. när fängslet avlägsnades, och 5. om den intagne undersökts av läkare.

I 8 kap. 12 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd (KVFS 2011:1) om fängelse, FARK Fängelse, föreskrivs att en intagen som har belagts med fängsel för att han eller hon uppträder våldsamt ska hållas under noggrann tillsyn så länge åtgärden består.

Av brottsbalkens allmänna grunder för ansvarsfrihet framgår att den som håller intagna under uppsikt har, utöver den nödvärnsrätt som tillkommer var och en, rätt att bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt för att hindra den intagne från att rymma eller upprätthålla ordningen ( 24 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken ).

I 9 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd (KVFS 2019:11) om OC-spray anges bl.a. följande. OC-spray får endast användas om uppgiften inte kan lösas på ett mindre ingripande sätt. Användning av OC-spray ska ske med hänsyn tagen till den smärta och det obehag som åtgärden innebär för den som utsätts för sprayen. OC-spray får aldrig användas som bestraffning, för att ge en

Enligt andra stycket ska vissa bestämmelser om kontroll- och tvångsåtgärder i lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård, LPT, och LRV tillämpas på en intagen som för frivillig psykiatrisk vård har förts över till en sådan sjukvårdsinrättning som avses i 6 § första stycket LRV . Sådana åtgärder som anges i de bestämmelserna kan bl.a. avse att nödvändigt tvång får användas för att hindra den intagne att lämna vårdinrättningens område, användning av bältesläggning, att den intagne får hållas avskild från andra patienter och en begränsning av den intagnes rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster. Regleringen syftar till att ge praktiska möjligheter för en intagen att få psykiatrisk vård i frivillig form på sjukhus (se prop. 1990/91:58 s. 5 f. och 223 f. samt prop. 2009/10:135 s. 159 ).

Av 1 § andra stycket LRV framgår att lagen bl.a. gäller den som är intagen i eller ska förpassas till kriminalvårdsanstalt.

I 4 § LRV anges att bl.a. en intagen i kriminalvårdsanstalt får ges rättspsykiatrisk vård om han lider av en allvarlig psykisk störning, om han med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses genom att han är intagen på en sjukvårdsinrättning, och han motsätter sig sådan vård eller det till följd av hans psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans samtycke.

Enligt 6 § första stycket LRV ges rättspsykiatrisk vård på en sjukvårdsinrättning som drivs av en region.

Enligt 9 kap. 3 § FARK Fängelse ska den intagne vid akut sjukdom eller skada omedelbart få sjukvård.

När det gäller besöket på S:t Görans sjukhus i november 2019 har ambassaden anfört att AA inte fick stanna på sjukhuset i enlighet med läkarens bedömning utan i stället fördes tillbaka till anstalten. Som framgår av den tidigare redogörelsen ska en intagen vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare. Kriminalvården har uttryckt att läkaren ”erbjöd” AA att stanna på sjukhuset över natten om han så önskade.

Av en journalanteckning från sjukhuset vid detta vårdtillfälle framgår bl.a. följande:

Bedöms i behov av och beviljas inläggning enligt HSL [ hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) , JO:s anm. ]. Då detta är HSL-vård bereds plats på hemklinik. Framkommer att patienten har Kriminalvårdens säkerhetsklass 1. Enligt Kriminalvården kan patienten dock endast vårdas på avdelning med högre säkerhetsklassificering än den som kan erbjudas inom vanlig sjukvård. Helix kan inte ta emot patienten. Vi återupprepar erbjudande om inläggning enligt HSL, vilket patienten ställer sig positiv till. Kriminalvården väljer dock att i stället ta med patienten till anstalten och tar därmed över ansvaret för patienten.

Jag kan inte tolka anteckningen på annat sätt än att läkaren anvisade AA frivillig psykiatrisk vård enligt hälso- och sjukvårdslagen och att han samtyckte till den.

Kriminalvården har i sitt remissvar anfört att frågan om frivillig vård inte aktualiserades då eftersom det inte erbjöds någon plats vid en sådan sjukvårdsinrättning som avses i 6 § första stycket LRV . Jag ställer mig delvis frågande till detta. Enligt den nyss citerade journalanteckningen anvisades AA vård vid sin ”hemklinik”. Det anges visserligen inte vilken vårdinrättning som avsågs och det framstår inte som lönt att nu, mer än två år efter händelsen, försöka klarlägga detta. Det är dock mindre troligt att det inte ska ha rört sig om en regiondriven vårdinrättning. Som jag förstår saken syftar Kriminalvården på att det inte var en vårdinrättning som gav rättspsykiatrisk vård och att denna inte hade tillräckligt hög grad av säkerhet för att AA skulle kunna vistas där.

Som nämnts tillkom regleringen i 9 kap. 2 § andra stycket fängelselagen i syfte att ge praktiska möjligheter för intagna i bl.a. kriminalvårdsanstalt att få frivillig psykiatrisk vård. En förutsättning för att de tvångsmedel som anges i bestämmelsen ska kunna användas är emellertid att den intagne har förts till en sjukvårdsinrättning där rättspsykiatrisk vård får ges ( prop. 1990/91:58 s. 226 och 336 , SOU 1994:5 s. 40 och SOU 2012:17 s. 777 ). Det finns dock inte något hinder mot att en intagen ges frivillig psykiatrisk vård inom andra delar av den allmänna sjukvården (jfr a. prop. s. 226 och SOU 1994:5 s. 13 ).

Att en intagen nekas anvisad vård enbart på grund av praktiska svårigheter är däremot inte godtagbart. Om en sådan situation riskerar att uppstå anser jag att Kriminalvården – i samråd med hälso- och sjukvården – måste uttömma möjligheterna att finna en lämplig vårdplats. Beroende av omständigheterna kan det då även krävas att Kriminalvården beslutar om nödvändiga villkor – som bevakning av den intagne – så länge det behövs, exempelvis till dess att den intagne kan erbjudas en plats vid en psykiatrisk vårdinrättning med lämpliga säkerhetsarrangemang. Om den intagne inte längre samtycker till vården, och det inte finns behov av tvångsvård, ska han eller hon i stället återföras till anstalten (se propositionen s. 225).

Enligt min mening tyder utredningen på att Kriminalvården i den aktuella situationen inte gjorde tillräckliga ansträngningar för att AA skulle kunna få den vård som läkare bedömde nödvändig. Resultatet blev i stället att AA transporterades tillbaka till anstalten. Jag ser mycket kritiskt på Kriminalvårdens agerande i denna del. Ingripandet den 7 mars 2020 Ambassaden och Kriminalvården har till viss del lämnat olika uppgifter om incidenten den 7 mars 2020 när AA skar sig själv. Det är ändå klarlagt att kriminalvårdare ingrep och använde visst våld mot honom vid händelsen. Såvitt framgått utövades våldet endast i syfte att hindra AA från självskadebeteende. Det finns inte stöd för att våldet var mer omfattande än vad som var försvarligt eller för att kriminalvårdarna uppträdde olämpligt på något annat sätt. Det som framkommit om händelsen ger mig därmed inte anledning att rikta någon kritik mot anstalten. Bältesläggningen Ambassaden har vidare framfört klagomål mot den s.k. bältesläggningen av AA den 9 januari 2020. Kriminalvården har förklarat att beslut om fängsel med spännbälte fattades efter att AA då hade försökt ta sitt liv och att bältesläggningen varade under 7 timmar och 25 minuter.

Bältesläggning är en av de mest ingripande åtgärder som Kriminalvården kan vidta mot en intagen som bedöms farlig antingen för sig själv eller sin omgivning. Tidigare chefsJO Elisabeth Rynning har i ett beslut gjort vissa principiella uttalanden om användandet av bältesläggning inom kriminalvården (se JO 2021/22 s. 241). Hon uppmärksammade bl.a. att förutsättningarna för bältesläggning här inte omgärdas av samma rättssäkerhetsgarantier som

Jag har inte möjlighet att göra någon fullständig värdering av anstalten Norrtäljes bedömning av om det var absolut nödvändigt att placera AA i spännbälte. Det är inte heller min uppgift att överpröva beslutet. Jag kan däremot konstatera att AA var bälteslagd i mer än sju timmar. Till detta kommer att för att fängelselagens krav på proportionalitet ska vara uppfyllt måste Kriminalvården också göra kontinuerliga omprövningar av behovet av en bältesläggning, så att åtgärden inte pågår längre än vad som är nödvändigt (se JO 2021/22 s. 314). Av tillsynsbladet för bältesläggningen framgår visserligen löpande noteringar om AA:s beteende under tiden som han låg i bälte. En viss lättnad i bältningen skedde efter cirka fem timmar. Dokumentationen ger uttryck för att AA uppträdde lugnt. En jourläkare undersökte AA i enlighet med 8 kap. 10 § andra stycket fängelselagen , varvid bältesläggningen upphörde. Utifrån dessa omständigheter känner jag mig inte övertygad om att det hade varit omöjligt att avsluta bältesläggningen tidigare. Det finns inte heller några anteckningar om huruvida någon mindre ingripande åtgärd övervägdes under den tid som bältesläggningen pågick och varför en sådan inte bedömdes lämplig. Anstaltens proportionalitetsbedömning kan mot den bakgrunden ifrågasättas. Det kan också anmärkas att jourläkaren alltså gjorde sin undersökning först efter drygt sju timmar. Orsaken till att det dröjde så länge ger utredningen inte något svar på. Regleringen i 8 kap. 10 § andra stycket fängelselagen anger visserligen inte någon fast tidsgräns för hur snabbt en läkare ska kunna vara på plats. Jag vill dock hänvisa till att JO tidigare uttalat att en läkare omedelbart ska kontaktas i samband med en bältesläggning och att Kriminalvården behöver försäkra sig om att läkaren inställer sig utan dröjsmål för att undersöka den intagne (se JO:s beslut den 3 september 2013, dnr 1455-2013 ).

Utredningen visar att skälet till att AA belades med fängsel var att han hade försökt ta sitt liv. Om AA blev föremål för psykiatrisk vård med anledning av suicidförsöket är inte klarlagt. Jag vill ändå framhålla att det är en självklarhet att en intagen som gör försök att skada sig själv eller ta sitt eget liv så snart som möjligt ska bedömas av en psykiater inom kriminalvården eller föras till en psykiatrisk akutmottagning ( 9 kap. 1 § fängelselagen och 9 kap. 3 § FARK Fängelse, se även JO 2021/22 s. 241).

Det finns inte skäl för mig att misstro Kriminalvårdens uppgift om att AA hade kläder på sig när han var fastspänd. Enligt tillsynsbladet var dock AA inledningsvis naken, så om han försågs med kläder efter det att han spändes fast är det inte något som framgår av anteckningarna. Jag vill därför understryka vikten av att myndigheten dokumenterar sina beslut, åtgärder och ställningstaganden på ett korrekt sätt. Detta är särskilt viktigt när det gäller tvångsåtgärder mot intagna. Placering av AA i avskildhet Kriminalvården har tillbakavisat att AA avskildes för att han begärt att få träffa en läkare. Jag har inte skäl att betvivla myndighetens uppgift. Som framkommit av redogörelsen för den rättsliga regleringen får en intagen hållas avskild från andra intagna om det är nödvändigt med hänsyn till att det finns en risk för den intagnes säkerhet till liv eller hälsa. Att AA har avskilts på grund av att han hotats av andra intagna innebär alltså inte att det saknats lagligt stöd för beslutet. I sammanhanget finns det emellertid anledning att framhålla att Kriminalvården måste arbeta aktivt för att en placering i avskildhet pågår så kort tid som möjligt och då också överväga andra alternativ såsom omplacering inom en anstalt eller förflyttning till en annan.

Enligt ambassaden blev AA flera gånger placerad i avskildhet utan att få veta orsaken. Kriminalvården har uppgett att AA var avskild vid enbart två tillfällen men inte bemött påståendet om bristande underrättelse av skälen för besluten. Jag får därför nöja mig med att påminna om betydelsen av att Kriminalvården gör det begripligt för den intagne varför han eller hon har placerats i avskildhet och av att den intagne underrättas om ett beslut om avskildhet så snart som möjligt, bl.a. för att den intagne ska ges möjlighet att ta till vara sin rätt och begära omprövning av beslutet (se t.ex. JO 2016/17 s. 247). Övrigt Det som i övrigt har kommit fram ger inte anledning till några uttalanden från min sida.

Ärendet avslutas.